Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en överenskommelse mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken (DDR) avsedd att slutligt reglera ersättningsanspråk beträffande svensk egendom som efter andra världskriget är föremål för statlig förvaltning eller andra tvångsåtgär- der i DDR. Enligt överenskommelsen skall regeringen i DDR till Sveriges regering betala ett nettobelopp om 70 milj. kr. i ersättning för den svenska egendomen. Detta belopp skall sedan fördelas mellan de svenska rättsägar- na.

• Sida 2
•  Original

1. Inledning

I och med att Sverige och Tyska Demokratiska Republiken (DDR) den 21 december 1972 träffade en överenskommelse om upprättande av diploma- tiska förbindelser skapades förutsättningar för att ta upp den sedan andra världskrigets slut aktuella frågan om ersättning för svensk egendom i den del av det f.d. Tyska Riket som numera motsvaras av DDR. Panerna undertecknade nämligen samtidigt ett protokoll om utvecklandet av deras ömsesidiga förbindelser. I protokollet uttalade de bl. a. att de skulle inleda förhandlingar om en reglering av förmögenhetsrättsliga frågor. Sådana förhandlingar har därefter förts sedan december 1973. Förhandlingarna har nu avslutats i och med att en överenskommelse mellan Sverige och DDR om reglering av de förmögenhetsrättsliga frågorna undertecknats den 24 oktober 1986 i Berlin. Överenskommelsen, som är avfattad på svenska och tyska, samt en till denna hörande skriftväxling bör fogas till regeringspro- tokollet i detta ärende som bilagor I och 2.

2. Bakgrund

Efter det tyska sammanbrottet i maj 1945 befann sig den utländska egendo- men i den del av Tyska Riket som numera motsvaras av DDR i ett helt oreglerat rättsläge.

Den 10 september 1945 genomfördes en jordreform (Bodenreform). Ge- nom denna reform drogs större jordegendomar in till staten. Egendomama styckades och fördelades till lantarbetare utan att någon ersättning läm- nades till vare sig inländska eller utländska ägare. Inteckningshavare i sådan egendom fick inte heller någon ersättning.

Den 6 september 1951 utfärdade DDR en förordning om förvaltning och skydd av utländsk egendom i DDR ("Verordnung t'iber die Verwaltung und

• Sida 3
•  Original

den Schutz ausländischen Eigentums in der DDR"). Förordningen omfat- tade all egendom i DDR, som den 8 maj 1945 tillhörde utländska medborga- re eller stod under direkt eller indirekt inflytande av utlänningar. Genom förordningen fråntogs de utländska ägarna all möjlighet att förfoga över egendomen, och rättshandlingar företagna av dem beträffande egendomen blev ogiltiga. Ägarna saknade insyn i förvaltningen, och någon redovis- ningsskyldighet gentemot dem erkändes inte.

Även andra lagar och förordningar av nationaliseringskaraktär drabbade en mindre del av den svenska egendom som det här är fråga om. Anledning saknas emellertid att här redogöra för dessa föreskrifter.

Genom 1948 års valutareform skrevs alla gamla konton avseende bank- fordringar ned i förhållandet 10:1. Ansökan om omvärdering av äldre konton skulle ske senast den 30 september 1952. Om någon sådan ansökan inte gjordes. upphörde kontot att gälla.

I detta sammanhang bör påpekas att särskilda regler gäller i fråga om egendom som tillfallit svenska (och andra utländska) medborgare genom arv eller testamente efter den 8 maj 1945. Här gäller i princip att ägaren själv kan tillsätta och entlediga förvaltare av egendomen. Avkastningen kan sättas in på ett särskilt bankkonto i DDR. Egendomen kan även säljas efter särskilt tillstånd av myndighet i DDR. Möjligheten att förfoga över avkastning och uppburet belopp vid försäljning är dock begränsad av gällande valutalagstiftning.

Med stöd av protokollet den 21 december 1972 om utvecklandet av ömsesidiga förbindelser begärde Sverige i mars 1973 att förhandlingar om reglering av de förmögenhetsrättsliga frågorna skulle tas upp snarast möj- ligt. I anslutning härtill införde utrikesdepartementet i vissa svenska tid- ningar ett meddelande till svenska medborgare och svenska juridiska per- ' soner, vars egendom i DDR ställts under förvaltning eller vars ekonomiska intressen drabbats av andra tvångsåtgärder från DDR:s sida och som på grund därav ansåg sig ha ersättningsanspråk mot DDR. ] meddelandet uppmanades de som ansåg sig drabbade att anmäla sina anspråk till utri- kesdepartementets rättsavdelning. Med anledning av detta meddelande inkom under tiden den 8 mars 1973 — den 4juli 1974 anmälningar från 281 rättsägare. Många av dem hade redan tidigare anmält sina krav till utrikes- departementet. Därefter har anmälningar inkommit från ytterligare 70 rättsägare. En del av anmälningarna upptog fordringar av flera slag. Ersätt- ningsanspråken avsåg huvudsakligen fastigheter, företag, inteckningsford- ringar och banktillgodohavanden.

3. Förhandlingarna

Ersättningsförhandlingarna mellan Sverige och DDR inleddes i december 1973. Sammanlagt 19 förhandlingsomgångar har förekommit, den sista i september 1986 i Stockholm.

De första årens förhandlingar ägnades uteslutande åt en noggrann tek- nisk genomgång av de olika anspråken. Redan vid det första mötet gjorde DDR klart att man endast kunde diskutera anspråk som avsåg egendom i

• Sida 4
•  Original

svensk ägo den 8 maj 1945 och som förvaltades enligt förordningen den 6 september 1951. Senare under förhandlingarna har emellertid också be- handlats egendom som kommit i svensk ägo efter den 8 maj 1945 och som är föremål för statlig förvaltning eller andra tvångsåtgärder i DDR.

De första årens förhandlingar ledde inte till några märkbara framsteg. Någon egentlig sakdiskussion av principfrågor förekom inte. Värderings- frågor d.;kuterades inte heller. I ett försök att bringa frågan ur världen framföra.-s från svensk sida önskemål om ett avtal om ersättning med en totalsurr;-.na (globalersättning). DDR visade emellertid då inget intresse för en sådai. lösning.

Vid ( e diskussioner i principiella frågor som sedan ägde rum visade det sig att s.arkt skiljaktiga meningar rådde mellan parterna. DDR var inte berett att betala ersättning för egendom som tillhörde svenska dotterbolag med säte i Förbundsrepubliken Tyskland men som hade egendom i DDR: Sverige var inte behörigt att företräda dessa bolag, eftersom de hade sitt säte i Förbundsrepubliken. Enligt DDR kunde dessa bolag endast företrä- das av Förbundsrepubliken (den s.k. sätesteorin). Sverige hävdade att ett bolags rättsställning skulle bedömas med hänsyn till nationaliteten hos den eller de personer som kontrollerar bolaget och dess verksamhet (den s.k. kontrollteorin). Man borde således se till realiteterna bakom ett bolag, vem som verkligen ägde det, och inte betrakta företagets säte som utslagsgivan- de. De svenska krav som framförts på grundval av kontrollteorin hade anmälts av sex svenska moderbolag till förmån för dotterbolag i Förbunds- republiken, vilka de ägde nära nog till 100%. (I något fall var andelen mindre.) Sverige hade dessutom fört fram och också fått gehör för krav på grundval av kontrollteorin vid reglering av ersättningsfrågor med andra länder, såsom Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Under förhandlingar- nas gång vidhöll parterna sina principiella ståndpunkter i denna fråga.

Beträffande jordreformen år 1945 vitsordade DDR att reformen i och för sig innebar nationalisering, men gjorde gällande att någon ersättning likväl inte skille betalas till förutvarande ägare, eftersom reformen primärt inte hade tal— syfte att nationalisera egendomen utan att reformera formerna för förvaltz'.::_1gen av jorden. Reformen var enligt DDR:s uppfattning oantast- bar och kunde således inte bli föremål för förhandlingar. Sverige hävdade att jordreformen utgjorde ett klart fall av nationalisering för vilken det förelåg ersättningsskyldighet till svenska medborgare enligt folkrättens regler oavsett syftet med lagstiftningen. DDR medgav i slutskedet av förhandlingarna att betala ersättning avseende två fastigheter, vilka tagits i anspråk med stöd av jordreformen.

Under förhandlingarna framförde DDR även ersättningskrav mot Sveri- ge. Dessa krav avvisades i samtliga fall från svensk sida. Med hänsyn till att avtalet innebär att DDR:s regering ensidigt till Sveriges regering skall betala ett n:ttobelopp och att samtliga frågor därigenom anses reglerade saknas anledning att här redogöra för dessa motkrav.

Såvitt avser värderingen av fastigheterna gjorde DDR gällande att denna skulle hänföra sig till tidpunkten för ett kommande avtal mellan parterna om de förmögenhetsrättsliga frågorna. DDR hävdade vidare att regler i DDR skulle vara tillämpliga vid värderingen, eftersom fastigheterna var

• Sida 5
•  Original

belägna där. DDR framhöll därvid att man inte var beredd att acceptera att andra värderingsnormer än de som gällde i DDR skulle ligga till grund för värderingen av fastigheterna. DDR presenterade en värderingsmodell som ledde till symboliska värden på fastigheterna.

Förhandlingarna ägnades under många är uteslutande åt tekniska detalj- frågor. och parterna upprepade och vidhöll sina ståndpunkter i de princi- piella frågorna.

Efter den ti0nde förhandlingsomgången. som ägde rum i Stockholm i juni 1981 , gjordes ett avbrott i förhandlingarna. Anledningen härtill var att förhandlingarna varit resultatlösa och att man inte kunde skönja någon lösning. Eftersom arbetet inte ledde framåt beslöt man på svensk sida att vid kommande förhandling föra fram till beloppet preciserade yrkanden beträffande de olika förmögenhetsobjekten och därigenom etablera en "svensk siffra” som utgångspunkt för konkreta förhandlingar. Därefter företogs inom utrikesdepartementets rättsavdelning en förnyad genom- gång av samtliga anspråk. Man bedömde därvid om och i vilken omfattning de anmälda fordringsanspråken borde stödjas i de fortsatta förhandlingar- na och försökte samtidigt få fram värden på de olika förmögenhetsobjek- ten. Vid denna genomgång framkom att en inte obetydlig del av anmälning- arna avsåg dels privatförvaltad egendom som inte var föremål för direkta tvångsåtgärder i DDR, dels bistånd med transferering av banktillgodoha- vanden på s.k. "Devisenausländerkonten", vilka tillkommit efter den 8 maj 1945, t.ex. på grund av att någon ärvt medel i DDR. lnnestående medel på sådana konton får enligt östtyska valutabestämmelser inte föras ut ur DDR utan endast användas i DDR för särskilda ändamål. Den av rättsägama ingivna dokumentationen i de olika ärendena. särskilt materi- alet som stod till förfogande för uppskattning av värdet på de olika förmö- genhetsobjekten, visade sig i många fall vara mycket bristfällig. Vid värderingen av fastigheterna konstaterades på svensk sida att man inte kunde acceptera de av DDR tillämpade värderingsreglerna, vilka var anpassade för värdering av egendom som tillhörde medborgare i DDR. En sådan värdering skulle inte på långt när ha återspeglat de verkliga förlus- terna. På grund av de rådande egendomsrättsliga förhållandena i DDR var det inte heller realistiskt att försöka fastställa marknadsvärden på fastighe- terna. Det blev därför nödvändigt att finna en annan norm eller beräknings- grund. Valet kom slutligen att falla på ett taxeringsvärde (s.k. Einheits- wert) som härrörde från tiden för tvångsåtgärdema och som åsatts av tyskarna själva. Det "Einheitswert" som gällde senast vid den tidpunkt då tvångsåtgärdema vidtogs ansågs motsvara en fastighets värde, om inte särskilda omständigheter föranledde någon annan bedömning. Från detta värde gjordes avdrag för inteckningar som fastighetsägaren uppgett. I förekommande fall reducerades värdet även med hänsyn till krigsskador. Vid värdering av företag togs som huvudsaklig utgångspunkt ett företags bokförda värde eller dess substansvärde. I flertalet fall skedde värderingen på grundval av rättsägamas ingivna utlåtanden av auktoriserade revisorer. Här kan inskjutas att DDR under de senaste åren på sin sida utfört värderingar av de svenska företag, vilka DDR i princip medgivit att betala

• Sida 6
•  Original

ersättning för. Värderingarna har underställts de svenska rättsägama. Några av dem har godkänt värderingarna.

Efter uppehåll på nära tre år fortsatte förhandlingarna i april 1984 i Berlin. Sverige framställde då yrkanden med ett bestämt belopp för varje individuell fordran. ] vissa fall hade det dock inte varit möjligt att fastställa något värde. ] förekommande fall hade avräknats vad en rättsägare fått i utdelning ur den beslagtagna tyska egendomen från den s.k. likvidations- nämnden.

Huvuddelen av de anmälda anspråken var uttryckta i riksmark (RM) eller mark (M). Dessa anspråk hade räknats om till svenska kronor. Vid den tidpunkt då tvångsåtgärdema vidtogs var kursen i nästan samtliga fall att 100 M motsvarade 168 kr. (Den ljanuari 1984 var 100 M lika med 300 kr.) Omräkning till svenska kronor gjordes till den kurs, som gällde när tvångsåtgärdema vidtogs, eftersom det kunde anses som oskäligt att till- lämpa en senare förmånligare kurs och på de omräknade beloppen yrka ränta (se i det följande).

Den preliminära summan för de svenska kraven — bortsett från den mindre del som det inte varit möjligt att värdera — uppgick till ungefär 168 milj. kr. Bland de svenska anspråken intog två krav från vardera STAB (numera Swedish Match) och ESAB en särställning genom kravens stor- lek. Dessa krav tillsammans uppgick till mer än två tredjedelar av det totala svenska kravet.

Med hänsyn till den långa tid som förflutit efter det att DDR övertagit den svenska egendomen yrkades dröjsmålsränta med sex procent, fast årlig ränta, från den ungefärliga tidpunkt då tvångsåtgärdema vidtogs till tidpunkten för betalningen. Eftersom räntan, beräknad på detta sätt, upp- gick till ca 200 milj. kr., omfattade det preliminära svenska kravet ungefär 368 milj. kr.

I anslutning till de återupptagna förhandlingarna återkallade Sverige en del av de framförda anspråken. I vissa fall var det fråga om anspråk, som efter en närmare granskning visat sig inte vila på folkrättslig grund, t. ex. privatförvaltade fastigheter som inte träffats av några tvångsåtgärder i DDR utan vilka fastighetsägarna enligt uppgift av DDR fortfarande kunde förfoga över. Vidare undantogs de tidigare nämnda ”Devisenausländer- konten”. Som framgår av skriftväxlingen, bilaga 2, kommer Sverige och DDR, efter det att avtalet om reglering av de förmögenhetsrättsliga frå- gorna trätt i kraft, att uppta förhandlingar om överförande av bankmedel mellan länderna. Vissa anspråk, grundade på jordreformen år 1945, hade anmälts av sökande som inte var svenska medborgare vid tidpunkten för nationaliseringen. Också i dessa fall återkallades anspråken. I princip återkallades även krav avseende bankkonton vilka inte omvärderats efter valutareformen år 1948. I andra fall återkallades krav som inte styrkts och som det mot DDR:s bestridande inte varit meningsfullt att vidhålla.

Från DDR:s sida framfördes åtskilliga invändningar mot de svenska yrkandena. De principiella ståndpunkterna vidhölls, värderingsmetodema kunde inte godtas och vissa framförda krav var över huvud taget inte ersättningsgilla. Ränteyrkandet avvisades bestämt med motiveringen att det saknade hävd i folkrätten.

• Sida 7
•  Original

Förhandlingarna fortsatte därefter i november 1984 samt i maj och i december 1985. Positionerna var fortfarande låsta och någon utsikt till snar lösning kunde inte skönjas. "

Vid en förhandlingsomgång i april 1986 tog förhandlingarna emellertid en ny vändning. Parterna förklarade sig beredda att i en positiv anda söka finna lösningar som snabbt skulle leda fram till en överenskommelse. Från svensk sida hävdades att parterna inte längre borde fördjupa sig i enskilda yrkanden eller i principiella frågor. Panemas inställning i de principiella frågorna var ju sedan länge känd, och ingen av dem var villig att ge avkall på sin ståndpunkt. Förhandlingarna borde i stället inriktas på en uppgörel- se kring en globalsumma. DDR gjorde först gällande att det var nödvändigt att parterna enades om vilka anspråk som skulle omfattas av överenskom- melsen. Parterna var emellertid överens om att det var den svenska rege- ringens sak att fördela ersättningen mellan rättsägama, och vid senare förhandlingar kom man också fram till att lösningen låg i att bestämma ersättningen som en globalsumma.

En betydelsefull faktor för den svenska hållningen i förhandlingarnas slutskede var inställningen hos de båda största anspråkshavarna. Vid underhandskontakter mellan den svenska förhandlingsdelegationen och företrädare för SWedish Match och ESAB under våren 1986 förklarade bolagen nämligen att de var beredda att sätta ned sina anspråk högst avsevärt vid fördelningen av ersättningsbeloppet. En förutsättning var dock dels att Swedish Match och ESAB verkligen fick ersättning i enlighet med sina justerade krav, dels att ett avtal kom till stånd inom rimlig tid.

4. Överenskommelsen

Enligt överenskommelsen förbinder sig DDR:s regering att till Sveriges regering betala ett globalbelopp om 70 milj. svenska kr. avseende svensk förmögenhet som är föremål för statlig förvaltning eller andra åtgärder från DDR:s sida. En förutsättning för ersättningsskyldigheten är att de förmö- genhetsrättsliga anspråken tillkom de svenska rättsägama den 8 maj 1945 och tillkommer dem vid den tidpunkt då avtalet undertecknas. För fördel- ningen av beloppet mellan de svenska intressenterna svarar Sveriges rege- ring. Genom överenSkommelsen regleras också förmögenhetsrättsliga an— språk, som tillkommer DDR och som hänför sig till den ovannämnda förmögenheten (artiklarna ] och 2).

I artikel 3 sägs att avtalet inte gäller svensk egendom som uppstått på DDR:s territorium efter den 8 maj 1945 och som förvaltas på civilrättslig grund. Som tidigare nämnts (avsnitt 3) har förhandlingarna avsett även egendom som kommit i svensk ägo efter den 8 maj 1945 och är föremål för statlig förvaltning eller andra tvångsåtgärder i DDR. Innebörden i artikeln är alltså att även denna egendom omfattas av ersättningsbeloppet.

Med medborgare i Sverige och i DDR avses enligt avtalet personer som vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet enligt lagstiftningen i Sveri- ge resp. DDR innehar dess medborgarskap (artikel 4).

DDR förbinder sig att till Sveriges Rikaank betala ersättningsbeloppet i

• Sida 8
•  Original

två lika stora delbetalningar. Den första delbetalningen skall ske senast tre månader och den andra senast nio månader efter det att avtalet trätt i kraft (artikel 5).

Genom överenskommelsen är alla mellan de avtalsslutande parterna oreglerade förmögenhetsrättsliga anspråk slutgiltigt reglerade. Eftersom globalsumman är avsedd att slutligt reglera ersättningsfrågan har parterna förbundit sig att gentemot varandra inte framställa anspråk som omfattas av överenskommelsen eller att stödja sådana anspråk på något sätt (artikel 6).

Anspråk avseende förmögenhet som omfattas av avtalet och som efter det att avtalet trätt i kraft reses av en tredje stat mot DDR skall vidarebe- fordras till Sverige. På motsvarande sätt skall anspråk som reses av en tredje stat mot Sverige vidarebefordras till DDR (artikel 7).

5. F öredraganden

Det avtal som jag nu har redogjort för är avsett att slutligt reglera vissa förmögenhetsrättsliga anspråk mellan Sverige och DDR. De svenska er- sättningsanspråken har uppstått på grund av att svensk egendom i den del av f.d. Tyska Riket som nu motsvaras av DDR efter andra världskriget ställts under statlig förvaltning eller blivit föremål för andra tvångsåtgärder i DDR. Ersättningsfrågan har således länge väntat på en lösning. Förhand- lingar har förts mellan Sverige och DDR alltsedan december 1973. Det är därför med stor tillfredsställelse som jag konstaterar att det varit möjligt att nu uppnå en överenskommelse i saken.

Ersättningsavtalet innebär i korthet att DDR:s regering till Sveriges regering skall betala en globalsumma om 70 milj. svenska kr. Betalningen skall verkställas genom två lika stora delbetalningar, tre resp. nio månader efter det att avtalet trätt i kraft. Ersättningen skall täcka svenska anspråk som avser förmögenhet som är föremål för statlig förvaltning eller andra tvångsåtgärder från DDR:s sida under förutsättning att det rör sig om anspråk som var svenska den 8 maj 1945 och som alltjämt var svenska när avtalet undertecknades den 24 oktober 1986. Ersättningsbeloppet skall fördelas av Sveriges regering och dispositionen av detta är således uteslu- tande en svensk angelägenhet.

Genom avtalet har uppnåtts en reglering av en komplicerad fråga där parterna — vilket inte är ovanligt vid ersättningsförhandlingar av detta slag — har haft vitt skilda utgångspunkter. Uppfattningama har gått isär inte bara i fråga om principerna för ersättningsskyldigheten utan också rörande värderingsmetoder och enskildheter i framförda krav. Det resultat som nu föreligger får enligt min mening med hänsyn till omständigheterna anses tillfredsställande. Ett ytterligare uppskov med ersättningsfrågan för nya förhandlingsomgångar skulle knappast ha ökat utsikterna för en gynnsam- mare uppgörelse. Jag föreslår därför att regeringen förelägger riksdagen avtalet för godkännande.

Om riksdagen godkänner avtalet, bör regeringen tillsätta en särskild nämnd med uppgift att upprätta och till regeringen inkomma med förslag

• Sida 9
•  Original

till fördelning av medlen mellan de svenska rättsägama. Till ordförande i nämnden bör utses en person med hög juridisk kompetens. Jag avser att senare återkomma i denna fråga till regeringen men vill redan nu redovisa hur jag ser på vissa frågor med anknytning till fördelningsarbetet.

Vid fördelningen bör hänsyn givetvis tas till de resultat som uppnåtts under förhandlingarna. Av globalersättningens natur och avtalets kon- struktion följer att nämnden har frihet att föreslå ersättning för anspråk som Sverige framfört och vidhållit, även om DDR bestritt ersättningsskyl- dighet för dem. Ersättning bör således betalas t. ex. för de anspråk som framförts på grundval av den s. k. kontrollteorin. Swedish Match och ESAB, vilka nedsatt sina yrkanden avsevärt för att underlätta en uppgörel- se. bör som en utgångspunkt erhålla ersättning i enlighet med de yrkanden som de under hand fört fram till den svenska förhandlingsdelegationen. Vidare bör de rättsägare som godkänt de av DDR gjorda värderingarna av företag i princip erhålla ersättning med de belopp som de har godtagit. Som tidigare nämnts (avsnitt 4) bör ersättning betalas också för egendom som kommit i svensk ägo efter den 8 maj 1945 och som är föremål för tvångsåt- gärder i DDR. Jag förutsätter vidare att nämnden i sitt förslag till regering- en rörande fördelning av medlen kommer att ta särskild hänsyn till rätts- ägare med små anspråk.

6. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att godkänna överenskommelsen mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken om reglering av förmögenhetsrättsliga frågor.

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan- den har lagt fram.

• Sida 10
•  Original

Avtal

mellan Konungariket Sveriges regering och Tyska Demokratiska Republikens re- gering om reglering av förmögenhets- rättsliga frågor

Konungariket Sveriges regering och Tyska Demokratiska Republikens regering,

ledda av en önskan att lämna ett bidrag till en ytterligare utveckling av förbindelserna mellan Konungariket Sverige och Tyska De- mokratiska Republiken,

på grundval av protokollet mellan Kungliga svenska regeringen och Tyska Demokratiska Republikens regering om utvecklandet av deras ömsesidiga förbindelser av den 21 de- cember 1972,

som strävar efter att reglera alla mellan de båda parterna oreglerade förmögenhetsrätts- liga frågor,

har överenskommit följande:

Artikel 1

1. Tyska Demokratiska Republikens rege- ring betalar till Konungariket Sveriges rege- ring ett nettobelopp om sjuttio miljoner (70 000 000) svenska kronor såsom ersättning för de i artikel 2 omnämnda förmögenhets- rättsliga anSpråken.

2. För fördelningen av detta belopp svarar Konungariket Sveriges regering.

Artikel 2

Genom detta avtal regleras:

1. förmögenhetsrättsliga anspråk som till- kommer Konungariket Sverige samt svenska medborgare och svenska juridiska personer och som aVSer förmögenhet som är föremål för statlig förvaltning eller andra åtgärder från Tyska Demokratiska Republikens sida. under förutsättning att de förmögenhetsrätts-