Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas att skärgårdsbefolkningen i vissa län tillåts en begränsad vårjakt efter sjöfågel. Jakten skall endast få avse han- fågel av ejder och få bedrivas under en försöksperiod om fem år.

1. Riksdagen 1977/78. ] saml. Nr 37

• Sida 2
•  Original

Prop. 1977/78: 37 2

"Utdrag JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-10-20

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Boh- man, Ahlmark, Romanus, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundcbo, Ullsten, Wikström, Johansson

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Proposition om vårjakt efter sjöfågel

3. Föredraganden

Sedan mitten av 1950-talet är all vårjakt efter sjöfågel förbjuden 1 Sverige. På ostkusten får ett tjugotal arter av sjöfågel, bl. a. ejder, stor- skrake och vigg, jagas på hösten varje år med början i augusti eller september t. o. m. november eller december.

Sverige ratificerade år 1963 den s.k. Paris-konventionen. Enligt denna anser de fördragsslutande staterna att skydd i princip bör ges alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden. Enligt artikel 6 i kon- ventionen berättigar dock rådande särskilda förhållanden inom närings- livet i Norge. Sverige och Finland samt på Färöarna vederbörande myn- dighet i dessa länder att medge undantag och göra vissa avvikelser från bestämmelserna i konventionen.

Det stora intresset hos fiskare och skärgårdsbor på ostkusten för sjö- fageljakt under våren har föranlett ett flertal framställningar om ett återinförande av jakten. Senast har Svenska Ostkustfiskarenas Cen- tralförbund, Svenska jägareförbundet och Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund begärt att jakttidsbestämmelserna ändras så att en bc- gränsad vårjakt efter sjöfågel blir tillåten. Kungl. Maj:t har emellertid i beslut är 1974 lämnat framställningarna utan åtgärd.

Med anledning av motioner har vidare frågan om vårjakt efter sjö- fågel vid skilda tillfällen varit föremål för riksdagsbehandling. Tredje lagutskottet uttalade sig i utlåtande (1965: 28) för vårjakt och fram- höll därvid att värdet av jakten främst var att söka i den möjlighet till omväxling och avkoppling som den bereder sina utövare. l sam- manhanget pekades ocksa på de förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen levde. Enligt utskottet fick jakten anses falla inom ramen för undantagsbestämmelsen i Paris-konventionen. En mi- noritet i utskottet anförde dock att sjöfågeljakten hade spelat ut sin roll från försörjningssynpunkt och att den även torde sakna nämnvärd betydelse som tillskott till hushållet. Konventionens undantagsbestäm- melse kunde därför enligt minoriteten inte anses tillämplig. Kamrarna fattade olika beslut och någon sammanjämkning ansågs inte möjlig.

I motionen 1975: 58 hemställdes att riksdagen som sin mening skulle uttala sig för genomförandet av en senvinterjakt efter ejder, storskrake och vigg. Jakten föreslås få utövas av yrkesfiskare och andra skär- gårdsbor. Jordbruksutskottet uttalade i sitt betänkande (JoU 1975/76:

• Sida 7
•  Original

Prop. "1977/78: 37 7

26) att det inte utan en närmare undersökning var möjligt att få ett säkert underlag för en bedömning om huruvida utvecklingen i fråga om antal, könsfördelning m.m. för de aktuella fågelarterna tagit en rikt- ning som kunde minska betänkligheterna mot vårjakt från naturvårds- och viltvårdssynpunkt. Mot bakgrund av det starka intresse som uppen- barligen förelåg för vårjakt efter sjöfågel förordade utskottet i sitt betänkande att regeringen skyndsamt skulle låta utreda de möjliga formerna för en sådan jakt. Riksdagen biföll utskottets förslag.

Regeringen uppdrog åt naturvårdsverket att. genomföra en utredning av de möjliga formerna för en vårjakt. Vid sin redovisning av upp- draget avstyrkte verket ett återinförande av jakten och hemställde om befrielse från uppdraget.

Den i mars 1977 tillsatta jakt- och viltvårdsberedningen har fått i uppdrag bl.a. att komplettera naturvardsverkets utredning med en undersökning av formerna för vårjakt efter sjöfågel. Beredningen av- lämnade i juni 1977 delbetänkandet (Ds Jo 1977: 4) Vårjakt efter sjö- fågel. Detta har remissbehandlats.

Beredningens förslag innebär inte något ställningstagande i frågan huruvida angiven jakt bör återinföras. Beredningen redovisar endast under vilka former vårjakt efter sjöfågel bör bedrivas om den tillåts. Enligt förslaget bör vårjakten få bedrivas längs östersjökusten från och med Uppsala till och med Blekinge län under en försöksperiod om fem år. En förutsättning för denna jakt skall enligt förslaget vara att det inom det aktuella området finns en för jaktutövarna representativ lokal jaktvårdssammanslutning. De fågelarter som föreslås få jagas är hanfågel av ejder. storskrake och vigg. Beredningen framhåller särskilt att det av flera skäl är nödvändigt att jakten får en starkt begränsad omfattning med avseende både på utövare och på jakttid. För tillstånd till jakt föreslås som huvudregel gälla att vederbörande är fast bosatt i skärgård och får sin huvudsakliga försörjning från yrkesverksamhet där. Med skärgård avses i förslaget öar utan fast landförbindelse. Till- stånd bör i första hand kunna ges fiskare och skärgårdsjordbrukare. För den som är sysselsatt i annan verksamhet föreslås krav på att vederbörande genom yrkesverksamhet eller bosättning har förvärvat god kännedom om skärgården och dess naturförhållanden. Personer som är bosatta och verksamma på öar med fast landförbindelse skall enligt förslaget också kunna komma i fråga för jakt, om förhållandena på dessa öar i övrigt liknar dem som råder i skärgården. Detta gäller också vissa fiskare som är bosatta på kustlandet i anslutning till skär— gårdsområdena.

Jakten föreslås få bedrivas under en sammanhängande tid av högst fem dagar i så nära anslutning till islossningen som möjligt. Till- ståndsmyndigheten föreslås för varje sökande få fastställa en ellerflcra platser på vilka jakten får utövas. Jaktformen skall enligt förslaget

• Sida 8
•  Original

Prop. 1977/78: 37 8

vara jakt från skåre med vettar. Om sådan jakt på grund av de 10- kala förhållandena inte är möjlig, bör jakten enligt förslaget få be- drivas från båt med vettar eller, undantagsvis i form av sträckskytte från båtlinje, s. k. båtlinjeskytte. Försöksverksamheten bör enligt bered- ningen följas upp.

Kostnaderna för verksamheten har av naturvårdsverket uppskattats till — om hänsyn tas till ökade bevakningskostnader — minst 600000 kr. för det första försöksåret och minst 2 milj. kr. för hela försöks— perioden. Enligt beredningen kan olika former av finansiering över- vägas, nämligen jaktvårdsfondsmedel, stämpelavgifter och medel över statsbudgeten.

Flertalet remissinstanser tar ställning i frågan huruvida vårjakt efter sjöfågel över huvud taget åter skall tillåtas. Till de remissinstan- ser, som uttalat sig för eller inte har något att erinra mot ett återinfö- rande av en begränsad sådan jakt hör förutom jägarnas och fiskarenas organisationer, bl. a. rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna i Stockholm och Blekinge län samt Lantbrukarnas riksförbund. Som skäl för sin ståndpunkt pekar remissinstanserna bl.a. på det starka intresse som fiskare- och skärgårdsbefolkningen har visat för införandet av en vår- jakt. Om vårjakt tillåts skulle villkoren förbättras för den bofasta skär- gårdsbefolkningen och den genom jakten ökade trivseln kommer att bidra till att minska avflyttningen från skärgårdsområdena. Vidare sägs en tillåten vårjakt komma att öka skärgårdsbefolkningens intresse för sjöfågelvård och medföra en förbättrad tillsyn över jaktutövningen. Vissa remissinstanser framhåller också att den olaga och okontrollerade jakt som nu förekommer kan förväntas minska.

De remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma till en återinförd vårjakt är bl. a. kammarkollegiet, generaltullstyrelsen, na- turhistoriska riksmuseet, naturvårdsverket, domänverket, Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornito- logiska Förening vilka anför i huvudsak följande. En jakt omedelbart före fortplantningstiden är den för beskattning av en djurstam olämp- ligaste formen, om avsikten inte är att skära ned stammen. Jaktens inverkan på fågelpopulationerna anses inte ha blivit tillräckligt belyst och vårjakt skulle kunna leda till en successiv minskning av populatio- nerna. Den ökning av sjöfågelstammen som har skett har varit mest markant i de områden där en omfattande vårjakt tidigare bedrevs. Jakten synes vidare oförenlig med Paris—konventionens bestämmelser. En återinförd vårjakt kan på lång sikt medföra negativa konsekvenser för den internationella hushållningen med förnyelsebara naturtillgångar. Det anses vidare tveksamt om en vårjakt i den föreslagna formen kan övervakas och kontrolleras till rimliga kostnader. En sådan jakt kräver även ett omfattande administrativt arbete, vilket kan innebära att per- sonella resurser undandras från andra uppgifter.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1977/78: 37 9

För egen del anser jag att vårjakt efter sjöfågel bör införas, men på försök och i begränsad omfattning. Det finns otvivelaktigt ett starkt intresse för en sådan jakt bland skärgårdsbor och fiskare på ostkusten. Detta intresse har kommit till uttryck i ett flertal framställningar i skilda sammanhang under årens lopp. Den intensitet med vilken frågan således har drivits anger den stora vikt man lägger vid jakt av detta slag i de aktuella områdena. Även om jakten inte helt saknar betydelse som tillskott till hushållet hänför sig otvivelaktigt det starka intresset för denna främst till själva jaktutövningen. Det är också enligt min mening befogat att fästa avseende vid jaktens rekreationsvärde. Vår- jakten utgör ett viktigt inslag i många skärgårdsbors och fiskares livsföring. I. flera hänseenden har dock vägande skäl anförts mot att åter tillåta denna jakt. De argument som därvid har förts fram måste emellertid värderas mot bakgrund av det faktum, att den jakt som kan komma i fråga enligt jakt- och viltvårdsberedningens förslag får en mycket begränsad omfattning. Med hänsyn till de uppgifter som läm- nats i betänkandet om tillgången på de aktuella fågelarterna synes vidare en jakt i föreslagen omfattning inte innebära några risker för dessa arters bestånd. Jag vill också i detta sammanhang erinra om det omfattande och värdefulla viltvårdsarbete, bl.a. till fromma för sjöfågelstammarna, som utförs av skärgårdsbefolkningen. Slutligen kan jakten enligt min mening inte heller anses strida mot Paris-konventio- nen. Undantagsbestämmelsen i artikel 6 tredje stycket i konventionen torde medge en jakt i föreslagen utformning. Jag förordar därför en begränsad vårjakt efter sjöfågel under en försöksperiod. Vad beträffar dennas längd har beredningens förslag i allmänhet inte föranlett några erinringar. Vissa remissinstanser har dock ifrågasatt om inte försöks- verksamheten bör begränsas till ett län. För egen del anser jag dock att verksamheten bör få den omfattning beredningen har föreslagit. En strävan bör vara att om praktiska förutsättningar därför föreligger vår- jakt efter sjöfågel skall få bedrivas redan våren 1978.

När det gäller de fågelarter som bör komma i fråga har flera re- missinstanser avstyrkt eller ställt sig tveksamma till en jakt efter vigg och storskrake. Beträffande Viggen har framför allt förväxlingsrisken framhållits och i fråga om storskraken har man hänvisat till vissa un- dersökningsresultat som tyder på höga halter av miljögifter i denna fågel. Även beredningen har påtalat risken för förväxling mellan vigg och bergand. Den har dessutom framhållit att Viggen inte uppfyller kra- vet på att jakten bör riktas mot fåglar som hör till det lokalt häckan— de beståndet. Som skäl för att ändå föreslå att jakten skall få omfatta Viggen har beredningen anfört att möjlighet till jakt annars kommer att saknas i vissa delar av inner- och mellanskärgårdarna. Enligt min mening kan dock detta skäl inte tillmätas den betydelsen att det upp- väger brister i de villkor för jaktbarhet som beredningen har uppställt.

• Sida 10
•  Original

Prop. ] 977/ 78: 37 10

Innan fullständig klarhet föreligger rörande halterna av miljögifter i storskraken och om den verkan dessa kan ha bör jakten enligt min mening inte heller få avse storskrake. För egen del är jag därför inte beredd att föreslå annan jakt än jakt efter hanfågcl av ejder.

Beträffande jaktformen har några remissinstanser framhållit att s.k. båtlinjeskytte är olämpligt och att det därför inte bör tillåtas. Remissinstanserna har påpekat att denna jaktform medför stora risker för skadskjutning. Det kan vidare vara svårt att art- och könsbe- stämma de förbiflygande fåglarna. Jag har i och för sig förståelse för dessa remissinstansers uppfattning. Emellertid kan lokala naturförhål— landen omöjliggöra att jakt bedrivs i annan form. Tillstånd bör därför kunna ges till sådan jakt i de mycket begränsade undantagsfall bered- ningen har förordat. Jag förutsätter att tillstånd till båtlinjeskytte kom- mer att ges med mycket stor restriktivitet och endast i de fall där annan jaktform inte är möjlig. I detta samanhang vill jag också erinra om det faktum, att båtlinjeskytte i begränsad omfattning redan i dag förekommer. nämligen under höstjakten efter sjöfågel.

Vad beträffar de personer som skall kunna få tillstånd till vårjakt har nästan samtliga remissinstanser uttalat sig för en mycket snäv begränsning av personkretsen och en restriktiv bedömning vid till- ståndsgivningen. Flera remissinstanser har efterlyst en mera precise- rad avgränsning av personkretsen än den som gjorts i beredningens förslag. Några har ansett att gränsdragningen i förslaget i vissa hän- seenden är något för snäv. För egen del anser jag att beredningens förslag i stort sett är lämpligt avvägt. Jag anser emellertid att den av beredningen föreslagna undantagsregeln för de på fastlandet boende fiskarena bör omfatta även kustjordbrukare, vilka till inte oväsentlig del får sin försörjning från fiske som binäring. 'I övrigt är jag inte be- redd att förorda någon vidgning av personkretsen. Jag är inte heller beredd att som någon remissinstans föreslagit förorda någon inskränk- ning. En ytterligare precisering. utöver den beredningen gjort, torde inte heller krävas, med tanke på de skilda förhållanden som kan gälla de skilda länen emellan. Inom ramen för den utomordentligt starka restriktivitet som här föreslagits bör därför en viss frihet för berörda länSStyrelser att ta hänsyn till sådana lokalt betingade förhållanden medges.

Beredningen har ansett det nödvändigt att som villkor för jakten uppställa kravet att det inom de skärgårdsområden där jakten avses bedrivas finns en för jaktutövarna representativ lokal jaktvårdssam- manslutning. Jag delar denna uppfattning. En sådan sammanslutning ger tillståndsmyndigheten tillgång till ett lokalt förankrat rådgivande organ, som kan förse myndigheten med ingående information om rå- dande lokala förhållanden och samtidigt kan fungera som kanal för den information myndigheten vill sprida. Vidare kan behovet av att

• Sida 11
•  Original

Prop. [977 /78: 37 l I

de för en välordnad jakt nödvändiga frivilliga utbildningsinsatserna och bevakningsuppgifterna skall kunna genomföras på detta sätt till- godoses. Dock bör länsstyrelserna vid tillståndsgivning tillämpa en gene- rös tolkning av denna bestämmelse. Sålunda torde t. ex. fiskarenas egna organisationer oftast kunna biträda länsstyrelserna med de upplysning- ar som är nödvändiga, liksom de kan föra ut behövlig information och delta i uppföljningsarbetet.

Jag kan i övrigt tillstyrka beredningens förslag. Det ankommer på regeringen att utfärda erforderliga författningar.

] fråga om kostnaderna förordar jag, trots de betänkligheter vissa remissinstanser har framfört. att dessa hestrids med medel ur jakt- vårdsfonden. De av naturvårdsverket redovisade kostnaderna för ad- ministration och uppföljning är höga och bör underkastas ytterligare översyn och prövning.

4. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen be- reder riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad jag har anfört om vårjakt efter sjöfågel.

5. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu- tar att lämna riksdagen tillfälle att avge yttrande i de hänseenden som anges i föredragandens hemställan.

• Sida 12
•  Original

• Sida 13
•  Original

Prop. 1977/78: 37

VÄRJAKT EFTER SJÖFÄGEL

]3

Bilaga A

• Sida 14
•  Original

• Sida 15
•  Original

Prop. 1977/78: 37 | 5

T ill Statsrådet och chefen förjardbruksdepartementer

Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att dels tillkalla en beredning med högst tre ledamöter med uppdrag att se över vissa jakt- och viltvårdsfrågor, dels utse högst fem ledamöteri en särskild referensgrupp till beredningen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades nämnda dag som leda- möter i bcredningen kanslirådet Sören Ekström, tillika ordförande, byråchefen Jan-Olof Pettersson och kansliehefen Nils Hermansson samt som ledamöter i referensgruppen riksdagsledamotcn Elis Andersson. byggnadsinspcktören Hans Sundberg, riksdagsledamotcn Bertil Dahlén. riksdagsledamoten Sven Lindberg och förbundsjuristen Bernt Lind- qvist. Samtidigt tillkallades hovrättsassessorn Gunnar Holmgren att som expert biträda beredningen samt förordnades hovrättsassessorn Hans Pettersson till sekreterare och kanslisekretcraren Tommie Sjöberg till biträdande sekreterare.

Beredningen har antagit namnet Jakt- och viltvårdsberedningen. [ direktiven till beredningen framhålls att arbetet bör bedrivas skynd- samt och i sådan takt att regeringen kommande höst kan förelägga riksdagen en första proposition. i vilken bl. a. frågan om vårjakt efter sjöfågel bör kunna tas upp. Beredningens arbete har därför till en bör- jan koncentrerats på denna fråga. För att få frågan om formerna för en sådan jakt belyst har beredningen vid sammanträde i Mariehamn med företrädare för landskapsstyrelsen och i Helsingfors med företrä- dare för jord- och skogsbruksministeriet inhämtat närmare uppgifter om de regler som gäller för den åländska resp. den finska sjöfågel- jakten och de praktiska erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av dessa regler.

Beredningen har i sitt arbete biträtts av fil. lic. Åke Andersson som har svarat för utarbetandet av kapitel 2 om sjöfågeln. Han har även bidragit vid utformandet av vissa delar av betänkandets tredje kapitel. Vidare har avdelningsdirektören Ulf Weinberg och sjöfågelkonsulenten Sven Fredga biträtt beredningen.

Referensgruppens ledamöter har vid sammanträde med beredningen förklarat sig dela beredningens uppfattning sådan den redovisas i be- tänkandet.

Under åberopande av det anförda får beredningen härmed överläm- na delbetänkandet Vårjakt efter sjöfågel (Ds Jo l977: 4).

Stockholm i juni 1977

Sören Ekström

Jan-Olof Pettersson Nils Hermansson /Hans Pettersson Tommie Sjöberg

• Sida 16
•  Original

• Sida 17
•  Original

Prop. 1977/78: 37 17

Innehåll Sid. Sammanfattning ........................................ 19 Förslag till författning .................................... 21 1 Inledning ............................................ 23 1.1 Allmänt .......................................... 23 1.2 Gällande bestämmelser ........... _ ................... 23 1.3 Konventioner om fågelskydd ........................ 24 "1.3.1. 1950 års Pariskonvention ...................... 24 1.3.2 Pågående konventionsarbete .................. 25 1.4 Sjöfågeljakt i andra länder, främst Norden ............ 25 1.4.1. Finland utom Åland .......................... 26 1.4.2 Åland ...................................... 27 1.4.3 Estland, Lettland och Litauen .................. 28 1.4.4 Polen ...................................... 28 '1 .4.5 Östtyskland .................................. 28 "1.4.6 Västtyskland ................................ 28 1.4.7 Danmark .................................... 28 1.4.8 Norge ...................................... 28 1.4.9 Island ...................................... 29 1.4.10 Danmark (Färöarna) .......................... 29 "14.11 Danmark (Grönland) ........................ 29 1.4.12 Norge (Spetsbergen) .......................... 29

1.5 Framställningar om återinförande av vårjakt efter sjöfågel 29 1.5.1 Framställning av Svenska jägareförbundet 1960 . . . . 29 "1.5.2 Framställning av Svenska jägareförbundet 1968 . . . . 30 1.5.3 Framställningar av Svenska ostkustfiskarenas cen-

tralförbund och Svenska jägareförbundet 1969 och .1971 samt av Svenska sydkustfiskarenas centralför-

bund 1972 och 1973 .......................... 31

1.6 Riksdagsbehandling under senare år .................. 33 1.6.1. "1965 års riksdag .............................. 33 1.6.2 1975 års riksdag ............................... 34 1.7 Utredning av statens naturvårdsverk m.m. ............ 35 1.8 Jakt- och viltvårdsberedningen ........................ 38 2 Sjöfåglarna .......................................... 38 2.1 Skärgårdsfaunans sammansättning .................... 38 2.2 Skärgårdsfåglarnas häckningstid ...................... 39 2.3 Skärgårdsfåglarnas fördelning ........................ 39 2.4 Allmänna drag i dykändernas biologi .................. 40 2.4.1 Årscykel .................................... 40 2.4.2 Parbildning .................................. 40 2.4.3 Parets funktion .............................. 41 2.4.4 Parning .................................... 42 2.4.5 Könskvot .................................... 42 2.4.6 Ålder för könsmognad ........................ 42 2.4.7 Hemortstrohet och boplatsval .................. 42 2.5 Ejdern ............................................ 43 2.5.1 Utseende ..................................... 43 2.5.2 Vårsträck .................................... 43 2.5.3 Häckningsstart .............................. 43

• Sida 18
•  Original

Prop. 1977/ 78: 37

2.5.4 Boplatskrav ..................................

2.5.5 Äggläggning, ruvning och kläckning ............ 2.5.6 Hanarna efter häckningen ......................

2.5.7 Beståndets storlek ............................

2.5.8 Årlig produktion .............................. 2.5.9 Avskjutning och övrig mortalitet ................

2.6 Storskraken ........................................ 2.6..1. Utseende .................................... 2.6.2 Vårsträck .................................... 2.6.3 Häckningsstart .............................. 2.6.4 Boplatskrav .................................. 2.6.5 Hanarna efter häckningen ...................... 2.6.6 Beståndcts storlek ............................

2.6.7 Årlig produktion. avskjutning och övrig mortalitet . . 2.7 Viggen ............................................ 2.7.1 Utseende ....................................

2.7.2 Vårsträck .................................... 2.7.3 Häckningsstart ..............................

2.7.4 Äggläggning, ruvning och kläckning ............ 2.7.5 Boplatskrav .................................. 2.7.6 Hanarna efter häckningen ......................

2.7.7 Beståndets storlek ............................ 2.7.8 Årlig produktion, avskjutning och övrig mortalitet . .

3 Formerna för vårjakt efter sjöfågel ........................ 3.1 Inledning .......................................... 3.2 Personkretsen ...................................... 3.3 Jaktområden ...................................... 3.4 Fågelarter och kön samt övriga begränsningar .......... 3.5 Jakttid ............................................ 3.6 Jaktform .......................................... 3.7 Tillstånd .......................................... 3.8 Uppföljning — försökstid ............................ 3.9 Kostnader för administration m. m. .................... Bilaga 1 PM ang. behov av forskning för att belysa effekterna på sjöfågelstammarna av en återinförd vårjakt .......... Bilaga 2 PM ang. kostnader för administration m. m. .......... Bilaga 3 Litteraturförteckning .............................. Bilaga 4 Ordförklaringar ..................................

18

Sid.

43 44 44 44 45 45 46 46 46 46 46 47 47 47 47 47 48 48 48 48 48 48 49 49 49 51 54 57 59 60 61 61 62

64 66 68 70

• Sida 19
•  Original

Prop. l977.-""78: 37 . [9

Sammanfattning

Beredningen, som endast fått i uppdrag att lämna förslag till de for- mer under vilka en vårjakt efter sjöfågel bör utövas om en sådan jakt tillåts. har inte haft att ta ställning till huruvida en sådan jakt bör åter- införas eller ej.

Sedan mitten av 1950-talet är all vårjakt efter sjöfågel förbjuden i Sverige. Ett flertal framställningar har under åren gjorts om jaktens återinförande. Det starkast uttalade intresset för en vårjakt finns natur- ligt nog inom de kust- och skärgårdsområden där förutsättningarna för en sådan jakt är störst. nämligen längs ostkusten från och med Blekinge till och med Uppsala län.

Beredningen har i sina överväganden utgått ifrån att en eventuell vårjakt i första hand kommer att bedrivas som en försöksverksamhct. En försökstid om fem år föreslås under vilken tid vårjakt skulle få utövas inom de nämnda kust- och skärgårdsområdena, dvs. inom Upp- sala. Stockholms. Södermanlands. Östergötlands. Kalmar och Blekinge län.

Enligt beredningens mening är det av flera skäl nödvändigt att jakten får en starkt begränsad omfattning både när det gäller kretsen utövare och jakttiden. Vidare har det ansetts nödvändigt att som villkor för jakten uppställa kravet att det inom de skärgårdsområden där jakten avses bedrivas finns en för jaktutövarna representativ lokal jaktvårds- sammanslutning.

Vad beträffar de personer som bör komma i fråga för tillstånd till jakt föreslås följande gälla. En grundläggande förutsättning för till- stånd är att vederbörande kan anses ha en stark anknytning till skär— gården och en god kännedom om dess djurliv och naturförhållanden i övrigt. Till den gruppen hänförs i första hand de i skärgården fast bosatta som får sin huvudsakliga försörjning från fiske eller skärgårds— jordbruk. Med skärgården avses öar utan fast landförbindelse. Även andra än de som är yrkesverksamma inom fiske- eller jordbruksnä- .ringen bör emellertid kunna erhålla jakttillstånd. En första förutsätt- ning skall vara att vederbörande är fast bosatt i skärgården och får sin huvudsakliga försörjning från en verksamhet förlagd dit. Därutöver skall krävas att personen i fråga förvärvat en god kännedom om skär- gården och dess naturförhållanden. antingen genom sin yrkesverksam- het eller en längre tids fast bosättning i skärgården.

Huvudregeln skall vara krav på fast bosättning i skärgården men undantag får göras när förhållandena är sådana att någon åtskillnad inte bör göras mellan öar med och öar utan fast landförbindelse.

Beträffande på kustlandet bosatta föreslås motsvarande undantag en-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1977/78: 37 20

dast för fiskare som får sin huvudsakliga försörjning från fiske i skär- gård.

Beträffande jaktområden har olika alternativ övervägts. Beredning- ens förslag innebär att jaktområdcn fastställs av den myndighet som får i uppdrag att meddela tillstånd till jakten. Områdena anges som de platser holmar, skär eller båtlinjer — på vilka jakten skall bedrivas. Till grund för beslutet skall ligga de uppgifter sökanden lämnar om den eller de platser från vilka han avser att jaga.

Jakten föreslås omfatta hanfågel av ejder. storskrake och vigg. En jakttid om längst fem dagar föreslås, vilken tid bör förläggas i så nära anslutning till islossningen som möjligt.

Den normala jaktformen skall vara jakt från skåre med vettar. Till- låter inte de lokala förhållandena en sådan jakt skall i första hand un- dersökas om jakten kan bedrivas från båt med vettar. Tillstånd till sträckskytte från båtlinjc bör ges med stor restriktivitet och bara om naturförhållandena omöjliggör de andra nämnda jaktformcrna. När det gäller jakt efter vigg föreslås den enda tillåtna jaktformen vara jakt från skåre med vettar. Det föreslås förbud mot att sälja den fågel som skjuts samt skyldighet att ta till vara jaktbytet för användning i hushåll.

Som tillståndsmyndighet föreslås länsstyrelsen i resp. län.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1977/78: 37 21

Förslag till

Förordning om vårjakt efter sjöfågel

1 5 Jakt efter hanfågel av ejder. storskrake och vigg får utan hinder av fridlysning bedrivas efter särskilt tillstånd i Uppsala. Stockholms. Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län.

Fråga om tillstånd prövas av länsstyrelsen.

2 5 Tillstånd som avses i 1 5 får ges den som är fast bosatt på skär- gårdsö utan fast landförbindelse och som får sin huvudsakliga försörj- ning från verksamhet förlagd till sådan ö.

Om förhållandena i övrigt motsvarar dem som råder på ö som avses i första stycket. får tillstånd ges även om bosättningen och verksam- heten är förlagd till skärgårdsö med fast landsförbindelse eller. i fråga om den som får sin huvudsakliga försörjning från fiske i skärgård, till fastlandet i anslutning till skärgårdsområde.

Om synnerliga skäl föreligger. får dock kravet på försörjning från viss verksamhet efterges.

3 & Tillstånd får ej ges annan än den som genom sin yrkesverksam— het eller på annat sätt har förvärvat god kännedom om skärgårdens djurliv och naturförhållanden i övrigt.

4 5 Tillstånd får ej ges om det finns anledning antaga att den plats på vilken jakten avses bedrivas av naturvårdshänsyn eller andra skäl är olämplig.

5 & Jakttiden får omfatta en sammanhängande tid om längst fem dagar och skall enligt länsstyrelsens bestämmande förläggas till tidpunkt i nära anslutning till islossningen eller den tid när denna normalt sker.

6 % Jakten får endast bedrivas på den plats som anges i tillståndet.

7 & Om ej annat följer av 8 & skall i övrigt följande villkor gälla

1. jakten får endast ske från skåre med vettar,

2. jaktbytet skall tagas till vara för användning i hushåll och får ej säljas,

3. jaktresultatet skall inom en vecka efter jaktens avslutande rap- porteras till länsstyrelsen oavsett om fågel har fällts eller ej.

8 5 Om de lokala förhållandena ej medger jakt från skåre med vettar och jakten ej heller kan utövas från båt med vettar. får tillstånd ges till sträckskytte från båt (båtlinjes'kytte). [ fråga om jakt efter vigg får dock tillstånd endast ges till jakt från skåre med vettar.

9 5 Ansökan om tillstånd skall ges in till länsstyrelsen före utgången av oktober, om ej länsstyrelsen föreskriver annat.

10 5 Tillstånd får ges endast efter hörande av lokal jaktvårdssam- manslutning.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1977/78: 37 22

När förhållandena påkallar det bör länsstyrelsen bereda annan be- rörd intresseorganisation tillfälle att yttra sig.

11 5 Tillstånd kan återkallas när ändrade förhållanden eller annars särskilda skäl föranleder det.

12 & Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna förordning föres hos statens naturvårdsverk genom besvär. Mot naturvårdsverkets beslut får talan ej föras.

13 9" Den som bryter mot 6 eller 7 & eller åsidosätter föreskrift i till- stånd som har meddelats med stöd av 8 g" dömes till böter.

14 g Statens naturvårdsverk meddelar ytterligare föreskrifter för till- lämpningen av denna förordning.

• Sida 23
•  Original

Prop. .1977/78: 37

IJ '.oJ

] Inledning

1.1 Allmänt

För den som har jakträtt på fastlandet står en rad villebrådsartcr. både däggdjur och fåglar, till buds. Annorlunda ställer det sig i regel för skärgårdsbon som, särskilt i de yttre skärgårdarna, för sin jakt hu- vudsakligen är hänvisad till sjöfågeln.

Jakten efter sjöfågel utövades tidigare i stor utsträckning i samband med att fågeln återvände till häckningsplatserna. Den dominerande jaktformen i skärgården var skytte från skårar med hjälp av vettar. Skåren (kojan) är ett gömsle uppfört av stenar eller ris på holmar och skär. Vetten är en konstgjord lockfågel. Där de geografiska förhållan- dena inte medgav denna jaktform. företrädesvis i Kalmarsund och de— lar av Blekinge, utvecklades det så kallade båtlinjeskyttet. Från båtar uppankrade i linje tvärs fågelns huvudsakliga sträckriktning sökte jäga- ren komma till skott.

Som motiv för det intresse som visats sjöfågeljakten har bl.a. fram- hållits. förutom l'örsörjningsaspekten. att jakten kan bjuda avkoppling och fritidssysselsättning.

Vad gäller sjöfågeljakten har särskilt vårjakten rönt stort intresse bland skärgårdsborna. Jakt efter ejder. storskrake, vigg m.fl. sjöfågel- arter är emellertid sedan tjugotalet är förbjuden under vintern och vå- ren vid Östersjöns och Bottniska vikens svenska kuster. Inte heller på västkusten är någon vårjakt tillåten. Försök att ersätta den sålunda bortfallna vårjakten med utökad höstjakt har inte rönt större intresse.

1.2 Gällande bestämmelser

1 jaktlagen (1938: 274) finns bestämmelser om vem som har rätt att jaga och om var jakten får bedrivas. Huvudregeln är att jakträtten till- kommer jordägaren på det markområde som tillhör honom. Arrenderar jordägaren ut sin mark för jordbruk, innebär en sådan upplåtelse att arrendatorn får rätt att utnyttja jakten på den arrenderade marken. om inte annan överenskommelse träffas. Jakträtten kan emellertid även göras till föremål för separat upplåtelse.

I ett speciellt fall, som är av intresse i sammanhanget, sträcker sig markägarens jakträtt utanför den egna fastigheten. Utgörs fastigheten av en ö eller är ön en del av en fastighet och finns allmänt vatten vid stranden, omfattar jakträtten även det allmänna vattnet intill etthundra meter från strandlinjen.

För jakt på allmänt vatten i övrigt och på holmar. klippor och skär som inte hör till visst hemman krävs. om inte annat förordnats, läns-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1977/78: 37 24

styrelsens tillstånd. [ anvisningar till bestämmelsen om sådan jakt, in- tagna i Kungl. brev den 8 december 1967 till länsstyrelserna, sägs bl. a.:

"1. Till erhållande av jakttillstånd böra i första hand ifrågakomma personer, som äro fast bosatta i skärgårds- och kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i väsentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna. ] enlighet härmed böra, såsom tillståndsberättigade anses, förutom fiskarbefolkningen, även sådana kust- och skärgårdsbor. som vid sidan av annan näring hämta ett vä- sentligt tillskott till sin försörjning från havet, samt, åtminstone i all- mänhet, personalen vid lots- och fyrplatserna och tullverkets bevak- ningspersonal.”

Bestämmelser för jaktutövningen finns i jaktstadgan ('l938: 279). En- ligt stadgan är vilda däggdjur och fåglar som tillhör art för vilken all- män jakttid inte är bestämd fridlysta under hela året. Andra vilda dägg- djur och fåglar är fridlysta under tid som inte är allmän jakttid. De allmänna jakttiderna fastställs av regeringen och återfinns i en särskild förordning, jakttidsförordningen (1976: 432). För sjöfågel gäller för närvarande allmänna jakttider förlagda under tidsperioden augusti— januari.

1.3 Konventioner om fågelskydd

1.3.7. 1950 års Pariskonvention

I mars 1963 ratificerade Sverige den i Paris 1950 ingångna konven- tionen om fågelskydd. Konventionen trädde i kraft den .17 januari 1963.

Enligt artikel 2 i konventionen anser de fördragsslutande staterna bl.a. att skydd bör ges alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under mars—juli. "Konventionen innehåller emellertid vissa undantag från nyssnämnda bestämmelse. Bl. a. sägs i artikel 6 tredje stycket att

”i Norge. Sverige och Finland samt på Färöarna rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet i dessa länder att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om be- stämmelserna i föreliggande konvention."

Konventionen har ratificerats även av Belgien, Island, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Turkiet.

1 Sverige har sjöfågeln sedan flera decennier varit föremål för skydds- åtgärder av sådant slag, som anges i 1950 års Pariskonvention om få- gelskydd. Redan före tillkomsten av gällande jaktstadga hade all vår- jakt efter sjöfågel avlysts för västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt efter sjöfågel tillåten in på 1950-talet. På våren 1955 avlystes all vårjakt efter sjöfågel och har sedan dess varit förbjuden i Sverige. I detta sammanhang bör även nämnas att Nordiska rådet 1968 antog en rekommendation (REKOMMENDATION nr 2/1968) angående

• Sida 25
•  Original

Prop. 1977/78: 37 25

jakt- och fridlysningsbestämmelser. Rekommendationen har tillställts regeringarna i Danmark, Finland. island, Norge och Sverige. 1 rekom- mendationen hemställer rådet att de gällande bestämmelserna om jakt och fredning av djur och fåglar skall inrättas i överensstämmelse med vissa närmare angivna principiella grundsatser, bl. a. att alla djur och fåglar, inbegripet också de, vilka traditionellt karaktäriseras som skad- liga, som ett minimum bör fredas under fortplantningstiden.

Efter ratificeringen av Pariskonventionen har Sverige vid flera till- fällen. bl. a. i Ramsarkonventionen (ratificerad i december 1975) och vid andra europeiska ministermötet om miljön i mars 1976 anslutit sig till uppfattningen att vården av faunan och dess miljö är en angelägen internationell uppgift och att därvid sjöfågeln under sina säsong-flytt- ningar bör betraktas som en internationell naturresurs. Motsvarande uppfattning anförs även i resolutionen om skyddet av kustområden. antagen av Europarådets minister-kommitté i oktober 1973.

1.3.2 Pågående konventionsarbetc

Många europeiska stater, bl. a. Sverige, har en i vissa avseenden mera avancerad jaktlagstiftning än vad Pariskonventionen anger. Under se-' nare år har därför arbete inletts på att utarbeta mera moderna konven- tioner inom fågelskyddsarbetet. Här kan nämnas den ramkonvention — grundad på en resolution från miljövårdskonferensen 1972 i Stock- holm — om skydd för flyttande arter. som under år 1976 diskuterades vid ett expertmöte i Bonn. där bl.a. Sverige var representerat. Vidare kan framhållas den Europakonvention, också till skydd för bl. a. flyt- tande arter och deras biotoper. som på uppdrag av miljöministerkon- ferensen 1976 i Briissel nu håller på att utarbetas i Europarådet. Denna konvention har diskuterats vid ett expertmöte i Strasbourg. Enligt den uppgjorda tidsplanen skall ett slutligt utkast till konvention föreligga vid ett möte under hösten l977. Det planeras att konventionen skall föreläggas miljöministrarna vid deras möte 1979 i Schweiz.

1.4 Sjöfågeljakt i andra länder, främst Norden

Jaktformerna och utnyttjandet av sjöfågeln växlar med hänsyn till arter och geografiska förhållanden från land till land, t. ex. fångas på Färöarna de runt fågelbergen flygande lunnefåglarna i långskaftade håvar, i norra Norge liksom tidigare i de svenska och finska skär- gårdarna — samlas ägg och dun, medan i Danmark. Sverige och Fin- land jakt med skjutvapen numera helt dominerar.

Med reservation för nyligen vidtagna ändringar redogörs i det föl- jande kortfattat för jakttider, jaktsätt m.m. när det gäller sjöfågeljak- ten i vissa länder. Tyngdpunkten läggs på de för en eventuell vårjakt i Sverige aktuella arterna ejder. storskrake och vigg. Beträffande be-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1977/78: 37 26

stämmelserna för jakten efter sjöfågel i Finland och på Åland har det ansetts motiverat med en något mera fyllig redogörelse.

7.4.1 Fin/(md utom Åland

Vårjakten efter sjöfågel har en lång tradition och tillmäts fortfarande stor betydelse av den på skärgårdsöarna kvarvarande befolkningen. Sjöfågeljakt under hösten bedrivs däremot inte i någon större omfatt- ning.

Vårjakten efter sjöfågel regleras i 26 & jaktlagen . För att jakt skall få bedrivas måste en särskild förening för sjöfågelskydd finnas. I för- eningen ingår som medlemmar personer som är fast bosatta inom skär- gårdsområdet och kustlandet. Tillståndet till jakt meddelas föreningen. l stadgarna för föreningen åtar sig denna att verka för bildandet av fredningsområden och sörja för viss uppföljning av jakten. Numera ges inte tillstånd till andra föreningar än till dem som redan finns. Under vissa förutsättningar kan tillstånd ges enskild person. Denna bestäm- melse tillämpas dock inte i praktiken. Om den som har jaktmark flyttar bort från skärgården eller kusten mister han sin jakträtt efter sjöfågel och marken blir i praktiken ett fredat område.

I föreningens ansökan om tillstånd skall på karta anges de platser från vilka jakten skall bedrivas. Om inte samtliga angivna platser kan godtas av ministeriet. där ansökningen prövas, får en förnyad, justerad framställning göras. De platser från vilka jakten bedrivs väljs 51 att andra fåglars häckning inte skall störas.

Den nuvarande jakttiden sträcker sig från den 10 april till den 31 maj. Reglerna för vårjakt har skärpts genom åren både i fråga om jakt- tid och personkrets. Jakttiden har förkortats, tidigare började jakten redan i januari. Av tradition har jakten ursprungligen påbörjats tidigt. Den nuvarande jakttiden har emellertid bestämts efter önskemål av jägarna själva. En son vårjakt anses vara biologiskt riktigare. Jakttiden är förlagd så att hanarna i betydande utsträckning skjuts när honorna ruvar. Tillåtna arter under denna tid är båda könen av alfågel och sjö- orre samt hanar av ejder, svärta, brunand, vigg. knipa. storskrake och pracka eller småskrake, dock med de begränsningar som kan föranledas av beståndens storlek. Årligen skjuts ca 10000 fåglar. Vårjakt är till- låten endast på kuststräckan mellan Helsingfors och Nystad. Jakten be- drivs från skåre med vettar. Sträck-fågelskytte och skytte från båt anses inte lämpligt.

"Bevakningen sköts dels av föreningarna själva, dels av kustbevak- ningen.

Administrationskostnaderna anses vara måttliga. [ avgift för till- ståndsbeslut erlägger föreningen 82 Mk. Tillstånd ges för ett eller två år i taget. Det har inte ansetts lämpligt att ge tillstånd med giltighet tills vidare.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1977/78: 37 27

1.4.2 Åland

Vårjakten efter sjöfågel bedöms utgöra en väsentlig trivselfaktor för skärgårdsborna. Jakten har numera inte någon framträdande ekono- misk betydelse i skärgårdens näringsliv.

Lagstiftningsbehörigheten i frågor om jakt och viltvård tillkomtner enligt självstyrelselagen Ålands landsting. Enligt 23 & landskapslagen om jakt får vårjakt efter sjöfågel bedrivas under följande tider. näm- ligen I5 mars—IS april hane av knipa och storskrake. l april—25 maj all'ågel. sjöorre och skäggdopping, 10 april—15 april hane av ejder de är landskapsstyrelsen så beslutar, samt I maj—25 maj hane av stor- skrake. småskrake. knipa, vigg. ejder och svärta. Något beslut om tidig jakt efter ejder har aldrig meddelats. Den jakttid som tillämpas beträf- fande ejdern. l—25 maj, anses biologiskt riktig. Höstjakt är tillåten på vigg. storskrake m.fl. men inte på ejder. Någon mer omfattande höst- jakt efter sjöfågel bedrivs inte inom landskapet.

l landskapet Åland finns i dag lti jaktvårdsföreningar. vilkas verk—' samhetsområden sammanfaller med kommungränserna. Föreningarna har av landskapsstyrelsen fastställda stadgar. De i lag fastställda jakt- tiderna kan lokalt avkortas av jaktvårdsföreningarna. vilka även har rätt att bestämma vårjaktens begynnelsedag. För att motverka vårjak- tens störande effekter och erbjuda sjöfågelstammarna skyddade häck- ningsområden skall enligt lagen jaktvårdsföreningarna. under överin- seende av landskapsstyrelsen, upprätthålla tillräckliga fredningsområ- den. Fredningsområdenas gränser fastställs på jaktvårdsföreningar—nas höstmöten sedan skriftliga avtal upprättats med markägarna. De mark- ägare som avstått en betydande del av sina markområden för frednings- ändamål skall genom jaktvårdsföreningarnas försorg på ett eller annat sätt ges möjlighet till jakt på annan mark inom föreningens verksam- hetsområde.

Vid upprättandet av fredningsområdena eftersträvas så vidsträckta och sammanhängande skyddsområden som möjligt. Genom frednings- områclena vill man skydda de värdefullaste häckningsområdena. Det förhållandet att de fredningsområden föreningarna upprätthåller bygger på frivilliga avtal med markägarna kan göra det svårt att bibehålla sammanhängande sådana områden. Landskapsstyrelsen har emellertid möjlighet att oberoende av markägares jakträtt fatta beslut om att vissa områden skall fredas från jakt. Strävan är att bibehålla fredningsom- rådena oförändrade år från år. Sjöfågeln anpassar sig till fredningsom- rådena och ett växelbruk mellan sådana områden och områden för jakt skulle därför bli för fågeln ödesdigert.

Vårjakt efter sjöfågel får endast bedrivas av sådana personer som enligt lagen om befolkningsböcker har sin hemort inom landskapet. Landskapsstyrelsen har emellertid rätt att. då synnerliga skäl föreligger. efter prövning i det enskilda fallet bevilja även annan person rätt att

• Sida 28
•  Original

Prop. 1977/78: 37 23

för viss tid bedriva jakt. Rätten att bedriva jakt efter sjöfågel tillkom- mer, med vissa undantag, områdets ägare. För att ge även andra än jaktmarksinnehavare möjlighet till jakt friställer landskapet Åland ett begränsat antal områden inom vilka varje landskapsinnevånare får jaga.

På Åland är enligt jaktlagen vårjakt efter sjöfågel tillåten enbart från fast plats i anslutning till utlagda vettar. Någon jakt från s. k. båt- linjer förekommer inte eftersom en sådan jaktform från åländsk syn- punkt anses viltvårdsmässigt olämplig. Jakten bedrivs enbart för hus- behov och försäljning av nedlagt byte är förbjuden. Jaktbytet skall till— varatas och användas som människoföda.

Övervakningen av vårjakten handhas av sjöbevakningen i samarbete med polismyndigheten samt av jaktövervakare, som utses av jaktvårds- föreningarna.

1.4.3 Estland, Lettland och Litauen

Jakttiden för storskrake och vigg är mitten av augusti till mitten— slutet av november. Ejdern är fredad i hela Sovjetunionen, främst till följd av en stark tillbakagång av ejderpopulationen i Vitahavs-området.

1.4.4 Polen

Jakttiden för ejder och vigg är 1 augusti—30 november. Storskrake är fridlyst. Hanfågel av "änder” (”ducks”) är tillåtna för jakt 15 mars —15 april. Bestämmelsen torde närmast avse gräsandhanar (s.:k. dra-

kar).

1.4.5 Östtyskland Jakttiden för vildänder är 16 augusti—15 december.

1.4.6 Västtyskland

Jakttid för vigg är 1 oktober—15 januari. Ejder och storskrake är fridlysta. Den angivna tiden är en ram fastställd för förbundsrepubliken och de olika länderna har möjligheter att inskränka jakttiden.

1.4.7 Danmark

Jakttid för ejder, storskrake och vigg m.fl. är 1 oktober—28 (29) februari. Jakten bedrivs dels med vettar, dels från motorbåt (max has- tighet 1.0 knop). På öppna havet har varje dansk medborgare jakträtt. Antalet fällda ejdrar uppgår till ca 140 000 per år.

1.4.8 Norge

Jakttiden för storskrake och vigg är 21 augusti—28 (29) februari. Ej- der är fredad hela året. Ejderns fredning anses vara en kvarleva från den tid då insamling av ejderdun var en inkomstkälla av betydelse för kustbefolkningen. Förslag om införande av jakttid har framförts. Jakt från motorbåt är tillåten 2 km från land inbegripet holmar och skär.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1977/78: 37 29

1.4.9 Island

Jakttiden är I september 31 mars. Jakt från motorbåt ej tillåten.

1.4.l0 Danmark (Färöarna)

Ejder är totalfredad. Storskrake förekommer inte och vigg är ytterst sällsynt.

1.4.1] Danmark (Grönland)

Jakttiden för ejder varierar inom de olika distrikten, som längst 16 augusti—30 juni, i allmänhet dock 16 september (1 oktober)—15 maj. Sträckande ejder jagas på flera platser hela året. Fångst med nät är tillåten. Jakten är begränsad till 50 ejdrar per jägare och dag. Stor- skrake och vigg — i den mån de förekommer — är fredade.

1.4.12 Norge (Spetsbergen) Ejder är fridlyst.

1.5 Framställningar om återinförande av vårjakt efter sjöfågel

1.5.1 Framställning av Svenska jägareförbundet 1960

Ett flertal förslag om återinförande av vårjakt efter sjöfågel har vid olika tidpunkter lagts fram. Således begärde Svenska jägareförbundet 1960 sådan ändring av fridlysningsbestämmclserna för jaktåret 1960/61, att jakt efter hanfågel av ejder och storskrake skulle tillåtas under tiden 1—20 maj inom verksamhetsområde för särskilt bildad sjöfågelvårds- förening. Ett villkor skulle vara att föreningen antagit av förbundet fastställda normalstadgar. Domänstyrelsen skulle vara tillståndsgivande myndighet. Länsjaktvårdsförening skulle, enligt anvisningar fastställda av domänstyrelsen, få meddela sjöfågelvårdsföreningen s.k. vårjakt- licens. Tillsynen över verksamheten i sjöfågelvårdsföreningarna skulle, särskilt med avseende på vårjaktens bedrivande och vidtagna åtgärder för sjöfågelvård, enligt förslaget utövas av länsjaktvårdsföreningen.

"Förslaget till återinförande av vårjakt avstyrktes av flera remissin- stanser. Dåvarande domänstyrelsen framhöll bl. a. att

”fågelstammarna inom landet och vid kusterna så långt möjligt icke böra oroas under våren, då häckning är omedelbart förestående eller pågår, antingen det gäller hemfågel eller fåglar på väg mot nordligare häckningsplatser. Denna princip, som inte bara är biologiskt starkt grundad utan också väl överensstämmer med de flesta svenskars upp- fattning om en god samlevnad mellan människor och djur, är vad in- landet angår numera fullständigt genomförd, sedan vårskytte på mor- kulla fr.o.m. jaktåret 1959/60 förbjudits. Den har också sedan länge tillämpats för sjöfågel vid västkusten.”

Styrelsen uttalar i fortsättningen att sjöfågelstammarna vid 1940- talets slut var starkt decimerade. vartill såväl den hårda avskjutningen.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1977/78: 37 30

som de upprepade oljckatastroferna bidragit. Den ökning som i vart fall beträffande ejderstammen senare inträffat tillskrevs främst vårjakt- förbudet.

Enligt vad framgår av tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 framhöll Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte' m. fl.

"att all vårjakt är principiellt förkastlig från såväl biologisk som all- män naturvårdssynpunkt. såvida inte mycket speciella skäl. främst bio- logiska, talar därför, att sjöfågeljakten numera inte har någon betydelse som näringsfång. att sjöfågelstammarna ännu inte har nått tillfreds- ställande numerär längs norrlandskusten och i Blekinge. att man kan befara att även icke tillåtna arter skjuts, att — frånsett att tillräckliga resurser för en effektiv kontroll torde saknas — kontrollen är betydligt svårare att upprätthålla vid partiellt förbud än då totalt jakt-förbud rå- der. alt oljeskador med starkt decimerande verkan på sjöfågelstammar- na -kan förväntas uppträda även fortsättningsvis, samt att för varje år ökade skaror fritidsfolk söker sig till skärgårdarna för att finna rekrea- tion, och att det för denna kategori är angeläget att skärgårdarna hyser ett rikt djurliv. varvid sjöfåglarna hör till de mest uppskattade objek- ten.”

1949 års jaktutredning avgav ett utlåtande den 4 juli 1961. vilket innehöll ett nytt, överarbetat förslag. Enligt vad framgår av tredje lag- utskottets ovan nämnda utlåtande ledde utredningens överväganden fram till bl. a. följande.

"Det enda sättet att bereda skärgårdsbefolkningen möjlighet att åter idka Sjöfågeljakt under våren, som jaktutredningen funnit godtagbar, är att detta sker i form av undantag från vårfridlysningen för medlem- mar i för vård av beståndet av sjöfågel särskilt bildade sjöfågelvårds- föreningar eller för vissa grupper av sådan förenings medlemmar.”

Av utskottets referat framgår även att utredningen

"för sin del funnit att ett beslut om undantag från cljcst gällande fridlysningstider är för sitt genomförande beroende av i varje fall två förutsättningar, nämligen dels att sjöfågelvårdsförening, som är anslu- ten till vederbörande länsjaktvårdsförening och vars stadgar i huvudsak överensstämmer med de av jägareförbundet föreslagna. är verksam inom område, där vårjakt skall kunna ifrågakomma, dels att jaktlagen ändras så att innehav av mark bl. a. för bostads- och fritidsändamål i princip inte medför rätt att utöva annan jakt än sådan, som avses i lagens 14 och 15 åå, dvs. viss skyddsjakt."

! övrigt ansåg utredningen vissa angivna andra särskilda villkor och bestämmelser påkallade.

Genom beslut i mars 1.962 fann Kungl. Maj:t vad i ärendet förekom- mit inte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

1.5.2 Framställning av Svenska jägareförbundet 1968

År 1968 ansökte Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och län samt Marsö—Nävelsö jaktvårdsområde i Gladhammars kommun, Kalmar län, om tillstånd till viss vårjakt efter sjöfågel. Ge-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1977/78: 37 3l

nom beslut den l mars l968 lämnade Kungl. Maj:t ansökningarna utan bifall.

l.5.3 Framställningar av Svenska n.s'tknstfiskarenas centralförlmnd och Svenska jägareförbundet l969 och 1971 samt av Svenska sydkustfiska- renas centralförlmml 1972 och 1973

[ skrivelse den 12 mars 1969 resp. den 12 mars l97l anhöll Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Svenska jägareförbundet att yrkes- fiskare och viss annan utefter östersjökusten bosatt kust- och skär- gårdsbefolkning skulle beviljas tillstånd att under fem dagar på våren jaga hanfågel av vigg, ejder och storskrake. Det av jägareförbundet i samarbete med ostkustfiskarenas centralförbund utarbetade samlings- förslaget innebar följande.

"Personer som har eller kan erhålla tillstånd till jakt på allmänt vat- ten och dessutom är att hänföra till den grupp av bofast skärgårdsbe- folkning eller yrkesutövare, varom talas under punkt A l. i de av Kungl. Maj:t den 8 december 1967 meddelade anvisningarna angående tillämp- ningen av 2 5 3 mom. jaktlagen, meddelas tillstånd att på angivet jakt- område och för förbrukning i eget hushåll jaga hanfågel av vigg, ejder och storskrake. Jakttiden bör med hänsyn till väderleksförhållandena vara rörlig och omfatta fem sammanhängande söckendagar nämligen tisdag—lördag förlagda så tidigt som möjligt före den egentliga häck- ningssäsongen i resp. kustavsnitt och inom tidsramen 15 mars—20 maj."

I samlingsförslagct lades även fram förslag till administrativ ordning m.m. enligt följande.

”Tillstånden, vilka skall vara personliga, meddelas av myndighet som Konungen bestämmer, sedan myndigheten hört länsjaktvårdsförcningen, vilken i sin tur skall samråda med expertorgan av typen sjöfågelråd (motsvarande).

[ tillstånden skall anges inom vilken tidsram jakten får bedrivas, inom vilket område jakten får äga rum. att exakta jaktdagar meddelas särskilt för varje år, samt att vid jakten fälld fågel endast får användas till för- brukning i det egna hushållet. Tillstånd bör kunna meddelas för längre tid än ett år."

Statens naturvårdsverk avgav i maj [972 yttrande i ärendet. Vid ytt- randet var fogade yttranden av rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen. Naturhistoriska riksmuseet, skogshögskolan. länsstyrelserna i Stock- holms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands. Kalmar och Blekinge län. Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening.

Praktiskt taget alla av naturvårdsverket anlitade remissinstanser av- styrkte eller ställde sig tveksamma till förslaget om återinförande av viss vårjakt efter sjöfågel. För förslaget uttalade sig rikspolisstyrelsen med hänvisning till vissa ökade möjligheter till övervakning mot olaga jakt. Kustbevakningen. som har hand om den övervägande delen av bevak- ningen inom berörda områden, avstyrkte dock med motiveringen att återinförd vårjakt efter sjöfågel skulle försvåra jaktkontrollen. Natur-

• Sida 32
•  Original

Prop. 1977/78: 37 3

[J

vårdsverket ansåg det internationella samarbetet vara utomordentligt viktigt. Verket ville sålunda hävda att den tid nu definitivt var förbi då enskilda länder beslutade om jakttider på flyttande djurarter utan att ta hänsyn till den internationella situationen. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts av bl. a. remissinstanserna avstyrkte natur— vårdsverket förslaget.

I skrivelse 1972 anhöll Svenska sydkustfiskarenas centralförbund att jakt efter sjöfågel skulle bli lovlig för den bofasta skärgårdsbefolkningen under en trcveckorsperiod på våren. Som skäl för sin anhållan framhöll förbundet att det fanns mer sjöfågel än någonsin. Vidare ansåg förbun- det att friheten att bedriva sjöfågelsjakt var en högst väsentlig trivsel- fråga för de som bor i yttre skärgården och som inte kommer i åtnjutan- de av tätorternas fritidsanläggningar och förströelser av olika slag.

I beslut i november 1972 fann Kungl. Maj:t. med hänsyn till bl. a. Pariskonventionen om fågelskydd. att frågan om vårjakt efter sjöfågel ej borde prövas utan hörande av företrädare för viltvårdsintresset i Dan— mark, Finland och Norge samt övriga berörda länder. Därigenom borde aktuella uppgifter inhämtas om bl. a. bestånden av sjöfågel i olika län- der och om jakttiderna. Kungl. Maj:t uppdrog åt statens naturvårdsverk att verkställa denna utredning samt med eget yttrande inkomma därmed till Kungl. Maj:t.

I skrivelse 1973 föreslog Svenska sydkustfiskarenas centralförbund vidare att personligt tillstånd skulle lämnas i första hand fiskare att be- driva husbehovsjakt efter hanfågel av vigg, ejder och storskrake under tiden 1—20 april. Förbundet fann, att fågelskyddskonventionens artikel 6 inte tillräckligt beaktats. Vidare framhölls åter vårjaktcns trivsclvärde. Enligt förbundet skulle mycket vara vunnet om förmånen av några da- gars vårjakt kunde bidra till att minska avfolkningen i skärgården.

Med skrivelse den 9 november 1973 överlämnade naturvårdsverket yttranden av de centrala jaktförvaltande myndigheterna i Danmark. Fin- land och Norge samt av Internationella fågelskyddsrådet (ICBP), Inter- nationella jaktrådet (CIC) och Internationella sjöfågelforskningsby- rån (IWRB). Såväl ICBP som CIC och IWRB var negativa till ett återinförande av vårjakt i Sverige. [ eget yttrande hänvisade naturvårds- verket till sin skrivelse från maj 1.972 samt framhöll, att det inhämtade materialet stärkte den ståndpunkt verket tidigare intagit. Naturvårds- verket vidhöll därför sitt tidigare avstyrkande beträffande återinförande av viss vårjakt på sjöfågel. Däri inbegreps även den framställning som sist hade ingivits av Svenska sydkustfiskarenas centralförbund.

Genom beslut i mars 1974 lämnade Kungl. Maj:t ansökningarna utan åtgärd. I en motivering till beslutet betonades att vården av fågelbestån- den var en internationell angelägenhet av stor vikt främst från miljö- vårdssynpunkt. Ett uttryck för detta var Pariskonventionen.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1977/78: 37 33

1.6 Riksdagsbehandling under senare år

1.6.1 1965 års riksdag

I en motion till 1965 års riksdag av herr Hedin m. fl. (nr 643) begär- des förlängd vinterjakt och begränsad vårjakt på sjöfågel för skärgårds- befolkningen vid Bottenviken och östersjökusten. Som motiv för fram- ställningen framhölls bl.a. att vårjakten utgör en betydande trivselfråga för skärgårdsborna. Vidare framhöll motionärerna bl. a. följande:

"Den jaktform som alltid rönt det största intresset bland skärgårds- borna är vårjakten, och försök att kompensera den bortfallna vårjakten med en utökad höstjakt har inte uppskattats. För en återinförd vårjakt talar i första hand att det är en betydande trivselfråga för skärgårds- borna. Efter en lång vinter, ibland med partiell isolering, är det ett starkt önskemål att få ägna sig åt några dagars vårjakt. Fågeln är också under denna tid ur kostsynpunkt av god kvalitet. För en återinförd vår- jakt talar också biologiska eller beskattningsmässiga skäl, i synnerhet i fråga om ejder, som är den rikligast förekommande jaktbara fågelarten vid östkusten. Ejderhannen — gudingen —— återvänder söderut redan i slutet av maj och främst under juni och juli, varför den i stort sett inte kan bli föremål för beskattning under höstjakten.

En vårjakt på sjöfågel bör i första hand avse hanfågel av vissa arter. främst ejder, storskrake och vigg, och bör lämpligen förläggas till den tid, när fågeln först kommer till skärgården och innan honorna går upp på land för att förbereda häckning.

För att ernå en ändamålsenlig begränsning av vårjakten synes det vara lämpligt att jakten förbehålles dem som enligt 2 5 3 mom. jaktlagen av länsstyrelserna erhåller personliga tillstånd att jaga säl och sjöfågel å all- mänt vatten samt å holmar, klippor och skär som ej hör till visst hem- man. Tillståndet bör kunna meddelas av resp. länsstyrelse och gälla å de här berörda allmänna omtadena samt, såvida vederbörande ingår i ett auktoriserat sjöfågelvårdsområde. jämväl inom detta. En sådan be- gränsning skulle i stort sett innebära att jakten bedrives dels å öppna havet och enstaka hällar och skär, som ej är lämpade som häcknings- holmar, dels inom områden, som är föremål för organiserad fågelvård och där enligt antagna stadgar viss del av området, som är särskilt läm- pad för häckning, är helt fredad för jakt."

Tredje lagutskottet avgav utlåtande (1965: 28) i vilket vinterjakt efter sjöfågel avstyrktes. Utskottets majoritet fann däremot att en starkt in- skränkt vårjakt längs ostkusten borde kttnna tillåtas. Jakten borde enligt utskottet begränsas till hanfågel av ejder. vigg och storskrake. Endast personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen borde komma i fråga. Utskottet förutsatte vidare att jaktens verkningar på fågellivet skulle följas med uppmärksamhet och att jakten, då omstän- digheterna så påkallade, skulle ytterligare inskränkas eller helt för- bjudas. När det gäller motiveringen för vårjakten efter sjöfågel avvisade ut-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1977/78: 37 34

skottet hänvisningen i motionen till den urgamla jakttraditionen. Vidare anförde utskottet att sjöfågeljakten numera även i huvudsak spelat ut sin roll från försörjningssynpunkt, ehuru jaktbytet åtminstone inom en del områden ansågs kunna ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten var enligt utskottet i stället främst att söka i den möjlighet till omväxling och avkoppling som den bereder sina ut- övare. Utskottet pekade härvid på de förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen levde. Av betydelse ansågs även vara att ett återinförande av vårjakten kunde antas stimulera skärgårdsbornas in- tresse för att på olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden. Jakten syntes också kunna bidra till att kontrollen över efterlevnaden av gällande frid- lysningsbestämmelser förbättrades. Vad särskilt gällde ejderhanarna ta- lade för vårjakt .den omständigheten, att de gick praktiskt taget fria från beskattning därför att de började sträcka mot söder redan i maj sedan parningen skett. Då höstjakten inleddes hade de i huvudsak lämnat ost- kusten. Höstjakten efter ejder avsåg därför nästan uteslutande honor och ungfågel vilket kunde ha till följd en ogynnsam könsfördelning. Även bland vigg och storskrakar syntes hanfågeln vara i majoritet.

Slutligen uttalar utskottsmajoriteten i utlåtandet den meningen att en på antytt sätt begränsad vårjakt ej innebär något väsentligt avsteg från nu gällande principiella förbud och får anses falla inom ramen för un- dantagsbestämmelsen i tredje stycket av artikel 6 i 1950 års konvention om fågelskydd. Hinder mot den förordade licensjakten synes därför ej möta på grund av bestämmelserna i konventionen.

1.6.2 1975 års riksdag

[ en motion (1975: 58) av herr Krönmark m.fl. (m, s, e, fp, vpk) hemställdes att riksdagen skulle uttala sig för begränsad senvinterjakt för yrkesfiskare och andra skärgårdsbor i huvudsaklig överensstämmelse med Svenska jägareförbundets förslag från 1971. I en annan motion (1975: l573) samma år av herrar Nilsson i. Trobro och Komstedt (båda m) hemställdes bl. a. att säsongen för sjöfågeljakt skulle utökas med en kortare period på våren. 1 jordbruksutskottets betänkande (1975/76: 26) anförs bl. a. följande.

”Utskottet finner det inte vara möjligt att utan en närmare undersök- ning, lämpligen genom jordbruksdepartementets försorg, få ett säkert underlag för en bedömning huruvida utvecklingen i populationshänseen- de när det gäller antal. könsfördelning m. m. i fråga om de aktuella få- gelarterna tagit en riktning som kan minska betänkligheterna mot en vårjakt från naturvårds— och viltvårdssynpunkt. Vissa uppgifter tyder otvivelaktigt på att så kan vara fallet. Att förhållandena inom skärgårds- områdena är särpräglade och kan innebära påfrestningar för ifrågava- rande befolkning av såväl ekonomisk som social natur är vidare fullt klart. Av naturliga skäl gäller detta särskilt i fråga om den befolkning som är bosatt på öar utan fast landförbindelse. Från regeringens sida har också förutskickats att en proposition med förslag till statliga stöd-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1977/78: 37 35

åtgärder inom skärgårdsområden inom kort kommer att föreläggas riks- dagen. Huruvida förhållandena nu är av den art att de kan motivera ett avsteg från huvudlinjen i gällande fågelskyddskonvention kan givetvis diskuteras. Som tidigare nämnts fann tredje lagutskottets majoritet år 1965 att en på visst sätt starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten fick an- ses falla inom ramen för berörd ttndantagsbestämmclse i konventionen. Även om "Kungl. Maj:t förra våren inte fann sig kunna mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt .fågelskyddskonventionen villfara framställ- ningar i frågan. kan självfallet nya omständigheter ha tillkommit som talar för en annan lösning. Utvecklingen går här som på andra områden fort. Utskottet vill exempelvis erinra om att, som också i annat samman- hang framförts, ett förslag till en ny internationell konvention rörande bl.a. fågelskydd f. n. är under utarbetande på initiativ av Förbunds- republiken Tyskland.

Enligt utskottets mening bör en närmare undersökning av den aktu- ella situationen på området kunna verksamt bidra till att skapa bättre underlag för ett beslut i förevarande fråga. Mot bakgrund av det bety- dande intresse som uppenbarligen föreligger för sådan vårjakt efter sjö- fågel. varom nu är fråga. vill utskottet för sin del förorda att regeringen skyndsamt låter utreda de möjliga formerna för en sådan jakt, förslags- vis under en försöksperiod av fem år. Som bl. a. framgår av de motioner som här behandlas är det uppenbart att vårjakt efter sjöfågel under alla förhållanden måste bli av förhållandevis begränsad omfattning, såväl i vad avser områdena för jakten som när det gäller personkretsen. Om en jakt skall komma i fråga, bör den givetvis utformas på ett sätt. som inte innebär några risker för utarmning av fågellivet eller eljest medför några större olägenheter från naturvårdssynpunkt. De internationella aspekter— na på problemet. inte minst de internordiska. måste självfallet beaktas i sammanhanget. Resultatet av en översyn torde lämpligen böra under- ställas riksdagen för yttrande."

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

l.7 Utredning av statens naturvårdsverk m. m.

Med anledning av riksdagens beslut gav regeringen i mars l976 statens naturvårdsverk i uppdrag att ”undersöka de möjliga formerna för att anordna vårjakt efter sjöfågel i enlighet med vad som anförts i jord- bruksutskottets betänkande 1975/76: 26".

Naturvårdsverket avgav yttrande i januari 1977. Verket har inhämtat yttrande från Internationella sjöfågelforskningsbyrån (IWRB), land- brugsministerict i Danmark, lantbruksministeriet i Finland, direktoratet for vilt och ferskvannsfisk i Norge samt Ålands landskapsstyrelse. Sva- ret på skrivelsen till lantbruksministeriet i Finland har avgetts av det finska vilt— och fiskeriforskningsinstitutet.

I sitt yttrande framhåller naturvårdsverket bl. a. följande.

"Om någon form av vårjakt på sjöfågel återinförs kommer Sverige säkerligen att få svårigheter att ratificera de nu planerade konventio- nerna då dessa kommer till stånd, vilket är mycket sannolikt att döma av det intresse som ett stort antal stater visat vid de nämnda mötena.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1977/78: 37 36

Mot bakgrund av hittillsvarande utveckling kommer konventionerna säkerligen inte att innehålla motsvarande vårjaktsundantag som "Paris- konventionen. Det är också uppenbart att, om Sverige inte skulle an- sluta sig till konventionerna, torde detta komma att väcka avsevärd internationell uppmärksamhet, bl. a. mot bakgrund av det tidigare åbe- ropade uttalande som gjorts av Europarådet och som Sverige också anslutit sig till. Överhuvudtaget skulle en sådan underlåtenhet interna- tionellt skada Sveriges anseende som en från naturvårdssynpunkt pro- gressiv stat.

Vid en bedömning av möjliga former för vårjakt måste hänsyn, för- utom till det internationella samarbetet, givetvis också tas till de bc- rörda sjöfågelstammarnas status och utveckling. De arter som av de organisationer som begärt vårjakt i Sverige angivits som lämpliga här— för är hanfågel av ejder, vigg och storskrake. Verket har för fullgörande av sitt uppdrag inhämtat vissa uppgifter om beståndsstorlek resp. be- ståndsutveckling av dessa arter. Som framgår av yttrandet från IWRB har det dock visat sig svårt att få fram uppgifter om populationsutveck- lingen. Det är dock klart att alla tre arterna, särskilt ejdern, ökar i nord- västra Europa.

Vad beträffar ejdern kan konstateras att Sverige har en stark stam av denna sjöfågelart. Det är därför inte troligt att ejdern på kort sikt skulle påverkas negativt rent nationellt om en begränsad vårjakt in- fördes. Som framgår av IWRB:s yttrande kan dock en sådan åtgärd medföra sådana konsekvenser på det internationella planet att bl.a. ejdern ändock påverkas negativt, biologisk-t sett. Att då åter nå en bättring genom svenskt agerande torde ej vara så lätt.

När det gäller viggen och storskraken råder i stort sett ett likartat förhållande. Det bör dock nämnas att hanfågel av dessa arter har ett annat beteende än hanfågel av ejder genom att de inte uppvisar samma polygama beteenden som ejderhanen. Till skillnad mot ejdern sker också skrakens och viggens parbildning på vinterplatserna och ej inom häckningsområdena. Det kan därför vad beträffar dessa arter vara något mera diskutabelt om en eventuell vårjakt skulle vara utan verkan. bio- logiskt sett.

För framför allt storskrakens del tillkommer också ett annat problem. I tidigare yttrande i vårjaktsfrågan har naturvårdsverket anfört att när berörda fåglar anländer till svenska vatten på våren har de förhållande- vis höga halter av kvicksilver, DDT och PCB. För att ytterligare be- lysa denna fråga har naturvårdsverket uppdragit åt naturhistoriska riks- museet att genomföra en undersökning om halterna av klorerade kol- väten och kvicksilver i sjöfågel under vårsträcket längs den svenska ostkusten. Rapporten1 över undersökningen är färdigställd och bifogas.

Undersökningsresultaten bygger emellertid på ett litet material. De uppgifter, som redovisas i rapporten, får därför inte föranleda alltför långt gående slutsatser om miljögiftssituationen på våren för berörda arter. Undersökningen visar att halterna av undersökta substanser är avsevärt högre i de två fiskkonsumerande arterna småskrake och stor- skrake, jämfört med de andra undersökta, evertebratätande arterna ejder, vigg och alfågel.

Huruvida det kan sägas att skrakar fällda på våren är lämpliga som människoföda eller ej kan inte bedömas enbart med utgångspunkt från denna undersökning. Från livsmedelsverket har emellertid vid direkt- kontakt förklarats att man alldeles avgjort har ett intresse för frågan.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1977/78: 37 37

Naturvårdsverket strävar därför efter att i år utvidga undersökningen och om möjligt låta den avse också fågel fälld under hösten. Med hänsyn till vad som nu sagts torde det dock vara olämpligt att återinföra vårjakt på storskrake, innan frågan om dess lämplighet som människo- föda utretts närmare.

Sammanfattningsvis kan konstateras att enligt naturvårdsverkets upp- fattning. några möjligheter att återinföra vårjakt på sjöfågel inte längre finns, om Sverige alltjämt i full utsträckning skall kunna ansluta sig till det europeiska samarbetet inom sjöfågelvården och dessutom vara ett föregångsland i detta avseende liksom inom andra delar av den inter- nationella miljövärden.

Mot bakgrund av det åberopade materialet anser sig naturvårdsverket således —— med hänsyn till de intressen verket har att bevaka — inte kunna ange någon möjlig form för att anordna vårjakt efter sjöfågel.

Naturvårdsverket hemställer därför att bli befriat från ifrågavarande uppdrag. Om så sker kommer verket ändock att föranstalta om de yt- terligare undersökningar — omnämnda i verkets skrivelse 1976-12-17 — som behövs för att få en säkrare bild av bioeidsituationen hos sjöfågel under olika tider på året.”

I. anledning av naturvårdsverkets yttrande framhåller Svenska jägare- förbundet i skrivelse den 2 februari 1977 följande.

”När man i internationella sammanhang talar om jakttider för viss eller vissa arter avses allmänna jakttider (open seasons. Jagdzeiten) dvs. sådana jakttider som möjliggör för en var jaktberättigad att inom tids- mässigt och geografiskt bunden ram och under hänsynstagande till övriga författningar jaga eller fånga arten i fråga. Som exempel härpå kan anföras stadgandena i 2 & jakttidsförordningen. Internationellt av- ser man med jakt och jakttider alltså inte de möjligheter myndigheterna i alla stater alltid har att i särskild ordning med hänsyn till lokala för- hållanden meddela personliga licenser för viss begränsad jakt eller fångst. Ett system med personliga licenser förbehållen viss befolknings- kategori på sätt föreslagits av Svenska jägareförbundet kan alltså inte ses som ett införande av någon allmän jakttid (open season). Åtgärden måste ses och framför allt presenteras. inte minst internationellt, för vad den är och inget annat.

Med dessa utgångspunkter är det svårt att förstå varför Sverige skulle få svårigheter att ratificera framtida konventioner på faunaskyddets område, om den föreslagna licensierade jakten efter hanfågel av vissa sjöfågelarter infördes. [ sammanhanget kan förbundet inte underlåta notera, att det internationella omdömet av en stats progressivitet i na- turvårdsfrågor knappast kan grundas enbart på dess villighet att under- teckna internationella konventioner. I varje fall torde en sådan värdering från svensk sida väcka förundran utanför landets gränser.

Förbundet har stor förståelse för och arbetar intensivt för att för- bättra det internationella fågelskyddet men de enskilda frågorna får varken tillmätas för liten eller för stor betydelse i det totala samman— hanget. Enskilda stater måste alltid ha rätt att under sitt internationella ansvar för de migratoriska arterna medge de möjligheter till beskattning som ligger väl inom respektive arts biologiska ramar.

Beträffande de livsmedelshygieniska aspekter som naturvårdsverket antyder vill förbundet endast hänvisa till situationen beträffande fisk från s.k. svartlistade vatten. Saluförbud kan införas för vissa arter

• Sida 38
•  Original

Prop. 1977/78: 37 38

fångade i dylika vatten men den enskilde torde endast kunna upplysas om de eventuella risker konsumtion av aktuella arter kan medföra. ] förbundets förslag till senvinterjakt finnes intaget att jakten endast får avse fågel för förbrukning i eget hushåll, varför saluhållande av fågel fälld under denna tid ej kommer i fråga.

Förbundet vill avslutningsvis understryka att naturvårdsverket finner, att stammarna av de ifrågavarande arterna är starka. Några avgörande hinder av biologisk eller populationsdynamisk art för en beskattning av så begränsad omfattning, varom här skulle bli fråga. anföres heller inte.”

1.8 Jakt- och viltvårdsberedningen

Under hänvisning till det ovan redovisade riksdagsbeslutet har åt beredningen uppdragits att komplettera naturvårdsverkets utredning genom undersökning av de möjliga formerna för vårjakt efter sjöfågel.

2. Sjöfåglarna 2.1 Skärgårdsfaunans sammansättning

Östersjön är ett bräckt vatten med en fågelfauna sammansatt av arter såväl från sötvatten som marina miljöer. Den stora variationen i fråga om topografi, bottenbeskaffenhet och strändernas utseende bidrar till att skapa ekologiska förutsättningar för en artrik fågel- fauna.

Det är som häckningsområde Östersjön och i synnerhet skärgårdar- na har sin största betydelse för sjöfågeln. Antalet andfågelarter som årligen häckar i de svenska östersjöskärgårdarna är sjutton, vartill kommer några som finns mycket lokalt eller häckar tillfälligt. De flesta skärgårdsområden i ytter- och mellanskärgårdcn har åtminstone tio häckande andfågelarter. Allmänt förekommande vadare. måsfåglar och alkfåglar är tillsammans sexton, vartill kommer ytterligare lika många med sporadisk eller lokal förekomst. Till skärgårdens vatten- beroende fåglar räknas också några representanter för familjerna dop- pingar, rallar och rovfåglar.

Östersjön fungerar också som övervintringsområde för en del and— fåglar, alkor och måsfåglar. Såväl vår som höst sträcker en lång rad arter bl. a. arktiska förbi eller rastar längre eller kortare tid.

Den lägre faunan (maskar, musslor, kräftdjur etc.") i Östersjön är artfattig, men detta kompenseras av att vissa arter, främst blåmusslan och märlorna. finns i stor mängd och av skärgårdarnas vidsträckta grundområden som gör födan åtkomlig. Öarna ger dessutom en i det närmaste obegränsad tillgång på häckningsplatser. Förutsättningar finns därmed för individrika bestånd av vissa fågelarter. Dykänderna

• Sida 39
•  Original

Prop. 1977/78: 37 39

(dit ejder, storskrake och vigg hör) är nästan alltid den dominerande gruppen bland kustfåglarna i skärgården. 1 t. ex. Stockholms skärgård utgör de nästan 2/3 av samtliga häckande par. Även om de i inner- skärgårdarna är relativt sett mindre dominerande är de likväl den tal— rikaste fågelgruppen. ] stora delar av ostkustskärgården utgöres mer än hälften av alla häckande kustfåglar av ejdrar — en dominans för en enda art som förekommer mycket sällan i fågelsamhällen.

2.2. Skärgårdsfåglarnas häckningstid

Ett utmärkande drag för fågelfaunan i Östersjöns skärgårdar är att häckningen infaller vid mycket olika tidpunkter för de olika arterna. Äggläggningen hos havsörn börjar redan i mars och hos grågås i slutet av månaden, medan svärtan i allmänhet kommer i gång först omkring månadsskiftet maj—juni. Från tidigaste islossning fram till midsommar finns således fågelarter som befinner sig i de inledande faserna av häckningen. Hela tiden från senvåren till högsommarens slut kläcks kullar. Svärthonor som tvingats lägga om kan gå i sjön med nykläckta ungar i slutet av augusti. När det gäller planering av markanvänd- ningen i skärgården krävs därför speciella hänsyn till fågellivet.

2.3. Skärgårdsfåglarnas fördelning

Förhållandevis många av skärgårdens vattenfågelarter har en ut- bredning som sträcker sig från de av havet hårdast påverkade ytter- skärgårdarna till de inre delarna av innerskärgården med dess insjö- liknande karaktär. Ungefär hälften av arterna har en utbredning som uppvisar en tydlig zonering. De förekommer bara i de yttre delarna av skärgården eller har från insjöarna koloniserat skärgårdens inre vat- tenområden. Förändringar i denna bild fortgår ständigt till följd av bl. a. ändrade miljöförhållanden inom skärgården. Sålunda har ejdern under de senaste 20 åren avsevärt vidgat sin häckningsareal inåt. me- dan svärtans förekomst förskjutits utåt. Skillnaderna i faunans sam- mansättning i nord-sydlig riktning inom ostkustskärgårdarna är däremot av avsevärt mindre omfattning.

[ fråga om sjöfågelarternas fördelning inom olika zoner eller skär- gårdar, dvs. deras val av boplats och uppehållsort i detalj, föreligger betydande skillnader mellan olika arter. Några är jämnt fördelade och kan finnas på flertalet eller på alla öar. Detta gäller t.ex. för ejdern i ytterskärgården och delar av mellanskärgården. De kolonihäckande arterna (de flesta måsfåglar samt alkor) är starkt koncentrerade till något eller några få skär i en skärgård och saknas oftast helt på andra öar. I allmänhet har dessa arter mera utpräglade krav på boplatsens läge och utseende. Kolonierna ligger på de öar som bäst motsvarar

• Sida 40
•  Original

Prop. 1977/78: 37 40

resp. arters boplatskrav och som samtidigt visat sig vara de som i minst utsträckning utsätts för störningar. Till måsfågelsamhällena an- sluter sig flera andra arter, t. ex. vigg och roskarl.

Fördelningsmönstret kan skifta i hög grad från skärgårdens yttre zon till den inre zonen och från örika till öfattiga kuster. Ju längre in mot fastlandet man kommer, desto mer begränsad blir tillgången på lämpliga häckningsskär och desto mer koncentrerade blir fåglarna till de som finns. Förhållandet är detsamma utefter öfattiga kuster. En- staka skär kan i dessa områden ha mycket stor betydelse för fågel— faunan.

2.4. Allmänna drag i dykändernas biologi

Samtliga de tre arter — ejder, storskrak-e och vigg — som föresla- gits omfattas av begränsad vårjakt tillhör gruppen dykänder inom familjen andfåglar. Såväl vuxna dykänder som deras ungar håller mest till på öppet vatten utefter steniga eller bergiga stränder. De hämtar sin föda från bottnen genom att dyka.

[ det följande koncentreras framställningen till de drag i dykänder- nas biologi som är av särskilt intresse för bedömningen av jakt under varen.

2.4.1. Årscykel

Dykänderna i våra skärgårdar är flyttfåglar. De anländer till skär- gården kort efter islossningen för att genomföra häckningen där. Ho- norna och årets ungfåglar börjar höstflyttningen under sensommaren, men de stora skarorna drar söderut först i september—november. Ha- narna hos flertalet dykänder avviker markant i flyttningsvanor genom att påbörja utflyttningen redan i juni (se avsnitten för respektive art). Övervintringsområdena för de för vårjakt aktuella arterna ligger i nordsjöområdet och i sydskandinaviska vatten. Sträcket sker utan längre uppehåll på rastlokaler. Hos vissa arter är sträckct starkt kon- centrerat till kustlinjen, medan det hos andra går såväl över land som vatten. Sträck förekommer både på dagen och på natten, men enskilda arter är övervägande natt- eller dagsträckare.

2.4.2. Parbildning

Dykänder är monogama, dvs. en hane och en hona håller samman. Enstaka fall av polygami är dock kända hos ejder och vigg och hos storskrake förekommer polygami möjligen något oftare. Parbandet bryts när honan börjar ruva. Den allmänna uppfattningen i dag är att paret hos dykänder håller samman endast en häckningssäsong till skillnad från förhållandet hos gäss och svanar där bandet är flerårigt eller livslångt (beträffande ejder se vidare nedan). Från och med ruv-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1977/78: 37 41

ningen lever könen skilda åt en tid. Hanen företar ofta en längre för- flyttning till en rttggningslokal där han genomför fjäderbytet tillsam- mans med ett stort antal andra hanar, medan honan efter avslutad häckning ofta ruggar nära häckningsplatsen. Höstflyttningen kommer därigenom i många fall att anträdas från olika utgångspunkter för hane och hona. Först under höstflyttningen eller i vinterkvarteren återförenas könen och paret kan teoretiskt mötas.

Hos åtminstone ejder finns belägg för att ett och samma .par kan hål- la ihop under flera säsonger. Resultaten har dock erhållits vid studier av ett icke flyttande bestånd i England. Med de förutsättningar som be- skrivits ovan måste möjligheterna till flerårig parbildning hos flyttande andbestånd bedömas vara synnerligen små, ehuru man ej kan utesluta att den förekommer.

Parbildning hos änder är en komplicerad process som i allmänhet tar lång tid. Bildandet av par sker i stor utsträckning .i vinterkvarteret och fåglarna är således i allmänhet parade när de anländer till häck- ningsområdet på våren. Resultat föreligger som antyder att äldre fåglar bildar par tidigare på säsongen än yngre och att yngre fåglar därigenom oftare anländer oparade till häckningsområdet. Hos storskrake och några andra dykänder tenderar könen att övervintra delvis åtskilda. När parbildning hos dessa arter äger rum vet man f.n. inte. De "par- ningsceremonier" som äger rum hela tiden fram till ruvningens igång- sättande har uppenbarligen funktionen att tjäna som en bekräftelse på och förstärkning av parbandet.

Trots den normalt långa tiden för etablerande av parband är det åt- minstone hos gräsanden känt att omparning kan ske under säsongen. Har honan förlorat sin kull under ruvningen och hennes förste hane lämnat trakten kan hon bilda par med en annan, kvarvarande, hane och ett nytt häckningsförsök inledas. H-ur ofta detta förekommer och om det är giltigt även för dykänder är ej känt.

2.4.3. Parets funktion

Hanarna tar ingen del i skötseln eller försvaret av bo och ungar. En viktig funktion i parbildningen synes däremot vara att hanen skyd- dar honan från störningar från andra individer (bl.a. uppvaktning av främmande hanar) och därmed ger honan tillfälle att äta ostörd. För att producera äggen och ha krafter kvar för att genomföra ruvning och ungvårdnad effektivt krävs att hon startar häckningen i god kondi- tion och lägger upp ett fettförråd. Det senare gäller speciellt för ejdern. Att ha parbildningen förlagd till senhöst eller vinter innebär rimligen fördelar genom att honans tid under våren. då näringstillgången ofta är som lägst. i hög grad reserveras för näringssök.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1977578: 37 42

2.4.4 Parning Parning (= kopulation) kan hos änder förekomma flera månader före äggläggning. Hos vilda andfåglar är det därför svårt att .fastställa, när kopulation som leder till befruktning inträffar och hur länge sper- mierna är livskraftiga i äggledaren. Hos tamankan uppges spermierna kunna vara funktionsdugliga i tre veckor. Rent fysiologiskt synes det således vara möjligt för en hona som förlorat sin hane kort före ägg- läggningen att producera befruktade ägg. Den psykiska störningen av en partnerförlust kan dock antas vara så svår att den leder till att häckningen i många fall ej fullföljs. För en korrekt bedömning av denna fråga föreligger ett behov av direkta studier.

2.4.5. Könskt'ot

Hos de flesta dykänder förekommer ett visst hanöverskott i be- stånden. Ehuru mera omfattande registreringar av könskvoten saknas från den tid då fåglarna befinner sig på häckningsp'latsen, men ännu ej börjat värpa, förefaller det som om ett måttligt hanöverskott skulle finnas på många håll i skärgårdarna både hos storskrake och vigg. Hos ejdern synes hattar och honor vara ungefär lika många. Könskvoten varierar betydligt regionalt och lokalt. Andelen oparadc hanar ökar mot periferin av en arts utbredningsområde och vidare tenderar de att koncentreras till vissa delar av skärgårdarna.

2.4.6. Ålder för könsmognad

Kunskaperna om när dykänderna uppnår könsmognad är ännu be- gränsade. De flesta ejdcrhanar häckar första gången vid tre års ålder medan åtminstone en del honor gör det redan som tvååriga. Storskraken blir fortplantningsduglig vid två års ålder enligt vissa litteraturuppgifter — enligt andra först vid tre års ålder, och Viggen vanligen vid ett års ålder men en del som tvååringar. lcke könsmogna fåglar anländer till häckningsområdena sent på våren eller översomrar i vinterkvarteret.

2.4.7. Hemortstrolzer och boplatsval

Hos änderna är honan i allmänhet mycket starkt hemortstrogen, dvs. hon återvänder till fjolårets häckningsplats för att häcka och ofta sker detta på samma skär och i samma läge som året innan. När de unga honorna häckar för första gången söker de i stor utsträckning upp den plats där de vuxit upp. Att återvända till platsen för en framgångsrik häckning har ett betydande överlevnadsvärde både för honan och hennes k-ull. Om en hona får sin kttll rövad eller tvingas överge den under läggning eller ruvning byter hon däremot ofta till annan häck- ningsplats vid nästa försök.

Andparet uppehåller sig vid den utsedda 'häckningsplatsen en tid innan det skrider till häckning. Detta beteende kan ses som en testning

• Sida 43
•  Original

Prop. l977,.-="78: 37 43

av platsens lämplighet för häckning. Om det visar sig att platsen är utsatt för återkommande besök av rovdjur eller störningar kan paret flytta till en annan plats eller inställa häckningen. Även under värp- ningstiden har fåglarna mycket stark benägenhet att vid störning överge kull och häckningsplats.

2.5. Ejdern

2.5.7. U lseende

Hanens utseende är omisskännligt och några identifieringsproblem kommer ej att uppstå vid vettjakt under våren. Vid sträckskytte kan det vara svårt att skilja ut hanar av andra stora och vita änder. kanske speciellt den i Östersjön ytterst sällsynt förekommande praktejdern. Vikten hos hanen uppgår till 2—2.5 kg.

2 .5.2 Vårsträck

Ostkustskärgårdarnas ejdrar sträcker under våren från övervintrings- områdena i Danmark utefter Blekinges östra kust i huvudsak genom Kalmarsund och upp utefter ytterskärgårdarna eller ett stycke ut till havs. Även de finska ejdrarna tar delvis samma väg. Uppsökandet av liäckningsplatsen synes ske dels genom insträck från söder. dels genom att paren via de yttre skärgårdarna drar sig inåt. Tidpunkten för vår- sträcket är i hög grad beroende av temperatur-. is- och vindförhållan- den. Undantagsvis kan sträcket kulminera redan i slutet av mars. men andra är först i andra hälften av april. Mot slutet av vårsträcket ingår en del icke könsmogna ett- och tvååringar. Sträcket sker till stor del under dagen. Ejdrarna flyttar i flockar om något tiotal—några hundra individer. Sträcket går i motvind mycket lågt över vattnet och i med- vind på några tiotal meters höjd.

2.5.3 Hiickningsslarl Normalt uppehåller sig ejderparet 1—3 veckor i skärgården innan värpningen börjar. Vid mycket sen islossning kan äggläggningen börja mycket snart efter ankomsten till häckningsplatserna inne i skärgårdar— na. Tidpunkt för första värpning hos ejder i Stockholms skärgård har under åren 1970—77 varierat mellan 10—28 april — i Blekinge ligger häckningstiden ca 5 dagar tidigare och i norra Upplands skärgårdar uppskattningsvis någon vecka senare. Av allt att döma skrider ejdern nuförtiden till häckning något tidigare än förr. Orsakerna till denna framflyttning av häckningstiden är ej klarlagda.

2.5.4 Boplatskrav Ejdern häckar nästan alltid på öar. men har inga utpräglade ford— ringar på öns utseende. ] ytter- och mellanskärgården finns idag häc-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1977/78: 37 44

kande ejdrar på nästan varje ö. Botätheten är i många skärgårdar störst på öar med en areal av 0,5—3 hektar. Längre in i skärgårdarna före- dras mindre öar. Låga, för sjöhävning exponerade skär, som ibland över- spolas saknar i allmänhet häckande ejdrar. Likaså lär sig ejdrarna efterhand vilka öar som är utsatta för fyrfota rovdjur. Om häcknings- förhållandena på en eller annan ö av någon anledning skulle försämras eller förstöras påverkas inte ejderbeståndet i en skärgård nämnvärt, utan ejdrarna flyttar över till närliggande öar. I öfattiga skärgårdar med begränsad tillgång på lämpliga öar kan däremot sådana miljöföränd- ringar få återverkningar på beståndets storlek.

2.5.5. Äggläggning, ruvning och kläckning

Under äggläggningstiden tillbringar honan endast kort tid i boet och förenar sig med hanen så fort hon återvänt till vattnet. Parbandet bryts när ruvningen börjar. Honan lämnar då boet endast efter skymningen. Hanarna blir emellertid kvar intill häckningslokalen ytterligare en tid och kan om honan förlorar sin första äggkull para sig med henne på nytt. Äggen kläcks efter 26—28 dygns ruvning. Tidpunkten för första observation av ungkull. i Stockholms skärgård varierade åren 1970—77 mellan 6—28 maj — i genomsnitt torde den inträffa 15—20 maj.

2.5.6. Hanarna efter häckningen

När honan kommit igång med ruvningen har hanen fullgjort sin del i häckningsbestyren. Under två—tre veckor efter denna tidpunkt ligger han ännu kvar vid sin ö. Enligt vissa förslag skulle en begränsad vårjakt på hanar kunna förläggas till denna tid (se avsnitt 3.5 ). Hanarna flockas sedan kring småskär och grynnor i fjärdarna och flyger därefter i små- flockar ut till yttersta havsbandet där de samlas i grupper på hundra- tals—tusentals fåglar på traditionella platser. Här är hanarna mycket skygga och i stort sett oåtkomliga för jakt. Från dessa ansamlings- platser företar flertalet hanar ett sydgående ruggningssträck i juni och början av juli till ruggningskvarter i danska farvatten. medan en mind- re del genomför ruggningen i anslutning till grundområden i eller utan- för ytterskärgårdarna. Hanarna kommer därigenom att utgöra endast en mindre del av det egentliga höststräcket.

2. 5 . 7 Bestånders star/ek

Östersjöns ejderbestånd uppgår enligt översiktliga taxeringar till ca 300 000 häckande par eller troligen något fler, Exakta uppgifter om fåg- larnas fördelning på olika områden föreligger ej, men inventeringar i häckningsområdena antyder att inemot "150 000 par häckar i skärgårdar- na från Blekinge i söder till Uppland i norr. Tätheten ligger i Stockholms skärgård i genomsnitt på 20—40 par/km'—' (land och vatten) och översti-

• Sida 45
•  Original

Prop. 19775'78: 37 45

ger undantagsvis 200 par/km!. Som tidigare framhållits är detta en för andfåglar mycket hög täthet.

Ostkustens ejderbestånd minskade kraftigt i slutet av 1930-talet och framför allt under och strax efter andra världskriget främst till följd av hård beskattning. Under 1950- och 1960-talen ökade bestandet snabbt och ökningen har av allt att döma fortsatt under 1970-talet. I samband med ökningen har ejdern utvidgat sitt häckningsområde i innerskärgår- den och utefter Blekinges och Ölands kuster. Beståndet i Stockholms skärgård är idag 3—4 gånger större än i slutet av 1930-talet. En bety- dande del av ökningen ligger på mellan- och innerskärgårdarna. Förhål- landena torde vara likartade i övriga ostkustskärgårdar.

2.5.8. Årlig produktion

Skärgårdsbeståndets produktion av ungar har varit föremål för studier i Blekinge, Stockholms skärgård samt i flera finländska skärgårdar. Mycket stora årliga variationer i produktionen har därvid konstaterats. Vissa år kan den överstiga 2 flygfärdiga ungar per kull. medan den andra år kan ligga på 0.1—0.2 ungar. Även lokalt förekommer stora skillnader i föryngringsresultat under ett och samma år. .! fyra olikartade områden i Stockholms skärgård blev under åren 1970—1976 i medeltal 0.9 ungar flygfärdiga per häckande par. Med ett bestånd på "300000 häckande par skulle detta ge ett årligt tillskott av 270000 flygfärdiga ungar. Resul- tat från Finland och Blekinge tyder på något lägre produktion där. Den genomsnittliga produktionen i Östersjön torde dock överstiga 200 000 flygfärdiga ungar per år.

2.5.9 Avskjutning och övrig nmrmlilcl Östersjöns ejderbestånd beskattas genom jakt i Finland. Sverige och Danmark. Avskjutningen i Finland uppgår till ca 6001). i Sverige (inom Östersjön) till. 15000. '1 Danmark skjuts årligen i medeltal ca 140000 ejdrar. Avskjutningens storlek på Åland är ej känd. En del av jakten i Danmark avser ejdrar från bestånd häckande i södra och västra Sverige, Danmark och Sydnorge. Deras andel i det danska jaktbytet är ej när- mare känd, men bör uppgå till några tiotusental. Beskattningen av det ejderbestand som häckar i den egentliga Östersjön kan något grovt an- slås till 120—160 000 fåglar/år.

Jaktbytets könssammansättning är av betydelse för bedömning av en _ eventuell vårjakt. Av könsmogna fåglar som skjuts utefter svenska ost— kusten (enbart höstjakt) är ca 40 % hanar och 60 % honor. I Danmark som har den största avskjutningen är 55—60 % hanar och 40—45 % honor. "Den åländska jakten avser enbart hanar. Något underlag för be- dömning av det finländska jaktbytcts könssammansättning finns ej till- gängligt i skrivande stund. En sammanvägning av könens andel i bytet och aVskjutningens storlek i olika länder visar entydigt att könsmogna

• Sida 46
•  Original

Prop. 1977/78: 37 46

hanar beskattas hårdare än honor. Bland oljedödade fåglar från Dan- mark utgör hanarna 62 % av alla gamla ejdrar. 1 det danska jaktbytet finns bland ungfåglar en svag dominans för hanar, medan unga honor förekom något oftare bland oljeskadade. Med nuvarande jaktformer finns ingen anledning att anta att hanöverskott skulle kunna uppkom- ma till följd av jakt. Övriga mortalitetsfaktorer under häckningstiden drabbar honorna i större utsträckning än hanarna.

Oljeskador drabbar nästan årligen ejderbeståndet speciellt under över- vintringen i Danmark. Något tiotusental ejdrar beräknas dö årligen till följd av sådana skador. Omfattande parasitangrepp orsakar vissa år hög dödlighet även hos vuxen fågel. Enligt vissa forskare har parasitangrep- pen ökat i frekvens under senare årtionden, då beståndets täthet ökat. Andra mortalitetsorsaker är predation och död i fiskeredskap. Det om- fattande materialet av återfynd från ringmärkta ejdrar skulle kunna ge ett ungefärligt begrepp om olika mortalitetsfaktorers roll. men någon bearbetning har ej gjorts i sen tid.

2.6. Storskraken 2.6.1 Utseende

Hanen är stor och vit och kan knappast förväxlas med andra änder vid vettjakt. Vikten uppgår till 15—20 kg.

2.6.2. Vårsträck

Sträcker såväl över inlandet som utefter kusterna. Något koncentre- rat dagsträck noteras i allmänhet ej längs svenska ostkusten. Möjligt är att en del av sträcket äger rum Linder natten. Storskraken infinner sig i skärgården i slutet av mars ofta någon tid före ejdern.

2.6.3. Hifckningsstart

Äggläggningen inleds i början eller mitten av april. Storskraken läg- ger 9—12 ägg med ca 2 dygns intervall, vilket gör att värpningen tar ca 3 veckor i anspråk mot endast 4 dagar för ejdern. Detta förhållan- de gör det svårt att finna en tidpunkt för en samtidig sen vårjakt (efter äggläggningens slut) på ejder och storskrake. Kläckningen sker efter "32 dygns ruvning och de första storskrakkullarna brukar komma fram 10—14 dagar efter ejderns ungar. Häckningstiden tycks variera myc- ket från par till par, vilket ytterligare försvårar ett preciserandc av lämplig tid-punkt för en sen vårjakt.

2.6.4. Boplatskrav

Storskraken är hålbyggare. Honan lägger äggen i ihåliga träd. i upp— satta holkar, under stenar. i husgrunder. täta buskar etc. Genom upp- sättning av holkar kan det lokala beståndet fås att tillväxa mycket

• Sida 47
•  Original

Pmp. 1977/78: 37 47

starkt. Holkuppsätlning är traditionellt en del av sjöfågelvården i skär- gårdarna.

2.(>'.5 Hunurtm efter häckningen

Hanarna överger honan en tid efter ruvningcns start och söker sig till ruggningslokaler. En del ruggar — enstaka eller i småfloekar — i ytterskärgårdarna. men större ruggningskoncentrationer är ej kända från Sverige. Nyligen har däremot en stor ruggningsplats för hanar upptäckts i norra Norge och med hänsyn till att de utsträckande ha- narna i skärgården ofta flyger mot norr är det troligt att åtminstone en del av skärgårdarnas storskrakhanar söker sig till norska vatten. Hanar uppträder åter talrikt i svenska insjöar under senhösten.

2.6.6. Beståndets storlek

Med utgångspunkt från tillförlitliga inventeringar i Stockholms skär- gård kan man uppskatta storskrakbeståndet i de svenska ostkustskär- gårdarna till 6—9 000 häckande par. Beståndet är idag klart större än på 1930-talet. Beståndsutvecklingen under senare år är ej följd genom inventeringar.

2.6.7. Årlig produktion. (ti-'skjtttning och övrig mortalitet

Någon beräkning av produktionens storlek i relation till mortaliteten är föga meningsfull så länge vi ej känner de i andra kustområden och i insjöarna häckande populationernas storlek och produktivitet. Av- skjutningen i ostkustlänen (inkl. deras fastlandsdelar) är ca 2300 och i Danmark 4 600—6 300 fåglar per år. 1 Sverige utgörs 10—20 % av de gamla fåglarna i jaktbytet av hanar. ] Danmark var motsvarande siffra 72 (( I Finland och på Åland skjuts huvudsakligen hanar. Honöverskottct i det svenska jaktbytet kompenseras troligen mer än väl av hanöverskottet i övriga länder. Liksom hos övriga dykänder är mortalitcten under häckningstid högre hos honorna än hos hanarna. Som tidigare omtalats finns ett måttligt hanöverskott i storskrakbc- stånden.

2.7. Viggen

2.7.l Utseende

Hanen är svart med rent vita sidor och vit buk. Honan är svartbrun med ljus buk. Viggen är den enda av de tre för vårjakt föreslagna ar- terna som kan orsaka identifieringsproblem. Könen kan under dåliga ljusförhållanden vara svåra att särskilja. men framför allt föreligger betydande svårigheter att skilja vigg från bergand. Den sistnämnda arten liknar mycket Viggen i utseende och vanor och häckar med någ-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1977/78: 37 48

ra hundra par utefter ostkusten löpare från utbredningsområdet i norr. Ostkustpopulationen har un- der senare tid minskat i antal. Bergänderna har dock anlänt till skär- gården i litet antal vid tidpunkten för en tidig vårjakt, men i full ut- sträckning i maj. Ytterligare några artcr änder bl. a. bläsand och knipa kan befaras bli förväxlade med vigg under sämre ljusförhållanden. Riskerna för förväxling är avsevärt mindre vid vettjakt från skåre än vid flyktskytte från båtlinjc. Vigghanarna väger (),7—1,0 kg.

en förekomst som är en sydlig ut-

2.7.2. Vårsrräck

Under isfattiga vintrar övervintrar stora mängder viggar i ostkust- skärgårdarna och i Blekinge. Det är i stor utsträckning fåglar från norra Sovjetunionen. De blir kvar in i maj månad. De i ostkustskär- gårdarna häckande viggarna återvänder i april och början av maj från vinterkvarteren i västra Europa. Sträcket sker nattetid.

2.7.3. Häckningsstart

Viggen häckar mycket senare än ejdern och storskraken. Ägglägg- ningen börjar i mitten av maj. Viggen skulle således vid såväl tidig som sen vårjakt komma att jagas under tiden före häckningens start. Paren uppehåller sig första tiden efter återkomsten på platser med lämpliga näringsförhållanden (grunda vikar, sund etc.). men söker sig under maj till måsfågelskären, där häckningen sker.

2.7.4 Äggläggning. ruvning och kläckning Viggen lägger 9—16 ägg med ett dygns intervall. Kullarna kläcks från mitten av juni.

2.7.5. Boplatskrav

En mycket stor del av viggarna i skärgården bor i måsfågelkolonier. främst mås- och tärnkolonier, som ger ett gott skydd mot äggrövande kråkor. De häckande viggarna kommer på så sätt att koncentreras till ett begränsat antal skär i varje arkipelag.

2.7.6. Hanarna efter häckningen

Från mitten av juni samlas hanarna till platser där ruggningen sker eller från vilka ruggningsflyttningen anträdes.

2.7.7. Beståndets storlek

Viggbeståndet i ostkustskärgårdarna kan uppskattas till 8—12 000 par. Beståndet är klart större än under 1930-talet. Några fleråriga un- dersökningar av den svenska skärgårdspopulationens fluktuationer har

• Sida 49
•  Original

Prop. "1977/78: 37 49

ej genomförts i sen tid, men nästan alla bedömare är eniga om att en kraftig ökning skett. Viggbeståndet har uppenbarligen gynnats av l970-talets isfattiga vintrar.

3.7.8. Årlig produktion, avskjutning och övrig nwrtalitel

Viggen har en mycket hög ungmortalitet i synnerhet i ytterskärgår— den, men även längre in är förlusterna stora. Avskjutningen i ostkust- länen, vilken även omfattar genomsträckande viggar från norr. uppgår i medeltal till 6400 per är inkl. länens inlandsdelar. I Danmark skjuts årligen 30—40 000 exemplar, varav svenska ostkustbeståndet endast bidrar med en mindre del. I Sverige skjuts något fler hanar än honor medan hanarna i det danska jaktbytet var 65 %%- av gamla fåglar.

3.1. Inledning

All vårjakt efter sjöfågel har i Sverige varit förbjuden sedan mitten av 1950-talet. Förbudet har följts av en rad framställningar i skilda sammanhang om jaktens återinförande i någon form.

De mot en sjöfågeljakt under våren anförda argumenten är huvud- sakligen

att en vårjakt är principiellt olämplig från biologisk synpunkt, bl.a. genom att den riktar sig mot de fåglar som visat sig vara mest livs- kraftiga.

att jakten skulle verka störande på andra fåglars häckning. samt att en tillåten vårjakt skulle bli svårövervakad och kunna bidra till en ökad illegal jakt.

Som argument för att jakten på nytt bör tillåtas har bl. a. anförts att en begränsad vårjakt inte kan vara till skada för utvecklingen av de fågelarter jakten skulle avse,

att jakten skulle ha viss ekonomisk betydelse och framför allt inne- bära en möjlighet till omväxling och avkoppling för skärgårdsbefolk- ningen, samt

att en tillåten vårjakt skulle öka skärgårdsbefolkningens intresse för sjöfågelvård och medföra en förbättrad tillsyn över jaktutövningen.

l argumenteringen för och emot vårjakten har vidare framförts de- lade meningar om vårjaktens förenlighet med den fågelskyddskonven- tion Sverige anslutit sig till och i vad mån jakten skulle kunna få inte önskvärda internationella följdverkningar. De delade meningarna har främst rört tolkningen av konventionens medgivande att "i Norge. Sverige och Finland samt på Färöarna rådande särskilda förhållanden inom näringslivet" berättigar till vissa avvikelser från konventionens be- stämmelser.

4 Riksdagen ]977/78. ] saml. Nr 37

• Sida 50
•  Original

Prop. 1977/78: 37 50

Åt beredningen har inte uppdragits annat än att lämna förslag till under vilka former en vårjakt efter sjöfågel bör utövas om en sådan jakt tillåts. [ beredningens uppdrag sägs att den genom ett sådant för- slag skall komplettera tidigare genomförda utredningar. Beredningen har följaktligen inte att söka besvara frågan om övervägande skäl talar för eller emot återinförande av vårjakt. [ det följande kommer därför argumenteringen, som sammanfattats ovan och som mera ingående redovisats i kap. 1, att bli föremål för överväganden och kommentarer endast i den utsträckning som den påverkar bedömningen av hur en vårjakt bör utformas om den tillåts.

I frågan om huruvida vårjakt bör tillåtas eller inte har klart motsatta ståndpunkter intagits och skilda värderingar gjorts. Däremot kan det sägas råda enighet om att i det fall jakten tillåts endast en förhållande- vis begränsad jakt bör komma i fråga. Denna begränsning bör avse såväl jakttiden som kretsen av jaktberättigade. Svenska jägareförbundet har som redovisats i avsnitt 1.5.3 lagt fram ett för förbundet och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund gemensamt förslag rörande formerna för vårjakt. Beredningen har ansett det lämpligt att i sina överväganden utgå från detta förslag.

Förslaget innebär en i olika hänseenden begränsad vårjakt efter han- fågel av vigg, ejder och storskrake. Med hänsyn till de uppgifter som lämnats i kap. 2 om tillgången på sjöfågel av de nämnda arterna synes en jakt i föreslagen omfattning inte inne-bära några risker för dessa arters bestånd. I de följande avsnitten diskuteras därför endast i vad mån det i övrigt från naturvårdssynpunkt, eller med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden. är påkallat. med begränsningar i förhållande till vad som föreslagits beträffande personkretsen. jaktområden. jakt- objekt eller jakttid. I samband därmed behandlas frågan om sådana hänsyn föranleder andra detaljlösningar än de föreslagna eller före- skrifter utöver de som angivits i förslaget.

Beredningen utgår vidare ifrån att en eventuell vårjakt efter sjöfågel i första hand kommer att bedrivas i form av försöksverksamhet. Denna bör omfatta fem år och begränsas till de kust- och skärgårdsområden där förutsättningarna för jakten är störst och till följd härav intresset hos befolkningen starkast uttalat. Av tradition, vilken har sin grund i de geografiska och klimatiska förhållandena, är intresset för vårjakt efter sjöfågel störst längs ostkusten från och med Blekinge till och med Uppsala län. Detta har även tagit sig uttryck i att särskilda sjöjakt- vårdsföreningar bildats inom detta kustavsnitt. Det är således naturligt att de landsdelar som bör komma i fråga för jakt under en försöksperiod är kust- och skärgårdsområdena inom Blekinge, Kalmar. Östergötlands, Södermanlands, Stockholms och Uppsala län.

Den myndighet som får i uppdrag att administrera en eventuell vår— jakt efter sjöfågel kommer, särskilt när det gäller tillståndsprövningen.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1977/78: 37 St

att ha ett starkt uttalat behov av ingående information om rådande lokala förhållanden. Det är dessutom angeläget att myndighetens in- formation om jakten på ett smidigt sätt kan föras ut till jägarna. Vad nu sagts visar på behovet av att tillståndsmyndigheten får tillgång till ett lokalt förankrat rådgivande organ som samtidigt kan fungera som kanal för den information myndigheten vill sprida. Intresset av att det nämnda behovet tillgodoses är enligt beredningens mening så starkt att det som en förutsättning för att vårjakt skall tillåtas inom ett skär— gårdsområde bör krävas att det finns en för området representativ lokal jaktvårdssammanslutning i någon form. Som ytterligare skäl för detta krav kan anföras att en sådan organisation knappast kan und- varas om de för en välordnad jakt nödvändiga frivilliga utbildningsin- satserna och bevakningsuppgifterna skall kunna genomföras. Organisa- tionen kan vidare på ett verksamt sätt bidra till en effektivare uppfölj- ning av jakten.

Redan existerande frivilligt bildade jaktvårdssammanslutningar bör med fördel kunna utnyttjas för de nämnda uppgifterna. I Stockholms. Södermanlands, Östergötlands och norra Kalmar län finns sjöfågelråd och i övriga län liksom i södra Kalmar län finns sjöjaktvårdsföreningar eller jaktvårdskretsar. Det bör ankomma på tillståndsmyndigheten att pröva om dessa sammanslutningar kan sägas vara representativa för jaktutövarna inom de skärgårdsområden inom vilka vårjakt avses be- drivas.

Bevakningen bör, utöver den bevakning som får förutsättas ske ge— nom tillståndshavarnas egen försorg. ske genom tillgängliga resurser hos i första hand kustbevakningen.

3.2. Personkretsen

Även förespråkarna för en återinförd vårjakt har framhållit att jakten bör förbehållas en begränsad krets personer. Den av beredningen redovisade uppfattningen att en vårjakt inte äventyrar ejderns. viggens och storskrakens bestånd förutsätter en sådan begränsning. Tillstånd till en eventuell vårjakt måste således förbehållas en förhållandevis liten krets jägare. Bedömningen rörande jaktens inverkan på arternas forl- bestånd kan göras på relativt säkra grunder. Hur jakten i övrigt på- verkar dessa fågelarters livs-betingelser bör bli föremål för undersökning under försöksperioden. Också denna ovisshet manar till restriktivitet när det gäller att bestämma vilken omfattning jakten skall ges.

Beredningen anser sig inte ha anledning att redovisa någon egen upp- fattning om hur undantagsbestämmelsen i 1950 års fågelskyddskonven- tion skall tolkas. Som framgått av den redovisning som lämnats tidigare i detta betänkande har alltsedan konventionens tillkomst starkt delade meningar rätt i denna fråga. Ett ställningstagande till vilka slutsatser som

• Sida 52
•  Original

Prop. "1977/78: 37 52

för svenskt vidkommande bör dras av konventionens undantagsbestäm— melse förutsätter därtill hänsynstagande till betydligt fler faktorer än be- redningen inom ramen för sitt uppdrag har möjlighet att beakta. Det torde emellertid vara klart att också denna bestämmelse, liksom över- huvudtaget Sveriges internationella ansvar. kräver att jakten förbehålls en snävt avgränsad personkrets.

Enligt beredningens mening är det betydelsefullt att reglerna för per- sonkretsen, förutom att de skall innebära en restriktiv gränsdragning mellan jaktberättigade och andra, utformas på sådant sätt att denna gränsdragning uppfattas som rättvis och rimlig. Det är vidare väsentligt att tillämpningen underlättas genom en så långt möjligt precis avgräns- ning av personkretsen.

En möjlig väg är att tillämpa samma regler som gäller jakt på allmänt vatten. Enligt dessa regler kommer för jakttillstånd i första hand ("punk- ten A I i Kbr. 8 december l967, se avsnitt 1.2) i fråga personer som är fast bosatta i skärgårds- och kusttrakterna och som dessutom för sin försörjning i väsentlig mån är beroende av de inkomstkällor som är ty- piska för dessa trakter. Som en avgörande förutsättning för tillstånd framförs att den som erhåller jakttillstånd hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet.

För detta alternativ _ som förordats av Svenska jägareförbundet — talar att tillämpningen av reglerna för jakt på allmänt vatten är väl- kända av kustbefolkningen. Också för den tillståndsgivande myndighe- ten, länsstyrelsen, torde en fast praxis ha utvecklats vad gäller dessa reg- lers tillämpning. Denna regel för jakt på allmänt vatten präglas emeller- tid starkt av att jakten betraktas som ett inslag som kan tillmätas bety- delse för de jaktberättigades försörjning. Oavsett vilken vikt man vill lägga vid att jakten kan ge ett tillskott till hushållet torde vårjaktens materiella värde numera —— med hänsyn till de levnadsbetingelser som gäller för kust- och skärgårdsbefolkningen och till den utomordentligt begränsade jakt som vore tänkbar vid ett återinförande —— vara av un- derordnad betydelse.

Den stora vikt som lagts vid vårjaktens återinförande torde snarare ha en i vidare mening social motivering. Som framgått av de framställ- ningar som vid olika tidpunkter gjorts om återinförande av vårjakt be- tonas numera främst den möjlighet till omväxling och avkoppling som en vårjakt efter sjöfågel erbjuder skärgårdsbefolkningen.

Mot denna bakgrund skall man också se det faktum att de som intar en positiv hållning till vårjakten numera inte för fram den direkta ekono- miska betydelse jakten kan ha som huvudskäl för att den skulle vara förenlig med Pariskonventionens bestämmelser. I stället har betonats att vårjakten är av betydelse för skärgårdsbefolkningens vilja att bo kvar och därigenom upprätthålla en levande skärgård. I sammanhanget har bl. a. som en jämförelse nämnts att den s. k. SCA-undersökningen tyder

• Sida 53
•  Original

Prop. 1977/78: 37 53

på att möjligheterna till jakt i betydande grad påverkar saväl val av arbete som bostadsort. Som ett ytterligare skäl har framförts att sjöfågel- jakten i skärgården av skärgårdsbefolkningen tillmäts ett alldeles särskilt värde med hänsyn till bristen på annat ville-brad än sjöfågel.

Söker man göra en avgränsning av personkretsen. sti kan på goda grunder antas att jakten tillmäts ett alldeles särskilt värde av den fasta skärgårdsbefolkning som är verksam i de traditionella skärgårdsnäring- arna fiske och jordbruk. Den tidigare möjligheten att beskatta sjöfågeln på våren kan inom dessa yrkesgrupper förutsättas ha betraktats som ett självklart inslag i näringsutövningcn. Det förhållandet att en jakt har starka traditioner kan, som påpekats av bl. a. tredje lagutskottet. natur- ligtvis inte försvara att en jaktform bibehålls om den är olämplig. Ac- cepteras emellertid vårjakten bör som jaktberättigade i första hand kom- ma i fråga de personer som har den starkaste anknytningen till kust- och skärgårdstrakterna och dessa trakters djurliv och naturförhållanden i öv- rigt. Ett sådant synsätt motiveras inte minst av det faktum att vårjakten kräver god jakterfarenhet och kunskap såväl om sjöfågelarterna som för- hållandena i skärgården. Till den grupp som uppfyller dessa krav bör främst kunna räknas personer som är fast bosatta i skärgården. dvs. på öar utan fast landförbindelse. och som är yrkesverksamma inom fiske eller jordbruk. Med yrkesverksam bör i sammanhanget förstås den som får sin huvudsakliga försörjning från näringen i fråga.

Om avgränsningen skall uppfattas som rimlig och rättvis torde emel- lertid även andra fast bosatta skärgårdsbor än fiskare och personer sys- selsatta i jordbruket böra komma ifråga för tillstånd till vårjakt. För ett sådant tillstånd bör. med samma principiella synsätt som det ovan redo- visade. en förutsättning vara en stark anknytning till skärgården och en god kännedom om dess naturförhållanden. Tillståndsgivningen bör sty- ras av principen att endast sådana personer som. i ungefär samma ut- sträckning som de inom fiske- och jordbruksnäringen yrkesverksamma. uppfyller de angivna kriterierna skall komma i fråga för jakt.

En första förutsättning bör följaktligen vara att vederbörande är fast bosatt i skärgården och får sin huvudsakliga försörjning genom syssel- sättning i en till skärgården lokaliserad verksamhet. Arten av sysselsätt- ning bör vara avgörande för om ytterligare krav bör uppställas. Är det fråga om en annan areell näring än jordbruk eller fiske. exempelvis trädgårdsodling, eller kan yrkesutövningen sägas vara för skärgården ty- pisk och präglad av de särskilda förhållanden som råder där — som exempel kan nämnas yrkesmässig båtfart för transporter eller för bevak- ning till sjöss —— bör yrkesverksamheten tillsammans med kravet på fast bosättning utgöra tillräcklig kvalificeringsgrund för tillstånd.

För övriga yrkeskategorier som kan komma i fråga. där yrkesverk— samheten inte kan sägas ge en god kännedom om skärgårdens djurliv och naturförhållanden i övrigt. bör krävas att de på annat sätt skaffat

• Sida 54
•  Original

Prop. 1977/ 78: 37 54

sig en sådan kännedom. Dessa kunskaper kan bl. a. ha förvärvats genom en längre tids fast bosättning i skärgården eller tidigare verksamhet där i fiske eller jordbruk.

Undantagsvis kan det vara rimligt att kravet på yrkesverksamhet efter- ges. Det gäller närmast personer, t.ex. pensionärer, som har en lång verksamhet som yrkesfiskare eller skärgårdsjordbrukare bakom sig och som med hänsyn härtill bör kunna medges rätt till jakt.

Även om huvudregeln bör vara ett krav på fast bosättning på ö utan fast landförbindelse är förhållandena i vissa fall sådana att denna av- gränsning kan framstå som omotiverad och orättvis. För det första kan förhållandena på en ö med broförbindelse och en 6 utan sådan förbin- delse vara så likartade att någon åtskillnad inte bör göras mellan de på öarna boende. Dessutom kan villkoren för de yrkesutövande fiskarena på kustlandet förete sådana likheter med de villkor varunder fiskare- befolkningen på öarna lever, att det inte skulle uppfattas som rimligt om kustfiskaren utestängdes från vårjakt. En begränsning bör emeller- tid göras till de fiskare som får sin huvudsakliga försörjning från fiske i skärgården. Den av beredningen föreslagna huvudregeln bör förses med de undantag som föranleds av vad nu sagts.

Den av beredningen föreslagna personkretsen innebär i förhållande till den av jägareförbundet föreslagna en å ena sidan något vidgad krets när det gäller skärgårdsbefolkningen men å andra sidan en snävare krets när det gäller de på kustlandet bosatta.

Den föreslagna avgränsningen av personkretsen förutsätter att den tnyn- dighet som skall pröva tillståndsfrågorna kan tillföras närmare uppgifter om sökandens person och de lokala förhållanden som råder inom sö- kandens hemort. 1 första hand ankommer det givetvis på sökanden att i samband med sin begäran om tillstånd tillhandahålla myndigheten de uppgifter som behövs för prövningen. Som beredningen konstaterat re- dan i föregåendc avsnitt bör emellertid bedömningsunderlaget komplet- teras med yttrande från en lokal jaktorganisation.

Beredningen vill slutligen framhålla att det ligger i sakens natur att även om reglerna för avgränsning av den föreslagna personkretsen ut- formas med den tidigare nämnda ambitionen att uppnå en precis gränsdragning, kommer tillståndsmyndigheten att tvingas ta ställning till en rad tveksamma fall i vilka ytterst en skönsmässig bedömning måste göras. För att syftet med reglerna, nämligen att förbehålla jak- ten en förhållandevis snäv krets personer. skall uppnås är det nöd- vändigt att denna bedömning präglas av restriktivitet.

3.3. Jaktområden

Beredningen har när det gäller frågan om lämplig modell för jakt- områden granskat och övervägt tre olika alternativ.

• Sida 55
•  Original

Prop. | 977178: 37 55

Alternativ A utgörs av jägareförbundets förslag som innebär att jaktområden fastställs av den myndighet som får i uppdrag att med- dela tillstånd till vårjakt. Områdena anges som de platser — holmar. skär eller båtlinjer — på vilka jakten skall bedrivas. Till grund för myndighetens beslut skall ligga tillståndssökandens uppgifter i ansö- kan om den eller de platser från vilka han avser att jaga.

Alternativ B innebär att ett antal särskilda jaktområden läggs ut inom varje län och att vårjakten endast får bedrivas inom dessa om- råden. Den vårjakt som utövas i den åländska skärgården kan sägas ske enligt en liknande modell. Jakten där bedrivs endast inom vissa områden till följd av att stora fredningsområden för sjöfågeln avsätts på frivillig väg. I sammanhanget kan också erinras om den zonindel- ning, som redan nu förekommer i Blekinge när det gäller tillstånd till jakt efter sjöfågel på allmänt vatten.

Alternativ ('.' går ut på att vårjakt efter sjöfågel endast får bedrivas inom jaktvårdsområden (jfr 10 & jaktlagen ). En förutsättning för till- stånd till vårjakt skulle alltså vara att jaktvårdsområden i erforderlig omfattning bildas inom de för vårjakt aktuella delarna av skärgården.

De olika alternativen har såväl fördelar som nackdelar. Fördelarna med alternativ A synes vara följande. Sökanden får möjlighet att jaga på marker som han känner väl. Därigenom minskas risken för stör- ningar på annan fauna. Systemet kräver inte så stora förberedelsear- beten som övriga alternativ utan kan träda i funktion i full utsträck- ning redan vid försöksperiodens början. De administrativa kostnader- na blir inte så höga som för övriga alternativ. .laktutövarna kommer säkert att betrakta möjligheten att påverka valet av jaktplats som en fördel.

Alternativet kan bedömas förenat med följande nackdelar. De visser- ligen begränsade störningar som jakten ger upphov till kommer. efter- som jaktcn blir utspridd. att uppträda inom många områden. Jakten ger troligen inte upphov till koncentrerade sjöfågelvårdsätgärder av den art som skulle kunna bli aktuella enligt alternativ B eller C. Det förhållandet att jakten blir så utspridd kan förmodas försvåra över- vakningen. Övervakningen av jakten kan också komma att orsaka större kostnader jämfört med en jakt enligt något av de andra alter- nativen. Dessutom blir uppföljningen av jaktens effekter på sjöfågeln mycket svår att genomföra.

Ett närmare studium av alternativ B visar på bl. a. följande förde- lar. Jakten blir koncentrerad till vissa områden vilket medför att sjö- fågeln utanför dessa områden förblir fredad. Vårdåtgärderna för sjö- fågeln skulle i detta alternativ troligen kunna bättre samordnas och därmed bli effektivare än om jakten bedrivs enligt alternativ A. Över- vakningen och uppföljningen av jaktens och vårdåtgärdernas effekter blir lättare att genomföra.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1977/78: 37 56

Bl. a. följande nackdelar är förbundna med alternativ B. Bildandet av särskilda jaktområden kräver ett betydande och tidsödande arbete av såväl de ideella organisationerna som av statliga organ. De adrni- nistrativa kostnaderna blir stora i inledningsskedet. Många jägare får. i varje fall under försöksperiodens inledningsskede, jaga på för dem obe- kanta marker. Detta ökar risken för felnavigering och överträdelser av områdesgränser. Dessutom kan det uppstå stark konkurrens om de bästa jaktplatserna.

Vad slutligen alternativ C beträffar kan konstateras att det förelig- ger ett visst behov av jaktvårdsområdesbildning i skärgården. Jakt- vårdsområden är sällsynta där och det finns anledning att skapa ett bättre samarbete i faunavårdsfrågor. I varje fall i inner- och mellan- skärgården finns flera andra djurarter än sjöfågeln, vars förvaltning skulle må väl av ett mera enhetligt synsätt över större områden. Be- hovet av jaktvårdsområden är emellertid inte lika stort i skärgården, framför allt inte i de yttre skärgårdsområdena, som på fastlandet. Det är inte heller säkert att bildandet av jaktvårdsområden skulle vara en så fullkomlig lösning när det gäller sjöfågelvården att det vore moti- verat att kräva dylika områden för att vårjakt skulle få bedrivas. Dess- utom är det ofta mycket tidsödande och kostnadskrävande att bilda jaktvårdsområden.

Enligt beredningens mening talar övervägande skäl för att jaktom— råden bestäms enligt ettdera av alternativen A eller B. Vid valet dem emellan får vägas mot varandra de klara fördelar alternativ A med- för genom att jakten får bedrivas inom för jägaren välkända områden och de fördelar som kan vinnas genom den effektivare fredning, sjö- fågelvård, övervakning och uppföljning som alternativ B kan med- föra. Även det förhållandet att det senare alternativet är betydligt mera arbets- och kostnadskrävande än det förra måste därvid beaktas.

Vad gäller fredningen av annat djurliv under jakten talar flera om- ständigheter för att ett tillräckligt skydd kan uppnås även om jaktom- rådena bestäms enligt alternativ A. För det första innebär, som påpe- kats ovan, även jaktområden enligt detta alternativ vissa fördelar när det gäller att undvika störningar. Av största betydelse är dock att det inom skärgårdsområdena redan finns eller planeras särskilda med stöd av naturvårdslagstiftningen avsatta områden i form av naturreservat och fågelskyddsområden. Det bör i sammanhanget påpekas att så-dana områden endast i mycket begränsad omfattning finns i den åländska skärgården. Vidare bör de lokala jaktorganisationerna kunna medver- ka till att från störningssynpunkt olämpliga jaktområden undviks.

Med hänsyn till att kvarstående nackdelar med jaktområden enligt alternativ A åtminstone delvis bör kunna minskas genom en noggrann registrering av områdena och att dessa nackdelar i varje fall uppvägs

• Sida 57
•  Original

Prop. l977/78: 37 57

av de fördelar alternativet innebär från jaktutövningssynpunkt, anser beredningen att alternativ A bör väljas framför alternativ B.

"För att jaktområden i den angivna formen skall godtas bör emeller- tid vissa krav uppfyllas. För det första måste sökanden åläggas att ange exakt på vilken eller vilka platser jakten avses bedrivas under försöksperioden. Alternativa platser kan därvid bli aktuella med hän- syn till de skiftande väderleksbetingelserna. Avses jakten äga rum från båtlinjer, vilket får ses som ett undantag, måste läget för det planerade båtlinjeskyttet anges noga. Ett generellt villkor för tillstånd bör vara att ansökan granskats av en lokal jaktorganisation som därvid funge- rar som rådgivare till den myndighet som har att avgöra tillstånds- frågan. Skulle myndigheten finna att ansökta jaktområden eller lägen för båtlinjer är olämpliga med hänsyn till störningar på annat djurliv skall ansökningen avslås, om inte en tillräcklig fredning kan uppnås ge- nom en justering av valda platser.

Om myndigheten finner det påkallat bör även andra intresseorga- nisationer vid sidan av det org-an som företräder jägarna beredas till- fälle att yttra sig i anledning av ingivna ansökni-ngar. Myndigheten skall kunna avslå ansökningen om ett bifall bedöms kunna leda till mera påtagliga negativa konsekvenser för faunan eller kan förväntas orsaka speciella konflikter med övrigt friluftsliv. Även särskilda motiv framförda av övervakningsorganisationen _— polis eller kustbevakning ——- kan utgöra grund för avslag.

3.4. Fågelarter och kön samt övriga begränsningar

Beredningen förutsätter att jakten endast skall omfatta hanfågel. vilket är i enlighet med ingivna förslag och tidigare tradition i vårjaktsområ— den i Finland och på Åland.

Utgångspunkten vid val av arter för en vårjakt bör vara följande:

1. Stammarna av tillåtna arter skall vara stora och ej visa tecken på nedgång. Den ökade avskjutning som blir följden av en återinförd vår- jakt får ej bli av sådan storlek a-tt den äventyrar beståndens fortsatta höga täthet (ett delvis annorlunda synsätt kan tillämpas för ejder med hänvisning till parasitsituationen).

2. Jakten skall omfatta arter som häckar i jaktområdet och i huvud- sak riktas mot fåglar som hör till det lokalt häckande beståndet.

3. Ett överskott av hanar skall förekomma i bestånden eller skall uttaget av hanar vid vårjakt vara så litet i förhållande till populationens storlek och övrig beskattning att ett hanunderskott ej behöver befaras.

4. Tillåtna arter måste vara så lätt identifierbara att riskerna för att andra arter eller honor av tillåtna arter fälls blir försumbara.

Ejdern är som framhållits i kap. "2 den särklassigt dominerande and-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1977/78: 37 58

arten i skärgårdarna och den som helt kommer att överväga i jaktbytet. Valet av tidpunkt för jakt (3.5) bestäms i hög grad av ejderns ankomst och detta val påverkar i viss mån vilka övriga arter som kan bli aktuella.

Beredningen konstaterar att ejder. storskrake och vigg är de enda arter som bör tas upp till diskussion för vårjakt.

Beträffande ejdern uppfylls kriterierna om beståndets storlek och ut- veckling (1) samt kravet att inga andra arter riskerar att skjutas av miss- tag (4). Hanöverskott föreligger visserligen ej. men avskjutningen kan förutsägas bli relativt ringa i förhållande till den totala avskjutningen av arten och knappast kunna förorsaka något hanunderskott (3). ] Ble- kinge och Kalmarsund kommer jakten att i stor utsträckning gälla be- stånd från andra delar av Östersjön (2), där dock i stora områden vår- jakt skulle komma att bedrivas om den återinförs i Sverige.

Storskraken uppfyller samtliga angivna förutsättningar.

Viggen uppfyller kravet om beståndets storlek och utveckling (1) och om överskott av hanar (3). Kravet om fåglarnas lokaltillhörighet (2) kan ej anses uppfyllt vid tidig vårjakt, men väl vid sen. Vid jakt på vigg måste kravet att andra arter ej skall" utsättas för jakt (4) anses vara svårt att uppfylla, framför allt vid en sen vårjakt, men i betydande grad även om jakten läggs tidig-t.

Beredningen konstaterar att ejdern och storskraken är de enda arter som helt uppfyller uppställda krav. När det gäller Viggen talar bristande lokaltillhörighet och identifieringssvårigheter mot at-t jakten även skall omfatta denna art. Ett begränsat antal fåglar av andra arter — när det gäller berganden endast en mindre del av skärgårdsbeståndet — utsätts dock för förväxlingsrisk vid tidig vårjakt. Denna risk kan dessutom begränsas om man bara tillåter jakt från skåre med vettar, eftersom främst individer av samma art som lockfåglarna fäller för dessa. Av stor betydelse i sammanhanget är vidare de kvalifika-tionskrav som före- slås gälla beträffande de personer som skall komma i fråga för tillstånd till vårjakt. Mot bakgrund av beredningens uppfattning att ett återin- förande av vårjakt efter sjöfågel endast kan grundas på i vid mening sociala skäl bör urvalet av arter vara sådant, att alla jaktberättigade i områden där vårjakt av tradition bedrivits får tillfälle till jakt. De om- ständigheter som talar mot jakt efter vigg bör bedömas under hänsyns- tagande till detta krav. Utesluts Viggen kommer möjlighet till jakt att saknas i Vissa delar av inner- och mellanskärgården. På grund härav bör jakten, med den begränsningen att annan jaktform än jakt från skåre med vet-tar inte skall få förekomma, även omfatta hanfågel av vigg.

Fällda fåglar skall tas till vara för att användas i hushåll och skall inte få säljas.

• Sida 59
•  Original

Prop. l977s'78: 37 59

3.5. Jakttid

Jägareförbundet har föreslagit en rörlig jakttid omfattande fem dagar. Jakttidcns längd bör bestämmas efter en sammanvägning av å ena sidan det starka kravet på en begränsning av jakten och å andra sidan in- tresset av en rimlig möjlighet att. trots bl.a. osäkra väderleksbetingel- ser. kunna utnyttja atminstone en del av årets jakttid. Enligt bered— ningens mening tillgodoser en jakttid om längst fem dagar de nämnda intressena.

[ de under senare år ingivna framställningarna om återinförande av vårjakt har föreslagits att jakten skulle förläggas så tidigt som möjligt, dvs. snarast efter islossningen och innan de aktuella arterna star-tat sin äggläggning. Beredningen har även diskuterat en jakttid förlagd till början av maj. när honorna av såväl ejdern som storskraken värpt färdigt och ruvar och hanarnas del i årets fortplantning är över.

En tidig jakt på hanfågel av ejder och storskrake skulle de flesta år infalla i mitten av april. dvs. innan flertalet kustfågelarter återvänt till skärgården eller uppsökt sina häckningsområden. Störningarna på den övriga faunan skulle därigenom begränsas. Störningsrisken kvarstår emel- lertid beträffande bl. a. havsörn och grågås. Beskattningen av ejder och storskrake kommer att avse hanar som i stor utsträckning tillhör den lokala skärgårdens bestånd och som redan etablerat par. När hanen fälls blir honan utan partner och häckning kommer ej till stånd såvida inte omparning sker. På basis av nuvarande kunskaper kan antas att sen parbildning leder till att ingen häckning kommer till stånd eller till starkt försenad häckning. Honor från splittrade par kommer således att i mycket ringa grad bidra till föryngringen. l områden där sträckskytte blir aktuellt kommer beskattningen så gott som uteslutande att avse ejdrar på nordsträck och endast i mindre grad det lokala beståndets fåglar.

En sen vårjakt bör förläggas efter det att hanarna fullgjort sin del av årets fortplantning. För att häckningar ej skall spolieras och honorna störas så litet som möjligt bör jakten star-ta först sedan majoriteten av ejder och storskrakpar avslutat äggläggningen. Vidare bör jakten vara avslutad innan kläckningen kommer igång pa allvar. Tidsmässigt skulle en sen vårjakt i Stockholms skärgård infalla 5—25 maj något beroende på vårens ankomst och något tidigare längre söderut. Den period som står till förfogande vid ovan angivna förutsättningar är mycket kort — 5—10 dagar. Storskraken förefaller uppvisa större individuell variation i valet av häckningstid och jakten kan i viss omfattning drabba par som håller på med värpning. Störningarna av jakt på de redan ruvande vattenfåglarna synes av åländska erfarenheter att döma vara begränsade, medan störningar på sent häckande arter som svärta. småskrake och tärnor kan antas bli större genom att de till betydande del uppehåller

• Sida 60
•  Original

Prop. ] 977/78: 37 60

sig på eller invid blivande häckningsöar. Nordsträcket av ejder och stor- skrake har i stor utsträckning passerat Östersjöns kuster vid den ak-tu- ella tidpunkten, varför förutsättningarna för jakt på dessa arter är små. Beredningen konstaterar att det inte föreligger avgörande biologiska skäl att Välja den ena eller andra av här diskuterade tidpunkter. Vid sådant förhållande får den omständigheten att en sen jakt skulle vara något mer fördelaktig från biologiska synpunkter — när det gäller ejder och storskrake —— vägas mot de skäl i övrigt som talar för en tidig jakt.

Vid bedömningen måste också kustbevakningens möjligheter att över- vaka jakten beaktas. Till beredningen har generaltullstyrelsen uppgett att möjligheterna att utöva en kontroll över en jakt förlagd till tiden omedelbart efter islossningen är mycket begränsade. Beträffande en sen jakt har man anfört att övervakningen blir effektivare. Vid denna tid- punkt har nämligen båtar, som varit intagna på varv för vinteröversyn eller eljest varit upplagda på land hunnit sjösättas.

För en tidig vårjakt talar skärgårdsbefolkningens starkt uttalade önskemål i denna riktning. Särskilt gäller detta om jakten motiveras med det behov av omväxling och avkoppling som framförts av före- trädarna för vårjakt. [ den mån en tradition finns kvar för vårjakten efter sjöfågel bygger denna också på en tidig jakt.

Ett ytterligare skäl för en tidig jakt är att denna kan förutsättas vara betydligt mindre störande för annat friluftsliv. En sen vårjakt kommer att infalla under den tid då det båtburna fritidsfolket börjar uppträda i skärgården.

Enligt beredningens mening bör de senast redovisade skälen, i en situation då de biologiska skälen att välja alternativ inte är av avgö- rande art, tillmätas sådan betydelse att valet bör falla på den tidiga

jakten. Med hänsyn till de av kustbevakningen framförda skälen mot en

tidig jakt vill emellertid beredningen betona det ansvar för genomföran- det av jakten som faller på de lokala jaktorganisationerna.

Jakttiden bör förläggas till en tidpunkt i nära anslutning till isloss- ningen. En sådan förläggning kan innebära skilda jakttider inom landet. Om möjligt bör beslutet om jakttidens förläggning grundas "på observa- tioner av de första sträckrörelserna hos ejdern. Beslutet bör föregås av ett samråd med de organ som representerar de jaktberättigade.

3.6. Jaktform

Enligt beredningens uppfattning bör den tillåtna jaktformen vara jakt från skåre med vettar. Om de lokala förhållandena inte tillåter jakt från skåre bör i första hand undersökas om jakten kan bedrivas i den formen att jakten visserligen sker från båt men med användande av vettar. Med hänsyn till den större risken för skadeskjutning som är

• Sida 61
•  Original

Prop. ] 977.178: 37 6l

förknippad med sträckskytte från båtlinje bör tillstånd till sådan jakt ges med mycket stor restriktivitet och endast i de fall då de lokala naturförhållandena omöjliggör de här nämnda jaktformerna. När det gäller vigg skall som tidigare anförts den enda tillåtna jaktformen vara jakt från skåre med vettar.

3.7. Tillstånd

Tillståndsmyndighet bör vara länsstyrelsen i respektive län. Till grund för myndighetens prövning skall ligga en skriftlig ansökan i vilken an- ges de omständigheter som kan berättiga sökanden till vårjakt och en noggrann beskrivning av den eller de platser på vilka jakten skall be- drivas. De sistnämnda uppgifterna bör redan i ansökningen anges på sjökort som kan ligga till grund för en sammanställning på sjökort för hela länet. Avses jakten ske på allmänt vatten måste särskild ansökan om detta inges eller också måste tillstånd företes. som visar att sökan- den redan har rätt att bedriva sådan jakt.

Som framgått tidigare skall tillståndsmyndigheten inhämta lokal jakt- organisations yttrande över ansökningen innan denna tas upp till av- görande. Beviljas tillstånd skall detta vara personligt och innehålla en noggrann angivelse av var vårjakten efter sjöfågel i det enskilda fallet får bedrivas. Som villkor för tillståndet bör gälla att jaktresultatet rapporteras till tillståndsmyndigheten. Vidare bör anges dels vilka sjö- fågelarter som omfattas av tillståndet. dels att jakt får ske endast de dagar länsstyrelsen bestämmer. Tillståndet bör även innehålla en er- inran om försäljningsförbudet. skyldigheten att ta till vara jaktbytet för användning i hushåll och tvånget att erlägga jaktvårdsavgift samt om myndighetens rätt att när som helst dra in tillståndet. Tillståndet bör kunna avse hela försöksperioden. Tillståndet skall av den jaktberättigade medföras under jakten.

3.8 Uppföljning — försökstid

Uppföljning av verksamheten bör ske såväl på det administrativa som det biologiska planet. Den administrativa delen bör omfatta in— samling av uppgifter om antal ansökningar, utfärdade tillstånd, antal skjutna sjöfåglar etc. Redovisning kan ske genom länsstyrelsernas för- sorg. Materialet kan sammanställas av naturvårdsverket på det sätt som för närvarande sker när det gäller försöksverksamheten med sam— ordnad älgjakt. Statens naturvårdsverk bör även inhämta erfarenheter från kustbevakningen.

Uppföljning av den biologiska delen är mycket svår. För att den skall kunna ge tillförlitliga resultat finns behov av inventeringar av berörda sjöfågelstammar under tiden före en vårjakts återinförande

• Sida 62
•  Original

Prop. 1977/78: 37 62

och ingående erfarenheter av fåglarnas biotopval. kläckningstid. pro- duktion c-te. Sådant underlag och sådana kunskaper finns i viss ut- sträckning, men vårjaktsfrågan aktualiserar också en del frågeställningar som tidigare ej varit föremål för egentliga undersökningar. Uppfölj- ningsarbete för att dokumentera faunans utveckling och forskning för att ge svar på nämnda frågeställningar kräver ett betydande arbete, genomfört av en kvalificerad sjöfågelforskarc. såväl inom som utom de aktuella jaktområdcna. Behovet av biologisk uppföljning och forskning redovisas av fil. lic. Åke Andersson i särskild PM (bilaga 1).

Kostnaderna för en sådan verksamhet kan bli betydande om uppfölj- ningen skall göras på sådant sätt att den leder till någon nytta. Med hänsyn till storleken. hos de övriga faktorer, som påverkar sjöfågel- stammarna — klimat. sjukdomar, miljöföroreningar inklusive oljeut- släpp — är det dock tveksamt om uppföljningen ändå kan ge några entydiga resultat när det gäller sjöfågelstammarnas antalsutveekling. Svårigheten att fastställa en vårjakts inverkan på fåglarnas antalsutveek- ling. särskilt genom mera översiktliga undersökningar. får emellertid inte hindra de studier och undersökningar under försökstiden som be- hövs för att försöksverksamheten skall kunna ge underlag för ställnings- taganden rörande fortsatt jakt och villkoren för jakten. Det är följakt— ligen angeläget att områdesvisa inventeringar genomförs som underlag för bedömningar av jaktens inverkan på fågelantalet och på fåglarnas val av uppehållsplatser. Vidare bör i möjlig utsträckning bl. a. könsför- delningen, könens olika vanor. parbildningen och parningen göras till föremål för undersökningar under försöksperioden. ! den mån nämnda undersökningar inte påbörjas före försökstiden bör i varje fall före denna tid ett forskningsprogram finnas utarbetat.

Försökstiden bör vara fem år. Kortare försökstid torde inte kunna ge erforderliga möjligheter att utvärdera erfarenheterna av försöken.

3.9 Kostnader för administration m. m.

Naturvårdsverket har i en särskild PM (bilaga 2) redovisat en upp- skattning av kostnaderna för den verksamhet som föranleds av en vår- jakt efter sjöfågel.

Naturvårdsverket beräknar de sammanlagda kostnaderna för admini- stration och uppföljning under första försöksåret till minst 400 000 kr. För hela försöksperioden beräknar verket kostnaderna till minst 1 000 000 kr. Därtill läggs kustbevakningens ökade kostnader för bevak- ning. vilkct enligt verket medför att beloppen stiger till minst 600 000 kr. respektive minst 2000 000 kr. Verket påpekar också att arbetsbelast- ningen vid länsstyrelsernas naturvårdsenheter är sådan att ett genom- förande av vårjakt kan leda till att andra arbetsuppgifter måste åsido- sättas.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1977-578: 37 63

Enligt beredningens mening bör en finansiering genom såväl jakt- vårdsfondsmedel som stämpelavgifter och medel över statsbudgeten övervägas. Avvägningen mellan dessa finansieringskällor bör göras vid tidpunkten för ett eventuellt beslut om vårjakt under hänsynstagande till det då rådande budgetläget och medelstillgången i jaktvårdsfonden.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1977/78: 37 64

Bilaga ]

PM

ang. behov av forskning för att belysa effekterna på sjöfågelstam- marna av en återinförd vårjakt

Behov av forskning föreligger dels för att följa upp sjöfågelstammar- nas antalsutveckling och förändringar i fåglarnas uppträdande vid åter- införd vårjakt, dels för att inhämta kunskaper om vissa drag i sjö- fåglarnas biologi som är av betydelse för en biologiskt acceptabel ut- formning av jakten.

A. Uppföljning av vårjaktens effekter på sjöfågelstammarna

Uppföljningen av vårjaktens effekter på sjöfågelstammarnas antalsut- veckling är en mycket svår uppgift. Teoretiskt kan man tänka sig att vårjakten kan orsaka en populationsminskning genom ökad mortalitet samt -att störningarna kan leda till att häckningsfrekvensen minskar, till en senareläggning av häckningen och till ökad skygghet hos kul- larna vilket i samtliga fall skulle kunna påverka produktionen negativt och få återverkningar på beståndets storlek. I praktiken överskuggas emellertid med största sannolikhet dessa effekter av de andra faktorer som påverkar populationens storlek och dess produktion (näringstill- gång, väderlek, utbyte med andra populationer, predation, parasiter, störningar och jakt i andra områden). De taxeringsmetoder som står till förfogande är behäftade med vissa felkällor. Att man genom över- siktliga inventeringar omfattande stora skärgårdsområden skulle kun- na belägga eventuella förändringar och kunna relatera dem till vår- jakten måste således bedömas som nästan utsiktslöst.

Det är mera realistiskt att genom inventeringar jämföra antalsut- vecklin-gen i skärgårdsområden med vårjakt och sådana där ingen vår- jakt bedrivs. Därvid bör man helst ha tillgång till inventeringsmate- rial från tiden före vårjaktens införande för att kunna utsträcka jämfö- relsen till att gälla tillståndet före och efter införande av jakten i frå- ga. De inventeringsmetodcr som kan ifrågakomma torde närmast vara boinventeringar efter kläckningen (för ejder) och parinventeringar (av storskrake, vigg och övriga berörda fågelarter). Den ökade skygghet hos fåglarna som kan förväntas inom jaktområdena kan innebära att parinventeringen av ejder kommer att ge osäkra resultat och även in- fluera på inventeringsresultatens tillförlitlighet beträffande övriga ar- ter. De utslag man erhåller vid en sådan uppföljning torde åtminstone för ejderns del mer återspegla omfördelning av det häckande bestån- det inom ett skärgårdsområde än verkliga förändringar av den totala numerären. Sådana result-at är emellertid av betydelse för ställningsta- ganden inom naturvården, när det gäller allmän markanvändning i skärgården och för utarbetandet av tillämpningsföreskrifter för en framtida vårjakt.

Liknande jämförande studier kan göras för att söka utröna huruvida

• Sida 65
•  Original

Prop. l977/78: 37 65

kullarnas uppehållsplatser. fåglarnas skygghet (såväl parens som kul- larnas) och tidpunkten för häckningen påverkas av en vårjakt. Bety- dande metodologiska svårigheter föreligger vid flera av de nämnda tänkbara undersökningsmomcnten.

Vad ovan sagts avser uteslutande de områden där jakten kommer att bedrivas i form av vettjakt från skåre dvs. oftast på de lokalt häckande bestånden. Effekterna pa sjöfågeln av den sträckjakt som beskrivs under 3.6 synes vara närmast omöjliga att undersöka.

B. Fördjupade studier av sjöfåglarnas biologi

Diskussionen om återinförande av vårjakt har aktualiserat en rad frågor som kräver viss forskningsinsats för att kunna besvaras.

Frågan om hanöverskott. vilken får sägas ha stor betydelse för sy- nen på en vårjakt. kräver en omfattande uppmärksamhet hos samtliga de tre för vårjakt diskuterade arterna. Därvid bör olikheten i könens ankomsttider till häckningsplatserna och könskvoten i olika områden undersökas. liksom förändringar i könskvoten under vårens och för- söksperiodens gång. Önskvärt vore att sådana studier genomfördes samtidigt i hela Skandinavien eller åtminstone hela Östersjön. Synpunk- ter på den eventuella biologiska betydelsen av ett hanöverskott borde också sammanställas.

Kunskaperna om honans reaktion när hanen skjuts bort och hennes möjligheter till omparning är mycket begränsade. Experimentella stu- dier genom avskjutning av hanar under olika faser av häckningens in- ledning kan här vara till stor hjälp. Tillgänglig teknik för fångst i syfte att märka fåglarna individuellt utgör dock en begränsning.

För att utreda om parbildningen varar mer än en säsong och för- delarna med ett sådant förhållande krävs ingående och långvariga un- dersökningar. Även där är möjligheterna till utveckling av fångst- och märkningsmetoder avgörande för framgången.

Vidare vore det önskvärt med en bearbetning och sammanställning av befintligt ringmärkningsmaterial som kan belysa olika mortalitets- faktorers inbördes roll och ligga till grund för en beräkning av vissa populationsdata.

Av relevans för ett ställningstagande till en vårjakt är också sjö- fåglarnas halter av miljögifter under olika delar av året och deras lämpligth som föda. Undersökningar av detta slag pågår redan.

) Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 37

• Sida 66
•  Original

Prop. 1 977/78: 37 66