om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden
Regeringens proposition
1983/84: 172
om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden;
beslutad den 8 mars 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar OLOF PALME
KJELL-OLOF FELDT
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att samtliga fondstyrelser inom AP-fonden får möjlighet att förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för att bereda styrelserna lokaler för verksamheten. Vidare föreslås att första— tredje fondstyrelserna får möjlighet att förvärva obligationer som har förmedlats av svenska fondkommissionsbolag. |
I fråga om återlån av ATP-avgifter föreslås dels att rätten att bevilja sådana lån begränsas till bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit, dels att statens, kommunernas och landstingskommunernas rätt att ta upp återlån upphör.
Dessutom föreslås att första—tredje fondstyrelserna får rätt att fastställa räntesatsen på lån från fondstyrelse till kreditinrättning som lämnat återlån och att ett återlån som huvudregel skall amorteras enligt en bunden amorteringsplan.
Ändringarna avses träda i kraft den I juli 1984.
I Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 172
Förslag till Lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden |
dels att 12 och 18—20 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltar
1. i obligationer utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller Skeppsfartens sekundärlånekassa eller av kreditaktiebolag som står under tillsyn av bankinspektionen,
2, i obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämför-
liga samfälligheter.
3. i obligationer och andra för 3. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som har offentli- skuldförbindelser som har offentligen utbjudits av svenska bankaktie- gen utbjudits av svenska bankaktiebolag. Sveriges investeringsbank bolag, svenska fondkommissionsaktiebolag eller Nordiska investe- bolag, Sveriges investeringsbank
ringsbanken med undantag av kon- aktiebolag eller Nordiska investe-
vertibla skuldebrev, skuldebrev ringsbanken med undantag av konförenade med optionsrätt till ny- vertibla skuldebrev, skuldebrev teckning och sådana obligationer förenade med optionsrätt till ny-
med längre löptid än ett år, som har teckning och sådana obligationer utfärdats av bankaktiebolag, spar- med längre löptid än ett år. som har
banker eller centralkassor för jord- utfärdats av bankaktiebolag, sparbrukskredit. banker eller centralkassor för jord-
brukskredit.
4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit eller andra kreditinrättningar som regeringen godkänner, eller av bolag, föreningar eller stiftelser som i 2 § första stycket I sägs. såvida staten, en kommun eller en därmed jämförlig samfällighet har iklätt sig borgen för förbindelserna,
5. i skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse samt
6. i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med bestämmelserna om
återlån. IS a 8
En fondstyrelse får förvärva fast
egendom, tomträtt eller bostads-
rätt för att bereda styrelsen lokaler
Jör verksamheten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Riksbanken, bankaktiebolag, Bankakticbolag, sparbanker och sparbanker, centralkassor för jord- centralkassor för jordbrukskredit brukskredit, Sveriges allmänna hy- får varje år mot bevis om fullgjord poteksbank, Svenska skeppshypo- avgiftsbetalning bevilja den som erttekskassan och andra kreditinrätt- lagt avgift till försäkringen för ningar som regeringen godkänner tilläggspension enligt lagen får varje år mot bevis om fullgjord (1962:381) om allmän försäkring avgiftsbetalning bevilja den som er- återlån. Detta får ske med högst lagt avgift till försäkringen för hälften av de avgifter som erlagts tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring återlån. Detta får ske med högst hälften av de avgifter som erlagts
1. under det närmast föregående I. under det närmast föregående året eller året eller
2. under de fem närmast föregå- 2. under de fem närmast föregående åren, i den mån avgiftsbetal- ende åren, i den mån avgiftsbetalningarna inte redan utnyttjats som ningarna inte redan utnyttjats som underlag för återlån. underlag för återlån.
Återlån får inte beviljas, om låne- Återlån får inte beviljas staten. beloppet skulle understiga femtio- kommuner eller landstingskommutusen kronor. Återlån enligt första ner. Inte heller får återlån beviljas stycket 2 får uppgå till högst fem- om lånebeloppet skulle understiga hundratusen kronor. femtiotusen kronor. Återlån enligt
första stycket 2 får uppgå till högst
femhundratusen kronor.
19 §
En kreditinrättning, som har läm- En kreditinrättning, som har lämnat återlån enligt 18 §, får i sam- nat återlån enligt 18 §, får i samband därmed till motsvarande be- band därmed till motsvarande belopp erhålla lån från en fondsty- lopp erhälla lån från en fondstyrelse. Lånet skall lämnas av den relse. Lånet skall lämnas av den fondstyrelse som enligt 2 § har att fondstyrelse som enligt 2 § har att förvalta de avgifter eller större de- förvalta de avgifter eller större delen av de avgifter för vilka återlånet len av de avgifter för vilka återlånet beviljats. De lån som kreditinrätt- beviljats. ningar erhåller under ett kalenderår på grund av återlån till kommuner och landstingskommuner får uppgå till sammanlagt högst etthundra miljoner kronor.
Räntesatsen för lån från fondsty- Räntesatsen för lån från en fondrelser till kreditinrättningar enligt styrelse will en kreditinrättning enförsta stycket skall motsvara ränte- ligt första stycket fastställs av fondsatsen för det senaste i Sverige ut- styrelsen. Räntesatsen för lånet givna långfristiga statsobligations- skall omprövas vart femte år under lånet, om inte regeringen har fast- dess löptid. En fondstyrelse och en ställt en annan räntesats. Räntesat- kreditinrättning kan komma översen för lånet skall omprövas vart ens om att den nya räntesatsen
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
femte år under dess löptid. En skall gälla även för övriga lån vilkas fondstyrelse och en kreditinrättning räntesats skall omprövas under kan komma överens om att den nya samma kalenderår. räntesatsen skall gälla även för övriga lån vilkas räntesats skall omprövas under samma kalenderår.
Amortering skall varje år göras Ett återlån skall amorteras med på återlån, som inte i sin helhet ett i förväg bestämt belopp per år. återbetalas inom ett år från utläm- Varje amortering skall göras med nandet. Varje amortering skall gö- en tiondedel eller, såvitt avser återras med minst en tiondedel eller, lån som beviljats med högre belopp såvitt avser återlån som beviljats än hälften av närmast föregående med högre belopp än hälften av när- års avgifter, en femtondedel av Iåmast föregående års avgifter, minst nesumman. Amortering får dock en femtondedel av lånesumman. ske med större belopp om särskilda
skäl föreligger.
Det lån som en kreditinrättning Det lån som en kreditinrättning erhållit från en fondstyrelse enligt erhållit från en fondstyrelse enligt
19 § skall återbetalas i samma takt 19 § skall återbetalas i samma takt som återlånet. Återbetalningen får som återlånet. Återbetalningen får
dock inte ske långsammare än som dock inte ske långsammare än som föreskrivits i villkoren för återlånet. föreskrivits i villkoren för äterlånet. Har ett återlån sagts upp till betal- Har ett återlån sagts upp till betalning får kreditinrättningens lån hos ning på grund av att låntagaren fondstyrelsen ändå, till den del det inte längre kan förväntas fullgöra motsvarar obetald återlåneskuld, förbindelsen får kreditinrättningens återbetalas på de villkor som gällde lån hos fondstyrelsen, till den del före uppsägningen. det motsvarar obetald återlåne-
skuld, lösas i förtid.
Om långivaren och låntagaren är överens får ett återlån överföras till en annan kreditinrättning som har rätt att bevilja sådana lån.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
2, I fråga om återlån, som har beviljats före den I juli 1984, och lån från en fondstyrelse till en kreditinrättning som har beviljat återlånet gäller fortfarande 19 § andra stycket och 20 § första och andra styckena i sina äldre lydelser.
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1984-03-08
Närvarande: statsministern Palme, ordförande och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom
Föredragande: statsrådet Feldt
Proposition om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden
1¶Inledning
Allmänna pensionsfonden (AP-fonden) bildades i samband med att lag-
stiftningen om en allmän tilläggspension genomfördes år 1959. Bestämmelser om AP-fonden finns i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden (APR). AP-fonden har till uppgift att förvalta de avgifter som erläggs för att finansiera tilläggspensioneringen. Syftet med fonden är dels att klara tillfälliga påfrestningar i pensionssystemet, dels att möjliggöra en ökad kapitalbildning i samhället.
Förvaltningen av fonden uppdrogs från början åt tre fondstyrelser benämnda första, andra och tredje fondstyrelserna. En fjärde fondstyrelse inrättades i samband med att AP-fonden fick rätt att placera medel i aktier, fr.o.m. år 1974. Enligt riksdagsbeslut 1983 skall fr.o.m. 1984 fem nya fondstyrelser, benämnda löntagarfondstyrelser, inrättas inom ramen för allmänna pensionsfonden. Dessa skall i första hand placera fondmedel på aktiemarknaden.
Den kapitalförvaltande verksamhet som första—tredje fondstyrelserna utövar får avse endast placering i obligationer och vissa andra fordringsbevis. Fondmedlen fördelas genom förvärv av obligationer som har bjudits ut
på den öppna marknaden och genom reverslångivning till olika mellan-
handsinstitut som därefter i sin tur lånar ut medlen. Härutöver refinansierar första—tredje fondstyrelserna de återlån hos bankerna som en arbetsgivare kan beviljas på grund av inbetalning av ATP-avgifter.
I en skrivelse till regeringen den 6 oktober 1983 har första—tredje fond-
styrelserna hemställt att APR ändras så att styrelserna får rätt att dels
förvärva obligationer av fondkommissionsbolag, dels ge direktlån till pri-
vata företag, dels förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet. Dessutom har styrelserna hemställt att reglerna för återlån och refinansieringslån ändras i vissa avseenden. Skrivelsen bör fogas till
. protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Mot bakgrund bl. a. av de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen finns det enligt min mening anledning att närmare utreda frågan om behörighet för fondstyrelserna att ge direktlån till privata företag. Jag avser att återkomma till regeringen med ett förslag om att låta kreditmarknadskommittén (Fi 1983: 06) behandla också denna fråga.
2¶Föredragandens överväganden
2.1 Vidgning av kretsen obligationsförmedlare
Departementsförslaget: Fondstyrelserna får rätt att förvärva obligationer som förmedlats av svenska fondkommissionsbolag.
Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med departementsförslaget.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom bankföreningen och sparbanksföreningen tillstyrker förslaget. De senare understryker att bankernas medverkan i emissioner av obligationer grundar sig på djupgående och långsiktiga engagemang i emitterande företags affärsverksamhet. Bl. a. hävdas att det krävs finansiella resurser att i förekommande fall garantera obligationslånet. Den föreslagna vidgningen av kretsen obligationsförmedlare innebär enligt sparbanksföreningen i praktiken en strukturell förändring av kreditmarknaden på detta område, som inte motiveras av bristande konkurrens eller kompetens.
Skäl för departementsförslaget: Enligt 12 § 3 APR får fondstyrelserna förvärva obligationer och vissa andra skuldförbindelser som bjudits ut offent-
ligen av svensk affärsbank. Sveriges investeringsbank eller Nordiska investeringsbanken. Förslaget om en utvidgning av kretsen obligationsförmedlare syftar enligt fondstyrelserna till att öka konkurrensen mellan emissionsförmedlarna på den svenska obligationsmarknaden och därmed främja införandet av nya lånekonstruktioner till gagn för låntagarna. En vidgad krets av låneförmedlare bör enligt styrelserna också kunna pressa ned de
höga fasta kostnader som nu är förenade med obligationsemissioner och .som belastar låntagarna.
Den avgränsning av kretsen obligationsförmedlare som gjordes i sam-
band med AP-fondens tillkomst 1959, syftade till att tillgodose att fondsty-
relsernas placeringar uppfyller kravet på marknadsmässighet och att undvika en mer ingående kreditvärdighetsprövning från fondstyrelsernas sida.
Någon fullständig genomgång av lämpliga obligationsförmedlare gjordes
inte då. Under de år som gått sedan dess har stora förändringar skett på den finansiella marknaden. Flera fondkommissionärer har tillkommit med en kompetens som torde vara tillräcklig för att ombesörja obligationsförmedling. 1979 års fondkommissionslag får också ses som uttryck för en strävan att i konkurrenshänseende jämställa banker och fondkommissionsbolag. En utvidgning av kretsen obligationsförmedlare till att omfatta också fondkommissionsbolag bör genom en ökad konkurrens på obligationsmarknaden kunna medverka till att kostnaderna för obligationsemis-
sioner hålls nere. En sådan utveckling gagnar låntagarna. Förslaget bör
därför genomföras.
2.2 Rätt att förvärva fastighet för att bereda fondstyrelserna lokaler för verksamheten
Departementsförslaget: Samtliga styrelser inom AP-fonden får rätt att förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för att bereda styrelserna lokaler för verksamheten.
Fondstyrelsernas förslag: Är begränsat till att avse förvärv av fastighet och berör endast första—tredje fondstyrelserna.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag.
Skäl för departementsförslaget: Frågan om AP-fonden skulle ha rätt att förvärva fastighet för verksamhetens bedrivande behandlades i motiven till det ursprungliga reglementet (prop. 1959:100 s. 184). Skälet till att fonden då inte gavs sådan möjlighet var att man inte ansåg det sannolikt att dylikt behov skulle uppkomma. Styrelserna menar nu att det innebär nackdelar, bl.a. från kostnadssynpunkt, att vara hänvisad till förhyrda lokaler och att man som hyresgäst haft en svag ställning i förhållande till fastighetsägaren
på en överhettad hyresmarknad i Stockholms centrum. Det kan nämnas att institut som banker och fondkommissionsbolag har
rätt att förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för att bereda sig
lokaler för rörelsen. För att trygga fondstyrelsernas tillgång till lokaler för
verksamheten på rimliga ekonomiska villkor bör dessa få en motsvarande rätt att förvärva sådan egendom. Denna bör i huvudsak nyttjas för styrel-
sernas kanslier. Rätten att för AP-fondens räkning förvärva fastighet m. m.
för det ändamål som här har angetts bör gälla för samtliga fondstyrelser inom AP-fonden. Inget hindrar att vissa fondstyrelser, t. ex. första—tredje fondstyrelserna, gemensamt gör ett egendomsförvärv.
2.3¶Ändrade regler för återlån och refinansieringslån
Återlånerätten
Departementsförslaget: Rätten att bevilja återlån begränsas till bankaktie-
bolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Den rätt att be vil-
ja återlån som nu tillkommer riksbanken, Sveriges allmänna hypoteks-
bank. Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som regeringen godkänner upphävs. Återlån får i framtiden inte beviljas staten, kommuner eller landstingskommuner.
Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med departementsförslaget.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag.
Skäl för departementsförslaget: Banker och vissa andra kreditinstitut kan
bevilja ett företag s.k. återlån upp till halva det belopp som företaget har
betalt i avgifter för ATP under det närmast föregående året eller under de fem närmast föregående åren, i den mån avgiftsbetalningarna inte redan utnyttjats som underlag för återlån. Återlån som beviljas under sistnämnda
förutsättning får uppgå till högst 500000 kr. Skulle lånebeloppet understiga
50000 kr. får återlån över huvud taget inte beviljas. Rätten att bevilja
återlån tillkommer förutom bankerna även riksbanken, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan och andra kreditinstitut som regeringen godkänner (18 8 APR).
Inget av de institut som berörs av förslaget har hittills utnyttjat sin rätt att bevilja återlån. Detta torde sammanhänga med institutens roll på kapi-
talmarknaden som förmedlare av långfristiga lån genom upplåning mot
obligationer eller reverslån, varigenom de får tillgång till AP-fondens me-
del. Att instituten skulle ägna sig också åt återlåneverksamhet ligger inte i linje med deras övriga verksamhet. Rätten att bevilja återlån bör därför,
som fondstyrelserna föreslagit, begränsas till att omfatta bankaktiebolag,
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. |
Kommunernas och landstingskommunernas återlånerätt begränsades år 1982 till 100 milj. kr. per år. Enligt fondstyrelserna utgör begränsningsregeln en onödig komplikation i fondförvaltningen på grund av de urvalsproblem som gör sig gällande inom den utmätta ramen. Kommunförbundet har upplyst att återlånerätten under 1983 (fram till november månad) utnyttjats av endast tre kommuner, varför ett avskaffande av kommuner-
nas återlånerätt enligt förbundet får ses om en formsak. Staten har över huvud taget inte utnyttjat sin rätt till återlån och landstingskommunerna
har gjort så endast i mycket begränsad omfattning. För statens del utgör
återlånerätten knappast ett realistiskt alternativ för finansiering av stats-
budgeten. Kommunernas och landstingskommunernas behov av refinan-
siering bör i stället kunna täckas genom direkta reverslån från AP-fonden.
återlånerätt upphävs.
Räntesättning och amortering Departementsförslaget: Första—tredje fondstyrelserna får rätt att fastställa räntesatsen på lån från fondstyrelse till kreditinrättning som lämnat återlån (s.k. refinansieringslån). Återlån skall amorteras med ett i förväg bestämt belopp per år under lånets löptid. Endast om särskilda skäl föranleder därtill får återlån betalas tillbaka på kortare tid än tio resp. femton år. Ett refinansieringslån skall liksom tidigare betalas tillbaka i samma takt som återlånet. Har ett återlån sagts upp till betalning på grund av att låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra förbindelsen får dock refinansieringslånet. till den del det motsvarar obetald återlåneskuld, lösas i förtid.
Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med departementsförslaget såvitt avser räntesättningen på refinansieringslån och den bundna amorteringsplanen för återlån.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag. De remissinstanser som avstyrker förslaget, bl.a. Svenska bankföreningen och Sveriges Industriförbund, menar att detta skulle innebära en försämring av återlånevillkoren.
Skäl för departementsförslaget: Kreditinrättning som har lämnat återlån har rätt att få lån till motsvarande belopp av den fondstyrelse som förvaltar merparten av de erlagda avgifterna. Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning som har lämnat återlån skall motsvara räntesatsen för det senaste i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslånet, om inte regeringen har fastställt en annan räntesats. Räntesatsen skall omprövas vart femte år under lånets löptid. En fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att den nya räntesatsen skall gälla även för övriga lån, vilkas räntesats skall omprövas under samma kalenderår. Ett återlån, som inte i sin helhet återbetalas inom ett år, skall årligen amorteras med minst en tiondedel av lånesumman. I fråga om återlån som motsvarar avgiftsbetalningar under längre tid än det närmast föregående året gäller att lånet skall amorteras med minst en femtondedel av lånesumman per år. Refinansieringslånen skall betalas tillbaka i samma takt som återlånen (19—20 §§ APR).
Bestämmelserna om räntesättning på refinansieringslån har ändrats vid ett flertal tillfällen sedan det ursprungliga reglementet trädde i kraft den I januari 1960. Före 1980 gällde som huvudregel att räntesatsen var rörlig och följde förändringarna i riksbankens diskonto. Regeringen skulle fastställa räntesatsen, så att den men en halv procent översteg högsta allmänt
förekommande inlåningsränta i bank. Den 1 januari 1980 ändrades bestämmelsen så att räntesatsen skulle motsvara räntesatsen för det långfristiga statsobligationslån, som hade getts ut i Sverige närmast före det senaste årsskiftet. Regeringen kunde dock fastställa en annan räntesats om ränteläget hade ändrats sedan obligationslånet gavs ut. De nuvarande bestämmelserna, enligt vilka räntan skall motsvara räntan för det senaste i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslånet, om inte regeringen har fastställt en annan räntesats, trädde i kraft den 1 april 1981. Enligt den övergångsbestämmelse som gavs i samband därmed skulle i fråga om refinansieringslån som grundas på återlån beviljade före den I1 april 1981 den tidigare bestämmelsen i dåvarande 15 § reglementet tillämpas. Bakgrunden till 1981 års ändring av bestämmelserna om räntesättning för refinansieringslån var att det allmänna ränteläget för andra långfristiga lån ändrats vid ett flertal tillfällen inom loppet av ett år. |
Sedan de nuvarande bestämmelserna infördes har ränteregleringen för direktlån från försäkringsinstitut avskaffats. Således råder numera cn fri prissättning på dels obligationslån, dels reverslån från olika kreditgivare utanför banksystemet. På lån till Industrikredit med tio års löptid och räntejustering efter fem år tillämpar fondstyrelserna för närvarande en räntesats om 11,62.
Omfattningen av återlånen har ökat markant under senare år. År 1975 uppgick de utestående återlånen till ca 4.8 miljarder kr., för att år 1980 ha ökat till ca 11,2 miljarder kr. och år 1982 uppgå till 13 miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att de totala utestående krediterna till näringslivet år 1980 uppgick till 497 miljarder kr.
Fondstyrelserna menar: att återlånen snarare har kommit att betraktas som en finansieringsform för bankerna än som en lånekälla för de avgiftsbetalande företagen. Bankernas utnyttjande av refinansieringsmöjligheten i AP-fonden har styrts av graden av stramhet på kreditmarknaden. Under perioder med lätt kreditmarknad har refinansieringen i AP-fonden minskat och lånen betalats tillbaka i förtid. Vid en åtstramning har refinansieringsmöjligheten utnyttjats i högre grad. Fondstyrelserna menar att det sätt på vilket återlånen nu fungerar gör att de inte kommit att användas för långfristig långivning enligt de ursprungliga intentionerna. Refinansieringen sker dessutom till räntesatser som orsakar fonden förluster jämfört med en långivning till Industrikredit. Återlånens karaktär av speciella lätt tillgängliga penningmarknadslån skulle enligt fondstyrelserna kunna elimineras vid en fri räntesättning och en fix amorteringsplan.
Räntesättningen på refinansieringslånen skulle 'enligt fondstyrelserna anpassas till den nivå som tas ut för lånen till exempelvis Industrikredit. I oktober 1983 var denna 13 Z för krediter med tio års löptid och räntejustering efter fem år. Refinansieringsräntan uppgick i september 1983 till 12 Zz. I februari 1984 var skillnaden mellan de bägge räntesatserna mindre. Räntan på lån till Industrikredit uppgick då till 11,6 72 medan refinansieringsräntan löd på 11,5 92.
Innan jag går närmare in på de ändringsförslag som fondstyrelserna
lämnat vill jag framhålla att det är betydelsefullt att refinansieringslånens
karaktär av långfristiga investeringskrediter upprätthålls. Det är vidare
önskvärt att svängningarna i fondens kreditkapacitet dämpas så att fondstyrelsernas långsiktiga kreditplanering underlättas. Att återlån inte bör
vara en billigare finansieringsform än obligationsemission framhölls av föredragande statsrådet redan i prop. 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden. Denne konstaterade härvid att räntesatsen på refinansieringslånen har stor betydelse för hur tillgängliga kapitalresurser fördelas. Mot denna bakgrund ändrades fr. o. m. 1980 bestämmelserna om räntesatsen på
refinansieringslånen, en ändring som då medförde en viss höjning av
räntan.
De olägenheter som är förknippade med fondstyrelsernas refinansiering av återlånen, bl. a. störningar i styrelsernas långsiktiga kreditplanering och
en icke önskvärd förändring av lånestrukturen från långsiktig till kortsiktig
kreditgivning bör, såsom fondstyrelserna föreslagit, kunna elimineras ge-.
nom en bunden amorteringsplan för återlån. Jag är därför beredd att godta
att återlån i framtiden skall amorteras med ett i förväg bestämt belopp per år under lånets löptid, för att på så sätt förhindra att återlånet och därmed också refinansieringslånet löses i förtid. Ett återlån skall således som
huvudregel amorteras med en tiondedel eller femtondedel per år. Under vissa förhållanden kan det dock vara nödvändigt att medge en kortare
amorteringstid för återlån. En sådan situation kan föreligga t. ex. i det fall
en rörelseidkare på grund av pensionering o. dyl. planerar att avveckla sin
rörelse inom kortare tid än tio resp. femton år. Dessutom bör möjlighet finnas att lösa ett återlån i förtid t.ex. om en rörelse måste avvecklas på
grund av ägarens sjukdom eller annan oförutsedd händelse.
Refinansieringslånet bör även fortsättningsvis betalas tillbaka i samma
takt som återlånet. Inte i något fall bör dock lånet få betalas tillbaka på längre tid än tio resp. femton år. Har ett återlån sagts upp till betalning på
grund av att låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra förbindelsen bör
dock refinansieringslånet, till den del det motsvarar obetald återlåneskuld, kunna få lösas i förtid.
Såsom konstaterades i kapitalmarknadspropositionen har också räntesättningen på lånen betydelse för hur tillgängliga kapitalresurser fördelas. Den större föränderlighet som under senare år präglat kapitalmarknaden
ökar kraven på en möjlighet att anpassa låneräntan till rådande marknads-
villkor. Detta är viktigt också för att undvika direkta ränteförluster. Beslut
om räntesatser bör så långt möjligt fattas av dem som har den direkta kontakten med marknaden. Mot denna bakgrund är jag beredd att tillstyr-
ka att fondstyrelserna får rätt att själva fastställa räntesatsen på refinansieringslånen. Enligt min mening bör denna anpassas till gällande mark-
nadsränta för motsvarande lån vid tidpunkten för långivningen. Vid den
omprövning av räntesatsen som skall ske efter fem år bör hänsyn tas till de
förändringar som då har skett i det allmänna ränteläget. Den ränta som
styrelserna vid varje tidpunkt tar ut på sina lån exempelvis till Industrikre-
dit bör normalt kunna vara normerande för räntesatserna.
De ändrade villkoren för återlånen kan i och för sig väntas påverka efterfrågan på sådana lån. Som riksbanken och bankföreningen frambållit är det viktigt att villkoren för återlånen inte ändras så att lånen blir
ointressanta för de avgiftsbetalande företagen. Räntevillkoren bör därför
så vitt möjligt anpassas till vad som i övrigt gäller för motsvarande kredi-
ter. Härigenom kan återlånen fortfarande utgöra ett fullgott kreditalternativ. Också vad som nu sagts bör beaktas av fondstyrelserna när de fastställer räntesatsen för refinansieringslånen.
2.4 Ikraftträdande m. m.
De ändringar som föreslås i lagen (1983:1092) med reglemente för all-
männa pensionsfonden bör träda i kraft den I juli 1984.
Har återlån beviljats före ikraftträdandet bör 19 och 20 §§ fortsätta att
gälla i sina äldre lydelser i fråga om återlånet och lån till kreditinrättning som har beviljat återlånet. Med hänsyn till att kommuner och landstingskommuner har möjlighet att få direkta reverslån från AP-fonden i stället för refinansieringslån anser jag att några övergångsbestämmelser i denna del inte behövs trots att
återlånerätten för dessa upphör under pågående kalenderår. Inte heller bör
övriga ändringar i reglementet påkalla några särskilda övergångsbestäm-
melser.
3 Hemställan
Men hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att anta inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag föredraganden
lagt fram. |
Bilaga I
ALLMÄNNA PENSIONSFONDEN
Första, andra och tredje fondstyrelserna 1983-10-06
Till Finansdepartementet
Förslag till ändringar av 12, 14, 15 och 16 §§ reglementet (1959: 293)
ang. allmänna pensionsfondens förvaltning
1. Bakgrunden till förslagen
Allmänna pensionsfondens uppbyggnad och placeringsbestämmelser präglas av en strävan mot långt driven decentralisering av lånebesluten. Den bärande principen vid utformningen av fondreglementet var sålunda att fondens inträde på kreditmarknaden inte skulle skapa behov av genom-
gripande institutionella förändringar utan att fondens utlåning i allt väsentligt skulle kanaliseras av redan befintliga institut eller genom förvärv av
obligationer som emitterats genom bankerna. Några kontakter med de
slutliga låntagarna skulle således i princip inte behöva upprättas.
Inrättandet av AP-fonden innebar till följd av den snabba tillväxten av dess kapital en genomgripande omdaning av i synnerhet kapitalmarkna-
den. Fonden kom inom några få år att inta positionen som den helt
dominerande källan för långfristiga lån. Att fonden trots detta anmärkningsvärt friktionsfritt kunde inpassas på marknaden visar att fondreglementet var ändamålsenligt utformat.
Senare års utveckling på kreditmarknaden präglas ånyo av genomgripande omvandling, denna gång med en snabbt minskande marknadsandel för AP-fonden. AP-fondens kreditgivningskapacitet har radikalt sjunkit och den relativa nedgången är särskilt kraftig de senaste åren. År 1977 utgjorde AP-fondens kreditgivning ca 33 Ze av den totala, organiserade kreditmarknaden (exkl. den av svenska låntagare utnyttjade delen av utländska marknader) för att 1982 i det närmaste ha halverats (till ca 17,5 76). ATP-systemets finansiella sparande är numera ej större än de privata försäkringsinstitutens och kommer framöver att vara väsentligt mindre.
De angivna förändringarna mot en mindre framträdande marknadsposition för AP-fonden har accelererats av en snabb tillväxt av kreditmarknadens totala omslutning, ett resultat av den samhällsekonomiska obalansen med stora underskott i statsbudgeten och likvida företag. Denna situation har befrämjat tillkomsten av en mängd nya institut på den organiserade
kreditmarknaden och en växande icke organiserad marknad för kreditgiv-
ning direkt mellan företag, kommuner och andra deltagare på marknaden.
Denna omvandling av kreditmarknadens omslutning och struktur har
givetvis inte kunnat undgå att påverka AP-fondens verksamhetsbetingelser. Den har emellertid också enligt fondstyrelsernas mening medfört att delar av det i tidigare skeden så väl avvägda placeringsreglementet kommit att framstå som otidsenligt och rentav stridande mot de ursprungliga intentionerna.
En helt ny situation har uppstått inte bara på kreditmarknadens utbudssida utan också på dess efterfrågesida. Efterfrågan på främmande kapital via obligationsmarknaden har kraftigt minskat med undantag av kapital för investeringar inom framför allt energisektorn. De höga fasta kostnaderna i form av mellanhandsprovisioner har tillsammans med stelheten i obligationslånekonstruktionen bidragit till att minska låneformens attraktivitet hos låntagarna. Dessas anspråk på utformning av låne villkoren efter individuella behov kan bara i begränsad form tillgodoses inom ramen för obligationslåneinstitutet. Samtidigt som olika nackdelar för låntagarna sålunda har medfört en minskning av emissionsverksamheten, har emellertid den begränsade emissionsvolymen rönt ett växande intresse från nya köparkategorier på den allt mer differentierade efterfrågesidan vilket resulterat i reduktioner av tecknade belopp.
Ett breddat placeringsintresse för obligationer måste enligt fondstyrelsernas mening välkomnas eftersom det är ägnat att främja marknadens funktionssätt och öka förutsättningarna att introducera mer varierande
lånekonstruktioner. Obligationslåneinstitutet kan emellertid inte utvecklas
till en skräddarsydd låneform för individuella behov på samma sätt som direktlån mellan långivare och låntagare. För en växande grupp låntagare med behov av stora och specialkonstruerade krediter innebär följaktligen fondreglementets bestämmelser att AP-fondens kapitalutbud inte kan utnyttjas ändamålsenligt, och i vart fall att lån från AP-fonden ställer sig dyrare än ewu direktlån skulle göra. För AP-fonden innebär begränsningen till obligationslåneformen att fonden är utestängd från deltagande i konkurrensen på en allt viktigare del av kapitalmarknaden. Fondens stora kapacitet att ge specialanpassade krediter kommer därigenom inte heller att tas till vara.
De anförda nackdelarna av det restriktiva placeringsreglementet belastar inte de privata försäkringsinstituten som har friare placeringsregler och som kan emotse en väsentligt snabbare tillväxt än AP-fonden. Fondstyrelserna anser sig därför kunna konstatera att intentionerna bakom fondreglementet inte längre uppfylls av placeringsreglerna utan att dessa i den nya kreditmarknadssituationen tvärtom fått en rakt motsatt, konkurrenshämmande effekt.
Fondstyrelserna har funnit att de påvisade nackdelarna kan avhjälpas med endast smärre justeringar av fondreglementet. Till grund för fondstyrelsernas ändringsförslag ligger följande allmänna utgångspunkter. — AP-fondens förvaltning skall alltjämt bygga på en decentraliserad kre-
ditgivning. En organisation för kreditprövning skall inte byggas upp.
a
— Säkerhetskravet på placeringarna skall bestå. — Fondens placeringsreglemente justeras så att obligationslånekonstruk-
tionens begränsningar inte hämmar konkurrensen på kapitalmarknaden
till men för låntagarna. .
Med dessa förutsättningar har fondstyrelserna utarbetat följande förslag till ändringar i AP-fondens reglemente. | — Fonden skall ges möjligheter att som ett alternativ till fondens obliga-
tionsförvärv erbjuda låntagare med stora och långsiktiga investeringar
specialkonstruerade direktlån. — Fonden skall ges möjligheter att förvärva nyemitterade obligationer
genom en vidare krets av förmedlare än för närvarande. — Villkoren för refinansieringslån anpassas så att lånen blir mer likvärdiga
än för närvarande med investeringskrediter som förmedlas av kapital-
marknadsinstitut. — Fondstyrelserna lägger dessutom fram förslag om några mindre bety-
dande ändringar som dels skulle underlätta fondens förvaltning (rätt för
fonden att förvärva fastighet för eget bruk), dels skulle rationalisera
formerna för fondens kreditgivning (återlånen till kommuner ersätts fullt
ut med direkta reverslån och rätten att förmedla återlån begränsas till
bankinstilut).
I det följande utvecklas förslagen mer i detalj i den ordning de föranleder ändringar i fondreglementet: (Jfr bifogade förslag till lydelse.)
2. Vidgning av kretsen av obligationsförmedlare (12 § 3)
Fondreglementet föreskriver för närvarande att AP-fonden får förvärva endast sådana obligationer som förmedlats av bankaktiebolag. Fondstyrelserna föreslår att AP-fonden skall få förvärva obligationer som förmedlats också av svenskt fondkommissionsbolag.
Förslaget syftar till att öka konkurrensen mellan emissionsförmedlarna på den svenska obligationsmarknaden och därmed främja införandet av nya lånekonstruktioner till gagn för låntagarna. En vidgad krets av låneförmedlare skulle också pressa ner de höga fasta kostnader som nu är förenade med obligationsemissioner och som belastar låntagarna.
Den strikta begränsningen till bankförmedlade emissioner som för närvarande gäller infördes i en tid när andra förmedlare knappast kunde anförtros det speciella ansvar för kreditbedömning som är förknippat med långfristiga obligationer. Numera har ett flertal fondkommissionärer sådan kompetens vartill kommer att de institutionella placerarna på marknaden omedelbart skulle reagera på försök till introduktion av icke obligationsvärdiga låntagare.
3. Rätt att ge direktlån i vissa fall (12 § 4)
För närvarande får AP-fonden enligt reglementet ge direktlån endast till staten, kommun, vissa angivna slag av kreditinstitut samt till statliga och kommunala företag om staten eller kommunén gått i borgen för förbindelserna. Direktlån får således inte ges till privata företag.
Fondstyrelserna föreslår att fonden skall få rätt att ge direktlån också till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.
Motiven för förslaget har utvecklats i det föregående. Direktlån skall komma i fråga endast som alternativ till obligationslån. Det blir alltså fråga om stora krediter som anpassas till låntagarens speciella behov med avseende på amorteringsplan, räntebindning etc., och där flexibiliteten inte kan åstadkommas med ett obligationslån.
För sådana lånekonstruktioner har AP-fonden en stor och hittills i huvudsak outnyttjad kapacitet. En anpassning av fondreglementet enligt förslaget skulle medge AP-fonden att delta i konkurrensen på en marknad där de enskilda försäkringsbolagen redan är verksamma. För läntagarna skulle kostnaderna sänkas genom bortfall av obligationslånens mellanhandsprovisioner.
Styrelserna är angelägna att understryka att en möjlighet till direktlån som utnyttjas i angivna speciella fall inte ställer krav på uppbyggnad av en omfattande förvaltning för kreditprövning, säkerhetskontroll och bevakning av låntagarnas utveckling. För det begränsade antal låntagare som här kan ifrågakomma, av vilka flertalet kan väntas uppträda också på obligationsmarknaden, kommer kreditbedömningen och bevakningen väl att kunna handhas inom fondens befintliga kansli. Det i förslaget angivna säkerhetskravet är avsett att ha samma innebörd som motsvarande formuleringar i banklagen.
4. Rätt att förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet (ny 12 §7) |
De tre första fondstyrelserna liksom fjärde fondstyrelsen är sedan sin tillkomst hänvisade till att bedriva verksamheten i förhyrda lokaler. Detta har inneburit nackdelar från kostnadssynpunkt och begränsad flexibilitet i utnyttjandet av lokalerna. Därtill har fondstyrelserna som hyregäster haft en svag ställning i förhållande till fastighetsägaren på en överhettad hyresmarknad i Stockholms centrum med kontinuerlig risk för uppsägning av kontraktet.
Fondstyrelserna föreslår att AP-fonden i likhet med bankinstitut skall få rätt att förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet. På samma sätt som i banklagen är reglementets föreslagna formulering på denna punkt avsedd att utesluta fastighetsförvärv i placeringssyfte.
5. Ändrade regler för refinansieringslån (14 § första stycket, 15 § första och andra stycket samt 16 §)
Den ordning som f.n. råder beträffande räntesättningen på av fondsty-
relse beviljat refinansieringslån är att räntan fastställs till räntan för senast utgivna långfristiga statslån, om ej regeringen fastställt annan räntesats.
Denna ordning tillkom under 1980, efter det att först kapitalmarknadsut-
redningen föreslagit ett avskaffande av återlån, med undantag av att en återlånemöjlighet borde finnas som var anpassad till de mindre företagens
behov. Allmänna pensionsfondens första och majoriteten i andra och tredje fondstyrelserna tillstyrkte kapitalmarknadsutredningens förslag. Någon
diskussion om räntans storlek blev därför i detta sammanhang inte aktuell. Återlånemöjligheten kom att kvarstå för de större företagen samt komplet-
teras med utredningens förslag om ackumulerade återlån.
I detta sammanhang konstaterades endast att några egentliga invändningar ej fanns mot att räntan på refinansieringslånen i princip anknöts till den långa statslåneräntan med justering vart femte år. Så blev också fallet. Först kom den ordningen att gälla att räntesatsen på lån från fondstyrelse till kreditinrättning skulle motsvara räntesatsen för närmast före senaste årsskifte i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslån, om ej regeringen, med hänsyn till att ränteläget därefter ändrats, fastställde annan räntesats. Denna ordning gällde från 1980-01-01. Endast tre veckor efter att denna ordning införts fann fondstyrelserna anledning att begära att regeringen fastställde en ny räntesats mot bakgrund av en genomförd höjning av den långa räntan. Regeringen fastställde den nya räntan. Efter dittills oanade fluktuationer av de inhemska räntorna under 1980 och efter en
frikoppling av industriobligationsräntan från statslåneräntan i april 1980 aktualiserades gällande bestämmelser för räntesättningen på refinansie- -
ringslånen.
Efter en ingående diskussion drog fondstyrelserna slutsatsen att räntan
på näringslivets obligationslån var den jämförelseränta som låg närmast till hands. Skälet mot att denna ränta skulle tillämpas var emellertid att problem skulle kunna uppstå vid räntejusteringstillfällena eftersom det vid den . tidpunkten icke förelåg en alldeles fri, marknadsmässig prisbildning på
vare sig direktlån från försäkringsbolag eller näringslivsobligationer.
Vid detta tillfälle valde fondstyrelserna därför att stanna för den ordning
som nu gäller för fastställandet av räntan på refinansieringslån.
Sedan denna ordning infördes har även ränteregleringen för direktlån från försäkringsinstitut avskaffats. Detta innebär att det numera råder en fri prissättning på dels obligationslån, dels reverslån från olika kreditgivare utanför banksystemet. F.n. tillämpar fondstyrelserna en räntesats på 13 26 för krediter med tio års löptid och räntejustering efter fem år för lån till
Industrikredit. Räntan för motsvarande kredit är 12,50 Zi det fall räntejustering sker efter två och ett halvt år.
2 Riksdagen 198384. I saml. nr 172
Bankerna fungerar i återlånesystemet som mellanhandsinstitut — de
påtar sig kreditrisken och tillgodogör sig en marginal. Återlånesystemet kan emellertid med nuvarande regler lätt utnyttjas för finansiella transaktioner på exempelvis penningmarknaden alltefter penningpolitikens utformning.
Återlånen kan i själva verket betraktas som en finansieringsform för bankerna snarare än som en lånekälla för de avgiftsbetalande företagen. Bankernas utnyttjande av refinansieringsmöjligheten i AP-fonden har styrts av graden av stramhet på kreditmarknaden. Under perioder med lätt
kreditmarknad har refinansieringen i AP-fonden reducerats och även åter-
betalts för att sedan snabbt öka vid en åtstramning. Det hindrar inte att
återlånemöjligheten kan åberopas av lånesökande företag i synnerhet i en åtstramningssituation. Den i förhållande till kreditbehovet ganska slump-
mässiga fördelningen av återlåneberättigade pensionsavgifter befrämjar knappast en i någon mening effektiv kreditfördelning. I synnerhet stora
företag med en utvecklad finansförvaltning brukar också i lämpliga kreditmarknadslägen begära in offert på återlånen från flera banker. (Jfr Kapital-
marknadsutredningen, SOU 1978: 11 s 474 ff.)
Återlånesystemets funktionssätt innebär att det inte kommit att fullt ut användas för långfristig långivning enligt de ursprungliga intentionerna utan delvis som en kanal till penningmarknaden från AP-fonden. Denna transformering av långfristigt kapital till kortfristigt reducerar AP-fondens långfristiga kreditkapacitet och sker som framgått till räntesatser som
åsamkar fonden förluster jämfört med en långivning till exempelvis Indu-
strikredit.
Fondstyrelserna föreslår följande ändringar i reglerna för refinansie-
ringslånen för att ge dessa krediter mera karaktär av långfristiga investe-
ringskrediter. Räntan på de refinansieringslån som fondstyrelserna lämnar
till bankerna för deras återlånegivning skall följa den prissättning och de
villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning till exempelvis Industrikredit. Lånens amortering fixeras till ett bestämt belopp per år — 1/10 (1/15 för
ackumulerade återlån). En från början fixerad återbetalning skall alltså
gälla som för andra lån på kapitalmarknaden. Med tillämpning av den fria räntesättning som infördes för oprioriterade krediter 1981 och en fix amor-
teringsplan elimineras återlånens karaktär av speciella, lätt tillgängliga penningmarknadslån.
En sådan effekt främjas också av riksbankens ändrade behandling av
återlånen. Från och med mars 1983 är bankernas refinansieringslån hos
fondstyrelse likviditetskvotsgrundande. Utlåningen räknas också in i bankernas övriga utlåning. Tillämpningen av höga likviditetskvoter och utlåningsrekommendationer gör att bankernas benägenhet att bevilja återlån
minskat drastiskt under 1983. Fondstyrelserna vill i sammanhanget förorda att vissa ändringar genom-
förs dels i reglerna för vilka kreditinrättningar som får bevilja återlån, dels
vem som får uppta återlån.
Prop. 1983/84: 172 ' 19
Enligt reglementet får en rad finansinstitut förmedla återlån. Vid sidan av bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit får lån också beviljas av riksbanken, hypoteksbanken, skeppshypotekskassan och andra kreditinrättningar som regeringen godkänner.
Fondstyrelserna föreslår att rätten att bevilja återlån begränsas till de tre bankkategorierna bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Riksbanken kan knappast tänkas ägna sig åt återlåneverksamhet. De i reglementet angivna kapitalmarkandsinstituten har tillkommit för förmedling av långfristiga lån genom upplåning mot obligationer eller reverslån och får på dessa vägar tillgång till AP-fondens medel. Något skäl att kapitalmarknadsinstituten därutöver skulle utnyttja kundernas återlånemöjlighet föreligger inte enligt fondstyrelsernas mening och instituten har heller hittills inte beviljat sådana lån. En konsekvent begränsning till bankinstituten förutsätter också att regeringens rätt att godkänna annan kreditinrättning som återlånegivare utgår, en rätt som aldrig utnyttjats. Skulle behov i framtiden uppstå att anlita ett visst kreditinstitut för ändamålet, bör detta då föranleda en ändring i fondreglementet.
Fondstyrelserna vill också förorda att kommunernas återstående återlånerätt utgår och att kommunerna således helt får gå över till direkta reverslån i AP-fonden. Sedan 1982 har kommunernas återlånerätt begränsats till 100 Mkr per år. Denna begränsningsregel framstår för fondstyrelserna som en onödig komplikation i fondförvaltningen eftersom urvalsproblem gör sig gällande inom den utmätta ramen. I konsekvens härmed bör också statens rätt att ta upp återlån utgå. Finansieringen av statsbudgeten på kreditmarknaden är en viktig del av kreditpolitiken och återlånen låter sig inte inpassas i detta sammanhang.
ALLMÄNNA PENSIONSFONDEN Första, andra och tredje fondstyrelserna
Krister Wickman
Prop. 1983/84:172 = 20
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
I Inledning
Efter remiss har yttranden över första—tredje AP-fondstyrelsernas skri-
velse avgetts av bankinspektionen, riksförsäkringsverket, fullmäktige i
Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, Företagareförbundet SFR, Landstingsförbundet,. Post- och kreditbanken, PK-banken, Svenska bankföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Svensk Industriförening. Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveri-
ges föreningsbankers förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen). Sveriges Industriförbund, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Landsorganisationen i Sve-
rige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges investe-
ringsbank, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Gemensamt yttrande har dessutom inkommit
från elva enskilda fondkommissionsbolag.
Remissutfallet är i korthet följande. Remissinstanserna ställer sig posi-
tiva till att fondstyrelserna får rätt att förvärva fastighet för verksamhetens
bedrivande. Flertalet remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag om en vidgning av kretsen obligationsförmedlare samt om ändrade regler för återlån och refinansieringslån. I fråga om förslaget att fondstyrelserna
skall få möjlighet att ge direktlån till privata företag är meningarna bland
. remissinstanserna delade.
2¶Vidgning av kretsen obligationsförmedlare
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av bankinspektionen, riksförsäkringsverket, fullmäktige i riksbanken, resp. riksgäldskontoret,
Landstingsförbundet, Svensk Industriförening, Sveriges allmänna hypo-
teksbank, Svenska försäkringsförbunds riksförbund. SHIO-Familjeföretagen, SACO/SR, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, LO och fondkommissionsbolagen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret menar att samma ändring bör vidtas hos
andra placerare med liknande begränsning i sina placeringsregler.
Företagareförbundet tillstyrker förslaget under förutsättning att fondkommissionärerna bedöms ha erforderlig kompetens och ett långsiktigt
intresse av att följa marknaden.
Fullmäktige i riksbanken menar att det. med den vidgning av de finansiella marknaderna som har skett. finns ett behov av att öka antalet aktörer. Risken är enligt fullmäktige annars stor att en utpräglad monopol-
eller oligopolsituation inträder.
Sveriges allmänna hypoteksbank erinrar om att Hypoteksbanken handhar sina emissioner utan medverkan av emissionsförmedlare och att upplånade medel ställs till låntagarnas förfogande på samma villkor som gäller för bankens upplåning. Det är enligt banken inte något axiom, att obligationsupplåning innebär höga kostnader för låntagarna.
Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställer att de nuvarande inskränkningarna av försäkringsbolagens möjligheter att förvärva obligationer utgivna av svenskt fondkommissionsbolag borttages. Således föreslås texten i 7 kap. 9 § första stycket p. 5 försäkringsrörelselagen bli utvidgad så att även dessa obligationer anges bland dem som tillåts för placering av medel motsvarande försäkringstekniska skulder.
Svenska bankföreningen till vars yttrande PK-banken ansluter sig och Svenska sparbanksföreningen avstyrker förslaget. De anför:
2.1 Svenska bankföreningen
Stora krav måste enligt Bankföreningens mening ställas på den som utbjuder sådana obligationer som AP-fonden skall kunna förvärva. En medverkan i utbjudande av obligationer kräver ett betydligt mer långsiktigt engagemang i det emitterande företagets affärer än en medverkan i utbjudande av aktier. Det institut/bolag som medverkar måste dels ha kompetens att rätt bedöma emittentens kreditvärdighet, långsiktiga vinstutveckling, säkerheternas värde etc., dels ha finansiella resurser att i förekommande fall garantera obligationslånet. Den som medverkar måste ha erforderlig kompetens och resurser såväl vid emissionen som under lång tid framöver. I ansvaret ingår bl.a. att för obligationsinnehavarnas räkning under hela lånetiden förvara och bevaka värdet av säkerheten för obligationslånet.
Prövning av tillstånd att i fondkommissionsbolag driva fondkommissionsrörelse avser emellertid andra kriterier än de som sålunda krävs för emissionsansvar. Bankföreningen kan därför inte tillstyrka förslaget.
2.2 Svenska sparbanksföreningen
Sparbanksföreningen vill understryka att bankers medverkan i emissioner av obligationer grundar sig på djupgående och långsiktiga engagemang i emitterande företags affärsverksamhet. Banker har utvecklat en betydande kompetens för långsiktiga bedömningar av kreditvärdighet. vinstutveckling, säkerheter etc. |
Den föreslagna vidgningen av kretsen av obligationsförmedlare innebär i praktiken en strukturell förändring av kreditmarknaden på detta område. Någon sådan förändring kan inte motiveras av bristande konkurrens eller kompetens. Tvärtom, konkurrensen på bankmarknaden är alldeles tillräcklig för att på ett progressivt sätt främja initiativ om nya lånekonstruktioner samt bibehålla och utveckla kompetens på obligationsområdet. 3 Riksdagen 1983/84. I saml. nr 172
Prop. 1983/84: 172 | 22
Under de senaste åren har en rad fondkommissionsbolag etablerats på
den svenska marknaden. Ett skäl till dessa etableringar har varit den goda
lönsamhet som följt av en livlig aktiehandel och en utveckling av nya
penningmarknadsinstrument. Sparbanksföreningen ser inga sakliga skäl att förändra strukturen på
kreditmarknaden genom att AP-fonden ges möjligheter att bidra till en fortsatt överflyttning av uppgifter från banker till privata fondkommissionsbolag.
Sparbanksföreningen avstyrker således fondstyrelsernas förslag.
3¶Rätt att ge direktlån i vissa fall
Svensk Industriförening, SHIO-Familjeföretagen, LO och fondkommissionsbolagen tillstyrker eller lämnar utan närmare kommentar förslaget
utan erinran. Fondkommissionsbolagen tillägger dock att direktlånemöjligheten är särskilt angelägen i syfte att utveckla en effektiv kreditmark-
nad.
Övriga remissinstanser anför:
3.1 Bankinspektionen
Den genom förslagen längst gående förändringen av nuvarande ordning
är enligt inspektionens uppfattning införandet av möjlighet för AP-fonden
att lämna direktlån till privata företag. Därmed ändras i viss mån karaktären av fondens verksamhet. AP-fonden har varken vid sin tillkomst eller vid senare överväganden av statsmakterna ansetts böra genom direkt kreditgivning och därmed förenad säkerhetsprövning fungera såsom kreditinstitut. :
Första—tredje fondstyrelserna föreslog vid remissbehandlingen av kapitalmarknadsutredningens betänkande (SOU 1978: 11) en möjlighet för styrelserna att lämna reverslån till större företag. Förslaget avvisades av
statsmakterna med hänvisning till att rådande ordning med mellanhandsinstitutens och bankernas medverkan vid förmedlingen av AP-fondens me-
del till låntagarna fungerade väl. Det nu föreliggande förslaget tar emellertid sikte på en kreditgivning till stora företag vilken är avsedd att ersätta
eller komplettera obligationslån. Fondstyrelserna vill med sitt förevarande förslag undvika den stelhet och de kostnader som är förbundna med obligationslån. Man avser också att som komplement till företags obligationslån kunna erbjuda lån som är konstruerade med hänsyn till företagets
speciella behov. Därmed förändras motiven jämfört med vad som gällde
beträffande det tidigare förslaget.
Bankinspektionen har förståelse för de skäl som nu förs fram. Skälen är
av praktisk natur. Samtidigt står klart att ökade risker för AP-fonden
uppstår. Eljest elimineras i stort sett fondens risker genom förmedlande
institut eller också föreligger den grad av trygghet som följer av bankernas emissionsansvar.
En koncentration av risken till AP-fonden kommer att äga rum jämfört
med vad som är fallet vid industriobligationslån vilka har viss spridning.
Det förekommer emellertid för närvarande att fonden förvärvar bankernas förlagslån. :
Även i fall då ”betryggande säkerhet” ställs kan graden av risk vara
betydande. Värdet av ställd säkerhet kan vara ovisst vid ett ev. fallisse-
mang. Det gäller särskilt industrianläggningar och maskiner. Företagsinteckning med bra underlag kan vara en bättre säkerhet i en krissituation. Ytterst måste dock den kreditgivning det här är fråga om baseras på ingående kännedom om företaget, dess marknadssituation och framtidsut-
sikter samt på förtroende för dess ledning. Det kan tilläggas att försäk-
ringsinstituten i stor utsträckning kräver bankgaranti för krediter till industriföretag. Därmed reduceras emellertid kostnadsfördelarna.
Om förslaget skall genomföras förutsätter det, såsom torde ha framgått,
att AP-fonden förfogar över expertis för kreditbedömning och kreditupp-
följning, som motsvarar bankernas, dvs. resurser jämväl för företagsekonomisk granskning av kalkyler, för framtidsbedömningar etc.
Kravet på särskild, ställd säkerhet torde inte alltid kunna upprätthållas beroende på att ifrågakommande företag har s.k. negativ klausul i fråga om upptagna obligationslån eller andra krediter. Om det framlagda försla-
gets intentioner skall infrias, bör därför kravet på ställd säkerhet inte vara ovillkorligt utan kunna frångås om särskilda skäl föreligger. Detta under-
stryker behovet av resurser för bedömningar från företagsekonomiska och
liknande synpunkter.
Sammanfattningsvis vill inspektionen inte motsätta sig förslaget förut-
satt att de av inspektionen framförda synpunkterna beaktas.
3.2 Riksförsäkringsverket
Vidare föreslås att AP-fonden skall få rätt att ge direktlån till privata
svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Dessa direktlån, som skulle
utgöra ett alternativ till obligationslån, innebär att AP-fonden får möjligheter till mer flexibla lånekonstruktioner och kan på ett bättre sätt konkurrera på en marknad där bl. a. de enskilda försäkringsbolagen är verksamma. Mot bakgrund av beskrivna konsekvenser har riksförsäkringsverket ing-
et att erinra mot förslagen.
3.3 Fullmäktige i riksbanken
Förslaget som nu framförs i skrivelsen att AP-fonden skall ges möjligheter att lämna direktlån till privata företag är inte ny. Frågan behandlades utförligt av Kapitalmarknadsutredningen som helt avvisade tanken. I sitt remissvar på Kapitalmarknadsutredningen återkom AP-fonden till denna fråga. I prop. 1978/79:165, Den svenska kapitalmarknaden, avvisades förslaget av dåvarande departementschefen som framhöll:
"Med anledning av vad första—tredje fondstyrelserna har anfört vill jag anknyta till de principer efter vilka AP-fondsmedel i första hand kanaliseras till kapitalmarknaden. Fondmedlen fördelas i huvudsak genom förvärv av obligationer som har bjudits ut på öppna marknaden och genom reverslångivning till olika mellanhandsinstitut som därefter i sin tur lånar ut medlen. Detta system har stora fördelar och har i stort sett fungerat väl. Genom mellanhandsinstitutens inrättande har AP-fondens organisation kunnat hållas starkt begränsad, trots den mycket omfattande kreditgivningen och medelsförvaltningen. Även mellanhandsinstituten och AP-fonden sammantagna har en föga omfattande administration i förhållande till kreditvolymen. Systemet innebär dock samtidigt att ansvaret för kreditprövningen har spritts på flera händer än om denna skulle ha skötts inom AP-fondens egen administration. Från den enskilde lånesökandens syn- | punkt får det ses som en betydande fördel att flera värderingar kan göra sig gällande i mellanhandsinstitutens administrationer och styrelser än som hade kunnat ske om AP-fonden ensam hade haft hand om den individuella kreditprövningen. När det gäller AP-fondens placering i obligationslån medverkar bankerna och andra vid kreditprövningen m.m. Denna väl fungerande ordning skulle i viss mån brytas, om uppgiften att ge reverslån till företag skulle förläggas inom AP-fondens egen administration. Jag är därför inte benägen att tillstyrka första—-tredje fondstyrelsernas förslag i denna del. Inte heller kan jag tillstyrka att AP-fonden skulle kunna lämna reverslån till företag så snart det har ställts statlig garanti för lånet eller det allmänna eljest har gått i borgen för lånet. Som hittills bör den möjligheten vara begränsad till statliga, kommunala eller därmed jämställda företag och enligt min mening utnyttjas restriktivt också när det gäller sådana företag.”
De argument som departementschefen anförde i propositionen äger enligt fullmäktiges mening fortfarande full giltighet. Med tanke på de stora lånebehov, som staten, bostadssektorn, energisektorn och de befintliga mellanhandsinstituten har — behov som kommer att accentueras framöver — kommer AP-fondens resurser dessutom att bli väl utnyttjade. Fullmäk-
punkt.
Prop. 1983/84: 172 Na tin
3.4 Fullmäktige i riksgäldskontoret
Fondstyrelserna föreslår att fonden skall få rätt att ge direktlån också till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.
Såsom motiv för sitt förslag anför fondstyrelserna att efterfrågan på kapital via obligationsmarknaden från dessa låntagarkategorier kraftigt har minskat samtidigt som ett växande intresse från nya köparkategorier för förvärv av obligationer har kunnat förmärkas. Det har lett till minskade möjligheter för AP-fonden att placera sitt kapital på obligationsmarknaden till marknadsmässiga villkor.
Denna situation har dock enligt fullmäktiges mening i grunden förändrats efter det att fondstyrelsernas skrivelse ingivits genom introduktionen av de statliga riksobligationerna. Genom statens inträde såsom låntagare på den oprioriterade obligationsmarknaden torde AP-fondens och andra placerares önskemål om långfristig placering av sitt kapital till marknadsmässiga villkor väl kunna tillgodoses.
En utvidgning av AP-fondens rätt till direktutlåning skulle vidare kunna försvåra statens möjligheter till en långfristig finansiering av budgetunderskottet. .
Med hänsyn härtill vill fullmäktige inte tillstyrka förslaget.
3.5 Företagareförbundet
Allmänna pensionsfonden föreslår att fonden skall ges möjligheter att som ett alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntagare med stora och långsiktiga investeringar specialkonstruerade direktlån.
Förbundet finner att förslaget ur kreditpolitisk synpunkt har både föroch nackdelar. Till den positiva sidan hör att ytterligare en ”direktlångivare” uppträder på marknaden vilket kan gynna låntagarna genom stimulerande konkurrens.
Till nackdelarna hör att AP-fonden inte konstruerats att vara direktlångivare. Det kan bli en konkurrens på olika villkor. gentemot affärs- och sparbanker om en långivare med ständig påfyllning från statsmakten uppträder på marknaden. Därtill kommer risken att fondens pengar som är avsedda att trygga pensionerna används så att kravet på fullgod säkerhet sätts åt sidan vilket allvarligt kan skada allmänhetens förtroende för APsystemet. Dessutom råder fortfarande oklarhet om AP-systemets roll i samband med de kollektiva löntagarfonder som förväntas införda fr. o. m. den 1/1 1984. -
Mot denna bakgrund avstyrker förbundet förslaget att ge AP-fonden möjlighet att ge direktlån och föreslår i stället att frågan överföres till kommittén (Fi 1983: 06) med uppdrag att se över kreditmarknadens struktur.
3.6 Landstingsförbundet
Landstingsförbundets styrelse anser det angeläget att sådana ändringar
vidtas i reglementet för AP-fonden att intentionerna bakom reglementet
uppfylls. Styrelsen tillstyrker därför fondstyrelsernas förslag att fonden "skall ges möjligheter att som ett alternativ till fondens obligationsförvärv
erbjuda låntagare med stora och långsiktiga investeringar specialkonstruerade direktlån. |
Mot beslutet anmälde Anita Estberger, Karl Leuchovius, Bengt Mollstedt, Birger Rosell och Lars Olof Torfgård följande reservation:
”Landstingsförbundets styrelse anser det angeläget att sådana ändringar
vidtas i reglementet för AP-fonden att intentionerna bakom reglementet
uppfylls. Styrelsen ställer sig emellertid inte bakom förslaget att fonderna
ges möjligheter att som ett alternativ till obligationsförvärv erbjuda låntagare med stora och långsiktiga investeringar specialkonstruerade direktlån.”
3.7 Svenska bankföreningen
Bankföreningen kan för sin del inte finna att de av AP-fonden anförda skälen — nämligen minskande marknadsandel för AP-fonden, obligations-
lånens ”mellanhandsprovisioner” samt reduktioner av tecknade obligationsbelopp — utgör grund för att AP-fonden skulle få den föreslagna rätten att ge direktlån. Bankföreningens ställningstagande baseras på följande
förhållanden:
— AP-fondens minskande andel av kreditmarknaden beror givetvis på att AP-fondens kapitalresurser har vuxit långsammare än den totala kreditmarknaden. Denna utveckling skulle inte ändras till följd av att AP-fonden fick ökad rätt att ge direktlån som alternativ till andra placeringar.
— Ökade direktlånemöjligheter behövs inte för att AP-fondens resurser skall utnyttjas. Även om vissa obligationslåneteckningar har reducerats,
såsom framhålls i skrivelsen, råder ingen brist på alternativa placeringsmöjligheter för AP-fonden enligt nuvarande reglemente. — AP-fondens placeringar av pensionspengarna skall vara riskfria, med
undantag för de avgränsade medel som Fjärde AP-fonden placerar i aktier
m.m.
— Grunden för AP-fondens placeringar är den från början fastställda
principen att utlåningen skall ske indirekt genom förvärv av obligationer eller genom lån till kreditinstitut. Fonden skall inte vara ansvarig för utlåningens slutliga fördelning mellan låntagarna annat än i vissa speciella,
noga avgränsade och lätt definierade undantagsfall. Härigenom undviker
man att AP-fonden behöver bygga upp en egen specialistorganisation för kreditbedömning, säkerhetsprövning, långsiktig bevakning av företagets utveckling och kreditbehov som dubblering till den omfattande kompetens
på detta område som redan finns över hela Sverige i de kreditinstitut där
låntagarna har sina vanliga krediter och övriga affärer.
Denna princip fastslogs ånyo i kapitalmarknadsutredningens betänkande
1978 där det framhölls: ”Den direkta långivningen mot revers bör inte utvidgas till andra låntagargrupper” (SOU 1978:11, sid. 469).
— Förslaget i skrivelsen skulle medföra stora svårigheter att i reglemen-
tet på ett tillfredsställande sätt avgränsa och definiera AP-fondens rätt att
ge direktlån. Förslaget till lydelse i 12 § fjärde stycket ger AP-fonden så gott som obegränsade direktlånemöjligheter.
— De föreslagna direktlånen från AP-fonden skulle — som också framhålls i bankinspektionens yttrande — oundgängligen medföra kostnader för kreditbedömning, säkerhetsprövning, säkerhetsbevakning, täckande av förlustrisker etc. Det finns ingen anledning förmoda att dessa kostnader i AP-fonden skulle bli lägre än nuvarande ”mellanhandsprovisioner” vid obligationslånen. Bankernas medverkan vid obligationsemissioner baseras på ett rikstäckande nät av kontor och kunnig personal. som genom löpande affärer har god kännedom om företagen. Företagens lånekostnader skulle således inte bli lägre genom AP-fondens förslag.
— AP-fondens uttalande om att obligationslånekonstruktionens stelhet
bidragit till att minska denna låneforms attraktivitet ägde sin riktighet
under den tid, fram till april 1980, då riksbanken detaljstyrde emissionsvillkoren. Därefter har, enligt bankernas erfarenhet, villkoren kunnat varieras och anpassas så, att företagens intresse för obligationslån i detta hänseende inte minskat.
— AP-fondens tilltänkta direktlånemöjligheter skulle, i strid mot syftet
med fonden, kunna leda till en ändring av strukturen på kreditmarknaden i
det att gränsen mellan banker och AP-fonden skulle komma att förskjutas.
Statsmakterna har nyligen i annat sammanhang — under hänvisning till pågående utredning om strukturen på kreditmarknaden — avvisat förslag om förhållandevis obetydliga organisatoriska ändringar inom kreditväsen-
fonden föreslagna ändringen.
Av ovannämnda skäl avstyrker bankföreningen den föreslagna direktlånemöjligheten.
3.8 PK-banken ansluter sig till Bankföreningens yttrande med följande kompletterande synpunkter
Banken har förståelse för att AP-fonden med oro ser andelen industrilån av placeringarna nedgå, dels därför att staten tar en allt större del av låneutrymmet (delas med andra placerare) dels för att antalet obligationslån minskar och AP-fondens andel av dessa nedgår i takt med att nya placerarkategorier uppträder på marknaden. Denna minskning av långivningen kan rent kvantitativt ersättas med ökad långivning till staten, vilket
dock menligt påverkar ekonomins tillväxt på sikt och därmed förutsättningarna för pensionsutbetalningar. Sannolikt har dock även den rena reversutlåningen till företagen minskat. Botemedlet torde vara större in-
vesteringsbehov och låneefterfrågan hos industrin och därav ökat antal
obligationsemissioner.
Ett sätt att öka AP-fondens kreditgivning till näringslivet utan att öka risktagandet vore att ändra den regel i reglementet, som nu begränsar reverslångivningen mot statsgaranti till enbart stats- och kommunägda
bolag och att sålunda låta även andra företag få låna mot revers försedd
med statlig borgen. |
Vi anser inte att placeringar av pensionspengar helt kan göras riskfria genom köp av industriobligationer. Detta skulle innebära en praktisk garanti av emissionsbanken (-erna) under lånens löptid, vilken rimligen ej kan begäras av AP-fonden eller andra placerare. Vore så fallet skulle
lånevillkoren närmast sammanfalla med villkoren för bankernas egen upplåning. AP-fonden måste därför i likhet med andra placerare kunna göra
egna bedömningar av obligationslåntagarens kreditvärdighet. I de fall lån-
tagaren ofta uppträder på obligationsmarknaden torde AP-fondens känne-
dom om låntagarens ställning och utsikter vara i paritet även med de kreditinstitut, som förmedlar obligationsemissioner.
3.9 Svenska kommunförbundet
Enligt styrelsens mening är det viktigt att AP-fondens reglemente är
ändamålsenligt utformat, så att konkurrensen på kapitalmarknaden bibe-
hålles och AP-fondens kreditkapacitet utnyttjas på bästa möjliga sätt.
Styrelsen har därför inget att erinra mot förslaget att fonden ges möjlig-
heter att som ett alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntaga-
re med stora långsiktiga investeringar specialkonstruerade direkta lån. Förslaget innebär att AP-fonden kan delta i konkurrensen på en marknad där de enskilda försäkringsbolagen redan är verksamma.
Emellertid skulle förslaget om att ge direktlån även till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar kunna komma att leda till försämrade lånemöjligheter för kommunerna eftersom dessa lån liksom kommunernas reverslån innefattas i AP-fondens oprioriterade utlåning.
I dagsläget är efterfrågan på kredit från såväl industri som kommuner svag. I eu läge med en högre aktivitet i ekonomin kommer konkurrensen
om den oprioriterade utlåningen att hårdna. Enligt styrelsen, kommer detta emellertid att ske även med nuvarande placeringsregler. Någon nämnvärd försämring för kommunerna torde därför inte förslaget innebä-
ra.
Prop. 1983/84: 172 . 29
3.10 Svenska sparbanksföreningen
Sparbanksföreningen vill peka på att den grundläggande principen för AP-fondens placeringar är indirekt utlåning genom obligationsförvärv eller genom lån till vissa kreditinstitut. Det är avsikten att organisationen skall vara begränsad och inte byggas upp för omfattande hantering av frågor rörande kreditvärdering, säkerheter, bevakning av låntagarnas utveckling etc.
Enligt föreningens uppfattning innebär förslaget om direktlån att dessa grundläggande förutsättningar ändras. Långfristiga direktlån innebär bl. a. betydande bindningar mellan AP-fonden och låntagarna under lånens löptid — bindningar som inte uppkommer vid innehav av låntagarnas obligationer. En sådan utveckling medför efter hand även oklara gränsdragningar mellan AP-fondens verksamhet å ena sidan och bankers och andra instituts verksamhet å andra sidan.
Föreningen vill också erinra om att kapitalmarknadsutredningen i sitt betänkande (SOU 1978:11) framhöll bl.a. ”... att de nuvarande principerna för fondförvaltning inte bör överges för kanaliseringsformer som förutsätter att en administration inom fonden byggs för kreditprövning. Fondförvaltningen bör således alltjämt i huvudsak bygga på förvärv av obligationer på öppna marknaden och anlitande av mellanhandsinstitut”. Vidare säger utredningen ”Den direkta långivningen mot revers bör inte utvidgas till andra låntagargrupper”.
Sparbanksföreningen är inte beredd att tillstyrka förslaget om rätt att ge direktlån.
3.11 Sveriges allmänna hypoteksbank
AP-fonden konstaterar i sin skrivelse, att dess andeli kreditgivningen på den organiserade kapitalmarknaden minskat kraftigt under senare år och föreslår att fonden får rätt att lämna skräddarsydda direktlån till privata företag med stora och långfristiga investeringar. Mot denna bakgrund är det förklarligt, att AP-fonden nu önskar öka sina möjligheter att operera aktivt och flexibelt på kapitalmarknaden. De privata försäkringsbolagen har redan denna möjlighet och förenar därigenom låntagarens önskemål om individuella lånekonstruktioner med den egna ambitionen att få tillräcklig avkastning på utlånat kapital. Banken delar AP-fondens uppfattning att fonden bör få samma möjligheter som försäkringsbolagen att lämna direktlån och tillstyrker förslaget i denna del.
3.12 Sveriges föreningsbankers förbund
SFF anser inte att AP-fonden framfört bärande skäl för sitt förslag att AP-fonden skall få rätt att ge direktlån. Dessa skäl anges vara minskande marknadsandel för AP-fonden, obligationslånens ”mellanhandsprovi- 4 Riksdagen 1983184. I saml. nr 172
sioner” samt reduktioner av tecknade obligationsbelopp. Innan SFF när-
mare utvecklar sitt ställningstagande vill SFF deklarera att AP-fondens
förslag om direktlån f.n. inte i någon större utsträckning inom förenings-
banksrörelsen skulle beröra den verksamhet som bedrivs. De direktlån som AP-fonden avser är av den storleksordning som endast undantagsvis förekommer inom föreningsbanksrörelsen. AP-fondens direktlån skulle
således i första hand konkurrera med de stora affärsbankernas kreditgiv-
ning, i mindre omfattning med övriga bankers kreditgivning. SFF baserar emellertid sin ståndpunkt på principiella överväganden. En rad skäl kan anföras mot AP-fondens förslag.
1. AP-fondens placeringar av pensionspengarna skall vara riskfria, med
undantag för de medel som fjärde AP-fonden placerar i aktier m. m. Direktlån till företag är givetvis inte ur AP-fondens synpunkt en riskfri placering. Därför måste en placering i industriobligationer vara en betydligt säkrare placering (i praktiken riskfri) än en direktkredit.
2. De föreslagna direktlånen skulle — som även framhålls av såväl
bankinspektionen som Svenska Bankföreningen — oundgängligen medföra
kostnader för kreditbedömning, säkerhetsprövning. säkerhetsbevakning, täckande av förlustrisker etc. Det finns ingen anledning förmoda att dessa
kostnader i AP-fonden skulle bli lägre än nuvarande ”mellanhandsprovisioner” vid obligationslånen. SFF har för sin del svårt att tro — såsom APfonden gör — att AP-fonden skulle kunna klara av dessa uppgifter inom
ramen för befintliga personalresurser. Tvärtom tror SFF att AP-fonden skulle behöva bygga upp en egen specialistorganisation för kreditbedömning, säkerhetsprövning, långsiktig bevakning av företagens utveckling och kreditbehov. Detta skulle innebära en dubblering till den omfattande kompetens på detta område som redan finns över hela Sverige i de banker där låntagarna har sina vanliga krediter och övriga affärer. SFF befarar
vidare att uppbyggnaden av en sådan specialistorganisation i AP-fonden i
ett senare skede skulle föda krav på att AP-fonden skulle få de direktlån av mindre omfattning med hänsyn bl.a. till att kompetens och resurser då
redan finns i AP-fonden. |
Successivt skulle härigenom AP-fondens direktkreditgivning bli allt mer
snarlik bankernas. En sådan utveckling skulle helt strida mot intentionerna
med AP-fondens verksamhet.
3. Direktlånemöjligheter för AP-fonden skulle kunna leda till en ändring
av strukturen på kreditmarknaden. SFF anser att mer genomgripande förändringar i verksamhetsbetingelserna för befintliga parter på kredit-
marknaden inte bör genomföras innan den nyligen tillsatta utredningen
angående översyn av strukturen på kreditmarknaden avslutat sitt arbete.
4. Vad AP-fonden anfört om dess minskande andel av kreditmarknaden saknar betydelse som argument för att ge AP-fonden möjligheter till direckt-
lån. Att AP-fonden minskat sin andel av marknaden beror självfallet på att
AP-fondens kapitalresurser vuxit långsammare än den totala kréditmark-
Prop. 1983/84: 172 | 31
naden. Givetvis skulle denna utveckling inte påverkas av att AP-fonden
fick ökad rätt att ge direktlån som alternativ till andra placeringar.
SFF anser således av anförda skäl att AP-fondens framställning om
möjligheten till direktlån bör avstyrkas.
3.13 Sveriges Industriförbund
En grundläggande princip för Allmänna Pensionsfondens utlåning är att
den i allt väsentligt skall kanaliseras via redan befintliga institut. Förändringarna på kreditmarknaden har inte varit av den arten att denna grund-
läggande princip bör frångås. Om utvecklingen på obligationsmarknaden tillfälligtvis blir sådan att fonderna inte kan placera sina medel där finns alltid möjligheten för fonderna att placera medlen i bankerna för vidare förmedling till näringslivet. Fonderna kan inte förväntas på ett mera effektivt sätt förmedla krediter till näringslivet än vad bankerna redan gör i. dagsläget. Det har heller inte varit meningen med fondernas placeringar.
Sveriges Industriförbund avvisar därför förslaget att AP-fonden skall få
möjligheter att ge direktlån till företag.
3.14¶SACO/SR
Beträffande fondstyrelsernas förslag att fonden skall få rätt att ge direkt-
lån också till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar vill
organisationen anföra följande. Det är i och för sig önskvärt att AP-fonden
får möjligheter till ökad marknadsanpassning i sin lånegivning i enlighet
med förslaget. En mer marknadsanpassad avkastning ligger i AP-fondsystemets och därmed pensionstagarnas intresse.
Samtidigt anser SACO/SR det angeläget att sådana direktlån får en begränsad omfattning så att en omfattande kreditprövningsadministration vid AP-fonden kan undvikas. Dircktlånegivningen bör vidare begränsas så att den inte går ut över mellanhandsinstitutens verksamhet.
Vad gäller övriga förslag som framförs i skrivelsen har SACO/SR inte något att erinra.
3.15 Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
Kassastyrelsen anser också att den kritik som riktas mot obligations-
låneformen delvis är berättigad. Det är riktigt att det funnits stelheter och brist på konkurrens mellan bankerna när det gäller villkoren vid emissioner. Styrelsen vill dock samtidigt erinra om att det är först de senaste tre
åren som bankerna har haft frihet att sätta räntorna på oprioriterade
obligationer som det här är fråga om. Vidare har det senaste året tekniken för emissionerna ändrats i väsentliga avseenden med större inslag av konkurrens mellan bankerna. Stadshypoteks senaste femåriga obligations-
lån är ett exempel på detta. Därtill kommer en lång rad nya varianter på
emissioner av kapitalmarknadsreverser och certifikat som skett under år
1983. Även emissionen av riksobligationer kommer att påskynda utvecklingen mot en väl fungerande obligationsmarknad. Det finns därför ingen
anledning att ta den tidigare stelheten på obligationsmarknaden till intäkt för en väsentlig ändring i AP-fondens roll på kapitalmarknaden. Genom att AP-fonden själv tecknar den övervägande delen av alla oprioriterade obli-
gationer som emitteras så finns betydande utrymme för initiativ från APfonden att själv påverka emissionstekniken.
Obligationer, certifikat och kapitalmarknadsreverser har den egenskapen gemensam att de utgör marknadspapper. De utbjuds offentligt av
kända låntagare till kända villkor. Direktlånen av den typ, som fondstyrel-
serna avser, lämnas i motsats till detta i princip utanför marknaden. i en sektor av ofullständig information om räntesatser, risknivå och andra
relevanta villkor. Kassastyrelsen vill därför som sin principiella ståndpunkt framhålla att den samlade kreditmarknadens effektivitet bäst främjas av ett utnyttjande så långt möjligt av marknadsinstrument i långivning-
en. Kassastyrelsen har i konsekvens härmed inget att invända mot att AP-
fondens placeringsreglemente utvidgas så att fonden kan placera även i obligationer för vilka fondkommisionärer står som förmedlare.
I fondstyrelsernas skrivelser anges de höga marginalerna i mellanhands-
instituten och de höga kostnaderna för obligationsutgivning som argument
för en ökad volym direktlån. Konkurrensen i kapitalmarknaden skärps nu
påtagligt. En lång väl fungeraride obligationsmarknad är på väg att utveck-
las. När konkurrensen pressat ner marginalerna på kapitalmarknaden kommer för försäkringsbolagen obligationsköp att framstå som ctt mer konkurrenskraftigt alternativ till direktutlåning. I detta läge vore det ett steg tillbaka om denna utveckling avbröts genom att den största obliga-
tionsköparen på marknaden övergick till direktlångivning. Genom APfondens minskade relativa betydelse skapas också bättre förutsättningar
att utveckla en fungerande kapitalmarknad än när AP-fonden ensam dominerade.
En väg att ytterligare öka konkurrensen på marknaden vore att alla mellanhandsinstitut lånade mot enbart obligationer och andra marknads-
papper i stället för att rekvirera pengar direkt hos AP-fonden.
Att själv ge ut marknadspapper är något som i princip endast de största låntagarna kan göra. För de många mindre och medelstora låntagarnas del krävs däremot någon mellanhand, av det slag som stadshypoteksinstitutionen representerar inom sin sektor. Mellanhanden tar upp lån via obliga-
tioner och andra marknadsinstrument och lånar i sin tur ut till de slutliga låntagarna på kända och jämförbara villkor. Antalet sådana mellanhands-
institut har ökat kraftigt och konkurrensen dem emellan hårdnar i takt med att olika administrativa regleringar minskar. Något problem att slussa de
stora placerarnas medel vidare inom ramen för en organiserad marknad
kan därför inte heller sägas föreligga i fråga om de mindre låntagarna.
Kassastyrelsen vill med det anförda inte förneka att även stora företag
kan ha behov av ”skräddarsydda” projektlån inom industrisektorn av ett slag som inte passar så väl för marknadsinstrument. Det vill emellertid synas som om detta är den uppgift för vilken Sveriges Investeringsbank speciellt inrättats. Mot bakgrund av att nämnda institution enligt egna
uppgifter har svårt att finna efterfrågan på sina tjänster, förefaller knappast
behovet av ytterligare långivare inom denna nisch så stort att det motiverar en sådan principiell ändring av AP-fondens inriktning som direktlånen skulle innebära. Visserligen kan AP-fonden redan i dag enligt sitt reglemente lämna direktlån till statliga och kommunala företag, men då endast med statens eller kommunens borgen, dvs. i fall där ingen som helst kreditbedömning behöver göras. Det handlar alltså i princip snarare om en indirekt utlåning till den offentliga sektorn än om verkliga företagslån.
AP-fonden har byggts upp på principen att pengarna skall placeras i obligationer eller som utlåning via mellanhandsinstitut. Öppnades möjlighet för AP-fonden till direktutlåning torde på sikt mellanhandsinstitutens
ställning på marknaden väsentligt reduceras. Stadshypotek erbjuder såle-
des i dag finansieringslösningar för stora projekt inom hotell- och affärsfas-
tighetssektorn. Denna utlåning finansieras genom upplåning på marknads-
mässiga villkor. Genom den föreslagna ändringen skulle AP-fonden komma att direkt konkurrera med stadshypoteksinstitutionen inom denna sektor. Detsamma skulle bli fallet för övriga mellanhandsinstitut inom deras respektive områden t. ex. Skeppshypotek, Investeringsbanken etc.
AP-fonden är en mycket speciell institution på kapitalmarknaden. Dess avkastning påverkar inte pensionsförmånerna och i praktiken inte heller avgiftsnivån i systemet. En skicklig kapitalförvaltning gör inte att den kan dra till sig större resurser och en mindre skicklig förvaltning leder inte till någon kapitalflykt från fonden. En sådan institution kan aldrig sägas konkurrera på lika villkor med andra som på ett celler annan sätt ändå ytterst är underkastade en extern kontroll av effektiviteten i sin verksamhet. Det går inte att bortse från att den föreslagna ändringen kan öka risken för påtryckningar på AP-fonden att i vissa fall tillämpa en lägre ränta än som är marknadsmässigt betingad. Fondstyrelsernas argument att rätten till direktlångivning krävs för att fonden skall kunna konkurrera med andra placerare på lika villkor har därför enligt kassastyrelsens mening inte den tyngd som det skulle kunna ha för en institution av principiellt annan karaktär. Inte heller på denna grund anser därför kassastyrelsen att det
finns tillräckliga skäl att nu frångå den bedömning som gjorts ända sedan AP-fondens tillkomst, dvs. att fondens långivning — bortsett från en viss
begränsad återlånerätt — bör kanaliseras via marknadsinstrument och att fonden inte skall bygga upp någon egen organisation för kreditbedömning och kreditbevakning. .
Skulle AP-fonden få möjlighet till direktutlåning finner kassastyrelsen det angeläget att placeringsreglementet innehåller sådana regler att man
garanterar så långt möjligt lika konkurrensvillkor mellan AP-fondens di-
rektutlåning och mellanhandsinstitutens kreditgivning. Ett krav bör såle-
des vara att AP-fonden offentliggör de villkor — både vad avser säkerheter, riskbedömning och räntesatser — till vilka den lånar ut.
Sammanfattningsvis avstyrker alltså kassastyrelsen den föreslagna ändringen i AP-fondens reglemente som skulle öppna möjlighet för fonden att
lämna direktlån till företag mot säkerhet i fast eller lös egendom.
3.16¶Sveriges investeringsbank
Fondstyrelserna understryker i sin skrivelse att förvaltningen alltjämt
skall bygga på en decentraliserad kreditgivning och utan behov av centrala resurser för omfattande kreditprövning samt att det strikta säkerhetskravet på placeringar likaledes skall bestå.
Banken konstaterar sålunda att man från AP- fondens sida förutser en fortsatt finansiering med fondernas medel av den kreditgivning som be-
drivs av de s.k. mellanhandsinstituten. Dessa skiljer sig emellertid från varandra. Banken är det mellanhandsinstitut som har det största risktagandet i sin kreditgivning. Ett uttryck för detta extraordinära risktagande är naturligtvis därmed oundvikligen förenade kundförluster. Dessa är också
för bankens vidkommande betydligt större än för affärsbankerna och andra mellanhandsinstitut. För t.ex. utvecklingsprojekt, vars finansiering är en av bankens centrala näringspolitiska uppgifter, kan förlustriskerna beräk-
nas till ca 2092 av utbetalda belopp.
För att kunna vidmakthålla denna av statsmakterna angivna kreditgivning är en stor kreditvolym med mycket begränsat risktagande nödvändig.
Den i ovannämnda skrivelse framförda begäran om ökad direkt kredit-
givning från AP-fondens sida skulle enligt bankens uppfattning innebära ett potentiellt bortfall av den kreditvolym, som motsvaras av det slag av
krediter som fortsättningsvis direkt skulle kunna lämnas från AP-fonden. För att ytterligare belysa detta har inom banken gjorts en sammanställning
per mitten av november i år av volymen av krediter på SEK 25 milj. och däröver. Totalt talar vi här om ca SEK 3,9 miljarder, dvs. ca 7596 av
bankens totala kreditvolym. Siffran kan dock reduceras om man undantar
vissa lån som, trots storleken, knappast skulle komma att kunna beviljas av AP-fonderna. Efter en sådan reduktion kan konstateras att ca SEK 3,2
miljarder eller något över 60 av bankens kreditvolym utgörs av krediter till låntagare, där man med rimligt beaktande av AP-fondens högt ställda säkerhetskrav skulle kunna förutsätta att en direkt kreditgivning skulle
kunna komma till stånd.
Skulle denna betydande volym av bankens kreditgivning med begränsat risktagande bortfalla eller starkt reduceras skulle det innebära ett sådant
kraftigt bortfall av bankens räntenetto att förutsättningarna för bankens verksamhet radikalt skulle rubbas.
För denna verksamhet har bankens styrelse fastlagt som riktlinje, att bankens realkapital skall behållas intakt och att ett belopp. motsvarande en utdelning av ca 372 på det egna kapitalet, reserveras för de förluster som är oundvikliga vid finansieringen av utvecklingsprojekt och andra högriskprojekt.
En betydande minskning av volymen lågriskkrediter, som AP-fondens
förslag innebär för bankens vidkommande, medför antingen att banken ej
kan viktmakthålla sitt realkapital och/eller att den tvingas avsevärt minska
de högriskengagemang som är bankens näringspolitiska raison d”étre.
Man kan naturligtvis tänka sig att ett bortfall av den stora volymen lågriskkrediter kompenseras genom ökade räntemarginaler på högriskkre-
diterna. Det i sin tur förutsätter emellertid antingen en beredskap hos företagen att låna till högre räntor (vilket marknaden icke accepterar) och/ eller lägre räntor för bankens upplåning. Det sistnämnda alternativet bör
dock ses mot bakgrund av att bankens upplåning numera sker endast hos
AP-fonden (i princip till samma räntor som AP-fonden tar av andra) samt
att AP-fondens anpassning av sina utlåningsräntor till räntan för opriorite-
rade statslån under senare tid även inneburit en stark minskning av bankens räntemarginaler.
Här nämnes alltså två samverkande faktorer dels att AP-fonden genom direktkreditgivning kan komma att överta en stor del av den kreditvolym som av banken bedöms som relativt säker och vars räntenetto bär upp den mer riskbetonade delen av verksamheten, dels ock att räntemarginalen för den kvarvarande delen av kreditgivningen väsentligt kommer att krympa.
En tänkbar lösning av dessa problem vore att banken kom att bli ett kreditutredande och kredithandläggande organ för eller inom AP-fonden.
Det skulle dock förutsätta att AP-fonden ytterst påtog sig ansvaret för bankens verksamhet enligt ägarnas intentioner.
Ett annat alternativ vore att banken åter aktiverade sig om låntagare I på de internationella kapitalmarknaderna såsom skedde under 1970-talet. Dessa utländska lån har emellertid, främst på grund av devalveringarna,
åsamkat banken förluster, som idag är ackumulerade till ca SEK 850 mkr.
Mot bakgrund av dessa erfarenheter kommer banken icke att låna utom-
lands utan kurssäkring. Ett sätt att lösa kurssäkringsfrågan vore att banken för de sålunda från utlandet upplånade medlen betalade en ränta som vid upplåningstillfället kan anses motsvara vad en skälig upplåningskostnad i AP-fonden borde
vara. Skillnaden mellan denna räntekostnad och den för varje upplåning fastställda skulle avsättas till en kursregleringsfond. Medel ur denna fond skulle sedan användas för täckande av erforderliga reserveringar för valu-
takursförluster i boksluten eller räntekostnader som kom att överstiga den
för respektive upplåning fastställda referensräntan. Staten skulle sedan utfärda garanti för eventuella underskott i denna fond. Eventuella övereller underskott skulle efter viss tid avräknas och regleras.
Sammanfattningsvis vill styrelsen framhålla att AP-fondens förslag inte i första hand prövas utifrån de effekter det har på Sveriges Investeringsbank. Förslaget bör prövas på sina egna enligt styrelsens uppfattning goda meriter.
Sedan detta väl är klarlagt är det likväl uppenbart att AP-fondens förslag på sikt drastiskt ändrar förutsättningarna för bankens verksamhet. Visserligen är samarbetet mellan AP-fonden och banken gott, men ingen institution kan i längden bygga sin existens på en välvillig attityd från en annan
makthålla verksamheten hos Investeringsbanken: att antingen institutionalisera samarbetet mellan AP-fonden och Investeringsbanken eller att Investeringsbanken med stöd av statliga kurssäkringsgarantier sköter sin upplåning utomlands.
4 Rätt att förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, Företagareförbundet, Landstingsförbundet, Bankföreningen, PK-banken, Svenska sparbanksföreningen, Svensk Industriförening, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges föreningsbankers förbund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund, SACO/SR, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, LO samt fondkommisionsbolagen.
5 Ändrade regler för återlån och refinansieringslån
Bankinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska sparbanksföreningen, Svensk Industriförening, SACO/SR, LO och fondkommisionsbolagen lämnar utan närmare kommentar förslaget utan erinran.
Företagareförbundet tillstyrker förslaget förutom vad gäller räntan för refinansieringslån då detta enligt förbundet skulle medföra försämringar för företagen.
Övriga remissinstanser anför:
5.1 Fullmäktige i riksbanken
Återlånesystemet har diskuterats i många sammanhang. Kapitalmarknadsutredningen föreslog att återlånen skulle avskaffas. Metoden för att fastställa återlåneräntan har ändrats flera gånger. Enligt fullmäktiges mening bör AP-fonden, på sätt som framhålls i skrivelsen, själv få bestämma denna räntesats. Fonden bör också själv kunna forma villkoren så att
återlånen får en medel- eller långfristig karaktär och ej utvecklas till rena
penningmarknadslån. Bankofullmäktige förutsätter givetvis att villkoren
för återlån inte görs så inattraktiva att det inte längre blir intressant för företagen att utnyttja lånen. De förslag till ändringer som gäller återlån vill fullmäktige helt tillstyrka.
5.2 Landstingsförbundet
Om AP-fondens kreditkapacitet skall utnyttjas på bästa möjliga sätt är det nödvändigt att begränsa refinansieringslånen, eftersom dessa redu-
cerar AP-fondens långfristiga kapital. Styrelsen tillstyrker därför att vill-
koren för refinansieringslån anpassas så att lånen blir mer likvärdiga med
investeringskrediter som förmedlas av kapitalmarknadsinstitutet. Härige-
nom torde en ökad konkurrensneutralitet kunna uppnås på denna del av kapitalmarknaden.
5.3 Svenska bankföreningen till vars yttrande PK-banken ansluter sig
Bankföreningen tillstyrker AP-fondens förslag att rätten att bevilja återlån begränsas till affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker.
o .- Pg Återlånerätt för staten och kommuner
Refinansieringslån avseende återlån till kommuner och landstingskom-
muner har redan tidigare begränsats till totalt 100 miljoner kronor per kalenderår. Bankföreningen anser att denna begränsning har försvårat återlånehanteringen på grund av urvalsproblem inom beloppsramen och därför bör avskaffas. Om så inte bedöms möjligt eller lämpligt, vill bankföreningen inte motsätta sig AP-fondens förslag att helt avskaffa återlånerätten för staten och kommuner.
Räntan för refinansieringslån
AP-fonden föreslår att räntan på refinansieringslån skall ”fastställas av
fondstyrelsen” (enligt förslaget till lydelse i reglementet, 15 §). I skrivelsen anges att räntan ”skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning till exempelvis Industrikredit”.
Företagens inbetalade ATP-avgifter motsvarar medel som — om inte
ATP-systemet hade införts — till stor del skulle ha fonderats inom företagen och därmed kunnat användas i verksamheten på samma sätt som egna
medel. Detta var huvudanledningen till att återlånesystemet infördes så att företagen fick rätt att låna tillbaka viss del av de inbetalade ATP-avgif-
terna. Mot denna bakgrund anser bankföreningen det viktigt att villkoren
för återlån inte görs så inattraktiva, t.ex. genom räntesättningen på ban-
kernas refinansieringslån i AP-fonden, att det inte längre är intressant för
företagen att utnyttja lånen.
Återlånen har varit en för företagen mycket viktig och väl fungerande finansieringskälla. Under de senaste åren har dock flera åtgärder vidtagits som försämrat återlånesystemet för företagen. Räntan på refinansieringslånen knöts fr.o.m. 1980 till statsobligationsräntan, vilket medfört en betydligt högre räntenivå för återlånen än enligt tidigare regler. Vidare har riksbanken — under den tid då likviditetskrav för bankerna alltjämt tillämpades — beslutat att även refinansieringslån skulle omfattas av likviditetskrav. Dessutom inräknas återlånen i den bankutlåning som riksbanken begränsar genom rekommendationer eller utlåningsreglering.
AP-fondens förslag skulle innebära en ytterligare försämring för företagen av återlånesystemet. Bankföreningen avstyrker därför förslaget.
Bankföreningen vill påpeka att den senaste tidens emission av oprioriterade statsobligtioner, ”riksobligationerna”, och liknande lån framöver, kan skapa oklarhet om innebörden av nuvarande lydelse i 15 §. Lydelsen i
utgivna tioåriga, prioriterade statsobligationslån, om ej regeringen fastställt annan räntesats”.
Regler om amorteringar
AP-fonden föreslår att återlånens amorteringar fixeras till en bestämd andel per år.
Bankföreningen anser att förslaget skulle medföra en ytterligare försämring för låntagarna. Frihet att säga upp återlånen bör därför även fortsättningsvis föreligga. Åtminstone bör detta gälla vid räntejusteringstillfällena.
Bankföreningen avstyrker därför AP-fondens förslag beträffande amorteringar och förordar att lydelsen i 16 § bibehålles oförändrad.
5.4 Svenska kommunförbundet
Om AP-fondens kreditkapacitet skall utnyttjas på bästa möjliga sätt är det, enligt styrelsens mening, nödvändigt att begränsa refinansieringslånen, eftersom dessa reducerar AP-fondens långfristiga kapital. Enligt fondstyrelserna kan återlånen betraktas som en finansieringsform för bankerna snarare än en lånekälla för t.ex. de avgiftsbetalande företagen, vilket strider mot de ursprungliga intentionerna. Fondstyrelserna föreslår inte att återlånen helt avskaffas men väl en ändrad räntesättning så att APfonden inte skall åsamkas förluster på återlånen jämfört med långivning till exempelvis Industrikredit. Styrelsen har därför inte något att invända mot att räntan på de refinansieringslån som fondstyrelserna lämnar till bankerna för deras återlånegivning skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning till exempelvis Industrikredit. För närvarande är räntesättningen på refinansieringslån lika med räntan för senast utgivna långfristiga statslån.
Bankerna fungerar i återlånesystemet som ett mellanhandsinstitut — de påtar sig kreditrisken och tillgodogör sig en marginal. Hur stor marginal banken tar ut beror på låntagarens förhandlingsposition. Stora företag och eventuellt stora kommuner kan pressa ned marginalen till ett par tiondeis procentenheter medan små kommuner torde få betala runt I ä 1,5 procentenheter. Redan i dagsläget kan således återlånen te sig dyrare för vissa låntagare än direktlån i AP-fonden.
Från och med mars 1983 är bankernas refinansieringslån likviditetsgrundande. Utlåningen räknas också in i bankernas övriga utlåning. Tillämpningen av höga likviditetskvoter och utlåningsrekommendationer har gjort att bankernas benägenhet att bevilja återlån kraftigt minskat hittills i år. Den 22 september i år avskaffades dock likviditetskvotskraven gentemot bankerna, men utlåningsrekommendationerna kvarstår. |
För kommunernas del begränsades återlånerätten till 100 mkr. per år från och med 1982. Hittills i år har 3 kommuner utnyttjat återlånen mot 35 kommuner under 1982.
Fondstyrelsernas förslag att kommunernas återstående återlånerätt slopas är närmast att betrakta som en formsak. Förslaget om en mer marknadsanpassad ränta på återlånen torde leda till att återlånen blir mindre attraktiva för kommunerna och även för andra låntagare. Styrelsen har därför inget att erinra mot förslaget.
5.5 Sveriges allmänna hypoteksbank
AP-fonden tar vidare i skrivelsen upp ett förslag om ändring i reglerna för refinansieringslån. Dessa krediter föreslås få mera karaktär av långfristiga investeringskrediter med fri räntesättning och en fix amorteringsplan. Härigenom överges den tidigare principen för räntesättning som innebär att räntan sätts lika med den ränta som gäller för senast utgivna långfristiga statslån, om regeringen ej fastställer annan räntesals. Banken har ingen erinran häremot.
Enligt nuvarande reglemente får en rad finansieringsinstitut — däribland Hypoteksbanken — bevilja återlån i AP-fonden. Det föreslås nu att denna rätt i fortsättningen begränsas till att gälla bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Om förslaget genomförs förlorar alltså Hypoteksbanken sin tidigare rätt att bevilja återlån. Banken kan konstatera, att den hittills inte beviljat sådana lån eftersom det inte funnits skäl att utnyttja återlånemöjligheten. Under förutsättning att banken även i fortsättningen får tillgång till AP-fondens medel i rimlig omfattning genom upplåning mot obligationer eller reverslån har banken inte någon invändning mot förslaget.
Prop. 1983/84: 172 | 40
5.6 Sveriges föreningsbankers förbund
SFF tillstyrker förslaget att rätten att bevilja återlån begränsas till affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker.
AP-fonden föreslår att räntan på refinansieringslån skall fastställas av fondstyrelsen”. I skrivelsen anges'att räntan ”skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning t.ex. industrikredit”.
SFF kan konstatera att flera åtgärder vidtagits under senare år som försämrat återlånesystemet för företagen. Så har fr.o.m. 1980 räntan på dessa lån knutits till statsobligationsräntan, vilket medfört en betydligt högre räntenivå för återlånen än enligt tidigare regler. Vidare inräknas återlånen i den bankutlåning som riksbanken begränsar genom rekommendationer eller utlåningsreglering. Slutligen har riksbanken beslutat att även refinansieringslån skulle omfattas av likviditetskrav (som emellertid f.n. inte tillämpas av riksbanken).
AP-fondens förslag skulle innebära en ytterligare försämring för företagen av återlånesystemet. SFF avstyrker därför förslaget.
£.7 SHIO-Familjeföretagen
SHIO-Familjeföretagen finner i huvudsak att de föreslagna förändringarna i AP-fondens reglemente är välmotiverade. Ändringarna verkar i riktning mot flexiblare regler och effektivare förvaltningsformer, vilket bör förbättra konkurrensen på kreditmarknaden och underlätta företagens finansicring.
Det bör dock här påpekas att de föreslagna ändringarna knappast kommer att medföra att de mindre företagen, vilka SHIO-Familjeföretagen representerar, i större utsträckning får tillgång till AP-fondens utlåning. Bland annat har i betänkandet ” Kreativ finansiering” (SOU 1983:59), avgivet av utredningen angående de små och medelstora företagens finansiering, påvisats att återlåningsmöjligheterna utnyttjas i liten utsträckning av denna kategori företag.
Vi vill därför i detta sammanhang hänvisa till utredningens förslag för att förbättra särskilt de mindre företagens möjligheter att tillgodogöra sig återlån, nämligen dels att åtelåningsrätten ändras så att den får omfatta hela det belopp ett mindre företag inbetalat i ATP-avgifter, dels att refinansieringslån inte inräknas i bankernas likviditetskvot.
Sammanfattningsvis tillstyrker SHIO-Familjeföretagen fondstyrelsernas förslag i skrivelsen men pekar samtidigt på vissa andra åtgärder för att förbättra de mindre företagens möjligheter att låna AP-fondmedel.
5.8 Sveriges Industriförbund
Förbundet avstyrker AP-fondens förslag beträffande ränta och amorte-
ringar på refinansieringslån. Återlåningsrätten infördes för att i viss mån
kompensera företagen för den finansiella belastning som inbetalandet av
ATP-avgifter innebär. För företagen är rätten att låna tillbaka viss del av
ATP-avgifterna av väsentligt intresse. Villkoren för återlånen får då givet-
vis inte göras så oförmånliga att dessa blir ointressanta för företagen. Genom olika förändringar av återlånesystemet under senare år har detta
redan försämrats. AP-fonden föreslår nu följande lydelse av 15 § i regle-
mentet för Allmänna Pensionsfonden: ”Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning enligt vad som sägs i första stycket fastställes av
fondstyrelsen.”” Detta innebär att det existerande sambandet mellan åter-
låneränta och obligationsränta bryts. Fondens förslag att räntan för långivning till Industrikredit skall vara normgivande för räntan på återlånen
innebär ökade räntekostnader för företagen. Sveriges Industriförbund motsätter sig därför detta förslag liksom den föreslagna skärpningen av amorteringsbestämmelserna.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984