Prop. 1959:100

('med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

1

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

försäkring för allmän tilläggspension m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till

1) lag om försäkring för allmän tilläggspension, 2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt

3) reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning om allmän tilläggspensionering, som skall träda i kraft den 1 januari 1960. Tilläggspensioner skall börja ut­ ges 1963.

Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillför­ säkra alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd av­ vägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.

Rätt till tilläggspension skall kunna förvärvas av svensk medborgare och av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsin­ komst, som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. Beträffande inkomst av annat förvärvs­ arbete än anställning är regeln att det belopp, som överskjuter 8 000 kr., räknas som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig. Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

2

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den

genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För

full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vil­

ket krav successivt höjes till att avse 30 år. Jämte folkpensionen kommer

full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två

tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension

kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den

som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss

höjning av pensionen.

Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpen­

sioneringen. Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med

samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års

ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel

förtidspension.

Familjepension utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension

utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och

att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock

änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpen­

sion utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensione­

ringens familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som

den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen

för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka

och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efter­

levande utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.

Det har förutsatts, att den nu utarbetade lagstiftningen kommer att kom­

pletteras på en del punkter, främst beträffande förtids- och familjepensio-

nerna, vilket torde kunna ske innan förmåner börjar utges från tilläggs­

pensioneringen.

I likhet med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras

enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan

tillskott av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en

betydande fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erläg­

ges kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges

egenavgift. Samma uttagsprocent tillämpas för arbetsgivaravgift och egen­

avgift.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas och avgifter skall erläggas

fr. o. m. 1960. Avgiftsuttaget fastställes till en början för fem år och före­

slås utgöra 3 procent 1960 för att sedan stiga med en procent om året till

7 procent 1964. Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften

vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent 1960

och 4,5 procent 1964. Det förutsättes att arbetsgivaravgiften framdeles inte

kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman.

Möjligheter finnes till undantagande från den allmänna tilläggspensione­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år W59

3

ringen, kollektivt för inkomst av anställning och individuellt för inkomst

av annat förvärvsarbete.

Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oför­

ändrad inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner kr. vid 1964 års utgång. För­

valtningen av fonden föreslås anförtrodd åt tre styrelser. Första fondsty­

relsen skall förvalta de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna,

andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare

samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och egenavgifter. I sty­

relserna skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon

parts representanter ensamma har majoritet.

En betydande del av fondmedlen skall i form av återlån genom banker

och andra kreditinstitut kunna gå tillbaka till dem som erlagt avgifter.

Övriga fondmedel placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som

utfärdas av staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Förslag

till

Lag

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att bereda ålderspension, förtidspension

och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Rätt till pension

enligt försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Efter sådan in­

komst utgår ock avgift till försäkringen.

2

§•

Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalen­

derår, varunder han fyller sexton år.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är

mantalsskriven i riket.

Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 § sägs är försäk­

rad, även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller

andra stycket.

3 §•

Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmyndig-

heten) och de lokala organ, som Konungen bestämmer.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4

§•

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 § första eller andra

stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrun­

dande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av

annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år

då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller

för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller

invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, dock icke

5

invalidpension som utgår allenast på grund av stadgandet i 3 § 2 mom. andra

stycket sistnämnda lag.

Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständig­

heterna.

5 §•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner

i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i all­

män eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och

samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra

kronor.

Ersättning i penningar för arbete som försäkrad utfört för annans räkning

utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år

uppgått till minst trehundra kronor, vid lagens tillämpning anses såsom

inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersätt­

ningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbets­

tagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön

eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är

bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den

försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i

rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller

tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskick­

ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick­

ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare.

6

§.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den för­

säkrade; samt

c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 5 § är att hänföra till inkomst av an­

ställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till fem­

hundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

7

§•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av an­

nat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till

statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår

som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret

anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxerings­

året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är

bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

8

§•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 §

omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. I den mån summan är

högre än dubbla basbeloppet skall den dock såvitt den utgöres av inkomst

av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar. Bas­

beloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i första

hand mot inkomsten av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av

anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav över­

stiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Be­

lopp, från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av

annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall

ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hund­

ratal kronor.

9 §.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för för­

säkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensions­

grundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock

pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida avgift enligt

34 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan

avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkra­

de för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där den försäkrade eller

efterlevande till honom ansöker om pension enligt denna lag för tid före

det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju års ålder, för de

båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle

börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande in­

komsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng

beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 16 §, skall den

försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två

högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då

folkpension som avses i 4 § började utgå till honom. Pensionspoäng enligt

bestämmelserna i detta stycke må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter

det år, varunder han fyllt sextiofem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

7

10 §.

Basbeloppet utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, som an­

giver förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet

enligt lagen om folkpensionering och pensionspristalet för december 1957.

Vid beräkning av basbeloppet sker avrundning till närmaste hundratal

kronor.

Om ålderspension

11

§•

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den

försäkrade fyller sextiosju år, under förutsättning att pensionspoäng till­

godoräknats honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare,

minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före

den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den

månad, då han uppnår sextiotre års ålder.

12

§.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller

13 §, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad,

för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som

tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats ho­

nom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har

pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall

hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot

förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats

honom, och talet trettio.

Har undantagande som i 36 eller 37 § sägs ägt giltighet för den försäk­

rade, skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så

stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhål­

landet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng till­

godoräknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för

vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pen­

sionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av

vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då

pensionspoäng jämlikt 9 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbe-

talning icke tillgodoräknats den försäkrade.

13 §.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, var­

under den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 § beräknade

8

pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pen.

sionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den för­

säkrade fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och

med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje

månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den må­

nad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn

dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt

sjuttio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om förtidspension

14 §.

Åtnjuter försäkrad på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som in­

träffat efter det han blev försäkrad enligt denna lag, folkpension som i 4 §

sägs, äger han rätt till förtidspension enligt vad nedan stadgas för tid före

den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension dessförinnan börjar

utgå till honom.

Beträffande försäkrad som ej är svensk medborgare gäller vad nu sagts

endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år före

det år, varunder folkpension som avses i första stycket började utgå.

15 §.

År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives

hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension.

16 §.

Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra

år, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå

till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna

lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension

skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år

samt den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen bör­

jar utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava

tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta

poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej

utgå, om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för den försäkrade

då folkpension som i 4 § sägs började utgå samt undantagandet tillika för­

anlett, att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått för-

lustig mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den

försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålders­

pension.

9

17 §.

Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 § stadgas

men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag,

därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i

4 § sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande

vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, om

denna börjat utgå från och med nämnda månad.

18 §.

Åtnjuter försäkrad för viss månad sjukhjälp från allmän sjukkassa i form

av sjukpenning eller hempenning, skall förtidspension för samma månad

minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det

sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från

barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn. Vad nu sagts skall ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,

som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första

gången utbetalats, såvida icke försäkrad, som uppburit sextio procent av hel

förtidspension, kommer i åtnjutande av hel förtidspension, i vilket fall av­

drag skall göras å det belopp varmed pensionen ökat.

19 §.

Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss

tid eller tills vidare.

Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensio­

nen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan.

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsför­

måga väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom. Är

den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

20

§.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård

eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva

nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av all­

männa medel, må förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras ho­

nom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

21

§.

Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan upp­

kommit till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen

åsamkat sig.

Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den för­

säkrade

a) ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

10

arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvar spåföljd ge­

nom lagakraftägande dom ådömts honom;

b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läka­

res föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso­

synpunkt;

c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande upp­

gift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller

d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 § sista

stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om familjepension

22

§.

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till förtidspension eller ålders­

pension eller skulle han, om fall som avses i 14 § varit för handen vid tid­

punkten för dödsfallet, hava varit berättigad till förtidspension, föreligger

för änka och barn rätt till familjepension enligt vad nedan sägs.

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn.

23 §.

Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat

minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension

icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,

därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap.

24 §.

Änkepension utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar barn,

som är berättigat till pension efter den försäkrade, trettiofem och i annat fall

fyrtio procent av hel förtidspension, som den försäkrade var berättigad till

eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt

vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till

ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 §.

25 §.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton år.

Rätt till barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan

än den försäkrade eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,

därest den försäkrade enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att

till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

26 §.

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om den försäkrade efter­ lämnar änka, som är berättigad till pension efter honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall det sammanlagda barnpensionsbelop­ pet fördelas lika mellan barnen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

11

27 §.

De sammanlagda familjepensionerna efter en försäkrad må uppgå till högst åttio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Ned­ sättning av familjepensioner på grund av vad nu stadgats skall göras å de olika pensionerna i förhållande till deras storlek.

28 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans förmyndare. Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv, skall pension ej vidare utgå.

29 §.

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

30 §.

Familjepension utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medver­ kat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

Familjepension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den efter­ levande

a) annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken ansvarspåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; eller

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten.

Om försäkringens finansiering

31 §.

Försäkringens inkomster utgöras av avgifter samt avkastning av de fond­ medel som nedan sägs.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga

medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostna­

der och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering

som finnes erforderlig.

Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pen­

sionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.

32 §.

Konungen skall med riksdagen fastställa procentsats för uttaget av avgif­

ter till försäkringen. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för

visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan.

Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträf­

fande avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke re­

dan beslutats.

33 §.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han

under året till arbetstagare hos honom utgivit i lön i penningar eller natura­

förmåner i form av kost eller bostad eller, där fall som avses i 5 § andra

stycket är för handen, i annan ersättning i penningar. Avgiften utgår efter

den för året gällande procentsatsen och beräknas å summan av lön och an­

nan ersättning som nu sagts, sedan därifrån dragits dels ett belopp mot­

svarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det

beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under

året, dels ock för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersätt­

ning, som för år räknat överstigit sju och en halv gånger nämnda bas­

belopp. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med

full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under

året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån.

Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som av­

viker från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma

resultat.

Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från

arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från

arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hän­

syn skall vidare ej tagas till arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning

till honom antingen enligt 5 § tredje stycket icke utgör inkomst av anställ­

ning eller, om arbetstagaren icke är vare sig svensk medborgare eller man­

talsskriven härstädes, avser arbete utom riket.

Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

13

34 §.

Försäkrad, för vilken fastställts pensionsgrundande inkomst för visst år på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för året erlägga avgift till försäkringen. Avgiften utgår efter den för året gällande procent­ satsen och beräknas å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna här­ rör från inkomst av annat förvärvsarbete. Angående befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga avgift som nu sagts stadgas särskilt.

35 §.

Om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen förordnar Ko­ nungen med riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om undantagande från försäkringen

36 §.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt angår inkomst av annat försvärvsarbete. Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan un­ dantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den för­ säkrade ej ånyo göra dylik anmälan.

37 §.

Arbetsgivare och arbetstagare må före den 1 juli 1961 genom kollektivav­ tal gällande från ingången av år 1960 träffa överenskommelse om undan­ tagande från försäkringen enligt vad nedan sägs.

Kollektivavtal som avses i första stycket må å arbetstagarsidan slutas endast av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation och som ensam eller tillsammans med annan sådan organisation, vilken biträtt avtalet eller ingått annat dylikt avtal med samma innehåll i pensionsavseende, uppenbarligen omfattar fler­ talet arbetstagare som hos arbetsgivare, vilka skulle bliva bundna av ifråga­ varande avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete.

Giltighetstiden för kollektivavtal varom förmäles i första stycket må för­ längas. Sådant avtal må ock ändras men må ej göras tillämpligt på arbets­ tagare, vilka sysselsättas i annat arbete än som avsågs med det ursprung­ liga avtalet. Förlängning och ändring som nu sagts skall ske genom kol­ lektivavtal.

Kollektivavtal enligt denna paragraf skall tillförsäkra varje arbetstagare, för vilken på grund av avtalet inträtt verkan som i 39 § sägs, sådan rätt till

14

ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare upp­

hör att vara tillämpligt på arbetstagaren. Sådant avtal skall upprättas

skriftligen och undertecknas av dem som slutit avtalet. Avtalet må ej upp­

höra att gälla å annan tid än vid utgången av ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

38 §.

Har arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 37 §, i sin tjänst

jämväl arbetstagare, vilken ej är medlem av avtalsslutande organisation

å arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas även å denne, såvida han syssel-

sättes i arbete som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare,

vilken omfattas av ett för arbetsgivaren gällande kollektivavtal som slutits

av annan arbetstagarorganisation.

39 §.

Föreligger kollektivavtal som i 37 § sägs, skall vid beräkning av pensions-

grundande inkomst för arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn

icke tagas till inkomst, som arbetstagaren hos arbetsgivare, vilken är bun­

den av avtalet, åtnjutit av därmed avsett arbete. Vid beräkning av sådan

arbetsgivares avgift enligt 33 § skall bortses från arbetstagare som nu sagts.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall registreras hos pensionsmyndig-

heten.

Ansökan om registrering skall göras i fråga om avtal, som slutits före

den 1 juli 1961, senast den 31 augusti nämnda år och beträffande annat

avtal inom två månader efter utgången av den månad, varunder avtalet

träffades.

Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37 §, skall registrering

vägras.

Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras

registrering, är avtalet ogiltigt.

Särskilda bestämmelser

41 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk

på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom.

42 §.

Pension utgives månadsvis.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade

fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidi­

gare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök-

15

ningen. Ålderspension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då ansökningen gjordes.

Förtids- och familjepension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket där ej rätten visas hava varit för handen tidi­ gare anses hava skett då pensionen söktes. Familjepension efter försäkrad, som åtnjöt ålders- eller förtidspension, utgår dock tidigast från och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffade. Förtids- och familjepension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då pensionen söktes. Vid ökning av sådan pension skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Pension utgår till och med den månad, varunder den pensionsberätti- gade avlidit eller rätten till pension eljest upphört.

43 §.

År någon för samma månad berättigad till flera pensioner enligt denna lag, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största äro lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära livränta eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkrings- anstalten eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas den honom eljest tillkommande pensionen med livräntans eller sjukpen­ ningens belopp.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

45 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pen­ sion alltjämt föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

46 §.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, var­ till pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den pensionsberättigade var bosatt utom riket då rätt till pension enligt denna lag inträdde, första gången skulle hava uppgått om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i riket. Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bo­ satt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må

utan hans samtycke pension till honom utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pen­ sionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

47 §.

Då skäl föranleda därtill må pension bestämmas att intill dess slutligt beslut fattats utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pen- sionsbeviljande organet föreskriver.

48 §.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är jämnt delbart med tolv. År årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bort­ faller pensionen för den månad som beräkningen avser.

49 §.

Pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat.

50 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att full­ göra honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäli­ gen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva åter- betalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första styc­ ket, må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetal­ ning av pension till honom. Avdrag som nu sagts må tillika göras för ogul­ den avgift, såvida enligt 9 § första stycket pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.

51 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

52 §.

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäk- ringsinrättningar äro pliktiga att på begäran lämna pensionsmyndigheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

17

eller lokalt organ som i 3 § sägs uppgift för namngiven person rörande för­ hållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

53 §.

Klagan över beslut av lokalt organ som i 3 § sägs i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos pensionsmyndigheten. Besvären skola insändas eller ingivas till det lokala organet, som har att insända handlingarna i ärendet till pensionsmyndigheten.

Klagan över pensionsmyndighetens beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till pen­ sionsmyndigheten, som har att insända handlingarna till socialdepartemen­ tet. Talan mot beslut i annat ärende än som avses i 40 § må fullföljas en­ dast såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling inom myndigheten uttalats avvi­ kande mening, så ock där myndigheten finner fråga i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga nedsatts tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestäm- melse eller myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd.

Pensionsmyndighetens och lokalt organs beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Utan hinder av vad ovan sägs skall beträffande fullföljd av talan i vissa fall gälla vad därom ap stadgat i författning som avses i 7 eller 35 §.

54 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående tillämpning av denna lag helt eller delvis å personer, som icke äro svenska medborgare och å vilka lagen ej eljest är tillämplig, så ock angående undan­ tag från vad i lagen stadgas rörande den, som icke är svensk medborgare eller som är svensk medborgare och bosatt utomlands eller här i riket anställd hos arbetsgivare, vilken är bosatt utomlands eller är utländsk juridisk person.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

55 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av pensionsmyndigheten.

Om lagens ikraftträdande m. m.

50 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900; dock skall pension ej utgå före den 1 januari 1903.

2 — I)ilning till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

18

57 §.

Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt

till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år.

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896—

1914, skall vid tillämpning av 12 § första stycket talet trettio utbytas

mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 § andra och

tredje styckena icke äga tillämpning.

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915

—1923, skall vid tillämpning av 12 § talet trettio utbytas mot talet tjugu

ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914;

och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning

som i 12 § andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket

den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensions­

poäng eller gått förlustig mer än en poäng.

58 §.

För år 1960 skall pensionsgrundande inkomst icke beräknas för den som

under året uppnår sextiofem års ålder. Avgift som i 33 § sägs skall för år

1960 icke erläggas för lön eller annan ersättning till arbetstagare, som under

året fyller sextiofem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

59 §.

För år 1960 skall den i 32 § omförmälda procentsatsen fastställas år 1959.

Förslag som i 32 § andra stycket sägs skall framläggas första gången år

1963 och andra gången år 1967.

60 §.

Anmälan som i 36 § första stycket sägs må med giltighet från och med år

1960 göras under nämnda år samt under första halvåret 1961.

61 §.

Vad i 44 § stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpen­

ning som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari

1960.

62 §.

Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola hand­

havas av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myn­

dighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1959

19

Förslag

till

Lag

angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt lagen

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 32 § första stycket lagen om försäkring för allmän tilläggspension omförmälda procentsatsen skall utgöra för år 1969 tre, år 1961 fyra, år 1962 fem, år 1963 sex och år 1964 sju.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Förslag

till

Reglemente

angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Härigenom förordnas som följer.

i. ■ ;

Inledande bestämmelser

1 §•

De penningmedel, som enligt 31 § lagen om försäkring för allmän til­

läggspension skola ingå till allmänna pensionsfonden, skola på sätt nedan

stadgas förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och

tredje fondstyrelserna.

*

2 §.

Den i 3 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension omförmälda

pensionsmyndigheten åligger att överföra

1. till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligt 33 § nämnda

lag erläggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter

samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande;

2. till andra fondstyrelsens förvaltning jämlikt sistnämnda lagrum infly­

tande avgifter från andra arbetsgivare än under 1 sägs, som i genomsnitt

för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu arbetstagare;1

samt

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifter enligt samma

lagrum samt avgifter, som erläggas jämlikt 34 § lagen om försäkring för

allmän tilläggspension.

Till varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av

de av styrelsen förvaltade medlen.

3 §•

Pensionsutbetalningar ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket

stadgas, förvaltningskostnader och andra utgifter avseende försäkringen

för allmän tilläggspension skola, i den mån andra medel ej stå till förfogan­

de, bestridas genom tillskott, som pensionsmyndigheten äger erhålla från

fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen skola tillskjutas

21

av fondstyrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrel­ sernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast före­ gående år.

Varje fondstyrelse skall med de under styrelsens förvaltning stående medlen bestrida kostnaderna för styrelsens verksamhet och för revision av styrelsens förvaltning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om fondstyrelserna

4 §•

Varje fondstyrelse skall bestå av nio ledamöter, som förordnas av Konungen. Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som före­ träda kommunerna och landstingskommunerna, och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslutningar av ar­ betsgivare och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare; samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka er­ lägga avgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Avgives icke förslag som i första stycket sägs, förordnar Konungen ändå ledamöter som skolat utses efter sådant förslag.

För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant. Ledamöter och suppleanter skola vara myndiga, här i riket bosatta svenska medborgare.

5 §.

Ledamöter och suppleanter i fondstyrelse förordnas för tiden intill dess balansräkning på sätt i 24 § sägs fastställts under tredje året efter det, var­ under förordnandet meddelats.

Ledamot eller suppleant må av Konungen entledigas, oaktat den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända.

Därest ledamot eller suppleant entledigas eller avlider under den tid för vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden i hans ställe ny ledamot eller suppleant förordnas i den ordning som angives i 4 §.

6

§.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna i fondstyrelse förordnar Ko­ nungen en till ordförande. Fondstyrelse väljer inom sig vice ordförande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

7

§•

Fondstyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Framställer leda­

mot begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efter­

kommas.

Fondstyrelse är beslutför, där de vid sammanträdet tillstädesvarandes

antal överstiger hälften av hela antalet ledamöter. Ärende må dock icke

företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall

för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ären­

dets behandling.

Såsom fondstyrelses beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträ­

det de flesta förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av

ordföranden.

Vid fondstyrelses sammanträde skall föras protokoll. Ledamot är berät­

tigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening

antecknad till protokollet.

8

§•

Fondstyrelse äger uppdraga åt enskilda ledamöter eller tjänstemän hos

styrelsen att var för sig eller två eller flera i förening avgöra ärenden av

beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Angående

den befogenhet, som sådant uppdrag medför, åligger det styrelsen att

meddela föreskrifter. Avser uppdraget beviljande av lån, skola grunderna

för långivningen fastställas.

Uppdrag som i första stycket sägs må när som helst återkallas eller in­

skränkas. Utan hinder av sådant uppdrag äger fondstyrelse själv avgöra

ärende av varje slag.

9 §•

Fondstyrelse äger anställa de tjänstemän, som finnas erforderliga, och

bestämma deras löner och övriga anställningsvillkor.

10

§.

Om arvode och annan ersättning till ledamot eller suppleant i fond­

styrelse förordnar Konungen.

Om förvaltningen

11

§•

Allmänna pensionsfonden skall av fondstyrelserna förvaltas på sådant

sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän till-

läggspension. Därvid skall iakttagas, att placeringen av fondmedlen till­

godoser kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsstäl­

lande betalningsberedskap.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

12

§.

Fondstyrelse må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stads-

hypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskas-

san eller av hypoteksakliebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står

under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet;

3.

i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda för­

skrivningar som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, post­

girokontoret, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller annan kredit­

inrättning, som Konungen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse

som i 2 § första stycket 1 sägs, såvida staten, kommun eller därmed jäm­

förlig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;

6. efter hörande av pensionsmyndigheten, i skuldförbindelse utfärdad

av företag, som har till syfte att befordra folkhälsan eller att medverka till

förhindrande av nedsättning av arbetsförmåga eller till förbättring av

sådan förmåga och som enligt styrelsens prövning anses erbjuda godtagbar

säkerhet; samt

7. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat

om återlån.

I den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller

djest för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fond­

medel även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirokontoret.

13 §.

Till skyddande av fordran må fondstyrelse å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så

ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller

annan egendom, såvida det är uppenbart att allmänna pensionsfonden el­

jest skulle lida avsevärd förlust. Egendom som sålunda förvärvats skall

åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga

rum utan förlust.

14 §.

Riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret, sparbank,

cenlralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska

skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som Konungen god­

känner äger mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som crlagt

24

avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension under före­

gående år återlån med högst hälften av vad sålunda erlagts. Återlån må ej

beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femhundra

kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

15 §.

Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i samband därmed

till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt 2 6

har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats.

Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning enligt vad i

första stycket sägs fastställes av Konungen. Sagda räntesats skall bestäm­

mas så att den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekom­

mande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank

och centralkassa för jordbrukskredit. Utan hinder av vad sålunda blivit

bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrättningen för visst lån över­

enskomma om en efter det rådande marknadsläget bestämd, för viss tid

bunden räntesats.

16 §.

Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet,

skall årligen amorteras med belopp icke understigande en tiondel av låne-

summan. Kreditinrättnings lån hos fondstyrelse enligt 15 § skall åter­

betalas i samma mån som återlånet, dock ej långsammare än som före­

skrivits i villkoren för sistnämnda lån.

Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna över­

föras till annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.

17 §.

Fondstyrelse må för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga

kredit hos kreditinrättning eller hos annan fondstyrelse.

18 §.

Fondstyrelses räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

Det åligger fondstyrelse att före den 1 februari varje år avgiva redovis­

ning för sin förvaltning under föregående räkenskapsår genom avlämnan­

de av förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt

balansräkning avseende ställningen vid årets utgång.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till det belopp, vartill

kostnaderna för deras anskaffning uppgått. Osäker fordran skall dock upp­

tagas till det belopp, varmed den beräknas komma att inflyta. Värdelös

fordran må icke upptagas såsom tillgång.

25

Om revision m. m.

19 §.

Konungen förordnar för varje fondstyrelse fyra revisorer att granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av bank- och fondinspektionen och två efter samråd med de sammanslutningar, som enligt 4 § äga föreslå ledamot i fondstyrelsen. De revisorer som utses utan samråd som nu sagts skola, där ej skäl däremot äro, vara gemensamma för samtliga fondstyrelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

20

§.

Revisorerna förordnas för tiden till dess balansräkning på sätt i 24 § sägs nästa gång fastställts.

Revisor må av Konungen entledigas, oaktat den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända.

Entledigas eller avlider revisor under den tid för vilken lian blivit ut­ sedd, skall för den återstående tiden i hans ställe ny revisor förordnas i enahanda ordning.

21

§.

Den utan förslag eller samråd som i 19 § sägs utsedde revisorn skall såsom ordförande leda revisionen.

Revisorerna äga vid fullgörande av sitt uppdrag anlita erforderligt biträde.

22

§.

Om arvode och annan ersättning till revisor förordnar Konungen.

23 §.

Revisorerna skola för varje kalenderår avgiva en revisionsberättelse, som skall överlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att för­ valtningsberättelse som i 18 § sägs kommit revisorerna till handa.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för omfattningen och resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärk­ ning i avseende å förvaltningsberättelsen, de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna, fondstyrelsens bokföring eller inven­ teringen av de under dess förvaltning stående tillgångarna eller eljest beträf­ fande fondstyrelsens förvaltning föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela de erinringar, som de anse påkallade.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

24 §.

Sedan revisionsberättelsen kommit fondstyrelsen till handa, skall sty­

relsen ofördröj ligen överlämna förvaltningsberättelsen med de däri upp­

tagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna tillika med revisionsbe­

rättelsen till Konungen, vilken före den 1 maj samma år har att avgöra

frågan om fastställelse av balansräkningen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Särskilda bestämmelser

25 §.

Vad som hos fondstyrelse förekommit rörande placering av fondmedel

ävensom i övrigt rörande enskildas förhållande till styrelsen eller till

kreditinrättning, som är låntagare hos fondstyrelsen, må ej yppas för

obehörig.

26 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av

detta reglemente meddelas av Konungen.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1960.

För åren 1960—1962 skall den i 3 § avsedda fördelningen ske sålunda

att första fondstyrelsen tillskjuter tjugu, andra fondstyrelsen femtio och

tredje fondstyrelsen trettio procent av de medel som erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Anders­

son, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om allmän tillläggspensionering samt anför.

Pensionsfrågans utveckling

Folkpensioneringen ger förmåner åt alla efter enhetliga normer utan hän­ syn till vederbörandes tidigare inkomstförhållanden. År 1948 trädde den folkpensioneringslag i kraft som alltjämt gäller. Redan dessförinnan hade emellertid ett omfattande utredningsarbete påbörjats, som inriktades på att åt förvärvsarbetande även bereda pensionsförmåner avvägda efter in­ komsten under den aktiva tiden.

Den år 1947 tillkallade pensionsutredningen avgav år 1950 ett princip­ betänkande om allmän pensionsförsäkring (SOU 1950:33). Ett slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring framlades år 1955 av pensionsutred­ ningen (SOU 1955:32). I delta betänkande lämnades även en översikt av de remissyttranden, som inhämtats över principbetänkandet; de över slut­ betänkandet avgivna remissyttrandena har sammanställts i en särskild publikation (SOU 1956:31).

För att inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av pensionsfrågan tillkallades år 1956 allmänna pensionsberedningen. I febru­ ari året därpå avgav pensionsberedningen ett betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7). Remissyttrandena över detta betänkande publi­ cerades i en särskild volym (SOU 1957: 16).

I pensionsberedningens betänkande framlades tre olika förslag till till- läggspensionering, vilka samtliga avsåg att utgöra en påbyggnad på folk­ pensioneringen. För att komplettera förslagen beträffande frågor i sam­ band med fondbildningen för pensionsändamål tillkallades 1957 års pen­

28

sionskommitté1, som den 22 januari 1958 avlämnade en promemoria med

förslag om fondförvaltning in. m. i samband med en utbyggd pensionering

(SOU 1958: 4).

Den 13 oktober 1957 anordnades en folkomröstning rörande huvuddragen

i de tre förslag om tilläggspensioneringens utformning, som framlagts i

pensionsberedningens betänkande.

Genom proposition nr 55 föreläde Kungl. Maj :t 1958 års A-riksdag för­

slag om förbättringar av folkpensioneringen och införande av en lagfäst

tilläggspensionering, som byggde på det förslag som vid folkomröstningen

erhöll de flesta rösterna. Riksdagen antog med vissa ändringar proposi­

tionsförslaget såvitt angår folkpensioneringen men avslog förslaget om

lagfäst tilläggspensionering (Särsk. U 1958: 1, rskr. nr 272). I anledning

av riksdagens beslut rörande tilläggspensioneringen upplöste Kungl. Maj :t

riksdagen och förordnade om nyval till riksdagens andra kammare, vilket val

ägde rum den 1 juni 1958.

Beträffande folkpensioneringen begärde riksdagen att utredning skulle

verkställas om en rad frågor bl. a. avseende invalid- och familj epensione-

ringen. Med stöd av Kungl. Maj :ts den 9 maj 1958 givna bemyndigande till­

kallade jag en parlamentarisk utredning för behandling av dessa frågor,

1958 års socialförsäkringskommitté. Som ett första led i sitt arbete har

kommittén den 10 oktober 1958 avgivit ett förslag om förbättrade grund­

pensionsförmåner in. m. (stencilerat). Ett på grundval härav utarbetat för­

slag har tidigare i år förelagts riksdagen (prop. nr 29).

Vidare har den 6 juni 1958 inrättats ett särskilt organ, socialförsäkringens

administrationsnämnd, med uppgift att utreda bl. a. de administrativa

frågor som sammanhänger med en allmän pensionsreform.

Med de i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag angivna principerna

som utgångspunkt har i socialdepartementet utarbetats förslag till lag om

försäkring för allmän tilläggspension och lag angående procentsatsen för

avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension ävensom förslag till reglemente angående allmänna pensions­

fondens förvaltning. Under arbetet har i skilda hänseenden utnyttjats det

omfattande material, som frambragts av de olika utredningarna, samt syn­

punkter som framkommit under remissbehandling därav.

De betänkanden som avlämnats i pensionsfrågan och remissyttrandena

däröver har redovisats i olika sammanhang så när som på yttrandena över

promemorian av 1957 års pensionskommitté. Sistnämnda yttranden hade

ännu inte avgivits vid tiden för avlämnandet av 1958 års pensionsproposi-

tion. Jag ämnar därför nu lämna en översikt över dessa yttranden. Ehuru

en kortfattad redogörelse för 1957 års pensionskommittés förslag intogs i

1 Riksbankschefen P. Åsbrink, bankdirektören T. Browaldh, professorn E. Lundberg, filosofie

doktorn R. Meidner och överdirektören I. Ohlsson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

29

nämnda proposition synes det lämpligt att som en bakgrund till remissytt­ randena först erinra om innehållet i förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Kommittéförslag om fondförvaltning m. m. jämte remissyttranden

Kommittéförslaget

Som framgått av det föregående har 1957 års pensionskommitté i januari 1958 avlämnat en promemoria med förslag om fondförvaltning in. m. i sam­ band med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4).

I promemorian utgår kommittén i stort sett från allmänna pensionsbered- riingens förslag om en författningsreglerad påbyggnad av folkpensione­ ringen, ehuru kommittén därmed inte tar ställning till de olika alternativ för tilläggspensioneringens ordnande som framförts inom beredningen.

Kommittén förutsätter således, att en fondbildning i överensstämmelse med det nämnda förslaget rörande författningsreglerad tilläggspensionering bör komma till stånd bl. a. för att motverka bortfall av annat sparande. Vid utformningen av förslagen om pensionsfondens organisation och verksam­ hetsformer har kommittén låtit sig ledas av vissa allmänna önskemål. Pen­ sionsfonden bör enligt kommitténs mening ha en självständig ställning i förhållande till staten och de avgiftsbetalande och den bör förvaltas med hänsyn till intresset av bästa möjliga avkastning och betryggande säkerhet. Kommittén vill, i likhet med förslagsställarna bakom allmänna pensions- beredningens förslag till lagfäst tilläggspensionering, undvika uppbyggandet av en stor kreditorganisation, som fördelar krediterna mellan ett stort antal slutliga låntagare. Vidare anser kommittén, att fondens utlåning ej ensi­ digt bör gynna vissa låntagare utan i stället smidigt anpassas till de växlan­ de kreditbehoven. Formerna för fondmedlens utlåning bör inte minska kreditpolitikens verkningsmöjligheter, och de möjligheter som kan finnas för att låta fondbildningen bidraga till utvecklingen av en väl fungerande kreditmarknad bör tillvaratagas.

Kommittén diskuterar till en början frågan om en uppdelning i flera fonder och anför, alt om en sådan uppdelning drives tillräck­ ligt långt de flesta problem, som en stor, centralt förvaltad fond ger upphov till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar och branscher — den ur praktisk synpunkt naturliga metoden — skulle emeller­ tid alltför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna i första hand tillgodoser den egna branschens kreditbehov. Övervägande skäl talar enligt kommitténs mening för eu viss, begränsad uppdelning av pensions­ fonden.

Kommittén förordar därför, att fondmedlen fördelas på tre delfonder. Till den första, kallad A-fonden, skulle föras de av staten och kommunerna crlagda arbetsgivaravgifterna, till den andra, B-fonden, övriga arbetsgivar­

30

avgifter, och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare.

Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade leda­

möter. A- och B-fondernas styrelse föreslås bestå av nio ledamöter, varav

tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av

organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse

föreslås få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisa­

tioner, som företräder de till denna fond anknutna försäkringstagarna.

I fråga om placeringen av fondmedlen diskuterar kommittén

i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen,

skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t. ex.

bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna

ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle

avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén finner emellertid, att de

invändningar som kan anföras mot denna lösning är alltför starka för att

specialdestinationslinjen skall kunna rekommenderas.

Som en annan lösning anföres bankinstitutslinjen, innebärande att existe­

rande bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbruks­

kredit) utnyttjas som mellanhänder, t. ex. genom att fondmedlen insättes

på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén

inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlå-

ningsorganisation skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del,

eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens

resurser för alla låntagargrupper och medföra en hög grad av decentralise­

ring av de beslut som är avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa

fördelar står emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande

nackdelar. Pensionsfonden utgör sålunda i hög grad en ersättning för det

sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden.

Under den framtid som kan överblickas är det, framhåller kommittén, nöd­

vändigt att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånas i kapitalmark-

nadsmässiga former för att undvika en alltför påfrestande omställning av

det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen väljes, skulle detta san­

nolikt för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot

mera långfristig utlåning, som inger betänkligheter och som i varje fall

fordrar ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli allt­

för beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna

undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan institu­

ten, men det synes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och

andra skäl finner sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje

lägges till grund för fondens kreditgivning.

Kommittén dryftar därefter som en tredje placeringsmetod återlånelinjen.

Enligt denna, som framfördes i det inom allmänna pensionsberedningen

framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig

pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

31

erlagt desamma. Återlånelinjen har, anför kommittén, motiverats som ett naturligt sätt att decentralisera och så att säga automatisera fondens ut­ låning, så att krediterna ledes till de företag som genom avgiftsinbetalningar och bortfall av möjligheterna att göra avsättningar till pensionsstiftelser får försämrade finansieringsmöjligheter. Kommittén tar emellertid bestämt ställning mot en helt automatisk återlåning. Lån bör enligt kommitténs mening endast utgå efter en kreditvärdighetsprövning. Inte heller i övrigt finner kommittén en långfristig och omfattande återlåning utgöra en lämp­ lig kreditgivningsmetod. Genom en sådan återlåning skulle de finansiella resurserna fördelas på ett irrationellt sätt, och vissa låntagargrupper skulle orimligt gynnas. Vidare skulle kreditmarknaden bindas och hindras att fungera effektivt. Kommittén föreslår därför en begränsad återlånerätt, avsedd att överbrygga anpassningssvårigheter för företagen. Enligt detta förslag skall bankinstituten utnyttjas som kreditförmedlare och de med återlånen förenade riskerna skall vila på dem.

Den fjärde metoden för fondutlåningen, obligationsmarknadslinjen, som kommittén förordar jämsides med en på sätt nyss sagts anordnad åter­ låning, innebär att fondmedlen placeras i obligationer och förlagsbevis. Kommittén motiverar sitt ställningstagande med att låntagarna på mark­ naden för obligations- och förlagslån är antingen stora och välkända slut­ liga låntagare såsom staten, kommuner, kraftverk och stora industriföretag eller också hypoteksinstitut. Härigenom befrias fonden från behovet att bygga upp en stor organisation för kreditprövning utan att därför taga olämpliga risker. Ytterligare garantier ligger i den kontroll som sedvane- mässigt utövas av den eller de affärsbanker, som deltager i emissionen av obligations- och förlagslån, och i det förhållandet att lånen måste fylla marknadens krav för att kunna placeras. Kommittén anför, att det mot obligationsmarknadslinjen kan invändas, att den skulle stänga tillgången till fondens resurser för medelstora och mindre företag och speciellt för dem, som inte förfogar över säkerheter av den typ som traditionellt legat till grund för obligationslån. Kommittén finner därför angeläget, att möj­ ligheterna för en utbyggnad av kapitalmarknaden, t. ex. genom nya hypo­ teksinstitut med nya verksamhetsformer, ingående prövas så snart som möjligt.

Pensionskommitténs förslag om fondens utlåningsformer innebär sam­ manfattningsvis, att fondmedlen skall placeras i fullgoda obligationer eller förlagsbevis, varjämte för A-fonden kommunlån skall utgöra en godkänd placering. Fondernas för rörelsens behov nödvändiga kassamedel skall vara insatta på räkning i riksbanken. Avgiftsbetalare till 15- eller C-fonden skall av affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller riksbanken kunna erhålla återlån motsvarande 50 procent (första avgiftsåret 40 pro­ cent) av avgifterna. Återlånen skall amorteras på högst 5 år, i vissa fall då inteckningssäkerhet föreligger på högst 10 år. Kreditvillkoren i övrigt

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 är 1959

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

bestämmes av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skall

äga erhålla ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en hal\

procent överstiger bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen

skall vara ansvarig för att lånet återbetalas till fonden oavsett om inrätt­

ningens låntagare fullgör sina förpliktelser eller ej.

Kommittén förordar, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbygg­

naden sker under senare delen av 1960-talet. Därvid bör enligt kommitténs

mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande och

revideras i den mån de då vunna erfarenheterna ger anledning härtill.

Remissyttrandena

Över 1957 års pensionskommittés promemoria har yttranden efter remiss

avgivits av statskontoret, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, bank-

och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, full­

mäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbets­

givareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central­

organisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och små­

industriorganisation, Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges köp­

mannaförbund, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges redareförening,

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) samt Sveriges grossistförbund.

Vidare har Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare in­

kommit med yttranden över promemorian.

Kommitténs premiss, att pensionsreformen bör förknippas med e n

väsentlig fondbildning för att motverka bortfall av annat spa­

rande godtages av Landsorganisationen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar där­

emot, att synnerligen starka skäl av såväl samhällsekonomisk som admi­

nistrativ art talar mot en till pensionssystemet knuten stor fondbildning.

Svenska bankföreningen ifrågasätter starkt om någon fondbildning över

huvud är behövlig eller ändamålsenlig. I allt fall bör man söka begränsa

fondbildningen genom att kombinera den med allmänt sparstimulerande

åtgärder samt en effektiv nedskärning av de offentliga utgifterna. Fondbild­

ningen som enda möjlighet att lösa sparandeproblemet ifrågasätts även av

bank- och fondinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sve­

riges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms handels­

kammare.

Pensionskommitténs förslag om fondmedlens fördelning på

tre självständigt förvaltade fonder och att huvudprincipen

för fondförvaltningen skall vara intresset av högsta möjliga avkastning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1950

33

betryggande säkerhet synes i stort sett godtagas av statskontoret, pensionsstijrelsen, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken (majori­ teten), fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, TCO, SACO, Folksam, Svenska bankför­ eningen, Sveriges köpmannaförbund, Statstjänstemännens riksförbund samt

RLF. Detta principiella ståndpunktstagande för kommitténs förslag för­ enas dock i en rad fall med farhågor för svårigheterna att tillgodose de uppställda önskemålen. Bank- och fondinspektionen samt Svenska bank­ föreningen anser således, att redan existensen av en stor central fondbild­ ning innebär risker för statsmakternas ingripande, varigenom fondsty­ relsernas självständighet sätts i fara. Några instanser ställer sig skeptiska mot möjligheten att realisera en fondförvaltning i försäkringstagarnas in­ tresse. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför, att en hög avkastning på fondmedlen i detta fall inte, såsom i en enskild pensionsinrättning, auto­ matiskt påverkar relationen mellan förmåner och avgifter.

I en råd yttranden påyrkas ytterligare uppdelning av fonderna. Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommuner­ nas förbund anför sålunda, att en särskild fond för från kommunerna infly­ tande fondmedel borde inrättas genom en uppdelning av A-fonden. Från

Svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges lantbruksförbund reses önske­ mål om en uppdelning av B-fonden i två fonder, en för de större och en för de mindre företagen. Kooperativa förbundet hemställer om en undersökning av möjligheterna att gruppera de kooperativa organisationerna i en särskild fond. Folksam reser samma krav och påpekar, att enligt kommitténs förslag de kooperativa företagen ej skulle erhålla någon representant i fondstyrel­ serna. Landsorganisationen säger sig vara tveksam inför den föreslagna fonduppdelningen men vill inte motsätta sig tredelningen under förutsätt­ ning att affärsdrivande verk, statliga bolag och andra dylika allmänna före­ tag förs till B-fonden.

Kommitténs förslag om fondstyrelsernas sammansätt­ ning godtages i allmänhet av remissinstanserna. Statskontoret, riksräken­ skapsverket och fullmäktige i riksbanken (majoriteten) ifrågasätter dock, om inte antalet styrelseledamöter bör begränsas ur effektivitetssynpunkt. Vidare reagerar Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriför­ bund, SACO samt Sveriges köpmannaförbund mot omfattningen av det all­ männas representation i fondstyrelserna och kräver, att denna inskränkes till en person förutom statens arbetsgivarrepresentanter. Svenska bankför­ eningen hävdar, att de ledamöter, som ej representerar det allmänna, måste tillsättas i andra former än genom Kungl. Maj:t, på grund av de risker för bristande självständighet hos styrelserna, som eljest kan uppstå. Lands­ organisationen och SACO finner att försäkringstagarna inte är tillräckligt representerade i styrelserna. 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

34

Kommitténs förslag att fondernas placeringar till den del de

inte sker i form av återlån skall göras på obligationsmarknaden accepteras

av ungefär halva antalet remissinstanser, nämligen statskontoret, pensions-

styrelsen, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanks-

inspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken (majorite­

ten), fullmäktige i riksgätdskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund, SACO, Svenska bankföreningen, Svenska jord­

brukskreditkassan, Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riks­

förbund, RLF och Skånes handelskammare. I en rad fall förenas dock dessa

ställningstaganden med invändningar mot obligationsplacering som enda

utlåningsform förutom återlåningen. Framför allt anses, att obligations-

marknadslinjen innebär en alltför ensidig fördelning av fondmedlen till

staten och de större företagen och därmed missgynnar mindre företag och

nyetablering. En rad remissinstanser förordar i samband härmed den s. k.

bankinstitutslinjen och anser, att den bör vara ett alternativ till obliga-

tionsplaceringar. I denna riktning uttalar sig statskontoret, riksräken­

skapsverket, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,

SACO, Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riksförbund och

RLF. Svenska jordbrukskreditkassan anser, att bankinstitutslinjen bör till-

lämpas för långivning till mindre företag och inom hela den för närings­

livet avsedda delen av C-fonden.

Ehuru även Svenska bankföreningen anser obligationsmarknadslinjen

skapa olägenheter för de mindre företagens kreditförsörjning, vill föreningen

dock icke tillstyrka att bankinstitutslinjen nu lägges till grund för fond­

medlens placering. Även om därmed den mest effektiva decentraliseringen

uppnås, skulle en rad tekniska problem uppstå, framför allt beträffande

fördelningen mellan de enskilda instituten samt ifråga om bestämmandet

av räntefot och övriga villkor. Bankföreningen anser i likhet med kommit­

tén, att denna linje bör upptagas till förnyat övervägande vid en kommande

allmän omprövning av placeringsformerna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Stock­

holms handelskammare framhåller, att obligationsmarknadslinjen innebär

en långtgående centralisering av besluten och en överflyttning till riks­

banken av det reella ansvaret så länge den nuvarande kontrollen av obliga­

tionsemissioner består.

Fullmäktige i riksgätdskontoret finner det vara mindre rationellt att

placeringsmöjligheterna inte utvidgats till även andra av riksgäldskontoret

tillämpade lånetyper än obligationer. Även skattkammarväxlar, statsskuld­

förbindelser, depositioner in. in. synes böra komma till användning. Enligt

statskontorets mening är skälen för att med fondernas utlåning icke gynna

enbart större företag av en sådan styrka, att kommittéförslaget bör jämkas

så, att utlåning kan ske även om obligationer ej kan utställas.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Stockholms

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

35

handelskammare kräver, därest kommitténs förslag förverkligas, att ome­ delbara åtgärder vidtas för att komplettera det med hänsyn till de små och medelstora företagens kreditbehov. Sveriges hantverks- och småindustri­ organisation avvisar förslaget om placeringsregler i dess helhet och anser alt beslutanderätten över placeringarna bör överlämnas till fondstyrelserna utan de inskränkningar kommittén föreslagit. Även Folksam och Koopera­ tiva förbundet anser obligationsmarknadslinjen vara direkt ägnad att be­ skära de mindre företagens kreditmöjligheter. Förbundet påpekar, att de kooperativa företagens möjligheter till självständigt handlande är i hög grad betingade av att finansieringen kan ske inom den egna företagssektorn.

Beslut om fondförvaltningen och medelsplaceringen bör därför inte fattas, förrän en tillfredsställande lösning uppnås i syfte att låta företagen behålla en betydande del av avgiftsmedlen.

Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet anser, att kommunernas lånemöjligheter ur fon­ derna är synnerligen oklart angivna, och hemställer, att kommunernas rätt till lån fastslås på ett otvetydigt sätt.

Kommitténs förslag om en utredning angående nya former av hypoteksinstitut för förmedling av långfristig kredit till näringslivet har accepterats av det övervägande antalet remissorgan. I en rad fall betraktas sålunda införandet av nya hypoteksinstitut som en väsent­ lig förutsättning för att fondernas obligationsplacering skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) förkla­ rar sig beredda att medverka till en prövning av formerna för en dylik kreditförmedling, vilka bör bättre än de föreslagna övergångsarrangemangen med återlåning överensstämma med målsättningen om en effektivt funge­ rande kreditmarknad. Svenska bankföreningen förklarar, att affärsbankerna kommer att ägna frågan om nya, eventuellt till bankerna anknutna hypo­ teksinstitut fortsatt uppmärksamhet.

Remissinstansernas inställning till kommitténs förslag till en begrän­ sad villkorlig återlånerätt synes vara splittrad. Majoriteten av yttrandena innehåller sålunda invändningar mot förslaget, ehuru utgångs­ punkterna för och innebörden av kritiken skiftar avsevärt.

Bland dem som ansluter sig till kommittéförslaget märkes försäkringsinspeklionen, som anser detsamma vara en riktig kompromiss mellan skilda intressen. Landsorganisationen kan acceptera det begränsade återlånesyste- met under förutsättning att arrangemanget upphör efter övergångstiden. Om avgiftsuttaget blir mycket lägre än kommittén förutsatt och pensions- bercdningen föreslagit, bortfaller det viktigaste motivet för återlån och en omprövning bör då enligt organisationens mening ske.

I drygt ett dussintal yttranden anses den föreslagna återlånerätten otill­ räcklig. Framför allt betonas, att den betingade återlånerätten inte är någon lullgod ersättning för den långfristiga kredit som företagen hittills erhållit

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

30

genom avsättningarna till egna pensionsstiftelser. Den föreslagna återlåne-

rättens begränsade värde för de små och medelstora företagen påtalas även.

A andra sidan framhåller man återlånerättens stora värde som en automa­

tisk och effektiv mekanism för decentralisering av placeringsbesluten. Pen-

sionsstijrelsen, riksräkenskapsverket och TCO anser sålunda, att den med

kreditvärdighetsprövning förenade återlånerätten bör kunna utvidgas till att

avse en större del av avgifterna, medan Folksam ifrågasätter om inte väsent­

ligt längre amorteringstider bör medges. Såväl en mera omfattande återlåne-

rätt som väsentligt längre amorteringstider krävs av Svenska arbetsgivare­

föreningen och Sveriges industriförbund samt Stockholms handelskammare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vill dessutom införa en ackumulerad

återlånerätt upp till 100 procent av det löpande årets avgiftssumma. Koope­

rativa förbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sve­

riges grossistförbund betonar nödvändigheten av en helt automatisk åter­

lånerätt utan kreditvärdighetsprövning.

Svenska lantbruksförbundet och RLF anser återlånerätten vara av föga

reell betydelse och synnerligen opraktisk för jordbrukare och mindre före­

tagare, som vore mera betjänta av en fri utlåning via kreditinstituten. Full­

mäktige i riksbanken (majoriteten) hyser betänkligheter mot återlåne­

rätten och anser, att den isolerar företagen från kreditåtstramningar sam­

tidigt som den kan utgöra en buffert mellan efterfrågan på kredit och

institutens kreditkapacitet så att utnyttjandet av återlånerätten koncentre­

ras till perioder av kreditåtstramning. Återlånesystemet skulle då fungera

på ett sätt som motverkade kreditpolitikens intentioner. Svenska sparbanks­

föreningen anför, att även om en återlånerätt kan accepteras som en tillfällig

nödlösning, så är kreditgivningen inte i första hand avsedd att skapa rätt­

visa mellan pensionsavgiftsbetalare eller ens mellan lånesökande. SACO

anser återlånesystemet vara en detaljreglering av fondmedlens disposition,

som kan motverka det ekonomiska framåtskridandet. Den bör kunna onö-

diggöras eller kraftigt begränsas om fondmedlen i större utsträckning pla­

ceras via bankerna. Bank- och fondinspektionen påpekar, att återlånerätten

i en fri kreditmarknad knappast är någon reell fördel, medan den i en

reglerad marknad gör att företag med återlånerätt kan påräkna krediter

utanför regleringen. Emellertid måste regleringen då så mycket strängare

drabba de inte prioriterade sektorerna, vilket kan leda till en ganska irratio­

nell kreditfördelning.

Förslaget om en omprövning av formerna för pensions­

fondens förvaltning senast i slutet av 1960-talet har föranlett

instämmanden från en rad remissorgan, bland vilka märks även sådana,

vilka inte intagit någon avvisande hållning till förslaget om lagfäst tilläggs­

pensionering. Dit hör bank- och fondinspektionen, riksgäldsfullmäktige,

Folksam, Kooperativa förbundet och Svenska landstingsförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

37

F olkpensioneringen

Eftersom folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen

förutsättes skola utgöra delar av ett och samma pensionssystem, finner jag

lämpligt att före redogörelsen för departementsförslaget angående tilläggs­

pensioneringen lämna en redogörelse för den nuvarande folkpensioneringen.

Jag vill emellertid erinra om att vissa jämkningar i folkpensioneringslag-

stiftningen föreslagits i propositionen nr 29 till årets riksdag. Dessa jämk­

ningar påverkar inte nämnvärt folkpensioneringen såsom grund för den

tilläggspensionering, som jag ämnar föreslå i det följande.

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,

527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953,

134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957, 172/1957 och 192/1958)

skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt

å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner

utgår för tid dessförinnan. Vad invalidpensionen beträffar bör redan här

påpekas att denna — liksom sjukbidraget — består av två delar, grund­

pension och tilläggspension. Sistnämnda pensionsdel bör ej förväxlas med

den allmänna tilläggspension som föreslås i det följande.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.

Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögen­

het och uppgår till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad, vars make jämväl

åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår tilläggs­

pension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr. för gift pensions­

berättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av

enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sj ukbidrag utgår till den, vars arbets­

förmåga är på visst sätt nedsatt, och består som nämnts av grundpension

och tilläggspension. Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan

hänsyn till vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen är

däremot inkomstprövad och utgör högst 1 160 kr. om året för gift pensions­

berättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrulillägg, 1 300 kr. för gift pensionsberättigad, vars make

åtnjuter enbart grundpension, samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad.

Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning

att bon uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder man­

nen avlidit, och att bon varit gift med honom minst fem år. Till änka som

fyllt 55 år kan dock, om särskilda skäl föranleder därtill, änkepension utgå,

även om hon uppnått nämnda ålder efter det kalenderår, varunder mannen

38

avlidit, eller varit gift med honom kortare tid än fem år. Änkepensionen, som

i sin helhet är inkomstprövad, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon

fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föran­

leder därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller

makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet

är inkomstprövat, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranle­

der därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensions­

berättigad, som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äkten-

skapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne.

De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekomman­

de fall med indextillägg och s.k. standardtillägg, kommunalt bostadstillägg,

blindtillägg och vårdtillägg.

Rörande indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa

beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad

och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj :t

senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procent­

tal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda fast­

ställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräk­

ningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet över­

stiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberät­

tigad, vars make åtnjuter ålderspension eller invalidpension i form av till-

läggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepen-

sionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för

annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel

mångfald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade

grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald

av tre.

Pensionspristalet har för april 1959 fastställts till 124. På grund härav

är antalet indextillägg för närvarande åtta.

S. k. standardtillägg utgår enligt lagen den 1 juni 1956 om höj­

ning av folkpensioner m. m. (nr 264; 193/1958) med 280 kr. om året för

gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller invalid­

pension i form av tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg,

ävensom för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutill-

lägg, samt 350 kr. för annan pensionsberättigad.

Ålderspensionen utgör sålunda inberäknat index- och standardlillägg för

närvarande 2 450 kr. för ensamstående och 3 920 kr. för två pensionsberät-

tigade makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjuk­

bidraget i fall då sådan förmån utgår oreducerad. Beloppet av full änke­

pension jämte nämnda båda tillägg utgör 1 960 kr.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

39

skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda avseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av tillägget skall ske enligt folkpensioneringslagens regler.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar blindtillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg, som inte är in- komstprövade, utgör 1 200 kr. om året.

Invalidpension i form av tilläggspension samt änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg är som i det föregående angivits beroende av inkomstprövning. Sådan förmån minskas nämligen med en tredje­ del av den del av den pensionsberättigades årsinkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr., och med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad är motsvarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr. Rörande beräkningen av vederbörandes årsinkomst skall blott nämnas, att förmögen­ het överstigande 20 000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning av årsinkomsten med 20 procent av det belopp, varmed förmögen­ heten överstiger nämnda gränsbelopp, samt att gift pensionsberättigads årsinkomst och förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas samman­ lagda årsinkomst resp. förmögenhet.

Folkpensionerna kompletteras med vissa förmåner, bland dem de s. k. änke- och änklingsbidragen, varom bestämmelser finnes i lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 531; ändr. 265/1950, 158/1951, 398/1952 och 395/1955). Enligt denna äger änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem, erhålla bidrag för egen del med belopp motsvaran­ de änkepension från folkpensioneringen. Bidrag utgår dock endast under förutsättning att barnet inte fyllt 12 år samt att vårdnadshavaren stadig­ varande bor tillsammans med barnet och ej åtnjuter folkpension. Bidraget är beroende av inkomstprövning på samma sätt som de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

En annan bidragsform är de särskilda barnbidragen, varom bestämmelser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953, 69/1954, 401/1955 och 174/1957). Här må endast nämnas att bidragen utgår längst t. o. in. den månad, varunder barnet fyller 16 år, att de utgör högst 600 kr. per barn och år samt alt de på visst sätt reduceras med hänsyn till barnets och eventuell försörjares inkomst.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för änke- och änklings­ bidragen bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen. Staten tillgodogör sig vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna skatterna, samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 195!)

40

ningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni

1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr

398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Kostnaderna för de

särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna.

Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stad­

gade förmånerna skall svensk medborgare erlägga pensionsavgift

för varje år, dock inte för år före det varunder han fyllt 18 år eller efter det

då han uppnått 66 års ålder och inte heller för år för vilket hans till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. (för makar som

skall taxeras enligt för sådana skattskyldiga gällande bestämmelser och

vilka båda är avgiftspliktiga räknas härvid med deras sammanlagda in­

komst). Den som under året näst före taxeringsåret inte varit mantals­

skriven i Sverige eller som avlidit före årets ingång är befriad från pensions­

avgift. Vissa utlänningar är skyldiga att erlägga pensionsavgift, bl. a. här

mantalsskrivna personer som är medborgare i något av de andra nordiska

länderna.

Pensionsavgiften utgör f. n. 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som båda är

avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

skall erlägga avgift med sammanlagt högst 600 kr. Därvid skall iakttagas,

att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 7 500 kr., envar påföres

pensionsavgift med 300 kr. Om endast den ena makens taxerade inkomst

överstiger 7 500 kr., minskas i förekommande fall dennes avgift så att sam­

manlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger 600 kr.

Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med högst 600 kr.

Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å

högst 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för ogift och därmed jämställd som

för makar gemensamt.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 1 337 milj. kr., som

beräknas ge en årlig avkastning av ca 56 milj. kr.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsför­

säkring kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos

pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den frivilliga försäkringen är

uppbyggd efter premiereservprincipen. Pensionerna är inte värdebeständiga.

Riksdagens ställningstaganden 1958

Jag torde nu få lämna en översikt över vissa ståndpunkter, som 1958 års

A-riksdag intog rörande förbättringar av folkpensionerna. I vissa avseen­

den tog riksdagen principiell ställning till frågor rörande folkpensioneringens

framtida utformning. Beträffande åtskilliga spörsmål hemställde riksdagen

däremot om fortsatt utredning.

Vad angår storleken av folkpensioneringens ålderspension för­

ordade riksdagen, att pensionen höjes så att den år 1968 uppgår till 5 400 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

41

för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående, räknat i 1957 års penningvärde. Vad angår den takt, i vilken höjningarna skulle ske för att man skall nå det uppställda målet, fann riksdagen det icke lämpligt att nu binda sig.

Riksdagen ansåg vidare, att den generella pensionsåldern av 67 år inom folkpensioneringen skulle bibehållas, men fann att frågorna om förtida resp. uppskjutet pensionsuttag borde bli föremål för fortsatt utredning.

Beträffande invalidpensioneringen föreslog riksdagen, att därmed sammanhängande problem skulle utredas snarast möjligt. Utred­ ningsarbetet borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande in­ komstprövningen om möjligt slopades. Olika möjligheter att i ökad ut­ sträckning bereda rätt till pension före 67 år borde undersökas. I samband med utredningen om invalidpensioneringen borde prövas frågan om barn­ tillägg till barn, vars försörjare uppbär folkpension.

Riksdagen förordade, att änkepensionen fr. o. in. den 1 juli 1960 höjes till samma belopp som ålderspensionen till ogift pensionär och där­ efter — liksom ålderspensionen — successivt ökas till 3 600 kr. år 1968. Full änkepension borde utgå till änka, som vid mannens död uppnått 50 års ålder eller, om hon då var yngre, hade barn under 19 år i hemmet. För andra änkor över 35 år skulle pensionen graderas med hänsyn till änkans ålder vid mannens död eller då det yngsta barnet fyllde 19 år. Änkepensionen borde i sådant fall reduceras på visst sätt. Änkepension skulle utgå utan in­ komstprövning. De nämnda reglerna borde tillämpas på kvinnor, som blir änkor från och med den dag då den nya lagstiftningen träder i kraft. Även de kvinnor som blivit änkor dessförinnan borde i rimlig utsträckning få del av folkpensionsförbättringarna. Frågan om utformningen av reglerna för änkepension i övergångsfallen borde bli föremål för en snabbutredning.

Riksdagen förordade vidare, att barnpension skulle utgå fr. o. m. den 1 juli 1960 i samtliga fall då barnets huvudsakliga försörj are avlidit samt att barnpensionen skulle utgivas intill dess barnet fyllde 19 år. Pensio­ nen borde bestämmas till 1 000 kr. om året och utgå utan inkomstprövning.

Fortsatt utredning rörande olika familjepensionsfrågor förordades av riksdagen bl. a. rörande änkepensioner i form av engångsbelopp till yngre änkor utan barn, angående änklingspensioner samt beträffande barnpensio­ ner i sådana fall, då den av föräldrarna avlidit som icke är den huvudsakliga försörjaren. Spörsmålet huruvida barnpension borde utgå med högre belopp då båda föräldrarna avlidit skulle också utredas. Uppmärksamhet borde även ägnas frågan om pensionsförmåner åt bl. a. frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider.

Riksdagen hemställde vidare om skyndsam utredning av frågan om för­ delningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folk­ pensioneringen. Beträffande folkpensioneringens finansiering på längre sikt förutsatte riksdagen att denna fråga finge prövas senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 1959

42

Riksdagen uttalade därjämte, att under utredningsarbetet borde upptagas

frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de social-

försäkringsgrenar som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i

fråga om finansiering och administration borde eftersträvas.

Det av riksdagen förordade utredningsarbetet har anförtrotts åt 1958 års

socialförsäkringskommitté utom såvitt angår de administrativa frågorna,

vilka handlägges av socialförsäkringens administrationsnämnd.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verk­

samma tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vi­

dare. Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas

gemensamma ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet,

kan de inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet

av sina insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder

skall avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med

detta betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig

tillbaka från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkän­

nas en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat

inrätta sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i

princip avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en vä­

sentlig del av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat,

att det sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning.

Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina

inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte av-

hängiga av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp.

Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som

grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det an­

språk, som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhet­

liga folkpensionerna kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade

efter vars och ens tidigare inkomstförhållanden.

Princippropositionen

I propositionen nr 55 föreläde Kungl. Maj:t 1958 års A-riksdag princi­

perna för en allmän pensionsreform. Vid anmälan av frågan i statsrådet

den 11 februari 1958 ansåg jag mig kunna slå fast, att det inom vårt lands

politiska liv rådde stor samstämmighet i uppfattning rörande de huvud­

krav, som man borde ställa på pensionssystemet. Jag sammanfattade dessa

krav i femton punkter och drog den slutsatsen, att det i stort sett härskade

en gemensam mening om målet för våra strävanden på pensionsområdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Oenighet rådde däremot om medlen för att nå detta mål. För egen del kom jag fram till uppfattningen att målets förverkligande krävde, att rätten till tilläggspension lagfästes. De grundläggande motiven var följande.

Sedan länge har vi i vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering. Tack vare lagstiftningen kan folkpensioneringen finansieras genom ett för­ delningssystem. En sådan finansieringsmetod innebär renodlad, att varje års pensionsutgifter bekostas av de pensionsavgifter och andra inkomster, som inflyter under året. Fördelarna med detta finansieringssystem är uppen­ bara och allmänt erkända såvitt angår folkpensioneringen. Alla kan få rätt till pensioner av i lagen bestämd storlek. Pensionsförbättringar kräver ingen lång uppbyggnadstid utan kan genomföras snabbt. Pensionerna kan göras automatiskt värdebeständiga.

Genom alt finansiera tilläggspensioneringen enligt samma metod som folk­ pensioneringen kan man utnyttja dessa fördelar för hela pensionssystemet. Man kan alltså relativt snabbt tillförsäkra alla förvärvsarbetande och deras familjer värdebeständiga pensioner av tillfredsställande storlek. Fjolårets proposition i pensionsfrågan upptog därför principerna för en lagfäst till- läggspensionering, vars finansiering grundades på fördelningsmetoden.

De förbättringar av levnadsstandarden för pensionärerna som vinnes ge­ nom tilläggspensioneringen kommer emellertid inte dem till del, som redan i dag är folkpensionärer. Med den principiella syn på pensionsfrågan som jag nyss redovisat måste en pensionsreform utformas så att hänsyn tas också till de nuvarande folkpensionärerna. I enlighet härmed föreslogs i fjolårets pensionsproposition både att folkpensioneringen skulle förbättras och att en lagfäst tilläggspensionering skulle införas. Dessa skulle tillsam­ mans bilda det nya pensionssystemet, vars huvuddrag var följande.

Pensionssystemet skulle bereda såväl ålders- som invalid- och familje- skydd.

Folkpensionerna skulle förbättras i olika avseenden, bl. a. genom en suc­ cessiv höjning av pensionsbeloppen. Målet för denna höjning, vilken borde inledas redan 1958, var 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående.

Tilläggspensioneringen utformades med de angivna folkpensionsförbätt- ringarna som utgångsitunkt. Viss rätt till undantagande från tilläggspen­ sioneringen skulle finnas för de försäkrade.

Den tilläggspension, som skulle utgå utöver folkpensionen, skulle beräk­ nas på den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. För företagare och självständiga yrkesutövare beräknades arbetsin­ komsten efter en särskild regel. Folkpensionen och tilläggspensionen skulle tillsammans motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbets­ inkomsten under de 15 år, då inkomsten varit högst. Pensionerna skulle följa ändringar i prisnivån, d. v. s. vara värdebeständiga. Även de nyss­ nämnda inkomstgränserna skulle följa prisnivåns ändringar.

44

För full ålderspension skulle i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrun-

dande år, vilket krav skulle successivt höjas till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skulle ansluta sig till förmånerna från

ålderspensioneringen.

Såsom redan nämnts skulle tilläggspensioneringen i likhet med folkpen­

sioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem, dock endast med av­

gifter och således utan tillskott av skattmedel. Vidare förutsattes, att en

betydande fondbildning skulle ske inom tilläggspensioneringen.

Löntagarnas tilläggspensioner skulle bekostas genom kollektiva arbetsgi­

varavgifter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle betala sina till-

läggspensioner genom individuella avgifter.

Rätt till tilläggspension skulle börja intjänas 1960, och avgifter skulle

betalas fr. o. m. samma år. Avgifterna, som skulle stiga successivt under

uppbyggnadsskedet, angavs till en början endast för de första fem åren.

Det förutsattes, att uttaget av arbetsgivaravgifter efter 30 år — då över­

gångstiden för snabbare förvärv av full pension utlöpt — komme att utgöra

mindre än 10 procent av den totala lönesumman och att några större avvi­

kelser från nämnda avgiftsprocent inte skulle komma att erfordras för tid

därefter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle för sin tilläggs­

pension erlägga motsvarande avgifter på vederbörandes beräknade arbets­

inkomst.

Beträffande princippropositionens behandling i riksdagen vill jag i detta

sammanhang endast peka på att de föreslagna förbättringarna av folk­

pensioneringen godkändes, med vissa ändringar och kompletteringar, av

riksdagens båda kamrar. Förslaget i fråga om tilläggspensioneringen an­

togs praktiskt taget oförändrat av första kammaren men avslogs av andra

kammaren med ett fåtal rösters övervikt. Utgången av voteringen i andra

kammaren föranledde Kungl. Maj :t att upplösa riksdagen samt utlysa ny­

val till nämnda kammare. Detta val, där det allt överskuggande intresset

knöts till pensionsfrågan, ledde till att de partigrupper i andra kammaren,

som fällde förslaget om tilläggspensionering, reducerades till en minoritet

på 115 av kammarens 231 mandat.

Valresultatet gav regeringen underlag för att omedelbart sätta i gång ar­

betet med att utforma ett lagförslag om allmän tilläggspensionering och vid­

taga andra förberedelser för reformens genomförande.

Förberedelser för lagstiftningsförslaget

Det förslag till lagstiftning om allmän tilläggspensionering som skall före­

läggas riksdagen utgår från de grundläggande krav på effektivitet i pen­

sionssystemet och snabbhet i dess genomförande, som uppställdes i princip­

propositionen. Detta innebär, att jag måste vidhålla mitt förslag om att en

lagfäst tilläggspensionering bygges på fördelningsmetoden, om också med

ett starkt inslag av fondering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

45

Vid den fortsatta beredningen av pensionsfrågan har jag emellertid före­ tagit vissa ändringar i förhållande till principförslaget. Dessa åtgärder har betingats av de fortsatta undersökningar av vissa problemkomplex, som ägt rum under lagstiftningsarbetets gång. Åtgärderna är samtidigt uttryck för en strävan att så långt möjligt ta hänsyn till de synpunkter, som framförts från oppositionens sida vid 1958 års A-riksdag och under den offentliga debatten. Därmed har jag velat skapa förutsättningar för ett vidgat parla­ mentariskt underlag för pensionsreformen.

Mina förhoppningar om en sådan bredare samling kring den stora trygg- hetsreformen vann stöd i det förhållandet, att numera en stor majoritet inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig till uppfattningen att tilläggs­ pensioneringens genomförande kräver en lagstiftning, som bl. a. innebär ett åläggande för arbetsgivarna att erlägga avgift för sina anställdas pensio­ nering. Sedan princippropositionen avlämnats framkom i riksdagen ett annat förslag om lagstiftning rörande tilläggspension. Detta förslag stöddes av en del av den opposition, som fällde Kungl. Maj :ts förslag i andra kammaren.

Då det gäller lagstiftningens utformning har emellertid meningsskilj­ aktigheter kvarstått även bland dem som förordar lagstiftning om till- 1 äggspensionering. Olikheten i uppfattning har i första hand avsett finan­ sierings- och förvaltningsmetoderna vid utformningen av en lagfäst pen­ sionering. Nära samband med dessa frågor har de meningsskiljaktigheter, som förekommit rörande bl. a. omfattningen av de inslag av valfrihet som enligt båda förslagen skulle rymmas inom lagstiftningens ram. Den när­ mare innebörden av dessa motsättningar redovisades i särskilda utskottets utlåtande till 1958 års A-riksdag.

I det läge, som uppkommit efter de senaste allmänna valen, har det enligt min uppfattning funnits starka skäl att ånyo pröva möjligheterna att över­ brygga skiljaktigheterna mellan de båda förslagen om lagfäst pensionsrätt. Helst hade jag sett att redan under arbetet med propositionen en samverkan kunnat uppnås mellan regeringen och den del av oppositionen, som uttalat sig för principen om en lagfäst rätt till tilläggspension. Inbjudan till eu sådan samverkan utfärdades fördenskull i början av januari 1959. Jag be­ klagar att det visade sig, att de inbjudna inte ansåg förutsättningar för förhandlingar om en sådan samverkan föreligga på det angivna stadiet. Denna nedslående erfarenhet har inte hindrat mig att, som jag tidigare understrukit, vid utformningen av lagstiftningen försöka tillgodose de syn­ punkter, som framförts av företrädarna för den nyssnämnda andra lagstift- ningslinjen, så långt detta varit förenligt med de grundläggande anspråk, som måste ställas på pensionssystemet och vilka jag angivit i det före­ gående. Att det nya pensionssystemet skall vara effektivt och genomföras inom rimlig tid är en mening som omfattas av en stor majoritet bland dem, vilkas trygghetsbehov pensioneringen är avsedd att tillgodose.

Resultaten av min strävan att gå till mötes olika önskemål kommer att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1950

46

framgå av den fortsatta redogörelsen för de föreliggande författningsför-

slagens närmare innebörd. Här vill jag blott peka på några av de åtgärder

som vidtagits. Frågan om en rörlig pensionsålder har prövats. Därvid har

bl. a. möjligheter öppnats att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen

töre 67 års ålder. Vidare har jag efter verkställda undersökningar funnit

mig kunna föreslå, att möjligheterna att ställa sig vid sidan av tilläggs­

pensioneringen vidgas i olika avseenden. I fråga om förvaltningen av till­

äggspensioneringens fondmedel föreslås gynnsammare villkor för lån ur

pensionsfonden och vissa förändringar i fråga om det statliga inflytandet.

T illäggs pensioneringens omfattning

Jämte folkpensioneringen skall den allmänna tilläggspensioneringen,

såsom förutsattes i fjolårets pensionsproposition, i princip tillförsäkra alla

förvärvsarbetande en lagfäst rätt till trygghet på ålderdomen, vid förtida för­

lust eller nedsättning av arbetsförmågan och för familjen vid dödsfall. Det

betyder med andra ord, att löntagare likaväl som företagare och andra själv­

ständiga yrkesutövare automatiskt får ett betryggande ålders-, invalid- och

familjeskydd efter den allmänna tilläggspensioneringens införande. Efter­

som tilläggspensioneringen skall grundas på inkomster av arbete och nästan

alla personer i vårt land lever på sådana inkomster — det gör ju inte bara

den som uppbär arbetsinkomsten utan även hans familj — är tilläggspensio­

neringens förmåner avsedda att framdeles bli till gagn för praktiskt taget

hela befolkningen.

Många med mig hyser den uppfattningen, att det nya pensionssyste­

met kommer att betraktas som en oumbärlig trygghetsanordning. Nu lik­

som i princippropositionen anser jag emellertid, att denna övertygelse

inte får utesluta, att det skall finnas möjligheter till undantagande från

den allmänna tilläggspensioneringen. Skälen därtill är följande.

Det har på olika håll ansetts angeläget, att grupper av arbetstagare har

frihet att avtalsvägen själva skaffa sig en tilläggspensionering utan sam­

hällets medverkan. Vidare har en del företrädare för grupper, som anses

redan ha sin pensionsfråga ordnad på privat väg, gjort gällande att ifråga­

varande grupper bl. a. för undvikande av samordningsfrågor önskar bibe­

hålla sina pensionsanordningar i stället för att bli omfattade av en allmän

tilläggspensionering. Ett sätt att tillgodose dylika önskemål är att ge ifråga­

varande arbetstagargrupper frihet att ställa sig utanför den allmänna till-

läggspensioneringen.

Jag är medveten om att den allmänna tilläggspensioneringen skulle

bli kraftigt reducerad i vikt och betydelse, om organisationerna allmänt

skulle göra bruk av en sådan valfrihet. Men som jag framhöll redan i

princippropositionen har jag svårt att föreställa mig, att vare sig arbets­

tagare eller arbetsgivare skulle kunna finna, att ett utträde ur tilläggspen­

sioneringen är förenligt med deras egna intressen. Under arbetet med pen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

47

sionsfrågan har jag blivil alltmera övertygad om den allmänna tilläggs­ pensioneringens konkurrenskraft i förhållande till andra pensionsordningar. Det har också tydligt framgått av den offentliga debatten, alt åtminstone en mycket stor majoritet av löntagarna anser det som en fördel att bli omfat­ tade av den lagfästa tilläggspensioneringen och inte hyser någon önskan att stå utanför.

I min uppfattning om konkurrenskraften hos en pensionering av den i lagförslaget angivna typen framför varje annan ordning för pensionstrygghet styrktes jag även av de uttalanden, som de berörda arbetsmarknadsorgani­ sationerna gjorde inför 1958 års B-riksdags behandling av motioner rörande en viss valfrihet för i statens tjänst anställda (SU 1958 B: 102). Det fram­ kom därvid, att de statsanställda med hänsyn till de stora fördelar, som för­ delningssystemet innebär i fråga om bl. a. pensionernas värdebeständighet, inte torde vilja avstå från sin nuvarande pensionsordning i utbyte mot nå­ gon form av större valfrihet. Att döma därav skulle alltså en t. o. in. mycket vidsträckt undantagsmöjlighet inte vara ägnad att inge betänkligheter för den allmänna tilläggspensioneringens vidkommande.

Jag betraktar det som en styrka hos den allmänna tilläggspensioneringen, om den kan bereda arbetsmarknadsorganisationer, som till äventyrs skulle önska det, frihet att välja alternativa lösningar. Det finansieringssystem, som den allmänna tilläggspensioneringen bygger på, kräver för sin funktion ett i stort sett fast försäkringskollektiv, som på ett tidigt stadium bestäm­ mes till sin omfattning. Det medger därför eu sådan valfrihet endast vid igångsättningen. Men vid detta tillfälle kan systemet lämna fältet fritt för kollektivt utträde. Om någon grupp fullt och fast anser att ett annat pen­ sionssystem i sin helhet är förmånligare, bör den enligt min åsikt också ha en reell möjlighet att då ställa sig utanför den allmänna tilläggspensione­ ringen. För sådana grupper, som redan omfattas av privat pensionsförsäk­ ring, är det därtill naturligt, att de just när den allmänna tilläggspensione­ ringen införes och samordningsfrågor kan bli aktuella väger sin nuvarande pensionering mot den allmänna.

Önskar någon löntagargrupp stå utanför den allmänna tilläggspensione­ ringen, får huvudorganisationen träffa kollektivavtal med arbetsgivaren om att pensionsrätt tillförsäkras gruppen i annan ordning. Det nya för­ slaget innefattar vidgade möjligheter och längre betänketid för träffande av ett dylikt avtal.

Med hänsyn till omständigheter som anfördes i princippropositionen kan och hör man bereda företagare och andra självständiga yrkesutövare vissa möjligheter alt individuellt träda ut ur den allmänna tilläggspensioneringen. Även villkoren för dylikt utträde har nu mildrats i olika hänseenden.

Lagstiftningsförslagets närmare innebörd i dessa delar kommer jag all behandla i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

48

Nuvarande personalpensionering m. m.

Vissa grupper av löntagare har redan sin pensionsfråga ordnad på ett

sätt som allmänt anses tillfredsställande. Detta gäller i huvudsak statens

och kommunernas anställda. Därjämte har vissa grupper i enskild tjänsl

pensionsfrågan mer eller mindre väl ordnad.

Vårt största existerande system för personalpensionering, nämligen det

statliga, har redan anpassats till folk- och tilläggspensioneringarna. Detta

skedde genom riksdagens beslut 1958 (prop. 1958 A: 157; 1958 B: 31; SU

1958 B: 52), vilket grundades på en förhandlingsuppgörelse mellan sta­

ten och de statsanställdas organisationer. Den därmed genomförda revi­

sionen av det statliga tjänstepensionssystemet innebar, att man fann en för

båda parter tillfredsställande lösning av ett sedan länge besvärande pro­

blem, nämligen samordningen av den statliga tjänstepensioneringen och

folkpensioneringen. Med tillämpning av den s. k. bruttometoden fann sig

parterna på samma gång kunna lösa de samordningsfrågor, som kunde för­

väntas uppkomma vid genomförandet av en allmän tilläggspensionering

Det synes vara att vänta, att de pensionssystem, som gäller för kommu­

nalanställda och i övrigt i offentlig tjänst anställda, skall visa sig kunna

samordnas med folkpensioneringen och tilläggspensioneringen efter lik­

artade linjer i den mån så inte redan skett. För större delen av detta om­

råde träffades i december 1958 förhandlingsuppgörelser om samordning

enligt den nyssnämnda bruttometoden.

För majoriteten av dem, som redan omfattas av utbyggda system för

tjänstepension, har samordningsfrågorna alltså redan funnit sin lösning.

Att märka är därvid, att samordningen i huvudsak gällt olika system av

pensioner finansierade enligt fördelningsmetoden, vilken på sina håll an­

setts medföra en så relativt stel utformning av pensioneringen, att själva

konstruktionen i och för sig skulle försvåra samordningen.

Vad beträffar löntagargrupper i enskild tjänst kan samordningsfrågor

i samband med pensionsreformen givetvis uppkomma endast i de fall, då

sådana grupper redan omfattas av en privat pensionering. En annan förut­

sättning är att man —- såframt inte den kollektiva utträdesrätten begag­

nas — anser anledning föreligga att för framtiden modifiera den privata

pensioneringen på grund av den allmänna pensionsreformen. Detta torde

kunna framstå som befogat endast för de fall, då de sammanlagda pensions­

förmånerna ter sig onödigt stora när de privata lägges till de allmänna. Med

hänsyn till det anförda synes samordningsfrågor blott kunna uppstå i vissa

fall för löntagargrupper som f. n. tillhör en mera omfattande privat pensio­

nering, företrädesvis en sådan som är anordnad i försäkringsmässiga

former.

Sedan länge föreligger frågan om att samordna privata pensionssystem

med folkpensioneringen ävensom med yrkesskadeförsäkringen. Även mellan

olika privata pensionssystem inbördes torde samordningsfrågor existera.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1951

49

Dessa frågor har funnit sin lösning på olika sätt, såvida samordningen över huvud ansetts vara ett allvarligt problem. I åtskilliga fall utgår pensioner eller livräntor sida vid sida utan att någon särskild samordning ifråga­ satts.

Då det gäller att samordna existerande privata pensionssystem med den allmänna tilläggspensioneringen torde det i princip inte föreligga några frågor av annan art än sådana, som redan funnits och vid behov bragts till olika lösningar. Praktiskt kan samordningsfrågorna få större vikt och där­ med pocka på en lösning helt enkelt därför att de allmänna pensionsför­ månerna genom folkpensionsförbättringarna och tilläggspensioneringens införande blir vida större än förmånerna från den nuvarande folkpensione­ ringen.

Den privata pensionsförsäkringen är uppbyggd enligt premiereservtek­ niken, vilket bl. a. innebär att pensionsrätten för var och en som omfattas av pensioneringen i princip är bunden till ett för hans räkning uppsamlat fondkapital. Det torde vara en allmänt omfattad mening, att detta finansie­ ringssystem innefattar en inte oväsentlig individuell anpassningsbarhet; den enskildes intjänade pensionsrätt kan när som helst materialiseras i ett kapitalbelopp, som kan nyttiggöras honom på ett eller annat sätt. Anpass­ ningen av ett premiereservsystem till ett fördelningssystem synes därför inte erbjuda större problem av teknisk natur än de tidigare berörda sam­ ordningsfrågor, vilka redan funnit sin lösning. Då det gäller metoden för samordningen är det min mening, att statsmakterna inte bör lämna några anvisningar åt de arbetsmarknadens parter, vilka i flertalet fall har över­ enskommit om de existerande pensionsordningarna och även framgent bör ha full frihet att ändra dem.

Jag vill här upprepa min i princippropositionen uttryckta mening, att de som omfattas av existerande privata pensionssystem bör kunna påräkna att även efter den allmänna tilläggspensioneringens införande bli tiller­ kända minst lika goda pensionsförmåner som hittills. Enligt min över­ tygelse kommer även de löntagare, som nu är tillförsäkrade pensionsrätt och vilkas fortsatta pensionsrätt uppbygges inom tilläggspensioneringen, att i regel få en stor förbättring av sitt pensionsskydd genom tilläggspen­ sioneringens införande. I synnerhet innebär värdebeständigheten en utom­ ordentligt viktig förbättring.

Under en övergångstid, då förmånerna från den allmänna tilläggspen­ sioneringen ännu inte nått fulla belopp, kommer emellertid en del komplet- teringsanordningar till en allmän tilläggspensionering utan tvivel att vara befogade. Det är inte heller uteslutet, att det även därefter kan komma att anses önskvärt att i vissa avseenden komplettera de allmänna förmånerna. I det följande kommer jag också att föreslå vissa åtgärder, som bl. a. synes ägnade att underlätta en samordning mellan den allmänna tilläggspensio­ neringen och sådana kompletteringsanordningar. 4 — H i han g till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

50

En betydande nackdel med de privata pensionsförsäkringarna är dock

frånvaron av värdebeständighet. Varje uppslag till denna frågas lösning

synes mig värt att begrunda. Hur värdebeständigheten över huvud skall

kunna i princip garanteras i en pensionering byggd på premiereservsystem,

är ett problem som alltjämt står kvar. Någon metod att praktiskt lösa frå­

gan om värdesäkring av sådan pensionsrätt, som förvärvas hos enskilda

försäkringsföretag, kan därför inte anvisas. Jag hyser emellertid fortfarande

förhoppningen, att de utredningar i ämnet, som är i gång, skall kunna bidra

till problemets belysning.

Kompletteringsförmåner till den allmänna tilläggspensioneringen kan

givetvis erhållas genom pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring.

Jag har för avsikt att snarast undersöka, vilka förändringar inom denna för­

säkring som kan påkallas av den allmänna pensionsreformen.

Slutligen anser jag mig böra framhålla även följande synpunkter. Av det

förut sagda framgår att de samordningsfrågor, som kan behöva aktualiseras

när den allmänna tilläggspensioneringen träder i kraft, torde beröra i

huvudsak sådana löntagargrupper som redan omfattas av en utbyggd pri­

vat pensionsförsäkring. Man skall inte glömma bort, att den övervägande

delen av den förvärvsarbetande befolkningen nu inte har någon annan pen­

sion än folkpensionen att lita till. Och de som redan fått sin pensionsfråga

ordnad återfinnes ju till största delen bland dem som tillhör någon offent­

lig tjänstepensionering, där samordningsfrågorna lösts eller är på väg att

klaras upp. Av alla löntagare, som den allmänna tilläggspensioneringen kan

omfatta, torde i själva verket mer än elva tolftedelar för närvarande inte

tillhöra någon i försäkringsmässiga former anordnad privat personalpen­

sionering. Mot bakgrunden av den trygghetsreform, som nu förestår för vårt

folk, får de för vissa grupper ännu kvardröjande samordningsfrågorna inte

någon stor räckvidd.

Samordningsfrågorna torde dessutom, som jag förut antytt, minska i

omfattning i den mån som den kollektiva utträdesrätten skulle utnyttjas.

Visserligen tror jag inte att denna rätt kommer att begagnas. Men om någon

grupp för egen del verkligen skulle anse, att den redan har sin pensions­

fråga tillfredsställande löst på privat väg, är det ju ändå tänkbart att den

skulle vilja göra bruk av friheten att ställa sig utanför den allmänna til­

läggspensioneringen. Om så skulle ske, bortfaller naturligtvis samordnings-

spörsmålen med tilläggspensioneringen för den gruppen.

Samhällsekonomiska verkningar

Pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin har föranlett myc­

ken diskussion. Som naturligt är då det gäller framtiden går åsikterna också

i denna fråga starkt isär. Jag hyser fortfarande samma uppfattning som

den jag redovisade i princippropositionen. Några synpunkter därutöver kan

emellertid anföras.

De som uttryckt oro för verkningarna av den föreslagna pensionsrefor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

51

men har under hänvisning till finansieringsmetoden dels pekat på risken för ett minskat sparande och dels fruktat för följderna av en förutsedd statlig maktkoncentration i förvaltningen av pensionsfonden. Den senare frågan ämnar jag ta upp till behandling i det följande.

Den föreslagna finansieringsmetoden för tilläggspensioneringen är inte någon renodlad fördelningsmetod. Inte minst för att motverka negativa effekter på sparandet har i förslaget inrymts en betydande fondbildning. I det alternativ till regeringsförslaget, som framfördes från anhängarna av en lagfäst tilläggspensionering enligt premiereservmetoden, fanns å andra sidan inslag av fördelningsmetodik. Av allt att döma kommer den lösning, som jag förordar, att under en följd av år resultera i ett större nettospa­ rande inom pensionssystemet än vad det alternativa förslaget skulle inne­ bära — trots att ålderspensionerna enligt mitt förslag så mycket snabbare växer till avsedd nivå. Som framgår av det följande har det dessutom visat sig, att fondtillväxten enligt det föreliggande förslaget sker något snabbare än som tidigare förutsatts.

Pensionsreformens effekt på sparandet och kapitalbildningen beror inte enbart av fondbildningens storlek. När det gäller att bedöma verkningarna på det samlade sparandet under den framtid vi kan överblicka måste det beaktas, att den föreslagna tilläggspensioneringen ingalunda kan väntas medföra, att det nuvarande försäkrings- och pensionssparandet helt bort­ faller. I det sammanhanget är det värt att notera, att företag som för när­ varande har stora pensionsförsäkringskostnader kan tänkas få sina kost­ nader för pensionsändamål sänkta genom att tilläggspensioneringens av­ giftsnivå är låg. Utrymmet inom den nuvarande kostnadsramen kan för dessa företag komma att mer än väl förslå även till utgifter för de komplette- ringsanordningar, som kan befinnas önskvärda vid sidan om den allmänna tilläggspensioneringen.

Det bör vidare framhållas att regeringen, sedan beslut fattats om genom­ förande av pensionsreformen, kommer att framlägga förslag om den extra bolagsskattens slopande från den 1 januari 1960. Detta torde för många företag innebära en avsevärd lättnad. Vad i övrigt beträffar pensionsrefor­ mens effekt på företagens totala kostnader — en fråga som spelat stor roll i debatten — så är denna beroende av en hel rad faktorer och bland dessa framför allt inkomst- och löneutvecklingen i samhället, som i sin tur avgörs vid förhandlingar mellan vederbörande parter. Till följd av pen­ sionsreformens successiva uppbyggnad kommer dess verkningar på före­ tagens kostnadssida i vart fall att te sig relativt små i jämförelse med de årliga kostnads- och produktivitetsändringar som normalt inträffar.

Del ligger i sakens natur, att den ekonomiska politiken måste föras med sikte på att den inhemska kostnadsutvecklingen är förenlig med yttre och inre balans i vår samhällsekonomi liksom atl pensionsreformens verkningar på både kort och lång sikt på sparande och kapitalbildning noggrant måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

52

följas. Det är av väsentlig betydelse för framtiden och därmed också för

pensionsreformens genomförande, att vi får en fortsatt snabb tillväxt av

den produktionsapparat, som utgör grunden för dagens och morgondagens

välstånd, och en ökning av den produktion, som ytterst bär kostnaderna för

våra pensioner.

Pensionsreformen har också en statsfinansiell sida. Under det att till-

läggspensioneringen uteslutande skall finansieras med avgifter, utgör folk­

pensioneringens kostnader en väsentlig — och allt större — post i statens

budget. Den av statsmakterna i fjol förutsatta översynen av folkpensione­

ringens finansiering bör enligt min åsikt ske snarast.

Tilläggspensioneringen får vissa omedelbara budgetmässiga verkningar

med hänsyn dels till statens avgifter för de statsanställdas tilläggspensio­

ner, dels till företagens avdragsrätt för sina pensionsavgifter. Efter hand

kommer dessa utgifter respektive inkomstminskningar för staten att mot-

vägas av minskade pensionsutgifter över budgeten för statens anställda

respektive ökade inkomster i form av skatt på tilläggspensioner. Dessa frå­

gor liksom bl. a. frågan om avdragsrätt för egenavgifter kommer att be­

handlas senare i annat sammanhang.

Planen för pensionsreformen

Princippropositionen år 1958 innefattade huvuddragen av en plan för pen­

sionsreformens genomförande. I och med den höjning av folkpensionerna,

som ägde rum förra året, har det första ledet i denna plan börjat realiseras.

Pensionsplanens fullföljande innebär, att tilläggspensioneringen successivt

uppbygges jämsides med att folkpensionerna ytterligare förbättras.

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall som redan nämnts

utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem. Detta system bör i framtiden

regleras i en och samma lagstiftning. Fördenskull behöver reglerna om folk­

pensionen och tilläggspensionen inte i alla avseenden svara mot varandra,

eftersom de båda delarna av pensionssystemet har olikartade funktioner.

Folkpensioneringens och den allmänna tilläggspensioneringens samman-

gjutning i ett enda lagverk fordrar ett omfattande arbete, som kommer att

kräva flera år. Förutom kompletteringar på olika punkter av lagstiftningen

rörande tilläggspensioneringen måste nämligen också en sammanfogning

ske av det redan nu i ett flertal olika författningar uppsplittrade lagkom­

plexet rörande folkpensioneringen, vilken därtill enligt av riksdagen gjorda

uttalanden bör bli föremål för ändringar i olika avseenden. Först därefter

kan det slutliga utformandet av en enhetlig pensionslagstiftning ske.

För att så snart som möjligt kunna sätta tilläggspensioneringen i funk­

tion har jag nu låtit utarbeta en lagstiftning om enbart allmän tilläggspen­

sionering. Denna lagstiftning har därvid utformats så, att den tills vidare

kan tillämpas jämsides med de olika författningar som reglerar folkpen­

sioneringen. Vidare har erforderliga bestämmelser rörande förvaltningen av

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

53

tilläggspensioneringens fondmedel upptagits i ett fondreglemente. Den så­ lunda utarbetade lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

Vid vilken tidpunkt förslag om ett enhetligt lagverk för hela pensions­ systemet kan framläggas blir beroende av flera omständigheter. 1958 års socialförsäkringskommitté är sysselsatt med ett omfattande utredningsarbete beträffande så viktiga frågor rörande folkpensioneringen som invalidpen­ sioneringens utformning och reglerna rörande familjepensioneringen. Där­ till kommer den av statsmakterna åsyftade samordningen i materiellt av­ seende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast —• pen­ sioneringen, sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa försäk­ ringsformer bör framdeles i realiteten framstå som en enda socialförsäk­ ring till medborgarnas skydd vid inkomstbortfall i olika situationer.

Alla dessa arbetsuppgifter är var för sig synnerligen omfattande. Ansträng­ ningarna torde böra inriktas på att i vart fall åstadkomma en enhetlig pen- sionslagstiftning senast till år 1963.

Reformarbetet har givetvis även en administrativ sida. Den administra­ tion, som krävs i samband med att lagen om försäkring för allmän tilläggs­ pension träder i kraft 1960, skall avse fastställande och registrering av de försäkrades arbetsinkomster, på vilka tilläggspension skall beräknas; vidare skall debitering och uppbörd av avgifter till tilläggspensioneringen ombe­ sörjas. Socialförsäkringens administrationsnämnd utreder dessa frågor i fortlöpande kontakt med socialdepartementet. Administrationsnämndens arbete har sålunda bedrivits jämsides med lagstiftningsarbetet. Nämnden kommer att framlägga ett förslag om den för de närmaste åren erforderliga förvaltningsorganisationen för inkomsternas fastställande och registrering samt för avgiftsuppbörden liksom om den organisation som i övrigt — dock frånsett fondförvaltningen som förut berörts — erfordras under nämnda tid för tillämpningen av lagen om tilläggspensionering. I dessa hänseenden torde förslag få framläggas för riksdagen till hösten.

De första tilläggspensionerna skall enligt mitt förslag utbetalas år 1963. Den för det slutliga, enhetliga pensionssystemet erforderliga administra­ tionen bör successivt byggas upp så att den står färdig i god tid. Jag förut­ sätter, att därvid alla möjligheter tillvaratages för att åstadkomma en sam­ ordning i administrativt hänseende mellan pensioneringen och närliggande socialförsäkringar.

Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspen­ sioneringen och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att vara definitiv i den meningen att man skulle låta sig nöja med de bestäm­ melser som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möj­ ligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget —- kan bereda personer, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före

67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare

måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den

avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir be­

rättigade till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor

jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialför-

säkringskommitté.

I den nuvarande socialförsäkringslagstiftningen finns exempel på regler,

som under särskilda omständigheter kan lämna ett visst utrymme åt en

skälighetsbedömning vid fastställande av rätten till en förmån eller avväg­

ningen av dess storlek. En regel av sådan innebörd kan inte heller vara

främmande för den socialförsäkring, som den allmänna tilläggspensione­

ringen skall utgöra. Det har ifrågasatts att i det föreliggande lagförslaget

intaga en bestämmelse, som skulle inrymma vissa möjligheter att vid be­

hov göra jämkningar till förmån för den försäkrade i fråga om pensionsrätt

och pensionsberäkning. Efter närmare överväganden har det emellertid be­

funnits, att frågan om en dylik regel bör anstå tills vidare.

Det anförda leder otvivelaktigt till att den allmänna tilläggspensione­

ringen på förmånssidan kan framstå som om den i vissa hänseenden inte

skulle tillgodose alla anspråk som bör kunna ställas på den. Ett sådant

intryck kan tilläggspensioneringen ge, om den betraktas uteslutande ur

den aspekt som det nu föreliggande lagförslaget erbjuder. Därför vill jag

understryka, att det är min avsikt att komplettera lagstiftningen om til­

läggspensionering på en del punkter. Detta bör kunna ske i samband

med att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen regleras i ett enhet­

ligt lagverk.

För att pensionsrätt skall kunna förvärvas fr. o. m. nästa år och för att

således inga årsgrupper skall gå miste om pensionsreformens väsent­

liga fördelar, måste en lagstiftning om tilläggspensionering beslutas nu.

Ett sådant beslut är också en förutsättning för att det fortsatta reformarbe­

tet skall kunna bedrivas från fasta utgångspunkter. Som framgår av det

tidigare anförda räknar jag med att resultatet av det utredningsarbete som

återstår kommer att föreligga i sådan tid, att kompletteringarna av lag­

stiftningen är vidtagna innan förmåner börjar utges från tilläggspensione­

ringen. Den nu utarbetade lagstiftningen är emellertid avsedd att kunna

tillämpas i befintligt skick, således även utan de nämnda kompletteringarna.

Översikt av pensionsförslaget

Socialförsäkringarna i vårt land har — bortsett från pensioneringen —

utformats efter principen att bereda skydd mot bortfall av inkomst för att

därigenom göra det möjligt för den enskilde och hans familj att i stort sett

bibehålla sin levnadsnivå även när arbetsförtjänsten uteblir. Yrkesskade­

55

försäkringen bygger sedan länge på denna princip. Även förmånerna från sjuk- och moderskapsförsäkringarna är avvägda efter inkomstbortfallsprin- cipen. Arbetslöshetsförsäkringen fungerar på samma sätt. Ålderspension samt pensionsskydd vid dödsfall och invaliditet, som inte har direkt sam­ band med yrkesutövning, lämnas däremot endast av folkpensioneringen i form av enhetliga förmåner. Här finns en lucka i vårt socialförsäkrings­ system, och den nu föreslagna allmänna tilläggspensioneringen avser att fylla denna lucka.

Då det pensionsförslag som nu utarbetats utgår från de principer, som utförligt redovisats i 1958 års pensionsproposition, finner jag inte anled­ ning att här ytterligare redogöra för de allmänna synpunkter och motive­ ringar, som jag där angivit beträffande pensionssystemets uppläggning. Jag vill erinra om att mina bedömningar och ställningstaganden i nämnda propo­ sition föregåtts av ett grundligt utredningsarbete genom de båda pensions- utredningarna under åren 1947—1955 och därefter genom allmänna pen- sionsberedningen samt en omfattande remissbehandling av utredningsför­ slagen, vilket allt vederbörligen redovisats i annat sammanhang. För 1957 års pensionskommittés förslag i fondfrågan och remissbehandlingen därav har jag i det föregående lämnat en redogörelse.

Lagstiftningsförslciget jämfört med principförslaget

Innan jag går närmare in på innebörden av de nu utarbetade författ­ ningarna, vill jag i korthet precisera hur det föreliggande lagstiftningsför- slaget förhåller sig till fjolårets principproposition.

På ett antal punkter, där princippropositionen innehöll ställningstagan­ den till tilläggspensioneringens allmänna utformning, har lagförslagen ut­ arbetats i överensstämmelse därmed. Detta gäller i fråga om de slag av för­ måner, som tilläggspensioneringen skall erbjuda, vidare de grundläggande reglerna om ålderspensionen, konstruktionen av den automatiska värde­ beständigheten i pensionssystemet samt finansieringen; överensstämmelsen med princippropositionen avser också tilläggspensioneringens igångsättande och tillväxt.

I vissa andra hänseenden bygger de förslag, som jag nu framlägger, på undersökningar, som i princippropositionen förutsattes skola komma till stånd och som nu fullbordats. Slutligen finns i förslagen punkter, där jag låtit utforma bestämmelser på grundval av verkställda undersökningar men där jag som förut framhållits har för avsikt att gå vidare efter ytterli­ gare utredning. Om de undersökningar, som utförts sedan principproposi­ tionen lades fram, och resultaten därav vill jag här framhålla följande.

Stor vikt har jag fäst vid frågan om pensionsåldern. På denna punkt har jag tagit min i princippropositionen redovisade inställning under förnyat övervägande. Efter verkställda undersökningar föreslår jag nu, att en val­ frihet skall föreligga att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

56

före eller efter 67-årsåldern, som är folkpensioneringens gräns för utgivande

av ålderspension. Uppskjutet pensionsuttag medför en viss höjning av till­

äggspensionen och tidigare uttag föranleder en viss sänkning. Mitt för­

slag om en individuellt rörlig pensionsålder syftar främst till att i rimlig

utsträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall kunna välja

att ta ut sin ålderspension när han anser sig behöva den.

Av hänsyn till att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kunde

tänkas anse sig ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering

föreslog jag i princippropositionen, att lagstiftningen skulle modifieras i

så måtto att den förenades med vissa utträdesmöjligheter. Som tidigare be­

rörts har jag nu funnit, att en lagstiftning om en tilläggspensionering enligt

fördelningsmetoden kan förenas med större utträdesmöjligheter än jag till

en början vågade förutsätta. Ett undantagande behöver inte heller förenas

med sådana påföljder för eventuellt pensionsförvärv i det allmänna systemet,

vilka tidigare ansågs erforderliga. Dessa undersökningsresultat återspeglas

i lagförslaget.

Förslaget från 1957 års pensionskommitté rörande fondförvaltningen

inom en allmän tilläggspensionering, vilket var enhälligt, syftade till att så

långt som möjligt beakta den avgiftsbetalande företagsamhetens intresse av

en smidig kapitalförsörjning med hjälp av pensionsfonden. Det torde vara

en allmän uppfattning, att hela vårt folks och i synnerhet de framtida pen­

sionärernas ekonomiska intresse i hög grad är beroende av en lyckosam ut­

veckling av näringslivet. Intressegemenskapen torde vara fullständig då

det gäller att bereda näringslivet så goda utvecklingsbetingelser som möj­

ligt. På grundvalen av denna inställning har jag låtit utarbeta ett förslag

till fondreglemente. Därvid har jag eftersträvat att utforma förslaget om

fondförvaltningen på ett sätt, som borde vara godtagbart för alla. Fondför­

valtningsorganen föreslås sammansatta så, att allmänna och enskilda in­

tressen får möjlighet att göra sig gällande sida vid sida. Bestämmelserna

om återlån och annan utlåning har gjorts förmånligare än i kommittéför­

slaget.

Vidare har en i huvudsak teknisk omprövning skett i vissa hänseenden i

fråga om vilka slag av inkomster, som skall grunda rätt till tilläggspension.

Reglerna för beräkningen av invalidpension, som i lagförslaget benäm­

nes förtidspension och vilken beteckning jag därför använder i det föl­

jande, har fastställts för fall av höggradig invaliditet. Storleken och utform­

ningen av tilläggspensioneringens familjeförmåner har också varit föremål

för överväganden, och bestämmelser härom har upptagits i den föreslagna

lagstiftningen. Bestämmelserna innebär bl. a. att fainiljeförmånerna i vissa

avseenden har närmats till vad som gäller för statsanställda m. fl.

Den lagstiftning, som jag här föreslår, består av lag om försäkring för

allmän tilläggspension, lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under

åren 1960—1964 enligt nyssnämnda lag samt reglemente angående allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

57

pensionsfondens förvaltning. Jag har nu för avsikt att i stora drag redogöra för författningsbestämmelsernas innehåll.

Personkrets och pensionsgrundande inkomst

Inom socialförsäkringssystemet skall tilläggspensioneringen i förening med folkpensioneringen i princip tillförsäkra var och en rätt till pension för egen del på ålderdomen och vid förlust eller nedsättning av arbetsför­ mågan dessförinnan. Vidare skall pensioneringen vid dödsfall bereda efter­ levande familjemedlemmar rätt till pension.

Pensionen är avsedd att i dessa situationer ersätta inkomstbortfall. Genom att de enhetliga folkpensionerna förenas med tilläggspensioner blir pensionsskyddet avvägt i visst förhållande till den tidigare arbetsinkoms­ ten. Grundläggande för tilläggspensionen måste därför vara inkomsten av förvärvsarbete.

I den obligatoriska socialförsäkringens natur ligger att man kan frigöra sig från det rigorösa samband mellan avgifter och förmåner, som känne­ tecknar privat försäkring. I folkpensioneringen råder intet sådant samband. Inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna är det inkomsterna och inte de er- lagda avgifterna som har betydelse för rätten till och storleken av de obliga­ toriska ersättningarna för inkomstbortfall. Den allmänna tilläggspensione­ ringen har uppbyggts efter principen, att man grundar rätten till förmåner på inkomstförvärvet och inte på avgiftsbetalningen. En annan sak är att man likväl har starka skäl för att i största möjliga utsträckning se till att inkoms­ ter som grundar pensionsrätt också skall medföra avgiftsskyldighet. Ehuru det sålunda inte är avgiftsbetalningen som blir grundläggande för pen- sionsrätten, har försäkringens omfattning fixerats med hänsyn till de möjligheter som föreligger att få ut avgifter.

Vad beträffar den närmare bestämningen av den personkrets, som för­ säkringen skall omfatta, blir denna beroende av inte blott vilka personer, som skall kunna förvärva pensionsrätt. Av betydelse blir självfallet också huruvida dessa personer har sådan inkomst, som skall grunda pensionsrätt.

Att en svensk medborgare skall kunna förvärva pensionsrätt på grund av arbete i Sverige är självklart; undantag synes endast böra stadgas för vissa fall, då han är anställd hos en utländsk arbetsgivare, av vilken pen­ sionsavgift inte lämpligen kan uttagas. Även en utlänning, som arbetar i Sverige, bör med motsvarande undantag komma i fråga till pensionsrätt. Dock bör här krävas en viss närmare anknytning till Sverige, lämpligen i form av mantalsskrivning. Arbete utomlands synes böra grunda pensions­ rätt i huvudsak endast i fall då en svensk arbetar hos ett svenskt företag.

Rätt till tilläggspension grundas i princip endast på inkomster av för­ värvsarbete. Häri inrymmes löneinkomster ävensom rörelseinkomster av vissa slag, nämligen inkomst av rörelse i skatteteknisk mening och av sådan jordbruksfastighet som den försäkrade själv brukar. Dessutom kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

58

mer här i fråga inkomst av uppdrag eller liknande arbete för annans räk­

ning, som ibland kan jämställas med löneinkomst och ibland med rörelse­

inkomst. Däremot följer av det förut anförda att inkomst av förmögenhet

i princip skall lämnas utanför.

Inkomster av förvärvsarbete bör emellertid inte medföra pensionsrätt

helt utan begränsningar.

Enligt mitt förslag grundas sålunda pensionsrätten på inkomst, som

intjänas under den egentliga förvärvstiden, närmare bestämt i åldern

16—65 år. Däremot tas inte hänsyn till inkomst, som förvärvas dessför­

innan eller därefter.

Det pensionsbelopp som utges skall som förut nämnts i princip ersätta

ett inkomstbortfall. Eftersom folkpensionen vanligen ligger i botten när

tilläggspension utgår, är det naturligt att man beräknar tilläggspensionen

inte med hänsyn till hela inkomsten utan blott till vad som ligger ovanför

en viss gräns. Denna gräns har satts vid 4 000 kr. Gränsen skall följa änd­

ringar i penningvärdet. Detta sker genom att gränsen sammanfaller med det

s. k. basbeloppet, som i likhet med vad som f. n. gäller beträffande folkpen­

sionerna skall vara indexreglerat med hänsyn till ändringar i prisnivån.

Basbeloppet skall utgöra 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Inkomsten

skall vidare grunda pensionsrätt upp till en maximigräns, vilken har satts

vid ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, dvs. 30 000

kr. i 1957 års penningvärde. För den som har såväl löneinkomst som an­

nan inkomst skall det belopp, som på grund av minimigränsen undantas

från pensionsrätt, i första hand avräknas från löneinkomsten. Vidare skall

i dylikt fall löneinkomsten i första hand medräknas i den inkomst, som

faller mellan minimi- och maximigränserna. Jag vill tillfoga, att det synes

böra övervägas att efter vidare utredning jämka den nyssnämnda avräk-

ningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan om företagar-

inkomst regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av mindre omfatt­

ning.

I nämnda hänseenden har jag följt fjolårets principproposition.

Emedan rörelseinkomst till en del kan förutsättas innefatta kapital­

avkastning, åtminstone när vederbörandes inkomster överstiger en viss

gräns, förordades i principproposilionen att man -— utan att fördenskull

anse sig slutligt bunden — skulle utgå från att endast två tredjedelar av

inkomsten utöver basbeloppet gjordes pensionsgrundande i vad denna

inkomst kom från rörelsen. Efter närmare överväganden har jag emeller­

tid funnit, att man bör räkna med att en större del av rörelseinkomsten

hänför sig till inkomsttagarens egen arbetsinsats. I de fall, då inkomsten

totalt inte uppgår till mer än vad som betraktas som en blygsam familje­

inkomst, bör man inte förutsätta att någon avkastning av kapital ingår

i inkomsten. Jag föreslår därför, att för den, som har enbart rörelse-

inkomst, denna inkomst skall vara helt pensionsgrundande mellan bas­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

59

beloppet och dubbla beloppet därav, dvs. 8 000 kr. i 1957 års penningvärde. Först ovanför denna högre gräns bör man ta hänsyn till endast två tredjede­ lar av rörelseinkomsten. Har någon vid sidan av rörelseinkomst även löne­ inkomst, skall löneinkomsten i förslå hand inräknas i nämnda 8 000 kr.

Enligt min åsikt bör mindre sidoinkomster inte alltid vara pensions- grundande. Därvid tänker jag främst på sådana biinkomster, som utgår vid sidan av en löneinkomst. Jag föreslår sålunda att inkomster av sådant arbete för annans räkning, som inte är att betrakta som anställning, skall vara pensionsgrundande endast om sådana inkomster under ett år för en försäkrad uppgår till sammanlagt minst 500 kr. Motsvarande skall gälla inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet.

Med de nu nämnda inskränkningarna skall inkomster av förvärvsarbete vara pensionsgrundande. — Att vissa inkomster inte ger pensionsrätt emedan kollektivt eller individuellt undantagande från tilläggspensione­ ringen ägt rum kommer jag att beröra i annat sammanhang.

Slutligen vill jag påpeka, att de av mig föreslagna reglerna innebär att i huvudsak endast sådan inkomst blir pensionsgrundande, som samtidigt medför skatteplikt i Sverige. Det förtjänar även att framhållas, att det kom­ mer att föreligga en i det närmaste fullständig överensstämmelse mellan de slag av inkomster som skall grunda pensionsrätt och de som skall medföra avgiftsplikt.

Inkomstens fördelning på anställning och annat förvärvsarbete

I förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skiljer man mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De försäkrades inkomster och deras fördelning på de båda nämnda inkomst­ slagen skall i regel beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomst­ skatt. Uppgifterna till taxeringen torde få undergå smärre jämkningar för att de skall kunna användas även för detta ändamål.

Till inkomst av anställning hänföres i första hand löneinkomster, som den försäkrade åtnjuter som arbetstagare i civilrättslig mening. Det är här fråga om samma arbetstagarbegrepp som det, som användes vid tillämpning av semesterlagen. Inkomst av anställning i tilläggspensioneringens mening blir därför i princip identisk med den inkomst som medför semesterlön eller semesterersättning. Det bör vidare framhållas, att sjuk- och yrkesskadeför- säkringslagstiftningen redan bygger på samma arbetstagarbegrepp som se­ mesterlagen. Följaktligen kommer inkomsten av anställning för tilläggs­ pensioneringens del att i princip också överensstämma med den lön, som ger rätt till ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada. Detta är givetvis ägnat att underlätta samordningen mellan de olika socialför- säkringsgrenarna. Vad därefter angår inkomst av annat förvärvsarbete hän­ föres dit främst de olika slag av rörelseinkomster, vilka jag förut berört. Att sådana inkomster inte alltid blir pensionsgrundande i samma utsträck­

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

60

ning som inkomst av anställning framgår av det förut anförda. En annan

skillnad mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

är, att arbetsgivaren är skyldig att erlägga pensionsavgift för inkomst av

anställning, under det att den försäkrade själv har att erlägga pensions­

avgift för inkomst av annat förvärvsarbete, dock givetvis endast på den del

av inkomsten som grundar rätt till pension.

I fråga om inkomst av uppdrag eller av arbete, som den försäkrade eljest

utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, har in­

förts en viss valfrihet. Enligt lagen skall sådana inkomster bli pensions-

grundande som inkomst av anställning om parterna är ense härom. Så

anses vara fallet om en uppdragsgivare åtagit sig att erlägga den på in­

komsten belöpande avgiften på samma sätt som gäller i fråga om anställ-

ningsinkomster. Sålunda kan t. ex. en kommunal förtroendeman få räkna

sitt arvode som anställningsinkomst, om kommunen åtagit sig att erlägga

arbetsgivaravgift. Likaså kan en hantverkare eller en försäljare komma

överens med sin uppdragsgivare om att arbetsersättningen skall räknas som

inkomst av anställning och föranleda arbetsgivaravgift. I andra fall hänföres

inkomst av uppdrag o. d. till inkomst av annat förvärvsarbete med de verk­

ningar i fråga om pensionsrätt och avgiftsskyldighet som förut angivits.

Jag vill framhålla, att jag funnit det omotiverat att ta ut arbetsgivar­

avgifter vid mera tillfälliga arbeten, vilka därtill ofta utföres under sådana

omständigheter, att det är svårt att avgöra om det verkligen är fråga om

anställning. Jag föreslår därför, att om någon genom arbete åt en och samma

person förtjänar mindre än 300 kr. under ett helt år, så skall ersättningen inte

hänföras till inkomst av anställning. Detta betyder emellertid inte att man

skall bortse från sådana mindre ersättningsbelopp vid beräkningen av

pensionsgrundande inkomst. Arbetsersättningar från en och samma person,

vilka sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, skall sålunda enligt

mitt förslag alltid räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Jag vill

dock tillägga, att frågan många gånger inte blir av betydelse för de ifråga­

varande inkomsttagarna, emedan dessa inte alltid kommer upp till en sam­

manlagd inkomst som når över basbeloppet. Det kan nämnas, att 300-

kronorsregeln kommer att medföra betydande administrativa lättnader. Man

slipper ta ut arbetsgivaravgifter på några kronor — eller framdeles på

undantagsvis högst några tior — en gång om året av ett par hundratusen

personer, däribland husmödrar som anlitar tillfällig hjälp.

Sammanfattningsvis vill jag beträffande reglerna om den pensionsgrun­

dande inkomstens fördelning på inkomst av anställning och inkomst av an­

nat förvärvsarbete anföra följande. Löneinkomst på minst 300 kr., som under

ett år förvärvas hos en och samme arbetsgivare, hänföres alltid till inkomst

av anställning. Lägre löneinkomst räknas däremot alltid som inkomst av

annat förvärvsarbete. Sådan ersättning för arbete för en annan persons räk­

ning, som inte utgör lön — t. ex. uppdragsarvode —- och som överskrider

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

61

300-kronorsgränsen, kan efter överenskommelse mellan parterna hänföras till inkomst av anställning. Om så inte sker, räknas ersättningen som in­ komst av annat förvärvsarbete. Övriga arbetsinkomster, dvs. av rörelse i skatteteknisk mening och av jordbruksfastighet som den försäkrade själv brukar, hänföres till inkomst av annat förvärvsarbete. Slutligen vill jag be­ träffande de tre inkomstkällor som inte hänföres till anställning — uppdrag o. d., rörelse resp. jordbruksfastighet — erinra om bestämmelsen, att det sammanlagda inkomstbeloppet under året från varje sådan källa skall uppgå till minst 500 kr. för att inkomsten från den källan skall tagas med vid be­ räkningen av den pensionsgrundande inkomsten.

Reglerna för den pensionsgrundande inkomsten och dess fördelning på inkomst av anställning och annat förvärvsarbete är lika för svenska med­ borgare och utlänningar som enligt övriga redan berörda regler skall kunna förvärva rätt till tilläggspension. När jag nu övergår till att redogöra för rätten till och storleken av förmånerna från tilläggspensioneringen, kom­ mer jag att endast beröra regler som avser svenska medborgare. Jag vill emellertid påpeka, att förslaget — såsom vanligen sker i andra länder —- i vissa avseenden upptar något restriktivare bestämmelser för utlänningar. Sådana bestämmelser bör konventionsvägen kunna mildras för medborgare i andra länder och lagförslaget innehåller även en bestämmelse härom.

Ålderspension

Den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen utgör 67 år. Individuell valfrihet bör emellertid finnas att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen redan före denna ålder. Förslaget innebär, att den försäkrade skall äga rätt att börja uppbära ålderspensionen tidigast från 63 års ålder. Om man därvid skulle låta pensionen utgå utan begränsningar, vore detta liktydigt med att man sänkte den generella pensionsåldern från 67 till 63 år. Det är därför naturligt, att ålderspensionen vid en fullständig individuell frihet att ta ut den i förväg undergår en viss minskning, då någon begagnar rätten till tidigare uttag. Pensionen torde lämpligen böra reduceras så, att den försäkrade mot bakgrund av medellivslängden kan sägas erhålla ungefär lika mycket i sammanlagd tilläggspension som han skulle ha fått, om han hade väntat med att ta ut pensionen till 67 års ålder, då den utgår oförminskad.

Om å andra sidan någon dröjer med att ta ut ålderspension till efter 67 års ålder, synes det rimligt att han får en viss höjning av pensionen. Ökningen bör bli större ju senare uttaget sker. Uppskjutes uttaget till efter 70 år, synes dock någon ytterligare förhöjning inte böra ske.

Den minskning eller ökning av ålderspensionen, som skall äga rum, sker i förhållande till storleken av den ålderspension, som börjar tas ut vid 67 års ålder. Innan jag anger den närmare innebörden av reglerna för pensio­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

nens storlek vid uttag tidigare eller senare än 67 år, vill jag redogöra för

huvudreglerna om beräkningen av ålderspension, som tas ut från nämnda

ålder.

Ålderspensionen beräknas med utgångspunkt i den pensionsgrundande

inkomst, som den försäkrade förvärvat år för år. För att penningvärdeänd­

ringar, som inträffar efter inkomstförvärvet, inte skall få påverka pensio­

nens reella storlek bör de olika årens pensionsgrundande inkomster anges

på sådant sätt, att de lätt kan uttryckas i det penningvärde som gäller då

pensionen utbetalas. För detta ändamål skall pensionspoäng uträknas för

den försäkrade för varje år, då han haft pensionsgrundande inkomst. Pen­

sionspoängen för ett visst år räknas ut genom att man delar årets pensions­

grundande inkomst med det basbelopp, som gällde vid årets ingång. När

pensionen första gången skall fastställas, uträknas medeltalet av pensions­

poängen. Medelpoängen multipliceras sedan med det basbelopp, som gäller

då pensionen utbetalas. Härigenom får man fram den genomsnittliga pen­

sionsgrundande inkomsten uttryckt i det aktuella penningvärdet. Dessa

regler för ålderspensionens beräkning medför att både den undan för undan

intjänade pensionsrätten och den sedermera löpande pensionen hålles värde­

beständiga.

Det anförda kan belysas med ett schematiskt exempel. För att göra den

beskrivna metoden för värdesäkring så åskådlig som möjligt, förutsättes i

exemplet att ett par starkt överdrivna penningvärdeändringar inträffar.

Anta att en löntagare under en femtonårsperiod har förtjänat 12 000 kr. om

året och under en annan lika lång period 15 000 kr. om året. I början av

den andra perioden steg prisnivån med 25 procent. Eftersom löntagaren

samtidigt fick sin lön ökad med en fjärdedel, har han hela tiden haft samma

realinkomst. Under den första perioden har för varje år basbeloppet varit

4 000 kr., hans pensionsgrundande inkomst har varit (12 000 — 4 000 =)

8 000 kr. och hans pensionspoäng (8 000 : 4 000 =) 2. Under den andra

perioden har för varje år basbeloppet varit 5 000 kr., hans pensionsgrun­

dande inkomst (15 000 — 5 000=) 10 000 kr. och hans pensionspoäng

(10 000 : 5 000 =) 2. Att realinkomsten varit oförändrad återspeglas såle­

des i att pensionspoängen är oförändrad. Löntagaren pensioneras efter den

andra periodens utgång. Hans pension beräknas då på den medelinkomst

som framkommer, när pensionspoängen — som ju i detta fall samtidigt är

medelpoäng — multipliceras med gällande basbelopp, dvs. (2 x 5 000 =)

10 000 kr. Det är alltså den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten

uttryckt i det penningvärde som gäller när löntagaren träder i pension. Skulle

prisnivån efter hans pensionsinträde stiga med 10 procent, blir basbeloppet

5 500 kr. Den medelinkomst på vilken pensionen utgår höjs därigenom

automatiskt, så att den också blir 10 procent högre, dvs. (2 x 5 500 =)

11 000 kr. På detta sätt kommer alltså även pensionen att behålla sitt real­

värde.

63

Ålderspension, som tas ut vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den genom­ snittliga pensionsgrundande inkomsten. I det nyss angivna exemplet skulle därför ålderspensionen när den första gången utbetalas bli 60 procent av 10 000 kr., dvs. 6 000 kr., och efter den senaste antagna prisstegringen 60 procent av 11 000 kr., dvs. 6 600 kr.

För att pensionsnivån någorlunda skall ansluta sig till den levnadsnivå, som den försäkrade uppnått under den aktiva tiden, skall pensionen vi­ dare beräknas med hänsyn till medelpoängen för de 15 år, då poängtalen varit högst. Härigenom kommer pensionen att avvägas efter de 15 bästa åren, d. v. s. de år då den försäkrade haft de största realinkomsterna.

För full ålderspension kräves att pensionspoäng intjänats för minst 30 år. Pensionen reduceras med V.™ för varje år som fattas i detta antal. Under en övergångstid skall kravet på 30 pensionsgrundande år nedsättas till att avse blott 20 år för att under en period av tio år därefter successivt höjas till 30 år.

Det förtjänar att påpekas, att det för pensionens storlek är likgiltigt när de år infallit för vilka pensionspoäng intjänats. Till skillnad från vad som nu gäller t. ex. för statstjänstemän innefattar alltså varken 15- eller 30-årsre- geln något som helst krav på att de år, under vilka pensionsrätt förvärvas, står i något visst förhållande till den tidpunkt, då vederbörande träder i pension. Detta torde vara särskilt förmånligt för gifta kvinnor och andra som nödgas göra kortare eller längre avbrott i förvärvsarbetet.

För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen måste man upp­ ställa ett visst minimikrav i fråga om den tid, varunder den försäkrade för­ värvat pensionspoäng i tilläggspensionssystemet. Sålunda fordras att poäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år. Av den första årskullen ålderspensionärer fordras dock endast pensionspoäng för två år.

Tillsammans med folkpensionen kommer den fulla ålderspensionen från tilläggspensioneringen att utgöra i stort sett två tredjedelar av arbets­ inkomsten. Det kan nämnas, att den sammanlagda pensionen från folk- och tilläggspensioneringarna för löntagaren i det förut återgivna exemplet skulle uppgå till 70 procent av hans realinkomst. Då har det också dels förutsatts, att ålderspensionen från folkpensioneringen utgör 3 600 kr. för en ensam­ stående pensionär, och dels antagits, att detta folkpensionsbelopp gällde innan de i exemplet angivna prisstegringarna inträffade, vilka medfört mot­ svarande höjningar av folkpensionen. Förutsättningen i fråga om folk­ pensionens belopp överensstämmer med vad som enligt statsmakternas redan intagna ståndpunkt skall gälla från år 1968.

Som förut nämnts skall vid uttag av ålderspension från tilläggspensione­ ringen före eller efter 67 år ske en viss minskning respektive ökning av pensionen. Av praktiska skäl föreslås att en enhetlig procentsats per månad tillämpas för höjningen och minskningen. För den, som väljer att börja lyfta pensionen i förväg, reduceras pensionen med 0,6 procent för varje månad

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

som vid pensionsuttagets början återstår till 67-årsåldern. För att belysa

innebörden av denna regel vill jag nämna, att ålderspensionen för den som

uppbär pensionen från 63 år blir cirka 71 procent av vad han skulle erhållit

från 67 års ålder och, om uttaget sker från 65 år, ungefär 86 procent. Om

den försäkrade i stället dröjer med att ta ut pensionen till efter 67 år, höjes

ålderspensionen med 0,6 procent för varje uppskovsmånad. För den, som

väntar till 70 år eller därefter, höjes pensionen med ungefär en femtedel.

Att man begagnar rätten att ta ut ålderspension i förväg eller att upp­

skjuta pensionsuttaget har inte ansetts böra medföra någon särskild inver­

kan på storleken av familjepensionen. Förtidspension bör självfallet inte

kunna erhållas, sedan ålderspension börjat uppbäras i förväg.

Förtidspension

Tilläggspensioneringen skall inte blott ge åldersskydd utan även bereda

riskskydd i form av förtids- och familjepensioner. Förtidspensionen har

bestämts i förhållande till vad vederbörande skulle erhålla i ålderspension.

Familjepensionen till efterlevande har i sin tur bestämts i förhållande till

den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade uppbar eller skulle

kunnat erhålla. De grundläggande reglerna för beräkningen av ålderspen­

sion får därför indirekt betydelse också för förtids- och familjepensionerna.

Principen bör vara att en och samma invaliditetsbedömning tillämpas

inom folk- och tilläggspensioneringarna. I lagförslaget har för rätt till för­

tidspension upptagits den förutsättningen att vederbörande också äger rätt

till invalidförmån från folkpensioneringen. Så är för närvarande fallet när

någon på grund av sjukdom, lyte eller dylikt är ur stånd att försörja sig

genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förutsatt

att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig eller åtmins­

tone kan antagas komma att bestå under avsevärd tid. I praxis har för att

invaliditet skall anses föreligga uppställts kravet att arbetsförmågan ned­

satts i så hög grad som med minst omkring två tredjedelar.

Lagförslaget innebär, att hel förtidspension från tilläggspensioneringen

utgår vid förlust av arbetsförmågan. Om nedsättningen av arbetsförmågan

inte är fullständig men dock så höggradig att den medför rätt till förtids­

pension, skall pensionen utgöra 60 procent av hel förtidspension.

Storleken av hel förtidspension bör motsvara vad den försäkrade skulle

ha fått i ålderspension från 67 år. Medan ålderspensionen fastställs på

grundval av faktiskt förvärvade pensionspoäng, bör man i fråga om för­

tidspensionen inte bara räkna med de poäng, som redan hunnit intjänas

före invalidfallet. Man bör dessutom göra vissa antaganden rörande den

försäkrades inkomstförhållanden under tiden mellan invalidfallet och den

generella pensionsåldern.

Därvid blir den första frågan huruvida man bör räkna med att den för­

säkrade skulle ha haft pensionsgrundande inkomst under nämnda tid. Ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 195!)

65

sådant antagande synes kunna göras, om han haft arbetsinkomster under tiden närmast före invaliditeten. I det föreliggande lagförslaget har som fordran uppställts, att han skall ha förvärvat pensionspoäng för minst två av de senaste fyra åren. Har han pensionspoäng för år som ligger längre tillbaka i tiden, anses det som om han trätt ut ur förvärvslivet. Förtids­ pensionen får då beräknas uteslutande på grundval av de pensionspoäng, som han faktiskt har förvärvat tidigare.

Om den försäkrade haft pensionspoäng för minst två av de fyra åren när­ mast före invaliditetens inträde, blir nästa fråga vilka antaganden som kan göras om den inkomstutveckling, som avbrutits genom invalidfallet. Även här får man bygga på inkomstförhållandena under tiden närmast före invalidfallet. I lagförslaget har problemet lösts så att man antar, att han för varje år fram till den generella pensionsåldern förvärvat pensions­ poäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under fyraårs­ perioden närmast före det år, då han blev invalid.

Det är från flera olika synpunkter — den enskildes, försäkringens och samhällets — synnerligen önskvärt att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den försäkrades arbetsförmåga också blir gjort. Förtidspensioneringen bör därför förenas med en effektiv rehabiliterings- verksamhet. Om den försäkrades arbetsförmåga förbättras så att han inte längre uppfyller förutsättningarna i fråga om invaliditet, upphör rätten till förtidspension. I annat fall avlöses förtidspensionen i sinom tid av ålders­ pensionen.

Såsom förut nämnts pågår inom 1958 års socialförsäkringskommitté en utredning av folkpensioneringens invalidförmåner. I de avseenden, där kommitténs överväganden inverkar på tilläggspensioneringens förtidspensio­ ner, hör kommittén lägga fram förslag även härom. Jag vill erinra om mitt tidigare uttalande att frågan om rätt till oförminskad pension före 67 års ålder i andra fall än dem som reglerats i lagförslaget torde få behand­ las av kommittén. Jag har vidare förutsatt, att kommittén kommer att in­ gående pröva invaliditetsbedömningen och förtidspensionernas gradering i förhållande till den försäkrades kvarstående arbetsförmåga. Vid utbyggna­ den av förtidspensioneringen bör, såsom framhölls redan i principproposi­ tionen, särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om en gynnsam pensions- beräkning för dem, som blir invalidiserade i unga år.

Famil jepension

Då pensionsfrågan behandlades vid 1958 års A-riksdag, visade sig en gläd­ jande enighet råda om behovet av särskilt stora förbättringar av det pen­ sionsskydd, som avser familjen för det fall att familjeförsörjaren går bort.

I princippropositionen framhöll jag vikten av ett kraftigt utbyggt familje- skydd och föreslog både en förbättring av hithörande förmåner på folk- pensionssidan och införande av fainiljepensioner i tilläggspensioneringen. 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. AV 100

Riksdagen instämde i mina synpunkter rörande behovet av ett kraftigt för­ bättrat familjeskydd. Beträffande efterlevandeförmånerna inom folkpensio­ neringen fann riksdagen liksom regeringen, att på åtskilliga punkter mera preciserade ställningstaganden måste anstå i avvaktan på ytterligare ut­ redning. I andra avseenden ledde riksdagsbehandlingen däremot fram till klart angivna ståndpunkter. Sålunda tillstyrkte riksdagen, i anslutning till vissa motionsyrkanden, att eu familjepensionsreform inom folkpensione­ ringen skulle genomföras fr. o. in. den 1 juli 1960. I olika avseenden gick riksdagen därvid längre än vad jag i anslutning till allmänna pensions- beredningens förslag förutsatt. Den närmare innebörden av riksdagens ställ­ ningstaganden i fråga om belopp, åldersgränser och inkomstprövning har angivits i den i det föregående lämnade redogörelsen för folkpensioneringen.

Alltjämt bedömer jag familjeskyddet som otillfredsställande, så länge inte folkpensionsförmånerna kompletteras med tilläggspensioner.

Vad den allmänna tilläggspensioneringens familjeförmåner beträffar re­ fererades i princippropositionen det förslag, som framlagts härom i pen- sionsberedningens betänkande. Enligt detta förslag borde sådana förmåner främst utgå till dem, som får rätt till familjeförmåner från folkpensione­ ringen. I fråga om folkpensioneringens familjeförmåner hade pensionsbered- ningen föreslagit bl. a., att änkepensionen skulle utgå med fullt belopp, om änkan vid mannens död uppnått viss högre ålder eller så länge barn under 19 år funnes i hemmet. För yngre änkor utan hemmavarande barn skulle pensionen i vissa fall reduceras enligt en graderad skala, och i andra fall skulle ingen änkepension utgå. Efter att ha deklarerat min anslutning i stort till dessa principer för änkepensioneringen inom folkpensioneringens ram uttalade jag, att jag fann den för tilläggspensioneringens del anvisade lösningen godtagbar.

Skäl finns för att man inom tilläggspensioneringen — på sätt liknande det som 1958 års A-riksdag förordade i fråga om folkpensioneringens fa­ miljeförmåner — inte skall ge full änkepension till yngre änkor utan barn. Efter närmare prövning av denna fråga har jag emellertid funnit skäl också tala för att man inom tilläggspensioneringen tar större hänsyn till de regler, som i detta avseende gäller i den personalpensionering som nu finns i vårt land. Inom statlig och kommunal pensionering liksom i privat tjänstepen- sionsförsäkring är änkepensionen vanligen inte beroende av vare sig änkans ålder eller förekomsten av barn. Om man i detta hänseende tillämpar samma princip för den allmänna tilläggspensioneringens del, underlättas samord­ ningen med annan personalpensionering. Man vinner därmed större en­ kelhet och överskådlighet i pensioneringen. Då de förut ifrågasatta begräns- ningsreglerna inte hade någon större räckvidd, blir också effekten av deras slopande jämförelsevis ringa från kostnadssynpunkt.

Med hänsyn till dessa omständigheter har jag funnit mig böra förorda en omläggning av tilläggspensioneringens änkepension i enlighet med det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

67

anförda. Jag vill emellertid betona, att jag därmed inte tagit ställning till

utformningen av motsvarande regler inom folkpensioneringen, vilken ju

bl. a. i dessa delar utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté.

Lagförslaget innebär, att rätt till änkepension från tilläggspensioneringen

föreligger för änka, som ingått äktenskap med den försäkrade senast då han

fyllt 60 år, förutsatt att äktenskapet varat minst fem år. Har makarna ge­

mensamma barn, utgår änkepension även om dessa villkor i fråga om äk­

tenskapet inte är uppfyllda.

Familjepension utgår inte endast som änkepension utan även som barn­

pension, nämligen då den försäkrade efterlämnar barn under 19 år.

Skulle någon, som redan uppbär ålders- eller förtidspension, enligt dessa

regler bli berättigad till familjepension eller vice versa, skall såsom förslaget

nu utformats endast den största av tilläggspensionerna utges.

Beloppet av familjepension från tilläggspensioneringen skall motsvara

en viss del av den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade faktiskt

uppbar vid dödsfallet, eller av den förtidspension, vartill han då skulle ha

blivit berättigad vid total förlust av arbetsförmågan. Om det bara finns en

efterlevande som har rätt till familjepension (änka eller barn) utgör familje-

pensionen 40 procent av ålders- eller förtidspensionen. För två sådana efter­

levande (änka och ett barn eller två barn) utgör familjepensionernas sam­

manlagda belopp 50 procent, för tre 60 procent och för fyra 70 procent.

Till fem eller flera efterlevande utgår 80 procent av den försäkrades ålders-

eller förtidspension. De angivna procentsatserna motsvarar i det närmaste

dem som förordades i särskilda utskottets utlåtande till 1958 års A-riks­

dag; för änkor med flera barn är dock de nu föreslagna procenttalen något

högre.

Jag har sålunda på redan nu föreliggande material ansett mig kunna

i lagförslaget utforma vissa väsentliga regler om familj epensionerna inom

tilläggspensioneringen. Emellertid vill jag erinra om att jag i det före­

gående förordat att även vissa hithörande frågor hänskjutes till 1958 års

socialförsäkringskommitté. Det gäller exempelvis frågan om att familje­

pension skall få utgå även vid sidan av annan pension från tilläggspensio­

neringen samt frågan om familjepension åt frånskilda kvinnor, vilkas f. d.

make avlider, och kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången.

Maximeringen av den sammanlagda familjepensionen vid 80 procent av

den försäkrades tilläggspension motiveras av önskemålet att undvika över­

försäkring. Detta hindrar inte att den sammanlagda familjepensionen från

folk- och tilläggspensioneringen kan bli högre än den försäkrades egen pen­

sion, om änke- och barnpensionerna från folkpensioneringen utgår med de

belopp, som förutsattes av 1958 års A-riksdag. Redan oberoende av tilläggs­

pensioneringen uppkommer i vissa lägen en sådan överförsäkring — ehuru

detta begrepp i allmänhet inte anses tillämpligt pa folkpensioneringen — så­

vida inte riksdagens ställningstagande i fjol kompletteras på denna punkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

68

med regler till undvikande av dylika effekter. Som redan nämnts skall fa-

miljepensioneringen närmare utredas.

Folkpensioneringens närmare utformning fr. o. m. den 1 juli 1960 och

under tiden fram till år 1968 — det år för vilket vissa belopp förutsatts i så­

väl riksdagens som mina ställningstaganden — måste emellertid alltjämt

stå öppen. Såväl regeringen som riksdagen har förutsatt, att de exakta be­

loppen för varje tidpunkt under åren 1960—1968 får bestämmas först då

de statsfinansiella förutsättningarna kan bedömas.

Hur folkpensioneringens familj ef ör måner skall utformas i detalj blii

sålunda beroende av det fortsatta utredningsarbetets resultat och av bedöm­

ningen av de statsfinansiella förutsättningarna vid varje tidpunkt. Sedan

årets riksdag, såsom jag förutsätter, fattat ett positivt beslut om tilläggspen­

sioneringen, får familjepensionsfrågorna liksom folkpensionshöjningarna i

övrigt bedömas också i belysning härav. Även den omprövning av systemet

för folkpensioneringens finansiering, som allmänt förutsatts skola ske, kan

bli av betydelse för de framtida ställningstagandena.

Slutligen vill jag understryka, dels att riksdagens ståndpunktstagande

rörande folkpensionsförmånerna till efterlevande kommer att medföra vä­

sentliga förbättringar av familjeskyddet fr. o. m. den 1 juli 1960, dels att

ett verkligt effektivt familjeskydd kan skapas först då tilläggspensione­

ringen kommer i tillämpning med början år 1963.

Kostnader och finansiering

Pensionsutbetalningarna från tilläggspensioneringen har beräknats till

följande belopp i miljoner kr., varvid förutsatts att penningvärdet är oför­

ändrat och att alla förvärvsarbetande tillhör försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

År

Vid oförändrade

realinkomster

Om realinkomsterna

stiger med 1,5

procent per år

1963

40

40

1964

90

90

1965

150

160

1970

530

580

1980

1 900

2 300

1990

3 400

4 500

De nu framräknade kostnaderna företer vissa avvikelser från de kost­

nadsuppgifter, som lämnades i princippropositionen. Detta sammanhänger

till en mindre del med att den schablonberäkning, som tidigare tillämpats

i fråga om kostnaderna för förtids- och familj epensioner, nu ersatts av nog­

grannare beräkningar, men framför allt därmed att beräkningarna i sin hel­

het bygger på nyare uppgifter om inkomstfördelningen.

Som förut framhållits skall den allmänna tilläggspensioneringen finan­

sieras enligt ett fördelningssystem. Likväl skall inom tilläggspensioneringen

byggas upp en fond, allmänna pensionsfonden.

69

Tilläggspensionerna skall bekostas genom avgifter. Dessa erlägges av arbetsgivaren då det gäller inkomst av anställning och av den försäkrade själv för inkomst av annat förvärvsarbete. Arbetsgivaravgiften skall grun­ das på vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året. Av vad som sagts i det föregående framgår, att ersättning för uppdrag eller dylikt arbete under vissa förhållanden jämställes med lön. Från den årliga lönesumman skall man i princip dra av vissa belopp, vilket sammanhänger med att endast lön, som ligger mellan basbeloppet och den förut nämnda maximigränsen vid sju och en halv gånger basbeloppet, är pensionsgrundande. Härigenom och genom vissa andra regler avser man att generellt sett uppnå, att arbets­ givaravgift skall utgå endast på sådan del av inkomsten som grundar rätt till pension. För avgiftsuttaget fastställes viss procentsats.

Arbetsersättningar, som en person utgivit till en annan person, skall, om de sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, inte föranleda någon arbetsgivaravgift. Sådana ersättningar räknas nämligen alltid som inkomst av annat förvärvsarbete.

För inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall avgiften tas ut på den del av inkomsten, som är pensionsgrundande. Det förutsättes i regel att egenavgift erlagts för att inkomsten skall ge pensionsrätt. Egenavgif­ ten utgår med samma procentsats som arbetsgivaravgiften.

Avgifternas storlek blir beroende av dels pensionsutgifterna och dels fonderingens åsyftade omfattning. Då det synes lämpligt att avvakta erfa­ renheter av pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin och låne- marknaden, har jag i likhet med 1957 års pensionskommitté funnit att av­ giftsuttaget bör fastläggas blott för en period av några år i sänder.

I enlighet med vad som angavs i princippropositionen föreslås att av­ gifter tas ut efter en successivt stigande procentsats under en femårsperiod fr. o. in. 1960, det år då pensionsrätt börjar intjänas. Avgiften har satts till 3 procent för år 1960, 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962, 6 procent för år 1963 och 7 procent för år 1964. För arbetsgivaravgifternas del motsvarar de angivna procentsatserna, om man räknar på hela löne­ summan vid oförändrad lönenivå, 1,9 procent år 1960, 2,6 procent år 1961, 3,2 procent år 1962, 3,8 procent år 1963 och 4,5 procent år 1964. Enligt de i princippropositionen lämnade uppgifterna steg procenttalen, räknade på hela lönesumman, från 1,8 år 1960 till 4,2 år 1964. Skillnaden beror på att de i det föregående berörda nya uppgifterna rörande inkomstfördelningen legat till grund för den aktuella beräkningen.

Vad särskilt angår storleken av de avgifter, som staten i egenskap av arbetsgivare i början har att erlägga till den allmänna tilläggspensione­ ringen, kan nämnas att ifrågavarande arbetsgivaravgifter för första året be­ räknas uppgå till omkring 100 miljoner kr. för att därefter vid oföränd­ rad lönenivå öka med ca 30 miljoner kr. om året. Frågan om debitering och uppbörd av statens arbetsgivaravgifter torde få behandlas senare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

70

Beträffande avgiftens storlek för inkomst, som härrör från annat för­

värvsarbete än anställning, vill jag nämna följande. Om en person enbart

har en inkomst av 10 000 kr. som inte hänför sig till anställning, blir avgiften

till tilläggspensioneringen — vid 4 000 kr. i basbelopp — 159 kr. år 1960,

212 kr. år 1961, 265 kr. år 1962, 318 kr. år 1963 och 371 kr. år 1964. Dessa

avgifter är högre än vad som framgår av princippropositionen. Anledningen

härtill är att en sådan person enligt lagförslaget erhåller rätt till en i mot­

svarande mån större pension till följd av den förut angivna ändringen av

beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för företagare m. fl.

Under förutsättning att alla förvärvsarbetande tillhör tilläggspensione­

ringen har beräknats, att med det angivna avgiftsuttaget det vid oföränd­

rade realinkomster och konstant penningvärde kommer att inflyta 480

miljoner kr. i avgifter år 1960, 740 miljoner kr. år 1961, 940 miljoner kr.

år 1962, 1 130 miljoner kr. år 1963 och 1 320 miljoner kr. år 1964.

Bestämmelserna om avgifternas storlek har upptagits i en särskild lag

angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt

lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Med en förräntning av 3 procent beräknas den allmänna pensionsfonden

vid oförändrade realinkomster och konstant penningvärde uppgå till föl­

jande avrundade belopp vid slutet av här angivna år, nämligen 500 miljoner

kr. år 1960, 1 200 miljoner kr. år 1961, 2 200 miljoner kr. år 1962, 3 400 mil­

joner kr. år 1963 och 4 700 miljoner kr. år 1964. Om realinkomsterna stiger

med 1,5 procent per år, beräknas fonden utgöra 5 200 miljoner kr. vid

slutet av år 1964. Dessa beräkningar innebär, att fonden år 1964 blir 700 å

800 miljoner kr. högre än som förutsattes i princippropositionen.

Ur bokföringsmässig synpunkt bör den allmänna tilläggspensioneringen

ligga helt vid sidan av riksstaten. Emellertid torde tilläggspensioneringen

komma att förorsaka vissa förvaltningsutgifter för olika statliga myndig­

heter m. fl. Jag förutsätter, att dessa utgifter skall ersättas av tilläggspen­

sioneringen. Det bör även övervägas att låta tilläggspensioneringen bära en

del av kostnaderna för den utbyggda rehabiliteringsorganisation som pla­

neras, eftersom denna kommer att minska behovet av förtidspension och

följaktligen leda till besparingar för pensioneringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Undantagande

I enlighet med de allmänna synpunkter som jag i det föregående anlagt

på frågan om att bereda möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspen­

sioneringen har i lagförslaget upptagits regler om kollektivt och individuellt

undantagande från pensioneringen.

Vad löntagarna beträffar innehåller lagförslaget bestämmelser, som ger

en arbetstagarorganisation möjlighet att komma överens med arbetsgivaren

om att stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen, överenskommelsen

71

skall då ske i form av ett kollektivavtal, enligt vilket tilläggspensionsfrågan

ordnas på något annat sätt. Hur denna privata pensionering skall utformas

— i fråga om pensionsålder, pensionsnivå, finansieringssystem, avgifts­

uttag, fondförvaltning o. s. v. — bör parterna ha full frihet att bestämma

själva. I lagen rörande den allmänna tilläggspensioneringen bör endast an­

ges, att kollektivavtalet skall tillförsäkra den undantagne arbetstagaren

rätt till ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet

senare skulle upphöra att vara tillämpligt på honom.

I fråga om proceduren anger lagförslaget i viss överensstämmelse med

arbetstidslagstiftningen, att kollektivavtalet på arbetstagarsidan skall slutas

av huvudorganisation. För att man skall få garanti för att organisationen

är representativ krävs det vidare, att den uppenbarligen omfattar flertalet av

de arbetstagare, som på arbetsplatser, där kollektivavtalet är tillämpligt,

sysselsättes i sådant arbete som avtalet avser. I enhetlighetens intresse bör

på dylika arbetsplatser även oorganiserade omfattas av den privata pensione­

ringen.

Som nämnts skall kollektivavtal om undantagande träffas i anslutning

till tilläggspensioneringens igångsättande. Det är emellertid skäligt, att så­

dana arbetsmarknadsparter, som kan reflektera på att ställa sig vid sidan

om den allmänna tilläggspensioneringen, får ett par år på sig för sitt ställ­

ningstagande i frågan. Då riksdagen enligt vad jag förutsätter kommer att

fatta beslut i pensionsfrågan i vår, kan tiden utsträckas till den 1 juli 1961.

Har kollektivavtal träffats dessförinnan, skall undantagandet gälla fr. o. in.

tilläggspensioneringens start. De arbetsgivaravgifter, som kan ha erlagts

innan ett dylikt kollektivavtal blivit gällande, skall givetvis återbetalas.

Ett undantagande genom kollektivavtal innebär, att lön hos en arbets­

givare, som är bunden av avtalet, inte grundar pensionsrätt inom tilläggspen­

sioneringen. Undantagandet skall givetvis inte för alltid avskära vederbö­

rande arbetstagare från möjligheterna att i den allmänna tilläggspensione­

ringen få pensionsrätt på löneinkomsten. Om man upphäver kollektivavtalet

eller underlåter att förlänga det, uppkommer sådan rätt automatiskt för ti­

den därefter. Detsamma blir givetvis förhållandet om en arbetstagare övergår

från en arbetsgivare, som är bunden av ett dylikt kollektivavtal, till eu annan

arbetsgivare.

Den som har inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet kan ibland sägas

redan äga ett pensionsskydd i den kapitaltillgång, som ligger i rörelsen eller

fastigheten, något som löntagaren vanligen saknar. Med tanke på sådana

fall har i lagförslaget införts möjligheter till individuellt undantagande så­

vitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Detta skall

kunna ske genom en anmälan från den försäkrades sida. Göres sådan anmä­

lan före den 1 juli 1961, gäller undantagandet från försäkringens start. Om

anmälan sker efter sagda dag, gäller den fr. o. m. nästföljande år.

Det bär från olika synpunkter ansetts lämpligt att utforma undantags­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

bestämmelserna i fråga om rörelseinkomster o. d. med sikte på personer, som enligt sitt eget bedömande har ordnat ett gott pensionsskydd på egen hand. Det kunde synas konsekvent, att en person, som efter ett sådant be­ dömande beslutat att ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen, inte skulle äga rätt att senare ansluta sig därtill. Emellertid har jag ansett skäligt, att han skall kunna återkalla sin anmälan och inträda i försäkringen, dock tidigast efter fem år. Därefter bör ny utträdesanmälan inte kunna göras.

Det ligger i sakens natur, att ett individuellt undantagande likaväl som etl kollektivt medför, att pensionsrätt inom den allmänna tilläggspensione­ ringen inte skall kunna förvärvas för sådan inkomst som undantagandet avser.

Eftersom tilläggspensioneringen i flera avseenden är särskilt gynnsam för de försäkrade, föreligger vissa spekulationsmöjligheter i samband med ett undantagande för den som tidigare intjänat eller senare förvärvar pensions­ poäng. Det kan göras gällande, att den som ställer sig utanför tilläggspen­ sioneringen, inte bör få komma i åtnjutande av alla dess fördelar. I princip­ propositionen förutsattes, att ett undantagande skulle medföra relativt kraf­ tiga påföljder beträffande eventuellt pensionsförvärv inom den allmänna till- läggspensioneringen. Efter närmare överväganden har jag kommit till den uppfattningen, att man bör inskränka sig till att söka tillse att försäkringen inte gör några förluster i de här åsyftade fallen.

Dessa synpunkter har varit vägledande vid utformningen av de bestäm­ melser i lagen, som avser verkningarna på pensionsrätten av ett undanta­ gande. Jag har därtill funnit det skäligt, att man från försäkringens sida helt bortser från ett undantagande, som endast avser sidoinkomster. Beträf­ fande biinkomster, som tillsammans inte når över ett belopp motsvarande basbeloppet, bör det sålunda föreligga frihet att träda ut utan någon sär­ skild påföljd.

Vad därefter angår verkningarna på avgiftssidan av ett undantagande är det klart, att avgiftsskyldighet inte skall föreligga för inkomster, som på grund av undantagandet inte ger pensionsrätt.

Administration

I det föregående har jag angivit vissa huvuddrag av pensionsreformens administrativa sida, vars utformning anförtrotts åt socialförsäkringens ad- ministrationsnämnd. Eftersom pensionsrätt skall börja intjänas och av­ gifter uttagas fr. o. in. 1960, kommer det administrativa arbetet under tiden fram till år 1963, då tilläggspensioner börjar utbetalas, att huvudsakligen avse fastställande och registrering av pensionsgrundande inkomster samt debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen.

Som förut antytts skall den inkomstberäkning, som ligger till grund för fastställande av en persons pensionsgrundande inkomst, göras på grundval

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

73

av hans taxering till statlig inkomstskatt. Tanken är att den försäkrade inte skall behöva lämna några uppgifter till ledning för fastställande av pensionsgrundande inkomst utöver dem, som lämnas i den allmänna själv­ deklarationen. Formulären för uppgifterna till självdeklarationen torde behöva omredigeras något i syfte alt underlätta uppgifternas utnyttjande för tilläggspensioneringen.

Övervägandena inom administrationsnämnden har lett fram till att fast­ ställandet av pensionsgrundande inkomst bör ankomma på organ, som tar befattning med taxeringsmaterialet, närmast då de lokala skattemyn­ digheterna. I samband med fastställande av pensionsgrundande inkomst bör debitering ske av sådana avgifter till tilläggspensioneringen, som skall erläggas av de försäkrade själva. Uppbörden av dessa avgifter bör äga rum i samband med skatteuppbörden. För registreringen av fastställda pensionsgrundande inkomster anses böra utnyttjas organ, vilkas nuvarande verksamhet och organisation gör dem lämpade att åtaga sig en sådan upp­ gift. Härvid torde främst pensionsstyrelsen eller de allmänna sjukkassorna kunna komma i fråga. Till förmån för en central registrering hos pensions­ styrelsen talar bl. a. den omständigheten, att större möjligheter föreligger för ett centralt organ än för lokala organ att utnyttja moderna kontorsma­ skiner. Å andra sidan är en lokal registrering förenad med vissa fördelar, och det är då att beakta att personkretsen i sjukförsäkringen i stort sett är densamma som i tilläggspensioneringen. Flertalet av de personer, som blir försäkrade enligt förevarande lag, finns därför redan registrerade hos sjuk­ kassorna. Ställning torde nu ej behöva tagas till organisationsfrågan i denna del.

Enligt vad administrationsnäinndens undersökningar givit vid handen, synes debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till tilläggspensione­ ringen tills vidare kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens försorg i samma ordning som nu gäller i fråga om avgifter och bidrag till yrkes- skade- och sjukförsäkringarna från arbetsgivare i de fall, då yrkesskade­ försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten. Avgiftsuppbörden torde därjämte liksom nu i viss omfattning få ske i samband med uppbörden av de allmänna skatterna.

Med hänsyn till det sagda synes det ligga närmast till hands att riks­ försäkringsanstalten för liden intill dess tilläggspensioner skall utbetalas får utgöra centralmyndighet för tilläggspensioneringen, vilket dock inte bör utesluta att inkomstregistreringen kan anförtros åt annan myndighet.

Som förut nämnts torde förslag i administrationsfrågan få föreläggas riksdagen i höst. När tiden är inne för prövning av ansökningar om tilläggs­ pensioner och utbetalning av sådana pensioner bör frågan om den mera definitiva organisationen på området ha utretts och föranlett beslut av stats­ makterna. Även utredningsarbetet i denna del ingår i administrationsnämn- dens uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Fondförvaltning

Beträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min

anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés för­

slag i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var av­

slutad vid liden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reser­

vation för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram

nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade

jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde för­

anleda modifikationer i kommittéförslaget.

Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte

givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fond­

förvaltningen till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att

tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda

önskemål har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensions­

fonden gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget.

Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en

maktkoncentration — vare sig för statliga eller för andra intressen.

I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera

fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast be­

rörda parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning

torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på

privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora

företag.

Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser.

Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivar­

avgifter, som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst

staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter,

som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed

avses arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens för­

valtning gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare,

som sysselsätter färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som

företagare m. fl. har att erlägga.

Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första

fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10

av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den

fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att en av

förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare

sammanföres under en och samma fondstyrelse — den tredje — de avgifts­

medel, som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Me­

dan kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person er­

lägger för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvalt-

ningshänseende, kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt

75

omhänderhas av ett och samma organ. Detta har synts mig motiverat av den intressegemenskap som här föreligger.

Varje fondstyrelse skall ha 9 ledamöter och lika många suppleanter. Första fondstyrelsen beslår av 3 ledamöter för staten, 3 för kommunerna och likaledes 3 för löntagarnas organisationer. I andra fondstyrelsen får staten 3, arbetsgivarnas organisationer 3 och löntagarnas organisationer också 3 ledamöter. I tredje fondstyrelsen företrädes staten av 3, arbets­ givarnas organisationer av 2, löntagarnas organisationer av 2 och själv­ ständiga företagares organisationer av 2 ledamöter. Som synes får statens representanter inte avgörande inflytande i någon fondstyrelse.

Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggs­ pensioneringen. Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedri­ vas under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.

I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgif­ terna. Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita banker och andra kreditinstitut.

Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden av­ vikit från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid 40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då åter- lånen är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle komma i fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att låne­ gränsen sättes så lågt som vid 500 kr. och att företagare därjämte skall kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för att komma över denna gräns.

Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsva­ rande belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensions­ avgifter som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslagel innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bl. a. att räntan, om inte hunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta all­ mänt förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in penningmedel.

De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

76

med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver

förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuld­

förbindelser, nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.

och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor

för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som

nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt

min mening här kunna komma i fråga.

De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pen­

sionsfonden, innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras

kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommu­

nernas, statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande investeringar.

Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressen­

ter skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet

skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i

reglerna om revision av fondstyrelsernas förvaltning.

Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall reg­

lementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av

Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer i fråga om tilläggspensioneringen, som angi­

vits i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats förslag till

dels lag om försäkring för allmän tilläggspension, dels lag angående procent­

satsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt nyssnämnda lag och

dels reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Jag över­

går nu till detaljbehandling av dessa förslag i anslutning till de särskilda

paragraferna i förslagen.

Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension

Inledande bestämmelser

i §•

I denna paragraf liksom i rubriken till lagen angives, att den allmänna till-

läggspensioneringen sker genom försäkring. Det är samma begrepp som

förekommer inom övrig socialförsäkring, och försäkringen för tilläggspen­

sion avses utgöra en del av vårt socialförsäkringssystem.

Begreppet försäkring i denna lags mening får inte, lika litet som i annan

socialförsäkringslagstiftning, uppfattas som liktydigt med motsvarande be­

grepp i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse. Det bör så­

lunda framhållas att, även om förevarande lag bygger på principen om att

rätt till förmåner enligt lagen skall motsvaras av skyldighet —- för den

77

försäkrade eller hans arbetsgivare — att erlägga avgifter, något direkt samband inte föreligger mellan rätten till förmåner eller deras storlek och erlagda avgifter. Det torde räcka att som exempel nämna, att regeln om att de pensionsgrundande inkomsterna under de femton bästa åren blir utslagsgivande för storleken av pension enligt denna lag kan medföra, att pensionen blir större än vad som privatförsäkringsmässigt motsvarar de avgifter som erlagts för den försäkrade.

Bestämmelserna i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrö­ relse är inte tillämpliga på försäkringen för allmän tilläggspension. Försäkringsavtalslagen är sålunda enligt 1 § i samma lag endast tillämplig på avtal varigenom försäkring meddelas, och försäkring för allmän tilläggs­ pension sker omedelbart på grund av förevarande lags bestämmelser och ej genom avtal. Enligt 3 § i denna lag skall vidare försäkringen för allmän till- läggspension handhavas av statlig myndighet och lokala organ som Ko­ nungen bestämmer. Jämlikt 349 § lagen om försäkringsrörelse gäller be­ stämmelserna i nämnda lag inte försäkringsanstalt som inrättats av staten och kan följaktligen inte ha avseende på försäkringsverksamheten enligt förevarande lag.

Av 1 § framgår, att försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Detta innebär i princip, att själva det faktum, att en försäkrad åtnjuter in­ komst av förvärvsarbete, är tillfyllest för att å ena sidan grundlägga en rät­ tighet för honom eller hans efterlevande att åtnjuta försäkringens förmåner då ett försäkringsfall inträffar och å andra sidan utlösa en förpliktelse för hans arbetsgivare eller honom själv at+ erlägga avgift till försäkringen. Inkomsten av förvärvsarbete omvandlas enligt vissa regler till pensions­ poäng och försäkringens förmåner står i princip i relation till det antal poäng som den försäkrade förvärvat. Om han blir invalid eller avlider innan han uppnått den ålder då rätt till ålderspension inträder, skall vid beräk­ ningen av förtidspension eller familjepension hänsyn i allmänhet tagas inte blott till förvärvade poäng utan även till poäng, som det kan antas att den försäkrade skulle ha förvärvat om försäkringsfallet inte inträffat. Även i dessa fall är pensionen grundad på inkomst av förvärvsarbete, men den utgår inte bara i förhållande till den inkomst som den försäkrade åtnjutit utan också med hänsyn tagen till den inkomst av dylikt arbete som den försäkrade sannolikt skulle ha åtnjutit, om han inte drabbats av invaliditet eller avlidit. Någon avgift uttages inte på dylika presumerade inkomster.

Av principen om att den allmänna tilläggspensioneringen grundas på in­ komst av förvärvsarbete följer, att inkomst av annat slag inte är pensions­ grundande. Inkomst av kapital kan således inte grunda rätt till pension. När det gäller inkomst av annat förvärvsarbete än anställning utgöres inkomsten ofta till eu del av avkastning av det i verksamheten investerade kapitalet. Så anses regelmässigt vara fallet beträffande inkomst av rörelse. På grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

78

härav undantages enligt 8 § viss del av inkomsten av annat förvärvsarbete än

anställning vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst.

Med bestämmelsen i denna paragraf om att inkomst av förvärvsarbete ut­

gör grund för tilläggspensioneringen avses inte, att all sådan inkomst

är pensionsgrundande eller alt inkomsten i sin helhet är pensionsgrundande.

I de följande paragraferna angives vissa begränsningar i detta avseende.

Det må här blott erinras om att inkomster förvärvade före det år då man

fyllt 16 år och efter det år då man uppnått 65 års ålder inte grundar pen-

sionsrätt samt att inkomsterna under ett år inte är pensionsgrundande i den

mån de understiger ett minimibelopp eller överstiger ett maximibelopp.

Såsom redan nämnts förhåller det sig visserligen så, att pensionsrätt och

avgiftsskyldighet i princip korresponderar mot varandra. En arbetstagares

rätt till pension blir dock inte beroende av om de på grundval av hans lön

bestämda avgifterna, vilka skall erläggas av arbetsgivaren i form av kollek­

tivt arbetsgivarbidrag, verkligen betalats eller erlagts med rätt beräknat

belopp. Pensionsrätten är avhängig av de pensionspoäng, som tillgodoräk­

nats arbetstagaren på grund av den inkomst han uppburit. För de själv­

ständiga företagarnas och yrkesutövarnas del får däremot enligt 9 § pen­

sionspoäng tillgodoräknas en försäkrad endast om avgift vederbörligen er­

lägges för den pensionsgrundande inkomsten. Som framgår av nyssnämnda

paragraf jämförd med 34 § är denna regel emellertid inte ovillkorlig.

Tilläggspensioneringen omfattar de tre pensionsgrenar, som vanligen före­

kommer i pensionssystem med liknande syfte, nämligen ålders-, invaliditets-

och familjepensionering. Sålunda har i denna paragraf angivits, att försäk­

ringen avser att bereda ålders-, förtids- och familjepension. Frågan huru­

vida begravningshjälp skall kunna utgå från socialförsäkringen har stund­

om diskuterats. Om en dylik förmån skall ifrågakomma, synes det inte

vara givet att den skall anknytas just till tilläggspensioneringen; det kan

övervägas att anordna begravningshjälp inom ramen för annan socialför­

säkring. Hithörande spörsmål har därför inte upptagits i samband med

förevarande lagstiftning.

Försäkringen enligt denna lag avser att kompensera inkomstbortfall, som

inte ersättes genom folkpensionen, och har således karaktär av en tilläggs­

pensionering. Detta förhållande återspeglas i förevarande paragraf genom

en formulering, som utsäger att försäkringen avser att bereda pension

utöver vad som må utgå i folkpension. Uttrycket »må utgå» anger, att

pension enligt denna lag inte alltid förutsätter att folkpension utgår. Som

exempel må nämnas det fallet, att en utlänning, som med sin familj är

bosatt här i landet och förvärvar pensionspoäng enligt denna lag, avlider,

varvid familjen flyttar tillbaka till hemlandet. Familjemedlemmarna kan då

ha rätt till tilläggspension i form av familjepension, men de kan inte erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

79

folkpension, eftersom sådan pension i regel inte kan utgå till den som ej är mantalsskriven i Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

2

§•

Denna paragraf innehåller de bestämningar som erfordras för att ange vilka som är försäkrade enligt lagen. Bestämmelserna bygger på att för- säkringstillhörigheten är obligatorisk.

Såsom framgår av lagens rubrik är tilläggspensioneringen allmän. Den är i princip avsedd att omfatta landets hela befolkning. Ehuru endast in­ komst av förvärvsarbete är pensionsgrundande, göres i fråga om försäkrings- tillhörigheten inte någon skillnad mellan personer med och personer utan dylik inkomst. Även den som inte har och ej heller haft inkomst av för­ värvsarbete omfattas således av försäkringen. Hans försäkringstillhörighet medför emellertid varken några rättigheter eller skyldigheter förrän han skaffat sig pensionsgrundande inkomst.

Av 36 och 37 §§ framgår visserligen, att det är möjligt att under vissa förutsättningar genom undantagande, individuellt för företagare och andra fria yrkesutövare samt kollektivt för löntagare, begränsa försäkringens till­ lämplighet för den som undantagandet avser, men försäkringstillhörigheten i förevarande paragrafs mening påverkas inte därav. En person, som upp­ fyller de i paragrafen stadgade förutsättningarna, är sålunda försäkrad även om ett undantagande som nyss sagts skulle gälla för honom. Detta innebär, att lagens bestämmelser om förmåner och skyldigheter är tillämpliga så långt undantagandets verkningar inte sträcker sig. Tillhörigheten till den allmänna tilläggspensioneringen är alltid latent, och pensionssystemet griper in så snart inte undantagandet är verksamt. Om exempelvis en företagare, vars inkomst av rörelse på grund av undantagande enligt 36 § inte är pen­ sionsgrundande, tillika har inkomst av en anställning (och kollektivt undan­ tagande enligt 37 § inte gäller för denna inkomst), skall inkomsten av an­ ställningen läggas till grund för beräkningen av pensionsgrundande in­ komst, och den skall också beaktas vid fastställandet av arbetsgivarens skyldighet alt erlägga avgift. Därest omvänt en anställd, som omfattas av kollektivt undantagande enligt 37 § med avseende på löneinkomsten, tillika driver egen rörelse och inte har begärt undantagande enligt 36 §, skall inkomsten av rörelsen föranleda såväl beräkning av pensionsgrundande in­ komst som avgiftsskyldighet. I båda de nämnda fallen gäller givetvis vanliga regler vid beräkning av pensionsgrundande inkomst; den inkomst, som inte omfattas av undantagandet från tilläggspensioneringen, blir således inte pensionsgrundande i vidare mån än den överstiger basbeloppet.

Likaväl som bestämmelserna i denna paragraf gör tillhörigheten till för­ säkringen i princip obligatorisk är reglerna uttömmande i den meningen att frivilligt inträde i pensionssystemet inte är möjligt. Alt frivillig försäkring enligt systemet inte är tillåten innebär inte, att det skulle föreligga något

80

hinder för den, på vilken undantagande enligt 36 eller 37 § är tillämpligt,

att återigen bli helt omfattad av systemet. Som i det föregående anförts

har ju en sådan person inte upphört att vara försäkrad. De närmare reglerna

för sistnämnda fall framgår av det följande.

I detta sammanhang bör erinras om att pensionsstyrelsens nuvarande fri­

villiga försäkring förutsättes skola bestå och erbjuda möjlighet för den, som

inte anser sitt pensionsbehov täckt av det allmänna pensionssystemet, att

teckna en kompletterande pensionsförsäkring.

Förutsättningarna för att någon skall bli försäkrad enligt lagen är att

han är svensk medborgare eller, om så ej är fallet, att han är mantalsskri­

ven härstädes. I båda fallen inträder försäkringstillhörigheten tidigast med

det kalenderår, då vederbörande fyller 16 år.

Svensk medborgare är som nämnts alltid försäkrad fr. o. m. det år varun

der han fyller 16 år oavsett om han är bosatt i Sverige eller inte. Detta innebäi

emellertid inte att pensionssystemet ger pensionsrätt på alla inkomster sorr.

en utlandssvensk förvärvar genom arbete utomlands. Såsom framgår av 5 §

grundar inkomst av anställning hos arbetsgivare, som är bosatt utomlands

eller är utländsk juridisk person, pensionsrätt blott i sådana fall då arbets­

tagaren sysselsättes vid skötseln av fastighet, som är belägen i Sverige, eller

i rörelse, som bedrives från här beläget fast driftställe. En svensk medbor­

gare, som är bosatt och arbetar i utlandet, får regelmässigt endast räkna

inkomst av anställning såsom pensionsgrundande i den mån den åtnjutes i

tjänst hos arbetsgivare, som är bosatt i Sverige eller som är svensk juridisk

person. Härigenom torde tillfredsställande resultat vinnas i de fall, då en

tilläggspensionering inom den svenska allmänna försäkringen är påkallad.

Om exempelvis en svensk tekniker sändes ut av ett svenskt företag för att

arbeta utomlands och får sin lön från det svenska företaget, blir denna

lön pensionsgrundande och den ingår också i det avgiftsunderlag, på vilket

företaget har att erlägga avgift enligt 33 §. På motsvarande sätt förhåller

det sig i fråga om en missionär, som utsändes av ett svenskt trossamfund

och får sin lön från detta. När det gäller inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning följer av 6 §, att endast inkomster från här i riket bedriven

rörelse eller härstädes belägen jordbruksfastighet eller inkomst av arbete

för annans räkning, som inkomsttagaren blir taxerad för här i riket jäm­

likt förordningen om statlig inkomstskatt, kan grunda pensionsrätt.

Vad angår personer som inte är svenska medborgare kan det självfallet

inte komma i fråga att låta dem omfattas av det svenska pensionssystemet,

om de inte har en viss närmare anknytning till Sverige. Det kunde ifråga­

sättas om inte försäkringstillhörigheten borde göras beroende av att utlän­

ningen vistas i Sverige under sådana förhållanden, att han är att anse som

bosatt här. Vissa invändningar kan dock riktas mot ett så utformat villkor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

81

Varje år arbetar ett stort antal utlänningar tillfälligt här i landet. I en del

fall är de otvivelaktigt att anse som bosatta här, i andra fall inte. Redan av

praktiska skäl skulle det vålla stora svårigheter att på grundval av enbart

bosätlningskriteriet avgöra, om en sådan utlänning skall vara försäkrad

eller inte. Härtill kommer att pensionsorganen skulle nödgas att under en

följd av år bevara uppgifter angående åtskilliga utlänningar, som under en

enstaka tillfällig anställning härstädes förvärvat pensionspoäng — och detta

endast med tanke på att de kan tänkas återvända och förvärva nya poäng.

Det har med hänsyn till det anförda ansetts befogat att för utlänningar upp­

ställa krav på mantalsskrivning i Sverige. Mantalsskrivningen innebär ett

stöd för antagandet om en mera varaktig anknytning till Sverige och den

utgör ett faktum, som pensionsorganen lätt kan fastställa. •

För en utlänning beräknas alltså pensionsgrundande inkomst endast för

år, för vilket han är mantalsskriven här i riket. Detta gäller vare sig in­

komsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. Av bestäm­

melserna om att utlänning skall vara mantalsskriven för att bli omfattad av

försäkringen följer, att försäkringen inte är tillämplig på utlänningar till­

hörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat

eller deras utländska familjemedlemmar eller utländska tjänare. Slutligen

må anmärkas att mantalsskrivningskravet enligt 54 § kan mildras konven-

tionsvägen.

Den i förevarande paragraf stadgade nedre åldersgränsen ■— 16 år ■—•

för försäkringstillhörigheten är betingad av praktiska skäl och får ses mot

bakgrunden av att det inte i någon större utsträckning förekommer, att

någon åtnjuter arbetsinkomst, som skulle kunna grunda pensionsrätt, före

det år varunder han uppnår 16 års ålder. I detta sammanhang bör påpekas,

att det beträffande sjukpenningförsäkringen inom den allmänna sjukför­

säkringen gäller en nedre åldersgräns vid 16 år. Vidare kan nämnas att

den allmänna skolplikten, när nioårig skolgång genomförts, i regel kommer

att upphöra först under det år då eleverna uppnår nämnda ålder.

Tredje stycket i förevarande paragraf stadgar att den som tillgodoräknats

pensionspoäng är försäkrad även om han inte längre uppfyller de i det före­

gående angivna förutsättningarna för försäkringstillhörighet. Poäng som en

gång förvärvats finnes med andra ord alltid kvar. Skulle sådana poäng inte

förslå för att ge rätt till pension har de ändock sin betydelse, om den för­

säkrade åter skulle komma att förvärva pensionspoäng.

Som torde ha framgått av det anförda är försäkringstillhörigheten, sådan

den angives i denna paragraf, i och för sig inte avgörande för frågan huru­

vida en försäkrad vid ett inträffat försäkringsfall blir berättigad till pension

eller ej. Frågan huruvida pension kommer att utgå är beroende av om de för

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj. ts proposition nr i00 år 1959

82

olika fall i de följande paragraferna angivna villkoren för rätt till pension

är uppfyllda. Dessa villkor innebär bl. a., att pensionspoäng skall ha för­

värvats för visst minsta antal år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

3 §.

Denna paragraf behandlar försäkringens administration och innehåller en

fullmakt för Kungl. Maj :t att bestämma vilka organ som skall handha för­

säkringen.

Såsom framhållits i det föregående behöver de administrativa frågorna

inte slutgiltigt lösas i samband med den nu aktuella reformetappen. Så

torde få ske då tiden är mogen för att lagtekniskt och administrativt sam­

manfoga folkpensioneringen och tilläggspensioneringen till ett enda pen­

sionssystem. Intill dess synes vissa redan befintliga organ böra anförtros de

administrativa arbetsuppgifter, som måste utföras under mellantiden. Social­

försäkringens administrationsnämnd bedriver utredningsarbetet i dessa frå­

gor och jag har förut i korthet givit en redogörelse för hur administrationen

— mot bakgrund av nämndens hittillsvarande överväganden — torde kunna

ordnas under inledningsskedet.

Med hänsyn till det anförda synes det naturligt att Konungen tillägges

befogenhet att förordna om vilka organ, som skall sköta tilläggspensione­

ringen. Detta betyder självfallet inte, att mera betydande organisatoriska

förändringar kan beslutas utan riksdagens medverkan.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4

§•

Med denna paragraf inledes stadgandena om pensionsgrundande inkomst

och pensionspoäng. Sålunda föreskrives, att för försäkrad, som är svensk

medborgare eller i riket mantalsskriven utlänning, skall för varje år göras

beräkning för fastställande av pensionsgrundande inkomst. Beräkningen

skall ske på grundval av den försäkrades inkomst under året, i den mån

inkomsten är att hänföra till inkomst av anställning eller inkomst av annat

förvärvsarbete enligt bestämmelserna i 5 och 6 §§. Den närmare innebörden

av dessa begrepp utvecklas vid nämnda paragrafer. Vid beräkning av den

pensionsgrundande inkomsten enligt 8 § är reglerna olika om inkomsten är

att hänföra till den ena eller andra kategorien. Här må blott erinras om att

den uppställda grundsatsen att endast inkomst av arbete skall grunda pen-

sionsrätt för sitt upprätthållande kräver, att inkomsten av annat förvärvs­

arbete reduceras på visst sätt med hänsyn till att en del av dylika inkomster

normalt anses utgöra kapitalavkastning. Detaljerna i detta sammanhang

behandlas under 8 §.

83

För det år då den försäkrade avlidit skall någon pensionsgrundande in­ komst inte beräknas för honom. Stadgandet härom i denna paragraf motive­ ras av att den försäkrades inkomst under dödsåret — såsom framgår av vad som anföres vid 24 § — saknar betydelse för bedömande av hans efterlevan- des rätt till familjepension och storleken av sådan pension.

Av förevarande paragraf följer att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för år, som ligger utanför två åldersgränser, en minimi- och en maximiåldersgräns. Minimigränsen framgår vid en jämförelse med 2 §, som stadgar att en person blir försäkrad tidigast från och med det år, varunder han uppnår 16 års ålder. För år som ligger före sistnämnda år skall således pensionsgrundande inkomst inte beräknas.

Maximiåldersgränsen fastslås direkt i förevarande paragraf, som säger att beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall göras för år efter det, varunder den försäkrade fyllt 65 år. Den maximala tid, för vilken pensions­ grundande inkomst beräknas, utgör sålunda 50 år.

Såsom framgår av 11 § är den generella pensionsåldern inom tilläggspen­ sioneringen 67 år. Av administrativa skäl är det en fördel att inkomst för det år, som närmast föregår det, varunder den försäkrade fyller 67 år och ålderspensionen således normalt börjar utgå, inte påverkar pensionens stor­ lek. Eftersom den pensionsgrundande inkomsten för ett år inte kan fast­ ställas förrän ett gott stycke in på följande år, skulle uppgift om pensions­ poäng för det sextiosjätte året i många fall inte föreligga, då ålderspension skall börja utgå. Enligt 12 § första stycket utgår full ålderspension om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för 30 år, och pensionen beräknas efter medeltalet av de 15 bästa årens poängtal. I åtskilliga fall, då den för­ säkrade inte redan före det sextiosjätte året har 30 (under den första tiden 20) poänggivande år eller pensionspoängtalet för det sextiosjätte året skulle ingå bland de 15 bästa årens poäng, skulle därför, om den angivna regeln inte funnes, pensionen få bestämmas provisoriskt för att därefter omräknas sedan man erhållit kännedom om den pensionsgrundande inkomsten och därmed poängtalet för det sextiosjätte året. Bestämmelsen om att pensions­ grundande inkomst inte beräknas för tid efter det sextiofemte året torde i mycket obetydlig grad inverka på frågan huruvida ålderspension över huvud skall utgå eller ej. Endast i de fall då den försäkrade till och med sitt sextio­ femte år förvärvat blott två — eller i fråga om utlänning nio — års pensions­ poäng, kan bestämmelserna få avgörande betydelse på grund av det i 11 § första stycket uppställda kravet på tre respektive tio års poäng som villkor för pensionsrätt över huvud taget. Det synes emellertid fullt rimligt att pen- sionsrätten inte göres beroende av poängförvärv när den försäkrade kommit över 65-årsåldern. I detta sammanhang bör framhållas, alt avgifter inte skall uttagas för inkomster efter det år då den försäkrade fyller 65 år.

Om den försäkrade begagnar sig av den i 11 § andra stycket medgivna möj­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100 år 1959

84

ligheten att begära ålderstilläggspension för tid innan han fyller 67 år, tages

vid pensionsberäkningen vederbörlig hänsyn även till pensionspoäng, som

må föreligga för det år som närmast föregår det varunder pensionen börjar

utgå. Tages pensionen ut under det år, varunder den försäkrade fyller 66 år,

eller tidigare, kan det alltså bli fråga om att först bestämma pensionen pro­

visoriskt och därefter omräkna den enligt vad nyss sagts. De administrativa

olägenheterna härav torde tillsvidare bli mindre framträdande.

Pensionsgrundande inkomst beräknas till och med det sextiofemte lev­

nadsåret under förutsättning att den försäkrade inte redan åtnjuter viss

pension. Det torde få anses naturligt att den, som redan tagit ut sin ålders­

pension, inte skall få fortsätta att tjäna in pensionsrätt. I förevarande para­

graf stadgas därför, att beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall

göras för år, under vilket den försäkrade före sextiofem års ålder åtnjutei

ålderspension. Att den försäkrade åtnjuter pension under visst år innebär

att pensionen skall belöpa på ifrågavarande år eller del därav. Pensionen

behöver alltså inte ha börjat utbetalas under året. Bestämmelsen i denna

paragraf att sådan beräkning inte heller skall ske för år, varunder försäk­

rad åtnjutit invalidpension enligt 3 § 2 mom. första stycket folkpensione­

ringslagen eller sjukbidrag jämlikt samma lag, sammanhänger med hur

poängberäkningen enligt stadgande i 9 § tredje stycket förevar ande lag sker

för försäkrad för år, varunder han åtnjutit förtidspension. Dessa bestäm­

melser behandlas närmare i anslutning till 9 §.

5 §•

I 5—7 §§ anges vilka inkomstslag, som kan grunda rätt till pension, och

hur inkomsterna skall beräknas medan de närmare reglerna om bestäm­

mande av den pensionsgrundande inkomsten i teknisk mening upptages

i 8 §.

Att inkomst av fast anställning skall grunda rätt till pension är själv­

klart och kan också anses ha varit utgångspunkten för alla tidigare förslag

rörande allmän tilläggspensionering. Förevarande lag avser självfallet också

att tillgodose önskemålet om pensionsrätt vid sådan anställning. I 5 § av­

handlas begreppet inkomst av anställning. Härmed avses enligt lagrummet

den lön, som en försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst. Detta innebär, att förevarande lag i likhet med semesterlagen, lagen

om allmän sjukförsäkring — i vad avser försäkringen för tilläggssjukpen-

ning — samt lagen om yrkesskadeförsäkring bygger på det civilrättsliga

arbetstagarbegreppet. Den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av de

nämnda lagarna kommer alltså att bli vägledande också för tilläggspensio­

neringens vidkommande. Rörande denna praxis må här endast nämnas, att

jordbrukare, i vad de utfört skogskörslor för annans räkning, i enlighet med

jttalanden i förarbetena till vissa av dessa lagar i allmänhet ansetts som

arbetstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

85

Enligt det av allmänna pensionsberedningen år 1957 framlagda förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering skulle den pensionsgrundande inkomsten bestämmas med utgångspunkt från det skatterättsliga begreppet inkomst av tjänst, medan avgifterna skulle erläggas av den som civilrättsligt är att betrakta som arbetsgivare. Denna lösning valdes med tanke särskilt på de administrativa fördelarna. Sålunda skulle någon ny uppgiftsskyldighet inte behöva åläggas allmänheten. Registreringen av den pensionsgrundande inkomsten skulle i de flesta fall kunna ske med ledning direkt av det belopp som den försäkrades självdeklaration upptog under rubriken inkomst av tjänst, och kontroll skulle i stor utsträckning vinnas genom de kontrollupp­ gifter rörande de anställdas löner m. in., som arbetsgivarna har att avlämna till ledning vid inkomsttaxeringen. Emellertid innefattar det skatterättsliga begreppet inkomst av tjänst åtskilligt mera än inkomst av anställning i gängse mening. Här må blott erinras om att såsom inkomst av tjänst enligt 31 § kommunalskattelagen anses jämväl ersättning av stadigvarande och tillfälliga uppdrag och tillfälliga inkomster av annan icke yrkesmässig verksamhet. Sålunda räknas exempelvis arvoden som styrelseledamot i bolag och föreningar, ersättningar för föredrag och tidningsartiklar, vinster vid vissa pristävlingar o. d. såsom inkomst av tjänst i skatterättslig mening. Enligt allmänna pensionsberedningens förenämnda förslag skulle inkomster av den art exemplen anger således kunna grunda pensionsrätt utan att någon motsvarande avgift erlades. Kostnaden för pensioner på grundval av dylika inkomster skulle falla på dem som hade anställda i civilrättslig mening och därigenom i viss mån också drabba dessa anställda. De angivna konsekven­ serna blev föremål för stark kritik under remissbehandlingen av bered­ ningens förslag, och i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag uttalades, att det förelåg skäl till en teknisk omprövning på denna punkt.

Med den nu föreslagna regeln, som anknyter begreppet inkomst av anställ­ ning till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, uppnår man i det väsentliga överensstämmelse mellan pensionsrätt och avgiftsskyldighet. De administra­ tiva och andra fördelar, som var förenade med allmänna pensionsbered­ ningens förslag, torde emellertid i stort sett kunna uppnås även med den konstruktion som valts i detta lagförslag. Enligt 7 § skall sålunda inkomst av anställning beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt. Avsikten är att formuläret till allmän självdeklaration skall uppställas på sådant sätt att de inkomster, som är att hänföra till inkomst av anställning enligt 5 §, är lätta att identifiera. Under rubriken »Inkomst av tjänst» torde sålunda anställningsinkomst böra upptagas i en särskild punkt. På samma sätt som enligt allmänna pensionsberedningens förslag erhålles en kontroll genom de kontrolluppgifter som arbetsgivarna har att avlämna till ledning vid inkomsttaxeringen. Meningen är att dessa kontrolluppgifter även skall ut­ nyttjas för beräkningen av arbetsgivarnas avgifter för de anställdas pensio­ nering. Härigenom kan uppnås så att säga en dubbelkonlroll i det att å ena

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

86

sidan de anställda inte erhåller pensionsrätt å andra inkomster än dem som

de verkligen uppburit från sina arbetsgivare och att å andra sidan arbets­

givarna blir påförda avgift för de löner som de utgivit till arbetstagarna.

I detta sammanhang må anmärkas, att vid tillämpningen av denna lag

arbetsgivarens familjemedlemmar i fall där verklig anställning i dennes

tjänst föreligger skall räknas som arbetstagare på samma sätt som andra

anställda. Av 7 § följer, att vederbörande familjemedlem måste taxeras för

löneinkomsten för att denna skall bli pensionsgrundande. Lönen skall alltså

vara avdragsgill hos arbetsgivaren. Vad angår lön till hustru gäller som

bekant snäva begränsningar härvidlag.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall enligt första stycket i denna

paragraf endast medräknas lön i penningar eller naturaförmåner i form av

kost eller bostad. Till lön i penningar torde få hänföras även provision, tan­

tiem, vinstandelar, lön under sjukdom och semesterersättning, allt i den mån

de härrör av ett anställningsförhållande, liksom även vikariats- och övertids­

ersättningar. Genom begränsningen till lönen avskiljes sådana inkomstdelar,

som normalt är avsedda att täcka särskilda med anställningen förenade ut­

gifter. Som exempel kan nämnas rese-, traktaments- och andra omkost­

nadsersättningar. Det kan visserligen förekomma, att sådana ersättningar

innefattar en förtäckt löneförmån, men av olika skäl, bl. a. svårigheten att

beräkna arbetsgivaravgift för sådana förmåner, synes ersättningar av detta

slag inte böra göras pensionsgrundande.

Endast naturaförmåner i form av kost eller bostad skall som nämnts

inräknas i det belopp, som utgör den försäkrades inkomst av anställning.

Detta innebär, att de praktiskt sett viktigaste naturaförmånerna får betydelse

i pensionshänseende. Övriga naturaförmåner kan vara av de mest skilda slag

såsom fri tillgång till bil eller bostadstelefon, fria resor, fri tvätt osv. Dessa

förmåner synes inte vara av den art, att de bör grunda pensionsrätt. Skatt­

skyldighet föreligger ej för naturaförmåner av alla de slag varom här kan

bli fråga, varför de inte alltid skall deklareras. Man bör även av detta skäl

bortse från förmåner av ifrågavarande slag när det gäller att bestämma de

inkomster, som ger rätt till pension. Det kan anmärkas, att arbetsgivaren

stundom tillhandahåller kost och bostad till nedsatt pris. Förmåner av denna

art är i princip skattepliktiga och skall inräknas i den pensionsgrundande

inkomsten. Vid inkomstskattetaxeringen bortses emellertid i regel från så­

dana förmåner när de är av mindre värde. De bör i sådant fall inte heller

beaktas i pensionshänseende.

De nu behandlade bestämmelserna i första stycket innebär naturligtvis

inte någon uttömmande reglering av begreppet inkomst av anställning.

Av andra stycket i 7 § framgår att kompletterande bestämmelser avses

komma att inflyta i en av Konungen med riksdagen utfärdad författning. Ut­

formningen av dessa regler förberedes inom socialförsäkringens administra-

tionsnämnd. Här må emellertid framhållas, att vid beräkningen av inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

87

av anställning avdrag för vissa kostnader för inkomstens förvärvande bör göras. Sådana avdrag torde dock böra inskränkas till direkta utgifter i själva arbetet. Kostnader för resor till och från arbetet och för räntor å studielån bör ej inverka på pensionsrätten. Vidare bör självfallet sådana utgifter ej avdragas, för vilka utgått särskild ersättning, som täckt utgifterna. Öv­ riga direkta utgifter bör i princip fråndragas bruttoinkomsten, i förekom­ mande fall sedan ersättning från arbetsgivaren frånräknats. Det synes emel­ lertid i förenklingssyfte kunna övervägas att bortse från omkostnader som inte uppgår till visst belopp — exempelvis 500 kr. — eller som efter minsk­ ning med omkostnadsbidrag från arbetsgivaren understiger detta belopp. En sådan regel skulle vara till den försäkrades förmån, eftersom hans pen- sionsgrundande inkomst blir högre. Om avdrag å lönen göres för pensions­ avgift, som föranledes av i samband med anställningen ordnad pensionering vid sidan av den allmänna pensioneringen, bör såsom inkomst av anställ­ ning räknas endast den lön, som arbetstagaren äger uppbära efter avdraget.

Från principen om att inkomst, som åtnjutes av arbetstagare i civilrättslig mening, skall vara pensionsgrundande som inkomst av anställning bör av praktiska skäl undantag göras i fråga om vissa smärre anställningsinkomster. Det kan nämligen många gånger vara vanskligt — inte minst för allmänhe­ ten — att bedöma huruvida en person, som tillfälligtvis utför ett mera kort­ varigt arbete, är att anse som anställd hos den, för vars räkning arbetet utfö- res. Här må blott erinras om tillfälligt anlitad hushållshjälp samt hantver­ kare, som utför smärre målnings-, snickeri- eller reparationsarbeten. Hittills­ varande erfarenheter av tillämpningen av det civilrättsliga arbetstagarbe- greppet, särskilt från yrkesskadeförsäkringen, visar att det i dylika fall ofta kan erfordras en omfattande utredning i olika hänseenden för att avgöra om den som utför arbetet är att anse som arbetstagare eller ej. Genom att be­ trakta en försäkrads lön från en arbetsgivare såsom inkomst av anställning endast om lönen under ett kalenderår uppgått till ett visst minimibelopp, kan man i många fall undvika de nämnda svårigheterna. Man vinner genom en sådan gränsdragning också den fördelen att de, som anlitar avlönad arbetskraft i mycket ringa omfattning, inte behöver erlägga avgifter till för­ säkringen. Eftersom avgifterna i dylika fall blir förhållandevis små, kan kostnaderna för deras debitering och uppbörd ställa sig oproportionerligt höga. Mot bakgrunden härav har i sista punkten av första stycket föreskrivits att, om ersättningen till den försäkrade från en och samma arbetsgivare un­ der ett kalenderår inte uppgår till 300 kr., så skall ersättningen inte räknas som inkomst av anställning. I sådant fall blir lönen att hänföra till sådan er­ sättning för arbete för annans räkning, som i regel blir pensionsgrundande enligt (i § första stycket c) såsom inkomst av annat förvärvsarbete.

Hittills har endast behandlats spörsmålen i samband med inkomst av an­ ställning i civilrättslig mening. Emellertid iir det också vanligt att personer uppbär ersättning för arbete, som de utfört för annans räkning, utan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

88

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

det fördenskull föreligger något anställningsförhållande mellan den för vars

räkning arbetet utförts och den som utfört detsamma. Det rör sig här om

vad man skulle kunna kalla ersättning för uppdrag av olika slag. I många

fall står dylika uppdrag anställningen nära. Ett uppdrag kan genom sin

omfattning hindra den som innehar uppdraget att taga anställning och där­

igenom förvärva pensionsrätt som anställd. I sådana fall synes det rimligt

att jämställa inkomst av uppdrag med inkomst av anställning. I andra fall

åter har uppdragen karaktär av bisysslor, så att uppdragstagaren erhåller

sin huvudsakliga försörjning av annat arbete. Det kunde måhända synas

riktigast att inte låta dylika biinkomster grunda rätt till pension. Emellertid

säger det sig självt att det skulle ställa sig svårt att dra en objektivt riktig

gräns mellan sådana uppdrag, som är så omfattande att de bör likställas

med anställning, och sådana som skall anses ha karaktär av bisyssla.

Det är inte sällan förenat med svårigheter att dra gränsen mellan rörelse

och uppdrag. Om t. ex. en auktoriserad revisor, som driver en revisionsbyrå,

är revisor i ett bolag, torde inkomsten härav vara att hänföra till en intäkt

i hans rörelse. Om däremot en lantbrukare har motsvarande revisorssyssla

får ersättningen anses utgöra inkomst av ett tillfälligt uppdrag. Gränsdrag­

ningen mellan inkomst av rörelse och inkomst av uppdrag erbjuder i åt­

skilliga fall långt mera invecklade problem än vad det nyss anförda exemp­

let antyder. Ofta torde bedömningen av frågan huruvida en rörelse skall

anses vara bedriven av vederbörande få grundas på den omfattning, i vilken

vederbörande åtager sig »uppdrag» av det slag det här gäller.

Med hänsyn till det anförda framstår det som ändamålsenligt att be­

träffande vissa inkomster av uppdragskaraktär tillskapa möjlighet att låta

inkomsten bli pensionsgrundande på samma sätt som anställningsinkomst.

Andra stycket i denna paragraf innehåller i enlighet härmed en föreskrift

om att ersättning i penningar för arbete, som försäkrad utför för annans

räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, skall anses som inkomst av

anställning, om den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense

därom. Vad nu sagts skall gälla om ersättningen under året uppgått till

300 kr., dvs. till det lägsta belopp som enligt första stycket kan hänföras till

inkomst av anställning. Om parterna varit ense om att viss arbetsersättning

skall räknas som inkomst av anställning ankommer det på den som utgivit

ersättningen att erlägga avgift därför enligt 33 §. Såsom bevis för att par­

terna kommit överens om att viss ersättning skall räknas som inkomst av

anställning bör godtagas att den, som utgivit ersättningen, i kontrollupp­

gift till taxeringen anger densamma på sådant sätt, att därav framgår, att

han erlägger arbetsgivaravgift därför. Har sådant angivande inte skett får

det ankomma på inkomsttagaren att styrka, att överenskommelse beträf­

fande nu ifrågavarande inkomster träffats, antingen direkt mellan den som

utgivit ersättningen och den som åtnjutit densamma eller genom kollektiv

uppgörelse. Undantagsvis bör även en uppkommande fast sedvänja kunna

89

utgöra en sådan omständighet, som utvisar att parterna varit ense om att inkomsten skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning.

Den avtalsfrihet, som sålunda avses föreligga på ifrågavarande område, kan förmodas bli av stor betydelse bl. a. i sådana fall då uppdraget — ex­ empelvis ett kommunalt förtroendeuppdrag — med hänsyn till sin omfatt­ ning kan sägas stå en anställning nära. Kollektiva avtal av den innebörden att uppdragsinkomst skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av an­ ställning kan komma att spela en viktig roll t. ex. när det gäller att jäm­ ställa vissa s. k. beroende uppdragstagare —- olika slags försäljare, försäk- ringsombud och andra — med arbetstagare i fråga om rätten till tilläggs­ pension. I de fall då parterna träffar ett dylikt avtal kommer den angivna konstruktionen att tillgodose de önskemål, som för dessa gruppers vidkom­ mande vid 1958 års A-riksdag framfördes i den i anledning av propositionen nr 55 väckta motionen II: 424.

Om en inkomst är pensionsgrundande såsom inkomst av anställning, åligger det såsom förut nämnts arbetsgivaren att erlägga arbetsgivaravgift. 1 de fall möjlighet regelmässigt inte föreligger att göra krav på arbetsgivar­ avgift gällande bör sådan skyldighet inte föreskrivas. Lön eller annan er­ sättning från sådan arbetsgivare bör då inte heller bli pensionsgrundande som anställningsinkomst. I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att vid beräkning av inkomst av anställning hänsyn inte skall tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vil­ ken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall heller inte tagas till lön eller ersättning, som försäkrad åtnjutit från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller någon som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare. Mot detta lagrum korresponderar en bestämmelse i 33 § tredje stycket, varigenom nu ifrågavarande arbetsgivare uttryckligen befriats från avgiftsskyldighet. I sistnämnda lagrum stadgas även att av­ gift inte skall erläggas för lön eller annan ersättning som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare, vilken varken är svensk medborgare eller man­ talsskriven här. Det bör i detta sammanhang påpekas, att lön för arbete utomlands, som en svensk medborgare eller en bär i riket mantalsskriven utlänning uppbär från en bär bosatt svensk medborgare eller svensk juri­ disk person, är att anse såsom anställningsinkomst på samma sätt som om arbetet utförts i Sverige.

Det må framhållas, att inkomst, som på grund av bestämmelsen i 5 § tredje stycket inte blir pensionsgrundande som inkomst av anställ­ ning, kan grunda pensionsrätt enligt 6 § som inkomst av annat förvärvs­ arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

6

§•

I denna paragraf behandlas de inkomstslag som är pensionsgrundande

utöver inkomst av anställning enligt 5 §. Dessa inkomstslag sammanföres

i pensionshänseende till en gemensam kategori, inkomst av annat förvärvs­

arbete.

Till inkomst av annat förvärvsarbete hänföres enligt första stycket a)

inkomst av här i riket bedriven rörelse. Det skatterättsliga begreppet in­

komst av rörelse bör här bli vägledande. Enligt 27 § kommunalskattelagen

räknas till rörelse handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penning­

rörelse, försäkringsrörelse, agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och

kanaldrift, rederirörelse och annan transport- eller kommunikationsverk-

samhet, verksamhet, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk kraft, industriell verksamhet, gruvdrift och bergshante­

ring, skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse, värds­

hus-, hotell-, teater-, biograf- och därmed jämförlig rörelse, yrkesmässig

byggnadsverksamhet, hantverk, yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litte­

rär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, såvitt verksamheten ej

utövas på grund av tjänst, så ock annan yrkesmässigt bedriven förvärvs­

verksamhet, såvitt icke intäkten därav är att hänföra till intäkt av jordbruks­

fastighet, av annan fastighet eller av tjänst. Allt vad som kommit rörelse-

idkaren till godo av sådan rörelse hänföres enligt 28 § 1 mom. nämnda lag

till intäkt av rörelse. Av den nyssnämnda uppräkningen framgår att viss

verksamhet, som i allmänna språkbruket knappast betecknas som rörelse,

i skatterättslig mening är hänförlig dit. Detta gäller exempelvis yrkesmäs­

sigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verk­

samhet. Inkomst av dylik yrkesmässig verksamhet bör grunda rätt till

pension enligt de regler som gäller för inkomst av annat förvärvsarbete. Det

må dock erinras om att bestämmelserna i 5 § andra stycket ibland kan leda

till att inkomst, som eljest skulle ingå i en rörelseinkomst, blir pensions­

grundande såsom inkomst av anställning.

Har inkomst av rörelse uppburits av handelsbolag, blir denna inkomst

pensionsgrundande för varje bolagsman till den del han får skatta för in­

komsten.

Jordbruk kan betraktas som en form av rörelse, ehuru den i skatterätts-

ligt hänseende behandlas särskilt. Inkomst av här i riket belägen jordbruks­

fastighet hänföres enligt första stycket b) till inkomst av annat förvärvs­

arbete. Även här blir det skatterättsliga begreppet inkomst av jordbruksfas­

tighet vägledande. Till sistnämnda inkomstslag räknas inkomst av jordbruk

och skogsbruk m. in. på fastigheten, vare sig den åtnjutits av ägaren eller bru­

karen av fastigheten. Dit hänföres emellertid också det årliga värdet av egen

bostad samt arrende för utarrenderad fastighet, ersättning för upplåtelse av

91

avverkningsrätt till skog, av grustäkt, av rätt till jakt och fiske in. in. och hyra för uthyrd lägenhet. Dylika inkomster av en jordbruksfastighet förut­ sätter ingen eller ringa arbetsinsats av den som uppbär inkomsten. Har den försäkrade endast haft sådana inkomster av jordbruksfastigheten och således inte själv brukat densamma, synes man inte kunna tala om inkomst av för­ värvsarbete. Läget är i själva verket detsamma som då en försäkrad åtnju­ tit inkomst av annan fastighet — exempelvis ett hyreshus. Sådan inkomst skall på grund av att den i huvudsak är att anse som förmögenhetsavkast- ning inte vara pensionsgrundande. I första stycket b) har därför föreskri­ vits att endast inkomst av jordbruksfastighet, som brukas av den försäk­ rade själv, räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Har den försäk­ rade brukat fastigheten under endast en del av ett år eller har han brukat endast en del av fastigheten, får dock villkoret anses uppfyllt. All inkomst av fastigheten, således även arrenden o. d., skall då ingå i inkomsten av annat förvärvsarbete.

På grund av att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skall tillämpas inom tilläggspensioneringen blir såsom förut berörts jordbrukares inkomst av skogskörslor i vissa fall att hänföra till inkomst av anställning trots att de i skatterättsligt hänseende räknas som inkomst av jordbruksfastighet. I den mån inkomsterna sålunda faller under inkomst av anställning skall de givetvis inte ingå i inkomst av annat förvärvsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Av vad som förut anförts beträffande inkomst av anställning har fram­ gått, att kontant inkomst av arbete för annans räkning, som inte enligt 5 § skall hänföras till inkomst av anställning, blir pensionsgrundande som in­ komst av annat förvärvsarbete. Inkomst av arbete för annans räkning, som inte utgör inkomst av anställning, kan såsom tidigare framhållits i vissa fall vara hänförlig till inkomst av rörelse. Eftersom även inkomst av rörelse enligt 6 § första stycket a) ingår i inkomst av annat förvärvsarbete blir det av mindre betydelse huruvida en inkomst skall hänföras till inkomst enligt

a) eller enligt c) i nämnda stycke.

Inkomst av arbete för annans räkning är naturligtvis många gånger bi­ inkomst för en löntagare, rörelseidkare eller jordbrukare. Också inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet är på motsvarande sätt stundom att anse som biinkomst. Om inkomsten är låg, är sannolikheten så mycket större för att det är fråga om en biinkomst. Även sådana biinkomster kan emeller­ tid bli pensionsgrundande. Om t. ex. en löntagare, som har inkomst av sin anställning till belopp överstigande basbeloppet, dessutom har en rörelse­ inkomst, blir denna pensionsgrundande till minst två tredjedelar, varvid den försäkrade själv får betala pensionsavgift. Vill den försäkrade undgå detta, kan han göra anmälan om undantagande enligt 36 §.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Inte sällan är inkomster av nu ifrågavarande karaktär av ringa storlek. Av

administrativa skäl är det angeläget att undvika debitering och uppbörd av

ett stort antal mycket små egenavgifter. Det föreskrives därför i andra styc­

ket av 6 § att, om inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet

eller sådan inkomst av arbete för annans räkning som avses i första stycket

c) inte uppgår till 500 kr. för år, den ej skall tagas i beräkning. Beloppet

500 kr. räknas särskilt för vart och ett av de tre angivna inkomstslagen inom

kategorien inkomst av annat förvärvsarbete. Däremot frånräknas inte varje

särskild inkomstpost inom de nämnda inkomstslagen som understiger 500 kr.

för året. Det avgörande är om det sammanlagda beloppet inom varje inkomst­

slag uppgår till 500 kr. eller ej.

Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete skall givetvis endast

medräknas nettoinkomsten av rörelse och av jordbruksfastighet samt in­

komst enligt 6 § första stycket c) efter avdrag av kostnader för inkomstens

förvärvande. Om en person driver flera rörelser och för vissa redovisar över­

skott och för andra underskott, synes vid beräkning av pensionsgrundande

inkomst böra tagas i beaktande det eventuellt kvarstående överskottet efter

avdrag av underskotten. Föreskrifter härom får utfärdas med stöd av 7 §

andra stycket.

7 §•

I första stycket av denna paragraf stadgas, att inkomst av anställning och

inkomst av annat förvärvsarbete skall beräknas på grundval av taxering till

statlig inkomstskatt. Detta innebär, att endast inkomster, för vilka den för­

säkrade taxeras här i landet, grundar rätt till pension. Från vad nu sagts

gäller dock såsom framhålles i det följande ett par undantag. Beräkningen

av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer

enligt huvudregeln att verkställas på grundval av samma uppgiftsmaterial

som ligger till grund för taxeringen, varvid inkomstuppskattningen vid

taxeringen skall följas. Avvikelse kan dock ske från den i självdeklarationen

och vid taxeringen gjorda fördelningen på olika inkomstslag. Har exempelvis

rörelseinkomst i deklarationen oriktigt angivits som anställningsinkomst

skall sålunda rättelse göras. Vad särskilt angår skönsmässigt uppskattad

inkomst av tjänst bör sådan hänföras till anställningsinkomst endast i den

mån kontrolluppgifter eller annan utredning utvisar, att anställningsinkomst

föreligger. I den mån detta inte är fallet bör inkomsten bli pensionsgrun­

dande som inkomst av annat förvärvsarbete.

Taxeringen är det grundläggande för beräkningen av inkomstens stor­

lek. Härav följer att ändring av inkomstuppskattningen vid taxeringen bör

medföra att också den pensionsgrundande inkomsten ändras i överens­

93

stämmelse därmed. Denna ändring bör alltså göras ex officio av de organ som får till uppgift att beräkna den pensionsgrundande inkomsten enligt 8 § och därmed de däri ingående beståndsdelarna inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. För att undvika alltför många änd­ ringar liksom ändringar lång tid efter det att den pensionsgrundande in­ komsten beräknats synes det lämpligt att vissa begränsningar stadgas. Det bör ankomma på socialförsäkringens administrationsnämnd att avge för­ slag i dessa hänseenden. Föreskrifter i ämnet förutsättes bli utfärdade jäm­ likt 7 § andra stycket.

Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall som framgått av det föregående beräknas för det år, varunder inkomsten åtnju­ tits. Med år förstås här som eljest i denna lag kalenderår där ej annat sägs. Beräkningen skall enligt 7 § första stycket ske på grundval av taxering avse­ ende nämnda inkomstår eller — som termen lyder i taxeringsförordningen — beskattningsår. Taxering som nyss sagts äger rum under det kalenderår (taxeringsår), som infaller näst efter beskattningsåret, och verkställes på grundval av under taxeringsåret avlämnade självdeklarationer. Taxering och beräkning av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer således att avse samma kalenderår. Emellertid kan det förekomma, att taxeringen avser beskattningsår som inte sammanfaller med kalenderår. För de rörelseidkare och jordbrukare, vilkas räkenskapsår inte samman­ faller med kalenderår, avser nämligen taxeringen det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret. I dylika fall är alltså nämnda räkenskapsår beskattningsår. Någon möjlighet föreligger inte att i sådana fall med ledning av taxeringen bestämma inkomst av annat förvärvsarbete för kalenderåret närmast före taxeringsåret. I första stycket av 7 § föreslås därför en regel av innehåll att inkomst under beskattningsår, som inte sammanfaller med kalenderår, skall anses ha åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Om t. ex. räkenskapsåret omfattar tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960 blir denna tidrymd beskattningsår vid taxeringen under taxeringsåret 1961. Inkomsten under nämnda beskattningsår skall då vid beräkningen av inkomst av annat förvärvsarbete anses ha åtnjutits under år 1960. Om i det angivna exemplet den försäkrade i stället beslutar omlägga räkenskaps­ året, så att det sammanfaller med kalenderåret, och omläggningen sker på så sätt att det första räkenskapsåret efter den 30 juni 1960 avkortas till tiden den 1 juli—31 december 1960, skall han år 1961 åsättas två taxeringar, den ena avseende sistnämnda tid och den andra avseende tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960. Vid beräkning år 1961 av den pensionsgrundande inkomsten för år 1960 skall hänsyn tagas till båda taxeringarna. Vidare må framhållas att en omläggning av räkenskapsår, som sker genom att ett räkenskapsår förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan medföra att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

94

den försäkrade ett år icke alls skall taxeras. I sådant fall kommer någon

pensionsgrundande inkomst för rörelsen icke att beräknas för året när­

mast före det ifrågavarande taxeringsåret.

För ett par grupper av inkomster kan såsom antytts i det föregående taxe­

ringen inte ligga till grund för fastställande av inkomst av anställning.

Detta gäller dels vissa inkomster av anställning som förvärvas av utom­

lands bosatta svenska medborgare eller utomlands bosatta men här mantals­

skrivna utlänningar och dels inkomster av anställning för vilka sjömans­

skatt erlägges.

Den förra sortens inkomster är sådana som förvärvas från arbetsgivare

som har att erlägga pensionsavgift för desamma enligt 33 §. Arbetsgivarna

torde genom särskild föreskrift böra åläggas skyldighet att lämna uppgift

om dylika inkomster. Sjömansskatten är en definitiv källskatt, som er­

lägges för inkomst ombord, och belopp för vilket sjömansskatt erlagts skall

inte upptagas i självdeklarationen. Beträffande inkomster som sist nämnts

torde beräkningen av inkomst av anställning enligt denna lag böra ske

med ledning av de kontrolluppgifter, som redarna har att avlämna an­

gående sådan inkomst.

Bestämmelser om beräkning av inkomst av anställning i de nu nämnda

fallen får utfärdas i särskild ordning med stöd av tredje stycket i förevarande

paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

8

§•

Med tillämpning av bestämmelserna i 5, 6 och 7 §§ och de med stöd av sist­

nämnda paragraf meddelade föreskrifterna skall i förekommande fall för den

försäkrade årsvis fastställas hans inkomst av anställning eller inkomst av

annat förvärvsarbete eller bådadera. De sålunda fastställda inkomstbeloppen

skall tillsammans bilda underlaget för beräkningen av den pensionsgrun­

dande inkomsten för året. Som tidigare i flera sammanhang framhållits

tages emellertid härvid de nämnda inkomstbeloppen inte i beaktande i full

utsträckning. Begler om den pensionsgrundande inkomstens beräkning

upptages i förevarande paragraf.

Vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten skall från den fast­

ställda inkomsten av förvärvsarbete avdrag göras för basbeloppet. Detta

belopp anger den inkomst, för vilken folkpensioneringen i princip erbjuder

ett tillfredsställande pensionsskydd. Enligt 10 § utgör basbeloppet 4 000 kr.

räknat i penningvärdet vid 1957 års utgång.

Basbeloppet är således indexreglerat, varav följer att dess storlek kan va­

riera. Eftersom vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för

visst år ett och samma basbelopp måste tillämpas, blir det nödvändigt att be­

stämma till vilken tidpunkt under året detta basbelopp skall hänföra sig.

95

Valet av denna tidpunkt blir av betydelse för den försäkrade. Den försäkra­ des rätt till pension är nämligen beroende av att han förvärvar pensions­ poäng för visst antal år samt av storleken av dessa poäng. Vid stigande index blir det något lättare för en försäkrad att få poäng för ett visst år och årets poäng blir högre, om från den fastställda inkomsten av förvärvsarbete avdrages det basbelopp, som gäller vid ingången av året, i stället för bas­ beloppet vid en senare tidpunkt. Basbeloppet är även av betydelse vid beräk­ ningen av avgifter till försäkringen. Såsom angives i anslutning till 33 § har för avgiftsberäkningen valts basbeloppet vid årets ingång. Ett och sam­ ma basbelopp bör uppenbarligen tillämpas i fråga om pensionsgrundande inkomst och avgift för ett visst år. I första stycket av 8 § stadgas med hän­ syn till det anförda som huvudregel, att den pensionsgrundande inkomsten utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat för­ värvsarbete i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

I första stycket av denna paragraf föreskrives vidare, att i de fall, då för­ säkrad har inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, basbeloppsavdraget i första hand skall göras på inkomsten av anställning. Detta får ses mot bakgrunden av att arbetsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering enligt 33 § inte skall beräknas på den del av lönerna, som ligger under basbeloppet. En sådan lönedel bör därför inte heller grunda pen- sionsrätt. Detta är av betydelse för den försäkrades egen avgiftsskyldighet i de fall då han har inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrade skall nämligen enligt 34 § själv betala pensionsavgift för sådan del av pensions­ grundande inkomst, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, men ej för den del, som härrör från inkomst av anställning. Har exempelvis en försäkrad en inkomst av anställning på 2 000 kr. och en inkomst av annat förvärvsarbete på 5 000 kr., sammanlagt 7 000 kr., skall således vid ett bas­ belopp av 4 000 kr. beräknas en pensionsgrundande inkomst på 3 000 kr., vilken i sin helhet härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. För den som har inkomst av anställning på 5 000 kr. och inkomst av annat förvärvsarbete på 2 000 kr., likaså sammanlagt 7 000 kr., skall också beräknas pensionsgrun­ dande inkomst på 3 000 kr., men av dessa härrör 1 000 kr. från inkomst av anställning och 2 000 kr. från inkomst av annat förvärvsarbete. I förra fallet beräknas den försäkrades egen avgift på ett belopp av 3 000 kr. under det att den i senare fallet beräknas på ett belopp av 2 000 kr.

Som inledningsvis framhållits har denna lag till syfte att bereda pension på grundval av inkomst av eget arbete. I inkomst av annat förvärvsarbete än anställning — i första hand av rörelse och jordbruk — kan emellertid normalt antagas ingå ett inslag av annan natur, nämligen avkastning på det i verksamheten nedlagda kapitalet. Såsom tidigare beröris bör hänsyn här­

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

96

till tagas vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten, så att in­

komst nv annat förvärvsarbete i viss utsträckning reduceras. Bestämmelser

härom återfinnes i första stycket av denna paragraf.

Den nyssnämnda presumtionen, att inkomsten av en verksamhet inrym­

mer ett visst mått av kapitalavkastning, gäller inte obetingat. I de lägre

inkomstskikten finnes i regel inte så stort fog för antagandet att något

nämnvärt kapital är investerat i verksamheten eller att detta kapital ger

någon nämnvärd avkastning. Det är vidare angeläget att tillse att inte pen­

sionsskyddet i dessa fall förringas. Detta har i första stycket av förevarande

paragraf beaktats på så sätt, att inkomsten av annat förvärvsarbete än an­

ställning skall undergå reduktion endast i den mån inkomsten av sådant

arbete — i förekommande fall tillsammans med inkomsten av anställning

— överstiger dubbla det vid årets ingång gällande basbeloppet.

I de fall reduktion skall förekomma är det inte möjligt att för varje för­

säkrad utreda i vad mån inkomst av annat förvärvsarbete än anställning

innefattar kapitalavkastning. Det blir nödvändigt att tillämpa en enhetlig re­

gel för alla. I viss överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen

1958 A: 55 har den andel av inkomsten utöver dubbla basbeloppet, som kan

anses motsvara avkastning på det i verksamheten nedlagda kapitalet, satts

till en tredjedel. Såvitt angår försäkrade, vilkas pensionsgrundande in­

komst härigenom blir lägre än den verkliga arbetsinkomsten — eftersom de

inte har något kapital eller endast ringa sådant investerat i sin verksamhet

— bör framhållas att reduktionen även medför att avgifterna blir lägre.

Har den försäkrade såväl inkomst av anställning som inkomst av annat

förvärvsarbete, skall såsom förut nämnts det vanliga basbeloppsavdraget i

första hand göras på inkomsten av anställning. På samma sätt bör vid avgö­

rande av huruvida och i vad mån reduktionsregeln skall träda i tillämpning,

det dubbla basbeloppet i första hand avdragas från inkomsten av anställning.

Bestämmelserna i första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Till belysning av innebörden av förevarande reduktionsregel må anföras

några exempel, varvid basbeloppet vid årets ingång i samtliga fall antages

vara 4 000 kr.

Om en försäkrad endast har inkomst av annat förvärvsarbete och denna

uppgår till 8 000 kr., blir den pensionsgrundande inkomsten efter basbelopps-

avdrag (8 000 — 4 000 =) 4 000 kr. Reduktionsregeln blir i detta fall inte

tillämplig, eftersom inkomsten ej överstiger dubbla basbeloppet.

Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete och denna

uppgår till 11 000 kr., göres först basbeloppsavdraget å 4 000 kr. Den del av

inkomsten som ligger mellan basbeloppet och dubbla beloppet därav skall

fullt ut ingå i den pensionsgrundande inkomsten, medan den överskjutande

inkomsten, 3 000 kr., endast beaktas till två tredjedelar, dvs. en tredjedel

frånräknas. Den pensionsgrundande inkomsten blir således (11 000 — 4 000

— 1/3 X 3 000 =) 6 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

97

Har den försäkrade inkomst av anställning på 5 000 kr. och inkomst av

annat förvärvsarbete på 9 000 kr., summa 14 000 kr., skall basbeloppsavdra-

get på 4 000 kr. göras på inkomsten av anställning. Anställningsinkomsten

blir sålunda pensionsgrundande till 1 000 kr. Vad som ligger mellan basbe­

loppet och dubbla beloppet därav skall i första hand innefatta dessa 1 000 kr.,

och återstående 3 000 kr. belöper på inkomsten av annat förvärvsarbete, som

sålunda blir helt pensionsgrundande till detta belopp. Vad som därefter

återstår av inkomsten av annat förvärvsarbete, dvs. 6 000 kr., reduceras

enligt tredjedelsregeln och blir pensionsgrundande till ett belopp av 4 000 kr.

Av inkomsten av annat förvärvsarbete blir alltså (3 000 + 4 000 =) 7 000 kr.

pensionsgrundande. Hela pensionsgrundande inkomsten blir (1 000 +

7 000 =) 8 000 kr.

Om den försäkrades inkomst av anställning är lika med eller högre än

dubbla basbeloppet, blir hans inkomst av annat förvärvsarbete alltid redu­

cerad enligt tredjedelsregeln. Är sålunda anställningsinkomsten 9 000 kr.

och inkomsten av annat förvärvsarbete 3 000 kr., tillhopa 12 000 kr., blir

anställningsinkomsten pensionsgrundande till (9 000 — 4 000 =) 5 000 kr.

och inkomsten av annat förvärvsarbete, som i sin helhet ligger över dubbla

basbeloppet, pensionsgrundande till (2/3 x 3 000 =) 2 000 kr. Sammanlagda

pensionsgrundande inkomsten blir i detta fall (5 000 + 2 000 =) 7 000 kr.

Tilläggspensioneringen avser inte att ge kompensation för bortfall av hur

höga inkomster som helst. I överensstämmelse härmed innehåller föreva­

rande paragraf i andra stycket bestämmelser om maximering av den pen­

sionsgrundande inkomsten. Det stadgas sålunda, att vid beräkning av pen­

sionsgrundande inkomst hänsyn inte skall tagas till inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete i vad deras sammanlagda belopp över­

stiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vid

ett basbelopp av 4 000 kr. gäller alltså i överensstämmelse med förslaget i

propositionen 1958 A: 55 en maximering vid 30 000 kr. Den angivna regeln

innebär, att en försäkrad, som har inkomst enbart av anställning, vid ett

basbelopp av 4 000 kr. kan komma upp till en högsta pensionsgrundande in­

komst av (30 000 — 4 000 =) 26 000 kr. Har han däremot inkomst av annat

förvärvsarbete, verkar maximeringen i allmänhet på ett annat sätt. Eftersom

man skall bortse från belopp över 30 000 kr., skall tredjedelsreduktionen

verkställas på belopp nedanför den övre gränsen. Antar man att endast in­

komst av annat förvärvsarbete föreligger, utgöres den högsta möjliga pen­

sionsgrundande inkomsten av maximibeloppet minskat med dels basbelop­

pet och dels 1/3 av inkomsten mellan det dubbla basbeloppet och maximibe­

loppet. Den högsta pensionsgrundande inkomsten av enbart annat förvärvs­

arbete blir alltså (30 000 — 4 000 — 1/3 x 22 000 =) 18 667 kr., vilket enligt

tredje stycket avrundas till 18 600 kr.

Då en försäkrad har såväl inkomst av anställning som inkomst av annat

7—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

förvärvsarbete, skall jämlikt en särskild föreskrift i andra stycket av 8 § den minskning, som må föranledas av maximiregeln, i första hand göras på inkomsten av annat förvärvsarbete. För inkomster av anställning betalar nämligen arbetsgivarna enligt 33 § pensionsavgift upp till maximibeloppet, varför inkomster intill detta belopp alltid bör vara pensionsgrundande. Är exempelvis inkomsten av anställning 9 000 kr. och inkomsten av annat för­ värvsarbete 24 000 kr., dvs. tillsammans 33 000 kr., dragés först överskju­ tande 3 000 kr. från inkomsten av annat förvärvsarbete, varefter återstoden av denna inkomst (21 000 kr.) reduceras till två tredjedelar eller till 14 000 kr. Den pensionsgrundande inkomsten blir alltså (9 000 — 4 000 + 14 000 =) 19 000 kr. Om i stället inkomsten av anställning är 18 000 kr. och inkomsten av annat förvärvsarbete 15 000 kr., således alltjämt sammanlagt 33 000 kr., blir den senare inkomsten pensionsgrundande till ett belopp av 2/3 (15 000 — — 3 000)= 8 000 kr. och den totala pensionsgrundande inkomsten blir (18 000 — 4 000 + 8 000 =) 22 000 kr. Den pensionsgrundande inkomsten blir alltså högre ju större inkomsten av anställning är i förhållande till in­ komsten av annat förvärvsarbete.

I tredje stycket av förevarande paragraf återfinnes såsom förut antytts en regel om att inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Bestämmelsen är för­ delaktig ur administrativ synpunkt och medför bl. a. att pensionsavgift, som den försäkrade själv har att erlägga å den del av pensionsgrundande inkomst som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, alltid kommer att beräknas på jämnt hundratal kronor och sålunda, om avgiften fastställts att utgå i hela procent, uppgå till jämnt krontal.

9 §•

Den pensionsgrundande inkomsten är utgångspunkten för bestämmandet av den pension som skall utgå vid bortfall eller minskning av arbetsförmå­ gan. Det kunde då synas naturligt att ställa pensionens storlek direkt i rela­ tion till ett medeltal av de pensionsgrundande inkomsterna för ett representa­ tivt antal år. De årsinkomstbelopp, som då skulle bli utslagsgivande för pen­ sionens storlek, skulle emellertid ofta inte representera ett aktuellt pen­ ningvärde och många gånger skulle en för låg pension bli följden. En så­ dan metod är därför inte lämplig då det gäller att vid pensionsberäkningen tillgodose kravet på värdebeständighet.

Den tekniska lösning av detta problem som här valts bygger på tanken, att den försäkrades pensionsgrundande inkomster under olika år skall i och för pensionsberäkningen omräknas i det penningvärde, som är aktuellt vid beräkningstillfället. Därvid tillämpas ett poängsystem, varom bestäm­ melser återfinnes i denna paragraf. Basbeloppet, som enligt 10 § index- regleras i förhållande till det allmänna prislägets utveckling, kommer härvid

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år J959

99

till användning. Den pensionsgrundande inkomsten för ett visst år divi­ deras med basbeloppet för samma år, varvid den försäkrades pensionspoäng för detta år erhålles. Pensionen uträknas med utgångspunkt från den medel­ inkomst som framkommer då medelpoängen för ett representativt antal år multipliceras med det basbelopp som gäller vid tiden för pensionsberäk- ningen. Härigenom uppnås att såväl intjänad pensionsrätt som utgående pensioner behålles värdebeständiga. Metoden med ett poängsystem tilläm­ pades även i pensionsutredningens förslag och i det förslag till författ- ningsreglerad tilläggspensionering, som framlades av allmänna pensions- beredningen.

Med hänsyn till att den pensionsgrundande inkomsten beräknas för år men basbeloppets storlek på grund av indexrörelser kan vara olika under skilda delar av året måste ett enhetligt basbeloppsvärde väljas för beräk­ ning av den försäkrades pensionspoäng under året. Allmänna pensions- beredningens förutnämnda förslag utgick från att basbeloppet vid årets utgång skulle begagnas vid poängberäkningen. En sådan bestämmelse skulle dock vid indexstegring bli oförmånlig för de försäkrade, särskilt i sådana fall då lönerna släpar efter i förhållande till en prisstegring under året. Vidare må nämnas, att det enligt 8 g är det vid årets ingång gällande basbeloppet som vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten skall dragas från den sammanlagda inkomsten av förvärvsarbete. Det synes då lämpligt att vid poängberäkningen anknyta till basbeloppet vid samma tidpunkt. I andra stycket av denna paragraf stadgas med hänsyn till det anförda, att den pen­ sionsgrundande inkomsten vid poängberäkningen skall delas med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vidare föreskrives i nämnda stycke, att pensionspoäng skall beräknas med två decimaler.

Mot pensionsrätt svarar avgiftsskyldighet. I den mån avgiftsskyldig- heten inte fullgöres borde sålunda pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade. Då fråga är om pensionspoäng på grundval av inkomst av an­ ställning är det emellertid inte möjligt att uppställa något villkor om full­ gjord avgiftsbetalning, eftersom avgiften skall betalas av arbetsgivaren och arbetsgivaravgiften skall ha kollektiv karaktär och sålunda inte avse vissa bestämda personers pensionsrätt. Av dessa skäl skulle det också vara orim­ ligt, om en arbetstagare skulle gå miste om pensionsrätt på grund av för­ summelse från arbetsgivarens sida att erlägga avgift. Härutinnan överens­ stämmer tilläggspensioneringen med t. ex. yrkesskadeförsäkringen.

I fall då pensionsrätten grundas på inkomst av annat förvärvsarbete, åligger det den försäkrade att själv erlägga avgiften. Försummar han detta bör inte heller någon pensionspoäng tillgodoräknas honom. Det bör härvid också uppmärksammas, att det i fråga om företagare och andra självstän­ diga yrkesutövare föreligger stora svårigheter att kontrollera att inte för höga inkomster uppgives i syfte att ernå fördelar i pensionsbänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

Under systemets inledande skede skulle på grund av bestämmelserna i

57 § dessa fördelar vara särskilt stora. Å andra sidan skulle en dylik

oriktig uppgift leda till högre skatt och självfallet även högre pensions­

avgift för den försäkrade. Det är emellertid att märka, att åtskilliga för­

säkrade av denna kategori skulle bli föga berörda av dessa konsekvenser,

nämligen de som, ehuru de har goda inkomster, saknar utmätningsbara

tillgångar och av vilka skatter och avgifter följaktligen inte kan tagas ut

tvångsvis. Det torde därför vara ofrånkomligt att såsom skett i första styc­

ket av denna paragraf föreskriva, att pensionspoäng inte tillgodoräknas

för pensionsgrundande inkomst till den del den härrör från inkomst av

annat förvärvsarbete, om inte avgift enligt 34 § till fullo erlagts inom före­

skriven tid. Bestämmelser om den tidsfrist som den försäkrade har till sitt

förfogande för avgiftsbetalningen avses komma att inflyta i författning,

som skall utfärdas enligt 35 §. Frågan härom utredes av socialförsäkringens

administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att fristen inte torde

böra utlöpa tidigare än under andra året efter det som avgiften avser.

Den nyssnämnda bestämmelsen i fråga om pensionspoäng för inkomst av

annat förvärvsarbete är inte undantagslös. Som nämnts torde frågan huru­

vida avgiftsskyldigheten fullgjorts inom föreskriven tid inte vara avgjord

förrän under andra året efter inkomståret. Det kan alltså bli fråga om att

pension skall bestämmas och börja utgå före denna tidpunkt. Som fram­

går av 16 samt 24 och 26 §§ beträffande förtidspension och familjepen­

sion kan pensionspoängtalen för de två åren närmast före det år, då för-

säkringsfallet inträffade, ofta vara av största betydelse för rätten till pension

och för pensionens storlek. Frågan huruvida pensionspoäng föreligger för

nämnda två år skulle med hänsyn till vad nyss sagts kunna vara oavgjord

ännu vid den tidpunkt då ansökan om pension prövas. Det synes emellertid

föga tilltalande alt hålla pensionsfrågan svävande ända till dess fristen för av­

giftsbetalningen utlöpt. Sedan försäkringsfallet med dess normalt oförmån­

liga inverkan på den försäkrades eller hans efterlevandes ekonomi inträffat,

skulle det i många fall vara obilligt — stundom dessutom utsiktslöst — att

utkräva avgifterna innan pension beviljas. Det föreskrives därför i första

stycket av förevarande paragraf, att pensionspoäng utan hinder av att av­

giftsbetalningen inte skett skall tillgodoräknas den försäkrade för vissa år,

nämligen för de båda år som närmast föregått det år då försäkringsfallet

inträffade. Motsvarande gäller där den försäkrade tar ut ålderspension före

67 år. Beträffande ålderspension, som börjar utgå vid den normala pensions­

åldern 67 år eller senare, äger vad nu sagts tillämpning endast i fråga om

det år då den försäkrade fyller 65 år — pensionsgrundande inkomst skall

ju jämlikt 4 § inte beräknas för senare år.

Den nu angivna regeln innebär emellertid inte att avgiften för de ifråga­

varande åren efterskänkes. Såsom närmare anföres vid 35 § avses uppbörden

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 105!)

101

av dessa avgifter ske i samband med uppbörden av de allmänna skatterna. Om avgift inte sålunda erlägges kan den jämlikt 50 § andra stycket av­ dragas på utfallande pensionsbelopp, därest inte avgiftsbefrielse medgivits enligt de särskilda bestämmelser härom, som förutsättes tillkomma med stöd av sista punkten i 34 §.

Hittills har endast behandlats pensionspoängberäkning på grundval av pensionsgrundande inkomst. Tredje stycket av denna paragraf innehåller emellertid regler om att pensionspoäng skall tillgodoräknas även i ett annat fall. Förtidspension skall enligt 16 § beräknas efter en metod, som utgår från att pensionspoäng antages ha tillgodoräknats den försäkrade för tiden efter försäkringsfallet fram till och med det år då den försäkrade fyller 65 år. Pensionen beräknas därefter på samma sätt som en ålderspension. För­ tidspension kan enligt 14 § inte utgå för tid efter det att ålderspension börjat utgå till den försäkrade; senare än månaden näst före den, då han fyller 67 år, utgår dock ej förtidspension. För att den ålderspension som utgår vid 67 års ålder skall bli lika stor som förtidspensionen vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan måste tydligen pensionspoäng föreligga i en utsträckning som motsvarar de poängantaganden, som legat till grund för beräkningen av förtidspensionen. Skulle förtidspensionen upphöra att utgå på grund av att den försäkrade återvunnit sin arbetsförmåga, måste på mot­ svarande sätt pensionspoäng finnas för de år då förtidspension utgått, om inte en sådan försäkrad i fråga om sin rätt till ålderspension skall komma i sämre läge än den som uppburit förtidspension ända fram till 67-årsåldern. Det stadgas därför i tredje stycket av paragrafen, att pensionspoäng skall tillgodoräknas försäkrad för varje år varunder han åtnjutit förtidspension enligt 16 §, dock självfallet längst till och med det år för vilket han kunnat erhålla poäng på grund av pensionsgrundande inkomst, dvs. det år han fyller 65 år. Pensionspoäng som nu sagts motsvarar det poängtal, som det vid beräkningen av förtidspensionen gjorda poängantagandet enligt 16 § av­ ser, dvs. medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå till honom. Med att pension börjat utgå under visst år avses här, liksom eljest då ut­ trycket förekommer i denna lag, att pensionen belöpt på någon del av året. Avgörande är alltså inte under vilket år pensionen börjat utbetalas.

På grund av stadgande i 4 § beräknas inte pensionsgrundande inkomst för år varunder den försäkrade åtnjutit invalidpension enligt 3 § 2 mom. första stycket folkpensioneringslagen eller sjukbidrag enligt samma lag. Då rätt till sådan folkpension såsom framgår av 14 § är en förutsättning för er­ hållande av förtidspension, blir följden alt pensionspoäng på grundval av pensionsgrundande inkomst inte kan komma att tillgodoräknas den försäk­ rade för år, då pensionspoäng tillgodoräknas honom enligt tredje stycket i 9 §. Detta får betydelse främst i fall då nedsättningen av den försäkrades

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

arbetsförmåga inte är fullständig i lagens mening och pensionen förty en­

ligt 15 § utgår med 60 procent av hel pension. I dylikt fall måste, som när­

mare framhålles i kommentaren till 14 §, arbetsförmågan vara nedsatt

med minst två tredjedelar. Antag att en trettiofemårig arbetstagare, som

under de två bästa åren av fyraårsperioden närmast före året för försäkrings-

fallet förtjänat 16 000 kr. om året och som före fyraårsperioden inte något

år haft högre pensionspoäng än 3, får sin arbetsförmåga nedsatt med två

tredjedelar. Vid fastställande av pensionen skall det, om basbeloppet är

poäng varje år fram till 65-årsåldern. Förtidspensionen i detta fall blir då

4 320 kr. För varje år eller del därav som han uppbär förtidspensionen

skall 3 pensionspoäng tillgodoräknas honom. Någon reduktion av dessa

poäng med hänsyn till att pensionen utgår med blott 60 procent av hel pen­

sion sker inte. Om pensionstagaren med sin återstående arbetsförmåga kan

uppnå inkomst som överstiger basbeloppet skall, som följer av en jäm­

förelse med 4 §, pensionspoäng inte tillgodoräknas honom för denna in­

komst.

I detta sammanhang må framhållas, att om en blind person åtnjuter

invalidpension med tillämpning av 3 § 2 mom. andra stycket folkpensione­

ringslagen — dvs. pensionen utgår utan att hans försörjningsförmåga brister

på sätt som anges i första stycket av nämnda moment —■ pensionsgrundan-

de inkomst och pensionspoäng skall beräknas för honom med tillämpning

av de för försäkrade i allmänhet gällande grunderna. För detta fall förelig­

ger, såsom framgår av kommentaren till 14 §, inte rätt till förtidspension

på grund av enbart blindheten, och fråga kan alltså inte uppkomma om

beräkning av pensionspoäng med tillämpning av tredje stycket i denna para­

graf.

Vad angår avgifter för en förtidspensionär, som har inkomst av förvärvs­

arbete, gäller att om han är löntagare lönen till honom inräknas i det un­

derlag, på vilket arbetsgivarens avgift enligt 33 § beräknas, varvid basbe-

loppsavdrag göres enligt de därför gällande allmänna reglerna. Har förtids­

pensionären inkomst av annat förvärvsarbete än anställning betalar han

däremot ingen avgift, eftersom avgiften i detta fall enligt 34 § beräknas på

den pensionsgrundande inkomsten och sådan som nämnts inte beräknas för

år för vilket den försäkrade åtnjuter förtidspension.

Här må erinras om de möjligheter till undantagande från försäkringen

som lämnas genom bestämmelserna i 36—40 §§ och som bl. a. har till följd

att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänsyn inte skall tagas till

sådan inkomst som beröres av undantagandet.

4 000 kr., antagas att han skulle

16 000—4 000

förvärva

4 000

pensions-

60 procent av hel förtidspension enligt lagen, dvs.

60 w60x4000x3

1ÖÖX 1ÖÖ

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1950

10

§.

I denna paragraf återfinnes bestämmelserna om basbeloppet, till vilka reglerna om värdebeständigheten i pensionssystemet är knutna. Basbelop­ pet inom tilläggspensioneringen har till syfte å ena sidan att bilda underlag när det gäller att bestämma i vad mån inkomst av förvärvsarbete skall vara pensionsgrundande och å andra sidan att i förening med poängberäknings- bestämmelserna i 9 § utgöra grunden för värdebeständighetsmekanismen i systemet. Basbeloppet är därför indexreglerat med hänsyn till ändringarna i prisnivån. De i denna lag förekommande beloppsangivelserna har — med vissa undantag i 5, 6 och 33 §§ — anknutits till basbeloppet. Härigenom åstadkommes en indexreglering även av dessa belopp.

Storleken av basbeloppet har i överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen 1958 A: 55 satts till 4 000 kr. Utgångspunkten för index­ regleringen av detta belopp synes i tiden böra så nära som möjligt ansluta sig till tidpunkten för nämnda propositions framläggande. Med hänsyn härtill har det befunnits lämpligt att välja förhållandena vid utgången av år 1957 som bas för indexregleringen.

I fråga om indexregleringen bör eftersträvas såvitt möjligt enhetliga regler för såväl folk- som tilläggspensioneringen. Hur de slutliga lösningarna därvid skall utformas får närmare övervägas i samband med att vid nästa reformetapp de båda pensionsformerna sammanföres till ett enhetligt pen­ sionssystem. Under mellantiden synes för tilläggspensioneringens del en till­ fredsställande lösning vara att söka i en reglering som anknyter till vad som nu gäller inom folkpensioneringen.

Angående indexregleringen inom folkpensioneringen gäller, att socialsty­ relsen skall verkställa beräkning av förhållandet mellan det allmänna pris­ läget under varje månad och prisläget i december 1951. Senast den 5 i andra månaden efter den som beräkningen avser fastställer Kungl. Maj :t på grund­ val härav det procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhål­ lande. Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggs­ pension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensions- berättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mång­ fald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre. Förändringarna i det allmänna prisläget mätes med tillhjälp av konsument­ prisindex, och pensionspristalet för en viss månad motsvarar således kon­ sumentprisindextalet tre månader tidigare, avrundat till närmaste hela tal.

Mot bakgrunden av nu redovisade överväganden har i föreliggande para­ graf bestämmelserna om indexreglering utformats så, att basbeloppet angi­

104

vits utgöra 4 000 kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mel­

lan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet och pensionspristalet

för december 1957. Sistnämnda pensionspristal utgjorde 119. Till förebyg­

gande av de administrativa olägenheter som skulle uppstå om basbelop­

pet komme att utgöra ett alltför ojämnt tal har därjämte intagits en avrund-

ningsregel innebärande att den erhållna produkten skall avjämnas till när­

maste hela hundratal kronor.

Till belysning av indexregeln kan anföras följande exempel: Om pensions­

pristalet för januari 1960 antages bli detsamma som pensionspristalet för

124

april 1959 eller 124 enheter, blir basbeloppet för januari 1960 4 000

x

j-j-g

= 4 168 eller avrundat 4 200 kr.

Det kan tilläggas, att avrundningsregeln verkar så, att om multiplikatio­

nen skulle ge till resultat beloppet 4 049 kr. basbeloppet skall avjämnas

nedåt till 4 000 kr. Utgör det uträknade beloppet 4 050 kr. skall basbeloppet

däremot avrundas uppåt till 4 100 kr.

Det torde få ankomma på pensionsmyndigheten att på lämpligt sätt hålla

allmänheten underrättad om storleken av det vid varje tidpunkt gällande

basbeloppet. Då några pensioner från tilläggspensioneringen icke kommer

att utgivas under tiden fram till år 1963 inskränker sig verkan av index-

regleringen av basbeloppet under denna tid till frågorna om beräkning av

pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng samt avgifter till försäk­

ringen. Enär det i samtliga dessa fall — såsom framgår av 8, 9, 33 och 34 §§

— är basbeloppet vid ingången av ett år, som är avgörande för beräkningar­

na, är det för åren 1960—1962 uppenbarligen tillfyllest om basbeloppen för

januari månad respektive år publiceras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om ålderspension

ii §.

Denna paragraf och de två följande innehåller de speciella reglerna om

ålderspension. Dessa bestämmelser vilar på grundtanken att ålderspension

skall tillkomma varje försäkrad, som förvärvat pensionspoäng, i förhållande

till poängförvärvets storlek och det antal år under vilka detta ägt rum. Av

vissa skäl är det dock inte möjligt att låta ett enstaka poänggivande år

grunda rätt till pension. Som framgår av 12 § fordras i princip endast 30

poänggivande år för att full ålderspension skall utgå. Enligt 57 § nedsättes

detta antal år till 20 för den, som uppnår pensionsåldern under de första

19 åren då pension utgives enligt denna lag, och även för de årskullar,

som under de därnäst följande nio åren ingår i pensionsåldern, är an­

talet lägre än 30. Ett enda poänggivande år skulle därför under en

avsevärd tidrymd framåt kunna grunda rätt till 1/2o ålderspension och längre

fram till 1/30. Möjligheterna är stora att genom manipulationer med fingera­

105

de inkomster, förskjutningar av tiden för uppbärande av inkomster eller dylikt förvärva ett års pensionspoäng, måhända av avsevärd storlek, som skulle ge en betydande avkastning i form av pension. Det är därför nöd­ vändigt att uppställa krav på visst minsta antal poänggivande är för att rätt till ålderspension över huvud skall föreligga. Detta antal synes inte böra sättas lägre än tre. Det må dock erinras om att för dem som uppnår 67-årsåldern under det första år då pension enligt denna lag kan utgå, nämligen 1963, pensionsrätt jämlikt stadgande i 57 § första stycket före­ ligger om pensionspoäng finnes för två år. Den närmare motiveringen för denna bestämmelse återfinnes vid nämnda paragraf.

Förutom den nyssnämnda treår sregeln innehåller förevarande paragraf en särskild bestämmelse för utlänningar. Inom utländska pensionssystem — även sådana som närmast motsvarar folkpensioneringen hos oss — uppställes i allmänhet fordran på betydligt längre tids avgiftsbetalning än tre år. Femton år är sålunda en i flera fall förekommande kvalifikations­ tid. Det gäller bl. a. enligt det västtyska systemet, vilket i viss mån är jäm­ förbart med tilläggspensioneringen enligt denna lag. De utländska pen­ sionssystemen uppställer stundom även särskilda villkor för att utlänningar skall få rätt till pension, det västtyska exempelvis att pensionären är bosatt i landet.

Det synes inte välbetänkt för svenskt vidkommande att tillförsäkra med­ borgare i ett främmande land rätt till ålderspension från den svenska till- läggspensioneringen på samma mycket förmånliga villkor, som skall gälla för svenska medborgare, om inte någotsånär motsvarande förmåner kom­ mer svenska medborgare till del i det andra landet. I denna paragraf upp­ ställes därför krav på 10 års pensionspoäng för att utlänning skall bli be­ rättigad till ålderspension. Frågan huruvida en försäkrad är svensk med­ borgare eller ej får avgöras med hänsyn till förhållandet vid tidpunkten för ansökan om pension. Undantag från vad i denna paragraf stadgas rörande utlänningar kan med stöd av 54 § göras i konventioner med andra stater. I

I första stycket angives den allmänna pensionsåldern till 67 år eller samma som nu förekommer inom folkpensioneringen. När det gäller folk­ pensionerna som utgår med enhetsbelopp och till stor del betalas med skattemedel är det naturligt att pensionsåldern också är densamma för alla. Inom tilläggspensioneringen, som i motsats till folkpensioneringen betalas helt med avgifter, kan elt annat betraktelsesätt framstå som motiverat. Otvivelaktigt förhåller det sig så att många personer inte kan fortsätta att arbeta i full omfattning ända till dess de fyller 67 år. I de fall då arbetsin­ komsten nedgår under åren närmast före 67-årsålderns inträde, kan det vara önskvärt, att den vikande arbetsinkomsten fylles ut med tilläggspension. På samma sätt ligger det nära till hands att den som helt drar sig tillbaka från arbete något tidigare än vid 67 års ålder har möjlighet att komma i åt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

106

njutande av tilläggspensioneringens ålderspensionsförmåner från den tid­

punkt då han upphör att ha inkomst av förvärvsarbete. Ehuru förevarande

förslag i likhet med principförslaget i propositionen 1958 A: 55 utgår från

att pensionsåldern är 67 år även inom tilläggspensioneringen, har det med

hänsyn till de skiftande behov och önskemål som kan föreligga rörande

pensionsåldern ansetts motiverat att medge en viss valfrihet rörande tid­

punkten för pensionsålderns inträde. I andra stycket av förevarande para­

graf stadgas därför, att den försäkrade äger ta ut ålderspensionen tidigare

än vid 67 år. Den tidigaste tidpunkt från vilken ålderspension sålunda

kan börja utgå är ingången av den månad varunder den försäkrade

fyller 63 år. Som närmare angives vid 13 § får den som i förväg tar ut

sin ålderspension vidkännas en enligt vissa grunder beräknad reduktion

på den med tillämpning av 12 § beräknade pension, som han skulle ha

erhållit om pensionen börjat utgå fr. o. in. den månad, varunder han fyller

67 år. För de fall då pensionsavgång före 67 års ålder redan på förhand kan

förutses, kan naturligtvis minskningen av ålderspensionen enligt denna lag

på grund av det tidigare pensionsuttaget kompenseras genom frivilliga an­

ordningar utanför det allmänna pensionssystemet. Självfallet är det ingen­

ting som hindrar att man avstår från att ta ut den allmänna tilläggspen­

sionen före 67 år och använder uteslutande en frivillig kompletteringsan-

ordning för tiden mellan pensionsavgången och 67-årsåldern. Komplette-

ringsanordningar kan komma till stånd genom en individuell försäkring,

som den försäkrade själv tecknar, t. ex. genom den frivilliga statliga pen­

sionsförsäkringen som pensionsstyrelsen nu handhar, eller genom pensions­

åtagande från arbetsgivarens sida, antingen detta grundas på enskilt avtal

mellan arbetsgivaren och den anställde eller på kollektivavtal.

Försäkrad, som önskar erhålla sin ålderspension före den allmänna pen­

sionsåldern, måste själv ta initiativet till detta genom att i ansökningen om

ålderspension göra särskild framställning om att pensionen skall utgå för

tid före 67-årsåldern. Som framgår av 42 § utbetalas pensionen då fr. o. m.

den månad då ansökningen göres eller fr. o. in. den senare månad, som an­

gives i framställningen.

En förutsättning för att pension skall utgivas är enligt 41 § att ansökan

därom göres. En försäkrad, som vill vänta med sin pension till någon tid

efter det 67-årsåldern uppnåtts, kan göra detta genom att dröja med sin

ansökan. Pensionen utgår då enligt 42 § fr. o. m. ansökningsmånaden eller

den senare månad, som den försäkrade anger i sin ansökan1. Någon sär­

skild framställning om uppskov med pensionsutbetalningen erfordras ej.

Som angives i 13 § får en försäkrad, som väntar med att taga ut sin pen­

sion, en ökning av pensionen. Pensionens storlek röner dock ej inverkan av

längre uppskov med pensionsuttaget än t. o. m. den månad då den försäkrade

fyller sjuttio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1959

1 Enligt den slutliga lagtexten kan pension utgå retroaktivt för tre månader.

107

Ett uttag av ålderspensionen före eller efter den allmänna pensionsåldern innebär givetvis inte att man gör något undantag från kravet på visst minsta antal år, varunder pensionspoäng skall ha förvärvats.

Har den försäkrade gjort framställning om uttag av ålderspension före den allmänna pensionsåldern och har pension till följd därav börjat utbe­ talas till honom, kan han inte genom att återkalla framställningen erhålla högre pension då han ånyo gör ansökan härom. Annorlunda förhåller det sig om återkallelsen göres före den första pensionsutbetalningen.

12

§.

Denna paragraf innehåller regler för beräknande av ålderspensionens storlek. Reglerna gäller i första hand det fall, att pensionen börjar utgå vid den generella pensionsåldern, 67 år. På grund av lagens konstruktion har dessa regler, såsom framgår av bestämmelserna under respektive avsnitt, grundläggande betydelse även för beräknande av förtidspension och familje­ pension.

Det har ansetts naturligt att utforma pensionssystemet efter förebild av pensionsanordningarna för de grupper — främst statstjänstemännen — som redan har sin pensionsfråga ordnad på ett sätt som anses ändamålsenligt. Sålunda har stadgandena rörande pensionsberäkningen i viss utsträckning utformats efter mönster av pensionsbestämmelserna för statens tjänstemän. Jämförelsen med statstjänstemännen grundas på de riktlinjer för deras pen­ sionering, som godkänts av 1958 års B-riksdag (prop. B 31 jämförd med A 157; SU B 52; rskr. B 79).

Pensionsnivån för den årliga ålderspensionen inom statstjänstemanna- pensioneringen ligger, om fullt antal tjänstår är för handen, vid 65 procent av den pensionsberättigades pensiönsunderlag, vilket sistnämnda med en viss förenkling kan sägas motsvara medeltalet av hans lön under ett mindre antal år närmast före pensionsavgången. Härtill kommer från 67 års ålder ett enhetligt tillägg av 900 kr. om året. Vid en jämförelse av pensionsnivån i pensionssystemet för statstjänstemännen och i tilläggspensionssystemet en­ ligt denna lag bör observeras, att det sistnämnda utgör en påbyggnad på den bottenpensionering som folkpensioneringen utgör. Jämförelsen bör därför göras med beaktande av den sammanlagda pensionsnivå, som folkpension och tilläggspension representerar. Enligt riksdagens ställningstagande vid 1958 års A-riksdag skall den årliga folkpensionen år 1968 motsvara 2 700 kr. för envar av två gifta pensionärer och 3 600 kr. för en pensionär som är ensamstående eller vars make inte är folkpensionär. I enlighet med vad som förordades i propositionen nr 55 till nämnda riksdag skall full tilläggs­ pension utgöra 60 procent av den försäkrades pensionsgrundande medel­ inkomst under de femton bästa åren. Tillsammans med folkpension av nyss­ nämnda storlek uppnår man därigenom en pensionsnivå, som i allmänhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

108

håller sig omkring 65 procent av den försäkrades ifrågavarande medel­

inkomst men som för de mindre inkomsttagarna i många fall är högre. Där­

vid bortses från verkan av den i 8 § stadgade maximigränsen för pensions-

grundande inkomst. Det bör uppmärksammas att, medan pensionen för stats­

anställda m. fl. ofta ansluter sig tämligen nära till slutlönen, tilläggspensio­

nen vanligen kommer att beräknas på ett medeltal av inkomster för ett större

antal år. Den angivna pensionsnivån torde ändock få anses tillfredsstäl­

lande, och i första stycket av förevarande paragraf har den nämnda 60-pro-

centsnivån för tilläggspensioneringen fastslagits. Denna pensionsnivå gäller i

normalfallen då ålderspension börjar utgå med den månad, varunder den

försäkrade fyller 67 år.

Pensionsunderlaget inom statstjänstemännens pensionering skulle för

tilläggspensioneringens del närmast motsvaras av den pensionsgrundande

medelinkomsten under den tidrymd som anses böra vara avgörande. Till

skillnad mot pensionssystemet för statstjänstemännen, inom vilket för­

ändring av beviljade pensionsbelopp avses ske enligt grunder som tid efter

annan skall bestämmas av statsmakterna efter förhandlingar med personal­

organisationerna, innefattar emellertid tilläggspensioneringssystemet en

automatiskt verkande värdebeständighetsgaranti. Såsom tidigare har an­

förts är denna garanti tekniskt så uppbyggd, att varje års pensionsgrun­

dande inkomst genom division med då gällande basbelopp omvandlas till pen­

sionspoäng. Det inkomstbelopp — om man så vill pensionsunderlag — i

förhållande till vilket utgående pension skall beräknas erhålles sedan genom

multiplikation av medeltalet av pensionspoängtalen för ett visst antal år och

det aktuella basbeloppet. Eftersom pensionen enligt 42 § utges månadsvis,

cöreskrives i första stycket av förevarande paragraf, att basbeloppet för

den månad, för vilken pension skall utgivas, skall komma till användning

vid pensionsberäkningen. När basbeloppet ändras får alltså pensionens års-

belopp omräknas med tillämpning av det nya basbeloppet, varefter det så­

lunda erhållna årsbeloppet delas med 12, så att pensionsbeloppet framkom­

mer för den månad, då det nya basbeloppet första gången skall tillämpas.

Som i det föregående berörts skall det poängmedeltal, som ligger till

grund för pensionsberäkningen, beräknas på poängtalen under de femton

år då den försäkrade haft de högsta pensionspoängen och därmed i regel ock­

så de största realinkomsterna, vilket ofta torde vara fallet under senare

delen av den aktiva tiden. Härigenom vinnes en viss anslutning till stats-

tjänstemannapensioneringen, där pensionerna i princip beräknas med hänsyn

till medellönen under den sista delen av tjänstetiden, när lönen för en stats­

tjänsteman så gott som alltid är högst. En pensionsberäkning i förhållande till

inkomsterna under den senare delen av den aktiva tiden medför, att den

standardhöjning, som kan ha ägt rum under den tid då en person intjänat sin

pensionsrätt, i viss utsträckning kommer honom till godo också som pen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

109

sionär. Genom att i förevarande paragraf stadgas, att medeltalet skall tagas på de femton bästa och inte på de femton sista åren, undvikes vidare en ogynnsam effekt i pensionshänseende av att en persons inkomster under de sista aktiva åren går ned, måhända på grund av avtagande krafter. Har pen­ sionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än femton år, får me­ delpoängen uträknas på poängen för det antal år som finns.

Tidigare har påpekats att antalet tjänstår är av betydelse för storleken av en statstjänstemans pension. Sålunda gäller såsom en huvudregel, att för oavkortad pension fordras minst 30 tjänstår samt att reguljär ålderspen­ sion i allmänhet endast kan utgå om vederbörande är kvar i tjänst till dess pensionsåldern inträder. Avgår han dessförinnan utgives fr. o. m. 65 års ålder en särskild ålderspensionsförmån, som benämnes egenlivränta. Dessa egenlivräntor beröres inte av sådana i det föregående berörda beslut av statsmakterna, som avser justering av utgående statspensioner.

I fråga om kraven på antalet tjänstår för oavkortad eller, som det heter i det av statsmakterna år 1958 i princip godkända förslaget till statens all­ männa tjänstepensionsreglemente (prop. 1958 A: 157), hel pensionsförmån gäller, att detta antal skall utgöra det antal tjänstår anställningshavaren äger tillgodoräkna, dock som regel minst 30. Om anställningshavaren vis­ serligen är kvar i statstjänst till den för honom gällande pensionsåldern men förutsättningar för hel pensionsförmån inte föreligger, skall förmånen vara avkortad och utgöra så stor del av hel pensionsförmån, som svarar mot förhållandet mellan antalet tillgodoräknade tjänstår och det för hel för­ mån erforderliga minimiantalet.

En motsvarighet till statstjänstemannapensioneringens fordran på 30 tjänstår för rätt till oavkortad ålderspension återfinnes för den allmänna till- läggspensioneringens del i första stycket av förevarande paragraf. Stadgandet innebär, att om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för mindre än 30 år, skall underlaget för pensionsberäkningen i motsvarande män minskas. Sålunda skall pensionen i dylikt fall utgöra 60 procent av en viss del av pro­ dukten av basbeloppet och det tillämpliga poängmedeltalet — i regel medel­ talet för de 15 bästa åren — nämligen en så stor del som svarar mot för­ hållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och 30. Utgör medeltalet av de 15 bästa årens pensionspoäng 3 och har den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för 20 år, blir hans pension vid ett basbelopp av 4 000 kr. (60/100

x

4 000

x

3 x 20/30 =)

4 800 kr.

Bestämmelserna i första stycket av 12 § har alltså den innebörden, att den försäkrade vid 67 års ålder erhåller full ålderspension, beräknad efter poäng­ medeltalet för de 15 bästa åren, såvida han tillgodoräknats pensionspoäng för minst 30 år. Om dessa 30 poänggivande år ligger omedelbart före pen­ sionsålderns inträde eller långt tidigare, om de bildar en sammanhängande

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

no

följd av år eller är uppdelade på flera perioder har ingen betydelse. Genom

att det antal poänggivande år, som fordras för full pension, begränsats till

30 tillgodoses sådana försäkrades intressen, som på grund av studier eller

annan utbildning först sent kan inträda i förvärvslivet. Även gifta kvinnor,

som på grund av barnafödsel och omvårdnad om barnen under ett antal år är

förhindrade att ha förvärvsarbete, drar fördel av att endast 30 år kräves för

rätt till full pension. Detsamma gäller personer, som på grund av sjukdom

eller arbetslöshet tvingas vara borta från förvärvslivet under några år. En

annan följd av den ifrågavarande regeln är att försäkrade, som begagnar

sig av den i 11 § andra stycket medgivna möjligheten att uttaga ålderspen­

sion redan före 67 års ålder och som har 30 poänggivande år, kan erhålla

full tilläggspension i här avsedd bemärkelse, ehuru den enligt 13 § undergår

reduktion med hänsyn till att den normala pensionsåldern underskrides.

Vid bedömande av de i detta stycke föreslagna reglerna i jämförelse med de

statsanställdas pensionering bör slutligen hållas i minnet att också t. ex.

övertids- och vikariatsersättningar o. d. ävensom inkomster av annat för­

värvsarbete än av anställning är pensionsgrundande samt att alla slags till-

läggspensioner är värdebeständiga.

Som framgått av det nyss sagda erhåller en försäkrad med tillämpning av

första stycket i denna paragraf full pension, om pensionspoäng tillgodoräk­

nats honom för minst 30 år och eljest så många trettiondelar av full pen­

sion som motsvarar det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats

honom. Om inga särskilda regler gåves, skulle detta innebära att en för­

säkrad, som förvärvat pensionspoäng för 30 år, skulle kunna erhålla oredu­

cerad pension beräknad efter medeltalet av pensionspoängen för de 15 bästa

av nämnda 30 år, även om han genom att enligt 36 § anmäla undantagande

för inkomst av annat förvärvsarbete eller genom att övergå till anställning,

för vilken kollektivt undantagande enligt 37 § gäller, undandragit det all­

männa pensionssystemet pensionsavgifter av måhända betydande storlek.

För de medel, som exempelvis en rörelseidkare inbesparar genom att göra an­

mälan om individuellt undantagande, skulle han kunna betala en pensions­

försäkring i ett enskilt försäkringsbolag och på så vis bli berättigad både

till full pension från den allmänna tilläggspensioneringen och därtill pen­

sion från försäkringsbolaget. Dylik dubbelpensionering skulle också regel­

mässigt föreligga om den försäkrade omfattats av kollektivt undantagande

enligt 37 §. De som är omfattade av ett sådant undantagande skall nämligen

jämlikt 39 § andra stycket1 vara tillförsäkrade pensionsförmåner på annat

sätt än genom det allmänna systemet.

För att såvitt möjligt undgå att tilläggspensioneringen åsamkas förluster

genom att någon skaffar sig obefogade fördelar på pensioneringens bekost­

nad måste ett undantagande i regel förknippas med en viss reducerande in­

verkan på storleken av den tilläggspension som förvärvats i systemet. En­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

in

dast i ett avgränsat men likväl vanligt förekommande fall synes en dylik reduktionsregel både böra undvikas och kunna undvaras. Om en person vid sidan av sin huvudsakliga försörjningsinkomst har biinkomster, talar otvi­ velaktigt starka skälighetshänsyn för att han skall få undanta biinkomster­ na från pensionsrätt utan att detta skall behöva återverka på den tilläggs­ pension, som huvudinkomsten berättigar honom till. Att endast huvudin­ komsten blir pensionsgrundande har ju, som antytts i det föregående, av ålder varit utmärkande t. ex. för de statsanställdas pensionering. I dylika fall synes också frånvaron av nämnvärda spekulationsmöjligheter motivera avsteg från en reduktionsregel.

Det är alltså i huvudsak två krav som bör ställas för att ingen reduktion skall inträda. Det första är att inkomsttagaren kvarstår i systemet för inkomst av sådan storlek att den grundar pensionsrätt. Skulle undantagan­ det för en person få den effekten, att han överhuvud inte förvärvar någon pensionspoäng i systemet, kan det antagas att han trätt ut ur systemet för sin huvudsakliga arbetsinkomst. Därmed kan uppenbara spekulationsris- ker föreligga. I sådant fall bör därför reduktionsregeln verka. Det andra kravet är att inkomsten vid sidan om den inkomst, för vilken han kvarstår i systemet, har karaktären av biinkomst. Bestämningen av begreppet bi­ inkomst torde i detta sammanhang praktiskt taget ge sig själv. Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete kan var för sig ensam grunda pensionsrätt, så snart inkomsten överstiger basbeloppet. Om det vid sidan av pensionsgrundande inkomst av ena slaget finns inkomst av det andra slaget, vilken inte når över ett belopp av samma storlek som basbe­ loppet, torde den senare inkomsten alltid få anses som biinkomst. Omfattas en dylik begränsad inkomst av undantagandet, torde alltså ingen reduktion böra ske. När större inkomster undantas, förlorar de förut åberopade rim- lighetshänsynen sin styrka samtidigt som möjligheterna till spekulation växer. I sådana fall finns därför i allmänhet fog för en reduktionsregel.

I enlighet med dessa överväganden upptages i andra stycket av denna pa­ ragraf speciella regler för beräkning av ålderspension i fall då undantagan­ de varit gällande. Enligt dessa regler skall man alltid utgå från den i första stycket angivna produkten av basbeloppet och medeltalet av de pensions­ poäng som tillgodoräknats den försäkrade. Härvid skall, liksom enligt första stycket, vid poängmedeltalets bestämmande hänsyn tagas endast till de 15 högsta poängtalen, om dessa är fler än 15. Däremot skall regeln i första stycket om reduktion för det fall att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än 30 år inte tillämpas. I stället skall — oavsett om den försäkrade har flera eller färre poänggivande år än 30 — till grund för den fortsatta beräkningen läggas så stor del av ifrågavarande produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år (dock högst 30), för vilka pen­ sionspoäng verkligen tillgodoräknats den försäkrade, och talet 30 ökat med det antal år, för vilka den försäkrade till följd av undantagandet inte alls

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Härvid

får dock det sistnämnda talet inte ökas till mer än 50. Ålderspensionen utgör

i fall som här avses sextio procent av det slutbelopp som framkommer vid

den räkneoperation för vilken här redogjorts. Bestämmelsen att talet 30

inte får ökas till mer än 50 är tillkommen för att inte pensionen till följd

av undantagandet skall reduceras i alltför hög grad. Genom denna bestäm­

melse åstadkommes att pensionen alltid kommer att uppgå till minst sex

tiondelar av det belopp, som skulle utgått med tillämpning av reglerna i

första stycket.

Som exempel på tillämpning av ifrågavarande bestämmelser må följande

anföras. En försäkrad har som löntagare förvärvat pensionspoäng för 30 år,

varav för ettvart av 15 år 2 poäng och för ettvart av återstående år 3 poäng.

Sedan han därefter övergått till egen verksamhet, gör han anmälan enligt

36 § och omfattas av undantagande som i nämnda paragraf sägs under 10 år.

Om undantagandet inte ägt giltighet skulle han för ettvart av dessa 10 år ha

erhållit pensionspoäng. Om basbeloppet är 4 000 kr. blir ålderspensionen vid

67 års ålder (60/100

x

4 000

X

3

X

30/40 =) 5 400 kr.

Andra stycket kan även komma i tillämpning då den försäkrade för

vissa år tillgodoräknats pensionspoäng på grundval av inkomst av anställ­

ning men samtidigt varit omfattad av undantagande enligt 36 § såvitt angår

inkomst av annat förvärvsarbete. Detsamma gäller, därest han tillgodoräk­

nats pensionspoäng på grund av inkomst av annat förvärvsarbete men omfat­

tats av kollektivt undantagande enligt 37 §, såvitt angår inkomst av anställ­

ning, liksom om han för viss inkomst av anställning tillgodoräknats poäng

men för annan sådan inkomst varit omfattad av undantagande som sist

sagts. Till belysning av det första av de nu nämnda fallen kan följande exem­

pel anföras. En försäkrad har som löntagare först förvärvat 2 pensionspoäng

under ettvart av 15 år. Från och med påföljande år startar han egen rörelse

men bibehåller delvis sin anställning och tillgodoräknas på grundval av

denna under ytterligare 15 år 1 poäng om året. Under sistnämnda period är

han omfattad av undantagande enligt 36 § och går därigenom förlustig 2

poäng om året. Från och med det 31 :a året slutar han sin anställning men

fortsätter rörelsen. Undantagandet är alltjämt gällande och genom detsam­

ma går han under följande 10 år förlustig mer än en poäng om året. Ålders­

pensionen vid 67 års ålder blir då vid ett basbelopp av 4 000 kr. (60/100

X

4 000

x

2

X

30/50 =) 2 880 kr. Om det sist anförda exemplet varieras så att

den försäkrade antages ha slutat sin anställning redan i samband med att

han startade sin rörelse och han således inom det allmänna systemet för­

värvat pensionspoäng endast i 15 år, blir pensionen (60/100

X

4 000

X

2

X

15/50 =) 1 440 kr.

I 9 § första stycket stadgas, att pensionspoäng — med vissa undantag —

inte skall tillgodoräknas försäkrad på grundval av pensionsgrundande in­

113

komst, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, med mindre avgift erlägges inom föreskriven tid. Det bör självfallet inte ställa sig gynnsammare att genom underlåten avgiftsbetalning realiter ställa sig utanför försäkringen såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än att göra det i den form lagen förutsett, nämligen genom anmälan enligt 36 §. I tredje stycket av föreva­ rande paragraf stadgas därför, att de för det sistnämnda fallet gällande be­ stämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf skall äga motsva­ rande tillämpning i den mån pensionspoäng på grund av underlåten av­ giftsbetalning inte tillgodoräknats den försäkrade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

13 §.

Pensionsberäkningen enligt 12 § avser som nämnts det förutsatta nor­ malfallet då den försäkrade går i pension vid den generella pensionsålderns inträde, dvs. fr. o. m. den månad varunder han uppnår 67 års ålder. Begär den försäkrade med åberopande av 11 § andra stycket pension från tidi­ gare tidpunkt eller dröjer han med att uttaga pensionen, påverkar detta pensionens storlek. Om pensionen börjar utgå tidigare än från 67 års ålder och således den tid under vilken pension kommer att utgivas förlänges, bör givetvis pensionens belopp bli så mycket mindre. Därest omvänt pen­ sionen börjar utgå senare än månaden för 67-årsålderns inträde och pen- sionstiden följaktligen förkortas, kan pensionens storlek ökas. I enlighet härmed har på grundval av beräkningar, som gjorts med utgångspunkt från gängse ränte- och dödlighetsantaganden, i förevarande paragraf stadgats, att den enligt 12 § beräknade pensionen minskas respektive ökas med 0,6 pro­ cent för varje månad, som ålderspensionsuitaget föregripes eller uppskjutes i förhållande till månaden för 67-årsålderns inträde. Om en försäkrad går i pension så tidigt som möjligt, dvs. fr. o. in. den månad varunder han fyller 63 år, blir hans ålderspension enligt denna lag således 71,2 procent av den pension han skulle ha fått med samma poängtal, om han väntat till den må­ nad varunder han fyller 67 år. Den högsta ålderspension, som en försäkrad kan erhålla, bestämmes av en regel i förevarande paragraf av innebörd att förhöjning räknas längst t. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 70 år. Uppskjuter den försäkrade sitt pensionsuttag till denna tidpunkt eller längre, blir alltså ålderspensionen 121,6 procent av den pension, som kunnat börja utgå fr. o. m. den månad då han uppnådde 67 års ålder.

Vid beräkning av den pension, som skall ökas eller minskas enligt före­ varande paragraf, skall samtliga regler i 12 § tillämpas. Om ålderspen­ sionen uttages före det år då han fyller 67 år, skall beräkningen sålunda ske på grundval av de pensionspoäng och poänggivande år, som föreligger till och med året före det varunder pensionen börjar utgå. För sistnämnda och senare år beräknas som framgår av 4 § inte någon pensionsgrundande in­ komst. 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Bestämmelserna i förevarande paragraf har endast avseende på ålders­

pension. Den som fyllt 67 år eller dessförinnan börjat uppbära ålders­

pension kan enligt 14 § inte bli berättigad till förtidspension. Sådan pension

beräknas enligt 16 och 17 §§ alltid på motsvarande sätt som ålderspen­

sion, vilken skall börja utgå fr. o. in. den månad varunder den försäkrade

fyller 67 år. Detsamma gäller följaktligen familjepension eftersom denna

beräknas i förhållande till förtidspensionen. Det står också klart att familje-

pensionens storlek inte bör påverkas av tidigare eller senare uttag av ålders­

pension. Tidpunkten då rätt till familjepension inträder förändras inte ge­

nom en förskjutning av tidpunkten för uttaget av ålderspension.

Om förtidspension

14 §.

Det avsnitt i lagen, som handlar om förtidspension, inledes med denna

paragraf. Förtidspension utgår i enlighet med bestämmelserna i detta av­

snitt till försäkrade, vilkas arbetsförmåga bortfallit eller i väsentlig mån

nedgått och som inte uppnått den för ålderspension stadgade pensionsåldern.

Förtidspension utgives sålunda för tid före den månad, varunder den för­

säkrade fyller 67 år, och avlöses därefter av ålderspensionen. Åtnjuter den

försäkrade enligt 11 § andra stycket ålderspension redan före nämnda

månad, kan förtidspension inte utgivas för tid efter den tidpunkt då ålders­

pensionen började utgå. Förtidspension motsvaras inom folkpensioneringen

av invalidpension och sjukbidrag. I propositionen nr 55 till 1958 års A-riks-

dag föreslogs benämningen förtidspension för såväl folkpensioneringens

som tilläggspensioneringens vidkommande. Vid riksdagsbehandlingen av

propositionen framställdes yrkande på en annan beteckning. Riksdagen

tog emellertid inte ställning till den terminologiska frågan. I förevarande

lagförslag har termen förtidspension behållits. Terminologien torde få om­

prövas i samband med att en enhetlig pensionslagstiftning utarbetas.

Utformningen av förtidspensionsbestämmelserna inom tilläggspensione­

ringen är beroende på hur motsvarande pensionsgren inom folkpensione­

ringen gestaltas. Förutsättningarna för rätt till pension bör i princip vara

desamma i båda fallen. Invalidpensioneringen inom folkpensioneringen

hör till de frågor, som utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté. Av­

sikten är att sedan denna lag antagits utvidga socialförsäkringskommitténs

uppdrag till att avse även tilläggspensioneringen. Intill dess resultatet av

kommitténs arbete redovisats måste således det slutliga ställningstagandet

till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen som till-

läggspensioneringen anstå. Även dessförinnan bör emellertid en samord­

ning mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen eftersträvas

på ifrågavarande område. I denna paragraf har därför såsom villkor för

115

rätt till förtidspension enligt denna lag föreskrivits, att den försäkrade åt­ njuter invalidpension enligt 5 § 2 mom. första stycket folkpensionerings­ lagen eller sjukbidrag enligt samma lag.

Härigenom kommer folkpensioneringens nuvarande invaliditetsbegrepp tills vidare att tillämpas även inom tilläggspensioneringen. Detta innebär enligt 3 § 2 och 3 mom. folkpensioneringslagen krav på att den försäkrade skall vara ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vilket i praxis ansetts liktydigt med att ar­ betsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar. Vidare föreligger inva­ liditet i folkpensioneringslagens mening endast under förutsättning att ned- sättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig eller, då fråga är om rätt till sjukbidrag, att nedsättningen bestått oavbrutet i minst sex månader och kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid, varmed enligt praxis avses minst ett år. Det må anmärkas, att folkpensioneringslagens krav på att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig genom arbete i praxis inte anses uppfyllt om hans arbetsinkomst överstiger ett visst, förhållande­ vis lågt maximibelopp. Om en person med höga inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker med mer än två tredje­ delar men likväl även därefter överstiger nämnda maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidförmåner. Följaktligen kan

han inte heller få förtidspension från tilläggspensioneringen.

Av det förut sagda framgår att för rätt till förtidspension från tilläggs­ pensioneringen kräves att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar. En blind invalidpensionär är inte berättigad till för­ tidspension enbart på grund av att han har invalidpension såsom blind, utan det fordras också att hans arbetsförmåga är nedsatt i så hög grad som nyss sagts.

Uttrycket nedsättning av arbetsförmågan i denna paragraf avser givetvis även att inbegripa det fall att arbetsförmågan är nedsatt till noll. Denna terminologi är något annorlunda än den i sjuk- och yrkesskadeförsäkrings- lagarna begagnade, som för sistnämnda fall använder beteckningen förlust av arbetsförmågan.

I förevarande paragraf uppställes det självklara villkoret att nedsätt­ ningen av arbetsförmågan skall ha inträffat efter det den pensionsberättigade blev försäkrad enligt denna lag. Nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat före det är då vederbörande fyllde IG år eller blev svensk med­ borgare eller, i fråga om utlänning, mantalsskrevs här i riket, berättigar således inte till förtidspension. Det bör framhållas, att förtidspension en­ ligt denna lag i motsats till invalidpension enligt folkpensioneringslagen inte utgår till personer, som redan före sextonårsåldern är höggradigt invalidiserade, exempelvis vissa psykiskt efterblivna in. fl. Den ifrågava­ rande bestämmelsen medför likaledes, att nedsättning av arbetsförmågan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

som inträffat före denna lags ikraftträdande, inte kan grunda rätt till för­

tidspension.

Av det anförda torde framgå, att den avgörande tidpunkten är den,

då nedsättningen av arbetsförmågan nått sådan grad, att nedsättningen mot­

svarar minst två tredjedelar. Även om arbetsförmågan var nedsatt redan

när vederbörande blev omfattad av försäkringen för allmän tilläggspension,

kan rätt till förtidspension inträda, såvida nedsättningen först efter det

att han blev försäkrad gått så långt, att den kan anses motsvara två tredje­

delar.

Förutom att arbetsförmågan är nedsatt på sätt förut angivits erfordras

för rätt till förtidspension, att den försäkrade förvärvat visst antal års

pensionspoäng. I 16 § föreskrives sålunda, att förtidspension beräknad en­

ligt reglerna i nämnda paragraf utgår, om pensionspoäng tillgodoräknats

den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det då

folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå. Före­

ligger ej rätt till förtidspension enligt 16 § kan förtidspension utgå enligt

17 §. Förutsättningen härför är, att den försäkrade skulle ha varit be­

rättigad till ålderspension om han fyllt 67 år det år då invalidpension eller

sjukbidrag började utgå. Som framgår av en jämförelse med ålderspensions-

reglerna i 11 § innebär detta ett krav på minst tre poänggivande år.

I 11 § har för rätten till ålderspension uppställts krav på visst större

antal poänggivande år för utlänningar. På de skäl som anförts vid nämnda

paragraf bör en motsvarande regel gälla även i fråga om rätten till för­

tidspension. Det bör dock inte ifrågakomma att för sistnämnda pensions-

gren, som avser att ge ett riskskydd, stadga lika lång väntetid som när

det gäller ålderspensioneringen. I utländska pensionssystem är också vänte­

tiden kortare inom invalidpensioneringen än inom ålderspensioneringen.

Den västtyska pensioneringen, som omnämndes vid 11 §, kräver exempel­

vis en försäkringstid av 5 år för rätten till förtidspension mot 15 för rätt

till ålderspension. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att ut­

lännings rätt till förtidspension är beroende av att pensionspoäng tillgodo­

räknats honom för minst 5 år före det år, då invalidpension eller sjukbidrag

enligt folkpensioneringslagen började utgå. Det må anmärkas, att utlän­

ning har rätt till folkpension som nu sagts endast i den mån så följer av

överenskommelse med främmande makt.

15 §.

Vid föregående paragraf har angivits, att sammankopplingen av förut­

sättningarna för rätt till invalidpension från folkpensioneringen — var­

med här och i det följande avses även sjukbidrag —- samt för rätt till för­

tidspension enligt denna lag innebär, att förtidspension kan utgivas om

117

nedsättningen av arbetsförmågan uppgår till minst två tredjedelar. Förtids­ pension kan alltså liksom folkpension av angivna slag utgå även om viss arbetsförmåga återstår.

För det fall att nedsättningen av arbetsförmågan är fullständig synes principen böra vara den att förtidspensionens storlek överensstämmer med ålderspensionens. 1 båda fallen avser ju pensionen att i princip utgöra kompensation för bortfall av hela arbetsinkomsten. Den förtidspension som utgår till försäkrad, vilken är fullständigt arbetsoförmögen, benämnes hel förtidspension.

Om däremot en försäkrad, som är berättigad till förtidspension, har kvar en reducerad arbetsförmåga, som sätter honom i stånd att förvärva en viss arbetsinkomst, är behovet av kompensation mindre, och förtidspensionen bör följaktligen vara lägre än vid fullständig arbetsoförmåga. Inom folk­ pensioneringen är ålderspension och oreducerad invalidpension lika stora. Graderingen av invalidpensionens storlek med hänsyn till kompensations- behovet sker genom den s. k. inkomstprövningen, vilken innebär att den oreducerade pensionens belopp minskas med viss andel av den pensions- berättigades inkomst från annat håll än folkpensioneringen, varvid hän­ syn tages även till förmögenhetsinnehav. Denna inom folkpensioneringen tillämpade metod betyder alltså en gradering med hänsyn inte till den pensionsberättigades förmåga att förvärva inkomst genom arbete utan till hans faktiska inkomst- och förmögenhetsvillkor i allmänhet. Det bör anmär­ kas att t. ex. även tjänstepension, som utgår på grund av den invaliditet, som berättigar till invalidpensionen från folkpensioneringen, inverkar re­ ducerande på denna.

Frågan om övergång till ett system för gradering av folkpensioneringens invalidpensioner efter den försäkrades arbetsförmåga tillhör det utred­ ningsuppdrag, som anförtrotts 1958 års socialförsäkringskommitté. Innan detta problem lösts för folkpensioneringens vidkommande kan emellertid inte någon slutlig ställning tagas till hur förtidspensionen inom tilläggs­ pensioneringen skall graderas. Den lösning som tills vidare får väljas bör då vara sådan, att den inte föregriper den kommande för folkpensio­ neringen och tilläggspensioneringen gemensamma regleringen av frågan. Härvid bör det inte ifrågakomma att för en kort övergångstid överföra folk­ pensioneringens nuvarande inkomstprövning till tilläggspensioneringen. I stället får övervägas en gradering med hänsyn till i vilken utsträckning arbetsförmågan är nedsatt. Eftersom förtidspension inte utgår vid ringare nedsättning än till två tredjedelar, synes man lämpligen böra stanna vid två grader, av vilka den ena motsvarar fullständig och den andra ej fullstän­ dig men minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan. Vid full­ ständig nedsättning bör förtidspensionen i överensstämmelse med det tidi­ gare anförda i storlek motsvara ålderspensionen. I lagtexten bar detta kom-

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

mit till uttryck genom föreskriften, att hel förtidspension utgives i dylikt

fall. Vid bedömande av frågan om pensionens storlek, när nedsättningen

av arbetsförmågan inte är fullständig, måste man hålla i minnet vad nyss

sagts om vikten av att inte föregripa den slutliga utformningen av hithö­

rande regler. Denna kan komma att innebära att graderingen inte uppvisar

någon gräns vid just två tredjedels invaliditet. Ovisshet råder också rörande

den kompensationsgrad som kan komma att fastställas vid olika grader

av invaliditet. Därest man nu bestämmer kompensationen, då nedsätt­

ningen av arbetsförmågan inte är fullständig, till 60 procent av hel förtids­

pension, synes man dock inte behöva befara att en kommande omgestalt­

ning av förevarande bestämmelser försvåras.

För att fullständig nedsättning av arbetsförmågan i den mening som

avses i denna paragraf skall anses föreligga erfordras inte att den för­

säkrade är ur stånd att utföra något som helst arbete. Meningen är att

uttrycka att hans arbetsförmåga skall vara så nedsatt, att han inte med

dess hjälp skulle kunna skaffa sig någon inkomst av praktisk betydelse

för sin försörjning. Att en förtidspensionär t. ex. kan förfärdiga och av­

yttra alster av handaslöjd till obetydligt värde hindrar således inte att hel

förtidspension utgår.

16 §.

I anslutning till 15 § har anförts, att hel förtidspension, dvs. förtids­

pension som utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan, prin­

cipiellt skall motsvara den ålderspension, som den försäkrade skulle bli

berättigad till om han började åtnjuta sådan pension med den månad

varunder han uppnår 67 års ålder. Storleken av sådan ålderspension är

emellertid i princip beroende på poängförvärvet ända fram till och med

det år då den försäkrade fyller 65 år. En försäkrad som blir berättigad

till förtidspension har i flertalet fall inte uppnått 65 års ålder, och inånga

gånger har han lång tid kvar till dess. I regel kan det dock antagas att

en sådan försäkrad, om han inte drabbats av arbetsoförmåga, skulle ha

fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till och

med det år då han fyller 65 år. Bestämmelserna i denna paragraf vilar på

en sådan presumtion. Enligt dessa bestämmelser skall det sålunda antagas,

att pensionspoäng av viss storlek tillgodoräknats den försäkrade för varje

år från och med det då förtidspensionen skall börja utgå till och med det

då han fgller 65 år. På detta vis kan reglerna för beräknande av ålders­

pension få motsvarande tillämpning för förtidspensionens del, varigenom

överensstämmelse i storlekshänseende mellan de båda pensionerna uppnås.

Ett antagande om framtida poängförvärv enligt vad nyss sagts får inte

motsägas av de faktiska förhållandena. Därest en försäkrad, som blir in­

validiserad, redan dessförinnan dragit sig tillbaka från förvärvsarbete,

skulle han såvitt man kan bedöma inte ha förvärvat pensionspoäng under

(iden därefter, även om han med hänsyn till sitt hälsotillstånd varit oför­

119

hindrad att åtaga sig förvärvsarbete. Det bör därför krävas viss sannolikhet för att inte den försäkrade redan lämnat förvärvslivet. Har han under en icke alltför kort tidrymd saknat inkomst av förvärvsarbete eller har in­ komsten varit så låg, att den inte överstigit basbeloppet, synes det finnas mindre skäl för antagande om poängförvärv i framtiden. Hållpunkter sak­ nas också för att bestämma storleken av dylika antagna poäng. Som villkor för antagande om framtida poängförvärv enligt denna paragraf gäller sålunda, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år som närmast föregått det år, varunder folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå till honom.

Att de avsedda två poängåren inte kräves förlagda omedelbart före året för försäkringsfallet sammanhänger även med att den försäkrade under de sista åren kanhända saknat eller haft ringa inkomst just på grund av de första yttringarna av vad som sedan utvecklat sig till invaliditet. Den föreslagna regeln innebär bl. a., att den försäkrade kan ha varit borta från förvärvslivet i två år och ändå får tillgodoräkna sig poäng för framtiden enligt denna paragraf. Förutsättningen är blott att två poängår ligger inom den förutnämnda fyraårsperioden.

Är undantagande från försäkringen enligt 36 eller 37 § gällande för den förtidspensionsberättigade saknas det tydligen ofta grund för antagandet, att han i framtiden skulle ha förvärvat pensionspoäng på grundval av inkomst av förvärvsarbete. Har han tillika haft inkomst av anställning, som föranlett poängberäkning för honom, skulle det visserligen kunna sägas, att han antagligen skulle ha fortsatt att förvärva poäng på grundval av inkomsten av anställning om han inte drabbats av arbetsoförmåga. Ett sådant antagande är dock, särskilt som enligt huvudregeln två poänglösa år skulle kunna föregå året för försäkringsfallet, i många fall långt mera ovisst än då det gäller den som fullt ut omfattas av pensionssystemet. Då det inte är tänkbart att bygga på en prövning från fall till fall av det be­ rättigade i att göra poängantaganden för framliden har i denna paragraf stadgats, att förtidspension enligt de i paragrafen angivna beräkningsgrun­ derna inte utgår om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för den försäkrade då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag bör­ jade utgå till honom samt undantagandet tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig mer än en poäng. Det må nämnas, att förevarande paragraf inte innehåller någon motsvarighet till regeln i 12 § andra stycket om påföljd av undantagande, när detta föranlett att pensionspoäng inte alls tillgodoräknats den försäkrade. Genom att det såsom förutsättning för att regeln i 16 § skall gripa in bar angivits, att den försäkrade under något av de fyra åren gått miste om mer än en poäng, undvikes alt regeln drabbar sådana fall, där den inkomst, som hål­ lits utanför försäkringen på grund av undantagandet, blott varit av mindre

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

120

omfattning. En löntagare, som i denna egenskap är tillförsäkrad pension

enligt förevarande lag, kan alltså utan risker för sitt invaliditetsskydd en­

ligt pensioneringen på grund av inkomst av anställning anmäla undanta­

gande som i 36 § sägs för sina inkomster av annat förvärvsarbete, om dessa

endast utgör mindre biinkomster. Om emellertid den försäkrade vid den

tidpunkt då han blir berättigad till folkpension som nyss sagts är omfattad

av undantagande, som föranlett förlust av mer än en pensionspoäng under

fyraårsperioden, kan han inte erhålla förtidspension enligt bestämmelsen i

denna paragraf, även om han står kvar i systemet för annan inkomst, t. ex.

på grund av anställning, och det är sannolikt att han skulle ha fortsatt att

så göra, om inte nedsättningen av arbetsförmågan inträffat. I dylikt fall kan

man när fråga är om kollektivt utträde förutsätta, att vederbörande har

rätt till invalidpensionsförmåner i det enligt kollektivavtalet gällande pen­

sionssystemet. Även vid individuellt undantagande torde man kunna räkna

med att riskskyddet, i den mån behov därav föreligger, är ordnat på annat

sätt. Under alla omständigheter är den försäkrade bibehållen vid rätt till

förtidspension enligt 17 §.

Av det anförda framgår att även i de fall, då undantagande enligt 36

eller 37 § tidigare varit gällande för den försäkrade men inte längre är det

vid tiden för försäkringsfallet, fråga kan uppkomma om tillämpning av

pensionsberäkningsreglerna i förevarande paragraf. I sådana lägen kan

dock pensionens storlek påverkas av att undantagande varit gällande. Denna

fråga behandlas i den fortsatta framställningen.

Hittills har endast redogjorts för förutsättningarna för att poänganta­

gande för framtiden skall få göras. Vad angår det poängvärde som antagandet

skall avse bör regierna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som

m°jligt med utgångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska

poängförvärv. Eftersom poängantagandet utgår från att full arbetsförmåga

skulle ha förelegat om inte försäkringsfallet inträffat, bör det antagna poäng­

värdet inte påverkas av att poängvärdena under tiden närmast före försäk­

ringsfallet måhända varit låga just på grund av en begjmnande ehuru inte

fullt utbildad invaliditet.

I pensionsutredningens förslag hade detta problem lösts så, att antagandet

skulle avse ett årligt poängtal motsvarande det högsta under de fyra år som

närmast föregick det varunder försäkringsfallet inträffade. Det är uppenbart

att en sådan bestämmelse i alltför hög grad lämnar fältet fritt för tillfällighe­

ternas spel, och regeln väckte därför kritik under remissbehandlingen av för­

slaget. I förevarande paragraf stadgas i stället, att poängantagandet skall

avse medelpoängen för två år, nämligen de som uppvisar de högsta poäng­

talen under den fgraårsperiod som enligt vad förut sagts är avgörande för om

förevarande paragraf över huvud skall få tillämpas.

I samband med bestämmelserna om poängantaganden i förevarande para­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1959

121

graf må erinras om regeln i 9 § tredje stycket om att försäkrad för varje år, varunder han åtnjutit förtidspension enligt 16 §, skall gottskrivas det årliga pensionspoängtal som antagandet avser. När förtidspensionen för en pen- sionsberättigad, som åtnjuter dylik pension fram till 67-årsåIdern, ersättes med ålderspension, kommer denna härigenom att i storlek exakt motsvara hel förtidspension för den försäkrade.

Grundsatsen att de för beräkning av ålderspension gällande reglerna har avseende även på förtidspension medför, att de i 12 § beträffande ålderspen­ sionens beräkning meddelade bestämmelserna om den inverkan på sådan pension som följer av undantagande enligt 36 eller 37 § eller av försum­ mad avgiftsbetalning, skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning av förtidspension enligt förevarande paragraf. Innebörden härav kan belysas genom ett exempel. Om en försäkrad, som vid 45 års ålder blir berättigad till hel förtidspension, under ettvart av 10 år förvärvat 2 pensionspoäng och därefter under ettvart av de fyra år som närmast föregått året för pen- sionsfallet förvärvat 4 poäng, skall enligt förevarande paragraf antagas att den försäkrade tillgodoräknats 4 poäng för varje år från och med det första då förtidspension utgår till och med det då han fyller 65 år. Med tillämp­ ning av 12 § första stycket blir då förtidspensionen vid ett basbelopp av 4 000 kr. (60/100

X

4 000

X

4

X

30/30 =) 9 600 kr. Antages emellertid att

under de 10 första poänggivande åren undantagande enligt 36 § varit gäl­ lande och att hans pensionspoäng för ettvart av dessa 10 år skulle ha varit 3,5 i stället för 2, om undantagande inte varit gällande, blir pensionen med tillämpning av 12 § första och andra styckena (60/100

X

4 000

x

4

x

30/40 =) 7 200 kr.

De i 16 § angivna reglerna avser beräkning av hel förtidspension. Om full­ ständig nedsättning av arbetsförmågan inte föreligger, skall det belopp, som framkommer av beräkningen enligt förevarande paragraf, minskas till 60 procent, vilket följer av 15 §.

Bestämmelserna i 16 § skulle kunna leda till att en person, som förvärvat pensionspoäng endast för de år då han fyllde 64 respektive 65 år, bleve berät­ tigad till förtidspension för tiden t. o. m. månaden näst före den då han fyl­ ler 67 år. Eftersom det enligt 11 § beträffande svensk medborgare fordras tre års pensionspoäng för att rätt till ålderspension skall uppkomma och poäng inte kan förvärvas under det år då 66 års ålder uppnås, skulle han bli utan pension då han fyller 67 år. Det synes då ej heller lämpligt att utge förtidspension för ett enda år, i all synnerhet som det gäller en person, som med hänsyn till atl han endast förvärvat två års pensionspoäng bar mycket svag anknytning till pensionssystemet. I tredje punkten av denna paragraf har mot bakgrunden härav intagits bestämmelsen att förtidspension inte utgår, om den försäkrade inte kan erhålla ålderspension vid 07 års ålder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

17 §.

Bestämmelserna om pensionsberäkning på grundval jämväl av poänganta­

ganden för framtiden förutsätter enligt 16 § att pensionspoäng föreligger för

minst två av de fyra år som närmast föregått året för försäkringsfallet. Är

inte detta villkor uppfyllt är den nämnda beräkningsmetoden inte tillämp­

lig, även om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ett stort antal

år. Det är emellertid inte avsikten att göra rätten till förtidspension över

huvud taget beroende av att pensionspoäng förvärvats för två år inom den

nämnda fyraårsperioden. De pensionspoäng, som en försäkrad vid en viss

tidpunkt förvärvat, bör i varje fall ge honom samma utbyte, om han då får

sin arbetsförmåga fullständigt nedsatt utan att han är berättigad till ålders­

pension, som om han hade uppnått pensionsåldern vid tidpunkten i fråga.

I enlighet härmed upptages i förevarande paragraf bestämmelse om rätt till

förtidspension motsvarande vad han skulle ha erhållit i ålderspension, om

han uppnått 67 års ålder och ålderspension tillika börjat utgå vid den tid­

punkt, då han kom i åtnjutande av invalidförmän från folkpensioneringen.

Detta innebär, att bestämmelserna i 12 § tillämpas, varvid den försäkrade

antages ha fyllt 67 år yid den tidpunkt då rätten till folkpension i form

av invalidpension eller sjukbidrag inträdde. Sålunda gäller bl. a., att för­

tidspension kan utgå, om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng

för minst tre år (för utlänning tio år), och att oavkortad pension utgives om

antalet poänggivande år är minst 30. Bestämmelserna i förevarande para­

graf är tillämpliga även på den som inte kan erhålla förtidspension enligt 16 §

på grund av att undantagande enligt 36 eller 37 §, som medfört förlust av

mer än en pensionspoäng under åtminstone något år inom den förutnämnda

fyraårsperioden, är gällande för honom vid tidpunkten för försäkringsfallet.

Jämförelsen med läget därest den försäkrade fyllt 67 år vid försäkringsfallet

skall inte medföra, att man bortser från pensionspoäng, som den försäkrade

må ha förvärvat för året näst före året för försäkringsfallet — som ju kan

sägas motsvara det sextiosjätte året.

Innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf kan belysas genom

följande exempel. En person har fr. o. in. det år då han fyller 20 år t. o. m.

det då han uppnår 39 års ålder såsom löntagare tillgodoräknats under de

första fem åren 1 och under de återstående femton åren 2 pensionspoäng för

varje år. Från och med det år då han fyller 40 år är han egen företagare och

på grund av anmälan enligt 36 § undantagen från försäkringen på sätt i

nämnda paragraf sägs. Vid 42 års ålder blir han berättigad till folkpension

i form av invalidpension på grund av en nedsättning av arbetsförmågan, som

anses fullständig. Därest inte undantagande enligt 36 § ägt giltighet skulle

han under vart och ett av de år då han fyllde 40 och 41 år ha förvärvat 2,5

poäng. Denna person har visserligen pensionspoäng för två av de fyra år som

ligger närmast före året före försäkringsfallet, men eftersom undantagande!

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

123

ägt giltighet för sistnämnda båda år och han tillika för dem gått miste om mer än en pensionspoäng skall hans rätt till förtidspension bedömas enligt 17 §. Eftersom den försäkrade blott har pensionspoäng för 20 år och han till följd av undantagande enligt 36 § inte tillgodoräknats pensionspoäng un­ der ettvart av två år, blir pensionen, om basbeloppet utgör 4 000 kr., med till- lämpning av 12 § första och andra styckena (60/100

X

4 000

X

2

X

20/32 =)

3 000 kr.

Reglerna i 17 § avser beräkning av hel förtidspension. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte fullständig, skall pensionen således jämlikt 15 § minskas till 60 procent av det belopp, som följer av förevarande paragraf.

18 §.

Förtidspension avser bl. a. att ersätta inkomstbortfall på grund av sjukdom. Detsamma är förhållandet med sjukpenning enligt sjukförsäk­ ringslagen. I båda fallen är ersättningen i princip avpassad efter inkomst­ bortfallets storlek. Förtidspensionen är avsedd för inkomstbortfall av mera varaktig natur, medan sjukpenningen syftar till att bereda ersättning för inkomstbortfall av tillfällig art. Det är tydligt, att kompensation inte bör utgå genom båda förmånsslagen samtidigt för samma inkomstbortfall.

Problemet angående samordning mellan sjukpenning och pensionsför­ måner föreligger redan nu för folkpensioneringens del och har på detta område erhållit en provisorisk lösning efter i huvudsak följande rikt­ linjer.

Sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgår enligt 29 § sjukförsäkringslagen i regel för högst 730 dagar vid samma sjukdom (sjukhjälpstid). För folkpensionärer gäller särskilda regler, som i allmänhet begränsar deras sjukhjälpstid. Den som fyllt 67 år eller åtnjuter annan folkpensionsförmån än ålderspension äger nämligen för tid efter utgången av den månad, då han nått nämnda ålder eller börjat uppbära förmånen, vid varje sjukdom uppbära sjukpenning för högst 90 dagar (ersättning för sjukhusvård kan under sådan tid utgå för högst 180 dagar). Om den, som uppbär annan folkpensionsförmån än ålderspension och som på grund av förvärvsarbete är placerad i sjuk­ penningklass, insjuknar i en ny sjukdom gäller emellertid i fråga om den sjukdomen en sjukhjälpstid på 730 dagar, såvida inte folkpensionen höjes till följd av ändrade inkomstförhållanden. Sker sådan höjning till- lämpas den nyss angivna begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, varunder den försäkrade börjat uppbära den högre folkpen­ sionsförmånen. I fråga om sjukdom, som inträffat innan folkpensionen bör­ jat utgå, gäller som av det sagda framgår alllid den begränsade sjukhjälps­ tiden efter utgången av den månad, då pensionen börjat utgå.

I allmänhet dröjer det en längre eller kortare tid från det ansökan om invalidpensionsförmån enligt folkpensioneringslagen göres till dess pensio­

nen beviljas och pensionären kan börja uppbära den. Pensionen utbetalas då retroaktivt från och med ansökningsmånaden eller ofta en ännu tidigare månad. Under denna retroaktivtid, vari regelmässigt inräknas även utbetal- ningsmånaden, kan sjukpenning eller hempenning ha utgivits. Med hänsyn härtill har införts ett stadgande i 38 § 2 mom. folkpensioneringslagen, en­ ligt vilket sjukhjälp i form av sjukpenning eller hempenning jämte barn­ tillägg i den mån sjukhjälpen överstiger 90 kr. avdrages från den retro­ aktiva pensionen för den tid som sjukhjälpen avser. När det gäller hempenning skall avdrag ske som om sjukpenning utgått. Är det fråga om ökning av redan utgående pension på grund av att inkomsten sjunkit får avdraget ske endast på det belopp varmed pensionen ökat. Enligt 16 § 1 mom. lagen om särskilda barnbidrag skall sjukhjälpsbelopp, som skolat avdragas på folkpension, till den del så inte kunnat ske avdragas på sär­ skilt barnbidrag för samma tid. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan.

Intill dess mera definitiva samordningsregler utarbetas synes de nu be­ handlade reglerna för sjukpenningförsäkringens samordning med folk­ pensioneringen i viss mån kunna tjäna som förebild för samordningen med tilläggspensioneringen. Vissa avvikelser synes likväl påkallade. För att man skall undvika överkompensation bör sjukhjälpsavdrag kunna göras från förtidspensionen även i vad den avser tid efter retroaktivtiden. I det sjuk­ hjälpsbelopp som avdrages torde barntillägg inte böra inräknas, eftersom något motsvarande tillägg till förtidspensionen ej utgår. Har hempenning utgivits bör i motsats till vad som gäller enligt folkpensioneringslagen endast det utgivna beloppet avdragas. Införandet av tilläggspensioneringen bör slutligen inte begränsa sjukkassornas betalningsansvar. Avdraget sjuk­ hjälpsbelopp bör sålunda inte återbetalas till sjukkassan.

Vid utbetalning av retroaktiv förtidspension måste givetvis hänsyn tagas till att för retroaktivtiden utgiven sjukhjälp helt eller delvis kan ha av­ dragits från folkpensionen. Från förtidspensionen bör då inte avdragas mer än vad som kan återstå av sjuk- och hempenningens belopp sedan detta minskats med det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från folkpensionen. Vad sist sagts synes för enkelhetens skull böra gälla även den del av sist­ nämnda belopp, som kan anses belöpa på barntillägg, en regel som är till den försäkrades förmån.

Eftersom förtidspensionen skall utbetalas månadsvis bör avräkning göras månad för månad liksom vid sjukhjälpsavdrag från folkpension. Skulle under någon månad icke ha utgivits någon sjukhjälp, bör avdrag icke heller göras från det på denna månad belöpande pensionsbeloppet, även om sjukhjälpen en annan månad skulle överstiga pensionsbeloppet för den månaden.

I förevarande paragraf har sålunda föreskrivits, att om en försäkrad för samma månad åtnjuter såväl förtidspension som sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller hempenning förtidspensionen skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

125

minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag.

Liksom för folkpensioneringens del fordras en särskild bestämmelse för förvärvsarbetande pensionärer, eftersom förtidspension med sextio pro­ cent av hel förtidspension skall kunna utgå om nedsättningen av arbetsför­ mågan inte är fullständig. Har sjukpenningklassen bestämts med hänsyn till den inkomst, som förtidspensionären kan förvärva genom att utnyttja den kvarstående delen av arbetsförmågan, bör sjukpenning enligt den be­ stämda klassen kunna utgå till honom jämsides med förtidspensionen. I samband med att invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen beviljas upptager sjukkassan redan nu vederbörandes klassplacering till omprövning. Om denne på grund av sjukdom är berättigad till sjukpenning kan emellertid ändring av klassplaceringen enligt bestämmelserna i 11 § sjukförsäkringslagen inte bli gällande förrän rätten till sjukpenning upp­ hört. Detta kan leda till att en förtidspensionär kan komma att uppbära förtidspension samtidigt med sjukpenning efter en sjukpenningklass, som är bestämd med hänsyn till hans inkomstförhållanden, innan hans ar­ betsförmåga nedsatts. Ifrågavarande spörsmål torde tills vidare kunna lösas på så sätt, att avdrag för uppburen sjuk- eller hempenning alltid skall göras, då denna sjukhjälp hänför sig till sjukperiod, som börjat före utgången av den månad, varunder förtidspensionen första gången utbeta­ las, men ej för senare sjukperiod. Vid sådan senare sjukperiod bör nämli­ gen sjukpenningklassen alltid vara anpassad efter de aktuella inkomslför- hållandena. Vad som i samordningshänseende skall gälla vid nybeviljande av förtidspension bör givetvis äga motsvarande tillämpning då en förtids­ pensionär, som uppburit sextio procent av hel förtidspension, får sin ar­ betsförmåga ytterligare nedsatt och till följd därav erhåller hel förtidspen­ sion. I dylikt fall bör därför avdrag för uppburen sjukhjälp alltid kunna göras från det belopp, varmed pensionen ökat.

Det bör understrykas, att de i denna paragraf upptagna reglerna liksom de motsvarande reglerna beträffande folkpensioneringen endast är avsedda att gälla i avbidan på en slutlig samordning av samtliga socialförsäkrings- grenar i ett enhetligt system. Det är inte avsikten att med de här föreslagna bestämmelserna föregripa den kommande regleringen av samordningsspörs- målen, vilken väl kan tänkas komma att följa andra linjer. I den nu före­ slagna lagstiftningen har det ställt sig svårt att göra samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen helt följdriktig. Här må blott nämnas att bestämmelserna i förevarande paragraf stundom kan leda till att sjuk­ penningbelopp för viss tid avdrages på pension men alt den försäkrade det oaktat är skyldig att erlägga avgift för sjukpenningförsäkring för samma lid — en konsekvens som inte kan undvikas utan regler av så komplicerad art, att de inte synes påkallade för den relativt korta lid de kan behöva gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

126

Framhållas bör dock att sjukpenningförmånen, som den försäkrade får

behålla, är skattefri medan pensionen, som minskas, är skattepliktig inkomst.

Frågan om samordning mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeför­

säkringen, som rör inte blott förtidspensioneringen utan även ålders- och

familjepensionsgrenarna, behandlas i 44 och 61 §§ av förevarande lag.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 år 195!)

19 §.

Såsom framhållits vid 14 § har förtidspensioneringen — i avbidan på ett

slutligt ställningstagande till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folk­

pensioneringen som tilläggspensioneringen — knutits till folkpensione­

ringen på det sättet, att rätten till förtidspension gjorts beroende av huru­

vida den försäkrade åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt folk­

pensioneringslagen. Invalidpension inom folkpensioneringen utgår regel­

mässigt tills vidare utan särskild tidsbegränsning, medan sjukbidrag fast­

ställes att utgå för viss tid. För sjukbidragens del innebär detta, att ny

prövning sker när den i ett visst fall fastställda tiden gått till ända. För

att möjliggöra, att besluten rörande förtidspension med avseende på sin

tillämplighet i tiden skall ansluta sig till vad som i varje enskilt fall

gäller om den utgående folkpensionsförmånen, har i föreliggande paragraf

stadgats, att förtidspension efter omständigheterna må bestämmas att utgå

under viss tid eller tills vidare. Ett likalydande stadgande upptogs av pen-

sionsutredningen i 47 § första stycket av dess lagförslag. Utredningen

framhöll därvid, att rätten till invalidpension av psykologiska skäl torde

böra tidsbegränsas i fall, då invaliditetstillståndet kunde antagas vara över­

gående och inte fortfara en lång följd av år.

I 14 § 1 mom. första stycket folkpensioneringslagen återfinnes en indrag-

ningsregel, som gör det möjligt att bringa invalidpension eller sjukbidrag

att upphöra, om det befinnes att vederbörandes arbetsförmåga inte längre

är så nedsatt, som enligt lagen erfordras för att förmånerna skall utgå. På

motsvarande sätt har i andra stycket av förevarande paragraf intagits en

bestämmelse om att förtidspension, därest den försäkrades arbetsförmåga

varaktigt förbättras, skall indragas eller minskas med hänsyn till förbätt­

ringen av arbetsförmågan. Indragning av förtidspension enligt förevarande

stadgande kan endast ske i samband med att rätt till invalidpension eller

sjukbidrag från folkpensioneringen upphör. Minskning av förtidspension

kan ifrågakomma i det fall, att nedsättningen av den försäkrades arbets­

förmåga från början varit fullständig och som följd därav hel förtidspen­

sion utgått men arbetsförmågan därefter förbättrats, ehuru inte i sådan

grad att rätten till pension bortfallit. I sådant fall skall pensionen nedsättas

till 60 procent av hel förtidspension i anslutning till vad som föreskrives

127

i 15 §. Ett stadgande av motsvarande innebörd upptogs av pensionsutred- ningen i 47 § andra stycket av dess lagförslag.

En tillämpning av bestämmelserna i andra stycket förutsätter att sådan ändring i den försäkrades arbetsförmåga, som kan vara av betydelse för rätten till förtidspension eller storleken därav, kommer till pensionsmyndig- hetens kännedom. Av denna anledning ålägges i tredje stycket den försäk­ rade — eller i fråga om omyndig förmyndaren — skyldighet att utan oskäligt dröjsmål anmäla, om en väsentlig förbättring av den försäkrades arbetsför­ måga inträtt. Bestämmelsen har motsvarighet i 15 § folkpensioneringslagen samt 48 § i pensionsutredningens lagförslag.

Underlåtenhet att fullgöra den anmälningsskyldighet, som här föreskrives, kan föranleda påföljd jämlikt 21 § och återbetalningsskyldighet enligt 50 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

20

§.

I pensionspropositionen till 1958 års A-riksdag betonades starkt, att pen­ sionsreformen måste förknippas med en utbyggnad av rehabiliteringsorga- nisationen. Såväl ur den enskildes som ur samhällets synpunkt är det givet­ vis angeläget, att envar beredes möjlighet att i mån av förmåga försörja sig själv genom eget arbete. För att man genom lämpliga åtgärder effektivt skall kunna minska behovet av förtidspension är en väl utbyggd rehabilite- ringsorganisalion nödvändig. Den är i många fall jämväl en förutsättning för att en säker bedömning av rätten till förtidspension skall kunna ske. Stad- gandena i förevarande paragraf skapar möjlighet att ge eftertryck åt beslut om rehabiliteringsåtgärder beträffande därtill ovilliga pensionssökande. Sålunda öppnas möjlighet att helt eller delvis förvägra en försäkrad för­ tidspension, därest han utan giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis före­ bygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel. En förutsättning för att pension på så sätt skall kunna nekas den försäkrade är dock, att han först erinrats om den ifråga­ varande påföljden.

En motsvarighet till stadgandet i denna paragraf återfinnes i 16 § sista stycket folkpensioneringslagen. Pensionsutredningen upptog i sitt lagförslag ett i det närmaste likalydande stadgande i 50 § andra stycket.

21

§.

Det är en vedertagen princip att ersättning i anledning av försäkring inte utgår till den som avsiktligt framkallat försäkringsfallet. I överensstämmelse härmed föreskrives i första stycket av denna paragraf att förtidspension ej

skall utgivas, då nedsättningen av arbetsförmågan beror på sjukdom eller skada som den försäkrade uppsåtligen åsamkat sig. Liknande bestämmelser återfinnes i 32 § sjukförsäkringslagen och 27 § första stycket yrkesskade­ försäkringslagen. Pensionsutredningen upptog i 49 § av sitt lagförslag en bestämmelse av motsvarande innebörd.

I andra stycket av förevarande paragraf anges vissa diskvalifikationsanledningar när det gäller rätt till förtidspension. Bestämmelserna äger nära mot­ svarighet i andra lagar enligt vilka ersättning kan utgå vid invaliditet eller sjukdom. Sålunda kan hänvisas till 27 § sjukförsäkringslagen och 28 § yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog stadganden av motsvarande innehåll i 50 § första stycket i sitt lagförslag. Däremot inne­ håller inte folkpensioneringslagen några liknande bestämmelser, vilket får ses mot bakgrunden av att denna lag avser att garantera ett minimiskydd. Någon anledning att låta tilläggspensioneringen i detta avseende följa samma regler som folkpensioneringen finns inte, utan här bör gälla liknande prin­ ciper som inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Det må framhållas att påföljderna enligt andra stycket i denna paragraf — i motsats till vad som gäller enligt första stycket — är beroende på en prövning i varje särskilt fall. En ovillkorlig tillämpning av bestämmelsen under a) skulle exempelvis i det fall, att den försäkrade ådragit sig en inva­ lidiserande skada i samband med att han begått en trafikförseelse, för vilken straff ådömts honom, kunna te sig omotiverat sträng särskilt mot bakgrun­ den av att ansvar spåföljd här kan inträda, trots att den försäkrades skuld kan vara ganska obetydlig. Därtill kommer att i många fall inte endast den försäkrade utan även hans familj kan bli lidande på att pension bortfaller.

Tillämpning av bestämmelserna under a) förutsätter att lagakraftägande dom föreligger. Om det vid prövning av en pensionsansökan bedömes som sannolikt, att den försäkrade framdeles kommer att ådömas ansvarspåföljd i anledning av den handling, vid vars begående den aktuella nedsättningen av arbetsförmågan uppkommit, torde med slutligt beslut i pensionsfrågan böra anstå till dess lagakraftägande dom föreligger, såvida ifrågavarande bestämmelse kan tänkas bli tillämpad. På grund av stadgandet i 47 § kan då eventuellt fattas interimistiskt beslut om pension. Uppkommer fråga om tillämpning av förevarande paragraf först sedan slutligt beslut om pension fattats, kan återbetalningsskyldighet för redan utgiven pension åläggas den försäkrade endast i de fall som avses i 50 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Om familjepension

22

§.

Det avsnitt i lagen, som handlar om familjepension, inledes med denna paragraf. I lagförslaget följer bestämmelserna om rätt till familjepension i viss utsträckning de riktlinjer för familjepensioneringen på folkpensions-

129

sidan, som uppdrogs av 1958 års A-riksdag. Emellertid har det, såsom anförts i översikten av pensionsförslaget, beträffande änkepensioneringen befunnits möjligt att göra reglerna om rätten till tilläggspension förmån­ ligare än inom folkpensioneringen och närmast anknyta dem till vad som gäller i existerande personalpensioneringssystem. Vid 1958 års A-riksdag förutsattes, att ytterligare utredning skulle ske bl. a. av vissa spörsmål på familjepensioneringens område. Denna utredning handhaves av 1958 års socialförsäkringskommitté. I avbidan på resultatet av denna utredning har även för tilläggspensioneringens vidkommande lämnats åsido bl. a. sådana problem som frågan om änkepension åt frånskilda kvinnor och kvinnor som för andra gången blir änkor samt frågan om änklingspension. Familjepen­ sioneringens slutliga utformning inom tilläggspensioneringen såväl som inom folkpensioneringen får alltså anstå till dess det pågående utrednings­ arbetet är avslutat.

I denna paragraf angives de allmänna förutsättningarna för familjepen­ sion till en försäkrads efterlevande. Med uttrycket försäkrad avses således den avlidne och inte hans pensionsberättigade efterlevande. Om den för­ säkrade vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension, antingen förtids­ pension eller ålderspension, har hans efterlevande rätt till familjepension enligt vad i det följande stadgas. I annat fall utgives familjepension under förutsättning att han skulle ha blivit berättigad till förtidspension, om han vid tidpunkten för dödsfallet i stället skulle fått sin arbetsförmåga nedsatt och kommit i åtnjutande av folkpension i enlighet med vad i 14 § sägs. Detta innebär med andra ord krav på att den försäkrade (om han är svensk med­ borgare) tillgodoräknats pensionspoäng för två av de fyra år som närmast föregått dödsfallsåret (16 §) eller, om så inte är förhållandet, har pensions­ poäng för minst tre år (17 §). Som framgår av 24 och 26 §§ beräknas familje- pensionen i procent av den ålders- eller förtidspension till vilken den för­ säkrade var berättigad eller, om rätt till sådan pension ej inträtt, av den för­ tidspension till vilken han skulle ha blivit berättigad, om rätt till förtids­ pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. När det gäller beräkning i för­ hållande till förtidspension antages denna alltid utgöra hel sådan pension. Om ålders- eller förtidspensionen är eller skulle ha blivit reducerad på grund av att individuellt eller kollektivt undantagande från försäkringen varit gäl­ lande för den avlidne, blir familjepensionen till följd av vad nu sagts nedsatt i motsvarande grad.

Rätten till familjepension påverkas inte av den omständigheten att för­ tidspension på grund av förhållande som avses i 21 § inte utgives till den för­ säkrade eller utgives med nedsatt belopp.

Familjepension utgives till änka och barn enligt vad i 23—30 §§ sägs. I motsats till vad som gäller enligt folkpensioneringslagen och yrkesskade­ försäkringslagen likställes i förevarande lag med änka inte sådan kvinna,

9—-Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

som sammanlevde med den försäkrade under äktenskapsliknande förhål­ landen. Endast den försäkrades egna barn, med vilka jämställes barn som han adopterat, är berättigade till familjepension. Familjepension efter den försäkrade utgår sålunda inte till andra makens barn eller adoptivbarn, som varken är barn till den försäkrade eller adopterats av honom, och ej heller till fosterbarn. Däremot är det utan betydelse om den försäkrades egna barn är födda i eller utom äktenskap. Barnpension kan givetvis utgå även efter modern. Ett par begränsningar i barnens rätt till familjepension följer av 25 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

23 §.

I denna paragraf angives vilka änkor som är berättigade till familjepen­ sion, om de i 22 § stadgade allmänna förutsättningarna för rätt till sådan pension är för handen. Enligt det förut nämnda ställningstagandet vid 1958 års A-riksdag skulle änkepensionsförmån från folkpensioneringen oavsett änkans ålder utgivas till änka med barn under 19 år i hemmet, samt till annan änka, som fyllt 35 år vid mannens frånfälle eller den tidpunkt då yngsta barnet uppnådde 19 års ålder. Beträffande änkor, som var under 50 år då mannen dog eller yngsta barnet fyllde 19 år, skulle pensionen reduceras på visst sätt. Det ifrågasattes därvid, att pension för änkor som vid den relevanta tidpunkten var under 40 år skulle utbytas mot engångs­ belopp.

Reglerna om ålderspension i förevarande lagförslag har som framgår av kommentaren till 12 § i betydande grad haft motsvarande bestämmelser inom personalpensioneringen för statens anställda som förebild. Även när det gäller familjepensionsbestämmelserna finns det fog för uppfattningen att statstjänstemannapensioneringen lämpar sig som mönster för den all­ männa tilläggspensioneringen.

Rätten till änkepension från det statliga personalpensioneringssystemet är inte knutet till några villkor om att änkan skall ha uppnått viss ålder eller ha barn i hemmet. Enda förutsättningen är att äktenskapet ingåtts senast den dag då mannen fyllde 60 år. Samma villkor uppställs även i första stycket av förevarande paragraf för rätt till änkepension från den allmänna tilläggspensioneringen. Därutöver har det dock ansetts påkallat att i likhet med folkpensioneringslagen för rätt till änkepension kräva, att äktenskapet haft en varaktighet av minst fem år.

Några villkor utöver de nu anförda — bortsett från de i 22 § angivna all­ männa förutsättningarna för rätt till familjepension ■— gäller inte i avse­ ende på änkas rätt till pension efter den som är försäkrad enligt denna lag. För det fall att den försäkrade efterlämnar barn eller adoptivbarn, som tillika är barn till änkan eller adopterat av henne, fordras såsom framgår av andra stycket i 23 § inte ens att de i första stycket angivna förutsätt­ ningarna är uppfyllda. Änkepension utgives alltså i dylika fall oavsett

131

äktenskapets varaktighet och tidpunkten för dess ingående. Frågan om rätt till änkepension i fall då änkan inte är berättigad till pension enligt första stycket men i hemmet har barn till den försäkrade, vilket inte är barn till henne, hör till de spörsmål som får lösas i samband med att familjepensione- ringen inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen erhåller en mera definitiv utformning.

I enlighet med vedertagna grundsatser inom all familjepensionering utgår änkepension inte sedan änkan ingått nytt äktenskap. Detta angives i tredje stycket av förevarande paragraf. Frågan angående återupplivande av den tidigare änkepensionen, om en kvinna skulle bli änka även efter den nye mannen, föranleder som förut nämnts inte nu något ställningstagande.

Rätten till tilläggspension i form av änkepension upphör i och för sig inte om änkan blir berättigad till egenpension (ålderspension eller förtids­ pension). Som framgår av 43 § utgives emellertid i dylikt fall endast en (den största) av de tilläggspensioner, till vilka rätt föreligger.

24 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om änkepensionens storlek och bör ses i samband med 26 §, som reglerar storleken av barnpensionen, och 27 §, som innehåller en allmän bestämmelse om maximering av familje­ pension. De ifrågavarande reglerna ansluter sig i huvudsak till vad som föreslogs av särskilda utskottet vid 1958 års A-riksdag i dess utlåtande i pensionsfrågan (nr 1). Utskottet yttrade, att den sammanlagda familjepen­ sion, som framkom med de i propositionen (nr 55) föreslagna folkpensio­ nerna och de där angivna beräkningsgrunderna för tilläggspensionerna, vore i stort sett väl avvägd. Av följande skäl avvek dock utskottets förslag i viss mån från vad som föreslogs i propositionen, vilken i denna del byggde på det av allmänna pensionsberedningen framlagda förslaget rörande folkpension och författningsreglerad tilläggspension. I propositionen föreslogs beträffan­ de riktlinjerna för en förbättring av familjepensioneringen på folkpensions- sidan, att full änkepension skulle utgå med belopp motsvarande ålders­ pension åt en av två pensionsberättigade makar (2 700 kronor år 1968) samt att barnpensionen skulle utgöra 750 kronor för varje barn. Enligt utskottsutlåtandet, som i denna del biträddes av riksdagen, borde full änke­ pension motsvara ålderspensionen åt ensamstående ålderspensionär (3 600 kronor år 1968) samt barnpensionen uppgå till 1 000 kronor för varje barn. På grund av de sålunda förordade höjningarna av folkpensioneringens familjepensionsförmåner föreslog utskottet beträffande tilläggspensione­ ringen vissa modifikationer i propositionsförslaget. Utskottet förordade, att familjepensioncrna inom tilläggspensioneringen bestämdes till vissa andelar av den försäkrades pensionsgrundande medelinkomst; familjepensionens storlek skulle göras beroende av antalet pensionsberättigade efterlevande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

132

Om familjepensionerna i stället sattes i relation till den försäkrades egen­

pension motsvarades de nämnda andelarna av följande procentuella an­

delar.

Antal efterlevande

Procenttal

1

41,7

2

50,0

3

58,3

4

66,7

5

75,0

Förevarande lagförslag är så uppbyggt, att familjepensionen utgör viss

procentuell andel av den pension — beräknad med tillämpning av det vid

envar tidpunkt aktuella basbeloppet — som den försäkrade var berättigad

till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till förtidspension inträtt

för honom vid tidpunkten för dödsfallet. I 24 och 26 §§ angives i enlighet

härmed vissa procenttal för änkepension och barnpension. En samman­

ställning av de båda lagrummen visar, att familjepensionerna vid olika

antal pensionsberättigade efterlevande utgör följande procentuella andel

av den försäkrades egenpension.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Antal efterlevande

Procenttal

1

40

2

50

3

60

4

70

5

80

De angivna procenttalen överensstämmer som synes nära med motsva­

rande tal enligt det nyssnämnda utskottsutlåtandet. De har dock avjämnats

till hela tiotal, vilket skett på sådant sätt att de barnrika familjerna får

en något gynnsammare behandling än enligt utskottsförslaget.

Familjepensionen beräknas i förhållande till den avlidnes egen ålders­

pension eller förtidspension, om rätt till dylik pension redan inträtt för

honom då han avled. Om han uttagit ålderspensionen innan han fyllde

67 år eller dröjt därmed till efter sagda tidpunkt, påverkas dock den ålders­

pension, som lägges till grund för familjepensionsberäkningen, inte därav.

Familjepensionen underkastas alltså inte reduktion på grund av det tidi­

gare uttaget och undergår inte heller förhöjning enligt samma lagrum på

grund av uppskovet med pensionsuttaget. Åtnjöt den försäkrade förtids­

pension med 60 procent av hel förtidspension, beräknas familjepensionen

alltid i förhållande till hel förtidspension. Hade rätt till ålderspension

eller förtidspension inte inträtt för den försäkrade då han avled, beräk­

133

nas familjepensionen i förhållande till den förtidspension, som den försäkrade skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Denna förtidspension skall således bestämmas med tillämpning av reglerna i 16 eller 17 §, beroende på enligt vilket av dessa lagrum den försäkrade skulle ha blivit berättigad till för­ tidspension. Eftersom pensionspoäng inte tillgodoräknas försäkrad på grund­ val av inkomst under det år, varunder han börjar uppbära förtidspension, kommer den försäkrades inkomst under dödsåret inte att påverka familje- pensionens storlek.

Av den senare av de båda förutnämnda tabellerna framgår, att en enda pensionsberättigad, antingen det är barn eller änka, i familjepension erhåller 40 procent av den avlidnes egenpension. Är de efterlevande flera, erhåller änkan enligt förevarande paragraf 35 procent av mannens egenpension. I den mån familjepensionen inte utgöres av änkepension är den barnpension. Om de pensionsberättigade barnen är flera, skall enligt 26 § det samman­ lagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan dem. Består den efter­ levande familjen av pensionsberättigad änka och ett barn under 19 år, er­ håller således änkan 35 procent av den försäkrades egenpension i änke­ pension och barnet 15 procent i barnpension. Efterlämnar den försäkrade däremot endast två barn som pensionsberättigade efterlevande, får vartdera barnet 25 procent av egenpensionen i barnpension osv. Om antalet pen­ sionsberättigade efterlevande nedgår t. ex. på grund av att änkan avlider eller gifter om sig eller att ett av barnen uppnår 19 års ålder, skall familje- pensionerna omräknas efter det nya förhållandet, vilket i regel medför ökning av pensionerna till övriga efterlevande. Däremot skall sådan om­ räkning inte ske, om en av familjepensionerna på grund av bestämmelserna i 43 § inte skall utgivas.

Det är att märka, att den angivna fördelningen av familjepensionen mel­ lan änka och barn gäller även om änkan och barnen inte skulle höra sam­ man. Efterlämnar den försäkrade exempelvis dels pensionsberättigad änka och dels ett barn under 19 år i ett tidigare äktenskap, utgör änkepensionen 35 och barnpensionen 15 procent av den försäkrades egenpension. Om en kvinna, som förvärvat rätt till egenpension, avlider och efterlämnar änkling och ett barn, utgår familjepension efter henne i form av barnpension med 40 procent av hennes egenpension. Till jämförelse kan nämnas, att om i stället mannen avlidit familjepension efter honom skulle ha utgått i form av änke- och barnpension med sammanlagt 50 procent av mannens egen­ pension.

Familjepensionen enligt denna lag är jämlikt 27 § maximerad vid 80 procent av den egenpension, som den försäkrade var etter skulle ha kunnat bli berättigad till. Om den avlidne t. ex. var förtidspensionär med hel för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tidspension, kan det i en pensionering av ifrågavarande slag inte anses

tilltalande, att familjen skulle kunna erhålla lika stor pension efter pen­

sionärens död som medan han levde. Pensionärens frånfälle skulle i så fall

kunna medföra en förbättring av de övriga familjemedlemmarnas försörj-

ningsläge, eftersom pensionen skulle vara densamma men kostnaden för

pensionärens uppehälle och måhända även kostnaden för särskild vård

av honom skulle bortfalla.

Bestämmelsen om maximering av familjepension är så utformad, att

den nedsättning av pensionerna, som blir en följd av maximeringen,

skall göras proportionellt å envar av de utgående familjepensionerna.

Om den försäkrade som pensionsberättigade efterlämnar änka och 6 barn

skulle enligt huvudreglerna i 24 och 26 §§ familjepensionen utgöra

för änkan 35 procent och för varje barn

/15 + 5 X 10 = ) 10>83

procent

eller tillhopa 100 procent av egenpensionen. Då pensionerna jämlikt 27 §

begränsas till sammanlagt 80 procent av egenpensionen skall alltså pro­

centsatsen för änkan minskas från 35 till 28 och för ettvart av de sex bar­

nen från 10,83 till 8,67.

I det föregående har familjepensionens storlek i förhållande till den av­

lidnes egenpension behandlats. Familjepensionens storlek i procent av den

försäkrades genomsnittliga pensionsgrundande inkomst, dvs. produkten av

basbeloppet och det poängmedeltal, som ligger till grund för pensionsberäk-

ningen, framgår av följande uppställning.

Antal efterlevande

Procenttal

1

2

3

4

5

24

30

36

42

48

Det bör märkas, att familjepension enligt denna lag liksom övriga former

av tilläggspension i regel kommer att utgå samtidigt med motsvarande för­

mån från folkpensioneringen. Storleken av den sammanlagda familjepen­

sionen för olika fall kan inte närmare preciseras med hänsyn till att den

framtida utformningen av folkpensioneringens familjepensionsavsnitt ännu

inte fastställts. Det må sålunda erinras om att statsmakterna inte tagit ställ­

ning till den takt i vilken de av 1958 års A-riksdag förordade folkpensions-

höjningarna skall vidtagas. Vidare är betydelsefulla frågor, som rör folk­

pensioneringens familjepension, föremål för utredning inom 1958 års social-

försäkringskommitlé. Av den omständigheten att folkpensionen utgör en

större andel av den avlidnes inkomst ju lägre denna är följer dock, att

sammankopplingen av folkpension och tilläggspension ger de efterlevande

förhållandevis större kompensation för bortfallet av den avlidnes inkomst

i lägre inkomstskikt än i högre, vilket framstår som önskvärt från social synpunkt.

Kombinationen av folkpensionering och tilläggspensionering på familje- pensionssidan inrymmer vissa problem med hänsyn till risken för över­ försäkring. Särskilt med den storlek av folkpensioneringens familjepen- sionsförmåner i framtiden, som 1958 års A-riksdag förutsatte (3 600 kr. för änka och 1 000 kr. för varje barn år 1968), skulle familjepensionen kunna bli större än den avlidnes inkomst. Innan större klarhet vunnits i de folkpensioneringsfrågor, vilka enligt vad förut sagts står öppna, torde det inte vara möjligt att taga ställning till spörsmålen rörande samordning mel­ lan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i familjepensionsavseende. Dessa frågor torde få beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

25 §.

Med utgångspunkt i vad som föreslogs i allmänna pensionsberedningens betänkande föreskrives i denna paragraf, att barnpension från tilläggspensio­ neringen tillkommer barn under 19 år. På grund av denna förhållandevis höga åldersgräns kan det undantagsvis tänkas förekomma, att en och samma person är berättigad till såväl barnpension efter sin fader eller moder eller bådadera som egenpension i form av förtidspension samt änkepension efter sin make. Av 43 § framgår att vid dylikt sammanträffande av pensioner en­ dast en av dem skall utgivas.

Beträffande barn till den försäkrade, som är adopterat av annan person än den, med vilken den försäkrade vid sitt frånfälle var eller tidigare varit gift, stadgar förevarande paragraf i enlighet med principerna i den nya ärvdabal- ken, att rätt till pension efter den försäkrade inte föreligger. Sådant barn har i stället enligt 22 § rätt till pension efter adoptivföräldrarna. Slutligen före­ skrives, att barn utom äktenskap inte har rätt till pension om den försäkrade genom för barnet bindande avtal åtagit sig att till barnets underhåll utge ett belopp en gång för alla. I sådant fall bör barnet givetvis inte komma i bättre läge om fadern avlider innan barnet fyller 19 år än om han lever till nämnda tidpunkt. En motsvarighet till de anförda reglerna om adopterade barn och utomäktenskapliga barn finnes i 21 § lagen om yrkesskadeförsäkring.

26 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om storleken av barn­ pension, har kommenterats vid 24 §.

27 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till kommentaren vid 24 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

135

28 §.

Om en person varit med exempelvis vid en fartygsförlisning eller vistats

på en ort som utsatts för en naturkatastrof och sedermera icke avhöres,

finnes stor anledning att antaga att han avlidit. Tilläggspensioneringen skulle

i sådana fall icke fungera tillfredsställande, om de efterlevande för sin rätt

till familjepension skulle vara beroende av vanliga regler om dödförklaring.

Av denna anledning har i förevarande paragraf intagits bestämmelser, som

gör det möjligt att i vissa fält utgiva familjepension även om det inte

konstaterats att den försäkrade avlidit. Vilka olika omständigheter, som skall

anses tillräckligt kvalificerande för en tillämpning av paragrafen, kan inte

närmare anges utan får bero på en prövning i varje enskilt fall. Ej heller

kan några allmängiltiga regler ges angående den tidpunkt, vid vilken den

försäkrade skall anses ha avlidit. Även här måste en bedömning ske från

fall till fall. För att förhindra missbruk har föreskrivits, att såsom villkor för

rätt till pension må krävas förklaring på heder och samvete av den efterle­

vande — eller i fråga om omyndig av förmyndaren — att denne saknar varje

underrättelse om den försäkrade. Om den försäkrade sedermera befinnes

vara vid liv skall givetvis rätten till pension upphöra. Återbetalningsskyldig-

het med avseende på redan uppburna pensionsbelopp bör dock därvid icke

komma i fråga i andra fall än som avses i 50 §.

Paragrafen är utformad efter mönster av bestämmelserna i 24 § yrkes­

skadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog i 60 § av sitt förslag en

bestämmelse med i sak samma innehåll.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

29 §.

Såsom anförts under 2 § bör i fråga om utlännings tillhörighet till för­

säkringen krävas en närmare anknytning till Sverige. Av liknande skäl har

i denna paragraf beträffande rätten för utlänning att komma i åtnjutande av

familjepension uppställts den förutsättningen, att vederbörande skall ha

varit bosatt i riket vid tiden för den försäkrades död. Undantag härifrån kan

medges på grund av konvention, som slutes enligt 54 §.

Bestämmelsen har motsvarighet i 30 § andra stycket yrkesskadeförsäk­

ringslagen och 69 § andra stycket i pensionsutredningens förslag.

30 §.

Bestämmelsen i denna paragrafs första stycke har motsvarighet i 27 §

andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen och 62 § i pensionsutredningens

förslag.

Paragrafens andra stycke -— som i fråga om förtidspensionen motsvaras

av 21 § andra stycket a) och c) i förevarande lag — har inom annan social-

försäkringslagstiftning motsvarigheter i 28 § tredje stycket yrkesskadeför­

säkringslagen. Även pensionsutredningen upptog en liknande bestämmelse

i 63 § i sitt lagförslag.

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

137

Om försäkringens finansiering

31 §.

Denna paragraf, som inleder avsnittet om försäkringens finansiering, stad­ gar i första stycket, att försäkringens inkomster utgöres av avgifter samt av­ kastning av fonderade medel. Härigenom fastslås, att försäkringen är av- giftsfinansierad -— fonderingen grundas på avgiftsöverskott — och att skat­ temedel ej skall tagas i anspråk för finansieringen.

Finansieringssystemet bygger på fördelningsprincipen, vilket kommer till uttryck i andra stycket av förevarande paragraf. Avgifterna, vilka dels är kollektiva arbetsgivaravgifter, som enligt 33 § erlägges för de anställdas löner, och dels egenavgifter, som enligt 34 § erlägges av de försäkrade själva för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, skall vara så avvägda att de i förening med andra tillgängliga medel förslår till försäkringens ut­ gifter och till erforderlig fondering. Försäkringens utgifter utgöres i främsta rummet av pensionsutbetalningar och förvaltningskostnader. Det bör inte vara uteslutet, att försäkringen skall kunna finansiera sådan rehabiliterings- verksamhet, som är nödvändig för försäkringens rätta bedrivande och som inte bekostas på annat sätt. Avgifterna för ett visst år är således i första hand beroende på hur mycket som erfordras för att jämte övriga tillgängliga medel — i huvudsak fondavkastning — bestrida pensionsutgifter och förvaltnings­ kostnader för det året. Avgifterna för dem som är i aktiv ålder användes allt­ så i princip till att betala pensionerna för pensionärsgenerationen, och de pensioner som de försäkrade erhåller betalas inte med just de avgifter som erlagts för dem. Fördelningssystemet har tidigare utförligt motiverats.

Emellertid förutsättes att fondering skall förekomma även inom det pen­ sionssystem som uppbygges enligt denna lag. Det torde stå klart, att en viss fondbildning är nödvändig som en säkerhetsmarginal för försäkringen, så att utgiftsskillnader av mera tillfällig art mellan olika år inte behöver av­ spegla sig i motsvarande avgiftsskillnader. I likhet med principförslaget i propositionen 1958 A: 55 utgår dock förevarande lagförslag från att en fon­ dering av betydligt större omfattning än som skulle påkallas av nyssnämnda utjämningssyfte skall förekomma inom tilläggspensioneringssystemet. Fi­ nansieringsmetoden kommer därigenom att förete vissa drag av premiere­ servkaraktär. Den fondbildning som sålunda avses komma att ske har också (ill syfte att motverka det sparandebortfall, som kan väntas uppstå genom tilläggspensioneringens tillkomst på grund av att avsättning till pensions­ fonder och premiebetalning för pensionsförsäkringar i enskilda pensions- anstalter i viss utsträckning kan komma att upphöra. Avgifterna skall därför, som förut anförts, enligt andra stycket i förevarande paragraf förslå jämväl till den fondering som finnes erforderlig. Den omfattning i vilken fondering skall äga rum får bero på överväganden rörande storleken av det nyssnämnda sparandcbortfallet m. in.

138

Bestämmelsen om fondering i andra stycket kompletteras med en före­

skrift i tredje stycket om att försäkringens inkomster skall ingå till en fond,

benämnd allmänna pensionsfonden. Under de första åren av försäkringens

tillvaro kan även med ett relativt sett ringa avgiftsuttag en betydande fonde­

ring äga rum, eftersom pensionsutgifterna då ännu är låga. Längre fram, då

antalet pensionärer är stort, blir utrymmet för ytterligare fondering mera

begränsat. Det kan då måhända bli fråga om att taga inte blott fondens av­

kastning utan även delar av dess kapital i anspråk för utgifterna, t. ex. i

skeden då särskilt stora årskullar träder in i pensionsåldern. Möjligheten att

anlita fondkapitalet för försäkringens utgifter markeras som förut antytts

med den i andra stycket begagnade formuleringen enligt vilken avgifterna

»i förening med andra tillgängliga medel» skall förslå till bestridande av ut­

gifterna.

I tredje stycket av denna paragraf stadgas vidare, att allmänna pensions­

fonden skall förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer. Dessa

bestämmelser innefattas i förslaget till reglemente angående allmänna pen­

sionsfondens förvaltning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

32 §.

Avgifterna till försäkringen för allmän tilläggspension skall enligt första

stycket i denna paragraf uttagas efter en enhetlig procentsats för varje år.

Denna procentsats, som fastställes av Konungen och riksdagen gemensamt,

skall på sätt i 33 och 34 §§ föreskrives tillämpas för beräkningen av dels ar­

betsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering på grund av sådana in­

komster, som enligt 5 § utgör inkomst av anställning, dels de försäkrades

egna avgifter för pensionering på grund av inkomst av annat förvärvsarbete.

Avgiftsprocentens storlek bör vara fastställd viss tid före det år, varunder

den skall tillämpas. Härför talar inte blott administrativa skäl utan även

intresset av att storleken av arbetsgivarnas avgifter är känd i god tid in­

nan löneavtalsrörelserna för ifrågavarande år tager sin början. Med hänsyn

härtill stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att beslut om den för

visst år gällande procentsatsen skall fattas senast under andra året före det

varunder den skall tillämpas. För framtiden kommer således att förflyta

minst ett år mellan beslutet och ingången av det år då det skall tillämpas.

Avgiftsuttaget för den första perioden fastställes i år.

Den omständigheten att uttagsprocenten gäller för år innebär naturligtvis

inte, att det varje år måste fattas beslut i denna fråga. I själva verket torde

det vara lämpligt att fastställa avgiftsprocenten för en viss tidrymd framåt,

förslagsvis fem år. Så har skett i det samtidigt med förevarande lagförslag

framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under

åren 1960—1964. Enligt sistnämnda lagförslag stiger procentsatsen för varje

år inom perioden i överensstämmelse med förslaget i propositionen

Kurigl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

139

1958 A: 55. Medan en — om också icke årligen — stigande procentsats kan förutses för ett antal år framöver, är det meningen att uttaget i ett senare skede skall kunna vara detsamma under hela den period som beslutet avser.

Bestämmandet av procentsatsen för avgiftsuttaget blir givetvis beroende på överväganden rörande väntade pensionsutbetalningar och andra utgifter, erforderlig fondering, avgiftsunderlag m. in. Det synes böra ankomma på pensionsmyndigheten — givetvis med anlitande av den expertis från annat håll som må finnas behövlig — att innan procentsatsen fastställes uppgöra en prognos rörande dessa omständigheter för den period, för vilken beslut om avgiftsprocenten skall fattas, och att på grundval därav avgiva förslag beträffande uttagets storlek. Eftersom procentsatsen enligt vad nyss sagts torde böra fastställas för femårsperioder, bör prognosen göras vart femte år. Förslag bör avlämnas i så god tid, att beslutet såsom föreskrives i första stycket av förevarande paragraf kan fattas senast under andra året före det, varunder procentsats som fastställes i beslutet skall börja tillämpas. Detta leder till att prognosen bör avse en tidrymd av sju år, varav två faller inom den tidrymd för vilken avgiftsprocenten är fastställd enligt tidigare beslut och fem utgör nästföljande period för avgiftsbeslut. Förslaget rörande pro­ centsatsen bör givetvis endast avse sistnämnda period. Bestämmelse om skyldighet för pensionsmyndigheten att framlägga förslag i enlighet med vad nu sagts återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.

33 §.

Enligt principförslaget i propositionen 1958 A: 55 skall finansieringen av de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkring- arna, d. v. s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma. En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggs­ pensioneringen för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspen­ sioneringen, och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen är uppbyggd i överensstämmelse härmed och i denna paragrafs första stycke föreskrives, att arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året ut­ givit såsom lön till hos honom anställda arbetstagare.

Avgiftsplikt skall föreligga för löneförmåner, som vid tillämpning av 5 § hänföres till inkomst av anställning. Detta innebär att hänsyn endast skall tagas till lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

Lön, som utgivits till en och samma arbetstagare och som under ett ka­ lenderår ej uppgått till 300 kr., skall såsom framgår av 33 § tredje stycket inte medräknas i avgiftsunderlaget. Lön som enligt 5 § tredje stycket inte skall beaktas vid beräkning av inkomst av anställning skall — såsom angi-

140

ves i 33 § tredje stycket — inte heller grunda avgiftsskyldighet för arbets­

givaren. Detta innebär alltså, att arbetsgivare, som är bosatta utomlands

eller som är utländska juridiska personer, inte betalar pensionsavgift annat

än för lön till arbetstagare, som sysselsatts vid skötseln av fastighet, som

är belägen i Sverige, eller av rörelse, som bedrives från här beläget fast

driftställe. Vidare medför bestämmelsen, att utländska beskickningar och

lönade konsulat samt utlänningar, som tillhör sådana institutioner, inte er­

lägger arbetsgivaravgifter. Enligt 33 § tredje stycket skall arbetsgivaravgift

inte heller utgå för lön som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare,

vilken varken är svensk medborgare eller är mantalsskriven i Sverige.

Detta stadgande avser att förhindra, att avgiftsskyldighet skall föreligga för

den utländska arbetskraft, som svenska företag eller enskilda begagnar sig

av för arbete utomlands.

Ersättningar i penningar, som enligt 5 § andra stycket skall anses .utgöra

inkomst av anställning, skall såsom anförts i anslutning till nämnda lagrum

vid beräkning av arbetsgivaravgift jämställas med löneinkomst.

Med hänsyn till arbetsgivaravgiftens kollektiva karaktär kunde det må­

hända synas motiverat att räkna avgiften på vad arbetsgivaren utgivit i lön

till samtliga hos honom anställda. Dock synes avgift inte böra uttagas på

lön till den, som uppnått sådan ålder, att han normalt är berättigad till pen­

sion enligt denna lag. En åldersgräns vid 67 år kunde sålunda anses naturlig.

Emellertid skall enligt 4 § pensionsgrundande inkomst inte beräknas för år

efter det, då den försäkrade fyllt 65 år. Med hänsyn härtill bör avgift enligt

34 § för försäkring på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete än an­

ställning inte uttagas för sådan tid. Det synes därför lämpligt att även för

arbetsgivaravgifternas del tillämpa samma åldersgräns. En föreskrift i över­

ensstämmelse härmed har intagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

Beträffande löner till arbetstagare under 16 år har det med hänsyn till frå­

gans ringa praktiska betydelse inte ansetts erforderligt att göra något undan­

tag från den allmänna regeln om avgiftsplikt. .

Avgifter torde böra erläggas för löner till i Sverige inte mantalsskrivna

utlänningar, som utför arbete i Sverige, trots att dessa inte kan tillgodo­

räknas pensionsgrundande inkomst. En motsatt ståndpunkt skulle leda till

att sådan arbetskraft komme att ställa sig billigare än annan samt dess­

utom medföra vissa praktiska svårigheter, som knappast skulle stå i

rimlig proportion till frågans materiella betydelse.

Den lön, som en anställd uppbär under ett kalenderår, blir pensions­

grundande endast i vad den ligger mellan ett minimibelopp, som är lika med

basbeloppet, och ett maximibelopp, som motsvarar sju och en halv gånger

basbeloppet. Det synes då vara naturligt att beräkna arbetsgivaravgift

endast på den del av lönesumman, som ligger mellan minimibeloppet och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

141

maximibeloppet. Eftersom avgifterna beräknas för år och basbeloppets storlek på grund av indexregleringen kan förändras under loppet av ett år, måste maximi- och minimibeloppen hänföra sig till basbeloppet vid en viss tidpunkt. Med hänsyn till gränsbeloppens betydelse för arbetsgivarav­ gifternas storlek torde beloppen böra vara kända i så god tid som möjligt under året bl. a. med tanke på löneavtalsförhandlingarna. Det synes därför lämpligt att anknyta till det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket är känt i slutet av föregående år.

Av de båda nämnda gränsbeloppen är minimibeloppet, dvs. basbeloppet, det ojämförligt viktigaste, eftersom det skall tillämpas beträffande alla an­ ställda. Det kunde måhända ligga nära till hands att vid bestämmandet av arbetsgivaravgiften taga hänsyn till basbeloppet på så sätt, att den avgifts- procent, som vid ett avgiftsuttag på lön över basbeloppet fastställes för att tillföra försäkringen en sammanlagd arbetsgivaravgift av viss storleksord­ ning, ersättes med den lägre procentenhet, som erfordras för att vid ett avgiftsuttag på hela lönebeloppet tillföra försäkringen motsvarande arbets­ givaravgift. För försäkringens ekonomi liksom för arbetsgivarna som hel­ het skulle det nämligen vara likgiltigt, om exempelvis år 1960, då avgift av­ ses skola uttagas med 3 procent på lönebelopp över basbeloppet, uttaget i i stället sker med ungefär 1,9 procent på hela lönebeloppet. Ett sådant system skulle alltså innebära, att arbetsgivaravgift räknas även på den lön, som faller inom basbeloppet och därför inte blir pensionsgrundande. Detta skulle i förhållande till ett system med basbeloppsavdrag missgynna nä­ ringsgrenar med anställda i sådana lönelägen, att en väsentlig del av lönen faller inom basbeloppet. Som exempel kan anföras, att en arbetsgivare, som till en anställd utbetalar en årslön på 6 000 kr., skulle med ett antaget bas­ belopp av 4 000 kr. få erlägga avgift med 60 kr., om avgiften uttages med 3 procent över basbeloppet, men med 114 kr. om avgiften uttages med 1,9 procent på hela lönen. Däremot skulle en arbetsgivare för en anställd med en årslön av 30 000 kr. under samma förutsättningar få erlägga 780 resp. 570 kr. och alltså gynnas av en lägre enhetlig procentsats på hela lönen.

För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas en­ dast på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande för de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form av basbeloppsavdrag. Att verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet för var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda skulle då trots cn hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från avgift.

I allmänna pensionsberedningens betänkande ansågs förevarande problem kunna lösas på så sätt, alt arbetsgivaravgift skulle beräknas endast på den lönesumma, som översteg basbeloppet per anställd »årsarbetare». Med en årsarbetare skulle därvid anses den, som varit anställd hela året på heltid. En person som varit anställd på heltid en tredjedel av året skulle motsvara en

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

tredjedels årsarbetare. Hade arbetstagaren varit anställd hela året på deltid,

skulle han motsvara så stor del av en årsarbetare som anges av förhållandet

mellan hans faktiska genomsnittliga arbetstid under året och den normala

arbetstiden.

Det av pensionsberedningen skisserade systemet torde praktiskt kunna

utformas på så sätt, att varje arbetsgivare lämnar uppgift om det antal

anställda, som arbetat hela kalenderåret med minst normal arbetstid (hela

årsarbetare) samt det fullgjorda antalet arbetstimmar eller dagsverken

beträffande sådana anställda, vilka haft kortare arbetstid än normalt eller

varit anställda endast under del av året. Sistnämnda anställda anses utgöra så

många årsarbetare, som svarar mot förhållandet mellan deras samman­

lagda arbetstid och det inom arbetsområdet normala antalet arbetstimmar

eller dagsverken för anställd och år. Om den normala arbetstiden upp­

går till exempelvis 2 000 timmar och sammanlagda arbetstiden under året

för tre deltidsanställda uppgått till 3 200 timmar, skulle dessa anses mot­

svara 1,6 årsarbetare. Vid beräkningen av arbetsgivaravgiften minskas den

av arbetsgivaren utgivna lönesumman med produkten av antalet årsarbetare

och basbeloppet. Till anställda räknas härvid endast sådana, för vilka ar­

betsgivaravgift skall erläggas. Det är tillräckligt att antalet årsarbetare be­

räknas med en decimal. Avgiftsberäkningen synes böra göras med tillämp­

ning av vad i det föregående sagts, då så är praktiskt möjligt, vilket det

torde vara i övervägande antalet fall. I första stycket av förevarande para­

graf har intagits regler av sådan innebörd.

Det är dock uppenbart, att det understundom kan föreligga svårigheter

för arbetsgivare att lämna närmare uppgifter om anställdas arbetstid. Detta

gäller bl. a. anställda, som utför arbetet i sitt hem eller som eljest inte har

någon regelbunden arbetstid. Särskilda svårigheter att beräkna arbetstid

torde ofta föreligga i de fall, då arbetsgivaravgift skall erläggas för sådant

arbete för annans räkning, som ej är att hänföra till anställning i civilrätts­

lig mening, t. ex. ett förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill kan övervägas

att för sådana fall beräkna arbetsgivaravgiften efter mera schematiska linjer.

Exempelvis bör arbetsgivaravgift kunna beräknas på hela den utgivna löne­

summan eller ersättningen, därvid basbeloppsavdraget beaktas genom till-

lämpning av en lägre avgiftsprocent än den enligt 32 § fastställda. Uppenbar­

ligen bör en beräkningsmetod, som avviker från den i huvudbestämmelsen

stadgade, syfta till att ge ett resultat i fråga om avgiftens storlek, vilket i

möjlig mån motsvarar det resultat som kunde antagas ha framkommit om

huvudbestämmelsen varit användbar. Genom tillämpning av en särskild

beräkningsmetod för vissa fall bör sålunda varken skärpning eller mildring

av arbetsgivarens avgiftsplikt genomsnittligt sett komma till stånd. Det synes

med hänsyn till det anförda påkallat att lagen ger möjlighet till en scha­

blonmässig avgiftsberäkning i vissa fall. En bestämmelse av angiven inne­

börd återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

143

I motsats till vad som är fallet vid beräkningen av basbeloppsavdraget måste hänsynstagandet till maximibeloppet ske beträffande varje arbetsta­ gare särskilt. Vid anställning, som inte omfattat ett helt kalenderår, skall maximibeloppet givetvis inte beräknas å det faktiskt utbetalade lönebelop­ pet utan hänsyn skall tagas till anställningstidens längd. Om sålunda för ett halvt års anställning utbetalats 20 000 kr., skall — om basbeloppet är 4 000 kr. och maximibeloppet för år 30 000 kr. — ett belopp av 5 000 kr. av­ dragas på grund av maximiregeln. Undantagsvis torde det vara påkallat att med stöd av bestämmelsen i andra stycket tillämpa särskild beräknings­ grund även i förevarande avseende.

När det gäller beräkningen av de kollektiva arbetsgivaravgifterna till försäkringen inställer sig vissa speciella problem beträffande lön till sjö­ män. Den svenska utrikessjöfarten bedrives i stark konkurrens med andra länders sjöfart. På många svenska fartyg utgöres en stor del av besättning­ arna av utlänningar, som inte är mantalsskrivna här. Om full pensionsav­ gift skulle uttagas för samtliga anställda på sådana fartyg, skulle redarna åsamkas en betydande kostnad, som endast delvis skulle motsvaras av pen- sionsrätt för svenskt sjöfolk. Det synes därför böra övervägas att på något sätt begränsa avgiftsuttaget för den svenska utrikessjöfartens del. Med hän­ syn härtill har i fjärde stycket i denna paragraf öppnats möjlighet att utfärda särskilda bestämmelser om beräkning av avgift för löner till sjömän.

34 §.

Denna paragraf behandlar de avgifter, vilka utgår för sådan del av den pen- sionsgrundande inkomsten som ej härrör från inkomst av anställning. Det stadgas sålunda i paragrafen, att den försäkrade själv skall erlägga årlig avgift för den del av den pensionsgrundande inkomsten för året, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. Avgiften utgår med den enligt 32 § fastställda procentsatsen för året i fråga. I detta fall råder som framgår av stadgandets utformning full överensstämmelse mellan avgiftspliktig och pen­ sionsgrundande inkomst. I den mån inkomst av annat förvärvsarbete enligt vad som anförts vid 8 § inte medtages i den pensionsgrundande inkomsten — på grund av basbeloppsavdrag, reduktion till två tredjedelar eller bortfall av oelopp ovanför maximibeloppet — erlägges heller inte avgift för densamma.

Såsom framgår av 9 § tillgodoräknas den försäkrade inte pensionspoäng, om avgift enligt förevarande paragraf inte erlägges inom föreskriven tid. För de två år som närmast föregått det år, då han avlidit eller förtidspen- sionsfall inträffat, beräknas dock alllid poäng som om avgiften erlagts. Avgif­ ten efterskänkes emellertid inte utan skall uttagas eventuellt genom indriv­ ning eller — enligt 50 § andra stycket — genom avdrag å pension. Det kunde emellertid i vissa fall vara för hårt att utkräva avgiften, varför möjlighet bör föreligga att medge avgiftsbefrielse. Härom torde bestämmelser få utfärdas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

144

i särskild ordning. Vidare har 50 § andra stycket utformats på sådant sätt,

att möjlighet finnes att helt eller delvis underlåta att göra avdrag för ogul­

den avgift.

35 §.

Rörande debitering och uppbörd av avgifter enligt denna lag erfordras åt­

skilliga bestämmelser, som enligt denna paragraf skall beslutas särskilt av

Konungen med riksdagen. Dylika bestämmelser förberedes av socialförsäk­

ringens administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att i varje fall i

inledningsskedet anknytning förutsättes ske till befintliga anordningar. Me­

dan de försäkrades egna avgifter enligt 34 § får debiteras och uppbäras i

samband med de allmänna skatterna, torde arbetsgivarnas avgifter enligt

33 § komma att debiteras och uppbäras i anslutning till yrkesskadeförsäk-

ringsavgifter och arbetsgivarbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

Beträffande sistnämnda avgifter och bidrag torde få övervägas en motsvarig­

het till den bestämmelse i 33 §, som innebär att man vid avgiftsberäkningen

bortser från arbetstagare, vars lön under året underskrider 300 kr.

I samband med utfärdande av de bestämmelser, varom här är fråga, torde

även böra beaktas behovet av föreskrifter om påföljd för arbetsgivare, som i

uppgift till ledning vid fastställande av avgift enligt 33 § lämnar oriktig

uppgift ägnad att leda till frihet från avgift eller för låg avgift.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att förmånsrättsreglerna i 17 kap.

handelsbalken torde behöva kompletteras med bestämmelser rörande för­

månsrätt i konkurs för avgifter enligt förevarande lag. Förslag härom torde

få framläggas senare.

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

Om undantagande från försäkringen

36 §.

I 36—40 §§ upptages bestämmelser rörande undantagande i viss omfatt­

ning från den allmänna tilläggspensioneringen. Föreliggande lagförslag ut­

går från att alla förvärvsarbetande, såväl anställda som företagare och andra

självständigt yrkesverksamma personer, skall omfattas av tilläggspensione­

ringen. Systemet garanterar värdebeständiga pensioner och det ger relativt

snabbt efter starten pensioner av godtagbar storlek. En förutsättning för

dessa egenskaper är att pensionssystemet bygger på ett fast försäkringskol-

lektiv, som vid varje tidpunkt svarar för att pensionsförmånerna till de pen-

sionsberättigade kan utgivas. De förpliktelser, som kraven på värdebestän­

dighet och snabb uppbyggnad ålägger pensionssystemet, skulle inte kunna

infrias, om alla försäkrade när som helst finge lämna detsamma och denna

möjlighet begagnades i större omfattning. Anslutningen till den allmänna

tilläggspensioneringen måste därför vara omgärdad med garantier mot

kollektivets upplösning. Bäst uppnås sådan garanti genom att tillhörigheten

till försäkringen göres ovillkorlig.

145

Det har emellertid hävdats, att tilläggspensioneringens i princip generella giltighet borde kunna förenas med en viss frihet att stå utanför pensions­ systemet i fall då behovet av pensionsskydd är tillgodosett i annan ordning eller av särskild anledning något sådant behov inte kan anses föreligga. Det är uppenbart att önskemål i denna riktning inte utan stora svårigheter kan förverkligas, om man samtidigt vill bevara de fördelar som den lagstadgade försäkringstillhörigheten skänker åt systemet. Undantagande från systemet för löntagarnas del torde inte på allvar kunna ifrågasättas under andra för­ utsättningar än att de personer, som undantagandet avser, blir omfattade av pensionsanordningar, som åtminstone grovt taget motsvarar det all­ männa systemets. Sådana anordningar måste uppbyggas i samverkan med arbetsgivarna. Detta leder till slutsatsen att den form, som för löntagarnas del i praktiken kan komma i fråga för undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen, är kollektivavtalets. Kravet på ett fast försäkrings- kollektiv synes kunna upprätthållas om undantagande genom kollektivav­ tal medgives endast vid det allmänna pensionssystemets start. Vidare er­ fordras bestämmelser för att motverka vissa risker, som undantagande av detta slag medför för systemet, exempelvis möjligheter till spekulation. Bestämmelserna om ifrågavarande form av undantagande från den all­ männa tilläggspensioneringen återfinnes i 37—40 §§.

När det gäller andra förvärvsarbetande än löntagare är det av naturliga skäl frågan om individuella undantagsmöjligheter som tilldrar sig intresse. För självständiga företagare kan behovet av pensionsskydd stundom gestalta sig väsentligt annorlunda än för arbetstagare. Företagaren kan sålunda i vissa fall på grund av rörelsens värde och beskaffenhet förvänta sig inkomst av densamma även om hans arbetsförmåga nedgår eller bortfaller. Det kan med hänsyn härtill för honom ställa sig fördelaktigare att behålla medlen i rörelsen i stället för att betala avgifter för en pensionsförsäkring. Om en person åtnjuter inkomst både som löntagare och i egenskap av självständig yrkesutövare, kan han måhända finna det obehövligt att ha pensionsskydd för inkomsten såsom självständig yrkesutövare, särskilt om denna har ka­ raktären av en mindre biinkomst. Det har därför ansetts, att lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension bör medge möjlighet till indivi­ duellt undantagande från försäkringen såvitt avser annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av anställning. Denna undantagsmöjlighet, som inte begränsas till pensionssystemets start, kan i viss mening lättare förenas med systemets konstruktion än den kollektiva undantagsmöjligheten för arbetstagare. Skälen är flera. Med undantagandets syfte står det i god sam­ klang att utforma bestämmelserna främst med tanke på personer som har ett relativt stabilt ålders- och riskskydd t. ex. i olika slags kapitaltillgångar. Om så sker, behöver man inte räkna med växlande utträden och återinträden. Då därtill kommer att de personer, på vilka reglerna om individuellt undan- 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. AV 100

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

146

tagande kan bli tillämpliga, är vida färre än löntagarna, medför dessa regler

inte så stora risker för att försäkringskollektivets fasthet äventyras. Att

kollektiv avgiftsbetalning inte ifrågakommer när det gäller inkomst av annat

förvärvsarbete än anställning betyder också att de administrativa svårig­

heterna här blir mindre.

Förevarande paragraf behandlar undantagsmöjligheten för andra för­

värvsarbetande än löntagare. Av 8 § framgår att en försäkrads pensions-

grundande inkomst för visst år beräknas på hans inkomst av anställning

eller inkomst av annat förvärvsarbete eller i förekommande fall bådadera.

Undantagsmöjligheten enligt denna paragraf är så uppbyggd att vid beräk­

ning av den pensionsgrundande inkomsten hänsyn inte skall tagas till in­

komst av annat förvärvsarbete, i fall då den försäkrade gjort anmälan om

undantagande. Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete

än lönarbete fastställes alltså i sådant fall ingen pensionsgrundande inkomst

för honom. Av 9 § följer att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäk­

rade för sådant år. Eftersom pensionsgrundande inkomst inte beräknas skall

självfallet inte heller någon pensionsavgift erläggas. Detta framgår av 34 §.

Om den försäkrade har både inkomst av anställning och inkomst av annat

förvärvsarbete, medför anmälan enligt denna paragraf att man bortser

från inkomsten av annat förvärvsarbete vid beräkningen av pensionsgrun­

dande inkomst. Inkomsten av anställning skall dock alltjämt ligga till grund

för beräkningen. Pensionsgrundande inkomst liksom pensionspoäng fast­

ställes följaktligen om inkomsten av anställning överstiger basbeloppet.

Anmälan enligt denna paragraf har avseende på all inkomst av annat för­

värvsarbete. Det är sålunda inte möjligt att från försäkringen exempelvis

undantaga företagarinkomst i vad den härrör från viss förvärvskälla men

låta sådan inkomst från annat håll kvarstå under försäkringen. Inte heller

är det tillåtet att anmäla undantagande för inkomsten av annat förvärvs­

arbete intill ett visst belopp. Förutom de administrativa svårigheter, som

skulle vållas om det funnes möjlighet att begränsa undantagandets verkan

på sätt nu antytts, skulle en sådan möjlighet kunna inbjuda till spekulation.

Såsom framgår av bestämmelserna om ålderspension i 12 § är nämligen an­

talet år, för vilka pensionspoäng beräknats, av stor betydelse för pensionens

storlek. Det skulle därför kunna vara frestande för t. ex. en försäkrad,

som förvärvat vissa poäng såsom anställd men därefter övergår till egen

verksamhet, att visserligen undantaga det väsentliga av sin inkomst från

försäkringen och därmed i stort sett undandraga sig avgiftsskyldighet men

likväl låta så mycket av sin inkomst, som nätt och jämnt ger poäng, vara

kvar inom försäkringen och på så vis säkerställa sin rätt till förmånlig pen-

sionsberäkning inom det allmänna systemet.

Anmälan enligt denna paragraf får giltighet från och med året näst efter

det då den gjordes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

147

Om någon inte längre vill att undantagande enligt denna paragraf skall gälla för honom, synes det i regel inte böra förvägras honom att få detsamma upphävt. Han har därför möjlighet att återkalla gjord anmälan. Återkallelsen får verkan från och med året efter det att den göres, dock tidigast sedan anmälan ägt giltighet i fem år. Bestämmelsen om att undantagande inte kan bringas att upphöra förrän efter viss tid har sin grund i att man vill undvika förhastade anmälningar om undantagande från den allmänna tilläggspen­ sioneringen. Den som gör sådan anmälan bör noga ha övervägt sin situation på längre sikt. Undantagande bör således som regel grundas på en bedöm­ ning av pensionsbehovet och inte göras annat än där detta av olika skäl är mindre framträdande eller blir tillgodosett i annan ordning. Någon anled­ ning för försäkringen att underlätta kortfristiga spekulationer för att und­ komma avgiftsskyldighet under något eller några år föreligger självfallet inte. Även om anmälan enligt denna paragraf således normalt bör ske med tanke på att den skall gälla permanent, kan naturligtvis ändrade förhål­ landen göra det önskvärt för den, för vilken undantagande gäller, att åter bli fullt omfattad av försäkringen. Då det inte synes lämpligt att medge åter- anslutning till försäkringen efter alltför kort tid, har den minsta tiden för giltigheten av anmälan enligt denna paragraf bestämts till fem år. Vad nyss framhållits om att anmälan om undantagande måste förutsätta grund­ liga överväganden av den försäkrade rörande hans pensionssituation på lång sikt låter sig inte förena med att en försäkrad flera gånger går ut och in i det allmänna systemet. Med hänsyn härtill föreskrives, att den som en gång återkallat gjord anmälan inte ånyo får göra sådan anmälan.

Av det föregående torde ha framgått, att undantagande enligt denna para­ graf visserligen medför, att inkomst av annat förvärvsarbete inte blir pen- sionsgrundande så länge ett undantagande äger giltighet, men att den som gjort anmälan inte fördenskull upphör att vara försäkrad enligt denna lag. Om vederbörande även har inkomst av anställning, omfattas sålunda inte denna inkomst av undantagandet, och de pensionspoäng, som tillgodoräk­ nats honom såväl innan undantagandet fick giltighet som därefter på grund­ val av inkomst av anställning, går inte förlorade. Om förutsättningarna där­ för enligt bestämmelserna i det föregående är uppfyllda, kan den försäkrade bli berättigad till pension på grund av nyssnämnda pensionspoäng, och de finns i varje fall kvar, så att han, om han förvärvar nya poäng — t. ex. efter återkallelse av anmälan eller på grund av inkomst av anställning — framdeles kan få nytta av dem.

Det är emellertid inte givet att den pensionsrätt som förvärvats inom systemet skall förbli opåverkad av att anmälan enligt denna paragraf ägt rum. Såsom antytts i det föregående är det tvärtom befogat att uppställa vissa inskränkande regler, bl. a. till skydd mot spekulation. Vad angår ålderspen­ sionen följer av de s. k. trellio- och femtonårsreglerna i 12 §, alt en försök-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1950

148

Kurigl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

råd redan en relativt lång tid före pensionsålderns inträde kan ha uppfyllt

vad som erfordras för att han skall erhålla full pension. Den obligatoriska

försäkringstillhörigheten innebär emellertid för löntagarnas del att pensions­

avgift betalas för de försäkrade till och med 65-årsåldern så länge de kvarstår

i arbete. Det skulle då te sig föga rimligt om en självständig företagare, se­

dan han förvärvat så många års pensionspoäng som behövs för full pension,

kunde genom en anmälan enligt denna paragraf bli befriad från vidare av-

giftsskyldighet utan att detta påverkade hans pensionsrätt. I 12 § andra

stycket föreskrives därför att pensionen i dylika fall reduceras på visst sätt.

Även pension som grundas på inkomst av anställning kan därvid påverkas

av undantagandet. Detta har emellertid inte ansetts tillfredsställande i fall

då en person, som har sin huvudsakliga inkomst av anställning, anmäler

sig ut för en mindre biinkomst av annat förvärvsarbete. Reglerna har där­

för utformats så, att reduktion endast inträder i den mån den försäkrade

på grund av undantagandet inte alls tillgodoräknats pensionspoäng eller

gått förlustig mer än en poäng. En biinkomst kan alltså vid ett basbelopp

av 4 000 kr. ha uppgått till åtminstone detta belopp utan att undantagandet

får konsekvenser för den pensionsrätt som förvärvas på grund av anställ­

ningen. På grund av lagstiftningens uppbyggnad får de nämnda bestäm­

melserna angående ålderspension motsvarande tillämpning vid beräkning

av förtidspension och familjepension.

Beträffande förtidspension blir ytterligare en fråga av betydelse i detta

sammanhang. Förtidspension till en försäkrad som tillgodoräknats pensions­

poäng för två av de fyra åren närmast före det år då pensionsfallet inträffade,

beräknas enligt 16 § med antagande av att han i fortsättningen fram till 65

års ålder skulle ha förvärvat pensionspoäng motsvarande medeltalet av de

två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Ett sådant antagande är

tydligen inte berättigat, om anmälan enligt denna paragraf ägde giltighet

för den försäkrade då pensionsfallet inträffade. Förtidspension får därför

enligt 16 § i dylikt fall inte beräknas med denna metod, om undantagandet

tillika föranlett att den försäkrade för något år inom den nämnda fyraårs­

perioden gått miste om mer än en poäng. Huvudregeln i 16 § gäller dock,

om undantagandet inte föranlett att den försäkrade för något av de fyra

åren förlorat mer än en poäng. Härigenom tillgodoses på motsvarande sätt

som enligt 12 § bl. a. löntagare som anmält undantagande blott för en

mindre biinkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Eftersom familje­

pension i andra fall än då den försäkrade var berättigad till ålderspension

vid dödsfallet beräknas med utgångspunkt från den förtidspension, som

tillkom den försäkrade eller skulle ha tillkommit honom om han blivit

invalid vid tiden för dödsfallet, har de bestämmelser för vilka nyss redo­

gjorts betydelse även på familjepensionssidan.

37 §.

Såsom i det föregående sagts inrymmer systemet en möjlighet att genom kollektivavtal undantaga löntagargrupper från försäkringen, såvitt angår inkomst av anställning.

För att det allmänna systemets försäkringskollektiv skall vara klart av­ gränsat från början bör sådant undantagande ha giltighet från systemets start. Emellertid bör arbetstagarorganisationerna och deras motparter er­ hålla ett visst rådrum för att ta ståndpunkt till frågan om undantagande. Detta rådrum synes kunna sättas till ett och ett halvt år efter lagstift­ ningens ikraftträdande. I enlighet härmed föreskrives i första stycket av denna paragraf, att kollektivavtal om undantagande skall slutas före den 1 juli 1961 och ha giltighet från ingången av år 1960. I händelse undantagande kommer till stånd får frågan om återbetalning av arbetsgivaravgifter, som kan ha erlagts för år 1960 och 1961, regleras i särskild ordning med stöd av 55 §.

En konsekvens av att överenskommelse om undantagande från försäk­ ringen skall ske i form av kollektivavtal blir att sådana löntagare som enligt gällande rätt inte kan sluta kollektivavtal (personer i allmän tjänst, som är underkastade ämbetsansvar) inte kan ställa sig utanför det allmänna pen­ sionssystemet. Som framgått av det förut anförda har uppkommande sam­ ordningsfrågor med tilläggspensioneringen redan lösts för det stora flertalet tillhörande dessa grupper.

Ett kollektivavtal av förevarande slag får inte ha endast den innebörden, att arbetstagarna undantages från den allmänna försäkringen. Avtalet måste också tillförsäkra dem en motsvarighet till de pensionsförmåner, som den allmänna försäkringen erbjuder. Den närmare innebörden av detta krav behandlas i 39 §k

Kollektivavtal enligt förevarande paragraf kan ingå som del i annat kol­ lektivavtal eller vara helt fristående. För det fall, att kollektivavtal inne­ håller såväl bestämmelser enligt förevarande paragraf som regler i andra ämnen, avses i denna lag med uttrycket avtal enligt 37 § inte kollektiv­ avtalet i dess helhet utan endast den del av avtalet, som innefattar först­ nämnda bestämmelser. Eftersom kollektivavtal enligt denna paragraf kan slutas helt fristående är kollektivavtalsparter, som träffat vanliga kollek­ tivavtal gällande för tiden efter 1960 års ingång, inte av denna anledning förhindrade att ingå kollektivavtal av det speciella slag som avses i denna paragraf. Ingenting hindrar att kollektivavtal om undantagande och annat kollektivavtal består sida vid sida.

Ett kollektivavtal av sistnämnda slag kan mycket väl, som fallet är med vissa nu gällande avtal, innehålla bestämmelser som tillförsäkrar arbetsta­ garna viss pensionsrätt. I den mån dylika avtal äger giltighet för tid efter den 1 januari 1960, antingen de slutits före eller efter sagda tidpunkt, blir de däri stadgade pensionsanordningarna att betrakta som helt fristående

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

149

i förhållande till den allmänna tilläggspensioneringen eller, om avtal enligt

förevarande paragraf är tillämpligt, till det enligt sistnämnda avtal gällande

pensionssystemet. Det specifika för ett avtal enligt 37 § är dess egenskap

att på visst sätt undantaga de arbetstagare, på vilka det är tillämpligt,

från den lagfästa tilläggspensioneringen och att skapa en ersättning för

denna pensionering. Andra kollektivavtal, som angår pensionsfrågor, be-

röres över huvud inte av regleringen i denna paragraf. Sådana avtal kan

alltså slutas och prolongeras även efter utgången av juni 1961. Komplette­

ringar av de pensionsförmåner, som det allmänna systemet ger, kan sålunda

avtalas utan att bestämmelserna i denna paragraf behöver iakttagas. Själv­

fallet gäller detta även för sådana grupper, som enligt vad förut sagts inte

kan träffa kollektivavtal i egentlig mening.

Kollektivavtal om undantagande från den allmänna tilläggspensione­

ringen får enligt andra stycket i denna paragraf på arbetstagarsidan endast

slutas av huvudorganisation. Begreppet huvudorganisation har här samma

innebörd som i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Därmed avses så­

ledes dels förening eller förbund av flera föreningar av arbetstagare, dels

självständig organisation, som ej har underavdelningar, och självständig

organisation, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma

arbetsområde (jämför andra lagutskottets memorial nr 59 år 1936).

Huvudorganisationen på arbetstagarsidan skall själv stå som avtalspart.

Det räcker inte med att den godkänner ett avtal, som slutits av en under­

organisation inom huvudorganisationen. Genom kravet på medverkan av

huvudorganisation på arbetstagarsidan skapas garanti mot förhastade avtal.

Detta är så mycket viktigare som det i princip ankommer på avtalsparterna

att bedöma i vad mån avtalet ger förmåner som kan jämföras med den all­

männa tilläggspensioneringen.

I fråga om avtalets bindande verkan för organisationerna och deras med­

lemmar gäller givetvis vanliga kollektivavtalsrättsliga regler. Upplöses en

avtalsslutande organisation upphör organisationens medlemmar inte därige­

nom att vara bundna av avtalet. En arbetstagare eller arbetsgivare kan vi­

dare inte enbart genom ett utträde ur organisationen frigöra sig från ver­

kan av avtalet. De är bundna av avtalet under den tid för vilken det slutits.

Vill en arbetsgivare, som utträtt ur den av avtalet bundna organisationen,

undvika att avtalet på grund av underlåten uppsägning blir gällande för

honom efter avtalsperiodens slut, får han själv eller genom en annan orga­

nisation, som han kan ha inträtt i, för sin del uppsäga avtalet. Detsamma

gäller en grupp arbetstagare, som utträtt ur den avtalsbundna organisationen

och inträtt i en annan, därvid uppsägningsskyldigheten åvilar sistnämnda

organisation. Någon uppsägningsskyldighet enligt vad nu sagts föreligger

inte för en enskild arbetstagare. Det bör emellertid framhållas, att bety­

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

151

delsen av att en arbetstagare eller en grupp av arbetstagare utträder ur den avtalsbundna organisationen begränsas av stadgandet i 38 § om att oorga­ niserade arbetstagare på en arbetsplats, där avtalet i övrigt gäller, blir om­ fattade av detsamma.

Med hänsyn till angelägenheten av att såvitt möjligt enhetliga löne- och pensionsvillkor råder inom samma kollektivavtalsområde uppställes vidare i andra stycket av denna paragraf regler, syftande till att i princip endast ett pensionssystem skall råda inom ett dylikt område, alltså antingen det all­ männa pensionssystemet eller också det system, som avses i ett avtal enligt paragrafen. Innebörden av dessa regler är att en arbetstagarorganisation får sluta ett avtal av förevarande slag endast under förutsättning att organisa­ tionen uppenbarligen omfattar flertalet arbetstagare som är anställda bos arbetsgivare, vilka skulle bli bundna av avtalet, och som sysselsättes med sådant arbete som avtalet avser. Om avtalet är avsett att binda flera arbets­ givare, skall samtliga hos dem anställda arbetstagare med ifrågavarande ar­ betsuppgifter ses som en enhet. Någon majoritet hos varje enskild arbets­ givare behöver således inte föreligga. Krav på kvalificerad majoritet upp­ ställes inte men vid den prövning, som pensionsmyndigheten enligt 40 § har att företaga, skall det vara uppenbart, att organisationsmedlemmarna utgör flertalet inom de nyss angivna arbetstagarkategorierna. Det skall alltså inte bli fråga om någon egentlig bevisföring hos pensionsmyndigheten. Tvek­ samhet om att majoritetskravet är uppfyllt leder till att avtalet inte anses gällande. Prövningen skall hänföra sig till den tidpunkt då avtalet slöts. Om majoritet därefter förbytes i sin motsats upphör avtalet inte på den grund att vara giltigt. Den erforderliga majoriteten bland arbetstagarna be­ höver inte uppnås av en enda organisation. Har flera organisationer biträtt avtalet eller föreligger flera skilda avtal med samma innehåll i pensionsav- seende, räcker det om antalet medlemmar i organisationerna tillsamman­ tagna är så många att majoritet föreligger.

Därest ett kollektivavtal om undantagande kommit till stånd före den 1 juli 1961 kan det enligt paragrafens tredje stycke sedermera förlängas. Någon tidsfrist inom vilken överenskommelse om förlängning skall ha träf­ fats är inte föreskriven men en sådan överenskommelse måste ha slutits innan giltighetstiden för det ursprungliga avtalet gått till ända. Sedan det ursprungliga avtalet upphört att gälla och de därav omfattade arbetsta­ garna kommit in under lagens system, är det således inte tillåtet att åter­ uppliva avtalet. En överenskommelse om förlängning kan antingen ta sig uttryck i ett helt nytt avtal av samma innehåll som det ursprungliga eller i ett separat förlängningsavtal. Hinder möter icke att ytterligare förlänga ett avtal som tidigare blivit förlängt.

Möjlighet föreligger också att ändra gällande kollektivavtal om undan­ tagande. Det ursprungliga avtalet får dock icke genom ändringen göras till- lämpligt på arbetstagare, vilka sysselsättes i annat arbete än som avsågs

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

152

med nämnda avtal. Huruvida ändringen formellt genomföres så, att det ur­

sprungliga avtalet utbytes mot ett nytt sådant av ändrad lydelse, eller så, att

det ursprungliga avtalet alltjämt får gälla vid sidan av ett särskilt avtal som

blott innefattar ändringarna, är däremot utan betydelse.

Det ligger i sakens natur att överenskommelse om förlängning eller änd­

ring av ett kollektivavtal om undantagande måste träffas i kollektivavtalets

form. En uttrycklig bestämmelse härom har emellertid intagits i paragrafens

tredje stycke, bl. a. för att tydligt ange att reglerna i paragrafens fjärde

stycke samt i de följande paragraferna äger tillämpning även å förläng­

nings- och ändringsavtal.

Det är att märka att det i andra stycket uppställda majoritetsvillkoret

inte gäller, då fråga endast är om förlängning eller ändring av kollektivavtal

om undantagande.

I detta sammanhang bör nämnas, att inte heller förändringar av organi­

sationerna på arbetstagar- eller arbetsgivarsidan får medföra utvidgning

av tillämpligheten av ett avtal av förevarande slag. Sammanslagning av två

fackliga organisationer, av vilka blott den ena omfattas av kollektivavtal

enligt 37 §, medför sålunda inte att avtalet blir tillämpligt på den andra

organisationens medlemmar i vidare mån än dessa sysselsättes i arbete som

avtalet avser.

Enligt lagen om kollektivavtal skall kollektivavtal i regel upprättas skrift­

ligen. I vissa fall äger dock kollektivavtal giltighet, ehuru det icke fixerats

i ett skriftligt dokument som undertecknats av parterna. Såsom framgår

av 40 § skall sådana kollektivavtal, som avses i 37 §, underkastas en viss

prövning av pensionsmyndigheten och registreras hos denna. För att un­

derlätta denna prövning och för att förebygga tvister om innehållet i dylika

avtal stadgas i fjärde stycket av förevarande paragraf, att kollektivavtal

varom här är fråga alltid skall upprättas skriftligen och undertecknas av

parterna. Kravet på underskrift av part torde få anses uppfyllt om avtalet

underskrivits av befullmäktigat ombud för parten.

Kollektivavtal enligt 37 § måste avse hela kalenderår eftersom beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt 4 § och avgiftsuttag enligt 33 § sker

för kalenderår. Avtal kan inte slutas för annan tid än hela kalenderår och

kan efter uppsägning eller av annan anledning inte upphöra att verka å

annan tid än vid utgången av kalenderår.

38 §.

Intresset av enhetliga förhållanden inom arbetslivet medför särskilda

problem med hänsyn till de oorganiserade arbetstagarna och arbetsgivarna.

I denna paragraf föreskrives, att om det hos en arbetsgivare som är bunden

av ett avtal enligt 37 § finnes arbetstagare, som inte år medlemmar av den

avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas

på dem, såvida de är sysselsatta i sådant arbete, som avtalet omfattar. Detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

153

gäller dock endast under förutsättning, att arbetsgivaren i sin tjänst har åt­ minstone någon som är medlem av den avtalsslutande organisationen. Gi­ vetvis kan invändas, att det skulle vara ett brott mot avtalsfriheten och mot tredje mans rätt att en oorganiserad arbetstagare skulle kunna berövas förmånerna av den allmänna pensioneringen genom att ett kollektivavtal slutes av en förening som han inte tillhör. Emellertid skulle, om man medgåve de oorganiserade arbetstagarna möjlighet att kvarstå i det all­ männa systemet, uppenbara risker föreligga för att principen om i möj­ ligaste mån enhetliga arbetsvillkor på arbetsplatserna inte kunde upprätt­ hållas. För övrigt bör framhållas, att om en huvudorganisation godtagit ett pensionssystem såsom tillfredsställande för sina medlemmar, så finnes skäl att antaga att denna ordning också tillgodoser de oorganiserade ar­ betstagarnas intressen.

Bestämmelsen i denna paragraf får givetvis inte inkräkta på en konkur­ rerande arbetstagarorganisations rätt att företräda sina medlemmar. Har en dylik organisation slutit kollektivavtal — annat än avtal enligt 37 § — med arbetsgivaren får denne inte utsträcka tillämpningen av avtalet enligt 37 § till organisationens medlemmar. Är arbetsgivaren inte bunden av ett avtal enligt 37 § kan detta inte tillämpas på de hos honom anställda arbets­ tagarna, vare sig dessa tillhör en organisation, som slutit avtalet, eller ej. Om en medlem av en arbetstagarorganisation, som ingått dylikt avtal, först är anställd hos en av avtalet bunden arbetsgivare och således står utanför försäkringen samt därefter tar anställning i samma slags arbete hos en ny arbetsgivare, som inte berörs av avtalet, kommer han därmed in under den allmänna tilläggspensioneringen såvitt avser arbetet hos den nye arbets­ givaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

39 §.

Den verkan, som ett kollektivavtal om undantagande medför, består en­ ligt första stycket i denna paragraf däri, att lön för sådant arbete, som avta­ let avser, inte grundar pensionsrått eller av gifts skyldighet enligt denna lag. Lönen medtages sålunda inte vid beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt den allmänna försäkringen för arbetstagare, på vilken avtalet är till- läinpligt, och den medför inte heller skyldighet för hans arbetsgivare att erlägga pensionsavgift, allt under förutsättning att arbetsgivaren är bunden av avtalet.

Som följer av det föregående medför ett avtal enligt 37 § inte att en ar­ betstagare, på vilken det är tillämpligt, helt avskärcs från den allmänna försäkringen. Om han har löneinkomster från annat arbete än sådant, som avtalet avser, är dessa pensionsgrundande i det allmänna systemet i den mån de överstiger basbeloppet, övergår han till arbete, för vilket inget kol­ lektivavtal om undantagande finnes, blir lian omfattad av den allmänna försäkringen i vanlig ordning. Om en person först är verksam i ett yrke,

154

för vilket den allmänna pensioneringen gäller, men sedan övergår till

arbete, som omfattas av ett avtal enligt 37 §, går han inte miste om den

pensionsrätt som han kan ha förvärvat i det allmänna systemet. En annan

sak är att beräkningen av pensionen från den allmänna försäkringen kan

påverkas av att vederbörande stått utanför försäkringen. I detta avseende

gäller samma regler som beträffande individuellt undantagande enligt 36 §.

Härom torde få hänvisas till vad som anförts vid nämnda lagrum. Erinras

må blott, alt påföljd av undantagande inträder endast om detta något år

medfört att pensionspoäng inte alls tillgodoräknats den försäkrade eller

att han gått förlustig mer än en poäng. Härigenom undgås ogynnsamma

verkningar för den, som står med i det allmänna systemet för sin huvud­

sakliga inkomst men omfattas av undantagande såvitt avser biinkomster

av mindre omfattning. Att den försäkrade inte genom kollektivavtal av

förevarande natur undantages från försäkringen i vad avser inkomst av

annat förvärvsarbete är givet.

Såsom vid 37 § nämnts måste ett där avsett avtal garantera, att arbets­

tagarna får en motsvarighet till den trygghet, som den allmänna tilläggs­

pensioneringen skänker. För dem som avtalet är tillämpligt på skall så att

säga uppbyggas ett särskilt pensionssystem. Detta kan ske antingen i själva

avtalet eller i ett pensionsreglemente eller dylikt, till vilket avtalet hänvisar.

Den handling, till vilken sålunda hänvisas, blir då att anse som en del av

kollektivavtalet. I förevarande paragrafs andra stycke1 stadgas, att pen-

sionsanordningarna enligt avtalet skall tillförsäkra arbetstagare, på vilka

avtalet är tillämpligt, rätt till de tre förmånsgrenar, som den allmänna för­

säkringen omfattar, eller ålders-, förtids- och efterlevandepension.

Avtalet behöver givetvis blott tillförsäkra pensionsrätt åt de arbetstagare,

som därest avtalet inte förelegat skulle ha fått tillgodoräkna sig pensions-

grundande inkomst inom det allmänna systemet på grundval av lönen i den

anställning, som omfattas av avtalet. De enligt 2 och 4 §§ gällande begräns­

ningarna med avseende på den personkrets, för vilken pensionsgrundande

inkomst skall beräknas, får alltså tillämpas på motsvarande sätt beträffande

pensionsrätt enligt kollektivavtalet. Arbetstagare, som inte är svensk med­

borgare eller i Sverige mantalsskriven utlänning, behöver inte vara tillför­

säkrad rätt till pension enligt avtalet. På samma sätt kan avtalet innehålla

motsvarigheter till reglerna i denna lag om att pensionsrätt inte intjänas

under år före det, varunder vederbörande fyller 16 år, eller efter det då han

uppnår 65 års ålder.

Avtal enligt 37 § skall som sagt garantera pension vid ålderdom och

invaliditet samt åt efterlevande. Däremot uppställer lagen inget krav på

pensionsnivån och pensioneringens utformning i övrigt. Detta blir de avtals­

slutande parternas ensak att bevaka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

155

Andra stycket i denna paragraf innehåller slutligen en regel av innebörd att den pensionsrätt, som någon förvärvar i ett på avtal grundat system, skall bestå oavsett hur hans anställningsförhållanden gestaltar sig i fram­ tiden och oavsett om avtalet upphör att gälla. Det anförda utesluter inte att pensionsrättens värde är olika med hänsyn till om den pensionsberättigade varit underkastad avtalets pensionsordning oavbrutet fram till pensions- fallet eller ej. Regler av sådan natur finnes för det allmänna systemets vid­ kommande i 12 och 16 §§, och motsvarigheter kan tänkas inom en pensions­ ordning som grundas på kollektivavtal enligt 37 §.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall enligt förevarande paragraf registre­ ras hos pensionsmyndigheten. Stadgandet härom gäller inte bara vad man skulle kunna kalla ursprungliga kollektivavtal — dvs. sådana avtal som avses i 37 § första stycket — utan även förlängnings- och ändringsavtal. Det ankommer på avtalsparterna att ta initiativet till att registrering sker.

Såsom tidigare berörts behöver arbetstagarorganisationerna och deras motparter inte ha tagit ställning till frågan om undantagande från försäk­ ringen förrän till den 1 juli 1961. Ansökan om registrering av avtal, som tillkommit innan denna tidsfrist gått till ända, skall göras senast den 31 augusti 1961. I övriga fall — dvs. då fråga är om avtal som efter ut­ gången av juni månad 1961 träffas om förlängning eller ändring av tidigare ingångna avtal — skall ansökan om registrering ske inom två månader efter utgången av den månad under vilken avtalet slöts. Sökes registrering senare än som är föreskrivet, är avtalet ogiltigt.

Innan registreringsfrågan avgöres har pensionsmyndigheten att pröva, huruvida avtalet överensstämmer med stadgandena i 37 § och 39 § andra stycket1. När det gäller avtal, varigenom arbetstagare första gången undan­ tages från försäkringen, har pensionsmyndigheten sålunda att tillse, att av­ talet träffats före den 1 juli 1961 och är gällande från det lagfästa syste­ mets start, samt å arbetstagarsidan slutits av organisation som avses i 37 § andra stycket ävensom att formföreskrifterna i 37 § fjärde stycket är upp­ fyllda. Vidare har myndigheten att pröva huruvida de arbetstagare, på vilka avtalet är tillämpligt antingen direkt eller till följd av stadgandet i 38 §, i avtalet är tillförsäkrade sådana förmåner som anges i 39 § andra stycket; i detta hänseende hänvisas till vad som anförts under sistnämnda paragraf. Då fråga är om förlängnings- och ändringsavtal skall prövningen avse, huru­ vida avtalet är så beskaffat som anges i 37 § fjärde stycket. Vad ändrings­ avtal beträffar skall därjämte tillses, att ändringen inte innebär att undan­ tagandet utsträckes till arbetstagare med annat arbete än som avsågs med det ursprungliga avtalet. Ej heller får ändringsavtalet medföra, att arbets­ tagare, för vilken undantagandet gäller, berövas de förmåner som jämlikt

39 § andra stycket skall vara tillförsäkrade honom i avtalet.

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1959

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

156

Befinnes avtalet stå i överensstämmelse med de föreskrifter i lagen, som

här berörts, skall det registreras. I annat fall skall ansökningen om re­

gistrering avslås, vilket medför att avtalet blir ogiltigt.

Pensionsmyndighetens beslut i registreringsfrågor kan enligt 53 § över­

klagas hos Konungen. Om den socialförsäkringsdomstol, som omnämnes i

motiveringen till sagda paragraf, blir inrättad, förutsättes denna bli full­

följ dsinstans i stället för Konungen.

Enligt lagen om arbetsdomstolen har denna att upptaga och pröva bl. a.

tvist om kollektivavtals giltighet. Bestämmelserna i förevarande paragraf

är inte avsedda att inskränka den behörighet som sålunda tillkommer ar­

betsdomstolen. Den omständigheten att ett kollektivavtal om undantagande

registrerats av pensionsmyndigheten hindrar alltså inte att frågan om av­

talets giltighet dragés under arbetsdomstolens prövning t. ex. under på­

stående att avtalet tillkommit under sådana omständigheter, som avses i

3 kap. avtalslagen, eller att något formfel blivit begånget vid dess tillkomst.

Emellertid är det angeläget att förebygga att pensionsmyndigheten registre­

rar dokument, som sedermera vid prövning av arbetsdomstolen befinnes

ogiltiga som kollektivavtal. För att så långt det är möjligt hindra att så sker

har, såsom tidigare angivits, i 37 § upptagits ett stadgande, enligt vilket

sådana kollektivavtal, varom här är fråga, alltid skall upprättas skriftligen

och undertecknas av avtalsparterna. Detta stadgande synes •— lämpligen i

en med stöd av 55 § utfärdad författning — böra kompletteras med bestäm­

melser om skyldighet att i registreringsärende inge vissa handlingar, såsom

stadgar för avtalsslutande organisation och bevis om att den eller de, som

undertecknat avtalet å organisationens vägnar, är behöriga därtill. Härige­

nom erhåller pensionsmyndigheten möjlighet att kontrollera bl. a. att av­

talsslutande organisation äger rättskapacitet och enligt sina stadgar är be­

rättigad att binda underorganisationer och enskilda medlemmar på sätt som

angives i avtalet ävensom att avtalet är undertecknat av rätta personer.

Bestämmelser av den innebörd som här angivits torde i förening med före­

skriften att avtalet å arbetstagarsidan skall vara slutet av en huvudorgani­

sation medföra betydande trygghet mot att sådana avtal registreras som

sedermera befinnes ogiltiga. Skulle så likväl i något fall ske torde arbets­

tagarna i efterhand få tillgodoräknas de pensionspoäng, som de gått miste

om under den tid avtalet faktiskt tillämpats, samt arbetsgivarna likaledes

i efterhand få betala de avgifter till det allmänna systemet som de under

samma lid sluppit ifrån.

Det ligger i sakens natur att ett kollektivavtal om undantagande från

försäkringen kan ge upphov till tvister av skiftande slag. I den mån överens­

kommelse ej träffats om att dylika tvister skall avgöras av skiljemän, får

de prövas i den ordning som enligt allmänna processregler gäller för tvister

av ifrågavarande slag. Otvivelaktigt kan rättstillämpningen härvid komma

Kungl. Maj:is proposition nr 100 år 1959

157

att ställas inför problem, som inte tidigare varit aktuella. I det läge som nu råder vet man emellertid inte i vad mån möjligheten att sluta kollektivavtal om undantagande kommer att utnyttjas. Lika litet kan det förutses, hur de pensionsanordningar som kan komma till stånd genom dylika avtal blir utformade. Givet är att frågan kommer att följas med största uppmärk­ samhet.

Särskilda bestämmelser

41 §.

Avdelningen särskilda bestämmelser inledes med en föreskrift att pen­ sion, där ej annorlunda stadgas, skall utgivas efter ansökan. Motsvarande gäller för närvarande inom folkpensioneringen och beträffande statstjänste- männens pensioner. Ansökan skall enligt denna paragraf krävas inte blott när det gäller att få ut pensionen första gången utan även när det gäller att komma i åtnjutande av en senare inträdd rätt till höjning av utgående pension. Där ökningen av en redan utgående pension skall grundas på om­ ständighet som normalt inte kan beräknas på annat sätt komma till de pensionsbeviljande organens kännedom, är det nödvändigt med ett ansök- ningsförfarande som underlag för beslutet om ökning. Så är fallet då en till 60 procent nedsatt förtidspension skall ökas till hel förtidspension med hänsyn till att nedsättningen i den försäkrades arbetsförmåga blivit fullständig. På motsvarande sätt kan fordras ansökan, när en barnpension skall ökas till följd av att antalet pensionsberättigade ökat genom att barn till den försäkrade fötts efter dennes död och efter det att barnpension beviljats för hans övriga barn.

För vissa fall skulle det vara onödigt och även föra för långt att kräva ansökan, såsom exempelvis då förtidspension skall utbytas mot ålderspen­ sion eller då änkepension skall höjas till följd av att barnpension upphör att utgå. Givetvis kan det ej heller bli tal om ansökningsförfarande, då pen­ sionerna skall justeras uppåt på grund av indexregleringen av basbeloppet. Gränsdragning mellan de fall, då ansökan enligt vad nu sagts skall krävas, och de fall, då ansökan ej skall erfordras, torde i mån av behov få regle­ ras i särskild författning utfärdad med stöd av 55 §. På motsvarande sätt torde även få lämnas föreskrifter om hur ansökningsförfarandet skall vara anordnat.

42 §.

Denna paragraf innehåller dels en föreskrift, att pension skall utgivas månadsvis, dels bestämmelser angående den tid för vilken pension utgår.

Ålderspensionen skall enligt huvudgrunderna utgå fr. o. m. den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Såsom framgår av It § och kommen­ taren till densamma har emellertid den försäkrade möjlighet att efter fram­ ställning erhålla pension för tid före nämnda månad, dock tidigast fr. o. in. den månad då han fyller 63 år. Han kan också uppskjuta pensionsuttaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

158

genom att vänta med ansökan eller givetvis också genom att i ansökan ange,

att han önskar pensionen utbetalad fr. o. m. viss senare månad. Den för­

säkrade har sålunda förhållandevis stor valfrihet i fråga om den första ut-

betalningsmånaden. Med hänsyn till denna valfrihet finnes inte anledning

att låta ålderspension utgå för tid före ansökningsmånaden1. Att ett tidigare

eller senare pensionsuttag påverkar pensionens storlek framgår av 13 §.

Familje- och förtidspension skall i princip utgå fr. o. m. den månad, då

rätten till pensionen inträtt. I fråga om familjepensionen är grundförut­

sättningen vanligtvis lätt konstaterbar, nämligen inträffandet av dödsfall.

Skall familjepension med tillämpning av 28 § utgå till efterlevande till för­

säkrad som saknas utan att visshet kunnat vinnas om att han avlidit, kan

dock vanskligheter uppkomma när det gäller att bestämma tidpunkten för

pensionsrättens inträde. Vad åter angår förtidspension kan det, eftersom

pensionsrätten grundas på att den försäkrade fått sin arbetsförmåga ned­

satt, i många fall vara svårt att fastställa tidpunkten då rätten till pensio­

nen inträtt. För de fall då oklarhet om tidpunkten för pensionsrättens in­

träde råder, ges i förevarande paragraf en regel analog med vad som före-

skrives i 38 § 1 inom. första stycket folkpensioneringslagen. Då rätten till

pension inte visas ha varit för handen tidigare, skall den enligt denna regel

anses ha inträtt då pensionen söktes. Vidare föreskrives i analogi med folk­

pensioneringslagen, att pension inte skall utgå för längre tid tillbaka än tre

månader före den månad varunder pensionen söktes. Detta innebär att för­

tidspension i allmänhet utgår från samma tidpunkt som folkpensionen.

För fall då familjepension utgår efter försäkrad som åtnjöt ålders- eller

förtidspension har en särskild regel intagits i avsikt att förhindra dubbel­

ersättning under dödsfallsmånaden. Härvidlag skall gälla, att familjepen­

sion utgives tidigast fr. o. in. månaden näst efter den varunder dödsfallet

inträffat. I fråga om övergång från förtidspension till ålderspension behövs

här ingen särskild regel, eftersom förtidspension endast kan utgå fram till

den månad då den försäkrade fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan

börjar utgå till honom.

Sådan ökning av utgående ålders-, förtids- eller familjepension, som be­

ror på höjning av basbeloppet, skall givetvis ske fr. o. in. den tidpunkt, då det

höjda basbeloppet börjar gälla. Detta framgår av 12 §. Beträffande tidpunk­

ten, då förtidspension skall utgå med ökat belopp beroende på att en för­

tidspensionärs arbetsförmåga försämrats, skall gälla detsamma som i denna

paragraf stadgats angående utbetalning av nybeviljad förtidspension (tredje

stycket sista punkten). Motsvarande skall gälla för ökning av familjepension

på grund av ökat antal efterlevande.

I fjärde stycket stadgas att pensionen utgår t. o. in. den månad, varunder

pensionstagaren avlidit eller rätten till pension eljest upphört. Stadgandet

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

1 Ändrat 1 den slutliga lagtexten.

motsvarar vad som gäller enligt 38 § 1 mom. första stycket folkpensione­

ringslagen.

De frågor i övrigt som rör sättet och tiden för utbetalning av pensioner

och som inte regleras i denna lag, torde det få ankomma på Konungen att

utfärda närmare bestämmelser om. Dessa frågor utredes av socialförsäk­

ringens administrationsnämnd, som senare kommer att framlägga förslag

därom. Det bör i detta sammanhang erinras om att det jämlikt stadgande i

56 § inte kommer att utgå några pensioner från tilläggspensioneringen före

den 1 januari 1963.

43 §.

Enligt den nuvarande folkpensioneringslagen kan en person aldrig vara

berättigad till mer än en folkpensionsförmån samtidigt. Såsom anmärkts

i det föregående är det däremot möjligt, att en och samma person är berät­

tigad till två eller flera olika tilläggspensioner. Sålunda kan ålderspension

och änkepension sammanträffa. Vidare kan förutsättningar föreligga för

att förtidspension, änkepension, barnpension efter fader och barnpension

efter moder skall utgå jämsides, två eller flera på en gång. Teoretiskt kan

alla de fyra sistnämnda slagen pension utgå till samma person. Det torde

emellertid endast i sällsynta undantagsfall komma att inträffa att en per­

son är berättigad till mer än två tilläggspensioner.

Folkpensioneringens princip att endast en pension kan utgå till en och

samma person kan för tilläggspensioneringens vidkommande knappast till-

lämpas på annat sätt än att den pensionsberättigade endast får uppbära

den största av flera tilläggspensioner, som skulle kunna utgå för samma tid.

Eif stadgande i överensstämmelse härmed upptages i förevarande paragraf.

Det föreskrives vidare, att om samtliga eller de största pensionerna är lika

stora så skall en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension, ut­

givas. Rätten till den eller de pensioner, som ej utgives, bortfaller givetvis

inte. Beräkningen av familjepensioner enligt 24, 26 och 27 §§ påverkas heller

inte av att änke- eller barnpension på grund av stadgandet i förevarande

paragraf inte skall utgivas. Det bör påpekas, att den lösning av förevarande

fråga som här valts inte är slutgiltig utan får omprövas i samband med nästa

reformetapp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

159

44 §.

Denna paragraf innehåller stadgande angående samordningen mellan

tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen.

Den försäkrade kan avlida eller ådraga sig en invalidiserande skada un­

der sådana omständigheter, att rätt till sjukpenning eller livränta kan före­

ligga på grund av annan lag eller författning, exempelvis yrkesskadeförsäk­

ringslagen eller militärersättningsförordningen. Därest i sådana fall sam­

160

tidigt skulle utgå full ersättning från tilläggspensioneringen, skulle kunna

uppkomma en icke motiverad dubbelersättning. Till undvikande härav är

det nödvändigt att särskilda regler ges angående sammanträffande förmå­

ner. Emellertid hör frågan om den materiella samordningen av olika social-

försäkringsgrenar till de spörsmål, som 1958 års socialförsäkringskommitté

har att utreda. De problem som här uppkommer är till sin natur både svår­

överskådliga och invecklade. Ett slutligt ställningstagande till problemen ur

tilläggspensioneringens synpunkt kräver överväganden som berör en mängd

detaljer inom andra socialförsäkringar. Med hänsyn till vad sålunda fram­

hållits är det icke möjligt att nu ange några riktlinjer för samordningen

mellan tilläggspensioneringen och jTkesskadeförsäkringen. Den samord­

ningsregel som ges i denna paragraf är därför inte att betrakta som slut­

giltig.

I paragrafen har föreskrivits, att tilläggspensionen skall minskas med

vad den pensionsberättigade äger uppbära i livränta eller sjukpenning

jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen eller i livränta eller sjukpenning jäm­

likt annan lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande,

såvida livräntan eller sjukpenningen bestämmes av eller utbetalas från riks-

försäkringsanstalten eller sådant ömsesidigt försäkringsbolag som avses i

1 § yrkesskadeförsäkringslagen. Den sålunda utformade bestämmelsen är

mera restriktiv än vad som f. n. i allmänhet gäller vid sammanträffande

av förmåner i liknande fall men lämnar därmed också alla vägar öppna vid

det kommande ställningstagandet. Med den nu valda utformningen av stad­

gandet har alltså inte avsetts att ge någon vägledning för hur hithörande

spörsmål skall slutgiltigt lösas. Det bör i sammanhanget erinras om att det

inte kan bli fråga om att tillämpa paragrafens bestämmelser förrän efter

den 1 januari 1963, då pensioner enligt lagen avses skola börja utgå. Med

hänsyn härtill torde tills vidare kunna anstå med den ändring av 25 § yrkes­

skadeförsäkringslagen med flera författningsbestämmelser som den före­

slagna utformningen av förevarande paragraf kan påkalla.

I andra stycket av denna paragraf har föreskrivits, att de angivna reglerna

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om livränta eller sjukpenning

som utgår på grund av utländsk lagstiftning.

Av 61 § framgår, att vad i förevarande paragraf stadgas inte skall gälla i

fall då livränta eller sjukpenning utgår på grund av skada som inträffat

före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

45 §.

Kontrollsvårigheterna gör det påkallat, att särskilda regler uppställes

beträffande utbetalningen av pension till pensionärer utomlands. Med an­

ledning härav föreskrives i denna paragraf, att för utbetalning av pension

161

utom riket må krävas bevis om att rätt till pension alltjämt föreligger. Det

kan t. ex. böra fordras, att bevis förebringas om att pensionären alltjämt

är i livet. Närmare föreskrifter rörande hur prövningen här skall anordnas

torde få utfärdas särskilt med stöd av 55 §.

46 §.

Den värdebeständighet med hänsyn till penningvärdesutvecklingen i Sve­

rige, som pensionssystemet garanterar i fråga om pensionsförmånerna, är

tillkommen med tanke på dem som är bosatta här i riket. Beträffande ut­

länningar som ej är bosatta här i landet kan det inte anses motiverat, att de

blir delaktiga av denna garanti. En viss nedsättning av pensionsbeloppen

för deras del har med hänsyn härtill befunnits påkallad. Även andra skäl

talar i samma riktning, såsom svårigheterna att trots regeln i föregående

paragraf erhålla tillräcklig kontroll över pensionstagare utom riket. Med

hänsyn härtill har i förevarande paragraf intagits bestämmelser om ned­

sättning av pensionerna i sådana fall. Som utgångspunkt vid beräkningen

av nedsättningen har valts pensionsbeloppet vid den tidpunkt, då vederbö­

rande pensionstagare upphörde att vara bosatt här i riket eller, om den pen-

sionsberättigade redan vid tiden för pensionsrättens inträde var bosatt utom­

lands, det belopp vartill pensionen första gången skulle ha uppgått, om bo­

sättning i riket då förelegat. Därvid har föreskrivits att pensionen skall

utgå med hälften av det belopp, som sålunda skall gälla som utgångsvärde.

Anknytningen till viss tidpunkt föranleder den kompletterande regeln, att

pensionen på grund av dessa stadganden dock inte får utgå med högre belopp

än om den pensionsberättigade varit bosatt i Sverige.

I analogi med bestämmelserna i 30 § första stycket yrkesskadeförsäk­

ringslagen har i andra stycket av förevarande paragraf intagits kapitalise-

ringsregler för utländsk pensionstagare som är bosatt utom riket. Sålunda

föreskrives till en början, att pensionen även utan pensionstagarens samtycke

må utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pen­

sion vederbörande var berättigad till jämlikt närmast föregående stycke i

paragrafen. Pensionsmyndigheten har här att bedöma, om pensionen skall

fortfara att utgå — med nedsatt belopp — eller om avlösning skall ske mot

engångsbelopp motsvarande det sålunda kapitaliserade värdet. Härvidlag har

myndigheten att taga hänsyn bl. a. till de förpliktelser för systemet, som pen-

sionsfallet innebär, ävensom till de kontrollsvårigheter och övriga olägen­

heter, som följer av utbetalning utomlands. Skulle pensionsmyndigheten för

sin del finna, alt engångsbelopp enligt de angivna reglerna inle bör utgivas,

men påyrkar den pensionsberättigade att så sker, kan pensionsorganet lik­

väl lämna medgivande till utbyte, eventuellt med ett med hänsyn till om­

ständigheterna i det särskilda fallet skäligen nedsatt kapitalbelopp. Regler

härom ges i förevarande paragraf, varvid dock föreskrives att nedsättningen

11 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 7.95.9

162

inte får ske till belopp under 40 procent av kapitalvärdet av den enligt första

stycket i paragrafen beräknade pensionen.

Grunderna för beräkning av kapitalvärdet i fall som nu sagts skall fast­

ställas av Konungen.

I och med att ett engångsbelopp utbetalats har pensionsrätt på grundval

av dessförinnan intjänade poäng upphört. Stadgande härom återfinnes i

paragrafen. Givetvis utesluter inte detta att vederbörande sedermera kan tjä­

na in poäng inom systemet och därigenom ånyo erhålla viss pensionsrätt.

Undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf kan göras genom

konvention som slutes med stöd av 54 §.

47 §.

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om interimistiska be­

slut i ärenden rörande pension. En sådan bestämmelse är motiverad med hän­

syn till att det i det särskilda fallet kan hinna förflyta en avsevärd tid efter

ansökningens ingivande, innan alla de för pensionsrätten relevanta omstän­

digheterna hunnit klarläggas. I fall då skäl föreligger att antaga att pension

kommer att utgå men tillräcklig klarhet för ett slutligt ställningstagande

ännu inte föreligger, bör det finnas möjlighet för pensionsorganet att med­

dela interimistiskt beslut angående pension. I paragrafen stadgas sålunda, att

då skäl föranleder därtill pension må bestämmas att intill dess slutligt beslut

fattas utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbe-

viljande organet föreskriver. I samband med det slutliga beslutet i ärendet

skall givetvis en avräkning ske på så sätt, att vad som för en viss tidsperiod

utgivits på grund av det interimistiska beslutet skall avräknas från den

slutligt fastställda pensionen för samma tid. Om den interimistiskt beslu­

tade pensionen skulle visa sig vara för hög, skall någon återbetalningsskyl-

dighet beträffande det överskjutande beloppet inte komma i fråga i vidare

mån än som följer av 50 §.

Förevarande paragraf har motsvarighet i 36 § sjätte stycket folkpensione­

ringslagen och 34 § andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsut-

redningen upptog i 84 § i sitt lagförslag en bestämmelse av samma innebörd.

48 §.

Enligt 42 § första stycket skall tilläggspension utgivas månadsvis. Som ett

led i strävandena att underlätta administrationen har det ansetts lämpligt att

införa en regel om att den för år beräknade pensionen skall avrundas till

närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv. Härigenom kom­

mer de månatliga pensionsbeloppen att utgöras av hela krontal. I konsekvens

med den berörda jämkningsregeln har vidare föreskrivits att i de fall, då vid

beräkning av pensionsbeloppet för viss månad detta belopp befinnes inte

uppgå till en krona — årspensionsbeloppet är då lägre än tolv kronor — pen­

sionen skall bortfalla för denna månad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

163

49 §.

I förevarande paragraf ges en preskriptionsbestämmelse av innehåll att pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det, varunder beloppet förfallit till betalning, d. v. s. blivit tillgängligt för lyftning, skall vara förverkat. Preskriptionsbestämmelser av samma innehåll återfinnes i 38 § 3 mom. sista stycket folkpensioneringslagen och 87 § i pensionsutred- ningens lagförslag. I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i 42 § tredje stycket, att pension icke utgår för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, varunder pensionen söktes.

50 §.

I första stycket i denna paragraf ges — efter förebild av 39 § folkpensio­ neringslagen och 106 § första stycket sjukförsäkringslagen — regler om återbetalningsskyldighet beträffande för mycket uppburen pension i vissa fall. Enligt dessa regler skall, därest någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, såvida ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldig- heten. Motsvarande skall gälla, om någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och han skäligen bort inse detta. Frågan huruvida återbetalning skall ske prövas av vederbörande pensionsorgan.

Andra stycket i paragrafen innehåller en bestämmelse som gör det möj­ ligt att då återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket av­ draga vad vederbörande uppburit för mycket i pension på senare utfallande pensionsbelopp. Denna bestämmelse om kvittningsrätt har motsvarighet i 38 § 3 mom. andra stycket folkpensioneringslagen och 106 § andra stycket sjukförsäkringslagen. Enligt stadgandet i folkpensioneringslagen är dock kvittningsrätten begränsad till retroaktivt utgående belopp, vilket får ses mot bakgrunden av att folkpensionsförmånerna är avsedda att garantera en minimiförsörjning.

Pensionsutredningen upptog regler av motsvarande innebörd som de nu föreslagna bestämmelserna i 70 § i sitt lagförslag.

Vidare föreskrives i denna paragraf att avdrag på utfallande pensions­ belopp även får ske för ogulden försäkringsavgift, såvida pensionspoäng en­ ligt 9 § första stycket tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser. Stadgandet avser givetvis endast avgift som den försäkrade själv haft att erlägga för sin försäkring och som alltså grundar sig på inkomst av annat förvärvsarbete. Rörande detta stadgande må hänvisas till kommentaren vid 9 och 34 §§.

Avdrag enligt vad som föreskrivits i denna paragraf skall givetvis kunna fördelas på flera olika utbetalningstillfällen.

51 §.

De i 67 § utsökningslagen intagna reglerna om utmätningsfrihet för pen­

sion är inte så avfattade att de helt täcker vad som kan utgå i pension

från tilläggspensioneringen. Då rätten till pension enligt föreliggande lag

i sin helhet bör vara fredad från utmätning har i denna paragraf efter

mönster av 40 § folkpensioneringslagen föreskrivits att rätt till pension inte

kan överlåtas och förty ej må tagas i mät. Bestämmelsen avser inte belopp

som förfallit till betalning. Ej heller hindrar bestämmelsen införsel enligt

lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

I 105 § första stycket sjukförsäkringslagen finns en bestämmelse om ut­

mätningsfrihet som har en något annorlunda innebörd. Enligt nämnda stad­

gande får fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, ej tagas

i mät för gäld, dvs. fordringen är även sedan den förfallit till betalning fre­

dad för utmätning så länge den innestår hos sjukkassan. Bestämmelser av

motsvarande innehåll återfinnes i 50 § första stycket yrkesskadeförsäkrings­

lagen och upptogs av pensionsutredningen i 71 § första stycket i dess lag­

förslag.

När det gäller tilläggspensioneringen talar flera skäl för en anknytning i

denna del till bestämmelserna inom folkpensioneringen. De båda pensions-

formerna hör materiellt sett nära samman och måste i vad det gäller utbetal­

ning av pensioner förutsättas komma att administreras i nära samband med

varandra. Beträffande båda gäller att pensioner skall utbetalas månadsvis

och på bestämda, i förväg bekantgjorda tider. Mot bakgrunden härav har det

tett sig naturligt att i denna paragraf ordagrant återge folkpensionerings­

lagens bestämmelse i ämnet. Vad nu sagts hindrar givetvis inte, att man i

samband med att det i en framtid blir aktuellt att knyta de båda pensions-

formerna ännu närmare varandra i ett enhetligt socialförsäkringssystem

kan överväga en annan utformning av dessa regler.

52 §.

För att trygga tillgången till sådana upplysningar, som kan vara erforder­

liga för försäkringen, har i denna paragraf föreskrivits, att statliga och kom­

munala myndigheter, taxeringsmyndigheterna inbegripna, liksom arbetsgi­

vare och försäkringsinrättningar skall vara skyldiga att beträffande angiven

person på begäran lämna pensionsorganen uppgifter angående förhållanden

av betydelse för tillämpningen av lagen. Individuella uppgifter om organisa­

tionstillhörigheten skall dock givetvis inte kunna påfordras. Motsvarighet

till bestämmelsen återfinnes i 41 § folkpensioneringslagen och i 46 § sjuk­

försäkringslagen.

53 §.

Förevarande paragraf innehåller regler angående besvär sordningen såvitt

angår beslut i ärenden enligt denna lag. Klagan över beslut av lokalt organ

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

165

som avses i 3 § skall föras genom besvär hos pensionsmyndigheten. Denna myndighets beslut må i sin tur överklagas hos Konungen. För besvärsförfa- randet skall gälla reglerna i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Särskild hänvisning till denna lag er­ fordras inte. Enligt denna lag skall besvär vid äventyr av talans förlust ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, dock att för menighet besvärstiden i stället skall vara fem veckor. Genom att besvärstiden anknutits till delfåendet av det beslut, som skall överklagas, blir det nödvändigt att sörja för bevisning angående vid vilken tidpunkt den klagande fått del av beslutet. Praktiska hänsyn torde här motivera, att pensionsorganens beslut då så erfordras delges veder­ börande skriftligen med mottagningsbevis eller på liknande sätt.

Frågan om instansordningen för tilläggspensioneringens del hänger nära samman med hur samordningsfrågorna inom socialförsäkringsområdet löses. Utredningen härom ankommer på socialförsäkringens administrations- nämnd och nämnden har därvid bl. a. att överväga huruvida pensionsfrå­ gorna i sista instans bör bedömas av en särskild socialförsäkringsdomstol eller liknande myndighet. I avbidan på att dessa spörsmål bringas till sin lösning har det ansetts lämpligt att — i likhet med vad som gäller inom folkpensioneringen och sjukförsäkringen — Konungen i sista instans sva­ rar för tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning.

För att begränsa tillströmningen av ärenden i högsta instans har i 37 § folkpensioneringslagen stadgats, att enskild sakägare icke äger fullfölja talan mot pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende med mindre styrelsen lämnat tillstånd därtill. På motsvarande sätt har i förevarande paragraf rätten att i ärende angående pension fullfölja talan mot pensionsmyndighe- tens beslut begränsats1. Efter förebild av folkpensioneringslagen har före­ skrivits att tillstånd att fullfölja talan skall lämnas, där vid ärendets be­ handling inom pensionsmyndigheten uttalats avvikande mening — dvs. då någon av de i handläggningen deltagande varit skiljaktig -— vidare när myndigheten finner fråga i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga ned­ satts vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller då fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse i t. ex. 20, 21 och 30 §§. Föreligger icke något av nu uppräknade fall skall dock talan dessutom kunna fullföljas, när myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Ett skäl att bevilja sådant tillstånd kan vara att ytterli­ gare prövning av ett spörsmål kan vara motiverat med hänsyn till önsk­ värdheten av att till ledning för rättstillämpningen erhålla ett bedömande av detsamma i högsta instans.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen har i näst sista stycket av paragrafen upptagits en

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

1 Visst undantag frfln denna regel stadgas i den slutliga lagtexten.

166

bestämmelse, att beslut av pensionsmyndigheten och lokalt organ skall

lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Bestämmelserna i 7 § om inkomstberäkningen anknyter till det allmänna

taxeringsförfarandet. På motsvarande sätt torde de med stöd av 35 § ut­

färdade föreskrifterna angående debitering och uppbörd av avgifter komma

att i vissa hänseenden stå i nära samband med vad som gäller i fråga om

uttagande av skatt. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att full-

följdsförlarandel i dessa delar ansluter till de regler som gäller på de så­

lunda berörda områdena. Fullföljdsförfarandet torde böra regleras i de

författningar, som utfärdas med stöd av 7 och 35 §§. I förevarande para­

graf har i sista stycket intagits en bestämmelse härom.

I denna paragraf anges inte närmare vem som skall äga fullfölja talan mot

pensionsorgans beslut. Uppenbart torde vara att klagorätt föreligger för en­

skild sakägare. Även representant för försäkringen eller det allmänna synes

böra ha möjlighet att överklaga beslut i pensionsärenden. Regler härom

kan dock lämnas först sedan administrationen blivit närmare utformad,

varför frågan här tills vidare lämnats öppen.

54 §.

Enligt denna paragraf, som berörts i skilda sammanhang i det föregående,

skall Konungen äga rätt att sluta konventioner angående tillämpningen av

denna lag på utländska medborgare eller personer som inte är medborgare i

något land. Genom konventioner kan således träffas överenskommelser om

att lagen skall äga tillämpning helt eller delvis på utlänningar, som eljest

inte omfattas av lagen. Vidare kan överenskommelse träffas om lättnader i

fråga om de restriktiva särbestämmelser, som lagen innehåller angående

den som inte är svensk medborgare. Det kan förutsättas att genom kon­

ventioner som här avses svenska medborgare skall beredas motsvarande

förmåner inom de konventionsslutande främmande ländernas socialförsäk­

ringssystem. Möjlighet bör även föreligga att med främmande stat överens­

komma om att arbetsgivare, som tillhör nämnda stat, inte skall behöva er­

lägga avgifter för arbetstagare, som är verksamma här i riket. Förevarande

paragraf har motsvarighet i 42 § folkpensioneringslagen, 110 § sjukförsäk­

ringslagen samt 30 och 58 §§ yrkesskadeförsäkringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

55 §.

I det föregående har angivits åtskilliga fall, där särskilda tillämpningsföre­

skrifter ansetts erforderliga. Även i andra hänseenden än de angivna blir

kompletterande bestämmelser erforderliga. Förevarande paragraf innehåller

bemyndigande för Konungen att utfärda erforderliga föreskrifter eller att

uppdraga åt pensionsmyndigheten att utfärda sådana. Stadgandet har mot­

svarighet i 43 § folkpensioneringslagen, 125 § sjukförsäkringslagen och 59 §

167

yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog motsvarande be­ stämmelse i 94 § i sitt lagförslag.

Om lagens ikraftträdande m. m.

56—57 §§.

I 56 § föreskrives, att lagen träder i kraft den 1 januari 1960. Detta inne­ bär, att pensionsgrundande inkomst skall beräknas för åren fr. o. m. 1960 och att avgiftsskyldighet samtidigt inträder. Även bestämmelserna om un­ dantagande från försäkringen träder i tillämpning fr. o. in. 1960. Kollektiv­ avtal om undantagande må som framgår av 37 § träffas endast under 1960 och första halvåret 1961.

Några pensioner enligt denna lag kommer inte att utbetalas under de första åren. Detta följer redan av att det enligt bestämmelserna i det före­ gående för att rätt till pension över huvud skall föreligga fordras, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för ett visst mindre antal år. Detta antal utgör, om den försäkrade är svensk medborgare, i fråga om rätt till förtids- eller familjepension två och beträffande ålderspension tre år. Det är vidare att märka att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade för år efter det varunder han fyller 65 år. Om pensionen enligt huvudregeln i 11 § utgår fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 67 år, skulle alltså ålderspension enligt denna lag i normalfallen kunna utgå tidigast år 1964. Det har emellertid ansetts önskvärt att pensioner kan börja utges, så snart de administrativa förutsättningarna för prövning av pensionsansök- ningar och för utbetalning av pensioner föreligger. Detta kan väntas vara fallet i sådan tid, att pensioner kan börja utgå fr. o. m. 1963. För att ålders­ pensioner skall kunna utges till den som uppnår 67 års ålder under 1963, föreskrives i första stycket av 57 §, att försäkrad som är svensk medborgare och som är född år 1896 äger rätt till ålderspension om pensionspoäng till­ godoräknats honom för så många år som det funnits möjlighet därtill eller två (åren 1960 och 1961; under 1962, då han fyller 66 år, kan pensionspoäng ej tillgodoräknas honom)- Även beträffande förtids- och familjepensione- ringen kan de administrativa förhållandena antagas medgiva att pensioner utgår fr. o. in. 1963 men inte tidigare. Om ett förtids- eller familjepensions- fall inträffar under år 1962 skall pensionsförmånerna utgå först fr. o. in. påföljande år. Med hänsyn härtill stadgas i 56 §, att pension enligt denna lag inte må utgivas för tid före den 1 januari 1963. Såsom inledningsvis anförts är det avsikten, att när pensioner enligt förevarande lag sålunda kan börja utgå en mera slutgiltig pensionslagstiftning, som behandlar såväl folk­ pensioneringen som tilläggspensioneringen, skall ha ersatt den nu förelig­ gande lagen.

Av 12 § första stycket framgår, att om pensionspoäng inte tillgodoräknats den försäkrade för minst 30 år hans ålderspension skall minskas i förhål­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

168

lande till den pension, som han skulle ha fått om han haft poäng för 30 år,

med en trettiondel för varje år som fattas i nämnda antal. På grund av att

reglerna om förtidspension och familjepension ansluter sig till ålderspen-

sionsbestämmelserna äger nämnda trettioårsregel motsvarande tillämpning

även för de båda förstnämnda pensionsgrenarna. Härav följer att försäkrade,

som vid lagens ikraftträdande år 1960 har mindre än trettio år kvar till det år

varunder de fyller 66 år, då poängberäkningen upphör, inte skulle kunna få

full ålders- eller förtidspension och att full familjepension efter dem inte

skulle kunna utgå. Det är också tydligt att för en stor del av de åldersklasser

som det här är fråga om endast förhållandevis obetydliga tilläggspensioner

skulle kunna utgå enligt lagens huvudregler. För att möjliggöra ett någotså­

när tillfredsställande pensionsskydd åt de ifrågavarande åldersklasserna för­

utsattes i allmänna pensionsberedningens förslag till författningsreglerad

tilläggspension och principförslaget i propositionen 1958 A: 55, att trettioårs-

regeln övergångsvis skulle uppmjukas; för försäkrade som under pensions­

systemets första år eller tidigare fyllt 46 år skulle treltioårsregeln ersättas

med en tjuguårsregel, vilken därefter för var och en av de närmast yngre

årsklasserna skulle ökas med ett år till dess trettioårsregeln trätt i funk­

tion. Bestämmelser härom återfinnes i andra och tredje styckena av 57 §.

Innebörden för ålderspensionens del av de ifrågavarande övergångsreg­

lerna belyses av följande tabell, som utgår från förutsättningarna att

poäng tillgodoräknats vederbörande för varje år fr. o. m. 1960 t. o. m. det

år varunder han fyller 65 år och att han inte omfattats av individuellt eller

kollektivt undantagande från försäkringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Uppnår 67 års

Antal kvalifikationsår

Ålder år

Födelseår

ålder år

för full pension

1960

1963

20

64

1896

1964

20

63

1897

1965

20

62

1898

1966

20

61

1899

1967

20

60

1900

1968

20

59

1901

1969

20

Kan ej få full pension;

58

1902

1970

20

57

1903

1971

20

pensionen utgör så

56

1904

1972

20

många tjugondelar av

55

1905

1973

1974

20

20

full pension som det

finns poänggivande år.

54

53

1906

1907

1975

20

52

1908

1976

20

51

1909

1977

20

50

1910

1978

20

49

1911

1979

20

48

1912

1980

20

47

1913

1981

20

46

1914

1982

21

45

1915

1983

22

44

1916

1984

23

43

1917

1985

24

42

1918

1986

25

41

1919

1987

26

40

1920

1988

27

39

1921

1989

28

38

1922

1990

29

37

1923

1991 och följande

30

högst 36

1924 och senare

169

Beträffande den anförda tabellen bör här endast anmärkas, att tjuguårs- regeln inte medför att ett stort antal åldersklasser kan få full pension med tillämpning av densamma. I själva verket är det som synes blott försäkrade födda år 1914 som erhåller full pension efter 20 poänggivande år. De som är födda tidigare har inte möjlighet att förvärva så många års poäng, och den högsta möjliga pensionen för dem utgör så många tjugondelar av full pension som det antal år varunder de kunnat förvärva poäng. För dem som är födda efter 1914 utökas tjuguårstiden med ett år för varje år som födelse­ året är senare än 1914. För full pension fordras alltså för dem som är födda 1915 21 poängår, för dem som är födda 1916 22 poängår o. s. v. För dem som är födda 1924 och senare träder trettioårsregeln i 12 § i full funktion.

Om en försäkrad i de åldrar, som beröres av övergångsstadgandet, blir be­ rättigad till förtidspension eller avlider, kommer hans förtidspension och fa­ miljepension efter honom att påverkas av bestämmelsen på samma sätt som ålderspensionen. Vad särskilt angår änkepension framgår av 22 och 23 §§, att densamma grundas på den försäkrades ålderspension eller, om han av­ lider före pensionsåldern, på den förtidspension som han var berättigad till eller skulle ha erhållit om han i stället blivit invalid vid tidpunkten för dödsfallet. Sistnämnda pension motsvarar i storlek den ålderspension som den försäkrade med bibehållen inkomst skulle ha erhållit om han uppnått pensionsåldern. Därvid skall 57 § tillämpas utan inskränkningar, vilket bl. a. innebär att de, som efter 1961 blir änkor efter försäkrade födda 1914 eller senare, oberoende av sin egen ålder kan få full änkepension från tilläggs­ pensioneringen. De, som blir änkor efter försäkrade födda något av åren 1896—1913, kan likaledes oberoende av sin egen ålder få så många tjugon­ delar av full änkepension som motsvarar det antal år, för vilka mannen skulle ha kunnat förvärva pensionspoäng, om han uppnått pensionsåldern. Därmed blir dessa änkor tillförsäkrade pension enligt en gynnsammare be­ räkningsmetod än som regelmässigt tillämpas inom nu existerande personal­ pensionering beträffande jämförbara fall.

Reglerna i 12 § andra och tredje styckena med särskilda grunder för beräk­ ning av pension för dem, som berörts av undantagande enligt 36 eller 37 § eller som underlåtit att erlägga avgifter enligt 34 §, är givna främst med tanke på att-förhindra spekulation i de fall då någon trots undantagande eller avgiftsförsummelse kan intjäna 30 pensionsgrundande år i systemet och därmed bliva berättigad till full pension enligt reglerna i 12 § första stycket. Försäkrade, som är födda åren 1896—1914 och alltså omfattas av den förenämnda 20-årsregeln, har inte samma möjligheter till spekulation. För dem kommer helt bortfall av pensionspoäng för ett år alltid att mot­ svaras av en minskning av pensionen med i princip en tjugondei av full pension. Mot bakgrunden härav har i sista punkten av 57 § andra stycket föreskrivits, att 12 § andra och tredje styckena inte skall äga tillämpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

på dem som är födda under nämnda år. I 57 § tredje stycket återfinnes se­

dan en regel som successivt sätter sist berörda bestämmelser i 12 § i till-

lämpning på dem som är födda under något av åren 1915—1923. Det stad­

gas nämligen, att beträffande dem som är födda under något av sagda år,

för varje år som den försäkrade är född senare än 1914 ökning som i 12 §

andra stycket sägs skall ske med en tiondel av det antal år, för vilket den

försäkrade till följd av undantagande inte alls tillgodoräknats pensions­

poäng eller gått förlustig mer än en poäng. Innebörden härav kan belysas

genom följande exempel. En försäkrad som är född år 1919 förvärvar under

20 år 2 pensionspoäng om året. Därefter är han under 5 år utträdd för all

sin inkomst och tillgodoräknas till följd därav inte pensionspoäng. Hans

pension blir då vid ett basbelopp av 4 000 kr. ^60/100

X

4 000

X

2 X

20

\

— ----- -——-= ] 3 491 kr., som enligt 48 § avrundas till 3 480 kr.

25 + 5 x 0,5 /

Bestämmelserna i 57 § är som nämnts endast tillämpliga på svenska med­

borgare. Härvid är medborgarskapet vid tiden för pensionsansökan avgö­

rande. En försäkrad, som ej är svensk medborgare, kan genom att upp­

skjuta sin ansökan om ålderspension till dess han vunnit svenskt medbor­

garskap komma i åtnjutande av övergångsförmånerna. Har han tagit ut sin

pension enligt de allmänna reglerna, förhöjes den emellertid inte enligt

övergångsbestämmelserna om han senare blir svensk medborgare.

58 §.

Av vad som anförts vid 56 och 57 §§ framgår, att den som ej har pensions­

poäng för minst två år ej kan komma i åtnjutande av pension enligt denna

lag. Det sista år för vilket pensionspoäng beräknas är det varunder den för­

säkrade fyller 65 år. De som fyller 65 år under 1960 kan således inte erhålla

poäng för mer än ett år och kan följaktligen inte bli berättigade till tilläggs­

pension. Det bör därför inte ifrågakomma, att pensionspoäng beräknas eller

att pensionsavgift erlägges för dem. Bestämmelser av sådant innehåll uppta­

ges i denna paragraf.

59 §.

I första stycket av denna paragraf upptages ett undantag från föreskrif­

ten i 32 § första stycket om tiden för fastställande av procentsatsen för

avgiftsuttaget till försäkringen. Härigenom möjliggöres att procentsatsen

såvitt angår år 1960 fastställes under år 1959. Förslag om avgiftsuttaget

för perioden 1960—1964 framlades redan i propositionen nr 55.

Den i 32 § omförmälda procentsatsen för avgiftsuttaget föreslås i ett

samtidigt med förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension

framlagt lagförslag bli fastställd för den första femårsperioden av för­

säkringens tillvaro. För tiden närmast därefter skall procentsatsen med

171

tillämpning av nämnda paragraf fastställas senast år 1963. Sådant förslag som avses i andra stycket av 32 § behöver därför inte framläggas förrän till nämnda år. Avsikten är att dylikt förslag skall avse de två sista åren av den femårsperiod, för vilken avgiftsprocenten fastställts, samt nästfoljande fem­ årsperiod. Förslag borde därför första gången egentligen framläggas år 1962. Med hänsyn till att pensionsmyndigheten då ännu inte kan väntas ha till­ räckliga resurser för det arbete som erfordras härför har emellertid tiden för det första förslagets framläggande i förevarande paragraf bestämts till år 1963. För att intervallerna för förslagsavlämnandet och fastställandet av avgiftsprocenten därefter skall komma i takt med varandra på sätt nyss sagts föreskrives vidare, att förslag andra gången skall framställas år 1967.

60 §.

Anmälan som avses i 36 § får enligt nämnda lagrum giltighet fr. o. m. året näst efter det varunder den göres. För den som vill undantagas från försäk­ ringen enligt 36 § redan fr. o. m. systemets start år 1960 lär det dock inte finnas möjlighet att göra anmälan under 1959. Det har därför genom en bestämmelse i denna paragraf öppnats möjlighet att under 1960 och under första halvåret 1961 göra anmälan med giltighet fr. o. m. förstnämnda är. Däremot har det inte ansetts vara anledning att medge att anmälan under första halvåret 1961 får giltighet fr. o. m. 1961.

Fråga om återbetalning av avgifter behöver ej uppkomma. Såsom fram­ går av vad i det föregående anmärkts rörande förfarandet i samband med debitering och uppbörd av avgifter som utgår enligt 34 §, kan sådana avgifter ej börja uttagas innan förutnämnda tidsfrist utlupit.

61 §.

Bestämmelserna i 44 § om samordning mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen skall som förutskickats vid nämnda paragraf inte tillämpas i fråga om yrkesskadeersättning som utgår på grund av skada som inträffat före denna lags ikraftträdande. I enlighet härmed föreskrives i föreliggande paragraf, att vad i 44 § stadgas ej skall äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning som där sägs utgår på grund av skada som in­ träffat före den 1 januari 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

62 §.

Denna paragraf innehåller en fullmakt för Konungen alt tills vidare, innan administrationsfrågorna fått en mera definitiv lösning, förordna att annan myndighet än pensionsmyndigheten skall handha vissa uppgifter, som enligt lagen anförtros åt den senare.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—

1964 enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

Denna lag om procentsatsens storlek under den första femårsperioden har

behandlats inledningsvis och vid 32 § i lagen om försäkring för allmän till-

läggspension.

Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Inledande bestämmelser

1

§•

Såsom framgått av det föregående avses en betydande fondbildning

komma att äga rum inom den allmänna tilläggspensioneringen. Denna fon-

dering har bl. a. till syfte att ersätta sparande inom andra pensionsanord-

ningar, i den mån detta kan komma att minska till följd av tilläggspen­

sioneringens genomförande. Det är givetvis av stor betydelse att förvalt­

ningen av tilläggspensioneringens fondmedel anordnas i former, som leder

till ett gynnsamt resultat för pensioneringen och medför att fondens resur­

ser tillföres kreditmarknaden på ett ändamålsenligt sätt. I 31 § lagen om

försäkring för allmän tilläggspension angives, att Konungen med riksdagen

skall bestämma grunder för fondförvaltningen. Detta reglemente innehåller

de bestämmelser som sålunda avses komma till stånd.

I överensstämmelse med vad som uttalades i princippropositionen till

1958 års A-riksdag har de bestämmelser angående allmänna pensionsfon­

dens förvaltning, som innefattas i detta förslag till reglemente, utformats i

huvudsaklig anslutning till de riktlinjer som uppdrogs i 1957 års pensions­

kommittés promemoria med förslag i ämnet (SOU 1958: 4).

Kommitténs förslag byggde på att förvaltningen av en fond av den storlek,

som kan beräknas uppkomma inom tilläggspensioneringen vid en sådan

finansieringsmetod som användes i det nu föreliggande förslaget till lag om

försäkring för allmän tilläggspension, bör uppdelas på självständiga för­

valtningsenheter för att motverka en icke önskvärd koncentration av infly­

tandet över den betydande del av kreditmarknaden, som en sådan fond

kommer att representera. Denna uppfattning, vilken delades av remissorga­

nen, ligger också till grund för det förslag till reglemente som här fram-

lägges och kommer till uttryck i förevarande paragraf. Stadgandet har upp­

byggts i anslutning till 31 § i förslaget till lag om försäkring för allmän till-

läggspension.

I nämnda paragraf föreskrives, att försäkringens inkomster skall ingå till

en fond, kallad allmänna pensionsfonden. Försäkringen för allmän tilläggs­

pension är konstruerad såsom en enhetlig försäkring, vars utgifter skall

bestridas av de sammanlagda inkomsterna och tillgångarna. Härav följer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

173

att allmänna pensionsfonden i förhållande till försäkringen måste utgöra

en enhet och att den sålunda i sin helhet skall kunna tagas i anspråk för för­

säkringens utgifter utan avseende på vilka kategorier försäkrade dessa

hänför sig till. Detta förhållande betonas genom formuleringen i reglemen­

tets 1 §. Den önskvärda decentraliseringen åstadkommes genom att för­

valtningen uppdelas på flera styrelser. Dessa föreslås på sätt närmare fram­

går av 2 § vara tre, benämnda första, andra och tredje fondstyrelserna. Det

är således endast i förvaltningshänseende som en uppdelning äger rum, men

i sådant hänseende är de tre fondstyrelserna helt självständiga enheter.

2

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelserna angående de tre fondstyrelser­

nas förvaltningsområden.

Alla avgifter enligt 33 och 34 §§ lagen om försäkring för allmän tilläggs­

pension skall allteftersom de inflyter till den centrala myndighet, som hand­

har försäkringen, pensionsmyndigheten, av denna överföras till någon av de

tre fondstyrelsernas förvaltning. Fondstyrelserna förvaltar sålunda prak­

tiskt taget alla försäkringens tillgångar och pensionsmyndigheten erhåller

enligt 3 § medel för bestridande av pensionsutbetalningar och andra utgifter

genom att rekvirera dem från fondstyrelserna.

De olika fondstyrelsernas förvaltningsområden bestämmes genom att det

i förevarande stadgande angives vilka avgifter som skall överföras till deras

förvaltning. De avgifter, som' arbetsgivarna enligt 33 § lagen om försäkring

för allmän tilläggspension har att erlägga för sina anställdas pensionering,

skall fördelas på de tre fondstyrelserna, medan avgifter, som enligt 34 §

samma lag erlägges av självständigt yrkesverksamma för deras egen pen­

sionering, förvaltas av tredje fondstyrelsen. Uppdelningen av arbetsgivar­

avgifterna på fondstyrelserna sker efter sådana grunder att till första

fondstyrelsen hänföres avgifter från staten, kommunerna och andra arbets­

givare, som kan sägas representera det allmänna, under det att övriga

arbetsgivaravgifter, dvs. de som härrör från enskilda arbetsgivare, går till

andra och tredje fondstyrelserna. Arbetsgivarna inom den allmänna sektorn,

vilkas avgifter således skall tillföras första fondstyrelsens förvaltning, an­

gives såsom staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt

bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller samfällighet

som nyss sagts äger ett bestämmande inflytande.

Med uttrycket »därmed jämförlig samfällighet» avses kommunala sam­

fälligheter såsom landstingskommuner, kyrkliga kommuner och kommunal­

förbund samt dessutom allmänna sjukkassor, hushållningssällskap in. fl.

Närmare precisering i detta avseende för i mån av behov göras i de tillämp­

ningsföreskrifter till reglementet, som Konungen jämlikt 20 § äger utfärda.

Vidare hänföres statliga och kommunala bolag, föreningar och stiftelser till

den allmänna sektorn. Arbetsgivaravgifter, som erlägges av bolag, föreningar

174

och stiftelser i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet

äger ett bestämmande inflytande, skall sålunda förvaltas av första fond­

styrelsen. Med bestämmande inflytande torde böra förstås, att staten, kom­

muner eller samfälligheter har möjlighet att direkt eller genom sina repre­

sentanter på bolagsstämma eller motsvarande organ tillsätta flertalet leda­

möter i bolagets, föreningens eller stiftelsens styrelse.

När det gäller fördelningen av arbetsgivaravgifterna från enskilda arbets­

givare på andra och tredje fondstyrelserna har gränsen dragits så, att till

andra fondstyrelsens förvaltning hänföres avgifter från arbetsgivare med

minst 20 anställda och till tredje fondstyrelsens förvaltning avgifter från ar­

betsgivare med färre anställda. Tredje fondstyrelsen kommer således att få

förvalta både arbetsgivaravgifter, som avser arbetstagares pensionering,

och avgifter för självständiga företagares egenpensionering. Genom att av­

gifter från arbetsgivare med mindre än 20 anställda hänföres till tredje

fondstyrelsens förvaltning kommer denna att avse arbetsgivaravgifter från

de företag, som ofta hänföres till kategorien småföretag. I viss mån kom­

mer därför identitet att föreligga mellan nämnda avgiftsbetalare och dem,

som erlägger avgifter i egenskap av självständigt försäkrade, eftersom små­

företagarna utgör en betydande grupp bland de senare.

Gränsdragningen vid 20 arbetstagare göres med hänsyn till genomsnitt­

liga antalet heltidsanställda under det år, på vilket avgifterna belöper. Avgift

skall anses belöpa på det år, för vilket den slutligen fastställts. Den omstän­

digheten att avgifter upptages preliminärt medför dock, att i avbidan på

avgifternas slutliga fastställande fördelningen av de under ett år inflytande

avgifterna får göras efter schematiska grunder och att slutlig reglering av

avgiftsfördelningen får ske i efterhand. Vid tillämpningen härav får exem­

pelvis en anställd, som med den inom arbetsområdet normala arbetstiden

arbetat på heltid under halva året anses som en halv arbetstagare och den

som varit deltidsanställd och arbetat en tredjedel av normal arbetstid under

hela året som en tredjedels arbetstagare osv. Eftersom enligt 33 § lagen om

försäkring för allmän tilläggspension vid avgiftsdebiteringen hänsyn skall

tagas till antalet arbetstagare, torde det inte bereda några nämnvärda svårig­

heter att verkställa den uppdelning av avgifterna, som föranledes av före­

varande gränsdragning.

Varje fondstyrelse skall förvalta inte bara inflytande avgiftsmedel enligt

vad förut sagts utan även jämlikt stadgande i andra stycket av denna para­

graf avkastningen på de av styrelsen förvaltade medlen. Givetvis skall vad

som träder i stället för tillgång, som förvaltas av fondstyrelse, också för­

valtas av vederbörande fondstyrelse. Något uttryckligt stadgande härom har

inte ansetts erforderligt.

Den i förevarande paragraf stadgade fördelningen torde grovt taget komma

att innebära, att allmänna pensionsfondens medel förvaltas till omkring 20

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

175

procent av första fondstyrelsen, omkring 50 procent av andra fondstyrelsen och omkring 30 procent av tredje fondstyrelsen.

Andra försäkringens inkomster än de som anges i denna paragraf skall inte överföras till fondstyrelsernas förvaltning. De försäkringsinkomster, som kommer att ligga utanför deras förvaltning, blir företrädesvis inkomster i pensionsmyndighetens och övriga förvaltningsorgans —■ utom fondstyrel­ sernas — verksamhet samt pensionsbelopp, som preskriberats eller åter­ krävts från den pensionsberättigade enligt bestämmelser härom i lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Med hänsyn till de förhållandevis obetydliga belopp, som det här kan röra sig om, har det ansetts utgöra en onödig omgång att pensionsmyndigheten, som enligt vad i nästföljande paragraf stadgas äger erhålla medel för sina utgifter av fondstyrelserna, re­ dovisar de ifrågavarande inkomsterna till styrelserna. Det synes lämpligare att pensionsmyndigheten direkt får använda dem i sin verksamhet.

3 §■

Såsom framgått av föregående paragraf skall samtliga inflytande pen­ sionsavgifter och all fondavkastning ligga under fondstyrelsernas förvalt­ ning. Eftersom de ifrågavarande medlen i första hand skall gå till bestri­ dande av försäkringens pensionsutbetalningar och andra utgifter, måste pensionsmyndigheten allteftersom behov uppkommer kunna rekvirera er­ forderliga belopp härför från fondstyrelserna.

Försäkringens utgifter bör fördelas proportionellt mellan fondens tre för­ valtningsenheter. Som norm för fördelningen angives i första stycket av denna paragraf kapitalbehållningen enligt fastställd balansräkning. Av 18 och 24 §§ framgår, att balansräkning rörande de under fondstyrelsernas förvaltning stående tillgångarna skall upprättas rörande ställningen vid ut­ gången av varje kalenderår och fastställas av Konungen före utgången av april påföljande år. Med hänsyn härtill skall enligt denna paragraf den slut­ liga fördelningen av utgifterna under ett år göras i förhållande till redovisad kapitalbehållning enligt sålunda fastställd balansräkning. Intill dess balans­ räkning fastställts kan fondstyrelserna givetvis tillskjuta medel efter mera schematiska grunder, varefter en slutlig reglering göres i efterhand.

I 18 § tredje stycket meddelas enhetliga bestämmelser rörande tillgång­ arnas värdering i balansräkningarna så att jämförelsen mellan fondsty­ relserna blir fullt rättvisande. Vad nu anförts om den proportion i vilken fondstyrelserna skall tillskjuta av dem förvaltade medel till bestridande av försäkringens utgifter gäller även för den händelse det under visst år skulle visa sig nödvändigt att anlita inte blott under året inflytande avgif­ ter och kapitalavkastning utan även tidigare överskott som fonderats, dvs. fondkapitalet. Det må erinras om att för de tre första åren av försäkringens verksamhet särskilda regler för utgifternas fördelning mellan fondstyrel­ serna finnes intagna i slutstadgandet till reglementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

176

I förevarande paragraf förutsattes att pensionsmyndigheten kan äga till­

gång till andra medel för utgifternas bestridande än sådana som erhålles

från fondstyrelserna. Härmed åsyftas närmast medel som enligt vad som

anförts vid 2 § inte underställes fondstyrelsernas förvaltning.

Från de nu nämnda reglerna för fördelningen av försäkringens utgifter

göres i andra stycket undantag för kostnaderna för fondstyrelsernas egen

verksamhet och revisionen därav. Sålunda stadgas, att varje fondstyrelse

med de under styrelsens förvaltning stående medlen skall bestrida kostna­

derna för sin egen verksamhet. Fondstyrelserna är alltså härvidlag själv­

ständiga och inte bundna av någon medelstilldelning från statsmakternas

sida. Med kostnader för fondstyrelses verksamhet avses självfallet inte

endast arvoden m. m. till ledamöter och suppleanter utan även löner och

andra ersättningar till personal samt utgifter i övrigt. Vidare skall fond­

styrelse med egna medel svara för kostnaderna för revision enligt 19—23 §§

av styrelsens förvaltning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om fondstyrelserna

4

§•

Denna paragraf, som inleder avsnittet om fondstyrelserna och deras

verksamhet, upptager bestämmelserna om fondstyrelsernas storlek och

sammansättning m. m.

Varje fondstyrelse består av 9 ledamöter. Den formella befogenheten att

utse styrelseledamöterna tillkommer Konungen. Detta innebär emellertid

inte, att Konungen fritt äger utse samtliga ledamöter. I överensstämmelse

med de av 1957 års pensionskommitté framförda tankegångarna är reg­

lerna i denna paragraf så utformade, att varje fondstyrelse skall innehålla

representation för de försäkrade och de avgiftsbetalare, som med hänsyn

till bestämmelserna i 2 § om fondstyrelsernas förvaltningsområden främst

kan sägas vara intressenter i förhållande till de av styrelsen förvaltade till­

gångarna. Beträffande sex av styrelseledamöterna i varje fondstyrelse är så­

lunda Konungen vid tillsättningen bunden av förslag från organisationer,

som företräder de nyssnämnda intressenterna. De tre återstående leda­

möterna i fondstyrelsen utses av Konungen utan förslag och representerar

alltså de allmänna intressena.

För samtliga fondstyrelser är principen, att de försäkrade och avgifts-

betalarna skall ha lika många företrädare bland de ledamöter, som utses

efter förslag. På grund av de nämnda intressentgruppernas olika sam­

mansättning i de skilda fallen har denna princip tillämpats något olika för

de tre fondstyrelsernas vidkommande.

Första fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter från staten, kommu­

ner och jämförliga samfälligheter samt vissa av dem dominerade juri­

diska personer. Eftersom staten redan genom de av Konungen utan förslag

177

utsedda tre ledamöterna kan sägas vara tillfredsställande representerad i fondstyrelsen, har det ansetts lämpligt att låta de tre representanterna för avgiftsbetalarsidan utses efter förslag av organisationer, som företrä­ der kommuner och landstingskommuner. Beträffande företrädarna för de försäkrade stadgas, att de skall utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.

Vad angår andra fondstyrelsen, som handhar förvaltningen av arbets­ givaravgifter från större enskilda arbetsgivare, föreskrives att tre ledamö­ ter utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.

För tredje fondstyrelsens del är frågan mera komplicerad, eftersom sty­ relsen förvaltar dels arbetsgivaravgifter från mindre arbetsgivare och dels egenavgifter från självständigt försäkrade. Det har därför ansetts riktigast att tillämpa grundsatsen om lika representation för avgiftsbetalare och försäkrade på så sätt att två ledamöter utses efter förslag av rikssamman­ slutningar av arbetsgivare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och likaledes två efter förslag av sammanslutningar, som före­ träder egenavgiftsbetalare, vilka ju tillika är försäkrade.

Som framgått av det anförda angives i förevarande paragraf inte när­ mare vilka sammanslutningar av arbetsgivare, arbetstagare osv. som äger avgiva förslag å ledamöter eller till vilket antal ledamöter skall utses från varje särskild organisations förslag. Föreskrifter om förslagsrätt torde få utfärdas av Konungen med stöd av 26 §. Självfallet torde härvid vara, att ledamöterna skall utses efter förslag avgivna av de organisationer, som vid tillsättningstidpunkten är mest representativa för vederbörande grupper.

Utgår man från nu gällande förhållanden lär beträffande första fondsty­ relsen kommunorganisationerna bli Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund, som får en före­ trädare var. Som arbetsgivarorganisation vad gäller andra fondstyrelsen torde endast Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd ifråga- komma. På arbetstagarsidan synes för såväl första som andra fondstyrel­ sens del landsorganisationen och TCO böra bli förslagsavgivande organisa­ tioner med en representation i båda fallen av två för landsorganisationen och en för TCO. Tredje fondstyrelsens två arbetstagarrepresentanter torde likaledes få utses på förslag av landsorganisationen och TCO, en från var­ dera organisationen. När det gäller representationen för arbetsgivare och självständigt försäkrade i tredje fondstyrelsen måste det beaktas, att de självständigt försäkrade i stor utsträckning återfinns bland de arbets­ givare, vilkas avgifter för de anställdas pensionering hänföres till fondsty­ relsens förvaltning och att samma organisationer kan företräda deras in­ tressen i egenskap av såväl egenförsäkrade som arbetsgivare. Det kan så­ lunda tänkas, att en organisation av denna dubbla karaktär erhåller repre­ sentation bland de ledamöter som utses på förslag av arbetsgivarorganisa-

Ilihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

12

tioner men ej bland dem som tillsättes på förslag av organisationer, som

företräder egenavgiftsbetalare, och omvänt. En tänkbar fördelning vore att

av arbetsgivarrepresentanterna en utses på förslag av Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation och en på förslag av Svenska arbetsgivareför­

eningarnas förtroenderåd, medan av representanterna för egenavgiftsbeta-

larna en utses på förslag av RLF och en på förslag av Sveriges köpmanna­

förbund.

Bestämmelserna om förslagsrätten torde böra utformas så, att or­

ganisation som så önskar får föreslå ett större antal personer än som skall

utses på organisationens förslag. Skulle en organisation inte avge veder­

börligt förslag, äger Konungen enligt andra stycket förordna ledamöter ändå.

Varje ledamot skall enligt tredje stycket i förevarande paragraf ha en

personlig suppleant. Suppleanterna utses i samma ordning som ledamö­

terna. Suppleanten för en ledamot, som utses på förslag av exempelvis en

arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, skall alltså vara föreslagen av en

sådan organisation, dock inte nödvändigtvis densamma som föreslagit leda­

moten. På detta sätt har organisationer, som inte kan beredas representation

bland ledamöterna, möjlighet att bli företrädda bland suppleanterna. Så­

lunda bör exempelvis i första fondstyrelsen en suppleant på arbetstagar­

sidan kunna utses på förslag av SACO och i andra fondstyrelsen en arbets-

givarsuppleant kunna tillsättas på förslag av Kooperativa förbundet.

5 §•

I första stycket av denna paragraf stadgas, att ledamöter och suppleanter

utses för treårsperioder. Enligt 18 § skall fondstyrelse årligen avgiva redo­

visning för föregående års förvaltning, innefattande bl. a. balansräkning,

vilken jämlikt 24 § fastställes av Konungen före den 1 maj. Bestämmelsen

om mandatperioden ansluter sig till dessa regler och innehåller, att ledamö­

terna förordnas för tiden intill dess balansräkning fastställts under tredje

året efter det, varunder förordnandet meddelats. Vart tredje år kommer

således styrelseledamöter att förordnas i samband med att fondstyrelsernas

balansräkningar fastställes. Då fondstyrelserna som angives vid bestäm­

melserna om reglementets införande avses komma att bli utsedda första

gången redan år 1959 medan det första förvaltningsåret blir 1960, kommer

den nämnda ordningen att tillämpas första gången år 1963. Samtliga sty­

relseledamöter utses samtidigt och för lika lång tid. Några bestämmelser

om sucessiva förordnanden har inte ansetts behövliga för att garantera att

önskvärd kontinuitet i fondstyrelsernas sammansättning upprätthålles.

Enligt denna paragraf föreligger vidare möjlighet att entlediga ledamot

eller suppleant i fondstyrelse innan tiden för förordnandet gått till ända. Om

en av Konungen utan förslag utsedd ledamot, som erhållit sitt förordnande

i egenskap exempelvis av innehavare av viss befattning, under mandattiden

lämnar sagda befattning, bör han givetvis kunna ersättas med sin efterträ­

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

179

dare på posten. Entledigande kan naturligtvis också förekomma i andra fall, såsom då det finnes anledning till anmärkning mot ledamots eller suppleants sätt att förvalta uppdraget. Önskar någon själv lämna uppdra­ get som ledamot eller suppleant innan mandattiden löpt ut, får han begära entledigande hos Konungen. I stället för den som entledigas eller avlider under den tid för vilken han blivit utsedd skall ny ledamot eller suppleant förordnas för vad som återstår av sagda tid. Den som förordnas i den av­ gångnes eller avlidnes ställe skall utses i samma ordning som denne, dvs. i förekommande fall efter förslag av vederbörlig sammanslutning. Vad nu sagts gäller givetvis även om en ledamot eller suppleant skulle avsättas från befattningen av domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

6

§•

Ordförande utses av Konungen bland de utan förslag förordnade leda­ möterna, medan vice ordförande väljes av fondstyrelsen själv. Suppleanten för ordföranden är alltså inte vice ordförande. Förordnande av ordförande och val av vice ordförande gäller tills vidare och behöver således inte nöd­ vändigt omfatta hela mandattiden. Annan än ordföranden eller vice ordfö­ randen kan inte leda styrelsens sammanträden.

7 §•

Några regler om hur ofta fondstyrelse skall sammanträda meddelas inte i reglementet. Utan särskilt stadgande torde det stå klart, att sammanträde skall hållas så ofta det påkallas för att styrelsen skall kunna fullgöra sina åligganden. Ordföranden är enligt första stycket i denna paragraf samman­ kallande. Varje ledamot äger rätt att på begäran få sammanträde utsatt. Suppleanterna synes även då de inte ersätter vederbörande ledamot böra ha rätt att närvara och yttra sig vid sammanträde men äger då inte rösträtt.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om beslutförhet, som inne­ bär att fondstyrelserna är beslulföra med fem tillstädesvarande ledamöter eller suppleanter. Till undvikande framför allt av att syftet med intresse­ representation i styrelserna förfelas föreskrives, att styrelserna inte får företaga något ärende till behandling om inte alla ledamöter fått tillfälle att deltaga i behandlingen. Om en ledamot har förfall skall hans suppleant ha erhållit tillfälle att närvara. Sammanträdena får med andra ord inte ut­ sättas så att det blir praktiskt omöjligt för visst eller vissa intressen att inverka på besluten vid sammanträdet.

Enligt omröstningsreglerna i tredje stycket träffas fondstyrelsernas av­ görande med enkel majoritet bland de vid sammanträdet närvarande, som är röstberättigade. Vid lika röstetal har fungerande ordföranden utslagsröst.

I fjärde stycket av denna paragraf slutligen upptages bestämmelser om protokoll vid fondstyrelsernas sammanträden och om rätt för ledamot att få avvikande mening antecknad till protokollet.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

8

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för fondstyrelserna att

delegera sin beslutanderätt. Genom delegation kan befogenheten överlämnas

till ledamöter eller tjänstemän hos styrelsen, antingen var för sig eller två

eller flera i förening. Bestämmelserna har utformats efter mönster av 74 §

lagen om bankrörelse. Några gränser för styrelsernas delegationsrätt har

inte uppdragils, men det torde ligga i sakens natur, att styrelsen behåller

avgörandet i större ärenden och i ärenden av principiell räckvidd. I den

mån närmare reglering av styrelsernas ifrågavarande rätt visar sig erforder­

lig kan så ske med stöd av 26 §. Om en styrelse delegerar sin beslutanderätt

skall den lämna vederbörande instruktioner om hur långt hans befogenheter

sträcker sig. Det förutsättes i förevarande stadgande, att delegation skall

kunna avse rätt att placera fondmedel efter de grunder som fondstyrelsen

bestämmer. Uppdrag kan t. ex. lämnas en eller flera tjänstemän att teckna

obligationer av viss typ intill ett bestämt belopp eller att bevilja kommunlån

efter vissa regler. Delegationsbeslut kan när som helst återkallas eller in­

skränkas och utgör naturligtvis inte något hinder för fondstyrelsen att själv

besluta i ett ärende av den natur, som delegationen avser. En erinran härom

har upptagits i andra stycket av denna paragraf. Däremot är det inte me­

ningen att en styrelse skall kunna riva upp ett i behörig ordning fattat be­

slut, som gäller annans rätt och som bragls till dennes kännedom.

9 §■

Fondstyrelserna lär i sin verksamhet behöva biträde inte bara av till­

fälligt anlitad arbetskraft utan även av personal med mera fast anknytning

till styrelserna. Enligt denna paragraf äger styrelserna frihet att anställa

de tjänstemän, som är behövliga, och att bestämma deras löner och anställ­

ningsvillkor. Ingenting hindrar att fondstyrelserna för vissa uppgifter har

gemensam personal i den mån styrelserna finner detta förenligt med sty­

relsernas principiella självständighet i förhållande till varandra.

Fondstyrelsernas tjänstemän blir att anse som statstjänstemän i så måtto

att de är underkastade ämbetsansvar enligt vanliga regler. Däremot är styrel­

serna inte bundna av statliga lönereglementen och dylika föreskrifter.

Ingenting hindrar att fondstyrelserna i den mån så finnes lämpligt väljer

sådana anställningsformer, att tjänstemännen kan skiljas från sina befatt­

ningar efter uppsägningstid, som är vanlig i enskild tjänst.

10 §.

Arvode och andra ersättningar i anledning av uppdrag som styrelseleda­

mot eller suppleant skall bestämmas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

181

Om förvaltningen

11

§•

I denna paragraf angives det allmänna syftemålet för fondstyrelsernas

förvaltning av allmänna pensionsfonden. Detta kan i korthet anges vara att

förvaltningen skall ske i försäkringens intresse. Den omständigheten att

fondstyrelserna inrymmer företrädare för olika intressegrupper — avgifts-

betalare och försäkrade —- innebär inte att speciella grupper skall gynnas

vid placeringen av fondmedlen. Fondmedlen skall alltid placeras och i övrigt

förvaltas så som bäst gagnar försäkringen som helhet betraktad. Fondförvalt­

ningens uppdelning på flera styrelser innebär ju inte en motsvarande upp­

delning av försäkringen eller av allmänna pensionsfonden. Fn fondstyrelse

kan således inte genom att den uppnått högre avkastning å de av styrelsen

förvaltade medlen än de övriga fondstyrelserna åstadkomma att avgifterna

för de avgiftsbetalare, vilkas avgifter förvaltas av styrelsen, blir lägre än för

övriga avgiftspliktiga. Det fördelaktiga resultatet av fondstyrelsens verk­

samhet kommer hela försäkringen till godo.

Principen om att fonden skall förvaltas i försäkringens intresse innebär,

att medlen skall placeras med tanke på såväl betryggande säkerhet som god

avkastning. Därjämte måste fondens likviditet vara sådan att försäkringens

betalningsförpliktelser kan infrias i behörig ordning. En erinran om dessa

allmänna placeringsnormer har intagits i förevarande paragraf. De närmare

bestämmelserna angående vilka slags tillgångar som fondmedlen får place­

ras i återfinns i de följande paragraferna.

I detta sammanhang bör framhållas, att ett nära samråd mellan fondsty­

relserna och pensionsmyndigheten är behövligt för att styrelserna skall

kunna överblicka storleken av de belopp, som blir tillgängliga för place­

ring vid olika tidpunkter. Några särskilda bestämmelser i denna del har

dock inte ansetts erforderliga.

12

§.

De tillgångar, vari allmänna pensionsfondens medel normalt får placeras,

angives i denna paragraf. Reglerna härom är gemensamma för samtliga

fondstyrelser. I överensstämmelse med 1957 års pensionskommittés förslag,

bygger detta reglemente på grundsatsen att fondstyrelserna inte skall ge

direkta krediter till ett stort antal låntagare. Motiveringen härför är en

önskan att undvika att fondstyrelserna bygger upp en stor organisation för

kreditprövning och låneadministration. Vidare undgår man den med direkt­

utlåning förenade risken att styrelserna stundom skulle tvingas kontrollera

och i vissa fall engagera sig i förvaltningen av enskilda företag. Enligt pen­

sionskommitténs förslag, som biträddes av ett stort antal remissorgan, till­

godosågs dessa önskemål på så sätt att som huvudregel för placeringen

av fondmedlen föreslogs den s. k. obligationsmarknadslinjen, enligt vilken

182

medlen skall placeras i obligationer och förlagsbevis. Förevarande paragraf

innehåller i punkterna 1—3 i första stycket bestämmelser, som i huvudsak

ansluter sig till vad kommittén förordade.

I de nämnda punkterna i första stycket angives sålunda, att fondmedlen

får placeras i obligationer av de slag som förekommer på den svenska

marknaden. Enligt punkten 3 uppställes, när det gäller andra obligationer

än sådana, vilka är utfärdade av staten, kommun eller hypoteksinrättning

som angives i punkt 1 eller vilka är garanterade av staten eller kommun,

krav på att obligationerna skall ha offentligen utbjudits av svenskt bank­

aktiebolag. Obligationslån, som upptages av enskild låntagare utan garanti

som nyss nämnts, kan alltså inte under hand placeras hos fondstyrelse. Här­

igenom uppnås, att fondstyrelsernas placeringar uppfyller kravet på mark-

nadsmässighet och att en mera ingående kreditvärdighetsprövning från

fondstyrelsens sida undgås.

Med obligationer, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag,

likställes i punkt 3 andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar

(andelar i partiallån, förlagsbevis), som utbjudits på samma sätt.

Utöver den tillämpning av obligationsmarknadslinjen, som bestämmel­

serna i punkterna 1—3 innebär, medger förevarande paragraf i punkten 4

vissa andra placeringar, som har det gemensamt med obligationsköpen att de

regelmässigt inte ställer anspråk på någon kreditvärdighetsprövning från

fondstyrelsernas sida. Fondstyrelserna har sålunda möjlighet att även an-

norledes än i obligationslånets form låna ut pengar till stat och kommun,

varmed i detta sammanhang likställes statliga och kommunala bolag, för­

eningar och stiftelser i fall då staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet står borgen för förbindelserna. Beträffande kommunala affärs­

företag, som drives i aktiebolags- eller stiftelseform, förekommer för när­

varande såväl upplåning i företagets namn med kommunal garanti som

finansiering genom att kommunen upptar lån och i sin tur ger kredit åt

företaget. Det synes rimligt att medge upplåning hos fondstyrelse obero­

ende av vilket av dessa finansieringssätt som väljes. I andra fall än som

nu sagts äger fondstyrelse inte bevilja lån mot revers med statlig eller

kommunal garanti. Detta skulle nämligen kunna medföra, att fondstyrel­

serna finge lämna ut ett stort antal smålån till enskilda låntagare, vilket

ansetts böra undvikas.

De övriga placeringsregler som innefattas i punkten 4 kan sägas innebära

en viss uppmjukning av den av 1957 års pensionskommitté föreslagna obli­

gationsmarknadslinjen, varvid hänsyn tagits bl. a. till under remissbehand­

lingen framkomna synpunkter. Enligt pensionskommitténs förslag skulle,

om man bortser från återlånen, fondmedel kunna ställas till näringslivets

förfogande endast via obligationsmarknaden. För de medelstora och små fö­

retagen, som icke kan själva upptaga obligationslån, fick man härvid tänka

sig obligationsemitterande hypoteksinstitut som mellanhänder. Om t. ex.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

183

affärsbanker eller sparbanker önskade deltaga i överföringen av fondmedel till de slutliga låntagarna kunde detta ske genom att de engagerade sig i hypoteksinstitut av ovannämnt slag. Enligt punkten 4 beredes emellertid affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och andra bankinslitut möjlighet att bygga upp en kreditgivning grundad på fond­ medel inom ramen för sin nuvarande organisation, om detta befinnes vara ett lämpligt alternativ till att hypoteksinstitut inrättas. Vidare har Konung­ en enligt punkt 4 möjlighet att godkänna andra kreditinrättningar än de i punkten särskilt nämnda som låntagare hos fondstyrelserna utan att dessa behöver anlita obligationslånets form. Såsom förutsättningar för dylikt god­ kännande synes det böra fordras vissa garantier i fråga om arten och omfatt­ ningen av vederbörande kreditinrättningars verksamhet liksom beträffande kontrollen av inrättningarna. Konungen bör med hänsyn härtill föreskriva villkor för rörelsens bedrivande genom att fastställa stadgar, reglemente eller bolagsordning för kreditinrättning som här avses. Företagen bör stå under tillsyn av statlig myndighet eller vara underkastade tillfredsställande kon­ troll i annan ordning. AB Industrikredit och AB Svensk Far tygskredit torde uppfylla de angivna villkoren. Nya institut av ifrågavarande natur kan tänkas bli inrättade för att tillgodose behovet av långfristig kredit inom handel och industri, för bostadsbyggande in. m. De godkända kreditinrätt­ ningarna behöver alltså inte emittera obligationslån för att kunna utnyttja allmänna pensionsfondens resurser utan kan låna fondmedel mot revers. Utöver kreditinstitut som nyss nämnts kan vissa kooperativa sammanslut­ ningars avdelningar för inlåning tänkas komma i fråga för godkännande enligt punkt 4, under förutsättning att de förut angivna villkoren uppfylles.

Enligt punkten 5 i denna paragrafs första stycke äger en fondstyrelse låna ut medel mot skuldförbindelse av någon av de båda andra fondstyrel­ serna. Denna bestämmelse får ses i samband med 17 §, som medger fondsty­ relse att för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga kredit bl. a. hos de andra fondstyrelserna. Det är alltså närmast frågan om en möjlighet för fondstyrelserna att inbördes utjämna tillfälliga olikheter i likviditets- hänseende.

Punkten 6 har en motsvarighet i 4 § 1 mom. 8) i reglementet angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden in. in. Bestämmelsen innebär, att fondstyrelse efter pensionsmyndighetens hörande får bevilja lån till företag, som har till syfte att förbättra folkhälsan eller att medverka till förhind­ rande av invaliditet eller förbättring av invalidiserade personers arbetsför­ måga. Denna placeringsmöjlighet är främst avsedd att underlätta utbygg­ naden av rehabiliteringsverksamheten, vilken är av största betydelse då det gäller alt begränsa försäkringens utgifter för förtidspensioneringen. Med hänsyn härtill har kravet på säkerhet för beviljade lån ansetts kunna be­ gränsas till att säkerheten skall vara godtagbar.

I punkten 7 upptages en erinran om återlånereglerna i 14—10 §§.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

184

Andra stycket av 12 § ger fondstyrelserna möjlighet att låta kassa­

medel innestå på räkning hos riksbanken och affärsbank och på postgiro.

Detta får ske då så erfordras med hänsyn till behovet av likvida medel för

utbetalningar till pensionsmyndigheten och för långivning enligt vad i 15 §

stadgas om återlån. Likaså kan det stundom vara lämpligt att en fond­

styrelse inte genast placerar inflytande medel i tillgångar som angives under

1—4 i första stycket av denna paragraf utan avvaktar lägligare tillfälle för

att verkställa placeringen.

Som framgår av 12 § har fondstyrelse inte möjlighet att placera fond­

medel i fast egendom eller aktier. Fondstyrelserna kan alltså inte erhålla något

direkt inflytande över näringslivet. Det kan anmärkas, att reglementet inte

heller medger fondstyrelse att anskaffa fastighet för inrymmande av sin

egen förvaltning. Det har inte ansetts sannolikt att behov av dylika fastig­

hetsförvärv skall uppkomma.

Inom de i förevarande paragraf uppdragna gränserna för fondstyrelsernas

medelsförvaltande verksamhet äger styrelserna frihet att handla på sätt de

finner lämpligast för att tillgodose de i 11 § angivna allmänna syftemålen

för förvaltningen. Några särskilda kvoteringar, säkerhetsregler eller dylikt

uppställes sålunda inte. Förpliktelse för fondstyrelserna att på eget ansvar

bedöma den lämpligaste utformningen av sin placeringspolitik har ansetts

tillräcklig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

13 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om rätt för fondstyrelse att till skyd­

dande av fordran förvärva pantsatt eller utmätt egendom in. m. är utformade

efter mönster av 55 § lagen om bankrörelse.

14—16 §§.

Dessa paragrafer innehåller reglerna om återlån och bygger väsentligei

på 1957 års pensionskommittés förslag i detta avseende. Den som erlagt av­

gift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension har sålunda jäm­

likt 14 § i detta reglemente möjlighet att under ett kalenderår hos bank eller

annan behörig kreditinrättning erhålla återlån med högst 50 procent av vad

han faktiskt betalat in i avgifter under det närmast föregående kalender­

året. Bevis om fullgjord avgiftsbetalning skall företes. Avgifterna måste

alltså först ha erlagts, och någon avgiftsbetalning medelst revers är inte

tillåten. Av det sagda framgår att återlån kan beviljas tidigast år 1961.

Någon ovillkorlig rätt till återlån föreligger inte, utan kreditinrättningen

prövar efter vanliga grunder den lånesökandes kreditvärdighet. Kreditinrätt­

ningarna kan givetvis även fordra säkerhet som vid annan utlåning. Avgifts-

betalaren är inte låntagare hos fonden. I stället är det den lånebevil-

jande kreditinrättningen, som enligt 15 § första stycket äger erhålla lån

motsvarande återlånets belopp från den fondstyrelse, som har att förvalta de

186

het att överflytta lånet till annan kreditinrättning, som är villig att övertaga

detsamma. Möjlighet till överflyttning står alltid öppen, om kreditinrätt­

ningen och låntagaren är ense därom. Den angivna regeln om minst 10-pro-

centig årlig amortering gäller beträffande överflyttat lån givetvis lånets

ursprungliga belopp.

Det må påpekas, att en avgiftsbetalare kan ha möjlighet att år för år upp­

taga återlån, avseende de under föregående år erlagda avgifterna, och således

trots amorteringar ha en tämligen konstant kredit i form av återlån.

Angående räntesatsen för återlån föreligger full avtalsfrihet. För räntan å

de återlånen motsvarande lån, som kreditinrättningarna äger erhålla från

fondstyrelserna, gäller dock vissa regler, som intagits i 15 § andra stycket.

Räntesatsen för sådana lån skall sålunda faslställas av Konungen och sättas

så, att den med en halv procent överstiger den högsta allmänt förekom­

mande inlåningsräntan hos affärsbankerna, postsparbanken, sparbankerna

och centralkassorna för jordbrukskredit. Den fastställda räntesatsen kommer

alltså att vara rörlig och förändras på samma sätt som den nämnda inlå­

ningsräntan. Möjlighet finns dock att i särskilda fall i stället tillämpa en på

viss tid bunden räntesats. Överenskommelse härom kan träffas mellan fond­

styrelsen och kreditinrättningen. Fondstyrelsen skall härvid träffa sitt avgö­

rande efter objektiva grunder och bestämma räntan efter det vid tiden för

överenskommelsen rådande marknadsläget. Varken orimligt höga eller orim­

ligt låga bundna räntesatser får alltså tillämpas.

Återlån har inte ansetts böra förekomma i fall då lånet på grund av sin

ringa storlek skulle sakna betydelse för låntagarens kapitalförsörjning som

rörelseidkare och sålunda medföra omotiverade administrativa olägenheter

för kreditinstituten och fondstyrelserna. Med hänsyn härtill har i sista

punkten av 14 § intagits en minimiregel. Denna innebär dels att återlån får

beviljas endast om de under föregående år erlagda avgifterna uppgår till

minst 1 000 kr. och dels att minsta återlånebeloppet utgör 500 kr. Återlån

får beräknas på det sammanlagda beloppet av arbetsgivaravgifter enligt

33 § och egenavgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggs­

pension.

Utöver reglerna i 14—16 §§ i reglementet erfordras vissa kompletterande

bestämmelser rörande tillämpningen av reglementet i denna del. Bland annat

synes det lämpligt, att transaktionerna mellan kreditinrättningarna och fond­

styrelserna i anledning av beviljade återlån och verkställda amorteringar reg­

leras periodvis, till exempel månatligen, varvid dock avisering i förväg om

återlåningens storlek synes behövlig för att fondstyrelserna skall kunna

möta de krav på likvida medel, som återlåningen medför. Även i andra

hänseenden såsom rörande kontroll, bokföring, räntesättning in. in. lär

tillämpningsföreskrifter bli erforderliga. Sådana får utfärdas av Konungen

med stöd av 26 §, varvid de kreditinrättningar som kommer att handha åter-

låningsverksamheten givetvis bör få tillfälle att framföra sina synpunkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

185

avgifter, för vilka återlånet beviljats. Kreditinrättningen svarar för återbe­

talningen av lånet från fondstyrelsen, oavsett om den som erhållit återlånet

fullgör sina förpliktelser gentemot kreditinrättningen eller ej.

För alt kreditinrättning, som beviljat återlån, skall erhålla lån från

fondstyrelse motsvarande återlånet, måste lånet hos fondstyrelsen begäras

i samband med att återlånet beviljas. Någon längre tid får alltså inte för­

flyta mellan återlånets beviljande och begäran om lån hos fondstyrelsen.

Närmare regler i denna del får i mån av behov utfärdas med stöd av 26 §.

De kreditinrättningar, som enligt 14 § äger bevilja återlån är dels riks­

banken, affärsbankerna, postsparbanken, postgirokontoret, sparbankerna

och centralkassorna för jordbrukskredit och dels vissa institut för mera lång­

fristig kreditgivning. Bland de senare nämns i paragrafen särskilt Sveriges

allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan, medan bostads-

kreditinstituten inte upptagits eftersom det knappast kan komma i fråga att

de deltar i återlåningsverksamheten. Övriga kreditinrättningar får deltaga i

återlåningsverksamheten efter särskilt godkännande av Konungen. Sådant

godkännande torde kunna lämnas bl. a. AB Industrikredit och AB Svensk

Fartygskredit. Vad som vid 12 § första stycket 4 för där avsett fall anförts

beträffande möjlighet att godkänna kreditinrättning äger tillämpning även

i nu förevarande hänseende.

Återlån skall enligt 16 § första stycket, om det inte återbetalas inom ett

år, amorteras under en tid, som inte får överstiga 10 år. Den generellt med­

givna 10-åriga längsta amorteringstiden innebär en utökning av återlånings-

rätten enligt pensionskommitténs förslag, som för normalfallen förordade

5 år som längsta amorteringstid och reserverade 1 O-årstiden för vissa special­

fall. Amortering av återlån skall ske genom avbetalningar varje år under

den i lånevillkoren föreskrivna amorteringstiden. De årliga amorteringarna

behöver inte vara lika stora men varje sådan amortering skall uppgå till

minst 10 procent av det ursprungliga lånebeloppet.

I detta sammanhang må framhållas, att ett låns egenskap av återlån vä­

sentligen tar sig uttryck i att kreditinrättningen kan upptaga ett lån på mot­

svarande belopp ur allmänna pensionsfonden, vilket lån kreditinrättningen

har att amortera enligt vad nyss sagts såvida inte inrättningen i lånevill­

koren föreskrivit, att det utlämnade lånet skall amorteras snabbare, i vilket

fall kreditinrättningen enligt 16 § första stycket måste verkställa amorte­

ring av lånet hos fonden på samma sätt. Hinder behöver inte föreligga för

kreditinrättningen att medgiva längre löptid eller mindre årlig amortering

än 10 procent. Gentemot vederbörande fondstyrelse måste dock inrättningen

fullgöra de för återlån i 16 § stipulerade amorteringarna, varvid återlånet

successivt övergår att bli ett lån av ordinär typ. Ingenting hindrar sålunda

att ett återlån löper med sex månaders uppsägning, blott kreditinrättningen

amorterar lånet åtminstone i den takt förevarande stadgande föreskriver.

Om ett återlån uppsäges, har låntagaren enligt 16 § andra stycket möjlig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

187

17 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som delvis berörts redan vid 12 §, med­ ger fondstyrelserna rätt att för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga kredit i checkräkning eller eljest hos kreditinrättning eller lån hos någon av de andra fondstyrelserna. Förutom vid likviditetspåfrestningar, exempelvis vid stor återlåning inom en begränsad period, kan kreditmöj­ ligheten enligt denna paragraf tagas i anspråk för att fondstyrelsen skall kunna effektivt utnyttja de möjligheter till goda placeringar, som kapital­ marknaden erbjuder. Om t. ex. teckningarna på en från fondens synpunkt förmånlig obligationsemission skall likvideras en månad, medan avgifts- överföringarna till fondstyrelsen sker först nästa månad, kan det i hög grad ligga i fondens och försäkringens intresse att styrelsen verkställer en till­ fällig upplåning för att kunna fullgöra obligationslikviden.

18 §.

Enligt denna paragraf skall fondstyrelses räkenskaper uppgöras och avslutas för kalenderår. Varje fondstyrelse skall årligen före den 1 februari avge redovisning för föregående räkenskapsårs förvaltning. Redovisningen skall framläggas i en förvaltningsberättelse med vinst- och förlusträkning samt balansräkning, som överlämnas till revisorerna.

Den i paragrafens tredje stycke upptagna huvudregeln för tillgångarnas värdering i balansräkningarna har tidigare berörts vid 3 §. Värderings­ reglerna bör ge ett enkelt mått på det av varje fondstyrelse förvaltade kapitalet för att ge en lämplig grund för utgifternas fördelning enligt 3 §. Med hänsyn till allmänna pensionsfondens karaktär synes det inte nödvändigt att tillämpa den hos affärsdrivande företag allmänt förekommande principen om värdering till eller under marknadsvärdet. Av dessa skäl har föreskrivits att tillgångarna skall upptagas till anskaffningsvärdet. Kapitalvinster såväl som kapitalförluster kommer därför att redovisas då tillgångarna avyttras. Att en värdering till anskaffningskostnad förekommer i balansräkningen ut­ gör naturligtvis inte något hinder för att tillgångarnas marknadsvärde angi- ves i förvaltningsberättelsen, och en bestämmelse härom bör intagas i till- lämpningsföreskrifterna. Osäkra fordringar, dvs. sådana som, på grund av att låntagaren förutses komma att brista i fullgörandet av sina förpliktel­ ser, inte kan väntas inflyta med fullt belopp, skall dock upptagas med det belopp, varmed de kan beräknas inflyta. Värdelösa fordringar får inte upp­ tagas som tillgång.

Övriga föreskrifter angående årsredovisningens utformning, som må be­ finnas erforderliga, kan utfärdas med stöd av 2(5 §.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Om revision m. m.

19 §.

Fondstyrelsernas förvaltning skall vara underkastad revision av särskilda

revisorer. Bestämmelser härom har intagits i 19—23 §§ i reglementet. Det

är inte avsett att fondförvaltningen därjämte skall vara underkastad den

vanliga statliga revisionen genom riksräkenskapsverket.

I förevarande paragraf stadgas att Konungen för varje fondstyrelse skall

utse fyra revisorer. Liksom i fråga om fondstyrelserna har det eftersträvats

att bereda olika intressen inflytande vid tillsättningen av revisorer. Beträf­

fande en av dessa är Konungen vid tillsättningen helt obunden. För att ett

visst fackmannainslag i revisorskollegiet skall vara säkerställt föreskrives

att av de övriga revisorerna en skall utses på förslag av bank- och fond­

inspektionen. De båda återstående revisorerna avses utgöra representation

för de partsintressen, som är företrädda i fondstyrelsen. Eftersom endast

två revisorsplatser står till förfogande för detta ändamål och antalet orga­

nisationer på vars förslag styrelseledamöter utses är större, är det emeller­

tid inte möjligt att föreskriva att revisorerna skall tillsättas på förslag av

dessa organisationer. Det stadgas därför i stället att de två ifrågavarande

revisorerna skall utses efter samråd med de organisationer, som äger före­

slå ledamot i fondstyrelsen. Ett visst samarbete mellan organisationerna

förutsättes alltså. Det bör vara möjligt för två eller flera organisationer

att ena sig om en kandidat. Det kan vidare tänkas att två organisationer,

som är företrädda i två fondstyrelser, föreslår revisor i var sin av de båda

styrelserna.

Då det framstår som synnerligen önskvärt att revisorernas bedömning

av fondstyrelsens placeringsåtgärder är enhetlig och inte varierar starkt i

fråga om de olika styrelserna, har i paragrafen intagits en bestämmelse

om att de båda revisorer, som inte utses efter samråd med organisationerna

skall vara gemensamma för alla tre fondstyrelserna. Undantag från denna

regel får endast göras då särskilda skäl föreligger.

Något behov av revisorssuppleanter har inte ansetts föreligga.

20

§.

Revisorerna skall enligt första stycket i denna paragraf utses årligen för

tiden till dess balansräkning nästa gång fastställts. Konungen har alltså att

i samband med fastställande av balansräkning även upptaga frågan om

tillsättande av revisorer.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena motsvarar vad som för sty­

relseledamöternas del stadgas i 5 § andra och tredje styckena.

21

§.

Revisorskollegiet skall stå under ordförandeskap av den av revisorerna,

som Konungen utser utan förslag av bank- och fondinspektionen eller sam­

189

råd med organisationen. Några bestämmelser angående omröstning bland

revisorerna upptages inte i reglementet, eftersom varje revisor för sig har

samma rättigheter och skyldigheter som revisorerna gemensamt.

Revisorerna har rätt att anlita biträde vid fullgörandet av sitt uppdrag,

t. ex. av en revisionsbyrå.

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

22

§.

Arvoden och andra ersättningar till revisorerna liksom till styrelseledamö­

terna bestämmes av Konungen.

23 §.

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser rörande revisorernas verk­

samhet. Rent allmänt bör om denna framhållas, att den inte endast avser

räkenskapsgranskning utan verklig sakrevision, särskilt då rörande frågorna

huruvida fondstyrelsens placeringar är förenliga med bestämmelserna i

detta reglemente och lämpliga med hänsyn till fondförvaltningens ända­

mål. Härav följer bl. a., att revisorernas verksamhet inte kan vara inskränkt

till den tid som åtgår för att granska styrelsens årsredovisning.

I första stycket av paragrafen föreskrives, att revisorerna skall avge en

revisionsberättelse för varje kalenderår, dvs. räkenskapsår. Revisionsbe­

rättelsen skall avlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att sty­

relsens förvaltningsberättelse kommit revisorerna till handa.

Andra stycket ger regler om vad revisionsberättelsen skall innehålla.

Stadgandet har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 102 § första

stycket lagen om bankrörelse.

Tredje stycket i förevarande paragraf har utformats efter mönster av

fjärde stycket i 102 § lagen om bankrörelse.

De bestämmelser som kan erfordras angående revisorernas verksamhet

utöver vad i denna paragraf stadgas samt angående fondstyrelsernas skyl­

dighet att tillhandagå revisorerna m. in. får meddelas enligt 26 §.

24 §.

Frågan om fastställande av fondstyrelsernas balansräkningar skall enligt

denna paragraf avgöras av Konungen före den 1 maj det år de avlämnats.

Det föreskrives, att fondstyrelse så snart revisionsberättelse kommit den till­

handa utan dröjsmål skall överlämna sin förvaltningsberättelse med däri

upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningar ävensom revisionsberät­

telsen till Konungen. Något beslut om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna

skall inte fattas. Som förut angivits är nämligen ledamöterna underkastade

ämbetsansvar. I den mån anmärkningar mot förvaltningen föranleder där­

till kan vidare styrelseledamöter och suppleanter under löpande mandat­

period entledigas jämlikt 5 §.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Särskilda bestämmelser

25 §.

Det är av vikt för verksamhetens framgångsrika bedrivande, att fondsty­

relserna har samma möjligheter som andra penningplacerare att planlägga

och genomföra sina placeringar utan att deras överväganden kommer till

allmän kännedom. Bestämmelse om sekretesskydd för vad som förekommit

rörande placering av fondmedel har därför intagits i denna paragraf. Givet­

vis får ifrågavarande bestämmelse inte hindra sedvanlig offentlig insyn i

verksamheten. Fondstyrelserna torde i tillämpningsföreskrifterna till regle­

mentet böra åläggas skyldighet att i lämpliga former publicera redogörelser

för hur tillgångarna är placerade m. in.

I överensstämmelse med vad som allmänt föreskrives i författningar, som

reglerar penninginrättningars verksamhet, stadgas vidare att enskildas

förhållande i övrigt till fondstyrelse inte får yppas för obehörig. För att

inte sekretesskyddet för enskildas förhållande till kreditinrättningar, som

beviljar återlån, skall göras verkningslöst genom de uppgifter angående så­

dana lån, som kreditinrättningarna kan vara skyldiga att lämna fondsty­

relserna, gäller skyddet enligt förevarande paragraf jämväl sådana fall.

Reglerna i denna paragraf riktar sig inte till andra än dem som i sin

befattning — såsom styrelseledamot, tjänsteman hos fondstyrelse, revisor

osv. — erhållit kännedom om förhållande som här sägs. Av den omstän­

digheten att förbudet gäller yppande för obehörig följer, att detsamma exem­

pelvis inte utgör hinder för uppgiftens lämnande vid vittnesmål inför dom­

stol eller dylikt.

Någon särskild straffsanktion för tystnadsplikten enligt denna paragraf

finnes inte stadgad, utan härvidlag griper de allmänna reglerna i 25 kap.

strafflagen in. Har fonden eller enskild åsamkats skada genom överträdelse

av denna paragraf, kan givetvis skadeståndsansvar inträda.

Denna paragraf torde behöva kompletteras genom bestämmelser i lagen

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

26 §.

I det föregående har flerstädes påpekats, att tillämpningsföreskrifter till

bestämmelserna i reglementet erfordras. Enligt denna paragraf äger Ko­

nungen utfärda de tillämpningsföreskrifter, som blir behövliga.

Slutstadgandet

Reglementet bör träda i kraft samtidigt som lagen om försäkring för all­

män tilläggspension eller den 1 januari 1960. Det synes dock lämpligt, att

fondstyrelserna utses redan dessförinnan, så att organisationen av fondför­

valtningen hinner förberedas i tid.

191

Enligt 3 § skall fondstyrelserna för varje kalenderår bidraga till försäkring­ ens utgifter i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas ba­ lansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år. För det första verksamhetsåret 1960 är denna bestämmelse inte tillämplig. Även för de båda därnäst följande åren är den i 3 § angivna fördelnings- grunden mindre lämplig med hänsyn till att under 1960 och 1961 några egenavgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension inte torde komma att tillföras tredje fondst yreisens förvaltning. I slutstadgan­ dets andra stycke föreskrives därför, att fördelningen för åren 1960—1962 skall göras efter vissa där angivna procentsatser, som fastställts efter en ungefärlig beräkning av den relativa storleksordningen av de tre fondstyrel­ sernas förvaltningsmassor i genomsnitt under den första tioårsperioden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Departementschefens hemställan

Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension torde i huvud­ sak inte vara av den beskaffenhet, att det jämlikt § 87 regeringsformen be­ höver underställas lagrådets granskning. Emellertid innehåller lagförslaget vissa stadganden, vilka torde erfordra en dylik granskning. Övriga förslag är icke av beskaffenhet att lagrådets yttrande däröver bör inhämtas. Jag hemställer med hänsyn därtill, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom socialdepartementet upprättade förslag till lag om försäkring för all­ män tilläggspension, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karin Wickström

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Bilaga

Förslag

till

Lag

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Försäkring enligt denna lag grundas på inkomst av förvärvsarbete och

avser att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver vad

som må utgå i folkpension.

2

§•

Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalen­

derår, varunder han fyller sexton år.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är

mantalsskriven i riket.

Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 § sägs är försäk­

rad, även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller

andra stycket.

3 §•

Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmgndig-

heten) och de lokala organ, som Konungen bestämmer.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4 §•

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 § första eller andra

stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrun­

dande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av

annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år

då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller

för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller

invalidpension enligt 3 § 2 mom. första stycket lagen om folkpensionering

eller sjukbidrag enligt sistnämnda lag.

Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständig­ heterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

193

5

§•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i all­ män eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke lön, som utgivits av en och samme arbetsgivare och som under ett år ej uppgått till trehundra kronor.

Ersättning i penningar för arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra kronor, vid lagens tillämpning anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersätt­ ningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbets­ tagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskick­ ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick­ ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare.

6

§.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den för­ säkrade; samt

c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning; allt i den mån inkomsten icke enligt 5 § är att hänföra till inkomst av an­ ställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till fem­ hundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

7 §•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av an­ nat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxerings­ året.

13 — Bihagg till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

194

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt.

8

§.

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 § omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. Är summan högre än dubbla basbeloppet, skall dock den överskjutande delen i den mån denna ut­ göres av inkomst av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar. Basbeloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräk­ nas i första hand mot inkomsten av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav över­ stiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Be­ lopp, från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hund­ ratal kronor.

9 §•

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för för­ säkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensions­ grundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida avgift enligt 34 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkra­ de för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande in­ komsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 16 §, skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då folkpension som avses i 4 § började utgå till honom. Pensionspoäng enligt bestämmelserna i detta stycke må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter det år, varunder han fyllt sextiofem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

195

10 §.

Basbeloppet utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, som an­ giver förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet enligt lagen om folkpensionering och pensionspristalet för december 1957.

Vid beräkning av basbeloppet sker avrundning till närmaste hundratal kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om ålderspension

11

§•

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den försäkrade fyller sextiosju år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodo­ räknats honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare, minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår sextiotre års ålder.

12

§.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller

13 §, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats ho­ nom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall hänsyn tagas endast till så stor del av' nämnda produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom, och talet trettio.

Har undantagande som i 36 eller 37 § sägs ägt giltighet för den försäk­ rade, skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhål­ landet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng till­ godoräknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pen­ sionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 9 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbe- talning icke tillgodoräknats den försäkrade.

13 §.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, var­ under den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 § beräknade

196

pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pen­ sionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den för­ säkrade fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den må­ nad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om förtidspension

14 §.

Åtnjuter försäkrad på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som in­ träffat efter det han blev försäkrad enligt denna lag, folkpension som i 4 § sägs, äger han rätt till förtidspension enligt vad nedan stadgas för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom.

Beträffande försäkrad som ej är svensk medborgare gäller vad nu sagts endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år före det år, varunder folkpension som avses i första stycket började utgå.

15 §.

År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension

16 §.

Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år samt den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen börjar utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava till­ godoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poäng­ talen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå, om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för den försäkrade då folkpension som i 4 § sägs började utgå samt undantagandet tillika för­ anlett, att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått för- lustig mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålders­ pension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

197

17 §.

Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 § stadgas men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag, därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i 4 § sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp mot­ svarande vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspen­ sion, om denna börjat utgå från och med nämnda månad.

18 §.

Åtnjuter försäkrad för viss månad sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller hempenning, skall förtidspension för samma månad minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. Vad nu sagts skall ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod, som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första gången utbetalats, såvida icke försäkrad, som uppburit sextio procent av hel förtidspension, kommer i åtnjutande av hel förtidspension, i vilket fall av­ drag skall göras å det belopp varmed pensionen ökat.

19 §.

Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss tid eller tills vidare.

Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensio­ nen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan.

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsför­ måga väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom. Är den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

20

§.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av all­ männa medel, må förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras ho­ nom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

21

§.

Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan upp­ kommit till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen åsamkat sig.

Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den för­ säkrade

a) ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

198

arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvar spåföljd ge­

nom lagakraftågande dom ådömts honom;

b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läka­

res föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso­

synpunkt;

c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande upp­

gift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller

d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 § sista

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Om familjepension

22

§.

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till förtidspension eller ålders­

pension eller skulle han, om fall som avses i 14 § varit för handen vid tid­

punkten för dödsfallet, hava varit berättigad till förtidspension, föreligger

för änka och barn rätt till familjepension enligt vad nedan sägs.

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn.

23 §.

Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat

minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension

icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,

därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap.

24 §.

Änkepension utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar barn,

som är berättigat till pension efter den försäkrade, trettiofem och i annat fall

fyrtio procent av hel förtidspension, som den försäkrade var berättigad till

eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt

vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till

ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 §.

25 §.

Barnpension tillkommer barn under nitton år till den försäkrade. Rätt till

barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan än den

försäkrades make, och ej heller för barn utom äktenskap, därest den för­

säkrade enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess under­

håll utgiva visst belopp en gång för alla.

199

26 §.

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om den försäkrade efter­ lämnar änka, som är berättigad till pension efter honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall det sammanlagda barnpensionsbelop­ pet fördelas lika mellan barnen.

27 §.

De sammanlagda familjepensionerna efter en försäkrad må uppgå till högst åttio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Ned­ sättning av familj epensioner på grund av vad nu stadgats skall göras å de olika pensionerna i förhållande till deras storlek.

28 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans förmyndare. Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv, upphör rätten till pension.

29 §.

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

30 §.

Familjepension utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, med­ verkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

Familjepension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den efter­ levande

a) annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken ansvar spåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; eller

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten.

Om försäkringens finansiering

31 §.

Försäkringens inkomster utgöras av avgifter samt avkastning av de fond­ medel som nedan sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

200

Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga

medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader

och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering som

finnes erforderlig.

Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pen­

sionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1959

32 §.

Konungen skall med riksdagen fastställa procentsats för uttaget av avgif­

ter till försäkringen. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för

visst år, skall fattas senast under andra året dessförinnan.

Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträf­

fande avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke re­

dan beslutats.

33 §.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han

under året utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller

bostad eller, där fall som avses i 5 § andra stycket är för handen, i annan er­

sättning i penningar. Avgiften utgår efter den för året gällande procent­

satsen och beräknas å summan av lön och annan ersättning som nu sagts,

sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande det vid årets ingång gäl­

lande basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet

arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock sådan del av lön eller

annan ersättning, som för arbetstagare och år räknat överstigit sju och en

halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall arbetstagare, som under hela

året varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och

arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräknas

i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en

decimal.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som av

viker från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma re­

sultat.

Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från

arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från

arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hän­

syn skall vidare ej tagas till lön eller annan ersättning, som enligt 5 § tredje

stycket icke utgör inkomst av anställning eller som utgivits för arbete utom

riket till arbetstagare, vilken icke är vare sig svensk medborgare eller man­

talsskriven härstädes.

Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

201

34 §.

Försäkrad, för vilken fastställts pensionsgrundande inkomst för visst år på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för året erlägga avgift till försäkringen. Avgiften utgår efter den för året gällande procent­ satsen och beräknas å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. Angående befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga avgift som nu sagts stadgas särskilt.

35 §.

Om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen förordnar Ko­ nungen med riksdagen.

Om undantagande från försäkringen

36 §.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan un­ dantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den för­ säkrade ej ånyo göra dylik anmälan.

37 §.

Arbetsgivare och arbetstagare må före den 1 juli 1961 genom kollektivavtal gällande från ingången av år 1960 träffa överenskommelse om undantagande från försäkringen enligt vad nedan sägs.

Kollektivavtal som avses i första stycket må å arbetstagarsidan slutas endast av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation och som ensam eller tillsammans med annan sådan organisation, vilken biträtt avtalet eller ingått annat dylikt avtal med samma innehåll i pensionsavseende, uppenbarligen omfattar fler­ talet arbetstagare som hos arbetsgivare, vilka skulle bliva bundna av ifråga­ varande avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete.

Giltighetstiden för kollektivavtal varom förmäles i första stycket må för­ längas. Sådant avtal må ock ändras men må ej göras tillämpligt på arbets­ tagare, vilka sysselsättas i annat arbete än som avsågs med det ursprung­ liga avtalet. Förlängning och ändring som nu sagts skall ske genom kol­ lektivavtal.

Kollektivavtal enligt denna paragraf skall upprättas skriftligen och un­ dertecknas av dem som slutit avtalet. Sådant avtal må ej upphöra att gälla å annan tid än vid utgången av ett år.

202

38 §.

Har arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 37 §, i sin tjänst jämväl arbetstagare, vilken ej är medlem av avtalsslutande organisation å arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas även å denne, såvida han syssel- sättes i arbete som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare, vilken omfattas av ett för arbetsgivaren gällande kollektivavtal som slutits av annan arbetstagarorganisation.

39 §.

Föreligger kollektivavtal som i 37 § sägs, skall vid beräkning av pensions- grundande inkomst för arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn icke tagas till inkomst, som arbetstagaren hos arbetsgivare, vilken är bun­ den av avtalet, åtnjutit av därmed avsett arbete. Vid beräkning av sådan arbetsgivares avgift enligt 33 § skall bortses från arbetstagare som nu sagts.

Kollektivavtal enligt 37 § skall tillförsäkra varje arbetstagare, för vilken på grund av avtalet inträtt verkan som i första stycket sägs, sådan rätt till ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare upphör att vara tillämpligt på arbetstagaren.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall registreras hos pensionsmyndig- heten.

Ansökan om registrering skall göras i fråga om avtal, som slutits före den 1 juli 1961, senast den 31 augusti nämnda år och beträffande annat avtal inom två månader efter utgången av den månad, varunder avtalet träffades.

Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37 § eller 39 § andra stycket, skall registrering vägras.

Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras registrering, är avtalet ogiltigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Särskilda bestämmelser

41 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom.

42 §.

Pension utgives månadsvis. Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidi­ gare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

203

ningen. Ålderspension må dock ej utgå för tid före den månad, då ansök­ ningen gjordes.

Förtids- och familjepension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket där ej rätten visas hava varit för handen tidi­ gare anses hava skett då pensionen söktes. Familjepension efter försäkrad, som åtnjöt ålders- eller förtidspension, utgår dock tidigast från och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffade. Förtids- och familjepension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, då pensionen söktes. Vid ökning av sådan pension skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Pension utgår till och med den månad, varunder den pensionsberätti- gade avlidit eller rätten till pension eljest upphört.

43 §.

År någon för samma månad berättigad till flera pensioner enligt denna lag, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största äro lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära livränta eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkrings- anstalten eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas den honom eljest tillkommande pensionen med livräntans eller sjukpen­ ningens belopp.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

45 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pen­ sion alltjämt föreligger.

46 §.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, var­ till pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den pensionsberättigade var bosatt utom riket då rätt till pension enligt denna lag inträdde, första gången skulle hava uppgått om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i riket. Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må

204

utan hans samtycke pension till honom utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pen­ sionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

47 §.

Då skäl föranleda därtill må pension bestämmas att intill dess slutligt beslut fattats utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pen- sionsbeviljande organet föreskriver.

48 §.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den för år beräknade pensionen avrundas till närmast lägre hela krontal, som är jämnt delbart med tolv. Är årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller pensionen för den månad som beräkningen avser.

49 §.

Pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat.

50 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att full­ göra honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäli­ gen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva åter- betalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första styc­ ket, må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetal­ ning av pension till honom. Avdrag som nu sagts må tillika göras för ogul­ den avgift, såvida enligt 9 § första stycket pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.

51 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

52 §.

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och för- säkringsinrättningar äro pliktiga att på begäran lämna pensionsmyndigheten

205

eller lokalt organ som i 3 § sägs uppgift för namngiven person rörande för­ hållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

53 §.

Klagan över beslut av lokalt organ som i 3 § sägs i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos pensionsmyndigheten. Besvären skola insändas eller ingivas till det lokala organet, som har att insända handlingarna i ärendet till pensionsmyndigheten.

Klagan över pensionsmyndighetens beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till pen­ sionsmyndigheten, som har att insända handlingarna till socialdepartemen­ tet. Talan må fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling inom myn­ digheten uttalats avvikande mening, så ock där myndigheten finner fråga i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga nedsatts tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller fråga är om tillämpning av på- följdsbestämmelse eller myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga alt bevilja tillstånd.

Pensionsmyndighetens och lokalt organs beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Utan hinder av vad ovan sägs skall beträffande fullföljd av talan i vissa fall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i 7 eller 35 §.

54 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående tillämpning av denna lag helt eller delvis å personer, som icke äro svenska medborgare och å vilka lagen ej eljest är tillämplig, så ock angående undan­ tag från vad i lagen stadgas rörande den, som icke är svensk medbor­ gare eller som är svensk medborgare och bosatt utomlands eller här i riket anställd hos arbetsgivare, vilken är bosatt utomlands eller är utländsk juridisk person.

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

55 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av pensionsmyndigheten.

Om lagens ikraftträdande in. m.

56 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960; dock må pension ej utgivas för tid före den 1 januari 1963.

206

57 §.

Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt

till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år.

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896—

1914, skall vid tillämpning av 12 § första stycket talet trettio utbytas

mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 § andra och

tredje styckena icke äga tillämpning.

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915

-—1923, skall vid tillämpning av 12 § talet trettio utbytas mot talet tjugu

ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914;

och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning

som i 12 § andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket

den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensions­

poäng eller gått förlustig mer än en poäng.

58 §.

För år 1960 skall pensionsgrundande inkomst icke beräknas för den som

under året uppnår sextiofem års ålder. Avgift som i 33 § sägs skall för år

1960 icke erläggas för lön eller annan ersättning till arbetstagare, som under

året fyller sextiofem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år J959

59 §.

För år 1960 skall den i 32 § omförmälda procentsatsen fastställas år 1959.

Förslag som i 32 § andra stycket sägs skall framläggas första gången år

1963 och andra gången år 1967.

60 §.

Anmälan som i 36 § första stycket sägs må med giltighet från och med år

1960 göras under nämnda år samt under första halvåret 1961.

61 §.

Vad i 44 § stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpen­

ning som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari

1960.

62 §.

Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola hand­

havas av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myn­

dighet.