om avgränsning av obrutna fjällområden.;beslutad den 6 november 1980.
Regeringens proposition
1980/81: 71
om avgränsning av obrutna fjällområden
beslutad den 6 november 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
GEORG DANELL
Propositionens huvudsakliga innehäll
Med anledning av propositionen 1977/78: 31 beslutade riksdagen år 1977
att 14 områden i fjällvärlden, s.k. obrutna fjällområden. skall undantas från tyngre exploateringsföretag. I denna proposition föreslås ändringar av gränserna för de obrutna fjällomrädena Sarek-Pite och Kebnekaise.
I Riksdagen [980/81. 1 saml. Nr 71
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1980-11-06
Närvarande: statsminister Fälldin, ordförande, och statsräden Ullsten. Bohman, Wikström. Mogård. Dahlgren. Åsling. Söder. Krönmark, Johansson, Wirtén, Andersson. Boo, Winberg. Adelsohn, Danell. Petri. Eliasson.
Föredragande: statsrådet Danell
Proposition om avgränsning av obrutna fjällområden
I Inledning
Med anledning av regeringens proposition [977/78: 31 antog riksdagen i
december 1977 vissa riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för s.k.
obrutna fjällområden (CU 1977/78:8, rskr 1977/78:99). Riktlinjerna inne-
bär att 14 områden i fjällvärlden, s. k. obrutna fjällområden. undantas från tyngre exploateringsföretag.
I enlighet med riksdagens beslut fick länsstyrelserna i Kopparbergs. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län genom beslut av regeringen 1 april 1978 uppdrag att redovisa förslag till närmare avgränsning m.m. av de obrutna fjällområdena. I uppdragen ull länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ingick också att redovisa olika alternativ för markanvändningen i vissa av planerade vägdragningar berörda delar av Tärna- Graddisområdet samt Sarek-Pite- och Kebnekaiscområdet. Utgångspunkter för länsstyrelsernas arbete gavs I en promemoria som fogades som bilaga till regeringens beslut. Dessa handlingar bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
Länsstyrelserna lämnade de begärda redovisningarna till regeringen i
januari 1980. Yttranden över länsstyrelsernas redovisningar har härefter
avgetts av överbefälhavaren (ÖB). statens vägverk, statens vattenfalls-
verk, riksantikvariecämbetet. lantbruksstyrelsen. skogsstyrelsen. statens naturvårdsverk, statens planverk, statens industriverk, domänverket, Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för statens gruvegendom, Sveriges turistråd. beredningen för samordning av samhällets insatser för
rekreation och turism, Älvdalens. Härjedalens. Bergs, Åre. Krokoms,
Strömsunds, Vilhelmina, Dorotea. Storumans, Sorsele, Arjeplogs och
Jokkmokks kommuner, Centrala driftledningen (CDL). Sveriges industri-
förbund, Sveriges skogsägares riksförbund. Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund. Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet. Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR). Särskilda yttranden har därefter avgetts i juni och augusti 1980 av länsstyrelsen i Norrbottens län och i augusti 1980 av länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län.
Länsstyrelserna och remissinstanserna har vid sidan av behandlingen av
avgränsningsfrågor även tagit upp vissa frågor om innebörden av riktlinjer-
na för markanvändning i obrutna fjällområden. En sammanställning av sådana synpunkter bör fogas till protokollet i detta ärende som hilaga 2.
Beträffande avgränsningen av det obrutna fjällområdet Tärna-Graddis. vilket berörs av en planerad väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs. uttalade riksdagen vid behandlingen av proposition 1977/78:31 (CU 19777 78:8, rskr 1977/78:99) att regeringen bör redovisa underlag för ett riksda-
gens definitiva beslut så snart som möjligt. Till protokollet i detta ärende
bör fogas en redogörelse för markanvändningen i anslutning till planerade vägsträckningar i Tärna-Graddisområdet som bilaga 3. I bilagan redovisas
även länsstyrelsens i Västerbottens län förslag beträffande den planerade
vägen samt remissyttrandena häröver.
När det gäller avgränsningen av de obrutna fjällområdena Sarek-Pite och Kebnekaise uttalade riksdagen att planverkets och naturvårdsverkets förslag till avgränsning. dvs. utan någon korridor för den befintliga vägen upp till Ritsem, t.v. skall gälla och att riksdagen så snart som möjligt skall föreläggas ett samlat förslag vid behandlingen av nyss nämnda proposition. Till protokollet i detta ärende bör fogas en redogörelse för markanvändningen i anslutning till planerade vägsträckningar i Sarek-Pite och Kebnekaise obrutna fjällområden som hilaga 4. I bilagan redovisas även länsstyrelsens i Norrbottens län förslag beträffande avgränsningen av de nämnda fjällomrädena och de planerade vägarna samt remissyttrandena häröver.
2¶Föredragandens överväganden
2.1 Allmän bakgrund
EF de riktlinjer för hushållning med mark och vatten som beslutades av riksdagen år 1972 (proposition 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348)
anges att det är en utomordentligt viktig uppgift att skydda våra sista orörda fjällområden från exploatering. Jag nämnde inledningsvis att sta-
tens planverk och statens naturvårdsverk under år 1975 lämnade ett ge-
mensamt förslag till närmare avgränsning av dessa områden (statens natur-
vårdsverks publikationer 1975:12). De områden som verken angav och
som därvid benämndes obrutna fjällområden har det gemensamt att de saknar vägar som kan utnyttjas för genomfartstrafik. Mindre vägar som slutar inne i omrädena bedömdes däremot inte behöva päverka områdenas
Prop, 1980/81: 71 4
avgränsning. De i 1972 ärs riksdagsbeslut angivna sju väglösa vildmarks-
områdena hade alla en yta av minst 1000 km” som minsta storlek. Verken valde i sitt förslag istället 500 km” som minsta storlek. Detta ledde till att antalet områden ökade till 14.
På grundval av verkens förslag angav regeringen i proposition 1977/ 78:31 14 områden i Hällvärlden som bör undantas från tyngre exploateringsföretag. Områdena är Rogen. Sylarna-Helags. Skäckerfjäll. Burvattnet. Hotagen, Frostviken. Ransaren,. Arttjället. Tärna-Graddis. Sarek-
Pite, Kebnekaise, Rästo-Tsåktso. Pessinki och Muddus. Regeringen hemställde om riksdagens godkännande av vissa i propositionen förordade preciseringar och kompletteringar ull riktlinjerna för hushållning med mark
och vatten i fjällomradet. Bl.a. förordades att anläggande av vägar. vattenkraftstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma i fråga inom de aktuella områdena.
Det konstaterades att befintliga rättsliga instrument torde vara tillräck-
liga för att trygga en markanvändning inom de obrutna fjällområdena i
enlighet med riktlinjerna. Någon ny eller förändrad lagstiftning föreslogs
således inte. Det förutsattes att beslutet om riktlinjerna skulle följas upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner genom fortsatta atgärder främst i form av naturskydd och planläggning.
Avgränsningen av de 14 områdena redovisades i stora drag i propositionen. Den närmare avgränsningen av områdena skulle bestämmas av regeringen efter förslag av de berörda länsstyrelserna.
Riksdagen godkände i allt väsentligt (CU 1977/78:8, rskr 1977:78:99) förslagen i propositionen. I fråga om avgränsningen av områdena ifrågasatte riksdagen emellertid förslagen på några punkter. Beträffande Muddus nationalpark. som ligger i låglandet och är bevuxen med barrskog. anförde
riksdagen sälunda att områdets karaktär av nationalpark medför utt skyddsintresset är tillgodosett och att området därför — efter beslut av
regeringen — borde kunna utgå utan riksdagens ytterligare hörande.
Beträffande Tärna-Graddisomrädet. som berörs av en planerad väg rakt igenom området mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs. uttalade riksdagen
all regeringen bör lämnas önskat tillfälle att viterligare förbättra sitt be-
slutsundertag beträffande vägen. Riksdagen förutsatte att regeringen oavsett ställningstagandets innehåll redovisar underlaget för sina bedömningar för ett riksdagens definitiva beslut så snart som möjligt.
Områdena Sarek-Pite och Kebnekaise berörs bla. av en befintlig väg
mellan Suorvaåa och Ritsem. Vid tidpunkten för riksdagens beslut i decem-
ber 1977 planerades en kraftledning från Sitasjaure till Norge. Beträttande
dessa två obrutna fjällområden uttalade riksdagen bl.a. — med ändring av förslaget i propositionen — att planverkets och naturvårdsverkets förslag till avgränsning av områden t. v. skull gälla och att riksdagen så snart som möjligt föreläggs ett samlat förslag i dessa frågor.
An
2.2¶Vissa frågor beträffande riktlinjerna för markanvändning i obrutna fjällområden
Några remissinstanser anser att innebörden av de riktlinjer som gäller
för markanvändningen i de obrutna fjällområdena i vissa avseenden behöver förtydligas. En stor del av de synpunkter som tas upp av remissinstanserna har övervägts I samband med tidigare ställningstaganden till obrutna
fjällområden av regering och riksdag. Sedan riksdagen i december 1977 beslutade om riktlinjerna för de
obrutna fjällområdena har riksdagen fattat beslut (prop. 1978/79: 110. JoU
1978/79:30, SkU 1978/79:49, rskr 1978/79:387) om ny skogsvårdslag
(1979:429). Vidare har mineralpolitiska utredningen redovisat sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpoliuk. Detta ger mig anledning att kommentera riktlinjerna för skogsbruk och prospektering inom de obrutna
fjällområdena.
När det gäller skogsbruket inom de obrutna fjällområdena anförde före-
draganden i proposition 1977/78:31 ts. 90) bl. a. följande:
både landskapsbilden, floran och faunan inom vidsträckta områden. Med
intensivt skogsbruk menar jag då ett skogsbruk som innefattar kalavverkning, markberedning, gödsling, kemisk bekämpning av vissa trädslag eller
inplantering av för området främmande trädslag. Ett intensivt skogsbruk
förutsätter också ett ganska omfattande vägbyggande.
Nuvarande kunskaper om skogsföryngring medger heller inte nägot
intensivt skogsbruk inom stora delar av de obrutna fjällområdena. Något
sådant skogsbruk torde därför i regel inte komma I fråga i dessa områden.
Inom vissa delar av de föreslagna områdena, där de biologiska förhållan-
dena inte är begränsande, bör emellertid ett visst skogsbruk kunna bedrivas. I anslutning till yttergränserna för ett par av områdena. där förhållan-
dena är sådana att skogsåterväxten inte äventyras, bör avverkning kunna
medges i viss utsträckning i syfte att säkra råvaruförsörjningen för mindre
skogsindustrier som har stor betydelse för sysselsättningen i det norr-
ländska inlandet. Vidare bör markägare, som har hela eller större delen av sitt skogsinnehav inom omrädena, kunna bedriva ett visst skogsbruk inom området. I dessa fall bör dock särskild hänsyn tas till önskemålet att
bevara områdenas karaktär.
Jag är emellertid inte beredd att förorda att detaljerade riktlinjer beträffande skogsbruk i de obrutna fjällområdena läggs fast nu. En sådan ytterli-
gare reglering bör enligt min mening grundas på mer ingående studier. De fortsatta studier av fjällvärldens natur som naturvårdsverket genom-
för torde ge ett väsentligt underlag för överväganden i dessa frågor. En
ytterligare reglering av skogsbruket inom de obrutna fjällområdena bör därför ske successivt i takt med att erforderligt bedömningsunderlag tas fram och efter samråd med berörda parter. En sådan reglering torde ingå
som cen del i naturvärdsverkets och länsstyrelsernas arbete med att skydda
fjällområdenas naturvärden.” Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, som anser att det räder en betydande oklarhet om innebörden av riktlinjerna för skogsbruk inom de
obrutna fjällområdena., menar att den nya skogsvårdslagens bestämmelser
bör vara tillräckliga för att reglera skogsbruket i dessa områden. Liknande synpunkter förs fram av Svenska skogsarbetareförbundet.
Som jag nyss nämnde har en ny skogsvärdslag trätt i kraft efter det att riksdagen fattade beslutet om riktlinjer för de obrutna fjällområdena. Till skillnad från den äldre skogsvårdslagen (1948:237) gäller den nya även statens och kyrkans skogar. Den nya lagen är tillämplig på all skog. Lagen
töreskriver krav på tillstånd från skogsvårdsstyrelsen för avverkning eller omläggning av skogsmark till annat ändamål inom områden med svårför-
yngrad skog (195). Större delen av skogsmarken inom de obrutna fjällområdena utgörs av svårföryngrade områden. I samband med att tillständ till avverkning m. m. ges kan skogsvärdsstyrelsen besluta om åtgärder för som begränsar eller motverkar olägenheter och trygga återväxten (198). All
slutavverkning som omfattar mer än 0,5 ha skall anmälas i förväg till skogsvårdsstyrelsen (178). Om länsstyrelsen för visst område har begärt
det, överlämnar skogsvårdsstyrelsen sådana anmälningar till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har därvid möjlighet att. innan någon avverkning sker,
ingripa med stöd av naturvårdslagen. Slutligen bör nämnas att skogsvärds-
styrelsen i den nya skogsvärdslagen ges möjlighet att i särskilda fall före-
skriva vilka åtgärder som skall vidtas med hänsyn till naturvårdens intressen (248).
Jag förutsätter att de vidare överväganden som angavs I proposition 1977/78:31 sker inom ramen för tillämpningen av skogsvärdslagen. Mot den bakgrunden finner jag det inte erforderligt att föreslå några ytterligare
detaljerade riktlinjer för skogsbruket inom de obrutna fjällomrädena. Jag
vill härvid erinra om de allmänna uttalanden om förutsättningarna för olika
typer av skogsbruk inom dessa områden som dävarande departementsche-
fen gjorde i sitt anförande till proposition 1977/78:31t.
Länsstyrelserna I Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län anser
att det är nödvändigt att skogsvägar får byggas i obrutna fjällområden så
att det skogsbruk som är förenligt med riktlinjerna kan bedrivas. Länsstyrelsen i Jämtlands och Västerbottens län pekar också på risken att berörda myndigheter kan känna sig förhindrade att lämna statsbidrag till byggande av skogsvägar inom obrutna fjällområden. Länsstyrelserna förutsätter att sådana former för bidragsgivning tillskapas som gör det möjligt att betala
ut bidrag till byggande av skogsvägar inom obrutna fjällområden. om
länsstyrelsen har prövat att detta är förenligt med riktlinjerna för områdena. Statens naturvårdsverk anser att riktlinjerna ger utrymme för att bygga skogsvägar endast i undantagsfall. Avverkningar och transporter av
virke bör enligt verket i dessa särskilda fall ske vintertid när marken är frusen så att skador på marken undviks.
Enligt de antagna riktlinjerna bör nya vägar inte få anläggas inom de obrutna fjällområdena. Visst undantag har gjorts för vägar som har samband med begränsad exploatering inom ramen för riktlinjerna. Sådana
vägar som slutar blint inom områdena medför enligt proposition 1977/
karaktären på områdena. Så kan vara fallet med en väg som endast berör de yttre delarna av ett obrutet fjällomräde och som behövs för olika slag av verksamhet som pågår inom området.
Det är angeläget att de skogsvägar som behövs för skogsbruket inom de
obrutna fjällomrädena utformas på sådant sätt att minsta möjliga påverkan
på naturen uppstår. Detta bör beaktas av skogsvårdsstyrelserna vid deras
vägnätsplanering och prövning av stödärenden. Det bör därvid beaktas att skogsvägar är attraktiva för friluftslivet och att därmed ett områdes karak-
tär riskerar att påverkas även efter den tid då vägen inte längre behövs för skogsbruket.
Med anledning av riksdagsbehandlingen av proposition 1977/78:31 gav regeringen genom tilläggsdirektiv (Dir 1978: 25) under år 1978 mineralpolitiska utredningen uppdrag att överväga och komma med förslag till hur riktlinjerna för obrutna fjällområden skall kunna förenas med en från
samhällets synpunkt önskvärd nivå på prospekteringsinsatserna. I sitt
slutbetänkande redovisar utredningen vissa överväganden i denna fräga och föreslår ett statligt finansierat prospekteringsprogram så att en önsk-
värd nivå på prospekteringen inom de obrutna fjällomrädena skall kunna upprätthållas. Utredningens förslag, som har remissbehandlats. bereds f.n. inom regeringskansliet. Frågan om anslagsfinansierad prospektering i de obrutna fjällområdena bör enligt min mening behandlas i samband med
att regeringen tar ställning till förslagen i utredningens slutbetänkande.
2.3 Gränsdragning
I proposition 1977/78: 31 angavs att det inom ramen för de avgränsningar som riksdagen i stort skulle ta ställning till borde finnas möjlighet för regeringen att göra de mindre justeringar som kan vara befogade med tanke på t.ex. terrängförhållanden, hänsyn till den bofasta befolkningen eller andra samhällsintressen. Överväganden om ändringar av större omfattning förutsattes bli underställda riksdagens prövning. Efter en genomgång av länsstyrelsernas förslag till närmare avgränsning av de obrutna fjällområdena och remissyttrandena häröver bör enligt min mening riksdagens ställningstagande inhämtas endast till gränsändringar beträffande områdena Sarek-Pite och Kebnekaise. Jag kommer att i det följande redovisa överväganden och förslag beträffande gränsdragning även för Färna-Grad-
dis obrutna fjällområde.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till en närma-
re avgränsning av de obrutna fjällområdena.
2.3.1 Gränsen för Tärna-Graddis
Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden (tu-
ristkommittén) föreslog i ett delbetänkande (Ds Jo 1972: 4 Vindelälvsområ-
det — förslag till utvecklingsprogram för rekreationsiivet) att en väg skulle
byggas i Västerbottens län mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs så att tillgängligheten till vildmarksområdet Tärna-Graddis förbättras. Två alter-
nativa vägsträckningar redovisades. Kommittén framhöll att vägbygget skulle skapa sysselsättning och att vägen skulle bli en viktig stimulans för det lokala näringslivet.
I proposition 1977/78:31 uttalades att beslut om en sadan väg borde
föregås av studier av den päverkan på olika intressen som vägen och kring vägen planerade anläggningar kunde ge upphov till. Vidare borde utredas hur det aktuella området skulle kunna utvecklas utan en sådan väg.
En redovisning av markanvändningen i det område som berörs av de alternativa vägsträckningarna återfinns I bilaga 3.
Genom inventeringar som har genomförts inom ramen för naturvärdsverkets s.k. fjällutredning har kunskaperna om områdets flora och fauna fördjupats. I planverkets och lantbruksstyrelsens rapport om rennäringen i den kommunala planeringen (rapport 44 del 5) har dessutom redovisats områden som är särskilt intressanta för rennäringen.
Området som berörs av de båda vägalternativen har av naturvårdsverket klassificerats som riksintressant för den vetenskapliga och kulturella naturvården. Västerbottenfjällen har av verket även klassificerats som riksintresse för friluftslivet. Området ligger helt inom Vindelfjällets naturreser-
vat, vilket i sin tur ingår i det primära rekreationsområdet Tärna-Graddis fjällvärld.
Inom området mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs finns enligt naturvärdsverket en artrik flora i vilken ingår flera hotade eller sällsynta arter. Området söder om Ammarnäs är enligt naturvårdsverket ett av det tiotal områden i fjällregionen som är särskilt värdefulla med hänsyn till förekomsten av sällsynta djurarter.
Tärna-Hemavanområdet, som ligger några mil väster om det ifrågavarande området för vägutbyggnad, är länets mest utbyggda och besökta turistområde med mycket goda möjligheter till olika former av friluftsliv
säväl vinter- som sommartid. Även Ammarnäsområdet har en lätt tillgäng-
lig fjällnatur och goda möjligheter till friluftsliv. Sommartid är Ammarnäs
by bas för flygtrafik i fjällområdet. Byn än också utgangspunkt för flera vandringsleder.
I Ammarnäs by har ca 80 personer av totalt 250 sin försörjning av rennäringen. Enligt planverkets och lantbruksstyrelsens ovan nämnda redovisning av rennäringen i kommunernas planering kommer båda vägalter-
nativen att direkt påverka områden som är av särskild vikt för rennäringen.
Båda vägalternativen berör till största delen samebyn Ran. Även Umbyns sameby berörs. Områdena används huvudsakligen för vår- och höstbete. Båda vägalternativen korsar vikuga flyttningsleder. Dessutom berörs vik-
tiga sommarbetes- och kalvningsland. I det uppdrag som länsstyrelsen i Västerbottens län fick av regeringen i
april 1978 ingick också att redovisa ett material som översiktligt beskriver
konsekvenserna för motstående markanvändningsintressen, om en väg
mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs kommer till stånd. Vidare skulle länsstyrelsen belysa hur området skulle kunna utvecklas utan en sådan väg.
Länsstyrelsen anser i sin redovisning till regeringen att det östliga vägalternativet är att föredra från såväl turistisk synpunkt som naturvårdssynpunkt. Osäkerheten beträffande konsekvenserna för rennäringen gör emellertid att länsstyrelsen inte vill förorda något av alternativen. De tekniska förutsättningarna för det östra alternativet är enligt länsstyrelsen inte heller tillräckligt kända.
Länsstyrelsen anser att den aktuella vägförbindelsen skulle ha stor betydelse för turismens utveckling, framför allt i Sorsele kommun. Ett principbeslut om utbyggnad av vägen bör därför enligt länsstyrelsen fattas omedelbart för att sedan följas av utredningar om vägens lämpliga sträckning.
Naturvårdsverket och Sorsele kommun är positiva till ett principbeslut om att en väg skall byggas. Naturvårdsverket framhäller att det är angeläget att göra området mera tillgängligt för en bredare allmänhet. En väg bör enligt verkets uppfattning kunna byggas inom det mycket stora Vindelfjällsområdet utan att medföra ett så allvarligt ingrepp att området inte kan göras tillgängligt för en bredare allmänhet. För att områdets skyddsvärden
när det gäller djurlivet så långt som möjligt skall kunna beaktas, bör
vägsträckningen enligt verket ges en östligare dragning än det tidigare nämnda, av turiskommittén angivna. östra alternativet. Verket förordar att erforderliga medel ställs till länsstyrelsens i Västerbottens län förfogande för utredningar som behövs för att man närmare skall kunna ange vägsträckning. Vidare är det enligt verket önskvärt att länsstyrelsen samtidigt belyser hur området utan en sådan väg skulle kunna utvecklas för bl. a. turismen.
Svenska naturskyddsföreningen, statens planverk. lantbruksstyrelsen, Svenska samernas riksförbund och Friluftsfrämjandet motsätter sig eller är tveksamma till vägen.
Planverket anser att en vägutbyggnad innebär att synnerligen stora naturvärden offras. Dessutom anser verket att vägen från samhällsekonomisk synpunkt är mycket tveksam och att den sociala nyttan av vägen kan ifrågasättas. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att vägen arealmässigt sannolikt skulle innebära ett mycket stort ingrepp i det obrutna
fjällområdet. Svenska samernas riksförbund anser att det inte finns något
egentligt behov av att lägga ned ytterligare medel på att utreda vägbygget
eller dess konsekvenser. Förbundet finner att det nu finns ett tillräckligt
beslutsunderlag för att man skall kunna ta klart avstånd från att vägen
byggs. Lantbruksstyrelsen framhåller att vägbygget innebär vtterligare inträng i ett omräde som redan har exploaterats för olika ändamål och att
intränget skulle påverka rennäringen negativt. Domänverket konstaterar
att vägen inte får någon större positiv effekt för skogsnäringen.
För egen del vill jag framhålla följande. En utbyggnad av vägen skulle
öka tillgängligheten till det aktuella området. vilket har stor betydelse för
turismen. Anläggningsarbetena skulle innebära ett välbehövligt tillskott till sysselsättningen. Det är också troligt att en utbyggd väg skulle skapa gynnsamma förutsättningar för det lokala näringslivet. Å andra sidan skul-
ie vägen komma att negativt påverka såväl rennäringens som den veten-
skapliga naturvårdens intressen.
Med hänsyn till bevarandeintressena och med hänsyn till att det sam-
hällsekonomiska utrymmet för väginvesteringar i området f.n. är mycket begränsat anser jag inte projektet ha den aktualitet att någon korridor för vägen bör reserveras. Den i proposition 1977/78:31 föreslagna gränsdragningen bör således ligga fast.
2.3.2 Gränserna för Sarek-Pite och Kebnekaise
I proposition 1977/78:31 förordade regeringen att en vägkorridor från Suorva upp till och med Ritsem skulle lämnas öppen mellan Kebnekaise-
och Sarek-Piteområdena. Frågan om vägen till Ritsem skall öppnas för allmän trafik behövde övervägas ytterligare i anslutning till den fortsatta planeringen. När det gäller vägens fortsättning från Ritsem till Sitasjaure skall den enligt dom av vattendomstolen läggas ned då anläggningsarbetena i området har upphört. Någon korridor för denna väg borde därtör enligt propositionen inte lämnas. Regeringen uttalade sig samtidigt mot en ifrågasatt förlängning av Ritsemvägen till Norge.
Vid behandlingen av propositionen konstaterade civilutskottet (CU
1977/78:8) att frågan om avgränsning i form av en vägkorridor måste göras med utgångspunkt i osäkerhet om vägen Suorva-Ritsem öppnas för allmän trafik och om regeringen lämnar koncession för kraftledning från Ritsem till Norge samt under den förutsättningen att vägen Ritsem-Sitasjaure skall läggas ned enligt avtal. Enligt utskottet skulle ett beslut i avgränsningsfrågan underlättas om samtliga förutsättningar var kända eller om riksdagen. bortsett från koncessionsfrågan. i vart fall kunde ta ställning till dem i ett sammanhang. Utskottet föreslog därför att riksdagen skulle uttala sig för att planverkets och naturvårdsverkets förslag till avgränsning. dvs. utan någon vägkorridor upp till Ritsem. t. v. skulle gälla och att riksdagen så snart som möjligt förelades ett samlat förslag i dessa frågor. Detta blev
också riksdagens beslut (rskr 1977/78:99). Stora delar av det omräde som berörs av de befintliga och planerade
vägarna har av statens naturvårdsverk klassificerats som riksintressanta för den vetenskapliga naturvärden. Vägen från Suorva till Ritsem går genom Stora Sjöfallets nationalpark. Söder om det reglerade Akkamagasinet finns ytterligare nationalparksområden. Kunskaperna om områdenas värde från naturvårdssynpunkt har ökat genom naturvärdsverkets fjällutredning. Området kring Sitasjaure bedöms av naturvårdsverket som speciellt intressant med hänsyn till djurlivet, vegetationen och floran.
Området som berörs av den aktuella vägsträckningen har av naturvårdsverket klassificerats som riksintressant också för friluftslivet. Svenska turistföreningen har en fjällstation i Ritsem som är öppen under sommaren. I Vietas har föreningen en anläggning som är öppen hela året. Området
som helhet utgör ett attraktivt rekreationsområde för såväl befolkningen i Norrbotten som befolkningen i andra delar av landet. Kungsleden korsar
området och Ritsem utgör en av utgångspunkterna för vandringar längs Padjelantaleden.
Rennäringen har särskilt viktiga åretruntmarker kring Ritsemjokk och i området mellan Suorva och Ritsem.
Längs vägen mellan Suorva och Ritsem har dragits en kraftledning på
400 kV till Ritsems kraftstation. Kraftledningen har efter beslut av rege-
ringen den IS december 1977 förlängts till Skjomen i Norge.
En redovisning av markanvändningen i området som berörs av de alter-
nativa vägsträckningarna återfinns i bilaga d.
Länsstyrelsen skulle enligt regeringens uppdrag till regeringen redovisa ett material som översiktligt beskriver konsekvenserna för olika mot-
stående markanvändningsintressen av olika alternativ beträffande vägen
mellan Suorva och Sitasjaure. I första hand skulle konsekvenserna av
följande alternativ beskrivas: I. Vägen till Suorva bibehålls liksom arbetsvägen till Ritsem. Vägen Su-
orva-Ritsem öppnas inte för allmän trafik. 2. Vägen Suorva-Ritsem öppnas för allmän trafik. Arbetsvägen mellan
Ritsem och Sitasjaure läggs ned när den inte längre behövs för anlägg-
ningsarbeten. a . Väg anläggs till Norge via Ritsem och Sitasjaure.
Länsstyrelsen skulle också redovisa vilken påverkan på motstående
intressen som eventuella turistutbyggnader i anslutning till en väg kunde ge upphov till.
Länsstyrelsen har redovisat hur olika markanvändningsintressen påverkas av de alternativa vägsträckningarna.
Beträffande alternativet att arbetsvägen mellan Suorva och Ritsem bibehälls och att den inte öppnas för allmän trafik framhåller länsstyrelsen att hittillsvarande verksamhet vid vägen inte påverkas. Turistnäringen och” friluftslivet kan emellertid då inte utvecklas. Friluftslivet begränsas till att omfatta en relativt liten grupp fjällvandrare och turister som kan utnyttja
kollektivtrafiken till Ritsem. Vintertid kommer skotertrafik att förekomma upp till Ritsem och i området väster om Ritsem.
Alternativet att sträckan Suorva-Ritsem öppnas för allmän trafik och vägen Ritsem-Sitasjaure läggs ned efter anläggningsarbetena medför enligt länsstyrelsen att Ritsem kan byggas ut med t.ex. en turistanläggning för
övernattning och en parkeringsplats för husvagnar. Skotertrafiken upp till
Ritsem bedöms komma att upphöra nära nog hel. En nedläggning av
vägen till Sitasjuure kommer att försvåra vattenfallsverkets drifts- och underhållsarbeten.
En väg till Norge via Ritsem och Sitasjaure skulle enligt länsstyrelsen innebära att driften och underhållet av vattenfallsverkets anläggningar i Sitasjaure skulle underlättas. Länsstyrelsen anser I sin sammanfattande
bedömning att det saknas tillräckligt beslutsunderlag för att ta ställning till
frågan om en väg ull Norge genom förlängning av den befintliga arbetsvä-
gen till Sitasjaure. Länsstyrelsen anser att frågan bör hållas öppen t.v.
Någon korridor för en väg tll Norge behöver enligt länsstyrelsen inte reserveras f.n. Däremot föreslår länsstyrelsen att en korridor reserveras för vägen till Ritsem. se fig. 1. Vidare föreslår länsstyrelsen att väg-
sträckan Ritsem-Sitasjuure bibehålls som enskild väg samt att vägen mel-
lan Suorva och Ritsem öppnas för allmän trafik.
Naturvärdsverket och planverket tillstyrker länsstyrelsens förslag om att en korridor reserveras för vägen ull Ritsem. Svenska samernas riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen anser att gränserna för de aktuella obrutna fjällområdena inte skall ändras.
Statens vattenfallsverk och Gällivare kommun anser att vägen från Suorva till Ritsem bör få utnyttjas för allmän trafik med tanke på turistan-
läggningarna i Ritsem. Naturvårdsverket motsätter sig inte att vägen öppnas för allmän trafik. men framhäller att vägsträckan inte är utbyggd och anpassad för sådan trafik. Naturvårdsverket förordar att arbetsvägen bibe-
hälls för vattenfallsverkets behov och att kollektivtrafik till Ritsem behålls i avvaktan på ett bättre underlag för en bedömning om allmän trafik kan tillåtas på sträckan. Överbefälhavaren (ÖB), planverket. lantbruksstyrel-
sen, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska samernas riksförbund
anser att vägen till Ritsem bör behållas som arbetsväg. Kollektivtrafik bör även fortsättningsvis tillåtas på sträckan.
Direkt avvisande till förslaget om ny mellanriksväg ull Norge är överbe-
fälhavaren (ÖB), naturvårdsverket. läntbruksstyrelsen och Svenska natur-
skyddsföreningen. Det framgår av remissyttrandena även att Svenska samernas riksförbund och planverket har samma uppfattning. Vägverket anser att det inte finns tillräckligt underlag för att reservera en korridor för
en väg till Norge. Gällivare kommun anser i likhet med länsstyrelsen att
frågan om väg till Norge t. v. bör hållas öppen. Jokkmokks kommun anser alt en sädan väg snarast bör byggas. bl.a. för att turismen i Jokkmokks
kommun skall kunna utvecklas. Beträffande arbetsvägen Ritsem-Sitasjaure anser vattenfallsverket att
den i fortsättningen skall hållas stängd men att den skall kunna användas
för tillsvns- och underhällsarbeten vid Sitasjaure. Naturvårdsverket och
Svenska naturskyddsföreningen anser att arbetsvägen skall läggas ned när
arbetena har avslutats. Svenska samernas riksförbund anser att all annan
trafik än nyttotrafik bör förbjudas på denna vägsträcka. Lantbruksstyrelsen kan inte acceptera att vägsträckan öppnas för allmän trafik.
För egen del vill jag framhålla följunde. Riksdagens beslut år 1977 beträffande avgränsningen av områdena Sarek-Pite och Kebnekaise inne-
bär att de båda områdena 1. v. binds samman vid den östra gränsen för
Stora Sjöfallets nationalpark. Detta innebär att såväl Ritsemvägen som
kraftstationerna Ritsem och Vietas ingar i obrutna fjällområden. De in-
grepp i områdets natur som har skett genom vattenkraftutbyggnad och anläggande av kraftledningar är omfattande. Den väg mellan Suorva och Ritsem som har anlagts för arbetena med vattenkraftanläggningarna har
kommit att utnyttjas också för andra ändamål. främst för busstrafik. Detta
har bidragit till att Ritsemområdet har blivit en baspunkt för fjällturismen. Området är lämpligt för detta genom sin belägenhet och naturskönhet. En
fortsatt utveckling av Ritsemområdet som sådan baspunkt bör enligt min
mening kunna övervägas i den fortsatta kommunala planeringen under förutsättning att erforderlig hänsyn tas till främst rennäringens och natur-
vårdens intressen. Jag förordar därför i likhet med bl.a. länsstyrelsen i Norrbottens län. statens naturvårdsverk och statens planverk att en vägkorridor upp till
Ritsem lämnas öppen mellan Kebnekaise- och Sarck-Piteomräådet. Jag vill betona att detta inte innebär ett ställningstagande för att vägsträckan mellan Suorva och Ritsem skall öppnas för allmän trafik. Vägen är inte
utbyggd och anpassad för sådan trafik. Det är vidare uppenbart att en
anpassning av vägen till allmän trafik kan föra med sig krav på ytterligare
ätgärder i en rad avseenden. Åtgärderna kan i sin tur innebära icke önskvärda ingrepp i de båda obrutna fjällområdena. Omfattningen av sådana
åtgärder och deras konsekvenser för Stora Sjöfallets nationalpark behöver klarläggas. Dessutom behöver ställning tas till frägan om vem som skall svara för kostnaderna för eventuella förbättringsåtgärder och för det konti-
nuerliga underhållet av vägen. Dessa frågor behöver övervägas ytterligare
innan beslut kan fattas om att eventuellt öppna vägen mellan Suorva och Ritsem för allmän trafik.
Gränsen för vägkorridoren tull Ritsem bör dras sä att både vägen och
kraftledningen mellan Vietas och Ritsem kommer att ligga utanför de obrutna fjällområdena. Avgränsningen av Stora Sjöfallets nationalpark påverkas inte av den föreslagna ändringen av gränsen för de obrutna fjällområdena. Det bör ankomma på regeringen att besluta om den närmare dragningen av gränsen.
När det gäller vägen mellan Ritsem och Sitasjaure har Luleå tingsrätt, vattendomstolen. genom beslut i januari 1978 1 vattenmälet angående idrifttagning av Rusems kraftstation med reglering av Sitasjaure inom Gällivare kommun föreskrivit att vägen skall avspärras då anläggningsar-
betena vid Sitasjaure har slutförts. Länsstyrelsens redovisning av markan-
vändningen I området och remissinstansernas synpunkter på denna ger enligt min mening inte anledning till ytterligare överväganden i denna
fråga. Någon korridor för denna väg bör således inte avgränsas.
Vad jag nu har sagt innebär också att en förlängning av Ritsemvägen till Norge inte bör genomföras. De kompletterande studier som har gjorts har
KROKOM
OBRUTNA FJÄLLOMRÅDEN
obrutet fjallområde (enligt riksdagens beslut med 3 anledning av proposition 1977/78:31) 2 väg ROGEN fö i Sa = o | ren Järnväg ärnvå GÖ å länsgrans — kommungrans sd S . . kommuncentrum a KROKOM kommunnamn Al om eesrensnnr föreslagen gransandring
LÄ v Cd
- R
0 50 100 150 km ET L L 1 SS
+ HH ON
ua dl N
Fig I. Obrutna fjällområden
ytterligare dokumenterat det berörda områdets stora värde från naturvårds- och renskötselsynpunkt.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att
godkänna de av mig förordade gränserna för Sarek-Pite och Kebne-
kaise obrutna fjällområden.
4¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I
BOSTADSDEPARTEMENTET BESLUT 1978-04-06 Dnr EF 180/78
Länsstyrelsen i Kopparbergs län
Box [42
79101 FALUN
Länsstyrelsen i Jämtlands län
Fack
83101 ÖSTERSUND
Länsstyrelsen i Västerbottens län
90186 UMEÅ
Länsstyrelsen i Norrbottens län
YST 86 LULEÅ
[d
Uppdrag att redovisa förslag till närmare avgränsning m.m, av s.k. obrutna fjällområden
Riksdagen har i beslut den 16 september 1977 (CU 1977/78:8. rskr. 19777
78: 99) tagit ställning till regeringens proposition (1977/78: 31) om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden. I propositionen anges bl.a. att det bör uppdras ät berörda länsstyrelser att. inom viss tid och efter samräd med kommunerna och de myndigheter. samebyar. företag och enskilda som är direkt berörda, på ett mer detaljerat kartmaterial lämna regeringen förslag tull närmare avgränsning av områdena.
När det gäller avgränsningen av de obrutna fjällområdena anförde civilutskottet att regeringen bör lämna ett nytt samlat förslag i fråga om markanvändningen i vissa områden som berörs av aktualiserade vägar. Det
gäller dels en väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs genom Tärna-
Graddisområdet. dels en väg meltan områdena Sarek-Pite och Kebnekaise till Norge. I riksdagsbeslutet anges även att regeringen bör ytterligare
utreda frågan om vilka namn de olika obrutna fjällområdena bör ges och
meddela anvisningar härom samtidigt med beslut om deras närmare avgränsning.
Regeringen uppdrar åt länsstyrelserna i Kopparbergs. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att lämna regeringen förslag till närmare avgränsning av de s.k. obrutna fjällområdena. vilkas omfattning i stort har fastlagts av riksdagen.
Regeringen uppdrar åt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län att redovisa olika alternativ för markanvändningen i vissa delar av Tärna-Graddisområdet resp. Sarek-Pite- och Kebnekaiseområdet.
Länsstyrelserna bör samråda med statens naturvårdsverk och statens planverk och utnyttja tillgängligt underlagsmaterial hos dessa myndigheter. Samråd bör dessutom ske med övriga berörda myndigheter, kom-
muner, samebyar, företag och enskilda. Länsstyrelsernas arbete skall re-
dovisas till regeringen senast den I januari 1980.
Redovisningen skall Ske i enlighet med vad som anges i en denna dag inom bostadsdepartementet upprättad promemoria som fogas till detta
beslut.
På regeringens vägnar Elvy Olsson
Sören Häggroth
2 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 71
PM 1978-04-06
Utgångspunkter för redovisning av förslag till närmare avgränsning m. m. av s.k. obrutna fjällområden
Statsmakternas beslut
Riksdagen fattade i december 1977 beslut (CU 1977/78:8, rskr. 1977/ 78:99) med anledning av regeringens proposition 1977/78:31 om riktlinjer i
den fysiska riksplaneringen för vissa s. k. obrutna fjällområden. Enligt vad som anges i propositionen bör uppdrag ges åt berörda länsstyrelser att inom viss tid och efter samråd med berörda parter på ett mera detaljerat kartmaterial lämna regeringen förslag till närmare avgränsning av områ-
dena. Regeringen bör enligt riksdagens beslut också låta ytterligare utreda
frågan om namnen på de olika obrutna fjällområdena och meddela anvisningar härom samtidigt med beslut om de obrutna fjällområdenas av-
gränsning.
Riksdagens beslut innebär också att regeringen ges tillfälle att ytterligare förbättra sitt beslutsunderlag och redovisa underlaget för sina bedömningar för ett riksdagens definitiva beslut när det gäller en väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs genom Tärna-Graddisområdet. Riksdagen har
också uttalat sig för att regeringen förelägger riksdagen ett samlat förslag när det gäller frågan om vägförbindelse till Norge mellan områdena Sarek-
Pite och Kebnekaise.
Avgränsningsfrågor m.m.
Länsstyrelserna skall på den topografiska kartan lämna regeringen förslag till närmare avgränsning av de s.k. obrutna fjällområden som riksdagen har beslutat om. För området Muddus, vars gränser sammanfaller med gränsen för Muddus nationalpark, behöver avgränsningsförslag inte redovisas. Civilutskottet har ifrågasatt om Muddus nationalpark bör föras in
under kategorin obrutna fjällområden. Områdets karaktär av nationalpark medför att skyddsintressena kan tillgodoses. Enligt utskottet bör området
kunna, efter regeringens bestämmande, utgå utan riksdagens ytterligare hörande. Regeringen kommer att ta ställning till denna fråga i samband med sina ställningstaganden i avgränsningsfrågorna.
De gränser som riksdagen har fastlagt skall gälla som utgångspunkt för avgränsningen av områdena. Dessa gränser överensstämmer med natur-
vårdsverkets och planverkets förslag till gränser. Vid remissbehandlingen
av naturvårdsverkets och planverkets rapport om obrutna fjällområden framfördes, förutom vissa mer genomgripande förslag till förändringar av omräådenas gränser, även vissa förslag till gränsjusteringar. Enligt regeringens mening var dessa förslag till gränsjusteringar inte av så ingripande
karaktär att riksdagen borde ta ställning till dem. Förslagen kommenteras
ändå i proposition 1977/78: 31 (s. 95—98), särskilt ull ledning för länsstyrel-
sernas arbete med att utforma förslag till närmare gränsdragning.
Det bör enligt propositionen finnas en möjlighet att inom ramen för de gränsdragningar som riksdagen lägger fast göra de mindre justeringar av gränserna som kan vara motiverade av t. ex. terrängförhållanden. av hänsyn till befolkningen på orten eller med tanke på andra samhällsintressen.
Det är enligt propositionen (s. 75) inte möjligt att ange generella riktlinjer för hur stora avvikelser från de av riksdagen fastlagda gränserna som bör
kunna komma i fråga i samband med arbetet att upprätta förslag till
detaljavgränsning av de obrutna fjällområdena. Departementschefen förordar emellertid en restriktiv hållning när det gäller sådana avvikelser.
Med hänsyn till att en restriktiv hållning bör iakttas när det gäller att
avvika från de av riksdagen fastlagda gränserna bör avvikelser större än någon kilometer övervägas endast i begränsade områden och om det finns starka skäl för dem. Dessa justeringar av gränserna bör kunna innebära
såväl utvidgning som inskränkning av de obrutna fjällområdena. I den mån
inskränkningar av områdena föreslås bör motiven för gränsdragningen och konsekvenserna härav från bevarandesynpunkt redovisas.
Civilutskottet anförde med anledning av motion 1977/78: 143 att regeringen ytterligare bör utreda frågan om områdenas benämning samt meddela anvisningar härom samtidigt med beslut om deras exakta avgränsning. Länsstyrelserna bör mot bakgrund härav lämna regeringen förslag till benämning av vart och ett av de obrutna fjällområdena samtidigt med förslaget till områdenas närmare avgränsning.
De utredningar som utförs av statens naturvårdsverk rörande fjällområdena ger visst underlag för bedömningen av bl.a, behovet av ytterligare skydd av vissa områden inom de obrutna fjällområdena. Länsstyrelserna bör ta del av det utredningsmaterial som föreligger och som är av intresse i samband med länsstyrelsernas arbete med avgränsningen av områdena.
Murkanvändningen i anslutning tll vissa aktualiserade vägsträckningar i Västerbottens och Norrbottens län
Riksdagens beslut med anledning av proposition 1977/78:31 innebär
också att regeringen ges tillfälle att återkomma med förslag om den eventu-
ella tillkomsten och sträckningen av två aktualiserade vägbyggnader i
anslutning till några av de obrutna fjällområdena (CU 1977/78:8. s. 8—11). Det gäller dels en väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs genom Tärna-
Graddisområdet. dels en väg från Suorva till Norge genom området Kebnekaise.
Ett beslut beträffande vart och ett av dessa aktualiserade vägprojekt mäste bygga på noggranna analyser av projektens konsekvenser för olika markanvändningsintressen samt för sysselsättning och samhällsekonomi. Kommande ställningstaganden 1 vägfrågorna förutsätter således komplet-
Prop. 1980/81:71 = 20
terande studier och analyser inom olika områden. Som ett första led i arbetet med att utreda de båda vägprojekten skall berörda länsstyrelser lämna regeringen ett underlag för bedömningen av konsekvenserna av
vägprojekten för olika motstående markanvändningsintressen. Vissa utgångspunkter för arbetet ges i de följande områdesvisa kommentarerna. (En detaljavgränsning av de obrutna fjällområdena under förutsättning att nuvarande avgränsning gäller skall emellertid redovisas oberoende av det
resultat de berörda länsstyrelserna redovisar beträffande konsekvenserna av vägprojekten).
Tärna-Graddisområdet berörs av en aktualiserad väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs som, om den byggs, skulle dela den södra delen av området i en östlig och en västlig del. Länsstyrelsen i Västerbottens län samt Storumans och Sorsele kommuner har ansett att de områden som berörs av vägen inte bör ingå i det obrutna fjällomrädet. Västerbottens läns landsting och Västerbottens turisttrafikförbund har också ställt sig positiva
till vägen, medan lantbruksnämnden i Västerbottens län och domänverket
är tveksamma. Svenska naturskyddsföreningen, dess länstörbund 1 Väs-
terbotten och lokalkretsen i Sorsele har motsatt sig att vägen anläggs. Även berörda samebyar och Svenska samernas riksförbund bar motsatt sig
en ny väg.
Vägprojektet ingår i det program för turistutbyggnader i Vindelälvsom-
rädet som lades fram av den s.k. turistkommittén (Ds Jo 1972:4) sedan
riksdagen beslutat att Vindelälven inte skulle byggas ut för elkraftproduk-
tion.
En utbyggnad av vägen skulle enligt departementscheten (prop. 1977/ 78:31. s. 93) öka tillgängligheten till det aktuella området, vilket i sin helhet har angetts som primärt rekreationsområde. Utbyggnaden skulle också innebära ett välbehövligt sysselsättningstillskott. Å andra sidan skulle vägen komma att påverka såväl rennäringens som naturvärdens och vandringsturismens intressen. Ett beslut om vägen bör därför enligt propositio-' nen föregås av ett noggrant studium av den päverkan på motstående intressen som vägens sträckning och kring vägen planerade anläggningar
kan ge upphov till. Vidare bör utredas hur det aktuella området skulle
kunna utvecklas utan en sådan väg.
Mot bakgrund härav var regeringen inte beredd att föreslå riksdagen alt verkens förslag till avgränsning av det obrutna fjällområdet borde ändras. Den av verken föreslagna gränsdragningen borde gälla i avvaktan på ett bättre beslutsunderlag. Regeringen förklarade sig emellertid beredd att
pröva frågan när ett bättre underlagsmaterial förelag.
Civilutskottet uttalade (CU 1977/78:8, s. 10-11) att regeringen bör ges ullfälle att ytterligare förbättra sitt beslutsunderlag. Vidare förutsatte utskottet att regeringen oavsett ställningstagandets innehåll redovisar underlaget för sina bedömningar för ett riksdagens definitiva beslut så snart som möjligt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län bör efter samråd med berörda parter till regeringen redovisa ett material som översiktligt beskriver vilka konsekvenserna blir för motstående markanvändningsintressen om en väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs kommer till stånd. Konsekvenserna för olika motstående markanvändningsintressen av alternativa vägsträckningar skall redovisas i den mån alternativ föreligger. Länsstyrelsen bör också
redovisa vilken påverkan på motstående intressen som olika anläggningar
kring en eventuell väg kan ge upphov till. Vidare bör länsstyrelsen belysa hur området skulle kunna utvecklas, bl. a. för turism. utan en sådan avsedd väg.
Omrädena Sarek-Pite och Kebnekaise berörs dels av en befintlig arbets-
väg mellan Suorva, Ritsem och Sitasjaure. dels av en föreslagen förläng-
ning av vägen från Sitasjaure till Norge. Vägsträckan mellan Suorva och Ritsem, som har anlagts för arbeten med vattenkraftanläggningar, har kommit att utnyttjas även för andra ändamål, främst genom den busstrafik
som upprätthålls. Härigenom har Ritsemområdet kommit att bli en ut-
gångspunkt för fjällturism. Departementschefen ansäg (prop. 1977/78:31, s. 94), att en fortsatt utveckling av Ritsemområdet i denna riktning borde kunna övervägas i den fortsatta planeringen. Mot bakgrund härav tog
regeringen ställning för att en vägkorridor till och med Ritsem borde lämnas öppen mellan Kebnekaiseområdet och Sarek-Piteområdet. Detta
innebar emellertid inte ett ställningstagande för att vägsträckan mellan
Suorva och Ritsem skall öppnas för allmän trafik. När det gäller vägen mellan Ritsem och Sitasjaure skall den enligt
gällande överenskommelse läggas ned då anläggningsarbetena vid Sitas-
jaure har upphört. Någon korridor för denna väg borde således enligt
regeringen inte lämnas öppen. Som en följd härav föreslog regeringen även att en förlängning av Ritsemvägen till Norge inte borde genomföras.
Civilutskottet anförde (CU 1977/78:8, s. 11) att bedömningen av frågan
om avgränsningen i form av en vägkorridor mäste göras med utgångspunkt i osäkerhet om vägen Suorva-Ritsem öppnas för allmän trafik och om
regeringen lämnar koncession för kraftledning från Ritsem till Norge samt
under den förutsättningen att vägen Riltsem-Sitasjaure skall läggas ner.
Till detta fick enligt utskottet läggas att den i propositionen förordade korridoren upp till Ritsem ligger inom Stora Sjöfallets nationalpark. Ett beslut i avgränsningsfrågan skulle enligt utskottets mening underlättas om
samtliga förutsättningar var kända eller om riksdagen. bortsett från frågan
om koncession för kraftledning till Norge, i vart fall kunde ta ställning till dem i ett sammanhang. Utskottet föreslog därför, och riksdagen samtyckte
därtill, att verkens förslag till avgränsning, dvs. utan någon korridor upp till Ritsem. t. v. skall gälla och att riksdagen så snart som möjligt föreläggs ett samlat förslag i dessa frågor. Regeringen beslöt den I5 december 1977 att ge statens vattenfallsverk
tillstånd att framdraga en högspänningsledning (400 kV) från Ritsem till norska gränsen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län bör till regeringen redovisa ett material som översiktligt beskriver konsekvenserna för olika motstående markanvändningsintressen av olika alternativ när det gäller vägförbindelser i det
aktuella området. I första hand bör konsekvenserna av följande alternativ
beskrivas:
I. Vägen till Suorva bibehålls liksom arbetsvägen till Ritsem. Vägen
Suorva-Rilsem öppnas inte för allmän trafik. 2. Vägen Suorva-Ritsem öppnas för allmän trafik. Arbetsvägen mellan
Ritsem och Sitasjaure läggs ned när den inte längre behövs för anlägg-
ningsarbeten. ' Väg anläggs till Norge via Ritsem och Sitasjaure.
Redovisningen av konsekvenserna för olika markanvändningsintressen
av dessa alternativ bör skilja mellan de konsekvenser som åstadkoms om
en vinterväg resp. en väg för sommarbruk anläggs. Länsstyrelsen bör
också redovisa vilken påverkan på motstäende intressen som eventuella turistbyggnader i anslutning till en eventuell väg kan ge upphov till. Härvid
bör beaktas vad departementschefen anför i proposition 1977/78:31. (s. 94) om att eventuella turistbyggnader bör förläggas I anslutning till redan
påverkade områden.
Bilaga 2
Sammanställning av synpunkter från länsstyrelserna och remissinstanserna beträffande innebörden av riktlinjerna för markanvänd-
ning i obrutna fjällområden
1¶Allmänna synpunkter
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att osäkerheten om innebörden
av riktlinjerna har ökat efter det att riksdagen fattade beslut om riktlinjer
för obrutna fjällområden.
Även statens vattenfallsverk anser att det brister i fråga om att entydigt definiera vad som är tung exploatering och vilka krav som skall uppfyllas
för att ett område skall anses obrutet. Beslutet att förklara ett område för
obrutet innebär enligt verket inte en definitiv avvägning mellan exploaterings- och bevarandeintressen utan medför endast en uppfordran till särskilt hänsynstagande vid den prövning rörande tillkomsten av en verksamhet. som ändå skal! genomföras enligt byggnadslagstiftningen eller enligt särskild lag. Med hänsyn till den allsidiga och noggranna prövning som numera regelmässigt underkastas all tyngre exploateringsverksamhet både i planeringssammanhang och eljest ifrågasätter verket om institutet
obrutna fjällområden fyller något självständigt ändamål.
Domänverket anser att det är bättre om områdena begränsas hårdare med strängare regler för markanvändningen än att stora områden skapas med oklara riktlinjer och ständiga konfliktrisker mellan bevarandeintres-
sen och näringsliv.
Storumans kommun hänvisar till länsstyrelsens i Västerbottens län yttrande beträffande den rådande osäkerheten om vilka restriktioner som skall gälla inom de obrutna fjällomrädena. Hlikhet med länsstyrelsen vill kommunen understryka att gränsdragningen skall ses som en gräns till ledning för myndigheters ställningstaganden och inte en gräns som riktar sig mot allmänhetens uppträdande. Avgränsningen av obrutna fjällområ-
den får inte innebära att naturtillgångar inom gränslinjen såsom skog.
vattenkraft och mineraler i fortsättningen ej kan utvinnas när så bedöms angeläget.
Arjeplogs kommun påpekar att innebörden av begreppet obrutet fjällom-
råde är oklar. Kommunen har haft och har fortfarande den uppfattningen
att tung exploatering i form av gruvbrytning, vattenkraftutbyggnad, väg-
byggnad, skogshantering m.m. ej utan regeringens särskilda tillstånd får
förekomma inom de obrutna fjällområdena. Denna uppfattning har kommit till uttryck i den kommunala behandlingen av de obrutna fjällområdena. Kommunen har i sin behandling av avgränsningsförslagen uttryckt sin
uppfattning att pågående och nära förestående exploateringar skall lämnas
utanför fjällområdena. Som exempel härpå nämns Faisvallgruvan. en planerad turistsatsning i Gauto-Adolfström. den nyligen reglerade sjön
Ricbnes. Munkecområdet med intensiv gruvprospektering samt området norr Vuolvojaure för skogsbruket.
Enligt statens naturvärdsverk har de utvecklade argumenten beträffande
riktlinjernas innebörd i allt väsentligt vid upprepade tillfällen förts fram till
regering och riksdag vid den behandling av ärendet som föregick riksdags-
beslutet om obrutna fjällområden i december 1977. Regering och riksdag har således enligt verket tagit den hänsyn till dessa argument och invänd-
ningar som bedömts rimlig i sammanhanget. Under de drygt två är som
gått har enligt verket knappast något väsentligt nytt inträffat som skulle kunna motivera att riktlinjerna togs upp till förnyad diskussion. Verket har därför i sitt yttrande koncentrerat sig på den utredning som regeringen beställt av länsstyrelserna beträffande områdenas närmare avgränsning samt vägfrägorna. Även Svenska näturskyddsföreningen anser att det saknas anledning att ta upp frågan om riktlinjernas innebörd till förnyad
prövning.
2¶Skogsbruk
Länsstyrelsen i Jämtlands län pekar på risken att beslutande myndigheter kan känna sig förhindrade att fortsättningsvis meddela bidrag till byg-
gande av skogsbilvägar inom obrutna fjällområden. Möjligheterna att ta till vara skogsrävaran skulle då enligt länsstyrelsen gå förlorad, även om uttaget kunnat ske med bevarande av områdets karaktär. Länsstyrelsen i
Jämtlands län framhåller vidare att många av de frågor som tagits upp i
remissvaren över länsstyrelsens avgränsningsförslag redan har varit föremål för uttalanden i proposition 1977/78:31. Det gäller bl.a. önskemål från skogsbrukets företrädare om justering av gränsen för att möjliggöra ett utnyttjande av skogsråvara från produktiv skogsmark inom de obrutna
fjällområdena. Länsstyrelsen har i dessa fall bedömt det olämpligt att förorda en inskränkning av de föreslagna områdena med tanke på önske-
målet att förhindra andra former av exploatering. Länsstyrelsen förutsätter emellertid att ett visst skogsbruk anpassat tull naturvärdens krav kan
komma att bedrivas inom de berörda områdena utan att områdenas karaktär påverkas. Förutsättningarna härför bör kunna belysas i naturvårdsanpassade skogsbruksplaner e .d. Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser det vara olyckligt om
riktlinjerna för markanvändning i obrutna fjällområden medför att berörda myndigheter anser sig förhindrade att lämna bidrag ull skogsbilvägar inom de obrutna fjällområdena. Möjligheterna att ta ut skogsråvara i de obrutna fjällområdena skulle då gå förlorad även om skogsbruket i och för sig skulle vara tillåtet. Fortsatt skogsbruk mäste enligt länsstyrelsen även
Prop. 1980/81: 71 [AA 'n
fortsättningsvis få bedrivas på motsvarande sätt som idag. Samråd med
länsstyrelsen sker idag regelmässigt i denna typ av ärenden, varför ytterligare reglering enligt länsstyrelsen inte kan anses erforderlig.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att eu utnyttjande av skogsrävaran inte i sig påverkar områdenas karaktär av obrutet fjällområde. Däremot kan moderna brukningsmetoder i vissa fall påverka områdenas karaktär. Vissa vägar som erfordras för att ta vara på skogsråvaran bör enligt länsstyrelsen få anläggas eftersom de kan hänföras till s.k. blindvägar och
är begränsade till ett speciellt näringslivsintresse. Samråd bör ske med
länsstyrelsen redan under planeringsstadiet. Länsstyrelsen får då avgöra om vägen är förenlig med syftet med det obrutna fjällområdet.
Rent allmänt anför skogsstyrelsen att den har förståelse för att vissa
arealer produktiv skogsmark bör kunna ingå i obrutna fjällområden. Skogsstyrelsen delar de synpunkter som framförts av några länsstyrelser
att skogsbruk i viss utsträckning bör kunna bedrivas inom obrutna fjällområden efter särskilt hänsynstagande till områdenas speciella karaktär. För
markägare med hela eller stor del av sitt skogsinnehav inom obrutna fjäll-
områden är det enligt styrelsen helt nödvändigt att få fortsätta med sitt traditionella skogsbruk. Vidare anser skogsstyrelsen att enstaka skogsbilvägar som slutar blint inne i områdena bör kunna få byggas efter länsstyrelsens prövning. Ovanstående synsätt på möjligheterna att kunna bedriva
skogsbruk inom områdena sammanfaller enligt styrelsen med departe-
mentschefens uttalande i proposition 1977/78: 31.
Skogsstyrelsen erinrar vidare om att den sammanlagda arealen produktiv skogsmark inom de obrutna fjällområdena endast omfattar några procent av omrädenas totala areal, att dessa arealer dessutom ligger perifert i de obrutna fjällområdena, att vid avverkning av fjällnära skog särskilda krav föreligger i gällande skogsvårdslag beträffande avverkning och återbeskogning. numera gällande för all skogsmark. samt att skogsbruket även i fortsättningen kommer att bedrivas relativt extensivt i dessa områden.
Om skogsbruket inom berörda områden skulle drabbas av betydande restriktioner utöver skogsvärdslagens krav, vill skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län fästa uppmärksamheten på att ersättningskrav kan aktuali-
seras. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser att vägar som slutar blint inom de obrutna fjällområdena och som betjänar näringsliv som pågår där
bör tillåtas byggas. Skogsvårdsstyrelsen betonar, att eftersom de obrutna
fjällområdena ligger inom området för svårföryngrad skog. det därmed föreligger krav på tillstånd från skogsvärdsstyrelsen för att få utföra slutav-
verkning eller avverkning för omläggning av skogsmark. I samband med tillståndsgivningen kan då skogsvårdsstyrelsen ge föreskrifter om lämpliga avverkningsmetoder och ange vilka krav på anläggning av ny skog som
mäste uppfyllas.
Statens naturvårdsverk anser att riktlinjerna för markanvändning i
obrutna fjällområden knappast ger utrymme för att anlägga skogsbilväg annat än i något enstaka undantagsfall. Avverkningar och transporter i
dessa särskilda fall bör således ske när marken är tjälad för att undvika skador på mark m. m.
Statens planverk erinrar om att den begränsade skogsmark som finns inom de obrutna fjällområdena ligger ovanför den av domänverket dragna biologiska och ekonomiska gränsen för skogsbruket, den s.k. skogsodlingsgränsen. Verket anser att skogsbruk ovanför denna gräns i de obrutna
fjällområdena bör bedrivas med stor försiktighet. I de områden i anslutning till yttergränserna där förhållandena är sådana att skogsäterväxten inte
äventyras, bör avverkning kunna medges i viss utsträckning i syfte att säkra råvaruförsörjningen för mindre lokala skogsindustrier. Vidare bör enskilda markägare, som har hela eller större delen av sitt skogsinnehav inom områdena, kunna bedriva ett visst skogsbruk där.
Domänverkets. förvaltning i Östersund har full förståelse för att de obrutna fjällområdena även kommer att omfatta vissa arealer produktiv skogsmark. Förvaltningen anser också att det bör vara möjligt att bedriva
ett rätionellt skogsbruk inom dessa områden om tillräckliga hänsyn tas till bl. a. naturvårdens och rennäringens intressen. Skogsbruket torde i samar-
bete med berörda myndigheter och intressegrupper kunna planera och genomföra skogliga åtgärder inom aktuella områden på sådant sätt att
skogsbruket inte kommer i konflikt med syftet med de obrutna fjällomräå-
dena.
Under förutsättning att länsstyrelsens i Norrbottens län regionala uttolkning av riktlinjerna för markanvändning accepteras behöver utläggningen av de obrutna fjällområdena enligt domänverkets förvaltning i Luleåregionen inte innebära att skogsbruket förhindras i någon större utsträckning. Skulle dock icke denna tolkning accepteras mäste kravet stå kvar på detaljjusteringar och noggrannare gränsdragning än vad nu använd
kartskala medger.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det råder betydande oklarhet om innebörden i begreppet obrutna fjällområden, bl.a. vad
gäller konsekvenserna för skogsbruket av riktlinjerna för markanvändningen. Skogsbruket måste enligt riksförbundet få bedrivas enligt samma regler
som gäller i dag och att ingen ytterligare reglering är erforderlig. Av såväl
rävaru- som sysselsättningsskäl är det viktigt att man också i de fjällnära områdena kan bedriva ett aktivt. men till rådande produktionsbetingelser anpassat. skogsbruk.
Svenska skogsurbetareförbunder har funnit att de föreslagna gränsdrag-
ningarna kommer att innebära en betydande reducering av arbetstillfällena inom de berörda områdena. Förbundet anför vidare att bortfallet av arbetstillfällen inte enbart berör de fjällnära kommmuner som direkt får känning
av en gränsdragning i enlighet med framlagt förslag. Hela Norrlandsre-
gionen får känning av de beslut som fattas beträffande obrutna fjällområ-
den. Det bör enligt förbundet även tas med i beräkningen. att serviccarbeten m.m. påverkas av en neddragning av arbetena i skogen och i skogsindustrin. Skogsarbetareförbundet föreslär att det framlagda förslaget om gränsdragning rörande obrutna fjällområden inte används som underlag för någon lagstiftning. I den nya skogsvårdslagen har frågan om naturvårdshänsyn vid skogsavverkningar getts ökad tyngd. Förbundet anser att detta bör vara tillfyllest för att tillgodose de krav som framförts av naturvårdsverket och från skilda instanser inom fritidssektorn.
3¶Prospektering och mineralbrytning
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det angeläget att samhället kontinuerligt följer utvecklingen och genom lämpliga åtgärder åstadkommer en
fortsatt hög nivå på prospekteringsverksamheten i fjällen. Även länsstyrel-
sen i Västerbottens län framhåller vikten av att fortsatt och fördjupad geologisk kartläggning och prospektering av länets fjällområden kommer
till stånd.
Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län går utvecklingen inom gruvbrytningen numera mot att gruvor öppnas utan att nya samhällen i anslutning till gruvan byggs upp. För brytning av s.k. industriella mineraler och
bergarter är småskalig verksamhet vanligt förekommande säväl i u-länder
som i USA. Nya brytningsmetoder och modern teknik medför också att ingreppens omfattning kan begränsas. I ett längre tidsperspektiv kommer därför gruvbrytningen enligt länsstyrelsen att mindre påverka karaktären av obrutet fjällområde än exempelvis utbyggnader för kraftproduktion. Vägar som behövs för brytningen kommer nästan undantagslöst att få karaktären av tillfälliga blindvägar som begränsas till ett speciellt näringsintresse.
Länsstyrelsen har tidigare påpekat att delar av Laisvallseruvans brytningsområde ligger innanför avgränsningen av Tärna-Graddis obrutna fjällområde. Då riksdagen trots detta fastställt gränsen och gruvområdet inte genom en gränsjustering enligt de givna direktiven kan läggas utanför bör detta enligt länsstyrelsen tolkas så att gruvor i sig inte nödvändigtvis måste leda till gränsändringar. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör även den typ av vägar som enbart hänför sig till gruvan kunna ingå I obrutet fjällområde. Detta innebär att gruvdrift normalt torde komma att prövas av regeringen och endast i undantagsfall skalt behöva prövas av riksdagen och då föran-
leda en ändring av gränsen för obrutet fjällområde. Statens planverk påpekar att prospekteringen bör ske på ett sådant sätt att skador på naturen undvikes och att den så långt möjligt bör styras till
områden i vars närhet en uppbyggd infrastruktur finns dvs. i allmänhet inte
till områden på långt avstånd från vägar och bebyggelse. Med anledning av
synpunkterna från länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar planverket om
att enligt riktlinjerna för markanvändning i obrutna fjällområden bör gruvdrift tillåtas inkräkta på skyddet av de obrutna fjällområdena endast om
mycket starka samhällsintressen talar för detta. Med hänsyn härtill anser planverket att områden inom vilka brytning sker eller där brytningstillstånd finns ej bör ingå i de obrutna fjällen. Planverket anser det självklart att pågående gruvbrytningar skall få fortgå. Det är enligt verkets mening
också rimligt att från de obrutna fjällområdena undanta områden i anslutning till pågående gruvbrytningar där starka prospekteringsintressen finns.
Enligt planverkets bedömning bör kraftfulla prospekteringsinsatser i första
hand riktas mot områdena utanför de obrutna fjällomrädena.
Statens industriverk och hergmästaren t södra distriktet framhåller att det i samband med gruvbrytning krävs prövning i så mänga instanser och enligt så många lagar — gruvlagen. byggnadslagen. miljöskyddslagen. forn-
minneslagen etc. — att riktlinjerna för markanvändning i obrutna fjällområ-
den inte utgör något ökat skydd för olika bevarandeintressen. Däremot kan förutsättningarna för landets framtida gruvindustri försämras. och därmed försämras även landets råvaruförsörjning. sysselsättningen i glesbygderna
och handelsbalansen.
En förbättrad reglering och samordning av de olika intressena skulle enligt bergmästaren I norra distriktet kunna erhållas om man utgår från att naturvårdsintresset till skillnad från mineralutvinningsintresset är känt
eller relativt enkelt kan kartläggas för de olika områdena. En uppdelning
borde kunna ske så att det klarlägges var gruvbrytning kan accepteras och med vilka restriktioner prospektering får ske inom de olika områdena. Denna uppdelning skulle enligt bergmästaren kunna följas upp med en
utökning av antalet nationalparker och naturreservat för de mest skydds-
värda objekten. Inom övriga områden. som förutsättes utgöra den större andelen, skulle prospektering och eventuell gruvbrytning få ske enligt regler som i huvudsak överensstämmer med vad som gåller utanför
obrutna fjällområden.
Sveriges geologiska undersökning (SGT) understryker nödvändigheten av att exploateringsmöjligheterna i de obrutna fjällområdena på ett helt annat sätt utreds och klarläggs. I annat fall kommer förslaget till obrutna
fjällområden att få samma effekt som ett totalt prospekteringsförbud. Sveriges industriförbund understryker vikten av att prospektering och gruvbrytning inom obrutna fjällområden inte omgärdas med sådana re-
striktioner och påläggs sådana kostnader för olika utredningar m. m., alt den i praktiken blir möjlig endast i extrema fall.
4¶Vattenkraftutbyggnad
Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör regleringsmagasin inte i sig
anses motverka grundsyftet med avgränsningen av obrutna fjällområden.
Avgörande för om åtgärden skall anses vara hänförlig till tung exploatering
eller inte bör enligt länsstyrelsen vara dels ingreppets omfattning och dels i vilken omfattning vägar, kraftledningar. dammar m. m. bedöms medföra
en uppdelning av området eller en förändring av områdets vildmarkskarak-
tär.
Centrala drifiledningen (CDL) anser att på samma sätt som man accepterar fjällområden såsom obrutna med inslag av vattenkraftutbyggnad, bör
nya utbyggnader med motsvarande tyngd kunna godtagas inom övriga
föreslagna områden utan att dessa blir att betrakta som icke längre
obrutna. Riktlinjerna för utbyggnad av vattenkraftanläggningar i obrutna fjällområden bör enligt CDL få en utformning som överensstämmer med de riktlinjer som gäller för gruvbrytning. Detta skulle innebära att intresset att bevara de obrutna områdena kan få vika och att markundersökningar för vattenkraftutbyggnader även fortsättningsvis får förekomma inom obrutna fjällområden. En sådan utformning av riktlinjerna framstår enligt CDL som lika angelägen från samhällelig synpunkt som när det gäller gruvbrytningsintresset, icke minst i nuvarande energiförsörjningssitua-
tion.
5 Kraftledningar
Statens vattenfallsverk vill mot bakgrund av byggandet av kraftledning-
en mellan Ritsem och Skjomen i Norge framhålla att det framdeles kan bli nödvändigt att bygga ytterligare kraftledningar över gränsen till Norge.
6 Försvar
Överbefälhavaren (ÖB) understryker att nya vägar i berörda områden endast bör tillåtas om mycket starka samhälleliga krav föreligger och om
resultatet från en allsidigt utförd utredning utgör underlag för riksdagens
eller regeringens beslut. Försvarets medverkan i en sådan beslutsprocess är enligt överbefälhavaren självklar och de militära önskemälen mäste få
utgöra viktiga utgångspunkter.
7 Bebyggelse
Bebyggelse för turism som utvecklas utan anknytning till väg styckar enligt länsstyrelsen i Norrbottens län inte upp områdena på det sätt som avgränsningen ytterst vill motverka. Sådan bebyggelse strider enligt läns-
styrelsen ej mot syftet med de obrutna fjällområdena. Försiktighet bör
dock iakttas och tillkomsten av ytterligare anläggningar ske först efter planmässiga överväganden.
Beträffande de inre områdena, de s.k vildmarkskärnorna, är det enligt länsstyrelsen inte möjligt att inom Norrbottens fjällområde helt avstå från viss bebyggelse längs det statliga ledsystemet. BL. a. mäste vandringsledsstugor uppföras på vissa platser eftersom fjällsäkerheten annars eftersätts. Vildmarkskärnorna är inte heller geografiskt avgränsade. Lednätet är i dag i huvudsak markerat men stugor och vindskydd saknas på från säkerhetssynpunkt väsentliga lägen. Beträffande övernattningsstugor för verksamhet inom området bör enligt länsstyrelsen eftersträvas att begränsa antalet stugor genom en samverkan i utnyttjandet mellan olika intressenter.
Upprustning och nyanläggning av vandringsleder och mottagningsanordningar bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län syfta till att skapa ett
sammanhängande och differentierat ledsystem som tillåter ett flexibelt
utnyttjande, dvs. som tillgodoser önskemälen från flera kategorier vandra-
re. |
Tillkomsten av nya leder liksom en avsevärd kapacitetsökning av äldre leder bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län föregås av översiktlig planläggning. Vid lokalisering och utformning av ledsystem och mottagningsanordningar bör speciell hänsyn tas till bevarandeintressen. renskötselintressen och fjällandskapets särskilda naturförhållanden.
Vid etablering av anläggningar för fisket bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län eftersträvas en förläggning till från bevarandesynpunkt och med hänsyn till rennäringen mindre känsliga områden. Ett samordnat utnyttjande bör eftersträvas så alt antalet anläggningar begränsas. Särskilda anläggningar som erfordras för att utnyttja fjällområdets fisktillgängar bör i största utsträckning ägas av allmän huvudman. Detta bör dock inte hindra att fiskevårdssammanslutning, sameby, turistföretag. yrkesfiskare, husbehovsfiskare eHer andra som utnyttjar anläggningarna svarar för vård och skötsel.
Rennäringens behov av byggnader och anläggningar bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län dokumenteras för varje sameby i översiktlig planläggning. Detaljlokalisering av bebyggelse bör föregås av samräd med naturvårds- och andra berörda myndigheter. Utvecklingen av bebyggelsen inom sameläger och visten bör närmare klarläggas i den kommunala översiktsplaneringen. Ny bebyggelse bör i största utsträckning föregås av detaljplanläggning.
8 Vägar och järnvägar
Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län har man under arbetets gång
frångått kravet på att vägar skall ligga utanför obrutet fjällområde. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör man göra viss åtskillnad mellan olika typer av s.k. blindvägar. Större vägar. som betjänar ett flertal olika intressen.
bör enligt länsstyrelsen läggas utanför obrutet fjällområde medan vägar som i första hand betjänar ett intresse kan ingå.
Vägar som betjänar näringsliv (1. ex. rennäring. fiske, skogsbruk m. m.) och fast bebyggelse bör enligt länsstyrelsen + Norrbottens län även i framtiden kunna byggas. Samräd bör dock ske med länsstyrelsen redan
under planeringsstadiet både beträffande sådana vägar och vägar som
byggs in mot obrutet fjällområde. Beträffande nya genomgående vägar bör frågan hänskjutas till regeringen.
9 - Renskötsel och fiske
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att förutsättningar för att näring-
arna skall få fortgå måste vara att anläggningar (vägar. andra kommunikationsanläggningar. bebyggelse, kraftledningar osv.) som behövs för alt
kunna bedriva näringarna under tidsenliga former måste få tillskapas även
inom obrutna fjällområden.
Bilaga 3
Markanvändningen i anslutning till planerad väg i Tärna-Graddisområdet i Västerbottens län, länsstyrelsens bedömning av de alternativa vägsträckningarna samt remissyttrandena häröver
I Bakgrund
Inom länsstyrelsen i Västerbottens län väcktes i slutet av 1960-talet frågan om en vägförbindelse mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs. Även
kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden (turistkommittén) föreslog i ett delbetänkande (Ds Jo 1972:4, Vindelälvsområdet — förslag till utvecklingsprogram för rekreationslivet) att en väg skulle
byggas mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs. En väg skulle enligt turistkommittén sammanbinda två turistområden och två älvdalar av olika ka-
raktär med varandra. Under utbyggnadstiden skulle vägen ge ett värdefullt tillskott till sysselsättningen för ortsbefolkningen. Efter utbyggnadstiden
skulle vägen kunna bli en viktig stimulans för det lokala näringslivet i
området. Däremot skulle enhigt turistkommittén rennärmgens intressen skadas av tillkomsten av vägen.
I början på 1970-talet utredde vidare länsstyrelsen och naturvårdsverket
frågan om avsättande av delar av den berörda fjällvärlden som naturreser-
vat. Utredningen redovisades är 1973 i rapporten Vindel-Laisfjällens vild-
marksomräde. Av den naturvärdeshedömning som utredningen redovisar framgår att området har betydande naturvärden, vilket i övrigt redovisats av verket redan 1969.
Vägfrågan fick en omfattande behandling i utredningen. Med hänsyn till
målsättningen att göra området mer lättillgängligt förordades således att en
väg byggs enligt antingen ett västligt eller ett östligt alternativ. I länsstyrel-
sens I Västerbottens län resolution den 25 februari 1974 om inrättandet av det 480000 ha stora Vindelfjällsreservatet nämns i övrigt. bland åtgärderna för att tillgodose syftet med reservatet, att fjällvägen snarast bör komma
till utförande.
Frågan om den planerade vägen mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs behandlas i proposition 1977/78: 31. En utbyggnad av den föreslagna vägen skulle, enligt departementschefen. öka tillgängligheten till det aktuella
området, vilket i sin helhet har angetts som primärt rekreationsområde. Anläggningsarbetena skulle också innebära ett välbehövligt sysselsätt-
ningstillskott. Å andra sidan skulle vägen komma att påverka såväl rennäringens som naturvårdens och vandringsturismens intressen. Ett beslut
om vägen, borde enligt departementschefen. därför föregås av ett noggrant
studium av den påverkan på motstående intressen som vägens sträckning och kring vägen planerade anläggningar kan komma att ge upphov till.
Vidare borde utredas hur det aktuella området skulle kunna utvecklas utan en sådan väg. Departementschefen förordade — och fick regeringens godkännande av — att den av naturvårdsverket och planverket i rapporten Obrutna fjällområden (SNV publikation 1975: 12) föreslagna gränsdrag-
ningen får gälla i avvaktan på ett bättre beslutsunderlag.
Utbyggnad av vägen mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs förutsätter en sådan omprövning av områdenas gränser som bör underställas riksda-
gen. Departementschefen förklarade sig beredd att överväga en sådan omprövning när ett bättre underlagsmaterial föreligger.
I samband med riksdagsbehandlingen av proposition 1977/78:31 anförde
civilutskottet (CU 1977/78:9), att vägen mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs studerats i olika sammanhang och att den ingår i det särskilda
program för turistutbyggnaden i Vindelälvsområdet som lagts fram. Utskottet ansåg att regeringen skulle lämnas önskat tillfälle att ytterligare förbättra sitt beslutsunderlag. Utskottet förutsatte att regeringen oavsett ställningstagandets innehåll skulle redovisa underlaget för sina bedömning-
ar för ett riksdagens definitiva beslut så snart som möjligt. Riksdagen hade inga erinringar mot civilutskottets förslag (rskr 1977/ 78:99).
Den 6 april 1978 gav regeringen uppdrag till länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att redovisa förslag till närmare avgränsning m.m. av de obrutna fjällområdena. Vidare gav regeringen i uppdrag åt länsstyrelsen i Västerbottens län att redovisa olika alternativ för markanvändningen i de delar av Tärna-Graddisområdet som
berörs av den planerade vägen mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs, se
bilaga 1.
2¶Alternativa sträckningar av fjällvägen mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs
Turistkommittén presenterade två alternativa sträckningar av vägen mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs. Dessa alternativa sträckningar, här benämnda västra resp. östra alternativet, beskrivs kortfattat i det följande. Se fig. 2.
Västra alternativet
Sträckningen går från Ammarnäs på norra sidan av Tjulträsken genom
Ånkardalen till sjön Biellojaure. Väglängden har beräknats till ca 55 km.
Ånkardalen upptas av ett nätverk av småmyrar. vatten och björkskogs-
klädda höjdryggar. På vattendelarna mellan Tjulträsken och Ånkardalen ligger en vidsträckt myr, Stormyre.
Det västra vägalternativet löper huvudsakligen genom fjällbjörkskogsbältet. Endast en mindre del i väster skulle ligga på kalfjällsnivå.
3 Riksdagen 198081. I saml. Nr 71
Östra alternativet
Sträckningen går från Ammarnäs över Rosavareplatån till sjön Överst-
juktan och därifrån till sjön Biellojaure. Vägens längd har beräknats till ca
58 km. Det östra alternativet löper genom en mer mosaikartad terräng.
Vägen skulle passera sjön Överstjuktan och löpa vidare västerut genom en starkt markerad dalgång med branta sidor och med en rad små sjöar nere i dalen. Relativt stora delar av sträckningen skulle gå över kalfjäll. Vägens högsta punkt skulle ligga omkring 900 möh. I anslutning till den planerade vägen finns lätt tillgängliga fjällplatåer och goda fiskevatten.
Turistkommittén konstaterade i sin utvärdering av de båda alternativen,
att från vägteknisk synpunkt det västra alternativet var att föredra framför det östra. Kommittén ansåg emellertid att det inte var möjligt att på då tillgängligt material göra någon noggrannare teknisk/ekonomisk jämförelse
av de båda alternativen. Efter de kontakter som skett med samebyarna i
området gjorde kommittén bedömningen att från samfälld rennäringssynpunkt det östra alternativet. som berör en mindre betningsarcal och följer
gränsen mellan två samebyar, skulle innebära ett något mindre intrång än det västra alternativet. Från naturvärdssynpunkt var enligt turistkommittén det östra alternativet att föredra. Kommittén pekade slutligen på beho-
vet av bättre underlag rörande konsekvenserna av de båda vägsträckningarna innan slutlig ställning kunde tas till alternativen. |
3¶Nuvarande och framtida utnyttjande av området som berörs av
vägalternativen
3.1 Naturvård
Området mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs, som av statens naturvårdsverk har klassificerats som riksintressant för den vetenskapliga och
kulturella naturvården men även för det rörliga friluftslivet. utgör en del av
Vindelfjällens naturreservat. Det ingår samtidigt som en del i det än större. primära rekreationsområdet Tärna-Graddis.
Kunskaperna om områdets naturvärden har sedan lång tid varit förhål-
landevis goda. Enligt vad naturvårdsverket anför så har, genom de inventeringar som genomförts inom ramen för verkets ännu ej publicerade fällutredning. under senare tid kunskaperna om bl. a. områdets fauna och flora fått en avsevärt mer detaljerad belysning. som bekräftar att Tärna- Vindelfjällsområdet har betydande faunavärden.
Uppgifterna från naturvårdsverkets ännu ej publicerade fjällutredning visar att området mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs är regelbundet
tillhäll för flera hotade arter. Inom området finns således arter som jaktfalk. kungsörn, fjällgås, järv och björn.
Från faunistisk synpunkt särskilt värdefulla delområden är Tärnasjöns
SVYNTIVfd
Buupuuas
JIDBUIUMIDJIS
Joj ÖDA VYNON JaMJDwunIjaUIy 60A potaupyid DANDUJIBNY Bryuiyjag
- SYNYVWWV AD
o — — INSISEAN —
=
IKKE RARFETERERERPPETN
"core "cec. JTI svcen src ed Fig. 2. Område som be FÖRS 6 av planer ud väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs
södra del, Ånkardalen. Tjulträskdalen, området vid Buorgukejaure samt
området vid norra Överstjuktan.
Inom fjällkedjan har enligt naturvårdsverket preliminärt urskiljts ett 30tal områden av särskilt intresse för djurlivet. Enligt naturvärdsverkets
bedömningar utgör detta område ett av landets 9—10 viktigaste fjällområ-
den för hotade arter. .
Även om området utnyttjas intensivt för rennäringen har det mycket av vildmarkskaraktär. vilket är av stor betydelse för faunan.
Vad floran beträffar hyser området inga exklusivt sällsynta arter. Men
det finns några områden som har påtagliga kvaliteter från botanisk syn-
punkt.
Inom fjällområdet finns även vissa geomorfologiska intressanta områ-
den. Naturvårdsverket anger att speciellt betydande naturvärden har områ-
dena vid Tärnasjöns södra del, Ånkardalen. Buorgukejaure och norra
Överstjuktan.
Det västra vägalternativet berör främst naturvärdena i Ånkardalen och
indirekt även Tärnasjön och Buorgukejaure. Det östra vägalternativet berör naturvärdena vid Överstjuktan och indirekt även Buorgukejaure.
Vägalternativen får olika effekter på området i dess helhet. Det västra
alternativet innebär att ett större område i sydost skiljs från det obrutna fjällområdet än vad som blir följden av det östra alternativet.
3.2 Kulturminnesvård
Ammarnäs by rymmer kulturhistoriska miljöer av riksintresse. Inga av dessa miljöer kommer att dirckt beröras av någotdera av de planerade vägalternativen.
3.3 Turism och friluftsliv
Västerbottenfjällen har av naturvårdsverket klassificierats som riksintressanta för friluftslivet. Området som berörs av de planerade vägalterna-
tiven utgör dessutom en del av det primära rekreationsområdet i Tärna-
Graddis fjällvärld. År 1974 bildades Vindelfjällens naturreservat och de
diskuterade vägalternativen ligger, frånsett en mindre del av det östra alternativet. inom reservatet. Vindelfjällens naturreservat är landets största reservat, 480000 ha, dvs. avsevärt större än Sarek och Padjelanta nationalparker tillsammans.
Tärnaby-Hemavanområdet är länets mest utbyggda och frekventerade
turistområde. Området har mycket goda möjligheter till olika former av friluftsliv såväl vinter- som sommartid. Goda möjligheter finns till både utförsåkning och längdåkning på skidor. Området har ett förhållandevis väl
utbyggt skidliftsystem och ytterligare utbyggnad planeras inom en S-års-
period. I området finns närvandringsleder med anknytning till fjärrvandringsleder norrut. Möjligheter till fritidsfiske finns i flera olika typer av
valten.
Ammarnäsområdet är uppbyggt kring den genuina fjällbyn Ammarnäs. Många av byns invånare är samer och byn utgör centrum för en livlig rennäring. Området har en lättillgänglig fjällnatur och goda möjligheter till friluftsliv. Ammarnäsområdet har omtyckta fiskevatten och är en populär vintersportort med slalombacke och skidlift. Sommartid är byn flygbas för sjöflygplan — taxi och linjetrafik. Byn är vidare utgångspukt för flera vandringsleder med bl. a. ett relativt omfattande nät av närvandringsleder.
I turistkommitténs delbetänkande (Ds Jo 1972:4 Vindelälvsområdet — förstag till utvecklingsprogram för rekreationslivet) anges att Tärna-Graddisfjällen, som bl. a. omfattar Vindelälvens och Laisälvens upprinningsom-
råden, har utmärkta förutsättningar för fjällvandring, skidåkning och fiske.
Kommittén lade fram förslag som avsåg att underlätta för turister att uppleva fjällvärldens kvaliteter i anslutning till Tärna-Graddisfjällen. Med hänsyn till behovet att avlasta trycket på de känsliga områdena vid Sarek och Padjelanta fann kommittén det angeläget att åtgärder vidtogs för att avsevärt öka Tärna-Graddisfjällens attraktivitet. Enligt kommitténs mening är Hemavan den ort i området som har de bästa förutsättningarna att utvecklas till en allsidigt utrustad turistort med olika möjligheter till aktivitet såväl sommar- som vintertid. I Tärnaby, som är servicecentrum i Tärnafjällen, föreslog kommittén en begränsad utbyggnad av bäddkapaciteten under en 10-årsperiod. Kommitténs förslag beträffande Ammarnäs hade sin tyngdpunkt i ortens roll som utgångspunkt för fjällvandringar och säte för forskningsaktiviteter kring den oreglerade Vindelälven.
F.n. finns huvuddelen av bäddkapaciteten i området i enskilt ägda
fritidshus. I Tärnaby-Hemavanområdet återfinns ca 2/3 av bäddarna i
privatägda fritidshus. För de närmaste åren finns planer på en ökning av
bäddkapaciteten i olika typer av uthyrningsanläggningar med 20-30 4. I en rapport från Västerbottens länsturistnämnd Turismen och turistnäringen i Västerbottens län 1979 påpekas att antalet gästnätter på hotell och i stugbyar i fjällregionen i länet ökade mycket starkt i början av 1970-talet. Sedan mitten av decenniet har emellertid en stagnation inträtt och även en viss tillbakagång kunnat konstateras.
Turistkommittén ansåg att vandringsledssystemet var av grundläggande betydelse för att turismen skulle kunna utvecklas i området.
I en rapport från statens naturvårdsverk Förslag till ledsystem i fjällvär-
den under statligt huvudamannaskap, utgiven 1977, påpekas att med hänsyn till att området mellan norra och södra fjällområdet i Västerbottens län avskärs av vägar, vattenregleringar m.m. har verket inte bedömt en ge-
nomgående led i länet som attraktiv.
3.4 Skogsbruk
Området ligger ovanför gränsen för svårföryngrad skog. Det östra alternativet löper vid Ammarnäs genom barrskog, men då området ligger nära barrskogsgränsen torde det sakna intresse för det ekonomiska skogsbru-' ket. I övrigt berörs endast björkskogsområden.
3.5 Rennäring
I Ammarnäs by har ca 80 personer av totalt ca 250 sin försörjning av rennäringen.
Båda vägalternativen berör Rans och Umbyns samebyar.
Enligt planverkets och lantbruksstyrelsens redovisning i rapport 44 del 5 Rennäringen i kommunernas planering kommer båda vägalternativen att ligga inom områden som är av särskild vikt för rennäringen.
Områdena används huvudsakligen för vår- och höstbete. Områdena norr om Tjulträsken har även betydelse som sommarbetesland. För Umbyn är
området mellan Överstjuktan och Biellojaure kalvningsland. Båda vägalternativen korsar viktiga flyttningsleder. Väster om Ammarnäs finns det enda möjliga vadstället över Tjulån vid flyttning från Ammarfjällen. Ett par kilometer öster om den östra vägsträckningen finns Rans samebys renslakteri. ”
Båda vägalternativen berör samebyarnas kalvningsland.
3.6 Vattenkraft
I betänkandet (SOU 1976:28) Vattenkraft och miljö 3 redovisas förslag till utbyggnad som berör sjöarna Biellojaure och Överstjuktan. Genom riksdagens ställningstagande till proposition 1977/78: 57 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland (CU
1977/78:9. rskr 1977/78:100) undantas dessa sjöar från utbyggnad. Om
projektet ändå skulle genomföras skulle redovisad dämning (20 m) av Biellojaure medföra behov av en viss omdragning av vägen i det västra
alternativet. För det östra alternativet torde den redovisade dämningen (9
m) av Överstjuktan inte ha någon inverkan på föreslagen dragning av
vägen.
3.7 Mineral
För de områden som berörs av de båda vägalternativen finns inga kända
förekomster av malmer och mineral som skulle vara av intresse för bryt-
ning. Kännedomen om de geologiska förhållandena är dock ofullständig.
4 Länsstyrelsens i Västerbottens län bedömning av de alternativa vägsträckningarna
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det östliga alternativet är att föredra från turistisk synpunkt, då vägen i detta alternativ leds genom ett särpräglat fjällområde med öppna fjällhedar och en serie omväxlande fjällsjöar. Även naturvårdsskäl talar enligt länsstyrelsen för det östra alternativet. . |
Konsekvenserna för renskötseln av de båda vägsträckningarna är enligt
länsstyrelsen ej klarlagda, varför länsstyrelsen f.n. inte vill förorda något
av alternativen. Likaså är de tekniska förutsättningarna beträffande östra alternativet ej så studerade att underlag för en säker bedömning finns i
detta avseende. Slutligt förord för något alternativ måste enligt länsstyrel-
sen anstä tills dess att nödvändiga utredningar har genomförts.
Länsstyrelsen har i samråd med länsturistnämnden gjort en bedömning av de turistiska effekterna av en vägförbindelse mellan Ammarnäs och
Norra Fjällnäs. F.n. beräknas omsättningen från kommersiella anlägg-
ningar, fritidshus och boende hos släkt och vänner totalt till ca 35 milj. kr
per är. Med en multiplikator på 1.2 skulle den från turismen hänförliga omsättningen i de berörda kommunerna motsvara ca 42 milj. kr. En ökning
av omsättningen till följd av den planerade vägen mellan Ammarnäs och
Norra Fjällnäs uppskattas på grundval av hittillsvarande erfarenheter till
ca 202. vilket motsvarar en omsättningsökning av ca 8 milj. kr. Omräknas dessa tal till sysselsättningstillfällen skulle teoretiskt ca 50 nya årsarbets-
tillfällen bli följden av denna ökade omsättning. Under vägens utbyggnadsskede. som uppskattats till ca 5 år, torde enligt
länsstyrelsen i genomsnitt erfordras en arbetsstyrka av ca 50 man per är. Som sysselsättningsobjekt skulle vägen enligt länsstyrelsen vara av stor betydelse för de berörda kommunerna.
Som underlag för en bedömning av de båda vägsträckningarna hänvisar länsstyrelsen till sina tidigare yttranden i vägfrågan.
I yttrandet daterat den 18 oktober 1972 över Vindelälvsområdet — förslag till utvecklingsprogram för rekreationslivet (Ds Jo 1972:4) framförde
länsstyrelsen följande: "Den föreslagna fjällvägen mellan Tärnaområdet och Ammarnäs är en
primär fråga för utvecklingsprogrammet som motiverats starkt i utredningen. Länsstyrelsen finner att denna vägförbindelse är en viktig förutsättning för att åstadkomma en fungerande turistregion för området i sin helhet. För utvecklingen av Ammarnäsområdet är förslaget av grundläggande betydelse. Vägsträckan utgör en så viktig del i programmet att om den ej kommer till utförande torde det bli nödvändigt att ompröva utredningsförslaget i sin
helhet.” |
På Kungl. Maj:ts uppdrag upprättade länsstyrelsen ett åtgärdsprogram
för Vindelälvsomådet. I detta program som slutredovisades den 26 januari
1976 ingick fjällvägen som en viktig del.
Sammanfattningsvis anser kinsstyrelsen att en direkt vägförbindelse mellan Ammarnäs och Norra Fjällnäs skulle ha stor betydelse för turismen, framför allt i Sorsele kommun. Turisttillströmningen skulle öka och därigenom antalet sysselsatta inom denna näringsgren. Möjligheten att
färdas t.ex. Umeälvens dalgång upp och Vindelälvens dalgång ner bedöms
öka områdets attraktionskraft betydligt. I det primära rekreationsomrädet
utgör Ammarnäs. Tärnaby och Hemavan de viktigaste baspunkterna för
turismen. Med hänsyn till det primära rekreationsomrädets fortsatta ut-
veckling är det enligt länsstyrelsen angeläget att dessa baspunkter byggs
upp. I ett sådant mönster utgör fjällvägen en väsentlig del som sammanbindningslänk mellan basorterna.
Länsstyrelsen anser att ett principbeslut om utbyggnad av vägen mäste fattas redan nu. Vilket av de båda alternativen som bör komma till utförande får enligt länsstyrelsen avgöras efter det att de omnämnda utredningarna utförts. Beslut om medet för dessa utredningar bör därför fattas samtidigt som beslut tas i vägfrågan.
5 Remissyttranden med anledning av länsstyrelsens i Västerbottens län re-
dovisning av vägfrågan
Statens naturvårdsverk framhäller att redan i slutet av 1960-talet. när det
första förslaget om naturreservat väcktes. hade verket omfattande kunskaper om Vindelfjällsområdets faunistiska värden. Verkets fjällutredning har bekräftat riktigheten av dessa. I synnerhet för området Överstjuktan — Biellojaure har skyddsvärdena dock visat sig vara mer betydande än som
tidigare var känt. En väg bör dock enligt verkets uppfattning kunna byggas
inom det mycket stora Vindeltjällsområdet utan att behöva medföra ett så allvarligt ingrepp att verkningarna, vägda mot önskemålet att göra området mer tillgängligt för en bredare allmänhet, utgör hinder mot vägbygget.
Naturvärdsverket framhåller vidare att om områdets faunistiska skydds-
värden skall så långt som möjligt beaktas. bör vägsträckningen ges en östligare dragning än det hittills diskuterade östra alternativet. Förslagsvis bör ett alternativ från Kraddsele (ca 20 km öster Ammarnäs) via södra
Överstjuktan (Viktoriakapellet) till Blå vägen närmare studeras vägtekniskt, ekonomiskt etc. och med hänsyn till inverkan på naturförhållandena och renskötseln.
Naturvårdsverket finner det alltså angeläget att förutsättningarna för och konsekvenserna av olika alternativa sträckningar allsidigt redovisas innan slutlig ställning tas i vägfrågan. Verket tillstyrker att erforderliga medel ställs till länsstyrelsens förfogande för vtterligare utredningar. som behövs för val av vägalternativ. Vidare är det enligt verket önskvärt att länsstyrelsen i detta sammanhang i enlighet med regeringens uppdrag även
belyser hur området utan en sådan väg skulle kunna utvecklas bl.a. för
turism. Naturvårdsverket förutsätter att de kunskaper om områdets natur.
som fjällutredningen hittills resulterat i, beaktas i den fortsatta behandling-
en av vägfrågan. Statens planverk anser att något principbeslut om den aktuelta vägen ej
bör tas med utgångspunkt från det redovisade materialet. Verket anser att en utbyggnad av vägen innebär en uppoffring av synnerligen stora naturvärden. Dessutom är vägen från samhällsekonomisk synpunkt mycket tveksam och den sociala nyttan kan enligt verket ifrågasättas.
Domänverkets förvaltning i Umeåregionen framhåller att vägen inte torde få någon större positiv effekt för verkets skogliga verksamhet. Storumans kommun tar ej ställning i den aktuella vägfrågan.
Sorsele kommun instämmer i länsstyrelsens yttrande till regeringen.
Svenska naturskyddsföreningen framhåller att arcalmässigt skulle sannolikt den planerade vägen innebära ett mycket stort ingrepp i det obrutna fjällområdet. Naturskyddsföreningen motsätter sig bestämt denna väg.
Hela den sydöstra delen av området skulle skäras av och därigenom skulle
den obrutna förbindelsen mellan högfjällen i väster och lågfjällen i öster allvarligt störas. Enligt naturskyddsföreningen är bevarandet av de obrutna fjällområdena en fråga av internationell betydelse. Planerade in-
grepp bör därför ses i relation till detta. Enligt föreningens åsikt måste de
redovisade motiven till vägen anses väga lätt i ett internationellt perspektiv. Inte heller från regional synpunkt torde motiven väga särskilt tungt.
Varaktig sysselsättning måste skapas på andra sätt. Tillfälliga tillskott
borde kunna åstadkommas genom t. ex. förbättring av befintliga vägar. Föreningen kan inte acceptera att oersättlig natur offras för att skapa kortvarig sysselsättning. Om tillstånd ges att bygga vägen finns enligt naturskyddsföreningen stor risk för att liknande projekt aktualiseras på
andra håll. Detta kan så småningom leda till ett flertal nord-sydliga förbin-
delser genom tidigare obrutna områden, en utveckling som vore ytterst
olycklig både från naturvårdssynpunkt och för friluftslivet.
Svenska samernas riksförbund konstaterar att länsstyrelsen föreslär att ett principbeslut om byggande nu skall fattas samtidigt som länsstyrelsen konstaterar att ett beslutsunderlag egentligen saknas. Eftersom det enligt förbundet inom länsstyrelsen har gjorts en översiktlig utredning av skadeverkningarna finns det inte längre något egentligt behov av att lägga ned
ytterligare pengar på att utreda vare sig vägföretaget eller dess skadeverkningar. Förbundet finner att det nu finns ett tillräckligt beslutsunderlag för
att klart ta avstånd från ett byggande av vägen Ammarnäs — Norra Fjällnäs.
Friluftsfrämjandet hänvisar till yttrande från dess distriktsförbund i Västerbotten som avstyrker byggandet av vägen Ammarnäs — Norra
Fjällnäs. Motivet är att samernas och friluftsfolkets intressen ska respekteras.
4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 71
Bilaga 4
Markanvändningen i anslutning till befintlig och planerad väg i områdena Sarek-Pite och Kebnekaise i Norrbottens län, länsstyrelsens bedömning av de alternativa vägsträckningarna samt remissyttrandena häröver |
I Bakgrund
Områdena Sarck-Pite och Kebnekaise berörs dels av en befintlig arbets-
väg mellan Suorva, Ritsem och Sitasjaure, dels av en föreslagen förlängning av vägen från Sitasjaure till Norge, se fig. 3.
Allmän väg går fram till Suorva. Från Suorva fortsätter vägen till Rit-
sem. Vägen är här enskild och till nästan hela sin sträckning belägen inom
Stora Sjöfallets nationalpark. En avstängningsbom vid Vietasjokk mar-
kerar slutpunkten för allmän väg. Vägsträckan mellan Suorva och Ritsem, som har anlagts för arbeten med vattenkraftanläggningar. har kommit att utnyttjas även för andra ändamål, främst genom den kollektivtrafik som
upprätthålls. Härigenom har Ritsemområdet kommit att bli en utgångs-
punkt för fjällturism.
Mellan Ritsem och Sitasjaure har anlagts en väg för att underlätta arbetet med vattenkraftanläggningarna. Vägen skall enligt dom av vatten-
domstolen bara utnyttjas i samband med anläggningsarbeten. Även sa-
merna har tillträde ull vägen. Efter byggnadstidens slut skall vägen enligt dom av vattendomstolen stängas av så att den inte kan utnyttjas för obehörig trafik.
Statens naturvårdsverk och statens planverk föreslog i rapporten
Obrutna fjällområden (SNV publikation 1975:12) att områdena Sarek-Pite
och Kebnekaise skulle bindas samman vid den östra gränsen för Stora Sjöfallets nationalpark. varvid såväl Ritsemvägen som kraftstationerna Ritsem och Vietas skulle komma att ingå i de obrutna tjällområdena.
Frågan om avgränsning av områdena Sarek-Pite och Kebnekaise be-
handlas i proposition 1977/78:31. Enligt propositionen innebar den av
verken föreslagna gränsdragningen mellan Kebnekaise- och Sarek-Piteom-
rådena vissa avsteg från de principer som i övrigt hade tillämpats vid avgränsningen av obrutna fjällområden. A andra sidan ansågs verkens förslag väl motiverat med tanke på att det berörda omrädet upp till Ritsem ingår i Stora Sjöfallets nationalpark. vilket innebär att tyngre exploatering enligt redan gällande bestämmelser kan ske först efter riksdagens medgi-
vande. Departementschefen ansåg emellertid att de faktiska förhållandena
på platsen borde tillmätas större vikt än den rådande regleringen av markanvändningen inom området. De ingrepp i områdets natur som har skett och sker genom vattenkraftutbyggnad är omfattande. Vidare har Ritsem-
SKJOMEN VIETAS — RITSEM
—— Väg
-—eÖ Kroaftledning
+ + + Riksgräns
ög. DOROORE Åretruntmarker
SRRARA för rennäring
zee” [PR
orre e + 200
mo m+-'-<8s0s ds er ser DE EE poor 0 so000 0 mm 00 GR c0r PPP RR lece948e 00 soccer RR RV eso80r te AA .vesa
sosev.r LJ KE EE JRC AC OR so8000 RK 9000-0000 socso0088 ek «200800 008 ec8 v”oeo8ss VR GS vsososocoos oc 80 Poeseooosre 0” LJEK LL JK EE SE SE JE EE Id Por osose. even ess 8k soc 0. oc08e8es = RB ÖA oero0o8-.8 rr. 2000 oso GGR OP sSeoesescso>rso0)r.0r ror Peesooscsosos 0 060 res sc0000-20 00 CP OPC Br Pesoocsoo0sostoCce 0000 GR GR G€e8ec8v-000 20 RC VC VA er000000 POP P CV VA 00 DC 8 05 0 DE JE RE JE EJ 2 OR RO Er
+0eh>e. + +s+ÄZwfe000838Ja408-2080820090--08 LJ DE IDE JE DE JE JE EE EE JE 0 0 0 0 SD DE SS SP KK KK KK KK KK KR
PYTT YVEN PPPFSPEN
Fig. 3. Område som berörs av befintlig våg Vietas- Ritsem- Sitasjänre och plane-
rad vär från Sitasjaure till Norge
området kommit att i viss utsträckning bli en utgångspunkt för fjällturism. Området har också obestridliga förutsättningar för detta genom sin belä-
genhet och sin naturskönhet. -En fortsatt utveckling av Ritsemområdet i
denna riktning borde enligt departementschefens mening kunna övervägas
i den fortsatta planeringen.
Departementschefen förordade och regeringen godkände förslaget att en vägkorridor upp till och med Ritsem lämnas öppen mellan Kebnekaiscområdet och Sarek-Piteområdet. Detta innebar emellertid inte ett ställningstagande för alt vägsträckan mellan Suorva och Ritsem skall öppnas för
allmän trafik.
Någon korridor för vägen mellan Ritsem och Sitasjaure borde därför enligt regeringen inte lämnas. En förlängning av Ritsemvägen till Norge borde enligt regeringen inte genomföras.
Vid behandlingen av proposition 1977/78:31 anförde civilutskottet (CU
1977/78:8) alt frågan om avgränsningen i form av en vägkorridor mäste göras med utgångspunkt i osäkerhet om vägen Suorva-Ritsem öppnas för
allmän trafik och om regeringen lämnar koncession för kraftledning från
Ritsem till Norge samt under den förutsättningen att vägen Ritsem-Sitasjaurce skall läggas ned enligt avtal. Till detta fick enligt utskottet läggas att den i propositionen förordade korridoren upp till Ritsem ligger inom Stora Sjöfallets nationalpark. Ett beslut i avgränsningsfrågan skulle enligt utskottets mening underlättas om samtliga förutsättningar var kända eller om riksdagen. bortsett från koncessionsfrågan, i vart fall kunde ta ställning till dem i ett sammanhang. Utskottet föreslog därför att riksdagen uttalade sig för att verkens förslag, dvs. utan någon korridor upp tll Ritsem. t. v. fick gälla och att riksdagen så snart som möjligt förelades ett samlat förslag i dessa frågor. Detta blev även riksdagens beslut (rskr 1977/78:99).
Regeringen beslöt den 15 december 1977 att ge statens vattenfallsverk tillstånd att framdraga en högspänningsledning (400 kV) från Ritsem till norska gränsen.
I samband med att regeringen i april 1978 uppdrog ät länsstyrelserna i
Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att lämna
regeringen förslag till närmare avgränsning av de s.k. obrutna fjällområdena fick länsstyrelsen i Norrbottens län även i uppdrag att redovisa olika alternativ för markanvändningen i områdena Sarek-Pite och Kebnekaise. se bilaga 1.
2¶Nuvarande och framtida utnyttjande av området som berörs av vägsträckningarna
2.1 Naturvård
Stora delar av området som berörs av vägarna har av statens naturvärdsverk klassificerats som riksintressant för den vetenskapliga naturvården. Området ligger inom eller i omedelbar anslutning till Stora Sjöfallets
nationalpark, som har tillkommit i syfte att bevara ett högnordiskt fjäll-
landskap i dess naturliga tillstånd. Sjaunja fågelskyddsområde är beläget
norr om nationalparken. Söder om Akkajaure vidtar ytterligare national-
parksområden.
Inom naturvårdsverket har upprättats en promemoria som redovisar
naturvårdens intressen inom det område som berörs av befintliga och planerade vägar. Redovisningen bygger på de kartläggningar som gjorts
inom naturvårdsverkets s.k. fjällutredning. Promemorian har bifogats verkets yttrande över länsstyrelsernas förslag till närmare avgränsning av de obrutna fjällområdena.
Områdets faunistiska skyddsvärden har bedömts som ett led i fjällutredningens inventering av hotade djurarter. Denna inventering har lett fram till att 29 s.k. faunaområden i fjällregionen har avgränsats och värderats.
Faunaområdena har placerats i tre klasser där klass I innebär högsta
skyddsvärde, klass II högt skyddsvärde och klass I1 oklart skyddsvärde.
Området vid Sitasjaure (från norska gränsen i norr till Autajaure och vidare till norska gränsen i väster) har genom denna värdering hamnat i
skyddsklass II.
Om man jämför skyddsvärdena mellan de faunaområden som har likar-
tade naturförhållanden som Sitasjaureområdet framgår att endast Padjelanta och Vindelfjällen hyser flera hotade arter.
Det berörda områdets flora och vegetation har under senare år blivit känd genom arbeten vid Botaniska institutionen vid Stockholms universi-
tet. Den pågående vegetationskartläggningen i området har också bidragit
med ny information om de botaniska värdena. Den södra delen av området
har en rik vegetation och flora vilket enligt naturvårdsverket har sitt givna
värde från naturvårdssynpunkt. Vegetationen vid Autajaure har få motsvarigheter i de svenska fjällen. Även de spridda lokalerna med kalkrika rishedar är skyddsvärda.
De geomorfologiska skyddsvärdena är främst av lokal och regional
betydelse.
2.2 Turism och friluftsliv
Området har av statens naturvårdsverk klassificerats som riksintressant för friluftslivet.
I Ritsemjokk har Svenska turistföreningen en fjällstation som är öppen under sommaren. Den innehåller 10 rum med 40 bäddar. Turistföreningen
har även en anläggning i Vietas som är öppen hela året. Anläggningen har 13 rum med totalt 60 bäddplatser. Området som helhet utgör ett attraktivt
rekreationsområde för såväl lokalbefolkningen som för befolkningen i andra delar av landet. Kungsleden korsar området och Ritsem utgör en av
utgångspunkterna för vandringar längs Padjelantaleden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en. rapport till -regeringen i april 1980 redovisat planerade projekt för turism och friluftsliv inom det aktuella området för åren 1980—1985. Av redovisningen framgår att Gällivare kommun har planer på turistutbyggnader i Vietas och Ritsem. Utbyggnadsplanerna är enligt länsstyrelsen mycket preliminära.
2.3 Rennäring
Området kring de aktuella vägarna används av Sörkaitums sameby. I en
rapport från tantbruksstyrelsen och planverket om rennäringen i kommu-
nernas planering (rapport 44, del 5) redovisas att rennäringen har särskilt viktiga äretruntmarker kring Ritsemjokk och i området mellan Teusadalen och vägen mellan Suorva och Ritsem. |
2.4 Skogsbruk
Omrädena kring vägsträckningarna Suorva-Ritsem-Sitasjaure ligger
ovanför skogsodlingsgränsen och i allt väsentligt ovanför barrskogsgrän-
sen.
2.5 Vattenkraft
I anslutning till vägarna finns de stora regleringsmagasinen Akkajaure,
Satisjaure och Sitasjaure. Vidare berörs sjöarna Autajaure och Teusajaure av vattenkraftanläggningarna. Vid Lermejaure norr om Vietas kraftstation är skisserat ett pumpkraftverk med en effekt av 1000 MW. Anläggningen förutsätter ingrepp i hittills opåverkade vatten i ett omräde av relativt högt skyddsvärde.
2.6 Kraftiedningar
Till stor del längs vägen mellan Suorva och Ritsem har dragits en
kraftledning (400 kV) till Ritsems kraftstation. Kraftledningen har förlängts från Ritsem till Skjomen i Norge.
2.7 Mineralbrytning
Inga gruvrättigheter finns redovisade i området kring de aktuella vä-
garna. |
3¶Länsstyrelsens i Norrbottens län bedömning av de alternativa vägsträckningarna
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sin redovisning av konsekvenserna för olika markanvändningsintressen av de olika vägsträckningarna utgått från de alternativ som anges i regeringens uppdrag. Vidare har länsstyrelsen gjurt en särskild redovisning av hur naturvårdens och rennäringens intressen påverkas av de alternativa vägsträckningarna.
Enligt det första alternativet behälls vägen till Suorva liksom arbetsvä-
gen till Ritsem. Vägen Sourva-Ritsem öppnas inte för allmän trafik.
Behov av dispenser för att utnyttja vägen finns enligt länsstyrelsen. för polis, fjällräddning, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, länsstyrelsen. domänverket. kommuner. vattenfall. Svenska turistföreningen, fällflyget. rennäring, försvar m. fl.
All verksamhet i Ritserh kommer enligt länsstyrelsen att fungera utom turistnäringen och det rörliga friluftslivet. Friluftslivet begränsas till att
omfatta en liten grupp fjällvandrare utökad med en kategori turister som kan nyttja bussen till Ritsem. Vintertid kommer skotertrafik att förekomma till Ritsem och i området väster om Ritsem.
Enligt det andra alternativet öppnas vägen Suorva-Ritsem för allmän trafik. Arbetsvägen mellan Ritsem och Sitasjaure läggs ned när den inte längre behövs för anläggningsarbeten.
Inga dispenser behövs enligt länsstyrelsen för ullträde vill vägen.
Driften av Ritsemområdet och en utbyggd turistanläggning för övernattning och husvagnsuppställning blir enligt länsstyrelsen möjlig. Skotertrafiken upp till Ritsem upphör nära nog helt genom att bilvägen är öppen för
allmän trafik. En nedläggning av vägen Ritsem-Sitasjaure kommer att
försvåra vattenfallsverkets drifts- och underhållsarbeten inom området.
Enligt det tredje alternativet anläggs väg till Norge via Ritsem och
Silasjaure.
Tillströmningen av turister till Ritsemområdet bedöms öka i detta alternativ. .
En utbyggd turistanläggning blir möjlig att anlägga även i detta alternativ. Drift och underhåll av vattenfallsverkets anläggningar underlättas.
Fen särskild promemoria som upprättats inom lantbruksnämndens ren-
näringsavdelning och fogats till länsstyrelsens redovisning görs en bedömning av inverkan på rennäringen vid olika alternativa vägsträckningar.
Vid det första alternativet. dvs. vägen till Suorva bibehålls liksom ar-
betsvägen till Ritsem, berörs enligt läntbruksnämnden endast Sörkaitums sameby. Några negativa effekter utöver de som hittills har uppkommit
genom befintliga vägar inom området bedöms inte komma att uppstå. De positiva effekterna av vägen mellan Suorva och Ritsem kvarstår under
förutsättning att vägen till Ritsem som hittills får nyttjas av de renskötande
samerna.
Det andra alternativet, dvs. vägen Suorva-Ritsem öppnas för allmän trafik och arbetsvägen mellan Ritsem och Sitasjaure läggs ned när den inte längre behövs för anläggningsarbeten. kan enligt lantbruksnämnden innebära att de negativa konsekvenserna för rennäringen i förhållande till det första alternativet kan öka. Antalet personer som kan komma till Ritsem ökar, vilket innebär ökade risker för störningar för rennäringen.
Det tredje alternativet. som innebär att väg anläggs till Norge via Ritsem och Sitasjaure. berör enligt läntbruksnämnden Sörkaitums. Mellanbyns och Norrkatums samebyar.
För Sörkaitums del skulle en väg innebära att byns betesområde mellan Ritsem och Autajaure skärs av. Kring Autajaure ligger ett mycket viktigt vårbetes- och kalvningsland. Kalvmärkning utförs sommartid bl.a. i ett
gärde strax väster om Autajaure i närheten av den nuvarande anläggnings-
vägen Ritsem-Autajaure-Sitasjaure.
I Mellanbyns sameby nyttjas området närmast utloppet från Sitasjaure
vid drivning av renar till och från sommarbeteslanden på västra sidan av
Sitasjaure. Flyttningarna kan försvåras av vägtrafiken och olika slåg av verksamhet i vägens omgivningar.
För Norrkatum skulle väg över till Norge innebära förlust av mycket värdefullt sommarbetesland på stra sidan av Sitasjaure. I synnerhet under
perioder med stort antal renar har området stor betydelse för renskötseln i
samebyn. Om man enbart tar hänsyn till den mark som skulle tas i anspråk
för vägområdet, kan betesförlusten enligt lantbruksnämnden betecknas
som mättlig. När det gäller väg i öppna, skoglösa fjällområden förefaller det emellertid enligt lantbruksnämnden erfarenhetsmässigt som om vägen även får en inverkan inom en zon kring vägen med varierande bredd. som inte kan nyttjas för planmässig betning på grund av att renarna drar sig från vägområdet.
Enligt lantbruksnämnden är vägen inte i något av alternativen av betydelse för renslakten. Denna sker nämligen vid anläggningar vid Satisjaure (Sörkaitum), i Harrå (Mellanbyn) och i Nikkaluokta (Norrkaitum).
Åtgärder i form av utförande av anläggningar för att underlätta renskötseln och motverka olägenheter av vägen kan enligt lantbruksnämnden inte
nu föreslås. Däremot kan åtgärder såsom reglering av snöskotertrafiken
under viss tid och inom vissa områden, parkeringsförbud o.d. bidra till att minska störningar i renskötseln.
Länsstyrelsen konstaterar att ett öppnande av vägen för allmän trafik upp till Ritsem är positiv även för rennäringen. Beträffande en förlängning
av vägen över till Norge kommer enligt länsstyrelsen de direkt berörda samebyarna på kort sikt att drabbas av stora olägenheter genom den omställning av bl.a. renskötselförloppet som krävs när vägområdet inte
längre kan nyttjas på samma sätt som f.n. Erfarenheterna från andra delar
av fjällområdet där vägsystemet byggts ut i betydligt större omfattning än
vad som nu diskuteras inom Ritsem-Sitasjaureområdet har emellertid enligt länsstyrelsen visat att nya vägar haft såväl positiva som negativa effekter för rennäringen. Vilka av dessa effekter som överväger blir bero-
ende av möjligheter och intresse att anpassa verksamheten till de nya
förutsättningarna. På längre sikt bedömer länsstyrelsen att en anpassning
av renskötselarbetet till en väg över till Norge är möjlig utan att rennäring-
ens omfattning och lönsamhet skall behöva minska.
Även om visst material om naturvårdens intressen finns framtaget för delar av området anser länsstyrelsen att underlagsmaterialet inte medger
att en utförlig bedömning av konsekvenserna av en väg för naturvården
genomförs. Utförligare inventeringar behövs. Den direkta påverkan av vägen på landskapsbilden har redan skett. Möjligheter att återställa områ-
det i ett opåverkat skick finns enligt länsstyrelsen inte. Floran inom vägområdet bedöms på sikt bli utsatt för visst slitage. I synnerhet gäller detta om trafiken främst får karaktären av fritidstrafik. Omfattningen av en
sådan påverkan kan emellertid enligt länsstyrelsen inte anges. Förekoms-
ten av känsligare växtarter och skyddsvärda lokaler är idag inte klart
dokumenterad. Faunan inom området torde enligt länsstyrelsen redan idag ha anpassat sig till att väg finns inom området. Även om vägen öppnas för allmän trafik till Ritsem torde trafiken, jämfört med den trafik som förekommit i samband med vattenkraftutbyggnaden, snarare minska än öka. Direkta trafikskador på vilt torde därför inte bli större än f.n. Såvitt länsstyrelsen idag kan bedöma finns inom vägområdet inga särskilt
skyddsvärda arter eller viltlokaler som skulle lida speciellt av att vägen
öppnas för allmän trafik. Vissa miljöeffekter som buller. föroreningar
m. m. kommer att bestå men knappast öka. Hur detta inverkar på national-
parkens framtida värde som fritidsmiljö och som referensomräde för forskare kan länsstyrelsen f.n. inte uttala sig om. För att göra sådana bedöm-
ningar borde särskilda undersökningar ha utförts såväl före, under som efter utbyggnadstiden.
För friluftslivet innebär enligt länsstyrelsen ett öppnande av vägen mel-
lan Suorva och Ritsem för allmän trafik att denna del av fjällområdet öppnas för bredare befolkningsgrupper än idag. Länsstyrelsen anser att värdet av detta bör tillmätas stor betydelse. Detta särskilt som ytterligare
ingrepp utöver de som redan gjorts inte behöver tillkomma. Restriktioner inom idag orörda områden är också lättare att acceptera för lokalbefolk-
ningen om redan gjorda investeringar i form av exempelvis vägar för viss
verksamhet även kan få nyttjas för friluftsändamål. Länsstyrelsen förutsätter, att om vägen Öppnas för allmän trafik, kan såväl trafik som vistande
inom området styras genom användning av befintliga lagar och förordningar, exempelvis naturvårdslag och terrängkörningslag.
I en sammanfattande bedömning anför länsstyrelsen följande.
Länsstyrelsen har tidigare inte tagit ställning varken för en mellanriksväg till Norge genom förlängning av befintlig väg från Sitasjaure eller mot
cn sådan väg. Det saknas enhgt länsstyrelsen tillräckligt beslutsunderlag
för ett sådant ställningstagande. Länsstyrelsen anser därför att beslut mot en förlängning av den befintliga vägen inte heller kan fattas f.n. utan frågan
bör t. v. hållas öppen.
Länsstyrelsen anser vidare att vägsträckan Ritsem-Sitasjaure bör bibehållas som enskild väg. Vägen mellan Suorva och Ritsem bör enligt länsstyrelsen öppnas för allmän trafik.
Länsstyrelsen föreslår slutligen att en korridor lämnas i de obrutna fjällområdena för vägen mellan Suorva och Ritsem.
4¶Remissyttranden med anledning av länsstyrelsens i Norrbottens län redovisning av vägfrågan
Överbefälhavaren (ÖB) anser att allmän trafik bör medges fram till
Suorva. På vägsträckan mellan Suorva och Ritsem bör kollektiv trafik och
sådan trafik som erfordras för näringsliv m.m. medges. Däremot anser
överbefälhavaren att breddning av nuvarande väg inte bör medges. Vidare
bör ingen utbyggnad ske mot norska gränsen.
Beträffande den föreslagna vägen tll Norge via Ritsem och Sitasjaure anser vägverket att tillräckligt underlag ej finns för att reservera en korridor för vägen.
Statens vattenfallsverk anser att vägen från Suorva till Ritsem bör övertagas för allmän trafik i den utsträckning som erfordras för att betjäna de anordningar för båtförbindelser över Akkajaure, som numera är flyttade till Ritsem, och de turistanordningar som i övrigt iordningsställts eller planeras där. Vägen Ritsem-Sitasjaure skall enligt dom av vattendomstolen i princip hållas stängd, men bör enligt verket finnas kvar för att
möjliggöra fortlöpande tillsyns- och underhällsarbeten vid regleringsan-
läggningarna i Sitasjaures utlopp.
Statens naturvårdsverk framhåller beträffande en ny mellanriksväg i de norra fjällområdena att erfarenheter beträffande Graddisvägens och den under byggnad varande Kiruna-Narviksvägens konsekvenser för rennäring. naturvård. vandringsturism m. m. ännu inte har vunnits. Därför är det
enligt verket olämpligt att aktualisera frågan om ytterligare en mellanriks-
väg i de norra fjälltrakterna. Mot en sådan väg genom Ritsem-Sitasjaureområdet talar också de tidigare redovisade. nya kunskaperna om naturvärdena i detta område.
Beträffande vägsträckan Suorva-Ritsem motsätter sig verket inte i och
för sig att den öppnas för allmän trafik men vill framhålla att vägen utmed
denna sträcka f.n. inte är utbyggd och anpassad för sädan trafik. Det är enligt verket uppenbart att en anpassning av vägen till allmän trafik kan
föra med sig krav på ytterligare åtgärder i en rad avseenden. Bl.a. behöver omfattningen av dessa åtgärder och deras konsekvenser för nationalparken i form av ytterligare ingrepp klarläggas. Vidare måste man ta ställning till vem som skall svara för kostnaderna för den erforderliga ombyggnaden och för underhället av vägen fortsättningsvis. Verket bedömer det som
omöjligt att inom ramen för tillgängliga medel för förvaltningen av natio-
nalparker, reservat m. m. svara för kostnaderna för en sådan ombyggnad
och kontinuerlig drift av vägen.
När det gäller avgränsningar av de obrutna fjällområdena föreslår naturvårdsverket att delar av Suorva-magasinet bör utgå ur Sarek-Pites och Kebnekaise obrutna fjällområden varvid magasinets övre dämningsgräns
lämpligen kan bilda gräns för de obrutna fjällområdena i fortsättningen. Ett
undantag föreslås från denna regel. nämligen utmed magasinets norra strand mellan Suorva och Ritsem. Undantaget beror på att det även är angeläget att i möjligaste mån undvika långa vägsträckor inom obrutna
tjällområden. Allmänna vägen från nationalparksgränsen i öster upp till
Victas samt arbetsvägen Suorva-Ritsem bör därför enligt verket utgå ur Kebnekaise obrutna fjällområde. Lämpligen kan kraftledningen norr om vägen utgöra gräns, vilket betyder att terrängen mellan vägen och sjöstranden tav Langas, Kårtjejaure och Suorvamagasinet) också utgår ur det obrutna området. Vid Ritjemjåkka — tillika nationalparksgräns i väster —
föreslås gränsen för det obrutna området följa nationalparksgränsen ner till
stranden av Suorvamagasinet och följa detta fortsättningsvis, så som förordats ovan.
Statens planverk konstaterar att den av regeringen begärda redovisningen av effekterna av en turistutbyggnad utmed de diskuterade vägalternativen ej har presenterats. Planverket kommenterar vidare den bedömning länsstyrelsen gjort angäende skotertrafiken. De gjorda bedömningarna kan enligt planverket i och för sig stämma, men länsstyrelsen har valt att endast redovisa skotertrafikens förändringar utmed den befintliga vägsträckan. De väsentliga frågorna borde enligt verket istället vara vid vilket vägalternativ som skotertrafiken orsakar minst olägenheter på naturen och vid vilket alternativ som minst omland päverkas. Planverket vill dessutom
påminna om den pågående utbyggnaden av Narviksvägen in i en så gott som obruten fjällvärld. Verket förordar att vägen mellan Suorva och Rit-
sem behålls som arbetsväg på vilken endast kollektivtrafik kan tillåtas.
När det gäller avgränsningen av de obrutna fjällområdena framhåller planverket att med hänsyn till den befintliga arbetsvägen och det stora ingrepp i naturen som sjöregleringarna av Akkajaure och Langas inneburit kan naluren i området ej anses obruten. Verket har därför inget att erinra
mot att området upp till Ritsem som berörs av Stora Sjöfallets nationalpark
utgår ur det obrutna fjällområdet under förutsättning att nationalparksför-
ordnandet ligger kvar. Områdets västra del bortom Ritsem som ej berörs
av nationalparken bör däremot ingå i det obrutna fjällområdet. Gällivare kommun framhåller att oberoende av vilken ståndpunkt man slutligen kommer att ta till cn genomgående väg till Norge bör området utefter Ritsemvägen undantas från obrutet fjällområde. Kommunen till-
styrker länsstyrelsens förslag att vägen mellan Suorva och Ritsem skall vara allmän väg och vägen mellan Ritsem och Sitasjaure skall bibehållas som enskild väg och att möjligheterna att förlänga vägen över till Norge längs den befintliga kraftledningen hälls öppen.
Jokkmokks kommun anser att väg snarast bör byggas från Ritsem till anslutning med väg vid norska gränsen, bl.a. för att öka turismen i Jokkmokk.
När det gäller frågan om vägen till Ritsem och dess eventuella fortsättning till Norge anser Svenska naturskyddsföreningen dels att sträckan Sourva-Ritsem även fortsättningsvis endast skall vara tillgänglig för kollektiv trafik, dels att sträckan Ritsem-Sitasjaure bör läggas ned. dels att någon förlängning av vägen till Norge under inga omständigheter bör bli aktuell. Någon korridor bör enligt naturskyddsföreningen inte lämnas mellan områdena Sarek-Pite och Kebnekaise.
Svenska samernas riksförbund anser att arbetsvägen Suorva-Ritsem inte
bör öppnas för allmän trafik med hänsyn till rennäringens intressen. För-
bundet anser vidare att gränsen för det obrutna fjällområdet mellan Sarek-
Pite och Kebnekaise skall bibehållas.
Lantbruksstyrelsen kan inte acceptera en utbyggnad av allmän väg via Ritsem till Norge liksom inte heller att vägen mellan Ritsem och Sitasjaure öppnas för allmän trafik. Styrelsen förordar vidare att vägen Suorva- Ritsem hålls öppen endast för kollektiv trafik.
Innehåll
PropOSItIONeN oooseeeeeererererereeseresere ere rs ere sr sr sr rr sees e ess ||
Propositionens huvudsakliga innehåll ooosooososes rss res s sees res I
Utdrag av protokollet vid regeringssammanträde den 6 november
1980 de eeeeee ere es ere reser eees ass ser r rr rer rer srt s rss senses 2
I INledfing sosooosereeeereeereeseesers reser rrr rss ss ses rs essens 2
2 Föredragandens Övervägandel sissors esreeeresssess rise sees 3
2.1¶Allmän bakgrund sosoosoorssreseesrrererrrr ers sr rr ere sena 3
2.2 Vissa frågor beträffande riktlinjerna för markanvändning i
obrutna fjällområden =oososssreesererrererrr ere reser reses 5
2.3¶GräNSdragniDg oossseesreseerrerrarrre rr reser rr reser resa 7
2.3.1 Gränsen för Tärna-Graddis sosossssressrssesss reser 7
3¶Hemställän oossossssseerersreasrsrrerreres ere rer sr ser ere rs esta 15
4 Beslut sosoooooessseererere reses sees r ere reses sees ss ss se sees IS
Bilagor I Uppdrag ätt redovisa förslag till närmare avgränsning m.m. av s.k.
obrutna fjällområden —ssssososssesseerseser rss ere sees ses ss saa 16
2 Sammanställning av synpunkter från länsstyrelserna och remissin-
stanserna beträffande innebörden av riktlinjerna för markanvänd-
ning i obrutna fjällområden sosse esrrrrerrrerr rr rr rr sr rr rer 23
3 Markanvändning i anslutning till planerad väg i Tärna-Graddisom-
rådet i Västerbottens län. länsstyrelsens bedömning av de alterna-
4 Markanvändning i anstutning till befintlig och planerad väg i områ-
dena Sarck-Pite och Kebnekaise i Norrbottens län, länsstyrelsens bedömning av de alternativa vägsträckningarna samt remissyttran-
dena härÖVer mossor rereerer rer rr rerer ser er rr rer ror r see reta 422
Figurer Fig. I Obrutna fjällområden sosse serrrerrerresrr rss sr r esse rens 14 Fig. 2 Område som berörs av planerad väg mellan Norra Fjällnäs och
ÅTMDMNATNÄS oooeeeerrrere rer rer s rer e rer rr res rer res sent 35 Fig. 3 Område som berörs av befintlig väg Vietas-Ritsem-Sitasjuure
och planerad väg frän Sitasjaure till NOrge «..oooosssssss so. 43
Norstedts Tryckeri. Stockholm 1980