Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m.

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m.; given den 4 oktober 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalta de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

CARL GUSTAF

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll . Propositionen innehåller förslag till ändringar i förmynderskapslagstiftningen m.m. Bl.a. föreslås att grunderna för omyndighetsförklaring begränsas. En person skall enligt förslaget kunna förklaras omyndig endast om han på grund av psykisk sjukdom, hiämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter. Samtidigt föreslås ökade möjligheter att förordna god man för den som behöver bistånd i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter eller i vården om sin person.

De processuella reglerna om omyndighetsförklaring och hävande av omyndighetsförklaring föreslås bli ändrade så att den enskildes rättssäkerhet stärks och man får bättre garantier för att en omyndighetsförklaring blir hävd när skäl för den inte längre föreligger.

När det gäller förmyndarnas uppgifter betonas att de inte bara skall syssla med ekonomisk förvaltning utan också sörja för den omyndiges person. Reglerna om placering av den omyndiges medel föreslås bli ändrade så att förmyndarna får större möjlighet att placera medlen i värdesäkra tillgångar. Vidare föreslås vissa lättnader i förmyndarnas redovisningsskyldighet.

Förmynderskap skall enligt propositionen alltjämt stå under kontroll av överförmyndaren och rätten. Det nuvarande systemet med kommunalvalda överförmyndare behålls. Kommunerna får dock möjlighet att i stället för

I Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

överförmyndare utse överförmyndarnämnder i enlighet med den ordning som nu gäller i Stockholm. Reglerna om ersättning till överförmyndare ändras så att verksamheten inte längre skall bekostas genom avgifter från de omyndiga utan i stället betalas av kommunerna.

Även de nuvarande bestämmelserna om ersättning till förmyndare ändras. Det slås fast att förmyndaren har rätt till arvode inte bara för den ekonomiska förvaltningen utan också för vården av den omyndiges person. Arvodet skall i varje särskilt fall bestämmas av överförmyndaren med ledning av grunder som fastställs av kommunen. Arvodet skall utges av den omyndige i den mån hans beräknade årsinkomst överstiger två basbelopp eller, om ej särskilda omständigheter föranleder annat, han har tillgångar till ett värde överstigande fyra basbelopp. I annat fall skall förmyndararvodet betalas av kommunen.

God man föreslås bli berättigad till arvode med belopp som överförmyndaren bestämmer. Överförmyndaren skall också avgöra i vad mån arvodet skall utges av den för vilken den gode mannen har förordnats eller av kommunen.

Propositionen innehåller slutligen förslag till ändringar i ärvdabalken som syftar till en förstärkt kontroll över boutredningsmans förvaltning. Det föreslås också en särskild lag om avveckling av äldre godmanskap.

Huvuddelen av de nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1975.

Prop. 1974: 142 3

1 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken

dels att 13 kap. 3 §, 15 kap. 16 8, 17 kap. 78. 19 kap. 3,4 och 6 §§ samt 21 kap. 145 skall upphöra att gälla.

dels att 9 kap. 5 8, 10 kap. I och 8 88, I1 kap. 4, 5 och 8 §§, 12 kap. I och 6

$8, 13 kap. I, 4 och 8 §§, 14 kap. 2,7, 8 och 11 §§, 15 kap. 4,5,8,9, 12, 14,15,

17 och 19 §§, 16 kap. 6 och 7 §§, 17 kap. I och 2 §§, 18 kap. 3,5, 7, I0 och II 88, 19 kap. 2, 5 och 7 — 16 §8 samt 20 kap. 2, 16-19, 21, 28-30, 33, 35, 37 och

38 38 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skallinföras fyra nya paragrafer, 12 kap. 78, 19 kap. I7 och

18 §§ samt 20 kap. 24 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

9 kap.

5 Idkar underårig, som fyllt sexton Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 år, näring med tillstånd varom i 15 kap. 13 § sägs, äge han ingå sådana kap. 13 § sägs, äge han ingå sådana

rättshandlingar, som falla inom om- rättshandlingar, som falla inom om-

rådet för rörelsen. Vad nu är stadgat rådet för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshand- gälle dock ej i fråga om rättshandling som avses I 15 kap. IS eller 168. ling som avses i 15 kap. 15 §.

10 kap.

I 8"

Den som fyllt aderton år skall av Den som fyllt aderton år skall av rätten förklaras omyndig: rätten förklaras omyndig, om han på I. om han på grund av sinnessjuk- grund av psykisk sjukdom, hämmad dom, sinnesslöhet eller annan rubb- förståndsutveckling eller psykisk abning av själsverksamheten är ur normitet av annat slag är ur stånd att stånd att vårda sig eller sin vårda sig eller sin egendom och det egendom; icke är tillräckligt att god man för- 2. om han genom slöseri eller annan ordnas för honom eller att han på grov vanvård av sin egendom eller annat mindre ingripande sätt får eljest genom otillbörligt förfarande bistånd i vården av sina angelägen-

med avseende å egendomen äventy- heter. rar sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egen-

dom; eller

4. om han på grund av sjukdom,

försvagat hälsotillstånd, Iyte, oerfa-

renhet eller annan orsak behöver

! Senaste lydelse 1974: 236.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen Iydelse

annans biständ i vården av sina an-

gelägenheter och av sådan anled-

ning själv begär att bliva förklarad

omyndig eller samtycker därtill.

Omyndighetsförklaring skall av Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige fin- = rätten hävas, om skål för omyndig-

nes vara I stånd att själv taga vård — hetsförklaring icke längre föreligger.

om sina angelägenheter.

11 kap.

458 Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför

förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig.

Har förmyndare förordnats enligt

3 § första stycket på grund av att

fader eller moder är underårig, gäller

förordnandet till dess fadern eller

modern har uppnått myndig ålder.

58 När förmyndare skall förordnas, När förmyndare skall förordnas,

skall därtill utses en rättrådig, erfa- — skall därtill utses en rätträdig, erfa-

ren och i övrigt lämplig man eller ren och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon som är med den — kvinna. omvyndige bestäktud eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke särskilda skäl tala däremot.

85 Ej må någon undandraga sig att

på grund av förordnande vara förmyndare i andra än följande fall: I. om han uppnått en ålder av sextio

år:

2. om han på grund av sjukdom eller

försvagat hälsotillstånd icke utan avsevärd olägenhet kan utöva för-

mynderskapet; 3, om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle

av förmynderskapet oskäligt be-

lungas: 4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid

förmynderskap för flera underåriga syskon räknas såsom ett;

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta egna angelägenheter av synnerlig vikt; 6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller vårdnaden om den omyndige skall tillkomma annan; 7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för un- Förmyndare äger på begäran derårig av föräldrarna eller en av bliva — entledigad — från = fördem, äge förmyndaren på begäran mynderskapet. Vad nu sagts gäller bliva entledigad från förmynder- dock ej, om förmynderskapet för skapet allenast om:annan förordnas underårig utövas av föräldrarna eltill medförmyndare eller han för- ler en av dem och särskilda skäl tala pliktas att ställa säkerhet för den mot att förmyndaren entledigas. omyndiges egendom.

12 kap.

Förmynderskap för underårig Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader eller moder skall inskrivas, då avlider eller då dessförinnan egen- 1. särskild förmyndare förordnas dom, som skall stå under förmyn- för den underårige, darens förvaltning, annorledes än 2. den underårige annorledes än genom upptagande av lån tillfaller genom upptagande av lån har förden underårige eller någon rättens värvat egendom, som skall stå under åtgärd vidtages i fråga som rör för- förmyndarens förvaltning och som mynderskapet. till sitt värde överstiger ett belopp

motsvarande två gånger gällande

basbelopp enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring,

3. rätten av annan särskild anled-

ning finner att inskrivning bör ske.

Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort, där den som utövar förmynderskapet har hemvist inom riket eller, om inskrivningen föranledes av att fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit, där denne senast haft sådant hemvist. Hava föräldrar till barn i äktenskap, som utöva förmynderskapet gemensamt, skilda hemvist, skall inskrivningen ske där fadern har hemvist eller, om den föranledes av fråga om moderns entledigande från förmynderskapet, där hon har hemvist. Finnes ej domstol som efter vad ovan stadgas är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna ske vid Stockholms tingsrätt.

Senaste lydelse 1971:870.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteckning därom ske i förmynderskapsbok, som föres vid rätten.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande så ock om vissa åtgärder som åligga rätten med avseende å förmyndarvården

givas av Konungen.

An

Finner rätten sedan förmynderskap inskrivits att grund för inskrivning icke längre föreligger. kan rätten besluta att inskrivningen skall upphöra.

13 kap.

18 Förmyndaren har. sävitt ej annat Förmyndaren har att sörja för skall gälla på grund av lag eller vill- myndlingens person samt att förval-

kor vid förvärv genom gåva eller tes- ta myndlingens förmögenhet och

tamente, att förvalta myndlingens företräda honom i angeligenheter förmögenhet och företräda honom i som röra denna. | angelägenheter som röra denna.

Vad i första stycket sagts om förmyndarens befattning med mynd-

lingens förmögenhet gäller ej, om

annat föreskrives i lag, och ej heller i den mån fråga är om egendom som förvärvats genom gåva. testamente eller förmånstagareförordnande angående försäkring och det som villkor för förvärvet föreskrivits att egendomen skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndaren, utan medbestämman-

derätt för denne, samt det tillika

angivits av vem förvaltningen skall utövas. Är sådan särskild förvalt-

ning anordnad, skall förvaltaren år-

ligen till förmyndaren lämna redovisning över den förvaltade egendomen. .

I fråga om vårdnaden om under-

årig finnas bestämmelser i 6 kap.

Det äligger förmyndaren för den som är förklarad omyndig att sörja för myndlingens person, i den mån

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

det med hänsyn till grunden för omvyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt.

Med avseende å vårdnaden om

underårig stadgas i 6 kap.

4§ Förmyndaren skall med omsorg Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och och nit vårda myndlingens rätt och

främja hans bästa. främja hans bästa. Han skall därvid

se till att myndlingens medel i skälig omfattning användas till hans nytta.

Har omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt rörer egendomen, handhava förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eHer att, med bibehållande i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa tillgångar

må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom området för dessa tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om un- Tillkommer ej vårdnaden om underärig föräldrarna eller en av dem, derårig föräldrarna eller en av dem,

skall vårdnaden, om flera förmyn- skall vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland dare förordnas, utövas av den bland

förmyndarna som rätten utser där- förmyndarna som rätten utser där-

till. Denne må, om det finnes lämp- till. Denne må, om det finnes lämpligt. av rätten befrias från ligt, av rätten befrias från skyl-

skyldigheten att deltaga i handha- digheten att deltaga i handhavanvandet av den omyndiges övriga an- det av den omyndiges övriga angelägenheter. Har den som är för- gelägenheter. Har den som är för-

klarad omyndig flera förmyndare, klarad omyndig flera förmyndare,

förordne rätten en av dem att hava förordne rätten en av dem att hava

den omsorg om myndlingens per- den omsorg om myndlingens per-

son, varom i 3 8 sägs. son, varom i I 8 sägs.

Kunna, där den omyndige har fle- Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ären- ra förmyndare, dessa ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer de, vart avgörandet tillkommer dem, gälle den mening som överför- "dem, gälle den mening som överför-

myndaren finner sig kunna biträda. myndaren finner sig kunna biträda.

Är fråga om åtgärd, vartill överför- Är fråga om åtgärd, vartill överför-

myndarens eller rättens samtycke myndarens samtycke erfordras, må erfordras, må samtycke till åtgärden samtycke till åtgärden givas utan givas utan hinder av meningsskilj- hinder av meningsskiljaktighet mel-

aktighet mellan förmyndarna. Innan lan förmyndarna. Innan i dessa fall

i dessa fall beslut meddelas, skall beslut meddelas, skall överförmyn-

överförmyndaren eller rätten bere- daren bereda medförmyndare tillda medförmyndare tillfälle att yttra fälle att yttra sig.

sig.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

2 [3

Förmyndare, som för omyndig Förmyndare. som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo deltager i delägare i oskiftat dödsbo deltager i rättshandling vid förvaltningen av rättshandling vid förvaltningen av

den dödes egendom, vare pliktig att den dödes egendom, vare pliktig att till rättshandlingen inhämta över- till rättshandlingen inhämta Ööver-

förmyndarens eller rättens sam- förmyndarens samtycke, säframt

tycke, såframt sådant samtycke er- sådant samtycke erfordras för gilfordras för giltigheten av dylik tigheten av dylik rättshandling vid

rättshandling vid förvaltningen av förvaltningen av omyndigs omyndigs egendom. egendom.

Mot borgenir i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utredning-

en. står förmyndaren, sävitt angår skada genom hans åtgärd eller försum-

melse, i ansvar efter vud i ärvdabalken stadgas.

Inhämtas ej överförmyndarens Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta en- samtycke, då detta enligt 2,3. 5 eller

ligt 2,3, 5 eller 6 § bort ske. skall vad 6 § bort ske, skall vad för sådant fall för sådant fall är stadgat beträf- är stadgat beträffande förvaltning fande förvaltning av: omyndigs av omyndigs egendom äga motsvaegendom äga motsvarande tillämp- rande tillämpning. : ning.

Pod

Åter omyndig del i dödsbo, skall

förmyndaren, så snart ske kan efter det bouppteckning inregistrerats hos rätten. ingiva avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än döds- Skall av annan anledning än döds-

fall bodelning ske för omyndig, vare fall bodelning ske för omyndig, vare förmyndaren pliktig att tillse, att bo- förmyndaren pliktig att tillse, att bo-

uppteckning förrättas så snart ske uppteckning förrättas så snart ske

kan, samt att därefter ofördröjligen kan, samt att därefter ofördröjligen

ingiva avskrift av bouppteckningen ingiva avskrift av bouppteckningen

till överförmyndaren. till överförmyndaren. Är boupp-

teckningen av vidlyftig beskaffenhet, må avskrift lämnas endast i erfor-

derliga delar.

Är i fall, varom i första eller andra stycket sägs, bouppteckningen av vidlyftig beskaffenhet, må avskrift

av handlingen lämnas allenast i erforderliga delar.

Senaste lydelse 1958:640.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen Ivdelse

Förmyndaren äge för vård av Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åt- omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt arvode. Träffas avtal njuta skäligt arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå årligen och må ej, skall arvodet utgå årligen. Arvodet med mindre rätten annorlunda för- bestämmes av överförmyndaren och ordnar, överstiga för år räknat ett skall förskjutas av boet. belopp motsvarande fem för hundra av så stor del av boets inkomst som enligt årsuppgift rörunde boet belöper på den omyndige. Arvodet skall förskjutas av boet.

Fader eller moder, som på grund Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbä- av lag är förmyndare, äge ej uppbära arvode efter vad i första stycket ra arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hän- sägs, med mindre överförmyndaren syn till särskilda omständigheter med hänsyn till särskilda omstänlämnar tillstånd därtill. digheter lämnar tillstånd därtill.

15 kap.

4§"

Den omyndiges penningmedel Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge skola göras räntebärande, och äge förmyndaren för sådant ändamål in- förmyndaren för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva for- köpa obligationer eller förvärva fordran, som inskrives eller inskrivits i dran, som inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna med- statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet av panträtt i fast len mot säkerhet av panträtt i fast egendom eller ock i myndlingens egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos post- namn insätta dem hos bank eller låta sparbanken eller sparbank eller för dem kvarstå hos försäkringsbolag längre tid hos annan bank. Närmare efter därom med bolaget träffad bestämmelser om de obligationer överenskommelse. Närmare besom må inköpas, om <:Dbe- stämmelser om de obligationer som skaffenheten av den säkerhet, var- må inköpas, om beskaffenheten av emot utlåning må ske, samt om de den säkerhet, varemot utlåning må räkningar, å vilka insättning hos ske, samt om de räkningar, å vilka bank må äga rum, meddelas av Ko- medel må insättas hos bank eller nungen. kvarstå hos försäkringsbolag, med-

delas av regeringen.

Med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Vill förmyndaren göra den omyn- Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande diges penningmedel räntebärande på annat sätt än i 4 § avses, eller vill på annat sätt än i 4 § avses, eller vill

1 Senaste lydelse 1970:1000.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse

hän använda dem till inköp av aktier han använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepap- eller därmed jämförliga värdepap-

per eller eljest göra dem fruktbi- per eller eljest göra dem fruktbärrande, tage han därtill överför- rande, tage han därtill överförmyndarens samtycke. Ej må sådant myndarens samtycke. samtycke givas. med mindre särskil-

da skäl äro därtill.

8§

Aktier. obligationer. pantbrev, Aktier, obligationer. pantbrev.

skuldebrev och andra sådana värde- skuldebrev och andra sådana värhandlingar skola, såframt samman- dehandlingar skola, såframt samlagda värdet överstiger femtusen manlagda värdet överstiger ett kronor, i den omyndiges namn ned- belopp motsvarande två gånger

sättas I öppet förvar hos riksbanken gällande basbelopp enligt lagen

eller annan bank. Vill förmyndaren (1962:381) om allmän försäkring, i uttaga nedsatt värdehandling, söke den omyndiges namn nedsättas i öphan överförmyndarens tillstånd. pet förvar hos riksbanken eller an-

Sädant tillstånd erfordras ej, där nan bank. Vill förmyndaren uttaga

värdehandlingen allenast skall ge- nedsatt värdehandling, söke han

nom bankens försorg överföras till överförmyndarens tillstånd. Sådant annan bank för att där nedsättas i tillstånd erfordras ej, där värde-

öppet förvar. De nedsatta värde- handlingen allenast skall genom handlingarna skola under överför- bankens försorg överföras till annan myndarens tillsyn värdas i enlighet bank för att där nedsittas 1 öppet

med vad om dylik vård av omyndigs förvar. De nedsatta värdehandling-

värdehandlingar särskilt stadgas. arna skola under överförmynda-

rens tillsyn vårdas i enlighet med

vad om dylik vård av omyndigs vär-

dehandlingar särskilt stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar före- omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall ej äga tillämpning med skrivits skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rö- avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos rande tillgodohavande å räkning hos

bank, ej heller med avseende å be- bank, ej heller med avseende å bevis, som utfärdats om inskrivning i vis, som utfärdats om inskrivning i

statsskuldboken eller Sveriges all- statsskuldboken eller Sveriges all-

männa hypoteksbanks skuldbok el- männa hypoteksbanks skuldbok el-

ler skuldbok hos annan inrättning, ler skuldbok hos annan inrättning, som Konungen bestämmer, såframt som regeringen bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, att in- å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att skrivningen skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller eller därå utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å så- ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbe- dan obligation belöpande kapitallopp ej må lyftas utan över- belopp ej må lyftas utan över-

förmyndarens tillstånd. förmyndarens tillstånd.

3 Senaste lydelse 1970:1000.

1"

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Obligationer, vilka utfärdats av Premieobligationer, vilka utfärstaten eller Sveriges allmänna hypo- dats av staten, skola, såframt ej obteksbank eller annan inrättning, som ligationerna äro nedsatta i öppet Konungen bestämmer, skola, så- förvar hos bank eller överförmynframt ej obligationerna äro nedsatta daren medgiver undantag, inskrivas i öppet förvar hos bank eller över- i statsskuldboken med förbehåll, förmyndaren medgiver undantag, varom i andra stycket sägs.

inskrivas i statsskuldboken eller bankens eller inrättningens skuldbok

med förbehäll, varom I andra

stycket sägs. Hava underåriga syskon gemen- Utövar en förmyndare förmynder-

sam förmyndare, skola vid tillämp- skap för fleru omyndiga, skola vid ning av det i första stycket: givna uillämpning av det i första stycket stadgandet syskonens värdehand- givna stadgandet de omyndigas värlingar sammanräknas. dehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, i

öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt bestämmelse i detta kapitel, skall å dem tillimpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta

värdehandlignar.

98 Omyndigs medel, som innestå hos Omyndigs medel, som innestå hos bank, må ej uttagas utan överför- bank eller enligt 4 § kvarstå hos för-

myndarens tillstånd efter vad därom säkringsbolag, må ej uttagas utan

särskilt är stadgat. Vad nu sagts gäl- överförmyndarens tillstånd efter

ler ej ränta, som innestått kortare tid vad därom särskilt är stadgat. Vad

än ett år. Överförmyndarens till- nu sagts gäller ej ränta, som inne-

stånd vare ej heller erforderligt, där stått kortare tid än ett år. Överför-

medlen allenast skola genom ban- myndarens tillstånd vare ej heller kens försorg överföras till annan erforderligt, där medel som innestå

bank. hos bank allenast skola genom ban-

kens försorg överföras till annan

bank eller där medel som kvarstå

hos försäkringsbolag skola genom

bolagets försorg överföras till bank.

Medel, som böra hållas tillgängliga för ändamål, varom i 6 8 sägs, må insättas med förbehåll att medlen må uttagas utan överförmyndarens

tillstånd.

När skäl äro därtill, äger överförmyndaren förordna, att förbehåll, varom

i andra stycket sägs, ej skall gälla.

128"

Förvärvar omyndig värdehandling som avses i 8 §, eller äger omyndig

eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva handlingen fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock fullgöras hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling: och

$ Senaste lydelse 1958:640.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skola medlen av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad om betalning, som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på värdehandling eller penningar på grund av giftorätt, arv eller testa- grund av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt 8 mente eller såsom underhåll enligt 8 kap. ärvdabalken, vare boutred- kap. ärvdabalken, vare boutredningsman eller testamentsexekutor ningsman eller testamentsexekutor pliktig att, såframt ej värdet är ringa pliktig att, såframt cj värdet är ringa eller överförmyndaren eljest medgi- eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta värdehand- ver undantag, nedsitta värdehand- Jingen eller inbetala medlen hos lingen eller inbetala medlen hos bank enligt vad i första stycket bank enligt vad i första stycket stadstadgas. Vad nu sagts om skyldighet gas. Vad nu sagts om skyldighet att att inbetala penningmedel hos bank inbetala penningmedel hos bank skall ock gälla, där någon, som här i skall ock gilla. där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse skall riket driver försäkringsrörelse, skall utgiva försäkringsbelopp. som till- utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är kommer omyndig, och fråga ej är om pension eller livränta eller om om försäkringsbelopp, som den försäkringsbelopp, som den omyn- omyndige äger att själv förvalta. I dige äger att själv förvalta. I andra fråga om pension, livränta eller anfall äge överförmyndaren genom nan på grund av försäkring utgående meddelande till den som skall utgiva periodisk förmån gäller att inbetalvärdehandling eller penningar för- ning hos bank skall ske i den mån ordna, att nedsättning eller inbetal- förmånen för kalenderår överstiger ning skall ske hos bank. ett belopp motsvarande två gång-

er det basbelopp enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring

som gällt vid årets början.

I andra fall än som avses i andra

stycket äge överförmyndaren ge-

nom meddelande till den som skall

utgiva värdehandling eller penning-

ar förordna, att nedsättning eller in-

betalning skall ske hos bank.

Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank enligt vad i denna paragraf är stadgat vare pliktig att ofördröjligen underrätta förmyndaren därom.

148 Utan överförmyndarens sam- Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den tycke må ej förmyndaren å den omyndiges vägnar upptaga lån eller omyndiges vägnar upptaga lån, ingå ingå växelförbindelse. Vad sålunda växelförbindelse eller låta återköpa är stadgat äge dock ej tillämpning, livförsäkring. Vad sålunda är stadom åtgärden faller inom området för gat äge dock ej tillämpning, om åtrörelse som av förmyndaren med gärden faller inom området för röröverförmyndarens samtycke drives else som av förmyndaren med över-

Senaste lydelse 1970:1000.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för den omyndiges räkning. Över- förmyndarens samtycke drives för

förmyndarens samtycke vare ej hel- den omyndiges räkning. Över-

ler erforderligt i fråga om sådant förmyndarens samtycke vare ej helstatligt lån som upptages för att be- ler erforderligt i fråga om sådant reda omyndig hjälp till utbildning statligt lån som upptages för att beeller bosättning. reda omyndig hjälp till utbildning

eller bosättning.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyn-

diges vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för

annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med

mindre särskilda skäl äro därtill.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till

myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överför-

myndaren, av den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller

andra den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständig-

heterna må anses tillbörligt.

158 Förmyndaren må ej utan överför- Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke upplåta nytt- myndarens samtycke överlåta eller janderätt. servitut eller rätt till låta inteckna den omvyndiges fasta elektrisk kraft i den omyndiges fasta egendom eller tomträtt eller upplåta egendom eller tomträtt. Utan sådant nyttjanderätt, servitut eller rätt till

samtycke äger förmyndaren dock elektrisk kraftisådanegendom. Utan uppläta rätt att för egendomens be- sådant samtycke äger förmyndaren

hov avverka skog eller upplåta an- dock upplåta rätt att för egendonan nyttjanderätt. om den avser viss mens behov avverka skog eller upptid, längst fem år. låta annan nyttjanderätt, om den av-

ser viss tid, längst fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton är, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Bestämmelserna i första stycket om servitut äga ej tillämpning i fråga om servitut som bildas vid fastighetsbildningsförrättning.

Tillstånd att överlåta eller låta in-'

teckna fast egendom eller tomträtt

gäller under sex månader från det

tillståndet meddelades. Erinran här-

om skall göras i beslutet.

16 3”

Vill förmyndaren överlåta eller

låta inteckna den omyndiges fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen rit-

tens tillstånd. Ej må sådant tillstånd

givas, med mindre viktiga skäl äro

därtill. Det åligger rätten att före besluts

>> Senaste lydelse 1970:1000. "Senaste lydelse 1970:1000.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fattande inhämta yttrande från

överförmyndaren samt. såframt det

utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom

hans make och närmaste fränder

tillfälle att yttra sig.

Tillstånd. varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från

det tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

17 §

Har förmyndaren i fall. då enligt Har förmyndaren i fall, då enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat vad ovan i detta kapitel är stadgat överförmyndarens = eller rättens överförmyndarens samtycke bort samtycke bort inhämtas, ä den inhämtas, ä den omyndiges vägnar

omyndiges vägnar ingått avtal utan ingått avtal utan sådant samtycke, sådant samtycke. må den. med vil- må den, med vilken avtalet slöts,

ken avtalet slöts. där ej annat förbe- där ej annat förbehäll gjorts, icke håll gjorts, icke frånträda avtalet, fränträda avtalet, såframt förmynsåframt förmyndaren söker god- daren söker godkännande inom en kännande inom en månad från det månad från det avtalet slots. Varder avtalet slöts. Varder ansökan avsla- ansökan avslagen av överförmyndagen av den myndighet, av vilken den ren, äge den, med vilken avtalet först skall prövas, äge den, med vil- slöts, härefter frånträda avtalet, ken avtalet slöts, härefter frånträda såframt ej annan överenskommelse avtalet, såframt cj annan överens- träffats. kommelse träffats.

Förmyndaren äge årligen uppbära Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp. som kan anses skäligt arvode för förvaltningen av skäligt med hänsyn till förvalt- den omyndiges egendom och arbetet ningens omfattning. Arvodet må med den personliga omvårdnaden icke, med mindre rätten annorlunda om myndlingen. Arvodet bestäm-

förordnar, överstiga för år räknat ett mes av överförmyndaren med led-

belopp, motsvarande fem för ning av grunder som fastställas för hundra av den omvyndiges behållna varje överförmyndardistrikt av ve-

inkomst enligt årsräkning eller slut- derbörande kommun.

räkning, med avdrag likväl för avgift. som erlagts för vård av den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget må

dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda

värdehandlingar.

Förmyndaren har även rätt till er-

sättning för de utgifter som varit

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skäligen påkallade för uppdragets

behöriga fullgörande. Beslut härom fattas av överförmyndaren. Arvode och ersättning för utgifter skola efter överförmyndarens

bestämmande utgå av den omyndi-

ges medel i den mån hans beräknade

inkomst det år förmyndaruppdraget

avser överstiger ett belopp mot-

svarande två gånger det basbelopp

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällt under årets sis-

ta månad eller, om ej särskilda skäl

föranleda annat, i den mån den omyndige har tillgångar till ett värde överstigande fyra gånger nämnda basbelopp. I övrigt skola arvode och ersättning för utgifter utgivas av kommunen. Arvode, varom nu är sagt, till- Arvode. varom nu är sagt. till-

komme ej fader eller moder, som på komme ej fader eller moder, som på

grund av lag är förmyndare, med grund av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till sär- mindre överförmyndaren med hänskilda omständigheter lämnar till- syn till särskilda omständigheter

stånd därtill. kimnar tillständ därtill. Sådan för-

myndare har rätt till ersättning för utgifter endast om dessa hänföra sig till förvaltningen av den omvyndiges egendom. Arvode och ersättning

som nu nämnts skola utgå av den

omyndiges medel.

16 kap.

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan handling, enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra tillgångar än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från skyldighet att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören eller eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige. Överförmyndaren må i annat

fall för visst år eller tills vidare befria förmyndare från att avgiva räkning

eller medgiva utt sådan upprättas i förenklad form, där det med hänsyn till tillvångarnas ringa värde eller beskaffenhet finnes kunna ske utan fara för den omyndige.

78 I förteckning över omyndigs I förteckning över omyndigs

"Senaste lydelse 1970:1000.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

egendom så ock i årsräkning och egendom så ock i årsräkning och

sluträkning skola tillgångar och sluträkning skola tillgångar och

skulder fullständigt angivas med skulder fullständigt angivas med

uppgift å de särskilda tillgångarnas uppgift å de särskilda tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige värde. Finnes hos den omyndige

pantbrev som avser honom tillhörig pantbrev som avser honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta fastighet eller tomträtt, skall detta

särskilt angivas. Äro medel insatta särskilt angivas. Äro medel insatta

hos bank, skall uppgift lämnas om hos bank eller kvarstå medel hos den räkning, varå medlen innestå. I försäkringsbolag, skall uppgift lämfråga om värdepapper, som ej äro nas om den räkning, varå medlen nedsatta hos bank efter vad i 15 kap. innestå. I fråga om värdepapper, stadgas, skall nummer eller annan som ej äro nedsatta hos bank efter

beteckning anmärkas. Finnas till- vad I 15 kap. stadgas, skall nummer gångar som stå under den omyndi- eller annan beteckning anmärkas.

ges eller annans särskilda förvalt- Finnas tillgångar som stå under den ning, skall förmyndaren jämvil omyndiges eller annans särskilda

lämna uppgift därom, så ock om förvaltning, skall förmyndaren jäm-

dessa tillgångars värde, såframt det väl lämna uppgift därom, så ock om

är honom kunnigt. Skola i års- dessa tillgångars värde, såframt det

räkning eller sluträkning upptagas är honom kunnigt. Skola i årstillgångar eller skulder, för vilkas räkning eller sluträkning upptagas

fullständiga angivande erfordras ut- tillgångar eller skulder, för vilkas förlig uppräkning, må beträffande fullständiga angivande erfordras ut-

den hänvisning göras till förut av- förlig uppräkning, må beträffande given förteckning eller årsräkning, dem hänvisning göras till förut avgi-

där det lämpligen kan ske. ven förteckning eller årsräkning, där det lämpligen kan ske.

Förteckning och räkning skola innehålla fullständig uppgift å förmyndarens och den omyndiges namn och hemvist samt förmyndarens postadress.

17 kap.

Förmyndarens förvaltning av den Förmyndarens förvaltning av den

omyndiges egendom skall med led- omyndiges egendom skall med ledning av ingiven förteckning samt ning av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av års- och sluträkningar granskas av

överförmyndaren. Vid = gransk- överförmyndaren. Vid = granskningen skall särskilt tillses, att ningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar äro anbragta så- omyndigs tillgångar ha i skälig omlunda, att erforderlig trygghet fin- fattning använts till hans nytta och nes för deras bestånd och skälig av- att tillgångarna i övrigt äro anbragta

kastning erhålles, så ock att utgifter- sålunda, att erforderlig trygghet fin-

na för den omyndige icke överstigit nes för deras bestånd och skälig av-

vad med hänsyn till hans förmögen- kastning erhålles.

hetsförhållanden och om-

Ständigheterna i övrigt må anses skäligt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom utses därtill, genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalningsbevis och andra handlingar som finnas förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna så ock hos förmyndaren förvarade värdehandlingar. Dessa räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hållas tillgängliga å tid och ort som bestämmas av överförmyndaren.

Ar förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare överförmyndaren i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att, på anmodan av den överförmyndare som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den granskning som avses I första stycket.

Medför åtgärd, varom i första

stycket sägs. särskilda kostnader eller avsevärt besvär, äge rätten för-

ordna, att särskild ersättning skall

gäldas äv den omyndiges medel.

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen, till rätten överlämna uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning under föregå-

ende år.

18 kap. 3§

Är någon för sjukdom, som kan Om någon på grund av sjukdom,

antagas vara övergående, ur stånd hämmad förståndsutveckling, föratt bevaka sin rätt eller förvalta sin svagat hälsotillstånd eller likhande

egendom, skall rätten, där så förhållande behöver bistånd medatt

erfordras, förordna god man att be- bevaka sin rätt, förvalta sin egenvaka hans rätt eller förvalta egen- dom eller sörja för sin person, skall

domen; dock må sådant förord- rätten, där så erfordras, förordna

nande ej givas utan den sjukes sam- god man för honom. Förordnande tycke, med mindre sjukdomen med- som nu nämnts må ej givas utan

för hinder mot samtyckes inhäm- samtycke från den för vilken god

tande. man skall utses, med mindre hans

tillstånd medför hinder mot inhäm-

tande av samtycke eller eljest särskil-

du skål föreligga.

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortovarandes

rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt. vem han önskar till god man, varde denne därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla. må flera gode män förordnas.

Vad i 11 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ Vad i I I kap.4,8,9 och 10 §§ stad-

2 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stadgas om hinder att vara förmyn- gas om hinder att vara förmyndare,

dare, skyldighet att övertaga för- förmyndares — entledigande och mynderskap. förmyndares entledi- skyldighet att anmäla förmyndares gande och skyldighet att anmäla för- död skall äga motsvarande tillämpmyndares död skall äga motsva- ning i fråga om god man eller godrande tillämpning i fråga om god manskap. man eller godmanskap.

Godmanskap varde genast inskrivet hos den rätt som meddelat förordnandet. Anteckning om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas

om överflyttning av tillsynen å för- om överflyttning av tillsynen å för-

mynderskap och om rättens mynderskap och om rättens skyldighet att angiva, vilken över- skyldighet att angiva, vilken över-

förmyndare det tillkommer att ut- förmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskap. öva tillsyn över förmynderskap,

skall äga motsvarande tillämp- skall äga motsvarande tillämpning i ning i fråga om godmanskap. fråga om godmanskap. Överflytt- Överflyttning av godmanskap som ning av godmanskap som avses I I

avses I I eller 25 må ej ske annat äni eller 2 § må, om jämväl förmynder-

samband med överflyttning av för- skapet är inskrivet, ej ske annat än i

mynderskapet. samband med överflyttning av för-

mynderskapet.

Är behov av god man ej längre för Ar behov av god man ej längre för handen, skall han av rätten entledi- handen, skall han av rätten entledigas. Har god man förordnats enhigt gas. Har god man förordnats enligt 3 § eller 4 § 1-5, skall han entledi- 4 § 1-5, skall han entledigas, så gås, så snart den, för vilken han snart den, för vilken han förordnats. förordnats, begär det. begär det.

Då god man slutfört sitt uppdrag. skall det av honom ofördröjligen anmälas hos rätten.

11 §

God man vare, såframt han ej God man vare berättigad att efter äger uppbära årligt arvode, be- uppdragets slutförande eller, om

rättigad att efter uppdragets slutför- uppdraget varar längre tid än ett år, ande erhålla skäligt arvode för upp- årligen erhålla skäligt arvode för draget så ock ersättning för sina uppdraget så ock ersättning för de kostnader. utgifter som varit skäligen påkallade

för uppdragets behöriga — full-

görande.

Beslut om arvode och ersättning

för — utgifter fattas av — över-

förmyndaren. Överförmyndaren be-

Stämmer dessutom i vad mån arvode

och ersättning för utgifter skola utgå

av medel som tillkomma den för

vilken den gode mannen har förord-

nats. Arvode och ersättning som ej

skola betalas enligt vad nu har sagts

skola utgivas av kommunen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

285

I Stockholms stad skall i stället Kommun kan bestämma att det i

för överförmyndare finnas en sta- stället för överförmyndare skall fin-

dens nämnd, kallad överförmynduar- nas en överförmyndarnämnd. Vad

nämnden. som annorstädes än i detta kapitel

är föreskrivet om överförmyndare

skull äga motsvarande tillämpning

på sådan nämnd.

3 Så

Två eller flera kommuner, som lyda under samma tingsrätt, må, då

val av överförmyndare förestår, efter förslag av rätten förena sig tillett överförmyndardistrikt.

Kommun, som ingått i sådant

överförmyndardistrikt, må ej utträda förrän den tid, för vilken överför-

myndaren blivit utsedd, gått till

ända. 4§ Kan i stad eller annan kommun

tillsynen icke utövas av en överförmyndare ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna, att flera överförmyndare skola väljas. I

sådant fall äge rätten indela kommu-

nen i distrikt, ett för varje överförmyndare. eller ock bestämma annan lämplig grund för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna.

5§g

Överförmyndare väljes i stad av Överförmyndare väljes av komstadsfullmäktige eller, där sådana ej munfullmäktige. För varje överfinnas, av allmän rådstuga samt på förmyndare väljes en ersättare. landet av kommunalstämma eller av Ledamöter och ersättare i över-

kommunalfullmäktige, om sådana förmyndarnämnd väljas av kom-

finnas. Valet skall förrättas inom munfullmäktige till det antal full-

utgången av oktober månad året mäktige bestämma. Antalet leda-

före det, med vilket över- möter får dock ej understiga tre. förmyndarens tjänstgöringstid begynner. Sker ej val av ersättare i överför-

mvyndarnämnd proportionellt, skall

tillika bestämmas den ordning i vilken ersättarna skola inkallas till

tjänstgöring.

!! Senaste lydelse 1955:409. !: Senaste lydelse 1969:799.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivydelse

Då val av överförmyndare förrät- Då val av överförmyndare, leda-

tats, skall det genast anmälas till mot av överförmyndarnämnd eller

rätten. Har val ej skett i behörig tid. ersättare förrättats, skall det genast skall rätten göra anmälan därom hos anmälas till rätten. Har val ej skett i

länsstyrelsen, som tillser att valet behörig tid, skall rätten göra anmä-

hålles så snart ske kan. lan därom hos länsstyrelsen. som

Åro flera kommuner förenade till tillser att valet hålles så snart ske

ett distrikt för val av överförmynda- kan. re, och kunna kommunerna icke enas i valet av överförmyndare. skall

rätten till överförmyndare utse den av de valde som finnes därtill lämpligast.

6 Pod

Till överförmyndare må i stad eller annan kommun elleridistrikt av flera kommuner väljas den som blivit därtill vald inom annan kommun eller

annat distrikt.

7§

Överförmyndare väljes för en tid Överförmyndare, ledamot i överav fyra år. Avgår överförmyndare, förmyndarnämnd och ersättare välinnan tiden för hans uppdrag är ute, jas för tre år, räknade från och med

skall i hans ställe annan väljas att den I januari året efter det, då val i tjänstgöra under den tid som åter- hela riket av kommunfullmäktige ägt

står. rum.

Avgår sådan ledamot i överför-

myndarnämnd som har utsetts vid

proportionellt val under den för ho-

nom bestämda tjänstgöringstiden,

inkallas till ledamot den ersättare

som enligt den mellan ersättarna be-

stämda ordningen bör inträda. Den

ersättare som sålunda har inkallats tjänstgör under den tid som återstått för den avgångne. Avgår överförmyndare, ersättare för överför-

myndare eller ledamot som ej har

utsetts vid proportionellt val,

anställes fyllnadsval för den åter-

stående delen av tjänstgöringstiden.

853

Till överförmyndare skall väljas Överförmyndare, ledamot i överen i praktiska värv väl förfaren, förmyndarnämnd och ersättare sko-

myndig svensk medborgare. Över- la vara myndiga och kyrkobokförda

!! Senaste lydelse 1969:799.

Prop. 1974: 142 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förmyndare kan ej den vara som äri i kommunen och få ej vara i konkonkurstillstånd eller är förklarad kurstillstånd. omyndig. Lagfaren tjänsteman vid tingsrätt

Lagfaren tjänsteman vid tingsrätt får ej vara överförmyndare, ledafår ej vara överförmyndare inom mot i överförmyndarnämnd eller erdomsagan, om ej Konungen för sär- sättare inom domsagan, om ej regeskilt fall meddelat tillstånd därtill. ringen för särskilt fall meddelat till-

Ej må annan avsäga sig uppdrag stånd därtill. att vara Överförmyndare än den som Ej må annan avsäga sig uppdrag icke är bosatt inom den kommun att vara överförmyndare, ledamot eller någon av de kommuner, för vil- i överförmyndarnämnd eller erka valet förrättas, ämbets- eller tjän- sättare än den som under de tre sesteman som av sin befattning är nast förflutna åren fullgjort sådant hindrad att fullgöra uppdraget, dert uppdrag, den som uppnått sextio års som efter de fyra sistförflutna årens ålder eller den som eljest uppgiver tjänstgöring såsom överförmyndare förhinder, vilket godkännes av är i tur att avgå från befattningen, kommunfullmäktige. den som uppnått sextio års ålder samt den som eljest uppgiver förhinder, vilket godkännes av valmyndigheten.

Överförmyndare kan när som Överförmyndare, ledamot i över-

helst av rätten entledigas, om han förmvyndarnämnd eller ersättare kan finnes icke vara lämplig. av rätten entledigas, om han finnes

icke vara lämplig.

För varje överförmyndare skall finnas en ersättare. Vad i 5-9 §§ stadgas om Överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å ersättare för honom.

Äro såväl överförmyndaren som Äro såväl överförmyndare som ersättaren förhindrade att uppehålla hans ersättare förhindrade att fullbefattningen eller bestrida därtill göra sitt uppdrag, äge rätten förordhörande åliggande, äge rätten för- na tillfällig vikarie. ordna tillfällig vikarie.

Överförmyndaren vare skyldig att Bland ledamöterna i överförföra bok angående de förmynder- myndarnämnd utse kommunfullskap och- godmanskap som inskri- mäktige en ordförande och en vice vits och stå under hans tillsyn. Över ordförande att tjänstgöra under den ärenden rörande förmvynderskap, tid för vilken de blivit valda som vilka ej inskrivits, skall särskild för- ledamöter. teckning föras. Åro både ordföranden och vice

ordföranden hindrade att inställa

sig till sammanträde med överför-

myndarnämnden, skall nämnden ut-

se annan ledamot att för tillfället

föra ordet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Överförmyndaren äge uppbära Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

arvode till belopp, motsvarande ett lagen (1971:290) äga 4 och 5 §§ för hundra av den omyndiges behåll- nämnda lag tillämpning i samtliga na årsinkomst, där denna icke över- ärenden hos överförmyndare eller

stigit tvåhundra kronor, och eljest överförmyndarnämnd.

två för hundra därav, dock äge över-

förmyndaren icke av en omyndig i arvode uppbära mera än ettusen kronor för år. Inkomsten skall be-

räknas enligt ärsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om

omyndigs andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanle-

va i oskiftat bo, enligt årsuppgift

rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren inbetalas vid räkningens

eller årsuppgiftens avgivande, och

äge förmyndare ur dödsbo, däri den

omvyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp som skall utgå i

arvode. Avlämnas gemensam Åårs-

uppgift för underåriga syskon, skall

vid beräkning av arvodets belopp

hänsyn tagas till vad av boets in-

komst belöper på syskonen samfällt.

Skall ej räkning eller årsuppgift

avgivas, äger rätten, om särskilda skäl äro därtill, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omvyndiges medel.

Vad nu sagts med avseende å arvode för förmynderskap skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om godmanskap.

138 Stad eller annan kommun äger, Vid omröstning i överförmyndarom det finnes lämpligt, lämna bi- nämnd i ärende enligt denna balk drag till arvode åt överförmyndaren gälla i tillämpliga delar bestämmel-

och till bestridande av de med hans serna i l6 kap. rättegångsbalken. Om verksamhet förenade kostnaderna. ledamot eller föredragande har skilj-

Kommunen äger ock att i ordning, aktig mening. skall denna antecknas

som av Konungen godkännes, be- i protokoll eller annan handling. .

strida samtliga utgifter för dessa än- I fråga om varje beslut av överför-

damål, och äger i sådant fall kom- mvyndare eller överförmyndarnämnd munen uppbära belopp som avses i i ärende enligt denna balk skall finnas

12s. handling av vilken framgår vem som

har fattat beslutet, vem som harvarit

föredragande samt beslutets dag och

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dess innehåll. Föreskrifteromivilken utsträckning beslut skallinnehalla de skäl som bestämt utgången finnas i 17 § förvaltningslagen (1971:290).

Protokoll hos överförmyndare el-. ler överförmyndarnämnd i annat ärende än enligt denna balk behöver ej upptaga annat än förteckning över dem som hardeltagitihandläggningen samt beslutet i varje ärende.

&! I 14

Rätten skall vaka över att överför- Överförmyndarnämnd får, om myndaren fullgör sina åligganden. kommunfullmäktige så besluta. upp- Överförmyndaren är med avseen- draga åt ledamot, ersättare som har

de ä sin befattning underkastad äm- inkallats till tjänstgöring eller tjänbetsansvar. steman hos kommunen att på nämndens vägnar besluta i ärende hos nämnden. Framställning eller ytt-

rande till kommunfullmäktige får

dock ej beslutas annorledes än av nämnden samfällt.

Finner den som erhållit uppdrag som avses I första stycket, att samtycke, tillstånd eller förordnande i

visst fall ej bör meddelas, eller anser han frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämnden. Beslut som har fattats på grund av uppdrag som avses i första stycket behöver ej anmålas inför nämnden.

158 Närmare bestämmelser om över- I fråga om ersättning till överförförmyndarens verksamhet samt om myndare, ledamot Lo Överförande av den bok och den förteck- förmyndarnämnd och ersättare äger ning, varom i 11 § förmäles. medde- vad som föreskrives i 28 § I och 2 las av Konungen. mom. kommunallagen om ersättning tillkommunfullmäktig motsvarande tillämpning. I Stock-

holms kommun tillämpas dock vad

som föreskrives i 29 § I och 2 mom.

kommunallagen (1957:50) för Stock-

holm.

16 NE Överförmyndarnämnden i Stock- Vad som föreskrives i kommunalholm skall bestå av tre ledamöter. lagen (1953:753) om nämnd som av- Bestämmelserna i 58, 7-10 §§ och I4 ses I 44 § andra stycket kommunal- Sandra stycket i detta kapitel skola i lagen gäller, med de avvikelser som tillämpliga delar gälla ledamot av följa av detta kapitel, i fråga om

!! Scnaste lydelse 1955:409. 15 Senaste lydelse 1955:409,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nämnden. I övrigt skall vad om över- överförmyndarnämnd och i tillämpförmyndare stadgas äga motsvuar- liga delar beträffande överförmynande tillämpning å nämnden: dock dare. I Stockholms kommun tillämmå frågor som ankomma på nämn- pas dock, med de avvikelser som nu den, i den mån Konungen därom angivits, vad som föreskrives i komförordnar. å nämndens vägnaravgö- munallagen (1957:50) för Stockholm

rus av någon dess ledamot eller tjän- om nämnd som avses i 49 § andra steman. stycket nämnda lag.

Staden äger upphära arvode som

avses i 12 §. Sådant arvode må, då

särskilda skäl föranleda därtill, eftergivas av staden.

178 Överförmyndare och överförmyndarnämnd äro skyldiga att föra bok angående de förmynderskap och godmanskap som inskrivits och stå under deras tillsyn. Över ärenden rörande förmynderskap. vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning

föras.

188 Rätten skall vaka över att överförmyndare och överförmyndarnämnd fullgöra sina åligganden enligt denna balk.

20 kap.

2§

Är part imålsomavses il $ under- Är part i mål som avses i I 8

årig, sinnessjuk eller sinnesslö, äge underårig, äge förmyndaren eller förmyndaren eHer god man, där så- god man, där sådan enligt 18 kap.

dan enligt 18 kap. skall förordnas, skall förordnas, föra talan för

föra talan för honom. honom.

Modern varde i målet hörd, om Modern skall höras i målet, om det kan ske. det kan ske.

Ansökan om omyndighetsförkla- Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som ring må göras, förutom av den som avses med ansökningen, jämväl av avses med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så hans make och närmaste fränder så ock av överförmyndaren samt i fall, ock av överförmyndaren samt i fall. varom i 10 kap. 25 sägs, av förmyn- varom I 10 kap. 2§ sägs, av förmyn-

daren. Sinnessjuk som är för vård dåren.

intagen å sinnessjukhus må ock för-

klaras omyndig på anmälan av den

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som. enligt bestämmelser vilka meddelas av Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan. Omyndighetsförklarings hävande Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv må sökas av den omyndige själv, eller hans förmyndare. hans förmyndare eller överförmvyn-

duaren.

17.8¶Har ansökan om omyndighets- Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars förklaring gjorts av den. om vars

försättande I omyndighet är fråga, försättande i omyndighet är fråga,

eller har denne eljest medgivit, att eller har denne eljest medgivit, att

omyndighetsförklaring må medde- omyndighetsförklaring må meddelas. äge rätten utan huvudförhand- las, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till ling omedelbart företaga målet till

avgörande. Vad nu sagts äge och avgörande.

tillämpning. då fråga är att någon

skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas att hans hörande skulle vara utan gagn.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande

för den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att svara i målet. Angående sådant föreläggande gille vad om stämning är stadgat.

Om den. vars försättande i omyndighet har satts i fråga, uppenbharligen ej förstår vad saken gäller eller

skulle lida allvarlig skada av att få del av ansökningen om omnyndig-

hetsförklaring, skall rätten förordna

god man varom i 18 kap. sägs att i målet företräda honom och bevaka hans rätt. I fråga om ersättning till

sådan god man äga bestämmelserna

i 19 § andra stycket om ersättning till

biträde motsvarande tillämpning.

[88

Ansökan av den som försatts i Ansökan av den som försatts i

omyndighet att bliva förklarad myn- omyndighet att bliva förklarad myn-

dig må, om den finnes uppenbart dig må. om den finnes uppenbart ogrundad. utan huvudförhandling ogrundad. utan huvudförhandling omedelbart avsläs. Har ansökan om omedelbart avslås. Har ansökan om

hävande av omyndighetsförklaring hävande av omyndighetsförklaring

gjörts eller tillstyrkts av förmynda- gjorts eller tillstyrkts av såväl förren, må målet ock utan huvudför- myndaren som överförmyndaren.

handling omedelbart företagas till må målet ock utan huvudförhand-

Prop. 1974: 142

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse avgörande. sävida förmyndarens ling omedelbart företagas till avgöinställelse ej finnes vara behövlig rande. såvida förmyndarens eller för målets utredning. överförmyndarens inställelse ej fin-

nes vara behövlig för målets utred-

ning.

I annat fall än som avses I första annat fall än som avses I första

stycket skall rätten utfärda före- stycket skall rätten utfärda före-

läggande för förmyndaren att svara! läggande för den som ansökningen

mälet. Angående sådant föreläg- avser, förmyndaren och överförgande giälle vad om stämning är myndaren att svara i målet, allt i den stadgat. mån de ej gjort eller tillstyrkt ansök-

ningen. Angående sådant förelägg-

ande gälle vad om stämning är

stadgat.

19 §i

Har ansökan gjorts, att någon Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av skall förklaras omyndig och förelig-

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller ger ej fall som avses i 17 § tredje annan rubbning av själsverksamhe- stycket, förordne rätten biträde att

ten. förordne rätten biträde att be- bevaka hans rätt i målet. om det ej är

vaka hans rätt i målet, om han begär uppenbart att biträde ej erfordras.

det eller om det eljest med hänsyn till Begär den som försatts i omyndigomständigheterna finnes lämpligt. het att förklaras åter myndig, skall

Begir den som på sådan grund för- ock rättegångsbiträde förordnas,

satts I omyndighet att förklaras åter om det ej är uppenbart att biträde ej myndig, må ock rättegångsbiträde erfordras. förordnas, om det finnes erforder-

ligt.

Den som förordnats till rättegångsbiträde ätnjute av ullmänna medetefter rättens prövning skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall stanna på statsverket, såframt ej mot-

parten till den, för vilken rättegångsbiträde förordnats, finnes böra äliggas

att gottgöra statsverket kostnaden.

21 §

Ej må någon förklaras omyndig Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnes- eller den som försatts 1 omyndighet

slöhet eller unnan rubbning av själs- förklaras myndig, med mindre lä-

verksamheten, ej heller den som på karintyg angående hans sinnestillsådan grund försatts i omyndighet stånd blivit företett. Närmare be-

förklaras myndig, med mindre stämmelser om sådant intyg meddeläkarintyg angäende hans sinnestill- las av regeringen.

ständ blivit företett. Närmare be-

stiimmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

24a8

I ärende om förordnande av för-

mvyndare skall rätten bereda överför-

15 Senaste lydelse 1973:120.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

myndaren tillfälle att lämna förslag

på person som är lämplig för upp-

draget.

28 gir

Ansökan om förmyndares för- Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller ordnande eller entledigande eller om annan rättens åtgärd med avse- om annan rättens ätgärd med avse-

ende å förmynderskap må, såframt ende å förmynderskap må, såframt

fråga cj är om ärende, varom 19 kap. fråga ej är om ärende, varom i9 kap. 2 a 8 eller i 29. $ stadgas, göras. 2 a § stadgas. göras, förutom av

förutom av överförmyndaren och överförmyndaren och förmynda-

förmyndare. av den omyndige själv, re, av den omyndige själv. om han om han fyllt sexton är. så ock av fyllt sexton är. så ock av hans make hans make och närmaste fränder. och närmaste fränder. Förmyndare,

Förmyndare, som gjort sig skyldig som gjort sig skyldig till försummel-

till försummelse i vårdnaden om un- se i vårdnaden om underärig, må

derårig, må entledigas jämväl på an- entledigas jämvil på ansökan av all-

sökan av allmän äklagare eller bar- män åklagare eller barnavårdsnavårdsnämnd. Frågor som avses I nämnd. Frågor som avses I denna denna paragraf skall ock rätten, när paragraf skall ock rätten, när anled-

anledning är därtill. upptaga utan att ning är därtill, upptaga utan att sär-

särskild ansökan blivit gjord. skild ansökan blivit gjord.

IL ärende som avses i första stycket

skall rätten. när det rör omyndig

som fyllt sexton år, bereda denne

tillfälle att yttra sig. om det kan ske.

Mot riittens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas. förutom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra ansökan efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens beslut om utdömande av vitet.

Överförmyndarens eller rättens Överförmyndarens tillstånd till tillstånd till åtgärd beträffande åtgärd — beträffande — omyndigs omyndigs egendom ma sökas alle- egendom må sökas allenast av förnast av förmyndaren. Mot överför- myndaren. Mot överförmyndarens myndarens eller rättens beslut med beslut med avseende å sådant till-

avseende å sådant tillstånd så ock stånd så ock mot överförmyndarens

mot överförmyndarens förordnan- förordnande, att förbehåll, varom i de, att förbehåll, varom i t5 kap. 9 8 15 kap. 9 § andra stycket sägs, ej

andra stycket sägs, ej skall gälla, skall gälla, må talan föras allenast av

må talan föras allenast av förmyn- förmyndaren samt, såframt ärendet

daren samt, såframt ärendet angår angår omhändertagande av egen-

omhändertagande av egendom, var- dom, varöver den omyndige äger över den omyndige äger råda, eller råda, — eller = återkallelse — av

1 Senaste lydelse 1973:802.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

återkallelse av förmyndarens eller förmyndarens eller överförmynda-

överförmyndarens = tillstånd — för rens tillstånd för omyndig att driva omyndig att driva näring, av den näring, av den omyndige själv, om omyndige själv, om han fyllt sexton han fyllt sexton år.

är. Mot överförmyndarens eller rät- Mot överförmyndarens beslut i

tens beslut i fall, varom i 13 kap. 8 § fall. varom i 13 kap. 8 § tredje stycktredje stycket sigs, må talan ej et sägs, må talan ej föras. föras.

30 §

Fråga om förordnande eller entle- Fråga om förordnande eller ent-

digande av god man som avses i 18 ledigande av god man som avses 118

kap. I eller 2 § skall upptagas av den kap. I eller 2 § skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den rätt, där förmynderskapet för den

omyndige är inskrivet eller skall in- omyndige är inskrivet eller skall inskrivas. skrivas. Skall förmynderskapet ej

vara inskrivet, avgöres frågan om

behörig domstol med motsvarande

tillämpning av 12 kap. I $ andra

stycket.

Uppkommer vid utredning av dödsbo fråga om förordnande av

god man enligt 18 kap. 4 8, höre ärendet till den rätt, varunder boet lyder.

Skall göd man eljest förordnas enligt nämnda lagrum eller ock enligt 3 8

samma kapitel, ankomme det på rätten i den ort, där den, för vilken god

man förordnas, har egendom eller eljest behov av god man yppat sig.

Erfordras ny god man eller uppstår fråga om entledigande av god man, upptages ärendet av den rätt, där godmanskapet är inskrivet.

33 dn

Talan mot överförmyndarens be- Talan mot överförmyndarens be-

slut föres skriftligen hos rätten inom slut i ärende enligt denna balk föres två veckor från den dag klaganden skriftligen hos rätten inom två veckerhöll det av beslutet. or från den dag klaganden erhöll del

av beslutet.

35§ Beslut eller dom, som meddelas Beslut eller dom, som i mål eller av överförmyndaren eller rätten, ärende enligt denna balk meddelas

skall lända till efterrättelse utan hin- av Överförmyndaren eller rätten, der av att talan däremot föres, utom skall lända till efterrättelse utan hinsåvitt angår dom, som innefattar der av att talan däremot föres, utom hävande av omyndighetsförklaring, såvitt angår dom, som innefattar eller rättens avgörande, varigenom hävande av omyndighetsförklaring, avtal om sammanlevnad i oskiftat eller rättens avgörande, varigenom

Senaste lydelse 1955:409.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bo häves eller förordnande medde- avtal om sammanlevnad i oskiftat

las om gäldande av särskild ersätt- bo häves eller förmyndare eller god

ning, på sätt i 17 kap. 2 § tredje styc- man dömes till utgivande av försut-

ket sägs, eller förmyndare eller god tet vite. man dömes till utgivande av försuttet vite.

37 §i»

Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas. på okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man som sägs i 18 kap. Detsamma gäller, om han vistas på känd ort utom riket men stämningen eller andra handlingar

i målet ej kunna delges honom eller han underlåter att ställa ombud för sig

och särskilda skäl föreligga att förordna god man. Gode mannen skall

samråda med part för vilken han förordnats i den mån det kan ske.

I fråga om ersättning till god man som avses i första stycket skall gälla vad i 20 kap. 19 § stadgas angående ersättning åt rättegångsbiträde.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga motsvarande tillämpning å den, som i annan egenskap än vittne eller sakkunnig skall

höras I mål eller ärende som avses i denna balk.

Då fråga är om omyndighetsför- Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, klaring, bör iakttagas att förordsinnesslöhet eller annan rubbning av nande om skyldighet att inställa sig själsverksamheten, bör iakttagas att personligen ej gives beträffande förordnande om skyldighet att in- den som avses med ansökningen, ställa sig personligen ej gives be- såframt det finnes att inställelsen träffande den som avses med skulle för honom kunna medföra ansökningen, såframt det finnes att men eller fara.

inställelsen skulle för honom kunna

medföra men eller fara.

38 gen

I fråga om mål eller ärende, vari I fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare förtalan, skall eller överförmyndare äger föra ta-

vad i 20 § lagen om införande av nya lan, skall vad i 20 § lagen om inför-

rättegångsbalken är stadgat äga ande av nya rättegångsbalken är

motsvarande tillämpning. stadgat äga motsvarande tillämp-

ning.

Första stycket gäller ej mål om underhåll till barn utom äktenskap.

21 kap.

148 Närmare bestämmelser för tilllämpningen av detta kapitel meddelas av Konungen.

"Senaste lydelse 1973:945. =" Senaste lydelse 1973:802.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976, såvitt gäller bestämmelserna i

19 kap. 2-11, 14 och 16-18 §§, och i övrigt den 1 januari 1975. Äldre

bestämmelser i fråga om arvode och annan ersättning till förmyndare, gode män och överförmyndare gäller dock fortfarande, i den mån ersättningen avser tid före den 1 januari 1975. Vidare skall uppgift enligt 17 kap. 7 § lämnas i fråga om tillsyn över förvaltning som skett före nämnda tidpunkt.

Skall någon som omyndigförklarats före den 1 januari 1975 åter förklaras myndig, gäller bestämmelsen i 20 kap. 21 § om företeende av läkarintyg endast om grunden för omyndighetsförklaringen varit sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

Val av överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnd samt ersättare för dessa skall med tillämpning av denna lag äga rum första gången före utgången av år 1975. Valet skall avse tiden intill utgången av år 1976.

I fråga om de överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnd samt ersättare för dessa som valts enligt äldre bestämmelser upphör löpande tjänstgöringstider vid utgången av år 1975.

2 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas i fråga om ärvdabalken dels att 19 kap. 14 och 15 §§ samt 20 kap. 8 § skall ha nedan angivna

lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf. 19 kap. 4 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse 19 kap.

145 Till dödsboet hörande penning- Till dödsboet hörande penningmedel. som göras räntebärande ge- medel, som göras räntebärande genom insättning i bank, skola insättas nom insättning i bank, skola insättas

i boets namn. Dödsboets egendom i boets namn. Dödsboets egendom

må ej heller eljest sammanblandas må ej heller eljest sammanblandas

med vad boutredningsmannen eller - med vad boutredningsmannen eller annan tillhör. annan tillhör. Värdehandlingar skola nedsättas i öppet förvar i bank.

om det sammanlagda = värdet överstiger ett belopp motsvarande

två gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän för-

säkring.

Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas

till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är

beroende av utredningen.

14a8

Före den I april varje år skall bo-

utredningsmannen avge redovis-

ning för medelsförvaltningen under föregående kalenderår. I redovis-

ningen skola upptagas saldo vid

årets början och slut samt in- och utbetalningar under året. Ha medel innestått i bank eller annan inrätt-

ning skall vid redovisningen fogas bevis om insättningar och uttag un-

der året samt behållning vid årets slut. När värdehandlingar nedsatts i

bank skall vid redovisningen fogas bevis av motsvarande innehåll. Årsredovisning skall tillställas

minst en delägare i boet. Övriga del-

ägare samt rätten skola samtidigt underrättas om vem som tillställts

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse redovisningen. Dödsbodelägare som icke har tillställts redovisningen har rätt att på begäran hos boutredningsmannen erhålla ett exemplar av den. Finnes omyndig delägare i

boet skall ett exemplar tillställas överförmyndaren.

Fullgör boutredningsman ej vad som åligger honom enligt denna pa-

ragraf, kan rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning. Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande. Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt

uppdrag, må han på begäran entle-

digas av rätten.

20 kap.

8!

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt avskrift för registrering ingivas till rätten i den ort där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes. till Stockholms tingsrätt. Äro flera bouppteckningar, skola de ingivas samtidigt: och skall tiden härför räknas från det den sista bouppteckningen upprättades.

Bestyrkt avskrift av bouppteck- Bestyrkt avskrift av bouppteck-

ningen skall förvaras hos rätten. År — ningen skall förvaras hos rätten.

ej avskrift ingiven, skall sådan tagas

å boets bekostnad. . . P Har omyndig del i boet eller finnes

delägare, för vilken god man skall

förordnas, skall ytterligare en be-

styrkt avskrift ingivas för varje överförmyndare som skall ha tillsyn över

ifrågavarande förmynderskap eller

godmanskap. År bouppteckningen av vidlyftig beskaffenhet, må denna

avskrift omfatta endast erforderliga delar.

Äro ej erforderliga avskrifter in-

givna, skola sådana tagas på boets

bekostnad.

! Senaste lydelse 1969:800.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. I fråga om boutredningsman som har förordnats före den 1 januari 1972 är rätten ej skyldig att kontrollera

att redovisningsskyldighet enligt 19 kap. 14 a § fullgöres, såvida det ej

påkallas av dödsbodelägare eller, om omyndig har del i boet, av överförmyndaren.

3 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

3¶Förslag till |

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas att 15 kap. 3 § giftermålsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av år 1974.

4 Förslag till

Lag om avveckling av äldre godmanskap

Härigenom förordnas som följer.

18 Har god man förordnats antingen för bortovarande eller okänd arvinge till någon som avlidit före den 1 junuari 1929 eller för bortovarande eller okänd testamentstagare efter någon som avlidit före den I januari 1931 och förvaltar den gode mannen penningmedel på grund av sådant godmanskap, är han skyldig att inbetala medlen till kammarkollegiet. Därvid skall bifogas av överförmyndaren godkänd sluträkning för godmanskapet.

Om överförmyndaren ej medger anstånd, skall skyldigheten att inbetala medel fullgöras inom tre månader från det denna lag trätt i kraft. När medlen

har inbetalats skall gode mannen anses ha slutfört sitt uppdrag.

Kammarkollegiet skall underrätta överförmyndaren när inbetalning har

skett enligt första stycket.

2 & Den som vill göra anspråk på medel som inbetalats eller bort inbetalas

enligt I & skall senast inom två år från det denna lag trätt i kraft genom ansökan framställa sina anspråk hos den rätt där godmanskapet senast var inskrivet vid äventyr att han går förlustig sin rätt.

38 När den i2 8 nämnda tiden har gått ut skall rätten för varje godmanskap

som slutförts eller bort slutföras enligt 18 pröva huruvida någon som anmält anspråk på medlen är berättigad till dessa eller de skall tillfalla allmänna arvsfonden.

Kammarkollegiet skall avge yttrande i ärende som avses i första stycket. Rätten skall även höra överförmyndaren och den gode mannen.

Finner rätten att känd person, som icke anmält anspråk på medlen enligt

2 §, är berättigad till medlen eler del av dem, skall denne, om det kan ske,

beredas tillfälle att inom viss tid framställa anspråk på dem. Framställes

anspråk inom den bestämda tiden, prövas det utan hinder av att den i 2 §

angivna tiden har gått till ända.

4§ Ifråga om ärende enligt 3 § gäller lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Den som har framställt anspråk på förvaltade medel svarar dock själv för sina kostnader med anledning härav. Ogillas anspråket, är han icke skyldig att ersätta staten för dess kostnader. Om rättens domförhet gäller vad i 6 § nämnda lag är föreskrivet om ärende som skall prövas enligt föräldrabalken.

583 Överförmyndaren tillser att gode män för vilka denna lag gäller får

kännedom om vad de har att iakttaga enligt lagen. Fuligör god man ej vad som åligger honom enligt I $, skall överförmyndaren anmäla försummelsen

hos rätten. Rätten kan genom vite tillhålla den gode mannen att fullgöra sitt

åliggande. Innan överförmyndaren gör anmälan som nyss nämnts, skall han

erinra gode mannen om hans skyldighet. om det lämpligen kan ske.

Denna lag träder i kraft den I januari 1975. Har god man som avses i I 8

före nämnda dag inbetalat förvaltade medeltitt statskontoret eller kummarkollegiet för avveckling av godmanskapet, tillämpas denna lag i fråga om ärendets vidare behandling. Prövning enligt 3 § skall dock ej äga rum i andra

fall än när någon har anmält anspråk inom den i 2 § angivna tiden.

5) Förslag till

Lag om ändring ilagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom förordnas att 1,3, 8, 13 och 15 §§ lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18!

Hava för omyndigs räkning vär- Hava för omyndigs räkning värdehandlingar blivit hos riksbanken dehandlingar blivit hos riksbanken eller annan bank i öppet förvar ned- eller annan bank i öppet förvar nedsatta efter vad i lagen om förmyn- satta efter vad i föräldrabalken är derskap är stadgat, svare banken för stadgat, svare banken för de sålunde sålunda nedsatta värdehandling- da nedsatta värdehandlingarnas förarnas förvaring och förvaltning i en- varing och förvaltning i enlighet lighet med vad här nedan i 2-7 §§ med vad här nedan 12-755 stadgas. stadgas. Ej må i vidare mån än där Ej må i vidare mån än där sägs avtal sägs avtal träffas om befrielse från träffas om befrielse från de förplikde förpliktelser, som enligt nämnda telser, som enligt nämnda lagrum lagrum åvila banken: har så skett. åvila banken: har så skett, vare avvare avtalet utan verkan. talet utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos Finnas eljest i öppet förvar hos bank omyndigs värdehandlingar, å bank omyndigs värdehandlingar. å vilka skall tillämpas vad i lagen om vilka skall tillämpas vad i föräldraförmynderskap är stadgat betriäf- balken är stadgat beträffande nedfande nedsatta värdehandlingar, satta värdehandlingar. äge vad i äge vad i första stycket sägs mot- första stycket sägs motsvarande svarande tillämpning. tillämpning.

38:

Kapitalbelopp, som av banken Kapitalbelopp, som av banken uppbäres å omyndigs värdehand- uppbäres å omyndigs värdehandling, skall i den omyndiges namn ling, skall i den omyndizes namn insättas å sådan bankriäkning, att insättas å sådan bankräkning, att medlen kunna utan föregående upp- medlen kunna utan föregående uppsägning uttagas, eller å annun sägning uttagas, eller å annan bankräkning. som förmyndaren bankräkning. som förmyndaren bestämmer. Insättning må ej utan bestämmer. Insättning må ej utan överförmyndarens medgivande ske överförmyndarens medgivande ske å räkning, från vilken uttag må göras å räkning. från vilken uttag må cöras utan hans tillstånd. Ränta och annan utan hans tillstånd. Ränta och annan avkastning, som uppbiras av avkastning, som uppbäras av banbanken, skola, såvitt ej annan be- ken, skola, såvilt ej annan be-

! Senaste lydelse 1940:451. "Senaste lydelse 1940:451.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stämmelse givits av förmyndaren, i stämmelse givits av förmyndaren, i enahanda ordning insättas å bank- enahanda ordning insättas å bankräkning, dock att därvid må göras räkning, dock att därvid må göras

förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra förbehåll, varom i 15 kap. 9 § andra

stycket lugen om förmynderskap stycket föräldrabalken sågs.

sägs.

8 83

För den vård av omyndigs värde- För den vård av omyndigs värdehandlingar. som enligt denna lag handlingar, som-enligt denna lag

åligger banken, må banken betinga åligger banken, må banken betinga sig en ärlig avgift, icke överstigande sig en årlig avgift, icke överstigande i fråga om inhemska värdehand- i fråga om inhemska värdehandlinglingar två kronor och utländska vär- ar tre kronor och utländska värdedehandlingar en krona för varje på- handlingar två kronor för varie på-

börjat tusental kronor av handling- börjat tusental kronor av handlingarnas värde. Hava underåriga sys- arnas värde. Hava underåriga sys-

kon gemensam förmyndare, skola kon gemensam förmyndare. skola

syskonens värdehandlingar sam- syskonens värdehandlingar sammanräknas. Närmare bestämmelser manräknas. om avgiftens beräkning må, såvitt angår andra banker än riksbanken, meddelas av Konungen.

Den avgift, varom i första stycket sägs, innefattar ej ersättning för

bankens särskilda utgifter till följd av uppdraget, ej heller för åtgärd, som

banken efter särskilt avtal vidtagit.

För fordran å avgift eller ersätt- För fordran å avgift eller ersätt-

ning, varom I första stycket sägs, ning, varom ovan sägs, äge banken äge banken innehålla vad av de ned- innehålla vad av de nedsatta handsatta handlingarna It värde svarar lingarna i värde svarar mot fordringmot fordringen. Banken äge ock för en. Banken äge ock för sådan fordsådan fordran uttaga betalning av ran uttaga betalning av medel, som

medel, som för den omyndiges räk- för den omyndipges räkning uppbuning uppburits av banken. fits av banken.

133"

Innestå hos bank omyndigs medel, som ej må uttagas utan överförmynda-

rens tillstånd, skall vad i 9, [1 och 12 §§ stadgas angående ansökan om tillstånd till uttagande av nedsatt värdehandling och om sådan ansökans prövning, så ock om förmyndarens skyldighet avt ingiva redogörelse för vidtagna åtgärder eller unmälan, att tillstandet icke blivit använt. i ullämpligå delar gälla rörande ansökan om tillstånd att uttuga medel, om sådan

ansökans prövning och om skyldighet för förmyndaren att ingiva redogörel-

se för medlens användning elter anmälan, att ullståndet icke blivit använt.

På fråga är om uttagning av medel tull bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom, må tillståndet givas

3 Scnaste lydelse 1963:153. 1 Senaste lydelse 1940:451.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

tills vidare och avse visst sammanlagt belopp under kalenderår. Tillståndet

må ock avse, att medel, som innestå eller insättas å viss räkning, tills vidare

må lyftas utan särskilt medgivande av överförmyndaren. I annat fall gälle ej överförmyndarens tillstånd för längre tid än tre veckor från det tillståndet

meddelades.

Kunna insatta medel ej utan föregående uppsägning uttagas, skall tillstånd till medlens uttagning medföra rätt till uppsägning, och äge förmyndaren, sedan uppsägning skett, utan nytt tillstånd lyfta medlen. I sådant fall

skall tiden för redogörelsens avgivande räknas från det dessa blivit för

lyftning tillgängliga.

Skola medlen enligt tillståndet an- Skola medlen enligt tillståndet an-

vändas för inköp av värdehandling vändas för inköp av värdehandling

eller utlånas, må. där överförmyn- eller utlånas, må, där överförmyn-

daren ej annorlunda förordnar, daren ej annorlunda förordnar,

medlen utlämnas allenast mot det medlen utlämnas allenast mot det

att banken mottager värdehandling- att banken mottager värdehandlingen eller fordringsbeviset töppet för- en eller fordringsbeviset 1 öppet

var eller erhåller bevis, att nedsätt- förvar eller erhåller bevis, att ned-

ning därav ägt rum hos annan bank sättning därav ägt rum hos annan eller att inskrivning, som avses I 8 bank eller att inskrivning, som avkap. 8 § andra och tredje stvckena ses i 15 kap. 8 § andra och tredje lagen om förmynderskap, skett med styckena föräldrabalken. skett med

förbehåll, som där sägs. Skola med- förbehåll. som där sägs. Skola med- Ien enligt tillståndet användas till len enligt tillståndet användas till

köp av fast egendom eller tomträtt, köp av fast egendom eller tomträtt,

skall, där överförmyndaren ej an- skall. där överförmyndaren ej an-

norlunda förordnar, utbetalning av norlunda förordnar. utbetalning av banken verkställas direkt till sälja- banken verkställas direkt ull säljaren. I övrigt äge överförmyndaren ren. I övrigt äge överförmyndaren

vid tillstånd till uttagning av medel vid tillstånd tll uttagning av medel

foga de villkor, som i varje fall fin- foga de villkor, som i varje fall finnas erforderliga, åliggande det ban- nas erforderliga, åliggande det banken att noggrant iakttaga dessa ken att noggrant iakttuga dessa

villkor. villkor.

Skola medel allenast överföras till annan bank, åligge den bank, där medlen innestå, att insätta dem hos den andra banken och att ofördröjligen underrätta överförmyndaren därom. Vid insättningen må ej fogas förbehåll om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan överförmyndarens tillstånd.

15 §5

Vad i denna lag stadgas skall äga Vad i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om motsvarande tillämpning i fråga om vård av värdehandlingar, som vård av värdehandlingar, som tilltillhöra den, för vilken god man för- höra den, för vilken god man

ordnats efter vad i I kap. 3 eller 4§ förordnats efter vad i !8 kap. 3 eller

5 Senaste lydelse 1940:451.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivydelse

av lagen om förmynderskap stadgas, 4 § föräldrabalken stadgas, så ock I

så ock i fråga om medel, som för fråga om medel, som för hans räkhans räkning innestå hos bank och ning innestå hos bank och ej må ej må uttagas utan överförmynda- uttagas utan överförmyndarens till-

rens tillstånd. stånd.

Denna lag träder i kraft den I januari 1975. Äldre avgiftsbestämmelser i 8 $ gäller dock fortfarande i fråga om sådan vård av omyndigs värdehandling-

ar som har ägt rum före ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas att 67 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

67 §

Finner nykterhetsnämnd, att nå- Finner nykterhetsnämnd, att nå-

gon, son är hemfallen åt alkohol- gon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, bör förklaras omyndig el- missbruk, bör förklaras omyndig el-

ler att förmyndare i hans ställe eller ler att god man bör förordnas för jämte honom bör förordnas för hans honom eller att förmyndare i hans myndling, har nämnden att göra an- ställe eller jämte honom bör förordmälan härom hos överförmyndaren. nas för hans myndling, har nämnden

att göra anmälan härom inl överför-

myndaren.

Anmälan till överförmyndaren

skall också göras, om nämnden

finner att någon icke längre bör vara omyndigförklarad.

Denna lag träder i kraft den I jannari 1975.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp

Härigenom förordnas att 63 § lagen (1956:2) om socialhjälp skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Finner socialnämnd att hjälptaga- Finner socialnämnd att hjölptaga-

re bör förklaras omyndig, har nämn- re bör förklaras omyndig eller att

den att göra anmälan härom hos god mun bör förordnas för honom. överförmyndaren. har nämnden att göra anmälan här-

om hos överförmyndaren.

Anmälan till överförmyndaren skall också göras. om nämnden finner att någon icke längre bör vara

omyndigförklarad.

Denna lag träder i kraft den I januari 1975.

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet den 4 oktober 1974.

Närvarande: statsråden HOLMQVIST, ASPLING. LUNDKVIST,

BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om ändringar i föräldrabalken, m.m., och anför.

I Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1964 tillkallades åtta sakkunniga med uppdrag att företa en översyn av förmynderskapslagstiftningen. De sakkunniga! , som antog namnet förmynderskapsutredningen, avlämnade i augusti 1970 sitt slutbetänkande (SOU :1970:67) Förmynderskap med förslag till lag om ändring i föräldrabalken (FB), m.m. Efter remissbehandling har förslaget överarbetats inom justitiedepartementet. I departementspromemorian (Ds Ju

1974:7) Förmynderskap har därefter lagts fram förslag till ändringar i

förmynderskapslagstiftningen m.m. De i promemorian upptagna

lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län, statens handikappråd, socialutredningen, Svenska

kommunförbundet, Landstingsförbundet, överförmyndarnämnden = i

Stockholm, Malmö :kommunstyrelse, sociala centralnämnden i Göteborg, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges överförmyndare, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Handikappförbundens central-

kommitté, Riksförbundet för social och mental hälsa och Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar.

! F.d. hovrättspresidenten Joel Laurin, ordförande, dåvarande riksdagsledamöterna Astrid Bergegren och Einar Gustafsson, numera kommunalrådet Gunnar Hejdeman. dåvarande riksdagsledamoten Per Hilding, advokaten Magnus Lindahl, kanslichefen Tuve Lundgren samt numera generaldirektören Bo Martinsson.

2 Gällande rätt .

Den svenska förmynderskapslagstiftningen återfinns i 9-20 kap. FB. Kapitlen innehåller bestämmelser om myndighetsåldern och om verkan av underårigs omyndighet samt bestämmelser om villkoren = för omyndighetsförklaring och om verkan av sådan förklaring. Vidare ges regler om förmyndare, bl.a. om förmyndares behörighet att företräda den omyndige och om hans plikter när det gäller skötseln av förmynderskapet. Lagstiftningen innefattar också bestämmelser om överförmyndarinstitutionen och om kontroll av förmyndares och överförmyndares verksamhet. Till förmynderskapslagstiftningen räknas även bestämmelserna i 18 kap. FB om god man.

2.1 Myndighetsåldern och verkan av underårigs omyndighet

Efter nyligen företagna ändringar i FB (SFS 1974:236) är myndighetsåldern fr.o.m. den 1 juli 1974 18 år.

Den som är under 18 år betecknas som underårig och är enligt 9 kap. 1 § omyndig. Han har i princip inte rätt att själv råda över sin egendom eller ingå förbindelser. Emellertid får han med stigande ålder successivt större befogenheter i dessa avseenden. Som exempel kan nämnas följande. Om den underårige har fyllt 16 år råder han själv över vad han förvärvar genom eget arbete. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt I egendomens ställe. Förmyndaren kan dock ta hand om egendomen (9 kap. 3 §). På grund av villkor vid förvärv genom gåva eller testamente kan den underårige ha rätt att själv sköta viss egendom. Också i dessa fall kan förmyndaren emellertid ta hand om egendomen (9 kap. 4 8). Den underårige får i princip inte sätta sig i skuld. Om han emellertid är över 16 år och med vederbörligt tillstånd driver näring får han ingå alla rättshandlingar som faller inom området för rörelsen, alltså även åta sig förbindelser (9 kap. 5 §).

Har omyndig ingått avtal utan vederbörligt samtycke från förmyndaren kan motpart frånträda avtalet så länge detta inte har blivit godkänt eller behörigen fullgjort. Om motparten kände till omyndigheten och inte hade anledning anta att den omyndige ändå var behörig att sluta avtalet, blir han dock bunden under den tid som behövs för att få avtalet godkänt (9 kap. 6 $). Om ett avtal som underårig har slutit utan erforderligt samtycke inte blir gällande, skall vardera parten lämna tillbaka vad han har mottagit eller ersätta dess värde. Den underige är emellertid i princip ersättningsskyldig bara i den mån vad han har mottagit har använts till hans skäliga underhåll eller i övrigt medfört nytta för honom (9 kap. 7 §).

2.2 Grunderna för omyndighetsförklaring och hävande av sådan förklaring

Den som har fyllt 18 år kan under vissa förutsättningar, som anges i 10

kap. 18 FB, förklaras omyndig av domstol. Det finns också möjlighet att förordna att underårig skall förbli omyndig sedan han uppnått

myndighetsåldern (10 kap. 2 §). I 10 kap. 1 8 FB har i fyra olika punkter angetts vilka omständigheter som bör föranleda att en person förklaras

omyndig. Enligt de tre första punkterna skall den som fyllt 18 år förklaras

omyndig (1) om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, (2) om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller

eljest genom otillbörligt förfarande med avseende på egendomen

äventyrar sin eller sin familjs välfärd, eller (3) om han är hemfallen åt

missbruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin

egendom. Enligt punkt 4 skall omyndigförklaring av en person ske om han

på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och

av sådan anledning själv begär att bli förklarad omyndig eller samtycker

därtill.

Om det i fråga om en underårig person föreligger något sådant förhållande som anges i 10 kap. 1 § kan rätten förklara att han skall förbli

omyndig även efter uppnådd myndighetsålder.

Bestämmelserna om grunderna för omyndighetsförklaring har

oförändrade överförts till FB från 1924 års lag om förmynderskap. Vid

förarbetena till förmynderskapslagen uttalades att förlusten av rätten att

själv bestämma över sina ekonomiska angelägenheter i regel medför en

stark begränsning av möjligheten att genomföra egna initiativ och hävda egna åsikter och att en omyndighetsförklaring därför inte borde komma till stånd i andra fall än när detta var oundgängligen nödvändigt för att skydda vederbörande själv eller honom närstående personer i förhållande till vilka

han var underhållsskyldig. Jämlikt 20 kap. 21 § får ej någon förklaras omyndig på grund av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

med mindre läkarintyg angående hans sinnestillstånd blivit företett.

Närmare bestämmelser om sådant intyg har meddelats i kungörelsen (1968:160) om vissa läkarintyg för omyndighets- och myndighetsförklaringar. Enligt kungörelsen skall sådant intyg utfärdas av

läkare som tjänstgjort minst tre år vid odelat lasarett för psykiatrisk vård

eller lasarettsklinik för sådan vård eller vid specialsjukhus för psykiskt

utvecklingsstörda. Sådant intyg skall vara avfattat enligt formulär som fastställs av socialstyrelsen. Enligt detta skall i intyget anges bl.a.

huruvida vederbörandes hörande skulle vara utan gagn samt om den

undersöktes personliga inställelse inför domstol skulle kunna medföra men

eller fara för honom.

Med slöseri i 10 kap. 1 § 2 förstås närmast onödiga utgifter för konsumtionsändamål, såvida dessa utgifter står i uppenbart missförhållande till slösarens ekonomiska ställning. Men även en grovt

försumlig, vårdslös eller lättsinnig förmögenhetsförvaltning eller fullständig likgiltighet för ekonomiska angelägenheter kan föranleda

omyndighetsförklaring.

Under beteckningen hemfallen åt missbruk av rusgivande medel i punkt

3 faller inte bara vad som i allmänhet inbegrips under dryckenskap eller missbruk av alkoholhaltiga drycker utan även missbruk av narkotika. I

uttrycket att vederbörande skall vara hemfallen åt missbruk av rusgivande medel ligger krav på ett mera stadigvarande missbruk.

Om en omyndigförklarad finnes kunna själv ta hand om sina

angelägenheter, skall omyndighetsförklaringen hävas (10 kap. 8 §). Den som har förklarats omyndig på grund som anges i 10 kap. 1 § 1 får inte

förklaras myndig med mindre läkarintyg blivit företett om hans

sinnestillstånd.

Redan vid förarbetena till förmynderskapslagen «diskuterade

lagberedningen frågan om i svensk rätt borde införas s.k. kuratel. Lagberedningen hade härvid i särskild åtanke dem som i och för sig kunde

antas vara i stånd att sköta sina angelägenheter men som behövde bistånd härmed. En omyndigförklaring i dessa fall kunde många gånger te sig

alltför ingripande. Lagberedningen pekade emellertid på de svårigheter

som kunde uppstå vid förvaltningsåtgärder om huvudmannen och kuratorn var av olika mening. Vid anordnande av kuratel skulle man heller inte undgå alla de olägenheter som är förknippade med omyndighetsförklaring

som t.ex. offentliggörande. Kontroll över kuratorns förvaltning skulle

också behöva anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller vid förmynderskap. Tanken på kuratel avvisades därför.

2.3 Verkan av omyndighetsförklaring

I likhet med vad som gäller för den som är underårig får den som förklarats omyndig inte själv råda över sin egendom eller åta sig

förbindelser i vidare mån än som följer av lag eller av villkor vid förvärv genom gåva eller testamente (10 kap. 3 8).

Liksom underårig som fyllt 16 år får en omyndigförklarad själv sluta avtal om tjänst eller annat arbete. Förmyndaren har emellertid möjlighet att upphäva sådant avtal (10 kap. 4 §). Driver den omyndigförklarade

rörelse har han samma rätt att sluta avtal inom området för rörelsen som

tillkommer underårig som fyllt 16 år (10 kap. 6 §). Den som förklarats omyndig får själv råda över sin arbetsinkomst. I den mån hänsynen till hans välfärd kräver det kan förmyndaren emellertid ta

hand om egendomen (10 kap. 5 §). Detta gäller också sådan egendom som den omyndigförklarade på grund av villkor vid gåva eller testamente själv

råder över (10 kap. 6 §).

Om den omyndigförklarade ingått avtal utan erforderligt samtycke gäller

i fråga om verkan av sådant avtal samma regler som för underårigs avtal i

motsvarande fall (10 kap. 7 §). I detta avseende hänvisas till avsnittet 2.1.

En omyndighetsförklaring har verkningar också i andra avseenden än

som anges i FB. Bland de regler som inskränker den personliga

handlingsfriheten kan nämnas sådana som föreskriver förbud för omyndigförklarad att utöva wvisst yrke eller inneha = visst

förtroendeuppdrag. Till de mest kännbara inskränkningarna torde räknas

förlusten av rösträtten.

2.4 Förfarandet i mål om omyndighets- och myndighetsförklaring

Reglerna om förfarandet vid omyndighets- och myndighetsförklaring är

intagna i 20 kap. FB. Enligt 16 § kan ansökan om omyndighetsförklaring göras, förutom av den som avses med ansökningen, endast av hans make och närmaste fränder, av överförmyndaren och, beträffande underårig, av dennes förmyndare. Sinnessjuk som är för vård intagen på sinnessjukhus

får också förklaras omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser

som meddelas av Kungl. Maj:t, har rätt att göra sådan anmälan. Sådana bestämmelser finns emellertid inte meddelade f.n.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts, skall rätten enligt

huvudregeln utfärda föreläggande för den som avses med ansökningen att

svara i målet. Rätten får dock utan huvudförhandling företa målet till

omedelbart avgörande, om vederbörande själv begärt eller medgivit

omyndighetsförklaring eller om någon skall förklaras omyndig på grund av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten och det kan antagas att hans hörande skulle vara utan gagn (20 kap. 17 § första stycket). Vidare bör personlig inställelse inte åläggas den som avses

med ansökningen, om inställelsen skulle kunna medföra men eller fara för

honom (20 kap. 37 § tredje stycket).

Har ansökan gjorts att någon skall förklaras omyndig på grund av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall rätten förordna biträde att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller om det annars anses lämpligt. Begär den som försatts i omyndighet på

sådan grund att förklaras myndig, kan också rättegångsbiträde förordnas. Rättegångsbiträdet har rätt till ersättning av allmänna medel (20 kap. 19 §).

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring får göras endast av den omyndige själv eller hans förmyndare (20 kap. 16 §). Ansökan från den omyndige får omedelbart avslås utan huvudförhandling, om ansökningen finnes uppenbart ogrundad. Har ansökan gjorts eller tillstyrkts av

förmyndaren kan målet omedelbart företas till avgörande utan huvudförhandling, om inte förmyndarens inställelse finnes vara behövlig för målets utredning. I andra fall skall rätten utfärda föreläggande för förmyndaren

att svara i målet (20 kap. 18 8). Skyldighet att höra överförmyndaren är

inte föreskriven.

2.5 Förmyndare

Enligt FB skall varje omyndig ha förmyndare. Förmyndaren måste själv vara myndig (11 kap. 4 §). För underårigt barn i äktenskap är föräldrarna

förmyndare. Om någon av dem är omyndig eller om ena föräldern dör eller entledigas från förmynderskapet, är den andre ensam förmyndare. Om det i samband med äktenskapsskillnad eller eljest förordnas att endast den ena föräldern skall ha vårdnaden om barnet, blir han också barnets förmyndare (11 kap. 1 §). För underårigt barn utom äktenskapet är modern förmyndare. Om vårdnaden övergår på fadern, blir han barnets förmyndare (11 kap. 2 §). Om det inte finns någon som är förmyndare enligt 1 eller 2 § skall rätten förordna en särskild förmyndare för barnet (11 kap. 3 § första stycket). För den som förklaras omyndig skall också förmyndare förordnas (11 kap. 3 § andra stycket). .

Till förmyndare skall förordnas en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon som är släkt med den omyndige eller som annars står honom nära. För underåriga syskon bör förordnas en gemensam förmyndare, om inte särskilda skäl talar emot det (11 kap. 5 §). Avgörande vikt fästs vid föräldrarnas önskan. Om de eller en av dem har uttalat önskemål om vem som vid deras frånfälle skall utses till

förmyndare för deras underåriga barn, skall rätten förordna denne, om han

inte anses olämplig (11 kap. 6 8).

När omständigheterna påkallar det kan flera förmyndare förordnas för en och samma omyndiga person. Den legale förmyndaren kan vid sin sida

få en medförmyndare (11 kap. 7 §).

Att åta sig uppdrag som förmyndare är en medborgerlig plikt. Som skäl

för att undandra sig ett sådant uppdrag kan en person åberopa endast vissa

särskilt angivna omständigheter (11 kap. 8 § första stycket). Hit hör bl.a.

att personen i fråga har fyllt 60 år eller att han på grund av sjukdom eller

försvagat hälsotillstånd inte utan avsevärd olägenhet kan utöva

förmynderskapet. Legal förmyndare kan på begäran bli entledigad från

förmynderskapet endast om annan person förordnas till medförmyndare eller han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom (11 kap. 8 § andra stycket).

Förmyndarens verksamhet står under tillsyn av överförmyndaren och

rätten (11 kap. 11 §). Finnes förmyndaren inte längre vara lämplig för uppdraget skall rätten entlediga honom från det (11 kap. 9 §).

2.6 Inskrivning av förmynderskap

12 kap. FB innehåller bestämmelser om inskrivning av förmynderskap.

Såvitt gäller underåriga utgår bestämmelserna från att det inte behövs någon långtgående kontroll från det allmännas sida förrän den underårige

förvärvar egendom som måste förvaltas. I enlighet härmed föreskrivs i 12

kap. 1 § första stycket att förmynderskap för underårig skall inskrivas, då

fader eller moder avlider. Härutöver skall inskrivning ske om egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, tillfaller den underårige

annorledes än genom upptagande av lån eller om någon rättens åtgärd vidtas i fråga som rör förmynderskapet. Enligt huvudregeln 1 § andra

stycket skall inskrivning av förmynderskap för underårig ske hos rätten i den ort där den som utövar förmynderskapet har hemvist inom riket.

Förmynderskap för omyndigförklarad skall enligt 12 kap. 2 § inskrivas vid den rätt där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.

Om den rätt där förmynderskap är inskrivet finner att tillsynen över förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt kan beslut

meddelas om överflyttning (12 kap. 3 §).

Rätten är enligt en särskild föreskrift i 12 kap. 5 § skyldig att se till att förmynderskap inskrivs och förmyndare förordnas, då det skall ske. Beslut om inskrivning av förmynderskap skall antecknas i för-

mynderskapsbok, som förs vid rätten (12 kap. 6 §). Närmare bestämmelser

om förmynderskapsbokens förande lämnas i kungörelsen (1952:303) med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården

(förmyndarvårdskungörelsen).

2.7 Förmyndarens plikter

Förmyndarens uppgift är att förvalta myndlingens förmögenhet och att företräda myndlingen i angelägenheter som rör denna (13 kap. 1 §). I de fall

då förmynderskapet avser en omyndigförklarad person ingår det dessutom

i förmyndarens uppgifter att sörja för myndlingens person, i den mån detta

är nödvändigt med hänsyn till grunden för omyndigförklaringen eller av annat skäl (13 kap. 3 §). Har flera förmyndare förordnats, skall rätten förordna en av dem att handha omsorgen om myndlingens person (13 kap.

8 § andra stycket).

När det gäller den personliga omsorgen om underåriga träder

vårdnadsreglerna i 6 kap. FB in. Enligt dessa åligger det barnets vårdnadshavare att sörja för barnets person och att ge det en sorgfällig uppfostran. Vårdnadshavaren ska se till att barnet får det uppehälle och

den utbildning som är tillbörlig med hänsyn till de ekonomiska förhållandena och barnets anlag (6 kap. 2 8). Vårdnadshavaren skall också

utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets

ålder och övriga omständigheter (6 kap. 3 §).

Vårdnaden fortfar till dess barnet nått myndig ålder eller vid den tidigare tidpunkt då barnet ingår äktenskap (6 kap. 1 §).

Om rätten beträffande en underårig har förklarat att han skall förbli omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder gäller inte längre bestämmelserna om vårdnad utan i stället föreskriften i 13 kap. 3§ FB om att det åligger förmyndaren att sörja för den omyndiges person.

När det gäller förmyndarens förvaltning av myndlingens egendom finns det åtskilliga regler i FB. Förmyndarens rätt och skyldighet i detta avseende rör i princip all den omyndiges egendom. Undantag gäller endast för sådan egendom som det enligt lag ankommer på annan än förmyndaren att förvalta och egendom som tillfallit den omyndige genom gåva eller testamente varvid det som villkor för förvärvet har föreskrivits att egendomen skall vara undandragen förmyndarens förvaltning (13 kap. 1 $). Särskild förvaltning på grund av lag är främst sådan som den omyndige själv har rätt att utöva, t.ex. enligt 9 kap. 3, 4 och 5 §§ FB.

Förmyndarens rätt att företräda myndlingen gäller naturligtvis inte i sådana fall där förmyndaren har ett väsentligt eget intresse. I 13 kap. 2 § föreskrivs därför att förmyndaren inte får företräda sin myndling när det är fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller hans make eller någon som han företräder. I sådana fall får god man förordnas för myndlingen (se 18 kap. 2 §).

I sin utövning av förmynderskapet skall förmyndaren vårda myndlingens rätt med nit och omsorg och främja hans bästa (13 kap. 4 §). Om myndlingen är över 16 år bör förmyndaren inhämta hans mening i viktiga angelägenheter (13 kap. 5 §). Eftersom förmynderskapet står under tillsyn av överförmyndaren och rätten skall förmyndaren ge dessa de upplysningar som begärs (13 kap. 6 §). Förmyndare kan förpliktas att ställa pant eller annan säkerhet för den omyndiges egendom (13 kap. 7 §).

Har flera förmyndare förordnats skall de utöva förmynderskapet gemensamt, såvitt rör förvaltningen av egendomen. Rätten kan emellertid förordna om uppdelning av förvaltningen mellan dem. Om förmyndarna inte kan ena sig i fråga, där de har gemensam förvaltning, skiljer överförmyndaren mellan dem (13 kap. 8 §). Om underårig, för vilken inte någon av föräldrarna är vårdnadshavare, eller omyndigförklarad har fler än en förmyndare skall en av dessa utses att utöva vårdnaden resp. den personliga omsorgen om omyndlingen.

Förmyndaren är skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndar den omyndige (13 kap. 9 §).

2.8 Vård av omyndigs rätt i oskiftat bo

Om omyndig är delägare i oskiftat bo åligger det förmyndaren att vårda den omyndiges rätt i boet (14 kap. 1 8). Förmyndaren får inte träffa avtal

4¶Riksdagen 1974. I saml. Nr 142.

om sammanlevnad i oskiftat bo för den omyndiges räkning utan

överförmyndarens samtycke. Har ett sådant avtal träffats kan rätten i den

omyndiges intresse häva avtalet (14 kap. 3 §).

Om avtal om sammanlevnad i oskiftat bo inte träffas skall förmyndaren se till att bodelning och skifte förrättas så snart detta är möjligt (14 kap. 4 $). Om vid skifte eller bodelning egendomen fördelas på annat sätt än enligt lottning, krävs överförmyndarens samtycke. Det är också fallet, om

förmyndaren vill överlåta myndlingens del i boet mot vederlag till annan

delägare (14 kap. 5 §). Om boet inte har skiftats inom sex månader från det bouppteckningen

förrättades och om inte heller avtal om sammanlevnad i oskiftat bo har

träffats, skall förmyndaren lämna redogörelse till överförmyndaren för det hinder som mött för skifte. Sådan redogörelse skall därefter lämnas var

sjätte månad till dess skifte sker eller avtal träffas, om inte överförmyndaren bestämmer annorlunda (14 kap. 9 § första stycket). Har avtal om sammanlevnad i oskiftat bo träffats skall förmyndaren före den

15 februari varje år avlämna årsuppgift angående boet till

överförmyndaren (14 kap. 9 § andra stycket).

Förmyndaren har rätt till särskilt arvode för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo. Arvodet skall utgå med ett skäligt belopp. Har avtal

träffats om sammanlevnad i oskiftat bo skall arvode utgå årligen. Om rätten inte beslutar annat får det per år räknat inte överstiga fem procent

av den del av boets inkomst som faller på den omyndige. Arvodet skall förskjutas av boet (14 kap. 11 §& första stycket). Förälder som är

förmyndare på grund av lag har rätt till arvode endast om rätten på grund

av särskilda omständigheter lämnar tillstånd till det (14 kap. 11 § andra stycket).

2.9 Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom

2.9.1 Allmänt

FB:s regler om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom är

intagna i 15 kap. och utgår från att förmyndaren ensam handhar

förvaltningen. Förmyndarens förvaltningsrätt är emellertid begränsad såväl vad gäller rätten att placera omyndigs penningmedel som rätten att

företa vissa rättshandlingar. Förmyndarens förvaltning står under kontroll av överförmyndaren och rätten. För möjliggörande av en fortlöpande

kontroll har givits bestämmelser om förvaring av vissa av den omyndiges tillgångar. Tidigare har nämnts att rätten genom reglerna om inskrivning av

förmynderskap får vetskap om sådana förmynderskap som skall stå under kontroll. Utöver den fortlöpande kontrollen av förmyndarens förvaltning ålägger

lagen förmyndaren redovisningsskyldighet inför överförmyndaren av

förvaltningen. Bestämmelser härom finns intagna i 16 kap.

2.9.2 Placering av omyndigs tillgångar

Enligt 15 kap. 1 § är förmyndaren pliktig att tillse att den omyndiges

tillgångar är anbringade så att erforderlig trygghet finns för deras bestånd

och skälig avkastning erhålls. I 2 § föreskrivs att lösören, som inte bör

behållas till nytta för den omyndige, skall avyttras. Föremål, som har särskilt värde för den omyndige eller hans familj, får dock behållas, såframt inte föryttring är påkallad med hänsyn till den omyndiges

förmögenhetsförhållanden. Om aktier och andra värdepapper inte tryggt kan behållas till den omyndiges fördel, bör förmyndaren försälja dem, när det lämpligen kan ske (3 §). Om fordringar inte tryggt kan förbli

utestående, bör förmyndaren indriva dem så snart det kan ske.

De egentliga bestämmelserna om placering av omyndigs medel är intagna i 15 kap. 4 och 5 §§. I 4 § föreskrivs att den omyndiges penningmedel skall göras räntebärande. För sådant ändamål får

förmyndaren inköpa obligationer eller förvärva fordran, som inskrivs eller

inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot inteckning i fast egendom eller också i myndlingens namn insätta dem hos postsparbanken

eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare bestämmelser om de obligationer som får inköpas, om beskaffenheten av den inteckningssäkerhet, varemot utlåning får ske, samt om de räkningar, på

vilka insättning hos bank får äga rum, meddelas av Kungl. Maj:t. Sådana bestämmelser har meddelats i förordningen (1924:474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel.

Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än som avses i 15 kap. 4 §, eller vill han använda dem till inköp

av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller på annat sätt göra dem

fruktbärande, fordras överförmyndarens samtycke. Enligt 15 kap. 5 § sista

punkten får sådant samtycke inte ges utan särskilda skäl. Bör den

omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, skall medlen enligt 15 kap. 6 § i den mån det lämpligen kan ske insättas i den omyndiges

namn hos bank på en för ändamålet lämpad räkning.

2.9.3 Förvaring av omyndigs värdehandlingar och penningmedel

Reglerna om placering av omyndigs tillgångar kompletteras av

bestämmelser om = förvaring av omyndigs penningmedel och värdehandlingar. Regler härom finns intagna dels i 15 kap. 7-12 §§ FB, dels

i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar (VL).

[I 15 kap. 7 § första stycket slås fast att förmyndaren har skyldighet att

förvalta myndlingens egendom såsom anförtrott gods. Sålunda föreskrivs

att förmyndaren skall förvara pengar eller värdepapper som han innehar för den omyndiges räkning så att de inte blandas samman med pengar eller

värdepapper, som tillhör förmyndaren själv eller annars innehas av

honom. Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper, över vilka det enligt lag skall föras bok eller förteckning, skall

förmyndaren se till att den omyndige så snart det kan ske upptas som ägare där (7 § andra stycket).

15 kap. 8 § innehåller grundläggande bestämmelser om förmyndarens befattning med omyndigs värdehandlingar. Har den omyndige aktier,

obligationer, pantbrev, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar till

ett sammanlagt värde som överstiger 5.000 kronor, åligger det

förmyndaren att sätta ner handlingarna i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank i den omyndiges namn. Har underåriga syskon gemensam

förmyndare, skall vid beräkning av värdet syskonens värdehandlingar

sammanräknas (8 § fjärde stycket). Uttrycket andra sådana värdehandlingar inbegriper exempelvis interimsbevis på aktier och andelsbevis i ekonomiska föreningar samt i regel även sådana

försäkringsbrev som = avser kapitalt och = livränteförsäkringar.

Depositionsskyldigheten — avser även = tillhörande <ränte- = och vinstutdelningskuponger. Utanför uttrycket ”andra sådana värdehandlingar” faller checkar och växlar samt brand- och

inbrottsförsäkringsbrev och skriftliga kontrakt om köp, arrende, hyra

0.s.v., även om dessa innefattar utfästelse om betalning. Bevis eller motbok rörande tillgodohavande på räkning hos bank är

undantagna från nedsättningsskyldighet (8 § andra stycket). Kontroll över sådana tillgodohavanden sker enligt bestämmelserna i 15 kap. 9 8. Nedsättningsskyldighet föreligger enligt andra stycket inte heller i fråga om bevis som har utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning som Kungl. Maj:t bestämmer, oberoende av värdet, om beviset har försetts med anteckning att inskrivningen skett med förbehåll att inskriven obligation eller kapitalbelopp av fordran, som avses med inskrivningen, inte får utlämnas utan överförmyndarens tillstånd. Av denna bestämmelse

framgår att inskrivning med förbehåll som här sagts, ersätter nedsättning i

bank.

Enligt 8 § tredje stycket skall obligationer, som har utfärdats av staten

eller Sveriges allmänna hypoteksbank eller annan inrättning som Kungl. Maj:t bestämmer, alltid inskrivas i statsskuldboken eller bankens eller

inrättningens skuldbok med sådant förbehåll som sägs i andra stycket. Undantag från inskrivningsskyldighet föreligger dock om obligationerna är

nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren medger undantag

från inskrivning. Finns omyndigs värdehandlingar, som skall förvaltas av förmyndaren, i

öppet förvar hos bank utan att ha nedsatts enligt bestämmelse i 15 kap.,

skall bestämmelserna i FB om nedsatta värdehandlingar tillämpas i fråga

om dem (8 §& femte stycket). Denna föreskrift har sin betydelse framför allt vid omyndighetsförklaring.

Nedsättning har den verkan att förmyndaren måste ha över-

förmyndarens tillstånd för att ta ut värdehandlingen (15 kap. 8 § första stycket).

Omyndigs medel som står inne hos bank får inte tas ut utan tillstånd av överförmyndaren, såvitt det inte gäller ränta som har stått inne kortare tid än ett år eller medel som har satts in med förbehåll att de får tas ut utan tillstånd. Sådant förbehåll kan göras, om det gäller medel som behövs för bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom. Överförmyndaren kan förordna att sådant förbehåll inte

skall gälla (15 kap. 9 §).

För förvaring av nedsatt värdehandling ansvarar banken, som även i betydande omfattning ombesörjer den löpande förvaltningen. Närmare

bestämmelser om bankens åligganden såvitt gäller skötseln av nedsatta

värdehandlingar är intagna i VL.

Jämlikt I $& VL ansvarar banken för de nedsatta värdehandlingarnas

förvaring och förvaltning enligt de närmare bestämmelserna i 2-7 §§ VL. För sin vård av värdehandlingarna får banken tillgodoräkna sig en årlig avgift som inte får överstiga, när det gäller inhemska värdehandlingar två

kronor och när det gäller utländska värdehandlingar en krona för varje

påbörjat tusental kronor av handlingens värde (8 § VL).

Beträffande utländska värdehandlingar är banken ansvarig endast för deras förvaring medan bankens skyldigheter i fråga om inhemska värdehandlingar är mycket omfattande och innebär att banken generellt

sett är skyldig att vidta alla de åtgärder som krävs för iakttagande av den

omyndiges rätt i avseende på värdehandlingarna, dock endast under förutsättning att erforderliga uppgifter kan anskaffas av banken utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt. Inom ramen för denna skyldighet anses depositionen medföra rätt för banken att företräda den omyndige. Åtgärder som banken vidtar inom området för sitt uppdrag blir således bindande såväl för den omyndige som för tredje man utan att förmyndaren givit banken särskilt bemyndigande.

Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva

obligation enligt 15 kap. 8 & FB, skall överförmyndaren anmäla försummelsen hos rätten. Innan anmälan görs bör överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet. I anledning av sådan anmälan kan rätten genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra

sitt åliggande (15 kap. 11 §). Utan överförmyndarens tillstånd får förmyndaren inte överlåta eller

pantsätta omyndigs värdehandling medan den är nedsatt (15 kap. 10 §). Enligt samma lagrum får betalning av kapitalbelopp på omyndigs

värdehandling, medan den är nedsatt, uppbäras endast av banken.

I 15 kap. 12 3 första stycket har öppnats möjlighet för tredje man att nedsätta omyndig tillkommande värdehandlingar direkt hos bank. Även förpliktelse att utge penningbelopp till omyndig kan fullgöras hos bank. Enligt 12 § andra stycket är tredje man skyldig att i vissa särskilda fall nedsätta värdehandling eller inbetala pengar hos bank. Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar pengar hos bank skall underrätta överförmyndaren om det (15 kap. 12 § tredje stycket).

2.9.4 Inskränkningar i förmyndarens rätt att företa vissa rättshandlingar

Trots att ansvaret för förvaltningen av den omyndiges egendom i princip helt vilar på förmyndaren är denne dock skyldig att i vissa frågor som ligger utanför den löpande förvaltningen inhämta samtycke av överförmyndaren eller rätten. Bestämmelser härom finns i 15 kap. 13-16

$$.

I 15 kap. 13 § regleras frågan om omyndigs rätt att driva näring. Enligt lagrummet får förmyndaren inte låta den omyndige driva näring med mindre denne fyllt sexton år. Utan överförmyndarens samtycke får inte förmyndaren låta den omyndige idka handel eller annan näring som inte får drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eHer särskild anmälan. Inte heller får förmyndaren själv på den omyndiges vägnar driva sådan näring utan samtycke från överförmyndaren. Förmyndaren får återkalla givet tillstånd att driva näring om det anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges uppfostran och välfärd. Har den omyndige fyllt aderton år fordras dock överförmyndarens samtycke till återkallelsen.

Enligt 15 kap. 14 § första stycket får förmyndaren inte utan samtycke av överförmyndaren ta upp lån eller ingå växelförbindelse för den omyndiges räkning. Detta gäller dock inte om åtgärden faller inom området för rörelse som förmyndaren med Ööverförmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning. Överförmyndarens samtycke erfordras inte heller i fråga om sådant statligt lån som upptas för att bereda omyndig hjälp till utbildning eller bosättning.

Förmyndaren får inte heller utan överförmyndarens samtycke ingå borgen på den omyndiges vägnar eller ställa den omyndiges gods som säkerhet för annans förbindelse. För samtycke krävs att särskilda skäl föreligger (14 § andra stycket).

Enligt 14 § tredje stycket får förmyndaren inte ge bort den omyndige tillhörig egendom, om det inte är fråga om sedvanliga gåvor som inte står i missförhållande till myndlingens villkor. Med överförmyndarens samtycke får dock förmyndaren av den omyndiges inkomster ge understöd åt anhöriga eller andra den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna kan anses tillbörligt (14 § tredje stycket).

I 15 och 16 §§ ges vissa bestämmelser som inskränker förmyndarens

Prop, 1974:142 55

handlingsfrihet i vad avser fast egendom. Förmyndaren får sålunda inte överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom utan rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om det föreligger viktiga skäl. Före frågans avgörande skall rätten inhämta yttrande från överförmyndaren och, om det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, samt hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig. Rättens tillstånd gäller under sex månader från det tillståndet meddelades. Utan överförmyndarens samtycke får förmyndaren inte upplåta nyttjanderätt eller servitut m.m. i den omyndiges fasta egendom. Även i sådan fråga skall om möjligt den omyndige, om han fyllt sexton år, samt hans make och närmaste fränder beredas tillfälle att yttra sig.

2.10 Förmyndarens redovisningsskyldighet

[ avsnittet 2.8 har nämnts att förmyndare i viss omfattning är redovisningsskyldig när det gäller förvaltning av omyndigs rätt i oskiftat bo. Om förmyndares redovisningsskyldighet i övriga fall ges bestämmelser 116 kap.

Förmyndaren är skyldig att föra räkenskaper över sin förvaltning av den omyndiges egendom så att han kan för varje år noggrant redovisa för den omyndiges tillgångar och skulder samt för förvaltningens gång (16 kap. I $). När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången tillfaller underårig, skall förmyndaren inom en månad därefter inge förteckning över egendomen till överförmyndaren. Blir den som uppnått myndig ålder omyndigförklarad, skall förmyndaren inom tre månader från det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren inge förteckning över den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen. Erhåller omyndig senare egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över denna egendom inges till överförmyndaren inom en månad därefter (16 kap. 2 §). För att kontrollera att bestämmelserna i 16 kap. 2 § efterlevs har i 7 § kungörelsen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken föreskrivits, att om rätten i samband med inregistrering av bouppteckning, bevakning av testamente eller eljest erhållit kännedom om att egendom tillfallit omyndig, rätten skall underrätta överförmyndaren eller, om förmynderskapet är inskrivet eller skall inskrivas vid annan rätt, förmynderskapsdomstolen. Saknar den omyndige tillgångar när förmynderskapet skrivs in för honom, skall förmyndaren anmäla detta till överförmyndaren inom tre månader från det inskrivningen ägde rum.

Före den 15 februari varje år skall förmyndaren till överförmyndaren avge årsräkning, som skall innefatta redogörelse för förvaltningen under föregående år eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. När förmyndarens befattning upphör, skall förmyndaren

ofördröjligen till överförmyndaren avge sluträkning, som skall avse

förvaltningen under det löpande året intill dess befattningen upphörde. I

årsräkning och sluträkning skall upptas tillgångar och skulder vid början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och utgifter

under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids utgång (16 kap. 5 3).

Har förmyndaren anmält att den omyndige saknar tillgångar eller inte har andra tillgångar än lösören, som inte lämnar inkomst, är förmyndaren

fri från skyldighet att avge räkning intill dess genom föryttring av sådana lösören eller eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfaller den omyndige (16 kap. 6 §). Närmare bestämmelser om vad förteckning, årsräkning och sluträkning skall innehålla och vilka handlingar som skall fogas till dessa lämnas i 16

kap. 7 och 8 §§. Försummar förmyndaren att avge föreskrivna redovisningshandlingar i rätt tid skall överförmyndaren anmäla för-

summelsen hos rätten, som genom vite kan tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande (14 kap. 10 § och 16 kap. 10 5).

Då förmyndarens befattning upphör, är förmyndaren skyldig att till myndlingen, om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått på annan, till denne ofördröjligen utge de tillgångar som förmyndaren har hand om för myndlingens räkning (16 kap. 11 §).

2.11 God man

God man skall enligt 18 kap. 1 § förordnas att vårda omyndigs angelägenheter när förmyndaren är ur stånd att utöva förmynderskapet, t.ex. på grund av sjukdom eller resa eller då fråga uppkommit att entlediga

honom från uppdraget och rätten i avvaktan på slutligt beslut härom skilt honom från utövningen av förmynderskapet enligt 20 kap. 27 §.

l avsnittet 2.7 har nämnts att förmyndaren naturligtvis inte kan företräda den omyndige i sådana fall där förmyndaren har ett väsentligt eget intresse (13 kap. 2 §). I sådana fall skall därför god man förordnas för den

omyndige. God man skall sålunda förordnas när fråga uppstår om rätts-

handling eller rättegång mellan den omyndige, å ena sidan, och förmyndaren, hans make eller annan som han företräder, å den andra sidan. Detsamma gäller om förmyndaren eller hans make och den

omyndige har del i oskiftat dödsbo eller om i övrigt förmyndaren eller hans

make kan ha ett intresse som strider mot myndlingens (18 kap. 2 §).

God man kan även förordnas som bistånd åt personer som i och för sig

har rättslig handlingsförmåga men som trots det behöver en ställföreträdare. Om en person är ur stånd att bevaka sin rätt eller att förvalta sin egendom på grund av sjukdom, skall rätten förordna god man för honom, om det anses erforderligt. Ett villkor är dock att sjukdomen kan antas vara

av övergående natur och att den sjuke, om inte sjukdomen lägger hinder i

vägen, samtycker till åtgärden (18 kap. 3 §).

God man kan också i vissa fall enligt de närmare bestämmelserna i 18

kap. 4 § förordnas för att bevaka arvinges eller testamentstagares rätt eller för att förvalta deras egendom. Bestämmelserna härom innebär i huvudsak följande. Om vid dödsfall till namnet känd arvinge är på okänd ort eller fjärran och därför inte kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott däri, skall god man förordnas för honom. God man skall vidare förordnas, om det vid dödsfall inte kan utrönas huruvida den döde efterlämnat arvinge som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, eller om det visserligen finns kännedom om arvinge

efter den döde men det saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans vistelseort. En ytterligare förutsättning är att den okändes rätt behöver bevakas och hans lott i boet förvaltas. God man skall också

förordnas om testamentstagare vistas på okänd eller fjärran ort eller är okänd och hans rätt därför behöver bevakas liksom i andra fall, om det behövs att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas.

God man skall enligt 18 kap. 4 § slutligen också vid behov förordnas för

att bevaka blivande ägares rätt till viss egendom och för att förvalta egendomen i sådana fall då egendomen på grund av bestämmelse i

testamente eller annan rättshandling skall först i framtiden tillfalla någon

med äganderätt.

Det bör här också nämnas att enligt vissa lagrum framför allt i ärvdabalken rätten kan förordna att egendom skall ställas under

förvaltning av god man som avses i FB.

Till god man skall rätten förordna en rättrådig, erfaren och i övrigt lämpad man eller kvinna (18 kap. 5 §). Bestämmelserna i 11 kap. om hinder

att vara förmyndare, om skyldighet att åta sig uppdrag som förmyndare

och om förmyndares entledigande gäller också för god man. Godmanskapet skall i likhet med förmynderskap inskrivas vid rätten (18 kap. 7 §) och står liksom förmynderskap under tillsyn av överförmyndaren

och rätten (18 kap. 6 §). I fråga om gode mannens rättigheter och

skyldigheter med avseende på förvaltningen av honom anförtrodd egendom samt i fråga om hans redovisningsskyldighet gäller

huvudsakligen samma regler som för förmyndare (18 kap. 8 §).

God man entledigas av rätten när hans uppdrag är slutfört eller över

huvud taget om behov av godmanskapet inte längre är för handen (18 kap. 10§).

2.12¶Ersättning åt förmyndare och gode män Enligt 15 kap. 19 & FB har förmyndare rätt att årligen uppbära arvode

med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens

omfattning. Arvodet får emellertid inte, med mindre rätten förordnar

annorlunda, överstiga för år räknat ett belopp motsvarande fem procent av

den omyndiges behållna inkomst enligt årsräkning eller sluträkning. Med behållen inkomst avses nettoinkomst, dvs. intäkter med frånräknande av

skuldräntor och förvaltningskostnader. Har särskild avgift erlagts för vård av den omyndiges värdehandlingar skall förmyndarens arvode minskas med avgiftens belopp, dock högst två procent av inkomsten från värdehandlingarna. Rätt till förmyndararvode tillkommer inte fader eller

moder som på grund av lag är förmyndare med mindre rätten med hänsyn

till särskilda omständigheter lämnar tillstånd till det. I avsnitt 2.9.3 har redogjorts för banks rätt till ersättning för vård av omyndigs

värdehandlingar.

För vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo utgår arvode enligt 14 kap. 11 5. Bestämmelserna har redan behandlats i avsnittet 2.8.

Särskild bestämmelse om rätt för förmyndaren att uppbära ersättning för sina kostnader i anledning av förmynderskapet har inte ansetts erforderliga. I den mån förmyndaren får vidkännas utgifter för sitt uppdrag torde dessa anses likställda med övriga utgifter som förmyndaren

gör för den omyndiges räkning.

Avser gode mannens uppdrag förmögenhetsförvaltning, har han rätt till årligt arvode. På grund av den allmänna hänvisningen i 18 kap. 8 § gäller

beträffande sådant arvode vad som redan har sagts om arvode åt förmyndare. Är god man inte berättigad till årligt arvode har han enligt 18 kap. 11 § rätt att efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode samt ersättning för sina kostnader. Här må även anmärkas bestämmelserna i 15 kap. 31 § giftermålsbalken (GB) resp. 20 kap. 37 & FB. Vistas den, mot vilken talan enligt GB resp. FB

riktas, på okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man som avses

1 18 kap. FB. Detsamma gäller i vissa fall om den mot vilken talan riktas vistas utomlands på känd ort. I fråga om arvode och ersättning åt sådan

god man skall gälla vad i 20 kap. 19 § FB föreskrivs om gottgörelse åt

rättegångsbiträde, dvs. sådan utgår efter rättens prövning av allmänna

medel.

2.13¶Överförmyndarorganisationen m.m.

Förmynderskap står enligt 11 kap. 11 § FB under tillsyn av överförmyndaren och rätten. Överförmyndarens uppgift är att utöva den

fortlöpande kontrollen av förmyndares förvaltning medan rätten ensam har rätt att inskrida mot förmyndare med vitesföreläggande o.d. och i yttersta fall med entledigande.

Bestämmelserna om utseende av överförmyndare, valbarhet m.m.

återfinns i 19 kap. FB. I regel skall en överförmyndare väljas för varje

kommun. Två eller flera kommuner som lyder under samma tingsrätt kan

dock efter förslag av rätten förena sig till ett överförmyndardistrikt. Om

tillsynen inte kan utövas av en överförmyndare ensam får rätten på

Prop. 1974: 142 59

framställning av kommunen förordna att flera överförmyndare skall väljas. I sådant fall kan rätten indela kommunen i distrikt, ett för varje

överförmyndare, eller bestämma annan lämplig grund = för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna.

Val av överförmyndare avser en tid av fyra år och skall förrättas av kommunens beslutande representation före utgången av oktober månad året före det, med vilket överförmyndarens tjänstgöringstid börjar. Om

överförmyndaren avgår före valperiodens utgång skall annan väljas för den tid som återstår. Till överförmyndare skall väljas en i praktiska värv väl förfaren svensk man eller kvinna. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan inte vara överförmyndare. Överförmyndare som

finns inte vara lämplig kan när som helst entledigas av rätten. Med

avseende på sin befattning är överförmyndaren «underkastad

ämbetsansvar.

I Stockholms' kommun finns i stället för överförmyndare en överförmyndarnämnd bestående av tre ledamöter. Bestämmelserna

rörande utseende av överförmyndare, valbarhet, allmänna kvalifikationer, entledigande och ämbetsansvar gäller i tillämpliga delar ledamot av

nämnden. I övrigt äger vad som föreskrivs om överförmyndare motsvarande tillämpning på nämnden. Överförmyndarens uppgifter framgår av en mångfald bestämmelser i

framför allt FB men även i andra författningar. Närmare föreskrifter om överförmyndarens verksamhet är sålunda meddelade i överförmyndarkungörelsen (1952:304).

För att göra det möjligt för överförmyndaren att kontrollera förmyndarens förvaltning åligger det, som redan har nämnts, förmyndaren att till överförmyndaren avge vissa handlingar. Bl.a. skall förmyndaren varje år före den 15 februari till överförmyndaren avlämna årsräkning, innefattande -redogörelse för förvaltningen under föregående år. När förmyndarens befattning upphör skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren avge sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande året intill befattningens upphörande (16 kap. 5 3. Överförmyndaren kan medge förlängning av den tid inom vilken

förteckning, årsräkning eller sluträkning skall inges (16 kap. 9 §).

Överförmyndaren är skyldig att i vissa bestämda avseenden granska de av förmyndaren ingivna handlingarna. Bestämmelser härom är intagna i 17 kap. FB och i 4 § överförmyndarkungörelsen. Vid granskningen skall särskilt tillses att omyndigs tillgångar är anbragta' så, att erforderlig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls, samt att utgifterna för den omyndige inte överstigit vad som med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt

(17 kap. 1 och 5 §§). Försummar förmyndaren att i rätt tid ge in föreskrivna handlingar skall

överförmyndaren som regel erinra förmyndaren om hans skyldighet.

Prop. 1974: 142 60

Inkommer trots erinran inte de begärda handlingarna skall

överförmyndaren anmäla försummelsen för rätten, som genom vite kan

tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande (14 kap. 10 §, 15 kap. 118 och 16 kap. 10 §). Överförmyndaren har vidare tillagts rätt att ansöka om förmyndares förordnande eller entledigande (20 kap. 28 §) och rätt att begära att dödsbo, vari omyndig har del, skall avträdas till förvaltning av boutredningsman (19 kap. I $ ÄB). |

Vad som föreskrivits i fråga om överförmyndares befattning med

förmyndare och förmynderskap äger motsvarande tillämpning med avseende på god man och godmanskap (18 kap. 6, 8 och 9 §§ FB).

Utöver sin uppgift som tillsynsmyndighet beträffande förmynderskap och godmanskap intar överförmyndaren, som framgår av avsnittet 2.4, en

viktig ställning i frågor om omyndigförklaring. På överförmyndaren

ankommer slutligen administrativa och registrerande uppgifter. Varje år före den I september skall överförmyndaren till rätten överlämna uppgift (årsredogörelse) rörande tillsynen över förmyndares och gode mäns

förvaltning under föregående år (17 kap. 7 8). Överförmyndaren skall föra

bok angående de förmynderskap och godmanskap, som inskrivits hos rätten och som står under hans tillsyn, samt förteckning över ärenden

rörande ej inskrivna förmynderskap (19 kap. 11 §).

2.14¶Överförmyndarens arvode

Arvode åt överförmyndare utgår med belopp motsvarande en procent av

den omyndiges behållna årsinkomst, där denna inte överstigit 200 kronor, och i andra fall två procent av den behållna årsinkomsten, dock av varje

omyndig högst 1.000 kronor för år. Den behållna årsinkomsten skall beräknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om

inkomst från oskiftat dödsbo, enligt årsuppgift rörande boet.

Förmyndaren skall betala in arvodet vid räkningens eller årsuppgiftens avgivande. Skall räkning eller årsuppgift inte avges, kan rätten, om särskilda skäl föreligger, tillerkänna överförmyndaren skäligt arvode att

gäldas av den omyndiges medel (19 kap. 12 §). Om det finnes lämpligt kan kommunen lämna bidrag till arvodet och till bestridande av de kostnader

som är förenade med överförmyndarens verksamhet. Kommunen har även rätt att i ordning som godkänns av Kungl. Maj:t bestrida samtliga

utgifter för dessa ändamål och att, om så sker, uppbära de till

överförmyndaren utgående arvodena (19 kap. 13 §). De nu återgivna bestämmelserna om arvode för tillsyn över förmynderskap äger motsvarande tillämpning i fråga om godmanskap. Beträffande Stockholm

gäller att kommunen har rätt att uppbära överförmyndararvode. Sådant arvode kan emellertid, om särskilda skäl föranleder därtill, efterges av

kommunen (19 kap. 16 §).

Företar överförmyndaren kontroll av förmyndarens räkenskaper och

ekonomiska förvaltning och medför detta särskilda kostnader eller

avsevärt besvär, kan rätten förordna att särskild ersättning härför skall

utgå ur den omyndiges medel (17 kap. 2 §). I mål eller ärende däri överförmyndaren fört talan, kan rätten vid målets eller ärendets avgörande

tillerkänna överförmyndaren ersättning av allmänna medel för det arbete han har lagt ned på målets eller ärendets utförande ävensom för nödiga

utgifter. Rätten prövar även om ersättningen skall återgäldas av överförmyndarens motpart eller stanna på statsverket (20 kap. 34 §).

2.15 Rättens uppgifter som förmynderskapsdomstol

De grundläggande bestämmelserna om rättens skyldigheter som förmynderskapsdomstol finns i 11 kap. 11 § och 19 kap. 14 § första stycket

FB. Närmare föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården är

meddelade i förmyndarvårdskungörelsen (1952:303). Med förmynderskapsdomstol (rätten) förstås den allmänna underrätt, vid vilken — förmynderskapet är = inskrivet eller skall = inskrivas.

Förmynderskapsdomstolens uppgifter omfattar såväl den omedelbara befattningen med förmyndarvården som utövande av tillsyn över

överförmyndarnas verksamhet. I det förra avseendet har rätten att tillse

att förmynderskap blir inskrivet och att förmyndare blir förordnad då så erfordras (12 kap. 5 §). Vid rätten skall föras förmynderskapsbok över

inskrivna förmynderskap (12 kap. 6 §). Rätten entledigar förmyndare (11

kap. 9 §) och vidtar ensam andra åtgärder mot förmyndaren, såsom

föreläggande av vite i vissa fall (14 kap. 10 §, 15 kap. 11 § samt 16 kap. 3 och 10 §§) och förordnande av ställande av säkerhet (13 kap. 7 §). Rätten träffar vidare avgörande i vissa arvodes- och ersättningsfrågor (14 kap. 11 $, 15 kap. 19 § och 17 kap. 2 §). I ett begränsat antal fall har rätten att lämna tillstånd till rättshandlingar t.ex. när förmyndaren vill överlåta eller

låta inteckna omyndigs fasta egendom eller tomträtt (15 kap. 16 §). Vidare

tjänstgör rätten som besvärsinstans beträffande beslut som meddelas av överförmyndaren (20 kap. 33 §).

Tillsynen över överförmyndarnas verksamhet regleras närmare av

föreskrifter meddelade i förmyndarvårdskungörelsen. Enligt kungörelsen skall rätten bla. granska den av överförmyndaren avgivna

årsredogörelsen och dennes förteckning över ärenden, rörande inte

inskrivna förmynderskap ävensom med lämpliga tidsmellanrum den av överförmyndaren förda förmynderskapsboken. När det befinns lämpligt skall rätten också verkställa särskild inspektion för tillsyn att

överförmyndaren väl förvaltar sin befattning.

2.16 Kontroll över boutredningsmans förvaltning

Enligt 19 kap. ärvdabalken (ÄB) kan domstol på ansökan förordna, att

egendom i dödsbo skall avträdas till boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Ansökan kan göras av dödsbodelägare, testamentsexekutor, borgenärer i vissa fall m.fl. (1 §). Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Är testamentsexekutor utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om skäl inte är däremot (3 §). Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak, skall han entledigas av rätten. Finnes boutredningsman inte vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget skall han entledigas, då det begärs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller då förhållandet på annat sätt blir känt (5 $). Boutredningsmannen har att, med iakttagande av lagens bestämmelser, företa alla åtgärder som behövs för boets utredning. I vissa viktigare frågor skall han inhämta delägarnas mening, om det lämpligen kan ske (11 $). Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt har att tala och svara i mål som rör boet (12 §).

I fråga om förvaltningen och kontrollen är följande bestämmelser i 19

kap ÄB av intresse.

Penningmedel som hör till dödsboet skall, om de sätts in på bank, insättas i boets namn. Dödsboets egendom får inte blandas samman med egendom som tillhör annan (14 §). Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning. Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen till envar av dem utge honom tillkommande egendom. Har boutredningsmannen frånträtt uppdraget innan bodelning eller skifte har gjorts, är han också redovisningsskyldig (15 §).

När dödsbodelägare begär det eller rätten annars finner det lämpligt, skall god man förordnas att öva tillsyn över boutredningsmannens förvaltning, såvida inte denne ställer säkerhet för ersättning som han kan finnas skyldig att utge. Gode mannen får gå genom räkenskaper och andra handlingar och inventera egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, om anledning till anmärkning föreligger, göra anmälan hos rätten. Är god man inte utsedd, kan rätten förelägga boutredningsmannen att avge redogörelse för sin förvaltning eller förordna någon att granska förvaltningen och avge berättelse över den (17 8). |

Boutredningsman är pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon vars rätt är beroende av utredningen (18 8).

De här återgivna bestämmelserna i 14, 15, 17 och 18 §§ gäller också för testamentsexekutor (20 §).

2.17 Avveckling av äldre godmanskap

2.17.1 Gällande rätt

Som framgått av redogörelsen i avsnittet 2.11 skall god man enligt 18 kap. 4 & FB i vissa fall förordnas för bortovarande eller okänd arvinge eller

testamentstagare. Gode mannen entledigas av domstol, när hans uppdrag är slutfört eller över huvud taget om behov av godmanskapet inte längre är för handen (18 kap. 10 §& FB). Sålunda upphör t.ex. i regel gode mannens

funktion, när arvsrätt preskriberats.

Nuvarande bestämmelser om preskription av rätt att ta arv eller

testamente tillkom genom 1928 års arvslag, som trädde i kraft den 1 januari 1929, och 1930 års testamentslag, som trädde i kraft den 1 januari 1931.

Bestämmelserna finns numera i 16 kap. ÄB. Preskriptionstiden uppgår till

fem år från dagen för rättenskungörelseiPost-och Inrikestidningar om att egendom genom arv eller testamente tillfallit vederbörande (16 kap. 1-3

ÄB). Därutöver gäller en yttersta preskriptionstid av tio år från dödsfallet

eller, om arvinges eller testamentstagares rätt inträder först vid senare

tidpunkt, från denna (16 kap. 4 §& ÄB). Tioårspreskription avser främst sådana fall, då kungörelse rätteligen bort utfärdas men detta av någon

anledning inte skett. Ger sig vederbörande inte till känna inom preskriptionstiden har han gått förlustig sin rätt (16 kap. 7 § ÄB). Laga

förfall kan inte åberopas. Arv som bortovarande eller okänd arvinge gått

förlustig tillfaller dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen

avlidit före arvlåtaren (16 kap. 8 § ÄB). Vem egendom skall tillfalla sedan

testamentstagares rätt gått förlorad beror i första hand på en tolkning av testamentet.

2.17.2¶Äldre rätt

Var, då dödsfallet inträffade, någon dödsbodelägare på okänd ort eller så fjärran att han inte kunde bevaka sin rätt, skulle enligt 11 kap. 4 § första stycket förmynderskapslagen god man förordnas att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet. Arvingen måste inom viss i lagen angiven tid göra rätten till arvet gällande, vid äventyr att han eljest förlorade sin arvsrätt. För känd arvinge på okänd ort var

preskriptionstiden tio år efter det kungörelse om arvet tredje gången var

införd i Post- och Inrikes tidningar (15 kap. 5 § äldre ÄB). För känd

arvinge, som var inrikes men så fjärran boende, att han inte kunde ha

kunskap om arvet eller som var på känd ort utrikes, löpte en

preskriptionstid av ett år från det arvingen av rätten erhöll meddelande om

arvfallet (15 kap. 4 § äldre ÄB). Arvinge ägde emellertid rätt att visa laga

förfall. Om kungörelse skulle ha utfärdats men detta inte skett blev den

bortovarandes rätt inte föremål för preskription. Detsamma var förhållandet i fråga om känd arvinge på känd ort, om han inte underrättats

om arvfallet av domaren jämlikt 15 kap. 4 § äldre ÄB. Om det var fråga om okänd arvinge, dvs. en arvinge om vars existens eller egenskap av arvinge ovisshet rådde, skulle god man inte förordnas. Preskriptionstiden för okänd arvinge var ett år efter arvfallet (15 kap. 6 8

äldre ÄB). Bestämmelse om kungörelse i detta fall fanns inte. Emellertid förekom ofta, att även i sådana fall kungörelse utfärdades med anmaning till okända arvingar att infinna sig och göra sina arvsanspråk gällande. En sådan kungörelse hade tydligen inte någon preklusiv verkan. Av den avfattning 15 kap. 6 § äldre ÄB hade, framgick klart, att däri reglerades

förhållandet mellan okänd arvinge och kronan såsom danaarvsberättigad.

Emellertid gick rättsutvecklingen därhän, att lagrummmet ansågs vara

tillämpligt även för det fall att från början okänd arvinge framställde

anspråk mot från början kända arvingar som kommit i besittning av arvet.

Uttrycklig möjlighet att förordna god man för bortovarande eller okänd testamentstagare infördes först i samband med testamentslagen. Det är något tveksamt om dessförinnan sådana godmansförordnanden med laga verkan kunnat ske. I praxis har emellertid sådana förordnanden givits.

Enligt äldre lag var testamentstagares rätt inte underkastad preskription. Arvingarna måste, så länge dödförklaring inte hade skett, vara beredda på

att testementstagaren när som helst, kanske en avsevärd tid efter dödsfallet, gjorde sin rätt gällande. Även om själva de på testamentet grundade anspråken inte var underkastade preskription, kunde emellertid förlust av rätten till den testamenterade egendomen följa av reglerna för den allmänna tioåriga fordringspreskriptionen i fråga om ej individualiserad egendom.

Avsaknaden i äldre rätt av en yttersta preskriptionstid för rätt att ta arv

har medfört att arvsrätten för känd arvinge på okänd ort inte

preskriberades, när domstol undertät utfärda kungörelse. Följaktligen har godmanskapet inte heller kunnat avvecklats. Samma förhållande gäller i princip för godmanskap för känd arvinge på fjärran ort, när underrättelse

om arvfallet inte tillställts arvingen. Arvsrätten för okända arvingar är under alla förhållanden preskriberad. Även om god man för sådana

arvingar inte skulle förordnas enligt äldre lag finns dock en del sådana godmanskap. Att dessa fortfarande kvarstår beror på att vederbörande god man inte kunnat anträffa någon arvinge, till vilken han kunnat

redovisa medlen. En utredning härom kan, eftersom många år förflutit

från dödsfallet, vara förenad med avsevärda kostnader och ta lång tid i

anspråk.

Problem vid avvecklingen av godmanskap för testamentstagare är i princip desamma som för godmanskap för bortovarande.

2.17.3 Vissa sifferuppgifter m.m.

Förmynderskapsutredningen har från landets underrätter införskaffat uppgifter om antalet kvarstående äldre godmanskap, där arvlåtaren avlidit före den 1 januari 1929 eller testator avlidit före den I januari 1931. och om storleken av de belopp som står under sådan godmansförvaltning. Av det

erhållna siffermaterialet framgår att förordnanden av god man för okänd

arvinge inte kvarstår i större utsträckning. Kvarstående äldre godmanskap

för testamentstagare är ytterst få. Av naturliga skäl är det sällan som

testamentstagare är okänd eller vistas på okänd ort. Nära nittio procent av godmanskapen avser förordnande för känd dödsbodelägare på okänd ort. Vidare framgår, att något mindre än hälften av godmanskapen utvisar en

behållning av över 1. 000 kronor. Av dessa har 122 stycken eller omkring tio

procent av samtliga en behållning överstigande 5.000 kronor. Även om

flertalet godmanskap har en behållning som understiger 1.000 kronor, är dock antalet godmanskap med behållning mindre än 100 kronor få (149

stycken eller drygt 10 procent av samtliga).

Det har i undantagsfall förekommit att vissa äldre godmanskap för bortovarande eller okända arvingar avvecklats genom att medlen redovisats av gode mannen till kammarkollegiet såsom förvaltare av allmänna arvsfonden eller tidigare till statskontoret med rätt för eventuell arvinge att i mån av

befogenhet framställa arvsanspråk.

S Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

3 Reformkrav Mot gällande ordning har framförts kritik såväl genom motioner i riksdagen som genom enskilda framställningar till justitiedepartementet. Kritiken har främst riktat sig mot bestämmelserna om överförmyndar-

institutionen och kontrollen över överförmyndarnas verksamhet, reglerna

om placering av omyndigs medel samt vad som föreskrivs om arvode åt

överförmyndare och förmyndare.

Beträffande överförmyndarinstitutionen mynnar kritiken ut i krav på större överförmyndardistrikt, avskaffande av sättet att genom kommunala val utse överförmyndare, ökad kompetens samt införande av jävsregler för Överförmyndare ävensom regler om skärpt kontroll av överförmyndarna.

I kritiken mot placeringsreglerna framhålls framför allt att bestämmelserna i allför hög grad tar hänsyn till trygghetskravet.

Bestämmelsen att omyndigs medel inte utan särskilda skäl får placeras i mer inflationssäkra tillgångar, såsom aktier o.d., påstås medföra en i vissa fall långtgående värdeförstöring. Det har framställts önskemål om att

reglerna utformas så, att den omyndige skyddas inte bara som enligt gällande regler vid en lågkonjunktur med stigande penningvärde utan även

vid en inflationsartad högkonjuktur med fallande penningvärde.

Vad gäller bestämmelserna om arvode åt överförmyndare har från flera

håll framhållits det otidsenliga i nuvarande system. I stället för nuvarande

regler föreslås att ersättning åt överförmyndarna skall utgå av allmänna medel.

De som kritiserar nuvarande regler om arvode åt förmyndare anser det visserligen principiellt riktigt att omyndiga personer får vidkännas kostnader för förmynderskapsförvaltningen men hävdar att ersättning i vissa fall bör kunna utgå av allmänna medel. Särskilt har framhållits det stötande i att folkpension, barnpension, = livräntebelopp och underhållsbidrag skall behöva minskas med förmyndararvoden.

Arvodesfrågan påstås ha betydelse även när det gäller att erhålla lämpliga förmyndare. En annan nackdel med nuvarande regler är att ersättning inte kan utgå för den personliga omvårdnaden av myndlingen.

I övrigt har ändring ifrågasatts beträffande åtskilliga särskilda bestämmelser i FB. Sålunda har behov av ändring i reglerna om

inskrivning av förmynderskap påståtts föreligga. Inskrivningsreglerna har ansetts medföra att förmyndarkontrollen ofta sätts in i fall där sådan är obehövlig men uteblir när behov därav föreligger. Vidare har det ansetts

önskvärt att man i lag närmare anger förutsättningarna för att i testamente

eller gåvobrev förordna att omyndigs egendom skall förvaltas av annan än

förmyndaren. Det har ifrågasatts om inte i den omyndiges intresse någon form av kontroll från det allmännas sida bör införas beträffande sådan

förvaltning. : |

Justitieombudsmannen (JO) har i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 mars 1973 påpekat att luckor som skapar rättsosäkerhet föreligger i lagstiftningen beträffande dels under vilka förutsättningar en myndig person skall kunna frånkännas processbehörighet, dels på vilket sätt en

person som frånkänts sin processbehörighet skall kunna föra sin talan.

JO anför att frågan om parts processbehörighet regleras i 11 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Sedan det i första stycket slagits fast att envar kan vara part i rättegång, föreskrivs i andra stycket att talan skall föras av den som är partens ställföreträdare, om parten inte råder över det,

varom tvistas, eller tvisten rör rättshandling som parten inte får ingå. När

det gäller fysisk person, som är omyndig på grund av underårighet eller

omyndighetsförklaring, vållar föreskrifterna inga tillämpningssvårigheter. En sådan persons bristande rättsliga handlingsförmåga kan lätt fastställas

och det finns alltid en ställföreträdare att tillgå som kan föra hans talan. Däremot är läget mera tveksamt när en part visserligen är myndig men det på grund av hans sinnesbeskaffenhet kan ifrågasättas om han är i stånd att

ta vård om sig och sin egendom. Med utgångspunkt i vad som sägs i lagen

(1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, ligger det enligt JO:s uppfattning nära till hands att betrakta parten såsom saknande rättslig handlingsförmåga och därmed processbehörighet. Det kan emellertid också göras gällande att förutsättningen för att en person skall kunna = frånkännas

processbehörighet måste vara att han har en ställföreträdare som i så fall

kan föra talan i hans ställe. Så har emellertid lagrummet inte tolkats och

tillämpats i praxis. Högsta domstolen har sålunda i flera fall frånkänt

myndiga personer utan ställföreträdare processbehörighet. Talan som väckts av eller mot en sådan person har i enlighet härmed avvisats.

Det kan tyckas, anför JO, att den skildrade situationen inte skulle behöva uppkomma. Reglerna i 10 kap. 1 & I FB borde innebära en garanti för att omyndighetsförklaring och förordnande av förmyndare kom till stånd beträffande envar för vilken det kunde komma på tal att ifrågasätta

processbehörigheten på grund av bristande rättskapacitet. Den rättspraxis som utbildat sig i fråga om omyndighetsförklaring vederlägger emellertid

det antagandet. Man måste därför räkna med att det finns ett inte ringa antal människor i landet som är myndiga och som ingen ansökningsberättigad anser sig böra begära omyndigförklarade men som av

domstol skulle förklaras sakna processbehörighet om de sökte väcka talan

eller någon sökte väcka talan mot dem.

Frågan är då enligt JO om det går att praktiskt komma till rätta med saken inom ramen för gällande civil- och processlagstiftning. En lösning

som framträder är att parten förmås att anlita ombud. Denna lösning synes

emellertid JO mycket diskutabel. Det synes föga konsekvent att anse

parten kapabel att utfärda en rättegångsfullmakt om man samtidigt anser honom sakna rättskapacitet i processuellt hänseende. I vart fall torde det endast i begränsad utsträckning finnas möjlighet att göra den distinktion i fråga om processuell rättskapacitet och rättskapacitet att utfärda fullmakt

som denna lösning förutsätter.

En annan lösning som kan diskuteras är förordnande av god man för parten med stöd av 18 kap. 3§ FB. Det kan rätten göra på eget initiativ. Förutsättningen för sådant förordnande är emellertid att parten på grund av sjukdom, som kan antas vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt

eller förvalta sin egendom och partens samtycke skall i princip föreligga. JO

framhåller därför att denna väg inte heller kan vara framkomlig annat än i

enstaka undantagsfall.

Det framstår som verkligt betänkligt, anför JO, att det lagstiftningsvägen inte har sörjts för ett klargörande av under vilka förutsättningar en myndig person skall kunna = frånkännas processbehörighet. Än mer otillfredsställande måste det anses vara att lagstiftningen inte heller har anvisat någon ordning enligt vilken en persons

talan kan föras, då han funnits sakna behörighet att själv föra sin talan.

Som det nu är har han i praktiken ingen annan möjlighet att få sin talan

utförd än att begära sig omyndigförklarad för att på så sätt få en

ställföreträdare som kan föra hans talan. Det synes inte rimligt att så skall

behöva vara fallet, om omyndigförklaring inte ändå är påkallad av andra

skäl. Det förtjänar betonas att bristen på reglering skapar rättsosäkerhet inte bara för den person vars rättskapacitet det gäller utan också för den som kan behöva inleda process mot honom.

4 Promemorian

4.1 Grunderna för omyndighetsförklaring och förordnande av god man

Enligt promemorian framstår de nuvarande omyndighetsgrunderna i viss utsträckning som föråldrade. Särskilt gäller detta de båda grunderna

slöseri och missbruk av rusgivande medel i 10 kap. 1 § andra och tredje punkterna FB. Vad gäller de grunder som anges i 10 kap. I & första och

fjärde punkterna FB framstår inte sällan en omyndighetsförklaring i dessa

fall som en alltför sträng åtgärd i förhållande till det praktiska behovet. Med hänsyn till de väsentliga inskränkningar i rådigheten över såväl

ekonomiska som personliga förhållanden som en omyndighetsförklaring medför bör en sådan förklaring enligt promemorian komma till stånd bara

när det finns ett verkligt behov av en så genomgripande åtgärd. Det

hjälpbehov som föreligger torde ofta kunna tillgodoses utan att förmyndare förordnas.

Promemorian pekar i sammanhanget på kommunernas skyldighet enligt socialhjälpslagen att skaffa sig kännedom om de enskildas behov av omvårdnad och att verka för att detta blir tillgodosett. Det framhålls att kommunerna under senare år har prövat olika lösningar för att bispringa ensamma och isolerade personer.

Även när det gäller personer som vistas på vårdanstalter av olika slag

pågår enligt promemorian ett omfattande arbete i syfte att skapa en bättre vårdmiljö.

Den angivna hjälpverksamheten tar i första hand sikte på vården av enskildas personliga angelägenheter. Enligt promemorian bör emellertid

de som deltar i hjälpverksamheten också kunna bistå enskilda i vissa

rättsliga angelägenheter av enklare natur, exempelvis mellanhavanden med vårdmyndigheter. Hjälp bör också kunna lämnas när den enskilde kallas till en bouppteckning eller ett arvskifte, när han delges ett betalningsföreläggande eller när han behöver föra talan om socialförsäkringsförmån. Vid behov bör den som bistår den enskilde kunna få

formell fullmakt att uppträda som ombud. Emellertid krävs det härvid att den enskildes psykiska tillstånd är sådant att han kan ingå giltiga rätts-

handlingar.

I vissa fall kan den enskildes behov av hjälp i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter vara så omfattande att det inte är tillräckligt med det

bistånd som kan lämnas inom ramen för den angivna hjälpverksamheten.

Även i sådana situationer torde det emellertid enligt promemorian of.a

vara möjligt att bereda den enskilde erforderlig hjälp utan att han behöver

förklaras omyndig. Detta kan ske genom att man bygger ut godmansinstitutet.

Även om man förstärker samhällets kurativa verksamhet och vidgar förutsättningarna för förordnande av god man är det dock enligt

promemorian uppenbart att man inte helt kan undvika omyndigförklaringar. Bl.a. finns det risk för att personer som har nedsatt psykisk hälsa och som får bistånd genom förordnande av god man själva ingår

rättshandlingar i strid med de åtgärder som vidtas av den gode mannen. Detta kan uppenbarligen vara till skada såväl för den sjuke själv som för tredje man. I de flesta fall torde det emellertid enligt promemorian finnas

små risker för att den sjuke på det angivna sättet skall ingå kolliderande

rättshandlingar.

Det förda resonemanget leder enligt promemorian fram till att man utan några praktiska olägenheter bör kunna göra väsentliga inskränkningar i de

nuvarande omyndighetsgrunderna. För det första bör de grunder som anges i 10 kap. I 8 andra — tredje punkterna helt utmönstras. Vidare bör första punkten förses med den inskränkningen att omyndigförklaring får

ske endast om det inte är tillräckligt att god man förordnas för den enskilde eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina

angelägenheter. Vad slutligen gäller fall som avses med fjärde punkten, dvs. fall då den enskilde själv önskar bistånd i vården av sina. ange-

lägenheter, torde det, i den mån inte första punkten är tillämplig, vara tillräckligt att god man förordnas. Även fjärde punkten bör därför enligt promemorian upphävas.

I samband med den förordade ändringen av 10 kap. 1 § första punkten FB bör enligt promemorian även lagrummets terminologi moderniseras så att uttrycken sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av själsverksamheten ersätts med orden psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling och psykisk abnormitet av annat slag. Den föreslagna

terminologin överensstämmer med de uttryckssätt som numera förekommer inom vårdområdet (jfr lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda). I överensstämmelse med det tidigare anförda föreslås i promemorian också att bestämmelserna om förordnande av god man i 18 kap. 3 § FB

ändras. Förutsättningarna för förordnande av god man bör vidgas genom att man vid fall av sjukdom slopar det nuvarande kravet på att sjukdomen skall vara av övergående natur och genom att god man skall kunna

förordnas inte bara vid sjukdom utan också vid ålderdomssvaghet e.d. God man bör enligt promemorian kunna förordnas såväl för att bevaka den

enskildes rätt eller förvalta hans egendom som för att sörja för hans

person.

Liksom hittills bör huvudprincipen vara att god man får förordnas endast med den enskildes samtycke. Vissa skäl talar enligt promemorian för att man dessutom ställer upp en regel om att god man inte skall kunna förordnas, om det föreligger risk för kolliderande rättshandlingar. Det torde dock bli mycket svårt för domstolarna att bedöma om det i det särskilda fallet föreligger sådan risk. Följden kan bli att domstolarna tillämpar en restriktiv praxis när det gäller förordnande av god man. Därmed motverkas önskemålet att så långt möjligt begränsa antalet omyndigförklaringar. Med hänsyn till det sagda bör enligt promemorian det angivna villkoret inte tas upp i lagtexten.

Enligt gällande lag efterges kravet på den sjukes samtycke till förordnande av god man, om sjukdomen medför hinder mot inhämtande av sådant samtycke. Denna undantagsregel bör enligt promemorian behållas. Med hänsyn till intresset av att så långt möjligt låta godmansförordnanden ersätta omyndigförklaringar bör det öppnas möjlighet att även i annat fall förordna god man, trots att den enskilde inte har lämnat sitt samtycke. Det bör dock i sådant fall krävas att särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl bör i första hand kunna föreligga, om den enskilde är part i rättegång och hans psykiska tillstånd är sådant att han inte själv kan föra sin talan. Det kan då inträffa att den enskildes talan eller den talan som förs mot honom måste avvisas, om han inte får en ställföreträdare.

När det gäller den omdiskuterade frågan huruvida en omyndigförklaring alltid bör föranleda förlust av rösträtten sägs i promemorian att det inte kan komma i fråga att nu föreslå någon ändring i den princip som har kommit till uttryck i den nyligen antagna nya regeringsformen och som innebär att omyndighetsförklaring alltid medför förlust av rösträtten. Det påpekas emellertid att, om möjligheterna till omyndigförklaring inskränks, rösträtten kommer att gå förlorad endast i sådana fall där det får anses klart befogat.

I promemorian framhålls att det redan enligt gällande rätt kan förekomma att en person som i och för sig är myndig bedöms sakna förmåga att själv föra sin talan vid domstol och med anledning därav frånkänns processbehörighet. Uppenbarligen kommer den situationen att bli vanligare, om man inskränker möjligheterna till omyndigförklaring. Något allmänt uttalande om under vilka förutsättningar en myndig person skall kunna frånkännas processbehörighet torde enligt promemorian inte kunna göras, utan domstolarna torde liksom hittills få avgöra frågan från fall till fall med beaktande bl.a. av målets beskaffenhet.

Enligt promemorian är det viktigaste i sammanhanget att det finns någon som kan föra talan för den som frånkänns processbehörighet trots att han i och för sig är myndig. Detta kan åstadkommas om man vidgar möjligheterna att förordna god man för den som på grund av sjukdom e.d. inte själv kan bevaka sin rätt. Härigenom torde enligt promemorian de

myndiga personer som frånkänns processbehörighet så gott som alltid kunna få en ställföreträdare som kan föra deras talan. Som tidigare nämnts bör det i hithörande fall finnas möjlighet för domstolen att förordna god ' : man, även om den enskilde inte har gett sitt samtycke till åtgärden.

4.2 Förmyndare

I promemorian diskuteras om de kvalifikationskrav som enligt 11 kap. 5 & FB gäller för förmyndare bör ändras. Enligt promemorian innebär givetvis kravet på att förmyndare skall vara lämplig att han skall ha de kvalifikationer som fordras för att sköta det förmynderskap som har anförtrotts honom. Kraven måste ställas olika beroende på om förmynderskapet avser en vuxen person eller ett barn, om uppgiften kommer att avse den personliga omvårdnaden om myndlingen eller skötseln av hans ekonomiska angelägenheter, om den ekonomiska förvaltningen är omfattande osv. Förhållandena kan således skifta väsentligt och det torde enligt promemorian inte vara möjligt att mera utförligt än som redan har skett i lagtexten formulera de krav som bör ställas.

När det gäller bestämmelsen om att till förmyndare helst skall utses någon som står den omyndige nära framhålls det i promemorian att domstolarna skulle få bättre möjligheter att till förmyndare utse någon som kan antas hysa intresse för den omyndige, om de inte behövde ta hänsyn till den angivna bestämmelsen. I promemorian föreslås därför att bestämmelsen slopas.

En omständighet som enligt promemorian bör beaktas vid förordnande av förmyndare är att inte alltför många förmynderskap samlas hos en och samma person. Givetvis kan man inte ställa upp någon bestämd gräns för hur många förmynderskap en viss person skall kunna ha hand om. Det bör emellertid åligga domstolarna att noga förvissa sig om att den som utses till förmyndare har erforderlig tid att ägna sig åt sitt uppdrag.

I promemorian diskuteras vidare om man bör behålla den nuvarande medborgerliga skyldigheten att åta sig uppdrag som förmyndare (11 kap. 8 $ FB). Det kan enligt promemorian ifrågasättas om det är förenligt med den omyndiges bästa att till förmyndare för honom utse någon som inte är villig att åta sig uppdraget eller att såsom förmyndare behålla en person som önskar bli befriad från uppgiften. Det torde i nuvarande läge knappast heller förekomma att någon mot sin vilja förordnas till förmyndare eller tvingas behålla ett sådant uppdrag. När det gäller tillgången på förmyndare torde därför ett upphävande av bestämmelsen inte ha någon betydelse. I promemorian föreslås därför att bestämmelsen i 11 kap. 8 § slopas. Detta gäller även såvitt bestämmelserna avser legal förmyndare.

I promemorian framhålls att det inte sällan föreligger svårigheter att få tag i villiga och lämpliga förmyndare för omyndiga som lever i små

ekonomiska omständigheter eller som fordrar ett stort mått av personlig

omvårdnad. Den omyndiges medel förslår i dessa fall inte till ett förmyndararvode som ger förmyndaren skälig ersättning för det arbete

som han lägger ner på förmynderskapet. Arbetet med den personliga omvårdnaden är dessutom med nuvarande arvodesregler inte ersättningsgillt. Skötseln av dessa förmynderskap kan också vara så tids-

krävande att det är svårt för en förmyndare att sköta uppdraget vid sidan

om sitt vanliga arbete.

För att avhjälpa de svårigheter som sålunda föreligger i detta avseende

föreslås i promemorian, förutom ändrade arvodesregler som skall beröras närmare längre fram, att domstolen i ärende om förordnande av förmyndare skall bereda vederbörande kommun tillfälle att lämna förslag på person lämplig för uppdraget. Med en sådan ordning åstadkommer man

dessutom enligt promemorian att kommunerna får inflytande över valet av

förmyndare. Att kommunerna får ett sådant inflytande är naturligt med hänsyn till att den särskilt förordnade förmyndaren i övervägande antalet

fall kan sägas fullgöra en kommunal uppgift i sin omvårdnad om den

omyndiges person.

Frågan i vilken ordning kommunerna skall lämna förslag på förmyndare bör enligt promemorian inte närmare regleras 1 lag utan avgöras av kommunerna själva. En lämplig utväg synes vara att kommunen lägger

uppgiften på överförmyndaren. Det framhålls att om sökanden i förmynderskapsärendet föreslagit någon som förmyndare, kommunen

självfallet bör ta ställning till dennes lämplighet. Kommunen bör också

beakta det tidigare berörda önskemålet att inte alltför många förmyndar-

uppdrag samlas på en och samma person.

I promemorian understryks att rätten inte bör vara bunden av

kommunens förslag utan har att utse den som rätten finner vara lämpligast

med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.

Inte sällan förordnas särskild förmyndare för barn på den grunden att barnets far eller mor själv är underårig. Enligt promemorian är det

angeläget att ett sådant förordnande upphör så snart föräldern uppnått myndig ålder. Med tanke på dessa fall föreslås en särskild regel i 11 kap. 4 $ FB.

4.3 Inskrivning av förmynderskap och godmanskap

I promemorian betonas det angelägna i att tillsynsorganen inriktar sin

kontroll på sådana förmynderskap där en kontroll är särskilt påkallad med

hänsyn till den omyndiges egendomsförhållanden. Att ett förmynderskap

underkastas särskild kontroll bör liksom f.n. komma till uttryck genom att

förmynderskapet skrivs in hos förmynderskapsdomstolen. Vissa

ändringar bör emellertid göras i reglerna om inskrivning.

Vad gäller förmynderskap för underårig med legal förmyndare bör

inskrivning framför allt ske om den underårige förvärvar egendom av viss omfattning, under förutsättning att egendomen skall stå under förmyndarens förvaltning och inte utgör lån. Enligt promemorian är det önskvärt med en beloppsgräns som följer förändringarna i penningvärdet och som därför t.ex. anknyter till basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring. Lämpligen bör gränsen sättas till ett belopp motsvarande två gånger basbeloppet.

Inskrivning av förmynderskap för underårig bör enligt promemorian i princip också ske, om värdet av den egendom som den underårige förvärvar inte ensamt utan endast tillsammans med värdet av egendom

som han tidigare har förvärvat uppgår till den fastställda beloppsgränsen.

Den underåriges egendomsförhållanden kan även i övrigt vara sådana att förmynderskapet för honom bör stå under kontroll, trots att värdet av hans tillgångar inte når upp till beloppsgränsen. Inskrivning kan också vara

befogad i fall då förmynderskapsdomstolen har vidtagit någon åtgärd beträffande förmynderskapet. Domstolen bör därför ha möjlighet att, vid sidan av de fall då den underårige erhåller egendom till tidigare nämnt

värde, förordna om inskrivning när särskilda skäl föreligger.

Liksom f.n. bör inskrivning enligt promemorian alltid ske när det gäller

förmynderskap för underåriga med särskilt förordnad förmyndare. Även

förmynderskap för omyndigförklarade och godmanskap bör alltid skrivas in.

När det gäller förmynderskap med legal förmyndare bör det enligt promemorian öppnas möjlighet att förordna om att inskrivning skall upphöra, om förhållandena ändras så att det inte längre finns grund för

sådan åtgärd. Frågan huruvida inskrivning skall upphöra bör kunna tas upp

av domstolen såväl efter ansökan av förmyndaren eller överförmyndaren som ex officio.

4.4. Allmänt om förmyndares och god mans plikter

I promemorian betonas att det får anses minst lika viktigt att förmyndaren sörjer för den omyndiges person som att han sköter den ekonomiska förvaltningen av den omyndiges egendom. Detta förhållande bör enligt promemorian komma till klart uttryck i lagtexten. Det föreslås därför att bestämmelserna om förmyndarens skyldigheter när det gäller vården om myndlingens person flyttas från sin nuvarande plats i 13 kap. 3

$ till I $ samma kapitel.

När det gäller god man understryks i promemorian att även om orsaken till godmansförordnandet i första hand har varit att den enskilde har behövt hjälp i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter, så bör den gode mannen alltid vara skyldig att dessutom sörja för den enskildes person i den mån det är erforderligt.

Vill man få garantier för att förmyndare och gode män verkligen till-

godoser den enskildes behov av personlig omvårdnad torde det enligt promemorian vara nödvändigt att ge dem uttrycklig rätt till ersättning för det arbete som de lägger ned i detta avseende. För promemorians förslag härom kommer att redogöras i ett senare avsnitt.

4.5 Särskild förvaltning

FB innehåller f.n. inte några bestämmelser om egendom under särskild förvaltning, dvs, egendom som tillförts omyndiga genom testamente eller gåva med villkor att egendomen skall stå under förvaltning av annan än förmyndaren. I promemorian föreslås att vissa bestämmelser i ämnet förs in i 13 kap. 1 §. Förslaget innebär att, om det som villkor vid omyndigs förvärv genom testamente eller gåva har föreskrivits att egendomen skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndaren, utan medbestämmanderätt för denne, och det samtidigt har angetts vem som skall utöva förvaltningen, så gäller inte lagens bestämmelser om förmyndares förvaltning. Enligt förslaget skall dock den särskilde förvaltaren årligen till förmyndaren lämna redovisning över den förvaltade egendomen. Sådan redovisning skall lämnas, även om testator resp. givare skulle ha föreskrivit motsatsen.

Enligt promemorian bör självfallet såväl fysisk som juridisk person kunna komma i fråga som särskild förvaltare.

Förmånstagareförordnande angående försäkringsbelopp bör enligt promemorian likställas med förvärv genom gåva eller testamente, när det gäller förutsättningarna för särskild förvaltning.

4.6 Vård av omyndigs rätt i oskiftat bo

I promemorian uttalas att det uppenbarligen är angeläget att överförmyndaren får del av alla bouppteckningar som rör dödsbon där det finns omyndig delägare eller delägare för vilken god man bör förordnas. För att skapa garantier för att överförmyndaren verkligen får del av bouppteckningar i de här berörda fallen bör det enligt promemorian åläggas rätten att sända avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren. För enkelhetens skull bör sådant översändande ske i alla fall då det finns omyndig delägare e.d., således oberoende av om det finns behållning i boet eller om det i boet ingår fast egendom eller rörelse. Med en sådan lösning finns det inte anledning att behålla den nuvarande skyldigheten för förmyndaren att ge in bouppteckning till överförmyndaren. Bestämmelserna härom bör därför upphävas.

Det bör enligt promemorian ankomma på dödsboet att till rätten ge in bouppteckning i så många exemplar som behövs för att rätten skall kunna fullgöra sin skyldighet att sända avskrift till överförmyndaren. Det föreslås att en regel om detta tas in i 20 kap. 8 § ärvdabalken.

I promemorian diskuteras huvuvida det bör införas en skyldighet för överförmyndaren att göra anmälan till inskrivningsmyndigheten i fall då avtal har träffats om sammanlevnad i oskiftat bo och avtalet omfattar fastighet. Tanken på en sådan anmälningsskyldighet avvisas emellertid.

4.7 Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom

4.7.1 Placering av omyndigs tillgångar

Enligt promemorian måste riktmärket för förmyndarens förvaltning av den omyndiges tillgångar liksom hittills vara att bevara egendomens värde och se till att skälig avkastning erhålls. Det betonas dock att en sådan målsättning inte får lägga hinder i vägen för att den omyndiges medel används till hans nytta.

Även om alltså förmyndaren i första hand måste se till att den omyndige får tillräckliga medel för sitt underhåll o.d., kan det i många fall finnas överskjutande medel att placera. Mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen under senare år finns det enligt promemorian skäl att mjuka upp de nuvarande restriktionerna när det gäller placering av de omyndigas medel på annat sätt än i obligationer o.d. Detta bör ske så, att man visserligen behåller kravet på tillstånd från överförmyndaren men slopar villkoret att särskilda skäl skall föreligga. Det får enligt promemorian förutsättas att överförmyndaren i varje särskilt fall gör en omsorgsfull bedömning av både de risker som den ifrågasatta placeringen kan medföra och placeringens betydelse för den omyndiges förmögenhetsställning. Bestämmelse om vissa fria placeringskvoter anses därför inte behöva införas.

I övrigt föreslås beträffande reglerna om placering av omyndigmedel vissa smärre ändringar i 15 kap. FB. Ändringarna innebär bl.a. att överenskommelse om att medel skall kvarstå hos försäkringsbolag jämställs med insättning i bank.

4.7.2 Förvaring av omyndigs värdehandlingar och penningmedel

I promemorian framhålls att den legala minimigränsen 5.000 kr. när det gäller skyldigheten att sätta ned omyndigs värdehandlingar i öppet förvar hos bank har varit oförändrad sedan år 1964. Mot bakgrund av den förändring i penningvärdet som skett sedan dess kan det enligt promemorian övervägas om inte gränsen nu bör höjas. Det framhålls att det knappast är motiverat att föreskriva nedsättning av värdehandlingar till alltför ringa värde med hänsyn till den omgång detta innebär för såväl förmyndare som banker och de kostnader det medför för de omyndiga i form av förvaringsavgifter. För att underlätta en smidig anpassning av belopps-

gränsen till förändringar i penningvärdet föreslås att gränsen sätt vid ett belopp som motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Vidare föreslås att bestämmelsen om sammanräkning av underåriga syskons värdehandlingar, när det gäller att bedöma om nedsättning skall

ske, skall utsträckas att gälla samtliga fall då en förmyndare utövar

förmynderskap för mer än en omyndig. Vad gäller skyldigheten att utan beloppsgräns nedsätta eller inskriva

obligationer som har utfärdats av svenska staten eller av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller Svenska bostadskreditkassan påpekas att en sådan ovillkorlig nedsättning

eller inskrivning knappast är motiverad när det gäller räntebärande obligationer. I syfte att bespara såväl bankerna som förmyndarna besvär och med tanke på den förvaringsavgift som den omyndige i förekommande fall får utge, bör enligt promemorian tillämpningsområdet för bestämmelsen inskränkas till svenska statens premieobligationer. I övrigt bör för

de obligationer som här avses gälla att nedsättning i bank eller inskrivning i skuldbok krävs endast då värdet av obligationerna, enbart eller tillsammans med värdet av de övriga värdehandlingar den omyndige kan ha, överstiger den tidigare förordade beloppsgränsen av två basbelopp.

Den nuvarande skyldigheten för tredje man att i vissa fall inbetala omyndig tillkommande medel direkt hos bank gäller bl.a. försäkrings-

belopp med undantag för pension och livränta. I promemorian påpekas att pension, livränta och andra periodiska förmåner som utgår i anledning av

försäkring som regel inte är större än att de förbrukas för vederbörandes försörjning. Förmånerna kan emellertid i vissa fall uppgå till avsevärda

belopp. I promemorian föreslås därför att nu angivna förmåner som tillkommer omyndig skall inbetalas till bank, om beloppet för kalenderår överstiger två basbelopp.

I promemorian berörs också den avgift som bank enligt lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar (VL) har rätt att betinga sig för den

vård av omyndigs värdehandlingar som åligger banken. En höjning av avgiften är enligt promemorian uppenbarligen motiverad. Det föreslås att

det överlämnas åt regeringen att bestämma avgiftens storlek såvitt gäller

andra banker än riksbanken. Genom en sådan ordning undgår man den omständliga proceduren med lagändring varje gång fråga uppkommer om

justering av avgiften.

4.7.3¶Inskränkningar i förmyndarens rätt att företa vissa rättshandlingar

I promemorian anförs att den nuvarande uppdelningen mellan rätten och överförmyndaren när det gäller tillstånd till olika förvaltningsåtgärder som

förmyndaren vill vidta knappast är rationell. Prövningen av ifrågavarande

åtgärder bör enligt promemorian i sin helhet läggas på överförmyndarna.

Inte minst efter den förstärkning av överförmyndarorganisationen som föreslås i promemorian kommer överförmyndarna att vara väl kvalificerade för att handha prövningen även av de ärenden som f.n. åvilar rätten.

I detta sammanhang föreslås också att man slopar kravet på att det måste föreligga viktiga skäl för att tillstånd skall kunna ges till överlåtelse av och inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt. Tillståndsmyndighetens allmänna skyldighet att iaktta den omyndiges bästa torde enligt promemorian ge tillräcklig garanti för att tillstånd meddelas endast då detta är väl motiverat.

I övrigt föreslås i detta sammanhang att med upptagande av lån skall jämställas återköp av livförsäkring.

4.8 Förmyndarens redovisningsskyldighet

I åtskilliga förmynderskap torde enligt promemorian den omyndiges tillgångar vara så ringa att skyldigheten att avge års- och sluträkning med åtföljande överförmyndarkontroll framstår som helt onödig och disproportionerlig med hänsyn till det arbete som förorsakas såväl förmyndare som överförmyndare. I fråga om nedsatta värdehandlingar får dessutom överförmyndaren direkt från banken alla erforderliga uppgifter. Redan enligt gällande lag är förmyndaren fri från redovisningsskyldighet, om den omyndige saknar tillgångar eller endast har lösören som inte lämnar någon avkastning. Enligt promemorian bör det emellertid vid sidan härav införas möjligheter för överförmyndarna att befria förmyndare från redovisningsskyldighet, om det med hänsyn till tillgångarnas ringa värde eller beskaffenhet kan ske utan fara för den omyndige. Under motsvarande förutsättningar bör överförmyndaren kunna medge att räkning upprättas i förenklad form. Genom dessa åtgärder får överförmyndarna större möjligheter att koncentrera sin uppmärksamhet på sådana förmynderskap där en effektiv kontroll framstår som nödvändig. Det påpekas emellertid att överförmyndarna i många fall kommer att behöva få in årsräkning för att kunna bedöma arvodesfrågorna.

4.9 Ersättning åt förmyndare och gode män

I promemorian framhålls att flera nackdelar är förenade med de nuvarande reglerna om arvode till förmyndare. Det förhållandet att arvodet utgår ur den omyndiges medel får till följd att omyndiga i små ekonomiska omständigheter = betungas hårt. =:Arvodesreglernas konstruktion gör det också svårt att rekrytera förmyndare i fall då den omyndiges inkomst är ringa. Eftersom arbete med den personliga omvårdnaden inte berättigar till arvode, blir följden lätt att sådant arbete försummas. Det är därför enligt promemorian uppenbart att arvodesreg-

lerna måste ändras. Av nya regler i ämnet bör krävas att de så långt möjligt

garanterar att även personer i små ekonomiska omständigheter får kvalificerade förmyndare och att inte bara de omyndigas behov av hjälp med egendomsförvaltning utan också behovet av bistånd i personliga angelägenheter blir tillgodosett. Förmyndarna bör därför ha rätt till arvode för båda formerna av arbete. Vidare måste samhället träda in och betala

arvodet i fall då den omyndiges inkomstförhållanden inte medger att arvode av skälig omfattning utgår av hans egendom. I promemorian konstateras att tyngdpunkten i förmyndarens uppgifter i många förmynderskap kommer att ligga på den personliga omvårdnaden om den omyndige och inte på den ekonomiska förvaltningen av den omyndiges egendom. Att ta vård om enskilda är en uppgift som enligt

socialhjälpslagen åvilar kommunerna. Det kan därför enligt promemorian hävdas att förmyndarna fullgör en kommunal uppgift till den del deras uppdrag består i omsorg om den omyndiges person. Uppenbarligen avlastas kommunens tjänstemän en del av sitt arbete, när förmyndare

förordnas för en kommunmedlem. Med hänsyn till det sagda bör enligt promemorian utgångspunkten för ersättningssystemets utformning vara att kommunerna skall stå för

förmyndararvodena. I de fall då den omyndige har en ej obetydlig inkomst

eller tillgångar som ej är ringa är det dock rimligt att förmyndararvodet helt eller delvis utgår av den omyndiges medel. I sådana fall kommer också

förmyndarens uppgifter att till större del bestå i förmögenhetsförvaltning, vilket gör det mindre motiverat att kommunen står för arvodet.

Vid avgörandet av i vilka fall den omyndige bör betala eHer bidra till förmyndararvodet bör utgångspunkten vara att folkpension, 'förtidspension, änkepension och liknande alltid skall utgå ograverade. F.n. utgår nämnda pensioner i allmänhet med ett belopp som motsvarar 90 96 av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Medräknas pensions-

tillskott blir emellertid beloppet högre. Det är också att förvänta att pensionerna kommer att höjas ej oväsentligt i framtiden. Med hänsyn härtill

bör enligt promemorian den aktuella inkomstgränsen sättas vid två basbelopp. Förmyndararvodet bör alltså utgå av den omyndiges medel i den mån hans inkomst överstiger nämnda summa. Det basbelopp som skall vara avgörande för bedömningen bör vara det basbelopp som har gällt

under den sista månaden som förvaltningen avser.

Det får vidare enligt promemorian anses skäligt att omyndiga med en ej ringa förmögenhet bidrar till förmyndararvodet, även om förmögenheten

ej lämnar en så stor avkastning att den tillsammans med den omyndiges övriga inkomster överstiger två basbelopp. Enligt promemorian bör den omyndiges förmögenhet tas i anspråk, i den mån den överstiger fyra basbelopp. En regel härom bör dock kunna frångås, om särskilda skäl

föreligger, t.ex. om den omyndiges förmögenhet består av en fastighet som han själv bebor och som inte lämnar någon avkastning.

Till grund för prövningen i vad mån förmyndararvode skall utgå av den omyndiges medel bör enligt promemorian läggas den omyndiges beräknade inkomst resp. tillgångar under det år förvaltningen har avsett, dvs. den inkomst och de tillgångar som framgår av förmyndarens årsräkning. Därvid bör nettoinkomsten och nettotillgångarna vara avgörande, dvs. avdrag bör göras för utgifter för inkomstens förvärvande och för skulder. Det bör åligga överförmyndaren att i varje särskilt fall besluta i vad mån förmyndararvodet skall betalas av kommunen eller utgå av den omyndiges medel.

I detta sammanhang påpekas i promemorian att överförmyndarnas möjlighet att befria förmyndaren från skyldighet att avge årsräkning kommer att begränsas av att det måste finnas underlag för beslutet om hur förmyndararvodet skall betalas. Inte sällan torde det dock vara uppenbart att den omyndiges inkomst och övriga tillgångar är så ringa att förmyndararvodet skall betalas av kommunen. Överförmyndaren bör i sådant fall kunna fatta beslut härom utan att ha tillgång till årsräkning.

När det sedan gäller frågan om förmyndararvodets storlek framhålls i promemorian att de flesta förmynderskap kommer att utgöras av sådana där förmyndararvodet kommer att utges av kommunen och att det därför bör överlåtas åt kommunerna att bestämma efter vilka grunder förmyndararvodet skall beräknas. Självfallet kan man räkna med att kommunerna, särskilt med hänsyn till att arvodet skall avse också den personliga omvårdnaden, inte sätter normalarvodet lägre än vad som motsvarar de arvoden som nu i regel utgår. I promemorian diskuteras huruvida i lagtexten bör ges anvisning på ett normalarvode motsvarande 7 24 av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Tanken härpå avvisas emellertid med motiveringen att i lagen inte bör ges anvisning på ett visst belopp, eftersom det skulle kunna motverka en höjning av arvodet.

I det särskilda fallet bör det enligt promemorian ankomma på överförmyndaren att fastställa arvodet enligt de av kommunen angivna grunderna.

I klarhetens intresse bör det enligt promemorian införas en regel om att förmyndaren har rätt till ersättning för de utgifter som han har för uppdraget, i den mån utgifterna har varit skäligen påkallade för uppdragets behöriga fullgörande. Ersättning för utgifter bör betalas av kommunen resp. utgå av den omyndiges medel enligt samma regler som har föreslagits beträffande arvode. .

Vad gäller arvode till legal förmyndare föreslås att legal förmyndares rätt till arvode även i fortsättningen skall vara begränsad till sådana fall då särskilda omständigheter föreligger, såsom då en mindre bemedlad fader eller moder får sätta till en väsentlig del av sin tid för förvaltningen av den omyndiges egendom. Arvode till legal förmyndare bör alltså enligt promemorian inte kunna avse den personliga omvårdnaden. Inte heller bör arvode kunna utgå, om den omyndiges tillgångar är av ringa omfattning. Med hänsyn härtill saknas det enligt promemorian anledning att i fråga om

arvode till legal förmyndare föreskriva annat än att arvode skall utgå av den omyndiges medel. Prövningen av legal förmyndares rätt till arvode flyttas enligt förslaget från domstolen till överförmyndaren.

Vad gäller legal förmyndares utgifter för förmynderskapet bör dessa enligt promemorieförslaget liksom hittills ersättas av den omyndiges medel

i den mån de hänför sig till den ekonomiska förvaltningen och varit påkallade för uppdragets behöriga fullgörande. När det gäller vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo bör förmyndaren enligt promemorian liksom hittills vara berättigad till skäligt arvode. Om sammanlevnadsavtal har träffats, bör förmyndaren liksom f.n. ha rätt till årligt arvode. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan förekomma får det enligt promemorian anses olämpligt att reglera

förmyndararvodet i lag. Arvodet bör både när sammanlevnadsavtal har träffats och annars utgå med belopp som överförmyndaren bestämmer.

F.n. gäller att arvode till förmyndare på grund av vård av omyndigs rätt i dödsbo skall förskjutas av boet. Denna regel bör enligt promemorian gälla även i fortsättningen.

När det gäller godmanskap kan förhållandena enligt promemorian vara

vitt skiftande. Ibland förvaltar en god man i likhet med en förmyndare

huvudmannens hela egendomsmassa och sörjer dessutom för huvud-

mannens person, Så är många gånger fallet när god man har förordnats

enligt 18 kap. 1 eller 3 & FB, dvs. när godmansförordnandet är föranlett av förmyndarens eller den enskildes sjukdom eller motsvarande. I andra fall har den gode mannen endast i uppdrag att förvalta viss begränsad egendom eller handha annan rättslig angelägenhet än egendomsförvaltning.: Så är

oftast fallet då den gode mannen har förordnats enligt något annat lagrum i

18 kap. FB. Med hänsyn härtill bör man enligt promemorian avstå från att i lagen föra in någon bestämmelse om storleken av godmansarvode. I stället bör föreskrivas att arvode i samtliga fall utgår med belopp som överförmyndaren bestämmer. Utöver arvode bör den gode mannen liksom

f.n. vara berättigad till ersättning för de kostnader som han har haft för

uppdraget.

Frågan huruvida arvode och ersättning till god man skall betalas av den enskilde eller av kommunen bör enligt promemorian lämpligen avgöras av överförmyndaren i varje särskilt fall för sig. Är det fråga om godmanskap enligt 18 kap. 1 eller 3 § sägs det dock vara naturligt att överförmyndaren i viss utsträckning tillämpar de regler som gäller i fråga om förmyndare.

4.10 Överförmyndarorganisationen m.m.

I promemorian understryks att det även i fortsättningen finns behov av en myndighet som utövar kontroll och tillsyn över förmynderskap och

godmanskap. Den viktigaste uppgiften för en sådan myndighet torde enligt promemorian liksom hittills vara att se till att förmyndarna utövar sin

6 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

ekonomiska förvaltning på ett tillfredsställande sätt. Kontrollen bör härvid

inriktas på sådana förmynderskap där tillgångarna är av en viss omfattning

eller där kontroll annars är påkallad av speciella skäl. När kontroll sätts in är det angeläget att den blir så effektiv som möjligt. Den bör utövas av väl

kvalificerad personal och så långt möjligt bedrivas på ett enhetligt sätt inom olika delar av landet. I promemorian framhålls att intresset av att få till stånd en effektiv och

enhetlig förmyndarkontroll sannolikt skulle främjas, om man gör överförmyndardistrikten större än f.n. En utväg som härvid ligger nära till hands är att låta länen bilda överförmyndardistrikt och lägga. överförmyndarnas funktioner på länsstyrelserna.

Det framhålls emellertid att det organ som är överordnat förmyndare och gode män inte bara bör ha en kontrollerande funktion. En viktig uppgift är också att utöva kurativ verksamhet. Förmyndarnas och gode

männens behov av råd och hjälp i frågor som rör den enskildes person

skulle enligt promemorian uppenbarligen tillgodoses mindre väl i ett system där länsstyrelserna har övertagit överförmyndarnas funktioner. Bl.a. skulle möjligheterna till personlig kontakt i hög grad försvåras. Enligt

promemorian är det från de nu angivna synpunkterna i stället önskvärt att överförmyndarfunktionerna utövas av förtroendevalda personer med god

kommunal förankring. I promemorian övervägs att låta landstingen bli huvudmän för överförmyndarverksamheten. Tanken härpå avvisas emellertid av det skälet att överförmyndardistrikten även med en sådan ordning skulle bli så stora att möjligheterna till personlig kontakt skulle

allvarligt försvåras, jämfört med nuläget.

I promemorian förordas därför att man behåller den nuvarande

ordningen med kommunalt valda överförmyndare. Det framhålls att

kommunerna efter den senaste kommunindelningsreformen i allmänhet torde ha fått sådan storlek att de kan fungera tillfredsställande som överförmyndardistrikt. Den nuvarande möjligheten för flera kommuner att förena sig till ett överförmyndardistrikt bör dock behållas. Däremot

slopas i promemorieförslaget den nuvarande möjligheten att dela in kommun i flera överförmyndardistrikt. Förening av flera kommuner till ett

överförmyndardistrikt föreslås kunna ske utan medverkan av domstol.

I promemorian föreslås vidare att det bör öppnas möjlighet för samtliga kommuner att besluta att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd efter mönster av den överförmyndarnämnd som

f.n. finns i Stockholm. Mindre kommuner föreslås få möjlighet att gå

samman om en gemensam nämnd. Överförmyndarnämnd skall enligt

förslaget bestå av minst tre ledamöter.

Överförmyndare resp. ledamöter i överförmyndarnämnd skall enligt

promemorian väljas av kommunfullmäktige för tre år i sänder och valet skall äga rum före utgången av december månad året före mandatperiodens början.

Vad gäller överförmyndarnas kvalifikationer bör enligt promemorian i

lagen liksom hittills föreskrivas att de skall vara väl förfarna i praktiska

värv och myndiga svenska medborgare. Vidare bör föreskrivas att överförmyndare inte får vara i konkurstillstånd eller förklarad omyndig. Lagfaren tjänsteman vid tingsrätt bör liksom hittills kunna väljas till överförmyndare inom domsagan endast efter tillstånd av regeringen för

varje särskilt fall. På samma sätt som har föreslagits beträffande uppdrag som förmyndare föreslås att den medborgerliga skyldigheten att åta sig överförmyndaruppdrag tas bort. Det förutsätts att kommunerna även utan

en sådan bestämmelse kan finna personer som är lämpliga för uppdraget.

För att överförmyndarkontrollen skall fungera effektivt är det enligt

promemorian «angeläget att man till överförmyndaren = resp. överförmyndarnämnden knyter ett kansli med ekonomisk och revisions-

teknisk expertis m.m. I de mindre överförmyndardistrikten torde det dock

enligt promemorian vara tillräckligt att överförmyndaren får biträde med rutingöromål av kommunens kansli. På andra håll kan det vara en lämplig

lösning att låta en eller flera tjänstemän arbeta på deltid som biträde till

överförmyndaren. Det torde få ankomma på kommunerna själva att bestämma hur kansliarbetet skall organiseras.

Vidare föreslås att vissa frågor som ankommer på överförmyndarnämnd skall kunna avgöras av nämndledamot eller av tjänsteman hos nämnden.

När det sedan gäller frågan om ersättning till överförmyndare är det enligt promemorian uppenbart att det nuvarande ersättningssystemet bör ändras. Överförmyndarverksamheten bör ses som en kommunal angelägenhet och därför bekostas av kommunerna. Det bör också ankomma på

kommunerna att själva bestämma storleken av arvodet åt överförmyndare resp. ledamot av överförmyndarnämnd. Arvodet bör bestämmas så, att

överförmyndarna får skälig ersättning såväl för arbetet med den ekonomiska kontrollen som för den kurativa verksamheten. Det framhålls särskilt i promemorian att det är angeläget att arvodet sätts så högt att man

kan få väl kvalificerade personer att åta sig uppdragen som

överförmyndare.

I promemorian diskuteras om inte de omyndiga i viss utsträckning bör bidra till kostnaden för överförmyndartillsynen, åtminstone när det är fråga om förmynderskap med större tillgångar. Antalet sådana förmynderskap torde dock enligt promemorian vara så ringa att tillsyns-

avgifterna skulle få mycket liten praktisk betydelse för kommunerna. Med

hänsyn härtill avvisas en ordning med tillsynsavgift.

Enligt promemorian bör det liksom hittills åvila förmynderskapsdomstolarna att vaka över att överförmyndarna fullgör sina åligganden. Det föreslås emellertid att skyldigheten för överförmyndarna att ge in årsredogörelse till domstolen skall upphöra. Domstolarnas kontroll bör i

stället utövas huvudsakligen genom inspektion hos överförmyndarna. Vid

en sådan inspektion kan såväl formell som materiell tillsyn äga rum.

Lämpligen bör varje överförmyndardistrikt inspekteras en gång varje år.

Som ett led i överförmyndarkontrollen bör domstolarna enligt promemorian också stickprovsvis granska de akter beträffande

förmynderskap och godmanskap som finns hos överförmyndarna. Skulle det vid granskningen uppkomma frågor av komplicerad bokföringsteknisk art har domstolen, påpekas det, möjlighet att anlita erforderlig

sakkunskap.

4.11 Förfarandet i mål om omyndighets- och myndighetsförklaring

I promemorian framhålls det som principiellt betänkligt att man, som nu

är fallet, kan företa mål om omyndighetsförklaring till omedelbar huvudförhandling utan att den som ansökningen avser har fått kännedom om den. Enligt promemorian är det ett rättssäkerhetskrav att, om någon som avses med en ansökan om omyndigförklaring inte själv kan eller bör höras i målet, god man förordnas att företräda honom och bevaka hans

rätt. En bestämmelse härom föreslås införd i lagen. Dessutom föreslås att biträde förordnas i större utsträckning än f.n. Principen bör enligt promemorian vara att rätten skall förordna biträde i alla mål där inte god man har förordnats, såvida det inte finnes uppenbart att biträde inte erfordras.

De nuvarande reglerna om ersättning till biträde föreslås äga motsvarande tillämpning när det gäller ersättning till god man. Detta innebär att den gode mannen får rätt till skälig ersättning av allmänna

medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt.

Ersättningen skall stanna på statsverket, om inte motparten till den för vilken god man har förordnats skäligen bör åläggas att ersätta statsverket kostnaden.

I promemorian understryks det angelägna i att en person inte är omyndigförklarad under längre tid än nödvändigt. I praktiken torde det

dock förekommma åtskilliga fall då en person förblir omyndigförklarad,

trots att grund för omyndigförklaring inte längre föreligger. För att komma till rätta med detta problem föreslås att i FB förs in en bestämmelse om att

överförmyndare har rätt att ansöka om hävande av omyndigförklaring.

Vidare föreslås att i nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen tas in bestämmelser om skyldighet för nykterhets- resp. socialnämnder att

anmäla till överförmyndaren när någon som är föremål för deras

verksamhet inte längre bör vara omyndigförklarad. En motsvarande bestämmelse om anmälningsskyldighet för överläkare och vårdchef föreslås intagen i sjukvårdskungörelsen (1972:676) resp. stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Eftersom överförmyndaren är en viktig upplysningskälla i fråga om den

omyndige och hans förhållanden bör han vidare enligt promemorian höras över alla ansökningar om hävande av omyndighetsförklaring, om han inte

själv är sökande i målet eller har tillstyrkt ansökningen.

4.12¶Kostnadsfrågor . Storleken av de kostnader som kommer att belasta kommunerna i

anledning av de framlagda förslagen är enligt promemorian svår att

beräkna. Det erinras om att varje kommun avses få en viss frihet att själv

utforma överförmyndarorganisationen och bestämma förmyndararvodenas storlek.

Till ledning för kostnadsberäkningarna nämns emellertid att kost-

naderna för överförmyndarnämnden i Stockholm för år 1974 har beräknats

till ca 1,2 milj. kr. När det gäller förmyndararvodena hänvisas till

förmynderskapsutredningens beräkningar enligt vilka arvoden av allmänna medel skulle komma att utgå med sammanlagt 4 milj. kr., räknat för hela landet. Det påpekas dock dels att utredningens beräkningar avser 1970 års penningvärde, dels att beräkningarna grundas på den förut-

sättningen att arvode utgår av allmänna medel endast i de fall då den

omyndiges inkomst understiger ett halvt basbelopp.

Enligt promemorian kan det övervägas att låta statsbidrag utgå till

kommunerna för deras kostnader för överförmyndarorganisationen och

för arvoden och ersättningar till förmyndare och gode män. Mot detta

anförs emellertid dels att ett system med statsbidrag nödvändiggör vissa detaljregleringar, som i övrigt torde vara onödiga, dels att det är en allmän

strävan från såväl statligt som kommunalt håll att göra stödåtgärder till

kommunerna mer generella och undvika statsbidrag som särskilt skall

täcka vissa kostnader. Härtill kommer att varje enskild kommuns

kostnader för förmyndarvården torde bli förhållandevis begränsade. Med hänsyn härtill avvisas tanken på särskilda statsbidrag i detta sammanhang.

4.13 Kontroll över boutredningsmans förvaltning

I promemorian framhålls att ärvdabalken innehåller åtskilliga bestämmelser som syftar till kontroll av boutredningsmans förvaltning men att kontrollmöjligheterna i praktiken utnyttjas i relativt liten omfattning. För att öka dödsbodelägarnas möjligheter till kontroll föreslås skyldighet för boutredningsmannen att dels nedsätta dödsboets värdehandlingar i öppet förvar hos bank, om sammanlagda värdet överstiger två

gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dels före den 1 april

varje år avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående år. Redovisningen skall tillställas en av dödsbodelägarna, och de övriga

delägarna jämte den domstol som meddelat boutredningsmannaförordnandet skall underrättas härom. Finns omyndig i dödsboet skall ett exemplar av = redovisningen = tillställas överförmyndaren. Om

boutredningsmannen underlåter att fullgöra vad som enligt förslaget

åligger honom, skall domstolen kunna meddela vitesföreläggande.

Vidare föreslås att det i lagen införs möjlighet för boutredningsman som slutfört sitt uppdrag att på begäran bli entledigad från detta.

4.14 Skydd för omyndigs och dödsbodelägares medel genom försäkring eller

på annat sätt

I promemorian påpekas att såväl förmyndare som gode män och

boutredningsmän är skyldiga att ersätta skada som de uppsåtligen eller av

vårdslöshet vållar den omyndige, huvudmannen eller boet. Denna skadeståndsskyldighet bör enligt promemorian uppenbarligen behållas. Det kan, sägs det vidare, övervägas att förstärka skyddet för de enskilda

och för dödsbon genom ett system med försäkring e.d. Emellertid påpekas att förluster på grund av förskingringar har förekommit i mycket liten utsträckning inom ifrågavarande områden och att de kontrollföreskrifter som finns eller som nu föreslås ytterligare torde förebygga risken för

förskingringar. På grund härav anses det inte finnas tillräckliga skäl för att införa bestämmelser om skydd för omyndigs och dödsbodelägares medel genom försäkring eller på annat liknande sätt.

4,15 Avveckling av äldre godmanskap

Enligt promemorian är det önskvärt att det tillskapas en snabb och enkel

form för avveckling av alla gamla godmanskap för okända eller bortovarande arvingar eller testamentstagare där arvlåtaren avlidit före den 1 januari 1929 eller testator avlidit före den 1 januari 1931. Avvecklingen skall enligt promemorieförslaget ske enligt en särskild lag varigenom gode männen åläggs att leverera in medlen till statsverket. De gode männen

skall därefter entledigas. Eventuella rättsägare skall inom två år från

lagens ikraftträdande kunna framställa anspråk på medlen hos för-

mynderskapsdomstolen. Efter tvåårstidens utgång skall förmynderskapsdomstolen för varje särskilt fall pröva huvuvida medlen skall tillfalla person som framställt anspråk på dem. Medel som inte skall utges till. enskild rättsägare skall tillfalla allmänna arvsfonden.

De gode männens inbetalning av förvaltade medel skall enligt förslaget göras hos kammarkollegiet i dess egenskap av förvaltare av allmänna

arvsfonden. Inbetalningen skall ske inom tre månader från lagens ikraftträdande. Denna tidsfrist torde enligt promemorian i de flesta fall väl räcka till för att de berörda gode männen skall hinna fullgöra sin skyldighet. Överförmyndaren skall emellertid kunna medge gode mannen anstånd med inbetalningen. Det åligger enligt förslaget överförmyndaren att infor-

mera de gode män som berörs av lagen om vad de har att iaktta och att övervaka att de fullgör sin inbetalningsskyldighet. Om god man trots

påstötning från överförmyndaren underlåter att fullgöra vad som åligger

honom enligt lagen skall överförmyndaren anmäla förhållandet för rätten. Rätten skall i sin tur kunna förelägga den gode mannen vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Samtidigt med att gode mannen levererar in medlen till kammarkollegiet skall han inge en av överförmyndaren godkänd sluträkning för sitt uppdrag. Kollegiet bör underrätta överförmyndaren om inbetalningen. Denne bör i sin tur underrätta förmynderskapsdomstolen härom så att gode mannen kan entledigas. Föreskrift i sistnämnda båda hänseenden anses dock inte behöva ges i själva lagen.

Innan förmynderskapsdomstolen avgör frågan om vem inlevererade medel skall tillfalla skall yttrande inhämtas från kammarkollegiet samt från överförmyndaren och den gode mannen. Rätten skall också i övrigt sörja för erforderlig utredning i ärendet. Normalt torde det enligt promemorian dock vara tillräckligt att rätten anskaffar uppgifter ur sådana protokoll och andra handlingar som tillhör det ursprungliga godmansärendet. Med hänsyn till den ringa behållning som de här aktuella godmanskapen vanligen har, får det enligt promemorian förutsättas att den utredning som kammarkollegiet måste göra för att kunna avge yttrande i ärendena blir tämligen summarisk.

Om rätten vid prövningen av vem medlen skall tillfalla finner att känd person, som inte har anmält anspråk inom tvåårstiden, är berättigad till medlen framför person som anmält sådant anspråk eller framför allmänna arvsfonden, skall den angivna personen beredas möjlighet att framställa anspråk. En förutsättning härför är givetvis att vederbörande inte befinner sig på okänd ort. Domstolens skyldighet att bereda känd person tillfälle att framställa anspråk begränsas därför till fall där det kan ske. Framställer vederbörande anspråk på medlen inom den tid som domstolen har förelagt, skall anspråket prövas utan hinder av att lagens tvåårsfrist har gått ut.

Ärende enligt den föreslagna lagen skall handläggas enligt bestämmelserna i lagen om domstolsärenden. Den som anmält anspråk på förvaltade medel får emellertid själv stå för sina kostnader i anledning härav. Ogillas anspråket, skall han inte förpliktas att ersätta staten dess kostnader i ärendet. För rättens domförhet skall enligt förslaget gälla samma regler som gäller vid prövning av tvistiga ärenden enligt föräldrabalken. Rätten skall således bestå av lagfaren domare och nämnd.

Har äldre godmanskap vid lagens ikraftträdande redan avvecklats genom att gode mannen har inlevererat de förvaltade medlen till allmänna arvsfonden med förbehåll för eventuell arvinges rätt och har sådant godmanskap inte blivit slutligen avgjort genom att medlen utbetalats till rätt arvinge, skall enligt promemorian den vidare avvecklingen av godmanskapet ske enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen. Anspråk på medlen skall sålunda framställas inom två år från lagens ikraftträdande. Efter utgången av denna tidsfrist skall rätten pröva huvuvida medlen slutgiltigt skall tillfalla allmänna arvsfonden eller den som eventuellt framställt anspråk på dem.

4.16 Ikraftträdande

Enligt promemorian är det angeläget att de föreslagna lagändringarna

träder i kraft så snart som möjligt. Särskilt gäller detta de nya reglerna om

grunderna för omyndigförklaring och om arvode till förmyndare och gode män. Dessa regler liksom huvuddelen av övriga bestämmelser bör därför om möjligt träda i kraft den I januari 1975.

Praktiska skäl torde emellertid enligt promemorian hindra att bestämmelserna om överförmyndarorganisationen sätts i kraft lika snart. Bl.a. måste kommunerna ges tid att se över den nuvarande organisationen och välja nya överförmyndare etc. Reglerna i hithörande delar föreslås därför träda i kraft den I januari 1976. Vid den tidpunkten bör enligt

promemorian också uppdragen förfalla för de överförmyndare och

ledamöter av Ööverförmyndarnämnd som har valts enligt äldre

bestämmelser. Även om bestämmelserna om den nya överförmyndarorganisationen träder i kraft först den 1 januari 1976 bör dock enligt promemorian de nuvarande reglerna om överförmyndares arvode upphöra att gälla redan vid utgången av år 1974. Fr.o.m. den 1 januari 1975 bör alltså

överförmyndarverksamheten helt bekostas av kommunerna.

5¶Remissyttrandena

5.1 Grunderna för omyndighetsförklaring och förordnande av god man

Övervägande antalet remissinstanser tillstyrker promemorieförslaget om att omyndighetsgrunderna i 10 kap. 1 § andra-fjärde punkten FB utmönstras och att möjligheterna att förordna god man enligt 18 kap. 3 & FB vidgas.

Av uppgifter som Stockholms tingsrätt låmnar i sitt yttrande framgår att vid tingsrätten meddelades något över 1000 domar på omyndighets-

förklaring under åren 1969-1973 samt att härvid tredje punkten i 10 kap. 13

FB åberopades i endast fyra fall och andra punkten samma paragraf inte i något fall.

Svea hovrätt anmärker att man av promemorian kan få det intrycket att omyndighetsförklaring avses skola bli ett sällan använt institut. Hovrätten

anser att omyndighetsförklaring alltid bör ske i de fall där den enskildes psykiska tillstånd är sådant att han får antas varaktigt helt sakna rättslig

handlingsförmåga. Socialstyrelsen hälsar i och för sig med tillfredsställtelse att omyndighetsgrunderna inskränks men vill ändå peka på risken för att i

sådana fall där kriterierna psykisk sjukdom och hämmad förståndsut-

veckling inte är tillämpbara en applicering av begreppet psykisk

abnormitet av annat slag tillgrips i inte avsedd utsträckning för att få en i och för sig måhända nödvändig omyndighetsförklaring till stånd.

Nägra remissinstanser är tveksamma inför förslaget om upphävande av andra-fjärde punkterna i 10 kap. 1 & FB. Vad gäller andra och tredje punkterna menar Stockholms överförmyndarnämnd och Föreningen Sveriges överförmyndare att en omyndigförklaring i dessa fall svårligen torde kunna ersättas med ett godmansförordnande. Vad gäller fjärde punkten bör denna enligt Stockholms överförmyndarnämnd kunna utmönstras under förutsättning att god man enligt 18 kap. 3 § kan

förordnas för den som på grund av oerfarenhet behöver annans bistånd i.

vården av sina angelägenheter. Sociala centralnämnden i Göteborg anser

att grunden i tredje punkten bör behållas. Av samma uppfattning är Svenska bankföreningen och Sveriges advokatsamfund som även motsätter

sig att andra och fjärde punkterna utmönstras. Enligt bankföreningens

mening får begränsningen av grunderna för omyndighetsförklaring inte drivas så långt att starkt hjälpbehövande människor berövas ett rimligt

rättsskydd.

Vad gäller de i promemorian anförda integritetssynpunkterna anför

Svenska bankföreningen bl.a. att det med fog synes kunna hävdas att inte

någon av de begränsningar i den personliga friheten som en

omyndighetsförklaring medför kan såsom angrepp mot den personliga integriteten jämföras med de förödande verkningarna för de närstående när en människa inom de kategorier som avses i andra och tredje

punkterna totalt raserar en familjs ekonomi. Även om dessa fall är jämförelsevis få är detta dock inte något bärande skäl att ta bort skyddet, framhåller bankföreningen. I fråga om omyndighetsgrunden i 10 kap. 1 5 fjärde punkten framhåller

bankföreningen att en person periodvis kan råka in i svaghetsperioder och, medveten om sin situation, önska en omyndighetsförklaring, inte minst av rädsla för obehörig påverkan från närstående eller andra. Det är enligt bankföre ningen svårt att se varför denna möjlighet inte skulle stå till buds. Detsamma kan gälla för en människa som själv upplever att hennes själsförmögenheter fortlöpande raseras och önskar i tid vidta åtgärder mot

obehöriga påverkningar. Att i dessa fall medge omyndighetsförklaring på

den enskildes egen begäran eller med hans samtycke framstår såsom ett naturligt integritetsskydd, som i det särskilda fallet med hänsyn till risken

för kolliderande rättshandlingar ej uppnås enbart genom en god man. Även Svea hovrätt är tveksam till utmönstringen av omyndighets-

grunden i fjärde punkten och anser att rättsordningen bör erbjuda dem som — medvetna om sin viljesvaghet och om risken att bli utsatt för obehöriga påtryckningar — inte längre önskar behålla formell rättslig

handlingsförmåga möjlighet att avstå från denna.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar anser att möjligheten till omyndighetsförklaring över huvud taget bör upphävas. Då

någon på grund av psykisk abnormitet är ur stånd att vårda sig själv finns

det möjlighet för samhället att ingripa enligt olika vårdlagar. Om någon på samma grund är ur stånd att vårda sin egendom torde han erhålla tillräckligt skydd genom lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. En omyndighetsförklaring tillgodoser enligt förbundet mest tredje mans eller det allmännas intressen.

Den modernisering av terminologin i 10 kap. 1 § första punkten som har

föreslagits i promemorian har godtagits av övervägande antalet remissinstanser.

Riksförbundet för social och mental hälsa berör frågan om rätts-

verkningarna av en omyndighetsförklaring och framför som sin mening att även omyndigförklarade bör ha allmän rösträtt. Förbundet önskar också att det närmare undersöks hur de som förklarats omyndiga p.g.a. psykiska

störningar lever och förhåller sig till omvärlden. Det skulle då närmare

kunna avgöras I vilka'avseenden dessa personer bör förklaras omyndiga.

Som nyss nämndes ställer sig övervägande antalet remissinstanser positiva till promemorians förslag om ökade möjligheter att förordna god man enligt 18 kap. 3 §& RB. Sveriges advokatsamfund ställer sig inte

främmande för att det i anslutning till omyndighetsgrunderna införs en " bestämmelse enligt vilken förordnande av god man kan ske i stället för den mer ingripande omyndigförklaringen.

Svenska kommunförbundet ställer sig dock tveksamt till förslaget. Visserligen bör omyndighetsförklaring med hänsyn till de vittgående konsekvenserna för den enskilde enligt förbundet tillgripas endast när så

befinns ofrånkomligt. Å andra sidan torde förordnande av god man böra

bli aktuellt — förutom vid samtycke av den berörde — endast när behovet

av förordnandet bedöms vara temporärt. Denna utväg bör således enligt

förbundet inte väljas när vid exempelvis ålderdomssvaghet vederbörandes oförmåga att sköta sina angelägenheter bedöms vara bestående och något

samtycke ej heller senare är att förvänta.

Några remissinstanser tar i sina yttranden upp risken för kolliderande

rättshandlingar. Enligt Svea hovrätt underskattar promemorian de

problem som kan uppstå härvidlag. Sveriges domareförbund anser risken för kolliderande rättshandlingar påtaglig och finner det vara en betänklig

brist i förslaget att någon lösning inte anvisas för sådana situationer, där lagen om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverk-

samhet inte är tillämplig.

Enligt Svenska bankföreningen torde det mestadels inte föreligga risk för

att huvudmannen företar rättshandlingar, som kolliderar med gode mannens. Bankföreningen anser det emellertid angeläget att risken härför uppmärksammas både vid utformningen av reglerna och vid deras

tillämpning. 18 kap. 3 § FB bör sålunda enligt bankföreningen komplet-

teras med en föreskrift om att god man inte får förordnas, om det

föreligger risk för kolliderande rättshandlingar. I fråga om de villkor för erhållande av god man som förslaget innehåller anser såväl Svea hovrätt som Stockholms överförmyndarnämnd och

Föreningen Sveriges överförmyndare att god man skall kunna förordnas

även för den som på grund av oerfarenhet är i behov av bistånd i vården av sina angelägenheter efter uppnådd myndighetsålder.

Statens handikappråd, Handikappförbundens centralkommitté och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anmärker att god man bör kunna

förordnas även vid fall av hämmad förståndsutveckling. Det är enligt

dessa remissinstanser viktigt att lagtextens formulering inte blir sådan att, man kan förledas tro att god man inte kan förordnas för utvecklingsstörda

eller att utvecklingsstörning är jämförbar med sjukdom av något slag.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar är av motsvarande

uppfattning och anser att ordet liknande med fördel kan bytas ut mot orden

allvarligt förståndshandikapp. Förbundet anser vidare att kravet på att den

sjuke etc. skall vara ur stånd att vårda sina angelägenheter för att kunna få god man är för strängt och menar att det kunde räcka med att han behöver annans bistånd härmed.

Enligt sociala centralnämnden i Göteborg bör god man kunna förordnas

mot vederbörandes vilja när det är fråga om ungdomar, vilka genom den

nyligen genomförda sänkningen av myndighetetsåldern uppnått myndig ålder, men som till följd av alkohol- eller narkotikaproblem eller försenad

utveckling och mognad är mindre väl skickade att ta vård om sig själva eller sin egendom. Problemen kan bli särskilt påtagliga om den unge genom

arv eller på annat sätt förvärvat viss förmögenhet. Socialstyrelsen anser att det vore värdefullt om det, utöver vad som har

skett i promemorian, kunde anges i vilka situationer sådana särskilda skäl skall kunna anses föreligga att god man kan förordnas mot vederbörandes vilja. Socialstyrelsen anmärker härvid att vid psykisk abnormitet godmansförordnande inte sällan torde vara att föredra framför omyndigförklaring, även om inte samtycke kan erhållas från vederbörande. Enligt

styrelsen förefaller det dessutom inkonsekvent och i viss mån principiellt

betänkligt att i 18 kap. 10 § FB inte ha kvar möjligheten för den enskilde att på begäran kunna få god man entledigad, om god man kan förordnas

endast efter samtycke från den enskilde. Svea hovrätt berör i sitt remissyttrande den av JO år 1973 till Kungl. Maj:t gjorda framställningen rörande de problem som uppstår då rättshandlingsförmåga formellt finns men klar processobehörighet

föreligger. Enligt hovrätten borde den av JO gjorda framställningen föranleda ett mera ingående ställningstagande än det promemorian

redovisar. Hovrätten påpekar vidare att det inte är sällsynt att processobehörigheten uppenbaras först i högre rätt och att det förefaller opraktiskt att — såsom följer av 20 kap. 30 § FB en lägre rätt skulle behöva anlitas för att förordna god man i ett sådant fall. Stockholms tingsrätt

anmärker att promemorian inte klargör under vilka förutsättningar en

myndig person får frånkännas processbehörighet och inte heller innehåller

förslag till regler för det formella förfarandet i sådana fall. Visserligen kan domstolen vända sig till socialstyrelsen för yttrande. Socialstyrelsen kan emellertid inte yttra sig i saken utan att ha tillgång till utlåtande från läkare och det är enligt tingsrätten självfallet en ren tillfällighet om ett användbart läkarutlåtande är tillgängligt. Enligt tingsrättens erfarenhet kommer därför

flera personer, som skulle visa sig sakna processhabilitet om läkarundersökning kunde komma till stånd, att tillåtas föra talan med yrkanden som är mer eller mindre befängda. Allmänt sett vållas motparten i rättegångar av det slag som här avses betydande obehag och andra personliga olägen-

heter likaväl som avsevärda kostnader, eftersom han ofta inte kan få ut den ersättning för rättegångskostnader som tillerkänns honom. Problemet

är av stor praktisk betydelse för tingsrätten. Behandlingen av mål av detta slag är vanligen mycket tidsödande. Samhället tillskyndas härigenom stora

direkta och indirekta kostnader. Det är därför enligt tingsrättens mening

nödvändigt att frågan nu görs till föremål för betydligt mera ingående

överväganden än som skett i promemorian. Problemets lösning bör enligt

tingsrätten under inga förhållanden ställas på framtiden.

Svea hovrätt påpekar att den utvidgade möjligheten att i stället för omyndighetsförklaring förordna god man synes böra föranleda en

omredigering av 15 kap. 3 § giftermålsbalken, varvid ordalagen i 20 kap. 2

$ FB torde kunna tjäna till ledning.

Avslutningsvis anför hovrätten att i promemorian inte har övervägts

rättsläget beträffande dem som med tillämpning av nuvarande 10 kap. 1§ andra-fjärde punkterna FB har förklarats omyndiga. Det kunde enligt

hovrättens mening hävdas att dessa till följd av den föreslagna ändringen i

paragrafen utan vidare skulle bli myndiga. Hovrätten avvisar emellertid en sådan lösning och anmärker att detta inte torde vara avsett. Särskilt bland dem som förklarats omyndiga enligt paragrafens fjärde punkt torde det finnas fall där rätteligen första punkten hade bort tillämpas men sökanden av hänsyn till den sjuke eller för att inför omvärlden dölja sjukdomen valt att åberopa den sjukes samtycke som grund för ansökningen om omyndighetsförklaring. Hävandet av omyndighetsförklaringar som skett

enligt andra-fjärde punkterna bör därför enligt hovrättens mening ske med tillämpning av 10 kap. 8 §. Överförmyndaren, som enligt den föreslagna 20

kap. 18 § skall yttra sig över ansökningen om hävande av omyndighetsförklaringen, kan därvid göra gällande att omyndigheten bör bestå under hänvisning till den omyndiges sinnestillstånd. Rätten bör då kunna, sedan

vederbörligt läkarintyg företetts, förklara att den enskilde i fortsättningen

skall vara omyndig enligt 10 kap. 1 § i dess nya lydelse. Regler om detta torde enligt hovrättens mening böra tas in i övergångsbestämmelserna.

Förbundet för utvecklingsstörda barn framhåller att medverkan av

förmyndare i många fall krävs enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och den i anslutning till lagen

utfärdade stadgan. I omsorgslagen bör sådana ändringar göras att god man kan få samma befogenheter som förmyndare i sådana hänseenden.

Socialstyrelsen anser med hänsyn framför allt till att myndighetsåldern numera är 18 år att i barnavårdslagen borde finnas en motsvarighet till 67 § nykterhetsvårdslagen och 63 § socialhjälpslagen. Dessutom borde enligt

styrelsen till diskussion tas upp möjligheten för barnavårdsnämnd eller i förekommande fall styrelse för ungdomsvårdsskola att förvalta pengar

eller annan egendom för ungdomar över 18 år under den tid de är omhändertagna för samhällsvård. En sådan möjlighet skulle i före-

kommande fall göra det lättare för nämnden eller styrelsen att åstad-

komma det skydd som den unge enligt barnavårdslagen är tillförsäkrad.

Stockholms överförmyndarnämnd anmärker att skyldigheten för nykerhetsnämnd att till överförmyndaren göra anmälan, om nämnden

finner att någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk bör förklaras

omyndig, bör anpassas till förslaget om upphävande av 10 kap. I $ tredje punkten FB. Nämnden anmärker också att den skyldighet som vårdchef har enligt stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda att till överförmyndare anmäla att behov av förmyndare

föreligger för utvecklingsstörd bör utvidgas till att även avse behov av god

man.

5.2 Förmyndare

Statens handikappråd och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn

understryker vikten av att för uppdraget väl kvalificerade förmyndare och

gode män utses. Utöver de grundkrav som föreslås i promemorian bör

enligt handikapprådet kunskap om samhällets sociala omvårdnad,

ekonomisk kunskap m.m. krävas av alla förmyndare och gode män.

Dessutom måste de som arbetar med myndlingar som har psykiska

handikapp ha gedigna kunskaper om sådana handikapp och vad de för med sig. Utbildning av förmyndare och gode män bör ske genom kommunernas

försorg. Sådan utbildning är särskilt nödvändig om man skall nå mål-

sättningen att förmyndare och gode män skall göra större insatser då det

gäller myndlingarnas personliga omvårdnad. Riksförbundet framför

Jiknande synpunkter och framhåller särskilt att det bör vara självklart att

inte som förmyndare eller god man ifrågakommer någon som kan tänkas stå i jävsförhållande till den person han förordnas för. Sådant jävsför-

hållande kan föreligga t.ex. beträffande arbetsgivare och fosterförälder eller annan bostadsupplåtare samt understundom beträffande anhöriga.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

om att den företrädesrätt som anhöriga har, när det gäller att utse förmyndare, tas bort. Sveriges domareförbund understryker dock att det

många gånger är lämpligt att anhöriga förordnas till förmyndare.

Sociala centralnämnden i Göteborg anser när det gäller entledigande av förmyndare att det kan finnas skäl att införa den regeln, att entledigande inte får ske med mindre annan lämplig person kan förordnas som förmyndare i den avgåendes ställe. När det gäller förmynderskap som utövas för underårig av föräldrarna eller en av dem bör enligt nämndens uppfattning entledigande ej komma i fråga, om den underåriges intresse därigenom skulle äventyras.

Remissinstanserna godtar över lag förslaget om att domstolen i ärenden om förordnande av förmyndare skall inhämta yttrande från kommunen.

Stockholms tingsrätt understryker angelägenheten av att domstolarna

verkligen får bistånd från kommunernas sida när det gäller anskaffandet

av förmyndare. Bestämmelserna bör enligt tingsrättens mening utformas så att det blir en skyldighet för kommunen att alltid lämna förslag på

lämplig och villig person. I annat fall skulle det kunna övervägas att ålägga kommunerna att utse en eller flera personer med skyldighet att åta sig förmynderskap.

Enligt Sveriges domareförbund bör en den omyndige närstående person lämpligen utses till förmyndare. Med hänsyn härtill och eftersom det ofta

vid ansökan om omyndighetsförklaring lämnas förslag till förmyndare bör

enligt förbundets mening domstol inhämta förslag på förmyndare från

kommunen endast i sådana fall då förslag på lämplig person inte redan har

lämnats i ärendet.

Malmö kommunstyrelse upplyser att Malmö tingsrätt redan nu i ärenden om förordnande av förmyndare regelmässigt infordrar förslag från över-

förmyndaren.

Sociala centralnämnden i Göteborg anser för sin del att en bättre lösning skulle vara att ålägga kommunerna att utse en eller flera personer som skulle vara skyldiga att motta förordnanden som förmyndare. Domstolarna skulle så småningom få god kännedom om dessa personer

och goda möjligheter att vid val av förmyndare utse någon som motsvarar

de krav förhållandena i det särskilda fallet motiverar. I vart fall bör förmyndare förordnas utanför socialarbetarnas krets.

Föreningen Sveriges överförmyndare framhåller att det i vissa fall före-

kommande systemet med personer som åtar sig ett flertal förmynderskap

inte alltid är av godo och att det därför är viktigt att kommunerna verksamt

bidrar med anskaffande av lämpliga förmyndare. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn påpekar vikten av att antalet uppdrag för en och samma förmyndare eller god man begränsas. Det gör även Riksförbundet för social och mental hälsa som anser att det i lagen bör anges en gräns för hur många uppdrag en och samma person får ha.

Socialstyrelsen anmärker att domstolarna ofta underlåter att förordna

förmyndare för barn vars vårdnadshavare själva är underåriga. Det är styrelsens uppfattning att vad som nu gäller i praktiken bör komma till uttryck i lagtexten. Att å ena sidan ha en regel som utgår från att en omyndig alltid skall ha en förmyndare och å andra sidan konstatera att det inte alltid spelar så stor roll att regeln inte tillämpas, är olyckligt. Förmyndare borde enligt styrelsens mening behöva tillsättas endast då

underårig saknar vårdnadshavare eller då detta eljest erfordras för att tillvarata den omyndiges rätt.

5.3 Inskrivning av förmynderskap

Stockholms överförmyndarnämnd, Föreningen Sveriges överförmyndare och Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter starkt om inte gränsen för

inskrivning av förmynderskap, två gånger basbeloppet, satts alltför högt

och anser att det vore lämpligare att sätta gränsen vid ett basbelopp. Skulle

likväl gränsen sättas vid två basbelopp, bör enligt överförmyndarnämnden

i de fall underåriga syskon har gemensam förmyndare värdet av de

underårigas egendom sammanräknas. Överförmyndarnämnden och

överförmyndarföreningen anser vidare att inskrivning alltid skall ske, när

omyndig förvärvar fast egendom. Stockholms överförmyndarnämnd erinrar om att överförmyndaren alltid kommer att vara skyldig att bevaka den omyndiges intressen när denne är

dödsbodelägare, eftersom god man skall förordnas när förmyndaren eller

hans make och den omyndige äger del i samma dödsbo. Utfallande

försäkringsbelopp enligt tjänstegrupplivförsäkring som till flertalet under-

åriga utgår med 13.000 kronor insätts regelmässigt av försäkringsgivaren på spärrad räkning för mottagaren. I en familj med flera barn kan

utfallande — försäkringsbelopp uppgå till en avsevärd summa. Överförmyndaren kommer med de föreslagna inskrivningsreglerna att få

ta ansvar för uttag från den spärrade räkningen utan att i efterhand kunna

utöva kontroll över hur medlen använts. Enligt Föreningen Sveriges

överförmyndare har erfarenheten visat att kontroll bör utövas över förbrukningen av försäkringsbelopp som här nämnts.

Stockholms överförmyndarnämnd påpekar att fastighet i bouppteckning

upptas till taxeringsvärdet, vilket i regel är avsevärt lägre än dagsvärdet.

Fastigheten kan även vara högt belånad, varigenom nettovärdet i boupp-

teckningen blir väsentligt reducerat i förhållande till saluvärdet. Den omyndiges schematiska andel i dödsboet kan sålunda väl understiga ett

eller två basbelopp, medan värdet på andelen reellt är betydligt högre. Överförmyndarnämnden framhåller vidare att föreskrifterna i 16 kap. FB om att förmyndare skall anmäla till överförmyndaren när egendom

tillfaller omyndig inte alls fungerar i praktiken. Föreskrift för överförmyndare att föra noteringar om förekomsten av egendom i förmynderskapen och registrera inkomna anmälningar om att egendom tillfallit omyndig bör därför inte införas. Om emellertid anmälningar likväl inkommer till överförmyndaren bör denne givetvis, liksom nu, vara

skyldig att lämna rätten upplysning om när inskrivning bör ske.

Sveriges domareförbund ifrågasätter starkt om inte i samtliga fall då en underårigs förälder avlider förmynderskapet bör skrivas in samtidigt med

godmanskapet. Sedan gode mannen slutfört sitt uppdrag kan i förekommande fall inskrivningen av förmynderskapet upphöra samtidigt med att gode mannen entledigas.

5.4 Allmänt om förmyndares och god mans plikter

Övervägande antalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran

förslaget om att starkare betona förmyndarens skyldighet att sörja för den

omyndiges person. Stockholms överförmyndarnämnd och Föreningen Sveriges överförmyndare anser emellertid att en föreskrift om att i för-

myndarens uppgift även inrymmes vårdnadsplikt inte får skymma det

faktum, att den förordnade förmyndarens uppgift i första hand är att

förvalta den omyndiges egendom och företräda honom i angelägenheter som rör denna. I 13 kap. 1 §& FB bör därför enligt dessa remissinstanser skyldigheten att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom i

angelägenheter som rör denna nämnas före skyldigheten att sörja för

myndlingens person.

Statens handikappråd, Handikapporganisationernas centralkommitté

och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn betonar att förmyndarens

förpliktelser inte bara gäller bevarandet av myndlingens ekonomiska resurser utan att förmyndaren även har skyldighet att se till att dessa kommer till en förnuftig användning. Överförmyndaren bör enligt remiss-

instanserna ges skyldighet att ingripa, om det visar sig att en förmyndare eller en god man inte rationellt utnyttjar de medel han är satt att förvalta för myndlingens bästa. Om myndlingens tillgångar ökar genom att t.ex.

pensionsinkomster inte tas i anspråk, bör förmyndaren åläggas att

redogöra för anledningen tilt detta.

Socialstyrelsen framhåller att förmyndares och god mans uppgift att

sörja för myndlingens resp. huvudmannens person i viss mån kan sägas

sammanfalla med kommunens skyldigheter att ge omvårdnad enligt I och 6

$$ socialhjälpslagen. Att överförmyndaren i ett sådant läge har kommunal

förankring och kännedom om social lagstiftning är värdefullt. Det finns dock enligt styrelsen anledning förmoda att överförmyndarens kontroll över att förmyndare och gode män ger erforderlig personlig omvårdnad

inte kan vara lika effektiv som kontrollen över den ekonomiska förvalt-

ningen. Styrelsen förutsätter därför att kommunernas individuella vårdansvar kvarstår även i sådana fall där förmyndare eller god man har förordnats och att tillsynen av socialnämndens verksamhet i vanlig

ordning sker genom länsstyrelserna med bistånd av socialvårdskon-

sulenterna.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar anser att orden sörja för myndlingens person bör bytas ut mot t.ex. orden bistå myndlingen

i personliga angelägenheter.

5.5 Särskild förvaltning

Bärande skäl har enligt Svea hovrätt inte förebragts för förslaget om skyldighet för förvaltaren att oberoende av föreskrift i gåvobrev eller testamente lämna redovisning till förmyndaren.

Stockholms överförmyndarnämnd är tveksam om lämpligheten av att förmånstagareförordnande angående försäkringsbelopp likställs med förvärv genom gåva eller testamente. I vart fall bör enligt nämndens mening förmånstagareförordnande vad gäller tjänstegrupplivförsäkring undantas.

5.6 Vård av omyndigs rätt i oskiftat bo Stockholms överförmyndarnämnd anser att överförmyndaren och inte som nu rätten bör pröva frågor om hävning av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

7 riksdagen 1974. 1 saml. Nr 142

5.7 Förmyndarens fövaltning av den omyndiges egendom

5.7.1¶Placering av omyndigs tillgångar

Socialstyrelsen ifrågasätter om den lönsamhetsaspekt vad gäller

bevarande av den omyndiges lösören, som finns angiven i 15 kap. 2 §,

alltid är av godo. Den omyndige borde ha större inflytande över vilken egendom som skall behållas, något som borde komma till uttryck i lagtexten. F.n. saknas skyldighet för förmyndaren att obligatoriskt samråda

med myndlingen i frågor av detta slag. Om inte 15 kap. 2 § ändras bör dock

förmyndare enligt styrelsens mening åläggas skyldighet att samråda, i de fall detta alls lämpligen kan ske.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker i anslutning till

förslaget om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § att medel som kvarstår hos

försäkringsbolag överförs till förräntningskonto. På sådant konto innestår

emellertid inte endast belopp som enligt särskild överenskommelse skall kvarstå för förräntning i bolaget utan även belopp som i avvaktan på att erforderlig utredning slutförts inte kunnat utbetalas inom tre månader från

dödsfallet. Utredningen kan t.ex. avse fråga om tolkning av förmåns-

tagareförordnande, anspråk på giftorätt, laglott e.d. Vid slutlig utbetalning

i fall av nu ifrågavarande slag gäller enligt 15 kap. 12 § FB att betalning till

bank med överförmyndarspärr kan underlåtas, om den omyndige tillkommande belopp är ringa. Då det torde ligga i alla parters intresse att

denna möjlighet bibehålls, bör 15 kap. 4 och 9 §§ FB begränsas till att avse

sådana försäkringsbelopp som enligt överenskommelse med försäkringsbolaget kvarstår hos bolaget. Försäkringsinspektionen framför motsvarande uppfattning.

Vad gäller möjligheten att placera omyndigs medel i aktier anser social-

styrelsen med hänsyn till bl.a. de risker som sådan placering innebär att

någon form av begränsning borde övervägas.

Bankinspektionen vill inte avråda från den föreslagna ändringen i 15 kap.

5 & FB men framhåller att en friare placering är förenad med faromoment

och kommer att ställa stora krav på förmyndarna. När det gäller placering i aktier erinrar inspektionen om att sådan placering ingalunda är riskfri ens

om man begränsar sig till aktier på den ordinarie börslistan. Inte heller innebär aktier någon automatisk värdesäkring, om man ser till aktiemarknaden som helhet. Såsom alternativa möjligheter till placeringar av mera värdebeständig natur pekar inspektionen på aktiefonder och

placering i fast egendom. Väsentligt vid placering för omyndigs räkning är enligt inspektionens uppfattning att det finns goda möjligheter att vid behov avyttra tillgångarna. Det bör med andra ord finnas en marknad för

dem. Av det skälet reduceras möjligheten att placera i andra aktier än

sådana som är föremål för omsättning.

Inspektionen framhåller vidare.att placeringsval i fråga om aktier kräver särskilda insikter och att det därför ofta torde vara erforderligt att anlita sakkunnig rådgivning i ärenden om aktieförvärv.

Svenska bankföreningen tillstyrker den föreslagna ändringen i 15 kap. 5 § FB och anmärker att den nya regeln kommer att nära ansluta sig till vad som redan i stor utsträckning gäller i praxis i fråga om placering av omyndigas medel i börsregistrerade aktier och aktier noterade på den s.k. fondhandlarlistan.

5.7.2 Förvaring av omyndigs värdehandlingar och penningmedel

Stockholms överförmyndarnämnd, Föreningen Sveriges överförmyndare och Svenska sparbanksföreningen föreslår att gränsen för när omyndigs värdehandling skall sättas ned i öppet förvar hos bank bestäms till ett basbelopp. Överförmyndarnämnden anmärker i sammanhanget att det inte anges till vilken tidpunkt basbeloppet skall hänföra sig. För vinnande av enkelhet och klarhet föreslår nämnden därför att basbeloppet för januari det år depositionen skall ske skall gälla.

Bankinspektionen har intet att erinra mot de föreslagna ändringarna i 15 kap. 8, 9 och 12 §§ FB. Beträffande följdändringen i 15 kap. 9 § ifrågasätter inspektionen dock om det inte bör vara möjligt att utan överförmyndarens tillstånd genom försäkringsbolags försorg överföra hos bolaget kvarstående medel till omyndigs räkning i bank. Svenska försäkringsbolags riksförbund gör motsvarande påpekande.

Vad gäller 15 kap. 12 § FB anser försäkringsinspektionen att formuleringen är något oklar men utgår från att lagrummet skall tolkas så, att skyldighet inte skall föreligga för försäkringsbolag att på bank insätta den del av en pension, livränta eller annan periodisk förmån som för kalenderår inte överstiger två basbelopp. Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker att förslaget i fråga om periodiskt utfallande försäkringsbelopp innebär att två basbelopp skall utgöra gränsen för vad som årligen får utbetalas utan överförmyndarspärr. Det lämnas emellertid öppet vilket basbelopp som skall användas, om detta ändras under kalenderåret. Det skulle enligt förbundet i och för sig ligga nära till hands att utgå från det basbelopp som gäller vid varje utbetalningstillfälle. Ett annat sätt är att anknyta till basbeloppet vid kalenderårets början och att vid varje terminsutbetalning se till att beloppet inte överstiger motsvarande del av två sådana belopp. Förbundet menar att sistnämnda lösning av praktiska skäl torde vara den enda som kan komma i fråga inom försäkringsverksamheten.

5.7.3 Inskränkningar i förmyndarens rätt att företa vissa rättshandlingar

Försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund

anmärker att det vid återköp av livförsäkring begreppsmässigt är försäkringsbolaget som genom utgivande av försäkringens uppsamlade tillgodohavande återköper försäkringsbrevet och därmed sin förpliktelse enligt avtalet. Återköpsförbudet i 15 kap. 148 FB bör därför formuleras på så sätt att förmyndaren inte utan överförmyndarens samtycke får låta återköpa livförsäkring alternativt påkalla återköp av försäkring.

5.8 Förmyndarens redovisningsskyldighet

Handikapporganisationernas centralkommitté och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn understryker att redovisningarna till överförmyndaren bör avse inte endast den ekonomiska förvaltningen utan även omfattningen av det arbete som lagts ned på den personliga omvårdnaden och intressebevakningen.

Riksförbundet för social och mental hälsa anmärker att frågan om hur förmyndarens insats på det mera personliga området skall dokumenteras och bedömas är speciellt viktig, om myndlingen själv skall stå för en väsentlig del av arvodet. Förbundet kräver att förmyndaren skall åläggas att årligen lämna myndlingen en redovisning för sitt uppdrag. En sådan redovisning skulle nämligen enligt organisationen kunna stimulera myndlingen till en mer aktiv inställning till den egna livssituationen.

5.9 Ersättning åt förmyndare och gode män

Stockholms tingsrätt anser att såväl arvodet som ersättningen för utgifterna skall i sin helhet bekostas av det allmänna. Promemorieförslaget kommer enligt tingsrätten att i de flesta fall också att innebära att så blir fallet. Men förslaget kommer att medföra mindre lyckade resultat när det gäller gränsfallen. Det borde därför enligt tingsrätten övervägas att låta den omyndige ta del i kostnaderna för förmynderskapet enligt ett system -motsvarande det som gäller för rättshjälpslagens kostnadsbidrag. Härigenom skulle uppnås en lämplig avvägning med hänsyn till bidragsförmågan i varje särskilt fall.

Även Handikappförbundens centralkommitté, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar anser det helt felaktigt att låta den omyndige, eller den för vilken god man förordnats, stå för arvode och kostnader helt eller delvis. De anser att en sådan ordning strider helt mot det synsätt som alltmer trängt igenom och som innebär att samhället skall kompensera den handikappade för de merkostnader som själva handikappet förorsakar. Förmyndares och god mans tjänster skall betraktas som handikappomsorger och vara kostnadsfria. Under alla förhållanden är de gränser som promemorian vill sätta för skyldighet att utge arvode och ersättning

till förmyndaren alltför låga. Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar anser vidare att betalningsplikt för ersättningen till förmyndaren inte bör åläggas den handikappade i andra fall än då sådan

skyldighet skulle ha kunnat åläggas honom för rättshjälp enligt rättshjälpslagen.

Även statens handikappråd ifrågasätter om inte de gränser — två basbelopp då det gäller beräknad årsinkomst och fyra då det gäller

förmögenhet — som är satta för huvudmannens skyldighet att utge arvode

och ersättning är alltför låga.

Sociala centralnämnden i Göteborg ser inte vården av den enskildes rättsliga angelägenheter, vartill enligt nämndens uppfattning förmyndarverksamheten hör, som en i första hand kommunal uppgift. Nämnden

anser i stället att uppgiften mera naturligt kan hänföras till de rättsvårdande myndigheternas verksamhet, för vilken staten har det primära

ansvaret. Mot bakgrund härav bör staten ensam påta sig ansvaret för

kostnaderna i de fall arvode till förmyndare eller gode män skall utgå av

allmänna medel. Härigenom uppnås också den fördelen att arvodena utgår efter samma grunder oavsett var i landet förmynderskapet utövas.

Även socialstyrelsen anser principiellt att staten och inte kommunerna bör svara för de arvoden och ersättningar till förmyndare och gode män

som skall utges av det allmänna. Styrelsen vill i sammanhanget fästa uppmärksamhet på de problem som kan uppstå i de fall omyndigförklarad eller person för vilken god man utsetts bor på ålderdomshem. Styrelsen

anser det rimligt att dessa inte kommer i sämre ekonomisk ställning än

andra pensionärer. Arvodet bör således debiteras den del av deras inkomster som skulle användas för avgift för vården och inte belasta det

belopp de garanteras för egen del. Denna princip bör enligt styrelsens mening komma till uttryck i författningstexten.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget om att arvodet skall bestämmas av överförmyndaren efter grunder som för varje överförmyndardistrikt fastställs av vederbörande kommun eller kommuner. Stockholms överförmyndarnämnd anser att förslaget bör omarbetas i denna del. Förslaget innebär enligt nämnden risk för att olika överförmyndare kan komma att tillämpa helt skilda betraktelsesätt vid

bedömande av arvodets skälighet. Det föreslagna systemet kan komma att

medföra tvistigheter, diskussioner och överklaganden av överförmyndarnas beslut i arvodesfrågor. För överförmyndarna kan detta komma

att medföra en avsevärd ökning av arbetsbördan, utan motsvarande fördel

för de omyndiga, Olägenheterna med promemorieförslaget kan enligt nämnden undvikas om i lag föreskrivs en viss schablon för beräkning av

förmyndares arvoden. Ett visst minimiarvode, beräknat efter en viss procentsats på basbeloppet, bör alltid utgå av allmänna medel. Om förmyndaren anser sig böra ha högre arvode, bör en särskild, motiverad

ansökan härom inges till överförmyndaren eller rätten. Sådant extra

arvode bör utgå av myndlingens medel. Föreningen Sveriges överförmyndare framför liknande synpunkter och efterlyser anvisningar om hur överförmyndaren bör förfara när det finns skäl att tillerkänna förmyndaren ersättning som överstiger normalarvodet.

Även Sveriges domareförbund motsätter sig förslaget att kommunerna själva skall bestämma grunderna för beräkning av arvodena. Det finns enligt förbundets mening inte några sakliga skäl som talar för att olika

arvodesregler skall gälla i kommunerna, men det är likväl att befara att grunderna kan komma att växla mellan kommunerna och att stora variationer kan uppkomma. Regler för ersättningsbeloppens storlek bör enligt förbundets mening fastställas i lag. Inte heller Handikappförbundens centralkommitté eller Riksförbundet

för utvecklingsstörda barn anser att det bör överlåtas till kommunernas fria

bedömning att avgöra hur stort arvode som skall utgå. Förmyndararvode

bör enligt dessa remissinstanser aldrig understiga 10 2 av basbeloppet och

i de fall då uppdraget är särskilt svårt eller tidskrävande måste högre

arvode kunna utgå. För godmanskap kan det vara svårt att fastställa generella arvodesregler. God man med uppgifter jämförbara med en

förmyndares bör dock få arvode enligt samma normer som tillämpas för

förmyndare.

Stockholms tingsrätt, Stockholms överförmyndarnämnd och Malmö kommunstyrelse framhåller angelägenheten av att grunderna för förmyndararvodenas beräkning blir enhetliga för samtliga kommuner och

utgår från att Svenska kommunförbundet kommer att lämna sin

medverkan härtill. Malmö kommunstyrelse understryker att denna medverkan bör ske endast genom rekommendationer till medlemskommunerna. Sveriges advokatsamfund anser att generellt gällande normer bör fastställas centralt till ledning för arvodets bestämmande i det enskilda fallet.

Enligt Stockholms tingsrätt är det angeläget att arvodet ges en sådan storlek att det blir möjligt att intressera lämpliga och kunniga personer för förmyndaruppdrag.

Statens handikappråd, Hundikappförbundens centralkommitté och

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn finner det angeläget att man

följer utvecklingen av förmyndares och gode mäns arvoden. Om det visar sig att det blir alltför stör oenhetlighet kommunerna emellan eller att

arvodena håller sig på alltför låg nivå, bör man överväga att fastställa en

lägsta gräns.

Föreningen Sveriges överförmyndare anser att de föreslagna reglerna om arvode åt god man behöver förtydligas.

Enligt Stockholms överförmyndarnämnd och Föreningen Sveriges

överförmyndare kommer uttrycken beräknad inkomst och tillgångar i de föreslagna bestämmelserna att vålla tolkningssvårigheter. Det är enligt

nämnden önskvärt att i förarbetena anges huruvida tillgångarna, t.ex.

aktier och fastigheter, vid beräkningen skall upptas till nominella värden resp. taxeringsvärden eller till kursvärden resp. försäljningsvärden.

Svea hovrätt påpekar att avgiften till bank för vård av den omyndiges värdehandlingar torde vara den omyndiges utgift, vilken således inte kan ersättas av kommunen.

Stockholms överförmyndarnämnd tar upp frågan om arvode under löpande förvaltningsår för åtgärd som går utöver den sedvanliga ekonomiska förvaltningen, t.ex. en fastighetsförsäljning. Om denna skett i början av ett år men förhandlingar pågått under stor del av det föregående året kan förmyndaren, om han önskar få ett arvode utöver det sedvanliga, med nuvarande regler inte få ansökan härom prövad av överförmyndaren och rätten förrän i samband med avgivande av redovisningen året efter försäljningen. Enligt nämnden bör i den nya lagstiftningen inrymmas möjlighet för överförmyndaren att under löpande förvaltningsår godkänna ersättning för en sådan förvaltningsåtgärd.

5.10 Överförmyndarorganisationen m.m.

Några remissinstanser anser att överförmyndarverksamheten huvudsakligen är av rättsvårdande karaktär och att den därför bör stå under statligt huvudmannaskap. Till dessa hör Stockholms tingsrätt som ställer sig särskilt tveksam till den starka betoningen av överförmyndarnas kurativa verksamhet. Tvivel kan enligt tingsrättens mening inte råda om att en överförmyndares viktigaste uppgift är att utöva tillsyn över förmyndarens ekonomiska förvaltning av den omyndiges tillgångar. De nya beslutsfunktionerna som enligt förslaget läggs på överförmyndarna förstärker = ytterligare överförmyndarverksamhetens rättsvårdande karaktär och gör det än mer befogat än förut att anse denna verksamhet vara väl jämförbar med den rättsvårdande verksamheten vid de allmänna underrätterna. Enligt tingsrättens förmenande faller det sig därför naturligt att anse överförmyndarverksamheten som en statlig uppgift. Skulle emellertid överförmyndarverksamheten även i fortsättningen anförtros kommunerna krävs en vidgad medverkan från dessas sida för att nu föreliggande brister inte skall bestå.

Sveriges domareförbund anser att de möjligheter till ändringar i överförmyndarorganisationen som föreslås i promemorian inte kan anses innefatta garantier för att erforderlig förbättring av organisationen verkligen kommer att genomföras. Förbundet finner det därför nödvändigt att det införs en ordning med överförmyndardistrikt motsvarande tingsrätternas domkretsar och med statliga tjänstemän som överförmyndare. Föreningen Sveriges överförmyndare hyser motsvarande uppfattning men anser härutöver att överförmyndarna till sin hjälp bör ha en förtroendevald nämnd.

Stockholms överförmyndarnämnd finner inte att den föreslagna

organisationen för överförmyndarinstitutionen innebär någon avsevärd

förbättring av den nuvarande organisationen. Visserligen ansluter sig nämnden till uppfattningen att överförmyndaren har att utöva också en kurativ verksamhet. Överförmyndarens främsta uppgift är emellertid enligt nämndens mening av rättsvårdande karaktär. I och för sig kan

nämnden dock godta att kommunerna alltjämt skall vara huvudmän för verksamheten. Övervägande antalet remissinstanser delar dock uppfattningen att i överförmyndarverksamheten ingår också kurativa uppgifter och att en

kommunal förankring skapar de bästa förutsättningarna för att de kurativa

funktionerna kommer att utövas tillfredsställande. Förslaget om att alla

kommuner skall kunna inrätta överförmyndarnämnder har också över lag hälsats med tillfredsställelse. Handikapporganisationernas

centralkommitté och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser

sålunda att överförmyndarfunktionen alltid bör utövas av en sådan nämnd.

Föreningen = Sveriges överförmyndare finner det angeläget att överförmyndarnämnder inrättas i så stor utsträckning som möjligt. Stockholms överförmyndarnämnd anser att en avsevärd förbättring av

förslaget torde kunna åstadkommas genom en föreskrift att kommunerna obligatoriskt, dock med viss dispensrätt, skall inrätta överför-

myndarnämnder med kansli och genom en avsevärd förlängning av

överförmyndarnas mandatperioder. Nämnden föreslår därför att överför-

myndare och ledamöter av överförmyndarnämnd väljs på sex år. Dessutom anser nämnden att det bör finnas ett samband mellan

kommunalvalen och valen av överförmyndare.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att överförmyndarens verksamhet inte bara skall innefatta juridisk och ekonomisk kontroll av

förmyndarens verksamhet inom distriktet utan att den också bör ha ett inslag av kurativ verksamhet. Varje kommun torde utan svårighet kunna

uppbåda lämpliga personer för överförmyndarverksamhet, t.ex. genom att utse en advokat till överförmyndare och knyta en nämnd av personer med sakkunskap på olika områden till överförmyndarverksamheten. Enligt länsstyrelsens mening bör lagstiftaren med förtroende kunna överlåta åt varje kommun att inom vissa ramar själv bestämma organisationen för

kommunens överförmyndarverksamhet. Riksförbundet för social och mental hälsa framför som ett rättssäker-

hetskrav att vid sidan om överförmyndaren inrättas en nämnd, som kan

hjälpa de omyndiga att föra deras talan. Stockholms överförmyndarnämnd anser att den delegationsrätt som föreslås i 19 kap. 17 § FB bör utsträckas att avse även ärenden enligt 15

kap. 13 och 15 §& eftersom i öÖöverförmyndardistrikt där överförmyndarnämnd ej inrättas, den enskilde överförmyndaren själv kommer att

fatta beslut i sådana ärenden. Det synes därför konsekvent att även

ledamot av överförmyndarnämnd tilläggs samma befogenhet.

I frågan om vilka kompetenskrav som bör ställas på en överförmyndare framhåller Stockholms överförmyndårnämnd att en överförmyndare måste

ha inte bara ekonomisk och social insikt utan även en god kännedom om en stor del av den civilrättsliga och socialrättsliga lagstiftningen. Överförmyndaren skall också kunna uppträda som part i mål angående omyndighetsförklaring samt avge skrivelser och yttranden till rätten,

ävensom vara beredd att muntligen och skriftligen upplysa rådfrågande allmänhet om gällande rättsregler rörande en viss fråga. Även i överför-

myndarens rådgivande verksamhet ställs stora krav på hans kunnande och

omdöme. Han är skyldig vara tillgänglig för direkt kontakt genom personligt besök, telefon eller korrespondens med såväl förmyndare,

omyndiga som bankers notariatavdelningar och övriga ombud. Nämnden

anser dock inte att det i lagen bör införas några kompetenskrav utöver dem

som promemorieförslaget innehåller.

Föreningen Sveriges överförmyndare ifrågasätter om inte formella

meriter inom det ekonomiska, juridiska eller samhällsvetenskapliga området bör uppställas som krav för behörighet. Möjligheter bör dock

givetvis finnas till dispens.

Vad gäller tidpunkten för val av överförmyndare kritiserar Föreningen Sveriges Överförmyndare förslaget om att sådant val skall ske före december månads utgång. Enligt föreningens mening bör man hellre

bibehålla den nu gällande föreskriften att val skall ske före utgången av

oktober. En ny överförmyndare behöver ha någon tid till sitt förfogande för att sätta sig in i sin nya syssla.

Några remissinstanser berör frågan om hur tillsynen över

överförmyndarverksamheten skall utövas. Länsstyrelsen i Stockholms län menar att rättens tillsynsfunktion och den därmed förenade inspektions-

skyldigheten medför, särskilt där överförmynderiet handhas av

kommunala nämnder, en i viss mån främmande relation mellan domstolar och kommunala organ. Det hade enligt länsstyrelsen måhända funnits anledning att vid den förordade kommunaliseringen av överförmynderiet överväga en mera genomgripande omgestaltning av lagstiftningen och organisationen på området i den riktningen att i FB regleras de grundläggande och klart domstolsmässiga frågorna om förmynderskap, omyndigförklaring och hävande därav, under det att de förvaltnings-

mässiga frågorna regleras i speciallagstiftning av samma typ som exempelvis socialhjälps- och barnavårdslagarna. Enligt Svea hovrätt kan vägande skäl anföras för att låta annan

myndighet än tingsrätt, som ju har att pröva uppkommande tvister och

ansvarsfrågor i anledning av förmynderskapet, utöva tillsynen över över-

förmyndarens verksamhet. Länsstyrelse eller länsrätt kan härvidlag komma i fråga.

Även statskontoret anser att det bör övervägas att lägga ansvaret för kontrollen av överförmyndarnas verksamhet på länsstyrelserna.

Kommunerna uppvisar även efter de senaste ändringarna betydande

skillnader i storlek och befolkningsunderlag. För de mindre kommunerna

torde det bli svårt att utveckla en överförmyndarorganisation som kan uppfylla kraven på teknisk kompetens, kommunikation, information,

kontroll och tillsyn samt även uppfylla kraven på administrativ effektivitet. Genom att lägga ansvaret för kontrollen över över-

förmyndarna på länsstyrelserna skulle man enligt statskontoret kunna ta till vara dels fördelarna med den kommunala förankringen och dels ernå en enhetligare tillämpning och bättre kontroll och tillsyn. Enligt statskontoret

bör det även övervägas om inte länsstyrelsen bör ha möjlighet att pröva

samgående mellan kommuner till en gemensam överförmyndar-

organisation. Dessutom skulle länsstyrelsen kunna beredas tillfälle att

yttra sig beträffande den tekniska kompetensen vid tillsättning av ny

överförmyndare. För en organisatorisk utformning av här redovisat slag

talar dels att det inom länsstyrelserna redan finns personal som har

ekonomiska och revisionstekniska kunskaper och dels att länsstyrelserna har stor erfarenhet av tillsynsverksamhet inom olika områden och därför

torde ha större möjligheter än domstolarna att utöva en effektiv kontroll.

Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker bestämt att tingsrätterna

behålls som tillsynsorgan. Enligt länsstyrelsen är det ostridigt att tillsynen måste förbättras och att en sådan förbättring kan ske genom att tillsynen flyttas från de allmänna domstolarna till länsstyrelserna. För detta talar att

en länsstyrelses verksamhet spänner över ett mycket vidsträckt område och att länsstyrelserna förfogar över personal med erforderliga

ekonomiska och juridiska kunskaper. Det ter sig enligt länsstyrelsens

mening som ett slöseri med högt utbildad arbetskraft att lägga inspektionsarbetet i sin helhet på befattningshavare med kompetens motsvarande minst tingssekreterare. Länsstyrelsen påpekar vidare att även

om man flyttar tillsynsverksamheten till länsstyrelserna, så måste inte alla domstolens beslut på området överlämnas till tillsynsmyndigheten.

Svea hovrätt anmärker att de föreslagna bestämmelserna om ersättning till överförmyndare möjligen bör föranleda att regeln i 20 kap. 34 § första

stycket FB om ersättning för överförmyndares rättegångskostnad

upphävs.

5.11 Förfarandet i mål om omyndighets- och myndighetsförklaring m.m.

Stockholms tingsrätt avstyrker förslaget om att i mål om omyndighetsförklaring god man i vissa fall skall förordnas för att föra talan för den vars

försättande i omyndighet målet gäller. Tingsrätten menar att den gode mannens uppgift blir illusorisk inte bara i de svåraste sjukdomsfallen utan också i de många fall där kommunikation med patienten visserligen är möjlig men där patienten helt saknar sjukdomsinsikt. Tingsrätten anser

därför att bestämmelserna bör utformas så att huvudförhandling inte blir

nödvändig, om den som skall förklaras omyndig uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller om han skulle lida allvarlig skada av att få del av ansökan om omyndighetsförklaring. I dessa fall bör inte heller biträde förordnas.

Även Svea hovrätt anser att bestämmelserna bör utformas så, att huvudförhandling inte erfordras om den, vars försättande i omyndighet

har satts i fråga, uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida allvarlig skada av att få del av ansökningen. Rättsäkerhetsintressena kan i sådana fall liksom förut tillgodoses genom den kritiska prövning av

läkarintyget som f.n. sker vid domstolarna. Hovrätten anser vidare att möjligheten att i vissa fall förordna god man och i andra fall biträde

förefaller onödigt komplicerad. Det bör vara tillräckligt att förordna

rättegångsbiträde. I lagen bör då tas i en bestämmelse att, om svaranden

uppenbarligen ej förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del

av ansökningen, delgivning får ske med biträdet.

Sveriges domareförbund påpekar att hinder inte torde möta mot att, om

gode mannen medger ansökan, avgöra målet utan huvudförhandling.

I anslutning till 20 kap. 19 § FB ifrågasätter Stockholms tingsrätt om inte biträde som förordnas enligt lagrummet borde tilläggas rätt att, även utan ställning som ombud, vädja mot dom, varigenom den, för vilken han

förordnats, förklarats omyndig. I annat fall framstår möjligheten att få

domen prövad av högre rätt mången gång som skenbar. Inte sällan torde nämligen den omyndigförklarade sakna kraft att överklaga eller utfärda fullmakt för biträdet.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att biträde enligt 20 kap. 19 § FB alltid bör förordnas i sådana fall då god man enligt 17 § samma kapitel inte är aktuell.

Sociala centralnämnden i Göteborg menar att förekomsten av god man i och för sig inte bör utgöra hinder mot förordnande av biträde, eftersom den gode mannen kan sakna juridisk sakkunskap. En utvidgning av möjligheten att förordna offentligt biträde enligt rättshjälpslagen till att

omfatta mål om omyndighetsförklaring kunde även ha övervägts i detta sammanhang.

Med tanke på den genomgripande betydelse som en omyndigförklaring

har för den enskilde individen och av hänsyn till rättssäkerheten anser statens handikappråd att man ytterligare bör analysera möjligheterna att införa ett system med regelbundet —t. ex. vart fjärde år — återkommande

omprövningar av domar på omyndighetsförklaring. Visar detta sig vara praktiskt ogenomförbart bör som ett minimikrav överförmyndarens

skyldighet att göra en årlig genomgång i samarbete med medicinsk och

social expertis lagfästas.

Såväl Handikappförbundens centralkommitté som Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och Riksförbundet för social och mental hälsa

anser att ett system med regelbundet återkommande omprövningar av

domar rörande omyndighetsförklaring bör införas.

Överförmyndarnämnden i Stockholm ställer sig tveksam till förslaget om att överförmyndaren årligen skall gå genom alla förmynderskap, som inte

avser underåriga, och efter samråd med medicinsk och social exptertis bilda sig en uppfattning om huruvida ifrågavarande personer bör förbli omyndigförklaradeeller förklarasåter myndiga. Åtminstone för Stockholms överförmyndarnämnds del torde det vara praktiskt omöjligt att utan

ökning av antalet överförmyndare och en förstärkning av kansliet kunna

genomföra en sådan procedur. I Stockholm finns f. n. ca 2.000 omyndigförklarade. Även om man skulle hinna med att i genomsnitt granska och diskutera tio förmynderskap per dag skulle för genomgången åtgå 200 hela

arbetsdagar.

Även Föreningen Sveriges överförmyndare är tveksam till förslaget om en årlig genomgång av akterna för omyndigförklarade. Skall en sådan genomgång över huvud taget vara möjlig krävs enligt föreningens mening

ingående direktiv om hur uppgiften skall lösas. Stockholms överförmyndarnämnd har i princip intet att invända mot

förslaget att överförmyndare skall kunna ansöka om myndighets-

förklaring. Den praktiska betydelsen av förslaget torde dock enligt nämndens mening bli ringa, utom för de fall då anmälan inkommer från myndighet att omhändertagen omyndigförklarad person bör förklaras åter

myndig. Större betydelse har förslaget att överförmyndare bereds tillfälle att yttra sig över ansökan om myndighetsförklaring.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar hävdar att

ansökan om hävande av omyndigförklaring bör få göras av samma krets som får ansöka om omyndighetsförklaring. I den kretsen bör också

socialnämnd ingå.

När det gäller att stärka rättssäkerheten för den enskilde i mål om omyndighetsförklaring betonar statens handikappråd nödvändigheten av att den undersökning som verkställs inte görs endast från en ensidigt psykiatrisk utgångspunkt. Den psykiatriska expertisen bör kompletteras med socialarbetare inriktade på psykiska handikapp.

Handikappförbundens centralkommitté och Riksförbundet för utvecklings-

störda barn ger uttryck för motsvarande uppfattning.

Socialstyrelsen anför att som villkor för utfärdande av läkarintyg i frågor

om omyndighetsförklaring resp. hävande av sådan bör krävas specialist-

kompetens i psykiatri, i rättspsykiatri eller i förekommande fall i barn-

och ungdomspsykiatri.

5.12 Kostnadsfrågor Svenska kommunförbundet finner det svårt att närmare överblicka de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna av förslaget. Om

kostnaderna för nuvarande överförmyndarorganisation i Stockholm tas till

riktpunkt kan det konstateras att de totala kommunala kostnaderna för förmyndarverksamheten efter den föreslagna reformen skulle komma att uppgå till minst 15 miljoner kronor. Sannolikt bör kostnaderna beräknas till högre belopp, eftersom promemorian syftar till utökade insatser från överförmyndarorganisationen. Styrelsen delar bedömningen att ett särskilt statsbidrag för dessa kostnader inte lämpligen kan införas, men vill ifrågasätta om det kan anses helt felaktigt att utta någon form av tillsynsavgifter ur de inom förmynderskapen förvaltade medlen som ersättning för överförmyndarorganisationens insatser.

Malmö kommunstyrelse har i princip intet att erinra mot att överförmyndarverksamheten och i viss utsträckning även förmyndarnas verksamhet skall finansieras av allmänna medel. Kommunstyrelsen finner det också riktigt att finansieringen primärt sker med kommunala medel. Härmed är emellertid inte sagt att kostnaden helt eller slutligt också skall stanna på kommunerna. Även om man enligt kommunstyrelsen bör acceptera ett betydande inslag av social omsorg i förmyndar- och överförmyndarverksamheten, torde det vara obestridligt att en avsevärd del av arbetsuppgifterna är att hänföra till rättsvårdande verksamhet. Kommunstyrelsen finner det därför vara en förutsättning för ett genomförande av promemorians förslag i vad avser finansieringen av förmyndar- och överförmyndarverksamheterna att kommunerna erhåller statsbidrag till sina kostnader. Härvid synes ett bidrag med 70 26 vara väl avvägt. Det förhållandet att ett statsbidragssystem skulle nödvändiggöra vissa eljest onödiga detaljregleringar och att kommunernas kostnader för förmyndarvården torde bli förhållandevis begränsade finner kommunstyrelsen inte utgöra några acceptabla skäl för ett avvisande av statsbidragstanken.

Sociala centralnämnden i Göteborg har uppfattningen att staten primärt skall svara för arvoden och ersättningar till förmyndare och gode män, när dessa skall utgå av allmänna medel, samt att kostnaderna för överförmyndarverksamheten bör täckas genom särskilda statsbidrag.

5.13 Kontroll över boutredningsmans förvaltning

Stockholms överförmyndarnämnd ställer sig tveksam till förslaget att boutredningsman i dödsbo med omyndig delägare skall avge redovisning över förvaltningen till överförmyndaren. Enligt nämnden är det inte rimligt att begära att överförmyndare skall ha den tid eller kompetens som krävs för att granska förvaltningen av ett stort, invecklat dödsbo. Nämnden anser i stället att överförmyndaren, som nu har möjlighet att begära att dödsbo avträds till förvaltning av boutredningsman, skall få samma möjlighet som dödsbodelägare att hos rätten begära förordnande av god man för granskning av förvaltningen i de fall överförmyndaren anser detta påkallat. Ersättning åt gode mannen bör utgå av dödsboets medel.

I fråga om redovisning av medel som innestått hos bank utgår Svenska

bankföreningen från att banks kontokurant utvisande insättningar och uttag under året samt behållningen vid årets slut skall betraktas såsom bevis i lagens mening om de nämnda förhållandena.

Svea hovrätt anmärker att promemorian inte innehåller någon övergångsbestämmelse avseende de boutredningsmän som förordnats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Åliggandet för rätten att kontrollera att redovisningsskyldigheten fullgörs torde alltid komma att avse även dessa äldre boutredningsmannaförordnanden. Kontrollen förutsätter att rätten upprättar en förteckning över meddelade förordnanden. Med hänsyn bla. till de omfattande ändringar i den judiciella indelningen som ägt rum de senaste åren torde en genomgång av äldre förordnanden vara synnerligen omständlig och arbetskrävande. Hovrätten vill därför ifrågasätta om inte kontrollen av dessa bör göras beroende av att dödsbodelägare eller annan, som enligt 19 kap. 1 § ÄB äger påkalla boutredningsmannaförordnande, eller boutredningsmannen gör anmälan därom till den rätt varunder boet lyder.

Även Sveriges domareförbund berör de äldre förordnandena och erinrar om att tingsrätterna f.n. inte regelmässigt för några förteckningar över meddelade boutredningsmannaförordnanden och att det därför inte är möjligt att för dödsbon, som avträtts till förvaltning före lagens ikraftträdande, utfärda vitesförelägganden i händelse av boutredningsmans försumlighet.

Vad angår den föreslagna skyldigheten för dödsbo att till rätten lämna in extra avskrift av bouppteckningen i sådana fall då dödsbodelägare är omyndig vid äventyr att avskriften tas på boets bekostnad framhåller Sveriges domareförbund att det kan innebära ett inte oväsentligt merarbete för tingsrätten att avkräva ingivaren avgiften för den extra kopian.

5.14 Skydd för omyndigs och dödsbodelägares medel genom försäkring eller på annat sätt

Riksförbundet för social och mental hälsa kritiserar att det i promemorian inte läggs fram något förslag om försäkring till skydd för omyndigas och dödsbodelägares medel.

5.15 Avveckling av äldre godmanskap

Kammarkollegiet upplyser inledningsvis att det alltjämt förekommer att äldre godmanskap avvecklas genom att gode mannen levererar in medlen till kollegiet och att man därför kan räkna med en betydande minskning av antalet vid tingsrätterna kvarstående äldre godmanskap.

Kollegiet beklagar att i promemorieförslaget uppställts krav på att godmansmedlen måste betalas in till kollegiet för att preskription skall kunna inträda. Med hänsyn till den förr ofta bristfälliga redovisningen av

äldre godmanskap har man nämligen enligt kollegiets erfarenhet att räkna

med att det finns risk att inte alla äldre godmanskap uppmärksammas. Enligt kollegiets mening bör, utan avgörande i varje särskilt fall, såväl bortovarandes som andra rättsägares rätt till medel som förvaltas på grund

av äldre godmanskap preskiberas vid tvåårstidens utgång, såvida inte anspråk på medlen framställts dessförinnan. Något avgörande bör härvid

inte fästas vid om godmanskapen avlsutats genom att medlen inbetalats till

kollegiet eller ej. Kollegiet kritiserar den föreslagna bestämmelsen om att rätten skall

kunna bereda känd person, som inte anmält anspråk inom lagens

tvåårsfrist, tillfälle att framställa anspråk inom viss tid därefter. Enligt

kollegiets mening bör denna bestämmelse utgå och ersättas av en särskild

paragraf med bestämmelser om avstående av arvsfondens rätt till medel

som tillfallit fonden genom avveckling av äldre godmanskap. Enligt denna paragraf bör reglerna om avstående i 5 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden äga motsvarande tillämpning. Vidare bör föreskrivas att medel kan avstås till förmån för bortovarande arvinges skyldemän, om det får anses billigt. Härigenom skulle det enligt kollegiet bli möjligt att avstå arvsfondens rätt till förmån för såväl arvlåtares som arvinges utomäktenskapliga arvingar.

Svea hovrätt anser beträffande rättens domförhet att reglerna i ärendelagen om prövning av tvistiga ärenden bör tillämpas endast i de fall

där någon anmält anspråk på förvaltade medel.

5.16 Ikraftträdande

Stockholms överförmyndarnämnd menar att många skäl talar för att de

nya bestämmelserna om överförmyndares arvode skall gälla fr.o.m. den 1

föreskriften i 17 kap. 7 § om ingivande till rätten av uppgift över tillsynen

över förmyndares förvaltning upphävdes med utgången av år 1974. Om man i Övrigt ser till förslaget i dess helhet — och särskilt de delar därav

som innebär att domstolens prövning i vissa ärenden skall övergå till överförmyndaren — förutsätter detta att en förstärkt överförmyndarorganisation fungerar. Då denna emellertid inte kan vara genomförd förrän

tidigast den 1 januari 1976, föreslår nämnden att övriga lagändringar skall gälla fr.o.m. den 1 januari 1976.

Malmö kommunstyrelse anser att de nya bestämmelserna i FB med undantag av 19 kap. 2—38 och 16—188§ bör träda i kraft först den 1 juli 1975 med hänsyn till att förmyndarnas redovisningar för förvaltningen

under år 1974 i stor utsträckning kan beräknas komma in till förmyndarna först efter den 15 februari 1975, i många fall inte förrän i april nämnda år.

Föreningen Sveriges överförmyndare anser det lämpligt att frågan om

arvodering av överförmyndare gäller fr. o. m. den 1 januari 1975. I övrigt föreslår föreningen att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den I januari 1976.

6 Föredraganden

6.1 Allmänna synpunkter

Gällande bestämmelser på förmynderskapsrättens område återfinns i 9-20 kap. föräldrabalken (FB). De motsvarar i huvudsak 1924 års lag om förmynderskap, även om en del betydelsefulla ändringar har gjorts under årens lopp. BI. a. har myndighetsåldern sänkts i två omgångar, nämligen från 21 till 20 år den I juli 1969 och från 20 till 18 år den 1 juli 1974.

Trots de vidtagna ändringarna har de ekonomiska och sociala omdaningarna under senare tid medfört att förmynderskapslagstiftningen har blivit föråldrad i åtskilliga hänseenden. Detta gäller främst grunderna för omyndighetsförklaring samt förmynderskapsförvaltningen och kontrollen över den.

Omyndighetsförklaring innebär alltid ett allvarligt ingrepp i en persons liv. Den omyndigförklarade förlorar inte bara rätten att själv bestämma över sina ekonomiska angelägenheter. En omyndigförklaring medför även långtgående verkningar på områden som ligger utanför den ekonomiska rörelsefrihetens. Bl.a. är den omyndigförklarade utesluten från rösträtt. Över huvud taget medför en omyndighetsförklaring som regel en stark begränsning av möjligheten att ta egna initiativ och hävda egna åsikter. Petta kan få allvarliga följder för den omyndigförklarades psykiska tillstånd. När omyndigförklaring väl en gång har skett kan det vara svårt att få den hävd.

Med hänsyn till de ingripande verkningar som sålunda är förenade med en omyndigförklaring finns det skäl att överväga om de nuvarande grunderna för en sådan förklaring är lämpligt utformade. Gällande lagstiftning bygger på den grundsynen att en omyndigförklaring i första hand skall ske, när en person av viss anledning har bristande förmåga att sköta sina ekonomiska angelägenheter. Det bör emellertid undersökas om man inte i större utsträckning kan bereda hjälp åt dem som i och för sig är ur stånd att själva ha hand om sin ekonomi utan att de för den skull behöver förklaras omyndiga.

Enligt vår nuvarande lagstiftning är förmyndarens huvuduppgift att förvalta den omyndiges egendom. Det föreskrivs visserligen i lagen att förmyndaren vid behov också skall sörja för myndlingens person. Denna uppgift har dock kommit att stå något i bakgrunden, särskilt som något arvode inte utgår för denna del av förmynderskapet. Även på denna punkt finns det skäl att överväga en ändring i nuvarande regler.

Förmynderskapslagstiftningen innehåller detaljerade regler för den ekonomiska förvaltningen av förmynderskapen. Det främsta målet för denna förvaltning är att skapa trygghet för att myndlingens medel bevaras och att se till att skälig avkastning erhålls. I det syftet finns utförliga regler om placering av omyndigs medel. Dessa regler har emellertid kommit att

8 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

fungera mindre väl i tider med ett fluktuerande penningvärde. Särskilt de restriktiva bestämmelserna om placering av omyndigs tillgångar i aktier har i vissa fall hindrat en värdesäkring av omyndigmedel. Det finns därför anledning att mjuka upp såväl dessa som andra bestämmelser som rör den ekonomiska förvaltningen.

En annan fråga som bör uppmärksammas är frågan om arvode till förmyndare. Nuvarande regler innebär att förmyndarna har rätt till arvode

med en viss procentuell andel av den omyndiges behållna inkomst. Denna

ordning har kritiserats vid upprepade tillfällen. Bl.a. har situationen ansetts otillfredsställande i sådana fall då den omyndige inte har några

andra inkomster än folkpension, livränta o.d. Det finns därför skäl att

överväga om inte kostnaderna för förmyndarförvaltningen bör helt eller delvis flyttas över på det allmänna. I samband därmed bör förmyndararvodets storlek tas upp till diskussion. Även när det gäller kontrollen över förmyndarnas förvaltning har tiden blivit mogen att ta upp det nuvarande systemet till omprövning. Det finns

bl.a. skäl att överväga om den nuvarande överförmyndarorganisationen

skall bestå och om domstolarna skall utöva tillsyn på samma sätt som hittills.

De nu berörda frågorna liksom andra problem som hänger samman med förmynderskapslagstiftningen har behandlats av förmynderskapsutred-

ningen. Utredningen har redovisat huvuddelen av sina resultat i betän-

kandet (SOU 1970:67) Förmynderskap. Utredningens förslag har remiss-

behandlats och därefter överarbetats inom justitiedepartementet. I departementspromemorian (Ds Ju 1974:7) Förmynderskap har lagts fram förslag

till ändringar i förmynderskapslagstiftningen m. m.

Promemorieförslaget innebär för det första att grunderna för omyndighetsförklaring begränsas. En person skall enligt förslaget kunna förklaras omyndig endast om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för

honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter. Samtidigt föreslås ökade möjligheter att förordna god man för den som behöver bistånd i ekonomiska eller rättsliga angelägen-

heter eller i vården om sin person.

De processuella reglerna om omyndighetsförklaring och hävande av

omyndighetsförklaring föreslås bli ändrade så att den enskildes rättssäkerhet stärks och man får bättre garantier för att en omyndighetsförklaring blir hävd när skäl för den inte längre föreligger.

När det gäller förmyndarens uppgifter betonas i promemorian att han inte bara skall syssla med ekonomisk förvaltning utan också sörja för den omyndiges person. Reglerna om placering av den omyndiges medel föreslås bli ändrade så att förmyndarna får större möjlighet att placera medlen

i värdesäkra tillgångar. Vidare föreslås vissa lättnader i förmyndarnas

redovisningsskyldighet. |

Förmynderskap skall enligt förslaget alltjämt stå under kontroll av

överförmyndaren och rätten. Det nuvarande systemet med kommunalvalda överförmyndare behålls. Kommunerna får dock möjlighet att i stället för överförmyndare utse överförmyndarnämnder i enlighet med den

ordning som nu gäller i Stockholm. Reglerna om ersättning till överför-

myndare ändras så att verksamheten inte längre skall bekostas genom avgifter från de omyndiga utan i stället betalas av kommunerna.

Även de nuvarande bestämmelserna om ersättning till förmyndare änd-

ras. Det slås fast att förmyndaren har rätt till arvode inte bara för den ekonomiska förvaltningen utan också för vården av den omyndiges person. Arvodet skall i varje särskilt fall bestämmas av överförmyndaren

enligt grunder som fastställs av kommunen. Arvodet skall utges av den

omyndige i den mån hans beräknade årsinkomst överstiger ett belopp

motsvarande två basbelopp eller, om ej särskilda omständigheter föranle-

der annat, han har tillgångar till ett värde överstigande fyra basbelopp. I annat fall skall förmyndararvodet betalas av kommunen. God man föreslås bli berättigad till arvode med belopp som överförmyndaren bestämmer. Överförmyndaren skall också avgöra i vad mån

arvodet skall utges av den för vilken den gode mannen har förordnats eller av kommunen.

För att underlätta rekryteringen av förmyndare föreslås i promemorian

att kommunen när det gäller förordnande av förmyndare skall beredas tillfälle att lämna förslag på person lämplig för uppdraget.

Promemorian innehåller slutligen förslag till ändringar i ärvdabalken som syftar till en förstärkt kontroll över boutredningsmans förvaltning. Det föreslås också en särskild lag om avveckling av äldre godmanskap.

Promemorieförslaget har under remissbehandlingen fått ett övervägande gynnsamt mottagande. Bl.a. uttrycker flera remissinstanser tillfredsställelse över att grunderna för omyndigförklaring inskränks och att godmansinstitutet byggs ut. Också de föreslagna reglerna om ersättning till förmyndare och gode män och till överförmyndare godtas i allmänhet. även om en del detaljanmärkningar framförs.

För min del anser jag att promemorieförslaget i allt väsentligt tillgodoser

det starka reformbehov som finns på förmynderskapsrättens område. Även om det på några punkter kan finnas skäl att diskutera andra lösningar

än som förs fram i promemorian, finner jag att promemorieförslaget i allt väsentligt bör genomföras.

6.2¶Grunderna för omyndighetsförklaring och förordnande av god man

Enligt de ändringar i FB som nyligen har vidtagits och som trädde i kraft

den 1 juli 1974 är myndighetsåldern 18 år. Den som är under 18 år betecknas som underårig och är omyndig. Han har i princip inte rätt att själv råda

över sin egendom eller att ingå rättshandlingar. För de närmare bestämmelserna härom har redogjorts 1 avsnittet 2.1.

Den som har fyllt 18 år kan under vissa förutsättningar som anges i 10 kap. I $ FB förklaras omyndig av domstol. Om det i fråga om en underårig person föreligger något sådant förhållande som anges i 10 kap. I 8 FB kan domstol förklara att han skall förbli omyndig efter uppnådd myndighetsålder.

Enligt 10 kap. 1§ första — tredje punkterna FB kan omyndighetsförklaring ske oberoende av vederbörandes samtycke om han (1) på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, (2) om han genom slöseri eller annan

grov vanvård av sin egendom eller på annat sätt genom otillbörligt förfarande med avseende på egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd, eller (3) om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och till följd

härav inte kan vårda sig eller sin egendom. Dessutom kan en person omyndigförklaras enligt fjärde punkten i samma paragraf om han själv begär det eller samtycker till det och han på grund av sjukdom, försvagat

hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller av annan orsak behöver annans

bistånd i vården av sina angelägenheter.

Omyndigförklaringen skall hävas av domstolen, om den omyndige fin-

nes vara i stånd att själv ta vård om sina angelägenheter.

Som närmare har redogjorts för i avsnittet 2.3 förlorar en omyndigförklarad person inte bara rådigheten över sin egendom och rätten att företa

rättshandlingar. Hans personliga frihet blir också inskränkt i väsentliga

avseenden. Åtskilliga bestämmelser föreskriver förbud för omyndig-

förklarad att utöva visst yrke eller inneha visst förtroendeuppdrag. En

omyndigförklarad får vidare inte gifta sig, adoptera eller adopteras utan förmyndarens samtycke. När det gäller giftermål kan förmyndarens samtycke dock ersättas av rättens tillstånd. En annan kännbar påföljd av en omyndigförklaring är förlusten av rösträtten. Bestämmelse härom finns i3 kap. 2§ i den nya regeringsformen.

Tiden får nu anses vara inne för en radikal omprövning av gällande omyndighetsgrunder. Det synsätt som präglat den nuvarande lagstift-

ningen återgår på värderingar från 1800-talet. Det utmärks framför allt av önskemålet att skydda den enskildes tillgångar för hans egna dispositioner.

Detta var förklarligt i en tid då det sociala trygghetssystemet ännu inte

hade byggts upp. I dag framstår emellertid omyndighetsgrunderna i viss utsträckning som föråldrade. Särskilt gäller detta de båda grunderna slöseri och missbruk av rusgivande medel i 10 kap. 1 § andra och tredje punkterna FB. Vad gäller de grunder som anges i 10 kap. 1 § första och fjärde punkterna FB framstår inte sällan en omyndighetsförklaring i dessa fall som en alltför ingripande åtgärd i förhållande till det praktiska behovet. Med hänsyn till de väsentliga inskränkningar i rådigheten över såväl

ekonomiska som personliga förhållanden som en omyndighetsförklaring

medför bör en sådan förklaring komma till stånd bara när det föreligger

verkligt behov av en så genomgripande åtgärd. Det hjälpbehov som föreligger torde ofta kunna tillgodoses utan att förmyndare förordnas.

Tillvaratagandet av någons personliga intressen är en uppgift som står samhällets socialvårdande uppgifter nära. I socialhjälpslagen är det redan

nu fastslaget att kommunerna har skyldighet att skaffa sig kännedom om

de enskildas behov av omvårdnad och att verka för att detta blir tillgodosett. Socialstyrelsen har också meddelat råd och anvisningar om hur denna

socialvårdens uppsökande verksamhet bör bedrivas.

Kommuner har under senare år prövat olika lösningar för att bispringa

ensamma och isolerade personer. I en del fall har kommunerna delats in i

distrikt och särskild kontaktman anställts för varje distrikt. Härigenom har skapats möjligheter till större personkännedom. En del kommuner har försökt tillgodose behovet av kontinuerlig kontakt genom att inrätta olika

former av telefonservice. Den utveckling på området som sålunda pågår måste hälsas med till-

fredsställelse. Frågan om en vidare utveckling av denna verksamhet kommer att prövas av socialutredningen (S 1969:29), som enligt sina direktiv har att ge över socialhjälpslagen.

Även när det gäller personer som vistas på vårdanstalter av olika slag

pågår ett omfattande arbete i syfte att skapa en bättre vårdmiljö. Bl. a. har

landstingsförbundet satt i gång en fortbildningsverksamhet som skall ge alla personalkategorier inom sjukvården ökade kunskaper i praktiskt tilllämpad patientpsykologi och som har till mål att förbättra relationerna mellan personal och patienter och patienters anhöriga. Tidigare i är har chefen för socialdepartementet tillsatt en utredning med uppgift att pröva

bl. a. vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att underlätta kontakterna mellan de för sjukvården ansvariga och patienterna. Givetvis är det angeläget att de som vistas på vårdanstalt inte bara har

goda relationer till vårdpersonalen utan också att de har möjlighet till

kontakt med personer utanför anstalten. Även på denna punkt torde en

utbyggnad av kommunernas uppsökande verksamhet ha en viktig uppgift att fylla.

Den hjälpverksamhet som nu har angetts bör uppenbarligen i första

hand ta sikte på vården av enskildas personliga angelägenheter. De som

deltar i hjälpverksamheten bör emellertid också kunna bistå enskilda i vissa rättsliga angelägenheter av enklare natur, exempelvis mellanhavanden med vårdmyndigheter. Hjälp bör också kunna lämnas när den enskilde kallas till en bouppteckning eller ett arvsskifte, när han delges ett betalningsföreläggande eller när han behöver föra talan om socialförsäkrings-

förmån. Vid behov bör den som bistår den enskilde kunna få formell fullmakt att uppträda som ombud. Emellertid krävs det härvid att den enskildes psykiska tillstånd är sådant att han kan ingå giltiga rättshandlingar.

I vissa fall kan den enskildes behov av hjälp i rättsliga eller ekonomiska

angelägenheter vara så omfattande att det inte är tillräckligt med det

bistånd som kan lämnas inom ramen för den nyss angivna hjälpverksam-

heten. Den enskilde kan exempelvis ha sådana tillgångar att det behövs cn

fortlöpande ekonomisk förvaltning. Det kan också vara fråga om att vidta en rättslig åtgärd som kräver särskild sakkunskap. Oberoende av den

rättsliga åtgärdens natur kan förhållandena vara sådana att den enskilde på

grund av sin sinnesbeskaffenhet inte själv kan föra sin talan och inte heller utfärda fullmakt för ombud.

Även om situationen är sådan som nu har angetts torde det i många fall

vara möjligt att bereda den enskilde erforderlig hjälp utan att han behöver

förklaras omyndig. Redan i dagens läge finns vissa möjligheter att för-

ordna god man för den som på grund av sjukdom inte själv kan förvalta sin

egendom eller bevaka sin rätt. En förutsättning är emellertid att sjukdomen är av övergående natur. Vidare gäller som villkor att den sjuke har

samtyckt till åtgärden, om inte sjukdomen medför hinder för inhämtande

av samtycke.

Om man vill att de enskilda i större utsträckning än f.n. skall kunna få den hjälp som behövs utan att omyndigförklaring behöver tillgripas ligger det nära till hands att bygga ut godmansinstitutet. Förutsättningarna för

förordnande av god man måste i så fall vidgas genom att man slopar kravet på att sjukdomen skall vara av övergående natur. Vidare måste god man kunna förordnas inte bara vid sjukdom utan också när hjälpbehovet orsa-

kas av ålderdomssvaghet eller annan liknande omständighet. God man bör kunna förordnas såväl när det föreligger behov av hjälp i rättsliga eller

ekonomiska angelägenheter som när någon behöver bistånd i vården om

sin person.

Även om man i enlighet med det anförda bygger ut samhällets kurativa verksamhet och vidgar förutsättningarna för förordnande av god man är det dock uppenbart att man inte helt kan undvika omyndigförklaringar. Beaktas bör bl. a. att om man alltid skulle låta den som har nedsatt psykisk

hälsa behålla sin rättsliga handlingsförmåga och i stället tillgodoser hans

behov av bistånd genom förordnande av god man e. d., så finns det risk för

att den sjuke själv ingår rättshandlingar i strid med de åtgärder som vidtas

av den gode mannen. Detta kan uppenbarligen vara till skada såväl för den sjuke själv som för tredje man.

I de flesta fall torde det emellertid finnas små risker för att den sjuke på

det angivna sättet skall ingå kolliderande rättshandlingar. Särskilt liten torde risken vara i de fall då den sjuke själv är på det klara med sitt behov

av hjälp, dvs. sådana fall som avses med 10 kap. 1 § fjärde punkten FB. Även i andra situationer, t.ex. när den sjuke är föremål för fortlöpande vård, torde man , normalt kunna bortse från risken för kolliderande rättshandlingar.

I promemorian föreslås väsentliga inskränkningar i de gällande omyndighetsgrunderna jämsides med en vidgning av möjligheterna att förordna god man. Av omyndighetsgrunderna föreslås samtliga upphävda utom den

som inryms i 10 kap. 1§ första punkten FB. Vad gäller denna punkt

föreslås den inskränkningen att omyndighetsförklaring inte får ske om den enskilde kan få erforderligt bistånd i vården av sina angelägenheter genom att god man förordnas för honom eller på annat mindre ingripande sätt. Härutöver föreslås en modernisering av terminologin på så sätt att uttrycken sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av själsverksamheten byts ut mot orden psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag.

Vad gäller bestämmelserna i 18 kap. 3 § FB om förordnande av god man föreslås att god man inte bara som hittills skall kunna förordnas vid övergående sjukdom utan också då någon på grund av varaktig sjukdom, försvagat hälsotillstånd eller liknande är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom. Vidare skall god man enligt förslaget kunna förordnas för att sörja för någons person. I likhet med vad som är fallet enligt gällande rätt fordras enligt förslaget i princip att den för vilken gode mannen skallutses har samtyckt till förordnandet. Kravet på samtycke skall dock kunna efterges i vissa situationer.

De nu återgivna delarna av promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Från flera håll, bl.a. från socialstyrelsen och från några handikapporganisationer, uttrycker man tillfredställelse över att grunderna för omyndigförklaring inskränks och att möjligheterna utvidgas att på annat sätt än genom omyndigförklaring bistå dem som behöver hjälp i personliga eller ekonomiska angelägenheter.

Några remissinstanser uttrycker dock tveksamhet inför de förslag som läggs fram i promemorian. Bl. a. framhålls från några håll att det kan vara av värde att behålla de omyndighetsgrunder som innefattas i 10 kap. I $ andra - fjärde punkterna FB.

Mot detta vill jag för det första invända att de grunder för omyndighetsförklaring som är upptagna i 10 kap. 1 § andra och tredje punkterna redan nu torde komma till användning i ytterst begränsad omfattning. Detta framgår bl. a. av de uppgifter som Stockholms tingsrätt har lämnat i sitt remissvar. Som jag tidigare antytt måste det också anses vara en alltför långtgående åtgärd att omyndigförklara en person endastav denanledningen att han är slösaktig. Det torde normalt inte heller finnas anledning att omyndigförklara den som missbrukar rusgivande medel. Det hjälpbehov som i sådantfallkan finnas torde, oavsett om det gäller ekonomiskaellerpersonliga angelägenheter, i de flesta fall kunna tillgodoses av samhället utan att omyndigförklaring behöver tillgripas. Påpekas bör emellertid att vissa sjukdomstillstånd som hänger samman med missbruk av alkohol eller narkotika kan hänföras under begreppet psykisk sjukdom. För dessa fall kan alltså omyndighetsgrunden i 10 kap. I $ första punkten bli tillämplig. På grund av det sagda tillstyrker jag promemorians förslag att omyndighetsgrunderna i 10 kap. I $ andra och tredje punkterna FB skall utmönstras.

Om man, som jag ämnar föreslå i det följande, vidgar möjligheterna att förordna god man enligt 18 kap. 3 § FB, finns det enligt min mening inte heller skäl att behålla omyndighetsgrunden i 10 kap. 1§ fjärde punkten FB. Några remissinstanser uttalar tvekan på denna punkt och menar att det innebär trygghet för den som känner krafterna svika att själv i tid kunna begära sig omyndigförklarad och därmed skapa garantier för att han inte senare skall åstadkomma skada för sig själv eller sina anhöriga genom att ingå obetänksamma rättshandlingar. För min del anser jag att en sådan trygghet mycket väl kan åstadkommas även om fjärde punkten slopas. Den angivna situationen är just ett exempel på fall då god man bör kunna förordnas. Om den enskildes hälsotillstånd senare skulle bli sådant att en omyndigförklaring är nödvändig, kan överförmyndaren eller någon av den sjukes anhöriga ta initiativ till en sådan åtgärd. Med hänsyn till det sagda anser jag att omyndighetsgrunden i 10 kap. 1§ fjärde punkten FB utan nackdel kan upphävas.

Promemorians förslag till ändrad terminologi i 10 kap. I $ första punkten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Den föreslagna terminologin överensstämmer också med de uttryckssätt som numera förekommer inom vårdområdet (jfr lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda). Förslaget bör därför genomföras.

Även i övrigt anser jag att den föreslagna utformningen av 10 kap. 18 första punkten FB bör godtas. Omyndigförklaring skall alltså kunna ske endast om någon på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för den som ansökningen avser eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter. Detta innebär att domstolen, sedan det har konstaterats att den enskildes tillstånd är sådant som anges i lagrummet, i första hand skall pröva om han inte kan få tillfredsställande personlig omvårdnad genom anhöriga, inom ramen för kommunens sociala verksamhet eller på sjukvårdsinrättning e.d. Vidare bör prövas om inte den enskildes rättsliga eller ekonomiska angelägenheter kan bli tillfredsställande skötta på något av de angivna sätten eller genom t. ex. banks notariatavdelning, advokat eller annan förtroendeman. Skulle den enskildes behov av hjälp inte kunna tillgodoses på sådant sätt, ankommer det på domstolen att pröva om det inte är tillräckligt att förordna god man. Som jag redan tidigare har framhållit kan emellertid förhållandena ibland vara sådana att en omyndigförklaring framstår som oundgänglig. Framför allt torde detta vara fallet, om det finns en överhängande risk för att den sjuke ingår rättshandlingar som kolliderar med dem som en god man skulle

komma att ingå och detta skulle medföra väsentlig skada för den sjuke.

När det därefter gäller förutsättningarna för förordnande av god man enligt 18 kap. 38 FB har flertalet remissinstanser godtagit promemorians

förslag. Från några håll har man emellertid framfört önskemål om att inte bara sjukdom, försvagat hälsotillstånd och liknande utan också hämmad

förståndsutveckling skall kunna föranleda godmansförordnande. Jag biträder denna uppfattning. Däremot kan jag inte dela vissa remissinstansers åsikt att även oerfarenhet bör kunna utgöra grund för förordnande av god

man. Som dessa remissinstanser har framhållit kan det visserligen inträffa att den som nyss har fyllt 18 år och därmed blivit myndig kan

behöva bistånd i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter. Problemet är emellertid inte begränsat till ungdomar. Även äldre personer som i och för

sig är fullt friska kan på grund av oerfarenhet e.d. ha svårt för att

ensamma bevaka sina intressen. Enligt min mening skulle det emellertid föra alldeles för långt att för alla dessa fall införa en möjlighet att förordna

god man. Skulle någon på grund av oerfarenhet eller liknande behöva hjälp

i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter står andra möjligheter till buds. Jag vill bl.a. hänvisa till samhällets rättshjälp och till det bistånd med ekonomisk förvaltning som lämnas av banker och liknande. Med hänsyn

till det sagda avstyrker jag förslaget om att god man skall kunna förordnas

för den som på grund av oerfarenhet inte kan tillvarata sina angelägenheter.

Under remissbehandlingen har kritik även förts fram mot promemorians förslag om att god man skall kunna förordnas endast när någon är ”ur stånd” att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom osv. Det har framhållits att möjligheterna att förordna god man härigenom blir alltför begränsade

och att det bör vara tillräckligt att någon ”behöver bistånd” med att bevaka sin rätt etc. Jag delar denna uppfattning och förordar att lagrummet

på denna punkt får den utformning som har föreslagits under remissbehandlingen. Genom att det i lagrummet samtidigt sägs att domstolen skall

förordna god man endast när så erfordras får man garantier för att god man

inte utses i sådana situationer då den enskildes hjälpbehov kan bli tillfredsställande uppfyllt på annat sätt.

Vad i övrigt beträffar förutsättningarna för förordnande av god man är det givetvis angeläget att så långt möjligt undvika att en god man och hans huvudman företar kolliderande rättshandlingar. Huvudprincipen bör därför liksom enligt gällande rätt vara att god man får förordnas endast med

den enskildes samtycke. Som har framhållits under remissbehandlingen

talar vissa skäl för att man dessutom ställer upp en regel om att god man inte skall kunna förordnas, om det föreligger risk för kolliderande rätts-

handlingar. Enligt min mening torde det dock bli mycket svårt för dom-

stolarna att bedöma om det i det särskilda fallet föreligger sådan risk. Följden av en sådan regel skulle kunna bli att domstolarna tillämpade en restriktiv praxis när det gäller förordnande av god man. Därmed skulle det

tidigare angivna önskemålet att så långt möjligt begränsa antalet omyn-

digförklaringar motverkas. Med hänsyn härtill anser jag att det diskuterade villkoret inte bör tas upp i lagtexten.

Enligt gällande lag efterges kravet på den sjukes samtycke till förordnande av god man, om sjukdomen medför hinder mot inhämtande av sådant samtycke. Denna undantagsregel bör enligt promemorian behållas.

Med hänsyn till intresset av att så långt möjligt låta godmansförordnanden

ersätta omyndigförklaringar bör det enligt promemorian öppnas möjlighet att även i annat fall förordna god man, trots att den enskilde inte har lämnat sitt samtycke. Det bör dock i sådant fall krävas att särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl bör enligt promemorian i första hand kunna föreligga, om den enskilde är part i rättegång och hans psykiska

tillstånd är sådant att han inte själv kan föra sin talan. Det kan då inträffa

att den enskildes talan eller den talan som förs mot honom måste avvisas, om han inte får en ställföreträdare. Promemorieförslaget har i denna del

lämnats utan erinran av remissinstanserna och bör enligt min mening

genomföras.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att 18 kap. 3 §& FB får det inne-

hållet att om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling,

försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, så skall rätten, där så erfordras, förordna god man för honom. Vidare bör före-

skrivas att godmansförordnande ej får ges utan samtycke från den enskilde, såvida inte hans tillstånd medför hinder mot inhämtande av samtycke eller

det annars föreligger särskilda skäl.

Jag återkommer i ett följande avsnitt till den gode mannens uppgifter. Jag vill emeHertid här påpeka att, om huvudmannen sedan god man har förordnats skulle företa rättshandlingar i strid med gode mannens vilja, så kan dessa rättshandlingar i vissa fall bli ogiltiga enligt lagen om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Är inte' denna lag tillämplig, torde rättshandlingarna i princip bli gällande. Givetvis

kan detta ibland medföra svårigheter. Skulle allvarliga brister uppstå i

samarbetet mellan huvudmannen och den gode mannen, kan en omyndigförklaring bli aktuell.

Som jag tidigare har nämnt har en omyndigförklaring bl. a. den effekten att rösträtten går förlorad. I promemorian diskuteras möjligheten att frikoppla rösträtten från frågan huruvida en person är omyndigförklarad eller

ej och i stället låta rösträtten bestämmas direkt med hänsyn till vederbö-

randes sinnesbeskaffenhet. I promemorian avvisas emellertid denna

tanke. Rösträtten skall alltså enligt promemorieförslaget alltid gå förlorad

vid omyndigförklaring. Vad sålunda föreslagits har godtagits av praktiskt.

taget alla remissinstanser. Från något håll anser'man det emellertid önsk'-

värt att den som omyndigförklaras har möjlighet att behålla sin rösträtt.

Frågan huruvida en omyndigförklaring bör föranleda förlust av rösträt-

ten har behandlats i propositionen med förslag till ny regeringsform (prop.

1973:90 s. 163). Bl.a. diskuterades möjligheten att låta endast den som omyndigförklaras enligt 10 kap. 1§ första punkten FB gå förlustig rösträtten. Vidare behandlades alternativet att ställa upp ett fristående

kriterium varigenom personer med viss angiven sinnesbeskaffenhet skulle diskvalificeras från rösträtt. Bägge alternativen avvisades emellertid. I stället förordades i propositionen att nuvarande ordning skulle behållas. Det slutligt antagna förslaget till regeringsform innebär också, som tidigare

nämnts, att omyndigförklaring alltid medför förlust av rösträtten, oavsett på vilken grund omyndigförklaringen skett.

Det kan enligt min mening inte komma i fråga att nu föreslå någon

ändring i den princip som har kommit till uttryck i den nyligen antagna nya

regeringsformen. Den som omyndigförklaras bör således även i fortsätt-

ningen alltid gå förlustig sin rösträtt. Om man emellertid i enlighet med vad

jag nyss föreslagit slopar de nuvarande omyndighetsgrunderna i 10 kap.

1 § andra — fjärde punkterna FB och samtidigt inskränker möjligheten till omyndigförklaring enligt 10 kap. 1 § första punkten, blir resultatet att

rösträtten kommer att gå förlorad endast i sådana fall där det får anses klart befogat.

Redan enligt gällande rätt kan det förekomma att en person som i och för sig är myndig bedöms sakna förmåga att själv föra sin talan vid domstol och med anledning därav frånkänns processbehörighet. Uppenbarligen kommer den situationen att bli vanligare, om man i enlighet med det

tidigare anförda inskränker möjligheterna till omyndigförklaring. Denna fråga har, som tidigare nämnts, tagits upp av JO i en skrivelse till Kungl.

Maj:t. I skrivelsen begär JO bl.a. ett klargörande av under vilka förutsättningar en myndig person skall kunna frånkännas processbehörighet. I promemorian sägs emellertid att man inte kan göra något allmänt uttalande på denna punkt utan att det liksom hittills får ankomma på domstolarna att

avgöra frågan från fall till fall med beaktande bl. a. av målets beskaffen-

het. För bedömningen av den enskildes sinnestillstånd kan det enligt promemorian i vissa fall vara lämpligt att domstolen begär yttrande av socialstyrelsen.

Under remissbehandlingen har understrukits att det är av stor vikt från

bl. a. rättssäkerhetssynpunkt att det klargörs under vilka förutsättningar en

myndig person får frånkännas processbehörighet och att klara regler tillskapas för det formella förfarandet i sådana fall. Enligt Stockholms tingsrätt är

det ofta meningslöst att inhämta yttrande från socialstyrelsen, eftersom styrelsen inte kan ta ställning utan att ha tillgång till läkarutlåtande och det är

en ren tillfällighet om sådant utlåtande finns. Följden blir enligt tingsrätten att flera personer, som skulle visa sig sakna processhabilitet om läkarunder-

sökning kunde komma till stånd, måste tillåtas föra talan med yrkanden som är mer eller mindre befängda. Detta vållar såväl domstolen som motparterna betydande besvär och kostnader.

Även jag anser att det självfallet skulle vara en fördel om man kunde ställa upp generella regler om när en person skall frånkännas processbehörighet och om det formella förfarandet i sådana fall. Enligt min mening låter sig detta dock inte göra. Som har framhållits i promemorian måste avgörandet träffas från fall till fall, varvid bl. a. målets beskaffenhet måste beaktas. Uppenbarligen måste domstolen normalt ha ett läkarutlåtande e.d. som underlag för sin bedömning. Även yttrande från socialstyrelsen kan många gånger behöva inhämtas. Som tingsrätten har påpekat är det emellertid ofta en tillfällighet om läkarutlåtande föreligger eller kan inhämtas. Att å andra sidan låta domstolen få möjlighet att tvångsvis föranstalta om läkarundersökning kan lika litet som när det gäller omyndigförklaring komma i fråga.

De angivna förhållandena leder till att personer många gånger måste tillåtas föra talan, trots att det finns omständigheter som tyder på att de skulle frånkännas processbehörighet, om läkarutlåtande hade kunnat anskaffas. Detta förhållande måste dock enligt min mening accepteras. I undantagsfall torde emellertid omständigheterna kunna vara så flagranta att en person kan frånkännas processbehörighet även om läkarutredning e.d. inte föreligger.

Viktigast i detta sammanhang anser jag vara att det finns någon som kan föra talan för den som frånkänns processbehörighet trots att han i och för sig är myndig. I hittillsvarande domstolspraxis har det inträffat fall då myndiga parters talan har avvisats på den grunden att de har saknat processbehörighet och inte haft någon ställföreträdare som har kunnat föra deras talan. På motsvarande sätt har domstolarna avvisat talan som har väckts mot personer som är myndiga men som trots detta har bedömts sakna processbehörighet. De angivna förhållandena måste anses klart otillfredsställande. Situationen har också påtalats av JO i den nyss berörda skrivelsen. Problemet torde emellertid bli tillfredsställande löst, om man i enlighet med vad som tidigare har föreslagits vidgar möjligheterna att förordna god man för den som på grund av sjukdom e. d. inte själv kan bevaka sin rätt. Härigenom torde de myndiga personer som frånkänns processbehörighet så gott som alltid kunna få en ställföreträdare som kan föra deras talan. Som jag tidigare har nämnt bör det i hithörande fall finnas möjlighet för domstolen att på eget eller annans initiativ förordna god man, även om den enskilde inte har gett sitt samtycke till åtgärden.

I 15 kap. 3§ giftermålsbalken och 20 kap. 28 FB finns f.n. vissa bestämmelser om behörigheten för den som är sinnessjuk eller sinnesslö att föra talan i äktenskapsmål resp. mål om äktenskaplig börd. Dessa bestämmelser bör enligt min mening utgå. Jag återkommer till bestämmelserna i specialmotiveringen.

I det föregående har jag upprepade gånger framhållit det angelägna i att en omyndigförklaring tillgrips endast när en så ingripande åtgärd verkligen är nödvändig. Uppenbarligen är det lika viktigt att en omyndigförklaring

hävs så snart det inte längre är erforderligt att den enskilde är omyndigförklarad. Till denna fråga återkommer jag i ett senare avsnitt.

6.3 Förmyndare

För underårigt barn i äktenskap är föräldrarna gemensamt förmyndare.

Om en av föräldrarna dör eller om någon av dem är underårig eller omyn-

digförklarad, är den andre ensam barnets förmyndare. Detsamma gäller om en av föräldrarna har befunnits olämplig som förmyndare och därför har entledigats från förmynderskapet. Har vårdnaden om barnet tillagts

endast den ene av föräldrarna i samband med äktenskapsskillnad eller

annars under äktenskapet är vårdnadshavaren ensam barnets förmyndare. För barn utom äktenskap är den av föräldrarna som har vårdnaden om det också barnets förmyndare. Kan inte någon av föräldrarna vara förmyndare efter vad som här har sagts, skall domstolen förordna särskild

förmyndare för barnet. Även för den som är omyndigförklarad skall en

särskild förmyndare förordnas.

Det händer inte sällan att modern till ett utomäktenskapligt barn själv är

underårig. Trots att hon i ett sådant fall är vårdnadshavare för barnet är hon på grund av sin underårighet obehörig att vara barnets förmyndare. I praktiken underlåter man i sådana fall ofta att förordna särskild förmyndare för barnet. I allmänhet torde detta inte innebära någon nackdel. Om

emellertid särskild förmyndare har förordnats på grund av faders eller moders underårighet är det angeläget att förordnandet upphör så snart

föräldern har uppnått myndig ålder. Som har föreslagits i promemorian

bör man ta in en särskild regel i 11 kap. 4§ FB med tanke på dessa fall.

När särskild förmyndare skall förordnas för en person som är underårig

eller omyndigförklarad skall domstolen enligt gällande rätt utse en erfaren,

rättrådig och i övrigt lämplig man eller kvinna. Helst skall det vara en

person som är släkt med den omyndige eller som är besvågrad med honom

eller annars står honom nära.

Kravet på att förmyndaren skall vara lämplig innebär givetvis att han skall ha de kvalifikationer som fordras för att sköta det förmynderskap som anförtros honom. Kraven måste ställas olika beroende på om förmyn-

derskapet avser en vuxen person eller ett barn, om uppgiften i

första hand kommer att avse den personliga omvårdnaden om myndlingen

eller skötseln av hans ekonomiska angelägenheter, om den ekonomiska förvaltningen är omfattande osv. Förhållandena kan således skifta

väsentligt och det är därför enligt min mening inte möjligt att, som före-

slagits från något håll under remissbehandlingen, mera utförligt än som redan har skett i lagtexten formulera de krav som bör ställas. Påpekas bör emellertid att, om förmyndaren på ett tillfredsställande sätt skall kunna sköta sina uppgifter när det gäller personlig omvårdnad, så krävs det i många fall att han har god kännedom om den sociala vårdlagstiftningen.

När det gäller bestämmelsen om att till förmyndare helst skall utses någon som står den omyndige nära påpekas i promemorian att domstolarna skulle få bättre möjligheter att till förmyndare utse någon som kan antas hysa intresse för den omyndige, om domstolarna inte behövde ta hänsyn till den angivna bestämmelsen. I promemorian föreslås därför att bestämmelsen slopas. Förslaget härom har godtagits av remissinstanserna.

Som har anförts i promemorian torde ett upphävande av den aktuella släktskapsbestämmelsen ge domstolarna bättre möjligheter att beakta den omyndiges intressen vid utseende av förmyndare. Även jag anser därför att bestämmelsen bör upphävas. Att den slopas medför naturligtvis inte något hinder för att man även i framtiden utser förmyndare inom den krets av personer som omfattas av bestämmelsen. Tvärtom torde det många gånger vara lämpligt att utse släktingar och liknande till förmyndare.

En annan sak som bör beaktas vid förordnande av förmyndare är att inte allför många förmynderskap samlas hos en och samma person. På denna punkt har riktats kritik mot nuvarande förhållanden. Uppenbarligen finns det också en överhängande risk för att en förmyndare kommer att försumma sina skyldigheter, om han har hand om ett stort antal förmynderskap. Särskilt stor torde risken vara för att den personliga omvårdnaden skall försummas.

Uppenbarligen kan man inte ställa upp någon bestämd gräns för hur många förmynderskap en viss person skall kunna ha hand om. Det bör emellertid åligga domstolarna att noga förvissa sig om att den som utses till förmyndare har erforderlig tid att ägna sig åt sitt uppdrag.

Att åta sig uppdrag som förmyndare är enligt gällande regler en medborgerlig plikt. Den som kommer i fråga för ett sådant uppdrag har inte rätt att i eget intresse avböja detta eller att bli befriad från uppdraget utom i fall som anges i 11 kap. 8 § FB. En redogörelse för dessa fall har lämnats i avsnittet 2.5. Förälder som enligt lag är förmyndare för sitt barn har enligt angivna lagrum rätt att bli entledigad från förmynderskapet endast om han har förpliktats att ställa säkerhet för den omyndiges egendom eller medförmyndare har förordnats.

Enligt promemorian kan det ifrågasättas om det är förenligt med den omyndiges bästa att till förmyndare för honom utse någon som inte är villig att åta sig uppdraget eller att såsom förmyndare behålla en person som önskar bli befriad från uppgiften. Av dessa skäl torde också de angivna bestämmelserna mycket sällan ha tillämpats.

Ett upphävande av bestämmelserna bör därför enligt promemorian övervägas. En viktig fråga är därvid om efter ett eventuellt upphävande kretsen av personer som är villiga och lämpliga att förordnas till förmyndare kan förväntas bli tillräckligt stor för att fylla behovet. Som nyss nämndes torde det emellertid i nuläget knappast förekomma att någon mot sin vilja förordnas till förmyndare eller tvingas behålla ett sådant uppdrag. När det gäller tillgången på förmyndare torde därför ett upphävande av

Prop. 1974:1422 127

bestämmelsen inte ha någon betydelse. Som strax skall beröras närmare har i promemorian också lagts fram vissa förslag som syftar till att förbättra tillgången på förmyndare. Med hänsyn till det sagda föreslås i promemorian att bestämmelserna i 11 kap. 8 § slopas. Detta gäller även såvitt bestämmelserna avser legal förmyndare. Det kan nämligen enligt promemorian inte anses vara förenligt med barnets bästa att som förmyndare behålla en förälder som vill bli befriad från uppgiften.

Det nu återgivna promemorieförslaget har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Från något håll har emellertid anförts att entledigande av legal förmyndare ej bör komma i fråga, om det skulle äventyra den omyndiges intressen.

För min del anser jag det klart att bestämmelserna om skyldighet att åta sig förmyndaruppdrag bör slopas. Detta bör också innebära att förordnad förmyndare alltid skall ha rätt att bli entledigad på egen begäran. När det sedan gäller legal förmyndare får det normalt anses oförenligt med barnets bästa att tvinga en förälder som vill bli entledigad från förmyndaruppgiften att kvarstå. Även en sådan förmyndare bör därför i princip ha rätt att bli entledigad, om han begär det. I undantagsfall kan det dock tänkas att barnets intressen bäst främjas av att fadern eller modern stannar kvar som förmyndare. Med hänsyn till det sagda förordar jag en regel om att legal förmyndare inte skall ha rätt till entledigande på egen begäran, om särskilda skäl talar mot entledigandet.

Jag vill inskjuta att även om en förmyndare har rätt att bli entledigad på egen begäran, så kan givetvis entledigandet inte äga rum förrän en ny förmyndare förordnas.

F.n. föreligger inte sällan svårigheter att få tag i villiga och lämpliga förmyndare för omyndiga som lever i små ekonomiska omständigheter eller som fordrar ett stort mått av personlig omvårdnad. Den omyndiges medel förslår i dessa fall inte till ett förmyndararvode som ger förmyndaren skälig ersättning för det arbete som han lägger ner på förmynderskapet. Arbetet med den personliga omvårdnaden är dessutom med nuvarande arvodesregler inte ersättningsgillt. Dessa förmynderskap kan också vara så tidskrävande att det är svårt för en förmyndare att sköta uppdraget vid sidan om sitt vanliga arbete.

Uppenbarligen är det angeläget att domstolarna utan alltför stor omgång kan få tag på lämpliga förmyndare. Inte minst viktigt är det att det finns tillgång till kvalificerade förmyndare i fall då den omyndige är i stort behov av personlig omvårdnad. Vill man förbättra tillgången på lämpliga och villiga förmyndare torde det effektivaste medlet vara att ändra de nuvarande arvodesreglerna. Denna fråga skall behandlas närmare i ett följande avsnitt.

Även ett utökat samarbete mellan domstolar och kommunala organ måste givetvis vara av värde i detta sammanhang. Det är också berättigat att ge kommunerna inflytande över personvalet vid förordnande av förmyndare

med hänsyn till att det i övervägande antalet förmynderskap med särskilt förordnad förmyndare inte är förvaltningen av den omyndiges egendom

utan den personliga omvårdnaden om myndlingen som kan sägas utgöra

den väsentliga delen av förmyndarens uppdrag. Att tillvarata någons per-

sonliga intressen är emellertid, som tidigare nämnts, också en kommunal

uppgift. Det åligger nämligen kommunen enligt socialhjälpslagen att se till

att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som kan anses tillfredsställande med hänsyn till hans behov och förhållandena i övrigt. Det sagda talar för att man genomför promemorians förslag om att

domstolarna i ärenden om förordnande av förmyndare alltid skall bereda

kommun tillfälle att lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. I lagen bör emellertid anges vilket organ som skall yttra sig på kommunens

vägnar. Jag ämnar i ett följande avsnitt föreslå att den nuvarande kommuna-

la överförmyndarorganisationen behålls. Det är då också naturligt att det är

överförmyndaren som bereds tillfälle att yttra sig i ärenden om förordnande

av förmyndare.

Med hänsyn till det sagda föreslår jag att i lagen förs inenregelom hörande

av överförmyndare i angivna ärenden. Jag utgår från att överförmyndarna i

behövlig utsträckning kommer att utnyttja möjligheten att lämna domstolarna förslag på lämpliga personer och att det därför inte, som har

anförts från något håll under remissbehandlingen, är erforderligt att komplettera bestämmelsen om inhämtande av yttrande med en föreskrift om

skyldighet att utse presumtiva förmyndare.

När överförmyndaren avger förslag till förmyndare, måste han givetvis

beakta förhållandena i det enskilda fallet. Ibland kan det vara lämpligt att föreslå en av kommunens tjänstemän, särskilt någon som är sysselsatt inom

socialvårdssektorn. I andra fall kan det vara lämpligare att föreslå någon enskild person till förmyndare. Har sökanden i förmynderskapsärendet

föreslagit någon som förmyndare bör överförmyndaren självfallet ta ställ-

ning till dennes lämplighet. Oavsett om överförmyndaren föreslår en

kommunal tjänsteman eller en enskild person bör han beakta det tidigare berörda önskemålet att inte alltför många förmynderskap kommer att samlas hos en och samma person. Genom att överförmyndarna på det sätt som här har föreslagits engageras i valet av förmyndare får de en god överblick över vilka personer som innehar förmyndaruppdrag inom kommunen. Härigenom kan bl.a. förhindras att för många förmyndar-

uppdrag samlas på en och samma person. Självfallet kommer överförmyndarens förslag att få stor betydelse, när rätten skall förordna förmyndare. Särskilt gäller detta om förmyndarens

uppdrag kan väntas få sin tyngdpunkt i den personliga omvårdnaden om myndlingen. Rätten bör dock inte vara bunden av förslaget utan har att utse

den som rätten finner vara lämpligast med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.

6.4 Inskrivning av förmynderskap och godmanskap

Varje underårig står allt från sin födelse under förmynderskap av sina föräldrar eller en av dem, om inte särskild förmyndare har förordnats för honom. Gällande bestämmelser utgår emellertid från att det inte behövs någon långtgående kontroll över förmynderskapet från det allmännas sida

förrän den underårige förvärvar egendom som måste förvaltas. Detta blir i

allmänhet fallet först om en av föräldrarna dör. I enlighet härmed föreskrivs i FB att förmynderskap skall inskrivas, dvs. registreras hos rätten, när fader eller moder avlider. Härutöver skall inskrivning ske om dess-

förinnan egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning på annat sätt än genom lån tillfaller den underårige eller om någon rättens åtgärd vidtas i fråga som rör förmynderskapet. Inskrivning av förmynderskap skall också ske då någon som uppnått

myndig ålder förklaras omyndig. Vidare skall alla godmanskap skrivas in.

Sedan ett förmynderskap väl har rättsenligt skrivits in, kan beslut inte meddelas om att inskrivningen skall upphöra. Ett förmynderskap för

underårig som en gång har skrivits in förblir sålunda inskrivet tills den

underårige blir myndig. Avser förmynderskapet en omyndigförklarad person förblir förmynderskapet inskrivet så länge vederbörande är omyndigförklarad.

I promemorian föreslås vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna om inskrivning. Det påpekas att egendom som tillfaller underårig vid ena förälderns död eller annars ofta är så obetydlig att det inte är motiverat att

det allmänna griper in med förmyndarkontroll. Visserligen kan förmyndaren bli befriad från att avge redovisning. Själva inskrivningsförfarandet medför dock besvär för förmyndaren och tidsödande arbete för domstolen och överförmyndaren. I promemorian föreslås därför att inskrivning av förmynderskap för underårig skall ske endast om särskild förmyndare förordnas för den underårige eller han på annat sätt än genom upptagande av lån erhåller egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning och som till sitt värde överstiger ett belopp motsvarande två gånger basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring eller rätten av annan särskild anledning

finner att förmynderskapet bör skrivas in. Rätten får också enligt promemorieförslaget möjlighet att besluta att inskrivning skall upphöra, om grund för inskrivning inte längre föreligger. När det gäller förmynderskap för omyndigförklarade och godmanskap föreslås i promemorian att inskrivning liksom f.n. alltid skall ske.

Vad som sålunda föreslagits i promemorian har iallmänhet godtagits under remissbehandlingen. På några håll anser man dock att den före-

9 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

slagna beloppsgränsen för det fall att den underårige förvärvar egendom

är alltför hög.

För min del vill jag först nämna att kontrollen över förmyndarnas

verksamhet kommer att behandlas närmare i ett följande avsnitt. Förslaget

innebär bl. a. att den nuvarande kommunala överförmyndarorganisationen

liksom domstolarnas tillsynsverksamhet behålls. Vissa åtgärder i syfte att

effektivisera förmyndarkontrollen kommer dock att föreslås.

Givetvis är det angeläget att tillsynsorganen inriktar sin kontroll på sådana förmynderskap där en kontroll är särskilt påkallad med hänsyn till den omyndiges egendomsförhållanden. Att ett förmynderskap underkastas särskild kontroll bör liksom f.n. komma till uttryck genom att för-

mynderskapet skrivs in hos förmynderskapsdomstolen. Som framhållits i promemorian är det dock befogat att göra vissa ändringar i reglerna om inskrivning.

Vad gäller förmynderskap för underårig. med legal förmyndare bör inskrivning framför allt ske om den underårige i samband med att någon av

föräldrarna dör eller vid annat tillfälle förvärvar egendom av viss omfatt-

ning, under förutsättning att egendomen skall stå under förmyndarens förvaltning och inte utgör lån. Önskvärt är att det fastställs en belopps-

gräns som följer förändringarna i penningvärdet. Det är därför lämpligt att,

som har skett i promemorieförslaget, anknyta till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Den föreslagna gränsen vid ett belopp motsvarande

två gånger basbeloppet utgör enligt min mening en lämplig avvägning. En regel bör alltså införas om att inskrivning skall ske, när den underårige har förvärvat egendom som till sitt värde överstiger två gånger gällande basbelopp.

Den nu förordade regeln om inskrivning bör tolkas så, att inskrivning skall ske inte bara när den underårige vid ett och samma tillfälle förvärvar egendom till ett värde överstigande två basbelopp utan också när den underårige erhåller egendom som tillsammans med tidigare förvärvad och alltjämt innehavd egendom överstiger beloppsgränsen.

Även om värdet av den underåriges tillgångar inte överstiger två basbelopp, kan hans egendomsförhållanden ändå vara sådana att förmynderskapet för honom bör stå under särskild kontroll. Som exempel härpå kan

nämnas att den underårige blir ägare till fast egendom. Inskrivning kan också vara befogad när någon av den underåriges föräldrar har avlidit och

den ekonomiska ställningen i dödsboet inte låter sig klart överblicka, liksom i fall då förmynderskapsdomstolen har vidtagit någon åtgärd beträffande förmynderskapet. En åtgärd som alltid bör föranleda inskrivning är förord-

nande av särskild förmyndare för den underårige.

Med hänsyn till det sagda bör det i enlighet med promemorieförslaget föreskrivas att domstolen, vid sidan av de' fall då den underårige har

förvärvat egendom till tidigare nämnt värde, skall förordna om inskrivning

när särskild förmyndare förordnas för den underårige eller när domstolen av annan särskild anledning finner att inskrivning bör ske.

De nu förordade reglerna om inskrivning av förmynderskap för underåriga förutsätter att det hos domstolen eller överförmyndaren förs noteringar om förekomsten av egendom i förmynderskapen. Förmyndare har redan nu skyldighet att göra anmälan till överförmyndaren när egendom tillfaller underårig. Som har framhållits under remissbehandlingen torde visserligen förmyndarna i stor utsträckning underlåta att göra sådan anmälan. De drabbas heller inte av någon påföljd för sin underlåtenhet. Anmälningsskyldigheten bör likväl enligt min mening behållas. Det är då också naturligt att överförmyndaren för register med anledning av mottagna anmälningar. Det bör därefter åligga överförmyndaren att anmäla till rätten när en underårig har förvärvat egendom till så stort värde eller av sådan beskaffenhet att förutsättningar för inskrivning föreligger.

Som har föreslagits i promemorian bör domstolarna liksom hittills vara skyldiga att alltid skriva in förmynderskap för omyndigförklarade och godmanskap. Inskrivning är i de angivna fallen motiverad bl. a. med hänsyn till de särskilt förordnade förmyndarnas och gode männens rätt till arvode. Detta nödvändiggör, som närmare skall framgå av det följande, en viss kontroll från tillsynsorganens sida.

För att överförmyndarna inte skall behöva syssla med kontroll av redovisningar, om den omyndiges ekonomiska förhållanden inte motiverar detta, bör i enlighet med promemorieförslaget skapas möjlighet till lättnader i förmyndares och gode mäns redovisningsskyldighet. Sådana lättnader bör, när det gäller förmyndare, kunna medges såväl legala som särskilt förordnade förmyndare. Hithörande frågor kommer att behandlas närmare i ett följande avsnitt. '

När det gäller förmynderskap med legal förmyndare bör det i enlighet med promemorieförslaget öppnas möjlighet att förordna om att inskrivning skall upphöra, om förhållandena ändras så att det inte längre finns grund för sådan åtgärd. Det förhållandet att den underåriges tillgångar sjunkit i värde så att de inte längre når upp till den fastställda beloppsgränsen bör dock inte ovillkorligen medföra att inskrivningen skall .upphöra. Den underåriges ekonomiska förhållanden kan nämligen i vissa fall vara sådana att särskild kontroll behövs även fortsättningsvis. Frågan huruvida inskrivning skall upphöra bör kunna tas upp av domstolen såväl efter ansökan av förmyndaren eller överförmyndaren som ex officio.

6.5 Allmänt om förmyndares och god mans plikter

Den nuvarande förmynderskapslagstiftningen utmärks framför allt av en önskan att skydda den omyndiges egendom. Detta kommer till uttryck i bestämmelserna om förmyndarens plikter. I dessa bestämmelser betonas förmyndarens uppgift som ekonomisk förvaltare av myndlingens förmögenhet. Det ges också utförliga regler om hur förvaltningen skall utövas.

Förmyndarens uppgift att sörja för myndlingens person kommer i andra hand. För arbetet härmed har förmyndaren heller inte rätt till arvode.

Även de nuvarande bestämmelserna om förordnande av god man tar i

huvudsak sikte på de enskildas behov av hjälp i ekonomiska angelägenhe-

ter. F.n. saknas möjlighet att förordna god man med uppgift att sörja för "den enskildes person.

13 kap. FB innehåller allmänna bestämmelser om förmyndarens plikter.

Enligt 18 i detta kapitel har förmyndaren till uppgift att förvalta mynd-

lingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna. Viss egendom faller dock inte under förmyndarens förvaltning. Det är dels sådan egendom som myndlingen enligt lag själv förvaltar, t.ex. egen arbetsinkomst, dels egendom som myndlingen fått genom gåva eller testamente med villkor att egendomen skall stå under s.k. särskild förvaltning, dvs. att den skall förvaltas av annan än förmyndaren.

I 13 kap. 33 anges förmyndarens plikter när det gäller vården om myndlingens person. Där föreskrivs att förmyndaren för en omyndigförklarad skall sörja för myndlingens person i den mån det erfordras med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller av annan anledning.

Vad gäller den personliga omvårdnaden om underårig hänvisas till vård-

nadsreglerna i 6 kap. FB.

Det råder ingen tvekan om att de omyndiga i allmänhet har ett stort

behov av personligt stöd och intressebevakning. Det får också anses minst lika viktigt att förmyndaren sörjer för den omyndiges person som att han sköter den ekonomiska förvaltningen av den omyndiges egendom. Detta

förhållande bör komma till klart uttryck i lagtexten. Som har anförts i

promemorian kan detta lämpligen ske genom att bestämmelserna om förmyndarens skyldigheter när det gäller vården om myndlingens person flyttas från sin nuvarande plats i 13 kap. 3 § till 1§ i samma kapitel. Liksom övervägande antalet remissinstanser tillstyrker jag alltså promemorieförslaget i denna del.

I uppgiften att sörja för myndlingens person måste, som några remissinstanser har understrukit, ingå att se till att myndlingens medel verkligen

används till hans nytta. På denna punkt torde förmyndarna inte sällan ha brustit. I stället för att använda den omyndiges egendom till hans nytta har

de sett som sin uppgift att i största möjliga utsträckning bevara egendo-

men, något som många gånger har kommit främst arvingarna till godo. Bidragande till detta har emellertid säkerligen varit de nuvarande lagreglernas betoning av förmyndarens uppgift som ekonomisk förvaltare.

Enligt min mening bör förmyndarens skyldighet att se till att den omyndiges medel används till hans nytta komma till klart uttryck i lagtexten. Detta kan lämpligen ske i form av ett tillägg till 13 kap. 4 §. Det bör vidare ingå i överförmyndarens tillsynsuppgift att kontrollera att den omyndiges tillgångar kommer till användning på angivet sätt. Härtill återkommer jag i det följande.

Vill man få garantier för att förmyndarna verkligen tillgodoser de

omyndigas behov av personlig omvårdnad torde det vara nödvändigt att ge förmyndarna rätt till ersättning för det arbete som de lägger ned i detta avseende. Frågan härom kommer att behandlas i ett senare avsnitt.

I det föregående har jag föreslagit vissa ändringar i reglerna om för-

ordnande av god man. Ändringarna innebär bl. a. att god man skall kunna förordnas inte bara för att bevaka den enskildes rätt eller förvalta hans

egendom utan också för att sörja för hans person. Vidare skall god man

kunna förordnas såväl vid sjukdom av övergående natur som vid mer långvarig nedsättning i den enskildes hälsa.

Givetvis bör en god man inte vara förordnad under längre tid än som behövs. De förordade reglerna torde emellertid leda till att gode män i många fall kommer att fungera under avsevärd tid och att deras uppgifter

blir likartade dem som åvilar en förmyndare. Det är i så fall av stor

betydelse att den enskildes behov av personlig omvårdnad blir tillgodosett.

Även om alltså orsaken till godmansförordnandet i första hand har varit att den enskilde har behövt hjälp i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter, bör den gode mannen alltid vara skyldig att dessutom sörja för den enskildes person i den mån det är erforderligt. Som närmare skall behandlas i det följande bör också gode män liksom förmyndare ges

uttrycklig rätt till arvode för det arbete som de lägger ned i detta hänseende.

6.6 Särskild förvaltning

Det förekommer inte sällan att egendom tillförs omyndiga genom testa-

mente eller gåva med villkor att egendomen skall stå under förvaltning av

annan än förmyndaren, dvs. under s.k. särskild förvaltning. Anledningen till ett sådant förordnande kan vara att testator resp. givare önskar att egendomen skall förvaltas av någon som enligt hans mening är bättre skickad för uppdraget än förmyndaren. Ett annat syfte kan vara att undandra förvaltningen det allmännas kontroll och därmed alla de föreskrifter rörande förvaltningen av omyndigs egendom som förmynderskapslagstiftningen innehåller. Ett villkor som endast innebär att förvalt-

ningen av egendomen inte skall vara underkastad kontroll av överför-

myndaren är dock inte gällande, eftersom all omyndigs egendom som

förvaltas av förmyndaren enligt lagen är underkastad sådan kontroll. För att s.k. särskild förvaltning skall anses vara anordnad krävs därför att förmyndaren har uteslutits från förvaltningen av egendomen och att denna i stället har tillagts en annan person. FB innehåller inte några bestämmelser om egendom under särskild förvaltning. I promemorian föreslås att bestämmelser härom införs i 13

kap. 1§. Förslaget innebär att om viss egendom har förvärvats genom

gåva, testamente eller förmånstagarförordnande angående försäkring uch det som villkor för förvärvet har föreskrivits att egendomen skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndaren, utan medbestämmanderätt för denne, och det samtidigt har angetts vem som skall utöva förvaltningen, så omfattas inte egendomen av lagens bestämmelser om förmyndares förvaltning. Enligt promemorieförslaget skall dock den särskilde förvaltaren årligen till förmyndaren lämna redovisning över den förvaltade: egendomen.

Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Det kan givetvis ifrågasättas om man över huvud taget bör behålla möjligheten att förordna om särskild förvaltning. I princip får det anses vara i de omyndigas intresse att all deras egendom är underkastad sådan kontroll från det allmännas sida som förmynderskapslagstiftningen föreskriver. Å andra sidan kan en testator eller en givare ibland ha ett berättigat intresse av att förvaltningen av egendomen kommer att utövas av annan än förmyndaren. Det kan heller inte uteslutas att ett borttagande av möjligheten att förordna om särskild förvaltning får till följd att egendom i mindre utsträckning än hittills kommer att testamenteras eller ges bort till omyndiga. Möjligheten att anordna sådan förvaltning bör därför enligt min mening finnas kvar. I lagen bör emellertid uttryckligen anges när sådan särskild förvaltning skall anses föreligga. Den bestämmelse som har föreslagits i promemorian får härvid anses lämplig. För att i de omyndigas intresse åstadkomma viss kontroll av den särskilde förvaltarens skötsel av egendomen bör vidare i enlighet med promemorieförslaget föreskrivas att förvaltaren skall årligen till förmyndaren lämna redovisning över den förvaltade egendomen. Sådan redovisning bör lämnas, även om testator resp. givare skulle ha föreskrivit motsatsen.

Självfallet bör såväl fysisk som juridisk person, exempelvis bank, kunna komma i fråga som särskild förvaltare.

6.7¶Vård av omyndigs rätt i oskiftat bo

Förvaltningen av ett dödsbo tillkommer delägare samfällt. Om någon av delägarna är omyndig, åligger det förmyndaren att företräda honom vid förvaltningen av boet. I samma omfattning som gäller i övrigt måste förmyndaren härvid inhämta myndighets tillstånd till förvaltningsåtgärder, t.ex. inteckning i och försäljning av fast egendom. Om den döde var gift omfattar dödsbodelägarnas samförvaltning i princip endast den dödes enskilda egendom och giftorättsgods. I dödsboet ingår däremot varken enskild egendom eller giftorättsgods som tillhör den efterlevande maken. Fram till bodelningen förvaltar denne ensam såväl sin enskilda egendom som sitt giftorättsgods. Ingår häri fast egendom kan dennaiinte lagfaras på

dödsboet, förrän den efter en eventuell bodelning har tillagts den avlidne makens lott. Detta förhållande kan i vissa fall utgöra en särskild anledning för förmyndaren för en omyndig dödsbodelägare att påskynda boutredningen så att bodelning kan ske och dödsbodelägarna får sin del av den efterlevande makens giftorättsgods.

Förmyndaren är skyldig att ge in en avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren så snart den har registrerats hos rätten. Enligt promemorian fullgörs dock denna skyldighet mycket bristfälligt. I promemorian föreslås därför att denna skyldighet upphävs och att rätten i stället åläggs att inge avskrift av bouppteckningen direkt till överförmyndaren i fall då omyndig har del i dödsbo eller i boet finns delägare för vilken god man skall förordnas. Vad som sålunda föreslagits har godtagits under remissbehandlingen.

Uppenbarligen är det angeläget att överförmyndaren får del av alla bouppteckningar som rör dödsbon där det finns omyndig delägare eller delägare för vilken god man bör förordnas. Ett genomförande av promemorieförslaget skulle skapa garantier för att överförmyndaren verkligen får del av bouppteckningar i de här berörda fallen. Jag tillstyrker därför förslaget. Den berörda skyldigheten för domstolarna att lämna avskrift av bouppteckning till överförmyndaren kan lämpligen regleras genom en föreskrift i kungörelsen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken. Jag ämnar senare anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.

Som föreslagits i promemorian bör domstolarnas skyldighet att lämna avskrift av bouppteckning till överförmyndaren kompletteras av en skyldighet för dödsbo att till rätten ge in avskrifter i erforderligt antal exemp-

lar. Detta föranleder ett tillägg i 20 kap. 8 § ÄB.

Redan nu skall enligt 20 kap. 8 § ÄB varje bouppteckning som ges in till rätten åtföljas av en bestyrkt avskrift som är avsedd att förvaras hos rätten. Inges inte avskrift, skall sådan tas på boets bekostnad. Detsamma bör gälla för de avskrifter som skall ges in för att vidarebefordras till vederbörande överförmyndare.

Ibland förekommer det att dödsbodelägarna träffar avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Inte sällan träffas sådana avtal, om dödsbodelägarna utgörs av en efterlevande make och underåriga barn. Syftet med avtalet är då att behålla hemmet intakt. För omyndig dödsbodelägares räkning fordras överförmyndarens samtycke till sådant avtal. Avtalet kan hävas av domstol om det skulle visa sig att det äventyrar den omyndiges bästa. Enligt min mening finns det inte anledning att, som föreslagits av en remissinstans, flytta frågor om hävande av samlevnadsavtal från rätten till överförmyndaren.

Bestämmelserna om arvode för vård av omyndigs rätt i oskiftat bo avser jag att behandla närmare i samband med övriga bestämmelser om arvode och ersättning åt förmyndare och gode män.

6.8 Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom

6.8.1 Placering av omyndigs tillgångar

Enligt 15 kap. FB är förmyndaren skyldig att se till att den omyndiges tillgångar är placerade på ett sådant sätt att deras värde bevaras och att skälig avkastning erhålls. Lösöre skall avyttras i den mån det inte är till nytta för den omyndige eller har särskilt affektionsvärde för honom eller hans familj. Aktier och andra värdepapper skall försäljas och utestående fordringar indrivas, om det inte är förenligt med den omyndiges trygghet att de behålls eller förblir utestående. Medel som bör hållas tillgängliga för att bestrida utgifterna för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom får sättas in på vanlig bankräkning. I övrigt skall enligt 15 kap. 4 § den omyndiges medel göras räntebärande genom att förmyndaren köper obligationer eller förvärvar fordran som skrivs in eller skrivits in i statsskuldboken eller lånar ut medlen mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller sätter in dem på räkning hos bank. Närmare bestämmelser om vilka obligationer som får köpas, vilken inteckningssäkerhet som får godtas och' vilka bankräkningar som får anlitas ges i förordningen (1924:474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel. Vill förmyndaren placera den omyndiges tillgångar på annat sätt, t.ex. i aktier, måste han inhämta överförmyndarens tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om särskilda skäl föreligger.

Ett riktmärke för förmyndarens förvaltning av den omyndiges tillgångar måste givetvis även i fortsättningen vara att bevara egendomens värde och att se till att skälig avkastning erhålls. En sådan målsättning får dock inte lägga hinder i vägen för att den omyndiges medel används till hans nytta. Jag har också i ett tidigare avsnitt förordat att en särskild regel härom förs in i 13 kap. 48 FB. Detta innebär beträffande en underårig person att hans tillgångar helt eller delvis kan behöva användas för att skaffa honom en utbildning. För en äldre omyndig person kan innehavet av vissa tillgångar innebära möjligheter till en mer innehållsrik tillvaro. Dessa möjligheter bör beaktas av förmyndaren. Vad särskilt gäller bestämmelsen om att den omyndiges lösören skall avyttras är det klart att en sådan avyttring måste ske i samråd mellan förmyndaren och myndlingen. Erinras bör i detta sammanhang om bestämmelsen i 13 kap. 5 §, enligt vilken det åligger förmyndaren att i angelägenheter av vikt höra den omyndige, om han har fyllt sexton år, och hans make.

Även om alltså förmyndaren i första hand måste se till att den omyndige får tillräckliga medel för sitt underhåll och att tillgångarna i övrigt används till hans nytta, kan det i många fall finnas överskjutande medel som bör placeras på ett sådant sätt att de behåller sitt värde och ger skälig avkast-

ning. Som framhålls i promemorian har otvivelaktigt placering i t.ex. obligationer i en del fall medfört en värdeförsämring av omyndigas

tillgångar.

Enligt promemorian finns det mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen under senare år skäl att mjuka upp de nuvarande restriktionerna när det gäller placering av omyndigs medel på annat sätt än i obligationer o.d. Detta bör enligt promemorian ske så att man visserligen

behåller kravet på tillstånd av överförmyndaren men slopar villkoret att

särskilda skäl skall föreligga. Det får enligt promemorian förutsättas att överförmyndaren i varje särskilt fall gör en omsorgsfull bedömning av både de risker som den ifrågasatta placeringen kan medföra och placeringens betydelse för den omyndiges förmögenhetsställning.

Promemorieförslaget har i denna del tillstyrkts av övervägande antalet remissinstanser och bör enligt min mening genomföras.

I övrigt bör i enlighet med promemorieförslaget göras vissa smärre ändringar i de regler som gäller placering av omyndigs medel. Jag återkommer till dessa ändringar i specialmotiveringen.

6.8.2 Förvaring av omyndigs värdehandlingar och penningmedel

För sin myndlings egendom svarar förmyndaren såsom för anförtrott

gods. Har den omyndige aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana

värdehandlingar till ett sammanlagt värde av över 5000 kr., åligger det förmyndaren att sätta ned handlingarna i öppet förvar hos bank i den

omyndiges namn. Nedsatt värdehandling får inte tas ut utan överförmyn-

darens tillstånd. Om underåriga syskon har en gemensam förmyndare, skall frågan om nedsättning avgöras med hänsyn till det sammanlagda värdet av deras värdehandlingar.

I fråga om vissa obligationer gäller att de i stället för att nedsättas i bank

kan skrivas in i statsskuldboken resp. skuldboken hos den inrättning som har utfärdat obligationen. Härvid krävs att inskrivningen har skett med visst förbehåll beträffande överförmyndarens medverkan.

I promemorian föreslås att den berörda värdegränsen för nedsättning i

bank höjs och sätts vid ett belopp som motsvarar två gånger basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring. Förslaget har godtagits av flertalet

remissinstanser. På några håll anser man dock att gränsen bör sättas vid ett basbelopp.

Den legala minimigränsen 5 000 kr. har varit oförändrad sedan år 1964.

Mot bakgrund av den förändring i penningvärdet som skett sedan dess talar mycket för att gränsen nu bör höjas. Som har påpekats i promemo-

rian är det knappast motiverat att föreskriva nedsättning av värdehandlingar till alltför ringa värde med hänsyn till den omgång detta innebär för

såväl förmyndare som banker och de kostnader det medför för de omyn-

diga i form av förvaringsavgifter. Samtidigt finns det skäl att anknyta

värdegränsen till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för att få en fortlöpande anpassning till förändringar i penningvärdet. Enligt min mening innebär det en lämplig avvägning att bestämma värdegränsen till

ett belopp motsvarande två gånger basbeloppet. Därigenom når man också överensstämmelse med den gräns som jag har föreslagit för inskrivning av

förmynderskap. Jag ansluter mig alltså till promemorieförslaget i denna del.

I enlighet med promemorieförslaget, som i detta avseende helt har

godtagits av remissinstanserna, bör vidare bestämmelsen om sammanräk-

ning av underåriga syskons värdehandlingar, när det gäller att bedöma om nedsättning skall ske, utsträckas att gälla samtliga fall då en förmyndare utövar förmynderskap för mer än en omyndig.

Obligationer som har utfärdats av svenska staten eller av Sveriges

allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller Svenska bostadskreditkassan — före sistnämnda kassas uppgående i stadshypotekskassan — måste i princip alltid sättas ned i öppet förvar hos

bank eller skrivas iniskuldbok, oberoende av beloppsgräns. Anledningen till att nedsättning eller inskrivning alltid måste ske är främst att, när det är

fråga om premieobligationer, även ett innehav av begränsad omfattning kan medföra utdelning av betydenhet i form av vinst. Om obligationen i ett

sådant fall inte är nedsatt i öppet förvar hos bank eller inskriven i skuldbok,

kan det vara omöjligt för överförmyndaren att kontrollera om vinst har utfallit eller ej. Det kan i sådant fall finnas risk att förmyndaren utan

överförmyndarens vetskap lyfter vinsten.

Som har påpekats i promemorian är den angivna bestämmelsen om ovillkorlig nedsättning eller inskrivning knappast motiverad när det gäller räntebärande obligationer. I syfte att bespara såväl bankerna som förmyndarna besvär och med tanke på den förvaringsavgift som den omyndige i förekommande fall får utge bör därför i enlighet med promemorieförslaget tillämpningsområdet för bestämmelsen inskränkas till svenska statens premieobligationer. I övrigt bör för de obligationer som här avses gälla att nedsättning i bank eller inskrivning i skuldbok krävs endast då värdet av obligationerna, enbart eller tillsammans med värdet av de övriga värdehandlingar den omyndige kan ha, överstiger den tidigare förordade

beloppsgränsen av två basbelopp. Bevis eller motbok rörande tillgodohavande hos bank är undantagna från nedsättningsskyldighet. Omyndigs medel som står inne hos bank får

emellertid inte tas ut utan tillstånd av överförmyndaren, såvida det inte gäller ränta som har stått inne kortare tid än ett år eller medel som har satts

in med förbehåll att de får tas ut utan tillstånd. I promemorian föreslås att

dessa bestämmelser skall omfatta även omyndigs medel som står inne hos försäkringsbolag. Förslaget har godtagits av remissinstanserna och bör genomföras. Som har påpekats under remissbehandlingen bör tillståndskravet dock gälla bara sådana medel som står kvar hos försäkringsbolaget efter särskild överenskommelse med detta.

Tillstånd av överförmyndare fordras inte för att bankmedel genom bankens försorg skall få föras över till annan bank. Som har påpekats av en remissinstans bör detsamma gälla när medel som står inne hos försäkringsbolag skall överföras genom bolagets försorg till bank.

I syfte att hindra att egendom av mera betydande värde som tillfaller omyndig och som denne inte själv har rätt att förvalta skall passera genom förmyndarens händer finns enligt nuvarande regler möjlighet för tredje man att nedsätta omyndig tillkommande värdehandling eller inbetala denne tillkommande medel direkt hos bank. I vissa fall är tredje man skyldig att iaktta detta förfarande, om inte värdet är ringa eller överförmyndaren medger undantag. Detta gäller bl.a. försäkringsbelopp med undantag för pension och livränta.

I promemorian påpekas att pension, livränta och andra periodiska förmåner som utgår i anledning av försäkring som regel inte är större än att de förbrukas för vederbörandes försörjning. Förmånerna kan emellertid i vissa fall uppgå till avsevärda belopp. I promemorian föreslås därför att nu angivna förmåner som tillkommer omyndig skall inbetalas till bank, om beloppet för kalenderår överstiger två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

Den sålunda föreslagna ändringen har godtagits av remissinstanserna och bör genomföras. Regeln bör härvid vara att pension, livränta och annan på grund av försäkring utgående förmån skall inbetalas hos bank i den mån förmånen för kalenderår överstiger ett belopp motsvarande två gånger basbeloppet vid årets början.

Handlingar som har satts ned i öppet förvar hos bank skall under överförmyndarens tillsyn vårdas i enlighet med bestämmelserna i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar (VL). Banken har enligt VL rätt att betinga sig en årlig avgift för den vård av omyndigs värdehandlingar som åligger banken. Avgiften får inte överstiga, i fråga om inhemska värdehandlingar 2 kr. och beträffande utländska värdehandlingar 1 kr. för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde. Har underåriga syskon gemensam förmyndare, skall syskonens värdehandlingar sammanräknas.

Såväl i promemorian som i flera remissyttranden har förordats en höjning av den berörda avgiften. I skrivelse den 27 juli 1973 har bankföreningen anfört att en kraftig höjning är motiverad med hänsyn till de ökade lönekostnaderna under senare år.

Uppenbarligen finns det skäl att höja den angivna avgiften. I promemorian föreslås att det av praktiska skäl skall överlämnas åt regeringen att

bestämma avgiftens storlek såvitt gäller andra banker än riksbanken. Enligt min mening bör emellertid regler om högsta avgift även i fortsättningen finnas i lag. Jag anser därvid att avgiften bör höjas till 3 resp. 2 kr. för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde.

6.8.3 Inskränkningariförmyndarens rätt att företa vissa rättshandlingar

Trots att ansvaret för förvaltningen av den omyndiges egendom i princip helt vilar på förmyndaren är denne skyldig att i vissa frågor som ligger utanför den löpande förvaltningen inhämta samtycke av överförmyndaren eller rätten. Sålunda fordras f.n. tillstånd av rätten för överlåtelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt som tillhör omyndig. Förut har nämnts att nedsatt värdehandling inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke. Överförmyndarens tillstånd krävs också i vissa andra fall, t. ex. som regel vid upptagande av lån för den omyndiges räkning eller vid ingående av borgen på den omyndiges vägnar.

Som har anförts i promemorian är den nuvarande uppdelningen mellan rätten och överförmyndaren när det gäller tillstånd till olika förvaltningsåtgärder knappast rationell. I enlighet med promemorieförslaget, vilket har lämnats utan erinran under remissbehandlingen, bör prövningen av ifrågavarande åtgärder i sin helhet läggas på överförmyndarna. Inte minst efter den förstärkning av överförmyndarorganisationen som föreslås i det följande kommer överförmyndarna att vara väl kvalificerade för att handha prövningen även av de ärenden som f.n. åvilar rätten.

F.n. gäller att tillstånd till överlåtelse av och inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt får ges bara om viktiga skäl föreligger. I enlighet med promemorieförslaget bör detta krav slopas. Tillståndsmyndighetens allmänna skyldighet att iaktta den omyndiges bästa torde ge tillräcklig garanti för att tillstånd meddelas endast då detta är väl motiverat.

I övrigt har i promemorian i detta sammanhang föreslagits att med upptagande av lån skall jämställas återköp av livförsäkring. Förslaget har tillstyrkts av berörda remissinstanser och bör genomföras.

6.9 Förmyndarens redovisningsskyldighet

För sin förvaltning av förmynderskapet är förmyndaren redovisningsskyldig inför överförmyndaren. När egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning första gången tillfaller underårig skall förmyndaren inom en månad ge in förteckning över egendomen till överförmyndaren. Vid omyndigförklaring av någon som uppnått myndig ålder skall förmyndaren inom tre månader från det förmynderskapet skrevs in ge in förteckning över den omyndiges egendom till överförmyndaren. Vidare skall

förmyndaren före den 15 februari varje år avge årsräkning med redogörelse

för förvaltningen under föregående år. När förmyndarens befattning upp-

hör, skall sluträkning avges. Förmyndaren är fri från skyldighet att avge räkning, om den omyndige saknar tillgångar eller endast har lösören som inte lämnar någon avkastning.

I åtskilliga förmynderskap torde den omyndiges tillgångar vara så ringa att skyldigheten att avge räkning framstår som helt onödig och disproportionerlig med hänsyn till det arbete som förorsakas förmyndaren. Även överförmyndarna orsakas många gånger onödigt kontrollarbete genom räkningarna. I fråga om nedsatta värdehandlingar får dessutom överförmyndaren direkt från banken alla erforderliga uppgifter. Som har föreslagits i promemorian bör förmyndaren därför kunna bli fri från skyldighet att avge räkning även i annat fall än när den omyndige saknar tillgångar eller endast har lösören som inte lämnar någon avkastning. Frågan om befrielse bör i sådant fall prövas av överförmyndaren. En förutsättning för befrielse

bör vara att det med hänsyn till tillgångarnas ringa värde eller beskaffenhet kan ske utan fara för den omyndige. Under motsvarande förutsättning

bör överförmyndaren kunna medge att räkning upprättas i förenklad form. Genom dessa åtgärder får överförmyndarna större möjligheter att koncentrera sin uppmärksamhet på sådana förmynderskap där en effektiv

kontroll framstår som nödvändig. Påpekas bör emellertid att överförmyndarna i många fall kommer att behöva få in räkning för att kunna bedöma arvodesfrågorna. Till detta spörsmål återkommer jag i ett senare avsnitt. Jag har i det föregående vid upprepade tillfällen betonat vikten av att

förmyndaren sörjer för den omyndiges person. I ett kommande avsnitt

ämnar jag också föreslå att arbetet med den personliga omvårdnaden skall

berättiga förmyndaren till arvode. Självfallet är det angeläget att överför-

myndarna i sin tillsynsverksamhet inte bara kontrollerar förmyndarnas

ekonomiska förvaltning utan också förvissar sig om att förmyndarna lägger ned erforderligt arbete på den personliga omvårdnaden. Enligt min

mening skulle det emellertid föra alltför långt att, som har föreslagits från ett

par håll under remissbehandlingen, ålägga förmyndarna att i årsräkningen alltid ta in en redogörelse för det arbete som de har lagt ned på omsorgen om myndlingens person.

Förmyndaren har inte någon skyldighet att fortlöpande hålla myndlingen

underrättad om förvaltningens gång. Under remissbehandlingen har emel-

lertid från något håll framförts önskemål om att förmyndaren skall åläggas att lämna redovisning inte bara till överförmyndaren utan också till myndlingen. Otvivelaktigt skulle en sådan redovisning av många omyndiga upplevas som något positivt. Flertalet omyndiga torde dock inte ha vare sig intresse för eller förmåga att ta del av en sådan redovisning. Det bör i

sammanhanget påpekas att omyndig som fyllt sexton år har rätt att hos

överförmyndaren ta del av alla handlingar som rör förmynderskapet. Sådan rätt tillkommer också den omyndiges make och närmaste släktingar.

Med hänsyn till det sagda finner jag att man inte bör införa en särskild bestämmelse om att förmyndaren årligen skall ge myndlingen redovisning för sin verksamhet.

6.10 Ersättning åt förmyndare och gode män

Förmyndare har rätt till arvode av myndlingens medel för det arbete som han lägger ner på förvaltningen av dennes egendom. Däremot är han inte berättigad till ersättning för arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen. Arvodet utgår årligen med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Om inte rätten förordnar annorlunda utgår dock arvodet med högst ett belopp som motsvarar 596 av myndlingens behållna inkomst enligt årsräkningen eller sluträkningen. Arvodet skall minskas med det belopp som erlagts för vård av omyndigs värdehandlingar enligt VL, dock med högst 222 av inkomsten av dessa värdehandlingar.

Legal förmyndare, dvs. förälder som är förmyndare för sitt underåriga barn, har inte rätt till arvode, om inte domstol på grund av särskilda omständigheter medger det.

FB innehåller f.n. inte några bestämmelser om ersättning för utgifter som förmyndaren har för uppdraget. Sådana utgifter anses dock likställda med de övriga utgifter som förmyndaren gör för den omyndiges räkning. Förmyndaren har alltså rätt att erhålla ersättning för utgifterna ur myndlingens medel.

För vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo har förmyndaren rätt till skäligt arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå årligen och får inte, med mindre rätten bestämmer annorlunda, överstiga för år räknat ett belopp som motsvarar 596 av så stor del av boets inkomst som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Arvodet skall förskjutas av dödsboet och får sedan vid arvskiftet avräknas på den omyndiges lott. Legal förmyndare erhåller arvode för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo endast om rätten på grund av särskilda omständigheter lämnar tillstånd till det.

Som har påpekats vid åtskilliga tillfällen är flera nackdelar förenade med de nuvarande arvodesreglerna. Det förhållandet att arvodet utgår ur den omyndiges medel får till följd att omyndiga i små ekonomiska omständigheter betungas hårt. Arvodesreglernas konstruktion gör det också svårt att rekrytera förmyndare i fall då den omyndiges inkomst är ringa. Eftersom arbete med den personliga omvårdnaden inte berättigar till arvode, blir följden lätt att sådant arbete försummas. Detta är särskilt betänkligt med hänsyn till att, som tidigare har framhållits, omsorgen om myndlingens person utgör en minst lika viktig del av förmyndaruppdragets innehåll som förvaltningen av myndlingens egendom. Detta gäller inte minst i de fall då särskild förmyndare har förordnats för underårig.

Med hänsyn till det sagda är det uppenbart att arvodesreglerna måste

ändras. Av nya regler i ämnet bör krävas att de så långt möjligt garanterar att även personer i små ekonomiska omständigheter får kvalificerade förmyndare och att inte bara de omyndigas behov av hjälp med egen-

domsförvaltning utan också behovet av bistånd i personliga angelägenhe-

ter blir tillgodosett. Förmyndarna bör därför ha rätt till arvode för båda formerna av arbete. Vidare måste samhället träda in och betala arvodet i

sådan utsträckning att den omyndige inte betungas oskäligt.

Promemorians förslag till ändrade arvodesregler innebär att förmyndaren får rätt till ett årligt arvode för förvaltningen av den omyndiges egendom

och för arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen. Arvodet skall enligt förslaget bestämmas av överförmyndaren enligt grunder som

fastställs för varje överförmyndardistrikt av vederbörande kommun. Arvodet skall utgå av den omyndiges medel endast i den mån hans beräknade

inkomst det år förmyndaruppdraget avser överstiger ett belopp motsvar-

ande två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring eller, om inte särskilda skäl föranleder annat, i den mån den omyndige har tillgångar till

ett värde som överstiger fyra gånger basbeloppet. I annat fall skall arvodet utges av kommunen.

Förmyndaren föreslås därjämte få en lagfäst rätt till ersättning för de

utgifter som varit skäligen påkallade för uppdragets behöriga fullgörande. Ersättningen för utgifter skall utges av kommunen resp. av den omyndige enligt samma regler som föreslagits för arvodet.

Remissinstanserna har över lag uttryckt sin tillfredsställelse över att

förmyndarna skall få rätt till arvode även för den del av arbetet som avser den personliga omvårdnaden om myndlingen. För egen del finner jag

förslaget härom starkt berättigat. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget i den delen. Även förslaget om rätt till ersättning för utgifter bör

genomföras.

När det gäller frågan hur arvode och ersättning för utgifter skall betalas välkomnar de flesta remissinstanserna förslaget om att arvode och utgiftsersättning skall utgå av kommunala medel, när den omyndiges inkomst är

låg och han inte heller har tillgångar av betydenhet. Några remissinstanser

hävdar dock att förmyndarvården i sin helhet bör bekostas av det allmänna. I varje fall anser man att inkomstgränsen bör sättas högre än vid två basbelopp. Andra remissinstanser menar att det bör övervägas att låta den omyndige ta del i kostnaderna för förmynderskapet enligt ett system motsvarande det som gäller för rättshjälpens kostnadsbidrag.

Vid bestämmande av hur ersättningssystemet skall utformas bör enligt min mening först beaktas att den ekonomiska förvaltningen torde vara förhållandevis litet betungande i de allra flesta förmynderskap. Särskilt är detta fallet om den omyndige inte har annan inkomst än folkpension e.d.

Också i de fall då den omyndige visserligen har tillgångar av viss omfattning

men dessa tillgångar är placerade hos bank som lämnar löpande redovisning

torde förmyndarens förmögenhetsförvaltning bli föga tidskrävande. I de

flesta förmynderskap kommer tyngdpunkten i förmyndarens uppgifter i

stället att ligga på den personliga omvårdnaden om den omyndige. Som tidigare vid upprepade tillfällen framhållits är det också minst lika viktigt att förmyndaren sörjer för den omyndiges person som att han sköter hans

ekonomiska angelägenheter.

Att ta vård om enskilda är en uppgift som enligt socialhjälpslagen åvilar kommunerna. I ett tidigare avsnitt har jag också redogjort för den verk-

samhet som i detta avseende pågår eller är under utbyggnad. Det kan

därför hävdas att förmyndarna fullgör en kommunal uppgift till den del

deras uppdrag består i omsorg om den omyndiges person. Uppenbarligen

avlastas kommunens tjänstemän en del av sitt arbete, när förmyndare förordnas för en kommunmedlem.

Med hänsyn till det sagda bör, som anförts i promemorian, utgångspunkten för ersättningssystemets utformning vara att kommunerna skall stå för förmyndararvodena. I inte ringa utsträckning torde detta också

överensstämma med vad som faktiskt sker i dagens läge. I de fall då exempelvis en folkpensionär vistas på ålderdomshem eller åtnjuter vård

eller försörjning mot avgift som erläggs av kommunen har denna rätt att uppbära folkpensionen och därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjningen. Om den pensionsberättigade i sådant fall är omyndigförklarad förekommer det att kommunen betalar ut förmyndararvode av de medel som kommunen på angivet sätt har rätt att tillgodogöra sig.

Principen om att kommunerna skall stå för förmyndararvodena kan emellertid enligt min mening inte upprätthållas beträffande alla förmynderskap. I de fall då den omyndige har en ej obetydlig inkomst eller tillgångar som ej är ringa är det rimligt att förmyndararvodet helt eller

delvis utgår av den omyndiges medel. I sådana fall kommer också för-

myndarens uppgifter att till större del bestå i förmögenhetsförvaltning, vilket gör det mindre motiverat att kommunen står för arvodet.

För egen del anser jag att utgångspunkten för avgörandet av i vilka fall

den omyndige skall betala eller bidra till förmyndararvodet bör vara att

folkpension, förtidspension, änkepension och liknande alltid skall utgå ograverade. F.n. utgår enligt lagen om allmän försäkring sådana pensioner

som nu har nämnts i allmänhet med ett belopp som motsvarar 9096 av basbeloppet enligt nämnda lag. Beloppet blir emellertid högre om man räknar med pensionstillskotten. Pensionerna kan dessutom förväntas bli

höjda i framtiden. Förslag till förbättrade pensionsförmåner har redan lagts fram i prop. 1974:129 i samband med att den allmänna pensionsåldern föreslås bli sänkt. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att inkomstgränsen i

enlighet med promemorieförslaget bör sättas vid två basbelopp. Förmyn-

dararvodet bör alltså utgå av den omyndiges medel i den mån hans årsin-

komst överstiger nämnda summa. Det basbelopp som skall vara avgörande för bedömningen bör vara det basbelopp som har gällt under årets sista månad.

Också i vissa andra fall kan det enligt min mening övervägas att låta den omyndige stå för förmyndararvodet. Som har anförts i promemorian får det anses skäligt att omyndiga med en ej ringa förmögenhet bidrar till förmyndararvodet, även om förmögenheten ej lämnar en så stor avkastning att den tillsammans med den omyndiges övriga inkomster överstiger två basbelopp. Givetvis är det vanskligt att härvid fixera någon bestämd beloppsgräns. BJ. a. måste hänsyn tas till det sätt på vilket tillgångarna är placerade. Normalt får det dock anses rimligt att den omyndiges förmögenhet tas i anspråk, i den mån den överstiger fyra basbelopp. Jag biträder därför promemorieförslaget på denna punkt. Som har anförts i promemorian bör regeln dock kunna frångås, om särskilda skäl föranleder det. Ett sådant skäl kan vara att den omyndiges förmögenhet består av en fastighet som han själv bebor och som inte lämnar någon avkastning. I sådant fall bör den omyndige inte till följd av förmögenhetsinnehavet förpliktas att själv stå för förmyndararvodet.

Givetvis är det angeläget att den nu berörda frågan i vad mån förmyndararvode skall utgå av den omyndiges medel kan avgöras med utgångspunkt från den omyndiges aktuella ekonomiska situation. Till grund för prövningen bör därför i enlighet med promemorieförslaget läggas den omyndiges beräknade inkomst under det år förvaltningen har avsett, dvs. den inkomst som framgår av förmyndarens års- resp. sluträkning. På samma sätt bör man ta hänsyn till de tillgångar som enligt förmyndarräkningen har funnits vid årets slut eller vid den tidpunkt då förmynderskapet eljest avslutats.

Ett par remissinstanser har uttryckt farhågor för att det i den praktiska tillämpningen kan uppkomma avsevärda svårigheter att tolka uttrycken beräknad inkomst och tillgångar. Härtill vill jag först säga att det uppenbarligen bör vara nettoinkomsten och nettotillgångarna som skall vara avgörande. Vid beräkningen av inkomsten bör de allmänna principerna i kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas. Från de bruttointäkter som kan härröra från olika förvärvskällor bör alltså avdrag för utgifter göras enligt vad som medges i kommunalskattelagen. På motsvarande sätt bör förmögenhetstillgångar och skulder beräknas med ledning av förordningen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

Om uppgifterna i förmyndarens räkning i enlighet med det nyss sagda skall vara avgörande för frågan av vilka medel förmyndararvodet skall utgå är det naturligt att låta frågan prövas av överförmyndaren, som är den som i första hand granskar räkningen. Detta föreslås också i promemorian. Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till det. Det bör alltså åligga överförmyndaren att i varje särskilt fall besluta i vad mån förmyndararvodet skall betalas av kommunen eller utgå av den omyndiges medel.

10 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

I ett föregående avsnitt har föreslagits att överförmyndarna i vissa fall skall kunna befria förmyndarna från skyldigheten att avge räkning. Över-

förmyndarnas möjlighet att medge sådan befrielse begränsas dock av att det

måste finnas underlag för beslutet om hur förmyndararvodet skall betalas.

Inte sällan torde det dock vara uppenbart att den omyndiges inkomst och

övriga tillgångar är så ringa att förmyndararvodet skall betalas av

kommunen. Överförmyndaren bör i sådant fall kunna fatta beslut härom utan att ha tillgång till räkning.

Vad sedan gäller frågan om förmyndararvodets storlek har många remissinstanser godtagit promemorians förslag om att arvodet i varje särskilt fall

skall bestämmas av överförmyndaren enligt grunder som vederbörande kommun eller kommuner bestämmer. Från flera håll framförs dock betänk-

ligheter motförslaget . Sålunda anser fleraremissinstanseratt det finns risk för stora variationer i förmyndararvodenas storlek mellan de olika kommunerna och att det därför bör uppställas lagregler om hur stort arvode som skall utgå med möjlighet för överförmyndaren att bestämma högre arvode.

Man pekar också på att svårigheter kommer att uppstå för överförmyndarna

att i det enskilda fallet bestämma arvodena och att det finns risk för tvistigheter och överklaganden av överförmyndarnas beslut. Vissa remis-

sinstanser understryker att kommunernas praxis i arvodesfrågorna nog-

grant bör följasochatt en lägsta gräns för arvodena bör fastställas i lag, om det visar sig bli alltför stor oenhetlighet kommunerna emellan eller om

arvodena hålls på en alltför låg nivå. Enligt ett par remissinstanser bör förmyndararvodet aldrig få understiga 10 32 av basbeloppet.

För min del vill jag först konstatera att det givetvis är av värde om

förmyndararvodena blir något så när lika inom olika överförmyndardistrikt.

Samtidigt är det uppenbart att de särskilda förhållandena kan variera avsevärt mellan olika förmynderskap. Som jag tidigare har framhållit torde visserligen den ekonomiska förvaltningen i de allra flesta förmynderskap bli föga betungande, särskilt om den omyndige inte har annan inkomst än folkpension e. d. Emellertid kan naturligtvis fall förekomma då den ekonomiska förvaltningen blir komplicerad och det därför är motiverat att tillerkänna förmyndaren ett förhållandevis högt arvode. På samma sätt kan den

omyndiges behov av personlig omvårdnad vara i hög grad växlande, något

som också måste påverka förmyndararvodenas storlek.

På grund av det sagda är det enligt min mening ogörligt att i lagen ställa upp en bestämd regel om förmyndararvodenas storlek. I stället bör föreskri-

vas att arvodet i varje särskilt fall skall bestämmas av överförmyndaren och

att arvodet skall vara skäligt med hänsyn till det arbete som har lagts ned på

den ekonomiska förvaltningen och på den personliga omvårdnaden om den

enskilde.

Beaktas bör emellertid också att de nyss förordade reglerna om hur förmyndararvode skall betalas torde komma att medföra att kostnaderna i

de flesta fall läggs på kommunerna. Det är uppenbart att kommunerna då

Prop. 1974: 142 147

också har ett berättigat intresse av att få inflytande över hur arvodena bestäms. Detta inflytande bör enligt min mening komma till uttryck genom att kommunerna fastställer grunder till ledning för överförmyndarnas avgö-

randen. Det får därvid anses lämpligt att grunderna innehåller anvisning på ett standardarvode, som alltså bör utgå i normalfallen. Dessutom bör i grunderna ges vissa hållpunkter för när ett högre arvode skall kunna utgå

och vilken utredning som förmyndaren bör vara skyldig att förebringa i olika fall. I det enskilda fallet bör dock överförmyndaren alltid i sista hand

kunna göra en egen skälighetsbedömning.

Givetvis finns det en viss risk för oenhetlighet, om varje kommun bestämmer sina egna grunder och varje överförmyndare därefter får frihet att, låt vara inom vissa gränser, bestämma förmyndararvodets storlek. Jag har emellertid inhämtat att Svenska kommunförbundet är berett att utfärda rekommendationer i ämnet och även i övrigt medverka till en samordning mellan olika kommuner och överförmyndare. Detta torde avsevärt minska riskerna för att kommunernas och överförmyndarnas praxis skall bli alltför växlande. Dessutom kommer domstolarna att kunna ge vägledande avgöranden i fall då en arvodesfråga överklagas.

För att man skall få garantier för att inte förmyndararvodena blir alltför låga kan det givetvis ifrågasättas att i lagen föra in en regel om minimiarvode. Ett tänkbart minimiarvode, som också diskuteras i promemorian,

skulle vara 796 av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. I promemorian avvisas emellertid tanken på en regel om minimiarvode. Även jag anser det olämpligt med en sådan regel. Med hänsyn till att arvodet i fortsättningen skall avse även den personliga omvårdnaden om den

omyndige utgår jag från att kommunerna i sina grunder inte sätter normalar-

vodet lägre än vad som motsvarar de arvoden som nuiregelutgår. I många

fall torde emellertid en ej oväsentlig höjning av arvodet vara befogad. En regel om minimiarvode skulle emellertid kunna motverka en sådan höjning.

Jag har tidigare förordat att förmyndaren skall få uttrycklig rätt till

ersättning för utgifter, i den mån utgifterna har varit skäligen påkallade för

uppdragets behöriga fullgörande. Ersättning för utgifter bör betalas av

kommunen resp. utgå av den omyndiges medel enligt samma regler som

nyss har föreslagits beträffande arvode. Principen bör alltså vara att den omyndiges medel tas i anspråk för betalning av arvode och ersättning för utgifter endast i den mån det kan ske utan att hans inkomster minskas så att de understiger två basbelopp. Ersättningen för utgifter bör i varje

särskilt fall bestämmas av överförmyndaren. Enligt gällande rätt utgår arvode inte till legal förmyndare med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill. Av förarbetena framgår att lagstiftaren med särskilda omständigheter har

avsett fall då en mindre bemedlad fader eller moder är förmyndare för ett barn med en betydande förmögenhet. vars förvaltning tar i anspråk en väsentlig del av förmyndarens tid. Även i fortsättningen bör legal för-

myndares rätt till arvode vara begränsad till sådana fall. Arvode till legal

förmyndare bör alltså inte kunna avse den personliga omvårdnaden. Inte

heller bör arvode kunna utgå, om den omyndiges tillgångar är av ringa omfattning. Med hänsyn härtill saknas anledning att i fråga om arvode till legal förmyndare föreskriva annat än att arvodet skall utgå av den omyn-

diges medel. Den ändringen bör emellertid göras i förhållande till gällande rätt att överförmyndaren i stället för domstol prövar frågan huruvida arvode skall utgå.

Vad gäller legal förmyndares utgifter för förmynderskapet bör dessa

liksom hittills ersättas av den omyndiges medel i den mån de hänför sig till

den ekonomiska förvaltningen och varit påkallade för uppdragets behöriga fullgörande. Detta bör i och för sig gälla oavsett storleken av den omyndiges inkomster. Frågan om ersättning för utgifter torde emellertid sakna praktisk betydelse i alla de fall då den underårige saknar inkomster eller då hans inkomster är obetydliga. Erinras bör i detta sammanhang om bestämmelserna 17 kap. FB, enligt vilka föräldrar är skyldiga att vidkännas kostnaden för barns uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Detta innebär att om en legal förmyndare tillgodogör sig en del

av barnets tillgångar, så kan hans egen underhållsskyldighet komma att öka i motsvarande mån. När det gäller vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo bör förmyndaren

liksom hittills vara berättigad till skäligt arvode. Har sammanlevnadsavtal träffats, bör han liksom f.n. ha rätt till årligt arvode. Arvodet bör utgå med belopp som överförmyndaren bestämmer, såväl då sammanlevnadsavtal

har träffats som då så inte är fallet.

F.n. gäller att arvode till förmyndare på grund av vård av omyndigs rätt i dödsbo skall förskjutas av boet. Denna regel bör gälla även i fortsättningen.

Jag vill inskjuta att, om en förmyndare erhåller särskilt arvode för vården av omyndigs rätt i dödsbo, detta många gånger måste påverka storleken av

det arvode som förmyndaren i övrigt har rätt till på grund av sin ekonomiska förvaltning. Jag förutsätter att kommunerna beaktar denna omständighet vid fastställandet av grunder för det allmänna förmyndararvodet.

När det gäller godmanskap som avser förvaltning av egendom är den gode mannen berättigad till årligt arvode för uppdraget. Enligt gällande rätt bestäms detta arvode på samma sätt som förmyndararvode, dvs. arvodet skall utgå med ett belopp som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning och får inte utan domstols beslut överstiga 596 av

huvudmannens behållna inkomst enligt års- eller sluträkning.

Uppenbarligen bör även i fortsättningen den regeln gälla att god man är berättigad till skäligt arvode för sitt uppdrag. Vidare bör det liksom när det gäller förmyndararvoden ankomma på överförmyndaren att fastställa godmansarvodet i varje särskilt fall. Härvid torde han i många fall kunna hämta ledning av de grunder som kommunen har fastställt beträffande förmyndararvodena. Särskilt gäller detta om den gode mannen i likhet med en förmyndare förvaltar huvudmannens hela egendomsmassa och dessutom sörjer för huvudmannens person. Så är många gånger fallet när god man har

förordnats enligt 18 kap. 1 eller 3 § FB, dvs. när godmansförordnandet är föranlett av förmyndarens eller den enskildes sjukdom eller motsvarande. Däremot torde, som framhållits i promemorian, ett arvode till god man inte

kunna beräknas efter samma grunder som gäller för arvode till förmyndare i de fall där gode mannen endast förvaltar viss begränsad egendom eller då godmansuppdraget avser annan rättslig angelägenhet än egendomsförvalt-

ning. Så är oftast fallet då den gode mannen har förordnats enligt något

annat lagrum i 18 kap. än 1 eller 3 §. Även i de fall som avses med 18 kap. I eller 3 §& kan förhållandena vara sådana att den gode mannens arbete inte är

jämförbart med en förmyndares. Utöver arvode bör den gode mannen liksom en förmyndare vara berättigad till ersättning för de utgifter som han har haft för uppdraget, i den mån de har varit skäligen påkallade för uppdragets behöriga fullgörande. Liksom när det gäller förmyndare kan det i många fall vara skäligt att arvode och ersättning till god man utgår av kommunala medel. Särskilt

gäller detta när gode mannen har uppgifter som motsvarar en förmynda-

res. Detta kan vara fallet när god man har förordnats enligt 18 kap. 1 eller

3 & FB. Avser å andra sidan godmanskapet endast förmögenhetsförvaltning eller utförande av viss rättshandling är det mindre befogat att arvode

och ersättning betalas av kommunen. Vidare kan den enskildes inkomst

eller förmögenhet vara sådan att arvode och ersättning skäligen bör utgå av hans egna medel. .

Frågan om hur arvode och ersättning till god man skall betalas bör lämpligen avgöras av överförmyndaren i varje särskilt fall för sig. Är det

fråga om godmanskap enligt 18 kap. I eller 3 § är det dock naturligt att överförmyndaren i viss utsträckning tillämpar de regler som gäller i fråga

om förmyndare. Det innebär att arvode och ersättning för utgifter bör

betalas av huvudmannen i den mån hans beräknade inkomst överstiger två

basbelopp eller han har tillgångar som överstiger fyra basbelopp.

6.11 Överförmyndarorganisationen m. m.

Förmynderskap och godmanskap står enligt gällande rätt under tillsyn av överförmyndaren och rätten. I princip finns en överförmyndare i varje

kommun. Överförmyndaren väljs av kommunfullmäktige för fyra å; i

sänder. Flera kommuner kan slå sig samman till ett överförmyndardistrikt -

och välja gemensam överförmyndare. Kommun kan också efter förordnande av rätten välja flera överförmyndare. I Stockholm finns i stället för överförmyndare en överförmyndarnämnd, som består av tre ledamöter.

Frågor som ankommer på nämnden kan efter Kungl. Maj:ts förordnande avgöras av en av dess ledamöter eller av tjänsteman hos nämnden. Över-

förmyndare erhåller ersättning för uppdraget i form av årligt arvode som utgår med 1 26 av den omyndiges behållna inkomst, om denna inte överstiger 200 kronor, och i annat fall med 2 26 av inkomsten. Arvodet får dock inte överstiga 1000 kronor per år. Kommunen kan åta sig att stå för

kostnaden för överförmyndarverksamheten och har i så fall rätt att uppbära överförmyndararvodet. Stockholms kommun, som uppbär detta

arvode, har tillagts rätt att efterskänka arvode, då särskilda skäl föreligger.

Rätten skall vaka över att överförmyndarna fullgör sina skyldigheter.

Det åligger överförmyndarna att varje år lämna uppgift till rätten om tillsynen över förmyndarnas förvaltning under föregående år.

Den nuvarande överförmyndarorganisationen har i vissa avseenden fungerat mindre väl. Inte sällan har överförmyndardistrikten varit alltför små för att locka kvalificerad personal till uppdragen som överförmyndare. Det stora antalet överförmyndardistrikt och distriktens skiftande storlek har också försvårat en enhetlig tillämpning av bestämmelserna om kontroll

och tillsyn. Förhållandena torde emellertid ha förbättrats genom kommun-

indelningsreformen, som har lett till en minskning av antalet kommuner och

därmed också av antalet överförmyndardistrikt. I många kommuner har dock överförmyndardistrikten förblivit förhållandevis små genom att kom-

munen har delats upp i flera distrikt.

Även nuvarande regler om inskrivning av förmynderskap och förmyn-

dares redovisningsskyldighet har inneburit vissa nackdelar. Reglerna har fått till följd att överförmyndarna inte i tillräcklig omfattning har kunnat

koncentrera sin kontroll på sådana förmynderskap där en effektiv kontroll verkligen har varit påkallad med hänsyn till den omyndiges förmögenhetsförhållanden. På denna punkt torde dock förhållandena komma att förbättras, om man genomför de nya regler om inskrivning av förmynder-

skap och om förmyndares redovisningsskyldighet som har föreslagits i det föregående. Den nuvarande ordningen för ersättning åt överförmyndarna har också väsentliga nackdelar. För det första innebär den att överförmyndarna i många fall får en osäker och slumpartad ersättning för sitt arbete, något som givetvis ytterligare försvårar möjligheten att rekrytera kvalificerade personer till dessa poster. Vidare utgör överförmyndararvodet en kännbar belastning för omyndiga i små inkomstlägen.

Även den kontroll av överförmyndarnas verksamhet som utövas av

rätten har vissa brister. Kontrollen är i de flesta fall av rent formell natur.

Vid flertalet domstolar torde man inskränka sig till att göra en rutinmässig genomgång av överförmyndarnas årsredogörelser. Värdet av denna verksamhet kan ifrågasättas.

Enligt min mening är det klart att det även i fortsättningen finns behov av en myndighet som utövar kontroll och tillsyn över förmynderskap och godmanskap. Innan man kan ta ställning till hur en sådan myndighet skall organiseras måste man emellertid klargöra närmare vilka uppgifter som skall åvila den. Den viktigaste uppgiften torde liksom hittills vara att se till att förmyndarna utövar sin ekonomiska förvaltning på ett tillfredsställande sätt. Som jag har framhållit i det föregående bör denna kontroll inriktas på sådana förmynderskap där tillgångarna är av en viss omfattning eller där kontroll annars är påkallad av speciella skäl. Däremot bör en närmare kontroll i allmänhet kunna underlåtas när det gäller förmynderskap med obetydliga tillgångar.

De regler som jag har föreslagit i det föregående beträffande inskrivning av förmynderskap och förmyndares redovisningsskyldighet torde, som nyss har påpekats, främja önskemålet att kontroll bara skall utövas när den verkligen är befogad. Givetvis är det emellertid också angeläget att kontrollen blir så effektiv som möjligt i de fall då den sätts in. Kontrollen måste utövas av väl kvalificerad personal, och den bör så långt möjligt bedrivas på ett enhetligt sätt inom olika delar av landet.

Intresset av att få till stånd en effektiv och enhetlig förmyndarkontroll skulle sannolikt främjas, om man gör överförmyndardistrikten större än f.n. Det kan härvid övervägas, som också görs i promemorian, att låta tingsrätternas domkretsar bilda överförmyndardistrikt. Tanken härpå avvisas i promemorian men har vunnit anslutning av några remissinstanser. En sådan reform skulle dock innebära en förhållandevis ringa utvidgning av överförmyndardistrikten, särskilt efter de senaste ändringarna i kommunindelningen. I varje fall kan hävdas att man bör gå längre för att det skall vara motiverat att bryta upp den nuvarande överförmyndarorganisationen och tillskapa en helt ny organisation. Jag delar därför promemorians uppfattning att man inte bör låta tingsrätternas domkretsar bilda överförmyndardistrikt.

En utväg som ligger nära till hands, om man vill göra överförmyndardistrikten större, är att låta länen bilda överförmyndardistrikt och lägga överförmyndarnas funktioner på länsstyrelserna. För detta alternativ, som också övervägs i promemorian, talar även att det inom länsstyrelserna finns personal som har erforderliga ekonomiska och revisionstekniska kunskaper. Länsstyrelserna har vidare stor erfarenhet av tillsynsverksamhet på olika områden.

Som framhålls i promemorian bör emellertid det organ som är överordnat förmyndare och gode män inte bara ha en kontrollerande funktion. En viktig uppgift är också att vägleda förmyndare och gode män. Dessa kan t.ex. behöva bistånd i sina kontakter med sociala myndigheter eller när det gäller att skaffa den enskilde en bostad. Förmyndaren eller gode mannen

kan också behöva ha någon att diskutera med när det gäller den enskildes utbildning o.d. I första hand torde det vara de legala förmyndarna som på

detta sätt är i behov av råd och stöd. Jag vill i sammanhanget understryka att överförmyndarnas kontroll inte bara bör avse den ekonomiska förvaltningen utan också innefatta en tillsyn av att förmyndarna i erforderlig utsträckning sörjer för den personliga omvårdnaden om myndlingen.

Förmyndarnas och gode männens behov av råd och hjälp i frågor som :

rör den enskildes person tillgodoses uppenbarligen mindre väl i ett system

där länsstyrelserna har övertagit överförmyndarnas funktioner. Bl. a. försvåras i hög grad möjligheterna till personlig kontakt. Från de nu angivna synpunkterna är det i stället önskvärt att överförmyndarfunktionerna utövas av förtroendevalda personer med god kommunal förankring. I likhet

med promemorian avvisar jag därför tanken på länsstyrelserna som överförmyndare. Tanken härpå har inte heller vunnit bifall hos någon

remissinstans. En lösning som enligt promemorian skulle kunna diskuteras är att låta landstingskommunerna bli huvudmän för överförmyndarverksamheten.

Efter modell av det system som f.n. finns i Stockholm och som torde ha fungerat väl i praktiken skulle varje landstingskommun resp. kommun som

inte tillhör landstingskommun kunna utse en särskild överförmyndarnämnd

med uppgift att svara för såväl den ekonomiska kontrollen som den kurativa verksamheten. Till nämnden skulle, på samma sätt som f.n. är fallet i Stockholm, kunna knytas ett kansli. Härigenom skulle behovet av ekonomisk och revisionsteknisk expertis m. m. bli tillgodosett.

Otvivelaktigt skulle förmyndarnas och gode männens behov av råd och

hjälp bli bättre tillgodosett om man införde ett system med landstingsvalda överförmyndarnämnder än om man lät överförmyndarfunktionerna över-

tas av länsstyrelserna. I båda fallen skulle emellertid överförmyndar-

distrikten bli så stora att möjligheterna till personlig kontakt skulle allvarligt försvåras, jämfört med nuläget. Även i övrigt är det tveksamt om ett system med landstingsvalda överförmyndarnämnder innebär så stora fördelar jämfört med nuvarande ordning att det bör genomföras.

På de anförda skälen avvisas i promemorian tanken på Jandstingsvalda

överförmyndarnämnder. Under remissbehandlingen har inte någon röst höjts för att sådana nämnder bör inrättas. Inte heller jag anser att man bör välja ett sådant system.

Med hänsyn till det sagda anser jag liksom flertalet remissinstanser att

övervägande skäl talar för att man behåller den nuvarande ordningen med primärkommunalt valda överförmyndare. Genom ett sådant system torde man inte bara få de bästa förutsättningarna för att överförmyndarnas

rådgivande funktioner utövas tillfredsställande. Även behovet av en effek-

tiv kontroll av förmyndarverksamheten torde kunna tillgodoses inom ramen

för en kommunal överförmyndarorganisation. Bl.a. torde kommunerna

efter den senaste kommunindelningsreformen i allmänhet ha fått sådan storlek att de kan fungera tillfredsställande som överförmyndardistrikt.

För att överförmyndardistrikten skall få en så lämplig omfattning som möjligt bör man enligt promemorian behålla den nuvarande möjligheten för flera kommuner att förena sig till ett överförmyndardistrikt. Enligt min mening är det dock onödigt att ha kvar denna möjlighet. Ett sådant samgående mellan flera kommuner har hittills knappast förekommit i praktiken,

och det torde också kunna medföra flera praktiska problem. På grund därav förordar jag att möjligheten till samgående tas bort.

Vad därefter gäller den nuvarande möjligheten att dela in kommun i flera överförmyndardistrikt föreslås i promemorian att möjligheten slopas. Under remissbehandlingen har inte någon röst höjts för att möjligheten skall

finnas kvar. Även jag anser att det finns flera skäl som talar mot en

uppdelning av en kommun i flera överförmyndardistrikt, främst det tidigare

berörda intresset av en effektivt fungerande överförmyndarverksamhet. På

grund därav biträder jag promemorieförslaget.

Som tidigare nämnts har det system med överförmyndarnämnd som f.n. finns i Stockholm visat sig fungera väl i praktiken. I promemorian föreslås därför att samtliga kommuner som bildar överförmyndardistrikt skall få

möjlighet att besluta att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd. Överförmyndarnämnden skall enligt förslaget

bestå av minst tre ledamöter. Förslaget har i denna del tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Även jag anser att ett system med överförmyndarnämnd kan innebära stora fördelar när det gäller att effektivt organisera överförmyndarverk-

samheten i en kommun. Jag tillstyrker därför promemorieförslaget. I sammanhanget bör påpekas att om man, som jag nyss föreslog, slopar möjligheten att dela in en kommun i flera överförmyndardistrikt, så blir följden att en kommun tvingas inrätta överförmyndarnämnd, om överförmyndarverksamheten i kommunen är av den omfattningen att den inte kan skötas av en överförmyndare ensam.

Liksom f.n. bör överförmyndare resp. ledamöter i överförmyndarnämnd väljas av kommunfullmäktige. Enligt promemorian bör emellertid reglerna om mandatperiod ändras, så att man når överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller beträffande liknande kommunala val. Förslaget härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av övervägande antalet

remissinstanser. En remissinstans förordar dock en mandatperiod på sex år. För egen del biträder jag promemorians uppfattning att reglerna om mandatperiod för överförmyndare och ledamot i överförmyndarnämnd bör

överensstämma med vad som i allmänhet gäller för jämförbara val som

ankommer på kommunfullmäktige. Det bör sålunda i lagen föreskrivas att överförmyndare resp. ledamot i överförmyndarnämnd skall väljas för tre år

i sänder.

När det gäller överförmyndarnas kvalifikationer sägs i gällande lag att

de skall vara väl förfarna i praktiska värv och myndiga svenska medbor-

gare. Vidare föreskrivs att en överförmyndare inte får vara i konkurstillstånd eller förklarad omyndig. Lagfaren tjänsteman vid tingsrätt kan väljas till överförmyndare inom domsagan endast efter tillstånd av regeringen för varje särskilt fall.

Promemorian innehåller inte något förslag till ändring i reglerna om överförmyndares behörighet. Några remissinstanser har emellertid pekat

på de stora krav som måste ställas på en överförmyndare när det gäller kunskaper i bl. a. ekonomiska och juridiska frågor och ansett att detta bör

komma till uttryck i lagtexten.

Det är givetvis angeläget att de som väljs till överförmyndare resp.

ledamöter i överförmyndarnämnd är väl kvalificerade för sitt uppdrag.

Önskvärt är att de inte bara har ekonomisk eller revisionsteknisk erfarenhet utan också god kännedom om den sociala vårdlagstiftningen och om

familjerätten. Självklart måste de också ha erforderlig tid till sitt förfo-

gande. Jag anser emellertid inte att man i lagen bör ställa upp krav på formell kompetens eller i övrigt säga något om överförmyndarnas kunskaper eller erfarenhet inom olika områden. Inte heller bör man enligt min

mening behålla det nuvarande kravet på svenskt medborgarskap. Detta

innebär att det i lagen endast bör föreskrivas att överförmyndare resp. ledamot i överförmyndarnämnd skall vara myndig och att han inte får vara i konkurstillstånd. I likhet med vad som i allmänhet gäller för kommunala förtroendemän anser jag dock att det bör krävas att överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnd är bosatta i kommunen. Vidare bör den nuvarande bestämmelsen om lagfaren tjänsteman vid tingsrätt finnas kvar.

Även om överförmyndarna själva är väl kvalificerade är det uppenbart att de i många fall behöver anlita ekonomisk eller juridisk expertis. Vidare måste de få biträde med kontorsgöromål. Till överförmyndarnämnden i Stockholm är redan nu knutet ett kansli med juridisk-ekonomisk expertis och med kontorspersonal. Som anförts i promemorian är det angeläget att liknande kanslier inrättas även på andra håll för att överförmyndarverk-

samheten skall fungera effektivt. I de mindre överförmyndardistrikten

torde det dock vara tillräckligt att överförmyndarna får biträde med rutingöromål av kommunens kansli. På andra håll kan det vara en lämplig

lösning att låta en eller flera tjänstemän arbeta på deltid som biträde till överförmyndare. Det torde få ankomma på kommunerna själva att bestämma hur kansliarbetet skall organiseras.

F.n. gäller att överförmyndare endast under vissa förutsättningar får avsäga sig sitt uppdrag. I promemorian föreslås att bestämmelserna härom tas bort. Enligt min mening bör dock bestämmelserna kvarstå med vissa jämkningar. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

I fråga om överförmyndarnämnden i Stockholm gäller f.n. att frågor som ankommer på nämnden kan efter Kungl. Maj:ts förordnande avgöras av nämndledamot eller av tjänsteman hos nämnden. Sådant förordnande har meddelats i brev (1956:531). Även inom andra överförmyndarnämnder

som kan komma att inrättas bör beslutanderätten kunna delegeras till nämndledamot eller tjänsteman. Det bör ankomma på kommunfullmäktige att närmare bestämma området för delegationen. I lagen bör emellertid föreskrivas att om någon som har fått i uppdrag att ensam fatta beslut finner

att samtycke e.d. ej bör ges eller att frågan är tveksam, så skall han

hänskjuta ärendet till nämnden.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att det särskilt i vidsträckta kommu-

ner kan vara lämpligt att ledamöterna i en överförmyndarnämnd delvis

förlägger sin verksamhet till olika delar av kommunen och därmed främjar

möjligheterna till personlig kontakt med förmyndare och gode män. Tillämpas en sådan ordning, måste det uppenbarligen vara av värde att nämndledamörtena i viss omfattning också får möjlighet att fatta beslut på egen hand. När det sedan gäller frågan om ersättning till överförmyndare är det

uppenbart att det nuvarande ersättningssystemet bör ändras. I promemo-

rian sägs att överförmyndarverksamheten bör ses som en kommunal

angelägenhet och att den därför bör bekostas av kommunerna. Det föreslås också att kommunerna själva skall få bestämma storleken av arvodet åt överförmyndare resp. ledamot av överförmyndarnämnd. Vad som

"sålunda anförts har godtagits av övervägande antalet remissinstanser, bl.a. Svenska kommunförbundet. Även jag ansluter mig till promemorie-

förslaget i denna del. Arvodet till överförmyndare bör enligt min mening

bestämmas så, att överförmyndaren får skälig ersättning såväl för arbetet

med den ekonomiska kontrollen som för den rådgivande verksamheten.

Det är också angeläget att arvodet sätts så högt att man kan få väl kvalifi-

cerade personer att åta sig uppdragen som överförmyndare.

I promemorian övervägs om inte de omyndiga i viss utsträckning bör bidra till kostnaden för överförmyndartillsynen. Åtminstone när det är

fråga om förmynderskap med större tillgångar skulle det enligt promemo-

rian kunna finnas skäl att ta ut en viss tillsynsavgift. Tanken härpå avvisas

emellertid eftersom antalet förmynderskap med större tillgångar beräknas

vara så ringa att tillsynsavgiften skulle få mycket liten praktisk betydelse för kommunerna. Remissinstanserna godtar i allmänhet promemorians

uppfattning och påfordrar således inte en ordning med tillsynsavgift. Inte

heller jag anser att en ordning med tillsynsavgift bör införas.

Enligt promemorian bör det alltjämt åvila förmynderskapsdomstolarna

att vaka över att överförmyndarna fullgör sina åligganden. Övervägande

antalet remissinstanser godtar detta förslag. Några remissinstanser är dock

av avvikande mening och föreslår att tillsynen i stället flyttas över till länsstyrelserna. Man hänvisar bl.a. till att det på länsstyrelserna finns erforderlig ekonomisk och revisionsteknisk expertis och att länsstyrel-

serna dessutom har erfarenhet av tillsynsverksamhet inom olika områden.

Jag har redan tidigare framhållit att den kontroll av överförmyndarnas

verksamhet som domstolarna har utövat många gånger har varit bristfällig.

Onekligen finns det vissa omständigheter som talar för att man skulle få en

bättre fungerande tillsyn, om den flyttades till länsstyrelserna. Det kan också sägas att domstolarnas tillsynsfunktion, särskilt när den riktar sig mot kommunala överförmyndarnämnder, innebär en i viss mån främmande relation mellan domstolar och kommunala organ. Enligt min mening bör man emellertid inte i detta lagstiftningsärende göra någon

ändring i fråga om vilken myndighet som skall handha överförmyndarkontrollen. Det finns skäl att även på andra områden göra en översyn av de

uppgifter som åvilar domstolarna resp. länsstyrelserna och eventuellt flytta

vissa uppgifter mellan myndigheterna. Jag anser därför att överförmyndarkontrollen t. v. bör ligga kvar hos domstolarna.

Det finns emellertid skäl att i detta sammanhang göra vissa smärre förändringar i sättet på vilket tillsynen skall utövas. Bl.a. kan det, som

också har gjorts i promemorian, ifrågasättas om man bör behålla den

hittillsvarande skyldigheten för överförmyndarna att ge in årsredogörelse till rätten. Den granskning av årsredogörelserna som företas vid domsto-

larna är, som jag tidigare har framhållit, närmast av formell natur och torde sakna större värde. Genom att överförmyndarnas arvode inte längre

skall beräknas på grundval av de omyndigas inkomst bortfaller också en av anledningarna att ha kvar skyldigheten att ge in årsredogörelse. På grund härav biträder jag promemorians förslag att skyldigheten skall upphöra.

Som har anförts i promemorian bör domstolarnas kontroll utövas

huvudsakligen genom inspektion hos överförmyndarna. Vid en sådan

inspektion kan såväl formell som materiell tillsyn äga rum. Lämpligen bör

varje överförmyndardistrikt inspekteras en gång varje år. Som ett led i överförmyndarkontrollen bör domstolarna också stick-

provsvis granska de akter beträffande förmynderskap och godmanskap som finns hos överförmyndarna. Skulle det vid granskningen uppkomma frågor av komplicerad bokföringsteknisk art har domstolen möjlighet att anlita erforderlig sakkunskap.

Närmare bestämmelser om domstolarnas kontroll av överförmyndar-

verksamheten torde få meddelas av regeringen.

6.12 Förfarandet i mål om omyndighets- och myndighetsförklaring

I mål om omyndighetsförklaring gäller som huvudregel att båda parter

skall höras. Lagen medger dock vissa undantag från denna princip. Då

fråga är om att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten och det kan antas att hans hörande skulle vara utan gagn, kan målet företas till omedelbart

avgörande utan att den som ansökningen avser har fått kännedom om den.

Som har anförts i promemorian är det principiellt betänkligt att någon skall kunna förklaras omyndig utan att dessförinnan ha hörts. De personer

som det här gäller har emellertid i många fall små möjligheter att själva ta

till vara sin rätt. Vissa personer kan ha svårt att förstå vad saken gäller,

medan andra kan tänkas lida skada av att få del av en ansökan om omyndigförklaring. Som har framhållits i promemorian är det dock ett rättssä-

kerhetskrav att, om någon som avses med en ansökan om omyndigförkla-

ring inte själv kan eller bör höras i målet, god man förordnas att företräda

honom och bevaka hans rätt. I promemorian föreslås också att en bestämmelse härom införs i lagen. Förslaget har godtagits av övervägande antalet remissinstanser. Även jag ansluter mig till det.

Även om omständigheterna inte är sådana att god man bör förordnas för den som avses med en ansökan om omyndighetsförklaring, är han uppenbarligen i många fall i behov av rättegångsbiträde. F.n. finns också möjlighet att förordna sådant biträde i mål om omyndighetsförklaring. I promemorian föreslås emellertid att biträde skall förordnas i större utsträck-

ning än f.n., nämligen i alla mål där god man inte har förordnats, såvida det inte finnes uppenbart att biträde inte erfordras. Förslaget har i denna

del tillstyrkts av de allra flesta remissinstanserna och bör enligt min mening genomföras. Att, som en remissinstans har förordat, föreskriva att biträde skall kunna förordnas även i mål där god man har utsetts, anser jag

inte erforderligt.

Även den som har försätts i omyndighet och som begär att förklaras åter

myndig har f.n. rätt att få hjälp av rättegångsbiträde, dock endast om det finnes erforderligt. Enligt min mening bör på denna punkt samma princip gälla som i mål om omyndighetsförklaring. Biträde bör således förordnas i alla fall då det inte är uppenbart att biträde inte erfordras. En bestämmelse

härom bör införas i lagen.

Biträde som nu nämnts har inte ställning som ombud och kan därför inte

utan fullmakt vädja mot dom som meddelas i målet. Det får dock förut-

sättas att biträdet, om han anser att talan mot domen bör föras, medverkar till att den för vilken han har förordnats antingen själv vädjar mot domen

eller utfärdar fullmakt för biträdet att vädja. Jag anser det därför inte

erforderligt att, som ifrågasatts av en remissinstans, genom en särskild

bestämmelse föreskriva att biträde som här avses har rätt att föra talan

mot domen utan stöd av fullmakt.

De nuvarande reglerna om ersättning till biträde bör, som har föreslagits i promemorian, äga motsvarande tillämpning när det gäller ersättning till

god man. Detta innebär att den gode mannen får rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har

krävt. Ersättningen skall stanna på statsverket, om inte motparten till den för vilken god man har förordnats skäligen bör åläggas att ersätta stats-

verket kostnaden.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring får enligt gällande rätt göras endast av den omyndige själv eller hans förmyndare. Det har i skilda sammanhang anförts att denna bestämmelse medför att omyndighetsförklaringar inte hävs i önskvärd omfattning. Det har gjorts gällande att de omyndiga själva har otillräcklig kännedom om sina möjligheter i detta avseende och att de dessutom ofta saknar den kraft som behövs för att ta initiativ till en ansökan om hävning. Förmyndare å sin sida påstås inte alltid ha något egentligt intresse av att få en omyndighetsförklaring hävd. Det har därför föreslagits bl. a. att man skall införa en ordning med återkommande omprövningar av domar på omyndighetsförklaring.

Vid årets riksdag har i en motion (mot. 1974:646) väckts tanken på en obligatorisk, periodiskt återkommande läkarundersökning av alla omyndigförklarade. En sådan ordning skulle enligt motionen leda till att vissa omyndigförklarade, som annars skulle förbli omyndiga, skulle få sin omyndigförklaring upphävd.

I remissyttrande över motionen (se LU 1974: 14) anför socialstyrelsen att det i princip finns beaktansvärda skäl för en årlig obligatorisk läkarundersökning av omyndigförklarade. En medicinsk undersökning måste dock kombineras med en social bedömning. Vidare befinner sig åtskilliga omyndigförklarade i ett sådant tillstånd att man utan kontinuerligt återkommande undersökningar kan konstatera att anledning till fortsatt omyndighet alltjämt föreligger. Om man företar återkommande, mer noggranna undersökningar av sådana fall finns det risk för negativa effekter på de aktuella tillstånden. Socialstyrelsen föreslår att det skall åligga överförmyndarna att i samråd med medicinsk och social expertis årligen bilda sig en uppfattning om vilka av de omyndigförklarade som tveklöst kan lämnas utanför ett system med återkommande undersökningar.

I sitt betänkande med anledning av motionen (LU 1974:14) anför lagutskottet att när förutsättningar föreligger för hävande av omyndigförklaring är det givetvis viktigt att detta konstateras så snart som möjligt och att erforderliga åtgärder skyndsamt vidtas för att få till stånd en myndighetsförklaring. Utskottet tar inte ställning i sak till motionsyrkandet men säger sig utgå från att de synpunkter som framförts i motionen beaktas under det pågående lagstiftningsarbetet i justitiedepartementet.

Självfallet är det angeläget att en person inte är omyndigförklarad under längre tid än nödvändigt. I praktiken torde det förekomma åtskilliga fall då en person förblir omyndigförklarad, trots att grund för omyndighetsförklaring inte längre föreligger. Med den inskränkning av omyndighetsgrunderna som har föreslagits i det föregående kan antalet sådana fall förväntas växa under en övergångstid. För att komma till rätta med detta problem kan man naturligtvis tänka sig att införa ett system med periodiskt återkommande omprövningar av domar på omyndighetsförklaring.

I promemorian avvisas tanken på en ordning med regelbundet återkommande omprövningar av domar på omyndighetsförklaring, eftersom ett sådant system skulle vara svårt att genomföra praktiskt. I stället föreslås att överförmyndarna årligen skall gå genom alla förmynderskap som inte avser underåriga och efter samråd med medicinsk och social expertis bilda sig en uppfattning om huruvida ifrågavarande personer bör förbli omyndiga. Finner överförmyndaren att det inte längre föreligger skäl för omyndigförklaring, skall han kunna ansöka om hävande av omyndigförklaringen.

Övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till promemorians förslag på denna punkt. På något håll ställer man sig dock tveksam till förslaget med hänsyn till den avsevärda ökning av överförmyndarnas arbetsbörda som det kommer att medföra. Andra remissinstanser anser att man ytterligare bör undersöka möjligheterna att införa ett system med regelbundet, t. ex. vart fjärde år, återkommande omprövningar av domar på omyndighetsförklaring. Från något håll framförs också tanken på att socialnämnd skall få rätt att ansöka om hävande av omyndigförklaring.

För min del anser jag att det skulle föra alltför långt att ha ett system med regelbundna omprövningar av alla domar på omyndigförklaring. Enligt min mening innebär det en bättre ordning att, som föreslagits i promemorian, införa en skyldighet för överförmyndaren att årligen granska alla förmynderskap som inte avser underåriga och ge honom rätt att vid behov ansöka om hävande av omyndigförklaringen. Jag förordar alltså att promemorieförslaget genomförs i denna del. Att ge även socialnämnd rätt att ansöka om hävande av omyndighetsförklaring anser jag inte behövligt.

Uppenbarligen kommer den förordade skyldigheten för överförmyndaren att årligen granska förmynderskapen att medföra åtskilligt arbete. Jag utgår emellertid från att arbetet kan läggas upp så att det inte blir oskäligt betungande för överförmyndaren.

Det är givet att man skulle få ytterligare garantier för att omyndigförklarade personer inte förblir omyndiga Jängre än nödvändigt om man, som har föreslagits i den nyss berörda motionen, inför ett system med obligatoriska årliga läkarundersökningar av alla omyndigförklarade. Som socialstyrelsen har påpekat i sitt yttrande över motionen förekommer emellertid åtskilliga fall där man utan ingående undersökningar kan konstatera att anledning till fortsatt omyndighet alltjämt föreligger. Det finns också risk för att den omyndigförklarade upplever det som en obehaglig belastning att vara underkastad ett system med obligatoriska kontinuerliga läkarundersökningar. Är det fråga om personer som vistas utanför anstalt kan det befaras att de inte hörsammar kallelse till en obligatorisk läkarundersökning. Att i sådana fall använda tvångsmedel för att säkerställa undersökningens genomförande kan det inte gärna bli tal om.

Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening tanken på obligatoriska

återkommande läkarundersökningar avvisas. Däremot är det angeläget att såväl överförmyndare som personal inom sjukvård och socialvård söker få till stånd sådana undersökningar, när det bedöms erforderligt. Det bör också åligga läkare och socialvårdspersonal att göra anmälan till överförmyndaren när de får kännedom om sådana fall där omyndigförklaring inte

längre bör bestå. Redan nu har de angivna personalgrupperna en motsva-

rande anmälningsskyldighet, om de finner att någon som är föremål för deras verksamhet är i behov av omyndigförklaring. Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i FB förs in en bestämmelse

om att överförmyndare har rätt att ansöka om hävande av omyndigförklaring. Vidare bör i nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen tas in bestämmelser om skyldighet för nykterhets- resp. socialnämnder att

anmäla till överförmyndaren när någon som är föremål för deras verksamhet inte längre bör vara omyndigförklarad. En motsvarande bestämmelse om anmälningsskyldighet för överläkare och vårdchef bör tas in i

sjukvårdskungörelsen (1972:676) resp. stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

F alla mål om hävande av omyndigförklaring där överförmyndaren inte själv står som sökande och han inte heller har tillstyrkt ansökningen bör

han höras över den. Som har anförts i promemorian får överförmyndaren anses vara en viktig upplysningskälla i fråga om den omyndige och hans förhållanden. I promemorian har föreslagits att man bland FB:s förfaranderegler skall ta in en allmän bestämmelse om skyldighet för överförmyndare att i ärende

som rör omyndig som fyllt 16 år bereda honom tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Enligt min mening finns det dock inte behov av en sådan allmän regel. Redan nu föreskrivs på åtskilliga ställen i FB att överförmyndaren

inte får fatta beslut om viss åtgärd förrän han har hört den omyndige. I

vissa fall har föreskriften utformats så, att den omyndige skall höras, om det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt. En sådan skyldighet att höra den omyndige gäller exempelvis om överförmyndaren vill vidta åtgärd beträffande den omyndiges fasta egendom.

I den mån FB inte innehåller någon speciell regel om att den omyndige

skall höras, innan överförmyndaren fattar beslut, blir bestämmelserna i

15 § förvaltningslagen (1971: 290) tillämpliga. Dessa innebär att ärende inte

får avgöras utan att part har beretts tillfälle att yttra sig. Kommunikation

får dock underlåtas i vissa fall, t. ex. om åtgärden är uppenbart obehövlig

eller om ärendets avgörande inte kan uppskjutas.

Förvaltningslagens regler blir tillämpliga bl.a. när överförmyndaren

skall bestämma arvode eller ersättning till förmyndare eller god man och

när han skall avgöra om kommunen eller den enskilde skall stå för kostnaden. Reglerna innebär i så fall att överförmyndaren i allmänhet kan underlåta att höra den enskilde, om han avser att fastställa ett arvode

som motsvarar vad som normalt brukar utgå och han dessutom anser att arvodet bör betalas av kommunen. Diremot bör den enskilde normalt

beredas tillfälle att yttra sig, om ett särskilt högt arvode har ifrågasatts, liksom då överförmyndaren anser att den enskilde helt eller delvis bör stå

för kostnaden. Överförmyndaren bör dock kunna underlåta att höra den enskilde om detta skulle vara uppenbart meningslöst med hänsyn till hans

ålder, psykiska tillstånd e.d.

6.13¶Kostnadsfrågor

I det föregående har föreslagits dels att kommunerna skall bekosta överförmyndarverksamheten, dels att arvoden och ersättningar till förmyndare

och gode män till stor del skall utgå av kommunala medel. Storleken av de

kostnader som sålunda kommer att belasta kommunerna är svår att beräkna. Det bör också erinras om att varje kommun enligt förslaget skall

få en viss frihet att själv utforma överförmyndarorganisationen och

bestämma grunder för förmyndararvodena.

Till ledning för kostnadsberäkningarna kan emellertid nämnas att kost-

naderna för överförmyndarnämnden i Stockholm för år 1974 har beräknats till ca 1,2 milj. kr. När det gäller förmyndararvodena har förmynderskapsutredningen gjort vissa beräkningar som bl.a. utvisar att arvoden av allmänna medel skulle komma att utgå med sammanlagt 4 milj. kr., räknat för hela landet. Härvid är dock att märka dels att utredningens beräkningar avser 1970 års penningvärde, dels att beräkningarna grundas på den för-

utsättningen att arvode utgår av allmänna medel endast i de fall då den omyndiges inkomst understiger ett halvt basbelopp. De förslag som har

lagts fram i det föregående torde medföra att kommunernas sammanlagda kostnader för förmyndararvoden blir högre.

I promemorian övervägs att låta statsbidrag utgå till kommunerna för

deras kostnader för överförmyndarorganisationen och för arvoden och ersättningar till förmyndare och gode män. Enligt promemorian talar emellertid mot detta att ett system med statsbidrag nödvändiggör vissa

detaljregleringar som i övrigt torde vara onödiga. Det framhålls också att det är en allmän strävan från såväl statligt som kommunalt håll att göra stödåtgärder till kommunerna mer generella och undvika statsbidrag som särskilt skall täcka vissa kostnader. Härtill kommer att varje enskild

kommuns kostnader för förmyndarvården torde bli förhållandevis

begränsade. Med hänsyn härtill avvisas i promemorian tanken på särskilda statsbidrag i detta sammanhang. Av de remissinstanser som har yttrat sig över denna del av promemorieförslaget anser Malmö kommunstyrelse och sociala centralnämnden i

Göteborg att kostnaderna för överförmyndarverksamheten helt eller del-

11 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

vis bör täckas av särskilda statsbidrag. Svenska kommunförbundet delar emellertid promemorians bedömning att man inte lämpligen bör införa

något särskilt statsbidrag vare sig för kostnaderna för överförmyndarverksamheten eller för förmyndarvården i övrigt.

Även jag ansluter mig till de synpunkter som har förts fram i promemo-

rian och förordar således att något särskilt statsbidrag inte införs i detta

sammanhang.

6.14 Kontroll över boutredningsmans förvaltning

Dödsbo «<förvaltas av =: dödsbodelägarna gemensamt. «Enligt

bestämmelserna i 19 kap. ärvdabalken (ÄB) kan dock domstol förordna att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman

samt utse någon att såsom boutredningsman handha förvaltningen. Boutredningsmannen företräder dödsboet gentemot tredje man. Han skall företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder. För överlåtelse av fast egendom och tomträtt måste han dock i princip ha delägarnas samtycke.

19 kap. ÄB innehåller åtskilliga bestämmelser som syftar till kontroll av boutredningsmannens förvaltning. Dessa innebär i huvudsak följande. Boutredningsmannen får inte blanda samman boets egendom med egen-

dom som tillhör annan. Så snart boet är berett för delning skall boutredningsmannen avge redovisning för sin förvaltning inför dödsbo-

delägarna. Frånträder han sitt uppdrag dessförinnan skall han i samband

härmed avge redovisning. På begäran av dödsbodelägare eller om dom-

stolen i annat fall anser det lämpligt kan domstolen förordna god man att öva tillsyn över boutredningsmannens förvaltning. Boutredningsmannen

är skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar

dödsboet eller någon vars rätt är beroende av utredningen.

I praktiken utnyttjas kontrollmöjligheterna i relativt liten omfattning. Särskilt gäller detta möjligheten att förordna god man. Dödsbodelägarna

torde ofta dra sig för att begära sådant förordnande och domstolen har sällan sådan insyn i förvaltningen att den kan bedöma om det i det enskilda

fallet finns behov att förordna god man.

För att öka dödsbodelägarnas möjligheter till kontroll föreslås i prome-

morian att boutredningsmannen efter mönster av vad som gäller för

advokats förvaltning av klientmedel skall förpliktas att dels nedsätta dödsboets värdehandlingar i öppet förvar hos bank, om sammanlagda

värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, dels före den 1 april varje år avge

redovisning för medelsförvaltningen under föregående år. Redovisningen

skall tillställas minst en av dödsbodelägarna. De övriga dödsbodelägarna

samt den domstol som meddelat boutredningsmannaförordnandet skall

underrättas härom. Finns omyndig delägare i dödsboet skall ett exemplar av redovisningen tillställas överförmyndaren. Om boutredningsmannen inte inom föreskriven tid fullgör vad som sålunda åligger honom kan rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin redovisningsskyldighet.

Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av övervägande antalet remissinstanser och bör enligt min mening genomföras. I lagen bör dessutom föreskrivas att dödsbodelägare som inte har tillställts redovisning från boutredningsmannen har rätt att på begäran hos denneifå ett exemplar av redovisningen.

Det förhållandet att ett exemplar av redovisningen skall tillställas överförmyndaren, om det finns en omyndig dödsbodelägare, medför givetvis, som har påpekats under remissbehandlingen, att överförmyndaren blir skyldig att ta del av redovisningen. Även om det kan vara tidsödande och i Övrigt innebära svårigheter för överförmyndaren att granska förvaltningen av ett stort dödsbo, torde han i många fall ha bättre förutsättningar att tillgodogöra sig innehållet i redovisningen än den omyndiges förmyndare

eller gode man.

En remissinstans har påpekat att det är en brist att överförmyndaren i fall där någon av dödsbodelägarna är omyndig inte är behörig att hos rätten begära förordnande av god man för granskning av boutredningsmannens förvaltning. Mot detta vill jag invända att överförmyndaren givetvis är oförhindrad att vända sig till rätten och framhålla behovet av att god man förordnas. Detta gäller såväl när någon av dödsbodelägarna är omyndig som när överförmyndaren företräder en person som har god man enligt 18 kap. FB. Rätten har därefter möjlighet att. om den finner det lämpligt, utse god man enligt ÄB. Enligt min mening tillgodoses de enskildas intressen tillräckligt genom denna ordning. Jag är därför inte beredd att föreslå någon ändring

i förevarande bestämmelser om utseende av god man.

Skyldigheten att avge redovisning bör givetvis gälla även de boutredningsmän som har förordnats innan de nya reglerna träder i kraft. I överensstämmelse härmed bör domstolarnas övervakning av att boutredningsmännen fullgör sin redovisningsskyldighet i princip gälla också dessa äldre boutredningsmän. Detta kan dock, som har påpekats under remissbehandlingen, komma att vålla domstolarna avsevärt arbete, eftersom de inte torde föra någon särskild förteckning över meddelade boutredningsmannaförordnanden. Med hänsyn härtill bör domstolarnas skyldighet att kontrollera redovisningsskyldigheten begränsas = till boutredningsmän som har förordnats under de tre senaste åren före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Därutöver bör domstolarna kontrollera boutredningsmännens redovisningsskyldighet i sådana fall då det har påkallats av dödsbodelägare eller, om omyndig har del i boet, av överförmyndaren.

Som har föreslagits i promemorian bör införas möjlighet för boutredningsman som slutfört sitt uppdrag att bli entledigad från detta.

6.15 Skydd för omyndigs och dödsbodelägares medel genom försäkring eller

på annat sätt

Såväl förmyndare som gode män och boutredningsmän är skyldiga att ersätta skada som de uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar den omyndige,

huvudmannen eller boet. Denna skadeståndsskyldighet bör uppenbarligen

behållas. Det kan emellertid övervägas att vid fall av förskingring för-

stärka skyddet för de enskilda och för dödsbon genom ett system med

försäkring e.d.

Olika alternativ skulle kunna komma i fråga, om man vill åstadkomma ett ökat skydd i angivet hänseende. Förluster på grund av förskingringar

torde emellertid ha förekommit i mycket liten utsträckning inom ifrågavarande områden, och de kontrollföreskrifter som finns eller som nu föreslås

torde ytterligare förebygga risken för förskingringar. På grund härav anförs i promemorian att det inte finns tillräckliga skäl för att införa bestämmelser om skydd för omyndigs och dödsbodelägares medel genom försäkring eller på annat liknande sätt. Vad sålunda anförts har praktiskt taget lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Inte helter jag anser att bestämmelser av det angivna innehållet bör införas.

6.16 Avveckling av äldre godmanskap

Vid dödsfall förekommer inte sällan att den döde efterlämnar arvingar

som vistas på okänd ort eller på en så avsides belägen ort att de svårligen

kan nås med meddelande om dödsfallet. Fall kan också förekomma då det

inte går att utröna om det finns arvingar som före allmänna arvsfonden eller annan känd arvinge är berättigad till arv efter den döde. Även testa-

mentstagare kan vara okänd eller vistas på okänd ort. För att i sådant fall

bevaka den okändes eller bortovarandes rätt i boet och förvalta hans lott däri skall rätten förordna god man för honom och låta kungöra arvfallet i Post- och Inrikes Tidningar med anmaning till honom att göra sin rätt till

arvet gällande inom fem år från kungörandet. Framställs inte anspråk på

arvet inom femårsperioden preskriberas arvsrätten vid fristens utgång.

Försummar domstolen att utfärda kungörelse gäller en yttersta preskriptionstid av tio år från dödsfallet. Då preskription inträder upphör gode mannens uppdrag. Han blir i sådant fall skyldig att redovisa arvs-

medlen till den eller dem som de skulle ha tillfallit, om den okände eller bortovarande hade avlidit före arvlåtaren.

För preskription av rätt till arv gällde andra regler före den 1 januari

1929. Reglerna innebar i fråga om känd arvinge på okänd ort att kungörelse

om arvet skulle utfärdas. Arvsrätten preskriberades tio år efter kungörandet, om arvingen inte dessförinnan gjort sin rätt till arvet gällande. I fråga

om känd arvinge på fjärran ort löpte en preskriptionstid på ett år från det arvingen av domstolen underrättades om dödsfallet. Om domstolen underlät att utfärda kungörelse eller underrätta arvingen om arvet inträdde över huvud taget inte någon preskription. God man som i sådant fall förordnats att förvalta den bortovarandes lott i dödsboet kunde inte få godmanskapet avvecklat. Detta har medfört att flera godmanskap av hithörande slag fortfarande står kvar. Även om preskriptionstiden efter kungörelse eller underrättelse gått till ända, kan godmanskapet kvarstå på den grund att den gode mannen inte lyckats anträffa någon till vilken han kan redovisa medlen.

I fråga om okänd arvinge innebar tidigare regler att hans arvsrätt preskriberades ett år efter dödsfallet. Trots att god man i detta fall inte skulle förordnas för den okände, förekom likväl att så skedde. En del sådana godmanskap kvarstår alltjämt av den anledningen att gode mannen inte kunnat anträffa någon arvinge till vilken han kan redovisa medlen.

När det gäller testamentstagares rätt fanns före den 1 januari 1931 inte några bestämmelser om preskription. Inte heller fanns några regler om förordnande av god man. Trots detta förekom i praxis att god man förordnades för okänd eller bortovarande testamentstagare. Även sådana godmanskap kvarstår i viss utsträckning fortfarande.

Det bör nämnas att det i praxis har förekommit att äldre godmanskap har avvecklats genom att gode mannen har redovisat medlen till allmänna arvsfonden, varvid eventuell arvinge förbehållits rätt att i mån av befogenhet framställa arvsanspråk.

Enligt promemorian är det önskvärt att det tillskapas en snabb och enkel form för avveckling av alla de gamla godmanskap som det här är fråga om. Avvecklingen skall enligt promemorieförslaget ske enligt en särskild lag. Lagen bör ålägga de gode männen att leverera in medlen till kammarkollegiet. Godmansuppdraget skall härmed vara fullgjort och de gode männen entledigas. Den som vill göra anspråk på medlen skall sedan inom två år göra anspråk på medlen hos förmynderskapsdomstolen. När denna tid utgått skall rätten för varje godmanskap pröva om den som anmält anspråk är berättigad till medlen eller om dessa skall tillfalla allmänna arvsfonden. Det åligger enligt förslaget rätten att sörja för erforderlig utredning. Rätten skall härvid höra kammarkollegiet, överförmyndaren och den gode mannen. Om rätten vid sin prövning av ärendet skulle finna att någon som inte anmält anspråk på medlen är berättigad till dem, skall rätten bereda denne tillfälle att framställa anspråk, trots att den bestämda tvåårsfristen redan förflutit.

Utredningens förslag har i sina huvuddrag godtagits av samtliga remissinstanser.

Som framhållits i promemorian är det angeläget att åstadkomma en avveckling av de kvarstående äldre godmanskapen. I de flesta av dessa uppgår de förvaltade medlen till ett så ringa belopp att de inte täcker kostnaderna för en undersökning av vem som är närmast berättigad till

medlen. Promemorieförslaget innebär en enkel och billig form fr avveckling. En lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget bör därför genomföras.

I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör avvecklingen ske genom att de gode männen betalar in medlen till kammarkollegiet och därefter entledigas. Eventuella rättsägare bör inom två år från lagens

ikraftträdande kunna framställa anspråk på medlen hos förmynderskapsdomstolen. Efter tvåårstidens utgång bör förmynderskapsdomstolen för varje särskilt fall pröva huruvida medlen skall tillfalla person som framställt

anspråk på dem. Medel som inte skall utges till enskild rättsägare bör tillfalla allmänna arvsfonden.

Möjlighet att framställa anspråk på medlen bör emellertid, som kam-

markollegiet har påpekat, inte vara beroende av att gode mannen verkligen har slutfört sitt uppdrag genom att betala in medlen till kollegiet. Likaså

bör domstolen, oberoende av om medlen har inbetalats, kunna ta upp frågan om de skall tillfalla person som har framställt anspråk på dem eller allmänna arvsfonden.

Som anförts I promemorian bör de gode männens inbetalning av förvaltade medel lämpligen ske inom tre månader från lagens ikraftträdande. Denna tidsfrist torde i de flesta fall väl räcka till för att de berörda gode männen skall hinna fullgöra sin skyldighet. Då det inte kan uteslutas att det

i vissa fall kan fordras längre tid för att utröna om ett visst godmanskap

faller under lagen, bör överförmyndaren kunna medge gode mannen anstånd med inbetalningen. Det bör åligga överförmyndaren att informera

de gode män som berörs av lagen om vad de har att iaktta och att övervaka att de fullgör sin inbetalningsskyldighet. Om god man trots påstötning från

överförmyndaren underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt lagen bör överförmyndaren anmäla förhållandet för rätten. Rätten bör i sin tur kunna förelägga den gode mannen vid vite att fullgöra sin skyldighet. ” Samtidigt med att gode mannen levererar in medlen till kammarkollegiet

bör han inge en av överförmyndaren godkänd sluträkning för sitt uppdrag. Kollegiet bör underrätta överförmyndaren om inbetalningen. Denne bör i sin tur underrätta förmynderskapsdomstolen härom så att gode mannen

kan entledigas.

Innan förmynderskapsdomstolen avgör frågan om vem inlevererade

medel skall tillfalla bör yttrande inhämtas från kammarkollegiet samt från överförmyndaren och den gode mannen. Givetvis bör rätten också i övrigt

sörja för erforderlig utredning i ärendet. Normalt bör det dock vara tillräckligt att rätten anskaffar uppgifter ur sådana protokoll och andra handlingar som tillhör det ursprungliga godmansärendet. Med hänsyn till den ringa behållning som de här aktuella godmanskapen vanligen har, får det förutsättas att den utredning som kammarkollegiet måste göra för att kunna avge yttrande i ärendena blir tämligen summarisk.

Prop, 1974:142 167

Om rätten vid prövningen av vem medlen skall tillfalla finner att känd person, som inte har anmält anspråk inom tvåårstiden, är berättigad till medlen jämte eller framför person som anmält sådant anspråk eller framför allmänna arvsfonden, bör den angivne personen, som föreslagits i promemorian, av rätten beredas möjlighet att framställa anspråk. En förutsättning härför är givetvis att vederbörande inte befinner sig på okänd ort. Domstolens skyldighet att bereda känd person tillfälle att framställa anspråk bör därför begränsas till fall där det kan ske. Framställer vederbörande anspråk på medlen inom den tid som domstolen har förelagt, bör anspråket prövas utan hinder av att lagens tvåårsfrist har gått ut.

I enlighet med promemorieförslaget bör ärende enligt den föreslagna lagen handläggas enligt bestämmelserna i lagen om domstolsärenden. Dock bör den som anmält anspråk på förvaltade medel själv stå för sina kostnader med anledning härav. Ogillas anspråket, bör han inte förpliktas att ersätta staten dess kostnader i ärendet.

När det gäller rättens domförhet har i promemorian föreslagits att samma regler skall gälla som vid prövning av tvistiga ärenden enligt föräldrabalken. Detta innebär att rätten vid sin slutliga handläggning alltid skall bestå av lagfaren domare och nämnd, även i sådana fall då anspråk på "medlen inte har framställts. Enligt min mening är det emellertid onödigt att låta rätten ha denna sammanställning annat än när ärendet är tvistigt. I alla andra fall bör alltså handläggningen kunna företas av en lagfaren domare.

Inledningsvis har nämnts att det i praxis förekommit att äldre godmanskap avvecklats genom att gode mannen har betalat in de förvaltade medlen till allmänna arvsfonden med förbehåll för eventuell arvinges rätt och ätt gode mannen sedan entledigats. I den mån dessa godmanskap vid den nya lagens ikraftträdande inte har blivit slutligen avgjorda genom att medlen utbetalats till rätt arvinge bör, som har föreslagits i promemorian, den vidare avvecklingen av godmanskapet ske enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen. Anspråk på medlen skall sålunda framställas inom två år från lagens ikraftträdande. Efter utgången av denna tidsfrist skall rätten pröva vem medlen slutligt bör tillfalla. Har anspråk inte framställts inom tvåårstiden, bör rätten dock inte verkställa någon = prövning. Det betyder att medlen i så fall slutligt tillfaller allmänna arvsfonden vid tvåårstidens utgång.

Med anledning av vad kammarkollegiet har anfört under remissbehandlingen vill jag påpeka att 5 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden blir tillämplig på medel som tillfallit fonden enligt den nu föreslagna lagen. Det innebär att medlen i enlighet med bestämmelserna i nämnda paragraf kan helt eller delvis avstås till den avlidnes släkting eller annan som stått den avlidne nära.

6.17 Ikraftträdande m. m.

Det är angeläget att de föreslagna lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt. Särskilt gäller detta de nya reglerna om grunderna för omyndigförklaring och om arvode till förmyndare och gode män. Dessa regler liksom huvuddelen av övriga bestämmelser bör därför träda i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestämmelser bör dock fortfarande gälla i fråga om arvode och annan ersättning till förmyndare och gode män, i den mån ersättningen gäller arbete som har utförts före den I januari 1975.

När det gäller överförmyndarorganisationen torde praktiska skäl hindra att de nya bestämmelserna sätts i kraft så snart som den 1 januari 1975. Bl. a. måste kommunerna ges tid att se över den nuvarande organisationen och vid behov välja nya överförmyndare etc. Lämpligen bör reglerna i hithörande delar träda i kraft den I januari 1976. Vid den tidpunkten bör också löpandetjänstgöringstiderupphörafördeöverförmyndareochledamöter av överförmyndarnämnd samt ersättare för dem som har valts enligt äldre bestämmelser.

Även om bestämmelserna om den nya överförmyndarorganisationen träder i kraft först den 1 januari 1976 bör dock de nuvarande reglerna om överförmyndares arvode upphöra att gälla redan vid utgången av år 1974. Fr.o.m. den 1 januari 1975 bör alltså överförmyndarverksamheten helt bekostas av kommunerna. Liksom när det gäller arvode till förmyndare och gode män bör dock äldre bestämmelser alltjämt gälla i fråga om ' överförmyndararvode för år 1974 och tidigare. Sådant arvode skall alltså betalas av de omyndigas medel och utgå med så stort belopp som anges i 19 kap. 12 § FB. Vidare bör bestämmelsen i 17 kap. 7 8& FB om uppgiftslämnande till rätten fortfarande gälla, såvitt avser förmyndarnas verksamhet under år 1974.

7 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i ärvdabalken,

3. lag om ändring i giftermålsbalken.

4. lag om avveckling av äldre godmanskap,

5.lag om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs

värdehandlingar, 6. lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård, 7. lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp.

De under 6 och 7 angivnalagförslagen har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

8¶Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

9 kap.

5§

I paragrafen har gjorts en redaktionell ändring med hänsyn till att de regler som handlar om tillstånd till överlåtelse av eller inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt har flyttats från 15 kap. 16 § till 15 kap.

15 8.

10 kap.

18¶I paragrafen anges uttömmande grunderna för omyndigförklaring av den som har fyllt aderton år. I jämförelse med gällande rätt har grunderna

inskränkts väsentligt. När det gäller skälen för detta och den närmare

innebörden av de nya bestämmelserna får jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet 6.2 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen innebär bl. a. att en person inte får omyndigförklaras, om det

är tillräckligt att god man förordnas för honom. Bestämmelser om för-

ordnande av god man i fall som här avses finns i 18 kap. 3 § FB.

Även om det vid en prövning enligt förevarande paragraf har ansetts att en person inte behöver omyndigförklaras, kan naturligtvis förhållandena

senare ändras så att en omyndigförklaring blir aktuell. I avsnittet 6.2 har

särskilt nämnts det fallet att god man har förordnats och det senare visar sig att huvudmannen ingår rättshandlingar i strid mot gode mannens vilja till skada för sig själv. Fall kan naturligtvis också tänkas då den enskildes hjälpbehov av någon anledning blir större än som till en början antogs.

Omyndigförklaring kan liksom hittills meddelas endast av domstol. Frågan om vilka som är behöriga att ansöka om omyndigförklaring regleras i 20 kap. 16§ första stycket. Om krav på läkarintyg i mål om omyndigförklaring ges bestämmetser i 20 kap. 21 §.

88 I paragrafen föreskrivs att rätten skall häva omyndigförklaring, om det inte längre finns skäl för den. Jag har i avsnittet 6.12 betonat det angelägna i att en person inte är omyndigförklarad under längre tid än nödvändigt och lagt fram vissa förslag som så långt möjligt skall garantera att omyndigförklaring hävs i behövlig utsträckning. BI. a. har överförmyndaren fått rätt att ansöka om hävande vid sidan av den omyndige själv och förmyndaren.

Bestämmelser härom finns i 20 kap. 16 § andra stycket.

Prop. 1974: 142 170

Givetvis kan man tänka sig flera olika fall då en omyndigförklaring bör

hävas. Ett fall är då det befinns att den omyndige inte längre lider av

sådant psykiskt handikapp som anges i 10 kap. 1 8. Det kan också tänkas att den omyndige visserligen alltjämt är sjuk men att han antingen själv

eller med hjälp av god man eller annan kan tillfredsställande vårda sina

angelägenheter.

11 kap.

4§

Paragrafens första stycke är oförändrat. I ett nytt andra stycke har tagits in en regel om giltighetstiden för vissa förmyndarförordnanden. Regeln har behandlats i avsnittet 6.3 i den allmänna motiveringen.

5§

I paragrafens första stycke föreskrivs att till förmyndare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Den nuvarande

regeln om företräde för den omyndiges anhöriga m. fl. har slopats. Som jag

har anfört i avsnittet 6.3 betyder detta inte att anhöriga och andra när-

stående skulle vara uteslutna, när det gäller att utse förmyndare. Tvärtom torde många gånger en släkting eller liknande vara lämpligast som för-

myndare, särskilt med hänsyn till angelägenheten att den omyndige får

tillfredsställande personlig omvårdnad.

Att rätten i ärende om förordnande av förmyndare skall höra överförmyndaren framgår av 20 kap. 24a 8.

I lagen har inte ställts upp någon gräns för hur många förmynderskap en viss person skall kunna ha hand om. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör det emellertid åligga domstolarna att noga förvissa sig om att den som utses till förmyndare har erforderlig tid till sitt förfogande.

Paragrafens andra stycke är oförändrat.

8§

I enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.3 har de nuvarande bestämmelserna i första stycket om skyldighet att åta sig förmyndarupp-

drag upphävts. I paragrafen har i stället tagits in en bestämmelse om att förmyndare har rätt att på egen begäran bli befriad från uppdraget. I fråga om legal förmyndare sägs dock att han inte har rätt att bli entledigad, om särskilda skäl talar mot detta.

12 kap.

13¶Paragrafens första stycke anger under vilka omständigheter förmynder-

skap för underårig skall skrivas in vid rätten. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.

Enligt första punkten skall inskrivning ske då särskild förmyndare förordnas för den underårige. Bestämmelser om sådant förordnande finns i 11 kap. 3 § första stycket.

Enligt andra punkten skall inskrivning ske då den underårige på annat sätt än genom upptagande av lån har förvärvat egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning och som till sitt värde överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Som nämnts i avsnittet 6.4 innebär regeln att inskrivning skall ske inte bara när den underårige vid ett och samma tillfälle förvärvar egendom överstigande två basbelopp utan också när han erhåller egendom som tillsammans med tidigare förvärvad och alltjämt innehavd egendom överstiger den angivna beloppsgränsen.

Den omständigheten att den underåriges egendom förbrukas eller nedgår i värde medför inte att inskrivning ovillkorligen skall upphöra. Rätten har dock enligt 12 kap. 7 § möjlighet att fatta beslut härom.

Enligt tredje punkten skall inskrivning ske då rätten utan att det föreligger sådan omständighet som nämns i de båda föregående punkterna ändå anser att förmynderskapet bör skrivas in och därmed komma under särskild kontroll. Som exempel kan nämnas att den underårige blir ägare till fast egendom utan att värdet av egendomen eller den underåriges del däri överstiger två basbelopp eller att han blir ägare eller delägare i en rörelse, vars värde med hänsyn till de skulder som vidlåder rörelsen inte överstiger beloppsgränsen. Inskrivning kan också vara befogad när någon av den underåriges föräldrar har avlidit och den ekonomiska ställningen i dödsboet inte låter sig klart överblicka, liksom i fall då förmynderskapsdomstolen har vidtagit någon åtgärd beträffande förmynderskapet.

Andra stycket, som handlar om vid vilken domstol inskrivning skall ske, är oförändrat.

6 §

Andra stycket, där det sägs att regeringen meddelar närmare bestämmelser om förmynderskapsbok m.m, har upphävts som onödigt.

Paragrafen, som är ny, ger rätten möjlighet att besluta att skedd inskrivning skall upphöra, om grund för inskrivning inte längre befinns föreligga. I praktiken torde i de flesta fall överförmyndaren eller förmyndaren komma att fästa rättens uppmärksamhet vid att det inte längre finns skäl att låta ett förmynderskap vara inskrivet. Rätten kan emellertid också fatta sitt beslut ex officio. Det har inte meddelats någon föreskrift för rätten att före besluts meddelande inhämta yttrande från överförmyndaren och förmyndaren. I vissa fall kan det naturligtvis ändå vara lämpligt att så sker.

13 kap.

1§

I första stycket föreskrivs att förmyndaren har att sörja för myndlingens person samt att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör den. Bestämmelsen om förmyndarens åliggande att sörja för myndlingens person har flyttats från 13 kap. 3 § för att bättre markera att omsorgen om myndlingens person är en minst lika viktig uppgift för förmyndaren som förvaltningen av myndlingens förmögenhet.

Närmare bestämmelser om hur arbetet med den omyndiges personliga angelägenheter skall utföras har av naturliga skäl inte kunnat anges i lagtexten. Frågan måste bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och även av anledningen till omyndigförklaringen. Erinras bör emellertid om den nyinsatta bestämmelsen i 13 kap. 4 §, enligt vilken förmyndaren är skyldig se till att den omyndiges medel i skälig omfattning används till hans nytta. Jag vill också nämna att förmyndaren genom 15 kap. 19 §i dess nya lydelse har fått uttrycklig rätt till arvode för arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen.

När det gäller den personliga omvårdnaden om underårig är det i första hand vårdnadsreglerna i 6 kap. som blir tillämpliga. En erinran härom har tagits in i tredje stycket av förevarande paragraf.

I andra stycket av förevarande paragraf görs vissa undantag från regeln i första stycket om att förmyndaren förvaltar myndlingens förmögenhet och företräder honom i angelägenheter som rör förmögenheten. Denna regel gäller sålunda inte, om annat föreskrivs i lag. Förmyndaren har inte heller « hand om egendom som den omyndige har förvärvat med förbehåll om s.k. särskild förvaltning.

De frågor som gäller särskild förvaltning har behandlats i avsnittet 5.6 i den allmänna motiveringen. Det bör observeras att den som särskilt förvaltar viss egendom är skyldig att årligen lämna förmyndaren redovisning över den förvaltade egendomen, oberoende av om testator resp. givare skulle ha föreskrivit motsatsen.

3§

Den grundläggande bestämmelsen om förmyndares skyldighet att sörja för den omyndiges person har i departementsförslaget tagits in i 13 kap. 18. Med anledning därav har förevarande paragraf upphävts.

4§

I paragrafen har lagts till en regel om att förmyndaren skall se till att den omyndiges medel i skälig omfattning används till dennes nytta. Regeln har berörts i avsnitten 6.5 och 6.8.1 i den allmänna motiveringen.

8§

Paragrafens första stycke är oförändrat.

I andra stycket har gjorts en mindre redaktionell ändring förorsakad av

att innehållet i nuvarande 3 § förts över till I $.

De nya reglerna om förmyndarförvaltningen innebär bl.a. att pröv-

ningen av frågor om tillstånd för förmyndaren att vidta vissa förvalt-

ningsåtgärder i sin helhet ankommer på överförmyndaren. I anledning härav har en redaktionell ändring vidtagits i tredje stycket.

14 kap.

2 och 7 §§

I paragrafen har gjorts smärre ändringar med anledning av att pröv-

ningen av frågor om tillstånd till vissa förvaltningsåtgärder, som enligt

gällande rätt ankommer på rätten, överflyttas till överförmyndaren.

8§ Första stycket, som innehåller en bestämmelse om skyldighet för för-

myndaren att ge in avskrift av bouppteckning till överförmyndaren, har upphävts. I enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.7 bör det i stället ankomma på rätten att lämna avskrift av bouppteckning direkt till överför-

myndaren i fall då omyndig har del i dödsbo eller i boet finns delägare för

vilken god man skall förordnas. I 20 kap. 8 § ÄB har tagits in en regel om skyldighet för dödsbo att till rätten ge in avskrifter av bouppteckning i så

många exemplar som behövs för att rätten skall kunna fullgöra sitt åligg-

ande.

Som följd av att första stycket upphävts har även tredje stycket fått utgå,

varjämte ett smärre tillägg har gjorts i andra stycket.

118 Liksom hittills innehåller första stycket bestämmelser om att förmyndaren för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo har rätt till skäligt arvode, att detta skall utgå årligen, om avtal har träffats om samlevnad i oskiftat bo, samt att arvodet skall förskjutas av boet. Som en nyhet föreskrivs att

arvodets storlek skall bestämmas av överförmyndaren. Hithörande frågor

har behandlats i avsnittet 6.10 i den allmänna motiveringen.

Andra stycket rör frågan om rätt för fader eller moder, som på grund av

lag är förmyndare, att uppbära arvode för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt frånsett att

överförmyndaren i stället för rätten har fått till uppgift att pröva huruvida arvode skall utgå.

15 kap.

48 I paragrafen har den ändringen gjorts att överenskommelse om att medel skall kvarstå hos försäkringsbolag i placeringshänseende jämställs med

insättning hos bank. Sådana medel förvaltas av bolagen på särskilt

förräntningskonto.

I övrigt har i paragrafen gjorts några smärre ändringar med anledning av reformer på banklagstiftningens område. Med bank avses i

paragrafen bankaktiebolag enligt lagen (1955: 183) om bankrörelse, spar-

bank enligt lagen (1955:416) om sparbanker och centralkassa för jordbrukskredit enligt lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelse. Efter samgåendet den 1 juli 1974 av postbanken och Sveriges Kreditbank till Postoch Kreditbanken (PK-banken) har begreppet postsparbanken upphört att gälla.

5§ I paragrafens andra punkt föreskrivs f.n. att överförmyndaren får ge

tillstånd till annan placering av omyndigs medel än som anges i 4 § endast om det föreligger särskilda skäl. I enlighet med vad jag har anfört i

avsnittet 6.8.1 har bestämmelsen om särskilda skäl slopats för att möjliggöra att omyndigmedel i större utsträckning placeras i annat än obligationer o.d. Givetvis fordras det dock att överförmyndaren noga prövar de

risker som den begärda placeringen kan komma att medföra och dess

betydelse för den omyndiges ekonomi.

8§

I första stycket har den värdegräns som gäller för skyldigheten att nedsätta omyndigs värdehandlingar i öppet förvar höjts från 5 000 kr. till ett belopp motsvarande två gånger det gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Vid tillämpningen av denna bestämmelse skall man enligt fjärde stycket räkna samman alla värdehandlingar som tillhör omyn-

diga med en och samma förmyndare. Överstiger det sammanlagda värdet av värdehandlingarna två basbelopp, skall alltså samtliga handlingar nedsättas i öppet förvar. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.8.2 i

den allmänna motiveringen.

I tredje stycket har gjorts den ändringen att den hittillsvarande skyldig-

heten att oberoende av beloppsgräns sätta ned vissa obligationer i öppet förvar hos bank eller skriva in dem i skuldbok begränsats till att gälla endast svenska statens premieobligationer. För andra obligationer gäller alltså enligt departementsförslaget att de måste nedsättas i öppet förvar hos bank eiler skrivas in i skuldbok endast om deras värde ensamt eller

tillsammans med värdet av de övriga värdehandlingar som den omyndige

kan inneha överstiger ett belopp motsvarande två gånger det gällande basbeloppet.

I första stycket har den ändringen gjorts att medel som enligt 4 § kvarstår hos försäkringsbolag jämställs med medel som innestår hos bank. Sädana medel får sålunda inte tas ut utan överförmyndarens tillstånd. I likhet med vad som gäller om bankmedel får medel som kvarstår hos försäkringsbolag dock utan överförmyndarens samtycke genom bolagets försorg överföras till omyndigs räkning i bank.

Andra och tredje styckena kvarstår oförändrade.

12 §

I enlighet med vad som föreslagits 1 avsnittet 6.8.2 har den i andra stycket föreskrivna skyldigheten för den som driver försäkringsrörelse att i vissa fall för den omyndiges räkning inbetala utfallande försäkringsbelopp hos bank utsträckts att gälla även pension, livränta eller annan på grund av försäkring utgående förmån. Inbetalning hos bank skall ske i den mån pensionen etc. för -kalenderår överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Avgörande är härvid basbeloppet vid kalenderårets början, dvs.basbeloppet för januari. Sker utbetalningav pension osv. vid olika tillfällen under kalenderåret, ankommer det på försäkringsbolaget att beakta huruvida den del av årsbeloppet som utbetalas överstiger motsvarande del av två gånger basbeloppet vid årets början.

14 §

Förbudet i första stycket första punkten för förmyndaren att utan samtycke av överförmyndaren ta upp lån eller ingå växelförbindelse för den omyndiges räkning har i departementsförslaget utökats med ett krav på att förmyndaren måste ha överförmyndarens samtycke, om han vill påkalla återköp av livförsäkring.

Andra och tredje styckena har inte ändrats.

15 8

I avsnittet 6.8.3 har föreslagits att prövningen av frågor om överlåtelse av och inteckning i omyndigs fasta egendom och tomträtt skall flyttas från rätten till överförmyndaren. Med anledning därav har 16 § upphävts och bestämmelser om krav på överförmyndarens samtycke till de nämnda åtgärderna tagits in i första stycket av förevarande paragraf. Observeras bör att departementsförslaget inte innehåller någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om att tillstånd får ges bara när det finns viktiga skäl.

I paragrafens fjärde stycke har tagits in en motsvarighet till 16 § tredje stycket om att tillstånd till här avsedd åtgärd gäller under sex månader från det tillståndet meddelades och att erinran om detta skall göras i beslutet.

Paragrafens andra och tredje stycken är oförändrade. Av andra stycket

följer att överförmyndaren innan han prövar fråga om tillstånd till överlå-

telse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, samt hans make och närmaste fränder

tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt.

16 § Paragrafen har upphävts. Angående skälen för detta får jag hänvisa till

kommentaren till 15 §.

17 § I paragrafen har gjorts endast några smärre ändringar till följd av att prövningen av frågor av tillstånd till olika förvaltningsåtgärder flyttats från rätten till överförmyndaren.

198 Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning till förmyndare. Bestämmelserna har utförligt behandlats i avsnittet 6.10 i den allmänna

motiveringen.

Enligt första stycket har förmyndaren rätt att årligen uppbära skäligt arvode för dels förvaltningen av den omyndiges egendom, dels arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen. Arvodet skall bestämmas av överförmyndaren med ledning av grunder som skall fastställas för varje överförmyndardistrikt av vederbörande kommun. Beträffande utformning-

en av arvodesgrunderna får jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet 6.10.

En uttrycklig föreskrift om att förmyndaren har rätt till ersättning för de

utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets behöriga fullgö-

rande har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf. Det är här fråga

om utgifter som förmyndaren gör för att kunna fullgöra sin uppgift, t. ex.

utgifter för resor, telefon, porto osv. Utanför bestämmelsen faller däremot direkta utlägg som förmyndaren gör för den omyndiges räkning, t.ex. betalning av förvaringsavgift för vård av omyndigs värdehandling i bank. Dessa kostnader bör uppenbarligen täckas genom den omyndiges medel. Tredje stycket innehåller bestämmelser om vem som skall betala

förmyndararvode och ersättning för utgifter. Principen är att omyndig vars årsinkomst inte överstiger två basbelopp och som inte heller har tillgångar

som överstiger fyra basbelopp skall vara befriad från betalningsskyldighet. I det angivna fallet skall arvode och ersättning för utgifter i stället betalas av kommunen. Om den omyndige har en inkomst som överstiger två basbelopp och hans

tillgångar därjämte överstiger fyra basbelopp, bör överstigande delar läggas

samman vid bedömningen av hur mycket den omyndige skall förpliktas betala. Jag vill emellertid påpeka att hänsyn ej skall tas till överskjutande del av tillgångarna, om särskilda skäl föranleder att man bör bortse från dem.

Som har anförts i avsnittet 6.10 kan ett sådant skäl vara att den omyndiges tillgångar huvudsakligen består av fastighet som han själv bebor och som inte lämnar nägon avkastning.

Avslutas förmynderskapet under löpande kalenderår får bestämmelserna i tredje stycket tillämpas så, att man tar hänsyn till den inkomst den omyndige har haft fram till förmynderskapets upphörande och till hans tillgångar vid samma tidpunkt. När det gäller tillgångarna bör det avgörande

härvid vara huruvida de har överstigit fyra gånger basbeloppet under

förmynderskapets sista månad. Vad inkomsten beträffar bör jämförelsen avse så stor del av två basbelopp som motsvarar inkomstperioden i för-

hållande till hela året. .

I paragrafens fjärde stycke behandlas frågan om arvode och ersättning till legal förmyndare. Regler i detta avseende är i gällande rätt intagna i paragrafens andra stycke. Enligt de nya bestämmelserna har legal för-

myndare rätt till arvode bara om överförmyndaren med hänsyn till sär-

skilda omständigheter lämnar tillstånd till det. Ersättning för utgifter kan

utgå endast i den mån utgifterna hänför sig till förvaltningen av den

omyndiges egendom. På skäl som har anförts i avsnittet 6.10 skall arvode och ersättning till legal förmyndare alltid utgå av den omyndiges medel och alltså inte betalas av kommunen.

Som jag har anfört i avsnittet 6.12 följer det av 15 § förvaltningslagen att överförmyndaren många gånger blir skyldig att höra den omyndige innan han fattar beslut i en arvodes- eller ersättningsfråga. Överförmyndaren torde dock i allmänhet kunna underlåta att höra den omyndige, om han avser att fastställa ett arvode som motsvarar vad som normalt brukar utgå och han dessutom anser att arvodet bör betalas av kommunen. Överförmyndaren är inte heller skyldig att höra den omyndige, om det skulle vara

uppenbart meningslöst med hänsyn till dennes ålder, psykiska tillstånd e. d.

16 kap.

65 Enligt första stycket, som är oförändrat, är förmyndaren fri från skyldighet att avge års- och sluträkning, om myndlingen saknar tillgångar eller inte har andra tillgångar än lösören som inte lämnar någon inkomst. Genom ett nytt andra stycke får överförmyndaren möjlighet att i andra fall för visst år eller tills vidare befria förmyndaren från att avge räkning eller medge utt räkning upprättas 1 förenklad form, allt under förutsättning att det med hänsyn till tillgångarnas ringa värde eller beskaffenhet kan ske

utan fara för den omyndige. Som exempel på fall där tillgångarnas

beskaffenhet kan motivera en uppmjukning av skyldigheten att avge räkning kan anföras fall då tillgångarna visserligen är betydande men nedsatta

i öppet förvar hos bank. Banken lämnar då enligt 7 § lagen (1924:322) om

12 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 142

vård av omyndigs värdehandlingar erforderliga uppgifter om tillgångarna direkt till överförmyndaren.

Som har berörts i avsnittet 6.10 kan det, trots att det i ett visst fall föreligger förutsättningar för att befria förmyndaren från skyldigheten att

avge räkning, dock fordras att räkning avges för att överförmyndaren skall

kunna pröva frågorna om arvode och ersättning till förmyndaren och den

omyndiges skyldighet att stå kostnaden därför.

78 I första stycket har gjorts en smärre ändring föranledd av att förmyndaren

enligt 15 kap. 4 § har möjlighet att låta medel stå kvar hos försäkringsbolag.

17 kap.

1§

Som tidigare nämnts har i 13 kap. 4 § tagits in en bestämmelse om att

förmyndaren skall se till att den omyndiges medel i skälig omfattning

används till hans nytta. I anslutning härtill har förevarande paragraf ändrats så att överförmyndarens hittillsvarande skyldighet att se till att utgifterna för den omyndige inte överstigit vad som kan anses skäligt ersatts av en skyldighet att kontrollera att den omyndiges medel i skälig omfattning använts till hans nytta.

28 Paragrafens tredje stycke, som rör frågan om kostnaden i visst fall för överförmyndarens granskning av förmyndares räkenskaper m. m., har upphävts som en följd av förslaget om att kostnaden för överförmyndarverksamheten i sin helhet skall bäras av kommunen.

78 Paragrafen innehåller f.n. en föreskrift om skyldighet för överförmyn-

daren att årligen till rätten lämna uppgift om tillsynen över förmyndarnas

förvaltning. Paragrafen upphävs i enlighet med vad jag har föreslagit i avsnittet 6.11: den allmänna motiveringen.

18 kap.

3§

Förutsättningarna för att förordna god man enligt paragrafen har

väsentligt vidgats i förhållande till gällande rätt. Rätten kan således förordna god man för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver

bistånd med att bevakasinrätt. förvalta sinegendom eller sörja försinperson. Det nuvarande kravet på att sjukdomen skall vara övergående har slopats. När det gäller skälen för de nya bestämmelserna får jag hänvisa till avsnittet 6.2 i den allmänna motiveringen.

God man skall inte förordnas, om den enskildes hjälpbehov kan bli

tillfredsställande uppfyllt på annat sätt. Detta framgår av föreskriften om

att rätten skall förordna god man där så erfordras.

Liksom enligt gällande rätt fordras i princip samtycke av den för vilken god man skall utses. Kravet på samtycke efterges dock, om det föreligger hinder mot inhämtande av samtycket, t. ex. på grund av sjukdom. I paragrafen har införts en möjlighet att, om särskilda skäl föreligger, även i övrigt förordna god man utan samtycke. Denna möjlighet måste givetvis utnyttjas restriktivt. Närmast är det avsett att möjligheten skall komma till

användning i sådana fall då käranden eller svaranden i en rättegång vis-

serligen är myndig men på grund av sin sinnesbeskaffenhet inte själv kan föra sin talan och inte heller med giltig verkan utse ombud. God man kan då behöva utses för att man skall slippa avvisa den enskildes talan eller den talan som förs mot honom. När det i övrigt gäller frågor om processbehörighet hänvisar jag till vad jag har anfört i avsnittet 6.2.

Bestämmelser om vem som har rätt att tå initiativ ull förordnande av god man finns i 20 kap. första stycket jämfört med 20 kap. 32 5. Av bestiämmelserna framgår bla. att rätten självmant kan ta upp frågan om godmansförordnande.

Som jag har framhållit i avsnittet 6.5 torde de vidgade möjligheterna att förordna god man leda till att gode män i många fall kommer att fungera under lång tid och att deras uppgifter blir likartade dem som åvilar en förmyndare. Det är i sådana fall av stor betydelse att den enskildes behov av personlig omvårdnad blir tillgodosett. Även om den gode mannen således har förordnats för att i första hand bistå den enskilde i en rättslig angelägenhet, bör han vara skyldig att sörja för huvudmannens person i den mån det kan anses erforderligt. Liksom förmyndaren är den gode mannen berättigad till arvode också för den personliga omvårdnaden om huvudmannen. Bestämmelser om arvode till god man finns i 18 kap. 11 § första stycket.

5§

Paragrafen har jämkats med hänsyn till att den allmänna skyldigheten att

åta sig uppdrag som förmyndare har avskaffats. Skyldighet att motta

uppdrag som god man har inte heller ansetts böra föreligga.

7§

Paragrafen har jämkats med hänsyn till att de nya reglerna om inskrivning av förmynderskap kan medföra att god man är förordnad enligt I eller 2 § utan att för den skull förmynderskapet behöver vara inskrivet.

10 8

Paragrafens huvudregel är liksom f.n. att god man skall entledigas av rätten, så snart det inte längre föreligger behov av god man. Därutöver

föreskrivs att god man som har förordnats enligt 4 § 1-5 skall entledigas utan prövning i sak, om huvudmannen begär det. Den nuvarande regeln om att även god man enligt 3 § skall entledigas så snart huvudmannen

begär det har emellertid tagits bort. Om man i enlighet med departementsförslaget vidgar förutsättningarna för förordnande av god

man enligt 3 8, kan förhållandena ibland vara sådana att det skulle vara

olämpligt, om gode mannen skulle entledigas på huvudmannens blotta begäran utan någon prövning om det fortfarande finns behov av god man.

118 I paragrafen regleras gode mannens rätt till arvode och ersättning för

utgifter. Jag får på denna punkt hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet

"6.10 i den allmänna motiveringen. Jag vill understryka att den gode man-

nen liksom en förmyndare alltid är berättigad till arvode för det arbete som

han lägger ner på den personliga omvårdnaden om den enskilde.

I likhet med vad som gäller om förmyndararvode och ersättning för utgifter till förmyndare kan även arvode och ersättning till god man utgå av kommunala medel. En bestämmelse härom har tagits in i paragrafens andra stycke. Frågan om i vilka fall huvudmannen skall svara för de angivna kostnaderna och när de skall betalas av kommunen har inte reglerats i lagen. Det har i stället överlåtits åt överförmyndaren att själv-

ständigt fatta beslut härom i varje fall för sig. Som jag har anfört i avsnittet

6.10 kan dock lämpligen de regler som i detta hänseende gäller för arvode och ersättning till förmyndare komma till användning i de fall där den gode mannens uppdrag är jämförligt med en förmyndares. Detta kan många gånger vara förhållandet då den gode mannen har förordnats enligt 18 kap. I eller 3 §. Det innebär att arvode och ersättning i så fall skall betalas av huvudmannen i den mån hans beräknade inkomst överstiger två basbelopp eller han har tillgångar som överstiger fyra basbelopp.

19 kap.

28 Enligt paragrafen kan kommun bestämma att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd. Vidare föreskrivs att bestämmelserna om överförmyndare, frånsett bestämmelserna 1 19 kap.. skall äga motsvarande tillämpning på överförmyndarnämnd.

I fråga om motiv m, m. till förslaget om inrättande av överförmyndarnämnder får jag hänvisa till avsnittet 6. 11iden allmänna motiveringen.

I 16 8 föreskrivs att bestämmelserna i kommunallagen (1953:753) och kommunallagen (1957:50) för Stockholm om s.k. kommunallagsreglerade nämnder i princip skall gälla för överförmyndarnämnd. Med hänsyn bl.a. till att överförmyndarnämnds uppgifter är av helt annan art än de uppgifter som ankommer på kommunal nämnd i allmänhet har ett antal särskilda bestämmelser för överförmyndarnämnd tagits in i 5 och 7-14 §§. I några fall har i dessa paragrafer för tydlighetens skull också tagits in föreskrifter som har direkta motsvarigheter i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm.

38 IF enlighet med vad jag har föreslagit i avsnittet 6.11 har förevarande paragraf, som handlar om förening av flera kommuner till ett överförmyndardistrikt, upphävts.

4§

Paragrafen innehåller f.n. bestämmelser om uppdelning av kommun i flera överförmyndardistrikt. I enlighet med vad jag har föreslagit i avsnittet 6.11 har dessa bestämmelser upphävts.

5§

I paragrafen har samlats vissa bestämmelser om val av överförmyndare

m.m. Sålunda föreskrivs i första stycket att överförmyndare väljs av

kommunfullmäktige och att det för varje överförmyndare skall väljas en ersättare. Regeln om ersättare motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 19 kap. 10§ första stycket första punkten.

I andra stycket föreskrivs att ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd skall väljas av kommunfullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer samt att antalet ledamöter måste vara minst tre.

Av 228 fjärde stycket kommunallagen, som enligt 16 §i detta kapitel är tillämpligt på överförmyndarnämnd, följer att val av ledamöter och ersätta- re under vissa förutsättningar skall ske proportionellt. Tredje stycket i före varande paragraf innehåller en bestämmelse för det fall att ersättare till ledamot i överförmyndarnämnd inte har valts proportionellt.

Fjärde stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket. innehäller regler om anmälan till rätten m.m. beträffande val av överförmyndare, ledamot i överförmyndarnämnd och ersättare.

Med anledning av att bestämmelserna i 3 § om förening av flera kommuner till ett överförmyndardistrikt har upphävts innehåller departementstör-

slaget inte någon motsvarighet till nuvarande tredje stycket i förevarande

paragraf.

6§

Paragrafen har upphävts, delvis som en följd av att möjligheten för flera kommuner att förena sig till ett överförmyndardistrikt har tagits bort. Ett ytterligare skäl är att kommunerna efter kommunindelningsreformens ge-

nomförande inte torde ha behov att vid val av överförmyndare m.m. gå utanför kommungränsen. Anledning har därför inte ansetts finnas att i fråga om dessa val göra avsteg från det krav på kyrkobokföring i kommunen som gäller vid val av andra kommunala förtroendemän.

7§

Den nuvarande bestämmelsen om överförmyndares mandatperiod har

ersatts av en ny regel i första stycket om att överförmyndare, ledamot i

överförmyndarniämnd och ersättare skall väljas för tre år, räknat fr.o.m.

den 1 januari äret efter det, då val i hela riket av kommunfullmäktige har

skett. Bestämmelsen stämmer överens med vad som enligt kommunallagen gäller om mandatperiod för kommunstyrelsen. För kommunallagsreglerade nämnder finns i kommunallagen ingen bestämmelse om mandatperiod. I

Stockholm är mandatperioden för ledamot i sådan nämnd ett år. Andra stycket innehåller bestämmelser för det fall att avgång sker under löpande mandatperiod.

83 I enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.11 föreskrivs i första stycket att Överförmyndare, ledamot i överförmyndarnämnd och ersättare skall vara myndiga och kyrkobokförda i kommunen samt att de inte får vara i konkurstillstånd. Av bestämmelserna följer bl.a. att om det under löpande mandatperiod för överförmyndare etc. visar sig att han inte längre uppfyller de angivna kraven, så är han skyldig att genast frånträda sitt uppdrag.

Den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om lagfaren tjänsteman vid tingsrätt har med vissa jämkningar behållits i departementsförslaget.

Det kan anmärkas att bestämmelserna I första och andra styckena uttömmande reglerar frågan om behörighet att vara överförmyndare m.m. Sådan tjänsteman hos kommunen som enligt 45 §& kommunallagen (jfr 7 och 3285 85) inte är valbar till ledamot i kommunal nämnd kan således väljas till överförmyndare etc.

I tredje stycket, som handlar om överförmyndares rätt att avsäga sig sitt uppdrag, har gjorts nägra smärre ändringar. Enligt departementsförslaget fär Överförmyndare, ledamot i överförmyndarniimnd eller ersättare avsäga sig sitt uppdrag endast om han under de tre senaste åren har fullgjort sådant uppdrag, om han har fyllt sextio år eller om han annars uppger hinder som godkänns av kommunfullmäktige.

958 I paragrafen föreskrivs liksom nu att överförmyndare kan entledigas av rätten, om han befinns inte vara implig. Dessutom anges direkt att detsam-

ma gäller ledamot i överförmyndarnämnd samt ersättare för överförmynda-

re eller ledamot.

Prop. 1974: 142 183

Paragrafen innehåller enligt departementsförslaget en bestimmelse om förordnande av tillfällig vikarie för överförmyndare. Bestämmelsen överensstimmer i sak med den nuvarande regeln i andra stycket. Gällande bestämmelser om ersättare i första stycket har i departementsförslaget fått

sin motsvarighet i bl.a. 5§.

11 §

Paragrafens nuvarande regler om överförmyndarbok m.m. har flyttats till 17 8. I förevarande paragraf har i stället tagits in bestämmelser om ordförande och vice ordförande i överförmyndarnämnd. Bestämmelserna harinte någon motsvarighet i de regler i kommunallagen som enligt 16 § skall gälla för överförmyndarnämnd. I Stockholm är huvudregeln att kommunstyrelsen utser borgarråd till ordförande i kommunal nämnd.

12 §

I enlighet med vad jag har föreslagit i avsnittet 6.11 har de nuvarande bestämmelserna om överförmyndararvode i förevarande paragraf upphävts. I stältet har i 15 § tagits in en hänvisning till reglerna i kommunallagen

och i kommunallagen för Stockholm om ersättning till kommunfullmäktig. I

förevarande paragraf har tagits in en regel om att förvaltningslagens jävsbestämmelser är tillämpliga i samtliga ärenden hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd och alltså inte bara. något som följer direkt av förvaltningslagen, i ärende enligt FB.

138 De nuvarande bestämmelserna om kommunala bidrag till överförmynda-

re har upphävts som en följd av att kommunerna enligt departementsförsla-

get helt och hållet skall bekosta överförmyndarverksamheten.

I departementsförslaget har i första stycketav förevarande paragraf tagits in regler om omröstning i överförmyndarnämnd och om anteckning av skiljaktig mening. Reglerna gäller endast i fråga om ärende enligt FB och således inte när överförmyndarnämnd handlägger ett internt ärende, t.ex. ett tjänstetillsättningsärende. Bakgrunden till reglerna är att det inte har ansetts lämpligt att låta bestämmelserna i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm om förfarandet vid fattande av beslut gälla i ärende enligt

FB. Dessa bestämmelser innebär bl.a. att ledamot kan avstå från att rösta. Andra stycket innehåller vissa bestämmelser om beslut i ärende enligt FB.

Bestämmelserna motsvarar 11 § första stycket allmänna verksstadgan

(1965:6001. I fråga om handläggningen av annat ärende än enligt FB gäller i princip

reglerna i kommunallagen ( bl.a. 38 och 39:$ $) och i kommunallagen för Stockholm. I tredje stycket av förevarande paragraf har tagits in ett un-

dantag från reglerna om protokoll.

148 Den nuvarande bestämmelsen i första stycket om rättens tillsyn har flyttats till 18 §. medan regeln om ämbetsansvar 1 andra stycket har upphävts som onödig. I förevarande paragraf har i stället tagits in regler om delegation av beslutanderätten i ärende hos överförmyndarnämnd. Reglerna har berörts I avsnittet 6.11: den allmänna motiveringen. De avser både ärenden enligt FB och andra ärenden. Med ersättare som har inkallats till tjänstgöring avses inte ersättare som har inkallats efter avgången ledamot. Här avses i stället det fallet att ersättaren tjänstgör under tid då ledamot är förhindrad att fullgöra uppdraget eller till dess fyllnadsval har ägt rum efter

avgången ledamot.

Med hänsyn till att beslut i stor utsträckning torde komma att fattas med

stöd av delegation har avvikelse gjorts från vad som gäller för kommunala

nämnder om anmälan av beslut vid nämndens nästa sammanträde.

15 §

Den nuvarande bestämmelsen om att regeringen meddelar vissa föreskrifter om överförmyndarverksamheten m.m. har upphivts som onödig. I stället har i förevarande paragraf tagits in regler om att bestämmelserna i 28 § I och 2 mom. kommunallagen resp. 29 § I och 2 mom. kommunallagen för Stockholm om ersättning till kommunfullmäktig äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning till överförmyndare, ledamot i överför-

myndarnämnd och ersättare. Bestämmelserna innebär att kommunfullmäktige kan besluta om traktamente och om skäligt arvode m.m.

16 §

I paragrafen föreskrivs. som förut nämnts. att bestämmelserna i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm om kommunalreglerade nämn-

der skall — med de avvikelser som särskilt anges i 19 kap. FB - gilla för

överförmyndarnämnd. I tillämpliga delar skall dessa bestämmelser också gälla för överförmyndare.

Som exempel på bestämmelser i kommunallagen som kommer att gälla

för överförmyndarniimnd kan nämnas bestiimmelserna i 13 § om tid för val

m.m... 17 § om yttranderätt för ordförande i kommunal nämnd vid sammanträde med fullmäktige, 18 § om rätt för nämnd att väcka fråga i fullmäktige. 19 § om nämnds deltagande i ärendeberedningen, 23 § om interpellation till

ordförande i kommunal nämnd. 36 § om inkallande av suppleant till tjänst-

göring. 37 § om beslutförhet. 40 § om tiliimpligheten av 7 § förvaltningslagen. 54 § om statförslag, 63 § om revision och 76 § 2 mom. om besvär. Av dessa bestämmelser finns det naturligtvis inget utrymme för tillämpning av

17, 23 och 37 8§ på överförmyndare. Däremot skall de angivna bestämmel-

serna i 13 och 36 85 tillämpas liksom i princip bestämmelserna I 18, 19.40. 54 och 63 §§ samt 76 § 2 mom.

Särskilda bestämmelser om talan mot beslut av överförmyndare och

överförmyndarnämnd i ärende enligt FB finns i 20 kap. 33 och 35 §§ FB.

17 §

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 11 §, innehåller bestämmelser om överförmyndarbok m.m.

18 §

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 14 § första stycket, innehåller en regel om att rätten skall utöva tillsyn över överförmyndare och överförmyndarnämnder. Det bör observeras att rättens tillsyn gäller endast åligganden enligt FB. Dessa åligganden ligger till största delen utanför vad som skall granskas vid den kommunala revisionen.

När det gäller frågan om hur rättens tillsyn närmare skall utövas får jag hänvisa till avsnittet 6.11.

20 kap.

I första stycket har de bestämmelser utgått som handlar om behörigheten för den som är sinnessjuk eller sinnesslö att föra talan i mål om äktenskaplig börd. Detta innebär i sak ingen ändring i rättsläget. Utgångspunkten är alltjämt att en person som är omyndigförklarad inte därmed ovillkorligen måste förlora sin behörighet att föra talan i mål av angivet slag. Om han lider av allvarlig psykisk sjukdom e. d. kan emellertid rätten enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken frånkänna honom processbehörighet. I så fall förs hans talan av förmyndaren eller, om en jävssituation föreligger, av god man enligt 18 kap. 2 § FB. Om parten i och för sig är myndig men trots detta på grund av sitt psykiska tillstånd inte bedöms själv kunna föra sin talan, kan god man förordnas enligt 18 kap. 3 §FB.

16 §

I första stycket har upphävts bestämmelsen om att sinnessjuk som är intagen på sjukhus i vissa fall kan förklaras omyndig på anmälan. Bestämmelsen har sedan flera år tillbaka inte tillämpats.

I andra stycket har kretsen av dem som kan ansöka om hävande av omyndigförklaring utökats, så att den vid sidan av den omyndigförklarade själv och hans förmyndare omfattar även överförmyndaren. Denna fråga har behandlats i avsnittet 6.12 i den allmänna motiveringen.

17 § Enligt paragrafens första stycke kan mål om omyndigförklaring avgöras omedelbart på handlingarna, alltså utan huvudförhandling, om den vars

försättande i omyndighet målet gäller själv har gjort ansökan om omyndigförklaring eller medgivit att han förklaras omyndig. Häri överensstämmer paragrafen med gällande rätt. Däremot har den bestämmelsen

slopats enligt vilken målet kan avgöras utan huvudförhandling också då fråga är om att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten och det kan antas att det skulle vara utan gagn att höra vederbörande.

I alla mål där huvudförhandling skall ske skall rätten utfärda föreläggande för den som avses med ansökningen om omyndigförklaring att

svara i målet. Om i sådant fall denne uppenbarligen inte förstår vad saken

gäller eller skulle lida allvarlig skada av att få del av ansökningen om omyndigförklaring. skall rätten enligt tredje stycket förordna god man för honom att företräda honom och bevaka hans rätt i målet. Ersättning till gode mannen skall utgå av allmänna medel enligt bestämmelserna i 19 § andra stycket. Ersättningen skall stanna på statsverket, såvida inte rätten finner att motparten till den för vilken gode mannen har förordnats bör gottgöra statsverket kostnaden.

Som har framhållits under remissbehandlingen bör målet givetvis kunna

företas till avgörande utan huvudförhandling, om god man har förordnats

och han har medgett ansökningen om omyndigförklaring. Påpekas bör också att god man enligt förevarande lagrum skall förordnas oberoende av om den enskilde tidigare har fått god man enligt 18 kap. 3 8.

18.3¶I första stycket föreskrivs liksom f.n. att ansökan av den som är för-

klarad omyndig att få omyndigförklaringen hävd får avslås omedelbart

utan huvudförhandling, om ansökningen befinns uppenbart ogrundad.

Dessutom får målet avgöras omedelbart, om ansökan om hävande har

gjorts eller tillstyrkts av såväl förmyndaren som överförmyndaren, såvida inte rätten finner att förmyndarens eller överförmyndarens inställelse behövs för målets avgörande. Den sist återgivna regeln innebär att dom-

stolen. om målet i ett sådant fall avgörs utan huvudförhandling, måste

bifalla ansökningen om hävning.

I andra fall än som avses i första stycket måste huvudförhandling hållas i mål om hävande av omyndigförklaring. Enligt andra stycket skall före huvudförhandlingen den som ansökningen avser samt förmyndaren och överförmyndaren föreläggas att svara i målet, allt i den mån de inte själva har ansökt om hävande eller tillstyrkt ansökningen.

19 § I mål om omyndigförklaring och om hävande av sådan förklaring har

enligt gällande rätt den som ansökningen avser möjlighet att få ett av rätten

förordnat rättegångsbiträde. Denna möjlighet har i departementsförslaget

vidgats. Enligt första stycket skall i mål om omyndigförklaring biträde

förordnas att bevaka vederbörandes rätt, om det inte är uppenbart obehövligt och rätten inte redan enligt bestämmelserna i 17 § har förordnat god man för vederbörande. I mål om hävande av omyndigförklaring skall biträde likaledes förordnas, om det inte är uppenbart att biträde inte

erfordras. Om ansökningen om hävande befinns vara uppenbart ogrundad

och därför genast skall avslås bör givetvis biträde inte förordnas.

Biträde har rätt till ersättning av allmänna medel. Reglerna härom i paragrafens andra stycke har inte ändrats.

218 I paragrafen, som handlar om läkarintyg i mål om omyndig- och myndighetsförklaring, har gjorts en ändring som följd av de ändrade

omyndighetsgrunderna I 10 kap. I $.

24a8

Paragrafen, som är ny, föreskriver att rätten i ärende om förordnande av förmyndare skall bereda överförmyndaren tillfälle att lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. Hithörande frågor har berörts i avsnittet 6.3 i den allmänna motiveringen.

2885 . I paragrafens första stycke har gjorts en smärre följdändring. I ett

nyinsatt andra stycke har tagits in en allmän bestämmelse om att rätten i

ärende som rör omyndig som har fyllt 16 år skall bereda den omyndige

tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

298 I paragrafen har gjorts ett par smärre ändringar med anledning av att

vissa frågor om tillstånd har flyttats från rätten till överförmyndaren.

30 8

I första stycket, som reglerar frågan om vilken domstol som är behörig att ta upp fråga om förordnande eller entledigande av god man enligt 18 kap. 1 eller 2 8, har gjorts ett tillägg med anledning av de nya bestämmelserna om inskrivning av förmynderskap.

33§

Paragrafen innehåller en bestämmelse om talan mot överförmyndares beslut. Ett tillägg har gjorts för att klargöra att bestämmelsen gäller endast i ärende enligt FB och alltså inte i ärenden om tjänstetillsättning eller lik-

nande. Mot beslut i sådana ärenden skall talan i stället föras genom kom-

munalbesvär.

Upphävandet av 17 kap. 2§ tredje stycket har föranlett en följdändring i förevarande paragraf. Vidare har ett tillägg gjorts för att klargöra att paragrafen inte gäller i fråga om beslut av överförmyndare i annat ärende än enligt FB.

37 8

Fjärde stycket har ändrats som följd av ändringarna i 10 kap. 1 §.

38 § I enlighet med vad som har föreslagits av förmynderskapsutredningen

(se SOU 1970:67s. 232) har paragrafens första stycke ändrats sä. att 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken blir tillämplig inte bara i mål eller ärende där allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare har uppträtt som part utan även i mål eller ärende där de haft rätt att föra talan. Att 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är tillämplig innebär bl.a. att domstolen skall lämna fullföljdshänvisning som i brottmål, dvs.

vadeanmälan skall ej föreskrivas.

21 kap.

| - 148

Paragrafen, som handlar om att regeringen meddelar tillämpningsföreskrifter, har upphivts som onödig.

Övergångsbestämmelserna

I enlighet med vad jag har föreslagit i avsnittet 6.17 föreskrivs att

huvuddelen av de nya bestämmelserna, däribland de nya reglerna om ersättning till förmyndare, gode män och överförmyndare, skall träda i kraft den 1 januari 1975. Äldre ersättningsbestämmelser skall dock fort-

farande gälla, i den mån ersättningen avser tid före den 1 januari 1975.

Detta innebär, såvitt gäller förmyndararvoden, att arvoden som hänför sig till år 1974 och som skall bestämmas på grundval av de räkningar som ges

in i början av år 1975, skall utgå av de omyndigas medel och bestämmas

enligt de hittillsvarande bestämmelserna i 15 kap. 19 § första stycket.

Arvodena skall alltså utgå med skäligt belopp och får inte, med mindre rätten förordnar annorlunda, överstiga 5 Zo av den omyndiges behållna inkomst.

När det gäller överförmyndararvoden innebär övergångsbestämmelserna att arvodena för år 1974 liksom hittilis skall betalas av de omyndigas medel och bestämmas enligt 19 kap. 12 § FB.

De nya bestämmelserna om grunder för omyndighetsförklaring i 10 kap. I $ kommer uppenbarligen att medföra att man beträffande åtskilliga personer som har förklarats omyndiga enligt äldre bestämmelser måste ta upp frågan om de skall förbli omyndiga. Särskilt gäller detta personer som har förklarats omyndiga enligt 10 kap. 1 § 24. Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna bör emellertid inte föranleda att några personer utan vidare skall bli myndiga, utan hävande av omyndighetsförklaring bör i varje särskilt fall ske med tillämpning av 10 kap. 8 §. Enligt en särskild övergångsregel gäller därvid bestämmelsen om företeende av läkarintyg i 20 kap. 21§ endast om grunden för omyndighetsförklaringen varit sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

I mål om hävande av omyndighetsförklaring kan förmyndaren eller överförmyndaren göra gällande att omyndigheten bör bestå under hänvisning till den omyndiges sinnestillstånd och behov av hjälp. Detta gäller även i fall då omyndigförklaring har skett enligt 10 kap. I & 24. Rätten kan då, sedan vederbörligt läkarintyg företetts, förklara att den enskilde i fortsättningen skall vara omyndig enligt de nya bestämmelserna i 10 kap. 1 §.

I enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.17 träder de nya reglerna om överförmyndarorganisationen i kraft först den 1 januari 1976. Genom särskilda övergångsbestämmelser har föreskrivits att val enligt de nya reglerna skall äga rum första gången före utgången av år 1975 och att valet skall avse tiden intill utgången av år 1976, dvs. det år då val i hela riket av kommunfullmäktige första gången sker efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Genom en särskild regel har slutligen föreskrivits att löpande tjänstgöringstider för de överförmyndare m. fl. som har valts enligt äldre bestämmelser upphör vid utgången av år 1975.

.8.2 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

19 kap.

14 §

Paragrafen innehåller i gällande rätt vissa regler rörande boutredningsmannens förvaltning av dödsboet tillhörig egendom. Sålunda föreskrivs att penningmedel, som sätts in hos bank, skall insättas i boets namn samt att

dödsboets egendom inte heller annars får blandas samman med egendom som tillhör boutredningsmannen eller annan. Dessa bestämmelser har i

departementsförslaget kompletterats med en bestämmelse om att döds-

boets värdehandlingar skall sättas ned i öppet förvar hos bank, om deras

sammanlagda värde överstiger ett belopp motsvarande två gånger det

gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. De nedsatta värdehandlingarna får dock, i likhet med penningmedel som satts in på

bankräkning, disponeras av boutredningsmannen för boets räkning. Genom hänvisningen i 19 kap. 20 § blir den nya bestämmelsen tillämplig också i fråga om testamentsexekutor.

14a8§ Paragrafen, som är ny, innehåller regler om en årlig redovisnings-

skyldighet för boutredningsmannen. Reglerna har berörts i avsnittet 6.14 i den allmänna motiveringen. Genom hänvisningen i 19 kap. 20 § blir para-

grafen tillämplig också i fråga om testamentsexekutorer.

Enligt första stycket i paragrafen åligger det boutredningsmannen att före den 1 april varje år avge redovisning för förvaltningen under föregående år. I redovisningen skall boutredningsmannen ta upp saldot vid

årets början och slut samt in- och utbetalningar som har skett under året.

Har medel under året stått inne hos bank eller annan inrättning, skall

bifogas bevis om insättningar och uttag under året och om behållningen vid

årets slut. Har värdehandlingar satts ned i öppet förvar hos bank, skall motsvarande bevis rörande dem bifogas.

Årsredovisningen skall enligt andra stycket tillställas minst en av delägarna i dödsboet. Övriga dödsbodelägare skall samtidigt underrättas om till vem redovisningen avgivits. Även rätten skall få underrättelse härom. Om någon av dödsbodelägarna är omyndig, skall överförmyndaren få ett exemplar av redovisningen. Vidare har varje dödsbodelägare som inte tillställts redovisningen rätt att på begäran hos boutredningsmannen få ett exemplar av den.

Om boutredningsmannen underlåter att avge redovisning eller i övrigt brister i vad som åligger honom enligt förevarande paragraf, kan rätten

enligt tredje stycket vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.

Det ligger i sakens natur att rätten, innan vitesföreläggande tillgrips, först

skall försöka förmå boutredningsmannen att fullgöra sina åligganden genom en enkel anmaning.

Paragrafens bestämmelser innebär att det i första hand blir dödsbodelägarnas sak att materiellt granska boutredningsmannens redovisning. Om de vid sin granskning skulle finna anledning därtill, har de möjlighet att begära boutredningsmannens entledigande enligt 5 §& andra stycket eller förordnande av god man enligt 17 § första stycket.

15 §

Paragrafen innehåller f.n. föreskrifter om att boutredningsmannen, när uppdraget är slutfört, dvs. då boet beretts för bodelning eller arvskifte och delning kan äga rum, skall avge slutredovisning. Det har emellertid hittills inte funnits någon bestämmelse om att boutredningsmannen skall entledigas, när uppdraget är slutfört. I ett nytt fjärde stycke i paragrafen föreskrivs nu att boutredningsmannen på egen begäran kan entledigas, sedan han har slutfört sitt uppdrag.

Nämnas bör att dödsbodelägarna enligt 6 § kan gemensamt begära att boet inte längre skall förvaltas av boutredningsman. Sker sådan begäran,

skall rätten normalt entlediga boutredningsmannen. Vill boutredningsmannen själv frånträda uppdraget innan det är slutfört, kan han enligt 5 §

första stycket begära sitt entledigande. Ansökan skall beviljas, om han

visar att han har skälig orsak till sin begäran.

20 kap.

8§ Enligt förevarande paragraf har hittills gällt att bouppteckning som inges

till rätten skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Avskrift tas annars på boets bekostnad. I enlighet med vad jag har föreslagit i avsnittet 6.7

föreskrivs i ett nytt tredje stycke att om omyndig har del i dödsboet e!ler

det i dödsboet finns delägare för vilken god man skall förordnas, så skall bouppteckningen vara åtföljd av ytterligare en bestyrkt avskrift för varje överförmyndare som skall ha tillsyn över förmynderskapet eller godmanskapet. Om bouppteckningen är av vidlyftig beskaffenhet, behöver sådan

avskrift omfatta endast erforderliga delar. Enligt fjärde stycket medför underlåtenhet att inge avskrift att sådan tas på boets bekostnad.

Jag ämnar senare föreslå att man i kungörelsen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgift i mål och ärenden enligt föräldrabalken tar in

en föreskrift för domstol att vidarebefordra bouppteckningsavskrifter till

överförmyndaren.

Övergångsbestämmelserna

I fråga om övergångsbestämmelserna får jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet 6.14 i den allmänna motiveringen.

8.3 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

Genom förslaget upphävs 15 kap. 3 § giftermålsbalken, som handlar om behörigheten för den som är sinnessjuk eller sinnesslö att föra talan i

äktenskapsmål. När det gäller förslagets innebörd får jag hänvisa till

kommentaren till 20 kap. 2 § FB.

8.4 Förslaget till lag om avveckling av äldre godmanskap

I fråga om de allmänna motiven till tagen får jag hänvisa till avsnittet 6.16.

1§

Enligt första stycket i paragrafen åläggs vissa gode män som förvaltar penningmedel för bortovarande eller okänd arvinge eller testamentstagare att inbetala medlen till kammarkollegiet. De gode män som avses är sådana

som har förordnats för bortovarande eller okänd arvinge till någon som har

avlidit före den 1 januari 1929 eller för okänd eller bortovarande testamentstagare efter någon som har avlidit före den 1 januari 1931. I

samband med inbetalningen skall den gode mannen lämna en av överför-

myndaren godkänd sluträkning för godmanskapet.

Inbetalningen skall enligt andra stycket fullgöras inom tre månader från lagens ikraftträdande. I och med att inbetalningen har skett skall den gode mannen anses ha fullgjort sitt uppdrag.

I vissa fall kan det bli svårt att utröna om ett visst godmanskap är av den arten att det faller inom lagens tillämplighetsområde. Gode mannen kan för den skull behöva en längre frist för slutförande av sitt uppdrag än tre

månader. Med tanke på sådana fall har överförmyndaren tillagts befogen-

het att medge gode mannen anstånd med inbetalning av medlen till kammarkollegiet.

För att överförmyndaren skall kunna övervaka att de gode män som

avses med lagen fullgör sin inbetalningsskyldighet har kammarkollegiet i tredje stycket ålagts att underrätta överförmyndaren när inbetalning har skett enligt lagen. Enligt 3 § överförmyndarkungörelsen (1952:304) åligger

det överförmyndaren att hos rätten anmäla att gode mannen har slutfört sitt uppdrag. Rätten skall därefter entlediga gode mannen.

2§

I paragrafen föreskrivs att rättsägare som vill göra anspråk på medel

som har inbetalts eller bort inbetalas enligt 1 § skall framställa sina anspråk

genom ansökan hos den rätt där godmanskapet senast var inskrivet. Sådan

ansökan måste göras inom två år från lagens ikraftträdande, vid äventyr att vederbörande går förlustig sin rätt.

38 När två år förflutit från lagens ikraftträdande skall rätten enligt första

stycket för varje godmanskap som slutförts eller bort slutföras enligt I $

pröva om de inbetalade medlen eller de medel som bort inbetalas skall tillfalla någon som anmält anspråk på dem enligt 2 § eller om de skall

tillfalla allmänna arvsfonden. Bestämmelsen innebär att rätten skall gå genom varje godmansärende som slutförts eller bort slutföras enligt lagen,

oberoende av om någon anmält anspråk på medlen eller ej.

Enligt andra stycket skall rätten i varje ärende inhämta yttrande från kammarkollegiet samt höra överförmyndaren och den gode mannen. Det kan naturligtvis inte åligga kammarkollegiet att i varje ärende göra en uttömmande undersökning av alla relevanta omständigheter, utan undersökningen får begränsas till vad som kan anses rimligt med hänsyn till behållningen i det aktuella godmanskapet. Ibland torde kammarkollegiet få nöja sig med att konstatera att kännedom om rätt ägare till medlen inte kan vinnas utan avsevärda kostnader och arbete. Det bör åligga rätten att ta del av innehållet i överförmyndarens akt beträffande godmanskapet liksom att

gå genom de protokoll och andra handlingar som finns hos rätten och som

rör ärendet.

Om rätten vid sin prövning av vem medlen skall tillfalla kommer fram till att viss känd person, som inte anmält anspråk på medlen, är berättigad till dem framför eller jämte person som anmält sina anspråk i rätt tid eller

framför allmänna arvsfonden, skall rätten enligt tredje stycket bereda honom tillfälle att inom viss tid framställa anspråk på medlen. En förut-

sättning är att vederbörande bor på känd adress eller domstolen utan alltför stora anstalter kan ta reda på adressen. Framställer vederbörande

anspråk på medlen inom den förelagda tiden, får anspråken prövas även om den i 2 § angivna tvåårsfristen då skulle ha gått till ända.

Om inte någon av dem som anmält anspråk på medlen befinns vara berättigad till dem skall rätten förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden.

4§

I paragrafen görs en hänvisning till lagen (1946:807) om handläggning av

domstolsärenden, när det gäller handläggningen av ärenden enligt före var-

ande lag. Detta innebär bl. a. att reglerna om rättegångskostnader i 18 kap.

rättegångsbalken i princip blir tillämpliga. Enligt en särskild bestämmelse i

förevarande paragraf gäller dock i ärenden om avveckling av godmanskap

att den som har anmält anspråk på förvaltade medel själv får svara för sina

kostnader i ärendet. Vidare skall statens kostnader stanna på statsverket, även om anspråket ogillas. 13 Riksdagen 1974. I samt. Nr 142

Prop. 1974: 142 194

Vad beträffar rättens domförhet görs i paragrafen en hänvisning till de bestämmelser i 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden som rör handläggning av ärende som skall prövas enligt FB. Det innebär att rätten normalt skall bestå av en lagfaren domare vid såväl den förberedande som den slutliga handläggningen av ett ärende. Endast om ett ärende är tvistigt skall rätten vid den slutliga handläggningen bestå av en lagfaren domare jämte nämnd.

5§

Överförmyndaren har enligt denna paragraf ålagts informera de gode män som avses med lagen om deras skyldighet att avge sluträkning och

inbetala de förvaltade medlen till kammarkollegiet. Överförmyndarna skall också kontrollera att de gode männen fullgör vad som sålunda åligger dem. Detta innebär för överförmyndarnas del! att de måste gå igenom de

godmanskap som står under deras tillsyn och skilja ut dem som skall avvecklas enligt den nya lagen.

Underlåter god man att slutföra sitt uppdrag enligt I $ skall överförmyndaren erinra honom om hans skyldighet, om det lämpligen kan ske. Fullgör den gode mannen trots detta inte sin skyldighet, skall överförmyndaren anmäla försummelsen hos rätten. Rätten kan vid vite förelägga

den gode mannen att fullgöra sitt åliggande.

Övergångsbestämmelser

Det har hittills i viss omfattning förekommit att sådana godmanskap som avses med den nya lagen har slutförts för gode männens del genom att dessa betalat in de förvaltade medlen till kammarkollegiet eller tidigare till statskontoret. Den nya lagen skall enligt en särskild övergångsbestämmelse tillämpas även i fråga om dessa godmanskap. Det innebär att eventuella rättsägare kan genom ansökan hos den rätt där godmanskapet senast var inskrivet göra anspråk på medlen inom den i 2 §& angivna tvåårsfristen. Har anspråk framställts, skall rätten därefter verkställa prövning enligt 3 §. Prövning skall dock inte äga rum, om ingen enskild rättsägare har

framställt anspråk på medlen.

8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs

värdehandlingar

Il och 3 §§

Paragraferna har ändrats redaktionellt.

8§

Första stycket innehåller bestämmelser enligt vilka bank som förvaltar omyndigs värdehandlingar enligt lagen har rätt att betinga sig en årlig avgift härför. I enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.8.2 har

nuvarande regler om högsta avgift ändrats så att banken i fråga om inhem-

ska värdehandlingar får ta ut 3 kr. och i fråga om utländska värdehandlingar 2 kr. för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde.

I övrigt har i paragrafen gjorts en redaktionell ändring i tredje stycket.

13 och 15 §§ .

I dessa paragrafer har endast redaktionella ändringar gjorts.

8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

67 §

Nuvarande föreskrift i första stycket om åliggande för nykterhetsnämnd att till överförmyndaren anmäla när någon som är hemfallen åt

alkoholmissbruk bör förklaras omyndig har kompletterats med en

bestämmelse om att anmälan till överförmyndaren också skall göras när god man bör förordnas för sådan person. Denna komplettering är en följd

av att den särskilda omyndighetsgrunden alkoholmissbruk har slopats och att förutsättningarna för att förordna god man har vidgats. I fråga om

dessa ändringar hänvisas till avsnittet 6.2 i den allmänna motiveringen och

till kommentaren till 10 kap. 1 § och 18 kap. 3 § FB.

I ett nytt andra stycke har nämnden ålagts skyldighet att göra anmälan till överförmyndare så snart nämnden finner att någon inte längre bör vara förklaräd omyndig. Som har anförts i avsnittet 6.12 är det angeläget att en omyndighetsförklaring hävs så snart skäl för den inte längre föreligger. Därför har också överförmyndaren i 20 kap. 16 § andra stycket tillagts behörighet att ansöka om hävande av omyndighetsförklaring. För att sådana ansökningar skall komma till stånd i behövlig utsträckning är det angeläget att överförmyndaren håller sig underrättad om tillståndet hos dem som är omyndigförklarade och vars förmynderskap står under hans tillsyn. Den anmälningsskyldighet som har ålagts nykterhetsnämnden i förevarande lagrum är avsedd att underlätta överförmyndarens uppgift härvidlag.

8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp

Den i första stycket intagna föreskriften om skyldighet för socialnämnd att hos överförmyndaren anmäla när hjälptagare bör förklaras omyndig har kompletterats med en bestämmelse om att anmälan till överförmyn-

daren skall ske också då socialhjälptagare befinns vara i behov av god man.

Andra stycket är nytt. Det innehåller en bestämmelse om att nämnden skall göra anmälan till överförmyndaren, om den finner att någon som är omyndigförklarad inte längre bör vara det.

Beträffande den närmare motiveringen för ändringarna i paragrafen hänvisas till kommentaren till 67 § lagen om nykterhetsvård.

9 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga förslagen till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i ärvdabalken,

3. lag om ändring i giftermålsbalken,

4. lag om avveckling av äldre godmanskap,

5. lag om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar,

6. lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård, 7. lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Ko-

nungen att till riksdagen skaltavlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Bilaga

Promemorieförslagen 1) Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken

dels att 11 kap. 83, 13 kap. 3 3, 15 kap. 16 &, 17 kap. 7 § samt 19 kap. 4 och 13 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 9 kap. 58, 10 kap. I och 8 §§, Il kap. 4 och 5 §§, 12 kap. 1§, 13 kap. I och 8 §§, l4 kap. 2,7. 8 och 1188, I5kap.4,5,8,9, 12, 14,15, 17 och 19 §§,

16 §§ samt 20 kap. 16—19, 21, 28, 29 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse. |

dels att i balken skall införas fem nya paragrafer, 12 kap. 7 8, 19 kap. 17 och 18 § 5 samt 20 kap. 24 a och 29 a & $, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

Idkar underårig, som fyllt sexton Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 år, näring med tillstånd varom i 15 kap. 13 § sägs, äge han ingå sådana kap. 13 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom om- rättshandlingar, som falla inom området för rörelsen. Vad nu är stadgat rådet för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshand- gälle dock ej i fråga om rättshandling som avses i 15 kap. 15 eller 16§. ling som avses i 15 kap. 158.

10 kap.

Den som fyllt aderton år skall av Den som fyllt aderton år skall av rätten förklaras omyndig: rätten förklaras omyndig, om han på 1. om han på grund av sinnessjuk- grund av psykisk sjukdom, hämmad dom, sinnesslöhet eller annan rubb- förståndsutveckling eller psykisk abning av själsverksamheten är ur normitet av annat slag är ur stånd att stånd att vårda sig eller sin vårda sig eller sin egendom och det egendom: icke är tillräckligt att god man för- 2. om hän genom slöseri eller annan ordnas för honom eller att han på grov vanvård av sin egendom eller annat mindre ingripande sätt får eljest genom otillbörligt förfarande bistånd i vården av sina angelägenmed avseende å egendomen äventy- heter. rar sin eller sin familjs välfärd; 3. om han är hemfallen åt missbruk uv rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom: eller 4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver

! Senaste lydelse 1974: 236.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

annans bistånd i vården av sina an-

gelägenheter och av sådan anled-

. ning själv begär att bliva förklarad omvndig eller samtycker därtill.

88 Omyndighetsförklaring skall av Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige fin- rätten hävas, om skäl för omyndignes vara i stånd att själv taga vård hetsförklaring icke längre föreligger. om sina angelägenheter.

Il kap.

4§

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig.

Har förmyndare förordnats enligt

3 § första stycket på grund av att

fader eller moder är underårig, gäller

förordnandet till dess fadern eller

modern har uppnått myndig ålder.

5§

När förmyndare skall förordnas, När förmyndare skall förordnas,

skall därtill utses en rättrådig, erfa- skall därtill utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller ren och i övrigt lämplig man eller

kvinna, helst någon som är med den kvinna. omvyndige besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke särskilda skäl tala däremot.

85 Ej må någon undandraga sig att

på grund av förordnande vara förmyndare i andra än följande fåll:

I. om han uppnått en ålder av sextio

år:

2. om han på grund av sjukdom eller

försvagat hälsotillstånd icke utan

avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet: 3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle

av förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förmynderskap för flera underåriga syskon räknas såsom ett; 5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta egna angelägenheter av synnerlig vikt:

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller vårdnaden om den omyndige skall

tillkomma annan; 7. om han förpliktas att ställa sä-

kerhet för den omyndiges egendom. Utövas förmynderskapet för un-

derårig av föräldrarna eller en av

dem. äge förmyndaren på begäran

bliva enttedigud från förmynderskapet allenast om annan förordnas till medförmvyndare eller han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom. 12 kap.

8”

Förmynderskap för underårig Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader eller moder skall inskrivas. då avlider eller då dessförinnan egen- 1. särskild förmyndare förordnas dom, som skall stå under förmynda- för den underårige,

rens förvaltning, annorledes än ge- 2. den underårige annorledes än ge-

nom upptagande av lån tillfaller den nom upptagande av lån erhåller underårige eller någon rättens åt- egendom, som skall stå under förgärd vidtages i fråga som rör för- myndarens förvaltning och som till

mynderskapet. sitt värde överstiger ett belopp mot-

svarande två gånger det vid för-

värvstillfället gällande basbelop-

pet enligt lagen (1962:381) om all-

män försäkring,

3. rätten av annan särskild anled-

ning finner inskrivning böra ske.

Inskrivning skall ske hos rätten i den ort, där den som utövar förmynderskapet har hemvist inom riket eller, om inskrivningen föranledes av att fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit. där denne

senast haft sådant hemvist. Hava föräldrar till barn i äktenskap, som utöva

förmynderskapet gemensamt, skilda hemvist, skall inskrivningen ske där fadern har hemvist eller, om den föranledes av fråga om moderns entledi-

gande från förmynderskapet, där hon har hemvist. Finnes ej domstol som efter vad ovan stadgas är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna

ske vid Stockholms tingsrätt.

Senaste lydelse 1971:870.

Nuvarande Ivydelse Föreslagen Ivydelse

7§

Finner rätten sedan förmynder-

skap inskrivits att grund för inskriv-

ning icke längre föreligger. kan rätten besluta att inskrivningen skall upphöra.

13 kap.

18¶Förmyndaren har, såvitt ej annat Förmyndaren har att sörja för

skall gälla på grund av lag eller vill- myndlingens person samt att förval-

kor vid förvärv genom gåva eller tes- ta myndlingens förmögenhet och tamente, att förvalta myndlingens företräda honom i angelägenheter förmögenhet och företräda honom I som röra denna. angelägenheter som röra denna.

Vad i första stycket sagts om förmvyndarens befattning med myndlingens förmögenhet gäller dock ej, om annat föreskrives i lag och ej heller i den mån fråga är om egen-

dom som förvärvats genom gåva, testamente eller förmånstagareför-

ordnande angående försäkring och

det som villkor för förvärvet före-

skrivits att egendomen skall stå un-

der särskild förvaltning av annan än förmyndaren utan medbestämman-

derätt för denne samt det tillika angivits av vem förvaltningen skall

utövas. År sådan särskild förvalt-

ning anordnad, skall förvaltaren årligen till förmyndaren lämna redovisning över den förvaltade egendomen.

I fråga om vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

An

Det åligger förmyndaren för den

som är förklarad omyndig att sörja

för myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omvyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt. Med avseende å vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

8§

Har omyndig flera förmyndare, skola de, sävitt rörer egendomen, handhava förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångar-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

na skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med bibehållande i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa tillgångar må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom området för dessa tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om un- Tillkommer ej vårdnaden om underårig föräldrarna eller en av dem, derårig föräldrarna eller en av dem, skall värdnaden, om flera förmyn- skall vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland dare förordnas, utövas av den bland förmyndarna som rätten utser där- förmyndarna som rätten utser därtill. Denne må, om det finnes lämp- till. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten = befrias från ligt, av rätten befrias från skylskyldigheten att deltaga i handha- digheten att deltaga i handhavanvandet av den omyndiges övriga an- det av den omyndiges övriga angelägenheter. Har den som är för- gelägenheter. Har den som är förklarad omyndig flera förmyndare, klarad omyndig flera förmyndare, förordne rätten en av dem att hava förordne rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens per- den omsorg om myndlingens person, varom i 38 sägs. son, varom i I$ sägs.

Kunna, där den omyndige har fle- Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ären- ra förmyndare, dessa ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer de, vari avgörandet tillkommer dem. gälle den mening som överför- dem, gälle den mening som överförmyndaren finner sig kunna biträda. myndaren finner sig kunna biträda.

Är fråga om åtgärd, vartill överför- Är fråga om åtgärd, vartill överför-

myndarens eller rättens samtycke myndarens samtycke erfordras, må erfordras, må samtycke till åtgärden samtycke till åtgärden givas utan givas utan hinder av meningsskilj- hinder av meningsskiljaktighet melaktighet mellan förmyndarna. Innan lan förmyndarna. Innan i dessa fall i dessa fall beslut meddelas, skall beslut meddelas, skall överförmynöverförmyndaren eller rätten bere- daren bereda medförmyndare tillda medförmyndare tillfälle att yttra fälle att yttra sig. sig.

14 kap.

28 Förmyndare, som för omyndig Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo deltager i delägare i oskiftat dödsbo deltager i rättshandling vid förvaltningen av rättshandling vid förvaltningen av den dödes egendom, vare pliktig att den dödes egendom, vare pliktig att till rättshandlingen inhämta över- till rättshandlingen inhämta överförmyndarens eller rättens sam- förmyndarens samtycke, såframt tycke. såframt sådant samtycke er- sådant samtycke erfordras för gilfordras för giltigheten av dylik tigheten av dylik rättshandling vid rättshandling vid förvaltningen av förvaltningen av omyndigs omyndigs egendom. egendom.

"Senaste lydelse 1958:640.

Prop. 1974:132 202

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utredning-

en, står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd elter försum-

melse, i ansvar efter vad i ärvdabalken stadgas.

Inhämtas ej överförmyndarens Inhämtas ej överförmyndarens

eller rättens samtycke, då detta en- samtycke, då detta enligt 2, 3, 5 eller

ligt 2, 3, 5 eller 6 § bort ske, skall vad 6 § bort ske, skall vad för sådant fall

för sådant fall är stadgat beträf- är stadgat beträffande förvaltning

fande förvaltning av omyndigs av omyndigs egendom äga motsvaegendom äga motsvarande tillämp- rande tillämpning. ning.

8§

Äger omyndig del i dödsbo, skall

förmvyndaren, så snart ske kan efter

det bouppteckning inregistrerats hos

rätten, ingiva avskrift av boupp-

teckningen till överförmyndaren.

Skall av annan anledning in dödsfall bodelning ske för omyndig, vare

förmyndaren pliktig att tillse, att bouppteckning förrättas så snart ske kan, samt att därefter ofördröjligen ingiva avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren.

År i fall, varom i första stycket Sägs, bouppteckningen av vidlyftig

beskaffenhet, må avskrift av hand-

lingen lämnas allenast i erforderliga delar.

118 Förmyndaren äge för vård av Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åt- omyndigs rätt i oskiftat dödsbo ät-

njuta skäligt arvode. Träffas avtal njuta arvode med belopp som över-

om sammanlevnad i oskiftat bo, förmyndaren bestämmer. Träffas skall arvodet utgå årligen och må ej, avtal om sammanlevnad i oskiftat med mindre rätten annorlunda för- dödsbo, skall arvodet utgå årligen. ordnar, överstiga för år räknat ett Arvodet skall förskjutas av boet.

belopp motsvarande fem för hund-

ra uv så stor del av boets inkomst som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omvyndige. Arvodet

skall förskjutas av boet.

Fader eller moder, som på grund Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbä- av lag är förmyndare, äge ej uppbä-

ra arvode efter vad i första stycket ra arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hän- sägs, med mindre överförmyndaren

syn till särskilda omständigheter med hänsyn till särskilda omstän-

lämnar tillstånd därtill. digheter lämnar tillstånd därtill.

Nuvarande Ivydelse Föreslagen tydelse

15 kap.

48!

Den omyndiges penningmedel Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och iäge skola göras räntebärande, och äge

förmyndaren för sådant ändamål in- förmyndaren för sådant ändamål in-

köpa obligationer eller förvärva köpa obligationer eller förvärva

fordran, som inskrives eller inskri- fordran, som inskrives eller invits i statsskuldboken, eller utlåna skrivits 1 statsskuldboken, eller

medlen mot säkerhet av panträtt i utlåna medlen mot säkerhet av pant-

fast egendom eller ock i mynd- rätt i fast egendom eller ock i mynd-

lingens namn insätta dem hos post- lingens namn insätta dem hos bank sparbanken eller sparbank eller för eller låta dem kvarstå hos försäklängre tid hos annan bank. Närmare ringsbolag. Närmare bestämmelser

bestämmelser om de obligationer om de obligationer som må inköpas.

som må inköpas, om = be- om beskaffenheten av den säkerhet,

skaffenheten av den säkerhet, var- varemot utlåning må ske, samt om emot utlåning må ske, samt om de de räkningar, å vilka insättning hos räkningar, å vilka insättning hos bank eller kvarstående hos försäk-

bank må äga rum, meddelas av ringsbolag må äga rum, meddelas av Konungen. Konungen.

Med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Vill förmyndaren göra den omyn- Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande diges penningmedel räntebärande på annat sätt än i 4 § avses, eller vill på annat sätt än i4 8 avses, eller vill hän använda dem till inköp av aktier han använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepap- eller därmed jämförliga värdepap-

per eller eljest göra dem fruktbä- per eller eljest göra dem fruktbä-

rande, tage han därtill överför- rande, tage han därtill överför-

myndarens samtycke. Ej må sådant myndarens samtycke.

samtycke givas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

8§

Aktier, obligationer, pantbrev, Aktier, obligationer, pantbrev,

skuldebrev och andra sådana värde- skuldebrev och andra sådana vär-

handlingar skola, såframt samman- dehandlingar skola, såframt samlagda värdet överstiger femtusen manlagda värdet överstiger ett bekronor, i den omyndiges namn ned- lopp motsvarande två gånger det sättas i öppet förvar hos riksbanken gällande basbeloppet enligt lagen

eller annan bank. Vill förmyndaren (1962:381) om allmän försäkring, i

uttaga nedsatt värdehandling, söke den omyndiges namn nedsättas i öp-

han överförmyndarens tillstånd. pet förvar hos riksbanken eller an- Sådant tillstånd erfordras ej, där nan bank. Vill förmyndaren uttaga

värdehandlingen allenast skall ge- nedsatt värdehandling, söke han

! Senaste lydelse 1970:1000.

Senaste lydelse 1970:1000.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nom bankens försorg överföras till överförmyndarens tillstånd. Sådant

annan bank för att där nedsättas i tillstånd erfordras ej, där värdeöppet förvar. De nedsatta värde- handlingen allenast skall genom

handlingarna skola under överför- bankens försorg överföras till annan

myndarens tillsyn vårdas i enlighet bank för att där nedsättas i öppet

med vad om dylik vård av omyndigs försvar. De nedsatta värdehandlingvärdehandlingar särskilt stadgas. arna skola under överförmynda-

rens tillsyn vårdas i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs vär-

dehandlingar särskilt stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, som utfärdats

om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks

skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som Konungen bestämmer,

såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att

kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock

inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka utfärdats av Premieobligationer, vilka utfär-

staten eller Sveriges allmänna hypo- dats av staten. skola. såframt ej ob-

teksbank eller annan inrättning, som ligationerna äro nedsatta i öppet

Konungen bestämmer, skola, så- förvar hos bank eller överförmynframt ej obligationerna äro nedsatta daren medgiver undantag, inskrivas i öppet förvar hos bank eller över- i statsskuldboken med förbehåll. förmyndaren medgiver undantag, varom i andra stycket sägs.

inskrivas i statsskuldboken eller

bankens eller inrättningens skuldbok

med förbehåll, varom i andra

stycket sägs.

Huva underåriga syskon gemen- Utövar en förmyndare förmyndersam förmyndare. skola vid tillämp- skap för flera omyndiga, skola vid ning av det i första stycket givna tillämpning av det 1 första stycket stadgandet syskonens värdehand- givna stadgandet de omyndigas värlingar sammanräknas. dehandlingar sammanriäknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, i

öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt bestämmelse i detta

kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlignar.

95 Omyndigs medel, som innestå hos Omyndigs medel, som innestå hos

bank, må ej uttagas utan överför- bank eller försäkringsbolag, må ej

myndarens tillstånd efter vad därom uttagas utan överförmyndarens tillsärskilt är stadgat. Vad nu sagts gäl- stånd efter vad därom särskilt är ler ej ränta, som innestått kortare tid stadgat. Vad nu sagts gäller ej ränta, än ett år. Överförmyndarens till- som innestått kortare tid än ett år.

stånd vare ej heller erforderligt, där Överförmyndarens tillstånd vare ej

medlen allenast skola genom ban- heller erforderligt, där medel som

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kens försorg överföras till annan innestå hos bank allenast skola ge-

bank. nom bankens försorg överföras till

annan bank.

Medel, som böra hållas tillgängliga för ändamål, varom i 6 § sägs, må

insättas med förbehåll att medlen må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

När skäl äro därtill, äger överförmyndaren förordna, att förbehåll, varom

i andra stycket sägs, ej skall gälla.

128 Förvärvar omyndig värdehandling som avses i 8 §, eller äger omyndig eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva handlingen fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock

fullgöras hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling; och

skola medlen av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad om

betalning, som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå Äger omyndig att av dödsbo utfå

värdehandling eller penningar på värdehandling eller penningar på grund av giftorätt, arv eller testa- grund av giftorätt, arv eller testa-

mente eller såsom underhåll enligt 8 mente eller såsom underhåll enligt 8 kap. ärvdabalken, vare boutred- kap. ärvdabalken, vare boutred-

ningsman eller testamentsexekutor ningsman eller testamentsexekutor

pliktig att, såframt ej värdet är ringa pliktig att, såframt ej värdet är ringa

eller överförmyndaren eljest medgi- eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta värdehand- ver undantag, nedsätta värdehandlingen eller inbetala medlen hos lingen elter inbetala medlen hos

bank enligt vad i första stycket bank enligt vad i första stycket stad-

stadgas. Vad nu sagts om skyldighet gas. Vad nu sagts om skyldighet att

att inbetala penningmedel hos bank inbetala penningmedel hos bank skall ock gälla, där någon, som här i skall ock gälla, där någon, som här i

riket driver försäkringsrörelse,skall riket driver försäkringsrörelse, skall

utgiva försäkringsbelopp, som till- utgiva försäkringsbelopp. som tillkommer omyndig, och fråga ej är om kommer omyndig, och fråga ej är

pension eller livränta eller om för- om pension, livränta eller annan på

säkringsbelopp, som den omyndige grund av försäkring utgående perio-

äger att själv förvalta. I andra fall disk förmån till belopp som för ka-

äge överförmyndaren genom med- lenderår ej överstiger två basbelopp

delande till den som skall utgiva vär- enligt lagen (1962:381) om allmän

dehandling eller penningar förord- försäkring eller om försäkringsbe-

na, att nedsättning eller inbetalning Jopp, som den omyndige äger att

skall ske hos bank. själv förvalta. I andra fall äger

överförmyndaren genom meddelan-

de till den som skall utgiva värdehandling eller penningar förordna,

att nedsättning eller inbetalning

skall ske hos bank.

& Senaste lydelse 1958: 640.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank enligt vad i denna paragraf är stadgat vare pliktig att ofördröjligen underrätta förmyndaren därom.

148”

Utan överförmyndarens sam- Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den tycke må ej förmyndaren å den omyndiges vägnar upptaga lån eller omyndiges vägnar upptaga lån, ingå ingå växelförbindelse. Vad sålunda växelförbindelse eller återköpa livär stadgat äge dock ej tillämpning, försäkring. Vad sålunda är stadgat om åtgärden faller inom området för äge dock ej tillämpning, om åtgärrörelse som av förmyndaren med den faller inom området för rörelse överförmyndarens samtycke drives som av förmyndaren med överför den omyndiges räkning. Över- förmyndarens samtycke drives för förmyndarens samtycke vare ej hel- den omyndiges räkning. Överförler erforderligt i fråga om sådant myndarens samtycke vare ej heller statligt lån som upptages för att be- erforderligt i fråga om sådant statreda omyndig hjälp till utbildning ligt lån som upptages för att bereda eller bosättning. omyndig hjälp till utbildning eller

bosättning.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överförmyndaren, av den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller andra den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna må anses tillbörligt.

15 §5

Förmyndaren må ej utan överför- Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke upplåta nytt- myndarens samtycke överlåta den janderätt, servitut eller rätt till omvyndiges fasta egendom eller elektrisk kraft i den omyndiges fasta tomträtt eller erhålla inteckning eller egendom eller tomträtt. Utan sådant upplåta nyttjanderätt, servitut eller samtycke äger förmyndaren dock rätt till elektrisk kraft i sådan egenupplåta rätt att för egendomens be- dom. Utan sådant samtycke äger hov avverka skog eller upplåta an- förmyndaren dock upplåta rätt att nan nyttjanderätt, om den avser viss för egendomens behov avverka tid, längst fem år. skog eller upplåta annan nyttjande-

rätt, om den avser viss tid, längst

fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Senaste lydelse 1970:1000. "Senaste lydelse 1970:1000.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i första stycket om servitut äga ej tillämpning i fråga om servitut som bildas vid fastighetsbildningsförrättning.

Tillstånd att överlåta eller erhåtta

inteckning i fast egendom eller tomt-

rätt gäller under sex månader från

det tillståndet meddelades. Erinran

härom skall göras i beslutet.

16 §”

Vill förmyndaren överlåta eller låta inteckna den omvyndiges fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl äro därtill.

Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överförmyndaren samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

17 §

Har förmyndaren i fall, då enligt Har förmyndaren i fall, då enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat vad ovan i detta kapitel är stadgat överförmyndarens — eller rättens överförmyndarens samtycke bort samtycke bort inhämtas, å den inhämtas, å den omyndiges vägnar omyndiges vägnar ingått avtal utan ingått avtal utan sådant samtycke, sådant samtycke, må den, med vil- må den. med vilken avtalet slöts, ken avtalet slöts, där ej annat förbe- där ej annat förbehåll gjorts, icke håll gjorts, icke frånträda avtalet, frånträda avtalet, såframt förmynsåframt förmyndaren söker god- daren söker godkännande inom en kännande inom en månad från det månad från det avtalet slöts. Varder avtalet slöts. Varder ansökan avsla- ansökan avslagen av överförmyndagen av den myndighet, av vilken den ren, äge den, med vilken avtalet först skall prövas, äge den, med vil-

slöts, härefter frånträda avtalet, ken avtalet slöts, härefter frånträda såframt ej annan överenskommelse avtalet, såframt ej annan Ööverens- träffats. kommelse träffats.

"Senaste lydelse 1970:1000.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

198 Förmyndaren äge årligen uppbära Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses arvode för förvaltningen av den

skäligt med hänsyn till förvalt- omyndiges egendom och arbetet

ningens omfattning. Arvodet må med den personliga omvårdnaden icke, med mindre rätten annorlunda om myndligen. Arvodet bestämmes förordnar, överstiga för år räknat ett av överförmyndaren enligt grunder

belopp, motsvarande fem = för som fastställes för varje överför-

hundra av den omyndiges behållna myndardistrikt av vederbörande inkomst enligt årsräkning eller slut- kommun eller kommuner. räkning, med avdrag likväl för av-

gift, som erlagts för vård av den

omyndiges värdehandlingar efter

vad särskilt är stadgat. Avdraget må

dock ej uppgå till mer än två för

hundra av inkomsten av nämnda

värdehandlingar.

Förmvyndaren har även rätt till er-

sättning för de utgifter som varit

skäligen påkallade för uppdragets behöriga fullgörande. Arvodet och ersättningen för utgifter skola efter överförmyndarens

bestämmande utgå av den omyndi-

ges medel i den mån hans beräknade

inkomst det år förmyndaruppdraget

avser överstiger ett belopp motsva-

rande två gånger det i första stycket

nämnda basbeloppet eller, om ej

särskilda skäl föranleda annat, iden

mån den omyndige har tillgångar till

ett värde överstigande fyra gånger

basbeloppet. I övrigt skola arvode

och ersättning för utgifter utgivas av

Arvode, varom nu är sagt, till- kommunen.

komme ej fader eller moder, som på

grund av lag är förmyndare, med Arvode, varom nu är sagt, till-

mindre rätten med hänsyn till sär- komme ej fader eller moder, som på skilda omständigheter lämnar till- grund av lag är förmyndare, med

stånd därtill. mindre överförmyndaren med hän-

syn till särskilda omständigheter

lämnar tillstånd därtill. Sådan för-

myndare har rätt till ersättning för

utgifter endast om dessa hänföra sig

till förvaltningen av den omyndiges

egendom. Arvode och ersättning

som nu nämnts skola utgå av den

omyndiges medel.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

6§

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan handling, enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra

tillgångar än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från

skyldighet att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören

eller eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige. Överförmyndaren må ock i annat fall för visst år eller tills vidare befria

förmyndare från att avgiva räkning

eller medgiva att sådan upprättas i

förenklad form, där det med hänsyn

till tillgångarnas ringa värde eller

beskaffenhet finnes kunna ske utan fara för den omyndige.

17 kap.

28 Överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom utses därtill, genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalningsbevis och andra handlingar som finnas förvarade till styrkande av

särskilda poster i räkenskaperna så ock hos förmyndaren förvarade värde-

handlingar. Dessa räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hållas

tillgängliga å tid och ort som bestämmas av överförmyndaren.

Är förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare överförmyndaren i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att, på anmodan av den överförmyndare som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den granskning som avses i första stycket.

Medför åtgärd, varom i första

stycket sägs. särskilda kostnader eller avsevärt besvär, äge rätten förordna, att särskild ersättning skall gäldas av den omyndiges medel.

7§8

Överförmyndaren skall varje år, i

enlighet med de = närmare

bestämmelser som meddelas av Konungen, till rätten överlämna

uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående år.

18 kap.

3§

Är någon för sjukdom, som kan Är någon på grund av sjukdom,

antagas vara övergående, ur stånd = försvagat hälsotillstånd eller liknatt bevaka sin rätt eller förvalta sin = ande ur stånd att bevaka sin rätt,

14 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

egendom, skall rätten, där så förvalta sin egendom eller sörja för

erfordras, förordna god man att be- sin person, skall rätten, där så ervaka hans rätt eller förvalta egendo- fordras, förordna god man för ho-

men; dock må sådant förordnande nom. Förordnande som nu nämnts ej givas utan den sjukes samtycke, må ej givas utan samtycke från den

med mindre sjukdomen medför hin- för vilken god man skall utses med der mot samtyckes inhämtande. mindre det är hinder mot inhäm-

tande av samtycke eller eljest sär-

skilda skäl föreligga.

58 Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortovarandes rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god man, varde denne därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i 11 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ Vad i 11 kap. 4, 9 och 10 §§ stad-

stadgas om hinder att vara förmyn- gas om hinder att vara förmyndare,

dare, skyldighet att övertaga för- förmyndares entledigande och mynderskap, förmyndarens entledi- skyldighet att anmäla förmyndares gande och skyldighet att anmäla för- död skall äga motsvarande tillämp-

myndares död skall äga motsva- ning i fråga om god man eller godrande tillämpning i fråga om god manskap.

man eller godmanskap.

Godmanskap varde genast inskrivet hos den rätt som meddelat förordnandet. Anteckning om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 12 kap. 3 och 4 &$ stadgas Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å för- om överflyttning av tillsynen å för-

mynderskap och om rättens mynderskap och om = rättens skyldighet att angiva, vilken över- skyldighet att angiva, vilken överförmyndare det tillkommer att ut- förmyndare det tillkommer att ut-

öva tillsyn över förmynderskap, öva tillsyn över förmynderskap,

skall äga motsvarande tillämp- skall äga motsvarande tillämpning i

ning i fråga om godmanskap. fråga om godmanskap. Överflytt-

Överflyttning av godmanskap som ning av godmanskap som avses i I avses i I eller 2§ må ej ske annat än i eller 2 § må, om jämväl förmynder-

samband med överflyttning av för- skapet är inskrivet, ej ske annat än i

mynderskapet. samband med överflyttning av för-

mynderskapet.

10 §

Är behov av god man ej längre för Är behov av god man ej längre för

handen, skall han av rätten entledi- handen, skall han av rätten entledi-

gas. Har god man förordnats enligt gas. Har god man förordnats enligt

3 § eller 4 & 1-5, skall han entledi- 4 § 1-5, skall han entledigas, så gas, så snart den, för vilken han snart den, för vilken han förordnats, förordnats, begär det. begär det.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Då god man slutfört sitt uppdrag, skall det av honom ofördröjligen anmälas hos rätten.

118 God man vare, såframt han ej God man vare berättigad att efter

äger uppbära årligt arvode, berätti- uppdragets slutförande eller, om

gad att efter uppdragets slutförande uppdraget varar längre tid än ett år, erhålla skäligt arvode för uppdraget årligen erhålla arvode för uppdraget så ock ersättning för sina kostnader. med belopp som överförmyndaren bestämmer så ock ersättning för sina kostnader.

Överförmyndaren bestämmer i

vad mån. arvode och ersättning för

kostnader skola utgå av medel som tillkommer den för vilken den gode mannen förordnats. Arvode och er-

sättning som ej skola betalas enligt

vad nu sagts skola utgivas av kom-

munen.

19 kap.

2 10

I Stockholms stad skall i stället Kommun kan bestämma att det i för överförmyndare finnas en sta- stället för överförmyndare skall findens nämnd, kallad överförmyndar- nas en överförmyndarnämnd. nämnden. 3 &!

Två eller flera kommuner, som Två eller flera kommuner, som lyda under samma tingsrätt, må, då lyda under samma tingsrätt, må, då val av överförmyndare förestår, ef- val av överförmyndare förestår,

ter förslag av rätten förena sig till ett förena sig till ett överförmyndaröverförmyndardistrikt. distrikt. Kommun, som ingått i sådant överförmyndardistrikt, må ej utträda förrän den tid, för vilken överförmyndaren blivit utsedd, gått till ända.

Kan i stad eller annan kommun

tillsynen icke utövas av en överför-

myndare ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna,

att flera överförmyndare skola väljas. I sådant fall äger rätten indela

kommunen i distrikt, ett för varje överförmyndare, eller ock bestäm-

ma annan lämplig grund för förmyn-

Senaste lydelse 1955:409. 11 Senaste lydelse 1969:799.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse derskapens fördelning mellan överförmyndarna.

Överförmyndare väljes i stad av Överförmyndare väljes av komstadsfullmäktige eller, där sådana ej munfullmäktige. Valet skall förrätfinnas, av allmän rådstuga samt på tas inom utgången av december målandet av kommunalstämma eller av nad året före det, med vilket överkommunalfullmäktige, om sådana förmyndarens tjänstgöringstid befinnas. Valet skall förrättas inom gynner. utgången av oktober månad året före det, med vilket överförmyndarens tjänstgöringstid begynner.

Då val av överförmyndare förrättats, skall det genast anmälas till rätten. Har val ej skett i behörig tid, skall rätten göra anmälan därom hos länsstyrelsen, som tillser att valet hålles så snart ske kan.

Äro flera kommuner förenade till ett distrikt för val av överförmyndare, och kunna kommunerna icke enas i valet av överförmyndare, skall rätten till överförmyndare utse den av de valde som finnes därtill lämpligast.

Till överförmyndare må i stad el- Till överförmyndare må i komler annan kommun eller i distrikt av mun eller i distrikt av flera kommuflera kommuner väljas den som bli- ner väljas den som blivit därtill vald vit därtill vald inom annan kommun inom annan kommun eller annat eller annat distrikt. distrikt.

Överförmyndare väljes för en tid Överförmyndare väljes för en tid

av fyra år. Avgår överförmyndare, av tre år, räknade från och med den innan tiden för hans uppdrag är ute, I januari året näst efter det, då allskall i hans ställe annan väljas att männa val av kommunfullmäktige tjänstgöra under den tid som åter- ägt rum. Avgår överförmyndare, instår. nan tiden för hans uppdrag är ute,

skall i hans ställe annan väljas att

tjänstgöra under den tid som åter-

står.

83”

Till överförmyndare skall väljas en i praktiska värv väl förfaren, myndig svensk medborgare. Överförmyndare kan ej den vara som är i konkurstillstånd eller är förklarad omyndig.

Lagfaren tjänsteman vid tingsrätt får ej vara överförmyndare inom domsagan, om ej Konungen för särskilt fall meddelat tillstånd därtill.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara överförmyndare än den som icke är bosatt inom den kommun

12 Senaste lydelse 1969:799.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller någon av de kommuner, för vilka valet förrättas, ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är

hindrad att fullgöra uppdraget, den

som efter de fyra sistförflutna årens

tjänstgöring såsom överförmyndare

är i tur att avgå från befattningen, den som uppnått sextio års ålder

samt den som eljest uppgiver förhin-

der, vilket godkännes av valmyndigheten. 128

Överförmyndaren äge uppbära Bestämmelserna i 28 § I och 2 arvode till belopp, motsvarande ett mom. kommunallagen (1953:753)

för hundra av den omyndiges behåll- om ersättning till kommunfullna årsinkomst, där denna icke över- mäktig äga motsvarande tillämpstigit tvåhundra kronor, och eljest ning i fråga om överförmyndare.

två för hundra därav, dock äge över-

förmyndaren icke av en omyndig i arvode uppbära mera än ettusen kronor för år. Inkomsten skall be-

räknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om

omvyndigs andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanle-

va i oskiftat bo, enligt årsuppgift

rörande boet. Arvodet skall av förmvyndaren inbetalas vid räkningens eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmyndare ur dödsbo, däri den omyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp som skall utgå i arvode. Avlämnas gemensam årsuppgift för underåriga syskon, skall vid beräkning av arvodets belopp

hänsyn tagas till vad av boets inkomst belöper på syskonen samfällt.

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äger rätten, om särskilda skäl äro därtill, tillägga överförmyn-

daren skäligt arvode att gäldas av

den omyndiges medel.

Vad nu sagts med avseende å arvode för förmynderskap skall äga motsvarande tillämpning i fråga om godmanskap. 138

Stad eller annan kommun äger,

om det finnes lämpligt, lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

och till bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna. Kommunen äger ock att i ordning, som av Konungen godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger i sådant fall kommunen uppbära belopp som avses i 123.

16 8!

Överförmyndarnämnden i Stock- Överförmyndarnämnd skall bestå holm skall bestå av tre ledamöter. av minst tre ledamöter. Bestämmel- Bestämmelserna i 5 8, 7- 10 §§ och serna i 5 §, 7-10 §§, 12 § och 14 § 14 § andra stycket i detta kapitel andra stycket i detta kapitel skola i skola i tillämpliga delar gälla leda- tillämpliga delar gälla ledamot av mot av nämnden. I övrigt skall vad överförmyndarnämnd. I övrigt skall om Överförmyndare stadgas äga vad om överförmyndare stadgas äga motsvarande tillämpning å nämn- motsvarande tillämpning å överförden; dock må frågor som ankomma myndarnämnd. på nämnden, i den mån Konungen därom förordnar, å nämndens vägnar avgöras av någon dess ledamot eller tjänsteman.

Staden äger uppbära arvode som avses i 12 §. Sådant arvode må, då särskilda skäl föranleda därtill, eftergivas av staden.

Överförmyndarnämnd äger, där

så prövas lämpligt, uppdraga åt le-

damot eller åt tjänsteman vid nämn-

dens kansli att på nämndens vägnar

meddela samtycke, tillstånd eller

förordnande som avses i I4 kap. 3 §

första stycket, 5 och 6 §§ samt i I5

kap. 5, 8,9, 10, 12 och 14 §§.

Finner den som erhållit uppdrag

som avses i första stycket, att sam-

tycke, tillstånd eller förordnande i

visst fall ej bör meddelas, eller anser

han frågan tveksam. skall ärendet

hänskjutas till nämnden.

I fråga om omröstning till beslut i

ärende, som överförmyndarnämnd

handlägger i sin egenskap av över-

1; Senaste lydelse 1955:409.

Prop. 1974: 142 to A

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förmyndare, gälla i tillämpliga delar

bestämmelserna i 16 kap. rätte-

gångsbalken. Skiljaktig mening skall

redovisas i protokoll.

20 kap.

16 §

Ansökan om omyndighetsförkla- Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som ring må göras, förutom av den som avses med ansökningen, jämväl av avses med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så hans make och närmaste fränder så ock av överförmyndaren samt i fall, ock av överförmyndaren samt i fall, varom i 10 kap. 2§ sägs, av förmyn- varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren. Sinnessjuk som är för vård daren. intagen å sinnessjukhus må ock förklaras omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser vilka meddelas av Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan.

Omyndighetsförklarings hävande Omyndighetsförklarings hävande

må sökas av den omyndige själv må sökas av den omyndige själv,

eller hans förmyndare. hans förmyndare eller överförmyn-

daren.

17 §

Har ansökan om omyndighets- Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars förklaring gjorts av den, om vars

försättande i omyndighet är fråga, försättande i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att eller har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring må medde- omyndighetsförklaring må medde-

las, äge rätten utan huvudförhand- las, äge rätten utan huvudförhand-

ling omedelbart företaga målet till ling omedelbart företaga målet till

avgörande. Vad nu sagts äge ock avgörande.

tillämpning, då fråga är att någon

skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamhe-

ten, såframt det må antagas att hans

hörande skulle vara utan gagn.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande för den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att svara i målet.

Angående sådant föreläggande gälle vad om stämning är stadgat.

Om den, vars försättande i omyndighet har satts i fråga, uppenbarligen ej förstår vad saken gäller eller skulle lida allvarlig skada av att få

del av ansökningen om omvyndig-

hetsförklaring, skall rätten förordna

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

god man varom i 18 kap. sägs att i

målet företräda honom och bevaka

hans rätt. I fråga om arvode och

ersättning till sådan god man äga

bestämmelserna i 19 § om ersättning

till biträde motsvarande tillämp-

ning.

18§

Ansökan av den som försatts i Ansökan av den som försatts i omyndighet att bliva förklarad myn- omyndighet att bliva förklarad myndig må, om den finnes uppenbart dig må, om den finnes uppenbart

ogrundad, utan huvudförhandling ogrundad, utan huvudförhandling

omedelbart avslås. Har ansökan om omedelbart avslås. Har ansökan om

hävande av omyndighetsförklaring hävande av omyndighetsförklaring

gjorts eller tillstyrkts av förmynda- gjorts eller tillstyrkts av såväl förren, må målet ock utan huvudför- myndaren som överförmyndaren,

handling omedelbart företagas till må målet ock utan huvudförhandavgörande, såvida förmyndarens ling omedelbart företagas till avgöinställelse ej finnes vara behövlig rande, såvida förmyndarens eller för målets utredning. överförmyndarens inställelse ej fin-

nes vara behövlig för målets utred-

ning.

I annat fall än som avses i första I annat fall än som avses i första

stycket skall rätten utfärda före- stycket skall rätten utfärda före-

läggande för förmyndaren att svara i läggande för den som ansökningen

målet. Angående sådant föreläg- avser, förmyndaren och överför-

gande gälle vad om stämning är myndaren i den mån dessa ej gjort

stadgat. eller tillstyrkt ansökningen att svara i målet. Angående sådant föreläg-

gande gälle vad om stämning är

stadgat.

19 81

Har ansökan gjorts, att någon Har ansökan gjorts. att någon

skall förklaras omyndig på grund av skall förklaras omyndig och förelig-

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller ger ej fall som avses i 17 § tredje annan rubbning av själsverksamhe- stycket, förordne rätten biträde att ten, förordne rätten biträde att be- bevaka hans rätt i målet, om det ej är

vaka hans rätt i målet, om han begär uppenbart att biträde ej erfordras. det eller om det eljest med hänsyn till Begär den som försatts i omyndigomständigheterna finnes lämpligt. het att förklaras åter myndig, må Begär den som på sådan grund för- ock rättegångsbiträde förordnas, satts i omyndighet att förklaras åter om det finnes erforderligt. myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforder-

ligt.

Senaste lydelse 1973:120.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som förordnats till rättegångsbiträde åtnjute av allmänna medel efter rättens prövning skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall stanna på statsverket, såframt ej motparten till den, för vilken rättegångsbiträde förordnats, finnes böra åläggas att gottgöra statsverket kostnaden.

Ej må någon förklaras omyndig Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnes- eller den som försatts i omyndighet slöhet eller annan rubbning av själs- förklaras myndig, med mindre läverksamheten, ej heller den som på karintyg angående hans sinnestillsådan grund försatts i omyndighet stånd blivit företett. Närmare beförklaras myndig, med mindre stämmelser om sådant intyg meddeläkarintyg angående hans sinnestill- las av Konungen. stånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

24a8

I ärende om förordnande av för-

myndare skall rätten bereda kom-

munen tillfälle att lämna förslag på

person lämplig för uppdraget.

2885 Ansökan om förmyndares för- Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller ordnande eller entledigande eller om annan rättens åtgärd med avse- om annan rättens åtgärd med avseende å förmynderskap må, såframt ende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om ärende, varom i9 kap. fråga ej är om ärende, varom i9 kap. 2 a & eller i 29 § stadgas, göras, 2 a § stadgas, göras, förutom av förutom av överförmyndaren och överförmyndaren och förmyndaförmyndare, av den omyndige själv, re, av den omyndige själv, om han om han fyllt sexton år, så ock av fyllt sexton år, så ock av hans rake hans make och närmaste fränder. och närmaste fränder. Förmyndare, Förmyndare, som gjort sig skyldig som gjort sig skyldig till försummeltill försummelse i vårdnaden om un- se i vårdnaden om underårig, må derårig, må entledigas jämväl på an- entledigas jämväl på ansökan av allsökan av allmän åklagare eller bar- män åklagare eller barnavårdsnavårdsnämnd. Frågor som avses i nämnd. Frågor som avses i denna denna paragraf skall ock rätten, när paragraf skall ock rätten, när anledanledning är därtill, upptaga utan att ning är därtill, upptaga utan att särsärskild ansökan blivit gjord. skild ansökan blivit gjord.

I ärende som avses i första stycket

skall rätten, när det rör omyndig

som fyllt sexton år, bereda denne

tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

+ Senaste lydelse 1973:802.

15 Riksdagen 1974. I saml. Nr 142

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas, förutom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra ansökan efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens beslut om utdömande av vitet.

29§

Överförmyndarens eller rättens Overförmyndarens tillstånd till tillstånd till åtgärd beträffande åtgärd = beträffande <omyndigs omyndigs egendom må sökas alle- egendom må sökas allenast av förnast av förmyndaren. Mot överför- myndaren. Mot överförmyndarens myndarens eller rättens beslut med beslut med avseende å sådant tillavseende å sådant tillstånd så ock stånd så ock mot överförmyndarens mot överförmyndarens förordnan- förordnande, att förbehåll, varom i de, att förbehåll, varom i 15 kap. 9 § 15 kap. 9 § andra stycket sägs, ej andra stycket sägs, ej skall gälla, skall gälla, må talan föras allenast av må talan föras allenast av förmyn- förmyndaren samt, såframt ärendet daren samt, såframt ärendet angår angår omhändertagande av egenomhändertagande av egendom, var- dom, varöver den omyndige äger över den omyndige äger råda, eller råda, eller = återkallelse = av återkallelse av förmyndarens eller förmyndarens eller överförmyndaöverförmyndarens = tillstånd för rens tillstånd för omyndig att driva omyndig att driva näring, av den näring, av den omyndige själv, om omyndige själv, om han fyllt sexton han fyllt sexton år. år.

Mot överförmyndarens eller rät- Mot överförmyndarens beslut i tens beslut i fall, varom i 13 kap. 8 § fall. varom i 13 kap. 8 ä tredje stycktredje stycket sägs, må talan ej et sägs, må talan ej föras. föras.

29a§8

Innan överförmyndare prövar

ärende som rör omyndig som fyllt

sexton år, skall överförmyndaren

bereda den omyndige tillfälle att vytt-

ra sig, om det kan ske.

37 §'

Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, på okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man som sägs i 18 kap. Detsamma gäller, om han vistas på känd ort utom riket men stämningen eller andra handlingar i målet ej kunna delges honom eller han underlåter att ställa ombud för sig och särskilda skäl föreligga att förordna god man. Gode mannen skall samråda med part för vilken han förordnats i den mån det kan ske.

I fråga om ersättning till god man som avses i första stycket skall gälla vad i 20 kap. 19 5 stadgas angående ersättning åt rättegångsbiträde.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga motsvarande tillämpning å den som i annan egenskap än vittne eller sakkunnig skall höras i mål eller ärende som avses i denna balk.

I; Senaste lydelse 1973:945.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Då fråga är om omyndighetsför- Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, klaring, bör iakttagas att förord-

sinnesslöhet eller annan rubbning av nande om skyldighet att inställa sig

Själsverksamheten, bör iakttagas att personligen ej gives beträffande förordnande om skyldighet att in- den som avses med ansökningen, ställa sig personligen ej gives be- såframt det finnes att inställelsen

träffande den som avses med skulle för honom kunna medföra

ansökningen, såframt det finnes att men eller fara.

inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976, såvitt gäller bestämmelserna i

19 kap. 2-8 och 16 —-18 §§, och i övrigt den I januari 1975.

Skall någon som omyndigförklarats före ikraftträdandet åter förklaras

myndig, gäller bestämmelsen i 20 kap. 21 § om företeende av läkarintyg

endast om grunden för omyndighetsförklaringen varit sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

Val av överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnd samt

ersättare för dessa skall med tillämpning av denna lag äga rum första gången

före utgången av år 1975. Valet skall avse tiden intill utgången av det år, då

allmänna val av kommunfullmäktige första gången sker efter lagens ikraftträdande.

I fråga om de överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnd

samt ersättare för dessa som valts enligt äldre bestämmelser förfaller

uppdragen vid utgången av år 1975.

2) Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas i fråga om ärvdabalken dels att 19 kap. 14 och 15 §§ samt 20 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 19 kap. 14 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap. 14§ Till dödsboet hörande penning- Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande ge- medel, som göras räntebärande genom insättning i bank, skola insättas nom insättning i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller med vad boutredningsmannen eller annan tillhör. annan tillhör. Värdehandlingar skola nedsättas i öppet förvar i bank, om det sammanlagda = värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger det gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är beroende av utredningen.

14a§

Före den I april varje år skall boutredningsmannen avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående år. I redovisningen skola upptagas saldo vid årets början och slut samt in- och utbetalningar under året. Ha medel innestått i bank eller annan inrättning skall vid redovisningen fogas bevis om insättningar och uttag under året samt behållning vid årets slut. När värdehandlingar nedsatts i bank skall vid redovisningen fogas bevis av motsvarande innehåll.

Årsredovisning skall tillställas

minst en delägare i boet. Övriga delägare samt rätten skola samtidigt underrättas om vem som tillställts

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

redovisningen. Finnes omyndig del-

ägare i boet skall ett exemplar till-

ställas överförmyndaren.

Fullgör boutredningsman ej vad

som åligger honom enligt denna paragraf, skall rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.

15§

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan

äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom.

Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entle-

digas av rätten.

20 kap. 85

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt

avskrift för registrering ingivas till rätten i den ort där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till

Stockholms tingsrätt. Äro flera bouppteckningar, skola de ingivas samtidigt; och skall tiden härför räknas från det den sista bouppteckningen upprättades.

Bestyrkt avskrift av bouppteck- Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är = ningen skall förvaras hos rätten. ej avskrift ingiven, skall sådan tagas

å boets bekostnad.

Pp Har omyndig del i boet eller finnes

delägare, för vilken god man skall förordnas, skall ytterligare en be-

styrkt avskrift ingivas för varje över-

förmyndare som skall ha tills vi över

sådant förmynderskap eller god-

manskap. Ar bouppteckningen av

vidlyftig beskaffenhet, må denna av-

skrift omfatta endast erforderliga

delar.

Aro ej erforderliga avskrifter in-

givna, skola sådana tagas på boets bekostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

! Senaste lydelse 1969:800.

3) Förslag till

Lag om avveckling av äldre godmanskap

Härigenom förordnas som följer.

18 Har god man förordnats antingen för bortovarande eller okänd arvinge till någon som avlidit före den 1 januari 1929 eller för bortovarande eller okänd testamentstagare efter någon som avlidit före den I januari 1931 och förvaltar den gode mannen penningmedel på grund av sådant godmanskap, är han skyldig att inbetala medlen till kammarkollegiet. Därvid skall bifogas av överförmyndaren godkänd sluträkning för godmanskapet.

Om överförmyndaren ej medger anstånd, skall skyldigheten att inbetala medel fullgöras inom tre månader från det denna lag trätt i kraft. Sedan skyldigheten fullgjorts skall gode mannen anses ha slutfört sitt uppdrag.

2§ Den som vill göra anspåk på medel som inbetalats enligt I $ skall senast inom två år från det denna lag trätt i kraft genom ansökan framställa sina anspråk hos den rätt där godmanskapet senast var inskrivet vid äventyr att han går förlustig sin rätt.

3§ Sedan den i 2 § nämnda tiden gått till ända skall rätten för varje godmanskap som slutförts enligt bestämmelserna i 18 pröva huruvida någon som anmält anspråk på medlen är berättigad till dessa eller de skall tillfalla allmänna arvsfonden.

Kammarkollegiet skall avge yttrande i ärendet. Rätten skall även höra överförmyndaren och den gode mannen. .

Finner rätten att känd person, som icke anmält anspråk på medlen enligt 2 §, är berättigad till dem, skall denne, om det kan ske, beredas tillfälle att inom viss tid framställa yrkande därom. Framställes sådant yrkande inom den bestämda tiden, prövas det utan hinder av att den i 2 8 angivna tiden har gått till ända.

4§ I fråga om ärende enligt 3 § äger lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden motsvarande tillämpning. Den som har anmält anspråk på förvaltade medel svarar dock själv för sina kostnader i anledning härav. Ogillas anspråket, är han icke skyldig att ersätta staten för dess kostnader. Om rättens domförhet gäller vad i 6 § nämnda lag är föreskrivet om ärende som är tvistigt och som skall prövas enligt föräldrabalken.

5§ Överförmyndaren tillser att gode män för vilka denna lag gäller får kännedom om vad de har att iakttaga enligt lagen. Fullgör god man ej vad som åligger honom enligt I 8, skall överförmyndaren anmäla försummelsen hos rätten. Rätten kan genom vite tillhålla den gode mannen att fullgöra sitt åliggande. Innan överförmyndaren gör anmälan som nyss nämnts, skall han erinra gode mannen om hans skyldighet. om det lämpligen kan ske.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. Har god man som avses i1§ före nämnda dag inbetalat förvaltade medel till statskontoret eller kammarkollegiet för avveckling av godmanskapet, tillämpas denna lag i fråga om ärendets vidare behandling.

4) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs

värdehandlingar

Härigenom förordnas att I, 3, 8, 13 och 15 §§ lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18¶Hava för omyndigs räkning vär- Hava för omyndigs räkning värdehandlingar blivit hos riksbanken dehandlingar blivit hos riksbanken eller annan bank i öppet förvar ned- eller annan bank i öppet förvar nedsatta efter vad i lagen om förmyn- satta efter vad i föräldrabalken är derskap är stadgat, svare banken för stadgat, svare banken för de sålunde sålunda nedsatta värdehandling- da nedsatta värdehandlingarnas förarnas förvaring och förvaltning ien- varing och förvaltning i enlighet lighet med vad här nedan i 2-7 §§ med vad här nedan i2-7 §§ stadgas. stadgas. Ej må i vidare mån än där Ej må i vidare mån än där sägs avtal sägs avtal träffas om befrielse från träffas om befrielse från de förplikde förpliktelser, som enligt nämnda telser, som enligt nämnda lagrum lagrum åvila banken; har så skett, åvila banken; har så skett, vare avvare avtalet utan verkan. talet utan verkan.

Finnas eljest i öppet försvar hos Finnas eljest i öppet försvar hos bank omyndigs värdehandlingar, å bank omyndigs värdehandlingar, å vilka skall tillämpas vad i lagen om vilka skall tillämpas vad i föräldraförmynderskap är stadgat beträf- balken är stadgat beträffande nedfande nedsatta värdehandlingar, satta värdehandlingar, äge vad 1 äge vad i första stycket sägs mot- första stycket sägs motsvarande svarande tillämpning. tillämpning.

3§?

Kapitalbelopp, som av banken Kapitalbelopp, som av banken uppbäres å omyndigs värdehand- uppbäres å omyndigs värdehandling, skall i den omyndiges namn ling, skall i den omyndiges namn insättas å sådan bankräkning, att insättas å sådan bankräkning, att

medlen kunna utan föregående upp- medlen kunna utan föregående upp-

sägning uttagas, eller å annan sägning uttagas, eller å annan bankräkning, som förmyndaren bankräkning, som förmyndaren bestämmer. Insättning må ej utan bestämmer. Insättning må ej utan överförmyndarens medgivande ske överförmyndarens medgivande ske å räkning, från vilken uttag må göras å räkning, från vilken uttag må göras utan hans tillstånd. Ränta och annan utan hans tillstånd. Ränta och annan avkastning, som uppbäras av avkastning, som uppbäras av banbanken, skola, såvitt ej annan be- ken, skola, såvitt ej annan be-

! Senaste lydelse 1940:451. > Senaste lydelse 1940:451.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

stämmelse givits av förmyndaren, i stämmelse givits av förmyndaren, i enahanda ordning insättas å bank- enahanda ordning insättas å bankräkning, dock att därvid må göras räkning, dock att därvid må göras förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra förbehåll, varom i /5 kap. 9 § andra stycket lagen om förmynderskap stycket föräldrabalken sägs. sägs.

8 §3

För den vård av omyndigs värde- För den vård av omyndigs värdehandlingar, som enligt denna lag handlingar, som enligt denna lag åligger banken, må banken betinga åligger banken, må banken betinga sigen årlig avgift, icke överstigande i sig en årlig avgift. Bestämmelser fråga om inhemska värdehandlingar om avgiftens beräkning meddelas, två kronor och utländska värde- såvitt angår andra banker än rikshandlingar en krona för varje påbör- banken, av regeringen. jat tusental kronor av handlingarnas värde. Hava underåriga syskon gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sammanräknas. Närmare bestämmelser om avgiftens beräkning må, såvitt angår andra banker än riksbanken, meddelas av Konungen.

Den avgift, varom i första stycket sägs, innefattar ej ersättning för bankens särskilda utgifter till följd av uppdraget, ej heller för åtgärd, som banken efter särskilt avtal vidtagit.

För fordran å avgift eller ersätt- För fordran å avgift eller ersättning, varom i första stycket sägs. ning. varom ovan sägs, äpe banken äge banken innehålla vad av de ned- innehålla vad av de nedsatta handsatta handlingarna I värde svarar lingarna i värde svarar mot fordringmot fordringen. Banken äge ock för en. Banken äge ock för sådan fordsådan fordran uttaga betalning av ran uttaga betalning av medel, som medel, som för den omyndiges räk- för den omyndiges räkning uppbuning uppburits av banken. rits av banken.

133"

Innestå hos bank omyndigs medel, som ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd, skall vad i 9, 11 och 12 §§ stadgas angående ansökan om tillstånd till uttagande av nedsatt värdehandling och om sådan ansökans prövning, så ock om förmyndarens skyldighet att ingiva redogörelse för vidtagna åtgärder eller anmälan, att tillståndet icke blivit använt, i tillämpliga delar gälla rörande ansökan om tillstånd att uttaga medel, om sådan ansökans prövning och om skyldighet för förmyndaren att ingiva redogörelse för medlens användning eller anmälan, att tillståndet icke blivit använt. Då fråga är om uttagning av medel till bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom, må tillståndet givas

3 Senaste lydelse 1963:153. + Senaste lydelse 1940:451.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tills vidare och avse visst sammanlagt belopp under kalenderår. Tillståndet må ock avse, att medel, som innestå eller insättas å viss räkning, tills vidare må lyftas utan särskilt medgivande av överförmyndaren. I annat fall gälle ej överförmyndarens tillstånd för längre tid än tre veckor från det tillståndet meddelades. |

Kunna insatta medel ej utan föregående uppsägning uttagas, skall tillstånd till medlens uttagning medföra rätt till uppsägning, och äge förmyndaren, sedan uppsägning skett, utan nytt tillstånd lyfta medlen. I sådant fall skall tiden för redogörelsens avgivande räknas från det dessa blivit för lyftning tillgängliga.

Skola medlen enligt tillståndet an- Skola medlen enligt tillståndet användas för inköp av värdehandling vändas för inköp av värdehandling eller utlånas, må, där överförmyn- eller utlånas, må, där överförmyndaren ej annorlunda förordnar, daren ej annorlunda förordnar, medlen utlämnas allenast mot det medlen utlämnas allenast mot det att banken mottager värdehandling- att banken mottager värdehandlingen eller fordringsbeviset i öppet för- en eller fordringsbeviset i öppet var eller erhåller bevis, att nedsätt- förvar eller erhåller bevis, att nedning därav ägt rum hos annan bank sättning därav ägt rum hos annan eller ätt inskrivning, som avses i 8 bank eller att inskrivning, som avkap. 8 § andra och tredje styckena ses i 15 kap. 8 § andra och tredje lagen om förmynderskap, skett med styckena föräldrabalken, skett med förbehåll, som där sägs. Skola med- förbehåll, som där sägs. Skola medlen enligt tillståndet användas till len enligt tillståndet användas till köp av fast egendom eller tomträtt. köp av fast egendom eller tomträtt, skall, där överförmyndaren ej an- skall, där överförmyndaren ej annorlunda förordnar, utbetalning av norlunda förordnar, utbetalning av banken verkställas direkt till sälja- banken verkställas direkt till säljaren. I övrigt äge överförmyndaren ren. I övrigt äge överförmyndaren vid tillstånd till uttagning av medel vid tillstånd till uttagning av medel foga de villkor, som i varje fall fin- foga de villkor, som i varje fall finnas erforderliga, åliggande det ban- nas erforderliga, åliggande det banken att noggrant iakttaga dessa ken att noggrant iakttaga dessa villkor. villkor.

Skola medel allenast överföras till annan bank, äligge den bank, där medlen innestå, att insätta dem hos den andra banken och att ofördröjligen underrätta överförmyndaren därom. Vid insättningen må ej fogas förbehåll om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan överförmyndarens tillstånd.

15 §5

Vad i denna lag stadgas skall äga Vad i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om motsvarande tillämpning i fråga om vård av värdehandlingar, som vård av värdehandlingar, som tilltillhöra den, för vilken god man för- höra den, för vilken god man ordnats efter vad i II kap. 3 eller 48 förordnats efter vad i 18 kap. 3 eller

3 Senaste lydelse 1940:451.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av lagen om förmynderskap stadgas, 4 § föräldrabalken stadgas, så ock i

så ock i fråga om medel, som för fråga om medel, som för hans räk-

hans räkning innestå hos bank och ning innestå hos bank och ej må

ej må uttagas utan överförmynda- uttagas utan överförmyndarens till-

rens tillstånd. stånd.

Denna lag träder i kraft den I januari 1975.

5) Förslag till Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas att 67 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

67 §

Finner nykterhetsnämnd, att nå- Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkohol- gon. som är hemfallen åt alkoholmissbruk, bör förklaras omyndig el- missbruk, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller ler att god man bör förordnas för jämte honom bör förordnas för hans honom eller att förmyndare i hans myndling, har nämnden att göra an- ställe eller jämte honom bör förordmälan härom hos överförmyndaren. nas för hans myndling, har nämnden

att göra anmälan härom till överför-

myndaren.

Anmälan till överförmyndaren

skall också göras, om nämnden be-

träffande omyndigförklarad som är

hemfallen åt alkoholmissbruk finner

att han icke längre bör vara omyn-

digförklarad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

6) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp

Härigenom förordnas att 63 § lagen (1956:2) om socialhjälp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

63 §

Finner socialnämnd att hjälptaga- Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämn- re bör förklaras omyndig eller att den att göra anmälan härom hos god man bör förordnas för honom, överförmyndaren. har nämnden att göra anmälan här-

om hos överförmyndaren.

Anmälan till överförmyndaren

skall också göras, om nämnden be-

träffande omyndigförklarad hjälp-

tagare finner att han icke längre bör

vara omyndigförklarad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

5.7.2 Förvaring av omyndigs värdehandlingar och penning-

INCCCleosseserereeererrerererererrrr ers rer ran rer sr rer r ers Kr enn 99 5.7.3 Inskränkningar i förmyndarens rätt att företa vissa

Datoriserad Fotosättning

LiberTryck

Stockholm 1974