Prop. 1974:163

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1974 Prop. 1974: 163

Nr 163

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892); given den 25 oktober 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements- chefen hemställt.

CARL GUSTAF

SVANTE LUNDKVIST

PM med förslag till renhållningskungörelse

1974-06-26

Ds Jo 1974: 4 Jordbruksdepartementet 1'2 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 163

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 163

14 PM med förslag till renhållningskungörelse Innehåll Sid. 1 Inledning .............................................. 15 2 Nuvarande ordning . .................................... 15 2.1 Gällande bestämmelser .............................. 15 2.2 Exempel på den praktiska tillämpningen av gällande bestäm- melser i fråga om glesbygdsområden m.m. .............. 18 3 I riksdagsmotioner och i skrivelse från konsumentombudsman- nen påtalade missförhållanden ............................ 20 3.1 Vissa riksdagsmotioner .............................. 20 3.2 Konsumentombudsmannen (KO) ...................... 20 4 Överväganden och förslag ................................ 21 5 Specialmotivering . ...................................... 24 5.1 Förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningsla- gen (1970: 892) . .................................... 24 5.2 Förslaget till renhållningskungörelse .................... 24 Bilagor Bilaga A Förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) Bilaga B Förslag till renhållningskungörelse

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 163 ' 15

1 Inledning

När 4 & kommunala renhållningslagen (1970: 892) trädde i kraft den 1 januari 1972, utvidgades kommuns skyldighet att forsla bort hushålls— avfall till att avse hela kommunens område från att tidigare ha omfat- tat i huvudsak endast stads- eller byggnadsplanelagda områden. Denna skyldighet, det s.k. obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet, in- nebär bl. a. att kommunen skall ombesörja bortforsling av hushållsavfall från varje särskild fastighet där sådant avfall uppkommer, om inte läns- styrelsen beviljar kommunen dispens. Det ökade ansvar beträffande rcn- hållningen som kommunerna sålunda fått måste antas ha på ett avgö- rande sätt bidragit till den minskning av nedskräpningen som noterats de senaste åren. På de flesta håll har därför de nya bestämmelserna om kommunalt renhållningsmonopol mottagits positivt. Kritik har dock förekommit. Den har främst gällt den tillämpning av bestämmelserna som i vissa kommuner ägt rum i glesbebyggda områden. Bl. a. har ifrå— gasatts om inte rätten att bevilja dispens borde flyttas från länsstyrelsen till kommunen för att man skall få till stånd en smidigare tillämpning. Frågan om behovet av tillämpningsföreskrifter har också aktualiserats i sammanhanget.

I denna promemoria behandlas nyss angivna frågor och läggs fram förslag till en tillämpningsförfattning med bestämmelser som ger kom— munen större möjligheter än f. n. att själv bestämma den närmare om- fattningen av renhållningsverksamheten i glesbygd.

2 Nuvarande ordning

2.1 Gällande bestämmelser

Enligt 4 5 första stycket kommunala renhållningslagen (1970: 892), är kommun skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruk- tionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushålls- avfall och därmed jämförligt avfall. I lokal hälsovårdsordning får enligt andra stycket föreskrivas att vid bebyggelse förekommande annan oren- lighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort ge- nom kommunens försorg. Enligt tredje stycket i paragrafen får annan person än den kommunen anlitar för ändamålet inte ta befattning med bortforsling av orenlighet och avfall, när detta enligt vad förut sagts skall forslas bort genom kommunens försorg. I fjärde stycket föreskrivs att länsstyrelsen får befria kommunen från skyldighet enligt första styc- ket, när särskilda skäl föreligger.

Om anledningen till att det obligatoriska renhållningsmonopolet ut— sträcktes till kommunens glesbygdsområden anförde departementsche- fen vid lagens tillkomst (prop. 1970: 157 s. 88) bl. a. följande. ”En starkt

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 163 16

bidragande orsak till nedskräpningen i naturen, inte minst vid parke- rings- och rastplatser intill allmän väg, är att organiserad renhållning bl. a. inom områden med fritidsbebyggelse inte förekommer i tillräcklig utsträckning. Det är nödvändigt att nu snabbt öka det allmännas infly- tande över renhållningen. Som jag tidigare framhållit bör kommunerna därför genom lag åläggas obligatorisk skyldighet att ta om hand och forsla bort orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Det lagstadgade renhållningsmonopolet kom- mer att omfatta sådant avfall från såväl permanentbebyggelse som fri- tidsbebyggelse. campingområden, gästhamnar o. d.”

Vid samma tillfälle redogjorde departementschefen närmare för vilka slags avfall som kommunens obligatoriska skyldighet skulle avse. Enligt departementschefen bör till hushållsavfall hänföras i första hand sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet samt latrin. Till hushållsavfall bör vidare räknas sådant skrymmande avfall som t. ex. utrangerade möbler. cyklar och barnvagnar liksom överblivna läkemedel, giftiga eller eljest miljöfarliga preparat som används i hemmen eller för trädgårdsbruk. Detsamma bör enligt departementschefen gälla även oljerester, färgres- ter, metallföremål och plastartiklar m. m. i de små kvantiteter som kan uppkomma i hushållssammanhang. Som exempel på avfall som är jäm— förligt med hushållsavfall nämner departementschefen sådant avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhåll- ningssammanhang bör jämställas med hushållsavfall, dvs. sådant avfall, därunder inbegripet orenlighet av olika slag, som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppehål- ler sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall.

Rörande bestämmelsen om dispens i paragrafens fjärde stycke an- förde departementschefen bl. a. att sådan dispens kan avse befrielse från skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex. lantgårdar, i den mån avfallet kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt eller särskilda svårigheter föreligger att hämta avfallet, t. ex. på grund av platsens belä- genhet eller vägförhållanden. En dispensprövning bör emellertid enligt departementschefen inte enbart avse frågan om totalbefrielse från skyl- digheten att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan också tänkas böra befrias från visst led i omhändertagandet. Beträffande en del av- fallsprodukter, såsom oljerester, lösningsmedel, gifter, bekämpningsme— del och läkemedel, kan det nämligen visa sig lämpligt att de inte omhän- dertas direkt vid de olika fastigheterna. Det torde i framtiden kunna bli nödvändigt, ansåg departementschefen, att de enskilda hushållen hänvi- sas att själva befordra ämnen och varor av dessa slag till särskilda upp- samlingsställen. Liknande arrangemang med särskilda uppsamlingsstäl- len för allt hushållsavfall eller delar därav torde enligt departementsche- fen kunna bli aktuella även för vissa fritidsområden med dåliga vägför-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 163 17

bindelser eller för uppsamling av vissa typer av hushållsavfall i särskilda containers.

Endast kommunen kan ansöka om dispens varom nu är fråga. Den enskilde har inte rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i dispensärende. Enligt 5 & renhållningslagen skall talan mot kommunal myndighets be- slut enligt lagen föras genom besvär hos länsstyrelsen. Denna bestäm— melse om förvaltningsbesvär anses inte tillämplig på kommunens avgö- rande av frågan huruvida dispens skall sökas eller inte. Sådant avgö- rande kan den enskilde endast överklaga genom kommunalbesvär enligt 76 & kommunallagen(1953: 753). Detta anses gälla även när beslutet meddelats av hälsovårdsnämnd efter delegation från kommunfullmäk- tige. (Jfr rättsfallen R 73 2: 29 och R 73 2: 34.) Till skillnad mot vid för- valtningsbesvär sker emellertid därvid ingen saklig prövning av det överklagade avgörandet.

Bestämmelser om den enskildes hantering av avfall finns i hälsovårds- stadgan (1958: 663) och i lokal hälsovårdsordning. I 48 och 49 55 hälso- vårdsstadgan regleras främst fastighetsägares skyldigheter i fråga om uppsamling och förvaring av hushållsavfall. Där lämnas således före- skrifter om bl. a. hur kärl eller behållare skall vara beskaffade och upp- ställda för att motverka sanitär olägenhet.

Enligt- 67 & hälsovårdsstadgan skall lokal hälsovårdsordning, som an— tas av kommunfullrnäktige på förslag av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande, utarbetas med ledning av en normalhälsovårdsordning som fastställs av regeringen. Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får inte utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Gällande normalhälsovårds- ordning har upptagits i kungörelsen (1971: 761) om fastställelse av nor- malhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958: 663). Numera torde så gott som samtliga kommuner ha antagit lokal hälsovårdsord- ning.

I 14 å normalhälsovårdsordningen föreskrivs att orenlighet och avfall som det åligger kommunen att forsla bort enligt renhållningslagen eller enligt lokal hälsovårdsordning inte får användas vid gödsling, grävas ned, komposteras, brännas eller på annat sätt slutligt behandlas av fas- tighetsägaren. Hälsovårdsnämnden får meddela undantag från denna bestämmelse såvitt gäller trädgårdsavfall. Sådant undantag behöver inte vara begränsat till särskilt fall utan kan ges generell räckvidd. Enligt 15 5 får hälsovårdsnämnden meddela närmare föreskrifter om hur orenlig- het och avfall skall förvaras inom fastigheten i avvaktan på borttrans- port. Nämnden får bestämma hur behållare och anordning för förvaring skall vara beskaffade. Behållare skall vara så uppställd att hämtning un- derlättas. Vidare föreskrivs att väg till behållare skall hållas lätt fram- komlig och att vägen vintertid skall snöröjas och sandas om det behövs. Enligt 27 & normalhälsovårdsordningen får hälsovårdsnämnden i sär-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 163 18

skilda fall medge undantag från föreskrifterna i lokal hälsovårdsord- ning, om det är påkallat av lokala förhållanden eller andra omständig- heter och det kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt. In— nehavare av fastighet kan alltså få tillåtelse att själv behandla sitt hus- hållsavfall eller viss del av detta såsom t. ex. latrin. I sådant fall finns givetvis inte anledning för kommunen att ordna med hämtning från fas— tigheten av sådant avfall. Kommunens skyldighet att hämta torde dock kvarstå i och för sig, varför hämtning måste ske om fastighetens inneha- vare påkallar det.

Nu återgivna bestämmelser om den enskildes hantering av avfall är i viss omfattning sanktionerade med straff. Sålunda döms den som bryter mot förbudet i lokal hälsovårdsordning att slutligt behandla avfall på fastigheten till böter, högst femhundra kronor (28 & normalhälsovårds- ordningen och 84 & hälsovårdsstadgan).

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt lokal hälsovårdsordning föres genom besvär—hos länsstyrelsen (86 ?; hälsovårdsstadgan).

Kommunens rätt att ta ut avgifter för renhållningen regleras i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter. Regleringen innebär i huvudsak följande. Enligt 1 & äger kommun besluta att avgift skall utgå för bortforsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall som uppsamlats inom kommunen enligt kommunala renhåll- ningslagen eller hälsovårdsstadgan. I 2 & föreskrivs att avgiften skall vara årlig eller på annat sätt periodisk och att den skall bestämmas till högst det belopp som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av använda" medel. för förnyelse och underhåll av anläggningar och ut- rustning samt för driften. Från kostnaderna skall dras vad som kan bc- räknas belöpa på användning av anläggning eller utrustning för annat ändamål än renhållning, såsom framställning av värme eller elektrisk kraft. Utföres renhållningen av entreprenör får avtalet med denne läg- gas till grund för beräkning av avgiften i den mån detta inte medför vä— sentligt högre kostnad än om kommunen själv utfört renhållningen. En- ligt 3 5 skall avgiften utgå enligt taxa som fastställs av kommunens full- mäktige.

2.2 Exempel på den praktiska tillämpningen av gällande bestämmelser i fråga om glesbygdsområden m. m.

Genom renhållningslagens tillkomst blev kommunerna visserligen skyldiga att forsla bort en större mängd avfall än tidigare bl. a. därför att deras renhållningsskyldighet utökades till att omfatta också det skrymmande avfallet från hushåll såsom utrangerade möbler o.d. När det gäller tätorterna torde det ändå knappast ha inneburit några större problem för kommunerna att genomföra renhållningslagens bestämmel- ser om obligatoriskt renhållningsmonopol. För dessa orter fanns i de

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 163 19

flesta fall redan en uppbyggd renhållningsorganisation till följd av det renhållningsmonopol som införts av kommunerna enligt tidigare gäl- lande ordning.

De problem och svårigheter som uppkommit vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser torde i allt väsentligt ha gällt glesbygdsom- rådena. Kommuner med sådana områden har i vissa fall organiserat av- fallshämtningcn inom dessa områden på ett sätt som skiljer sig från det som tillämpas inom tätort, där som regel hämtning från varje fastighet sker en gång i veckan. Av främst kostnadsskäl har hämtningen av avfall från glesbebyggelse i flera kommuner ordnats så att avfallet hämtas ge— nom kommunens försorg från en förvaringsplats som är gemensam för flera fastigheter. I något fall har iordningställts bodar eller liknande där fastighetsinnehavarna lämnat sopsäckar i avvaktan på borttransport. I andra fall har kommunen på vissa platser uppställt containers där avfal- let lämnats. Båda dessa system torde användas i fråga om såväl perma- nentbebyggelse som fritidsbebyggelse. För permanentbebyggelse i gles- bygd tillämpas också ett system enligt vilket kommunen eller dess ent- reprenör hämtar avfall utefter en i förväg bestämd och kungjord kör- linje, som omfattar enbart vägar som är farbara hela året. Innehavarna av fastigheter som ligger på för långt avstånd från linjen får själva transportera fram sitt avfall till denna. I fråga om fastighet som bebos av mindre hushåll såsom två äldre personer eller ensamstående person har i en del fall tillåtits att fastighetens avfall lagts i grannfastighets av- fallsbehållare.

Även i tätort används eontainersystemet i många kommuner när det gäller bortforsling av trädgårdsavfall och skrymmande avfall såsom ut- rangerade möbler eller liknande avfall. Ett annat slag av avfall från hus- håll som i tätort oftast inte hämtas från varje fastighet är överblivna lä— kemedel och rester av olja, färg eller andra kemikalier. Hushållen har i stället anmodats lämna sådant avfall på vissa uppsamlingsställen.

För att få tillämpa något av de hämtningssystem som hu exemplifie- rats måste kommunen ha erhållit partiell dispens av länsstyrelsen såvitt avser den del av kommunens transportskyldighet som utföres av fastig- hetsinnehavaren. Också i andra avseenden har förekommit att kommu- ner fått partiell dispens. Sålunda har i en del fall länsstyrelsen dispense- rat kommunen från skyldigheten att hämta latrin inom bestämda områ- den av kommunen. I stort sett samma resultat torde ha uppnåtts av de kommuner, vars hälsovårdsnämnder efter prövning av ansökningar från fastighetsinnehavare medgett undantag i fråga om latrin från förbudet i lokal hälsovårdsordning att slutbehandla avfall på fastigheten.

Längre hämtningsintervaller än en vecka torde förekomma vid hämt- ning i glesbygd. I många kommuner sker hämtning av avfall från fritids- bebyggelse endast under den eller de perioder av året då fritidshusen nyttjas i större omfattning.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 163 20

3 I riksdagsmotioner och i skrivelse från konsumentombudsmannen påtalade missförhållanden

3.1 Vissa riksdagsmotioner

Vid årets riksdag har väckts fyra motioner som tar upp frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 4 & renhållningslagen beträffande kommunernas glesbygdsområden, nämligen motionerna 1974: 324, 512, 514 och 521. I samtliga motioner yrkas att bestämmelserna överses för att ge kommunerna själva rätt att i större utsträckning bestämma om- fattningen av hämtningen av avfall inom glesbygdsområden. De huvud— sakliga skäl som anförs till stöd för motionsyrkandena kan sammanfat- tas på följande sätt. I stort är erfarenheterna av renhållningslagens till— lämpning positiva. På vissa håll har emellertid en alltför rigorös tillämp- ning skapat irritation och en negativ inställning till kommunens renhåll— ningsverksamhet. Den enskilde anser inte att renhållningsavgiften står i rimlig proportion till fördelarna med hämtningen med hänsyn till att mycket av det avfall som hämtas kan komposteras eller destrueras utan olägenhet från hälso— eller miljövårdssynpunkt. Undantag från renhåll- ningsbestämmelserna borde gälla för trädgårdsavfall. Kommun borde utan dispens få organisera hämtningen enligt systemet med gemensam container. Rätten att bevilja dispens i fråga om enskilda hushåll borde överflyttas från länsstyrelsen till kommunen. Sedan kommunsamman- slagningarna genomförts torde alla kommuner ha underlag, resurser och ansvar för en sådan uppgift. Den enskildes möjligheter att påverka kom- munens beslut i renhållningsfrågor är för begränsade och bör förbättras.

Med bifall till jordbruksutskottets hemställan i betänkandet JoU 1974: 10 beslöt riksdagen den 2 maj 1974 att uppskjuta behandlingen av bl.a. förevarande motioner till höstsessionen med innevarande års riks- dag.

3.2 Konsumentombudsmannen (KO)

I anledning av att KO från enskilda fastighetsägare mottagit en stor mängd anmälningar som berörde sop- och latrinhämtningen i olika kommuner anförde KO i skrivelse den 18 februari 1974 bl. a. följande. Anmälarna påtalar främst att de åläggs att betala för sop- och latrin- hämtning som de inte har behov av. I flera fall uppges att den hämtning för vilken kommunen debiterar avgift inte utförts. Många av anmälarna anser att avgifterna för hämtning är för höga. Av anmälningarna måste enligt KO anses framgå att i vissa fall rimlig hänsyn inte tagits till främst glesbygdens och fritidshusområdenas skilda behov av renhåll- ningstjänster. För att kommunerna på ett rationellt och effektivt sätt skall kunna fullgöra sin skyldighet enligt kommunala renhållningslagen synes kommunerna visserligen vara tvungna att tillämpa schabloner för

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974: 163 21

renhållningsåtgärder och avgifter. Detta torde i sin tur medföra ojämn- heter i debiteringen för sop- och latrinhämtning. Enligt KO:s mening bör det dock vara möjligt att utforma schabloner på sådant sätt att många av de negativa verkningar för fastighetsägarna som avspeglas i anmälningarna inte behöver uppstå. De olägenheter som en schablonise- rad sophämtning och taxeutformning leder till torde i inte oväsentlig ut- sträckning kunna motverkas genom att kommunerna ägnar särskild uppmärksamhet åt frågor om dispenser från renhållningslagens bestäm- melser såvitt gäller glesbygdsområden.

4 Överväganden och förslag

Av de i föregående avsnitt redovisade förhållandena framgår att det inom vissa kommuner förelegat svårigheter att tillämpa bestämmelserna om kommunalt renhållningsmonopol på ett fullt tillfredsställande sätt inom glesbygdsområden. Det kan antas att avsaknaden av en tillämp- ningsförfattning i viss mån varit en bidragande orsak till svårigheterna. Men dessa torde främst ha orsakats av att systemet med dispens av läns- styrelsen varit för tungrott för att åstadkomma en lämplig organisation av avfallshämtningen inom glesbygdsområden. För att underlätta till- lämpningen av ifrågavarande bestämmelser i renhållningslagen bör utfär- das en tillämpningsförfattning som bör innehålla bl. a. föreskrifter som ger kommunen större möjligheter än f.n. att själv bestämma rörande den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten i glesbygd.

För att understryka syftet med verksamheten bör det inledningsvis i den tänkta tillämpningsförfattningen föreskrivas att kommunen skall beakta att skäliga miljövårdskrav tillgodoses, när kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten att forsla bort hushållsavfall skall fullgö- ras. En annan och lika viktig princip som kommunen samtidigt bör vara skyldig att tillämpa är att bortforslingen skall anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse. Kommunen skall således ta hänsyn till de skillnader i hämtningsbehov som kan föreligga mellan glesbebyg— gelse och tätortsbebyggelse och mellan fritidsbostäder och permanent- bostäder, när kommunen t. ex. beslutar hur ofta hämtning skall ske.

Enligt nuvarande reglering är det möjligt för kommunen att tillämpa olika hämtningsperiodcr och olika hämtningsintervaller för skilda slag av bebyggelse utan att ha erhållit dispens. I många fall är detta emeller- tid inte tillräckligt för att utan större omgång få till stånd en från kost- nadssynpunkt lämplig renhållningsverksamhet. Kommunen behöver dess- utom ha möjlighet att utan dispensförfarande ordna verksamheten så att hämtningen av hushållsavfall sker från annan plats än respektive förvaringsplats på varje fastighet. En sådan befogenhet skulle innebära att kommunen utan länsstyrelsens medgivande får använda sig av de i avsnitt 2.2 exemplifierade hämtningssystemen eller liknande system. Det

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 163 22

torde inte finnas anledning att låta kommunen ordna sådan avfallshämt- ning i andra fall än då det blir väsentligt billigare än hämtning från varje fastighet.

Den föreslagna befogenheten för kommunen att själv befria sig från en del av den transportskyldighet som åläggs kommunen i renhållnings- lagen bör såsom förut antytts i huvudsak begränsas till glesbygdsområ- den. Inom sådana områden kan emellertid finnas förtätad bebyggelse. Bor det fler än 200 personer i dylik bebyggelse, bör denna inte längre anses utgöra glesbygd utan tätort. För tätort bör dispensfrågor även i fortsättningen prövas av länsstyrelsen. Såsom närmare berörs nedan bör dock kommunen även vad gäller tätort kunna besluta att sophämtning från två eller tre närbelägna fastigheter skall ske från gemensam behål- lare som finns på en av fastigheterna och att hämtning av grövre avfall och kemiskt-tekniskt avfall skall ske från gemensamt uppsamlingsställe.

För att de av kommunen beslutade hämtningsarrangemangen, varom nu är fråga, skall fungera krävs att innehavarna av berörda fastigheter åtar sig att utföra transport av avfallet från fastigheten till exempelvis en container. Vill någon innehavare hellre ha hämtning från fastigheten. bör han ha rätt därtill förutsatt att han betalar den högre avgift som in- dividuell hämtning kommer att betinga. Alltså bör kommunens hämt- ningsskyldighet i princip kvarstå, och tillämpningen av t.ex. contai- nersystemet bör enbart gälla fastigheter vars innehavare åtagit sig att forsla avfallet till containern.

Såsom redan sagts bör kommunen också få befogenhet bestämma att sophämtning från två eller tre närbelägna fastigheter skall ske från ge- mensam avfallsbehållare på en av fastigheterna. Därigenom kan kom- munen utan dispens underlåta att hämta avfall från fastigheter som be- bos av mindre hushåll med små avfallsmängdcr, om det kan ordnas så att avfallet läggs i behållare på grannfastighet.

Det kan inte anses lämpligt att kommunen själv avgör fråga om total befrielse från lagstadgad bortforslingsskyldighet i vidare mån än vad nu föreslagits beträffande fastighet som bebos av mindre hushåll med hän- syn till att syftet med renhållningsmonopolets införande då skulle kunna äventyras. Om kommunen behöver dispens i andra fall än sådana där kommunen enligt vad ovan föreslagits får besluta själv, får kommunen liksom hittills ansöka om befrielse hos länsstyrelsen. I sammanhanget förtjänar påpekas att det behov av total befrielse från bortforslingsskyl— digheten som kan föreligga i fråga om enstaka fastighet. kan tillgodoses genom att hälsovårdsnämnden beviljar fastighetens innehavare undantag från det i lokal hälsovårdsordning upptagna förbudet att destruera avfall på fastigheten.

I de förut angivna riksdagsmotionerna har hävdats att trädgårdsavfall inte borde omfattas av renhållningsmonopolet. Även om en hel del skäl talar för en sådan lösning måste dock beaktas att det i åtskilliga fall inte

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 163 23

minst inom tätbebyggelse får anses mindre lämpligt att sådant avfall komposteras eller slutbehandlas på annat sätt inom fastigheterna. Med hänsyn till att hälsovårdsnämnden enligt 14 % fjärde stycket normalhäl- sovårdsordningen genom ett enda beslut kan meddela undantag från destruktionsförbudet i fråga om trädgårdsavfall för hela kommunens glesbygd finns redan med nuvarande regler goda möjligheter att anpassa ifrågavarande förbud till områden där det behövs för att motverka olä- genheter från miljövårdssynpunkt. Då det kan förutsättas att hälso- vårdsnämnderna inte upprätthåller förbudet i vidare mån än som be- hövs, saknas anledning föreslå författningsändring i denna fråga.

Från olika håll har påtalats att den enskildes ställning i dispensförfa- randet borde stärkas genom att hans möjligheter att överklaga kommuns beslut förbättrades. F. n. kan den enskilde som tidigare redovisats endast ' anföra kommunalbesvär mot kommuns beslut att söka eller inte söka dispens. Genom sådana besvär kan enbart lagligheten av överklagade beslutet prövas. Enskild anses vidare inte ha behörighet att överklaga länsstyrelsens beslut att t. ex. vägra kommunen begärd dispens. Efter- som renhållningsverksamhcten är en angelägenhet som kommunen handhar i kommunmedlemmarnas gemensamma intresse, har det inte ansetts finnas skäl att efter förvaltningsbcsvär låta statlig myndighet pröva frågor om den enskildes deltagande i denna verksamhet. Av prin- cipen om den kommunala självstyrelsen får anses följa att kommunen beträffande dylika kommunala angelägenheter bör ha stor frihet att be- stämma den närmare utformningen av verksamheten utan inblandning från statlig myndighet. Särskilt mot bakgrund av att den utökning av kommunens beslutanderätt som nu föreslås avser att tillgodose den en- skildes intressen på ett bättre sätt än hittills kan det inte anses motiverat att frångå nuvarande ordning.

Den reglering av dispensfrägorna som föreslås ovan bör såsom inled— ningsvis framhållits tas upp i en tillämpningsförfattning som meddelas av regeringen. Med hänsyn till bestämmelsernas innehåll krävs bemyn- digande av riksdagen.

Ett sådant bemyndigande kan tas in i renhållningslagen och bör lämp- ligen få formen av ett tillägg till 4 5 första stycket av innehåll att rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva undan- tag från nuvarande bestämmelse. Dispensbestämmelsen i paragrafens fjärde stycke kan samtidigt upphävas. Ändringen i lagen samt tillämp- ningsförfattningen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1975.

I enlighet med nu redovisade överväganden har upprättats förslag till

1. lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

2. renhållningskungörelse.

Förslagen bifogas denna promemoria som bilagorna A och B.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974: 163 24

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Med anledning av nya regeringsformen som träder i kraft den 1 janu- ari 1975 har begreppet ”regeringen”” använts i det föreslagna bemyndi- gandet i stället för det i lagtext tidigare brukade begreppet ”Konungen”. Till följd därav bör också ordet ”Konungen” i lagens 1 & bytas ut mot "”regeringen”. Med stöd av bemyndigandet kan regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer föreskriva undantag från den absoluta bortforslingsskyldighet som åvilar kommunen enligt nuvarande lydelse av 4 5 första stycket. Enligt bemyndigandet kan också regeringen upp- dra åt länsstyrelsen att i särskilda fall pröva frågor om undantag. En dispensbestämmelse motsvarande nuvarande fjärde stycket i paragrafen behöver därför inte förekomma i lagen utan bör såsom skett i förslaget placeras i tillämpningsförfattningen.

I 5 % renhållningslagen föreskrivs såsom tidigare angetts att talan mot kommunal myndighets beslut enligt lagen föres genom besvär hos läns- styrelsen. Kommuns beslut enligt bestämmelse i tillämpningsförfatt- ningen kan emellertid inte anses som beslut enligt lagen. Fullföljdsbe- stämmelsen i 5 & gäller således inte beslut enligt tillämpningsförfatt- ningen. Någon lagstiftningsåtgärd för att åstadkomma den i föregående avsnitt föreslagna ordningen enligt vilken rättsmedlet vid fullföljd av ta— lan mot ifrågavarande beslut skall vara kommunalbesvär behövs inte.

5.2 Förslaget till renhållningskungörelse 1 %

Såsom förut anförts innehåller paragrafen de huvudprineiper som kommunen skall tillämpa när kommunen organiserar sin lagstadgade renhållningsverksamhet. Såsom framgår av den föreslagna lydelsen skall principerna iakttas inte bara i fråga om det obligatoriska renhållnings- monopolet utan också i fråga om det 5. k. frivilliga renhållningsmonopol som kommunen inför genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning.

Genom den föreslagna utformningen av paragrafen understryks att kommunen redan på planeringsstadiet skall beakta att skäliga miljövårds- krav blir tillgodosedda och att bortforslingen anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse. För att genomföra en effektiv och till skiftande förhållanden anpassad renhållningsverksamhet torde det i de flesta fall vara nödvändigt med en inventering av fastigheterna inom hela kommunen eller visst område av kommunen. Först därigenom torde skapas tillräckligt underlag för beslut rörande renhållningsorgani- sationen. Genom inventeringen bör kunna klarläggas bl. a. till vilken typ av bebyggelse en fastighet hör, hushållens antal och storlek, eventuella

• Sida 25
•  Original

Prop. 1974: 163 25

transportsvårigheter och i fråga om glesbygd eventuella möjligheter att på fastigheten slutbehandla visst avfall t. ex. latrin. Inventering varom nu är fråga torde också behövas som underlag för de uppgifter som an- sökan om dispens skall innehålla enligt den föreskrift som föreslås i 4 % andra stycket denna kungörelse.

Föreskriften att bortforslingen skall anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse tar främst sikte på att hämtningsperioder och hämtningsintervaller skall modifieras efter de skiftande behov som kan föreligga. Det torde sålunda oftast inte vara behövligt med exempel- vis hämtning årets alla veckor från fritidsbebyggelse. Att det skall vara fråga om det normala behovet innebär att hänsyn inte behöver tas i detta sammanhang till det varierande behovet av sophämtning hos en- skilda hushåll. När kommunen bedömer behovet av hämtning, bör kom- munen hclt naturligt också pröva huruvida det finns anledning att över huvud taget hämta t. ex. latrin från lantgårdar med djurhållning. Finner kommunen att sådan hämtning inte bör ske, bör kommunen verka för att hälsovårdsnämnden meddelar erforderliga dispenser enligt lokala hälsovårdsordningen.

25

Enligt denna paragraf får kommunen besluta att hämtning av hushålls- avfall från fastighet, som inte ingår i tätbebyggelse med mer än 200 in- vånare, skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten, om kostnaden för hämtningen därigenom minskar i väsentlig mån. Be— stämmelsen ger kommunen vidsträckta möjligheter att i glesbygden ar- rangera sophämtningen på det från kostnadssynpunkt lämpligaste sättet. Exempel på olika hämtningssystem har redovisats i avsnitt 2.2. Beträf- fande en och samma bebyggelse bör det givetvis vara möjligt att ha skilda hämtningssystem under olika tider av året. I ett fritidsområde är det kanske lämpligt att hämta avfall veckovis från varje fastighet under sommarmånaderna och att hämta från en gemensam container under re— sten av året. Efter förebild av 5 & miljöskyddskungörelsen (1969: 388) har uttrycket ”tätbebyggelse med mer än 200 invånare” använts för att beteckna tätort. Begreppet ”invånare” avser även den som endast bor på fastighet under semester och annan ledighet.

Med hänsyn till rådande dispenspraxis i fråga om hämtning i tätort av skrymmande avfall samt överblivna läkemedel och rester av olja, kemi— kalier och liknande ämnen har i första stycket andra punkten upptagits en regel som ger kommunen befogenhet att även beträffande tätort be- sluta att hämtning av sådant avfall inte skall ske från varje fastighet utan t. ex. från en container eller annat uppsamlingsställe.

När kommunen enligt andra stycket bedömer om forsling till och för- varing på hämtningsplatsen kan ske utan olägenhet från miljövårdssyn- punkt eller annan allmän synpunkt, bör särskilt beaktas att planerade

• Sida 26
•  Original

Prop. 1974: 163 26

anordningar för avfallsförvaringen står i överensstämmelse med före- skrifter i lagstiftningen angående miljö- och naturvård, vägar och trafi- ken.

För att kommunen skall kunna underlåta att hämta avfall på viss fas— tighet i glesbygdsområde, måste innehavaren enligt vad som föreskrivs i tredje stycket ha gentemot kommunen åtagit sig att forsla avfallet till den gemensamma hämtningsplatsen. Genom denna konstruktion får fas- tighetsinnehavare möjlighet att i fråga om individuell eller gemensam hämtning välja det för honom mest lämpliga alternativet med hänsyn till renhållningsavgiftens storlek och andra förhållanden. Då kommunen be- höver tid på sig för att ändra renhållningsverksamheten från gemensam till individuell hämtning. har föreslagits att fastighetsinnehavarens åta- gande att forsla bort avfallet till hämtningsplatsen gäller under sex må- nader efter återkallelsen. Kommunen bör givetvis kunna gå med på att åtagandet upphör vid en tidigare tidpunkt, om individuell hämtning då kan ordnas.

3 %

Denna paragraf är som tidigare angetts avsedd att tillämpas i fall då ett eller högst två mindre hushåll lämnar så litet avfall att detta utan vi- dare ryms i en grannfastighets sopsäck. Som villkor för beslut enligt denna paragraf har föreskrivits att berörda fastighetsinnehavare ansöker om att få gemensam hämtning. Därigenom kan förutsättas att de enats om hur de sinsemellan skall dela på renhållningsavgiften och övriga skyldigheter i samband med hämtningen såsom skyldigheten att hålla vägen till säckstället lätt framkomlig. Den som skall svara för avgiften och övriga skyldigheter gentemot kommunen bör dock endast vara den innehavare på vars fastighet sopsäcken står uppställd.

Fastighetsinnehavare som får använda behållaren på annan fastighet kan inte anses vara skyldig att ha egen behållare, så länge beslut om hämtning från gemensam behållare gäller. Han torde därför inte behöva ansöka om dispens från beslut som hälsovårdsnämnd med stöd av 15 å normalhälsovårdsordningen kan ha meddelat om skyldighet för varje fastighet inom kommunen att ha avfallsbehållare av visst slag.

Om beslutanderätten enligt denna paragraf inte delegerats till hälso- vårdsnämnden, förefaller det uppenbart att nämndens yttrande inhäm- tas, innan beslut fattas.

4 % Enligt första stycket skall såsom berörts i det föregående (avsnitt 4) dispensgivningen i andra fall än som avses i 2 och 3 %% denna kungö- relse också i fortsättningen handhas av länsstyrelsen. Liksom hittills skall dispens få meddelas endast när särskilda skäl föreligger.

Behovet av begärd dispens torde inte kunna prövas utan tillgång till

• Sida 27
•  Original

Prop. 1974: 163 27

ganska detaljerade uppgifter om hur renhållningen inom kommunen el- ler del därav är eller kommer att bli ordnad. I andra stycket har därför införts en bestämmelse att ansökan om dispens skall innehålla sådana erforderliga uppgifter.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1974: 163 28

Bilaga A

Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Härigenom förordnas i fråga om kommunala renhållningslagen (1970: 892)

dels atti 1 & ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att 4 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 %

Kommun är skyldig att till all- Kommun är skyldig att till all- män avstjälpningsplats eller all- män avstjälpningsplats eller all- män destruktionsanläggning forsla män destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. jämförligt avfall, om ej regeringen

eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

1 lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse före- kommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första styc— ket skall forslas bort genom kommunens försorg.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens för- sorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från skyldighet enligt första styc- ket.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 1975.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1974: 163 29

Bilaga B

Förslag till Renhållningskungörelse

Härigenom förordnas följande.

1 5 När kommun planlägger och beslutar hur kommunen skall full- göra sin skyldighet att forsla bort orenlighet och avfall enligt 4 & första eller andra stycket kommunala renhållningslagen (1970: 892), skall beaktas att skäliga miljövårdskrav tillgodoses och att bortforslingen an- passas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse.

2 & Kommun får besluta att hämtning av orenlighet och avfall som avses i 4 5 första stycket kommunala renhållningslagen (1970: 892) från fastighet, som ej ingår i tätbebyggelse med mer än 200 invånare, skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten, om kostnaden för hämtningen därigenom minskar i väsentlig mån. I fråga om skrym- mande avfall samt överblivna läkemedel och rester av olja, kemikalier och liknande ämnen får sådant beslut meddelas även beträffande tätbe- byggelse med mer än 200 invånare.

Beslut som avses i första stycket får meddelas endast om forsling till och förvaring på hämtningsplatsen kan ske utan olägenhet från miljö- vårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.

Beslut som avses i första stycket första punkten gäller endast i fråga om fastighet vars innehavare gentemot kommunen åtagit sig att forsla på fastigheten uppkommande orenlighet och avfall till hämtningsplat- sen. Återkallas sådant åtagande. gäller det ändå under sex månader efter återkallelsen, om ej kommunen medger annat.

3 & Kommun kan besluta att hämtning av orenlighet och avfall som avses i 4 & första stycket kommunala renhållningslagen (1970: 892) från två eller tre närbelägna fastigheter skall ske från gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna, om innehavarna ansöker därom.

4 % Länsstyrelsen får befria kommun från skyldighet enligt 4 % första stycket kommunala renhållningslagen (1970: 892) i andra fall än som avses i 2 och 3 %% denna kungörelse, när särskilda skäl föreligger (dis- pens). -

Ansökan om dispens skall innehålla erforderliga uppgifter om hur renhållningen inom kommunen eller berörd del därav är eller kommer att bli ordnad.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1975.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1974: 163 30

1. Förslaget till renhållningskungörelse

Sammanställning av remissyttrandena över förslaget till renhållnings— kungörelse i promemorian (Ds Jo 1974: 4)

För överskådlighetens skull redovisas remissinstansernas synpunkter på den föreslagna kungörelsen i anslutning till resp. paragraf. Dessutom behandlas i särskilda avsnitt vissa andra under remissbehandlingen aktualiserade frågor.

Föreskriften att skäliga miljövårdskrav skall tillgodoses när kommun planlägger och beslutar hur kommunen skall fullgöra sin renhållnings- skyldighet, anses av flera remissinstanser vara otillräcklig. Socialstyrel- sen framhåller att även de hygieniska synpunkterna skall beaktas i sam- manhanget. Länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län ävensom Riksförbundet för allmän hälsovård och RASK förordar att det i författningstexten uttryckligen anges att också skäliga sanitära krav skall tillgodoses. Länsstyrelserna i Gotlands och Hallands län anser att föreskriften i stället bör kompletteras så att det framgår att skäliga hälsovårdskrav skall beaktas. Norrtälje kommun påpekar att uttrycket ”skäliga miljövårdskrav” inte får innebära en lägre ambitionsnivå än den som föreskrivs irenhållningslagen. - Den föreslagna skyldigheten för kommun att se till att bortforsling av avfall anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse godtas överlag av remissinstanserna. I anslutning därtill anför länsstyrel- sen i Malmöhus län att det är angeläget att hämtningsintervallerna så långt administrativa, ekonomiska och tekniska hänsyn medger ansluter till det normala bortforslingsbehovet. Annars kommer inte allmänheten att uppfatta kommunens renhållningstjänster som effektiva. Länsstyrel— sen i Älvsborgs liin och RASK delar den i promemorian framförda upp- fattningen att genomförande av renhållningsverksamhet som är anpas- sad till skiftande förhållanden som regel kräver en inventering av be- rörda fastigheter. Båda dessa remissinstanser anser att inventeringen bör följas av en plan över renhållningens omfattning.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län ställer sig kritiska till uttalandet i promemorian att kommun bör verka för att hälsovårds- nämnden meddelar erforderliga dispenser från behandlingsförbudet i 10- kal hälsovårdsordning, om kommun vid bedömning av hämtningsbeho- vet inte finner anledning att över huvud taget hämta latrin från lantgår-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1974: 163 31

där med djurhållning. Enligt dessa länsstyrelser synes det mest praktiska förfarandet vara att ansökan görs hos länsstyrelsen om generell dispens för sådana lantgårdar.

2 &

Vara kommun uppger att hämtningen av hushållsavfall från kommu- nens ca 5 000 glesbygdsfastigheter sker vid ett för flera fastigheter ge- mensamt uppsamlingsställe. Containers finns utplacerade på 80 platser inom kommunen. Kostnaden för varje glesbygdsfastighet uppgår till 20 kr. per år. Den utredning som föregick beslutet om förevarande renhåll- ningsorganisation visade att alternativet med hämtning vid varje gles- bygdsfastighet skulle kostat 205 kr. för fastighet och år. Ägare av tät— ortsfastighet i Vara kommun betalar 115 kr. per år för hämtning en gång i veckan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att avlämningsställen för hus- hållsavfall, t. ex. en container, lätt kan missbrukas genom att där lämnas bildelar, jordbruks- och byggnadsavfall eller liknande skrymmande av- fall. Avlämningsplatsen kan därigenom komma att bli en sanitär olägen- het. Åtskilliga kommuner som hörts över förslaget av länsstyrelsen tviv- lar på att det är möjligt att i väsentlig mån minska kostnaderna för hämtningen genom den ordning som föreslås i denna paragraf. Länssty— relsen i Hallands län anser att det av författningstexten bör framgå att skrymmande avfall som kan tas om hand vid den normala hämtningen regelmässigt också skall hämtas på resp. fastighet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser inte att containersystemet skall tillämpas i vidsträckt omfattning. Enligt länsstyrelsen är det tveksamt om systemet bör komma till användning för annat än skrymmande hus- hållsavfall. Det måste betecknas som olämpligt, när det gäller uppsam- ling av överblivna läkemedel, kemikalier och liknande ämnen. Motsva- rande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Skaraborgs och Väster- bottens län, Riksförbundet för allmän hälsovård och RASK. Att utpla- cera containers på lämpliga ställen är enligt RASK en mycket effektiv åtgärd mot nedskräpning i naturen.

Norrtälje kommun uppger att endast fyra av ca 200 tomtägarför- eningar som tillfrågats har uttryckt önskemål om containerhämtning. Två av de föreningar som ställt sig positiva har ansett att systemet en- dast bör tillämpas vintertid. Flera föreningar ställer sig direkt negativa till gemensamma förvaringsplatser för avfall. Det är enligt kommunen stora svårigheter att ordna en från sanitära synpunkter tillfredsställande kontroll av gemensamma uppsamlingsställen.

Rörande tillämpningsområdet för kommunens dispensbefogcnhet som i promemorieförslaget angetts med uttrycket ”fastighet, som ej ingår i tätbebyggelse med mer än 200 invånare” har olika uppfattningar kom- mit fram vid remissbehandlingen. Naturvårdsverket och flera andra re-

• Sida 32
•  Original

Prop. 1974: 163 32

missinstanser pekar på att nämnda uttryck kan ge upphov till tolknings- och tillämpningsproblem. Naturvårdsverket anser det dock svårt att finna ett bättre alternativ. Problemen orsakas enligt Kommunförbundet av att den föreslagna gränsdragningen inte svarar mot någon administ- rativ indelning. De områden varom fråga är kan enligt förbundet inte heller på annat sätt anses lätta att urskilja. Länsstyrelsen i Östergötlands 'län anser att ett bestämt antal invånare inte bör anges i författningstex- ten. Att införa eontainersystern för avfallshämtning i område med förtä- tad permanentbebyggelse med mindre än 200 invånare kan medföra sa- nitära olägenheter, medan systemet utan sådana olägenheter torde kunna användas under vinterhalvåret inom område med sammanhäng- ande fritidsbebyggelse även om invånarantalet överstiger 200. Också länsstyrelsen i Gotlands län, Riksförbundet för allmän hälsovård och RASK anser att tätortshämtning i många fall behövs av sanitära skäl i tätbebyggelse med mindre än 200 invånare. KO anser i likhet med läns- styrelsen i Östergötlands län att kommun bör ges möjlighet att själv be- sluta om användning av containersystcm under lågsäsong också i fråga om fritidshusområden med mer än 200 invånare. Länsstyrelsen i Gävle- borgs län föreslår att förevarande paragraf också bör vara tillämplig på gruppbebyggelse av småhus i större tätort. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att gränsen för kommunens rätt att själv bestämma över ren- hållningens organisation i mindre samhällen bör kunna höjas utan att renhållningslagens intentioner fördenskull kommer att äventyras. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som godtar förslaget, anser att beslut om förenklat hämtningssystem normalt inte bör komma i fråga inom planlagt område med permanent bebyggelse. Liknande åsikt uttalas av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att från kommunens dispensbefogcnhet bör undantas all bebyggelse som in— går i hälsovårdstätort. För en sådan bestämning talar den omständighe- ten att flertalet bebyggelsegrupper med uppemot 200 invånare redan torde utgöra hälsovårdstätorter. En ytterligare fördel är enligt sist— nämnda länsstyrelsc att det naturliga sambandet mellan renhållnings- lagstiftningen och hälsovårdslagstiftningen bibehålls. Samma uppfatt- ning uttalas av bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län. Läns- styrelsen i Kopparbergs län anser också att det skulle varit önskvärt om begreppet hälsovårdstätort kunnat användas för ifrågavarande gräns- dragning. Med hänsyn till att alla tätbebyggelseområden som avses med uttrycket tätbebyggelse med mer än 200 invånare inte ingår i eller utgör hälsovårdstätort, bör emellertid promemorieförslaget i denna del godtas trots befarade svårigheter vid tillämpningen. Socialstyrelsen och KO ifrågasätter om inte det tätortsbegrepp som användes vid 1970 års folk- och bostadsräkning skulle kunna tillämpas i detta sammanhang. Läns- styrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anser att hälsovårdsstadgans tätortsbegrepp vore att föredra, förordar att det i paragrafen direkt ut-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1974: 163 33

sägs att bestämmelserna inte gäller större campingplatser. Dessa måste nämligen i realiteten anses ha karaktär av tätbebyggelse.

Kommunförbundet anser inte att det kan anföras några vägande skäl för att begränsa kommunernas rätt att själva bestämma i fråga om ut- formningen av hämtningen i tätbebyggelse. Också länsstyrelsen i Söder- manlands län anser den föreslagna begränsningen vara onödig.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län och Norrtälje kommun har lat- rinhämtningen i glesbygd vållat stora svårigheter vid renhållningslagens tillämpning. Denna hämtning har enligt länsstyrelsen orsakat administ— rativa problem och kostnader som inte står i proportion till den från all- män synpunkt ofta tveksamma fördelen med hämtningen. Enligt länssty- relsen är det, även på tomter inom fritidsområden som inte är glesbe- byggda, ett bättre alternativ att kompostera latrin än att omhänderta detta genom kommunens försorg. Fastighetsägarnas eget intresse av be- haglig miljö torde vara tillräcklig garanti för att komposteringen kom- mer att skötas på tillfredSStällande sätt. Oavsett att det finns möjlighet för hälsovårdsnämnd att i särskilda fall medge dispens från det i lokal hälsovårdsordning intagna förbudet att på fastighet behandla avfall, bör förevarande paragraf enligt länsstyrelsen utökas med en bestämmelse enligt vilken kommun får rätt att besluta om undantag från skyldigheten att hämta latrin i fråga om ett helt område med fritidshus, om möjlighe- terna att kompostera latrinet bedöms vara goda från hygienisk syn- punkt

Förslaget i promemorian att beslut om hämtning vid t. ex. container skall avse endast fastigheter vars innehavare gentemot kommunen åtagit sig att forsla avfallet till hämtningsplatsen godtas eller lämnas utan erin- ran av många remissinstanser. Enligt KO, som uttryckligen tillstyrker förslaget, skulle därigenom uppnås den önskvärda konsekvensen att fas- tighetsägare som inte anser sig ha möjlighet att själv transportera avfal- let till uppsamlingsstället kan fordra att avfallet hämtas vid fastigheten. Samma inställning i denna fråga redovisas av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Blekinge län. Enligt sistnämnda länsstyrelse måste förfarandet med att inhämta fastighetsägarnas samtycke förenklas för att tillämpningen av ifrågavarande paragraf inte skall bli för administra- tivt betungande för kommunerna. Med hänvisning till att det torde komma att innebära ett inte oväsentligt administrativt problem för kom- munerna att skaffa och vidmakthålla åtaganden av berört slag från fas- tigheternas innehavare ifrågasätter några remissinstanser bl. a. länssty- relsen i Stockholms Iän huruvida det är lämpligt att föreskriva krav på åtagande. Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker förslaget i denna del. Kommunförbundet anser att förekomsten av en bestämmelse om krav på åtagande från fastighetsägarnas sida kan innebära ett omotive- rat starkt tvång för kommunen att vidta organisatoriska förändringar för att efterkomma förändrade önskemål. Därigenom försvåras för

• Sida 34
•  Original

Prop. 1974: 163 34

kommunerna att skapa en fast och enhetlig organisation för avfalls- hämtning.

3 &

Förslaget i denna del godtas allmänt. KO anser att förslaget på ett praktiskt sätt förefaller kunna reducera antalet fall av onödig sophämt- ning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län upplyser att ifrågavarande form av hämtning med gott resultat praktiserats i länet sedan renhållningslagens ikraftträdande. Om det är fråga om sanitär bedömning i ärende av före- varande slag, bör hälsovårdsnämnden handlägga ärendet. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att det i författningstexten anges att det är hälsovårdsnämnden som skall besluta i frågor som nu avses. Liknande synpunkt förs fram av RA SK . Socialstyrelsen anser att det i allt fall bör föreskrivas att hälsovårdsnämnden skall höras innan beslut meddelas.

Kommunförbundet utgår från att systemet med gemensam behållare för närbelägna fastigheter skall kunna tillämpas även om fastigheterna skiljs åt av en allmän väg och att gemenskapen skall kunna hävas om förhållandena ändras.

Länsstyrelseni Kalmar län anser att det skulle innebära en ytterligare förenkling om kommunen själv fick avgöra hur många närbelägna fas- tigheter som kan ha gemensam avfallsbehållare utan att sanitära olägen- heter uppkommer. Samma uppfattning uttrycks av länsstyrelsen i Öster- götlands län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som finner promemorieförslaget lämpligt, anför att ett alternativ till gemensamt sopställ är att berörda fastigheter behåller sina sopställ och att tidigare veckohämtning ändras till hämtning var fjortonde dag. Också med detta alternativ torde kost- naderna för den enskilde minska.

Norrtälje kommun anser att förevarande paragraf kommer att inne- bära ökade administrativa kostnader för kommunen. Ett bättre alterna- tiv är att hälsovårdsnämnden tillåter den fastighetsinnehavare som har en ringa mängd avfall att destruera detta på fastigheten. Från sanitär synpunkt förefaller det betänkligt att också latrin enligt paragrafens ly- delse torde kunna transporteras till gemensam behållare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förutsätter att Kommunförbundet låter upprätta formulär till normalavtal som reglerar rättsförhållandet mellan berörda fastighetsägare.

Mot promemorians förslag att endast kommunalbesvär skall kunna föras mot kommuns beslut enligt den föreslagna renhållningskungörel- sen har erinringar framförts av naturvårdsverket och några länsstyrel- ser, medan övriga remissinstanser tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran.

JO instämmer helt i promemorians uppfattning i besvärsfrågan och framhåller att en ordning med förvaltningsbesvär skulle kunna medföra

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 163 35

att den statliga myndigheten sätter sig i den kommunala myndighetens ställe i en kommunal initiativfråga och därmed i själva verket övertar den kommunala självbestämmanderätten.

Naturvårdsverket anser att det från besvärssynpunkt är angeläget att det i den föreslagna kungörelsen uttryckligen anges vilket kommunalt organ som har att besluta i frågan om hämtningsintervaller. Mot beslut i sådan fråga bör talan få föras i form av förvaltningsbesvär. Liknande uppfattning redovisar länsstyrelsen i Kronobergs län.

Några länsstyrelser pekar på att med stöd av lokal hälsovårdsordning kan meddelas beslut som är likartade med beslut som avses kunna med- delas med stöd av renhållningskungörelsen. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser därför att det vore rimligt att den enskilde får samma klago— möjligheter enligt renhållningslagstiftningen som han redan har enligt hälsovårdslagstiftningen. Rätten att anföra kommunalbesvär får enligt nämnda länsstyrelse anses vara utan värde. Den oklara gränsdragningen mellan olika dispensförfaranden inger knappast förtroende för lagstift- ningen. Om enskild vägras dispens, bör han ha fulla möjligheter att få ärendet överprövat även i sakfrågan. Han bör sålunda ha rätt att föra förvaltningsbcsvär. Liknande uppfattning uttalas av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Värmlands och Örebro län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uppger att mycken kritik har föranletts av att den enskilde inte kunnat få till stånd sakprövning vid besvär över kommuns beslut att inte söka dispens hos länsstyrelsen. Den enskilde har i stället utnyttjat möjligheten att erhålla undantag från det i lokal hälsovårdsordning intagna förbudet att destruera avfall. Möjligheten för hälsovårdsnämnd att medge sådana undantag kan på sikt medföra en risk för att renhållningslagen urholkas. Enligt länsstyrelsen är det en brist att denna problematik inte behandlats i promemorian.

I besvärsfrågan anför JO ytterligare att avsikten enligt promemorie- förslaget är att fullföljdsbestämmelsen i 5 & renhållningslagen inte skall gälla frågor som behandlas i renhållningskungörelsen, dit dispensförfa- randet överförts. Emellertid infinner sig osökt frågan vilken funktion besvärsbestämmelsen i renhållningslagen i så fall skall ha. I promemo- rian ges inget besked på den punkten. Beträffande de frågor som tidi— gare reglerades i 1965 års lag om skyldighet att renhålla gata m.m. fanns ingen bestämmelse om förvaltningsbesvär och ingenting synes i dessa delar ha tillkommit som motiverar att man numera bör ha en sådan ordning. Enligt JO synes det under alla förhållanden ute- slutet att anse bestämmelsen i 5 5 renhållningslagen tillämplig på be- slut som fattas av kommunfullmäktige. Om meningen inte är att till- -låta förvaltningsbcsvär i dispensärenden finns —— sett ifrån den en- skildes synvinkel — ännu mindre anledning att tillåta förvaltningsbc- svär i fråga om själva renhållningshanteringen i övrigt. JO föreslår därför att besvärsbestämmelsen i 5 & renhållningslagen upphävs eller er-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 163 36 sätts med en hänvisning till kommunalbesvärsreglerna eller, om bestäm- melsen ändock för något fall anses böra behållas, förtydligas så att en precisering sker.

Kommunförbundet delar JO:s uppfattning att ifrågavarande besvärs- bestämmelse inte torde fylla någon funktion. Förbundet förordar att bestämmelsen upphävs. Därigenom skulle bekräftas att beslut enligt renhållningslagen endast kan överklagas i den ordning som gäller för kommunalbesvär.

2. Ifrågasatt ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållnings- avgifter

l sitt remissvar har 10 tagit upp frågan om inte i detta sammanhang vissa ändringar borde göras i lagen (1965: 54) om kommunala renhåll- ningsavgifter i förtydligande syfte. Över vad JO sålunda anfört har Kommunförbundet beretts tillfälle att yttra sig.

I sitt remiswar anför JO i det hänseende som nu är aktuellt i huvud- sak följande. Tillämpningen av renhållningslagen och vad därmed sam- manhänger har föranlett åtskilliga klagomål hos JO. De klagomål som anförts har mestadels rört uttagandet av renhållningsavgift, vilket skett enligt avgiftslagen. Bakgrunden till klagomålen har i flera fall varit att man menat att något behov av kommunal renhållningsservice inte fun- nits, eller att man hävdat att kommunen inte fullgjort sina skyldigheter på ett godtagbart sätt. Avgiftslagen innehåller lika litet som renhållnings- lagen eller annan författning detaljerade regler om skyldigheten att er- lägga avgift i olika situationer. Det kan därför enligt JO i åtskilliga fall vara vanskligt att avgöra om avgiftsskyldighet föreligger. Ordalydelsen i 1 % avgiftslagen ger stöd för den tolkningen att någon avgiftsskyldighet inte föreligger när kommunen av länsstyrelsen helt dispenserats från sin skyldighet enligt 4 % renhållningslagen, förutsatt att kommunen utnyttjar dispensen. Denna tolkning rimmar också bäst med den bakomliggande tanken att avgiften utgör vederlag som bör stå i viss relation till den ut- förda prestationen. I annat fall skulle avgiften enligt JO snarare få karak- tär av beskattning. l konsekvens med vad som nyss sagts bör undantag från avgiftsskyldighet rimligen gälla även i vissa andra situationer då kommunen inte ombesörjer renhållning. Att så bör vara fallet med fastig— heter som är obebodda och tillika obebyggda framstår enligt JO nära nog som en självklarhet. Att avgiftsskyldighet inte heller bör föreligga, när den enskilde jämlikt lokal hälsovårdsordning medgivits dispens från däri stadgat förbud mot destruktion av avfall och även utnyttjar denna sin rättighet, synes också rimligt enligt JO. Vid sidan av nu nämnda fall kan diskuteras, om och i vad mån avgiftsskyldigheten bortfaller i händelse av försummelse från kommunens sida. Ett flagrant fall föreligger om kom- munen helt underlåter att fullgöra sin bortforslingsskyldighet. Ett annat,

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 163 37

mera praktiskt fall är att kommunen, i tro att intet finns att avhämta från en avlägset belägen fastighet — en kanske riktig förmodan — underlåter att ens besöka fastigheten. Skäl kan anföras för att avgiftsskyldigheten bortfaller under dessa omständigheter men rättsläget får dock betecknas som något ovisst. Än större tvekan bereder enligt JO de fall då kom- munens försummelse består däri att den — kanske på grund av utebliven tillsägelse från fastighetsägarens sida —— ej tillhandahållit sopsäek eller t'örvaringskärl. Problem uppkommer också när kommunen ej vill godta kärl c. d. som fastighetsägaren anskaffat för förvaring av avfall.

Nu gällande regler lämnar föga eller ingen vägledning för hur här an- givna frågor skall lösas. Genomförs de i promemorian upptagna försla- gen, blir läget i vissa hänseenden förändrat och det finns enligt JO an- ledning förmoda att konflikter av här antydd natur inte så ofta skall uppkomma. Något svar på de rättsliga frågorna lämnar promemorian dock inte. JO anser att det vore önskvärt om lagstiftningen eller åtmins- tone lokala förordningar och taxor kunde utformas så, att den nuva- rande ovissheten på området skingras.

I nära samband med det nu anförda står enligt JO frågan hur den en- skilde skall kunna tillvarata sina intressen gentemot kommunens krav. Tvist om avgiftsskyldigheten och dess omfattning hör under allmän domstols prövning. Den enskildes möjligheter att på denna väg tillvarata sin rätt är dock begränsade eftersom domstolsvägen är både lång och kostsam. I den mån tvisten, såsom ofta är fallet, gäller själva utform- ningen av renhållningstaxan är de praktiska svårigheterna att vinna nå- gon ändring genom vanlig process betydande. Kommunfullmäktiges be- slut att anta renhållningstaxor behöver inte underställas statlig myndig- het för fastställelse. Bcslutet kan emellertid angripas genom kommunal- besvär. Möjligheterna för besvärsmyndigheten att ingå i en materiell prövning av taxan är —- med nu gällande regler —— begränsade, låt vara att 2—4 åå avgiftslagen upptar vissa bestämmelser som man kan falla tillbaka på. Prövningen skulle få en helt annan räckvidd och betydelse, om det fanns mera detaljerade regler i avgiftslagen om hur avgifterna skall bestämmas. Enligt JO borde t. ex. utsägas att taxan skall närmare ange förutsättningarna för avskiftsskyldighet och undantag därifrån. Vidare borde utsägas att differentiering bör göras för att erhålla en rätt- vis kostnadsfördelning när det är påkallat av hänsyn till olikheter i fråga om bebyggelsekaraktär och renhållningstjänster. Med hänsyn till att kommunalbesvär synes vara den väg till rättelse som här kan få den största praktiska betydelsen föreslår JO att — som komplettering till de föreslagna ändringarna i renhållningslagen —— ett tilägg till avgiftslagen av här angivet slag görs.

Kommunförbundet avstyrker i sitt yttrande det förslag som JO fört fram. Förbundet anför därvid bl. a. följande. Den rörelsefrihet som avgiftslagen ger kommunerna har ansetts vara en fördel för såväl kom-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 163 38 munerna som allmänheten inte minst vid lösningen av de nya avgifts- problem som renhållningslagen gett upphov till. Kommunerna har därvid ofta haft att göra avvägningar för att tillgodose såväl renhåll— ningskollektivcts självklara intresse av lägsta totala renhållningskostnad som flertalets uppfattning om individuell rättvisa. Enligt förbundet har kommunerna haft högt ställda ambitioner i dessa avseenden. Det är gi- vet att gränsproblem alltid måste förekomma. Kommunerna är givetvis öppna för revideringar som allmänt sett bedöms ge ett mera rättvisande resultat. Förbundet har också bidragit till en ändamålsenlig utveckling på avgiftsområdet genom att utarbeta en promemoria om renhållnings- avgifter med vissa vägledande synpunkter. I denna promemoria berörs flertalet av de problem JO särskilt uppmärksammat. Enligt förbundets uppfattning skulle en detaljreglering i lagen om kommunala renhåll- ningsavgifter knappast främja någon bättre tingens ordning på detta område. Tvärtom föreligger risk att en sådan reglering skulle bli en hämsko på en naturlig utveckling och ge upphov till nya tillämpnings- problem. Förbundet vill också vända sig mot det av JO åberopade mo— tivet för den föreslagna komplettering av avgiftslagen, nämligen att den enskilde därigenom skulle få möjlighet att genom kommunalbesvär på ett enkelt sätt och utan större kostnader få vissa grundläggande rättsfrå- gor prövade. Enligt förbundet torde syftet med kommunalbesvärsinstitu- tet inte ha varit att få enskilda personers materiella rättsanspråk prö- vade.

3. Särskilda frågor

Några remissinstanser har i sina yttranden tagit upp vissa frågor i anslutning till förslagen i promemorian men vilka inte särskilt berörts där.

Enligt socialstyrelsen torde beslutanderätten beträffande hämtnings— intervaller i regel delegeras till hälsovårdsnämnden, eftersom beslut i så— dana frågor i allt väsentligt måste baseras på en hygienisk bedömning. Styrelsen anser att hälsovårdsnämnden alltid bör höras, om annat kom— munalt organ får beslutanderätten i dessa frågor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan om hämtningsinterval- lema är den viktigaste frågan vid tillämpningen av renhållningslagen. En verksam åtgärd för att underlätta tillämpningen vore därför att från centralt håll ge typexempel på hämtningsintervaller för olika bebyggel- sestrukturer och olika hushållskategorier.

Södertälje och Tyresö kommuner samt Kommunförbundet har före- slagit införande av ansvarsbestämmelser som ger möjlighet att bestraffa den som forslar bort sådan orenlighet och sådant avfall som omfattas av renhållningsmonopol utan att vara anlitad därtill av kommunen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse utgår från att avfall som försvarsmaktens

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 163 39

fältförband lämnar under en krigsförbandsövning omfattas av det kom- munala renhållningsmonopolet. Eftersom sådant avfall regelmässigt forslas bort genom försvarsmaktens försorg föreslås ett särskilt undan- tagsstadgande till 4 % renhållningslagen för avfall som uppkommer vid fälttjänstövningar. Undantag föreslås också gälla för orenlighet eller av- fall som uppkommer vid sådana befästningar eller andra försvarsanlägg- ningar till vilka kommunal sophämtningspersonal inte kan beredas till- träde av säkerhetsskäl.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740467

• Sida 40
•  Original