Prop. 1977/78:47

om åtgärder för att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin och ståIgjuteriindustrin

Prop. 1977 /78: 47 Regeringens proposition 1977/78: 47

om åtgärder för att underlätta strukturomvandlingen inom special- stålindustrin och stålgjuteriindustr-in

beslutad den 27 oktober 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upp- tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDlN NILS G. ÅSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om tidsbegränsade åtgärder för specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin. För att underlätta struktur- omvandlingen inom dessa branscher föreslås dels att statliga lån skall kunna ges till ett sammanlagt belopp av 700 milj. kr., dels att staten ikläder sig garantier till ett sammanlagt belopp av högst 600 milj. kr.

För att handlägga låne- och garantiärendena föreslås en särskild dele— gation bli inrättad.

1. Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 47

Prop. 1977/78: 47 2

Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträdet 1977-10-27

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson," Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo. '

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om åtgärder för att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin

1 Inledning

I november 1976 uppdrog jag åt fil. dr. Tony Hagström att göra en analys av den svenska specialstålindustrin. Utredningsrapporten (Ds I 1977: 3) 1977 års specialstålutredning överlämnades av Hagström i mars 1977. I utredningen ges dels en beskrivning av. branschens aktuella läge och mest väsentliga problem, dels en redovisning av pågående under— sökningar om samarbete i olika former mellan företagen. Vidare pekas i utredningen på strukturförändringar inom branschen., vilka eniigt ut— redaren närmare bör analyseras. _

För att biträda vid handläggningen av vissa frågor rörande special- stålverkcn och handelsstålverken tillkallade jag våren 1977 en särskild arbetsgrupp, den s.k. stålortsgruppen, med representanter för berörda departement, de anställdas organisationer samt branschorganisationerna inom stål- och gruvindustrierna.

Enligt lämnade direktiv skall stålortsgruppen medverka i arbetet på att utforma erforderliga åtgärder från samhällets sida för att åstad- komma önskvärda förändringar inom stålindustrin i vad avser bl.a. ägarförhållanden, produktionsinriktning, marknadsföring och distribu- tion. Gruppcn skall vidare belysa de branschpolitiska, regionalpoli— tiska och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av olika handlings— alternativ inom stålbranschcn och yttra sig över de strukturella för- ändringar som övervägs.

Stålortsgruppen skall även överväga vilka särskilda åtgärder som

Prop. 1977/78: 47 3

kan komma att krävas från samhällets sida för att säkra sysselsätt- ningen på berörda orter. I sitt arbete skall gruppen hålla kontakt med berörda kommuner och länsstyrelser.

Stålortsgruppen har under det senaste halvåret diskuterat vissa av de förslag till strukturella förändringar som har redovisats i 1977 års specialstålutredning och som har varit föremål för överläggningar mellan företagen. Vidare har arbetsgruppen inhämtat berörda läns- styrelsers bedömningar av de regionalekonomiska konsekvenserna av de i nämnda utredning angivna strukturförändringarna.

Statens industriverk har under åren 1975 och 1976 låtit genomföra en utredning avseende stålgjuteriernas nuläge och framtidsutsikter. Ut- redningsrapporten är sekretessbelagd. För att fortsättningsvis följa och analysera branschutvecklingen har verket bildat en särskild referens- grupp bestående av representanter för de berörda gjuterierna, bransch— organisationerna, de anställdas organisationer och industriverket.

2. Specialstålindustrin 2.1 Nuvarande förhållanden

Till stålindustrin räknas vanligen anläggningar med produktion i en eller flera av följande processer.

—— Tillverkning av råjärn i masugnar eller tillverkning av järnsvamp och järnpulver i direktreduktionsprocesser. Utgångsmatcrialet för jämtillverkningen är malm. — Tillverkning av råstål. Flytande råjärn från masugnar omvandlas till råstål i syragaskonvertrar. Råstål tillverkas också i elektrostål-

ugnar och martinugnar med utgångsmaterialen skrot, tackjärn el- ler direktreducerat järn.

— Bearbetning av råstål till handelsfärdigt stål. Råstål från stålugnar gjuts eller bearbetas till stålämnen antingen genom stränggjutning eller genom götvalsning. Stålämnen bearbetas vidare genom vals- ning eller smide till plåt, band, stång, tråd, balk, rör m.m. Det handelsfärdiga stålet i dessa former är insatsvaror i främst verk— stadsindustri och byggnadsindustri. Till stålindustrin räknas normalt inte gjuterierna, som dock i fråga om tillverkningsprocessen är stålindustrin näraliggande. Ett antal stålverk har också tillverk— ning av stål- och jämgjutgods.

Stål indelas vanligen i huvudgrupperna handelsstål och specialstål. Indelningen grundas på stålets kemiska sammansättning. Handelsstål, som är den volymmässigt klart dominerande produktgruppen såväl i Sverige som utomlands, är stål med en kolhalt på mindre än 0,6 % och ingen eller ringa halt av legeringsämnen. Allt annat stål klassi- ficeras som specialstål. Av den svenska stålproduktionen är volymmäs- sigt ca 75 % handelsstål och ca 25 % specialstål. Specialstålsandclen i Sverige är internationellt sett mycket hög.

Prop. 1977/78: 47 4

Med utgångspunkt från denna produktklassificering indelas pro- ducenterna traditionellt i handels- resp. specialstålverk. Som special— stålverk räknas verk vilkas produktionsvolym till mer än 25 % ut- görs av specialstål. Genom det i genomsnitt drygt tre gånger högre priset på specialstål svarar specialstålet i dessa verk för merparten av saluvärdet. Enligt detta kriterium finns f.n. i Sverige nio specialstål- företag med totalt 25 produktionsanläggningar. Vissa data avseende företagen och produktionsenheterna redovisas i tabell 1.

Tabell 1. Specialstålverken år 1976

Företag, produktions— Råståls- Antal Omsättning, enheter kapacitet, anställda milj. kr. 1 000 ton

Avesta Jernverks AB 640 Avesta 200 3 000 Björneborgs Jernverks AB 90 Björneborg 60 600 AB Bofors 520 Karlskoga 150 2 350 AB Bofors-Åkers 120 Åkers Styckebruk 60 500 Fagersta AB 1 250 Fagersta 300 2 800 Långshyttan 10 850 Vikmanshyttan -— 50 Forsbacka — 450 Osterby 8 450 Gränges Nyby AB 710 "Torshälla 130 1 900 Lesjöfors AB 140 Lesjöfors 30 800 Sandvik AB 1 270 Guldsmedshyttan — 300 Sandviken 240 5 95.0 SKF Stål 790 Hofors 320 3 "650 Hällefors 310 1 750 Bångbro — 350 Surahammars Bruks AB 320 Surahammar 200 1 500 Spännarhyttan — 400 Kohlswa Jernverks AB 100 Kolsva 30 700 Uddeholms AB 1 230 Hagfors 140 2 000 Degerfors 110 1 500 Munkfors — 1 100 Storfors — 800 Söderfors 50 800 .Blombacka — 100

2 380 34 650 7 180

Källa: 1977 års specialstålutredning.

Vid flertalet enheter har antalet anställda minskats under år 1977. Specialstålverket är i regel den helt dominerande arbetsgivaren på den

Prop. 1977/78: 47 5

Tabell 2. Specialstålindustrins betydelse för sysselsättningen i berörda kommuner

Kommun Specialstålverkcns andel av (Produktionsenhet) sysselsättningen år 1974 i % Totalt - Inom industrin

Storfors 42 100 Munkfors 49 98 Hofors 50 90 Hagfors 32 83 Hällefors 35 79 Degerfors 36 78 Fagersta 35 63 Sandviken 33 62 Avesta 23 59 Hedemora (Långshyttan, Vikmanshyttan) 18 . 53 Surahammar 31 52 Tierp (Söderfors) 12 33 Ljusnarsberg (Bångbro) 14 28 Karlskoga 14 26 Norberg (Spännarhyttan) 9 25 Strängnäs (Bofors-Åkers) 6 24 Filipstad (Lesjöfors) 12 22 Östhammar (Österby) 6 20 Kristinehamn (Björneborg) 5 15 Köping (Kolsva) 6 14 Eskilstuna (Nyby) 5 12 Lindesberg (Guldsmedshyttan) 3 8 Gävle (Forsbacka) l 4 Karlstad (Blombaeka) 0,3 1

Källa: 1977 års specialstålutredning.

ort där det är beläget. Detta framgår av tabell 2. Förhållandena har inte ändrats nämnvärt under de senaste åren. Med undantag av Hedemora finns endast ett specialstålverk i resp. kommun. I nio kommuner svarar specialstålindustrin för mer än 30 % av den totala sysselsättningen. I elva kommuner faller mer än hälften av den samlade industrisyssel— sättningen på specialstålverken.

Sysselsättnings- och omsättningssiffrorna i tabell 1 avser endast stål- rörelsen inom resp. företag eller produktionsenhet. Härutöver har fler- talet företag till stålproduktionen anknuten verksamhet på andra orter i Sverige än de angivna. Totalt sysselsätts inom sådan verksamhet när- mare 2 000 personer. Verksamheten avser dels försäljning, dels produk- tion. Som exempel på det senare kan nämnas verkstäder för tillverkning av sågar, rördelar, fjädrar samt härdtjänster.

Ägarmässigt är Avesta Jernverks AB ett helägt dotterbolag till Re- deri AB Nordstjernan. Björneborgs Jernverks AB är ett helägt dot- terbolag till Avesta Jernverks AB. AB Bofors-Åkers, tidigare Åkers Styckebruk AB, är ett helägt dotterbolag till AB Bofors. Gränges Nyby AB är ett helägt dotterbolag till Gränges AB. Surahammars Bruks AB och Kohlswa Jernverks AB ingår i ASEA-koncemen.

I flertalet fall utgör sålunda resp. stålrörelse en del av en stor indu-

Prop. 1977/78: 47 6

strikoneern. Ofta svarar därvid stålsidan för en betydande del av kon- cernens totala verksamhet. Inom Uddeholms AB hänför sig sålunda ca 60 % av omsättningen till stålsektorn. Inom AB Bofors och Sand- vik AB är motsvarande andel en tredjedel. SKF Stål svarar för 15 % av koncernförsäljningen inom AB Svenska Kullagerfabriken (SKF). Av försäljningen från svenska produktionsbolag är SKF Ståls andel cirka 40 %.

Den produktionsmässiga integrationen mellan stålrörelsen och öv— riga delar inom resp. koncern är relativt begränsad och visar dess— utom en tendens att minska. Inom Bofors-koncernen förbrukas mindre än en tiondel av stålproduktionen inom andra delar av koncernen. Mellan Kohlswa Jernverks AB och den övriga ASEA-koncernen är förhållandena desamma. Björneborgs Jernverks AB levererar ca en fjärdedel av sin produktion till andra företag inom Johnson-koncernen. Surahammars Bruks AB och SKF Stål avsätter ca två tredjedelar av sin produktion utanför koncernen i fråga.

Den svenska specialstålindustrin är starkt exportinriktad och säljer sina produkter över hela världen. Av produktionen exporteras två tredjedelar mätt i volym. Värdemässigt uppgår andelen till tre fjärde- delar. Detta ställer krav på en omfattande och geografiskt spridd mark- nadsorganisation. Specialstålföretagen har därför ett mycket stort antal försäljningsbolag i utlandet. Flertalet företag har också producerande dotterbolag utomlands. Med något enstaka undantag har tillverkningen utanför Sverige mycket nära samband med den svenska produktionen. Det rör sig här främst om antingen en vidarebearbetning av i Sverige producerat material eller produktion som kompletterar verksamheten i Sverige. De svenska stålföretagen sysselsätter totalt inemot 8 000 per— soner utomlands.

Medan man inom handelsstålindustrin vanligen klassificerar pro- duktionen efter form använder man inom specialstålindustrin oftast stålets kemiska sammansättning som fördelningsgrund. Bland de stora produktgrupperna, som på detta sätt kan särskiljas, finns rostfritt stål, olegerat kolrikt stål, verktygsstål, snabbstål, seg— och sätthärdningsstål samt kullagerstå1. Den största produktgruppen är rostfritt stål, som tonagemässigt svarar för ca 30 % av den svenska specialstålproduk- tionen. Av leveransvärdet är andelen drygt 50 %. Inom resp. produkt-' grupp finns sedan en eller flera av de olika formptodukterna.

Specialstålföretagen har även en omfattande produktion av handels- stål. År 1974 producerade man totalt 450 000 ton råstål av handels- szålkvalitet, vilket utgjorde närmare en fjärdedel av den totala råstål- produktionen vid verken ifråga. Härigenom svarade man för ca 10 % av tandets totala handelsstålproduktion. År 1960 svarade emellertid handelsstålet för nästan hälften av produktionsvolymen vid specialstål- verken och dessa verk hade då närmare 30 % av den svenska han-

Prop. 1977/78: 47 7

delsstålproduktionen. Specialstålverkens handelsstålproduktion har alltså minskat i snabb takt. Denna utveckling fortsätter.

De handelsfärdiga produkterna framställs till alldeles övervägande del genom varm- eller kallvalsning. En mindre del av produktionen sker dock genom smidning eller gjutning. På smidessidan finns i Sve- rige en betydande produktion utanför den egentliga stålindustrin, främst som en integrerad del i vissa verkstadsföretag. Stålgjutgods produce- ras dels vid fem specialstålföretag, dels vid sju företag utanför special- stålindustrin. Även inom specialstålföretagen .sker dock gjutgodspro- duktionen i regel skild från den övriga ståltillverkningen. Bl.a. har man särskild ugnsutrustning för gjutgodsproduktionen.

Som tidigare nämnts har specialstålverken även viss vidarebearbetning av sina produkter utanför bruksorterna. Denna verksamhet är dock myc- ket begränsad. lnte heller vid stålverken finns i regel någon särskilt omfattande vidareförädling. Av specialstålsleveranserna från verken svarade manufakturerade produkter år 1974 för endast 15 % mätt i värde. Den helt dominerande andelen av verkens leveranser avser så- lunda s. k. handelsfärdigt stål i form av t. ex. plåt, stång, tråd och rör.

De svenska specialstålföretagens huvudsakliga produktionsinrikt- ning framgår av tabell 3.

Vissa specialstålprodukter tillverkas även av företag utanför vad som här har definierats som stålindustrin. Betydelsefulla exempel här- på är dragen tråd och svetsade rör. Dessutom finns vid handelsstål- verken viss produktion som enligt den kemiska klassificeringsgrund som används är specialstålproduktion.

Mellan de olika produktionsenheterna finns avgörande skillnader vad avser produktionsutrustning. Råjämsproduktionen sker sålunda dels i integrerade anläggningar i Fagersta, Hofors och Hagfors, dels i Guldsmedshyttan och Spännarhyttan. De båda senare anläggning— arna har ingen råstålstillverkning eller valsning. Råstålsproduktionen sker i samtliga anläggningar utom, vid sidan av de två redan nämnda, Vikmanshyttan, Forsbacka, Bångbro, Munkfors, Storfors och Blom— backa. I dessa anläggningar finns främst valsverk för bearbetning av utifrån tillfört material.

Det finns sålunda en betydande produktionsteknisk samverkan mel- lan de olika enheterna. Denna samverkan är dock avsevärt större än vad som visas av den nyss nämnda fördelning av produktionsutrust- ningen. Detta gäller inte endast mellan skilda enheter inom resp. företag där flödet av halvfabrikat av olika slag ofta är betydande. Även mellan de olika företagen sker en omfattande samverkan i skilda former. Vissa enheter köper utgångsmaterial för sin egen bearbetning från andra verk. I andra fall köper man tjänster av varandra, främst i form av legovalsning. Denna samverkan, som innebär bl. a. att man får en mera rationell produktion och ett bättre utnyttjande av den be-

Prop. 1977/78: 47 8

Tabell 3. Specialstålföretagens huvudprodukter

Avesta Jernverks AB Rostfritt i form av varmvalsad och kallvalsad plåt samt tråd och svetsade rör. Smide (handelsstål) och järngjutgods vid Björneborgs Jernverks AB.

AB Bofors Smide i övrigt legerat stål (seg- och sätthärdnings- stål) samt stång (verktygsstål). Valsar vid AB Bofors-Åkers.

Fagersta AB Rostfritt i form av kallvalsade band (Fagerstaver- ken, Långshyttan), svetsade rör (Fagerstaverken, Långshyttan) och tråd (Fagerstavcrken, Långshyt- tan). Tråd av olegerat kolrikt och handelsstål (Fa- gerstaverken). Bergborrstång och handelsstålstång (Fagerstaverken, Forsbacka). Snabbstål i form av

träd, band och stång (Långshyttan, Österby, Vik- manshyttan). Lesjöfors AB Fjäderstål, dragen tråd och linor. Gränges Nyby AB Rostfritt i form av kallvalsad plåt samt svetsade

och sömlösa rör,

SKF Stål Sömlösa rör av kullagerstål och handelsstål (ämnes- rör) (Hofors). Stäng av kullagerstål och handelsstål (Hällefors). Tråd av kullagerstål och olegerat kol- rikt (Hofors och Hällefors). Kallvalsade smala band av olika kvalitetstyper (Hällefors, Bångbro).

Sandvik AB Sömlösa rör av rostfritt och handelsstål (ämnesrör). Svetsade rostfria rör. Smala band i olika kvaliteter, främst olegerat kolrikt stål och rostfritt. Dragen tråd i rostfritt. Bergborrstång.

Surahammars Bruks AB Elektroplåt. Järnvägsmateriel och smide i övrigt legerat stål. Stålgjutgods vid Kohlswa Jernverks AB.

Uddeholms AB Stång i verktygsstål och rostfritt (Hagfors). Sömlösa och svetsade rör i rostfritt och handelsstål (Storfors). Varmvalsad plåt i främst rostfritt (Degerfors). Kall- valsade smala band av olika kvalitetstyper (Hagfors, Munkfors). Dragen tråd, främst i rostfritt (Munk- fors, Blombacka).

Källa: 1977 års specialstålutredning.

fintliga utrustningen, medför betydande kostnadsbesparingar för branschen.

Däremot har det visat sig avsevärt svårare att skapa hållbara samar- betsformer på försäljningssidan trots att företagen, som tidigare har nämnts, är starkt exportinriktade och därför var och en för sig tvingas hålla en stor, geografiskt spridd och därmed kostsam försäljnings— organisation.

Stålbranschrådet har låtit analysera såväl specialstålindustrins som handelsstålindustrins lönsamhet under senare år. Enligt denna analys har specialstålföretagens avkastning på det totala kapitalet efter skatt utvecklats enligt följande åren 1971—1975.

Prop. 1977/78: 47 9

År %

1971 0,3 % 1972 1,3 % 1973 4,9 %- 1974 7,0 % 1975 2,9 (,T-2.-

Beräkningen avspeglar lönsamhetsvariationerna under en konjunk- turcykel.

Den genomsnittliga avkastningen efter skatt på totalt kapital un- der perioden uppgick till 3,2 %. Lönsamheten var genomsnittligt sämre för specialstålindustrin än för de privata handelsstålverken under sam- ma period. Det kan vidare noteras att när specialstålrörelsen ingår i ett större företag så uppvisar specialstålrörelsen klart lägre genom- snittlig avkastning än företaget i sin helhet.

En liknande beräkning har genomförts för skogsindustrin under samma period. Den genomsnittliga lönsamheten för skogsindustriföre- tagen beräknad på motsvarande sätt var cirka 6 %.

Skillnaderna mellan specialstålföretagen inbördes under perioden är betydande. Dessa skillnader kan dock inte härledas från olikheter i produktionsmetoder eller produktionsinriktning.

Något motsvarande materiel finns inte för år 1976. För samtliga specialstålföretag var år 1976 dock ett dåligt år från lönsamhetssyn- punkt. Med ett par undantag var resultaten (vinst efter räntor och kalkylmässiga avskrivningar men före skatt) negativa. "I några fall'var förlusterna betydande. Innevarande år kommer att medföra en ytter- ligare försämring med mycket stora förluster som följd.

Specialstålindustrin är som framgått i flera avseenden mycket hetero- gen. Som exempel härpå kan nämnas de stora skillnader som finns mellan olika företag/produktionsenheter i fråga om storlek, produktions- utrustning och produktionsinriktning. Skiljaktigheterna i sistnämnda av- seende är särskilt betydelsefulla då de medför stora skillnader i kon— kurrensförhållanden, behov av marknadsföringsresurser, forsknings- och utvecklingsbehov m. m. Dessa markant olika förhållanden och de därav följande skiljaktiga förutsättningarna vad avser den framtida utveck- lingen för såväl olika produkter som olika företag/produktionsenheter gör att sammantagna branschbedömningar för specialstålindustrin är mycket vanskliga att göra.

2.2 197 7 års specialstålutredning

Förutsättningarna för den svenska specialstålindustrins framtid har analyserats av 1977 års specialstålutredning. Denna analys är av kva— litativ art. Anledningen härtill är främst den tidigare nämnda differen-

Prop. 1977/78: 47 10

tierade tillverkningen inom specialstålindustrin och de väsentligt olika marknads— och produktionsförhållanden som råder för skilda produk- ter.

Utredningen konstaterar att allmänt sett har den svenska special- stålindustrins traditionella konkurrensfördelar minskat starkt i bety- delse. Detta gäller inte minst i fråga om tillgången på de naturresurser — malm, skog och vattenkraft — som utgjort grunden för svensk stål— industris redan mycket tidigt starka internationella ställning. I fråga om råvara är specialstålindustrin i dag till övervägande del baserad på skrot, som företagen köper på marknaden inom eller utom Sverige. Inköp av legeringsämnen, som är en annan betydande insatsvara, med- för import antingen direkt eller indirekt genom köp från de två le- geringsverk, som finns i Sverige. Råvarutillgången ger således inte svensk spccialstålindustri några påtaliga fördelar jämfört med utländska konkurrenter.

Ljusbågsprocessens dominans inom specialstålindustrin har återgett vattenkraften något av dess klassiska betydelse, men nu i form av bil- lig elenergi. Flertalet specialstålverk har av historiska skäl tillgång till egen vattenkraft. Dessa, som regel äldre vattenkraftverk, produce- rar elenergi till en kostnad, som ligger avsevärt under dagens kostna— der för elenergi från exempelvis kärnkraftverk. Utredningen framhål- ler att från samhällsekonomisk synpunkt är detta utan betydelse vid en bedömning av specialstålsindustrins konkurrensförutsättningar. Rent företagsekonomiskt innebär dock innehavet av egen billig vattenkrafts- alstrad elektricitet en fördel för de svenska specialstålföretagen jämfört med många utländska konkurrenter.

Vid en bedömning av den svenska specialstålindustrins komparativa för- och nackdelar jämfört med utländska konkurrenter måste enligt utredningen arbetskraftcns kunnande och yrkesskicklighet tillmätas en viktig roll. Samtidigt är detta en faktor vars betydelse är mycket svår att mäta kvantitativt. Utredningen anser att det rent allmänt torde gälla att yrkesskickligheten inom tillverkningen har spelat en väsentlig roll för den kvalitet och därmed konkurrensförrnåga som svensk specialstål— industri traditionellt haft. Betydelsen av detta slags kunnande har dock minskat påtagligt under efterkrigstiden genom ökad mekanisering, pro- cesstyrning, datorisering och stordrift. Kunnandets betydelse inom stål- tillverkning blir i allt högre grad en fråga om forskning och utveck- ling. Traditionellt har Sverige en stark ställning beträffande forsk- ning och utveckling på stålområdet, särskilt vad gäller metallurgi. Rela- tivt sett gör svensk stålindustri betydande insatser på forsknings— och utvecklingsområdet.

SvenSk specialstålindustri har enligt utredningens bedömning sam- mantaget dock fortfarande en viss konkurrensfördel genom sitt kun— nande. Denna fördel hänför sig emellertid inte till hela produktionen.

Prop. 1977/78: 47 11

Merparten härav är standardbetonad, där pris och leveranssäkerhet är avgörande för konkurrensförmågan.

Inte sällan framförs uppfattningen att de svenska specialstålverken har konkurrensfördelar genom att företagsmässigt vara integrerade med annan tillverkning, särskilt verkstadsindustriell. Härigenom skulle mark— nadsmässiga och tekniska fördelar uppnås.

I verkligheten är, som tidigare har redovisats, denna integration re— lativt begränsad och tenderar i flera företag att snarare minska än öka. - Ser man på specialstålindustrin i dess helhet avsätts huvuddelen av pro- duktionen på den öppna marknaden i konkurrens med andra stålföre- tag. Den vidareförädling och integration med verkstadsindustriell till- verkning som finns, har dock enligt utredningen ett klart positivt värde.

Nära sammanhängande med föregående frågeställning är frågan om betydelsen för svensk stålindustri av att ha tillgång till en kvalificerad hemmamarknad, särskilt i form av en avancerad verkstadsindustri. Det råder enligt utredningen ingen tvekan om att svensk specialstålindustri och verkstadsindustri vuxit fram i ett tekniskt och marknadsmässigt växelspel. Även i framtiden kommer specialstålindustrin att kunna dra fördel av tillgången till en kvalificerad hemmamarknad. Denna fördel tenderar dock att minska i betydelse, framför allt beroende på att ökade krav på stordrift i produktionen leder till krav på avsätt- ningsvolymer, som vida överstiger den svenska marknadens behov.

Utredningen anser således att svensk specialstålindustri visserligen fortfarande har vissa konkurrensfördelar av grundläggande natur men att dessa fördelar tenderar att minska i betydelse. På ett mycket stort produktområde har konkurrensfördelarna helt eliminerats, nämligen gentemot främst Japan i fråga om produktion av rostfria, platta pro- dukter i enklare kvaliteter. Genom införande av tillverkning i tidigare okänd stor skala av dessa produkter har den japanska stålindustrin inom loppet av några är helt förändrat konkurrensbetingelserna. Stordrift tillsammans med de lägre japanska lönerna har försatt västeuropeisk specialstålindustri i ett svårt konkurrensläge i fråga om rostfri plåt för diskbänkar, diskmaskiner, tvättmaskiner, o. d. I fråga om dessa typer av enklare produkter anser utredningen att svensk specialstålindustri framgent har små möjligheter att hävda sig.

Bortsett från det stora produktområdet rostfria platta produkter av enkel kvalitet anser utredningen dock att svensk specialstålindustri inte heller har några avgörande naturliga konkurrensnackdelar jäm- fört med de viktigaste konkurrenterna, som främst återfinns i Väst- europa. Samtidigt tenderar dock de naturliga konkurrensfördelarna att minska i betydelse. Sammantaget innebär detta att lönekostnaden per producerad enhet i svensk specialstålindustri får allt större betydelse för konkurrensförmågan gentemot de övriga västeuropeiska tillver- karna.

Prop. 1977/78: 47 12

Utredningen konstaterar att det klassiska receptet i Sverige för före— tag och branscher med långsiktiga lönsamhetsproblem är att satsa på specialiteter, som kan bära de relativt sett höga svenska lönekostna- derna. Detta recept gäller även för specialstålindustrin, men det löser enligt utredningens bedömning bara en mindre "del av branschens pro- blem under i vart fall den överblickbara framtiden. Specialprodukter i mer kvalificerad mening, typ ventilfjädrar. och musikstål, svarar för endast en begränsad del av specialstålindustrins produktion i dag. Att fylla specialstålföretagens sammanlagda metallurgiska kapacitet på över 2 milj. årston med sådana specialprodukter är enligt utredningen inte praktiskt möjligt.

Specialstålföretagens produktion kan emellertid inte delas upp i två homogena kvalitetskategorier —— standardprodukter och specialproduk- ter. Produkterna fördelar sig över en skala från patentskyddade spe- cialiteter till kvalificerade standardprodukter och längst ner enkelt han- delsstål. Under senare år har specialstålföretagen i betydande omfatt- ning lagt ner produktiönen av handelsstål. Det är enligt utredningen ofrånkomligt att denna process fortsätter. Volymmässigt dominerar i dag kvalificerade standardprodukter. Utredningen anser att detta bör gälla i än högre grad i framtiden.

Med kvalificerade standardprodukter menar utredningen produkter med relativt höga kvalitetskrav och som produceras av ett jämförelse— vis begränsat antal företag i Västeuropa, Nordamerika och Japan. Allt fler utländska företag tar upp tillverkning av produkter med de lägre kvalitetskraven med åtföljande prispress. Detta tvingar de svenska företagen att successivt gradera upp sina produkter kvalitetsmässigt och samtidigt behålla eller öka den totala produktionsvolymen. Detta krav på successiv kvalitativ uppgradering ger specialprodukterna större be- tydelse än vad deras volym vid varje giventidpunkt anger. De innebär nämligen dels en tillväxtpotential, dels att det med dessa produkter för- enade tekniska kunnandet i företagen underlättar den kvalitetsmässiga uppgraderingen av den stora volymproduktionen.

Tillverkningen av kvalificerade standardprodukter är förenad med klara stordriftsfördelar om än inte så utpräglat som inom produktio- nen av handelsstål. Genom produktbyten har de svenska specialstålfö- retagen under senare år sökt åstadkomma 'en specialisering vid resp. verk, som gör det möjligt att bättre utnyttja dessa stordriftsfördelar. Denna utveckling mot längre produktionsserier kandock inte gå hur långt som helst inom ramen för existerande företags— och anläggnings- struktur. Enligt utredningens bedömning kommer konkurrenstrycket utifrån och strävan efter utnyttjande av stordriftsfördelar på flera pro— duktionsområden att tvinga fram företagsamgåenden och t.o.m. ned— läggningar av vissa verk.

Vid försäljning av specialprodukter till ett begränsat antal kvalifi-

Prop. 1977/78: 47 13

ccrade avnämare kan ett företags försäljningsorganisation vara liten även vid en betydande export. Försäljningspersonalen kan bestå av en handfull kvalificerade tekniker, som håller ständig kontakt med sina motparter hos kundföretagen. En del av de svenska specialstålföreta- gens produkter är sådana till sin karaktär att den här nämnda typen av försäljnmgsorganisation är mest effektiv. Beträffande de stora volym- produktema såsom rostfria platta produkter, rostfria rör, verktygsstål och konstruktionsstål krävs dock med få undantag helt andra typer av försäljnings- och marknadsorganisation..

Enbart för att rent fysiskt distribuera de volymer som det är frågan om, krävs betydande resurser. Transporterna måste fungera smidigt och punktligt. Ofta krävs egen lagerhållning på ett antal orter för att möjliggöra tillräckligt snabba leveranser till kringliggande lokala mark- nader. Detta binder avsevärda mängder av rörelsekapital. Inte sällan är det fördelaktigt från konkurrenssynpunkt att i anslutning till denna lagerhållning ha annan försäljningspersonal- och personal, som kan göra smärre anpassningar av produkterna för att möta kundernas önskemål. Till detta kommer att de svenska specialstålföretagen på grund av minskande naturliga konkurrensfördelar i ökande utsträck- ning måste ha en mycket aktiv marknadsföring på de stora markna- derna i Västeuropa för att kunna avsätta sina produkter. Utred- ningens slutsats är sålunda att specialstålföretagen i framtiden bör satsa betydligt hårdare på försäljningssidan.

Dessa synpunkter beträffande de svenska specialstålföretagen för- stärks vid en jämförelse med de viktigaste konkurrenterna. I bl.a. Västtyskland, Frankrike, Storbritannien och Österrike återfinns spe- cialståltillverkningen till större delen hos mycket stora företag med omfattande verksamhet inom handelsstålindustri och i vissa fall verk- stadsindustri. Konkurrenternas absoluta storlek som sådan är inte något hot mot de svenska specialstålföretagens konkurrensförmåga. I vissa situationer, exempelvis vid ett priskrig för vissa produkter, kan dock konkurrenternas storlek och den därmed förenade finansiella styrkan spela en väsentlig roll för de svenska företagens möjligheter att hävda sig.

Utredningens slutsats är således att de svenska specialstålföretagen för att överleva måste satsa på både specialprodukter med begränsade volymer och kvalificerade standardprodukter i stora volymer. En annan slutsats är att de senare produkternas tillverkning är förenad med stordriftsfördelar, som tvingar fram betydande omstruktureringar och en ökad koncentration inom den svenska specialstålindustrin. Dessa slutsatser förstärks när man ser på de krav, som ställs beträffande marknadsföring, finansiering samt forsknings- och utvecklingsarbete.

Ser man emellertid på den långsiktiga utvecklingen och utgår från att Sverige även framgent kommer att vara ett höglöneland inom de ra-

Prop. 1977/78: 47 14

mar som sätts av vårt allmänna internationella ekonomiska beroende, finns det enligt utredningen dock inte anledning att påstå att svensk specialstålindustri saknar möjligheter att hävda sig i den internationella konkurrensen. För att göra detta krävs emellertid som nämnts inom vissa avsnitt kraftiga förändringar i fråga om struktur samt marknads- och produktinriktning. Även med sådana förändringar är det dock osannolikt att specialstålindustrin under de närmaste åren kan uppnå en lönsamhet, som är i nivå med genomsnittet för svensk industri. Detta minskar dock inte betydelsen av förändringarna. Stora värden står på spel för företagen, de anställda och de berörda kommunerna. För- ändringar, som ökar överlevnadsmöjlighetema för företagen, är värde- fulla även om den företagsekonomiska lönsamheten inte blir tillfreds- ställande under de närmaste åren.

Mot denna bakgrund görs i utredningen en genomgång produktvis av möjligheterna att förbättra den svenska specialstålindustrins inter- nationella konkurrenskraft. I det följande redovisas kortfattat några av utredningens mera genomgripande förslag.

Särskilt inom det rostfria området anser utredningen att en struktur- rationalisering är angelägen. Ett stort kapacitetsöverskott kommer att trycka marknaden i Västeuropa för främst kallvalsade rostfria band och svetsade rör under de närmaste åren med åtföljande ekonomiska påfrestningar för företagen, inkl. de svenska. I en sådan situation blir det särskilt angeläget att inom den svenska specialstålindustrin ut- nyttja alla tänkbara möjligheter till samarbete och arbetsfördelning, som verkar kostnadssänkande.

Inom ramen för existerande företagsstruktur finns enligt utredningen sådana samarbetsmöjligheter främst beträffande försörjningen med breda varmband till kallvalsverken hos de rostfria företagen. Det är främst Avesta Jernverks AB och Gränges Nyby AB som har behov av att legovalsa varma band hos andra företag. Fagersta AB klarar sitt valsningsbehov vid ett eget bandverk. För legovalsning lämpligt bandverk finns hos Surahammars Bruks AB, vars varmvalsverk nyligen restaurerats. Utredningen anser det angeläget att Avesta Jernverks AB, Gränges Nyby AB och Surahammars Bruks AB vidtar åtgärder, som gör det möjligt att i större utsträckning utnyttja valsverket i Suraham- mar med syfte att dels behålla mesta möjliga sysselsättning inom landet, dels minimera de totala produktionskostnaderna. Man bör med andra ord försöka bryta den nuvarande tendensen, som innebär att legovals- ning flyttas från svenska verk till utländska.

Ett tänkbart alternativ till legovalsning av band i Surahammar är motsvarande legovalsning hos Domnarvets Jernverk. En sådan lösning är enligt utredningen av skilda skäl mindre realistisk men bör därför inte å priori helt uteslutas.

Prop. 1977/78: 47 15

Om den nuvarande strukturen inom den svenska rostfria industrin uppfattas som given, är det enligt utredningen svårt att finna nya om- råden för samarbetc och arbetsfördelning, som påtagligt skulle stärka industrins konkurrenskraft. Den samlade produktionen vid Avesta Jernverks AB, Fagersta AB och Gränges Nyby AB av kallvalsade rost- fria band och härpå baserad produktion av svetsade rör är relativt stor. Den marknadsmässiga effekten härav i främst Västeuropa redu- ceras emellertid starkt genom produktionens uppdelning på tre företag. De påfrestningar som kan väntas de närmaste åren reser då frågan om inte förändringar av den rostfria industrins struktur är påkallad. Den i dag tämligen hårda konkurrensen mellan de tre företagen på vissa områden kan i framtiden lätt komma att skärpas och sprida sig till nya produktområden på grund av företagens strävan att stärka sina positioner och finna nya avsättningsmöjligheter.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det finns anledning att överväga en strukturrationalisering, som innebär att de tre företagens rostfria verksamhet förs samman i ett enda företag. Detta kan ske antingen genom att föra samman de tre företagen i sin helhet eller genom att föra samman enbart företagens rostfria verksamheter.

Om ett samgående mellan samtliga tre företag visar sig ogenomför— bart anser utredningen att ett samgående mellan Fagersta AB och Gränges Nyby AB är det mest lämpliga alternativet. Utredningen fram- håller att oavsett vilken lösning som uppnås kommer Gränges Nyby AB sannolikt att drabbas av en relativt kraftig personalminskning, främst beroende på att företagets råstålsproduktion kan komma att läggas ned.

Vad avser den rostfria grovplåten anser utredningen att starka skäl talar för att Degerfors Jernverk och Avesta Jernverks AB etablerar ett samarbete, som begränsar konfliktriskerna mellan enheterna, vilka är landets enda producenter inom detta produktområde. Ett sådant sam- arbete kan ha olika former och omfatta exempelvis produktuppdel- ning eller exportsamverkan.

Mot bakgrund av de svårigheter som Storforsdivisionen inom Udde- holms AB brottas med, anser utredningen att ett alternativ som bör övervägas är att Sandvik AB övertar Storforsdivisionen. Härigenom skulle Sandvik AB kunna bl.a. komplettera sitt rostfria produktpro— gram och medverka till en strukturrationalisering inom det rostfria området samtidigt som förutsättningarna enligt utredningens bedöm- ning förbättras att upprätthålla sysselsättningen vid Storforsenheten.

Inom området smala kallvalsade kolrika band har Uddeholms AB och SKF Stål undersökt möjligheterna att samordna bandproduk- tionen, eventuellt inom ramen för ett gemensamt ägt bolag. En sådan samordning skulle enligt utredningens åsikt kunna medföra en effek- tivare produktion inom det metallurgiska ledet och varmbandledet. Utredningen anser vidare att det inte är osannolikt att ytterligare kost-

Prop. 1977/78: 47 16

nadsreduktioner kan erhållas om även produktionen vid Sandvik AB omfattas av samordningen. På längre sikt är det därför tänkbart att en större samordning i det metallurgiska ledet och varmbandledet kan vara fördelaktig och praktiskt genomförbar.

Avesta Jernverks AB, Björneborgs Jernverks AB och AB Bofors har genomfört en gemensam strukturutredning angående pressmides- och gjutgodsproduktionen inom de båda företagen. Pressmide (friform- smide) finns vid både Björneborgs Jernverks AB och AB Bofors med det förstnämnda företaget som den största producenten. Smidesproduk- tionen vid Björneborgs Jernverks AB har tidigare till ca två tredje- delar gått till varvsindustrin och företaget har därför drabbats hårt av varvskrisen och söker nu nya avsättningsmöjligheter inom verkstads— industrin. Om Björneborgs Jernverks AB övertar AB Bofors produk- tion erhålls en beläggning av kapaciteten, som enligt utredningens me— ning väsentligt ökar företagets möjligheter att överleva och trygga den nuvarande sysselsättningen.

En tänkbar motprestation —— ekonomiskt och sysselsättningsmässigt — från Avesta Jernverks AB:s sida är att släppa stålgjutgodsproduktion i Avesta till AB Bofors, som också har ett stålgjuteri. Gjuteriet vid Avesta Jernverks AB är relativt gammalt och slitet. Eftersom stål- gjuteriindustrin lider av en betydande överkapacitet, anser utredningen att en sådan överenskommelse mellan företagen skulle innebära en lämp— lig strukturrationalisering inom delbranschen.

Specialstålföretagen blir som tidigare har nämnts i allt mindre ut— sträckning beroende av malm av speciell kvalitet. Undantag härifrån är främst elektroplåt och kolrikt stål av hög kvalitet. Det är mot denna bakgrund man skall se att landets enda elektroplåttillverkare _ Sura- hammars Bruks AB — nyligen har byggt en masugn i Spännarhyttan, fem mil från Surahammar, och installerat en syrgaskonverter i Sura- hammar. Råjärnet transporteras i flytande form per järnväg från Spännarhyttan till Surahammar.

Denna nya metallurgiska kapacitet överstiger väsentligt det egna behovet vid Surahammars Bruks AB. Samtidigt är Fagersta AB:s tre masugnar omoderna. Att bygga en helt ny hytta är klart olönsamt. Att rusta upp de existerande masugnarna är också det dyrbart.

Mot denna bakgrund har diskussioner om samarbete tagits upp mel- lan Fagersta AB och Surahammars Bruks AB. Med mindre tilläggs- investeringar kan Spännarhyttans kapacitet ökas så att även behoven i Fagersta AB kan tillgodoses. Råjärnet skulle kunna transporteras i flytande form även till Fagersta. Avståndet är cirka 15 km och trans- porten skulle kunna ske med lastbil. Ett annat alternativ är att allt råjärn transporteras till Surahammar, varifrån ämnen skulle levereras till Fagersta AB. Enligt utredningens bedömning synes det diskuterade samarbetet vara en rationell lösning då man härigenom uppnår ett ef-

Prop. 1977/78: 47 17

fektivt utnyttjande av Sveriges modernaste masugn och samtidigt kan lägga ner gamla, omoderna enheter i Fagersta.

I utredningen pekas dessutom på ytterligare områden där möjlig- heterna till strukturrationaliseringar bör studeras. Detta gäller bl.a. ett samarbete mellan Fagersta AB och SKF Stål vad avser kolrik tråd, mellan Fagersta AB och Uddeholms AB i fråga om snabbstål och mellan Fagersta AB, Sandvik AB och SKF Stål vad gäller martinstål.

Flera av de i utredningen nämnda strukturella förändringarna har varit eller är föremål för diskussioner eller förhandlingar mellan de berörda företagen. Som exempel härpå kan nämnas frågan om ett samarbete mellan Degerfors Jernverk och Avesta Jernverks AB. Den lösning som f.n. diskuteras skulle innebära att Avesta Jern— verks AB inträder som delägare till Degerfors Jernverk. Från de berör- da företagens sida har dock redovisats att affären kan genomföras en- dast om det nybildade företaget inledningsvis erhåller statligt stöd.

Rörande produktbytena mellan Avesta Jernverks AB, Björneborgs Jernverks AB och AB Bofors har en överenskommelse nåtts. Vid Björneborgs Jernverks AB kräver omställningen att man genomför be- tydande investeringar. Även här har framhållits att statligt stöd är en förutsättning för att förändringen skall kunna genomföras.

Det kan vidare nämnas att Gränges Nyby AB hos regeringen har be- gärt stöd för att dels kunna investera i en stränggjutningsanläggning och en ny pulvermetallurgisk process för framställning av rostfria sömlösa rör, dels kunna genomföra en finansiell rekonstruktion av företaget.

2.3. Regionalekonomiska bedömningar

Som tidigare har redovisats har stålortsgruppen inhämtat berörda läns- styrelsers bedömningar av de regionalekonomiska konsekvenserna av de strukturella förändringar som diskuteras i 1977 års specialstålutred- ning. Länsstyrelserna har därvid i samråd med berörda kommuner sökt belysa hur den av utredningen bedömda utvecklingen kan påverka möj- ligheterna att uppnå de regionalpolitiska målen.

Samtliga länsstyrelser har dels redovisat en allmän oro för utveck- lingen inom specialstålindustrin. dels framhållit att strukturförändring- arna i flertalet fall medför betydande negativa konsekvenser för syssel- sättningen eftersom stålindustrin i stor utsträckning är lokaliserad till orter med ett mycket ensartat näringsliv. Stålföretagen är ofta den helt dominerande arbetsgivaren i resp. kommun och möjligheterna till alter- nativ sysselsättning är mycket begränsade. Samtidigt är i många fall pendlingsmöjligheterna små.

Länsstyrelserna har även lämnat förslag till åtgärder som man anser vara nödvändiga för att de av statsmakterna angivna riktlinjerna för

Prop. 1977/78: 47 13

regionalpolitiken skall kunna följas. Åtgärderna avser att trygga syssel- sättningen i dc berörda kommunerna och omfattar dels allmänt närings- livsfrämjande åtgärder för att bredda basen för den framtida sysselsätt— ningen, dels arbetsmarknadspolitiska insatser för att möta de särskilda sysselsättningsproblem som kan uppkomma inom stålindustrin. Inom stålortsgruppen sammanställs och analyseras f.n. det från länsstyrelser- na erhållna materialet.

3. Stålgjuteriindustrin

F. n. finns i Sverige tolv stålgjuterier. Av dessa har som tidigare nämnts fem stycken ägarsamband med specialstålföretag. Stålgjuterier finns sålunda i Avesta Jernverks AB, AB Bofors, Fagersta AB Öster- byverken, Kohlswa Jernverks AB samt Uddeholms AB Hagfors Jern- verk. Ett stålgjuteri finns vid ett handelsstålverk, nämligen Kockums Jernverks AB. De övriga sex gjuterierna är med något enstaka undan- tag delar av verkstadsindustriföretag. Branschen sysselsätter totalt ca 2 000 personer.

Mellan de olika stålgjuterierna finns betydande variationer i fråga om storlek och produktionsinriktning. Spännvidden i produktionskapa- citet går från ca 200 ton per år till över 8 000 ton. De maximala styc- kevikter som kan tillverkas varierar mellan några 100 kilo och 20 ton. I några stålgjuterier tillverkas endast olegerat stålgjutgods, andra har specialiserat sig på höglegerat gods, medan åter andra har en mera blandad produktion. Dessa olikheter medför bl. a. att gjuterierna dels har olika kundkretsar, dels har stora skillnader i fråga om utrustning.

Under 1970-talet har fem svenska stålgjuterier lagts ned. Någon ny- etablering har inte skett under denna period. Av de nedlagda gjute- rierna var fyra mindre medan det femte, gjuteriet vid AB Motala Verkstad, vid nedläggningstillfället var landets största med drygt en fjärdedel av den samlade kapaciteten. Denna nedläggning har dock endast i begränsad omfattning berört de övriga producenterna, då AB Motala Verkstad huvudsakligen tillverkade betydligt grövre gods än den övriga svenska stålgjuteriindustrin. Effekten har i stället blivit en markant importökning.

Enligt industriverkets bedömning kommer den svenska efterfrågan på stålgjutgods att vara något lägre år 1980 än år 1975, 38000 ton resp. 41000 ton. Detta beror framför allt på att varvens gjutgodsbe- hov minskar. Ökade behov inom vissa andra sektorer anses inte kunna helt hindra att den samlade efterfrågan sjunker. Samtidigt förutses dock en viss nedgång i importen av den typ av gjutgods som kan produceras i Sverige, dvs. exklusive gjutgods av den grovlek där AB Motala Verk- stad var den enda svenska tillverkaren. Sammantaget betyder detta

Prop. 1977/78: 47 19

att de svenska stålgjuteriernas hemmamarknadsleveranser år 1980 be— räknas vara av samma storlek som år 1975. Till detta kommer att en mycket begränsad exportökning anses vara möjlig.

Konjunkturvariationerna inom stålgjuteriindustrin är mycket kraf- tiga. Enligt industriverkets bedömning kan den möjliga produktionen är 1980 tänkas variera mellan 28 000 ton och 20 000 ton beroende på konjunktursituationen. Dagens svenska produktionskapacitet tillåter en produktion som kan möta även den högsta av dessa efterfrågenivåer.

Inom stålgjuteriindustrin finns emellertid i dag mycket omfattande in- vesteringsplaner. Om dessa genomförs kommer branschen år 1.980 att få en synnerligen stor överkapacitet; enligt industriverkets bedömning närmare 25 % i ett högkonjunkturläge.

Mot denna bakgrund anser industriverket det tveksamt huruvida in- vesteringarna verkligen kommer att genomföras. Å andra sidan pekar verket på att det i flertalet fall finns i hög grad tvingande omständig- heter bakom de aktuella investeringsplanerna. Investeringarna anses sålunda nödvändiga för att dels ersätta omoderna anläggningar eller delar av anläggningar, dels trygga tillgången på personal, i synnerhet yrkeserfaren sådan.

Gjuteriema står sålunda inför dilemmat att investeringar är nöd- vändiga i de enskilda anläggningarna om driften skall kunna fortsätta samtidigt som dessa investeringar medför att produktionskapaciteten ökar till en nivå som mycket kraftigt överstiger vad efterfrågan mo- tiverar.

lndustriverket har diskuterat dessa problem med de berörda före- tagen och branschorganisationerna. Man har därvid nått densam- fällda bedömningen att investeringar är nödvändiga för att åstad- komma en rationell produktionsapparat och en miljö som tryggar till- gången på kvalificerad arbetskraft. Vidare anser man att en kon- centration till ett färre antal gjuterier är nödvändig för att enheterna skall bli långsiktigt bärkraftiga. En minskning till halva antalet anlägg- ningar jämfört med dagsläget är inte osannolik. Samtidigt framhåller man att en ökad inbördes specialisering är angelägen. Omstrukture- ringen bör ske snabbt. Som tidigare nämnts har beslut fattats om ned- läggning av gjuteriet vid Avesta Jernverks AB.

För att följa branschutvecklingen har industriverket, de berörda fö- retagen, de fackliga organisationerna och branschorganisationerna bil- dat en särskild referensgrupp.

4. Föredraganden

Det finns i dag ett stort behov av strukturrationaliserande åtgärder inom specialstål- och stålgjuteriindustrierna. I det följande behandlar jag inledningsvis dessa behov och de svårigheter att genomföra ange-

Prop. 1977/78: 47 ' ' 20

lägna strukturförändringar som de berörda företagens svaga ekonomiska ställning medför. Därefter lämnar jag förslag till åtgärder som syftar till att minska dessa svårigheter.

Jag använder här begreppet strukturförändring i relativt vid bemär- kelse så att det inte innefattar enbart för flera företag eller produk- tionscnheter gemensamma åtgärder. Även åtgärder som innebär mera väsentliga förändringar inom enskilda företag/produktionsenheter ryms ibegreppet strukturförändringar i den mening jag använder det.

4.1. Branschutvecklingen

Den svenska specialstålindustrin befinner sig f.n. i ett bekymmer- samt läge. I alla företag torde stålrörelsen komma att ge förluster inne- varande år. I flera fall är förlusterna mycket stora. Orderingången till företagen är dessutom sådan att verksamheten med stor sannolikhet kommer att fortsätta att ge dåligt resultat under avsevärd tid.

Dagens situation är till en del en följd av den utdragna lågkonjunk- turen i världsekonomin, vilken i mycket hög grad har drabbat stålindu— strin världen över. Problemen är dock till väsentlig del också resultatet av en mera långvarig utveckling i vår omvärld.

Specialstålutredningcn framhåller i sin rapport (Ds I 1977: 3) 1977 års Specialstålutredning att efterkrigstidens utveckling har inneburit i vissa avseenden radikala förändringar av den svenska specialstålindu- strins konkurrensförutsättningar. De traditionella svenska konkurrens- fördelarna har sålunda enligt utredningens bedömning i flera fall för- svunnit. Våra specialstålföretag konkurrerar i dag med andra tillverkare, som vad avser t. ex. tillgången till och priset på insatsvaror samt pro- duktionsteknik knappast är underlägsna de svenska företagen. Den ökande internationella standardiseringen inom stora produktområden har accentuerat betydelsen härav för den svenska industrin.

Utvecklingen inom specialstålindustrin är oroande inte minst i syssel- sättningsmässigt och regionalekonomiskt hänseende. Det enskilda stål— verket är genomgående den klart största arbetsgivaren på resp. ort. I flertalet fall är dessutom orterna i fråga belägna inom i övrigt syssel- sättningssvaga områden. De regionalekonomiska svårigheter som bran- schens utveckling kan komma att medföra har också som tidigare nämnts starkt framhållits av de berörda länsstyrelserna. Dessa har pekat på de mycket begränsade möjligheterna som i dag finns till alternativ sysselsättning på bruksorterna. Dessutom är i många fall pendlings- möjligheterna små. Det är därför synnerligen angeläget att värna om sysselsättningen på dessa orter. Härvid spelar åtgärder som påverkar ' utvecklingen vid specialstålverken en central roll.

De senaste årens förluster och de på kort sikt begränsade möjlighe- terna till en återhämtning påverkar i hög grad spccialstålföretagens fram-

Prop. 1977/78: 47 21

tidsbedömningar i negativ riktning. Detta är förståeligt. Sett i det längre tidsperspektivet finner jag i likhet med 1977 års specialstålutredning dock inte anledning att tvivla på att huvuddelen av den svenska special- stålindustrin har möjligheter att hävda sig på världsmarknaden. Inom centrala områden har branschen fortfarande en stark ställning. Detta gäller inte minst den internationellt erkänt höga tekniska kompetensen samt den i flera företag väl utbyggda försäljningsapparaten och den starka position som man alltjämt har på många marknader. Det står dock klart att en fortsatt svensk konkurrenskraft i hög grad är beroende av i vilken utsträckning man inom branschen kan genomföra effektivi- seringsåtgärder såväl inom de enskilda företagen som över företags- gränserna.

De svenska specialstålföretagen har hittills sökt möta den hårdnande utländska konkurrensen på olika sätt. Bl. a. har företagen lämnat områ— den där stordriftsfördelarna i produktionen är särskilt stora, i första hand handelsstålområdet. Inom specialstålområdet har företagen genom bl. a. inbördes produktutbyten kunnat begränsa sina sortiment och där- igenom öka effektiviteten i produktion och marknadsföring. Vidare har en successiv förskjutning skett mot allt mer kvalificerade produkter. I detta sammanhang bör också nämnas de effektivitetsvinster som har uppnåtts genom det sedan lång tid tillbaka väl utvecklade produktions- samarbetet mellan de svenska specialstålverken. Jag vill stryka under att den samlade effekten av dessa åtgärder inte skall underskattas. Där- emot finns det anledning att beklaga den begränsade framgång som samverkanssträvandena i fråga om marknadsföringen haft. Detta är särskilt olyckligt eftersom många speeialstålprodukter kräver en geo- grafiskt mycket spridd försäljningsorganisation och lagerhållning. Mark- nadsföringenl blir härigenom mycket kostsam. Jag är dock medveten om de svårigheter som det innebär att samordna försäljningen från företag med olika ägarintresscn.

Mot bakgrund av att handelsstålet fortfarande svarar för ca en femte- del av specialstålverkens produktionsvolym och att även specialstålet i stor utsträckning är standardprodukter, där man möter konkurrens från stora utländska tillverkare, anser specialstålutredningen det nödvändigt att företagen fortsätter sina ansträngningar att förskjuta sin produktion uppåt i kvalitetsrcgistret.

Jag delar denna utredningens grundsyn. Även med en framgångsrik utveckling i dessa avseenden kommer specialstålverken under överskåd- lig tid dock att ha kvar sin produktmässiga tyngdpunkt på vad utred- ningen kallar kvalificerade standardprodukter. Det torde inte vara någon överdrift att påstå att effektiviteten i denna basproduktion är helt av- görande för utvecklingen inom branschen. En mera påtagligt ökad ef— fektivitct inom detta område torde, som också specialstålutredningen framhåller, numera endast undantagsvis kunna erhållas utan en ökad

Prop. 1977/78: 47 22 samverkan mellan skilda företag och produktionsenheter. Det är mot denna bakgrund som kraven på en strukturell anpassning av branschen till de ändrade konkurrensförutsättningarna på världsmarknaden skall ses.

Det synes råda enighet om att en sådan fortsatt strukturrationalise- ring är nödvändig inom den svenska specialstålindustrin. Endast här- igenom kan branschen nå den styrka vad avser produktion, marknads- föring och utvecklingsarbete som är en förutsättning för att man med framgång skall kunna hävda sig på världsmarknaden. Detta är i sin tur nödvändigt om mycket negativa sysselsättningskonsekvenser skall kunna undvikas i berörda orter och regioner. Inom flera produktområden och för vissa produktionsenheter är förhållandena i dag sådana att genom— gripande åtgärder krävs. Detta visas inte minst i de strukturförändringar som har redovisats av specialstålutredningen och som diskuteras mellan företagen. För att åtgärderna skall kunna genomföras och få önskad effekt krävs i många fall investeringar av betydande omfattning. I vissa fall synes nödvändiga åtgärder inte kunna genomföras utan samtidiga förändringar av ägarförhållandena.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att den definition av special- stålindustrin som normalt tillämpas kan vara väl snäv från struktur- rationaliseringssynpunkt. Specialstålprodukter tillverkas som tidigare nämnts även i företag i andra branscher än specialstålindustrin. Det är självfallet angeläget att även denna verksamhet utanför den egentliga specialstålindustrin beaktas vid överväganden rörande branschutveck- lingen.

Att söka gradera angelägenheten av olika strukturförändringar inom specialstålindustrin är inte möjligt. Vilka effekter på konkurrenskraften olika åtgärder har, liksom vilka framkomstvägar som finns, är frågor som i första hand måste utvärderas i samarbete mellan berörda företag samt de anställdas organisationer. Inom ett betydelsefullt område finns dock enligt min mening ett särskilt stort behov av att åtgärder vidtas med största möjliga snabbhet. Jag syftar här på produktionen av rost- fria produkter och därvid främst på det platta sortimentet där konkur- rensen har skärpts mycket kraftigt under de senaste åren.

I specialstålutredningen understryks att det effektivare utnyttjandet av produktionsresurserna som strukturrationaliseringen möjliggör måste kombineras med fortsatta och intensifierade forsknings- och utveck- lingsinstanser. Jag delar denna uppfattning. Såväl process- som produkt— mässigt är det nödvändigt att svensk specialstålindustri även i framtiden intar en ledande ställning bland världens stålproducenter. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att forsknings- och utveck- lingsarbete-t, vars resultat är långsiktigt, drivs oberoende av konjunktu- rella variationer i branschens lönsamhet. Detta gäller inte minst den kollektiva delen av detta arbete.

Prop. 1977/78: 47 23

Enligt min mening måste statsmakterna även fortsättningsvis aktivt bidraga till att angelägna forsknings- och utvecklingsinsatser kommer till stånd inom järn- och stålområdet. Sålunda är det exempelvis för tillverkningen av standardprodukter angeläget att finna tekniska lös- ningar som möjliggör god produktionsekonomi vid tillverkning även i mindre skala. Inom vissa områden står mycket att vinna om man inom specialstålområdet lyckas applicera redan känd och för andra stålpro- dukter använd teknik.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) spelar här en viktig roll som centralt organ för statens initiativ och stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

Inom STU har utarbetats ett flerårigt forsknings- och utvecklingspro- gram med förslag till ökade insatser inom järn- och stålområdet. Stats- rådet Johansson avser enligt vad jag erfarit att våren 1978 lägga fram förslag rörande statliga insatser inom forsknings- och utvecklingsområ- det. I detta sammanhang kommer också det av STU föreslagna pro- grammet att behandlas.

Statens industriverk har låtit genomföra en studie av stålgjuteriernas nuläge och framtidsutsikter. Mot bakgrund av en samtidigt väntad minskning i efterfrågan på stålgjutgods och en planerad kapacitetsut- byggnad förutses enligt studien en mycket omfattande överkapacitet inom den svenska stålgjuteriindustrin. Vidare finns en betydande över- lappning mellan stålgjuterierna vad gäller produktsortimenten. Vid de diskussioner som industriverket har haft med samtliga berörda företag har dessa samfält bedömt dels att det finns ett behov av att minska an- talet stålgjuterier i Sverige, dels att en ökad specialisering inom resp. gjuteri skulle stärka konkurrenskraften. En sådan speccialisering kan ske endast genom en ökad samverkan mellan företagen. Också inom stålgjuteriindustrin bedöms strukturomvandlingsprocessen komma att medföra väsentliga omställningar och investeringsbehov vid företagen. Utan att därvid ta ställning till företagens uttalande om vad som är ett i framtiden lämpligt antal gjuterier, delar jag åsikten att rationalise- ringsåtgärdcr av strukturell art är angelägna också inom stålgjuteri- branschen. Det arbete som pågår inom industriverket med deltagande från företagen, de fackliga organisationerna och branschföreningarna, bör enligt min mening kunna verksamt bidra till att en sådan utveck- ling kommer till stånd.

4.2. Strukturpåverkade åtgärder

Sammanfattningsvis kan konstateras att specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin står inför betydande strukturella förändringar om man skall kunna möta den internationella konkurrensen på export- och hemmamarknaderna. De nödvändiga omställningarna kommer att i

Prop. 1977/78: 47 24

olika avseenden ställa stora krav på de berörda företagen och produk- tionsenheterna. Dessa krav är av olika art. I många fall kommer stora investeringar att behöva göras. I vissa fall innebär förändringarna om- ställningar med avseende på produktionsteknik och produktionsinrikt- ning. Båda dessa typer av förändringar är tidskrävande och kostsam- ma. Till detta kommer stora påfrestningar på den befintliga administra- tionen vid företagen.

Ansvaret för denna utveckling delas av samtliga berörda parter. Som jag har framhållit måste effekterna av olika konkreta åtgärder i första hand utvärderas i samarbete mellan företagen och de anställda. Jag räknar med att parterna intensifierar sitt arbete inom detta område och positivt prövar olika utvecklingsvägar. Härvid är det särskilt angeläget att ägarförhållandena, där så är nödvändigt, underordnas strävandena att nå en rationell branschstruktur. Endast härigenom kan alltför snäva dellösningar undvikas.

De senaste årens utveckling har medfört att företagen är ekonomiskt dåligt rustade för att genomföra denna anpassningsprocess. Förlusterna har i vissa företag varit så omfattande att man saknar finansiella möj- ligheter att under de närmast kommande åren genomföra en nödvän- dig strukturomvandling. Detta så mycket mera som strukturåtgärderna i regel inte kan väntas få ett omedelbart ekonomiskt genomslag. Dessa förhållanden gör emellertid inte förändringarna mindre angelägna. Tvärtom synes situationen vid vissa produktionsenheter redan vara och . vid andra inom en snar framtid bli sådan att uteblivna åtgärder kan tvinga fram en drastisk nedskärning och i en del fall total nedläggning av verksamheten. Som jag tidigare har framhållit medför de enskilda enheters storlek och lokalisering att en sådan utveckling skulle få mycket allvarliga sysselsättningskonsekvenser.

De åtgärder som jag har nämnt syftar till att stärka branschernas konkurrenskraft och därmed långsiktigt öka tryggheten i sysselsättning- en för de anställda. Även med dessa åtgärder torde det emellertid vara ofrånkomligt att sysselsättningen minskar vid flera enheter. I vi55a fall kommer minskningarna att drabba s.k. enföretagsorter, där sysselsätt- ningsnedgången kan få särskilt negativa konsekvenser. Företagen har hittills i allmänhet tagit ett betydande socialt ansvar och trots bristande lönsamhet och stora avsättningssvårigheter bibehållit en högre sysselsätt- ningsnivå än som är motiverat från strikt företagsekonomiska syn- punkter. Flera av företagen är emellertid finansiellt mycket svaga till följd av de senaste årens bristande lönsamhet. Det kan därför inte för- väntas att de förmår ta på sig ett större ansvar för sysselsättningen än som följer av gängse regler och god sed på arbetsmarknaden.

Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet vill jag i detta sammanhang anföra följande. Hela den medelsarsenal som står till förfogande på de lokaliseringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska

Prop. 1977/78: 47 25

områdena måste utnyttjas för att lösa sysselsättningsproblemen. Särskilt angeläget är att ersättningssysselsättning så långt möjligt skapas på de berörda orterna.

För att möta sysselsättningsproblemen på stålorterna kommer de be— rörda länsstyrelserna att tilldelas särskilda resurser för att arbeta fram förslag till konkreta åtgärder och för att samordna insatserna på läns- nivå. Detta avses ske i särskilda arbetsgrupper med företrädare för länsstyrelser, länsarbetsnämnder och företagareföreningar och i sam- verkan med bl.a. belörda kommuner och fackliga organisationer. Jag räknar med att också ifrågavarande företag aktivt medverkar i dessa ansträngningar. Inom regeringskansliet tillsätts en särskild arbetsgrupp för att dels utarbeta egna åtgärdsförslag, dels tillse att länsstyrelsernas förslag ges en snabb behandling. Detta arbete kommer att bedrivas i nära samråd med stålortsgruppen. Jag vill i detta sammanhang också peka på de ökade insatser som jag tidigare denna dag förordat för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. Bl. a. har jag därvid förordat att kreditverksamheten vid statens hantverks- och in- dustrilånefond och statens utvecklingsfond förs samman och regionali— seras. Varje län får enligt förslaget en egen fond. Samtidigt förstärks utlåningsresurserna väsentligt. Jag har vidare förordat att möjligheterna för Svenska Industrictablerings AB (SVETAB) att på minoritetsbasis främja nyetableringar utökas genom att regionala investmentbolag in- rättas på försök i bl. a. Värmland-Bergslagcnrcgionen.

Situationer kan uppkomma då arbetsmarknadsorganen behöver ökat rådrum för att pröva olika möjligheter att lösa sysselsättnings- frågorna för övcrtalig personal. I sådana fall bör denna personal så långt möjligt övergångsvis beredas fortsatt sysselsättning inom veder- börande företag. För att säkerställa att dessa möjligheter tas till vara bör som villkor för finansiellt stöd till strukturåtgärder därför gälla att företaget åtar sig att svara för sådan sysselsättning. Chefen för arbets- marknadsdepartementet avser enligt vad jag erfarit att lägga fram er- forderliga förslag avseende förstärkta arbetsmarknadspolitiska insatser för att öka företagens möjligheter härtill.

Flertalet av produktionsenheterna i de här aktuella branscherna lig- ger i kommuner inom det allmänna stödområdet eller i gränsområdet till detsamma. Företagen kan sålunda erhålla regionalpolitiskt stöd i form av bl.a. lokaliseringslån. Dessa möjligheter har också utnyttjats i inte oväsentlig utsträckning. Den regionalpolitiska stödverksamheten ses f.n. över av sysselsättningsutredningen (A 1974: 02). Jag avser att återkomma till dessa frågor när utredningens förslag föreligger.

För specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin är emellertid situa- tionen sådan att ytterligare åtgärder för att främja en långsiktigt ba- lanserad regional sysselsättningsutveckling redan nu är nödvändiga. Jag kommer i det följande att förorda att sådana åtgärder sätts in. De

Prop. 1977/78: 47 26

åtgärder som föreslås är temporära och syftar till att skapa en bas för en tillfredsställande långsiktig lönsamhet i de berörda branscherna och därigenom öka tryggheten för de anställda. Jag räknar inte med att åtgärderna i sig kommer att leda till en ökad produktions- och exportvolym inom branscherna. Åtgärderna inriktas främst mot att minska de finansiella hindren för angelägna strukturförändringar. I begreppet specialstålindustri bör i detta sammanhang inrymmas även tillverkning av specialstålprodukter i företag utanför den egentliga stål- industrin.

Som jag tidigare har nämnt krävs i många fall betydande investe— ringar för att rationaliseringsåtgärderna skall få tillfredsställande effekt. Ibland är investeringarna en förutsättning för att åtgärderna över hu- vud taget skall kunna genomföras. På grund av företagens nuvarande finansiellt svaga situation riskerar även angelägna strukturförändringar att inte bli genomförda. Behovet av riskvilligt kapital för dessa investe- ringar torde inte i tillfredsställande omfattning kunna tillgodoses ge- nom existerande finansieringskanaler. Det är enligt min mening en vik- tig regional- och industripolitisk uppgift att medverka till att dessa hinder för den nödvändiga strukturomvandlingen undanröjs. Jag för- ordar därför att särskilda åtgärder vidtas för att möjliggöra sådana in- vesteringar inom specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin som är en förutsättning för eller en följd av strukturella förändringar. För sådana investeringar bör kunna lämnas dels statliga lån, i det följande kallade investeringslån, dels statliga garantier för företagens upplåning på ka- pitalmarknaden.

Villkoren för investeringslånen bör anknyta till motsvarande villkor för lokaliseringslån till industrin. Investeringslånen bör sålunda ges för investeringar i byggnader, maskiner, arbetsredskap och verktyg. Även i övrigt bör lånevillkoren i tillämpliga delar vara desamma som för loka- liseringslån. Detta gäller bl. a. i fråga om krav på långsiktig lönsamhet, stödundcrlag, räntesats. amorteringstid samt möjligheter till räntebe- frielse och anstånd med avbetalning. Möjligheterna att erhålla investe- ringslån bör gälla oberoende av produktionsenheternas lokalisering.

lnvesteringslån bör normalt inte utgå med högre belopp än vad som svarar mot hälften av den sammanlagda kostnaden för investeringen i fråga. För av sysselsättningsskäl särskilt angelägna investeringar bör, om företagets finansiella situation motiverar detta, investeringslån dock kunna utgå med ett belopp som motsvarar hela investeringskostnaden. Det särskilda investeringslånet bör inte utesluta andra statliga investe- ringsstöd, t. ex. lokaliseringsbidrag eller lokaliseringslån.

I vissa fall torde förändringarna komma att innebära mycket genom- gripande omvandlingar av produktionsenheterna i fråga. Bl. a. kan det bli fråga om omfattande ändringar i produktionsteknik och produkt- inriktning. Sådana omläggningar innebär ofta dels investeringar av en

Prop. 1977/78: 47 27

storleksordning som väsentligt överstiger företagets normala investe- ringsnivå, dels betydande inkörnings- och introduktionskostnader. De risker för företaget som investeringar av detta slag innebär synes i flera fall kunna komma att medföra att angelägna åtgärder inte vidtas och att produktionsenheternas framtid härigenom kommer i fara. I sådana fall bör möjligheter finnas att lämna hela eller en del av investerings- länet som lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. Sådant lån bör dock inte överstiga en tredjedel av den sammanlagda kostnaden för in- vesteringen. Låntagaren bör samtidigt som beslut fattas om investerings- lånet kunna erhålla besked om huruvida villkorlig återbetalningsskyldig- het kan komma att medges. Hur stor del av länet som skall lämnas med villkorlig återbetalningsskyldighet bör göras beroende av det ekonomis- ka resultatet av verksamheten och bör därför bedömas mot bakgrund av den mera långsiktiga resultatutvecklingen. Slutgiltigt beslut i denna fråga bör därför fattas tidigast när eventuell räntebefrielse och/eller amorte- ringsanstånd upphör och senast sex år efter det att beslut om lånet fattats.

Som jag tidigare har framhållit bör investeringslånen kompletteras med statliga lånegarantier för företagens upplåning på den ordinarie kapitalmarknaden. Villkoren för de lån för vilka garantier lämnas bör svara mot villkoren för investeringslånen i vad avser bl. &. krav på lång- siktig lönsamhet, stödunderlag, räntesats och amorteringstid. Lånega- rantier bör beviljas för lån i affärsbankcr, sparbanker, kreditaktiebolag eller annan kreditinrättning som regeringen godkänner.

Låncgarantier bör kunna kombineras med andra former av statligt investeringsstöd, t. ex. de nämnda särskilda investeringslånen och övriga regionalpolitiska insatser.

De produktionsenheter, där strukturrationaliserande åtgärder är mest angelägna, är i regel enheter som f.n. är mycket förlustbringande. Som jag tidigare har framhållit, kan man inte Vänta sig att strukturomvand- lingen ger ett omedelbart genomslag i lönsamheten. Även om åtgärderna på sikt återger enheterna en tillfredsställande lönsamhet torde fortsatta förluster bli oundvikliga under de närmaste åren. I vissa fall synes före— tagen sakna möjligheter att bära dessa förluster varför strukturåtgär- derna inte kan genomföras. Alternativet anses ofta vara en drastisk ned- skärning av verksamheten. En sådan utveckling bör självfallet undvikas och jag förordar därför att stöd skall kunna utgå till företagen med syfte att likviditetsmässigt överbrygga dessa inledande förlustår.

Även detta stöd bör utgå i form av lån. Lånebeloppet bör beräknas med utgångspunkt från en kalkyl för den aktuella verksamheten under den närmast följande sex- till tioårsperioden. Anstånd med amortering och räntebetalning bör kunna lämnas under tid som anses behövlig med tanke på den kalkylerade resultatutvecklingen. Upplupen ränta bör ackumuleras och läggas till lånebeloppet. Lånet bör kunna kombineras

Prop. 1977/78: 47 28

med andra former av statligt stöd, dvs. även med de nyss nämnda in- vesteringslånen och lånegarantierna, och utgå utan regionala inskränk- ningar.

I fråga om krav på långsiktig lönsamhet, räntesats m.m. bör gälla samma bestämmelser som för investeringslånen. Om särskilda skäl före- ligger bör lånet helt eller delvis kunna lämnas med villkorlig återbetal- ningsskyldighet.

Jag vill understryka att de nya lånemöjligheter som jag här har för- ordat inte är tänkta att ersätta företagens normala upplåning på kapital— marknaden om förutsättningar för en sådan upplåning finns. Vid pröv- ning av lånens storlek och övriga villkor bör därför hänsyn tas till före- tagets möjligheter att utnyttja alternativa finansieringskällor. Samtliga de berörda företagen har redan i dag väl etablerade bankförbindelser. Jag vill i detta sammanhang också peka på de finansieringsmöjligheter som finns genom Sveriges Investeringsbank AB. Bankens upplånings- möjligheter vidgades genom beslut vid 1976/77 års riksmöte (prop. 1976/77:100 bilaga 17, NU 1976/77: 20, rskr 1976/77: 152). Beslutet innebar att banken kan låna upp medel eller ingå garantiförbindelser till ett belopp som motsvarar högst åtta gånger det egna kapitalet mot tidi- gare fem gånger det egna kapitalet. Vidare höjdes statens garanti för bankens förpliktelser från 2 000 milj. kr. till 4000 milj. kr. Samtidigt förutskickade jag att en utvärdering av bankens nu tioåriga verksamhet skulle göras. Detta arbete pågår f.n. inom industridepartementet. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till denna fråga.

Allmänt bör gälla att lån med statlig kreditgaranti och särskilt inves- teringslån i nämnd ordning placeras förmånsrättsligt efter övriga lån för investeringen i fråga.

De svenska specialstålverken är mycket starkt inriktade på produk- tion av halvfabrikat. Den manufakturering av det handelsfärdiga stålet som sker är av mycket begränsad omfattning. Motsvarande förhållan- den är än mer markerade inom stålgjuteriindustrin. I detta avseende skiljer sig dock inte de svenska företagen nämnvärt från flertalet av sina utländska konkurrenter. Jag är väl medveten om de hinder som finns för en mera långtgående integration framåt i förädlingskedjan. Detta gör det dock inte mindre angeläget att företagen framdeles i hög- re grad än hittills söker utvecklingsvägar som ger möjligheter att minska halvfabrikatproduktionens nu mycket starka dominans.

Jag vill i detta sammanhang peka på ett område där de svenska före- tagen — och jag tänker då i första hand på specialstålföretagen — emellertid synes ha en betydligt mindre omfattande verksamhet än många av sina utländska konkurrenter. Det gäller vad som med ett vitt begrepp kan kallas kunskapsförsäljning. Stålföretag utomlands är i hög grad aktiva vad gäller försäljning av know-how, patent, licenser o.d. I en del fall är stålföretagen också ägarmässigt knutna till koncerner med

Prop. 1977/78: 47 29

tillverkning av stålverksutrustning. Det torde inte vara någon överdrift att påstå att denna verksamhet är en förutsättning för den snabba ök— ningen av stålproduktionen som genomförs och planeras i länder utan tidigare större erfarenheter inom området.

Enligt min mening är det angeläget att de svenska företagen fort- löpande överväger möjligheterna att i större omfattning och mera mål- medvetet än vad som f.n. synes ske på motsvarande sätt bredda sin verksamhet. Närmast till hands liggande är därvid ökade insatser för att marknadsföra det stora kunnande som finns samlat inom de här ak- tuella branscherna. Vår internationellt erkända tekniska kompetens är i detta sammanhang en mycket värdefull tillgång. En sådan verksamhet bör i vissa fall med fördel kunna drivas gemensamt av flera företag. Även möjligheterna till en ökad svensk utrustningstillverkning — genom samverkan med företag inom t. ex. verkstads- och elektronikindustrierna —— bör beaktas.

En verksamhet av detta slag torde i många fall med fördel drivas i särskilda dotterbolag. Detta gäller naturligtvis särskilt när det rör sig om- samverkansprojekt. Erfarenhetsmässigt visar det sig att företag av den- na typ behöver flera år för att framgångsrikt etablera sig på marknaden. För att klara denna introduktionsperiod behöver företaget kapital sam- tidigt som de reala säkerheterna är mycket begränsade.

Det är angeläget att finansiella restriktioner inte omöjliggör en ökad satsning på denna typ av verksamhet. Den medelsram som jag i det följande anger för lån för att främja strukturomvandlingen inom spe- cialstålindustrin och stålgjuteriindustrin bör därför kunna användas även för lån till företag med den verksamhet som jag just har nämnt. Jag bedömer att dessa lån kommer att ta i anspråk endast en mycket be- gränsad del av medelsramen. Lånen bör i dessa fall lämnas som för- lagslån. På lånen bör utgå'ränta från dagen för utbetalningen efter samma räntesats som för lokaliseringslån. Amorteringstiden bör sättas till högst tio år.

Förhållandena i de här aktuella branscherna är sådana att det är angeläget att de strukturella anpassningarna beslutas och sätts igång så snart som möjligt. Jag förordar därför att lån av samtliga de tre före- slagna typerna liksom de statliga kreditgarantierna endast får beviljas under en relativt begränsad tidsrymd. Eftersom det i många fall behövs komplicerade förhandlingar mellan de i strukturomvandlingsprocessen deltagande företagen får att nå gemensamma lösningar och eftersom en överblick över ett större fält kan vara nödvändig innan ställning tas till enskilda lån, bör lånen kunna lämnas under en period av två år. Detta betyder självfallet inget ställningstagande till i vilken takt struk- turomvandlingen sedan sker. Som jag tidigare har framhållit bör alla åtgärder vidtas för att balansera takten i de eventuella minskningar av sysselsättningen som kan vara nödvändiga.

Prop. 1977/78: 47 30

Det ankommer på regeringen att utfärda de närmare föreskrifter som behövs för denna stödverksamhet.

Jag beräknar för de erforderliga strukturinsatscrna en medelsram om sammanlagt 700 milj. kr. för de statliga lånen. Härav avser 450 milj. kr. investeringslån och 250 milj.kr. lån för att finansiellt överbrygga in— ledande förlustår. För de statliga lånegarantierna beräknar jag en ram om 600 milj. kr. Förluster i anledning av dessa lånegarantier bör få täckas från fjortonde huvudtitelns anslag Täckande av förluster vid in- vesteringsgarantier till vissa företag.

För att pröva frågor om lån och garantier av det slag jag har redovisat bör en särskild delegation inrättas. I delegationen bör ingå bl.a. representanter för anställda och företag i berörda bran- scher. Över delegationens beslut i låne- och garantiärcnden bör inte besvär kunna anföras.

Delegationens uppgifter bör emellertid inte begränsas till rena finan- sieringsärenden. Den bör också ta aktiv del i strukturomvandlingspro- cessen. Det finns f.n. flera organ och myndigheter som bevakar och stöder strukturförändringar inom industrin. En viktig roll har statens industriverk i vars uppgifter det ingår bl.a. att initiera önskvärda struk- turförändringar inom gjuteribranschen. Något sådant strukturprogram finns f. n. inte för specialstålindustrin och inom denna bransch bör nu delegationen få ett motsvarande ansvar. Delegationen bör därvid ge hög prioritet åt området rostfria produkter.

I fråga om stålgjuteriindustrin bör huvudansvaret för sådan initierande verksamhet ligga kvar hos industriverket, som dock bör nära samråda med delegationen i denna del. Givetvis bör det också åligga delegationen att inom sitt verksamhetsområde arbeta i nära samråd med industriverket och andra organ och myndigheter som bevakar och stöder strukturom- vandlingen inom industrin. Jag vill i detta sammanhang särskilt peka på vikten av nära kontakt med den arbetsgrupp, den s.k. stålortsgrup- pen, som biträder vid handläggningen vid vissa frågor rörande special- stålverk och handelsstålverk. [ frågor söm berör stålgjuteriindustrin bör delegationen före beslut inhämta yttrande över de aktualiserade struk- turförändringarna från statens industriverk.

För såväl den initierande verksamheten som för handläggningen av konkreta låneärenden behöver delegationen personal med särskild kom- petens i finansieringsfrågor. Enligt vad jag har inhämtat är Sveriges- lnvesteringsbank AB beredd att ställa sådan personal till förfogande för dclegationens arbete och i övrigt svara för kanslifunktionerna åt delegationen. Vidare bör en tjänsteman i banken förordnas att verkställa delegationens beslut. Vid delegationen skulle därför inte behöva finnas någon anställd personal. Kostnaderna för delegationens verksamhet bör bestridas från industridepartementcts kommittéanslag.

Delegationen bör inrättas den 1 januari 1978. Det ankommer på

Prop. 1977/78: 47 31

regeringen att meddela de närmare föreskrifter som behövs för dele- gationens verksamhet.

Strukturproblem av den art som jag tidigare har redovisat finns inom även andra delar av den svenska industrin än de här aktuella bran- scherna. Utan att därvid ta ställning till behovet av stödåtgärder och formerna för dessa vill jag framhålla att såväl de åtgärder som den administration för handläggning av verksamheten som jag nu har förordat har en sådan utformning att en utvidgning bör kunna ske till även andra delar av den svenska industrin där likartade strukturproblem föreligger.

I detta sammanhang vill jag särskilt peka på gruvindustrin. Struktur- förändringar inom såväl specialstål- som handelsstålindustrin kan komma att få betydande konsekvenser för i första hand de mellan- svenska järnmalmsgruvorna. Samtidigt finns intressanta utvecklingspro- jekt avseende bl. a. brytning av sulfidmalm. En annan delbransch där problemen är likartade de inom specialstål- och stålgjuteriindustrierna är järngjuteriindustrin. Såväl inom regeringskansliet som inom berörda myndigheter, företag och branschorganisationer pågår överväganden om lämpliga utvecklingsvägar för dessa båda branscher. Jag avser att inom kort återkomma med förslag i dessa frågor.

5. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen före- slår riksdagen att 1. godkänna de riktlinjer och den organisation för stödåtgärder för att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindu- strin och stålgjuteriindustrin som framgår av vad jag har an- fört, .bemyndiga regeringen att under åren 1978 och 1979 ikläda staten garantier för lån till specialstålindustrin och stålgjuteri- industrin med sammanlagt högst 600 000 000 kr.,

3. till Lån för att underlätta strukturomvandlingen inom special- stålindustrin m.m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 700 000 000 kr. IQ

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- draganden lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERl STOCKHOLM I977 770590