om ändring i ärvdabalken, m.m.
Regeringens proposition
1976/77: 32
om ändring i ärvdabalken, m. m.;
beslutad den 4 november 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits
i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas vissa speciella frågor på arvsrättens och förmynderskapsrättens områden. Bl. a. föreslås regler om preskription av rätt
till arv efter barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra. Är faderskapet till barnet inte fastställt vid barnets död och är fadern inte heller känd på annat sätt, måste fadern eller dennes släktingar framställa anspråk
på arv senast tre månader efter dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.
På förmynderskapsrättens område föreslås bl. a. att domstolen skall höra
överförmyndaren i ärenden om förordnande av god man. Vidare föreslås regler om ersättning till förmyndare och överförmyndare för svenska medborgare i utlandet.
I propositionen föreslås också en smärre ändring i 1936 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.
Y Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 32
1¶Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom föreskrives i fråga om ärvdabalken dels att 16 kap. 4§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 16 kap. skall införas en ny paragraf, 3 a 5, av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 kap. 3a§
Är vid någons död faderskapet till
honom ej fastställt och är fadern ej hel-
ler på annat sätt känd för annan dödsbodelägare, boutredningsman = eller
den som sitter i boet, skall den som vill grunda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteck-
ningen förrättas senare, senast vid bo-
uppteckningen.
N
Arvinge eller testamentstagare, Arvinge eller testamentstagare,
som ej har att göra sin rätt gällande som ej har att göra sin rätt gällande
efter vad i I, 2 eller 3 § sägs, skall efter vad i /-3 a § sägs, skall göra göra det inom tio år från dödsfallet det inom tio år från dödsfallet eller, eller, om hans rätt inträder först vid om hans rätt inträder först vid senare
senare tidpunkt, från denna. tidpunkt, från denna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om den som har avlidit dessförinnan gäller dock fortfarande äldre bestämmelser.
2¶Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrives i fråga om föräldrabalken!
dels att nuvarande 18 kap. 135 skall betecknas 18 kap. 145§,
dels att 18 kap. 1§ och 20 kap. 11 § skall ha nedan angivna tydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 13 §, av nedan angivna
lydelse.
!Balken omtryckt 1976:612.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
Är förmyndaren för sjukdom eller Är förmyndaren för sjukdom eller
annan orsak ur stånd att utöva för- annan orsak ur stånd att utöva förmynderskapet, eller varder han en- mynderskapet, eller varder han enligt 20 kap. 27§ skild från utövning- ligt 11 kap. 16 § skild från utövningen därav, skall god man av rätten en därav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe förordnas att i förmyndarens ställe vårda den omyndiges angelägenhe- vårda den omyndiges angelägenheter. ter.
I ärende om förordnande av god
man enligt 3§ skall rätten bereda
överförmyndaren tillfälle att lämna
förslag på person som är lämplig för
uppdraget.
20 kap.
Mot beslut som underrätt har Mot beslut som underrätt har meddelat under rättegången i fråga, meddelat under rättegången i fråga, som avses i 6 kap. 13 §, 7 kap. 12 §, som avses i 6 kap. 13 §, 7 kap. 123, 10 kap. 145, 11 kap. 15 eller 168 10 kap. 145, 11 kap. 15 eller 168 eller 18 kap. 138, skall talan föras eller 18 kap. 14 §, skall talan föras Särskilt. särskilt.
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap!
dels att i 1 kap. 2, 5, 6, 8 och 98§, 3 kap. 2 och 9 §§ samt 7 kap. 5§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,
Senaste lydelse av 1 kap. 1973:942
3 kap. ”-
S kap. 5 § 1924:340
7 kap. 5 § 1973:942
lagens rubrik 1971:797
dels att i 5 kap. 5 § ordet ”ämbetsman” skall bytas ut mot ”tjänsteman”,
dels att 3 kap. 128, 4 kap. 1§ samt 5 kap. 1 och 4 88 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 128?
Är äktenskapsmål anhängigt i Är äktenskapsmål anhängigt i
främmande stat, får här i riket efter främmande stat, får här i riket efter vad som finnes skäligt meddelas för- vad som finnes skäligt meddelas förordnande som avses i 15 kap. 11§ ordnande som avses i 15 kap. 115 giftermålsbalken samt 20 kap. 10 och giftermålsbalken samt 6 kap. 13§
12 §§ föräldrabalken. Sådant förord- och 7 kap. 12§ föräldrabalken. Så-
nande kan när som helst återkallas. dant förordnande kan när som helst
återkallas.
4 kap.
13 Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för underårig skall äga tillämpning jämväl i avseende å underårig svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan underårig anordnat
i främmande stat, där han har hemvist, må dock rätten, såframt ej särskilda
omständigheter påkalla, att förmynderskap är anordnat här i riket, besluta, att förmynderskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag.
Konungen äger beträffande för- Regeringen äger beträffande för-
mynderskap för underåriga svenska mynderskap för underåriga svenska
undersåtar, som hava hemvist i undersåtar, som hava hemvist i
främmande stat, meddela särskilda främmande stat, meddela särskilda
bestämmelser angående vården av bestämmelser angående vården av underårigs värdehandlingar, så ock underårigs värdehandlingar, så ock förordna svensk diplomatisk eller förordna svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara Över- konsulär tjänsteman att vara Ööverförmyndare. förmyndare. Regeringen prövar fråga
om entledigande av sådan överför-
myndare.
Förmynderskap som avses i första
stycket och som är anordnat enligt svensk lag skall vara inskrivet vid Stockholms tingsrätt. Ersättning till
överförmyndare beträffande sådant
förmynderskap utgår av statliga medel
enligt bestämmelser som regeringen
2Senaste lydelse 1973:942. Senaste lydelse 1924:340.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
meddelar. Detsamma gäller ersättning
till förmyndare i den mån ersättningen
ej enligt 15 kap. 19§ föräldrabalken
skall utgå av den omyndiges medel.
5 kap.
18”
Vad i svensk lag är stadgat om omyndighetsförklaring och om förmyn-
derskap för omyndigförklarade skall äga tillämpning jämväl i avseende å
svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap
anordnat i främmande stat för svensk undersåte som där har hemvist men
som är förklarad omyndig här i riket eller om vars försättande i omyndighet
här är fråga, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla,
att förmynderskap är anordnat här i riket, besluta, att förmynderskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag.
Konungen äger beträffande för- Regeringen äger beträffande förmynderskap för omyndigförklarade mynderskap för omyndigförklarade
svenska undersåtar, som hava hem- svenska undersåtar, som hava hem-
vist i främmande stat, meddela sär- vist i fftämmande stat, meddela sär-
skilda bestämmelser angående vår- skilda bestämmelser angående vår-
den av omyndigs värdehandlingar, den av omyndiges värdehandlingar,
så ock förordna svensk diplomatisk så ock förordna svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara eller konsulär tjänsteman att vara överförmyndare. överförmyndare. Regeringen prövar
fråga om entledigande av sådan över-
förmyndare.
Förmynderskap som avses i första
stycket och som är anordnat enligt
svensk lag skall vara inskrivet vid
Stockholms tingsrätt. Ersättning till
överförmyndare beträffande sådant
förmynderskap utgår av statliga medel
enligt bestämmelser som regeringen
meddelar. Detsamma gäller ersättning
till förmyndare i den mån ersättningen
ej enligt 15 kap. 19§ föräldrabalken
skall utaå av den omyndiges medel.
Senaste lydelse 1924:340.
Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse
48 Skall i visst fall svensk lag ej äga Skall i visst fall svensk lag ej äga tillämpning beträffande cmyndig- tillämpning beträffande omyndighetsförklaring av någon, som vistas hetsförklaring av någon, som vistas här i riket, eller är ännu ej utrett, här i riket, eller är ännu ej utrett, om det skall ske, äge likväl rätten, om det skall ske, äge likväl rätten, om dröjsmål uppenbarligen skulle om dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara, förordna, att "an skall medföra fara, förordna, att han skall vara omyndig under tiden intill dess vara omyndig under tiden intill dess vård om hans angelägenheter anord- vård om hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans nats i enlighet med lagen i hans hemland eller rätten meddelat dom, hemland eller rätten meddelat dom, så ock för samma tid förordna för- så ock för samma tid förordna förmyndare. I avseende å förordnande, myndare. I avseende å förordnande, varom nu är sagt, skall vad i 20 kap. varom nu är sagt, skall vad i 70 kap. 20§, 26 § andra stycket och 40 § för- 14 §, II kap. 15 § andra stycket och äldrabalken är stadgat äga motsva- 20 kap. 11 § föräldrabalken är stadgat rande tillämpning. äga motsvarande tillämpning.
Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i trängande fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägenheter.
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. De nya bestämmelserna om ersättning till överförmyndare och förmyndare tillämpas för tiden från och med den 1 januari 1976.
4¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet
av dom som meddelats i Schweiz
Härigenom föreskrives att 13 § lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz! skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
5Scenaste lydelse 1969:266. I Senaste lydelse 1965:724 (jfr 1966:13).
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1976-11-04
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, statsråden Bohman, Roma-
nus, Turesson. Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson. Dahlgren, Åsling,
Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo.
Föredragande: statsrådet Romanus
Proposition om ändring i ärvdabalken, m. m.
1¶Inledning
Under senare år har betydande reformer genomförts på arvsrättens och
förmynderskapsrättens områden. Bl. a. infördes år 1969 nya regler om arvs-
rätt för barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra. När det gäller förmynderskap och godmanskap ändrades lagstiftningen i väsentliga hänseenden år 1974. Jag vill nu anmäla vissa speciella frågor på de berörda lagstiftningsområdena. Den första frågan gäller arv efter barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra. Sedan motion i ämnet hade väckts vid 1973 års riksdag
hemställde riksdagen hos regeringen att gällande regler på denna punkt skulle bli föremål för översyn (rskr 1973:307). Familjelagssakkunniga (Ju 1970:52), som på regeringens uppdrag utrett frågan, har den 24 februari 1976 avlämnat en promemoria (Ds Ju 1976:4) angående frågan om preskription av rätt till arv efter utomäktenskapligt barn.! Promemorian, som innehåller förslag till lag om ändring i ärvdabalken, bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Promemorian har remissbehandlats. Därvid har yttranden avgetts av Stockholms tingsrätt, kammarkollegiet, riksskatteverket, Malmö sociala centralnämnd, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund.
I skrivelse till justitiedepartementet den 23 juni 1976 har Föreningen Sve-
riges Överförmyndare tagit upp vissa frågor rörande godmanskap. Föreningen
föreslår att den nuvarande bestämmelsen om att överförmyndare i ärende
om förordnande av förmyndare skall beredas tillfälle att lämna förslag på
lämplig person utvidgas till att gälla också vid förordnande av god man. Vidare ifrågasätter föreningen om bestämmelserna om den enskildes rätt alt yttra sig i ärende om entledigande av god man är lämpligt utformade.
Efter remiss har yttrande över föreningens skrivelse avgetts av domstolsverket. I Promemorian har undertecknats av de sakkunnigas ordförande, hovrättspresidenten Björn Kjellin.
Utöver de frågor jag nu har angett vill jag i detta sammanhang också ta upp vissa internationellt-privaträttsliga frågor som hänger samman med den nya förmynderskapslagstiftningen. Slutligen vill jag ta upp en fråga som rör erkännande och verkställighet av schweizisk dom angående underhållsskyldighet.
2 Preskription av rätt till arv efter barn vars föräldrar inte har
varit gifta med varandra
2.1 Gällande bestämmelser
Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken (ÄB) upphävdes de sista särbestämmelserna i svensk lag om arvsrätten för barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra. Fram till år 1970 hade dessa barn inte någon arvsrätt efter fådernefränderna. De var även uteslutna från arv efter sin far, såvida inte de var att anse som trolovningsbarn eller fadern i särskild lagstadgad ordning avgivit arvsförklaring. Om barnet var arvsberiättigat efter fadern, gällde motsvarande i fråga om faderns arvsrätt efter barnet.
I och med att 1969 års tag trädde i kraft den 1 januari 1970 infördes lika arvsrätt för alla barn oavsett barnets status. Arvsrätten är ömsesidig, dvs. barnet ärver sina föräldrar och deras släktingar, liksom föräldrarna och deras släkt kan ärva barnet. Frågan huruvida en avliden man hade barn fött utom äktenskap kan emellertid vara svår och ibland omöjlig att utreda. Registreringen på denna punkt var nämligen tidigare bristfällig. I övergångsbestämmelserna till 1969 års lag meddelades därför en särskild preskriptionsbestämmelse för barn som fötts före lagens ikraftträdande, dvs. före den 1 januari 1970, och som inte redan genom äldre lag hade arvsrätt efter fadern. I punkten 3 i övergångsbestämmelserna (senaste lydelse 1974:238) föreskrivs att barnet och dess bröstarvingar i angivna fall ärver fadern och dennes släktingar bara under förutsättning att ”annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt”.
Någon preskriptionsregel motsvarande den nu nämnda finns inte beträffande s. k. bakarv, varmed förstås den arvsrätt som tillkommer ett barns far och dennes släktingar. Dör barnet först, inträder rätt till arv för fadern formellt sett även om han skulle vara okänd. Arvsrätten är således inte beroende av att faderskapet fastställts. Faderns och fädernefrändernas rätt till arv preskriberas i så fall enligt de allmänna preskriptionsreglerna i 16 kap. ÄB. Detta innebär att preskription inträder fem år efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallet eller, om arvsrätten inträder först vid senare tidpunkt, från denna. Arvskunpgörelse skall ske om den avlidne efterlämnar
känd arvinge på okänd ort eller om det inte kan utrönas om det finns någon arvinge som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan
känd arvinge är berättigad till arv. Arvskungörelse skall också ske om det
vid bouppteckningen finns kännedom om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort. Arvskungörelse ombesörjs av domstol.
Har faderskap behörigen fastställts, antecknas detta i bl. a. barnets per-
sonakt.
2.2 Promemorian
I promemorian redogörs till en början för den motion som föranledde riksdagsskrivelsen 1973:307 (mot. 1973:410). I motionen framhölls det som
angeläget att göra arvsrättspreskriptionen tillämplig även när ett barn som
fötts utom äktenskapet avlider och fråga uppkommer om arvsrätt efter barnet
för dess fader och dennes släktingar. Det påpekades i motionen att man genom att uppställa en sådan preskriptionsregel skulle undvika att frågan om rätten till arv efter barnet hålls svävande i väntan på att den allmänna arvsriättspreskriptionen skall inträda i de fall fadern är okänd.
Promemorian innehåller vidare en redogörelse för de remissyttranden som
avgavs över motionen och för lagutskottets betänkande. I dessa delar liksom när det i övrigt gäller bakgrunden till de sakkunnigas överväganden hänvisas här till bilagan.
De sakkunniga har sammanfattningsvis kommit fram till att man bör införa en begränsning av arvsrätten i nu föreliggande fall. Olika lösningar av frågan diskuteras. De sakkunniga har stannat för att faderns arvsrätt
inte bör göras beroende av att faderskapet är fastställt vid tiden för barnets
död eller av om arvlåtaren avlidit före eller efter den 1 januari 1970. Efter
mönster i övrigt av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1969 års lag
föreslår de sakkunniga en regel av följande innehåll. Om vid dödsfallet
faderskapet till arvlåtaren inte är fastställt ärver fadern och dennes släktingar bara om annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet
inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare,
senast vid bouppteckningen får kännedom om arvingen. Det föreslås att regeln får sin plats i 16 kap. ÄB som en ny paragraf, 2a§.
Enligt de sakkunniga får det anses att dödsbodelägarna fått kännedom
om arvsanspråket om modern och barnavårdsnämnden godtar ett faderskapserkännande efter barnets död. Om faderskapsutredningen läggs ned i anledning av dödsfallet bör fadern för att arvsanspråket inte skall pre-
skriberas väcka talan därom inom den angivna tiden.
2.3 Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser tillstyrker promemoriaförslaget eller lämnar det utan erinran. 1" Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 32
Stockholms tingsrätt anser dei lämpligt att någon begränsning av arvsrätten införs och att frågan löses genom cn preskriptionsregel av det innehåll familjelagssakkunniga föreslagit. Kammarkollegiet uppger att erfarenheterna
från de senaste tre åren talar för att den föreslagna lagändringen kommer
att få avsevärt större betydelse än vad man räknade med år 1973, då frågan
behandlades i riksdagens lagutskott och kollegiet yttrade sig. Det torde enligt
kollegiet komma att inträffa ett betydande antal fall då fadern eller fådernefränderna ej ger sig till känna inom den tid som anges i förslaget och då alltså arvingarna på mödernet eller arvsfonden blir skyddade mot arvsanspråk.
Domareförbundet ifrågasätter om den föreslagna nya bestämmelsen, som enligt sin konstruktion innebär att fadern och dennes släktingar ärver endast under viss förutsättning, har sin rätta plats i kapitlet om de allmänna reglerna om preskription av arv. I vart fall, anser förbundet, bör bestämmelsen inte
tas upp bland kungörelscparagraferna utan i stället omedelbart efter dessa som en 3as. De sakkunnigas förslag innebär att någon särskild preskriptionstid inte gäller i de fali då faderskapet till barnet är fastställt. I detta sammanhang påpekar riksskatteverket att, om barnet är fött före år 1933, uppgift om fa-
derskapet i regel finns endast i födelse- och dopboken. Betydande praktiska svårigheter kan då föreligga att med utgångspunkt i en sådan uppgift spåra
den avlidnes fader och faderns släktingar. I allt fall får man enligt riks-
skatteverket räkna med att sådana stläktutredningar kan bli tidsödande.
De sakkunnigas uttalande om kännedomsrekvisitet har kommenterats av domareförbundet. Om faderskapsutredningen läggs ned i anledning av
barnets död, bör enligt de sakkunniga fadern för att arvsanspråk inte skall
preskriberas väcka talan därom inom den angivna tiden. Förbundet ifrågasätter dock om inte kännedomsrekvisitet är uppfyllt redan genom att dödsbodelägare får reda på arvspretendentens existens. Enligt förbundets
mening torde det räcka att någon före preskriptionstidens utgång hos döds-
bodelägare framställer anspråk på arv under påstående att han är far till barnet.
3¶Förordnande och entledigande av god man
3.1 Gällande bestämmelser
Genom lagen (1974:1038) om ändring i föräldrabalken (FB) infördes nya
bestämmelser på förmynderskapsrättens område, som bl. a. innebar att grunderna för omyndighetsförklaring begränsades samtidigt som möjligheterna att förordna god man ökades (prop. 1974:142, LU 1974:38, rskr 1974:404). Dessutom gjordes vissa ändringar i de processuella reglerna om förmynderskap och godmanskap liksom i bestämmelserna om överförmyndare. De
nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1976.
Regler om omyndighetsförklaring finns i 10 kap. FB. Enligt 10 kap. I $ kan en person förklaras omyndig endast om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter. Omyndighetsförklaring skall hävas, så snart skäl för sådan förklaring inte längre föreligger (10 kap. 8 §). Det åligger överförmyndare att årligen granska de förmynderskap som avser omyndigförklarade och pröva om det finns skäl att ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen (3 § överförmyndarkungörelsen 1974:1047).
För den som förklaras omyndig skall domstol förordna förmyndare (11 kap. 3§ FB). Förmyndare skall förordnas också för underårig, om ingen av föräldrarna är förmyndare för honom.
Bestämmelser om godmanskap finns i 18 kap. FB. I 18 kap. I och 2 regleras i vilka fall god man skall förordnas för omyndig och i 3 och 4 §§ andra fall då det finns behov av god man.
Enligt 18 kap. 1 § skall god man för omyndig förordnas, om förmyndaren på grund av sjukdom eller av annan orsak är ur stånd att utöva förmynderskapet eller om förmyndaren på grund av försummelse e. d. blir skild från utövningen av förmynderskapet.
Har omyndig del i ett oskiftat dödsbo tillsammans med förmyndaren eller hans make, skall enligt 18 kap. 2§ första stycket god man förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet vid boutredningen och vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanievnad i oskiftat bo. Enligt samma lagrum skall god man förordnas också i annat fall då förmyndaren inte har rätt att företräda den omyndige vid viss rättshandling eller då fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller hans make eller någon som förmyndaren företräder. Vidare föreskrivs i andra stycket att god man kan förordnas även i annat fall, om förmyndaren eller hans make i en viss angelägenhet kan ha ett intresse stridande mot myndlingens.
Enligt 18 kap. 3 § kan god man vid behov förordnas, om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.
1 18 kap. 4 § finns bestämmelser om att god man i vissa fall skall förordnas för bortovarande arvinge i samband med dödsfall m. m.
Förmynderskap står liksom godmanskap under tillsyn av överförmyndaren och rätten. Bestämmelser om förmyndares plikter och om tillsyn över förmyndares förvaltning finns i 13-17 kap. FB. Bestämmelserna äger i stor utsträckning motsvarande tillämpning beträffande god man.
I 11 kap. 13§ i dess lydelse enligt lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken, som träder i kraft den 1 januari 1977, föreskrivs att rätten i ärende om förordnande av förmyndare skall bereda överförmyndaren till-
fälle att lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. Någon motsvarighet till den bestämmelsen finns inte beträffande ärende om förord-
nande av god man.
Enligt 11 kap. 17 § FB i dess lydelse enligt lagen 1976:612 skall rätten i ärende om förmyndares förerd nande eller entledigande, när det rör omyndig som har fyllt 16 år, bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske. I 18 kap. 13§ i dess lydelse enligt samma lag föreskrivs att bestämmelserna
om förmyndare i bl.a. Hl kap. 173§ skall gälla i tillämpliga delar i fråga om god man. Därvid skall bestämmelserna i 11 kap. 17§ om omyndig gälla den för vilken god man har förordnats. Motsvarande bestämmelser
om yttranderätt i andra domstolsärenden rörande förmynderskap och godmanskap finns intagna i 20 kap. 3 och 5 §§ FB i deras lydelse enligt nyssnämnda lag.
I överförmyndarkungörelsen föreskrivs att överförmyndaren skall tillhandagå rätten med upplysningar och på begäran av rätten avge yttrande i frågor rörande förmynderskap och godmanskap som står under hans tillsyn.
3.2¶Skrivelsen från Föreningen Sveriges överförmyndare
Föreningen Sveriges överförmyndare anför att det efter införandet av den nya förmynderskapslagstiftningen har visat sig att tingsrätterna begär förslag från överförmyndare inte bara när det gäller att förordna förmyndare utan också i ärenden om förordnande av god man trots att föreskrift härom
saknas. Enligt föreningen är det otillfredsställande att tillämpa ett tillvägagångssätt som saknar stöd i lag. Emellertid anser föreningen att de synpunkter som anfördes som skäl för att införa bestämmelsen att överförmyndaren skall lämna förslag på förmyndare kan åberopas också när det gäller förordnande av god man. Inte minst det förhållandet att anordnande
av godmanskap numera är vanligare än omyndighetsförklaring talar för detta. Mot denna bakgrund förordar föreningen att det uttryckligen föreskrivs att överförmyndares yttrande skall inhämtas i ärende om förordnande av god
man.
Föreningen tar vidare upp bestämmelserna om att omyndig resp. den
för vilken god man har förordnats skall beredas tillfälle att yttra sig i ärende
om förordnande clier entledigande av förmyndare resp. god man, om han
har fyllt 16 år. Enligt föreningen finns det anledning att ifrågasätta om
ett sådant yttrande är nödvändigt, när fråga uppkommer om entledigande av god man som har förordnats att ta till vara omyndigs rätt i dödsbo
enligt 18 kap. 2§ första stycket FB. Föreningen framhåller att de flesta
dödsbon vari omyndig äger del avslutas med handling som kräver överförmyndares godkännande. Enligt föreningen torde det inte förekomma att gode män som har utsetts att vårda omyndigs rätt i dödsbo entledigas utan att överförmyndare har avgett utlåtande om att godmansuppdraget är av-
slutat. Ett sådant besked borde vara tillräcklig anledning att entlediga den gode mannen. Att inhämta den omyndiges yttrande före entledigandet synes
enligt föreningen mer innebära en fördröjning av ärendets behandling än
en reell förbättring av den omyndiges rättsställning, eftersom ett dödsbos
avveckling är av så kvalificerad natur att det kan ifrågasättas om en omyndig är kapabel att avgöra om den gode mannen har slutfört sitt uppdrag eller inte.
3.3¶Remissyttrandet
Domstolsverket framhåller i sitt remissyttrande att de vidgade möjligheterna att förordna god man enligt 18 kap. 3 § FB torde leda till att gode män i många fall kommer att fungera under lång tid och att deras uppgifter blir likartade dem som åvilar en förmyndare. Den gode mannen är skyldig
att sörja också för huvudmannens person i den mån det kan anses erfor-
derligt. I prop. 1974:142 anfördes skyldigheten att svara för den omyndiges person som ett av skälen för att överförmyndare skall beredas tillfälle att
lämna förslag på förmyndare. Enligt verket synes det därför vara motiverat att låta bestämmelsen om yttrande från överförmyndaren även omfatta förordnanden av god man. Emellertid framhåller verket att det övervägande antalet förordnanden
av god man torde ske enligt 18 kap. 25 första stycket första punkten FB. I många sådana fall utfärdas förordnande först sedan bouppteckningen har
getts in till rätten. Den gode mannen har då redan fullgjort en av sina
huvudsakliga uppgifter, nämligen att företräda den omyndige vid boupp-
teckningsförrättningen. Enligt verkets mening har ett sådant förfarande stora
praktiska fördelar och det torde ytterst sällan förekomma att det finns anledning att inte förordna den som har företrätt den omyndige. Verket anser därför att detta fall bör undantas, om bestämmelsen om yttrande av överförmyndare ändras i enlighet med föreningens förslag.
Vad beträffar frågan om omyndigs rätt att yttra sig i ärende om entledigande av god man som har förordnats att vårda omyndigs rätt i dödsbo
instämmer verket i föreningens uttalande att det inte torde förekomma att
god man entledigas utan att överförmyndaren har hörts. Ett uttalande av överförmyndaren att den gode mannen har fullgjort sitt uppdrag torde enligt verket utgöra tillräcklig säkerhet för att den omyndige inte skall lida någon rättsförlust. Verket förklarar sig därför dela uppfattningen att frågor om
entledigande av god man som har haft att vårda omyndigs rätt i dödsbo
bör undantas från bestämmelsen om omyndigs rätt att yttra sig. Verket tillägger dock att en förutsättning härför torde vara att hörande av överförmyndaren görs obligatoriskt.
4 Internationella rättsförhållanden rörande förmynderskap m. m.
4.1 Tillsyn över förmyrderskap m. m.
I lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (ändrad senast 1973:942) finns bestämmelser om att svensk lag om förmynderskap för underåriga och omyndigförklarade och om omyndighetsförklaring skall gälla för svenska medborgare som inte har hemvist i Sverige (4 kap. 1 § första stycket resp. 5 kap. I $ första stycket). Domstol kan dock under närmare angivna omständigheter besluta att förmynderskapet inte skall vara anordnat enligt svensk lag. Har en svensk medborgare förklarats omyndig i främmande stat kan omyndighetsförklaringen enligt 5 kap. 3 § första stycket hävas också i Sverige enligt svensk lag. |
I förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge gäller särskilda bestämmelser, vilka har meddelats med stöd av bemyndigande i 7 kap. 5 § första stycket 1904 års lag. Dessa bestämmelser har tagits in i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen ansluter sig till 1931 års nordiska konvention i ämnet.
Som framgår av redogörelsen i avsnitt 3.1 trädde nya regler om förmynderskap m. m. i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1974:1038). Den 1 januari 1977 träder ytterligare, omfattande ändringar i FB i kraft (SFS 1976:612). FB:s disposition ändras och flertalet bestämmelser av processucll natur flyttas över till de kapitel där de rnateriella reglerna är intagna. De nya reglerna på förmynderskapsrättens område kommer, med smärre ändringar, att vara i sak oförändrade. Den i det följande lämnade redogörelsen för gällande rätt utgår från FB i dess lydelse enligt SFS 1976:612.
Förmynderskap för underårig skall skrivas in vid domstol i särskilt angivna fall (12 kap. 1§ första stycket FB). Inskrivning skall som regel ske hos rätten i den ort där den som utövar förmynderskapet har hemvist inom riket. Om inskrivningen föranleds av att förälder som ensam har utövat förmynderskapet har avlidit, skall inskrivningen dock ske där den avlidne senast haft sådant hemvist. Om föräldrarna utövar förmynderskapet gemensamt och de har skilda hemvist, skall inskrivningen ske där fadern har hemvist eller, om det är fråga om att entlediga modern från hennes förmynderskap, där hon har hemvist. Finns det inte någon domstol som enligt huvudreglerna är behörig, skall inskrivningen ske vid Stockholms tingsrätt (12 kap. 1§ andra stycket FB).
Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, skall förmynderskapet skrivas in vid den domstol där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes (12 kap. 2 § FB). Behörig att ta upp ansökan om omyndighetsförklaring av sådan person är domstolen i den ort där den som avses med ansökningen har sitt hemvist eller, om sådan behörig domstol inte finns, Stockholms tingsrätt (10 kap. 9 § första stycket FB). Avser ansök-
ningen att underårig skall förbli omyndig även efter det att han uppnått myndighetsåldern, hör målet till den domstol där förmynderskapet är in-
skrivet eller, om inskrivning inte har ägt rum, till den domstol där in-
skrivning skall ske (10 kap. 9 § andra stycket FB). Fråga om hävande av omyndighetsförklaring prövas av den rätt där förmynderskapet är inskrivet (10 kap. 9§ tredje stycket FB).
Enligt 12 kap. 3 § FB kan domstol där förmynderskapet är inskrivet flytta
över tillsynen över förmynderskapet till annan domstol, om det finnes lämp-
ligt.
Överförmyndare utövar tillsammans med rätten tillsyn över förmynder-
skap (11 kap. 118 FB). Överförmyndare väljs av kommunfullmäktige (19 kap. 5 § första stycket FB). I vissa kommuner finns, efter kommunens bestämmande, i stället för överförmyndare en överförmyndarnämnd (19 kap. 2§ FB).
När förmynderskap skrivs in skall domstolen, om det behövs, ange vil-
ken överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskapet (12 kap. 4§ första stycket FB). Enligt 4 kap. 1 § andra stycket resp. 5 kap. 1§ andra stycket 1904 års
lag får regeringen förordna svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
att vara överförmyndare såvitt gäller förmynderskap för underåriga resp.
omyndigförklarade svenska medborgare, som har hemvist i ffrämmande stat.
Rätten har enligt 19 kap. 185 FB skyldighet att vaka över att överför-
myndare och överförmyndarnämnd fullgör sina åligganden enligt FB.
4.2¶Ersättning till överförmyndare och förmyndare
Med den nya förmynderskapslagstiftningen (SFS 1974:1038) övertog kom-
munerna det ekonomiska ansvaret för överförmyndarorganisationen och en
stor del av kostnadsansvaret för förmyndare. Tidigare hade ersättning helt och hållet utgått av de omyndigas medel.
Enligt 19 kap. 15 5 FB (ändrad lydelse enligt prop. 1976/77:1) bestämmer
kommunen i fråga om arvode och annan ersättning till överförmyndare.
När det gäller förmyndare anges i 15 kap. 19§ FB att han har rätt till arvode såväl för förvaltningen av den omyndiges egendom som arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen. Arvodet bestäms av överförmyndaren med ledning av de grunder som fastställs av kommunen. Förmyndaren har rätt också till ersättning för de utgifter som varit skäligen
påkallade för uppdraget. Beslut om ersättningen fattas av överförmyndaren.
Arvode och ersättning för utgifter skall, efter överförmyndarens bestämmande, utgå av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade årsinkomst det år förmyndaruppdraget avser överstiger två gånger det basbelopp
som gällt för årets sista månad eller, om inte särskilda omständigheter föranleder annat, han har tillgångar till ett värde överstigande fyra basbelopp. I övrigt skall arvode och ersättning för utgifter betalas av kommunen. Arvode
tillkommer inte fader eller moder som är förmyndare på grund av lag, såvida
inte överförmyndaren med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd till det. Dessa förmyndare har rätt till ersättning för utgifter endast om utgifterna hänför sig till förvaltningen av den omyndiges egendom. Arvode och ersättning i nu nämnda fall utgår alltid av den omyndiges medel.
Särskilda föreskrifter i fråga om ersättning till överförmyndare och förmyndare har inte meddelats i 1904 års lag.
5 Erkännande och verkställighet av schweizisk dom angående underhållsskyldighet
Mellan Sverige och Schweiz gäller sedan år 1936 en konvention om erkännande och verkställighet av domar på civilrättens område (SÖ 1936:10). Konventionen, som omfattar även avgöranden angående familjerättsligt underhåll, har införlivats med svensk rätt genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz (ändrad senast 1965:724; jfr 1966:13).
När Sverige och Schweiz tillträdde 1958 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn uppkom fråga huruvida den bilaterala konventionen eller Haagkonventionen skulle tillämpas i förhållandet mellan de två länderna såvitt gäller underhållsavgöranden som omfattas av båda konventionerna. Länderna enades om att Haagkonventionen skulle tillämpas i sådana fall. Detta föranledde att i 1936 års lag togs in en ny paragraf (13 §) vari klargjordes att särskilda bestämmelser gällde om erkännande och verkställighet av vissa domar och beslut angående underhåll till barn (jfr prop. 1965:139 s. 26). Paragrafen syftar på bestämmelserna i den lag varigenom Haagkonventionen införlivats med svensk rätt (SFS 1965:723).
6 Föredraganden 6.1 Preskription av rätt till arv efter barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra
Den 1 januari 1970 upphävdes de sista särbestämmelserna i svensk lag om barns arvsrätt. Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken infördes lika arvsrätt för alla barn, oavsett om dess föräldrar hade varit gifta med varandra eller inte. Arvsrätten är ömsesidig, dvs. barnet ärver sina föräldrar och deras släkt och vice versa.
I punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1969 års lag meddelades en särskild preskriptionsregel för barn som fötts före lagens ikraftträdande, dvs. före den 1 januari 1970, och som inte redan genom äldre lag hade arvsrätt efter fadern. Enligt bestämmelsernas nuvarande lydelse ärver barnet och dess bröstarvingar i angivna fall fadern och dennes släktingar bara under förutsättning att ”annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen
eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt”. Anledningen till
denna särbestämmelse var att det kunde vara svårt och ibland omöjligt
att utreda om en man hade barn utanför äktenskapet. Männens folkbok-
föringsuppgifter var nämligen tidigare bristfälliga på denna punkt. Däremot finns uppgifter om behörigen fastställda faderskap sedan lång tid tillbaka antecknade i folkbokföringens uppgifter om barnet.
Någon preskriptionsregel motsvarande den nu nämnda finns inte för den
arvsrätt som tillkommer ett barns far eller dennes släktingar, s. k. bakarv. Formellt sett ärver fadern och fädernefränderna barnet eller dess bröstar-
vingar även om fadern vid barnets död skulle vara okänd. Möjlighet finns
att i tvist om arvet få frågan om faderskapet prövad förutsättningsvis, när faderskapet inte har blivit fastställt tidigare.
Med anledning av en motion tog 1973 års riksdag upp frågan om pre-
skription av rätt till arv efter barn vars föräldrar inte varit gifta med varandra. Sedan riksdagen hos regeringen hemställt om en utredning av denna fråga, fick familjelagssakkunniga i uppdrag att pröva frågan. De sakkunniga har redovisat sina överväganden och förslag i promemorian Ds Ju 1976:4.
De sakkunniga anser att det bör införas en begränsning av arvsrätten I föreliggande fall. Enligt de sakkunniga kunde det övervägas att ställa upp den förutsättningen för faderns arvsrätt att faderskapet är fastställt vid tiden för dödsfallet. Mot en sådan lösning talar dock enligt de sakkunniga att det förr kunde förekomma — och även nu kan hända, om än i sällsynta fall — att en eller flera av de aktuella personerna hade vetskap om faderskapet
men att det inte fastställts formellt. Vidare talar mot den diskuterade lösningen att barnets arvsrätt efter fadern inte har gjorts beroende av att faderskapet fastställts. En avvikande utformning av reglerna om faderns arvs-
rätt skulle strida mot den ömsesidighet i arvsrättsregleringen som annars eftersträvas.
Vill man ge en möjlighet att föra bevisning om faderskapet men ändå införa en praktisk begränsning av arvsrätten, är det enligt de sakkunniga
naturligt att införa en preskriptionsregel som i så fall innebär en väsentligt kortare preskriptionstid än den allmänna arvsrättspreskriptionen. De sakkunniga finner valet stå mellan en preskriptionsregel avseende alla arvlåtare för vilka faderskapet ej har fastställts, oavsett arvlåtarens födelsedatum, och en preskriptionsregel bara för arvlåtare utan fastställt faderskap födda före den 1 januari 1970, eventuellt kombinerad med en regel för senare födda arvlåtare att arvsrätt inte äger rum om faderskapet ej har fastställts. Med hänsyn till att det rör sig om ett litet antal fall årligen anser de sakkunniga att den enklare lösningen bör väljas, nämligen en preskriptionsregel oberoende av arvlåtarens födelsedatum. Sammanfattningsvis föreslår de sak-
kunniga en regel som innebär att, om vid dödsfallet faderskapet till arvlåtaren inte är fastställt, fadern och dennes släktingar ärver bara om annan döds-
bodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet får kännedom om 2" Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 32
arvingen inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen. Regeln föreslås få sin plats i
16 kap. ÄB som cen ny paragraf, 2a 8.
De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Kammarkollegiet uttalar att erfarenheterna från de senaste tre åren talar för att den föreslagna lagändringen kommer att få avsevärt större betydelse än vad kollegiet år 1973 räknade med. Det torde sålunda enligt kollegiet komma att inträffa ett betydande antal fall då fadern eller fädernefränderna ej ger sig till känna inom den angivna tiden och på det sättet antingen arvingarna på mödernet eller arvsfonden skyddas mot arvs-
anspråk.
Mot bakgrund främst av kammarkollegiets uttalande anser också jag att
man bör införa en begränsning i fäders och fädernefränders rätt till arv efter barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra. Är fadern okänd
vid barnets död, får det anses rimligt att släktingarna på mödernesidan eller allmänna arvsfonden får möjlighet att efter viss kortare tid tillträda arvet efter barnet utan att senare behöva utsättas för arvsanspråk från fadern eller dennes släktingar.
När det gäller den närmare utformningen av en begränsningsregel delar
jag familjelagssakkunnigas uppfattning att den bör ta sikte på alla barn för vilka faderskapet inte har fastställts, oavsett barnets födelsedatum. Som
huvudregel bör i så fall gälla att fadern eller hans släktingar skall göra sin
rätt till arv gällande inom viss kortare tid efter dödsfallet. Det kan emellertid inträffa att fadern under barnets livstid har varit känd för någon av döds-
bodelägarna eller annan som har med dödsboförvaltningen att göra, trots att faderskapet inte har blivit formellt fastställt. I den situationen kan det vara skäligt att låta fadern eller dennes släktingar ha längre tid på sig att framställa arvsanspråk. Är fadern känd vid dödsfallet, bör alltså inte den kortare preskriptionstiden gälla utan frågan om arvsrätt bör prövas enligt allmänna regler.
Vid bestämningen av hur lång den särskilda tidsfristen bör vara kan de nuvarande övergångsreglerna i 1969 års lag lämpligen tjäna som förebild. Fadern etter fädernefränderna bör alltså framställa sina anspråk inom tre
månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen. Sammanfattningsvis föreslår jag alltså en regel som innebär att om vid
någons död faderskapet till honom ej är fastställt och fadern ej heller på annat sätt är känd för annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den
som sitter i boet, så skall den som vill grunda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen. Regeln bör tas in som en
särskild paragraf i 16 kap. ÄB, efter 38.
När det gäller frågan i vilka fall fadern skall anses ha varit känd vid barnets död, anser jag inte att man bör ställa upp för stränga krav. Enligt
min mening bör det vara tillräckligt att exempelvis fadern under barnets
livstid har påstått för någon av dödsbodelägarna eller motsvarande att han
är far till barnet. Har detta skett, bör fadern eller hans släktingar vara befriade från skyldigheten att framställa arvsanspråk inom den nyss förordade speciella tidsfristen. En förutsättning för att arv till sist skall gå till den sidan
blir sedan att faderskapet styrks eller ändå godtas av övriga arvingar.
Spörsmålet om hur en arvinge skall gå till väga när han vill göra sin arvsrätt gällande är reglerat i 16 kap. 6 § ÄB. Det sägs där att om arvinge vill göra sin rätt gällande utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott
däri, så skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan har förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare som har tillträtt kvarlåtenskapen eller också, om skifte ej har skett, hos boutredningsman eller annan som sitter i boet. Anmälan kan också göras hos rätten. Dessa regler blir tillämpliga även i fall då den nu behandlade, särskilda tidsfristen för arvsanspråk gäller. Enligt 16 kap. 8 § ÄB gäller att arv som arvinge har gått förlustig genom
underlåtenhet att inom föreskriven tid tillträda arvet eller anmäla anspråk på det skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill om arvingen avlidit före arvlåtaren. Detta innebär att om arvsanspråk inte har gjorts gällande av fadern enligt den nya regel som nyss har förordats, arvsrätten går vidare till arvlåtarens övriga dödsbodelägare. Som arvlåtarens dödsbo-
delägare på fädernesidan kan därvid komma ifråga endast den eller de fä-
dernefränder som gjort gällande arvsanspråk inom den föreslagna speciella
tidsfristen. De nya reglerna bör enligt min mening träda i kraft den 1 juli 1977. I fråga om barn som har avlidit före denna tidpunkt bör dock äldre bestämmelser fortfarande gälla.
6.2 Förordnande och entledigande av god man
Genom de ändringar i förmynderskapslagstiftningen som beslöts år 1974 och som trädde i kraft den 1 januari 1976 har möjligheterna att förklara en person omyndig begränsats. I gengäld har möjligheterna att förordna god man för den som behöver bistånd i vården av sina angelägenheter ökats väsentligt. Enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken (FB) kan god man vid behov förordnas, om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsut-
veckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Genom 1974 års lagstiftning infördes en ny bestämmelse om att rätten
i ärende om förordnande av förmyndare skall bereda överförmyndaren tillfälle att lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. Någon mot-
svarighet till den bestämmelsen finns inte i fråga om förordnande av god man. Föreningen Sveriges överförmyndare har emellertid i en skrivelse till justitiedepartementet föreslagit att det införs en bestämmelse om skyldighet för domstol att bereda överförmyndaren tillfälle att lämna förslag på lämplig person även när det gäller att utse god man.
Vid tillkomsten av bestämmelsen om överförmyndarens hörande i ärenden om förordnande av förmyndare anfördes bl. a. att det är angeläget att domstol utan alltför stor omgång kan få tag på lämplig förmyndare och att det är viktigt att det finns tillgång till kvalificerade förmyndare inte minst i fall då den omyndige är i stort behov av personlig omvårdnad. Vidare framhölls det berättigade i att ge överförmyndarna inflytande över personvalet med hänsyn till att det i övervägande antalet förmynderskap med särskilt förordnad förmyndare inte är förvaltningen av den omyndiges egendom utan den personliga omvårdnaden om myndlingen som kan sägas utgöra den väsentliga delen av förmyndarens uppdrag. I motiven påpekades också att överförmyndarna genom att engageras i valet av förmyndare får en god överblick över vilka personer som innehar förmyndaruppdrag.
För min del anser jag att det i många fall kan vara av värde att överförmyndaren lämnar förslag på lämplig person också när det gäller att utse god man. Behovet av att få förslag från överförmyndaren har ökat genom de vidgade möjligheter att förordna god man som gäller sedan den 1 januari 1976. Att det finns behov av en sådan möjlighet belyses också av att domstolarna enligt föreningens uppgift ofta inhämtar förslag till god man trots att det inte finns någon utirycklig föreskrift härom.
Givetvis är det särskilt angeläget att få ett förslag från överförmyndaren i sådana fall då godmanskapet kan beräknas bli av längre varaktighet och speciellt om den gode mannens uppdrag kan väntas få sin tyngdpunkt i den personliga omvårdnaden om myndlingen. Hit hör framför allt sådana fall då god man enligt 18 kap. 3 § FB skall förordnas för någon som behöver bistånd på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd e. d. Jag delar uppfattningen att det för sådana fall är värdefullt om domstolarna bereder överförmyndaren tillfälle att lämna förslag på lämplig person. Detta bör också komma till uttryck i lagtexten.
Däremot är behovet av ett förslag från överförmyndaren betydligt mindre när det gäller att förordna god man för en begränsad uppgift eller för kortare tid. Som domstolsverket har framhållit finns det sålunda knappast skäl att begära förslag från överförmyndaren när det gäller att förordna god man för att vårda omyndigs rätt i dödsbo. Detsamma gäller beträffande andra fall då god man förordnas med stöd av 18 kap. 2§ FB. Än mindre finns det anledning att infordra yttrande från överförmyndaren i ärende om förordnande av god man för bortovarande arvinge e. d. enligt 18 kap. 4 §. Vad beträffar godmanskap enligt 18 kap. 15 får behovet av en möjlighet att få förslag från överförmyndaren anses vara måttligt i sådana fall då god man skall förordnas i stället för en förmyndare som tillfälligt är ur stånd
att utöva förmynderskapet. Detsamma är fallet när god man enligt 18 kap.
15 skall förordnas sedan förmyndaren har blivit skild från utövningen av förmynderskapet på grund av försummelse e. d. I sådana situationer är det
dessutom diskutabelt om en ovillkorlig skyldighet att begära yttrande från överförmyndaren är lämplig med hänsyn till det angelägna i att god man
förordnas utan dröjsmål. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att det i 18 kap. FB införs
en bestämmelse om att rätten i ärende om förordnande av god man skall bereda överförmyndaren tiilfälle att lämna förslag på person som är lämplig
för uppdraget men att bestämmelsen begränsas till godmanskap enligt 18
kap. 35.
Jag vill tillägga att den angivna begränsningen inte hindrar att yttrande från överförmyndaren vid behov inhämtas även i andra fall, 1. ex. då god
man skall förordnas på grund av att förmyndaren är ur stånd att utöva förmynderskapet. Enligt 1§ överförmyndarkungörelsen (1974:1047) skall
överförmyndaren tillhandagå rätten med upplysningar och på begäran av rätten avge yttrande i frågor rörande förmynderskap och godmanskap som står under hans tillsyn.
Genom 1974 års lagstiftning infördes i 20 kap. 28§ andra stycket FB en bestämmelse om att rätten i ärende om förordnande eller entledigande
av förmyndare eller om annan rättens åtgärd med avseende på förmyn-
derskap, när det rör omyndig som har fyllt 16 år, skall bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Enligt 20 kap. 32 § äger bestämmelsen motsvarande tillämpning beträffande godmanskap. Genom lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken har ifrågavarande bestämmelser redigerats om. Be-
stämmelsen om omyndigs yttranderätt i ärenden rörande förordnande eller entledigande av förmyndare har förts över till 11 kap. 17 § andra stycket.
En hänvisning till den bestämmelsen såvitt angår förordnande eller ent-
ledigande av god man har tagits in i 18 kap. 13 5. Motsvarande föreskrifter om yttranderätt i andra domstolsärenden som rör förmynderskap eller god-
manskap finns i 20 kap. 3§ andra stycket resp. 20 kap. 53.
Föreningen Sveriges överförmyndare har ifrågasatt om det är nödvändigt att bereda omyndig tillfälle att yttra sig när fråga uppkommer om att entlediga god man som har förordnats att ta till vara omyndigs rätt i dödsbo enligt 18 kap. 2§ första stycket FB. Domstolsverket har förklarat att ärenden om
entledigande av sådan god man bör kunna undantas från bestämmelsen
om omyndigs rätt att yttra sig under förutsättning att hörande av över-
förmyndaren görs obligatoriskt. Som föreningen framhåller avslutas förvaltningen av ett dödsbo vari
omyndig har del som regel med en handling som kräver överförmyndarens
godkännande. Det torde, som föreningen också påpekar, knappast förekom-
ma att en god man som har förordnats att vårda omyndigs rätt i dödsbo
entledigas utan att överförmyndaren har intygat att uppdraget är slutfört.
Mot bakgrund härav kan det synas obehövligt att bereda den omyndige
tillfälle att yttra sig innan den gode mannen entledigas. Behovet av tillsyn
tillgodoses genom överförmyndarens medverkan. Ett yttrande från den omyndige kan i praktiken så gott som aldrig få någon inverkan på ärendets gång.
De angivna synpunkterna kan anföras som skäl för att det även i vissa andra fall skulle vara onödigt att bereda en omyndig eller den för vilken god man har förordnats tillfälle att yttra sig. Det gäller 1. ex. ärenden om entledigande av god man som har förordnats att företräda cen omyndig vid
rättshandling gentemot förmyndaren liksom vissa förmynderskapsärenden
som rör annat än förordnande eller entledigande av förmyndare eller god
man. Med hänsyn härtill är det knappast befogat att skilja ut ärenden om entledigande av god man som har förordnats att vårda omyndigs rätt i dödsbo genom att slopa yttranderätten enbart i sådana ärenden. Å andra
sidan stöter det på svårigheter att dra en skarp gräns mellan de fall där
det regelmässigt är påkallat att bereda den omyndige resp. den för vilken
god man har förordnats tillfälle att yttra sig och de fall där eu sådant yttrande från de angivna synpunkterna kan te sig mindre befogat.
Det bör vidare beaktas att föreskrifterna om att den omyndige eller den för vilken god man har förordnats skall beredas tillfälle att yttra sig även har en annan funktion, som inte är oviktig, nämligen att ge den som saken
rör information om de åtgärder som vidtas. Detta kan vara av särskild betydelse när god man har förordnats för en underårig som närmar sig myn-
dighetsåldern.
Det bör tilläggas att man vid bedömningen av om det finns anledning
att behålla en bestämmelse om yttranderätt kan bortse från sådana fall då
en omyndig uppenbarligen inte förstår vad saken gäller e. d. Att yttrande från den omyndige då inte behöver inhämtas följer av att den omyndige skall beredas tillfälle att yttra sig endast om det kan ske.
På grund av det anförda anser jag för min del att det inte finns tillräckliga skäl att till någon del upphäva bestämmelserna om att omyndig eller den för vilken god man har förordnats skall beredas tillfålle att yttra sig i ärenden om förmynderskap eller godmanskap.
I detta sammanhang bör göras en smärre justering av 18 kap. 1§ FB. I samband med de redaktionella ändringar av balken som har gjorts genom lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken har bestämmelserna om att förmyndare interimistiskt kan skiljas från utövningen av förmynderskapet på grund av försummelse e. d. flyttats från 20 kap. 27§ till 11 kap. 165. Den hänvisning till 20 kap. 27§ som finns i 18 kap. 15 bör nu ändras, så att hänvisningen avser det nya lagrummet.
De förordade ändringarna i FB bör träda i kraft snarast möjligt, dvs.
lämpligen två veckor efter den dag som författningsändringarna kommit ut från trycket.
6.3 Internationella rättsförhållanden rörande förmynderskap m. m.
6.3.1 Tillsyn över förmyvnderskap m. m.
I lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap föreskrivs att svensk lag om förmynderskap
för underåriga och omyndigförklarade och om omyndighetsförklaring skall äga tillämpning också på svenska medborgare som inte har hemvist i Sverige. Domstol kan dock under närmare angivna omständigheter besluta att för-
mynderskapet inte skall vara anordnat enligt svensk lag (4 kap. 1§ första
stycket resp. 5 kap. 1§ första stycket). Förmynderskap för underårig, vars föräldrar bor i Sverige, och för omyndigförklarad med hemvist i riket skrivs i allmänhet in vid rätten på den ort där den underåriges föräldrar resp. den omyndigförklarade har sitt hem-
vist. Inskrivning av förmynderskap för underårig som redan när inskrivningen äger rum bor med sina föräldrar i utlandet torde i allmänhet ske vid Stockholms tingsrätt. Vid denna tingsrätt skrivs också in de förmynderskap för omyndigförklarade som vid tiden för ansökningen om omyndighetsförklaring hade hemvist utomlands (12 kap. 1 § andra stycket och
2§ FB). Av 12 kap. 35 FB följer att domstol får flytta över tillsynen över för-
mynderskap till annan domstol, om det är lämpligt med hänsyn till den enskildes eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak. Någon överflyttning torde emellertid inte bli aktuell, om den enskilde lämnar Sverige
och bosätter sig i utlandet. I så fall kommer tillsynen över förmynderskapet
att ligga kvar hos den domstol där förmynderskapet var inskrivet närmast
före utflyttningen.
Enligt min mening är det angeläget att få till stånd en samlad dom-
stolstillsyn över de förmynderskap som rör svenska medborgare bosatta i
utlandet och som är anordnade enligt svensk lag. Jag föreslår därför att sådana förmynderskap alltid skall vara inskrivna vid Stockholms tingsrätt. En bestämmelse härom bör föras in i 4 kap. 1§ resp 5 kap. 1§ i 1904
års lag.
Vid sidan av domstol utövar också överförmyndare tillsyn över förmynderskap. Om det behövs skall rätten, när ett förmynderskap skrivs in, ange på vilken överförmyndare det ankommer att utöva tillsyn (12 kap. 4 3 första stycket FB).
Enligt 4 kap. 1§ andra stycket och 5 kap. 1§ andra stycket 1904 års lag får regeringen beträffande förmynderskap för underåriga eller omyndigförklarade svenska medborgare som har hemvist i främmande stat för-
ordna svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.
Om överförmyndare har förordnats för att utöva tillsyn över förmynderskap för svensk medborgare med hemvist i utlandet och vederbörande
senare flyttar till Sverige, bör den förordnade överförmyndaren i allmänhet entledigas. Det bör ankomma på regeringen att, liksom i andra fall då det
kan finnas skäl att låta en förordnad överförmyndares uppdrag upphöra, pröva frågan om dennes entledigande. Jag föreslår att detta kommer till uttryck i 4 kap. 1§ och 5 kap. 18 1904 års lag.
J och med att svensk medborgare som är omyndig flyttar till Sverige och den särskilt förordnade överförmyndaren entledigas, skall förmynderskapet stå under tillsyn av överförmyndare här i landet. Det ankommer på Stockholms tingsrätt eller, om förmynderskapet flyttas till annan domstol, den domstolen att vid behov ange vilken överförmyndare som har att utöva tillsynen.
6.3.2 Ersättning till överförmyndare och förmyndare Med den nya förmynderskapslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1976 övertog kommunerna det ekonomiska ansvaret för överförmyndarorganisationen. Till stor del bekostas nu även arvoden och andra ersättningar till förmyndare av kommunala medel.
När det gäller överförmyndare som har förordnats enligt 1904 års lag finns f. n. inte några särskilda bestämmelser om ersättning. Med hänsyn till att det bara är diplomatisk eiler konsulär tjänsteman som kan förordnas till överförmyndare kan det också ifrågasättas om någon särskild ersättning bör utgå. Det skulle sålunda kunna göras gällande att uppdraget ligger inom ramen för tjänstemannens normala arbetsuppgifter. Häremot talar emellertid att dessa överförmyndare tidigare var berättigade till arvode av den omyndiges medel. Vidare bör beaktas de speciella arbetsuppgifter som uppdraget innefattar. Med den nya förmynderskapslagstiftningen har överförmyndare fått ökad skyldighet att lämna råd och hjälp i frågor som rör också den enskildes personliga förhållanden. För att denna uppgift skall kunna fullgöras samtidigt som erforderlig tillsyn utövas över förvaltningen av den enskildes egendom är det önskvärt att överförmyndaren har inte bara viss ekonomisk erfarenhet utan också god kännedom om den sociala vårdlagstiftningen och om familjerätten. De uppgifter som sålunda åvilar överförmyndare kan inte anses falla inom ramen för en diplomatisk eller konsulär tjänsternans normala arbetsuppgifter. Med hänsyn till det sagda föreslår jag att särskild ersättning alltid skall utgå till överförmyndare som har förordnats enligt 1904 års lag och att staten svarar för ersättningen.
Enligt 19 kap. 15 & FB bestämmer kommunen i fråga om ersättning till överförmyndare. Enligt min rnening bör regeringen meddela bestämmelser i fråga om ersättningen till överförmyndare som är förordnade enligt 1904 års lag.
Även när det gäller förmyndare för svensk medborgare i utlandet saknas f.n. särskilda bestämmelser orn ersättning. Enligt min mening är det påkallat att nu införa sådana regler.
Enligt FB (15 kap. 1958) gäller att förmyndare har rätt till arvode för förvaltningen av den omyndiges egendom och för vården av myndlingens
[NE un
person. Arvodet bestäms av överförmyndaren med ledning av de grunder som fastställs av kommunen. Förmyndaren har också rätt till ersättning för skäligen påkallade utgifter. Arvode och ersättning för utgifter utgår, efter överförmyndarens bestämmande, av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade inkomst det år förmyndaruppdraget avser överstiger två gånger det basbelopp som gällt för årets sista månad eller, om inte särskilda omständigheter föranleder annat, den omyndige har tillgångar till ett värde överstigande fyra sådana basbelopp. I övrigt skall kostnaderna betalas av kommunen. Förälder som är förmyndare på grund av lag erhåller inte något arvode, såvida inte överförmyndaren med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd till det. Sådan förmyndare har rätt till ersättning för utgifter endast om utgifterna hänför sig till förvaltningen av den omyndiges egendom. Arvode och ersättning i nu nämnda fall utgår alltid av den omyndiges medel.
Enligt min mening bör i fråga om förmyndare för svensk medborgare i utlandet staten svara för ersättningen i samma utsträckning som kommunerna ansvarar för förmyndares ersättning enligt FB. Detta innebär i fråga om sådana förmynderskap som det nu gäller att staten bör ersätta dels förmyndare för underårig när annan än förälder är förmyndare för barnet, dels förmyndare för omyndigförklarad, allt i den mån ersättningen inte enligt 15 kap. 193 FB skall utgå av den omyndiges medel. Det bör ankomma på regeringen att bestämma grunderna för den ersättning som skall utgå till förmyndare i hithörande fall.
Jag förordar att man i 4 kap. 15 och 5 kap. 1§ 1904 års lag tar in regler om ersättning till överförmyndare och förmyndare i enlighet med vad jag nu har föreslagit. Ersättning bör kunna utgå för arbete som har utförts fr. o. m. den 1 januari 1976. Medel för statsverkets kostnader torde få bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget E 4. Ersättning åt vittnen m. m.
6.3.3¶Övrigt
Utöver de ändringar som nu har förordats i 1904 års lag föreslår jag vissa ändringar av redaktionell art. Ändringarna är till viss del föranledda av lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken.
Samtliga ändringar i 1904 års lag bör träda i kraft utan dröjsmål.
6.4 Erkännande och verkställighet av schweizisk dom angående underhållsskyldighet
Mellan Sverige och Schweiz gäller sedan år 1936 en konvention om erkännande och verkställighet av domar på civilrättens område (SÖ 1936:10). Konventionen, som omfattar även avgöranden angående familjerättsligt un-
derhåll, har införlivats med svensk rätt genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.
När Sverige och Schweiz tillträdde 1958 års Haagkonvention om erkän-
nande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn uppkom fråga huruvida den bilaterala konventionen eller Haagkonventionen skulle
tillämpas i förhållandet mellan de två länderna såvitt gäller underhållsav-
göranden som omfattas av båda konventionerna. Länderna enades om att Haagkonventionen skulle tillämpas i sådana fall. Detta kommer till uttryck
genom en särskild paragraf (13 5) i 1936 års lag.
Nyligen har motsvarande fråga i förhållandet mellan Sverige och Schweiz
aktualiserats genom tillkomsten av 1973 års Haagkonvention om erkännande
och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet. Statsmak-
terna har på våren 1976 beslutat ratificera denna konvention (prop. 1975/76:98, LU 1975/76:12, rskr 1975/76:162), vilken innefattar en vidare
kategori av underhållsavgöranden än den äldre Haagkonventionen och är
avsedd att ersätta denna i relationen mellan stater som tillträder den. Vid
förhandlingar med Schweiz, som har ratificerat den nya konventionen, har från schweizisk sida framhållits att underhålisberättigad bör ha frihet att åberopa antingen den bilaterala konventionen eller den nya konventionen
när fråga om giltigheten av ett underhållsavgörande meddelat i Sverige eller Schweiz kommer upp i det motsatta landet. Eftersom en sådan ordning
står i överensstämmelse med konventionernas innehåll och inte torde leda
till någon praktisk olägenhet har från svensk sida saknats anledning att
motsätta sig den schweiziska ståndpunkten. Detta ställningstagande för med sig att 13 § 1936 års lag bör upphävas. Härigenom markeras att part som önskar begära verkställighet i något av de 1vå länderna av underhållsavgörande kan välja mellan att åberopa den bilaterala överenskommelsen eller
Haagkonventionen. Däremot föreligger ingen rätt att kombinera reglerna
i konventionerna (jfr prop. 1975/76:98 s. 27).
Lagändringen bör träda i kraft samtidigt med lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet, dvs. den dag regeringen bestämmer.
7¶Hemställan
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för-
slag till
1. lag om ändring i ärvdabalken,
2. lag om ändring i föräldrabalken, 3. lag om ändring i lagen 11904:26 s. 1) om vissa internationella rätts-
förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,
4, lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen.
8¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga
JUSTYTIE-
DEPARTEMENTET
PM angående frågan om preskription av rätt till arv efter utomäktenskapligt barn Februari 1976
Ds Ju 1976:4
FAMILJELAGSSAKKUNNIGA 1976-02-24
T111l Staterådet och chefen för Justitiedepartementet
Famtljelagssakkunniga får härmed överläma promemoria
angående frågan om preskription av rätt till arv
efter utomäktenskapligt barn samt förslag till lag om ändring 1 ärvdabalken.
För familjelagssakkunniga
- cc . / -
(fina Ale,
Björn Kjellin Ordförande
I $ -
/Lena Ekman
JUSTITIEDEPARTEMENTET
Ds Ju 1976:4 PM
ang. frågan om preskription av rätt till arv efter utomäktenskapligt barn
Riksdagen har i skrivelse den 21 november 1973! med anledning av en motion angående arvsrätten för barn utom äktenskap m.m. och under åberopande av betänkande av lagutskottet? hemställt att övergångsbestäm-
melserna till lagen (1969:621) om ändring i ärvda-
balken (ÄB) blir föremål för översyn i enlighet med
vad utskottet anfört.
En av de frågor utskottet tagit upp i sitt betänkande, nämligen frågan om preskription av rätt till arv efter utomäktenskapligt barn, har av Kungl. Maj:t överlämnats till familjelagssakkunniga för att beaktas vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. Familjelagssakkunniga har funnit det lämpligt att utreda den överlämnade frågan för sig oberoende av de sakkunnigas uppdrag i övrigt. I förevarande promenoria redovisar de sakkunniga sina överväganden och förslag till lösning av frågan.
1 Esk nr 307 2 ZLU 1973:22
Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken (1958:637)
Härigenom föreskrives i fråga om ärvdabalken (1958:637)
dels att 16 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 16 kap. skall införas en ny paragraf, 2 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är vid arvlåtarens död fader-
skapet till denne ej fast-
ställt ärver fadern och dennes
släktingar endast under förut-
sättning att annan dödsbodel-
ägare, boutredningsman eller
den som sitter i boet inom tre
månader från dödsfallet eller,
om bouppteckningen förrättas
senare, senast vid bouppteck-
ningen fått kännedom om ar-
vingen.
4 §
Arvinge eller testamentstaga- Arvinge eller testamentstagare, re, som ej har att göra sin som ej har att göra sin rätt rätt gällande efter vad i 1, gällande efter vad i 1, 2,
2 eller 3 § sägs, skall göra 2 a eller 3 § sägs, skall göra
det inom tio år från döds- det inom tio år från dödsfalfallet eller, om hans rätt let eller, om hans rätt inträinträder först vid senare der först vid senare tidpunkt, tidpunkt från denna. från denna.
1. Denna lag träder i kraft den
2. Har arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande, gäller fortfarande äldre lag.
Gällande rätt
Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken upp-
hävdes de sista särbestämmelserna i svensk lag om utomäktenskapligt barns arvsrätt. Fr.o.m. den 1 januari 1970 är barn utom äktenskapet i princip jämställt i arvshänseende med barn i äktenskapet. Arvsrätten är ömsesidig. Detta innebär att barn utom äktenskap utan egna bröstarvingar ärvs inte bara av sin mor och släktingar på mödernet utan också av sin
far och denneg släktingar. Är barn utom äktenskap
fött före den 1 januari 1970 (och skulle inte arvs-
rätt mellan barnet och fadern ha förelegat enligt äldre lag) gäller emellertid en särskild regel om preskription av rätten till arv. Eniigt punkt 3 i
övergångsbestämmelserna till lagen ärver barnet och
dess bröstarvingar i angivna fall fadern och dennes släktingar bara under förutsättning att "annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättats senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt".
Punkt 3 har fått denna lydelse genom en lag (1974:238), som trätt i kraft den 5 juni 1974 och dessutom inne-
håller att äldre bestänmmelser fortfarande gäller om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Dessa äldre
bestämmelser, som gällde från den 1 januari 1970,
innehöll bl.a. att barnet hade att göra sin rätt gällande senast vid bouppteckningen.
Någon motsvarande regel om preskription finns inte beträffande s.k. bakarv, dvs. den arvsrätt som tillkommer utomäktenskapligt barns fader eller dennes
släktingar, Dör barnet först inträder rätt till arv för fadern formellt sett även om han skulle vara oxänd. Arvsrätten är m.a.o. inte beroende av att faderskapet är fastställt. I detta fall blir de allmänna preskriptionsreglerna i 16 kap. ÄB tillämpliga, enligt vilka regler preskription inträder fem år efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallet.
Att den särskilda preskriptionsregeln beträffande utomäktenskapligt barns arvsrätt efter fader och fädernefränder utformats som en övergångsbestämmelse beror på den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga barn, vilken gjort det svårt och - i fråga om förhållanden för tiden före 1918 omöjligt för dödsbodelägare att utreda om en avliden man har barn utom äktenskapet.
Förhållandena när det är fråga om bakarv är ju an-
norlunda på det sättet, att medan man inte alltid vet om en man har barn utom äktenskap, så vet man att barnet alltid har en far, och uppgift om faderskapet, om det är fastställt, finns sedan gammalt i folkbokföringen vid barnets namn (men alltså inte
alltid vid faderns namn).!
hkotionenr
I motionen framhölls det såsom angeläget att göra arvsrättspreskriptionen tillämplig även när ett barn som fötts utom äktenskapet avlider och fråga uppkommer orm arvsrätt efter barnet för dess far eller åäennes släktinzar. Det framhölls vidare att man genom att uppställa en sådan preskriptionsregel skulle und-
vika att frågan om rätten till arv efter barnet hålls
svävande i väntan på att den allmänna arvsrättspreskriptionen skall inträda i de fall fadern är okänd.
L 188 Lind, Faderskap ooh arvsrätt, 2 uppl. 1975
?
Remissyttranden över motionen
Svea hovr tt och kammarkollegiet avgav till lagutskottet utlåtanden över motionen i denna del.
Hovrätten anförde att enahanda förutsättningar (näm-
ligen som beträffande arv efter utomäktenskapligt
barns fader) viseerligen av principiella skäl synes
böra gälla för faderns och hans släktingars utövande av arvsrätt efter barnet. Bakarvsfallen är emellertid relativt få, och skillnaden i regel är därför 1 flertalet fall utan praktisk betydelse. Från lagteknisk synpunkt torde det ej medföra svårigheter att samma förutsättningar gäller för båda fallen; den praktiska vinningen skulle endast bli den att frågan om utfär-
dande av arvakungörelse enligt 16 kap. 2 § ÄB ej be-
hövde övervägas. Det är därför enligt hovrättens mening tveksamt om ået föreligger tillräckliga skäl för ändring av övergångsbestämmelserna 1 åetta avseende. Likeställighetseskravet anser hovrätten dock motivera att frågan övervägs., Hovrätten tillstyrker därför att de i motionen aktualiserade frågorna utreås.
Kammarkollegiet fogade till sitt utlåtande ett remissyttrande från kammaradvokatfiskalsämbetet till chefen för finansdepartementet angående besvär över ett ämbetets beslut. I remissyttrandet hemställde ämbetet om ändring av övergångsbestämmelserna i enlighet med förslaget i motionen. Kammarkollegiet anförde vidare:
Den av motionärerna föreslagna ändringen kommer enligt
kollegiets erfarenhet att få mycket stor praktisk betydelse särskilt vad beträffar arvlåtare, som är el-
ler vars fader eller moder var "barn av okänd fader", När det gäller arvlåtare som var barn av "okänd far" och efterlämnat arvsberättigade anförvanter på mödernet, torde enligt kollegiet de fall vara sällsynta
där man vid bouppteckningsförrättningen uppmärksammar, att det med hänsyn till de nya arvsasreglerna beträffande u.ä. barn bör förordnas god man för okända arvingar på fädernet och utfärdas arvskungörelse beträffande dessa. Även om det alltså endast torde vara i ett mindre antal fall, som man, sedan arvfallet kommit att behandlas av kollegiet såsom ett arvsfonåsärende, uppmärksammar, att man har att räkna med okända arvingar på fädernet, rör det sig dock om några tiotal fail per år. Kollegiet - som erinrar om, att man ej endast har att räkna med en arvlåtares okände fader utan även med "okänd" farfaåier eller morfader och deras barn, samt hänvisar till ämbetets remissyttrande till finansdepartenentet och där anförda exempel —- framhåller att stora praktiska fördelar står att vinna med åen föreslagna reformen.
Som det nu är måste kollegiet vänta tills den allnän-
na arvsrättspreskriptionen inträtt innan kollegiet kan ta ställning till frågan om arvsfondens avstående av arv. Kollegiet tillstyrker därför ett bifall till en lagändring i enlighet med motionens grundtankar. - Kollegiet påpekar avslutningsvis att det även förekommer barn av "okänd moder", Före 1918 hade modern nämligen rätt att förbli okänd. Antalet fall, där sådana "barn av okänd moder" avlider utan bröstarvingar, är emellertid så ringa att kollegiet inte finner någon särskild lagstiftning rörande dessa påkallad.
Lagutskottets utlåtande
Lagutskottet yttrade sammanfattningsvis:
I 1969 års propositior lämnades ingen motivering till att den speciella preskriptionsregeln inte kom att gälla bakarv, Förhållandena vid bakarv skiljer sig emellertid från förhållandena vid utomäktenskapligt barns arv. Faderns dödsbodelägare kan mycket väl vara okunniga om att den döde efterlämnar barn utom äktenskapet, och de kan, såsor utskottet anfört ovan, ha betydande svårigheter att utreda huruvida så har varit fallet. För barnets dödsbodelägare ställer det sig däremot annorlunda, eftersom barnet måste ha haft en fader. Uppgift om fadern finns sedan gammalt i folkbokföringen, förutsatt att faderskapet fastställts. Benovet av speciella regler för bakarvssituationerna synes därför ringa,
Den praktiska vinningen med införandet av den speciella preskriptionsregeln i förevarande fall skulle
endast bli att utfärdandet av arvkungörelse inte behövde övervägas. I regel torde några sådana överväganden inte heller nu ske, Risken för att, när faderskapet inte fastställts, en dittills okänd fader
skulle framträda och göra anspråk vå arv måste näm-
ligen bedömas som liten. Som framgår av kammarkollegiets remiesvar (s. 7) har emellertid kollegiet i en del fali, när arvfallet kommit att behandlas av kollegiet som ett arvsfondsärende, ansett sig böra räkna med förekomsten av okänd fader och arvsberättigade avkomlingar till denne. Detta har föranlett att kollegiet funnit sig inte kunna ta ställning till arvsfondens evensuella avstående av arv förrän den allmänna arvspreskriptioner inträtt. Med hänsyn till den praxis som kammerkollegiet sålunda tillämpar och mot vilken någon invändning inte kan riktas i formellt hänseende, tör vid den av utskottet ovan tillstyrkta översynen övervägas om den speciella arvspreskriptionen kan utsträckas att gälla även vir bakarvsfaller,.
Några praktiska fråsor
Det är fullt tänkbart att faderskapet trots att des är oomtvistat, inte antecknats i folkbokföringen, därför att det inte fastatillts i behörig ordning. Särskilt är detta möjligt beträffande äldre faderskap. Men liknande situationer kan förekomma nu äver om det troligen är ovarligt. Det härder nämligen iblani att modern av olika skäl inte vill medverka i en faderskapsutredning, och barnavårdsnämnden har då i praktiken mycket snå möjligheter att få faderskapet fastställt. I de flesta fall får i den situationer inte heller fadern vetskap om faderskapet, men det förekommer troligen att både moder, fader och barn har vetskap om förhållandena.
Av kammarkollegiets yttrande framgår att problemet
är aktuellt i nägra tiotal arvsfondsärenden per år. Därutöver får wan räkna med en del fall där det för-
utom en okända far finns arvingar på moderns sida. I det senare fallet blir det inte något arvsfonås-
ärende och kommer alltså inte till kammarkollegiets
kännedom, Man får säkert räkna med, så som kollegiet
framhåller, att de fall med arvingar på mödernet är sällsynta, där man vid bouppteckningsförrättningen uppmärksammar att god man bör förordnas för okända arvingar på fädernet och utfärda arvskungörelse för dessa. Hur många fall det kan röra sig om är knappast
möjligt att ta reda på. Det torde dock vara ett litet antal fall.
Ett praktiskt problem som uppkommer om faderskapet inte är fastställt och fadern vill göra anspråk på arv är hur faderskapet skall konstateras. Frågan
huruvida erkännande av faderskapet kan lämnas eller faderskapstalan föras efter det barnet avlidit har
i litteraturen besvarats nekande. !' Inte heller kan
faderskapstalan föras av en presumtiv fader.” Däremot finns det möjlighet för en presumtiv fader till barn utom äktenskap att få frågan prövad domskälsvis t.ex, i tvist om arv efter barnet.”
I fall där barn avlider kortare eller längre tid ef-
ter födelsen (men innan faderskapet hunnit fastställas) lär det inträffa, att föräldrarna uttalar önskan om att fadern skall beredas tillfälle att erkänna
faderskapet. Socialstyrelsen, som påpekar att fastställande av faderskapet kan ha betydelse i flera hänseenden, exempelvis om fråga om änkepension enligt
8 kap. 2 § lagen om allmän försäkring uppstår, har tagit upp frågan i sina Råd och anvisningar och ut-
talar, att det inte är uteslutet att en önskan om
1 Se Lind a.s. 8. 54f och 74 och där angivna litte-
raturhänvisningar.
2¶NJA 1970 s. 347.
3 Se Lind 8. 75 och 82 samt där gjorda hänvisningar.
att avge erkännande ken tillmötesgås, om faderskapet anses oomtvistligt, men att det är uppenbart att det inte föreligger skyldighet för nämnden att inleda faderskapsutredning. I normalfallet kommer barnets död att leda till att utredningen nedläggs..
Bestämmelser om nedläggning av påbörjad utredning angående faderskapet finns i 5 § lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Reglerna gäller barn födda efter utgången av år 1969.
I följande fall får utredningen nedläggas
1. om det visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedörnrning av faderskapsfrågan,
2. om det framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,
3. om modern eller särskilt förordnad förmyndare samtyckt till adoptior av barnet,
4. om det av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta moderr för påfrestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.
Nedläggandet av utredringen sker genom beslut av barnavårdsnämnden, Beslutet kan överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätten.
Utredningen kan emellertid tas upp på nytt om nya
1 Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 45,
sept. 1975, s. 6.
upplysningar eller omständigheter skulle tillkomma. Nämndens beslut att utredningen skall läggas ned utgör alltså inte hinder för att den senare tas upp igen.
Beträffande utredning av faderskapet till barn fött före utgången av år 1969 gäller fortfarande äldre bestämmelser. Utredningen kan ej nedläggas enligt
5 § faderskapslagen. !
JO har i ett protokoll vid inspektion av socialför-
valtningen i Gävle den 27 juni 1974 behandlat frågan
om hur dessa ärenden skall avslutas. Han uttalar till en början att nämnden, då den misslyckas med att
få faderskap till ett barn fött före utgången av år
1969 utrett och fastställt, bör protokollera ett
konstaterande av misslyckandet och skälen härför. Han fortsätter:
Frågan är emellertid om ärendet måste stå öppet i all tid eller om det på något annat sätt än genom
formligt beslut om nedläggning av utredningen kan avföras från vidare handläggning, sedan allt gjorts som rimligen kan krävas när det gäller att sörja för att barnets börd blir fastställd. Enligt min mening torde en barnavårdsnämnd här kunna förfara på det sätt nämnden finner lämpligast och mest praktiskt. Hur saken löses formellt - om nämnden låter ärendet stå öppet, avskriver det eller låter bero —- är i realiteten av underordnad betydelse. Det får ingen rättslig inverkan på nämndens under alla förhållanden kvarblivande skyldighet att sörja för att barnets börd blir fastställd. —- - - : —- - - Den, som är missnöjd med att en barnavårdsnämnd efter konstaterande av att det inte gått att utreda faderskapet avskriver ärendet eller på annat sätt ger uttryck för att nämnden tillsvidare låter bero vid de utredningsförsök som gjorts, kan påkalla prövning härav hos länsstyrelsen som tillsynsmyndighet.
1 5e prop. 1973:100 s. 67.
Dansk och norsk rätt
Både i Danmark och Norge har utomäktenskapligt barn haft arvsrätt efter fadern och faderns släkt betydligt längre än i Sverige. Motsvarande gäller faderns och fädernesidans arvsrätt efter barnet,
I Danmark gäller att barn fött utom äktenskap efter den 1 januari 1938 ärver fadern och dennes släktingar
om faderskapet är fastställt på visst i lagen angivet sätt. Barn födda före nämnda datum har sådan
arvsrätt bara i vissa fall.!
I ett betänkande om arvslagstiftningen” uttalas att bevisning för faderskap, som förts på annat sätt än genom fastställande av faderskap i enlighet med lagen
(1937) om barn utom äktenskap, inte medför arvsrätt.
Även i Norge där motsvarande arvsrätt finns beträffan-
de utomäktenskapligt barn fött efter 1916 gäller som förutsättning för arvsrätten att faderskapet är fastslaget på lagenligt sätt.”
Arvelovkomitéen formulerar det så att förutsättningen för arvsrätt (mellan släktingar överhuvudtaget) är
att släktskapen är klar, antingen efter vissa presumtioner som barnlagstiftningen ställer upp (härmed avses troligen faderskapspresumtionen för barn i äktenskap) eller efter särskilda avgöranden i enlighet med denna lagstiftnaing.!
Under förutsättning att faderskap enligt dansk och norsk rätt inte kan fastställas efter barnets död, finns alltså ingen arvsrätt om inte faderskapet rfastställts på föreskrivet sätt före dödsfallet.
1 Andersen, Arveret, 1965, s. 12-13.
2 - Betaenkning nr 291/1961 s. 28.
3 Arnholm, Privatrett V s. 28 ff.
4¶Arvelovkomitéens utkast till lov om arv 1962 s. 53.
Familjelagssakkunnigas överväganden
Vid remissbehandlingen av motionen uttalades skilda meningar om betydelsen av en preskriptionsregel för bakarvsfallen. Kammarkollegiets åsikt att en sådan
regel skulle ha stor praktisk betydelse får därvid
anses väga tungt. Någon begränsning av arvsrätten bör därför stadgas.
Till lösning av frågan kan man tänka sig olika möjligheter.
En möjlighet har anvisats av Walin i hans kommentar till ärvdabalken. Walin anför angående den angivna situationen:!
Tvivelsmål har uppstått hur det skall förfaras när barn utom äktenskap avlider utan att faderskapet blivit fastställt. Frånsett artificiell befruktning
måste man ju räkna med att barnet har en far. Ordalagen i AB 16:2 kan leda till slutsatsen att kun-
görelse alltid skall utfärdas. Detta synes dock vara en alltför opraktisk slutsats. Om det tidigare visat sig att faderskapet inte kumeat fastställas —- och det alltså inte längre är aktuellt att söka finna någon fader till barnet —- torde man böra bortse från eventualiteten att en fader till barnet trots allt dyker upp. Kungörelse skulle alltså inte behöva utfärdas. På andra sidan bör inte vägras att utfärda kungörelse, om någon vars rätt är beroende därav önskar att vara på den säkra sidan.
Denna lösning lägger i första hand avgörandet i övriga dödsbodelägares eller eventuell boutredningsmans händer. Antingen kan man bortse från den okände fadern när man tar upp dödsbodelägarna i bouppteckningen, eller också tar man in en uppgift om att faderskapet inte kunnat fastställas. Det skulle i dessa
fall inte åligga domstolen att utfärda arvskungörelse.
Om faderskapsutredning pågick vid dödsfallet skulle
1¶Walin, Ärvdabalken, del 1, 2 uppl. 1973, as. 360
not 5.
det om ingen annan regel fanns kunna bli aktuellt
meå arvskungörelse, För sådana fall skulle alltså ändå en preskriptionsbestämmelse kunna fylla en
funktion.
Man kunde emellertid uttryckligen fastställa att förutsättningen för faderns arvsrätt efter barnet är att faderskapet är fastställt vid tiden för dödsfallet. Härvid kunde man anknyta till faderskapsutredningens nedläggande. Om utredningen inte gett något resultat utan nedlagts före dödsfallet, antingen genom beslut enligt 5 § faderskapslagen eller på sätt som antytts i det ovan refererade JO-yttrandet, kunde regeln vara att arvsrätt för fadern är utesluten.
Denna lösning innebär att arvsrätt för fadern och hans släktingar under nämnda förutsättningar är utesluten. Häremot kan man ur materiell synpunkt rikta den invändningen att det förr kunde förekomma att en eller flera av de aktuella personerna hade vetskap om faderskapet men att det inte fastställdes formellt. Detta kan också förekomma nu även om det troligen är sällsynt. Man kan också rikta den formella anmärkningen mot lösningen att barnets arvsrätt efter fadern inte gjorts beroende av att faderskapet fastställts, utan i den situationen tillåter man prejudiciell prövning av faderskapafrågan, och man har vid utformningen av reglerna om arvsrätt eftersträvat ömsesidiga rättigheter.
Om man vill ge en möjlighet att föra bevisning om
faderskapet men ändå införa en praktisk begränsning
av arvsrätten förefaller en preskriptionsregel, väsentligt kortare än den allmänna arvsrättspreskriptionen, naturlig.
Då måste man ställa frågan om det finne skäl att uppställa olika regler beroende på om arvlåtaren är född före den 1 januari 1970 eller därefter.
Den speciella preskriptionsregeln beträffande utomäktenskapliga barns arvsrätt tillkom, som ovan kon-
staterats, med anledning av den tidigare brist-
fälliga registreringen av utomäktenskapliga barn.
Om man betraktar saken från barnets-arvlåtarens
synpunkt kan man inte på samma sätt åberopa brister i folkbokföringen för att uppställa en särskild regel om arvsrätten efter arvlåtare födda före nya lagens ikraftträdande.
Beträffande båda kategorierna gäller nämligen att
faderskapet, när det väl är fastställt i behörig ordning, finns antecknat i folkbokföringens uppgifter om barnet. Det är bara i uppgifterna om fadern som uppgiften kan fattas.
Vidare gäller för båda kategorierna att faderskapet ibland, trots att alla resurser utnyttjats, inte kunnat fastställas. I dessa fall kan fadern med
rätta betraktas som okänd och arvsrätt är i praktiken utesluten.
Beträffande båda kategorierna gäller också att fader-
skapet inte alltid fastställts och antecknats trots att en eller flera av de inblandade personerna är
införstådda med vem fadern är. Detta förhållande
var dock troligen vanligare på den tiden när det
inte ålåg barnavårdsman eller barnavårdsnämnd som
en tjänsateplikt att utreda faderskapet. I dessa fall
kan det vara berättigat med bibehållen arvsrätt för
fadern och hans släktingar, Nämnda tjänsteplikt är
egentligen det enda skälet att överväga olika regler
för de två kategorierna arvlåtare.
Valet torde därför stå mellan en preskriptionsregel avseende alla arvlåtare för vilka faderskapet ej fastställts, oavsett arvlåtarens födelsedatum, och en preskriptionsregel bara för arvlåtare utan fastställt faderskap födda före den 1 januari 1970, eventuellt kombinerad med en regel för senare födda arvlåtare att arvsrätt inte äger rum om faderskapet ej fastställts.
Med hänsyn till att det rör sig om ett litet antal fall årligen bör den enklare lösningen väljas, nämligen en preskriptioneregel oberoende av arvlåtarens födelsedatum. En sådar regel bör ha sin »plats i
16 kap. ÄB bland de allmänna reglerna om preskripti:
av arv, förslagsvis som en 2 a §. Tidsfristerna kar emellertid utformas efter mönster av övergångsbestämmelserna punkt 3. Regeln bör alltså vara att om vid dödsfallet faderskapet till arvlåvaren inte är fastställt fadern och dennes släktingar ärver bara om annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen får kännedom om arvingen.
En sådan regel bör kunna leda till önskat resultat
för samtliga iail.
Godtar modern och barnavårdsnämnden ett faderskaps-
erkännande efter barnets död får det anses att döds-
bodelägarna därigenom fått kännedom om arvsanspråket. Om faderskapsutredningen nedläggs i anledning av dödsfallet bör fadern för att arvsanspråket inte skall preskriveras väcka talan därom inom den an-
givna tiden. Sådana fall torde bli sällsynta. I fler-
talet fall kan antas att preskriptionsbestämmelserna leder till att det utan vidare blir klart att fadern inte har någon arvsrätt och att därför övriga ar-
vingar utan tidsutdräkt kan skifta boet, Några
rättsförluster kan det knappast bli fråga om.