om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt

Prop. 1984/85: 40

Regeringens proposition

1984/85: 40

om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt;

beslutad den 18 oktober 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i

bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas — mot bakgrund av 1984 års långtidsutredning

och dess remissbehandling — riktlinjerna för den ekonomiska politiken på

medellång sikt.

Regeringens syn på de ekonomisk-politiska målen och utvecklingen i den internationella ekonomin och den svenska ekonomin redovisas. Vidare redogörs för den ekonomiska politik regeringen avser föra de närmaste åren för att uppnå balans i den svenska ekonomin mot slutet av 1980-talet.

I propositionen förslås att riksdagen godkänner de angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt.

I Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 40

Prop. 1984/85: 40 rd

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1984-10-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt

I mars 1984 presenterades 1984 års långtidsutredning. Den behandlade i första hand den ekonomiska utvecklingen under resten av 1980-talet och

hade utarbetats inom finansdepartementet. Utredningens huvudrapport

har remissbehandlats. En sammanfattning av remissinstansernas synpunkter bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Mot bakgrund av 1984 års långtidsutredning och remissinstansernas

synpunkter behandlas i det följande frågan om utformningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt.

1¶Inledning

Sedan andra världskriget har s.k. långtidsutredningar genomförts med jämna mellanrum. Långtidsutredningarna har vanligen avsett den svenska ekonomins utveckling den närmast framförliggande femårsperioden. En-

ligt internationell praxis avser utredningarna den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt. Utredningarna genomförs sedan mitten av 1960-talet av

tjänstemän inom finansdepartementet och är till sin karaktär expertutred-

ningar. Regeringen är inte bunden av de bedömningar som utredningarna

gör. Efter en remissbehandling och offentlig diskussion brukar regeringen emellertid i en proposition till riksdagen, vanligen kompletteringsproposi-

tionen, ge sin syn på den utveckling och de problem långtidsutredningarna behandlar.

Prop. 1984/85: 40 3

1 mars i år publicerades 1984 års långtidsutredning (LU 84).! Den behandlar i första hand tiden fram till 1990. Utredningen analyserar säväl den strukturella utvecklingen under hela 1980-talet som utvecklingen de närmaste åren.

Längtidsutredningen konstaterar att de ekonomiska balansproblemen var mycket stora i början av 1980-talet och diskuterar möjligheten att

uppnå målen för den ekonomiska politiken under återstoden av 1980-talet.

Utredningen framhåller att den är en kravanalys i betydelsen att den

analyserar vilka krav som ställs på den ekonomiska politiken och på

ekonomins funktionssätt för att målen skall infrias. Utredningen drar slut-

satsen att problemen de närmaste åren i första hand har att göra med prisoch lönebildningen och underskotten i statsbudgeten. För att ekonomin

skall komma in på en väg som leder mot samhällsekonomisk balans 1990 bör enligt utredningens mening tre faktorer samverka de närmaste åren: En stram finans- och penningpolitik, en aktiv arbetsmarknadspolhtik och läga nominella pris- och löneökningar.

Långtidsutredningen har remissbehandlats under våren 1984. En sammanställning av remissvaren redovisas i bilagan. Det har också förekom-

mit en offentlig debatt om utredningen, bl.a. har två skrifter utgivits som tar sin utgångspunkt i utredningen för en analys av förhållanden i den

ekonomiska utvecklingen som författarna har ansett vara väsentliga.”

Enligt min mening har utvecklingen under det senaste decenniet klart visat behovet av en långsiktig strategi för den ekonomiska politiken. Produktionen och produktionskapaciteten i den konkurrensutsatta sektorn utvecklades mycket svagt det senaste decenniet. Det kommer att ta flera år

med stabil ekonomisk utveckling för att åter uppnå en tillräcklig styrka inom denna sektor. Statsbudgeten och bytesbalansen försämrades kraftigt

under .samma period. Balansproblemen var så stora i början av 1980-talet att det kommer att ta lång tid att återställa den nödvändiga finansiella balansen i dessa avseenden. Vidare kommer sysselsättningsproblemen att vara besvärande under en lång tid framöver även om den ekonomiska tillväxten blir god. Förväntningarnas betydelse för inflationen gör att det kommer att krävas flera år av låga pris- och löneökningar för att inflationsbenägenheten varaktigt skall ha reducerats till acceptabla nivåer. Problemen förvärras av att den internationella miljö i vilken Sverige skall

uppnå sina ekonomisk-politiska mål är relativt ogynnsam och sannolikt

kommer att vara det under resten av 1980-talet.

1 Längtidsutredningen, LU 84. Huvudrapport, SOU 1984:4 med bilagor publicerade i SOU 1984: 5-7. : Den produktiva rättvisan, LO-ekonomerna gör en kritisk granskning av 1984 års längtidsutredning, Landsorganisationen 1984, Tillväxt till lägpris!, Industrin i LU 84, Sveriges Industriförbund 1984.

Prop. 1984/85: 40 4

Mot denna bakgrund vill jag redovisa min syn på de ekonomiska problemen och den ekonomiska utvecklingen på meddelläng sikt. Jag vill

också ange lösningar på problemen och ange de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som jag anser att regeringen bör följa.

Jag föreslår att propositionen om de frägor längtidsutredningen behandlar denna gång framläggs under hösten och fristäende från budget- och kompletteringspropositioner för att ge större utrymme för en diskussion av de

längsiktiga frågorna. Propositionen är disponerad på följande sätt. I avsnitt 2 redovisas de

ekonomisk-politiska mälen. I avsnitt 3 behandlas utvecklingen i den internationella ekonomin och i avsnitt 4 utvecklingen i den svenska ekonomin. I avsnitt 5 redovisas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken på

medellång sikt.

2¶De ekonomisk-politiska målen

Regering och riksdag har angett att de viktigaste målen för den ckonomiska politiken är full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans och balans

t utrikesbetalningarna. För möjligheterna att nå dessa mål har betydelsen

av balans i statsbudgeten och god lönsamhet i näringslivet understrukits.

Långtidsutredningen har haft att utgå från dessa mål för den ekonomiska politiken. Utredningen har valt att undersöka hur dessa mål skall kunna förverkligas till slutet av 1980-talet. Där det har varit nödvändigt för att genomföra analysen har långtidsutredningen preciserat mälen siffermässigt.

Jag vill i detta sammanhang kommentera utredningens och remissinstansernas diskussion av målen för den ekonomiska politiken och redogöra för

min syn på dessa frägor.

Långtidsutredningen har preciserat full sysselsättning som ett läge med

297 arbetslöshet. Det är i avrundade tal det lägsta värde som har uppnåtts

de senaste tio åren och anges i stort sett motsvara den friktionsarbetslöshet man har att räkna med vid fullt kapacitetsutnyttjande. En begränsning av

arbetslösheten till 2 1990 förutsätts innebära ett gott arbetsmarknadsläge

och ett begränsat behov av beredskapsarbeten och liknande arbetsmark-

nadspolitiska insatser. Remissinstanserna har inga invändningar mot de uppställda målen och

finner i regel också de gjorda preciseringarna rimliga och väl avvägda. När

det gäller sysselsättningsmålet anser emellertid Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Arbets-

marknadsstyrelsen (AMS) att man bör sträva efter att minska arbetslöshe-

ten till en lägre nivå än 22. Kooperativa förbundet påpekar att det skulle

vara önskvärt om lägre tal än 2 a kunde förverkligas men att de angivna

Prop. 1984/85: 40 a 5

kvantifieringarna bör präglas av realism och vara möjliga att uppnå varför utredningens precisering är rimlig. Några remissinstanser uttrycker däremot stark skepsis inför möjligheterna att uppnå full sysselsättning. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) hävdar exempelvis att det krävs betydande förstärkningar av de privata incitamenten och förändringar i skattepolitiken och i lönebildningen för att få till stånd den nödvändiga syssel-

sättningsexpansionen.

För egen del vill jag framhålla att den fulla sysselsättningen är och förblir den ekonomiska politikens viktigaste mål. Arbetslösheten drabbar särskilt de nytillträdande på arbetsmarknaden, ungdomar som skall börja sitt arbetsliv och kvinnor som återinträder i förvärvslivet. Den drabbar också

arbetshandikappade, invandrare och andra grupper med svag förankring

på arbetsmarknaden. Oftast är det människor med svag ekonomi och kort utbildning som blir arbetslösa. Kravet på full sysselsättning innebär att

varje människa sor vill arbeta skall ha rätt till ett meningsfullt arbete. Det

är den ekonomiska politikens huvuduppgpft att pressa tillbaka arbetslöshe-

ten och att göra det på ett sådant sätt att sysselsättningen tryggas också på

längre sikt.

Den hittillsvarande utvecklingen i Sverige och långtidsutredningens analyser visar att det genom en hög prioritering av sysselsättningsmålet och en

lämplig ekonomisk politik är möjligt att uppnå och vidmakthålla hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Det är därför riktigt att som långtidsutred-

ningen ha en hög ambition när det gäller att nedbringa arbetslösheten.

Givetvis blir möjligheterna att uppnå detta mål beroende av såväl den

internationella ekonomins utveckling som den uppslutning kring den fulla

sysselsättningen som olika parter i det svenska samhället kommer att visa.

För egen del anser jag emellertid det knappast vara möjligt att med en enda siffra ange ambitionerna på sysselsättningsområdet. Dessa rymmer såväl hög andel förvärvsarbetande som valfrihet på arbetsmarknaden och låg arbetslöshet. Jag har förståelse för att långtidsutredningen velat siffermässigt precisera mål för den ekonomiska politiken. Detta är nödvändigt för att kunna utföra beräkningarna.

Jag vill också påpeka att de lägre nivåer för arbetslösheten som LO, TCO och SAF har förordat inte medför någon nämnvärd skillnad i långtids-

utredningens resultat när det gäller resurstillväxt och resursanvändning på längre sikt eller slutsatser när det gäller vilken ekonomisk politik som bör

bedrivas de närmaste åren.

Stabilt penningvärde har av långtidsutredningen angetts som en inflationstakt kring 496 per år under resten av 1980-talet. Denna precisering är inte angiven på förhand utan ett resultat av utredningens beräkningar. Under antaganden om fast växelkurs och 59 ärlig internationell prisstegring uppnås med denna inflationstakt samhällsekonomisk balans 1990.

Långtidsutredningens beräkningar tyder således på att inflationen måste

vara lägre i Sverige än för omvärlden i genomsnitt.

Prop. 1984/85: 40 6

Flera remissinstanser understryker vikten av att inflationen dämpas

kraftigt. Både LO och TCO anser att en sänkning av inflationstakten till 42. per år är ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Även SAF och

Sveriges Industriförbund understryker vikten av att bevara konkurrenskraften och framhåller betydelsen härför av kraftigt dämpade löneökning-

ar. Flera remissinstanser är tveksamma till fortsatta relativprissänkningar.

Enligt LO och TCO behövs inga relativprissänkningar de närmaste åren.

Industriförbundet menar att kravet på relativprissänkning är omöjligt att

leva upp till och inte särskilt meningsfullt.

För egen del vill jag understryka att det är av yttersta vikt att inflationen

dämpas snabbt och kraftigt. Låga pris- och löneökningstakter är nödvän-

diga för att en god konkurrenskraft skall kunna bevaras och sysselsättningen garanteras på längre sikt. Erfarenheter från flera länder visar att en

dämpning av inflationen är avgörande för att devalveringar skall bli fram-

gångsrika. Låg inflation är också av största betydelse från fördelningssynpunkt. Inflationen har det senaste decenniet omfördelat mycket omfattande förmögenhetsvärden från sparare till låntagare.

Man kan om man så vill betrakta låg inflation tillsammans med god lönsamhet i näringslivet, förbättrad balans i statsbudgeten och överskott i bytesbalansen som förutsättningar för en hög ekonomisk tillväxt och för att på sikt trygga sysselsättningen. Jag vill emellertid påpeka att samtliga mål för den ekonomiska politiken är av liknande karaktär. De är ytterst förutsättningar för att uppnå en ökad välfärd för den svenska befolkningen.

Någon klar skiljelinje kan därför inte dras mellan mål och väsentliga

förutsättningar när det gäller den ekonomiska politiken.

Regeringen hade satt upp som mål att nedbringa inflationen under loppet

av 1984 till 496. Även om några månader återstår av året är det uppenbart

att det målet inte uppnås. Prognoserna pekar mot en inflationstakt på ca 6946 i år. En väsentlig orsak till att målet inte kan uppnås är att löneökning-

arna i är har överskridit vad som är förenligt med 472 inflation. Jag

återkommer senare till pris- och kostnadsutvecklingen i år.

För 1985 har regeringen fastlagt som mål att begränsa inflationen till 3 26

under loppet av året. Flera faktorer pekar i riktning mot att detta mål skall kunna nås: Den internationella inflationen är låg, lönsamheten och produk-

tivitetsutvecklingen i näringslivet är god (vilket dämpar kostnadstrycket) etc. Vidare har arbetsmarknadens parter vid överläggningar med regeringen förklarat sig acceptera ett tak för de totala löneökningarna på 576. Om

denna föresats infrias bör möjligheterna att nå inflationsmålet vara goda. När det gäller mål för inflationen på något längre sikt anser jag att man

bör sträva efter lägre tal än 47 per år — även om det är för tidigt att binda sig vid någon precis siffra. En orsak är att den internationella inflationen

kan bli lägre än de 57 per år som långtidsutredningen räknar med. Den

senaste tidens utveckling visar att inflationen inte har ökat nämnvärt ens i

de länder som har haft en kraftig konjunkturuppgång. I viktiga länder som

Prop. 1984/85: 40 7

Förenta staterna, Japan och Förbundsrepubliken Tyskland är prisökningstakten för närvarande 2—496 per år. Inflationsbekämpningen ges också mycket hög prioritet. I flera länder är siktet inställt på att så småningom etablera en stabil prisnivå. En annan orsak till att en låg inflationstakt bör

eftersträvas är inflationens negativa verkningar på inkomst- och förmögenhetsfördelningen och på resursallokeringen. Förutsättningarna för att realti-

sera låga pris- och löneökningstakter på längre sikt skulle förbättras om den svenska ekonomin så småningom blev så stark att successiva revalveringar av den svenska kronan vore möjliga. Det skulle dämpa inflationsimpulserna från utlandet om dessa tilltar på nytt. Jag återkommer till denna fråga senare.

Hög ekonomisk tillväxt är som jag redan understrukit inte något som eftersträvas för sin egen skull utan för att den ger möjlighet att uppnå full sysselsättning och en högre materiell standard för det svenska folket.

Långtidsutredningens analyser har visat hur väsentlig tillväxten är i en rad avseenden. En snabb ekonomisk tillväxt under resten av 1980-talet

skulle göra det möjligt att åter uppnå full sysselsättning. Den skulle också

medge en ökning av reallönerna och investeringarna. Detta är enligt min

mening särskilt viktigt i dagens läge. Reallönerna låg förra året ca 1196

under nivån 1976 och investeringarna ca 12Z under. Industrins investeringar hade reducerats med över 4096. På längre sikt ger också en snabb ekonomisk tillväxt möjligheter att sänka den dagliga arbetstiden. En snabb

ekonomisk tillväxt under resten av 1980-talet skulle också spela en stor roll

både för möjligheterna att upprätthålla den offentliga servicen och garantera pensioner och andra trygghetssystem samt för att sanera den offentliga sektorns finanser. Tillväxten mildrar också fördelningsproblemen.

Det är av dessa skäl väsentligt att prioritera den ekonomiska tillväxten.

Regeringens strategi har sedan regeringsskiftet varit att stimulera en ex-

pansion av produktionen, i första steget genom devalveringen i oktober 1982 och det investeringsprogram som då beslutades.

Den snabba tillväxten måste emellertid under de närmaste åren främst

baseras på ökad export, ökade investeringar och ökade reallöner, inte på en expansiv finanspolitik. Grundproblemet är att en ökad tillväxt med dagens pris- och lönebildning tenderar att dra med sig ökad inflation. Långtidsutredningens slutsats är därför att pris- och lönebildningen måste ändras och omställningsförmågan i den svenska ekonomin öka, om det skall vara möjligt att nå en stark och stabil tillväxt under resten av 1980talet. I detta avseende är regeringen beroende av medverkan från arbetsmarknadens panter för att kunna förverkliga ambitionerna.

Jämn fördelning av levnadsstandarden har av naturliga skäl inte preciserats siffermässigt av långtidsutredningen. Fördelningsfrågorna är mångfasetterade och inte lätta att uttrycka siffermässigt. I stället har utredningen valt att analysera fördelningsfrågorna i en särskild bilaga och ett särskilt avsnitt i huvudrapporten.

Prop. 1984/85: 40 8

Remissinstanserna har i flera fall kommenterat fördelningsfrägorna. Inte oväntat skiljer sig uppfattningarna starkt på denna punkt. LO argumenterar för att en solidarisk lönepolitik på längre sikt ger en bättre struktur i näringslivet och en högre tillväxt. SAF och Sveriges Industriförbund hävdar tvärtom att ökade löneskillnader är en nödvändig förutsättning för att åstadkomma den för tillväxten nödvändiga ökade omställningsförmågan. Vidare hävdar LO att den fördelningspolitiska konflikt som ligger i de höga vinsterna kommer att behöva mötas med skattepolitiska åtgärder. SAF och Industriförbundet hävdar å andra sidan att skattesystemet måste reformeras så att de privatekonomiska incitamenten ökar.

För egen del vill jag framhålla att en jämn fördelning av levnadsstandar-

den är och förblir ett av de centrala målen för den ekonomiska politiken.

Den viktigaste fördelningspolitiska insats som regeringen kan göra är att driva en ekonomisk politik som leder till full sysselsättning och stabila priser. Den ekonomiska politik som regeringen för närvarande bedriver är

därför i sig ett kraftfullt stöd för strävandena till utjämning. Samtidigt skapar krispolitiken otvivelaktigt vissa fördelningspolitiska

spänningar. Strävandena att stimulera den konkurrensutsatta sektorn och att sanera statsfinanserna medför att den offentliga sektorns tillväxt blir lägre än tidigare samtidigt som både utgiftsnedskärningar och inkomstför-

stärkningar i statsbudgeten kommer att bli nödvändiga. Vinsterna i den

konkurrensutsatta delen av näringslivet ökar och måste vara höga under flera år framät — dock inte högre än den nivå som rådde under 1960-talet — för att den nödvändiga expansionen skall kunna realiseras. Ett centralt moment i krispolitiken har därför redan frän början varit att de nödvändiga bördorna skall fördelas efter bärkraft. Det är också viktigt att löntagarna genom de löntagarfonder som införs i år får del av näringslivets förmögenhetstillväxt.

Det är också regeringens fasta ambition att bevara det sociala trygghetssystem som har byggts upp under decennier. Redan under hösten 1982 upphävdes tidigare beslutade försämringar av det sociala trygghetssyste-

met. Denna ambition betyder emellertid inte att reglerna för all framtid

skall vara oförändrade. Förändringar kan behöva göras som anpassar olika inslag i systemet till nya förutsättningar. Jag vill också understryka att en stark och stabil tillväxt är en oundgänglig förutsättning för att på sikt kunna klara ambitionen att bevara de trygghetssystem som byggts upp.

När det gäller lönestrukturen är det regeringens uppfattning att det är en uppgift för arbetsmarknadens parter att i fria förhandlingar besluta om frågor rörande lönernas fördelning. Löneförhandlingarna har av tradition skötts av arbetsmarknadens parter. Det ligger ett stort värde i att så har kunnat ske och i att parterna har tagit ansvar för de uppgörelser som har träffats. De överläggningar som ägt rum under år 1984 innebär ingen förändring härvidlag. Att överläggningar av detta slag kommit till ständ är i

sig uttryck för hur nödvändigt det är att förhandlingarna sker på ett sådant

Prop. 1984/85: 40 | 9

sätt att ansvaret för uppgörelserna tas av parterna själva och innefattar ett

ansvar för samhällsekonomin i stort: Målet regional balans har heller inte angivits i siffror av långtidsutred-

ningen. Även på detta område har man valt att analysera utvecklingen i en särskild bilaga och i ett avsnitt i huvudrapporten. Remissinstanserna har

endast i begränsad omfattning kommenterat önskvärdheten och innebörden av detta mål. Regeringens mål på det regionala området är att nå full sysselsättning i

hela landet och att göra landets olika delar mer hkvärdiga när det gäller

tillgång till social, kommersiell och kulturell service.

Jag vill för egen del understryka betydelsen av en stark och stabil tillväxt

på nationell nivå för utvecklingen även I de landsdelar som i dag har

betydande sysselsättningsproblem. Längtidsutredningens analyser tyder också på att en god ekonomisk utveckling i den svenska ckonomin under resten av 1980-talet leder till en mer balanserad sysselsättningsutveckling än om de senaste årens tendenser sträcks ut framåt i tiden. Exempelvis kan både skogslänen och storstadslänen öka sin sysselsättning om längtidsutredningens framskrivningar blir verklighet, medan länsplaneringen — som i praktiken till stor del bygger på framskrivningar av trender från lågkonjunkturen — förutser en minskning i skogslänen.

Jag vill också understryka vikten av en tillräcklig rörlighet på arbets-

marknaden för att nå regional balans. Regeringen önskar ingen återgång till omfattande befolkningsomflyttningar av det slag som under 1950- och

1960-talen drabbade delar av landet. Samtidigt är en ökad rörlighet nöd-

vändig om regional balans skall kunna etableras. Exempelvis gäller det inom byggnadsverksamheten. I vissa landsdelar, t.ex. i skogslänen, torde det vara omöjligt att upprätthålla en produktionsnivå som svarar mot den nuvarande storleken på byggnadsarbetarkåren.

Vidare vill jag framhälla de mycket stora insatser som för närvarande görs för att utjämna de regionala spänningarna. Skatteutjämningsbidrag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder spelar därvid en dominerande roll. Den egentliga regionalpolitiken och de särskilda åtgärderna för att förbättra produktion och sysselsättning i Norrbotten är också mycket väsentliga.

När det gäller regionalpolitikens framtida inriktning pågår beredning inom

regeringskansliet av den regionalpolitiska utredningens (I 1982: 05) förslag.

Balans i utrikesbetalningarna har långtidsutredningen angett som ett överskott i bytesbalansen på 10 miljarder kr. 1990, vilket motsvarar ca I Xav bruttonationalprodukten. Det skulle innebära att det omkring år 1990 kan ske en ganska betydande real amortering av utlandsskulden. Överskottet i bytesbalansen motiveras bl.a. av att utredningen anser att det vore felaktigt att via underskott i bytesbalansen lasta över dagens anpassningsbörda på kommande generationer. Sverige bör på längre sikt också vara ett kapitalexporterande land, eftersom avkastningen på investeringar i utveckhlingsländer torde vara större än motsvarande avkastning i industri-

Prop. 1984/85: 40 10

länder i ett framtida balansläge. Det finns också enligt utredningen mera näraliggande skäl för att ett överskott bör eftersträvas, nämligen art den ekonomisk-politiska handlingsfriheten ökar, art ett överskott positivt påverkar förväntningarna om den ekonomiska utvecklingen och ar ett överskott gör det möjligt att finansiera en uppbyggnad av valutareserven och ökade handelskrediter — båda nödvändiga komplement till en växande utrikeshandel — utan att vare sig staten eller den privata sektorn behöver

uppträda som nettolåntagare på de internationella kapitalmarknaderna.

Underskott i bytesbalansen och stigande utlandsskuld innebär å andra sidan en svår belastning i form av höga realräntekostnader. Den fortfaran-

de snabbt växande statsskulden innebär en risk för ett betydande privat kapitalutflöde, vilket också stärker kraven på ett överskott i bytesbalansen. Några av remissinstanserna har behandlat balansmålet för utrikesbetalningarna. Enligt LO kan stora fördelar vinnas om bytesbalansen uppvisar

ett överskott fram till 1990. TCO menar däremot att målet bör vara att

relativt snabbt nå bytesbalansjämvikt och därefter söka bibehålla denna balans. I enlighet härmed förordar man en i förhållande till långtidsutred-

ningen ökad inhemsk efterfrågan. Fullmäktige i riksgäldskontoret anser

mot bakgrund av de realräntenivåer som kan komma att råda framöver att

siktet bör vara inställt på ett bytesbalansöverskott i storleksordningen 20

miljarder kr. under högkonjunkturår.

För egen del vill jag kraftigt understryka vikten av att långsiktigt uppnå överskott i bytesbalansen. Sverige har under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet dragit på sig en betydande utlandsskuld. Räntebetalningarna på denna utlandsskuld uppgår i år till ca 20 miljarder kr. netto. Inte minst har den höjda internationella räntenivån bidragit till att göra räntebetalningarna så betungande.

Bytesbalansen, som uppvisade ett underskott på 22 miljarder kr. 1982, har i år i stort sett återförts till jämvikt. Jag bedömer det vara av yttersta vikt att denna förbättring fortsätter och att överskott i bytesbalansen

uppnås de närmaste åren. Bytesbalansöverskott skulle skapa tillförsikt om

den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige och bidra till en ökad

tillväxt och till att hålla nere inflationen av de skäl som långtidsutredningen framför. Det skulle också successivt reducera räntebördan. Jag vill i detta

sammanhang åter erinra om de stora räntebetalningarna i år. De utgör en mycket tung post i bytesbalansen. Utan dessa räntebetalningar hade bytesbalansen i år visat ett överskott på ca 20 miljarder kr. Det skulle ha givit ett större manöverutrymme för den ekonomiska politiken.

Balans i statsbudgeten har av långtidsutredningen tagits upp bland de ekonomisk-politiska målen, eftersom en sådan balans har bedömts som

central för att uppnå en stark och stabil tillväxt. Med utgångspunkt från

den målsatta bytesbalansen och beräkningar av sparande och investeringar i resten av ekonomin har långtidsutredningen angett att budgetunderskot-

Prop. 1984/85: 40 1

tet behöver minska till 40-50 miljarder kr. i löpande priser 1990, vilket således skulle vara förenligt med samhällsekonomisk balans. Ett statligt budgetunderskott av denna storlek skulle också innebära att den offentliga

sektorns finansiella sparande skulle vara i stort sett balanserat 1990. För att uppnå den eftersträvade utvecklingen har utredningen angivit att bud-

getförstärkande åtgärder på i storleksordningen 6 miljarder kr. per år bör

vidtas de närmaste åren.

Remissinstanserna har inga invändningar mot långtidsutredningens krav att minska statens budgetunderskott till 40—50 miljarder kr. 1990. Exempelvis anser LO att detta mål visserligen är mycket ambitiöst men rimligt

utifrån de förutsättningar som utredningen anger.

När det däremot gäller önskvärdheten av budgetförstärkningar de när-

maste åren är meningarna delade. Några remissinstanser ställer sig i all-

männa ordalag bakom långtidsutredningens rekommendation om en stram finans- och penningpolitik de närmaste åren. Fullmäktige i riksbanken

menar exempelvis att en fast finans- och penningpolitik är nödvändig för att dämpa inflationstrycket och för att skapa tilltro till regeringens avsikter och på så sätt reducera inflationsförväntningarna. Landstingsförbundet

framhåller att den väg utredningen skisserar framstår som i huvudsak väl avvägd och att en snabbare minskning av statens budgetunderskott med all sannolikhet kommer att leda till ökad arbetslöshet. TCO avvisar inte men är mycket tveksam till behovet av budgetförstärkningar av den omfattning långtidsutredningen anger och menar att ytterligare budgetförstärkningar måste avvägas med stor försiktighet. LO motsätter sig budgetförstärkningar de närmaste åren med motivet att den nödvändiga anpassningen av prisoch lönebildningen är svår även utan budgetförstärkningar. Sveriges Indu-

striförbund anser å andra sidan att åtgärder bör vidtas för att snabbare dra

ner budgetunderskottet bl.a. med motivet att företagen annars kraftigt måste öka sitt innehav av statspapper, vilket skulle ha negativa konsekvenser för investeringarna.

Jag anser att långtidsutredningens slutsats att den offentliga sektorns

finansiella sparande bör nå jämvikt 1990 är ett rimligt mål på längre sikt.

Det kan översättas till ett statligt budgetunderskott på 40—50 miljarder kr. Det är förenligt såväl med ett önskvärt överskott i bytesbalansen, en tillräcklig lönsamhet i företagssektorn och en väsentligt ökad investeringsverksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att budgetunderskottet ökade från 3,7 miljarder kr. budgetåret 1975/76 till 86,6 miljarder kr. budgetåret 1982/83. Budgetunderskottet i år beräknas av riksrevisionsverket ha kommit ner till ca 70 miljarder kr. Statsskuldsräntorna beräknas därvid uppgå till ca 68 miljarder kr. Det betyder att så gott som hela underskottet nu

består av statsskuldräntor.

Det är en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter att på nytt uppnå en mera balanserad statsfinansiell situation bl.a. eftersom detta är en nödvändig förutsättning för att uppnå full sysselsättning. Budgetpoliti-

Prop. 1984/85: 40 12

ken har därför givits en mycket stram inriktning i syfte att långsiktigt nå detta mäl. Denna inriktning av budgetpolitiken har i kombination med den goda ekonomiska utvecklingen börjat ge påtagliga resultat. Budgetunderskottet beräknas innevarande budgetår, som jag nyligen redovisade, ha reducerats betydligt.

Jag vill också erinra om den princip, som formulerades av Ernst Wig-

forss och Gunnar Myrdal redan på 1930-talet, att budgetpolitiken bör utformas så att statens förmögenhet på längre sikt ökar. På kort sikt och i stabiliseringspolitiskt syfte kunde driftbudgetens saldo varieras, men på längre sikt borde ett överskott eftersträvas. Det finns skäl att återknyta ull denna princip. De institutionella förhållandena har emellertid ändrats sedan 1930-talet, bl.a. genom tillkomsten av Allmänna Pensionsfonden och

genom en relativt omfattande utlåning via statsbudgeten. Det är därför inte

nödvändigt att statsbudgeten är i jämvikt. Den precisering långtidsutred-

ningen gör av det lämpliga underskottet 1990 är även i dessa avseenden

rimlig. Den skulle innebära att den offentliga sektorns finansiella sparande

är ungefär i jämvikt och att räntebördan för den offentliga sektorn upphör

att öka, vilket skulle ge väsentligt ökade möjligheter att föra en aktiv stabiliseringspolitik.

När det gäller budgetförstärkningar de närmaste åren vill jag understryka vikten av att budgetunderskottet fortsätter att reduceras. Detta bör ske säväl genom en hög ekonomisk tillväxt som genom utgiftsnedskärningar och inkomstförstärkningar. Inte minst är en fortsatt dämpning väsentlig för

möjligheterna att reducera inflationen och hälla nere räntenivån. Samtidigt

är det naturligtvis viktigt att budgetförstärkningarna avvägs så att de är lämpliga med hänsyn till såväl sysselsättningsläget som den internationella efterfrågeutvecklingen. Att i dagsläget binda sig för den exakta storleken av de kommande budgetförstärkningarna skulle innebära en alltför stark inskränkning av den ekonomisk-politiska handlingsfriheten.

God lönsamhet i näringsliver har tagits upp av långtidsutredningen som

ett mål likställt med övriga mål på grund av dess betydelse för att åstadkomma balanserad tillväxt. Det har preciserats som att avkastningen på

materiellt kapital före skatt i industrin bör överstiga avkastningen på finansiella placeringar med 2 procentenheter. Bakom denna precisering ligger den enkla men väsentliga tanken att det, om den erforderliga inves-

teringsexpansionen skall komma till stånd, måste vara mer lönsamt att investera i materiellt kapital än att placera tillgängliga medel i finansiella tillgångar.

Ett flertal remissinstanser — bland andra fullmäktige i riksgäldskontoret, SAF, Sveriges Aktiesparares Riksförbund. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och SHIO-Familjeföretagen — betonar lönsamhetskravets betydelse och ställer sig positiva till att detta lyfts fram i utredningen. Långtidsutredningens precisering av avkastningskravet på materiellt kapi-

tal anses också av dessa remissinstanser såsom rimlig. Vidare menar LO

Prop. 1984/85: 40 13

att vinstnivån i industrin mäste vara hög de närmaste ären, t.o.m. högre än

vad som är motiverat på längre sikt, för att investeringsaktiviteten skall

komma upp till acceptabla nivåer. Däremot vill LÖ inte betrakta en god lönsamhet som ett mål utan som en restriktion för att uppnå en i andra

avseenden gynnsam utveckling. Vidare anser både LÖ och TCO att det

inte är möjligt att precisera målet rörande lönsamheten på det sätt som utredningen har gjort, bl.a. eftersom det i första hand är lönsamheten på utökning av kapitalstocken och inte på den redan befintliga kapitalstocken som styr investeringarna. SAF framhåller att den skillnad i avkastning på

2 som utredningen har angivit är framräknad som ett jämviktsvillkor i en

balanserad utveckling och att efter ett decennium där räntabiliteten legat

långt under detta normalkrav vinsterna under några år borde ligga över normalkravet. Sveriges Industriförbund framhåller att man egentligen inte

känner till vilka relationer mellan räntenivåer och lönsamhet i industriell

verksamhet som är förenliga med god tillväxt och att det inte heller är

nödvändigt, eftersom sådana faktorer inte är instrument som regeringen

skall använda. Sveriges Aktiesparares Riksförbund, SAF och Sveriges Industriförbund pekar också på att det är aktieägarnas avkastning efter skatt som styr näringslivets möjligheter att attrahera riskvilligt kapital och på skattereglernas betydelse i detta sammanhang.

Jag delar långtidsutredningens bedömning att en god lönsamhet i nä-

ringslivet är en viktig förutsättning för en fortsatt expansion av produktion

och investeringar. Utredningens analyser visar att företagens expansion både på hemmamarknaden och exportmarknaden påverkas positivt av en ökad lönsamhet. Även den för expansionen nödvändiga investeringsökningen är beroende av förväntningar om framtida god lönsamhet. För att

uppnå den investeringsvolym som är nödvändig mäste avkastningen på

materiellt kapital överstiga avkastningen på finansiella placeringar. Den höga realräntan och den ökade osäkerheten under senare är har skärpt kravet på lönsamheten vid reala investeringar.

Det är, som vissa remissinstanser påpekar, naturligtvis lönsamheten på en marginell utökning av kapitalstocken som vid investeringstillfället ställs mot placeringar i finansiella objekt. Detta problem diskuteras också av långtidsutredningen. Att utredningen ändå stannat för att ange en skillnad på 2 procentenheter motiveras bland annat med att många studier har visat att lönsamheten har en positiv effekt på investeringsutvecklingen och på

företagens framtidssatsningar i form av forskning och produktutveckling. Vidare anförs att ungefär denna differens rådde under början av 1970-talet

då investeringsutvecklingen var god. En särskild studie som har utförts i anslutning till utredningen tyder också på att en positiv differens på några procentenheter krävs för att uppnå den investeringsnivå som utredningen räknar med.

Regeringens ekonomiska politik har inriktats på att återskapa en god lönsamhet i den konkurrensutsatta delen av näringslivet. I viss mening är

Prop. 1984/85: 40 14

god lönsamhet likställd med andra väsentliga förutsättningar för att krispo-

litiken skall bli framgångsrik, t.ex. förutsättningarna att inflationen måste dämpas kraftigt, att ett överskott i bytesbalansen bör uppnås och att budgetunderskottet måste reduceras. Vad regeringen eftersträvar är emellertid inte högsta möjliga vinst utan den lönsamhet som är nödvändig för att uppnä full sysselsättning och god tillväxt.

Jag vill också understryka att löntagarna på flera sätt blir delaktiga i den

resurstillvåxt som skapas av den goda lönsamheten. Den allra största delen

av förädlingsvärdets tillväxt kommer att tillfalla löntagarna. Expansion

leder till ökade reallöner och ökad sysselsättning. Den gör det också

möjligt att bibehålla den offentliga servicen och bevara det sociala trygg-

hetssystemet.

Vidare vill jag erinra om de initiativ, som regeringen har tagit för att

ytterligare sprida fördelarna av den ökade lönsamheten. Jag har redan nämnt införandet av löntagarfonder. Dessutom har arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna höjts. En särskild utdelningsskatt på 1983 års företags-

vinster och obligatoriska avsättningar av en del av vinsterna 1983 och 1984

till investeringsfonder har införts. Vinstavsättningar för 1985 övervägs f.n.

Skattelättnader för aktieutdelningen har slopats. En särskild omsättnings-

skatt på aktier har införts och reavinstbeskattningen på aktier höjts. Långtidsutredningen har försökt beskriva hur det skulle vara möjligt att

samtidigt uppnå samtliga mål för den ekonomiska politiken. Denna inriktning av utredningens analys på vägar som leder till samhällsekonomisk balans innebär samtidigt att utredningen inte behöver göra avvägningar

mellan de ekonomisk-politiska målen.

Enligt LO är det emellertid också mycket viktigt hur de ekonomiskpolitiska avvägningarna mellan målen görs om utvecklingen blir bättre eller sämre än vad långtidsutredningen anger. Exempelvis bör enligt LO

bytesbalansmålet få stå tillbaka för behovet att främja sysselsättningen om

den internationella utvecklingen blir svagare än långtidsutredningen förutsätter. Likaså måste målet för statsbudgetens underskott göras avhängigt möjligheterna att upprätthålla sysselsättningen.

Jag instämmer naturligtvis med LO i att avvägningen mellan de ekonomisk-politiska målen är en central fråga. Samtidigt har det dock varit långtidsutredningens uppgift att försöka finna en väg som uppnår samtliga mål för den ekonomiska politiken. Det ankommer dessutom inte på lång-

tidsutredningen att göra prioriteringar mellan de olika ekonomisk-politiska

målen. Sådana bedömningar får fortlöpande göras av regering och riksdag

med hänsyn till det aktuclla läget. Försök att mer systematiskt belysa utvecklingen vid ändrade förutsättningar skulle lätt ge upphov till ett

mycket stort antal alternativa utvecklingsvägar med olika grad av måluppfyllelse i olika avseenden. Jag tror inte att en sådan inriktning av längtidsutredningen skulle ge ett bättre underlag för den ekonomiska politiken. Som jag redan har framhållit är den fulla sysselsättningen regeringens

Prop. 1984/85: 40 IS

viktigaste mål. Den ekonomiska politiken har sedan regeringsskiftet inriktats på att snabbt öka produktion och kapacitetsutnyttjande för att därige-

nom höja investeringsnivån och öka sysselsättningen. För att denna politik skall bli framgångsrik även på något längre sikt krävs nu en kraftig dämp-

ning av pris- och löneökningarna. En sådan utveckling är beroende av

medverkan från arbetsmarknadens parter.

3¶Den internationella ekonomin

Den svenska ekonomin är starkt beroende av utvecklingen i omvärlden. Ungefär 3072 av bruttonationalprodukten exporteras. För våra största

exportbranscher — verkstadsindustri, trä-, massa- och pappersindustri

samt järn-, stål- och metallverk — motsvarar exporten ungefär hälften av

produktionen. Den handelspolitiska liberaliseringen under efterkrigstiden

och utvecklingen inom transportområdet har bidragit till att öka graden av

öppenhet gentemot utlandet. Också den svenska kreditmarknaden har blivit allt mer avhängig förhållandena i andra länder, exempelvis när det

gäller ränteutvecklingen.

Denna internationalisering har varit en avgörande förutsättning för den

svenska ekonomins industrialisering och tillväxt och för den betydande

standardökning som ägt rum de senaste decennierna. Den höga graden av öppenhet har emellertid också gjort den svenska ekonomin mer beroende av produktions-, inflations- och ränteutvecklingen i andra länder. Det har

blivit svårare att uppnå en annan och bättre utveckling än i omvärlden. De svenska företagens konkurrenskraft har kommit att bli allt mer avgörande för framgångar i sådana avseenden. ns

Långtidsutredningen konstaterar att den internationella utvecklingen är svår att förutse. Inte minst är det osäkert vilka konsekvenser den höga arbetslösheten. de stora budgetunderskotten och de höga realräntorna får

på den långsiktiga tillväxten. Den internationella utvecklingen påverkas

också starkt av chocker av olika slag, som de kraftiga oljeprishöjningarna i mitten och slutet av 1970-talet, och av politikens inriktning i de dominerande industriländerna.

Mot denna bakgrund redovisar utredningen två scenarier: Ett gynnsamt,

där återhämtningen i industriländerna fortsätter och konsolideras under

resten av 1980-talet och ett stagnationsscenario. som innebär en fortsätt-

ning på de senaste årens låga tillväxt, avbruten av kortare uppgångsfaser.

Som grund för beräkningarna läggs en internationell utveckling mellan dessa båda scenarier. Den innebär en BNP-tillväxt på i genomsnitt 2 per år 1983-1990 i OECD-området och konsumentpriser som stiger med 5 per år. En sådan utveckling torde leda till en fortsatt stigande arbetslöshet i industriländerna som grupp under resten av 1980-talet. Vidare har utredningen uttryckligen tagit hänsyn till att världshandelns tillväxt troligen

Prop. 1984/85: 40 16

kommer att dämpas under 1980-talet på grund av att den tidigare handelsliberaliseringen ersätts av protektionistiska tendenser. Förutom en utveckling med dessa inslag redovisar långtidsutredningen en översiktlig kalkyl som under antagande om en snabbare BNP-tillväxt i OECD-området anger konsekvenserna för den svenska ekonomin. Remissinstanserna betonar osäkerheten i bedömningarna av den internationella utvecklingen. Flera remissinstanser ger sitt stöd till långtidsutredningens val av en relativt försiktig internationell utveckling som

grund för analysen av den svenska ekonomin. Sälunda anser Landsorgani-

sationen i Sverige (LO) att längtidsutredningen i fråga om flertalet av de mest centrala förutsättningarna är relativt försiktig och att detta är en klok uppläggning. Enligt fullmäktige i riksbanken finns det goda skäl, bl. a. den nuvarande prioriteringen av inflationsbekämpningen i de stora industrilän-

derna, för att räkna med en förhållandevis låg tillväxt i OECD-området.

Denna prioritering har snarast förstärkts under senare tid, varför långtidsutredningens antagande om 54 årlig internationell prisstegring

enligt fullmäktiges mening knappast framstår som orealistiskt lågt. Kommerskollegium påpekar att verket har kritiserat tidigare långtidsutredning-

ars tendens att överskatta den internationella utvecklingen och att överskattningsrisken nu har minskat. För egen del håller jag med långtidsutredningen om att det är lämpligt att lägga en försiktig internationell bedömning som grund för analysen. De problem som eventuellt uppstår om det visar sig att en för pessimistisk bedömning har gjorts är betydligt lättare att hantera än problemen vid en

för optimistisk bedömning. Erfarenheterna av att de senaste tio årens

långtidsutredningar genomgående har överskattat den internationella tillväxten inbjuder också till en sådan försiktighet. Det senaste årets utveckling har visserligen varit bättre än väntat. Produktionsuppgången i Förenta staterna har varit mycket stark. Även i Västeuropa har tillväxten varit något bättre än enligt tidigare prognoser. Flera länder har, till följd av de ökande underskotten i Förenta staternas utrikeshandet, förbättrat sina bytesbalanser mer än de tidigare räknat med, vilket har dämpat behovet av restriktiv finans- och penningpolitik. Trots den starka uppgången har inte inflationen ökat nämnvärt. Råvarupriserna

hart. o. m. fallit under senare tid. Samtidigt tyder emellertid flera faktorer på att utvecklingen snart kan

vända. De mycket stora underskotten i Förenta staternas statsbudget och bytesbalans är inte långsiktigt hållbara. De höga realräntorna begränsar

inte minst investeringsefterfrågan såväl inom som utanför den industriali-

serade världen. Arbetslösheten fortsätter att stiga i Västeuropa och oro på arbetsmarknaden har stört konjunkturåterhämtningen i flera länder. Enligt flertalet konjunkturbedömare har konjunkturtoppen nu passerats och till-

växten väntas bli lägre 1985 än 1984. Den starka uppgången i år kan därför inte tas till intäkt för att äterhämtningen under resten av 1980-talet skulle

bli väsentligt bättre än vad långtidsutredningen räknar med.

Prop. 1984/85: 40 17

Det vore naturligtvis önskvärt med en stark och stabil tillväxt i industriländerna. Det skulle mildra de finansiella obalanserna och kunna leda till stigande reallöner och investeringar. Den höga arbetslösheten skulle reduceras och det slöseri med mänskliga och materiella resurser som arbetslösheten innebär skulle minskas. Mänga rävaruproducerande och skuldtyngda u-länders betalningsförmåga skulle stärkas, vilket skulle minska risken för akuta kriser i det internationella kreditsystemet. Tendenserna

till protektionism skulle dämpas.

Den svenska regeringen har i internationella sammanhang, bl.a. inom

OECD, Världsbanken och Internationella valutafonden, förespråkat en ekonomisk politik som befrämjar tillväxt och sysselsättning. Regeringen

har hävdat att en mer expansiv politik bör föras av flera länder i Västeuro-

pa, att Förenta staterna bör vidta åtgärder för att nedbringa budgetunderskott och räntenivåer, att de protektionistiska strömningarna bör motarbetas och att Världsbankens resurser för att hjälpa u-länderna bör ökas.

Även i ett nordiskt sammanhang görs ansträngningar som syftar till att utveckla det ekonomiska samarbetet på ett sätt som skulle främja tillväxt och sysselsättning.

Trots detta får ett litet land som Sverige i huvudsak ta den ekonomiska politiken i de dominerande industriländerna och den internationella ut-

vecklingen som given. Sammanfattningsvis anser jag således att det är

svårt att tro att världsekonomins återhämtning blir så stark och stabil som

vore önskvärt och att man därför som utgångspunkt för analysen av den svenska ekonomin bör välja en försiktig bedömning av den internationella tillväxten under resten av 1980-talet.

4 Den svenska ekonomin

Läångtidsutredningen

Huvudproblemet i långtidsutredningen är hur det skall vara möjligt att i : Sverige uppnå full sysselsättning i en omvärld med hög och kanske stigande arbetslöshet. Devalveringarna 1981 och 1982 har gett de svenska företagen en god konkurrenskraft. Avgörande för framtiden blir om denna konkurrenskraft kan bibehållas eller t.o.m. stärkas ytterligare.

Långtidsutredningens beräkningar visar att det finns ett relativt stort realt resursutrymme. Bruttonationalprodukten skulle kunna öka med 2—

2,5 per år 1983-1990. Delvis beror det på att ekonomin i utgångsläget

för långtidsutredningens kalkyler befann sig i en konjunktursvacka med outnyttjad kapacitet. Kalkylerna visar att en snabb tillväxt i sig lättar på många av utgångslägets ekonomiska problem. Den förbättrar sysselsättningsläget. ger utrymme för reallöneökningar, förbättrar den otfentliga

sektorns finanser och drar med sig ökade investeringar. Utredningens analyser visar emellertid också att om 1970-talets pris- och

2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 40

Prop. 1984/85: 40 18

lönebildning blir rådande de närmaste åren kommer en sådan tillväxt inte

att realiseras. Väsentligt lägre ökningstal än de som varit förhärskande det senaste decenniet mäste uppnås både för timlöner och priser. Pris- och

lönebildningen måste således förändras för att balans i den svenska ekonomin skall uppnås på medellång sikt.

Utredningens analyser tyder vidare på att statsbudgeten bör förstärkas

väsentligt de närmaste åren både för att på kort sikt styra resurser mot den

konkurrensutsatta sektorn, dämpa inflationen och minska risken för valu-

tautflöde eller räntehöjning och för att på medellång sikt uppnå det målsatta budgetsaldot. .

Skulle dessa förutsättningar uppfyllas torde det vara möjligt att se fram emot en väsentligt bättre ekonomisk utveckling under resten av 1980-talet än under de senaste tio åren.

Produktionskapacitetens ökning bestäms i långtidsutredningen av ar-

betskraftsutbudets och produktivitetens utveckling. Befolkningen väntas under 1980-talet vara i stort sett oförändrad totalt sett. Inom denna oförändrade total väntas emellertid antalet i arbetskraftsåldrarna (16—64 år) öka med drygt 100000 personer. De relativa AK-talen (andel av befolkningen i en åldersgrupp som tillhör arbetskraften) väntas vara i stort sett

oförändrade för män och fortsätta att öka för kvinnor, dock betydligt

långsammare än under 1970-talet. Denna utveckling innebär att arbetskraften under 1980-talet ökar med 280000 personer. Sysselsättningen behöver

öka ungefär lika mycket för att full sysselsättning skall uppnås i slutåret. Med hänsyn till att 1980-1983 har inneburit en något minskande sysselsättning behöver antalet sysselsatta öka med närmare 300000 personer

1983-1990. Den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt väntas fortsätta att minska under 1980-talet genom bl. a. ökad frånvaro och fortsatt ökad deltid. Den tendens till ökad medelarbetstid som har kunnat märkas de senaste två åren förutsätts vända igen när sysselsättningen och reallönerna ökar. Sam-

manlagt innebär detta att antalet arbetstimmar ökar med ca 190 under

1980-talet. Produktivitetsutvecklingen i näringslivet som helhet förväntas bli långsammare under 1980-talet än under 1970-talet. Det gäller emellertid inte för

industrin där en snabb produktionsökning och kraftigt ökade investeringar

väntas leda till en något snabbare produktivitetsstegring än tidigare. I andra sektorer är den långsammare produktivitetstillväxten betingad av ändrad produktionsinriktning och minskad potential för produktivitets-

höjning, exempelvis i skogsbruket och byggnadssektorn. I den privata

tjänstesektorn har produktivitetsutvecklingen varit betydligt långsammare under andra delen av 1970-talet än tidigare och t.o.m. negativ under början av 1980-talet. Detta medför även vid en relativt snabb produktivitetsök-

ning under resten av 1980-talet att produktivitetstillväxten i genomsnitt

under 1980-talet torde bli lägre än under 1970-talet.

Prop. 1984/85: 40 19

För ekonomin som helhet leder dessa tendenser till att produktiviteten beräknas kunna öka med knappt 2 per år 1980-1990 och med 2—2,5 9:

per är 1983-1990. Långtidsutredningen har utarbetat två reala alternativ avseende resur-

sernas användning 1980—-1990. Utredningen har valt att i första hand

belysa avvägningen mellan privat och offentlig konsumtion. Följande två alternativ redovisas:

— Alternativ I med inriktning på privat konsumtion och näringslivet

= Alternativ 2 med inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor.

Båda alternativen är balanserade i den meningen att de ekonomiskpolitiska målen förutsätts vara uppnådda 1990. Båda alternativen är vidare

konstruerade så att nödvändiga resurser avsätts för kapitalbildning, dvs.

för bruttoinvesteringar, lagerinvesteringar och nettoexport, se tabell 1.

Tabell I Försörjningsbalans 1970—1990 Arlig procentuell volymförändring

1970—- 1980-1990 = 1980—- 1983-1990

1980 — — 1982 —

Alt I Alt 2 Alt I Alt 2 BNP 2,0 1,9 1,6 0,6 2.4 2.0 Import av varor och tjänster 2,4 1.1 0.9 —- 0,7 1,9 1,7 Privat konsumtion 1.6 0,9 0.3 —- 0,5 1.5 0,6 Offentlig konsumtion 3,2 0.7 1,4 1,3 0,5 1.5

Stat 1.8 -1h,2 —-0,55 — 1,7 —-1,0 0,0 Kommun 3,9 1,5 22 2.6 Hl 21

Bruttoinvesteringar 0.6 0.8 03 —- 3,4 27 1,9

Industri 0.5 34 26 -IL0 103 91

2 Lagerförändring slutåret i procent av BNP.

Det konsumtionsutrymme som återstår motsvarar 1/3 av resursökningen

1983-1990. Fördelningen av detta utrymme på privat och offentlig konsumtion har varierats mellan långtidsutredningens två alternativ. I alternativ I förutsätts den kommunala konsumtionen öka med 14: per år 1983- 1990. För starens del har framskrivningen baserats på s.k. längtidsbudgetteknik (vilken visar konsekvenserna av redan fattade beslut och gjorda åtaganden). Den innebär en minskning av den statliga konsumtionen med

1Z per år. Med denna offentliga utveckling blir utrymmet för ökning av

den privata konsumtionen 1,5 22 per år 1983— 1990.

I alternativ 2 förutsätts den offentliga konsumtionen — både den kommunäala och den statliga — öka 1 per år snabbare 1983— 1990 än i alternativ I. Även detta mer offentligexpansiva alternativ, innebär emellertid ett

Prop. 1984/85: 40 20

kraftigt trendbrott jämfört med 1960- och 1970-talens snabba offentliga expansion. Det ger ett utrymme för ökning av den privata konsumtionen

med 0,6 2 per är 1983— 1990. Produktionen i industrin behöver i alternativ I öka med drygt 476 per år

1983-1990, se tabell 2. En sådan expansion förutsätter att de flesta delar av industrin ökar sin produktion, både verkstadsindustrin, basindustrierna och andra delar av industrin. Till största delen måste tillväxten ske i redan stora och utlandsetablerade företag. Den industriella omvandlingen torde trots det behöva bli mycket snabb. Strukturellt innebär 1980-talet en fort-

satt nedgång av industrisysselsättningen (—40000 personer 1980— 1990).

Sysselsättningen i industrin beräknas emellertid i alternativ I behöva öka

med ca 50000 personer 1983— 1990 beroende på den låga sysselsättningsnivån i utgångsläget.

Tabell 2 Produktion och sysselsättning 1970—1990

1970—- 1980-1990 = 1980—- 1983-1990

1980 — — 11983 ——

Alt I Alt 2 Alt I Alt 2 Produktion. årlig procentuell förändring

Sysselsättning, förändring i tusental personer

Byggnadsverksamheten beräknas öka med 1-2 per är 1983-1990.

Investeringarna inom industri och övrigt näringsliv bidrar till denna ökning trots att byggnadsandelen av investeringarna blir allt mindre. En fortsatt

förskjutning inom byggnadssektorn mot reparationer och underhåll för-

utses. Sysselsättningen i byggnadssektorn beräknas vara i stort sett oför-

ändrad sett över hela 1980-talet.

Inom jordbruket väntas en fortsatt ökning av produktionen under 1980talet. Antalet brukningsenheter och antalet sysselsatta beräknas emellertid fortsätta att minska. Inom skogsbruket minskade produktionen under

1970-talet med ca 27 per år. För 1980-talet förutses en ökning med ca 2 X

per år och en mindre ökning av antalet sysselsatta. Den slutliga använd-

Prop. 1984/85: 40 21

ningen av energi väntas vara ungefär oförändrad under 1980-talet trots

ökande bruttonationalprodukt.

Produktionen i den privata tjänstesektorn beräknas öka med 2-3 4 per år 1983-1990. Under senare år har sysselsättningen i denna sektor expan-

derat kraftigt. Mellan 1980 och 1983 ökade den med närmare 40000 perso-

ner. Under resten av 1980-talet förutses en fortsatt sysselsättningstillväxt

med sammanlagt 50 000— 110000 personer. Den offentliga sektorns expansionstakt har dämpats väsentligt de senaste åren. Under de tre första åren på 1980-talet ökade den offentliga produktionen med knappt 2976 per år jämfört med nästan 492 per år under 1970-

talet. Planerna för de närmaste åren tyder på ännu lägre ökningstal. För resten av 1980-talet räknar långtidsutredningen ändå med en fortsatt tillväxt i den offentliga sektorn, 0,57 per år 1983-1990 i alternativ I och

1,69 per år i alternativ 2. Både statens och kommunernas ekonomi kom-

mer nämligen att förbättras avsevärt om expansionen blir bestående under resten av 1980-talet. Antalet sysselsatta i den offentliga sektorn beräknas

öka med 120000 personer 1983—1990 i alternativ I och 230000 personer i

alternativ 2.

I långtidsutredningen har, som redan nämnts, bytesbalansen 1990 målsatts till ett överskott på 10 miljarder kr motsvarande ca 192 av BNP. För att nå bytesbalansmålet måste exporten öka med ca 47 per år 1983— 1990 och importökningen begränsas till ca 272 per år. Verkstadsindustri, skogsindustri och kemisk industri kommer att svara för ca 70 av hela exporttillväxten under 1980-talet. En sådan utveckling i utrikeshandeln kräver enligt långtidsutredningens beräkningar fortsatta relativprissänkningar med ca I Ze per år och att lönsamheten är god under resten av 1980-talet.

Den internationella inflationen har förutsatts uppgå till i genomsnitt 5 & per år under resten av decenniet. Kraven på relativprissänkning gör att den

inhemska inflationen i termer av konsumentpriser därför måste begränsas

till i genomsnitt drygt 492 per år 1983-1990. Det bör understrykas att denna inflationsdämpning måste uppnås samtidigt som en mer förmånlig

sysselsättningsutveckling än i omvärlden realiseras.

För att uppnå den reala utvecklingen enligt långtidsutredningens båda alternativ ställs krav på pris- och lönebildningen även när det gäller lön-

samhet och reallöner. Vinstandelen (driftöverskott brutto/förädlingsvärde

till faktorpris) måste vara tillräcklig under resten av 1980-talet, särskilt i industrin, för att den expansion och de imvesteringar som behövs skall

komma till stånd. Vinstandelen i industrin beräknas till närmare 30 96 både

1983 och 1990 att jämföra med 20—25 4 i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Läångtidsutredningen menar vidare att det finns ett utrymme för reallöneökningar under resten av 1980-talet och att reallönerna bör öka för att

skapa en tillräcklig efterfrågan. Utrymmet för reallöneökningar har beräknäts till i genomsnitt ca 27 per år före skatt för perioden 1983— 1990. I

Prop. 1984/85: 40 22

detta avseende skiljer sig resten av 1980-talet väsentligt från de senaste atta ären vilka inneburit sänkta reallöner.

Den gynnsammare reallöneutvecklingen under resten av 1980-talet beror

på att tillväxten blir hög och att vinstandelen i utgångsläget har kommit upp på en nivå som på längre sikt torde vara tillräcklig för att uppnå den

eftersträvade expansionen. Tillväxten kan därför även ge utrymme för reala löneökningar under förutsättning att de nominella pris- och löneökningarna blir låga. Vidare medför den betydligt långsammare ökningstakten i de offentliga utgifterna I alternativ I — den kommunala konsumtionen antas öka med 19 per år och den statliga konsumtionen minska med I

per år 1983-1990 — att någon större del av reallöneutrymmet inte heller behöver tas i anspråk för ökade skatter och avgifter. I alternativ 2 där den

offentliga utgiftsexpansionen är snabbare — kommunal konsumtion ökar med 2 per år och statlig konsumtion är oförändrad i volym 1983-1990 — minskar emellertid utrymmet för reala löneökningar efter skatt.

Långtidsutredningen konstaterar vidare att den svenska ekonomin i början av 1980-talet befann sig i finansiell obalans. Mellan första hälften av 1970-talet och 1983 försämrades den offentliga sektorns finansiella sparan-

de med ca 1077 av BNP. Till allt väsentligt beror denna försämring på

statens ökande budgetunderskott. Försämringen av den offentliga sektorns sparande har åtföljts av en försämrad bytesbalans, en uppbyggnad av finansiella tillgångar i företagen och minskade investeringar.

Statens budgetunderskott behöver, med utgångspunkt i den analys av sparande och investeringsbehov som längtidsutredningen har genomfört, reduceras till 40— 50 miljarder kr 1990 tlöpande priser). Att budgetförstärkningen inte behöver gå längre beror på den av utredningen som sannolik bedömda sparandeutvecklingen i resten av ekonomin:

— De finansiella företagen (banker, försäkringsbolag m.m.) beräknas svara för ett större sparande 1990 än i början av 1970-talet, vilket delvis kan ersätta sparande i den offentliga sektorn när det gäller att finansiera investeringar.

— De icke-finansiella företagens finansiella sparande väntas också bli något bättre 1990 än i början av 1970-talet på grund av den ökade lönsamheten.

— Hushållens finansiella sparande kan förväntas öka i och med att avkastningen på finansiella tillgångar ökar och att den reala kostnaden för att låna stiger. För att bedöma möjligheterna att åstadkomma denna budgetförstärkning

har långtidsutredningen gjort detaljerade beräkningar av hur den offentliga sektorns inkomster och utgifter kan komma att förändras under resten av

1980-talet. Av beräkningarna framgår att utgiftsexpansionen i den offentliga sektorn

enligt de reala alternativ som berörts ovan vilka innehåller en väsentligt

Prop. 1984/85: 40 23

lägre tillväxttakt än tidigare. Transfereringsutgifterna ökar inte heller lika

snabbt som tidigare eftersom ATP-systemet är nästan utbyggt, pensionstillskotten inte ökar längre etc. I takt med att ekonomin expanderar bortfaller dessutom behoven av nuvarande stora utgifter för arbetslöshetsersättning, beredskapsarbeten, industristöd etc. Den ökande statsskulden medför visserligen ökade ränteutgifter men de motverkas dels av successivt sjunkande budgetunderskott, dels av fallande räntesatser.

Av beräkningarna framgår vidare att tillväxten i ekonomin kommer att

betyda mycket för de offentliga inkomsternas utveckling. Det framstår därför som en central uppgift för den ekonomiska politiken att se till att

den nu inledda uppgångsfasen blir stark och varaktig. För att ha en gynnsam effekt på statsfinanserna måste en sådan expansion baseras på låg

inflation och stigande reallöner. nettoexport och investeringar, inte på ökande offentliga transfereringar eller sänkta skatter.

Längtidsutredningen har gjort beräkningar för flera olika finansiella

alternativ vilka skiljer sig ät med hänsyn till inkomsternas och utgifternas

utveckling 1983-1990. Alternativen 1A och 1B baseras på det reala alternativet I (långsam ökning av offentlig konsumtion) och innebär långsammare tillväxt av de offentliga utgifterna. Alternativen 2A, 2B och 2C baseras på alternativ 2 och innebär snabbare tillväxt av de offentliga

utgifterna. I alternativ IA förutsätts att budgetförstärkningen genomförs

via en höjning av inkomstskatten. I alternativ IB förutsätts i stället en

neddragning av transfereringarna till hushållen. Neddragningen har gjorts så stor att även vissa avgiftshöjningar som ligger i grundkalkylen kan undvikas. I alternativ 2A sker budgetförstärkningen genom en höjning av inkomstskatten och i alternativ 2B genom en neddragning av transferering-

arna till hushållen. Slutligen studeras i alternativ 2C vilka skattehöjningar

som krävs om transfereringsutgifterna till hushållen ökar ännu snabbare än vad som förutsätts i alternativ 2A.

De olika alternativen resulterar i vitt skilda krav på skatteförändringar

från en skattesänkning på 7 miljarder kr i alternativ IB till en skattehöjning på 44 miljarder kr i alternativ 2C. Det har inte inom utredningens ram varit

möjligt att uppskatta och inkorporera eventuella inflationseffekter av dessa

skatteförändringar.

I diagram 1 illustreras utvecklingen av inkomster och utgifter som andelar av bruttonationalprodukten i de finansiella alternativen.

Den offentliga sektorns finansiella utveckling präglas i samtliga alternativ av en kraftig inbromsning av den offentliga utgiftsexpansionen. Som framgår av diagrammet är utgifterna oförändrade eller minskar som andel av BNP i de olika alternativen. Trots detta måste skatter och avgifter som andel av BNP öka i samtliga alternattv utom ett för att skapa den målsatta balansen i de offentliga finanserna.

Trots att budgetunderskottet förbättras mellan 1983 och 1990 kommer den utestående sratsskulden att fortsätta växa I snabb takt. Statsskuldens

Prop. 1984/85: 40 24

Procent

707 Alternativ

de Re z

H SN TA — d IN, > 651 NN 2

d NN Svag

NOÖOON> 7 N AA

d N J N

604 Utgifter 'e

7 2C

d /

- 7”

ller

|

50. Means

sm" 1B

4 NN ”

1 LON

1 / 403

70 75 80 "85 90 År

Diagram I De totala offentliga utgifterna och skatterna (inkl avgifter) som andel uv BNP 1970-1990. Källa: Finansdepartementet.

andel av BNP, som ökat kraftigt sedan mitten av 1970-talet, når en toppnivå omkring 1987 för att därefter börja sjunka något. Detta förutsätter att

de privata sektorerna är beredda att öka andelen statspapper i sina port-

följer.

Kreditmarknaden kommer åtminstone de närmaste åren att präglas av

de stora statliga budgetunderskotten. För att inte orsaka en kreditexpansion som är oförenlig med den eftersträvade låga inflationstakten måste en stor del av underskotten finansieras på marknaden utanför bankerna och riksbanken. Utrymmet för att finansiera underskotten i AP-fonden och försäkringsbolagen är begränsat. Därför måste en stor del finansieras i hushållssektorn och i de icke-finansiella företagen.

Statsupplåningen i hushållssektorn beräknas öka så att den motsvarar

1590 av hushållens finansiella tillgångar 1990 att jämföra med 996 1983.

Prop. 1984/85: 40 tJ 'n

Denna ökning beräknas till stor del komma till stånd genom det nyintroducerade allemanssparandet som kanaliserar hushållssparandet till staten.

Andelen statspapper av företagens finansiella tillgångar beräknas öka från

1026 1983 till 1972-1990. En viktig förutsättning för att detta skall kunna

ske har skapats genom introduktionen av marknadsanpassade upplåningsinstrument som statsskuldväxlar och riksobligationer.

Behoven av att kraftigt öka placeringen av statspapper hos hushåll och företag medför särskilt de närmaste åren en risk för att räntan drivs upp och investeringsverksamheten dämpas.

Den analys av den regionala utvecklingen som har gjorts i långtidsutredningen ger en mer positiv bild av sysselsättningsutvecklingen under 1980-

talet än länsplaneringen, vilken anger en ökning av antalet sysselsatta med

bara 30000 personer under 1980-talet. Skillnaderna beror på att länsplane-

ringen skriver fram tendenserna i utgångsläget medan långtidsutredningen

analyserar vad som krävs för att full sysselsättning skall nås 1990.

Vidare visar den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens kal-

kyler att den geografiska rörligheten väntas öka. Befolkningsförskjutning-

arna mellan länen beräknas emellertid bli små under 1980-talet. I enskilda kommuner och orter kan stora problem uppkomma till följd av den snabba strukturomvandlingen.

Den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens kalkyler visar vi-

dare en mer balanserad sysselsättningsutveckling än länsplaneringen. Exempelvis beräknas både skogslänen och storstadslänen öka sin sysselsätt-

ning under 1980-talet enligt långtidsutredningen medan länsplaneringen

förutser en minskning i skogslänen. Sysselsättningsökningen väntas dock bli starkast i Stockholmsområdet även i den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens beräkningar.

I samband med långtidsutredningen har även en studie av inkomst- och förmögenhetsfördelningen utförts. Den tyder bl.a. på att det har skett en

viss inkomstutjämning under perioden 1975—1981 i den meningen att grupper med lägre inkomster per konsumtionsenhet har erhållit en mer förmån-

lig utveckling av sina reala disponibla inkomster. Studien visar också att

pensionärerna i genomsnitt har erhållit en relativt snabb realinkomstök-

ning och att ensamstående med barn och samboende med många barn har haft en negativ realinkomstutveckling.

Långtidsutredningen har även analyserat effekterna av en förkortning av

den lagstadgade arbetsveckan från 40 timmar till 37,5 timmar före 1990,

dvs en förkortning av arbetstiden för en heltidsarbetande med 6,25 4.

Arbetstidsförkortningen studeras som ett längsiktigt allokeringsproblem. På längre sikt innebär kortare arbetstid minskad produktionskapacitet och

minskat konsumtionsutrymme. Frågan om arbetstidsförkortning eller cj

blir då en fråga om att ta ut en potentiell standardhöjning i form av ökad

fritid eller ökad konsumtion. I analysen behandlas däremot inte arbetstidsförkortningen som ett medel för att eventuellt dämpa arbetslösheten i en situation med outnyttjad kapacitet och arbetslöshet.

Prop. 1984/85: 40 26

Resultaten av analysen visar att arbetstidsförkortningen leder till ett produktionsbortfall på 4-7 Z 1990. Det begränsar konsumtionsutrymmet. Begränsningen mildras dock av att mindre resurser behöver användas för investeringar och nettoexport. Vid en arbetstidsförkortning är det troligt att både den privata och den offentliga konsumtionen måste dämpas. Skulle arbetstidsförkortningen helt tas ut på bekostnad av privat konsumtion skulle den senare behöva bli 67: lägre 1990 än utan arbetstidsförkortning. Den offentliga konsumtionen skulle bli 7 4c lägre 1990 om arbetstidsförkortningen helt motsvarades av minskad offentlig konsumtion. Längtidsutredningen har denna gäng kompletterat de traditionella medelfristiga beräkningarna, som berörts ovan, med en analys av konjunkturförloppet de närmaste åren, Avsikten med förloppsanalysen är dels att ange hur ekonomin de närmaste åren behöver utvecklas för att på längre sikt nå balans, dels att belysa kraven på den ekonomiska politiken och på ekonomins funktionssätt för att utvecklingen skall gå mot balans 1990. Den ekonomiska politiken har sedan början av 1980-talet inriktats på att förstärka konkurrenskraften och den offentliga sektorns finanser. Den svenska kronan devalverades 1981 och 1982 med 102 resp 1624. En konjunkturuppgång har nu inletts. En lång erfarenhet av devalveringar i olika länder visar att en devalvering, för att ha avsedd verkan. måste följas av kraftigt dämpade pris- och lönestegringar. Mot denna bakgrund har två alternativ för perioden 1983— 1987 utarbetats: — Referensalternativet vilket förutsätter dels att 1970-talets pris- och lönebildning blir rådande även 1985 och framåt, dels att finanspolitiken är passiv i betydelsen att statens inkomster och utgifter i huvudsak utvecklas i enlighet med redan fattade beslut och gjorda åtaganden (s.k. långtidsbudgetteknik). — Balansalternativet vilket förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i genomsnitt ca 6 miljarder kr per år 1985-1987. Båda alternativen bygger på en försiktig internationell bedömning där konjunkturtoppen nås 1985 varefter tillväxten blir mycket dämpad. Långtidsutredningens beräkningar tyder på att timlönerna i referensalternativet skulle öka med ca 1092 1985 varefter ökningstakten successivt skulle dämpas till ca 8Z: 1987. se tabell 3. Prisernas ökningstakt skulle avta sakta från 10 1983 till 7 6 1987. Denna långsamma dämpning av pris- och löneökningstakterna skulle emellertid få mycket negativa konsekvenser för den reala ekonomin. Bruttonationalprodukten skulle stagnera 1985 och börja falla därefter. Även sysselsättningen skulle minska. Till följd av trögheterna i ekonomin blir dämpningen 1985 begränsad men stark därefter. Arbetslösheten skulle närma sig 300000 personer 1987. Budgetunderskottet blir initialt lägre vid en snabbare pris- och löneökningstakt men kommer mot slutet av perioden upp mot 100 miljarder kr. Bytesbalansen håller sig ungefär oförändrad. Förlusten av marknadsandelar motverkas av ökande relativpriser och den låga inhemska efterfrågenivån.

Prop. 1984/85: 40 27

Tabell 3 Svensk ekonomi 1983—1987 Årlig procentuell förändring (om inte annat anges)

Referensalternativ Balansalternativ

1984 1985 1986 1987 1984 1985 1986 1987

Trots de negativa konsekvenserna är referensalternativet inte osannolikt. I stora delar liknar det utvecklingen under andra hälften av 1970-talet även om obalanserna då syntes främst i underskott i statsbudget och bytesbalans.

I balansalternativet beskrivs en utveckling [983—-1987 som leder mot balans 1990. Både när det gäller relativprissänkningar och budgetförstärkningar bygger balansalternativet på att en större del av den nödvändiga anpassningen genomförs 1985—1987 än vad som i genomsnitt krävs fram

till 1990. Därigenom uppnäs inom ramen för en total tillväxt på ca 2,5 Z& per år en förskjutning från inhemsk till extern efterfrågan. En sådan utveckling

skulle öka möjligheterna att den genomförda devalveringen får bestående positiva effekter på såväl bytesbalans som sysselsättning.

Längtidsutredningen har i balansalternativet förutsatt att timlöneökningen 1985 stannar vid 52 och att inflationen dämpas till 326. Därefter har

något högre ökningstal antagits.

Med dessa förutsättningar kan en betydligt bättre ekonomisk utveckling de närmaste åren förutses. Bruttonationalprodukten ökar med 2 å 32 per år de närmaste åren. Sysselsättningen ökar med ca 40000 personer per år, vilket successivt dämpar arbetslösheten ned mot 256. I diagram 2 jämförs BNP-utvecklingen enligt referens- och balansalternativen med de tidigare behandlade reala alternativen 1 och 2 för perioden 1980-1990. Referensal-

ternativet innebär att uppgången 1982-1984 kommer av sig och förbyts i

en produktionsdämpning. Balansalternativet däremot leder mot en BNPnivå 1990 som kan ge full sysselsättning.

Även på den finansiella sidan leder balansalternativet mot de uppsatta

målen 1990. Bytesbalansen kommer ungefär i jämvikt 1985 varefter ett visst underskott uppstår 1986 till följd av den stigande aktivitetsnivån. Underskottet är emellertid inte av någon större omfattning och förbyts

Prop. 1984/85: 40 28

Miljarder kr.

1980 års priser Å

/ Alt. 1 / / /

/ >» Alt.

/ Vå ? / Al / / ” ” 600-— Vd Vd SZ

Balansalternativ

550—

Referensalternativ

Diagram2 Bruttonautivonalprodukt 1970-1990 i balans- och referensalternativen

redan 1987 i ett överskott. Statsbudgetens underskott reduceras kraftigt

som andel av BNP. Detta kontrasterar mot utvecklingen enligt referensal-

ternativet där underskottet börjar öka igen mot slutet av perioden.

Remissinstanserna

Remissinstanserna ställer sig i stort sett bakom långtidsutredningens

beskrivning av de ekonomiska balansproblemen i början av 1980-talet,

utredningens bild av resten av 1980-talet och den väg utredningen anvisar för att nå samhällsekonomisk balans i den svenska ekonomin. Trots denna

huvudsakliga enighet har kritik framförts av enskilda remissinstanser rörande vissa av långtidsutredningens framskrivningar och bedömningar.

Prop. 1984/85: 40 29

När det gäller utredningens uppläggning och metod har ett stort antal remissinstanser understrukit att införandet av en förloppsanalys innebär

ett värdefullt tillskott i 1984 års långtidsutredning. Enligt några remissin-

stanser borde ett större utrymme ha ägnats åt denna del av analysen. Landsorganisationen i Sverige (LO) och fullmäktige i riksbanken anser att långtidsutredningarna är svåröverskädliga och innehåller för mycket detaljerade beräkningar. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund hävdar att det är en brist att långtidsutredningen inte har studerat frägor som skattesystem, finansieringsformer för offentlig verksamhet och lönestruktur och de konsekvenser för tillväxten sådana faktorer har. Även i övrigt lämnas många värdefulla synpunkter, vilka redovisas

i bilagan, på metodfrågor. De får i tillämpliga delar beaktas av kommande längtidsutredningar. Sveriges Industriförbund och Svenska Bankförening-

en anser att långtidsutredningarna bör utarbetas av från finansdepartementet fristående organ.

Produktionskapacitetens utveckling har kommenterats av nägra remissinstanser. Svenska kommunförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) ifrågasätter utredningens bedömning att den genomsnittliga

arbetstiden kommer att fortsätta att minska under resten av 1980-talet. Socialstyrelsen menar å andra sidan att det är svårt att på denna punkt dra

några bestämda slutsatser. LO menar att utredningens bedömning av arbetskraftsutbudets utveckling med nödvändighet har betydande felmarginaler. att kalkylen bygger på rimliga antaganden och att LO därför inte har någon grund för att förorda en annan bedömning. TCO hävdar också att långtidsutredningen har underskattat produktivitetsökningen i den privata tjänstesektorn.

Remissinstanserna har i flera fall kommenterat branschutvecklingen i långtidsutredningen — dock i stort sett inte utvecklingen i den sysselsättningsmässigt betydelsefulla privata tjänstesektorn vilket torde bero på att ingen remissinstans känner ett särskilt ansvar för denna sektor. Nedan redovisas några huvudpunkter i kommentarerna.

När det gäller industrins utveckling har få remissinstanser riktat invändningar mot långtidsutredningens kalkyler. SAF godtar exempelvis utredningens beräkningar av produktionsutvecklingen under resten av 1980-

talet. Sveriges Industriförbund menar däremot att både långtidsutredningens antaganden och framskrivningar måste ifrågasättas bl. a. på grund av

att förutsättningar rörande relativpriser, marknadstillväxter och tekniska utvecklingstakter är mer likartade för de olika industrisektorerna under 1980-talet än de var under 1970-talet.

Däremot har flera remissinstanser haft synpunkter på vilka förhållanden som skulle kunna bidra till en industriell expansion. Flera remissinstanser har — vilket refereras senare — ifrågasatt det krav på sänkta relativpriser som längtidsutredningens kalkyler anger. Både LO och TCO anser att man i stället borde satsa på industripolitik, utbildning, marknadsinvesteringar

Prop. 1984/85: 40 30

samt forskning och utveckling (FoU). SAF och Sveriges Industriförbund förordar i stället ändringar av skattesystemet, ökade löneskillnader m. m.

för att öka omställningsförmågan i näringslivet och tillväxten. TCO föreslår att statsmakterna tar initiativ till trepartsöverläggningar mellan industri, fackföreningsrörelse och industripolitiska myndigheter i

syfte att välja ut utvecklingsbara teknikområden där svensk industri har förutsättningar att nå en internationell tätposition. De resultat sådana

överläggningar ger bör styra FoU-satsningen från samhällets sida. Beträffande utvecklingen i jordbruket framhåller statens jordbruksnämnd att den har medverkat vid utarbetandet av underlaget till långtidsutredningen och att den inte har något att erinra mot utredningens bedöm-

ningar av utvecklingen i jordbrukssektorn. Lantbruksstyrelsen konstaterar beträffande behovet att begränsa nuvarande överskottsproduktion inom

jordbruket att långtidsutredningens kalkyler innebär en minskning av sys-

selsättningen i sektorn med drygt 40000 personer och att detta torde medföra behov av sysselsättningsskapande åtgärder. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) hävdar mot bakgrund av att det sedan mitten av 1983 i princip råder investeringsstopp för byggnader för djurproduktion i jordbru-

ket att en betydande investeringsaktivitet måste upprätthållas om en fort-

satt effektiv animalieproduktion skall kunna vidmakthållas. Vidare fram-

håller LRF att utvecklingsmöjligheterna när det gäller bioteknik är mycket stora och att användningen av biologiskt material kan medföra uppbyggnad av en helt ny typ av avancerad industri.

Beträffande skogsbruket konstaterar skogsstyrelsen att de ökade avverkningarna under senare år är ett tecken på att rundvirkesmarknaden är ganska känslig för prisförändringar eller förväntningar om sådana. En

fortsatt gynnsam skogskonjunktur skulle kunna bibehålla eller till och med

höja nuvarande utbudsnivå. LRF finner ingen anledning att itrågasätta långtidsutredningens kalkyler även om osäkerheten betonas. CRF instämmer i skogsstyrelsens och statens industriverks (SIND) förslag att förenkla nuvarande prövningsregler för att stimulera skogsenergimarknaden, vilket skulle ha stor betydelse för skogsbrukets lönsamhet och utbudet av indu-

strivirke. Enligt LRF:s mening finns i skogsbruket och i en utvecklad

sågverksindustri en betydande potential för ökad sysselsättning. Länssty-

relsen i Norrbottens län konstaterar att långtidsutredningens beräkningar utgår från att skogsindustrins virkesbehov skall kunna tillgodoses vilket

leder till att antalet sysselsatta inom skogsbruket ökar. Förutsättningarna

för en sådan utveckling kan ifrågasättas.

Statens energiverk har yttrat sig rörande energisektorn. Långtidsutredningen anger att energiförbrukningen i samhället förblir i stort sett oförändrad under perioden 1983-1990 vilket energiverket bedömer som rimligt.

Verket efterlyser också en djupare analys av kopplingen mellan ekonomisk

tillväxt och oljeprisutveckling. Enligt verkets bedömning är denna relation så osäker att det hade varit lämpligt att på denna punkt göra vissa känslighetsanalyser.

Prop. 1984/85: 40 31

När det gäller byggnadsverksamheten anför Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) att byggnadsproduktionens storlek 1990 — med de förutsättningar som långtidsutredningen använder — verkar rimlig som helhet men att sektorfördelningen kan komma att avvika från den beräknade och att produktivitetsutvecklingen skulle kunna bli högre om vissa förändringar i byggandets organisation kan genomföras. Industrins Byggmaterialgrupp anser att långtidsutredningens beräkningar av byggnadsin-

vesteringarnas utveckling under 1980-talet är alltför optimistiska och före-

slår att regeringen medverkar till åtgärder som leder till ökade investering-

ar i infrastruktur och inom reparations-, underhålls- och ombyggnadssek-

torn samt skapar förbättrade exportmöjligheter. SBEF menar att finansieringsformerna för byggandet behöver förändras. att större utrymme bör ges för privata initiativ I förvaltning och byggande och att sådana förändringar kan ha en positiv effekt på byggandet. Vidare finns det starka skäl för att förbättra landets transportsystem och att bygga ut vattenkraften.

SBEF menar också att den nuvarande tendensen till nedskärningar av

byggorganisationen kan försvåra en framtida utökad byggproduktion och att det därför finns god anledning att nu stimulera byggandet. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) delar långtidsutredningens bedömning att en regional strukturanpassning av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten är nödvändig och avser att i samarbete med parterna på byggarbetsmarknaden kartlägga utvecklingen och lägga fram en plan i syfte att söka få till

stånd en långsiktig balans på byggarbetsmarknaden.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig över pris- och lönebildningen instämmer i långtidsutredningens bedömning att det är av yttersta vikt att

den höga inflations- och löneökningstakten i landet snabbt dämpas. Däremot invänder några remissinstanser mot kravet ; långtidsutredningen på fortsatt relativprissänkning med 174 per år för att nå den målsatta balansen

i utrikesbetalningarna. Jag återkommer till dessa frågor (avsnitt 5) och till långtidsutredningens slutsatser att en stram finans- och penningpolitik och en allmän uppslutning kring en ny lönemodell bör samverka de närmaste åren för att ekonomin skall följa en väg som leder mot samhällsekonomisk balans 1990.

De remissinstanser som har uttalat sig om de båda reala alternativ långtidsutredningen redovisar i perspektivet till 1990 har alla med ett

undantag förordat alternativ I med förhållandevis starkare inriktning på privat konsumtion. Enligt LO måste den i sig angelägna utbyggnaden av den offentliga servicen under ett antal år stå ullbaka något för en restaurering av hushållens ekonomi. LO menar också att detta alternativ ger ett

större utrymme för att med offentliga insatser motverka arbetslöshet om industritillväxten uteblir. SAF och Sveriges Industriförbund ifrågasätter om alternativ 2 med de skattehöjningar som där förutsätts över huvud taget kan vara förenligt med en återgång till ekonomisk balans. Även Kooperativa förbundet (KF), fullmäktige i riksgäldskontoret och Sveriges Aktiespa-

Prop. 1984/85: 40 32

rares Riksförbund förordar alternativ I med liknande argument. TCO anser däremot att den låga volymökningen för den offentliga konsumtionen i alternativ 1 inte är förenlig med uttalade politiska mål för den offentliga verksamheten. TCO påpekar också att under de senaste åren har nedskärningarna inom fhämst den statliga sektorn varit betydande och att en fortsatt minskning av detta slag skulle riskera att både sänka effektiviteten och försämra servicen i den offentliga sektorn och att kraftigt öka kostnaderna för näringslivet och allmänheten som idag utnyttjar de offentliga

tjänsterna. |

De av långtidsutredningen redovisade finansiella alternativen i perspektivet fram till 1990 har kommenterats av många remissinstanser. SAF och Sveriges Industriförbund anser att det är svårt att se hur de krav på skattehöjningar som finns i de finansiella alternativen 2A, 2B och 2C skall

vara förenliga med en återgång till ekonomisk balans. Sveriges Aktiespara-

res Riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)- Familjeföretagen, Sveriges Grossistförbund och Sveriges Köpmannaförbund anser att en sanering av statsbudgeten via ökade skatter inte är en framkomlig väg. Styrelserna för allmänna pensionsfonden, riksförsäkringsverket (RFV) med flera framhåller att långtidsutredningens kalkyler klart illustrerar den ekonomiska tillväxtens betydelse för AP-fondens utveckling och för avgiftsuttaget.

När det gäller utvecklingen på kreditmarknaden framhåller fullmäktige i

riksbanken att stora krav kommer att ställas på kreditpolitiken de närmaste åren mot bakgrund av i första hand den betydande ökningen av företagens

innehav av statspapper. För att undvika inflationistiska störningar bör

statsupplåningen till betydande del ske genom försäljning av statspapper med längre löptider, även om detta medför en press uppåt på den långa räntan. Riksgäldskontoret (RGK) och Sveriges Industriförbund pekar på svårigheterna att realisera en betydande ökning av företagens investeringar samtidigt som statspapperens andel i företagens portföljer ökar mycket kraftigt. Behovet av en marknadskonform kreditpolitik med marknadsmässiga villkor för statsupplåningen framhålls av RGK, Svenska Bankföreningen och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. De båda senare förordar avskaffande av resterande regleringar på kreditmarknaden.

Långtidsutredningens regionala analys har kommenterats av flera re-

missinstanser. AMS framhåller behovet av ökad geografisk rörlighet och anser att den minskade rörligheten på arbetsmarknaden det senaste decenniet sannolikt sammanhänger med flera förhållanden än den låga aktivitetsnivån. Med hänsyn till de betydande lönsamhetsskillnaderna på individoch samhällsnivå av flyttning är det motiverat med en höjning av flyttningsbidragen. Pendling kan många gånger vara ett alternativ som föredras framför byte av bostadsort. AMS framhåller att en förbättrad kollektivtrafik och ändrade skatteregler avseende arbetsresor skulle underlätta en ökad pendling. AMS understryker också — liksom skolöverstyrelsen (SÖ) och LRF — vikten av regionalpolitiska och andra åtgärder i deltar av landet

Prop. 1984/85: 40 33

med vikande belolknings- och sysselsättningsunderlag. Länsstyrelsen i

Norrbottens län och Landstingsförbundet förordar ökade regionalpolitiska insatser. LÖ anser att även om den regionala analysen i 1984 års längtids-

utredning är mer ambitiös än i tidigare långtidsutredningar så ger den ändå inte ett tillräckligt underlag för regionalpolitiska ställningstaganden.

Fördelningsfrågor ur olika perspektiv tas upp av ett antal remissinstan-

ser. RFV och RGK anser att konsumtionsutrymmets fördelning mellan

generationer är ett problem som förtjänar en djupare analys. LO menar att den studie av inkomst- och förmögenhetsutvecklingen 1975-1981 som statistiska centralbyrån (SCB) har utfört ät långtidsutredningen ger en bra bild av utvecklingen och att denna undersökning bör följas upp. LO menar vidare att utvecklingen från mitten av 1970-talet fram till 1983 har lett till att säväl inkomstskillnaderna som förmögenhetskoncentrationen har ökat.

LÖ framhåller också att höga vinster och realräntor under resten av 1980talet kommer att leda till en fortsatt kraftig förmögenhetsökning hos olika

ägargrupper och att detta kan behöva mötas med skattepolitiska åtgärder.

Mina bedömningar

Min bedömning är att långtidsutredningen i sina huvuddrag ger en rimlig beskrivning av de förutsättningar som gäller för den svenska ekonomins

utveckling under resten av 1980-talet. Naturligtvis är framskrivningar av detta slag behäftade med stora osäkerheter. Det är ändå väsentligt att

sådana görs och att de finns tillgängliga när den ckonomiska politiken diskuteras och utformas.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på tre slutsatser som följer av långtidsutredningen. Den första är att långtidsutredningen visar att den fulla sysselsättningen kan uppnås. Det kommer emellertid att ställas stora krav på både den ekonomiska politiken och på arbetsmarknadens parter för att detta mål skall kunna realiseras.

Den andra är att tillväxten även under gynnsamma förhällanden torde bli måttlig under resten av 1980-talet. Eftersom en stor del av resurstillväxten mäste avsättas för att öka kapitalbildningen inom landet och förstärka utrikesbalansen, så kommer utrymmet för konsumtionsökning att vara begränsat. Det gäller både privat och offentlig konsumtion.

Det tredje är att även denna måttliga produktionstillväxt i sig förbättrar landets möjligheter att uppnå samhällsekonomisk balans. Expansionen

skulle ge utrymme för både stigande reallöner och en tillräckligt god

lönsamhet i industriföretagen. Den skulle också ge utrymme för både ökad investeringsverksamhet, ökad nettoexport och stigande konsumtion. Vidare skulle saneringen av den offentliga sektorns finanser underlättas avsevärt.

När det gäller produktionskapacitetens utveckling vill jag understryka att det finns faktorer som skulle kunna verka i riktning mot både en ökning

och en minskning av den framtida kapaciteten i förhällande till långtidsut-

3 Riksdagen 1984!85, I saml. Nr 40

Prop. 1984/85: 40 34

redningens bedömning. Arbetskraftsutbudet skulle kunna bli större än vad långtidsutredningen räknar med om de genomsnittliga arbetstiderna inte

minskar på längre sikt. Å andra sidan tyder de senaste årens svaga ökning

av arbetsutbudet i antal personer på att arbetskraftsutbudet skulle kunna

bli mindre än beräknat. På motsvarande sätt skulle produktivitetsutveck-

lingen i den privata tjänstesektorn, särskilt vid en mycket snabb och stabil

tillväxt i hela ekonomin, kunna bli snabbare än vad utredningen räknar

med. Å andra sidan är redan den expansion som förutsätts i utredningen

mycket god varför både sämre tillväxt och produktivitetsökning skulle

kunna realiseras. Trots dessa osäkerheter anser jag att längtidsutredningen gjort en rimlig avvägning mellan olika tänkbara utvecklingsalternativ.

Beträffande branschernas utveckling konstaterar jag att få remissinstan-

ser har haft några invändningar mot långtidsutredningens kalkyler. I den

mån sådana invändningar har förekommit har de i allmänhet haft karaktären att utredningen sannolikt redovisar en för ljus bild av utvecklingen i branschen eller att förutsättningarna för att uppnå en expansion inte bedöms vara tillräckligt goda. Detta understryker vikten av att konkurrenskraften förstärks åren framöver så ätt en stark och stabil tillväxt kommer till stånd. Det är enbart därigenom som längtidsutredningens positiva utveckling för olika branscher kan realiseras.

Jag erinrar också om tre utredningar som behandlar frågor av särskild

betydelse när det gäller den långsiktiga utvecklingen, nämligen 1983 års

livsmedelskommitté (Jo 1983:01), bostadskommittén (Bo 1982:02) och regionalpolitiska utredningen (1 1982:05). I samband med beredningen av förslagen från dessa utredningar kommer den långsiktiga politiken i berörda avseenden att behandlas. Vidare erinrar jag om att regeringen har

inrättat en särskild statsrådsgrupp för att följa utvecklingen på byggområ-

det.

Jag vill också i detta sammanhang kommentera de reala alternativ som långtidsutredningen redovisar i perspektivet fram till 1990. En i stort sett enig remissopinion förordar flångtidsutredningens alternativ I med förhållandevis starkare inriktning på privat konsumtion. I detta alternativ ökar

den privata konsumtionen med 1,5 26 per år 1983-1990 och den offentliga

konsumtionen med 0,5 Z per år. Inom ramen för den offentliga konsumtionen ökar den kommunala med 1 per år och minskar den statliga med 1 per år. Det senare är i stort sett förenligt med det nuvarande kravet på rationaliseringar inom de offentliga myndigheterna.

Jag instämmer med remissinstanserna 1 denna prioritering. Efter den

kraftiga urholkningen av hushållens ekonomi de senaste åren måste en

förstärkning av reallönerna och den privata konsumtionen ha en något störte tyngd än den i och för sig värdefulla utbyggnaden av den offentliga sektorn. Den fortsatta utbyggnaden av den offentliga sektorn bör ske inom

det utrymme som bestäms av ett i stort sett oförändrat skattetryck. Samti-

digt måste hänsyn tas till nödvändigheten av att minska budgetunderskot-

Prop. 1984/85: 40 [00 tin

tet. De ökade skatteinkomster som blir följden av ökad tillväxt i ekonomin måste i första hand användas för att minska budgetunderskottet.

Utrymmet för en utökad offentlig konsumtion Kommer således att vara begränsat under resten av 1980-talet. Omfördelning av resurser inom den offentliga verksamheten och effektivisering av den offentliga sektorn kom-

mer att bli viktiga uppgifter de närmaste ären.

Långtidsutredningen har också analyserat effekterna av en arbetstidsförkortning före 1990. Utredningen har förutsatt att den lagstadgade aurbetsveckan förkortas från 40 timmar till 37,5 ummar och konstaterar att detta leder till ett produktionsbortfall på 4-7 5 1990. Endast socialstyrelsen har kommenterat dessa beräkningar och menar att utredningen har intagit en mycket försiktig attutyd till en generell arbetstidsförkortning och

att en veckoarbetstid på 37.5 timmar år 2000 bör ses som ett maximum.

Jag vill för egen del framhålla att på längre sikt kommer en ökad tillväxt

och ökade reallöner att möjliggöra en ytterligare förkortning av arbetsti-

den. Det långsiktiga målet om sex timmars arbetsdag ligger därför fast.

Däremot ser jag inga möjligheter att redan under 1980-talet genomföra

en allmän arbetstidsförkortning av det slag som långtidsutredningen har

räknat med — såvida inte produktivitetsökningen blir väsentligt större än

man nu kan bedöma. Däremot bör det finnas utrymme för ett första steg på väg mot cen kortare arbetsdag under förutsättning att den ekonomiska tillväxten blir sådan, att även reallönerna kan växa. Därvid bör grupper

och behöver trappa ner sin arbetstid och skiftarbetande och andra med obekväma arbetstider.

Jag återkommer i det följande till inriktningen av den ekonomiska politiken och de frågor som rör inflation, relativprissänkningar och finanspoli-

tik.

När det gäller längtidsutredningens uppläggning och metod vill jag understryka att det är utredningens uppgift att analysera hur de ekonomisk-

politiska målen skall kunna nås. Tiden fram till 1990 är dessutom så lång att

det borde vara möjligt att till dess uppnå samhällsekonomisk balans. I flera fall måste målen nås före 1990. Jag vill också understryka vårdet av den förloppsanalys som utredningen har genomfört. Det är ofrånkomligt att en utredning som spänner Över ett så stort område som svensk ekonomi under resten av 1980-talet blir omfångsrik. Remissinstanserna har dessutom före-

slagit fördjupade analyser på flera områden. Trots detta är det naturligtvis

viktigt att de möjligheter som finns att göra utredningarna lättare att överblicka tas tillvara i kommande utredningar.

Det är också enligt min mening riktigt att för närvarande prioritera en analys av de makroekonomiska balansproblemen. Efter devalveringarna 1981 och 1982 är en dämpning av inflationen och en förbättring av de finansiella obalanserna avgörande för möjligheterna att uppnå en stark och

Prop. 1984/85: 40 36

stabil tillväxt. I kommande långtidsutredningar och under förutsättning att en mer balanserad utveckling uppnås de närmaste ären kan mer mikrobetonade frågor om olika marknaders funktionssätt komma att spela en större roll.

in Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans

Den svaga produktions- och investeringsutvecklingen under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet, den stigande arbetslösheten och

de finansiella obalanserna gjorde det nödvändigt med en kraftig omlägg-

ning av den ekonomiska politiken i Sverige. Regeringen avvisade både en ensidig ätstramning och en ensidig expansion av den inhemska efterfrågan och valde utt gå en tredje väg, nämligen med en kombination av en kraftig konkurrenskraftförstärkning, stram ekonomisk politik gentemot den inhemska konsumtionen och selekuva åtgärder för att stimulera ekonomins utbudssida. Därigenom kan både en förbättring av bytesbalansen och en

ökning av den totala produktionsnivån uppnås och därmed på sikt ökade

investeringar och en förbättring av läget på arbetsmarknaden.

Devalveringen av den svenska kronan med 1697 i oktober 1982 — i kombination med ett omfattande investeringsprogram, utökade arbetsmarknadspolitiska insatser, omläggning av industripolitiken med åtgärder för förnyelse och tillväxt och fördelningspolitiska åtgärder för att bevara det sociala trygghetssystemet och fördela bördorna efter bärkraft — utgjorde krispolitikens första steg.

Genom devalveringen uppnåddes en kraftig förbättring av de svenska företagens konkurrenskraft. Mellan 1981 och 1983 sänktes relativpriserna på svenska varor! med 946. Den relativa timlönen i industrin sänktes med 11 ST mellan årsgenomsnitten 1982 och 1983 och den relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet i industrin med 14 Z: under samma period. Lönsamheten i industrin har ökat avsevärt och uppgår nu till nivåer som motsvarar 1960-talets.

Denna förbättring av konkurrenskraften har haft mycket gynnsamma

effekter i en rad avseenden. Industriproduktionen och industriinvesteringarna ökar nu snabbt. Nedgången i reallönerna och uppgången i arbetslösheten har hejdats. Den offentliga sektorns finanser har förbättrats. Underskottet i bytesbalansen har i stort sett eliminerats. Inflationen har dämpats,

om än inte så mycket som hade varit önskvärt.

För att devalveringen skall få bestående positiva effekter på tillväxt. sysselsättning, investeringar och extern balans måste pris- och löneökning-

! Sveriges export av bearbetade varor i förhållande till 14 OECD-länders import av bearbetade varor vägd med vikter som avspeglar konkurrensförmågan och uttryckt i gemensam valuta.

Prop. 1984/85: 40 | 37

arna dämpas kraftigt och varaktigt. Krispolitikens andra steg är därför

inriktat på en sådan nedpressnming av inflationen. Långtidsutredningen har ingående belyst konsekvenserna av om 1970-

talets pris- och lönebildning blir rådande även de närmaste åren framöver.

Det skulle på mycket kort tid neutralisera de positiva effekterna av deval-

veringen. De svenska företagen skulle förlora marknadsandelar. produktionen skulle stagnera, arbetslösheten stiga mycket kraftigt och budgetunderskottet öka. Samtliga remissinstanser som yttrat sig över pris- och

lönebildningen instämmer i att det är ytterst väsentligt att den höga pris-

och löneökningstakten dämpas snabbt.

Jag vill i detta sammanhang framhälla att långtidsutredningens analyser understryker och skärper kraven på en dämpning. Pris- och kostnadsutvecklingen måste varaktigt begränsas mycket krafugt den närmaste tiden.

Trots att utredningen förutsätter 37: inflation och 5 4 timlöneökning 1985 tar det enligt utredningen flera år innan full sysselsättning och samhällsekonomisk balans nås.

En radikal förändring av pris- och lönebildningen kan emellertid inte åstadkommas utan medverkan från alla parter i samhället. De försök som

har gjorts i andra länder att pressa ner inflationen genom en kraftig åt-

stramning av finans- och penningpolitiken har lett till starkt negativa konsekvenser i form av massarbetslöshet och utslagning av produktionskapa-

citetl. Den svenska regeringen har därför sökt utforma en alternativ väg

som innebär att inflationen dämpas samtidigt som produktionen och sysselsättningen ökar.

Det är i detta sammanhang långtidsutredningens diskussion om en ny

lönemodell skall ses. En lämpligt utformad sådan modell skulle enligt

utredningen kunna ha en stabiliserande inverkan på pris- och löneförvänt-

ningarna och medverka till en positiv utveckling med reallöncökningar och

låga nominella pris- och löneökningar. Utredningen framhåller att utformningen av en ny lönemodell är en fråga för arbetsmarknadens parter och hänvisar till att ett visst arbete av detta slag nu pågår hos dessa.

Flera remissinstanser ställer sig positiva till tanken på en ny lönemodell — fullmäktige i riksbanken, fullmäkuge i riksgäldskontoret, Landstingsförbundet. Kooperativa förbundet (KF) och Sveriges Grossistförbund.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser däremot att en analys av hur

skattesystemet inverkar på lönebildningen hade varit mer fruktbar än längtidsutredningens diskussion av en ny lönebildningsmodell.

Landsorganisationen i Sverige (LO) instämmer i huvudsak i långtidsut-

redningens slutsatser rörande pris- och lönebildningen och framhåller att om inte pris- och lönesambanden ändras så fastnar svensk ekonomi i en destruktiv devalveringscykel med stagnation, svag standardutveckling och växande obalanser som följd. Vidare anför LÖ att en politik enligt en

ekonomisk-teoretisk modell för lönebildningen inte ensam kan vrida pris-

och lönebildningen i den önskade riktningen. Ansvaret för att återställa

Prop. 1984/85: 40 38

den samhällsekonomiska balansen kan inte arbetsmarknadens parter ensamma påtaga sig. Den ekonomiska politiken måste skapa marknadsmässiga och fördelningspolitiskt gynnsamma förutsättningar för lönebildningen. Dessutom måste arbetsmarknadens parter med utgångspunkt från

vunna erfarenheter finna bättre former för samordning av löneförhandling-

arna. LO vill i sitt remissvar inte föregripa den diskussion som sedemera

har förts i dessa frågor. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) avvisar i sitt remissvar in-

komstpolitik. Enligt TCO har fria avtalsförhandlingar utan statlig inkomst-

politik ett stort egenvärde som dessutom stöder de ekonomisk-politiska

målen. Frågan om en ny lönemodell kommenteras inte uttryckligen.

Regeringen inledde redan i våras diskussioner med arbetsmarknadens

parter om hur löneökningarna skall kunna begränsas till högst 592 1985.

Regeringen har också antagit som mål att nedbringa inflationen till nivån

3Z under loppet av 1985. Det angivna lönetaket bedöms vara förenligt

med inflationsmålet.

Under diskussionerna med arbetsmarknadens parter har parterna enats

om att samordna förhandlingarna inför 1985 och att de totala löneökningarna 1985 skall begränsas till högst 596 mätt som förändringen mellan årsge-

nomsnitten 1984 och 1985 och inkluderande löneglidning. Det är nu av

yttersta vikt att de avtal som kommer att träffas för 1985 är förenliga med dessa utfästelser. Den senaste tidens pris- och löneutveckling har inte motsvarat regering-

ens ambitioner. I kompletteringspropositionen våren 1983 (prop. 1982/83:150) antog regeringen målet att nedbringa prisökningstakten till nivån 492 under loppet av 1984 och följde upp detta beslut med ett ambi-

tiöst anti-inflationsprogram. Riksdagen anslöt sig till både inflationsmålet

och inflationsbekämpningsprogrammet. Denna politik baserades på en analys i 1983 års reviderade finansplan av hur en fortsatt hög inflation

skulle få förödande konsekvenser för tillväxt och sysselsättning. En viktig

förutsättning var att lönekostnadsstegringarna kunde begränsas till 69c

1984.

Såvitt man nu kan bedöma har pris- och löneökningarna 1984 inte

begränsats till dessa nivåer. De svenska företagen har tappat konkurrens-

kraft mot omvärlden. Timlönerna i år beräknas öka med i genomsnitt ca

826 och inflationen under loppet av året förväntas bli ca 672. Det innebär att både pris- och löneökningarna har blivit ungefär 29c högre än vad som

vore Önskvärt.

I den ekonomisk-politiska diskussionen har framförts möjligheterna att använda valutapolitiken i kampen mot inflationen. Genom successiva revalveringar är det i princip möjligt att avskärma sig från inflationen i omvärlden. Samtidigt är det uppenbart att en aktiv växelkurspolitik inte på egen hand kan åstadkomma en nedpressning av inflationstakten utan att den i första hand utgör en nödvändig uppföljning av en i övrigt framgångs-

rik antiinflatorisk ekonomisk politik.

Prop. 1984/85: 40 39

Långtidsutredningen har förutsatt att den svenska kronans kurs gent-

emot riksbankens korg av andra valutor är oförändrad under framskriv-

ningsperioden. Den styrka som uppnäs i den svenska ekonomin i balansal-

ternativet är emellertid så god, att möjligheterna torde finnas att så små-

ningom genom revalveringar avskärma Sverige från inflationsimpulser från

utlandet och därigenom uppnå till och med lägre nominella pris- och löneökningstal än vad utredningen själv räknar med.

Två av instanserna. LO och TCO, har föreslagit revalveringar som ett

lämpligt inslag i politiken för den mest näraliggande tiden. De motiv som

framförs är alt en revalvering dels dämpar inflationen via lägre prisökning-

ar på importen, dels minskar riskerna för allt för stora löneökningar,

eftersom den begränsar vinsterna i främst exportföretagen.

Jag vill för egen del understryka att några möjligheter till uppskrivningar av den svenska kronan f.n. inte föreligger. Under 1984 har vi en inflation och löneökningstakt som ligger över omvärldens. Det finns därför inte

något skäl att revalvera på grund av en hög inflation i omvärlden. Bytesba-

lansen har inte heller nått den stabilitet som är nödvändig för att kunna slå in på en väg med successiva revalveringar.

Den andra frågan jag vill ta upp gäller relativpriserna. Långtidsutredningens beräkningar tyder på att de svenska priserna skulle behöva öka ca I 2 långsammare per år 1983—41990 än den genomsnittliga prisutvecklingen i omvärlden och att relativpriserna således skulle behöva sänkas med 1 &

per år för att det uppsatta bytesbalansmålet skall nås. Utredningen påmin-

ner också om att det genomsnitt för konsumentprisernas stegringstakt i

omvärlden på 59: per år som förutsätts inkluderar länder med betydligt

lägre inflation t ex Förbundsrepubliken Tyskland där prisstegringstakten

förutsätts vara 3,5 Z per år. Den svenska inflationen skulle därmed något

överstiga den tyska. Vidare framhålls att kravet på relativprissänkning är beroende av att målet är att reducera arbetslösheten i Sverige till 27 i en omvärld med stigande arbetslöshet.

LO, TCO och Sveriges Industriförbund ifrågasätter relativprissänkningar. LO anser att utredningen underskattar världsmarknadens tillväxt och

de positiva effekterna på svensk export av den kostnadsanpassning som

redan har skett. Därför anser LO att behovet av att sänka relativpriserna

troligen har överskattats. LO förordar istället en strategi som underlättar en snabbare strukturomvandling i svenskt näringsliv: Industripolitiska insatser, utbildningsinsatser, marknadsinvesteringar och FoU-satsningar

inom företagen. Även TCO avvisar med liknande resonemang ytterligare

relativprissänkningar.

Jag vill för egen del framhålla följande. För det första har utvecklingen det senaste decenniet visat att relativpriserna är rörliga. De har både höjts och sänkts mellan åren för relativt homogena varugrupper. Till stor del har dessa variationer sammanhängt med ändringar i valutakurserna. Även

kostnadsutvecklingen har emellertid haft sin betydelse.

Prop. 1984/85: 40 40

För det andra är sambandet mellan relativpriser och export- och importvolymer väl dokumenterat genom undersökningar i ett mycket stort antal länder under en mycket läng period. Inte minst utvecklingen efter de valve-

ringen hösten 1982 bekräftar att prisförändringar påverkar volymerna i

utrikeshandeln starkt. I själva verket finns det tecken på att effekterna av en given prisförändring på volymerna kan ha varit starkare än väntat.

Däremot kan jag hålla med kritikerna om att det inte är i enlighet med erfarenheterna frän 1970-talet att företagen skulle fortsätta att sänka relativpriserna de närmaste åren. Utvecklingen i år när relativpriserna höjs

något gör inte heller en sådan utveckling trolig. Det är emellertid just en

utveckling av det slag vi bevittnat under 1984, som längtidsutredningen

varnar för. I analysen av perioden 1983-1987 visar utredningen att om

1970-talets pris- och lönebildning fortsätter de närmaste ären kommer både

relativa lönekostnader och relativa priser att höjas med betydande negativa konsekvenser för tillväxt och sysselsättning. Utredningen drar därför

slutsatsen att pris- och lönebildningen måste ändras. Det gäller dels löneutvecklingen, där betydligt lägre ökningstal måste nås, dels företagens prissättning som måste ändras så att priset i större utsträckning används för att

aktivt konkurrera om ökade marknadsandelar. Jag håller med utredningen

på denna punkt. Pris- och lönebildningen måste ändras. Fortsatt snabba

löneökningar och mer eller mindre slentrianmässiga prisuppskrivningar

kommer att få mycket negativa konsekvenser för den svenska ekonomin.

Det är visserligen sant att en stor del av vår produktionsökning består av tekniskt mer utvecklade produkter, där priset har en mer undanskymd plats som konkurrensmedel. Vi måste emellertid kunna konkurrera bättre även med relativt standardiserade varor där priset har större betydelse för försäljningen. Vär industrisektor är i dag för liten för att klara både balans i utrikesbetalningarna och full sysselsättning. Den måste vidgas betydligt och därtill måste även sådan produktion bidra för vilken priset är väsentligt.

Naturligtvis är industrins förmåga att stärka sin konkurrenskraft även på andra sätt av avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå samhälls-

ekonomisk balans. En utvidgning av sådan produktion där prestanda, kvalitet och marknadsföring spelar stor roll är nödvändig. Långtidsutred-

ningen betonar att den industriella omvandlingen behöver bli mycket snabb. Det är därför viktigt att den ekonomiska politiken underlättar

strukturomvandlingen för att göra svensk industri bättre rustad inför framtiden. Särskilt väsentligt är detta i ett läge då tillväxten i den internationella

handeln mattas och en förhållandevis låg tillväxt 1 OECD-området kan förutses.

Det har framförts att relativprissänkningar är en kostbar väg för att lösa våra balansproblem. I detta sammanhang vill jag understryka att även andra faktorer som kan bidra till att förbättra Sveriges konkurrenskraft ställer betydande resurskrav.

Prop. 1984/85: 40 41

Långudsutredningen konstaterar att den svenska ekonomin i början av 1980-talet befann sig i allvarlig finansiell obalans. Mellan början av 1970-

talet och 1982 försämrades den offentliga sektorns finansiella sparande med drygt 109: av BNP (ca 80 miljarder kr i årets prisnivå). Till allt

väsentligt avspeglade denna försämring statens ökade budgetunderskott. Denna utveckling har medfört en allt mer besvärande räntebörda främst

för statsbudgeten.

Långtidsutredningen konstaterar emellertid också att den otfentliga utgiftsexpansionen nu är väsentligt lägre än tidigare. Statens konsumtion

minskar. Kommunernas långsiktiga planer tyder på en längsam ökning av

den kommunala konsumtionen. Ökningstakten i pensionsbetalningarna har mattats. Mycket få utgiftshöjande reformer har beslutats.

Därtill kommer att tillväxten i den svenska ekonomin förbättrar den offentliga sektorns inkomster trots att några mer betydande skattehöjningar inte längre genomförs. Skatteandelen av BNP har varit i stort sett

tik har denna utveckling lett till att budgetunderskottet som andel av BNP har kunnat reduceras med 31/2 procentenheter mellan 1982 och 1984. Kommunernas och landstingens finanser har också kunnat förbättras.

Långtidsutredningen hävdar att budgetunderskottet bör reduceras till

40-50 miljarder kr 1990 för att samhällsekonomisk balans skall uppnås. Utredningen drar också slutsatsen av sina analyser att finanspolitiken bör

vara stram de närmaste åren och att särskilda budgetförstärkande åtgärder

bör vidtas på i storleksordningen 6 miljarder kr per är.

Jag har redan tidigare redovisat remissinstansernas inställning till det

långsiktiga mål längtidsutredningen har angett och till förslaget rörande

budgetförstärkningar de närmaste åren. Jag har också betonat vikten av att budgetunderskottet reduceras. att budgetförstärkningar är nödvändiga och att de måste anpassas till den aktuella konjunktursituationen. I det följande skall jag något ytterligare beröra de riktlinjer för statens utgiftspolitik, som

mäste gälla under kommande år. Jag ansluter mig till det i långtidsutredningen angivna målet att den

offentliga sektorns finanser bör vara i balans 1990. Däremot kan de olika

stegen i en långsiktig budgetpolitik inte preciseras på förhand. En utgångs-

punkt är dock att utgiftspolitiken bör föras utifrån förutsättningen av ett i stort sett oförändrat skattetryck de närmaste åren. Jag anser dock inte att det är lämpligt att nu precisera hur omfattande de årliga budgetförstär-

kande åtgärderna bör vara under de närmaste åren. Sådana ställningstaganden bör bl. a. göras utifrån stabiliseringspolitiska överväganden. En långsiktig politik för att sanera statsfinanserna måste innehålla både

nedskärningar av vissa utgifter och åtgärder för at effektivisera den offentliga verksamheten.

När det gäller nedskärningar vill jag betona betydelsen av en restriktiv utgiftsprövning i det ordinarie budgetarbetet. Som princip för budgetarbe-

Prop. 1984/85: 40 42

tet gäller numera att varje förslag till utökning av utgifterna inom ett område måste kombineras med ett förslag om nedskärningar av andra utgifter. Samma princip gäller för de förslag som läggs fram av de statliga kommittéerna. Därigenom har en betydligt lägre ökningstakt i utgifterna än tidigare uppnåtts. Vidare vill jag understryka betydelsen för den reala utgiftsutvecklingen av att indexkopplingar och andra automatiskt verkande regler i så stor utsträckning som möjligt begränsas och ersätts av regler som innebär att regering och riksdag får fatta beslut om eventuella utgiftsökningar i särskild ordning.

När det gäller effektivisering av den offentliga verksamheten och föränd-

ringar i dess organisationsformer vill jag i första hand framhålla tre typer av åtgärder.

Den första är det arbete som pågår inom regeringskansliet med att

utveckla och förnya den offentliga sektorn. I detta sammanhang behandlas bl.a. frågan om medborgarnas och folkrörelsernas möjligheter till aktiv

medverkan, delaktighet och ansvar i den kommunala verksamheten. Vi-

dare behandlas frågor som decentralisering. förenkling av det statliga

regelsystemet, begränsning av normgivning etc. Genom detta arbete möj-

liggörs en prövning av existerande offentliga verksamheter, så att de i så

stor utsträckning som möjligt svarar mot medborgarnas behov och önske-

mål.

Den andra typen av åtgärder är översyner av verksamheter och transfereringssystem. Översynsarbeten syftar till att ge ett genomarbetat underlag för beslut om omprövning och omprioritering i det årliga budgetarbetet. Sådana översyner har genomförts de senaste åren och i flera fall resulterat i regeringsförslag och riksdagsbeslut. Det är väsentligt att sådant översyns-

arbete drivs vidare, även på nya områden. I detta sammanhang har stats-

kontoret och riksrevisionsverket centrala uppgifter. Även utredningsväsendets roll är betydande.

Den tredje typen av åtgärder är medverkan från de statliga myndigheterna till att höja effektiviteten i verksamheten och till kritisk granskning av denna i syfte att ge utgångspunkter för omprövning och omprioritering.

För att stärka en sådan medverkan från myndigheterna har i anvisningarna

för myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret 1985/86 angivits att det s.k. huvudförslaget skall gälla som planeringsunderlag för myndig-

heterna. Detta innebär ett krav på en produktivitetsförbättring om i ge-

nomsnitt 292 per år. För att medge ökad framförhållning i myndigheternas

verksamhet har det getts möjlighet att istället fördela 5 72 produktivitetsökning under den närmaste treårsperioden. Samtidigt skall konsekvenserna för verksamheten av att huvudförslaget genomförs beskrivas. Ett sådant underlag skall ge regering och riksdag bättre möjligheter att bedöma effek-

terna av minskade anslag och på vilket sätt rationaliseringskraven bör

ställas upp.

Jag återkommer till dessa frågor i samband med budgetpropositionen för nästa budgetår.

Prop. 1984/85: 40 a 43

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medel-

lång sikt som jag har förordat i det föregående.

7¶Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredra-

ganden har lagt fram.

Prop. 1984/85: 40 44

Bilaga

Långtidsutredningen 1984 och remissyttrandena

1984 års längtidsutredning (LU 84) publicerades i mars 1984. Utredningens huvudrapport (SOU 1984:4) har sedan remissbehandlats. En förteckning över de myndigheter och organisationer m m som inkommit med yttranden återfinns i ett appendix till denna bilaga. I det följande presenteras ett sammandrag av huvudrapporten tillsammans med en sammanfattning av remissyttrandena. I sammandraget redovisas huvuddragen i LU 84 med tyngdpunkt på de kalkyler och överväganden i utredningen som tagits upp av olika remissinstanser. Med hänsyn till att utredningen täcker ett så vidsträckt område och att remissinstanserna lämnat en mängfald syn-

punkter har det inte varit möjligt att ge en fullständig översikt över remiss-

instansernas åsikter. Avsikten har i stället varit att Jämna en redogörelse

för de centrala tankarna i remissvaren. Dessa kommenteras inte i denna

bilaga.

1¶Utredningens uppläggning och metod

Läångtidsutredningen Långtidsutredningen 1984 behandlar i första hand tiden fram till 1990.

Utredningen skall inte betraktas som en prognos över den mest sannolika utvecklingen under resten av 1980-talet. Utredningen försöker i stället beskriva en utveckling sådan att de av statsmakterna uttalade målen för den ekonomiska politiken (full sysselsättning, balans i utrikesbetalningarna etc) uppnås under resten av 1980-talet eller senast 1990 och klargöra vilka krav som kommer att ställas på den ekonomiska politiken och på

ekonomins funktionssätt för att dessa mål skall nås. Långtidsutredningen är således en kravanalys och inte en prognos. LU 84 bygger på en kombination av två utredningsformer. Dels har ett antal sektorstudier utförts vid olika myndigheter och institutioner på uppdrag av långtidsutredningen. De avser både enskilda branscher som jordbruk, skogsbruk, industri, energiproduktion etc och andra frågor som

världshandelns utveckling, inkomst- och förmögenhetsfördelning etc. Dels

har på basis av dessa sektorstudier sammanhållna beräkningar genomförts

vid finansdepartementet med utnyttjande av långtidsutredningens ekonometriska modeller. De senare garanterar en viss grad av konsistens mellan

resultaten för olika sektorer i ekonomin.

LU 84 arbetar med tre tidsperspektiv. Huvudperspektivet avser 1980— 1990. Genom att kapacitetsutnyttjandet 1980 var relativt högt och att 1990

Prop. 1984/85: 40 45

förutsätts vara ett motsvarande är sä störs inte de tal som beskriver utvecklingen 1980-1990 av skillnaden i konjunkturläge mellan start- och

slutår. Uppgifter om förändringstakter m m 1980— 1990 avser således den

strukturella utvecklingen mellan två högkonjunkturär. I förhållande till tidigare långtidsutredningar, vilka vanligen har behandlat femärsperioder. arbetar LU 84 således med en väsentligt längre analysperiod. Ä andra sidan är framskrivningsperioden (1983-1990) bara något år längre än den

brukar vara.

I perspektivet 1980-1990 förutsätts att de angivna ekonomisk-politiska

målen är uppfyllda 1990. Det ställer vissa krav på den ekonomiska politiken och på ekonomins funktionssätt. För att illustrera vissa prioriterings-

möjligheter har LU 84 presenterat detaljerade beräkningar för två reala alternativ. I alternativ I ligger inriktningen på privat konsumtion och på näringslivet, medan den i alternativ 2 ligger på offentlig konsumtion och

den offentliga sektorn. Båda alternativen är balanserade, dvs de uppställda

balansmålen förutsätts vara uppfyllda 1990.

Förutom dessa två huvudalternativ redovisas beräkningar för ett alter-

nativ med en arbetstidsförkortning. I detta alternativ förutsätts den lagstadgade veckoarbetstiden förkortas från 40 till 37,5 timmar. Dessutom

presenteras vissa känslighetsanalyser rörande den reala utvecklingen.

I perspektivet 1980—1990 har också ett antal finansiella alternativ utar-

betats med anknytning till de två reala alternativen. Syftet med de finan-

siella alternativen har varit att beskriva vilken utveckling av den statliga

budgeten som är förenlig med en balanserad ekonomi 1990.

Det andra tidsperspektivet i LU 84 avser ären 1983-1987. De kalkyler som redovisas för denna period skall ses mot bakgrund av kalkylerna 1980-1990. Som tidigare nämnts analyseras i detta längre perspektiv den strukturella utvecklingen av svensk ekonomi. I perspektivet 1983—1987 tas däremot hänsyn till den förväntade konjunkturutvecklingen under de

närmaste åren. I ett alternativ beskrivs utvecklingen under förutsättning

att pris- och lönebildningen följer tidigare mönster och att budgetpolitiken är passiv I den meningen att hänsyn enbart tas till redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Detta görs med hjälp av en ekonometrisk modell där export, import, priser, löner. konsumtion, produktion, sysselsättning etc bestäms med historiskt skattade samband. Det visar sig därvid att ekono-

min inte går mot balans 1990. Mot denna utveckling ställs ett annat förlopp

som gradvis närmar sig balansläget 1990. Genom att jämföra de båda

förloppen framkommer vissa krav på förändringar i ekonomins funktionssätt som måste uppfyllas för att de ekonomisk-politiska målen skall nås.

Dessa förändringar avser i första hand pris- och lönebildningen. Vidare

måste finanspolitiken ges en inriktning som underlättar återgången till samhällsekonomisk balans.

Denna uppläggning av analysen med en uppdelning i strukturell utveckling och konjunkturförlopp är en nyhet i LU 84. Därmed har också strate-

Prop. 1984/85: 40 46

gin för att nå balans och förloppet de närmaste åren fått en mer framträdande plats i utredningen.

Det tredje tidsperspektivet avser 1990-2000. Analysen i detta långa perspektiv har inriktats på andra frågor än i det medelfristiga perspektivet till 1990. I den långsiktiga analysen har frågor om sparkvot, investeringskvot och teknisk utveckling spelat en större roll.

LU 84 har vidare försökt att systematiskt föra in utbudssidan i kalkylerna. Det har gjorts på tre olika områden. För det första har kostnader och vinster införts i export- och importfunktionerna. Näringslivets produktion för leveranser både till export och hemmamarknaderna blir därmed bero-

ende inte bara av efterfrågeförhållanden utan också av utbudsförhållan-

den. För det andra har i de investeringsfunktioner som använts i förloppsanalysen 1983—1987 införts den relativa avkastningen mellan reala investeringar och finansiella placeringar. Därmed har man kunnat analysera vilken lönsamhet det krävs på reala investeringar de närmaste åren för att

uppnå den på längre sikt nödvändiga kraftiga höjningen av investeringsni-

vån. För det tredje diskuteras i de finansiella avsnitten effekter av skatter-

nas omfattning och andel av BNP. De samband som råder på detta område

är emellertid inte särskilt väl belagda. När det gäller lönebildningen har man i kalkylerna beaktat utbudsfaktorer som olika skattevariabler och brist på yrkesarbetare. Däremot har det inte varit möjligt att explicit ta hänsyn till hur förhållanden som realinkomster och marginalskatter påverkar arbetskraftsutbudet. I stället har prognoserna för arbetskraftsutbudet baserats på demografiska förhållanden och en analys och framskrivning av den historiska utvecklingen.

Remissinstanserna

De remissinstanser som yttrat sig däröver anser att införandet av förloppsanalysen innebär ett värdefullt tillskott i LU 84. Enligt fullmäktige i riksbanken framstår förloppsanalysen rentav som mer central för bedömningen av förutsättningarna för att nå en balanserad tillväxt än de konventionella konsistensavvägningarna i det medelfristiga perspektivet. Enligt fullmäktige bör en sådan analys vidareutvecklas och i kommande utred-

ningar ges en mer framträdande roll. Likaså anser Kooperativa förbundet

(KF) att LU:s ansats att inte enbart beskriva en strukturell trend utan också att analysera det konjunkturella förloppet innebär ett stort framsteg. Enligt KF:s uppfattning är analysen av referens-och balansalternativen och jämförelsen mellan dessa den mest intressanta delen av LU 84. I dessa alternativ fokuseras intresset till de grundläggande mekanismerna 1 den svenska ekonomins sätt att fungera. Härigenom förbättras underlaget för

den ekonomiska politiken. LU:s uppdelning av analysen i ett mera kortsiktigt infasningsförlopp och

en långsiktig statisk analys anses också av Svenska kommunförbundet och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) vara en värdefull och intressant

Prop. 1984/85: 40 47

metodmässig nyhet. Enligt SAF skulle dock utredningen ha vunnit på om större utrymme ägnats åt problemen att nå balans. Lyckas inte infasningsförloppet, förlorar ju mycket av den övriga analysen sitt intresse.

Sveriges Industriförbund framför att genom införandet av insvängningsförloppet skulle LU 84 lätt kunna anknytas till den aktuella ekonomisk-

politiska debatten. Enligt Industriförbundets mening har dock LU 84 stannat vid halva vägen. Man presenterar nödvändiga villkor för uppfyllelse av

ett antal specificerade mäl men diskuterar inte krav på sådana djupgående förändringar i det svenska ekonomiska systemet som endast kan uppnäs genom politiska beslut (som ändringar 1 skatteregler och i finansierings-

former för skilda delar av den offentliga konsumtionen). Denna brist får enligt Industriförbundet två viktiga följder. För det första blir inte trycket

på politikerna så stort som det eljest skulle kunna vara. För det andra riskerar även budskapet i LU 84 att missförstås. I och med den svaga anknytningen till den ekonomiska politiken kommer utredningen i likhet

med sina föregångare att uppfattas som prognoser: utredarnas försäkran om att utredningen är en kravanalys hjälper inte härvidlag. Utredarna har

ju själva specificerat målen för den svenska ekonomin. Rimligtvis förväntar man sig att dessa är valda med realistiska utgångspunkter. Kopplar man sedan målen till prognoser för den internationella ekonomin och beteende-

funktioner för konsumenter och företag är det naturligt för de flesta att betrakta resultaten som prognoser för den svenska ekonomin.

Liknande tankegångar framförs av Svenska Bankföreningen som anser

att det inte är lämpligt att huvuddelen av utredningen ägnas åt utförliga

kalkyler som bygger på förutsättningen att den ekonomiska politiken kom-

mer att föras på det sätt som krävs för att långtidsutredningens mål skall bli uppfyllda. Enligt Bankföreningens mening borde utredningens arbete —

väsentligen och mer än nu — inriktas på att analysera och motivera vilka konkreta åtgärder som behövs i den ekonomiska politiken för att den önskvärda utvecklingen skall uppnås.

Landsorganisationen i Sverige (LO) påpekar att värdet av långtidsutredningarnas kalkyler beror på om de ekonomisk-politiska mål man ställer upp är relevanta, om de förutsättningar man lägger till grund för beräkningarna är rimliga och om den kalkylmodell man använder riktigt beskriver ekonomins struktur och funktionssätt. Enligt LO är dock erfarenheterna från de senaste långtidsutredningarna härvidlag mycket negativa. De förut-

sättningar om t ex den internationella utvecklingen som man utgätt ifrån

bar snabbt visat sig grovt felaktiga. Detta har medfört att utredningarna snart blivit inaktuella. Därför borde långtidsutredningarna göras mer

flexibla och lägga större vikt vid analysen av resultatens känslighet. Enligt

LO:s mening torde en del av detaljrikedomen och komplexiteten utan

större förlust kunna offras för att ge plats åt en fördjupad analys av centrala problem och förutsättningar. Med en mindre tungrodd metod

Prop. 1984/85: 40 48

ar. Om långtidsutredningarna blev mer överblickbara skulle partier, organisationer och andra som deltar i den ekonomisk-politiska debatten både

ges en mer reell chans att ta ställning och cn möjlighet att utifrån egna

målformuleringar utforma alternativ för den långsiktiga ekonomiska politiken. LO vill poängtera att dessa synpunkter inte skall ses som en kritik riktad just mot LU 84. Som utredningsprodukt är den enligt LO:s mening mer gedigen än sina närmaste föregångare. Eftersom LU 84 använt, bortsett

från kortsiktsanalysen, i stort sett samma metoder som tidigare långtids-

utredningar mäste emellertid kritiken mot långudsutredningarna som inflexibla, svårgenomträngliga och tungrodda med minst samma styrka rik-

tas mot LU 84 som mot dess föregångare.

Även fullmäktige i riksbanken finner LU 84 vara överbelastad med siffror. Enligt fullmäktiges mening borde man överväga om inte långtids-

utredningarna i framtiden mindre bör inriktas på en omfattande exercis

med detaljberäkningar, som lätt ger ett förledande intryck av exakthet, och i stället mera koncentreras till att belysa viktiga tendenser, strategiska samband och avvägningar mellan olika ekonomisk-politiska önskemål och krav. Enligt Kooperativa förbundet (KF) borde prioriteringen av utrednings-

arbetet ha varit annorlunda. För mycket tid och kraft har i LU 84 ägnats åt

det ekonometriskt inriktade arbetet med strukturmodeller. Därigenom har arbetet med det s k insvängningsförloppet blivit lidande. Framför allt har

slutsatserna av jämförelsen mellan balans-och referensalternativen fått en

alltför knapphändig behandling. KF anser att LU 84 borde ha fört en mer utförlig diskussion om problemen i den svenska ekonomin och om för- och nackdelar med olika sätt att lösa dem. Olika trögheter i ekonomin som hänger samman med skattesystemet, övrig lagstiftning, institutionella förhållanden etc skulle ha behövt behandlas utförligare. Även om man vid en sådan ansats delvis kommer in på politiska värderingar, skulle ändå ett sådant avsnitt ha haft ett stort värde för debatten om möjligheterna att få till stånd en balanserad utveckling av den svenska ekonomin. Orsakerna till långtidsutredarnas ovillighet att analysera politikföränd-

ringar anses av Sveriges Industriförbund bero på att längtidsutredarna arbetar på det departement som svarar för den ekonomiska politiken. Det är enligt Industriförbundet möjligt att perspektiven i den ekonomisk-poli-

tiska debatten skulle breddas och förlängas om långtidsutredningarna anförtroddes ät ett fristående utredningsinstitut: eventuellt kan konjunkturinstitutet ta hand om uppgiften samtidigt som det frikopplas från finansdepartementet. Ett sådant institut skulle inte bara ägna sig åt analys av trender och prognostisering utan skulle också ha frihet att föra fram syn-

punkter på den ekonomiska politiken. Härigenom skulle också långsikts-

enheten inom finansdepartementet kunna ägna sig åt ett fortlöpande arbete med ekonomisk-politiska strategier. Enhetens samarbete med de politiska

Prop. 1984/85: 40 | 49

beslutsfattarna skulle på så vis kunna intensifieras. Ett fristående utredningsinstitut skulle också bli till nytta för både opposition och de organisa-

tioner som normalt ägnar de samhällsekonomiska frågorna ett stort intres-

se.

Också Svenska Bankföreningen anser att långtidsutredningarnas roll i den ekonomiska debatten skulle förstärkas avsevärt om utredningarna

gjordes av ett fristående organ.

Remissinstansernas synpunkter på de metodfrågor som sammanhänger med långtidsutredningens modellsystem behandlas i avsnitt 7.

2¶Internationell bakgrund

Långtidsutredningen Den svenska ekonomins beroende av den internationella utvecklingen härrör först och främst från vår omfattande utrikeshandel med varor och tjänster. Förutom att påverka utrikeshandeln spelar förhållandena i vår omvärld en betydelsefull roll också på en rad andra områden. Ett sådant exempel är det internationella räntelägets betydelse för svensk ekonomisk utveckling.

Den internationella utvecklingen är dock svår att förutse. Inte minst är det osäkert vilka effekter den höga arbetslösheten, de höga realräntorna, budgetunderskotten och andra obalanser har på den långsiktiga tillväxten. Den internationella utvecklingen är också starkt beroende av chocker av olika slag (som de kraftiga oljeprishöjningarna i mitten och slutet av 1970-

talet) och av förändringar i den ekonomiska politikens inriktning i de

dominerande industriländerna.

Långtidsutredningens internationella bakgrundsbeskrivning för 1980-talet baseras av denna anledning på två skilda scenarier. I eu gynnsamt scenario fortsätter konjunkturuppgängen i industriländerna utan kraftiga åtstramningar och utan att inflationen stiger nämnvärt. Detta skulle kunna mildra de strukturella obalanserna på den finansiella sidan och leda till stigande reallöner och investeringar och fortsatt expansion. För råvaruproducerande och skuldtyngda länder skulle betalningsrestriktionerna lätta. Risker för akuta kriser i det internationella kreditsystemet skulle minska

och tendenserna till protektionism dämpas. I ett stagnationsscenario förutsätts att inflationen tenderar att öka igen, vilket möts med en förnyad åtstramningspolitik i industriländerna. Expan-

sionen kommer av sig. Den reala efterfrågeutvecklingen blir svag i och med att varken reallöner eller investeringar ökar. En utveckling av detta slag skulle innebära en fortsättning på de senaste årens stagnation, möjligen avbruten av kortare uppgångsfaser. I en sådan situation förvärras troligen de akuta betalningsproblemen i vissa länder, nya kriser uppstår i det internationella banksystemet och vi får en ökande protektionism. 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 40

Prop. 1984/85: 40 50

Långtidsutredningen har denna gång valt att lägga en försiktig internatio-

nell bedömning mellan dessa båda scenarier till grund för analyserna. (De senaste tio årens långtidsutredningar har överskattat den internationella

tillväxten.) Den innebär en BNP-tillväxt på i genomsnitt 296 per år 1983—

1990 i OECD-området och konsumentpriser som stiger med 5 4 per år. En

sådan utveckling torde leda till en fortsatt stigande arbetslöshet i industriländerna under resten av 1980-talet.

Ytterligare en faktor, som under resten av decenniet verkar återhållande på exportmöjligheterna, är handelspolitiken. Under 1970-talet gynnades

världshandelns tillväxt av handelsliberaliseringen medan de protecktionis-

tiska tendenserna under 1980-talet snarast torde dämpa tillväxten något.

LU 84 räknar med att världshandeln med bearbetade varor ökar med ca

3 2% per år 1983-1990.

Remissinstanserna

Enligt fullmäktige i riksbanken finns det goda skäl för att, liksom i LU 84, räkna med en förhållandevis läg BNP-tillväxt (27 per år) i OECD-

området. Det verkar troligt att den nuvarande prioriteringen av inflationsbekämpningen vid utformningen av olika länders politik kommer att bestå. Vissa uttalanden i internationella sammanhang om önskemålet att hålla prisnivån stabil talar närmast för att denna prioritering har förstärkts under senare tid. Antagandet om en årlig internationell prisstegring på 5 Z fram-

står därför enligt fullmäktiges mening knappast som orealistiskt lågt. Na-

turligtvis kan utvecklingen ta en bana som bättre förenar tillväxt och

prisstabilitet. Men risken är också stor att arbetslöshetssituationen utlöser

en händelsekedja med långtgående ekonomiska, politiska och sociala konsekvenser. Mot denna bakgrund finner fullmäktige de i LU $84 valda förutsättningarna beträffande den internationella utvecklingen som väl avvägda.

Kommerskollegium påpekar att verket har kritiserat tidigare långtidsutredningars tendens att överskatta den internationella utvecklingen. Enligt kollegiets mening har överskattningsrisken minskat i LU 84 genom att

man angett olika tillväxtalternativ. Kolltgiet anser att denna mer realis-

tiska återspegling av osäkerheten om den internationella utvecklingen väl motiverar att prognosarbetet därigenom blir mera komplicerat.

Också Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) betonar osäkerheten i bedömningarna av den internationella utvecklingen. Enligt TCO:s mening illustrerar effekterna av den långsamma exportutvecklingen ändock vilken betydelse den ekonomiska utvecklingen utomlands har för våra möjlighe-

ter att nå våra interna ekonomiska mål. En slutsats borde därför vara att

den svenska regeringen ytterligare ökar ansträngningarna att tillsammans

med de övriga nordiska regeringarna och EFTA-länderna söka förmå de

stora industriländerna att lätta på åtstramningspolitiken. I Europa finns

Prop. 1984/85: 40 : 51

mycket stora outnyttjade resurser i form av arbetskraft och realkapital som skulle kunna möjliggöra en mycket läng konjunkturuppgång.

Statens energiverk påpekar att LU 84 inte har fokuserat intresset på

osäkerheten beträffande den internationella utvecklingen utan snarare på

hur den svenska regeringen vid given internationell utveckling skall kunna lösa de interna balansproblemen. Enligt energiverket skulle utredningen ha

vunnit på att frångå ”sin modelltekniska determinism” och i stället disku-

tera osäkerheter beträffande den internationella utvecklingen. Argumenten för nya, mer flexibla mekanismer vad avser pris- och lönebildningen

skulle därmed sannolikt ha förstärkts. Även stabiliseringspolitiken skulle delvis ha ställts i annan dager. Förebyggande åtgärder — internationella

överenskommelser, interna investeringar i flexibilitet etc — och en lämplig strategi för åtgärder att vidta i en krissituation skulle enligt energiverkets mening ha blivit väl så intressanta att analysera som uppläggningen av poliuken vid givna internationella förutsättningar.

3¶Produktionskapacitet

3.1 Arbetskraft

Långtidsutredningen

Produktionskapacitetens ökning under 1980-1990 bestäms i långtidsutredningen av arbetskraftsutbudets och produktivitetens utveckling. Statistiska centralbyrån har gjort prognoser för arbetskraftsutbudet. Dessa

prognoser baseras på en förväntad befolkningsutveckling, relativa AK-tal

(andel av befolkningen i en åldersgrupp som tillhör arbetskraften) och

arbetstider för olika delgrupper av befolkningen.

Befolkningen väntas under 1980-talet vara i stort sett oförändrad totalt sett. Inom denna oförändrade total väntas emellertid antalet barn (0—15 år) minska med ca 200 000, antalet personer i arbetskraftsåldrarna (16—64 år) öka med drygt 100 000 och antalet äldre (65 år-) öka med nästan 150 000. Befolkningsutvecklingen kommer därmed att lämna ett något större bidrag till arbetskraftsutbudet under 1980-talet än under föregående decennium.

De relativa AK-talen väntas vara i stort sett oförändrade för män och fortsätta att öka för kvinnor, dock betydligt långsammare än under 1970-

talet. I 1 ex åldersgruppen 25—55 år är AK-talet för män oförändrat och uppgår till drygt 95 2 medan det för kvinnor ökar från 83 5c 1980 till 915

1990 vilket kan jämföras med en ökning med 19 procentenheter under 1970-talet.

Denna utveckling innebär att arbetskraften beräknas öka med 270 000 personer under 1980-talet att jämföra med ca 400 000 personer under

perioden 1970-1980. Sysselsättningen behöver öka med motsvarande an-

tal för att full sysselsättning skall uppnås i slutåret. Med hänsyn till att

Prop. 1984/85: 40 52

1980— 1983 har inneburit en något minskande sysselsättning behöver denna öka med 290 000 personer under perioden 1983-1990.

Den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt väntas fortsätta att minska till följd av befolkningsutvecklingen, en fortsatt trendmässig ökning av frånvaron och en fortsatt ökning av antalet deltidssysselsatta. Den tendens till ökad medelarbetstid som kunnat noteras under de senaste två åren förutsätts vända igen när sysselsättningen och reallönerna ökar.

Sammanlagt innebär detta att antalet arbetstimmar beräknas öka med totalt ca 192 under perioden 1980-1990. Det kan jämföras med en minsk-

ning med 6 Zz under 1970-talet. Förkortningen av arbetsveckan från 42,5 tim till 40 tim 1970—1972, sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 år den I! juli 1976 och införandet av den femte semesterveckan 1978 bidrog till att timvolymen minskade under 1970-talet medan inga motsvarande reformer är inlagda för 1980-taiet.

Bestämningsfaktorerna bakom det samlade arbetskraftsutbudet är emellertid mångfasetterade och svårigheterna att bedöma dessa faktorer över tiden är därför betydande. Utredningen har därför valt att till arbetskraftsprognosen också foga känslighetsanalyser. I alternativen antas arbets-

kraftsutbudet 1990 öka resp minska med 172 i jämförelse med prognosen.

Det lägre antagandet ger således ett, jämfört med 1980, ungefär oförändrat

arbetskraftsutbud.

De alternativa arbetskraftsprognoserna har kombinerats med alternativa

antaganden om produktivitetsutvecklingen. Det bör emellertid betonas, att samtliga effekter av de alternativa antagandena inte kunnat beaktas fullt

ut.

För att klargöra den största möjliga effekten på kalkylerna av de ändrade förutsättningarna har antagandet om ett högre arbetskraftsutbud kombi-

nerats med antagandet om en snabbare produktivitetsökning medan anta-

gandet om ett lägre arbetskraftsutbud kombinerats med antagandet om en långsammare ökning av produktiviteten. I känslighetsanalysen med en förändrad fördelning av produktivitetsökningen mellan branscher har arbetskraftsutbudet behållits oförändrat jämfört med alternativ 1. I samtliga

fall förutsätts att full sysselsättning och samma bytesbalansmål uppnås 1990. Sammanfattningsvis är antagandena om arbetskraftsutbudet och arbets-

produktiviteten av vital betydelse för kalkylresultaten. I de två första

fallen visar känslighetsanalysen att effekten på BNP, privat konsumtion och utrikeshandel av ändrade förutsättningar är av samma storleksordning

som skillnaden mellan alternativ I och 2. Fallet med ändrad fördelning av produktiviteten mellan sektorer visar att sysselsättningens fördelning på-

verkas i relativt hög grad.

Prop. 1984/85: 40 be 53

Remissinstanserna

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) delar utredningens syn på att det under de närmaste åren finns ett betydande arbetsmässigt utrymme för en expan-

sion inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn. Styrelsen betonar emellertid att tidigare erfarenheter visar på ett klart samband mellan benägenheten att träda ut på arbetsmarknaden och efterfrågan på arbetskraft. Detta gäller såväl efterfrågan i stort som efterfrågan inom olika näringsgrenar och regioner. AMS understryker också vikten av att undanröja olika typer av förvärvshinder så att det potentiella arbetskraftsutbudet kan

tas till vara.

Ett flertal remissinstanser ifrågasätter dock den prognosteknik som lig-

ger till grund för bedömningen av arbetskraftsutbudet. Liksom riksrevi-

sionsverket (RRV) menar Svenska Arbetsgivureföreningen (SAF) att det är

angeläget att närmare beakta samspelet mellan skattesystemet och ar-

betskraftsutbudet. Riksförsäkringsverket (RFV) menar vidare att även om

det är mycket svårt att skatta hållbara empiriska relationer mellan arbets-

kraftsutbudet och skatte- och transfereringssystemets marginaleffekter är det, med hänsyn till problemets vikt för den svenska ekonomin, beklagligt att utredningen inte ens gjort några försök med ahernativa kalkyler.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter utredningens bedömning att den genomsnittliga medelarbetstiden kommer att fortsätta att minska enligt

tidigare observerade trender om inga reformer på arbetstidsområdet ge-

nomförs. Detta gäller särskilt inom den primärkommunala sektorn. Kommunförbundet ser det som sannolikt att de två senaste årens tendens till

ökade medelarbetstider kommer att bestå ännu några år. Tjänstemännens

Centralorganisation (TCO) anser att utvecklingen av den framtida medelarbetstiden är förknippad med betydande osäkerhet. Socialstyrelsen menar Å andra sidan att det är svårt att dra några bestämda slutsatser an-

gående eventuella trendbrott i medelarbetstider utifrån de tecken som finns på att vissa deltidstjänstgörande inom hälso- och sjukvården ökar sina sysselsättningsgrader samtidigt som sjukfrånvaron minskar. Landsor-

ganisationen i Sverige (LO) menar att utredningens bedömning av arbetskraftsutbudets utveckling med nödvändighet har betydande felmarginaler. Kalkylen bygger emellertid enligt LO på rimliga antaganden. varför LO inte har någon grund för att förorda en annan bedömning.

3.2 Produktivitet och total produktionskapacitet

Långtidsutredningen

Efter oljekrisen 1974 sänktes arbetsproduktivitetens ökningstakt markant i svenskt näringsliv. Under perioden 1974— 1980 steg produktiviteten i näringslivet i genomsnitt med ca 2.54 per år, vilket var betydligt lägre än under 1960-talet och 1970-talets början. Den årliga ökningstakten var då ca

Prop. 1984/85: 40 54

5,57; bl a beroende på att produktivitetsökningen gynnades av stora nyinvesteringar och en snabb strukturomvandling. Den läga tillväxten i ekonomin efter 1974 kom att verka hämmande på produktivitetstillväxten på grund av att nybildningen av kapital och utnyttjandegraden av befintlig produktionskapacitet minskade.

I industrin bedöms produktivitetsutvecklingen bli något högre under 1980-talet än under 1970-talet. Inom andra sektorer tyder bedömningarna däremot på svagare produktivitetsökningar. Särskilt markant är nedgången

i de privata tjänsteproducerande sektorerna. Detta förklaras delvis av att den sammantagna produktivitetstillväxten i dessa sektorer var negativ

under perioden 1980-1983.

Vid bedömningen av produktivitetsutvecklingen i näringslivets olika sektorer har sambanden med produktionens tillväxt och investeringarnas

storlek beaktats. En hög tillväxt av produktionen ställer krav på stora nyinvesteringar vilket leder till att ny och effektivare teknik införs i ökad takt. Det finns dessutom indikationer på att en hög tillväxt även på andra

sätt ökar produktiviteten. Detta kan t ex ske genom att mer vardagsratio-

naliseringar och organisatoriska förbättringar genomförs under perioder med hög aktivitet. Den högre produktionstillväxten i näringslivets samtliga

sektorer under 1980-talet i alternativ I bedöms därför även medföra en

snabbare produktivitetsökning jämfört med alternativ 2.

Sammantagna ger LU:s kalkyler avseende arbetsvolymens och produktivitetens utveckling en ökning av den totala produktionskapaciteten

1980— 1990 på 1,6 å 1,9 96 per år. För perioden 1983-1990 blir ökningen 2.0

å 2,490 per år. Att kapacitetsökningen anges med ett intervall beror på att produktivitetstillväxten bedömts variera något mellan de båda alternati-

ven. En sammanvägning till total produktivitetsökning är dessutom bero-

ende på sektorsammansättningen, vilken i sin tur varierar mellan alternati-

ven.

Remissinstanserna

Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar produktivitetsbedömning-

arna i LU 84. Enligt Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) underskattar LU den sannolika produktivitetsökningen i den totala privata tjänsteproduktionen. Den negativa tillväxten av produktiviteten 1980—

1983 kan förklaras av att tjänsteproduktionen till stor del följer hushållens konsumtion av privata tjänster. Denna konsumtionsgrupp uppvisar tradi-

tionelit en hög inkomstelasticitet varför reallönesänkningarna under 1980-

talets början kom att drabba tjänsteproduktionen extra hårt. TCO anser att den positiva tillväxten av privat konsumtion under perioden 1983— 1990

bör medföra en återgång till 1970-talets produktivitetsutveckling för den

privata tjänstesektorn.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser sig inte ha någon grund för att ifrågasätta långtidsutredningens relativt låga produktivitetsantagande.

Prop. 1984/85: 40 'n An

Enligt Svenska byggnadsentreprenörföreningen är det möjligt att kostnadsutvecklingen i byggsektorn tvingar fram en ökad upprepning och standardisering i nyproduktionen under 1980-talet. Om en sådan ökning kan ske bedömer remissinstansen att produktiviteten ökar i nyproduktionen mer än vad LU förutsätter trots att storleken på varje byggnadsprojekt torde minska under 1980-talet.

Skogsstyrelsen påpekar i sitt remissvar att maskininvesteringar för

skogsbruket till största delen består av investeringar i skogsvård. Skogsstyrelsen befarar att hänsyn inte tagits i LU:s kalkyler till att sådana insatser får effekt på produktion och produktivitet först efter en läng tid.

4¶Alternativa utvecklingsvägar för Sveriges ekonomi

4.1¶Ekonomisk-politiska mål

Långtidsutredningen

Kalkylerna i LU 84 utgår från de av statsmakterna uttalade målen för

den ekonomiska politiken. Utredningen har valt att undersöka hur dessa mål skall kunna förverkligas till 1990. Valet av 1990 som slutår hindrar

emellertid inte att vissa av målen kan uppnås redan dessförinnan.

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken har av regeringen i en rad finansplaner angetts vara full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans och balans i utrikesbetalningarna. Den fulla sysselsättningen har vidare framhållits som den ekonomiska politikens viktigaste mål. Riksdagen har också anslutit sig till dessa mål. Målen är naturligt nog relativt allmänt formulerade. I långtidsutredningen måste emellertid vissa av målen preciseras. Dessa preciseringar har dock inte kunnat baseras på några uttalanden från regering eller riksdag.

I LU 84 har full sysselsättning preciserats som 27 arbetslöshet. Detta låga värde har bedömts vara förenligt med fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Denna kvantifiering innebär att arbetsmarknadsläget förutsätts vara gott 1990 och att behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser skall vara begränsat.

Stabilt penningvärde har preciserats som en ärlig inflationstakt på 496. Det innebär en kraftig dämpning av inflationstakten från de senaste åren. Denna låga ökningstakt har bestämts med hänsyn till att den internationella inflationen förutsatts bli ca 592 per år och med hänsyn till att en fortsatt

sänkning av de svenska relativpriserna beräknats vara nödvändig för att uppnå balans i ekonomin. I detta sammanhang bör påpekas att den svens-

ka kronans kurs gentemot ett genomsnitt av utländska valutor förutsatts

oförändrad under resten av 1980-talet. Det innebär att det inte är själva nivån på den inhemska inflationen som är väsentlig för utredningens kal-

kyler utan relationen mellan den internationella inflationen och den inhemska mätt i gemensam valuta.

Prop. 1984/85: 40 56

Någon precisering av målet hög ekonomisk tillväxt görs inte i LU 84.

Den möjliga tillväxten fram till 1990 bestäms av den tillgängliga arbetskraf-

ten och produktivitetstillväxten. Strukturomvandling, investeringar, teknisk utveckling etc kan bara i mindre grad påverka tillväxten i detta

tidsperspektiv.

Jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans preciseras inte heller. I stället har LU 84 analyserat fördelningsfrågorna och de

regionala balansproblemen i två särskilda avsnitt.

Balans i utrikesbetalningarna har preciserats som att bytesbalansen skall ha ett överskott i storleksordningen 1 av BNP 1990. Det innebär att utlandsskulden både nominellt och realt sett minskar 1990.

Utöver dessa mål har utredningen infört två förutsättningar som har

bedömts som centrala för att uppnå en ekonomi i balanserad tillväxt. Detta gäller en rimlig grad av balans i statsbudgeten och en god lönsamhet i näringslivet. Balansmålet för statsbudgeten har preciserats mot bakgrund av bedömningarna av privat sparande och nödvändiga investeringar. Enligt utredningens beräkningar behöver budgetunderskottet minska till 40—

50 miljarder kr 1990. Lönsamheten i näringslivet anges med utgångspunkt från att avkastningen på materiellt kapital före skatt bör överstiga avkastningen på finansiella placeringar (statsobligationer) med 2 2.

I formell mening är det egentligen bara tre av de siffermässigt precisera-

de målen som utgör restriktioner i långtidsutredningens modeller i den

meningen att de har kvantifierats före beräkningarna. Det gäller full sysselsättning, balans i utrikesbetalningarna och god lönsamhet i näringslivet. Graden av balans i statsbudgeten och inflationstakten är däremot ett resultat av beräkningarna. Det budgetunderskott och den prisökningstakt som räknats fram kan närmast betraktas som krav som måste uppfyllas för att

de övriga målen skall uppnås.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har inga invändningar mot de uppställda ekonomiskpolitiska målen och finner i regel också de gjorda preciseringarna som rimliga och väl avvägda. Som ett exempel på detta framför Landstingsförbundet att en snabbare minskning av statens budgetunderskott än vad som

angetts i LU 84 kommer att med all sannolikhet leda till ökad arbetslöshet. Endast beträffande sysselsättningsmålet anser ett par remissinstanser (se

nedan) att målet borde sättas ännu lägre än 2 Zz arbetslöshet 1990.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anför att prioriteringen mellan må-

len endast kommer till uttryck i hur de siffermässigt preciserats. De alter-

nativa utvecklingsvägar som presenteras är konstruerade så att alla målen

skall uppnås. Eftersom sannolikheten för att utvecklingen skall följa någon

av dessa vägar enligt LO:s uppfattning är utomordentligt liten är det emellertid minst lika viktigt hur de ekonomisk-politiska avvägningarna mellan målen görs om utvecklingen blir bättre eller sämre än förutsatt.

Prop. 1984/85: 40 | | 57

Beträffande sysselsättningsmålet påpekar LO att en snabb strukturomvandling ställer stora krav på arbetsmarknadsutbildning och rörlighetsfrämjande åtgärder. LO förutsätter därför att det begränsade behov av

arbetsmarknadspolitiska åtgärder som anges i LU främst gäller åtgärder som beredskapsarbeten och ungdomslag. Enligt LO:s uppfattning är också en arbetslöshet på 27: alltför hög och man bör sträva efter att minska arbetslösheten ytterligare.

LO har inget att invända mot att inflationsmålet i LU 84 satts till 496 per år. Däremot kritiseras LU:s ekonomisk-politiska strategi för att uppnå

detta mål. Denna kritik redovisas i avsnitt 4.3: Utvecklingen de närmaste åren och utredningens slutsatser. Beträffande bytesbalansen och statsbud-

getens underskott framför LO att realiserandet av dessa mål måste göras avhängigt möjligheterna att upprätthålla sysselsättningen. Beträffande målet god lönsamhet i näringslivet anser LO att den strävan som målformule-

ringen uttrycker är mycket angelägen. Produktiva investeringar bör ge en

högre avkastning än finansiella för att ekonomin skall kunna vridas i en riktning som främjar full sysselsättning. Samtidigt kan emellertid hög lönsamhet knappast vara ett mål i sig. Vi skall bara ha så höga vinster som är

nödvändiga för att nå den önskade investerings- och tillväxttakten. Lönsamheten utgör alltså en restriktion på den ekonomisk-politiska handlingsfriheten. I LU 84 har målet preciserats bl a utifrån bedömningar om realräntan 1990. LO menar att långtidsutredningen också borde ha diskuterat möjligheterna att lätta på denna restriktion. Vilka möjligheter finns att hålla nere realräntan? Vilka åtgärder kan vidtas för att diskriminera mellan

produktiva och finansiella investeringar? Vad avser den möjliga ekonomiska tillväxten delar LO inte långtids-

utredningens syn att strukturomvandling, investeringar, teknisk utveckling etc kan bara i mindre grad påverka tillväxten i detta tidsperspektiv. Under en sjuårsperiod då enligt LU:s bäda alternativ industriinvesteringarna i stort sett fördubblas måste det enligt LO:s uppfattning rimligen finnas ett

betydande utrymme att päverka den totala produktionstillväxten genom en

framgångsrik strukturell anpassning.

LO påpekar vidare att LU inte förutsätter några förändringar inom

skatte- och transfereringssystemen. LO anser dock att statsmakterna inte kan frånhända sig ansvaret för att med skatternas och bidragens hjälp påverka välfärdens fördelning. Den fördelningspolitiska konflikt som lig-

ger i de höga vinsterna kommer att behöva mötas med skattepolitiska åtgärder.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser att den av LU målsatta nivån om 2 procents arbetslöshet 1990 är alltför defensiv. Den normåla rörligheten på arbetsmarknaden medför visserligen alltid korta ar-

betslöshetsperioder, men i ett land med en ambitiös arbetsmarknadspolitik som underlättar arbetsplatsbyten borde enligt TCO:s uppfattning denna friktionsarbetslöshet klart understiga 29.

Prop. 1984/85: 40 'n 20

TCO är också tveksam till att Sverige för 1990 skulle målsätta ett överskott i bytesbalansen motsvarande ca 196 av BNP. Enligt TCO:s

uppfattning borde i stället målet för utrikesbalansen vara att relativt snabbt

nå bvtesbalansjämvikt och därefter söka bibehålla denna balans utan att ackumulera större överskott. Utrikesskulden sjunker i relativ betydelse i takt med den ekonomiska tillväxten och den internationella inflationen.

Beträffande LU:s lönsamhetskrav påpekar TCO att det viktiga bör vara

att upprätthålla lönsamheten på nya materiella investeringar. LU 84 an-

vänder emellertid den genomsnittliga räntabiliteten på den befintliga kapi-

talstocken som målvariabel medan det relevanta från företagssynpunkt är lönsamheten på marginella tillskott till realkapitalet.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anser att i ett längre tidsperspektiv är det angeläget att den öppna arbetslösheten kan nedbringas tll en nivå som ligger klan lägre än 296.

Kooperativa förbundet (KF) påpekar att en arbetslöshet på 296 och en inflationstakt på 4 Za innebär en väsentlig förbättring jämfört med de senaste årens utveckling. Samtidigt skulle det vara önskvärt om ännu lägre tal kunde förverkligas. De angivna kvantifieringarna bör dock präglas av realism och vara möjliga att uppnå. Därför verkar — enligt KF:s mening — LU:s preciseringar vara rimliga. Beträffande de två nytillkommande förutsättningarna (budgetunderskott och lönsamhet) delar KF långtidsutred-

ningens uppfattning att de är av sådan betydelse att det har varit motiverat

att låta dem ligga till grund för utredning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret diskuterar bytesbalansmålet mot bakgrund av statens upplåning utomlands. Fullmäktiges slutsats är att målet

med ett överskott i bytesbalansen mäste ges hög prioritet. Vid de realräntenivåer som kan komma att råda är utlandsskulden en betydande belast-

ning på folkhushållet. Under högkonjunkturår bör siktet vara inställt på

bytesbalansöverskott i storleksordningen 20 miljarder kr.

4.2 Alternativ för real utveckling 1980—1990

Långtidsutredningen

Som nämnts presenteras i LU 84 två alternativa scenarier över den reala

utvecklingen av Sveriges ekonomi 1980-1990. De illustrerar två möjliga

inriktningar av den ekonomiska politiken avseende resursernas allokering på medelläng sikt. Utredningen förordar inte något av dem som en bättre fördelning av resurserna.

De båda alternativen utgår från gemensamma förutsättningar om den

internationella ekonomiska utvecklingen fram till 1990 (avsnitt 2 i denna

bilaga). En annan för alternativen gemensam förutsättning avser arbets-

kraftsresursernas framtida utveckling (avsnitt 3.11 denna bilaga). Däremot

har produktivitetsbedömningarna varierats mellan alternativen. Beträffande resursernas fördelning presenteras två alternativ som be-

Prop. 1984/85: 40 | 59

lyser avvägningen mellan privat och offentlig konsumtion. Alternativ I har inriktning på privat konsumtion och näringslivet. Alternativ 2 har inrikt-

ning på offentlig konsumtion och offentlig sektor. Båda alternativen är

balanserade i den meningen att de ekonomisk-politiska målen förutsätts

vara uppnädda 1990. Båda alternativen är vidare konstruerade så att nödvändiga resurser avsätts för kapitalbildning, dvs för bruttoinvesteringar, lagerinvesteringar och nettoexport. Även om beräkningarna avser perioden 1980— 1990 anges i det följunde, utredningens kalkylresultat för återstoden av 1980-talet, dvs för åren 1983-1990.

Utredningens beräkningar visar att kapitalbildningen kommer att ta i anspråk en stor del av det reala resursutrymmet under resten av 1980-talet. Exporten behöver öka väsentligt snabbare än importen för att bytesbalansmälet skall nås 1990. Detta förutsätter i sin tur enligt utredningens beräkningar en sänkning av relativpriserna med ca 19: per år 1983-1990. Den ökade nettoexporten beräknas ta i anspråk ca 1/3 av den totala resursökningen.

Bruttoinvesteringarna beräknas behöva öka 1 ungefär samma takt som totalproduktionen 1983-1990. För industriinvesteringarna behövs en väsentligt snabbare ökningstakt medan bostadsinvesteringarna och den offentliga sektorns investeringar förutses öka endast långsamt eller tom minska. Lagerinvesteringarna förutsätts 1990 vara av samma storlek i

förhållande till totalproduktionen som 1980. Enligt dessa beräkningar skul-

le ca 1/3 av resursökningen behöva avsättas för bruttoimvesteringar och lagerinvesteringar sammantagna.

Det konsumtionsutrymme som återstår motsvarar säledes bara 1/3 av resursökningen 1983—1990. Detta utrymme har sedan fördelats på privat och offentlig konsumtion enligt följande. I alternativ I förutsätts den kom-

munala konsumtionen öka med 192 per år 1983-1990. Denna utveckling

ligger ungefär i linje med den nuvarande underliggande konsumtionsökningen (dvs exkl beredskapsarbeten och huvudmannaskapsförändringar) och motsvarar dessutom t grova drag en s k baskalkyl för kommunerna (dvs den konsumtionsökning som följer av befolkningsutvecklingen och et antagande om oförändrad standard på den kommunala servicen). För statens del har prognosen baserats på s k långtidsbudgetteknik (vilken visar konsekvenserna av redan fattade beslut och gjorda åtaganden). Den innebär en minskning av den statliga konsumtionen med 19 per år. Med denna offentliga utveckling blir utrymmet för ökning av den privata kon-

sumtionen 1,5 22 per år 1983— 1990.

I alternativ 2 förutsätts den offentliga konsumtionen — både den kommunala och den statliga — öka 192 per år snabbare än i alternativ I 1983— 1990. Det ger utrymme för ökning av den privata konsumtionen med 0,6 5c

per år 1983—1990.

När det gäller möjligheterna att uppnå de uppställda målen är det enligt LU 84 troligt att förutsättningarna att åstadkomma den kraftiga dämpning-

Prop. 1984/85: 40 60

en av inflationen är bättre om det reala konsumtionsutrymmet är större

som i alternativ J. Å andra sidan ökar ansträngningarna på bytesbalansen i

detta alternativ. Kravet på relativprissänkning blir därigenom större.

Remissinstanserna

De remissinstanser som uttalat sig om alternativvalet har alla med ett undantag förordat alternativ I som en bättre lösning av Sveriges balansproblem på medellång sikt. Det enda undantaget är Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) som påpekar att under de senaste åren har nedskärningarna inom främst statlig sektor varit betydande och att en fortsatt minskning av detta slag skulle riskera att både sänka effektiviteten och

servicen i offentlig sektor och att kraftigt öka kostnaderna för näringslivet

och allmänheten som i dag utnyttjar de offentliga tjänsterna. Enligt TCO:s bedömning finns det i stället motiv för ökade statliga investeringar inom många områden. TCO anser liksom LU att tillväxten i den kommunala sektorn blir sannolikt långsammare under 1980-talet än vad som har varit fallet under de tidigare decennierna, men att den av LU 84 antagna låga volymökningen i alternativ I enligt TCO:s uppfattning inte är förenlig med uttalade politiska mål för den offentliga verksamheten.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser däremot att starka argument talar för att utvecklingen bör ligga närmare det privatexpansiva alternativet. Det betonas dock att detta inte betyder att LO har ändrat sin uppfattning att en stor del av de behov som på längre sikt är mest angelägna bäst tillgodoses genom en utbyggnad av offentlig service. Men denna utbygg-

nad måste enligt LO:s uppfattning under ett antal år stå tillbaka något för

en restaurering av hushållens ekonomi. Om reallönerna efter skatt skulle öka i den takt som förutsätts i alternativ I kommer de 1990 att i stort sett ha

nått upp till nivån från mitten av 1970-talet. Enligt alternativ 2 skulle inte

ens hälften av försämringen ha återtagits. Ett annat argument för LO är att om industritillväxten intecknas i förväg genom ökad offentlig konsumtion är den ekonomisk-politiska handlingsfriheten till stor del förbrukad om tillväxten inte skulle förverkligas. Utrymme måste finnas för att med offentliga insatser motverka arbetslöshet om den industritillväxt som LU 84 förutsätter skulle utebli.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) ifrågasätter om alternativ 2 med de krav på skattehöjningar som den offentliga sektorns expansion i detta

alternativ otvivelaktigt kommer att ställa över huvud taget kan vara fören-

ligt med en återgång till ekonomisk balans. Också Kooperativa förbundet (KF) förordar en ekonomisk politik som

medför en utveckling i linje med alternativ 1. Enligt KF är sannolikheten

för att ekonomin skall kunna uppnå balans 1990 högre i alternativ 1 eftersom skattetrycket i detta fall blir lägre och möjligheterna att få ner infla-

tionstakten större. KF anför vidare att den dåliga ekonomiska utveckling

som varit i Sverige under ett flertal år har speciellt gått ut över den privata

Prop. 1984/85: 40 es 61

konsumtionen. När den totala volymen stagnerar eller t o m faller, försväras möjligheterna att driva en aktiv fördelningspolitik till förmån för de sämst ställda. För detaljhandelns del har denna utveckling inneburit minskad sysselsättning, försämrad lönsamhet och ett ökat antal konkurser. Om den negativa trenden fortsätter kommer problemen att ytterligare förvär-

ras, vilket bl a innebär risker för försämrad service. Det är därför enligt

KF:s mening angeläget att skapa utrymme för en viss ökning av den

privata konsumtionen framöver. Fullmäktiga i riksgäldskontoret framför att en utveckling i samma banor

under 1980-talet som under 1970-talet. dvs en fortsatt industriell tillbaka-

gång kompenserad med offentlig expansion, förhindras främst av två fak-

torer. Dels behövs industrin för att generera export. Dels förefaller det ha blivit allt svårare att åstadkomma de överföringar av medel till den offentliga sektorn som en fortsatt utveckling i linje med 1970-talet förutsätter. Trots en ökning av skattekvoten har statens budgetunderskott ökat drastiskt sedan mitten av 1970-talet. Bara ränteutgifterna på denna skuld uppgår till ca 60 miljarder kr. Mot denna bakgrund ställer sig fullmäktige tveksam till alternativ 2 i LU 84, även om också detta alternativ innebär en ökningstakt i offentlig konsumtion som är lägre än 1970-talets.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund anför att i valet mellan att ta ut ett

ökat konsumtionsutrymme hos hushållen eller inom den offentliga sektorn

förordar förbundet det förstnämnda. 1 första hand därför att det enligt förbundets mening torde motsvara folkflertalets önskemål. I andra hand

därför att den ökade offentliga konsumtionen kommer att betyda ökade skatter, i ett läge där skattenivån redan har nätt mycket höga nivåer.

4.3 Utvecklingen de närmaste åren och utredningens slutsatser Långtidsutredningen

En nyhet i LU 84 är, som redan nämnts, att de traditionella medelfristiga beräkningarna har kompletterats med en analys av konjunkturtörloppet de närmaste åren. Avsikten med förloppsanalysen har varit dels att ange hur

ekonomin behöver utvecklas de närmaste åren för att på längre sikt nå

balans, dels att belysa kraven på den ekonomiska politiken och på ekonomins funktionssätt för att utvecklingen skall gå mot balans 1990. I detta syfte har två alternativ utarbetats.

EF referensalternativet förutsätts dels att 1970-talets pris- och lönebild-

ning blir rådande även 1985 och framåt, dels att finanspolitiken är passiv i den mening att statens inkomster och utgifter utvecklas i enlighet med

redan fattade beslut och gjorda åtaganden (s k långtidsbudgetteknik).

I balanslaternativet förutsätts dels en väsentligt lägre pris- och löneökningstakt än i referensalternativet, dels förstärkningar av den statliga bud-

geten.

Bäda alternativen bygger på en försiktig internationell bedömning där

Prop. 1984/85: 40 62

konjunkturtoppen nås 1985 varefter tillväxten blir mycket dämpad. Vidare

utgår de båda alternativen från gemensamma förutsättningar rörande de ekonomiska sambanden vid sidan av pris- och lönebildningen. Genom att jämföra alternativen erhålls en kvantifiering av de förändringar i den ekonomiska politiken och i ekonomins funktionssätt som behövs för att en väg

mot balans skall kunna påbörjas.

Resultaten i referensalternativet tyder på att timlönerna skulle öka med ca 1096 1985 varefter ökningstakten successivt skulle dämpas till ca 896 1987. Mot bakgrund av den relativt goda lönsamheten i näringslivet 1983

och 1984 är en sådan utveckling inte helt osannolik. Prisernas ökningstakt skulle också avta till 792 1987. Denna långsamma dämpning av pris- och löneökningstakterna skulle emellertid få mycket negativa konsekvenser

för den reala ekonomin. Bruttonationalprodukten skulle stagnera 1985 och börja falla därefter. Även sysselsättningen skulle minska och arbetslösheten skulle närma sig 300 000 personer 1987. Budgetunderskottet skulle dämpas 1984 och 1985 men därefter stiga igen upp till ca 100 miljarder kr

1987. Bytesbalansen skulle däremot hålla sig ungefär oförändrad. Förlus-

ten av marknadsandelar motverkas nämligen av stigande relativpriser och

den låga inhemska efterfrågenivån.

Mot denna problemfyllda utveckling ställer LU 84 ett balansalternativ. I detta förutsätts dels väsentligt lägre pris- och löneökningstakter än i referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i genomsnitt ca 6 miljarder

kr per år 1985-1987. Både när det gäller relativprissänkningar och budget-

förstärkningar bygger balansalternativet på att en större del av den nödvändiga anpassningen genomförs 1985--1987 än vad som i genomsnitt krävs fram till 1990.

Utredningens strategi för att uppnå en tillväxt som leder mot full syssel-

sättning och övriga balansmål 1990 går ut på att efterfrägan mäste utveck-

las starkare än enligt referensalternativet utan att den yttre balansen går förlorad. Nettoexporten måste öka kraftigt vilket enligt utredningens beräkningar kräver både sänkta relativpriser och god tönsamhet de närmaste åren. Också näringslivets investeringar, särskilt industrins, måste öka kraftigt. Vidare måste både den privata och offentliga konsumtionen bidra till den reala efterfrågeexpansionen. Grunden för en ökning av den privata

konsumtionen måste komma från stigande reallöner. Samtidigt som reallönerna bör öka måste både pris- och löneökningarna hållas på en låg

nominell nivå. Den offentliga konsumtionens ökning förutsätter också att den offentliga sektorns finanser förbättras via låga pris- och löneökningar och realt ökande skatteunderlag.

Inflationen måste därför dämpas avsevärt. I balansalternativet har förutsatts att timlöneökningen 1985 stannar på 59 och att inflationen dämpas till 3Z. Därefter har något högre ökningstal antagits. Med dessa förutsätt-

ningar kan en betydligt bättre ekonomisk utveckling förutses de närmaste

åren. Bruttonationalprodukten skulle öka med 2—39 per år och sysselsätt-

Prop. 1984/85: 40 sa 63

ningen med ca 40 000 personer per år, vilket successivt dämpar arbetslösheten ned mot 22.

Långtidsutredningens slutsatser är att tre faktorer bör samverka de närmaste åren för att ekonomin skall följa en väg som leder mot samhälls-

ekonomisk balans 1990:

(1) En stram finans- och penningpolitik med särskilda budgetförstär-

kande åtgärder på I genomsnitt 6 miljarder kr per år de närmaste åren. (2) En aktiv arbetsmarknadspolitik inriktad på att tillgodose behovet av

yrkesutbildad arbetskraft vilket skulle kunna bidra till den nödvändiga dämpningen av inflationen.

(3) En bred uppslutning kring en modell för lönebildningen skulle kunna ha en stabiliserande inverkan på inflatinsförväntningarna och bidra till dämpningen av pris- och lönestegringstakterna.

Remissinstanserna

Som framgått av avsnitt I, Utredningens uppläggning och metod, utta- Jade sig ett flertal remissinstanser mycket positivt över införandet av

förloppsanalysen i LU-kalkylerna. Härigenom kunde kraven på förändringar i den ekonomiska politiken och i ekonomins funktionssätt kartläggas

och analyseras på ett bättre sätt än vad som var möjligt i ett traditionellt medelfristigt perspektiv.

Remissinstanserna är också eniga om att man inte kan acceptera en

utveckling It enlighet med LU:s referensalternativ och understryker starkt betydelsen av att åstadkomma balans i vår ekonomi. Beträffande strategin

för denna väg mot balans framförs dock en rad från varandra avvikande synpunkter.

LU:s slutsatser avsåg i första hand finans- och penningpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och pris- och lönebildningen. Dessa områden behandlas mera utförligt i de nästföljande avsnitten 5.1—5.3. Där ges också en mera heltäckande sammanfattning av remissvaren i dessa frågor. Redogörelsen här nedan begränsas därför till en summarisk översikt över remiss-

instansernas synpunkter rörande den ekonomiska politiken.

Både fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret finner LU:s strategi riktig. Båda framför dock att det i ett par fundamentala avseenden finns starka skäl att hysa oro inför strategins möjligheter till

framgång. Det första, och mest centrala området, gäller enligt fullmäktige i

riksgäldskontoret lönebildningen. Löneökningar över den nivå LU 84 utgått ifrån riskerar att driva upp inflationstakten och försämra industrins konkurrenskraft. Därmed omöjliggörs strategin för att nå balans i ekonomin. Fullmäktige varnar också för att investeringsuppgången kan komma att bromsas av räntehöjningar. Potentiella investerare måste nämligen

konkurrera om kapital med en omfattande statlig upplåning.

Fullmäktige i riksbanken anser att pris- och lönestegringstrenden måste

brytas snabbt för att förhindra alltför stora obalanser när konjunkturen på

Prop. 1984/85: 40 64

nytt vänder nedåt. Fullmäktige varnar också för att möta den ökade arbetslösheten med en mer expansiv politik. Det föreligger enligt fullmäktiges mening en uppenbar risk att de negativa konsekvenserna av en för hög pris- och lönestegring underskattas därför att de inte framträder omedelbart. För att inflationsbekämpningen skall lyckas krävs förutom en fast finans- och penningpolitik också ett ökat samförstånd i första hand mellan

arbetsmarknadens parter. Fullmäktige finner det mot denna bakgrund

nödvändigt att pröva tanken om att nå uppslutning kring en ny lönemodell. Också Landstingsförbundet, Kooperativa förbundet, Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Grossistförbund delar LU:s åsikt att en allmän uppslutning omkring en ny lönemodell kan vara ett viktigt instrument för att åstadkomma samhällsekonomiskt accepterbara löneökningar. Svenska Arbetsgivareföreningen anser däremot att en analys av framför allt inkomstbeskattningens och arbetsgivaravgifternas betydelse för pris- och lönebildningen hade varit att föredra i stället för de resonemang som förs kring en ny lönebildningsmodell. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen avvisar helt förslaget att använda en lönemodell för att bestämma ett acceptabelt löneutrymme. Enligt föreningen innebär en sådan ordning en avsevärd risk för uppkomsten av en statlig löne- och prisstyrning.

Ett stort antal remissinstanser instämmer vidare i kraven på en aktiv arbetsmarknadspolitik, god lönsamhet i näringslivet och en stram finans-

och penningpolitik. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anmäler dock avvikande synpunkter rörande behovet av relativprissänkningar och budgetförstärkningar (se av-

snitten 5.1 och 5.2).

5¶Utvecklingen inom olika områden

5.1 Finansiell utveckling och kreditmarknad Långtidsutredningen Den finansiella utvecklingen analyseras i LU bl a med hjälp av sparbalanser för ekonomins olika sektorer. Sedan början av 1970-talet har det totala bruttosparandet i ekonomin minskat kraftigt. Sparandeminskningen motsvaras till en del av minskade bruttoinvesteringar. Även det totala

finansiella sparandet i ekonomin har emellertid minskat, vilket kommit till

uttryck som ett betydande underskott i bytesbalansen. Kapitalbildningen i ekonomin, dvs de totala nettoinvesteringarna, har också minskat betydligt sedan första hälften av 1970-talet. Medan den privata sektorns finansiella situation förbättrats påtagligt

jämfört med läget vid mitten av 1970-talet har den offentliga sektorns

finanser försämrats alltmer och utvecklats till det dommerande finansiella

problemet. Mellan 1970 och 1983 ökade de totala offentliga utgifterna med i

genomsnitt drygt 592 per är i fasta priser (BNP-deflatorn) samtidigt som

BNP endast ökade med drygt 1,5 % per år.

Prop. 1984/85: 40 se 65

Det växande offentliga sparandeunderskottet har resulterat i en mycket

kraftig ökning av den utestående statsskulden i förhållande till BNP.

Statsskulden har ökat från 2156 av BNP 1970 till 6556 av BNP 1983.

Enligt utredningens mening är det troligt att den expansiva ekonomiska politiken sedan mitten av 1970-talet medverkat till att hålla uppe pris- och lönestegringarna trots att konkurrenskraften i utgångsläget varit otillräck-

lig. Så länge växelkursen upprätthållits har inflationen inneburit en undan-

trängning av såväl näringslivets produktion som dess investeringar. Endast ett år sedan 1975 har inflationen varit lägre än i omvärlden. Den svenska kronan har devalverats vid ett flertal tillfällen. Därigenom har näringslivet

återfått sin konkurrenskraft och vinstläget återställts till en rimlig nivå.

Devalveringarna har emellertid samtidigt inneburit reallönesänkningar som trängt undan den privata sektorns konsumtion.

Den finansiella utvecklingen är i mänga avseenden likartad i utredningens olika alternativ. Det beror på att samtliga alternativ i princip utformas

så att kraven på en balanserad finansiell utveckling skall vara uppfyllda.

Alternativen skiljer sig samtidigt markant från utvecklingen under 1970-

talet. Inflationen minskar dramatiskt. Den yttre balansen återställs. Spa-

randet och kapitalbildningen i ekonomin ökar. Statens budgetunderskott minskar och näringslivets lönsamhet är god.

Om det förutsatta överskottet i bytesbalansen på 17: av BNP skall

uppnås 1990 krävs en sparandeökning i ekonomin. Det finansiella sparandet i förhållande till BNP behöver öka med ca 2 procentenheter. Enligt utredningens kalkyler kommer det finansiella sparandet i den privata sek-

torn att försvagas bl a till följd av att lageravvecklingen 1983 slår om till lageruppbyggnad. 1 förhållande till BNP minskar sparandet med 3 å 4

procentenheter. Det innebär att den offentliga sektorns sparande måste

öka med drygt 5 procentenheter.

Sett i ett längre perspektiv innebär den sparandebalans som enligt utredningens kalkyler framkommer 1990 i viss utsträckning en återgång till den

situation som rådde under första hälften av 1970-talet.

Räntabiliteten på materiellt kapital i industrin är ca 2 procentenheter högre än räntabiliteten på finansiellt kapital. Det innebär att räntabiliteten uppgår till 10 2 nominellt och 6 Ze realt. Soliditeten stiger kraftigt och når i stort sett upp till samma nivå som i början av 1970-talet. Den finansiella utvecklingen i företagssektorn torde mot denna bakgrund inte utgöra något hinder för den investeringsutveckling som enligt de reala kalkylerna måste

komma till stånd.

Hushållens sparande som pressats ned kraftigt genom den svaga disponibelinkomstutvecklingen i början av 1980-talet beräknas åter öka. Spar-

kvoten stiger från 196 1983 till 2,5—3 9 1990.

Den förutsatta ökningstakten för de offentliga utgifterna innebär ett mycket kraftigt trendbrott jämfört med den historiska utvecklingen. De totala offentliga utgifterna, som ökat med i genomsnitt drygt 54 per år 5 Riksdagen 1984/85. I samt. Nr 40

Prop. 1984/85: 40 66

under perioden 1970-1983, förutsätts öka med endast I å 24 per år.

Trendbrottet är kraftigast för transfereringsutgifterna. Efter en ökning på

ca 87 per år under 1970-talet är de totala transfereringarna exkl räntor

ungefär oförändrade under perioden 1983-1990. Trots den mycket återhållsamma offentliga utgiftsutvecklingen och den goda ekonomiska tillväx- 1en måste skatterna höjas i fyra av de fem finansiella alternativen.

Socialförsäkringssektorns finansiella sparande minskar som en andel av BNP mellan 1983 och 1990. Det beror på att det nominella ränteläget faller.

Det inflationsrensade sparandet ligger kring noll såväl 1983 som 1990. Trots att ATP-avgiften inte höjs efter 1984 är avgifts- och ränteinkomsterna således enligt LU:s kalkyler tillräckliga för att dels finansiera pensionsutbetalningarna, dels bibehålla AP-fondens realvärde.

Även om statens budgetunderskott förbättras mellan 1983 och 1990 kommer den utestående statsskulden att fortsätta att växa i snabb takt. Statsskuldens andel av BNP, som ökat kraftigt sedan mitten av 1970-talet,

når en toppnivå omkring 1987 och börjar därefter att sjunka något. Spegel-

bilden av denna utveckling är att den privata sektorns finansiella portföljer

1990 måste innehålla ett väsentligt större inslag av statspapper än 1983.

Om penningmängden, såsom vi traditionellt mäter den i termer av bankinlåning, skall begränsas till vad som är förenligt med en inflation i

storleksordningen 47976 kan en mycket liten del av dessa statspapper pla-

ceras i banksektorn. Kraven på övriga privata sektorer att öka sina stats-

pappersinnehav blir då betydande. För hushållssektorn gäller detta under

hela perioden medan den statliga upplåningen i företagssektorn är relativt

begränsad mot slutet av perioden.

Om de privata sektorerna skall vara beredda att öka andelen statspapper

i sina portföljer på det sätt som förutsätts kan det tendera att driva upp

realräntan. Pressen uppåt på realräntan begränsas dock av att det löpande finansieringsbehovet minskar väsentligt mot slutet av 1980-talet samtidigt som statsskuldens andel av BNP minskar något. I balansläget 1990 är

vidare den yttre balansen återställd, inflationen är lägre än i omvärlden och

de offentliga finanserna har sanerats. I en sådan situation är det enligt

utredningens mening rimligt att trots den stora statsskulden räkna med att

det allmänna ränteläget ligger på ungefär samma nivå som i omvärlden.

Remissinstanserna

När det gäller utvecklingen på kreditmarknaden framhåller fullmäktige i

riksbanken att risken för obalanser främst kommer till uttryck genom den snabba ökningen av företagens finansiella tillgångar. Mot bakgrund av i

första hand de krav på en mycket betydande ökning av företagens innehav av statspapper som utredningens kalkyler innebär synes det enligt riksbankens mening ofrånkomligt att stora krav kommer att ställas på kreditpoliti-

ken de närmaste åren. Man betonar att stramheten i kreditpolitiken inte

bara beror på hur mycket som genom marknadsoperationer dras in av

Prop. 1984/85: 40 | 67

likviditetsökningen från statsbudgeten utan också påverkas av genom vilka finansieringsinstrument detta sker. För att undvika inflationistiska störningar i den inhemska ekonomin bör statsupplåningen, menar riksbanken, till betydande del ske genom försäljning av statspapper med längre löptider, även om detta medför en press uppåt på den långa räntan.

Fullmäktige i riksgäldskontoret pekar på svårigheterna att realisera en betydande ökning av företagens investeringar samtidigt som statspapprens andel i företagens portföljer ökar mycket kraftigt. Även om den förutsatta lönsamhetsnivån uppnås ställer sig riksgäldskontoret tveksam till den finansiella utvecklingen som LU skisserar. Den räntestegring som krävs

för finansieringen av budgetunderskottet innebär i sig ett hot mot

investeringsuppgången och därmed mot hela den strategi utredningen före-

språkar. Fullmäktige framhåller också att upplåning hos allmänheten av

den omfattning utredningen förutsätter kräver att marknadsmässiga villkor erbjuds och att de senaste årens utveckling mot en mer marknadskonform

statsskulds- och penningpolitik fullföljs. Behovet av en marknadskonform kreditpolitik där också resterande regleringar avskaffas framhålls också av Svenska Bankföreningen och

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. Bankföreningen betonar att en

kreditpolitik med generella medel innebär att riksbanken måste använda bättre lämpade definitioner på de storheter som man avser att styra. Man

påpekar i detta sammanhang att det inte längre är självklart att penningmängden definieras — såsom görs i utredningen — som enbart bankernas

inlåning.

Riksgäldskontoret ställer sig helt bakom utredningens mål att uppnå ett överskott i bytesbalansen 1990. Vid de realräntenivåer som kan komma att

råda är utlandsskulden en betydande belastning på folkhushållet. Riksgäldskontoret förordar mot denna bakgrund att siktet under högkonjunk-

turår bör vara inställt på ett bytesbalansöverskott i storleksordningen 20 miljarder kronor.

Ett flertal remissinstanser — bl a Riksgäldskontoret. Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och SHIO-Familjeföretagen — betonar starkt lönsamhetskravets betydelse och ställer sig positiva till att detta lyfts fram i utredningen. Långtidsutredningens precisering av avkastningskravet på

materiellt kapital anses också av dessa remissinstanser såsom rimligt.

Svenska Arbetsgivareföreningen menar att då detta avkastningskrav är ett jämnviktsvillkor borde, med tanke på den svaga räntabiliteten under det senaste decenniet, vinsterna under några år ligga över normalkravet.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund menar att utredningen diskuterar

lönsamhet och avkastning oberoende av skatter och enbart ur företagets

perspektiv, utan hänsyn till företagets ägare. Man pekar på att det är aktieägarnas avkastning efter skatt som styr näringslivets möjligheter att

attrahera riskvilligt kapital. En alltför hård beskattning av akticägarna

Prop. 1984/85: 40 68

kommer därför att försvåra företagets långsiktiga finansiering och är därför ett hot mot den fastlagda industrialiseringsstrategin. Sveriges Aktiesparares Riksförbund varnar också för de problem med ”inläsningseffekter”, som dagens skattesystem ger upphov till. För att underlätta kapitalets

rörlighet och därmed minska riskerna för en icke-marknadsanpassad in-

dustristruktur anser man det därför angeläget att i möjligaste män ta bort de skatter som orsakar dessa imperfektioner på kapitalmarknaden. Sveriges Försäkringsbolags Riksförbund anser det förvånansvärt i vilken ringa utsträckning utredningen uppmärksammat hur olika lagstiftningsåtgärder påverkar lönsamheten i negativ riktning.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser inte att lönsamhets-

målet kan operationaliseras och preciseras som utredningen gjort. Det viktiga. anser man, bör istället vara att upprätthålla lönsamheten på nya investeringar. Landsorganisationen (LO) anser den strävan som målfor-

muleringen uttrycker mycket angelägen. Såväl LO som TCO menar också

att materiella investeringar bör vara mer lönsamma än finansiella placeringar. LO betonar att hög lönsamhet dock inte bör ses som ett mål i sig

utan snarast som en restriktion på den ekonomisk-politiska handlingsfrihe-

ten för att uppnå andra mål.

När det gäller antagandena om skatteutvecklingen i de olika alternativen anser Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) att det är svårt att se hur de

krav på skattehöjningar som finns i alternativ 2 skall kunna vara förenliga med en återgång till ekonomisk balans. Direkt utmanande anser SAF alternativ 2 C, där skattekvoten höjs till 58,5 26, utan att utredningen klart anger att detta skulle utgöra ett hinder for ekonomisk balans.

SAF anser att beskattningen, såväl av företagen — framför allt de mindre

företagen — som av hushållen, försvårar en expansion inom den privata

sektorn.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund, SHIO-Familieföretagen och Sveri-

ges Grossistförbund och Sveriges Köpmuannaförbund anser att en sanering av statsbudgeten via ökade skatter inte är en framkomlig väg. Samma

synpunkt framförs i en reservation till remissyttrandet från Sveriges riks-

bank.

Landstingsförbundet framhåller att skillnaderna mellan den ekonomiska ställningen i olika landsting gör att utdebiteringsbehovet underskattas när sektorn behandlas som en sammanhållen enhet på det sätt som sker i utredningen. Svenska Kommunförbundet påpekar att utredningens kalkyler faktiskt innebär ökade statliga överföringar till den kommunala sektorn, jämfört med de regler för beräkning av statsbidrag och skatteintäkter som gäller fr o m 1985.

Utredningens krav på budgetförstärkningar på ca 18 miljarder under de närmaste åren får stöd av bl a Svenska Bankföreningen och SHIO-Familie-

företagen. TCO ställer sig däremot mycket tveksam till detta och menar att

risken för att arbetslösheten då skulle öka är stor. LO menar att den

Prop. 1984/85: 40 Ib 69

absoluta prioritering av budgetmålet som besparingarna grundas på är orimlig. Såväl TCO som LO pekar på att statsfinanserna dessutom under den senaste tiden har förbättrats snabbare än vad utredningen räknat med.

Styrelserna för Allmänna pensionsfonden framhåller liksom bl a Riksför-

säkringsverket att LU:s kalkyler mycket klart illustrerar den ekonomiska

tillväxtens betydelse för AP-fondens utveckling och för avgiftsuttaget. De visar också avkastningens betydelse för finansieringen av pensionsutbetalningarna och för avgiftsuttagets höjd. Fondstyrelserna betonar dock LU:s karaktär av kravanalys och att kalkylen inte skall uppfattas som en prognos. Man pekar på att utvecklingen på flera punkter, bl a vad avser reallöneutveckling, prisutveckling och realräntenivåer riskerar att, sett från AP-fondens synpunkt, bli mer ogynnsam än vad som antas i utredningen.

När det gäller socialförsäkringens finansiering menar riksförsäkringsver-

ket att utredningens antaganden om att en höjning av arbetsgivaravgiften vältras bakåt knappast överensstämmer med de resultat som ekonomisk forskning givit. Hur övervältringen går till har stor betydelse för socialför-

säkringen och riksförsäkringsverket menar att dessa samband endast delvis fångas upp i LU:s modellsystem. Riksgäldskontoret ifrågasätter att det skall gå att öka hushållens sparan-

de i den utsträckning som utredningen räknar med. Riksgäldskontoret

menar att en sådan sparandeökning skulle kräva omfattande sparstimu-

lanser. En viktig fråga, som utredningen inte berör, är hur eventuella

sparstimulanser ska utformas. Riksgäldskontoret menar att en översyn av

skattesystemet, främst kapitalbeskattningen, är den bästa lösningen.

Riksförsäkringsverket menar att det skulle vara av intresse att försöka

uppskatta marginella sparbenägenheter för olika hushållstyper (eller inkomstslag) även om det tillgängliga datamaterialet för detta ändamål är dåligt.

5.2 Pris- och löneutveckling Långtidsutredningen

I långtidsutredningens kalkyler för den ekonomiska utvecklingen under

1980-talet har den internationella inflationen antagits vara 54: per år 1983—

1990. Kraven på relativprissänkning gör att den inhemska inflationen uttryckt som konsumentprisindex blir drygt 42 per år 1983-1990.

Den investerings- och konsumtionstillväxt som förutsätts i långtidsutredningens alternativ I och 2 ställer ytterligare krav på pris- och lönebild-

ningen vad avser lönsamhet och reallöner. För att uppnå den nödvändiga

tillväxten i materiellt kapital måste vinstdelen (driftsöverskott brutto/förädlingsvärde till faktorpris) vara tillräckligt hög under resten av 1980-talet,

speciellt inom industrin. Vinstandelen i industrin beräknas till närmare

30 96 både 1983 och 1990 att jämföra med 20—25 4 i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Prop. 1984/85: 40 70

Reallönerna behöver öka för att den privata konsumtionen skall bidra till den reala efterfrågeökningen de närmaste åren. Med den produktivitetstillväxt som förutsätts i långtidsutredningens beräkningar finns det också ett

utrymme för reallöneökningar. Det har beräknats till ca 222 per år före skatt i genomsnitt för perioden 1983—1990. I detta avseende skiljer sig beräkningarna för resten av 1980-talet väsentligt från de senaste åtta årens

utveckling vilken inneburit sänkta reallöner.

Den svenska kronan devalverades med 1096 1981 och med 16960 1982. Erfarenheter av devalvering i olika länder visar att de efterföljande prisoch lönestegringarna måste dämpas kraftigt för att devalveringen skall få avsedd effekt. Mot denna bakgrund har två alternativ för perioden 1983— 1987 utarbetats med olika antaganden om pris- och löneutvecklingen.

I referensalternativer förutsätts att 1970-talets pris- och lönebildning blir rådande även 1985 och framåt. Vidare antas att en passiv finanspolitik förs

med innebörden att inga nya beslut fattas som berör statens inkomster och utgifter (s k långtidsbudgetteknik). Pris- och löneutvecklingen baseras i detta alternativ på estimerade samband.

Timlönen beräknas öka i genomsnitt med ca 946 per år 1983—1987. För samma period ökar konsumentpriserna med ca 896 per år i genomsnitt,

vilket ska jämföras med att omvärldens priser endast antas öka med 5 97

per år. Den inhemska kostnadsutvecklingen i referensfallet medför att de svenska relativpriserna åter höjs betydligt. Trots att relativpriserna höjs pressas industrins vinstmarginaler nedåt till följd av kostnadsutvecklingen och den låga tillväxten av produktiviteten.

I balansalternativet redovisar långtidsutredningen en utveckling för de

närmaste åren som leder mot balans 1990. För att uppnå balans i utrikes-

handeln 1990 beräknas det att relativpriserna behöver sänkas med ca 1 per år 1983—1990. För att snabbt höja kapacitetsutnyttjandet och investeringarna behöver en större del av relativprissänkningarna ske under den första delen av perioden. Därför bedöms det vara önskvärt att relativpriserna sänks med 2 äå 3 96 1985, I å 296 1986 och ca I 92 1987. De internationella prisprognoser som förloppsanalysen baseras på medför därmed att den inhemska inflationstakten måste dämpas till ca 372 1985 och till 496

1986 och 1987. Den efterfrågeutveckling som erhålls i balansalternativet motsvarar vad som i genomsnitt krävs 1983—1990 för att uppnå full sysselsättning 1990. Efterfrågeökningen de närmaste åren är emellertid förhållandevis mer inriktad på nettoexport än på inhemsk efterfrågan.

Långtidsutredningen diskuterar olika möjligheter att dämpa pris- och löneökningarna. En aktiv arbetsmarknadspolitik och en allmän uppslutning kring en ny lönemodell är två sådana möjligheter som utredningen

förordar.

Flera studier tyder på att brist på yrkesarbetare driver upp lönekostnader och inflation även i lägen med betydande arbetslöshet. Om en snabb

Prop. 1984/85: 40 For 7

produktionstillväxt skall kunna realiseras under de närmaste åren utan att inflationen samtidigt stiger behöver såväl den geografiska som yrkesmäs-

siga rörligheten öka. För att förbättra förutsättningarna för detta behöver

därför arbetsmarknadsutbildningen inriktas på att tillgodose kravet på

yrkesutbildad personal. Vidare framstår en effektiv arbetsförmedling som

ett väsentligt inslag i en sådan politik. Statligt flyttningsstöd är en annan samhällsinsats som underlättar den geografiska rörligheten.

En annan faktor som skulle kunna medverka till en gynnsam utveckling är om en bred uppslutning skulle kunna skapas kring en metod att bestämma löneökningarna i stil med EFO-modellen. Ett visst arbete med att utveckla en sådan ny lönemodell pågår hos arbetsmarknadens parter. Vad som talar för att en allmän tillämpning av en modifierad EFO-modell eller

en annan allmänt accepterad metod för att bestämma löneökningarna

skulle kunna ha en gynnsam effekt på pris- och lönebildningen är att

förväntningar av skilda slag sannolikt har en stor betydelse för prisernas och lönernas utveckling. En uppslutning kring en lönemodell skulle kunna

förändra förväntningarna och därmed påverka inflationen. Dessutom visar

långtidsutredningens analyser något förenklat uttryckt att alla står som

vinnare om inflationen dämpas. Företagen blir lönsamma och kan expandera. Löntagarnas reallöner kan öka och sysselsättningen förbättras.

Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som yttrat sig över pris- och lönebildningen

instämmer i långtidsutredningens bedömning att det är av yttersta vikt att

den höga inflations- och löneökningstakten i landet snabbt dämpas.

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sveriges Industriförbund ansluter sig däremot inte till långtidsutredningens uppfattning att fortsatta relativprissänkningar är nödvändiga för att uppnå balans i den svenska ekonomin.

LO anser att långtidsutredningen underskattar världsmarknadens till-

växt vid den antagna BNP-tillväxten i omvärlden och även effekterna på

vår nettoexport av den kostnadsanpassning som redan har skett. Därför menar LO att de relativprissänkningar som långtidsutredningen anser nödvändiga troligen överskattats. Vidare tvivlar LO på att företagen. speciellt

vid ett högt kapacitetsutnyttjande, kommer att sänka sina relativpriser som följd av att löntagarna sänker sina lönekrav.

LO förordar i stället en strategi som underlättar en snabbare strukturom-

vandling i svenskt näringsliv från sektorer med låg mot sektorer med hög tillväxt. Vid den försämring i bytesförhållandet som anges i långtidsutredningen uppstår en samhällsekonomisk ”kostnad” på ca 18 miljarder kr i

1980 års priser jämfört med ett fall där samma nettoexport kan uppnås vid oförändrade relativpriser. LO anser att dessa resurser bättre kan ”användas till industripolitiska insatser, utbildningsinsatser som bla syftar till att öka omställningsförmågan i produktionen och motverka att arbetskrafts-

Prop. 1984/85: 40 7?

brist blir en flaskhals som hindrar utbyggnaden inom expansiva näringar,

marknadsinvesteringar och FÖU-satsningar inom företagen m m”.

TCO och Sveriges Industriförbund avvisar också ytterligare relativprissänkningar som medel att föra vår ekonomi mot balans. Flera remissin-

stanser delar längtidsutredningens åsikt att en allmän uppslutning omkring

en ny lönemodell kan vara ett viktigt instrument för att åstadkomma samhällsekonomiskt accepterbara löneökningar: Sveriges Grossistförbund, Kooperativa förbundet, fullmäktige i riksbanken och riksgäldskon-

toret samt Landstingsförbundet. Sveriges Grossistförbund anger dock tvivel på att en gemensam lönemodell hinner ta form i tid för att påverka 1985 års avtalsrörelse.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) påpekar i sitt remissvar att viktiga faktorer som ligger utanför avtalsprocessen kan förklara lönekostnadshöjningar. Som exempel anges, höjda arbetsgivaravgifter. höjd inkomstskatt och flaskhalsproblem i form av brist på yrkesarbetare. Dessa faktorer ingår i den löne- och prismodell som använts av långtidsutredningens

analys av den ekonomiska utvecklingen i referensalternativet. vilket påpe-

kas av remissinstansen. SAF anser därför att en analys av framför allt inkomstbeskattningens och arbetsgivaravgifternas betydelse för pris- och

lönebildningen hade varit att föredra i stället för de resonemang som förs

kring en ny lönebildningsmodell.

Negativ till långtidsutredningens förslag att använda gemensam modell för att centralt bestämma ett acceptabelt löneutrymme är även Svenska

byggnadsentreprenörföreningen. Sådana beslut bör så långt som möjligt

fattas inom företagen. Förutsättningar för låga pris- och löneökningar bör i stället skapas genom att staten för en lämplig finans-. penning- och arbetsmarknadspolitik.

Aktiespararnas Riksförbund och Svenska Försäkringsbolagens Riksförbund förordar att regeringen för en politik i mer ickeackomoderande riktning, dvs att staten inte bör föra en politik som i efterhand korrigerar de negativa konsekvenserna på sysselsättningen av för höga nominella löneavtal.

5.3 Arbetsmarknad

Långtidsutredningen

LU:s modellberäkningar genererar en fördelning av den totala timsysselsättningen i ekonomin på olika sektorer. Timantalet omräknas till antal sysselsatta på basis av antaganden om medelarbetstider och andelar män resp kvinnor i dessa sektorer. Enligt dessa beräkningar förutses i alternativ I det totala antalet sysselsatta öka med 296 000 personer 1983--1990. I industrin anges ökningen till 55 000 personer och i byggnadsverksamheten till 17 000 personer. medan antalet sysselsatta inom övrig varuproduktion beräknas minska med 13 000. De största ökningarna förutses på tjänsteom-

Prop. 1984/85: 40 Mota 73

rådet där den offentliga sysselsättningen anges öka med 120000 personer och sysselsättningen i privat tjänsteproduktion med 109 000 personer

1983-1990.

J alternativ 2 blir fördelningen inom ramen för samma totalsysselsättning (en ökning med 296 000 personer 1983— 1990) i hög grad annorlunda. I detta alternativ beräknas den offentliga sysselsättningen öka med 234 000 personer, dvs svara för närmare 80757 av den totala sysselsättningens ökning.

Antalet sysselsatta inom industrin beräknas i detta alternativ öka med

18.000 och inom byggnadsverksamhet med 8 000. För övrig tjänsteproduktion förutses en minskning med 18 000 och för privat tjänsteproduktion en

ökning med 54 000 personer 1983— 1990. Långtidsutredningens kalkyler tyder på att strukturomvandlingen måste

bli snabb under resten av 1980-talet om balans skall kunna nås i ekonomin

1990. Den yrkesmässiga och geografiska rörligheten bör vara hög under

resten av decenniet. Till viss del torde denna ökade rörlighet uppstå som en konsekvens av den ökade tillväxten i ekonomin men även matchningsprocessen mellan arbetssökande och lediga platser måste förbättras. Un-

der de närmaste åren torde arbetsmarknadspolitiken i högre grad behöva

inriktas på att reducera problem med överhettning på delar av arbetsmarknaden och således spela en mer expansiv roll för att kunna stärka flexibili-

teten på arbetsmarknaden. Arbetstidsförkortmming: LU 84 har även analyserat effekterna av en arbetstidsförkortning. Det är emellertid inte långtidsutredningens uppgift att

ta ställning till om, när eller hur en arbetstidsförkortning skall genomföras. En analys av LO-ekonomen Anders Bäckström samt det material som publicerats i andra sammanhang visar att tidigare generella arbetstidsförkortningar har genomförts efter en längre period av snabb reallönetillväxt samt att det också funnits ett visst löneutrymme under själva förkortningsperioden. Så har t ex för LO-kollektivet under perioden 1950—1983 ca en femtedel av det samlade utrymmet för löneökningar avsett arbetstidsförkortningar. Om dessa samband även skulle råda i framtiden skulle det innebära att någon generell arbetstidsförkortning knappast är aktuell före 1990. Vid kraftigt stigande reallöner under resten av 1980-talet skulle frågan däremot kunna komma att aktualiseras i början av 1990-talet. Ut-

redningen har emellertid av beräkningstekniska skäl valt att belysa de

långsiktiga makroekonomiska konsekvenserna av en arbetstidsförkortning genom beräkningar för perioden 1980—1990.

På längre sikt innebär kortare arbetstid minskad produktionskapacitet

och minskat konsumtionsutrymme. I beräkningarna innebär en sänkt arbetstid att en potentiell standardförbättring tas ut i form av ökad fritid.

Detta är en typ av frågeställningar som med fördel kan studeras med

långtidsutredningens metoder. 1 analysen behandlas däremot inte arbetstidsförkortningar som ett medel för att eventuellt dämpa arbetslöshet i en situation med outnyttjad kapacitet och arbetslöshet.

Prop. 1984/85: 40 74

I kalkylen har för tiden fram till 1990 den lagstadgade arbetsveckan förkortats från 40 timmar till 37,5 timmar. Resultaten av analysen visar att arbetstidsförkortningen leder till ett produktionsbortfall på 4-7: 1990. Det begränsar konsumtionsutrymmet. Begränsningen mildras dock av att mindre resurser behöver användas för investeringar och nettoexport. Vid

en arbetstidsförkortning är det troligt att både den privata och den offent-

liga konsumtionen måste dämpas. Skulle arbetstidsförkortningen helt tas

ut på bekostnad av privat konsumtion skulle den senare behöva bli 696

lägre 1990 än utan arbetstidsförkortning. Den offentliga konsumtionen skulle bli 792 lägre 1990 om arbetstidsförkortningen helt motsvarades av minskad offentlig konsumtion.

Remissinstanserna

Som tidigare nämnts genererar arbetskraftsutbudet i längtidsutredningens modellsystem den sektorvisa efterfrågan på arbetskraft. Beträffande

sysselsättningens fördelning på olika sektorer diskuterar några av remissinstanserna utredningens resultat avseende sysselsättningen inom den pri-

vata resp den kommunala sektorn. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) bedömer det nödvändigt med en betydande förstärkning av de privata

incitamenten för att den, av utredningen visade, nödvändiga sysselsättningsexpansionen i den privata sektorn skall komma till stånd. Tjänste-

männens Centralorganisation (TCO) ställer sig tveksam till om den relativt snabba industriexpansionen som diskuteras i utredningen också kommer

att leda till ett ökat arbetskraftsbehov. Sysselsättningen i den kommunala

sektorn bedömes annorlunda av några remissinstanser.

Kommunförbundet menar att mycket tyder på att kommunerna under åren fram till sekelskiftet inte kommer att ha den expansiva roll i ekonomin

och som efterfrågare på arbetskraft som de haft under de två senaste

decennierna. I samma riktning verkar den omständigheten att kommunförbundet bedömer att arbetstiden kommer att öka under de närmast kommande åren. Landstingsförbundet, TCO och kommunförbundet anser att LU överskattat möjligheterna att öka sysselsättningen i den kommunala sektorn med hänsyn tagen till den kommunala konsumtionsökningen som

förutses i långtidsutredningens alternativ. Kommunförbundet menar att utredningen borde analyserat alternativa medelarbetstider och hänvisar till

egna känslighetsanalyser. Enligt dessa beräkningar blir den sammantagna

arbetslösheten betydligt högre än de krav som uppställs i LU. Den beräkningsteknik som kommunförbundet använder är emellertid oförenlig med den som används i långtidsutredningens modellsystem.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) delar utredningens syn på matchnings-

problematikens avgörande betydelse för att olika ekonomisk-politiska målsättningar skall kunna uppnås. Såväl arbetsgivare som arbetssökande mås-

te deltaga i denna anpassningsprocess. Arbetsmarknadspolitiken har en viktig konjunktur- och allokeringspolitisk roll. Det är emellertid viktigt att

Prop. 1984/85: 40 > 75

den inte ges för stort ansvar i dessa frågor utan kan inriktas på att underlätta arbetsmarknadens funktionssätt. Rörligheten har en central roll för att medverka till att olika ekonomisk-politiska målsättningar kan uppnås. Enligt AMS kan utbildnings- och flyttningsinsatser medverka till att förena en dämpning av inflation och arbetslöshet med en ökning av den ekonomiska tillväxten. Även från inkomstfördelningspolitisk synpunkt har rörligheten sannolikt positiva effekter. Detta gäller enligt AMS särskilt för de arbetslösa. Av betydelse i detta sammanhang är också möjligheterna att fördelningspolitiskt utnyttja den ökade ekonomiska tillväxt som en väl balanserad rörlighet skapar. AMS delar vidare utredningens syn att den minskade rörligheten på arbetsmarknaden sannolikt sammanhänger med

flera förhållanden även om aktivitetsnivån i ekonomin är en betydelsefull

förklaring.

Arbetskraftens förmåga att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens krav är emellertid enligt AMS avhängig inte enbart av att rörligheten ökar för den som redan befinner sig på arbetsmarknaden utan också av att

de nytillträdandes fördelning på branscher och yrken förändras. För att

industrins rekrytering skall underlättas framhåller AMS det som väsentligt

att rekryteringen hålls på en rimlig nivå, även under lågkonjunkturer. Då

arbetskraftsefterfrågan inom traditionella kvinnoyrken inte förväntas öka i samma takt som utbudet av kvinnlig arbetskraft. kommer behovet av insatser för att bredda såväl kvinnornas yrkesval som arbetsgivarnas rekrytering att öka. För att underlätta denna utveckling bedömer styrelsen det som angeläget, att industrin i ökad utsträckning söker erbjuda flexiblare anställningsvillkor, t ex vad gäller arbetstidens längd och förläggning.

För att förbättra servicen till arbetssökande och arbetsgivare menar AMS att den omläggning som för närvarande sker inom arbetsmarknads-

politiken stämmer väl överens med de krav som ställs i utredningen.

Arbetsförmedlingarna har effektiviserats och arbetsmarknadsutbildningen har inriktats mot en tillväxtfrämjande yrkesutbildning som ett led i att undvika flaskhalsproblem. Arbetsmarknadspolitikens insatser för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden domineras kostnadsmässigt av arbetsmarknadsutbildningen, som svarar för ca en fjärdedel av AMS 5ud-

get de senaste åren, medan åtgärder för att underlätta den geografiska

rörligheten endast svarar för någon procent.

Även skolöverstyrelsen (SÖ) betonar att utredningens krav på en snabb

strukturomvandling under resten av 1980-talet ställer stora krav på utbildningsväsendet vad beträffar utbildningsinnehåll. utbildningens organisa-

tion, avvägning mellan ungdoms- och vuxenutbildning, dimensionering etc. De snabba förändringarna inom arbetslivet kommer bl a att ställa krav på ett system med återkommande utbildning. Den skolförlagda ungdoms-

utbildningen måste då i första hand utbilda för bredare områden medan den

tekniska och industriella utbildningen, som redan i dag är under förnyelse, kommer att ställa krav på fort- och vidareutbildning i olika vuxenutbild-

Prop. 1984/85: 40 76

ningsformer. Men även den pågående satsningen på vuxenutbildning inom andra områden kommer att vara av stor betydelse. AMS instämmer i att en ökad genomströmning inom högskolan bör eftersträvas. Detta gäller särskilt teknikerutbildningen.

Socialstyrelsen menar att LU 84 intagit en mycket försiktig attityd till en generell arbetstidsförkortning och detta gäller särskilt i förhållande till den debatt om arbetstidsfrågor som förts under senare år. Dessutom bör enligt socialstyrelsen en veckoarbetstid om 37,5 timmar år 2000 ses som ctt maximum.

5.4¶Regional utveckling

Långtidsutredningen

Den regionala analys som har gjorts i anslutning till långtidsutredningen

innehåller bl a en jämförelse med länsplaneringen. I den senare görs årligen

bedömningar av befolknings- och sysselsättningsutvecklingen i tänen base-

rad på prognoser för varje kommun. Jämförelsen visar att Jlångtidsutred-

ningens bild av sysselsättningsutvecklingen under 1980-talet är mycket mer positiv. Länsplaneringen anger en ökning av antalet sysselsatta med bara 30 000 personer under 1980-talet. Långtidsutredningen visar på en ökning av antalet sysselsatta med 270 000 personer under 1980-talet. Skillnaderna beror på att länsplaneringen bedömer tendenserna i utgångsläget

medan långtidsutredningen analyserar vad som krävs för att full sysselsättning skall nås 1990. Långtidsutredningens utveckling leder således närma-

re målet regional balans om det uttolkas som att full sysselsättning skall

nås i hela landet.

Den regionala analysen tyder också på att den geografiska rörligheten kommer att behöva öka. Antalet flyttningar över kommungräns har minskat stadigt under perioden 1974-1982 från ca 390 000 personer till ca 290000 personer per år. Genomsnittet för perioden är 330 000 personer. Antalet flyttande beräknas behöva öka till ca 350 000 personer per år under

resten av 1980-talet. Befolkningsförskjutningarna mellan länen beräknas

emellertid bli små under 1980-talet. I enskilda kommuner och orter kan stora problem uppkomma till följd av den snabba strukturomvandlingen.

Den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens kalkyler visar en

mer balanserad sysselsättningsutveckling än länsplaneringen. Exempelvis beräknas enligt långtidsutredningen både skogslänen och storstadslänen öka sin syssselsättning under 1980-talet medan länsplaneringen förutser en minskning i skogslänen. Sysselsättningsökningen väntas dock blir starkast i Stockholmsområdet även i den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens beräkningar. Tillverkningsindustrins tillbakagång väntas där fort-

sätta samtidigt som den privata tjänstesektorn expanderar i snabbare takt än för riket som helhet.

ör 27 Prop. 1984/85: 40

Remissinstanserna

Arbetsmarknudsstyrelsen (AMS) menar att med hänsyn till behovet av ökad geografisk rörlighet och de betydande lönsamhetsskillnaderna på individ- och samhällsnivå av flyttning är det motiverat med en höjning av

flyttningsbidragen. Vidare menar AMS att en ökad inomregional rörlighet,

i motsats till flyttningar mellan landsdelar, många gånger kan vara lättare att förverkliga. Den regionala koncentration av arbetstillfällen till större städer under 1980-talet, som antyds i utredningen, behöver inte alltid innebära byte av bostadsort. Om önskemålen att bo kvar i hemorten är

starka kan pendling vara ett alternativ som föredras. En förbättrad kollek-

tivtrafik och ändrade skatteregler avseende arbetsresor skulle underlätta en ökad pendling. AMS understryker vikten av att regionalpolitiska och

andra åtgärder vidtas för att åstadkomma en balanserad utveckling även

inom regioner och orter med en svag efterfrågan på arbetskraft.

Dessa idéer framförs också av socialstyrelsen och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). LRF framhåller betydelsen av en politik som leder till ett utnyttjande av lokala resurser för att bibehålla infrastrukturen i de delar av landet som idag är hotade tll följd av vikande befolknings- och sysselsättningsunderlag.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar att LU 84:s kalkyl över befolk-

ningsutvecklingen i länet inte torde kunna förverkligas. Enligt länsstyrel-

sen bygger långtidsutredningens kalkyl på en alltför optimistisk sysselsättnings- och födelseutveckling i länet. Länsstyrelsen anser därför att om

den kalkylerade sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen i Stockholms län verkligen skall kunna komma till stånd krävs att statsmakterna ställer sig uttalat positiva till en utveckling som innebär en starkt ökad

inflyttning från övriga Sverige under kommande år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att en utveckling enligt långtidsutredningens kalkyler måste skapa betydligt bättre förutsättningar att under 1980-talet bedriva en aktiv regionalpolitik. I ett särskilt yttrande hävdas att en aktiv regionalpolitik inte är möjlig med tanke på den hittillsvarande utvecklingen under 1980-talet. Landstingsförbundet menar att de kalkyler som presenteras I LU 84 visar en påtaglig risk för att de kommande årens utveckling leder till ökade regionala obalanser varpå styrelsen anser att detta bör motverkas och att regionalpolitiken i detta syfte förstärks. I en reservation hävdas att sysselsättningens utveckling i olika

delar av landet inte får tas till intäkt för ökade regionalpolitiska insatser av

traditionellt slag.

Svenska Byggnadsentreprenörföreningen deltar liksom AMS utredningens syn att en regional strukturanpassning av sysselsättningen inom byggverksamheten är nödvändig om regionala överhettningssituationer resp hög regional arbetslöshet skall kunna undvikas. De utvecklingstendenser som skisseras i utredningen innebär en påtaglig ökning av arbetskraftsef-

Prop. 1984/85: 40 78

terfrågan under senare delen av 1980-talet. Denna utveckling ställer enligt AMS stora krav på planering av verksamheten inom branschen med avseende på utbildning och rekrytering. Styrelsen avser därför att i samarbete med parterna på byggarbetsmarknaden kartlägga utvecklingen och lägga

fram en plan i syfte att söka få till stånd en långsiktig balans på byggarbets-

marknaden.

Svenska Grossistförbundet och Sveriges Köpmannaförbund menar att

om den minskade flyttningsbenägenheten håller i sig äventyras den snabba strukturomvandlingen inom industrin som är ett villkor för att utredning-

ens balansalternativ skall uppnås. Förbunden anser att en konstruktiv plan bör upprättas för att komma till rätta med de regionala obalanserna på arbetsmarknaden. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser å andra sidan att även om den regionala analysen i LU 84 är mer ambitiös än i tidigare

långtidsutredningar, så ger den ändå inte ett tillräckligt underlag för regi-

onaipolitiska ställningstaganden.

5.5 Offentlig sektor Långtidsutredningen

När det gäller att bedöma den offentliga konsumtionens utveckling under återstoden av 1980-talet måste en rad faktorer beaktas. För statens det kan man utgå från att den eftersträvade reduceringen av underskottet i statsbudgeten inte medger några större utgiftsökningar för konsumtionsän-

damål. Det föreligger inte heller några fastställda eller aviserade utbyggnadsprogram av större omfattning. I den senaste statliga långtidsbudgeten

— där statsutgifterna skrivs fram endast under beaktande av redan fattade beslut och gjorda åtaganden — beräknades den statliga konsumtionsvoly-

men minska med i genomsnitt 0,49% per år från budgetåret 1983/84 till

1987/88. Denna beräkning inkluderar dock inte den under senare år tillämpade reduceringen av myndighetsanslagen med 2 årligen. Dessa anslag svarar för ca hälften av de statliga konsumtionsutgifterna. Om dessa reduceringar förutsätts fortsätta fram till 1990 och om den ovan angivna årliga volymminskningen samtidigt utsträcks att gälla under hela prognosperioden skulle den statliga konsumtionen under dessa s k baskalkylantaganden

minska med 1,4 76 per år 1983— 1990.

I en baskalkyl för den kommunala konsumtionen måste också befolk-

ningsutvecklingen beaktas då denna i stor utsträckning styr behoven i

skolan och på olika vårdområden. Enligt Svenska kommunförbundet skulle den primärkommunala konsumtionen till följd av befolkningsförändring-

ar och redan fattade politiska beslut behöva öka med 0,8 per år 1983-

1990. För landstingen blir motsvarande ökningstal 1,2 96 per år. För hela kommunala sektorn blir den årliga ökningen 1983-1990 enligt denna baskalkyl 0,92. Det kan nämnas att de primärkommunala flerärsplanerna

tyder på en ännu lägre konsumtionsökning, endast 0,1 % per år 1983—1987. För landstingen överensstämmer baskalkylen med flerårsplanerna.

Prop. 1984/85: 40 SS 79

Som tidigare nämnts förutsätts i det privatexpansiva alternativet I att

den offentliga konsumtionen inte får öka mer än vad som krävs för att bibehålla den nuvarande konsumtionsstandarden för olika befolkningsgrupper och infria gjorda åtaganden. I detta alternativ har därför den offentliga konsumtionens ökningstakter satts i stort sett i linje med baskalkylerna. Detta innebär en minskning av den statliga konsumtionen med

126 per år och en ökning av den kommunala konsumtionen med 1 7 per år 1983-1990.

I det offentligexpansiva alternativet 2 ges det däremot visst utrymme för utbyggnad utöver baskalkylerna. Den kommunala konsumtionen förut-

sätts I detta alternativ öka med 296 per år och den statliga konsumtionen

vara oförändrad 1983—1990.

Den förutsatta konsumtionsutvecklingen 1983-1990 har i alternativ 1 beräknats innebära en minskning av den statliga sysselsättningen med 23000 personer och en ökning av den kommunala sysselsättningen med

150000 personer. I alternativ 2 beräknas den kommunala sysselsättningen

öka med 235 000 personer, medan den statliga sysselsättningen minskar med 1000.

Återhållsamheten med de offentliga utgifterna har också bedömts prägla den offentliga investeringsverksamheten för vilken utvecklingen förutses bli svag.

Remissinstanserna

Statskontoret påpekar att den generellt verkande reduceringen av myndighetsanslagen i statsförvaltningen med 295 årligen har varit ett betydel-

sefullt inslag i den förda budgetpolitiken. I LU förutsätts att denna politik

fortsätter under resten av 1980-talet. De härvid nödvändiga verksamhetsavvägningarna sker dock inom ramen för en given myndighetsstruktur. De generellt verkande kraven på resursminskningar bör enligt statskontorets mening i ökad omfattning kompletteras med riktade styrmetoder och besparingsinriktade verksamhetsöversyner. Behovet av riktade styrmetoder hänger samman med att den generella styrmetodens bundenhet till en

given myndighetsstruktur gör det svårare att från år till år uppnå en real

resursminskning. Genom verksamhetsöversynen som kan spänna över flera myndigheter kan ytterligare utrymme skapas genom att omfördela resurserna. Vidare behöver myndigheterna enligt statskontorets mening starkare incitament för att vidta rationaliseringar.

Skolöverstyrelsen framför att adekvata utbildningsinsatser måste vara en förutsättning för full sysselsättning vid snabb strukturomvandling. Någon analys av konsekvenserna för utbildningsområdet har dock inte gjorts i LU 84. Enligt skolöverstyrelsen ställer den av utredningen förutsedda

utvecklingen stora krav på utbildningens innehåll och organisation, av väg-

ningen mellan ungdoms- och vuxenutbildning, dimensionering etc. Framför allt kommer en snabb strukturomvandling med stor yrkesmässig rörlig-

Prop. 1984/85: 40 80

het under resten av 1980-talet att ställa krav på vuxenutbildningen. Även om strukturomvandlingen med ökad geografisk rörlighet sker inom ramen

för relativt små förändringar på länsnivå i befolkningens storlek kan enskil-

da kommuner drabbas hårt. I detta sammanhang varnar skolöverstyrelsen för risken att också grundutbildningen regionaliseras. Enligt styrelsens mening måste grundutbildningen anpassas till arbetsmarknaden i riket som helhet, medan vidareutbildningen kan anpassas till den Iokala eller regionala arbetsmarknadens behov.

Enligt skolöverstyrelsen erfordrar utbildningssektorn ökade resurser. Alternativet att i stället möta den omfattande strukturomvandlingen med arbetsmarknadspolitiska åtgärder ställer sig förmodligen dyrare.

Socialstyrelsen presenterar en rad räkneexempel för hälso- och sjukvården och för barnomsorgen där långtidsutredningens kalkvler för dessa områden under vissa antaganden förlängts till är 2000. I detta sammanhang påpekar styrelsen att LU:s kalkyler bygger på en i princip oförändrad

vårdstruktur. Hälso- och sjukvärden är emellertid inne i en betydande

förändringsprocess där syftet bl a inom den psykiatriska vården och äld-

reomsorgen är att så långt möjligt reducera institutionsboendet till förmån

för eget boende och värd i mindre behandlingsenheter. Konsekvenserna av denna förändringsprocess har emellertid inte vägts in i LU:s kalkyler.

Socialstyrelsen pekar vidare på behovet att studera växelverkan mellan den sociala sektorn och samhället i stort. LU:s ekonomiska konsekvensbeskrivningar bör kompletteras med en djupare analys av den sociala sektorn. |

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser att en så betydande

minskning i den statliga verksamheten som förutsatts i LU:s alternativ 1 inte kan ske utan att betydande effektivitetsförluster uppkommer. Detta alternativ är därför enligt TCO inte önskvärt. Också den av LU antagna låga volymökningen för kommunal konsumtion är enligt TCO:s uppfattning inte förenlig med uttalade politiska mål för den offentliga verksamhe-

ten.

Svenska kommunförbundet påpekar att ökningen av behovet av kommunala tjänster mätt från dagens verksamhetsstruktur och dagens standard kommer att bli mycket begränsad under åren fram till 1990. Denna baskalkyl utgör emellertid ingen prognos över den kommunala verksamhetens kommande utveckling. En snabbare kommunal tullväxt förutsätter emeller-

tid enligt kommunförbundet förändrade finansiella förutsättningar för

kommunerna.

Om kommunerna t ökande utsträckning skall kunna möta behovet av barnomsorg måste utbyggnaden bli snabbare än vad som ryms i LU:s

kalkyler. Full behovstäckning fram till 1990 innebär enligt kommunförbun-

dets beräkningar utbyggnadskrav motsvarande en total konsumtionsökning på drygt 1,5 procentenheter per år under resten av 1980-talet.

Landstingsförbundet anför att landstingens nya planer ligger något lägre

Prop. 1984/85: 40 S 8l

än de som låg till grund för LU:s baskalkyl och vad som teoretiskt krävs

för att bibehålla oförändrad servicenivå med hänsyn ull befolkningsut-

vecklingen. Det föreligger således risk för att den planerade uppbroms-

ningen — om den genomförs — åtminstone på nägra års sikt leder till en

sjunkande standard inom landstingens verksamhetsomräden. Trots den utbyggnad som skett av hälso- och sjukvården finns det kvar områden med låg standard i jämförelse med den som råder 1 samhället i övrigt. Denna

klyfta mellan sjuka och friska kommer att framstå som allt mer orimlig och

tingsförbundet nödvändigt att landstingen ges ekonomiska förutsättningar att successivt höja standarden vid äldre institutioner samt bygga ut insatserna för värd i eget boende.

Remissinstansernas synpunkter beträffande den offentliga sektorns finansiella utveckling har redovisats i avnsitt 5.1 och beträffande sysselsätt-

ningen i avsnitt 5.3.

5.6 Investeringar Längtidsutredningen

Mot bakgrund av investeringarnas avgörande betydelse för att komma till rätta med Sveriges nuvarande strukturella problem behandlades investeringsutvecklingen under 1970- och 1980-talen i ett särskilt avsnitt i långtidsutredningens huvudrapport.

För längtidsutredningen gjordes fyra studier som särskilt behandlade investeringar. Näringslivets lönsamhet, investeringar och finansiering stu-

derades av statens industriverk, med tonvikten särskilt lagd vid industrins

utveckling. För utlandsinvesteringarna gjordes en särskild studie av Industriens utredningsinstitut. För områdena energiinvesteringar och investeringar i miljövård gjordes vidare särskilda studier av industridepartementet och statens naturvårdsverk. Allmänt gäller att de investeringsbedömningar som görs i långtidsutredningen tar sin utgångspunkt i de olika studier som utarbetas för långtidsutredningen avseende olika branscher.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser behandlar långtidsutredningens beräkningar av vilken investeringsutveckling som krävs inom olika områden under resten

av 1980-talet, för att de av långtidsutredningen uppställda målen skall

kunna uppnås. Dessa synpunkter redovisas under resp näringsgrenar i remissammanställningen. Fullmäktige i riksgäldskontoret tar dock ti sitt remissvar upp långtidsutredningens behandling av investeringsutvecklingen mer allmänt utan direkt koppling till ett enskilt område, varför detta remissvar redovisas här.

Fullmäktige i riksgäldskontoret konstaterar att långtidsutredningen räknar med att årliga investeringsökningar i industrin uppgående till 9—10 6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 40

Prop. 1984/85: 40 82

per är krävs för att generera en produktion år 1990 som i sin tur ger full sysselsättning. En investeringsökning i denna storleksordning bedöms

vara möjlig vid en avkastning på materiellt kapital uppgående till 10 Z: och en lång marknadsbestämd ränta på 896. Den investeringsnivå som lång-

tidsutredningen eftersträvar är, enligt fullmäktige, historiskt sett inte märk värdig. Ett trendbrott har också skett. Under innevarande är beräknas investeringarna öka kraftigt. Det är fullmäktiges förhoppning att investeringsökningen ska bli så uthällig som långtidsutredningen förutsätter.

Fullmäktige i riksgäldskontoret konstaterar vidare att för att uppnå de mål långtidsutredningen satt upp för den svenska ekonomin är 1990 (t ex yttre balans och full sysselsättning) krävs i det privatexpansiva alternativet

en total investeringskvot på 189c. Det är samma nivå som år 1983, men

avsevärt lägre än under 1970-talet. Utrymme för en expansion i industrins investeringar, som är en nyckel till framgång för utredningens strategi, skapas genom att bostadsinvesteringarna och de offentliga investeringarna minskar som andel av BNP.

Huruvida en investeringskvot på denna nivå är tillräcklig för långsiktig

balanserad tillväxt undandrar sig fullmäktiges bedömning. Detta problem förefaller emellertid. enligt fullmäktige. värt en mer grundlig diskussion än den långtidsutredningen genomför. Fullmäktige konstaterar att vad som förespråkas, trots allt, är en investeringskvot som är väsentligt lägre än

1960- och 1970-talets, och detta efter en längre period med fallande inves-

teringar.

5.7 Utrikeshandel och bytesbalans Längtidsutredningen

I långtidsutredningens kalkyler har bytesbalansen 1990 målsatts till ett överskott på 10 miljarder kr, motsvarande ca 196 av BNP. Det innebär att det år 1990 sker en ganska betydande real amortering av utlandsskulden. Motiven för att bytesbalansmålet preciserats till detta överskott är både långsiktiga och kortsiktiga. På längre sikt motiveras målet av att en övervältring via underskott i bytesbalansen och stigande ränteutgifter av dagens anpassningsbörda på kommande generationer bör undvikas. Avkast-

ningsrelationerna mellan investeringar i Sverige och utvecklingsländer talar också för att Sverige bör vara ett kapitalexporterande land. På kortare sikt är skälen främst att ett överskott minskar riskerna för att ett privat kapitalutflöde driver upp räntan (vilket skulle dämpa investeringarna).

positivt påverkar förväntningarna om den framtida ekonomiska utveck-

lingen inte minst vad gäller inflationen och ökar den ekonomisk-politiska

handlingsfriheten.

För att nå bytesbalansmålet måste exporten öka med ca 476 per år

1983-1990 och importökningen begränsas till ca 272 per år. Verkstadsindustri, skogsindustri och kemisk industri kommer att svara för ca 70 av

Prop. 1984/85: 40 | 83

hela exporttillväxten under 1980-talet. En sådan utveckling i utrikeshandeln kräver enhigt längtidsutredningens beräkningar fortsatta relativprissänkningar med ca 194 per är och att lönsamheten är god under resten av 1980-talet.

Den ärliga exportökning som krävs är något större i alternativ 1 14,25) än i alternativ 2, (3.820). Det beror på att den snabbare ökningen av privat

konsumtion i alternativ I drar med sig ökad import vilken måste täckas

med ökade exporuntäkter.

Expornwökningen under 1980-talet är i stort sett densamma som den som

uppnåddes under 1970-talet. Härvid kan noteras att världshandeln utveck-

lades betydligt snabbare under 1970-talet än vad som förutses för 1980-

talet, ca 596 resp 2 å 396 per år. A andra sidan steg relativpriserna på

svensk export med ca 152 per år under 1970-talet vilket dämpade exporttillväxten medan de förutsätts falla under 1980-talet med 1 å 297 per år.

Importökningen förväntas bli betydligt långsammare under 1980-talet än

under 1970-talet, ca 19 per år resp 2,4 Z per är. Den långsammare impor-

tutvecklingen beror huvudsakligen dels på att efterfrågeutvecklingen förutses bli svagare under 1980-talet, dels på att importen stiger i pris i förhållande till svenska produkter.

Det förhållande att importen ökar långsammare än produktionen medför att importens andel av BNP beräknas sjunka från 31,7 2: 1980 till knappt 302 1990. Importandelen 1990 blir ungefär densamma 1 bäda alternativen trots en snabbare privat konsumtionsökning i alternativ 1. Det beror främst på att den högre efterfrågan i detta fall motverkas av en något större

relativprissänkning på svenska produkter.

Remissinstanserna

Sveriges Grossistförbund och Sveriges Köpmannaförbund anför i sitt gemensamma yttrande att det inte kan förefalla allt för svårt att komma

upp till LU:s exportmål på 4 92, men att siffran måste ses mot bakgrund av

att hela världshandeln endast bedöms öka med 396, En fjärdedel av ex-

portökningen måste alltså åstadkommas genom ökade marknadsandelar.

Även om svensk export för närvarande seglar i medvind kan det enligt förbunden ifrågasättas om företagen skall kunna bibehålla sitt Konkurrensövertag decenniet ut. De lönehöjningar som blivit en följd av årets avtal bidrar inte enligt förbunden till att förstärka konkurrensförmågan gentemot

utlandet. Vad som enhgt de båda förbundens mening borde ha kraftigare

markerats i LU:s betänkande är vikten av att Sverige eliminerar eller begränsar de protektionistiska inslagen i handelspolitiken. Möjligheterna för svenska företag att vinna exportframgångar är i hög grad beroende av att landet får rykte om sig att föra en liberal handelspolitik.

Kommerkollegium påpekar att LU 84 mer än sina föregångare tagit

hänsyn tll effekten för svensk export av skillnader i tillväxttakter mellan

olika länderområden. Vidare disaggregeras exporten i ett tjugotal sektorer

Prop. 1984/85: 40 84

vilket ger goda möjligheter att beakta sektoriella olikheter i prisbildnings-

mönster och efterfrågeutveckling. Pågående tyngdpunktsförskjutningar i

världsekonomin gör det enligt kollegiet angeläget att dessa ansatser full-

följs i framtida längtidsutredningar. Den handelspolitiska utvecklingen i

Sveriges omvårld har redovisats I kollegiets bilaga till LU 84. Bedömningen återspeglas i huvudrapporten genom att kvantitativa uppskattningar av den handelspolitiska utvecklingen med avseende på såväl länderområden som varusektorer har utgjort unde lag för dess beräkningar av förväntad

exportutveckling. Kollegiet har tidigare varnat för växande protektionis-

tiska tendenser i världsekonomin och för faran av att trendmässigt framskriva samband som rådde under en mer liberal epok. Även om styrkan i dessa tendenser är svår att kvantifiera är det angeläget att de rätt beaktas I

långudsutredningar.

5.8¶Inkomst- och förmögenhetsfördelning

Långtidsutredningen

Ett av de grundläggande målen för den ekonomiska politiken är en jämn

fördelning av levnadsstandarden. Fördelningskonfiikter uppstär ständigt men problemen accentueras i en situation där de totala ekonomiska resur-

serna ökar långsammare än tidigare eller minskar.

Utredningen pekar på flera faktorer som under perioden fram till 1990

tenderar att ha en positiv effekt på inkomstfördelningen. Det gäller i första hand stigande reallöner, en sjunkande inflationstakt och en minskande arbetslöshet. Utredningen redovisar vidare resultatet från en undersökning om inkomst- och förmögenhetsfördelningen 1975— 1981 som genomförts av statistiska centralbyrån. Studerar man förändringen i disponibelinkomst per konsumtionsenhet mellan 1975— 1981 finner man där vare sig man väljer att studera samtliga

hushåll eller enbart hushåll i yrkesaktiv ålder att inko 1stgrupperna med de lägsta inkomsterna haft en klart bättre utveckling än genomsnittet. Detta torde bl a förklaras av höjda pensioner och förbättrat arbetsmarknadsstöd

under perioden. När det gäller utvecklingen metlan 1975 och 1981 är det vidare värt att

notera pensionärernas gynnsamma köpkraftsutveckling. De uppvisar en årlig real köpkraftsökning på 2.5—3,5 procent. Barnfamiljerna har däremot

genomgående haft en köpkraftsutveckling som ligger under genomsnittet.

En förklaring till detta är den svaga reallöneutvecklingen. En annan viktig

förklaring är att stora delar av stödet till barnfamiljerna inte är automatiskt inflationsskyddat på samma sätt som t ex pensionerna. Under perioden 1975-1981 minskade t ex det utbetalda stödet i bostadsbidrag till barnfa-

miljerna kraftigt, mätt i fast penningvärde.

Prop. 1984/85: 40 85

Utredningen har också genom ett räkneexempel illustrerat den ganska betydande omfördelning mellan generationer som blir resultatet av stora

och långvariga budgetunderskott.

Remissinstanserna

Fördelningsfrågor ur olika perspektiv tas upp av ett antal remissinstanser. Riksförsäkringsverket anser att fördelningen av konsumtionsutrymmet mellan generationer är ett problem som förtjänar en djupare analys. Man betonar även att fördelningspolitiken har en långsiktig betydelse för tillväxten. I långtidsutredningen behandlas inte detta men riksförsäkrings-

verket påpekar det angelägna i att framtida studier här genomförs.

Riksgäldskontoret framhåller den betydande överföring av resurser från framtida generationer till dagen generation som stora offentliga underskott medför. Detta illusteras i utredningen med hjälp av ett räkneexempel. Riksgäldskontoret uttalar sig för att effekter av detta slag ges en mer omfattande belysning i en framtida utredning.

Landsorganisationen i Sverige (LÖ) menar att utvecklingen från mitten av 1970-talet fram till 1983 lett till att säväl inkomstskillnaderna som förmögenhetskoncentrationen ökat. Den studie av inkomst- och förmögenhetsutvecklingen 1975—1981 som Statistiska centralbyrån utfört åt LU ger enligt LO en bra bild av vad som har hänt. Man anser det väsentligt att denna undersökning följs upp.

Utredningen pekar på flera faktorer — ökade reallöner, sänkt inflationstakt och återgång till full sysselsättning — som under perioden fram till 1990 talar för att fördelningen av levnadsstandarden kommer att utvecklas relativt gynnsamt. LO framhåller att höga vinster och realräntor under resten av 1980-talet samtidigt kommer att leda till en fortsatt kraftig förmögenhetsökning hos olika ägargrupper. LO betonar att den fördelningspolitiska konflikt som ligger It de höga vinsterna kommer att behöva mötas med skattepolitiska ätgärder.

5.9 Miljövård Långtidsutredningen

För långtidsutredningen utarbetades av statens naturvårdsverk en särskild studie avseende investeringar i miljövård. Miljöskyddsinvesteringar definieras som bruttoinvesteringar i utrustning eller del av utrustning m m som är avsedda att reducera utsläpp till naturmiljön av föroreningar eller

andra störningar från produktionen. Det är dock svårt att dra en gräns

mellan vad som är ”normala” investeringar i processutrustning o d och vad som är tekniska miljöskyddsåtgärder. Med dessa reservationer har

statens naturvärdsverk uppskattat att investeringarna i miljövård uppgår

till ca 1,7 miljarder kr i genomsnitt per år under 1980-talet. Detta motsvarar knappt 22 av de totala investeringarna.

Prop. 1984/85: 40 86

Av de totala miljöskyddsinvesteringarna avser ungefär en tredjedel industrin. Därvid beräknas massa- och pappersindustrin och järn- och stålin-

dustrin svara för nästan tre fjärdedelar av industrins samlade investeringar

i tekniska miljöskyddsätgärder. Inom massa- och pappersindustrin kan man räkna med en viss ökning i investeringarna under 1980-talets senare

del. Miljöskyddsinvesteringar avseende kommunal avloppsvattenrening,

idrottsanläggningar och energiförsörjning svarar för ca 159 vardera.

Remissinstaänserna

Statens naturvårdsverk är den remissinstans som särskilt har yttrat sig

över långtidsutredningens behandling av området miljövård.

Naturvärdsverket hänvisar i sitt remissyttrande till den studie som verket tagit fram för långtidsutredningen, "Investeringar i miljövård 1980—

1990", Ds Jo 1984:4. I denna studie redovisas verkets syn på hur miljövår-

den kan komma att påverka den svenska ekonomin under 1980-talets senare hälft.

F sitt remissyttrande pekar naturvärdsverket bl a på att miljövård kan

betraktas som en form av investering. Med hjälp av såväl marknadsmeka-

nism som ekonomisk politik görs kontinuerligt en avvägning mellan inves-

tering och konsumtion med ett perspektiv som sträcker sig ganska långt

fram i tiden. Då borde det, enligt naturvårdsverket, vara följdriktigt att göra motsvarande avvägning mellan varukonsumtion och naturmiljö/miljövård på lång sikt.

Naturvårdsverket anser sammanfattningsvis att de direkta kostnaderna

för miljöskyddsåtgärder inte har någon betydelse för frågan om tillväxt

eller stagnation eller för möjligheterna att nå övriga samhällsmål under de

närmaste åren, även om kostnaderna för åtgärder mot t ex försurningen,

övergödningen av haven och bilavgasutsläppen knappast blir obetydliga.

6¶Näringsgrenarna

6.1 Jordbruk och fiske Långtidsutredningen

Underlag för långtidsutredningens bedömning av utvecklingen för sek-

torn jordbruk och fiske har tagits fram av jordbruksdepartementet.! Bedömningarna i sektorstudien har utgått från att nuvarande jordbrukspolitiska mål och medel samt gränsskyddet för trädgårdsprodukter kommer att förbli i stort sett oförändrade. Beträffande fisket har förutsatts att de

svenska fiskefartygen kommer att i samma omfattning som fn kunna verka inom nu för svenskt fiske tillgängliga fångstområden. Vidare förutsätts att

pristilläggen till fisket blir realt oförändrade fram till 1990.

! Jordbruksdepartementet, Jordbruk, trädgårdsodling och fiske. Sektorsbeskrivningar och framtidsbedömningar till 1984 ärs långtidsutredning. Ds Jo 1983:13.

Prop. 1984/85: 40 87

Inom sektorn jordbruk och fiske svarar det egentliga jordbruket för

nåstan 907 av produktions- och förädlingsvärdet. Inom jordbruket före-

kommer för närvarande en betydande överproduktion. I sektorstudien har förutsatts att balans mellan produktion och konsumtion skall vara uppnådd

1990 på animalieområdet. IHlängtidsutredningens beräkningar för 1990 har

en högre produktionsnivå än i sektorstudien förutsatts, eftersom tillräckliga åtgärder för att få ner överskottsproduktionen ännu inte har beslutats. Även i långtidsutredningens beräkningar förutsätts dock en stark dämpning av den ökningstakt i produktionen som gällt under senare delen av 1970-talet och de första åren på 1980-talet. Längtidsutredningen har kal-

kylerat med en ökningstakt på 0.47 per år för resten av 1980-talet. I

alternativ 2 med den allmänt sett lägre efterfråge- och produktionsutveck-

förädlingsvärde under resten av 1980-talet.

Som en konsekvens av att långtidsutredningen räknar med en något starkare produktionsutveckling till 1990 än i sektorstudien blir även investerings- och produktivitetsutvecklingen något högre i långtidsutredningens

beräkningar än i sektorstudien. Investeringarna beräknas ligga i stort sett

oförändrade 1980-1990.

Sysselsättningen uttryckt i antal timmar beräknas i alternativ I minska

med 3,12 per år 1980-1990, vilket är samma utveckling som sektorstudien räknar med. I alternativ 2 beräknas motsvarande minskning till 3,3 Ze.

Minskningen i antal sysselsatta blir något mindre. 1980 uppgick antalet sysselsatta i sektorn till 177 000 enligt nationalräkenskapernas beräkningsprinciper. I alternativ I beräknas antalet sysselsatta 1990 uppgå till 135 000

och i alternativ 2 till 132 000. Exporten från sektorn beräknas, som en konsekvens av den i långtids-

utredningen antagna produktionsutvecklingen, bli högre än vad som angivits i sektorstudien, 2.992 per år 1980-1990 jämfört med 1,4 96 i sektorstudien. Långtidsutredningens beräkningar innebär likväl en mycket stark dämpning under resten av 1980-talet. För 1983— 1990 väntas således exporten öka med drygt 196 per år. För importen förutsätts inga större förändringar under 1980-talet.

Remissinstanserna

De remissinstanser som behandlat området jordbruk och fiske är statens jordbruksnämnd, lantbruksstyrelsen och Lantbrukarnas Riksförbund.

Statens jordbruksnämnd konstaterar i sitt remissyttrande att anställda

vid jordbruksnämnden medverkat vid utarbetandet av underlaget till lång-

tidsutredningen vad avser jordbruk, trädgårdsnäring och fiske. Därvid har vissa antaganden om den ekonomiska utvecklingen fram till 1990 erhållits som arbetshypoteser från finansdepartementet. Grundläggande för sektorstudien har varit att balans mellan konsumtion och produktion av i första hand animalicprodukter uppnås 1990. Nämnden har inget att erinra mot

Prop. 1984/85: 40 88

långtidsutredningens bedömningar av utvecklingen inom jordbruks- och fiskesektorn.

Lantbruksstyrelsen hänvisar i sitt remissyttrande dels till det av stats-

makterna hösten 1983 fattade beslutet om vissa livsmedelspolitiska frågor (prop 1983/84:76, JoU 20. rskr 141), dels till livsmedelskommitténs på-

gående arbete. Livsmedelskommittén skall i sitt slutbetänkande i oktober 1984 lämna förslag i frågor om produktionsmålet för jordbruket.

Lantbruksstyrelsen avvaktar livsmedelskommitténs slutbetänkande och

begränsar sig därför i sitt remissyttrande till att konstatera att långtids-

utredningens kalkyler beträffande behovet att begränsa nuvarande överskottsproduktion inom jordbruket fram till 1990 beräknats medföra en direkt minskning med 42 000 (alt 1) resp 45 000 (alt 2) sysselsatta i sektorn jordbruk och fiske. Sysselsättningsminskningen uttryckt i antal timmar blir

något högre. Det egentliga jordbruket svarar för nästan 9092 av produk-

tions- och förädlingsvärdet inom sektorn. Effekten av produktionsförändringar inom jordbruket och trädgårdsnäringen kan. enligt lantbruksstyrelsen, sammantaget få mer vittgående sysselsättningseffekter när minskande arbetstillfällen i glesbygd och inom förädlingsindustrin för jordbrukspro-

dukter också beaktas tillsammans med långtidsutredningens beräkningar

för jordbruket.

Med antagandet att nuvarande stödområden ej får vidkännas sysselsätt-

ningsminskning i jordbruket när jordbrukets överskottsproduktion begränsas, lokaliseras enligt lantbruksstyrelsen. sysselsättningsminskningen huvudsakligen till mellansverige och till jordruksbygderna i södra och östra delarna av landet. Detta torde, enligt lantbruksstyrelsens bedömning, medföra behov av bl a sysselsättningsskapande stödåtgärder.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) behandlar i sitt remissyttrande bl a det avsnitt I långtidsutredningen som rör jordbruket.

LRF konstaterar att långtidsutredningens överväganden innefattar en viss ökning av den privata konsumtionen. Med tanke på att konsumtionen av livsmedel minskat under senare år till följd av sänkta eller helt borttagna livsmedelssubventioner och sjunkande realinkomster måste, enligt LRF, en totalt ökad konsumtion även resuttera i ökad konsumtion av livsmedel. Det överskott på baslivsmedel som för närvarande finns kan därmed,

enligt LRF, snabbt komma att minska. Beräkningsexemplen förutsätter

dock en fortsatt produktivitetsökning inom jordbruket som främst slår ut i en minskad sysselsättning men även i form av ett ökat förädlingsvärde.

Sedan mitten av 1983 råder : princip investeringsstopp för byggnader för djurproduktion i jordbruket. Längtidsutredningens beräkningar utgår från att investeringarna i byggnader kommer att minska med knappt 34 per år under 1980-talet. LRF har i samband med prisförhandlingarna vintern

1983/84 pekat på att det föreligger betydande eftersläpningar i jordbrukets

byggnadsinvesteringar trots de stora investeringar som skedde under 1970-

talet. Om en fortsatt effektiv animalieproduktion skall kunna upprätthållas

Prop. 1984/85: 40 89

krävs, enligt LRF. att en betydande investeringsaktivitet upprätthålls. Det

torde, enligt LRF:s bedömning, snarast vara så att det krävs ökade investeringar för en oförändrad produktionsvolym vid den antagna produktivi-

tetsökningen under resten av 1980-talet.

LRF konstaterar att långtidsutredningens beräkningar endast rymmer nuvarande konventionella jordbruksprodukter och att långtidsutredningen inte har försökt göra bedömningar över vilka effekter satsningarna på bioteknik får för framtiden. En rad olika projekt har startats eller förbereds för närvarande för att utnyttja biologiskt material i avancerad teknisk förädling. Utvecklingsmöjligheterna anses, enligt LRF, vara mycket stora på detta område, varvid hänvisning görs till den nyligen startade etanolfabriken. Även andra råvaror än spannmål kan komma att användas inom biotekniken. Detta kan medföra uppbyggnad av en helt ny typ av avancerad industri. Eftersom råvarorna (spannmål, torv. grönmassa) kommer från de areella näringarna kan, enligt LRF, utvecklingen inom biotekniken

även få betydande regionalekonomiska effekter.

6.2 Skogsbruk

Långtidsutredningen Skogsstyrelsen har haft det övergripande ansvaret för långtidsutredning-

ens sektorstudie rörande skogsbruket. Inom ramen för denna har tre

särskilda studier utförts. Forskningsstiftelsen Skogsarbeten har gjort en

studie som lämnat underlag för bl a produktivitets- och sysselsättningsberäkningar i sektorstudien. Vidare har vid Sveriges lantbruksuniversitet

(SLU) i Umeå gjorts en studie av virkesmarknaden, vilken ingått som ett

underlag för diskussionen av de faktorer som påverkar virkesutbudet. Det

tredje specialarbetet utgörs av en kapacitetsundersökning av skogsindu-

strin, som de regionala virkesråden utfört.

Långtidsutredningens beräkningar av skogsbrukets utveckling under 1980-talet utgår från att skogsindustrins behov av virke och övrigt virkesbehov skall kunna tillgodoses av skogsbruket. Beträffande utrikeshandeln förutsätts en export och import av ungefär samma storleksordning.

Produktionsvärde och förädlingsvärde beräknas öka med i storleksord-

ningen 295 per år 1980-1990 i alternativ 1. En sådan produktionsökning

medför en svag sysselsättningsökning från 54 000 personer 1980 till 61 000 personer 1990. Investeringarna förutsätts öka svagt med 0,94 per år i

alternativ 1. Därvid beräknas investeringarna i skogsvårdsåtgärder öka

något snabbare, maskininvesteringarna öka i samma takt som de totala

investeringarna och investeringarna i skogsvägar minska något. Produktions-, sysselsättnings- och investeringsutvecklingen i alternativ 2 förut-

sätts bli något svagare än i alternativ 1.

7 Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 40

Prop. 1984/85: 40 90

Remissinstanserna De remissinstanser som har behandlat området skogsbruk är skogsstyrelsen, Lantbrukarnas Riksförbund och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Skogsstyrelsen anser i sitt remissyttrande att beskrivningen av skogsbrukssektorn i långtidsutredningens huvudrapport är alltför kortfattad.

Exempelvis borde den mindre skillnaden mellan sysselsättningsutveck-

lingen enligt skogsstyrelsens sektorstudie och långtidsutredningen ha kom-

menterats.

Skogsstyrelsen tar i sitt remissyttrande även upp bl a skogsskador och avverkningarnas omfattning. Beträffande skogsskador konstaterar skogs-

styrelsen att sedan sektorsrapporten skrevs har diskussionen kring skogsskadorna på kontinenten och i Sverige intensifierats. De svenska skogsskadorna torde, enligt skogsstyrelsens bedömning, inte komma att påverka

virkesutbudet nämnvärt fram till 1990 såvida inte nya omfattande angrepp

av skadeinsekter riskerar att ske till följd av en allmän nedsättning av trädens motståndskraft. De kontinentala skogsskadorna kan, enligt skogsstyrelsen, komma att leda till ett något ökat virkesutbud. Det finns trots

det, enligt skogsstyrelsen, inte något som talar för att prisnivån för rundvirke kommer att sjunka till följd av skogsskadorna på kontinenten. Beträffande avverkningarnas omfattning konstaterar skogsstyrelsen i sitt remissyttrande att de ökade avverkningarna under senare år är ett tecken på att rundvirkesmarknaden är ganska känslig för prisförändringar

eller förväntningar om sådana förändringar. En fortsatt gynnsam konjunktur för skogsindustrin med bibehållen betalningsförmåga skulle, enligt

skogsstyrelsens bedömning, kunna upprätthålla den nuvarande utbudsni-

vån eller till och med höja den till en något högre nivå.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) noterar i sitt remissyttrande att i jämförelse med föregående långtidsutredning, skogsnäringens utveckling och roll ägnas ett mer blygsamt intresse i huvudrapporten. LRF finner

ingen anledning att ifrågasätta de kalkyler för utvecklingen 1980—1990 som

presenteras för skogsbruk och skogsindustri. Det måste emellertid betonas

att det är fråga om räkneexempel, där ändringar av centrala förutsättningar

kan ge radikalt annorlunda utfall. Osäkerheten är, enligt CRF, särskilt

uttalad för skogsnäringen som är extremt utsatt för den internationella konjunkturens växlingar. Beträffande skogsproduktionens storlek och den möjliga avverkningsnivån har, enligt LRF, senare års diskussion alltför ensidigt inriktats mot att peka ut en viss totalvolym virke. Alltför litet har sagts om vilket slags virke som skall produceras och vilka investeringar i skogsvård som krävs för att nå målet. LRF anser att målet för svenskt skogsbruk bör vara produktion

av grovt virke av god kvalitet. För detta krävs bl a en kraftigt ökad andel gallringsavverkning, särskilt i storskogsbruket. Detta poängteras i skogsstyrelsens underlagsrapport. I samma rapport understryks vikten av en

Prop. 1984/85: 40 91

förbättrad avsättning av klenvirke — särskilt löv — från dessa gallringar. Skogsstyrelsen och statens industriverk har framhållit att en ökad marknad för skogsenergi är av stor betydelse för skogsbrukets lönsamhet och där-

med också för utbudet av industrivirke. Verken har därför föreslagit att samhället förenklar nuvarande snåriga prövningsregler för att stimulera skogsenergimarknaden. LRF instämmer helt i dessa synpunkter.

Enligt LRF:s mening uppmärksammas alltför sällan skogsbrukets — i synnerhet privatskogsbrukets — betydelsefulla roll för regional utveckling, sysselsättning och balans. Redan idag spelar skogsbruket i vissa delar av landet en avgörande roll för näringsliv och sysselsättning — och detta

gäller inte minst i stora delar av Norrlands inland, som är särskilt sårbart

från sysselsättningssynpunkt. Enligt LRF:s mening finns i skogsbruket — och i vidareförädling i en utvecklad sågverksindustri — en betydande potential för ökad sysselsättning. Privatskogsbruket har särskilt goda förutsättningar att bedriva en intensiv och kvalitetsinriktad skogsproduktion, vilket i sig kan ge positiva effekter på sysselsättningen.

LRF understryker också i sitt remissyttrande skogsbrukets roll som en del i det kombinerade lantbruksföretaget. I många bygder är skogsbruket ett absolut nödvändigt komplement till jordbruket och därmed en förutsättning för företagens överlevnad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tar i sitt remissyttrande långtidsutredningens beräkningar för skogsbrukets utveckling som ett exempel på långtidsutredningens metod att låta utvecklingen inom en bransch styras av ett

eller flera uppställda mål. Länsstyrelsen konstaterar att långtidsutredningens beräkningar utgår från att skogsindustrins behov av virke och övrigt

virkesbehov skall kunna tillgodoses av skogsbruket. Detta leder till att antälet sysselsatta inom skogsbruket ökar. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan förutsättningarna för en sådan utveckling ifrågasättas.

6.3 Industri och energiförsörjning Långtidsutredningen

LU:s bedömningar av utvecklingen i enskilda industribranscher har gjorts i samarbete med statens industriverk (SIND). Industriens Utred-

ningsinstitut har för LU:s räkning gjort en särskild studie av de utlands-

etablerade företagen och den svenska ekonomin.

I den svenska industrin skedde en kraftig strukturomvandling på 1970talet. Industriproduktionens tillväxt var låg och uppgick endast till drygt en

procent årligen. Från den traditionella inriktningen med basindustrier

skedde en ändring mot kemisk industri och verkstadsindustri. Dessa senare branscher ökade sin andel av industrins förädlingsvärde från 4126 1970 till 4972 1980. Motsvarande andelar för slutet av 1980-talet har bedömts till

57 ca alternativ I och 56 4 i alternativ 2.

Vid bedömningen av investeringsutvecklingen spelar kapacitetsutnytt-

Prop. 1984/85: 40 92

Jandet i utgångsläget stor roll. Under senare delen av 1970-talet har andelen outnyttjad kapacitet varit relativt hög; andelen var 1980 17 9: och för åren 1981-1982 2096. I branscher som järnmalmsgruvor och varv var denna andel betydligt högre. Efter 1982 års devalvering har produktionen liksom kapacitetsutnyttjandet ökat. Kapacitetsutnyttjandet för år 1990 har

bedömts motsvara en nivå som gäller för ett normalt högkonjunkturår. Viljan att investera vid en produktionsuppgång beror på vilken avkast-

ning som kan förväntas på investeringarna. I modellkalkylerna har därför

angetts ett krav på att avkastningen på materiellt kapital skall överstiga

avkastningen på finansiella placeringar med två procentenheter.

Produktivitetsutvecklingen inom industrin har under 1970-talet legat på drygt 370 per år. Under 1980-talet antas i alternativ I en något snabbare

förbättring av produktiviteten på knappt 496 årligen och i alternativ 2 med

en större offentlig konsumtionstillväxt en lika stor produktivitetsökning som under 1970-talet.

Bruttoproduktionen i industrin bedöms öka lika mycket under 1980-talet i alternativ 2 resp något snabbare i alternativ I än under 1970-talet. Denna

produktionsökning baseras i stor utsträckning på avsättningsmöjligheterna för den svenska exporten. Bedömningen förutsätter en sänkning av de

svenska exportpriserna relativt världsmarknadspriserna 1983-1990 med

ca I Ze per år i alternativ I och något mindre i alternativ 2.

Relativprissänkningarna och marknadstillväxten bedöms tillsammans ge

en exportökning på 4.276 per år i alternativ I och 3,776 i alternativ 2.

Importens ökningstakt bedöms avta drastiskt under 1980-talet. Orsaken till detta är främst antagna relativprissänkningar för svenska varor och tjäns-

ter.

Effekterna på sysselsättningen av dels en ökad produktion. dels en ökad

produktivitet blir för hela 1980-talet i alternativ I en minskning med 40 000

personer och i alternativ 2 en minskning med 70 000 personer. Under 1980-1983 har emellertid industrisysselsättningen redan minskat med 90000 personer. Detta innebär därför att sysselsättningen ökar med 50 000 personer i alternativ I och med 20 000 personer i alternativ 2.

Remissinstanserna

Samstämmigheten bland remissinstanserna över LU:s bakgrundsbeskrivning av det ekonomiska läget tycks vara i det närmaste fullständig. Även LU:s argumentering för ökad industriell expansion för att avhjälpa bytesbalansproblemen genom återhållsamma löne- och prisökningskrav tycks för flertalet remissinstanser vara en framkomlig väg. Däremot anförs

avvikande synpunkter beträffande vilka andra medel som skall tillgripas liksom beträffande utvecklingen av industrins export och investeringar

under 1980-talet.

Landsorganisationen i Sverige (LO) menar att strategin i LU 84 med

minskade relativpriser genom återhållsamma lönekrav — grundas på en

Prop. 1984/85: 40 93

felaktig föreställning om företagens prisbildning. LO menar att företagen bara delvis skulle utnyttja det utrymme som uppstår på grund av låga

löneökningar för relativprissänkningar. I stället skulle enligt LO utrymmet användas för att öka vinsterna. Dessutom befarar LO att sänkta (relativa)

kostnader jämfört med omvärlden minskar incitamenten till strukturella omställningar till produktion som kan ge en långsiktigt god reallöneutveck-

ling. Man borde enligt LO i stället satsa på industripolitiska insatser,

utbildningsinsatser, marknadsinvesteringar och FOU-satsningar inom företagen mm.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), påpekar att valet av utvecklingsbara teknikområden där svensk industri har stora förutsättningar

att nå en tätposition mätt med internationella mått är synnerligen viktigt. 1

syfte att underbygga och stödja ett sådant val bör statmakterna ta initiativ

till trepartsöverläggningar mellan industri, fackföreningsrörelse och indu-

stripolitiska myndigheter. De resultat som sådana överläggningar ger bör sedan användas för att prioritera olika FÖU-satsningar från samhällets sida.

TCO liksom LO är tveksamma till att företagen använder långsamma kostnadsökningar för arbetskraften till att sänka sina relativpriser. En bättre väg enligt TCO är att satsa på marknadsföring, forskning, produktutveckling, kvalitet m m för att vinna marknadsandelar gentemot internationella konkurrenter. Dessutom anser TCO att betydande bytesbalansef-

fekter kan nås via energipolitiken och via ett ökat virkesuttag. Statsmakterna har enligt TCO genom energipolitiken stora möjligheter att driva på

en utveckling mot minskat oljeberoende, utnyttjande av inhemska energi-

slag och nya energitekniska lösningar. Detta skulle ge effekter på handelsbalansen genom dels minskad oljeimport. dels ökad export av avancerad energiteknik.

I syfte att höja avverkningarna i skogsbruket föreslår TCO en rad åtgärder: Vidta hårdare tillämpning av skogsvårdslagen, inrikta åtgärderna med hänsyn till nuvarande ägarfördelningen samt ompröva avtals- och prissättningsformerna på virkesmarknaden.

Sveriges Industriförbund har genom skriften ”Tillväxt till lågpris” framfört en omfattande och ingående kritik av LU 84. En av huvudpunkterna i kritiken gäller om de i LU 84 beräknade relativprissänkningarna under resten av 1980-talet är genomförbara. Enligt industriförbundet kan en

sådan sänkning vara svår att uppnå särskilt sett i ljuset av 1970-talets industriutveckling. Därför föreslår industriförbundet en rad andra åtgärder i

syfte att förbättra industrins konkurrenskraft som ändring av skattesyste-

met, ökade löneskillnader m m.

En annan huvudpunkt i kritiken gäller att företagen inte både kan köpa mängder av statspapper och öka sina investeringar. Denna kritik återges i avsnittet om den finansiella utvecklingen i LU 84.

Sveriges Industriförbund ifrågasätter vidare de samband som enligt lång-

Prop. 1984/85: 40 94

tidsutredningen skall leda fram till en försvagad takt i strukturomvandling

och specialisering under 1980-talet. Man efterlyser bl a en koppling mellan teknik, produktivitets- och produktionsutveckling.

Andra viktiga invändningar reses mot den minskade spridningen av utvecklingstalen för bl a världsmarknadspriser, världshandel och produkti-

vitet mellan olika sektorer i långtidsutredningens scenarier.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) godtar LU:s kalkyler över industrins produktionsutveckling under resten av 1980-talet. Däremot ställer SAF sig tveksam till den antagna utvecklingen av investeringskvoten i LU:s kalkyler. Den innebär enligt SAF att produktionen blir mera arbetsintensiv. För att detta skall var förenligt med fortsatt god ekonomisk tillväxt krävs att materiellt kapital ersätts med humankapital — denna

problematik diskuterades enligt SAF inte i LU. SAF menar också att tillväxten inom industrin måste bäras upp av mindre företag och nyföreta-

gande på grund av den snabba utvecklingen av ny och småskalig teknik.

Fullmäktige i riksgäldskontoret delar LU:s bedömning att en av orsa-

kerna till den svaga industriutvecklingen är dålig lönsamhet. Vidare beto-

nas att LU:s precisering av lönsamhetskrav — att avkastningen på materi-

ellt kapital i industrin skall överstiga avkastningen på finansiella placeringar med två procentenheter — är av godo särskilt sett mot bakgrund av 1970-talets industriutveckling.

Statens energiverk har yttrat sig beträffande särskilt energiavsnittet i LU

84. Inledningsvis behandlar energiverket de internationella förutsättningar

avseende energianvändningen. Energiverket efterlyser en djupare analys av kopplingen mellan ekonomisk ullväxt och oljeprisutvecklingen. Enligt verkets bedömning är relationen mellan ckonomisk tillväxt och oljepriser

så pass osäker att det även på denna punkt hade varit lämpligt att göra

vissa känslighetsanalyser.

Beträffande encerginvesteringarna i LU 84 konstaterar energiverket att dessa ingår dels i industri-, bostads- och samfärdselinvesteringarna. Ver-

ket anser att en historisk och fortlöpande utveckling av energiinvesteringarna inom dessa tre sektorer borde belysas i syfte att koppla investeringarna till resultat i termer av energieffektiviseringar.

Slutligen lägger statens energiverk några synpunkter på de prognoser för

energisektorn som ges i LU 84. Där konstateras att den slutliga energiför-

brukningen i samhället förblir i stort sett oförändrad under perioden 1983—- 1990. Energiverket bedömer detta resultat som rimligt.

6.4 Byggnadsverksamhet och bostäder Långtidsutredningen

För längtidsutredningen utarbetades en sektorstudie avseende byggnadsverksamhet och bostäder. Arbetet med sektorstudien skedde inom ramen för en referensgrupp med representanter för bostadsstyrelsen.

Prop. 1984/85: 40 95

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF). statens industriverk (SIND), bostadsdepartementet, bostadskommittén och långtidsutredning-

en. Bostadsstyrelsen och SBEF hade ansvaret för den direkta utformning-

en av sektorstudien.

Långtidsutredningens beräkningar för 1990 innebär att byggnadsproduktionen under resten av 1980-talet förväntas komma att ligga relativt stabil. Den hittillsvarande förskjutningen från nybyggnadsinvesteringar till ROT-

sektorn väntas därvid fortsätta. I alternativ 2 förutsätts byggnadsinvesteringarna inom näringslivet samt reparationerna utvecklas långsammare än

i alternativ 1. De offentliga byggnadsinvesteringarna utvecklas däremot

mer positivt i alternativ 2 än i alternativ I. vilket äterspeglar den allmänna

förskjutningen mot offentlig verksamhet i alternativ 2.

För byggnadsinvesteringarna inom anläggningsområdet innebär längtidsutredningens beräkningar för 1980-talet att dessa minskar med ca 256 per år. Eftersom investeringsutvecklingen de första åren på 1980-talet varit positiv innebär det en större minskningstakt per år under resten av 1980talet. De offentliga myndigheternas byggnadsinvesteringar väntas under 1980-talet ligga på en totalt sett relativt oförändrad nivå. Beträffande industrins byggnadsinvesteringar innebär längtidsutredningens beräkning-

ar för 1980-talet att dessa beräknas öka med 2,7 76 per är. Med hänsyn till

den kraftiga minskning som skett de första åren på 1980-talet innebär detta

att det under resten av 1980-talet förutsätts en mycket stark ökning av

industrins byggnadsinvesteringar (mer än 1092 per år). Längtidsutredning-

ens beräkningar beträffande det övriga näringslivets byggnadsinvestering-

ar innebär att dessa ökar med 296 per år under 1980-talet. Med hänsyn till

den negativa utveckling som varit de första åren på 1980-talet innebär det att byggnadsinvesteringarna inom det övriga näringslivet behöver öka med nästan 1096 per år under resten av 1980-talet. Byggnadsreparationerna

utanför bostadssektorn beräknas enligt långtidsutredningen öka med drygt

3Z per år under 1980-talet.

Beträffande byggnadsproduktionen av bostäder innebär långtidsutredningens beräkningar att denna under 1980-talet väntas ligga i stort sett oförändrad. Den strukturella förskjutningen från nybyggnadsinvesteringar till ROT-sektorn väntas dock fortsätta. Nybyggnadsinvesteringarna av permanenta bostäder väntas fortsätta att falla under 1980-talet med 3.95 per år 1 alternativ I och 6,52 per år i alternativ 2. Därvid beräknas småhusinvesteringarna 1990 motsvara 40—5096 av volymen 1980 medan investeringarna avseende flerbostadshus beräknas vara i stort sett oförändrade. ROT-sektorn väntas fortsätta att öka under 1980-talet dock i något mer dämpad omfattning än under 1970-talet. |

Den i långtidsutredningen förutsatta produktionsutvecklingen under

1980-talet tillsammans med den förväntade produktivitetsutvecklingen

medför att sysselsättningen beräknas hålla sig i stort sett oförändrad under 1980-talet. Det utesluter dock inte att betydande arbetslöshet kan uppstå

Prop. 1984/85: 40 96

inom vissa regioner och för vissa yrkeskategorier. En strukturanpassning krävs således av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten.

Den utveckling för byggnadssektorn under 1980-talet som långtidsutred-

ningen har räknat med är starkt beroende av att balans kan uppnås 1990 i

den svenska ekonomin. Skulle den allmänna ekonomiska utvecklingen bli sämre så kommer även byggnadsverksamheten att försvagas.

Remissinstanserna

De remissinstanser som behandlat byggnadsområdet är Svenska bygg-

betsmarknadsstyrelsen (AMS).

SBEF anför i sitt remissyttrande beträffande byggnadsproduktionens storlek 1990 att den, med de förutsättningar som långtidsutredningen använder, verkar rimlig som helhet. Utvecklingen inom olika sektorer av

byggandet kan dock, enligt SBEF, komma att avvika från den av långtidsutredningen beräknade, vilket beror på förändringar i byggandets förut-

sättningar som kan vara svåra att fånga upp i det modellsystem som används.

Prisutvecklingen inom byggandet har, sett i ett längre perspektiv, ökat

väsentligt fortare än den allmänna prisnivån. Däremot har kostnadsutvecklingen legat under inflationstakten. Orsaken till skillnader mellan pris- och

kostnadsutvecklingen är, enligt SBEF, i första hand produktförändringar. Prisutvecklingen kommer att påverka byggandet mycket kraftigt under resten av 1980-talet. En konsekvens av denna skulle kunna bli en väsentligt högre produktivitetsutveckling inom nyproduktionen än vad som antagits i långtidsutredningens kalkyler. Om en sådan kan åstadkommas beror, enligt SBEF, i första hand på om förändringar av byggandets organisation

kan genomföras. SBEF bedömer det dock inte som troligt att några stora

förändringar i detta avseende kommer att inträffa.

Med den tilltagande kostnaden för att bygga och budgetrestriktioner har enligt SBEF, också finansieringen av byggandet kommit att bli ett intressant område i samband med en bedömning av marknadsutvecklingen.

Enligt SBEF borde alternativa finansieringslösningar utöver den konventionella budgetfinansieringen kunna vara attraktiva för stat och kommuner i framtiden.

Beträffande långtidsutredningens beräkning av bostadsinvesteringarnas utveckling under 1980-talet anser SBEF i sitt remissyttrande att dessa i allt

väsentligt bygger på en skattning av hushållsutvecklingen och ett scha-

blonmässigt antagande om utrangeringen av bostäder. Det är, enligt

SBEF. alldeles klart att om efterfrågan på bostäder definieras på detta sätt är det svårt att komma ifrån att den faktiska produktionen av bostäder

kommer att ligga i närheten av den beräknade utvecklingen på 30000 -

35 000 lägenheter per år. Om rörligheten som långtidsutredningen anser

kommer att öka berörs i första hand de regioner där tillgången på bostäder

Prop. 1984/85: 40 97

redan nu är knapp, t ex Stockholmsregionen. Vidare är det inte helt självklart att efterfrågepreferenserna här överensstämmer med efterfrågepreferenserna bland nybildade hushåll.

Beträffande anläggningsområdet anser SBEF i sitt remissyttrande att det

finns ett flertal investeringsområden där sysselsättningspolitiska åtgärder kan kombineras med ekonomisk lönsamhet. Det finns enligt SBEF mycket

goda skäl att starkt förbättra landets transportsystem. Det är också enligt SBEF nödvändigt att bygga ut vattenkraften. En ökande industriproduktion och ökad substitution av olja kommer att absorbera väsentligt mer elkraft mot slutet av 1980-talet.

Beträffande ombyggnadernas utveckling delar inte SBEF längtidsutredningens positiva uppfattning om utvecklingen av bostadsombyggnaderna under 1980-talet. Antalet kvarstående omoderna lägenheter — vilka bildat basen för ombyggnadsinvesteringarna hittills — kommer vid mitten av 1980-talet att vara mycket lågt. Denna strukturförskjutning kommer enligt SBEF:s uppfattning att minska volymen av ombyggnadsinvesteringarna inom bostadsområdet. De delar av ombyggnadsverksamheten där en expansion, enligt SBEF:s bedömning, är både möjlig och önskvärd är hus och anläggningar inom den offentliga sektorn.

Beträffande sysselsättningen inom byggsektorn konstaterar SBEF i sitt remissyttrande att strukturförändringarna inom byggandet har karakteriserats av en successivt minskad nyproduktion, ökad ombyggnad samt ökad

underhållsproduktion. I korthet har detta inneburit kraftiga påfrestningar

för sysselsättningen inom den egentliga byggnadsarbetskåren medan byggnadsarbetarna inom olika typer av bygghantverksyrken snarare gynnats av utvecklingen.

Enligt långtidsutredningens kalkyler fortsätter den strukturella föränd-

ringen. Den totala arbetsvolymen beräknas därvid behöva öka till ungefär samma nivå som i början av 1980-talet. Detta förutsätter emellertid en betydande rörlighet eftersom arbetskraftsutbudet inte överensstämmer

med efterfrågans regionala fördelning. Det förutsätter också att byggnads-

arbetare är fullständigt utbytbara för olika arbetsuppgifter. Med den skisserade utvecklingen finns det, enligt SBEF, betydande risker att regionala överhettningssituationer i framtiden blir betydligt vanligare än de hittills varit.

Byggnadsföretagen dimensionerar, enligt SBEF, sina resurser efter den överblickbara situationen. Den utveckling av byggsysselsättningen som

långtidsutredningen kalkylerat med kan försvåras av att den totala byggor-

ganisationen med nuvarande utveckling kan vara kraftigt nedskuren. Det finns därför, enligt SBEF:s bedömning, god anledning att nu stimulera

byggandet av kapacitetsbevarande skäl. Den prioritering av stimulanser till

bygginvesteringar som, enligt SBEF, syns samhällsekonomiskt riktig är: a) Industri och näringsliv — för att skapa tillväxt i ekonomin. b) Energi och turism — för att förbättra bytesbalansen. c) Infrastruktur — för att överhu-

Prop. 1984/85: 40 98

vudtaget skapa ett effektivt Sverige samt d) ROT-marknad, såväl byggnader som anläggningar — för att genom reinvesteringar åstadkomma totalt lägre energi- och driftkostnader. Det är, enligt SBEF, viktigt att stimulanser inriktas på ”nya” investeringsobjekt och inte till sådana som under alla omständigheter skulle komma till stånd. Beträffande stimulanserna av byggandet bör dessa, enligt SBEF:s bedömning, i första hand genomföras i

de regioner där man kan påräkna en långsiktigt stabil byggefterfrågan.

Industrins Byggmaterialgrupp anser i sitt remissyttrande att långtidsutredningens beräkningar av byggnadsinvesteringarnas utveckling under 1980-talet är alltför optimistiska. Det är Byggmaterialgruppens uppfattning att ny- och ombyggnadsinvesteringarna inte kommer att ha den positiva tillväxt under resten av 1980-talet som skisseras i längtidsutredningen. Tvärtom finns uppenbara risker att utvecklingen blir betydligt sämre. För

reparations- och underhållsverksamheten redovisar långtidsutredningen

en ökningstakt på ca 3,59: under 1980-talet, en tillväxt som enligt en entydig uppfattning bland Byggmalterialgruppens medlemsföretag verkar

orealistisk att nå utan efterfrågestimulerande åtgärder. Enligt Byggmaterialgruppen antyder följaktligen den spontana efterfrågeutvecklingen på

byggmarknaden sammantaget en betydligt mer negativ utveckling än vad som anges i långtidsutredningens olika kalkyler.

Beträffande byggvaruindustrin anför Byggmaterialgruppen i sitt remissyttrande att de senaste årens svaga utveckling på byggmarknaden har inneburit stora problem för många företag inom material- och komponent-

industrin. En låg efterfrågan under kommande år innebär fortsatt otill-

fredsställande kapacitetsutnyttjande och ytterligare svårigheter. Byggmaterialgruppen föreslår därför i sitt remissyttrande att regeringen medverkar

ull åtgärder som leder till ökade investeringar i infrastruktur och inom

reparations-, underhälls- och ombyggnadssektorn samt skapar förbättrade exportmöjligheter. Beträffande investeringar i infrastruktur, dvs vägar. broar, energiutbyggnader, VA-sektorn m m, anser Byggmaterialgruppen att dessa bör aktualiseras i ett läge med outnyttjad kapacitet.

Beträffande investeringar i reparation, underhåll och ombyggnad erinrar Byggmaterialgruppen i sitt remissyttrande om att riksdagen 1978 beslutade

om en tioårig energisparplan. Det är därför, enligt Byggmaterialgruppen. viktigt att det även fortsättningsvis finns stimulansåtgärder för energisparande i småhus. För att generellt öka småhussektorns efterfrågan på repa-

rations-, underhålls- och ombyggnadsåtgärder föreslår Byggmaterialgrup-

pen vidare att avdragsrätt införs för investeringar av detta slag.

Beträffande exportmöjligheter konstaterar Byggmaterialgruppen att för att öka konkurrenskraften för svenska företag är det angeläget att dessa får ett bättre stöd från EKN. För att underlätta för företagens satsningar utomlands är det vidare, enligt Byggmaterialgruppen, viktigt med en liberalisering av valutabestämmelserna.

Sammanfattningsvis konstaterar Byggmaterialgruppen i sitt remissytt-

Prop. 1984/85: 40 99

rande att det är Byggmatcerialgruppens uppfattning att byggnadsverksamheten under resten av 1980-talet inte kommer att ha den positiva tillväxt som redovisas i långtidsutredningens kalkyler. Tvärtom finns uppenbara risker att utvecklingen blir betydligt svagare. För att ge bl a företag inom material- och komponentindustrin större möjligheter att behålla kapacitet

och kompetens föreslår därför Byggmaterialgruppen att regeringen tar

initiativ till åtgärder som syftar till att ge ökade investeringar i infrastruktur, inom reparations-, underhålls- och ombyggnadssektorn samt skapar

förbättrade möjligheter för svensk byggvaruexport. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) pekar i sitt remissyttrande beträffande byggnadssektorns utveckling på att långtidsutredningen räknar med att den hittillsvarande förskjutningen från nybyggnadsproduktion till ROTsektorn inom byggnadsverksamheten skall fortsätta. Vidare konstaterar

AMS att långtidsutredningens kalkyler pekar på en minskad byggsysselsättning i skogslänen och att en regional strukturanpassning av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten är nödvändig om en hög regional arbetslöshet skall kunna undvikas. AMS delar långtidsutredningens bedömning av dessa utvecklingstendenser. Mot bakgrund av den svaga sysselsättningsutveckling som kan förväntas inom byggbranschen under de närmaste åren, skulle den utveckling som längtidsutredningens huvudal-

ternativ pekar på, innebära en påtagligt ökad arbetskraftsefterfrågan under

senare delen av 1980-talet. En sådan utveckling ställer enligt styrelsens

mening stora krav på planering av verksamheten inom branschen med

avseende på utbildning och rekrytering. Styrelsen avser att i samarbete med parterna på byggarbetsmarknaden kartlägga utvecklingen och lägga

fram en plan i syfte att söka få till stånd en långsiktig balans på byggarbetsmarknaden.

7¶Långtidsutredningens modellsystem

Långtidsutredningen

I beräkningarna inför LU 84 har följande modeller använts: EMMA (ekonometrisk modell för medelfristig analys). AMMA (aggregerad och dynamisk version av EMMA) och LAMM (långfristig aggregerad makromodell). Modellerna är uppbyggda kring samma databas som består av sektorvisa försörjningsbalanser. De beskriver leveranser av varor och tjänster inom produktionssystemet till slutlig användning. Härigenom möj-

liggörs bl a analyser av sambandet mellan å ena sidan efterfrågan — i form

av privat och offentlig konsumtion, investeringar. lagerförändringar och

export — och å andra sidan produktionen och importen i olika produktions-

sektorer.

Modellerna har använts för att analysera utvecklingen under olika perio-

der och inom skilda delar av ekonomin. EMMA har använts för att analy-

Prop. 1984/85: 40 100

sera den reala tillväxten och den strukturella förändringen under perioden 1980-1990. Modellen omfattar 24 produktionssektorer och är statisk, dvs

lösningen för ett visst år beror ej av resultatet för tidigare år. EMMA löses normalt för prognosåret. så att full sysselsättning och en viss förutbestämd grad av balans i utrikeshandeln uppnås. Det sker genom att inhemsk

konsumtion och nettoexport, dvs export minus import, anpassas. Antingen privat eller offentlig konsumtion kan användas för att styra mot ansatta

mål.

under en period på 10—20 år. Modellen arbetar på en mer aggregerad nivå

än EMMA och kan karakteriseras som en dynamisk jämviktsmodell. Balans i utrikeshandeln skapas I LAMM genom en anpassning av löneutvecklingen och därmed den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen. Den strukturella förändringen drivs i LAMM fram genom att varje sektor allokerar sina primära produktionsfaktorer, arbete och kapital, och sitt

utbud av varor så att vinsterna maximeras. Produktionsstrukturerna på

sektornivå beskrivs med hjälp av Cobb-Douglas funktioner.

De båda nämnda modellerna används främst för att analysera strukturel-

la problem. De används i första hand för att analysera olika alternativ som präglas av balans i ekonomin. Med de stora obalanser som i dag råder finns

det emellertid behov av att studera hur dessa påverkar våra tillväxtmöj-

ligheter både på kortare sikt och i ett något längre perspektiv. Därför har en modell AMMA utvecklats vilken kan beskriva konjunkturförlopp även

vid obalans i ekonomin. De 24 LU-sektorerna har i AMMA aggregerats till fem sektorer; jord- och skogsbruk, industri, el-, gas-, värme- och vatten-

verk, byggnadsverksamhet samt privata tjänster. På samma sätt som i EMMA utgår modellen från input-output-beskrivning av produktionssam-

banden i näringslivet. AMMA innehåller därutöver finansiella beräkningsblock för hushållen, staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn, finansiella och icke-finansiella företag samt utlandet. Flera av modellens delar innehåller dynamiska samband, dvs resultaten för ett år beror av

föregående års lösningar.

Remissinstanserna

Statens energiverk lämnar i sitt yttrande synpunkter på med vilka meto-

der framtida energianalyser bör bedrivas. Om de skall utföras med befintliga modeller föreslås ett antal modifieringar för att bättre kunna följa utvecklingen av tillförsel och användning av olika energislag. På tillgångssidan redovisas energivaror i LU-sektorerna extraktiv industri, petroleum- och kolindustri, el-, gas-, värme- och vattenverk samt skogsbruk. I dessa sektorer produceras även andra varor varför tillväxten

av cnergitillförseln blir svår att beskriva. Därför föreslår statens energiverk att dessa sektorer dissaggregeras ytterligare så att energiproduktionen renodlas.

Prop. 1984/85: 40 101

På användningssidan föreslär statens cnergiverk att framför allt model-

len för fördelning av privat konsumtion på varor och tjänster ändras. I EMMA har hushållens totala energianvändning brutits ut till en homogen

vara. Remissinstansen föreslär i stället att konsumtionen av varugrupperna transporter och bostadstjänster först prognostiseras eftersom hushållens

energiförbrukning till största del beror av dessa poster. I ett andra steg bör

bedömas hur energiinnehållet i bostadstjänster och transporter förändras.

Statens energiverk påpekar vidare att svensk energistatistik bör förbättras för att underlätta analysen av energiåtgångstalens förändring. I första

hand föreslås att årsstatistiken av energianvändningen får en mer ändamålsenlig indelning.

Sveriges Industriförbund menar att sektorindelningen av industrin är

olämplig för att belysa industrins strukturella utveckling. En enda sektor,

verkstadsindustri exkl varv, svarade t ex för 46 av exporten 1980.

Prop. 1984/85: 40 102

APPENDIX

Förteckning över avgivna remissyttranden över 1984 års långtids-

utredning SOU 1984:4.

Efter remiss har följande instanser avgett yttranden över långtidsutred-

ningen:

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), kommerskollegium, lantbruksstyrel-

sen, riksförsäkringsverket (RFV), riksrevisionsverket (RRV), skogsstyrel-

sen, skolöverstyrelsen (SO) — som bifogat yttrande från länsskolnämnden i Östergötlands län — socialstyrelsen, statens encergiverk, statens jordbruksnämnd, statens naturvärdsverk, statskontoret, styrelsen för all-

männa pensionsfonden, styrelsen för teknisk utveckling (STU), fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen i Norrbot-

tens län, länsstyrelsen i Stockholms län, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges

Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Grossistförbund tillsammans med

Sveriges Köpmannaförbund — Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) — Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Utan att vara remissinstans har dessutom Industrins Byggmaterialgrupp inkommit med yttrande.

Prop. 1984/85: 40 103

Innehåll

Regeringens PpropOsitiOl sosse ereeeerrserrrrerer rss ess sars 1 Propositionens huvudsakliga innehåll oooooosssoesssrss rss ses s rss ]

I INledniNng sosoooeeeerereeererreerreerere rer rer rr reses er esse ess 2

2¶De ekonomisk-politiska Målen oosososseessrreersr sr esse reset 4

3 Den internationella eKONOMIN sossososeressssrreress rs ess ses IS 4 Den svenska ekOnOMIiN socoooeereeeee esse ssrese rss sees see ess 17 5 Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans —...sscccc0>0. > 36

[088 3 GIN GTI ET) 43

7 Beslut ooosooeerererrerrrrrerer rer rer rer rr terar rr ere ss se ses 43

Bilaga

Långtidsutredningen 1984 och remissyttrandena = ..soosssoss.. so... 44

I Utredningens uppläggning och Metod s.sososssssersses sr ss ess 44 2 Internationell bakgrund oosooossrererreeerrrersr rer rer rs er ert 49

3¶ProduktionskapaCitet oossossesseeeesresssrrer ters reses ansa 51

3.1¶Arbetskraft sosossssssssesrrseererer rr ers ere reses reses r es 51

4.1¶Ekonomisk-politiska Mål oosssossreserrrrerersrse rr rr era 55

4.2 Alternativ för real utveckling 1980-1990 = sosssssssssssoso ss 58

4.3¶Utvecklingen de närmaste åren och utredningens slutsatser .. 61

5¶Utvecklingen inom olika områdef ssssseoseerrerrerrrs ers rr rss 64

5.1 Finansiell utveckling och kreditmarknad «.ssoosssssssso. so. 64

5.2 Pris- och löneutveckling —sssososeserererrrrrrrrs ser rs rss 69

5.3 ArbetsmarknaC soooooooss esse seeeeessrsers sr ere rss ess rs sa 72

5.4¶Regional utveckling sossooesserrrrsseerrrr rer ers rr r rensas 76

5.5¶Offentlig SektOr oooooesesrrsereereer rr eerser rer sars er rea 78

5.6¶Investeringar sosse essersrsrssrerrrrer rise rss sens sa 81

5.7 Utrikeshandel och bytesbalans sosooooseesesessssss ess ss sa 82

5.8 Inkomst- och förmögenhetsfördelning —=.ssoosssssssss ss sno 84

5.9¶Miljövård soooooorerereerrerererreereresa res rs ser ense na 85

6¶Närlngsgrenarna oosoooreeserereeereeree reser er rss ss see seen 86

6.1 Jordbruk och fISke sosoooososseeseeeser ere rer rss rr rss resa 86

6.2 Skogsbruk sosoooeeeeeeseee ere sees sees esse reses rss erna 89

6.3 Industri och energiförsÖtjNnilNg s.ssosorrerererrersrrrr rss sa 91

6.4¶Byggnadsverksamhet och bostäder sosssoossssesrrsssre rise r es 94

7 Läångtidsutredningens modellsystemm oossossosseressssss essens rna 99

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984