1

Regeringens proposition

2000/01:65

Kemikaliestrategi för Giftfri miljö

Prop.

2000/01:65

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 1 februari 2001

Göran Persson

Kjell Larsson

(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145) lade regeringen

fram ett förslag till system med femton miljökvalitetsmål, som godkändes

av riksdagen (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:87). Det övergripande

syftet med miljökvalitetsmålen är att vi till nästa generation skall kunna

överlämna ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. I den

kommande miljömålspropositionen avser regeringen att lämna förslag till

mer preciserade delmål för att uppnå miljökvalitetsmålen. Målet Giftfri

miljö behandlas dock huvudsakligen i denna proposition. Beträffande

målet Giftfri miljö har Miljömålskommittén lämnat förslag till sex

delmål. Fem av dessa behandlas i denna proposition, medan förslaget till

delmål om sanering av förorenade områden kommer att lämnas i

miljömålspropositionen.

I propositionen vidareutvecklas också hur de nya riktlinjerna för

kemikaliepolitiken som lades fast i propositionen Svenska miljömål skall

definieras och genomföras.

Den stora okunskapen om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper

samt om kemiska ämnens förekomst i varor utgör grundläggande

problem i arbetet för en giftfri miljö. Detta problem måste lösas för att nå

målet Giftfri miljö inom en generation.

Regeringen konstaterar i propositionen att EU är en viktig arena för

fortsatta åtgärder för att nå målet Giftfri miljö. Sverige kommer att verka

för att den kemikaliestrategi som nu utarbetas inom EU blir ett effektivt

verktyg för att komma till rätta med problemen på kemikalieområdet.

Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att farliga ämnen skall fasas

ut. Nyproducerade varor som används på ett sådant sätt att de kommer ut

i kretsloppet skall senast år 2007 så långt det är möjligt vara fria från

Prop. 2000/01:65

2

cancerframkallande ämnen och andra ämnen som påverkar arvsmassan

eller stör fortplantningen. Varorna skall inte heller innehålla några nya

organiska ämnen som är långlivade och bioackumulerande. I

produktionsprocesserna skall inte ingå farliga ämnen av angivet slag, om

användningen kan skada hälsa och miljö. Detsamma gäller för

kvicksilver, kadmium och bly och dessa ämnen skall inte heller

förekomma i nyproducerade varor efter i propositionen angivna årtal.

Regeringen föreslår också att hälso- och miljöriskerna med

användningen av kemiska ämnen skall minska fortlöpande och att detta

skall kunna mätas med hjälp av indikatorer och nyckeltal som

myndigheterna kommer att utarbeta. Riktvärden för minst 100 kemiska

ämnen skall också utarbetas. I propositionen presenteras också strategier

för hur delmålen skall nås.

Prop. 2000/01:65

3

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5

2

Ärendet och dess beredning ...............................................................6

2.1

Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö ..........6

2.2

Kemikalieutredningens betänkande Varor utan faror .........6

2.3

Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens rapport Att

finna farliga flöden ..............................................................6

3

Målet Giftfri miljö och dess precisering ............................................7

4

Utgångspunkter i arbetet för Giftfri miljö..........................................9

5

Delmål för att nå en giftfri miljö......................................................15

5.1

Kunskap om kemiska ämnens hälso- och

miljöegenskaper.................................................................15

5.1.1

Delmål 1 ..........................................................15

5.1.2

Strategier för att nå delmål 1...........................17

5.2

Miljö- och hälsoinformation om varor ..............................21

5.2.1

Delmål 2 ..........................................................21

5.2.2

Strategier för att nå delmål 2...........................22

5.3

Utfasning av särskilt farliga ämnen...................................25

5.3.1

Delmål 3 ..........................................................25

5.3.2

Kriterier för särskilt farliga ämnen..................28

5.3.3

EU-inriktade strategier för att nå delmål 3......33

5.3.4

Nationella strategier för att nå delmål 3 ..........38

5.3.5

Internationella strategier för att nå delmål 3 ...41

5.4

Fortlöpande minskning av hälso- och miljöriskerna

med kemikalier ..................................................................44

5.4.1

Delmål 4 ..........................................................44

5.4.2

Strategier för att nå delmål 4...........................46

5.5

Riktvärden för miljökvalitet ..............................................54

5.5.1

Delmål 5 ..........................................................54

5.5.2

Strategier för att nå delmål 5...........................55

6

Behov av forskning och metodutveckling .......................................56

7

Tillsyn och inspektionsverksamhet..................................................59

8

Uppföljning ......................................................................................60

9

Ekonomiska konsekvenser...............................................................61

10

Ordlista.............................................................................................63

Bilaga 1

Sammanfattning av Miljömålskommitténs betänkande

”Framtidens miljö- allas vårt ansvar” SOU 2000:52 i de

delar som rör GIFTFRI MILJÖ .............................................65

Bilaga 2

Sammanfattning av Kemikalieutredningens

betänkande ”Varor utan faror” SOU 2000:53........................69

4

Bilaga 3

Sammanfattning av Naturvårdsverkets och

Kemikalieinspektionens rapport 5036 ”Att finna

farliga flöden”

....................................................................81

Bilaga 4

Förteckning över remissinstanserna avseende

Miljömålskommitténs betänkande ”Framtidens miljö

−

allas vårt ansvar” (SOU 2000:52) ..........................................84

Bilaga 5

Företeckning över remissinstanserna och remiss-

yttrandena över Kemikalieutredningens rapport

”Varor utan faror”(SOU 2000:53) .........................................87

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna avseende

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionens rapport

”Att finna farliga flöden” .......................................................89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 2001.......90

Prop. 2000/01:65

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner fem delmål under

miljökvalitetsmålet Giftfri miljö (kapitel 5).

Prop. 2000/01:65

6

2

Ärendet och dess beredning

I denna proposition behandlas bl.a. följande utredningsförslag och

rapporter.

2.1

Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö

Miljömålskommittén (M1998:07) överlämnade i juni 2000 sitt

slutbetänkande Framtidens miljö – allas vårt ansvar (SOU 2000:52).

Betänkandet kommer att behandlas i en separat proposition som

regeringen kommer att överlämna till riksdagen under våren. Kommitténs

förslag som rör miljömålet Giftfri miljö behandlas i denna proposition, så

när som på förslaget till delmål om sanering av förorenade områden.

Detta delmål behandlas i den kommande miljömålspropositionen. En

sammanfattning av betänkandets förslag beträffande miljökvalitetsmålet

Giftfri miljö finns i bilaga 1. En sammanfattning av betänkandet i sin

helhet kommer att finnas i miljömålspropositionen. Betänkandet har

remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr

M2000/2362/Mk).

2.2

Kemikalieutredningens betänkande Varor utan faror

Kemikalieutredningen (M1998:09) överlämnade i juni 2000 sitt

betänkande Varor utan faror (SOU 2000:53). Betänkandet innehåller

förslag till hur regeringens nya riktlinjer inom kemikaliepolitiken kan

genomföras. Utredningen lämnar förslag till kriterier för de miljö- och

hälsoegenskaper hos kemikalier som anges i riktlinjerna. Förslag lämnas

också på vilka åtgärder som kan vidtas för att uppnå riktlinjerna. En

sammanfattning av betänkandet lämnas i bilaga 2. Betänkandet har

remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr

M2000/2317/Kn).

2.3

Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens

rapport Att finna farliga flöden

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har haft regeringens

uppdrag att genomföra en översiktlig studie av upplagring och flöden av

farliga kemikalier i samhället, i syfte att ge underlag för bedömningar av

vilka ytterligare studier som behövs på området. Uppdraget har

redovisats i rapporten Att finna farliga flöden (rapport 5036). En

sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3. Betänkandet har

remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr

M1999/ 5160/Kn).

Prop. 2000/01:65

7

3

Målet Giftfri miljö och dess precisering

Av riksdagen fastställt miljökvalitetsmål:

Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller

utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den

biologiska mångfalden.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Precisering av miljökvalitetsmålet:

Precisering av Giftfri miljö innebär att:

Halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära

bakgrundsnivåerna.

Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.

Den sammanlagda exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och

inomhusmiljö för särskilt farliga ämnen är nära noll och för

övriga kemiska ämnen inte skadlig för människor.

Förorenade områden är undersökta och vid behov åtgärdade.

De två första punkterna fanns med i regeringens precisering av målet

redan i propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145), medan de

två sista är kompletteringar enligt Miljömålskommitténs förslag.

Preciseringen om exponering av människor för särskilt farliga ämnen

föreslås för att tydliggöra att människans exponering för kemiska ämnen

behandlas utifrån ett helhetsperspektiv. Detta innebär att all exponering

för ett ämne eller en ämnesgrupp beaktas oberoende av om den sker i

arbetsmiljö, yttre miljö eller inomhusmiljö. I propositionen Svenska

miljömål föreslog regeringen under målet God bebyggd miljö en

precisering för sanering och efterbehandling av förorenade områden.

Nuvarande precisering har modifierats och flyttats till målet Giftfri miljö,

i enlighet med Miljömålskommitténs förslag.

Målet Giftfri miljö innebär alltså att halterna av naturligt

förekommande ämnen är nära bakgrundsnivåerna och halterna av

naturfrämmande ämnen är nära noll. Målet anger i likhet med övriga

miljökvalitetsmål den miljökvalitet som bör uppnås inom en generation,

dvs. till ca år 2020. För att göra det möjligt att nå målet är det bl.a. viktigt

att minimera ytterligare förorening av miljön genom att minska

nytillförseln av farliga ämnen högst väsentligt. En utfasning av

användningen av ämnen som är långlivade och bioackumulerande är i

detta sammanhang av största betydelse.

Även om kraftfulla åtgärder mot användningen av kemiska ämnen med

vissa egenskaper genomförs kommer det att vara svårt att till fullo nå

målet till denna tidpunkt. Skälet till det är att vissa ämnen redan är vitt

spridda i miljön och det är, med de tekniker som står till buds i dag, en

omöjlighet att t.ex. rena hela Östersjön från PCB eller hela södra Sverige

från det bly som finns ansamlat i marken.

Tillförseln av farliga ämnen sker dels som ett resultat av aktiviteter i

landet men också genom spridning från andra länder. Det krävs alltså

Prop. 2000/01:65

8

åtgärder både nationellt och internationellt för att nå målet. Det faktum

att internationella åtgärder krävs för att målet skall kunna nås fullt ut

innebär också en osäkerhet i bedömningen av om målet kommer att

kunna nås.

Sambandet mer övriga milökvalitetsmål

I propositionen Svenska miljömål lade regeringen fram ett förslag till

system med femton miljökvalitetsmål, som godkändes av riksdagen (bet.

1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:87). Det övergripande syftet med

miljökvalitetsmålen är att till nästa generation kunna överlämna ett

samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. I den kommande

miljömålspropositionen avser regeringen att lämna förslag till mer

preciserade delmål för att uppnå miljömålen. Målet Giftfri miljö

behandlas dock huvudsakligen i denna proposition. Även målet

Begränsad klimatpåverkan kommer att behandlas i en särskild

proposition. Beträffande Giftfri miljö har Miljömålskommittén lämnat

förslag till sex delmål. Fem av dessa behandlas i denna proposition,

medan förslaget till delmål om sanering av förorenade områden kommer

att lämnas i miljömålspropositionen. Delmålen inom Giftfri miljö är

således uppdelade i två olika propositioner.

Målet Giftfri miljö har flera beröringspunkter med andra miljömål.

Flera av de andra miljömålen är knutna till en viss del av miljön, t.ex.

luften, grundvattnet, sjöarna eller den bebyggda miljön. Målet Giftfri

miljö täcker in förekomsten av farliga ämnen som framställts av

människan och som spridits i alla delar av miljön. Delmål inom andra

mål bidrar till att uppnå Giftfri miljö samtidigt som målet Giftfri miljö

stöder andra mål. Ett exempel är att delmål om begränsning av mängden

cancerframkallande ämnen i luft, inom målet Frisk luft, bidrar till att

uppnå Giftfri miljö.

Prop. 2000/01:65

9

4

Utgångspunkter i arbetet för Giftfri miljö

Regeringens bedömning: Den stora okunskapen om kemiska ämnens

hälso- och miljöegenskaper samt om kemiska ämnens förekomst i varor

utgör grundläggande problem i arbetet för en giftfri miljö. En

förutsättning för att kunna nå målet Giftfri miljö inom en generation är en

snabb lösning på detta problem. En stor mängd ämnen marknadsförs utan

att tillräcklig kunskap om deras effekter och egenskaper finns.

Därtill behövs kraftfulla åtgärder mot användningen av hälso- och

miljöfarliga ämnen.

Många av de åtgärder som krävs för att kunna nå målet Giftfri miljö

innebär förändringar på EU-nivå. Sverige kommer att verka för att den

kemikaliestrategi som nu utarbetas inom EU blir ett effektivt verktyg för

att komma till rätta med problemen på kemikalieområdet. Avvaktan på

framgångar i EU-arbetet får dock inte leda till en brist på nationella

initiativ.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser delar

Kemikalieutredningens bedömning att det inte är acceptabelt att det

saknas kunskap om egenskaperna hos de ämnen som används i kemiska

produkter och varor i dag. Ett relativt stort antal remissinstanser

(myndigheter, miljö- och konsumentorganisationer) instämmer också i

bedömningen att kraftfulla åtgärder behövs mot användningen av de mest

hälso- och miljöfarliga ämnena.

Samtliga remissinstanser som kommenterat förslagen om hur åtgärder

skall vidtas delar också utredningens bedömning att åtgärderna för att bli

effektiva måste vidtas på internationell nivå med början inom EU. Enligt

Landsorganisationen

i Sverige (LO) saknas emellertid en

genomförandestrategi för hur arbetet inom EU skall bedrivas och en

vägledning för den nationella kemikaliepolitiken för den händelse att

förslagen inte vinner tillräckligt stöd inom EU eller ställs på framtiden.

Kooperativa förbundet (KF) saknar ett helhetsperspektiv på hur målet

Giftfri miljö skall nås.

Skälen för regeringens bedömning

Problembilden

Kemikalier spelar en viktig roll i dagens samhälle. Vi använder kemiska

produkter i många sammanhang. Som exempel på användningsområden

kan nämnas läkemedel, bekämpningsmedel, tvätt- och rengöringsmedel

och målarfärger. Kemiska ämnen ingår också i varor, såsom kläder,

möbler och datorer. Samtidigt som kemikalierna har bidragit till vårt

välstånd har de också vållat hälso- och miljömässiga problem.

Farliga ämnen har spridits i miljön under lång tid. Det finns en mängd

områden i Sverige där halterna av farliga ämnen i t.ex. mark eller

sediment är kraftigt förhöjda till följd av industriell verksamhet. För vissa

Prop. 2000/01:65

10

ämnen är halterna i miljön förhöjda över större områden. Det gäller t.ex.

för bly, som under många år spridits via bilavgaser.

Det finns ett mycket stort antal kemiska ämnen på marknaden. Ingen

vet med exakthet hur många ämnen som hanteras på den globala

marknaden, men antalet ligger sannolikt inom intervallet 20 000 – 70 000

ämnen. I Sverige förekommer drygt 11 000 ämnen i de ca 60 000

kemiska produkter som tillverkas i eller importeras till landet. Ytterligare

ämnen kommer in i Sverige via importerade varor som inte är kemiska

produkter.

I dag är kunskapsbristen beträffande kemiska ämnens hälso- och

miljöegenskaper stor. För nya ämnen finns krav i EU:s regelverk som

innebär att de måste vara testade innan de får släppas ut på marknaden,

men för redan existerande ämnen finns inga sådana krav. En

undersökning gjord av EG-kommissionens kemikaliebyrå European

Chemicals Bureau (ECB), publicerad 1999, visar att endast för 14

procent av de ca 2 500 högvolymkemikalier som används inom EU finns

uppgifter tillgängliga motsvarande de baskrav som ställs på nya ämnen

innan de får släppas ut på marknaden. Detta innebär att det saknas sådan

kunskap för drygt 2 150 ämnen som används i volymer över 1 000 ton

per år. I USA har Environmental Protection Agency (EPA) utfört en

undersökning som visade att endast sju procent av ämnena som tillverkas

i eller importeras till USA i mer än ca 450 ton/år uppfyller de minimikrav

på information som OECD anser vara nödvändiga.

Kunskapsbristen är också stor om varors innehåll av kemiska ämnen.

För kemiska produkter finns det regler inom EU för hur information om

produkternas innehåll av farliga ämnen skall lämnas, t.ex. genom

varuinformationsblad och märkning. För varor av annat slag finns inte

motsvarande krav. Det gör att den som köper en vara, t.ex. en

mobiltelefon eller ett klädesplagg, inte får information om innehållet av

farliga ämnen i varan. Den ökande globala handeln med varor har gjort

det ännu svårare att leta upp sådan information. Många varor består av

komponenter som tillverkats i flera led i olika länder.

Människa och miljö kan exponeras för kemiska ämnen när ämnena

används i kemiska produkter. Exponering kan också ske genom att

ämnena läcker ut från varor. För många ämnen är utsläppen till miljön

från varor större än de samlade utsläppen från industrier och andra

punktkällor.

En volymmässigt stor andel av de kemiska ämnen som hanteras i

samhället har farliga egenskaper i något avseende. När människa och

miljö exponeras för dessa ämnen kan det leda till hälso- eller

miljöeffekter. Effekter kan uppstå som ett resultat av exponering av ett

enskilt ämne. Det sker också en kontinuerlig exponering för ett stort antal

ämnen i låga doser, där orsakssambanden mellan exponering och effekt

är svårare att klarlägga. Överkänslighet och allergier orsakade av bl.a.

kemiska ämnen är ett växande problem, t.ex. vid exponering för

isocyanater inom arbetslivet. Bristfälliga mätmetoder har dock hittills

ofta dolt sambandet mellan ohälsan och arbetet.

Riskbedömningen av kemikalier måste utgå från de känsligaste

individerna, barn och andra känsliga grupper, t.ex. personer med

speciella sjukdomar. Barn är mer utsatta än vuxna av flera skäl – de har

Prop. 2000/01:65

11

låg kroppsvikt och deras immunförsvar och övriga kroppsliga

försvarsmekanismer är inte färdigutvecklade. Barn kommer också på helt

andra sätt i direkt kontakt med mark och föremål som gör att intaget eller

påverkan av föroreningar eller farliga substanser kan bli mycket

omfattande. Barn är också extra känsliga för luftföroreningar från

fordonsavgaser och föroreningar i inomhusluften. Innehållet av farliga

kemikalier och föroreningar i leksaker, kläder och barnmat kräver fortsatt

hög uppmärksamhet. Här är det avgörande med samlade internationella

regelverk och bedömningar. Eftersom det kan ta en livstid innan

hälsoeffekter uppträder eller kan kopplas till kemikaliepåverkan är det

synnerligen viktigt att försiktighetsprincipen tillämpas när det gäller

kemikaliers och den näraliggande miljöns effekt på barn och andra

känsliga grupper.

Vi vet av erfarenhet att ämnen med vissa egenskaper kan ge upphov till

särskilt stora problem. Det handlar om ämnen med allvarliga

hälsoeffekter, t.ex. cancerframkallande (cancerogena), arvsmasse-

påverkande (mutagena) och fortplantningsstörande (reprotoxiska) ämnen.

Det handlar också om ämnen som har sådana egenskaper att de blir kvar i

miljön under lång tid. Ämnen som är långlivade (persistenta) och som

samtidigt kan ansamlas (bioackumuleras) i levande organismer kan ge

upphov till problem under lång tid. Välkända exempel på sådana ämnen

är PCB och DDT. När PCB började användas var inte dess negativa

effekter kända. När effekterna väl upptäcktes hade ämnet redan fått en

vid spridning i samhället och miljön. Trots att ämnet har varit förbjudet i

snart 30 år finns det kvar i miljön och nya effekter upptäcks än i dag. Den

långa bromssträcka som behövs för att få ned halterna av långlivade

ämnen i miljön kräver ett speciellt förhållningssätt till dessa ämnen,

oavsett om man har kunskap om deras giftighet eller inte.

Ämnen som är långlivade kan också förflyttas över stora avstånd

genom transport med vindar och vattenströmmar. Höga halter av ämnen

kan då påträffas i områden där ämnena aldrig har använts, t.ex. i

polartrakter.

Ämnen med farliga egenskaper kan vara avsiktligt tillverkade.

Människan kan också avsiktligen utvinna sådana ämnen ur naturen för att

använda dem i olika funktioner. Farliga ämnen kan också uppkomma

oavsiktligt, t.ex. som ett resultat av nedbrytning av andra ämnen eller i

samband med industriprocesser eller förbränning. Vid avfallsförbränning

bildas t.ex. dioxiner och furaner som en följd av att organiska ämnen och

klor finns tillgängliga i processen. Kunskaperna om oavsiktligt bildade

ämnen är ännu mindre än kunskaperna om de avsiktligt bildade. Det är

överhuvudtaget till stor del okänt vilka de ämnen är som bildas

oavsiktligt vid t.ex. förbränning.

Det kommer ständigt ut nya varor som innehåller farliga ämnen på

marknaden. Dessa varor har varierande livslängd. Många varor har

mycket lång livslängd som t.ex. olika komponenter i byggnader och finns

kvar i många decennier. Kemikalieproblemen är inte bara relaterade till

nya varor, utan är i hög grad relaterade till de varor som redan finns

inlagrade i samhället. Farliga ämnen kan läcka ut ur varorna under

användningstiden och innebära problem i samband med återvinning eller

slutligt omhändertagande i avfallsledet.

Prop. 2000/01:65

12

Redan fastlagda mål och riktlinjer

Målet Giftfri miljö är ett av de femton miljökvalitetsmål som lades fast i

propositionen Svenska Miljömål (prop. 1997/98:145, bet.

1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:87). Målet utgår från den s.k.

Esbjergdeklarationen som undertecknades av Sverige och övriga

deltagarländer vid den fjärde Nordsjökonferensen år 1995. I

deklarationen formuleras målet att utsläppen av farliga ämnen till

Nordsjön skall ha upphört år 2020. Det slutliga målet är att halterna av

naturfrämmande ämnen i miljön skall vara nära nollnivån och att halterna

av naturligt förekommande ämnen skall vara nära bakgrundsnivåerna.

Farliga ämnen definieras såsom ämnen eller ämnesgrupper som är

toxiska (giftiga), långlivade och bioackumulerbara.

Helsingforskommissionen (Baltic Marine Environment Protection

Commission,

HELCOM) antog vid ministermötet i Visby 1996 ett mål

för Östersjön som motsvarar Esbjergdeklarationens mål.

Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö är vidare än det som fastslogs i

Esbjergdeklarationen. Det innefattar nämligen hela miljön och inte bara

den marina miljön.

I propositionen Svenska miljömål lades också riktlinjer för

kemikaliepolitiken fast. Syftet med riktlinjerna är att de skall vara

genomförda inom 10–15 år och att de skall bidra till att målet Giftfri

miljö nås. Riktlinjerna innebär att:

Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i

huvudsak

– fria från organiska, av människan framställda ämnen, som är

långlivade och bioackumulerbara samt ämnen som ger upphov

till dessa ämnen,

– fria från av människan framställda ämnen som är cancer-

framkallande, arvsmassepåverkande, och hormonstörande,

inklusive fortplantningsstörande.

Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i

huvudsak fria från kvicksilver, kadmium och bly och deras

föreningar.

Metaller används i sådana tillämpningar att metallerna inte

kommer ut i miljön i en omfattning som medför att miljö och

människors hälsa kan komma till skada.

Organiska, av människan framställda ämnen, som är långlivade

och bioackumulerbara förekommer i produktionsprocesser

endast om företaget kan visa att hälsa och miljö inte kommer till

skada. Tillstånd och villkor enligt miljöbalken är utformade så

att denna riktlinje kan säkerställas.

I regeringens skrivelse 1999/2000:114 En miljöorienterad

produktpolitik gör regeringen bedömningen att fastlagda riktlinjer för

kemikaliepolitiken, i fråga om användningen av kemikalier i varor, bör

ingå i en miljöorienterad produktpolitik.

Prop. 2000/01:65

13

Kemikaliearbetet inom EU

Regler om kemikalier har funnits länge inom EU. Regler om

klassificering och märkning av kemiska ämnen kom redan 1967. Andra

viktiga regler på kemikalieområdet är direktiv om klassificering och

märkning av kemiska beredningar (preparat), direktiv om begränsningar

av farliga ämnen och förordningen om bedömning och kontroll av

riskerna med existerande ämnen. Dessa direktiv kan sägas utgöra kärnan i

EU:s kemikaliearbete, men det finns fler betydelsefulla direktiv, t.ex.

direktiv om bekämpningsmedel (uppdelat på växtskyddsmedel och

biocider), utsläpp till luft och vatten samt om producentansvar och

avfallshantering.

EG:s rättakter på kemikalieområdet kan delas in i rättsakter som är

harmoniserade och rättsakter som inte är harmoniserade. Att en rättsakt

är harmoniserad betyder att den måste genomföras i alla medlemsländer

med en i princip gemensam kravnivå för alla länder, dvs. att ett enskilt

land i princip inte kan gå före och ställa hårdare miljökrav. De centrala

rättsakterna på kemikalieområdet är harmoniserade. Den rättsliga

grunden för harmoniserade direktiv, som numera är artikel 95 i

Amsterdamfördraget (tidigare artikel 100a), hänvisar till den

gemensamma marknaden. I samma artikel (artikel 95.4) återfinns den s.k.

miljögarantin som under vissa angivna villkor ger ett medlemsland rätt

att ha strängare regler än vad som har bestämts i ett harmoniserat

direktiv. Hur långt miljögarantin i praktiken sträcker sig är svårt att uttala

sig om, då någon närmare praxis på området ännu inte har vuxit fram. De

rättsakter som inte är harmoniserade ger medlemsländerna vidare ramar

för att på nationell nivå bestämma kravnivåer och andra regler för

aktörerna på marknaden. Ett icke-harmoniserat direktiv ger med andra

ord medlemsländerna rätt att ha andra och strängare regler än vad som

har bestämts genom den aktuella rättsakten. En rättsakt, t.ex. ett direktiv

som inte innehåller krav på harmoniserade bestämmelser, brukar kallas

för ett minimidirektiv. Med detta menas att alla länder måste iaktta

kraven i direktivet, men att det enskilda medlemslandet har rätt att gå

längre. Erfarenheten har visat att om ett medlemsland har infört strängare

regler på nationell nivå, kan detta höja ambitionsnivån i det gemensamma

EU-arbetet.

De senaste åren har EU:s arbete med kemikalier kritiserats bl.a. för att

arbetet med riskbedömning och riskhantering av existerande ämnen gått

alldeles för långsamt. Vid det informella miljöministermötet i Chester

våren 1998 uttalade kommissionen att den avsåg utarbeta en strategi för

kemikalier. Vid sitt möte i december 1998 antog miljörådet slutsatser

som underströk behovet av att utarbeta en integrerad och

sammanhängande strategi för EU:s framtida kemikaliepolitik. En hög

grad av skydd för människors hälsa och miljön i en snabbt ökande

marknad för kemikalier samt en ändamålsenlig funktion av den inre

marknaden angavs som ett syfte. Den framtida kemikaliepolitiken skulle

enligt rådet återge försiktighetsprincipen och principen om en hållbar

utveckling.

Vid det informella miljöministermötet i Weimar i maj 1999 fortsatte

diskussionerna om en framtida kemikaliepolitik inom EU. Bland annat

Prop. 2000/01:65

14

lyftes frågan om databrist för många kemikalier fram. Vid mötet

diskuterades också behovet av en gemensam produktpolicy samt

sambandet mellan en kemikaliepolicy och en produktpolicy.

Vid miljörådets möte i juni 1999 uppmärksammades en rad brister i

den nuvarande kemikaliepolitiken. Rådet konstaterade i sina slutsatser,

bl.a. mot bakgrund av att riskbedömningar enbart utarbetats för ett

mycket litet antal existerande ämnen, att det nuvarande

tillvägagångssättet knappast kommer att kunna leda till de

riskbegränsningar som bedömdes nödvändiga till skydd för människors

hälsa och miljö. Dessutom betonades vikten av att etablera ett mer

flexibelt synsätt där en fullständig riskbedömning inte alltid behöver vara

nödvändig för att förbereda åtgärder för riskhantering. Även vikten av att

etablera strategier för att uppnå effektiva åtgärder för riskhantering för

sådana ämnen som kan orsaka hot om allvarlig eller irreversibel skada på

människors hälsa eller miljö betonades. Att stimulera till utbyte av farliga

ämnen mot mindre farliga ämnen angavs också som viktigt.

Europeiska kommissionen arbetar för närvarande med att ta fram ett

förslag till kemikaliestrategi som den avser att presentera i början av år

2001. Kommissionen förbereder dessutom en grönbok om en integrerad

produktpolitik (IPP).

I dag sker det en omfattande handel med varor över nationsgränserna.

De varor och kemikalier som används i Sverige är till övervägande delen

tillverkade eller framställda i något annat land. Därför är det viktigt för

Sverige att på internationell och europeisk nivå aktivt och kraftfullt verka

för att farliga ämnen skall fasas ut för att därigenom göra det möjligt att

nå målet Giftfri miljö. Genom att arbeta för en omställning i mer

miljöanpassad riktning inom hela unionen kan också utsläppen av farliga

ämnen till luft och vatten begränsas. Därmed minskas risken för

spridning av farliga ämnen till Sverige via luft och vatten. Det är också

viktigt att EU:s regelsystem används på ett optimalt sätt.

Åtgärder som innebär kostnader, t.ex. framtagande av information om

ämnen, underlättas ju fler länder som deltar i arbetet och ju fler företag

som kan dela på kostnaden.

Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att det är

synnerligen angeläget att verka för att den EU-gemensamma

kemikaliestrategi som nu utformas får ett innehåll som kan bidra till att

lösa många av de frågor som har betydelse för möjligheterna att nå en

giftfri miljö. Avvaktan på framgångar i EU-arbetet får dock inte leda till

en brist på nationella initiativ. Det är också viktigt att

försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen är vägledande för arbetet

med att begränsa risker från användningen av kemikalier som sådana och

i varor.

Sverige kommer också att aktivt delta i kemikaliesäkerhetsarbetet inom

andra internationella organisationer.

Prop. 2000/01:65

15

5

Delmål för att nå en giftfri miljö

Delmålen inom Giftfri miljö har lagts upp på ett sådant sätt att de bildar

ett system för att lösa problemen inom området. Vissa av delmålen

bygger delvis på att andra delmål uppnås. Så kan t.ex. delmål 3, om

utfasning av ämnen med särskilt farliga egenskaper, inte nås fullt ut om

kunskap inte finns om egenskaperna hos de ämnen som hanteras på

marknaden (delmål 1). Att delmålen delvis bygger på varandra gör att

vissa delmål måste uppnås relativt snabbt om generationsmålet skall

kunna nås.

5.1

Kunskap om kemiska ämnens hälso- och

miljöegenskaper

5.1.1

Delmål 1

Regeringens förslag: Senast år 2010 skall det finnas uppgifter om

egenskaperna hos alla avsiktligt framställda eller utvunna kemiska ämnen

som hanteras på marknaden. För ämnen som hanteras i högre volymer

och för övriga ämnen som t.ex. efter inledande översiktliga tester bedöms

som särskilt farliga skall uppgifter om egenskaperna finnas tillgängliga

tidigare än 2010. Samma krav på uppgifter skall då gälla för såväl nya

som existerande ämnen. Senast år 2020 skall det även så långt möjligt

finnas uppgifter om egenskaperna hos alla oavsiktligt framställda och

utvunna kemiska ämnen.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Miljömåls-

kommittén har för ämnen som hanteras i medelhöga och höga volymer

föreslagit att kraven på uppgifter om egenskaper skall finnas senast år

2005 respektive år 2009.

Remissinstanserna: Det råder en bred enighet bland remiss-

instanserna om att kunskapen om ämnens hälso- och miljö egenskaper

måste öka. Kemikontoret liksom Sveriges Industriförbund m.fl. delar

denna syn, men anser att tidsplanen är alltför ambitiös. De anser också att

omfattningen av kraven måste behovsanpassas och inte alltid vara de

samma som för nya ämnen. Vissa andra remissinstanser, t.ex.

Naturskyddsföreningen och Örebro kommun tycker att tidsplanen för

högvolymämnen är rimlig, men att kraven för övriga ämnen borde

inträffa tidigare. Naturskyddsföreningen anser också att det bör

övervägas om inte ekonomiska styrmedel, riktade mot ämnen för vilka

kunskap saknas, skulle kunna påskynda testningen avsevärt.

Naturskyddsföreningen anser vidare att för att stärka efterlevnaden av

kunskapskraven också felaktig eller undermålig inrapportering bör vara

kopplad till sanktioner som kan utdömas om myndigheterna vid

exempelvis stickprov finner brister. Kungl. Skogs- och

Lantbruksakademien tycker att satsningar bör göras för att samla ny

kunskap, så att arbetet kan göras fortare än på föreslagen tid. Linköpings

universitet menar att nya förbättrade analysmetoder kan behöva tas fram

Prop. 2000/01:65

16

inför testningen. Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen och

Försvarets forskningsanstalt (FOA) anser att målet behöver kompletteras

vad avser ämnen som uppstår oavsiktligt i samband med produktions-

processer, förbränning m.m., eller som uppstår genom omvandling av

ämnen som framställts avsiktligt. Länsstyrelsen i Stockholms län delar

denna uppfattning och menar också att kunskapen om synergieffekter

måste öka. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det är motiverat

att ställa särskilt höga krav på högvolymkemikalier och menar samtidigt

att kraven på denna kunskap inte får sänkas. Om det inte skulle vara

möjligt att få gehör för kraven på högvolymkemikalier till år 2005 är det

därför enligt LO bättre att skjuta fram tidsgränsen än att sänka kraven på

kunskap.

Skälen för regeringens förslag: Kunskap om kemiska ämnens hälso-

och miljöegenskaper är grundläggande för allt säkerhetsarbete på

kemikalieområdet, och därmed också en viktig förutsättning för att

skydda den biologiska mångfalden och människors hälsa. Kunskap om

kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper är också en förutsättning för

att kunna bedöma vilka ämnen som omfattas av lagstiftning samt av

regeringens beslutade riktlinjer för kemikaliepolitiken. Flera av de andra

delmålen inom Giftfri miljö blir svåra att uppnå om detta delmål inte nås

i tid. Det innebär också att om delmål 1 inte uppnåtts till 2010 så finns

det stor risk för att det av riksdagen antagna övergripande miljökvalitets-

målet Giftfri miljö inte kan nås.

I dag är kunskapsbristen beträffande kemiska ämnens hälso- och

miljöegenskaper mycket stor. Som nämnts i kapitel 4 finns det krav på

kunskap om egenskaperna hos nya ämnen som släpps ut på marknaden

medan detta i dag inte krävs för existerande ämnen. Endast för en liten

del av de existerande ämnena finns grundläggande kunskaper om deras

egenskaper.

Regeringen anser att det inte är rimligt att kraven på kunskap för

existerande ämnen är lägre än vad de är för nya ämnen. Den som hanterar

ett ämne måste ha rätt att få veta om ämnet har farliga egenskaper, helt

oberoende av om ämnet har funnits länge på marknaden eller om det är

ett nytt ämne. Med tanke bl.a. på den testningskapacitet som finns på

laboratorier behövs viss tid för genomförandet av testningen av det stora

antalet existerande ämnen. Regeringen förordar därför ett stegvis

förfarande, där kraven på att ämnena måste vara testade infaller först för

ämnen som tillverkas eller importeras i höga volymer (> 1 000 ton/år)

och därefter för ämnen i medelhöga volymer (10-1 000 ton/år) och sist

för ämnen i låga volymer (<10 ton/år). Regeringen anser att rimliga

tidpunkter för krav på information kan vara år 2005 för ämnen i höga

volymer och 2009 för ämnen i medelhöga volymer. Skälet till att

högvolymkemikalier bör testas först är att dessa kan ge upphov till störst

exponering av människor och miljön. Det kan dock finnas skäl att utöka

kraven på kunskap för ämnen som används i lägre volymer om de kan

misstänkas ha sådana egenskaper som utgör en särskild risk.

Kemikontoret har i sitt remissyttrande pekat på att längre tider behövs

för att genomföra testerna enligt delmålet, bl.a. mot bakgrund av att

laboratorieresurserna är begränsade. Regeringen anser dock att delmålet

behöver nås senast år 2010. Skälen till detta är att så länge som kunskap

Prop. 2000/01:65

17

saknas om ämnens egenskaper finns det risk för att ämnena hanteras

felaktigt och därför kan leda till skador. Delmålet har också stor

betydelse för möjligheterna att nå övriga delmål. Om det skall vara

möjligt att nå generationsmålet, som innebär att miljön skall vara fri från

ämnen som kan skada människor och miljö, måste vi ha kunskap som gör

att vi kan identifiera ämnen med farliga egenskaper senast år 2010. Det

kan visserligen finnas problem med att laboratorieresurserna i dag inte

räcker till, men regeringen anser att tio år är en så lång tid att det finns

utrymme för att under den tiden successivt bygga ut laboratorie-

kapaciteten och utveckla ytterligare försöksdjursfria testmetoder.

Tillsynsmyndigheterna bör följa marknaden när det gäller laboratorierna

så att kvalitet och kompetens upprätthålls.

Det finns i dag också en samsyn internationellt på att problemen med

den stora kunskapsbristen måste åtgärdas och flera initiativ för ökad

kunskap har redan tagits. Bl.a. har USA:s miljömyndighet Environmental

Protection Agency (EPA) startat ett program som syftar till att få

industrin att ta fram information för ca 3 000 ämnen till år 2004.

Kemikalieindustrins internationella samarbetsorgan, International

Council of Chemical Associations

(ICCA), har tagit ett initiativ som

innebär att information skall tas fram för ca 1 000 ämnen till år 2005.

Regeringen har valt tidpunkterna i delmålet, vid vilka informationen om

ämnenas egenskaper skall vara framme, så att de skall harmonisera med

de initiativ som redan har tagits.

Ämnen med farliga egenskaper kan, vid sidan av de avsiktligen

framställda eller utvunna ämnena, också uppstå oavsiktligt. Regeringen

delar den syn som Naturvårdsverket m.fl. framför att även denna fråga

behöver lösas för att målet Giftfri miljö skall nås. Det är därför viktigt att

testkraven inte bara omfattar de ämnen som avsiktligen produceras, utan

också täcker in de ämnen som kan uppstå vid nedbrytning av dessa

ämnen, om det finns skäl att anta att nedbrytningsprodukterna kan ha

farliga egenskaper. Farliga ämnen kan också uppstå i t.ex. industriella

processer eller vid förbränning.

5.1.2

Strategier för att nå delmål 1

Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att det ställs krav på

kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper inom EU. Detta

kan ske genom att EU:s regler ändras så att samma krav ställs på såväl

nya ämnen, som skall släppas ut på den gemensamma marknaden, som på

existerande ämnen. Ämnen som inte uppfyller kraven bör inte få

förekomma på marknaden. Sverige bör också verka för att EU:s regler

ändras så att företagen får ett tydligt ansvar för att bedöma riskerna med

de ämnen som de tillverkar eller importerar samt vidta behövliga åtgärder

för att begränsa riskerna. Sverige bör såväl inom EU som på nationell

nivå verka för en kraftfull satsning på utveckling av testmetoder som kan

minska behovet av försöksdjur.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Prop. 2000/01:65

18

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till att EU väljs

som den huvudsakliga arenan för genomförandet av delmålet.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det är principiellt riktigt att

ställa samma krav på alla ämnen som finns på marknaden eftersom man

såväl i yrkeslivet som i allmän användning likabehandlar nya och gamla

kemikalier. Flera remissinstanser berör frågan om att testkraven kommer

att öka antalet djurförsök. Naturskyddsföreningen påpekar, liksom många

andra, vikten av att tillämpa alternativa metoder till djurförsök och att

utveckla nya metoder som leder till avsevärt färre djurförsök. Samtidigt

anser föreningen att djurförsök, när alternativ inte står till buds,

möjliggör en totalt sett minskad påverkan på djur och biologisk mångfald

i ekosystemen och därför ofta är försvarbara. Skogs- och Jordbrukets

forskningsråd tror att Miljömålskommitténs bedömning av möjligheterna

att utveckla alternativa metoder inom en snar framtid är alltför

optimistiska. Institutet för miljömedicin pekar på behovet av att använda

hela djur, både i tester men också i forskning som syftar till att utveckla

alternativa metoder. Centrala försöksdjursnämnden (CFN) understryker

vikten av att den målsättning för den svenska försöksdjuranvändningen

som regeringen lagt fast inte urholkas. CFN menar att det bör bli fråga

om en balansgång där samhällets intressen av säkerhet för människan och

miljön ställs mot de berättigade kraven på en djurskyddsmässig rimlig

användning av djur. Stiftelsen Forskning utan djurförsök påpekar i sitt

remissvar att arbetet med att testa samtliga existerande kemikalier med

dagens metoder kan innebära att omkring 14 miljoner djur kommer att

utsättas för djurförsök om inga särskilda åtgärder vidtas för att motverka

detta. Stiftelsen anser därför att en tidsplan för när validerade alternativa

testmetoder bör finnas tillgängliga bör tas fram och kraven på testning av

existerande kemikalier bör skjutas upp i de fall man kan anta att

validerade alternativa testmetoder finns tillgängliga inom några år.

Stiftelsen anser vidare att Sverige bör upprätta en handlingsplan för

arbetet med att utveckla, standardisera och validera försöksdjursfria

testmetoder, samt för hur validerade metoder skall fås internationellt

accepterande snabbare än idag.

Skälen för regeringens bedömning: I miljöbalken finns stöd för att

ställa krav på kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper.

Miljöbalken anger dock inte i detalj vilka uppgifter som behöver finnas.

Kemikalier tillverkas över hela världen. Den svenska tillverkningen av

kemikalier är relativt begränsad. Regeringen anser att detaljerade krav på

kunskap om kemiska ämnens egenskaper behöver ställas. För att sådana

krav skall vara verkningsfulla och realistiska måste ansvaret för att ta

fram uppgifter delas mellan de företag som tillverkar ämnena. Det bästa

vore att krav på att ta fram kunskap om kemiska ämnen kunde ställas

globalt, men eftersom det sannolikt tar lång tid att arbeta fram ett sådant

system anser regeringen att kraven i första hand bör ställas inom EU.

Kostnaderna för att testa kemikalier kan på så vis fördelas mellan

tillverkare i flera länder. Sverige bör driva frågan inom ramen för den

kemikaliestrategi, som utarbetas av kommissionen.

För att kravet på kunskap verkligen skall genomföras fullt ut krävs

styrning via regler. Antingen kan befintliga regler om existerande ämnen

ändras så att de omfattar kunskapskrav eller så kan nya regler införas

Prop. 2000/01:65

19

särskilt med detta syfte. Kemikalieutredningen har i sitt betänkande visat

hur EU:s befintliga regler skulle kunna ändras för att tillgodose behovet

av att ta fram kunskap. Det är viktigt att datum anges för när

informationen om ämnena skall finnas framme, att denna information

rapporteras in till kommissionen, samt att ämnen som inte uppfyller

informationskraven efter angivna datum inte längre får sättas på

marknaden. Om information enligt kraven saknas för ett ämne bör det

behandlas som ett nytt ämne, vilket innebär att det skall omfattas av

kraven på förhandsanmälan innan det får sättas ut på marknaden igen.

Den information som rapporteras in till kommissionen bör i möjligaste

mån göras tillgänglig för myndigheter, forskare, företag och allmänheten.

Kraven på de tester som skall utföras för nya ämnen varierar i dag

beroende på hur stora volymer av ämnen som avses tillverkas eller

importeras. Tester av t.ex. fortplantningsstörningar och cancer-

framkallande förmåga är förhållandevis komplicerade och tidskrävande.

Krav på sådana tester ställs i dag bara för ämnen som är tänkta att

förekomma i större volymer. Det är rimligt att det på motsvarande sätt

skall kunna ställas högre krav på de existerande ämnen som tillverkas

eller importeras i höga volymer, eftersom det finns en större potential för

exponering av ämnen i höga volymer. I dag finns en möjlighet för

myndigheterna att modifiera kraven på testning av högvolymkemikalier

från fall till fall. När ett mycket stort antal existerande ämnen skall testas

blir dock ett sådant system alltför komplicerat. Därför bör ett stegvis

förfarande eftersträvas, där ett visst testresultat på en nivå med automatik

styr behovet av vilka ytterligare tester som skall utföras, oavsett ämnets

volym.

Sverige avser också att verka för att hänsyn tas till den totala volymen

av ett ämne som finns på marknaden när krav ställs på vilken kunskap om

ett ämnes egenskaper skall finnas framme.

Kraven på testning måste utformas så att det både för nya och gamla

ämnen skall gå att avgöra om ämnena omfattas av de kriterier som anges

i delmål 3, se avsnitt 5.3.1. Det innebär att testkraven som ställs på nya

ämnen idag måste vidareutvecklas. Exempelvis måste krav ställas på att

ämnen som inte är lättnedbrytbara testas vidare med avseende på

halveringstid. Likaledes måste biokoncentrationsfaktorer tas fram i större

utsträckning, för att avgöra vilka ämnen som uppfyller kriterierna med

avseende på bioackumulering. Testkrav på hormonstörande effekter bör

också införas så snart standardiserade testmetoder har tagits fram. Vissa

modifieringar i testkraven kan behöva göras för grupper av ämnen för att

lösa praktiska problem med t.ex. låg vattenlöslighet. Arbete pågår redan i

dag med att göra särskilda anpassningar av testkraven i de fall det är

nödvändigt.

Det är viktigt att de uppgifter om ämnena som tas fram av företagen

snabbt omsätts i riskbedömningar och, om så behövs, även i

riskbegränsande åtgärder. I dag finns regler inom EU för

riskbedömningar av såväl nya som existerande ämnen. Dessa regler är

utformade så att information om ämnenas egenskaper och användning

rapporteras av företagen, medan själva riskbedömningen görs av

myndigheterna. Hittills har sådana riskbedömningar endast inletts för ett

drygt hundratal existerande ämnen. När information tas fram för alla

Prop. 2000/01:65

20

ämnen på marknaden är det inte rimligt att myndigheterna skall utföra

riskbedömningarna. Systemet bör därför ändras så att företagen får ett

tydligt ansvar för att göra riskbedömningar och vidta behövliga

försiktighetsåtgärder. Däri ingår också att lämna information om ämnenas

egenskaper till användare i senare led. Myndigheterna bör inrikta sina

resurser på att granska riskbedömningarna för de ämnen där riskerna kan

antas vara störst.

Att testa kemikaliers hälso- och miljöfarlighet med dagens metoder

medför att djurförsök krävs. Dessa är både dyra och tidskrävande.

Regeringen anser att det finns skäl att utveckla metoder för testningen av

ämnena på ett sådant sätt att antalet djurförsök begränsas. En strategi kan

vara att inledande översiktliga tester (screeningtester) görs med in vitro-

metoder. Regeringen avser att verka för att ett förfaringssätt liknande

detta införs inom EU i de fall acceptabla metoder finns tillgängliga. På så

sätt kan såväl djurs lidande som tid och pengar sparas. Det är därför

viktigt att Sverige såväl nationellt som inom EU kraftfullt verkar för att

testmetoder som begränsar antalet djurförsök utvecklas och utvärderas, så

att de kan ligga till grund för förändrade standarder. Införandet av ett

stegvis förfarande som regeringen föreslagit i avsnitt 5.1.1. kompletterat

med screeningmetoder enligt ovan för att urskilja vilka ämnen som är

farliga eller särskilt farliga skulle också bidra till att minska antalet

djurförsök. Testkraven enligt EU:s regler måste därför förändras i takt

med att nya testmetoder som kräver färre djurförsök kommer fram.

Regeringen avser att verka för en utvärdering av vilka försöksdjursfria

testmetoder som kan ersätta de metoder som används idag. En sådan

utvärdering bör också bedöma det fortsatta behovet av metodutveckling

och behovet av resurser. Regeringen avser att i en skrivelse under våren

2001 ge riksdagen en beskrivning av de frågor som hör samman med

användningen av försöksdjur. Skrivelsen är avsedd att ge fördjupade

upplysningar om bl.a. verksamhetens omfattning, ändamål, kraven på

verksamheten i bl.a. djurskyddslagstiftningen, de etiska övervägandena

och de resultat som uppnås genom användningen av försöksdjur. Det

kommer också att ges exempel på metoder som ersätter eller förfinar

alternativt minskar användningen av försöksdjur. Det är också viktigt att

kraven på testning ses tillsammans med kraven på utfasning av ämnen

med vissa särskilt farliga egenskaper. Enligt förslagen i delmål 3 avser

Sverige att verka för att ämnen som har vissa egenskaper bör fasas ut. De

egenskaper som avses är bl.a. svårnedbrytbarhet och bioackumulering.

Metoderna för att testa dessa egenskaper kräver förhållandevis få

försöksdjur. Om ett ämne först undersöks med avseende på dessa

egenskaper och man finner att ämnet omfattas av kraven på utfasning

finns det i princip inte skäl att göra ytterligare tester – såvida det inte

fortsättningsvis kommer att användas efter dispens.

Även om kraven på testning är tänkta att rikta sig mot de enskilda

företag som tillverkar eller importerar ett ämne är det viktigt att företagen

hittar former för samverkan när tester skall utföras. Det finns ekonomiska

drivkrafter för detta, samtidigt som en samverkan bidrar till att minska

antalet tester och därmed ett minskat behov av djurförsök.

Prop. 2000/01:65

21

5.2

Miljö- och hälsoinformation om varor

5.2.1

Delmål 2

Regeringens förslag: Senast år 2010 skall varor vara försedda med

hälso- och miljöinformation om de farliga ämnen som ingår.

Miljömålskommitténs och Kemikalieutredningens förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till delmålet.

Flera remissinstanser betonar vikten av att systemet, för att vara effektivt,

måste gälla på EU-nivå och helst på global nivå. Folkhälsoinstitutet anser

att varor bör förses med innehållsdeklaration. Kooperativa förbundet

menar att konsumenternas roll är central och ser det därför som angeläget

med ett miljömärkningssystem som omfattar fler produktgrupper än i dag

på det sätt som utredningen föreslår. Detta bör dessutom kompletteras

med ett internationellt Internetbaserat system för konsumentinformation.

Byggsektorns Kretsloppsråd pekar på att delmålet innebär kostnader för

näringslivet men att ett sådant system kan vara ett hjälpmedel i arbetet

med att systematiskt byta ut farliga ämnen i varor. Rådet påtalar också, i

likhet med Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet,

Sveriges

Färgfabrikanters förening m.fl., att det krävs utbildning för dem som

skall ta emot informationen. Sveriges Konsumenter i Samverkan menar

att en grundläggande riktlinje inom kemikaliepolitiken måste vara att

konsumenterna får bättre information om olika produkter, främst genom

märkning men också i form av utbildning. De anser att konkreta åtgärder

måste till för en utbildningsstrategi i skolorna och för vuxenutbildningen

för att därmed snabbare uppnå det långsiktiga målet Giftfri miljö.

Konsumentverket lyfter fram behovet av ett ökat samarbete mellan

myndigheter i frågor som rör miljöargument vid marknadsföring av

produkter. Naturskyddsföreningen anser att informationssystem måste

vara utarbetade långt före 2010. Försvarets forskningsanstalt (FOA)

tycker att det behövs forskning kring hur kemikaliers hälso- och

miljöpåverkan bättre kan vägas in i livscykelanalyser.

Riksantikvarieämbetet tycker att miljöinformationen även bör omfatta

inverkan på den fysiska kulturmiljön. Länsstyrelsen i Stockholm menar

att kunskaper om hur farliga ämnen flödar i samhället måste byggas upp.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen gjorde i prop.

1997/98:145 Svenska miljömål bedömningen att det behövs väl utformad

information om varors innehåll av farliga kemikalier, bl.a. för att

underlätta för inköpare och även för konsumenter att tillämpa

produktvalsprincipen.

I dag finns system för klassificering och märkning av kemiska

produkter inom EU. Det finns också regler om att mer utförlig

information skall lämnas till yrkesmässiga användare i form av

varuinformationsblad. För varor som inte är kemiska produkter finns

däremot inga lagstadgade krav om att informera om varans innehåll.

Således kan varor såsom datorer, telefoner, kläder och möbler säljas utan

att kunden får information om eventuella farliga ämnen som ingår i

varorna. Eftersom ämnen som ingår i varor, t.ex. i form av

Prop. 2000/01:65

22

flamskyddsmedel, mjukgörare eller färgämnen, kan läcka ut när varorna

används är det viktigt att känna till vilka ämnen som finns i varorna.

Även vid återvinning och avfallshantering är det viktigt att känna till

vilka ämnen som ingår i varorna, så att de kan tas om hand på ett miljö-

och hälsomässigt godtagbart sätt. Sådan kunskap bidrar till att

miljökvalitetsmålet Giftfri miljö kan nås.

Regeringen finner i enlighet med Miljömålskommitténs förslag att år

2010 är en lämplig tidpunkt för när varor senast skall vara försedda med

sådan hälso- och miljöinformation att användarna kan förstå riskerna och

hantera varorna på ett säkert sätt. Informationen kan behöva utformas på

olika sätt beroende på vilken målgrupp den riktar sig till. Regeringens

förslag innebär att varuinformationen skall vara ett komplement till

delmål 3, där ämnen helt fasas ut på grund av sina inneboende

egenskaper.

5.2.2

Strategier för att nå delmål 2

Regeringens bedömning: Regeringen kommer att verka för att ett EU-

gemensamt system tas fram för utformning av hälso- och

miljöinformation för varor som inte är kemiska produkter. Regeringen

avser att låta utreda hur ett sådant system skulle kunna utformas. I

avvaktan på ett sådant system bör företagen på frivillig väg lämna hälso-

och miljöinformation. I miljövarudeklarationer bör information om

varans innehåll av kemiska ämnen alltid ingå.

Kunskapen om flödena av varor och om varornas innehåll av farliga

ämnen behöver också byggas upp inom de centrala myndigheterna.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

(Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, Att finna farliga flöden,

Naturvårdsverkets rapport 5036)

Remissinstanserna: SWEDAC är positivt till att miljövaru-

deklarationer skall omfatta kemikalieinnehåll. Statistiska Centralbyrån

ser positivt på ett fortsatt uppdrag om materialflöden. Astma och

Allergiförbundet välkomnar att erforderliga utredningar genomförs

skyndsamt. Förbundet förutsätter att systemet för information om

innehållet skall innefatta frågor som rör astma, allergi och annan

överkänslighet. Socialstyrelsen anser att kriterier måste tas fram av

ansvariga myndigheter för vad som skall finnas i ämnes- och

varuinformation. Detta är enligt Socialstyrelsen också viktigt ur ett

tillsynsperspektiv. Kemikontoret påpekar att ett EU-gemensamt system

för att vara effektivt måste vara gemensamt inte bara inom EU utan också

på global nivå. Kemikalieinspektionen instämmer i kommitténs förslag

om att regeringen genom en särskild utredning tar fram underlag för det

fortsatta EU-arbetet när det gäller utformning av hälso- och

miljöinformation. Göteborgs kommun menar att ett nationellt samarbete

bör kunna inledas mellan leverantörer, användare och myndigheter för ett

Prop. 2000/01:65

23

framtagande av ett system för innehållsdeklaration av andra varor än

kemiska produkter. Ett sådant arbete skulle sedan enligt Göteborgs

kommun kunna ligga till grund för det föreslagna svenska arbetet för ett

EU-gemensamt system.

Skälen för regeringens bedömning: I dag sker en omfattande handel

med varor mellan länder, såväl inom som utanför EU. Även om den

slutliga monteringen av en vara sker i Sverige kan komponenterna som

varan består av ha importerats från flera olika länder. För att

konsumenterna skall kunna få reda på vad en vara innehåller måste

företagen ta fram sådan information. För varor som i alla led har

tillverkats i Sverige skulle ett informationssystem kunna utformas

nationellt, men eftersom det stora flertalet varor helt eller delvis har

tillverkats i ett annat land behöver systemet utformas så att informationen

om innehållet följer med varje komponent i varje produktionsled över

nationsgränserna. För att kraven på att importerade varor skall förses med

information skall bli verkningsfulla behövs påtryckning från en

tillräckligt stor marknad.

Regeringen kommer därför att verka för att ett system för information

om varors innehåll av farliga kemiska ämnen införs inom EU. Systemet

bör gälla för varor som tillverkas inom eller importeras till unionen.

Det är viktigt att informationen är lätt att sprida och lätt att förstå.

Informationssystemen kan behöva utformas på olika sätt beroende på om

de riktar sig till professionella inköpare eller privatpersoner.

Ställningstaganden behöver också göras beträffande vilka ämnen som

skall tas hänsyn till vid utformningen av informationen och om vissa

varugrupper bör prioriteras framför andra. Regeringen avser därför att

låta utreda de närmare detaljerna kring hur ett system för miljö- och

hälsoinformation för varor bör utformas. Utredningen är tänkt att ligga

till grund för arbetet med att driva dessa frågor inom EU.

I avvaktan på att EU-system utvecklas för hälso- och miljöinformation

för varor spelar frivilliga system för sådan information en viktig roll.

Frivillig information som lämnas av företagen kan vara granskad av

tredje part. Exempel på frivilliga system, där granskning av tredje part

förekommer, är positiv miljömärkning och miljövarudeklarationer. För

att de frivilliga systemen skall bli effektiva redskap på vägen mot att nå

delmålet behöver de dels utvidgas till att omfatta fler produktgrupper än i

dag, dels behöver de på ett tydligt sätt väga in kemikalieaspekter. En

utgångspunkt bör vara att, där så är lämpligt, dessa system öppnas för fler

aktörer som utför märkning utifrån i förväg fastställda kriterier, vilka

skall vara objektiva och transparenta.

AB Svenska Miljöstyrningsrådet ansvarar för ett nationellt system för

certifierade miljövarudeklarationer. Miljöstyrningsrådet har tagit fram

bestämmelser för certifierade miljövarudeklarationer, baserade på en

teknisk rapport inom den internationella standardiseringsorganisationen

(ISO). De specifika kraven för en enskild produktgrupp utarbetas i

samverkan med branschföreträdare. Deklarationerna baseras på

livscykelanalyser. Enligt den tekniska rapporten kan en förteckning över

kemikalieinnehåll ingå, men detta är inget krav. I syfte att bidra till att nå

målet bör information om en varas innehåll av kemiska ämnen alltid ingå

i miljövarudeklarationer. Den livscykelanalys som deklarationerna

Prop. 2000/01:65

24

baseras på bör vara sådan att den på ett fullgott sätt omfattar den

påverkan på hälsa och miljö som förorsakas av kemikalier.

Miljövarudeklarationer riktar sig i huvudsak till tillverkare och

professionella inköpare inom industri och förvaltning. Positiv

miljömärkning däremot ger en mer sammanfattande bild av en varas

miljöpåverkan och lämpar sig därigenom för information till privata

konsumenter. För att den positiva miljömärkningen skall kunna fylla sin

funktion bättre bör den utökas till betydligt fler produktgrupper.

När det gäller kemiska produkter finns, som tidigare nämnts, system

för informationsöverföring i form av märkning och varu-

informationsblad. Det finns dock problem med att varuinformationsblad

kan vara inaktuella och inte ta upp alla relevanta uppgifter om ämnet som

finns att tillgå. Regeringen kommer mot den bakgrunden att se över om

gällande regler behöver ändras så att företagen skall datera sina

varuinformationsblad och uppdatera dessa med jämna tidsintervall, t.ex.

senast vart tredje år, eller så snart ny kunskap kommer fram.

Det finns också ett behov av att på central nivå ha tillgång till uppgifter

om varors innehåll av farliga ämnen samt hur varorna flödar och byggs in

i samhället. För kemiska produkter finns uppgifter om sammansättningen

inrapporterade till Kemikalieinspektionens produktregister. Dessa

uppgifter är till stor hjälp i arbetet med att minska riskerna med

användningen av kemiska produkter. För övriga varor finns ingen

motsvarande information om deras innehåll samlad centralt. Den

importerade mängden varor framgår av utrikeshandelsstatistiken och

motsvarande inhemsk produktion framgår av industristatistiken, men

varornas sammansättning framgår inte. Till stor del saknas också

uppgifter om hur varorna byggs in i samhället och hur farliga ämnen

läcker ut från varor. Regeringen delar därför Naturvårdsverkets och

Kemikalieinspektionens syn på att bättre kunskaper behöver byggas upp

på dessa områden. Statistiska Centralbyrån har en viktig roll i att bygga

upp statistik över materialflöden. Statistiska Centralbyrån har i mars 2000

till regeringen redovisat förslag beträffande uppbyggnad av en framtida

materialflödesstatistik (rapport 2000:4), som bl.a. omfattar flöden av

kemikalier och metaller. Frågan om en fortsatt uppbyggnad av ett sådant

system bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Prop. 2000/01:65

25

5.3

Utfasning av särskilt farliga ämnen

5.3.1

Delmål 3

Regeringens förslag: I fråga om utfasning av farliga ämnen skall

följande gälla.

Nyproducerade varor skall så långt det är möjligt vara fria från:

- cancerframkallande, (cancerogena), arvsmassepåverkande

(mutagena) och fortplantningsstörande (reprotoxiska) ämnen senast år

2007 om varorna är avsedda att användas på ett sådant sätt att de kommer

ut i kretsloppet,

- nya organiska ämnen som är långlivade (persistenta) och

bioackumulerande, så snart som möjligt, dock senast år 2005,

- övriga organiska ämnen som är mycket långlivade och mycket

bioackumulerande senast år 2010,

- övriga organiska ämnen som är långlivade och bioackumulerande

senast år 2015,

- kvicksilver senast år 2003 samt kadmium och bly senast år 2010.

Dessa ämnen skall inte heller användas i produktionsprocesser om inte

företaget kan visa att hälsa och miljö inte kan komma till skada.

Redan befintliga varor, som innehåller ämnen med ovanstående

egenskaper eller kvicksilver, kadmium samt bly, skall hanteras på ett

sådant sätt att ämnena inte läcker ut i miljön.

Delmålet avser ämnen som människan framställt eller utvunnit från

naturen. Delmålet avser även ämnen som ger upphov till ämnen med

ovanstående egenskaper, inklusive de som bildats oavsiktligt.

Regeringens bedömning: Delmålet bör kompletteras till att omfatta

även hormonstörande, allergiframkallande och nervskadande ämnen,

ämnen som är skadliga för immunsystemet samt andra ämnen som

bedöms innebära motsvarande risk för människor. Strategier för

genomförandet av delmålet och en precisering av kriterier för utfasningen

av dessa farliga ämnen bör vara framtagna senast år 2005.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Delmålet har dock

kompletterats med ett förslag om hantering av redan befintliga varor.

Remissinstanserna: Många av remissinstanserna stöder förslaget till

delmål. Naturvårdsverket anser att målet bör kompletteras avseende

ämnen som bildas oavsiktligt. Verket anser också i likhet med Banverket,

Länsstyrelserna i Södermanland och Jönköping samt Chalmers Tekniska

Högskola att målet måste kompletteras beträffande de ämnen som redan

finns inbyggda i varor i samhället och som kan läcka ut därifrån.

Livsmedelsverket och Karlstads kommun tycker att livsmedel borde lyftas

fram tydligare. För de farliga ämnen som inte längre tillverkas blir

kostråd ett av de få instrument som kan användas för att minska

exponeringen av människor. Kemikalieinspektionen anser att delmålet,

vad avser cancerframkallande, arvsmassepåverkande och

fortplantningsstörande ämnen, bör inriktas på konsumentanvändning – i

likhet med vad som föreslagits av Kemikalieutredningen (SOU 2000:53).

Kemikontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet, Sveriges

Prop. 2000/01:65

26

Färgfabrikanters förening m.fl. anser att delmålet i grunden bör utgå från

bedömningar av risker och inte inneboende egenskaper. Ett generellt

angreppssätt baserat på inneboende egenskaper kan dock vara

acceptabelt, åtminstone för långlivade och bioackumulerande ämnen, om

åtgärder genomförs i internationell samverkan och möjligheter till

undantag ges. Göteborgs kommun anser att en komplettering av

riktlinjerna behöver göras så att tillverkaren skall kunna visa att ämnen

kan oskadliggöras när de inte längre skall användas. Fältbiologerna anser

att tidpunkterna generellt bör infalla betydligt tidigare än vad som

föreslås. Kemikontoret anser också, liksom Svenska Gruvföreningen, att

utfasning av bly i den omfattning som föreslås inte är riskmässigt

motiverat, medan andra, t.ex. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att

blysänken kan avvecklas med små problem. Länsstyrelserna i

Östergötland och Västra Götaland anser att bly i fiskesänken och

ammunition snarast bör förbjudas. Fiskeriverket anser också att en sådan

avveckling är angelägen. Institutet för miljömedicin pekar på behovet av

utveckling av testmetoder för bl.a. hormonstörande ämnen. De saknar

också, i likhet med Astma- och allergiförbundet, Folkhälsoinstitutet m.fl.,

en diskussion om allergiframkallande ämnen. Naturskyddsföreningen

anser att tidpunkterna i målet är satta alltför långt fram i tiden.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Delmålet utgår i

huvudsak från de redan fastställda nya riktlinjerna för kemikaliepolitiken

(prop. 1997/98:145 Svenska miljömål, bet. 1998/99:MJU6, rskr.

1998/99:87). Regeringen vill därför erinra om skälen för de nya

riktlinjerna inom kemikaliepolitiken, som framfördes i propositionen

Svenska miljömål. Utgångspunkten för riktlinjerna är bl.a. att ämnen som

är långlivade och bioackumulerande alltid utgör en potentiell risk för

människors hälsa och för miljön. Långlivade ämnen kan spridas långväga

med vindar och strömmar eller genom handel med varor. Därigenom

riskerar de att hamna i känsliga miljöer där effekterna blir särskilt stora.

Cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller hormonstörande (inkl.

fortplantningsstörande) effekter är så allvarliga att ämnen med någon av

dessa egenskaper inte skall få orsaka ofrivillig exponering. Metallerna

kvicksilver och bly är båda mycket giftiga och dessutom

bioackumulerande, vilket innebär att de kan tas upp och ansamlas i en

organism. Kadmium kan ge skador på njurar och skelett. Nuvarande intag

av kadmium ligger nära den nivå som kan ge skador på människor.

Den långa bromssträcka som behövs för att få ner halterna av

långlivade ämnen i miljön gör att åtgärder bör vidtas mot dem även om

det saknas uppgifter om att de är toxiska (giftiga). Det räcker med att det

finns kännedom om att ämnena är bioackumulerande (kan ansamlas i

organismer). Detta gäller även om tester har utförts och dessa inte har

visat på effekter, eftersom det inte är möjligt att testa alla typer av

effekter och normala testsystem inte tar hänsyn till de speciella

exponeringsförhållanden som råder genom att individen blir utsatt för

dessa ämnen under mycket lång tid, kanske ett helt liv.

Delmålet innebär ett förändrat sätt att se på vilket underlag som krävs

för att vidta åtgärder mot farliga ämnen. I dag är den gängse synen inom

EU att fullständiga riskbedömningar krävs för att vidta

begränsningsåtgärder mot ämnen. EU:s nuvarande arbete med

Prop. 2000/01:65

27

riskbedömningar går dock mycket långsamt. Reglerna om bedömning

och kontroll av risker med existerande ämnen kom 1993 och i november

2000 var endast sex ämnen helt färdiga i programmet. Innebörden av

delmålet är att för effekter som är särskilt allvarliga skall kännedom om

ämnenas inneboende hälso- och miljöfarlighet räcka som underlag för att

fasa ut ämnet. Fullständiga riskbedömningar skall alltså inte behövas. På

så vis kan takten i riskbegränsningsarbetet ökas avsevärt i förhållande till

dagens läge och åtgärder kommer att kunna vidtas mot de farligaste

ämnena inom rimlig tid.

Regeringen angav i prop. 1997/98:145 Svenska miljömål att den har

för avsikt att verka för att de nya riktlinjerna skall vara genomförda inom

10–15 år. För vissa ämnen, t.ex. kvicksilver, angavs betydligt kortare tid

för genomförande. I delmålet har de olika ämneskategorierna delats upp

och närmare preciseringar gjorts beträffande när olika delar av målet bör

vara uppfyllda. Årtalen har valts så att industrin ges skälig tid för

omställning. Om utfasningen av ämnena i huvudsak kan ske i takt med

övrig produktutveckling, minskar de ekonomiska konsekvenserna.

Beträffande långlivade och bioackumulerande ämnen bör man först

kunna införa restriktioner för att introducera nya sådana ämnen på

marknaden. Med nya ämnen avses alltså i delmålet ämnen som kommer

nya på marknaden efter det att restriktioner har införts.

Delmålet avser både ämnen som människan framställt eller utvunnit

från naturen. Delmålet omfattar ämnen med egenskaper som regeringen

har bedömt som särskilt angelägna att åtgärda. Det finns visserligen andra

oönskade egenskaper hos ämnen. Exempel på sådana är t.ex.

allergiframkallande och nervskadande egenskaper. Som ett komplement

till detta delmål behövs därför kraftfulla åtgärder för riskminskning även

av andra farliga ämnen, vilket behandlas i delmål 4 (kap. 5.4.1). Delmål 3

behöver med tiden utvecklas till att omfatta fler egenskaper än i dag.

Flera remissinstanser har påtalat behovet av att fasa ut ämnen som är

allergiframkallande, nervskadande eller skadliga för immunsystemet.

Även andra ämnen med motsvarande farlighet kan behöva fasas ut.

Regeringen avser att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att komma med

förslag till vilka egenskaper som skall omfattas av delmålet och kriterier

för dessa egenskaper.

Eftersom ämnen med egenskaper som avses i delmålet har använts

under lång tid finns sådana ämnen i varor som är i bruk i samhället i dag.

Det kan röra sig om varor som har en återstående förväntad livstid på

flera decennier. Dessa varor måste hanteras på ett sådant sätt att ämnena

inte läcker ut i miljön eller kan förorsaka exponering av människor. Ett

insamlande av och stopp för fortsatt användning av vissa sådana varor

bör övervägas.

Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har på regeringens

uppdrag redovisat en översiktlig studie (Rapport 5036) av upplagring och

flöden av farliga kemikalier i samhället. Syftet med studien har varit att

ge underlag för bedömningar om vilka åtgärder som behövs för att öka

kunskaperna om, och bättre kunna följa farliga ämnens förekomst i

samhället, deras läckage till miljön och exponeringen av människor. I

rapporten konstateras att befintliga kunskaper om förekomst och flöden

av farliga ämnen har betydande brister. Detta gäller inte minst

Prop. 2000/01:65

28

förekomsten av farliga ämnen i varor och emissioner från varor samt

oavsiktligt framställda ämnen. Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket lämnar en rad förslag till hur de själva och andra

myndigheter bör agera för att fylla kunskapsluckorna.

För att nå målet är strategier för agerande inom EU viktiga (kap. 5.3.3).

Dessa kompletteras av strategier för agerande nationellt (kap. 5.3.4). På

lite längre sikt är det viktigt att verka för en global utfasning av de ämnen

som omfattas av delmålet (kap. 5.3.5).

5.3.2

Kriterier för särskilt farliga ämnen

Regeringens bedömning: Vid tolkningen av vad som skall avses med

begreppen i delmålet bör följande gälla.

Med ”mycket långlivade ämnen” avses ämnen som har en halveringstid

som är längre än 26 veckor i simuleringstest vid 20 °C.

Med ”mycket bioackumulerande ämnen” avses ämnen som har en

biokoncentrationsfaktor högre än 5 000.

Med ”långlivade ämnen” avses ämnen som har en halveringstid som är

längre än 8 veckor i simuleringstest vid 20°C.

Med ”bioackumulerande ämnen” avses ämnen som har en

biokoncentrationsfaktor högre än 2 000.

De ämnen som skall omfattas av riktlinjen om cancerframkallande,

arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen bör vara de

ämnen som klassificerats med avseende på dessa egenskaper inom

kategori 1 eller 2 i EG-direktivet (67/548/EEG) om klassificering,

förpackning och märkning av farliga ämnen.

Kemikalieutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) anser att

principen att klassificera ämnen efter nedbrytbarhet och

bioackumulerbarhet är användbar för de kemiska substanser som

uppfyller de uppsatta kriterierna. KVA pekar också på vikten av att

använda fältdata i de fall sådana finns tillgängliga. IVL Svenska

Miljöinstitutet AB och Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut anser

att det finns brister i metoderna för att mäta ämnens nedbrytbarhet.

Kemikontoret tycker inte att man skall sätta kriterier för ämnen som är

cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller fortplantningsstörande,

utan att dessa bör bedömas ämne för ämne.

Skälen för regeringens bedömning

För att delmålet skall kunna tillämpas praktiskt behöver gränser anges för

när ett ämne är så långlivat respektive bioackumulerande att det skall

omfattas av delmålet. På motsvarande sätt behöver begreppen

cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande

definieras. Regeringen anser att sådana gränser bör göras så enkla som

möjligt och att de i största möjliga utsträckning bör baseras på

standardiserade testmetoder.

Prop. 2000/01:65

29

Långlivade och bioackumulerande ämnen

Vetenskapliga överväganden ligger till grund för de gränser som satts för

hur långlivat och bioackumulerande ett ämne skall vara för att omfattas

av kraven på utfasning. Att sätta gränser av detta slag är dock inte bara en

vetenskaplig fråga eftersom det inte är möjligt att ange en exakt gräns

över vilken skador uppkommer. Risken för att ämnen skall leda till kända

eller hittills oförutsedda skador ökar dock ju mer långlivat och

bioackumulerande ett ämne är. Politiska överväganden måste därför till

om hur stora risker vi är beredda att acceptera och när försiktighets-

principen bör tillämpas. Till grund för valet av kriterier i delmålet ligger

alltså både vetenskapliga och politiska överväganden.

Vid valet av gränser för långlivade ämnen är en viktig utgångspunkt i

vilken omfattning ett ämne kan förväntas stanna kvar i miljön, samt hur

lång tid det tar för halterna av ämnet att sjunka sedan tillförseln avbrutits.

Ämnens nedbrytbarhet kan mätas i förhållandevis enkla test som avgör

om ett ämne är lättnedbrytbart. Sådana test kan användas för att sortera ut

ämnen som inte omfattas av delmålet. Alla ämnen som inte är

lättnedbrytbara kan dock inte betraktas som så långlivade att de bör

omfattas av delmålet. Gränsvärdet för långlivade ämnen bör därför

baseras på ämnets halveringstid, uppmätt enligt standardiserade metoder.

Ett ämnes halveringstid i miljön avgör både hur stor mängd av ämnet

som kvarstannar i miljön vid en viss tillförsel och hur lång bromssträckan

är sedan tillförseln upphört.

Regeringens bedömning är att för ett ämne som bryts ned med minst 50

procent under loppet av ett år, blir bromssträckan tillräckligt kort (minst

90 procent bryts ned på fyra år). Ämnen som inte omfattas av detta

kriterium skall då relativt snabbt kunna elimineras från miljön om deras

användning begränsas, t.ex. på grund av att allvarliga, men oförutsebara

toxiska effekter upptäcks.

Den faktiska nedbrytningen i miljön är beroende av många faktorer,

såsom temperatur, fuktighet och mikrobiell aktivitet. Standardiserade

tester utförda under kontrollerade förhållanden vid 20°C ger en

nedbrytning som är högre än den faktiska nedbrytningen i svensk miljö.

Om hänsyn tas till temperaturförhållandena i Mälardalen finner man att

om ett ämne där skall brytas ned med 50 procent under ett år bör det ha

en halveringstid på ca 16 veckor vid test utförda vid 20°C. En stor del av

Sverige ligger dock norr om Mälardalen, förutsättningarna för

nedbrytning är inte alltid de optimala och temperaturerna i mark och

vatten kan vara lägre än vad meteorologiska data från luft visar. Detta

medför att det tar längre tid för ett ämne att brytas ned i stora delar av

landet. Mot bakgrund av detta delar regeringen Kemikalieutredningens

bedömning att delmålet bör omfatta de ämnen som har en maximal

halveringstid på åtta veckor i simuleringstest vid 20°C, om de samtidigt

uppfyller de kriterier som anges för bioackumulerbarhet.

Att ett ämne är bioackumulerande innebär att ämnet kan tas upp och

ansamlas i organismen i högre halter än i omgivningen eller i födan. Ett

ämnes fettlöslighet kan tjäna som en första indikation på att ett ämne kan

ha potential för bioackumulering. Enkla test av fettlöslighet räcker dock

inte för att avgöra vilka ämnen som omfattas av kriterierna. Regeringen

Prop. 2000/01:65

30

gör bedömningen att ett ämnes bioackumulerande förmåga i första hand

bör mätas som dess biokoncentrationsfaktor, bestämd med i dag

tillängliga, standardiserade, internationellt vedertagna testmetoder. För

ämnen som används i låga volymer kan värden uppskattade genom s.k.

struktur-aktivitets-modeller accepteras som godtagbar information om i

vilken grad fettlösliga, biotillgängliga ämnen är bioackumulerande.

Bioackumulerbara ämnen kan överföras mellan organismer,

exempelvis via modersmjölk hos däggdjur och från bytesdjur till rovdjur

i näringskedjan. Om bioackumulerbara ämnen ansamlas hos rovdjur i

högre grad än hos bytesdjur, dvs. kan anrikas i näringskedjan, anses

ämnena vara biomagnifierande. Att ett ämne är biomagnifierande medför

ökad exponeringsrisk, särskilt för organismer högst upp i näringskedjan,

med tillhörande ökad risk för att tidigare oförutsebara skadliga effekter

skall visa sig.

Regeringen delar Kemikalieutredningens syn på att syftet med kriteriet

för bioackumulerbarhet främst bör vara att förhindra spridning av ämnen

som är bioackumulerbara i hög grad, samt sådana som kan vara

biomagnifierande och därmed kan utgöra ett ytterligare förstärkt hot för

organismer framför allt på de högre nivåerna i näringskedjan.

Det finns ingen exakt gräns för när ett ämne är så bioackumulerande att

det riskerar att bli biomagnifierande. Resultat från studier som gjorts på

detta område visar att ett ämne kan vara biomagnifierande om

biokoncentrationsfaktorn är högre än ungefär 3 500. Det finns dock flera

osäkerheter på området att ta hänsyn till, bl.a. att det är oklart vilken

relevans biokoncentrationsfaktorer, som uppmäts i vattenmiljö, har för

bioackumulering i landlevande organismer. De studier som har gjorts har

varit fokuserade på ett begränsat antal ämnen och experimentellt

bestämda biokoncentrationsfaktorer underskattar i viss utsträckning

ämnens bioackumulerbarhet eftersom upptag via föda inte inräknas.

Gränsen för utfasning med avseende på bioackumulerbarhet bör därför

sättas lägre än den gräns över vilken ämnen riskerar vara

biomagnifierande. Mot bakgrund av detta delar regeringen

Kemikalieutredningens bedömning att delmålet bör omfatta de ämnen

som har en biokoncentrationsfaktor över 2 000, om de samtidigt uppfyller

de kriterier som anges för nedbrytning.

I Kemikalieutredningens betänkande Varor utan faror (SOU 2000:53)

finns en grundligare genomgång av de vetenskapliga skälen bakom de

gränser som satts för egenskaperna svårnedbrytbarhet och

bioackumulering. I utredningen presenteras också pågående

internationellt arbete med att sätta gränser för dessa egenskaper inom

bl.a. FN och konventionen för skydd av den marina miljön i

Nordostatlanten (OSPAR). Kemikalieutredningen anordnade en

diskussion om gränsvärden för långlivade och bioackumulerbara ämnen

med internationella experter på området. Det fanns vid det mötet en bred

enighet om att ämnen som har en biokoncentrationsfaktor över 5 000 och

en halveringstid över 26 veckor kan fasas ut enbart på grund av dessa

egenskaper. Det finns således goda förutsättningar att inom EU och

internationellt kunna gå fram snabbare med den grupp av ämnen som är

mycket långlivade och mycket bioackumulerande. Regeringen gör

bedömningen att det därför finns skäl att definiera gränser för mycket

Prop. 2000/01:65

31

långlivade respektive mycket bioackumulerande ämnen och att dessa bör

gå vid en halveringstid över 26 veckor och en biokoncentrationsfaktor

över 5 000.

Cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande

ämnen

Inom EG:s ämnesdirektiv, rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni

1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering,

förpackning och märkning av farliga ämnen (EGT nr 196, 16.8.1967, s.1,

Celex 31967L0548), finns i dag definitioner på vad som avses med

cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande

ämnen. I direktivet finns också kriterier för klassificering av kemiska

ämnen med avseende på dessa egenskaper. Beroende på hur starka

vetenskapliga bevis det finns, inplaceras ämnena i en av tre kategorier. I

kategori 1 placeras ämnen för vilka det finns klara bevis för att ämnet ger

dessa effekter hos människa. I kategori 2 placeras ämnen för vilka det

finns klara bevis om skadliga effekter vid djurstudier och i kategori 3

placeras ämnen för vilka det finns vissa belägg från djurstudier för att

ämnena ger dessa effekter, men där beläggen inte är tillräckliga för en

inplacering i kategori 2.

Flera EG-direktiv, som reglerar användningen eller hanteringen av

cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller fortplantningsstörande

ämnen, hänvisar till klassificeringen enligt ämnesdirektivet. Det görs i

dessa sammanhang ingen åtskillnad mellan ämnen i kategori 1 och 2.

Enligt EG:s s.k. begränsningsdirektiv, rådets direktiv 76/769/EEG av den

27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar om begränsning av användning och utsläppande på

marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (EGT nr L

262, 27.9.1976, s.201, Celex 31976L0769), får ämnen i kategori 1 eller 2

inte förekomma i kemiska produkter i sådana kvantiteter att produkterna

skall märkas med avseende på dessa effekter, om produkterna är avsedda

för att säljas till allmänheten. Regeringen gör bedömningen att sådana

kemiska produkter som inte får säljas till allmänheten som sådana inte

heller bör förekomma i andra typer av varor som säljs till allmänheten.

Mot den bakgrunden bör delmålet omfatta de cancerframkallande,

arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen som är

klassificerade i kategori 1 eller 2, enligt EG:s ämnesdirektiv. De ämnen

som därmed omfattas är inte bara de ämnen som klassificerats av

kommissionen och som förts upp i bilagan till direktivet, utan också de

ämnen som företagen själva med hjälp av kriterierna i direktivet

klassificerat inom dessa kategorier.

Indelningen i olika kategorier inom ämnesdirektivet är alltså baserad

på graden av bevis för att ett ämne förorsakar en viss effekt. Den tar inte

hänsyn till ämnenas potens, dvs. hur hög dos som krävs för att ge upphov

till skada i en viss andel av en grupp av t.ex. försöksdjur. Detta kan ses

som en brist i nuvarande klassificeringssystem och regeringen anser

därför att det är angeläget att Sverige verkar för att ämnenas potens ges

större tyngd vid klassificeringen av cancerframkallande, arvsmasse-

påverkande och fortplantningsstörande ämnen.

Prop. 2000/01:65

32

Hormonstörande ämnen

Ämnen med hormonstörande verkan kan ge upphov till en rad olika

effekter. De kan t.ex. förorsaka störningar i fortplantningsförmågan,

missbildad avkomma, cancer, påverkan på immunsystemet, diabetes,

hjärtkärlsjukdomar, benskörhet och påverkan på nervsystemet. Foster och

unga individer är mer känsliga för hormonstörande ämnen än vuxna.

Regeringen delar Kemikalieutredningens bedömning att det i dagsläget

inte går att fastställa några kriterier för när ett ämne skall anses vara så

hormonstörande att det bör omfattas av regeringens nya riktlinjer för

kemikaliepolitiken. Ett viktigt skäl till det är att det för närvarande inte

finns några internationellt accepterade testmetoder för hormonstörande

ämnen. Mot bakgrund av de allvarliga effekter som dessa ämnen kan

medföra är det dock synnerligen angeläget att en utveckling sker så att

kriterier snarast kan bestämmas. Samtidigt är det viktigt att notera att

flera av de effekter som hormonstörande ämnen kan ge upphov till ligger

inom effektområden som omfattas av delmålet. Eftersom foster är särskilt

känsliga för hormonstörande ämnen bör en stor del av de effekter som

ämnena kan ge kunna inrymmas i effektområdet fortplantningsstörningar,

förutsatt att testmetoderna vidareutvecklas och att relevanta tester av

fortplantningsstörningar också utvecklas på det ekotoxikologiska

området.

Regeringen kommer att verka för att kriterier för hormonstörande

ämnen skall kunna utvecklas bl.a. genom att satsa på ytterligare forskning

inom området och utveckling av testmetoder, vilka i största möjliga

utsträckning bör vara försökdjursfria. En bred forskning, särskilt när det

gäller alternativa metoder, behövs som grund för utveckling av

testmetoder. Det är viktigt att ytterligare klarlägga vilka effekter

hormonstörande ämnen kan ge samt på vilket sätt ämnena verkar i

kroppen när de ger dessa effekter. Beträffande utveckling av testmetoder

pågår ett arbete inom OECD, som Sverige aktivt deltar i. Det finns ett

behov av att utveckla både enkla, billiga liksom mer avancerade tester.

Enkla tester behövs för att kunna testa många ämnen och grovt sortera ut

de som kan vara hormonstörande. De enkla tester som finns i dag måste

göras mer tillförlitliga. Mer avancerade tester behövs för att utröna om

sådana ämnen som efter enklare test kan misstänkas ha hormonstörande

verkan verkligen har det.

I december 1999 presenterade Europeiska kommissionen en strategi för

hormonstörande ämnen, KOM(1999)706. Strategin är uppdelad på

agerande på kort, medellång och lång sikt. Den omfattar framtagande av

en lista över misstänkt hormonstörande ämnen. Listan kommer bl.a. att

användas för att identifiera ämnen som är prioriterade för ytterligare

testning och ämnen som kan bli föremål för reglering. Strategin innebär

också att ytterligare forskning skall bedrivas inom området och lämpliga

testmetoder utvecklas. Det senare skall ske i samarbete med OECD, som

redan i dag bedriver ett aktivt arbete på området. Strategin tar också upp

riskhantering genom frivilliga insatser från industrin och genom

ändringar i befintliga regler på kemikalieområdet.

Strategin diskuterades vid miljörådets möte i Bryssel den 30 mars

2000. Rådet framhöll bl.a. att strategin måste samordnas med

Prop. 2000/01:65

33

gemenskapens allmänna strategi för kemiska ämnen, som kommissionen

kommer att föreslå. Rådet betonade att försiktighetsprincipen måste

tillämpas för att det skall gå snabbt och effektivt att reagera på problemet.

Regeringen gör bedömningen att för att nå framgång med arbetet inom

området hormonstörande ämnen behövs insatser såväl nationellt, inom

EU, som i andra internationella organ – där arbete med utveckling av

riktlinjer för testmetoder inom OECD utgör en viktig plattform.

5.3.3

EU-inriktade strategier för att nå delmål 3

Regeringens bedömning: Regeringen avser att inom EU verka för att

regler införs som förbjuder användningen av de ämnen som omfattas av

delmålet.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Det finns en bred uppslutning kring att EU är en

viktig arena för att genomföra delmålet. Naturskyddsföreningen m.fl.

tycker dock att ett agerande i EU bör kombineras med mer kraftfulla

nationella åtgärder.

Skälen för regeringens bedömning

För att delmålet, och de delar av regeringens nya riktlinjer för

kemikaliepolitiken som omfattas av delmålet, skall nås krävs en samsyn, i

första hand på EU-nivå. Det finns flera skäl till att välja EU som bas för

agerandet när det gäller att genomföra delmålet. Farliga ämnen sprids i

varor som det handlas med internationellt. Det finns risk för att

restriktioner mot ämnen i varor kan betraktas som tekniska handelshinder

om de införs ensidigt nationellt. Att kontrollera att reglerna efterlevs blir

också lättare om de införs med hela EU som bas. Farliga ämnen sprids

inte bara med varorna som sådana utan kan också spridas med vindar och

vattenströmmar. Även för att minska risken för sådan spridning är det

angeläget att åtgärder mot de farliga ämnena vidtas inom hela EU.

Det finns flera sätt att verka för förändringar av reglerna på kemikalie-

och varuområdet. När det gäller generella åtgärder mot hela grupper av

ämnen ser regeringen ett behov av att verka direkt gentemot EU, t.ex.

inom ramen för den kemikaliestrategi som nu tas fram av kommissionen.

Sverige kommer att verka direkt inom bl.a. EU:s kemikaliestrategi för en

utfasning av de långlivade och bioackumulerande ämnen samt de

cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande

ämnen som omfattas av delmålet. Om gemenskapsregleringen inte ger ett

tillräckligt miljö- och hälsoskydd, är det möjligt att i fråga om enskilda

ämnen och användningar ta fram nationella bestämmelser. Detta

förutsätter att grundläggande EU-rättsliga principer iakttas och att ämnet

eller användningen inte omfattas av harmoniserade EG-bestämmelser.

Sådana nationella bestämmelser kan också påverka EU-arbetet.

Prop. 2000/01:65

34

De regler som kan behövas inom EU för att genomföra delmålet kan

antingen införas genom ändringar i befintliga direktiv och förordningar

eller genom att helt nya rättsakter skapas.

Reglering av långlivade och bioackumulerande ämnen i EU

Kemikalieutredningen har som ett underlag för kommande förhandlingar

visat på hur befintliga rättsakter skulle kunna ändras i syfte att uppnå

delmålet. Förslaget innebär i korthet att nya klassificeringskriterier införs

för långlivade och bioackumulerande ämnen samt att nya gränser för

märkning av kemiska beredningar (preparat) som innehåller sådana

ämnen införs. Begränsningar av användningen av dessa ämnen kan,

enligt förslaget, införas genom att i begränsningsdirektivet (rådets

direktiv 76/769/EEG) föra in hänvisningar till de ämnen som omfattas av

den nya märkningen. En sådan konstruktion, som innebär att

användningsbegränsningar införs genom att begränsningsdirektivet

hänvisar till en grupp ämnen och preparat som givits viss klassificering i

direktivet 67/548/EEG samt i Europaparlamentets och rådets direktiv

1999/45/EG av den 31 maj 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas

lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och

märkning av farliga preparat (EGT nr L 200, 30.7.1999, s.1, Celex

31999L0045) finns redan för cancerframkallande, arvsmassepåverkande

och fortplantningsstörande ämnen.

Regeringen avser att verka för att de ämnen som omfattas av delmålet

fasas ut inom EU, antingen genom förändringar i befintliga rättsakter

eller genom tillkomsten av nya. Det är viktigt att den som använder en

kemisk produkt som innehåller ett ämne som omfattas av delmålet skall

få kännedom om det så fort som möjligt, t.ex. genom att reglerna om

klassificering och märkning ändras.

Regeringen gör bedömningen att det är möjligt att gå fram snabbare

med att reglera de ämnen som är mest långlivade och bioackumulerande.

Det bör också vara möjligt att gå snabbare fram med att förbjuda att nya

ämnen som är långlivade och bioackumulerande släpps ut på marknaden

än att förbjuda ämnen som redan finns på marknaden. Ett stegvis

förfarande kan vara strategiskt för att inom EU få gehör för att basera en

reglering på ämnenas inneboende farliga egenskaper, i stället för att

basera användningsbegränsningar på fullständiga riskbedömningar.

Förbud mot att introducera nya långlivade och bioackumulerande

ämnen bör införas så snart som möjligt, dock senast år 2005. Därmed ges

en klar signal till företagen att de i sin produktutveckling bör styra bort

från ämnen med sådana egenskaper.

För mycket långlivade och mycket bioackumulerbara ämnen som redan

finns på marknaden kommer Sverige att verka för att förbud införs inom

EU senast år 2010. Senast år 2015 bör detta förbud ha utökats till att även

omfatta de övriga ämnen som i delmålet definierats som långlivade och

bioackumulerbara. Samma regler kommer då att gälla för ämnen som

funnits på marknaden sedan tidigare som för nyintroducerade ämnen.

Det är viktigt att förbuden omfattar alla typer av varor. Dessa ämnen

skall inte få förekomma i kemiska produkter, men inte heller förekomma

i andra typer av varor som tillverkas inom eller importeras till EU.

Prop. 2000/01:65

35

Vissa specifika och tidsbegränsade undantag kan behövas från

förbuden, t.ex. för forskningsändamål och för användning i industri-

anläggningar, under förutsättning att företagen vidtar åtgärder för att

säkerställa att ingen spridning till miljön sker. Tidsbegränsade undantag

bör också kunna ges efter prövning för viss användning eller viss typ av

vara. Ett medgivande om undantag bör gälla inom hela gemenskapen.

Reglering av cancerframkallande, arvsmassepåverkande och

fortplantningsstörande ämnen i EU

Det finns i dag regler som begränsar användningen av cancer-

framkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen.

Enligt EG:s begränsningsdirektiv (rådets direktiv 76/769/EEG) får ämnen

i kategori 1 eller 2 inte förekomma i kemiska produkter, i sådana

kvantiteter att produkterna skall märkas med avseende på dessa effekter,

om produkterna är avsedda för att säljas till allmänheten. Eftersom ämnen

med dessa egenskaper också används i varor och det finns risk för att

kemiska ämnen läcker ut ur varor bör enligt Kemikalieutredningens

förslag dagens begränsningar för cancerframkallande, arvsmasse-

påverkande och fortplantningsstörande kemiska produkter senast år 2007

utvidgas till att även omfatta övriga konsumenttillgängliga varor.

Regeringen avser att verka för att detta genomförs på EU-nivå.

I ett nästa steg bör även den yrkesmässiga användningen av kemiska

produkter och andra varor som innehåller dessa ämnen omfattas. På

arbetsmiljöområdet finns regler för att skydda arbetstagare. Syftet med att

begränsa den yrkesmässiga användningen är därför inte primärt att

skydda arbetstagare, utan att skydda konsumenter från exponering som

kan uppstå i samband med yrkesmässig användning. Ett exempel på detta

är om en yrkesman använder en kemisk produkt som innehåller ämnen av

aktuellt slag i t.ex. en byggnad och ämnet därefter läcker ut och ger

upphov till en exponering av de personer som vistas i byggnaden.

En stor andel av de cancerframkallande ämnen som förekommer i

samhället finns i de petroleumbaserade bränslena. I begränsnings-

direktivet görs undantag för motorbränslen. Dagens regler omfattar

således inte försäljning av bensin och andra bränslen till privat-

konsumenter. För att delmålet skall kunna nås behöver dock använd-

ningen eller sammansättningen av petroleumbaserade bränslen ändras.

Regeringen kommer inom EU att verka för fortsatta förändringar av

sammansättningen av bränslen. Frågor om fordon och bränslen behandlas

inom EU i Fordons- och oljeprogrammen (Auto-Oil). Kommissionen har

i oktober 2000 kommit med ett meddelande om en genomgång av det

andra Auto-Oil programmet KOM(2000)626 slutlig. De hittills före-

slagna åtgärderna för petroleumbaserade bränslen bidrar till delmålet men

räcker inte för att delmålet skall nås. Regeringen avser att uppdra åt

Naturvårdsverket att tillsammans med Kemikalieinspektionen och

Energimyndigheten utreda frågan om förändringar av användningen och

sammansättningen av petroleumbaserade bränslen i syfte att få fram

underlag för fortsatt agerande inom EU och nationellt.

Prop. 2000/01:65

36

Reglering av kvicksilver, kadmium och bly i EU

Med tanke på handel och gränsöverskridande luftföroreningar bör

kvicksilver, kadmium och bly avvecklas inom hela EU. Det finns också

skäl att verka för minskade utsläpp t.ex. i samband med förbränning.

Sverige anmälde sommaren 2000 en ändring i förordningen 1998:944 om

förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av

kemiska produkter, som innebär utökningar i förbudet mot kvicksilver.

Som tidigare nämnts kan en sådan anmälan leda till att frågan får högre

prioritet för gemensamma åtgärder inom unionen. Den fortsatta

hanteringen av den gjorda anmälan bör kunna ge vägledning för om

anmälan av nationella förbud kan vara en framkomlig väg att begränsa

användningen av kvicksilver ytterligare.

Sverige avser också att verka för att rådets direktiv 91/157/EEG av den

18 mars 1991 om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga

ämnen (EGT nr L 078, 26.3.19991, s. 38, Celex 31991L0157) skärps så

att återstående användning av kvicksilver upphör inom det området.

Bly bör fasas ut genom en kombination av förbud och frivilliga

åtgärder. Den största spridningen av bly till miljön sker genom

användning av blyammunition och blysänken. Regeringen avser att

anmäla ett förbud för dessa användningsområden. Sverige bör också

verka för att rådets direktiv 69/493/EEG av den 15 december 1969 om

tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kristallglas (EGT

L326, 29.12.1969, s.36, Celex 31996L0493) ändras så att användning av

bly inte skall krävas för att få marknadsföra glas under vissa

benämningar.

Sverige bör verka för att ett förbud för användning av kadmium införs

inom EU. För detta behöver reglerna i begränsningsdirektivet, direktiv

76/769/EEG, ändras, men det behövs också skärpningar i direktiv

91/157/EEG om batterier. Sverige bör fortsatt verka för att

batteridirektivet snarast anpassas till de tekniska framsteg som gjorts

beträffande kadmiumbatterier. I fosforgödsel kan kadmium förekomma

som förorening. Sverige har gränsvärden för hur mycket kadmium som

får finnas i sådana gödselmedel. Arbete pågår för närvarande med att se

över behovet av att också införa gränsvärden på EU-nivå. Sverige bör i

detta arbete fortsätta att verka för att ett gränsvärde för kadmium i

fosforgödsel införs i rådets direktiv 76/116/EEG av den 18 december

1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel

(EGT L 024, 30.1.1976, s.21, Celex 31976L0116).

Bekämpningsmedel

De ämnen som omfattas av delmålet bör inte förekomma i varor av något

slag. Det innebär att de inte heller bör förekomma i bekämpningsmedel.

För bekämpningsmedel görs, till skillnad från flertalet övriga kemiska

produkter, en förhandsgranskning av myndigheterna innan produkterna

får släppas ut på marknaden. Bekämpningsmedlen regleras genom två

olika direktiv i EU. Det ena är direktivet om växtskyddsmedel, rådets

direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av

växtskyddsmedel på marknaden (EGT L 230, 19.8.1991, s.1, Celex

Prop. 2000/01:65

37

31991L0414). Det andra direktivet omfattar biocider (t.ex. slembe-

kämpningsmedel, råttgift och träskyddsmedel) Europaparlamentets och

rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998 om utsläppande av

biocidprodukter på marknaden (EGT L 123, 24.4.1998, s.1, Celex

31998L0008). Inom EU pågår nu ett arbete med att utvärdera alla

verksamma ämnen i dessa båda grupper. De ämnen som bedöms som

acceptabla för användning förs upp på en s.k. positivlista. Sverige bör

aktivt arbeta för att ämnen som uppfyller de kriterier som anges i

delmålet inte förs upp på positivlistorna inom EU.

Andra regler inom EU som kan påverka genomförandet av delmålet

Bland andra regler inom EU som kan bidra till att uppnå delmålet märks

direktiv om producentansvar. De syftar i första hand till att skapa

förutsättningar för återvinning av varor av olika slag. Producentansvar

för uttjänta produkter kan dock även ge möjlighet att fasa ut särskilt

farliga ämnen i varor. Dels kan det i anslutning till reglerna om

producentansvar ställas krav på att varorna inte får innehålla vissa farliga

ämnen, dels får producenterna en allmän och stark drivkraft att ta bort

skadliga ämnen ur sina varor eftersom de ges ansvar för återvinningen. I

EU finns exempel på direktiv om producentansvar som omfattar krav

beträffande innehållet av vissa ämnen. Ett sådant direktiv är

Europaparlamentets och rådets direktiv (2000/53/EG) av den 18

september 2000 om uttjänta fordon (EGT L 269, 21.10.2000, s 34, Celex

32000L0053). Ett annat exempel är de direktiv om elektriska och

elektroniska produkter som nu föreligger som förslag från kommissionen

(KOM(2000)347 slutlig). För elektriska och elektroniska produkter har

kommissionen lämnat förslag till två direktiv med nära anknytning till

varandra, där det ena behandlar producentansvar och det andra utfasning

av farliga ämnen i produkterna.

Sverige kommer i EU att verka för att det i nya direktiv om

producentansvar tydligt framgår att producenterna har ansvar för att

utforma produkterna på ett sådant sätt att de kan återvinnas, vilket bl.a.

kan innebära att innehållet av farliga ämnen i varor begränsas.

Till regler som skulle kunna bidra till delmålet men också möjligen

skulle kunna försvåra genomförandet av delmålet hör produktdirektiven.

Med produktdirektiv menas här EG-direktiv vars syfte är att undanröja

hinder för den fria rörligheten av varor. Till den gruppen hör bl.a. de s.k.

nya metoden-direktiven och andra direktiv som ställer krav på CE-

märkning eller typgodkännande av produkter.

Om produktdirektiven utvecklas så att de tar hänsyn till kriterierna för

ämnen som skall omfattas av delmålet, så bidrar detta till att delmålet nås.

Det finns dock risk för regelkonflikter mellan produktdirektiv och

direktiv som har till syfte att begränsa användningen av kemikalier.

Tidigare begränsningar av kemiska ämnen har huvudsakligen gällt

restriktioner mot ämnen och preparat (kemiska produkter) som sådana. I

enstaka fall har det varit fråga om begränsningar mot förekomsten i andra

typer av varor. Att införa begränsningar för varor som innehåller farliga

ämnen aktualiserar ett flertal juridiska frågeställningar. Om regler om

begränsningar för varor införs på gemenskapsnivå, i t.ex. begränsnings-

Prop. 2000/01:65

38

direktivet, och detta medför att en vara kommer att täckas både av

begränsningsreglerna och bestämmelserna i något eller flera produkt-

direktiv, uppstår frågor om rättsakternas inbördes förhållanden och om

vilka bestämmelser som skall ha företräde. Ett slutligt svar på frågorna

om eventuella regelkonflikter kan givetvis endast ges genom att de

behandlas av EG-domstolen.

Regeringen anser dock att frågan om risk för regelkonflikter mellan

produktdirektiv och direktiv som har till syfte att begränsa användningen

av kemikalier behöver belysas ytterligare inom gemenskapen, vilket

skulle kunna ske inom ramen för arbetet med EU:s kemikaliestrategi och

den integrerade produktpolitiken.

Det finns också överenskommelser om ömsesidigt erkännande (Mutual

Recognition Agreement, MRA) mellan EG och länder utanför EU, som

utgör en bland flera metoder att undanröja handelshinder och underlätta

marknadstillträde.

5.3.4

Nationella strategier för att nå delmål 3

Regeringens bedömning: På nationell nivå bör de riktlinjer som

kommer till uttryck i delmålet vara vägledande för företagens arbete fram

till dess att bindande regler införs inom EU.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Konsumentverket framhåller att nationella

åtgärder måste komplettera EU-baserade och internationella regelverk

och att nationella åtgärder kan ha stor betydelse för att driva frågorna

framåt i raskare takt. Kungl. Skogs- och lantbruksakademien anser att det

är angeläget att frågorna drivs med full kraft på nationell nivå. Svenska

Naturskyddsföreningen

anser att det inte finns ett givet

motsatsförhållande mellan kraftfulla nationella åtgärder och ett mer

generellt arbete inom exempelvis EU.

Skälen för regeringens bedömning

Under tiden fram till dess vi får regler på EU-nivå för de ämnen som

omfattas av delmålet kommer informativa och marknadsdrivna styrmedel

att spela en viktig roll för att driva utvecklingen framåt mot delmålet.

Frivilliga insatser från industrins sida kommer också att ha stor betydelse.

Det finns flera exempel på att en framsynt hållning i miljöfrågor kan löna

sig i ett längre perspektiv. De företag som redan nu inriktar sin

produktutveckling mot sådana lösningar som inte kräver ämnen som

omfattas av delmålet kommer att ha ett försprång den dag regler kommer

på området.

Regeringen har i skrivelsen 1999/2000:114 En miljöorienterad

produktpolitik beskrivit olika marknadsdrivna styrmedel och deras roll i

arbetet med att minska produkters negativa påverkan på hälsa och miljö.

Här behandlas styrmedlen därför endast vad avser deras roll i arbetet för

en giftfri miljö. Styrmedel av frivillig och marknadsdriven karaktär har

Prop. 2000/01:65

39

betydelse för att uppnå delmål 3, men också för att uppnå delmål 4. Flera

av styrmedlen kommer därför också att behandlas i delmål 4 (kap. 5.4.2).

Företagets eget arbete med att på frivillig väg fasa ut de ämnen som

omfattas av delmålet är viktigt. En förutsättning för att arbetet skall bli

framgångsrikt är att företagen har god kontroll över sin kemikalie-

användning och att företaget kontrollerar om något ämne som

förekommer på företaget eller i företagets produkter omfattas av de

kriterier som angivits i delmålet. Ett sådant arbete har stöd i förordningen

(1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll.

Ett exempel på hur myndigheterna kan stötta företagen i deras frivilliga

arbete är det arbete som bedrivits vid Naturvårdsverket under åren 1996–

1998, enligt en kemikalieplan. Syftet med arbetet har varit att i samarbete

med berörda verksamhetsutövare bedöma i vilken mån den yrkesmässiga

kemikalieanvändningen utgör en risk för miljöpåverkan. Ett annat syfte

har varit att upprätta en prioritering över vad som behöver åtgärdas och

om möjligt få till stånd åtgärder som minskar miljö-påverkan.

Naturvårdsverket har arbetat med 14 branscher och för de mest

kemikalieintensiva branscherna har riskreducerande åtgärder diskuterats

för 20–30 kemiska ämnen. Många åtgärder är redan genomförda.

Allt fler företag och myndigheter inför nu miljöledningssystem.

Miljöledningssystemen ställer i sig inte krav på kemikalieanvändningen,

utöver gällande lagkrav. Systemen ger däremot ett verktyg för bättre

ordning och kontroll av företagens och den offentliga sektorns

kemikaliehantering.

Naturvårdsverket har till regeringen i december 1999 kommit in med

en rapport i vilken ett system för information till allmänheten om

användning och utsläpp av farliga kemikalier beskrivs. Naturvårdsverket

kommer att bygga upp ett sådant system. Syftet är att på ett lättillgängligt

sätt lämna information till allmänheten om användning och utsläpp av ett

antal utvalda kemiska ämnen från industriella och kommunala

anläggningar. Förebilder för sådana system finns sedan tidigare i andra

länder, t.ex. i USA. Systemet är tänkt att byggas ut stegvis.

En annan typ av informativa styrmedel är olika former av positiv

miljömärkning. Så kallad typ I-märkning innebär miljömärkning som är

certifierad av tredje part. Regeringen förutsätter att SIS Miljömärkning

och de andra organ som utfärdar miljömärkning av typ I anammar de

kriterier som anges i delmålet, så att varor som innehåller ämnen som

omfattas av delmålet inte ges en positiv miljömärkning.

Informativa styrmedel kan också bestå i att en myndighet upprättar

listor eller annan information om farliga ämnen. En av de mest välkända

listorna som har upprättats över farliga ämnen är Kemikalieinspektionens

OBS-lista. Listan är baserad på vissa angivna kriterier. OBS-listans

kriterier fångar redan i dag upp de ämnen som omfattas av delmålet. Det

behövs således ingen ytterligare utveckling av listan för att den skall ge

information om de ämnen som omfattas av delmålet, men det är viktigt

att listan blir så lättförståelig och användarvänlig som möjligt.

Kemikalieutredningen gjorde en undersökning av hur OBS-listan

används och vilka åsikter som finns om listan bland användarna. Listan

ses av många som hanterar kemiska produkter som en värdefull hjälp,

även om den av vissa ses som alltför svår och det finns önskemål om att

Prop. 2000/01:65

40

den görs mer användarvänlig. Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket bör därför ta initiativ till en dialog med ett antal kemi-

kalieanvändande branscher för att initiera utvecklingen av verksamhets-

anpassad information om hälso- och miljöfarliga kemikalier.

De informativa styrmedlen kan också ses som marknadsdrivna

styrmedel, eftersom marknaden via informationen görs uppmärksam på

förekomsten av farliga ämnen och därigenom får möjlighet att välja en

annan produkt. Den offentliga upphandlingen är en viktig drivkraft för att

fasa ut de hälso- och miljöfarliga ämnen som omfattas av delmålet. I den

offentliga upphandlingen bör krav ställas på att ämnen som omfattas av

delmålets kriterier för utfasning inte ingår i de kemiska produkter eller

andra varor som upphandlas. Sverige skall verka för att EG:s direktiv

klargörs eller ändras så att det tydligt framgår att höga krav på

miljöanpassning är möjliga att ställa.

Kvicksilver, kadmium och bly

Med tanke på handel och gränsöverskridande luftföroreningar bör

kvicksilver, kadmium och bly avvecklas inom hela EU. För kvicksilver

och bly behandlas anmälan av nationella förbud i kapitel 5.3.3, eftersom

anmälan av sådana förbud kan bidra till att frågan får en högre prioritet

inom EU.

De användningsområden för bly som inte täcks av förslagen om

regleringar avvecklas även fortsättningsvis på frivillig väg.

Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket bör följa den frivilliga

avvecklingen och vid behov föreslå kompletterande åtgärder som behövs

för att målet skall nås.

Blyackumulatorer, såsom startbatterier i bilar, utgör det mängdmässigt

största användningsområdet för bly. Nya batterisystem är under

utveckling, men det råder enligt Kemikalieutredningen tveksamhet om

möjligheten att få igång en produktion av dessa i tillräcklig omfattning

för att de skall kunna ersätta blyackumulatorerna inom en tioårsperiod.

Regeringen anser att blyackumulatorerna bör avvecklas på sikt. I

avvaktan på att alternativ som är bättre från hälso- och miljösynpunkt

utvecklas och att produktionssystem skapas kan blyackumulatorer

användas i slutna kretslopp. Återtagandet av blyackumulatorer sker i dag

nästan till 100 procent. Av det återvunna blyet går dock bara ca två

tredjedelar till produktion av nya ackumulatorer. För att kunna sluta

kretsloppet måste branschen utveckla kvaliteten på det återvunna blyet så

att nya ackumulatorer kan produceras uteslutande från återvunna

ackumulatorer.

Produktionsprocesser

I produktionsprocesser skall de ämnen som omfattas av delmålet inte

användas på ett sådant sätt att hälsa och miljö kan komma till skada. Det

innebär att strikta krav behöver ställas på utsläpp från produktions-

processer. Regeringen delar Kemikalieutredningens syn att miljöbalken

generellt ger goda möjligheter att, när det gäller produktionsprocesser,

genomföra de nya riktlinjerna inom kemikaliepolitiken och därmed även

Prop. 2000/01:65

41

delmålet. När en miljödomstol eller länsstyrelse prövar en ansökan om

miljöfarlig verksamhet skall detta göras utifrån miljöbalkens mål.

Prövningsmyndigheten skall också tillämpa de allmänna hänsynsreglerna

i miljöbalken, såsom försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen. Att

miljöbalken är ett instrument för att styra mot de fastställda miljömålen

och att miljömålen ger ledning beträffande vilka krav som bör ställas på

en verksamhetsutövare framgår av uttalanden i propositionen 1997/98:45

Miljöbalk. Utsläpp av ämnen som omfattas av delmålet bör således

beaktas vid prövningen av en ansökan om tillstånd för miljöfarlig

verksamhet.

För att en miljödomstol eller länsstyrelse skall ta sådana hänsyn vid

prövning av en ansökan om miljöfarlig verksamhet bör beslutsunderlaget

innehålla uppgifter om utsläpp och användning av de kemiska ämnen

som omfattas av delmålet. Regeringen avser låta utreda frågan om vilka

regeländringar som kan krävas för att ställa krav på att ansökan skall

innehålla uppgifter om de ämnen som omfattas av delmålet.

Varor i bruk i samhället i dag

Långlivade och bioackumulerande ämnen skall, enligt de förslag som

läggs fram, inte förekomma i nyproducerade varor efter vissa årtal.

Detsamma gäller cancerframkallande, arvsmassepåverkande och

fortplantingsstörande ämnen samt kvicksilver, kadmium och bly. Sådana

ämnen har dock använts länge i samhället och har hunnit byggas in i

varor med lång livslängd, som t.ex. byggnader, maskiner och fordon.

Sådana ämnen kommer också att fortsätta byggas in i varor till dess att

utfasningskraven börjar gälla.

För att nå en giftfri miljö räcker det inte med att stoppa nytillförseln av

de ämnen som omfattas av delmålet. Det finns också skäl att hantera

redan befintliga varor i samhället, som innehåller ämnen med dessa

egenskaper, på ett sådant sätt att ämnena inte läcker ut i miljön.

Regeringen har i skrivelsen 1999/2000:114 En miljöorienterad

produktpolitik redovisat strategier för hur bl.a. dessa frågor bör hanteras

framdeles och också identifierat de aktörer som har de bästa

förutsättningarna att se till att strategierna fullföljs.

Beroende på det enskilda ämnets egenskaper och användning kan

risken för att ämnet skall läcka ut ur varor variera. Därför behövs olika

strategier för den fortsatta hanteringen av olika ämnen. För vissa ämnen i

vissa varor kan det vara acceptabelt med en fortsatt användning till dess

varan tjänat ut, förutsatt att det sker ett säkert omhändertagande av varan

i avfallsledet. I andra fall, där risken för spridning är större, kan det vara

motiverat att samla in varorna innan de har tjänat ut. En sådan insamling

pågår i dag för varor som innehåller kvicksilver eller PCB.

5.3.5

Internationella strategier för att nå delmål 3

Regeringens bedömning: Regeringen avser att i ett längre perspektiv

verka för en global utfasning av de ämnen som omfattas av delmålet.

Prop. 2000/01:65

42

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Det finns en bred uppslutning från remiss-

instanserna om betydelsen av att agera på den globala arenan, dels därför

att föroreningarna sprids över världen, dels därför att en konkurrens-

neutral situation för nationell och EU-industri skall finnas.

Skälen för regeringens bedömning: För att genomföra de nya

riktlinjerna inom kemikaliepolitiken krävs åtgärder på nationell nivå

såväl som på EU-nivå och internationell nivå. Tyngdpunkten i strategin

för att uppnå delmålet ligger därför på förändringar inom EU. På sikt är

dock inte EU tillräckligt då såväl handeln med som utvecklingen av

många kemikalier och varor sker på global nivå. De kemikalier och varor

som säljs i Sverige är ofta tillverkade i andra länder, inte sällan utanför

Europa. Om skadliga kemikalier tillverkas eller används i länder med

bristfällig kemikaliekontroll kan de därefter spridas mycket snabbt över

hela världen via handel med olika varor. Vid sidan av handeln som

spridningsväg sker dessutom långväga spridning av bl.a. vissa långlivade

ämnen via vindar till områden med kallare klimat där nedbrytningen av

ämnet går ännu långsammare, som i Sverige.

Den globala handeln försvårar också möjligheten att överblicka

kemikalieanvändningen vid tillverkning av varor, eftersom varorna ofta

har genomgått flera produktionsled i olika länder innan de kommer till

Sverige.

Sveriges fördjupade samarbete med andra europeiska länder samt det

svenska medlemskapet i Världshandelsorganisationen (World Trade

Organization, WTO) medför begränsningar av den nationella handlings-

friheten och är förknippat med åtaganden som bl.a. innebär att vissa

bestämmelser måste följas vid utformningen av miljöåtgärder som kan ha

inverkan på den internationella handeln. Även av denna orsak finns det

skäl att tillmäta det internationella arbetet stor vikt.

Den grundläggande strategin för Sveriges agerande internationellt på

kemikalieområdet är och bör vara att föra ut och verka för att Sveriges

grundläggande principer och de riktlinjer inom kemikaliepolitiken som

kommer till uttryck i delmålet får genomslag i det globala samarbetet.

En grundläggande strategi för handels- och kemikaliepolitiken bör vara

att dessa ömsesidigt skall stödja varandra. Det är angeläget att

utvecklingen av handelsreglerna går parallellt med utvecklingen mot

miljömässigt acceptabla varor. I dag finns inga globala krav på att

varorna skall uppfylla någon miniminivå på miljöanpassning eller att de

inte skall innehålla vissa farliga kemikalier.

Regeringen bedömer att det pågående arbetet för att integrera

miljöaspekter inom allt utvecklingssamarbete bör intensifieras och

fördjupas. Ett prioriterat område i detta sammanhang är kemikalier. Detta

är särskilt viktigt med tanke på att en stor del av användningen och

produktionen av farliga kemikalier, liksom varor som innehåller sådana

kemikalier, sker i utvecklingsländer. Det bör därför vara naturligt att

SIDA i sitt utvecklingssamarbete uppmärksammar dessa frågor.

Globala konventioner med förbud för hälso- och miljöfarliga

kemikalier är ytterst viktiga för att Sverige skall kunna nå sina miljömål

och minska hälso- och miljöproblemen med kemikalier. En diskussion

Prop. 2000/01:65

43

som förs inom WTO är huruvida globala miljööverenskommelser skall ha

företräde före handelsreglerna eller om WTO-reglerna skall vara

överordnade. EU har med svenskt stöd bl.a. drivit linjen att få till stånd

ett tillägg i WTO:s regelverk (artikel 20) som innebär att handels-

regelverket inte i efterhand skall kunna överpröva miljööverens-

kommelser som omfattar en stor del av världens länder eller dess handel.

Varje miljööverenskommelse som syftar till att förbättra miljön riskerar

annars att omintetgöras genom anmälningar till WTO:s tvisteförfarande.

Frågan är ännu inte löst. Regeringen anser att det inte är acceptabelt att

miljökonventioner skulle kunna betraktas som underordnade WTO-

reglerna.

Inom flera olika internationella organisationer bedrivs sedan många år

verksamhet inom kemikalieområdet. Ett av de viktigaste organen för att

globalt föra ut en sammanhållen svensk kemikaliepolitik, inklusive de

nya riktlinjerna inom kemikaliekontrollen, är det mellanstatliga organet

Forum för kemikaliesäkerhet (IFCS). Sverige kommer inom detta forum

att verka för att de grundläggande principerna, främst försiktighets-

principen, produktvalsprincipen och företagens ansvar och den

helhetssyn som finns i svenskt kemikaliekontrollarbete vilken bl.a.

inkluderar både hälso- och miljöaspekter, förs ut och också tillämpas på

global nivå. Särskilt prioriterade frågor för svenskt agerande är bl.a.

global utfasning av ämnen som omfattas av de nya riktlinjerna inom

svensk kemikaliekontroll samt global harmonisering av reglerna om

klassificering och märkning av kemikalier.

Ett annat viktigt organ är FN:s miljöprogram (UNEP). År 1995 fattade

UNEP beslut om att inleda en internationell process för att nå en global

konvention om långlivade (persistenta) organiska ämnen (POP).

Förhandlingarna inleddes våren 1998 och beräknas kunna avslutas med

en mellanstatlig konferens för undertecknande av konventionen i

Stockholm våren 2001. Konventionen kommer i ett första steg att omfatta

tolv ämnen. Sverige och EU bör verka för att konventionen på sikt

utvidgas till att gälla även i fråga om sådana långlivade och

bioackumulerande ämnen som omfattas av de utfasningskriterier som

anges i delmålet. Sverige avser att som ett första steg nominera ett antal

särskilt prioriterade ämnen som bör omfattas av globala begränsningar

inom ramen för konventionen. Kemikalieinspektionen har därför givits i

uppdrag att ta fram en förteckning över de ämnen som bör prioriteras.

År 1979 färdigställdes inom FN:s ekonomiska kommission för Europa

(UN/ECE) en konvention om långväga gränsöverskridande luft-

föroreningar (Convention on Long-Range Transboundary Air Pollution,

CLRTAP), även kallad Genèvekonventionen. Inom konventionen finns

bl.a. ett protokoll om tungmetaller och ett om långlivade organiska

miljögifter. Protokollen tar sikte både på utsläpps- och

förekomstbegränsningar och de undertecknades 1998. Sverige och EU

bör verka för att CLRTAP-konventionen kompletteras med ett

övergripande mål om att punktutsläpp och diffusa utsläpp av farliga

ämnen bör upphöra till 2020. Ett sådant mål utgår från formuleringen i

Esbjergdeklarationen, men bör vara inriktat på luft. Ett mer generellt

synsätt bör också användas för att inlemma ämnen som skall omfattas av

konventionens begränsningar. Generella kriterier bör t.ex. tillämpas för

Prop. 2000/01:65

44

ämnen med särskilt farliga inneboende egenskaper, dvs. i första hand

sådana som är långlivade och bioackumulerande samt sådana som har

cancerframkallande, arvsmassepåverkande, fortplantningsstörande eller

hormonstörande egenskaper. Protokollet om tungmetaller bör snarast

utvidgas för att ytterligare minska den långväga luftspridningen av

kadmium och kvicksilver.

Inom OECD pågår utveckling av testmetoder och harmonisering av

klassificering och märkning. Sverige och EU bör bl.a. verka för att

testmetoder för hormonstörande egenskaper utvecklas och standardiseras

och att nya testmetoder tas fram för halveringstider och för

bioackumulering i landmiljö. Arbete med att finna nya testmetoder som

inte kräver djurförsök bör prioriteras. Sverige avser verka för att en

strategi med inledande översiktliga in vitro-tester införs även på

internationell nivå i syfte att minska antalet djurförsök. Andra områden

inom vilka Sverige och EU bör verka är att ytterligare harmoniserade

kriterier för klassificering och märkning tas fram samt att OECD:s

utvärderingar av från risksynpunkt särskilt angelägna existerande ämnen

förankras och accepteras globalt.

Kemikaliefrågorna och de ämnen som skall omfattas av Esbjerg-

deklarationens mål bör vidareutvecklas vid nästa Nordsjökonferens år

2002. Sverige bör verka för att användningen både i kemiska produkter

och andra varor samt utsläpp av de ämnen som kommer att omfattas av

OSPAR även omfattas av Helsingforskonventionen. De ämnen som

omfattas av Kemikalieutredningens kriterier för utfasning, bör prioriteras

i det fortsatta arbetet med riskhanteringsåtgärder inom Helsingfors-

konventionen.

Om ändringar i form av begränsningar görs av tillverkning, försäljning

och användning av ämnen bör detta få till konsekvens att även reglerna

om import och export ändras. Därtill bör skyldigheten att klassificera och

märka kemikalier vid export utvidgas till att också omfatta krav på att

lämna varuinformationsblad. Detta är särskilt betydelsefullt vid export till

utvecklingsländer.

5.4

Fortlöpande minskning av hälso- och miljöriskerna

med kemikalier

5.4.1

Delmål 4

Regeringens förslag: Hälso- och miljöriskerna vid framställning och

användning av kemiska ämnen skall minska fortlöpande fram till år 2010

enligt indikatorer och nyckeltal som skall fastställas av berörda

myndigheter. Under samma tid skall förekomsten och användningen av

kemiska ämnen som försvårar återvinning av material minska.

Delmålet avser ämnen som inte omfattas av delmål 3.

Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens förslag.

Remissinstanserna: Många remissinstanser stöder delmålet.

Naturvårdsverket vill att delmålet skall kompletteras med att hälso- och

Prop. 2000/01:65

45

miljöriskerna vid olika processer skall minska. Kemikontoret är skeptiskt

till att riskminskning skall kunna påvisas med hjälp av indikatorer och

nyckeltal. Kemikontoret påpekar att risken är stor att man genom att

förenkla verkligheten drar felaktiga slutsatser. Jordbruksverket anser att

delmålets betydelse för användningen av bekämpningsmedel bör

tydliggöras.

Skälen till regeringens förslag: För att komma till rätta med de hälso-

och miljöproblem som förorsakas av kemikalier behöver åtgärder vidtas

mot de allra farligaste ämnena. För att rikta åtgärder mot dessa ämnen

räcker det med att känna till deras inneboende egenskaper, i enlighet med

delmål 3. Vid sidan av de allra farligaste ämnena, som åtgärdas på detta

sätt, finns ett stort antal ämnen som inte är så farliga att de omfattas av de

kriterier som presenterats i kapitel 5.3.2, men som ändå är att betrakta

som farliga. Dit hör alla de övriga ämnen som omfattas av klassificering

och märkning på grund av sin farlighet. Dit hör också alla ämnen som på

grund av bristfälliga uppgifter inte klassificerats som hälso- och

miljöfarliga i dag men som kan komma att omfattas av klassificeringen

när mer uppgifter kommer fram om dem. Till de farliga ämnena hör

också sådana som uppvisar andra farliga egenskaper än de som täcks in

av dagens klassificeringssystem.

För att nå målet Giftfri miljö måste de särskilt farliga ämnena

avvecklas. Övriga ämnen måste hanteras på ett sådant sätt att de inte

leder till en exponering av människor och miljö som kan innebära risker

eller leda till att halterna ökar i förhållande till bakgrundsnivåerna.

I prop. 1997/98:145 Svenska miljömål presenterade regeringen nya

riktlinjer för kemikaliepolitiken. Delmålet Giftfri miljö inrymmer den

riktlinje som innebär att metaller används i sådana tillämpningar att

metallerna inte kommer ut i miljön i en omfattning som medför att miljön

och människors hälsa kan komma till skada. Övriga riktlinjer täcks av

delmål 3.

Förekomsten av vissa ämnen i varor kan också vara ett problem vid

återvinning. Förekomsten av farliga ämnen kan leda till

arbetsmiljöproblem i samband med återvinningen. Farliga ämnen i varor

som återvinns kan också i nästa led, då nya varor produceras, få en mer

okontrollerad spridning än i de ursprungliga varorna. Det är dock inte

bara farliga ämnen som kan ge problem vid återvinning. Vissa ämnen kan

ge tekniska problem vid återvinning. Ett exempel på detta är att vissa

stabilisatorer som används i PVC-plast inte är möjliga att blanda med

varandra. Plast med olika stabilisatorer måste då skiljas åt vid

återvinning. Det är därför viktigt att ta hänsyn till möjligheterna att bygga

upp en effektiv återvinning redan när varorna utformas. En sådan strävan

främjar målet Giftfri miljö och bidrar också till en hållbar utveckling i

bred bemärkelse.

Prop. 2000/01:65

46

5.4.2

Strategier för att nå delmål 4

Regeringens bedömning: Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket bör utveckla indikatorer och nyckeltal för att följa upp

riskminskningen enligt delmålet.

Tillverkare, importörer, leverantörer och användare av kemiska

produkter och andra varor bedriver ett systematiskt miljöarbete t.ex. med

stöd av system för miljöledning som omfattar kemikaliesäkerhet. De tar

ansvar för produkterna, så att dessa inte medför oacceptabla risker i något

hanteringsled.

Regeringen avser att verka för att arbetet med att bedöma och

kontrollera risker inom EU ändras så att

–

det i huvudsak inriktas mot de ämnen som inte omfattas av delmålet

om utfasning av särskilt farliga ämnen (delmål 3), eftersom dessa bör

fasas ut utan att riskbedömning behöver göras,

–

företagen ges ett större ansvar för riskbedömning och riskhantering,

–

arbetet med riskbedömningarna påskyndas genom att bedömnings-

metoderna utvecklas.

Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Kemikontoret m.fl. remissinstanser från närings-

livet anser att det är mycket positivt att industrin skall ges ett utökat

ansvar. Sveriges Konsumenter i Samverkan kan inte förstå varför

företagen skall ges ”fullt ansvar för dataframtagning”. Byggsektorns

Kretsloppsråd menar att utredningens ansats att arbeta med marknads-

drivna styrmedel är positiv och att frivilliga verktyg kan och bör spela en

större roll i kemikaliepolitiken. Sveriges byggindustrier delar utred-

ningens syn på informativa och marknadsdrivna styrmedel. Svenska

Arbetsgivarföreningen, Sveriges Industriförbund och Näringslivets

nämnd för regelgranskning understryker vikten av att utfasning eller

annan styrning av hanteringen av kemiska ämnen med hjälp av

marknadsorienterade styrmedel sker på basis av riktlinjer som gäller på

gemenskapsnivå.

Statskontoret

och Konsumentverket tillstyrker

utredningens förslag vad gäller offentlig upphandling. Kommers-

kollegium anser att den offentliga upphandlingen inte är ett lämpligt

instrument att nå miljömål utan frågor på miljöområdet av gräns-

överskridande räckvidd bör avgöras internationellt. Nämnden för

offentlig upphandling liksom Bilindustriföreningen anser att offentlig

upphandling är en mindre lämplig metod för utfasning av kemikalier än

andra metoder som föreslås i utredningen. Kemikontoret anser att för att

undvika handelshinder, bör tillämpandet av kriterierna för utfasning vid

offentlig upphandling anstå tills de är accepterade på EU-nivå.

Länsstyrelsen i Västa Götaland menar däremot att den offentliga

upphandlingen kan bli en viktig drivkraft för utbyten, men att kunskap

om tillverkningsprocesser krävs hos dem som genomför upphandlingen,

så att utfasningsämnen inte har använts vid tillverkningen av en vara.

Prop. 2000/01:65

47

Skälen för regeringens bedömning

Delmålets utgångspunkt är att användning av kemikalier skall ske på ett

sådant sätt att riskerna minimeras. Delmålet är således inriktat på risker,

som är en sammanvägning av ämnenas farlighet och människans och

miljöns exponering för dem. Detta är en viktig principiell skillnad

jämfört med delmål 3 som har sin utgångspunkt enbart i ämnenas

farlighet, som när den är tillräckligt hög räcker som grund för utfasning

av ämnen.

Utveckling av indikatorer och nyckeltal

Målet bygger på en kontinuerlig minskning av riskerna med

användningen av kemiska ämnen inom olika områden och i olika varor.

För att göra målet uppföljningsbart måste riskminskningen kunna mätas.

Det finns därför behov av att utveckla indikatorer för detta. Vissa

indikatorer och nyckeltal, som på ett övergripande sätt speglar

kemikalieanvändningen, finns redan. Kemikalieinspektionen har t.ex.

utvecklat ett bekämpningsmedelsindex, som utgår från användningen av

bekämpningsmedel med olika klassificering.

Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A) har i sitt betänkande Gröna

nyckeltal – följ den ekologiska omställningen (SOU 1999:127) från 1999

föreslagit gröna nyckeltal som skall underlätta för beslutsfattare och

andra intresserade att följa den ekologiska omställningen i Sverige. Bland

dessa nyckeltal finns ett som handlar om användningen av kemikalier.

Eftersom kemikalieområdet är så omfattande är det svårt att med ett

enkelt tal beskriva utvecklingen inom området i dess helhet. En indikator

som är avsedd för att mäta riskminskning måste därför alltid kombineras

med en analys som förklarar vilka faktorer som lett till att värdet på

indikatorn förändrats.

Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket bör utveckla indikatorer

eller nyckeltal för att följa upp riskminskningen enligt delmålet. I det

arbetet är det viktigt att de indikatorer och nyckeltal som redan finns

utnyttjas på bästa sätt.

Viktiga principer i arbetet

I arbetet med att nå delmålet måste försiktighetsprincipen och produkt-

valsprincipen vara vägledande. Innebörden av försiktighetsprincipen är

att skyddsåtgärder måste vidtas innan skada på hälsa eller miljö har

uppstått, trots att sambandet mellan orsak och verkan kan vara osäkert.

Produktvalsprincipen innebär att skadliga kemiska produkter skall

ersättas med mindre skadliga eller ofarliga produkter när så är möjligt.

Att tillämpa nya tekniska lösningar som inte innebär att kemikalier måste

användas är också en viktig tillämpning av principen.

I Sverige har dessa principer sedan länge tillämpats på kemikalie-

området. Försiktighetsprincipen finns också i EG-fördraget och i flera

internationella konventioner inom miljöområdet. Principen har även

kommit till uttryck i några av EG:s rättsakter, t.ex. i rådets direktiv

90/219/EEG av den 23 april 1990 om innesluten användning av genetiskt

Prop. 2000/01:65

48

modifierade organismer (EGT nr L 117,8.5.1990, s.1, 31990L219). Inom

EU har produktvalsprincipen kommit till uttryck i bl.a. direktiv 98/8/EG

om biocider.

Regeringen avser att verka för att dessa principer kommer till uttryck i

EU:s kemikaliestrategi. Försiktighetsprincipen finns visserligen i EG-

fördraget men bör också, för att göras tydligare, föras in i EG-rättsakter

på kemikalieområdet, särskilt i direktiv 76/769/EEG som begränsar

användningen av vissa farliga ämnen.

En annan viktig grundläggande princip är att den som förorsakar

miljöstörningar har att bekosta de åtgärder som behövs för att förebygga

eller avhjälpa olägenheter. Principen är internationellt vedertagen och

kallas allmänt för PPP (polluter pays principle). Principen har slagits fast

i EG-fördraget och i FN:s Rio-deklaration.

Riskbedömning och riskhantering i EU

Inom EU finns regler för riskbedömning och riskhantering av såväl nya

som existerande ämnen. Reglerna om nya ämnen är sammanlänkade med

systemet för förhandsanmälan av nya ämnen. Programmet för bedömning

och kontroll av risker med existerande kemiska ämnen har funnits sedan

1993. Fram till november 2000 hade 131 ämnen prioriterats för

bedömning i programmet. För sex ämnen hade den slutliga publiceringen

av resultatet av bedömningen skett i Europeiska Gemenskapernas

Tidning (EGT). För fyra av dessa ämnen fanns strategier för

riskreduktion och för två var bedömningen att sådana strategier inte

behövdes.

Arbetet med riskbedömning och riskhantering av existerande ämnen

inom EU går således långsamt. Programmet omfattar i dag ämnen som

tillverkas inom eller importeras till EU i volymer över 10 ton. Det finns

ca 10 000 sådana ämnen och även om inte alla dessa ämnen behöver

bedömas i programmet kommer det med dagens takt att ta mycket lång

tid att ens utvärdera en bråkdel av dem.

Regeringen avser att verka för att arbetet med riskbedömningar inom

EU:s program påskyndas. Ett viktigt led i den processen är att ge

företagen ett större ansvar än de har i dag. I dag utförs risk-

bedömningarna för såväl nya som existerande ämnen av de nationella

myndigheterna. Det är också myndigheterna som utarbetar strategier för

riskhantering för de ämnen som visat sig kunna innebära en risk. I

enlighet med vad som sagts i samband med delmål 1 avser regeringen att

verka för att företagen får ett tydligt ansvar för att utföra initiala

riskbedömningar för de ämnen som de tillverkar eller importerar. För

sådana ämnen som uppfyller kriterierna för utfasning, enligt delmål 3,

behöver fullständiga riskbedömningar inte göras. Åtgärder bör för dessa

vidtas baserat enbart på de inneboende egenskaperna. För övriga ämnen

bör företagen göra en initial riskbedömning. Myndigheterna bör inrikta

sina resurser på att granska riskbedömningarna för de ämnen där riskerna

kan antas vara störst.

Metodiken för riskbedömningar bör också ses över. Arbete i sådan

riktning pågår såväl i Sverige som inom EU. Ett syfte bland andra är att

närma reglerna om existerande och nya ämnen till varandra.

Prop. 2000/01:65

49

Försiktighetsprincipen bör komma till uttryck i reglerna. Metoderna för

riskbedömning inom EU bör förändras i syfte att påskynda

bedömningarna. Detta kan ske genom att bedömningarna görs mer

riktade mot de områden som för det enskilda ämnet är av störst betydelse

för en eventuell risk. Metodiken för riskbedömningar bör samtidigt

utvecklas så att den ger bättre möjligheter än i dag att ta hänsyn till

viktiga faktorer såsom varors bidrag till emissionerna av ett ämne,

ämnens nedbrytbarhet och bioackumulering samt samverkan mellan olika

ämnen. För att få en bättre bild av emissionerna av kemiska ämnen

behöver de företag som använder kemikalier, t.ex. i varuproduktion, få ett

ansvar för att ta fram sådana uppgifter.

Bekämpningsmedel

Som nämnts i samband med delmål 3 görs för bekämpningsmedel, till

skillnad från flertalet övriga kemiska produkter, en förhandsgranskning

av myndigheterna innan produkterna får släppas ut på marknaden.

Sverige bör verka för att försiktighetsprincipen förs in i de båda direktiv

som reglerar bekämpningsmedel inom EU, direktivet 91/414/EEG om

växtskyddsmedel samt direktivet 98/8/EG om biocider. Därtill bör

produktvalsprincipen komma till uttryck i båda direktiven. I dag skall

denna princip tillämpas vid beslut om verksamma ämnen i

biocidprodukter. Detta fungerar så att alla ämnen som används i en viss

tillämpning, t.ex. i träskyddsmedel, utvärderas vid samma tidpunkt. Det

blir därigenom möjligt att jämföra riskerna med olika ämnen avsedda för

samma funktion och välja bort de mest skadliga. Någon motsvarighet

finns inte i växtskyddsmedelsdirektivet. Sverige bör därför verka för att

produktvalsprincipen skall komma till uttryck även i detta direktiv.

Inom EU pågår nu ett arbete med att utvärdera alla verksamma ämnen i

växtskyddsmedel och biocider. De ämnen som bedöms som acceptabla

för användning förs upp på en s.k. positivlista. Som nämnts i samband

med delmål 3 är det viktigt att aktivt arbeta för att ämnen som omfattas

av det delmålet inte förs upp på positivlistorna. Några bekämpnings-

medel som tidigare varit förbjudna i Sverige har förts upp på dessa listor.

Det är nu synnerligen viktigt att Sverige aktivt arbetar för att inte fler av

de tidigare förbjudna bekämpningsmedlen förs upp på positivlistorna.

Möjligheterna att inte godkänna bekämpningsmedel som innehåller dessa

ämnen nationellt är mycket begränsade. Det finns dock möjlighet vid

speciella skäl att förbjuda bekämpningsmedel som satts upp på

positivlistan. Det kan vara klimatologiska skäl, vilka gör att ett

bekämpningsmedel inte bryts ner och därför riskerar att spridas på ett

icke önskvärt sätt. Sådana skäl skulle kunna bli aktuella för Sverige.

För bekämpningsmedel i jordbruk och trädgårdsnäring har regeringen

ställt upp övergripande mål om minskade hälso- och miljörisker i

propositionen 1997/98:2 Hållbart fiske och jordbruk. Pågående

åtgärdsprogram för att minska riskerna vid användning av bekämpnings-

medel tar fasta på att kartlägga och kvantifiera riskerna samt att med

hjälp av en rad olika åtgärder reducera riskerna. Arbetet inom

programmet omfattar såväl förhandsgranskning av bekämpningsmedel

som åtgärder för att t.ex. minska den totala användningen, utveckla

Prop. 2000/01:65

50

alternativa bekämpningsmetoder och förbättra hanteringen liksom att öka

kunskapsnivån hos användarna. Det är angeläget att EU utvecklar en

samlad strategi för att minska riskerna vid användning av bekämpnings-

medel inom jordbruket och trädgårdsnäringen.

Metaller

Två av de riktlinjer som presenterades i prop. 1997/98:145 Svenska

miljömål handlar om metaller. Den ena innebär att varor i huvudsak skall

vara fria från kvicksilver, kadmium och bly, vilken inryms i delmål 3.

Den andra riktlinjen om metaller innebär att metaller i övrigt används i

sådana tillämpningar att de inte kommer ut i miljön i en omfattning som

medför att miljö och människors hälsa kan komma till skada.

För att kunna tillämpa den senare riktlinjen är det viktigt att kunskaper

om metaller och metallföreningar kommer fram. Kravet på kunskap om

ämnen, enligt delmål 1, omfattar metaller såväl som andra ämnen.

Kunskaper om såväl hälso- och miljöfarligheten som exponeringen för

metallerna är viktiga för att kunna omsätta denna riktlinje. I avvaktan på

mer fullständig kunskap bör särskild försiktighet iakttas med att använda

metaller med hög toxicitet, metaller för vilka halterna i människor eller

miljön redan förhöjts samt metaller vars naturliga halter i miljön är låga.

Det senare har sin grund i att halterna av sådana metaller snabbt kan

flerdubblas jämfört med den naturliga bakgrunden, vilket strider mot

miljömålet Giftfri miljö – som innebär att halterna av naturligt

förekommande ämnen skall vara nära bakgrunden. Ämnen som

förekommer naturligt i låga halter har också ofta visat sig kunna vara

mycket toxiska. För att kunna nå målet är det viktigt att åtgärder inriktas

mot de användningsområden som leder till en stor spridning av metaller.

Det är emellertid viktigt att beakta bakgrundshalter av de ämnen som

förekommer naturligt i miljön. Kunskapen om geologin är då en viktig

utgångspunkt. Ämnen som kommer ut i miljön på grund av mänskliga

aktiviteter måste ställas i relation till de naturliga halterna. I områden där

t.ex. de naturliga halterna av metaller är höga kan det vara nödvändigt att

begränsa utsläppen av metaller från mänsklig aktivitet mer än inom andra

områden.

Vad som sagts om bedömningar och kontroll av risker med ämnen

inom EU gäller för metaller såväl som för andra ämnen. Flera metaller

och metallföreningar är för närvarande föremål för riskbedömningar

inom EU. Sverige bör bidra till riskbedömningarna och utvecklingen av

strategier för riskhantering för metaller. Särskilt viktigt är att den

information och kunskap om emissioner från olika varugrupper som

kommer fram inom ramen för aktuell forskning tas till vara i EU-arbetet.

Metaller som används i stora volymer i Sverige är bl.a. koppar, zink,

krom och nickel. För dessa pågår eller planeras riskbedömningar inom

EU. Det är viktigt att Sverige i dessa sammanhang bidrar med de

kunskaper som kommit fram genom svensk forskning och att Sverige

verkar för gemensamma strategier för riskhantering. Parallellt med det

bör åtgärder vidtas nationellt för att stimulera ett utbyte till hälso- och

miljömässigt bättre alternativ inom de användningsområden som leder till

stor diffus spridning av metallerna. Kemikalieutredningen har identifierat

Prop. 2000/01:65

51

områden med stor diffus spridning av metaller från varor, baserat på

aktuell metallforskning. Viktiga områden att arbeta med i det

sammanhanget är bl.a. koppar, bly och zink i bromsbelägg, koppar i

vattenledningar, koppar i båtbottenfärger, krom och arsenik i träskydds-

medel, zink i gummidäck, zink i rostskyddsmedel, främst i trafikmiljön

samt nickel, nickelföreningar och kromater i produkter som kommer i

kontakt med hud.

På senare tid har ett stort antal metaller, som tidigare haft en mer eller

mindre begränsad användning, börjat användas i ökande omfattning. Det

rör sig om metaller som används i nya tekniska produkter på t.ex.

elektronikområdet. Exempel på några metaller vars användning har ökat

de senaste decennierna är silver, indium, palladium, platina, antimon,

selen, tellur och vanadin. Kunskapen om dessa metaller är ofta bristfällig

och det är viktigt att kunskap, i enlighet med delmål 1, kommer fram så

snart som möjligt med tanke på den ökande användningen. Företagen har

skyldighet att förhindra att användningen medför negativa effekter och

måste vidta åtgärder samtidigt som nya uppgifter om metallers spridning

och effekter kontinuerligt måste följas av Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket för att kontrollera att företagen tar sitt ansvar.

Ett särskilt område där den ökande användningen av vissa metaller kan

innebära problem är avloppsslam. I slammet ansamlas en stor del av de

metallmängder som nöts av från produkter i vårt samhälle. I dag finns

gränsvärden för endast sju metaller. Övriga metaller analyseras inte

regelbundet i slam. Forskning har visat att ett stort antal metaller

påträffas i slam i varierande halter. Nya analysmetoder har gjort det

lättare att analysera metaller. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i

uppdrag att föreslå gränsvärden för relevanta metaller i slam som i dag

inte finns upptagna i förordning (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i

samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter, samt

se över befintliga gränsvärden.

För att uppnå målet Giftfri miljö bör metaller återvinnas i största

möjliga utsträckning med undantag för de metaller som helt skall fasas ut

från kretsloppet. Återvinningen bidrar till att begränsa miljö- och

hälsoriskerna med metallanvändningen. Bättre statistik behövs för att

kunna följa återvinningen av metaller och sätta tydliga mål för enskilda

metaller. Producentansvar kan vara ett viktigt styrmedel för att främja

metallåtervinning.

För många av de volymmässigt stora metallerna, såsom koppar samt

krom och nickel i rostfritt stål är återvinningen hög redan idag.

Återvinningen bör dock kunna höjas ytterligare. Teknikerna för åter-

vinning av volymmässigt stora metaller behöver förbättras ytterligare. De

metaller som används i små, men ibland ökande, volymer återvinns i

varierande grad beroende på deras marknadsvärde. För metaller som

guld, platina och silver sker en hög återvinning medan andra metaller

med lågt marknadsvärde knappast alls återvinns. Nya system behöver

därför skapas för återvinning av dessa metaller. Detta kan behöva göras i

internationell samverkan för att metallmängderna skall bli tillräckliga för

verksamheten.

Prop. 2000/01:65

52

Nationella åtgärder

För att delmålet om en allmän riskminskning skall gå att genomföra

måste alla aktörer involveras i arbetet; företag som tillverkar eller

importerar kemiska ämnen, företag som tillverkar eller importerar andra

typer av varor samt de som yrkesmässigt, eller privat, använder kemiska

produkter och andra varor. Tillverkare, importörer och andra leverantörer

av kemiska produkter och varor måste ta ansvar för dessa under hela

livslängden bl.a. genom att inte sätta ut kemiska produkter och varor på

marknaden som i något hanteringsled innebär oacceptabla risker.

Användare måste undvika att nyttja sådana kemiska produkter och varor

som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de

kan ersättas med produkter eller varor som kan antas vara mindre farliga.

Användarna måste också vidta sådana åtgärder vid hanteringen av

kemiska produkter och varor att exponeringen av människor och miljön

för kemiska ämnen minskar fortlöpande.

Ökad kunskap om ämnenas egenskaper och spridningen av dem är

grundläggande i arbetet. Kunskapen om ämnena kommer att öka i takt

med att delmål 1 realiseras. Det räcker dock inte med att kunskapen

kommer fram – den måste spridas och omsättas i riskbegränsande

åtgärder. Kunskapen om ämnens förekomst måste också öka.

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har haft regeringens

uppdrag att påbörja en kartläggning av farliga flöden av kemikalier. Detta

arbete måste fortsätta. Naturvårdsverket avser att inom ramen för sitt

löpande arbete föra en dialog med andra berörda myndigheter och aktörer

på marknaden om hur ett system för beräkning av emissioner från diffusa

källor kan utvecklas. I det innefattas t.ex. rollfördelning, prioritering av

källor och ämnen, metodutveckling och analys av brister i

kunskapsunderlaget. Arbetet skall samordnas med andra pågående

arbeten inom EU på området. Annan grundläggande kunskap som är

viktig att beakta är metallhalter som förekommer naturligt i miljön.

Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) gör biokemiska

kartläggningar som ger en indikation om de biotillgängliga halterna av

metaller i miljön. Detta är viktig information i samband med diskussioner

om bedömningar av metallers miljöpåverkan då metaller i sig inte

behöver vara speciellt biotillgängliga. Denna tillgänglighet varierar med

de olika tillstånden metallerna befinner sig i.

Flera av de styrmedel som behandlats i de nationella strategierna för att

nå delmål 3 bör vara användbara även för att nå delmål 4.

Listor över farliga ämnen kan vara en hjälp i företagens arbete med att

nå delmålet. Kemikalieinspektionens s.k. OBS-lista omfattar de ämnen

som täcks av delmål 3, men också andra ämnen med farliga egenskaper,

baserat på vissa kriterier. En vidareutveckling av OBS-listan i syfte att

göra den mer användarvänlig, inklusive verksamhetsanpassning, gagnar

alltså även delmål 4.

Det register över kemikalieutsläpp som Naturvårdsverket avser att

utveckla kommer troligen i första hand att inriktas mot de ämnen som

omfattas av delmål 3. Registret bör dock kunna utvecklas på ett sådant

sätt att det med tiden också omfattar och ger information om andra farliga

ämnen.

Prop. 2000/01:65

53

Ett forum av ökande betydelse för överföring av kunskap om ämnens

egenskaper är Internet. Myndigheter och branschorganisationer har

genom Internet fått ökade möjligheter att ge information om hälso- och

miljöfarliga kemikalier och att anpassa den med utgångspunkt från de

avsedda användargruppernas behov av och möjligheter till att

tillgodogöra sig informationen.

Offentlig upphandling är ett viktigt redskap inte bara beträffande

ämnen som omfattas av delmål 3, utan också som en hjälp att uppnå

delmål 4. Därför bör miljökrav ställas i offentliga upphandlingar där

relevanta miljökrav kan formuleras och utvärderas. Försiktighets-

principen och produktvalsprincipen bör tillämpas vid utformningen av

sådana miljökrav.

Tillverkare, importörer, leverantörer och användare måste för att klara

delmålet bedriva ett systematiskt miljöarbete. Företagen skall enligt

förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll förteckna

de kemiska produkter som hanteras i verksamheten och som kan innebära

hälso- eller miljörisker. System för miljöledning kan utgöra ett ytterligare

stöd för ett systematiskt arbete. Sådana system är frivilliga, men bidrar

till organisation och effektivisering av miljöarbetet med tydliga mål,

uppföljning av resultat och ansvarsfördelning. De två mest kända

systemen är EU:s miljöstyrnings- och revisionsordning EMAS (Eco-

Management and Audit Scheme) och Internationella standardi-

seringsorganisationens miljöledningssystem ISO 14001.

Enligt ISO 14001 och EMAS skall betydande miljöaspekter i

verksamheten identifieras och mål ställas upp. Systemen ställer också

krav på ständig förbättring. Det är viktigt att företagen i dessa

sammanhang tar tillräcklig hänsyn till de miljöaspekter som är

förknippade med användningen av kemikalier. Regeringen avser att

verka för att användning av farliga kemikalier i EMAS-förordningen

läggs till de exempel som ges på vad som kan ingå i miljöredovisningens

sammanfattning av uppgifter om organisationens miljöarbete.

Regeringen avser, i enlighet med vad som sagts i skrivelsen

1999/2000:114, att verka för att miljöledningssystem inom såväl privat

som offentlig sektor fortsatt främjas. En särskilt viktig fråga är hur de

små och medelstora företagen kan stimuleras till att införa

miljöledningssystem. Miljöstyrningsrådet bedriver verksamhet som syftar

till att underlätta detta, vilket även NUTEK har gjort. Vidare är det

viktigt med ett utbyte mellan tillsynsmyndigheter och certifieringsorgan,

där myndigheterna kan bidra till att höja certifieringsorganens kompetens

om kemikaliefrågor. Tillsynsmyndigheternas kompetens om miljö-

ledningssystem bör också höjas.

En annan angelägen fråga inom såväl delmål 3 som delmål 4 är att

produktdirektiv och harmoniserade produktstandarder inte ställer

specifika krav på varors innehåll. Innehållet måste kunna ändras

allteftersom nya alternativ, som uppfyller samma funktion men med lägre

risker, blir tillgängliga på marknaden.

Prop. 2000/01:65

54

5.5

Riktvärden för miljökvalitet

5.5.1

Delmål 5

Regeringens förslag: För minst 100 utvalda kemiska ämnen, som inte

omfattas av delmål 3, skall det senast år 2010 finnas riktvärden fastlagda

av berörda myndigheter. Riktvärdena skall ange vilka halter som får

förekomma i miljön eller vilka halter människor högst får utsättas

(exponeras) för. Syftet är att riktvärdena på sikt skall fastställas som

miljökvalitetsnormer.

Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser stöder delmålet.

Kemikalieinspektionen föreslår en höjning av ambitionsnivån till minst

200 ämnen. Bakgrunden är att arbete nu pågår med att införa rådets

direktiv 76/464, vilket innebär att riktvärden för yttre miljö kommer att

sättas för 50–100 ämnen under år 2001. Eftersom bedömningsgrunder är

en väl inarbetad term föreslår inspektionen att den införs som alternativ

till benämningen riktvärden. Kemikontoret menar att det medför stora

kostnader att mäta och följa fastställda riktvärden. Länsstyrelserna i

Stockholms län och i Södermanland poängterar att berörda myndigheter

måste utarbeta gemensamma riktvärden till skydd för människors hälsa.

Institutet för miljömedicin betonar att de riskbedömningar som skall ligga

till grund för riktvärdena bör göras på myndigheter och forsknings-

institut. Institutet ifrågasätter också, i likhet med Naturskyddsföreningen,

riktvärdenas juridiska status. Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet,

Sveriges Färgfabrikanters förening m.fl. anser att man inte bör utelämna

tekniska och ekonomiska aspekter. Lantbrukarnas riksförbund menar att

dricksvattendirektivets gränser beträffande bekämpningsmedel bör gälla.

Marks kommun vill ha konkreta mål för ämnen som befinner sig i

kretsloppet, t.ex. för kvicksilverhalter i fisk.

Skälen för regeringens förslag: Miljömålet Giftfri miljö innebär att

halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön skall vara nära

bakgrundsnivåerna och att halterna av naturfrämmande ämnen i miljön

skall vara nära noll. För att uppnå detta måste ämnen med särskilt farliga

egenskaper fasas ut, enligt delmål 3. Det behövs också en allmän

riskminskning, i enlighet med delmål 4. Syftet med de riktvärden som

föreslås i detta delmål är att definiera vad som enligt miljömålet skall

avses med nära bakgrundsnivåer och nära noll. Riktvärden är tänkta att

utvecklas för ämnen som kan innebära risker men som inte omfattas av

de generella kraven på utfasning, enligt delmål 3. Riktvärden bör

utvecklas både för hälsa och miljö. Riktvärdena skall baseras på riskerna

med de kemiska ämnena och ange den halt under vilken effekter, baserat

på dagens kunskap, inte förväntas. Riktvärdena kan därför behöva

vidareutvecklas när kunskapsunderlaget ökar. Syftet är att riktvärdena på

sikt skall göras om till miljökvalitetsnormer, som då blir juridiskt

bindande.

Regeringen delar Miljömålskommitténs bedömning att det senast år

2002 bör finna en första lista på riktvärden för ämnen med farliga

Prop. 2000/01:65

55

egenskaper. Regeringen delar också Miljömålskommitténs uppfattning att

det därefter bör tas fram riktvärden fortlöpande och för minst 100 ämnen

under perioden fram till år 2010 enligt uppsatta mål.

5.5.2

Strategier för att nå delmål 5

Regeringens bedömning: Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket bör ges huvudansvaret för att utveckla riktvärdena.

Andra myndigheter bör involveras i arbetet efter behov.

Företagen måste arbeta för att riktvärdena inte skall överskridas.

Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har kommenterat

strategierna för att nå delmål 5.

Skälen för regeringens bedömning: Ett arbete för att ta fram

riktvärden har inletts på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket.

Eftersom det i dag inte finns något system för riktvärden av det slag som

avses i delmålet, måste arbetet inledas med att berörda myndigheter

utarbetar ett fungerande system för att ta fram riktvärden. Riktvärdenas

tänkta användningssätt och juridiska status har stora likheter med de

bedömningsgrunder för olika ämnen som Naturvårdsverket har tagit

fram. Det finns därför goda skäl att se över möjligheterna att samordna

ett system med riktvärden med det befintliga systemet för

bedömningsgrunder. Riktvärdena bör dock alltid utgå från effekter, till

skillnad från dagens bedömningsgrunder som i vissa fall helt utgår från

statistiska fördelningar av halter uppmätta i miljön. Ett arbete med att

prioritera vilka ämnen som skall omfattas av riktvärden bör också

påbörjas snarast.

Riktvärdena är tänkta att kunna användas i bedömningar av vad som är

godtagbar miljökvalitet (dvs. motsvarar miljökvalitetsmålet Giftfri miljö),

dels vid myndigheternas tillståndsprövningar och tillsyn, dels i

näringslivets egna miljöarbete.

När t.ex. miljöövervakning eller mätningar utförda av näringslivet

påvisar att riktvärden överskrids måste åtgärder vidtas för att minska

tillförseln av de aktuella ämnena. Vilka åtgärder som behövs måste

analyseras från fall till fall. Det kan röra sig om allt från att minska

utsläppen från en punktkälla till att vidta åtgärder mot läckage från varor

eller verka internationellt för minskad långväga lufttransport av ämnen.

Riktvärdena kan också utgöra ett underlag för att sätta miljökvalitets-

normer i de fall sådana kan vara ett lämpligt styrmedel.

Enligt preciseringen av målet Giftfri miljö skall den sammanlagda

exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och inomhusmiljö inte vara

skadlig för människor. Detta bör ligga till grund för riktvärden som sätts

till skydd för människors hälsa. För att kunna ta hänsyn till den samlade

exponeringen krävs att Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket tar

initiativ till ett utökat samarbete med de myndigheter som i dag arbetar

med dessa frågor inom olika områden, t.ex. Arbetsmiljöverket,

Livsmedelsverket och Socialstyrelsen.

Prop. 2000/01:65

56

6

Behov av forskning och metodutveckling

Kemikalieutredningen har i sitt betänkande pekat på behovet av

forskning och metodutveckling inom kemikalieområdet och lyft fram

angelägna forskningsområden. Många remissinstanser har i sina

yttranden understrukit behovet av forskning och metodutveckling.

Det finns stora kunskapsluckor beträffande kemiska ämnens

egenskaper, förekomst och spridning. Flera av delmålen är tänkta att

avhjälpa dessa problem. Det är viktigt att betona att det är företagen som

har ansvaret för att testa kemiska ämnens egenskaper och informera om

deras spridning. Det är också företagen som har ansvaret för att utveckla

alternativ till farliga ämnen. Som stöd för genomförandet av delmålen

behövs dock även forskning inom många områden. Det rör sig både om

grundläggande naturvetenskaplig forskning, men också om teknisk och

samhällsvetenskaplig forskning. Forskning behövs t.ex. för att identifiera

effekter som ämnen kan ha, vid sidan av de effekter som undersöks i

standardiserade testprogram. Ett annat exempel är att grundläggande

teknisk forskning kan behövas för att ge förutsättningar för utveckling av

mindre farliga alternativ.

Det finns också behov av utveckling av testmetoder, för att förbättra

tester och för att kunna införa tester inom angelägna områden som i dag

inte omfattas av testprogram inom t.ex. EU och OECD. Det är också

angeläget att utveckla godkända testmetoder som inte innebär

användning av försöksdjur.

Många av remissinstanserna, både från näringslivet, myndigheterna

och forskningssidan pekar på vikten av att en kraftfull satsning på

forskning inom området görs, så att ett bättre underlag kommer fram.

Forskningsbehov

Regeringen har i prop. 2000/01:3 Forskning och förnyelse framhållit att

en kraftfull, nationell satsning på grundläggande miljökemisk,

ekotoxikologisk och toxikologisk forskning är en förutsättning för att

Sverige skall kunna driva kemikaliefrågorna i internationella fora på ett

kunskapsbaserat, välgrundat och därmed övertygande sätt.

I det följande anges, som en fördjupning till de områden som berördes i

prop. 2000/01:3, exempel på prioriterade forskningsområden för att nå

miljömålet Giftfri miljö.

Med tanke på dagens allt mer komplexa exponeringssituation finns

skäl att rikta forskningsinsatser mot allt mer subtila effekter på människa

och miljö. Det behövs i det sammanhanget forskning kring hur effekter

av olika ämnen samverkar (t.ex. synergieffekter). Det behövs också

forskning kring hur exponering för ämnen i låga doser under lång tid

påverkar människa och miljö.

Den svenska miljöforskningen har i dag en framträdande position.

Kemikalieutredningen framhåller dock att det finns ett problem med att

forskningen i stor utsträckning fokuseras på de mest uppseendeväckande

miljöproblemen och att detta ofta sker på bekostnad av grundläggande

forskning som kan leda fram till kunskaper som är nödvändiga för

Prop. 2000/01:65

57

framtiden. Forskningen måste också breddas till att omfatta fler ämnen

med olika typer av egenskaper.

Det går inte att i förväg med säkerhet fastställa var framtida

forskningsbehov inom området föreligger. I redogörelsen för problem-

bilden (sid. 9) påpekades att kunskapsbristen beträffande kemiska

ämnens miljö- och hälsoegenskaper är stor. Sannolikt finns det åtskilliga

miljö- och hälsoproblem kopplade till kemikalieanvändningen som ännu

inte är identifierade. För att klarlägga hotbilden behövs därför icke

öronmärkta forskningsmedel utöver de områden vi i dag vet behöver

prioriteras. Om den goda renommé som kännetecknar svensk miljö-

forskning skall kunna bibehållas är det viktigt med ett system för

fördelning av forskningsmedel inom området som är ändamålsenligt för

att upprätthålla kvaliteten. Forskarstyrning och kollegial utvärdering av

projekt medför att inomvetenskaplig kvalitet krävs för att ett projekt skall

erhålla medel. Det svenska systemet med forskningsråd, där initiativ till

nya forskningsprojekt tas av forskare eller forskargrupper som bedöms i

konkurrens med andra projekt har visat sig vara mycket framgångsrikt.

Det rör sig om ett stort arbetsfält som lämpligast bearbetas i

internationellt samarbete och där Sverige bör delta aktivt. Det är viktigt

att resurser avsätts för detta arbete i Sverige, inte minst för att kunna

bedöma ämnenas uppträdande och toxicitet i vår miljö, vilken på många

sätt avviker från miljön i andra delar av världen.

Exempel på prioriterad forskning som stöd för delmål 3 är att öka

kunskapen när det gäller nedbrytning och bioackumulering.

Bioackumulering mäts i dag främst i vattenmiljö. Det finns ett behov av

studier av bioackumulering i landlevande organismer, vilket är en

förutsättning för att relevanta testmetoder på detta område skall kunna

utvecklas. Förhållandet mellan bioackumulering och biomagnifiering

behöver belysas. Nedbrytning av organiska miljöföroreningar under olika

förhållanden är ett forskningsområde av stort intresse för metod-

utveckling på området. Det är också av stort intresse att öka kunskaperna

om variationer i nedbrytbarhet och deras orsaker.

För metaller är forskning om nedbrytning inte relevant, eftersom de är

grundämnen och således inte kan brytas ner. I stället bör forsknings-

insatser riktas mot metallernas förekomstformer och omvandlingar

mellan dessa. Metallernas förekomstform påverkar tillgängligheten för

upptag i levande organismer.

Ett annat angeläget forskningsområde är hormonstörande ämnen, inom

vilket såväl effekter på människa som påverkan på lägre och högre djur

behöver klarläggas ytterligare. Det är framför allt av vikt att klarlägga

genom vilka grundläggande mekanismer de hormonstörande ämnena

verkar i kroppen.

På exponeringsområdet är studier av emissioner av ämnen från varor

ett område av intresse. Det behövs exempelvis metodik för uppskattning

av ackumulation i samhället av ämnen i långlivade varor samt mätningar

av emissioner av ämnen från de varor som ackumulerats i samhället.

Baserat på sådan forskning kan emissionsfaktorer för ämnen i olika

material och miljöer utvecklas.

Miljömedicinska studier behövs även av möjlig inverkan av kemiska

ämnen på t.ex. utveckling av allergier och effekter på utveckling,

Prop. 2000/01:65

58

inlärningsförmåga och mental kapacitet. Det är också av stort intresse att

undersöka möjligheten att utnyttja genteknologisk forskning för att

identifiera känsliga grupper och organismer.

Vidareutveckling av metoder för riskbedömning är ytterligare ett

viktigt område där forskningsinsatser krävs.

Kemikalieutredningen pekar också på behovet av en långsiktig

uppföljning av effekter och halter i anslutning till fortlöpande miljö-

övervakning, samt möjligheter att kunna ställa dessa mot exempelvis

register med hälsodata som underlag för forskning. Regeringen anser

också att det behövs mer forskning för att klarlägga vilka ämnen som

bildas i industriella processer eller vid förbränning och problemets

storlek. Det behövs också forskning om samverkanseffekter mellan olika

ämnen. Delmål 1 är också en förutsättning för genomförandet av en

miljöorienterad produktpolitik.

För att styra utvecklingen mot en minskad användning av ämnen med

farliga egenskaper kan olika styrmedel användas. Det finns i det

sammanhanget behov av forskning kring olika styrmedel och deras

effektivitet i olika situationer. Samhällsvetenskaplig forskning kan också

bidra till ökad förståelse kring beteende- och attitydförändringar i sam-

hället i förhållande till ökad kunskap om kemiska ämnen och till olika

former av styrmedel. Samspelet mellan vetenskap och politik är ett

intressant forskningsområde som kan leda till ökade möjligheter att nå

framgång inte minst internationellt. Det finns också behov av forskning

som underlag för metodutveckling t.ex. inom miljöekonomi samt

integrering av kemikaliefrågor i verktyg på miljöområdet såsom

livscykelanalyser.

Slutligen behövs teknisk forskning för att stödja utveckling av mindre

farliga kemikalier och utveckling av mindre kemikaliekrävande tekniker,

i syfte att möjliggöra ersättning i användningsområden där farliga

kemikalier används i dag. Likaså är det angeläget att i syfte att minska

risker vid hantering stödja utveckling av säkrare tekniker.

Behov av metodutveckling

För att möjliggöra att kunskap tas fram om kemiska ämnens inneboende

egenskaper såsom deras nedbrytbarhet och bioackumulerbarhet samt

effektrelaterade egenskaper såsom cancerframkallande, arvsmasse-

påverkande, fortplantningsstörande och hormonstörande förmåga, krävs i

många fall att nya metoder och tekniker utvecklas och att gamla

vidareutvecklas. Det är här dessutom synnerligen angeläget att peka på

vikten av att arbeta i riktning mot testmetoder som leder till ett minskat

behov av djurförsök. Därutöver krävs att exempelvis rutinmässigt

användbara analystekniker utvecklas för att möjliggöra studier av flera

ämnens flöden med varor och förekomst i miljön än vad som är möjligt i

dag.

Behovet av att minska mängden tester på djur, för att ta reda på ämnens

egenskaper och effekter, kan uppnås genom att modeller för att beräkna

ämnens egenskaper utvecklas mot större noggrannhet och att flera

djurfria testmetoder utvecklas. De försöksdjur som ändå används måste

utnyttjas bättre så att antalet djur som behövs relativt sett minskar,

Prop. 2000/01:65

59

samtidigt som det är viktigt att verka för att djurens förhållanden

förbättras. Regeringen avser som framgår av avsnitt 5.1.2. att verka för en

utvärdering av försöksdjursfria testmetoder samt hur den framtida

metodutvecklingen på området bör inriktas för att minska antalet

djurförsök, t.ex. genom översiktliga tester med in vitro-metoder.

Utvecklingen av nya tekniker, t.ex. nanoteknik, kan komma att bidra till

att testning av kemikalier förändras och därmed till att antalet djurförsök

minskar.

Angelägna områden för metodutveckling är testmetoder för

hormonstörande effekter (inklusive vidareutveckling av tester av

fortplantningsstörningar) och testmetoder för att kunna bestämma hur

långlivade och bioackumulerande ämnen är. Det behövs också utveckling

av kemiska analysmetoder för miljöprover bl.a. för att rutinmässigt kunna

bestämma förekomsten i miljön av farliga ämnen.

För att nya testmetoder skall kunna standardiseras och börja användas i

stor skala krävs ett omfattande arbete med att utvärdera testerna.

Regeringen vill särskilt framhålla behovet av sådant arbete.

7

Tillsyn och inspektionsverksamhet

För att nå miljökvalitetsmålet måste delmålen omsättas i praktiken. Det

måste finnas tillsyn och inspektion för att säkerställa att så verkligen sker.

Tillsyn och inspektionsverksamhet är en nationell angelägenhet.

Kemikalieutredningen fick ett tilläggsuppdrag som redovisats i ett

betänkande (SOU 2001:4) i början av januari 2001. I uppdraget ingick

bl.a. att belysa och klargöra den framtida rollen inom kemikalie-

kontrollen för Kemikalieinspektionen och andra centrala, regionala och

lokala tillsynsmyndigheter. I detta ingick organisationen av den

nationella tillsynen. Kemikalieutredningen föreslår förändringar i

ansvarsfördelningen för tillsynen mellan centrala och lokala myndigheter.

Utredningen anser slutligen att Kemikalieinspektionen måste förstärkas

och ger förslag till fördelning mellan skatter och avgifter för den framtida

finansieringen av verksamheten. Regeringen avser att återkomma i

denna fråga.

Många av remissinstanserna påpekar vikten av att ökade resurser

kommer till för att en tillräckligt god tillsyn skall komma till stånd. De

regionala och kommunala myndigheterna liksom Svenska

Kommunförbundet betonar också vikten av att de centrala myndigheterna

liksom, i förekommande fall, de regionala, ger ett bättre stöd till den

myndighet som utövar tillsynen.

Trots att tillsynen i grunden är nationell blir det alltmer angeläget för

svensk del att kemikalietillsynen och regelefterlevnaden fungerar

tillfredsställande inom hela EU. Bakgrunden till detta är att en stor andel

kemiska produkter och andra varor på den svenska marknaden är

producerade i länder utanför Sverige, och en stor del utanför EU. Varorna

kommer ofta in till Sverige via andra EU-länder.

Inom EU har initiativ tagits till nätverk som syftar till att utveckla och

samordna inspektionsmetodik samt utbyta erfarenheter och information

Prop. 2000/01:65

60

mellan medlemsstaterna. Två sådana nätverk är IMPEL Network

(European Network for the Implementation of Environmental Law) och

CLEEN (Chemical Legislation European Enforcement Network). IMPEL

arbetar med tillsynsfrågor som gäller regler om yttre miljö, vilka vanligen

är s.k. minimiregler där ett enskilt medlemsland kan ställa högre krav än

vad som föreskrivs i direktivet. CLEEN arbetar med tillsyn över kemiska

produkter och andra produkter som har fri rörlighet inom EU, där

restriktioner införs genom harmoniserade direktiv som länderna måste

införa. Med stöd av CLEEN genomför medlemsstaternas

tillsynsmyndigheter samordnad tillsyn över kemikaliereglerna i EU.

Medlemsstaternas tillsyn är en viktig del av riskbegränsningsarbetet

och en förutsättning för trovärdigheten i EU:s regelverk. Frågor om

tillsyn och regelefterlevnad måste därför uppmärksammas i högre

utsträckning och förstärkas i den politiska diskussionen om en ny

kemikaliestrategi. Sverige bör verka för att det arbete som bedrivs inom

ramen för IMPEL och CLEEN utvecklas och stöds av kommissionen.

Vägledningsdokument med minimikrav på tillsyn och regelefterlevnad av

kemikaliereglerna bör tas fram.

8

Uppföljning

För att kunna bedöma om arbetet för att nå delmålen bedrivs på ett

effektivt sätt måste det följas upp och utvärderas. Ett nationellt och ett

regionalt uppföljnings- och utvärderingssystem baserat på indikatorer

knutet till miljömålen har föreslagits av Miljömålskommittén. Kommittén

föreslog också att ett miljömålsråd skall inrättas, vars uppgift skulle vara

att tillsammans med miljömålsansvariga myndigheter föreslå lämpliga

indikatorer för att följa upp miljömålen. Enligt kommitténs förslag bör

regeringen besluta vilka myndigheter som skall vara ansvariga för de

olika miljömålen. Huvudansvarig myndighet för Giftfri miljö bör vara

Kemikalieinspektionen. Förslaget om system för uppföljning och

eventuellt inrättande av ett miljömålsråd behandlas vidare i den

kommande miljömålspropositionen.

Det finns ett behov av utökad miljöövervakning för att följa upp beslut

om begränsningar och frivilliga åtaganden för att minska användningen

av kemikalier med oönskade miljö- och hälsoeffekter. Framför allt

behöver antalet ämnen som övervakas utökas. Det kan ske genom att fler

undersökningar av översiktlig karaktär genomförs – där mätningar av ett

stort antal ämnen görs. Sådana mätningar kan göras i miljöer där halterna

av ämnena kan förväntas vara höga, dvs. nära källor och i stadsmiljöer.

Resultat från översiktliga undersökningar av det slaget kan ge värdefullt

underlag till prioriteringar av vilka ämnen som bör ingå i mer omfattande

program. De ämnen som hittas i höga halter nära källor bör vara mer

prioriterade att söka efter även i mer avlägsna områden jämfört med de

ämnen som inte förekommer i detekterbara halter ens nära källor. Ny

analysteknik ger ökade förutsättningar för att mäta fler ämnen på samma

gång som t.ex. är fallet inom metallområdet.

Prop. 2000/01:65

61

Det finns också ett behov av utökad hälsorelaterad miljöövervakning,

för att följa upp människors exponering. För att möjliggöra uppföljning

bakåt i tiden av eventuella nya miljögifter som upptäcks behövs

provbanker, där material samlas över åren. Det finns ett behov av sådana

provbanker både för miljöprover och för mänsklig vävnad.

9

Ekonomiska konsekvenser

Statsfinansiella konsekvenser

Att driva genomförandet av delmålen, nationellt och inom EU, kräver

insatser av svenska myndigheter. Den myndighet som berörs mest av

genomförandet är Kemikalieinspektionen. Inriktningen på inspektionens

framtida arbete och frågan om hur myndighetens arbete skall finansieras

har utretts av Kemikalieutredningen. Utredningen redovisade sina förslag

i början av januari 2001.

Kemikalieutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 2001:4)

förstärkningar av Kemikalieinspektionen de närmaste tre åren. De

föreslagna förstärkningarna med nya tjänster och ytterligare medel avser

främst tillsynen enligt 14 kap. miljöbalken, det EU-inriktade

riskbedömnings- och riskbegränsningsarbetet samt övrigt arbete med

anledning av huvudansvaret för miljökvalitetsmålet Giftfri miljö.

Regeringen avser att återkomma i denna fråga.

Övriga myndigheter som deltar i genomförandet av målet Giftfri miljö

förväntas klara arbetet inom ramen för befintliga budgetmedel.

Konsekvenser för näringslivet

Kemikalieutredningen har beräknat kostnaderna för att ta fram uppgifter

om ämnens egenskaper i enlighet med delmål 1. Avsikten med de

beräkningar som gjorts är inte att visa på den exakta kostnaden utan

snarare att ange en storleksordning. Vidare har utredningen förutsatt att

kostnaderna för testning fördelas mellan tillverkare i EU i förhållande till

deras produktion och att testningen slås ut över nio år (dvs. sker fram till

2010). Ingen vet exakt hur många ämnen som finns på marknaden men

en rimlig gissning är enligt Kemikalieutredningen att det finns 20 000 –

40 000 ämnen i de volymsintervall som kräver testning av hälso- och

miljöegenskaper. Slutsatsen av Kemikalieutredningens beräkning var att

kostnaden för den svenska kemiindustrin skulle ligga på 15 miljoner

kronor per år om det totala antalet ämnen som testas inom EU är 20 000.

Om det totala antalet ämnen är 40 000 ligger kostnaden på 30 miljoner

kronor per år. Det utgör 0,2 respektive 0,4 promille av kemiindustrins

omsättning. Kemikontoret har i sitt remissyttrande redovisat en alternativ

beräkning. Enligt den skulle kostnaderna för testning bli dubbelt så höga

som i Kemikalieutredningen beräkning. Även med ett sådant antagande

skulle dock kostnaderna fortfarande bli mindre än en promille av

omsättningen. Det är dock viktigt i sammanhanget att notera att

kostnaderna kommer att skilja sig åt mellan olika företag, beroende på

Prop. 2000/01:65

62

om de tillverkar ämnen som de redan har testat eller om de tillverkar

ämnen som är otestade.

Beträffande utfasning av ämnen enligt delmål 3 och riskminskning

enligt delmål 4 och 5 går konsekvenserna för näringslivet inte fullt ut att

förutsäga så länge vi inte känner till egenskaperna hos alla ämnen som

förekommer på marknaden och därmed inte heller vet exakt vilka ämnen

som kommer att behöva åtgärdas.

Generellt kan dock sägas att eftersom strategierna i hög grad bygger på

ett genomförande inom EU blir effekterna på svenskt näringslivs

konkurrenskraft mindre än om de byggt på nationella regleringar. EU:s

konkurrenskraft gentemot tredje land kan dock komma att påverkas på

grund av kostnadsökningar inom unionen. En strävan att även föra ut

strategierna globalt bör kunna minska denna påverkan. Tidpunkterna i

delmålen är också satta på ett sådant sätt att ordentlig tid ges för

omställning, vilket minskar de ekonomiska konsekvenserna. Under en tid

på tio år behöver förändringar i produktionen ofta ske ändå och är

spelreglerna klara från början kan industrin inrikta sin produktutveckling

mot sådana ämnen som inte omfattas av krav på utfasning. Det är också

viktigt att notera att krav på utfasning och riskminskning får olika

effekter inom olika delar av näringslivet. Företag som tillverkar eller

importerar ämnen som på grund av sina egenskaper bör avvecklas kan

komma att få omställningskostnader, åtminstone temporärt. Företag som

däremot utvecklar och kan tillhandahålla alternativa kemikalier eller

tekniker gynnas, eftersom de får en större marknad för sina produkter.

Det finns också en skillnad mellan tillverkare av kemikalier och företag

som använder kemikalier. Företag som använder kemikalier har ofta ett

intresse av att få så bra information som möjligt om dessa och att få

tillgång till ämnen med så låg farlighet som möjligt. De användande

företagen kan därför i många lägen gynnas av en utveckling i linje med

delmålen.

Prop. 2000/01:65

63

10

Ordlista

Arvsmassepåverkande ämnen

Reglerna i EG:s ämnesdirektiv (rådets

direktiv 67/548/EEG) definierar vad

som avses med bl.a. arvsmasse-

påverkande ämnen. Ämnen och

beredningar skall klassificeras i

faroklassen arvsmassepåverkande om

de vid inandning, förtäring eller upptag

genom huden kan orsaka ärftliga

genetiska defekter eller öka deras

incidens.

Bioackumulerande ämnen

Ämnen som ansamlas i organismer i

högre halter än i den omgivande miljön

eller födan.

Cancerframkallande ämnen

Reglerna i EG:s ämnesdirektiv

definierar vad som avses med bl.a.

cancerframkallande ämnen. Ämnen och

beredningar skall klassificeras i

faroklassen cancerframkallande om de

vid inandning, förtäring eller upptag

genom huden kan orsaka cancer eller

öka dess incidens.

Existerande ämnen

EU:s regelverk skiljer på existerande

och nya ämnen. Existerande ämnen

definieras som de ämnen som angavs

finnas på den gemensamma marknaden

1981 och som är förtecknade i The

European Inventory of Existing

Commercial Chemical Substances

(EINECS).

Fortplantningsstörande ämnen

Reglerna i EG:s ämnesdirektiv

definierar vad som avses med bl.a.

fortplantningsstörande ämnen. Ämnen

och beredningar skall klassificeras i

faroklassen fortplantningsstörande om

de vid inandning, förtäring eller upptag

genom huden kan orsaka, eller öka

incidensen av, icke ärftliga skador på

avkomman eller försämrad manlig eller

kvinnlig fertilitet.

Hormonstörande ämnen

Ämnen som genom att störa balansen i

kroppens hormonsystem kan ge upphov

till en rad olika effekter t.ex. störningar

i fortplantningsförmågan,

missbildningar hos avkomman, cancer,

påverkan på immunsystemet, diabetes,

hjärtkärlsjukdomar, benskörhet eller

påverkan på nervsystemet.

Prop. 2000/01:65

64

Högvolymkemikalier

Ämnen som tillverkades eller

importerades i mängder över 1 000 ton

per år under en viss tid i anslutning till

att EU-reglerna om existerande ämnen

trädde i kraft.

Import

Införande av varor från annat land.

Oftast avses tredje land utanför EU.

Kemiska produkter

Kemiska ämnen och beredningar av

kemiska ämnen. I EU:s regler

motsvaras begreppet kemiska produkter

av begreppen ämnen och preparat.

Kemiska ämnen

Grundämnen och deras kemiska

föreningar.

Lågvolymkemikalier

Ämnen som tillverkades eller

importerades i mängder under 10 ton

per år under en viss tid i anslutning till

att EU-reglerna om existerande ämnen

trädde i kraft.

Långlivade ämnen

Ämnen som genom begränsad

nedbrytning kan förväntas stanna kvar

en längre tid i miljön.

Mellanvolymkemikalier

Ämnen som tillverkades eller

importerades i mängder mellan 10 och

1 000 ton per år under en viss tid i

anslutning till att EU-reglerna om

existerande ämnen trädde i kraft.

Nya ämnen

EU:s regelverk skiljer på existerande

och nya ämnen. Nya ämnen definieras

som de ämnen som inte är upptagna på

The European Inventory of Existing

Commercial Chemical Substances

(EINECS).

Organiska ämnen

Kemikalier som baseras på grundämnet

kol i kemisk förening med grundämnet

väte, inklusive sådana föreningar där

vätet helt eller delvis ersatts med andra

ämnen som t.ex. halogener.

Varor

Med varor avses såväl kemiska

produkter som varor av annat slag.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 1

65

Sammanfattning av Miljömålskommitténs

betänkande "Framtidens miljö- allas vårt ansvar"

SOU 2000:52 i de delar som rör GIFTFRI MILJÖ

RIKSDAGENS BESLUTADE MÅL:

”Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller

utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den

biologiska mångfalden.

Miljökvalitetsmålet innebär:

· Halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära

bakgrundsnivåerna.

· Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.”

KOMMITTÉNS FÖRSLAG TILL DELMÅL

Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:

· Den sammanlagda exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och

inomhusmiljö är, för särskilt farliga ämnen är nära noll och för övriga

kemiska ämnen inte skadlig för människor.

· Förorenade områden är undersökta och vid behov åtgärdade.

Förslag till etappmål:

1. År 2010 har alla avsiktligt framställda eller utvunna kemiska ämnen

som hanteras på marknaden data motsvarande de krav som ställs på

nya ämnen. För ämnen som hanteras i höga respektive medelhöga

volymer bör data finnas redan år 2005 respektive år 2009.

2. År 2010 är varor försedda med hälso- och miljöinformation.

3. Nyproducerade varor är i huvudsak fria från;

– cancerframkallande, arvsmassepåverkande och

fortplantningsstörande ämnen senast år 2007,

– mycket långlivade och mycket bioackumulerande ämnen senast år

2010,

– långlivade och bioackumulerande ämnen senast år 2015,

– kvicksilver senast år 2003 samt kadmium och bly senast år 2010.

Sådana ämnen används inte heller i produktionsprocesser på ett

sådant sätt att hälsa och miljö kan komma till skada.

4. Hälso- och miljöriskerna med användningen av kemiska ämnen har

minskat fortlöpande fram till 2010 enligt indikatorer/nyckeltal som

fastställts av berörda myndigheter, liksom förekomst och användning

av kemiska ämnen som försvårar återvinning av material.

5. För minst 100 utvalda kemiska ämnen, som inte omfattas av etappmål

3, finns år 2010 riktvärden fastlagda av berörda myndigheter.

6. Förorenade områden är identifierade samt undersökta och minst 30

procent av områdena av riskklass mycket stor och stor är åtgärdade

senast år 2010.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 1

66

Etappmål 1 och 3 bygger huvudsakligen på Kemikalieutredningens

förslag (Varor utan faror SOU 2000:53).

VILKA ÄR PROBLEMEN – OCH HUR KAN DE LÖSAS?

Ett stort hinder för att nå en giftfri miljö är bristen på kunskap om

kemiska ämnen. Det är därför av yttersta vikt att klarlägga kemiska

ämnens egenskaper, hur ämnen samverkar, förekomst i framför allt varor,

flöden och hur människor och miljö påverkas av dem samt hur hantering

och användning bör ske för att minska riskerna. Spridning av kemiska

ämnen kan ske från andra länder via luft, vatten och transporter.

Föroreningar i mark, grundvatten, sediment, byggnader och anläggningar

är ett annat problem. De flesta har uppkommit genom utsläpp, spill eller

olyckshändelser under efterkrigstiden fram till 1980-talet. Antalet

förorenade områden i landet beräknas vara 22 000, varav hälften är

identifierade.

För att nå målen behövs en mycket offensiv satsning, nationellt,

internationellt och i EU. Gemensamma system och regelverk inom EU är

mycket betydelsefulla. Dessutom behövs en sanering av förorenade

områden, men det är tveksamt om allt kan ske på en generations sikt.

Utredningen gör bedömningen att en giftfri miljö inte kan uppnås inom

en generation. För det krävs fortsatta insatser. Däremot finns det

förutsättningar att uppnå ett miljötillstånd där halterna av farliga ämnen

är så låga att de inte märkbart påverkar hälsa eller biologisk mångfald.

HUR NÅ ETAPPMÅLEN?

ÅTGÄRDER

För att nå det första etappmålet måste Sverige verka för att det senast år

2005 finns ett EU-gemensamt system som kräver att industrin tar fram

data om existerande ämnen. Därutöver bör Sverige verka i OECD för att

testmetoder utvecklas och standardiseras, bl.a. för att identifiera

förekomst av oavsiktligt bildade ämnen. Ett viktigt arbete är också att få

alternativa testmetoder utvecklade och internationellt accepterade – för

att minska behovet av djurförsök.

För att nå etappmål 2 måste Sverige arbeta för att det senast år 2007

finns ett EU-gemensamt system för utformning av hälso- och

miljöinformation för varor som inte är kemiska produkter. I avvaktan på

ett sådant system är det viktigt att näringslivet tar fram information om

kemiska ämnens egenskaper och varors livscykelanalyser för att omsätta

dem i miljövarudeklarationer. Företag inom branscher som har varor med

stor spridning i samhället bör, genom frivilliga åtaganden, år 2005

tillhandahålla varudeklarationer som inkluderar hälso- och miljö-

information.

Nyproducerade varor skall år 2010 vara fria från t.ex. kvicksilver,

kadmium och bly och av människan framställda ämnen som är långlivade

och bioackumulerbara, samt ämnen som är cancerframkallande,

Prop. 2000/01:65

Bilaga 1

67

arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande för att det tredje

etappmålet skall nås.

Det fjärde etappmålet kräver bl.a. att tillverkare, importörer och andra

leverantörer av kemiska produkter och varor tar ansvar för dessa under

hela livslängden. Användare måste undvika att använda hälso- och

miljöfarliga produkter och varor om de kan ersättas med mindre farliga.

Användare och andra hanterare måste också vidta åtgärder så att

exponering av människa och miljö för kemiska ämnen minskar

fortlöpande. År 2005 skall system för miljöledning och relevant

miljöarbete omfatta anvisningar om kemiska ämnen så att hälso- och

miljörisker och avfallsaspekter av dessa beaktas av varor i hela

livscykeln.

Det femte etappmålet siktar till att ta fram riktvärden för kemiska

ämnen som fortfarande kommer att vara tillåtna på lång sikt, t.ex.

metaller som förekommer naturligt i miljön. Vissa bekämpningsmedel är

andra exempel. För att nå målet skall berörda myndigheter år 2002 ha

utarbetat ett fungerande system för att ta fram bedömningsgrunder och

riktvärden. Samma år skall det finnas en första lista på riktvärden för

ämnen med farliga egenskaper. Därefter tas riktvärden fram fortlöpande.

En rad åtgärder måste vidtas för att det sjätte etappmålet skall kunna

nås. Före utgången av 2002 måste t.ex. alla länsstyrelser ha ett regionalt

program för arbetet med efterbehandling och markrestriktioner för

förorenade områden. Varje kommun måste ha kompletterat sin

avfallsplan med ett program för efterbehandling av förorenade områden

och redovisning av behov av markrestriktioner. Förorenade områden

skall vara identifierade och riskklassade och ett antal demonstrations-

projekt vara genomförda. Före utgången av 2005 måste kommunerna ha

redovisat de förorenade områdena i sina översiktsplaner och vid behov

angivit riktlinjer för markanvändningen. Före utgången av 2010 skall de

förorenade områden som tidigare bedömts innebära en stor risk eller

mycket stor risk ha undersökts översiktligt. Ca 7 000 områden tillhör

dessa riskkategorier och etappmålet innebär att 30 procent av dessa skall

vara undersökta och åtgärdade.

STYRMEDEL

Det behövs en kraftfull satsning på både normativa och informativa

styrmedel. De marknadsdrivna krafterna är viktiga för att få till stånd ett

systematiskt riskminskningsarbete. Företagens arbete med miljö-

varudeklarationer och positiv miljömärkning är exempel på detta.

Ett mycket viktigt styrmedel är svenskt deltagande i EU-arbetet och

andra internationella sammanhang. Under de närmaste åren gäller det

framför allt för svenska myndigheter att vara med och skapa EU-

gemensamma system och regelverk, t.ex. krav på att varor förses med

hälso- och miljöinformation enligt ett gemensamt system och förbud att

använda kemiska ämnen med särskilt farliga egenskaper i

konsumentvaror. Vidare är information och utbildning viktiga styrmedel

för att minska riskerna vid användning av kemiska ämnen.

Fortsatt arbete i befintliga EU-program om klassificering och märkning

är också angeläget, liksom att kräva utfasning av användningen av vissa

Prop. 2000/01:65

Bilaga 1

68

ämnen. Insatser måste också göras för att Sverige inte skall behöva tillåta

tidigare förbjudna ämnen till följd av harmoniseringar inom EU, t.ex. vad

gäller bekämpningsmedel. I båda dessa fall bör Sverige offensivt utnyttja

möjligheterna att hävda rätten att behålla eller införa nationella förbud.

Andra områden som kräver internationell samverkan är att minska

spridningen av långväga transporterade föroreningar, liksom

internationellt standardiseringsarbete.

I den mån åtgärder inte vidtas på EU-nivå i önskad takt för att

miljömålen skall kunna uppnås, bör Sverige så långt det är möjligt gå

före med hårdare krav. Ekonomiska styrmedel i form av skatter och

avgifter bör t.ex. övervägas.

Forsknings- och utbildningsinsatser behövs inom en rad områden, t.ex.

kring samband mellan dos och respons, samverkanseffekter mellan flera

ämnen och utveckling av alternativa testmetoder för att minska

djurförsöken

Det finns också behov av samhällsvetenskaplig forskning, t.ex. kring

olika styrmedels effektivitet för att nå målet giftfri miljö, liksom

forskning kring hur attityder och beteenden påverkas.

En ökad samverkan måste komma till stånd, t.ex. mellan företag, men

också mellan myndigheter, näringsliv och andra intressenter. En viktig

förutsättning är att aktörerna enas om en gemensam problembild för ett

lyckat internationellt agerande. Ansvariga myndigheter som behöver

samverka mer är Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket,

Arbetarskyddsstyrelsen, Yrkesinspektionen, länsstyrelserna och

kommunerna. Detta mål är avstämt med Kemikalieutredningen som

arbetar med kriterier för farliga ämnen.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

69

Sammanfattning av Kemikalieutredningens

betänkande ”Varor utan faror” SOU 2000:53

Kemikalieutredningens uppdrag

Utifrån miljökvalitetsmålet om en giftfri miljö och de nya riktlinjerna för

kemikaliepolitiken har Kemikalieutredningen (M 1998:09) fått i uppdrag

att föreslå hur de nya riktlinjerna inom kemikaliepolitiken skall

genomföras. I uppdraget har bl.a. ingått att definiera de ämnen som bör

omfattas av de nya riktlinjerna, t.ex. hur långlivat och bioackumulerande

ett ämne skall vara för att det inte bör få användas i nyproducerade varor.

Uppdraget har också innefattat att utreda vilka ytterligare åtgärder och

styrmedel som behövs för att kunna genomföra riktlinjerna. Utredningen

skall även analysera ekonomiska och andra konsekvenser av förslagen.

Det är viktigt att framhålla att det utöver genomförandet av de nya

riktlinjerna även behövs omfattande åtgärder mot särskilt farliga ämnen

som redan finns i samhället – i varor och på deponier – samt mot den

stora fortsatta användningen av kemikalier, för att miljökvalitetsmålet om

en giftfri miljö skall kunna nås. De ämnen som vi föreslår skall omfattas

av de nya riktlinjerna är troligtvis några hundra, vilket innebär att

åtskilliga tusen ämnen återstår. För ett helhetsgrepp vad gäller målet om

en giftfri miljö hänvisar utredningen framför allt till Miljömåls-

kommitténs (M 1998:07) betänkande (SOU 2000:52) och Kemikalie-

inspektionens underlagsrapport till regeringen om Giftfri miljö.

Några utgångspunkter (kapitel 2)

Kemikalier spelar en viktig roll i vårt samhälle. Utvecklingen av kemiska

ämnen och produkter har starkt bidragit till dagens materiella välstånd.

Men kemikalieanvändningen har också bidragit till välfärdens

avigsidor. Farliga ämnen kan förorsaka skador på människa och miljö.

Antalet ämnen på marknaden har ökat kraftigt de senaste decennierna,

liksom flödena av varor och kemikalier som ingår i dessa. Det stora an-

talet ämnen och kemiska produkter gör att området är svåröverblickbart.

Ytterligare ett problem med dagens kemikalieanvändning är den stora

bristen på kunskap om ämnens hälso- och miljöegenskaper. På grund av

den stora kunskapsbristen kan man idag vare sig identifiera alla ämnen

som är hälso- eller miljöfarliga eller göra riskbedömningar och vidta

riskbegränsningsåtgärder i tillräcklig omfattning.

Problemet med användningen av långlivade och bioackumulerande

samt cancerframkallande, arvsmassepåverkande, reproduktionsstörande

och hormonstörande ämnen är att effekterna av utsläpp – både direkta

utsläpp och diffusa utsläpp via varor m.m. – är fördröjda. Det som släpps

ut idag kan få effekter först inom ett eller ett par decennier. Det kan också

ta mycket lång tid innan åtgärder för att förhindra effekter ger resultat.

Hotet om skadliga effekter av kemikalier på människa och miljö gör att

man inom såväl politiken som näringslivet måste tänka på betydligt

längre sikt än vad som är vanligt i samhället idag.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

70

Det internationella arbetet på kemikalieområdet är av stor betydelse,

eftersom många problem med kemikalier inte kan lösas på nationell nivå.

De kemikalier och varor som säljs är ofta tillverkade i andra länder.

Ämnena sprids således via handeln med varor. Dessutom kan vissa

svårnedbrytbara ämnen transporteras med vindar och på så vis komma till

miljöer långt från både tillverkning och användning.

Utredningens slutsats är därför att det med hänsyn till varuperspektivet

är uppenbart att de angivna riktlinjerna inte kan genomföras enbart med

åtgärder på nationell nivå, utan i huvudsak måste vidtas på internationell

nivå, i ett första steg främst på EU-nivå. Utredningen anser att begräns-

ningar av kemiska ämnen som innebär särskilt stora risker för hälsa och

miljö bör ske genom lagstiftning inom EU. Men även marknadsdrivna

och frivilliga styrmedel måste användas för att nå framgång. Det behövs

lösningar hos marknaden själv, där t.ex. miljömärkning, miljölednings-

system, miljövarudeklarationer samt offentlig och annan upphandling kan

bli viktiga drivkrafter.

Ytterligare arbete behövs av såväl myndigheter som näringslivet för att

komplettera och fördjupa arbetet med att genomföra riktlinjerna och för

att kunna uppnå miljökvalitetsmålet om en giftfri miljö. Utredningens

ambition har varit att med förslagen i detta betänkande formulera en bra

grund för det fortsatta arbetet såväl inom som utanför Sverige.

EU behöver en ny kemikaliestrategi (kapitel 3)

EU är den arena som Sverige i första hand bör använda för att genomföra

de nya riktlinjerna. Utredningen har lämnat ett antal förslag på

förändringar av EU:s politik och i EU:s regelverk på kemikalieområdet.

Som grund för en ny kemikaliepolitik bör Sverige verka för att man

inom EU antar en ny kemikaliestrategi. Denna bör baseras på samma

principer som finns i miljöbalken, nämligen försiktighetsprincipen,

produktvalsprincipen och principen om företagens ansvar (inkl.

producentansvar och att förorenaren skall betala). Med dessa tre principer

som grund föreslår utredningen att en ny kemikaliestrategi bör innebära

bl.a. följande:

Försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen bör införas direkt i

EG:s rättsakter på kemikalieområdet.

I en ny kemikaliestrategi är det viktigt att man betonar att ett

långsiktigt perspektiv alltid skall användas vid bedömning av hälso- och

miljöeffekter av kemikalier. En av de viktigaste delarna bör vidare vara

att ställa samma dokumentationskrav på existerande ämnen som på nya

ämnen. Företagen bör tydligt ges ansvaret för att data tas fram, och

företagen bör också utföra initiala riskbedömningar och vid behov vidta

försiktighetsåtgärder.

En kommande kemikaliestrategi i EU måste också innehålla signaler

om att skärpningar av EU:s kemikalielagstiftning kommer att behöva

ske. I ett första steg bör det ske genom ändringar i befintlig lagstiftning.

På längre sikt bör EU:s kemikalielagstiftning samlas under ett

ramdirektiv eller motsvarande.

Frågan om att ett mer generellt angreppssätt bör tillämpas mot de

hälso- och miljöfarligaste ämnena bör lyftas fram i EU:s kommande

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

71

kemikaliestrategi. Detta angreppssätt bör bl.a. innebära att åtgärder vidtas

mot ämnen som är långlivade och bioackumulerbara samt cancer-

framkallande, arvsmassepåverkande, fortplantnings- och hormonstörande

ämnen. Dessutom bör det i den kommande kemikaliestrategin anges att

användningen av kvicksilver, kadmium och bly samt deras föreningar i

huvudsak bör upphöra.

Vi föreslår också att tillsynen inom kemikalieområdet behöver

förbättras. Även det bör lyftas fram i en kommande kemikaliestrategi i

EU.

Förslag till EU-system för krav på kunskap om kemiska ämnens

hälso- och miljöegenskaper (kapitel 4)

Kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper är grund-

läggande för allt säkerhetsarbete på kemikalieområdet. Kunskap om äm-

nenas inneboende hälso- och miljöegenskaper är också en förutsättning

för att kunna identifiera de ämnen som omfattas av de nya riktlinjerna.

Idag saknas i stor utsträckning sådan kunskap för de redan existerande

ämnena på marknaden. Däremot ställs krav på att det måste finnas kun-

skaper om ämnets hälso- och miljöegenskaper när det gäller nya kemiska

ämnen.

Vi föreslår att alla ämnen som används – oavsett om de är nya eller

redan existerande – skall omfattas av samma krav på uppgifter om

ämnets egenskaper. Reglerna bör innebära att ämnen där data saknas inte

får släppas ut på marknaden efter vissa årtal. Därefter skall ämnena

behandlas som om de vore nya ämnen, vilket innebär att de omfattas av

befintliga regler om förhandsanmälan av nya ämnen.

De datakrav som ställs i ämnesdirektivet måste utökas vad gäller

ämnens långlivade och bioackumulerande egenskaper, och så snart

testmetoder finns även i fråga om hormonstörande egenskaper.

Förslag till utfasningskriterier för långlivade och bioackumulerande

ämnen (avsnitt 5.1 och bilaga 3)

Utredningen definierar ett organiskt ämne som långlivat (persistent) om

det är stabilt i miljön i betydelsen att det bryts ned långsamt. Ett långlivat

ämne motstår således i hög grad de olika processer i miljön som leder till

nedbrytning av andra, mindre motståndskraftiga ämnen.

Att ett ämne är bioackumulerbart innebär att det är tillgängligt för

upptag av organismer, samt att det tas upp snabbare än det kan utsöndras

eller brytas ner. Ämnet kan därmed ansamlas i organismer i högre halter

än i omgivningen eller födan.

Utredningen har bedömt det som allvarligare att ett biotillgängligt

ämne är långlivat än att det är bioackumulerande eftersom ett långlivat

ämne ger upphov till långvarig exponering, och det finns risk för att

oförutsedda effekter manifesterar sig under exponeringstiden. Det finns

dessutom risk att långlivade ämnen transporteras till miljöer långt ifrån

produktions- och användningsplatsen. Därutöver tar det lång tid att få ned

halterna i miljön av ett långlivat ämne, även sedan tillförseln stoppats.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

72

Utredningen har övervägt olika halveringstider för när ett ämne bör

betraktas som oacceptabelt långlivat samt för när ett ämne bör betraktas

som oacceptabelt bioackumulerbart. Efter diskussioner med forskare

såväl nationellt som internationellt föreslår utredningen att nya ämnen

inte får släppas ut på marknaden fr.o.m. 2005, och existerande ämnen

fr.o.m. 2015, om de är så långlivade och bioackumulerbara:

· att deras halveringstid är längre än 8 veckor (i simuleringstest vid

20° C), och

· att deras biokoncentrationsfaktor är högre än 2 000 (BCF för fisk),

eller

· att de på grundval av andra tillförlitliga vetenskapliga studier eller

internationellt accepterade beräkningsmetoder bedöms uppfylla dessa

kriterier.

Utredningen föreslår också utfasning fr.o.m. 2010 av existerande

ämnen om ämnena är så långlivade och bioackumulerbara:

· att deras halveringstid är längre än 26 veckor (i simuleringstest vid

20° C), och

· att deras biokoncentrationsfaktor är högre än 5 000 (BCF för fisk),

eller

· att de på grundval av andra tillförlitliga vetenskapliga studier eller

internationellt accepterade beräkningsmetoder bedöms uppfylla dessa

kriterier.

Förslag till utfasningskriterier för cancerframkallande,

arvsmassepåverkande och reproduktionsstörande ämnen (avsnitt 5.2

och bilaga 4)

I EU:s ämnesdirektiv (rådets direktiv 67/548) finns definitioner på vad

som avses med cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fort-

plantningsstörande ämnen. I ämnesdirektivet finns också särskilda

kriterier för klassificering av kemiska ämnen när det gäller dessa egen-

skaper. Beroende på hur starka vetenskapliga bevis det finns, inplaceras

ämnena i en av tre kategorier. I kategori 1 placeras ämnen för vilka det är

bevisat att skador uppkommer hos människa. I kategori 2 placeras sådana

ämnen för vilka det finns klara bevis om skadliga effekter vid djurstudier.

I kategori 3 är bevisen svagare.

Enligt begränsningsdirektivet (76/769/EEG) får inte ämnen i kategori 1

eller 2 finnas i kemiska produkter som är avsedda att säljas till

allmänheten. Utredningen förordar att detta förbud utsträcks till att även

omfatta alla andra slag av varor såsom t.ex. datorer, kläder och bildäck.

Utredningen föreslår således att de ämnen som klassificerats som

cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska inom kategori 1 eller 2

enligt EG:s ämnesdirektiv (67/548/EEG) bör omfattas av de nya

riktlinjernas krav på utfasning.

Hormonstörande ämnen (avsnitt 5.2 och bilaga 5)

Utredningen har också haft i uppdrag att föreslå kriterier för när ett ämne

skall anses vara så hormonstörande att det inte bör ingå i varor. Eftersom

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

73

det ännu saknas internationellt vedertagna testmetoder och kriterier för

hormonstörande ämnen har utredningen inte sett det som möjligt att

föreslå sådana kriterier. Däremot föreslår utredningen en handlingsplan

för det fortsatta arbetet inom området.

Metaller (kapitel 5, 6 och 7 samt bilaga 6)

Kvicksilver, kadmium och bly skall enligt riktlinjerna avvecklas. Med

tanke på den handel med varor som sker över nationsgränserna och

spridningen via luften anser utredningen att dessa ämnen bör avvecklas

inom hela EU. Beträffande kadmium har Sverige idag förbud som är mer

långtgående än EU:s regler och Sverige har ett undantag från de gemen-

samma reglerna. Innan det undantaget löper ut 2002 skall kommissionen

se över bestämmelserna om kadmium i begränsningsdirektivet

(76/769/EEG). Sverige bör i samband med det driva att ett totalförbud

mot kadmium införs inom EU.

För kvicksilver och bly anser utredningen att anmälan av nationella

förbud kan vara ett sätt att väcka frågan om avveckling inom EU.

Utredningen anser mot den bakgrunden att det svenska förbudet mot

kvicksilver bör göras heltäckande senast 2003. För bly återstår idag två

användningsområden som leder till en direktspridning av bly till miljön –

ammunition och fiskesänken. Utredningen föreslår att bly i ammunition

och fiskesänken förbjuds senast 2008. Det största användningsområdet

för bly är blyackumulatorer såsom startbatterier i bilar. Här är det svårt

att hitta alternativ, så fram tills dess att en avveckling kan genomföras är

det viktigt att återvinningen sker i slutna kretslopp.

Övriga metaller får enligt riktlinjerna användas på ett sådant sätt att de

inte kommer ut och förorsakar skador; användningen skall alltså inte leda

till risker. Flera av de volymmässigt större metallerna riskbedöms nu

inom EU:s program för existerande ämnen. Det är viktigt att Sverige

bidrar till dessa bedömningar och bevakar att effektiva åtgärder vidtas

mot de risker som bedömningarna kan komma att peka på.

Eftersom riskbedömningar inom EU ofta tar flera år att genomföra

anser utredningen att det är lämpligt att redan nu börja vidta åtgärder mot

de användningsområden som vi vet ger upphov till stor spridning av

metaller. Exempel på sådana områden är bromsbelägg, träskyddsmedel,

båtbottenfärger och vattenledningar.

För att undvika att allt större mängder metall ansamlas i samhället och

på deponier, med risk för läckage till miljön, är det viktigt med en

effektiv återvinning av metaller. Tekniker och system för återvinning

behöver förbättras ytterligare.

Förslag till skärpningar av EU:s regler om begränsningar av

kemiska ämnen

Utredningen lämnar en rad förslag till vilka förändringar av EU:s

lagstiftning på kemikalie- och varuområdet som Sverige bör verka för i

syfte att genomföra de nya riktlinjerna på kemikalieområdet.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

74

Ämnesdirektivet (67/548/EEG)

Nya klassificerings- och märkningsbestämmelser bör införas för ämnen

som uppfyller utredningens förslag till utfasningskriterier för långlivade

och bioackumulerande ämnen. Ämnena skall märkas med symbol för

miljöfarlighet och med nya riskfraser. De nya bestämmelserna bör

tillämpas fr.o.m. 2005. De datakrav som ställs i ämnesdirektivet måste

utökas vad gäller ämnens långlivade och bioackumulerande egenskaper

och, så snart testmetoder finns, även i fråga om hormonstörande

egenskaper.

Preparatdirektivet (1999/45/EG)

Ändringar behöver göras för att bestämma den koncentration som skall

gälla för att ett preparat som innehåller långlivade och bioackumulerande

ämnen skall märkas med symbol för miljöfarlighet och de nya risk-

fraserna. Haltgränsen föreslås till 0,25 procent. Det bör också införas en

ändring i reglerna om varuinformationsblad som innebär att de bör

uppdateras senast vart tredje år, eller så snart ny kunskap kommer fram.

Begränsningsdirektivet (76/769/EEG)

Utredningen föreslår att försiktighetsprincipen förs in i direktivet.

Utredningen föreslår också följande förändringar för att fasa ut de ämnen

som omfattas av de nya riktlinjerna:

· Nya ämnen som anmälts enligt ämnesdirektivet efter 2004, och som

omfattas av de nya riskfraserna med avseende på persistens och

bioackumulering, skall inte få användas i kemiska produkter som

släpps ut på marknaden fr.o.m. 2005. Detta förbud bör även omfatta

varor som innehåller sådana kemiska produkter.

· Existerande och nya ämnen som anmälts före 2005 skall fr.o.m. 2010

omfattas av begränsningarna ovan, om de omfattas av de nya

klassificerings- och märkningsbestämmelserna och har en halverings-

tid på > 6 månader och en biokoncentrationsfaktor på > 5000.

· Fr.o.m. 2015 skall begränsningarna även gälla för alla ämnen som

omfattas av de nya riskfraserna.

· Dagens begränsningar för cancerframkallande, arvsmassepåverkande

och reproduktionsstörande kemiska produkter bör senast 2007 utvidgas

till att även omfatta övriga konsumenttillgängliga varor. På sikt bör

även yrkesmässig användning omfattas.

· Vissa undantag från förbuden föreslås.

Förordningen om riskbedömning av existerande ämnen

Utredningen föreslår att försiktighetsprincipen förs in i rådets förordning

(EEG) nr 793/93 om bestämmelser om bedömning och kontroll av risker

med existerande ämnen. Utredningen föreslår också att förenklingar i

arbetet med riskbedömningar görs. Metoderna för riskbedömning bör

också förändras för att snabba upp bedömningarna samt för att bättre ta

hänsyn till viktiga faktorer som framför allt:

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

75

· varors bidrag till emissionerna av ett ämne

· ämnens persistenta och bioackumulerande egenskaper

· samverkan mellan olika ämnen.

Produktdirektiv och standarder

· Förhållandet mellan regler om begränsningar av varor som innehåller

farliga kemikalier och EG-direktiv som reglerar varor bör utredas för

att klarlägga regelkonflikter och behov av ändringar i EG-lagstiftning-

en för att öka möjligheterna att genomföra och tillämpa bestämmelser

om begränsningar.

· Miljö- och hälsoskyddshänsyn måste tas vid utformning av nya

standarder och införas i befintliga standarder. Varje ny

produktstandard bör genomgå en miljöbedömning.

· Kristalldirektivet (69/493) bör ändras så att användning av bly inte

krävs.

· Batteridirektivet (91/157/EEG) bör anpassas till de tekniska framsteg

som gjorts beträffande kadmiumbatterier. Direktivet bör också skärpas

så att återstående användning av kvicksilver upphör senast 2003.

· Gödselmedelsdirektivet (76/116/EEG) bör skärpas avseende gödselns

innehåll av kadmium.

· Restriktioner beträffande fordons kemikalieinnehåll bör införas i

direktivet om typgodkännande av motorfordon (70/156/EEG).

Miljöstyrningssystem – EMAS-förordningen

Utredningen menar att kemikaliefrågorna bör tydliggöras i förordningen.

Tillsyn

Frågor om tillsyn och regelefterlevnad behöver uppmärksammas i högre

utsträckning än hittills. Minimikrav på tillsyn och regelefterlevnad av

kemikaliereglerna bör införas.

Marknadsdrivna styrmedel (avsnitt 7.3)

Användningen av mjuka/marknadsdrivna styrmedel kan bli värdefull i

arbetet med att uppnå de nya riktlinjerna. Utredningen lämnar en rad

förslag som tar sikte på att använda och utveckla sådana styrmedel så att

de i större utsträckning än idag tar hänsyn till kemikalieanvändningen.

Offentlig upphandling

Den offentliga upphandlingen kan bli en viktig drivkraft för att fasa ut de

hälso- och miljöfarliga ämnen som omfattas av de nya riktlinjerna inom

kemikaliepolitiken. Man bör kunna ställa krav på att ämnen som omfattas

av utredningens föreslagna kriterier för utfasning inte ingår i de kemiska

produkter eller andra varor som upphandlas.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

76

Positiv miljömärkning

Varor som innehåller ämnen som omfattas av utredningens föreslagna

kriterier för utfasning bör inte kunna få en positiv miljömärkning. Det är

angeläget att fler varugrupper omfattas av positiv miljömärkning.

Kemikalieinspektionens OBS-lista

Utredningen har som ett särskilt projekt utvärderat Kemikalieinspek-

tionens OBS-lista. Resultatet av utvärderingen presenteras i bilaga 8 i

utredningens betänkande. Sammanfattningsvis anser utredningen att

utformningen av OBS-listan bör ses över i syfte att bli mer användar-

vänlig. Dessutom behöver verksamhetsanpassad information om hälso-

och miljöfarliga kemikalier tas fram i större utsträckning än idag. Huvud-

ansvaret för sådan information bör ligga på näringslivet. Dessutom bör

den Internetbaserade informationen om hälso- och miljöfarliga kemikali-

er utvecklas i mer användarvänlig riktning (sökmetoder, databaser m.m.).

Miljövarudeklarationer

Frivilliga s.k. miljövarudeklarationer bör alltid innehålla information om

en varas innehåll av hälso- och miljöfarliga kemikalier. Den

livscykelanalys som deklarationen baseras på bör på ett fullgott sätt

omfatta den påverkan på hälsa och miljö som förorsakas av kemikalier.

Miljöledningssystem

Kemikaliefrågorna bör tydliggöras i de miljöledningssystem som

används. Användning av kemikalier bör alltid ingå i miljöredovisningens

sammanfattning av uppgifter om organisationens miljöarbete.

Förslag till fortsatta uppdrag (avsnitt 7.4)

Inom ramen för utredningen har ett antal områden identifierats som

behöver vidareutvecklas genom fortsatta utredningar eller myndighets-

uppdrag för att de nya riktlinjerna skall kunna genomföras fullt ut. Nedan

sammanfattas några av de viktigaste områdena.

Särskild utredning om petroleumbaserade bränslen

Sammansättningen av petroleumbaserade bränslen behöver ändras för att

regeringens riktlinjer skall kunna genomföras fullt ut. Kemikalie-

utredningen föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att utreda hur

man bättre än idag kan driva fram en användning av fordon som ger

mindre utsläpp av bl.a. cancerframkallande ämnen. Utredningen bör

också se över hur man kan styra mot en användning av bränslen med lågt

eller inget innehåll av cancerframkallande ämnen i sådana användnings-

områden där en del av bränslena kan förväntas avgå i oförbränd form

(t.ex. från äldre fordon eller arbetsmaskiner). Detta förslag lämnas i

samråd med Miljömålskommittén.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

77

Särskild utredning om hälso- och miljöinformation för varor

För varor andra än kemiska produkter finns idag inga regler om hälso-

och miljöinformation beträffande deras innehåll av kemikalier. Det

innebär att dagens konsumenter inte har någon möjlighet att ta reda på

innehållet av exempelvis flamskyddsmedel i elektronik och textilier,

bakteriedödande kemikalier i kläder och disktrasor eller mjukgörare i

plastprodukter. Utredningen föreslår att Sverige bör verka för ett EU-

gemensamt system för utformning av hälso- och miljöinformation för

varor som inte är kemiska produkter. Detta är en komplex fråga.

Utredningen föreslår därför att en särskild utredning tar fram underlag för

det fortsatta EU-arbetet i denna fråga. Detta förslag lämnas i samråd med

Miljömålskommittén.

Gränsvärden för slam

År 2012 bör gränsvärden för slam finnas för alla metaller som används i

Sverige. Utredningen föreslår att Naturvårdsverket ges i uppdrag att

föreslå gränsvärden för metaller som idag inte finns upptagna i

förordning (1998:994) om förbud m.m. i vissa fall i samband med

hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter, samt se över

befintliga gränsvärden. Särskilt bör gränsvärdet för kadmium i slam ses

över i syfte att sänka värdet.

Förslag till fortsatt internationellt arbete (kapitel 8)

Utöver de åtgärder som utredningen föreslår inom ramen för Sveriges

medlemskap i EU, behöver åtgärder också vidtas inom ramen för andra

internationella organ. Utredningen har gått igenom det internationella ar-

bete som är av betydelse för de nya riktlinjerna inom kemikalieområdet.

I takt med att den internationella handeln med kemikalier och varor

ökar blir det internationella arbetet med kemikaliekontroll allt viktigare.

Av de kommande årens internationella arbete lyfter utredningen särskilt

fram följande.

Den kommande konventionen med globala begränsningar för de mest

skadliga ämnena (POP)

Sverige bör verka för att konventionen på sikt utvidgas till att gälla även i

fråga om sådana långlivade och bioackumulerande ämnen som omfattas

av de nya riktlinjerna inom kemikaliepolitiken. Sverige bör så snart som

möjligt verka för att nominera ett antal prioriterade ämnen som bör

omfattas av globala begränsningar inom ramen för konventionen.

Det mellanstatliga Forum för kemikaliesäkerhet (IFCS)

Inom Forum för kemikaliesäkerhet (IFCS) bör Sverige verka för att de

grundläggande principerna (främst försiktighetsprincipen, utbytes-

principen och företagens ansvar) som finns i svensk kemikaliekontroll

förs ut och också tillämpas på en global nivå. En särskild prioriterad

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

78

fråga bör vara att börja diskutera en global utfasning av ämnen som

omfattas av de nya riktlinjerna.

Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar

(CLRTAP)

Konventionen bör kompletteras med målet att utsläpp – från punktkällor

och från diffusa utsläpp från varor – skall upphöra till 2020. Fler ämnen

bör omfattas av begränsningar inom konventionen. Generella kriterier

bör användas för att successivt utveckla konventionen till att omfatta fler

ämnen, bl.a. sådana som omfattas av de nya riktlinjerna. Protokollet om

tungmetaller bör snarast utvidgas för att ytterligare minska den långväga

luftspridningen av kadmium och kvicksilver.

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)

OECD har sedan länge bedrivit ett viktigt arbete på kemikalieområdet,

t.ex. när det gäller faro- och riskanalys, riktlinjer för testning, dokumenta-

tionskrav, harmonisering av klassificerings- och märkningssystem m.m.

Inom OECD bör Sverige verka för att testmetoder för hormonstörande

egenskaper utvecklas och att de befintliga testmetoderna för

fortplantningsstörande effekter vidareutvecklas så att dessa i högre grad

kan fånga upp hormonstörande verkan. Nya testmetoder bör tas fram för

halveringstider i landmiljö samt för bioackumulering i landmiljö. Vidare

bör ytterligare harmoniserade kriterier för klassificering och märkning tas

fram. Arbetet med att finna nya testmetoder som inte kräver djurförsök

bör prioriteras inom OECD.

Nordsjökonferensen, OSPAR och HELCOM

Kemikaliefrågorna och de ämnen som skall omfattas av Esbjerg-

deklarationens mål bör vidareutvecklas vid nästa Nordsjökonferens 2002.

Sverige bör inför detta möte ta fram en svensk strategi med förslag på

vilka frågor som bör förankras vid mötet med syfte att på längre sikt

åstadkomma bindande beslut inom t.ex. OSPAR och HELCOM. De

ämnen som omfattas av de nya riktlinjerna inom kemikaliepolitiken bör

vara utgångspunkt vid det fortsatta arbetet inom ramen för såväl Nordsjö-

konferensen som OSPAR och HELCOM. Sverige bör inför OSPAR:s

nästa ministermöte 2003 prioritera kemikaliefrågorna i syfte att få beslut

om det nya angreppssättet inom kemikaliepolitiken som inkluderar att

fasa ut de ämnen som omfattas av utredningens utfasningskriterier.

Persistenta och bioackumulerande ämnen bör prioriteras i detta arbete.

Förslag om forskning, miljöövervakning och uppföljning

Företagen skall ha ansvar för att ta fram kunskap om ämnens hälso- och

miljöegenskaper och förekomst i varor. Satsningar på forskning, miljö-

övervakning och annan uppföljning är därtill av stor betydelse. Forskning

behövs för att t.ex. ge underlag för vidareutveckling av testmetoder.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

79

Miljöövervakning behövs bl.a. för att följa kemiska ämnens förekomst i

samhälle och miljö.

Behovet av forskningsinsatser på miljöområdet ökar i takt med att nya

kemikalier framställs och används. Forskningsinsatser behövs även när

nya skadeverkningar på hälsa och miljö upptäcks eller misstänks. Det

största forskningsbehovet rör dock troligen existerande ämnen, eftersom

man i de flesta fall vet väldigt lite om deras egenskaper och effekter, och

om hur de sprids i miljön. Arbetet mot miljömålet om en giftfri miljö och

genomförandet av nya riktlinjer inom kemikaliepolitiken kräver en

utvidgad dimension på miljöforskningen. En kraftfull, nationell satsning

på grundläggande miljökemisk, ekotoxikologisk och toxikologisk

forskning är dessutom en förutsättning för att Sverige skall kunna driva

kemikaliefrågorna i internationella forum på ett kunskapsbaserat,

välgrundat och därmed övertygande sätt.

Utredningen bedömer även behovet av metodutveckling som stort,

liksom behovet att validera, standardisera och implementera test- och

analysmetoder. Detta gäller främst utveckling av testmetoder, där

behovet att ta fram tester på hormonstörande effekter är särskilt stort,

samt utveckling av rutinmässigt användbara analysmetoder där sådana

saknas.

Att mäta kemiska ämnens förekomst i miljön är ett sätt att skaffa

kunskap om vilka ämnen som kan utgöra miljöproblem. Från

utredningens synpunkt är sådan kemikalieövervakning en viktigt del i

uppföljningen av de åtgärder som vidtas för att nå miljömålet om en

giftfri miljö.

Bland de kompletteringar till dagens miljöövervakningsprogram som

utredningen föreslår finns övervakning av vissa utfasningsämnen,

övervakning av bekämpningsmedelsrester i jordbruksområden, utökad

hälsorelaterad miljöövervakning, samt ett utökat program för regelbundet

återkommande screening-undersökningar av miljöföroreningar i miljö

och organismer. Framtida miljöövervakning på metallområdet bör

utvidgas till att omfatta så många metaller som möjligt. Utöver

traditionell miljöövervakning bör även miljöövervakning av varor

utvecklas och genomföras. Det är viktigt att miljöprover samlas i en

”provbank” för att man bakåt skall kunna följa eventuella nya

miljögiftsproblem som upptäcks i framtiden. Utredningen ser det som

nödvändigt att i större utsträckning komplettera kemikalieövervakningen

med modeller för hur ämnen sprids.

För övergripande uppföljningsändamål behövs en löpande redovisning

av olika former av uppföljning och utvärdering både i form av detaljerade

rapporter och i form av enklare nyckeltal, vilka även bör spegla bl.a. de

forsknings- och miljöövervakningsinsatser som görs. Beroende på valet

av styrmedel för att nå de nya riktlinjerna kan uppföljningen ha olika

karaktär. Naturvårdsverket har i samråd med bl.a. Kemikalieinspektionen

utvecklat ett system med indikatorer för uppföljning av miljökvalitets-

målet om en giftfri miljö, vilket har behandlats vidare av Miljömåls-

kommittén (M 1998:07). Kemikalieutredningen anser att arbetet med

indikatorer är en viktig del i uppföljningsarbetet.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 2

80

Konsekvenser av förslagen

Konsekvenser av kravet på data för alla ämnen

Att beräkna kostnaderna för att ta fram data om alla ämnen som tillverkas

i eller importeras till EU är mycket svårt eftersom många faktorer är

okända. Det är exempelvis okänt hur många ämnen som förekommer på

den europeiska marknaden. Vanliga gissningar är att ca 20 000 ämnen

används, andra gissningar ligger på ca 40 000–60 000 ämnen. I det

svenska produktregistret finns 11 000 ämnen som används i kemiska

produkter på den svenska marknaden.

Utredningen har gjort tre räkneexempel utgående från att det finns

11 000, 20 000 eller 40 000 ämnen på marknaden. Kostnaderna för att ta

fram data baseras på uppgifter från EPA och avser något mindre

omfattande krav än de som föreslås av utredningen. Exemplen ger dock

en uppfattning om kostnadernas storleksordning. Resultatet av dessa

räkneexempel är att kostnaderna för svensk industri uppskattas till 73

miljoner kronor för 11 000 ämnen, 130 miljoner kronor för 20 000 ämnen

och 270 miljoner kronor för 40 000 ämnen. Fördelat på det antal år som

utredningen föreslår för genomförandet, dvs. 9 år, blir kostnaden 8, 15

respektive 30 miljoner kronor per år. Det kan jämföras med den svenska

kemiindustrins omsättning på 71 000 miljoner kronor per år.

Konsekvenser av utredningens kriterier för utfasning

Konsekvenserna av att ämnen med vissa egenskaper inte längre får

användas går inte att bedöma, eftersom vi inte vet exakt vilka ämnen som

kommer att omfattas av kraven förrän mer kunskaper om ämnenas

egenskaper finns. Utredningen har ändå försökt att belysa konse-

kvenserna för näringslivet genom att föra samtal med representanter för

vissa branscher. Branscherna har valts utifrån produktregistrets uppgifter

om vilka branscher som använder de ämnen som på grundval av dagens

kunskap kan antas komma att falla inom de föreslagna kriterierna.

Flertalet av representanterna framhåller att förslagen går i linje med

företagets eller branschens egna mål och visioner. Representanterna för

byggbranschen bedömer att konsekvenserna blir måttliga, även om de

t.ex. blir större för materialproducenterna än för byggentreprenörerna.

Byggentreprenörerna har framfört att de självklart kan bygga hus m.m.

om 10–15 år även utan de aktuella ämnena. Materialindustrin å sin sida

framhåller att 10–15 år inte är lång tid om stora processanläggningar

måste bytas ut.

Behovet av ökad kompetens inom kemikalieområdet och bättre

informationstillgång betonas också. Representanterna för baskemikalie-

industrin, färgindustrin samt byggplast-, plastförpacknings- och

plastvaruindustrin har framhållit att det var mycket svårt att bedöma

konsekvenserna av förslagen. Man menade dock att 10-15 år är en rimlig

omställningstid.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 3

81

Sammanfattning av Naturvårdsverkets och

Kemikalieinspektionens rapport 5036 "Att finna

farliga flöden"

En översiktlig studie av upplagring och flöden av farliga kemiska ämnen

har genomförts. Avsikten har varit att identifiera områden där kunskapen

behöver förbättras för att man översiktligt skall kunna uppskatta flöden

och upplagring av farliga ämnen i samhället med en rimlig tillförlitlighet.

Fokus i utredningen har varit att närmare identifiera kunskapsluckor och

föreslå åtgärder till förbättringar inför kommande översiktliga

uppskattningar av flöden.

Ökad kunskap behövs på flera områden. De åtgärder som föreslås kan

anpassas till den ambitionsnivå som är rimlig med hänsyn till syfte och

kostnader. Kostnaderna måste till stor del belysas närmare inom ramen

för genomförandet av angivna förslag. Det betyder att förbättringarna bör

genomföras stegvis.

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen föreslår följande:

· Naturvårdsverket bör fortsätta arbetet med utsläppsstatistik från

punktkällor i enlighet med förslag som läggs i redovisningen av

regeringsuppdraget ”Information om användning och utsläpp av farliga

kemikalier”.

· Naturvårdsverket avser att inom ramen för sitt löpande arbete föra en

dialog med andra berörda myndigheter och aktörer på marknaden om

hur ett system för beräkning av emissioner från diffusa källor kan

utvecklas. I det innefattas till exempel rollfördelning, prioritering av

källor och ämnen, metodutveckling, analys av brister i

kunskapsunderlag. Arbetet skall samordnas med andra pågående

arbeten inom EU på området.

· Läkemedelsverket bör få i uppdrag att utreda om informationen om

kvantitet och kemiska ämnen i läkemedel kan göras lättillgänglig.

· Läkemedelsverket bör få i uppdrag att se över möjligheter att förbättra

företagens rapportering av hygienprodukter och kosmetik.

· Kemikalieinspektionen avser att inom ramen för sitt löpande arbete ge

förslag till hur förordning och föreskrifter om anmälan till

produktregistret bör förändras.

· Statistiska centralbyrån bör få i uppdrag att fortsätta det påbörjade

arbetet med statistik över materialflöden även efter redovisningen i

mars år 2000.

· Statistiska centralbyrån bör få i uppdrag att i samverkan med

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen föreslå hur en

redovisning baserad på mängder i ton i industristatistiken och

utrikeshandelsstatistiken skall ske på bästa sätt.

· Miljöövervakningen bör stärkas i enlighet med de förslag som

Naturvårdsverket gav i redovisningen av regeringsuppdraget ”Hur

miljöövervakningen kan användas för att följa upp beslut om

begränsning och/eller frivilliga åtaganden för att minska användningen

av kemikalier med oönskade miljö- och hälsoeffekter”.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 3

82

Behov av att kunna följa flöden och upplagring av farliga ämnen

I dagens samhälle har kemiska ämnen en vidsträckt användning och stor

betydelse för vårt dagliga liv. Många av dessa påverkar hälsa och miljö

negativt. Det förekommer också biologiska effekter i miljön och på

människor, som idag inte kan förklaras men där en av orsakerna kan vara

spridningen av kemiska ämnen. En stor mängd farliga ämnen finns

ackumulerade i samhället och spridning av ämnen sker kontinuerligt från

olika led.

Läckaget av farliga ämnen är totalt sett mycket omfattande och

kommer att fortgå under lång tid. Det är därför angeläget att öka

kunskaperna om farliga ämnen som är inlagrade i samhället och om

risken för och vid exponering av dessa ämnen. Därigenom kan en större

säkerhet vinnas vid beslut om åtgärder inom kemikaliepolitiken och vid

beslut om inriktningen av miljöövervakningen.

Val av ämnen

Det finns inte någon entydig definition av ”farliga ämnen”. För att pröva

befintliga källors användbarhet och om möjligt belysa variationen i flöde

och ackumulation har fyra mindre grupper av ämnen studerats. Dessa

exempelgrupper betecknas som farliga för hälsa och/eller miljö utifrån

olika kriterier. De fyra exempelgrupperna är:

1. Exempel på ämnen som kan vara svårnedbrytbara (persistenta),

bioackumulerande och giftiga (toxiska) i miljön.

2. Ämnen som i Kemikalieinspektionens produktregister angivits ha

funktionen lösningsmedel.

3. Exempel på allergiframkallande ämnen.

4. Vissa metaller; bly, kadmium, kvicksilver, arsenik, krom, nickel, zink

och koppar.

Flödesvägar för ämnen

Tillförsel av kemiska ämnen (inklusive farliga ämnen) till Sverige sker

vid inhemsk industriell tillverkning av ämnen och varor, import av rena

ämnen eller blandningar av ämnen, import av varor eller utvinns som

naturresurser inom landet. Kemiska ämnen kan också bildas naturligt i

biologiska processer. Oavsiktligt bildas biprodukter vid industriell

tillverkning, användning och avfallshantering. Långväga transporter via

luft och vatten ger också en tillförsel av kemiska ämnen till Sverige.

Farliga ämnen används i varor och fasta konstruktioner. Även vid

produktion av varor (inklusive energi), t. ex. förbränning, används stora

mängder varje år. Upplagring sker i varor och fasta konstruktioner men

även på deponi och i förorenade områden.

Bortförsel av farliga ämnen sker genom de emissioner som sker vid

samtliga steg i flödet, dvs produktion, användning och upplagring.

Bortförsel sker även vid export av varor och avfall samt

gränsöverskridande transporter via luft och vatten.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 3

83

Översiktlig kvantifiering

Ca 160 miljoner ton varor tillförs samhället varje år och ca 7 miljoner ton

kasseras som konsumtionsavfall och ca 60 miljoner ton som

produktionsavfall (varav ca 50 miljoner ton gruvavfall). Den

ackumulerade mängden varor och fasta konstruktioner i användning i

samhället uppskattas till ca 2 000 miljoner ton och i deponi över 1 000

miljoner ton. Storleksordning för den totala mängden emissioner saknas

men torde, inklusive bildade förbränningsrester, uppgå till över 60

miljoner ton årligen.

Av de ca 40 miljoner ton kemiska produkter som enligt

Kemikalieinspektionens produktregister tillförs Sverige årligen utgör ca

tre fjärdedelar ämnen som klassificeras som farliga för hälsa eller miljö

enligt EG:s direktiv för klassificering, förpackning och märkning av

farliga ämnen eller enligt Kemikalieinspektionens OBS-lista. I dessa

mängder ingår inte farliga ämnen i importerade varor.

Observera att exponering och risken för skada inte är proportionell mot

den omsatta mängden av farliga ämnen.

Befintliga källor inte tillräckliga

Uppgifter om förekomst och flöden av farliga ämnen finns dels i form av

befintlig statistik och databaser, dels i form av flödesanalyser eller

liknande utredningar för enskilda ämnen eller material. I utredningen har

konstaterats att befintligt källmaterial har betydande brister i form av

framför allt täckningsgrad och kompatibilitet.

I uppdraget använda källor är bland annat officiell statistik över svensk

produktion, utrikeshandel, avfall och utsläpp, Kemikalieinspektionens

produktregister, uppgifter om läkemedel och kosmetik,

miljöövervakningen samt ett antal utredningar av enskilda ämnen eller

material.

Uppgifter om förekomst av farliga ämnen i varor och emissioner från

varor saknas nästan helt.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 4

84

Förteckning över remissinstanserna avseende

Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö –

allas vårt ansvar (SOU 2000:52)

Remissvar har inkommit från följande remissinstanser:

Miljööverdomstolen, Svea hovrätt, Kommerskollegium, Statskontoret,

Statistiska centralbyrån, Försvarsmakten, Försvarets materielverk,

Kustbevakningen, Statens Räddningsverk, Försvarets forskningsanstalt,

Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet,

Folkhälsoinstitutet, Statens fastighetsverk, Ekonomistyrningsverket,

Riksrevisionsverket, Konjunkturinstitutet, Nämnden för offentlig

upphandling, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,

Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län,

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län,

Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,

Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen

i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Västra

Götalands län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län,

Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län,

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län,

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Forskningsrådsnämnden,

Naturvetenskapliga forskningsrådet, Stockholms universitet, Institutet för

miljömedicin, Linköpings universitet, Lund universitet, Umeå universitet,

Chalmers tekniska högskola AB, Statens jordbruksverk, Statens

livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd

(SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),

Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska riksmuseet, Naturvårdsverket,

Kemikalieinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Statens

kärnkraftinspektion, Kärnavfallsfondens styrelse, Statens geotekniska

institut, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI),

Boverket, Fonden för fukt- och mögelskador, Lantmäteriverket,

Byggforskningsrådet, Centrum för kunskap om ekologisk hållbarhet,

Banverket, Vägverket, Kommunikationsforskningsberedningen (KFB),

Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statens institut för kommunikationsanalys

(SIKA), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen,

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska

undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Glesbygdsverket, Statens

energimyndighet, Stockholms kommun, Gislaveds kommun, Kalmar

kommun, Lunds kommun, Göteborgs kommun, Marks kommun,

Karlstads kommun, Örebro kommun, Borlänge kommun, Falu kommun,

Örnsköldsviks kommun, Kiruna kommun, Pajala kommun, Stockholms

läns landsting, Västernorrlands läns landsting, Sveriges

Hembygdsförbund, Museernas samarbetsråd, Handikappförbundens

Samarbetsorganisation(HSO), Svenska Kommunförbundet,

Landstingsförbundet, Svenska Samers Riksförbund,

Naturskyddsföreningen, Jägarnas Riksförbund, Sveriges Industriförbund,

Kooperativa Förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Vatten-

och Avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen, Svenska

Prop. 2000/01:65

Bilaga 4

85

Fjärrvärmeföreningen, Svenska Turistföreningen, Landsorganisationen i

Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Astma- och allergiförbundet,

Bilindustriföreningen, Byggsektorns Kretsloppsråd, Ekologiska

lantbrukarna, Fältbiologerna, Greenpeace, Grossistförbundet Svensk

Handel, Grus- och makadamföreningen, Hyresgästernas Riksförbund,

ICA förbundet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB, Kemikontoret,

Kontrollföreningen för ekologisk odling (KRAV), Miljöförbundet

Jordens Vänner, Motormännens riksförbund, Plast- och kemi-

branscherna, SIS Miljömärkning, Sjunde AP-fonden, Sportfiskarna,

Sågverkens Riksförbund, Svenska bioenergiföreningen, Sveriges

elleverantörer, Svenska Gruvföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen,

Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska torvproducent-

föreningen, Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Fastighetsägareförbund,

Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, Sveriges

livsmedelsindustriförbund, Sveriges skogsindustrier, Sveriges

snöskoterägares riksorganisation (Snofed), Sveriges verkstadsindustrier,

Vattenbrukarnas Riksförbund, Villaägarnas Riksförbund, Svenska

världsnaturfonden, Nordegio, Regionförbundet i Kalmar län, Region

Skåne, Regionstyrelsen i Västra Götaland, Näringslivets nämnd för

regelgranskning.

Därutöver har följande inkommit med svar:

Institutet för psykosocial medicin, Sveriges nötköttsproducenter, LRF

ungdom, Hörselskadades riksförbund, Miljö- och hälsovårds-

inspektörernas tjänstemannaförening, Ringhals AB, Föreningen för el-

och bildskärmsskadade, OKG AB, Analysgruppen vid KSU, Forsmarks

kraftgrupp, Svenska Gasföreningen, Jernkontoret, Fortifikationsverket,

Färgelanda kommun, Fritidsodlingens Riksorganisation, Sveriges

biodlares riksförbund, Pinnab inneklimat AB, HHM-teknik, Föreningen

för Jämtlands läns fjällbygd, Sveriges Limleverantörers förening m fl.,

Motorförarnas helnykterhetsförbund, Föreningen för elektricitetens

rationella användning, Fenix - Tvärkårens Miljöutskott, Malmö högskola,

Barsebäck Kraft AB, Sundsvall vatten, Ungdomshearingen 2000-09-13 i

riksdagen, Saab automobile, Skärgårdarnas Riksförbund, Godstransport

delegationen, Djurens rätt, Svenska Botaniska Föreningen.

Följande instanser har inte kommit in med remissvar:

Stiftelsen Institutet för framtidsstudier, Stockholm Environment Institute,

Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning, Båstads kommun, Vellinge

kommun, Älvdalens kommun, Jokkmokks kommun, Svenska

vägföreningen, Företagarnas riksorganisation, Hushållningssällskapens

förbund, Svenska Petroleum Institutet, Konsumenter i samverkan,

Maskinentreprenörerna, Näringslivets miljöchefer, Q 2000,

Skogssällskapet, Studiefrämjandet, Svensk kärnbränslehantering,

Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges snöfordonsleverantörer,

Återvinningsindustrierna, Föreningen för samhällsplanering.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 4

86

Följande instanser har avstått från att lämna synpunkter:

Riksgäldskontoret, Kungl Tekniska Högskolan, Piteå kommun,

Företagarnas Riksorganisation, FRISAM, Svenska Kyrkan, Sveriges

Byggindustrier.

Följande instanser hänvisar till ett annat yttrande:

Greenpeace hänvisar till yttrande till prop. 1997/98:145.

Svenska bioenergiföreningen hänvisar till tidigare avgett remissyttrande

över betänkandet från Klimatkommittén och utredningen ”Handla för att

uppnå miljömål”, samt brev till Mljömålskommittén 2000-04-14

”Kommentarer till Miljömålskommitténs skrivning om Bara naturlig

försurning”.

Sveriges Byggindustrier hänvisar till 131 Byggsektorns Kretsloppsråd

yttrande.

Sveriges Fastighetsägareförbund hänvisar till 131 Byggsektorns

Kretsloppsråd yttrande.

Sveriges livsmedelsindustriförbund hänvisar till 117 för övergripande

synpunkter.

SAAB Automobile AB hänvisar till 130 Bilindustriföreningens yttrande.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 5

87

Förteckning över remissinstanserna och remiss-

yttrandena över Kemikalieutredningens rapport

Varor rutan faror (SOU 2000:53)

Remissvar har inkommit från följande remissinstanser:

Miljööverdomstolen Svea hovrätt, Statskontoret, Statistiska centralbyrån

(SCB), Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS

– standardiseringen i Sverige, Kommerskollegium, Socialstyrelsen,

Läkemedelsverket, Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig

upphandling (NOU), Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län,

Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen

i Norrbottens län, Karolinska institutet för miljömedicin (IMM), Uppsala

universitet, Lunds universitet, Umeå universitet, Statens jordbruksverk,

Centrala försöksdjursnämnden (CFN), Statens livsmedelsverk,

Fiskeriverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Naturhistoriska

riksmuseet, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Boverket,

Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket

(NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen,

Affärsverket svenska kraftnät, Jernkontoret, SP Sveriges Provnings- och

Forskningsinstitut, Stockholms stad, Göteborgs kommun, Umeå

kommun, Landstinget i Västmanlands län, Kungl. Vetenskapsakademien

(KVA), Kungl. Skogs- och lantbruksakademien (KSLA), Kungliga

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kommunförbundet,

Landstingsförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF), Svensk

Handel, Kooperativa Förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),

Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen (VAV), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Näringslivets

nämnd för regelgranskning (NNR), Astma- och allergiförbundet,

Bilindustriföreningen, Byggsektorns kretsloppsråd, Förbundet djurens

rätt, Företagarnas riksorganisation, ICA-förbundet, IVL svenska

miljöinstitutet AB, Kemikontoret, Kemisk-tekniska leverantörförbundet,

Konsumenter i samverkan, Läkemedelsindustriföreningen (LIF),

Miljöförbundet jordens vänner, Plast- och kemibranscherna, Svenska

gruvföreningen, Sveriges byggindustrier, Sveriges Färgfabrikanters

Förening (SVEFF) och Sveriges konsumentråd.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har

lämnat ett gemensamt remissvar. Näringslivets nämnd för

regelgranskning (NNR) instämmer i detta. Kemisk- Tekniska

Leverantörförbundet (KTF) och Sveriges Färgfabrikanters Förening

(SVEFF) har också lämnat ett gemensamt remissvar tillsammans med

Sveriges Limleverantörers Förening och Branschföreningen för

Industriell och Institutionell Hygien (IIH). Företagarnas riksorganisation

(FR) instämmer i de synpunkter som Kemikontoret lämnat, men för även

fram en del egna synpunkter. Jernkontoret instämmer i remissyttranden

Prop. 2000/01:65

Bilaga 5

88

från Svenska Gruvföreningen, Kemikontoret och Industriförbundet, men

för också fram en del egna synpunkter.

Följande remissinstanser har inte kommit in med remissvar:

SIS-miljömärkning AB, Mistra - Stiftelsen för miljöstrategisk forskning,

Helsingborgs kommun, Föreningen Sveriges skogsindustrier,

Betongvaruindustrins riksförbund, Greenpeace, Miljörådet för elektriska

och elektroniska produkter (MEEP), Näringslivets miljöchefer samt

Sveriges verkstadsindustrier.

Miljööverdomstolen, Landstingsförbundet och TCO har kommit in med

svar, men har inte lämnat några synpunkter på betänkandet.

Därutöver har följande kommit in med svar:

Sveriges Limleverantörers Förening och Branschföreningen för

Industriell och Institutionell Hygien (IIH), Stiftelsen Forskning utan

djurförsök, Scandinavian Copper Development Association (SCDA) och

Henrik Tideström.

Prop. 2000/01:65

Bilaga 6

89

Förteckning över remissinstanserna avseende

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionens

rapport Att finna farliga flöden - Kemikalier i

samhället

Remissvar har inkommit från följande 31 remissinstanser

Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Kommerskollegium, SIS-

miljömärkning AB, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Apoteket AB,

Generaltullstyrelsen Tullverket, Riksrevisionsverket, Nämnden för

offentlig upphandling, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Högskolan i Kalmar, Statens

livsmedelsverk, Boverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK), Linköpings kommun, Östersunds

kommun, Landstingsförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen SNF,

Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO),

Bilindustriföreningen, Kemikontoret, Läkemedelsindustriföreningen LIF

Svensk Handel, RVF - Svenska Renhållningsverksföreningen, Sveriges

Industriförbund, Svenska Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV)

Följande remissinstanser har inte kommit in med remissvar

Sveriges lantbruksuniversitet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB,

Batteriföreningen, Byggsektorns kretsloppsråd, Greenpeace, Kemisk-

Tekniska Leverantörförbundet, Miljörådet för elektriska och elektroniska

produkter (MEEP), Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB),

Återvinningsindustrierna

Följande remissinstanser har avstått från att lämna synpunkter

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Uppsala universitet, Svenska

Kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges

akademikers centralorganisation (SACO), Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF)

Prop. 2000/01:65

90

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 2001.

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,

Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros,

Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,

Ringholm, Bodström.

Föredragande: Statsrådet Larsson

Regeringen beslutar proposition 2000/01:65 Kemikaliestrategi för Giftfri

miljö.