SOU 1983:59
Kreativ finansiering : slutbetänkande
Till Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
Enligt regeringens bemyndigande den 26 juni 1980 tillkallade chefen för ekonomidepartementet den 21 oktober 1980 ambassadören Johan Norden- falk att som särskild utredare utreda de små och medelstora företagens finansiella situation.
Till sakkunniga att biträda utredaren förordnades den 17 november 1980 direktören Robert Alderin, civilekonomen Arne Björhn (entledigad fr.o.m. den 22 mars 1982), kanslirådet Olle Stångberg, departementssekreteraren Anders Rydeman fr.o.m. den 7 oktober 1982, departementssekreteraren Bengt Wahlstedt (entledigad den 7 oktober 1982) samt bankdirektören Lars-Gunnar Åberg.
Till expert förordnades den 7 mars 1983 civilekonomen Gun Schulte (entledigad den 31 juli 1983).
Till sekreterare förordnades den 28 november 1980 hovrättsfiskalen Olof Söderström.
För beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande har regeringen överlämnat en skrivelse från AB Handelskredit.
Utredningen avgav i november 1981 ett delbetänkande, ”Tillväxtkapital” (SOU 1981:95).
Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande, ”Kreativ finan- siering”.
Stockholm i oktober 1983
Johan Nordenfalk
/Olof Söderström
Stor marknad för tum-capital
Läser kapitalbltrst Tillväxtinvest ska hjälpa vända länets utveckling
Kreativ finansiering
I allt fler västländer tillmäts nu småföretagen en central roll när det gäller att skapa ny sysselsättning, åstadkomma strukturomvandling och ingjuta dynamik i ekonomin. Man börjar till och med tala om att de kan bana vägen för ”en andra industriell revolution”.
Också i Sverige är de många småföretagen — cirka 400 000 stycken med mer än 1 miljon sysselsatta — den kanske viktigaste faktorn för att få till stånd en ekonomisk förnyelseprocess. Det finns en bred politisk uppslutning kring strävandena att tillvarata dessa företags växtkraft.
Efter utredningens delbetänkande har statsmakterna fattat ett antal beslut som öppnat vägen för en bättre riskkapitalförsörjning. Genomslaget på marknaden synes ha blivit betydan- de.
Åtgärderna har uppmärksammats utomlands och anses ha gjort Sverige, jämte Frankrike och Storbritannien, till föregångsland i Europa som främjare av riskkapitalsatsningar och entreprenöranda.
Det gäller nu för oss att behålla och utnyttja vår tätposition. Vi måste framgent se till att svenska företag väl kan tillvarata de nya affärsmöjligheter världen har att bjuda.
För att lyckas med det bör vi fortsätta på den inslagna vägen och förbättra förutsättningarna för småföretagens finansiering.
Dagens ekonomiska situation och osäkerheten inför framtiden ställer höga krav på en verkligt kreativ finansiering. Det behövs därför ett brett utbud av olika fmansieringsformer, delvis av ny och okonventionell karaktär. Ett vart av de 100 OOO-tals småföretagen skall kunna finna en t'mansieringslösning som passar just dess framtida utveckling.
För att åstadkomma detta erfordras ingalunda några stora spektakulära åtgärder. Vad som behövs är främst en rad mindre justeringar i vårt allt komplexare regelsystem.
Utredningen lägger i detta betänkande fram ett antal sådana förslag, i första hand rörande lånefinansiering, återlån av socialavgifter samt finansiella problem vid generationsskiften.
___________________________________ ___-__-__—A---l
Lånefinansiering
Med dagens höga ränteläge har kostnaderna för Iånefinansiering blivit betungande för många småföretag.
Utredningen föreslår bl. a.
. flexiblare ränte- och amorteringsvillkor, bättre anpassade till företagens kassaflöden . realränrelån, en ny låneform med låg nominell ränta och med anknytning till prisutvecklingen för en råvara el. dyl. som företaget innehar
. särskilda småföretagsobligationer med låg skattefri ränta . underkursobligationer med låg ränta
. premieobligationer
. bättre säkring mot kursförluster på utlandslån
' moderniserad säkerhetsprövning, bl. a. begränsas personlig borgen.
Återlån
Socialavgifterna har blivit en allt tyngre finansiell belastning för småföretagen, bl. a. likviditetsmässigt. För varje sysselsatt skall idag närmare en halv extra årslön inbetalas.
. möjlighet för nystartade företag att få nedsättning av socialavgifterna eller att få behålla dem i rörelsen som ett slags riskkapital
. allmänt förbättrade förutsättningar för återlån
Generationsskiften
Generationsskiften leder ofta till en finansiell dränering av företagen genom krav på utlösen från delägare och genom betydande skatter.
Utredningen föreslår bl. a.
. ökade konverteringsmöjligheter till olika slags aktier för att underlätta för meddelägare att kvarstå med riskkapital . underlättande av utlösen — i de fall så trots allt erfordras— genom en anpassning av Iåneförbudsreglerna . möjlighet för företaget att inom vissa ramar läsa in företagets egna aktier . ändring av begränsningsregeln vid lättnader i dubbelbeskatmingen från 15 % av aktiekapitalet till 25 % . undanröjande av smärre skiljaktigheter mellan olika kapitalskatter vid den s. k. 30 %-regelns användning bl. a. för att underlätta planerade successiva genera- tionsskiften
| | I | | | | I I | | | | l I I I | | | | I I I I | | I | I | I I | | | | I I | I I | | I | | Utredningen föreslår bl. a. : l I I I | | I l l I | I | | | I I i I I | | I i | I I | | I | I | l I I : . regler för beaktande av latent skatteskuld. : I I
_ _________________________ __..- _________________ _.
Statligt kreditstöd
En principiell diskussion förs om det statliga kreditstödets utformning och inriktning. ! l l l l l I | I | | | : I anslutning härtill föreslår utredningen: | | | |
. möjlighet för bl. a. kvinnliga företagare — som svarar för en växande del av nyföretagandet — att mot avgift få garantier för upplåning av startkapital.
Ovriga frågor Det finns ett antal andra frågor av betydelse för småföretagens finansiering. Utredningen föreslår bl. a. att
. Företagskapitals verksamhet fortsätts, vissa riktlinjer klarläggs . Handelskredit beviljas en statlig kreditgaranti om 50 miljoner kronor
. oklarheter beträffande notering och introduktion av vissa aktier undanröjs
. de nyligen skärpta likvidationsreglerna förses med en supplementärregel . smärre administrativa förseelser vid nyanställning avkriminaliseras
' den skattemässiga behandlingen av räntor vid Iånmellan företag och företagare och vice versa blir mer flexibel
. den skattemässiga behandlingen av konverterings- och optionslån klarläggs
. vissa övergångsregler beslutas rörande den begränsning av avdragsrätten mellan olika förvärvskällor som infördes i samband med den s. k. skattereformen
| | | | | | | | | | | | | | | | | | I | | | | | |
i . optionsrätter får utges till anställda | | | | | | | | | | | | | | | | |
I
| . intressebevakningen på politisk nivå av småföretagens Situation förstärks. | | |_
Sammanfattning Författningsförslag
1 Inledning . . . . . . . . .
1.1 Huvuddragen 1 utredningens tidigare förslag och' övervägan- den . . .
1.2 Statsmakternas beslut . . . . . .
1.3 Andra utredningar m.m. rörande mindre och medelstora företag . . 1.4 Utredningsarbetet
2 De mindre och medelstora företagens finansiella situation 3 Utvecklingen i andra länder . . . . .
4 En förbättrad kapitaUörsörjning . . . . . 4.1 Behovet av ytterligare åtgärder och deras inriktning 4.2 Några grundläggande synsätt
4.3 Statens roll
5. Problem vid lånefinansiering 5.1 Tillgången på lånekapital 5.2 Lånevillkor i en inflationsekonomi
6. Förbättrade lånemöjligheter
6.1 Inledning . . . . .
6.2. Något om regleringar på kreditmarknaden
6. 3 Flexiblare ränte- och amorteringsvillkor 6.3.1 Allmänt om räntans fördelning 1 tiden och amorte-
ringstidens längd . . . . .
6.3.2. Lånevillkor hos AB Industrikredit 6.3.3 Lånevillkor m.m. hos försäkringsbolag 6.3.4 Lånevillkor m.m. hos banker
6.4 Realräntelån . 6.4.1 Allmänt om realräntelån 6.4.2 Principer för utformningen av realräntelån
19
55
77
77 80
83 86
89
97
103 103 107 109
113 113 120
127 127 127 130
130 131 133 134 137 137 140
6.5
6.6
6.7
6.4.3 Praktiska riktlinjer för realräntelån 6.4.4 Sammanfattande slutsatser Lågräntelån . 6.5.1 Inledning 6.5.2 Räntesubventioner 6.5.3 Andra lågräntelån . . . . . 6. 5. 3.1 Allmänt om obligationer och andra skulde- brev 1 Sverige . . . . . 6.5.3.2 Något om utvecklingen utomlands 6.5.3.3 Allmänna överväganden . . . 6.5.3.4 Småföretagsobligationer med skattefri av- kastning . . . . . . 6.5.3.5 Obligationer och andra skuldebrev som emitteras till underkurs 6.5.3.6 Premieobligationer Utlandslån . 6.6.1 Bakgrund 6.6.2 Valutakrediter — en närmare presentation 6. 6. 3 Effekter av en devalvering 6. 6. 4 Överväganden . . Säkerhetsfrågor vid kreditgivning' . . . . 6. 7. 1 Gällande rätt, lagda utredningsförslag m.m. 6.7.2 Övervägander'i kring säkerhetskravet 6.7.3 Överväganden kring personlig borgen
7 Återlån m.m. 7.1 7.2 7.3
7.4
Inledning och historik Närmare om gällande regler . . Utvecklingen av AP- fonden och arbetsgivaravgifterna m.m. 7.3.1 AP- fondens tillväxt, avgifter till tilläggspensionering- en samt återlån 7. 3. 2 Arbetsgivaravgifter Överväganden . . . . . . . . . . 7. 4.1 Arbetsgivaravgifter som näringspolitiskt instrument 7.4.2 Generell nedsättning av arbetsgivaravgifterna 7. 4. 3 Stimulansåtgärder för nystartade företag 7. 4. 3. 1 Inledning . 7. 4. 3. 2 Avgiftsreduktion för nystartade företag 7. 4. 3. 3 Alternativa system för att mildra avgiftsbe- lastningen för nystartade företag 7434 Närmare överväganden 7.4.3.5 Sammanfattande slutsatser . . . 7.4.4 Ytterligare stimulansåtgärder för nystartade företag 7.4.5 Allmänt om förbättrade återlånemöjligheter för mindre och medelstora företag . . . 7.4.6 Fråga om ytterligare en AP- fond för riskkapitalsats- ningar
142 144 145 145 145 147
147 153 156
157
164 168 169 169 170 173 174 177 177 179 180
183 183 186 187
187 189 192 192 194 196 196 197
198 201 213 214 215
217
8 Generationsskiften 8.1 Inledning . . . . . . . 8.2 Olika slag av problem kring generationsskiften . . 8.3 Åtgärder för att befrämja ett kvarstående med riskkapital 8.3.1 Inledning . 8.3.2 Olika aktieslag 8.3.3 Konvertering av aktier 8.3.4 Skattefrågor . . 8.4 Åtgärder för att underlätta utlösen 8.4.1 Inledning . . . . . . . . 8.4.2 Allmänna rättsregler för att underlätta utlösen 8.4.3 Låneförbudet 1 aktiebolagslagen 8.4.4 Förvärv av egna aktier 8.4.5 Ränteberäkning . 8.5 Åtgärder inom skattelagstiftningen 8.5.1 Inledning . 8.5.2 Arvsbeskattning 8.5.3 Gåvobeskattning 8.5.4 Latent skatteskuld
9 Former för statens kreditstöd
9.1 Inledning . . . . . . . 9.2 Det statliga kreditstödets ändamål och 'former 9.3 Det statliga kreditstödets omfattning
9.4 Andra utredningar m.m.
9.5. Överväganden 9.6 Kvinnliga företagare
10 Företagskapital AB . . . 10.1 Några grundläggande data . .
10.2. Utvecklingen av Företagskapitals verksamhet 10.3 Nuvarande riktlinjer och policy för verksamheten 10.4 Överväganden
11. AB Handelskredit och dess systerinstitut 11.1 Handelskredits skrivelse
11.2 Handelskredits verksamhet 11.3 Handelskredits systerinstitut 11.4 Tidigare utredningar
11.5. Överväganden
12 Övriga frågor . . . . . . .
12.1 Gränsdragningsproblem beträffande vissa ick'e börsnoterade aktier .
12.2 Optionsrätter för anställda . . . .
12.3. Skattefrågor rörande vinstandelslån konvertibla skuldebrev
och skuldebrev med optionsrätt 12.3.1 Inledning 12.3.2 Vinstandelslån
221 221 222 227 227 228 232 234 235 235 235 237 243 247 248 248 250 252 255
261 261 261 264 268 269 278
285 285 285 289 290
297 297 297 300 304 305
309
309 312
314 314 315
12.3.3 Konverteringslån och optionslån . . . . . . 316 12.4 Övergångsbestämmelser med anledning av skattereformen 319 12.5 Några regler som äventyrar nyföretagande och expansion 323 12.5.1 Kvittningsförbud mellan förvärvskällor vid beräkning av egenavgift . . . , 323 12. 5. 2 Straffansvar vid arbetsgivares uppgiftsskyldigh'et' . 324 12. 5. 3 Regler för likvidationsplikt . . . . . . . . 325 12.6 Bevakning av småföretagens ekonomiska intressen . . 327 13 Statsfinansiella kostnader . . . . . . . . . . . . 333 14 Ikraftträdande . . . . . . . . . . . . . . . . 337 15 Specialmotivering till lagtexten . . . . . . . . 339 15.1 Förslag till lag om skattefrihet för ränta på småföretagsobli- gationer . . . . . . . . . . . . . . . 339 15.2 Förslag till lag om nedsättning av socialavgifter' 1 nystartade företag samt till lag om särskilda återlån av socialavgifter 339 15.3 Förslag till lag om ändring i reglementet (1959z293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning . . 343 15.4 Förslag till lag om ändring 1 aktiebolagslagen'(19'75:1385)' 343 15.5 Förslag till lag om ändring' 1 lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt . . . 346 15.6 Förslag till lag om ändring i 'la'gen' (194':7 577) om 'sta'tlig' förmögenhetsskatt . . . 347 15.7 Förslag till lag om ändring 1 laget'] (1982: 336) om avdrag på icke börsnoterade aktier . . . . . . . . . . 348 15.8 Förslag till lag om ändring' 1 kommunalskatte'lagen (1928: 370) . . 348
15.9. Förslag till lag om ändring' 1 lagen ('1982: 417) om ikraftträdan- de av lagen (1982: 416) om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt . 348 15.10Förslag till lag om ändring' 1 lagen '(1959155'2)' om 'up'pb'örd av vissa avgifter enligt lagen (1981: 691) om socialavgifter . 349 15.11Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter 349 Bilaga 1 Utredningens direktiv . . . . 351 Bilaga 2 Skrivelse från SHIO- -Familjeföre'tag'en '1981- '12-16' . . 357 Bilaga 3 Skrivelse från AB Handelskredit 1981- 01- 09 . . . 359 Bilaga 4 Underlag för beräkning av slopande av diverse avgifter för nystartade företag . . . . . . . . . 361 Bilaga 5 Exempel på innehåll 1 deklaration till ledning för taxering vid innehav av småföretagsobligationer . 365
Bilaga 6 Åtgärder i syfte att förhindra missbruk av begreppet börsregistrering av aktier . . . . . . . . . . 369
Förkortningar och litteratur
Förkortningar
ABL Aktiebolagslagen (1975z1385) AP-fonden Allmänna pensionsfonden AGL Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
AU Arbetsmarknadsutskottets betänkande AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AVGL Lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter BGB Biigerliches Gesetzbuch BL Lagen (1955:183) om bankrörelse EKN Exportkreditnämnden FuD Företagens Uppgiftslämnardelegaton
FRL Försäkringsrörelselagen (19822713) GAO The US General Accounting Office
Ibid Ibidem IRB Industrial Revenue Bonds JkL Lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen KL Kommunalskattelagen (1928z370) LKM Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel LU Lagutskottets betänkande Mot Motion NU Näringsutskottets betänkande
Prop Proposition Rskr Riksdagsskrivelse SAL Lagen (1981:691) om socialavgifter SCB Statistiska Centralbyrån
SEK Svenska kronor
SFL Lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt SFS Svensk författningssamling SfU Socialförsäkringsutskottets betänkande
SIND Statens industriverk SkU Skatteutskottets betänkande SOU Statens offentliga utredningar SpL Lagen (1955:416) om sparbanker STU Styrelsen för teknisk utveckling
VPC Värdepapperscentralen (VPC) Aktiebolag
Litteratur
Borgström Finansieringsformer, Stockholm 1970. Bratt m.fl. Skatt på arv och skatt på gåva, 7 uppl. Stockholm 1979. Kahn The Coming Boom, New York 1982. Kedner-Roos Aktiebolagslagen, 2 uppl., Stockholm 1982. Kuylenstierna Obligationsräntan jämförd med den korta räntan, Stockhdm 1970. Lind Aktiebolagslagen, 2 uppl., Stockholm 1980. Niblaeus Riskspridning och valutaosäkerhet, Stockholm 1983. Ramström Företagens uppgiftslämnande — reglersamhällets symbol (Ch grundbult. Rodhe Aktiebolagsrätt, 10 uppl., Stockholm 1981. Sveriges offentliga statistik, Företagen 1981, Stockholm 1983.
bolag '
, eller rättare u _ bOIaget startades utan, ett spinnanlde mig tre delägargscjärr'aitzäf högtekonolgiföretag iörräeri lså't'z'ia dä'yr'c'" ko'
Beijcrägda
o att attrahera kvali— förvärvade samtli
iicerade med arbetare u sa akti ' det som sitte.- grät-u.. 53895 vara . ...- r. .. " '
forte...— , :
'" OTG-listan .
* Genom nyemisaion till all- 5 kommuner. (""vet är en klen
och Österåker tröst au ....hfbnuva.
äwden k — . .. [___/"'_'.”— Yaxl'g'ä'åv Vattenfall med?!" ris?" Urrcntqna sme" ännu Varre till. nergi AB _ ett kom— ti p rivatpcmn" ( !
Vaxholms E - vill in av ca 2 000 - som var ct
' 'bolag . mn munéomlneg'feclrfgå för att få ekongxi'äääa'magå I mugg? på horses; de nya energisatsningar .:;va Behm 0 nu ca 7 SId pengar helt övervägande delen är e
AhIscII kompletterar sitt dataagen-
M Vamnrallsvfodukmn' " &I" från turforetaI Sattco med smådatorföreta-
. -_-. ...min om de 535" ___.-n...-rid en sr. &; '”"- o i . .rs
max_W—WI
.
' " - ' ,da'låå— ':'-';, - _ Trygga Nederman—elliz-iggofste”
prototyp för DTC-listan Marawgeh-'"
Tiiåa
' två 0 veden-n heter wu OTC-toret» '=' ' . hm.-[w . ." . . ite! familjeföretag som DV *Ökar
än;::riIr_minn-=- stablx
.. $ 1. 5" . nå » rt van-wc .» ; 7 Deromgwågåg?
Jakom
est '
— anemi.-a.m. ! Ma _ 3135?"-m-a'åfdfm-ermmw -
" ? OTG-listan
Den nystartade Svcabanken kommer Det är alltså-i första hand er . under våren att introduceras på den s k om Vilket förtroende man har I OTC-listan. Den uppgiften bekräftas av tama till banken. Här kan I en av bankens stiftare, Sam Okmian, Hugo Caneman med förflutn VDi Finansrutin AB. "rakschef och VD för fan
Beskedet kommer mycket överras- N * Vidare finns smt"
den lr'do int' ,. en ant 'stanr m medve'i..qgafbols aug! 3" h "smuuiga'industnerrm'l . ärinte 4 '
Ett av de frln-su konkurrensmedlen for No- derman_lr hag teknisk standard. Fomaget satsar cirka IO procent av Marbo—gm (7
kande. . Sveabanken fick sin oktrOj. dvs rätte
att bedriva bankverksamhet. vid årssk: o ')" så inte De V
' procent av koncernens) fakturering pl ut |. " - _ a. . dreta ling,. och miner lr ni vara a'???" " . .)rd när - g ”' g Konkurrensen kommer i (du? '.» ""Bital frår ”ya— p . lokala tillverkare eller större .- _kclfhar ju 0 a » kurrerar med cherrmn pwna" IIIOC &; ' . -_
produktsegment. Ingen konkråf'h' ambitiösloch heltäckande prQ'åfi." man. uppgs det. Det himykkåö' nuvarande starka positionen . , "
samlar'pA sig ett liknande prot-U'; ”"J . . nå 'de ' . Med OTC—noteringen ur min-R?" ;: mn: - ro,.e .e _", e tag :: art i,, & "le. att mums. sig en sker'lz' ;.) ' hot: ”n"??- "* (Q's?t ”'"ndr'mf' MW"— ' 116» f. "VMQ'THIIN ugn, 83 på billiga kapitalet pl börsen och Mau - Tillskottet skull utnyttjas for-innan
- : . - " -" ? ' ' ' afllrschanser då de dyker uppifrån!!! " iQ * * ' -'- '. som en nackdel ltt Nedemailbtbs— . . ” "o ' familjeforeugets anonymitet onda: " ' _' av _ ning på hemsidorna. Det kan ndemflb ' ' _ :" - ' I ' ' ' ,, . ' och underlätta rekryteringen 13:52? . " ..Å' " 't- -.', ' '— ' " 3 , '—.-' ' nya krav på företaget. Det ' " prospektet som en sporre mer
Nederm-rks Finansiella sul. '-
E_ifiqiwui u.;
Munthe—Jm
Sammanfattning
Det vore förmåtet att påstå att utredningen, då den lade fram sitt delbetänkande ”Tillväxtkapital”, hade klart för sig att de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital höll på att bli en betydande fråga internationellt sett. Att så var fallet kunde emellertid ganska snart konstateras.
I allt fler västländer tillmäts nu småföretagen en central roll när det gäller att skapa ny sysselsättning, åstadkomma strukturomvandling och ingjuta ny dynamik i de stagnerande ekonomierna.
En förebild på detta område har Förenta staterna blivit. För några år sedan uttalades farhågor för att Förenta staterna inte skulle kunna stå emot den s.k. japanska utmaningen. Man såg för sig att den amerikanska ekonomin höll på att stagnera till följd av en stelnad och föråldrad industriell struktur samtidigt som Japan och andra NIC-länder visade prov på en dynamisk förmåga att exploatera nya tekniska landvinningar på bl.a. elektroteknikens område. Gradvis lyckades emellertid Förenta staterna inte bara ingjuta ny dynamik i elektronikbranschen och hålla jämna steg med japanerna utan också återerövra ett försprång. Det räcker att i denna del peka på bl.a. den remarkabla utvecklingen i Silicon Valley.
Dessa framgångar har följts av andra. Nya landvinningar har gjorts inom en rad högteknologiska områden som data-, laser- och biotekniken. En ny dynamisk företagaranda har börjat göra sig gällande.
En av förklaringarna till Förenta staternas framgångar inom de högtekno- logiska industrierna anses vara utvecklingen av ett modernt riskkapitalsys- tem under det senaste decenniet.
Alltfler länder synes nu sätta sitt hopp till en likartad utveckling genom att främja de mindre och medelstora företagen, såväl generellt sett som särskilt genom att underlätta deras försörjning med riskkapital.
Det kan vara intressant att notera att siktet samtidigt börjat höjas från en nivå för att tackla dagens strukturkriser och arbetslöshet till att skapa en beredskap inför vad som i mer optimistiska tongångar betecknas som ”den andra industriella revolutionen”.
Bedömningen i den delen utgår från antydningar om att de nya teknologiska landvinningarna inom de nyss nämnda data-, laser-, gentekni- kerna på sitt sätt kan jämföras med ett sådant tekniskt framsteg som uppfinningen av ångmaskinen, som fick en genomgripande inverkan på den första industriella revolutionen.
De affärsmöjligheter som kommer att öppna sig i kölvattnet från de nya teknologiska framstegen förväntas bli mycket stora. Rika tillfällen till nyföretagande anses här komma att erbjudas, med åtföljande möjligheter till ny sysselsättning och en positiv strukturomvandling. De länder som skapar) de bästa förutsättningarna för näringslivet att tillvarata dessa möjligheter kommer också att ha de bästa förutsättningarna för återhämtning och förnyad tillväxt i sin ekonomi.
Att döma av det material utredningen inhämtat är det bland de europeiska länderna särskilt Frankrike och Storbritannien som jämte Sverige nu vidtagit åtgärder för att främja mindre och medelstora företag. Även i vissa andra länder som exempelvis Nederländerna och Finland har en liknande utveckling påbörjats.
Det kan i sammanhanget vara intressant att notera att filosofin på detta område är ungefär densamma oavsett politisk sammansättning på den regering som framlagt programmet, från Mitterands regering i Frankrike till Thatchers i Storbritannien.
Det kan också vara av intresse att notera att de åtgärder som ingår i de franska och engelska programmen är sinsemellan tämligen likartade. Som huvudingredienser ingår en OTC-marknad, bolag eller fonder av tillväxtin- vesttyp, vidgade möjligheter för institutionella placerare att satsa i småfö— retag samt, inte minst, diverse skattelättnader. Ett annat gemensamt drag är att man inte inriktar sig på någon enstaka spektakulär åtgärd utan på en rad mindre och oglamorösa åtgärder.
Som synes företer utvecklingen i Frankrike och Storbritannien stora likheter med den utveckling som i Sverige följde på utredningens delbetän- kande.
I delbetänkandet betonades den stora betydelse de mindre och medelstora företagen har för den svenska ekonomin och sysselsättningen.
Vi har i Sverige cirka 400.000 registrerade mindre och medelstora företag. Dessa svarar för mellan en tredjedel och hälften av den ekonomiska aktiviteten i det privata näringslivet. Inalles sysselsätter de cirka 1,2 miljoner personer.
I delbetänkandet kartlades också de mindre och medelstora företagens finansiella situation och några av de problem som de har att brottas med. Särskilt framhölls den negativa effekten av det höga ränteläget och den besvärande låga soliditet som dessa företag genomsnittligt har. Sammantaget ger detta föga finansiellt utrymme för expansionsgrundande investeringar.
I syfte att underlätta för företagen att i någon mån övervinna dessa problem föreslogs i delbetänkandet ett antal åtgärder. Dessa inriktades huvudsakligen på att förbättra företagens möjligheter att skaffa riskvilligt kapital. Härigenom skulle soliditeten kunna förbättras ävensom möjligheten att anpassa kostnaderna för kapitalet till investeringarnas återbetalningsför- måga i tiden.
Statsmakterna genomförde våren 1982 huvuddragen av grundtankarna i utredningens förslag. Bl.a. beslöt riksdagen en lindring av dubbelbeskatt- ningen, en utvidgning av den s.k. 30%—regeln inom förmögenhetsbeskatt- ningen, vidgade möjligheter för institutionella placerare att satsa i mindre företag, öppnandet av en OTC-marknad samt förbättrade förutsättningar för
bildandet av särskilda investmentbolag, s.k. "Tillväxtinvest”.
Glädjande nog har trots den korta tid som förflutit ett antal positiva aktiviteter kunnat förmärkas. Emissioner har ägt rum i ett flertal mindre och medelstora företag, vilket breddat deras egenkapitalbas och höjt soliditeten. I flera fall har försäkringsbolag engagerat sig som finansiärer i mindre företag. Ett femtontal företag noteras redan på OTC-marknaden och enligt uppgift förbereder ytterligare ett stort antal företag introduktion på denna marknad. Ett trettiotal tillväxtinvestbolag har bildats. Ett par företag av ”merchant bank”—karaktär har också skapats i syfte bl.a. att finansiera mindre och medelstora företag. Även en Venture Capital—företagens förening och en OTC—förening har sett dagens ljus.
Härtill kommer, vilket kanske är det allra viktigaste, att något av en ny anda med en positivare inställning till risktagande och entreprenörskap synes hålla på att växa fram.
Åtgärderna har också uppmärksammats utomlands och anses ha gjort Sverige, jämte Frankrike och Storbritannien, till föregångsland i Europa som främjare av riskkapitalsatsningar och entreprenöranda.
Även om det ännu är för tidigt att dra några säkrare slutsatser finner utredningen det både anmärkningsvärt och glädjande att dess förslag redan fått ett sådant genomslag, inte minst i beaktande av att det samtidigt förelegat betydande osäkerhetsmoment bl.a. rörande skattesystemets allmänna utformning.
Som utredningen ser det måste vi nu sträva efter att behålla och utnyttja denna vår tätposition och försöka att fortsättningsvis ge svenska företag ett försteg när det gäller att tillvarata de nya affärsmöjligheter världen har att bjuda.
Vikten av att vi fortsätter på den inslagna vägen understryks av att mindre och medelstora företags finansiella situation — trots de vidtagna förbättring- arna — ännu inte är tillfredsställande.
Som utredningen ser det har vi tämligen goda förutsättningar att lyckas med detta även om konkurrensen hårdnar på grund av att en rad länder nu börjat följa oss i spåren genom att främja de mindre och medelstora företagen.
En positiv faktor är att det nu synes råda en bred politisk enighet i Sverige om de mindre och medelstora företagens betydelse för vår ekonomi och om behovet av att underlätta deras finansiella situation.
En annan positiv faktor är att Sverige internationellt sett har en synnerligen duglig kader av entreprenörer och en högt kvalificerad och välutbildad arbetskraft. Detta ger oss en god potential, förutsatt att de företag i vilka dessa människor verkar, ges de rätta finansiella förutsättning- arna.
En negativ faktor i sammanhanget är att ett flertal andra länder hittills lyckats bättre i sin bekämpning av inflationen än vi. Detta undergräver vår relativa konkurrenskraft.
Ytterligare åtgärder
Inom vilka områden bör då åtgärder vidtas? Och vilken inriktning bör dessa åtgärder i första hand ges?
Redan i delbetänkandet underströk utredningen att de i särklass mest betydelsefulla åtgärderna är att bekämpa inflationen och skapa förutsättning- ar för en förbättrad lönsamhet hos företagen. Det är just inflationsutveck- lingen och den svaga lönsamheten som till stor del är roten till de problem som de mindre och medelstora företagen nu kämpar med. Åtgärder av detta slag är emellertid en uppgift för den allmänna ekonomiska politiken och faller därmed utom ramen för utredningens uppdrag. Inte desto mindre vill utredningen ånyo understryka vikten av att sådana åtgärder vidtas. Den sittande regeringen har också uttalat sig härför.
När det gäller övriga åtgärder framstår fortsättningsvis insatser för att förbättra företagens försörjning med riskkapital som väsentliga. Detta sammanhänger bl.a. med att företagen ännu ej nått en tillfredsställande soliditet och därigenom har en fortsatt hög riskexponering.
Inte minst gäller detta nystartade företag. Utländska studier understryker nödvändigheten av en hög andel riskkapital för nystartade företag. Bl.a. framgår att normalt förbrukas omkring 80 % av de nystartade företagens totala tillgångar innan de når ”break—even” och ett positivt kassaflöde. Detta medger en mycket liten del lånefinansiering om företaget inte skall gå under.
De åtgärder statsmakterna vidtog med anledning av utredningens delbe- tänkande är ett första viktigt steg till en förbättring i detta avseende. De har inte bara gett företagen ökade möjligheter att skaffa riskkapital, de har också fört med sig att grundsynen på det egna kapitalets roll börjat förändras.
En internationell utblick ger vid handen att ytterligare åtgärder för att förbättra riskkapitalförsörjningen inte bara kan utan bör vidtas. Förmodli- gen kommer utvecklingen bl.a. att ställa krav på mera långtgående förbättringar av den skattemässiga behandlingen av riskkapitalet. Med hänsyn till att den tid som förflutit sedan de av statsmakterna senast beslutade åtgärderna trädde i kraft och att det därför är svårt att ännu dra några säkra slutsatser om deras effekt, anser dock utredningen att man för närvarande bör avvakta med att framlägga sådana förslag.
Initiativ kan dock redan nu tas för att öka den positiva effekten av den förbättrade riskkapitalförsörjningen. Sålunda kan, i samspel mellan stat och näringsliv, möjligheterna förbättras att kommersiellt tillvarata nya forsk- ningsrön, bl.a. genom att man främjar ett lokalt mikroklimat för kreativitet, exempelvis i form av s.k. forskarbyar.
Minst lika väsentligt som att man fortsätter åtgärderna för att förbättra riskkapitalförsörjningen är att man inte raserar vad som nu börjat byggas upp.
Visserligen finns med hänsyn till den breda politiska uppslutningen kring småföretagen knappast någon risk att åtgärder genomförs i direkt syfte att försvåra deras finansiella situation. Däremot har utredningen i ett flertal sammanhang kunnat konstatera att åtgärder avsedda för att förverkliga
andra politiska mål lätt kan få oanade negativa effekter på företagens finansiella situation. Exempel härpå är förändringar i uppbördssystemet samt vissa skatterättsliga regler primärt riktade mot privatkonsumtionen.
Åtgärder bör emellertid vidtas även inom andra områden. Ett område av central betydelse för de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning är deras möjligheter till lånefinansiering på rimliga villkor. Detta har även understrukits i direktiven.
Särskilda problem är också förknippade med den alltmer tyngande belastning som socialavgifterna innebär, inte minst likviditetsmässigt. Idag inbetalas närmare en halv extra årslön för varje sysselsatt person. Särskilt för nystartande företag skapar detta finansiella problem. Detta aktualiserar bl.a. frågan om principerna för återlån.
Ett annat område som är värt särskild uppmärksamhet är finansiella påfrestningar som uppstår vid generationsskiften.
Utredningen koncentrerar sig i detta betänkande på dessa förhållanden. Vidare förs en principiell diskussion om det statliga kreditstödet. Slutligen berörs ett antal andra frågor av betydelse för de mindre och medelstora företagens finansiella situation.
Några grundläggande synsätt
Som bakgrund till de överväganden utredningen gör, kan det finnas anledning att något redovisa vissa grundläggande synsätt som utredningen anser bör styra övervägandena.
En första sådan grundsyn är, som utredningen redan tidigare framhållit, att det i allmänhet inte erfordras några stora spektakulära åtgärder för att förbättra småföretagens finansiella situation utan en rad mindre och oglamorösa åtgärder. Företagande har bedrivits under mycket lång tid, tusentals år, och det skulle vara förvånande om man nu plötsligt skulle kunna uppfinna några nya stora revolutionerande grepp. Vad som behövs äri stället i allmänhet endast mindre justeringar i det alltmer komplexa regelsystem som vuxit fram som en följd av den allmänna samhällsutvecklingen och som på olika sätt medfört hinder för de mindre och medelstora företagens utveckling.
En andra grundsyn är att det är väsentligt att de åtgärder som genomförs befrämjar stabilitet i de spelregler som skall gälla för de mindre och medelstora företagen. Vidare krävs i ökad grad en politisk helhetssyn vid bedömningen av tilltänkta åtgärder på olika områden, varvid de mindre företagens intressen särskilt bör beaktas.
En särskild anledning för utredningen att betona just stabiliteten och helhetssynen är att den entreprenöranda och den expansionskraft som finns i de mindre företagen har visat sig betydligt mera känsliga för störningar än man kanske tidigare insett. Detta bekräftas bl.a. av studier i Förenta staterna, där man påvisat betydande svängningar i nyföretagande och expansion som en direkt följd även av tämligen begränsade ändringar i regelsystemet såväl i positiv som negativ riktning.
Att även den svenska småföretagsamheten är känslig för sådana förän- dringar bekräftas av statistik över utvecklingen av nyetableringar. Enligt en
av statistiska centralbyrån gjord utredning minskade antalet företagare, exklusive verksamma i aktiebolag och jordbruk, mellan 1972-1977 med cirka 8 % eller 14.000 stycken. Under perioden 1977-1982, då småföretagarnas förhållanden började ägnas mer uppmärksamhet, steg antalet företagare med 22.000 från 175.000 till 197.000 eller med 12,5 %.
En annan grundsyn är att särskild hänsyn skall tas till att mindre och medelstora företag inte diskrimineras och ges sämre förutsättningar än större företag. Härvid bör bl.a. beaktas att större företag normalt har helt andra personella och ekonomiska resurser än de mindre företagen att överblicka och hantera olika regelsystem.
En ytterligare grundsyn, som utredningen redan tidigare betonat, är att det är viktigt att det finns en mångfald olika finansieringslösningar att tillgå för de mindre och medelstora företagen. Dessa företag är en mycket stor och heterogen grupp. Deras situation och finansieringsbehov varierar starkt. Det är då väsentligt att varje företag kan välja bland och finna finansieringsfor- mer som passar just dess speciella behov och som också flexibelt kan kombineras till ändamålsenliga finansieringspaket.
Dagens ekonomiska situation och den osäkerhet som råder inför framtiden ställer höga krav på en verkligt kreativ finansiering. Därför finns det också anledning att överväga finansieringsformer av okonventionell typ.
Lånefinansiering
Det har i olika sammanhang gjorts gällande att det råder brist på lånekapital. Det har också hävdats att de mindre och medelstora företagen diskrimineras när det gäller att komma i åtnjutande av det tillgängliga lånekapitalet.
För att bilda sig en uppfattning om dessa påståenden är grundade har utredningen bl.a. studerat vissa undersökningar och tillgänglig statistik.
Sammanfattningsvis synes det studerade och redovisade materialet inte ge belägg för att det generellt sett rått brist på lånekapital eller att de mindre och medelstora företagen volymmässigt eller relativt sett skulle ha missgynnats ifråga om tillgång på lånekapital jämfört med de större företagen. Även om smärre förskjutningar mellan olika långivare kan ha skett under de senaste åren synes redovisningen inte heller ge belägg för att bankerna i sin kreditgivning skulle ha missgynnat mindre och medelstora företag.
De tidvis återkommande åtstramningarna inom ramen för den allmänna kreditpolitiken kan dock givetvis medföra att tillgången på traditionellt lånekapital temporärt begränsas, såväl för näringslivet som helhet som för mindre och medelstora företag. Företagen blir då hänvisade till att senarelägga sina projekt eller till att finna alternativa finansieringsmöjlighe- ter som t.ex. utlandslån eller återlån. Av olika skäl har dock de mindre företagen inte lika goda förutsättningar som de större företagen att utnyttja utlandslån och återlån. Detta ger utredningen anledning att i det följande särskilt ta upp dessa finansieringsformer till behandling.
Om det sålunda inte med fog kan påstås att tillgången på lånekapital för de mindre och medelstora företagens del generellt sett varit knapp torde alltså de problem som dessa företag upplevt i lånefinansiering i stället vara av en annan art. Problemen synes främst vara att söka i de lånevillkor som utvecklas
på marknaden i en inflationsekonomi.
Dessa problemställningar har tidigare behandlats bl.a. av kapitalmark- nadsutredningen. Bl.a. pekade den utredningen på sambandet mellan initialräntans höjd och investeringsbenägenhet.
Utredningen har för sin del tidigare vid ett flertal tillfällen berört detta samband och framhållit att de under senare är höga räntorna haft en påtaglig negativ effekt på investeringsutvecklingen. Ju högre räntenivå desto högre lönsamhetskrav måste ställas på den investering som skall finansieras med lånekapital. Ett särskilt problem i sammanhanget är att det normalt tar en viss tid innan en investering genererar ett positivt kassaflöde. Vid höga initialräntor ökar risken för att den finansiella belastningen fram till ”break even" blir så stor att företagets ställning äventyras, även om investeringen på sikt har förutsättningar att bli lönsam.
Det är med hänsyn härtill ganska naturligt att krav kommit att resas på en mer flexibel räntesättning. Bl.a. tar SHIO-Familjeföretagen upp denna frågeställning i en skrivelse som överlämnats till utredningen.
För att minska det angivna problemet att underlätta företagens finansie- ring erfordras att långivarna är beredda att anpassa sina avkastningskrav till investeringens avkastningsförmåga i tiden. Enkelt uttryckt innebär detta att långivarna inledningsvis bör nöja sig med en lägre avkastning för att i ett senare skede kompensera sig med en högre.
En sådan finansieringsuppläggning är ingalunda onaturlig i en inflations- ekonomi. Som utredningen framhållit innehåller nämligen de med inflatio- nen följande höga räntorna ett element av kompensation för penningvärde- försämringens kapitalurholkande effekter. Det finns ingenting som säger att denna kompensation nödvändigtvis skall erläggas redan från och med finansieringens inledningsskede. Den kan lika gärna omfördelas i tiden och erläggas vid en senare tidpunkt.
I den nämnda skrivelsen hemställs också om längre amorteringstider. Även denna begäran är en naturlig följd av inflationens verkningar. Penningvärdeförsämringen påverkar nämligen företagens balansräkningar. Även vid oförändrad verksamhetsvolym sväller balansomslutningen konti- nuerligt i nominella tal exempelvis genom ökade värden på kundfordringar, lager etc. Detta kräver en ökning av rörelsekapitalet, vilket ofta medför behov av ökad lånefinansiering.
Parallellt härmed har företaget att erlägga amorteringar på tidigare upptagna lån, vilket ökar den finansiella belastningen. Samtidigt är det emellertid oftast så att värdet av de tillgångsposter som de ursprungliga lånen finansierat, exempelvis fastigheter, ökar genom inflationen. Härmed borde behovet att amortera skulderna ifråga ha reducerats eftersom den vårde- minskning genom förslitning m.m., som till en del är motivet bakom amorteringarna, motverkats av den inflationistiska värdeökningen.
Utredningen har därför sett som en av sina uppgifter att undersöka möjligheterna för mer flexibla ränte- och amorteringsvillkor från olika finansiärer.
I detta syfte upptog utredningen diskussioner med Industrikredit samt med 1-3 AP-fonderna som huvudsakligen svarar för Industrikredits kapitalförsörj- ning. Dessa överläggningar ledde i mars 1982 fram till beslut att Industri- kredit, med AP-fondernas samtycke, skulle kunna erbjuda kassaflödesan-
passade räntor och s.k. ballonglån innebärande en de facto förlängning av amorteringstiderna.
Utredningen har i skrivelse till regeringen den 1 april 1982 underrättat regeringen om resultatet av dessa överläggningar.
Utredningen har också undersökt om inte även andra finansieringsinstitut skulle kunna medverka till en liknande förbättring av lånevillkoren. För försäkringsbolagens del har frågan besvarats jakande i och med att de föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen om kreditpolitiska medel och som tidigare verkat avhållande i dessa delar borttogs i samband med utredningens delbetänkande. Försäkringsbolagen har också med ett antal praktiska exempel belyst att en betydande flexibilitet numera tillämpas i långivningen.
När det gäller bankerna har dessa hävdat att den reglering av deras in- och utlåningsräntor som under en längre tid varit gällande med stöd av lagen om kreditpolitiska medel utgjort ett hinder för dem att lämna krediter med räntor anpassade efter företagens kassaflöden.
I syfte att närmare klarlägga denna problemställning inledde utredningen överläggningar med representanter för bankerna, riksbanken, bankinspek- tionen och SHIO-Familjeföretagen. Från riksbankens sida ställde man sig skeptisk till bankernas påståenden att det inte gick att med bibehållen räntereglering lämna kassaflödesanpassade lån. SHIO-Familjeföretagen uttryckte en oro för att ett avskaffande av regleringen av bankernas utlåningsräntor skulle kunna innebära att de mindre och medelstora företagen fick betala en högre ränta än de större, bl.a. med hänsyn till deras begränsade möjligheter att prestera fullgoda säkerheter. Också från riksbankens sida antyddes att regleringen haft en räntesänkande effekt på lån till mindre och medelstora företag.
Under loppet av dessa överläggningar upphävdes regleringen av banker- nas utlåningsräntor från och med maj 1983 och ersattes av en överenskom- melse mellan bankinstituten och riksbanken. Det är ännu för tidigt att uttala sig om de effekter på bankernas räntesättning vid lån till mindre och medelstora företag som regleringens slopande kan ha. Utredningen har dock anledning att förutsätta att bankerna kommer att tillämpa en flexiblare räntesättning i ifrågavarande fall.
Därmed är problemet dock inte helt ur världen. Det kan tänkas att en räntereglering kommer att återinföras vid ändrade marknadsförhållanden. Huruvida bankerna i så fall fortsättningsvis kommer att kunna lämna lån med en kassaflödesanpassad räntesättning torde bli beroende av riksbankens närmare utformning av regleringen.
Olika möjligheter står därvid till buds. Utredningen förordar för sin del att frågan i första hand bör lösas så att vid beräkningen av bankernas genomsnittliga räntesats även lån vars räntesats är lika med eller lägre än riksbankens diskonto får ingå.
Om bankerna sålunda vid genomsnittsberäkningen får kompensera höga räntor i slutfasen av ett lån med låga räntor i inledningsfasen borde deras möjligheter öka att lämna kassaflödesanpassade lån vid ny reglering av utlåningsräntan.
Ett särskilt problem inom ramen för det höga ränteläget är tendensen till höga realräntor.
Ett antal utredningar har behandlat begreppet realränta, dess orsaker och effekter.
Förenklat uttryckt kan man säga att räntan egentligen består av två komponenter, en ersättning för att värdesäkra kapitalet mot den förväntade inflationen och en ersättning för kapitalets faktiska kostnader, populärt betecknad realränta. Realräntan har i någorlunda normala tider historiskt brukat röra sig om ett par tre procent. I tider då inflationen börjar stiga tenderar den del av räntan som skall utgöra en ersättning för inflationens förväntade kapitalurholkande effekt att understiga den faktiska inflationen, sett i efterhand. Under ett sådant skede blir realräntan låg eller negativ, och låntagarna gör vinster på långivarnas bekostnad.
Vid fortsatt hög inflation tenderar långivarna att höja anspråken på ersättningen för den förväntade inflationen. Ofta leder detta till att räntan då blir högre än vad som i efterhand kan anses ha varit motiverat för att kompensera för den faktiskt inträffade inflationen. Därvid blir realräntan högre än normalt och långivarna gör vinster på låntagarnas bekostnad.
Det är en sådan utveckling som på senare tid kunnat observeras i flertalet västländer. Realräntorna har under 1980-talets början genomgående varit höga. Detta verkar hindrande på produktiva investeringar och kapitalet söker sig i stället till finansiella placeringar och vad som populärt brukar kallas ”klipp”.
Så länge som osäkerheten om den framtida inflationsutvecklingen är betydande tenderar de höga realräntorna att bestå.
Mot bakgrund av denna utveckling och den osäkerhet som såväl långivare som låntagare ställs inför vid en fluktuerande inflation har utredningen sökt hitta en modell för att reducera effekterna av höga realräntor.
Med en sådan utgångspunkt är det naturligt att fråga sig om en tänkbar lösning ur företagens synvinkel vore en ordning där man betalade en fast realränta på säg 2-3 % parat med en justering i efterhand av kapitalskulden med hänsyn till de faktiska förändringarna i penningvärdet.
Om man ikläder sig placerarens roll skulle det även för denne i vissa fall kunna framstå som angeläget att vara tillförsäkrad såväl en värdesäkring av kapitalet som en överblickbar ränta på det realsäkrade kapitalet.
En sådan konstruktion, ett real- eller indexlån, är förvisso ingen nymodighet. Denna typ av län har tidigare övervägts av bl.a. värdesäkrings- kommittén som diskuterade en typ av s.k. obegränsade reallån. Förenklat uttryckt skulle ränte- och amorteringsvillkoren för dessa lån i efterhand justeras med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen. Kommittén menade att behov förelåg av en sådan finansieringsform, men framhöll att man i så fall också borde tillämpa ett realt betraktelsesätt vid beskattningen av kapital- inkomster och kapitalvinster.
I syfte att klarlägga skatteaspekterna vid ett eventuellt införande av ett reallånesystem tillsattes realbeskattningsutredningen. Utredningens förslag innebär en ganska genomgripande förändring av beskattningssystemet. Betänkandet är föremål för remissbehandling.
Frågan om indexlån har också behandlats i andra sammanhang. I anslutning till motion 1979/801773 lämnade riksbanken ett yttrande i vilket
banken bl.a. framhöll att en indexering skulle kunna bidra till att försvaga intresset för att bekämpa inflationen.
I slutet av 1970-talet införde SPP och försäkringsbolaget Valand realrän- telån som alternativ till de nominella lånen. Riksbanken kom dock att ingripa mot lånekonstruktioner av detta slag. Sålunda utfärdade riksbanken nya föreskrifter för svenska försäkringsföretag med giltighet från den 13 maj 1980.
I sammanhanget förtjänar vidare att påpekas att det synsätt som kommit till uttryck i reallånekonstruktionen, i viss mån kommit att återspeglas i de förslag till vinstdelningsmodell, som lagts fram i samband med löntagarfonds- utredningen.
Utredningen har för sin del viss förståelse för riksbankens oro för inflationsansvaret eller det negativa i, som statsminister Palme i slutet av 1982 i ett tal uttryckte det, ”att alla knyts till alla i ett slags ekonomisk långdans”.
De invändningar som kan resas mot att den faktiska inflationen skulle vara styrande för låntagares framtida prestationsskyldigheter har dock mindre tyngd om man i stället för att knyta värdesäkringselementet till den allmänna penningvärdeutvecklingen lät knyta det till varor som ett företag har bland sina tillgångar och som är av sådan karaktär att man utan större svårighet kan bilda sig en uppfattning om deras värde. Exempel på sådana varor är metaller, skogsprodukter, elkraft, olja, kemikalier, jordbruksprodukter, textilråvaror m.m. Prisutvecklingen på sådana varor är beroende av världsmarknaden och har inte primärt samband med hur inflationsbekämp- ningen lyckas i Sverige.
Med en sådan koppling vinns också den fördelen att företaget genom att det äger varan ifråga får en substansvärdeförändring på tillgångssidan i takt med förändringar av lånevärdet på skuldsidan.
Utredningen anser att de ovan angivna omständigheterna innebär en väsentlig principiell fördel jämfört med tidigare lanserade indexlånefor- mer.
Det kan nämnas att liknande finansieringskonstruktioner har använts internationellt inom petroleumindustrin.
Som kuriosum kan också nämnas att framtidsforskaren Kahn föreslagit lån av liknande karaktär, ”Commodity bonds”.
En fråga som kan vara naturlig att ställa sig är om den tänkta lånekonstruktionen passar mindre och medelstora företag. Vid första påseende kan man få intryck av att den främst är ägnad för de stora företagen. Självfallet är en lånekonstruktion av den typ som nu presenterats inte möjlig att utnyttja av alla mindre och medelstora företag, vilket bl.a. sammanhänger med att vissa företag, t.ex. inom serviceindustrin, ofta inte har reala tillgångar. Enligt utredningens mening är det dock ett betydande antal företag som kan dra nytta av en sådan konstruktion.
Väsentligt är också att framhålla att målsättningen inte är att finna några enstaka finansieringsformer som skall lösa alla företags finansiella problem utan att skapa förutsättningar för ett brett utbud av finansieringsformer. Härigenom ökar möjligheterna för olika typer av företag att finna former som passar just dem och deras finansiella situation.
Några allmänna rättsregler som hindrar realräntelån av den typ utredning-
en förespråkar synes inte föreligga. Fysiska personer och sådana juridiska personer som inte omfattas av den kreditpolitiska regleringen bör alltså redan nu fritt kunna lämna sådana lån.
Däremot föreligger som tidigare nämnts de av riksbanken utfärdade restriktionerna för försäkringsbolag.
Utredningen förordar att de kreditpolitiska hinder, som föreligger mot den typ av realräntelån utredningen förespråkat, undanröjs. Utredningen lämnar också ett antal praktiska riktlinjer för realräntelån av denna typ.
En särskild fråga är hur indexuppräkningen bör behandlas skattemässigt. Utredningen finner att man i avvaktan på det ställningstagande statsmak- terna kommer att göra i anledning av förslaget om realbeskattning, tills vidare synes kunna tillämpa nu gällande skattesystem för den av utredningen föreslagna realräntekonstruktionen.
Med de förslag utredningen sålunda framlägger om flexiblare ränte- och amorteringsvillkor samt om realräntelån bör förutsättningarna för de mindre och medelstora företagens lånefinansiering förbättras.
Frågan är emellertid om detta är tillräckligt i ett högränteläge som det nuvarande. Utredningen har därför ansett sig böra överväga om man inte dessutom bör vidta åtgärder för att påtagligt sänka räntekostnaderna för de mindre och medelstora företagen med hänsyn till deras stora samhällsekon- omiska betydelse. Åtgärder av sådant slag har vidtagits i ett antal andra länder och har i Sverige använts bl.a. på bostadsfinansieringens område.
En tänkbar väg skulle vara att införa en generell räntesubvention för de mindre och medelstora företagens lån till investeringar. I särskilda fall, exempelvis för investeringar inom stödområden, finns redan en kreditsub- vention på selektiv bas. I ett antal andra länder tillämpas ett sådant generellt räntesubventionssystem.
Utan att helt vilja avfärda tanken bakom en generell räntesubvention för de mindre och medelstora företagens upplåning ställer sig dock utredningen av flera skäl tveksam till att förorda en sådan ordning. För det första skulle den, om den skall få effekt, behöva göras tämligen stor och därmed dra betydande kostnader i statsbudgeten. För det andra skulle det krävas betydande kontrollåtgärder. Det finns nämligen en viss risk att något företag skulle försöka komma i åtnjutande av sådana räntefördelar för att stärka sin likviditet och placera denna till förmånligare villkor på den grå marknaden. Sett ur företagens synpunkt torde ett sådant kontrollsystem i sig innebära betydande nackdelar och det är tveksamt om företagen är beredda att betala ett sådant pris för räntefördelen.
Utredningen avstår av angivna skäl från att lägga fram något förslag om generella räntesubventioner. Utredningen har dock ansett det riktigt att peka på den stimulansmöjlighet som här står till buds för den händelse statsmakterna skulle välja att gå vidare på den vägen. Det kan ju trots allt ur företagens synpunkt te sig något märkligt att staten i nuvarande samhällse- konomiska läge anser sig ha råd med räntesubventioner på bostadsfinansie- ringens område, men inte för företagens produktiva investeringar.
Det finns emellertid även andra typer av lågräntelån som bör närmare
övervägas. I utlandet har sådana finansiella nydaningar av skiftande slag kommit till användning. Av särskilt intresse är speciella småföretagsobliga- tioner med skattefri avkastning.
Obligationer med skattefri avkastning förekommer bl.a. i Förenta staterna under namnet Industrial Revenue Bonds (IRB). Enligt det amerikanska finansministeriet uppgick den sammanlagda IRB-finansieringen till hela 41,6 miljarder dollar under 1982.
Också i grannlandet Finland ges skattelättnader på ränta av kapital för obligationslån som lämnas på vissa angivna villkor.
Ett grundläggande drag hos dessa obligationer är att räntesättningen, på grund av att avkastningen är skattefri hos innehavaren, normalt understiger gängse obligationsräntor.
Flera skäl kan anföras för och emot ett införande av liknande obligationer i Sverige.
För en sådan finansieringsform talar det påtagliga behovet av att vidta åtgärder för att minska de mindre och medelstora företagens upplånings- kostnader. Vidare är erfarenheterna utomlands positiva.
Mot sådana obligationer kan anföras bl.a. kreditpolitiska skäl. Exempelvis kan göras gällande att en användning av räntebärande obligationer med låg ränta kan medföra en inte önskvärd sektorisering av kreditmarknaden. Emellertid förekommer redan nu sektoriseringar på marknaden. Företeel- sen med olika räntenivåer på obligationsmarknaden är inte heller ny. Bl.a. kan hänvisas till skillnaden mellan räntebärande obligationer och premieob- ligationer.
En annan kreditpolitisk invändning kan vara att småföretagsobligationer med skattefri avkastning kan innebära en inte önskvärd konkurrens med statens eget upplåningsbehov och med de sparstimulerande åtgärder som beslutats.
Utredningen har rest denna fråga bl.a. vid hearing med företrädare för riksgäldskontoret. Förutsatt att de tänkta småföretagsobligationerna inte utges i alltför stor omfattning har man från riksgäldskontorets sida inte ställt sig direkt avvisande till tanken.
Som utredningen ser det är det kanske snarare så att man även från statens sida kommer att ha ett ökat behov av nya upplåningsformer. De sparstimu- lanser som hittills beslutats har varit steg i denna riktning. De har också rönt viss framgång. Delvis har de dock varit en smula svåröverskådliga för den bredare allmänheten. De här föreslagna skattefria obligationerna är en mycket enkel och lättöverskådlig sparform. Detta gör att den har goda förutsättningar som instrument för att uppnå ett äkta nysparande. Åtmin- stone bör dessa obligationer kunna attrahera en hel del kapital som idag sökt sig till investeringar i allehanda improduktiva förmögenhetsobjekt. Överhu- vud synes fördelarna med denna sparform så påtagliga att det vore naturligt om den fick en bred användning också för statens del framöver.
Slutsatsen blir att sparformen skattefria obligationer ur kreditpolitisk synpunkt närmast synes innebära fördelar. Även om den i första hand ägnar sig för att utnyttjas av staten för det egna upplåningsbehovet bör ett visst begränsat utrymme finnas för att utge sådana obligationer också för att tillgodose mindre och medelstora företags behov av kapital med fördelaktiga räntevillkor.
En annan fråga som anmäler sig är hur avvägningen bör ske gentemot fördelningspolitiska hänsyn. En sådan avvägning har gjorts i samband med andra sparstimulerande åtgärder. Utredningen finner att motsvarande avvägning kan göras i detta fall. Utredningen har stannat för att föreslå att avkastningen på en normal obligationsserie, dvs ett obligationsinnehav om nominellt högst 100.000 kr bör bli skattefri.
I och med att skattefördelar ingår aktualiseras också frågan om statsfinan- siella hänsyn skulle kunna anföras emot förslaget. Bl.a. skulle kunna hävdas att skattefria obligationer leder till skattebortfall som är svårt att acceptera i nuvarande statsfinansiella läge. Så är dock inte nödvändigtvis fallet. Bl.a. finns redan sparformer som inte föranleder beskattning, exempelvis i olika improduktiva förmögenhetsobjekt. Sker främst en omfördelning från dessa sparobjekt uppkommer inte något bortfall. Vidare är hela syftet med dessa obligationer att genom förbilligad upplåning öka investeringsbenägenheten. Ökade investeringar genererar i sin tur nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter ävensom minskade arbetsmarknadspolitiska utgifter. Härmed torde de positiva effekterna statsfinansiellt sett mer än väl uppväga det eventuella inkomstbortfall för staten som skattefria obligationer skulle medföra.
Man kan också erinra om att minskade upplåningskostnader för företagen innebär att deras avdrag för räntekostnader i motsvarande mån begrän- sas.
Övervägande skäl talar alltså för att särskilda småföretagsobligationer med skattefri avkastning bör få utges för att förbilliga de mindre och medelstora företagens upplåningskostnader.
Rätten att utge småföretagsobligationer bör förbehållas mellanhandsin- stitut, i första hand Industrikredit. Tillstånd härtill bör ges av riksbanken inom en från kreditpolitiska synpunkter lämpligt avvägd ram. Utredningen förutser en årlig emissionsvolym i storleksordningen 200-300 milj kr.
Den andra låneform efter utländska förebilder som utredningen övervägt är obligationer och andra skuldebrev som utges till underkurs i förhållande till nominellt belopp. Under obligationens löptid lämnas normalt obetydlig eller ingen avkastning. Ej heller sker någon amortering. När lånet skall inlösas sker det till pari.
Fördelen med lånekonstruktionen är att låntagarens kostnader för ränta och amorteringar omfördelas i tiden till det tillfälle då ett projekts kassaflöde hunnit bli positivt och företaget kan förväntas ha bättre förmåga att betala lånekostnaden. Långivaren tillgodogör sig i första hand värdestegringen mellan under- och parikurs. I vad mån detta är mer intressant än vanliga räntebärande lån sammanhänger bl.a. med bedömningar om den kommande inflations- och ränteutvecklingen. Att döma av uppgifter från utlandet kan intresset att förvärva denna obligationstyp också ha varit beroende av skattemässiga överväganden.
Vilka är då förutsättningarna för att introducera motsvarande låneform i Sverige?
Vad gäller företags rätt att till underkurs utge andra skuldebrev än obligationer och sådana som är avsedda för den allmänna rörelsen föreligger idag ingen begränsning.
När det gäller obligationer och skuldebrev avsedda för den allmänna rörelsen krävs däremot riksbankens medgivande. Riksbanken har anfört att banken förbehåller sig rätten att avslå lånekonstruktioner som innebär att obligationer emitteras till betydande underkurs.
Utredningen har för sin del försökt bedöma vilka kreditpolitiska skäl som skulle kunna anföras mot denna lånekonstruktion. Utredningen har därvid funnit att i huvudsak samma invändningar skulle kunna resas i detta fall som när det gäller småföretagsobligationerna. En avvägning mellan dessa invändningar och nyttan av att företagen får tillgång till alternativa låneformer bör då göras.
När det gäller de fördelningspolitiska hänsyn som bör tas, finner utredningen att detta är en avvägningsfråga som bör beaktas vid utform- ningen av ett eventuellt regelsystem.
Vid avvägningen mellan de olika skäl som kan anföras för och emot obligationer och andra skuldebrev utgivna till underkurs vill utredningen för sin del framhäva de finansiella fördelar som från företagens kassaflödesyn- punkt kan vara förenade med denna lånekonstruktion, nämligen den omtalade fördelningen i tiden av amorteringar och räntebetalningar. Härtill kommer att vissa möjligheter redan idag föreligger för företag att utge skuldebrev till underkurs kombinerad med låg eller ingen ränta.
Med hänsyn till det anförda anser utredningen att möjligheter bör öppnas för att i något större om än begränsad omfattning pröva denna finansierings- form.
En avgörande fråga i sammanhanget är den skattemässiga behandlingen av skuldebrev av denna typ.
Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden har i ett förhandsbesked meddelat att vinsten vid inlösen av skuldebrev utgivet till underkurs utgjorde inkomst av kapital. I det prövade ärendet var förutsättningen att skuldebre- vet innehades under hela löptiden. De frågor som därmed inte behandlades i förhandsbeskedet var hur den uppkomna vinsten vid inlösen skulle ha beskattats om skuldebrevet överlåtits under löptiden. Hade bedömningen blivit annorlunda om överlåtelsen skett i början elleri slutet av perioden eller i mitten eller några dagar efter emission?
Det kan som ett led i ett sådant resonemang finnas anledning att se på hur obligationer eljest beskattas när de förvärvas under pari och sedan inlöses till pari. Detta är nämligen vanligen förekommande. Bl.a. utbjuds äldre 3-procentiga obligationer utgivna av staten och hypotekskassan till en kurs av drygt 40 respektive drygt 60 % av parivärdet. I dessa fall beskattas inte skillnaden mellan förvärvskurs och parikurs såsom ränta utan såsom realisationsvinst.
Å andra sidan har bestämmelser införts om att värdestegring på ettåriga bankcertifikat skall behandlas som ränta.
Enligt utredningens mening har utvecklingen lett till viss oklarhet och i vissa fall komplicerade bedömningar. Man bör därför som ett led i den fortsatta utvecklingen inrikta sig på att hitta enkla och klara lösningar.
Utredningen menar, med en blick på vad som gäller för bankcertifikaten, att kortfristiga skuldebrev som utges till en påtaglig underkurs parat med ingen eller låg ränta i förhållande till vad som i övrigt erbjuds på marknaden, bör skattemässigt behandlas så att värdestegringen betraktas som ränta.
Anledningen till att man för kortfristiga papper väljer underkursmodellen torde nämligen vara närmast av praktisk art.
När det däremot gäller långfristiga skuldebrev, förslagsvis med en löptid om minst sju år, är det i stället ofta en rad bedömningar som spelar in för valet av underkursmodellen jämfört med en vanlig räntebärande modell, såsom bedömningen av den framtida inflations- och ränteutvecklingen, kassaflöden m.m. Historiskt är exempelvis inte räntesättningen S% något unikt — sådana papper omsätts ju alltjämt. Utredningen menar därför att för långfristiga papper som utges med en ränta av lägst 3 % bör skillnaden mellan underkurs och parikurs betraktas som realisationsvinst oavsett om förvärvet skett vid emissionen eller vid en senare tidpunkt.
Liksom när det gäller småföretagsobligationerna aktualiseras frågan om vilket eller vilka organ som skulle få ge ut underkursobligationer. Utred- ningen anser även i detta fall emissionstillstånd bör begränsas till mellan- handsinstitut som medverkar i finansieringen av mindre och medelstora företag.
En ytterligare form av lågräntelån finns redan idag på den svenska obligationsmarknaden i form av de premieobligationer som utges för statens upplåning.
Utredningen har i sina strävanden att finna nya låneformer med låg ränta för mindre och medelstora företag ställt sig frågande till att endast staten får utnyttja premiemarknaden. Enligt utredningens mening torde bland den kapitalplacerande allmänheten också finnas ett intresse att förvärva premie- obligationslån med syfte att tillföra mindre och medelstora företag kapital om lånet förenas med likartade vinstchanser som staten idag erbjuder.
En invändning kan vara att detta skulle skapa ett konkurrensförhållande med staten. Detta kan ha sin riktighet. Vid hearing med företrädare för riksgäldskontoret har dessa dock inte ställt sig avvisande till en sådan konkurrens i begränsad omfattning. Man har heller inte anledning räkna med att det blir fråga om några mer betydande upplåningsvolymer som skulle konkurrera med statens premieobligationslån. Lånevolymen bör förslagsvis ligga i storleksordningen 100-200 milj kr.
Utredningen föreslår sålunda att premieobligationslån får utges av i första hand Industrikredit och att riksbanken ger erforderliga tillstånd härför.
När det gäller vidareutlåning till de mindre och medelstora företagen föreslår utredningen att mellanhandsinstitutet i första hand använder den billigare upplåning som kan åstadkommas genom de olika lågräntelån som förespråkas till en allmän sänkning av utlåningsräntan till mindre och medelstora företag. Utredningen vill dock inte helt avvisa tanken på att man sedan vissa erfarenheter vunnits också specialdestinerar en del sådana medel till diverse angelägna projekt. För att eliminera riskerna att vidareutlåning med fördelaktiga räntevillkor går till andra ändamål än de avsedda bör ändamålet med upplåningen prövas och en uppföljning ske.
När det gäller utlandslån fick affärsbankerna i slutet av 1976 tillåtelse av riksbanken att inom vissa ramar uppta lån i utlandet för vidareutlåning till mindre och medelstora företag som investerings- och rörelsekapital. Motivet
för åtgärden var bl.a. att riksbanken önskade att enskilda företag skulle svara för en ökad andel av den svenska utlandsupplåningen. För bankerna innebar denna låneform fördelen att man kunde öka sin totala utlåning utan att försämra varken sina egna kassareserver eller sina likviditetskvoter. Ban- kerna engagerade sig också aktivt i marknadsföringen av dessa utlands- län.
De lånsökande företagen informerades om de risker som valutakursför- ändringar kunde medföra.
Sedan 1976 har den svenska kronan devalverats vid fyra tillfällen. Vidare har kursen för bl.a. dollar stigit dramatiskt gentemot flertalet valutor. Detta har medfört kraftiga ökningar av de utlandslånande företagens nominella skuldbörda och därmed också av de löpande räntekostnaderna. Flera småföretag har kommit att försättas i en besvärlig situation som i vissa fall inneburit ett akut likvidationshot.
Denna de mindre och medelstora företagens besvärliga situation har uppmärksammats på skilda håll, bl.a. i riksdagen och av företagens organisationer. Från statens och riksbankens sida har detta inte föranlett annan åtgärd än att vissa ökade återbetalningsmöjligheter öppnats intill belopp om 1 milj kr per företag.
Utredningen har förståelse för riksbankens strävan att skjuta över ansvaret för en del av den svenska utlandsupplåningen på näringslivet. När det gäller företag, särskilt stora företag, som har löpande affärer med utlandet föreligger också förutsättningar för företagen att bemästra en sådan upplåning. När det gäller mindre och medelstora företag utan nämnvärda utlandsaffärer är situationen delvis annorlunda och kräver särskilda övervä- ganden.
Det framstår som ett samhälleligt intresse att en ordning kommer till stånd som möjliggör för mindre och medelstora företag att uppta utlandslån utan alltför stora och svåröverskådliga risker.
Vad gäller redan upptagna utlandslån har affärsbankerna uttalat, att de problem som kan ha uppstått bör kunna lösas inom banksystemets normala ramar. Riksbanken har också, som nämnts, vidtagit åtgärder som möjliggör förtida återbetalning, om än i begränsad omfattning. Utredningen finner därför inte anledning att ytterligare uppehålla sig vid redan upptagna utlandslån.
När det gäller framtiden däremot är det enligt utredningens uppfattning angeläget att åtgärder vidtas för att säkerställa en kanal för mindre och medelstora företag att uppta utlandslån i tider av kreditåtstramning.
För det första menar utredningen — i linje med ett förslag som Svenska bankföreningen lagt fram — att riksbankens valutaföreskrifter om minsta löptid för medel- och långfristig upplåning utomlands bör mildras.
För det andra förefaller frågan om en möjlighet att terminssäkra medelfristiga valutakrediter för längre perioder än sex månader intressant. En sådan terminssäkring förutsätter emellertid att riksbanken medger vissa lättnader i valutaregleringen. Vidare krävs att en längre terminsmarknad finns att tillgå.
Enligt vad utredningen inhämtat har terminsmarknadens utveckling på senare tid varit sådan att den utan större problem borde kunna medge längre terminssäkringari en eller annan form, exempelvis i form av revolverande
terminssäkring, långa s.k. swap-arrangemang eller sammankopplade s.k. futures-kontrakt. Kostnaderna för sådan terminssäkring bör, enligt vad som uppgivits, inte bli oöverstigliga.
Utredningen förordar därför att riksbanken ser över reglerna om terminssäkring av utlandslån för att i högre utsträckning än för närvarande ge mindre och medelstora företag flexibilitet att säkra sig mot kursförluster. Utredningen avstår för sin del från att lämna konkreta förslag om den närmare utformningen av lättnader i detta avseende eftersom konsekven- serna av olika detaljregler är utomordentligt svåra för utredningen att bedöma.
Utredningen har också övervägt ett ytterligare sätt för mindre och medelstora företag att skydda sig mot kursförluster i samband .med valutakrediter utan att man samtidigt öppnar möjligheter till spekulationer i den svenska kronan.
Utredningens övervägande utmynnar i att bankerna gemensamt utger ett medel- eller långfristigt s.k. valutakorglån som mindre och medelstora företag skulle få tillgång till. Staten skulle i anslutning härtill svara för eventuella kursförluster mot en viss riskpremie.
Ett lämpligt organ att administrera denna garanti kan vara EKN som redan idag har att svara för kursgarantier på exportkreditområdet. Utredningen har svårt att bedöma den exakta premiekostnaden, men vissa förfrågningar ger vid handen att den bör ligga kring 2-3 % per år. Villkoren för den föreslagna terminssäkringen skulle i övrigt sammanfalla med de villkor som idag gäller för de kursgarantier som EKN kan lämna.
Av avgörande betydelse för de mindre och medelstora företagens lånefinansiering är inte blott ränte- och amorteringsvillkoren utan också vilka säkerhetskrav som ställs för kreditgivningen.
En väsentlig faktor vid finansieringsinstitutens kreditbedömningar är företagets förutsättningar att prestera formella säkerheter. Enligt huvudre- geln i banklagarna får kredit endast lämnas mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.
Från bestämmelsen att kredit endast får lämnas mot betryggande säkerhet har gjorts undantag för de s.k. blancokrediterna.
Banklagsutredningen har i sitt senaste delbetänkande framlagt ett förslag om att bankerna i större utsträckning än för närvarande bör få avgöra i vad mån säkerhet för krediter skall krävas eller ej. Förslaget innebär en omformulering av säkerhetsbestämmelsen i banklagstiftningen och att den särskilda bestämmelsen om blancokrediter slopas.
Säkerhetsfrågorna har också varit föremål för Överväganden i andra sammanhang. Diskussionen återspeglar en tendens till en friare kreditpröv- ning. Utredningen finner det för sin del naturligt att ansluta sig till ett sådant synsätt.
En viss risk finns dock att en friare kreditprövning kan leda till att krediter i ökad utsträckning styrs till större etablerade företag med en betydande tillgångsmassa än till mindre, särskilt nystartade företag. Tecken tyder nämligen på att exempelvis blancokrediterna i första hand har styrts till större företag. Utredningen vill därför för sin del understryka vikten av att en lindring av det formella säkerhetskravet ges en sådan utformning att det inte
leder till att mindre och medelstora företag diskrimineras.
En särskild fråga i sammanhanget är i vad mån företagaren eller hans anhöriga skall behöva ställa personlig borgen för företagets skulder.
Ämnet har vid flera tillfällen uppmärksammats i riksdagen. Det har därvid framhållits att kraven på personlig säkerhet kan framstå som onödigt hårda och ibland orättvisa ur företagarens synvinkel.
Under utredningens arbete har vid olika hearings synpunkter framförts rörande bruket av personlig borgen för företagarens förpliktelser. Bl.a. hävdades från de kreditförmedlande institutens sida att man undan för undan gått över till att begränsa borgensåtagandet så att det stod i rimlig proportion till företagsägarens ekonomiska ställning.
Under arbetets gång framkom att även om kraven på personlig borgen successivt begränsats, var dock tillämpningen alltjämt något oenhetlig. Utredningen inledde mot denna bakgrund samtal med företrädare för bankinspektionen och bankerna. Dessa samtal ledde i sin tur till överlägg- ningar mellan bankinspektionen och de olika bankerna om möjligheterna att fastställa vissa riktlinjer för användning av personlig borgen, varvid man enades om att göra ett gemensamt uttalande. Uttalandet publicerades den 2 mars 1982 i bankinspektionens etikserie som meddelande nr 35. Detta uttalande har tillställts samtliga bankaktiebolag, sparbanker och förenings- banker/centralkassor. Utredningen översände en skrivelse till regeringen den 31 mars 1982 med
en redovisning av vidtagna åtgärder och med en rekommendation om att bankinspektionens uttalande blev allmänt spritt också bland statliga kredit- givande organ, så att i vart fall brukandet av personlig borgen av de statliga organen inte skedde utifrån för företagarna mer betungande principer än vad bankerna tillämpar. Något sådant utsändande har inte skett, men frågan om personlig borgen har behandlats i riksdagen bl.a. i anslutning till proposi- tionen 1981/82zll3. Även om behovet att sända ut uttalandet därmed minskat anser sig utredningen böra upprepa sitt förslag att uttalandet ges spridning också bland de statliga kreditförmedlande organen i syfte att uppnå större enhetlighet i bruket av personlig borgen.
Återlån
Socialavgifterna har undan för undan kommit att utgöra en allt större finansiell belastning för företagen. Idag betalas närmare en halv extra årslön för varje anställd i sådana avgifter.
Belastningen är inte bara lönsamhetsmässig. Också företagens likviditet och soliditet utsätts för påfrestningar, särskilt under den tid en investering ännu inte börjat ge ett positivt kassaflöde.
Inför genomförandet av det obligatoriska tjänstepensionssystemet utta- lades farhågor för att avgifterna för de mindre och medelstora företagen skulle ge upphov till sådana finansiella påfrestningar. Den dåvarande pensionskommittén förordade därför att man skulle införa en begränsad återlånerätt. Så skedde också. Återlånesystemet har därefter vid ett par tillfällen något modifierats.
Vidare har beslutats att i regionalpolitiskt syfte i vissa fall nedsätta socialavgifterna.
Återlånemöjligheten har utnyttjats i betydande omfattning. Anmärk- ningsvärt är dock att det till allt övervägande del är stora företag som utnyttjat denna möjlighet och inte de mindre och medelstora företagen.
Utredningen har med hänsyn härtill haft anledning att undersöka vad som kan göras för att rent allmänt förbättra återlånemöjligheten för de mindre och medelstora företagen. Vidare har utredningen haft att ta ställning till en rad förslag som framlagts om befrielse från eller nedsättning av olika arbetsgivaravgifter för mindre och medelstora företag. Särskilt har utred- ningen ägnat uppmärksamhet åt frågan om speciella åtgärder krävs för att minska den belastning socialavgifterna innebär för nystartade företag, vilket har ansetts innebära ett hinder för nyetableringar.
Att, som bl.a. föreslagits i den allmänna debatten, generellt nedsätta socialavgifterna för mindre och medelstora företag anser sig utredningen inte kunna rekommendera, bl.a. av konkurrenshänsyn. Däremot föreslår utred- ningen att en särskild undersökning görs om en mer försäkringsmässigt beräknad premiesättning för sjukförsäkringsavgiften, eftersom de mindre och medelstora företagen statistiskt synes ha en lägre sjukfrånvaro än större företag.
Utredningen anser vidare att särskilda åtgärder bör vidtas för att minska den ekonomiska belastning som socialavgifterna innebär för nystartade företag. Mot en sådan ordning skulle kunna anföras att det skulle kunna snedvrida konkurrenssituationen mellan nystartade och redan etablerade företag. Utredningen finner emellertid att hänsynen till önskemålet att stimulera nyföretagande överväger. Självfallet måste dock ett eventuellt system utformas så att de konkurrenssnedvridande effekterna minimeras.
Utredningen diskuterar olika modeller för ett sådant system. En tänkbar lösning är att medge en viss nedsättning av avgifterna i startskedet , vilken sedan successivt avtrappas.
En alternativ lösning är att låta nystartade företag alltjämt vara underkas- tade full avgiftsplikt men öppna möjligheter för dem att under ett inledningsskede få behålla motsvarande belopp i rörelsen som en form av samhälleligt riskkapital.
Det finns ett antal sätt på vilket ett sådant system rent praktiskt skulle kunna ordnas. En möjlighet är att företagen medges anstånd med inbetalningarna till staten. En annan modell är att avgifterna visserligen inbetalas, men att ett motsvarande belopp ställs till förfogande av ett särskilt organ. Ett tänkbart sådant organ vore en ytterligare AP-fond, förslagsvis betecknad en femte AP-fond, en tanke som aktualiserats bl.a. på grund av att utredningen enligt direktiven särskilt har att pröva frågan om inrättandet av en femte AP-fond.
Utredningen för ett detaljerat resonemang om för- och nackdelar med olika tänkbara lösningar. Utredningen går därvid in på frågor hur man skall definiera nystartat företag, vilka näringsgrenar som bör omfattas, vilka slag av arbetsgivaravgifter som bör omfattas, under vilken tidrymd lindringen bör gälla, beloppsgränser, statens eventuella rätt till ersättning för den förmån- ligare behandlingen, kapitalbehov och kostnader för samhället, återbetal- ning m.m.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen att ettdera av två alternativa system genomförs.
Det ena är nedsättningsalternativet. Förslagsvis bör nedsättning medges till 50 % under första året, varefter uttaget böjs till 60, 70, 80, 90 respektive 100 % de följande åren.
Det andra innebär att de nystartade företagen får i rörelsen som ett slags riskkapital disponera medel, ”särskilda återlån”, motsvarande de tre första årens avgifter. Medlen skulle anslås från en särskild fond med anknytning till AP-fondsystemet. De skulle utbetalas efter en summarisk prövning som framför allt inriktas på att fastslå att ett ”äkta” nystartande föreligger. Med en sådan prövning skulle i allt väsentligt riskerna för ett missbruk av systemet kunna elimineras. Medlen skulle återbetalas fem år efter respektive utbetalningstillfälle. Medlen skulle få disponeras utan särskild kostnad för företagen eller möjligen mot andel i vinst alternativt med viss indexerad uppräkning av kapitalskulden.
För att framräkna kostnaderna måste viss uppskattning om nyetablering- arna göras. Uppskattningsvis uppgår den årliga nyetableringen till 20.000 företag. Om dessa genomsnittligt sysselsätter två personer med en årslön av 100.000 kr per person skulle kostnaderna för nedsättningsalternativet år 1 uppgå till uppskattningsvis 700 milj kr och därefter stiga till en kontinuerlig nivå om 2,1 miljarder kr.
För det alternativa systemet skulle krävas disponibel kapitalvolym som första året uppgick till uppskattningsvis 800 milj kr och som därefter skulle stiga till en maximal nivå om 12 miljarder kr. Att notera är att dessa belopp är återbetalningspliktiga. Den faktiska kostnaden ur samhällets synpunkt blir alltså väsentligt lägre. Om den sättes lika med dagens ränta för AP-fondernas utlåning blir kostnaden första året 96 milj kr för att sedan stiga till en kontinuerlig nivå om 1,4 miljarder kr.
De tal som skisserats kan synas avskräckande höga. De skall dock jämföras med att de mindre och medelstora företagen för 1983 beräknas erlägga cirka 30 miljarder kri arbetsgivaravgifter. De årliga nettokostnaderna skulle alltså i de föreslagna systemen belöpa sig till endast 7 respektive 5 % därav.
Jämförelse kan också göras med de medel som under senare år ställts till förfogande för näringspolitiska, regionalpolitiska och arbetsmarknadspoli- tiska stödinsatser. Nettokostnaderna för dessa stöd har uppgått till mellan 10 och 12 miljarder kr per år. Man kan också erinra om att det föregående budgetår anslogs enbart i extra anslag för sysselsättningsskapande åtgärder cirka 4 miljarder kr.
En skillnad att notera om man jämför med samhällets övriga näringspo- litiska och arbetsmarknadspolitiska insatser är att de sistnämnda ofta är av defensiv karaktär, medan de föreslagna åtgärderna för att få igång ett nystartande har en offensiv prägel.
Det förefaller utredningen högst rimligt anta att effekterna av här föreslagna system blir så positiva på nyföretagandet att det samlade beloppet av ökade framtida skatteinbetalningar och avgifter, parat med minskade kostnader för näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatser mer än väl uppväger de statsfinansiella kostnaderna för systemen. Om sysselsättning i mindre och medelstora företag ökar med 1 % per år, vilket innebär 12.000 arbetstillfällen, erhåller staten med samma löneantaganden som ovan 420 milj kr i ytterligare arbetsgivar- och egenavgifter samt, vid 50 % skatt, 600
milj kr i ytterligare inkomstskatt. Härtill kommer ytterligare företagsskatter och minskade arbetsmarknadspolitiska kostnader.
Till belysning av de fluktuationer i nyföretagande som skulle kunna uppstå, kan erinras om att antalet mindre och medelstora företagare, exklusive verksamma i aktiebolag och jordbruk, under 1977-1982 ökade med 12,5 % eller 22.000 stycken, dvs med 2,5 % per år. Skulle här föreslagna system kunna bidra till en liknande utvecklingstakt skulle systemet statsfi- nansiellt gå med vinst.
Vad slutligen gäller finansieringen kan utredningen tänka sig olika möjligheter. Bl.a. kan finansieringen ske via särskilt anslag på statsbudgeten eller inom ramen för AMS befintliga anslag eller inom ramen för de avgiftsberättigade organens, särskilt AP-fondernas, totala kapitalflöden. Ur samtliga dessas synpunkt bör ju nämligen systemen kunna ses som en investering för ökade framtida intäkter respektive lägre framtida kostnader. Utredningen förordar i första hand en kombination av dessa olika finansieringskällor.
Utredningen har också haft anledning att överväga vissa ytterligare stimulansåtgärder för nystartade företag. Bl.a. föreslås vissa justeringar i principerna för debitering av egenavgifter i syfte bl.a. att stimulera personer med annan deltidssysselsättning att starta egna företag. Egenavgifter bör därför vara frivilliga i den mån vederbörande har annan avgiftsgrundande inkomst i inte obetydlig omfattning och avgiftsunderlaget för beräkning av egenavgifterna inte överstiger två basbelopp under inkomståret.
Vad så gäller återlånemöjligheterna generellt sett för mindre och medel- stora företag har utredningen försökt komma till klarhet om varför återlånen utnyttjas i så liten utsträckning av dessa företag.
Såvitt utredningen kunnat finna sammanhänger detta med ett antal faktorer. En sådan faktor synes vara de begränsningsregler som gäller för rätt till återlån. Dessa stadgar att återlån får lämnas till ett belopp motsvarande hälften av de avgifter till tilläggspensioneringen företagaren betalt under ett år eller under de senaste fem åren, s.k. ackumulerade lån. Minsta återlåneberättigande belopp är 50.000 kr.
Som utredningen visar med exempel innebär detta att företag med två sysselsatta i allmänhet inte når upp till minimigränsen. I beaktande av att nära 70 % av de mindre och medelstora företagen sysselsätter högst två personer finner utredningen detta betänkligt, även om utredningen har viss förståelse för att man från AP-fondernas och bankernas sida ställer sig tveksam inför alltför små lån.
Utredningen föreslår därför att reglerna för återlånerätten ändras så att den får omfatta hela det belopp ett mindre företag inbetalt i tilläggspensions- avgifter.
Ett annat förhållande som utredningen uppmärksammat är att bankernas refinansieringslån numera skall inräknas i bankernas likviditetskvot. Detta förhållande inverkar negativt på bankernas benägenhet att lämna återlån. Utredningen föreslår därför att man återgår till den tidigare ordningen att refinansieringslån inte inräknas i likviditetskvoten.
Utredningen har vidare studerat de villkor som bankerna betingar sig vid
återlån. Från företagarhål] har uttryckts en viss skepsis mot att återlånerän- tan, enligt vad som uppgivits, normalt skall behöva överstiga bankernas refinansieringskostnader hos AP-fonden med ett par procent. Häremot har från bankhåll påpekats att det är bankerna och inte AP-fonden som står för kreditrisken och att bankerna skall ha en hygglig kompensation för denna. I sammanhanget bör också beaktas att det ur bankernas synpunkt är naturligt att göra en jämförelse mellan bankernas egen lönsamhet vid lämnande av återlån jämfört med andra lån.
Såvitt utredningen kan finna är möjligheterna små, om man inte radikalt vill ändra principerna för bl.a. vem som skall bära kreditrisken för återlån, att nämnvärt påverka räntevillkoren för dessa.
Generationsskiften
I ett flertal sammanhang har uppmärksammats att generationsskiften ofta leder till ett betydande finansiellt dränage hos företagen.
Med generationsskiften avser utredningen inte blott de fall då företag övergår från exempelvis förälder till barn utan alla fall då de övergår från en äldre generation till en yngre oavsett släktskap, exempelvis då en yngre partner löser ut en äldre. Även om de ekonomiska effekternai de olika fallen kan vara olika är dock grundproblemet detsamma, nämligen en ökad finansiell belastning hos såväl den nye ägaren som företaget. Eftersom denna belastning i allmänhet leder till att företaget tvingas genomgå en svältperiod och därmed inte kan tillvarata de möjligheter som i övrigt kan föreligga för expansion, framstår det som angeläget ur samhällelig synpunkt att man överväger om man inte på rimligt sätt kan lätta den finansiella bördan vid generationsskiften.
En sådan grundinställning har också tidigare visats från statsmakternas sida. Bl.a. har anståndsregler för betalning av arvsskatt införts. Vidare får i ett antal fall den s.k. 30 %-regeln tillämpas vid värdering av arbetande kapital.
Utredningen har för sin del funnit att vissa ytterligare åtgärder framstår som motiverade.
I första hand har utredningen därvid studerat de finansiella problem som uppstår i samband med att önskemål reses om utlösen av meddelägare, något som är vanligt bl.a. vid arvsskiften. En anledning till att utlösen aktualiseras är att det ofta är mindre förmånligt för en delägare, som inte är direkt involveradi företagets skötsel, att kvarstå med riskkapital i företaget jämfört med att placera kapitalet på annat sätt. En utväg synes då vara att underlätta för vederbörande att kvarstå med riskkapital i företaget. Denna problem- ställning sammanhänger nära med den mera allmänna frågan hur man gör riskkapitalsatsningar i mindre och medelstora företag attraktiva.
En möjlighet att åstadkomma en sådan ordning är ett vidgat utnyttjande av aktier av olika slag. Huvuddelägaren/företagsledaren får aktier som ger inflytande men ringa avkastning, övriga delägare får aktier som ger bättre avkastning men mindre inflytande. Ett sådant förfarande kan också befrämja en mer effektiv ledning av företaget.
Möjligheter att åstadkomma en sådan ordning föreligger redan i dagsläget.
Röster har dock höjts för att rätten att utge aktier av olika slag skulle tas bort. Utredningen vill för sin del starkt understryka vikten av att mindre och medelstora företag äger rätt att utge aktier av olika slag.
Vidare behandlar utredningen de möjligheter som föreligger att påkalla konvertering av ett slags aktier till ett annat. Möjligheter att påkalla en sådan konvertering är idag begränsade om inte delägarna praktiskt taget är ense.
Utredningen har övervägt att införa en vidgad konverteringsrätt. Med hänsyn till svårigheten att överblicka vilka effekter detta skulle kunna få för minoritetsdelägares rättssäkerhet avstår dock utredningen från att framlägga ett sådant förslag. I stället pekar utredningen på de möjligheter som föreligger att i förväg i bolagsordningen inta bestämmelser som banar väg för en konvertering, exempelvis vid ett arvsskifte.
Ett annat förhållande som är av stor betydelse för meddelägares möjligheter att kvarstå med riskkapital är reglerna om dubbelbeskattning. I anslutning till utredningens delbetänkande beslöt statsmakterna om vissa lättnader i dubbelbeskattningsreglerna. Möjligheterna till lättnader är dock begränsade. Bl.a. maximeras lättnaderna till att avse utdelning motsvarande högst 15 % av aktiekapitalet.
Genom att de flesta småföretag har ett lågt aktiekapital innebär detta att lättnaderna inte i någon större utsträckning kan utnyttjas. Begränsningsre- geln är emellertid inte enbart negativ. Bl.a. ger den ett incitament till att öka aktiekapitalet genom emissioner, vilket förstärker företagens synliga solidi- tet.
Möjligheterna till emissioner är dock begränsade i samband med arvsskiften. Utredningen föreslår därför att begränsningsregeln — om dubbelbeskattningen inte helt kan slopas — ändras så att maximeringen höjs från 15 % till 25 % av aktiekapitalet.
Det är emellertid inte alltid önskvärt att delägare kvarstår med riskkapital utan en utlösen kan vara motiverad. Utredningen har därför också övervägt vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta utlösen.
En anledning till att ett utlösenförfarande försvåras kan vara att delägarna har svårt att bli ense om företagets värdering. Den delägare som skall fortsätta att driva företaget är benägen att främst se till ett värde baserat på företagets avkastningsförmåga. Den som vill bli utlöst kan vara benägen att främst se till företagets slaktvärde som ofta är högre.
Utomlands finns regler som dels ger den tilltänkte huvuddelägaren rätt att påkalla utlösen, dels föreskriver ett värderingsförfarande. Syftet är bl.a. att trygga företagets fortbestånd.
Utredningen har övervägt om ett liknande förfarande borde införas i Sverige. Övervägandena innefattar dock besvärliga avvägningar av bl.a. civilrättslig natur. Det föreslås därför att en särskild utredning får närmare överväga denna problemställning.
En annan möjlighet att lindra den finansiella belastningen vid utlösen är att införa vissa lättnader i det s.k. låneförbudet. Detta förbud som innebär att delägare inte utan dispens får låna ur företaget tillkom för att hindra åtgärder av skatteflyktsnatur. Vissa lånemöjligheter infördes dock bl.a. just för att underlätta generationsskiften. Tillämpningen var dock tidigare mycket
restriktiv. På senare tid har en mera liberal tolkning tillämpats.
Utredningen anser att reglerna för dispens till län i samband med generationsskiften bör ytterligare liberaliseras. Bl.a. bör man införa en omvänd presumtionsregel, som innebär att sådana lån inte bör nekas om inte särskilda skäl föreligger.
Vidare bör säkerhetsprövningen modifieras såtillvida att en s.k. negativ klausul godtas, innebärande att den låntagande delägaren åtar sig att inte pantsätta sina aktier på annat håll. Förfarandet beträffande kallelse av kända borgenärer bör också förenklas.
Härutöver bör en mer flexibel inställning visas till bestämmandet av räntor på lån mellan företag och delägare.Principerna för räntesättningen har inte betydelse bara ur dispenssynpunkt utan också ur skattemässig synpunkt. Det har på senare tid utvecklats en bedömningsprincip som innebär att räntan skall vara marknadsmässig, vilket tolkas så att den skall utgöra diskonto plus 2 %. Har räntan satts lägre har dispens vägrats respektive mellanskillnaden beskattats som förmån. Vid lån den omvända vägen från delägare till företaget har motsvarande princip tillämpats, varvid dock i detta fall en högre ränta än den marknadsmässiga ansetts utgöra skattepliktig förmån.
Med de betydande fluktuationer i räntesättningen som inträffat under senare år menar utredningen att en sådan tolkning av marknadsmässig ränta är alltför rigorös. Utredningen ger ett flertal exempel på fall där en räntesättning som avvikit från myndigheternas regel med fog kan påstås bättre motsvara en faktisk marknadsmässig ränta.
Utredningen föreslår därför att myndigheterna fortsättningsvis skall godta en större spännvidd i räntesättningen i förhållande till diskontot, förutsatt att vederbörande kan göra sannolikt att räntesättningen är marknadsanpassad. Som en praktisk tumregel bör myndigheterna i vart fall kunna godta räntor som ligger inom ett intervall av diskontot plus minus tre procentenheter vid låneavtalets ingående.
I det sammanhanget kan utredningen inte underlåta att framhålla att den regleringsiver myndigheterna visat prov på när det gäller räntesättningen mellan företag och företagare och vice versa— vilken i de flesta länder får ske utan att myndigheterna lägger sig det minsta i den — är ett av de många exemplen på sådana åtgärder som i Sverige försämrar företagsklimatet. Det kan förmodas att vad samhället fiskalt kan få in på sådana åtgärder är blott en bråkdel av vad det kostar samhället i form av en minskad expansionslusta hos mindre och medelstora företag.
Det finns ytterligare metoder att underlätta utlösen av meddelägare. En sådan metod som är vanlig i utlandet är att låta ett företag för egen del få förvärva aktier som en meddelägare innehar. Detta är inte förenligt med den svenska aktiebolagslagen. Undantag kan dock medges om särskilda skäl föreligger.
Utredningen föreslår att också i Sverige bör generationsskiften anses utgöra särskilda skäl för företags förvärv av egna aktier. Utredningen förordar därför att en sådan undantagsbestämmelse från regeln att företag inte får förvärva egna aktier införs i aktiebolagslagen.
Regeln bör dock med hänsyn till borgenärernas intressen förses med vissa begränsningar. Sålunda bör förvärv endast få ske i en utsträckning som motsvarar företagets fria egna kapital. Dessa medel kan ju ändå bolagsstäm-
man fritt förfoga över utan att borgenärerna kan resa invändningar däremot.
Möjligen skulle också en supplementärregel införas så att förvärvsrätten begränsas till viss del av aktiekapitalet.
En särskild fråga är till vilket värde aktierna får lösas in av företaget. I första hand bör detta fastställas genom avtal. Värdet bör dock inte tillåtas avvika från vad som kan beräknas med tillämpning av god redovisningssed. Intyg om aktievärdet, utfärdat av revisor, bör företes.
När det gäller det värde aktierna bör åsättas vid en följande avyttring bör samma princip tillämpas.
Beträffande den tid under vilken ett företag bör få inneha egna aktier föreslås motsvarande regler gälla som för de undantagsfall som redan idag medges.
Utredningen har också ägnat viss uppmärksamhet åt skattefrågorna i samband med generationsskiften. Det är dessa frågor som på senare år i allmänhet dominerat debatten kring generationsskiftena.
Det ingår i företagsskattekommitténs uppdrag att göra en samlad översyn av kapitalbeskattningen i familjeföretag. Utredningen har på intet sätt för avsikt att föregripa företagsskattekommitténs arbete. De förslag utredning— en framlägger är därför närmast av formell art och syftar till att åstadkomma en något större enhetlighet mellan olika kapitalskatter. De smärre brister i enhetligheten som för närvarande föreligger har nämligen på företagarhåll skapat osäkerhet och försvårat planeringen inför generationsskiftena. Utredningen har haft samråd med företagsskattekommittén i dessa frå- gor.
Ett förslag utredningen framlägger rör arvsbeskattningen, närmare bestämt frågan om lättnadsregelns tillämpning på sådana icke börsnoterade aktier som i större eller mindre omfattning omsätts på kapitalmarknaden.
I samband med utredningens delbetänkande beslöt statsmakterna att lättnadsregeln skulle vara tillämplig vid förmögenhetsbeskattningen på alla icke börsnoterade aktier. Utredningen har uppmärksammats på det förhål- landet att det inte är helt klart huruvida samma regel skall gälla vid arvsbeskattningen. Fullt klart är emellertid att lättnadsregeln är tillämplig även vid arvsbeskattningen på sådana icke börsnoterade aktier som inte omsätts.
Utredningen anser att den föreliggande oklarheten bör undanröjas och att samma värderingsprincip bör tillämpas vid arvsbeskattningen som vid förmögenhetsbeskattningen.
En annan skattemässig fråga rör lättnadsregelns tillämpning vid vissa gåvor. Enligt nuvarande regler gäller att lättnadsregeln är tillämplig endast om gåvan avser hela givarens rätt till förvärvskälla. Detta innebär att en strängare beskattning tillämpas om en företagare ger endast en del av företaget till exempelvis sina barn. Ett sådant förfarande är tämligen naturligt för en företagare som gradvis önskar trappa ner sin verksamhet samtidigt som han successivt vill överlåta ansvaret för företaget på barnen.
Utredningen har svårt att finna några verkligt bärande skäl som talar för att denna begränsning bör bibehållas. Tvärtom anser utredningen att man bör
underlätta planerade generationsskiften, exempelvis i form av ett successivt överlåtande av företaget på nästa generation.
Utredningen föreslår därför att den nämnda begränsningen undanröjs. Härigenom uppnås också en större enhetlighet på kapitalbeskattningens område.
Däremot bör den regel som stadgar att gåvotagaren måste behålla gåvan i minst fem år för att lättnadsregeln skall vara tillämplig bibehållas. Härigenom bör eventuella missbruk av lättnadsregeln kunna förhindras. Likaså bör den nu gällande regeln att gåvan måste vara förbehållslös för att lättnadsregeln skall få tillämpas kvarstå. Tolkningen av denna bestämmelse bör dock ske med viss flexibilitet. Sålunda bör förbehåll som mera är av moralisk karaktär än av ekonomisk inte föranleda den strängare skattemäs- siga behandlingen. Exempel härpå är förbehåll om att äldre trotjänare skall behållas i tjänst.
En särskild skattemässig fråga är behandlingen av latent realisationsvinst- skatteskuld vid arvs- och gåvobeskattningen. Möjligheterna att vid arvs- och gåvobeskattningen beakta latenta skatteskulder är idag begränsade till bl.a. utskiftningsskatt och beräknad skatt på medel insatta på skogskonto m.m.
Den gällande ordningen innebär att exempelvis en person som ärver en del av ett företag och sedan försäljer denna del till en meddelägare drabbas av skatt på skatten. I särskilt ogynnsamma fall skulle detta kunna leda till att den totala skattebelastningen uppgår till över 100 % av värdet på företagsande- len. Om däremot arvlåtaren före sin död gör en motsvarande försäljning till den blivande huvuddelägaren får den då uppkomna realisationsvinstbeskatt- ningen avdras vid den senare beräkningen av arvsskatten.
Utredningen finner de rådande förhållandena otillfredsställande såväl ur allmän rättvisesynpunkt som med hänsyn till den avhållande effekt regeln kan ha på delägares benägenhet att överlåta en andel till en annan meddelägare.
Utredningen föreslår därför att reglerna ändras så att vid arvs- och gåvobeskattningen hänsyn får tas till en schablonmässigt beräknad latent realisationsvinstskatt.
Statligt kreditstöd
Enligt direktiven har utredningen att pröva inriktningen och utformningen av statens kreditstöd till de mindre och medelstora företagen. Utredningen har fattat sin uppgift så att den inte bör gå in på en granskning av ändamålen med olika stöd utan att den närmast bör överväga om den principiella utformningen av stöden är ändamålsenlig under nu rådande ekonomiska betingelser, sett särskilt från de mindre och medelstora företagens hori- sont.
Termen kreditstöd används i detta sammanhang i vid bemärkelse. Sålunda innefattas en rad stödformer såsom bidrag, skattefördelar, nedsättning av socialavgifter, tillskott av eget kapital, lån av olika slag och kreditgaranti- er.
Med hänsyn till att ämnet är utomordentligt vittomfattande och också övervägs på andra håll i statsförvaltningen inskränker utredningen sig till
vissa randanmärkningar som kan beaktas vid de policyskapande och stödbeviljande organens fortsatta arbete.
Sammanfattningsvis gör utredningen följande kommentarer.
Utredningen understryker vikten av att stödet är målrelaterat och att därvid det mål man vill uppnå om möjligt kvantifieras. Det finns också anledning att överväga vilken målgrupp man avser att vända sig till, mindre och medelstora företag eller större företag. Vidare bör man överväga vilken grundläggande typ av medel — finansiella insatser eller andra medel — som bör väljas. Många gånger kan det nämligen vara svårigheter av annan typ än finansieringen, exempelvis administrativa hinder som försvårar satsningar.
Det finansiella stödet bör vara så utformat att det öppnar vägen för en mångfald finansieringslösningar. Det är också viktigt att stödformerna kan användas med flexibilitet. Parallellt härmed bör stödsystemet utformas enkelt och överskådligt. Detta krav kan synas stå i kontrast till önskemålet om mångfald och flexibilitet men så behöver ingalunda nödvändigtvis vara fallet.
För att stödsystemet skall vara slagkraftigt bör särskild hänsyn tas till att det utformas så att stöden ter sig attraktiva för företagarna. Härvid bör särskild hänsyn tas till ett stöds eventuella effekter på företagets balansräk- ning, framför allt såtillvida att stödet inte leder till soliditetsurholkning utan helst tvärtom till soliditetsförbättring. För att stödet i första hand skall attrahera bärkraftiga företag och projekt bör det också utformas så att stödformerna premierar framgång.
Kravet på att stödet skall vara attraktivt för företagarna bör samtidigt förenas med ett krav på att stödet utformas så att det blir kostnadseffektivt för staten.
Det är emellertid inte alltid så lätt att avgöra vilka stödformer som är mest kostnadseffektiva. Särskild uppmärksamhet bör därför ägnas urvalsproces- sen så att stödet så automatiskt som möjligt styrs till sådana företag och projekt som kan åstadkomma största möjliga måluppfyllelse.
För att stödet skall bli kostnadseffektivt är det också viktigt att det inte utformas så att det i realiteten på sikt försvårar möjligheterna att genomföra den önskade satsningen. I nuvarande läge med hög ränta och svag soliditet hos företagen kan lån som stödform leda till sådana negativa effekter.
Stödet bör i görligaste mån också utformas konkurrensneutralt. Med utgångspunkt från här angivna riktlinjer kommenterar utredningen olika stödinstrument. Hänsynen till såväl företagarnas som statens nämnda intressen talar för en viss tonviktsförskjutning mot en något ökad användning av skattefördelar och tillskott av eget kapital som stödformer samtidigt som lån och i viss mån bidrag används något restriktivare. Även nya former av skattefördelar bör prövas. Också när det gäller riskkapitalsatsningar bör olika former för sådana insatser utnyttjas i stödsystemet.
Utredningen berör också något frågan om staten bör kräva ersättning för sina kreditstödjande insatser samt vissa organisatoriska spörsmål.
Även om utredningen inte primärt haft att se på ändamålen med de statliga kreditstöden har en sådan fråga aktualiserats, nämligen möjligheten att förbättra förutsättningarna för kvinnor att bli egna företagare.Utvecklin gen visar att det är kvinnorna som svarar för en växande del av nyföretagandet.
Alltjämt är dock den övervägande delen av företagarna män, och det torde finnas en betydande outnyttjad potential för nyföretagande bland landets kvinnor.
Vid hearing med representanter för kvinnliga företagare har framkommit att kvinnor ofta upplever sig ha större svårigheter än män att få tillgång till erforderligt kapital för att starta en rörelse. Detta sammanhänger bl.a. med deras bristande möjligheter att prestera formella säkerheter, eftersom det ofta är männen som står som ägare av familjens förmögenhetsmassa. Det har också framhållits att kvinnorna kanske i större utsträckning än män har behov av neutral rådgivning i samband med ett företags etablering. Samtidigt har understrukits vikten av att kvinnor inte bör särbehandlas, vilket skulle kunna leda till negativa psykologiska effekter.
Utredningen föreslår att möjlighet öppnas för såväl kvinnor som män att mot avgift få garantier för upplåning av startkapital i vidare mån än vad som för närvarande är möjligt. Utredningen föreslår vidare att på försök en utvecklingsfond, utvecklingsfonden i Stockholms län, ges möjlighet att med rådgivning bistå företagare även inom andra näringsgrenar än de som för närvarande ingår i fondens verksamhetsområde.
Även om de föreslagna åtgärderna bör avse såväl kvinnor som män är det utredningens förmodan att de i första hand kommer att underlätta för kvinnor att starta nya företag.
Övriga frågor
Det finns ett antal andra frågor av betydelse för småföretagens finansiering som utredningen behandlar. Dessa frågor har aktualiserats i direktiven, genom särskilda skrivelser som överlämnats till utredningen eller genom att synpunkter framförts till utredningen.
Enligt direktiven har utredningen att utvärdera Företagskapitals AB verksamhet.
Företagskapital ägs till hälften av staten och till hälften av ett antal banker. Verksamheten startade för cirka tio år sedan och är inriktad på att förse mindre och medelstora företag med riskkapital.
Det kan vara intressant att jämföra Företagskapitals utveckling med erfarenheterna av venture capital-företag i bl.a. Förenta staterna. Interna- tionellt brukar man beskriva ett venture capital-företags utveckling som en J-kurva. Ganska snart efter starten drabbas ett sådant företag av allehanda problem. Först efter betydande tid vänder vinstkurvan uppåt, om inte företaget dessförinnan har måst avvecklas. Denna typiska utveckling sammanhänger med att riskkapitalsatsningar till sin natur är långsiktiga eftersom de initialt ger föga löpande avkastning och en eventuell vinst kan realiseras först efter en mognadsprocess.
Företagskapitals utveckling stämmer ganska väl med en sådan J-kurva. Det är med tillfredsställelse man kan notera att svårigheterna nu övervunnits och bolagets resultat och ekonomiska utveckling är goda.
Till denna utveckling har bidragit att man ganska snart kom till insikt om att riskkapitalsatsningar i form av minoritetsförvärv av aktier i olika bolag knappast hade några förutsättningar att lyckas med då gällande regler för
riskkapitalsatsningar. Dessa förhållanden har, bl.a. som en följd av utredningens delbetänkande, förändrats.
Företagskapital fann i denna situation i stället böra utveckla andra finansieringsinstrument, bl.a. konverteringslån och vinstandelslån. Företa- get kom de facto att bli något av en pionjär i användandet av dessa finansieringsformer. Bl.a. härigenom lyckades man vända utvecklingen i positiv riktning.
De åtgärder för att förbättra småföretagens riskkapitalförsörjning som statsmakterna beslutat har påtagligt förändrat konkurrenssituationen för Företagskapital. Å ena sidan har förutsättningarna för riskkapitalverksam- het förbättrats, å andra sidan har ett stort antal konkurrenter vuxit upp på marknaden. Utredningen gör ett antal överväganden rörande Företagskapi- tals fortsatta verksamhet. Sammanfattningsvis finner utredningen att verk- samheten bör fortsättas i huvudsakligen samma former som för närvarande. Särskild hänsyn bör tas till eventuella samverkansmöjligheter med det statligt ägda Svetab. En beredskap för eventuella förändringar på ägarsidan i Företagskapital bör också finnas. Möjligheter till en breddning av verksam- heten i Sverige föreligger. Företagskapital bör också kunna gå in som delägare i utländska venture capital-företag.
Handelskredit AB jämte systerinstitut har hos regeringen hemställt om en statlig kreditgaranti. Skrivelsen har överlämnats till utredningen.
Denna fråga är inte ny. Den behandlades bl.a. av serviceföretagsutred- ningen som föreslog att kreditgaranti skulle beviljas.
Utredningen redovisar skäl som kan anföras för och emot en sådan statlig kreditgaranti. Utredningen kommer till slutsatsen att skälen för att i detta fall bevilja en kreditgaranti något överväger. Utredningen föreslår därför att Handelskredit AB mot avgift beviljas en kreditgaranti om högst 50 milj kr.
Ett antal spörsmål har rests rörande introduktion och inofficiell notering av icke börsnoterade aktier. Dessa frågor har aktualiserats med anledning av OTC-marknadens tillkomst och andra åtgärder som statsmakterna beslutade efter utredningens delbetänkande.
Bl.a. har den skattemässiga behandlingen av icke börsnoterade aktier som inofficiellt redovisas på den s.k. väntelistan och den s.k. C-listan ifrågasatts. Vidare har debatterats vilka aktier som egentligen ägnar sig för introduktion på OTC-marknaden.
Utredningen finner det angeläget att dessa förhållanden klarläggs.
När det gäller aktier som inofficiellt noteras som ”nya aktier” eller som ”aktier på väntelistan” är det med gängse regelsystem naturligt med en viss övergångsperiod från status av icke börsnoterade till börsnoterade värde- papper. Å andra sidan bör denna period inte vara för lång eftersom aktierna då kan uppfattas inta en dubbelställning. En möjlighet vore att införa närmare regler för notering av sådana aktier. Utredningen har i denna fråga samrått med börsstyrelsen som behandlat frågan.
Börsstyrelsen har nu beslutat att vidta åtgärder i syfte att förhindra missbruk av begreppet börsregistrering av aktier.
I huvudsak innebär beslutet när det gäller "nya aktier" eller "aktier på
väntelista” att som villkor för att utnyttja fondbörsens krittavlor för notering krävs att ansökan om börsregistrering ingivits till börsstyrelsen.
Vad gäller C-listan har börsstyrelsen förordat att i varje särskilt fall börschefens tillstånd bör fordras för anteckning på krittavlorna av sådana aktier.
Ett annat spörsmål som förts fram till utredningen är om inte rätteligen några av de aktier som introduceras på OTC-marknaden i stället borde ha introducerats exempelvis på A: II-listan. Aktierna avser, menar man, nämligen inte typiska mindre och medelstora företag utan något större företag som saknar familjeföretagskaraktär.
Som utredningen redovisade i delbetänkandet finns ett avgörande kriterium för huruvida en aktie skall börsintroduceras eller introduceras på OTC-marknaden. Det är om handeln med värdepappret ifråga kan förväntas bli regelbunden eller oregelbunden. Då köp- och säljanbud beträffande fondpapper regelbundet vid offentligt upprop eller på liknande sätt sammanförs för handel och notering av kurs föreligger nämligen lagstadgad skyldighet att detta skall ske över börsen (1 och 2 åå fondbörslagen). Avsikten med OTC-marknaden var bl.a. att öka möjligheten för mindre och medelstora företag att attrahera externt riskkapital genom att för papper som omsätts oregelbundet skapa en marknad med handel i ordnade former och med vissa regler till skydd för placerarna.
Det sagda innebär att skyldighet kan anses föreligga för fondkommissionär som har att överväga introduktion av ett värdepapper att noga pröva om regelbunden eller oregelbunden handel kan förväntas och att i det förstnämnda fallet inte medverka till introduktion på OTC-marknaden. Skulle ett papper redan ha introducerats på OTC—marknaden och regelbun- den handel uppstå föreligger en motsvarande skyldighet för fondkommissio- nären att ifrågasätta fortsatt medverkan som market-maker till handel på OTC-marknaden.
Det nämnda kriteriet oregelbunden handel bör alltså, enligt utredningens mening, tillmätas avgörande betydelse. I och för sig skulle man därutöver kunna överväga även andra kriterier som skulle vara styrande för valet mellan börsintroduktion och notering på OTC-marknaden. Utredningen delar för sin del grundsynen att OTC-listan bör vara till för mindre och medelstora företag och då i första hand familjeföretag. Emellertid är det i och för sig en naturlig utveckling att det är något mer etablerade och något större företag som först vågar pröva på en sådan ny noteringsform. De kan därvid på ett ändamålsenligt sätt tjäna som förebilder för mindre företag som kan vara något mera tveksamma och gärna vill ta del av praktisk erfarenhet innan de själva vågar ett sådant steg. Utredningen menar därför att det inte finns anledning att invända mot den utveckling som hittills skett på OTC- marknaden.
Däremot anser utredningen det naturligt att man efter en viss prövotid av ett eller ett par år utvärderar vunna erfarenheter och därvid tar ställning till om ytterligare regler bör införas. Denna utvärdering bör ske i samråd mellan fondkommissionärerna, börsstyrelsen och bankinspektionen. Vid den fort- satta prövningen finner utredningen det lämpligt att inte endast företagens storlek beaktas utan även dess eventuella ställning av familjeföretag. Som utredningen påvisat i delbetänkandet är det nämligen så att det för rena
familjeföretag kan vara behäftat med sådana nackdelar att söka introduktion på A:I- eller A:II-listan att de hellre avstår från att bredda sin kapitalbas och kanske därmed också avstår från angelägna investeringar och expansions- planer.
En fråga som aktualiserats under utredningens gång är om inte möjligheter borde finnas för företag att utge optionsbevis med rätt att teckna aktier i företaget, exempelvis till anställda. Enligt svensk rätt gäller för närvarande att Optionsbevis endast får utges i samband med skuldebrev.
I utlandet är det däremot vanligt att Optionsbevis ges till anställda. Dels innebär detta ett incitament för de anställda, dels underlättas härigenom företagets kapitalanskaffning.
I sammanhanget bör beaktas att i Sverige röster höjts för en mera allmän rätt för företag att utge optionsbevis utan koppling till skuldebrev. Utredningen har svårt att överblicka vilka effekter en sådan ordning skulle kunna få, exempelvis vid försök att åstadkomma förändringar i ägarinfly- tandet över ett bolag.
Däremot finner utredningen att övervägande skäl talar för att också i Sverige Optionsbevis bör få utges till anställda. Rätten att utge Optionsbevis bör begränsas till att teckna aktier till en volym motsvarande högst 10 % av bolagets aktiekapital. Utredningen utvecklar närmare vissa principer för ett sådant förfarande.
En särskild fråga i sammanhanget är den skattemässiga behandlingen av optionsbevisen. En närliggande fråga är den skattemässiga behandlingen av konvertibla skuldebrev.
Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden har i år lämnat ett förhandsbe- sked i ett aktuellt fall rörande konvertibla skuldebrev förenade med optionsrätt. F örhandsbeskedet har på marknaden uppfattats så att det verkar avhållande på benägenheten att utge konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. Förhandsbeskedet är nu föremål för regeringsrättens prövning.
Utredningen förespråkade i delbetänkandet ett vidgat användande av såväl konverteringslån som skuldebrev med optionsrätt. Utredningen ser därför med viss om på att den skattemässiga bedömningen eventuellt skulle lägga hinder i vägen för utnyttjande av sådana finansieringsformer.
Det ingår i kapitalvinstkommitténs uppdrag att överväga skattefrågor av denna art. Utredningen har i frågan samrått med denna kommitté som i dagarna lägger fram förslag på detta område. Utredningen förespråkar en skattemässig lösning som möjliggör ett fortsatt utnyttjande av konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. Utredningen framför också synpunkter om den skattemässiga behandlingen av Optionsbevis som utges till anställda.
Nyligen har reglerna för likvidationsplikt ändrats och skärpts. Utredning- en har uppmärksammats på att de nya reglerna synes onödigt stränga i sådana fall där ett företag huvudsakligen finansierats med riskkapital och inte med lån.
Utredningen är en varm förespråkare för att nystartade företag i stor utsträckning finansieras med riskkapital, så att en betryggande buffert finns för de finansiella påfrestningar som normalt uppstår under de inledande
åren. I vissa sådana fall kan, enligt vad utredningen visar med exempel, de nya likvidationsreglerna slå onödigt hårt. Detta kan innebära att nyföreta- gandet äventyras. Utredningen föreslår därför en supplementärregel som tar sikte på dessa speciella fall.
En annan regel som belastar nyföretagande och expansion och framför allt nyanställning av arbetskraft är den regel som trätt ikraft den 1 januari 1983 och som stadgar straffansvar vid utebliven anmälan för preliminära arbetsgivaravgifter om löneunderlagssumman ökar med mer än 50.000 kr i jämförelse med tidigare angivna avgiftsunderlag. En sådan anmälningsskyl- dighet inträder senast vid utgången av månaden efter den då en ökning med 50.000 kr inträffat. Såvitt utredningen kan förstå innebär detta att redan nyanställning av en person kan föranleda anmälningsskyldighet.
Utredningen har förståelse för ambitionen att effektivisera uppbörden av arbetsgivaravgifter. Samtidigt ifrågasätter utredningen om man inte i detta fall gått väl långt i denna strävan. Det måste nämligen för en företagare som är ambitiös och nyanställer och som har händerna fulla med att expandera verksamheten, framstå som näst intill absurt att han betraktas som brottsling om han inte tämligen omgående anmäler detta förhållande så att de preliminära arbetsgivaravgifterna kan justeras. De slutliga arbetsgivaravgif- terna kommer ju under alla omständigheter att beräknas på en korrekt debitering. En jämförelse kan för övrigt göras med den vanliga skatteupp- börden där en skattskyldig som av någon anledning fått ökade inkomster har tiden på sig fram till efter beskattningsårets utgång att redovisa inkomstök- ningen.
Utredningen har förståelse för att skärpta åtgärder av angivet slag lätt kan uppfattas som ett misstänkliggörande av företagarna, vilket kan inverka negativt på företagsklimatet och på viljan till expansion och nyanställningar. Utredningen anser därför att reglerna bör mildras så att fadäser av detta slag avkriminaliseras.
Enligt direktiven åligger det, som tidigare nämnts, utredningen att överväga frågan om inrättandet av en femte AP-fond för att underlätta de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital. Utredningen har något berört denna fråga i samband med sina överväganden angående möjligheterna att mildra den finansiella belastning som socialavgifterna innebär för nystartade företag. Som en tänkbar lösning föreslår utredningen att ett särskilt organ med anknytning till AP-fonderna inrättas för att under ett inledningsskede förse de nystartade företagen med ett kapital motsva- rande socialavgifterna.
Utredningen har härutöver också övervägt om det även från andra synpunkter skulle finnas anledning att inrätta ytterligare en AP-fond.
Vid hearings med företrädare för bl.a. AP-fonderna har uttryckts tveksamhet beträffande behovet av en ytterligare AP-fond. Bl.a. har man hänvisat till att den fjärde AP-fonden har möjlighet att svara för den riskkapitalförsörjning som kan anses erforderlig. Vidare har man pekat på den kanalisering av riskkapital som redan nu sker från AP-fonderna till de mindre och medelstora företagen via olika mellanhandsinstitut såsom Företagskapital AB. Man har därvid understrukit att kanaliseringen av
riskkapital till mindre företag inte bara är en kapitalfråga utan att det också erfordras assistans av annat slag. En AP-fond vore föga ägnad för sådana insatser.
Utredningen finner med hänsyn till de framförda synpunkterna inte anledning att lägga fram något särskilt förslag om inrättandet av ytterligare en AP-fond.
Som ett led i den allmänna skattereformen som nu genomförs har rätten till avdrag mellan olika förvärvskällor i allt väsentligt begränsats. Man är därvid från statsmakternas sida medveten om att sådan begränsning i vissa fall skulle kunna få negativa effekter på nyföretagande och expansion. Det har därför uppdragits åt företagsskattekommittén att överväga en s.k. staketmetod med en gränsdragning mellan näringsverksamhet och privat ekonomi. Företags- skattekommittén beräknas inom någon tid framlägga en principskiss till en sådan staketmetod. Ett slutligt förslag kan dock väntas betydligt senare.
Till utredningen har i ett flertal sammanhang framförts synpunkter om att avdragsbegränsningen kommer att inverka menligt på möjligheterna till nyföretagande och expansion.
Som utredningen tidigare redovisat tar det i allmänhet en förhållandevis lång tid innan ett nystartat företag eller en expansionsinvestering ger ett positivt resultatutfall. Risken att satsningen skall misslyckas har också ökat som en följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen, vilket understryks av det ökade antalet konkurser. Sådana förluster måste ofta finansieras med intäkter från andra förvärvskällor. Saknas möjligheten till avdrag får detta en avhållande effekt på viljan att våga satsningar. Detta kan knappast ha varit syftet med skattereformen som i stället främst torde ta sikte på att begränsa avdrag för privatekonomiska ändamål.
Utredningen finner att man i avvaktan på företagsskattekommitténs slutliga förslag bör begränsa risken för att de nya avdragsbestämmelserna under mellantiden får negativa effekter på nyföretagande och expansion. Detta torde kunna ske genom en enkel övergångsregel.
Utredningen menar att en möjlighet vore att bygga vidare på de tankegångar som ligger till grund för företagsskattekommitténs tilläggsdi- rektiv, nämligen att skattemässigt behandla allt företagande såsom en helhet, ”näringsverksamhet”. Alla förvärvskällor inom de nuvarande inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet som avses i 24 & 1 mom. KL och rörelse skulle fortsättningsvis ingå i ett övergripande inkomstslag med den nyss nämnda rubriceringen näringsverksamhet. Underskott inom någon förvärv- skälla inom näringsverksamhet skulle även fortsättningsvis få kvittas fullt ut mot överskott i annan förvärvskälla inom detta inkomstslag. Med en sådan övergångsbestämmelse skulle de skattemässiga hindren mot nyföretagande och expansion i någon mån undanröjas. Samtidigt skulle de alltmer påtagliga problemen att verkställa en riktig förvärvskälleindelning kunna reduce- ras.
Som utredningen påpekat är det emellertid inte enbart möjligheten att kvitta underskott inom en näringsverksamhet mot överskott inom en annan näringsverksamhet som är av betydelse för nyföretagande och expansion. Det är också vanligt att en företagare finansierar förlusterna i ett nystartat
eller expanderande företag med inkomster av tjänst eller inkomst av kapital. För att inte denna möjlighet fortsättningsvis i praktiken skall vara stängd menar utredningen att det inte är tillfyllest med det nyss diskuterade alternativet utan att man i stället bör välja vägen att underskott i en förvärvskälla av karaktären näringsverksamhet även fortsättningsvis bör till fullo få avdras mot inkomster från alla andra förvärvskällor.
Utredningen kan inte finna att införandet av en övergångsbestämmelse av nu angiven innebörd på något vis skulle äventyra skattereformens syften. Förslaget kan rimligt att döma inte få negativa fördelningspolitiska effekter eftersom det begränsas till näringsverksamhet. Tvärtom synes förslaget ligga väl i linje med skattereformens grundsyn att i ökad grad styra kapitalström- marna till samhälleligt angelägna ändamål.
Vad nu sagts om den begränsade rätten till avdrag mellan olika förvärvskällor vid skatteberäkningen äger nära samband med de regler om kvittningsförbud mellan förvärvskällor vid beräkning av egenavgift som nyligen införts. Utredningen föreslår att underskott i förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse får kvittas fullt ut mot överskott i annan förvärvskälla inom något av dessa inkomstslag vid beräkning av egenavgifter.
Utredningen har tidigare understrukit att den mindre företagsamheten är känslig för störningar av bl.a. ekonomiskt, politiskt och administrativt slag. Den ökade medvetenheten om dels de mindre företagens stora samhällse- konomiska betydelse, dels deras känslighet för störningar har utomlands lett till en diskussion om hur man bättre på olika nivåer skulle kunna bevaka deras intressen i den politiska beslutsprocessen liksom i det byråkratiska maski- neriet.
I Sverige har under senare är särskilt uppmärksammats den belastning ett omfattande uppgiftslämnande kan vara för de mindre och medelstora företagen. Åtgärder har vidtagits för att begränsa detta.
Uppgiftslämnandet är emellertid bara en av många faktorer som kan framkalla störningar i företagsamheten. En annan är hela det administrativa regelsystemet som för varje år blir alltmer betungande, särskilt för de mindre företagen. Det är också så att vid avvägningar mellan företagens intressen och andra samhälleliga mål upplever de mindre företagen ofta att de drar det kortaste strået. Detta kan exemplifieras med en redogörelse som SHIO- Familjeföretagen lämnat över ett antal åtgärder som sammantagna bedöms leda till kostnadsökningar för de mindre och medelstora företagens del om inalles 7—8 miljarder kr. Detta har en ogynnsam effekt på expansionsvilja och sysselsättning.
Detta aktualiserar frågan om man inte rent organisatoriskt skulle kunna skapa förbättrade förutsättningar för en mer systematisk bevakning av de mindre företagens intressen. Till en del kan denna intressebevakning effektivt skötas av företagarnas egna organisationer. I vissa sammanhang är denna bevakning dock inte tillfyllest.
För utredningen framstår det därför som lämpligt att man även inom förvaltningsmaskineriet, såväl på myndighetsnivå som på central nivå förstärker bevakningen av småföretagsamhetens intressen.
När det gäller myndighetsnivån synes i första hand SIND:s möjligheter att tillvarata de mindre och medelstora företagens intressen böra förstärkas.
På central nivå i regeringskansliet handläggs idag frågor rörande de mindre och medelstora företagen av industridepartementet. Utredningen menar att man bör överväga om man inte inom departementet borde inrätta en post som biträdande industriminister eller möjligen en särskild statssekreterare- befattning för de mindre och medelstora företagen.
Avslutningsvis vill utredningen betona att utvecklingen är dynamisk. De förslag som läggs fram i detta betänkande tar sikte på dagens ekonomiska situation. Allteftersom utvecklingen går vidare och betingelserna förändras kommer andra problemställningar och problemlösningar att aktualiseras. Det är därför viktigt att företagens finansiella situation framgent ägnas en fortlöpande uppmärksamhet. Att mindre och medelstora företag kan utvecklas på ett effektivt sätt är av vital betydelse för Sverige.
' Milf—g ?" listar-tira.
' filser- länk"-sr. *f'iväliiu'iif Mitä
Författningsförslag
Förslag till Lag om skattefrihet för ränta på Småföretagsobligationer
Härigenom föreskrivs följande.
l & Ränta på Småföretagsobligation skall inte utgöra skattepliktig inkomst vid taxering enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
25 Riksbanken fastställer de villkor som skall gälla för att en obligation skall vara att anse som Småföretagsobligation.
3 & Skattefrihet medges för ränta som förfallit till betalning under beskattningsåret. Det sammanlagda skattefria beloppet får motsvara den årliga räntan på ett obligationsinnehav med ett nominellt värde av högst 100 000 kronor. Närmare anvisningar för beräkning härför utfärdas av riksskatteverket.
4 & Skattskyldig skall för att åtnjuta skattefrihet till deklarationen foga ett av Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag utfärdat intyg rörande innehav och ränta av obligationer.
Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången vid 1985 års taxering.
A L TERNA TI V I (Nedsättning)
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 & samt 3 kap. 3 & lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.
1 kap.
Nuvarande lydelse
lål
Föreslagen lydelse
I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansieringen av den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål. Att denna lag tillämpas även i fråga om allmän löneavgift framgår av lagen (1982:423) om allmän löneavgift.
Om nedsättning av socialavgifter som regionalpolitiskt stöd finns sär- skilda bestämmelser.
Om nedsättning av socialavgifter som regionalpolitiskt stöd och som stöd för nystartade företag finns sär- skilda bestämmelser.
3 kap. 3 % Egenavgifter beräknas inte för år efter det då den försäkrade fyllt 65 år.
Egenavgifter beräknas inte för år efter det då den försäkrade fyllt 65 år. Sådana avgifter beräknas inte heller för inkomst som avses i 11 kap. 3 5 första stycket a) och b) lagen ( I 962.381 ) om allmän försäkring och som inte överstiger ett belopp motsva- rande två basbelopp vid årets ingång enligt nämnda lag, om den försäk- rade därjämte har annan avgiftsgrun- dande inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete i inte obetydlig omfattning.
Andra avgifter än tilläggspensionsavgift betalas inte av den som vid utgången av inkomståret ej var inskriven hos allmän försäkringskassa. Sådana avgifter betalas ej heller av den som för någon del av samma år uppburit hel förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller för hela året uppburit hel ålderspension enligt nämnda lag.
Tilläggspensionsavgift betalas inte för år före det då den försäkrade fyllt 16 år eller för det år då den försäkrade avlidit. Sådan avgift betalas ej heller då den försäkrade för hela året uppburit hel ålderspension enligt lagen om allmän försäkring.
Avgift betalas inte då avgiftsunderlaget understiger 500 kronor.
'Senaste lydelse 1982z424.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om bestämmelserna i 1 kap. 1 & fyra veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången i fråga om arbetsgivaravgifter som avser utgiftsåret 1984 och i fråga om egenavgifter som beräknas med ledning av 1985 års taxering och i övrigt den 1 juli 1984.
AL TERNA TIV I
(Nedsättning)
Förslag till Lag om nedsättning av socialavgifter i nystartade företag
Härigenom föreskrivs följande.
1 5 I verksamhet som är att hänföra till förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagen (1928z370) ingår i inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse, och som är att anse som nystartad äger arbetsgivare och sådan försäkrad som avses i 1 kap. 2 5 lagen (1981:691) om socialavgifter rätt till nedsättning av arbetsgivaravgifter och egenavgifter enligt nämnda lag efter den procentsats som anges i 2 5 andra stycket.
2 & Nedsättning av avgifterna sker under de fem första åren.
Nedsättningen skall göras med 50 procent det första året, med 40 procent det andra, med 30 procent det tredje, med 20 procent det fjärde samt med 10 procent det femte året.
Tid för nedsättningen räknas från och med det tillfälle månadsavgift enligt lagen (19842000) om uppbörd av arbetsgivaravgifter första gången skall betalas. Motsvarande gäller vid uppbörd av egenavgifter enligt uppbördsla- gen (19531272).
3 & I fråga om förfarandet för nedsättningen gäller för arbetsgivaravgifter bestämmelserna i lagen (1984:000) om uppbörd av arbetsgivaravgifter och för egenavgifter bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272).
4 & Ett belopp motsvarande det som arbetsgivaravgifterna eller egenavgif- terna sätts ned med skall påföras staten och uppbäras i samma ordning som avgifterna i övrigt eller vad som i annan ordning bestäms.
Denna lag träder i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången i fråga om arbetsgivaravgifter som avser utgiftsåret 1984 och i fråga om egenavgifter som beräknas med ledning av 1985 års taxering.
AL TERNA TIV II
(Särskilda återlån)
Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 5 samt 3 kap. 3 & lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.
1 kap. 1 ål
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansieringen av den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål.
Att denna lag tillämpas även i fråga om allmän löneavgift framgår av lagen (1982:423) om allmän löneavgift.
Om nedsättning av socialavgifter Om nedsättning av socialavgifter som regionalpolitiskt stöd finns sär- som regionalpolitiskt stöd och om skilda bestämmelser. särskilda återlån av socialavgifter i
nystartade företag finns särskilda bestämmelser. 3 kap. 3 5
Egenavgifter beräknas inte för år Egenavgifter beräknas inte för år efter det då den försäkrade fyllt 65 efter det då den försäkrade fyllt 65 år. år. Sådana avgifter beräknas inte
heller för inkomst som avses i I I kap. 3 5 första stycket a) och b) lagen ( ] 962.381 ) om allmän försäkring och som inte överstiger ett belopp motsva- rande två basbelopp vid årets ingång enligt nämnda lag, om den försäk- rade därjämte har annan avgiftsgrun- dande inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete i inte obetydlig omfattning.
Andra avgifter än tilläggspensionsavgift betalas inte av den som vid utgången av inkomståret ej var inskriven hos allmän försäkringskassa. Sådana avgifter betalas ej heller av den som för någon del av samma år uppburit hel förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller för hela året uppburit hel ålderspension enligt nämnda lag.
Tilläggspensionsavgift betalas inte för år före det då den försäkrade fyllt 16 år eller för det år då den försäkrade avlidit. Sådan avgift betalas ej heller då
lSenaste lydelse 1982z424.
den försäkrade för hela året uppburit hel ålderspension enligt lagen om allmän försäkring. Avgift betalas inte då avgiftsunderlaget understiger 500 kronor.
1.Dennalag träderi kraft i frågaombestämmelserna i 1 kapl & fyra veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången i fråga om arbetsgi- varavgifter som avser utgiftsåret 1984 och i fråga om egenavgifter som beräknas med ledning av 1985 års taxering och i övrigt den 1 juli 1984.
ALTERNA TIV II
(Särskilda återlån)
Förslag till Lag om särskilda återlån av socialavgifter i nystartade företag
Härigenom föreskrivs följande.
1 5 I verksamhet som är att hänföra till förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagen (1928z370) ingår i inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse, och som är att anse som nystartad kan arbetsgivare och sådan försäkrad som avses i 1 kap. 2 5 lagen (1981:691) om socialavgifter medges rätt att återlåna arbetsgivaravgifter och egenavgifter enligt bestämmelsernai denna lag (s.k. särskilda återlån).
2 5 Särskilda återlån av socialavgifter avser avgifter enligt lagen (1984:000) om uppbörd av arbetsgivaravgifter och uppbördslagen (19531272).
Särskilda återlån av socialavgifterna får ske under de första tre åren. Tidpunkten räknas från och med det tillfälle månadsavgift enligt lagen (1984:000) om uppbörd av arbetsgivaravgifter första gången skall betalas. Motsvarande gäller vid uppbörd av egenavgifter enligt uppbördslagen (1953:272).
35 Rätt att återlåna arbetsgivaravgifter och egenavgifter föreligger om dessa under en period om tolv månader under de tre första åren uppgår till eller beräknas uppgå till minst 50.000 kronor. Särskilda återlån får uppgå till högst 250.000 kronor under tolv måna- der.
45 Särskilda återlån skall betalas åter senast fem år efter det år återlånen beviljades. Ersättning för återlånade socialavgifter bestäms enligt de närmare föreskrifter som meddelas av femte fondstyrelsen för allmänna pensionsfon- den.
55 För de särskilda återlånen behöver inte ställas säkerhet. Socialavgifter som återlånats är ej förenade med förmånsrätt enligt 11 & förmånsrättslagen (1970:979).
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
65 Ansökan om att återlåna socialavgifterna enligt 1 & görs hos femte fondstyrelsen för allmänna pensionsfonden. Till ansökan skall fogas ett intyg från sökandens bankförbindelse eller revisor med förklaring att verksamhe- ten är nystartad. Ansökan skall göras årligen.
Denna lag träder i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången i fråga om arbetsgivaravgifter som avser utgiftsåret 1984 och i fråga om egenavgifter som beräknas med ledning av 1985 års taxering.
Förslag till Lag om ändring i reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.
Härigenom föreskrivs att 14 5 reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning skall ha angivna lydelse.
14 ål
Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som regeringen godkänner äger varje år mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som erlagt avgift till försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring återlån med högst hälften av vad sålunda erlagts
1. under det närmast föregående året eller
2. under de fem närmast föregående åren, i den mån avgiftsbetalningarna icke redan utnyttjats som underlag för återlån.
Företag, som erlagt avgifter på grundval av ett avgiftsunderlag som ej överstiger ett gränsbelopp motsva- rande 40 gånger gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, må beviljas återlån med hela det belopp av vad som sålunda erlagts enligt första stycket 1 och 2.
Återlån får ej beviljas, om dess belopp icke skulle uppgå till femtiotusen kronor. Återlån enligt första stycket 2 får uppgå till högst femhundratusen kronor.
Har särskilda återlån medgivits enligt lagen (198-1.000) om särskilda återlån av socialavgifter för nystar- tade företag får samtidigt återlån enligt detta reglemente ej beviljas.2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. 1Senaste lydelse 1982z424. 2Vid alternativ I utgår stycket.
Förslag till
Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1, 3 och 4 55, 7 kap. 1 &, 11 kap. 8 5, 12 kap. 8 5, 13 kap. 25 samt rubriken till 5 kap. skall ha nedan angivna
lydelse.
Nu varande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
Konvertibla skuldebrev och skul- debrev förenade med optionsrätt till nyteckning.
Konvertibla skuldebrev och skul- debrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt optionsbevis utan anknytning till skuldebrev.
Allmänna bestämmelser
Aktiebolag kan mot vederlag utge konvertibla skuldebrev eller skulde- brev förenade med optionsrätt till nyteckning. Sådana skuldebrev skall ställas till innehavaren eller till viss man eller order.
Konvertibla skuldebrev skall in- nehålla utfästelse från bolaget om att borgenär har rätt att helt eller delvis utbyta sin fordran enligt skuldebre- ven mot aktier i bolaget. Skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteck- ning skall ge borgenär rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar.
Aktiebolag kan mot vederlag utge konvertibla skuldebrev eller skulde- brev förenade med optionsrätt till nyteckning. Aktiebolag kan även mot eller utan vederlag till arbetstaga- re i bolaget utan samband med skul- debrev utge optionsbevis med op- tionsrätt till nyteckning. Sådana skul- debrev eller optionsbevis skall ställas till innehavaren eller till viss man eller order.
Konvertibla skuldebrev skall in- nehålla utfästelse från bolaget om att borgenär har rätt att helt eller delvis utbyta sin fordran enligt skuldebre- ven mot aktier i bolaget. Skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteck- ning eller Optionsrätter som utges till arbetstagare skall ge borgenär eller arbetstagare rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar.
Villkoren för utbyte eller nyteckning av aktier skall bestämmas så att utbyte eller nyteckning kan ske utan att bolagsordningen ändras. Vederlaget för konvertibelt skuldebrev får ej understiga det nominella beloppet på aktie som utlämnas vid utbyte, om ej mellanskillnaden täckes genom kontant
betalning vid utbytet.
Optionsrätt till nyteckning kan knytas till optionsbevis fogade vid skuldebreven. Borgenär får skilja optionsbevis från skuldebrev och förfoga över beviset särskilt, om ej i
Optionsrätt till nyteckning kan knytas till optionsbevis fogade vid skuldebreven eller då det gäller Optionsrätter som utges till arbetsta- gare til/ separata optionsbevis. Bor—
Nuvarande lydelse
skuldebrevet föreskrives att beviset får avskiljas först efter viss tid.
Beslut om emission av skuldebrev fattas av bolagsstämman, om ej annat följer av 8 eller 9 &. Ifråga om förslag till beslut om emission och om kallelse till bolagsstämma äger 4 kap. 45 motsvarande tillämpning.
Beslut om emission skall ange
Föreslagen lydelse
genär får skilja optionsbevis från skuldebrev och förfoga över bevi- set särskilt, om ej i skuldebrevet föreskrives att beviset får avskiljas först efter viss tid.
Beslut om emission av skuldebrev och separata optionsbevis fattas av bolagsstämman, om ej annat följer av 8 eller 9 5. I fråga om förslag till beslut om emission och om kallelse till bolagsstämma äger 4 kap. 4 & motsvarande tillämpning.
1. emissionens belopp eller högsta belopp eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen,
2. den företrädesrätt att deltaga i emissionen som tillkommer aktieägare eller annan eller vem som eljest äger deltaga i emissionen,
3. den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske,när ett visst belopp eller ett lägsta belopp bestämts för emissionen,
3. den tid inom vilken teckning av skuldebrev och separata optionsbe- vis kan ske, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp bestämts för emis- sionen,
4. den tid, ej understigande två veckor från utfärdandet av kungörelse enligt 6 5 första stycket första meningen eller, i fall som avses i 6 & fjärde stycket, från beslutet eller, i fråga om avstämningsbolag, från avstämnings- dagen, inom vilken aktieägare kan begagna sin företrädesrätt till teck- ning,
5. skuldebrevens nominella belopp, emissionskurs och räntefot,
6. den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev som icke tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om ej föreskrift meddelas att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, 7. tid och villkor för utbyte eller nyteckning,
8. den rätt som skall tillkomma borgenär eller innehavare av op- tionsbevis för den händelse aktieka- pitalet före utbytet eller nyteckning- en ökas eller nedsättes eller nya konvertibla skuldebrev eller skulde- brev förenade med optionsrätt till nyteckning utges eller bolaget upp- löses eller upphör genom fusion,
8. den rätt som skall tillkomma borgenär eller innehavare av op- tionsbevis för den händelse aktieka- pitalet före utbytet eller nyteckning- en ökas eller nedsättes eller nya konvertibla skuldebrev eller skulde- brev förenade med optionsrätt eller separata optionsbevis med rätt till nyteckning utges eller bolaget upp- löses eller upphör genom fusion,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9. det belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas genom utbyte eller nyteckning,
10. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, om aktier av olika slag finnes eller kan utges.
Om förbehåll enligt 3 kap. 1 & fjärde stycket eller 3 5, 6 kap. 8 5 eller 17 kap. 1 & skall gälla beträffande de nya aktierna skall erinran därom intagasi emissionsbeslutet.
I fråga om separata optionsbevis får den rätt till nyteckning som skall tillkomma arbetstagare inte utsträck- as längre än två år från emissionen. Ej heller får det belopp varmed aktiekapitalet skall kunna ökas vid utnyttjande av den optionsrätt som är knuten till dessa optionsbevis översti- ga en tiondel av aktiekapitalet vid tidpunkten för emissionen.
I fråga om avstämningsbolag iakttages, att avstämningsdag skall anges i emissionsbeslutet, om aktieägare skall ha företrädesrätt att deltaga i emissionen. Avstämningsdagen får ej sättas tidigare än tre veckor från det beslutet kungjorts enligt 6 5 första stycket första meningen.
Skall skuldebrev bli föremål för handel vid fondbörs, kan i emissionsbe- slutet upptagas bemyndigande för styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar att innan teckning påbörjas bestämma emissionens belopp, emissionskurs, räntefot samt villkor för utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämningsbolag iakttages dock, att nämnda villkor skall bestämmas senast på avståmningsdagen, om aktieägare skall ha företrädesrätt att deltaga i emissionen.
7 kap. 1 &
Aktiebolag får ej förvärva eller såsom pant mottaga egen aktie. Dotterföretag får ej heller förvärva eller såsom pant mottaga aktie i moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltigt.
Första stycket utgör ej hinder för aktiebolag eller dotterföretag att vid övertagande av affärsrörelse förvär- va däri ingående aktie, att inlösa aktie enligt 13 kap. 3 % eller att på auktion inropa för företagets ford- ran utmätt aktie. Förvärvad aktie skall, om den ej indragits genom nedsättning av aktiekapitalet, avytt- ras så snart det kan ske utan förlust. Aktie, som förvärvats vid övertagan- de av affärsrörelse, skall dock avytt- ras senast två år efter förvärvet,
Första stycket utgör ej hinder för aktiebolag eller dotterföretag att vid övertagande av affärsrörelse förvär- va däri ingående aktie, att inlösa aktie enligt 13 kap. 3 5 eller att på auktion inropa för företagets ford- ran utmätt aktie. Likaså får aktiebo- lag, vars aktier ägs av högst tio personer i syfte att underlätta ett generationssktfte förvärva aktier från delägare under förutsättning att vederlaget inte överstiger bolagets fria egna kapital. Sådant aktieförvärv
Nuvarande lydelse
såvida icke regeringen eller myndig— het som regeringen bestämmer ger företaget tillstånd att behålla aktien
Föreslagen lydelse
får inte överstiga femtio procent av aktiekapitalet och aktiernas röstvär- de. Förvärvad aktie skall, om den ej
under längre tid. indragits genom nedsättning av aktiekapitalet, avyttras så snart det kan ske utan förlust. Aktie, som förvärvats vid övertagande av affärs- rörelse eller i samband med ett generationsskifte, skall dock avyttras senast två år efter förvärvet, såvida icke regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer ger företaget tillstånd att behålla aktien under längre tid.
Har aktiebolag blivit moderbolag och innehar dotterföretaget aktier i moderbolaget, skall dessa aktier avyttras enligt vad som i andra stycket sägs beträffande aktier som förvärvats vid övertagande av affärsrörelse.
11 kap. 8 51
Utöver vad som följer av bokföringslagen (1976:125) skall i resultaträk- ningen och balansräkningen lämnas uppgifter och särskilda upplysningar i följande hänseenden:
1. Aktier i andra bolag skall upptagas med angivande för varje bolag av dess namn, antalet aktier och dessas nominella värde och värde enligt balansräkningen. Understiger båda dessa värden för aktierna i ett bolag, som ej är dotterbolag, femtiotusen kronor eller det lägre belopp, som motsvarar fem procent av det aktieägande bolagets eget kapital enligt balansräkningen, får dock specifikation utelämnas. När det ur allmän och enskild synpunkt är påkallat får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer tillåta att även eljest aktier redovisas utan specifikation.
2. Består aktiekapitalet av aktier av olika slag, skall anges hur det fördelar sig på de olika aktieslagen.
3. Ändringar i beloppen av det egna kapitalets poster jämfört med föregående balansräkning skall specificeras.
4. Om bolaget innehar fordran på grund av penninglån som lämnats med stöd av tillstånd enligt 12 kap. 8 5 eller ställt säkerhet med stöd av sådant tillstånd, skall uppgift lämnas därom. Storleken av lämnade lån samt arten av ställda säkerheter och beloppet av de lån, för vilka säkerhet ställts, skall anges. Uppgift skall även lämnas om vilken anknytning till bolaget den har till vilken lån lämnats eller för vilken säkerhet ställts.
5. Har bolaget utelöpande lån, som är konvertibla eller förenade med optionsrätt till nyteckning, skall
'Senaste lydelse l980:1104.
5. Har bolaget utelöpande lån, som är konvertibla eller förenade med optionsrätt till nyteckning, skall
Nuvarande lydelse
för varje län anges utestående låne- belopp samt tid och villkor för utbyte eller för nyteckning. Beträffande utelöpande lån mot vinstandelsbevis skall för varje län anges utestående lånebelopp och räntebestämmelser- na.
Föreslagen lydelse
för varje län anges utestående låne- belopp samt tid och villkor för utbyte eller för nyteckning. Beträffande utelöpande lån mot vinstandelsbevis skall för varje län anges utestående lånebelopp och räntebestämmelser- na. Beträffande separata optionsbe- vis skall anges omfattningen av ute- stående bevis samt villkoren rörande dessa.
6. För varje i balansräkningen som anläggningstillgång upptagen post, vari ingår skepp eller maskiner, inventarier och dylikt eller byggnader, skall anges dels tillgångarnas anskaffningsvärde, dels det sammanlagda beloppet av de intill balansdagen på anskaffningsvärdet företagna av- och nedskriv- ningarna. Har sådana tillgångar uppskrivits, skall även anges kvarstående oavskrivet belopp av uppskrivningen.
7. För fastigheter som är anläggningstillgångar skall anges taxeringsvärden med fördelning på de under särskilda poster i balansräkningen upptagna tillgångarna.
8. Om det förekommit sådan förändring i resultaträkning eller balansräk- ning beträffande posters gruppering eller eljest som väsentligt påverkar jämförbarheten mellan åren, skall redogörelse lämnas för förändringen.
9. Driver bolaget rörelsegrenar som är väsentligen oberoende av varandra, skall bruttoresultatet av varje sådan rörelsegren redovisas särskilt. De uppgifter och särskilda upplysningar som avses i första stycket får intagas i noter, om tydliga hänvisningar göres vid de poster i redovisnings- handlingarna till vilka de hänför sig.
12 kap. 8 52
Länsstyrelsen kan på ansökan Länsstyrelsen kan på ansökan medge undantag från 7 %, om det vid förvärv av aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern är påkallat av särskilda omständigheter eller om det i annat fall föreligger synnerliga skäl. Sådant undantag medges dock av bankinspektionen när det gäller aktiebolag som står under bankin- spektionens tillsyn.
medge undantag från 7 &, om det föreligger synnerliga skäl. Om detär fråga om förvärv av aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern skall undantag medges om inte sär- skilda skäl talar däremot. Ifrågava- rande undantag medges dock av bankinspektionen när det gäller aktiebolag som står under bankin- spektionens tillsyn.
Bolagets kända borgenärer skall höras över ansökningen. Det behöver dock ej ske, om borgenärernas ställning uppenbarligen icke påverkas av att ansökningen bifalles. Om borgenär begär det, skall hans fordran betalas eller betryggande säkerhet ställas för den innan ansökningen får bifallas.
2Senaste lydelse 197711092.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 kap. 2 P
Det åligger styrelsen att ofördröj- ligen upprätta en särskild balansräk- ning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktieka- pitalet. Visar balansräkningen att så är fallet, skall styrelsen snarast möj- ligt till bolagsstämma hänskjuta frå- ga om bolaget skall träda i likvida- tion. Godkänns ej på bolagsstämma inom åtta månader efter hänskjutan- det balansräkning avseende ställ- ningen vid tiden för stämman som utvisar att det egna kapitalet uppgår till det registrerade aktiekapitalet, skall styrelsen, om ej bolagsstäm- man beslutar att bolaget skall träda i likvidation, hos rätten ansöka att bolaget försätts i likvidation. Sådan ansökan kan även göras av styrelse- ledamot, verkställande direktör, re- visor eller aktieägare.
Det åligger styrelsen att ofördröj- ligen upprätta en särskild balansräk— ning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktieka- pitalet. Visar balansräkningen att så är fallet och bestämmelsen i detta stycke sista meningen inte är tillämp- lig, skall styrelsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skall träda i likvidation. Godkänns ej på bolagsstämma inom åtta månader efter hänskjutandet balansräkning avseende ställningen vid tiden för stämman som utvisar att det egna kapitalet uppgår till det registrerade aktiekapitalet, skall sty- relsen, om ej bolagsstämman be- slutar att bolaget skall träda i likvida- tion, hos rätten ansöka att bolaget försätts i likvidation. Sådan ansökan kan även göras av styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller aktieägare. Om det egna kapitalet enligt den särskilda balansräkningen är högre än bolagets sammanlagda skulder är styrelsen dock inte skyldig att till bolagsstämma hänskjuta frå- gan om bolaget skall träda i likvida- tion.
Görs ansökan enligt första stycket, förordnar rätten att bolaget skall träda i likvidation, om det ej under ärendets handläggning i tingsrätten styrks att balansräkning utvisande att bolagets eget kapital uppgår till det registrerade aktiekapitalet blivit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstäm-
ma.
Vid beräkningen av det egna kapi- talets storlek skall inom linjen tilläg- gas en post utvisande den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskostnaderna. Beträf- fande sådana anläggningstillgångar
JSenaste lydelse l983z453.
Vid beräkningen av det egna kapi- talets storlek skall inom linjen tilläg- gas en post utvisande den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskostnaderna. Beträf- fande sådana anläggningstillgångar
Nu varande lydelse
som undergår fortlöpande värde- minskning gäller dock att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och ned— skrivningar, om därigenom erhålls ett högre värde. Vidare skall vid beräkningen hänsyn inte tas till skuld på grund av statligt stöd för vilket återbetalningsskyldigheten är beroende av bolagets ekonomiska ställning, om stödet — för det fall att bolaget försätts i konkurs eller trä- der i likvidation — skall återbetalas först sedan övriga skulder till fullo betalats.
Föreslagen lydelse
som undergår fortlöpande värde- minskning gäller dock att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och ned- skrivningar, om därigenom erhålls ett högre värde. Vidare skall vid beräkningen hänsyn inte tas till skuld på grund av statligt stöd för vilket återbetalningsskyldigheten är beroende av bolagets ekonomiska ställning, om stödet — för det fall att bolaget försätts i konkurs eller trä- der i likvidation — skall återbetalas först sedan övriga skulder till fullo betalats. Samma förhållande skall gälla särskilda återlån enligt lagen (1984:000) om särskilda återlån av socialavgifter i nystartade företag.
Underlåter styrelseledamöterna att fullgöra vad som åligger dem enligt forsta stycket, svarar de och andra som med vetskap härom handlar på bolagets vägnar solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser. Sådant ansvar inträder även för aktieägare som, när likvidationsplikt föreligger enligt första stycket tredje meningen, med vetskap härom deltar i beslut att fortsätta bolagets verksamhet. Den ansvarighet som det nu är fråga om gäller dock ej för förbindelser som uppkommer sedan likvidationsfrågan hänskju- tits till rättens prövning eller sedan en balansräkning, som utvisar att bolagets eget kapital uppgår till det registrerade aktiekapitalet, blivit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstämma.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrivs att 23 och 43 åå lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 %*
Vid uppskattning av lös egendom iakttages: A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas, i den mån ej annat följer av 20 % tredje stycket, till vad rättigheten med hänsyn till villkoren vid
'Senaste lydelse 198218.
upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan antagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.
B. Värdepapper, som noteras på inländsk eller utländsk börs eller är föremål för liknande notering upp- skattas till det noterade värdet eller, om detta icke motsvarar vad som skulle kunna påräknas vid försälj- ning under normala förhållanden, till det pris som skulle ha kunnat påräknas vid en sådan försäljning. Sådana värdepapper, som eljest omsättas på kapitalmarknaden eller
B. Värdepapper, som noteras på inländsk eller utländsk börs, upp- skattas till det noterade värdet, eller, om detta icke motsvarar vad som skulle kunna påräknas vid försälj- ning under normala förhållanden, till det pris som skulle ha kunnat påräknas vid en sådan försäljning. Även värdepapper' ! övrigt uppskattas enligt den nyss angivna grunden, i den mån uppskattningen av deras
vars värde icke skall beräknas med ledning av bestämmelserna i F nedan, uppskattas enligt sist angivna grund.
C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid, som avses i 21 5. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp, som utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna lag fogade tabellen I.
Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gäldenären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt andra grunder än som eljest äro tillämpliga.
Medel, för vilka uppskov med inkomstbeskattning åtnjutes enligt bestäm- melserna om skogskonto, upphovsmannakonto eller investeringskonto för skog, tas upp till halva värdet. Har medel satts av till fond för särskilt ändamål enligt föreskrift i lag eller annan författning och har avdrag vid inkomstbe- räkningen medgetts för avsättningen, får halva det avsatta beloppet tas upp som skuld.
D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån uppskattas till tjugo gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.
Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som utgår under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas kapitalvärdet efter det belopp rättigheten för helt år motsvarar enligt de vid denna lag fogade tabellerna II och III. Om livränta på grund av försäkring skall utgå så länge någon är i livet, dock längst under viss tid, eller skall börja utgå framdeles, beräknas värdet efter försäkringstekniska grunder med iakttagande av föreskrifterna i denna paragraf. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är på nyss angivet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det penningvärde, vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser endast de] av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt nyss angiven grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.
Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons
värde icke skall göras med ledning av bestämmelserna i F nedan.
livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabell III, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst tio gånger det värde, rättigheten för helt år motsvarar.
Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.
E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter den köpkurs på checkar, utställda i samma myntslag, som gällde vid tiden för skattskyldighetens inträde. Finnes ej sådan kurs eller kan av annan anledning värdet icke beräknas efter denna grund, bestämmer regeringen eller den myndighet regeringen förordnar, hur beräkningen skall ske.
F. Andel i bostadsförening eller bostadsaktiebolag tas upp till ett värde som motsvarar medlemmens eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet beräknad med utgångspunkt i det värde som föreningens eller bolagets fastighet skall tas upp till enligt 225 och med hänsyn till föreningens eller bolagets övriga tillgångar och skulder enligt senaste bokslut.
Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan antas ha betingat vid en med tillbörlig omsorg skedd försäljning, som föranletts av boets avveckling.
Vid värderingen av förvärvskälla som enligt kommunalskattelagen (19281370) ingår i inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse tillämpas bestämmelserna i 4 5 och, med undantag av femte stycket sista meningen, punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 55 lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.
43 52
Vid beskattning av gåva gäller i tillämpliga delar, förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6-9, 12, 19, 21 och 30 55, vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 5 2 och 3 mom., 14 och 20 55, 22 5 med undantag av 3 mom., 23 5 med undantag av F tredje stycket, 24-27 55, 28 5 med undantag av andra och fjärde styckena samt 32 &. Därvid skall hänvisningen i 32 5 f) till 19 å i stället gälla 41 5 samt 28 5 första och tredje styckena tillämpas som om gåvan utgjorde arv efter givaren.
Har gåvan lämnats utan förbehåll till förmån för givaren eller annan och avser gåvan all givarens rätt till förvärvskälla enligt kommunal- skattelagen (1928:370) i jordbruk med binäringar, skogsbruk eller rörelse, som han äger direkt eller genom juridisk person, skall, utöver bestämmelserna i första stycket, även 22 5 3 mom. och 23 5 F tredje
2Senaste lydelse 1981:634.
Har gåvan lämnats utan förbehåll till förmån för givaren eller annan och avser gåvan all eller del av givarens rätt tillförvärvskälla enligt kommunalskattelagen (19281370) i jordbruk med binäringar, skogsbruk eller rörelse, som han äger direkt eller genom juridisk person, skall, utöver bestämmelserna i första stycket, även 22 5 3 mom. och 23 5 F
stycket tillämpas när gåvoskatten bestäms. Vad nu har sagts om för- värvskälla gäller även egendom som enligt de bestämmelser som anges i 22% 3 mom. skall anses som en särskild förvärvskälla inom inkomst- slaget rörelse. Har gåvotagaren inom fem år efter det att skattskyl- dighet för gåvan inträtt genom köp, byte eller något därmed jämförligt fång eller genom gåva eller bodel— ning av annan anledning än makes död avhänt sig egendomen eller väsentlig del därav, skall ny gåva anses föreligga med det värde var- med den ursprungliga gåvan ned- satts.
tredje stycket tillämpas när gåvos- katten bestäms. Vad nu har sagts om förvärvskälla gäller även egendom som enligt de bestämmelser som anges i 22 5 3 mom. skall anses som en särskild förvärvskälla inom in- komstslaget rörelse. Har gåvotaga- ren inom fem år efter det att skatt- skyldighet för gåvan inträtt genom köp, byte eller något därmed jäm- förligt fång eller genom gåva eller bodelning av annan anledning än makes död avhänt sig egendomen eller väsentlig del därav, skall ny gåva anses föreligga med det värde varmed den ursprungliga gåvan ned- satts.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt'.
Härigenom föreskrivs att punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 55 lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt1 skall ha nedan angivna lydelse.
Anvisningar till 3 och 4 55
2.2 Vid beräkning av förmögenhet, som ingår i förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse, gäller följande. Sammanfaller inte räkenskapsåret med beskattningsåret, får som värde av förmögenhet tas upp värdet vid utgången av det räkenskapsår som före den 1 mars taxeringsåret gått till ända närmast intill utgången av beskattningsåret. Detta värde skall emellertid rättas med belopp som den skattskyldige satt ini förvärvskällan eller tagit ut ur densamma för egen räkning eller för annan av honom innehavd förvärvskälla. Utgår räkenskapsåret före beskattningsåret, skall nämnda värde ökas med insättningar och minskas med uttag som skett intill beskattningsårets utgång. Utgår räkenskapsåret efter beskattningsåret, skall värdet minskas med insättningar och ökas med uttag som skett efter utgången av beskattningsåret. Den värdesättning av tillgångarna i förvärvskällan som sker vid
1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:859. 2Senaste lydelse 1981:635.
inkomsttaxeringen är inte bindande vid förmögenhetsberäkningen. Inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk i förvärvskällan tas upp till anskaffningsvärdet efter avdrag för skälig avskrivning eller utrangering. Lager värderas som helhet utan hänsyn till påräknelig vinst vid försäljning i detalj, varvid dock fastighet tas upp lägst till taxeringsvärdet. Lager av djur på jordbruksfastighet eller i renskötselrörelse tas upp till de värden, som riksskatteverket enligt punkt 2 femte stycket av anvisningarna till 41 & kommunalskattelagen (1928z370) senast har fastställt före utgången av det år som närmast föregår taxeringsåret, eller - om sådant värde inte har fastställts för vissa djur - till det allmänna saluvärdet. Vid värdering av lager skall hänsyn tas till inkurans och prisfallsrisk.
Skulder och andra avgående poster i förvärvskällan avräknas enligt bestämmelserna i 5 &. Hänsyn tas inte till annan latent skatteskuld än utskiftningsskatteskuld, såvida
Skulder och andra avgående poster i förvärvskällan avräknas enligt bestämmelserna i 5 &. Hänsyn tas inte till annan latent skatteskuld än utskiftningsskatteskuld och
inte annat följer av punkt 3 första stycket av dessa anvisningar.
realisationsvinstskatteskuld, såvida inte annat följer av punkt 3 första stycket av dessa anvisningar. Latent realisationsvinstskatteskuld får dock endast avräknas vid beräkning av förmögenhet i samband med arv eller gåva.
Om värdet av tillgångarna i förvärvskällan överstiger beloppet av skulder och andra avgående poster, får förmögenhetsvärdet av förvärvskällan nedsättas till trettio procent av det överskjutande värdet. Om förvärvskällan innehas med fideikommissrätt, får dock nedsättning ske till tjugo procent av sistnämnda värde.
Bostadsbyggnader på en jordbruksfastighet och tomtmark för byggnaderna skall inte behandlas som tillgångar i förvärvskälla inorn inkomstslaget jordbruksfastighet i annat fall än då byggnaderna används som bostad för ägarens eller arrendatorns arbetskraft. Om en bostadsbyggnad med tomtmark på grund av vad nu har sagts inte skall behandlas som tillgång i förvärvskällan, skall inte heller de till byggnaden och tomtmarken hänförliga låneskulderna anses ingå i förvärvskällan. På byggnaden och tomtmarken skall anses belöpa så stor del av låneskulderna i förvärvskällan som byggnadens och tomtmarkens taxeringsvärde utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i förvärvskällan inklusive byggnaden och tomtmarken. Med bostadsbyggnad avses byggnad som till övervägande del är inrättad för bostadsändamål. Bestämmelserna i detta stycke tillämpas inte på förvärvskälla som innehas med fideikommissrätt.
Egendom, som enligt 4 kap. 5 5 första stycket i fastighetstaxeringslagen (197911152) ingår i en industrienhet avseende täktmark och - i förekommande fall -industribyggnad på sådan mark eller i en exploateringsenhet, skall, om egendomen inte enligt kommunalskattelagen utgör tillgång i rörelse, vid tillämpningen av denna anvisningspunkt anses som en särskild förvärvskälla inom inkomstslaget rörelse.
Mark och byggnader, som är belägna på en ort och av fastighetsägaren regelbundet upplåts för fritidsändamål till annan än närstående (fritidsuthyrning), skall, om de inte enligt kommunalskattelagen utgör tillgångar i rörelse, vid tillämpningen av denna anvisningspunkt tillsammans anses utgöra en särskild förvärvskälla inom inkomstslaget rörelse. Detta gäller dock endast under förutsättning att
a) egendomen ingår i en eller flera småhusenheter enligt 4 kap. 5 5 första stycket fastighetstaxeringslagen och har beskattningsnaturen annan fastighet och
b) fastighetsägarens fritidsuthyrning på orten av sådan egendom, som avses under a och inte utgör tillgångi rörelse, omfattar minst tre småhus eller tomter avsedda för småhus som ägs av annan än fastighetsägaren.
Uttrycket småhus har den innebörd som anges i 2 kap. 2 & fastighetstaxeringslagen. Som närstående räknas
för fysisk person: de personer som anges i 35 5 1 a mom. kommunalskattelagen,
för dödsbo: dödsbodelägarna och dem närstående personer, för fåmansföretag som avses i sistnämnda lagrum: företagsledaren och delägarna i företaget samt dem närstående personer.
Bestämmelserna i denna anvisningspunkt tillämpas även när förvärvskällan innehas indirekt genom förmedling av juridisk person.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:336) om avdrag för utdelning på icke börsnoterade aktier.
Härigenom föreskrivs att 3 5 lagen (1982:336) om avdrag för utdelning på icke börsnoterade aktier skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Avdraget får inte överstiga 700.000 kronor. Avdraget får inte heller överstiga 15 procent av aktie- kapitalet vid utgången av det beskattningsår till vilket utdelningen hänför sig. Vid tillämpning av sist— nämnda begränsningsregel gäller
Föreslagen lydelse
Avdraget får inte överstiga 700.000 kronor. Avdraget får inte heller överstiga 25 procent av aktie- kapitalet vid utgången av det beskattningsår till vilket utdelningen hänför sig. Vid tillämpning av sist- nämnda begränsningsregel gäller
1. att aktier som avses i 2 & andra stycket och aktier som hänför sig till avdragsyrkande enligt 2 & fjärde stycket inte skall beaktas samt 2. att — om bolaget har aktier som medför olika rätt till utdelning — varje aktieslag skall behandlas för sig.
Omfattar det beskattningsår till vilket utdelningen hänför sig kortare eller
längre tid än tolv månader skall det högsta tillåtna avdraget i första stycket jämkas i motsvarande mån.
Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången vid 1985 års taxering.
Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att anvisningarna till 41 c & kommunalskattelagen (1928z370) skall ha nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 41 c ål
För sådan ränta på vinstandelslån som icke är beroende av det låntagande företagets utdelning eller vinst får företaget avdrag enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 36 och 39 55.
Ränta vars storlek är beroende av företagets utdelning eller vinst (rörlig ränta) anses som avdragsgill omkostnad för företaget i den förvärvskälla vari det lånade kapitalet har nedlagts, endast under förutsättning att
a) länet har utbjudits till teckning på den allmänna marknaden, eller
b) ensamrätt eller företrädesrätt till teckning av länet har lämnats någon som icke äger aktier eller andelar i det låntagande företaget och icke har sådan intressegemenskap med företaget som avses i punkt 1 av anvisningarna till 43 & eller 57 ä 3 mom. första stycket samt — såvitt gäller fåmansföretag som avses i 35 ä 1 a mom. — icke heller är företagsledare i företaget eller närstående till sådan företagsledare eller till aktie- eller andelsägare i företaget, eller
c) aktierna eller andelarna i det låntagande företaget är noterade på svensk börs eller föremål för liknande notering här i riket och företrädesrätt till teckning av länet har lämnats aktie-eller andelsägarna i företaget i förhållande till deras innehav av aktier eller andelar, eller
d) länet har lämnats av Företags- kapital AB eller Svenska industrieta- bleringsbolaget eller annat företag med likartad inriktning.
Ifall som avses i andra stycket c) skall det låntagande företaget dock som intäkt i den förvärvskälla vari det lånade kapitalet har nedlagts upptaga ett belopp motsvarande det sammanlagda värde som genom företrädesrätterna kan anses ha tillförts aktie- eller andelsägarna. Beloppet tages till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår under vilket teckningen av lånet har avslutats.
'Senaste lydelse 1983:123.
På ansökan av låntagande företag får riksskatteverket under förutsättning att lånevillkoren med hänsyn till omständigheterna vid lånets upptagande får antagas ha bestämts på affärsmässig grund besluta att rörlig ränta skall anses som avdragsgill omkostnad för företaget utan hinder av att rätt till teckning av länet har förbehållits person eller personer som äger aktier eller andelar i företaget. Mot beslut av riksskatteverket i fråga som här avses får talan ej föras.
Är det låntagande företaget så- dant fåmansföretag som avses i 35 ä 1 a mom., gäller — oberoende av bestämmelserna i andra och tredje styckena — att rörlig ränta, som utbetalas till aktie- eller andels ägare eller företagsledare i företaget eller dem närstående personer eller nå- gon som på annan grund har intres- segemenskap med företaget, icke är avdragsgill.
Är det låntagande företaget så- dant fåmansföretag som avses i 35 5 1 a mom., gäller — oberoende av bestämmelserna i andra och tredje styckena — att rörlig ränta, som utbetalas till aktie- eller andelsägare eller företagsledare i företaget eller dem närstående personer eller nå- gon som på annan grund har intres- segemenskap med företaget, icke är avdragsgill. Äger lånet samband med ett generationsskifte i det låntagande företaget är dock den rörliga räntan
avdragsgill.
Uttrycken företagsledare och närstående personer har den innebörd som anges i 35 5 1 a mom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Förslag till Lag om ändring av lagen (1982:417) om ikraftträdande av lagen (1982:416) om ändring i lagen (1947 :576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom föreskrivs att 11 & lagen (1982:417) om ikraftträdande av lagen (1982:416) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 5 Vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp skall den beskattningsbara inkomsten inte ökas med
förlustavdrag som hänför sig till beskattningsår för vilket taxering skall ske år 1983 eller tidigare,
avdrag för underskott som hänför sig till beskattningsår som nyss nämnts men enligt 4å 1mom. första stycket 3 lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt inte fått dras av,
underskott som har uppkommit till följd av att reparationskostnader hänförliga till sådant beskattningsår som nyss nämnts fördelats med stöd av reglerna i punkt 8 av anvisningarna till 25å kommunalskattelagen
(1928370),
avdrag för underskott i förvärvs- källa inom inkomstslagen jordbruks-
fastighet, annan fastighet som avses i 24 5 I mom.kommunalskattelagen eller rörelse.
Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den kommit ut från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.
Härigenom föreskrivs att 34 aå lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34aå
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till en myndighet lämnar oriktig uppgift om förhållanden, som har betydelse för hans skyldig- het att betala preliminär eller slutlig avgift, eller underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant slag, döms till böter, om gärningen ej är belagd med straffi skattebrottslagen (197lz69).
I ringa fall döms ej till ansvar.
Den som uppsåtligen till en myn- dighet lämnar oriktig uppgift om förhållanden, som har betydelse för hans skyldighet att betala preliminär eller slutlig avgift, eller underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant slag, döms till böter, om gärningen ej är belagd med straff i skattebrottslagen (1971269).
I ringa fall döms ej till ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
1. Inledning
1.1. Huvuddragen i utredningens tidigare förslag och överväganden
Direktiv för utredningen utfärdades av dåvarande ekonomiministern 1980. Direktiven bifogas detta betänkande som bilaga 1 (Dir. 1980:56).
Utredningen överlämnade den 13 november 1981 ett delbetänkande, ”Tillväxtkapital” till dåvarande ekonomi- och budgetministern (SOU 198195).
I delbetänkandet analyserades de mindre och medelstora företagens finansiella situation samt framlades förslag till åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital.
Delbetänkandet inleddes bl.a. med en precisering av begreppet mindre och medelstora företag. Härmed avsågs i direktiven företag med färre än 200 anställda. Utredningen anammade denna definition. Företag med färre än 200 anställda räknas som mindre och medelstora företag, varav företag med 50—199 anställda är medelstora. Som samlad beteckning på hela gruppen används ibland småföretag. Storleksmåttet bör ses som ett riktmärke och inte som en absolut gräns.
Utredningen framhöll i delbetänkandet att de mindre och medelstora företagen är en viktig beståndsdel i den svenska ekonomin. I landet finns över 400.000 företag inklusive jordbruk och skogsbruk1 . Ungefär hälften av dessa har anställd personal. De minsta företagen med upp till 50 anställda är den antalsmässigt helt dominerande gruppen och utgör 99 % av alla företag.
De mindre och medelstora företagen sysselsätter omkring 1,2 milj personer.
Undersökningar i utlandet, som citerades av utredningen, visar att de mindre och medelstora företagen har en särskild betydelse då det gäller att skapa nya arbetstillfällen.
Utredningen underströk också i övrigt deras betydelse för näringslivets förnyelse. Vanligt är att nya affärsidéer, nya produkter och nya tillverknings- processer framtas inom denna företagsgrupp. Utredningen framhöll vidare de mindre företagens roll som underleverantörer till större företag, deras roll som främjare av god arbetsmiljö och deras anpassningsförmåga till ändrade betingelser och ett allt kärvare konkurrensklimat.
Vad gäller företagsformen konstaterade utredningen att den varierar för de mindre och medelstora företagen. Vanligast är att företagen drivs som
' Enligt statistiska cen- tralbyråns centrala före- tagsregister uppgick det totala antalet företag vid årsskiftet 1982/83
till 438.849 stycken. Där- av utgjorde företag med färre än 200 anställda 437.242. Storleksklas- sade företag med mindre än 6 anställda var 366.949. Drygt 45.000 företag saknades uppgif— ter om, men torde vara att hänföra till de minsta företagen.
enskild firma. Vanlig är också aktiebolagsformen. En inte ringa de] av företagen drivs även i form av handelsbolag eller kommanditbolag.
En analys av de mindre och medelstora företagens finansiella situation visade enligt utredningen, att en försämring inträtt under det senaste årtiondet. Detta har sin förklaring bl.a. i en under senare år raskt stigande räntenivå, en svag lönsamhet, en otillfredsställande soliditet och en sjunkande självfinansieringsförmåga. Detta har lett till att företagens möjligheter till expansion och investeringar hämmats.
En väsentlig uppgift borde, framhöll utredningen, därför vara att framlägga förslag som nedbringade den höga räntenivån och rent allmänt förbättrade lönsamheten. Åtgärder av det slaget är dock i första hand av allmän ekonomisk-politisk natur och faller därmed utanför ramen för utredningens arbete.
Utredningen ansåg för sin del, bl.a. med hänsyn till behovet av att förbättra soliditeten, att man som ett första steg borde försöka förbättra möjligheterna att attrahera externt riskvilligt kapital.
Undersökningar bekräftade att det inte rådde någon brist på riskvilligt kapital i marknaden. Problemet var i stället att detta i första hand sökte sig till andra typer av placeringar. Det gällde därför att göra det mer attraktivt såväl för företagarna som för finansiärerna att kanalisera kapitalet till mindre och medelstora företag. Sett ur finansiärernas synpunkt borde måttstocken vara att göra produktiva investeringar lika intressanta som satsningar i improduk- tiva objekt och satsningar i mindre företag lika intressanta som satsningar i börsnoterade företag.
I syfte att underlätta tillskott av riskkapital inventerade utredningen olika finansieringsformer. Utredningen menade att en del av lösningen på finansieringsproblemen låg i att förbättra möjligheterna att utnyttja en rad befintliga finansieringsformer. Med hänsyn till företagsgruppens storlek och heterogena karaktär underströk utredningen vikten av att en mångfald olika finansieringsinstrument stod till buds, vilka kunde kombineras till finansie- ringspaket anpassade till varje företags speciella behov.
Bl.a. pekade utredningen på att det hittills skett en något ensidig fokusering på aktier och att andra finansieringsinstrument kommit i skymundan. Vidare hade olika lagstiftningsåtgärder gjort ett antal finansie- ringsinstrument mindre användbara för de mindre företagen.
Utredningen rekommenderade därför att vissa finansieringsformer borde göras mer användbara och kända för såväl företagare som finansiärer. Den behandlade särskilt några instrument, som borde kunna utnyttjas mera vid kapitaltillskott till de mindre och medelstora företagen.
Beträffande aktier pekade utredningen på den möjlighet att utge olika slag av aktier, som aktiebolagslagen medger, exempelvis preferensaktier eller stamaktier av olika kategorier (3 kap. 1 & ABL). Olikheten mellan aktierna kan avse differentierade röstvärden, vanligen betecknade A- eller B-aktier. Skillnaden i röstvärde mellan aktierna kunde vara en fördel för ett familjeföretag, där företagaren ville behålla ett inflytande över företaget men ändå låta aktierna omsättas på kapitalmarknaden.
I sammanhanget underströk utredningen den gällande dubbelbeskattning- ens negativa inverkan på möjligheterna att attrahera externt riskkapital via aktieemissioner. Utredningen menade därför att dubbelbeskattningen borde
avskaffas eller i vart fall väsentligt lindras.
Utredningen visade vidare på möjligheten att driva företag i handels- eller kommanditbolagsform och pekade på att en lämplig finansieringsform såväl för finansiärer som företagare var att utnyttja sig av andelar i handelsbolag eller kommanditbolag. Vissa smärre skattemässiga justeringar föreslogs.
En finansieringsform med flera fördelar i ett mindre eller medelstort företag är vinstandelslån. En fördel ur företagarens synpunkt anses vara att den som lämnar ett vinstandelslån inte blir delägare i företaget som vid ett aktieförvärv. Företagaren behöver således inte dela med sig ägandet över företaget. Den ränta som skall erläggas relateras till bolagets vinst eller utdelning, vilket innebär att företaget under ett tillväxtskede eller i dåliga tider inte behöver betala höga räntor. Kapitalplaceraren å sin sida anser sigi ett inledande skede kunna begränsa sina anspråk på intäkter av vinstandels- lånet med hänsyn till att han räknar med att senare kunna göra goda förtjänster när företaget utvecklas. Utredningen pekade på denna finansie- ringsform och föreslog vissa smärre skattemässiga förändringar.
Andra finansieringsformer som enligt utredningens mening borde komma till ökad användning var konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. Också placeringar i patentandelar borde utvecklas.
Utredningen underströk vidare i delbetänkandet, att det inte var tillfyllest att bara förbättra arsenalen av finansieringsinstrument. Man måste också skapa förbättrade möjligheter för en handel med aktier, andelar och andra värdepapper i mindre och medelstora företag.
Utredningen föreslog därför att en utökad handel med sådana andelar och värdepapper kom till stånd. Här förordades två möjligheter; dels en s.k. A III-lista på Stockholms fondbörs för handel i medelstora företag och dels en handel utanför börsen med värdepapper i icke börsnoterade bolag genom att någon eller några fondkommissionärer åtog sig att vara huvudmäklare i ett eller flera icke börsnoterade papper, s.k. market maker. Utredningens förebild var den amerikanska OTC—marknaden.
Ett speciellt problem i sammanhanget var att en företagare, med gällande regler för förmögenhetsvärdering av värdepapper, kunde riskera en väsent- ligt ökad förmögenhetsskatt om en del aktier i företaget började omsättas på marknaden. Utredningen förordade därför en utsträckt tillämpning av den s.k. 30-procentregeln vid handel utanför börsen.
Ett speciellt intresse knöt sig till de institutionella kapitalplacerarna såsom investmentbolag, aktiefonder, aktiesparfonder, m.fl. Flertalet av dessa saknade lagliga förutsättningar för att placera i mindre och medelstora företag.
Utredningen föreslog därför att aktiefonderna och aktiesparfonderna fick rätt att placera högst 10 % av fondernas värde i icke börsnoterade värdepapper.
För aktiesparfondernas vidkommande föreslogs vidare, att anställda i icke börsnoterade företag borde ges möjlighet att bilda aktiesparfonder, som till 20—25 % borde få inneha aktier, andelar och andra värdepapper i det egna företaget. Utredningen avstyrkte däremot att företagsanknutna aktiespar- fonder utan riskspridning skulle få bildas av icke börsnoterade värdepap- per.
Utredningen förordade vidare ökade möjligheter för bl.a. försäkringsbo-
2 Prop 1981/82:116 om ändring i aktiefondslagen (1974:931), m. m., prop 1981/82:118 - 1982 års småföretagsproposition - samt prop 1981/82:191 om avdrag för utdelning på icke börsnoterade aktier m.m.
lag att gå in med riskkapital i mindre och medelstora företag.
Utredningen diskuterade — efter utländska förebilder— att inrätta särskilda investmentbolag för mindre och medelstora företag. Avsikten skulle bl.a. vara att tillgodose önskemål från en bredare allmänhet om riskspridning vid placeringar i mindre och medelstora företag. Utredningen föreslog att möjligheter öppnades för att inrätta särskilda bolag, vilka utredningen benämnde ”Tillväxtinvest”, också benämnda tillväxtinvestbolag. Kapitalpla- cerare borde i ett inledningsskede ges incitament för att lämna kapitaltillskott till sådana bolag. Det fanns olika vägar att gå för att skapa en lämplig stimulans. Utredningen förordade en enkel metod som skulle medge avdrag vid investeringar i dessa bolag. Avdragsmöjligheten borde tillämpas i finansiärledet. Därför föreslogs att den som satsade i ett ”Tillväxtinvest” skulle få tillgodogöra sig ett avdrag om 25 % på anskaffningsvärdet av andelar och aktier i ”Tillväxtinvest”.
Utredningen föreslog vidare vissa skattemässiga lättnader för anställda som låter kapital innestå i företag.
Slutligen föreslog utredningen att medel skulle anslås till informations- verksamhet i form av en kampanj rörande de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital.
1.2. Statsmakternas beslut
Efter sedvanlig remissbehandling framlade regeringen under våren 1982 tre propositioner2 , som upptog frågor utredningen hade fört fram. Propositio- nerna antogs av riksdagen.
Innan utredningen lämnar en närmare redogörelse för propositionerna och riksdagens beslut vill utredningen redovisa den påfallande samstämmig- het i den politiska grundsynen på småföretagens betydelse och vikten av åtgärder för att förbättra deras finansiella situation som kom till uttryck vid riksdagsbehandlingen.
Dåvarande center- och folkpartiregeringen underströk i 1982 års småfö- retagsproposition (prop. 1981/82:118) de mindre och medelstora företagens betydelse i vårt decentraliserade ekonomiska system och för en fungerande marknadsekonomi. Politiken borde bl.a. ha som mål att allmänt stimulera företagandet och öka den totala efterfrågan i ekonomin, vilket är avgörande för de flesta företags — och därmed också småföretagens — möjligheter till framgång.
Vidare borde insatser vidtas för att de mindre och medelstora företagen skall kunna fungera inom marknadsekonomin på lika villkor som storföre- tagen eftersom en vitt förgrenad småföretagsverksamhet är betydelsefull för mångfald och maktspridning inom näringslivet.
I en socialdemokratisk partimotion framhölls också betydelsen av småföretagen. Målet borde vara att utforma en småföretagspolitik, som passade alla småföretag lika bra och att dessa företag gavs goda utvecklings- möjligheter. Det allra viktigaste i en politik för småföretagen var emellertid inriktningen av den allmänna ekonomiska politiken och näringspolitiken (mot. 1981/82:2309).
I en motion av moderata samlingspartiet underströks, att den ekonomiska
tillväxten bäst främjades av att de mindre och medelstora företagen växte . Konkurrensen befrämjades av att det fanns ett vitt förgrenat småföretagan- de. Det gällde att upphäva konkurrensnackdelar och det allmänna ointresse som bitvis kännetecknat inställningen till de mindre företagens problem (mot. 1981/82:2300).
Vänsterpartiet kommunisterna menade, att småföretagarna som grupp trängts tillbaka i samhällets ekonomiska utveckling. Småföretagen hade ofta en lokal anknytning med positivt värde för konsumenterna. Utglesning av butik- och servicenätet var till nackdel för stora konsumentkategorier. Storkapitalet angrep småföretagens självständighet och strävade efter att köpa upp innovationer och skapa ekonomiska beroenden. En åtgärd att motverka detta var att garantera speciella billigare krediter (mot. 1981/ 82:2312).
Näringsutskottet framhöll i sitt betänkande att det rådde stor politisk enighet om de mindre och medelstora företagens betydelse för näringslivets utveckling och för den svenska ekonomin liksom om att åtgärder borde vidtas så att deras finansiella situation inte försämrades (NU 1981/82:51, sid 18 f).
Utredningen har velat redovisa dessa gemensamma grundläggande värderingar vilka — även om uppfattningarna om medlen hur småföretagen bäst skulle främjas skiljer sig något — är av betydelse för utredningens fortsatta arbete.
Utredningen övergår därefter till en redogörelse för riksdagens beslut med anledning av de tre propositionerna.
Propositionen om ändring i aktiefondslagen (19742931) innebar, att aktiefonder och aktiesparfonder får placera medel i aktier och andra värdepapper i icke börsnoterade företag till ett värde som motsvarar högst 10 % av respektive fonds tillgångar (prop 1981/82:116, NU 1981/82:43, rskr 1981/82:433, SFS 1982:544—545).
För att underlätta bildandet av nya aktiesparfonder med anknytning till visst eller vissa icke börsnoterade företag får bankinspektionen medge att 10 %-gränsen överskrids.
Ändring gjordes också i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs för att klargöra skillnaden mellan fondbörsverksamhet och handel i mindre och medelstora företags värdepapper utanför börsen (SFS 1982:547).
Efter riksdagens beslut har riktlinjer för hur en sådan handel skall gå till fastställts av bankinspektionen efter överläggningar med Svenska fondhand- lareföreningen (se bankinspektionens skrivelse 1982-11-15, cirkulärskrivelse 1982z8).
Fondkommissionslagen (1979:748) ändrades också. Härigenom medges fondkommissionsbolag inneha en större volym värdepapper. Det totala innehavet får uppgå till ett anskaffningsvärde om högst 4 milj kr eller högst 4 % av den genomsnittliga årsomsättningen i bolagets kommissionshandel under de fem närmast föregående kalenderåren, dock högst 25 milj kr (SFS 1982:546).
I propositionen om åtgärder för de små och medelstora företagen samt innovationspolitikens inriktning, behandlades utöver vissa ändringar avseen- de de regionala utvecklingsfonderna, också småföretagsinriktade utveck-
lings- och investmentbolag, benämnda ”Tillväxtinvest" (prop 1981/82:118, bilaga 4, NU 1981/82:51, rskr 1981/82:417, SFS 1982:682).
Propositionens riktlinjer för hur ett ”Tillväxtinvest” skulle arbeta och huvudsakligen ägna sig åt minoritetsengagemang i mindre och medelstora företag överensstämde väl med vad utredningen förespråkat (betänkandet sid. 269 ff.). Däremot förordades inga speciella stimulanser för kapitalpla- cerare eller i annat avseende för satsningar i dessa bolag, utan föredragande departementschef ansåg att bl.a. underlättandet av en handel med icke börsnoterade värdepapper och införandet av vissa skattemässiga fördelar för icke börsnoterade aktiebolag borde vara tillfyllest för att småföretagsinrik- tade investmentbolag skulle bildas.
I vissa fall kan ett behov finnas av särskilda åtgärder för att ge nystartande ”Tillväxtinvest” möjligheter att expandera. Därför får regionalpolitiskt stöd lämnas i form av lån på speciella villkor för dessa småföretagsinriktade investmentbolag inom stödområdena. Även i områden med sysselsättnings- problem utanför dessa kan finnas skäl atti vissa fall stödja ”Tillväxtinvest”, varför staten mot andel i värdetillväxten i sådana bolag kan ställa garantier för och under en begränsad tid lämna bidrag för att helt eller delvis täcka kostnader för räntor på lån till ”Tillväxtinvest". Garantier får tecknas inom en ram på 25 milj kr. Anslagsbehovet för att täcka kostnader för räntebidrag till dessa bolag beräknades för budgetåret 1982/83 till 3,5 milj kr. För budgetåret 1983/84 har anvisats 10,75 milj kr för räntestöd till "Tillväxtin- vest” (prop 1982/83:100, bilaga 14, NU 1982/83:34).
Med anledning av den tredje propositionen beslöts vissa ändringar i beskattningsreglerna för att underlätta de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital. Dessa innebär att dubbelbeskattningen av utdelad vinst i icke börsnoterade aktiebolag lindrats. Lindringen sker genom att avdrag medges med 70 % av utdelat belopp. Samtidigt finns vissa begränsningar. Avdragsrätten tillkommer bara aktiebolag som driver rörelse, jordbruk eller skogsbruk. Det årliga avdragsbeloppet får inte överstiga 15 % av aktiekapitalet och dessutom inte överstiga 700.000 kr (prop 1981/82:19], SkU 1981/82:65, rskr 1981/82:368, SFS 1982z336-338).
I samma proposition ändrades vidare förmögenhetsskattereglerna. Aktierna i alla rörelsedrivande aktiebolag, som inte är börsnoterade, får värderas med ledning av ett substansvärde som reduceras till 30 %. Härigenom har slagits fast, att omsättning av aktier i ett familjeföretag på kapitalmarknaden utanför börsen inte förändrar det skattemässiga förmö-
genhetsvärdet. De förslag som utredningen därutöver hade lagt fram kom inte att bli föremål för någon proposition från regeringens sida.
Det ligger nära till hands för utredningen att också försöka lämna en redovisning av hur de framförda förslagen har omsatts i praktiken.
Trots den förhållandevis korta tidsrymd som förflutit sedan förslagen antogs av riksdagen, kan utredningen konstatera att de lett till en inte helt obetydlig finansiell aktivitet.
En handel med icke börsnoterade värdepapper utanför börsen på den s k
OTC-marknaden har snabbt vuxit fram och skapat ett intresse hos finansiärerna för de mindre och medelstora företagen. För närvarande finns ett drygt dussintal företag på OTC-listan. Enligt uppgifter i massmedia finns inalles ett femtiotal företag redo för OTC-introduktion under 1983.
Minst lika väsentligt är att även hos företag som inte släppt ut sina aktier eller andelar på marknaden uppges en betydande emissionsverksamhet ha skett, vilket bl.a. lett till en förbättring av företagens soliditet.
Ett kreativt utnyttjande av olika finansieringsformer bland mindre och medelstora företag exempelvis konverteringslån, vinstandelslån samt användning av aktier av olika slag har också noterats.
Flera större institutionella kapitalplacerare, exempelvis försäkringsbolag, har förvärvat andelar i icke börsnoterade företag.
Ett trettiotal ”Tillväxtinvest” har bildats. Bolag av ”merchant bank”-typ har också skapats i syfte att finansiera mindre och medelstora företag. Även en ”Venture Capitalbolagens förening" och en OTC-förening har sett dagens ljus.
Det kanske mest väsentliga resultatet av de genomförda åtgärderna är att de synes ha haft allmänt gynnsam inverkan på företagsklimatet i landet med en frejdigare entreprenöranda som följd.
Det finns således en rad tecken som tyder på att utredningens förslag och statsmakternas beslut med anledning därav haft positiva effekter på de mindre och medelstora företagen. Utredningen vill dock understryka att den tid, som förflutit sedan förslagen antogs, varit för kort för att några närmare slutsatser skall kunna dras.
1.3. Andra utredningar m.m. rörande mindre och medelstora företag
Under senare tid har genomförts eller påbörjats ett antal statliga och andra utredningar som behandlar de mindre och medelstora företagens finansiella situation. Utredningen kommer i det följande att peka på några aktuella utredningar som, även om de inte alla primärt rör finansiering, har stor betydelse för de mindre och medelstora företagen. Tidigare avgivna utredningsförslag och genomförda åtgärder för dessa företag redovisade utredningen i delbetänkandet, vartill hänvisas (ibid, sid 49 f).
De mindre och medelstora företagens läge behandlades under början av 1982 i en rapport från struktursekretariatet inom industridepartementet (Ds I 1982:3, jämte bilagor Ds I 1982:4). Rapporten behandlade dessa företags roll i ekonomin, problem och utvecklingsmöjligheter.
Studien bekräftade deras väsentliga och betydelsefulla roll i samhällse- konomin. Studien belyste också företagsgruppens funktioner som underle- verantörer och komplement till storföretag, deras förmåga till nyskapande m.m.
Studien behandlade vidare företagarens roll i det mindre företaget. Karaktäristiskt för det mindre företaget är kopplingen till någon eller ett fåtal personer i företagets ledning, vilket skapat gynnsamma förutsättningar att leda och sköta dessa företag. Viktiga är företagsledarens egenskaper då han genom dessa sätter sin personliga prägel på företaget. Genom att flera
funktioner sammanförs till en person eller ett fåtal personer ökas förutsätt- ningarna för flexibilitet i och anpassning av verksamheten.
Rapporten konstaterade att de övergripande överväganden rörande småföretagspolitiken, som riksdagen gjort 1977, borde kvarstå oförändrade. Den betonade dock att vissa delmål borde tillmätas ökad vikt. Bl.a. underströks betydelsen av insatser som syftar till att stimulera nyföretagan- det.
Vidare underströk rapporten vissa grundläggande principer som bör beaktas vid den fortsatta utformningen av småföretagspolitiken. Bl.a. framhölls att spelreglerna bör utformas så enkelt som möjligt samt att ändringar i spelreglerna inte bör tillåtas ske med alltför täta mellanrum.
En slutsats i rapporten var behovet av ett helhetsperspektiv där sambanden mellan olika insatsområden borde beaktas vid utformningen av småföretagspolitiken. Det är den sammanlagda effekten av de olika insatserna som bör vara avgörande vid bedömning av åtgärder på småföre- tagspolitikens område.
1980 års företagsskattekommitté (Dir. 1979:106) avgav hösten 1981 ett betänkande med förslag om att undanta det arbetande kapitalet i ett företag från förmögenhetsbeskattning (Ds B 1981213). Kommitténs förslag kom inte att genomföras. Efter bearbetning inom regeringskansliet utvidgades i stället den tidigare omtalade lättnadsregeln till att omfatta alla icke börsnoterade aktiebolag.
Företagsskattekommittén har därefter avgivit ett nytt delbetänkande om aktiebolags och ekonomiska föreningars rätt till förlustavdrag (Ds Fi 1983:1), vilket är föremål för behandling i regeringskansliet.
Kommitténs arbete är för närvarande inriktat på att undersöka möjlighe- ten att införa en s.k. staketmetod, som innebär att man skapar ett system där företagsförmögenheten hålls åtskild från ägarens privata förmögenhet. I skattehänseende skall systemet skilja mellan näringsverksamhet och ägarens privata ekonomiska verksamhet (Dir. 198228). Ett betänkande med en principskiss i ämnet beräknas avges under hösten 1983.
En utredning med uppgift att utreda beskattningen av aktiebolagens utdelade vinster har lagts ned (Dir. 1982:47). Motsvarande gäller kommittén om underskottsavdrag (Dir. l980:11). Vissa av den kommitténs uppgifter har övertagits av företagsskattekommittén.
Kapitalvinstkommittén har genom tilläggsdirektiv (Dir. 1982:46) fått i uppdrag att särskilt utreda gränsdragningen mellan ränteinkomster och kapitalvinster, särskilt vid värdestegring på obligationer och andra skulde- brev. Ett betänkande härom har nyligen avgivits.
Realbeskattningsutredningen framlade 1982 sitt betänkande om en över- gång till realbeskattning och realfinansiering (SOU 1982:1-3). Detta remissbehandlas för närvarande.
Banklagsutredningen behandlar i ett delbetänkande det formella säker- hetskravet och banks rätt att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag genom förvärv av aktier m.m. (Ds E 198213). I korthet innebär utredningens förslag att det formella säkerhetskravet mjukas upp. Vidare föreslås att bankerna genom att inrätta s. k. sidobolag skall kunna
förvärva aktier i syfte att genom tillskott av riskkapital medverka i finansieringen av mindre och medelstora företag.
Utredningar som har betydelse för näringslivets finansiering är betänkan- det av vinstdelningsgruppen om en modell för vinstdelning innebärande att en vinstdelningsavgift om 20 % av beräknad vinst erläggs (Ds Fi 1983:13). I betänkandet föreslås att mindre vinster undantas genom att ett fribelopp fastställs. Detta kan antingen vara 500.000 kr eller 6 % av den utbetalda lönesumman. Företagets vinst beräknas på ett realt resultat, dvs ett nominellt resultat minskat med inflationens effekter.
I anslutning härtill har ett betänkande av placeringsutredningen lagts fram (SOU 1983:44). Utredningen har gjort en analys av utformningen av det avkastningskrav, som kan åläggas en institutionell placerare på aktiemark- naden. För det andra har utredningens uppgift varit att ge underlag för riktlinjer för placeringspolitiken.
Parallellt härmed har också ett betänkande om löntagarfonder i ATP- systemet publicerats (Ds Fi 1983z20). Betänkandet innehåller förslag till ett system med löntagarfonder inom den allmänna pensionsfondens ram, vilket bl.a. innebär att fem löntagarfonder inrättas under 1984.
Under maj 1983 tillsattes en kommitté med uppgift att göra en översyn av kreditmarknadens struktur (Dir. 1983z38). Behovet att företa en strukturut- redning borde bl.a. ses mot bakgrund av utvecklingen på marknaden, där en snabb etablering av finansinstitut ägt rum i juridiskt mer eller mindre oreglerade former med en skärpt konkurrenssituation mellan bankerna och de fristående finansinstituten som följd. Kommitténs arbetsområde bör begränsas till sådana institut som finansierar sin verksamhet i huvudsak genom upplåning hos allmänheten på öppna marknaden. Kommittén bör därför inte behandla sådana institut vilka huvudsakligen skall kanalisera riskkapital.
Socialavgiftsutredningen avgav i april 1982 ett delbetänkande med förslag om att effektivisera gällande debiterings- och uppbördssystem för arbetsgi- varavgifter (Ds S 198223). Förslaget som innebar en utökad omfattning av arbetsgivarens uppgiftsskyldighet om inträffade förändringar i företagets löneutgifter samt en utökad kontroll av de preliminära och slutliga arbetsgivaravgifterna har antagits av riksdagen (prop 1982/83:60, SfU 1982/83:10, rskr 1982/83:127, SFS 1982:1238).
Socialavgiftsutredningen avgav under sommaren 1983 ytterligare ett betänkande om nya regler för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. Förslaget innebär bl.a. att uppbörden av arbetsgivaravgifterna samordnas med arbetsgivarens redovisning och inbetalning av innehållen preliminär skatt (Ds S 1983z7).
En kommitté tillsattes i slutet av förra året med uppgift att se över det regionalpolitiska stödets ändamål och utformning (Dir. 1982:105).
De mindre och medelstora företagen har behandlats i flera riksdagsmo- tioner under riksmötena 1981/82 och 1982/833. I den mån det i riksdagen behandlats frågor som ansluter till utredningens förslag och rekommenda- tioner anmärks detta i framställningen. För tidigare års riksdagsmotioner m.m. hänvisas till delbetänkandet (ibid, sid 49 ff).
3 Flertalet motioner i ämnet har behandlats i närings- och skatteut- skotten. I utskottsutlå- tandena har återgivits motionsyrkanden och motiven härför m.m., se bl.a. NU 1981/82:43 och 51, SkU 1981/82:65 samt NU 1982/83:35 och SkU 1982/83:35.
** Utredningens skrivelser till chefen för ekonomi- och budgetdepartemen- tet den 31 mars 1982 och den 1 april 1982.
1.4. Utredningsarbetet
Utöver frågorna rörande riskkapitalförsörjningen tar utredningens direktiv (bilaga 1) upp en rad andra frågeställningar. Det fortsatta utredningsarbetet har koncentrerats på dessa, bland vilka märks lånefinansiering till mindre och medelstora företag, återlåneinstitutet, finansiella problem i samband med generationsskiften, Företagskapitals AB framtida verksamhet, eventu- ellt inrättande av en femte fondstyrelse för AP-fonden samt statens kreditstöd till mindre och medelstora företag.
Särskilda skrivelser har inkommit till utredningen från SHIO-Familjefö— retagen och AB Handelskredit. Dessa behandlas nedan. Skrivelserna bifogas som bilaga 2 och 3.
Under utredningsarbetets gång ledde överläggningar som utredningen hade i vissa frågor fram till sådana resultat att utredningen fann det lämpligt att redovisa dessa i särskilda skrivelser till dåvarande ekonomi- och budgetministern4. Dessa frågor var dels i vad mån en företagare eller hans anhöriga behöver ställa borgen eller annan säkerhet för företagets skulder och dels lånevillkor för lån hos AB Industrikredit. Utredningen återkommer med redogörelse härom i kapitel 6.
Utredningsarbetet har bl.a. bedrivits genom bearbetning och analys av material, som överlämnats till utredningen och som rör frågor med avseende på de mindre och medelstora företagens finansiering.
Utredningen har vidare sänt ut en enkät angående låneformer för mindre och medelstora företag, räntefrågor, generationsskiften m.m. till Sveriges ambassader i ett antal ledande industriländer. Detta redovisas under respektive avsnitt.
Utredningen har på samma sätt som vid utarbetandet av delbetänkandet inhämtat synpunkter från företrädare för myndigheter, företag, organisatio- ner m.fl. Den har därvid bl.a. vänt sig till personer som med sin dokumenterade sakkunskap och sina erfarenheter lämnat utredningen viktiga upplysningar och synpunkter rörande finansiering, skattefrågor m.m. för denna företagsgrupp. Utredningen har också sammanträffat med representanter för kvinnliga företagare.
I delbetänkandet redovisades ett antal hearings och överläggningar som har hållits, vartill hänvisas. Därutöver har funnits anledning att ha nya eller ytterligare hearings och överläggningar med följande:
Arbetsmarknadsstyrelsen Bankinspektionen Banklagsutredningen
Företagskapital AB 1980 års företagsskattekommitté
Första - tredje fondstyrelsen för allmänna pensionsfonden AB Handelskredit
AB Industrikredit
Kapitalvinstkommittén
Kreditpolitiska utredningen Riksförsäkringsverket Riksgäldskontoret Riksskatteverket Socialavgiftsutredningen Svenska bankföreningen
Svenska Personal—Pensionskassan Svenska sparbanksföreningen Sveriges riksbank
Det kan också nämnas att utredningen ombetts och fått i uppdrag att såväl hemma som utomlands medverka i en inte obetydlig omfattning vid informationsmöten av skilda slag för ett ändamålsenligt genomförande av statsmakternas beslut angående förändringar på riskkapitalförsörjningens område.
Utredningen har också i samarbete med styrelsen för teknisk utveckling och Svenska fondhandlareföreningen ordnat seminarier med bl.a. represen- tanter för amerikansk venture capitalverksamhet.
2. De mindre och medelstora företagens finansiella situation
En rad undersökningar som utredningen redovisade i delbetänkandet bekräftade entydigt att de mindre och medelstora företagens finansiella situation försämrats under senare delen av 1970-talet1. Det konstaterades att detta sammanhänger bl. a. med den under senare år raskt stigande räntenivån parat med en svag lönsamhet och en försämrad soliditet.
Eftersom utredningen sålunda redan redogjort för den finansiella situa- tionen, anser sig utredningen nu kunna begränsa sig till att helt kort rekapitulera en del av sina iakttagelser i delbetänkandet samt till att komplettera såväl med utvecklingen på senare tid som med några ytterligare undersökningar.
Det stora gapet mellan avkastning på totalt kapital och kostnaderna för nyupplåning är kvar och har närmast förstärkts under den senaste tiden. Detta framgår bl.a. av diagram 2.1, som belyser utvecklingen för mindre och medelstora företag inom verkstadsindustrin.
Som utredningen betonade i delbetänkandet innebär detta bl.a., att företagen inte har råd att skaffa sig externt kapital i annat fall än för att finansiera projekt med lönsamhet långt över vad företagen genomsnittligt uppnår på sitt kapital.
För många mindre företag är emellertid situationen mer bekymmersam än så. Bl.a. gäller detta mindre företag inom verkstadsindustrin. För denna grupp företag överstiger nämligen också den genomsnittliga räntan på deras befintliga skulder, dvs räntekostnader i förhållande till samtliga skulder inklusive icke räntebärande skulder, avkastningen på det totala kapitalet under senare år, se diagram 2.2.
'SIND l980:15, långtids- utredningen, avsnittet näringslivets skuldsätt- ningsgrad (SOU 1980:52), samt Sveriges verkstadsförenings un- dersökningar av lönsam- heten inom verkstadsin— dustrin, Sveriges verk- stadsförening, juni 1983.
Diagram 2.1 Aflärsbankernas medelränta jämförd med avkastning på totalt kapital bland verkstadsföretag 1963-1982
Procent
15 _ Aftärsbankornas medelränta vid utlåning mot chackräkning avseende åren 1963—1969 inteckning i industrifastighat avseende åren 1970—1982
u..."... Avkastning tot kap verkstadsföretag 75—150 anställda 13 __ _Avkastning tot kap verkstadsföretag 151 —500 anställda
1963 65 1970 75 1980 År Källa: Riksbanken, Sveriges verkstadsförening
Lönsamheten är alltså så svag i förhållande till skuldräntan att dessa företag successivt förbrukar det egna kapitalet.
Diagram 2.2 Genomsnittlig skuldrånta i procent (Rs) och räntabilitet på totalt kapital (RT) för företag med 75-150 anställda inom verkstadsindustrin
Procent
1 970 1 975 ' '1 980 Källa: Verkstadsföreningen
Nu nämnda förhållanden har bidragit till att företagens soliditet försäm- rats. Som framhölls i delbetänkandet och som framgår av diagram 2.3 nedan har denna trendmässigt försvagats under hela 1970-talet, låt vara att trenden under 1981 synes ha hejdats för de medelstora företagen med över 100 anställda. Ett särskilt problem i sammanhanget är att företagen i tider av inflation får ett ständigt ökat behov av rörelsekapital även vid oförändrad verksamhetsvo- lym. I de fall där företagen inte själva kan generera eget kapital eller attrahera externt riskkapital, tvingas företagen öka sin upplåning för att finansiera de av inflationen uppblåsta balansräkningarna. Detta medför en ytterligare sänkt soliditet.
En sjunkande soliditet innebär i sin tur en ökad riskexponering för företagen. Så småningom ligger soliditeten på en så låg nivå att företagen inte förmår expandera snabbare än företaget genom ökade bibehållna vinster också kan öka sitt egna kapital. Vinsterna måste i så fall öka för att investeringarna överhuvud skall komma igång.
Diagram 2.3 Soliditetsutvecklingen i tillverkningsindustrin, 1965-1981, uppdelat på företagsstorlek Procent 45 Anställda ...nu-.... -500 . ___ 200_499 '._ __ 100—199 '._ ..-—__... 50_99 40 n—o—o—o 20—49 "'"-..- .. o .. . . .. .I 35 ._ ... .. ... ....- .,." ao .'_'-. _..._— 'n..,".o ' ".. x . & ". ...-un. ! 4- X "_ &
25
20
1965 1970 75 1979
Definition och källa: Eget kapital + 50% av Obeskattade reserver i förhållande till balansomslutningen. SCB Industriföretagen 1965-1981, Ekonomisk redovisning.
En utväg att komma till rätta med den dåliga självfinansieringsförmågan - och i viss mån också den dåliga lönsamheten — är att öka tillgången på externt riskvilligt kapital. Före statsmakternas beslut med anledning av utredningens förslagi delbetänkandet var den vägen tämligen svår att beträda. Företagen var då i stället huvudsakligen hänvisade till att lånefinansiera investeringar. Detta förhållande torde i kombination med det stigande ränteläget ha varit en bidragande orsak till att motståndskraften i industrin mot tillfälliga lönsamhetsförsämringar minskat.
Denna minskade motståndskraft har bl.a. visat sig i ett ökat antal konkurser, speciellt mellan 1980 och 1981, se diagram 2.4.
Diagram 2.4 Konkurser i svensk tillverkningsindustri 1970-1981 Antal företag
750 500 250 1970 1975 1980 År
Källa: SIND 1982z2
Enligt preliminära uppgifter har antalet konkurser bland mindre och medelstora företag under första halvåret 1983 nått en rekordartad höjd.
De angivna förhållandena kan också ha bidragit till att en viss ökning skett av antalet fusioner.
Tabell 2.5 Genomförda fusioner i näringslivet under perioden 1977-4981 uppdelat efter antalet anställda
1977 1978 1979 1980 1981
0— 49 anst. 483 463 462 518 541 50-199 ” 91 80 95 121 105 200- ” 24 39 33 35 35 Summa förvärv 598 582 590 674 681 Källa: Statens pris- och kartellnämnd
Diagram 2.6 Räntabilitet på eget kapital och industrins investeringar i fasta priser
Procent Mdr Kr _ Räntabilitet på ___ Industrins investeringar, 18 eget kapital mdr kr. 1975 års 17 efter skatt % priser avläses på
höger axel
. Investeringar 14 | året efter
Lönsamhet 10
_.wuismmxioo
0
_'1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 1981 ""1971 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 1982
Definition och källor: Räntabilitet på eget kapital enligt SCB:s pressmed- delande 1981-09-01 och (avseende 1981) SOU 1982:14. Med skatt avses redovisad beräknad skatt + halva avsättningen till Obeskattade reserver. Industrins investeringar (SNI 3) enligt Nationalräkenskaperna (SCB). Uppgiften för 1982 är baserad på Konjunkturinstitutets prognos. Diagram- met är hämtat från Näringslivets Ekonomifakta.
De ökade kostnaderna för upplånat kapital, svårigheten att få tillgång till riskkapital samt en låg självfinansieringsgrad har också medfört en minskad benägenhet för expansiva investeringar. Detta framgår bl.a. av diagram 2.6.
De höga räntekostnaderna återspeglas också i att mer kapitalkrävande nyetableringar i tillverkningsindustrin har minskat, se diagram 2.7. Det kan dock noteras att totala antalet nyetableringar från att ha sjunkit från 1970-talets början till dess mitt, ånyo under 1970—talets senare del uppvisar en ökning, tabell 2.8. Ökningen synes framför allt ha skett i mindre kapitalkrä- vande företag.
Diagram 2.7 Nyetableringar i svensk tillverkningsindustri 1965-1980
2 000
1 750
1 500
1 250
1 000
750
1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 År
Källa: SIND 1982:2
Tabell 2.8 Summa antal företagare och förändringar under 1972-1982 Inklusive jordbruk
År Antal företagare Förändringar 1972 368.900
1977 329.400 — 39.500 1982 343.500 + 14.100 Exklusive jordbruk
År Antal företagare Förändringar 1972 189.800
1977 175.500 — 14.300 1982 197.600 + 22.100
Källa: Näringslivets Ekonomifakta, Arbetskraftsundersökningarna, SCB. Definition: Antal företagare inklusive medhjälpare, exklusive aktiebolag. Med medhjälpare avses familjemedlem som utan lön varit sysselsatt i företaget minst 15 timmar under en vecka.
Den här lämnade kortfattade redogörelsen, som huvudsakligen behandlar utvecklingen av vissa väsentliga nyckeltal , talar enligt utredningen sitt tydliga språk. Sammanfattningsvis finner utredningen att den finansiella situationen för mindre och medelstora företag är otilUredsställande. Detta sammanhänger framför allt med de höga räntekostnaderna, den svaga lönsamheten och den dåliga soliditeten. Även om tecken tyder på att de åtgärder som beslutades med anledning av utredningens delbetänkande förbättrat riskkapitalförsörj- ningen är det ännu för tidigt att dra några säkrare slutsatser i den delen.
rids. W; exe!
mmm, urin-91115
3. Utvecklingen i andra länder
Att de mindre och medelstora företagens finansiella situation är otillfreds- ställande är inte unikt för Sverige. Av utredningens enkäter och kontakter framgår det att situationen är likartad i ett flertal länder i Västeuropa.
Det framgår också att i ett flertal andra länder tillmäts de mindre och medelstora företagen en allt större betydelse för sysselsättning, strukturom- vandlig och förnyelse av dynamiken i de stagnerande ekonomierna.
En förebild på detta område har Förenta staterna blivit. För några år sedan uttalades farhågor för att Förenta staterna inte skulle kunna stå emot den s.k. japanska utmaningen. Man såg för sig att den amerikanska ekonomin höll på att stagnera till följd av en stelnad och föråldrad industriell struktur, samtidigt som Japan och andra NIC-länder visade prov på en dynamisk förmåga att exploatera nya tekniska landvinningar på bland annat elektro- teknikens område. Gradvis lyckades emellertid Förenta staterna inte bara ingjuta ny dynamik i elektronikbranschen och hålla jämna steg med japanerna utan också återerövra ett försprång. Det räcker att i denna del peka bl.a. på den remarkabla utvecklingen i Silicon Valley.
Dessa framgångar har följts av andra. Nya landvinningar har gjorts inom en rad högteknologiska områden som data-, laser- och biotekniken. En ny dynamisk företagaranda har börjat göra sig gällande.
Förklaringen till Förenta staternas framgångar inom de högteknologiska industrierna anses bl.a. vara utvecklingen av ett modernt riskkapitalsystem under det senaste decenniet. Detta återspeglas bl.a. i ett s.k. riskkapitalindex . i Förenta staterna som visar den långsiktiga aktiekursutvecklingen för företag, vilka finansieras och understöds av riskkapitalbolag och som gått ut på den öppna marknaden under sin första 12-års period, diagram 3.1. Två andra index - the Standard & Pooris 500 och the Value Line Composite - har lagts in i diagrammet för att ge en jämförelse med de aktieindex som representerar en bredare marknad. ”Riskkapitalindexet” illustrerar de fluktuationer som är karakteristiska för tillväxtföretag, men ger också bevis på den påtagliga utdelning som denna strategi givit.
98 Utvecklingen i andra länder sou 193359 Diagram 3.1 The Venture Capital Index 100 1973-1983 VENTURE CAPITAL 100 VENTURE CAPITAL 100 1000 % 900 % VEN'URE CAPIYAL 111) 715 73 soo 800 500 400 700 350 I!) 600 FEBRUARY za — 882.39 & JANUARY 31 — 837.94 332 21335?” ååwfolägg 500 DECEMBER 31 _ 7,5 73 150 , 175 mur uns caumsrrr 115594 175 A 125 450 "'"» ,r' no.. '50 450 NOVEMBER 30 — 712.66 m -,25 __ . 125 400 OCTOBER 29 — 647.76 " vyn ' ____________ ' s'wimnnnvoonssoo mo SEPTEMBER ao - 527.63 — V KX 75 350 AUGUST 31 — 521.33 50 x; , _so * 50 300 J FMAMJ J ASONDJFMAMJJ ASOND 1952 1983 ...l...|...|...1..|...|..r..| .r...r... 25_MJSDMJSDMJSDMJSDMJSDMJSUMJSFIMJSDMJSDMJSDMJSD 1973 1974 1975 1976 1977 1978 IQ!" 1980 1981 882 1983
lReport to Senator Llo- yd Bentsen, Joint Econ- omic Committee, appen- dix II, U.S. General Accounting Office, aug. 1982.
Källa: Venture Capital Journal, mars 1983.
En särskild studie av det moderna riskkapitalsystemet och dess effekter har lämnats till den amerikanska senaten av The U.S. General Accounting Office (GAO)1. Studien visar att riskkapitalsystemet, när det är framgångs- rikt, kan främja såväl landets ekonomi som öka produktiviteten i företagen. Trots att utbudet av riskkapital var begränsat under 1970—talet har det åstadkommit oproportionerligt stora fördelar i förhållande till det investerade kapitalet, vilket erfarenheterna från 1332 företag visar som med hjälp av riskkapital startades under 1970-talet. Med 209 milj dollar i riskkapital kunde 72 företag tillsammans uppnå en omsättning på 6 miljarder dollar 1979. Försäljningen i dessa företag ökade under perioden 1970-1979 med i genomsnitt 33 % per år och under samma period resulterade de gjorda riskkapitalsatsningarna i
1) uppskattningsvis 130.000 arbetstillfällen, 2) över 100 milj dollar i bolagsskatt,
3) 350 milj dollar i inkomstskatt och
4) 900 milj dollar i exportintäkter. Även om tillgången på riskkapital ökat väsentligt under 1980-talets första år — från 197 milj dollar 1979 till cirka l miljard dollar 1982 — framhåller GAO att det finns andra faktorer som bestämmer om det moderna riskkapitalsystemet kommer att lyckas i framtiden.
Framför allt pekar man på att de mindre och medelstora företagen visat sig vara mycket känsliga för förändringar i det samhälleliga regelsystemet. Exempelvis har statsmakternas beslut om skatteskärpningar/lättnader och andra regleringar fått påtagliga negativa/positiva effekter vid ett par tillfällen. Sålunda kan den kraftigt ökade riskkapitalaktiviteten under 1980-talets första år till stor del förklaras av statsmakternas fattade beslut, vilka inneburit att 1) kapitalskatten för fysiska personer reducerats från 49% till 28%
(1978),
2) pensionsfonderna fått ökade möjligheter att medverka i riskkapitalsats- ningar (1979) och 3) ytterligare lättnader i kapitalbeskattningen medgivits från 28 % till 20 % (1981).
En annan faktor som är nog så viktig i det komplexa riskkapitalsystemet är den roll som riskkapitalindustrin själv spelar. Tillgången på sofistikerat och skickligt ledarskap är en nödvändighet för att systemet också i framtiden skall bli framgångsrikt. Utan ett tillräckligt antal erfarna och professionella ”venture capitalists” kan riskkapitalsystemet inte uppnå de potentiella fördelarna för landets ekonomi även om tillgången på kapital är fullt tillräcklig.
GAO menar att en förbättrad dialog mellan de politiska beslutsfattarna och näringslivet är nödvändig för att gemensamt diskutera de aktuella problem- och frågeställningarna samt föreslå åtgärder för att skapa de bästa förutsättningarna för ett framgångsrikt riskkapitalsystem.
Allt fler länder synes nu sätta sitt hopp till en likartad utveckling som i Förenta staterna genom att främja de mindre och medelstora företagen, såväl generellt som särskilt genom att underlätta deras försörjning med riskkapital.
Det kan vara särskilt intressant att notera att siktet samtidigt börjat höjas från en nivå för att tackla dagens strukturkriser och arbetslöshet till att skapa en beredskap inför vad som i mer optimistiska tongångar betecknas som ”den andra industriella revolutionen”.
Bedömningen i den delen utgår från antydningar om att de nya teknologiska landvinningarna inom de nyss nämnda data-, laser- och genteknikerna på sitt sätt kan jämföras med ett sådant tekniskt framsteg som uppfinningen av ångmaskinen, vilken fick en genomgripande inverkan på den första industriella revolutionen.
De affärsmöjligheter som kommer att öppna sig i kölvattnet på de nya teknologiska framstegen förväntas bli mycket stora. Rika tillfällen till nyföretagande anses här komma att erbjudas med åtföljande möjligheter till ny sysselsättning och en positiv strukturomvandling. De länder som skapar de bästa förutsättningarna för näringslivet att tillvarata dessa möjligheter kommer också att ha de bästa förutsättningarna för återhämtning och förnyad tillväxt i sin ekonomi.
Att döma av det material utredningen inhämtat, är det bland de europeiska länderna särskilt Frankrike och Storbritannien som jämte Sverige nu vidtagit åtgärder för att främja mindre och medelstora företag.
Även i vissa andra länder som exempelvis Nederländerna och Finland2 har en liknande utveckling påbörjats.
Det kan i sammanhanget vara intressant att notera att filosofin på detta område är ungefär densamma oavsett politisk sammansättning på den regering som framlagt programmet, från Mitterands regering i Frankrike till
Thatchers i Storbritannien. _ 2Se finska kommrttébe-
För att börja med Frankrike så har statsmakterna under 1981 och 1982 tänläamået (113833? .. .. . . angeneorargor utvecklat ett "mangfasetterat systern for att stimulera startande av mlndre och att främja den mindre medelstora foretag och for att stod ja deras expansron, produktutvecklmg och och medelstora indu- export. strin, Helsingfors 1983.
3Den brittiska regering- ens beslut om ökad Skattelättnad för att sti- mulera företagsetable- ring och investeringar i nystartade företag är en fortsättning på det 1981 införda "Business Start Up Scheme". Detta har numera döpts om till ”Business Expansion Scheme” och löper un- der en försöksperiod fram till 1987. Beträf- fande åren 1981-1982 se bl.a. An analysis of some early claims under the Small Business Loan Guarantee Scheme, De- partment of Industry, London 1983.
I december 1982 skapades på finansministeriets initiativ ett bolag med uppgift att öka de mindre och medelstora företagens tillgång på riskkapital. I detta bolag, med 100 milj francs i kapital, ingår staten, banker och försäkringsbolag som delägare. Detta bolag kommer successivt att spela en allt viktigare roll vad avser förvaltningen av de medel som ”Le Fond National de Garantie” disponerar över. Denna fond, som tillkom 1979, garanterar 65-75 % av medel- och långfristiga lån till personer som skapar nya företag. Fonden fick för budgetåret 1983 anslag på 640 milj francs.
Vidare har möjligheten öppnats för en handel med icke börsnoterade företags värdepapper.
Även lättnader i skatte— och avgiftshänseende som riktar sig speciellt till de mindre och medelstora företagen har genomförts. Företag som bildades före 1982 och med en omsättning som understiger 30 milj francs och med högst 150 anställda under sitt första verksamhetsår, får antingen sin bolagsskatt reducerad från 50 till 33 % eller befrias helt från skatt i de fall vinsten investeras i företaget.
Företag med färre än 10 anställda befrias från sociala avgifter för praktikanter. Vidare har ökade möjligheter att ge förmånliga krediter öppnats.
I Storbritannien har ett brett program utarbetats, där inte mindre än ett hundratal olika åtgärder vidtagits för att stimulera småföretagandet. Filosofin här liksom i Frankrike synes överensstämma med den uppfattning utredningen givit uttryck för, nämligen att det inte är enstaka spektakulära åtgärder utan en mångfald av mindre åtgärder som gynnar den stora och heterogena grupp som de små företagen utgör.
Bl.a. har man försökt undanröja hinder och begränsningar som diskrimi- nerar det lilla eller nyetablerade företaget. Genom ett batteri av skattepo- litiska åtgärder har man också sökt stimulera nyetablering och kompensera företagsägare och kapitalplacerare för deras risktagande.
Bland de skatte- och avgiftslättnader som riktar sig till de mindre och medelstora företagen eller deras finansiärer kan följande nämnas:
D Privatpersoner, som investerar direkt eller via fonder i företag mindre än fem år gamla, får göra avdrag på inkomstskatten. Under 1981/82 medgavs skattelättnader upp till 10.000 pund per person, vilket höjdes till 20.000 pund budgetåret därpå. I årets budget utökade regeringen programmet till att omfatta ett årligt avdrag om 40.000 pund.3 El Bolagsskatten för småföretag har reducerats successivt och uppgår under innevarande budgetår till 38 % om företagets vinst understiger 100.000 pund. I intervallet 100.000—500.000 pund stiger sedan skattesatsen till ett maximalt skatteuttag på 52 %.
Vidare har man främjat en handel med icke börsnoterade värdepapper på den s.k. ”Unlisted Securities Market”.
Det kan vara av intresse att notera att de åtgärder som ingår i det franska och engelska programmet är sinsemellan tämligen likartade och även företer vissa likheter med de åtgärder de svenska statsmakterna beslutat. Som huvudingredienser ingår skapandet av en OTC—marknad och bolag eller fonder av ”Tillväxtinvest”-typ samt föranstaltande om skattelättnader.
Den utveckling som sålunda ägt rum först i Förenta staterna och sedan i Frankrike, Storbritannien och Sverige har, som redan antytts, nu uppmärk- sammats i praktiskt taget hela västvärlden. Allt flera länder ligger i startgroparna för att införa liknande program. En uppfattning som alltmer breder ut sig är att det är hög tid att de europeiska länderna nu på allvar börjar främja sina mindre och medelstora företag för att inte helt bli utkonkurrerade av Förenta staterna och Japan i ett kommande industriellt uppsving.
Detta har också lett till att den hittills förda näringspolitiken ställts under debatt, liksom många uppfattningar som hittills varit accepterade bland såväl företag som politiker. En fråga som uppmärksammats i sammanhanget är de europeiska företagens traditionella benägenhet att finansiera nystartande och expansion med en betydande del lånat kapital, liksom respektive stats benägenhet att — åtminstone tidigare — i första hand ge stöd genom lån.
Från amerikansk sida har med emfas betonats vikten av att nystartade och expanderande företag i stället bör finansieras med riskkapital. Erfarenheter från Förenta staterna visar nämligen att företag i utvecklingsskede — särskilt i en tid av fluktuerande inflation och ränta — enbart bör finansieras med eget kapital. I normalfallet förbrukas inte mindre än 80 % av det totala tillgångsvärdet i form av förluster som ackumuleras under 4-6 år innan företaget går med vinst. Har företaget en liten andel eget kapital blir effekterna ödesdigra.
Detta bekräftas för övrigt av svenska erfarenheter. Bland svenska nyetablerade industriföretag har det visat sig att andelen företag som överlever första verksamhetsåret är sjunkande4. I genomsnitt slås vart nionde företag ut under det första verksamhetsåret. Därefter avtar nedläggningsfrekvensen.
Ett nystartat företags s.k. livscykelkurva kan illustrera vilka finansiella problem ett företag kan ställas inför såväl i ett etablerings- som i ett expansionsskede, se diagram 3.2. Av diagrammet framgår också hur finansieringen lämpligen bör ordnas enligt amerikanska bedömningar. För ett nystartat företag kan det investerade egenkapitalet redan i den s.k. uppstartningsfasen vara förbrukat. För att ett utvecklingsbart företag skall kunna fortleva eller för att en expansionsgrundande investering skall kunna genomföras måste medel utifrån tillföras. Erfarenheter från Förenta staterna pekar på att här kan s.k. ”Tillväxtinvest” göra värdefulla insatser genom riskkapitaltillskott. Först när företaget uppnår en rimlig avkastningsnivå, en årlig tillväxt och en solid kapitalbas bör vanliga lån komma ifråga.
En annan fråga som börjat uppmärksammas i Europa är att mindre och medelstora företag synes vara mera känsliga för variationer i det politiska regelsystemet än man kanske tidigare insett. Man utgår här bl.a. från den amerikanska undersökning som ovan redovisats. Som en följd härav börjar man i olika länder diskutera nödvändigheten av att på politisk nivå ha något organ som kan bevaka småföretagens intressen i den allmänna politiska beslutsprocessen.
I sammanhanget kan också nämnas att vissa diskussioner påbörjats om möjligheten att göra en gemensam europeisk OTC -marknad för att skapa en 4Se Nya företag statens större finansiell bas närmast i paritet med den som är tillgänglig i Förenta industriverk, SIND staterna. 1982:2,sid 46 f.
Källa: GAO 102 Utveckl Diagram 3.2 Ett nystartat företags llvscykelkurva
Utvecklings- Uppstartnings- Ökad till- Tidig mog-
fas fas växtfas nadsfas
Ackumulerad
Årsvinst
>..th
Årlig breakeven
ÅR
brea keven
Ackum. förlust
LLOCEJDCDI—
Ungefärlig tidsrymd:
Finansieringskällor: Företagarens och andra delägares insatskapital
"Tillväxtinvest"
Banker och försäkringsbolag (långfristiga lån resp riskkapitaltillskott)
Kapitaltillskott från institutionella och privata kapitalplacerare, OTC-notering mm.
4. En förbättrad kapitalförsörjning
4.1. Behovet av ytterligare åtgärder och deras inriktning
Det råder som nämnts en bred politisk enighet i Sverige om de mindre och medelstora företagens stora betydelse för vår ekonomi och för våra möjligheter till fortsatt ekonomisk tillväxt. Inte minst när det gäller att skapa ny sysselsättning väntas de mindre och medelstora företagen spela en viktig roll.
I allt väsentligt råder också bred politisk enighet om behovet av att underlätta de mindre och medelstora företagens finansiella situation.
Som framgått av redogörelsen i kapitel 2 är de mindre och medelstora företagens finansiella situation inte tillfredsställande; särskilt har det höga ränteläget fört med sig skuldkostnader som företagen har svårt att bära. Även om de åtgärder som genomfördes med anledning av utredningens förslagi delbetänkandet har lett till en förbättrad försörjning med riskkapital - något som dock ännu är för tidigt att få statistiskt belagt - löser dessa åtgärder inte alla problem. De är närmast att se som ett första viktigt steg. Enligt utredningens mening är därför ytterligare åtgärder angelägna för att underlätta de mindre och medelstora företagens finansiella situation så att de kan utnyttja sin inneboende expansionskraft till båtnad för hela landets ekonomi och vår sysselsättning.
Behovet av ytterligare åtgärder bör också ses i ett internationellt perspektiv. Som utredningen redovisat i kapitel 3 fästes nu i allt fler västländer en allt större vikt vid de mindre och medelstora företagens potential när det gäller att bryta den ekonomiska stagnationen, skapa nya arbetstillfällen och åstadkomma en erforderlig strukturomvandling.
På senare tid har siktet ytterligare höjts. Man börjar nu inte bara tala om att bryta den ekonomiska stagnationen utan också att förbereda sig för vad man kallar den andra industriella revolutionen. De nya tekniska landvin— ningarna på en rad områden såsom dator-, laser— och biotekniken är, menar man, att jämställa med uppfinningen av ångmaskinen när det gäller de effekter de kommer att få på den industriella utvecklingen. Rader av nya affärstillfällen kommer att växa fram som en följd av dessa tekniska landvinningar. Det gäller då, menar man, att se till att det egna landets näringsliv, framför allt de mindre och medelstora företagen, har givits riktiga förutsättningar för att i största möjliga grad tillvarata dessa affärstillfäl- len.
Mot denna bakgrund har nu i ett antal länder en rad åtgärder vidtagits för att underlätta de mindre och medelstora företagens finansiella situation och förbättra dess kapitalförsörjning.
Vare sig det nu blir en andra industriell revolution eller inte — det kanske mest är en semantisk fråga - menar utredningen att det finns och kommer att finnas en stor mängd affärstillfällen på den internationella arenan. Att så är fallet har också understrukits från näringslivets sida, bl.a. i ett tal av direktör Peter Wallenberg nyligen. Vad det gäller är alltså att se till att det svenska näringslivet, särskilt de mindre och medelstora företagen, inte är sämre rustade än företagen i andra länder att tillvarata dessa affärsmöjligheter.
Genom de åtgärder som genomfördes för att förbättra de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital har vi, anser man i varje fall utomlands, givit Sverige en internationellt sett förhållandevis god position för att tillvarata de nya affärstillfällen som nu bjuds.
Frågan är om vi har möjlighet att behålla denna relativa konkurrensfördel när andra länder på bred front börjar vidta åtgärder för att stärka sina länders mindre och medelstora företag.
När man gör denna bedömning finns det naturligtvis en rad faktorer att ta hänsyn till. Det skulle föra för långt att här gå in på dem alla. Utredningen nöjer sig därför med att särskilt peka på två sådana faktorer.
Den första är att Sverige har en internationellt sett synnerligen duglig kader av entreprenörer och en högt kvalificerad, välutbildad arbetskraft. Detta ger oss en god potential förutsatt att de företag, där dess människor verkar, ges de rätta finansiella förutsättningarna.
Den andra faktorn är att ett flertal andra länder hittills lyckats bättre i sin bekämpning av inflationen än vi. Detta undergräver vår relativa konkur- renskraft. '
Sammantagna, menar utredningen, accentuerar de internationella utveck- lingstendenserna behovet av att vi nu fortsätter på den väg vi slagit in på och vidtar ytterligare åtgärder för att underlätta de mindre och medelstora företagens finansiella situation.
Inom vilka områden bör då åtgärder vidtas? Och vilken inriktning bör dessa åtgärder i första hand ges?
Redan i delbetänkandet underströk utredningen att de i särklass mest betydelsefulla åtgärderna är att bekämpa inflationen och skapa förutsättning- ar för en förbättrad lönsamhet hos företagen. Det är just inflationsutveck- lingen och den svaga lönsamheten som till stor del är roten till de problem som de mindre och medelstora företagen nu kämpar med. Åtgärder av detta slag är emellertid en uppgift för den allmänna ekonomiska politiken och faller därmed utom ramen för utredningens uppdrag. Inte desto mindre vill utredningen ånyo understryka vikten av att sådana åtgärder vidtas. Man kan också konstatera att den sittande regeringen uttalat sig härför.
Bland de åtgärder som faller inom ramen för utredningens uppdrag framstår, som utredningen också framhöll i delbetänkandet, insatser för att förbättra företagens försörjning med riskkapital som det väsentligaste. Detta sammanhänger bl.a. med att företagens soliditet urholkats och att deras
riskexponering därigenom ökat.
Under tidigare skeden av efterkrigstiden kunde en låg soliditet parad med en högre andel lånat kapital accepteras. Genom den s.k. leverage-effekt som kunde uppnås i tider av långsamt stigande inflation och god ekonomisk tillväxt, kunde ett sådant förhållande till och med vara en fördel för företagen. Med en stigande inflation och höga räntor, särskilt höga realräntor, har förhållandena dramatiskt ändrats. En väsentligt högre andel eget kapital har nu för de flesta företag blivit en tvingande nödvändighet för att de skall kunna klara expansiva satsningar och överleva.
Särskilt gäller detta nystartade företag. Som redovisats i kapitel 3 har erfarenheterna framför allt från Förenta staterna understrukit nödvändighe- ten av en hög egen finansiering för nystartade företag. Företagna studier visar att normalt förbrukas omkring 80 % av de nystartade företagens totala tillgångar innan de når "break-even” och ett positivt kassaflöde. Detta medger en mycket liten del lånefinansiering om företaget inte skall gå under.
De åtgärder statsmakterna vidtog med anledning av utredningens delbe- tänkande är ett första viktigt steg till en förbättring i detta avseende. De har inte bara gett företagen ökade möjligheter att skaffa riskkapital, de har också fört med sig att grundsynen på det egna kapitalets roll börjat förändras.
En internationell utblick ger vid handen att ytterligare åtgärder för att förbättra riskkapitalförsörjningen inte bara kan utan bör vidtas. Förmodli- gen kommer utvecklingen bl.a. att ställa krav på mera långtgående förbättringar av den skattemässiga behandlingen av riskkapital. Med hänsyn till att den tid som förflutit sedan de av statsmakterna senast beslutade åtgärderna trädde i kraft och att det därför är svårt att ännu dra några säkra slutsatser av deras effekt, anser sig dock utredningen i allt väsentligt böra avvakta med att framlägga sådana förslag. Vissa mindre åtgärder för att ytterligare förbättra riskkapitalförsörjningen kommer utredningen dock att föreslå.
Minst lika väsentligt som att man fortsätter åtgärderna för att förbättra riskkapitalförsörjningen är att man inte, kanske omedvetet, raserar vad som nu börjat byggas upp. Visserligen finns med hänsyn till den breda politiska uppslutningen kring småföretagen knappast någon risk att åtgärder genom- förs i direkt syfte att försvåra deras finansiella situation. Däremot har utredningen i ett flertal sammanhang kunnat konstatera att åtgärder avsedda för att förverkliga andra politiska mål lätt kan få oanade negativa effekter på företagens finansiella situation. Exempel härpå är förändringar i uppbörds- systemet samt vissa skatterättsliga regler primärt riktade mot privatkonsum- tionen. Utredningen återkommer härtill i kapitel 12.
Att utredningen så starkt betonat vikten av riskkapitalförsörjningen innebär ingalunda att utredningen anser insatser på andra områden, exempelvis ifråga om lånefinansieringen, oviktiga. Anledningen till att utredningen, på gränsen till tjatighet, betonar det egna kapitalets roll är i stället att utvecklingen under de närmast föregående decennierna, som tidigare nämnts, lett till något av en snedsyn och underskattning, och att det är av fundamental betydelse att denna snedsyn nu ändras.
Enligt utredningens uppfattning är lånefinansiering i första hand att ses
som ett viktigt komplement till det egna kapitalet. En kreativ finansiering förutsätter en lämpligt avvägd kombination av de båda, en avvägning som måste ske med utgångspunkt från det enskilda företagets situation och var det befinner sig i sin livscykel.
Möjligheterna för företagen att på rimliga villkor erhålla lånekapital blir därför av central betydelse. Detta har även uttalats i direktiven. Utredningen finner det därför naturligt att nu ägna särskild uppmärksamhet åt möjlighe- ten att vidtaga åtgärder på lånefinansieringens område, vilka kan underlätta de mindre och medelstora företagens finansiella situation.
En rad synpunkter har förts fram beträffande inriktningen av sådana åtgärder.
Till exempel har gjorts gällande att det råder brist på lånekapital och att det väsentliga är att åtgärder sätts in för att avhjälpa sådan brist. Därvid har Också hävdats att kreditgivarna skulle diskriminera de mindre och medel- stora företagen vid fördelningen av det tillgängliga lånekapitalet. Andra hävdar att det framför allt är de höga räntor långivarna betingar sig som är problemet, ofta parat med onödigt korta amorteringstider. Andra åter har pekat på de mindre och medelstora företagens svårigheter att tillfredsställa de säkerhetskrav långivarna ställer.
Enligt utredningens mening kräver dessa problemställningar en närmare analys. Utredningen kommer att försöka göra en sådan i kapitel 5. Därefter kommer utredningen i kapitel 6 och 7 att framlägga förslag till åtgärder för att underlätta de mindre och medelstora företagens försörjning med lånekapi- tal, varvid kapitel 6 ägnas åt kreditgivning i allmänhet och kapitel 7 åt de s.k. återlånen.
Ett annat område vid sidan av lånefinansieringen som kräver särskild uppmärksamhet är problemen vid generationsskiften. Det är många gånger omvittnat, bl.a. av olika statliga utredningar och i riksdagen, att genera- tionsskiften medför ett finansiellt dränage av företagen. Detta finansiella dränage leder i sin tur till att företagens expansionskraft hämmas under en lång tid.
I debatten har ofta hävdats, att det framför allt är skattebelastningen som orsakat det finansiella dränaget. Utredningen har för sin del funnit att de finansiella problem som orsakas av krav på utlösen av delägare särskilt bör uppmärksammas. När det gäller skatteproblematiken har företagsskatte- kommittén i uppdrag att överväga denna. Utredningen kommer för sin del därför endast att överväga vissa smärre tekniska justeringar av gällande skatteregler.
En närmare analys av den finansiella problematiken vid generationsskiften jämte förslag till åtgärder lämnas i kapitel 8.
Sammanfattningsvis är det alltså, vid sidan av inflationsbekämpning och allmänt lönsamhetsförbättrande insatser, främst inom områdena lånefinan- siering och generationsskiften som utredningen anser att åtgärder behöver sättas in. Härjämte kommer vissa andra frågor att behandlas, bl.a. med anledning av särskilda skrivelser som överlämnats till utredningen.
4.2 Några grundläggande synsätt
Som bakgrund till de överväganden utredningen i det följande kommer att göra kan det finnas anledning att redovisa vissa grundläggande synsätt som utredningen anser bör styra övervägandena.
En första sådan grundsyn är, som utredningen också framhöll i delbetän- kandet, att deti allmänhet inte erfordras några stora spektakulära åtgärder för att förbättra den finansiella situationen utan en rad små och oglamorösa åtgärder. Anledningen till att utredningen vill betona detta är att det åtminstone tidigare framskymtat en viss övertro på betydelsen av just stora spektakulära åtgärder, vilket i och för sig kanske är naturligt ur organisa- tioners eller politikers synpunkt.
Företagande har emellertid bedrivits under mycket lång tid, tusentals år, och det skulle vara förvånande om man nu plötsligt skulle kunna uppfinna några nya stora revolutionerande grepp.
Vad som behövs i stället är i allmänhet endast vissa justeringar i det alltmer komplexa regelsystem, vilket vuxit fram som en följd av den allmänna samhällsutvecklingen. Dessa regelsystem har ofta tillkommit för att trygga andra politiska mål än näringslivets utveckling. Som en icke avsedd bieffekt har de emellertid ibland medfört hinder för näringslivets utveckling eller i vart fall lett till en situation där spelreglerna för näringslivet blivit svåröverskådliga.
En andra grundsyn som utredningen har är att det är väsentligt att de åtgärder som genomförs befrämjar stabilitet i de spelregler som skall gälla för de mindre och medelstora företagen. Detta underströks också i industride- partementets tidigare nämnda rapport som betonade att stabilitet i regelsys- temet krävs för att en långsiktig planering skall bli möjlig för såväl företagare som finansiärer.
Det kan synas något av en självklarhet att tvära kast som ändrar spelreglerna för företagen bör undvikas, i varje fall om ändringarna går i en för företagen negativ riktning. En anledning till att detta ändå bör understrykas är att sådana ändringar lätt kommer till stånd då man justerar regelsystem, som är avsedda för att tillgodose andra politiska mål. Det finns många exempel på att effekterna på näringslivet, särskilt de mindre och medelstora företagen och dess finansiella situation, därvid förbises. Vad som krävs är, som betonades i industridepartementets tidigare nämnda rapport, att man i ökad grad anlägger en helhetssyn vid bedömningen av olika politiska åtgärder.
En särskild anledning att beakta vad som nu anförts är att den entreprenöranda och expansionskraft som finns i de mindre företagen har visat sig betydligt mera känsliga för störningar än man kanske tidigare insett. Detta bekräftas bl.a. av studier i Förenta staterna, där man påvisat betydande svängningar i nyföretagande och expansion som en direkt följd även av tämligen begränsade ändringar i regelsystemet såväl i positiv som . . . 1 1Report by the U.S. negativ rrktmng . G . .. . .. .. .. . .. .. .. .. eneral Accounting Att aven den svenska smaforetagsamheten ar kanslig for sadana forand- Office, se not 1 till ringar bekräftas i viss mån av statistiken över utvecklingen av nyetableringar. kap. 3.
2Arbetskraftsundersök- ningar *1972, 1977 och 1982, Statistiska central- byrån.
Enligt en utredning gjord av statistiska centralbyrån sjönk antalet företagare exklusive verksamma i aktiebolag och jordbruk, mellan 1972-1977 med cirka 8 % för att därefter under perioden 1977-1982 ånyo stiga med cirka 12 % då intresset något mer fokuserades på det regelsystem som gäller för småföre- tagarnaz.
Ett område där känsligheten visat sig tämligen stor är de regler som avser äganderätt och inflytande. Utan att vilja ge sig in på några moraliska eller liknande värderingar av detta kan utredningen konstatera att just äganderätt och inflytande för den normale entreprenören framstår som väsentliga grundpelare i bedömningen av förutsättningarna för nyföretagande och expansion.
Det finns på senare tid ett flertal exempel på att just äganderätt och inflytande alltmer beskurits. Bl.a. har så skett för att tillgodose andra politiska mål inom miljövårdens, naturvårdens och planlagstiftningens områden. Självfallet måste en företagare tåla vissa sådana ingrepp, det betänkliga är att ingreppen i ökad utsträckning tillåts ske utan att skälig ersättning betalas. Detta har negativ inverkan inte bara på företagen utan också på samhället.
Genom att samhället inte nödgas utge skälig ersättning inleder man nämligen såväl politiker som byråkrater i frestelse att utnyttja sådana instrument, särskilt i tider av allmän budgetåtstramning. Detta för också i sin tur med sig en oönskad ansvällning av den offentliga sektorn och den byråkratiska apparaten , vilket leder till snedvridningar av samhällsekonomin och fördyrningar i andra avseenden för samhället.
En ytterligare grundsyn är att åtgärderna skall ta sikte på att mindre och medelstora företag inte diskrimineras och ges sämre förutsättningar än de större företagen. Härvid bör bl.a. beaktas att de större företagen normalt har helt andra personella och ekonomiska resurser än de mindre företagen att överblicka och hantera olika regelsystem. Vidare bör beaktas att de större företagen, åtminstone tidigare, haft bättre möjligheter än de mindre att genom lobbying och andra aktiviteter hävda sina intressen. I den mån det finns fog för påståendet att mindre och medelstora företag diskrimineras bör åtgärder sättas in för att förbättra deras relativa ställning och konkurrens- förutsättningar.
Slutligen vill utredningen framhålla en ytterligare grundsyn som den betonade redan i delbetänkandet, nämligen att det är viktigt att det finns en mångfald olika finansieringslösningar att tillgå för de mindre och medelstora företagen. Dessa företag är en mycket stor och heterogen grupp. Deras situation och finansieringsbehov varierar starkt. Särskilt i en tid som den nuvarande då stora krav ställs på en kreativ finansiering, är det väsentligt att varje företag kan finna finansieringsformer som passar just dess speciella behov och som också flexibelt kan kombineras till ändamålsenliga finansie- ringspaket.
4.3 Statens roll
Utredningen anser sig också böra något uppehålla sig vid frågan om statens roll när det gäller att tillvarata de mindre och medelstora företagens potentiella expansionskraft. Man bör nämligen undvika att det råder osäkerhet om rollfördelningen mellan staten och de mindre och medelstora företagen. Effektivast möjliga samspel bör eftersträvas för att Sverige skall kunna tillförsäkras en rimlig andel av dagens och morgondagens affärsmöj- ligheter.
En närmare analys av statens uppgifter och rollfördelningen mellan stat och mindre och medelstora företag skulle kunna göras utomordentligt omfattande. Detta är emellertid inte utredningens avsikt och inte heller dess uppgift. Utredningen inskränker sig därför till några randanmärkningar som i någon män kan bidra till att klarlägga rollfördelningen.
I flertalet västländer har den ekonomiska utvecklingen lett till att anspråken på statliga insatser för att främja näringslivets utveckling ökat under senare år. Det är naturligt att därvid statens roll i den ekonomiska processen också kommit att ställas under debatt. Det är också naturligt att uppfattningarna om statens roll varierar med utgångspunkt från olika politiska grunduppfattningar.
På senare tid har dock en alltmer gemensam grundsyn när det gäller rollfördelningen mellan staten och de mindre och medelstora företagen kunna förmärkas. Detta gäller såväl utomlands som i Sverige. Utredningen vill i denna del bl.a. hänvisa till redogörelsen i kapitel 3, där exempelvis den påfallande likheten mellan regeringen Mitterands och regeringen Thatchers politik visavi småföretagen redovisats. Utredningen vill också hänvisa till sin tidigare redogörelse för den stora politiska samstämmighet som framkommit i den svenska riksdagen vid behandlingen av frågor rörande småföreta- gen.
Det synes numera vara en ganska allmän uppfattning att staten har en väsenlig roll att spela för näringslivets förnyelseprocess.
En sådan viktig uppgift är att bekämpa inflationen, upprätthålla efterfrågan och förbättra förutsättningarna för företagens lönsamhet.
En annan grundläggande uppgift för staten är att fastställa de spelregler som skall gälla för de mindre och medelstora företagen. Härvid åligger också staten att tillse att den byråkrati som erfordras för att kontrollera att regelsystemet efterföljs inte onödigtvis komplicerar tillvaron för de mindre och medelstora företagen med en administrativt betungande ordning.
En tredje viktig uppgift är att inom ramen för den statliga upphandlingen öppna affärsmöjligheter för mindre och medelstora företag.
Härutöver har staten en viktig roll att spela på området forskning och utveckling. Denna medverkan kan ta sig flera former. En är att via olika finansiella incitament stödja forskning och utveckling inom företagen. En annan är att bedriva grundforskning inom vissa sektorer som framstår som angelägna ur samhällelig synpunkt men som samtidigt kan vara särskilt ägnade att öppna affärsmöjligheter för det egna landets näringsliv.
Inte minst betydelsen av denna senare uppgift har på senare tid alltmer
kommit att uppmärksammas. Väsentligt ärinte bara att staten tillser att den erforderliga grundforskningen bedrivs utan också att dess resultat på olika sätt kan bli tillgängliga för näringslivet och att man skapar de rätta psykologiska förutsättningarna för en nära samverkan mellan forskning och näringsliv. Detta kan exempelvis ske genom att möjligheter öppnas för forskare vid universitet och högskolor att medverka i den kommersiella exploateringen av olika forskningsresultat. Bl.a. kan stat och näringsliv i samspel främja ett lokalt mikroklimat för kreativitet i form av s.k. forskarbyar.
När det däremot gäller urvalet av vilka affärsmöjligheter som är kommer- siellt exploaterbara framstår detta alltmer som en uppgift för näringslivet och inte för staten. Vad det gäller är att finna en sökmekanism som på mest effektiva sätt kan spåra de exploaterbara affärsmöjligheterna. All erfarenhet talar för att i en marknadsekonomi blir denna sökmekanism effektivast om den baseras på den stora mångfalden entreprenörer i samspel med vana finansiärer, i synnerhet finansiärer av venture capital-typ.
Utredningen finner att mycket talar för en sådan rollfördelning ifråga om forskningen och dess kommersiella exploatering. Denna grundsyn vinner också alltmer gehör internationellt.
Härutöver uppkommer frågan om statens medverkan såsom företagare och som finansiär med venture capital-inriktning. Utredningen har tidigare upprepade gånger betonat vikten av mångfald i tillväxtprocessen. Med en sådan grundsyn ser utredningen inget hinder i att också staten uppträder som företagare och som venture capital-finansiär. En väsentlig förutsättning är dock att statens medverkan i så fall sker på lika villkor som gäller för andra intressenter. Utredningen återkommer något till detta i samband med att den behandlar Företagskapitals AB fortsatta verksamhet.
En annan fråga som anmäler sig är statens medverkan i kreditgivningen. Enligt utredningens direktiv åligger det utredningen att särskilt behandla inriktningen av det statliga kreditstödet. Bedömningen om vilka riktlinjer som bör gälla för det statliga kreditstödet innefattar en rad komplexa frågeställningar och kinkiga avvägningar. Utredningen kommer att behandla dessa frågor i kapitel 9.
I viss mån kommer statens kreditstödjande verksamhet också att behandlas då utredningen närmare går in på vad som kan göras för att underlätta företagens försörjning med lånekapital. En allmän grundsyn som återspeglas i den delen är emellertid att statens främsta uppgift på det området är att ge regelsystemet en sådan utformning att det öppnar möjligheter för en mångfald olika finansieringslösningar som på ett flexibelt sätt kan utnyttjas av den stora och heterogena gruppen småföretag.
Som utredningens skissartade resonemang ovan givit vid handen, råder numera betydande enighet om att staten har flera viktiga uppgifter att fylla för att de mindre och medelstora företagens expansionskraft på ett riktigt sätt skall kunna tillvaratas. Det börjar också bli en alltmer utbredd uppfattning att det finns goda förutsättningar för ett effektivt samspel mellan stat och företag på en rad områden, inte minst när det gäller forskning och utveckling.
Det är utredningens förvissning, att om vi förstår att skapa den rätta grogrunden för en sådan samverkan och undviker att vidta åtgärder, som är ägnade att skapa motsättningar mellan staten och de mindre och medelstora företagen, kommer Sverige att ha mycket goda förutsättningar att tillvarata dagens och morgondagens affärsmöjligheter till båtnad för sysselsättning, strukturomvandling och ekonomisk tillväxt.
5 Problem vid lånefinansiering
5.1. Tillgången på lånekapital
Det har i olika sammanhang gjorts gällande att det råder brist på lånekapital. Det har också hävdats att de mindre och medelstora företagen diskrimineras när det gäller att komma i åtnjutande av det tillgängliga lånekapitalet.
För att bilda sig en uppfattning om dessa påståenden är grundade har utredningen bl.a. studerat vissa undersökningar och tillgänglig statistik. Det bör dock nämnas att de redovisningar som finns beträffande tillgången på lånekapital till näringslivet och särskilt de mindre och medelstora företagen är behäftade med en viss osäkerhet, bl.a. på grund av statistiska problem.
I den kreditpolitiska utredningen1 gjordes en omfattande redovisning av hur de totala krediterna uppdelade på olika långivarsektorer respektive olika låntagarsektorer utvecklats i Sverige under 1970-talet. I slutet av 1970 uppgick, enligt denna redovisning, de totala utestående krediterna till näringslivet till 121,6 miljarder kr och i slutet av 1980 var motsvarande belopp 497,1 miljarder kr. Detta innebär att den utestående kreditvolymen till näringslivet ökade med drygt 375 miljarder kr eller cirka 15 % i årsgenom- snitt. Under samma period ökade konsumentprisindex med cirka 9 % i årsgenomsnitt.
Den kreditpolitiska utredningen gjorde också en uppdelning av de totala krediterna på vad som var att hänföra till krediter från den organiserade kreditmarknaden respektive den icke organiseradez.
Denna visade att en förskjutning skett under 1970-talet av de utestående kreditstockarna. För näringslivets del hade den organiserade kreditmarkna- dens betydelse minskat från 77 % 1970 till 57 % 1980, medan krediterna från den icke organiserade kreditmarknaden och från utlandet ökat sin betydelse i motsvarande grad. Denna förskjutning mot en kreditgivning utanför kreditinstituten torde ha sin förklaring i riksbankens tidvis hårda reglering av kreditinstitutens utlåning. De organiserade kreditinstitutens utestående lån, obligationer och förlagbevis till näringslivet uppgick 1970 till drygt 93 miljarder kr och 1980 till drygt 282 miljarder kr. Detta innebär att kreditvolymen från den organiserade kreditmarknaden till näringslivet under 1970-talet ökade med cirka 190 miljarder kr eller cirka 12 % i årsgenomsnitt.
Obligationsmarknaden utgör en del av den organiserade kreditmarkna- den. Denna är huvudsakligen ett finansieringsalternativ för staten och de
' En detaljerad översikt lämnas i SOU 1982:53, sid 127 ff, ”Krediterna i Sverige 1970—1980”.
2 Till den organiserade kreditmarknaden räk- nades banker, finansbo- lag, försäkringsbolag, mellanhandsinstitut, statliga lånefonder och utvecklingsfonder samt AP-fonden. Se också kapitalmarknadsutred- ningen och dess olika specialkapitel (SOU 1978:11, sid 65 foch kap 6-13). Till den icke organise- rade kreditmarknaden räknades kreditgivningen mellan företag — dvs handelskrediter och lån från utomstående företag — samt från hushåll och kommuner. Denna del av kreditmarknaden behandlas också i en rapport av civilekono- men Stefan Ingves ”Den oreglerade kreditmark- naden”, SOU 1982:53, sid 161 ff.
Tabell 5.1 Kreditinstitutens utestående lån i miljarder kr till mindre och medelstora resp stora icke finansiella företag per den 31 december 1976, 1978, 1980 och 1981
Storleksklasser Affärs- Spar- o Banker1 Finans- Försäkr- Mellanhandsinst.1 Statl. AP- Totalt antal anställda bankerl Fören.- totalt bolag2 bolag Bostads- Företags— lånefon- fonden1 banker1 inst. o Kommun- der o inst. utv fon-
1976-12-31
0—199 20,6 5,0 25,6 4,8 4,6 30,8 5,0 16,6 1,6 89,0 200— 14,9 1,4 16,3 2,1 4,6 10,5 7,0 7,2 0,3 48,0 Ej storlekskl5 6,1 1,5 7,6 — 1,7 3,6 0,7 2,3 0,1 16,0
Summa 41,6 7,9 49,5 6,9 10,93 44,9 12,7 26,1 2,0 153,0
1978-12-31
0—199 25,8 7,1 32,9 7,0 5,9 36,8 7,3 18,8 2,1 110,8 200- 22,2 2,2 24,4 3,1 7,6 12,9 8,5 9,1 0,4 66,0 Ej storlekskl5 8,0 1,6 9,6 — 1,9 3,6 0,8 2,3 0,1 18,3
Summa 56,0 10,9 66,9 10,1 15,4 53,3 16,6 30,2 2,6 195,1 __________________________._.____——__— 1980-12-31 0—199 39,5 10,6 50,1 14,94 8,0 45,3 9,7 23,2 3,1 154,3 200— 33,5 2,8 36,3 6,74 9,3 14,5 9,3 13,3 1,8 91,2 Ej storlekskl5 4,5 1,6 6,1 — 1,4 1,0 0,9 1,9 — 11,3 Summa 77,5 15,0 92,5 21,6 18,7 60,8 19,9 38,4 4,9 256,8
1981-12-31
0—199 43,4 11,5 54,9 15,2 9,2 48,1 10,7 24,8 3,5 166,4 200— 42,3 3,3 45,6 7,1 9,4 16,0 9,6 14,2 1,7 103,6 Ej storlekskl5 7,8 2,4 10,2 — 2,1 2,6 1,6 1,7 0,1 18,3
Summa 93,5 17,2 110,7 22,3 20,7 66,7 21,9 40,7 5,3 288,3 ___________________________________.____——— 1 SOS, SCB, kreditmarknaden 2 Finansbolagens förening 3 Beloppet för 1976 är underskattat, år 1978 tillkom 5 riskförsäkr. bol.
4 Reviderade siffror 5 Största delen utgörs av nybildade företag
stora börsnoterade företagen (se avsnitt 6.5.3), men kan även indirekt ha en viss betydelse för mindre och medelstora företag.
Näringslivets upplåning på obligationsmarknaden 1970 var 8,8 miljarder kr och 1980 31,1 miljarder kr. Näringslivets andel av obligationsmarknaden uppgick såväl 1970 som 1980 till cirka 14 %.
Utredningen har sammanställt statistiska uppgifter som visar förändringar i volymen av utestående krediter till icke finansiella företag på den organiserade svenska kreditmarknaden under senare år, se tabell 5.1. Redovisningen inskränker sig på grund av statistiska skäl till den organise- rade svenska kreditmarknaden och dess betydelse för de icke finansiella företagens försörjning med lånekapital, exklusive obligationer och förlags- lån. Mellan 1976 och 1981 ökade kreditvolymen med drygt 135 miljarder kr motsvarande en ökningstakt med cirka 13 % i årsgenomsnitt. Under samma tid ökade konsumentprisindex med 11 % i årsgenomsnitt. De mindre och medelstora företagen svarade i absoluta tal för den största volymökningen, från 89 miljarder kr 1976 till drygt 166 miljarder kr 1981, dvs. en ökning med drygt 77 miljarder kr. Detta innebär en ökning med cirka 13 % i årsgenomsnitt.
Tabellen ger vid handen att en viss kreditexpansion skett under senare år. Den totala kreditgivningen till näringslivet har ökat snabbare än konsument- prisindex. Som utredningen påpekat kan det på grundval av det statistiska materialet vara vanskligt att dra bestämda slutsatser, exempelvis om kreditexpansionen motsvarat en i förhållande till ökningen av näringslivets verksamhetsvolym lämpligt avpassad efterfrågan på lånekapital. Den tillgängliga statistiken över de utestående lånevolymema ger emellertid inte stöd för uppfattningen att tillgången på lånekapital varit dålig.
Om man ser till olika långivarkategoriers betydelse dominerar bankerna den organiserade kreditmarknadens kreditgivning till näringslivet. Banker- nas kreditgivning till de mindre och medelstora företagen är betydande. Det har emellertid gjorts gällande, att bankerna missgynnat de mindre och medelstora företagen och speciellt nystartade företag i sin långivning till förmån för de större företagen under senare delen av 1970-talet.
Sett i hela kreditmarknadens perspektiv har ifrågasatts om kreditgivarna erbjuder de mindre och medelstora företagen lånekapitalresurser som är jämförbara med dem som står de större företagen till buds. Detta belyses i tabell 5.2 nedan. Tabell 5.2 visar kreditinstitutens andel av utestående lån till icke finansiella företag. Under den redovisade perioden svarar mindre och medelstora företag för den största andelen av kreditinstitutens totala utestående lånestock. Detta förhållande gäller också i stort sett hos varje grupp av kreditinstitut. Vidare framgår att variationer avseende fördelningen av de utestående krediterna mellan de mindre och de större företagen inträffat under perioden.
Dessa variationer är dock till stor del beroende av vilka är man väljer för jämförelsen. Vidare har gruppen ”ej storleksklassade företag” undergått betydande förändringar, vilket försvårar bedömningarna.
Med reservation för de svårigheter som sålunda föreligger att tolka
Tabell 5.2 Kreditinstitutens andel av utestående lån till mindre och medelstora resp. stora icke finansiella företag per den 31 december 1976, 1978, 1980 och 1981 ___—___” Storleksklasser Affärs- Spar- o. Banker Finans- Försäkr.- Mellanhandsinstitutena Statl. låne- AP- Totalt antal anställda banker" Fören.- totalt bolag” bolag" Bostadsinst. Företags- o. fonder 0. fondera banker” kommun- utv. fonder" inst.
(%) (%) (%) (%) (%) (%) (%) (%) (%) (%) __________________________________——_—-_— 1976-12-31
0—199 49,5 63,3 51,7 69,6 42,2 68,6 39,4 63,6 80,0 58,2 200— 35,8 17,7 32,9 30,4 42,2 23,4 55,1 27,6 15,0 31,4 Ej storleksklf 14,7 19,0 15,4 — 15,6 8,0 5,5 8,8 5,0 10,4
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
___—_—_—_——————_—_—*—
1978-12-31
0—199 46,1 65,1 49,2 69,3 38,3 69,0 44,0 62,3 80,8 56,8 200— 39,6 20,2 36,5 30,7 49,4 24,2 51,2 30,1 15,4 33,8 Ej storleksklc 14,3 14,7 14,3 — 12,3 6,8 4,8 7,6 3,8 9,4
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
_____________________———————————————————
1980-12-31
0—199 51,0 70,7 54,2 69,0 42,8 74,5 48,8 60,4 63,3 60,1 200— 43,2 18,7 39,2 31,0 49,7 23,8 46,7 34,6 36,7 35,5 Ej storleksklc 5,8 10,6 6,6 — 7,5 1,7 4,5 5,0 — 4,4
_______________—_—__—__——————-————
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
1981-12-31
0—199 46,4 66,9 49,6 68,2 44,5 72,1 48,9 60,9 66,0 57,7 200— 45,3 19,2 41,2 31,8 45,4 24,0 43,8 34,9 32,1 35,9 Ej storleksklc 8,3 13,9 9,2 — 10,1 3,9 7,3 4,2 1,9 6,4
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
” SOS; SCB, Kreditmarknaden b Finansbolagens förening ( Största delen utgörs av nybildade företag
statistiken kan man se antydningar till att för affärsbankernas del en viss förskjutning skett mot de större företagen. När det gäller sparbankerna däremot ligger de mindre och medelstora företagens andel relativt konstant. Hos de statliga lånefonderna samt AP-fonden synes en något mer markerad förskjutning mot de större företagen ha ägt rum. Vad gäller de s.k. företagsinstituten har däremot de mindre och medelstora företagens andel av institutens utlåning ökat under perioden.
De noterade förskjutningar som förekommit under perioden kan tyda på att efterfrågan på vissa typer av krediter har ökat medan andra minskat. Hos finansbolagen har t.ex. under senare delen av 1970-talet en kraftig kreditexpansion skett. Detta kan ha sin förklaring i den administrativa service och andra tjänster som finansbolagen lämnar i samband med kreditgivning till främst mindre och medelstora företag med behov av viss typ av finansieringshjälp och utan egen administrativ organisation. (Se vidare delbetänkandet, sid 104 ff),
I tabell 5.3 har en bearbetning gjorts som visar olika kreditgivarkategoriers relativa betydelse för näringslivet totalt respektive för de mindre och medelstora företagen. Som framgår av tabellen har bankerna och finansbolagen under den redovisade perioden påtagligt ökat sin betydelse för långivningen till såväl näringslivet som helhet som till de mindre och medelstora företagen. Noteras bör att företagsinstituten, relativt sett, minskat sin betydelse för långivningen till näringslivet, medan utlåningen till mindre och medelstora företag ökat. Bostadsinstituten, de statliga lånefonderna och utvecklingsfonderna har minskat sin betydelse för långivningen till såväl näringslivet som till de mindre och medelstora företagen. Slutsatser om statens utlåning till företagen måste emellertid dras med stor försiktighet. Under redovisnings- perioden har betydande belopp avskrivits. Detta gäller dock främst affärsverk och statliga företag som torde hamna i gruppen större företag.
Sammantaget synes den redovisade statistiken inte ge belägg för att de mindre och medelstora företagen volymmässigt eller relativt sett skulle ha missgynnats ifråga om tillgång på lånekapital jämfört med de större företagen Även om smärre förskjutningar kan ha skett under de senaste åren synes redovisningen inte heller ge belägg för att bankerna i sin kreditgivning skulle ha missgynnat mindre och medelstora företag.
De hearings utredningen haft med såväl representanter för kreditgivarna som för de mindre och medelstora företagen ger heller inte anledning till antagande vare sig att det generellt sett skulle ha rätt någon brist på lånekapital eller att de mindre och medelstora företagen skulle ha missgynnats.
De tidvis återkommande kreditpolitiska åtstramningarna kan dock givetvis medföra att tillgången på traditionellt lånekapital temporärt begränsas, såväl för näringslivet som helhet som för mindre och medelstora företag. Företagen blir då hänvisade till att senarelägga sina kreditanspråk eller till att finna alternativa finansieringsmöjligheter, som t.ex. utlandslån eller, åtmin- stone tidigare, återlån.
Ett exempel på en sådan situation var riksbankens åtgärder 1976/77 för att
Tabell 5.3 Kreditinstitutens relativa betydelse för näringslivet totalt och för de mindre och medelstora företagens upplåning 1976, 1978, 1980 och 1981
1976-12-31 1978-12-31 1980-12-31 1981-12-31 Näringsliv 0—199 anst. Näringsliv 0—199 anst. Näringsliv 0—199 anst. Näringsliv 0—199 anst. (%) (%) (%) (%) (%) (%) (%) (%)
Affärsbanker 27,2 23,2 28,7 23,3 30,2 25 ,6 32,4 26,1 Spar- och föreningsbanker 5,2 5,6 5,6 6,4 5,8 6,9 6,0 6,9 Banker, totalt 32,4 28,8 34,3 29,7 36,0 32,5 38,4 33,0
Finansbolag 4,5 5,4 5,2 6,3 8,4 9,6 7,7 9,2 Försäkringsbolag 7,1 5,2 7,9 5,3 7,3 5,2 7,2 5,5 Mellanhandsinstitut:
O Bostadsinstitut 29,3 34,6 27,3 33,2 23,7 29,4 23,1 28,9 0 Företags- och Kommuninstitut 8,3 5,6 8,5 6,6 7,7 6,3 7,6 6,4 Statliga lånefonder och utvecklingsfonder 17,1 18,6 15,5 17,0 15,0 15,0 14,1 14,9 AP-fonden 1,3 1,8 1,3 1,9 1,9 2,0 1,9 2,1
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Källa: SCB, Kreditmarknaden och Finansbolagens förening
Diagram 5.4 Utestående medel- och långfristiga utlandslån till näringslivet. 1 10 90 70 50
30
10
1977 78 79 80 81 82 __ Totalt utestående utlandslån till näringslivet
———- Utlandslån som upptagits under det numera generella tillståndet Källa: Riksbanken
Beräkning: Stockuppgifter vid slutet av varje halvår i miljarder kr. Omräkning till svenska kronor har skett efter de kurser som gällde vid slutet av respektive period. Noteras bör att förändringari låneskulden delvis beror på valutakursförändringar.
förbättra det kraftigt ökade bytesbalansunderskottet. Affärsbankema fick därvid tillåtelse att förmedla utlandslån utan att försämra sina kassareserver respektive likviditetskvoter, de s.k. ramtillstånden. Syftet var bl.a. att mindre och medelstora företag, som själva inte hade möjlighet att gå ut och låna på den internationella marknaden skulle få tillgång till s.k. medelfristiga valutakrediter, vilkas genomsnittliga kredittid uppgick till minst fem år.
Av diagram 5.4 framgår utvecklingen av näringslivets utestående medel- och långfristiga utlandslån samt utvecklingen av de utestående utlandslån som faller inom bankernas ”ramtillstånd”, numera generella tillstånd eftersom beloppsramarna har upphävts.
Utredningen finner det i och för sig tillfredsställande att de mindre och medelstora företagen erbjudits den ökade handlingsfrihet som tillgången till utlandsmarknaden innebär. Ett allmänt omdiskuterat problem är dock att utlandslånen samtidigt utsätter dem för de särskilda risker som valutakurs- förändringar kan föra med sig.
För stora företag innebär valutakursförändringar normalt inte ett problem av samma storleksordning, eftersom de ofta har löpande affärstransaktioner i berörda valutor. De mindre företagen däremot har oftast inte sådana löpande utlandsaffärer som skulle kunna motverka effekterna av valutakurs- förändringar på deras lån. Samtidigt har de sällan administrativ kapacitet för att analysera sambandet mellan kurssättning och räntesättning. Avsaknaden av de stora företagens möjligheter i dessa avseenden har medfört betydande förluster för de mindre och medelstora företagen, vilket också uppmärksam-
mats av riksdagen (se bl.a. motion 1982/83:856). Utredningen har därför funnit anledning att särskilt diskutera problemen vid mindre och medelstora företags finansiering genom utlandslån, vilket sker i kapitel 6.
En annan utväg att få tillgång till lånekapital vid en kreditpolitisk åtstramning har, åtminstone tidigare, varit att utnyttja återlånen.
Återlånen har sålunda ökat kraftigt i tider med kreditåtstramning, men har inte i någon större utsträckning ianspråktagits av de mindre och medelstora företagen. Dessa lån, som skapades i samband med införandet av den allmänna pensionsförsäkringen, har hitintills främst kommit att utnyttjas av de större företagen. Varför dessa lån inte använts i högre grad av de mindre företagen kan ha flera orsaker. En orsak kan vara att någon villkorslös rätt till återlån inte föreligger utan en kreditvärdighetsprövning görs utifrån en samlad bedömning av företagets finansiella status och tillgång på säkerheter. Detta förhållande torde accentueras i samband med riksbankens beslut i mars 1983 att bankernas refinansiering i allmänna pensionsfonden är likviditetskravsgrundande. En annan orsak torde vara att regeln om att maximera återlånerätten till högst hälften av inbetalade belopp till försäk- ringen för tilläggspension inneburit ganska blygsamma lånemöjligheter. Utredningen kommer särskilt att behandla dessa frågor i kapitel 7 och tar därvid upp frågan om vilka åtgärder som skulle kunna förbättra de mindre och medelstora företagens möjligheter att uppta återlån.
Sammanfattningsvis finner utredningen att det knappast finns fog för påståendet att tillgången på lånekapital generellt sett skulle ha varit knapp eller att de mindre och medelstora företagen skulle ha missgynnats vid fördelningen av det tillgängliga lånekapitalet. I tider av kreditpolitisk åtstramning synes dock de mindre och medelstora företagens förutsättningar att utnyttja sådana alternativa lånemöjligheter som stått till buds, såsom utlandslån och återlån, ha varit sämre än de större företagens.
5 .2 Lånevillkor i en inflationsekonomi
I föregående avsnitt konstaterade utredningen att det visserligen i tider med kreditåtstramning kunde uppstå en del problem för mindre och medelstora företag att på lämpligt sätt få tillgång till krediter, men att det inte med fog kunde påstås att tillgången på lånekapital för deras del, generellt sett, varit knapp.
De problem som mindre och medelstora företag upplevt vid lånefinansie- ring torde i stället vara av annan att och synes främst vara att söka i de lånevillkor som utvecklas på marknaden i en inflationsekonomi.
Kapitalmarknadsutredningen behandlade de med en fortgående inflation förknippade problemen och pekade på flera faktorer i anslutning härtill bl.a.
att initialräntans höjd påverkar investeringsbenägenheten att allokeringen av sparandet till de realt sett mest angelägna investering— arna blir mera osäker att förmögenhetsöverföringseffekter följer med inflationen att pariteten mellan investeringar vid olika tidpunkter försvåras.
Utredningen vill för sin del särskilt understryka sambandet mellan initialrän— tans höjd och investeringsbenägenheten. Redan i delbetänkandet berörde utredningen detta samband och framhöll att de stigande räntorna haft en påtaglig negativ effekt på investeringsutvecklingen. Ett därmed samman- hängande problem som utredningen anser förtjänar särskild uppmärksamhet är de höga realräntor som tenderar att uppstå i vissa faser av en inflationsekonomi.
Analyser av realränteutvecklingens orsaker och effekter har gjorts av ett flertal utredningar3. Utredningen anser sig därför kunna begränsa sig till en mera populärt hållen beskrivning av dessa liksom av vissa andra problem som sammanhänger med inflationsutvecklingen.
De räntor som en låntagare skall betala i tider av inflation kan sägas utgöra dels en ersättning för kapitalets faktiska kostnader, dvs finansiärens reala avkastningskrav, grad av bindningstid och administrationskostnad, populärt kallat realränta, dels en ersättning för att kompensera för kapitalets urholkning till följd av den förväntade inflationen.
Den förväntade inflationstakten bedöms ofta med utgångspunkt från den faktiska inflationen under tidigare år. Denna kommer emellertid ofta att avvika från den förväntade. Vid en stigande inflationstakt blir sålunda till en början ofta realräntan negativ, eftersom den faktiska inflationen tenderar att överstiga den förväntade. Detta leder till förluster för långivarna och vinster för låntagarna.
För att långivarna skall vara villiga att gå in i nya åtaganden försöker de gardera sig för de förväntade fortgående förluster som en stigande inflationstakt skulle medföra och höjer därmed räntekraven. Ju större osäkerhet om den framtida inflationsutvecklingen, desto högre tenderar kraven på en riskmarginal att ställas vid räntesättningen. Därmed tenderar denna att bli högre än vad som, sett i efterhand, skulle ha erfordrats för att täcka kapitalets kostnader jämte en inflationssäkring. Man får med andra ord ett läge där realräntan generellt ligger på en hög nivå. I en sådan situation blir det låntagarna som gör förluster och långivarna som gör vinster.
För att illustrera denna ränteutveckling kan det vara av intresse att redovisa den långa realräntans utveckling i Förenta staterna från mitten av 1920-talet och fram till dags dato, vilket framgår av diagram 5.5. Diagrammet talar för sig självt. Intressant att notera är bl.a. likheterna i realräntans utveckling under början av 1930-talet och i början av 1980-talet, liksom de starka fluktuationer som skedde från 1930-talet till krigsslutet och den relativa stabiliteten under decennierna därefter.
Den beskrivna ökningen av realräntan har kunnat iakttas i flertalet länder i västvärlden i början av 1980-talet. Denna utveckling för med sig att produktiva investeringar försvåras och att intresset istället ökar för finansiella placeringar och vad som populärt brukar kallas ”klipp”.
Ju längre höga realräntor består desto mer kännbara blir de negativa effekterna för stora delar av näringslivet, särskilt för företag med låg soliditet. I takt med att nya lån upptas eller gamla lån med lägre ränta omsätts ökar företagens genomsnittliga skuldräntorf. Förutsatt att företagen inte förmår förbättra räntabiliteten på sitt totala kapital mer än i takt med
3 Analyser av realrän- teutvecklingen och där- med sammanhängande frågor återfinns bl.a. i värdesäkringskommittén (SOU 1964:1 och 2), realbeskattningsutred— ningen (SOU 1982:3, bilaga 4) och placerings— utredningen (SOU 1983:44, bilaga 4).
4 Det bör noteras att ränteterminerna succe- sivt har förkortats, vilket accentuerar den omta- lade effekten.
Procent
—10
1925 30 35
Diagram 5.5. Realräntans utveckling i Förenta staterna 1925—1982
40 45 50 55 60 65 70 75 80 År Källa: Merrill Lynch och Salomon Brothers
inflationen - ett rimligt antagande - innebär detta i sin tur att relationen mellan räntabilitet och genomsnittlig skuldränta gradvis försämras. Detta leder till att investeringsbenägenheten minskar, räntabiliteten ytterligare försämras samt att företagens existens på sikt äventyras.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att de negativa effekter som redan ett högt ränteläge innebär för företagen ytterligare accentueras då räntesätt- ningen samtidigt innefattar ett element av hög realränta.
Utredningen finner det mot denna bakgrund naturligt att krav kommit att resas på åtgärder som medger att både finansiärer och företag kan acceptera lånevillkor med ett mera normalt realränteelement.
Osäkerheten om inflationens utveckling för emellertid också med sig andra problem för företagen. Denna osäkerhet försvårar nämligen bl.a. deras bedömning av klokskapen i att acceptera den ena eller andra typen av räntevillkor, som erbjuds vid kreditgivningen.
Detta kan belysas av dagens situation i västvärlden. För närvarande går uppfattningarna starkt isär om den framtida inflationsutvecklingen. Somliga hävdar att inflationen nu är knäckt och att den under ett antal år framöver kommer att vara endast några få procent, ja somliga hävdar till och med att det kan bli deflation. Andra åter hävdar att inflationen snart ånyo kommer att vara uppe i tvåsiffriga tal, troligen mellan 15—20 %.
Blir det en låg inflation skulle det ur företagens synpunkt vara förödande
att nu ta upp lån till fast ränta i dagens ränteläge på, säg 12 %, medan en rörlig ränta skulle kunna bli helt acceptabel. Rusar emellertid inflationen ånyo i höjden skulle det kunna vara lika förödande att nu ta upp ett lån till rörlig ränta, medan en fast ränta på nuvarande nivå, förmodligen skulle bli fullt acceptabel.
Det är naturligt att ju mer insikten ökar om svårigheterna att bedöma den framtida inflationen samt om de mycket komplicerade samband som råder mellan inflation och ränteutveckling, desto tveksammare blir företagen till att ge sig in på nya låneengagemang. Härigenom förstärks stagnationseffekterna och möjligheterna till expansionsfrämjande investeringar hämmas.
Det är också naturligt att mot denna bakgrund diskussionen tagit fart om nödvändigheten att öppna vägen för mer kreativa finansieringsformer än lån med traditionell räntesättning.
Ett delproblem är finansieringsvillkorens anpassning till en investerings avkastning i tiden. I och för sig finns sådana problem oavsett inflationen, men de accentueras vid en hög inflation.
Utredningen har tidigare i kapitel 3 beskrivit erfarenheterna från Förenta staterna av den ekonomiska utvecklingen hos ett företag under den inledande delen av dess livscykel. En likartad utveckling kan sägas vara för handen när ett företag genomför en investering. Till en början resulterar investeringen i ett negativt kassaflöde. Det tar sin tid innan ”break-even” uppnås och först därefter genererar den ett positivt kassaflöde. Schematiskt kan kassaflödet och de med investeringen förenade kapitalkostnaderna beskrivas på följande sätt, figur 5.6.
Ju högre dessa årliga kapitalkostnader är, ju längre tid tar det innan företaget uppnår ett kassamässigt ”break-even”. Detta innebär i sin tur att företaget får svårare att bedöma den framtida finansiella riskexponeringen. Det avstår då hellre från en investering än att utsätta sig för en sådan exponering även om investeringen på sikt bedöms ge ett positivt kassaflö- de.
Annorlunda ställer det sig om företaget kan få tillgång till en finansiering med villkor som är bättre anpassade till projektets kassaflöde. Som
Kr
Kassaflöde
& —. N — * Kapitalkostnad
Tid Figur 5.6
Figur 5. 7
Kr
Kassaflöde
Kapital kostnader
Tid
utredningen tidigare framhållit innefattar normalt en finansiering med riskkapital en sådan anpassning till det förväntade kassaflödet. Även en lånefinansiering kan emellertid innefatta en liknande anpassning. Schema- tiskt ter sig en sådan anpassning av lånevillkoren exempelvis som framgår av figur 5.7.
Vad som krävs är alltså att långivarna är beredda att anpassa sina avkastningskrav till investeringens avkastningsförmåga i tiden. Enkelt uttryckt innebär detta, att de inledningsvis nöjer sig med en lägre avkastning för att i ett senare skede kompensera sig med en högre.
En sådan finansieringsuppläggning är ingalunda onaturlig i en inflations- ekonomi. Som utredningen tidigare framhållit innehåller nämligen de med inflationen följande höga räntorna ett element av kompensation för penningvärdeförsämringens kapitalurholkande effekter. Det finns ingenting som säger att denna kompensation nödvändigtvis skall erläggas redan från och med finansieringens inledningsskede. Den kan lika gärna omfördelas i tiden och erläggas vid en senare tidpunkt.
Upprepade krav har också rests på en sådan omfördelning av kapitalkost- naderna i tiden. Det är därför naturligt att utredningen i det följande behandlar olika möjligheter att tillgodose detta krav.
Ett ytterligare problem som rör lånefinansiering i en inflationsekonomi är att penningvärdeförsämringen påverkar företagens balansräkningar. Även vid oförändrad verksamhetsvolym sväller balansomslutningen kontinuerligt i nominella tal, exempelvis genom ökade värden på kundfordringar, lager etc. Detta kräver en ökning av rörelsekapitalet, vilket ofta medför behov av ökad lånefinansiering.
Parallellt härmed har företaget att erlägga amorteringar på tidigare upptagna lån, vilket ökar den finansiella belastningen. Samtidigt är det emellertid oftast så att värdet av de tillgångsposter som de ursprungliga lånen
finansierat, exempelvis fastigheter, ökar genom inflationen. Härmed borde behovet att amortera skulderna ifråga ha reducerats, eftersom den värde- minskning genom förslitning m.m. som till en del är motivet bakom amorteringarna, motverkats av den inflationistiska värdeökningen.
Dessa förhållanden har lett till önskemål från företagens sida om förlängda amorteringstider, vilket utredningen också avser att behandla i det följan- de.
Även problemen med säkerheter för lån accentueras vid en inflation. Det finns ett flertal anledningar till detta. En är att de ökade kapitalkostnaderna ställer större krav på totala tillgängliga kapitalresurser innan ”break-even” nås, vilket i sin tur kräver en större säkerhetsmassa. En annan anledning är att inflationen och de höga kapitalkostnaderna påskyndat utvecklingen mot en omstrukturering av näringslivet från nyetableringar i tillverkningsindu- strier med reala anläggningstillgångar till serviceindustrier med investeringar i personella resurser som traditionellt inte har samma säkerhetsstatus. En ytterligare anledning kan vara den ökade osäkerhet om investeringarnas avkastningsförmåga, som följer av den tilltagande osäkerheten om den framtida inflationsutvecklingen.
Dessa problemställningar har bl.a. behandlats av banklagsutredningen (se avsnitt 6.7.1).
Med hänsyn till säkerhetsfrågornas roll i lånefinansieringen har utredning- en för sin del också anledning att återkomma härtill.
6 Förbättrade lånemöjligheter
Som reglerande kreditpolitiska medel brukar vanligen räknas likviditets- krav, kassakrav, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt, utlånings- reglering, räntereglering och emissionskontroll.
' En närmare översikt av dessa författningar och tillämpningen av dem återfinns i betän- kanden av kreditpolitis- ka utredningen, SOU 1982:52 och valutakom- mitte'n, SOU 1980:51.
Bestämmelser om direkta regleringar på kreditmarknaden finns i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Regleringar på valutaområdet styrs genom valutalagen (1939z350) med tillhörande valutaförordning (1954:264) och riksbankens föreskrifterl
Regleringarna på kreditmarknaden kan sägas emanera från den oro och instabilitet på kapitalmarknaden som följde på det andra världskriget. Den första kreditpolitiska lagstiftning, som kom att tillämpas, blev 1962 års lagar, nämligen likviditets- och kassakvotslagen (1962:256), placeringskvotslagen (1962:257) samt ränteregleringslagen (1962:258). 1962 års lagstiftning ersattes i sin tur av den lag som nu gäller på området, lagen om kreditpolitiska medel (LKM).
LKM har formen av en fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiska medel.
Av de kreditpolitiska medlen är likviditetskrav, kassakrav och emissions- kontroll avsedda att vara mera normala inslag i kreditpolitiken och användas fortlöpande. De övriga är däremot att anse som extraordinära medel och får utnyttjas endast om synnerliga skäl föreligger och för en begränsad tid.
Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut. Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. I lagen förstås med bankinstitut bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäk- ringsföretag med svensk koncession.
Kreditinstitut i lagens mening är vid sidan om bank— och försäkringsinsti— tuten, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, finansbolag, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan.
I korthet innebär de olika kreditpolitiska medlen följande. Med likviditetskrav avses förhållandet mellan å ena sidan bankinstitutets likvida medel vid viss tidpunkt och å andra sidan bankens inlåning och andra förbindelser. Som likvida medel räknas alltid skattkammarväxlar, obligatio- ner och andra förbindelser som utfärdas av staten eller vissa bostadsinstitut. Likviditetskravet får uppgå till högst 55 %, (SFS 1982:1258). Genom LKM har riksbanken medgivits rätt att bestämma vilka poster som skall inräknas bland tillgångar och skulder.
Kassakrav, som liksom likviditetskrav, kan riktas endast mot bankerna, innebär att bankens medel på checkräkning i riksbanken tillsammans med så stor del av inneliggande kassa som riksbanken medger, skall motsvara viss andel — högst 15 % — av bankens förbindelser med de undantag riksbanken anger.
Utlåningsreglering innebär att ett högsta belopp fastställs för bankernas och finansbolagens utlåning. Regleringen kan avse inte bara utlämnade lån utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag förvärvar för att medverka till finansiering. Även garantiförbindelser kan omfattas av utlåningsregle— ringen till den del de är knutna till kreditgivning. Vidare kan ett högsta belopp fastställas för värdet av lös egendom, som finansbolag för att medverka till finansiering upplåter till nyttjande (leaseobjekt), sedan ett
förordnande om utlåningsreglering trätt i kraft. Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Riksbanken skall för viss tidpunkt (beräkningstid- punkten) eller för viss tidsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibe- lopp i förhållande till länens eller garantiförbindelsernas storlek eller leaseobjektens värde vid viss tidpunkt eller på annat sätt. Utlåningstaket kan bestämmas olika för utlåning, garantiförbindelser eller leaseobjekt avseende olika ändamål.
Emissionskontrollen innebär att obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd därtill. Kontrollen kan omfatta också andra långfristiga skuldebrev som kreditinstitutet utfärdar, se också avsnitt 6531.
Genom allmän placeringsplikt åläggs bank- eller försäkringsinstitut att se till att viss andel av ökningen av institutens totala placeringar eller, i fråga om banker viss andel av institutets totala placeringar, består av prioriterade placeringar, såsom långfristiga krediter åt staten och lån för bostadsända- mål.
Med särskild placeringsplikt avses skyldighet för bank att lämna byggnads- kredit för särskilt angivet byggnadsföretag. Det skall vara fråga om projekt för vilket det utgår eller kommer att utgå statligt bostadslån.
Räntereglering slutligen innebär att högsta eller lägsta ränta fastställs för inlåning eller att högsta ränta fastställs för utlåning. Förordnandet kan avse samtliga kreditinstitut utom finansbolag. Inlåningsräntorna kan dessutom regleras för annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar. Ränta som bestäms i särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser berörs inte av förordnande om räntereglering. Olika räntor får bestämmas för skilda slag av in- och utlåning.
Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt medel ankommer det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för användningen. Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt medel till ett eller flera slag av institut, utfärda olika föreskrifter för skilda institut samt undanta visst institut, om särskilda skäl föreligger.
I sammanhanget kan erinras om att kreditpolitiska utredningen lagt fram förslag till ny kreditpolitisk lagstiftning.
Annan viktig lagstiftning för förhållandena på kreditmarknaden är de bestämmelser som reglerar bankers, försäkringsbolags och andra institutio— nella kreditgivares utlåning m.m. Beträffande bankerna finns de viktigare reglerna om kreditgivningen i bl.a. 59—66 55 BL, 28—35 åå SpL och 36—42 & åå JkL. För försäkringsbolagen återfinns vissa centrala bestämmelser i 7 kap försäkringsrörelselagen(1982:713).
I andra författningar, särskilt vad beträffar statlig kreditgivning, anges viktigare lånevillkor som exempelvis säkerhetskrav, lånekostnader och löptider m.m. Rörande statens kreditgivning återkommer utredningen i kapitel 9. För vissa finansieringsinstitut kan sådana regler vara fastställda i bolagsordningen. Detta gäller för AB Industrikredit, Företagskapital AB m.fl.
6.1. Inledning
Utredningen berörde i föregående avsnitt ett antal problemställningar som aktualiseras vid lånefinansiering i en inflationsekonomi.
Utredningen betonade att situationen ställde anspråk på kreativa finan- sieringslösningar och ett brett utbud av olika låneformer, även av mera okonventionellt slag.
Bl.a. underströk utredningen vikten av att räntekostnaderna för lånet anpassas i tiden till företagets kassaflöde att man strävar efter att finna låneformer som kan nedbringa de allt vanligare höga realräntorna
att inflationens effekter på företagens balansräkningar beaktas vid fastställande av amorteringstidernas längd
samt att hänsyn till de förändrade förutsättningarna också tas då säkerhetskraven fastställs.
Utredningen har också betonat småföretagens begränsade möjligheter att hantera kursrisker vid utlandslån.
Utredningen kommer i det följande att närmare diskutera och framlägga förslag till åtgärder som kan vidtas på dessa områden.
Utredningen kommer i avsnitt 6.3 bl.a. att diskutera frågor rörande omfördelning av räntebördan för att passa företagens kassaflöden och frågor om amorteringstidens längd.
I avsnitt 6.4 tas frågorna om realräntelån upp till diskussion. Härpå följeri avsnitt 6.5 överväganden rörande möjligheterna att införa olika typer av lågräntelån. I avsnitt 6.6 behandlas utlandslånen. Slutligen tar utredningen upp frågor rörande säkerhetskraven.
Till återlånen återkommer utredningen i kapitel 7.
Innan utredningen går in på de olika lånevillkoren har utredningen funnit anledning att ge en överblick över de regleringar som styr kreditgivning— en.
6.3. Flexiblare ränte- och amorteringsvillkor
AB Industrikredit är ett specialinstitut för medel- och långfristiga krediter till mindre och medelstora företag. Det ägs till hälften vardera av staten och affärsbankerna, se vidare delbetänkandet sid 125 ff. Vid årsskiftet 1982/83 uppgick Industrikredits totala utlåning, inklusive beviljade men ej utbetalda lån, till 12,9 miljarder kr. Utvecklingen av beviljade respektive utlämnade lån under perioden 1976—1982 framgår av nedanstående diagram.
Av den totala nybeviljade lånesumman under 1982 på drygt 1,9 miljarder kr gick 85 % till företag med 0—199 anställda.
Antalet nytillkomna låntagare har under perioden 1976—1982 minskat. Speciellt mellan 1981 och 1982 kan en nedgång av antalet nytillkomna låntagare noteras. Den minskade efterfrågan på lån, som detta återspeglar, torde vara avhängigt av den låga investeringsbenägenheten, vilken i sin tur mer eller mindre kraftigt påverkats av det allmänt höga ränteläget.
I skrivelse från SHIO-Familjeföretagen den 16 december 1981 hemställ- des, att utredningen skyndsamt skulle behandla frågan om amorteringstider- nas längd och villkoren i övrigt vid lån från Industrikredit, se bilaga 2.
Liknande synpunkter framfördes i en motion, vari hemställdes att riksdagen uttalade att Industrikredit borde ges möjligheter att bevilja lån med en löptid upp till 30 år (motion 1981/82:1482).
företrädare för Industrikredit och för första till tredje fondstyrelserna för AP-fonden, där bolaget refinansierar sina lån.
Resultatet av dessa överläggningar blev att Industrikredit numera kan erbjuda låneformer som innebär en ökad flexibilitet att utforma lånevillkor
* Bl.a. med anledning härav inledde utredningen överläggningar med l
Diagram 6.2 Av AB Industrikredit beviljade respektive utlämnade lån under perioden 1976—1982
Mkr
2 700
2 600 2 500
2 400 2 300 2 200 2 100 2000 1 900 1 800 1 700 1 600 1 500 1 400 1 300 1 200 1 100 1 000
900
800 700 600
År Källa: Industrikredit
anpassade till ett investeringsprojekts förväntade ekonomiska livslängd och beräknade Iikviditetsutveckling.
Utredningen informerade regeringen härom i skrivelse den 1 april 1982.
För att tillgodose kraven på amorteringstider som överstiger 20 år kan Industrikredit utforma lånen så att de till sina ekonomiska verkningar
Tabell 6.3 Antal låntagare hos AB Industrikredit per den 31 december under perioden 1976—1982
1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982
Antal låntagare 4 724 5 721 6 623 7 255 8 110 8 889 9 316
Förändring
Källa: AB Industrikredit
+ 997 + 902 + 632 + 885 + 779 + 427
motsvarar en amorteringstid om 25 eller 30 år. Detta kan ske genom de s.k. ballonglånen, vilka innebär att lånen amorteras till hälften under 15 år och sedan konverteras till ett nytt lån på 10 eller 15 år.
Andra förändringar rörande bolagets låneformer och lånevillkor på senare tid är bl.a. amorteringsfrihet upp till högst fem år, möjlighet till ränteom- fördelning under den amorteringsfria perioden samt sänkning av räntejus- teringsterminen från fem till två och ett halvt år.
De av Industrikredit genomförda förändringarna stämmer väl överens med den av utredningen förordade kassaflödesmodellen.
Enligt utredningens uppfattning överensstämmer de uppnådda förbätt- ringarna i huvudsak med de önskemål som framfördes i skrivelsen från SHIO-Familjeföretagen och i den under riksmötet 1981/82 väckta motionen. Vid utskottsbehandlingen av ifrågavarande motion uttalade utskottet också att överläggningarna mellan utredningen, allmänna pensionsfonden och Industrikredit redan slutförts, varför de ändringar som ovan redovisats, enligt utskottets uppfattning, tillgodosåg önskemålen i den aktuella motio- nen, som avstyrktes av utskottet (NU 1981/82:51, sid 62). Riksdagen anslöt sig till utskottet.
Självfallet är det angeläget att man nu följer utvecklingen och tar till vara erfarenheterna av sådana flexiblare ränte— och amorteringsvillkor som Industrikredit numera kan lämna.
Utredningen återkommer i det följande bl.a. under avsnitt 6.5, lågränte- lån, till andra frågor som rör Industrikredits långivning och dess refinansie— ring.
6.3.1. Allmänt om räntans fördelning i tiden och amorteringstidens längd
i En allt överskuggande fråga vid lånefinansiering till mindre och medelstora i företag är idag, som tidigare framgått, det höga och instabila ränteläget.
Som utredningen konstaterade i kapitel 4 utgör räntan i ett samhälle med inflation egentligen en ersättning för dels den förväntade inflationen, dels den i reala termer faktiska kostnaden för kapitalet.
Som utredningen tidigare påpekat är detta ett förhållande som i ökad utsträckning borde beaktas vid fastställande av ränte- och amorteringsvill- koren.
När det gäller amorteringstiden bestäms den vanligen utifrån en värdering av vilken livslängd investerings— eller låneobjektet kan antas ha, återbetal— ningsförmågan och risken för att säkerheten skall försämras.
Det uppges att bankerna under senare år strävat att förkorta amorterings- tidernai syfte att öka låneportföljens omsättningshastighet och därmed öka flexibiliteten i placeringarna (kapitalmarknadsutredningen, sid. 567). Detta torde ha sin förklaring i den osäkerhet om framtiden som skapas i ett samhälle med kraftig och långvarig inflation. I ett sådant läge tenderar längden av perspektivet hos kapitalplacerarna att minska, vilket påverkar amorteringstidernas längd.
Från de mindre företagens sida har hävdats att skäl inte föreligger för att förkorta amorteringstiderna. Tvärtom bör dessa förlängas med hänsyn till inflationens värdeförändrande inverkan på tillgångsposterna i balansräk- j ningen.
Isammanhanget har påpekats att det ibland finns formella hinder som gör i att amorteringstiderna måste begränsas. j
1 1
De traditionella lånen är sällan anpassade till en investerings förväntade avkastning, dvs. låga kostnader i ett inledningsskede när intäkterna är små och högre kostnader när investeringen börjar generera överskott. Resone- manget kan också föras utifrån den figur som presenterades i kapitel 5 och som för enkelhets skull återges i nedanstående figur.
Figur 6.1 Kr
Kassaflöde
Kapitalkostnad _
Tid
Den krökta kurvan är tänkt att representera det kassaflöde före räntebetalningar och amorteringar en investering förväntas generera. Den streckade linjen antas utgöra amortering plus ränta. Om företaget bedömer att det ur likviditetssynpunkt inte kan klara sig fram till den punkt där de båda kurvorna skär varandra minskar naturligtvis investeringsviljan. Saknas kassamedel blir investeringen omöjlig. Detta förhållande gäller främst för stora investeringar av engångskaraktär. Eftersom mindre företags investe- ringari förhållande till företagets balansomslutning ofta framstår som relativt sett stora blir detta kassaflödesproblem synnerligen påtagligt för dem.
Den modell utredningen närmast har tänkt sig är en omfördelning i tiden av räntan och en förlängning av amorteringstiderna så att kapitalutgifterna bättre anpassas till en investerings förväntade avkastning kassamässigt sett.
Under utredningsarbetets gång har ökade möjligheter öppnats för ett antal kreditförmedlande organ att tillämpa utredningens modell, nämligen AB Industrikredit och försäkringsbolagen. Även staten har vid utformningen av lånevillkoren till investmentbolaget Wermia använt sig av kassaflödesmo- dellen.
Utredningen belyser i de följande avsnitten de förändringar i lånevillkoren som AB Industrikredit och vissa försäkringsbolag genomfört. Utredningen berör också bankerna.
6.3.3. Lånevillkor m.m. hos försäkringsbolag
Av tabell 5.1 har framgått bl.a. försäkringsbolagens utlåning till näringslivet (icke finansiella företag). Vid årsskiftet 1981/82 uppgick denna till drygt 20 miljarder kr, varav cirka 9,5 miljarder kr placerats i mindre och medelstora företag. Härutöver svarar försäkringsbolagen för betydande placeringar på den inhemska obligationsmarknaden enligt de bestämmelser försäkringsfö- relselagen uppställer (7 kap. 9 & FRL).
Utredningen pekade i delbetänkandet på att vissa begränsningar fanns för försäkringsbolagen att placera i mindre och medelstora företag. Vidare förelåg på grund av riksbankens räntereglering svårigheter för försäkrings— bolagen att ge vinstandelslån och andra län med kassaflödesanpassade räntor.
Utredningen ansåg att försäkringsbolagen med hänsyn till sin stora betydelse som institutionella finansiärer borde medverka i större utsträck- ning vid finansieringen i mindre och medelstora företag. Bl.a. borde med hänsyn till försäkringsbolagens restriktioner att förvärva aktier en för dem lämplig finansieringsform vara vinstandelslånet. Lättnader borde därför ske av de regleringar av försäkringsbolagens utlåningsräntor som verkade avhållande bl.a. på bolagens möjligheter att utge vinstandelslån.
Utredningen inledde från denna utgångspunkt diskussioner med riksban- ken och försäkringsinspektionen om möjligheten att undanta försäkringsbo-
2 Riksbankens föreskrif- ter om tillämpning av räntereglering för ban- kaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jord- brukskredit och jord- brukskassor utfärdade den 14 oktober 1982. 3 Se riksbankens skrivel- se den 28 april 1983, Dnr 83-103-110.
lagen från en reglering av utlåningsräntan. Så skedde också genom beslut av riksbanken vid årsskiftet 1981/82.
! och med detta öppnades inte bara möjligheter att ge vinstandelslån utan även andra typer av kassaflödesanpassade lån.
Utredningen har inhämtat att försäkringsbolagen därefter lämnat lån med flexibel räntesättning anpassad till företagens kassaflöde.
Utredningen hälsar utvecklingen med tillfredsställelse. Utredningen, som i avsnittet om realräntelån återkommer till försäkringsbolagens medverkan, vill i förevarande sammanhang inte framlägga något ytterligare förslag.
Avslutningsvis vill utredningen bara understryka vikten av att verk och myndigheter, som har ett inflytande på försäkringsbolagens verksamhet, också framgent intar en positiv attityd till försäkringsbolagens medverkan i en kreativ och flexibel långivning till mindre och medelstora företag.
6.3.4. Lånevillkor m.m hos banker
Som redovisats i kapitel 5 är bankerna inte oväntat de dominerande kreditgivarna till mindre och medelstora företag liksom till näringslivet totalt.
Som nämnts styrs bankernas kreditgivning av banklagstiftningen och den kreditpolitiska lagstiftningen med hithörande tillämpningsbestämmelser.
Av särskild betydelse för bankernas räntevillkor har varit regleringen av bankernas in- och utlåningsräntor. Denna har gjorts med stöd av lagen om kreditpolitiska medel. Regleringen av bankernas inlåningsräntor upphörde 1978, medan utlåningsräntorna varit reglerade under senare år fram till den 30 april 1983, då tidigare tillämpningsföreskrifter upphörde att gälla.
Ett hinder av både formellt och reellt slag har varit att regleringen av utlåningsräntorna lämnat föga utrymme för att ge krediter med räntor anpassade efter företagens likvida förutsättningar och kassaflöden.
Ett särskilt problem med att lämna krediter med räntor anpassade efter företagens kassaflöden har varit kraven på bankerna att iaktta en genomsnitt- lig räntesats för samtliga utestående lån.
Enligt senast gällande föreskrifter2 fick den genomsnittliga räntesatsen för bankernas utestående lån inte överstiga riksbankens diskonto med mer än fyra procentenheter. Beräkning härav skulle ske vid två årliga avstämnings- tillfällen. Vid beräkningen, som skulle ske enligt angiven formel, skulle lån, vars räntesats var lika med eller lägre än riksbankens diskonto, inte medtas.
Fastän förordnandet om räntereglering för banker löpt ut den 30 april 1983, har riksbanken i skrivelse till samtliga bankinstitut beslutat behålla systemet med rånteanalyser för en genomsnittsberäkning av räntan.3
Riksbanken framhöll i skrivelsen att bankernas rörliga utlåningsräntor skulle styras av riksbankens beslut om diskontot och utgick från att endast obetydliga och temporära avvikelser från en genomsnittsränta om fyra procentenheter plus diskontot kom att inträffa.
Regleringen av bankernas räntor har under årens lopp inbjudit till
åtskilliga diskussioner och inlägg i ämnet.
I utredningssammanhang har den bl.a. behandlats i en rapport från en arbetsgrupp som gjorde en översyn av bankernas roll i industripolitiken (DsI 1981:25). I den rapporten uttrycktes den uppfattningen, att ett avskaffande av ränteregleringen skulle tjäna viktiga industripolitiska syften och innebära ett betydelsefullt steg i riktning mot en mera funktionsduglig kreditmark- nad.
Mål och medel för kreditpolitiken har också diskuterats av kreditpolitiska utredningen (SOU 1982:52). Utredningen hade att ta ställning till hur kreditpolitiken lämpligen borde bedrivas och till utformning och omfattning av en kreditpolitisk beredskapslagstiftning som kunde träda i stället för nu gällande lagstiftning på området. Beträffande utredningens analyser och slutsatser hänvisas till betänkandet. Kreditpolitiska utredningen behandlade inte särskilt kreditpolitiska åtgärders betydelse för de mindre och medelstora företagens finansiella situation.
Under utredningens hearings har olikartade synpunkter framförts på regleringens effekter. Somliga, bl.a. banksidan, har hävdat att den haft negativ inverkan på möjligheterna till en kreativ långivning. Andra, bl.a. SHIO-Familjeföretagen, har uttryckt en oro för att ett avskaffande av regleringen av bankernas utlåningsräntor skulle kunna innebära att de mindre och medelstora företagen fick betala en högre ränta än de större, bl.a. med hänsyn till deras begränsade möjligheter att prestera fullgoda säkerhe- ter.
Även från riksbankens sida har antytts, att regleringen haft en räntesän- kande effekt på lån till mindre och medelstora företag.
Sådana synpunkter gör att man i en fortsatt diskussion bör vara .
uppmärksam på balansen mellan ränteeffekter, risknivåer och säkerhetstill- gångar i mindre och medelstora företag.
I syfte att undersöka vilka förbättringar som var möjliga inledde utredningen överläggningar med bankerna, riksbanken och bankinspektio- nen. Då gällde ännu regleringen av bankernas utlåningsräntor.
Från banksidan hävdades, att om bankerna undantogs från räntereglering- ar skulle deras möjligheter att lämna kassaflödesanpassade lån till mindre och medelstora företag förbättras.
Från riksbankens sida ställde man sig skeptisk till bankernas påstående, om att det inte gick att med bibehållen räntereglering lämna kassaflödesan- passade lån, som inräknades i genomsnittsräntan. Några särskilda regler borde därför inte tillskapas för att åstadkomma kassaflödesanpassade räntor vid lån till mindre och medelstora företag. Riksbanken menade, att i den mån det förekom särskilda svårigheter i dessa avseenden, borde man genom överläggningar kunna lösa de frågorna.
Innan något konkret resultat kom ut av dessa överläggningar upphävdes regleringen av bankernas utlåningsräntor och ersattes av en överenskommelse mellan bankinstituten och riksbanken. Det är ännu för tidigt att uttala sig om de effekter på bankernas räntesättning vid lån till mindre och medelstora företag regleringens slopande kan ha. Utredningen har dock anledning förutsätta att bankerna kommer att tillämpa flexiblare räntesättning i ifrågavarande fall.
Därmed är problemet inte helt ur världen. Det kan tänkas att ränteregle- ring kommer att återinföras vid ändrade marknadsförhållanden. Vilka möjligheter kommer i så fall att stå till buds för att fortsätta med en kassaflödesanpassad räntesättning? Det blir beroende av riksbankens närmare utformning av regleringen.
Enligt utredningens uppfattning bör i första hand fyra alternativ övervägas.
En första möjlighet är att samtliga lån med kassaflödesanpassad ränta undantas.
Ett andra alternativ är att endast lån som ges till mindre och medelstora företag undantas från en reglering.
Ett tredje är att fastställa en kvot av bankernas utestående län, vilken skulle omfatta lån som kunde lämnas till mindre och medelstora företag med kassaflödesanpassade villkor.
En fjärde möjlighet är att vid beräkning av genomsnittlig räntesats för bankernas utestående lån särskild hänsyn tas till län som lämnats mindre och medelstora företag och att temporära avvikelser från en genomsnittsränta löses genom överläggningar mellan riksbanken och bankinstituten.
Olika skäl kan tala för och emot de nu uppställda förslagen. Att generellt undanta lån med viss konstruktion för viss låntagarkategori torde riksbanken av kreditpolitiska skäl vara föga road av. Förslaget att kvotera bankernas utlåning till mindre och medelstora företag kan också ifrågasättas med hänsyn till den sektorisering som därav följer.
Utredningens förslag utmynnar därför i att frågan för bankerna att lämna lån med kassaflödesanpassade räntor i första hand bör lösas sålunda, att vid beräkningen av bankernas genomsnittliga räntesats även lån, vars räntesats är lika med eller lägre än riksbankens diskonto, får ingå.
Om bankerna sålunda vid genomsnittsberäkningen fick kompensera höga räntor i slutfasen av ett lån med låga räntor i inledningsfasen borde deras möjligheter öka att lämna sådana kassaflödesanpassade lån vid en ny reglering av utlåningsräntan.
Vidare borde, i den mån tillfälliga avvikelser från en genomsnittlig ränta skulle inträffa beroende på kassaflödesanpassad långivning, riksbanken, såsom den antytt vid utredningens hearing, kunna i välvillig anda medverka till att sådana avvikelser inte föranleder någon sanktion. Därmed borde fortsättningsvis hinder inte föreligga för bankerna att lämna lån med kassaflödesanpassade räntevillkor.
Ytterligare en fråga är i vad mån bankerna borde få lämna vinstandelslån. Utredningen har i andra sammanhang varmt förespråkat vinstandelslån. Enligt utredningens uppfattning medger inte gällande banklagstiftning bankerna att lämna vinstandelslån (bl.a. 64 & BL).
Banklagsutredningen överser för närvarande banklagstiftningen. Utred- ningen har inhämtat att banklagsutredningen därvid avser att behandla också frågan om bankernas rätt att lämna vinstandelslån. Utredningen finner därför för sin del inte anledning att gå in på denna fråga.
6.4. Realräntelån
6.4.1. Allmänt om realräntelån
Utredningen har i kapitel 5 framhållit att det är angeläget att inte blott försöka nå en sådan omfördelning av räntebördan i tiden som svarar mot ett projekts kassaflöde utan att också försöka finna finansieringsformer som kan pressa ner de allt vanligare höga realräntorna.
Det kan innan utredningen kommer in på ett fortsatt resonemang för ordningens skull vara på sin plats att precisera begreppet realränta.
Realbeskattningsutredningen (SOU 1982:1, sid 71 f) har med ett exempel belyst vad som avses därmed:
Om inflationen ett år är 10 % och räntesatsen 12 % är 10 procentenheter av räntan en inflationskompensation eller ”realamortering” och resterande 2 procentenheter realränta. Vid 10 procents inflation måste ett utlånat belopp om 100 växa till 110 på ett år för att långivaren inte skall göra en förlust respektive låntagaren inte skall göra en vinst. Om räntesatsen är 12 % växer beloppet till 112 på ett år, dvs två enheter mer än nödvändigt för att ge full inflationskompensation. De överskjutande två enheterna är realränta och realräntesatsen blir därmed 2/110 eller 1,82 %. Efter erlagd ränta är det nominella skuldbeloppet åter 100. Det motsvarar 100/110 eller 90,91 % av det ursprungliga skuldbeloppet mätt i fast penningvärde (= ursprungliga reala skuldbeloppet). Realamorteringsdelen av räntan, 10 enheter, är 10/110 eller 9,09 % av det ursprungliga beloppet mått i fast penningvärde.
Om räntan är högre än inflationen som i exemplet ovan är realräntan positiv. Om räntan däremot är lägre än inflationen är realräntan negativ.
Ur företagens synvinkel har den nuvarande ordningen med nominella penninglån och höga räntor i viss mån inneburit en något bedräglig kalkylsituation: Man hoppas göra inflationsvinster på det nominella lånebe- loppet samtidigt som man i själva verket betalar för dessa "inflationsvinster” genom de höga räntorna, som därmed till en del blir ett slags indexerad amortering. Så länge inflationen accelererar snabbare än placerarnas inflationsförväntningar och räntekrav kan detta, såsom tidigare skedde i Sverige, innebära en gynnsam situation för företagen. I början av 1980 då ränteläget pressades upp, samtidigt som osäkerheten om den framtida inflationsutvecklingen ökade, har dock effekterna närmast blivit de omvän- da.
Som utredningen tidigare framhållit uppstår onormalt höga realräntor, och därmed onödigt höga räntor över huvud taget, bl.a. som en följd av att långivarna anser sig böra gardera sig för en osäker framtida inflationsutveck- ling.
Mot bakgrund av den osäkerhet som såväl långivare som låntagare ställs inför vid en fluktuerande inflation, har utredningen sökt hitta en modell för att reducera effekterna av höga realräntor.
Med denna utgångspunkt är det naturligt att fråga sig om en tänkbar lösning ur företagens synvinkel vore en ordning där man betalar en fast realränta på säg 2—3 % parat med en justering i efterhand av kapitalskulden
Realbeskattningsutred- iingen hade också gjort :n genomgång av den 'eala beskattningen i rissa andra länder, se SOU 1982:1, sid 115 ff.
med hänsyn till de faktiska förändringarna i penningvärdet.
Om man ikläder sig placerarens roll skulle det även för denne i vissa fall kunna framstå som angeläget att vara tillförsäkrad såväl en värdesäkring av kapitalet som en överblickbar ränta på det realsäkrade kapitalet.
En sådan konstruktion, ett real- eller indexlån är förvisso ingen nymodig- het. Denna typ av län har tidigare övervägts av bl.a. värdesäkringskommittén (SOU 1964:1 och 2).
Värdesäkringskommittén diskuterade olika konstruktioner av värdelån. Exempel härpå var indexlån och reallån. Med dessa menas kontrakt, vars värdeenhet utgörs av en allmän köpkraftsenhet, som tillämpas utan begränsningar. De avtalade prestationerna från låntagarens sida är således vid varje tidpunkt bestämda i realer, vilket innebär att ränte- och amorteringsbelopp kontinuerligt anpassas till alla variationer av kontrakts- enhetens nominala värde, dvs vad som allmänt brukar kallas prisindex. I praktiken åstadkoms detta genom att kapitalbelopp och ränta omräknas med hjälp av prisindex. Vid annuitetslån blir annuiteten i dess helhet indexregle- rad. Amorteringar måste beräknas som en viss kvotdel av det ursprungliga kapitalbeloppet.
Flera andra lånekonstruktioner diskuterades av kommittén, vartill hänvi- sas (betänkandet, del II, kap 3).
Kommitténs slutsatser var bl.a. att ett behov förelåg av nya värdesäkra placeringsformer, varigenom spararna bereddes ökade möjligheter att värdesäkra sitt långsiktiga sparande. Indexlånen kunde därvid, menade man, bli ett alternativ eller komplement till direkta eller indirekta placeringar i realkapital. Kommittén anförde vidare att någon anledning att förhindra uppkomsten av indexlån inte förelåg. Tvärtom borde statsmakterna genom olika lagstiftningsåtgärder söka göra det möjligt för enskilda subjekt att, om de så önskar, sluta låneavtal med indexklausul. Ett väsentligt villkor för uppkomsten och utbredningen av indexlån som låneform bland de enskilda företagen ansåg kommittén vara att val av låneform fick ske efter fritt val och i konkurrens med andra låneformer. Kommittén menade emellertid att om man skulle uppnå avsedda syften, dvs. att åstadkomma full värdesäkerhet för finansiella kontrakt, måste ett realt betraktelsesätt tillämpas vid beskattning- en av kapitalinkomster och kapitalvinster (SOU 1964:2, sid. 202 f).
I syfte att klarlägga skatteaspekterna vid ett eventuellt införande av ett reallånesystem tillsattes den tidigare nämnda realbeskattningsutredningen.4 Förslaget innebär en ganska genomgripande förändring av beskattningssys- temet. Utredningens betänkande är föremål för remissbehandling.
Frågan om indexlån har också behandlats i samband med diverse motioner. I anslutning till motion 1979/80:773 lämnade riksbanken ett yttrande av innebörd att vissa av inflationens skadeverkningar skulle kunna mildras vid en indexering av län, men att andra skadeverkningar skulle kvarstå. En indexering skulle exempelvis kunna bidra till att försvaga intresset för att bekämpa inflationen. Riksbanken menade vidare att indexlån kräver någon form av realbeskattning om de skall få de avsedda verkningarna.
I slutet av 1970-talet införde SPP och försäkringsbolaget Valand realrän- telån som alternativ till de nominella lånen. SPP:s reallånekonstruktion var anpassad till den för investeringen förväntade avkastningsutvecklingen. I bilaga 5 till placeringsutredningen (SOU 1983:44) har en närmare beskriv- ning för SPP:s realräntelån lämnats, vartill hänvisas.
Avtalen för SFP:s realräntelån innehöll bl.a. följande bestämmelser: Räntesatsen skulle beräknas med utgångspunkt från en årlig inflationstakt under lånets löptid av 7 %. Långivaren skulle som ränteavkastning på lånet erhålla gottgörelse som medförde en realränta på 3,5 % per år för utlånat kapital. För att anpassa räntebetalningarna till låntagarens betalningsförmå- ga i tiden fanns möjligheter till en ränteomfördelning under lånets löptid med en stegringstakt av 4 % per år.5
Realräntekonstruktionen med ovan beskrivna förutsättningar innebar, att reversens betalningsplan korrigerades vid bristande överensstämmelse mellan verklig och av låntagaren antagen inflation. Skulle den verkliga inflationstakten — mått som utvecklingen av konsumentprisindex — överstiga 7 % något år under lånets löptid fick sålunda långivaren helårsvis i samband med ränteförfallodagarna erhålla ytterligare räntegottgörelse. Skulle å andra sidan inflationstakten något år understiga 7 % skulle låntagaren i samband med ränteförfallodagarna helårsvis erhålla ränteåterbäring. Om differensen mellan verklig inflation och av låntagaren antagen inflation något år skulle komma att understiga 0,5 procentenheter, skulle betalningsplanen ej bli föremål för någon korrigering. Det är endast om villkoret att uppkomna differenser mellan antagen inflation och verklig inflation skall avräknas, som konstruktionen blir ett realräntelån.
Riksbanken kom dock att ingripa mot lånekonstruktioner av detta slag. Sålunda utfärdade riksbanken nya föreskrifter för svenska försäkringsföre- tag med giltighet från den 13 maj 1980. Bl.a. föreskrevs att räntesatsen inklusive indextillägg för län, där räntesatsen eller skuldbeloppet var knutet till konsumentprisindex, annat index eller liknande tal, ej fick överstiga räntesatsen för tioåriga statliga obligationslån. Härmed blev de lånekon- struktioner som SPP och Valand introducerat inte längre praktiskt genom- förbara.
Det som i första hand synes ha föranlett riksbankens ingripande mot denna typ av realräntelån torde ha varit att man knutit värdesäkringselementet i lånekonstruktionen till den allmänna penningvärdeutvecklingen, i detta fall konsumentprisindex, vilket, som tidigare nämnts, kan medföra ett försvagat intresse för att bekämpa inflationen.
SPP har därefter i stället infört en realräntekonstruktion i samband med hyresavtal, ett s.k. sale and lease back-system. Avtalet innebär i korthet, att ett företag säljer fastigheter eller andra anläggningstillgångar till SPP. Företaget hyr sedan fastigheten eller tillgången på 15 år med rätt att förlänga hyrestiden på oförändrade villkor med tre år i sänder, samtidigt som SPP erbjuder företaget en möjlighet, men inte någon skyldighet, att återköpa egendomen. Hyran beräknas på ett sådant sätt att den ger SPP en realavkastning på investerat kapital på exempelvis 3,5 % per år, varvid som utgångspunkt för beräkningen antagits en årlig inflationstakt av 9 %.
5 Stegringstakten i länet beräknades enligt följan- de: x(1+0,04)i där x = räntesats år 1 och i = år 1, 2 .......... n.
Företaget kan också erbjudas möjligheten att omfördela hyresbetalningarna i tiden. Skulle den verkliga inflationstakten över- eller understiga den antagna med 0,5 procentenheter eller mer skall den beräknade räntan bli föremål för korrigeringar. De avskrivningsbelopp som efter normala grunder även ingår i hyresbeloppet dras av vid ett eventuellt utnyttjande av optionsrätten sedan de förräntats efter samma reala grunder som SPP begär för det investerade kapitalet.
SPP förbinder sig att när företaget utnyttjar sin optionsrätt lämna ett långfristigt lån på samma villkor som SPP vid den aktuella tidpunkten tillämpar för lån av här ifrågavarande slag.
SPP har praktiserat detta system i samband med förvärv bl.a. av krafttillgångar från Uddeholm och en avfallshanteringsanläggning i Sten- ungsund.
I sammanhanget förtjänar vidare att påpekas att det synsätt som kommer till uttryck i reallånekonstruktionen, kommit att återspeglas i det förslag till vinstdelningsmodell, som lagts fram i samband med löntagarfondsutredning- en (Ds Fi 1983:13).
6.4.2. Principer för utformningen av realräntelån
Som framkommit i utredningens resonemang anser den att det kan finnas fördelar med en låneform som är av real- eller indexlånekaraktär. Samtidigt har utredningen viss förståelse för riksbankens oro för infla- tionsansvaret eller det negativa i, som statsminister Palme i slutet av 1982i ett tal uttryckte det, ”att alla knyts till alla i ett slags ekonomisk långdans”.
De invändningar som kan resas mot att den faktiska inflationen skulle vara styrande för låntagares framtida prestationsskyldigheter har mindre tyngd om man i stället för att knyta värdesäkringselementet till den allmänna penningvärdeutvecklingen lät knyta det till varor som ett företag har bland sina tillgångar och som är av sådan karaktär att man utan större svårighet kan bilda sig en uppfattning om deras värde. Exempel på sådana varor är metaller, skogsprodukter, elkraft, olja, kemikalier, jordbruksprodukter, textilråvaror m.m. Prisutvecklingen på sådana varor är beroende av världsmarknaden och har inte primärt samband med hur inflationsbekämp- ningen lyckas i Sverige.
Med en sådan koppling vinns också den fördelen att företaget genom att det äger varan ifråga får en substansvärdeförändring på tillgångssidan i takt med förändringar av lånevärdet på skuldsidan. Detta innebär, vilket dock inte är fallet med ett indexlån knutet till konsumentprisindex, att företaget besparas oöverblickbara negativa förskjutningar mellan skuld- och tillgångs- sidan.
En ytterligare fördel är att företagaren normalt kan förväntas ha en viss insikt i prisutvecklingen för de varor företaget har, vilket underlättar hans bedömning av de framtida effekterna av ett eventuellt indexlån.
Utredningen anser att de ovan angivna omständigheterna innebär en väsentlig principiell fördel jämfört med tidigare lanserade indexlånefor- mer.
Det kan nämnas att liknande finansieringskonstruktioner har använts internationellt inom petroleumindustrin, se också SOU 1964:2, sid 80 f.
Som kuriosum kan också nämnas att framtidsforskaren Kahn föreslagit lån av liknande karaktär, s.k. ”Commodity Bonds”, Kahn, sid 116 f.
En fråga som kan vara naturlig att ställa sig är om den tänkta lånekonstruktionen passar mindre och medelstora företag. Vid första påseende kan man få intryck av att den främst är ägnad för de stora företagen. Självfallet är en lånekonstruktion av den typ som nu presenterats inte möjlig att utnyttja av alla mindre och medelstora företag, vilket bl.a. sammanhänger med att vissa företag, t.ex. inom serviceindustrin inte har reala tillgångar. Enligt utredningens mening är det dock ett betydande antal företag som kan dra nytta av denna konstruktion. Exempel härpå är företag inom livsmedelsindustrin, den träbearbetande industrin såsom sågverk och snickerifabriker, den metallbearbetande industrin, den kemiska industrin, textilindustrin m.fl. Även vissa handelsföretag, exempelvis grossistföretag, bör kunna komma i fråga.
Väsentligt är också att framhålla, som utredningen upprepade gånger gjort tidigare, att målsättningen inte är att finna några enstaka finansieringsformer som skall lösa alla företags finansiella problem utan att skapa förutsättningar för ett brett utbud av finansieringsformer. Härigenom ökar möjligheterna för olika typer av företag att finna former som passar just dem och deras finansiella situation.
Liknande synpunkter framfördes av värdesäkringskommittén, som fram- höll vikten av att val av låneform sker efter fritt val, i konkurrens mellan olika låneformer.
En annan fråga som anmäler sig är om det föreligger några rättsregler som utgör hinder att utge lån som värderegleras i takt med prisutvecklingen för vissa varor? De rättsregler, som därvid är av intresse, är de obligationsrättsliga. Såvitt
utredningen kunnat finna föreligger inga regler, avtalsrättsliga eller obliga- tionsrättsliga, som skulle hindra användningen av ifrågavarande lånekon- struktioner. Att så är förhållandet bekräftas av förekomsten, fastän sparsam, av några lagregler i svensk rätt. Bestämmelser härom finns bl.a. i associations-, familje- och skadeståndsrätten. En beskrivning härom, se SOU 1982:2, bilaga 3.
Enligt 7 kap. 2 5 aktiebolagslagen får aktiebolag ta upp penninglån på villkor att det skall återbetalas med ett belopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet. För dessa bolag finns alltså inga hinder.
I vissa lagbestämmelser är uttryckligen föreskrivet att betalningsprestatio- nerna skall påverkas av penningvärdets förändringar. Exempel härpå är
a) Lagen (I966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag. Den som är skyldig att utge underhållsbidrag skall utge förhöjt bidrag i takt med basbeloppets förändringar.
b) Lagen (I973.'ZI3) om ändring av skadeståndslivräntor enligt vilken livräntor påverkas av förändringar i basbeloppet.
Enligt 9 kap. 29 & jordabalken skall arrendeavgiften vid jordbruksarrende bestämmas i pengar. Av förarbetena framgår att avgiften får knytas till ett index.
Dessa regler bör alltså ge stöd för att svensk rätt accepterar indexklausuler. Undantag från denna speciella avtalstyp kan dock särskilt föreskrivas, exempelvis inom hyresrätten.
Utredningen kan inte heller finna att banklagstiftningen i och för sig skulle hindra bankerna att medverka i denna lånekonstruktion utifrån en obliga- tionsrättslig bedömning.
Beträffande säkerhetsrättsliga frågor är olika möjligheter tänkbara beroende på hur och på vilket sätt säkerheterna relateras till kapitalskulden. Utredningen menar att sådana frågor bör överlämnas till långivare och låntagare att bestämma, men att man därvid bör ha i åtanke att olika säkerhetskonstruktioner inte går ut över andra borgenärers rätt. Utredning— en vill fästa uppmärksamhet på att vissa regler om realsäkerheter inte medger samma kontinuerliga förändringar som av kapitalskulden i utredningens förslag.
Oaktat detta synes några allmänna rättsregler som hindrar användningen av realräntelån inte föreligga. Fysiska personer och sådana juridiska personer som inte omfattas av den kreditpolitiska regleringen bör alltså redan nu fritt kunna ge sådana lån.
Däremot föreligger, som tidigare nämnts, de av riksbanken utfärdade restriktionerna för försäkringsbolag.
Utredningen har haft överläggningar med riksbanken och bankinspektio— nen i dessa avseenden. Även om dessa givit uttryck för en viss skepsis har de dock förklarat sig beredda att närmare överväga det modifierade system av indexlån som här utvecklats.
6.4.3. Praktiska riktlinjer för realräntelån
Enligt den principskiss som utredningen presenterade i föregående avsnitt talar skäl för att man medger en bredare användning av lån som skulle utges med låg realränta och med återlösenskyldighet av kapitalskulden i förhål- lande till prisutvecklingen för viss tillgång som det låntagande företaget har.
Vilket index som skall användas är beroende på tillgångens karaktär. Det finns en rad svenska och utländska index. Enligt utredningens uppfattning bör man överlåta till långivare och låntagare att bestämma vilket index man bör använda sig av, men utredningen vill understryka att indexet bör ha en officiell prägel och i en eller annan form vara föremål för publicering.
En annan fråga gäller amorteringstiden. Den uppindexerade kapitalskul- den kan exempelvis fördelas jämnt över lånets löptid. Ett annat sätt är att man löser in den uppindexerade delen av kapitalskulden vid den tidpunkt lånet slutligen förfaller till betalning.
För att belysa kapitalkostnadsutvecklingen vid ett reallån har utredningen gjort ett exempel som bygger på en tioårig amorteringsplan.
Ett reallån upptas till ett värde av 100 med en realräntesats på 2 %. Kapitalskulden är knuten till prisutvecklingen för en vara som i efterhand konstateras ha stigit med 8 % årligen. Detta medför att skulden skrivs upp på balansdagen med 8 % per år. Vid slutet av år 1 uppgår skulden således till
Tabell 6.4 Realräntelån baserat på en årlig indexutveckling om 8 % och med en tioårig
amorteringsplan. År Skuld före Amorte- Ränta A+R amortering ring (A) (2 %) (R)
1 108 10,8 2,2 13,0 2 105 11,7 2,1 13,8 3 101 12,6 2,0 14,6 4 95 13,6 1,9 15,5 5 88 14,7 1,8 16,5 6 79 15,8 1,6 17,4 7 68 17,0 1,4 18,4 8 55 18,3 1,1 19,4 9 40 20,0 0,8 20,8 10 22 22,0 0,4 22,4
108. Räntebeloppet blir 2 % av det justerade skuldbeloppet, dvs. 2,2 (= 0,02 x 108). Om amorteringsplanen omfattar 10 år och rak amortering tillämpas, blir amorteringen vid första amorteringstillfället efter ett år 10,8 (=1/10 x 108). Kapitalutgiften det första året blir således 13 % av det ursprungliga nominella lånebeloppet. Kostnadsutvecklingen under lånets löptid framgår av tabell 6.4. Som exemplet visar är kapitalkostnaderna låga i början av länets löptid. Därefter stiger — vid den antagna prisutvecklingen för viss tillgång - de årliga betalningarna i nominella termer. Utredningen vill i sammanhanget understryka att vitsen med denna reallånekonstruktion ligger i att realräntekraven kan reduceras i tider då realräntan är hög och osäkerheten om den framtida inflationsutvecklingen stor samt att en viss omfördelning i tiden av räntebördan kan erhållas. I mera "normala” tider innebär konstruktionen i sig inte nämnvärda fördelar jämfört med vanliga lån. Med hänsyn till att, som i exemplet, kapitalskulden genom uppindexering- ar kan komma att stiga betydligt vid en hög prisutveckling kan det ligga nära till hands att rekommendera en amorteringsplan där uppindexeringens effekter fördelas över tiden. Utredningen anser dock att det bör stå parterna fritt att bestämma om när och hur uppindexerade belopp skall betalas.
Nästa fråga är hur ett realräntelån skall behandlas redovisningsmässigt. Enligt utredningens mening torde förfaringssättet i princip kunna sam- manfalla med den preliminära rekommendation som Föreningen Auktori- serade Revisorer (FAR) utarbetat vad gäller behandlingen av skulder i utländsk valuta. Analogt med hur en skuld i utländsk valuta värderas skulle reallånet omräknas efter det på balansdagen gällande index, om detta är högre än vid lånets uppkomst. Skuld som uppskrivits i bokslut på grund av indexstegring (kursstegring) bör kunna nedskrivas i ett senare bokslut om 6 En Sådan "edSkfif'ning indexet (kursen) då sjunkit, dock icke under ursprungskursen.6 Överskju- Siggi;xlfiäreåtligåär. tande förlust skall drabba resultatet medan överskjutande vinst först deringzn skall godkänna: redovisas när den är realiserad, dvs. kvarhålls såsom orealiserad i balans- vid taxeringen, Rsv;5 räkningen. Uppkomna indexdifferenser bör redovisas bland de finansiella meddelande Dt 1976:55.
7 Se vidare FARs rekom— mendationer i redovis- ningsfrågor, samlingsvo- lym 1983.
posterna. I balansräkningen eller not till denna bör anges vilket index som använts för omräkning av länet.7
En särskild fråga är hur indexuppräkningen bör behandlas skattemässigt. Som tidigare nämnts har ett förslag om ändring av beskattningsreglerna för beskattning av de reallån, som man då hade i åtanke, framlagts av realbeskattningsutredningen. En grundtanke bakom förslaget var att ersätt- ningar för penningvärdeförändringar inte skulle vara skattepliktiga hos långivaren och som en följd härav inte avdragsgilla hos låntagaren.
Utredningen har för sin del inte haft möjlighet att närmare tränga igenom alla de frågor som följer av ett på så sätt förändrat skattesystem. Utredningen finner emellertid att man i avvaktan på det ställningstagande statsmakterna kommer att göra i anledning av förslaget om realbeskattning tills vidare bör kunna tillämpa nu gällande skattesystem för den av utredningen föreslagna realräntekonstruktionen. Detta innebär, enkelt uttryckt, att låntagaren alltjämt får avdragsrätt för såväl ränta som de belopp som erläggs till följd av indexuppräkningen. Samtidigt kommer långivaren att beskattas för dessa. Utredningen är medveten om att det därmed kan bli ointressant för privatpersoner att stå som långivare för denna typ av län. Det torde däremot finnas ett antal institutionella placerare för vilka fördelarna med realräntelån av denna typ uppväger de negativa effekterna av en sådan skattebehand- ling.
Som utredningen ser det bör vid tillämpningen av gällande regler ur beskattningssynpunkt indexuppräkning eller avräkning kunna jämställas med den skattemässiga behandlingen av valutakursförändringar. Detta innebär att företag under lånets löptid äger tillgodoföra sig avdrag för i räkenskaperna gjord avsättning för täckande av befarad framtida förlust med belopp motsvarande högst indexförlust (kursförlust) på grundval av index- nivån (kursläget) på balansdagen. Påföljande år skall medgivet avdrag återföras till beskattning och avdragsfrågan får då ånyo prövas med hänsyn till indexnivån (kursläget) vid utgången av det gångna året (se RSV Dt 197655).
Det kan också finnas anledning att påpeka att realräntelån av den förordade typen kan förses med vissa ömsesidiga säkerhetsklausuler. Exempelvis är det rimligt att företaget ges rätt att återlösa ett sådant lån med ett i förväg fastställt belopp eller indextal om det skulle visa sig att prisutvecklingen för varan ifråga skulle bli alldeles exceptionell. Om företagets utveckling väsentligt avviker från den planerade — företaget slutar exempelvis hantera varan ifråga — bör långivaren få rätt att hävda en motsvarande återlösen. Man kan också tänka sig fall då långivaren vill gardera sig genom rätt att påfordra konvertering till B-aktier.
Utredningen vill dock inte föreslå några särskilda regler för dessa frågor utan anser att man bör överlåta åt praxis att utforma principerna.
6.4.4. Sammanfattande slutsatser
Sammanfattningsvis vill utredningen förespråka att riksbanken och berörda tillsynsorgan ställer sig välvilliga till en användning av här beskrivna
realräntelån, dvs lån som utges med låg nominell realränta och med återlösenskyldighet av kapitalskulden i förhållande till prisutvecklingen för viss tillgång som det låntagande företaget har.
6.5. Lågräntelån 6.5.1 Inledning
Frågan är om de i föregående avsnitt föreslagna åtgärderna för att omfördela lånekostnadernai tiden och för att pressa ned de onormalt höga realräntorna är tillfyllest för att underlätta de mindre och medelstora företagens lånefinansiering. Nuvarande ekonomiska situation har nämligen också aktualiserat frågan om företagen skulle få tillgång till billigt, subventionerat lånekapital. Utredningen har därför övervägt om det vore motiverat att mera påtagligt, eventuellt genom subventioner, försöka sänka företagens räntekost- nader. Utredningen har övervägt olika åtgärder i sådant syfte med hänsyn till de mindre och medelstora företagens stora samhällsekonomiska betydel- se.
En form av lågräntelån som utredningen diskuterar är införandet av en generell räntesubvention för de mindre och medelstora företagens lån till investeringar, avsnitt 6.5.2. Utredningen tar vidare upp alternativ till rena räntesubventioner, nämligen möjligheter för de mindre och medelstora företagen eller dessas primära finansiärer att utge obligationer och andra skuldebrev som löper med lägre ränta än den gängse. Bl.a. behandlas särskilda småföretagsobligationer med helt eller delvis skattefri avkastning, obligationer och andra skuldebrev utgivna till underkurs, parat med låg eller ingen ränta samt premieobligationer.
6.5.2. Räntesubventioner
Ett förslag som framförts till utredningen, i syfte att reducera kostnaderna för de mindre och medelstora företagens lån till investeringar, har varit att man borde införa en generell räntesubvention. Den förebild dessa förespråkare hänvisat till är bl.a. den ordning som gäller på bostadsfinansieringens område. Man har därvid betonat att ur samhällsekonomisk synpunkt framstår en expansiv utveckling av företagandet i dagens läge som minst lika viktig som att etablera bostadskostnaderna på en från socialpolitiska utgångspunkter godtagbar nivå. Man har också pekat på ett flertal exempel utomlands, där räntesubventioner till de mindre och medelstora företagen tillämpas.
För att något belysa räntesubventionssystemet på bostadsområdet kan det vara på sin plats med en översiktlig redogörelse av gällande regler och effekterna av ett sådant system.
Den direkta räntesubventionen till bostadssektorn utgörs av skillnaden mellan marknadsräntan och den s.k. garanterade räntan för statliga bostadslån. Den garanterade räntan fastställs av regeringen för ett kalender- år i sänder. Räntesubventioner utgår förutom för statliga lån till nybyggda
hyres- och bostadsrättshus respektive småhus, också för lån till ombyggnad och energibesparande åtgärder för bostadshus, se bl.a. 38 och 45 55 bostadsfinansieringsförordningen (1974z946).
Den garanterade räntesatsen varierar beroende på låntagarkategori och tidpunkt för arbetenas påbörjande. För nybyggda hyres- och bostadsrättshus är enligt gällande bestämmelser den garanterade räntesatsen 3,0 % under första året av länets löptid. Därefter höjs räntan med 0,25 procentenheter årligen tills marknadsräntenivån uppnås. Den garanterade räntan för nybyggda småhus är för närvarande 5,5 % under det första året efter lånets utbetalning, varefter den höjs årligen med 0,5 procentenheter tills mark- nadsräntenivån uppnås. Skillnaderna är avsedda att utjämna olikheter i beskattningen för olika kategorier av fastighetsägare.
Utgifterna för räntesubventionerna till bostadssektorn belastar direkt statsbudgeten. Under budgetåret 1981/82 uppgick utgifterna till 7,2 miljarder kr. För budgetåret 1982/83 beräknas utgifterna uppgå till 9,1 miljarder kr och anslagsbelastningen för budgetåret 1983/84 har beräknats till 10,3 miljarder kr.
Införandet av en räntegaranti på bostadssektorns område har medfört att de låntagare som kommer i åtnjutande av detta system blir i stort sett oberoende av såväl räntestrukturen som räntenivån på kreditmarknaden.
Det kan också vara skäl att gå in på förhållandena utomlands. Som inledningsvis nämndes tillämpas systemet med räntesubventioner till mindre och medelstora företag i flera OECD-länder. I delbetänkandet berördes förhållandena i Danmark, Belgien, Italien och Förbundsrepubliken Tys- kland (se vidare delbetänkandet, sid 151).
I samtliga dessa länder finns subventionerade lån till mindre och medelstora företag. För att komplettera bilden kan det finnas skäl att något beröra förhållandena bl.a. i Frankrike.
1978 introducerades de s.k. préts participatifs, lån med delvis vinstrelate- rad ränta, vilka utgör oprioriterade fordringar. Denna låneform riktar sig till livskraftiga småföretag i första hand på industrisektorn. Under 1982 ställde de franska bankerna 2 miljarder francs till förfogande till företag med en omsättning på mindre än 350 milj francs per år. För 1984 väntas det sammanlagda värdet av denna typ av préts participatifs öka till 4 miljarder francs. Företagen behöver för denna typ av lån ej lämna någon säkerhet.
Genom ”préts participatifs simplifiés” riktade till företag med färre än 25 personer distribuerades under 1982 750 milj francs. Denna typ av lån utnyttjades under 1982 av cirka 3.500 företag. Villkoren har för innevarande år förändrats. Företag med högst 50 anställda med en maximal omsättning av 20 milj francs skall kunna låna upp till 400.000 francs på åtta år. Räntan har nu sänkts till 7 % de två första åren och 9 % därefter.
För att underlätta investeringar som främjar exporten erbjuds vidare speciella lån med en ränta subventionerad med 2,5 procentenheter, under förutsättning att företaget har en omsättning på mindre än 300 miljoner francs per år. För övriga företag gäller en subvention på 1,8 procentenhe- ter.
Utredningen har övervägt om en generell räntesubvention också borde införas i Sverige. Utan att helt vilja avfärda tanken bakom en generell
räntesubvention för de mindre och medelstora företagens upplåning ställer sig dock utredningen av flera skäl tveksam till att förorda en sådan ordning.
För det första skulle den, om den skall få effekt, behöva göras tämligen stor och därmed dra betydande kostnader i statsbudgeten. Om man utgår från den subvention som ges för lån till småhus och antar att en motsvarande subvention8 skulle utgå för investeringar i mindre och medelstora företag inom handeln, samfärdseln och industrin, skulle ett belopp om cirka 400 milj kr belasta den statliga budgeten redan det första året om man utgår från investeringsvolymen i mindre och medelstora företag 1982.
För det andra skulle det krävas betydande kontrollåtgärder för att utesluta den eventuella risken att något företag skulle försöka komma i åtnjutande av sådana räntefördelar för att stärka sin likviditet och sedan placera beloppet till förmånligare villkor på den icke organiserade kreditmarknaden. Sett ur företagens synvinkel torde ett sådant kontrollsystem i sig innebära betydande nackdelar. Det är tveksamt om företagen är beredda att betala ett sådant pris för räntefördelen.
Utredningen avstår av angivna skäl från att lägga fram något förslag om generella räntesubventioner. Utredningen har dock ansett det riktigt att peka på den stimulansmöjlighet som här står till buds för den händelse statsmakterna skulle välja att gå vidare på den vägen. Det kan ju trots allt ur företagens synpunkt te sig något märkligt att staten i nuvarande samhällse- konomiska läge anser sig ha råd med räntesubventioner på bostadsfinansie- ringens område, men inte för företagens produktiva investeringar.
6.5.3. Andra lågräntelån
6.5.3.1 Allmänt om obligationer och andra skuldebrev i Sverige
Upplåningen på kreditmarknaden sker med hjälp av olika instrument. För en långfristig upplåning används vanligen obligationer, förlagsbevis och därmed närbesläktade skuldebrev. Dessa omsätts på olika delmarknader.
Mest betydande av dessa är obligationsmarknaden. På denna dominerar bland låntagarna framför allt staten, bostadsfinansierande institut, kommun- er och stora företag. De huvudsakliga kapitalplacerarna i obligationer är banker, försäkringsbolag, allmänna pensionsfonden och allmänheten.
I utlandet har obligationer och andra skuldebrev kommit till användning som en upplåningsform inte bara för ett fåtal institutionella låntagare utan även som ett finansieringsalternativ för andra låntagarkategorier än vad som är gängse i Sverige.
Utomlands har obligationsmarknaden också utnyttjats för att pröva och utveckla finansiella innovationer. Så har bl.a. skett i syfte att förbilliga lånekostnaderna för mindre och medelstora företag.
Utredningen har mot bakgrund härav ställt sig frågan om inte utnyttjandet av obligationer eller närbesläktade skuldebrev skulle kunna få en bredare användning också i Sverige som en alternativ upplåningsform för mindre och medelstora företag.
Innan utredningen kommer in på hur ett sådant finansieringsalternativ
& Investeringsvolymen för mindre och medel- stora företag inom sam- färdsel, varuhandel och industri uppskattades 1982 till drygt 5 miljar- der kr, statistiska med- delanden, serie F, SCB 1982. Med en beräknad marknadsränta på 13 % blir subventionen 7,5 % (IS-5,5 % = 7,5 % x investeringsvolymen).
9 Någon fördelning av långivarnas placeringar har inte redovisats sär- skilt. Här hänvisas till Sveriges Riksbanks sta- tistiska årsböcker och SCB statistikuppgifter om kreditmarknaden, statistiska meddelanden, serie K. '0 Detta framgår bl.a. av lagen (1908:129, sid 1) med vissa bestämmel- ser om handel med fond- papper och fondkom— missionslagen (1979:748).
skulle utformas, anser utredningen att den svenska obligationsmarknaden något bör belysas.
Den svenska obligationsmarknaden
Den svenska obligationsmarknaden domineras alltså av staten och de bostadsfinansierande instituten bland låntagarna. För att säkerställa statens och bostadssektorns finansiering tvingas - genom tillämpning av kreditpoli- tiska regleringar - banker, försäkringsbolag och AP-fonden att i viss utsträckning göra placeringar i stats- och bostadsobligationer.
Obligationsmarknaden har under de senaste decennierna snabbt expan- derat. Av en redovisning i kapitalmarknadsutredningen (betänkandet, sid 693 ff) framgick bl.a. att obligationsmarknaden från mitten av 1950-talet till 1976 hade ökat i volym och även ökat sin andel av den organiserade kreditmarknaden från i genomsnitt 33 % i början av perioden till 52 % vid slutet av densamma. Den största andelen av obligationsmarknaden svarade staten och bostadssektorn för. Denna hade permanent uppgått till omkring 80% under perioden. Kommunernas andel var obetydlig under hela perioden och låg omkring 2-3 %. Näringslivets andel varierade mellan 10 och 15 % inklusive de obligationslån som emitterats av de näringslivsfinansie- rande mellanhandsinstituten. De senare hade endast svarat för 2-4 % av nettoemissionerna på obligationsmarknaden, vilket förklarades av att flertalet institut valt reversupplåning som refinansieringsform.
Dominansen av staten och de bostadsfinansierande instituten bland låntagarna har också fortsatt under senare år. Detta kan i första hand förklaras av statens ökade upplåningsbehov till följd av ett allt större budgetunderskott.
En särskilt påtaglig stegring av emissionsvolymen skedde under budget- året 1981/82. Emissionen av statsobligationer uppgick då till 76 miljarder kr.
Emissionerna av obligationer och förlagslån åskådliggörs i figur 6.5, fördelade på låntagarkategorier. Dessa tillskott av obligationsemissioner har ökat volymen av utelöpande svenska obligationer, se tabell 6.6.
Tabellen visar alltså en betydande volym utelöpande obligationer. Härtill kommer den upplåning som sker i utlandet, vilken här inte redovisats.9
Obligationen är ett fondpapper,10 vilket gör den omsättningsbar. Den handel som förekommer med obligationer sker över fondbörsen eller mellan de institutionella långivarna och låntagarna. För en långivare innebär obligationsförvärvet en fördel framför långivning mot revers genom att obligationsinnehavet kan avyttras nästan vid vilken tidpunkt som helst.
Till den svenska obligationsmarknaden brukar man vanligen hänföra bl.a. räntebärande obligationer, premieobligationer samt sparobligationer. Hit hör
också förlagsbevis. Närbesläktade låneformer är konverteringslån och skuldebrev med optionsrätt. Av nytillkomna låneformer på den svenska kapitalmarknaden bör nämnas bankcertifikat och penningmarknadslån.
Figur 6.5 Nyemissioner av obligationer och förlagslån fördelade på låntagarkategorier
Mdr kr 120
D Banker UMD Näringslivet
Bostadsinstitut
110
100 _ _ Kommuner o. kommunlnstitut 90 80 70 60
50
40 lllllllllllllllll
30 Illllllllllllllll
20
10
77/78 78/79 79/80 80/81 81/82
Källa: Riksbanken och riksdagens redogörelse 1982/83:13
Tabell 6.6 Utelöpande svenska obligationer i Sverige 1980 och 1981 (mkr)
1980 I 981 Svenska staten 134 090 187 636 Hypoteksbanker 82 843 93 807 Kreditaktiebolag 76 837 87 925 Kommuner och landsting 4 839 4 721 Övriga 20 676 21 266 Totalt 349 485 395 355
Källa: Sveriges Riksbank (Tabellserien har avbrutits fr. o. m. 1982.)
Statens kortfristiga upplåning sker huvudsakligen genom s.k. skattkam- marväxlar och Statsskuldväxlar.
De sistnämnda finansieringsformerna behandlas inte i den fortsatta framställningen. Däremot berör utredningen i korthet räntebärande obliga- tioner, premie- samt sparobligationer.
* Räntebärande obligationer
Räntebärande obligationer emitteras för närvarande av staten, bostadsinsti- tut, vissa större kommuner, större industri- och kraftverksföretag, Sveriges
" Se bl.a. Carl Kuylen- stierna, Obligationsrän- tan jämförd med korta räntan (1970), SOU 1978:11, sid 695 ff, Jo- han Myhrman, Kredit- marknad och penning- politik, 1982.
allmänna hypoteksbank samt av skeppshypoteksinstitut. Av de näringslivs- finansierade kreditaktiebolagen har endast Svensk exportkredit emitterat obligationer i Sverige under senare år. Industrikredit gav ut ett obligationslån 1964.
Vanligen emitteras obligationerna till parikurs. Vid emissionstillfället fastställs den nominella räntan på obligationerna. Denna anger avkastningen vid parikurs och utfaller hel- eller halvårsvis om innehavaren behåller Obligationen till löptidens slut eller till en tidpunkt när räntan enligt lånevillkoren dessförinnan skall utbetalas. Den kan avpassas till rådande marknadsläge genom en s.k. räntejusteringsklausul.
Villkoren för räntebärande obligationer varierar avseende räntesättning, lånebelopp och lånets löptid m.m. Variationer beror också på låntagarkate- gorier.
Styrande för räntesättningen på långfristiga obligationslån är de tioåriga statsobligationerna. Industriobligationslånen har vanligen en ränta, som med 1,00-1,75 procentenheter överstiger räntan på de långa statslånen. Variationer kan bero på låntagare, löptider, riskbedömningar m.m. Ränte- sättningen på industriobligationer bestäms ofta efter beräkningar med olika kvalitativa och kvantitativa mätt.11
Under 1982 låg räntesatserna på industriobligationslån mellan 13,50- 14,50 %. Dessa är nu något lägre. Enligt obligationsvillkoren omprövas räntan inte sällan med hänsynstagande till förändringarna i den långa Statslåneräntan. En tendens i en räntefluktuerande ekonomi är att räntejus- teringar sker med tätare intervall. Detta åskådliggörs i det urval emitterade obligationer under 1982 utredningen valt att återge i tabell 6.7. Där framgår även räntefot, löptid m.m.
Avkastningen från räntebärande obligationer beskattas som intäkt av kapital (38 5 första stycket KL). Vid realisationsvinstbeskattning betraktas Obligationen som sådan egendom, som anges i 35 ä 4 mom KL, vilket innebär att skattepliktig realisationsvinst inte föreligger på obligationer som någon innehaft i mer än fem år.
* Premieobligationer
Premieobligationer emitteras endast av staten och är sedan lång tid tillbaka ett av de viktigare låneinstrumenten för statens upplåning hos allmänheten. Under senare år har premieobligationer emitterats två eller tre gånger årligen. Utvecklingen har gått mot stigande emissionsbelopp. 1982 års tre premielån löd på tillhopa 2,6 miljarder kr (800 mkr + 900 mkr + 900 mkr).
Under 1983 har hittills två lån utgivits om 0,8 respektive 2,0 miljarder kr. Ett tredje är under försäljning.
Premieobligationema löper numera på fem mot tidigare tio år. De är räntelösa. I stället fördelas avkastningen genom utlottning två gånger årligen. De utlottade beloppen motsvarar några procentenheter lägre avkastning än räntan på tioåriga räntebärande statsobligationer, vilket förvärvaren har varit beredd att avstå från i utbyte mot vinstchansen.
En förändring av skattereglerna i början av 1980-talet, vilken innebar en begränsad kvittningsrätt vid förluster på premieobligationer, påverkade kursutvecklingen negativt samt minskade efterfrågan. Riksdagen beslöt
Tabell 6.7 Obligationsvillkor för industriobligationer emitterade 1982.
Amorterings— Räntejuste-
Låntagare Obliga- Räntefot Belopp Emissions- Löptid tions- (%) (mkr) kurs (%) (är) tid datum
Forsmarks Kraftgrupp AB 10/2 14 1/2 200 100 20 1987-02 SSAB 10/2 14 1/2 200 100 10 1983-92 Sv. Philipsföretagen AB 10/3 14 1/8 50 100 10 1983-92 OKG 10/3 14 3/8 250 100 20 1986—02 Bålforsens Kraft AB 1/4 13 5/8 75 =" 10 1983-02 Avesta Jernverk AB 10/4 14 1/4 60 100 20 1983-02 Holmens Bruk AB 10/5 14 1/8 100 100 15 1983-97 Forsmarks Kraftgrupp AB 10/5 14 1/8 250 100 20 1987-02 AB Scanraft 10/5 13 7/8 135 100 15 1983-97 OKG 10/6 13 3/4 250 100 20 1986-02 Svenska BP AB 10/6 13 1/2 75 100 10 1983-92 LRF förening upa 10/7 14 120 100 15 1983—97 Unifos Kemi AB 10/7 13 3/4 100 100 15 1983-97 Boliden AB 10/7 14 1/8 150 100 15 1983-97 Forsmarks Kraftgrupp AB 10/8 14 3/8 250 100 20 1987-02 OKG 10/9 14 3/8 250 100 20 1987-02 OKG 10/11 14 1/2 250 100 20 1987-02 Forsmarks Kraftgrupp AB 10/11 14 1/2 250 100 20 1987-02 OKG 10/12 14 1/4 250 99 20 1987-02 AB Aroskraft 10/12 14 3/8 75 100 20 1983-02
Källa: Riksbanken
" Fastställs efter anbudsförfarande, dock lägst 97 %.
därför att kvittningsförbudet skulle mildras med påföljd att marknaden återhämtade sig (se prop 1980/81:39,SkU 1980/81:12, SFS 1980:1048, prop 1981/82:68,SkU 1981/82:19, SFS 1981:1316).
Beskattning av premieobligationerna sker schablonmässigt genom att en skatt motsvarande 20% av vinstens värde erläggs till staten enligt lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivinster. Vad gäller realisations- vinstbeskattningen gäller för premieobligationerna samma beskattningsreg- ler som för räntebärande obligationer.
* Sparobligationer
Syftet med sparobligationer är bl.a. att stimulera allmänhetens långfristiga sparande och därmed binda hushållens tillgångar.
Sparobligationer har i deras nuvarande utformning givits ut sedan 1960, men har ökat i omfattning under senare år. Under 1980/81 lånade staten upp 4,5 miljarder kr genom sparobligationer. Motsvarande siffra för 1981/82 var 3,5 miljarder kr.
Några ränteutbetalningar sker inte fortlöpande. I stället ackumuleras räntan till kapitalet och utbetalas när Obligationen inlöses. Obligationslånet, Spar -82, utgavs i två omgångar under våren och hösten 1982. Lånen har en löptid på fem år och löper med en effektiv ränta om 14,75 %. Den beskattningsbara räntan uppgår dock endast till 9 %. Härjämte tillgodoräk- nas obligationsförvärvaren en skattefri bonus. Därigenom blir den genom-
ring efter (år)
” En ingående redovis- ning härom lämnas av kapitalmarknadsutred- ningen, sid 684 ff och av kreditpolitiska utred- ningen, sid 100 ff.
snittliga avkastningen på obligationerna efter skatt högre än på jämförbara räntebärande obligationer. Obligationslånet kan inte sägas upp från riks- gäldskontorets sida. Däremot kan innehavaren när som helst begära att få Obligationen inlöst. Vid förtidsinlösen erhåller obligationsinnehavaren inte full skattefri bonus.
Emissionskontrollen m.m.
Utgivningen av obligationer, förlagsbevis m.m. regleras i lagen om kreditpolitiska medel. Denna stadgar bl.a. att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd därtill. Riksbanken kan genom tillämpningsföreskrifter närmare reglera emissionskontrollen.
Riksbanken har valt att genom överenskommelser med bankinstituten utöva en emissionskontroll för bl.a. obligationer. Denna innebär, att vissa riktlinjer fastställts för bankerna i deras egenskap av emissionsinstitut, vilka dessa följt utan att riksbanken därför behövt tillgripa den kreditpolitiska lagstiftningen.
Tillämpningen av och innehållet i emissionskontrollen har under årens lopp varierat. Den emisssionskontroll12 som funnits och alltjämt finns kvar har olika aspekter. Ett övergripande inslag i kontrollen är de kreditpolitiska övervägandena, som kan beskrivas som resursallokerande, bl.a. för att säkerställa att statsmakternas kreditpolitiska prioriteringar för statens och bostadssektorns upplåningsbehov tillgodoses.
Till övergripande inslag i emissionskontrollen hör också bedömningar av effekterna på kreditmarknaden i övrigt samt en samordning med övriga åtgärder inom kreditpolitiken vid emission av nya obligationslån. Härvid prövas låntagarens kreditbehov mot marknadens anspråk.
Andra inslag i emissionskontrollen är selektiva och kan gälla lånekon- struktioner och räntevillkor m.m. Tillämpningen av dessa har emellertid varierat. Från 1981 upphörde riksbanken att fastställa räntevillkoren vid obligationslånen. Undantag härifrån är att riksbanken inte tillåter att indexerade obligationer och obligationer till betydande underkurs emitteras. Senast medgivna högsta differens under pari var tre procentenheter, eller en kurs av 97 % av nominellt belopp.
I juni 1983 beslöt riksbanken vissa lättnader i emissionskontrollen. Den s.k. ”20/80”-regeln, som innebar att minst 80% av det emitterade företagets likvida medel skulle ha placerats inom banksystemet, slopades. Syftet med regeln var att förhindra emitterande företag att placera medel på den oreglerade marknaden till höga räntor samtidigt som de lånade upp till låga räntor på den reglerade marknaden.
Samtidigt meddelade riksbanken , att dess inställning till att industriföretag och större kommuner skulle behöva redovisa konkreta investeringsprojekt hade mjukats upp. Vidare förklarade riksbanken sig beredd att släppa kravet på utlandsfinansiering för att få tillgång till den svenska obligationsmarkna- den.
Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att riksbanken på senare tid intagit en mer positiv inställning till nya låne- och räntekonstruktioner.
Dock förbehåller sig banken rätt att vägra emissionstillstånd ifall lånevillko- ren avviker från utstakade riktlinjer. Exempel härpå är — som nyss nämndes — obligationer som emitteras till påtaglig underkurs.
Bl.a. kapitalmarknadsutredningen och den kreditpolitiska utredningen diskuterade hur den svenska obligationsmarknaden skulle kunna omgestalta sig i framtiden.
Kapitalmarknadsutredningen framhöll i sina överväganden om föränd- ringar på obligationsmarknaden, att de förhållandevis begränsade förvärven av obligationer från enskilda personer kunde bero på att skattesystemet verkade återhållande på enskilda personers obligationsförvärv, eftersom ränteavkastningen lades till övriga inkomster och därför drabbades av höga marginalskatter. Detta kunde också förklara den framgångsrika upplåningen hos allmänheten mot statliga premieobligationer med schablonmässig beskattning utan marginaleffekter.
Svårigheterna att förmå en bredare allmänhet att förvärva räntebärande obligationer var inte unika. Liknande gällde i utlandet.
Kapitalmarknadsutredningen menade, att en viss effekt borde kunna uppnås genom att lånevillkoren anpassades till långivarens preferenser. Härvid kom utredningen in på emissionskontrollen.
Den framhöll, att tillämpningen av emissionskontrollen inte borde hindra en viss ökad flexibilitet av lånevillkoren. Möjligheterna att emittera obligationer, som avvek från det traditionella mönstret blev avhängiga av placerarnas benägenhet att acceptera konstruktionerna. Utredningens slutsats var, att det var oundvikligt att emissionskontrollen bibehölls som ett led i kreditpolitiken, men att detta inte borde hindra flexiblare lånevillkor (betänkandet, sid 710-713).
Kreditpolitiska utredningen uppehöll sig bl.a. vid emissionskontrollen och menade att vissa selektiva inslag vid tillämpning av denna inte kunde anses vara stabiliseringspolitiskt motiverade samt att granskningen av emissions- villkoren kunde ha bromsat utvecklingen av nya låneformer (betänkandet, sid 102).
Som synes förutskickar de båda berörda utredningarna att en ökad flexibilitet av lånevillkor och låneformer gynnar en fortsatt utveckling av den svenska obligationsmarknaden. Detta menar utredningen öppnar vägen för ett kreativt nytänkande kring låne- och räntekonstruktioner bland obligatio- ner och andra skuldebrev.
Innan utredningen går in på sina egna överväganden bör något sägas om utvecklingen utomlands.
6.5.3.2 Något om utvecklingen utomlands
I utlandet har finansiella nydaningar av skiftande slag kommit till använd- ning. Av intresse i detta sammanhang är användningen av obligationer med andra konstruktioner och av andra skuldebrev än vad som är gängse i Sverige, särskilt sådana som kan lämpa sig för finansiering av mindre och medelstora företag.
Utredningen har genom svenska ambassader i vissa OECD-länder erhållit material om bl.a. obligationer. Materialet har i första hand gällt obligationer
med skattefri avkastning och obligationer, vilka emitteras till betydande underkurs, s.k. ”Deep Discount Bonds”.
Det kan synas mindre motiverat att här göra en fullständig redogörelse av gällande utländska regler. Utredningen har i stället valt att beskriva huvuddragen i de ränte- och lånekonstruktioner som förekommer bland ifrågavarande utländska obligationer. Utredningen behandlar inledningsvis obligationer med skattefri avkastning.
Obligationer med skattefri avkastning förekommer bl.a. i Förenta staterna under namnet Industrial Revenue Bonds (IRB). Enligt det amerikanska finansministeriet uppgick 1982 den sammanlagda IRB-finansieringen till hela 41,6 miljarder dollar.
Ett grundläggande drag hos dessa obligationer är att räntesättningen normalt understiger gängse obligationsräntor. I gengäld är avkastningen skattefri hos innehavaren. Härigenom har villkoren kring utgivningen av obligationerna blivit ganska detaljerade.
Regler om vilka som får emittera dessa obligationer, vilka investerings- objekt influtna medel skall finansiera och vilka skatteregler som skall tillämpas, fastställs av delstaterna. Bestämmelserna kan därför variera.
Utredningen har valt att granska de villkor och bestämmelser som gäller för delstaten Georgia.
Det kapital som långivarna tillhandahåller skall användas för att finansiera vissa ändamål. Det kan gälla anskaffning eller konstruktion av byggnader, anläggningar m.m. Ett annat ändamål är utveckling av produkter eller tillverkningsprocesser.
Obligationslånet kan användas för investeringar såväl inom tillverknings- industri som inom handel eller andra servicenäringar. Ändamålsbegreppet ges en tämligen vid tolkning. Rekreationsanläggningar, idrottshallar, flygplatser m.m. är exempel på olika användningsområden som finansierats med IRB-lån.
Innan ett obligationslån emitteras prövar lokal och delstatlig myndighet att obligationsvillkor, investeringsobjekt m.m. uppfyller gällande regler. Vid prövningen kan hänsyn tas till att investeringen leder till sysselsättningsska- pande effekter m.m.
Obligationslånens omfattning bestäms med hänsyn till ändamålet med lånen. De löper normalt på en milj dollar. En övre gräns är tio milj dollar. Enmiljondollarlånen är avsedda att underlätta finansieringen av mindre och medelstora företags investeringar. Lånen kan också användas för att lyfta av kapitalkostnader upp till en milj dollar.
Lån på tio milj dollar har liknande syften, men kan sägas också ha regionalpolitiska inslag då de kan lämnas för att stimulera mindre företag till etableringar i nya områden och därvid bidra till sysselsättningen. Skattefri- heten för obligationslånen om 10 milj dollar kan göras beroende av olika villkor.
Den fördel långivaren erhåller genom att förvärva dylika obligationer är att avkastningen är befriad från federal och delstatlig beskattning (se bl a 103 & US Internal Revenue Code). Obligationsräntan varierar mellan IRB- lånen, men ligger generellt under den ränta som utgår för skattepliktiga obligationer. Inte ovanligt är att skillnaden mellan räntenivåerna kan uppgå till 3-4 %.
Meddelas emissionstillstånd för ett IRB-lån ikläder sig delstatsmyndighe- ten ingen garanti för den framtida återbetalningsförmågan hos de företag som erhållit tillstånd att emittera ett IRB-lån. Vid en konkurs i det låntagande företaget kompenseras långivarna så långt tillgångarna räcker.
I Förbundsrepubliken Tyskland har obligationer med skattefri avkastning tidigare utgivits och är alltjämt i omlopp men förlorar i betydelse, då nya emissionstillstånd på senare tid inte lämnats.
I grannlandet Finland ges skattelättnader på ränta och kapital för obligationslån som lämnas på vissa angivna villkor, lagen (1981:785) om skattelättnader för obligationslån med tillhörande förordning (1981:786).
Skattelättnad kan erhållas för obligationslån som är avsett att tecknas av allmänheten. Lånen får ha en löptid av högst 12 år. Skattelättnaden beviljas bl.a. för lån som emitteras av näringsidkare för finansiering av sådana produktiva investeringar, vilka anses främja den ekonomiska tillväxten, öka den internationella konkurrenskraften eller förbättra sysselsättningen.
Skattelättnad kan också medges kreditanstalt som beviljar lån för att finansiera investeringar av nu angivet slag.
Ränta på obligation, för vilken Skattelättnad beviljats, anses inte utgöra skattepliktig inkomst. Ej heller anses obligationsvärdet utgöra skattepliktig förmögenhet för fysisk person eller oskiftat dödsbo.
En annan finansiell konstruktion som används utomlands år de s.k. underkursobligationerna. Dessa går inom de engelskspråkiga länderna under benämningen ”Deep Discount Bonds” och ibland ”Zero Coupon Bonds”. Denna typ av obligation kännetecknas av att den försäljs till underkurs i förhållande till obligationens nominella värde. Långivaren erhåller ringa eller ingen avkastning under den tid lånet löper. Då lånet förfaller till inlösen förutsätts låntagaren lösa lånet till parikurs. Dessa obligationer introduce- rades för ett antal år sedan av det amerikanska Pepsico-företaget, numera Pepsi Cola.
Principen att omfördela avbetalningsskyldighet och räntebetalningar till en samlad tidpunkt godtogs i Förenta staterna av de federala myndigheterna genom ett lån som gavs ut av US Treasury till en kurs av 37,50 dollar utan ränta. Lånet inlöstes några år senare till 50 dollar. Obligationens avkastning var skillnaden mellan teckningskursen och inlösenkursen.
I mitten av 19821ät amerikanska finansministeriet vissa investmentbanker ge ut statliga obligationer efter samma mönster som Deep Discount Bonds.13
Försäljningen av obligationerna går i detta fall till så att de till obligationerna hörande kupongerna säljs separat. Detta kan illustreras med följande exempel. En investmentbank köper för 100 milj dollar av 20-åriga statsobligationer. Från dessa separeras 40 stycken obligationskuponger som är inlösenbara varje halvår. På så sätt tillskapas i praktiken 41 obligationer som förfaller till betalning, den första efter ett halvår och den sista efter 20 år. Alla obligationerna säljs med avdrag för deras värde på förfallodagen, vilket innebär att ju längre tid de löper på desto större avdrag.
Utvecklingen i Förenta staterna har visat, att det största intresset röner dessa obligationer från exempelvis pensionsstiftelser och andra som är
'3 Obligationerna är po- pulärt uppkallade efter djur, som anknyter till namnet på de värdepap- per bankerna saluför. "Tigers" (Merrill Lynch Treasury Investment Growth Receipts), ”Cats" (Salomon Brot- hers, Certificates of Ac- crual on Treasury Secu- rities) samt "Lions", som är ett smeknamn på fondkommissionärs- firman Lehman Brothers Kuhn Loeb.
befriade från skatt. Däremot är obligationerna inte lika attraktiva att förvärva för privatpersoner, eftersom innehavaren beskattas för innehavet och avkastningen på dem (Part VIII, Sections 231-232, Congressional Record House 1982).
I Storbritannien förekommer också Deep Discount Bonds. Dessa utges i allt väsentligt på samma villkor som i Förenta staterna. Genom särskilda regler, som beslutats under våren 1983, har fastställts att långivaren under innehavet inte skall beskattas för den kapitalrabatt han åtnjuter under obligationens löptid. Långivaren blir därför beskattad först när han säljer Obligationen eller den förfaller till inlösen.
I Förbundsrepubliken Tyskland är också utgivning av obligationer till underkurs tillåten och vanligt förekommande. För att få ge ut sådana obligationer krävs dock tillstånd av det federala finansministeriet (BGB ååå 795, 808a). Vid tillståndsprövningen skall bedömas bl.a. att obligationsemis- sionen inte påverkar det federala upplåningsbehovet och att kapitalmarkna- den ej snedvrids genom lånet. Vidare prövas lånets villkor m.m.
En debatt om Zero Coupon Bonds har pågått en längre tid i Förbunds- republiken Tyskland bl.a. om hur värdestegringen vid försäljning före inlösen skall behandlas i inkomstskattehänseende. Något klarläggande har ännu inte lämnats.
Den lämnade redogörelsen visar på två intressanta låneinstrument utvecklade för företags finansiering i en högränteekonomi. IRB-lånen med en räntesättning vida under gängse upplåningsräntor minskar på ett avgörande sätt företagens upplåningskostnader. Fördelen med underkursob- ligationerna är främst att ränte- och amorteringsbördan omfördelasi tiden så att företagen inte belastas av löpande kostnaderi begynnelsen av ett projekt. En viss räntemässig fördel för låntagaren kan också bli följden beroende på hur beskattningen av kursstegringen är utformad.
Erfarenheterna utomlands visar vidare att obligationer kan utnyttjas också för upplåning av mindre och medelstora företag.
6.5.3.3 Allmänna överväganden
Som utredningen tidigare understrukit är bl.a. utredningens ambition att försöka medverka till framväxten av låneformer som kan förbilliga mindre och medelstora företags upplåning.
Översikten över utländska förhållanden synes ge belägg för att ett antal mer eller mindre nya finansieringsformer på obligationsmarknaden fått en betydande omfattning och användbarhet. Utmärkande för dessa finansiella nydaningar på kapitalförsörjningens område är att de innefattar villkor och skattefördelar av annat innehåll än vad som är gängse i Sverige.
Utredningen anser att sådana omständigheter inte bör vara ett hinder för att överväga om likartade låneformer kan appliceras på svenska förhållan- den. En utveckling mot ett bredare utbud och större flexibilitet på obligationsmarknaden synes också ligga i linje med de tankegångar som kom
till uttryck hos kapitalmarknadsutredningen och den kreditpolitiska utred- ningen.
Innan utredningen går in på att närmare diskutera nya finansieringsformer för den svenska kapitalmarknaden kan det finnas anledning att överväga om marknaden kan tänkas vara benägen att acceptera sådana förändringar.
Inledningsvis bör erinras om marknadens institutionalisering som en följd av dominansen av ett begränsat antal institutionella placerare, vilka främst skall tillgodose det stora upplåningsbehovet hos staten och bostadsinstituten, samt om det regelsystem som finns för att tillse att kreditpolitiska mål och prioriteringar tillgodoses.
Med ett reglerat system följer ofta olika uppfattningar om lämpligheten rörande gällande ordning och om något utrymme är disponibelt för att ändra rådande förhållanden. Om så bedöms vara fallet kan också råda delade meningar om vilka åtgärder som är mest adekvata för att åstadkomma en förändring och vad denna skall syfta till.
Bland förespråkare för en förändring har hävdats, att obligationsmarkna- den bör breddas för att öka användningen av densamma som alternativ finansieringsform till mer traditionell kapitalupplåning. Ett vidgat utnyttjan- de torde också innebära ett behov av en ökad flexibilitet av låne- och räntevillkor, anpassade till olika låntagares och långivares preferenser.
Från utredningens utgångspunkter — nämligen att pröva förutsättningarna för att införa nya låneformer till mindre och medelstora företag — ligger det nära till hands att ansluta sig till dem som förespråkat en ökad flexibilitet på kapitalmarknaden, särskilt obligationsmarknaden.
Att sådana tankegångar har vunnit insteg visas av att statsmakterna under senare år verkat för att utveckla penningmarknaden samt öka intresset för obligationer bland allmänhet och institutionella placerare. Exempel på nya låneformer är bankcertifikaten, vilka har betecknats som ett slags kortfristiga obligationer med en maximal löptid om ett år och lyder på ett minsta belopp om en milj kr (prop 1978/79:165, se också SOU 1982:53). Tillkomsten av penningsmarknadslån är ett annat exempel.
Förändringar på kapitalmarknaden låter sig inte göras på en gång. Den balans statsmakterna söker uppnå med de kreditpolitiska instrumenten på marknaden kan rubbas av mindre väl genomtänkta åtgärder. Förändringar på obligationsmarknaden kan inte blott få återverkningar i ett marknadsbe— gränsat avseende utan kan även påverka institutionella eller andra kapital- placerares preferenser mellan olika placeringsalternativ.
Utredningen anser att flera omständigheter av nyss angivet slag och en förändrad inställning från riksbankens sida beträffande flexiblare låne- och räntevillkor för obligationer talar för att det inte är utsiktslöst att få gehör för de förslag utredningen nu övergår att presentera mera i detalj. Dessa kommer att gälla särskilda småföretagsobligationer med skattefri avkastning samt underkursobligationer.
6.5.3.4 Småföretagsobligationer med skattefri avkastning
En bärande tanke med obligationer av ifrågavarande slag är att obligations- räntan understiger vad som är gängse för långfristiga räntebärande obliga- tioner. För låntagaren innebär detta att han kan uppta lån på kapitalmark-
naden till investeringar för en kostnad som understiger normala lånekostna- der. Långivaren å sin sida kompenseras för den låga avkastningen genom de skattefördelar obligationsinnehavet medför.
Denna finansieringsform har — som utredningen påpekat — använts utomlands, exempelvis i Förenta staterna och i grannlandet Finland, och i inte ringa omfattning förbilligat upplåningskostnaderna för mindre företag i jämförelse med andra upplåningsformer. I Förenta staterna har betydande belopp, över 40 miljarder dollar, kommit mindre och medelstora företag tillgodo genom denna låneform. Den framstår därför som ett intressant finansieringsalternativ för mindre och medelstora företag också i Sverige.
Vilka invändningar skulle i så fall riktas mot en sådan lånekonstruk- tion?
Att det föreligger ett påtagligt behov av att vidta åtgärder för att minska mindre och medelstora företags upplåningskostnader framgår av redogörel- sen i tidigare kapitel.
Frågan är vilken tyngd de invändningar kan ha som skulle kunna resas mot skattefria obligationer.
Ur kreditpolitisk synpunkt kan göras gällande att en användning av räntebärande obligationer med låg ränta kan medföra en inte önskvärd sektorisering av kreditmarknaden.
Utredningen har svårt att frigöra sig från intrycket att prioriteringar och sektoriseringar redan förekommer på marknaden. Särskilt är obligations- marknadens struktur till stor del uppbyggd kring säråtgärder, vilka motiverats av kreditpolitiska överväganden. Det finns inte här anledning att ifrågasätta de avvägningar och bedömningar som lett fram till rådande förhållanden. Emellertid kan man hävda, att redan förekomsten av olika kreditpolitiska åtgärder borde legitimera också andra förslag med angelägna syften.
Det som i första hand skulle kunna ge upphov till en sektorisering är skillnaderna i räntesättningen.
Utvecklingen i Förenta staterna pekar på att obligationsmarknaden har uppdelats mellan ”vanliga” räntebärande obligationer och lågränteobliga- tioner. Vid sidan av de förra har uppstått en marknad med en inte obetydlig volym av lågränteobligationer.
Man bör inte utesluta att en sådan utveckling kan äga rum även i Sverige. Bundenheten samt strukturen på den svenska obligationsmarknaden kan bidra till uppkomsten av en särskild marknadsandel för den föreslagna obligationstypen. Troligt är dock att räntebärande obligationer och andra obligationer förblir tämligen opåverkade härav. Möjligen skulle en uppdel- ning mellan en högre och en lägre räntesättning i någon ringa mån kunna verka allmänt nedåtpressande på räntenivån, vilket i så fall inte vore ett ovälkommet fenomen.
Företeelsen med olika räntenivåer på obligationsmarknaden är för övrigt inte ny. Bland annat kan hänvisas till skillnaden mellan räntebärande obligationer och premieobligationer.
En annan kreditpolitisk fråga är närbesläktad med den tidigare berörda ”20/80”-regeln. Riksbanken har tidigare vid sin emissionsprövning kontrol-
lerat att det emitterande företagets likvida medel varit placerade inom banksystemet i syfte att förhindra att emitterande företag placerade medel på den oreglerade marknaden samtidigt som de lånade upp till lägre räntor på obligationsmarknaden.
Den risk som i enstaka fall kan finnas för en sådan utveckling anser utredningen i allt väsentligt kan elimineras genom att ändamålet med upplåningen prövas. Konkreta investeringsprojekt och andra expansiva åtgärder bör alltså föreligga från företagens sida.
Ytterligare en kreditpolitisk invändning kan vara att en förmånsbehand- ling av mindre och medelstora företags upplåning kan innebära en inte önskvärd konkurrens med statens eget upplåningsbehov och med de sparstimulerande åtgärder som beslutats. En risk skulle alltså kunna föreligga att de föreslagna obligationerna inte skulle föranleda ett ökat sparande utan endast en omfördelning från sparande som eljest kommit det statliga upplåningsbehovet tillgodo.
Utredningen har rest denna fråga bl.a. vid hearing med företrädare för riksgäldskontoret. Förutsatt att de tänkta skattefria obligationerna inte utges i alltför stor omfattning har man från riksgäldskontorets sida inte ställt sig direkt avvisande till tanken.
Som utredningen ser det är det kanske snarare så att man även från statens sida kommer att ha ett ökat behov av nya upplåningsformer. De sparstimu- lanser som hittills beslutats har varit steg i denna riktning. De har också rönt viss framgång. Delvis har de dock varit en smula svåröverskådliga för den bredare allmänheten. De här föreslagna småföretagsobligationerna är en mycket enkel och lättöverskådlig sparform. Just detta att sparformen är enkel och lättöverskådlig gör att den har goda förutsättningar som instrument för att uppnå ett äkta nysparande. Åtminstone bör den kunna attrahera en hel del kapital som idag söker sig till investeringar i allehanda improduktiva förmögenhetsobjekt. Överhuvud synes fördelarna med denna sparform så påtagliga att utredningen finner det naturligt om den fick en bred användning också för statens del framöver.
Slutsatsen av det anförda blir att sparformen småföretagsobligationer med skattefri avkastning ur kreditpolitisk synpunkt närmast synes innebära fördelar. Även om skattefria obligationer i första hand är ägnade att utnyttjas av staten för sitt upplåningsbehov, bör ett visst begränsat utrymme finnas att utge sådana obligationer i avsikt att tillgodose mindre och medelstora företags behov av kapital med fördelaktiga räntevillkor.
En annan fråga som anmäler sig är vilka fördelningspolitiska hänsyn som bör tas. En sådan avvägning har gjorts i samband med andra sparstimule- rande åtgärder. Utredningen finner att motsvarande avvägning kan göras i detta fall. Formerna för hur man skall åstadkomma en ur fördelningspolitisk synpunkt önskvärd begränsning av de skattemässiga fördelarna kan dock varieras. Tidigare har en viss tonvikt lagts på system med maximerade skattemässiga avdrag. Som utredningen återkommer till i det följande talar dock i detta fall just behovet av enkelhet för att all avkastning inom ramen för ett maximerat innehav blir skattefri.
I och med att skattefördelar ingår aktualiseras också frågan om statsfinan- siella hänsyn skulle kunna anföras mot förslaget. Bl.a. skulle kunna hävdas att skattefria obligationer leder till ett skattebortfall som är svårt att acceptera i nuvarande statsfinansiella läge. Så är dock inte nödvändigtvis fallet. Bl.a. finns redan sparformer som inte föranleder beskattning, exempelvis i olika improduktiva förmögenhetsobjekt. Sker främst en omfördelning från dessa sparobjekt uppkommer inte något bortfall. Vidare är hela syftet med dessa obligationer att genom förbilligad upplåning öka investeringsbenägenheten. Ökade investeringar genererar i sin tur nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter ävensom minskade arbetsmark- nadspolitiska utgifter. Härmed torde de positiva effekterna, statsfinansiellt sett, mer än väl uppväga det eventuella inkomstbortfall för staten som skattefria obligationer skulle kunna medföra.
Det statsfinansiella inkomstbortfallet kan för övrigt även ”i sämsta fall” bli tämligen blygsamt. Som utredningen i det följande närmare går in på förespråkas en årlig emissionsvolym mellan 200-300 milj kr. Om räntenivån skulle sättas till, säg 8 %, blir bortfallet vid 50 % marginalskatt i storleks- ordningen 8-12 milj kr. Samtidigt kan man erinra om att minskade upplåningskostnader för företagen innebär att deras avdrag för räntekost— nader minskar.
Sammanfattningsvis finner utredningen vid en avvägning mellan de olika skäl som kan anföras för och emot skattefria obligationer att angelägenheten av att öppna möjligheter för mindre och medelstora företag att få tillgång till billigare kapital för investeringar väger betydligt tyngre än de invändningar som kan resas mot förslaget.
Utredningen föreslår alltså att erforderliga skattemässiga förutsättningar skapas och kreditpolitiska tillstånd ges för obligationer av detta slag.
Ett lämpligt namn på de föreslagna obligationerna anser utredningen vara *”SMÅFÖRETAGSOBLIGATIONER”'.
Utredningen övergår härmed till att närmare behandla vissa spörsmål som är förknippade med de föreslagna småföretagsobligationerna.
Köpare av småföretagsobligationer
Erfarenheterna från bl.a. premieobligationsmarknaden visar att vissa finansiärer godtar en avkastning som är lägre än för vanliga räntebärande obligationer om andra fördelar är förknippade med obligationsinnehavet.
Efterfrågan från allmänheten på statens premieobligationer och sparobli- gationer har varit hög till följd av de fördelar som lånen ur kapitalplacerarnas synpunkt inneburit. Utredningen anser sig härav kunna dra den slutsatsen att intresset för placeringar från i första hand hushållens sida är stort om rätt incitament finns.
Från utredningens utgångspunkt är viktigt att det skapas ett intresse bland hushållen i allmänhet för finansiering av näringslivet, men särskilt att deras kapitalplaceringar styrs mot andra delar av näringslivet än vad som normalt sker genom förvärv av aktier och obligationer i börsnoterade företag m.m. Utredningen anser därför att denna placeringsform företrädesvis bör vända sig till allmänheten. Något hinder för juridiska personer att förvärva och inneha småföretagsobligationer bör dock inte finnas.
Närmare om räntevillkor m.m.
Räntan på andra räntebärande obligationer än statens överstiger vanligen räntan på långa statsobligationslån med en eller en och en halv procentenhet. Räntesättningen bestäms — som nämnts — på grundval av olika beräknings- sätt, men anpassas också till kapitalplacerarnas önskemål. Detta behöver inte vara något hinder för att räntesättningen bestäms till en lägre nivå om därmed också följer andra fördelar.
Det kan diskuteras hur en räntenivå skall bestämmas ifall syftet är att förbilliga upplåningskostnaderna. Avgörande torde vara ett antal omstän- digheter, framför allt marknadens värderingar. Bestämmande för kapital- placeraren är hur en placering i de föreslagna småföretagsobligationerna förhåller sig till andra alternativa placeringar. För att göra placeringen i småföretagsobligationer intressant, måste den framstå som lika attraktiv som eller bättre än likvärdiga placeringar. Förenas avkastningen på obligationer- na med en skatteförmån torde placeraren kunna godta en lägre ränta. Låntagarens intresse ligger i att minimera hans upplåningskostnader.
Man torde matematiskt kunna få fram en lämplig brytpunkt, där en viss skattelättnad kompenserar en mindre avkastning. Utredningen kan därvid tänka sig flera alternativa modeller. Den är emellertid av den uppfattningen att teoretiska modeller inte sällan fjärmar sig från vad som senare bestäms av marknadskrafterna. Utredningen avstår därför ifrån att förorda någon precis räntesättning i detta fall. Räntesättningen bör i stället avpassas efter marknadens värderingar. En trolig utveckling är att räntan kommer att fastställas till en nivå som med omkring en tredjedel understiger den räntenivå som gäller för den långa räntan på statsobligationerna.
Skattefördelar
Sparformer med skattestimulanser finns redan idag av ett antal olika typer. På det hela taget har dessa haft framgång även om de skattemässiga effekterna av vissa av dessa valformer inte är så helt enkla att överblicka.
När det gäller småföretagsobligationerna anser utredningen, vilket redan framförts, att skattelättnaden bör utformas så att avkastningen blir skattefri.
Avkastningen skall vara skattefri vid taxering av inkomst vid statlig och kommunal beskattning.
Frågan är hur man lämpligen bör begränsa rätten att utnyttja denna skattelättnad så att den inte för med sig fördelningspolitiskt mindre önskvärda effekter. En avvägning bör därvid ske mellan å ena sidan önskemålet att placeringar i småföretagsobligationer och handel med dem skall kunna ske i en omfattning som är någorlunda attraktiv och inte komma att framstå som en plottrig verksamhet, och å andra sidan en strävan att inte göra skattefördelen för stor. Utredningen har mot bakgrund härav stannat för att föreslå att en avkastning på en obligationsserie, dvs ett obligationsin- nehav om nominellt högst 100.000 kr, bör bli skattefri.
Även om avsikten i första hand är att stimulera hushållen till ett ökat sparande, bör rätten att åtnjuta skattefri avkastning inte enbart begränsas till fysiska personer utan även få utnyttjas av juridiska personer.
En praktisk fråga är hur man utövar kontroll så att den angivna begränsningen inte överskrids. Ett sådant överskridande skulle teoretiskt kunna tänkas ske främst på två sätt, dels genom ett innehav som överstiger en serie, dels — även om gränsen för en serie inte vid något enstaka tillfälle överskrids — genom successiva köp och försäljningar av olika serier med skilda förfallodagar under året så att mer än en avkastning uppbärs.
Utredningen anser att en enkel och tillförlitlig kontrollmetod är att obligationsinnehavet skall registreras hos Värdepapperscentralen (VPC) Aktiebolag samt att VPC förmedlar avkastningen. VPC kommer alltså att fungera som depå för småföretagsobligationerna. Vid utgången av varje år utsänder VPC kontrolluppgift angående avkastningen till innehavaren att biläggas deklarationen samt till skattemyndigheten.
Den deklarations- och taxeringsmässiga behandlingen blir därmed mycket enkel. I deklarationen anges endast med ett kryss eller liknande att avkastning uppburits på maximalt en serie småföretagsobligationer, varjäm- te kontrolluppgiften biläggs. Iden mån någon skulle förvärva mer än en serie småföretagsobligationer och uppbära en däremot svarande avkastning skall avkastningen på det innehav som överstiger en serie upptas till beskattning, se närmare bilaga 5.
Skattefriheten avseende småföretagsobligationer bör anges i särskild lag, se lagförslagen.
För ordningens skull kan nämnas att ur realisationsvinstskattesynpunkt bör småföretagsobligationerna behandlas som andra obligationer.
Det kan också nämnas att utredningen övervägt om småföretagsobligatio- nerna borde befrias från förmögenhetsskatt och arvsskatt på samma sätt som skett i grannlandet Finland och i andra länder. Med hänsyn till utredningens strävan att åstadkomma ett förslag med enkla regler och lättöverskådliga konsekvenser, har utredningen avstått från att föreslå en sådan kombination av olika skattelättnader. Utredningen utesluter dock inte att utvecklingen kan leda fram till att också sådana sparformer med tiden aktualiseras.
Emitterande organ, kapitalvolym m.m.
Vilka organ skulle i så fall få emittera småföretagsobligationer?
En faktor som är bestämmande för vilka som skulle emittera småföretags- obligationer är den svenska obligationsmarknadens struktur. En annan inte oväsentlig faktor är emissionskostnaderna, som ofta uppgår till betydande belopp. Dessa förhållanden medger knappast att mindre och medelstora företag själva emitterar obligationer. Så sker i allmänhet inte heller utomlands. Utredningen har ej heller för avsikt att föreslå att låntagare av mindre format får tillträde till obligationsmarknaden.
En fråga av betydelse för vem som skall emittera obligationerna är vilken grad av kontroll som anses erforderlig för hur medlen slutligen används.
I utlandet är vanligt att det i obligationsvillkoren är föreskrivet för vilka investeringar eller andra syften Obligationslånet skall användas. Utredningen erinrar här om gällande bestämmelser i exempelvis Finland.
En ingående bestämning av kapitalets användning redan i obligationsvill-
koren skulle undvikas om kapitalupplåningen sköttes av ett institut, vars uppgift är att i sin tur lämna lån till mindre och medelstora företag. Det skulle då i stället ankomma på institutet att vid vidareutlåningen svara för att medlen används för lämpliga ändamål.
Utredningen har därför stannat för att småföretagsobligationerna bör emitteras av ett mellanhandsinstitut med erfarenhet av mindre och medelstora företags finansiering. Ett lämpligt sådant institut är Industrikredit.
I Industrikredits uppgifter ingår att lämna lån av långfristig karaktär till mindre och medelstor näringsverksamhet och att genom egen upplåning anskaffa medel för finansieringsverksamheten. Något hinder för Industri- kredit att utge obligationer finns inte.
Utvecklingen får senare visa om förutsättningar finns att låta även andra institut emittera denna typ av obligationer.
Utredningen har tidigare givit uttryck för uppfattningen att lånevolymen bl.a. av kreditpolitiska hänsyn bör begränsas. En exakt omfattning anser sig utredningen inte vilja förorda. Hänsyn bör dock tas till de kreditpolitiska effekter en tänkt emission medför. Denna bör inte få tillåtas påverka balansen på kreditmarknaden. En rimlig volym bör därför vara 200-300 milj kr.
Vad gäller Obligationernas löptid bör denna fastställas på sätt som tillämpas när det gäller övriga industriobligationer.
Vidareutlåning till mindre och medelstora företag
För att genomföra utredningens syften med att förbilliga lånekostnaderna kan man fråga sig om en emission av småföretagsobligationer med en ränta av exempelvis 8 % bör innebära att utlåningsräntorna i allmänhet sänks hos det emitterande institutet eller om influtna medel bör kvoteras bland Industrikredits låntagare till förmån för särskilt prioriterade ändamål.
För att besvara den frågan finns det anledning att göra vissa överslagsbe- räkningar. Industrikredits utlåning uppgick under de båda senaste åren till 1,9 miljarder kr årligen. Industrikredits utlåningsräntor varierar. Som exempel kan nämnas att för ett lån på 15 år med rak amortering beräknas i dagens ränteläge utlåningsräntan ligga omkring 13,5 %. Industrikredits upplåningskostnad härför uppgår till cirka 13 %. Under förutsättning av oförändrad utlåningsvolym skulle en emission av småföretagsobligationer om exempelvis 250 milj kr kunna medföra en allmän sänkning av räntenivån hos Industrikredit med cirka 1,2 %. Troligt är dock att utlåningsvolymen stiger något med de förbättrade villkoren.
Det kan tyckas att effekterna av en sådan allmän sänkning av räntenivån endast borde bli blygsam. Man bör dock erinra om det nära samband mellan initialräntans höjd och investeringsbenägenhet som redan kapitalmarknads- utredningen underströk. Volymen tänkbara investeringsobjekt som kan realiseras vid varje procents sänkning av räntenivån ökar pyramidalt. Naturligtvis skulle vid en kvotering en djupare effekt uppnås inom ett smalare segment. En kvotering med prioriterade och oprioriterade lån skulle dock innebära risk för en viss konkurrenssnedvridning. Å andra sidan
tillämpas redan nu en ordning med prioriterade och oprioriterade lån hos hypoteksinstituten.
Vid en avvägning mellan olika synpunkter finner utredningen att Industrikredit i första hand bör använda småföretagsobligationerna till ett allmänt förbilligande av utlåningsräntan till mindre och medelstora företag. Utredningen vill dock inte helt avvisa tanken på att man, sedan vissa erfarenheter vunnits, också specialdestinerar en del medel till särskilt angelägna projekt. Den risk som kan finnas i enstaka fall för att företag placerar lån, som upptagits till låg ränta, på den oreglerade kreditmarknaden kan elimineras genom att ändamålet med upplåningen prövas.
Här angivna ordning bör inte föranleda någon ändring i Industrikredits nuvarande system för kreditprövning.
Sammanfattande slutsatser
Sammanfattningsvis föreslår utredningen efter utländska förebilder att mellanhandsinstitut, i första hand Industrikredit, får utge särskilda småfö- retagsobligationer. Tillstånd härtill bör ges av riksbanken inom en från kreditpolitiska synpunkter lämpligt avvägd ram.
Avkastningen på en serie småföretagsobligationer, dvs ett obligationsin- nehav om nominellt högst 100.000 kr, föreslås bli skattefri. Reglerna för skattefriheten bör anges i särskild lag.
6.5.3.5 Obligationer och andra skuldebrev som emitteras till underkurs
Den andra låneform utredningen behandlar är obligationer och andra skuldebrev som utges till underkurs i förhållande till nominellt belopp. Under obligationens löptid lämnas normalt ingen eller obetydlig avkastning. Ej heller sker någon amortering. När lånet skall inlösas sker det till pari. Denna låneform har i utlandet uppfattats som ett intressant finansieringsal- ternativ.
Fördelen med lånekonstruktionen är att låntagarens kostnader för ränta och amorteringar omfördelas i tiden till ett tillfälle då ett projekts kassaflöde hunnit bli positivt och företaget kan förväntas ha bättre förmåga att betala lånekostnaderna.
Långivaren tillgodogör sig i första hand värdestegringen mellan under— och parikurs. I vad mån detta är mer intressant än vanliga räntebärande lån sammanhänger bl.a. med bedömningar om den kommande inflations— och ränteutvecklingen. Att döma av uppgifter från utlandet kan intresset att förvärva denna obligationstyp också ha varit beroende av skattemässiga överväganden.
Vilka är då förutsättningarna för att introducera en motsvarande låneform i Sverige?
Vad'gäller företags rätt att utge andra skuldebrev än obligationer och sådana som är avsedda för den allmänna rörelsen föreligger ingen begränsning.
När det gäller obligationer och skuldebrev avsedda för den allmänna
rörelsen krävs däremot riksbankens medgivande.
Riksbanken har i den tidigare refererade skrivelsen anfört, att banken förbehåller sig rätten att avslå lånekonstruktioner som innebär att obligatio- ner emitteras till betydande underkurs.
Riksbanken har i anslutning till denna fråga uttalat att banken inte önskat medverka till att obligationsmarknaden utnyttjas för obligationslån, vars lånevillkor kan innebära skattefördelar.
Utredningen har för sin del försökt bedöma vilka kreditpolitiska skäl som skulle kunna anföras mot denna lånekonstruktion. Utredningen har därvid funnit att i huvudsak samma invändningar skulle kunna resas i detta fall som när det gäller småföretagsobligationerna. En avvägning mellan dessa invändningar och nyttan av att företagen får tillgång till alternativa låneformer bör då göras.
Något beroende på hur underkursobligationer behandlas skattemässigt skulle också fördelningspolitiska hänsyn kunna anföras mot denna låneform. Uppenbarligen bör rimliga fördelningspolitiska hänsyn tas, något som utredningen får anledning återkomma till då skattefrågorna närmare behandlas i det följande.
Vid avvägningen mellan de olika skäl som kan anföras för och emot obligationer och andra skuldebrev utgivna till underkurs vill utredningen för sin del framhäva de finansiella fördelar som från företagens kassaflödesyn- punkt kan vara förenade med denna lånekonstruktion, nämligen den omtalade fördelningen i tiden av amorteringar och räntebetalningar. Utredningen har i tidigare kapitel utvecklat betydelsen av att skapa låneformer som kan anpassas till företagens livscykel. Underkurspapper är en av de låneformer som därvid skulle kunna komma till användning.
Härtill kommer, som nämnts, att företag redan idag kan utge olika skuldebrev till underkurs kombinerad med låg eller ingen ränta.
med hänsyn till det anförda anser utredningen att vissa möjligheter bör öppnas att i något större om än begränsad omfattning pröva denna finansieringsform.
Liksom när det gäller småföretagsobligationerna aktualiseras vissa frågor som bör närmare behandlas. Eftersom vissa av dessa frågor diskuterades då utredningen behandlade småföretagsobligationerna är det i förevarande sammanhang inte nödvändigt att annat än helt kort anknyta till den då förda diskussionen.
En första fråga är vilket eller vilka organ som skulle få ge ut underkurs- obligationer. Liksom när det gäller småföretagsobligationerna anser utred- ningen att emissionstillstånd bör begränsas till mellanhandsinstitut som medverkar i finansieringen av mindre och medelstora företag. När det gäller valet av institut anser utredningen att i huvudsak samma uppfattning kan föras fram som när det gäller småföretagsobligationerna, nämligen att Industrikredit är mest lämpat. Utredningen menar dock att när det gäller underkursobligationer även andra mellanhandsinstitut skulle kunna få komma ifråga.
Utredningen övergår så till den skattemässiga behandlingen. I ett nyligen publicerat förhandsbesked från riksskatteverket (RSV/F B Dt
1983z3) ställdes frågan om vinst som uppkom vid inlösen till nominellt belopp av skuldebrev, som förvärvats genom emission till underkurs, skulle utgöra inkomst av kapital (ränta).
I ansökan anfördes bl.a. följande: I avsikt att anskaffa kapital till en kostnad som understeg kostnaden för konventionell räntebärande upplåning, övervägde AB X att utge skuldebrev till kapitalrabatt. Det upplånade kapitalet skulle användas i den av bolaget bedrivna industrirörelsen. Med nuvarande allmänna ränteläge beräknades att skuldebrev kunde emitteras till en kurs av cirka 45 % av nominellt belopp. Kapitalrabatterna kom att i AB X:s räkenskaper periodiseras såsom årlig kostnad under skuldebrevets löptid i enlighet med god redovisningssed.
Sökanden avsåg att förvärva ett skuldebrev från bolaget mot kapitalrabatt och anhöll om förhandsbesked på följande fråga. Kommer den av förvärvaren gjorda vinsten i form av kapitalrabatt att taxeras jämlikt 35 ä 4 mom KL, dvs som realisationsvinst?
Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden meddelade det förhandsbeske- det, att vinsten vid inlösen av skuldebrevet utgjorde inkomst av kapital (förhandsbeskedet meddelat den 15 januari 1982). Regeringsrätten, dit sökanden besvärat sig, beslöt att ej ändra riksskatteverkets förhandsbesked enligt dom den 2 november 1982.
I det av riksskatteverkets nämnd prövade ärendet var förutsättningen att skuldebrevet innehades under hela löptiden. De frågor som inte prövades i förhandsbeskedet var hur den uppkomna vinsten vid inlösen skulle ha beskattats om skuldebrevet överlåtits under löptiden. Hade bedömningen blivit annorlunda om överlåtelsen skett i början eller i slutet av perioden eller i mitten eller några dagar efter emission?
Det kan som ett led i ett sådant resonemang finnas anledning att se på hur obligationer eljest beskattas när de förvärvas under pari och sedan inlöses till pari. Detta är tämligen vanligen förekommande. Exempelvis utbjuds för närvarande på marknaden 9-10-procentiga industriobligationer med inlösen under slutet av 1980-talet till kurser på mellan 80-90 %. Vidare utbjuds 3-procentiga obligationer utgivna av staten och hypotekskassan med inlösen om 14 respektive 7 år till en kurs drygt 40 respektive 60 % av parivärdet.
I dessa fall beskattas inte skillnaden mellan förvärvskurs och parikurs såsom ränta utan såsom realisationsvinst. Särskilt i fallet med de gamla 3-procentiga obligationerna är likheten med de ovan diskuterade underkurs- obligationerna påtaglig.
Å andra sidan har bestämmelser införts om att värdestegring på ettåriga bankcertifikat skall behandlas som ränta.
Enligt utredningens mening har utvecklingen lett till viss oklarhet och i vissa fall komplicerade bedömningar. Man bör därför som ett led i den fortsatta utvecklingen inrikta sig på att hitta enkla och klara lösningar.
Om riksbanken skulle ge tillstånd att underkursobligationer får utges är det viktigt att skattefrågan inte löses så att säga i efterhand. Skattesituationen bör klargöras innan eller i samband med att sådana obligationer utbjuds till kapitalplacerarna.
Utredningen menar, med en blick på vad som gäller för bankcertifikaten, att kortfristiga skuldebrev som utges till en påtaglig underkurs parat med
ingen eller påtagligt låg ränta i förhållande till vad som i övrigt utbjuds på marknaden bör skattemässigt behandlas så att värdestegringen betraktas som ränta. Anledningen till att man för kortfristiga papper väljer underkurs- modellen torde nämligen vara närmast av praktisk art.
När det däremot gäller långfristiga skuldebrev, förslagsvis med en löptid om minst sju år, är det i stället ofta en rad bedömningar som spelar in för valet av underkursmodellen jämfört med en vanlig räntebärande modell, såsom bedömningen av framtida inflations- och ränteutveckling, kassaflöde m.m. Historiskt är exempelvis inte räntesättningen 3 % något unikt — sådana papper omsätts ju alltjämt. Utredningen menar därför att för långfristiga papper som utges med en ränta av lägst 3 % bör skillnaden mellan underkurs och parikurs betraktas som realisationsvinst oavsett om förvärvet skett vid emissionen eller vid en senare tidpunkt. Det är också de facto vad som redan idag gäller för statens och hypotekskassans gamla 3-procentiga obligationer, låt vara att i och för sig utgångsläget då dessa obligationer emitterades var något annorlunda än idag.
Utredningen förordar alltså att värdestegring på långfristiga underkursob- ligationer utgivna med en ränta av lägst 3 % fortsättningsvis beskattas som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Föreskrift härom bör ges av riksskat- teverket i dess anvisningar.
Härefter övergår utredningen till vissa redovisningsfrågor. Det bolag som utger obligationer eller andra skuldebrev till underkurs erhåller likvida medel i den omfattning långivarna tecknar sig för lånet. Detta förutsätts ske i full omfattning. Den nominella skulden är dock högre. Bokföringsmässigt skulle detta kunna åskådliggöras med följande kontota— blåer (schematiska):
Förutsättning: Lånet utges till 60 % av pari. Löptiden antas vara åtta år. Balansräkningen i det emitterande företaget skulle i början av år 1 få följande utseende:
År 1 Ingående balans
Kassa 60 Obligationer 100 Disagio 40 100 100
Enligt vad utredningen inhämtat får det anses överensstämma med god redovisningssed att disagiot avskrivs planmässigt under lånets löptid. I det tänkta exemplet med 5 per år. Avskrivningen kan antingen redovisas på debetsidan i balansräkningen eller i en not till densamma. Balansräkningen skulle i slutet av år 1 få följande utseende:
År 1 Utgående balans (Del)
Kassa 65 Obligationer 100 Disagio 40 ./ . avskrivningar 5 35
100 100
År 8 före inlösen får balansräkningen följande utseende:
År 8 före inlösen
Kassa 100 Obligationer 100 Disagio 40 ./. avskrivningar 40 00
100 100
Den bokföringsmässiga behandlingen torde med detta exempel inte innebära några svårigheter.
Sammanfattande synpunkter
Avslutningsvis vill utredningen framhålla det intressanta i underkurspapp- rens konstruktion med en omfördelning av ränta och amorteringari tiden. Ur finansieringssynpunkt är detta av stor betydelse för ett företag, vars finansiella förmåga med anledning av en investering kan vara ansträngd.
Avgörande för användbarheten av denna låneform är också den skatte- mässiga behandlingen.
Utredningen föreslår att riksbanken medger mellanhandsinstitut rätt att utge obligationer till underkurs och med låg ränta.
Utredningen föreslår vidare att värdestegringen av långfristiga obligatio- ner och andra långfristiga skuldebrev som utges till underkurs med en ränta av lägst 3 % beskattas som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Föreskrift härom bör lämpligen ges av riksskatteverket i dess anvisningar.
6. 5. 3 . 6 Premieobligationer
I sin behandling av den svenska obligationsmarknaden pekade utredningen på att premieobligationerna var en förhållandevis billig finansieringsform för statens upplåning. Denna sker i det fallet företrädesvis från allmänheten.
Utredningen har i sin strävan att finna ändamålsenliga låneformer för mindre och medelstora företag för sin del ställt sig frågande till att endast staten får utnyttja premiemarknaden. Enligt utredningens mening torde det bland den kapitalplacerande allmänheten också finnas ett intresse att förvärva premieobligationslån med syfte att tillföra mindre och medelstora företag kapital om lånet förenas med likartade vinstchanser som gäller idag.
En invändning kan vara att detta skulle skapa konkurrensförhållande med staten. Detta kan ha sin riktighet.
Vid hearing med företrädare för riksgäldskontoret har dessa dock inte ställt sig awisande till en sådan konkurrens i begränsad omfattning. Man har heller inte anledning räkna med att det blir fråga om några mer betydande upplåningsvolymer som skulle konkurrera med statens premieobligations- lån. Lånevolymen bör förslagsvis ligga i storleksordningen 100-200 milj kr.
Även här bör ett lämpligt emitterande organ vara ett mellanhandsinstitut som Industrikredit. Upplånade medel bör, liksom i övriga här ovan
diskuterade fall, användas för att generellt sänka räntenivån vid vidareutlå- ning till mindre och medelstora företag.
Utredningen föreslår därför att premieobligationslån får utges av i första hand Industrikredit och att riksbanken ger erforderliga tillstånd härför.
6.6 Utlandslån
6.6.1 Bakgrund
Som tidigare omnämnts i avsnitt 5.1 fick affärsbankerna i slutet av 1976 tillåtelse av riksbanken att inom vissa ramar, de s.k. ramtillstånden, uppta lån i utlandet för vidareutlåning till mindre och medelstora företag som investerings- och rörelsekapital. Motivet för åtgärden var bl.a. en önskan från riksbanken att enskilda företag skulle svara för en ökad andel av den svenska utlandsupplåningen. För bankerna innebar denna låneform fördelen att man kunde öka sin totala utlåning utan att försämra varken sina egna kassareserver eller sina likviditetskvoter. Bankerna engagerade sig också aktivt i marknadsföringen av dessa utlandslån, särskilt i samband med förnyelse och utökning av krediter till gamla kunder.
Huvudparten av de utlandslån som erbjöds de mindre och medelstora företagen baserades på flera valutor, s.k. valutakorgar, med något varieran- de sammansättning bankerna emellan. Dessa ”korglån” löper vanligen på fem år och hela lånebeloppet skall i regel återbetalas på förfallodagen.
De lånsökande företagen informerades om de risker som valutakursför- ändringar kunde medföra. Detta vägdes också in i kalkylerna tillsammans med de fördelar som amorteringsfrihet och den ofta något gynnsammare räntan utgjorde. I de flesta fall kom dock effekterna av de tidvis återkommande åtstramningarna inom ramen för den allmänna kreditpoliti- ken att bli avgörande för lånebesluten.
Sedan 1976 har den svenska kronan devalverats vid fyra tillfällen, nämligen i april 1977 med 6 %, i augusti 1977 med 10 %, i augusti 1981 med 10 % och i oktober 1982 med 16 %. Under de två sista åren har kursen för US dollar stigit dramatiskt. Detta har medfört kraftiga ökningar av de utlandslånande företagens nominella skuldbörda och därmed också av de löpande räntekostnaderna. Efter den senaste devalveringen om 16 % har flera småföretag kommit att försättas i en besvärlig situation som i vissa fall inneburit ett akut likvidationshot. I andra företag har investeringarna måst skjutas på framtiden eller helt utebli.
De mindre och medelstora företagens situation har uppmärksammats på skilda håll, bl.a. i riksdagen, och av olika organisationer, bl.a. SHIO- Familjeföretagen. I skrivelse, daterad den 17 januari 1983, till chefen för finansdepartementet hemställde SHIO-Familjeföretagen dels att företag som hade upptagit utlandslån gavs möjlighet att konvertera utlandslånen till län i svenska kronor, dels att amorteringstiden förlängdes till 10 år och dels att räntan inte skulle överstiga den som gällde för det ursprungliga lånet. Vidare hemställdes att dessa nya lån i första hand borde få ges ut av
riksbanken. I andra hand skulle konverteringar kunna ske hos respektive företags ordinarie bankförbindelse. Dessa lån skulle dock inte påverka bankernas kassareserver eller likviditetskvoter.
SHIO-Familjeföretagen hemställde också om besked från Svenska bank- föreningen rörande bankernas åtgärder med anledning av den senaste devalveringens effekter på mindre och medelstora företags utlandslån. Bankföreningen har som svar på denna hemställan föreslagit två konkreta åtgärder, nämligen kortare genomsnittlig löptid för nya utlandslån och möjlighet till förlängd terminssäkring.
Frågan har också uppmärksammats i riksdagen. I motionen 1982/83:856 av Nils G Åsling m.fl, (c) hemställdes, att man snarast skulle finna en lösning på småföretagens problem med de s.k. ”korglånen”. Motionärernas förslag överensstämde i stort med vad som anförts i SHIO-Familjeföretagens skrivelse.
6.6.2 Valutakrediter - en närmare presentation
Valutaregleringen
De direkta regleringarna på den svenska kreditmarknaden är av två slag. Dels regleras sedan mitten av 1970-talet riksbankens kreditpolitik av lagen om kreditpolitiska medel (LKM), se avsnitt 6.2, dels har sedan början av andra världskriget en valutareglering varit i kraft, valutalagen (19391350), valutaförordningen (19542264) jämte tillämpningsföreskrifter.
Grundprincipen för valutaregleringens tillämpning är att restriktioner läggs såväl på finansiella kapitalrörelser mellan Sverige och utlandet som på uppbyggnad av svenska finansiella fordringar och skulder i utlandet och motsvarande för utlänningar gentemot Sverige. Det innebär att man i princip kräver att kapitalrörelser, skulder och fordringar skall ha en real bakgrund i form av handelstransaktioner eller direktinvesteringar. Det stabiliseringspo- litiska huvudsyftet härmed är att minska utrymmet för kapitalflöden till följd av avkastningsskillnader eller förväntningar om växelkursändringar. Ett viktigt undantag från grundprincipen om förbud mot finansiella transaktio- ner är, sedan 1974, en liberal tillståndsgivning för medel- och långfristig upplåning utomlands. Tillstånden kombineras vanligen med föreskrifter om minsta löptid och förbud mot förtida återbetalning (Riksbankens valutafö- reskrifter, 3:49, 49a och 51). Medan praxis vad gäller svensk utlandsupplå- ning således numera är liberal, och vissa former av utlandslån t.o.m. uppmuntras, tillämpas förbudet mot utländsk upplåning i Sverige relativt strikt (se vidare SOU 1980:51 och SOU 1982:52).
Valutaregleringen begränsar vidare starkt möjligheterna för företag att säkra sig mot kursförluster i samband med valutakrediter. Huvudregeln är att korta krediter, som är relaterade till handel, får kurssäkras under krediternas löptid, maximalt upp till ett år. För att undvika kursförluster på andra valutakrediter gäller att man mot den svenska kronan får kurssäkra räntebetalningar och amorteringar som förfaller till betalning inom sex månader efter kurssäkringstillfället. Terminsaffär skall utlöpa på eller i omedelbar anslutning till bakomliggande betalningsförfallodag och använ- das för en faktisk betalning gentemot utlandet. Dessa regler har tillkommit i
syfte att förhindra spekulationer i den svenska kronan (Riksbankens valutaföreskrifter 419).
Typer av valutakrediter och gällande villkor
Valutakrediter förekommer i såväl enskilda valutor som i kombinationer av olika utländska valutor, de s.k. valutakorgarna. De senare har tillkommit för att i möjligaste mån begränsa kursrisken inför förändringar i en utländsk valutas relativa värde. Valutakorglånens konstruktion är mycket likartad hos de olika bankerna men antalet valutakombinationer varierar. Erfarenheterna alltsedan 1977 visar att det eftersträvade kursfluktuations- skyddet fungerat tämligen väl. Som tidigare framkommit skyddar inte valutakorglånen låntagarna från en svensk kursändring. Olika typer av valutakrediter förekommer, nämligen kortfristiga och medel- respektive långfristiga. De kortfristiga lämnas av bankerna till företag som har generellt eller särskilt tillstånd att ta upp sådana krediter i samband med export- och importverksamhet. Dessa krediter har blivit ett slags penningmarknadsinstrument med vilka företagen kan täcka vissa tillfälliga likviditetsbehov. De kortfristiga krediterna kan även kurssäkras för hela sin löptid så att ingen kursrisk uppstår. Krediten blir i realiteten en kronkredit. Räntan på dessa krediter har tidvis varit fördelaktig i jämförelse med räntan på vanliga svenska kronkrediter. De medel- respektive långfristiga valutakrediterna är av två slag, nämligen — sådana som efter särskilt tillstånd från riksbanken kan upptas i utlandet eller hos svensk valutabank och som normalt skall överstiga 10 milj SEK (riksbankens valutaföreskrifter 3:49) — sådana som utan särskilt tillstånd från riksbanken får upptas av svenskt företag hos svensk valutabank och som inte får överstiga 10 milj SEK (riksbankens valutaföreskrifter 3:51).
För båda slagen av krediter gäller att den genomsnittliga kredittiden skall uppgå till minst fem år och att svensk valutabank, som lämnar krediten, under hela kreditens löptid skall refinansiera densamma genom upplåning utomlands. De krediter som lämnats till mindre och medelstora företag är sådana krediter som avses i det senare fallet. Utestående krediter av detta slag uppgick enligt bankernas rapportering till riksbanken till 12,9 miljarder kr per den 31 december 1982, se vidare diagram 5.4.
Genom att kravet på krediternas löptid skall vara minst fem år har en avsevärd kursrisk belastat näringslivet. Mest allvarlig är kursrisken för sådana företag som inte har en utrikeshandel och därför inte kan balansera kostnader mot intäkter i utländsk valuta och inte heller är vana att bedöma kursrisker. För dessa krediter kan räntor och amorteringar endast kurssäkras till den del de förfaller till betalning inom sex månader efter kurssäkrings- tillfället. Detta medför att huvuddelen av en medelfristig valutakredit alltid måste vara osäkrad, eftersom endast en liten del av krediten kan kurssäkras i taget.
Återbetalning i annan ordning än som avtalats, exempelvis förtida återbetalning, får inte ske utan riksbankens tillstånd. Banken medger
normalt inte heller förtida återbetalning. Undantag görs endast efter en mycket restriktiv praxis. Anvisningar härom återfinns i riksbankens före- skrifter om tillämpningen av valutaförordningen och omfattar de fall då låntagaren försatts i konkurs eller trätt i likvidation, eller då långivaren för att skydda sin fordran sagt upp lånet, eller då låntagarens rörelse upphört och lånet avser ett mindre belopp. Valutastyrelsen har dock uttalat att tillstånd skall kunna lämnas när synnerliga skäl föreligger. Vid denna prövning, vid vilken särskild hänsyn skall tas till lånebeloppets storlek, får exempelvis beaktas att återbetalningen är ett led i en rekonstruktion av företaget för att trygga dess framtid eller ett företag överlåtits och förvärvaren skäligen inte bör belastas med lån i utländsk valuta.
Exportkrediter och exportkreditgarantier
I Sverige infördes 1978 det s.k. SEK-systemet för refinansiering av exportkrediter. Detta system tillkom för att främja exporten av kapitalvaror och tjänster främst till u-länder och statshandelsländer. AB Svensk Exportkredit, som förmedlar dessa krediter, ägs till hälften vardera av staten respektive bankerna.
För statsstödskredit gäller ett lägsta tillåtna kontraktsbelopp på 350.000 SEK med en löptid på minst två år. Fast ränta tillämpas. Vid export till industriland åligger det exportören, för att statsstöd skall utgå, att göra sanolikt att utländsk kreditkonkurrens föreligger. En internationell överen- skommelse om statsstödda exportkrediter, som vanligtvis går under beteck- ningen Consensus, reglerar villkoren 1 övrigt. Överenskommelsen reglerar minsta kontantandel (15 %), lägsta refinansieringsränta (10,0—12,40 % beroende på kredittid och länderkategori) samt kredittidens längd för köpare i olika länderkategorier. Krediterna ges i de vanligaste utländska valutorna eller i SEK, vilket ökar räntekostnaden med 0,5 %.
Staten täcker skillnaden mellan Exportkredits utlånings- och upplånings— ränta och svarar också för eventuella kursförluster på den utländska upplåningen.
Vidare engagerar sig samhället på exportkreditområdet genom att ställa garantier för täckande av förluster i samband med export av svenska varor och tjänster. Handläggande organ är Exportkreditnämnden (EKN), instruk- tion för nämnden, SFS 1983:536. Efter ansökan från exportören/långivaren ger EKN en utfästelse, dvs löfte om garanti. Sedan avtal slutits eller leverans/utbetalning skett ikläder sig EKN på grundval av förutsättningarna i utfästelsen ett garantiansvar.
Garantier för export ges vanligen i form av s.k. normalgarantier inom en av riksdagen anvisad ram på 53 miljarder kr. Därtill finns en ram på 17 miljarder kr för sådan särskild garantigivning som ges antingen på grundval av svenska samhällsintressen eller för att stödja utvecklingsfrämjande export på u-länder.
Vid risker på en privat köpare/uppdragsgivare kan garantin avse antingen enbart politiska händelser eller såväl politiska som kommersiella händelser. Vid risker på offentliga köpare tillämpas alltid täckning för såväl politiska som kommersiella händelser.
Garantitagaren skall i stort sett alltid bära en viss självrisk. För politiska
risker och för kommersiella risker på offentlig köpare är den normalt 10 %. För kommersiella risker på privat köpare är självrisken normalt 15 %.
För garanti erläggs premie, som fastställs med hänsyn till de täckta riskerna samt exportaffärens storlek och löptid.
EKN lämnar vid sidan av garanti för tillverknings- och fordringsförlust vissa specialgarantier där särskilt den s.k. kursgarantin kan nämnas. Kursgaranti får enligt förordningen (1976:309) om statlig kursgaranti vid export beviljas 1. näringsidkare som avtalar om export för vilken betalning skall erläggas i
utländskvaluta,
2. långivare som lämnar lån i utländsk valuta i samband med export, samt
3. näringsidkare som i samband med export köper fordran i utländsk valuta från exportör i Sverige.
Kursgarantin täcker kursförlust endast till den del denna motsvarar en kurssånkning med mer än 3 % och för fordringar med längre löptid än 24 månader. Den som har fått kursgaranti skall till EKN inbetala vinst som uppstår till följd av att kursen för den utländska valutan ändras i förhållande till den svenska kronan, men endast till den del vinsten motsvarar en kurshöjning med mer än 3 %.
Kursgarantipremien skall vara avpassad till det utländska varuslaget, garantitidens längd och övriga omständigheter samt till administrationskost- naderna. EKN har hittills lämnat ett fåtal utfästelser om kursgaranti, några avtal har dock inte träffats. Premien för dessa utfästelser har legat på 0,7 % per ar.
6.6.3 Effekter av en devalvering
En devalvering medför en automatisk skuldökning för den låntagare som har krediter i utländsk valuta. Effekterna på balansräkningen till följd av en devalvering är avhängig devalveringens storlek. Ju lägre ett företags soliditet är desto mer kännbar blir effekten av en devalvering för ett företag med utlandslån. Även likviditetsmässigt kan en devalvering få kännbara effekter för låntagaren eftersom räntan skall betalas i samma valuta som lånet är beviljat i. För låntagare med god soliditet får effekten av en devalvering mindre betydelse. För mindre företag med liten andel eget kapital och en stor andel utlandslån kan en devalvering få allvarliga effekter, speciellt resultatmässigt eftersom uppkommen kursförlust enligt redovisningspraxis i sin helhet bör redovisas det år kursändringen inträffar.” Före devalveringen hösten 1981 låg den effektiva kostnaden för korglånen på mellan 13-16 % per år. Efter devalveringarna 1981 och 1982 har kostnaderna för korglånen ökat med cirka 5 % per år — utslaget över en 14 Se Föreningen Auk- låneperiod på fem år — och ligger således numera på mellan 18-21 %, toriserade Revisorers obeaktat eventuella ränteförändringar, Niblaeus, kap 8. rekommendationer avse- Som inledningsvis nämndes har flera småföretag som upptagit utlandslån ende.behandlmgen av fordringar och skulder försatts i en besvärlig situation i samband med devalveringarna 1981 och i utländsk valuta, sam- 1982. Den senaste devalveringen har föranlett flera ansökningar om lingsvolym 1983.
ackordsförhandlingar. Ett fall gällde t.ex. ett företag med ett aktiekapital på 100.000 SEK och ett korglån på ett belopp motsvarande 1 milj SEK. Hela det egna kapitalet förbrukades således av devalveringen.
En annan effekt av den senaste devalveringen som uppkommit är att bankerna i vissa fall tvingats stärka sina säkerheter från företag med utlandslån.
Riksbankens ståndpunkt
Riksbanken behandlade i fullmäktige den inledningsvis nämnda skrivelsen från SHIO-Familjeföretagen och beslöt att inte vidta några åtgärder i anledning härav.
Enligt riksbankens mening framstod underskottet i den svenska betal- ningsbalansen som betydande. Finansieringen måste därför ske genom upplåning i utlandet. Det var således ytterst angeläget att inte all upplåning föll på staten utan att också företagen borde svara för en del av den upplåningen. Av samma skäl var det också viktigt att upplåningen blev relativt långfristig och att möjligheter till förtida återbetalning i princip inte medgavs. Varje återbetalning som skedde innebar ett kapitalutflöde som i nuvarande underskottssituation måste finansieras genom att någon annan, i sista hand staten, tog upp ytterligare lån.
Riksbanken menade vidare att ett generellt medgivande till de mindre och medelstora företagen att få konvertera sina utlandslån till län i svenska kronor skulle innebära en betydande ökning av den redan nu höga statliga utlandsupplåningen. Effekterna skulle begränsas något om tillstånd i ökad omfattning skulle lämnas efter behovsprövning, men ett sådant prövnings- system skulle ställa mycket stora krav på valutamyndighetens utrednings- kapacitet.
Inför svårigheten att utreda skäligheten i det enskilda fallet vid förtida återbetalning, har valutadirektionen dock beslutat, att förtida återbetalning av lån på högst 1 milj kr kan medges utan att de särskilda skäl som åberopas behöver prövas närmare. Under 1982 gavs 1.100 företag tillstånd till förtida återbetalning till en summa av 265 milj kr. Detta belopp omfattar återbetalning av lån som lämnats av valutabank och som i det enskilda fallet inte överstiger 10 milj kr.
6.6.4 Överväganden
Det råder ingen tvekan om att upptagna utlandslån kommit att bli ett problem för många mindre och medelstora företag.
Utredningen har förståelse för riksbankens strävan att skjuta över ansvaret för en del av den svenska utlandsupplåningen på näringslivet. När det gäller företag, särskilt stora företag, som har löpande affärer med utlandet föreligger också förutsättningar för företagen att bemästra en sådan upplåning. När det gäller mindre och medelstora företag utan nämnvärda utlandsaffärer är situationen delvis annorlunda och kräver närmare övervä- ganden.
Valet för dessa mindre och medelstora företag står i tider av kreditåt-
stramning ofta mellan att ta utlandslån eller att inte få något lån alls, vilket kan leda till att en tilltänkt investering måste skrinläggas. Ur företagets synpunkt behöver en sådan skrinlagd investering inte alltid innebära någon avsevärd nackdel även om företagets expansion temporärt hejdas. Ur Sveriges synpunkt däremot ter sig i nuvarande ekonomiska situation uteblivna satsningar från mindre och medelstora företags sida som något föga önskvärt.
Det framstår därför som ett samhälleligt intresse att en ordning kommer till stånd som möjliggör för mindre och medelstora företag att ta utlandslån utan alltför stora och svåröverskådliga risker.
För de företag som redan upptagit utlandslån har affärsbankerna uttalat, att de problem som kan ha uppstått bör kunna lösas inom banksystemets normala ramar. Dessa åtgärder kan exempelvis innebära kompletterande, överbryggande kreditgivning eller omfördelning av räntebetalningar och amorteringar på existerande lån. Riksbanken har också vidtagit åtgärder som möjliggör förtida återbetalning om än i begränsad omfattning. Utredningen finner därför inte anledning att ytterligare uppehålla sig vid redan upptagna utlandslån.
När det gäller framtiden är det, enligt utredningens uppfattning, främst två åtgärder som bör vidtas för att säkerställa en kanal för mindre och medelstora företag att uppta utlandslån i tider av kreditåtstramning.
För det första menar utredningen — i linje med det förslag som Svenska bankföreningen lagt fram — att riksbankens valutaföreskrifter om minsta löptid för medel- och långfristig upplåning utomlands och då i första hand valutalån som upptagits av mindre och medelstora företag borde mildras. Utredningen menar att en ökad flexibilitet vad gäller löptiden för medelfris- tiga utlandslån skulle dels komplettera ett behov av kortare krediter hos mindre och medelstora företag. dels medföra en minskad kursrisk för sådana företag som inte kan kompensera sig genom affärstransaktioner i berörda valutor.
För det andra förefaller frågan om en möjlighet att terminssäkra medelfristiga valutakrediter för längre perioder än sex månader intressant. En sådan terminssäkring förutsätter emellertid att riksbanken medger lättnader i valutaregleringen. Vidare krävs dels att en längre terminsmarknad finns att tillgå, dels att en terminssäkring kan fås till en rimlig kostnad.
För att största flexibilitet skall uppnås och för att ge företagen möjlighet att periodvis eller kontinuerligt terminssäkra valutakrediter under korta eller långa tider krävs att regeln om terminsaffärens löptid (sex månader resp ett år) slopas ävensom regeln om att terminsaffären skall utlöpa på eller i omedelbar anslutning till bakomliggande betalnings förfallodag (riksban- kens valutaföreskrifter 419).
Terminsmarknadens utveckling under det senare decenniet har varit sådan att marknaden utan större problem torde kunna medge längre terminssäk- ringar i en eller annan form. De former av terminskontrakt som bankerna i större eller mindre utsträckning idag kan erbjuda är B en form av revolverande terminssäkring, vilket innebär en serie av
kortare terminskontrakt, där ett nytt kontrakt ingås när det föregående löper ut,
El långa s.k. swap-arrangemang, vilket innebär en lång terminssäkring, där banken för att säkra sin position ingår ett avtal om en valutaswap (köper SEK avista och säljer på termin), samt D någon form av sammankopplade s.k. futures-kontrakt,vilket innebär att ett kontrakt ingås idag, men avser en period från och med en framtida tidpunkt.
Det finns således ett antal olika tillvägagångssätt för att åstadkomma en längre terminssäkring. Vilken konstruktion som skall väljas är framför allt beroende av vilken typ av lättnader i valutaregleringen som riksbanken kan tänkas medge.
Kostnaden för en längre terminssäkring är naturligtvis beroende av kommande marknadsförhållanden. På utredningens begäran har man inom affärsbanksväsendet utfört vissa beräkningar på vad en terminssäkrad femårskredit under perioden 1978-1983 skulle ha kostat. Beräkningarna visar att en femårskredit med en form av revolverande terminssäkring skulle kostat i genomsnitt 16 % per år. Som jämförelse kan nämnas att ett s.k. valutakorglån i de större bankerna under motsvarande period skulle kostat omkring 20 % per år och en femårig kredit i US dollar kostat omkring 30 % per år i genomsnittlig effektiv lånekostnad. En femårskredit i SEK under samma period skulle i genomsnitt ha kostat cirka 14 % per år.
Utredningen förordar att riksbanken ser över reglerna om terminssäkring av utlandslån för att i högre utsträckning än för närvarande ge mindre och medelstora företag flexibilitet att säkra sig mot kursförluster. Utredningen avstår för sin del att lämna konkreta förslag om den närmare utformningen av lättnader i detta avseende eftersom konsekvenserna av olika detaljregler är utomordentligt svåra för utredningen att bedöma.
Utredningen har också diskuterat ett annat sätt för mindre och medelstora företag utan utländska affärstransaktioner att skydda sig mot kursförluster i samband med valutakrediter utan att man samtidigt öppnar möjligheter till spekulationer i den svenska kronan.
Utredningens överväganden utmynnar i att bankerna gemensamt utger ett medel— eller långfristigt s. k. valutakorglån som mindre och medelstora företag skulle få tillgång till. Staten skulle i anslutning härtill svara för eventuella kursförluster mot en viss riskpremie. Anledning till att lånet bör upptas gemensamt av bankerna är att man bör undvika en rad olika korgar med ty åtföljande svårigheter att differentiera premiesättningen.
Då det gäller statens medverkan finns flera alternativ, men eftersom en terminssäkring närmast är att betrakta som en form av garanti, kan ett lämpligt organ att administrera detta vara EKN som redan idag har att svara för kursgarantier på exportkreditområdet.
Denna form av terminssäkring måste dock ses som ett komplement till bankernas terminsaffärer och bör närmast komma ifråga vid utlandslån med löptider på fem år eller mer.
Avgörande för intresset för användande av denna form av terminssäkring är kostnaden. Utredningen har svårt att bedöma den exakta premiekostna- den eftersom den är beroende av en rad omständigheter, men vissa förfrågningar ger vid handen att den bör ligga kring 2-3 % per år.
Villkoren för den föreslagna terminssäkringen skulle i övrigt sammanfalla med de villkor som idag gäller för de kursgarantier som EKN kan lämna och som tidigare omnämnts.
En begränsad statlig insats av detta slag skulle framför allt möjliggöra för mindre och medelstora företag att även i framtiden uppta utlandslån, vilket måste ligga i landets intresse.
Utredningens förslag till åtgärder kan sammanfattas i följande punkter:
D kortare genomsnittlig löptid för lån som faller inom ramen för riksban- kens valutaföreskrifter D riksbanken överväger lättnader i reglerna om terminssäkring av valuta- krediter D bankerna utger ett gemensamt valutakorglån reserverat för mindre och medelstora företag D EKN svarar för eventuella kursförluster på dessa lån mot en försäkrings- tekniskt bedömd riskpremie.
6.7 Säkerhetsfrågor vid kreditgivning
6.7.1 Gällande rätt, lagda utredningsförslag m.m.
Då en bank skall lämna ett företag kredit görs en kreditvärdighetsprövning som huvudsakligen syftar till att med stöd av tillgängliga balansräkningar och andra uppgifter om bolaget bedöma företagets finansiella situation samt den sannolika utvecklingen av företaget och den investering banken antas finansiera.
En faktor vid kreditbedömningar är företagets förutsättningar att prestera formella säkerheter. Enligt huvudregeln i banklagarna får kredit endast lämnas mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Bestämmelserna har tillkommit bl.a. till skydd för i banken insatta medel, bl.a. 59 & BL, 28 5 SpL samt 36 & JkL.
Från bestämmelsen att kredit endast får lämnas mot betryggande säkerhet har gjorts undantag för de s.k. blancokrediterna. Dessa krediter kan lämnas av bankinstituten inom den fastställda ram banklagstiftningen medger. Denna ram är för närvarande bestämd till ett belopp som motsvarar tio procent av summan av bankinstitutets eget kapital och dess inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas för vissa särskilt angivna låntagare som närmare anges i banklagstiftningen samt till näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig, bl.a. 59 5 första stycket BL, 28 % första stycket SpL, 365 första stycket JkL.
Om förhållandena under senare år är att anteckna följande. I en skrivelse till regeringen i september 1978 pekade Svenska bankföreningen på en utveckling mot ett ökat behov av blancokrediter, varför blancokreditkvoten kunde förväntas bli otillräcklig. Skrivelsen överlämnades till banklagsutred- ningen, som i ett delbetänkande (Ds E 197925) lade fram förslag om att ramen för blancokrediterna borde ökas från fem till tio % av bankernas eget kapital
och inlåning. Förslaget godtogs av statsmakterna och trädde i kraft den 1 januari 1980 (prop 1979/80:51, NU 1979/80:22, rskr 1979/80:133, SFS 1979:1113—1115).
I anslutning till beslutet att öka blancokreditvolymen återkom bankföre- ningen i en skrivelse till dåvarande ekonomidepartement om att direktiven för banklagsutredningen borde kompletteras med ett uppdrag om att utreda lämpligheten av att upphäva huvudregeln om att bank endast får lämna lån mot betryggande säkerhet.
Banklagsutredningen har i sitt senaste delbetänkande (Ds E I 9823 ) framlagt ett förslag om att bankerna istörre utsträckning än för närvarande bör få avgöra i vad mån säkerhet för krediter skall krävas eller ej. Förslaget innebär en omformulering av säkerhetsbestämmelsen i banklagstiftningen och att den särskilda bestämmelsen om blancokrediter slopas.
Banklagsutredningen framförde som motiv för sitt ställningstagande bl.a. , att den formella säkerhetsbestämmelsen kan ifrågasättas av flera skäl. Den svenska kreditvärdighetsprövningen skiljer sig inte från den som förekom- mer i de flesta andra länder, vilka inte har någon liknande säkerhetsbestäm- melse. Bestämmelsen i sig har av flera banker upplevts som hämmande för en mer flexibel kreditgivning. Vidare har värderingen av säkerheterna trätt tillbaka vid kreditbedömningen och ersatts med en mer allsidig bedömning av låntagarens ekonomiska ställning och av andra faktorer som är av intresse i sammanhanget. Kvalitén på kreditprövningsunderlaget har förbättrats avsevärt genom bokföringslagen(1976:125) och aktiebolagslagen. Övervak- ningen av bolagen har också skärpts genom ökade krav på medverkan av revisorer. Bankernas kreditgivare är bättre utbildade och mer inriktade på en allsidig företagsbedömning och en omsorgsfull och frekvent uppföljning av kredittagarens utveckling än tidigare. Utredningen framhöll vidare i sin analys vad som kunde tala för slopande av det formella säkerhetskravet, nämligen att vissa företag kunde t.o.m. hindras att få kredit eller låna tillräckligt med kapital om det var fråga om företag som genom arten av sin verksamhet inte förmådde att ställa bankmässiga säkerheter vilket ofta är fallet inom handels- och servicenäringar, konsultverksamhet m.m. (betän- kandet, sid 44 f och 53 f).
I banklagsutredningens resonemang om säkerhetskravet förekom också en särskild redovisning av hur blancokrediterna hade utnyttjats inom banksystemet. I tabell 6.8 kan utläsas affärsbankernas blancokreditgivning 1977—1981. I slutet av 1982 uppgick blancokrediterna till 32 216 miljarder kr.
Från hearings med företrädare för affärsbankerna och sparbankerna har utredningen inhämtat, att det inte går att statistiskt belägga i vilken utsträckning bankernas blancokrediter lämnas till mindre och medelstora företag på annat sätt än att man går igenom bankernas beviljade låneansök- ningar och ser till vilka låntagarkategorier lånen beviljats. Ej heller finns någon särskild redogörelse beträffande för vilka ändamål de olika låntagar- kategorierna använt olika typer av krediter. I den mån en sådan undersök- ning skulle genomföras uppstår en del metodproblem som inte ger något säkert underlag för underbyggda slutsatser.
Utredningen har med hänsyn till de problem som är förknippade med att genomföra de berörda undersökningarna avstått från dem. Utredningen
Tabell 6.8 Affärsbankernas blancokreditgivning totalt och i procent av balansomslut- ning 1977-1982 (miljarder kr)
År Inlån plus Blanco- Blancokredit i eget kapital kredit % av balans- omslutning 1977 180 937 7 069 3,9 1978 213 126 7 953 3,7 1979 248 560 9 206 3,7 1980 297 107 13 592 4,6 1981 367 195 21 236 5,8
Källa: Bankinspektionen
grundar i stället sina överväganden i det följande på uttalanden som gjorts vid hearings och i andra sammanhang.
Bland de uttalanden som gjorts har utredningen bl.a. fäst sig för några som tyder på att blancokreditvolymen endast i mindre omfattning använts för lån till mindre och medelstora företag.
Vidare har i ett antal sammanhang uttalanden gjorts om de problem som anses förknippade med personlig borgen. Detta spörsmål har också särskilt berörts i direktiven.
Utredningen övergår nu till vissa allmänna överväganden rörande säkerhetskravet i samband med lån till mindre och medelstora företag.
Därefter behandlas i avsnitt 6.7.3 frågor om personlig borgen. För ordningens skull bör nämnas att det kreditstöd staten lämnar i form av garantier också kommer att något beröras i kapitel 9.
6.7.2 Överväganden kring säkerhetskravet
Som framgått har säkerhetsfrågorna varit föremål för behandlingi ett flertal sammanhang och av flera utredningar. Enligt utredningens mening är detta naturligt med hänsyn till den allmänna ekonomiska utvecklingen. Dels har det, som banklagsutredningen påpekat, skett en förskjutning mot servicein- riktad verksamhet. Vidare har genom det kärva ekonomiska klimatet risktagandet accentuerats.
Detta föranleder utredningen till att framföra mera principiella synpunk- ter. Som utredningen i tidigare sammanhang framhållit, är det tveksamt om detär riktigt att finansiera ett risktagande över viss nivå med lån, särskilt om man därvid på olika sätt måste göra avkall på säkerhetskravet. Anledningen till att en sådan utveckling ändå ägt rum, är att man i tider av långsamt stigande inflation haft en viss leverage-effekt i företagen. Som utredningen påpekat försvinner emellertid denna fördel då realräntan stiger och en hög andel lånefinansiering blir då närmast en börda. ,
Utredningen har av detta och andra skäl starkt förordat att risktagande över en viss nivå finansieras med riskkapital. Problemet är alltså inte att tackla säkerhetsaspekten utan att finna former som möjliggör en sund riskkapital- försörjning. Det framstår som angeläget att detta beaktas av kreditgivarna vid överväganden om en begärd kredit till ett högriskprojekt. Dessa bör då i
'5 Ämnet har behandlats bl.a. i motionerna 1978/ 79:1008, 1979/801953, 1980/81:1030 samt 1982/ 83:490. se också NU 1978/79:59, 1979/80:43 och NU 1982/83:35.
stället för att bevilja krediter och gardera sig med säkerheter hänvisa företagaren till finansiärer som kan ställa upp med riskkapital. Att så bör ske är väsentligt inte bara ur företagens synpunkt, soliditetsmässigt m.m., utan även ur många kreditgivares synpunkt så att deras vedertagna roller inte snedvrids.
Självfallet finns det dock fall där långivning ingår som ett naturligt led i en finansiering, även om den avser projekt med ett visst risktagande. Därvid aktualiseras frågan om säkerhetsprövningen.
De överväganden och förslag som lagts fram av banklagsutredningen och utredningen om företagsinteckning, (SOU 1981:76, ”Företagshypotek”) återspeglar en förändring i synsätt på dessa frågor som nu vinner terräng.
Utredningen finner för sin del det naturligt att ansluta sig till de tankegångar som förts fram av banklagsutredningen och utredningen om företagsinteckning.
Man kan dock möjligen tänka sig att det ligger en viss risk i en sådan friare kreditprövning. Under normala förhållanden torde inga problem uppkom- ma. I tider av kreditåstramning kan det dock vara frestande att i första hand lämna krediter till de större etablerade företagen med en betydande tillgångsmassa i stället för till mindre företag. Räntesättningen kan också komma att påverkas. Särskilt för nystartade företag kan då svårigheter uppkomma.
I avvaktan på statsmakternas ställningstagande anser sig utredningen böra avstå från att i denna del lägga fram ytterligare förslag. Väsentligt är dock att en lindring av det formella säkerhetskravet ges en sådan utformning att det inte leder till att mindre och medelstora företag diskrimineras. Som utredningen nämnde är det svårt att på objektiva och vederhäftiga grunder analysera detta förhållande. Tecken tyder på att exempelvis blancokrediter har styrts i första hand till större företag. Utredningen vill för sin del understryka att den del av krediterna som inte omfattas av formella säkerheter i stället i första hand bör styras till mindre och medelstora företag.
Särskilt om förändringar sker enligt vad som förespråkats, bör förutsätt- ningar skapas för en uppföljning av att kreditströmmarna i rimlig utsträck- ning verkligen styrs till mindre och medelstora företag.
6.7.3 Överväganden kring personlig borgen
Såsom nämnts har utredningen till uppgift att särskilt belysa i vad mån företagaren personligen eller hans anhöriga behöver ställa borgen eller annan säkerhet för företagets skulder.
Ämnet har vid flera tillfällen uppmärksammats i riksdagen”. Det har därvid framhållits att kraven på personlig säkerhet kan framstå som onödigt hårda och ibland orättvisa ur företagarens synvinkel.
Under utredningens arbete har vid dess hearings synpunkter framförts rörande bruket av personlig borgen för företagens förpliktelser.
Från företagarhåll framhölls det angelägna i att det personliga ansvaret för en företagare eller hans anhöriga begränsades. Särskilt betonades att i takt med att företagarens inflytande över företagets utveckling reducerats till följd av medbestämmandereglerna m.m., har också hans benägenhet att
över huvudtaget göra en satsning minskat om personlig borgen krävs.
Såväl privata kreditförmedlande institut, banker och andra finansierings- institut, som statliga kreditorgan, exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, utvecklingsfonderna m. fl., hävdade å sin sida, att det personliga borgensåtagandet numera inte utgjorde något större problem. Undan för undan hade man gått över till att begränsa borgensåtagandet så att det stod i rimlig proportion till företagsägarens ekonomiska ställning och förutsättningar om det skulle infrias.
Vid arbetets gång framkom dock att även om man från kreditinstituten gav uttryck för en likartad grundsyn var tillämpningen något oenhetlig.
Med anledning av de synpunkter och påpekanden som fördes fram valde utredningen, såvitt gäller bankernas kreditgivning, att försöka genom överläggningar med berörda organ komma fram till en mer enhetlig tillämpning. Utredningen inledde därför samtal med företrädare för bankin- spektionen och bankerna. Vid överläggningarna bekräftades från bankernas sida den tidigare framförda meningen att det personliga borgensåtagandet, i den mån det begärdes som säkerhet, bestämdes i rimlig proportion efter gäldenärens ekonomiska förmåga. Vid åtföljande diskussioner kring en lösning av denna fråga, ansågs det lämpligt att pröva om inte fastställandet av vissa riktlinjer för användningen av personlig borgen skulle vara tillfyllest för att få till stånd en gemensam tillämpning inom banksystemet rörande omfattning och utformning av företagsägarens personliga borgensåtagan- de.
På initiativ av bankinspektionen ägde nya överläggningar rum med Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningsbanker- nas förbund och PK-banken, varvid man enades om att göra ett uttalande om personlig borgen. Uttalandet publicerades den 2 mars 1982 i bankinspektio- nens etikserie som meddelande nr 35 och har följande lydelse:
”Bankinspektionens allmänna inställning till personlig borgen från ägaren är att den i regel kan vara nödvändig eller åtminstone önskvärd för att understryka ägarens ansvar för företagets utveckling och som ett bevis på ägarens vilja att låta företaget leva vidare och utvecklas och icke personligen tillgodogöra sig företagets substans. Emellertid bör varje fall bedömas individuellt och borgensåtagandet helst utformas så att det står i proportion till ägarens ekonomiska ställning, varvid hänsyn bör tas till det kapital som han nedlagt i företaget. En möjlighet som kan visa sig lämplig är att begränsa borgensåtagandet till visst belopp.
Blir det aktuellt att ta ägarborgen i anspråk bör självfallet den varsamhet och hänsyn visas som förutsätts i lagstiftningen om utmätning och konkurs och som bl.a. innebär att hyresrätt, bostadsrätt, utrustningi hemmet och vad som övrigt behövs för familjens behov m.m. inte tas i anspråk. Av betydelse för bankernas möjligheter att ytterligare visa hänsyn till företagaren blir om det finns anledning anta att han försökt tillgodose sig själv eller annan på företagets bekostnad eller att misskötsel förelegat från hans sida”.
Detta uttalande har tillställts samtliga bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker/centralkassor.
Utredningen översände en skrivelse till regeringen den 31 mars 1982 med
"' Tidigare bestämmelser i ämnet fanns även i de båda författningarna från 1978 och 1979, fö- rordningen (1978:506) om statligt kreditstöd genom regional utveck- lingsfond samt förord- ningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd.
en redovisning av vidtagna åtgärder och med en rekommendation om att bankinspektionens uttalande blev allmänt spritt bland statliga kreditgivande organ, så att i vart fall brukandet av personlig borgen av de statliga organen inte skedde utifrån för företagarna mer betungande principer än vad bankerna tillämpar.
Såvitt utredningen har sig bekant har uttalandet emellertid inte utsänts till berörda statliga kreditgivande organ.
Bestämmelser i ämnet i samband med statens kreditgivning återfinns i förordningen (1978:507) om industrigarantilån samt förordningen (1982:677) om regionalpolitiskt stöd och förordningen (1982:682) om statlig finansiering genom regional utvecklingsfondlö.
I olika propositioner som föregått förändringar bland de statliga närings- och regionalpolitiska insatserna har gjorts uttalanden om säkerhetskraven och personlig borgen.
I 1977 års småföretagsproposition uttalades, såvitt avsåg utvecklingsfon- demas kreditverksamhet, att olika former av villkorliga borgenskrav borde kunna tillämpas. Krav på personlig borgen borde dock normalt kvarstå. När det befanns lämpligt borde emellertid en viss uppmjukning kunna ske. Det personliga borgensåtagandet borde inte ges en sådan omfattning som tedde sig oskälig sett mot borgenstecknarens ekonomiska situation (prop 1977/ 78:40, sid 159).
Samma försiktiga användande av personlig borgen förordades i proposi- tionen om regionalpolitik (prop 1978/79:112, sid 102 f)
1982 blev frågan ånyo föremål för behandling i riksdagen, vilket kan förklara att något utsändande av bankinspektionens etikmeddelande inte skett.
Detta sammanhängde med att frågan om personlig borgen togs upp i propositionen 1981/82:113, sid 107 f. Där redovisades bl.a. resultatet av en rapport som en arbetsgrupp inom industridepartementet hade lagt fram. I rapporten föreslogs bl.a., att klarare regler borde utfärdas för hur storleken av det begränsade borgensansvaret skall bestämmas (Ds I 1981:28). Som riktlinjer borde därvid gälla att kravet på personlig borgen för lokaliserings- stöd borde ställas på lägst 10 % av de sammanlagda beloppen av avskrivnings- och lokaliseringslån samt eventuellt ränteanstånd. Borgensåta- gandet borde dock gälla lägst 100.000 kr (om lånesummorna inte är lägre). För stödbelopp överstigande 10 milj kr borde en lägre procentsats kunna tillämpas. Om antalet företagsägare/ledare var fler än en, borde borgensbe- loppet kunna anpassas härefter, dock borde endast i undantagsfall borgen under 100.000 kr per person godtas.
Med hänsyn till riksdagsuttalandet kan man ifrågasätta om behovet alltjämt föreligger av att skicka ut etikmeddelandet. Eftersom syftet i första hand varit att uppnå en mera enhetlig tillämpning synes det dock ligga nära till hands att berörda statliga organ informeras om tillämpningen hos bankerna. Utredningen förordar därför ånyo att etikmeddelandet överläm- nas till dessa organ.
7. Återlån m.m.
7.1. Inledning och historik
Utredningen kommer i detta kapitel att behandla återlånen jämte frågor om inrättandet av en femte fondstyrelse för allmänna pensionsfonden med uppgift att tillskjuta riskkapital till mindre och medelstora företag.
För att belysa bakgrunden till de nuvarande reglerna om återlån och andra närliggande frågor har utredningen ansett det påkallat att teckna en kort bakgrund kring tj änstepensioneringssystemet och därmed sammanhängande finansiering.
Förhållandena före pensionsreformen
Frågan om att bereda anställda i enskild tjänst en tryggad ålderdom uppmärksammades redan på 1920-talet. Förslag om en frivillig tjänstepen- sionering framlades av olika kommittéerl, medan obligatorisk tjänstepen- sionering endast berördes i förbigående.
Pensionsutredningen (SOU 1950:33) belyste frågan om obligatorisk tjänstepensionsförsäkring mer ingående. I utredningen gavs en närmare redovisning av befintliga frivilliga pensionsförsäkringssystem (se betänkan- det bl.a. sid 73 ff). Det system som sedan kom till mest användning och fram till tjänstepensionsreformens genomförande 1959 var det s.k. premiereserv- systemet. Karaktäristiskt för det systemet var att de erlagda premierna - antingen de betalades som engångspremie eller årlig premie — fonderades.
Ifrågavarande systern medförde vid starkt sparbetonade försäkringsfor- mer som ålderspensionering en ganska omfattande fondering. Fondbildning- en blev något mindre vid mera riskbetonade former som invaliditets- och familjepensionering. Genom detta inslag av risktagande kom de med högre risk förenade pensionsförsäkringarna att övertas av försäkringsbolag, medan ålderspensioneringen ombesörjdes av arbetsgivaren. Med en sådan ordning kunde arbetsgivaren låta pensionen innestå i företaget. Ofta skapades för ändamålet en stiftelse, till vilken de avsatta medlen överfördes. Stiftelsen kunde sedan utlåna dessa mot reverser till företaget.
Det här beskrivna sättet att ordna för de anställdas pensionering tillät olika varianter. Följden av ett frivilligt tjänstepensionsförsäkringssystem med särskilt avsatta fondmedel i arbetsgivarens rörelse blev att dessa kunde ianspråktas för investeringar. Därför bidrog ett sådant system till att underlätta inte blott en ålderspensionering för de anställda utan också en
' Se härom bl.a. Harte- lius-kommitténs betän- kande (SOU 1938:18) och tjänstepensionsut- redningen (SOU 1946:26).
2 Se härom SOU 1958:4 och prop. 1959:100. En utförlig redovisning finns också i kapitalmarknads- utredningen, SOU 1978:11, sid. 441 ff.
expansion av företagens verksamhet.
Dock kunde vissa risker vara förenade med systemet. Så länge företagets verksamhet fungerade väl torde förutsättningarna ha funnits att infria pensionsåtagandena. Skulle företaget däremot få likviditetssvårigheter eller komma på obestånd kunde det inträffa att pensionärerna hade begränsad prioritet till sina fordringar i den mån pengarna inte innestod hos en pensionsstiftelse. En annan fara låg också i systemet eftersom varken de anställda eller företagaren exakt kunde fastställa vilken framtida belastning för företagen utbetalningarna av ålderspensionerna medförde.
Dessa och andra skäl medverkade bl.a. till att krav framfördes på att förändra det svenska pensionssystemet till en obligatorisk pensionsförsäk- ring.
Pensionsreformen ] 95 9
På basis av de modeller efter vilka en allmän pensionsförsäkring skulle genomföras gjordes beräkningar om vilka uttagskvoter som skulle vara nödvändiga för att svara mot finansieringen av kommande pensionsutbetal- ningar (se härom SOU 1955:32 och SOU 1957:7). Samtidigt bedömdes utbetalningarna av pensionsavgifterna medföra en snabb fondtillväxt. Fondbildningen ansågs ha ett samhällsekonomiskt syfte och skulle på längre sikt möjliggöra en betydande kapitalbildning och bidra till samhällsekono- mins förmåga att i framtiden infria pensionsutfästelserna.
För att framlägga förslag om organisation för den allmänna pensionsfon— den (AP—fonden) och riktlinjer för dess placeringar tillkallades 1957 års pensionskommitté. Enligt kommitténs mening borde fonden inte vara ansvarig för utlåningens slutliga fördelning mellan ett stort antal låntagare, utan utlåningen skulle ske indirekt genom förvärv av obligationer på öppna marknaden eller genom lån till mellanhandsinstitut för att därigenom undvika direkt påverkan på kreditmarknadens funktionssätt. Vid den slutliga behandlingen av ärendet följde statsmakterna i huvudsak pensions- kommitténs förslag.2
Återlån
Pensionskommittén uttalade farhågor för att särskilt under en övergångstid avgifterna till den obligatoriska pensionsförsäkringen kunde ge upphov till finansiella påfrestningar för de avgiftsbetalande företagen. Dessa borde därför kunde erhålla en möjlighet till upplåning av de belopp företagen erlagt i avgifter för pensionsförsäkringen. För att minska likviditetspåfrestningarna med anledning därav borde företagen medges rätt att låna tillbaka i banker ett belopp motsvarande inbetalda avgifter eller del därav. Även skäl mot en sådan rätt diskuterades. Den skulle exempelvis gynna personalintensiva företag, medan kapitalintensiva företag skulle ha mindre nytta därav. Den kunde vidare leda till stelheter i kreditsystemet och till en inte önskvärd automatik i kreditallokeringen.
Övervägande skäl talade emellertid för återlån. Kommittén föreslog en sådan rätt till dem som erlagt pensionsavgifter. Förslaget godtogs av riksdagen.
Resultatet härav blev att AP-fonden fick placera medel i fordran hos kreditinrättningar i samband med att dessa lämnade återlån. Sådana placeringar från fondens sida kallas refinansieringslån.
I propositionen om lag om allmän tilläggspensionering (prop 1959:100) framhölls bl.a., att återlånen var avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning. Det borde därför vara naturligt att endast lån av större omfattning borde komma i fråga. Departementschefen uttalade emellertid, att även de mindre och medelstora företagen borde komma i åtnjutande av återlånerätten, varför lånegränsen sattes så lågt som till 500 kr (prop, sid 75).
Enligt de ursprungliga reglerna fick återlån förmedlas av bankerna och andra särskilt uppräknade kreditinstitut. Någon villkorslös rätt till återlån förelåg inte utan kreditgivaren prövade på vanliga grunder den lånsökandens kreditvärdighet. Avtalsfrihet rådde i samma utsträckning som för vanliga bankkrediter vid fastställande av räntesats på den avgiftsbetalandens lån i kreditinstitutet. Amorteringstiden fick inte överstiga 10 år och amorteringen skulle ske årligen med minst en tiondel av lånesumman.
En översyn av återlånesystemet företogs av kapitalmarknadsutredningen (betänkandet, sid 473 ff). I dess betänkande gjordes en analys av dåvarande erfarenheter av återlånen. & Utredningen framhöll bl.a. , att bankernas benägenhet att refinansiera sin kreditgivning genom återlån i AP-fonden var avhängig av läget på kreditmarknaden. Under en kreditåtstramning kunde kreditinstituten vara angelägna att utnyttja möjligheten till återlån även om någon nyutlåning till näringslivet inte fick äga rum. Lånen fick då karaktären av avlyft från gängse bankkrediter.
Vid kreditåtstramningar med brist på likvida medel framstod uppenbart refinansiering i AP-fonden som relativt fördelaktig för bankerna jämfört med upplåning i riksbanken som i allmänhet betingade en högre ränta. Under perioder med god likviditet i banksystemet förelåg inte motsvarande incitament att refinansiera utlåningen.
Utredningen menade vidare, att bankernas benägenhet att utnyttja refinansieringsmöjligheterna i AP-fonden vid kreditåtstramningar också torde påverkas av att återlånen enligt då rådande beräkningsgrunder i motsats till upplåning i riksbanken inte ingick som avdragspost eller inräknades bland förbindelserna vid fastställande av bankernas likviditets- kvoter. Om sålunda en kredit till ett företag finansierades genom upplåningi riksbanken sjönk bankens likviditetskvot, medan den lämnades opåverkad om företagets återlånemöjlighet utnyttjades.
Kapitalmarknadsutredningen kunde vidare konstatera att återlån i ringa utsträckning hade ianspråktagits av mindre företag, trots den då gällande låga nedre beloppsgränsen för återlån. Utredningen föreslog med hänsyn till de erfarenheter som vunnits vissa förändringar av återlånerätten, se avsnitt 7.2.
I mars 1983 bestämdes att bankernas refinansieringslån i allmänna pensionsfonden blev — till skillnad mot tidigare — likviditetskravsgrundande, se avsnitt 7.4.5.
7.2. Närmare om gällande regler
Bestämmelser angående återlån och refinansiering av sådana lån återfinns i 14-16 åå reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens för— valtning. Ändringar har gjorts genom SFS 1979:1056 och 1981:182. Tillämpningsbestämmelser har intagits i återlåneförordningen (1979:1116).
Med återlån avses lån som bank mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning äger bevilja den som erlagt avgift till försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån sådant lån refinansie- ras.
Med refinansieringslån avses sådant lån som bank upptagit hos vederbö- rande fondstyrelse till ett belopp motsvarande av banken beviljat återlån.
Vad gäller lånets storlek får återlån lämnas med ett belopp som utgör högst hälften av den summa som erlagts i avgifter till tilläggspensioneringen under närmast föregående år. Lägsta belopp är 50.000 kr. Återlån kan också baseras på avgifter under de fem närmast föregående åren i den mån avgifterna inte redan utnyttjats som underlag för återlån. Lägsta belopp år då 50.000 kr och högst 500.000 kr. Dessa bestämmelser tillkom efter förslag av kapitalmarknadsutredningen. Enligt utredningen talade praktiska skäl för att det återlånbara beloppet inte var mindre än 50.000 kr (SOU 1978:11, sid 478, prop 1978/79:165, NU 1979/80:10, rskr 1979/80:62, SFS 1979:1056).
Återlån som belöper sig på flera års avgifter kallas ackumulerade återlån. Dessa har avsetts underlätta för mindre personalintensiva företag att få lån där avgifterna för ett år inte skulle vara tillfyllest för att uppta ett återlån.
Någon villkorslös rätt till återlån föreligger inte, utan kreditinstitutet — varmed avses riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskassa m.fl. — äger lämna återlån om den lånsökandens kreditvärdighet bedöms godtagbar. Den bank som beviljat återlån äger att ansöka om refinansiering av återlånen hos den fondstyrelse i allmänna pensionsfonden som förvaltar de avgifter låntagaren erlagt.
Eftersom rätten till återlån i vissa fall gäller avgifter som har betalats under flera år — ackumulerade återlån -— kan det inträffa att det inte är samma fondstyrelse som har att förvalta avgifterna för alla fem åren.
I pensionsfonden förvaltas avgifterna av första, andra och tredje fondsty- relsema.
Första fondstyrelsen förvaltar avgifter som erläggs av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun och därmed jämförlig samfällighet har ett bestämman- de inflytande;
andra fondstyrelsen förvaltar avgifter från andra arbetsgivare än de som är att hänföra till första fondstyrelsen, vilka för det år som avgifterna avser debiteras avgifter på grundval av ett avgiftsunderlag som överstiger ett gränsbelopp motsvarande 225 gånger det gällande basbeloppet;
tredje fondstyrelsen förvaltar övrigas avgifter.
Räntesatsen för refinansieringslånen skall motsvara räntesatsen för senast i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslån.3 Regeringen äger dock fastställa annan räntesats. Enligt motivuttalanden till lagstiftningen i ämnet bör regeringen vara restriktiv när det gäller att justera refinansieringsräntan (prop 1980/81:81, sid 15). Ett ingripande från regeringens sida kan vara påkallat inte bara när det allmänna ränteläget ändrats, utan när exempelvis den allmänna räntestrukturen förskjutits. Normalt har räntan satts i likhet med den långa Obligationsräntan. Ett avsteg härifrån gjordes senast 1980. I september 1983 var den långfristiga Obligationsräntan och därmed refinan— sieringsräntan 12 %.
Utlåningsräntan på de återlån bankerna lämnar ligger normalt ett par procentenheter över refinansieringsräntan. Dock råder avtalsfrihet och därmed bestäms räntenivån utifrån en kreditvärdighetsprövning. Bankens prövning görs utifrån en samlad bedömning av tillgång på säkerheter, risktagande samt företagets finansiella situation.
I mars 1983 bestämde riksbanken, som nämnts, att bankernas refinansie- ringslån hos AP-fonden skall inräknas i bankernas likviditetskvoter.
7.3. Utvecklingen av AP-fonden och arbetsgivaravgifterna m.m.
7.3.1. Allmänna pensionsfondens tillväxt, avgifter till tilläggspensionering samt återlån
AP-fondens tillväxt
AP-fonden förvaltas enligt bestämmelserna i fondreglementet. AP-fondens kapital kom under det inledande skedet att raskt tillväxa genom att det procentuella avgiftsuttaget för avgifter till tilläggspensioneringen stegrades snabbt. Under fondens första år var avgiftsuttaget 3 % för att 10 år senare ha ökat till 10 %. Härigenom kom de influtna avgifterna att nå betydande volymer. Efter att ha nått en topp 1981 minskade uttaget något 1982. Tabell 7.1 visar influtna avgifter och tillväxten i fondkapitalet. Tillväxten i fondkapitalet har, efter en betydande stegring i början av AP-fondens tillkomst, under senare år visat en stagnering.
De debiterade avgifterna har under årens lopp ökat och beräknas för innevarande år uppgå till cirka 24,6 miljarder kr.4
Tabell 7.1 AP-fondens tillväxt samt influtna avgifter (exkl. fjärde fonden) mkr (1960—1982)
År 1960 1965 1970 1975 1980 1981 1982 Influtna avgifter 468 2 905 6 100 10 755 22 192 25 645 27 000 Tillväxt i fond-
kapital 478 3 205 7 075 11 390 16 645 18 243 18 846 Placeringskapa-
citet 471 3 162 7 001 10 003 15 869 17 869 17 905
Källa: AP-fonden
3 Anknytningen till se- nast utgivna långfristiga obligationslån skedde genom ändring 1981 (prop 1980/81:81, NU 1980/81:36, rskr 1980/ 81:176, SFS 1981:182).
”' Avgifterna för tilläggs- pensioneringen 1983 avser preliminärt debi- terad avgift jämte påslag för uppskattade fyllnads- inbetalningar.
5 RFV skrivelse 1982- 12-16, GD nr 420/82 och SOU 1982:14, sid 254 ff.
Tabell 7 .2 Procentuent avgiftsuttag åren 1960-1983 för avgifter till tilläggspensioner- ingen
År 1960 1965 1970 1975 1980 1981 1982 1983 Procentuellt uttag 3,0 7,5 10,0 10,75 12,0 12,25 9,40 9,60
Källa: AP-fonden
Tabell 7.2 visar det procentuella avgiftsuttaget för tiden 1960-1983. Ändringen i avgiftsuttaget mellan 1981 och 1982 förklaras av att avgiftsun- derlaget till och med utgiftsåret 1981 varit begränsat till belopp mellan basbeloppet vid årets ingång och 7 1/2 gånger detta belopp per år och arbetstagare. Från och med utgiftsåret 1982 utgörs avgiftsunderlaget i princip av bruttolönen, varför det procentuella avgiftsuttaget nedsatts i motsvarande mån.
Kalkyler har gjorts för omfattningen av pensionsutbetalningar för de närmaste 15 åren och vilket avgiftsuttag som behövs för att finansiera pensionerna, varvid riksförsäkringsverket förordat ett ökat avgiftsuttag.5
Vad gäller återlånen kan deras betydelse som finansieringskälla illustreras av utvecklingen sedan mitten av 1970-talet med en oavbrutet stigande volym.
I tabell 7.3 framgår fördelningen av AP-fondens placeringar efter placeringsobjekt. Tabellen visar också refinansieringslånens andel av placeringarna. Utvecklingen visar att refinansieringslånens andel stabiliserat sig omkring 7 % av fondens placeringar under senare år. Volymmässigt har refinansie- ringslånen ökat betydligt.
Tabell 7.3 AP-fondens placeringar samt rennansieringslånens andel därav (nominellt belopp mkr) 1960—1982
År 1960 1965 1970 1975 1980 1981 1982 Placeringar Obligationer 396 7 619 28 199 63 444 114 527 128 805 143 554 Förlagsbevis 15 585 1 146 1 804 1 990 2 035 2 667 Reverser 59 1 673 6 355 15 881 30 869 32 841 34 772 Refinansieringslån (återlån) — 565 2 439 4 875 11 267 11 939 13 006
Summa place-
ringar1 470 10 442 38 139 86 004 158 345 175 620 193 999 Därav andel
refinansie- ringslån — 5,4 % 6,4 % 5,7 % 7,1 % 6,8 % 6,7 %
Källa: AP-fonden 1Häri ingår ej partialbevis
Tabell 7.4 Utestående återlån från 1-3 fondstyrelserna samt totalt 1970, 1975, 1980— 1982 (mkr)
År 1970 1975 1980 1981 1982
_ första fonden 18 89 527 745 814 _ andra fonden 2 408 4 758 10 622 10 938 11 788 — tredje fonden 13 28 118 256 404 Totalt 2 439 4 875 11 267 11 939 13 006
Källa: AP-fonden
Att de större företagens andel fortsättningsvis dominerar styrks av fördelningen av utestående återlån mellan de tre fondstyrelserna. Tabell 7.4 visar att återlån till största delen lämnats av andra fondstyrelsen; alltså den fond som förvaltar tilläggspensionsavgifter från företag som för avgiftsåret debiteras avgifter på grundval av ett avgiftsunderlag som överstiger ett gränsbelopp motsvarande 225 gånger gällande basbelopp. Tredje fonden som förvaltar övriga avgifter, bl.a. från de mindre företagen, utnyttjats i mindre utsträckning.
7.3.2. Arbetsgivaravgifter
Avgifter till tilläggspensioneringen utgör en del av de arbetsgivaravgifter som enligt lag skall betalas av arbetsgivare med vissa procent av den totala lönesumman för företagets anställda. Motsvarande avgiftsskyldighet gäller för egna företagare i form av egenavgift. Härutöver tillkommer avgifter som utgår enligt avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Under årens lopp har flera ändringar skett rörande avgifterna. Här redogörs för gällande lagstiftning.
De lagstadgade socialavgifterna framgår av lagen (1981:691) om socialav- gifter (SAL). Enligt denna skall arbetsgivare erlägga arbetsgivaravgift och den som har inkomst av annat förvärvsarbete egenavgift. Lagen anger det procenttal som utgör avgiftsuttaget på avgiftsunderlaget, dvs i allmänhet utgiven lönesumma. Undantag härifrån gäller tilläggspensionsavgift och arbetsskadeavgift. Dessa avgifter fastställs i särskilda författningar.6
För år 1983 skall arbetsgivaravgifter erläggas med följande procenttal: l sjukförsäkringsavgift 9,50 % 2 folkpensionsavgift 9,45 % 3 tilläggspensionsavgift 9,60 % 4 delpensionsavgift 0,50 % 5 barnomsorgsavgift 2,20 % 6 arbetsskadeavgift 0,60 % 7 arbetsmarknadsavgift 1,30 % 8 arbetarskyddsavgift 0.155 % 9 vuxenutbildningsavgift 0,25 % 10 lönegarantiavgift 0,20 %
6 Lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—1984 till försäkring— en för tilläggspension samt lagen (1979:649) om procentsats för uttag av avgift åren 1980—1984 till arbetsskadeförsäk- ring.
Arbetsgivaravgifterna består således av 10 olika slags avgifter som utgår med i lag fastställda procentsatser, ändrade senast genom SFS 1982:1235 med giltighet från och med den 1 januari 1983.
Därutöver tillkommer den allmänna löneavgiften om 2 % som infördes den 1 januari 1983 för att finansiera 1982 års skattereform, lag (1982:423) om allmän löneavgift. Genom en under våren 1983 beslutad ändring har löneavgiften höjts med en procentenhet under tiden 1 juli - 31 december 1983 (SkU 1982/83:55, rskr 1982/83:393, SFS 1983:581).
I procent uppgår arbetsgivaravgifterna inklusive löneavgiften under senare delen av 1983 till 36,755 % av avgiftsunderlaget. Genom avtal tillkommer ett avgiftsuttag för 1983 om 5,66 % för arbetare och 10,85 % för tjänstemän. Totalt kommer därför lagstadgade och i avtal bestämda avgifter att utgöra 42,415 resp. 47,605 % av avgiftsunderlaget.
Det innebär att numera inemot en halv extra årslön inbetalas i avgifter.
I vissa fall har reducering av avgiftsuttaget särskilt medgivits. Detta gäller bl.a. arbetsgivare i fyra kommuner i Norrbottens län. Utredningen kommer närmare att beröra dessa regler i sina överväganden.
Det bör för ordningens skull erinras om att återlånen beviljas inte på basis av hela avgiftsuttaget utan på basis av inbetalda avgifter för tilläggspensio- neringen.
De arbetsgivaravgifter en arbetsgivare erlägger fördelas av riksförsäk- ringsverket till berörda fonder eller inkomsttitlar på statsbudgeten för de ändamål som framgår av lagen om socialavgifter. Följande tablå visar avgifternas fördelning.
Avgifter Huvudsaklig fördelning
1. Sjukförsäkringsavgifter Avgifterna används för att täcka 85 % av kostnaderna för sjukförsäk- ringsförmåner enligt lagen om all- män försäkring m.m. och fördelas genom en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden.
2. Folkpensionsavgifter Avgifterna förs till staten som bidrag till finansieringen av folkpensione- ringen.
3. Tilläggspensionsavgifter Avgifterna för tilläggspensionering- en förs till allmänna pensionsfon— den.
4. Delpensionsavgifter Avgifterna förs till en fond, benämnd delpensionsfonden, som skall svara för kostnaderna för pen- sioner enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.
5. Barnomsorgsavgifter Avgifterna förs till staten för finan- siering av bl.a. kommunernas barn- omsorg. '
6. Arbetsskadeavgifter Avgifterna förs till arbetsskadefon- den för ersättningar enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk- ring.
7. Arbetsmarknadsavgifter Avgifterna förs till staten för finan- siering av arbetslöshetsersättning m.m.
8. Arbetarskyddsavgifter Avgifterna förs till delvis staten och delvis en fond, benämnd arbetar- skyddsfonden.
9. Vuxenutbildningsavgifter Avgifterna förs till staten för finan- siering av studiestöd m.m. 10. Lönegarantiavgifter Avgifterna förs till en fond,
benämnd lönegarantifonden, för er- sättningar enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.
En arbetsgivare debiteras arbetsgivaravgifter med ledning av vad han utgivit som lön eller naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil eller i vissa fall annan ersättning.7
På det framräknade avgiftsunderlaget fastställer riksförsäkringsverket en preliminär avgift att erläggas under utgiftsåret. Vid dess utgång bestäms en slutlig avgift. Den preliminära avgiften för visst är bestäms vanligen till ett belopp som motsvarar den under näst föregående år debiterade slutliga avgiften efter uppräkning av avgiftsunderlaget med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen. Har slutlig avgift inte påförts arbetsgivaren skall man göra en särskild beräkning av den preliminära avgiften.
Socialavgiftsutredningen framlade under 1982 ett delbetänkande som innehöll en översyn av vissa regler vid debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifterna (Ds S 198223). Förslaget har sedermera omsatts i en proposition som antagits av riksdagen. Det innebär att arbetsgivarens uppgiftsskyldighet om förändringar av löneutgifterna har utvidgats (prop 1982/83:60, SfU 1982/83:10, rskr 1982/83:127, SFS 1982:1238).
Socialavgiftsutredningen hade gjort en beräkning av totala antalet arbetsgivare och summan av de slutligt debiterade arbetsgivaravgifterna uppdelade med hänsyn till antalet anställda hos arbetsgivarna under 1977-1980 (Ds S 1982:3, bilaga 2).
Av denna framgick att debiterade arbetsgivaravgifter för 1980 uppgick till 68,2 miljarder kr. Härav svarade mindre och medelstora företag för 22,9 miljarder kr, varav företag med högst 50 anställda för 15,6 miljarder kr. Med antagande om samma fördelning 1983 bör de mindre och medelstora företagen inbetala drygt 30 miljarder kr i arbetsgivaravgifter.
Det totala antalet registrerade arbetsgivare uppgick 1980 till 242.957, varav antalet arbetsgivare, som är att hänföra till mindre och medelstora företag uppgick till 241.438 eller 99 %. Arbetsgivare med högst 50 anställda uppgick till 237.841 stycken eller 97 %. I denna företagsgrupp utgjorde företag med högst två anställda 69 %.
I här nämnda antal företag ingår definitionsmässigt inte enmansföretag
7 Skyldighet att lämna uppgift om anställning av arbetstagare finns i lagen (1954z269) om skyldighet för arbetsgi- vare att lämna uppgift rörande arbetsanställning samt i lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om socialavgifter.
8 En ingående redogö- relse om tidigare förhål- landen och gällande rätt lämnas bl.a. i socialav- giftsutredningens delbe- tänkande, Ds S 198223.
utan anställda. Egenföretagarna erlägger som nämnts egenavgifter. Dessa debiteras som skatt enligt uppbördslagen (1953:272) och sköts följaktligen av lokal skattemyndighet.
Fram till den 1 januari 1982 kunde egenföretagare undantas från försäkringen för tilläggspension såvitt avsåg inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Avgiften härför är numera obligatorisk. Samtidigt slopades den gräns som innebar, att vid beräkning av ATP-avgiften hänsyn inte skulle tas till arbetstagares lön till den del lönen översteg 7 1/2 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet (prop 1980/81:178, SfU 1980/81:28, rskr 1980/81:406, SFS 1981:692).
Hur debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifterna skall ske är reglerat i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter (AVGL).
Utredningen anser det inte erforderligt att lämna en redogörelse för lagbestämmelserna om uppbörd och debitering utan hänvisar i det avseendet till författningen ifråga.8 Iden mån utredningens överväganden kommer att beröra hithörande problem anmärks det.
7.4. Överväganden
Utredningen har i föregående avsnitt förklarat att den inte är beredd att föreslå några generella avgiftssänkningar för hela gruppen mindre och medelstora företag. Utredningen övergår nu till att överväga möjligheterna att använda avgifterna som instrument för att särskilt främja nystartande av företag.
Utredningen kunde i kapitel 2 på basis av skilda uppgifter och undersök- ningar slå fast att etableringarna inom tillverkningsindustrin sedan mitten av 1960-talet har visat en trendmässigt sjunkande tendens. Inom näringsgrenen uppdragsverksamhet var antalet nedläggningar stort, men dessa kompense- rades av nyetableringar. Överlevnadsgraden bland nyetablerade företag hade enligt samma undersökning försämrats. Antalet konkurser talade också sitt tydliga språk (SIND 1982z2, sid 42 f).
I anslutning till den i kapitel 2 refererade rapporten hade gjorts ett antal intervjuundersökningar med nyetablerade företagare om deras syn på kapitalförsörjningsfrågorna i samband med företagsetableringen. Därvid framkom, att det egna kapitalet oftast utgjort en mycket liten andel av det totala kapitalet med låg soliditet och höga räntekostnader som följd (SIND 1982: 2, sid 69).
Som närmare framgår av kapitel 9 har staten redan uppmärksammat denna problemställning och infört stödformer för att underlätta nystartande av företag.
En slutsats av förhållandet att antalet nyetableringar bl.a. inom tillverk- ningsindustrin ändå fortsatt att minska skulle vara att de statliga stödinsat- serna varit för blygsamma och att man därför borde öka redan befintliga stödåtgärder. Utredningen ärinte övertygad om att detta är den lämpligaste lösningen.
Utredningen menar att ett bättre medel för att förbättra kapitalbasen i denna företagsgrupp vore att utnyttja arbetsgivaravgifterna, särskilt om detta görs på ett sätt som ger såväl direkt kostnadssänkande som soliditetsbefrämjande effekter.
Tidigare framställning har visat, att de lagstadgade arbetsgivaravgifterna jämte obligatoriska avgifter enligt avtal uppgår till över 40 % av företagens lönekostnader. Härtill kommer företagarnas egna avgifter. Detta bidrar i inte oväsentlig grad till de finansiella påfrestningar som ett nystartat företag nästan undantagslöst utsätts för under de första verksamhetsåren. Över huvud taget visar erfarenheterna att det är synnerligen svårt för nystartade företag att ens nå ”break even” under de första verksamhetsåren. Detta medför i sin tur att det egna kapitalet under begynnelseskedet oftast till stor del förbrukas och att soliditeten kraftigt urholkas, vilket starkt reducerar
företagets överlevnadsmöjligheter.
Självfallet är ett företags tillväxt inte bara beroende av hur den finansiella situationen utvecklar sig i företaget. Även en rad andra faktorer var för sig eller sammantagna påverkar kapitaltillväxten. Sådana faktorer är företags- ledningens skicklighet, avsättningsmöjligheter på marknaden, beskattnings- regler m.m. Utredningen inskränker sig i förevarande sammanhang till arbetsgivaravgifternas inverkan i ett nystartat företag.
Mot att använda arbetsgivaravgifterna som ett instrument för att förbättra kapitalförsörjningen i nyetablerade företag kan resas invändningar. Ett argument är att avgifter som är avsedda att bestrida kostnader för bestämda välfärds- och trygghetsåtgärder inte bör användas, om än temporärt, för att förbättra den finansiella situationen i mindre och medelstora företag. I den mån företaget genom senare inträffad konkurs eller likvidation skulle upphöra att existera får staten själv tillskjuta det förlorade kapitalet. Vidare skulle kunna sägas att fördelar för vissa företag måste kompenseras på något sätt för att det totala avgiftsuttaget skall bli oförändrat. Häremot kan samtidigt invändas att avgiftsnivån numera frikopplats från vad som är försäkringsmässigt betingat så att ett överuttag sker som direkt tillförs statsbudgeten.
Utredningen har i det föregående fört ett principiellt resonemang om dessa frågor. Utredningen konstaterade då att några principiella invändningar mot att använda arbetsgivaravgifterna som näringspolitiskt instrument inte längre föreligger då principen om en förmånlig behandling av arbetsgivar- avgifterna för regionalpolitiska syften redan knäsatts. Frågan blir i stället närmast i vilka former detta lämpligen bör ske.
7. 4.3.2 Avgiftsreduktion för nystartande företag
Ett radikalt sätt vore att under en begynnelseperiod helt slopa arbetsgivar- avgifterna i nystartade företag. Likartade synsätt har gjorts gällande utomlands, exempelvis i Frankrike, där man slopat arbetsgivaravgifterna för mindre företag som anställer praktikanter.
Otvivelaktigt skulle en sådan åtgärd ha en positiv effekt på nystartandet av företag, eftersom nya företag enligt vad utredningen framhållit är särskilt känsliga för finansiella påfrestningar i startskedet.
Mot en sådan åtgärd kan anföras, att man i nuvarande statsfinansiella läge ur statens synpunkt kan ställa sig tveksam till det intäktsbortfall som en slopad avgift för nystartade företag skulle innebära. Å andra sidan kan anföras att den ökade verksamhetsvolym som kan åstadkommas genom ett ökat nyföretagande, ganska snabbt skulle leda till ett större framtida avgiftsunderlag, vilket mer än väl skulle kompensera avgiftsbortfallet. Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle också minska.
En annan invändning är att en sådan ordning skulle kunna medföra snedvridande effekter ifråga om konkurrenssituationen olika företag emel— lan. Den skulle också kunna medföra komplikationer vid en tidpunkt då företaget ifråga efter avgiftsbefrielse skulle övergå till att betala fulla avgifter.
En synpunkt att beakta i sammanhanget är att socialavgiftsutredningen i sitt nyligen avlämnade betänkande föreslagit ett samordnat uppbördssystem för källskatter och arbetsgivaravgifter.
Utredningen finner att de skäl som sålunda kan anföras emot att helt slopa avgifterna för nystartade företag äger tyngd och utredningen är därför inte beredd att föreslå detta.
Samtidigt talar starka näringspolitiska skäl för att man bör mildra den finansiella belastning som avgifterna innebär för nystartade företag. Som utredningen ser det skulle en lämplig avvägning mellan de skäl som talar för och emot avgiftsreduktion kunna vara att medge en viss nedsättning av avgifterna i startskedet, vilken sedan under några år successivt avtrappas. Därmed skulle bl.a. avgiftsbortfallet begränsas och den befarade konkur- renssnedvridningen och övergångsproblem i allt väsentligt undvikas.
Olika grader av nedsättning och avtrappning kan självfallet tänkas. Förslagsvis skulle man kunna medge en nedsättning till 50 % under första året, varefter uttaget höjs till 60, 70, 80, 90 respektive 100 % de följande åren.
En sådan ordning bör också utan större svårighet kunna inpassas i det administrativa och blankettekniska system som socialavgiftsutredningen övervägt.
Vilka blir då kostnaderna för ett sådant system och vilka möjligheter föreligger att kompensera dessa samt vilka praktiska problem kan föreligga, exempelvis när det gäller att definiera begreppet nystartande företag? Utredningen avser att i ett särskilt avsnitt, 7.4.3.4, behandla dessa frågor.
Innan utredningen gör det anser utredningen sig dock vilja framlägga förslag även om en alternativ lösning för den händelse statsmakterna i sin bedömning skulle komma fram till att det här ovan skisserade systemet inte bör genomföras.
7. 4.3.3 Alternativt system för att mildra avgiftsbelastningen för nystartade företag
Ett alternativ till att nedsätta avgifterna för nystartade företag är att låta dem alltjämt vara underkastade avgiftsplikt, men öppna möjligheter för dem att under ett inledningsskede behålla pengarna i rörelsen som en form av samhälleligt riskkapital.
Det finns ett flertal modeller härför som kan diskuteras. Det kan därför vara lämpligt att börja med att uppställa vissa grundläggande principer som bör iakttas.
En princip bör vara att lösningen skall vara enkel. För det andra bör systemet utformas så att soliditeten inte urholkas utan snarast förbättras. För det tredje bör i möjligaste mån systemet anknyta till administrativa rutiner som tillämpas hos såväl företagare som offentliga organ.
Utredningen övergår så till att diskutera några tänkbara modeller.
Modell A
En möjlighet vore att medge företaget anstånd med inbetalningarna till staten. Tillvägagångssättet skulle ungefär vara följande. I samband med att ett nystartat företag skall lämna uppgifter för preliminär debitering av arbetsgivar- och egenavgifter, skulle företaget till riksförsäkringsverket
respektive lokal skattemyndighet begära att få kvarhålla avgifterna i företaget som arbetande kapital. En ansökan härom skulle granskas närmast formellt och huvudsakligen innebära att företaget uppfyller fordringarna på att vara nystartat. Om så är fallet skulle det få tillstånd att kvarhålla avgifterna i företaget, eller annorlunda uttryckt, få åtnjuta anstånd med inbetalningarna under ett tidsintervall som förslagsvis ligger fem år från ordinarie inbetalningstillfälle. Efter denna period skulle de i företaget innestående avgifterna betalas. Kontroll av återbetalningar, medgivanden m.m. skulle göras av riksförsäkringsverket, eller — med hänsyn till föreliggande förslag om ändring — av riksskatteverket efter den 1 januari 1985.
En sådan ordning ansluter till det förfarande som redan gäller vid anstånd med vissa avgiftsinbetalningar, se bl.a. 265 AVGL.
Anståndsränta skulle inte utgå, se vidare nedan.
Modell B
Enligt denna modell skulle ett särskilt organ fungera som ett mellanled mellan företaget och riksförsäkringsverket respektive lokal skattemyndighet. Före- taget skulle vända sig till organet med begäran om atti rörelsen få kvarhålla de avgifter som debiterats. Om ansökan efter en summarisk prövning beviljas skulle organet i stället för företaget betala in de avgifter som debiterats det nystartade företaget. Härigenom skulle staten i lagstadgad tid erhålla avgifterna. Företaget som sålunda fått anstånd med inbetalningarna skulle i stället i ett åtagande gentemot organet utfästa sig att vid en senare tidpunkt, förslagsvis fem år efter ordinarie inbetalningstillfälle, betala tillbaka pengarna. För att kunna fullgöra sin uppgift skulle organet förses med olika kapitalresurser.
Modell C
Ett tredje alternativ är att skapa en femte AP-fond med uppgift att förse nystartade företag med riskkapital som svarar mot avgifterna. Företagaren skulle då betala in avgifterna som vanligt. Denne skulle parallellt härmed vid valfri tidpunkt kunna hemställa om ett riskkapital av en storleksordning som svarade mot den beräknade avgiftsdebiteringen under en startperiod t.ex. om fem år. Detta riskkapital skulle, sedan ansökan beviljats, kunna utbetalas på en gång elleri rater. Efter startperiodens utgång skulle företaget ha rätt att lösa ut femte AP-fondens engagemang.
Utredningen vill i anslutning till denna modell erinra om att den enligt direktiven har att pröva frågan huruvida inrättandet av en femte fondstyrelse för AP-fonden skulle kunna bidra till att tillgodose de mindre och medelstora företagens behov av riskvilligt kapital. Utredningen återkommer med ett mera principiellt resonemang rörande frågan om en femte AP-fond i avsnitt 7.4.6.
Utredningen har i korthet återgivit huvuddragen i de tre modeller, som bildar utgångspunkt för de fortsatta resonemangen.
Gemensamt för de tre modellerna är bl.a. att nystartade företag skulle få behålla arbetsgivaravgifterna i företaget under en startperiod samt att
medgivandet härtill skulle lämnas efter ett summariskt ansökningsförfaran- de. En skillnad mellan modellerna är det beviljande organets karaktär.
Från de mindre och medelstora företagens synpunkt torde det vara mest attraktivt om det är uppbördsmyndigheten som beviljar anstånd med inbetalning av avgifterna. En sådan ordning skulle uppfattas som enkel och inte medföra ett psykologiskt motstånd mot inblandning av andra organ. Särskilt modell C skulle kunna medföra ett psykologiskt motstånd bland företagarna, eftersom systemet skulle reducera kopplingen mellan avgiftsin- betalningen och de medel företaget skulle få disponera och närmast kunna uppfattas som ett medel för ökad statlig inblandning.
Ur samhällets synvinkel är det dock tveksamt att låta avgiftsmottagande myndighet bli risktagande och göra bedömningar i dessa avseenden. Av administrativa hänsyn kan det därför te sig fördelaktigare med ett särskilt organ för den tilltänkta uppgiften. Ett sådant organ skulle också kunna ha bättre förutsättningar att kontrollera återbetalningens fullgörande m.m.
Det kan också nämnas att ur de avgiftsberättigade myndigheternas synpunkt sker en rättidig inbetalning enligt modell B och C, medan de drabbas av att få utestående fordringar i modell A. I modell B och C är det andra organ som får svara för finansieringen av fordringarna.
Ur statens synvinkel är det vidare naturligt att försöka anknyta till ett redan befintligt organ i stället för att skapa ett nytt. Betydande kapital ställs redan till näringslivets förfogande genom AP-fonderna. Detta skulle tala för en lösning med anknytning till AP-fondsystemet.
Frågor av betydelse för valet av modell är hur de medel företagen skulle få disponera skall betraktas ur soliditetssynpunkt.
Skulle medlen betraktas som vanliga lån, exempelvis återlån, med full ränta omintetgörs hela syftet med förslaget. Poängen är bl.a. att medlen skall verka soliditetsbefrämjande och inte soliditetsurholkande. Detta kan, som utredningen närmare går in på i det följande, ske genom att medlen ges en förmånsrättsställning efter gängse lån och närmast före det egna kapitalet. Detta innebär att medlen får karaktär av riskkapital.
En sådan ordning ter sig inte onaturlig. Varför skulle bara företagarna ta risker och inte samhället när samhället har minst lika mycket att tjäna på att nystartandet ökar? Att låta medlen få disponeras av det nystartade företaget skulle därför närmast vara att se som en investering ur samhällets synpunkt.
En annan fråga av betydelse är varifrån kapitalresurserna för systemet skall tas, från statsbudgeten eller exempelvis från AP-fonderna. Utredning— en som närmare behandlar denna fråga i avsnittet om finansiering finner olika lösningar möjliga med exempelvis en kombination av olika finansie- ringskällor som såväl staten som AP-fonderna.
Med hänsynstagande till de olika synpunkter som här redovisats ställer sig utredningen något tveksam till modell A även om den ur företagens synpunkt ter sig mest attraktiv. Lämpligast ter sig i stället något av ett mellanting mellan modell B och C, nämligen ett relativt fristående organ, som mer eller mindre automatiskt till företaget återbetalar erlagda avgifter såsom ett slags
riskkapital, men som ändock knyts till AP-fonderna.
Den närmare uppläggningen av systemet, de därmed förenade kostnader- na samt vissa praktiska frågor kommer utredningen att behandla i nästa avsnitt.
7.4.3.4 Närmare överväganden
Utredningen har i det föregående i syfte att stimulera nyföretagande föreslagit två alternativa vägar för att lindra den finansiella belastning arbetsgivaravgifterna innebär för nystartade företag. . .
Det ena förslaget går ut på att avgifterna i startskedet nedsätts till hälften för att sedan årligen trappas upp. Det andra innebär att de nystartade företagen efter en summarisk prövning återfår ett belopp motsvarande erlagda avgifter för att under några år disponeras i rörelsen som ett slags samhälleligt riskkapital. Medlen skulle kanaliseras via ett organ med anknytning till AP-fonderna.
Båda alternativen aktualiserar vissa frågeställningar som utredningen nu övergår till att behandla. Förslaget om nedsättning av avgifterna är det minst komplicerade, varför en övervägande del av framställningen ägnas åt det alternativa förslaget.
Nystartade företag
En fråga som måste klarläggas är hur man praktiskt skall definiera begreppet nystartat företag. Detta kan ske från ett antal olika utgångspunkter, bl.a. civilrättsliga och skatterättsliga. Båda dessa grunder är emellertid behäftade med vissa olägenheter i den praktiska tillämpningen i förevarande fall. Exempelvis kan ett företag rent civilrättsligt vara bildat långt innan det bedriver egentlig verksamhet.9 Skattemässigt kan ett företag likaså under en längre tid vara skattskyldigt, till exempel för ränteinkomster på aktiekapi- talet, innan egentlig verksamhet bedrivs.
Lämpligare synes därför i detta fall vara att anknyta begreppet nystartat företag till de regler som medför uppgiftsskyldighet av olika slag. Exempelvis föreligger för arbetsgivare, enligt 23% AVGL och lagen (1954:269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning, att lämna uppgifter om anställning av arbetstagare till allmän försäkringskassa eller förändringar av beräknade löneutgifter till riksförsäkringsverket. Bestämmelser som medför andra skyldigheter när verksamhet påbörjas återfinns också i uppbördslagen och bokföringslagen. Ett nystartat företag skulle alltså föreligga då nyss nämnda skyldigheter inträder.
Vissa definitionsproblem kan uppkomma då den bolagsform, i vilken verksamheten bedrivs, ändras. Exempelvis kan man övergå från handelsbo— lag till aktiebolag. Vidare kan olika redan bedrivna verksamheter samman- slås i ett nytt företag. Sådana förhållanden bör inte föranleda att verksam- heten betraktas som nystartad.
En utväg att säkerställa att företaget är nystartat och att något hinder inte föreligger att driva näringsverksamhet, är att till ansökan foga ett intyg i vilket företagets revisor eller bankförbindelse bestyrker förhållandena. Utredningen anser att ett sådant förfarande skulle utgöra en tillräcklig garanti.
9 För aktiebolag gäller att registrering skall ske hos patent- och registre— ringsverket, 2 kap. 9 och 13 åå ABL. Han- delsbolag och komman- ditbolag uppnår motsva- rande ställning som ett registrerat aktiebolag normalt vid bolagsavta- lets undertecknande, 1 kap. 4 5 lagen (1980:1102) om handels- bolag och enkla bolag.
Det har vid utredningens överläggningar med representanter för företa- garna framförts att viss risk skulle kunna finnas för missbruk av systemet. Den består i att en företagare medvetet efter ett par år upphör med verksamheten inom ett företag och startar ett nytt för att ånyo komma i åtnjutande av den förmånsbehandling som föreslås för nystartade företag.
Enligt utredningens mening kan man inte helt bortse från denna risk. Å andra sidan är i allmänhet sådana kostnader och olägenheter förenade med att upphöra med ett företag och starta ett nytt, att det knappast motiverar ett sådant förfarande enbart för att få vissa förmåner av socialavgifterna.
För att undanröja eventuella möjligheter till missbruk bör dock i ett utlåtande som utfärdas av företagets revisor eller bankförbindelse anges huruvida företagets huvudsakliga ägare tidigare drivit företag med likartad verksamhet och hänsyn härtill kunna tas vid prövningen.
Tillämpligheten på näringsgrenar, regioner m.m.
De differentierade arbetsgivaravgifterna som tillkom av regionalpolitiska skäl 1982 begränsades till den nordligaste regionen i riket. Om man tillåter nystartade företag att få avgifterna nedsatta eller behålla motsvarande medel i rörelsen kan ifrågasättas om någon begränsning bör göras till viss näringsgren eller bransch eller dylikt. Olika prioriteringar i detta avseende har gjorts för de statliga stödåtgärder som lämnas mindre och medelstora företag inom ramen för det statliga kreditstödet, vilket i första hand torde ha sin förklaring i begränsade resurser.
Man skulle kunna hävda att prioriteringar av liknande skäl borde göras bland nystartade företag så att endast företag i särskilt angelägna branscher skulle komma ifråga. Att göra åtskillnad mellan olika branscher har dock visat sig svårt och leder lätt till felbedömningar angående vilka branscher som har förutsättningar att bli framgångsrika. En annan indelning kan vara att göra åtskillnad mellan personalintensiva och icke personalintensiva företag. Detta är inte heller någon lämplig grund.
En annan variant för att avgränsa utnyttjandet av det föreslagna systemet är att anknyta till skatterättens förvärvskällebegrepp. Exempelvis skulle endast verksamhet omfattas som är att hänföra till förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse, v1lket1 och för sig rör flertalet verksamheter. Även här kan man ställa sig tveksam till en begränsning eftersom detta kan få snedvridande effekter. Enligt utredningens uppfatt- ning bör man ha så generellt verkande åtgärder som möjligt. Å andra sidan skulle en önskan att hålla nere kostnaderna för systemet tala för en begränsning.
Utredningen förordar därför att som kvalifikationsgrund skall gälla att verksamheten är att hänföra till förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruks- fastighet eller rörelse.
Någon inskränkning gentemot statliga och kommunala bolag bör inte göras. Härför talar att enhetlighet bör eftersträvas.
Slag av arbetsgivaravgifter
Det gäller att bestämma vilka arbetsgivaravgifter som skall omfattas av utredningens förslag. Enligt utredningens mening bör sådana avgifter som
fastställs genom avtal av arbetsmarknadens parter inte komma ifråga. Därmed bör alltså en begränsning ske till de lagstadgade arbetsgivar- och egenavgifter som framgår av lagen om socialavgifter. För att utredningens förslag skall få de avsedda finansiella effekterna i det nystartade företaget och mildra den finansiella påfrestning utredningen visat på, anser utredning- en att alla de lagstadgade arbetsgivaravgifterna bör omfattas. Samma bör, i förekommande fall, gälla egenavgifterna.
Tider
Med en ordning där avgifterna nedsätts bör upptrappningsperioden övervä- gas. I det alternativa systemet bör fastställas under hur lång tid företagen skall få behålla ett belopp motsvarande avgifterna.
Utredningen hari avsnittet om problemställningar vid lånefinansieringi en inflationsekonomi illustrerat med en livscykelkurva de finansiella problem ett nystartat företag ställs inför. Av den illustrationen kan man inte dra några slutsatser om hur lång den finansiellt ansträngda perioden är i det enskilda fallet. Den erfarenhet kurvan bygger på visar emellertid att den finansiellt ansträngda perioden är längre än man i allmänhet föreställer sig. Inte minst gäller detta i tekniskt inriktade företag. En bidragande orsak har varit den höga räntenivån, vilket utredningen vid ett flertal tillfällen framhållit.
Med hänsyn härtill anser utredningen att den tid som man ger någon form av lindring ej bör vara för kort. Å andra sidan kan hänsynen till kostnaderna för systemet tala för en kort tid.
Vid en avvägning finner utredningen att en lämplig period för lindring är fem år.
För nedsättningen innebär detta att reducerade men upptrappade avgifter erläggs under fem år och att det sjätte året fulla avgifter inbetalas.
För det alternativa systemet är det två tider som bör fastställas. Dels hur många års avgifter som kan återfås, dels hur lång tid de skall få disponeras i företaget. Olika alternativ är självfallet tänkbara. Ursprungligen hade det föresvävat utredningen att båda tiderna skulle sättas till fem år, dvs fem års avgifter skulle få behållas i fem år. Med hänsyn till kostnaderna — som närmare diskuteras nedan — finner utredningen det rimligare att tre års avgifter får disponeras i fem år. Detta skulle innebära att första årets avgift återbetalas år 6, andra årets avgift år 7 och tredje årets avgift år 8.
När skall i så fall tidsperioden börja räknas? I nedsättningsalternativet är detta inget problem. Nedsättning sker av första debiterade avgiften.
I det andra alternativet är en möjlighet att tiden räknas från det tillfälle när företaget för första gången skall lämna preliminära uppgifter till underlag för debitering av avgifterna. En annan är att den räknas från första tillfälle avgifterna förfaller till betalning.
Med nuvarande ordning för debitering och uppbörd synes det rimligt att man använder sig av betalningstillfället. Socialavgiftsutredningens förslag innebär att betalning skall ske samtidigt som uppgift för beräkning lämnas. Genom att tidpunkterna sammanfaller blir det naturligt att räkna den nu ifrågavarande tiden därifrån.
En fråga är om ett företag, som inte utnyttjat möjligheten att få nedsättning eller få disponera avgifterna, kan begära att vid en senare tidpunkt få åtnjuta rätten till förmånsbehandling avseende icke utnyttjade avgifter. Enligt utredningens mening talar förslagets syften och enkla regler för att man inte bör tillåta ett retroaktivt utnyttjande av tidigare inbetalda avgifter. Utredningen förordar därför att ansökan om nedsättning eller att få disponera avgifterna bör göras senast vid sista uppbördstillfälle av det års avgifter, som kan ianspråktas för angivet ändamål.
Beloppsgränser
Utredningens förslag bygger på att hela summan av de lagstadgade avgifter som skall erläggas till riksförsäkringsverket respektive lokal skattemyndighet får nedsättas eller disponeras i företaget. Med hänsyn till nuvarande samlade procentuella avgiftsuttag blir avgiftsbeloppen betydande även med ett fåtal anställda. Olika fall, exempelvis vid deltidsarbete etc, kan dock tänkas då avgifterna för ett företag blir relativt sett små.
I nedsättningsfallet innebär detta inget problem, nedsättning bör ändå beviljas.
Idet alternativa systemet däremot bör för små belopp undvikas av samma skäl som framfördes när den nedre beloppsgränsen för återlån justerades upp 1979. Utredningen föreslår att rätt att disponera ett belopp motsvarande avgifterna skall föreligga först när avgifterna för ett år beräknas uppgå till 50.000 kr. Denna gräns anknyter till minsta belopp för återlån.
Eftersom rätt att kvarhålla ett belopp motsvarande avgifterna skall föreligga redan från första betalningstillfälle bör det räcka med att man då kan göra sannolikt — exempelvis med hänvisning till antal anställda och deras lönesumma — att det totala avgiftsuttaget (arbetsgivar- och egenavgifter) för ett och samma år kommer att uppgå till minst 50.000 kr.
Om det vid årets slut visar sig att summa avgifter inte uppgick till 50.000 kr bör detta inte föranleda någon åtgärd förutsatt att bedömningen vid årets början inte baserades på falska uppgifter. Skälet till att beloppet inte uppnåddes kan ju ha varit omständigheter utanför arbetsgivarens kontroll såsom att en anställd blivit sjuk eller dylikt.
Vad görs om företaget det första året uppnår kvalifikationsgränsen, men det andra året inte beräknas göra det?
Om avgiftsvolymen under ett påföljande år inom tre-årsperioden beräknas understiga 50.000 kr är en tänkbar utväg att detta inte kvalificerade för att låta arbetsgivaravgifterna kvarstå. En annan utväg är att man, i likhet med vad som gäller för återlån, fick ackumulera belopp under flera år. Utredningen är närmast benägen att välja det första alternativet, nämligen att företaget i så fall icke är berättigat att disponera ett belopp motsvarande avgifterna.
Avgörande i samtliga fall är, menar utredningen, att man väljer enkla och lättfattliga regler samt prövningen sker med sunt förnuft utan nämnvärd byråkratisk formalism.
Det kan ifrågasättas om det behövs en gräns uppåt. Eftersom förslaget syftar till att främja ett ökat småföretagande kan detta vara lämpligt.
Utredningen har stannat för en gräns om 250.000 kr per år. Detta motsvarar avgifterna för mellan 5-8 anställda beroende på lönenivån. Denna belopps- gräns skulle tillämpas sålunda, att i den mån summa avgifter överstiger eller beräknas överstiga detta belopp, ger överskjutande del varken rätt till nedsättning eller till att disponera avgifterna i företaget.
Ersättning för det disponerade kapitalet
Utredningen har tidigare fört en diskussion om samhällets insatser i olika avseenden och menat att det är fullt rimligt att samhället medverkar i ett risktagande vid sidan om företagaren. Syftet skulle vara att samhället skulle stödja bl.a. nyföretagandet och i gengäld få del av den framgång företagaren röner genom att underlaget för skatter och avgifter ökar, samtidigt som de arbetsmarknadspolitiska kostnaderna minskar.
Fråga är om samhället även i vidare mån skall vara berättigat till ersättning för den kapitalinsats samhället enligt här framlagda förslag gör för att lindra företagarens avgiftsbelastning.
När det gäller nedsättning av avgifterna finner utredningen övervägande skäl, bl.a. praktiska skäl, tala för att någon ytterligare kompensation ej bör utgå.
När det gäller de belopp företagen får disponera i rörelsen skulle man kunna tänka sig någon form av räntedebitering. Som utredningen redan tidigare framhållit skulle emellertid därmed en stor del av syftet med förslaget gå om intet. Vad som behövs är att få disponera riskkapital, inte att låna pengar, vilket försämrar soliditet och ibland även lönsamhet i stället för motsatsen.
Fråga uppkommer dåi stället om någon form av vinstdelning bör tillämpas. I och för sig kan det, liksom i nedsättningsfallet, med visst fog hävdas att samhället om företaget lyckas ändå blir mer än väl kompenserat för sitt risktagande genom de positiva samhällsekonomiska effekter detta får. Å andra sidan kan anspråk resas på att också det kapital samhället ställer till förfogande ger någon form av direkt avkastning om vinst uppstår. För den händelse man kommer till slutsatsen att någon form av sådan avkastning trots allt bör utgå bör övervägas vilken vinstdelningsprincip som skall tilläm- pas.
En tänkbar princip är att välja en procentsats av företagets deklarerade vinst före bokslutsdispositioner.
Ett alternativ är att föreskriva vinstdelning enligt samma principer Företagskapital AB tillämpar vid vinstandelslån.
Ett annat alternativ erbjuds i den modell för vinstdelning som utarbetats av vinstdelningsgruppen inom finansdepartementet (Ds Fi 1983:13). Enligt förslaget till vinstdelning skall företagen erlägga en vinstdelningsavgift på ett framräknat avgiftsunderlag beräknat som företagets reala vinst över ett visst fribelopp. Utredningen, som ej till fullo har haft möjlighet att tränga in i den utredningen, finner beräkningsmetodiken intressant också för ifrågavarande spörsmål.
Utredningen har stannat för att ersättningen, om sådan överhuvud skall
utgå, bör relateras till företagets vinst under den tid avgifterna kvarstår i företaget. Andelen böri så fall utgöra 20 % av vinsten och bestämmas i första hand efter de principer som kan komma att lagfästas med anledning av vinstdelningsgruppens förslag. Realiseras inte detta bör vinstandelen bestämmas enligt vad som gäller vid vinstandelslån. Betalning av vinstandel till samhället skall utgöra avdragsgill utgift för företaget ifråga.
Det finns givetvis också andra modeller för att kompensera staten. En vore att ge staten del i företagets tillväxt och substansförändringar. Med hänsyn till svårigheterna att beräkna dessa i nystartade företag anser utredningen dock att de inte bör komma ifråga.
En annan filosofi är att staten inte bör få sina löpande kostnader för det disponerade kapitalet täckta, men väl kompenseras för inflationen. Ett sådant resonemang kan synas bestickande, men företagen har ingen möjlighet att påverka inflationen. Det kan däremot ”långivaren” staten. En anknytning till inflationen skapar ett osäkerhetsmoment för företagen och får en avhållande effekt som motverkar de syften utredningen har. Ett liknande resonemang som riksbanken anfört emot realräntelån, knutna till den allmänna inflationen, kan här tillämpas. Utredningen avråder därför från en sådan lösning.
Den grundsyn som återspeglas i att kompensera staten för kapitalets urholkning är emellertid av intresse förutsatt att osäkerheten för företagens del elimineras. Exempel på en lösning som skulle kunna motsvara dessa syften kan hämtas från studiestödet. Här utgår ingen ränta men obetalda kapital- belopp räknas årligen upp med 4,2 %.
Väljer man en lösning av detta slag bör i förväg fastställas att kapitalet i företagen skall återbetalas med en indexuppräkning av 4 % medan annan ersättning inte utgår.
7.4.1. Arbetsgivaravgifter som näringspolitiskt instrument
Som tidigare framgått är det procentuella avgiftsuttaget för lagstadgade och genom avtal fastställda arbetsgivaravgifter drygt 42 respektive 47 %. Detta äri storleksordningen en halv årslön. De preliminära totala arbetsgivarav- gifterna för 1983 beräknas till drygt 80 miljarder kr, varav de mindre och medelstora företagen beräknas svara för 30 miljarder kr. Avgifterna till tilläggspensioneringen beräknas för innevarande år uppgå till nästan 25 miljarder kr. Av dessa kommer 7—8 miljarder kr från de mindre och medelstora företagen, på vilken summa företagen normalt kan grunda återlånerätt till hälften.
Inför genomförandet av det obligatoriska tjänstepensionssystemet utta- lades farhågor för att avgifterna till tjänstepensioneringen för de mindre och medelstora företagen skulle ge upphov till finansiella påfrestningar för de avgiftsbetalande företagen. Pensionskommittén förordade att införa en begränsad och av låntagarens kreditvärdighet betingad återlånerätt. Så skedde också.
Från företagarhåll har påpekats att avgifterna utgör ett väsentligt finansiellt dränage. De utgör inte bara en lönsamhetsmässig påfrestning utan medför också att företagens soliditet och tillgång på rörelsemedel försämras. Därvid har bl.a. understrukits, att med den ordning som gällde före pensionsreformen kunde fondering av pensionsmedel ske inom företaget, vilket underlättade för företaget att investera och expandera.
Från dessa utgångspunkter har från företagarhåll rests olika krav på förändringar av nuvarande system. Det torde inte vara möjligt att söka återge ' alla de förslag och argument som förts fram i dessa avseenden.
Bland kraven kan dock nämnas
D att mindre företag helt borde befrias från åtminstone flertalet av arbetsgivaravgifterna i syfte att stimulera nyföretagande och expan- sion, El att vissa avgifter, typ sjukförsäkringsavgift, borde nedsättas för mindre företag eftersom dessa statistiskt sett har mindre sjukfrånvaro, D att den tidigare gällande frivilligheten att erlägga egenavgifter borde återinföras åtminstone i samband med nystartande av företag och för egenföretagare, för vilka arbetsgivaravgifter erläggs på grund av att de jämväl har annan sysselsättning, [:| att en maximering av vissa avgiftsuttag i kronor räknat borde återinfö- ras, D samt att åtminstone förbättrade förutsättningar borde införas för företagen att — på mera rimliga villkor än som gäller de nuvarande återlånen — få möjlighet att disponera erlagda avgifter i rörelsen.
Även om det kan ligga nära till hands att hänvisa till vad som gällde tidigare, menar utredningen, att det för att förbättra de mindre och medelstora företagens finansiella situation båtar föga att verkställa jämförelser mellan dåvarande förhållanden och nuvarande situation.
Av intresse är i stället att överväga och diskutera om arbetsgivaravgifterna kan vara ett lämpligt instrument i strävandena att förbättra mindre och medelstora företags finansiella situation och uppnå en förnyad expansions- kraft.
Denna frågeställning är ingalunda ny. Ett antal förslag där arbetsgivarav- gifterna i viss mån används som näringspolitiskt instrument har omsatts i praktiken. Man kan erinra om det förslag som genomfördes i början av 1976. På riksdagens uppdrag utarbetades ett förslag om att sänka den då gällande allmänna arbetsgivaravgiften för att stimulera sysselsättningen inom skogs- länen (FiU 1975:25 och prop 1975/76:16). Den nedsattes med 2 % i det dåvarande inre stödområdet mot i övriga landet gällande 4 %. Avgiften slopades helt den 30 juni 1978 (prop 1977/78:187).
Att använda differentierade arbetsgivaravgifter som ett regionalpolitiskt medel behandlades av den 1981 tillsatta utredningen om vissa regionalpoli- tiska medel. Den framlade senare samma år förslag till regional differentie- ring av arbetsgivaravgifter (Ds I 1981:21).
I regeringens proposition om program för regional utveckling och resurshushållning framlades förslag om att sänka de lagstadgade arbetsgivar- och egenavgifterna i regionalpolitiskt syfte i Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommuner. Sänkningen skulle ske med 10 procentenheter. Förslaget godtogs av riksdagen (prop 1981/82:113 och AU 1981/82:23, SFS 1982:695).
En uppföljning av de under våren 1982 gjorda satsningarna att främja sysselsättningen i nordligaste Sverige skedde i propositionen om utveckling- en i Norrbotten (prop 1982/83:120). I den återfinns förslag om att vidga användningen av differentierade arbetsgivaravgifter till att omfatta hela Norrbotten i syfte att ge en ökad produktion och sysselsättning. Efter bearbetning i regeringskansliet kommer ett lagstiftningsförslag härom att framläggas under hösten 1983 (prop 1982/83:120, bil 6, sid 3).
Genom de åtgärder som under senare år vidtagits och inte minst det resonemang som fördes kring övervägandena om de särskilda insatserna i Norrbotten under våren 1983, synes numera föreligga en bred politisk uppslutning kring att använda lagstadgade arbetsgivar- och egenavgifter som medel i syfte att utjämna regionala skillnader i produktion och kostnader samt att tjäna som stimulans för näringslivet i vissa regioner.
I och med att det allmänt accepteras att differentiera arbetsgivaravgifter för vissa regionalpolitiska syften är det naturligt att fråga sig om det finns andra lika vägande skäl som motiverar differentierade eller slopade arbetsgivaravgifter. Ett sådant skäl skulle kunna vara att främja de mindre och medelstora företagens expansion.
Bedömningen är emellertid komplex. Bl.a. finns det många andra insatser för att stödja näringslivet som också pockar på uppmärksamhet. Exempelvis har samhället under senare år sett sig nödsakat att ta på sig betydande kostnader för att stödja krisdrabbade branscher, exempelvis varven. Vidare är en rad alternativa stödformer tänkbara. Hittills har det stöd samhället lämnat i stor utsträckning utgått i form av statliga bidrag eller krediter med mer eller mindre förmånliga villkor.
Undan för undan har dock insikten om de mindre och medelstora företagens betydelse för en positiv utveckling av samhällsekonomin ökat. Som utredningen ser det är det i dagens läge ett minst lika viktigt mål att främja utvecklingen av mindre och medelstora företag som att främja utvecklingen i vissa regioner eller att stödja krisdrabbade företag.
Vidare anser utredningen, som i kapitel 9 återkommer med närmare överväganden om det statliga kreditstödets principiella inriktning, att ett av de mest verkningsfulla sätten att främja företagsamhetens expansion är att försöka mildra den finansiella belastning som arbetsgivaravgifterna och olika pålagor kommit att bli.
Sedan samhället nu accepterat att arbetsgivaravgifterna används som ett regionalpolitiskt medel ser utredningen inga principiella hinder för att de också används som ett näringspolitiskt medel. _
Utredningens slutsats blir därför att man bör överväga ett system som med utnyttjande av arbetsgivar- och egenavgifterna skulle underlätta finansieringen av mindre och medelstora företags utveckling.
Nästa fråga blir hur ett sådant system lämpligen bör utformas.
7.4.2. Generell nedsättning av arbetsgivaravgifterna
Företagare i mindre och medelstora företag har, som nämnts, ofta gjort gällande, att denna företagsgrupp helt eller delvis borde befrias från arbetsgivaravgifter eller åtminstone åtnjuta nedsättning av vissa avgifter inom avgiftssystemet.
Som skäl för en allmän nedsättning av avgifterna har bl.a. anförts att en rad politiska beslut som fattats på senare tid, exempelvis rörande uppbördssys- temet, i praktiken lett till ökade kostnader i storleksordningen flera miljarder kr för de mindre och medelstora företagen.
Vidare har särskilt pekats på sjukförsäkringsavgtften. Avgörande för en nedsättning av den skulle vara att de mindre företagen i allmänhet har en lägre sjukfrånvaro och därför borde få betala en mindre andel av avgifterna
till sjukförsäkringen.
Påståendet har byggts under med statistiska uppgifter som bekräftat att den genomsnittliga frånvaron inom denna företagsgrupp är lägre än för de större företagen (se bl.a. SCB:s frånvarostatistik, maj 1976).
Utredningen kan instämma i att det kan finnas visst fog för'påståendet om att mindre företag borde få åtnjuta avgiftslättnader. Dels skulle en lindring av den gradvis ökade finansiella belastning som avgifterna inneburit kunna medföra näringspolitiskt önskade effekter, dels framstår det som rimligt att en grupp företag som statistiskt kan påvisa lägre sjukfrånvaro i allmänhet också får en lägre avgift.
Emellertid kan invändningar resas mot lämpligheten av generella sänk- ningar för hela gruppen mindre och medelstora företag. Bl.a. kan göras gällande att det är tveksamt om det avgiftsbortfall en generell sänkning medför skulle kompenseras av de näringspolitiska vinsterna i form av en expansion inom företagsgruppen. Det kan också göras gällande att eftersom huvuddelen av det totala avgiftsuttaget är försäkringsmässigt beräknat måste den delen av inkomstbortfallet kompenseras, vilket kan leda till höjda avgifter för andra grupper. En tveksamhet mot en ökad sektorisering inom näringslivet med olika uttag för olika grupper har också framförts. Det kan också hävdas, att reducerade avgifter i stället leder till ökade krav i avtalsrörelsen. När det gäller sjukförsäkringsavgifterna kan en koppling av avgiftsuttaget till frånvaron påstås leda till mindre önskvärda sociala konsekvenser.
Exempelvis kan betänkligheter uppstå mot att anställa arbetshandikappad personal eller partiellt arbetsföra med återkommande sjukfrånvaro. Häre- mot står de vinster som finns att göra för samhället och företagen — och därmed indirekt deras anställda — genom att en låg sjukfrånvaro premie- ras.
De svåra avvägningar som måste göras leder utredningen till följande slutsatser.
Anledningen till att diskussionen om företagens finansiella situation alltmer börjat kretsa kring arbetsgivaravgifterna är att dessa nu nått en betydande höjd. I realiteten måste idag nästan en halv extra årslön utbetalasi sådana avgifter. Härtill kommer att den försäkringsmässiga kopplingen mellan avgifter och förmåner börjat luckras upp och att en del av avgifterna har karaktären av skatteuttag.
Hela denna problematik är emellertid så komplex att det skulle föra för långt för utredningens del att försöka tackla den. Utredningen avstår därför från att framlägga något förslag i den delen. Utredningen kan dock inte underlåta att peka på den finansiella belastning som de ökande avgifterna kommit att innebära liksom på den hämmande effekt detta har på framför allt de mindre och medelstora företagens expansionsmöjligheter. Särskilt när det gäller frågan om införandet av ytterligare pålagor inom ramen för avgiftssystemet i form av löneskatter m.m., vill utredningen därför förorda att mindre och medelstora företag i görligaste mån undantas. Det är annars inte osannolikt att de intäkter samhället räknar med att få genom sådana ökade uttag i realiteten mer än konsumeras av ökade kostnader för att upprätthålla sysselsättningen.
Vad särskilt gäller sjukförsäkringsavgifterna vill utredningen föreslå — bl.a. med hänsyn till angelägenheten av att mindre och medelstora företag inte onödigt finansiellt betungas — att frågan om en mera försäkringsmässigt anpassad premiesättning till sjukförsäkringen närmare undersöks av riksför- säkringsverket.
7.4.3. Stimulansåtgärder för nystartade företag
Sammanfattningsvis vill utredningen i första hand förorda att ersättning utöver den samhällsekonomiska vinst staten gör inte skall utgå. Om ytterligare ersättning bedöms erforderlig bör den i första hand bestämmas till en 20—procentig andel av vinsten i företaget. Alternativt bör ersättningen bestämmas till en indexuppräkning av kapitalet med 4 %.
Prövning av företagets ansökningar
Prövning av rätt till nedsättning bör ske vid varje debiteringstillfälle. Prövningen bör endast avse att företaget besitter erforderliga kvalifikationer såsom nystartat för att kunna hänföras till den period då nedsättningen är tillämplig och vilken procentsats som är tillämplig.
Utredningen har beträffande det alternativa systemet framhållit vikten av att den prövning av företagens ansökningar organet skall göra sker utan ingående analys eller omfattande utredning. Så snart företaget är att anse som nystartat bör det, om inte särskilda skäl skulle tala däremot, medges rätt att få disponera ett kapital motsvarande de debiterade arbetsgivaravgifterna i företaget.
Ansökan bör förnyas årligen. I beslut anges tidpunkt för ut- respektive återbetalning ävensom eventuella
villkor rörande ersättning för det disponerade kapitalet. Självfallet måste prövningen också avse om ansökan gjorts i rätt tid.
Återbetalning m.m.
Inedsättningsalternativet är denna fråga inte aktuell. I det andra alternativet uppkommer vissa frågeställningar som sammanhänger med återbetalning- en.
I syfte att minska den likviditetspåfrestning som uppstår vid återbetalning- en anser utredningen, som tidigare nämnts, att den bör ske under en treårsperiod, dvs första årets avgift återbetalas år 6, andra årets år 7 och tredje årets år 8.
Normalt borde företaget till dessa betalningstillfällen ha kunnat generera tillräckligt med kapital i rörelsen för att klara återbetalningen. En sådan likviditetsutveckling stämmer med den livscykelfilosofi utredningen tidigare redovisat.
Skulle emellertid de likvida medlen inte förslå— vilket bl.a. kan bero på att företaget är under fortsatt stark expansion — föreligger andra möjligheter. En är att företaget lånar upp erforderliga belopp. En annan är att företaget vänder sig till en finansiär som är beredd att ställa riskkapital till förfogande.
Utredningen vill särskilt peka på denna sistnämnda möjlighet. Finansiären kan vara såväl privat — exempelvis ett tillväxtinvestbolag — som statlig, exempelvis fjärde AP-fonden. Man skulle också kunna överväga att låta fondorganet konvertera sitt engagemang till exempelvis aktier i företaget. Med hänsyn till att det kan finnas olika uppfattningar om hur olika engagemang från fondens sida bör utformas, är det naturligt att beslut härom får fattas av fondorganets styrelse.
En särskild fråga är om företaget före det att återbetalning fullgjorts kommer på obestånd eller hamnar i andra finansiella kriser. Härtill återkommer utredningen under rubriken bokföringsfrågor m.m.
Bokföringsfrågor m.m.
Nedsättningsalternativet föranleder inga särskilda bokföringsfrågor.
En inte oviktig fråga är däremot huri det andra alternativet de i företaget innestående arbetsgivaravgifterna skall bokföras. Systemet bör inte tillåtas få negativa effekter på soliditeten.
Som utredningen i flera andra sammanhang fört fram är det inte ovanligt att 80 % av det totala kapitalet förbrukas innan förtjänstkurvan vänder uppåt. Nyligen har regler om likvidationsplikt införts, som innebär att likvidationsplikten skärpts (prop 1982/83:139, LU 1982/83:36, rskr 1982/ 83:312. SFS 1983:453). Härigenom kan reglerna om tvångslikvidation komma att aktualiseras och på ett tidigt stadium framtvinga ett ställningsta- gande om likvidationsplikt föreligger, se vidare kapitel 12.
Det avgiftskapital som utredningen tänkt skulle få disponeras i företaget, bör betraktas som riskkapital eller anses ligga riskkapitalet nära. Det bör
därför inte räknas in bland företagets skulder. Skulle detta kapital redovisas som skuld medför detta inte någon förbättring av bolagets soliditet. Utredningen förordar därför — efter förebild från reglerna om behandling av statligt stöd som lämnas med villkorad återbetalningsskyldighet — att vid upprättande av likvidationsbalansräkning hänsyn inte tas till det ifråga varande avgiftskapitalet.
En sådan särbehandling har betydelse i förmånshänseende. Enligt 11 & förmånsrättslagen (1970:979) följer att fordran på skatt eller allmän avgift är förmånsberättigad. Till sådana skatter och avgifter räknas enligt lagen (1971 : 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. avgift som uppbärs med tillämpning av lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om socialavgifter. Således är innestående arbetsgivaravgifter förenade med allmän förmånsrätt. Motsvarande gäller för egenavgifter.
Den fordran staten har på arbetsgivaravgifter i det enskilda företaget upphör i den mån man väljer en modell där avgifterna erläggs och företaget i stället får disponera ett motsvarande belopp. Förhållandet mellan det organ, som ställer beloppet till förfogande, och det enskilda företaget bör betraktas som en oprioriterad fordran. Hänsyn behöver då inte tas till statens innestående fordran vid bedömning om likvidationsplikt föreligger.
Med den välvilja staten bör visa de nystartade företagen bör följa att fordran på de medel företagen får disponera förses med en s.k. efterställ- ningsklausul . Genom en sådan klausul förklarar sig staten beredd att stå efter samtliga andra borgenärer om företaget går i konkurs eller träder i likvidation. Genom denna klausul skulle de innestående avgifterna inte behöva ingå i en likvidationsbalansräkning. En ändring liknande utredning- ens förslag företogs under våren 1983 och avsåg villkorliga statliga stöd i samband med en likvidation (prop 1982/83:94, LU 1982/83:36, rskr 1982/83:312, SFS 1983:308). Utredningen föreslår att aktiebolagslagen ändras i enlighet härmed.
Utredningen förordar alltså att, i den mån den nyss berörda modellen väljs, det därav följer att fondens fordran efterställs övriga borgenärers fordringar och blir i förmånsrättshänseende att jämställa med förlagslån.
Kapitalbehov och kostnader
Kapitalbehovet respektive kostnaderna för de båda systemen blir beroende av en rad faktorer såsom nyetableringsfrekvenser, överlevandefrekvenser, antal anställda, inflationstillstånd m.m. Dessa faktorer är svåra att prognos- tisera. Uppskattningen av kapitalbehov respektive kostnader kan därför inte bli annat än grov.
Något statistiskt material, som samlat redovisar antalet nystartade företag och hur antalet anställda fördelas och förändras under de första åren finns inte. I syfte att få nyföretagandet mera belyst har utredningen begärt in material från SCB. SCB:s skrivelse ”Underlag för beräkning av slopande av diverse avgifter för nystartade företag” fogas till utredningen som bilaga 4.
Sammanfattningsvis innebär SCB:s redovisning följande. SCB företog nyligen en enkätundersökning avseende nyregistrerade företag inom industrin 1981. Bland de undersökta företagen klassades 59,88 % som nystartade.
Ett visst bortfall i enkätsvaren noterades, vilket teoretiskt kunde vara nystartade företag.
Som jämförelse kan nämnas att en undersökning av nyregistrerade aktiebolag 1979 gav till resultat att 57,5 % var nystartade.
Antalet nyregistrerade företag inom industrin 1981 var 4.200. Härav utgjorde de nystartade 2.515 stycken.
Med utgångspunkt från undersökningen beräknades 60 % av de nyregi- strerade företagen 1981 vara nystartade eller cirka 20. 000 företag. Av dessa beräknades cirka 40 % eller 8.000 ha sysselsatta i enlighet med den nu anförda undersökningen inom industrin.
Annan vägledning kan hämtas bland de uppgifter socialavgiftsutredningen lämnade i det tidigare omtalade delbetänkandet, Ds S 198223.
Av detta framgick att 1980 svarade mindre och medelstora företag för 22,9 miljarder kr av de slutligt debiterade arbetsgivaravgifterna på 68,2 miljarder kr och företag med högst 50 anställda för 15,6 miljarder kr.
Registrerade arbetsgivare uppgick vid samma tidpunkt till 242.957, varav de mindre och medelstora företagen svarade för 99 %. Arbetsgivare med mindre än 50 anställda uppgick till 97 %. I denna företagsgrupp utgjorde företag med högst två anställda 69 %.
Utländska undersökningar har visat, att den största andelen nya arbets- tillfällen skapas i mindre och medelstora företag. Nästan 80 % av dessa tillkom inom denna företagsgrupp. Motsvarande siffror saknas för svenska förhållanden, men ger en bäring på storleksordningen. Av finansstatistiken framgår att mindre familjeföretag haft en betydande sysselsättningsök- ning.
Med hänsyn härtill bör andelen sysselsatta i nyetablerade företag inte beräknas i underkant. Beaktas bör dock att anställningarna sker succes- sivt.
Utredningen har med ledning av dessa undersökningar vägt samman olika faktorer och stannat för ett genomsnitt av två sysselsatta per företag. Detta skulle i så fall motsvara 40.000 nya arbetstillfällen.
En genomsnittlig årslön är något enklare att beräkna. För kalkyländamål har utredningen stannat för en årslön om 100.000 kr. Detta torde dock vara i högsta laget.
De lagstadgade arbetsgivaravgifterna beräknas till 35 % av årslönen som antas utgöra avgiftsunderlaget.
För kalkyländamål beräknas egenavgifterna på samma sätt som arbetsgi- varavgifterna.
Utredningens modell för beräkning blir sålunda följande:
Årlig etablering: 20.000 företag.
Genomsnittligt antal sysselsatta: 2. Genomsnittlig årslön: 100.000 kr per sysselsatt. Summa lagstadgade arbetsgivar- och egenavgifter per företag och är: 70.000 kr (35 % x 100.000 x 2). Summa totala arbetsgivar- och egenavgifter: 70.000 kr.
Med ledning härav blir kostnaderna för nedsättningsalternativet, om man förutsätter 50 % avgift första året och 60, 70, 80 respektive 90 % avgift de följande åren, såsom framgår av tablå 7.5.
Tablå 7.5 Kostnader i det s.k. nedsättningsalternativet (miljarder kr, 1983 års priser)
År Totalt 1 0,70 0,70 2 0,56 0,70 1,26 3 0,42 0,56 0,70 1,68 4 0,28 0,42 0,56 0,70 1,96 5 0,14 0,28 0,42 0,56 0,70 2,10 6 0,14 0,28 0,42 0,56 0,70 2,10 7 etc.
Som synes skulle kostnaderna år 1 uppgå till 700 milj kr och därefter stiga till en kontinuerlig nivå av 2,10 miljarder kr.
I det alternativa systemet blir bedömningarna följande: Bl.a. med hänsyn till den begränsningsregel utredningen förordat om rätten att utnyttja avgifterna är det inte troligt att alla företag kommer att begagna denna möjlighet. Hur stor utnyttjandegraden kommer att bli är svårt att förutsäga. Utredningen räknar med ett årligt ianspråktagande av högst 800 milj kr, som skulle få innestå i de nystartade företagen enligt det föreslagna systemet.
För år 1 skulle det således krävas att 800 milj kr tillsköts. Fram till och med år 5 skulle krävas ytterligare kapitaltillskott upp till en total volym om 12 miljarder kr vid oförändrad etableringstakt. År 6 börjar återbetalningarna inflyta.
Detta kan åskådliggöras matematiskt enligt tablå 7.6. Att notera är att beloppen är återbetalningspliktiga. Den faktiska kostnaden ur statens synpunkt blir alltså väsentligt lägre. Om den sätts lika med dagens ränta för AP-fondernas refinansieringslån, 12 %, blir kostnaden första året 96 milj kr för att sedan stiga till 1,4 miljarder kr.
Härtill kommer kostnaderna för de företag som på grund av konkurs o.dyl. inte förmår återbetala det disponerade kapitalet. Omfattningen härav är svår att beräkna. I grova tal räknar dock utredningen med att den i jämviktsläget år 9 kan komma att uppgå till ett par hundra milj kr. Samtidigt bör beaktas att staten redan nu går miste om inte obetydliga belopp på grund av att nystartade företag går i konkurs.
Tablå 7.6 Kostnader i det s.k. alternativa systemet(l983 års priser)
År Årligt tillskott Sum- Ackumul. (mdr kr) ma summa 1 0,8 0,8 0,8 2 0,8 0,8 1,6 2,4 3 0,8 0,8 0,8 2,4 4,8 4 — 0,8 0,8 0,8 2,4 7,2 5 — — 0,8 0,8 0,8 2,4 9,6 6 —0,8 — — 0,8 0,8 0,8 1,6 11,2 7 —0,8 —0,8 — — 0,8 0,8 0,8 0,8 12,0 8 —0,8 —0,8 -0,8 — — 0,8 0,8 0,8 0 12,0
Om man beslutar att staten skall vara berättigad till ersättning i form av vinstdelning eller dylikt reduceras givetvis kostnaderna i motsvarande mån.
De tal som här skisseras kan synas avskräckande höga. De skall dock jämföras med att de mindre och medelstora företagen för 1983 beräknas erlägga cirka 30 miljarder kr i arbetsgivaravgifter. De årliga nettokostnader- na skulle alltså i de föreslagna systemen belöpa sig till endast 7 respektive 4 1/2 % härav. Under nio år skulle mindre och medelstora företag med en årstakt av 30 miljarder kr inbetala cirka 270 miljarder kr. Alltså skulle också det ackumulerade kapitalbehovet i alternativet med avgifter som får disponeras i företaget endast utgöra drygt 4 % av vad de mindre och medelstora företagen under samma tid inbetalade i arbetsgivaravgifter. !
Man kan också göra jämförelse med en rad andra tal. Exempelvis beräknas det totala kapital, som erfordras för att ge ny sysselsättning till en person i runda tal uppgå till 1 milj kr. För 40.000 nya arbetstillfällen skulle detta innebära ett totalt kapital i storleksordningen 40 miljarder kr. Cirka 2 miljarder kr motsvarar 5 % av det beloppet.
Jämförelser kan också göras med de medel som under senare år ställts till förfogande för företag för näringspolitiska, regionalpolitiska och arbets- marknadspolitiska stödinsatser. Nettokostnaden för dessa stöd har uppgått till mellan 10 och 12 miljarder kr per år.
Man kan också erinra om att det föregående budgetår enbart i extra anslag för sysselsättningsskapande åtgärder anslogs cirka 4 miljarder kr (prop 1982/83:25 och 50 samt AU 1982/83:13).
En skillnad att notera, om man jämför med samhällets övriga näringspo- litiska och arbetsmarknadspolitiska insatser, är att de sistnämnda ofta är av defensiv karaktär, medan de föreslagna åtgärderna för att få igång ett nystartande har en offensiv prägel.
Det förefaller utredningen högst rimligt att anta att effekterna av det här föreslagna systemet blir så positiva på nyföretagandet, att det samlade beloppet av ökade framtida skatteinbetalningar och avgifter, parat med minskade kostnader för näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska insat- ser, mer än väl uppvägs. Om sysselsättningen i mindre och medelstora företag ökar med en procent per år, vilket innebär 12.000 arbetstillfällen, erhåller staten uthålligt, med samma löneantaganden som ovan, 420 milj kri ytterligare arbetsgivar- och egenavgifter samt, vid 50 % skatt, 600 milj kr i ytterligare inkomstskatt. Härtill kommer ytterligare företagsskatter och minskade arbetsmarknadspolitiska kostnader.
Utredningen är medveten om de komplicerade samband som råder mellan dessa olika poster och att någon enkel sammanläggning inte låter sig göras. De' ger dock en uppfattning om de samhällsekonomiska vinster som kan göras redan vid 1 % sysselsättningsökning.
Ökar sysselsättningen i mindre och medelstora företag med 2 % torde nettoeffekten bli inte obetydliga vinster för staten.
Till belysning av de fluktuationer i nyföretagandet som skulle kunna uppstå kan erinras om att antalet företagare, exklusive verksamma i jordbruk och aktiebolag under 1972-1977 minskade med 14.000 stycken och under tiden 1977-1982 ökade med 22.000 stycken.
Finansiering
Nästa fråga som anmäler sig är hur finansiering av de föreslagna systemen skall ordnas.
När det gäller nedsättning av avgifterna anmäler sig olika möjligheter. En radikal möjlighet är att man helt enkelt ”bortser” från finansieringen och låter varje myndighet som är avnämare av avgifterna absorbera nedsättningen inom ramen försina totala kapitalflöden. För detta system talar att det är enkelt samt att myndigheterna kan se nedsättningen som en investering för en totalt ökad avgiftsvolym i framtiden. Mot en sådan ordning talar bl.a. att vissa avgifter är försäkringstekniskt beräknade och att ett bortfall skapar ett underskott i varje fall temporärt.
En annan möjlighet är att kostnaderna för nedsättningen täcks via ett särskilt anslag på statsbudgeten.
En tredje möjlighet är att medel för att finansiera nedsättningen anvisas inom ramen för AMS” befintliga anslag. Motivet härför skulle vara att kostnaderna för övriga arbetsmarknadsinsatser beräknas nedgå.
En fjärde möjlighet är att kostnaderna kompenseras med en allmän höjning av socialavgifterna. Den möjligheten anser dock utredningen oacceptabel. En sådan utveckling skulle nämligen leda till att effekterna av utredningens förslag motverkades av minskade expansionsmöjligheter för övriga företag.
Utredningen kan däremot för sin del tänka sig envar av de tre förstnämnda möjligheterna eller en kombination av dem. Exempelvis skulle den del av nedsättningen som berör sådana avgifter som icke är försäkringsmässigt beräknade inte behöva kompenseras, medan de försäkringstekniskt beräk- nade kunde kompenseras via anslag inom ramen för AMS” tillgängliga medel.
När det gäller det alternativa systemet uppkommer först frågan hur försörjningen med kapitalmedel skall ordnas, därefter frågan hur de löpande kostnaderna för detta kapital skall täckas.
Ifråga om försörjningen med kapitalmedel synes lämpligt att en slags fond tillskapas av en storleksordning motsvarande de utestående medlen. Kapitalförsörjningen till fonden kan ordnas på bl.a. tre sätt. Ett sätt är att staten ställer en kreditgaranti som möjliggör att erforderliga medel upplånas. En annan är att fondmedlen anslås direkt över statsbudgeten. En tredje är att fondmedlen ställs till förfogande inom AP-fondsystemets ram, då i form av ett slags femte AP-fond.
Såvitt utredningen kan se framstår endera lösningen med en kreditgaranti eller en lösning inom AP-fondsystemets ram som lämpligast. I någon mån bör valet av lösning bli beroende av hur kostnaden skall täckas.
Kostnaderna skulle i princip kunna täckas på samma sätt som i nedsättningsalternativet. Liksom i det alternativet avvisar utredningen en lösning som innebär en höjning av socialavgifterna. Däremot kan utredning- en tänka sig endera anslag över statsbudgeten eller inom ramen för AMS ' medelsanvisning. En viss del av kostnaderna bör också kunna temporärt absorberas inom AP-fona'erna eftersom systemet beräknas leda till ökade pensionsavgifter i framtiden. En kombination av två eller alla tre vägarna
framstår som riktigast eftersom samtliga dessa tre ”intressenter” bör långsiktigt få ökade intäkter eller lägre kostnader av förslaget.
Personalresurser
En nedsättning av avgifterna kräver inga närmare organisatoriska övervä- ganden.
Uppbördsmyndigheten bör efter anmälan av företaget/företagaren au- tomatiskt ta hänsyn till nedsättningen vid debiteringen.
Om socialavgiftsutredningens förslag genomförs kan nedsättningen direkt anges av företaget/företagaren på den tilltänkta blanketten.
Några extra personalresurser torde denna ordning inte kräva.
Med den uppläggning av det alternativa systemet som föreslagits — bl.a. med en summarisk prövning — bör det föreslagna organet, eventuellt anknutet till AP-fondsystemet, inte fordra mera betydande personalresur- ser. Det är svårt att exakt beräkna dessa innan man tagit slutgiltig ställning till systemets uppläggning i stort. Baserat på modern datateknik torde dock ungefär ett dussintal personer erfordras.
Benämning
I nedsättningsalternativet aktualiseras inga frågor om benämning.
För det alternativa systemet bör av praktiska skäl en enkel och beskrivande benämning tillskapas. Utredningen föreslår benämningen ”särskilda åter- lån”. I någon män kan detta synas missvisande eftersom utredningen så starkt understrukit att det inte är fråga om lån utan ett slags riskkapitaltill- skott.
Emellertid finns i andra sammanhang termen lån använd på finansierings- former som ligger riskkapitalet nära, exempelvis villkorslån.
7. 4.3.5 Sammanfattande slutsatser
I det föregående har utredningen föreslagit två alternativa system för att för nystartade företag mildra den finansiella belastning som de höga och ökande arbetsgivar- och egenavgifterna medför.
Det ena systemet innebär att avgifterna nedsätts till 50 % under startåret för att under de fyra följande åren trappas upp till 60, 70, 80 respektive 90 %.
Det andra systemet, särskilda återlån, innebär att de nystartade företagen får i rörelsen som ett slags riskkapital disponera medel motsvarande de tre första årens avgifter. Medlen skulle efter en summarisk prövning anslås från en särskild fond med anknytning till AP-fondsystemet och återbetalas fem år efter respektive utbetalningstillfälle. Medlen skulle få disponeras utan särskild kostnad för företagen eller möjligen mot andel i vinst alternativt med viss uppräkning av kapitalskulden.
Kostnaderna för båda systemen framstår i båda fallen vid första påseende som betydande. Som utredningen visat torde dock dessa kostnader väl kompenseras av de positiva effekter som följer av ett ökat företagande i form av bl.a. ökade arbetsgivaravgifter och skatter samt lägre arbetsmarknadspo- litiska kostnader.
En tidigare nämnd amerikansk undersökning bekräftar att de samhälleliga intäkter som följer av ett ökat nyföretagande är betydande.
Utredningen föreslår att ettdera av de två angivna systemen genomförs. Utredningen har angivit närmare riktlinjer för båda systemen. Den har därvid i olika frågor pekat på att olika praktiska lösningar är möjliga. Förvisso kan ytterligare spörsmål resas utöver dem som utredningen behandlat. Det skulle dock föra för långt att här gå in på alla upptänkliga frågor som kan uppkomma. Lösningen på dessa står också till en del att finna i redan befintliga regelsystem. Om inte bör de lösas praktiskt då de uppkommer.
7.4.4 Ytterligare Stimulansåtgärder för nystartade företag
Som utredningen tidigare nämnt har förslag väckts om att egenavgifter i första hand till försäkringen för tilläggspension åter skulle göras frivilliga liksom att en maximering skulle återinföras på avgiftsuttaget för den försäkringsformen.
Vad först gäller frågan om frivillighet för egenavgifterna inom tilläggspen- sioneringen borttogs denna den 1 januari 1982 (se bl.a. prop 1980/81:178, SfU 1980/81:28, rskr 1980/81:406, SFS 1981:692). Enligt vad som framförts till utredningen har en sådan ordning fått negativa effekter på viljan hos personer, som är anställda på annat håll, att pröva på möjligheten att successivt utveckla och sätta igång egna företag. Det kan nämligen till en början vara lämpligt att som deltidssysselsättning gradvis övergå till att vara egen företagare. Karaktäristiska drag för tillväxten i företagsamheten i Anderstorp och Gnosjö och även annorstädes är att denna oftast börjar just genom att den enskilde gör insatser på fritid för att senare övergå till heltid. Ur samhällets synpunkt bör detta uppmuntras. Inte minst bör komplette- rande verksamhet som egenföretagare främjas i glesbygd och skärgård. Det har också påtalats att det nuvarande systemet med obligatoriska egenavgifter har en negativ inverkan på viljan att avverka skog i de fall man samtidigt är löntagare och skogsägare.
Vad gäller maximeringen har likartade resonemang förts. För den som redan har förvärvsarbete som är avgiftsgrundande, upplevs det som en hämsko på viljan att göra en extra arbetsinsats genom att starta ett nytt företag om även för denna verksamhet obegränsade avgifter skall erläg- gas.
Med hänsyn till utredningens grundsyn att stimulera den mindre företag- samheten i allmänhet och särskilt nyföretagandet, anser utredningen att vissa justeringar bör göras på ifrågavarande områden. En väl avvägd form synes vara att egenavgifter i allmänhet får vara frivilliga i den mån vederbörande har avgiftsgrundande inkomst av annan förvärvskälla i inte obetydlig omfattning och avgiftsunderlaget för beräkning av egenavgifterna inte överstiger två basbelopp under inkomståret.
Begreppet inte obetydlig omfattning kräver en närmare precisering. En lämplig omfattning skulle vara en inkomst i en storleksordning om 4 basbelopp.
Ett alternativ är att anknyta till den tidigare gällande maximeringsregeln om 7 1/2 gånger basbeloppet.
Utredningen för sin del förordar i första hand att begreppet inte obetydlig omfattning svarar mot en inkomst om 4 basbelopp.
7.4.5 Allmänt om förbättrade återlånemöjligheter för mindre och medelstora företag
Utredningen har redogjort för de regler som gäller för återlån från bankerna till företag liksom bankernas refinansiering hos AP-fonden. Utredningen har också redogjort för att mindre och medelstora företag endast i relativt blygsam omfattning har haft möjlighet att få återlån. Den har med anledning härav funnit angeläget att närmare undersöka vad detta beror på och att överväga om det finns anledning att förbättra mindre och medelstora företags möjligheter att utnyttja återlånen.
Ett förhållande som utredningen därvid funnit skäl att studera närmare är begränsningsregler som gäller för rätt till återlån.
Ett annat förhållande som utredningen uppmärksammat är bankernas obenägenhet att lämna återlån till mindre och medelstora företag mot bakgrund av att refinansieringslånen i AP-fonden numera skall inräknas i bankernas likviditetskvot. En faktor som utredningen också studerat är villkoren som bankerna betingar sig av vid återlån.
För att börja med de kvalifikationsgränser som gäller vill utredningen erinra om att återlån får lämnas till ett belopp motsvarande hälften av de avgifter till tilläggspensioneringen företagaren betalt under ett år eller de fem senaste åren, s.k. ackumulerade lån. Minsta återlåningsbara belopp är 50.000 kr.Utredningen har valt att illustrera effekterna av denna begränsning med ett exempel.
Exempel
Vi antar att ett företag har två anställda. Årslönen är 100.000 kr för var och en. För enkelhetens skull avrundas vidare avgiftsuttaget för tilläggspensio- neringen till 10 %. | År 1 Total lönesumma 2 x 100.000 = 200.000 kr.10 % x 200.000 kr. = 20.000 kr.
Som nämnts medges återlån endast med högst hälften av vad som sålunda erlagts i avgift. Kvalifikationsbeloppet blir därför hälften av 20.000 kr eller 10.000 kr. Detta understiger som synes gränsen för minsta återlånebe- lopp.
Med oförändrade förhållanden blir det ackumulerade återlåneunderlaget år 2 20.000 kr, vilket inte kvalificerar för återlån. Inte heller efter år 3 eller 4 kommer företaget med oförändrad lönesumma över gränsen för ackumule- rade återlån. Först efter år 5 kan ackumulerade avgifter medge återlån.
Exemplet visar svårigheterna för de mindre företagen att uppnå den formella kvalifikationsgränsen för återlån.
Utredningen vill i anslutning härtill påpeka att en årsinkomst om 100.000 kr är tilltagen i överkant och att det därför är tveksamt om mindre företag
överhuvudtaget uppnår möjlighet att utnyttja rätten till återlån trots att dessa kan ackumuleras.
Det bör också erinras om att nära 70 % av de mindre och medelstora företagen sysselsätter högst två personer. Detta innebär att 2/3 av företagen sannolikt aldrig under femårsperioden når kvalifikationsgränsen.
Även om utredningen finner att man inte bör basera återlånen på små belopp anser utredningen det otillfredsställande att många mindre företag är mer eller mindre exkluderade från att erhålla återlån. För att råda bot på detta vore en möjlighet att ändra reglerna så att återlån fick beviljas på lägre belopp än 50.000 kr. Detta skulle i så fall innebära en återgång till en återlånerätt med förhållandevis små kvalifikationsbelopp. De överväganden kapitalmarknadsutredningen anförde för att höja den lägre beloppsgränsen för återlån äger relevans alltjämt. Utredningen kan därför inte förorda en sådan lösning.
Att maximera återlånen till högst hälften av vad som inbetalats i avgifter till försäkringen för tilläggspension kan dock ifrågasättas. Utredningen kan inte finna några bärande skäl, varför återlånerätten till mindre företag inte borde omfatta hela det belopp företaget inbetalat i tilläggspensionsavgifter. En sådan åtgärd vore ägnad att ge de minsta företagen återlånemöjligheter utan att man för den skull behövde tumma på regeln om att återlånen inte skulle vara för små.
Frågan är om en sådan ändring bör ges generell innebörd och omfatta alla företag eller om tillämpligheten bör begränsas enbart till de minsta företagen. Rättviseskäl och krav på administrativ enhetlighet skulle tala för att regeln gavs generell innebörd. Utredningen vill dock med hänsyn till de effekter en sådan regel kan få för refinansieringen inom AP-fondsystemet förorda att en begränsning görs till de minsta företagen.
Regeln bör då förslagsvis utformas att avse företag med högst tio anställda. Med hänsyn till att ändrade regler införts om innehållet i uppgifterna till riksförsäkringsverket — bl.a. har uppgiften om antalet årsarbetare utgått — föreslår utredningen att beräkningssättet anknyter till vad som gäller i 2 & fondreglementet. Sålunda förordar utredningen att företag, som erlagt avgifter på grundval av ett avgiftsunderlag som högst uppgår till ett belopp som motsvarar 40 gånger det basbelopp som gäller enligt lagen om allmän försäkring, får återlåna hela det belopp som inbetalats i avgifter till tilläggspensioneringen.
Vad så gäller bankernas benägenhet att lämna återlån har från företagarhåll hävdats, att bankerna särskilt på senare tid visat ringa intresse att medverka till återlånefinansieringen.
Från bankhåll har man låtit förstå att detta har ett samband med att denna låneform numera ställer sig mindre attraktiv på grund av att refinansierings- lånen inräknas i bankernas likviditetskvot med anledning av riksbankens föreskrifter.
En annan omständighet kan möjligen vara att det ur bankernas synpunkt finns andra kombinationer av lån och refinansieringsmöjligheter som ställer sig attraktivare.
Vad gäller regeln att refinansieringslånen, i AP-fonden skall vara likviditetskravsgrundande har utredningen förståelse för riksbankens strä—
van att åstadkomma en så effektiv kreditpolitisk styrning som möjligt. Samtidigt har utredningen, som den i annat sammanhang framhållit, förståelse för de särskilda svårigheter som mindre och medelstora företag har att i tider av kreditåtstramning ordna sin finansiering, svårigheter som inte är lika påtagliga för stora företag. Härigenom riskerar mindre och medelstora företag att utsättas för en viss diskriminering, något som bl.a. lett till att mindre och medelstora företag nödgats att i stället uppta utlandslån vilka de, som tidigare nämnts, inte alltid har förutsättning att hantera. Mot denna bakgrund vill utredningen förorda att riksbankens föreskrifter ändras så att refinansieringen av återlånen i AP-fonden ånyo undantas vid beräkning av likviditetskvoterna.
Om så låter sig göras ur administrativ synpunkt är det ur utredningens synvinkel tillfyllest att endast återlånen till de mindre och medelstora företagen undantas.
Vad i övrigt angår bankernas benägenhet att medverka till att mindre och medelstora företag beviljas återlån vill utredningen rikta en uppmaning till bankerna att inte underlåta att informera mindre och medelstora företag om den möjlighet som här står till buds. Även om kreditprövning m.m. vid beviljande av återlån inte avviker från sättet att bevilja gängse banklån kan det finnas en psykologisk fördel för företagarna att uppleva att de har viss rätt att få låna tillbaka vad de i sina egna ögon ofta betraktar som ”sina egna pengar”.
Vad slutligen gäller räntevillkor och amorteringsvillkor som tillämpas vid återlån har från företagarhåll uttryckts en viss skepsis mot att återlåneräntan, enligt vad det uppgivits, normalt skall behöva överstiga bankernas refinan- sieringskostnader hos AP-fonden med ett par procent. Räntepåslaget borde, menar man, inte vara större än att det täcker rimliga administrationskost- nader.
Häremot har från bankhåll påpekats, att det är bankerna och inte AP-fonden som står för kreditrisken och att bankerna skall ha en hygglig kompensation för detta.
I sammanhanget bör också beaktas att ur bankernas synpunkt det är naturligt att göra en jämförelse mellan bankernas egen lönsamhet vid lämnande av återlån jämfört med andra län.
Såvitt utredningen kan finna är möjligheterna små, om man inte radikalt vill ändra principerna för bl.a. vem som skall bära kreditrisken för återlånen, att nämnvärt påverka räntevillkoren för återlånen.
Utredningen är därför inte beredd att lägga fram något förslag i denna del.
7.4.6. Fråga om ytterligare en AP-fond för riskkapital- satsningar
Utredningen har i det föregående övervägt att knyta det organ som skulle administrera de i nystartade företag innestående socialavgifterna till AP-fondsystemet. Utredningen har funnit det naturligt att pröva en sådan lösning. Emellertid skulle ett organ med sådan inriktning ha andra uppgifter än att i mera gängse former bidra med riskkapital till mindre och medelstora företag.
Eftersom utredningen enligt direktiven har att pröva frågan om ännu en AP-fonds betydelse för de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital, anser sig utredningen böra ytterligare beröra denna fråga också från mer allmänna utgångspunkter.
Företeelsen att AP-fonden tillskjuter riskkapital är förvisso inte ny. Så sker redan idag genom fjärde fondstyrelsen. Det finns mot bakgrund härav och för bedömande av lämpligheten att inrätta ytterligare en fondstyrelse behov av att något beskriva utvecklingen inom fjärde fondstyrelsen.
I avsnitt 5.1 gav utredningen en kortfattad redogörelse av mellanhandsin- stitut och andra viktigare organ som ägnar sig åt riskkapitalsatsningar. Ett sådant institut är fjärde fondstyrelsen för AP-fonden. Förslag om att AP-fondens verksamhet skulle utsträckas till att omfatta även riskkapital- tillförsel till näringslivet lämnades av kapitalmarknadsutredningen (SOU 1972:63). För att handha denna del av verksamheten inrättades en fjärde fondstyrelse med eget kansli, som trädde i funktion den 1 januari 1974.
En ram fastställdes då för fondens verksamhet till 500 milj kr, vilket belopp överfördes från de övriga fondstyrelserna. Efter framställning från fondens sida eller i anslutning till förslag från andra utredningar har rambeloppet successivt ökat och uppgår efter senaste höjning till 1.850 milj kr (prop 1980/81:81, SFS 1981:182). Syftet med fjärde AP-fonden är att ”tillföra företagen mera eget kapital till gagn för industriell expansion och ökad sysselsättning”. De medel som enligt riksdagens beslut tillförs fjärde AP-fonden från första — tredje AP-fonderna skall placeras i aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt att teckna aktier. Placeringarna skall tillgodose kraven på god avkastning, riskbegränsning och tillfredsställande betalningsberedskap.
Fonden får enbart köpa svenska aktier och skuldebrev utfärdade av svenska aktiebolag. Vidare gäller den begränsningen, att fonden inte får äga bank- och försäkringsaktier. I reglementet för AP-fondens verksamhet har fastställts en övre gräns för hur stort fondens engagemang får vara i ett enskilt företag — fonden får inte äga aktier motsvarande mer än 10 % av röstvärdet för samtliga aktier i ett bolag.
Fjärde AP-fonden tillför bl.a. näringslivet riskvilligt kapital direkt, dvs i samband med nyemissioner. Lika viktigt är emellertid det stöd för aktiemarknaden som fondens nettoplaceringar i övrigt utgör.
Fondstyrelsen fattade 1980 ett principbeslut att fonden skall kunna engagera sig också i icke börsnoterade företag, i första hand företag som inom ett antal år kan bli aktuella för börsintroduktion eller annan form av notering. Sådana företag är ofta mer expansiva än företag som nått längre i tillväxtprocessen. Samtidigt är möjligheterna begränsade för onoterade företag att med bibehållen självständighet få tillskott av riskkapital utifrån.
Genom delägarskap i venture capital-företag (tillväxtinvestbolag), som satsar riskkapital i utvecklingsprojekt och nystartade företag, kan fjärde AP-fonden bidra till riskkapitalförsörjningen i företag som är alltför små och alltför riskbetonade för ett direkt engagemang från fondens sida. Vid slutet av 1981 och 1982 fördelade sig fondens portfölj på följande sätt:
Antal företag
Börsnoteraden Icke börsnote- Summa rade
1981 1982 1981 1982 1981 1982
Enbart aktier 33 34 1 5 34 39 Aktier + konv. eller optionslån 7 9 1 4 8 13 Enbart konv. län 3 1 — — 3 1 Summa 43 44 2 9 45 53
Källa: Regeringens skrivelse 1981/82:207 och 1982/83:155 " Formellt börsnoterade eller på annat sätt noterade.
Resultatet av det senaste årets verksamhet har visat på god avkastning.
1982 års siffror uppvisade, att marknadsvärdet på fondens värdepappers- portfölj var 1 952 milj kr högre än anskaffningsvärdet. Om man beaktar ökningen av marknadsvärdet och härtill utdelningar, räntor m.m. blev det totala ekonomiska utfallet av 1982 års portföljförvaltning 1 424 milj kr. Ställer man detta i relation till marknadsvärdet på portföljen vid årets början betyder detta en effektiv avkastning under 1982 på 65 %.
Fonden påpekade i sin senaste årsredovisning att man borde hålla i minnet att icke realiserade kursvinster i portföljföretagen spelade en avgörande roll när man mätte det totala ekonomiska utfallet och att aktiekurserna kunde förändras på kort sikt. Resultatet av portföljförvaltningen borde därför ses i ett långsiktigt perspektiv (regeringens skrivelse 1982/83:155).
Då man överväger att inrätta ytterligare en fondstyrelse bör beaktas att en förändrad syn hos de mindre och medelstora företagen börjat märkas beträffande finansieringen med externt kapital. I stället för en utpräglad centrering till lånefinansiering kan man iaktta en försiktig förändring mot ökad efterfrågan av riskkapital. Denna förändrade inställning har bl.a. åvägabragts genom de åtgärder utredningen föreslog i sitt delbetänkande. Om denna trend fortsätter skulle det kunna innebära ett ökat behov av ytterligare en AP-fond med uppgifter att erbjuda ytterligare riskkapital till mindre och medelstora företag.
Samtidigt innebär de nyligen vidtagna åtgärderna förbättrade förutsätt- ningar för olika finansiärer, inte minst institutionella, att gå in med riskkapital i mindre och medelstora företag. Förutsättningar för privatper- soner att satsa i denna företagsgrupp har också förbättrats. Härigenom har kretsen av riskkapitalfinansiärer breddats väsentligt. Sammantaget har detta inneburit, att även utbudet av riskkapital har ökat i betydande grad. Detta skulle i och för sig tala emot behovet av ytterligare en AP-fond.
Man kan således konstatera att såväl efterfrågan på som utbudet av riskkapital har ökat. Det är dock för tidigt att dra bestämda slutsatser om den fortsatta utvecklingen. Därmed är det också svårt att härav få ledning om ytterligare en AP-fond behövs för riskkapitalsatsningar i gängse former.
För att få en närmare uppfattning i denna fråga har utredningen haft ett antal hearings med berörda parter.
Från företagarhåll har olika synpunkter framförts. Å ena sidan har understrukits önskvärdheten av en pluralism på riskkapitalsatsningarnas område. Å andra sidan har uttalats en viss tveksamhet inför tanken om att staten skulle gå in som ägare i de mindre och medelstora företagen.
En avgörande fråga är vilken inriktning en ytterligare fond skulle ha. En modell är att ha en femte fondstyrelse med samma inriktning som den fjärde. Något behov av en ren dubblering anses dock inte föreligga utan i så fall bedöms det som bättre att ge fjärde fonden ökade resurser.
Ett alternativ är att inrätta en femte AP-fond med huvudsaklig inriktning på enbart mindre företag, särskilt nystartade företag.
Med avseende på en sådan inriktning har framhållits, att det redan finns hel- och halvstatliga mellanhandsinstitut med liknande inriktning. Exempel härpå är Företagskapital AB och Svetab. Det har också betonats att satsningar i de mindre företagen kräver insatser också av annat slag än av finansiell karaktär, såsom managementinsatser m.m. Satsningar i sådana företag kräver också en uppföljning av ganska betydande omfattning.
Företrädare för olika samhälleliga organ, bl.a. AP-fonderna, har vid hearings ställt sig tveksamma till lämpligheten av just en AP-fond för denna typ av verksamhet. I stället har man pekat på de möjligheter som finns för fjärde AP-fonden att gå in som delägare i tillväxtinvestbolag tillsammans med andra finansiärer med utpräglad affärserfarenhet från just mindre företag.
Man har i sammanhanget understrukit att ett tillväxtinvestbolag eller en femte AP-fond — om den skulle få en likartad inriktning — inte kan ha för många engagemang. Det är därför tveksamt, menar man, om det är meningsfullt att inom AP-fondens stora ram skapa ett sådant institut med höga krav på specialistkunskaper.
Vid en sammanvägning av alla nu anförda omständigheter har utredningen inte blivit övertygad om att det finns skäl att tillskapa en femte fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden för riskkapitalsatsningar av gängse slag. Utredningen är därför inte beredd att föreslå inrättandet av en sådan styrelse i syfte att tillföra de mindre och medelstora företagen riskvilligt kapital. Det synes i stället ligga närmare till hands att i första hand öka fjärde fondstyrelsens resurser för satsningar i mindre och medelstora företag antingen genom direkta engagemang från fondstyrelsens sida eller genom tillskott av kapital via olika tillväxtinvestbolag. Utredningen vill också erinra om möjligheterna för ökade riskkapitalengagemang från Företagskapitals AB och Svetabs sida, vilket utredningen återkommer till i kapitel 10.
En annan väg som står till buds är att koppla ihop frågan om ytterligare en AP-fond med utredningens förslag att låta arbetsgivaravgifterna innestå i nystartade företag. Såsom utredningen framhållit tidigare i detta kapitel kan det vara lämpligt att låta det organ, som skall handha systemet med de innestående avgifterna, ha en nära koppling till AP-fonden. Många skäl skulle tala härför, bl.a. kapitalanskaffningen. Om förslaget genomförs kan man, om man så vill, rubricera det erforderliga organet som en femte AP-fond.
8. Generationsskiften
8.1. Inledning
Ett generationsskifte uppfattas definitionsmässigt som en överföring av egendom helt eller delvis från en äldre till en yngre generation. Överföringen sker vanligen genom arv, gåva eller köp.
När det gäller mindre och medelstora företag är det inte ovanligt att ett generationsskifte framtvingas genom en företagares död, men det förekom- mer också att företagaren under sin livstid överlåter företaget. En sådan överlåtelse i livstiden kan innebära att hela företaget överlåts på en gång. Minst lika vanligt torde vara att företagaren gradvis låter den yngre generationen ta över företaget genom att den successivt får fler och fler andelar i takt med att den äldre företagaren trappar ner sin verksamhet.
Då man skall behandla problem i samband med generationsskiften bör man därför inte begränsa sig till generationsskiften, som kommer till stånd i anledning av arv eller testamentariska förordnanden. Även andra förän- dringar mellan yngre och äldre delägare eller mellan äldre ägare och yngre närstående personer bör omfattas av begreppet generationsskifte. Exempel på det senare kan vara en yngre delägares förvärv av en äldre kompanjons del i bolaget eller att en yngre person erbjuds bli delägare i företaget bland en eller flera äldre företagsledare.
Generationsskiftesproblematiken bör uppfattas i denna vidare bemärkelse. Utredningen utgår härifrån i den fortsatta framställningen. Utredningen är emellertid medveten om att en så allmänt hållen definition kan vålla problem om det gäller att i en författning söka precisera begreppet generationsskifte. Den kommer därför vid närmare överväganden och förslag som berör generationsskiften att diskutera vad som i det konkreta fallet bör innefattas i begreppet generationsskifte. Av naturliga skäl tar framställningen huvud- sakligen sikte på generationsskiften ifåmansföretag. Den behandlar t.ex. inte stora företags uppköp av mindre företag eller fusioner mellan företag.
Då det gäller att uppskatta omfattningen av antalet generationsskiften bland mindre och medelstora familjeföretag föreligger, såvitt utredningen är bekant, ingen undersökning som närmare redovisar alla typer av ägarföränd- ringar i företagen. Utredningen har därför övervägt att företa en egen undersökning. Exempelvis kunde man med hjälp av enkäter på basis av registrerade ägarbyten få fram orsaker m.m. till dessa. Dessa undersökning- ar skulle dock behöva göras alltför omfattande. Utredningen har därför i stället begränsat sig till att göra en grov uppskattning av omfattningen av
generationsskiften bl.a. baserad på undersökningar som berör vissa sådana frågor. En sådan skattning torde också vara tillfyllest för utredningens syften.
En uppskattning av antalet generationsskiften bland mindre och medel- stora företag bör kunna göras med utgångspunkt från antalet företag inom denna företagsgrupp. Enligt senaste beräkningar uppgår de mindre och medelstora företagen till drygt 400 000 stycken. Om man beräknar en företagargenerations verksamhetstid till ungefär 25 år, skulle årligen ca 16 000 företag stå inför ett generationsskiftesproblem. Denna uppskattning rymmer dock flera osäkra faktorer. Ägarförändringar beror inte endast på generationsskiften utan även på företagsnedläggelser eller uppköp av andra företag m m.
Vissa undersökningar har gjorts av SHIO-Familjeföretagen. Dessa särredovisar förvärv som skett genom arv, däremot inte förvärv genom gåva och köp. I en undersökning från 1980 bland mindre och medelstora företagare svarade 11 %, att de förvärvat sitt företag genom arv. Av en tidigare undersökning, som företogs 1978, framgick likaså att 11 % av de tillfrågade ärvt sina företag. Överfört på hela antalet företag i riket skulle detta innebära att mellan 40—50 000 företag förvärvats genom arv.
1980 års undersökning visade, att det fanns vissa variationer bland dem som ärvt företaget beroende på företagets storlek.
Av företagare med mindre än fem anställda hade 6 % ärvt företaget. Bland företag med 5—9 anställda hade 14 % ärvt och av företagare med 10 anställda eller fler hade 18 % ärvt företaget.
Det bör understrykas att undersökningen endast behandlar generations- skiften genom arv. Omfattningen av generationsskiften i andra former ger den ingen uppfattning om.
En annan undersökning har företagits av SmåFöretagsCentrum i Växjö. Den gäller framför allt frågor rörande planering inför ett kommande generationsskifte. Av dem som hade planerat för ett generationsskifte — vilket var ganska få — uttalade över 60 procent att företaget avsågs föras vidare inom familjen. Överfört på hela antalet företag skulle detta innebära ungefär att 250.000 avses övertas av familjemedlemmar.
Sammantaget med utredningens beräkningar ger detta stöd för ett antagande att generationsskiften berör tusentals företag årligen. Halva småföretagsbeståndet utgörs av företag med anställda, varför mycket stora grupper sysselsatta kan sägas vara direkt berörda av generationsskiftespro- blematiken. Det är därför viktigt att generationsskiften kan genomföras någorlunda störningsfritt.
8.2. Olika slag av problem kring generationsskiften
Allmänt om problemen
Som nämnts kan överföring av ett företag ske på en gång genom arv, gåva eller köp, men också gradvis genom partiell gåva eller partiellt köp. Exempel
på det senare kan bli fallet när en äldre företagsledare-ägare gradvis önskar trappa ner sin verksamhet i företaget. Han kan då välja att successivt ge sina barn andelar i företaget.
Som skall belysas närmare i det följande leder valet av överlåtelseform till stora skillnader i den tillträdande företagarens och därmed företagets ekonomiska situation.
Detta aktualiserar en rad problemställningar av ekonomisk art.
Innan utredningen går närmare in på dessa kan det finnas anledning framhålla att problemen inte bara är av ekonomiskt slag. Andra problem som kan uppkomma är om man i samband med överlåtelse vill koncentrera äganderätten till/eller inflytandet över företaget till ett av flera barn, exempelvis på grund av att detta är mer engagerat i företaget. Detta ställer inte bara krav på särskilda finansiella lösningar utan kan medföra också moraliska och andra problem av juridisk, administrativ och psykologisk karaktär. Detta att problematiken många gånger är komplex har fört med sig att benägenheten att ta itu med en planering inför ett generationsskifte varierar från person till person. En företagen undersökning visar en förvånansvärt låg beredskap inför ett generationsskifte. I den undersökning, som publicerades av SmåFöretags- Centrum i Växjö i december 1982, sökte man klassificera de problem som huvudsakligen berörde företagarens person vid ett generationsskifte. Dessa sammanfattades i rapporten på följande sätt: Psykologiska/sociala problem Cl Psykiska blockeringar med att diskutera död och åldrande D Auktoritär ledartyp omöjliggör ”inskolning” av efterträdare Ekonomiska problem I:! Inget kapital utanför företaget/eller i företaget för att betala arvs- och gåvoskatt Cl Dålig lönsamhet omöjliggör ett övertagande Juridiska problem
D Gåvoskatten samordnas med arvsskatten under en föregående 10- årsperiod
D Arbetsrättslagstiftningen (MBL) kan inverka både positivt och negativt på ett generationsskifte Administrativa problem El Ingen ”naturlig” efterträdare Cl Organisatorisk struktur i företaget som ”fryser ut” efterträdare.
Syftet med studien var att utifrån de uppställda rubrikerna klargöra vilka problemställningar som var relevanta inför ett generationsskifte. För att få svar härpå hade utsänts en enkät till företag i Anderstorpsregionen. Antalet tillfrågade företag var 195 stycken. Svar lämnades av 150 företagare. Av intresse är bl.a. företagarens benägenhet att se till kommande generations- skiftesproblem och överväga hur de skall lösas. De som besvarade enkäten ' I den enkät SmåFöre- uppvisade följande ”beredskap” inför ett generationsskifte (tabell 8.1).l tagsCentrum företog uppställdes enkätsvaren
_ .. , _ , , __ i grupper, relaterade till Ca 70 % av de tillfrågade hade alltsa inte diskuterat eller inte bestamt vad företagets startår. Dessa
som lämpligast borde vidtas inför ett stundande generationsskifte. Av de har här uteslutits.
Tabell 8.1 Generationsskifte Antal % Har ej diskuterats 90 60 Har diskuterats men inget har bestämts 16 11 Företaget avvecklas 4 3 Företaget säljs 6 4 Overtas av familjen 28 18 Annat 6 4 Summa 150 100
Källa: SmåFöretagsCentrum
cirka 30 % som bestämt sig hade hela två tredjedelar förutsatt att företaget skulle övertas av familjen.
Utredningen finner denna brist på planering betänklig. Bland annat därför att den lätt leder till att företagets utveckling blir beroende av slumpmässiga faktorer, vilket kan få en menlig effekt på företagets framtid. Bristen på planering kan också skapa en osäkerhet om framtiden hos de anställda.
Även om den bristande beredskapen som redan antytts många gånger har sin förklaring i en rad faktorer av bl.a. psykologisk art, kan utredningen inte frigöra sig från misstanken att den låga planeringsgraden till mycket stor del sammanhänger med de utomordentligt komplicerade finansiella frågor som är förknippade med generationsskiften. Som närmare belyses i det följande kan en särskilt bidragande orsak vara att just planerade generationsskiften i form av ett gradvis överlåtande av företaget satts i strykklass skattemässigt sett.
Flera utredningar har under senare tid berört de finansiella problemen kring generationsskiftena. Bl.a. har dessa utredningar belyst den finansiella belastning som kapitalbeskattningen medför för mindre och medelstora företag, särskilt med hänsyn till kraven på likviditet och räntabilitet. T.ex. drog företagsskatteberedningen den slutsatsen att de krav på räntabilitet som måste ställas på företagen, om deras avkastning skulle möjliggöra för ägaren att erlägga arvs- och förmögenhetsskatt, låg väsentligt över den faktiska räntabiliteten på eget kapital (Ds B 1976:10, sid 76).
Utredningen som i första hand har att studera andra finansiella problem än de skattemässiga, exempelvis sådana som sammanhänger med utlösen av delägare, har valt att med några schablonartade exempel försöka ge en uppfattning om den finansiella belastning som uppkommer vid ett genera- tionsskifte.
Exempel 8.'l
Företagsägaren är en förälder. Avsikten är att företaget vid företagarens bortgång skall ärvas av dennes enda barn. Företaget förutsätts ha ett substansvärde av 4 milj kr, beräknat i enlighet med bestämmelsernai SFL. Om verksamheten inte är hänförlig till inkomstslagen rörelse eller jordbruks-
fastighet skall arvsskatten beräknas på ett förmögenhetsvärde om 4 milj. kr. Arvsskatten på detta belopp uppgår för 1983 till 2.227.750 kr. Om verksamheten ingår i inkomstslagen rörelse eller jordbruksfastighet får arvsskatten beräknas på ett förmögenhetsvärde som är nedsatt till 30 % av det beräknade substansvärdet (lättnadsregeln), dvs till 1,2 milj kr. Arvsskat- ten på detta belopp uppgår för 1983 till 475.500 kr.
Det sistnämnda fallet torde vara vanligast bland de mindre och medelstora företagen. Vid första påseende synes kanske kapitalskatten inte vara så avskräckande. Emellertid har den tillträdande företagaren sällan andra tillgångar vid sidan av företaget att betala skatten med. Den måste då finansieras genom uttag ur företaget. Hur stora belopp detta kan röra sig om beror på en rad omständigheter. Avgörande är såväl bolagets som företagarens skattesituation. Om verksamheten bedrivs i form av aktiebolag med normal skattesituation och uttag sker i form av lön med en marginalskatt på 80 % krävs att företaget skall uppnå en vinst före skatt och arbetsgivarav- gifter på 3,2 milj kr.2 för att en nettoinkomst för ägaren skall täcka arvsskatten. Detta motsvarar alltså hela 80 % av företagets förmögenhets- värde.
Skulle lättnadsregeln inte vara tillämplig blir belastningen synnerligen betydande, se vidare exempel 8:2.
Exempel 8.2
I stället för att företaget förvärvas med anledning av arvlåtarens död antas att företaget som ett led i ett planerat generationsskifte successivt överlåts genom gåva till barnet. Detta förutsätts ske genom överlåtelse av företaget under en femårsperiod.
I detta fall är lättnadsregeln inte tillämplig även om verksamheten är att hänföra till inkomstslagen rörelse eller jordbruksfastighet. Gåvoskatt beräknas på ett värde av 800.000 kr per år (4 milj kr : 5). Vid tillämpning av gällande ackumulationsregler skall gåvorna sammanläggas. Detta gör att gåvoskatten kommer att uppgå till totalt 2.237.500 kr, ungefär som i det första alternativet i exempel 8: 1. Om man förutsätter såsom i exempel &] att verksamheten bedrivs i aktiebolagsform med en normal skattesituation och att uttag sker i form av lön med en 80-procentig marginalskatt, krävs för att företagaren skall kunna betala gåvoskatten genom uttag ur företaget, att detta uppnår en vinst före skatt och arbetsgivaravgifter på sammanlagt hela 15 milj kr under de fem åren!3 Belastningen kommer alltså att uppgå till närmare 400 % av företagets substansvärde, vilket är rent förödande.
Exempel 83
Här antas att företaget ärvs av två barn och att lättnadsregeln får tillämpas vid förmögenhetsvärderingen. Vidare förutsätts att det ena syskonet löser ut det andra. Syskonet X får då erlägga en arvsskatt på 166.500 kr samt betala en utlösen med förslagsvis halva substansvärdet = 2 milj kr. Detta blir en total utgift om 2.166.500 kr.
Med samma förutsättningar som ovan skulle företaget behöva belastas med 14,7 milj kr” för att arvsskatten och utlösenkostnaden skall täckas.
2 Beräkning:Arvs_skatt: 475.500 kr.Bruttolön: 2.377.500 kr - 80 % mar- ginalskattDärpå löpande lagstadgade arbetsgivar- avgifter: 0,357'x 2.377.500 = 848.768 kr. Summa uttag: 2.377.500 + 848.768 = 3.226.268.
3 Beräkninngåvoskatt: 2.237.500 kr.Bruttolön: 11.187.500 - 80 % mar- ginalskatt.Därpå belö- pande lagstadgade ar- betsgivaravgifter:0,357 x 11.187.500 = 3.993.938 kr.Summa uttag: 11.187.500 + 3.993.938 = 15.181.437 kr.
”* Beräkninngrvsskatt och utlösenkostnad: 2.166.500 kr.Bruttolön: 10.832.500 - 80 % mar- ginalskatt.Därpå belö- pande lagstadgade ar- betsgivaravgifter: 0,357 x 10.832.500 = 3.867.202 kr. Summa uttag: 10.832.500 + 3.867.202 = 14.699.702 kr.
5 Det förutsätts att bola- get bildats som s.k. 5.000-kr-bolag. Den summan utgör ingångs- värde för beräkning av realisationsvinstskatten. Den beräknas sålunda på 2 milj ./. 2.500 kr. Realisationsvinstskatten uppgår till 40 % samt marginalskatten till 80 %.
6 Samma beräknings- grunder gäller som i not 5. Företagets substan- svärde är i exempel 8:4 4 milj kr.
7 Beräkning:Arvsskatt och realisationsvinstskatt 2.419.040 kr.Bruttolön: 12.095.200 kr.Därpå lagstadgade arbetsgivar- avgifter: 0,357 x 12.095.200 = 4.317.986 kr.Summa uttag: 12.095.200 + 4.317.986 = 16.413.186 kr.
3 Beräkning enligt ovan.Summa uttag: 2.811.120 + 1.003.569 = 3.814.689 kr.
Samtidigt får syskonet Y dels betala en arvsskatt med samma belopp, 166.500 kr, dels en realisationsvinstskatt, som vid 80 % marginalskatt kan uppgå till 637.600 kr.5 Totalt betalar då Y 804.100 kr i skatt. X och Y:s sammanlagda skatt blir 970.600 kr.
Exempel 8:4
Föräldern väljer under sin livstid att till sina två barn sälja aktierna i bolaget till ett värde motsvarande företagets substansvärde, 4 milj kr, hälften till varje barn. Betalning erläggs med reverser. För fadern uppkommer en realisationsvinstskatteskuld, vilken i sämsta fall kan uppgå till 1.277.600 kr.6
Föräldern avlider tämligen kort därefter. Reavinstskatten har då ej hunnit erläggas. Barnen ärver reverser på 4 milj kr samt en realisationsvinstskat- teskuld på 1,3 milj kr. Behållningen blir totalt 2,7 milj kr. För var och en av barnen blir behållningen 1.361.200 kr, vilket medför en arvsskatt på 570.720 kr.
Den totala skatt som skall betalas till följd av generationsskiftet uppgår sålunda till 2,4 milj kr, dvs 1,3 milj kr i reavinstskatt och sammanlagt 1,1 milj kr i arvsskatt. Belastningen på företaget blir i detta fall 16,4 milj kr för att nettoinkomsterna för ägarna skall täcka skatterna.7
Om barnet X löser ut barnet Y och liksom i föregående exempel betalar 2 milj kr, uppstår ingen realisationsvinst för Y, eftersom detta motsvarar vad han köpte sin andel för av föräldern.De totala utgifterna för X blir då 1,3 milj kr : 2 + 570.000 + 2 milj kr = 3.220.000 kr. Med samma beräkning som tidigare blir belastningen på företaget 21,8 milj kr.
Skulle företaget i stället säljas till ett enligt lättnadsregeln reducerat substansvärde skulle två reverser om vardera 600.000 kr utfärdas. Realisa- tionsvinstskatteskulden för fadern blir i detta fall 381.600 kr beräknat på motsvarande sätt som ovan. Vid det senare arvsfallet ärver barnen reverserna på 1,2 milj kr samt realisationsvinstskatteskulden. Behållningen blir totalt 818.400 kr och för vart och ett av barnen 409.200 kr. Arvsskatten per lott uppgår då till 90.312 kr.
Den totala skatten blir i detta fall 562.224 kr, dvs den beräknade realisationsvinstskatteskulden på 381.600 kr jämte den totala arvsskatten på 180.624 kr. Belastningen på företaget blir i detta fall 3,8 milj kr.8
Exemplen kan mångfaldigt varieras. Om exempelvis företaget överläts till flera barn minskar skattekostnaden något men i gengäld ökar utlösenkostnaden.
De anförda exemplen visar dock med tillräcklig tydlighet
att ett generationsskifte medför ett betydande finansiellt dränage för ett företag, i exemplen mellan 80 % och 500 % av företagets substansvärde,
att det blir betydande skillnader i denna belastning beroende på vilken överlåtelseform som väljs,
att planerade generationsskiften med gradvis överlåtande av företaget såsom gåva till en yngre generation är en form som skattemässigt satts i strykklass,
samt att en av de mest betydande orsakerna till det finansiella dränaget är kostnaderna för utlösen av meddelägare.
Utredningen är medveten om att reglerna om anstånd med erläggande av arvsskatt innebär en möjlighet att i tiden mildra effekterna av den finansiella belastningen. Principiellt medför dock inte anståndsreglerna någon skillnad eftersom skatten slutligen skall betalas med beskattade medel. Härtill kommer att numera en betydande anståndsränta debiteras.
Som utredningen tidigare antytt torde det finansiella dränaget leda till stagnation, eller i sämsta fall, likvidation för företaget. En sådan utveckling är inte önskvärd ur samhällsekonomisk synpunkt. Den kan också medföra påfrestningar för de anställda.
Det är därför angeläget att närmare undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta generationsskiften och motverka de ovan beskrivna förhållandena.
Utredningen kommer därvid att dela upp sina överväganden på tre olika åtgärdsområden.
Eftersom utlösenkostnaderna är betungande har utredningen valt att först behandla åtgärder som befrämjar att meddelägarna kvarstår i företaget.
För det andra behandlas åtgärder som underlättar utlösen av meddelägare för det fall detta trots allt blir aktuellt.
Slutligen behandlas vissa åtgärder inom skattelagsttftningens område, bl.a. för att underlätta planerade generationsskiften.
8.3. Åtgärder för att befrämja ett kvarstående med riskkapital
8.3.1. Inledning
I ett företag som genom någons död förvärvas av ett antal dödsbodelägare måste dessa relativt omgående ta ställning till vem som skall överta och ansvara för företagets skötsel och drift. Detta framtvingar ofta ett avgörande mellan delägarna även hur den framtida ägarstrukturen skall se ut i företaget.
För somliga dödsbodelägare kan det vara angeläget att få sina andelar i företaget utlösta. Oftast är deras önskemål om att få ut sin andel av kvarlåtenskapen betingat av ekonomiska skäl men kan också vara betingat av andra skäl, exempelvis bristande intresse för företaget.
Övriga delägare, som väljer att ha kvar sina andelar i företaget, särskilt den som ligger närmast till för att överta företagets ledning, kan i vissa fall med tillfredsställelse se en möjlighet att lösa ut meddelägarna. Å andra sidan kan det också finnas ett befogat intresse av att meddelägarna kvarstår med sina andelar för att inte företaget skall utsättas för ekonomiska påfrestningar genom utlösen.
Sett ur ett annat perspektiv behöver frågor om utlösen eller kvarstående i ett företag inte endast gälla ekonomiska beräkningar och konsekvenser. En företagare som ur finansiell synpunkt önskar att meddelägare kvarstår med
sina andelar i företaget torde samtidigt ställa sig frågan, vilka konsekvenser detta får för hans inflytande i företaget.
Olika utredningar har betonat att ett särdrag bland familjeföretag är den nära kopplingen mellan ägandet och företagarens person, vilket också måste anses vara ett avgörande incitament för dem som ägnar sig åt företagsamhet. Det är därför av vikt för den blivande företagsledaren att han kan säkerställa inflytandet över företaget.
Detta speglar hur en avvägning måste göras mellan å ena sidan företagsledarens krav på att inflytandet i företaget koncentreras i hans händer och å andra sidan övriga delägares rätt till insyn. Samtidigt måste också beaktas att meddelägare ofta är mer angelägna att erhålla löpande avkastning på sina andelar än företagsledaren.
Om man vill befrämja en utveckling där alla delägare kvarstår med sina andelar i företaget aktualiseras sålunda ett antal frågeställningar.
En första fråga är om det finns något lämpligt instrument som kan utnyttjas för att tillgodose de olika delägarnas skilda krav om alla kvarstår i företaget. Utredningen anser att ett sådant lämpligt instrument är aktier av olika slag med differentierade rättigheter. Med hänsyn till att frågan om lämpligheten och användbarheten av aktier av olika slag på senare tid diskuterats i skilda sammanhang kommer utredningen i det följande att mer utförligt behandla aktier med differentierad rätt.
En andra närliggande fråga som inställer sig är om delägare kan påkalla konvertering av ett slags aktier till ett annat. Detta föranleder utredningen att närmare belysa frågor om konvertibla aktier och konverteringsrätt.
För det tredje anmäler sig vissa skattemässiga frågor. Utredningen kommer i det följande att behandla dessa frågeställningar.
8.3.2. Olika aktieslag
Aktier av olika slag, med skilda röstvärden och med differentierad rätt till utdelning, har behandlats av utredningen i delbetänkandet i anslutning till framställningen om olika finansieringsformer (delbetänkandet, sid 196 f).
Utredningen fann att aktier av skilda slag utnyttjats i relativt ringa omfattning i mindre och medelstora företag.
En förklaring härtill kunde vara att många inte känt till möjligheterna att utnyttja aktier av skilda slag. Utredningen förespråkade att aktier med differentierad rätt borde komma till ökad användning bland de mindre och medelstora företagen, och att åtgärder borde vidtas för att öka kännedomen om dessa finansieringsinstrument.
Emellertid har frågan om det berättigade i en differentiering av röstvärdet eller andra skillnader mellan aktier ställts under debatt när det gäller de börsnoterade företagen. En redovisning i ämnet har lämnats i en expertrap- port benämnd ”Röstvärdesdifferenser i svenska börsbolag”. Rapporten om röstvärdesdifferenser sammanställdes inom ramen för utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten (SOU 1981:78, sid 99 f).
I densamma gjordes en sammanfattning över argument för och emot röstvärdesdifferentiering samt förekomsten härav i svenska börsbolag. Utredningen hänvisar i denna del till rapporten.
medelstora företag att kunna utnyttja aktier av olika slag — de börsnoterade företagens förhållanden faller utanför utredningens uppdrag — finns anled- ning att närmare gå in på gällande regler och de förhållanden som varit och är av vikt för utvecklingen.
Bakomliggande motiv och gällande rätt
Det normala är att alla aktier har lika rätt (3 kap. 1 & ABL). Från huvudregeln kan undantag göras genom bestämmelse i bolagsordningen om att aktier av olika slag skall finnas. Härom råder i princip avtalsfrihet. Olikheter mellan aktieslagen kan gälla röstvärdet, men också olika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, dvs. rätt till utdelning, deltagande i nyemission vid kapitalökning, återbäring vid nedsättning av aktiekapitalet m.m. Aktier med olika röstvärden brukar vanligen delas upp i två klasser, serie A (A-aktier) och serie B (B-aktier). A-aktier kan innehålla föreskrift om att varje sådan aktie har en röst, medan B-aktierna har i eller 1/10 röst. Aktier som medför företrädesrätt till andel i bolagets vinst eller tillgångar brukar kallas preferensaktier.
Företrädesrätten kan också varieras på andra sätt. Exempelvis kan vissa aktier vara underkastade hembudsskyldighet, andra inte. Ägare av visst slag av aktier kan för sig välja visst antal styrelseledamöter eller revisorer (se närmare bl.a. SOU 1971:15, sid 155 f, prop 1975:103, sid 312 ff, Kedner-Roos, sid 54 f, Rodhe, sid 121 ff).
En bestämmelse som inskränker möjligheten att fritt avtala om olika röstvärden infördes i 1944 års aktiebolagslag och är alltjämt gällande. Regeln stadgar att ingen aktie får ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för annan aktie. Av denna princip följer att aktier utan något värde inte får utges enligt svensk rätt. I 1848 års, 1895 års och 1910 års lagar i ämnet saknades motsvarande begränsning och från deras tid kvarstår alltjämt vissa fall av större olikheteri röstvärdet. Det förekommer sålunda så stora olikheter som att vissa aktier har en röst och andra 1/1000 röst; ett förhållande som på senare tid påtalats i riksdagen, men som ej föranlett någon åtgärd (se bl.a. LU 1977/78:20, 1979/8012 och 1982/83:16). En anledning till att man i efterhand inte velat begränsa röstolikheterna har varit, bl.a. såsom framhölls under förarbetena till 1944 års lagstiftning, att man inte genom ny lagstiftning vill bryta bolagsordningens bestämmelser. Vidare äger röstvärdesdifferentieringen samband med reglerna om tillstånd för utländskt förvärv av svenska företag m.m. Lagstiftningen i detta ämne har nyligen varit föremål för översyn och resulterat i två nya lagar, nämligen lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. och lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. Några ändringar i förhållande till tidigare lag, lagen (1916:156) om vissa inskränkningari rätten att förvärva fast egendom, gjordes inte, enligt vilken förbehåll i bolagsord- ningen medgav att utländsk medborgare fick förvärva begränsad del av aktiekapitalet (>2/5). Innehavet fick inte överstiga visst röstetal (>I/5).
1944 års bestämmelse, som överfördes i 1975 års aktiebolagslag, utgjorde resultatet av en kompromiss mellan å ena sidan intresset av att i görligaste mån sammankoppla makt och ekonomisk risk och å andra sidan intresset av att möjliggöra en för ett företag nyttig stabilisering av ledningen hos en
sakkunnig och lämplig personkrets, som åtminstone i större företag eljest inte skulle kunna behärska majoriteten av aktiekapitalet och därför vore utsatt för risken av överrumplingar från kanske tillfälligt hopsamlade majoritetsposter. Vidare skulle en differentiering av röstvärdet underlätta bolagsbildningar och rekonstruktioner av bolag.
Lagberedningen, som framlade förslaget till 1944 års aktiebolagslag, utvecklade inte närmare de överväganden den gjorde i anledning av de argument som uppställdes för och mot en röstvärdesdifferentiering. Man konstaterade sammanfattningsvis att ”med hänsyn till de praktiska ändamål som sålunda kunna tillgodoses genom systemet med aktier med olika röstvärde lärer det icke böra ifrågasättas att för Sveriges del helt förbjuda detta system. Frågan är blott om och i vad mån lagstiftningen bör begränsa rätten att giva aktier olika röstvärde eller söka i vissa avseenden neutralisera verkningarna av att aktier i ett bolag hava olika röstvärde” (SOU 1941:9, sid 501).
Vid införandet av 1975 års aktiebolagslag berörde föredragande statsrådet något differentieringen av rösträtten med hänsyn till nyss omtalade 1916 års lag, men godtog i övrigt att i den nya aktiebolagslagen överfördes samma bestämmelse om röstvärdesolikheter från 1944 års lag (prop 1975:103, sid 31).
Möjligheten att i ett aktiebolag använda sig av aktier med andra företrädesrätter har på intet sätt rönt samma uppmärksamhet som röstvär- desdifferentieringen. Ett exempel är preferensaktier, som ger företrädesrätt till andel i bolagets tillgångar eller vinst. Detta slag av aktier kan vara en möjlighet att tillmötesgå meddelägares önskan om förmånsbehandlad utdelning på innehavda aktier. Preferensaktierna kan ha samma röstvärde som stamaktierna eller annat röstvärde (se närmare Kedner-Roos, sid 54 f, Lind, sid 102).
Utländsk rätt
Den svenska aktiebolagslagens bestämmelser om röstvärdesdifferenser överensstämmer i stort med vad som gäller i våra nordiska grannländer, exempelvis i Danmark och Finland. Gör man en jämförelse utanför det nordiska rättsområdet föreligger en hel del skillnader.
Inledningsvis bör uppmärksammas att det i utlandet finns associationsfor- mer för mindre och medelstora bolag utan motsvarighet i Sverige. Ett utredningsförslag att tillskapa en ny associationsform för mindre företag föranledde ej någon åtgärd (SOU 1978:66 Andelsbolag). Denna översikt tar bara fasta på bolag som huvudsakligen är jämförbara med den svenska aktiebolagsformen. Redogörelsen bygger bl.a. på den tidigare nämnda
rapporten (SOU 1981:78). En indelning med avseende på tillåtligheten av skillnader i röstvärden kan
vara följande: El obegränsad röstvärdesdifferentiering D begränsad röstvärdesdifferentiering El förbud mot röstvärdesdifferentiering
Bland länder med obegränsade röstvärdesdifferenser märks Storbritanni-
en, Portugal, Förenta staterna samt Australien. Dessa länder uppställer i princip inte några begränsningar i fråga om skillnader i röstvärdesolikheter mellan aktier. Det betyder också att aktier helt utan röstvärden kan ges ut. Emellertid krävs att en aktie måste ha ett röstvärde om den skall inregistreras på en aktiebörs. Så är förhållandet i bl.a. Förenta staterna och Australi- en.
I Norge tillåter däremot aktiebolagslagen att i bolagsordningen intas bestämmelser om hur stora röstvärdesskillnader som helst. Ej heller uppställer den norska lagen förbud mot att utge aktier utan röstvärde.
Till länder med begränsad röstvärdesdifferentiering hör de övriga nordiska länderna, Danmark, Island, Finland samt Sverige. För alla länder utom Finland gäller en röstvärdesdifferens om 1—10, medan den finländska aktiebolagslagen medger en skillnad om 1—20.Ett principiellt förbud att använda röstvärdesdifferentierade aktier finns bl.a. i aktiebolagslagstiftning- en i Belgien, Spanien, Frankrike, Italien och Japan. Från förbudet kan medges undantag enligt fransk och italiensk rätt.
I Förbundsrepubliken Tyskland är möjligheterna att få ge ut aktier med olika värden starkt begränsade genom att tillstånd härför fordras i varje särskilt fall av delstatsmyndighet. Tillstånd medges i syfte att förhindra utländskt inflytande. Dock är förekomsten av aktiebolag i Förbundsrepub- liken Tyskland ringa. Mer frekvent är i stället bolagsformen Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) som närmast motsvarar det svenska komm- anditbolaget. I dessa bolag finns inga begränsningar att differentiera andelsägarnas rösträtt.
I några länder tillåts att preferensaktier utges utan rösträtt, exempelvis i Förbundsrepubliken Tyskland (Vorzuaktien) och i Förenta staterna.
Överväganden
Vad gäller skillnader mellan aktier har frågan om differentierade röstvärden varit mest diskuterad. Det är inte någon företeelse under senare tid att differentieringen har ifrågasatts. En huvudinvändning mot förekomsten av olika röstvärden är att ledningen av företaget kommer i händerna på personer, vilka inte har en mot deras makt svarande risk. En sådan differens avviker från den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen om att röststyrkan bör återspegla graden av ekonomiskt risktagande i bolaget. Vidare möjliggör röstvärdesdifferentieringen en maktkoncentration inom näringslivet med påföljd att stora grupper får minskade möjligheter att utöva inflytande över företagens verksamhet.
Till förmån för röstvärdesdifferentiering har bl.a. anförts att den kan underlätta bildande och rekonstruktioner av bolag och att den kan begränsa utlänningars inflytande i svenska aktiebolag. Vidare kan röstolikheten bidra till att öka stabiliteten i företagets ledning. Det har också påtalats att flertalet aktieägare i realiteten inte är intresserade av att utöva något inflytande över bolagets verksamhet.
De argument som nyligen förts fram för att avskaffa röstvärdeskillnader har, såvitt utredningen kunnat finna, tagit fasta på förhållandena i de börsnoterade företagen (se bl.a. Veckans Affärer 1982 nr 21 och 25, DN 22/8 1982, Dagens industri 6/11 1982.) Däremot har röstvärdesdifferentieringen
inte setts i belysning av mindre och medelstora företags förhållanden. Hu en förändring eller begränsning av röstvärdesdifferentieringen skulle påverka utvecklingsmöjligheterna för dessa företag har inte undersökts.
I delbetänkandet undersökte utredningen möjligheterna att förbittra riskkapitalförsörjningen för mindre och medelstora företag genom emiisio- ner av aktier till utomstående finansiärer. Inför detta perspektiv hade bland företagare hävdats att, innan andra delägare släpptes in i företaget, ville företagaren säkerställa sitt inflytande i detta. Som lämplig utväg angavs då att differentiera inflytandeti företaget genom att aktier med ett högre röstvärde, A-aktier, kunde innehas av företagsledaren-ägaren, medan B-aktier ned lägre rösträtt utbjöds till förvärv av intresserade kapitalplacerare.
Det kan vara intressant att notera att de företag som på senare tid sökt tillträde på OTC-marknaden har utnyttjat aktier av olika slag, exempelvis Artin-Kores, Sporrong, Hasselfors, Nedermanns m.fl.
Hade möjligheten till aktier med differentierad rösträtt inte funnits äi det synnerligen tveksamt om flertalet av de företag som nu sökt introduktior på OTC-marknaden hade valt att söka dra till sig utomstående finansiärer.
Vid en ägarstrukturförändring i samband med ett generationsskifte är förhållandena tämligen likartade de fall då företaget söker externt riskkapi- tal. Möjligheten att finna en balans mellan inflytande och avkastning blir många gånger avgörande för om företaget skall kunna drivas vidare.
Med hänsyn till ovanstående vill utredningen starkt understryka att någon ytterligare begränsning av rätten att utge olika slag av aktier inte bör genomföras såvitt avser mindre och medelstora företag. Tvärtom bör erligt utredningens mening möjligheten att utge aktier av olika slag utnyttjas i ökad utsträckning, bl.a. för att underlätta problem vid ett generationsskifte.
8.3.3. Konvertering av aktier
I det föregående har utredningen pekat på de möjligheter som finns att utnyttja aktier av olika slag. Utredningen övergår nu till att behandla iilka förutsättningar som finns att i samband med ett generationsskifte få till s1ånd en omvandling till olika aktieslag och en lämplig uppdelning av dem på (lika delägare.
Bäst är givetvis att man redan i förväg utger aktier av olika slag eller geiom testamentariskt förordnande eller genom gåva fördelar olika aktieslag mellan olika delägare.
En annan möjlighet är att utnyttja konvertibla aktier. Enligt 3 kap. 1 5 fjärde stycket ABL får konvertibla aktier utges. Aktiebolagsutredningen framhöll att det inom näringslivet fanns ett intresse för att aktiebolagen skulle få möjlighet att utge aktier av visst slag som senare kunde omvandlas (SOU 1971:15, sid. 157). Särskilt användbara synes des.k. konvertibla preferensaktierna vara, dvs preferensaktier som kan utbytas not stamaktier. Dessa introducerades i den svenska aktiebolagsrätten efter en lagändring 1973 (motiven härför, se prop 1973z93, sid 82 f).
Konvertibla aktier kan i samband med en fusion eller en rekonstruktion av ett bolag, tänkas ges ut till investerare vilka vill förbehålla sig möjligheten att
bli stamaktieägare för att därigenom kunna dra ökad nytta av en eventuell gynnsam utveckling för bolaget i framtiden (se vidare Borgström, sid 106 ff, Kedner-Roos, sid 56).
Om omvandling av visst aktieslag skall ske, skall bolagsordningen ange den närmare ordningen för konverteringen. Det måste framgå om omvand- lingen skall ske automatiskt vid viss tidpunkt eller när visst förhållande inträffar, eller om den skall kunna påkallas av bolaget eller av aktieägaren. I förbehållet skall framgå till vilka slags aktier omvandling skall ske. Förbehållet skall också anges i aktiebrevet (3 kap. 4 & ABL).
Om ett konverteringsförbehåll skall införas i bolagsordningen efter bolagets registrering och inte avser redan utgivna aktier tillämpas huvudre- geln för ändring av bolagsordningen (9 kap. 14 & ABL). Avser ändringen redan utgivna aktier föreskriver 9 kap. 15 & ABL att högre pluralitet krävs än vid vanlig ändring av bolagsordningen. Detta gäller bl.a. ändringar som innebär att rättsförhållandet mellan aktierna rubbas, eller om företagsleda- ren vill införa eller skärpa en föreskrift om hembud. I dessa fall krävs för att ändra bolagsordningen samtycke av alla vid stämman närvarande aktieägare som dessutom måste företräda 9/10 av aktierna.
Skulle med anledning av ett generationsskifte en delägare ha intresse av att de övriga ägarnas aktiers ställning förändrades och rättsförhållandet mellan aktierna därigenom rubbades eller att det i bolagsordningen infördes vissa begränsningar i aktieägarnas rätt till tillgångar och vinst, uppställs det höga pluralitetskravet. '
För exempelvis den person som skall överta företagsledaransvaret för företaget bör det i och för sig inte vara några hinder att vid en bolagsstämma framställa ett yrkande om att exempelvis vissa aktier konverteras med följd att rättsförhållandet mellan dem ändrades.
Gäller det redan utgivna aktier skall dock ovan relaterade bestämmelse i 9 kap. 15 & ABL iakttas, vilket innebär att man i ett familjeföretag praktiskt taget måste vara ense. ' Utredningen har därför övervägt om mindre stränga regler borde införas för att kunna påkalla en konvertering.
En sådan bedömning innefattar svåra avvägningsproblem. Genom att öka möjligheterna att påkalla konvertering skulle man göra det möjligt för en av delägarna att skaffa sig ett bestämmande inflytande i bolaget. En fast ledning är, som många utredningar understrukit, väsentlig för att företaget skall fungera effektivt. Mot detta talar emellertid nödvändigheten av att skydda övriga delägare. Utredningen finner att skälen för en ändring inte är så starka att utredningen vill framlägga något förslag i den delen.
I stället vill utredningen särskilt peka på de möjligheter som finns att i bolagsordningen i förväg föreskriva konverteringsregler. Genom en ökad användning av denna möjlighet som idag torde vara föga känd bland företagarna och även bland många av deras rådgivare kan förutsättningarna för att genomföra ett kommande generationsskifte förbättras. Inte minst öppnas härmed ökade möjligheter för olika delägare att få just sina intressen tillgodosedda. Härmed ökar också förutsättningarna för att verksamheten skall kunna fortsättas utan krav på en finansiellt betungande utlösen av delägare.
8.3.4. Skattefrågor
Som tidigare nämnts har en delägare, som inte är företagsledare, ofta krav på att han tillförsäkras en tillfredsställande löpande avkastning för att kvarstå med riskkapital i företaget. Utredningen har också understrukit vikten av att detta kan ske utan att företaget därmed utsätts för en finansiell dräner- ing.
Problemställningen är likartad den som utredningen behandlade i delbetänkandet, då den övervägde åtgärder för att stimulera företagens försörjning med riskkapital från utomstående finansiärer. Utredningen underströk, då efter att ha visat talande exempel, nödvändigheten av att dubbelbeskattningen lindrades.
Statsmakterna vidtog också därefter åtgärder för att lindra dubbelbeskatt- ningen vid utdelning av vinst i icke börsnoterade svenska aktiebolag. Lindringen åstadkoms genom att avdrag medges med 70 % av utdelat belopp. Det årliga avdraget får dock inte överstiga 15 % av aktiekapitalet och inte heller ett belopp som överstiger 700.000 kr.
För att fullt kunna utnyttja lättnadsregeln måste ett aktiebolag ha ett aktiekapital om 4,67 milj kr. Detta torde medföra att flertalet mindre företag, som normalt har ett lågt aktiekapital, får tämligen begränsade möjligheter att åtminstone övergångsvis minska dubbelbeskattningens negativa effekter. Exempelvis blir med ett aktiekapital på 100.000 kr avdragsbeloppet endast 15.000 kr.
Att lättnadsregeln knutits till aktiekapitalet kan å andra sidan stimulera till att öka detta genom emissioner, vilket kan vara angeläget ur soliditetssyn- punkt.
Just vid ett generationsskifte är dock i allmänhet möjligheterna till i varje fall nyemissioner begränsade med hänsyn till de finansiella påfrestningar som generationsskiftet i övrigt innebär.
Om man vill försöka förhindra ytterligare finansiellt dränage i samband med ett generationsskifte genom att göra det lättare för delägare att kvarstå med riskkapital i företaget i stället för att kräva utlösen, synes — om nu inte dubbelbeskattningen i dess helhet kan avskaffas — i vart fall den nyligen genomförda regeln om lindring i dubbelbeskattningen böra något justeras.
Närmast till hands ligger att justera regeln om utdelningens relation till aktiekapitalet. Den nuvarande begränsningen till 15 % innebäri realiteten att utdelningen sätts i paritet med placeringar i vanliga räntebärande papper, vilket med hänsyn till riskmomentet synes för lågt. Utrymme för en viss riskpremiering bör också ges. En godtyckligt vald, men lämplig gräns synes vara att avdrag får medges intill 25 % av aktiekapitalet. Utredningen kan för sin del inte finna några bärande skäl som kan resas mot en sådan justering.
Lagen om avdrag för utdelning på icke börsnoterade aktier bör ändras i enlighet härmed.
8.4. Åtgärder för att underlätta utlösen
8.4.1. Inledning
Utredningen har tidigare belyst de finansiella konsekvenser som uppkommer vid utlösen av någon meddelägare. Förenklat skulle man kunna uttrycka saken så att det i många fall är nästan omöjligt att klara av det finansiella dränage som en utlösen medför. Den enda utvägen kan då vara att sälja företaget eller låta likvidera det.
Det är mot denna bakgrund utredningen i det föregående pekat på olika möjligheter för att underlätta för delägare att kvarstå i företaget.
Det är å andra sidan inte alltid ändamålsenligt eller önskvärt att söka förmå alla delägarna att kvarstå i företaget. Många gånger är det i stället så att utlösen av delägare trots allt är motiverad.
Utredningen har inventerat olika frågor för att underlätta utlösen av delägare i ett företag i anslutning till ett generationsskifte. Den har därvid stannat för att närmare behandla dessa i fyra olika avsnitt.
I det första behandlas frågan om det finns behov av några allmänna rättsregler som är ägnade att underlätta utlösen.
I det andra berörs de problem som är förknippade med låneförbudet i aktiebolagslagen.
Det tredje behandlar frågan om rätt för företag att från delägare förvärva företagets egna aktier.
Slutligen behandlas vissa skattefrågor.
8.4.2. Allmänna rättsregler för att underlätta utlösen
Ett problem som uppkommer och som oftast rör verksamhet, vilken inte bedrivs i aktiebolagsform, är att delägarna har olika uppfattningar om hur utlösen bör ske. Kan man inte enas kan samäganderättslagens regler om avyttring bli tillämpliga, vilket normalt leder till att en försäljning till utomstående framtvingas. Ibland kan så vara lämpligt men ofta leder det till negativa effekter för företaget. Det kan också framstå som stötande i de fall någon delägare djupt engagerat sig i företaget och sköter detta effektivt och därför kan anses ha en viss naturlig rätt att överta företaget. Särskilt påtagligt blir detta om övriga delägare endast ser till möjligheterna att få ut en likvid oavsett vilka konsekvenser detta får för företaget.
Mot bakgrund härav bör övervägas om man skulle tillförsäkra någon av delägarna rätt att påfordra utlösen. Ett nära och sammanhängande problem rör värderingen. Ofta omöjliggörs smidiga lösningar för utlösen till följd av skiljaktiga uppfattningar om företagets värde, vilket kan framtvinga en försäljning till tredje man.
Dessa skiljaktigheter om värdet är ganska naturliga, eftersom delägarna har olika utgångspunkter för sina bedömningar. En mindre engagerad meddelägare ser helst att företaget värderas till det försäljningspris som det skulle betinga på marknaden. Ett sådant värde bestäms inte sällan av företagets slaktvärde. Företagsledaren däremot ser närmast till företagets avkastningsförmåga om verksamheten skall fortsättas och anser att värdet
bör sättas med hänsyn härtill. Detta värde understiger ofta högst väsentligt marknadens slaktvärde.
Som nämnts leder detta ibland till att en förhandlingslösning blir omöjlig. Det vore därför önskvärt om man kunde tillämpa mer enhetliga värderings- regler, vilka samtidigt beaktade möjligheterna att driva verksamheten vidare.
I Sverige finns vid sidan av samäganderättslagen och vissa allmänt hållna regler inga särregler som särskilt tar sikte på den här angivna situationen.
I några andra europeiska länder däremot finns särskilda institut med syfte att lindra den ovan skisserade utlösenproblematiken. I Norge finns ett särskilt institut, åsätesrätt (Loven av den 28 juni 1974 om odelsretten og åsetesretten). Denna medger en kvalificerad arvsrätt för den äldste personen inom en syskonkrets. Denna (åsätesarvingen) har rätt när kvarlåtenskapen utgörs bl.a. av jordbruksfastighet dels att få sig tillskiftat en i arvlåtarens bo ingående jordbruksfastighet och dels att vid skiftet få tillgodosäkra sig en förmånlig värdering till ett reducerat värde. Syftet med denna lagstiftning är bl.a. att möjliggöra att verksamheten kan drivas vidare och inte splittras.
Ett liknande institut, das Höferecht, finns i de nordligaste delstaterna i Förbundsrepubliken Tyskland. Detta är reglerat i en särskild lag, Höfeord- nung, lag den 26 juli 1976, och gälleri delstaterna Hamburg, Niedersachsen, Nordrhein-Westfalen och Schleswig-Holstein. Enligt lagen kan jordbruks- egendom tillfalla en av arvlåtaren utsedd arvinge, vilken får behålla egendomen mot att han löser ut övriga arvingar. Lösensumman beräknas på ett reducerat värde som framgår av lag. Hur det skall beräknas framgår i huvudsak av lagen, varför skiftesvärdena således inte behöver ge upphov till tvist mellan arvingarna. Avsikten med dessa särregler, som avviker från den legala arvsordningen, är att undvika en ekonomisk ogynnsam ägosplittring.
I Frankrike ges en särskild möjlighet att påkalla värdering av tredje man vid utlösen av delägare (se avsnitt 8.4.4.).
Dessa förebilder har väckt frågan om en liknande företrädesrätt borde införas när det gäller familjeföretag i Sverige.
När det gäller företrädesrätt finns som redan antytts ett antal skäl som talar för att man skulle ha ett särskilt regelsystem på detta område.
Mot en ordning med företrädesrätt kommer förmodligen att anföras att en sådan ordning strider mot principen om likhet inför lagen. Så behöver emellertid inte nödvändigtvis vara fallet. En likartad lagstiftning finns redan bl.a. inom hyresrätten, enligt vilken hyresgäst har visst företräde att överta bostadslägenhet. Motiven för en företrädesrätt vid arvsskifte av företag är delvis likartade, exempelvis att en delägare sedan länge engagerat sig i verksamheten.
Problemställningen är emellertid synnerligen komplex och innefattar svåra avvägningar.
När det gäller värdering är behovet påtagligt att skapa någon form av vägledning. Situationen är här likartad den som på skatteområdet föranledde särskilda regler för värdering av arbetande kapital. Dessa regler motiverades bl.a. av diskrepansen mellan substansvärden och avkastningsvärden.
En möjlighet vore att liknande regler fick gälla vid utlösen. Man skulle i så fall försöka finna en värderingsprincip som huvudsakligen baserades på företagets avkastningsförmåga och låta denna bli styrande för värderingen vid utlösen.
Även i detta fall föreligger dock vissa känsliga avvägningsproblem. Med hänsyn till de avvägningsproblem som sålunda föreligger, vilka delvis rör områden som faller utanför utredningens ram, exempelvis arvsrätten, anser sig utredningen inte nu kunna framlägga några konkreta förslag. Frågorna bör emellertid belysas ytterligare. Utredningen anser därför, att en utredning borde tillsättas med uppgift att studera dessa frågor och lägga fram rekommendationer på området.
8.4.3. Låneförbudet i aktiebolagslagen
Ett långtgående förbud för ett aktiebolag att lämna ut lån till aktieägare och till vissa andra fysiska och juridiska personer infördes 1973 (prop 1973z93, LU 1973:19, rskr 1973z238, SFS 1973:303).
Iden allmänna motiveringen till låneförbudet framhölls avsikten bl.a. vara att undanröja vissa skatteflyktsmöjligheter. Med ett sådant förbud skulle aktieägare och personer i bolagsledningen förhindras att genom lån skaffa sig medel för egna behov.
Under remissbehandlingen hade från näringslivshåll väckts frågan om undantag från låneförbudet. Därvid hade man pekat på förhållandena inom familjeföretagen. När ett generationsskifte inom familjeföretaget ägde rum kunde lån från företaget till arvtagarna ofta vara nödvändiga för att dessa skulle kunna erlägga arvsskatten utan att behöva avyttra företaget.
Föredragande departementschef anförde, att ett undantagslöst låneförbud skulle kunna leda till att en försäljning av familjeföretaget framtvingades för att arvingarna skulle få medel till arvsskatten. En sådan tvångsförsäljning skulle, såsom näringslivet hade framhållit, innebära en betydande värdeför— störing. Det var inte heller i de anställdas eller fordringsägarnas intresse att en försäljning genomfördes om den innebar en sådan värdeförstöring. Därför fanns skäl att öppna möjlighet till dispens från reglerna om låneförbudet.
Även i andra situationer kunde det finnas särskilda skäl att dispensera från låneförbudet. En delägare i ett familjeföretag kunde t.ex. ställa krav på att bli utlöst ur företaget. Övriga delägare kanske bara genom lån från bolaget kunde skaffa de medel som behövdes härför. Det borde i ett sådant fall finnas skäl att medge undantag från förbudet mot lån i syfte att gäldenären skulle förvärva aktier i det långivande bolaget. Departementschefen ville inte heller utesluta möjligheten av att det inom ramen för den kontroll, som dispensmyndigheten kunde utöva, kunde finnas anledning att låta en person finansiera ett köp av ett aktiebolag från bolaget (prop 1973193, sid 94 f samt sid 135 f). Dispens skulle dock kunna medges om synnerliga skäl förelåg.
Vid införandet av 1975 års aktiebolagslag överfördes bestämmelsen i gamla lagen till den nya, dock med vissa mindre justeringar som föranletts av de erfarenheter man fått under den tid låneförbudet hade tillämpats. De närmare motiven härför redovisas i propositionen med förslag till ny aktiebolagslag m.m. (prop 1975:103, sid 486 ff). Några ytterligare motivut-
talanden kring generationsskiftesproblematiken gjordes ej.
Aktiebolagslagen ändrades i detta avseende 1977 genom att den krets personer till vilka aktiebolaget inte skulle få lämna lån utökades. Låneför- budet omfattar numera också personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden under förutsättning att de samboende tidigare har varit gifta med varandra eller har eller har haft barn gemensamt (prop 1977/78:41, LU 1977/78:8, rskr 1977/78:112, SFS 1977:1092).
Samtidigt beslöts, vilket är av intresse i detta sammanhang, att vidga möjligheten till dispens från låneförbudet vid förvärv av aktier i bolaget.
Anledningen till ändringsförslaget var önskemål om en vidgad möjlighet till dispens från låneförbudet i avsikt att förvärva mindre företag. Föredra— gande departementschef ansåg därför, att man borde utvidga dispensmöj- ligheterna i de fall lånet avsåg förvärv av aktier i det långivande bolaget eller annat bolag i samma koncern. Detta var av betydelse inte minst med hänsyn till det allmänna näringspolitiska intresset av att motverka företagskoncen- trationer. Om lånemöjligheterna vidgades kunde småföretag i större utsträckning bestå som fristående enheter. Utvidgningen av lånemöjlighe- terna fick emellertid inte leda till att man åter öppnade möjligheter till de skatteflyktsåtgärder som låneförbudet avsåg att förhindra eller till att borgenärsintressen äventyrades. Det måste därför liksom hittills ske en noggrann prövning i varje särskilt fall. Det fick också förutsättas att dispensmyndigheterna under de år låneförbudet hade varit i kraft, hade fått sådan erfarenhet av att pröva hithörande frågor att det inte fanns så stor risk att skatteflykt möjliggjordes eller att borgenärsskyddet urholkades även med en något liberalare inställning i dispensfrågan.
Förutsättningarna för dispens i aktieförvärvsfallen borde därför lämpligen ändras så att det i stället för synnerliga skäl gavs utrymme för dispens om det var påkallat av särskilda omständigheter. Med en sådan beskrivning av dispensmöjligheten borde dispensmyndigheterna lättare kunna medverka till att ett företag kunde behållas inom viss familj eller att ett företag i andra situationer kunde övergå till en seriös köpare som eljest saknade möjlighet att förvärva företaget i fråga. Det borde också kunna stå dispensmyndigheten fritt att från fall till fall bedöma i vad mån krav på fullgod säkerhet kunde mildras eller, kanske framför allt i skuldövertagandefallen, efterges samt att efter omständigheterna föreskriva en längre amorteringstid än vad som var normalt på kreditmarknaden. Om utredningen visade att rimliga krav på säkerhet m.m. var uppfyllda, borde dispens normalt lämnas i de nu berörda aktieförvärvsfallen (prop 1977/78:41, sid 24). Riksdagen anslöt sig härtill.
Dispensprövningen görs av länsstyrelsen där bolaget har sitt säte. Bankinspektionen prövar dock ansökningen från bolag som står under dess tillsyn. Beslut om icke beviljad dispens kan överklagas till regeringen. Sådana bereddes tidigare inom handelsdepartementet respektive ekonomi- departementet, numera i båda fallen i finansdepartementet.
En sammanställning över dispensärenden som avgjorts av regeringen under tiden 20 juni 1974—30 juni 1982 upprättades i augusti 1982 (Ds H 1982:3). Antalet sådana ärenden uppgick under samma period till 97 stycken. Därav har på olika grunder länsstyrelsernas beslut i inte mindre än 45 ärenden ändrats och dispens medgivits. Merparten dispenser har beviljats
efter 1977, vilket bl.a. kan förklaras av den då beslutade vidgade dispensmöjligheten. Vidare visar referaten att regeringen inte sällan ändrat länsstyrelsernas avslag på dispensansökningar, då det framgått av ansökning- en att det gällt lån i bolag för att underlätta ett generationsskifte.
Den slutsats man bör kunna dra härav är att regeringen intagit en förhållandevis välvillig inställning då det gällt att bevilja dispens i anslutning till generationsväxlingar.
Utredningen har inte sett det praktiskt möjligt att gå igenom dispensan- sökningarna hos länsstyrelserna under senare år. Det kan inte uteslutas att flera ansökningar om dispens från låneförbudet, vilka rört generationsskif- ten, har avslagits men att sökanden inte överklagat beslutet hos regering- en.
Även om efter 1977 års lagändring en något mer liberal inställning kommit till uttryck vid lämnande av dispens i samband med generationsskiften vill utredningen ifrågasätta om inte en generösare bedömning borde göras exempelvis att genom lån i bolaget finansiera utlösen av en meddelägare. Motiven härför skulle vara att ytterligare underlätta generationsskiftet i ett företag.. I stället för att dispensansökningen kan bifallas, om särskilda omständigheter föreligger med anledning av generationsskiftet, skulle presumtionen vändas så att dispens bör medges om inte särskilda skäl talade däremot få det är fråga om förvärv av egna aktier. En sådan förändrad presumtion kommer huvudsakligen att gälla generationsskiftesfallen och fåmansbolagen. 12 kap. 8 & ABL bör följaktligen ändras i enlighet härmed.
I anslutning till låneförbudet vill utredningen ta upp tre delfrågor, nämligen
&) krav på säkerhet
b) kallelse av kända borgenärer, samt
c) ränteberäkning
a) Krav på säkerhet
I anslutning till dispensansökan skall dispensmyndigheten göra en bedöm- ning av bolagets ekonomiska ställning samt om erforderliga säkerheter finns för lånet.
Om företagsledaren antas sakna andra tillgångar än aktierna har han små möjligheter att lämna nödvändiga säkerheter vid sidan om att han ikläder sig ett personligt betalningsansvar för lånet.
Motiven till lagbestämmelsen uttalar visserligen att det står dispensmyn- digheten fritt att bedöma från fall till fall i vad mån säkerhetskravet kan efterges. Bedömningen kan således skifta.
Utredningen har diskuterat om en möjlighet vore att uppställa regler om att aktierna i företaget kunde tjäna som substitut för andra värdebeständiga säkerheter.
Enligt huvudregeln i aktiebolagslagen råder förbud för aktiebolag att förvärva eller som pant motta egna aktier. Därför är en pantsättning av aktierna ogiltig.
En mera framkomlig väg skulle vara att i villkoren för dispensen infoga en
klausul med innebörd att företagaren förhindras pantsätta sina aktier för andra ändamål än som säkerhet för det i bolaget upptagna lånet. Ett avtalsvillkor med den innebörden är en s.k. negativ klausul. Den används ofta inom bankväsendet. En låntagare kan därigenom få förbinda sig att inte ta upp ytterligare lån på annat håll utan att detta särskilt medgivits av långivaren — banken.
För att säkerställa att aktierna inte används för andra krediter kunde en utväg vara att dessa också deponerades hos en bank under låneperioden.
Utredningen menar att något lagligt hinder inte finns för detta tillväga- gångssätt. Ett avtalsvillkor med detta innehåll är dispositivt till sin natur. Av reell betydelse är att en sådan klausul godtas av dispensbeviljande myndigheter.
Utredningen förespråkar att negativa klausuler med den beskrivna innebör- den kommer till ökad användning och godtas av dispensmyndigheterna som substitut för reala säkerheter vid lån i ett aktiebolag.
Nödvändigheten av en författningsändring i aktiebolagslagen kan ifråga- sättas. Enligt utredningens mening är detta en fråga för de dispensbevil jande myndigheterna att bedöma från fall till fall. Enligt motiven får dispensmyn- digheten efter eget skön pröva värdet av säkerheterna. Med hänsyn härtill bör det inte vara erforderligt med en författningsändring utan utredningen förordar att detta tillkännages länsstyrelserna genom anvisning.
b) Kallelse av kända borgenärer
Enligt 12 kap. 8 & ABL andra stycket skall ett dispenssökande bolags kända borgenärer höras över låneansökningen. Det behöver dock inte ske om borgernärernas ställning uppenbarligen inte påverkas av att ansökningen bifalls. Vad man vanligen brukar avse därmed är att lånet inte får inkräkta på det bundna egna kapitalet.
En bedömning huruvida borgernärernas ställning påverkas eller ej torde göras med utgångspunkt från tillgängliga redovisningshandlingar, företagets lönsamhet samt framtidsutsikter.
Det kan vara svårt för länsstyrelserna att på tillgängliga uppgifter bedöma om borgenärernas ställning påverkas. Man kan därför finna det säkrast att innan lånet beviljas underrätta bolagets kända borgenärer. Denna åtgärd kan vara arbets- och tidskrävande. Vidare kan den upplevas psykologiskt motbjudande för företaget i och med att den ger intryck av att företagarens solvens ifrågasätts. Den kan därmed också skada förtroendet för bolaget.
Ett förfarande som uppges ha kommit till användningi något fall innebär att dispensmyndigheten godtar intyg eller uppgift från en revisor om att borgenärernas rätt inte påverkas av att dispensansökningen bifalls.
I det bifogade intyget skulle en revisor med stöd av företagen utredning bedöma om länet i bolaget påverkade övriga fordringsägares rätt. Bedöm- ningen bör ske i den omfattning som följer av god redovisningssed. Skulle vid dispensprövningen ett uttalande från en revisor finnas att tillgå, borde dispensmyndigheten normalt godta detta, om det av utlåtandet framgick att borgenärernas ställning inte påverkades av att ansökningen bifölls.
Utredningen finner ett sådant förfarande lämpligt och i allmänhet tillräckligt och förordar därför att detta system allmänt godtas.
Utredningen finner i likhet med frågan om krav på säkerhet någon författningsändring ej erforderlig, då dispensmyndighet redan av gällande ordalydelse i 12 kap. 8 5 andra stycket ABL medges rätt att underlåta att höra kända borgenärer. Det föreslagna förfaringssättet bör dock komma till uttryck i anvisningar.
c) Ränteberäkning
Enligt de särskilda skatteregler som gäller vid dispensprövningen liksom vid beskattning av fåmansföretag presumeras att lån som lämnas från bolaget till företagsledare och honom närstående personer lämnas på marknadsmässiga villkor. I annat fall kan dispens vägras respektive fråga uppkomma om skattskyldighet för intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för låntagaren. Marknadsmässigt villkor har skatterättsligt tolkats så att räntan skall motsvara diskontot vid årets ingång eller vid dess utgång om det då var lägre plus två procent. Lämnas inte lån under dessa förutsättningar skall skillnadsbeloppet hänföras till skattepliktig intäkt, 35 & 1 a mom fjärde stycket KL, prop 1975/76:79, SkU 1975/76:28, rskr 1975/76:171, SFS 1976185—87.
Ett av utredningens huvudsyften är att försöka finna former för att nedbringa de sedan ett par år onormalt höga kapitalkostnaderna för mindre och medelstora företag och att försöka finna former som mildrar effekterna på räntan av en fluktuerande och svårprognoserad inflation. Utredningen har i detta syfte framlagt förslag om ett antal finansieringsformer som genom sin konstruktion är ägnad att sänka räntekostnaderna, särskilt i början av en investerings livscykel, sarnt betonat vikten av att företagen har valmöjlighe- ter så att de kan anpassa finansieringen just till den speciella situationen.
Motsvarande resonemang kan tillämpas när företagaren lånar ur företa- get. Det kan därför finnas anledning att fråga om begreppet marknadsmässig ränta bör ges en vidare innebörd än det snäva begrepp, som blivit följden av praxis med diskontot plus två procent.
Utredningen vill med ett par exempel belysa detta. Under 1981 uppgick diskontot till 12 %. En marknadsmässig ränta skulle då ha fastställts till 14 %. Därefter har diskontot gått ner till 8,5 %. Den marknadsmässiga räntan skulle i ett sådant fall bli 10,5 %. Denna nedgång förutsågs av många. Om man med utgångspunkt från ett antagande om en sänkning av räntan skulle bestämma den på ett femårslån till, säg 11—12 %, skulle i efterhand en sådan ränta sägas vara marknadsmässig. Med gällande regler skulle dock företagaren ha vägrats dispens respektive för 1981 ha påförts extra skatt med anledning av sin i och för sig korrekta bedömning av ränteutvecklingen.
I utlandet har räntefluktuationerna varit betydligt större än i Sverige. I Förenta staterna nådde prime rate en nivå på cirka 20 % för att sedan falla till 10 %. Det vore förmätet att påstå att en sådan utveckling inte skulle kunna inträffa i Sverige. Vad är i en sådan situation en marknadsmässig ränta på ett långt lån?
Inför ett sådant resonemang kan som argument framföras att myndighe- terna löpande kan anpassa bedömningen efter den nivå diskontot har. Detta
skulle innebära att räntan gjordes flytande. Flytande ränta kan emellertid av låntagaren uppfattas som synnerligen riskabel, särskilt i tider som dessa med stora räntefluktuationer. Det är därför rimligt att företagarna har valmöj- ligheten att göra räntan fast.
Ett annat exempel anknyter till det resonemang om realräntan som blivit allt vanligare och som utredningen tagit upp i kapitel 6. Företrädare för ansedda finansieringsinstitut i riket har hävdat, att det ur en klok kapitalplanerares synpunkt vore rimligt att göra räntan på långa lån beroende av den faktiska inflationen med ett realränteelement på ett par procent. I det fallet är räntan flytande såväl för långivaren som för låntagaren och kan fördelasi en kombination av låg realränta och faktisk inflation. Även en sådan ränta är marknadsmässig. Men kan den godtas av myndigheterna som marknadsmässig?
Ledande finansieringsinstitut har börjat med att lämna lån som löper med en ränta på låg nivå i början för att därefter gradvis stiga. Vid beräkningen eftersträvas att tillförsäkra långivare och låntagare en genomsnittlig ränta. Godtar myndigheterna en sådan ränta som marknadsmässig?
Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Sålunda har utredningen föresprå- kat användandet av en rad olika finansieringsformer, exempelvis vinstandel- slån, konvertibla skuldebrev och lågräntelån av olika slag. Skall utnyttjandet av alternativa låneformer bestraffas när företagaren lånar från det egna företaget?
Och om man nu i stället råkat bestämma en högre ränta än diskontot plus 2 procent, skall då företagaren ha rätt att skattemässigt gottsknvas för mellanskillnaden?
Utredningen menar att de anförda exemplen visar hur svårt det är att fastställa en marknadsmässig ränta. Att godtyckligt välja endast en definition såsom det nu tillämpas med diskonto plus två procent och ta den till intäkt för fiskala åtgärder, finner utredningen ej tillfredsställande. Utredningen förordar därför att begreppet marknadsmässig ränta ges en mer flexibel innebörd än den som nu tillämpas.
Utredningen förordar att den dispenssökande respektive skattskyldige ges möjlighet utveckla sin syn på marknadsmässigheten samt att myndigheterna godtar densamma, om argumentationen inte förefaller osannolik.
Exempelvis bör kunna godtas lån med låg initialränta som sedan stiger, så att en rimlig genomsnittsränta erhålls. Vidare bör med hänsyn till svårighe- terna att fastställa vad som verkligen är marknadsmässig ränta, kunna godtas en viss spännvidd i räntesättningen i förhållande till diskontot.
Som en praktisk tumregel bör länsstyrelserna och skattemyndigheterna i sina ovannämnda prövningar av avtalade räntor mellan fåmansföretag och företagsledaren och den s.k. närståendekretsen godta räntor som ligger inom ett intervall av diskonto +— tre procentenheter vid låneavtalets ingående. Anvisningar härom bör utfärdas.
Utredningen återkommer i avsnitt 8.4.5 till vissa ytterligare frågor rörande den skattemässiga behandlingen av räntor mellan företag och närstående- kretsen. Det är då fråga om det omvända förhållandet, nämligen då företagare ger lån till företaget. I dessa fall betraktas ur skattesynptnkt det som lika oacceptabelt med för hög ränta som det anses vara med för lig ränta
vid lån från företag till företagare. Kraven på företagarens förmåga att pricka rätt i räntesättningen är sannerligen inte små.
Avslutningsvis kan utredningen inte underlåta att framhålla att den regleringsiver myndigheterna visat prov på när det gäller räntesättningen mellan företag och företagare, vilken i de flesta länder får ske utan att myndigheterna lägger sig det minsta i den, är ett av de många exemplen på sådana åtgärder som i Sverige försämrar företagsklimatet. Det kan förmodas att vad samhället fiskalt kan få in på sådana åtgärder är blott en bråkdel av vad de kostar samhället i form av minskad expansionslusta hos mindre och medelstora företag.
8.4.4. Förvärv av egna aktier
En i utlandet medgiven metod att underlätta utlösen av medarvingar eller andra delägare i ett aktiebolag är att låta bolaget för egen del få förvärva aktier som de andra meddelägarna innehar. Detta ärinte förenligt med den svenska aktiebolagslagen, enligt vilken förbud, om än med vissa undantag, råder för bolaget att förvärva eller som pant motta egen aktie, 7 kap. 1 & ABL. Utredningen bortser i sammanhanget från reglerna om nedsättning av aktiekapitalet i 6 kap. ABL.
För att belysa utländska förhållanden angående aktiebolags rätt att förvärva egna aktier har utredningen inhämtat uppgifter härom från vissa länder i Västeuropa samt Förenta staterna.
I flera länder får aktiebolag generellt eller för bestämda ändamål förvärva sina egna aktier.
En långtgående rätt att lösa in egna aktier finns inom den amerikanska bolagsrätten och i Storbritannien. I andra länder som Frankrike, Förbunds— republiken Tyskland och Nederländerna kan aktiebolagslagstiftningen vara något restriktivare och förvärv endast medges under specificerade förutsätt- mngar.
I Förenta staterna kan ett aktiebolag oberoende av storleken förvärva sina egna aktier. Delstatslagstiftningen anger när så kan ske. Ett motiv kan vara att underlätta generationsskiften. Inte sällan anges hur stor del av aktierna som bolaget får förvärva. Denna kan begränsas till disponibla vinstmedel eller särskilt avsatta fondmedel, bl.a. för att soliditeten och borgenärsintres- sena inte skall äventyras (se bl.a. California Corporation Code 55 500—501 och 509).
De inlösta aktierna kan behandlas på två olika sätt. En möjlighet är att de köpta aktierna betraktas som s.k. "treasury stocks”, varvid företagets nettovärde minskar med samma belopp som värdet på aktierna. ”Treasury stocks” kan senare återförsäljas av företaget. En annan möjlighet är att aktierna som återköps av företaget helt annulleras. Även i det senare fallet minskar företagets nettovärde i motsvarande mån. ”Treasury stocks” tas inte upp som tillgång i företagets balansräkning, eftersom nettovärdet av företaget minskar med samma belopp som kostnaden för denna typ av transaktion. I balansräkningen noteras dock förekomsten av "treasury stocks” i händelse av att dessa senare skall återförsäljas. I företagets
bolagsordning måste anges att detta har rätt att inneha ”treasury stocks”, men det är synnerligen ovanligt att så inte är fallet. I händelse av vinst vid återförsäljning av "treasury stocks” beskattas inte den vinsten.
Prissättningen på aktier som skall inlösas kan ske på olika sätt. Vanligast är att aktierna löses till ett s.k. "book value”, dvs i förhållande till företagens nettovärde. En annan möjlighet är att prissättningen baseras på företagets vinst. De amerikanska delstatslagarna anger ofta riktlinjer för hur prissätt— ningen skall gå till och garanterar att borgenärer och andra aktieägare kan, där så påkallas, få full insyn när priset skall bestämmas på de aktier bolaget skall förvärva.
I Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland innehåller den associations- rättsliga lagstiftningen särskilda regler om när ett bolag får förvärva egna aktier.
För den närmaste franska motsvarigheten till ett svenskt aktiebolag, société anonyme, tillåts förvärv av egna aktier för att nedsätta aktiekapitalet. Andra fall medges också. Exempelvis kan i bolagsordningen finnas en hembudsklausul (s.k. ”clause d'agrément”), som ålägger en arvinge att sälja sin andel till en medarvinge eller att bolaget vid ett generationsskifte har möjlighet att förvärva aktierna med skyldighet att därefter nedsätta aktiekapitalet i motsvarande mån. Om parterna inte är överens om priset skall det fastställas av en utomstående expert, art 217 och 274—277, Loi du 24 juillet 1966 samt art 1843—4, Code civil de la société.
Förutom denna situation kan förvärv ske av egna aktier, bl.a. för att tilldelas anställda, för att förhindra ogiltighetstalan eller för att återköpa aktier som har företrädesrätt vid utdelning, men som är rösträttslösa.
Den västtyska aktiebolagslagen anger sex förutsättningar, under vilka ett aktiebolag kan förvärva sina egna aktier (& 71 Aktiengesetz). Ingen av dessa gäller enkom vid generationsskiften. Däremot kan bolaget förvärva egna aktier, bl.a. för att hindra att bolaget åsamkas skada av en aktieägare eller för att överlämna aktierna till bolagets anställda. Förvärv utan vederlag är också godtagbara.
I Nederländerna kan ett aktiebolag vid generationsskifte förvärva sina egna aktier. Större bolag, s.k. naamloze vennootschap, äger rätt att lösa in egna aktier till ett värde som motsvarar högst 1/ 10 av företagets aktiekapital (art. 98 II. Burgerlijk Wetboek). För mindre bolag, s.k. besloten vennoot- schap, gäller att de har rätt att lösa in egna aktier till ett värde av högst 50 % av företagets aktiekapital (art. 207 11. Burgerlijk Wetboek). För båda typerna av bolag skall värdet på aktierna upptas till ett verkligt värde, som fastställs av en revisor.
Några bestämmelser finns inte om att de sålunda förvärvade aktierna skall avyttras inom viss tid.
Storbritannien skiljer sig från övriga länder. Där har under de två senaste åren dels tillkommit en ny aktiebolagslag (art. 46—54 Companies Act 1981), som generellt underlättar förvärv av egna aktier, och dels införts skattelätt- nader (1982 års Finance Act) vid förvärv av egna aktier i familjeföretag och andra icke börsnoterade bolag.
Ett familjeföretag kan, om det uppfyller de lagliga förutsättningarna att
förvärva egna aktier, samtidigt erhålla skattelättnader om förvärvet av aktierna sker i syfte att lösa ut andra delägare som motarbetar verksamheten, eller för att underlätta ett generationsskifte (s.k. buy backs).
För att skattelättnader skall erhållas måste flera villkor uppfyllas. Bl.a. måste bolaget vara rörelsedrivande, dock ej i fastigheter, värdepapper m.m. Aktieinnehavaren får inte heller ha innehaft aktierna kortare tid än fem år (vid arv tre år).
Även om vissa länder alltså medger att ett aktiebolag kan förvärva egna aktier innehåller andra länders aktiebolagslagar mer eller mindre långt gående begränsningar i fråga om rätten till förvärv av egna aktier. Som skäl härför brukar i första hand åberopas hänsynen till bolagets borgenärer. Om bolaget tillåts köpa egna aktier kan det ha samma verkan som en återbetalning till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Vidare kan grundsatsen att aktieägarna har rätt till lika förmåner i bolaget, om ej annat föreskrivs i bolagsordningen, komma i fara om köpeskillingen blir högre än aktiernas verkliga värde. Slutligen brukar anföras till stöd för att begränsa eget förvärv att bolaget, om dess aktier är spridda bland allmänheten, genom köp av egna aktier kan påverka kurssättningen på aktierna och därmed kan göra spekulationsaffärer (se SOU 1971:15, sid 201 och prop 1975:103, sid 215 f och 365 f).
I Sverige har genom 1975 års aktiebolagslag förbudet att förvärva egna aktier utsträckts till att omfatta vederlagsfria fång. Avtal som ingås i strid mot bestämmelsen är ogiltiga. Det förtjänar påpekas att vid förvärv genom gåva eller i anledning av testamentariskt förordnande uppkommer svårigheter vid tillämpningen av regeln om ett avtal i strid mot förbudet är ogiltigt. Gåva behöver inte utan vidare rubriceras som avtal. Beträffande testamente är klart att det inte är något avtal. Enligt doktrinen är dock gåvor av aktier till företaget, vilka strider mot förbudet, ogiltiga (se bl.a. Kedner Roos, sid 162, prop 1975:103, sid 758).
Från förvärvsförbudet stadgar 7 kap. 1 5 andra stycket ABL dock vissa undantag. Liksom enligt äldre rätt får bolag på auktion inropa egen aktie som utmätts för bolagets fordran. Vidare kan förvärv av egen aktie ske genom övertagande av affärsrörelse eller genom inlösen av egen aktie enligt 13 kap. 3 & ABL.
Egna aktier som förvärvats på något av dessa sätt skall , om de inte indragits genom nedsättning av aktiekapitalet, emellertid avyttras så snart det kan ske utan förlust. Har aktierna förvärvats genom övertagande av affärsrörelse är tidsfristen för avyttring bestämd och måste ske inom två år från förvärvet. Kommerskollegium kan medge tillstånd till att aktieposten får behållas en längre tid.
De vägar utredningen anvisat för att underlätta utlösen av meddelägare genom en något mer generös tillämpning av dispensbestämmelserna vid lån i företaget är en möjlighet att underlätta den finansiella situationen för familjeföretag i anslutning till generationsväxlingar. Det är dock inte i alla fall ett sådant förfarande kan tillämpas. Därför menar utredningen att ytterligare lösningar för att underlätta utlösen av medarvingar m.fl. bör
sökas. Här erbjuder möjligheten till förvärv av egna aktier ett intressant uppslag.
Det uppställda förbudet för aktiebolag att förvärva egna aktier har i första hand tillkommit av hänsynen till bolagets fordringsägare. Den principen ifrågasattes inte heller vid den nya aktiebolagslagens tillkomst (prop 1975:103, sid 216).
De skäl som ligger till grund för det pricipiella förbudet för aktiebolag att förvärva egna aktier är av sådan tyngd att avsteg endast bör medges om det finns särskilda skäl. Sådana har ansetts föreligga i de nyss uppräknade undantagsbestämmelserna. Frågan är om dessa regler kan utvidgas något.
Utredningens översikt av utländsk lagstiftning har visat, att flera länder, vilkas rättssystem bygger på i huvudsak samma grunder som det svenska, som ett undantagsfall från förbudet godtar företagsförvärv av egna aktieri syfte att underlätta ägarstrukturella förändringar i familjeföretag.
Utredningen vill med hänvisning till de exempel som tagits fram och den argumentering som förts, göra gällande att också i Sverige sådana särskilda skäl bör anses föreligga vid generationsskiften att detta skulle försvara en utvidgning av undantagsbestämmelserna.
Utredningen förordar därför att en ytterligare undantagsbestämmelse införs i aktiebolagslagen med huvudsakligt innehåll att aktiebolag i anslutning till ett generationsskifte får förvärva egen aktie.
En undantagsregel med den innebörden bör utformas i så nära anslutning som möjligt till nuvarande regelsystem. Med hänsyn till att förvärvsförbudet tillkommit i första hand av hänsyn till borgenärerna har det föresvävat utredningen att uppställa regler som skulle innebära att förvärv av egna aktier endast fick ske efter ett dispensförfarande. Härigenom skulle säkerställas att det kommande förvärvet inte påverkade fordringsägarnas rätt.
Ett sådant förfarande har enligt utredningens mening vissa fördelar. Utredningen kan emellertid också tänka sig ett alternativ till detta förfarande.
Alternativet innebär att borgenärernas intressen tillgodoses genom att rätten att förvärva egna aktier begränsas till företagets fria egna kapital. Dessa medel kan ju ändå bolagsstämman i princip fritt förfoga över utan att borgenärerna kan resa invändningar häremot. Deras rätt påverkas därför inte om medlen används till aktieförvärv. Utredningen förordar detta alternativ.
Möjligen skulle också en supplementärregel införas så att förvärvsrätten begränsades till en viss del av aktiekapitalet. Detta borde i så fall bestämmas till 50 % av bolagets aktiekapital och röstvärde.
Beslut om förvärv fattas på bolagsstämma.
En särskild fråga är till vilket värde aktierna får lösas in i företaget. I första hand bör detta fastställas genom avtal. Värdet bör dock inte tillåtas avvika från vad som kan beräknas med tillämpning av god redovisningssed.
Intyg utfärdat av revisor om aktievärdet bör företes inför bolagsstämmans beslut och på begäran kunna lämnas över till skattemyndighet. Ett sådant intyg torde endast kunna baseras på ett substansvärde.
När det gäller det värde aktierna bör åsättas w'd avyttring bör samma princip tillämpas.
Några särskilda skatterättsliga eller bokföringsmässiga regler synes inte behöva utfärdas beträffande förvärv, innehav och avyttring.
Beträffande den tid under vilken företag får inneha egna aktier föreskrivs i gällande rätt att aktier som förvärvas skall avyttras så snart det kan ske utan förlust. Vid övertagande av affärsrörelse kan innehavstiden utsträckas till två år. Längre tid kan medges. Det synes inte finnas anledning att awika från den regeln.
Ett förvärv av aktier, vilket föranletts av ett generationsskifte, bör likställas med övertagande av rörelse. Således bör företaget ha möjlighet att behålla aktierna i minst två år. Tillstånd till längre innehavstid bör kunna medges. I stället för avyttring kan man tänka sig att aktierna dras in genom nedsättning av aktiekapitalet.Det ankommer f.n. på kommerskollegium att medge bolag rätt att få behålla egna aktier, som förvärvats med stöd av 7 kap. 1 5 andra stycket ABL, under längre tid än två år, 53 & aktiebolagsförord- ningen (1975:1387). Prövning om längre tidsinnehav efter förvärv som föranletts av ett generationsskifte bör även ankomma på kommerskollegi- um. - Skulle statsmakterna finna ett dispensförfarande vara erforderligt bör dispens lämnas av respektive länsstyrelse.
8.4.5. Ränteberäkning
En särskild fråga som anmäler sig är vilken räntesättning som bör tillämpas om företaget erlägger betalning för de egna aktierna i form av revers. Problemställningen anknyter till de frågor rörande marknadsmässig ränta som utredningen behandlade i avsnitt 8.4.3. Utredningen föreslår att även i förevarande fall begreppet marknadsmässig ränta ges en vidare innebörd.
I förevarande fall föreligger dock en speciell problematik. Det myndighe- terna oroar sig för i detta fall är nämligen inte att räntesättningen skall bli för låg utan att ett bolag när det lämnar lån till den s.k. närståendekretsen kan bestämma alltför hög ränta. Denna kan då ur beskattningssynpunkt behandlas såsom förtäckt utdelning. Bolaget får då inte utnyttja avdragsrät- ten för motsvarande belopp.
Utredningen har i det föregående upprepade gånger förespråkat valmöj- lighet mellan olika finansieringsformer som kan disponeras till den speciella situationen. En form som utredningen särskilt förespråkat är vinstandelslån. En sådan form skulle ibland kunna vara lämplig i fall då företag förvärvar egna aktier. Den situation utredningen har i åtanke är då värderingen av företaget försvåras av att framtidsutsikterna är osäkra. I sådana fall skulle ett vinstandelslån, där räntan knyts till företagets vinstutveckling kunna medge så att säga en viss värdekorrigering i efterhand och därmed underlätta överenskommelse om köpeskillingsvärderingen.
Enligt gällande regler är räntan på vinstandelslånet avdragsgill för företaget men skattepliktig hos mottagaren som intäkt av kapital som framgår av anvisningarna till 41 c & KL. Är det låntagande företaget däremot
9 Undersökningen base- rades på olika tänkta arvsförhållanden. För närmare redogörelse hänvisas till kapitel 6 i företagsskatteberedning- ens promemoria (Ds Fi 1976:10). Andra under- sökningar av kapital- skatternas effekter i fåmansföretag redovi- sades bl.a. i bilaga 2 och 3 i kapitalskattebered- ningens slutbetänkande (SOU 1971:46).
ett fåmansföretag, som avses i 35 ä 1 a mom. samma lag, gäller att den rörliga ränta, som utbetalas till aktie- eller andelsägare eller dem närstående personer eller någon som på annan grund har intressegemenskap med företaget, inte är avdragsgill.
Avgörande blir alltså om delägarna är utomstående eller tillhör närståen- dekretsen. I det första fallet föreligger avdragsrätt, medan i det senare inte alls.
Med hänsyn till syftet med hela transaktionen, nämligen att i anslutning till ett generationsskifte lösa ut delägare och alltså upplösa dennes anknytning till bolaget bör en generösare inställning intas till avdragsrätten vid
vinstandelslån idetta fall, även om delägarna också tillhör närståendekretsen.
Sålunda bör räntan i dessa fall vara avdragsgill för företaget. Utredningen förordar därför att anvisningarna till 41 c & KL ändras i enlighet härmed.
8.5. Åtgärder inom skattelagstiftningen
8.5.1. Inledning
De frågor som under senare år ägnats störst uppmärksamhet för att underlätta generationsskiften har varit skattefrågorna.
I en promemoria, som företagsskatteberedningen avlämnade om särskilda skattelättnader för familjeföretag (Ds Fi 1976: 10), redovisades en undersök- ning av räntabilitetskrav i familjeföretag för att erlägga då gällande kapitalskatter utan att det egna kapitalet minskades.9
Beredningens slutsatser om de beräknade intervallen för olika räntabili- tetskrav för arvsskatt och förmögenhetsskatt blev att dessa låg väsentligt över den genomsnittliga faktiska räntabiliteten på eget kapital inom gruppen industriföretag med 50—99 anställda.
Utredningen kan med ledning av de uppgifter som rör senare års räntabilitetsnivåer komplettera den finansiella bilden med att räntabiliteten i samma företagsgrupp sjunkit. Samtidigt har skattesatserna höjts något. Härigenom har den berörda situationen ytterligare försämrats.
Angivna förhållanden har uppmärksammats av statsmakterna i skilda sammanhang. I samband med 1970 års skattereform infördes för första gången specialbestämmelser för förmögenhets- och arvsbeskattning av kapital som var nedlagt i familjeföretag (prop 1970z71, BevU 1970:41, SFS 1970:170—174). Reglerna var av provisorisk karaktär och ersattes 1974 med mer permanenta regler som också kom att gälla gåva (prop 1974z98, SkU 1974:38, SFS 1974:311—320 samt prop 1974:185, SkU 1974:65, SFS 1974:1053).
Efter hemställan från riksdagen erhöll företagsskatteberedningen tilläggs- direktiv för att utreda möjligheterna att ändra kapitalbeskattningen så att bl.a. generationsväxlingar i mindre och medelstora företag underlättades. En arbetsgrupp inom företagsskatteberedningen föreslog på hösten 1976 att småföretagare under sin aktiva tid skulle kunna få avsätta medel till ett s.k. arvsskattekonto; avsättningama skulle bli avdragsgilla vid inkomsttaxering- en och värdet av kontot skulle inte upptas som tillgång vid förmögenhets-
beskattningen. Om medlen användes till annat ändamål än att betala arvs- eller gåvoskatt skulle de återföras till beskattning.
Förslaget resulterade inte i någon proposition. Däremot föreslogs i 1977 års småföretagsproposition vissa andra ändringar på kapitalbeskattningens område.
1977 års lagstiftning
Beträffande förmögenhetsbeskattningen infördes ändrade regler vilka gäller alltjämt. Förmögenheten värderas enligt den s.k. substansvärdemetoden, som i huvudsak innebär att ett substansvärde fastställs av den förmögenhet som har nedlagts i rörelsen, jordbruket eller skogsbruket. Reglerna härom återfinns i 3 och 4 åå och punkt 2 av anvisningarna till samma lagrum, lagen (1947:577) om statlig förmögenhetskatt (SFL). I ett första led fastställs substansvärdet av de tillgångar och skulder som ingår i förvärvskällan. Särskilda föreskrifter finns hur värderingen av olika slag av tillgångar skall ske. Skulderna värderas enligt allmänna regler för förmögenhetsbeskattning- en. Lättnaderna vid beskattningen uppnås genom att substansvärdet, dvs. skillnaden mellan tillgångar och skulder, får reduceras till 30 % (s.k. lättnadsregeln).
Ändringarna 1977 betraktades som provisoriska, varför regeringen beslöt att de mindre och fåmansägda företagens beskattning borde bli föremål för en samlad översyn. Härför tillsattes 1980 års företagsskattekommitté (Dir bl.a. 1979:106). Denna lade under hösten 1981 fram ett delbetänkande (Ds B 1981:13) om olika vägar för att åstadkomma lindringar i förmögenhetsskat- teuttaget. Kommitténs slutsats blev att näringspolitiska skäl, men också tekniska skäl, motiverade att i princip undanta arbetande kapital från förmögenhetsbeskattning.
Vid remissbehandlingen av förslaget framförde hörda myndigheter och organ bl.a. att ett genomförande av förslaget skulle medföra mycket betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen. Att förslaget hade blivit relativt komplicerat hade emellertid sin grund i att kommittén genom undantagen från grundprincipen sökte begränsa skattefriheten till det i verklig mening arbetande kapitalet. Enligt föredragande departementschef kunde det inte förnekas att ett genomförande av förslaget skulle medföra problem i det praktiska taxerings- och kontrollarbetet, varför han vid en samlad bedömning kom till den slutsatsen att övervägande skäl talade emot att genomföra företagsskattekommitténs förslag (prop 1981/82:191, sid 30).
1982 års lagstiftning
I utredningens delbetänkande framhöll utredningen vikten av en utvidgning och ett klarläggande av den s.k. 30 %-regelns tillämplighet i syfte att underlätta för de mindre och medelstora företagen att ordna sin riskkapi- talförsörjning (ibid, sid 187).
Under våren 1982 beslöts att aktieri alla rörelsedrivande aktiebolag, som inte är börsnoterade, får vid förmögenhetsbeskattningen värderas med tillämpning av lättnadsregeln.
Avsikten med ändringen var bl.a. att stimulera en utökad handel med värdepapper i mindre och medelstora företag i princip efter de riktlinjer som framlagts i utredningens delbetänkande samt att klarlägga att en handel med en mindre del av företagets aktier (minoritetsposter) inte skulle medföra någon förändring av förmögenhetsvärderingen av bolagets aktier. Därför är vid förmögenhetsbeskattningen lättnadsregeln tillämplig på alla aktier i icke börsnoterade aktiebolag som driver jordbruk, skogsbruk eller rörelse. Lättnaden medges också vid indirekt ägandei rörelsedrivande företag genom ett förvaltningsföretag.
Lagen tillämpas första gången, såvitt avser förmögenhetsbeskattningen, vid 1983 års taxering (SkU 1981/82:65, rskr 1981/82:368, SFS 1982:338).
Utredningen har härmed pekat på viktigare förslag och lagändringar som vidtagits på skatteområdet för att underlätta kapitalförsörjningen i samband med generationsskiften. Utredningen övergår nu till att närmare behandla vissa skattefrågor rörande arvs- och gåvobeskattningen som är av särskild betydelse för generationsskiften.
8.5.2. Arvsbeskattning
Efter förslag i 1977 års småföretagsproposition ändrades bl.a. 23 å B och F i lagen (1941:416) om arvs- och gåvoskatt (AGL) enligt principerna för ett reducerat substansvärde. Avsikten var att kapitalskattelättnader skulle medges på samma sätt och i samma omfattning som enligt då gällande regler för förmögenhetsbeskattningen.
Vid arvsbeskattning stadgar 23 å B och F (AGL) följande: Vid uppskattning av värdet på lös egendom i form av värdepapper skall iakttas ”att värdepapper, som noteras på inländsk eller utländsk börs eller är föremål för liknande notering, uppskattas till det noterade värdet eller, om detta icke motsvarar vad som skulle kunna påräknas vid försäljning under normala förhållanden, till det pris som skulle ha kunnat påräknas vid en sådan försäljning. Sådana värdepapper, som eljest omsättas på kapitalmark- naden eller vars värde icke skall beräknas med ledning av bestämmelserna i F nedan, uppskattas enligt sist angivna grund.”
Av 23 å F tredje stycket framgår:
”Vid värderingen av förvärvskälla som enligt kommunalskattelagen (1928c370) ingår i inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse tillämpas bestämmelserna i 4 å och, med undantag av femte stycket sista meningen, punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 åå lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.”
Enligt den återgivna lagtexten kan följande uppdelning göras som upptar fem typer av värdepapper, nämligen
1. Värdepapper som handlas på inländsk eller utländsk börs. Värderas normalt till marknadsvärdet;
2. Värdepapper som är föremål för liknande notering. Värde— ras på samma sätt som 1;
3. Värdepapper som eljest omsätts på kapitalmarknaden.
Värderas med ledning av ett försiktigt försäljningsvärde;
4. Värdepapper, vars värde inte skall beräknas med ledning av bestämmelserna i 23 å F AGL. Värderas på samma sätt som 3 samt
5. Värdepapper vars värde skall beräknas med ledning av 23 å
F. Värderas enligt lättnadsregeln.
Värdepapper som omsätts på in- eller utländsk börs skall således upptas till det noterade värdet. Samma gäller för de värdepapper som är föremål för liknande notering. Det kan antecknas att lagstiftaren med det senare uttryckssättet avsett att ange en värdering för aktier som fram till den 1 januari 1982 upptogs på den s.k. fondhandlarlistan, Bratt m.fl. sid 216.
Fr.o.m. 1983 års taxering kommer lättnadsregeln att gälla vid förmögen- hetsbeskattning för alla icke börsnoterade aktier som även i större eller mindre omfattning omsätts på kapitalmarknaden. Motsvarande ändring gjordes inte i lagen om arvs- och gåvoskatt.
I motiven till ifrågavarande ändring av lagen om statlig förmögenhetsskatt påpekades visserligen att den där ändrade lydelsen fick betydelse för arvs— och gåvobeskattningen genom att värderingsreglerna på det beskattnings- området —— 23 å F (AGL) — innehåller en hänvisning till lagrummet i förmögenhetsskattelagen (prop 1981/82:191, sid 34).
Uttalandet av departementschefen gjordesi ett avsnitt i propositionen som behandlade vissa företag, på vilka beskattningsreglerna skulle vara tillämp- liga. I förevarande fall gällde det frågan om tillämpligheten av värderings- reglerna vid ett förvaltingsföretags innehav av minoritetsposter i mindre och medelstora företag.
En förklaring till den uppkomna situationen är att orden ”föremål för liknande notering” borttogs i lagen om statlig förmögenhetsskatt. Någon motsvarande ändring skedde inte i 23 å B AGL.
Motiven för att 1977 införa lättnader på kapitalbeskattningens område var bl.a. för att underlätta generationsväxlingar i mindre och medelstora företag. Avsikten hos lagstiftaren var att om möjligt kapitalskattelättnaderna skulle ges samma omfattning i arvs- och gåvolagstiftningen som i förmögenhets- skattelagen.
Syftet med 1982 års ändringar var att förenkla reglerna vid värdering av icke börsnoterade värdepapper. Det kan ifrågasättas om man med dessa ändringar ville göra åtskillnad mellan börsnoterade värdepapper i det ena eller andra fallet.
Den smärre diskrepans, som enligt utredningens mening numera förelig- ger mellan ifrågavarande lagar är ägnad att skapa oklarheter. Att så är fallet har utredningen fått bekräftat genom att den fått ett antal förfrågningar om vad som skall gälla på detta område. Utredningen finner att denna diskrepans närmast är av formell art och att en ändring därför bör göras så att olikheter i lydelsen mellan 4å SFL och 23 å AGL försvinner.
Utredningen är medveten om att företagsskattekommittén har i uppdrag att göra en samlad översyn av kapitalbeskattningen i familjeföretag.
Utredningen menar dock att den ovan föreslagna ändringen, som närmast är av formell art, på intet sätt föregriper företagsskattekommitténs arbete. Utredningen har också haft samråd med kommittén i denna fråga.
8.5.3. Gåvobeskattning
Utredningen övergår så till gåvobeskattningen. Vid beskattning av gåva beräknas gåvans värde med ledning av de regler som gäller vid arvsbeskatt- ningen. Detta kommer till uttryck i lagtexten så att gåvoskattereglerna hänvisar till de värderingsregler som skall användas för att beräkna arvsskatten. Några av dessa regler pekade utredningen på i föregående avsnitt.
Enligt huvudregeln skall vid beskattning av gåva denna uppskattas efter de principer som gäller för värdering av fast och lös egendom enligt 22 och 23 åå AGL (43 å första stycket AGL).
Är det fråga om gåva som lämnats utan förbehåll till förmån för givaren eller annan och avser gåvan all givarens rätt till förvärvskälla i jordbruk med binäringar, skogsbruk eller rörelse, skall de tidigare omtalade lättnadsreg- lerna tillämpas när gåvoskatten bestäms. Detta innebär, att beskattning sker med utgångspunkt från ett till 30 % reducerat substansvärde (43 å andra stycket AGL).
Detta innebär att när gåva ges med förbehåll eller endast omfattar en del av givarens rätt, t.ex. vid en successiv överlåtelse av ett företag, är lättnadsregeln inte tillämplig. Härigenom försvåras, som utredningen tidigare antytt, sådana successiva överlåtelser av ett företag som ofta är ett naturligt inslag i ett planerat generationsskifte.
För att belysa uppkomsten av dessa olika beskattningsregler anser utredningen det påkallat att här något utförligare återkomma till motiven för gällande bestämmelser såvitt rör gåvobeskattningen av företag m.m.
Som nämnts infördes i början av 1970-talet provisoriska bestämmelser i syfte att lindra beskattningen vid förmögenhets- och arvsskatt i rörelse, jordbruk och skogsbruk. Vid gåva gällde däremot inga lättnader.
Vid behandlingen av den proposition som utarbetats på grundval av kapitalskatteberedningens förslag och som inte avsåg gåvor hemställde skatteutskottet, att regeringen borde låta lättnaderna i kapitalbeskattningen också omfatta gåvor (prop 1974198, SkU 1974:38).
Enligt utskottets uppfattning borde likformighet eftersträvas mellan livstidsöverlåtelse och dödsfallsöverlåtelse av företag. Vid utformningen av bestämmelserna borde skatteflyktsrisken uppmärksammas, och denna borde begränsas på lämpligt sätt. Riksdagen anslöt sig härtill.
Med anledning av riksdagens uttalande uppdrogs åt företagsskattebered- ningen att särskilt utreda frågan. Beredningen anknöt till de riktlinjer skatteutskottet hade dragit upp om likformighet i beskattningshänseende.
I sina överväganden uttalade beredningen (Promemoria Ds Fi 1974:12), att skattelättnader syntes påkallade i första hand vid överföringar av äganderätt från en person till en annan. Önskvärdheten av enkla regler talade emot att genom skattelättnader uppmuntra till en uppdelning av allehanda rättigheter i egendom på flera mottagare. Tänkbart var också att givaren förbehöll sig rätten till en större eller mindre del av egendomens avkastning, vilket kunde vara ogynnsamt med hänsyn till bl.a. sammanlägg- ningsreglerna. Beredningens slutsats blev därför att en skattelättnad borde begränsas till fall då gåva av äganderätt inte belastades med nyttjanderätter
eller liknande rättigheter. En sådan begränsning torde - enligt beredningens mening - inte lägga hinder i vägen för ändamålsenliga och önskvärda gåvor av familjeföretag.
En annan fråga för beredningen att ta ställning till var om en uppdelning av företag och jordbruk i form av gradvisa gåvor borde premieras genom skattelättnader, exempelvis när en del av företaget eller dess tillgångar gavs till en person under det att givaren behöll den återstående delen.
Beredningen menade, att sådana uppdelningar i regel hade sin grund i en önskan att mildra inkomstbeskattningen, men också kunde få betydelse för gåvoskattens storlek. De saknade, menade beredningen, iregel betydelse ur generationsväxlingsaspekten. Därför borde gåvoskattelättnad endast kom- ma ifråga om hel förvärvskälla gavs bort. Motsvarande fick i aktiebolag eller handelsbolag avse givarens samtliga aktier eller andelar.
Beredningen ansåg vidare att, i de fall lättnad medgavs, ett missbruk borde förhindras. För att stävja detta förordades, att egendomen skulle kvarbli hos gåvotagaren en viss minsta tid efter gåvans fullbordande. Den borde därför kvarbli i gåvotagarens ägo i minst fem år från det att skattskyldighet för gåvan inträdde. Om gåvotagaren under den perioden sålde eller på annat jämförligt sätt avhände sig egendomen eller en väsentlig del därav fick han inte behålla skattelättnaden.
Företagsskatteberedningens förslag godtogs av riksdagen och ligger alltså till grund för nu gällande bestämmelser (prop 1974:185, SkU 1974165, SFS 1974: 1053).
Som utredningen tidigare redovisat är planeringen inför ett kommande generationsskifte i ett företag ofta bristfällig. Detta kan vara till nackdel såväl för företaget som för de anställda. Åtgärder bör därför vidtas som underlättar planerade generationsskiften. Ett successivt överförande av ett företag till en yngre generation är många gånger ett naturligt led i ett sådant planerat generationsskifte. Emellertid är en sådan uppläggning för närvarnde gåvoskattemässigt satt i strykklass genom att lättnadsregeln då ej får tillämpas. Detta har med all sannolikhet varit en av anledningarna till att förhållandevis få planerade generationsskiften synes ha kommit till stånd. Möligheterna att åstadkomma en förbättring i detta avseende bör därför övervägas.
Härtill kommer att de smärre olikheter som sålunda gäller i vad avser gåvobeskattningen och övriga kapitalskatter är ägnade att skapa osäkerhet hos företagarna. Som utredningen tidigare framhållit bör såvitt möjligt likformi- ga värderingsregler gälla för alla kapitalskatterna. Riksdagen har också själv påtalat angelägenheten av likformighet mellan arvs- och gåvobeskattning- en.
Samtidigt är det en självklar utgångspunkt att man inte genom ändrade regler bör öppna möjligheter för skattemässigt missbruk.
Utredningen har dock för sin del svårt att se att enbart den omständigheten 'att ett företag kan överlåtas successivt med tillämpning av lättnadsregeln numera skulle öppna några nämnvärda skatteflyktsmöjligheter. Vid hearing med företrädare för skattemyndigheterna har dessa inte heller uttryckt några direkta sådana farhågor.
Enligt utredningens mening bör alltså även gåva som omfattar endast del av
givarens rätt till förvärvskällan jordbruksfastighet eller rörelse omfattas av lättnadsregeln. Det innebär att gåvans värde skattemässigt bestäms med ledning av ett reducerat substansvärde enligt hänvisning till 23 å F AGL.
Företagsskatteberedningen ansåg att skattelättnader borde villkoras så att inte en gåvotagare skulle tillföras övervärden och sedan frestas att sälja bolaget vidare. Därför borde egendomen kvarbli i gåvotagarens besittning i fem år från skattskyldighetens inträde. Om så inte sker anses ny gåva föreligga motsvarande skillnaden mellan det fulla och det reducerade värdet. Utredningen delar uppfattningen att något utrymme inte bör lämnas så att opåkallade förmåner kan erhållas. Regeln om femårsinnehavet är klarläg- gande och enkel. Den period egendomen skall behållas är också väl avvägd. Bestämmelserna om att ett innehav måste sträcka sig över den perioden bör inte ändras.
Väsentligt är dock, vilket följer av regeln, att femårsperioden räknas från varje gåvotillfälle då skattskyldighet inträder. Skulle gåvotagaren avyttra den gåva som mottagits bör skattelättnaden bortfalla endast för de gåvor som givits inom femårsperioden. Så bör gälla även i de fall hela rörelsen överlåts, varvid ingår del som han kan ha förvärvat tidigare än fem år tillbaka.
Ett särfall är då överlåtelse sker till meddelägare som önskar utlösa en annan delägare. Utredningen har tidigare påtalat vikten av att underlätta sådan utlösen. Man skulle alltså kunna överväga att göra undantag från att skattelättnaden förlorades i dessa fall.
Det är emellertid svårt att bedöma om ett sådant undantag skulle kunna öppna möjligheter till skatteflykt. Utredningen avstår därför från att lägga fram förslag härom.
Frågan om successiv överlåtelse gör att sammanläggningsreglerna aktua- liseras. Dessa innebär att gåva vid skattens beräkning skall sammanläggas med annan gåva som gåvotagaren erhållit från samme givare inom en tioårsperiod. Sammanläggning skall också ske vid arvfall som inträffar inom en tioårsperiod (41 å 1 mom AGL).
Såvitt utredningen kan finna föreligger i detta avseende ingen principiell skillnad mellan gåva av helt företag och successiva gåvor av del av företag. Successiva gåvor bör sålunda sammanläggas såväl med varandra som med andra gåvor och arvfall i egendom i den mån överlåtelserna äger rum inom tioårsperioden.
Utredningen övergår därtill att något beröra frågan om gåvor med förbehåll. Som nämnts omfattas icke heller dessa idag av lättnadsregeln.
Företagsskatteberedningen framhöll, att en begränsning till förbehållslösa gåvor inte borde hindra ändamålsenliga och önskvärda gåvor av familjefö- retag. Utredningen delari huvudsak den uppfattningen och har svårt attinse att den uppställda regeln bör lägga hinder i vägen för att genomföra ett planerat generationsskifte. Med hänsyn härtill anser utredningen att bestämmelserna om att skattelättnader endast bör inträda om gåvan är förbehållslös bör kvarstå oförändrade. Även kontrollsvårigheter och skatte- flyktsrisker som skulle kunna följa av att uppdelningar mellan rättigheter godtogs gör att villkoret bör behållas.
Tolkningen av bestämmelsen bör dock ske med viss flexibilitet. Sålunda bör förbehåll som mera är av moralisk karaktär än av ekonomisk inte föranleda den strängare skattemässiga behandlingen. Exempel härpå är förbehåll om att äldre trotjänare skall behållas i tjänst eller rätt för den avträdande företagsledaren att övergångsvis få tillgång till kontorsrum och dylikt.
Sammanfattningsvis förordar alltså utredningen att regeln i 43 å andra stycket AGL kompletteras så att skattelättnad medges också vid gåvor, som avser givarens rätt till del av förvärvskälla jordbruksfastighet och rörelse. Regeln om att gåvan skall vara förbehållslös föreslås kvarstå. Vidare bör i likhet med gällande bestämmelser skattelindringen bortfalla om gåvan avyttras inom en femårsperiod från skattskyldighetens inträde.
Den föreslagna lagändringen framgår av författningstexten.
Utredningen är som tidigare nämnts medveten om att företagsskattekom- mittén har att göra en större översyn av arvs- och gåvobeskattningen. Här framlagda förslag föregriper inte denna översyn. Utredningen har också samrått med företagsskattekommittén i denna del.
8.5.4 Latent skatteskuld
Till grund för de lättnadsregler utredningen behandlat i det föregående låg, som nämnts, överväganden av kapitalskatteberedningen. Till beredningens uppgifter hörde också att utreda i vad mån hänsyn borde tas till s.k. latent skatteskuld vid kapitalbeskattningen. Detta behandlades i beredningens slutbetänkande (SOU 1971:46). Frågan om latenta skatteskulder hade uppkommit genom att inkomst- skattebestämmelserna tillåter rörelseidkare att i konsoliderande eller resultatutjämnande syfte uppskjuta beskattningen av vissa vinster. Exempel härpå utgörs värderingen av varulager som vid inkomstberäkningen får upptas till lägre värde än försäljningsvärdet. Vid förmögenhets- och arvsbeskattningen togs ingen hänsyn till lagernedskrivningen utan den inkomstskatteskuld som latent vilade på det nedskrivna lagret påverkade inte förmögenhets- eller arvsskattens storlek. Andra exempel där motsvarande effekt inträdde var inventarier och medel som innestod på skogskonto. Skillnaden mellan latenta och andra skatteskulder kan sägas bestå i den latenta skatteskuldens villkorade karaktär och därmed sammanhängande svårigheter att uppskatta skuldens storlek. Kapitalskatteberedningen påpekade, att den latenta skatteskuldens stor- lek hade diskuterats i skilda sammanhang och hade ansetts vara ett besvärligt skatterättsligt problem.10 10 För tidigare öven/'a'. Bl.a. ansåg beredningen — med tanke på den latenta skatteskuldens starkt ganden hänvisas till bl.a. villkorade karaktär, liksom även osäkerheten rörande dess storlek — det i hög aktieVinstutredningen grad tveksamt om en belastning av det slaget borde inordnas bland eljest åå%låalåfi'Zå;tågkååse_ avdragsgilla skulder. De invändningar som kunde resas mot en lösning av utredningen (SOU frågan genom en allmängiltig regel och liksom riskerna för en olikformad 1971:46, sid 101-116).
behandling kunde man dock i viss mån bortse ifrån om man uppställde en schablon, efter vilken den latenta skatteskulden skulle beräknas. Den innebar att avdrag i vissa fall borde medges med viss procentuell andel av den dolda reserven. Så gällde då vid värdering av icke börsnoterade företag. Den modell beredningen förordade innebar att den latenta skatteskulden beaktades vid värdering av olika slag av tillgångar. Så förslogs gälla bl.a. medel på skogskonto som skulle redovisas enligt hälftenregeln. Beredningens förslag togs upp i 1974 års proposition, som godtogs av riksdagen (prop 1974:98). Föredragande departementschef framhöll, att förslaget för värdering av lager och medel på skogskonton fick effekt i första hand på de små och medelstora familjeföretagen. Det fanns därför ett starkt samhällsintresse av att skattereglerna i lämplig utsträckning gavs ett sådant innehåll, att familjeföretagens möjligheter att leva vidare och utvecklas inte försvårades. Till bilden hörde också att tryggheten för anställda i familjefö- retag inte påverkades av likviditetsproblem som sammanhängde med företagets struktur och egenskap av att vara familjeföretag (prop, sid 60
f).
Anledningen till lagändringen 1974 var bl.a. att det tidigare systemet med skatt på skatten visade sig få helt orimliga konsekvenser. Detta kan belysas med följande exempel:
En person som bedrev skogsbruk hade av intäkterna på avverkad skog under ett par är satt in sammanlagt, säg, 1 milj kr på skogskonto. Beloppet på skogskontot skulle inte beskattas förrän det uttogs från skogskontot (8å skogskontolagen (1954:142). När personen avled upptogs till arvsbeskatt- ning den nettoförmögenhet den avlidne hade, för enkelhetens skull 1 milj kr, som tillfördes en arvinge. Arvsskatten uppgick enligt gällande skatteskalor före 1974, då till 401.650 kr. När det på skogskontot insatta beloppet uttogs, exempelvis för att erlägga arvsskatten, inkomstbeskattades beloppet hos arvingen. Med exempelvis 80 procentig marginalskatt blev den totala skatten:
Arvsskatt 401 650 kr. Inkomstskatt 800 000 ”
Summa: 1 201 650 kr., eller 120 %.
Med andra ord fick arvingen skjuta till 201.650 kr på grund av arvfalletll
I anslutning till riksdagens beslut 1974 utfärdade riksskatteverket anvirs— ningar för värdering av icke börsnoterade aktier (RSV Dt 197427). I anvisningarna föreskrevs att vid värdering av aktierna en latent utskiftnings- skatteskuld skulle beaktas genom att i allmänhet en tredjedel av utskiftningzs- skatteskulden fick avräknas.
I samband med vissa formella ändringar i SFL och AGL 1975 infogades på initiativ av skatteutskottet i lagtexten till punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 åå SFL orden ”i regel icke till annan latent skatteskuld än utskiftnings- skatteskuld vid förmögenhetsvärderingen”' (prop 1975/76:193, SkU 1975/ 76:62, SFS 1976:332).
Regeln, såvitt nu är i fråga, har inte ändrats och lyder:
”Skulder och andra ingående poster i förvärvskällan avräknas enligt bestämmelserna i 5 5. Hänsyn tas inte till annan latent skatteskuld än utskiftningsskatteskuld, såvida inte annat följer av punkt 3 första stycket av dessa anvisningar”.
I första stycket till punkt 3 stadgas att medel, ”för vilka uppskov med inkomstbe- skattning åtnjutes enligt bestämmelserna om skogskonto, upphovsmannakonto, uppfinnarkonto eller investeringskonto för skog, tas upp till halva värdet. Har medel satts av till fond för särskilt ändamål enligt föreskrift i lag eller annan författning och har avdrag vid inkomstberäkningen medgetts för avsättningen, får halva det avsatta beloppet tas upp som skuld".
Den grundsyn som kom till uttryck då man bestämde att avdrag skulle medges för här ovan angivna latenta skatteskuld har sin giltighet även i vissa andra fall. Effekterna av att skatt på skatten uttas kan nämligen leda till inte oväsentliga skillnader i beskattningen beroende på vilken form för genera- tionsskiftet som väljes, vilket utredningen belyser med följande exempel.
Exempel 8:5
Företagsägaren är en förälder med två barn, X och Y. Avsikten är att företaget skall övertas av X. Företaget förutsätts ha ett substansvärde av 4 milj kr och den s.k. lättnadsregeln förutsätts inte vara tillämplig.
Följande situationer kan då uppstå: Iden första situationen antas företagsägaren avlida. Arvsskatten för en lott beräknad på ett förmögenhetsvärde av 2 milj kr uppgår 1983 till 954.000 kr.
Därefter avyttrar barnet Y sin del i företaget till syskonet X. F örsälj nings- summan antas sammanfalla med det beräknade substansvärdet för lotten. Eftersom aktier, som erhållits genom arv eller gåva, anses förvärvade genom köp eller därmed jämförligt fång som skett närmast dessförinnan skall vid beräkning av Y:s realisationsvinstskatt förälderns anskaffningskostnad användas. Den totala anskaffningskostnaden för aktierna beräknas ha varit 5.000 kr eftersom företaget förutsätts ha arbetats upp från ”två tomma händer”. Hälften därav blir 2.500 kr. Y får då en realisationsvinst som vid 80 % marginalskatt kan komma att uppgå till 636.800 kr.1 Den totala skatt som Y får betala till följd av generationsskiftet och behållningen därav blir följande:
Tablå ] - Arv
Arvsskatt: 954 000 Realisationsvinstskatt: 636 800 Summa skatt: 1 590 800 Behållning efter skatt: 409 200
*Beräkning: 2.000.000
_. . . .. . .. .. . .. . - 2.500 = 1.997.500 x I den andra tankta Situationen valjer foretagsagaren 1 stallet att under sm 0,40 = 799.000 _ 3.000
livstid sälja företaget till sina två barn till ett värde motsvarande företagets = 796.000 x 0 80 = substansvärde. X och Y förutsätts köpa hälften vardera. Betalning erläggs 636.800.
' 4.000.000 - 5.000 = 3.995.000 x 0,4 = 1.598.000 - 3.000 = 1.595.000 x 0,80 = 1.276.000
2 2.000.000 - (1.276.000:2) = 1.362000
med reverser. För företagsägaren uppkommer en realisationsvinstskattes- kuld som vid 80 % marginalskatt beräknas uppgå till 1.276.000] kr.
Kort därefter avlider föräldern. Realisationsvinstskatten har vid detta tillfälle ännu inte hunnit erläggas. X och Y ärver sina respektive reverser samt realisationsvinstskatteskulden. Behållningen för var och en uppgår till 1.362.0002 kr, vilket medför en arvsskatt på 571.200 kr.
När sedan Y avyttrar sin del i företaget till X för 2 milj kr uppstår ingen realisationsvinst eftersom detta motsvarar det värde som han köpte sin andel för av föräldern.
Den totala skatt som Y i detta fall får betala till följd av generationsskiftet och behållningen därav blir följande:
Tablå 2 — Försäljning
Del av förälderns realisations- 638 000 vinstskatteskuld: Arvsskatt: 571 200 Summa skatt: 1 209 200 Behållning efter skatt: 790 800
Skillnaderna i fråga om behållningen efter skatt är alltså betydande — 409.200 kr jämfört med 790.800 kr. I princip har samma äganderättsliga övergång skett från föräldern via Y till X. Detta är inte bara föga rimligt utan ger också en slumpmässig ökad finansiell belastning på företaget som kan få negativa
effekter på dess fortbestånd. Andra exempel skulle kunna konstrueras där den sammanlagda skatteef— fekten uppgår till över 100 %. Å andra sidan blir, i de fall lättnadsregeln får tillämpas, de sammanlagda effekterna inte så dramatiska, men den principiella skillnaden kvarstår.
Utredningen är medveten om att ett system som beaktade alla olika tänkbara fall och grader av blivande realisationsvinstskatter skulle bli komplicerat. Utredningen anser dock att ett så komplicerat system ej är nödvändigt utan att en schablon väl kan tillgodose behovet att i allt väsentligt eliminera de negativa effekterna av skatt på skatten.
Utredningen föreslår därför att vid värdering av företagsförmögenheten vid arvs- och gåvobeskattningen hänsyn får tas till en schablonmässigt beräknad latent realisationsvinstskatteskuld .
Beräkningen av den latenta skatteskulden bör enligt utredningens mening ske efter enkla och överskådliga principer. Detta talar för att en schablon- metod bör tillämpas.
Då det gäller huvudprincipen för att värdera egendomens värde bör man ansluta till gällande ordning. Utredningen förordar därför att den latenta realisationsvinstskatteskulden beräknas efter en metod som anknyter till vad som gäller för latent utskiftningsskatteskuld (RSV Dt 1982:18).
I överensstämmelse härmed föreslår utredningen att vid värdering av egendomen får bland skulderna upptas ett belopp som utgör 1/2 av det
belopp som skulle ha upptagits till realisationsvinstbeskattning vid en tänkt avyttring vid arvs- eller gåvotillfället.
Nästa fråga är hur detta värde skall beräknas. En utgångspunkt härför är reglerna i 35 å 3 och 4 mom KL. Den tänkta realisationsvinsten bör således beräknas på skillnaden mellan egendomens värde vid anskaffningstillfället, beräknat med stöd av de nyss nämnda reglerna och det värde som skulle ha uppnåtts vid en försäljning vid tidpunkten för arvs- och gåvotillfället.
Ett så beräknat värde kan emellertid erbjuda svårigheter att fastställa med hänsyn till innehavstider, m.m.
Utredningen föreslår därför att beräkningen av realisationsvinstskatte- pliktigt belopp en eventuell värdestegring får göras med utgångspunkt från en schablon och grunda sig på den skattesats som skulle ha gällt om egendomen innehafts i fem år och därutöver.
Det belopp som — med ledning av då tillämpningsbara värden — därvid framräknas, får med hälften upptas som skuld vid beräkning av egendomens förmögenhet vid fastställande av arvs- och gåvoskatt.
Det innebär bl.a. att från värdet av aktier får frånräknas en skuld utgörande hälften av 40 %, dvs 20 % av aktiernas värdestegring.
Utredningen förordar att den föreslagna beräkningsmetoden upptas i riksskatteverkets anvisningar som utfärdas med stöd av verkets instruktion men att principen att bland skulder få uppta ett så framräknat belopp intas i punkt 2 till anvisningarna till 3 och 4 åå lagen om statlig förmögenhetsskatt.
9. Former för statens kreditstöd
Utredningens uppgift skulle kunna göras utomordentligt omfattande. Detta kan dock knappast ha varit avsikten bl.a. med hänsyn till det betydande utredningsarbete rörande dessa frågor som fortlöpande bedrivs på andra håll inom statsförvaltningen. T.ex. kan det knappast vara utredningens sak att granska ändamålen med de olika stöden. De näringspolitiska och regional- politiska målen får i detta sammanhang anses fastlagda. Utredningen har i stället fattat sin uppgift så att den bör överväga om den principiella utformningen av stöden är ändamålsenlig under nu rådande ekonomiska betingelser.
Utredningen har i första hand baserat sig på erfarenheter och uppfattning- ar som insamlats från företag, deras organisationer samt berörda myndighe- ter och organ. Den allmänna ledstjärnan för utredningens resonemang är att stödet ska vara så utformat att det bäst gynnar näringslivets, och särskilt då de mindre och medelstora företagens, utveckling, omstrukturering och tillväxt såväl totalt i riket som inom vissa regioner.
Allmän enighet synes råda om att dessa mål bäst uppnås genom att man främjar framtagandet av nya produkter, processer och affärsidéer, genom att man främjar en effektivisering av produktionsapparaten och underlättar marknadsföringen av företagens varor och tjänster ävensom genom att man på det regionala planet ger incitament för etablering och vidareutveckling inom särskilt angivna geografiska områden.
Staten har i detta sammanhang en betydande roll att spela. Utredningen har tidigare i avsnitt 4.3 pekat på ett antal viktiga uppgifter för staten när det gäller att främja näringslivets tillväxt och få till stånd en ekonomisk förnyelseprocess. Bl.a. pekade utredningen på den ekonomiska politikens centrala roll för inflationsbekämpning och för att skapa förutsättningar för en förbättrad lönsamhet hos företagen. Vidare underströks statens centrala funktion i utformningen av de spelregler som skall gälla för näringslivet liksom i deras tillämpning. Den statliga upphandlingens och den statligt stödda forskningens centrala betydelse poängterades också. Vidare under- ströks vikten av en ändamålsenlig rollfördelning mellan stat och näringsliv och behovet av en konstruktiv dialog dem emellan.
När det gäller statens kreditstödjande funktion anser utredningen att denna i första hand är att se som ett komplement till statens ovan nämnda uppgifter. Ett behov av en kreditstödjande verksamhet uppkommer sålunda exempelvis när den ekonomiska politiken inte lyckats skapa tillfredsställande förutsättningar för en ändamålsenlig tillväxt av näringslivet, t.ex. om den inte förmått värna om vår internationella konkurrenskraft eller om inflationsbe- kämpningen misslyckats så att kostnaderna för kapitalet skjutit i höjden. Även under sådana förhållanden är det inte alltid nödvändigtvis så att ett kreditstöd är det lämpligaste botemedlet.
Som utredningen tidigare framhållit är det i stället ofta så att de mest angelägna åtgärderna är att vidta justeringar i samhällets alltmer komplexa regelsystem, vilket på olika sätt kommit att lägga hinder i vägen för en ändamålsenlig finansiering av företagens verksamhet. Allmän enighet råder
dock om att det i dagens ekonomiska situation även föreligger ett behov av ett statligt kreditstöd.
Vilka principiella riktlinjer bör då gälla för statens kreditstödjande insatser?
Utredningen vill understryka att eftersom den baserar sina överväganden på insamlade erfarenheter och synpunkter, blir övervägandena med nödvän- dighet i viss mån grundade på såväl uppgiftslämnarnas som utredningens subjektiva värderingar. Utredningen vill vidare betona att eftersom det på senare tid skett en påtaglig förändring av den allmänna ekonomiska situationen är de tidigare erfarenheter som delgivits utredningen inte med säkerhet längre giltiga. Sålunda har det höga ränteläget och inflationen samt den vikande lönsamheten och den sjunkande soliditeten framtvingat ett delvis förändrat synsätt inom företagen när det gäller nya satsningar och expansion, Inte minst har osäkerheten om vilken grad av inflation och vilken räntenivå, som framgent kan förväntas, skapat tveksamhet hos såväl företagare som finansiärer. Hänsyn måste i bedömningen tas till detta.
Utredningen vill också understryka att med hänsyn till att kreditstödet numera är synnerligen omfattande och komplext nödgas utredningen i förevarande sammanhang begränsa sig till vissa generaliseringar och mera ytliga randanmärkningar. Syftet med dessa ärinte att de skall läggas till grund för några konkreta förslag till ändringar av kreditstödet. Syftet är i stället att de skall kunna tjäna till vägledning i det kontinuerliga arbete som pågår med att göra stödet mera ändamålsenligt och effektivt.
En riktlinje av allmän karaktär som utredningen vill understryka är att stödet bör vara målrelaterat och att därvid det mål man vill uppnå om möjligt kvantifieras, exempelvis i form av antal etableringar, procentuell ökning av investeringar eller dylikt. Behovet av en sådan mer explicit formulerad målsättning betonades bl.a. av industristödsutredningen. Utan en sådan någorlunda kvantifierad målsättning blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma vilken typ och vilken omfattning av insatser som bör väljas.
I anslutning till målformulering och kvantifiering av denna finns det särskild anledning att överväga vilken målgrupp man avser att vända sig till för att få målet uppfyllt, mindre och medelstora företag eller större företag. I detta sammanhang bör understrykas att när det gäller den allmänna tillväxten synes alltmer uppfattningen i västvärlden vara att det är de mindre och medelstora företagen som har potentialen att bidra till strukturomvand- ling och ny sysselsättning.
Vidare bör man överväga vilken grundläggande typ av medel — finansiella insatser eller andra medel — som bör väljas för att målet skall kunna nås. Talar man med företagarna framgår det att, även om finansiella insatser kommit att framstå som alltmer betydelsefulla, det ingalunda är givet att det är hinder av finansiell art som försvårar de önskade satsningarna. Många gånger kan det vara svårigheter av annan typ, såsom administrativa hinder, exempelvis en omfattande tillståndsbyråkrati, arbetsrättsliga hinder eller dylikt, som avhåller dem från en satsning.
Utredningen har i ett flertal andra sammanhang understrukit vikten av att sådana hinder i görligaste mån elimineras liksom att företagen inte utsätts för störningar av olika slag som inverkar negativt på viljan till expansion. I nuvarande sammanhang begränsar sig därför utredningen till att betona vikten av att medelsvalet noga övervägs. Möjligen fanns det tidigare en viss böjelse för att välja mera spektakulära insatser såsom statsanslag och dylikt framför andra mindre spektakulära, exempelvis regeljusteringar på det administrativa området. Det finns också en uppenbar risk att personer inom olika handläggande organ tenderar att välja medel som ökar omfattningen av verksamheten inom det egna reviret. Även om man numera kan skönja vissa tecken på att dessa inställningar börjat förändras finns det anledning att alltjämt varna för att man i medelsvalet lätt kan komma att träffa ett mindre lyckat beslut.
Om man i medelsvalet kommer fram till att det i första hand är på finansieringsområdet som eventuella hinder eller avhållande moment föreligger, bör nästa riktlinje vara att statliga kreditstödjande insatser skall väljas som komplement till de ordinarie finansieringskällorna. Denna princip har fastställts i ett antal sammanhang. Även om någon oenighet härom således inte synes föreligga, vill utredningen understryka att just denna karaktär av komplement beaktas vid den närmare utformningen av stödinsatserna ifråga.
En annan grundläggande riktlinje som utredningen vill understryka är att stödet bör vara så utformat att det öppnar vägen för en mångfald finansieringslösningar. Med hänsyn till den stora och heterogena skaran mindre och medelstora företag är det väsentligt att det inom ramen för kreditstödet finns ett brett register av finansieringslösningar att ta till som kan anpassas till det enskilda företagets behov. Det är därvid viktigt att stödformerna kan användas med flexibilitet så att de verkligen kan formas efter behoven i det enskilda fallet.
Principen att stödsystemet skall kännetecknas av mångfald och flexibilitet aktualiserar frågan om det erfordras nya instrument i stödverksamheten. I och för sig synes den rika floran av befintliga stöd redan erbjuda goda möjligheter till variation. Vissa klarlägganden angående möjligheterna att utnyttja mer eller mindre okonventionella finansieringsinstrument kanske dock skulle vara på sin plats. Exempelvis har utredningen i sitt delbetän- kande och också i detta betänkande vid ett flertal tillfällen understrukit behovet av att utnyttja finansieringsinstrument som inte är soliditetsurhol- kande, exempelvis olika former av riskkapitaltillskott. I gråzonen mellan lån och rena riskkapitaltillskott finns här ett antal instrument som väl skulle kunna utnyttjas och som i viss mån också har börjat utnyttjas även i den kreditstödjande verksamheten. Utredningen syftar här bl.a. på vinstandels- lån, konvertibla lån, optionslån och liknande. Iden mån det inte är klarlagt att sådana former kan utnyttjas bör så ske. Eventuella skattemässiga och andra hinder bör också elimineras. Utredningen återkommer i det följande till frågan om valet av olika finansieringsinstrument.
Vad utredningen nu sagt om mångfald i stödsystemet kan synas stå i viss kontrast till de krav som olika utredningar framfört om en förenkling av
stödsystemet. Så behöver dock ingalunda vara fallet. Utredningen ansluter sig för sin del helhjärtat till rekommendationen att stödsystemet bör utformas enkelt och överskådligt. Den har i många sammanhang framhållit att det nuvarande stödsystemet är komplicerat och svåröverblickbart. Det är svårt för företagen att orientera sigi de regler som gäller. Bristen på kunskap om de stöd som erbjuds kan leda till att företagen avstår från att utnyttja eventuella stöd. Härigenom förlorar stödsystemet mycket av sin slagkraft.
Sådana synpunkter har framförts bl.a. av riksdagens revisorer. Olika uppdrag har givits i syfte att uppnå förenkling, exempelvis till statens industriverk och till utredningen om den framtida regionalpolitiken och samordningen med industripolitiken.
Kravet på enkelhet och överskådlighet torde väl kunna förenas med önskemålet om mångfald och flexibilitet. Möjligheter borde föreligga att efter en genomgång av systemet sammanföra regelverket i ett fåtal författningar och andra bestämmelser. En reduktion av antalet handläggan- de organ borde också vara möjligt. Antalet detaljregleringar borde kunna minska och större frihet ges berörda organ att flexibelt anpassa stödformerna till behoven i det aktuella fallet.
För att stödsystemet skall vara slagkraftigt bör särskild hänsyn tas till att det utformas så att stöden ter sig attraktiva för företagarna. Denna riktlinje bör samtidigt förenas med ett krav på att stödet utformas så att det blir kostnadseffektivt för staten.
En annan riktlinje som bör beaktas i sammanhanget är att stödet såvitt möjligt skall vara konkurrensneutralt.
En bedömning av hur stödet skall kunna göras så attraktivt för företagarna och företagen att det leder till effektivast möjliga måluppfyllelse blir med viss nödvändighet subjektiv. Utredningen baserar, som nämnts, sina övervägan- den bl.a. i denna del på de synpunkter som inhämtats från ett antal företag och från företagarnas organisationer.
En fråga som därvid på senare tid alltmer kommit i blickpunkten är vilken effekt ett eventuellt stöd kan komma att få på företagets balansräkning. Sålunda börjar den tidigare positiva inställningen till stöd i form av lån, som ansågs erbjuda s.k. ”leverage”-möjligheter nu alltmera vika för tveksamhe- ten inför lånens eventuella soliditetsurholkande effekter. Vikten av ett sådant förändrat synsätt har utredningen i ett flertal sammanhang underr- strukit. Utredningen vill därför också i detta sammanhang betona att dle åtgärder som vidtas ges en sådan inriktning att de relativt sett förbättrar soliditeten i stället för att försämra den.
När man skall försöka värdera vad som är attraktivt för företagare och företag är det också ett par andra saker som man bör hålla i minnet. En är a1tt frågan om attraktionskraft till stor del är av psykologisk natur, även om det naturligtvis alltid i botten bör finnas kommersiella bedömningar. Av häwd har t.ex. en inriktning av stödet på skattefördelar visat sig ha en betydandle attraktionskraft av psykologisk art. Man kan från politiska utgångspunkter ha olika syn på det riktiga i en sådan inriktning, men om man strävar efter att uppnå en hög genomslagskraft i stödet kan man inte bortse från denma företagarnas inställning.
När det gäller frågan om olika stödformers attraktionskraft kan det också finnas anledning erinra om att åtminstone bland framgångsrika företagare bidrag tidigare varit i viss mån negativt värdeladdade. Denna inställning synes dock nu hålla på att luckras upp.
Vidare bör nämnas att när det gäller tillskott av eget kapital från statliga källor har tidigare funnits ett ganska betydande ideologiskt motstånd. Detta motstånd synes nu ha minskat något, särskilt som berörda hel- eller halvstatliga organ, såsom Företagskapital AB som Svetab, funnit former för tillskott som inte äventyrar företagarens eget inflytande över företaget. Detta med inflytandet är något som är av central betydelse och varifrån man inte kan bortse om man vill finna stödformer som attraherar företagarna.
En annan faktor värd att beakta är den attraktionskraft som ligger i möjligheten att tjäna pengar, låt vara att sådana faktorer som strävan att förverkliga en idé, samhällsansvar, berömmelse och inflytande också spelar in. När det gäller möjligheten att tjäna pengar har på senare tid en viss ”klipp”-mentalitet börjat göra sig gällande, till vilken man kan ställa sig tveksam. För det allt övervägande antalet företagare är det dock inte en sådan inställning som är utpräglande, utan en balanserad syn på förlustrisker och vinstchanser, där man är beredd att stå förlustrisken förutsatt att man också kan få njuta frukterna av en vinst.
Anledningen till att det finns skäl att nämna denna företagarnas inställning är att man vid utformningen av stöden i olika grad kan inrikta dem på avlyft av förlustrisk respektive premiering av framgång.
Vid bedömningen av hur man skall utforma stödet så att det blir kostnadseffektivt för staten kan-man knappast bortse från att det samman- lagda stödet under senare år dragit stora kostnader och att det i nuvarande statsfinansiella läge torde bli svårt att upprätthålla en sådan stödvolym. Detta talar för att kostnadseffektiviteten kommer att tillmätas ökad vikt.
Principen att stödet skall vara kostnadseffektivt är redan knäsatt i ett antal förarbeten och utredningar. Det är emellertid inte alltid så lätt att avgöra vilken stödform som är den mest kostnadseffektiva.
Under 1950- och 1960-talen då inflation och ränteläge var mera överblick- bara var det ofta lättare att bedöma kostnadseffektiviteten. Som exempel har bl.a. anförts utnyttjandet av investeringsfonderna, vars medel av dåvarande regering med finansministern Sträng som närmast ansvarig även i det enskilda fallet styrdes till projekt vars resultat och kostnader kunde överblickas.
I dagens ekonomiska situation med bl.a. stor osäkerhet om den framtida inflationsutvecklingen, och med det synnerligen omfattande stödsystem som nu etablerats blir bedömningarna angående kostnadseffektiviteten betydligt svårare. Det är därför angeläget att man försöker utforma stödet så att det så att säga mer eller mindre automatiskt kanaliseras mot de kostnadseffektiva projekten. Särskild vikt bör läggas vid frågan hur man skall kunna effektivisera urvalsprocessen så att stödet styrs till sådana företag och projekt som möjliggör största möjliga måluppfyllelse.
En grundläggande regel har hittills varit att stödet skall styras till livskraftiga företag och till projekt som bedöms kunna ge varaktig och tillfredsställande lönsamhet. Någon anledning att ändra på denna grundläg-
gande riktlinje finns inte. Däremot synes, åtminstone att döma av den redovisning som tidigare givits av nettokostnaderna för lån som inte kunnat infrias, principen i praktiken inte i tillräckligt hög grad har kunnat upprätthållas. Man kan på goda grunder anta att detta sammanhänger med att systemet lätt leder till att det är mindre bärkraftiga företag som söker stöd, vilket i sin tur föranleder politiskt betingade beslut. Problemet är alltså att försöka ge stödet en sådan utformning att det i första hand attraherar bärkraftiga företag och projekt.
För att detta skall lyckas är det enligt utredningens mening lämpligt att man i första hand väljer stödformer som premierar framgång. Det typiska exemplet på detta är olika former av skattefördelar. Beroende på omstän- digheten i det enskilda fallet kan dock även andra stödformer väljas. Det väsentliga är att stödet inte får karaktär av räddningsplanka för projekt som i sig knappast är bärkraftiga utan att det verkligen innefattar ett incitament för framgångsrika satsningar.
För att stödet skall bli kostnadseffektivt är det också viktigt att det utformas så att det i realiteten inte på sikt försvårar möjligheterna att genomföra den önskade satsningen. I ett läge med höga realräntor är lån till marknadsmässiga räntor inte nödvändigtvis en ändamålsenlig stödform. Vidare kan lån med subventionerade räntevillkor, vilka vid första påseendet kan te sig attraktiva, på sikt bli kontraproduktiva för företag med svag soliditet. I sådana fall bör andra stödformer väljas.
När det så gäller kravet att stödet om möjligt bör vara konkurrensneutralt kan detta medföra svåra avvägningar. I olika sammanhang har framhållits att stöd som utgått till ett företag visserligen har medfört positiva effekter för just det företagets satsning men samtidigt medfört väsentliga negativa effekter för ett antal andra befintliga företag med likartad verksamhet, varigenom totaleffekten i det närmaste blivit negativ. Att införa ett generellt krav på att allt stöd skall vara konkurrensneutralt är enligt utredningens mening inte möjligt, särskilt inte inom regionalpolitiken. Såvitt möjligt bör dock systemet ges en sådan karaktär att det är tillgängligt för alla berörda företag, med andra ord att varje företag som är berett att verkställa den insats staten önskar få utförd skall vara valbart. Vidare bör stödet utformas så att det inte ger omedelbara kostnadsfördelar som kan utnyttjas i konkurrens- snedvridande syfte utan snarare fördelar på sikt vid en lyckad satsning. Vissa kostnadssänkande stödåtgärder som syftar till att eliminera uppenbara konkurrensnackdelar, exempelvis vid etablering i regionalpolitiskt priorite- rade områden som glesbygder bör dock självfallet kunna medges.
Sammanväger man de anförda synpunkterna hur stödet kan göras attraktivt för företagarna med vad som kan vara kostnadseffektivt för staten och också konkurrensneutralt leder det fram till följande överväganden rörande användningen av olika stödformer.
Rent allmänt synes en viss tonviktsförskjutning börja ske från lån ochi viss mån bidrag till en något ökad användning av skattefördelar, avgiftsreduktion och tillskott av eget kapital.
När det gäller stöd i form av skatteincitament har som utredningen påpekat detta attraktivitet för företagarna samtidigt som formen framstår som
kostnadseffektiv för staten. Den kan också utformas tämligen konkurrens- neutral. Såvitt kan bedömas har hittills skatteincitament som stödform fungerat väl. I sökandet efter kostnadseffektiva stödformer skulle man enligt utredningens mening kunna överväga om även andra former av skatteincita- ment än de hittills tillämpade skulle kunna användas. De incitament som hittills utnyttjats har i första hand gått ut på att ett företag får reducera beskattningen på redan intjänad vinst mot att det gör en viss samhällelig önskad insats. Ett exempel härpå är investeringsfonderna, En annan form vore att företaget först gör insatsen och därefter får en skattemässig premiering endast om den lyckas. Den formen är tämligen vanlig utomlands. Bl.a. erbjuder ett antal länder skattefrihet under en viss period, exempelvis fem år, efter det att en satsning gjorts avseende vinsterna från satsningen. Denna form synes ha fördelar ur kostnadseffektivitetssynpunkt. Staten gör ju inte någon som helst uppoffring förrän den avsedda insatsen lyckats, med andra ord endast effektiva insatser kan komma att ”kosta” något och ”kostnaden” blir då automatiskt avpassad till måluppfyllelsen.
En väsentlig synpunkt som framförts till utredningen rörande sådant skatteincitament är att en skattepremiering under exempelvis de första fem åren efter en satsning är av föga värde eftersom endast ett fåtal satsningar blir lönsamma under ett sådant initialskede. Detta stämmer med utredningens erfarenheter. Den väsentliga attraktionen skulle i stället ligga i en skattepremiering som inträffar under ett något senare skede, säg mellan år 5 och år 10. En sådan stödutformning skulle också ha den psykologiska fördelen att företagarna upplever att det är deras egna insatser som premieras och att de inte står i något slags beroendeförhållande till samhället. Utredningen anser alltså att det finns anledning att pröva även en stödform av denna typ.
När man talar om skatteincitament som stödform måste man hålla i minnet att den nyligen genomförda skattereformen i inte oväsentlig grad förändrat förutsättningarna för nyföretagande genom den begränsning av avdragsrätten mellan inkomster från olika förvärvskällor som införts. Utredningen återkommer härtill i kapitel 12. Utredningen vill dock i här förevarande sammanhang framhålla att det kan finnas anledning att, när närmare erfarenheter vunnits av effekterna av skattereformen, överväga vilken inriktning eventuella skatteincitament bör ges för att de skall få önskad effekt under de nya betingelserna.
När det gäller stöd i form av riskkapitaltillskott talar ett flertal skäl, som utredningen tidigare anfört, för att denna stödform bör kunna komma till ökad användning. Utredningen vill därvid än en gång understryka behovet av soliditetsfrämjande stödformer. Att förorda riskkapitaltillskott ligger också helt i linje med den grundsyn utredningen förde fram i sitt delbetänkande och som ledde till de olika åtgärder som statsmakterna beslutade om. Utred- ningen förespråkar i andra kapitel i detta betänkande ökade möjligheter för sådana riskkapitalsatsningar med statlig medverkan, exempelvis från Före- tagskapitals AB och Svetabs sida.
Som utredningen tidigare påpekat är det angeläget att man vid riskkapi- talsatsningar av detta slag beaktar företagarnas intresse av att behålla inflytandet över företaget. Det kan i det sammanhanget finnas anledning att
överväga möjlighet för staten att gå in med sådana tillskott i en form som är att betrakta som riskkapital utan att tillskottet för den skull förenades med inflytande i företaget. Det kan nämligen i olika situationer vara så att ägarinflytande för ett statligt organ skulle rubba exempelvis en befintlig ägarbalans mellan olika intressenter på företagarsidan. Det torde också finnas ett visst kvardröjande psykologiskt motstånd mot att släppa in staten som ägare med inflytande, vilket leder till att företagen väljer att inte utnyttja stödet. En lösning på detta skulle kunna vara att man utformade regler för ett slags ”B-kapital" som inte är förenat med rösträtt. Som utredningen nämnt i kapitel 8 fanns tidigare sådana möjligheter bl.a. i form av aktier utan rösträtt. Man skulle kunna överväga att för statliga engagemang återinföra en liknande ordning.
När det gäller tillskott av riskkapital vill utredningen också än en gång understryka att sådana tillskott kan ske i ett antal former, av vilka en del kan sägas ligga i en slags gråzon mellan lån och rena riskkapitaltillskott. Exempel härpå är konvertibla lån, vinstandelslån, optionslån och villkorslån. Det finns anledning att vid stödets utformning närmare överväga vilken sådan finansieringsform som lämpligast bör väljas i det enskilda fallet.
Vad gäller län som stödform har utredningen i det föregående framhållit att denna stödform i dagens ekonomiska situation inte alltid är lika ändamålsenlig som tidigare. Detta sammanhänger med det höga ränteläget och lånens soliditetsurholkande effekt. Samtidigt är det självfallet så att ett visst element av lånefinansiering är naturligt i de flesta satsningar. Lån som stödform har därför sin givna plats i stödsystemet. Vad det gäller är framför allt att noga pröva att lån i det enskilda fallet inte på sikt blir kontrapro- duktivt. Exempelvis skulle så kunna vara fallet vid lån till marknadsmässig ränta i ett läge när realräntan är mycket hög. Det är bl.a. mot den bakgrunden utredningen i det föregående särskilt förespråkat realräntelån. Ett annat exempel är lån med fördelaktiga villkor vilka kan framstå som attraktiva men som för företaget med låg soliditet kan få besvärande negativa effekter. Härigenom äventyras inte bara satsningen ifråga utan också återbetalningsförmågan, varför stödformen ur statens synpunkt kan visa sig betydligt dyrare än beräknat. Slutsatsen för utredningen i denna del blir alltså att man vid användningen av lån som stödform noga bör överväga vilka e ekter på företagets balansräkning lånet kan få på sikt.
Utredningen vill i detta sammanhang också passa på att ge uttryck för den tveksamhet utredningen känner inför filosofin att staten skall gå in med lån då risknivån är så hög att den ordinarie kreditmarknaden inte är beredd att ta risken. Enligt utredningens synsätt är det vanligen fel att gå in med lån då risknivån är hög. Då skall i stället i första hand riskkapital skjutas till, om man nu inte väljer rena bidrag eller skattefördelar och dylikt.
När det gäller bidrag eller andra kostnadssänkande åtgärder har dessa, som nämnts, i allmänhet stor attraktivitet på företagen. De kan dock lätt bli dyra för staten. Konkurrensneutraliteten kan också sättas i fara. Sådana stödformer bör därför förbehållas särskilda ändamål. Exempel härpå är stöd till framtagande av nya produkter, vissa regionalpolitiska satsningar och stöd till nyföretagande.
När det gäller stöd till produktutveckling sätts konkurrensneutraliteten i allmänhet inte i fara. Så sker dock emellertid lätt vid regionalpolitiska satsningar. Konkurrensneutralitetsaspekten bör därför i det fallet särskilt beaktas. Detsamma gäller stöd till nystartande.
Utredningen har i kapitel 7 föreslagit nedsättning av socialavgifter och andra kostnadssänkande åtgärder för att stödja nyföretagandet. Dessa förslag har utarbetats med beaktande av de överväganden som här redovisats.
I stället för statlig långivning aktualiseras ofta frågan om statliga garantier för lån som skall upptagas på den ordinarie kreditmarknaden. Detta framstår som en både för företagarna och staten ändamålsenlig stödform. I allmänhet är det nämligen inte kapitalresurser som saknas utan formella säkerheter. För att konkurrensneutraliteten skall upprätthållas kan ifrågasättas om man inte i sådana fall bör ta ut en avgift för den tjänst staten tillhandahåller genom att ställa garantin. Så sker redan exempelvis beträffande industrigarantilå- nen.
Utredningen återkommer i avsnitt 9.6 med förslag att staten skall ställa vissa garantier bl.a. för att underlätta för kvinnor att starta nya företag.
Utredningen har enligt direktiven att särskilt överväga i vad mån staten för sina insatser skall betinga sig gottgörelse. Olika synpunkter kan här göra sig gällande. Å ena sidan kan man säga att stödet är ett slags ersättning för satsningar som företagen gör och att det därför är omotiverat att de vid sidan av dessa satsningar skall betala för stödet. Å andra sidan har det ur rättvisesynpunkt hävdats att företagen, om satsningarna lyckas, bör ha skyldighet att dela med sig av frukterna till staten.
Utredningen menar att frågan får avgöras från stödform till stödform, från fall till fall. Det är naturligt att det i en arsenal av stödvapen ingår sådana för vilka staten inte kräver ersättning, exempelvis vissa kostnadssänkande åtgärder, skattefördelar och rena bidrag. I andra sammanhang åter bör staten ha en möjlighet att ta del av frukterna av satsningarna. I sådana fall bör lämpligen någon form av egenkapitaltillskott väljas. Här finns, som tidigare nämnts, utrymme för olika varianter, exempelvis vinstandelslån, konvertibla skuldebrev och naturligtvis rena förvärv av andelar i företaget.
En sista fråga som utredningen anser sig böra något uppehålla sig vid är frågan om organisationen på den statliga sidan av de stödadministrerande organen. Som nämnts har steg nu tagits för att åstadkomma en mer enhetlig organisation. Vissa synpunkter synes böra beaktas i detta sammanhang.
En synpunkt som framförts till utredningen är att en sammanblandning av olika roller hos berörda organ bör undvikas. Exempelvis bör man försöka undvika att rådgivande organ samtidigt är stödbeviljande, eftersom dessa båda roller eljest lätt kan sammanblandas. Företagens behov av rådgivning och upplysning är stort och det är för stödets effektivitet väsentligt att rådgivning och upplysning kan bedrivas på ett riktigt och oj ävigt sätt, menar man.
Som utredningen ser det kan skäl anföras såväl för som emot att man hos ett och samma organ förenar rådgivande och stödbeviljande funktioner. För
ett sådant system talar bl.a. vissa effektivitetsskäl. Någon generell riktlinje är därför svår att uppställa. Utredningen menar att frågan får avgöras från fall till fall. Det väsentliga är att såväl synpunkterna för som emot att förena olika roller hos samma organ kommer till prövning i de olika organisatoriska överväganden som fortlöpande görs.
En annan synpunkt när det gäller organisationen är att en uppdelning på olika organ med hänsyn till företagens verksamhetsinriktning synes böra undvikas. För närvarande har vissa organ, exempelvis utvecklingsfonderna, endast en begränsad företagskrets att betjäna. Detta skapar en sektorisering som knappast kan vara till fördel i den komplicerade strukturomvandlings- process vi nu är inne i. Utredningen förespråkar därför att man i de fortsatta organisatoriska övervägandena försöker finna möjligheter för att i ökad utsträckning berörda stödorgan skall kunna betjäna samtliga typer av företag.
9.1. Inledning
Enligt direktiven åligger det utredningen att pröva om inriktningen och utformningen av statens kreditstöd till de små och medelstora företagen bör förändras samt att ange de principer som skall gälla när staten går in med kreditstöd åt dessa företag. Utredningen skall också analysera i vilka fall samhället bör kräva marknadsmässig ersättning för sitt kreditstöd.
Termen kreditstöd används i detta sammanhang i vid bemärkelse. Sålunda har det blivit vedertaget att i begreppet kreditstöd innefattas inte blott olika former av kreditgivning och garantier för sådan kreditgivning utan jämväl rena bidrag ävensom tillskott av riskkapital m.m. Också vissa skattemässiga incitament innefattas. Begreppet kreditstöd kan alltså sägas täcka ett vitt spektrum av åtgärder för att underlätta näringslivets finansiering. Kreditstöd lämnas med sikte på att olika typer av åtgärder skall kunna förverkligas. De åtgärder som i förevarande sammanhang avses är sådana som kan bidra till näringslivets utveckling, omstrukturering och tillväxt såväl totalt i Sverige som regionalt.
Statens insatser på detta område bör ses mot bakgrund av den allmänna ekonomiska utvecklingen. I takt med de tilltagande ekonomiska svårighe- terna har kravet på statliga insatser ökat såväl i Sverige som i andra länder. Undan för undan har den statliga medelsarsenalen utvidgats för att underlätta näringslivets kapitalförsörjning, bl.a. med sikte på att öka investeringsbenägenheten. En rad organ har tillskapats för att administrera de olika insatserna.
I och med att antalet stöd ökat, och även kostnaderna för dem, är det naturligt att olika ansatser gjorts för att se över stödsystemet i syfte att effektivisera det. Det är med hänsyn härtill förklarligt att också denna utredning utifrån sina utgångspunkter fått i uppgift att se över riktlinjerna för kreditstödet.
9.2. Det statliga kreditstödets ändamål och former
En redogörelse för de statliga stödinsatserna skulle kunna ges ganska omfångsrika proportioner. En sådan redogörelse skulle falla utanför ramen för denna utrednings uppdrag. En omfattande dokumentation finns att tillgå i andra statliga utredningar och publikationer. Utredningen avser därför att
' Beträffande näringspo- litiska insatser, motiv härför m.m. under sena- re år se bl.a. prop 1978/ 79:123 om riktlinjer för industripolitiken, prop 1980/81:130 om industri- politikens inriktning m.m. En analys av orsa- ker till industriföretagens problem och struktur- omvandling under 1970- talet lämnades av indu- stristödsutredningen (SOU 1981:72). Den utredningens huvudupp- gift var att studera det icke permanenta indu- stristödet, se betänkan- det kap 4-7. Se också Ds I 1980117, att utveck- la en långsiktig industri- politik.
2 Beträffande insatser, motiv m.m. för det re- gionalpolitiska stödet hänvisas bl.a. till prop 1970:75, 1972:111, 1973:50, 1975/76:211 samt 1978/79:112. Bland utredningar av senare datum bör nämnas ex- pertgruppens för regio- nal utredningsverksam- het delbetänkande (SOU 1978:46 och 47), Att främja regional utveck- ling samt sysselsättnings- utredningens delbetän- kande (SOU 1978:62), Regionalpolitiska stöd- former och styrmedel. Se också Ds I 1981:28, Översyn av det regional- politiska stödet till nä— ringslivet.
begränsa sig till en översiktlig redogörelse. I första hand kommer den att koncentreras på sådana stödinsatser som syftar till att mera allmänt främja näringslivets utveckling såväl totalt i Sverige som regionalt, och i synnerhet då de mindre och medelstora företagens utveckling. Tillfälliga sysselsätt- ningsbefrämjande insatser liksom stöd till krisdrabbade företag och bransch- er kommer inte annat än i förbigående att beröras.
Det finns olika sätt att systematisera och dela in kreditstödet. Ett sätt är att dela in det i icke permanenta stöd och permanenta, dvs mera kontinuerligt tillgängliga stöd. Det icke permanenta stödet avser i huvudsak tillfälliga stöd till krisdrabbade företag och branscher. Utmärkande för dessa insatser är att de inte har kunnat göras inom ramen för etablerade statliga anslag till stöd för industrins utveckling utan att särskilt anslagsmedgivande har fått utverkas från riksdagen i varje enskilt fall.
Ett annat sätt att dela in stödet är i näringspolitiskt respektive regional- politiskt stöd. (I stället för termen näringspolitiskt stöd används ofta termen industripolitiskt stöd. I denna utredning används termerna synonymt.) Det ärinte möjligt att mellan dessa båda huvudgrupper dra en helt skarp gräns. Flera stödinsatser under senare år har haft inslag av både näringspolitisk och regionalpolitisk karaktär, se också Ds I 1982:5, sid 4 f.
Till det näringspolitiska' stödet brukar hänföras insatser för att främja utveckling och förnyelse av det svenska näringslivet i allmänhet. Ett led häri är stödet till utveckling av nya produkter och processer samt till att marknadsföra dem. Ett annat led är stöd till investeringar i maskiner och anläggningar. Ledande organ inom det näringspolitiska stödet är styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens industriverk (SIND) och de regionala utvecklingsfonderna.
Till det regionalpolitiska2 stödet hänförs insatser för att främja en samhällsekonomisk och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet inom bestämda geografiska områden. Ledande organ inom detta är främst statens industriverk, länsstyrelserna och de regionala utvecklingsfonderna.
Det kan förtjäna påpekas atti många fall är stödet inte specialdestinerat till mindre och medelstora företag utan kan också utnyttjas av större företag.
Det statliga stödet utgår i en mängd former. Det komplex av stödformer som tillskapats för att skilda slag av kapitalbehov skall kunna tillgodoses har givit upphov till en rik flora av författningar och andra regelsystem. Detta har bidragit till att det är svårt att få en överblick av stödsystemet och gällande bestämmelser.
En översikt av gällande bestämmelser, handläggning m.m. lämnasi dern handbok statens industriverk ger ut årligen, ”Stödhandboken”, senaste upplaga 1982/83.
Utredningen har valt att för överskådlighetens skull systematisera stödformerna i följande grupper: El bidrag
El skattefördelar
EI nedsättning av arbetsgivar- och egenavgifter E! tillskott av eget kapital
D lån med villkorad återbetalningsskyldighet D lån med i huvudsak marknadsanpassade villkor El kreditgarantier Utredningen lämnar i det följande vissa beskrivande exempel på dessa olika typer av stöd.
Bidrag
Stödet för forskning och industriell utveckling lämnas till stor del som bidrag. Exempel härpå utgör det stöd som lämnas genom STU för teknisk forskning och utveckling, Industrifonden, statens råd för byggnadsforskning m.fl. En noggrann genomgång av olika bidragsformer gjordes av bidragsskattekom- mittén (Ds B 1981:17), vartill hänvisas.
Investeringsbidrag har tidvis utgått för att finansiera investeringar i anläggningar och maskiner.
På det regionalpolitiska planet utgår lokaliseringsbidrag.
Skattefördelar
Det kanske mest kända exemplet på denna stödform är investeringsfonder- na. Företagen medges rätt att avdragsgillt göra avsättning till sådana fonder vilka sedan, vid tillfällen då man vill stimulera investeringarna, får tas i anspråk för byggnads— och maskininvesteringar med rätt till omedelbar avskrivning.
Ett annat exempel är det särskilda investeringsavdraget för byggnads- och maskininvesteringar.
Nedsättning av arbetsgivar- och egenavgifter
Som behandlats tidigare (avsnitt 7.4.1) infördes 1976 en tillfällig nedsättning av den allmänna arbetsgivaravgiften inom det inre stödområdet. Avgiften slopades 1978.
På motsvarande sätt beslöts 1982 att nedsätta de lagstadgade arbetsgivar- och egenavgifterna med 10 % i de fyra nordligaste kommunerna.
Tillskott av eget kapital
Tillskott av eget kapital kan ske genom förvärv av aktier och andra andelar, men också — genom en vid tolkning av begreppet eget kapital — i form av vinstandelslån, konvertibla lån m.m. Volymmässigt ledande institut på detta område är fjärde AP-fonden. Vidare finns det halvstatliga Företagskapital AB och det helstatliga Svetab som är inriktade på mindre och medelstora företag.
Lån med villkorad återbetalningsskyldighet
Lån med villkorad återbetalningsskyldighet är en stödform som ligger nära tillskott av eget kapital. Syftet är att staten härigenom skall hjälpa till att lyfta av risken i ett projekt, och återbetalning krävs först då det finansierade projektet uppnår önskad framgång.
3 Utvecklingslån har ersatt de tidigare pro- duktutvecklingslånen. En utvärdering om dessa änns i SIND l980:13.
En typ av dessa län är utvecklingslån3 (tidigare produktutvecklingslån), som lämnas för att stödja utveckling och marknadsföra nya produkter, processer eller system av sådant slag. Någon särskild säkerhet behöver inte ställas för utvecklingskapital. Lånet kan helt eller delvis efterges om stödmottagaren visar att förutsättningar uppenbarligen saknas att utnyttja projektets resultat lönsamt.
Lån med i huvudsak marknadsanpassade villkor
Lån med i huvudsak marknadsanpassade villkor lämnas av ett antal organ och med något varierande utgångspunkter. Ett sådant organ, som utredning— en tidigare berört, är Industrikredit (avsnitt 6.3.2).
Ett annat organ är Investeringsbanken som kan lämna krediter för
satsningar med högre riskprofil.
Exempel på lån är lokaliseringslånen. Räntan bestäms i dessa fall till 4,25 % jämte gällande diskonto.
En särskild låneform är de rörelselån som beviljas av de regionala utvecklingsfonderna.
Kreditgarantier
Kreditgarantier lämnas för att underlätta för företagen att upplåna kapital på den ordinarie kreditmarknaden, i bank eller i annat kreditinstitut. Garanti- erna är avsedda att utnyttjas bl.a. då företagen inte kan ställa tillfredsstäl- lande säkerheter och/eller då säkerheterna är så bristfälliga att lånevillkoren skulle bli synnerligen betungande.
Garantierna beviljas i huvusak av statens industriverk och utvecklingsfon- derna.
En form av sådana garantier är de som ligger till grund för de s.k. industrigarantilånen.
En annan typ av garantier är de s.k. strukturgarantierna, enligt vilka staten ikläder sig borgensansvar för lån i samband med förvärv av andra företag eller vid företagssamgåenden som anses ha en strukturell effekt inom en bransch.
De riktlinjer som gäller för de olika stödformerna varierar helt naturligt. Vissa grundläggande principer går dock igen inom praktiskt taget hela stödverksamheten.
En sådan princip är att stödet skall ses som ett komplement till vad de ordinarie finansieringskällorna, exempelvis kreditmarknaden, kan erbju- da.
En annan riktlinje är att stöd endast skall lämnas till livskraftiga företag och till projekt som bedöms kunna ge tillfredsställande lönsamhet.
9.3. Det statliga kredistödets omfattning
Som nämnts baseras de statliga stödåtgärderna på ett omfattande regelsys- tem som återfinns i olika författningar, regeringsbeslut, regeringsskrivelser m.m. I en utredning som företogs av riksdagens revisorer påvisades bl.a. att
transfereringar till företagen finansierades från 115 olika budgetanslag på driftbudgeten (Riksdagens revisorers rapport 1981/82z3). Handläggningen av stödärendena skedde dels på regeringsnivå och dels av 39 olika centrala myndigheter inom elva departementsområden.
Dessa invecklade förhållanden har försvårat möjligheterna att ge en enkel överblick av stödets omfattning. Inte minst är det svårt att redovisai vad mån stödåtgärdena kommit de mindre och medelstora företagen till del. Exempelvis framräknas det statliga stödet till denna företagsgrupp inte explicit i annat fall än då det är specialdestinerat, exempelvis via Industri- kredit, utvecklingsfonderna, Företagskapital eller Svetab.
Ett sätt att beräkna de statliga stödinsatserna gjordes i en rapport, utarbetad inom industridepartementet i en undersökning av de statsfinan- siella nettokostnaderna av det industripolitiska stödet under perioden 1975/76 — 1980/81 (Ds I 1982z5). Rapporten skiljer sig från tidigare redovisade bruttoberäknade analyser. Nettokostnaderna avser ge ett mått på de resurser som satts in. Har ett lån givits på fördelaktiga räntevillkor är det skillnaden mellan statens upplåningsränta och räntan på det fördelaktiga länet som utgör den statsfinansiella kostnaden'l.
Beräknat på detta vis har det näringspolitiska stödet utvecklats såsom framgår av figur 9:1. Som synes intar stödet till småföretag en mycket blygsam del, låt vara att, såsom utredningen tidigare framhållit, det även under andra poster ryms insatser som utnyttjas av småföretag.
Figur 9:l Industripolitiskt stöd 1975/76—1980/81 fördelat på ändamål och år. Nettokostnader i mkr, löpande priser
M'” '" 4 Då kostnaden anges i
netto bör beaktas följan- 8300 de beräkningssätt. För bidrag är nettokostnaden lika med det utbetalade beloppet. För län har nettokostnaden beräk- nats så att räntan på den vid respektive års slut utestående lånes- tocken kalkylerats. För garantier är nettokost- naden lika med infriade garantier minskade med erhållna garantiavgifter. För kapitaltillskott har nettokostnaden beräk- nats som skillnaden mel- lan statens upplånings- kostnad och den even- tuella aktieutdelningen.
9000-
8000——
J 2 -. 7000 så lllllllllll 6000— : ' 50004 moo— 3000—-
2000—1
1 000——
75,75 7677 77-78 78179 7980 80 st Beträffande skatteavdrag [] Icke-permanem md . ReglonaloollllSkl stad har som kOStnad uppta" gits det belopp som
till Branscnswa . Exponswd undandragits beskattning
genom avdragsmöjlighe- Källa: DS I 1982'5 Stodull forskning och utveckling [:| Stodnllsmålorerag ten DS I 198225, Sid 8 f,
På ett än mer belysande sätt framgår detta av figur 9:2. Denna visar tydligt dominansen av det icke permanenta stödet som lämnats till varvsindustrin och andra krisdrabbade branscher och företag. Som synes utgör nettokost— naden för stödet till mindre och medelstora företag endast en mycket ringa andel. Under hela 5-årsperioden uppgick stödet till sammanlagt 703 milj kr eller 2 % av den totala nettokostnaden för det näringspolitiska stödet.
Tabell 9.3 visar fördelningen mellan olika stöd till mindre och medelstora företag, beräknat i nettokostnader och i löpande priser. Som synes är det i första hand industrigarantilånen som dragit medel i form av förluster när garantierna måste infrias. Posterna utvecklingsfondernas rörelselån respektive PU-lån utgör på motsvarande sätt förluster då lån inte kunnat återbetalas. Det kan också finnas skäl att något beröra storleken av olika stödformer inom det regionalpolitiska stödet även om detta på intet sätt är förbehållet mindre och medelstora företag utan att en stor del går till större företag. Uppdelningen framgår av tabell 9.4. Som synes dominerar lånen. Bidragen svarar för ungefär 1/3 av stödinsat-
serna.
Figur 9:2 lndustripolitiskt stöd 1975/76—1980/81 fördelat efter ändamål
Icke-permanent stöd 22 242 mk
Småföretags- sröd 703 mkr , 2%
Exportstöd 986 mkr FoU-stöd Br ansch- % 2418mkr stöd 894» 1 31 Gmkr
4%
Icke-permanent stöd Regionalpolitiskt stöd
& Branschstöd Exportsröd
Stöd till forskning och [3 Stöd till småföretag utveckling
Källa: Ds I 1982:5
Tabell 9.3 Stöd till små och medelstora företag 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser
Stödform 75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 Summa
Industrigarantilån 4,4 6,0 56,8 82,2 84,0 78,3 311,70 Kostnader för kapitaltill- skott till Företagskapi- tal AB 1,7 1,8 1,9 2,0 2,3 2,6 12,3 Kostnad för kapitaltillskott till Industrikredit AB 0,3 2,4 5,9 7,8 14,4 22,3 53,1 Svetab — — 3,9 8,9 9,0 10,0 31,8 Utvecklingsfondernas rörelselån 36,5 48,6 67,8 10,7 2,0 12,1 177,7 Utvecklingsfondernas PU-lån 12,3 13,8 17,8 24,6 20,0 27,9 116,4 Totalt 55,2 72,6 154,1 136,2 131,7 153,2 703,0
" I summan ingår inte kostnader för garantier till Facit/Järnförädling, Broby Industrier AB och Vänerskog. Dessa har förts till de icke-permanenta stöden.
Källa: Ds I 1982:5
Tabell 9.4 Anslag m m för regionalpolitiskt stöd perioden 1979/80—1983/84
Stödform Ram Ianspråktaget Återstår 1979/80— 1979/80— 1982/83— 1983/84 1981/82 1983/84 Avskrivningslån/ lok. bidrag i 1 535 940 595 Lokaliseringslån 5 020 1 518 3 502 Utbildningsstödfl 284 39 245 Sysselsättningsstöd 1 047 126 921 Offertstöd 200 37 163 8 086 2 660 5 416
Källa: prop 1982/83:100, bil 14 ” Utbildningsstödet har från den 1 juli 1982 uppgått i offertstöd.
För att kunna överväga inriktningen av såväl det näringspolitiska som det regionalpolitiska stödet vore det önskvärt att kunna utvärdera effekterna av de stöd som hittills utgått. Som tidigare nämnts är det svårt att få en överblick av stödets omfattning. Än svårare är det att på något mera övergripande sätt mäta stödets effekter.
Att föranstalta om särskilda undersökningar härav skulle ur denna utrednings synvinkel föra för långt. Utredningen får därför begränsa sig till att basera sina reflektioner på sådana utvärderingar som gjorts i andra sammanhang liksom på synpunkter som framförts vid hearings och samtal.
9.4. Andra utredningar m.m.
Under senare år har flera utredningar haft i uppdrag att se över de statlzga insatserna antingen det gällt mer övergripande frågor om stödformernas ändamål eller partiella frågor. Utredningen har i den tidigare framställningen hänvisat till vissa utredningar, som under senare år behandlat ifrågavarande ämne.
Det skulle föra för långt att också redogöra för alla de slutsatser och rekommendationer utredningarna kommit fram till. Utredningen nöjer sig därför med att lämna hänvisningar till eller citera några utredningar.
Bl.a. kan nämnas industristödsutredningen (SOU 1981:72). Utredningen, som främst behandlade det icke permanenta stödet, konstaterade i sin analys av de statliga stödinsatserna att dessa i alltför stor utsträckning varit kortsiktiga och inriktade på att för stunden vara billiga för staten. Genom att de ofta måste kompletteras med ytterligare insatser hade man endast i efterhand, och inte alltid ens då, fått de totala kostnaderna klara för sig. Enligt utredningens uppfattning måste beslut om statliga insatser grunda sig på ett fullvärdigt kommersiellt beslutsunderlag. Principen borde vara att det skall klart framgå vad det fick kosta att uppnå vissa uttalade mål. Detta ställde i sin tur krav på att målsättningen blev mer explicit formulerad.
Utredningen om vissa regionalpolitiska medel m.m. avgav sitt betänkande om de differentierade arbetsgivaravgifterna (Ds I 1981:21), se vidare avsnitt 7.4.
Vidare har riksdagens revisorer uttalat sig om det statliga stödet till industrin, rapport 1981/82:3. En redogörelse härom har överlämnats till riksdagen, redogörelse 1982/83:33.
Revisorerna framhöll bl.a. att ”möjligheterna att begränsa antalet stödformer och att minska detalj regleringen av stödmedlens användning bör prövas i syfte att dels uppnå en ökad flexibilitet vid medelsdispositionen, dels skapa bättre möjligheter att styra stödet till expansiva och långsiktigt konkurrenskraftiga företag”. Vidare menade revisorerna att åtgärder borde vidtas för att förenkla det nu ofta komplicerade och byråkratiska ansök- ningsförfarandet (rapporten, sid 4).
Liknande synpunkter har framförts i industriverksutredningen (Ds I 1982:14, sid 85 ff). Industriverksutredningen framhöll, att det uppenbarligen fanns flera motiv för att verka för förenkling och samordning inom det statliga stödsystemet. Samma slutsatser hade också gjorts i en rapport från riksrevi- sionsverket — ”Statligt företagsstöd — en förstudie”.
Bland pågående utredningar bör nämnas utredningen om den framtida regionalpolitiken och samordningen med industripolitiken. Utredningens uppgift är bl.a. att undanröja skillnader mellan regionalpolitiska respektive industripolitiska stödmedel. Den bör vidare se om det stora antalet stödformer och detaljregleringar kan nedbringas och förenklas (Dir 1982:105).
9.6. Kvinnliga företagare
Särskild uppmärksamhet har under senare år ägnats kvinnornas roll som företagare. Bl.a. har i riksdagen efterlysts åtgärder som syftar till att stödja och stimulera kvinnor som vill starta nya företag (se mot 1981/821834, NU 1981/82:51, samt mot 1982/83:688, NU 1982/83:35).
Bland de många synpunkter som framförts kan nämnas att det bland kvinnorna finns en stor grupp potentiella nyföretagare och att det är angeläget ur landets synpunkt att denna potential utnyttjas. Resonemanget har understrukits med hänvisning till att under senare är kvinnor svarat för en allt större del av nyföretagandet.
Kvinnornas ökade roll som nyföretagare bekräftas av tillgänglig statis- tik.
I en nyligen gjord sammanställning av olika statistiska undersökningar har beräknats hur många kvinnor som arbetar som egna företagare i Sverige (”Kvinnor som företagare”, Näringslivets ekonomifakta, 1983).Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning fanns det 1982 totalt 98.900 kvinnliga företagare inklusive medhjälpare. I den siffran ingår kvinnor som är egna jordbrukare, 42.600 stycken, men däremot inte kvinnor som äger aktiebolag.
För att få fram antalet kvinnor som driver egna rörelser i form av aktiebolag krävs enligt den refererade sammanställningen ingående beräk- ningar. I avsaknad av sådana fick en uppskattning göras. Den gav vid handem att mellan 7.000 och 10.000 kvinnor driver rörelse i aktiebolagsform.
De viktigaste näringsgrenarna som leds av kvinnliga företagare äir restaurang- och hotellverksamhet, personlig service, detaljhandel sarmt undervisning och sjukvård.
Antalet kvinnliga och manliga företagare under 1972, 1977 och 1982 framgår av tabell 9.5.
De förändringar som tabellen visar kan också åskådliggöras diagrammatisktt, diagram 9.6 och 9.7
Tabell 9.5 Summa kvinnliga och manliga företagare samt totalt inom näringslivet 1972, 1977 och 1982 (exklusive verksamma i aktiebolag)
Kvinnor: Näringsverksamhet 1972 1977 1982 Totalt 97 800 94 200 98 900 Därav jordbruk 53 200 49 000 42 600 Ovriga näringsgrenar 44 600 45 200 56 300 Män: Näringsverksamhet 1972 1977 1982 Totalt 271 100 235 200 244 600 Därav jordbruk 125 900 105 900 103 300 Övriga näringsgrenar 145 200 129 300 141 300
Kvinnor och män: Näringsverksamhet 1972 1977 1982
Totalt 368 900 329 400 343 500 Därav jordbruk 179 100 154 900 145 900 Övriga näringsgrenar 189 800 174 500 197 600
Källa: Näringslivets ekonomifakta
Diagram 9.6. Antal kvinnliga och manliga företagare (exklusive verksamma i
aktiebolag).
Antal
300
— _ — — Män totalt — — ..'-.b Gu...-nanm av. nu. Il' ". -'. ..- 200
Män exkl jordbruk
..... oo... . On.... ...a...- ..... ooo-ooo! o..... ....00 o..-o
Kvinnor totalt
Kvinnor exkl jordbruk
Diagram 9.7 Nettoförändringar i antalet företagare totalt, resp. manliga och kvinnliga mellan 1972 och 1982 (exkl. verksamma i jordbruk och aktiebolag).
Totalt Män Kvinnor
+117OO
+8 600
—3900
Källa: Näringslivets ekonomifakta.
Av de redovisade uppgifterna framgår, att antalet kvinnliga företagare under 10-årsperioden 1972-1982 ökat något, om än i blygsam omfattning, från 97.800 till 98.900. Denna utveckling skall jämföras med vad som gäller för manliga företagare. Under samma tid minskade antalet manliga företagare från 271.100 till 244.600 (även i detta fall exklusive aktiebolag). Detta innebär att den relativa andelen kvinnor bland företagarna ökat, från knappt 27 % 1972 till omkring 30 % 1982.
Om man exkluderar kvinnliga jordbrukare framstår kvinnornas roll för nyföretagandet såsom mera markant. Med denna utgångspunkt beräknas nämligen under tioårsperioden ha tillkommit 11.700 nya kvinnliga företagare i övriga näringsgrenar, vilket motsvarar hela tillväxten inom småföretagan- det.
Enligt utredningens mening ger sålunda statistiken belägg för att de potentiella nyföretagarna i stor utsträckning står att finna bland kvinnor- na.
Utredningen har hållit hearing med kvinnliga företagare för att försöka utröna om det erfordras särskilda åtgärder för att stimulera och stödja ett ökat kvinnligt nyföretagande.
Vid hearingen framhölls att dagens kvinnor endast i undantagsfall upplever sig ha sämre förutsättningar än män att starta nya företag. Självfallet framstod det som viktigt att de inte i något avseende diskrimine-
rades, men som lika viktigt upplevdes att inte åtgärder vidtogs som på något vis favoriserade dem. Eventuella åtgärder borde alltså ges allmängiltig karaktär och kunna komma såväl män som kvinnor till godo, låt vara att det vore en fördel om de sattes in på områden där kvinnliga nyföretagare upplevt vissa svårigheter.
Särskilt nämndes två områden inom vilka kvinnliga nyföretagare upplevt w'ssa problem. Det ena var finansiering där man i vissa fall upplevt svårigheten att få lån på grund av bristfälliga egna säkerheter. Det andra var behovet av rådgivning och information i samband med startande av företag.
Vad först gäller finansieringsproblemen anfördes att dessa ofta samman- hänger med att de kvinnor som avser att starta företag i stor utsträckning är sådana som efter att en tid ha varit hemarbetande och ägnat sig åt barnens uppfostran ånyo söker sig ut i förvärvslivet. Situationen är då många gånger den att de saknar bankmässiga säkerheter. Det är nämligen inte sällan mannen i familjen som står som ägare till de förmögenhetsvärden som finns i form av fast egendom m. m. och som uppbär lön som kan vara lånegrun- dande. Då kvinnan söker lån till startkapital hänvisas hon att vända sig till mannen för att han skall ställa säkerheter till förfogande. Detta upplevs många gånger som en betydande psykologisk nackdel och en icke önskvärd beroendeställning. Inte minst kan hon känna oro och tveksamhet inför möjligheten att företaget misslyckas och säkerheten måste tas i anspråk vilket upplevs som förnedrande i relationerna till maken.
De historiskt och socialt betingade ekonomiska förhållandena i en familj leder alltså många gånger till ett slags automatisk diskriminering av kvinnorna när det gäller att ordna finansieringen för att kunna starta ett företag.
Mot denna bakgrund ifrågasattes om inte möjligheter borde öppnas att erhålla någon form av garanti som skulle kunna tjäna som säkerhet för län till startkapital. Det betonades att garantin inte borde ha formen av stöd eller subvention utan grundas på försäkringstekniskt räknade kommersiella villkor. Det framhölls också att den inte borde gälla enbart för kvinnor eftersom detta skulle ge dem en särställning som psykologiskt sett inte vore önskvärd.
Utredningen ansluter sig till de tankegångar som sålunda framförts. Många tecken tyder på att det bland landets kvinnor finns en betydande grupp potentiella nyföretagare. Det är ur landets synpunkt önskvärt att de inte av finansiella skäl hämmas i sina eventuella ambitioner att starta nya företag. Tvärtom bör de stimuleras till nyföretagande. Samtidigt bör detta ske i former som inte skapar en särställning för dem i förhållande till männen.
Eftersom det övervägande problemet synes vara bristen på bankmässiga säkerheter bör möjligheter föreligga att på kommersiella villkor få en garanti som kan tjäna som säkerhet för lån till startkapital. Vissa möjligheter torde redan idag föreligga att mot vederlag få en bankgaranti. Inte uteslutet att denna väg hittills prövats i alltför ringa omfattning, bl. a. beroende på att det för kreditgivarna tett sig naturligare att i stället föreslå ianspråktagande av säkerheter som disponeras av andra maken.
När det gäller nystartande av företag inom tillverkningsindustrin finns också möjligheten att erhålla garantier från utvecklingsfonderna. Huvudde- len av det kvinnliga nyföretagandet sker dock inom andra näringsgrenar och garantier från utvecklingsfonderna kan då inte erhållas.
Utredningen föreslår därför dels att bankerna fortsättningsvis i ökad utsträckning överväger möjligheterna att till såväl kvinnor som män som avser att starta nya företag mot vederlag lämnar bankgaranti, dels att utvecklingsfonderna bemyndigas att med avseende på samtliga näringsgrenar lämna sådana garantier mot en försäkringstekniskt beräknad premie. Garan- tibeloppet bör maximeras, förslagsvis till 100.000 kr.
Utredningen vill i detta sammanhang också peka på att utomlands, bl.a. i Förenta staterna och i Storbritannien, finns system som möjliggör för blivande företagare att mot en mindre avgift erhålla garantier från statliga eller regionala myndigheter.
Eftersom utvecklingsfonderna redan disponerar ett inte obetydligt rörel- sekapital och eftersom garantierna skall lämnas på kommersiella villkor synes för ändamålet icke några ytterligare medel behöva anvisas till utvecklingsfonderna. Skulle utvecklingen visa att ett medelsbehov uppstår för någon utvecklingsfond får frågan härom prövas på grundval av förebragt utredning om behovet.
Förordningen för utvecklingsfonderna bör ändras i enlighet härmed. När det så gäller behovet av rådgivning och information anfördes vid utredningens hearing att även om ett sådant behov föreligger för såväl kvinnor som män som skall starta nya företag så finns en påtaglig önskan hos flertalet kvinnor att kunna få vända sig till en neutral samtalspartner. För männens del, menade man, är det ofta så att de i sin bekantskapskrets har andra manliga företagare att konsultera. Kvinnorna däremot är inte sällan hänvisade till att vända sig till sin man, vilket ibland kan vara en fördel men ibland kan upplevas som en psykologisk nackdel. Även om detta problem minskat i takt med att antalet kvinnliga företagare, som också kan tjäna som rådgivare, har ökat, är det därför ett önskemål att möjligheterna till en neutral rådgivning förbättras.
De möjligheter som redan idag står till buds är att kvinnliga nyföretagare kan vända sig till bl. a. handelskammare och olika branschföreningar vilka i allmänhet besitter betydande expertis på området. När det gäller tillverk- ningsindustrin kan också utvecklingsfonderna stå till tjänst. Med avseende på andra näringsgrenar däremot är utvecklingsfonderna förhindrade att med- verka.
Utredningen hyser förståelse för de önskemål som sålunda framförts om tillgång till neutral rådgivning i samband med nystartande av företag, exempelvis beträffande finansiella frågor. Samtidigt bör beaktas att redan idag finns vissa möjligheter att erhålla sådan neutral rådgivning, exempelvis av handelskammare och branschföreningar samt i vissa fall av utvecklings- fonderna. Det kan dock inte uteslutas att förbättrade möjligheter på detta område skulle kunna underlätta ett nyföretagande.
Utredningen har därför vänt sig till företrädare för utvecklingsfonderna för att efterhöra deras inställning. Man har därvid från utvecklingsfondermas sida förklarat sig intresserad av och beredd att medverka med rådgivning vrid
nystartande även inom andra näringsgrenar än dem man idag har att tillgodose. En förutsättning härför är dock dels att man medges rätt till en sådan utvidgning av verksamheten, dels att man erhåller ytterligare resurser för detta. Någon uppskattning av behovet av utökade resurser kan dock inte göras utan närmare utredning.
Eftersom ytterligare resurser erfordras för ändamålet och det inte är utrett hur stora extra resurser som erfordras tvekar utredningen inför att föreslå att utvecklingsfondernas rådgivningsverksamhet utsträcks till att omfatta även andra näringsgrenar än de som idag tillgodoses. Rent principiellt finner utredningen det dock lämpligt att en sådan utökad rådgivningsverksamhet kan äga rum för att underlätta nyföretagande. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att på prov möjligheter öppnas för en utvecklingsfond, förslagsvis utvecklingsfonden i Stockholms län, att tillhandagå såväl kvinnor som män med rådgivning i samband med nystartande av företag inom samtliga näringsgrenar.
Efter samråd med utvecklingsfonden i Stockholms län föreslår utredning— en att för ändamålet anvisas medel motsvarande två tjänster vid fonden.
Avslutningsvis vill utredningen uttala den förhoppningen att här framlag- da förslag, även om de är föga genomgripande, skall medverka till att den betydande potential som finns bland landets kvinnor att starta nya företag i en högre grad än hittills skall kunna tillvaratas.
10. Företagskapital AB
Företagskapital har bedrivit sin verksamhet i något mer än 10 år. Bolaget har i framställningar till regeringen och i egna rapporter om verksamheten delat upp den i två perioder, varav den första omfattar 1973-1976 och den andra 1977-1982.
' Prop 1972:101, NU 1972:44, rskr l972:265.Propositionen byggde på ett betänkan— de som avgivits av dele- gationen för de mindre och medelstora företa- gens situation (Ds I 197015).
2 En ingående redogö- relse om dessa verksam- hetsår har lämnats i Fö- retagskapitals skrivelse till regeringen den 18 februari 1981.
En förklaring till denna uppdelning är att de inledande årens verksamhet skulle betraktas som en försöksverksamhet. Efter den perioden skulle en utvärdering ske och den fortsatta inriktningen övervägas.
En annan omständighet som talar för att en ny period inleddes 1977 är att möjligheter då öppnades att använda nya finansieringsformer vid minori- tetsengagemang, exempelvis vinstandelslån och konvertibla skuldebrev.
Verksamheten 1973-19762
Under den inledande perioden var Företagskapital administrativt knutet till Industrikredit och dåvarande Företagskredit.
Under denna period hade bolaget ett förhållandevis begränsat handlings- utrymme i utformningen av sina finansiella engagemang. Bl.a. fick bolaget förvärva aktier endast i samband med nyemissioner.
Under perioden gick bolaget in med riskkapital i 13 företag. I samtliga fall innebar engagemangen att bolaget förvärvade minoritetsposter av aktier i intresseföretagen. Av de 13 företagen kunde 6 anses som nystartade företag.
Bolagets engagemang under 1973-1976 framgår av tabell 10.1.
Tabell 10.1 Företagskapitals engagemang 1973-1976 (mkr)”
Finansieringsform 1973 1974 1975 1976 Aktier 1,02 2,64 7,49 11,08 Lån utan säkerhet 1,48 6,95 4,12 9,00 Lån med säkerhet 0,30 0,24 0,18 2,62 Garantier 0,40 0,64 0,24 1,44 Totalt 3,20 10,47 12,03 24,14
Källa: Företagskapital l'Till bokförda värden
Bolagets intäkter och kostnader utvecklades under samma period som framgår av tabell 10.2.
Tabell 10.2 Företagskapitals intäkter och kostnaderl973-l976 (mkr)
1973 1974 1975 1976 Netto av räntor och provisioner 1 195 1 829 1 878 1 322 Aktieutdelning — — 54 69 Vinst på försäljning av aktier — — — 2 425 Förvaltningskostnader 302 422 765 796 Resultat före kundför- luster och skatt 893 1 407 1 167 3 020 Kundförluster (förluster på lån och aktier) — — 1 895 2 877 Skatt 167 98 — — Resultat efter kundför- luster och skatt 726 1 309 ./.728 143
Som synes gav resultatet endast en blygsam avkastning på det engagerade kapitalet. Av de 13 engagemangen hade under de 4 första åren 6 givit avkastning och 7 förlust.
En slutsats Företagskapital drog av dessa års verksamhet var bl a att engagemang i nystartade företag innebar ett högt risktagande. Detta accentuerades av att bolagets engagemang med riskkapital i sådana företag i flera fall blivit väsentligt större än huvuddelägarens eget engagemang. I samtliga fall hade engagemangen lett till förluster för Företagskapital. Bolaget borde därför i fortsättningen ställa strängare krav vid bedömningen av sådana engagemang.
En annan slutsats var att minoritetsposter av aktier var en finansierings- form som var behäftad med vissa problem. Bl.a. innebar denna finansie- ringsform ofta lång kapitalbindning med ingen eller liten utdelning. Detta bidrog i sin tur till att det var svårt att finna köpare till aktierna då Företagskapital ånyo önskade avyttra dem. Också huvuddelägarna i intresseföretagen hade visat sig ha mycket begränsade möjligheter att förvärva Företagskapitals aktieposter då bolaget önskade avveckla sitt engagemang. Härigenom begränsades också Företagskapitals möjligheter att erhålla en riskpremie i form av del i intresseföretagets resultat och värdetillväxt.
Ytterligare en slutsats var att förbudet för bolaget att förvärva aktier annat än i samband med nyemissioner hade visat sig vara ett hinder för en ändamålsenlig verksamhet. Exempelvis fanns behov av bolagets finansiella tjänster då någon delägare i ett företag skulle lösas ut.
Med anledning av de vunna erfarenheterna ingav Företagskapital en skrivelse till regeringen den 25 oktober 1976 och begärde vissa ändrade regler för verksamheten, bl.a. rätt att förvärva aktier i ett företag även utan samband med nyemission. Vidare hemställde Företagskapitali skrivelsen att få inrätta en egen administrativ organisation.
Verksamheten ] 977-1982
Beslut i enlighet med Företagskapitals nyss nämnda skrivelse fattades 1977 efter förslagi 1977 ars småföretagsproposition (prop 1977/78: 40, bilaga nr 2, NU 1977/78: 34, rskr 1977/78:110). Genom beslutet fick bolaget en egen administrativ organisation med en verkställande direktör. Vidare fick bolaget en ökad handlingsfrihet i utformningen av sina finansiella engagemang. Parallellt härmed tillkom efter beslut vid samma riksmöte nya regler för den skattemässiga behandlingen av vinstandelslån (se anv 41 c & KL, SFS 1977:243). Vidare trädde bestämmelser i kraft i början av 1977 om rätt för aktiebolag att utge konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt (5 kap 1 & ABL).3 Genom dessa riksdagsbeslut öppnades nya möjligheter för Företagskapi— 3 om motiven härför tal. Bolaget kunde nu erbjuda ett rikare och mer flexibelt sortiment av hänvisas till SOU finansiella tjänster. Bl.a. erbjöds konvertibla lån utan säkerhet och 1971=15—Sid186ff_58mt vinstandelslån. propzna 1973:93, std 72
. . ,. . . ff och 1975:103, sid 220 Samtidigt stalldes strängare krav Vid bedömningen av nya engagemang. f_ Kedner-Roos, sid 128
Detta tog sig bl.a. uttryck i att bolaget under perioden 1977-1980 inte gick ini f.
något nystartat företag. Däremot engagerade sig bolaget under samma period i 7 etablerade företag. I samtliga dessa fall gick bolaget in med konvertibla förlagslån.
Man kunde kanske ha förväntat sig ett betydligt större antal engagemang under 1977 och åren framöver. Företagskapital har emellertid givit en förklaring till varför så ej blev fallet och pekat bl.a. på följande omständig— heter:
El De företag bolaget gick in i under 1973-1976 utgjordes till stor del av nystartade företag och problemföretag. Ledningen måste ägna stor del av sin tid åt dessa engagemang, vilket påverkade nyanskaffningen. El Räntan på de lån som Företagskapital finansierar med egen upplåning blir på grund av den aktuella upplåningsräntan hög. För att en insats av sådant riskkapital skall vara räntabel krävs god lönsamhet hos kundföretaget. Då kundföretag med god lönsamhet ofta har tillräckliga bankmässiga säkerheter, har endast ett begränsat antal sådana företag behov av insatser med riskkapital från Företagskapital. D Engagemang i aktier hade under den inledande perioden konstaterats innebära väsentliga nackdelar, varför nya finanstekniska lösningar infördes 1977. En viss försiktighet hade iakttagits under den tid dessa lösningar införts och prövats på marknaden.
Vid utgången av 1982 hade bolaget engagemang i 12 företag. 10 av dessa betraktades som intresseföretag. I resterande 2 företag hade avveckling skett av tidigare ägarengagemang, men Företagskapital kvarstod med lån. En närmare presentation av engagemangen och intresseföretagen lämnas i bolagets årsredogörelse för 1982.
Av tabell 10.3 framgår Företagskapitals engagemang under åren 1977- 1982 fördelat på finansieringsformer.
Tabell 10.3 Företagskapitals engagemang 1977-1982 (mkr)”
Finansieringsform 1977 1978 1979 1980 1981 1982 Aktier 10,2 12,4 13,3 7,1 5,8 —” Lån utan säkerhet 13,8 19,9 19,5 21,2 19,4 30,2 Lån med säkerhet 5,0 3,8 6,0 5,0 2,3 2,2 Garantier 2,7 2,7 2,7 0,3 0,3 0,1 Totalt 31,7 38,8 41,5 33,6 27,8 32,5
Källa: Företagskapital
"Till bokförda värden. 1982 hade bolaget aktieinnehav i 2 bolag bokförda till 0 kr.
En jämförelse kan också göras rörande omfattningen av bolagets engage- mang i aktier respektive konvertibla lån. Utvecklingen framgår av tab-ell 10.4.
Tabell 10.4 Företagskapitals engagemang i aktier respektive konvertibla lån åren 1977—1982 (mkr)
1977 1978 1979 1980 1981 1982
Aktier 10,2 12,4 13,3 7,1 5,8 J Konvertibla lån 2,6 2,7 5,6 5,7 6,2 5,7 Totalt 12,8 15,1 18,9 12,8 12,0 5,7
Källa: Företagskapital ” Till bokförda värdenu1982 hade bolaget aktieinnehav i 2 bolag bokförda till 0 kr.
Utvecklingen innebär alltså att placeringar i aktier minskat och att placeringar i konvertibla lån ökat.
Avtrappningen av bolagets engagemang i aktier bör ses mot bakgrund av de tidigare påtalade problemen med minoritetsengagemang i denna form. En förändrad situation har emellertid inträtt i och med tillkomsten av OTC-marknaden under 1982. Som en följd härav har investeringar i aktier kunnat återupptas under 1983.
De möjligheter bolaget fick 1977 att på ett flexibelt sätt utnyttja ett antal olika finansieringsinstrument har medfört en förbättrad avkastning på det av bolaget satsade kapitalet. Mäter man avkastningen i ränteintäkter plus utdelning och övriga intäkter före finansieringskostnader och förvaltnings- kostnader, uppnåddes per 1980 en avkastning på 16 % på de engagemang som ingåtts under 1977-1980 jämfört med 8,5 % på tidigare ingångna men då ännu löpande engagemang.
Under 1982 uppgick resultatet före avsättningar och skatter till 10,3 milj kr. Om vinsten vid försäljning av aktier 1982 periodiserades blev avkast- ningen på eget kapital före skatt 28% under detta år. Härtill kom en ökning av bolagets dolda reserver. Bolagets resultat och ekonomiska ställning möjliggjorde att utdelning till ägarna kunde lämnas under 1983.4
Under perioden 1973-1982 har bolaget investerat cirka 90 milj kr i riskkapital i 21 företag. Resultatet före kundförluster och skatt uppgår för perioden till 27 milj kr. Sedan kundförluster 12,8 milj kr och skatt 2,4 milj kr frånräknats återstår ett resultat av 11,8 milj kr. Härtill skall läggas dolda reserver i bolagets nuvarande engagemang. Av intäkterna under perioden svarar värdestegringar för 20 % och räntenetto m.m. för 80 %.
10.1. Några grundläggande data
Företagskapital AB tillkom genom ett avtal 1972 mellan staten och vissa bankinstitut.l Syftet var att förbättra tillgången på riskbärande kapital för mindre och medelstora företag. Avtalet var ett resultat av diskussioner som förts med anledning av en framställning från bankerna om rätt att själva få bilda ett bolag för riskkapitalsatsningar.
Företagskapital skall enligt sin bolagsordning (senast ändrad den 30 mars 1978) bl.a. medverka vid finansieringen av mindre och medelstora närings- företag i Sverige och stödja sådana företag genom att tillskjuta kapital i företagen genom förvärv av aktier och andra andelar och lämna eller förmedla krediter samt ikläda sig garantiförbindelser. Det kan genom utgivande av obligationer eller andra förskrivningar upplåna för verksamhe- ten erforderliga medel.
Enligt bolagsordningen skall aktiekapitalet i Företagskapital utgöra lägst 20 milj kr och högst 80 milj kr. Aktiekapitalet uppgick den 1 juli 1983 till 20 milj kr. Staten äger den ena hälften av aktierna och affärsbankerna inklusive Sparbankernas bank och Föreningsbankernas bank efter en viss fördelning den andra hälften. Bolaget har en reservfond på 4 milj kr. Totalt får bolaget låna upp 3 gånger eget kapital.
Som säkerhet för bolagets förpliktelser har aktieägarna vid slutet av 1982 i förhållande till vars och ens aktieinnehav ställt en garantifond på sammanlagt 22 milj kr till bolagets förfogande.
Bolaget lånar upp sitt främmande kapital hos allmänna pensionsfonden. Upplåningen hos fonden uppgick vid årsskiftet 1982/83 till 12 milj kr.
Företagskapital är ett kreditaktiebolag på vilket lagen (1963:76) om kreditaktiebolag är tillämplig. Härigenom står bolaget under tillsyn av bankinspektionen. Däremot är lagen (1955:183) om bankrörelse inte tillämplig på Företagskapital.
10.3. Nuvarande riktlinjer och policy för verksamheten
Riktlinjer för bolagets verksamhet drogs upp av statsmakterna i samband med bolagets bildande och i samband med de förändringar som beslöts 1977. På grundval av dessa riktlinjer har bolagets styrelse och verkställande direktör fastlagt en policy för verksamheten.
I huvuddrag innebär riktlinjerna och policyn följande. Företagskapitals verksamhet skall bedrivas så att ett rimligt krav på
4 För närmare uppgifter om bolagets senaste resultat och ekonomiska ställning hänvisas till bolagets förvaltningsbe- rättelse för 1982.
lönsamhet kan uppnås. Engagemang från bolagets sida måste därför bygga på marknadsmässiga villkor.
Bolagets finansiella insatser skall rikta sig till lönsamma expanderande mindre och medelstora företag med goda framtidsutsikter och med kvalificerade företagsledningar.
På grund av de särskilda problem som ofta är förknippade med engagemang i nystartade företag, bl.a. en hög riskexponering, bör sådana engagemang ges låg prioritet.
Företagskapitals insatser vänder sig i huvudsak till tre grupper av företag.
Till den första räknas företag som saknar möjlighet eller inte önskar att aktier eller andelar i företaget skall omsättas på kapitalmarknaden.
Till den andra gruppen hänförs företag som med hänsyn till sin storlek och uttalade önskan kan uppnå notering på OTC-listan.
Den tredje gruppen avser företag som kan vara lämpade för börsintro- duktion.
Företagskapital riktar sig alltså till företag av varierande storlek och struktur.
Bolagets finansiella insatser skall ta sig formen av minoritetsengage- mang.
Bolaget har möjlighet att erbjuda ett rikt sortiment av olika finansierings- alternativ såsom engagemangi aktier eller andra andelar, lån med eller utan säkerhet, varibland konvertibla lån och vinstandelslån, samt garantier.
Företagskapital kan förvärva såväl nyemitterade aktier som befintliga aktieposter, exempelvisi samband med utlösen av delägare. En förutsättning för engagemang i aktier är att möjlighet bedöms föreligga att inom rimlig tid ånyo avyttra aktierna antingen till existerande ägare eller på kapitalmark- naden.
Konvertibla lån erbjuder ur Företagskapitals synvinkel vissa fördelar. Bl.a. kan sådana lån underlätta återlösen i fall ett företags aktier inte bedöms kunna bli föremål för omsättning på kapitalmarknaden. Vidare ger ett konvertibelt lån bolaget ränta och amortering, vilket i sin tur möjliggör för Företagskapital att utnyttja upplånat kapital för dess finansiering.
Bolaget skall lägga sig vinn om att vara en neutral partner. I policyn ingår vidare att bolaget vid varje engagemang skall utgöra en fullvärdig minori- tetspartner med vissa rättigheter, vilka fastställs i ett konsortialavtal. Engagemanget förutsätter normalt att Företagskapital tillsätter en styrelse- ledamot samt en revisor i intresseföretaget. Den styrelseledamot bolaget utser skall vara en erfaren person från näringslivet och inte vara anställd i bolaget.
. Så snart det låter sig göras med hänsyn till bolagets och portföljföretagens intressen skall bolaget avveckla sina kapitalengagemang i företagen.
10.4. Överväganden
Enligt direktiven åligger det utredningen att utvärdera Företagskapitals verksamhet samt överväga huruvida en utökning av bolagets verksamhet
skulle kunna främja de mindre och medelstora företagens möjligheter att få sitt behov av riskvilligt kapital tillgodosett.
Utvecklingen av bolagets verksamhet har redovisats i det föregående. Bolaget bildades 1972 för att tillgodose ett alltmer uppmärksammat behov av externt riskkapital hos mindre och medelstora företag. De finansiella engagemangen skulle ske på minoritetsbasis. En sådan verksamhetsinrikt- ning var vid bolagets tillkomst tämligen oprövad i Sverige. Bolaget skulle därför utöva verksamheten på försök. För statens del framstod det som naturligt och angeläget att medverka i denna satsning för att underlätta mindre och medelstora företags riskkapitalförsörjning.
Som framgått av tidigare avsnitt hade företaget under ett inledande skede ett antal svårigheter att kämpa med. Lönsamhetsutvecklingen var svag. Den löpande avkastningen var låg. Ett antal engagemang resulterade i förluster. Med en växande verksamhet och en ökad upplåning steg också företagets kostnader för det kapital som satsades.
1977 ändrades förutsättningarna för Företagskapitals verksamhet. Då öppnades möjligheter att erbjuda ett betydligt bredare sortiment av finansieringstjänster. Bl.a. kunde bolaget lämna konvertibla lån och vinstandelslån, vilket innebar väsentliga fördelar jämfört med tidigare satsningar i aktier. Därmed började också lönsamheten vända uppåt. För föregående år, 1982, uppvisade bolaget ett gott resultat, enligt egna beräkningar en 28—procentig förräntning. Samtidigt hade företaget kunnat konsolideras och står nu på en ekonomisk solid grund. Detta har medfört att bolaget under innevarande år för första gången har kunnat lämna utdelning till aktieägarna.
Den utveckling Företagskapital genomgått stämmer väl med de erfaren- heter man internationellt gjort inom den s.k. venture capital-branschen. Man hänvisar i denna bransch till att utvecklingen normalt beskriver en J-kurva. Den närmaste tiden efter det att bolaget bildats visar normalt företaget överskott beroende på att alla tillgängliga medel då ännu inte satsats utan delvis placerats kortfristigt på gängse sätt. Därefter kommer en besvärlig period. De företag man satsat i har då ännu inte nått sådana ekonomiska framgångar att de förmår lämna någon nämnvärd löpande avkastning. Ej heller föreligger ännu nämnvärda möjligheter att realisera någon form av värdestegringi bolagen. Vidare drabbas venture capital-företaget, liksom de flesta företag, under denna period av vissa förluster till följd av felbedöm- ningar man gjort på grund av bristande erfarenhet. Lyckas företaget överleva denna svåra period, vilken normalt sträcker sig över 5-7 år, börjar sedan förtjänstkurvan i allmänhet vända brant uppåt. De förtjänster som då följer brukar väl kompensera de tidigare svaga resultaten. Det är dock inte alla företag som överlever. Tvärtom räknar man med att närmare hälften av alla venture capital-företag måste avvecklas på grund av att svårigheterna blir övermäktiga under initialperioden.
Det sagda understryker att venture capital-verksamhet, tvärtemot vad många tycks tro, ingalunda är en verksamhet ägnad för "snabba klipp” utan en mycket långsiktig verksamhet. Normalt räknar man i branschen med att det tar 10 år innan ett venture capital-företag totalt sett lämnar en verkligt positiv avkastning.
ganska väl med vad som är vanligt för framgångsrika venture capital-företag. Bolaget har av egen kraft kommit över den svåra inledningsperioden och har nu uppnått en god avkastning på det satsade kapitalet. Samtidigt har bolaget utfört en pionjärgärning på kapitalförsörjningens område. Bolaget har därvid varit banbrytande när det gäller att utveckla och utnyttja nya finansieringsformer. Därmed har bolaget haft betydelse för de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital utöver de engagemang bolaget gjort i sin egen verksamhet. Bolaget har därmed lagt en god grund för sin fortsatta verksamhet.
När man skall bedöma den fortsatta verksamheten måste emellertid hänsyn också tas till de allmänna förändringar som på senare tid skett på riskkapitalförsörjningens område. Efterfrågan på riskkapital från de mindre och medelstora företagens sida har ökat, bl.a. som en följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen och de beslut som statsmakterna under 1982 fattade. Samtidigt har av samma skäl också utbudet av riskkapital ökat väsentligt. Bl.a. har ett 30-tal nya venture capital—företag vuxit fram under det senaste året. OTC-marknadens tillkomst har också haft stor betydelse. Sammantaget innebär detta att konkurrenssituationen har förändrats och att de mindre och medelstora företagen nu har ett antal andra finansieringskäl- lor att utnyttja vid sidan av Företagskapital.
En fråga som kan resas med anledning av denna utveckling är om det föreligger ett behov av fortsatt statlig medverkan genom ett bolag som Företagskapital. Statens engagemang på detta område var bl.a. betingat av en ambition att finna nya möjligheter för de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital i en tid då tillgången på externt riskkapitali lämpliga former var begränsat. Genom att utbudet av riskkapital på marknaden nu väsentligt ökat är statens fortsatta medverkan inte lika påkallad. Det skulle kunna hävdas att staten därför borde avveckla detta sitt engagemang och i stället inrikta sig på andra angelägna områden.
Utredningen finner att ett sådant resonemang har ett visst fog för sig. Behovet av ett statligt engagemang är inte lika påtagligt nu som tidigare. Å andra sidan har utredningen upprepade gånger understrukit vikten av pluralism på kapitalförsörjningens område. Inom ramen för ett sådant pluralistiskt system bör det finnas en naturlig plats för ett företag med Företagskapitals ägarstruktur, som just genom sin halvstatliga karaktär fått en neutral framtoning. Härtill kommer att staten genom sitt ägarengagemang i bolaget även framgent kan få tillgång till värdefulla erfarenheter av riskkapitalsatsningarnas möjligheter och problem. En ökad sådan insikt inom den statliga verksamheten kan också i andra sammanhang leda till positiva effekter för de mindre och medelstora företagen.
Med hänsyn härtill finner utredningen det lämpligt att en verksamhet av den typ Företagskapital bedriver fortsätts med statlig medverkan.
Staten är emellertid engagerad inte bara i Företagskapital utan också i andra organ som medverkar till försörjningen med riskkapital. Särskilt kan nämnas det helstatliga bolaget Svenska industrietableringsaktiebolaget (Svetab) samt fjärde AP-fonden. En fråga som detta aktualiserar är om det
även fortsättningsvis finns behov av flera sådana organ med statlig medverkan.
Utredningen menar att man vid sådana överväganden bör lämna fjärde AP-fonden åt sidan på grund av dess speciella karaktär. När det gäller Svetab däremot bedriver detta bolag en i viss mån parallell verksamhet med Företagskapital och frågan blir därför om två sådana parallella verksamheter är befogade sett ur statens synpunkt.
För att besvara den frågan kan det finnas anledning att något närmare skärskåda Svetab.
Svetab är dotterbolag till Statsföretag. Bolaget tillkom 1969 genom att de uppgifter som åvilade den dåvarande s k industrietableringsdelegationen överfördes till ett särskilt aktiebolag (prop 1969:56, SU 1969:106, rskr 19692250). Företaget skulle medverka till etablering av nya företag och en utbyggnad av befintliga företag. Det skulle drivas på affärsmässiga grunder och med krav på lönsamhet.
Ett antal finansiella och lönsamhetsmässiga problem påkallade en rekonstruktion av företaget. Bolaget erhöll ett kapitaltillskott från staten med 60 milj kr. I samband med 1974 års bokslut ändrades inriktningen på verksamheten med innebörd, att Svetabs finansiella medverkan skulle huvudsakligen ske i form av minoritetsengagemang eller långsiktig långi- vning som senare kunde konverteras till aktier.
Riksdagen beslöt under senare delen av 1970-talet att anslå medel för att inrätta fyra regionala investmentbolag med uppgift att svara för Svetabs nyetableringsfrämjande verksamhet. Dessa bolag tillfördes ett eget kapital på sammanlagt 70 milj kr.5
Riktlinjer för de två första bolagen fastställdes i 1977 års småföretagspro- position, där bl.a. framhölls:
”Huvudinriktningen av bolagens verksamhet bör vara att såsom minoritetsintressenter stödja etablering av nya småföretag. Bolagen bör emellertid — när speciella skäl talar härför — kunna förvärva majoritetsintressen. Bolagen måste i sina engagemang sträva efter att finna företagare som även efter kapitalinsats från bolagens sida är beredda att aktivt driva och leda sina företag.
En särskild styrka i bolagens engagemag bör ligga i att man kombinerar satsningen av riskkapital med finansiell sakkunskap och administrativa insatser. Bolagen bör således medverka i projekteringen vid start av nya företag” (prop, sid 187).
Svetabkoncernen hade vid årsskiftet 1982/83 ett eget kapital inklusive beskattade reserver om drygt 100 milj kr. Långfristigt upplånade medel uppgick till 17 milj kr. Koncernen hade samtidigt engagemang i 20 företag, varvid inalles 15 milj kr investerats. Resterande betydande kapitalresurser var huvudsakligen utlånade till moderbolaget Statsföretag.
Av det anförda framgår att Svetabs, liksom Företagskapitals, finansiella medverkan i mindre och medelstora företag inriktas på minoritetsengage- mang genom olika riskkapitalsatsningar. Bolagen har dock huvudsakligen olika inriktningar på sina investeringar. Svetab är företrädesvis inriktat på nystartade företag, medan Företagskapital nästan uteslutande inriktar sig på etablerade företag.
5 En redogörelse om Svetab och de fyra regio- nala investmentbolagen lämnas bl. a. i prop 1977/78:40, bilaga 1, sid 182 ff, NU 1977/78:34, NU 1978/79:59 samt propzna 1980/81:130, sid 54 ff och 1981/82:118, sid 221 f;
I och för sig är det, som utredningen tidigare understrukit, en fördel med en pluralism på riskkapitalförsörjningens område. Å andra sidan anser utredningen, med hänsyn till den stora mängd tillväxtinvestbolag som numera vuxit fram, det viktig att bolagen fortsättningsvis utvecklas så att de kompletterar varandra i stället för att konkurrera med likartat utbud av tjänster riktade till samma målgrupp.
Väsentligt är att de båda bolagen får arbeta på villkor som med hänsyn till ändamålen är så likartade som möjligt. Exempelvis bör bolagens kapitalför- sörjning ske på jämförbara villkor. Ur statens synpunkt som ägare respektive delägare är det nämligen viktigt att verksamheternas utveckling kan mätas utifrån någorlunda jämförbara utgångspunkter.
Skulle den fortsatta utvecklingen inte bli sådan att de båda bolagen på lämpligt sätt kompletterar varandra utan närmast dubblerar varandra bör man från statens sida överväga någon form av samordning av verksamhe- terna. Hänsyn måste därvid tas till föreliggande olikheter i bolagens ägarstruktur, bl.a. till bankernas inställning till sitt ägarengagemang i Företagskapital, vilket i sin tur sammanhänger med deras möjligheter att fortsättningsvis göra riskkapitalsatsningar i egen regi via s.k. sidobolag, se nedan. Eftersom frågan ännu inte är aktuell avstår utredningen från närmare överväganden hur en sådan samordning lämpligen skulle ske. Under alla omständigheter bör dock närmare samverkan mellan de båda bolagen komma till stånd.
När det gäller Företagskapitals ägarstruktur kan, som nyss antytts, vissa förändringar också aktualiseras om bankerna ges rätt att göra riskkapital- satsningar via s.k. sidobolag på sätt banklagsutredningen föreslagit (Ds E 1982:3). Denna fråga övervägs för närvarande i regeringskansliet. Det är därför ännu för tidigt att spekulera i bankernas fortsatta intresse av att medverka i Företagskapital. Det är emellertid inte uteslutet att bankerna, eller vissa av dem, även om de medges rätt att bedriva verksamhet i egna sidobolag, alltjämt kommer att ha ett intresse av att kvarstå i Företagskapi- tal, bl.a. på grund av detta bolags neutrala status och dokumenterade skicklighet. En viss beredskap bör dock hållas från den andra delägarens, dvs statens, sida för den händelse ägarförändringar aktualiseras, något som för övrigt också skulle kunna inträffa av andra skäl.
Enligt utredningens mening bör man från statens sida inte ställa sig främmande för vissa förändringar på ägarsidan. Exempelvis bör, i samför- stånd med bankerna, en eller ett par nya institutionella ägare såsom försäkringsbolag kunna accepteras. En annan utväg är att en minoritetspost av Företagskapitals aktier introduceras på OTC-marknaden.
Väsentligt är att kretsen av ägare med ett avgörande inflytande på bolagets verksamhet hålls relativt liten. Ett aktivt ägaransvar måste nämligen utövas. Väsentligt är också att förtroendet för bolaget. som en neutral partner inte rubbas.
Skulle en ändring på ägarsidan aktualiseras förutsätter detta en ändring i avtalet med bankerna.
Nästa fråga är om bolaget, sedan försöksperioden nu definitivt är avslutad, lämpligen bör utöka sin verksamhet till fromma för mindre och medelstora företag och givetvis också för ägarna. Även om utredningen haft att utvärdera bolagets hittillsvarande verksamhet och ta ställning till huruvida verksamheten bör fortsättas eller inte, anser utredningen det tveksamt om det är befogat att den uttalar sig om vilken volym verksamheten fortsätt- ningsvis bör ha. Exempelvis föreligger inte fråga om något ytterligare nära förestående kapitaltillskott från statens sida, som skulle motivera ett sådant ställningstagande. Utredningen anser därför att frågan om en eventuell utökning av bolagets verksamhet ankommer på bolagets styrelse.
Utredningen har av styrelsen informerats om att olika former för en eventuellt utökad verksamhet övervägts. En expansion kan exempelvis ske i den formen att bolaget bildar dotterbolag med endera allmän eller regional inriktning eller genom att bolaget går in som delägare i andra tillväxtinvest- bolag. Utredningen har noterat att bolaget gått in som delägare i ett sådant tillväxtinvestbolag med lokal anknytning, Margareta Invest i Kalmar. Härigenom har Företagskapital fått en breddad kontaktyta i denna region samtidigt som det kan utnyttja fördelarna av ett samarbete med personer med dokumenterad erfarenhet av småföretagande.
Utredningen anser vidare, att det kan finnas skäl att något beröra de riktlinjer som gäller för Företagskapitals verksamhet.
En sådan riktlinje är det uppställda kravet på lönsamhet, vilket kan tolkas på olika sätt. Såsom styrelsen tolkat lönsamhetskravet skall maximal lönsamhet inte eftersträvas. En sådan inriktning skulle nämligen kunna motverka företagets syften att underlätta de mindre och medelstora företagens försörjning med riskkapital. Styrelsen har därför i stället funnit att ett rimligt lönsamhetskrav är att bolaget skall uppnå ett i takt med penningvärdeförändringen bibehållet realvärde på kapitalet jämte en normal realavkastning på det av ägarna satsade kapitalet. Utredningen instämmer i denna tolkning.
En närliggande fråga är efter vilka principer bolagets egen kapitalförsörj- ning skall ordnas. Utredningen hari andra sammanhang understrukit vikten av en betryggande andel eget kapital. Utländska erfarenheter bekräftar också att andelen eget kapital inte bör vara för liten. Utredningen förordar därför som en allmän riktlinje att bolagets egna kapital inte bör understiga 50 % av det totala kapitalet. Det ankommer på bolagets styrelse att
föranstalta om de eventuella åtgärder som kan aktualiseras av en sådan riktlinje.
En särskild fråga är huruvida Företagskapital bör gå in som delägare i utländska företag. Andra svenska investmentbolag, bl.a. Svetab och Hexagon, har förvärvat minoritetsandelar i amerikanska venture capital- företag.
Som utredningen tidigare framhållit har de erfarenheter som vunnits under en lång tid inom amerikanska venture capital-företag kommit att bli banbrytande för riskkapitalförsörjningen i andra länder. Också Sverige hari
någon mån kunnat dra nytta av dessa erfarenheter. Det är angeläget att möjligheterna till ett erfarenhetsutbyte också fortsättningsvis tillvaratas. Så kan bl.a. ske genom att tillväxtinvestbolag såsom Företagskapital går in som delägare i andra länders venture capital-företag.
Det är också angeläget att ett bolag av Företagskapitals typ vid sidan av sina finansiella tjänster kan bistå intresseföretagen med förmedling av kontakter i utlandet och initiera tekniköverföring. Detta underlättas om ett etablerat samarbete med utländska venture capital-företag kommer till stånd.
Några bärande skäl mot att Företagskapital skulle få gå in som delägare i sådana utländska företag har utredningen inte kunnat finna.
11 AB Handelskredit och dess systerinstitut
I diskussionerna kring ett statligt engagemang för Handelskreditgruppen har av såväl serviceföretagsutredningen som av andra utredningar anförts tre skäl för en statlig kreditgaranti, nämligen principiella skäl för att stödja handeln, finansiella skäl för att förbättra handelns finansieringsmöjligheter samt konkurrensskäl för att göra dagligvaruhandeln mindre beroende av de stora leverantörsföretagen.
Som principiella argument för att staten borde ställa en garanti till Handelskreditgruppen har hävdats från serviceföretagens sida, att statens insatser under en följd av år gynnat tillverkningsindustrin, medan liknande stödåtgärder inte kommit serviceföretagen till del. Den åtgärd som här begärs är, menar man, mycket blygsam jämfört med de omfattande statliga insatserna till förmån för tillverkningsindustrin.
Till den finansiella bilden hos Handelskredit och dess systerinstitut hör deras beroende av upplåning från olika kreditinstitut. Vid utredningens hearing med företrädare för instituten har dessa påtalat allt emellanåt förekommande kapitalanskaffningsproblem. Detta har tvingat instituten till kortfristig upplåning med höga räntesatser. Även utlandsupplåning har förekommit. En statlig garanti skulle underlätta institutens upplåning. Man har gjort gällande att därmed skulle också detaljhandelns behov av krediter bättre kunna tillgodoses.
Serviceföretagsutredningen påtalade också olägenheten av bristen på kapital med hänvisning till en undersökning som visade att 10 % av ett antal undersökta företag inom servicenäringen inte kunnat genomföra planerade investeringar på grund av kapitalbrist.
Uttalandet härom kritiserades vid remissbehandlingen då detta inte var tillräckligt underbyggt. Det torde vara ofrånkomligt att vissa projekt faller bort vid en kreditbedömning. Det torde också förhålla sig så att tillgången på krediter varierar från tid till annan.
Ett annat finansiellt motiv som påtalats för en statlig garanti är att den skulle göra det möjligt att sänka upplåningsräntan med ungefär 1 % och utlåningsräntan i storleksordningen 1/2 eller 3/4 %.
De konkurrensskål som framförts är att den möjlighet en handlare har att få kredit från Handelskreditgruppen underlättar för honom att bevara sitt oberoende i förhållande till leverantörsblock typ Dagab och ICA. Tillgången på en statlig garanti och därmed en viss kreditvolym till rimliga kostnader förstärker möjligheterna att bibehålla oberoende handlare. I sammanhanget har hänvisats till att Handelskredit medverkat vid 25 % av nyetableringarna inom dagligvaruhandeln.
Mot att medge en statlig kreditgaranti anfördes ett antal skäl i samband med remissbehandlingen av serviceföretagsutredningen. Bl.a. anfördes att en sådan garanti skulle kunna leda till en ökad sektorisering av marknaden, att det var tveksamt att stödja privata kreditinstitut samt att det inte i tillräcklig grad letts i bevis att en garanti skulle ha någon nämnvärd finansiell betydelse för handeln.
2 Som jämförelse kan nämnas att avgiften är 1 % på industrigaranti- lånen och 0,5 % på stat- lig kreditgaranti till svenskt rederiföretag, 15 5 förordningen (1977:497) om statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag.
Utredningen delar i viss utsträckning den tveksamhet som anförts mot att ge en statlig garanti till Handelskreditgruppen. Den rent finansiella effekten för handelns del torde bli begränsad.
Samtidigt talar skäl av mera psykologisk art för att stödja Handelskredits finansieringsverksamhet. Dels upplever sig serviceföretagen i allmänhet och handeln i synnerhet som styvmoderligt behandlade av statsmakterna jämfört med tillverkningsindustrin. Dels upplevs, med rätt eller orätt, Handelskredit av mindre dagligvaruhandlare som något av en symbol för oberoende från de stora blocken och som en utväg att slippa ett för starkt finansiellt beroendeförhållande till dem.
Utredningen har i andra sammanhang understrukit att det i allmänhet inte är stora åtgärder som krävs för att stimulera företagandet utan ofta endast små åtgärder, som exempelvis på det psykologiska planet främjar arbetskli- matet. Såvitt utredningen kan bedöma skulle en statsgaranti till Handels- kreditgruppen kunna få sådana positiva psykologiska effekter för handelns utveckling och för nyföretagandet inom denna näringsgren. I detta samman- hang kan för övrigt erinras om att flera av de största svenska affärsfram- gångarna på senare tid, inte minst internationellt, ägt rum just på handelns område, exempelvis IKEA.
En faktor som bör beaktas i sammanhanget är att Handelskredit inte normalt lämnar lån till kooperativa detaljhandelsföretag. Denna omständig- het skulle kunna göra att man av konkurrensskäl inte borde ge statligt kreditstöd till Handelskredit. Emellertid har en statlig utredning, koopera- tionsutredningen (SOU 1981:60) lagt fram förslag om åtgärder för koope- rativa företag. I beaktande härav framstår det inte som konkurrenssnedvri- dande utan närmast som rimligt att också den icke kooperativa dagligvaru- handeln i någon mån främjas.
Med hänsyn till vad som sålunda anförts finner utredningen övervägande skäl tala för att en statlig kreditgaranti bör ges till Handelskreditgruppen.
Serviceföretagsutredningen föreslog att kreditgaranti skulle kunna ställas för 25 % av gruppens upplåning. Med utgångspunkt från den totala lånestocken, cirka 300 milj kr, skulle detta motsvara cirka 75 milj kr. Av den årliga nyupplåningen, 80—90 milj kr, utgör 25 % 20-23 milj kr.
Utredningen anser för sin del att kreditgarantiramen lämpligen bör begränsas till 50 milj kr.
En särskild fråga är om Handelskredit skall betala en ersättning för garantin och i så fall hur mycket. Utredningen anser att en avgift bör utgå. Med hänsyn till den jämförelsevis låga risken för att kreditgarantierna i nu förevarande fall skall behöva infrias bör avgiften i vart fall inte sättas högre än 0,5 %.2 Det kan i sammanhanget erinras om att Handelskreditgruppen för närvarande, enligt uppgift, betalar en bankgarantiavgift på 1,5 %. Enligt förslaget skulle upplåningen förbilligas i storleksordningen 1 %. -
Serviceföretagsutredningen förordade att staten skulle ställa kreditgaran- tier inom en viss ram för Handelskreditgruppens upplåning. Garantierna skulle vara individuella, dvs varje bolag skulle enskilt hemställa att garanti fick tas i anspråk.
Utredningen finner för sin del praktiska skäl tala för att garantin får avse Handelskredit och att detta företag i sin tur får förmedla en del av den
berörda kreditvolymen till systerinstituten. Om det befinns lämpligare kan garantin delas upp mellan instituten.
Administrationen av den föreslagna kreditgarantin bör ombesörjas av SIND, som enligt vad utredningen erfarit vid tidpunkten för serviceföretags- utredningens betänkande, hade förklarat sig villigt därtill.
Den statliga kreditgarantin bör regleras i en särskild förordning.
.. LW l—UI 1 -. .. W 4 . . &:sz ' .h 55%"
',__.M#1£l"f'tl i, -- - , , j fille-af
,.fla'w: inte ||1 | liv 'i. __ij dim , _li'uh
'.U,
ggr,,”
i"?! ..'
l. ,
f.- ut",.i " '"” W,.M H" , .:,fo
”x:-End-? |:.- "'N': ' ill-j.
"||. .. ,_ _
"lv.
||. |... ' 'till-' ' Auc-ivf . [' m» ( ,
ln. J_.l l.! 5 II:,» IHM && :. » MW lir. ..."-: ' W" ' ' .. ' ' ."
11.1. AB Handelskredits skrivelse
AB Handelskredit, nedan kallat Handelskredit, tillskrev regeringen den 9 januari 1981 med hemställan att regeringen måtte bevilja företagen inom den s.k. Handelskreditgruppen statliga garantier för att trygga och förbilliga finansieringen till servicenäringarna inom detaljhandeln. Storleksordningen _ på garantierna borde ligga runt 50-60 milj kr. Skrivelsen fogas till betänkandet som bilaga 3.
Regeringen beslöt den 12 februari 1981 att överlämna skrivelsen till utredningen.
11.2. Handelskredits verksamhet
I det följande lämnas en kort beskrivning av Handelskredits verksamhet. En ingående redogörelse återfinns i serviceföretagsutredningen, till vilken utredningen hänvisar för här icke redovisade avsnitt (SOU 1979:74, sid. 81 ff).
Handelskredit startade sin verksamhet 1939. Institutet har enligt gällande bolagsordning bl.a. till uppgift att genom lån möjliggöra för enskilda självägande köpmän inom detaljhandeln med dagligvaror, färg m.m. att få tillgång till riskvilligt kapital för att nyetablera, förvärva, utvidga eller modernisera rörelsen utan att tvingas in i beroendeställning till någon leverantör.
Verksamheten är främst inriktad på stöd till enskilda fristående köpmän, men Handelskredit kan också ge lån till företag, som erhåller stöd från partihandeln.
Handelskredit har under senare år medverkat i cirka 25 % av nyetable- ringarna inom enskild dagligvaruhandel.
Handelskredits verksamhet bör ses som ett komplement till bankernas. Lånesökande inom detaljhandeln uppmanas därför att i första hand tillgodose sina kapitalbehov genom ordinarie bankförbindelser med utnytt- jande av de bankmässiga säkerheter som kan stå till buds. För att tillgodose det kapitalbehov, som därutöver föreligger, kräver bankerna ofta särskilda säkerheter, exempelvis i form av borgen från de stora dagligvaruleverantö- rerna. Dessa krediter bör i stället, enligt Handelskredit, tillgodoses genom dess försorg och utan den nyss nämnda extra bindningen till leverantörerna,
vilken kan föra med sig att köpmännens handlingsfrihet beskärs. Handels- kredit står alltså till tjänst med ”förtroendekrediter”, som grundar sig på en branschmässig bedömning av det lånsökande företagets utvecklingsmöjlig- heter och företagsledarens kompetens.
Handelskredits intressenter utgörs av industriföretag inom livsmedels— branschen och den kemisk-tekniska branschen. Totalt är drygt 60 företag och organisationer engagerade i Handelskredit. Intressenternas engagemang utgörs av aktiekapital, förlagslån samt garantiförbindelser som utgör säkerhet för Handelskredits åtaganden. Bland intressenterna i Handelskre— dit kan nämnas Kungsörnen AB, Sveriges Slakteriförbund u.p.a., Marga- rinbolaget AB, AB Findus och Svenska Sockerfabriks AB. Bland intressen- terna återfinns även företag med direkt anknytning till de s.k. blocken på dagligvarumarknaden.
Handelskredits balansräkning framgår av tabell 11.1
Tabell 11.1 Handelskredits balansräkning den 31 december 1982
%— Tillgångar Skulder
Omsättningstillgångar 4.961.207 Kortfristiga skulder 17.908.430 Spärrkonto hos
riksbanken 1.250.000 Långfristiga skulder 127.391.500 Låncfordringar
m.m. 164.267.607 Obeskattade reserver 19.432.330 Intressenternas Garantikapital 14.640.000
skuldförbindelser 14.640.000 Eget kapital
Aktiekapital 1.500.000 Reservfond 750.000
Vinstmedel m.m. 3.496.354
S:a tillgångar 185.118.814 185.118.814
___—___— Källa: Handelskredit
Aktiekapitalet är som synes 1.500.000 kr. Intressenternas övriga engage- mang bestod den 31 december 1982 av förlagslån och garantiförbindelser till omkring 30 milj kr. Av tabell 11.2 framgår hur intressenternas engagemang har utvecklats under 1939-1982.
Tabell 11.2 Intressenternas engagemang i Handelskredit 1939—1982 (mkr)
1 2 3 År Aktie- Garanti- Förlagslån Summa
kapital förbindelser 2 o 3 1939 175 000 1,8 — 1,8 1957 175 000 3,4 — 3,4 1967 432 400 8,9 7,4 16,3 1977 500 000 14,4 13,7 28,1 1982 1 500 000 14,6 13,9 28,5
Källa: Handelskredit
Såsom framgår av tabellen har Handelskredits resurser under en följd av år fortlöpande utökats genom insatser från intressenternas sida. Under perioden fram till 1977 ökade intressenternas engagemang tämligen raskt. Mellan 1977 och 1982 däremot har volymen förblivit praktiskt taget oförändrad.
Handelskredits upplåning sker främst genom medverkan från ett bank- konsortium, bestående av Skandinaviska Enskilda Banken, Svenska Han- delsbanken samt Götabanken. Konsortiets medverkan sker genom direkta låneengagemang såsom checkräkningskrediter samt genom garantier för lån hos andra av institutets långivare. För en viss del av Handelskredits upplåning krävs bankgarantier. För garantierna debiteras en avgift som uppgår till 1,5 % av lånesumman. Enligt avtal mellan Handelskredit och bankkonsortiet får summan av Handelskredits totala krediter hos bankkon- sortiet inkl. garantier inte överstiga 80 % av Handelskredits kreditvärdiga lånefordringar.
Kreditrestriktioner har lagt hinder i vägen för en upplåning hos bankkon- sortiet i den omfattning som stadgats i avtalet. Dessa restriktioner har enligt Handelskredit gjort det nödvändigt att dels uppta tillfälliga lån till relativt hög räntesats och dels utnyttja utlandsmarknaden, vilket medfört kursför- luster.
Handelskredits totala upplåning uppgick vid årsskiftet 1982/83 till drygt 140 milj kr. Huvuddelen (68 %) av upplåningen skedde hos Industrikredit och Lantbrukskredit.
Företagets utlåning har expanderat relativt kraftigt. Handelskredits lånestock uppgick den 31 december 1982 till drygt 160 milj kr. Nyutlåningen under 1982 var 38 milj kr. Under perioden 1965-1972 var utlåningen i genomsnitt 13,8 milj kr per år och under perioden 1973-1978 i genomsnitt 30 milj kr. Under senare år har utlåningen genomsnittligt legat kring 36-37 milj kr per år.
Lånestockens utveckling samt årlig utlåning framgår av diagram 11.3.
Handelskredits utlåningsränta förändras i takt med diskontot och är för närvarande 13,5 % (den 30 juni 1983). Eftersom Handelskredits upplåning till övervägande del sker till fast ränta, har den principen tillämpats att diskontoförändringar normalt påverkat Handelskredits utlåningsränta med halva diskontoförändringen.
Handelskredits räntemarginal, som beräknas som skillnaden mellan genomsnittlig intäkts- och kostnadsränta, ökade under 1970-talet, vilket kan förklaras av diskontohöjningarna. Institutets administrationskostnader har uppgått till cirka 1 % av utlåningen. De realiserade kreditförlusterna har varit måttliga.
Handelskredit tillämpar som regel en amorteringstid på 10 år. Vid lån avseende byggnader kan amorteringstiden utsträckas till 15 år. Möjligheter finns att medge amorteringsuppskov samt att diskutera amorteringsplaner från fall till fall beroende på den enskilde låntagarens situation.
Vanligtvis krävs som säkerhet för lånen företagsinteckning med bästa möjliga ”inomläge”. Därtill krävs personlig borgen då låntagaren är ett aktiebolag. Beroende på förhållandena i det enskilda fallet kan därutöver krävas pantbrev i affärsfastighet eller i privat fastighet eller borgen.
Diagram 11.3 Lånestockens utveckling och utbetalade län 1977-1982 hos Handelskredit (mkr)
Mkr
175
D Lånestock
[[[lll Utbetalade lån
150
125
100
75
50
25
1977 1978 1979 1980 1981 1982 Källa: Handelskredit
Enligt Handelskredit är vid prövningen av låneärendena erbjudna säkerheter visserligen av stor betydelse för om lån skall lämnas eller inte, men avgörande endast om övriga bedömningskriterier är ovissa. Lån kan sålunda lämnas mot relativt svaga säkerheter om företaget bedöms ha goda utvecklingsmöjligheter och företagsledaren vara kompetent.
11 .3 Handelskredits systerinstitut
Handelskredit har fyra systerinstitut, med vilka det har gemensam organi- sation. Dessa utgör den s.k. Handelskreditgruppen. Systerinstituten är AB Järnhandelskredit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restaurangkre- dit samt Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. Intressenter i systerinstituten är — liksom i Handelskredit — leverantörer till respektive bransch samt branschorganisationer. Intressenternas engagemang i samtliga institut utgörs av aktiekapital och garantiförbindelser samt för Hotell- och Restaurangkredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut dessutom av förlagslån.
Järnhandelskredit startade sin verksamhet 1946. Institutet lämnar lån till etableringar, rationaliseringsåtgärder och överlåtelser inom järnhandeln. Dess intressenter är ett drygt 20-tal leverantörer till järnhandeln.
Textilkredit startade sin verksamhet 1957. Institutet bedriver långivning till den textila beklädnasdetaljhandeln. Intressenterna består av ett drygt 20—tal leverantörsföretag och branschorganisationer. Samma bankkonsortium som medverkar vid Handelskredits och Järnhandelskredits upplåning medverkar även vid Textilkredits upplåning.
Svensk Hotell- och Restaurangkredit lämnar lån till etableringar, rationa- liseringsåtgärder och överlåtelser inom hotell-, restaurang- och konditori- branscherna. Verksamheten har bedrivits sedan 1968. Institutets intressenter består av ett 30-tal leverantörer och branschorganisationer.
Störst men yngst av Handelskredits systerföretag är Kiosk- och Service- handelns Kreditinstitut. Verksamheten påbörjades 1972. Företaget medver- kar vid finansieringen av kiosker, gatukök samt tobaks— och servicebutiker. Finansieringen avser i de flesta fall övertagande eller nyetableringar av rörelser, men finansieringsstöd lämnas även till ombyggnad eller annan rationalisering. De för institutets utlåningsverksamhet fastställda riktlin- jerna anger att låntagare inte får vara ekonomiskt beroende av någon leverantör. Intressenter i institutet är leverantörer till institutets låntagare samt branschorganisationer. Totalt har institutet 37 intressenter.
Balansräkningarna för systerinstituten framgår av följande tabeller, tabell 11.4 — 11.7.
Tabell 11.4 Järnhandelskredits balansräkning den 31 december 1982
Tillgångar Skulder Omsättningstillg. 3 354 309 Kortfristiga sk. 3 250 067
Lånefordringar m m 29 750 192 Långfristiga sk. 23 832 000 Reserver 1 814 063 Garantikapital 3 640 000 Eget kapital Aktiekapital 400 000 Reservfond 165 400 Vinstmedel m m 2 971
33 104 501 33 104 501
Källa: Järnhandelskredit
Tabell 11.5 Textilkredits balansräkning den 31 december 1982
Tillgångar Skulder Omsättningstillg. 957 351 Kortfristiga sk. 2 005 448 Lånefordringar m m 13 178 662 Långfristiga sk. 8 350 000 Reserver 1 031 226 Garantikapital 2 400 000 Eget kapital Aktiekapital 300 000 Reservfond 48 000 Vinstmedel 1 339
14 136 013 14136 013
Källa: Textilkredit
Tabell 11.6 Svensk Hotell- och Restaurangkredits balansräkning den 31 december 1982
Tillgångar
Omsättningstillg. 1 196 141 Lånefordringar m m 45 297 548 46 493 689
Källa: Svensk Hotell- och Restaurangkredit
Skulder Kortfristiga sk. 5 932 387 Långfristiga sk. 33 827 100 Reserver 4 284 202 Garantikapital 2 300 000
Eget kapital
Aktiekapital . 150 000 46 493 689
Tabell 11.7 Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstituts balansräkning den 31 december 1982
Tillgångar Omsättningstillg. 1 455 627
Lånefordringar m m 67 792 007 69 247 634
Källa: Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut
Skulder Kortfristiga sk. 9 772 571 Långfristiga sk. 49 710 000 Reserver 5 289 063 Garantikapital 4 126 000
Eget kapital
Aktiekapital 350 000 69 247 634
I tabell 11.8 redovisas systerinstitutens totala upplåning per den 31 december 1982. Den sammanlagda upplåningen för dessa institut uppgick då till 131,6 milj kr. Motsvarande siffra 1978 var 62 milj kr. Huvuddelen av institutens upplåning sker hos Industrikredit och banker. Lån mot bankgaranti för systerinstituten omfattar knappt 2 % av upplåningen.
Tabell 11.8 Upplåning den 31 december 1982 hos Handelskredits systerinstitut (mkr) Järnhandelskredit 27,3 Textilkredit 9,8 Svensk Hotell- och Restaurangkredit 37,1 Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut 57,4 Summa 131,6
Källa: Handelskredit
Tabell 11.9 visar systersinstitutens utlåningsverksamhet den 31 december 1982. Som jämförelse visas motsvarande uppgifter för Handelskredit.
Tabell 11.9 Utlåning hos Handelskredit och systerinstituten den 31 december 1982
(mkr) Nybeviljade Lånestock län 1982 1982-12-31 Handelskredit 38,0 160,1 Järnhandelskredit 7,6 25,3 Textilkredit 3,6 10,5 Sv. Hotell- och Restaurangkredit 17,4 41,6 Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut 21,5 61,8 Summa 88,1 299,3
Källa: Handelskredit
Som framgår av tabellen uppgick systerinstitutens sammanlagda utlåning 1982 till cirka 50 milj kr. Utestående län var vid årsskiftet 1982/83 nästan 140 milj kr.
Systerinstituten tar en högre utlåningsränta än Handelskredit, vilket bl.a. förklaras av mindre eget kapital och reserver än Handelskredit. Vid halvåret 1983 låg den mellan 15-17 %.
Diagram 11.10 visar Handelskreditgruppens årliga utlåning och lånestock- ens utveckling.
Diagram 11.10 Lånestockens utveckling och utbetalade lån 1977-1982 hos Handelskre- ditgruppen (mkr)
Mkr
300 [] Lånestockens utveckling
[Hm] Årlig utlåning 250
200
150
100
50
' Frågans behandling har redovisats i bl.a. motion 1981/82:1051, motion 1982/83:1024, NU 1981/82:51 och NU 1982/83:35
11.4. Tidigare utredningar
Frågan om statliga insatseri form av statlig garanti till Handelskreditgruppen är inte ny. Den har behandlats vid ett flertal tillfällen under 1970-talet i olika utredningar och förts fram vid uppvaktningar eller i motioner m.m.
Distributionsutredningen (SOU 1975:69-70) förordade att Handelskredits utlåningsverksamhet borde förstärkas genom en statlig kreditgaranti eller statligt delägarskap.
Motsvarande uppfattning framfördes av serviceföretagsutredningen som bl.a. framhöll, att statliga garantier för Handelskredit skulle förutom att underlätta institutens upplåning och ge instituten lägre kostnader även tillföra dem betydande goodwill.
Serviceföretagsutredningen ansåg i sitt betänkande (ibid, sid 179 ff) att ett statligt engagemang i Handelskredit och dess systerorganisationer skulle utgöra ett värdefullt komplement till utredningens övriga förslag om en utbyggnad av de regionala utvecklingsfonderna. Statens engagemang borde utformas på ett sådant sätt att institutens kapitalförsörjning på sikt kunde tryggas. Institutens upplåning borde också kunna ske på gynnsammare villkor än hittills, vilket skulle medföra att utlåningsräntorna kunde sättas lägre och serviceföretagen därmed få en bättre finansieringssituation.
Utredningen förordade att en statsgaranti skulle utställas intill ett fastställt rambelopp. Garantins storlek beräknade utredningen med stöd av bedömt upplåningsbehov, andelen av upplåningsbehovet som bör täckas av garantin, risktagande m.m. Den kom fram till att en lämplig avgränsning av det statliga engagemanget borde vara att garantierna uppgick till 25 % av respektive bolags utestående lån. Detta motsvarade vid den tidpunkten cirka 53 milj kr. Utredningen bedömde riskerna för att garantierna överhuvudtaget skulle behöva lösas ut vara utomordentligt små. Den ansåg det principiellt viktigt att intressenternas kapital togs i anspråk före den statliga garantin.
Remissbehandlingen av serviceföretagsutredningens förslag om statliga garantier för Handelskreditgruppen visade att flertalet remissinstanser som yttrade sig i ärendet ställde sig positiva till förslaget. Bl.a. framfördes, att Handelskredits upplåning borde underlättas för att på så vis öka förutsätt- ningarna för utlåning till och utveckling av en detaljhandel som var oberoende av leverantörer.
Bland de instanser som avstyrkte garantier till Handelskreditgruppen uttalade bl.a. fullmäktige i riksbanken, att förslaget om individuella garantier för olika lån skulle befrämja en ogynnsam utveckling av kredit- marknaden. Andra remissinstanser ifrågasatte om man borde medge statliga garantier för privata kreditinstituts upplåning.
Universitets- och högskoleämbetet och Tjänstemännens centralorganisa- tion var tveksamma, då skälen för garantierna föreföll vagt grundade och huvudsakligen grundade på institutets egna önskemål.
Serviceföretagsutredningens förslag genomfördes inte (se prop 1981/ 82:118, bilaga 2, sid 59).
Frågan har också vid flera tillfällen behandlats i motioner i riksdagen. Riksdagen har avstyrkt motionerna med hänvisning till serviceföretagsutred- ningen och denna utredning.1
12. Övriga frågor
Vid en genomlysning av de mindre och medelstora företagens finansiella situation uppkommer ett antal specifika frågor som i olika avseenden berör denna företagsgrupps finansiering. Utredningen har därför ansett det motiverat att ta upp vissa sådana frågor. Den har valt att — även om en del av frågorna saknar ett inbördes samband — samla dem i förevarande kapitel.
12.3.1. Inledning
Redani delbetänkandet framhöll utredningen betydelsen av att använda ett antal alternativa finansieringsinstrument för de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning. Förutom aktier av olika slag och andelar i handels- och kommanditbolag framhölls finansieringsinstrument som vin- standelslån, konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt och andelar i patenträtt. Att dessa finansieringsformer i liten utsträckning hade kommit till användning i de mindre och medelstora företagen ansåg utredningezn berodde på en rad faktorer. Ett skäl torde ha varit att olika lagstiftningsåit-
gärder gjort dem mindre användbara eller att tillämpliga regelsystem framstått som krångliga och svåröverblickbara. Ett annat skäl torde ha varit att många finansiärer och företagare känt sig osäkra om hur olika rättsregler skulle komma att utformas eller tillämpas i framtiden, varför de funnit det säkrast att avstå från att pröva och utnyttja alternativa finansieringsformer. För finansiärernas del torde denna osäkerhet bl.a. ha lett till att de i stället sökt sig till placeringar av typen "snabba klipp”, vilket inte ligger i samhällets intresse.
Sedan utredningens delbetänkande framlagts och statsmakterna beslutat om ett antal åtgärder med anledning därav har användningen av bl.a. vinstandelslån, konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt ökat. Utredningen hälsar detta med tillfredsställelse.
När det gäller vinstandelslån framstår emellertid det administrativa förfarandet, skattemässigt sett, alltjämt i vissa fall som onödigt betungande i enlighet med vad utredningen påtalade redan i delbetänkandet. Vidare har beträffande konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt utveck- lingen medfört vissa skattemässiga komplikationer som lagt en hämsko på möjligheterna att utnyttja dem.
Utredningen finner med hänsyn härtill anledning att behandla vissa frågor som rör dessa finansieringsinstrument.
12.3.2. Vinstandelslån
När det gäller vinstandelslån vill utredningen återkomma till en i delbetän- kandet behandlad fråga av begränsad räckvidd men av betydelse i det enskilda fallet. Den avser den skattemässiga behandlingen av räntan på vinstandelslån hos företag som erhållit sådant lån av vissa institut (se avsnitt 7.6 i delbetänkandet, sid 207 ff).
Ett vinstandelslån kan konstrueras på flera sätt vad gäller låneräntans storlek. Ett sätt är att den delas upp i en fast ränta och en rörlig ränta, vilken görs beroende av bolagets vinst eller vinstutdelningen på bolagets aktier. Ett annat sätt är att hela låneräntan är rörlig och görs beroende av företagets vinst eller utdelning.
För den skattemässiga behandlingen av vinstandelslånets ränta finns olika bestämmelser. För sådan ränta som inte är beroende av vinsten och utdelningen från företaget får företaget göra avdrag för räntan enligt de bestämmelser som framgår av 22, 25, 29, 36 samt 39 55 i KL. Företaget medges således avdrag med fulla beloppet såvitt räntan är marknadsmässig. Överstiger den fasta räntan vad som anses vara den marknadsmässiga räntan kan överskjutande del ses som en förtäckt utdelning, vilken därmed inte är avdragsgill för företaget. Frågan om vad som kan anses vara marknadsmässig ränta har utredningen behandlat bl.a. i kapitel 8. Är det däremot fråga om rörlig ränta får räntan anses som avdragsgill omkostnad för företaget i den förvärvskälla vari det lånade kapitalet nedlagts under vissa förutsättningar enligt anvisningarna till 41 c & KL.
Dessa förutsättningar är att 1. länet har utbjudits till teckning på den allmänna marknaden, eller 2. ensamrätt eller företrädesrätt till teckning av lånet har lämnats någon som
inte äger aktier eller andelar i det låntagande företaget och inte står i
intressegemenskap med företaget som avses i 43 5 och 57 ä 3 mom. första stycket KL och —— då fråga är om fåmansföretag — inte heller är företagsledare i företaget eller närstående till sådan företagsledare eller till aktie— eller andelsägare i företaget, eller
3. aktierna eller andelarna i det låntagande företaget är noterade på svensk börs eller föremål för liknande notering här i riket och företrädesrätt till teckning av länet har lämnats aktie- eller andelsägare i företaget i förhållande till deras innehav av aktier eller andelar. Om det är fråga om fall som avses här skall dock det låntagande företaget beskattas för ett belopp motsvarande det sammanlagda värde som genom företrädesrät- terna kan anses ha tillförts aktie- eller andelsägarna.
På ansökan av det låntagande företaget får riksskatteverket, under förutsättning att lånevillkoren med hänsyn till omständigheterna vid lånets upptagande får antas ha bestämts på affärsmässig grund, besluta att rörlig ränta skall anses som avdragsgill omkostnad för företaget utan hinder av att rätt till teckning av lånet har förbehållits person eller personer som äger aktier eller andelar i företaget.
Utredningen framlade i anslutning till den nu berörda dispensbestämmel— sen förslag om att företag, som upptar lån hos Företagskapital , Svetab och tillväxtinvestbolag med likartad inriktning generellt borde medges rätt till avdrag för den rörliga räntan. Förslaget framlades i syfte att underlätta det administrativa förfarandet och minska tidsutdräkten vid handläggningen av låneansökan. Utredningen bedömde det tillfyllest med att RSV utfärdade anvisningar härför. Vid förnyade diskussioner, som sedermera förts, har det till undvikande av oklarheter ansetts mest lämpligt att en lagändring i kommunalskattelagen sker med ifrågavarande innebörd.
Utredningen återkommer därför till det förslag som framfördes i delbetänkandet, men föreslår att ändringen i stället sker i anvisningarna till 41 c & kommunalskattelagen.
12.3.3. Konverteringslån och optionslån
I delbetänkandet framhöll utredningen de fördelar för såväl låntagare som långivare som lån med konverterings- respektive optionsrätt i vissa situationer kan ge (delbetänkandet, sid 212 ff). Sammanfattningsvis påpe- kade utredningen att dessa finansieringsformer ur finansiärernas synpunkt kunde erbjuda en något större säkerhet och en stabilare avkastning än aktier samtidigt som de gav möjlighet att delta i företagets värdetillväxt. Ur låntagarnas synpunkt erbjöd finansieringsformerna en möjlighet till relativt förmånliga kapitalkostnadsvillkor under ett initialskede. De borde därför ibland kunna utnyttjas som instrument för att skapa kreativa finansierings- lösningar, inte minst för mindre och medelstora företag. Utredningen menade därför att möjligheterna att använda dessa finansieringsformer borde klargöras.
Under den senaste tiden har såväl konverteringslån som optionslån varit utnyttjade i högre utsträckning än tidigare, också av mindre och medelstora företag. Bl.a. har några företag på OTC-listan, såsom Hasselfors, Comcept
och Nils Weibull använt sig av sådana finansieringslösningar. Utredningen finner detta tillfredsställande.
Emellertid har på senaste tiden vissa oklarheter rörande den skattemässiga behandlingen av konverterings- och optionslån kommit i dagen. Dessa problem har aktualiserats i samband med att riksskatteverkets nämnd för rättsärenden nyligen lämnat ett förhandsbesked rörande realisationsvinstbe- skattningen av konvertibla skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteck- ning av aktier.2 Eftersom det föreligger en risk att nämndens förhandsbesked kan verka återhållande på företagens benägenhet att utnyttja konverterings- och optionslån har utredningen ansett det motiverat att något beröra den skatteproblematik som aktualiserats.
Innan utredningen närmare går in på förhandsbeskedet och dess konse- kvenser kan det vara på sin plats att i korthet redovisa några grundläggande principer för realisationsvinstbeskattningen av konverteringslån och options- lån.
Såväl ett konverteringslån som ett optionslån kan förenklat uttryckt sägas vara något av en hybrid mellan ett vanligt skuldebrev och ett aktieliknande värdepapper. Eftersom realisationsvinstbeskattningen är olikartad för skul- debrev och för aktie skapar denna blandade karaktär vissa skatterättsliga problem.
I huvudsak behandlas ett konvertibelt skuldebrev realisationsvinstskatte- mässigt på samma sätt som obligationer eller annan lös egendom. Vid försäljning eller konvertering blir således en realisationsvinst skattepliktig under fem år enligt en gradvis fallande skala enligt bestämmelserna i 35 ä 4 mom. KL. Avyttringspriset för skuldebrevet vid konvertering är lika med det noterade värdet på utbytesdagen för de aktier som erhålls i utbyte.
Vid försäljning av aktier som förvärvats genom utnyttjande av konverte- ringsrätten beskattas uppkommen realisationsvinst enligt bestämmelserna i 35 ä 3 mom. KL, dvs enligt samma regler som gäller för realisationsvinst på aktier. Anskaffningskostnaden för dessa aktier anses vara det noterade värdet vid tidpunkten för konverteringen. Aktierna anses också ha anskaffats vid denna tidpunkt.
Konvertibla skuldebrev emitteras ibland med förtursrätt till företagets aktieägare. Man har därvid tidigare förutsatt att ett utnyttjande av en sådan företrädesrätt skulle behandlas som en vanlig nyemission, dvs att utnyttjan- det i sig inte skulle medföra någon beskattning. Har man i stället valt att försälja en teckningsrätt har förutsatts att samma regler skulle gälla som vid försäljning av teckningsrätter avseende aktier, dvs enligt bestämmelserna i 35 ä 3 mom. KL.
När det gäller realisationsvinst vid försäljning av skuldebrev med åtföljande optionsrätt har denna behandlats i enlighet med bestämmelserna i 35 ä 4 mom. KL, dvs vinst uppkommen vid innehav kortare tid än fem år har beskattats enligt en fallande skala. Realisationsvinst vid försäljning av enbart optionsbevis eller av aktier som förvärvats genom utnyttjande av options- rätten har däremot beskattats enligt bestämmelserna i 35 % 3 mom KL, dvs enligt samma regler som gäller för aktier i allmänhet. Anskaffningskostna- den för optionsbeviset har därvid förutsatts vara 0 kr. Man har alltså utgått
2) Riksskatteverkets
nämnd för rättsären- den meddelade be- slut i förhandsbeske- det den 18 februari 1983. Beträffande tidigare avgöranden rörande den skatte- mässiga behandling- en. se bl.a. Skatte- nytt 1980. sid 70 ff och där lämnade hänvisningar.
från att hela anskaffningskostnaden skulle anses falla på själva skuldebrevet. Att den vidhängande optionen att någon gång i framtiden få teckna en aktie till förutbestämd kurs i utgångsläget skulle värderas till 0 kr har motiverats med att aktiebolagslagen inte ger det emitterande bolaget någon rätt att sätta ett pris på företrädesrätten. Någon garanti för att den som tecknar lånet verkligen får ut något värde av optionen finns ju inte. Om optionsrätten blir värdelös genom att börskursen på aktien är lägre än teckningskursen då optionsrätten utnyttjas blir förlusten en kapitalförlust som inte är avdragsgill mot realisationsvinst. Då aktier som förvärvats med utnyttjande av optionsrätten avyttras med realisationsvinst har anskaffningskostnaden för aktierna ansetts utgöras av den likvid som erlagts vid utnyttjandet av optionsrätten. Nämnden har i det tidigare nämnda förhandsbeskedet bl.a. uttalat att aktieägare skall anses ha erhållit skattepliktig utdelning från bolaget genom att utnyttja eller sälja företrädesrätten att teckna ett konvertibelt skuldebrev att vid en försäljning av ett skuldebrev med åtföljande optionsrätt den del av köpeskillingen som belöper på skuldebrevet skall behandlas i enlighet med bestämmelserna i 35 & 4 mom KL och den del som belöper på optionsbeviset skall behandlas i enlighet med bestämmelserna i 35 & 3 mom KL. Försäljningslikviden skall fördelas med ledning av marknads- värdet på ett skuldebrev respektive på ett optionsbevis vid tidpunkten för försäljningen. Anskaffningsvärdet på skuldebrev med option ' skall följaktligen slås ut på de bägge delarna.
Nämndens förhandsbesked synes innebära att en person, vare sig vederbö- rande utnyttjar eller säljer en företrädesrätt att teckna ett konvertibelt skuldebrev, kommer att beskattas enligt regler som i normalfallet är oförmånligare än vad som gäller om man utnyttjar eller säljer företrädesrätt att teckna en aktie. Vidare synes en följd av förhandsbeskedet bli att möjligheterna att i förväg bedöma det skattemässiga utfallet av en emission av ett konverteringslån eller optionslån avsevärt försvåras, eftersom skatteeffekterna blir beroende av vilket pris marknaden sätter på företrä- desrätterna. Förhandsbeskedet har också, enligt vad som från företagarhåll uppgivits för utredningen, fört med sig en allmän osäkerhet om vilka principer som fortsättningsvis kan komma att gälla för den skattemässiga behandlingen av värdestegringar på konverteringslån och optionslån.
Sammantagna har de nu angivna förhållandena fört med sig att konvezr- teringslån och optionslån blivit mindre attraktiva för att inte säga obrukbara som finansieringsinstrument.
Det bör för ordningens skull nämnas att besvär anförts till regeringsrätten över nämndens beslut. Regeringsrättens ställningstagande föreligger änrnu inte (medio september 1983). Det är alltså tills vidare något oklart vilka skattemässiga principer som skall anses tillämpliga.
Utredningen finner det i och för sig tillfredsställande att den skattemässiga behandlingen av konverterings- och optionslån till fullo klarläggs. Utred- ningen finner det emellertid beklagligt att klarläggandet, såvitt nu kam bedömas, samtidigt innebär att de mindre och medelstora företagens
möjlighet att i praktiken utnyttja konverterings- och optionslån som finansieringsinstrument i hög grad omintetgörs. Som utredningen upprepade gånger framhållit är det nämligen väsentligt för den stora och heterogena grupp som de mindre och medelstora företagen utgör att det finns en rad alternativa finansieringsinstrument att tillgå för att det enskilda företaget skall kunna finna sådan kreativ finansieringslösning som i dagens komplice- rade ekonomiska situation motsvarar just det företagets specifika behov.
Utredningen finner det därför angeläget att statsmakterna — i vart fall om regeringsrättens ståndpunktstagande går i linje med nämndens förhandsbe— sked — överväger sådana ändringar och förtydliganden av beskattningsregler- na för konverterings- och optionslån att möjligheterna att fortsättningsvis utnyttja dessa finansieringsformer inte stängs.
I första hand ankommer det på kapitalvinstkommittén att göra erforderliga överväganden och framlägga förslag på detta område. Utredningen har i samråd med kapitalvinstkommittén erfarit att kommittén för närvarande behandlar dessa frågor med förtur och i dagarna lägger fram sina förslag. Utredningen anser sig därför för sin del kunna inskränka sig till de synpunkter och rekommendationer som den i det föregående framfört.
Avslutningsvis vill utredningen för ordningens skull erinra om det förslag angående Optionsrätter för anställda som framlagts i avsnitt 12.2. Det är självfallet väsentligt att vid eventuella förslag rörande ändringar och förtydliganden av realisationsvinstskattereglerna för optionslån vederbörlig hänsyn tas också till effekterna i vad avser Optionsrätter till anställda.
12.1. Gränsdragningsproblem beträffande vissa icke börsnoterade aktier
Med anledning av OTC-marknadens tillkomst och de justeringar som gjorts i skattereglerna, bl.a. med syfte att underlätta introduktion av mindre och medelstora företags aktier på denna marknad, har efterhand frågor rörande vissa icke börsnoterade aktier aktualiserats.
Sålunda har riksskatteverket vid hearing fäst utredningens uppmärksam- het på det förhållandet att inte blott aktier noterade på OTC-listan utan jämväl andra aktier som är föremål för inofficiella noteringar omfattas av de nya reglerna för icke börsnoterade aktier och ifrågasatt om detta är ändamålsenligt. De noteringar verket i första hand hade i åtanke var sådana inofficiella noteringar som förekommer i dagspressen och affärstidskrifter under olika benämningar, exempelvis rubricerade som ”icke börsnoterade aktier” eller ”C-listan”.
Som en bakgrund härtill finns det anledning att helt kort redovisa de olika former för noteringar av börsnoterade och icke börsnoterade aktier som förekommer.
Till börsnoterade värdepapper räknas aktier som omsätts på fondbörsens A:I- och A:II-listor; sammanlagt drygt 140 företag.
För fondbörsens vidkommande uppställer lagen (1979:749) om Stock- holms fondbörs och förordningen (1979:996) om Stockholms fondbörs krav m.m. som gäller för inregistrering av fondpapper på fondbörsen. Beslut om inregistrering av fondpapper meddelas av börsstyrelsen på vilken det ankommer att göra en allsidig prövning av det inregistreringssökande företaget. Beträffande motiven och gällande bestämmelser hänvisas till prop 1978/7919, SFS 1979:749 och 996.
Vidare finns den s.k. OTC-listan. Till skillnad från vad som i övrigt gäller för fondkommissionsverksamheten är dessa nya uppgifter för fondhandlarna
rörande OTC—aktier inte författningsmässigt reglerade. Den bärande tanken var att verksamheten — utan att vara uppbunden av formella bestämmelser—i praxis under bankinspektionens tillsyn skulle finna sitt eget innehåll och sin egen form. Vissa minimikrav för OTC—aktier är fastställda av inspektionen. Med förebild i fondbörsens inregistreringskontrakt har utarbetats ett standardavtal, avsett att användas mellan en market-maker och hans bolag. Mot bakgrund av angivna förhållanden kan med market-makersystemet och OTC—listan sägas ha utvecklats en halvofficiell värdepappershandel; ett mellanläge har tillskapats för bolag på väg mot börsintroduktion.
Härutöver förekommer några inofficiella listor, som återges i massmedia. Dessa listor upptar ett 25-tal aktienoteringar.
Bakgrunden till dessa sistnämnda noteringar är att börsmedlemmarna på Stockholms fondbörs gjort anteckningar på krittavlor i fondbörsens lokaler. Det förtjänar att betonas att dessa anteckningar och noteringar är informella meddelanden medlemmarna emellan och att där förekommande bolag ej undersökts eller godkänts. Dessa anteckningar ligger sedan till grund för inofficiella sammanställningar som utnyttjas för publicering.
Bl.a. förekommer noteringar av aktier vilka publicistiskt sammanställs under skilda beteckningar såsom ”nya aktier”, ”aktier på väntelistan” eller blott ”väntelistan”. Dessa avser huvudsakligen aktier som kan väntas bli föremål för börsintroduktion.
Vidare finns den s.k. C-listan som brukar publiceras en gång i veckan och som omfattar aktier som traditionellt rönt visst intresse, exempelvis aktierna i PK-banken.
Riksskatteverkets fråga aktualiseras av att de aktier som kommit att publiceras under beteckningar som ”nya aktier” eller ”aktier på väntelistan” fått något av en mellanställning genom att de genom dagliga noteringar kommit att av allmänheten betraktas som börsnoterade samtidigt som de alltjämt åtnjuter den särskilda skattebehandling som avsetts för att underlätta de mindre och medelstora företagens riskkapitalförsörjning.
Utredningen menar att en klarare gränsdragning är viktig så att man inte öppnar möjligheter för något som skulle kunna uppfattas som missbruk av det regelsystem som gäller.
En väg att komma tillrätta med detta vore att för de aktier som betecknas ”nya aktier” eller ”aktier på väntelistan” i en författning uppställa regler med tidsgränser för rätt till noteringar på de svarta tavlorna inom fondbörsens lokaler. Ett så formalistiskt tillvägagångssätt är dock knappast nödvändigt. En annan utväg är nämligen att börsstyrelsen själv uppställer regler och vidtar åtgärder som eliminerar problemet ifråga.
Utredningen har därför haft överläggningar med börsstyrelsen i denna sak. Ärendet har behandlats av börsstyrelsen vid ett sammanträde den 25 augusti 1983.
Styrelsen beslöt då att vidta vissa åtgärder för att komma tillrätta med det nu påtalade problemet. Börsstyrelsens beslut bifogas som bilaga 6. I huvudsak innebär börsstyrelsens beslut att som villkor för att här berörda aktier skall få antecknas på börsstyrelsens krittavlor skall gälla att ansökan om börsregistrering har ingivits till börsstyrelsen.
När det gäller C-listan är behovet av åtgärder inte lika påtagligt med hänsyn till att denna endast avser ett fåtal aktier som traditionellt varit av intresse. Även denna fråga har dock diskuterats mellan utredningen och börsledningen. Börsstyrelsen har därefter i sitt nyss nämnda beslut fastställt att för sådana aktier bör börschefens tillstånd för anteckning på börsens krittavlor fordras.
Ett annat spörsmål som förts fram till utredningen är om inte rätteligen några av de aktier som introducerats på OTC-marknaden i stället borde ha introducerats exempelvis på A:II-listan. Aktierna avser, menar man, nämligen inte typiska mindre och medelstora företag utan något större företag som saknar familjeföretagskaraktär.
Som utredningen redovisade i delbetänkandet finns ett avgörande kriterium för huruvida en aktie skall börsintroduceras eller introduceras på OTC-marknaden. Det är om handeln med värdepappret ifråga kan förväntas bli regelbunden eller oregelbunden. Då köp- och säljanbud beträffande fondpapper regelbundet vid offentligt upprop eller på liknande sätt sammanförs för handel och notering av kurs föreligger nämligen lagstadgad skyldighet att detta skall ske över börsen (1 och 2 55 fondbörslagen). Avsikten med OTC-marknaden var bl.a. att öka möjligheten för mindre och medelstora företag att attrahera externt riskkapital genom att för papper som omsätts oregelbundet skapa en marknad med handel i ordnade former och med vissa regler till skydd för placerarna.
Det sagda innebär att skyldighet kan anses föreligga för fondkommissionär som har att överväga introduktion av ett värdepapper att noga pröva om regelbunden eller oregelbunden handel kan förväntas och att i det förstnämnda fallet inte medverka till introduktion på OTC-marknaden. Skulle ett papper redan ha introducerats på OTC-marknaden och regelbun- den handel uppstå föreligger en motsvarande skyldighet för fondkommissio- nären att ifrågasätta fortsatt medverkan som market-maker till handel på OTC-marknaden.
Vidare åligger det tillsynsmyndigheten, bankinspektionen, att vaka över att handeln sker i former och omfattning som är förenliga med lagstiftningen på området (prop 1981/82:116).
Det nämnda kriteriet oregelbunden handel bör alltså, enligt utredningens mening, tillmätas avgörande betydelse. I och för sig skulle man därutöver kunna överväga även andra kriterier som skulle vara styrande för valet mellan börsintroduktion och notering på OTC-marknaden. Utredningen delar för sin del grundsynen att OTC-listan bör vara till för mindre och medelstora företag. Emellertid är det i och för sig en naturlig utveckling att det är något mer etablerade och något större företag som först vågar pröva på en sådan ny noteringsform. De kan därvid på ett ändamålsenligt sätt tjäna som förebilder för mindre företag som kan vara något mera tveksamma och gärna vill ta del av praktisk erfarenhet innan de själva vågar ett sådant steg. Det är också naturligt att även större familjeföretag, vars aktier tidigare varit onoterade, väljer att som ett första steg gå in på OTC-listan innan man söker börsintroduktion.
Utredningen menar därför att det inte finns anledning att invända mot den utveckling som hittills skett på OTC-marknaden.
1) Speakers” Papers,
Edinburgh Venture Capital Conference, april 1983. Beträf- fande förhållanden i utlandet hänvisas bl.a. till Brealey/ Myers, Principles of Corporate Finance, kapitel 20 och 23, 1981 MacGraw/Hill, Sharpe Investments, kapitel 14, 1978 Prentice-Hall, samt däri gjorda hänvis- ningar.
Däremot anser utredningen att man efter en viss prövotid av ett eller ett par är bör utvärdera vunna erfarenheter och ta ställning till om ytterligare regler bör införas. Denna utvärdering bör ske i samråd mellan fondkommissionä- rerna, börsstyrelsen och bankinspektionen. Vid den fortsatta prövningen finner utredningen det lämpligt att inte endast företagets storlek beaktas utan även dess eventuella ställning av familjeföretag. Som utredningen påvisat i delbetänkandet är det nämligen så att det för rena familjeföretag kan vara behäftat med sådana nackdelar att söka introduktion på A:I— eller A:II-listan att de hellre avstår från att bredda sin kapitalbas och kanske därmed också avstår från angelägna investeringar och expansionsplaner.
12.2. Optionsrätter för anställda
Utomlands är det vanligt inte minst i starkt expansiva mindre och medelstora företag att anställda erbjuds optionsrätt att till ett fastställt pris inom en viss period förvärva aktier i det egna företaget. Priset fastställs i allmänhet till ett på gängse grunder beräknat substans- eller avkastningsvärde eller, om handel påbörjats med aktierna, till då gällande marknadspris. Skulle utvecklingen sedan inom tidsfristen medföra en värdestegring på aktierna är det naturligt att optionen utnyttjas eftersom det tidigare överenskomna priset då framstår som förmånligt. Självfallet finns det dock ingen garanti för att aktierna kommer att bibehålla ett högre pris även framgent.
Det finns flera fördelar förknippade med ett sådant system, menar man. En är att det ger de anställda ett extra incitament att arbeta för en positiv utveckling av företaget utan att omgående behöva ikläda sig den risk som ett delägande alltid innebär, i synnerhet i ett snabbt expanderande mindre företag. En annan är att systemet ger de anställda ett säkrare underlag för bedömning om de vill bli delägare i företaget. Framstående utländska företagsledare har också anfört ett antal exempel där just optionsförfarandet verksamt bidragit till ett mindre företags expansion. Utländska erfarenheter utredningen fått del av har presenterats bl.a. vid en Venture Capital Conference i Edinburgh nyligen.1
Det är främst i anglosachsiska länder som Canada, Förenta staterna och Storbritannien detta system kommit till användning. En följd härav är att engelska ord blivit allmänt vedertagna för att beteckna vissa olikheter i den rätt som är knuten till optionen.
Sålunda kallas en optionsrätt sorn emitteras tillsammans med en obligation eller ett annat skuldebrev warrant, medan en optionsrätt som emitteras separat benämns option.
Med hänsyn till olika förutsättningar och villkor vid emission av optionsbevis, fördelningsregler m.m. samt skatterättsliga frågor i anslutning härtill har i utlandet regelsystemet blivit komplext.
I Sverige är optioner medgivna om Optionsrätter till nyteckning av aktier är knutna till optionsbevis fogade vid skuldebrev, dvs optionsrätten motsvarar en warrant. '
Reglerna härom tillkom 1973 (prop 1973:93, sid 78 f). I propositionen uttalade föredragande departementschef att optionsrättens funktion skulle
vara att utgöra en särskild förmån som skulle underlätta emissionen av ett obligationslån. Därför borde som ovillkorlig regel gälla att optionsrätten var knuten till en obligation. Lagstiftaren förklarade sig inte beredd att förorda att bolagen fick möjligheter att emittera Optionsrätter till nyteckning utan anknytning till lån.
1973 års regler intogs i en särskild lag, lagen (1973:302) om konvertibla skuldebrev m.m. Den upphörde vid ikraftträdandet av den nya aktiebolag- slagen den 1 januari 1977. Gällande bestämmelser återfinns i kapitel 5 ABL.
Från olika håll, såväl från representanter för offentliga organ som för näringslivet, har till utredningen framförts förslag om att möjligheter borde öppnas att även i Sverige utan anknytning till län få utge optionsbevis med rätt för anställda att teckna aktier i företaget.
I sammanhanget har också röster höjts för att man borde gå längre än så och medge att optionsbevis får utges helt fritt även till allmänheten.
Man har därvid pekat på att redan de nuvarande reglerna öppnar vissa möjligheter att utge optionsbevis i en relativt fristående form genom att dessa omedelbart frånskiljs den erforderliga obligationeri.
Utredningen kan se vissa fördelar med att utge optionsbevis helt fritt. Bl.a. skulle detta bidra till en ökad flexibilitet för olika finansiella lösningar för företaget.
Utredningen har dock svårt att överblicka vilka effekter en sådan ordning skulle kunna få, exempelvis vid försök att åstadkomma förändringar i ägarinflytandet över ett bolag.
Utredningen anser sig därför inte ha tillräckligt underlag för att förorda att optionsbevis helt fritt får utges.
När det gäller en begränsad rätt att utge optionsbevis till anställda i företagen är situationen delvis en annan. Detta ligger i linje med strävanden att åstadkomma vinstdelnings- eller tantiemsystem för anställda. Sådana förekommer såväl inom det svenska näringslivet som utomlands och har utvecklats som ett led i en medveten strävan till ägarspridning och stimulans för de anställdas insatser i företaget.
Utredningen hyser därför inte betänkligheter mot att medge en rätt att i begränsad utsträckning utge optionsbevis till anställda i företaget. Omfatt— ningen härav bör fastställas till att gälla högst 10 % av aktiekapitalet. Man får därvid en avgränsning som gör att effekterna vid emission blir kontrollerba- ra.
En fråga som aktualiseras är optionstidens längd, dvs den tid under vilken emitterade optioner är giltiga. Utredningen har funnit det rimligast att man bör begränsa tiden. Utredningen föreslår därför att denna lämpligen bör bestämmas till två år från utgivningen av optionsbevisen.
En annan fråga som uppkommit är om man med hänsyn till syftet med förslaget på något sätt bör inskränka arbetstagarnas rätt att avyttra optionsbevisen. Det kan hävdas att det syfte, som optionsbevisen skall uppnå, i viss mån går förlorat om man medger de anställda rätt att fritt avyttra
sina optionsbevis under optionstiden. Å andra sidan måste man ställa sig tveksam till att begränsa arbetstagarnas handlingsfrihet. Det finns exempel härpå utomlands. Utredningens slutsats är att någon begränsning inte bör föreskrivas.
När det gäller den skattemässiga behandlingen av förslaget är det två frågor som anmäler sig.
Den första avser huruvida själva utgivandet av ett optionsbevis till en anställd kan betraktas som skattepliktig förmån för denne, förutsatt att det utges utan vederlag. Olika alternativ är här tänkbara. Ett är att optionsrätten medger innehavaren att teckna aktien till lägre värde än det värde aktien kan antas ha när optionsbeviset utges. I så fall torde en skattepliktig förmån föreligga. Problem kan möjligen uppstå hur en sådan förmånsbeskattning skall beaktas vid en realisationsvinstbeskattning som senare uppkommer om optionsbeviset eller en aktie tecknad på basis av optionsbeviset avyttras.
Det andra alternativet är att optionsrätten innebär en rätt att teckna aktier till samma värde som aktierna har när optionsbeviset utges. Eftersom optionsbeviset vid utgivandet endast är bärare av en rätt för innehavaren att förvärva aktier till ett vid en viss given tidpunkt gällande pris föreligger i utgivningsögonblicket inte någon förmån. Den anställde bör sålunda inte heller beskattas för någon sådan förmån. När den anställde sedermera förvärvar aktierna på grundval av optionsrätterna är det inte osannolikt att aktiernas värde är högre än inköpspriset. På sitt sätt kan detta sägas utgöra en förmån, och å andra sidan har ju de som redan vid optionsrättsutgivningen förvärvat aktier, kunnat åtnjuta samma värdestegring. Någon särskild beskattningsbar förmån bör därför inte heller då föreligga. Säljs sedan aktien till ett högre värde än den förvärvats för, uppkommer i vanlig ordning realisationsvinstskatt. Detsamma gäller om optionsrätten säljs.
Det andra skattemässiga spörsmålet är hur en försäljning av optionsbeviset eller aktier tecknade på grund av optionsbeviset skall realisationsvinstbeskat- tas. Denna fråga sammanhänger nära med bedömningen av vilken princip som äger tillämpning vid realisationsvinstbeskattningen av Optionsrätter utgivna tillsammans med skuldebrev. Till denna fråga återkommer utred- ningen i avsnitt 1233
12.4. Övergångsbestämmelser med anledning av skattereformen
Ett centralt mål för utredningen är att underlätta och främja nyföretagande och expansion av mindre och medelstora företag. De åtgärder statsmakterna beslutat med anledning bl.a. av utredningens delbetänkande anses allmänt ha haft en påtaglig positiv effekt i dessa avseenden. Tyvärr är det dock samtidigt så att man riskerar att den stora skattereform som nu är under genomförande på grund av vissa teknikaliteter i utformningen kan få påtagliga negativa effekter på viljan att starta företag och att investera och expandera. Även om överväganden rörande skattereformens mål och utformning faller utanför ramen för denna utredning, kan dock utredningen inte underlåta att något beröra möjligheterna att genom en tämligen enkel övergångsbestäm- melse begränsa riskerna för negativa effekter av reformen. Utredningen är nämligen starkt oroad över att de positiva effekter, som kunnat iakttas till följd av de åtgärder som vidtagits för att stimulera företagandet, eljest kan gå förlorade.
Huvuddragen i skattereformen är väl kända och det finns därför inte anledning att här annat än helt kort rekapitulera dem, se bl.a. Reformerad inkomstbeskattning (Ds B 1981:16) och prop 1981/82:197.
Den nya skattereformen innebär att den statliga inkomstskatten delas upp i två delar. Den ena delen. det s.k. grundbeloppet. skall beräknas efter de
regler som gäller idag. För den andra delen, det s.k. tilläggsbeloppet, skall i princip inte avdrag för underskott medges. Avdragsbegränsningen gäller för inkomster över den s.k. brytpunkten — 116.800 kr för inkomståret 1983 — och är i princip generell, dvs den gäller samtliga underskott oavsett inkomstslag och förvärvskälla.
Att viss inkomst hänförs till rätt förvärvskälla har betydelse bl.a. för den kommunala beskattningen. Exempelvis kan avdrag för underskott av en förvärvskälla i en kommun medges endast från överskott på annan förvärvskälla i samma kommun. Förvärvskälleindelningen får nu en väsent- ligt större betydelse för den statliga inkomstskatten än tidigare genom beslutet om den skattemässiga värdebegränsningen av underskottsavdrag. Om exempelvis två verksamhetsgrenar räknas som två separata förvärvskäl- lor kan eventuellt underskott i en av förvärvskällorna inte kvittas fullt ut mot överskott i den andra förvärvskällan.
För att undvika en del svårigheter har i särskilt angivna fall undantag gjorts från förbudet att dra av underskott från inkomster av andra förvärvskällor vid beräkningen av underlag för tilläggsbelopp. Undantagen är följande: 1. Underskott av schablontaxerad fastighet får kvittas mot inkomst av
kapital. Den högsta kapitalinkomst som får avräknas mot villaunderskot- tet är 30.000 kr och gäller oavsett om den skattskyldige har en eller flera schablontaxerade fastigheter.
2. Ränteunderskott hänförbart till skuld som uppkommit i samband med förvärv av aktier eller andelar i fåmansföretag får kvittas mot tjänstein- komst som den skattskyldige har från bolaget. Avräkningen får högst motsvara den vid taxeringen fastställda inkomsten under det aktuella beskattningsåret.
3. Ränteunderskott hänförbart till skuld för skatt som uppkommit i samband med arv eller gåva av näringsverksamhet får kvittas mot inkomster från näringsverksamheten.
Underskott får således - utom i de ovan nämnda fallen — inte avräknas mot den skattskyldiges inkomster från andra förvärvskällor. Kvittningsrätt föreligger alltså endast om verksamheterna ingår i en och samma förvärvs- källa.
I vissa fall medges också möjlighet att kvitta underskott i en förvärvskälla mot överskott i samma förvärvskälla senare år. Dessa fall har begränsats till inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet — dock ej schablontax- erade fastigheter — och rörelse. Möjligheten att utnyttja tidigare underskott finns under sex år från underskottsåret.
De nya reglerna innebär alltså bl.a. att de förluster som regelmässigt uppkommer i ett nystartat företag inte får dras av mot andra inkomster, utom så till vida att de i framtiden om rörelsen då går med vinst, kan få dras mot dessa vinster.
Riskerna med att starta ett företag är påtagliga. Av nyligen framlagd statistik framgår att vart nionde företag slås ut under startperioden. Av det livscykeldiagram som utredningen tidigare visat framgår också att även i företag som på sikt blir framgångsrika är startförlusterna i allmänhet påtagliga under en lång följd av år.
Effekterna av ett misslyckande eller av en lång finansiellt ansträngd period har hittills kunnat begränsas genom att företagarna satsat inkomster—från andra förvärvskällor. Exempelvis har företagaren haft inkomster av tjänst eller kapital att ta till eller, vilket är ganska vanligt, redan bedrivit en annan rörelse som genererar inkomster. Ett ganska typiskt fall är att en företagare kombinerar en agenturrörelse med egen tillverkning.
Fortsättningsvis kommer ett sådant förfarande knappast att bli möjligt. Inkomsterna i de förvärvskällor som fått backa upp nyföretagande kommer nämligen nu att beskattas fullt ut och förlusterna i den nystartade rörelsen får i princip inte kvittas.
Denna ordning kommer, menar man, när företagarna i full utsträckning fått effekterna klara för sig, att medföra att många inte längre vågar ta risken av ett nystartande. Därvid torde inte bara rent ekonomiska överväganden spela in utan också psykologiska. Det framstår för många som orättvist att om man satsar och lyckas skall staten dela vinsten men om man satsar och misslyckas skall man själv nu fortsättningsvis få bära hela bördan, samtidigt som staten fortsätter att ta del av ens andra inkomster.
De nya reglerna om avdragsbegränsning tillämpas från och med 1984 års taxering. Ännu föreligger alltså inte någon erfarenhet av systemet. Inte heller torde alla företagare ha klart för sig vad det innebär. De första påtagliga effekterna torde börja märkas i samband med deklarationen 1984. Det är då man kan förvänta att ett missnöje börjar breda ut sig och att viljan att satsa i nyföretagande och expansion börjar avta.
Roten till problemet ligger, enligt utredningens mening, i stor utsträckning i den tekniska utformningen av förvärvskällebegreppet. Vid indelning i olika förvärvskällor uppstår främst två problem. Det ena gäller huruvida verksamheterna som sådana kan anses höra till samma förvärvskälla eller inte. Det andra problemet gäller fördelningen av de kostnader och intäkter som belöper på de olika förvärvskällorna.
Någon förändring av förvärvskällebegreppet skedde inte i samband med genomförandet av inkomstskattereformen. Departementschefen framhöll också att några genomgripande ändringar i detta begrepp inte kunde göras utan krävde fortsatt utredningsarbete.
Kommittén om underskottsavdrag, KUSK, fick tilläggsdirektiv med uppgift att med förtur utreda förvärvskällebegreppet och utrymmet för kvittning mellan olika förvärvskällor. KUSK lades sedermera ned. 1980 års företagsskattekommitté fick också i samband med skattereformen tilläggsdi- rektiv med uppgift att på ett mer genomgripande sätt skilja mellan näringsverksamhet och ägarens privata ekonomi. Tanken är att sätta ett ”staket” kring företagsförmögenheten, varvid t.ex. uttag från densamma inte skall kunna ske utan skattekonsekvenser (jfr avsnitt 1.3).
Företagsskattekommittén väntas avge ett delbetänkande under hösten 1983 avseende vissa principiella frågor. Vad gäller frågan om en kvittning mellan olika förvärvskällor väntas inga slutliga förslag till ändringar förrän senare.
Eftersom dessa frågor är ytterst angelägna ur samhällsekonomisk synvin-
kel har från olika håll, bl.a. från företagarhåll, väckts tanken att man i avvaktan på resultatet av pågående omfattande utredningsarbeten skulle införa övergångsbestämmelser som tills vidare mildrade de negativa effekterna av avdragsbegränsningen.
Utredningen har samrått med företagsskattekommittén som inte haft något att invända mot att utredningen föreslår en temporär övergångsbe- stämmelse. Kommittén har självfallet förbehållit sig rätten att ta närmare ställning till förslaget när det föreligger.
Utredningen finner inte anledning att frångå de syften och ändamål som ligger bakom inkomstskattereformen. Tanken att begränsa de skattefördelar som kan uppnås genom ränteavdrag för finansiering av konsumtion och placeringar i improduktiva objekt, menar utredningen, är ett väsentligt inslag. Däremot bör det ligga i samhällets intresse att produktiva satsningar och viljan att starta en rörelse inte försvåras. Detta ligger också i linje med föredragande departementschefs grundsyn.
Departementschefen framhöll nämligen, i samband med frågan om ett ovillkorligt förbud mot kvittning mellan äldre underskott och senare vinster, att inte onödiga hinder bör läggasi vägen för nyetablering och vidareutveck- ling av näringsverksamhet (prop 1981/82:197, sid 55 f).
Frågan blir då hur dessa syften övergångsvis skall kunna tillgodoses i avvaktan på resultaten av de omfattande utredningsarbeten som pågår.
Utredningen menar att ett alternativ vore att bygga vidare på de tankegångar som ligger till grund för företagsskattekommitténs tilläggsdi- rektiv, nämligen att skattemässigt behandla allt företagande såsom en helhet, näringsverksamhet. Alla förvärvskällor inom de nuvarande inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet som avses i 24 ä 1 mom. KL och rörelse skulle fortsättningsvis ingå i ett övergripande inkomstslag med den nyss nämnda rubriceringen "näringsverksamhet". Underskott inom någon för- värvskälla inom ”näringsverksamhet” skulle även fortsättningsvis få kvittas fullt ut mot överskott i annan förvärvskälla inom detta inkomstslag. Med en sådan övergångsbestämmelse skulle de skattemässiga hindren mot nyföreta- gande och expansion i någon mån undanröjas. Samtidigt skulle de alltmer påtagliga problemen att verkställa en riktig förvärvskälleindelning kunna reduceras.
Som utredningen påpekat är det emellertid inte enbart möjligheten att kvitta underskott inom en näringsverksamhet mot överskott inom en annan näringsverksamhet som är av betydelse för nyföretagande och expansion. Det är också vanligt att en företagare finansierar förlusterna i ett nystartat eller expanderande företag med inkomster av tjänst eller inkomst av kapital. För att inte denna möjlighet fortsättningsvis i praktiken skall vara stängd, menar utredningen, att det inte är tillfyllest med det nyss diskuterade alternativet utan att man i stället bör välja vägen att underskott i en förvärvskälla av karaktären näringsverksamhet även fortsättningsvis till fullo får avdras mot inkomster från alla andra förvärvskällor.
Utredningen kan inte finna att införandet av en övergångsbestämmelse av nu angiven innebörd på något vis skulle äventyra skattereformens syften.
Förslaget kan rimligt att döma inte få negativa fördelningspolitiska effekter eftersom det begränsas till näringsverksamhet. Tvärtom synes förslaget ligga väl i linje med skattereformens grundsyn att i ökad grad styra kapitalström- marna till samhälleligt angelägna ändamål.
Författningstekniskt ligger det nära till hands att införa bestämmelsen i den lag som omfattar ett antal övergångsbestämmelser med anledning av skattereformen eftersom den föreslås gälla övergångsvis. Till lagen (1982:417) om ikraftträdande av lagen (1982:416) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt bör tillfogas en bestämmelse av denna innebörd.
Den statsfinansiella kostnaden för detta förslag är inte möjlig att beräkna.
12.5. Några regler som äventyrar nyföretagande och expansion
Utredningen har i föregående avsnitt framhållit att skattereformen i någon mån fått en utformning som kan inverka negativt på viljan till nyföretagande och expansion och föreslagit en övergångsbestämmelse för att begränsa dessa effekter. Som utredningen tidigare nämnt finns det även andra regler, tillkomna för att tillgodose andra samhälleliga mål, som har menlig inverkan på nyföretagande och expansion. Utredningen har funnit anledning att närmare behandla några sådana regler, nämligen det beslutade kvittnings- förbudet vid beräkning av egenavgifter, de ändrade reglerna för straffansvar vid arbetsgivares uppgiftsskyldighet i samband med debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter samt de skärpta reglerna om likvidationsplikt.
12.5.1. Kvittningsförbud mellan förvärvskällor vid beräkning av egenavgift
Ändrade regler gäller för beräkning av egenavgifter från och med inkomst- året 1982. Tidigare gällde vid fastställande av underlag för egenavgifter att nettointäkten av förvärvskällan minskades med underskott som uppkommit i annan förvärvskälla tillhörande samma inkomstslag. Från och med inkomst- året 1982 tillåts emellertid inte längre denna kvittningsrätt utan den näringsidkare som har mer än en avdrags- och avgiftsgrundande förvärvskäl- la skall beräkna egenavgifter på de sammanlagda underlagen. Kvittningsför- budet som tidigare gällde mellan olika inkomstslag har således utsträckts till att också gälla förvärvskällor tillhörande samma inkomstslag (prop 1981/ 82:10, SkU 1981/8229, rskr 1981/82:51, SFS 1981:1150).
Denna bestämmelse kan resultera i att näringsidkare med exempelvis flera förvärvskällor kan komma att få betala egenavgifter överstigande den faktiska sammanlagda vinsten belöpande på ”näringsverksamheten”.
För att komma till rätta med detta problem föreslår utredningen — delvis i linje med utredningens förslag om bibehållen kvittningsrätt vid beräkning av underlag till det s.k. tilläggsbeloppet vid statlig inkomstskatt (avsnitt 12.4) — att underskott iförvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet, annan — konventionellt taxerad — fastighet och rörelse skall få kvittas fullt ut mot
överskott i annan förvärvskälla inom något av dessa inkomstslag vid beräkning av egenavgifter. Av förslaget följer att underlaget för egenavgif- terna fastställs efter det att överskott har kvittats fullt ut mot underskott inom förvärvskällan ”näringsverksamhet" bestående av de tre nu nämnda förvärvskällorna.
En justering bör göras av de författningar som tidigare ändrats, bl.a. genom prop 1981/82:10.
12.5.2. Straffansvar vid arbetsgivaresuppgiftsskyldighet
Från och med 1 januari 1983 infördes en bestämmelse om straffansvar för den person som lämnar oriktig uppgift om det underlag som skall ligga till grund för debitering av arbetsgivaravgifter eller underlåter att lämna sådan uppgift (prop 1982/83:60, SfU 1982/83:10, rskr 1982/83:127, SFS 1982:1238).
Uppgiftsskyldigheten innebär att om ny verksamhet startas skall arbets- givaren lämna uppgift om beräknade löneutgifter under året så snart löneutgifterna har uppgått till 5.000 kr. När pågående verksamhet utvidgas, föreligger uppgiftsskyldighet så snart löneutgifterna har uppgått till ett belopp som med mer än 50.000 kr överstiger avgiftsunderlaget enligt den preliminära debiteringen. Uppgift om förändring av de faktiska löneutgif- terna skall lämnas senast månaden efter det att löneutgifterna ökat med ifrågavarande belopp.
Syftet med denna bestämmelse var att effektivisera det nuvarande systemet och därmed få en bättre överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga avgiften. Åtgärden har setts som temporär tills ett nytt system för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter kan införas.
Utredningen har förståelse för strävan att effektivisera debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. Å andra sidan bör åtgärderna inte ges en sådan utformning att de verkar avskräckande på företagarnas vilja att expandera och därmed skapa ökad sysselsättning.
Att en företagare skall betraktas som brottsling om han inte omgående anmäler nyanställningar som medfört att löneunderlagssumman ökar med 50. 000 kr, dvs i praktiken en 1/2 årsanställd, framstår som väl dramatiskt. Ett sådant förfarande uppfattas naturligt nog av många företagare, som ändå är fullt sysselsatta med att sköta den löpande verksamheten, som inte bara administrativt betungande utan som ett misstänkliggörande av dem och deras verksamhet. Det samhälleliga målet att öka sysselsättningen borde rimligen väga så pass tungt att man inte skall riskera att bli en brottsling för en relativt sett tämligen ringa förseelse. Den ur företagarnas synpunkt märkliga prioritering som samhället sålunda gjort kan därför komma att verka avskräckande på deras vilja att expandera och öka sysselsättningen.
Man skulle kunna dra en parallell till de regler som gäller för vanlig inkomstdeklaration. Grundtanken är här visserligen att den skattskyldige skall betala en preliminärskatt som motsvarar hans beräknade inkomster, men man blir inte betraktad som brottsling om inkomsterna under löpande år skulle öka utan att man för den skull omedelbart informerar skattemyndig- heterna härom. En sådan ökning framkommer i stället vid den slutliga deklarationen för året och en tilläggsinbetalning kan då göras.
Utredningen menar att uppgiftsskyldigheten beträffande arbetsgivaravgif- ter bör behandlas på ett likartat sätt.
Det är möjligt, med hänvisning till socialavgiftsutredningens betänkande, att detta förhållande elimineras. I avvaktan på att ett sådant förslag genomförs bör den nyligen införda bestämmelsen om ett utökat straffansvar upphävas eller i vart fall begränsas till fall av medvetet vilseledande uppgifter.
34 a & i lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om socialavgifter bör ändras i enlighet härmed.
12.5.3. Regler för likvidationsplikt
Från och med den 1 januari 1984 gäller en skärpning av aktiebolagslagens bestämmelser om skyldighet för aktiebolag att träda i likvidation då aktiekapitalet delvis har gått förlorat (prop 1982/83:139, LU 1982/83:36, rskr
1982/83:312, SFS 1983:453).
De nuvarande reglerna om likvidation, som gäller till och med 1983 års utgång, inträder då bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet (13 kap 2 & ABL). Det åligger styrelsen att i sådant fall snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta frågan om bolaget skall träda i likvidation. Beslutar stämman inte om likvidation, får bolaget respit till ordinarie bolagsstämma under nästföljande räkenskapsår, vilket i praktiken kan innebära en frist på mer än ett år. Godkänns inte vid denna stämma en balansräkning som visar att det egna kapitalet — eventuellt efter nedsättning av aktiekapitalet — uppgår till halva aktiekapitalet skall styrelsen, om stämman inte fattat likvidationsbeslut, ansöka om tvångslikvidation hos domstol. Bolagsstämma eller domstol, som fattar beslut att bolaget skall träda i likvidation, skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer.
Mot bakgrund av den tilltagande ekonomiska brottsligheten med därav följande förluster för det allmänna och skador för enskilda har en skärpning av reglerna om tvångslikvidation beslutats enligt följande: D Skyldighet att upprätta likvidationsbalansräkning inträder så snart bolagets egna kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapi- talet. D Hela förlusten skall täckas inom åtta månader efter det att styrelsen till bolagsstämman hänskjutit frågan om bolaget skall träda i likvidation. I annat fall skall bolaget försättas i likvidation.
Utredningen finner det påkallat att peka på vissa speciella problem som de nya reglerna kan medföra.
Motivet till skärpningen av likvidationsplikten är bl.a. ett ökat borgenärs— skydd. Detta är naturligtvis angeläget, men kan vid vissa speciella tillfällen få ödesdigra konsekvenser på livskraftiga företags fortlevnad.
Utredningen diskuterade i kapitel 3 de problem som nystartade företag kan drabbas av. Erfarenheten visar att ofta inte mindre än 80 % av det totala tillgångsvärdet förbrukas inom loppet av 5 år innan förtjänstkurvan vänder uppåt. Med de nya reglerna aktualiseras i sådana fall kravet på likvidation relativt snabbt.
Utredningen har förståelse för det synsätt som de nya likvidationsreglerna ger uttryck för och som innebär att företag med liten andel eget kapital, vilket f.n. är vanligt i Sverige, bör ta ökad hänsyn till borgenärsintressena. Utredningen har vid flera tillfällen framhållit vikten av att mindre och medelstora företag och speciellt nystartade företag i större utsträckning än hittills finansieras med eget kapital. Detta bör nu också vara möjligt som en följd av de åtgärder för att förbättra riskkapitalförsörjningen som statsmak- terna nyligen beslutat.
I de fall företagen följt dessa intentioner och ökat sitt egna kapital kan emellertid effekterna av den skärpta likvidationsplikten bli onödigt hårda. Detta kan åskådliggöras med följande exempel.
Kassa m. m. 70 Län 20 Anläggningar 30 Eget kapital 80 100 100
I exemplet antas att det redovisade egna kapitalet sammanfaller med det registrerade aktiekapitalet. Vidare antas att tillgångarnas sammanlagda försäljningsvärde med avdrag för försäljningskostnader överensstämmer med det bokförda värdet.
Om bolaget under en period går med en förlust överstigande 40, säg 41, föreligger enligt de nya bestämmelserna skyldighet att upprätta en likvida- tionsbalansräkning, vilken då får följande utseende.
Kassa m. m. 29 Lån 20 Anläggningar 30 Eget kapital 39 59 59
Som likvidationsbalansräkningen utvisar finns dock ett eget kapital om 39 kvar i bolaget liksom en kassa m.m. om 29, vilket mer än väl täcker upptagna lån om 20. Detta visar att ett livskraftigt företag, som till stor del är egenkapitalfinansierat, måste träda i likvidation trots att ett fullgott borgenärsskydd föreligger. Här bortses då från möjligheten att bristen kan täckas genom kapitaltillskott eller genom en nedsättning av aktiekapitalet.
Utredningen menar att ett fall som detta, då ett företag till stor del är riskkapitalfinansierat, indikerar att det föreligger ett behov av en supplemen- tärregel till gällande bestämmelser om likvidationsplikt.
Supplementärregeln bör lämpligen utformas på sådant sätt att så länge det egna kapitalet är högre än bolagets sammanlagda skulder skall inte någon likvidationsplikt föreligga.
Med en sådan supplementärregel skulle bolaget i exemplet vara skyldigt att upprätta likvidationsbalansräkning först när det egna kapitalet nedgått till 20, se nedanstående balansräkning.
Kassa m. m. 10 Lån 20
Anläggningar 30 Eget kapital 20
40 40
13 kap.2 & ABL bör ändras i enlighet härmed.
12.6. Bevakning av småföretagens ekonomiska intressen
Utredningen har tidigare understrukit att den mindre företagsamheten är känslig för störningar av bl.a. ekonomiskt, politiskt och administrativt slag. Detta har framhållits bl.a. i en utredning i Förenta staterna. Förhållandet har också uppmärksammats i ett antal andra länder. Statistiskt material indikerar att så är fallet också i Sverige. Av en undersökning som utredningen tidigare refererat (se kapitel 2) minskade antalet företagare, exklusive verksamma i aktiebolag och jordbruk, under 1972-1977 med cirka 8 % eller 14.000. Under perioden 1977-1982, då småföretagens förhållanden började ägnas mer uppmärksamhet, steg antalet företag med 22.000 från 175.000 till 197.000, eller med cirka 12 %.
Den ökade medvetenheten om dels de mindre företagens stora samhälls- ekonomiska betydelse, dels deras känslighet för störningar har utomlands lett till en diskussion om hur man bättre på olika nivåer skulle kunna bevaka deras intressen i den politiska beslutsprocessen liksom i det byråkratiska maskineri- et. Exempelvis har inom Förenta staterna förts en diskussion om ökade befogenheter för Small business administration och om möjligheterna att skapa ett forum för kontinuerliga samtal mellan samhället och de mindre företagen.
Ett område som uppmärksammats också i Sverige är den belastning ett omfattande uppgiftslämnande innebär för de mindre företagen. Myndighe- ternas samlade uppgiftskrav tar avsevärda ekonomiska resurser i anspråk från uppgiftslämnarna. För de mindre företagen utgör uppgiftskraven såväl en ekonomisk som psykologisk belastning. Kostnaderna härför är dock svåra att fastställa. Om man skulle kunna överföra till svenska förhållanden erfarenheterna från en studie i Förenta staterna, som kom fram till att man under 1977 skulle kunna spara mer än 10 miljarder dollar genom att förenkla uppgiftsinhämtandet, skulle motsvarande besparingsmöjligheter i Sverige vara ett par miljarder kr för företagen.
Statsmakterna beslöt 1977 (prop 1976/77:115) att en särskild delegation, delegationen för företagens uppgiftslämnande ( DEF U ) under en treårig försöksperiod skulle pröva förslag till utökade eller ändrade uppgiftsinsam- lingar innan de skulle få komma till stånd.
DEFU verkade under 3 år och gjorde under denna tid insatser för att begränsa och reducera uppgiftslämnandet, vilket positivt uppmärksam- mades av de mindre företagen.
Parallellt med att DEFU verkade lade regeringen i början av 1979 fram propositionen (1978/79:111) om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati. ! propositionen (1980/81:20) om besparingar i statsverksamheten m.m. sägs att målmedvetna insatser måste göras för att genom förenklingar i olika regelsystem och i myndigheternas handläggning av ärenden minska myndig- heternas förvaltningskostnader och förenkla kontakterna mellan enskilda och myndigheter. Vidare tillsattes statistikutredningen i oktober 1979 för att kartlägga behovet av statistik inom skilda samhällsområden. Utredningen skall bl.a. söka finna metoder för en fortgående anpassning av statistikan- vändarnas behov samt beakta den allmänna strävan att minska företagens och allmänhetens uppgiftsskyldighet. I samband med avvecklingen av DEFU avlämnades ett betänkande (SOU 1981:58) som resulterade i förordningen (1982:668) om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner. Enligt förord- ningen skall myndighet — innan den beslutar om en blankett för ett nytt uppgiftskrav eller om en inte endast obetydlig ändring i en tidigare blankett — samråda med organisation eller annan som kan anses företräda de näringsidkare och kommuner som skall lämna uppgifterna. Förordningen trädde ikraft i juli 1982. I slutet av mars 1982 bildades Företagens Uppgiftslämnardelegation ( F UD ) som är en sammanslutning av 15 olika organisationer som representerar praktiskt taget hela näringslivet, såväl statligt och kooperativt, som enskilt ägda företag. Delegationens huvudsyften är att som företrädare för uppgiftslämnarna samråda med myndigheter om allmänna uppgiftsinsamlingars syfte, utförande, innehåll och omfattning avseende insamlingar för statistik, planering, uppbörd, tillsyn,tillstånd eller annat ändamål att verka för att informationssystem baserade på företagsdata är så rationellt uppbyggda att informationsförsörjningen i samhället tryggas utan att onödigt belasta företagen.
Under FUD:s första verksamhetsår har 83 myndighetsärenden avseende olika typer av uppgiftsinsamlingar behandlats. Det har för närvarande inte varit möjligt att beräkna vad FUD:s arbete betyder för företagen räknat i tid och pengar. En genomgång av samtliga ärenden visar emellertid på sådana nedskärningar, förenklingar och förtydliganden i en rad uppgiftsinsamlingar som torde medfört väsentliga besparingar för berörda företag. FUD:s arbete har karaktären av en dialog med myndigheterna, där syftet är att förmedla kunskap om företagens verksamhet och arbetsvillkor.
Enligt utredningens uppfattning har den uppmärksamhet som ägnats uppgiftslämnandet och den försöksverksamhet som bedrivits på området varit synnerligen gagnerik och lett fram till former för en fruktbar dialog mellan företag och samhälle. Inom ramen för en sådan dialog bör de mindre och medelstora företagen kunna få gott gehör för sina synpunkter.
Uppgiftslämnandet är emellertid bara en av många faktorer som kan framkalla störningar i företagsamheten. En annan är hela det administrativa regelsystemet som för varje år blir alltmer betungande särskilt för de mindre företagen. Antalet tillstånd som krävs för att få bedriva även en tämligen
normal affärsverksamhet växer stadigt. Samtidigt blir regelsystemet allt komplexare, t.ex. på skatteområdet, vilket gör att företagarna måste ägna allt mer tid åt att inhämta kännedom om regelsystemet i stället för att ägna sig åt produktion och affärsverksamhet. Eller som någon uttryckt det: Förr var förbud undantag, numera är allting förbjudet och handlingsfrihet undan- tag.
Beklagligtvis är det svårt att på ett levande och lättbegripligt sätt åskådliggöra effekterna av de ökande regleringarna på de mindre företagen. För att riktigt kunna förstå vad belastningen innebär måste man själv uppleva alla papper och alla inspektörer och kontrollanter som svärmar kring företagen liksom den oerhörda apparat det innebär att exempelvis få alla erforderliga tillstånd för en större utbyggnad av verksamheten.
Här nämnda förhållanden har bl.a. uppmärksammats av professor Dick Ramström. Han konstaterar att om en radikal förändring av kraven på uppgiftslämnandet skall kunna åstadkommas måste mer genomgripande förändringar i samhällslivet till i form av ”systembrott” som leder tänkandet och handlandet in på nya banor. Han menar att det är viktigt att man tar sikte på mer djupgående förändringari samhällsorganisationens funktionssätt, se Ramström, sid 34 ff.
Det är också så att vid avvägningen mellan företagens intressen och andra samhälleliga mål upplever de mindre företagen det ofta som så att de drar det kortaste strået. Exempelvis har, menar man, vid fastställande av regler för natur- och miljövärden de mindre företagens intressen i allt för ringa mån beaktats.
Härtill kommer de sammantagna effekterna av olika ekonomiska pålagor. Även om man har förståelse för de skäl som enskilda beslut om ökade skatter och avgifter grundar sig på, menar man att i utformningen inte tillräcklig hänsyn tagits till de mindre och medelstora företagens betingelser. Pålagorna får därför sammantaget ogynnsamma effekter på såväl expansionsvilja som sysselsättning.
För att understryka att de sammantagna effekterna av ett antal beslut om ekonomiska pålagor kan bli högst betydande har SHIO-Familjeföretagen presenterat en förteckning över beslutade och aviserade skatte- och avgiftshöjningar under 1983 och 1984. Sammanfattningsvis upptar den följande punkter D ökade arbetsgivaravgifter under hela 1983 med 2,7 % El temporär löneavgift på 1 % från och med 1 juli 1983 till 31 december 1983 D minskade skattekrediter genom månatlig uppbörd av arbetsgivaravgifter
och källskatter tidigareläggning av B-skatteuppbörden ökade förmögenhets-, arvs- och gåvoskatter från och med 1983 tillfällig vinstskatt för aktiebolag för verksamhetsåret 1983 motsvarande 20 % av beslutad utdelning för 1983 D förslag om permanent vinstdelningsavgift från och med den 1 januari
1984 ökad energiskatt från och med den 1 juli 1984 höjd beredskapsavgift för oljeprodukter höjd energiskatt för eldningsoljor
DDD
DDD
Cl ökade restavgifter D höjningar av statliga avgifter för olika typer av tillstånd s.k. stämpelskat- ter m.m. D hyreshusavgift från och med den 1 januari 1983, vilken uppgår vid 1984 års taxering till 1 %, vid 1985 års taxering till 1,5 % samt därefter till 2 % av fastighetens taxeringsvärde CJ ökade kostnader genom skattereformens kvittningsförbud mellan olika
förvärvskällor ökade egenavgifter genom kvittningsförbudet försämrade mervärdeskattekrediter E! ränteförluster genom bindning av pengar på räntelösa konton i riksban- ken D högre räntenivåer från och med 1983 på exportkrediter med statligt stöd.
DD
Den sammanlagda kostnadsökningen för det närmaste året med anledning av dessa olika åtgärder torde för de mindre och medelstora företagens del enligt SHIO-Familjeföretagen inte komma att understiga 7—8 miljarder kr.
Vad sålunda anförts anknyter till de synpunkter som framlades i den tidigare omtalade rapporten om de mindre och medelstora företagen från industridepartementet (Ds I 1982:3), nämligen att det var angeläget med en mer utvecklad helhetssyn över effekterna på bl.a. mindre och medelstora företag då olika beslut fattas.
Utredningen har för sin del inte anledning att närmare kommentera SHIO-Familjeföretagens lista som innehåller såväl beslutade som aviserade åtgärder. Utredningen har dock förståelse för de synpunkter som framförts vad avser belastningen av det alltmer komplexa regelsystemet i samhället. Utredningen delar också farhågorna att, eftersom den mindre företagsam- heten är särskilt känslig för störningar, detta kan komma att innebära negativa effekter på viljan och förmågan att starta nya företag eller att expandera.
Samtidigt tillgodoser regelsystemet och de beslutade pålagorna andra samhälleliga mål.
Frågan är alltså om vid en avvägning mellan olika samhälleliga mål de mindre och medelstora företagens intressen tillräckligt beaktas i den politiska beslutsprocessen eller senare i den administrativa tillämpningen av regelsystemet. Om man anser att så inte är fallet blir nästa fråga hur man organisatoriskt bör förfara så att de mindre och medelstora företagens synpunkter kan vinna ökat gehör.
Enligt utredningens mening är det knappast möjligt att på objektiva grunder fastställa att de mindre och medelstora företagens intressen eftersätts i den politiska beslutsprocessen eller i den administrativa hanteringen. Vissa allmänna attitydförändringar kan dock förmärkas från tid till annan. Sålunda har under senare är såväl utomlands som här hemma en ökad och alltmer positiv uppmärksamhet ägnats de mindre och medelstora företagen. Man torde också kunna hävda att detta lett till att deras intressen i större mån beaktats i vart fall i den politiska beslutsprocessen, vilket bl.a. återspeglas i en rad propositioner och motioner m.m.
Även om de mindre och medelstora företagens synpunkter sålunda vunnit ökat gehör under senare år kan man ifrågasätta om man inte rent organisatoriskt skulle kunna skapa ytterligare förutsättningar för en mer systematisk bevakning av deras intressen.
Från företagarerganisationernas sida är det naturligt att understryka det ansvar som organisationerna själva har för att påverka den politiska beslutsprocessen.
Utredningen delar uppfattningen att organisationerna spelar en mycket viktig roll, och kanske med den samhällsutveckling som kan iakttas en allt viktigare roll för att påverka beslutsfattarna och beslutsprocessen. Särskilda fora har också skapats under senare år för att ge småföretagsamhetens representanter ökade möjligheter att komma till tals, exempelvis småföre- tagsdelegationen med anknytning till industridepartementet.
Samtidigt är det emellertid i ett förvaltningssystem som det svenska knappast möjligt för organisationerna att ha en fullständig bevakning -och utväxling av synpunkter i alla de frågor som berör ett så mångfacetterat område som småföretagsamheten. Många beslut avser helt andra samhälle- liga områden och får endast sekundära effekter på småföretagsamheten. Även tidsmässigt är det med hänsyn till de allt snabbare förändringarna 1 samhället svårt att ordna en sådan bevakning.
För utredningen framstår det därför som lämpligt att man även inom förvaltningsmaskineriet, såväl på myndighetsnivå som på central nivå i regeringskansliet, förstärker bevakningen av småföretagsamhetens intres- sen.
Utredningen finner det angeläget att SIND ägnar särskild uppmärksamhet åt att i samspelet med andra myndigheter tillvarata de mindre och medelstora företagens intressen, inte minst när det gäller den praktiska tillämpningen av olika administrativa regler.
På central nivå i regeringskansliet handläggs idag frågor rörande de mindre och medelstora företagen av industridepartementet. Departementets verk- samhet är vittomfattande, vilket bl.a. föranlett inrättande av en särskild post som biträdande industriminister för frågor rörande de statliga företagen. Med hänsyn till att deras roll för samhällsekonomin framstår som alltmer betydande bör dock, menar utredningen, övervägas om man inte också borde inrätta en post som biträdande industriminister, eller möjligen en särskild statssekreterarebefattning, också för de mindre och medelstora företagen.
Om man enligt utredningens förslag inrättar en sådan befattning på politisk nivå är det väsentligt att man gör klart för sig vad ambitionsnivån för vederbörande bör vara. Utredningen har tidigare upprepade gånger understrukit att vad som krävs för att främja nyföretagande och expansion är inte stora spektakulära åtgärder utan en rad mindre och oglamorösa åtgärder och särskilt smärre justeringar i det alltmer komplicerade regelsystemet i samhället. En sådan inriktning av verksamheten kanske inte alltid framstår som mest tilltalande för en person på hög politisk nivå som kan känna krav på sig att vidta mera iögonfallande åtgärder. För att en befattning som
exempelvis biträdande industriminister för mindre och medelstora företag skall bli meningsfull är det dock centralt att verksamheten inriktas på att löpande tillvarata de mindre och medelstora företagens intressen i den stora mängden beslut där avvägningar görs mellan olika samhälleliga mål.
Till utredningen har också framförts förslag om att en befattning som ”småföretagsombudsman” skall inrättas. Fördelen med en sådan befattning vore, menar man, att vederbörande från en neutral position utan annan myndighetsutövning skulle kunna tillvarata de mindre och medelstora företagens intressen i situationer då de blivit eller riskerar att bli förförde- lade.
Utredningen ställer sig inte helt avvisande till denna tanke. Utredningen finner dock att man i första hand bör pröva möjligheten att på myndighetsnivå och i regeringskansli förstärka bevakningen av de mindre och medelstora företagens intressen.
13. Statsfinansiella kostnader
Utredningen har i det föregående diskuterat eventuella statsfinansiella kostnader i anslutning till olika framförda förslag. För ordningens skull gör utredningen i detta kapitel en kort sammanfattande redovisning av de statsfinansiella effekterna. 6.3
6.4
6.5
6.5
6.6
6.7
7.4
7.4
Flexiblare ränte- och amorteringsvillkor: Ingen statsfinansiell kost— nad.
Realräntelån: Ingen statsfinansiell kostnad.
Småföretagsobligationer: Baserat på en årlig emissionsvolym mellan 200-300 milj kr beräknas ett skattebortfall på 8-12 milj kr, vilket belopp dock med hänsyn till olika faktorer kan komma att reduce- ras. Obligationer och andra skuldebrev som emitteras till underkurs samt premieobligationer: De statsfinansiella kostnaderna kan svårligen bedömas, men torde bli marginella.
Utlandslån: Den tilltänkta statliga medverkan i garantigivning bör ske mot försäkringsmässigt beräknade premier, varför någon statsfinan- siell kostnad icke beräknas uppkomma.
Säkerhetsfrågor vid kreditgivning: Ingen statsfinansiell kostnad.
Stimulansåtgärder för nystartade företag: Två alternativa system föreslås. I det s.k. nedsättningsalternativet beräknas de statsfinansiel- la kostnaderna år 1 uppgå till 700 milj kr och därefter stiga till en kontinuerlig nivå av 2,1 miljarder kr. I alternativet med s.k. särskilda återlån beräknas erforderliga fondmedel uppgå till maximalt 12 miljarder kr, vilka dock är återbetalningspliktiga. De löpande kostnaderna beräknas år 1 uppgå till 96 milj kr för att sedan stiga till en kontinuerlig nivå om 1,4 miljarder kr. Mot kostnaderna i båda alternativen skall dock ställas statsfinansiella och samhällsekonomiska vinster som sannolikt väl uppväger kostna- den.
Viss begränsning av egenavgifterna: Den statsfinansiella kostnaden är svår att beräkna men torde bli marginell.
7.4
8.3
8.3
8.4
8.4
8.5
8.5
9.6
10
11
12.1
12.2
12.3
12.4
12.5
Allmänt förbättrade återlånemöjligheter: Ingen statsfinansiell kost- nad.
Olika aktieslag samt konvertering av aktier: Ingen statsfinansiell kostnad.
Ytterligare lättnad i dubbelbeskattningen: Mycket marginell om ens någon statsfinansiell kostnad.
Låneförbudet i aktiebolagslagen samt förvärv av egna aktier: Ingen statsfinansiell kostnad.
Beräkning av ränta vid lån mellan företag och företagare: Marginell om ens någon statsfinansiell kostnad.
Arvs— och gåvobeskattningen: Förändringarna är huvudsakligen av formell art och torde endast föranleda en mycket marginell om ens någon statsfinansiell kostnad.
Latent skatteskuld: Den statsfinansiella kostnaden tämligen svår att beräkna. Eftersom motsvarande effekter kan uppnås vid försäljning av företag före dödsfall eller gåva torde dock någon påvisbar statsfinansiell kostnad knappast uppkomma.
Kvinnliga företagare: Eftersom de föreslagna garantierna skall avgiftsbeläggas beräknas någon statsfinansiell kostnad icke uppkom- ma. För den utökade rådgivningen kommer kostnaden att motsvara två tjänster.
Företagskapital AB: Ingen statsfinansiell kostnad.
AB Handelskredit: Sannolikheten för att den föreslagna garantin om 50 milj kr skall behöva infrias bedöms som synnerligen liten. Vidare avgiftsbeläggs garantin. Någon statsfinansiell kostnad beräknas därför inte uppkomma.
Vissa frågor rörande icke börsnoterade aktier: Ingen statsfinansiell kostnad.
Optionsrätter för anställda: Ingen statsfinansiell kostnad.
Frågor rörande vinstandelslån, konvertibla skuldebrev och skulde- brev med optionsrätt: Ingen statsfinansiell kostnad.
Övergångsbestämmelser med anledning av skattereformen: Eventu- ella statsfinansiella kostnader går inte att beräkna.
Ändrade regler för kvittning mellan förvärvskällor vid beräkning av egenavgift: Den statsfinansiella kostnaden svår att beräkna men torde bli marginell.
12.5 Straffansvar vid arbetsgivares uppgiftsskyldighet: Ingen statsfinansiell kostnad.
12.5 Regler för likvidationsplikt: Ingen statsfinansiell kostnad.
12.6 Bevakning av småföretagens ekonomiska intressen: Ingen eller obetydlig statsfinansiell kostnad.
line-inn
14. Ikraftträdande
Utredningen lägger fram flera förslag till lagändringar. Förslagen rör såväl civilrättsliga som skatterättsliga författningar. Olika tidpunkter bör därför gälla för ikraftträdandet.
Såvitt avser ändringarna i aktiebolagslagen, pensionsreglementet, kom- munalskattelagen samt den föreslagna lagstiftningen kring arbetsgivaravgif- ter m.m. för nystartade företag anser utredningen den 1 juli 1984 alternativt den 1 januari 1985 vara en lämplig tidpunkt.
Beträffande ändringarna i arvs- och gåvoskattelagstiftningen samt övriga ändringar i skattelagstiftningen bör inga särskilda tidpunkter uppställas för ikraftträdandet. Detta bör ske i anslutning till kungörandet. I förekommande fall bör därvid bestämmelserna kunna tillämpas från och med nästkomman- de taxering.
Utredningens förslag om skattefri utdelning på Småföretagsobligationer bör gälla från och med taxeringsåret 1985.
15. Specialmotivering till lagtexten
15.1. Förslag till lag om skattefrihet för ränta på Småföretagsobligationer
Utredningen har i kapitel 6 återgivit motiven för att emittera Småföretag- sobligationer. Enligt utredningens förslag bör — i likhet med vad som är gängse utomlands — räntan på sådana obligationer intill en viss gräns vara skattefri. Reglerna härom bör samlas i en särskild lag.
Den skattefrihet utredningen föreslår bör tillkomma juridiska och fysiska personer.
Lånekonstruktionen innebär bl.a. att den ränta obligationerna lämnar kommer att ligga under den ränta långfristiga obligationslån normalt ger. Den lägre räntenivån bör därför kompenseras med viss skattefrihet. Skattefrihet bör åtnjutas med ett belopp som motsvarar räntan på ett obligationsinnehav om ett nominellt värde av 100.000 kronor. Skattefriheten blir härigenom beroende av den skattskyldiges obligationsinnehav. Den mesta skattefrihet som kan erhållas får i förekommande fall beräknas med ledning av obligationslånets räntefot.
Denna metod har valts då räntesättningen på obligationerna kan komma att variera. Hur beräkningen skall gå till om den skattskyldige innehar obligationer till ett värde överstigande nominellt 100.000 kr bör föreskrivas i administrativ ordning. Exempel härpå framgår av bilaga 5.
De villkor som bör gälla för småföretagsobligationerna bör överlåtas till riksbanken att bestämma. En föreskrift av den innebörden bör därför lämnas i lagen.
Det bör åligga den skattskyldige om han vill åtnjuta skattefrihet att till den allmänna självdeklarationen foga ett intyg om innehav och utdelning. Utredningen har förordat att Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag åtar sig att lämna kontrolluppgift. En särskild regel härom bör införas.
15 .2 Förslag till lag om nedsättning av socialavgifter i nystartade företag samt lag om särskilda återlån av socialavgifter i nystartade företag
Utredningens förslag att underlätta den finansiella situationen i nystartade företag omfattar två alternativ. Det ena lagförslaget, betecknat alternativ I — nedsättningsalternativet — innebär att nystartade företag under de fem första
åren får erlägga reducerade med successivt upptrappade arbetsgivar- och egenavgifter.
Det andra innebär att arbetsgivar- och egenavgifterna får disponeras som ett slags riskkapital i företaget.
Utredningen börjar med nedsättningsalternativet. Författningsförslaget ansluter till sin konstruktion till lagen om nedsätt- ning av socialavgifter, men bör, med hänsyn till ett annat syfte, inte inarbetas i den lagen utan i en särskild författning.
Alternativ I
15
Inledningsvis fastställs på vilka nystartade företag lagen är tillämplig. Utredningen föreslår att såväl företag med anställda som egna företagare bör omfattas av förslaget. Associationsrättsliga begrepp bör inte användas, då man söker bestämma vad som är att hänföra till nystartad näringsverksam- het, eftersom denna kan bedrivas i olika bolagsformer.
Utredningen föreslår i stället att verksamhet som är att hänföra till förvärvskälla inom inkomstslagen rörelse eller jordbruksfastighet bör vara bestämmande. Någon skillnad kommer då inte att göras beroende av bl.a. företagsform.
Verksamheten skall också vara nystartad. Någon närmare definition härav bör inte göras i lagtexten då denna i så fall skulle bli ytterst detaljerad. En bestämning härav bör i stället överlåtas till rättstillämpningen. Utredningen har utvecklat detta i sina överväganden och pekat på ett antal avgörande faktorer och bestämmelser som träder i funktion när verksamhet nystar- tas.
Nedsättning bör ske på ansökan som ett led i det förfarande som föreslås av socialavgiftsutredningen. Med arbetsgivare och egen företagare bör avses sådana personer på sätt som framgår i 1 kap. 25 lagen om socialavgifter.
2 och35$5
I dessa paragrafer behandlas tidpunkten för nedsättning, nedsättningens storlek m.m.
Vad beträffar den tid varunder avgiftsnedsättning kan åtnjutas kan denna beräknas på flera sätt.
Om nuvarande regler för uppbörd bibehålls bör tidpunkten räknas från första debiteringstillfälle. Genomförs socialavgiftsutredningens förslag — se avsnitt 7.4 — kommer deklaration och inbetalning att samordnas. Det kan då vara lämpligt att välja första betalningstillfälle som utgångspunkt för tidsberäkningen. Till undvikande av administrativt krångel bör nedsättning få räknas från ettdera tillfälle och fem år framåt. Härvid kan perioden börja respektive sluta under ett kalenderår.
Någon särskild bestämmelse bör inte erfordras om exempelvis ett uppehåll i näringsverksamheten sker. Har ingen verksamhet bedrivits under en kortare eller längre period under de första fem åren kommer heller inga avgifter att behöva erläggas. Däremot bör detta inte berättiga till att vid en
senare tidpunkt få utnyttja rätten till förmånsbehandling.
Den procentsats med vilken avgifterna nedsätts respektive år framgår av författningstexten.
Det bör därför vara tillfyllest med en hänvisning till bestämmelserna i de lagar som reglerar uppbörden av avgifterna. Utredningen har beaktat det av socialavgiftsutredningen framlagda lagförslaget.
45
I bestämmelsen anges ersättningar m.m. för staten. Då frågan om finansieringen av utredningens förslag kan bli föremål för olika tänkbara lösningar, lägger utredningen inte fram något detaljerat författningsförslag i denna del. Föreliggande förslag bygger på motsvarande bestämmelse i lagen om nedsättning av socialavgifter.
Förslaget till lag om nedsättning av socialavgifterna i nystartade företag bör medföra ett förtydligande i lagen om socialavgifter.
Alternativ 11
Lag om särskilda återlån av socialavgifter i nystartade företag.
Utredningens alternativa förslag innebär att nystartade företag kan medges som ett slags riskkapital få disponera medel motsvarande de tre första årens socialavgifter, s.k. särskilda återlån. I huvudsak bygger förslaget på samma principer som nedsättningsalternativet. Vissa skillnader finns dock. En väsentlig skillnad är att — enligt vad utredningen förordar — ett särskilt organ, förslagsvis en femte AP-fond, tillskapas som tillhandahåller medel motsva- rande de debiterade socialavgifterna.
15
Se föregående alternativ.
25
I denna paragraf behandlas den tid varunder det nystartade företaget får disponera avgifterna.
Denna bör på samma skäl som i nedsättningsalternativet räknas från och med det tillfälle när avgifterna skall inbetalas.
35
Utredningen har framhållit att man bör undvika alltför små belopp som skulle berättiga företaget att få disponera socialavgifterna. Liknande avvägningar gäller vid återlån 1 bank av erlagda avgifter till tjänstepensio- neringen. Därför föreslås en nedersta beloppsgräns på 50. 000 kr. Även en övre gräns om 250. 000 kr bör införas.
Underskrids beloppsgränsen under något av de år som kan ifrågakomma bör detta inte berättiga företaget att få disponera avgifterna. Med hänsyn till
den korta tid denna möjlighet skulle stå till buds föreslås ingen ackumule- ringsrätt.
Företag som inte utnyttjar möjligheten att ansöka om att få kvarhålla avgifterna under kvalifikationsperioden kan inte vid senare tidpunkt erhålla tillstånd därtill. Någon särskild regel härom bör inte föreskrivas med hänsyn till bestämmelsen i 2 &.
45
Återbetalning föreslås ske senast fem år efter det år avgifterna återlånades. Avgifterna för år 1 skall då betalas tillbaka i sin helhet är 6. Avgifterna för år 2 betalas år 7 etc.
Närmare föreskrifter om återbetalningsskyldighet, eventuell amorterings- möjlighet samt ersättning för de särskilda återlånen förordar utredningen bör utfärdas i administrativ ordning av regeringen eller av regeringen bemyndi- gat organ.
55
Det bör särskilt föreskrivas att särskild säkerhet inte behöver ställas för disponerade socialavgifter. Vidare bör framgå att avgifterna som företaget får disponera inte längre äger förmånsrätt.
65
I denna bestämmelse behandlas ansökningsförfarandet m.m. Utredningen har förordat som en tänkbar lösning att en femte fondstyrelse inrättas och tillförs föreslagna uppgifter. Andra lösningar är tänkbara. Utredningen har i författningsförslaget dock utgått ifrån ett organ med anknytning till AP-fondsystemet, vilket något oegentligt skulle betecknas som femte AP-fond. Det bör anmärkas att utredningen inte särskilt har — vilket blir nödvändigt om utredningens förslag genomförs — föreslagit erforderliga ändringar i reglementet för allmänna pensionsfonden.
Till undvikande av missbruk bör föreskrivas att till ansökan fogas intyg av företagets bankförbindelse eller revisor som styrker att företaget är nystartat eller att några hinder för att bevilja särskilda återlån i övrigt inte föreligger.
Ansökan bör göras årligen så att man kan kontrollera att verksamheten bedrivs eller att andra omständigheter inte föreligger som skulle diskvalifi— cera företaget att åtnjuta särskild förmånsbehandling.
Även återlånealternativet bör medföra ett förtydligande i lagen om socialavgifter.
15.3. Förslag till lag om ändring i reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
Utredningens förslag syftar till att förbättra återlånemöjligheterna för de minsta företagen. Detta föreslås ske på så sätt att mindre företag får återlåna hela det belopp som erlagts i avgifter till försäkringen för tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring. Ett tillägg bör görasi 14 & pensionsregle- mentet.
Då det gäller att bestämma vad som skall avses med de minsta företagen har utredningen övervägt att anknyta en utvidgad återlånerätt till ett visst antal arbetstagare i företaget.
Emellertid har uppgifter om antalet arbetstagare (årsarbetare) från och med utgiftsåret 1982 slopats. I stället bestäms exempelvis fördelningen mellan AP-fondens fondstyrelser på basis av vissa gränsbelopp, 2 & fondreglementet.
En lämplig storlek som föresvävat utredningen är att till mindre företag räkna sådana med 10 arbetstagare eller lägre. Med hänsyn till gällande beräkningssätt bör den utvidgade återlånerätten bestämmas i enlighet med bestämmelserna i fondreglementet och ett gränsbelopp fastställas som ungefär motsvarar 10 anställda. Återlånerätt på hela det belopp som erlagts i avgifter till tilläggspensioneringen bör medges då ett avgiftsunderlag hos företaget högst uppgår till en summa som motsvarar 40 gånger det basbelopp som gäller enligt lagen om allmän försäkring. Beräkningen bör hänföra sig till året innan återlån beviljas.
Företag som blivit berättigat att erhålla särskilda återlån bör inte samtidigt få återlån. En särskild bestämmelse härom bör infogas i reglementet.
15 .4 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
Utredningen föreslår flera ändringar i aktiebolagslagen. Uppdelningen nedan anknyter till dispositionen i utredningen.
Generationsskiften
Utredningen har i inledningen till kapitel 8 sökt definiera vad den avser med ett generationsskifte. Enligt utredningens mening bör man inte inskränka generationsväxlingar till enbart arv eller testamentariska förordnanden, utan även förändringar mellan yngre och äldre delägare i samma bolag bör omfattas av begreppet generationsskifte. Exempel härpå kan vara en yngre delägares förvärv av en äldre kompanjons andel i bolaget eller att en yngre person erbjuds bli delägare i företaget bland en eller flera äldre företagsle- dare i syfte att gradvis överta verksamheten. En generationsväxling kan också ske genom att en yngre person successivt förvärvar företaget genom gåva.
Utredningen anser att några regler härom inte bör uppställas eftersom dessa skulle bli ytterst detaljrika. I stället bör vägledning för bestämning av begreppet generationsskifte sökas i motiven.
En annan fråga är om regler om generationsskiften bör begränsas t.ex. till familjeföretag, där generationsskiftesproblematiken kan sägas dominera. Utredningen anser en sådan begränsning rimlig. I aktiebolagslagen finns redan en bestämmelse som upptar särregler för företag med en begränsad ägarkrets, nämligen regeln i 9 kap. 12 å som avser uppgiftsskyldighet m.m. inför bolagsstämma i aktiebolag med högst tio aktieägare.
Utredningen förordar att de regler som skall gälla generationsskiften får en likartad utformning. Därigenom begränsas tillämpligheten till familjeföre- tag. Större företag kan därvid elimineras.
Någon ytterligare precisering, sammantagen med utredningens motiv, bör härutöver inte erfordras.
7 kap. 15
Utredningen föreslår — efter förebilder utomlands — ytterligare ett undantag, enligt vilket aktiebolaget skulle få förvärva egna aktier för att underlätta utlösen av meddelägare.
Förvärvsförbudet mot egna aktier har tillkommit bl.a. av hänsynen till bolagets fordringsägare. Mot bakgrund härav har utredningen stannat för att begränsa omfattningen av bolagets förvärv av egna aktier i anledning av ett generationsskifte. Olika alternativ har då diskuterats. Med hänsyn till borgenärernas vitala intressen och att reglerna om nedsättning av aktieka- pitalet inte kringgås anser utredningen det nödvändigt att förvärvet i förevarande fall begränsas.
Utredningen har därvid diskuterat olika alternativ. Ett är att använda begreppet disponibla vinstmedel. Ett annat är att ansluta till de uttryck aktiebolagslagen redan använder sig av. Enligt 11 kap. 7 & ABL skall aktiebolagets egna kapital uppdelas i bundet och fritt eget kapital. Med bundet eget kapital förstås eget kapital, som inte får ianspråktas för vinstutdelning. Det fria egna kapitalet får däremot — med vissa begränsningar — ianspråktas för vinstutdelning. Som fritt eget kapital räknas fria fonder, balanserad vinst och årets vinst.
Utredningen anser att uttrycket fritt eget kapital är lämpligast att använda i förevarande fall.
De lagliga begränsningar som finns om vinstmedlens användning framgår av 6 kap. 5 5 och 12 kap. 2 5 andra stycket ABL. Det bör ligga i sakens natur att förvärv i strid mot motiven till dessa lagrum inte görs. Beträffande motiven se bl.a. SOU 1971:15, sid 311, Kedner-Roos, sid 194 f.
Utredningen har även diskuterat om man bör ställa upp någon övre gräns, exempelvis i relation till aktiekapitalet, vilken förvärvet inte fick överskrida. Regler av det slaget återfinns bl.a. i amerikansk och nederländsk aktiebo- lagslagstiftning. Utredningen har på angivna grunder bedömt en sådan supplementärregel vara lämplig. *
Beträffande avyttring bör gällande regler tillämpas.
12 kap. 8 $
Den 1977 vidtagna ändringen av låneförbudsreglerna gav utrymme för en något generösare dispensgivning, exempelvis vid förvärv av bl.a. egna aktier vid ett generationsskifte.
Utredningens förslag innebär att dispens normalt bör medges för att företagaren skall kunna förvärva aktier av meddelägare i anslutning till ett förestående eller inträffat generationsskifte. Detta föreslås uttryckas med en omvänd presumtion, så att dispens bör vägras i de fall särskilda skäl mot dispens föreligger. Skäl som kan tala emot dispens skulle kunna vara att annan aktieägares rätt träds för när.
Utredningen anser att någon särskild föreskrift om att en sådan omvänd presumtion främst är tillämplig vid generationsskiften inte är erforderlig. Det får av regelns ordalydelse samt med hänsyn till bl.a. 1977 års motivuttalanden och utredningens överväganden i avsnitt 8.4.3 anses framgå att regelns användning i första hand avser generationsväxlingar.
Optionsbevis till anställda
Utredningen föreslår att optionsbevis med rätt till nyteckning får ges ut av ett aktiebolag till arbetstagare i bolaget. Detta föranleder vissa ändringar i aktiebolagslagen. Huvuddelen av ändringarna föreslås bli införda i anslut- ning till reglerna om konvertibla skuldebrev m.m. Ett alternativ är att föra in ändringarna i kapitel 4.
Inledningsvis föreslås ett förtydligande i kapitelrubriken till kapitel 5.
5kap.15
I 5 kap. 1 & ABL bör infogas att ett aktiebolag jämte rätten att utge konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt också får utge options- bevis till arbetstagare utan anknytning till ett obligationslån. De föreslagna optionerna motsvarar de inom den anglosachsiska rätten förekommande ”options”. Att det är fråga om Optionsrätter, som inte är fogade vid skuldebrev bör särskilt uttryckas i lagtexten. De föreslagna optionsbevisen bör benämnas separata optionsbevis.
Ett led i att erbjuda anställda Optionsrätter är att det kan göras mot eller utan vederlag. Detta bör med hänsyn till inledningen i paragrafen uttryckas särskilt.
I aktiebolagslagen finns vissa principer. Exempel härpå är aktieägarnas inbördes rätt (likställighetsprincipen) eller, att villkor i samband med emissioner av konverteringslån m.m. inte får lända bolaget till skada, se bl.a. propzna 1973293, sid 78 ff och 1975:103, sid 354ff, Kedner-Roos, sid 130 ff och 220 ff samt däri gjorda hänvisningar. Dessa principer och motiven härför bör också gälla vid utgivande av optionsbevis.
3 och 455
Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om behörighet vid emissionsbe- slut och vad ett beslut om emission skall innehålla. Förevarande regler föreslås kompletteras, där så erfordras, genom att begreppet separata optionsbevis infogas.
Utredningen föreslår att rätten att utge optionsbevis till anställda i aktiebolaget begränsas. Vidare bör optionstiden fastställas i ifrågavarande fall. Dessa särbestämmelser bör infogas i ett särskilt stycke i 4 &.
Förslaget medför också ett förtydligande i punkt 8 till 4 &.
]] kap. 85
En ändring bör också göras i 11 kap. 85 p5 som berör utelöpande konvertibla län eller län förenade med optioner till nyteckning. Punkten bör kompletteras med regler om att det ur redovisningssynpunkt lämnas upplysningar om utestående separata optionsbevis.
Ändrade likvidationsregler
13 kap. 2 5
Utredningen föreslår två ändringar i denna paragraf.
Utredningen förordar en supplementärregel med innebörd att sålänge det egna kapitalet är högre än bolagets sammanlagda skulder skall någon likvidationsplikt inte föreligga. En sådan regel bör infogas i paragrafen. Bestämmelsen bör uppfattas som ett alternativt stadgande till huvudre- geln.
Utredningen har föreslagit att de särskilda återlånen av socialavgifter i nystartade företag förses med efterställningsklausul. Den fordran staten har bör inte försämra företagets soliditet. Hänsyn bör därför inte tas till disponerade socialavgifter vid beräkning av det egna kapitalets storlek vid upprättandet av en balansräkning i anslutning till frågan om likvidation.
Utredningens förslag ansluter till de överväganden och motiv som redovisades vid införandet av beskattningsreglerna för näringsbidrag (prop
1982/83:94).
15.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
Utredningens förslag syftar i första hand till att uppnå vissa justeringar vid beskattning av vissa värdepapper i förvärvskälla som ingår i inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse med anledning av 1982 års ändring i lagen om statlig förmögenhetsskatt samt att underlätta planerade generationsskiften. Reglerna härom återfinns i 23 och 43 55 AGL.
235
I avsnitt 8.5.2 har utredningen påtalat den olikhet som föreligger vid beskattning av vissa icke börsnoterade värdepapper beroende på om det är fråga om förmögenhetsbeskattning eller arvs- och gåvobeskattning. 1982 års ändringar i SFL innebär att alla icke börsnoterade värdepapper skall vid förmögenhetsbeskattning värderas med ledning av ett reducerat substansvär- de. Full överensstämmelse gäller inte vid arvs- och gåvobeskattning.
Huvudstadgandet för värdering av aktier och andra värdepapper vid arv framgår av 23 5 B AGL. Utredningen har i den tidigare framställningen uppehållit sig kring motiven til stadgandet.
För att anpassa regelsystemet mellan förmögenhets- och arvsbeskattning- en föreslår utredningen att orden ”är föremål för liknande notering” — vilka borttogs i 4 5 sjätte stycket SFL och som finns kvar i 23 5 B AGL _ utgår.
I den mån värdet på tillgångar ingår i förvärvskälla inom inkomstslagen rörelse eller jordbruksfastighet och avser inte börsnoterade värdepapper föreslås att dessa värderas enligt 23 5 F AGL.
435
Gåvobeskattningsreglerna är utformade med beaktande av de nyss nämnda bestämmelserna. Enligt huvudregeln skall gåva beskattas utifrån gåvans verkliga värde. Lättnader i beskattningen har medgivits i den mån det är fråga om förbehållslösa gåvor och avser all givarens rätt till gåvan.
Utredningens förslag syftar till att underlätta planerade generationsskiften i form av successiva gåvor av företag. Därvid bör erhållas samma skattelättnad som om hela företaget gavs bort vid ett enda tillfälle. Regeln om att gåvan skall vara förbehållslös bör kvarstå. Däremot behöver gåvan inte avse all givarens rätt till förvärvskällan.
Flera förslag beträffande utformningen av lagtexten har därvid diskute- rats. En möjlighet vore att ordet ”all” borttogs i paragrafens andra stycke. Utredningen har bedömt en sådan skrivning kunna ge upphov till tolknings- problem. Den har därför diskuterat att införa en separat regel som särskilt tar fasta på successiva förvärv av företag, men funnit en sådan regel mycket svår att utforma så att den tog hänsyn till flertalet tänkbara successiva företagsöverlåtelser. Utredningen förordar i stället ett mindre tillägg i förtydligande syfte.
Utredningen föreslår ingen övrig ändring av paragrafen.
15.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.
Utredningen föreslår att vid arvs- eller gåvobeskattning hänsyn — förutom till latent utskiftningsskatteskuld — också får tas till en schablonmässigt beräknad latent realisationsvinstskatteskuld vid värdering av företagsförmögenhe- ten.
Den huvudprincip utredningen föreslår bör tas in i punkt 2 av anvisning- arna till 3 och 4 55 lagen om statlig förmögenhetsskatt.
Utredningen har övervägt lämpligheten att i SFL inta en bestämmelse som enbart har avseende på arvs- och gåvobeskattningen. Den har — med hänvisning till den lagtekniska konstruktionen i AGL - ändå funnit denna lösning lämpligast.
15.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:336) om avdrag för utdelning på icke börsnoterade aktier.
Utredningens förslag innebär en mindre höjning av avdraget i förhållande till aktiekapitalet.
15.8 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370).
Utredningen förordar två ändringar i anvisningarna till 41 c & KL.
Den första avser den skattemässiga behandlingen av vinstandelslån. Enligt gällande rätt är den rörliga räntan avdragsgill hos låntagaren/företaget. Detta gäller normalt inte i fåmansbolag.
Utredningen har i kapitel 8 diskuterat vinstandelslånens användbarhet för att bl.a. underlätta utlösen vid ett generationsskifte. Den begränsningsregel om avdragsrätt som gäller fåmansbolag kan i vissa fall ha visst fog, men bör kunna förses med undantag om det föreligger berättigade skäl. Utredningen anser så är fallet vid ett generationsskifte. Den föreslår därför att rätt till avdrag för den rörliga räntan kan lämnas i ett fåmansbolag om lånet lämnas delägare för att underlätta utlösen efter ett generationsskifte. Ett genera- tionsskifte bör ha samma innebörd som diskuterats under avsnitt 15.4.
Vidare bör det i fjärde stycket föreskrivna dispensförfarandet underlättas vid lämnande av ett vinstandelslån från ett venture capital-bolag av typ Företagskapital och Svetab till ett företag, där venture capital-bolaget kan inneha aktier i det låntagande företaget. Lämnas lånet av Företagskapital, Svetab eller annat företag med liknande inriktning föreslås ett särskilt tillägg i anvisningarna med innebörd att ränta på sådant lån blir avdragsgill. En särskild punkt härom bör införas i andra stycket som (1).
15.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:417) om ikraftträdande av lagen (1982:416) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Utredningen föreslår att i lagen (1982:417) om ikraftträdande av lagen (1982:416) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt införs ett tillägg av innebörd att vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp skall den beskattningsbara inkomsten inte ökas med avdrag för underskott i förvärvs- källa inom inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörel- se.
15.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter
Utredningen föreslår att endast uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift rörande anställningsförhållanden och förändringar av dessa bör föranleda ansvar. Lydelsen av 34 a & AVGL bör ändras så att oaktsamhet (grov) inte medför straffrättsligt ansvar.
15.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
3 kap. 35
Utredningen förslag syftar till att stimulera den mindre företagsamheten och särskilt nystartandet.
Inte sällan startar ett nyföretagande genom en gradvis övergång till att vara egenföretagare. En sådan person får då betala egenavgifter så snart rörelsen lämnar intäkter. Utredningen förordar att skyldigheten att betala egenav- gifter blir frivillig om inkomst från sådan verksamhet inte överstiger två basbelopp och om den försäkrade har avgiftsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete i inte obetydlig omfattning.
Andra begränsningsregler rörande skyldighet att betala egenavgift eller annan särskild avgift finns i 3 kap. 3 & SAL. Ifrågavarande tillägg bör därför göras i anslutning härtill.
Departementschefen, statsrådet Bohman, anför,
De små och medelstora företagen, dvs företag med mindre än ca 200 anställda, utgör en viktig beståndsdel i Sveriges ekonomi. De svarar för omkring hälften av sysselsättningen inom det svenska näringslivet. Det betyder att mer än en miljon människor är verksamma i dessa företag. Företagen har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Tekniska nyheter och nya affärsidéer har mycket ofta utvecklats inom dem. De har också viktiga funktioner som underleverantörer och legotillverkare åt stora företag.
För de små och medelstora företagen är bankerna sedan gammalt de mest betydande kreditgivarna. På senare år har finansbolagen genom sin snabba tillväxt och utveckling av nya finansieringsformer, t.ex. factoring och leasing, kommit att svara för en växande del av finansieringsbehovet. När det gäller försörjningen med eget kapital tillförs företagen sådant främst genom fondering av vinstmedel och genom tillskott från ägarna. I viss utsträckning kan de få kapital utifrån genom tillskott från nya ägare. Någon organiserad marknad för sådana nytillskott finns dock inte för de små och medelstora företagen.
För att underlätta finansieringen och för att komplettera den finansiering som sker i de traditionella formerna görs statliga insatser av skilda slag. Här kan särskilt nämnas den kreditgivning som sker genom de regionala utvecklingsfonderna. Staten lämnar vidare regionalpolitiskt stöd samt stöd åt vissa branscher som t.ex. tekoindustrin. Statliga kreditgarantier förekommer i olika former. Med hjälp av statliga borgensut- fästelser, industrilånegarantier, kan små och medelstora företag få industrigarantilån hos kreditinstituten. Exportkreditnämnden ger garantier i samband med svenska företags utlandsaffärer. Statliga strukturgarantier förekommer inom vissa branscher. I sammanhanget kan också nämnas AB Industrikredit, som ägs gemensamt av affärsbankerna och staten och drivs på affärsmässig basis.
Tillskott utifrån av riskkapital kan erhållas genom bl.a. Svenska Industrietablerings AB (Svetab), som ägs av Statsföretag AB och som i sin tur har fyra regionala dotterbolag, samt av Företagskapital AB. som ägs till hälften vardera av affärsban- kerna och staten.
I propositionen om den svenska kapitalmarknaden (prop. 1978/79:165) föreslogs flera åtgärder ägnade att förbättra de små och medelstora företagens finansiella situation. Riksdagen godkände förslagen (NU 1979/80:10, rskr 62). En ändring, närmast avsedd för de mindre företagen, gäller de s.k. återlånen. Företagen ges fr.o.m. år 1980 möjlighet att intill ett belopp av 500.000 kr återlåna ATP-avgifter som de har betalat under fem år tillbaka. Vidare har nu gjorts en sammanslagning av den verksamhet AB Industrikredit och det därmed samförvaltade AB Företagskredit har bedrivit. Sammanslagningen syftar bl.a. till att göra den kreditgivning som dessa institut svarar för mera flexibel i fråga om räntesättning och övriga villkor. Det nya
Industrikredit får större resurser genom att aktiekapitalet har höjts från 44 milj kr för de båda instituten tillsammans till 80 milj kr. Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB slås också samman. Dessa halvstatliga bolag ger krediter i första hand till företag vars verksamhet har anknytning till jordbruket eller skogsbruket men kan också ge lån åt små och medelstora företag utan sådan anknytning.
I en motion (mot. 1979/80:25) i anledning av propositionen om den svenska kapitalmarknaden framhölls att de mindre och medelstora företagen genomgående har en betydligt lägre soliditet än den som är genomsnittlig inom näringslivet. I motionen anfördes vidare bl.a. följande. Dessa företag saknar de möjligheter till försörjning med riskkapital som aktiemarknaden erbjuder de större företagen. För att förbättra dessa företags finansieringsförutsättningar borde bl.a. vissa ändringar i skattelagstiftningen göras. Om dubbelbeskattningen av utdelade vinster kunde upphävas eller begränsas, skulle nya resurser kunna kanaliseras till de mindre och medelstora företagen t.ex. genom en regionalt orienterad femte AP-fond. Motionä- rerna åberopade en utredning av statens industriverk (SIN D PM 1979:11) enligt vilken de mindre och medelstora företagens andel av bankernas kreditgivning till industri— företagen hade minskat under senare år. Det bedömdes som angeläget att kartlägga orsakerna till denna utveckling och att återställa en rimlig andel av banksystemets kreditresurser till småföretagen.
Näringsutskottets majoritet tillstyrkte motionen och uttalade att en utredning av de mindre och medelstora företagens finansiella situation skyndsamt borde ske enligt de riktlinjer som angavs i motionen och följas av förslag till riksdagen om erforderliga åtgärder för att befrämja utvecklingsmöjligheterna inom denna företagssektor(NU 1979/80:10 s. 36). Riksdagen har, med bifall till motionen, som sin mening gett regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr 1979/80:62).
Även om betydande statliga insatser har gjorts för att tillgodose de små och medelstora företagens kapitalbehov och kreditinstitut som finansbolagen numera utgör en viktig finansieringskälla för dessa företag, är affärsbankerna fortfarande de dominerande kreditgivarna till de små och medelstora företagen. Under 1960- och 1970-talen har det dock enligt industriverkets undersökningar förekommit en viss förskjutning i affärsbankernas långivning från dessa företag mot de större företagen, samtidigt som de statliga specialinstitutens långivning till de förra ökat kraftigt. Enligt den utredning av industriverket som åberopades i motionen 1979/80:25 skulle de utestående krediterna till de små och medelstora företagen vid utgången av år 1976 ha varit totalt 7,9 miljarder kr, varav ca 5,7 miljarder kr lån från bankerna och ca 2,2 miljarder kr från statliga och andra specialinstitut. För år 1978 var motsvarande siffror 8,6 miljarder kr, fördelat på 5,8 och ca 2,8 miljarder kr. Affärsbankernas andel av den totala utlåningen till små och medelstora företag hade sjunkit från ca 72 % år 1976 till ca 67 % år 1978. Under den tid studien avser har rätt en ovanligt djup lågkonjunktur och det finns därmed uppenbara risker att bilden av utlåningen från olika kreditinstitut blir något snedvriden. Studiens resultat måste därför, sägs det, tolkas med viss försiktighet. Bankerna bedöms i rådande svåra ekonomiska tider har varit särskilt restriktiva mot företag som inte har kunnat prestera fullgoda säkerheter. Vidare påpekas att bankernas verksamhet regleras av riksbanken.
Enligt vad jag inhämtat från bankinspektionen har man där inte det intryck av överdriven försiktighet i kreditgivningen till små och medelstora företag som stundom framkommit i den allmänna debatten. Tvärtom har man från inspektionens sida kunnat iaktta en aktiv konkurrens mellan bankerna att få sådana företag som kunder både när det gäller lån och andra affärsförbindelser. Det är emellertid viktigt att man uppmärksammar sambandet mellan kapitalförsörjning och incitamenten att starta och driva företag. Mot bakgrund av det sagda finns det anledning att närmare klarlägga de små och medelstora företagens finansiella situation. För denna uppgift bör en särskild utredare tillkallas.
Utredaren bör kartlägga olika kreditgivarkategoriers relativa betydelse för dessa företags finansiering och därvid särskilt uppmärksamma statens kreditgivning såväl totalt som i olika former. Han bör undersöka i vilken utsträckning som de regionala utvecklingsfonderna, Industrikredit och branschinstitut samt direkt statlig kreditgiv- ning, främst i form av regionalpolitiskt stöd, ger de små och medelstora företagen resurser som är jämförbara med dem som står de större företagen till buds. Utredaren bör vidare klarlägga i vad mån den ökade statliga kreditgivningen till de små och medelstora företagen har ersatt bankernas kreditgivning och i vad mån deras andel av bankernas kreditgivning till industriföretagen har minskat under senare år. Iden mån så är fallet bör orsakerna till denna utveckling kartläggas.
Utredaren bör lägga fram de förslag han anser motiverade av kartläggningen av de små och medelstora företagens finansiella situation.
Frågor rörande ändringar i skattelagstiftningen bör inte omfattas av uppdraget. I motionen 1979/80:25 berördes beskattningssystemet för fåmansbolag och dubbelbe- skattningen av utdelade bolagsvinster. Frågor om ändring i dessa regler omfattas av de uppdrag 1980 års företagsskattekommitté (B 1979:13) resp kapitalvinstkommittén (B 1979:05) har erhållit (tilläggsdirektiv för kapitalvinstkommittén, Dir 1980110). Frågan om att slopa eller modifiera huvudregeln i banklagarna att för bankkredit skall ställas särskild säkerhet kommer jag senare denna dag att föreslå regeringen att låta banklagsutredningen (Fi 1976z04) utreda. Det bör alltså inte ingå i utredarens uppgift att överväga sådana ändringar. Finansieringsproblem för små och medelstora företag inom jordbrukssektorn utreds av kommittén (E 1980:01) om jordbrukets kapitalför- sörjning och bör därför också undantas från det nu aktuella uppdraget. Däremot bör utredaren samråda med de nu nämnda kommittéerna.
Uppdraget bör heller inte omfatta någon allmän utvärdering av verksamheten vid regionala utvecklingsfonder och statligt stödda regionala utvecklings- och investment- bolag utan såvitt avser dessa fonder och bolag inskränka sig till deras finansierings- verksamhet. Chefen för industridepartementet avser att låta göra en mera allmän utvärdering i annat sammanhang.
Till närmare ledning för utredningsarbetet får jag anföra följande. Av vad jag redan sagt framgår att uppdraget skall omfatta en jämförelse mellan de mindre och de större företagens möjligheter att få sina finansieringsbehov tillgodo- sedda. Den roll som skillnader i risktagande spelar för finansieringsmöjligheterna bör beaktas. Allmänt gäller att en hög risknivå motiverar en hög räntenivå. Vid mycket höga risknivåer bör i princip lånefinansiering inte komma ifråga. I stället bör finansiering ske med riskkapital, dvs. eget kapital och kapital som kan jämställas därmed, t.ex. förlagslån.
Utredaren bör analysera i vad mån det vid given risknivå råder skillnad mellan mindre och större företags möjligheter att få sina kreditbehov tillgodosedda. Bedömningen bör därvid inte grundas på vilka formella säkerheter som föreligger utan i stället bygga på sådana faktorer som företagens soliditet, räntabilitet och framtidsutsikter bl.a. med hänsyn till företagsledningens skicklighet. Jag är medveten om att en sådan bedömning är svår att göra och att den måste bli relativt grov. Jag anser det ändå angeläget att den ligger till grund för utredarens överväganden. Självfallet är det inte möjligt att göra någon fullständig kartläggning av de små och medelstora företagens risksituation och kreditmöjligheter. En urvalsmetod måste begagnas. En särskild fråga som utredaren bör belysa är i vad mån företagaren personligen eller hans anhöriga behöver ställa borgen eller annan säkerhet för företagets skulder. Utredaren bör söka utnyttja det underlag som finns hos utvecklingsfonderna och andra kreditgivare i den mån så kan ske med hänsyn till gällande sekretessregler. Även material hos industriverket bör utredaren ta del av.
Finansbolagen har under de senaste åren kommit att spela en allt större roll för de små och medelstora företagens finansiering. Utredaren bör närmare analysera effekterna av detta. Vidare bör utredaren uppmärksamma de under senare tid
genomförda förändringarna i fråga om Industrikredit, småföretagens återlånerätt samt olika former av statligt kreditstöd.
Skulle utredaren finna att de små och medelstora företagen vid en given risknivå är sämre ställda än de stora bör han söka klarlägga i vilken utsträckning detta sammanhänger med de institutionella förhållandena på kreditmarknaden och med de mindre företagens svårigheter att prestera formella säkerheter. Utredaren bör därvid beakta den betydande förändring som nyligen har skett när det gäller bankernas rätt att ge krediter utan säkerhet. Den ökade rätten att ge sådana krediter innebar att den tillåtna blancokreditvolymen för affärsbankerna fördubblades från ca 10 till ca 20 miljarder kr. Motsvarande ändringar har genomförts i sparbankslagen och jordbruks- kasserörelselagen (prop. 1979/80:51, NU 22, rskr 133, SFS 1979:1113-1115). Utreda- ren bör även belysa i vilken utsträckning som stelheter i räntestrukturen kan tänkas göra framför allt bankerna mindre benägna att ge mer riskbetonade krediter. I denna fråga bör utredaren samråda med den kreditpolitiska kommitté som regeringen den 27 mars 1980 bemyndigade mig att tilkalla.
Frågan om i vad mån staten i vissa situationer bör medverka vid kreditgivning med hög risknivå berördes i propositionen om den svenska kapitalmarknaden. Där underströks att ett ökat risktagande vid utlåning inte främst bör ses som ett medel att möjliggöra investeringar i företag med alltför svag soliditet. Stödet bör i stället inriktas på sådana typer av risker som är svåra för företag att kontrollera, exempelvis risker i samband med ny teknologi, exportsatsningar etc. Därvid är det viktigt att beakta de speciella svårigheter som små och medelstora företag ofta möter, när de söker lansera nya produkter, utnyttja ny teknologi och finna nya marknader för sina produkter. Behovet av stöd kan vara särskilt påtagligt när det är fråga om nystartade företag.
Mot denna bakgrund bör utredaren pröva om inriktningen och utformningen av statens kreditstöd till de små och medelstora företagen bör förändras. Utredaren bör ange de principer som skall gälla när staten går in med kreditstöd åt små och medelstora företag. Bl.a. bör analyseras i vilka fall som samhället bör kräva marknadsmässig ersättning, t.ex. i form av garantiavgift, för sitt kreditstöd.
Som jag tidigare nämnt bör lånefinansiering inte komma i fråga vid mycket höga risknivåer. Istället bör finansiering ske med riskkapital. Detta ställer krav på en rimlig lönsamhetsnivå i näringslivet. På senare år har lönsamheten varit alltför svag i näringslivet som helhet, vilket har försvårat såväl de mindre som de större företagens möjligheter att få sitt behov av riskkapital tillgodosett. Att verka för en generell förbättring av lönsamheten är en uppgift för den allmänna ekonomiska politiken. Även vid en rimlig lönsamhetsnivå kan emellertid de småföretagen ha svårt att utifrån dra till sig nytt riskvilligt kapital. Detta sammanhänger bl.a. med att de till skillnad från de stora företagen inte har tillträde till aktiemarknaden och att de - till följd av den effekt dubbelbeskattningen har inom denna företagskategori - ofta inte lämnar någon utdelning. Det förhållandet att dessa företag inte kan uppträda på aktiemarknaden gör att ägarna när de säljer är mer eller mindre hänvisade till att överlåta hela företaget eller en aktiepost som är så stor att den ger köparen ett avgörande inflytande över företaget. Ägarna är emellertid normalt inte intresserade av sådana överlåtelser.
Utredaren bör studera vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra företagens möjligheter att dra till sig nytt riskkapital. Jag har tidigare framhållit att samråd bör ske med kapitalvinstkommittén och 1980 års företagsskattekommitté. Utredaren bör bedöma vilka konsekvenser för de små och medelstora företagens kapitalförsörjning de ändringar får som dessa båda utredningar kan komma att föreslå. I ett avseende bör ett mer fördjupat samarbete ske med 1980 års företagsskattekommitté, som enligt sina direktiv (Dir 1979:106) bl.a. skall undersöka möjligheterna att underlätta finansie- ringen av enskilda personers företagsköp. I direktiven nämns olika åtgärder på skatterättens område. Det bör övervägas om en del av de problem som är förknippade med speciella skatteregler hellre än genom ändrad skattelagstiftning bör lösas
finansieringsvägen. Vidare bör utredaren granska den verksamhet som bedrivs av Företagskapital AB och överväga huruvida en utökning av bolagets verksamhet skulle kunna främja de små och medelstora företagens möjligheter att få sitt behov av riskvilligt kapital tillgodosett. Möjligheterna att utnyttja s.k. vinstandelslån, bl.a. i form av konvertibla skuldebrev, bör undersökas. Utredaren bör också undersöka om andra mellanformer av lån och tillskott av eget kapital kan användas. Näringsutskottet har med anledning av motioner berört en sådan mellanform som utvecklats i Förbundsrepubliken Tyskland och som är inriktad på nya företag (mot. 1978/79:2360 och 1979/80:333, NU 1978/79:59 s. 47 och 1979/80:43 s. 43). Denna låneform innebär bl.a. att fordringen faller bort, om låntagaren kommer på obestånd. Utskottet avstyrkte motionerna på angivna skäl men ville inte utesluta att låneformen skulle kunna visa sig användbar även i Sverige. Enligt min mening finns det anledning att överväga en typ av låneavtal, som innebär att betalningsskyldigheten förfaller, om låntagaren kommer på obestånd eller måste gå i likvidation, och att man får bortse från lånet vid bedömande av om låntagaren är skyldig att gå i konkurs eller likvidation.
Om ytterligare åtgärder för att förbättra de små och medelstora företagens försörjning med riskvilligt kapital bedöms vara behövliga, kan utredaren ha anledning att pröva om inrättandet av en femte fondstyrelse för AP-fonden skulle kunna tillgodose detta behov.
I den mån utredaren lägger fram kostnadskrävande förslag, måste det samtidigt visas hur förslagen skall kunna finansieras genom besparingari form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Det kan redovisas i etapper om så anses lämpligt.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag efter samråd med chefen för industridepartementet att regeringen bemyndigar chefen för ekonomidepartemen- tet
att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda de små och medelstora företagens finansiella situation i enlighet med vad jag nu har angett,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns kommittéanslag.
41 | 1,1:
tillrty
11.552!
&) SHIO—Familjeföretagen
Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen
Till Utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation
1981-12-46 FRAMSTÄLLNING
Amorteringstidernas längd vid län från AB Industrikredit
AB Industrikredit utgör ett viktigt komplement till den ordinarie kapitalmarknaden för att täcka delar av behovet hos de mindre företagen av långfristiga krediter.
Löptiderna på lån från olika kreditinstitut, som t ex AB Industri- kredit, varierar från 10 till 20 är. Samtidigt kan noteras att löptiderna på de faktiskt utestående länen ofta avsevärt under- stiger de maximalt tillåtna amorteringstiderna. Kreditgivare på den ordinarie kreditmarknaden lämnar också lån med förhållande- vis korta amorteringstider. Vid bl & lånefinansiering av kontorsL och fabriksbyggnader uppkommer därmed en amorteringsbörda som på intet sätt motsvarar vare sig byggnadernas ekonomiska livslängd eller den skattemässiga avskrivningstiden. En rimligare löptid för lån till investeringar i fastigheter vore med hänsyn till sistnämnda förhållanden åtminstone 30 är.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer SHIO-Familjeföretagen att kommittén snarast möjligt behandlar frågan om amorterings— tidernas längd och villkoren i övrigt vid län från AB Industri- kredit, så att frågan kan behandlas i samband med den småföretags— proposition som aviserats under våren 1982.
S IO-FAMILJEFäRETAGEN
N..— eåäf / *"2ag5 Verner Helte
// tre år; ,
//ngemar Es en
AHandelskredit
ETTFÖREHÄGIIiUVDELSKREIHTGRURPEN
r 1 Statsrådet Gösta Bohman VMTDHUM 810109 ”En” POP/ua Ekonomidepartementet Fack :n'r omm m ner L 103 10 STOCKHOLM J
Statli a arantier åt finansieringsföreta för detal'handeln
Vi har under hösten erfarit att man inom handelsdepartementet _ för närvarande inte kommer att ta ställning till det förslag
om statliga garantier åt företagen inom Handelskredit-Gruppen som föreslagits i serviceföretagsutredningen (SOU 1979:74).
Som motivering har man bland annat framhållit det rådande ekonomiska läget med ty åtföljande åtstramningspolitik. Vi har också erfarit att chefen för ekonomidepartementet tillsatt en utredning för att se över de små och medelstora företagens finansiella situation.
Då serviceföretagsutredningen till stor del behandlat detta område vad avser servicenäringarna och utredaren getts möjlighet att redovisa sitt uppdrag i etapper vill_vi föreslå att den del av utredningen som avser servicenäringarna behandlas i ett del-
betänkande.
Från Handelskredit—Gruppens sida vill vi starkt framhålla att serviceföretagsutredningens förslag icke innebär vare sig statliga subventioner eller andra direkta utlägg från statens sida utan endast garantier till HandelskredituGruppen i storleks— ordningen 50-60 mkr för att trygga och förbilliga finansieringen till servicenäringarna inom detaljhandeln.
Med vänlig hälsning AB ANDELSKREDIT
Verkst dir
Kopia för kännedom till ambassadör Joh=n Nordenfalk
_________________—_____-—————_— ADRESS TELEFON BANKGIRO POSIGIRO BIRGER JARISGATAN 33 (DZ) ($U) lol-160". 15 79 lil-T Ill 45 STOCKHOLM
Underlag för beräkning av slopande av diverse avgifter för nystartade företag
SCBs undersökning
SCB har i dagarna tagit fram preliminära delresultat avseende en enkätun- dersökning bland nyregistrerade företag inom industrin 1981. Då bortfalls- korrigeringen ännu inte är avslutad är nedanstående kommentarer och siffermaterial behäftat med en statistisk osäkerhet. Bland de undersökta nyregistrerade företagen har 59,88% klassats som nystartade, övriga ca 40% har av olika skäl klassats som icke nystartade.
Bortfall m.m.
Om samtliga företag som ingick i urvalet hade besvarat enkäten skulle teoretiskt ytterligare 12% av de nyregistrerade företagen kunnat vara nystartade. Då har antagits att hela bortfallet består av nystartade företag. En särskild registerstudie på ca 30% av bortfallet visar att det är osannolikt att resultatet av undersökningen är en underskattning. Snarare tyder denna studie på att andelen nystartade företag efter bortfallskorrigering skulle vara lägre än 59,88 %. (En registerstudie av nyregistrerade företag 1979 gav till resultat en andel nystartade av de nyregistrerade aktiebolagen på 57,5 %). De teoretiskt lägsta värdet för andelen nystartade företag ligger 19 % under enkätresultatet, dvs på ca 40 %. Innan ytterligare bortfallsstudier är gjorda bedömes andelen nystartade företag bland de nyregistrerade företagen ligga inom intervallet 50 % -65 %. Tabellen är framräknad med antagandet att bortfallet är slumpmässigt fördelat,vilket, enligt den ovan preliminära bortfallsstudien, leder till en risk för överskattning.
. Resultat
Då antalet nyregistrerade företag 1981 inom industrin var 4 200 har antalet nystartade företag beräknats till 2 515 inom tillverkningsindustrin.
De undersökta företagen har bl a tillfrågats om de varit arbetsgivare under etableringsperioden, dvs 1978-1983. Undersökningen ger vid handen att 414 hade erlagt arbetsgivaruppgift, 1980 (16,5%), 829 år 1981 (32,9%) och 1 001 år 1982 (39,8%). Om man antager att sysselsättningen stabiliserats vid denna
senare tidpunkt skulle 1982 års siffra kunna tjäna som ett mått på hur många företag som har skaffat sig sysselsatta bland de nystartade företagen.
Uppräkning till samtliga branscher
I dagarna går SCB ut med en undersökning avseende nyregistrerade företag 1982 inom samtliga branscher. I avvaktan på resultatet av denna undersök- ning, som beräknas vara avslutad någon gång under hösten 1983, kan dels 1979 års registerstudier och andra undersökningar tjäna som bakgrundsun- derlag.
1979 års registerstudie
Industri Bygg- Handel Övriga
nadsv. Samfärd- näringar sel nytillkomna i register 3 618 6 293 14 173 6 305 30 389 % 11,9 20,7 46,6 20,7 100 nyetablerade % 11,7 20,1 48,9 19,2 100
Undersökningen tyder på att industrin såväl med avseende på nyregistrering som nyetablering utgör ca 12% av samtliga företag. En undersökning utförd av industridepartementet, redovisad i Industri och Industripolitik 1982, anger en likartad fördelning på branscher. En särskild studie inom Malmöhus län utförd på ett försöksmaterial för nyregistrering av företag av Statskon- toret i samarbete med SCB för utveckling av basregistret under första kvartalet 1983 visar en likartad branschfördelning med bl.a. 13,7 % för industrin. Det kan därför t v uppskattas att industrin svarar för ca 11 % av det totala antalet nystartade företagen i landet, och att andelen nystartade företag av de nyregistrerade företagen inom riket är av samma storleksord- ning som inom industrin.
Med dessa antaganden beräknas 60 % av de nyregistrerade företagen 1981 vara nystartade eller ca 20 000 företag. Av dessa beräknas ca 40 % eller 8 000 ha sysselsatta i enlighet med undersökningen inom industrin 1981.
Några exempel på beräkningsunderlag
Om lönesumman inom industrin beräknas på 80.000 kr per sysselsatt och avgiften per företag till 2 % härav erhålles en samhällskostnad på 0, 002 x 8 000 x 80 000 = 1, 3 mkr för slopande av denna avgift.
Ett slopande av de lagstadgade avgifterna, dvs via RFV om 33% och med ett antagande om genomsnittligt en anställd per företag, för företagen med anställda, skulle analogt, med 100 tkr i lönesumma, ge ett finansieringsbehov av 0,33 x 8.000 x 100.000 kr = 2,6 mrd kr.
Anm: Antagandet om anställda bygger på äldre information från centrala företagsregistret och är förmodligen relativt riktig när det gäller industrin, men innebär antagligen en överskattning när det gäller Byggnadsverksam- het, Handel och Övriga näringar. En uppskattning är att multiplicera med faktorn 0,4 vilket ger en ”kostnad” på drygt 1 mrd.
itä—hwar _ W Jätten .i nam '.' 'Hutl- inland . ,ml
r
n-rl J
,, vu
Bilaga 5 Exempel på innehåll i deklaration till ledning för taxering vid innehav av Småföretagsobligationer
Utredningen föreslår att ränta på Småföretagsobligationer blir skattefri. Skattefrihet erhålls som mest med en ränta som motsvarar avkastningen av ett obligationsinnehav på nominellt 100.000 kr.
Utredningen vill med några exempel belysa förfarandet vid taxeringen för obligationsinnehavaren.
Understiger obligationsinnehavet ett nominellt belopp om 100.000 kr är förfarandet enkelt, vilket visas med följande exempel.
Exempel ] Förutsättning: Innehav en serie 1984 års 8 % Småföretagsobligationer. Värde enligt nominell kurs: 100.000 kr.
Uppburen ränta: 8.000 kr.
I självdeklarationen anges t.ex. följande. Ja Nej 1. Har Småföretagsobligationer innehafts ............. X 2. Har ränta uppburits på ett obligationsinnehav som
sammanlagt överstiger ett nominellt värde om 100.000
kr? ............................................ X 3. Kontrolluppgift från VPC bifogas .................. X
Exempel 2
Förutsättning: Innehav två serier 1984 års Småföretagsobli- gationer.
Värde enligt nominell kurs: 200.000 kr.
Uppburen ränta: 16.000 kr.
366
I självdeklarationen anges t.ex. följande. Ja Nej 1. Har Småföretagsobligationer innehafts? ............ X 2. Har ränta uppburits på ett obligationsinnehav som
sammanlagt överstiger ett nominellt värde om 100.000
kr? ............................................ X 3. Kontrolluppgift från VPC bifogas .. ................. X 4. Ränta på ett nominellt innehav om 100.000 kr uppgår till 8 000 kr 5. Ränta på överskjutande belopp (återstående räntebe-
lopp redovisas) .................................. 8 000 kr
Belopp under 5 upptas under inkomst av kapital.
En särskild fråga gäller ifall ränta uppburits av flera obligationslån som löper med olika räntor. Utredningen förordar att Obligationsinnehavaren medges valfrihet beträffande vilken del av uppburna räntor som skall vara skattefria, alternativt att de räntor som utgått efter högsta räntesats blir skattefria. Förfarandet framgår av följande exempel.
Exempel 3
Förutsättning: Innehav obligationer med olika räntesättning, men med ett nominellt värde under 100.000 kr.
Förfarandet lika med exempel 1.
Exempel 4
Förutsättning: Innehav av flera obligationsserier med olika räntesättning och ett nominellt värde över 100.000 kr.
Kontrolluppgiften kan omfatta följande: Nominellt belopp 1. 500 st 1984 års 8 % obligationslån 50.000 kr 2. 500 st 1985 års 7 % obligationslån 50.000 kr 3. 500 st 1986 års 6 % obligationslån 50.000 kr Upplupen ränta
1. 4.000 kr
2. 3.500 kr
3. 3.000 kr Summa 10.500 kr
I självdeklarationen anges t.ex. följande. Ja Nej 1. Har Småföretagsobligationer innehafts? ............ X 2. Har ränta uppburits på ett obligationsinnehav som
sammanlagt överstiger ett nominellt värde om 100.000 kr X
3. Kontrolluppgift från VPC bifogas .................. X
4. Ränta på ett nominellt innehav om 100.000 kr uppgår till 7 500 kr (räntebelopp utgörande högsta räntesats av innehavda obligationer redovisas) ...........................
5. Ränta på överskjutande belopp (återstående räntebe- 3000 kr lopp redovisas) ..................................
Belopp under 5 upptas under inkomst av kapital.
l'llt
Bilaga 6 Åtgärder i syfte att förhindra missbruk av begreppet börs- registrering av aktier
1 Inledning
Handel och notering vid fondbörsen får avse endast värdepapper som är inregisterade där (18 & lagen om Stockholms fondbörs). Beslut om inregis- tering meddelas av börsstyrelsen. I fråga om aktier föregås styrelsens beslut av en noggrann undersökning därvid särskilt belyses bolagets ekonomiska ställning, marknadsförhållanden för dess aktier och andra omständigheter av betydelse för en ändamålsenlig börshandel.
Ett inregisteringsbeslut uppfattas som och innebär också ett kvalitetsom- döme beträffande bolaget. Enligt börsstyrelsens mening utgör aktierna i bolaget vid introduktionen acceptabla placeringsobjekt för allmänheten.
Börsregisteringen utgör otvivelaktigt en viktig förutsättning för ett bolag som vänder sig till kapitalmarknaden för erhållande av nytt kapital. Mot bakgrund av vad som nyss sagts om inregisteringsbeslutets innebörd är börsregistreringen inte mindre viktig för den aktieinvesterande allmänheten. Det framstår därför som uppenbart, att oklarhet inte får råda om vad som förstås med att en aktie är börsregistrerad.
Rent formellt föreligger inte heller någon sådan oklarhet. Endast de aktier som återfinns på någon av fondbörsens två aktielistor är börsregistrerade. I verkligheten råder emellertid bland allmänheten en betydande osäkerhet om begreppets innebörd. Detta hänger samman med att begreppet i tidningar och andra media helt felaktigt kommit att användas för att beskriva den handel i icke börsregisterade aktier om vilken information lämnas på listor av skilda slag (C-listan, OTC-listan och väntelistan). Den rådande oklarheten i fråga om begreppets innebörd utgör en risk för att allmänheten vilseleds. Aktier beskrivs och marknadsförs under vad som kan betecknas som falsk varubeteckning. I det följande diskuteras åtgärder i syfte att komma till rätta med rådande missförhållande.
2 Bakgrunden till den nuvarande situationen
Enligt den nya börslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1980, får ingen annan än Stockholms fondbörs bedriva börsverksamhet här i landet. Börsmonopolet motiverades bl.a. med att börsverksamhet borde bedrivas i former som gav den enskilde kapitalplaceraren och allmänheten största möjliga skydd i samband med börstransaktioner. Sådant skydd förutsatte statlig auktorisation och offentlig kontroll.
370
En fråga som ingående diskuterades i lagstiftningsärendet gällde möjlig- heterna för börsstyrelsen att — inom ramen för ett börsmonopol — delegera rätten att bedriva börsverksamhet till någon annan. Ett förslag med denna innebörd avvisades. Av såväl principiella som andra skäl ansågs så vittgående befogenheter— av betydelse för både enskilda företag och marknaden istort — inte kunna bli föremål för delegation.
Effekterna av den nya lagstiftningen är numera väl kända. Den s.k. fondhandlarlistan har försvunnit och vid fondbörsen finns nu två aktielistor, A:I- och A:II-listorna. I enlighet med vad som förutsatts av departements- chefen (prop. 1978/79 sid 164) har de nya institutionella formerna för börsverksamheten inte lett till väsentligt ändrade förutsättningar för mindre och medelstora företag att vinna börsintroduktion i lämplig form. Så återfinns t.ex. fondhandlarlistans bolag — med några enstaka undantag — numera på fondbörsens listor, företrädesvis A:II-listan.
I lagstifningsärendet behandlades också den handel i oregistrerade värdepapper som förekommer i börslokalerna (prop 1978/79 sid 167). Departementschefen uttalade att de nya reglerna inte fick leda till svårigheter för handeln med aktier i mindre och medelstora företag och att han utgick från att börsstyrelsen inte skulle motverka att sådan handel ägde rum i börshuset. Kurser som härvid förekom fick dock ej bli föremål för offentlig notering.
Mot bakgrund av detta uttalande och i enlighet med vad som skett under många år får börsmedlemmarna göra anteckningar på krittavlor om köp- och säljkurser i icke börsregistrerade bolag. Med utgångspunkt i dessa anteck- ningar sammanställs på en tidningsredaktion den s. k. C- listan, som publiceras en gång i veckan. Än vidare görs med stöd av samma departementschefsuttalande numera anteckningar om vars innehåll allmän— heten mera regelbundet informeras genom tidningarna. Sammanställningar- na har olika beteckningar. Vanligt förekommande är ”nya aktier” och ”aktier på väntelistan”. Det förtjänar att understrykas att anteckningarna på tavlorna ej är annat än informella meddelanden medlemmarna emellan, att där förekommande bolag ej undersökts än mindre godkänts samt att informationsflödet från dessa bolag är helt oreglerat.
De mindre och medelstora företagens finansiella situation har under senare år varit föremål för stor uppmärksamhet. Därvid har framförts uppfattningen att en breddning av börsverksamheten skulle utgöra ett viktigt stöd för dessa företag. Man har bl.a. diskuterat lokala börser, småföreta- garbörser och en A:III-lista vid Stockholms fondbörs. Med utgångspunkt i förslag från den s.k. Nordenfalkska utredningen beslöt statsmakterna år 1982 bl.a. att öppna möjlighet för fondkommissionärerna att äta sig uppdrag som market-maker och att via en s.k. OTC-lista sprida information om köp-, sälj- och betalkurser. Till skillnad från vad som i övrigt gäller för fondkommiss- ionsverksamheten är dessa nya uppgifter för fondhandlarna inte författnings- mässigt reglerade. Den bärande tanken var att verksamheten — utan att vara uppbunden av formella bestämmelser — i praxis under bankinspektionens tillsyn skulle finna sitt eget innehåll och sin egen form. Vissa minimikrav har numera fastställts och med förebild i fondbörsens inregistreringskontrakt har utarbetats ett standardavtal, avsett att användas mellan market-maker och hans bolag. Mot bakgrund av angivna förhållanden kan med market-
maker-systemet och OTC—listan sägas ha utvecklats en halvofficiell värde- pappershandel; ett mellanläge har tillskapats för bolag på väg mot börsintroduktionen .
3 Förslag till åtgärder
De åtgärder som i det följande diskuteras bör vidtas utan dröjsmål. De kan i korthet sägas gå ut på en skärpning av kraven för användande av fondbörsens krittavlor och en informationssatsning till media och värdepappersmarkna- den om läget och vidtagna åtgärder.
Skärpningen av kraven för användande av fondbörsens krittavlor hänger, som inledningsvis nämnts, samman med att informationen om handeln — i strid med uttalandet av departementschefen och med uppenbar risk för vilseledande av allmänheten — fått karaktär av offentlig notering. En given utgångspunkt för de föreslagna reglerna har varit att så långt möjligt utnyttja börshuset som marknadsplats också för handel i icke börsregistrerade papper. Ett nytt system med en striktare kontroll av verksamheten och informationsgivningen bör utformas så att en smidig och flexibel tillämpning skall vara möjlig.
Ifråga om OTC-bolagen föreslås nu ej någon ändring. För rätt att använda de anvisade krittavlorna skall normalt endast konstateras att OTC-avtal träffats mellan fondkommissionären och bolaget och att föreskriven anmälan gjorts till bankinspektionen.
Anteckningar på de tavlor som ligger till grund för den s.k. C-listan har hittills — med undantag för ett par på sistone inträffade fall — inte givit anledning till betänkligheter. Den sporadiska handeln i berörda bolags aktier och informationen härom bör kunna få fortgå i stort sett som hittills. Börschefens tillstånd bör krävas för varje särskilt bolag. Det förutsätts också att börsmedlemmarna ser till att karaktären av denna handel inte förändras. Skulle det bli fallet har börschefen att göra anmälan härom till börsstyrel- sen.
De inledningsvis påtalade problemen härrör i allt väsentligt från den information som läggs till grund för den dagliga rapporteringen på ”väntelistan” och ”listan för nya aktier”. De åtgärder börsstyrelsen nu vidtar syftar till att begränsa anteckningar av detta slag till att avse en kortare period närmast före börsintroduktionen. Enligt börsstyrelsens mening kan detta resultat nås genom att som villkor för sådana anteckningar kräva att ansökan om börsregistrering ingivits. Det får ankomma på börschefen att tillse att anteckningsverksamheten begränsas i enlighet härmed. Börsstyrelsen förut- skickar att ansökningar om börsregistrering som ges in i förtid i det enda syftet att öppna möjlighet till inofficiell rapportering, snarast kommer att behandlas av börsstyrelsen. Vid avslag på sådan ansökan upphör rätten till anteckning på krittavlan.
Det uppdras åt börschefen att så snart som möjligt vidta de av börsstyrelsen nu beslutade åtgärderna. Börsstyrelsen utgår från att till en början en genomgång görs av de bolag vars aktier nu återfinns på någon inofficiell lista. Efter skäligt rådrum — som ej bör utsträckas längre än till årsskiftet 1983/84 — skall de här angivna riktlinjerna utgöra underlag för tillämpningen.
Statens offentliga utredningar 1983
Kronologisk förteckning
_n__u_d N?PPPN*
18. 19. 20. 21 . 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35.
36. 37.
38. 39. 40. 41 . 42. 43.
45.
46. 47.
49. 50.
51 . 52. 53. 54. 55. 56. 57.
58.
59.
_. PPPFPP'PPNT' Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. U. Nytt militärt ansvarssystem. Ju. Skatteregler om traktamenten m. rn. Fi. Om hälften vore kvinnor. A. Koncession för försäkringsrörelse. Fi. Radon i bostäder. Jo. Ersättning för miliöskador. Ju. Stämpelskatt. Fi.
Lagstiftningen på kärnenergiområdet. l. Användning av växtnäring. Jo.
. Bekämpning av växtskadegörare och ogräs. Jo. Former för upphandling av försvarsmateriel. Fö. Att möta ubåtshotet. Fö. Barn kostar. 8.
Kommunalforskning i Sverige. C. Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. |. Näringspolitiska effekter av internationella investeringar. |. Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. A. Den stora omställningen. |. Bättre miljöskydd II. Jo. Vilt och jakt. Jo. Utbildning för arbetslivet. A. Lag om skatteansvar. Fl. Ny konkurslag. Ju. Internationella faderskapsfrågor. Ju. Bestrålning av livsmedel. Jo.
Bilar och renare luft. Jo. Bilar och renare luft. Bilaga. Jo. Invandringspolitiken. A. Utbyggd havandeskapspenning m. m. S. Familjeplanering och abort. S. Företagshälsovård för alla. A. Kompetens inom hälso- och sjukvården m.m. S. Information som styrmedel. I. Patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten. Ju. Effektivare företagsrevision. Ju. Fastighetsbildning 1. Aweckling av samfällda vägar och diken. Ju.
Fastighetsbildning 2. Ersättningsfrågor. Ju. Politisk styrning-administrativ självständighet. C. Konsumentpolitiska styrmedel-utvärdering och förslag. Fi. Kontroll av rådgivare. Ju. Barn genom insemination. Ju.
Områden för turism och rekreation. Jo.
Kapitalplaceringar på aktiemarknaden. Fi. Turism och friluftsliv 2. Om förutsättningar och hinder. Jo. Bulvanlag. Ju. Skatteregler. Om reservering för framtida utgifter. Fi. Egenföretagares sjukpenning m. m. 5. Vattenkraft. I. Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott. Ju.
Ensamföräldrarna och deras barn. S. Företagshemligheter. Ju. Kulturarbetare och uppfinnare, skatter och avgifter. Fi. Skall matmomsen slopas? Fi. Församlingen i framtiden. C. Naturresursers nyttjande och hävd. Jo. Olika ursprung — gemenskap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell mångfald. U. Kunskap för gemenskap. Läromedel för språklig och kultu- rell mångfald. U. Kreativ finansiering. Fi.
Statens offentliga utredningar 1983
Systematisk förteckning
Justitiedepartemontet
Nytt militärt ansvarssystem. [2] Ersättning för miljöskador. [7] Ny konkurslag. [24] Internationella faderskapsfrågor. [25] Patentprocessen och sanktionssystemet inom patentråtten. [35] Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Effektivare före- tagsrevision. [36] 2. Kontroll av rådgivare. [41] 3. Bulvanlag. [461 Fastighetsbildningsutredningen. 1. Fastighetsbildning 1. Av- veckling av samfällda vägar och diken. [37]
2. Fastighetsbildning 2. Ersättningsfrågor. [38] Barn genom insemination. [42] Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gälde- narsbrott. [50] Företagshemligheter. [52]
Försvarsdepartementet
Former för upphandling av försvarsmateriel. [12] Att möta ubåtshotet. [13]
Socialdepartementet
Barn kostar. [14] Utbyggd havandeskapspenning m. m. [30] Familjeplanering och abort. [31] Kompetens inom hälso- och sjukvården m.m. [33] Egenföretagares sjukpenning m.m. [48] Ensamföräldrarna och deras barn. [51]
Finansdepartementet
Skatteregler om traktamenten m. rn. [3] Koncession för försäkringsrörelse. [5]
Stämpelskatt. [8] Lag om skatteansvar. [23] Konsumentpolitiska styrmedel-utvärdering och förslag. [40] Kapitalplaceringar på aktiemarknaden. [44] Skatteregler. Om reservering för framtida utgifter. [47] Kulturarbetare och uppfinnare, skatter och avgifter. [53] Skall matmomsen slopas? [54] Kreativ finansiering. [59]
Utbildningsdepartementet
Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. [1] Språk- och kulturarvsutredningen. 1. Olika ursprung — gemen— skap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell mångfald. [57] 2. Kunskap för gemenskap. Läromedel för språklig och kulturell mångfald. [58]
Jordbruksdepartementet
Radon i bostäder. [6] Utredningen om användningen av kemiska medel i jord och skogsbruket m. m. 1. Användning av växtnäring. [10] 2. Bekämp- ning av växtskadegörare och ogräs. [11] Bättre miljöskydd II. [20] Vilt och jakt. [21] Bestrålning av livsmedel. [26] Bilavgaskommittén. 1. Bilar och renare luft. [27] 2. Bilar och renare luft. Bilaga. [28] Områden för turism och rekreation. [43] Turism och friluftsliv 2. Om förutsättningar och hinder. [45] Naturresursers nyttjande och hävd. [56]
Arbetsmarknadsdepartementet
Om hälften vore kvinnor. [4] Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. [18] Utbildning för arbetslivet. [22] Invanderingspolitiken. [29] Företagshälsovård för alla. [32]
Industridepartementet
Lagstiftningen på kärnenergiområdet. [9] Direktinvesteringskommittén. 1. Sysselsänningsstrukturen i internationella företag. [16] 2. Näringspolitiska effekter av inter: nationella investeringar. [17] Den stora omställningen. [19] Information som styrmedel. [34] Vattenkraft. [49]
Civildepartementet
Kommunalforskning i Sverige. [15] Politisk styrning-administrativ självständighet. [39] Församlingen i framtiden. [55]
"om mer free av wi gamma—i
IL'b EM ' er |SBN9l 38 077841