Regeringens proposition

2008/09:210

En ny rovdjursförvaltning

Prop.

2008/09:210

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 28 maj 2009

Fredrik Reinfeldt

Andreas

Carlgren

(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en förvaltning av rov-

djuren som innebär att Naturvårdsverket får delegera beslut om licens-

och skyddsjakt till länsstyrelsen och att denna delegation ska vara base-

rad på rovdjursstammarnas utveckling i länet.

Regeringen föreslår att bestämmelserna om viltvårdsnämnder i 39 §

jaktlagen (1987:259) ska upphöra att gälla. Regeringen redovisar sin av-

sikt att vid länsstyrelserna i stället inrätta viltförvaltningsdelegationer

som också ersätter de nuvarande regionala rovdjursgrupperna. För sam-

verkan mellan länen redovisar regeringen sin avsikt att dela in landets

rovdjursförvaltning i tre rovdjursförvaltningsområden, att för varje områ-

de inrätta ett samverkansråd med uppgift att ta fram och samverka kring

riktlinjer och principer för rovdjursförvaltningen och att Naturvårdsver-

ket ska fastställa miniminivåer för rovdjursstammarna inom varje för-

valtningsområde.

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en tillfällig begräns-

ning av vargstammens tillväxttakt och åtgärder för att stärka vargstam-

mens genetiska status.

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner mål för lodjurstam-

mens utveckling i och utanför renskötselområdet vilka bl.a. innebär att

antalet årliga föryngringar i landet kan variera ned till 250, vilket mot-

svarar cirka 1 250 individer.

I propositionen redovisar regeringen pågående och planerade insatser

för ökad och lättillgänglig information om rovdjuren i syfte att underlätta

förutsättningarna för samexistens mellan rovdjur och människor. Reger-

1

Prop. 2008/09:210

2

ingen redovisar också sin syn på behovet att tydligare prioritera förebyg-

gande av viltskador.

I fråga om jakt redovisar regeringen sin uppfattning att jakt efter björn

och lo som huvudregel bör utformas som licensjakt, att jakten efter varg

och järv bör vara i form av skyddsjakt, men att licensjakt också bör kunna

ske samt att all jakt måste ske under noggrant kontrollerade förhållanden.

Vidare redovisar regeringen sin avsikt att begränsa möjligheterna att an-

söka om skyddsjakt till dem som riskerar att drabbas av en skada samt att

inte ändra reglerna om rätt att döda rovdjur för att skydda tamdjur. Enligt

regeringens mening bör illegal jakt motverkas genom bl.a. ökad delaktig-

het i rovdjursförvaltningen. I propositionen föreslås inte någon ändring i

de straffbestämmelser som rör jakt, men regeringen avser att återkomma

till den frågan i ett annat sammanhang liksom till frågan om en översyn

av jaktlagstiftningen. Regeringen redovisar också sin avsikt att tillåta den

som på lagligt sätt har fällt ett rovdjur att behålla eller få tillbaka det fällda

viltet.

Regeringen redovisar också planerade åtgärder för att i skogsbruket

öka hänsynen till boträd för kungsörn.

Regeringen redovisar också planerade åtgärder för en samordning av

inventering och övervakning av rovdjursbestånden samt för sådan forsk-

ning som kan läggas till grund för ett ersättningssystem för rovdjursrivna

renar och för en djupare förståelse för rovdjurspolitiken.

Prop. 2008/09:210

3

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................ 5

2

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)........................... 6

3

Ärendet och dess beredning ............................................................. 7

4

Politikens inriktning och mål ........................................................... 8

5

Utvärdering av etappmål m.m........................................................ 12

6

Internationella åtaganden ............................................................... 12

6.1

EG:s två naturvårdsdirektiv ............................................. 12

6.1.1

Art- och habitatdirektivet................................ 13

6.1.2

Fågeldirektivet................................................ 14

6.2

Europeiska kommissionens riktlinjer för förvaltning

av stora rovdjur på populationsnivå................................. 15

6.3

Konventionen om biologisk mångfald (CBD)................. 16

6.4

Bernkonventionen ........................................................... 16

6.5

CITES.............................................................................. 17

7

De nationella miljökvalitetsmålen.................................................. 17

8

Rovdjursstammarnas utveckling .................................................... 18

9

Gynnsam bevarandestatus för rovdjur............................................ 20

10

Internationell samverkan................................................................ 21

11

Ökat regionalt ansvar för förvaltningen av rovdjuren .................... 22

11.1

Delegation till länsstyrelserna ......................................... 22

11.2

Viltförvaltningsdelegationer............................................ 25

11.3

Rovdjursförvaltningsområden ......................................... 26

11.4

Rovdjursakutgrupper ....................................................... 28

12

Miniminivåer för björn och lodjur ................................................. 29

12.1

Regionala miniminivåer .................................................. 29

12.2

Miniminivå för björn ....................................................... 29

12.3

Miniminivå för lodjur ...................................................... 30

13

Vargstammens utveckling.............................................................. 31

14

Förstärkt hänsyn till kungsörn........................................................ 34

15

Information och rovdjursturism ..................................................... 35

16

Viltskador och ersättningssystemet................................................ 37

16.1

Gällande ersättningssystem ............................................. 37

16.2

Överväganden om ett ändrat ersättningssystem............... 38

17

Jakt ................................................................................................. 43

17.1

Gällande rätt .................................................................... 43

17.2

Hittills gällande rovdjurspolitik i fråga om jakt .............. 45

17.3

Beteckningarna ”licensjakt” och ”skyddsjakt” ................ 46

17.4

Jakt efter stora rovdjur..................................................... 47

17.5

Rätt att ansöka om och överklaga beslut om jakt m.m.....53

Prop. 2008/09:210

4

17.6

Skyddsjakt på enskilds initiativ........................................54

17.7

Illegal jakt ........................................................................56

17.8

Rätt att behålla fällt vilt....................................................58

17.9

Översyn av jaktlagstiftningen ..........................................59

18

Inventeringar...................................................................................59

19

Forskning ........................................................................................64

20

Konsekvenser..................................................................................66

21

Författningskommentar...................................................................69

Bilaga 1

Remissinstanserna – Rovdjursutredningens

slutbetänkande ......................................................................70

Bilaga 2

Remissinstanserna – Naturvårdsverkets tre

regeringsuppdrag ..................................................................71

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 maj 2009...........72

Prop. 2008/09:210

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259),

dels godkänner regeringens förslag till en regionaliserad rovdjursför-

valtning (avsnitt 11.1),

dels godkänner regeringens förslag till mål för lodjursstammens utveck-

ling (avsnitt 12.3),

dels godkänner regeringens förslag till mål för vargstammens utveck-

ling (avsnitt 13).

Prop. 2008/09:210

6

2

009.

Förslag till lag om ändring i jaktlagen

(1987:259)

Härigenom föreskrivs att 39 § jaktlagen (1987:259)¹ ska upphöra att

gälla vid utgången av 2

¹ Senaste lydelse av 39 § 2000:539.

Prop. 2008/09:210

7

3

Ärendet och dess beredning

Efter regeringens förslag i propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik

(prop. 2000/01:57) antog riksdagen den 29 mars 2001 den rovdjurspolitik

som gäller i dag (bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:174). Det övergrip-

ande målet med politiken är att Sverige ska ta ansvar för att björn, varg,

järv, lodjur och kungsörn finns i ett så stort antal att de långsiktigt finns

kvar i den svenska faunan och att arterna kan sprida sig till sina naturliga

utbredningsområden. Liksom för de 16 nationella miljökvalitetsmålen

ska målet nås inom en generation. Riksdagen fastställde miniminivåer för

de arter som hade uppnått sådana individantal att de bedömdes som åt-

minstone kortsiktigt livskraftiga. Detta gäller björn, lodjur och kungsörn.

För arter som inte hade nått sådana nivåer att deras överlevnad kunde

anses säkrad i ett längre perspektiv, dvs. varg och järv, angavs etappmål i

stället för miniminivåer. När etappmålet är nått ska en förnyad bedöm-

ning göras av artens utveckling och den framtida förvaltningen av arten.

I samband med propositionen beslutades också om delegation av vissa

skyddsjaktsbeslut till länsstyrelserna, om villkor för skyddsjakt enligt

28 § jaktförordningen (1987:905), om bidrag och ersättningar för skador

på renar samt om länsstyrelsernas ansvar för rovdjursinventeringen.

För att utreda frågan om rovdjursstammarnas utveckling samt frågor

som rör uppfyllandet av målen i en sammanhållen rovdjurspolitik be-

myndigade regeringen den dåvarande chefen för Miljödepartementet att

tillkalla en särskild utredare. Utredningens uppdrag var att beskriva hur

landets stammar av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn utvecklats

sedan riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik. I uppdraget

ingick vidare att beskriva politikens effekter samt hur målen uppfyllts.

Uppdraget skulle genomföras med beaktande av EG-rätten och i dialog

med företrädare för myndigheter, organisationer och intressegrupper (dir.

2006:7). Med stöd av bemyndigandet förordnades en särskild utredare.

Utredningen tog namnet Rovdjuren och deras förvaltning men kallas

Rovdjursutredningen i denna proposition. Under sensommaren 2006 fick

utredningen ett tilläggsdirektiv som innebar att uppdraget skulle slutredo-

visas senast den 1 december 2007 (dir. 2006:93). Utredningen överläm-

nade i december 2007 betänkandet Rovdjuren och deras förvaltning (SOU

2007:89). Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-

instanserna finns i bilaga 1. Remissvaren och en sammanställning av

svaren finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M2007/5207/Na).

Den 9 oktober 2008 beslutade regeringen att ge Naturvårdsverket i

uppdrag att, efter samråd med berörda myndigheter och organisationer, ta

fram ett förslag till hur ett ökat regionalt ansvar och lokal delaktighet i

förvaltningen av rovdjursstammarna bör organiseras (dnr M2008/3731/

Na). I uppdraget ingick att utforma ett förslag till en särskild förordning

om förvaltning av de stora rovdjuren och som bl.a. skulle omfatta förhåll-

andet mellan regionala mål, förvaltningsplaner, nationella mål och inter-

nationella åtaganden. Enligt uppdraget skulle förordningen reglera an-

svarsfördelningen mellan den nationella och den regionala nivån, hur ut-

värdering och uppföljning av mål och arbetsmetoder ska ske samt bered-

Prop. 2008/09:210

8

4

ning och samrådsformer. I uppdraget ingick även att närmare analysera

om befintliga inventeringsmetoder och databaser är de mest ändamålsen-

liga för att få fram uppgifter som uppfyller de krav som en ökad regiona-

lisering av förvaltningen kan medföra. Vidare ingick att analysera even-

tuella behov av ändringar i andra författningar till följd av den föreslagna

förordningen. Slutligen ingick att göra en analys av om genomförandet

av en ändrad förvaltning bör ske fullt ut, i etapper artvis eller som för-

söksprojekt inom något eller några län. En analys av kostnader för för-

slagen skulle redovisas. I analysen skulle ingå att redovisa hur man har

använt den förstärkning av förvaltningsmedel som från och med 2007 har

tilldelats länsstyrelserna för rovdjursförvaltning.

Under december 2008 meddelade Naturvårdsverket, i ett pressmedde-

lande, bedömningen att etappmålen för antalet föryngringar för varg och

järv (20 respektive 90 föryngringar per år) hade nåtts. Regeringen gav

därför Naturvårdsverket två kompletterande uppdrag den 19 december

2008. Det ena innebar att Naturvårdsverket, efter samråd med berörda

myndigheter och organisationer, skulle utreda hur en förvaltning av järv-

och vargstammarna genom en begränsad jakt förutom skyddsjakt kan

genomföras (dnr M2008/4820/Na). Det andra uppdraget innebar att Na-

turvårdsverket, efter samråd med berörda myndigheter, institutioner och

organisationer, skulle föreslå lämpliga åtgärder för att inleda arbetet med

att stärka vargens genetiska situation (dnr M2008/4819/Na). Naturvårds-

verket skulle föreslå åtgärder som kan få effekt såväl på kort sikt som på

lång sikt. Uppdragen redovisades den 18 februari 2009 och har remissbe-

handlats. Miljödepartementet har även arrangerat ett remissmöte den 20

mars 2009. I akten finns en bandad ljudupptagning från remissmötet. En

förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. Slutligen har över-

läggningar hållits med olika intresseorganisationer.

Lagrådet

Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffen-

het.

Politikens inriktning och mål

Sverige ska ha livskraftiga stammar av björn, varg, järv, lodjur och

kungsörn och varje art ska finnas inom artens naturliga utbredningsom-

råde. En trovärdig rovdjurspolitik kräver även åtgärder som ökar accep-

tansen för rovdjuren och stärker förtroendet för rovdjurspolitiken.

Sverige är ett av de länder i Europa där rovdjursstammarna på senare

år har haft den starkaste tillväxten. Utbredningen av björn och varg har

varit särskilt märkbar. Tillväxten, särskilt av varg, har inneburit konflik-

ter med människor, i synnerhet tamdjursägare i mellersta Sverige där det

är tätast mellan vargreviren. För de andra rovdjursarterna finns liknande

konflikter, främst inom renskötselområdet. Ökningen av rovdjurens antal

i kombination med bristande medborgarinflytande i den tidigare rovdjurs-

politiken har skapat bristande förtroende för politiken och förvaltningen.

Rovdjursutredningens betänkande är mycket omfattande och behandlar

frågor och problemställningar som berör och engagerar många männis-

kor. En frågeställning som utredningen har tagit upp är om ansvaret för

förvaltningen av rovdjuren i högre utsträckning än i dag skulle kunna ske

på regional nivå med större möjligheter till lokal delaktighet. Flertalet

remissinstanser har förklarat sig positiva till en ökad regionalisering. Av

betänkandet framgår dock inte hur en modell för en regionalisering ska

utvecklas bl.a. när det gäller regionala mål och förvaltningsplaner i för-

hållande till nationella mål och internationella åtaganden.

Prop. 2008/09:210

9

I denna proposition föreslår regeringen en rovdjurspolitik som tar hän-

syn till såväl naturvårdsintressen som intressen från djurägare och andra

berörda i områden med rovdjur. Regeringen förstärkte redan 2007 möj-

ligheterna för tamdjursägare att freda sina djur från rovdjursangrepp. Reg-

lerna var inledningsvis tidsbegränsade men efter en utvärdering har för-

ändringen gjorts bestående genom ändringar i jaktförordningen (1987:905).

En ny trovärdig rovdjurspolitik måste ta hänsyn till människor som bor

i områden med tät förekomst av rovdjur. De boende behöver ges större

möjligheter att ta ansvar för rovdjurspolitiken. Ansvaret för att säkerställa

de nationella målen för livskraftiga stammar behöver tas nationellt, men

ansvaret för förvaltningen bör i allt större utsträckning ske regionalt och

med lokalt inflytande. En sådan förvaltning stärker möjligheterna till

samexistens mellan människor och rovdjur.

Regeringen föreslår även åtgärder för att skapa bättre förutsättningar

för livskraftiga rovdjursstammar.

Ett ökat regionalt ansvar för förvaltningen av rovdjuren

Vägen till bättre samexistens mellan människor och rovdjur börjar i be-

slut om förvaltningen av rovdjursstammarna. Ett regionaliserat ansvar

med lokalt inflytande och med möjlighet att ansvara för rovdjursstam-

marnas utveckling är avgörande verktyg för att nå ett brett stöd för rov-

djurspolitiken och för att skapa långsiktigt goda förutsättningar för sam-

existens mellan människor och rovdjur. Beslut om förvaltningen ska

även i fortsättningen ske på ett ansvarsfullt sätt, men besluten bör i högre

grad än hittills fattas närmare de människor som lever i rovdjurens när-

het. Detta är också en viktig del i de riktlinjer om förvaltning av stora

rovdjur på populationsnivå som Europeiska kommissionen fastställde

under 2008.

Länsstyrelserna har redan i dag ett långtgående ansvar för rovdjursför-

valtningen. Länsstyrelserna ansvarar bl.a. för rovdjursinventeringarna

och vissa beslut om skyddsjakt efter björn och lodjur. Länsstyrelserna

utför även besiktningar inför beslut om eventuell ersättning vid skada.

Länsstyrelserna bör få ett utvidgat ansvar för förvaltningen av rovdju-

ren. Därför bör Naturvårdsverket få delegera till länsstyrelsen att fatta

beslut om licensjakt och skyddsjakt efter björn, varg, järv och lodjur. En

sådan delegation av beslutsmakten bör gälla samtliga beslut om licens-

jakt och skyddsjakt efter arter som förekommer i antal som överstiger de

nationella miniminivåerna. För de arter där stammen understiger den

fastställda miniminivån eller där en sådan nivå saknas – vilket i dag

gäller för varg och järv – bör Naturvårdsverket huvudsakligen delegera

beslutanderätten om skyddsjakt. För att Naturvårdsverket ska få delegera

rätten att fatta beslut om skydds- och licensjakt, bör det krävas att det i

det aktuella länet finns en reproducerande fast stam av arten.

Prop. 2008/09:210

10

För att öka det regionala ansvaret och det lokala inflytandet bör det vid

varje länsstyrelse inrättas en viltförvaltningsdelegation med rätt att fatta

beslut om rovdjuren. Viltförvaltningsdelegationen bör vara sammansatt

av representanter från olika samhällsintressen. Befogenheter, samman-

sättning och arbetsuppgifter för viltförvaltningsdelegationerna bör regle-

ras i förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion.

Sverige bör delas in i tre rovdjursförvaltningsområden som avspeglar

de skilda förutsättningarna i rovdjursförvaltningen. Länsstyrelsernas be-

slut om inventeringsverksamhet samt förvaltning och jakt bör samordnas

mellan länen i rovdjursförvaltningsområdena. Naturvårdsverket bör ha

det övergripande ansvaret för att fastställa de nationella nivåerna och för-

delningen på länen. Vidare bör Naturvårdsverket följa och varje år utvär-

dera länsstyrelsernas arbete med att förvalta rovdjursstammarna.

För att möta de olika samhällsintressena i rovdjursförvaltningen är det

angeläget med såväl juridisk och biologisk som samhällsvetenskaplig

kompetens hos myndigheterna. I enlighet med budgetpropositionen för

2009 kommer länsstyrelserna under 2009–2011 att få extra medel för

kompetenshöjande åtgärder till följd av en regionaliserad förvaltning.

Åtgärder för en livskraftig vargstam

Från att vargen varit i det närmaste utrotad i Sverige har vargstammens

tillväxt varit upp mot 15 procent per år. När riksdagen fattade beslut om

det etappmålet för varg fanns det cirka 80 vargar i Sverige. I december

2008 bekräftade Naturvårdsverket att etappmålet på 20 föryngringar har

nåtts. Naturvårdsverket konstaterade att det då fanns minst 200 vargar.

Tillväxten har dock skett från en ytterst smal genetisk bas på några få

individer. Den genetiska situationen för vargstammen är mycket proble-

matisk. Endast en varg har på senare tid vandrat in och etablerat sig utan-

för renskötselområdet. Den skandinaviska vargstammen uppvisar en

varierande grad av inavelsdefekter och även om antalet vargar ökar så är

vargstammen inte långsiktigt säkrad.

För att få en långsiktigt livskraftig vargstam är en förbättring av stam-

mens genetiska status mer angelägen än en fortsatt tillväxt på smal gen-

etisk bas. Regeringen föreslår därför i denna proposition en förlängning

av nuvarande etappmål kompletterat med kraftfulla åtgärder för en lång-

siktigt livskraftig vargstam. Vargstammens tillväxt begränsas under tiden

fram till dess att konsekvenserna av vargstammens utveckling i Sverige

och bedömningen av stammens bevarandestatus, inklusive resultatet av

de inledande åtgärderna för stärkt genetik, har utvärderats och redovisats.

Detta kombineras med åtgärder för att förbättra vargstammens genetiska

status. De åtgärder som regeringen främst avser att genomföra är att

under de närmsta fem åren underlätta för naturligt invandrade vargar att

förflytta sig från renskötselområdet till den vargpopulation som finns i

Mellansverige. Vidare avser regeringen att skapa förutsättningar för flytt

av naturligt invandrade vargar till området söder om renskötselområdet.

Slutligen kommer även vargar med östligt ursprung, opåverkade av in-

avel att föras in i landet. Sammanlagt ska högst 20 vargar införlivas i den

svenska vargpopulationen genom dessa åtgärder fram till och med 2014.

Vargstammen bör hållas på en nivå som långsiktigt skapar en större

acceptans för vargen i vår fauna. Naturvårdsverkets delegationsbeslut ska

ta hänsyn till naturliga variationer, exempelvis att antalet föryngringar

varierar från år till år, och därmed utgå från en populationsstorlek som

inte överstiger 210 vargar i Sverige.

Prop. 2008/09:210

11

Den svenska vargstammens tillväxttakt ska hållas på en lägre nivå ge-

nom beslut om begränsad licensjakt kompletterad med skyddsjakt efter

skadegörande individer. Jakt bör vara möjlig redan under vintersäsongen

2010. För att åtgärderna för en förbättrad genetisk situation i vargstam-

men ska bli framgångsrika, bör licensjakt inte få förekomma efter gen-

etiskt värdefulla vargar och deras avkomma.

Utgångspunkten för bedömningarna av jakten bör överensstämma med

de riktlinjer för förvaltning av rovdjur på populationsnivå som Europe-

iska kommissionen fastställde under 2008. Jaktens negativa effekter på

vargstammens tillväxttakt motverkas genom att regeringen samtidigt vid-

tar aktiva åtgärder för att stärka stammens genetiska livskraft.

Det är viktigt att vargen tillåts sprida sig i landet för att minska kon-

centrationen i de mellersta delarna av Sverige där det i dag finns flest

vargrevir. Målet för vargstammens utbredning i landet bör även i fort-

sättningen vara begränsad till områden utanför renskötselns åretruntmar-

ker. Enstaka invandrande vargar bör accepteras inom renskötselområdet

under en period under förutsättning att de inte etablerar sig där och bildar

revir.

Förvaltningen av lodjursstammen

Rennäringen är den areella näring som drabbas hårdast av rovdjurens

närvaro. I dag är det lodjur som orsakar de sammantaget största ska-

dorna. Rovdjursförekomsten inom renskötselområdet bör därför begrän-

sas. Regeringen avser därför att ge Sametinget, efter samråd med Natur-

vårdsverket, i uppdrag att utreda och föreslå toleransnivåer av rovdjur för

rennäringen som helhet.

Sedan riksdagen fastställde miniminivån om 300 föryngringar per år av

lodjur har antalet föryngringar varierat och antalet har legat under 300

föryngringar varje år med undantag för 2008. Lodjursstammen har ex-

panderat både i mellersta Sverige och inom renskötselområdet, men inte i

samma utsträckning i södra Sverige. Ökningen av lodjur i mellersta Sve-

rige tillsammans med ökningen av antalet vargar medför en konkurrens

mellan arterna om tillgången på föda eftersom antalet bytesdjur inte har

ökat i samma takt som stammarna av varg och lodjur.

Mot bakgrund av att regeringen under några år avser att genomföra

kraftfulla åtgärder för att stärka vargstammens genetiska situation, är det

regeringens bedömning att Sverige kortsiktigt inte kan hysa en lodjurs-

stam som motsvarar 300 årliga föryngringar huvudsakligen söder om

renskötselområdet och med merparten av lodjursstammen i mellersta

Sverige. En sådan storlek på lodjursstammen skulle medföra problem för

rovdjursstammarnas utveckling. Lodjursstammen har kommit långt mot

målet om en livskraftig stam. Utan att artens bevarandestatus långsiktigt

påverkas kan därför antalet årliga föryngringar, huvudsakligen utanför

renskötselområdet, tillåtas ligga under 300 föryngringar, motsvarande

1 500 individer, fram till dess att utvärderingen av etappmålen m.m. är

Prop. 2008/09:210

12

5

6

behandlad. Antalet föryngringar bör dock inte understiga 250, motsvar-

ande totalt 1 250 individer, och det är angeläget att spridningen av lodju-

ren fortsätter i södra Sverige.

Utvärdering av etappmål m.m.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen om sammanhål-

len rovdjurspolitik ska en utvärdering ske när etappmålen har nåtts ge-

nom en grundlig genomgång av konsekvenserna av vargförekomsten. En

förnyad målbedömning behöver göras för arten.

Naturvårdsverket redovisade i december 2008 att etappmålen för såväl

varg (20 föryngringar per år) som järv (90 föryngringar per år) bedömdes

ha nåtts. Regeringen påbörjar nu en utvärdering av varg- och järvstam-

marnas utveckling mot en nivå där arternas fortsatta existens i Sverige

kan anses långsiktigt säkrad. Det innebär också att en förnyad målbe-

dömning behöver göras för arterna.

Utvärderingen ska genomföras med en bred sammansättning av före-

trädare för olika samhällsintressen. I uppdraget ska ingå att göra en ana-

lys av gynnsam bevarandestatus enligt de riktlinjer som Europeiska kom-

missionen har antagit om förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå

(se avsnitt 6.2).

Mot bakgrund av att björnstammen har vuxit i de områden som lodju-

ren förekommer i och det faktum att antalet vargar i mellersta Sverige

ökat, ska den samlade rovdjursförekomsten och predationstrycket utvär-

deras i syfte att formulera målnivåer för samtliga arter i förhållande till

bedömningarna om bevarandestatus och i förhållande till rovdjurens

funktion och roll i ett ekosystemperspektiv. Vidare bör det analyseras om

målnivåerna ska sättas utifrån antalet årliga föryngringar eller utifrån an-

talet individer av en art. En utvärdering av detta slag har mycket stor

betydelse för den fortsatta utvecklingen av rovdjurspolitiken och för den

förutsägbarhet i rovdjurspolitiken som efterfrågas.

Utvärderingen ska även behandla de initiativ som regeringen nu tar för

att stärka vargstammens genetiska status och bedöma om de är tillräck-

liga. Utvärderingen ska överlämnas till regeringen senast den 1 juli 2012.

Internationella åtaganden

Sveriges internationella åtaganden utgör ramarna för de åtgärder som

genomförs för arternas bevarande i Sverige och för förvaltningen av våra

rovdjur. Här redovisas huvuddragen i de internationella åtaganden som

inverkar på förvaltningen av rovdjursstammarna.

6.1

EG:s två naturvårdsdirektiv

EU:s medlemsstater ska enligt fågeldirektivet, dvs. rådets direktiv 79/

409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103,

25.4.1979, s. 1, Celex 31979L0409), senast ändrat genom Europaparla-

mentets och rådets direktiv 2008/102/EG (EUT L 323, 3.12.2008, s. 31,

Celex 32008L0102) samt art- och habitatdirektivet, dvs. rådets direktiv

92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda

djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7, Celex 31992L0043), senast

ändrat genom rådets direktiv 2006/105/EG (EUT L 363, 20.12.2006,

s. 368, Celex 32006L0105) utse områden som syftar till att värna arter

och livsmiljöer som är av gemensamt intresse för EU-länderna. Dessa

områden bildar ett ekologiskt nätverk, Natura 2000. Dessa två direktiv

har sina rötter i internationella överenskommelser och de utgör grunden

för EU:s naturvårdspolitik.

Prop. 2008/09:210

13

6.1.1

Art- och habitatdirektivet

Art- och habitatdirektivet har till syfte att bidra till att säkerställa den

biologiska mångfalden genom att bevara livsmiljöer och vilda djur och

växter (artikel 2). Åtgärder som vidtas enligt direktivet ska syfta till att

bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus. Åtgärderna ska ta

hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala

och lokala särdrag.

Uttrycket ”gynnsam bevarandestatus” är centralt i direktivet. En be-

dömning av om det är möjligt att göra undantag från artskyddet utgår

från hur åtgärden påverkar upprätthållandet av en gynnsam bevarande-

status hos de skyddade arterna. I bilagor till direktivet är de skyddade art-

erna listade. Dessa arter ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarande-

status. Direktivet skiljer mellan dels de arter som finns upptagna i bilaga

4, vilka kräver ett strikt skydd enligt artiklarna 12 och 13, dels de arter

som finns upptagna i bilaga 5 och där kontroll och utnyttjande regleras i

artiklarna 14 och 15.

Bevarandestatusen anses ”gynnsam” när den berörda artens popula-

tionsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraf-

tig del av dess livsmiljö, när artens naturliga utbredningsområde varken

minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid

och när det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en till-

räckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång

sikt. Varje medlemsland inom EU ska välja ut områden med utgångs-

punkt i de listor över livsmiljöer och arter som finns i bilagor till art- och

habitat- och fågeldirektiven. Varje medlemsland ska också bidra med

områden i proportion till hur stor andel landet har av livsmiljön eller

arten samt med så mycket som behövs för att bevara den långsiktigt.

Områdena bildar tillsammans nätverket Natura 2000, där alla EU-länder

är skyldiga att vidta åtgärder för att uppnå och bevara gynnsam bevaran-

destatus för de arter och naturtyper som omfattas av nätverket.

Björn, varg och lodjur tillsammans med ytterligare 50 svenska djur-

arter finns upptagna i art- och habitatdirektivets bilaga 4 och kräver där-

med särskilt skydd. Av direkt praktisk betydelse för Sveriges möjligheter

att utforma rovdjurspolitiken är artiklarna 12–16 i art- och habitatdirekti-

vet som reglerar frågan om artskydd. Enligt artikel 12.1 får de strikt

skyddade arterna inte avsiktligt fångas eller dödas. De får inte heller av-

siktligt störas, särskilt under parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och

flyttningsperioder. Deras parningsplatser eller rastplatser får slutligen

inte skadas eller förstöras. Enligt direktivet är det för de strikt skyddade

arterna förbjudet att förvara, transportera och försälja exemplar av djur

som samlats in i naturen (artikel 12.2). Enligt artikel 12 ska medlems-

staterna också införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och

oavsiktligt dödande av strikt skyddade arter. Mot bakgrund av den in-

samlade informationen ska medlemsstaterna vidta de forsknings- och

bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att oavsiktlig

fångst eller oavsiktligt dödande inte får betydande negativa följder för de

berörda arterna (artikel 12.4).

Prop. 2008/09:210

14

Direktivet ger möjligheter till undantag från skyddskraven under vissa

förutsättningar. Undantagen regleras i artikel 16.1 a–e. För att medlems-

staterna ska få tillämpa undantagen förutsätts enligt artikel 16.1 att det

inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus. Om dessa grundläggande

förutsättningar är uppfyllda så kan undantag göras

a) för att skydda djur och växter och bevara livsmiljöer,

b) för att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske,

vatten, och andra typer av egendom,

c) av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller andra tvingande orsa-

ker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av

social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser

för miljön,

d) för forsknings- och utbildningsändamål samt återinplantering m.m.,

eller

e) för att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i be-

gränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av

de förtecknade arterna i en begränsad mängd som fastställs av de behör-

iga nationella myndigheterna.

Art- och habitatdirektivet förbjuder således som huvudregel avsiktligt

dödande av björn, varg och lodjur. De möjligheter till undantag från hu-

vudregeln som direktivet medger genomförs med motsvarande bestäm-

melser i jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). Av de

riktlinjer som Europeiska kommissionen har fastställt om förvaltning av

stora rovdjur på populationsnivå framgår hur kommissionen anser att di-

rektivet bör tillämpas vid förvaltningen av rovdjuren, se avsnitt 6.2.

6.1.2

Fågeldirektivet

Fågeldirektivet skyddar alla vilda fåglar som förekommer naturligt inom

gemenskapen. Medlemsstaterna ska förbjuda avsiktligt dödande eller in-

fångande av fåglar, avsiktligt förstörande av eller skadegörelse på deras

bon och ägg, insamlande av deras ägg, avsiktlig störning av dessa fåglar

– särskilt under häckning och uppfödning av ungar – i den mån störning-

arna inte saknar betydelse för att uppnå syftet med direktivet. Medlems-

staterna ska också förbjuda förvarande av fågelarter som det är förbjudet

att jaga.

Enligt fågeldirektivets artiklar 1 och 5 är samtliga fågelarter som natur-

ligt förekommer inom Europeiska unionen fredade. Det är därför förbju-

det att avsiktligt döda eller fånga sådana fåglar. Av artikel 7 följer dock

att de fåglar som finns upptagna i bilaga 2 till direktivet får jagas i enlig-

het med nationell lagstiftning under vissa förutsättningar.

Prop. 2008/09:210

15

Direktivets artikel 9 medger undantag från förbudet att döda och fånga

fåglar, om det inte finns någon annan lämplig lösning och om vissa i arti-

keln angivna anledningar föreligger.

Undantagsbestämmelser som motsvarar direktivets finns i jaktlagen

och jaktförordningen. Bestämmelserna omfattar bl.a. kungsörn. Direkti-

vet ålägger vidare medlemsstaterna att enligt artikel 4 och bilaga 1 utse

särskilda skyddsområden för kungsörn.

6.2

Europeiska kommissionens riktlinjer för förvaltning

av stora rovdjur på populationsnivå

I dokumentet Riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populations-

nivå (Guidelines for Population Level Management Plans for Large

Carnivores), 2008, har Europeiska kommissionen föreslagit riktlinjer för

hur populationsbaserad förvaltning av rovdjur ska bedrivas och hur beva-

randestatusen för sådana populationer kan bedömas. I en bilaga till rikt-

linjerna finns ett antal rekommendationer som avser olika delar av rov-

djursförvaltningen, bl.a. jakt, förflyttning, utsättning av uppfödda djur

och beståndsövervakning.

Enligt riktlinjerna bör ett antal kriterier sättas upp och samtliga vara

uppfyllda för att en population av en rovdjursart ska anses ha en gynn-

sam bevarandestatus. En konsekvens av riktlinjerna är att en rovdjursart

som förekommer i en population över två länder och som vid en bedöm-

ning av bevarandestatusen i de enskilda länderna inte har gynnsam bevar-

andestatus kan komma att uppnå gynnsam bevarandestatus baserad på en

bedömning av hela den gränsöverskridande populationen. Riktlinjerna

riktar sig såväl till medlemsländer som till länder som inte är med i EU.

Vid bedömningen av bevarandestatusen anges i riktlinjerna att en rov-

djursart inte behöver ha uppnått gynnsam bevarandestatus för att ett un-

dantag enligt artikel 16.1. i art- och habitatdirektivet ska kunna medges.

Rovdjurspopulationen som sådan måste dock vara livskraftig och dess

aktuella bevarandestatus får inte äventyras. För att ett undantag från

skyddsreglerna ska kunna göras, måste skälen vara mycket starka och

den jakt som tillåts mycket begränsad. Det krävs också en noggrann

övervakning av jaktens konsekvenser.

Vid bedömningen av alternativa lösningar till jakt anges att det finns

många möjliga lösningar för att t.ex. skydda tamdjur från rovdjursan-

grepp. I enlighet med subsidiaritetsprincipen, dvs. att alla beslut ska fat-

tas på lägsta effektiva nivå, kan den enskilda medlemsstaten avgöra när

de alternativa lösningarna inte kan betraktas som tillräckliga.

Riktlinjerna antogs av kommissionen under sommaren 2008 och de

kan enligt kommissionens bedömning ligga till grund för inriktningen av

rovdjursförvaltningen, framför allt inom EU. För att ytterligare förbättra

samarbetet inom EU har kommissionen nyligen tagit initiativ till en sär-

skild expertgrupp om vargar.

Prop. 2008/09:210

16

6.3

Konventionen om biologisk mångfald (CBD)

Konventionen om biologisk mångfald (Convention on Biological Diver-

sity, CBD) är ett resultat från FN-toppmötet om miljö och hållbar utveck-

ling (UNCED) i Rio de Janeiro 1992. Konventionen antogs 1992 och ra-

tificerades av Sverige 1993. Konventionens mål är att länder ska samar-

beta för att säkra variationsrikedomen hos livet på jorden. Detta ska ske

genom att bevara biologisk mångfald och ta tillvara och utveckla metoder

för att nyttja de biologiska naturresurserna på ett hållbart sätt, samtidigt

som nyttan av de genetiska resurserna fördelas rättvist. Inom ramen för

CBD har särskilda tematiska arbetsprogram utarbetats. Konventionen har

utvecklat ekosystemansatsen, som är en arbetsmetod för bevarande och

hållbart nyttjande av land, vatten och levande varelser. Ekosystemansat-

sen strävar efter en balans mellan bevarande och nyttjande av biologisk

mångfald och den förutsätter en adaptiv förvaltning av naturresurserna

som tar hänsyn till komplexiteten och dynamiken i ekosystemen.

Ett utvecklat mål för EU om att till 2010 stoppa förlusten av biologisk

mångfald slogs fast i det sjätte miljöhandlingsprogrammet genom beslut

av Europeiska rådet i Göteborg 2001. Vid FN:s världskonferens i Johan-

nesburg antogs målet att väsentligt minska förlusten av biologisk mång-

fald.

6.4

Bernkonventionen

Bernkonventionen, dvs. 1979 års konvention om skydd av europeiska

vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, ålägger parterna att vidta

lämpliga och nödvändiga åtgärder, däribland antagandet av lagstiftning,

för att garantera bevarandet av miljön för vilda djur och växter. Bernkon-

ventionen är en regional naturvårdskonvention för Europa, med viss ut-

sträckning till Afrika, som syftar till att genom bättre samarbete skydda

vilda djur och växter och deras naturliga miljöer. Konventionen har arbe-

tats fram inom Europarådet och omfattar Europarådets medlemsländer

och några afrikanska stater.

Bernkonventionen innehåller konkreta bestämmelser om att vissa an-

givna miljöer och arter ska ha olika grader av skydd. Konventionen har

tre bilagor som anger skyddsvärda arter – en bilaga för växter och två för

djur. Bilaga 2 omfattar bland annat björn, varg, järv och rovfåglar. Bern-

konventionen understryker behovet av att ha ett gränsöverskridande syn-

sätt och uppmanar länder att ta fram gränsöverskridande handlingsplaner

för stora rovdjur. Sverige, Norge, Finland liksom Europeiska gemenska-

pen har ratificerat konventionen.

Huvudregeln enligt konventionen är att all avsiktlig fångst och allt av-

siktligt dödande ska vara förbjudet. Likaså ska det vara förbjudet att av-

siktligt störa djuren, särskilt under deras yngeltid (när djuren parar sig

och får avkomma) och under vintervilan. Vidare ska det vara förbjudet

att bedriva inrikeshandel med levande eller döda djur, om ett sådant för-

bud kan bidra till att bestämmelsen om skydd av arterna får större ver-

kan. Förbudet innefattar bl.a. monterade djur och delar av djur.

Prop. 2008/09:210

17

7

Konventionsparterna kan göra undantag från bestämmelserna om skydd

av arterna i bilagorna 2 och 3. Undantag får endast göras under förutsätt-

ning att det inte finnas någon annan tillfredsställande lösning för att upp-

nå syftet och att den berörda populationens fortbestånd inte påverkas på

ett ogynnsamt sätt. Undantag får bl.a. göras i syfte att skydda vilda djur

samt hindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och

annan egendom. Vidare får undantag göras med hänsyn bl.a. till allmän-

hetens hälsa och säkerhet eller andra övergripande allmänna intressen. I

konventionen finns det också bestämmelser om jaktmetoder varav en

anger att det som huvudregel är förbjudet att bedriva jakt från motor-

drivna fordon i rörelse. Men under samma förutsättningar som undantag

kan göras från skyddet för arterna i bilagorna 2 och 3 kan undantag göras

från förbudet mot användning av olika jaktmetoder.

6.5

CITES

Enligt konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter

av vilda djur och växter (Convention on International Trade in Endange-

red Species of Wild Fauna and Flora, CITES) är internationell handel

med en art som är listad i en av konventionens bilagor endast tillåten om

artens överlevnad inte påverkas negativt.

Syftet med konventionen är att övervaka att den internationella handeln

med vissa djur och växtarter inte hotar arternas överlevnad. Konventio-

nen trädde i kraft 1975. Sverige skrev under den 1974 och i dag är 175

länder parter till konventionen.

Konventionen innehåller tre bilagor där djur och växtarter listas. I bi-

laga I listas utrotningshotade djur och växter som är eller kan bli påver-

kade av internationell handel. Handel med dessa arter kan bara tillåtas

under mycket speciella förhållanden. I bilaga II listas arter som inte nöd-

vändigtvis är att betrakta som utrotningshotade men där handeln ändå

måste kontrolleras så att arternas överlevnad inte äventyras. I bilaga III

listas arter som är skyddade i minst ett land och där det landet behöver

andra konventionsparters samarbete för att kontrollera internationell han-

del med arten. Björn, varg, lodjur och kungsörn är upptagna i bilaga II.

Konventionen är införlivad i rådets förordning (EG) nr 338/97 av den

9 december 1996 om skyddet av vilda djur och växter genom kontroll av

handeln med dem (EGT L 61, 3.3.1997, s. 1, Celex 31997R0338). I för-

ordningen är varg, lodjur och kungsörn listade i bilaga A och björn i bi-

laga B.

De nationella miljökvalitetsmålen

År 1999 antog riksdagen 15 nationella miljökvalitetsmål (prop. 1997/

98:145, bet. 1998/99:MJU9, rskr. 1998/99:183). Målen beskriver de

egenskaper som vår natur- och kulturmiljö måste ha för att samhälls-

utvecklingen ska vara miljömässigt hållbar. I november 2005 lades miljö-

kvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv till de redan antagna (prop. 2004/

Prop. 2008/09:210

18

8

05:150, bet. 2006/06:MJU3, rskr. 2005/06:48,49). Sedan dess bedrivs

Sveriges miljöarbete utifrån 16 uppsatta miljökvalitetsmål.

Miljökvalitetsmålen syftar till att främja människors hälsa, värna den

biologiska mångfalden och naturmiljön, ta till vara kulturmiljön och de

kulturhistoriska värdena, bevara ekosystemens långsiktiga produktions-

förmåga samt trygga en god hushållning med naturresurserna. Målen är

allmänt formulerade. Därför har de preciserats med ett 70-tal delmål.

Delmålen anger inriktning och tidsperspektiv.

För att få en tydlig ansvarsfördelning i miljömålsarbetet har regeringen

utsett en ansvarig myndighet för vart och ett av de 16 nationella miljö-

kvalitetsmålen. Dock är flera myndigheter involverade i arbetet med

varje mål.

De miljökvalitetsmål som i första hand berör rovdjuren är delmål 1 och

2 under Ett rikt växt och djurliv. Delmålen anger att förlusten av biolo-

gisk mångfald ska hejdas samt att bevarandestatusen för hotade arter ska

förbättras. Under miljökvalitetsmålet Levande skogar finns delmål 2 om

förstärkt biologisk mångfald. Delmålet har viss betydelse för kungsör-

nens möjligheter att lyckas med sin häckning genom att det ställs krav på

att potentiella boträd bevaras vid bedrivande av skogsbruk. Även under

miljökvalitetsmålet En storslagen fjällmiljö finns ett delmål, delmål 4 om

hotade arter, som har kopplingar till rovdjursförekomsten.

Regeringen tillsatte sommaren 2008 en utredning för att föreslå föränd-

ringar i miljömålssystemet i syfte bl.a. att förenkla systemets organisa-

tion och struktur (dir. 2008:95). Utredningen ska redovisa sitt betänkande

den 30 september 2009.

Rovdjursstammarnas utveckling

Här ges en kort lägesbeskrivning om tillväxt och utbredning för varje

rovdjursart. För mer ingående beskrivningar om arternas biologi och va-

riation över tiden hänvisas till betänkandet Sammanhållen rovdjurspolitik

(SOU 1999:146), propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop.

2002/01:57) samt betänkandet Rovdjuren och deras förvaltning (SOU

2007:89). Sammanfattningsvis har stammarna av björn, varg, järv, lodjur

och kungsörn utvecklats positivt både numerärt och i fråga om utbred-

ning sedan riksdagen beslutade om en sammanhållen rovdjurspolitik

2001. När det gäller vargstammens genetiska status har utvecklingen

dock inte varit lika gynnsam. De största hoten mot rovdjursstammarna

har varit och är fortfarande förföljelse och illegal jakt. För kungsörn på-

verkar även minskad vinterutfordring förutsättningarna negativt.

Björn

I dag finns björn i stora delar av norra och centrala Sverige, huvudsak-

ligen i inlandet och mot fjällområdet. Inom björnens utbredningsområde

kan urskiljas två s.k. kärnområden där honorna lever och är etablerade.

Det ena är det nordliga området som sträcker sig från norra Norrbottens

län ner till strax norr om Storsjön i Jämtland. Det andra omfattar södra

Jämtland, Härjedalen, Dalarna och delar av Gävleborgs län. Tillväxttak-

ten är högre i det södra kärnområdet. Den svensk-norska stammen upp-

går i dag till cirka 3 000 björnar. Det av riksdagen beslutade målet om en

miniminivå om 100 årliga föryngringar eller 1 000 individer har alltså

nåtts. För tio år sedan uppskattades populationen till 1 000 individer, För-

bättrat kunskapsunderlag och bättre inventeringsmetoder visar att denna

uppskattning av antalet djur var för låg.

Prop. 2008/09:210

19

Varg

I slutet av 1970-talet fanns endast tre individer i Skandinavien och den

nuvarande skandinaviska vargstammen härstammar från dessa tre. Vargen

har nu etablerat sig och det finns flera revir i framför allt Mellansverige.

Vintern 1999/2000 uppgick det totala antalet vargar i den norsk-svenska

vargstammen till 67–81 individer. Riksdagens etappmål om 20 föryng-

ringar per år nåddes 2008 och det senaste preliminära resultatet pekar på

att antalet föryngringar är 22, vilket motsvarar cirka 220 individer. Arten

har påbörjat en utbredning mot östra Svealand och Götaland.

Stammen uppvisar en varierande grad av inavelsdefekter, vilket inne-

bär att även om antalet vargar ökar så är stammen inte långsiktigt säkrad.

Invandrande vargar med nytt genetiskt material spelar en central roll för

att den genetiska statusen ska kunna förbättras. Under 2008 konstatera-

des att en nyligen invandrad varg från Finland reproducerat sig och där-

med bidragit till att nytt genetiskt material tillförts stammen. Se vidare

avsnitt 13.

Järv

För järven är situationen annorlunda jämfört med vargen, då järven inte

på samma sätt varit lika nära utrotning i Skandinavien. Den svenska

stammen har även ett visst genetiskt utbyte med järvar från såväl Finland

och Ryssland och kan därmed inte ses som isolerad. Vid inventeringen

säsongen 1999/2000 konstaterades 40 föryngringar av järv vilket motsva-

rar cirka 160–200 järvar. Den svenska järvstammen består i dag av cirka

700 individer och under 2008 rapporterades 111 föryngringar. Detta in-

nebär att riksdagens etappmål om 90 föryngringar per år har nåtts.

Järven finns längs med hela den svenska fjällkedjan. Enstaka järvar har

även etablerat sig i skogslandet öster och söder om fjällkedjan.

Lodjur

Lodjur finns i dag i stort sett i hela Norrland, med undantag för vissa

delar av östra Norrbottens skogsland och högfjällsområdena, samt i

Svealand och lokalt i Götaland. Lodjursstammen har expanderat både

inom mellersta Sverige och inom renskötselområdet, men i södra Sverige

har stammen inte expanderat i någon större omfattning. Vid tiden för den

utredning som låg till grund för riksdagens beslut om en sammanhållen

rovdjurspolitik uppgick lodjursstammen till närmare 1 500 individer. An-

talet familjegrupper har sedan 2003 legat konstant strax under 300 vilket

motsvarar cirka 1 500 individer. Målet om en miniminivå om 300 för-

yngringar per år har inte nåtts under dessa år, men under inventerings-

säsongen 2007/2008 uppskattades 309 familjegrupper. Ökningen beror

främst på att lodjursföryngringen inom renskötselområdet var framgångs-

Prop. 2008/09:210

20

9

rik vilket i sin tur beror på god tillgång på föda. Under säsongen 2007/

2008 fanns det 141 familjegrupper inom renskötselområdet och 169 fa-

miljegrupper utanför renskötselområdet.

Kungsörn

I Sverige har kungsörnen en sammanhängande utbredning från norra

Värmland och norra Dalarna och vidare upp genom Norrlands skogsbyg-

der och fjälltrakter till finska gränsen – 90 procent av kungsörnsstammen

finns inom norrlandslänen och resterande 10 procent består av mindre

spridda delbestånd i Svealand och Götaland. På Gotland finns flera revir,

vilket innebär att Gotland hyser världens tätaste bestånd av kungsörn.

Trots att det finns relativt gott om kungsörnar i landet är predationen

på tamdjur och renar liten. Kunskapen om kungsörnens utbredning och

status har förbättrats väsentligt på senare tid, men den är ännu inte hel-

täckande. År 2000 uppskattades att det fanns drygt 600 kungsörnspar i

Sverige. Vintern 2005 bedömdes att det fanns cirka 750 kungsörnsrevir

och 680 kungsörnspar, vilket motsvarar cirka 1 700 kungsörnar totalt.

Enligt riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik är mini-

minivån för kungsörn satt till 600 föryngringar per år, vilket innebär att

antalet revir eller par överstiger miniminivån för antal föryngringar. Det

går emellertid inte att jämställa antal revir eller par med föryngringar,

eftersom det finns flera fall där revirhävdande kungsörnspar misslyckats

med häckningen. Det beror främst på att paret blivit stört av mänsklig

aktivitet eller att den ene i föräldraparet omkommit till följd av olycka

eller illegal jakt. Se även avsnitt 14.

Gynnsam bevarandestatus för rovdjur

Enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet ska medlemsländerna till Eu-

ropeiska kommissionen redovisa situationen för samtliga arter och habi-

tat inom varje biogeografisk region i landet. Sverige redovisade 2007

situationen för samtliga arter och habitat utom när det gäller björn, varg,

järv och lodjur. Sedan dess har kommissionen utarbetat riktlinjer för för-

valtning av rovdjur på populationsnivå, se avsnitt 6.2. I en bilaga till rikt-

linjerna finns ett antal rekommendationer som avser olika delar av rov-

djursförvaltningen, bl.a. jakt, förflyttning och utsättning av uppfödda

djur.

I kommissionens riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på popula-

tionsnivå anges att sårbarhetsanalyser kan utgöra grund för bedömning

av gynnsam bevarandestatus vid en adaptiv förvaltning. En sårbarhets-

analys visar vilken minsta populationsstorlek som en art kan ha för att

inte riskera att försvinna från landet med en viss risk under en period av

hundra år. De i Sverige angivna miniminivåerna har inte någon direkt

koppling till den innebörd av gynnsam bevarandestatus som används i

art- och habitatdirektivet. Gynnsam bevarandestatus i enlighet med kom-

missionens riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå,

med sårbarhetsanalyser som utgångspunkt, brukar ligga på lägre nivåer

Prop. 2008/09:210

21

10

än vad resultatet blir vid bedömning av gynnsam bevarandestatus enligt

artikel 17 i art- och habitatdirektivet.

Riktlinjerna för rapportering enligt artikel 17 och riktlinjerna för för-

valtning av stora rovdjur på populationsnivå är båda rådgivande doku-

ment. De båda dokumenten skiljer sig åt i flera avseenden. Eftersom rikt-

linjerna för rapportering enligt artikel 17 har ett mycket vidare tillämp-

ningsområde än riktlinjerna för förvaltning av stora rovdjur och då de

senare riktlinjerna är mer aktuella, bör kommissionens riktlinjer för för-

valtning av stora rovdjur utgöra en utgångspunkt för bedömningen av

vad som ska analyseras när man undersöker de fyra rovdjursarternas

bevarandestatus. Detta förutsätter att analysen sker i kombination med

noggrann beståndsövervakning och aktiva förvaltningsåtgärder.

Naturvårdsverket bör därför slutföra rapporteringen enligt artikel 17

med riktlinjerna för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå som

utgångspunkt.

Med hänsyn till kommissionens nya riktlinjer avser regeringen att åter-

komma med avrapportering när de åtgärder för regional förvaltning, jakt

och förflyttning och utsättning av individer som presenteras i denna pro-

position har utvärderats i samband med utvärderingen av etappmålen

m.m., se avsnitt 5.

Internationell samverkan

De stora rovdjuren behöver stora arealer snarare än speciella naturtyper

för att arterna ska överleva på lång sikt. Rovdjuren vandrar och rör sig

över mycket vidsträckta områden. De stora rovdjuren blir därigenom en

gemensam resurs och angelägenhet främst med Norge och Finland men

även med andra länder.

Såväl i Sverige som i våra grannländer medger de biologiska förhåll-

andena goda förutsättningar för stora rovdjur att etablera sig. Det som

sätter gränserna för rovdjurens antal och utbredning är avvägningen mel-

lan vad vi människor anser som acceptabelt när det gäller påverkan och

konflikter med bl.a. näringsverksamhet och friluftsliv och hur vi värderar

biologisk mångfald.

Målen i rovdjurspolitiken och för förvaltningen skiljer sig avsevärt åt

mellan Sverige, Norge och Finland. I Finland och Norge förvaltas rov-

djuren i högre grad på en regional nivå än i Sverige.

På myndighetsnivå finns ett betydande samarbete mellan länderna för

information och erfarenhetsutbyte. Som exempel kan nämnas kontakter

på myndighetsnivå inför beslut om jakt, samarbete när det gäller före-

skrifter för inventering, årliga varginventeringsrapporter med data från de

tre länderna samt årliga informationsmöten mellan länderna. Inom forsk-

ningen gör bl.a. Sverige och Norge gemensamma DNA-analyser för järv

och lodjur. Även inom forskningen och inventeringsverksamheten pågår

ett mycket gott samarbete, särskilt mellan Sverige och Norge och i ökad

utsträckning även med Finland. Kunskaperna om de stora rovdjuren har

därigenom ökat på ett sätt som väcker internationell uppmärksamhet.

Regeringen är positiv till ett utvidgat samarbete kring de stora rovdju-

ren i enlighet med Europeiska kommissionens riktlinjer, avsnitt 6.2. Ett

Prop. 2008/09:210

22

11

utvidgat samarbete är särskilt viktigt när det gäller vargen eftersom det är

en art som dels har genetiska problem, dels utgör ett särskilt problem i

relation till rennäringen samt acceptans hos människor. Europeiska kom-

missionens initiativ till inrättandet av en särskild expertgrupp om vargar

för ett ökat samarbete inom EU pekar även på behovet av ett förstärkt

nordiskt samarbete. Även de tidigare nämnda riktlinjerna för förvaltning

av stora rovdjur på populationsnivå (se avsnitt 6.2) ställer krav på ett ökat

internationellt samarbete.

Regeringen bedömer att det i dag inte är möjligt med en gemensam

svensk-norsk-finsk populationsbaserad förvaltning av de stora rovdjuren

som kan formaliseras i gemensamma förvaltningsplaner. Men samarbetet

kring rovdjursförvaltningen i länderna bör utvecklas vidare i enlighet

med kommissionens riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på popu-

lationsnivå. Ett naturligt mål för ett vidareutvecklat samarbete är att

inledningsvis åstadkomma harmoniserade kriterier för beståndsövervak-

ning och en gemensam årlig formaliserad rapportering av övervakningen

tillsammans med en samlad översikt över det årliga jaktuttaget ur rov-

djursstammarna. En databas som till vissa delar är gemensam med Fin-

land och Norge bör övervägas.

Det är angeläget att rovdjursbestånden förvaltas med största möjliga

grad av förutsebarhet för näringar och andra samhällsintressen i varje

land. Därför är det viktigt med förstärkta informationsinsatser i gränsom-

rådena så att de människor som bor i områdena blir medvetna om för-

hållanden på bägge sidor av nationsgränserna i samexistensen med rov-

djuren.

Ökat regionalt ansvar för förvaltningen av

rovdjuren

11.1

Delegation till länsstyrelserna

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner en rovdjursförvaltning

med ett regionalt inflytande och ansvar som innebär

att Naturvårdsverket i större utsträckning än i dag kommer att kunna

delegera beslutanderätt om jakt efter rovdjur till länsstyrelsen,

att sådan delegation kommer att baseras på rovdjursstammarnas ut-

veckling inom varje län,

att Naturvårdsverket kommer att delegera rätten att besluta om li-

censjakt och skyddsjakt efter en art som förekommer i antal som över-

stiger ett rovdjursförvaltningsområdes regionala miniminivå, om det i

länet finns en reproducerande fast stam av arten,

att Naturvårdsverket i begränsad omfattning kommer att delegera

rätten att besluta om licensjakt och skyddsjakt i län med reproducer-

ande stammar av en art där antalet individer av arten understiger den

nationella miniminivån eller där en sådan nivå saknas,

att Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att följa och

utvärdera länsstyrelsernas arbete med förvaltningen av rovdjuren, och

att beslut om delegation till länen kan återkallas.

Rovdjursutredningens förslag överensstämmer med regeringens i

fråga om länsstyrelsernas ansvar för en operativ förvaltning.

Prop. 2008/09:210

23

Naturvårdsverkets förslag överensstämmer i huvudsak med regering-

ens. Verket har därutöver föreslagit förändringar i jaktlagen och att lagen

ska benämnas lagen om förvaltning av vilt, vilket skulle medföra följd-

ändringar i andra författningstexter.

Remissinstanserna har generellt ställt sig positiva till större regional

delaktighet i förvaltningen. Åsikterna går dock starkt isär om när och på

vilka villkor detta kan ske, särskilt när det gäller varg och järv, och då

främst när det gäller förslagen om licensjakt och skyddsjakt. Huvuddelen

av instanserna har anfört att endast de arter som har gynnsam bevarande-

status och som har uppnått de nationella målen kan bli föremål för regio-

nal förvaltning. Remissinstanserna är dock eniga om att björnstammen

kan vara mogen för en utökad regional förvaltning.

Statens veterinärmedicinska anstalt, Svenska Naturskyddsföreningen,

Världsnaturfonden, Centrum för biologisk mångfald, Svenska Turistför-

eningen och Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald m.fl. har till-

styrkt en regionalisering men avstyrkt ett regionalt ansvar för arter som

ännu inte uppnått gynnsam bevarandestatus.

Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen har anfört att det finns risk

för att obehörig påverkan ökar vid en regional förvaltning och att en re-

gional förvaltning därför inte bör inkludera de rovdjur som har ogynnsam

bevarandestatus. Även Brottsförebyggande rådet har anfört att en ökad

regionalisering av förvaltningen kan medföra en risk för otillbörlig på-

verkan på handläggande tjänstemän. Svenska rovdjursföreningen och

Djurens rätt har avstyrkt en ökad regionalisering av förvaltningen och

anfört att det kan medföra en ökad risk för otillbörlig påverkan.

Svenska Jägareförbundet har anfört att Naturvårdsverkets förslag om

ändringar i jaktlagen inte medför någon skillnad i praktiken.

Skälen för regeringens förslag

Länsstyrelserna ansvarar redan för stora delar av rovdjursförvaltningen.

Länsstyrelserna bör ges ytterligare ansvar för förvaltningen genom att

självständigt och i samverkan mellan länen avgöra t.ex. var det är lämp-

ligt att i högre grad genomföra förebyggande åtgärder mot rovdjursan-

grepp eller inom vilka områden det i stället är nödvändigt att i ökad om-

fattning besluta om skyddsjakt.

Det är främst ytterligare delegering av beslut om jakt och skyddsjakt

efter rovdjuren som har efterfrågats i kraven på en regionaliserad rov-

djursförvaltning. Det framgår även av kommissionens riktlinjer om för-

valtning av stora rovdjur på populationsnivå att alla beslut bör fattas på

lägsta effektiva nivå, se avsnitt 6.2. Ett sådant steg i regionaliseringen av

rovdjursförvaltningen bör därför tas. En stor del av jaktbesluten bör kun-

na delegeras till länsstyrelsen i län med reproducerande fasta rovdjurs-

stammar. Om riksdagen godkänner en sådan inriktning av politiken, avser

regeringen att i en förordning bestämma den närmare utformningen av

delegationssystemet.

Adaptiv förvaltning

Prop. 2008/09:210

24

Stora rovdjurs antal och utbredning ändras ständigt. Etablering av rov-

djur i helt nya områden går långsamt och rovdjursstammarnas utveckling

är beroende av ett stort antal olika faktorer som är svåra att förutsäga.

Rovdjursförvaltningen måste därför präglas av ett arbetssätt där förvalt-

ningens åtgärder ständigt anpassas till det som sker i naturen, s.k. adaptiv

förvaltning. Besluten om licensjakt och skyddsjakt har en avgörande be-

tydelse för rovdjursstammarnas utveckling och därmed för uppfyllelsen

av den nationella rovdjurspolitiken och för möjligheterna att leva upp till

Sveriges internationella åtaganden.

Förslaget om regionalisering av rovdjursförvaltningen innebär ett sys-

tem där omfattningen av det regionaliserade beslutsfattandet är beroende

av rovdjursstammarnas utveckling. Om en rovdjursstams antal överstiger

den fastställda nationella miniminivån, finns det förutsättningar för en

långtgående delegering av beslut om jakt och skyddsjakt. Om stammen

minskar i antal och understiger den nationella miniminivån, och därmed

det mål som riksdagen har fastställt i beslutet om en sammanhållen rov-

djurspolitik, bör utrymmet för det regionala beslutsfattandet minska.

Delegationsbesluten

En adaptiv förvaltning innebär att delegation av jaktbeslut till länsstyrel-

serna kopplas till den verkliga förekomsten av respektive rovdjursart i

förhållande till den miniminivå som har fastställts för arten. En grund-

förutsättning för att Naturvårdsverket ska kunna delegera beslut om

licensjakt eller skyddsjakt till länsstyrelsen bör vara att det i länet finns

en reproducerande stam av den aktuella arten. Att en stam är reprodu-

cerande bör betyda att en föryngring av arten har konstaterats i länet

under varje av de tre föregående reproduktionscyklerna. Naturvårdsver-

kets delegationsbeslut till länsstyrelserna bör alltså baseras på inventer-

ingsresultatet föregående säsonger.

Naturvårdsverket bör kunna delegera rätten att besluta om licensjakt

och skyddsjakt utan att ange det högsta antal djur som får fällas, om före-

komsten av den aktuella arten överstiger såväl miniminivån i det aktuella

rovdjursförvaltningsområdet som miniminivån för länet, se avsnitt 11.3.

Även om arten understiger dessa nivåer eller om nationella miniminivåer

saknas, bör Naturvårdsverket kunna delegera rätten att besluta om en

begränsad jakt. En sådan delegation bör då främst avse skyddsjakt. I så-

dana situationer bör Naturvårdsverket ange det högsta antal djur som får

fällas vid skyddsjakt. Naturvårdsverket bör även kunna delegera beslut

om licensjakt efter arter som understiger den nationella miniminivån.

Den situationen kan uppstå om stammen understiger miniminivån i delar

av Sverige men överstiger den i andra. När det gäller varg är det dock

angeläget att de genetiskt värdefulla vargar som har invandrat österifrån

och som eventuellt förflyttats måste undantas från licensjakt. Det kan

endast bli aktuellt med skyddsjakt efter dessa, om de orsakar problem

eller skador.

Enligt den hittills gällande rovdjurspolitiken bör skyddsjakt efter

kungsörn endast tillåtas i undantagsfall. Ansökningar om skyddsjakt efter

arten är mycket sällsynta. Mot bakgrund av detta bör beslut om skydds-

jakt efter kungsörn inte delegeras till länsstyrelsen.

Prop. 2008/09:210

25

De tre rovdjursförvaltningsområdena bör genom delegationsbesluten

till länsstyrelserna ansvara för sina respektive stammar av rovdjur. Om

de nationella målen inte beaktas inom ett rovdjursförvaltningsområde,

bör inte de andra rovdjursförvaltningsområdena missgynnas. En ökad

delegering till länsstyrelserna innebär att länsstyrelserna måste ta ett

större ansvar för den nationella politiken. Länsstyrelserna bör ges möjlig-

het att planera jakt under längre tidsperioder än ett år. Naturvårdsverkets

delegationsbeslut bör därför inledningsvis gälla för en period om tre år i

taget. Naturvårdsverket bör årligen följa utvecklingen och vid behov jus-

tera tilldelade kvoter om de nationella målen inte nås. Vidare bör Natur-

vårdsverket kunna återkalla en delegation eller avstå från att delegera

beslut om jakt om det skulle visa sig att den berörda länsstyrelsen inte är

beredd att ta ansvar för riksdagens beslut om mål för en sammanhållen

rovdjurspolitik eller en gynnsam bevarandestatus för arten.

11.2

Viltförvaltningsdelegationer

Regeringens förslag: Bestämmelserna om viltvårdsnämnder i 39 §

jaktlagen upphör att gälla.

Regeringens bedömning: För att uppnå acceptans för rovdjuren

och åstadkomma ett reellt regionalt ansvar och lokalt inflytande över

rovdjursförvaltningen bör det inrättas en viltförvaltningsdelegation vid

varje länsstyrelse. Delegationerna bör ersätta dagens viltvårdsnämnder

och regionala rovdjursgrupper. För att kunna göra sammantagna be-

dömningar i bred samverkan om viltförvaltningen inom länet, bör vilt-

förvaltningsdelegationerna ha bred representation med företrädare för

olika intressen och även politisk representation.

Rovdjursutredningens bedömning: Man bör se över rollerna och an-

svarsfördelningen mellan å ena sidan viltvårdsnämnden och å andra sidan

de regionala rovdjursgrupperna.

Naturvårdsverkets förslag: Viltvårdsnämnderna och de regionala rov-

djursgrupperna ersätts med ett viltförvaltningsråd inom länsstyrelserna.

Råden ska vara partssammansatta, rådgivande organ inför länsstyrelser-

nas olika beslut som rör förvaltningen av allt vilt. Det ska inte vara någon

politisk representation i viltförvaltningsråden.

Remissinstanserna har gjort samma bedömning som Rovdjursutred-

ningen och flera har anfört att viltvårdsnämnderna bör slås samman med

rovdjursgrupperna till ett organ för att ta ett samlat helhetsgrepp om vilt-

förvaltningen i länet. Remissinstanserna har ställt sig tveksamma till om

ett rådgivande viltförvaltningsråd enligt Naturvårdsverkets förslag verkli-

gen medför ett ökat inflytande och efterlyst politisk representation i den

förslagna modellen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Det regionala ansva-

ret för förvaltningen av rovdjur och annat vilt behöver stärkas och det lo-

kala inflytandet över förvaltningen behöver öka. Det har stor betydelse

för acceptansen för rovdjursförvaltningen att det finns möjligheter till ett

verkligt inflytande över förvaltningens riktlinjer och principer. En sådan

sammanslagning som remissinstanserna har förordat bör därför genomfö-

ras. Ett viltförvaltningsråd med endast en rådgivande funktion ger dock

inte något reellt inflytande. Förutsättningar för delaktighet i och inflyt-

ande över viltförvaltningen kan åstadkommas bättre genom att inrätta

viltförvaltningsdelegationer med representanter för olika intressen.

Prop. 2008/09:210

26

Delegationerna bör ha till uppgift att besluta om hur viltförvaltningen

inom länet ska genomföras. Strategiska beslut om förvaltning av vilt bör

bygga på helhetsbedömningar av det komplexa samspelet mellan rovdjur

och bytesdjur samt effekter på näringsverksamhet. Delegationernas sam-

mansättning bör därför avspeglas i denna komplexitet. De representanter

som ingår i delegationerna bör företräda de olika intressena och represen-

tationen bör alltså inte vara personknuten.

Delegationernas sammansättning bör utgöras av företrädare för bl.a.

naturvård, turism, skogsbolag, markägare, jägare, lokala näringsidkare

och renskötsel m.fl. Det är viktigt att det sker återkoppling från de för-

ordnade representanterna till respektive intresseorganisation för att skapa

möjlighet för organisationen att följa och utvärdera delegationens arbete.

För att ytterligare utvidga det lokala och regionala inflytandet över ställ-

ningstaganden om förvaltningen, bör förtroendevalda politiker finnas re-

presenterade i delegationerna på samma sätt som i t.ex. rennäringsdelega-

tionen.

Delegationerna bör ledas av landshövdingen och övriga ledamöter bör

utses av länsstyrelsen. Inom renskötselområdet bör renskötselns företrä-

dare utses av Sametinget. Det är inte rimligt att delegationen fattar beslut

i t.ex. varje enskilt skyddsjaktbeslut. En lämplig arbetsordning för dessa

situationer bör fastställas. Det ankommer på länsstyrelsen att säkerställa

att lämpliga underlag för beslut finna att tillgå.

Bestämmelserna om viltvårdsnämnder i 39 § jaktlagen bör utgå ur

lagen och den nya organisationen regleras i förordningsbestämmelser.

11.3

Rovdjursförvaltningsområden

Regeringens bedömning: Det delegeringssystem som har presente-

rats i avsnitt 11.1 bör bygga på en geografisk uppdelning i tre olika

rovdjursförvaltningsområden som utgör forum för att underlätta sam-

verkan mellan självständiga myndigheter. Inom varje rovdjursförvalt-

ningsområde bör det inrättas ett samverkansråd med uppgiften att ta

fram och samverka kring riktlinjer och principer för olika delar av rov-

djursförvaltningen. Naturvårdsverket bör ha rollen att fastställa regio-

nala miniminivåer för rovdjursstammarna inom varje rovdjursförvalt-

ningsområde.

Naturvårdsverkets bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har till övervägande del ställt sig positiva till Na-

turvårdsverkets förslag. Några har framfört synpunkter på rovdjursför-

valtningsområdenas avgränsning. Sveriges Lantbruksuniversitet har an-

fört att Stockholms län bör delas upp mellan det mellersta och det södra

förvaltningsområdet samt att endast Dalsland i Västra Götalands län bör

föras till det mellersta förvaltningsområdet.

Skälen för regeringens bedömning: Förutsättningarna för arternas fö-

rekomst och förvaltningen av rovdjurstammarna skiljer sig åt i olika de-

lar av landet. Därför är det lämpligt att göra en geografisk uppdelning av

landet i tre rovdjursförvaltningsområden. Renskötselområdet exklusive

norra Dalarna bör utgöra det norra förvaltningsområdet. Dalarnas, Gävle-

borgs, Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Uppsala

län bör utgöra det mellersta förvaltningsområdet och övriga län, som i

dag saknar etablerade rovdjursstammar, bör utgöra det södra förvaltnings-

området.

Prop. 2008/09:210

27

Med tre förvaltningsområden underlättas länsstyrelsernas inbördes sam-

verkan och samverkan med Sametinget. Rovdjursförvaltningsområdena

Karta över de tre rovdjursförvaltningsområdena

Karta över de tre rovdjursförvaltningsområdena

är inte avsedda att utgöra en ny administrativ nivå utan bör endast vara

forum för samverkan mellan självständiga myndigheter.

Prop. 2008/09:210

28

För att få en överblick över regionala förhållanden och förutsättningar

bör det inom varje rovdjursförvaltningsområde inrättas ett rådgivande or-

gan, s.k. samverkansråd, för samverkan mellan länsstyrelserna i frågor

som rör den regionaliserade rovdjursförvaltningen. Representationen i

samverkansråden bör spegla de särskilda förutsättningarna i viltförvalt-

ningen inom förvaltningsområdet. Landshövdingen bör ingå i samver-

kansråden. Regeringen kommer att närmare precisera sammansättningen

av samverkansråden i en förordning.

Utifrån ett regionalt perspektiv bör samverkansråden göra bedöm-

ningar av hur det samlade rovdjurstrycket bör hanteras inom de delar av

varje förvaltningsområde som hyser de tätaste koncentrationerna av rov-

djur i förhållande till delar som har glesare rovdjursförekomst och utar-

beta riktlinjer i rovdjursförvaltningen utifrån detta.

Förutsättningarna att nå en lokal förankring för vilka nivåer av rov-

djursförekomst som bör gälla för länet blir större om diskussioner om

länsvisa miniminivåer förs på regional nivå. Samverkansråden bör ha

uppgiften att sammanställa summan av länens miniminivåer i regionala

miniminivåer inom respektive rovdjursförvaltningsområde och därefter

redovisa de regionala miniminivåerna till Naturvårdsverket. Naturvårds-

verket bör därefter fastställa de regionala nivåerna. Summan av de regio-

nala miniminivåerna får inte understiga de av riksdagen fastställda mini-

minivåerna eller etappmålen för de aktuella arterna. Om summan av de

regionala miniminivåerna inte når upp till de nationella målen eller etapp-

målen, bör Naturvårdsverket få uppgiften att fastställa de regionala mini-

minivåerna. Samverkansråden inom varje rovdjursförvaltningsområde

bör ha ett långsiktigt förvaltningsansvar där processen inför Naturvårds-

verkets delegationsbeslut fungerar som en årlig avstämning.

11.4

Rovdjursakutgrupper

Regeringens bedömning: Erfarenheterna från de s.k. rovdjursakut-

grupperna bör tas tillvara.

Skälen för regeringens bedömning: Under 2006 påbörjades en fyra-

årig försöksverksamhet med rovdjursakutgrupper i Värmlands och Dalar-

nas län med inriktning att snabbt kunna hantera frågor kopplade till både

angrepp och förekomst av rovdjur. Grupperna har letts av tjänstemän från

länsstyrelserna med representation från lokala intressegrupper. Verksam-

heten bör fortlöpa fram till dess att en utvärdering har genomförts. En

sådan är planerad att starta under senare delen av 2009. Erfarenheterna är

väl värda att ta tillvara i det fortsatta arbetet med en regional rovdjurs-

förvaltning. Motsvarande insatser bör övervägas även i andra områden.

Prop. 2008/09:210

29

12

Miniminivåer för björn och lodjur

12.1

Regionala miniminivåer

Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör ha ansvaret för att

fördela de nationella miniminivåerna för björn och lodjur på de tre

rovdjursförvaltningsområdena och fastställa de regionala nivåerna.

Naturvårdsverkets bedömning: De regionala miniminivåerna för

björn och lodjur bör fastställas i en förordning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har gjort samma bedömning

som Naturvårdsverket. Andra remissinstanser har anfört att varje förvalt-

ningsområde bör utforma regionala miniminivåer.

Skälen för regeringens bedömning: Naturvårdsverkets förslag till in-

riktning och indelning av de nationella miniminivåerna för björn och lo-

djur i regionala miniminivåer ligger i linje med den gällande rovdjurs-

politiken. Nivåerna bör dock inte fastställas i en förordning. Naturvårds-

verket bör i stället fastställa fördelningen av miniminivåerna för björn

och lodjur på de tre olika rovdjursförvaltningsområdena. Fördelningen

bör baseras på ekologiska förutsättningar, den nuvarande rovdjursföre-

komsten, realistiska och önskvärda förändringar inom den kommande

femårsperioden, den existerande skadebilden i form av bl.a. angrepp på

tamdjur (inklusive ren), de socio-ekonomiska förutsättningarna och möj-

ligheterna till förebyggande åtgärder.

Ett system med årlig delegering av rätten att besluta om jakt förutsätter

en kontinuerlig övervakning av rovdjursstammarnas utveckling och ut-

värdering av utvecklingen. Medan länsstyrelserna bör ha ansvaret för in-

venteringarna av rovdjuren, bör Naturvårdsverket ha rollen att övervaka

och fastställa inventeringsresultat inför delegationsbesluten och med jäm-

na intervall följa upp och utvärdera utvecklingen av rovdjursstammarna

inom varje förvaltningsområde.

12.2

Miniminivå för björn

Regeringens bedömning: Fördelningen av miniminivån för björn på

rovdjursförvaltningsområdena bör följa dagens fördelning av björn-

stammen.

Skälen för regeringens bedömning: Det norra förvaltningsområdet

bedöms i dag hysa i storleksordningen 2 000 björnar eller 200 årliga för-

yngringar medan det mellersta området bedöms hysa 600 björnar eller 60

föryngringar. Det faktum att björnförekomsten i såväl det norra som det

mellersta rovdjursförvaltningsområdet med bred marginal överstiger den

nationella miniminivån har inte inneburit omfattande konflikter eller pro-

blem. Totalt sett finns det inget behov av att minska björnstammen i

dessa delar, i vissa regioner kan det dock finnas behov av att minska

björnstammen.

Fördelningen av miniminivåer för rovdjursförvaltningsområdena bör

följa dagens fördelning av björnstammen. Detta innebär att det norra för-

valtningsområdet bör ha en miniminivå på 75 årliga föryngringar eller

750 björnar och att det mellersta förvaltningsområdet bör ha en minimi-

nivå på 25 årliga föryngringar, motsvarande 250 björnar. För det södra

rovdjursförvaltningsområdet bör ingen miniminivå fastställas, då det inom

överskådlig tid inte är sannolikt att björnhonor kommer att etablera sig i

området. Om en sådan etablering sker, bör Naturvårdsverket genomföra

en översyn av förvaltningsområdenas miniminivåer.

Prop. 2008/09:210

30

12.3

Miniminivå för lodjur

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner en miniminivå för lo-

djursstammen i landet som – fram till dess att utvärderingen om etapp-

målen och målnivåer m.m. är avslutad – innebär

att antalet årliga föryngringar inom Sverige kan variera ned till 250

föryngringar, vilket motsvarar cirka 1 250 individer, under förutsätt-

ning att spridningen fortsätter i södra Sverige och att lodjursstammens

bevarandestatus inte äventyras,

att antalet lodjur inom renskötselområdet får minska med hänsyn till

rennäringens intressen och det samlade ökande rovdjurstrycket,

att en minskning av antalet lodjur inom renskötselområdet under

denna tid inte behöver motsvaras av samma ökning utanför renskötsel-

området, och

att lodjursstammen i mellersta Sverige kan tillåtas minska med hän-

syn till det samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av bytesdjur.

Skälen för regeringens förslag: Den svenska lodjursstammen ligger

endast med knapp marginal över den nationella miniminivån. Lodjurets

långsamma expansion i södra Sverige gör det relativt svårt att förutsäga

stammens utveckling i det södra förvaltningsområdet. Om lodjuren ökar i

antal i det södra förvaltningsområdet, uppstår förutsättningar för sänk-

ningar av de regionala miniminivåerna i de två andra förvaltningsområ-

dena. Dessa faktorer innebär att det är svårare att göra en uppdelning av

den nationella miniminivån mellan tre rovdjursförvaltningsområden för

lodjur än att göra motsvarande uppdelning för björn.

Sverige bör ha en stark och livskraftig lodjursstam. Ambitionen för lo-

djursförvaltningen i landet ska vara en fortsatt ökning av stammen i det

södra förvaltningsområdet. Det södra förvaltningsområdet hyser förhål-

landevis stora förekomster av lämpliga bytesdjur samtidigt som det i dag

finns få stora rovdjur.

Rennäringen är den areella näring som drabbas hårdast av rovdjurens

närvaro. I dag är det lodjur som orsakar de sammantaget största skadorna.

Rovdjursförekomsten inom renskötselområdet bör därför begränsas. Se-

dan riksdagen fastställde miniminivån om 300 föryngringar per år av

lodjur har antalet föryngringar varierat och legat under denna miniminivå

med undantag för år 2008. Lodjuren har expanderat både inom mellersta

Sverige och inom renskötselområdet, men inte i södra Sverige i önskvärd

takt. Ökningen i mellersta Sverige tillsammans med ökningen av antalet

Prop. 2008/09:210

31

13

vargar innebär en konkurrens om tillgången på föda. Rovdjurens bytes-

djur har inte ökat i motsvarande takt.

Regeringen avser att under några år genomföra kraftfulla åtgärder för

att stärka vargstammens genetiska status. Om Sverige samtidigt ska hysa

en lodjursstam som motsvarar 300 årliga föryngringar huvudsakligen

söder om renskötselområdet och med merparten av lodjursstammen inom

mellersta Sverige, kan det innebära problem både för vargstammens och

lodjursstammens utveckling. Lodjursstammen är livskraftig och antalet

årliga föryngringar (huvudsakligen utanför renskötselområdet) bör därför

tillåtas gå ned till 250 föryngringar per år, motsvarande cirka 1 250 indi-

vider, fram till dess att utvärderingen om etappmålen är behandlad. Detta

kan göras utan att den gynnsamma bevarandestatusen för arten påverkas

på lång sikt.

En minskning av lodjursstammen i renskötselområdet behöver inte

nödvändigtvis motsvaras av samma ökning utanför renskötselområdet.

Därför bör Naturvårdsverket, samverkansråden inom rovdjursförvalt-

ningsområdena och länsstyrelserna ges möjlighet att under utvärderings-

tiden hantera lodjursstammen med en viss flexibilitet vid t.ex. beslut om

jakt. Det är viktigt att Naturvårdsverket från nationell utgångspunkt över-

vakar så att inte artens bevarandestatus påverkas negativt.

Vargstammens utveckling

Regeringen förslag: Riksdagen godkänner mål för vargstammens ut-

veckling som innebär

att Sverige får en livskraftig vargstam med en god genetisk status,

att tillväxten av antalet vargar begränsas genom en förlängning av

etappmålet för antalet årliga föryngringar av vargar,

att etappmålet kompletteras med kraftfulla åtgärder som stärker po-

pulationens genetiska status,

att högst 20 individer som ökar den genetiska variationen i den

svenska vargpopulationen ska införlivas i populationen under de när-

maste fem åren fram till 2014,

att införlivandet av de genetiskt friska individerna i första hand sker

genom att underlätta för naturligt invandrade vargar, t.ex. genom att

flytta individer från renskötselområdet till populationen utanför ren-

skötselområdet, och i andra hand genom aktiv utplantering av vargar

som hämtas från genetiskt friska populationer med östligt ursprung,

att Naturvårdsverkets delegationsbeslut ska ta hänsyn till naturliga

variationer, exempelvis att antalet föryngringar varierar från år till år,

och därmed utgå från en populationsstorlek som inte överstiger 210

vargar i Sverige,

att populationens tillväxt regleras genom beslut om begränsad li-

censjakt kompletterad med skyddsjakt av skadegörande individer, och

att etappmålet med begränsad tillväxt och det nya etappmålet för en

vargstam med god genetisk variation gäller fram till dess att effekterna

av vargstammens utveckling inom Sverige och bedömningen av artens

gynnsamma bevarandestatus, inklusive resultatet av de inledande åt-

gärderna för stärkt genetik, har utvärderats och redovisats.

Rovdjursutredningens förslag: Vargstammen ska frysas på en nivå

motsvarande 200 individer i tre år medan en utvärdering görs om varg-

stammens fortsatta utveckling.

Prop. 2008/09:210

32

Naturvårdsverkets förslag: Naturlig invandring av varg förordas.

Specifika skyddsåtgärder för naturligt invandrade vargar bör vidtas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har förordat naturlig in-

vandring i första hand och därefter eventuell förflyttning av invandrade

vargar samt motsatt sig en frysning av stammens storlek. Svenska Jäga-

reförbundet, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska

Kennelklubben och Sveriges Jordägareförbund har anfört att samhället

bör avvakta fem år innan aktiva åtgärder vidtas, att om det då visar sig att

invandringen inte uppfyller behovet för att uppnå gynnsam bevarande-

status, bör redan invandrade vargar till norra Sverige kunna flyttas inom

landet samt att under samma period ska vargstammen frysas på en toler-

erbar nivå. Samernas riksförbund har anfört att åtgärderna bör inledas så

snart de praktiska förutsättningarna för flyttning har utretts. Remissin-

stanserna, bl.a. länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län

samt Skogsindustrierna, har dock uttalat ett visst stöd för inplantering av

vargar under förutsättning att vargstammen hålls på en nivå motsvarande

dagens individantal. Svenska naturskyddsföreningen, Svenska rovdjurs-

föreningen och Djurens rätt har avstyrkt förslaget om inplantering av

varg.

Skälen för regeringens förslag: Målet för vargstammens utbredning i

landet bör även i fortsättningen vara att begränsa stammen till områden

utanför renskötselns åretruntmarker. Enstaka invandrande vargar bör

dock kunna accepteras under förutsättning att de inte etablerar sig inom

renskötselområdet. Minst tre vargar med östligt ursprung har vandrat in i

Sverige, varav en har bildat revir med valpar som resultat. Detta har för-

bättrat situationen något för vargstammen med det är långt ifrån tillräck-

ligt.

Den genetiska statusen för vargstammen är problematisk. Vargstam-

men uppvisar i dag tydliga tecken på inavelsdepression, dvs. ärftliga de-

fekter och nedsatt livskraft till följd av inavel. Exempelvis har ryggkots-

defekter, hjärtfel, njurfel och kryptorchism (testiklarna ligger kvar i buk-

hålan) konstaterats. Den senare defekten kan leda till sterilitet. Det krävs

aktiva åtgärder för att förbättra vargstammens genetiska status.

Av Naturvårdsverkets utredning framgår att forskargrupper har bedömt

att problemen med inaveln inom den skandinaviska vargstammen kan åt-

gärdas om det under en tjugoårsperiod om det kommer in några vargar

per år från genetiskt friska populationer. Ett av dessa förslag till utform-

ning är att den genetiska statusen stärks genom att först tio friska vargar,

därefter sex efter fem år och sedan ytterligare fem vargar efter fem år

förs in för att möta den existerande populationen. Vargarna bör placeras

utanför renskötselområdet i mellersta eller södra Sverige. Förutsatt att

vargarna reproducerar sig, kommer detta att medföra att inavelsgraden

sjunker betydligt.

Vargarnas svaga genetiska status är så problematisk att regeringen

anser att en förstärkning bör ske inom en kortare tidsrymd än 20 år.

Enligt regeringens mening bör därför naturligt invandrade vargar skynd-

samt flyttas så att de snabbare får kontakt med den mellansvenska popu-

lationen. För att snabbt förstärka den genetiska statusen kommer även

aktiv utplantering av införda vargar av östligt ursprung behövas. För-

stärkningen, genom i första hand flyttning av naturligt invandrade indi-

vider och i andra hand införsel av vargar med östligt ursprung bör på-

börjas redan under 2010 och pågå under en femårsperiod. Sammanlagt

ska högst 20 vargar införlivas i den svenska vargpopulationen genom

dessa åtgärder fram till och med 2014. Regeringen avser att ge Statens

jordbruksverk i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket ta fram

rutiner för hur förstärkningen av vargstammens genetik ska organiseras

och genomföras. Jägarorganisationerna bör inom ramen för bl. a. det all-

männa uppdraget påbörja arbetet med en lokal förankring av processer

med flytt och införsel av vargar.

Prop. 2008/09:210

33

För att få en långsiktigt livskraftig vargstam är en förbättring av stam-

mens genetiska status mer angelägen än en fortsatt tillväxt på smal gen-

etisk bas. Regeringen föreslår därför i denna proposition en förlängning

av nuvarande etappmål kompletterat med kraftfulla åtgärder för en lång-

siktigt livskraftig vargstam. Detta innebär att vargstammens tillväxt be-

gränsas under tiden fram till dess att konsekvenserna av vargstammens

utveckling i Sverige och bedömningen av stammens bevarandestatus, in-

klusive resultatet av de inledande åtgärderna för stärkt genetik, har utvär-

derats och redovisats, i kombination med åtgärder för att förbättra varg-

stammens genetiska status. De åtgärder som regeringen avser att genom-

föra är att under de närmsta fem åren underlätta för naturligt invandrade

vargar att förflytta sig från renskötselområdet till den vargpopulationen i

Mellansverige.

Mot bakgrund av de åtgärder som regeringen avser att genomföra för

att stärka vargstammens genetiska status behöver tillväxten av den sven-

ska vargstammen inte vara av samma omfattning som hittills. Vargstam-

men bör hållas på en nivå som långsiktigt skapar en större acceptans för

vargen i vår fauna. Naturvårdsverkets delegationsbeslut ska ta hänsyn till

naturliga variationer, exempelvis att antalet föryngringar varierar från år

till år, och därmed utgå från en populationsstorlek som inte överstiger

210 vargar i Sverige.

En planerad licensjakt på vetenskapliga grunder bör genomföras så att

de individer som visar tecken på inavelsdepression, hög inavelskoeffi-

cient eller som bär på defekta anlag avlägsnas från populationen i syfte

att reducera risken för fortsatt spridning av dåliga anlag. Regeringen av-

ser att ge Naturvårdsverket i uppdrag, att i samråd med bl.a. företrädare

för genetisk vetenskaplig kompetens, utarbeta riktlinjer för hur en sådan

jakt ska genomföras. Naturvårdsverket ska också redovisa hur planering

för urval av individer med ny genetisk variation som ska hämtas samt för

utplantering av dessa bör ske. Naturvårdsverket ska kontinuerligt följa

och utvärdera utvecklingen i vargstammen.

Ett etappmål med begränsad tillväxt kombineras med ett nytt etappmål

för en god genetisk variation:

• Högst 20 vargindivider med en genuppsättning som inte har påverkats

av inavel ska införlivas i den svenska vargpopulationen under de när-

maste fem åren. I första hand ska naturligt invandrade vargar flyttas

från renskötselområdet till populationen utanför renskötselområdet i

mellersta och södra Sverige. Denna åtgärd behöver kompletteras med

aktiv utplantering av vargar som hämtas från genetiskt starka populati-

Prop. 2008/09:210

34

14

oner med östligt ursprung. Förstärkningen av vargstammens genetik

ska starta 2010 och avslutas under 2014.

• Tillväxten av antalet vargar begränsas genom en förlängning av

dagens etappmål. Tillväxten hålls på en lägre nivå än dagens, genom

beslut om begränsad licensjakt kompletterad med skyddsjakt av ska-

degörande individer. Licensjakten ska avse de vargar som har låg gen-

etisk variation. Det föreslagna etappmålet med begränsad tillväxt och

kraftfulla åtgärder för förbättrad genetik gäller fram till dess att effek-

terna av vargstammens utveckling inom Sverige och bedömningen av

artens gynnsamma bevarandestatus, inklusive resultatet av de inledan-

de åtgärderna för stärkt genetik, har utvärderats och redovisats. Denna

redovisning ska ske senast den 1 juli 2012.

• Utvärderingen, som ska redovisas senast den 1 juli 2012, kommer att

utgöra en kontrollstation för att se hur de påbörjade åtgärderna för att

stärka vargstammens genetiska status har fallit ut.

Förstärkt hänsyn till kungsörn

Regeringens bedömning: Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att ut-

veckla rådgivningen om ökad hänsyn vid skogsbruksåtgärder för att

skydda potentiella boträd för kungsörn.

Rovdjursutredningens förslag: Potentiella boträd ska tillvaratas, främst

inom nationalparker och naturreservat. En variant av naturvårdsavtal ska

utvecklas av Skogsstyrelsen för att gynna framväxt av större boträd för

kungsörn och andra rovfåglar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har anfört att det är mer

angeläget att skydda potentiella boträd utanför skyddade områden än

inom sådana områden, då detta redan sker i dag. Remissinstanserna är

positiva till att använda naturvårdsavtal för skydd och framväxt av poten-

tiella boträd, men har pekat på att den möjligheten redan finns med da-

gens system för naturvårdsavtal.

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket bör inte delegera beslut

om jakt efter kungsörn till länsstyrelserna. Det bör inte utformas länsvisa

eller regionala miniminivåer för kungsörn.

Skälen för regeringens bedömning: I och med riksdagsbehandlingen

av propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57) fast-

ställdes att skyddsjakt efter kungsörn inte bör tillåtas annat än i undan-

tagsfall och att kungsörnens utbredning inte bör påverkas av människan.

Regeringen bedömer av dessa skäl att det inte är aktuellt att formulera

länsvisa eller regionala miniminivåer för kungsörn. Av samma anledning

är det inte heller aktuellt att delegera möjlighet till skyddsjakt efter

kungsörn till länsstyrelserna. Regeringen anser att denna befogenhet även

fortsättningsvis ska ligga kvar på Naturvårdsverket.

Med anledning av att kungsörnen långsamt expanderar i landet ökar

behovet av potentiella boträd. Regeringen avser därför att ge Skogsstyr-

elsen i uppdrag att utveckla rådgivningen om ökad hänsyn i skogsbruket i

Prop. 2008/09:210

35

15

syfte att säkra potentiella boträd och en skyddande buffertradie kring

dessa. I betänkandet Rovdjuren och deras förvaltning (SOU 2007:89),

föreslogs att möjligheten att upprätta civilrättsliga avtal mellan mark-

ägare och myndigheter skulle ses över. Remissinstanserna ställde sig po-

sitiva till detta men anförde att såväl Skogsstyrelsen som Naturvårdsver-

ket redan i dag har den möjligheten genom att upprätta s.k. naturvårds-

avtal för att bevara och stärka biologisk mångfald.

Vindkraftens inverkan på fågellivet är tämligen väl studerad och studi-

erna visa att fåglar sällan skadas av vindkraftverk. För vissa fågelarter,

t.ex. rovfåglar, kan det ha betydelse var vindkraftverk placeras. Därför

planeras studier av rovfåglar och vindkraft inom ramen för Vindvalpro-

grammet. Vid ökad vindkraftsetablering är det viktigt att lokaliseringen

sker med bästa tillgängliga kunskapsunderlag. För att få till stånd en bra

samverkan mellan olika intressen behövs dialog och tidigt samråd i pla-

neringsprocessen. Det är därför viktigt att kommuner och län samverkar

över administrativa gränser i planeringen av vindkraftsutbyggnaden och

att företrädare från naturvården medverkar i ett tidigt skede.

Naturvårdsverket har arbetat med att fastställa åtgärdsprogram för hot-

ade arter. För björn, varg, järv och lodjur finns det fastställda åtgärdspro-

gram. För kungsörn finns ännu inte något fastställt program. Regeringen

avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att fastställa ett sådant åtgärds-

program. I samband med det arbetet bör verket även få i uppdrag att ut-

värdera den inventeringsverksamhet som bedrivits för kungsörn.

Information och rovdjursturism

Regeringens bedömning: Lättillgänglig information om rovdjuren,

som är riktad till boende och tamdjursägare i rovdjurstäta områden

och områden där rovdjuren har påbörjat nyetableringar, är viktig för

förutsättningarna till samexistens mellan rovdjur och människor.

Ytterligare ett informationscentrum, förutom de två nuvarande i

Järvsö och Orsa, bör inrättas på en lämplig plats i södra Sverige där

rovdjuren nu expanderar. Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att, efter,

samråd med berörda aktörer ta fram ett förslag till lokalisering av ett

nytt informationscentrum.

Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att utveckla webbaserad infor-

mation. Databasen bör utvecklas i samarbete med Finland och Norge.

Svenska Jägareförbundet har i det allmänna uppdraget från reger-

ingen uppgiften att medverka till korrekt informationsspridning av

myndighetsbeslut om stora rovdjur samt, om det behövs, bistå myn-

digheter i samordningen av jägare vid skyddsjakt på stora rovdjur.

Rovdjursturism har betydelse för att sprida kunskap och information

och därigenom skapa förståelse för rovdjuren. En sådan turism bidrar

också till utvecklingen av landsbygderna.

Rovdjurstredningens bedömning: Ett nytt informationscentrum om

rovdjur bör inrättas vid Ájtte, svenska fjäll- och samemuseet i Jokkmokk.

Vidare bör dagens databas, Rovdjursforum, utvecklas så att den även in-

nehåller information som är tillgänglig för allmänheten. Rovdjursturism

är en outnyttjad potential som turistnäring.

Prop. 2008/09:210

36

Remissinstanserna: Många remissinstanser har anfört att ett nytt in-

formationscenter bör inrättas i rovdjurens expansionsområde i södra Sve-

rige. Remissinstanserna är positiva till att en databas utvecklas och får en

publik del. Remissinstanserna delar bedömningen om rovdjursturismens

betydelse.

Skälen för regeringens bedömning: Ett nytt informationscentrum bör

läggas inom ett område där rovdjuren expanderar i södra Sverige. Reger-

ingen avser att ge Naturvårdverket i uppdrag att, i samråd med berörda

myndigheter och organisationer, föreslå var ytterligare ett informations-

centrum bör lokaliseras. Naturvårdsverket bör kontinuerligt följa och ut-

värdera de tre informationscentrumens insatser i syfte att kvalitetssäkra

och effektivisera informationsverksamheten.

Ett ändamålsenligt IT-stöd är en förutsättning för en effektiv och rätts-

säker förvaltning av rovdjuren. Den befintliga databasen Rovdjursforum

fungerar inte tillfredsställande. Naturvårdsverket bör därför snarast på-

börja arbetet med att utveckla en databas som uppfyller dessa krav. Ba-

sen bör innehålla en publik del med webbaserad information. Natur-

vårdsverket bör även initiera ett samarbete med Norge och Finland för att

utveckla en till vissa delar gemensam nordisk rovdjursdatabas.

Med anledning av den utvecklade rovdjursförvaltningen bör Natur-

vårdsverket som en del i viltförvaltningen även i fortsättningen – genom

anslaget för åtgärder för biologisk mångfald, 1:3 under utgiftsområde 20

– få avsätta medel för särskilda informationsinsatser under 2009 och

2010. Vidare bör verket inom ramen för anslaget även fördela medel

efter ansökan från olika aktörer och organisationer. Svenska Jägareför-

bundet bör även fortsättningsvis sprida information om rovdjur, jakt och

frågor som är kopplade till förvaltningen av rovdjuren inom ramen för

sitt allmänna uppdrag.

Att uppleva rovdjuren på plats i naturen, och samtidigt lära sig mer om

deras förutsättningar, är en genuin upplevelse som många människor

söker i allt större utsträckning. På senare år har flera mindre lokala före-

tag på flera platser i landet utvecklat olika former av upplevelsepaket.

Ekoturism, guidade vandringar och föreläsningar är flera av de aktiviteter

som har utvecklats. Dessa initiativ är mycket betydelsefulla för att skapa

förståelse för och informera och sprida kunskap om rovdjuren som en

naturlig del i vår fauna. Flera av de turistföretag vars affärsidé bygger på

vilt- och rovdjursturism är lokaliserade till landsbygden, vilket innebär

att företagen bidrar till landsbygdens utveckling. I regeringens skrivelse

2008/09:167 En strategi för att stärka utvecklingskraften i Sveriges lands-

bygder, lyfts särskilt utvecklingen av turismnäringen fram som bidrag-

ande till landsbygdernas utveckling.

Prop. 2008/09:210

37

16

Viltskador och ersättningssystemet

16.1

Gällande ersättningssystem

Enligt viltskadeförordningen (2001:724) ger staten, i mån av medel, bi-

drag för att förebygga skador av vilt och ersättning för skador av vilt,

bl.a. av varg, björn, järv, lodjur och kungsörn. Bestämmelserna gäller

såväl skador på ren som på andra tamdjur än ren. I renskötselområdet

tillämpas bestämmelserna – när det gäller ren – av Sametinget. När det

gäller andra tamdjur än ren i renskötselområdet och i områden utanför

renskötselområdet tillämpas bestämmelserna av länsstyrelsen. Viltskade-

förordningen kompletteras av Naturvårdsverkets föreskrifter och allmän-

na råd (NFS 2008:16) om bidrag och ersättningar för viltskador enligt 11

och 12 §§ viltskadeförordningen.

Länsstyrelsen ger efter ansökan bidrag till förebyggande åtgärder och

ersättning för skador av vilt på annat än ren samt vid personskador eller

dödsfall orsakade av björn. Ersättning får ges om det är uppenbart oskä-

ligt att den skadelidande själv ska svara för kostnaderna.

Länsstyrelsen ska särskilt beakta om viltet får jagas, skadans omfatt-

ning samt möjligheterna att genomföra en effektiv skyddsjakt eller andra

skadeförebyggande åtgärder. Viltskador ska som regel alltid besiktigas

av en besiktningsman som länsstyrelsen har utsett. Länsstyrelsens beslut

om ersättning får inte överklagas utom när det gäller beslut som rör er-

sättning när en person har dödats eller skadats av björn.

Sametinget beslutar om ersättning till berörd sameby för skador på ren

inom samebyns betesområde i Sverige och inom de områden i Norge som

disponeras med stöd av 1972 års renbeteskonvention. Ersättningen ska

kompensera samebyarna för de skador som rovdjuren antas åsamka ren-

arna. Ersättning ges utan ansökan.

För skador på ren orsakade av varg, järv och lodjur grundar sig ersätt-

ningen på antalet föryngringar eller regelbunden eller tillfällig förekomst

av varje art inom samebyns betesområde. Ersättning för skador som orsa-

kas av björn och kungsörn ges om arterna förekommer inom området.

Sametingets beslut enligt förordningen får överklagas enligt bestämmel-

serna i förvaltningslagen (1986:223).

Länsstyrelsen ska efter samråd med den berörda samebyn varje år un-

dersöka, dvs. inventera, antalet föryngringar och förekomst av varg, järv

och lodjur samt, om det förekommer, björn eller kungsörn inom same-

byn. Sametingets beslut om ersättning ska grundas på denna undersök-

ning.

Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om inventeringen.

Om föreskrifterna rör rennäringen, ska verket samråda med Sametinget.

Sametinget har föreskriftsrätt i fråga om bidrag och ersättningar inom

renskötselområdet.

Om ett eller flera rovdjur av samma art under en begränsad tid och

inom ett begränsat område dödar eller skadar ett stort antal renar, s.k.

massdödande, ger Sametinget ersättning efter ansökan under vissa förut-

sättningar.

Prop. 2008/09:210

38

16.2

Överväganden om ett ändrat ersättningssystem

Regeringens bedömning: Disponibla medel för att förebygga viltska-

dor bör prioriteras tydligare än i dag. Den höga koncentrationen av

tamdjursbesättningar i södra Sverige föranleder ett större mått av prio-

ritering för att de förebyggande åtgärderna ska kunna ge en god sam-

lad effekt. Naturvårdsverket bör med hjälp av Statens jordbruksverk

och Viltskadecenter utforma en vägledning för dessa prioriteringar.

Ett ställningstagande i frågan om att separera ersättningar för rov-

djursförekomst från förebyggande åtgärder i renskötselområdet bör

avvakta utfallet av Sveriges lantbruksuniversitets pågående studier av

förebyggande åtgärder i renskötselområdet.

Ställningstaganden i frågorna om en differentierad ersättning vid

renbete i Norge och om förändrad ersättning för förekomst av björn

och örn bör anstå tills det finns ett underlag.

Rovdjursutredningens bedömning: Det bör finnas tydliga kriterier

för när olika former av förebyggande åtgärder, t.ex. bidrag till stängsel

eller tillstånd för skyddsjakt, kan vara aktuella. Förvaltningen bör ha stöd

i form av handböcker. Resurserna för förebyggande insatser bör även i

fortsättningen främst användas för att minska risken för angrepp för en-

skilda brukare. Målet med förebyggande åtgärder kan utformas som tole-

ransnivåer som bestäms i regionala förvaltningsplaner.

Viltskadecenters uppdrag bör vidgas till att omfatta insatser i rensköt-

selområdet. Viltskadecenter bör även efter 2009 disponera medel för att

utveckla förebyggande åtgärder mot rovdjursskador i renskötselområdet.

Medlen bör användas av Viltskadecenter efter samråd med Sametinget.

Bidrag för att förebygga skada bör inte räknas av från ersättning för

skada på ren vilket föranleder ändring av 3 § viltskadeförordningen.

Nuvarande bestämmelser om ersättning för andra viltskador än på ren

bör i huvudsak behållas.

Ersättning för hund som dödats eller avlivats efter att ha skadats av

varg, björn, järv, lodjur eller kungsörn bör lämnas med högst 20 000 kro-

nor. Ersättning för veterinärvård eller andra styrkta kostnader för en oför-

säkrad hund som skadats av ett stort rovdjur bör lämnas med högst

10 000 kronor. Länsstyrelsernas tillämpning av viltskadekungörelsen bör

bli mer enhetlig.

En omfattande studie bör under en fyraårsperiod genomföras för att be-

döma den samlade rovdjurspredationen och andra effekter som de stora

rovdjuren förorsakar rennäringen.

I avvaktan på aktuell dokumenterad kunskap från samlade studier om

rovdjurens predation på ren bör det vara Sametingets uppgift att i budget-

beredningen motivera behovet av eventuella justeringar av ersättnings-

beloppen för lodjur och järv.

Ersättningen för regelbunden eller tillfällig förekomst av varg i en

sameby bör inte längre avse varje individ. Ersättningsbeloppen bör höjas

och ersättningen bör inte delas mellan samebyarna.

Ersättningen för björn och kungsörn bör till två tredjedelar grundas på

arternas föryngring i en sameby under tre år och till en tredjedel på same-

byns areal. Målet bör vara att merparten av ersättningen ska vara relate-

rad till föryngring. Fördelningen av den arealbaserade ersättningen mel-

lan samebyarna bör ske enligt samma norm som tillämpas i dag.

Prop. 2008/09:210

39

Den samlade ersättningen för björn bör höjas.

Principen med en differentierad ersättning i åretruntmarkerna och vin-

terbetesområdena för rovdjursskador på ren bör övervägas. Frågan bör

värderas i samband med de predationsstudier i renskötselområdet som ut-

redningen har föreslagit.

Frågor om hur inventeringar av rovdjur inom konventionsområdet i

Norge ska organiseras och finansieras och vilka ersättningar som ska ges

till svenska renägare för rovdjur som helt eller delvis uppträder på norsk

mark bör regleras i ett avtal mellan länderna. Avtalet bör också beröra

frågan om hur skyddsjakt efter rovdjur ska organiseras i områden där

svenska samebyar har betesrätt.

Remissinstanserna: Majoriteten av instanserna har anfört att staten

bör ha hela ansvaret för kostnaderna av förvaltningen för stora rovdjur.

Viltskadecenter, Svenska samernas riksförbund, Sametinget, Naturhisto-

riska riksmuseet, Statens lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket har

anfört att det redan nu finns tillräckligt underlag för att ändra ersättnings-

systemet i renskötselområdena och att detta bör ske skyndsamt. Bidrag

för åtgärder för att förebygga skada bör inte räknas av från ersättning för

skada stöds.

Skälen för regeringens bedömning

Regeringen uttalade i propositionen Jakt och viltvård (prop. 1991/92:9)

att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till

följd av förekomsten av vilt. Respekten för naturen och dess givna regler

måste prägla synen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och

viltet. Detta innebär att viltskador inte helt kan undvikas även om en allt

för hög grad av tålighet inte kan krävas av dem som drabbas av skador.

Principen bör dock vara att viltskador ska förebyggas. En tillräckligt stor

avskjutning av de jaktbara stammarna under den normala jakttiden är det

viktigaste medlet för att förebygga viltskador. Möjligheten att få ersätt-

ning för skada av vilt bör, när det gäller andra skador än de som orsakas

på tamdjur, endast finnas kvar när det gäller skador orsakade av de arter

där på beståndens ringa storlek innebär att jakt inte är tänkbar i någon

form. I propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57)

uttalade regeringen att dessa principer fortfarande borde gälla. Reger-

ingen är även nu av uppfattningen att dessa principer bör ligga till grund

för samhällets syn på vad var och en bör tåla beträffande förekomst av

vilt.

Bidrag för förebyggande åtgärder mot skador på andra tamdjur än ren

Bidrag för skadeförebyggande åtgärder får enligt Naturvårdsverkets före-

skrifter och allmänna råd endast ges för åtgärder som har en dokumente-

rad skadeförebyggande effekt. Bidrag får dock inte ges för åtgärder som

avser skydd av egendom som genom sin koncentrerade eller övriga ka-

raktär är särskilt skadeexponerad eller är avsedd för annan användning än

i näringsverksamhet. Om det finns särskilda skäl, får dock länsstyrelsen

trots detta ge bidrag. Efter en ändring i Naturvårdsverkets föreskrifter

och allmänna råd kan från årsskiftet bidrag numera ges för att förebygga

skador i bigårdar som används i näringsverksamhet.

Prop. 2008/09:210

40

Med det relativt låga antal angrepp av rovdjur som varje år inträffar i

Sverige, är det enligt Rovdjursutredningen inte ekonomiskt lönsamt för

staten att ge bidrag till förebyggande åtgärder. Regeringen anser att sys-

temet dock kan motiveras av andra skäl än rent ekonomiska. Det viktig-

aste är att bidragen ökar acceptansen för rovdjuren och för riksdagens

mål för de stora rovdjuren.

Regeringen anser att dagens system med statliga bidrag för att förebygga

skador orsakade av rovdjur fungerar väl. Det har under Rovdjursutred-

ningens gång inte kommit fram att det finns några brister som bör föran-

leda större förändringar av systemet. Länsstyrelsen bör även i fortsätt-

ningen vara beslutande myndighet. Viltskadecenter bör fortsättningsvis

utveckla skadeförebyggande åtgärder och rekommendera vilka ersätt-

ningsnivåer som bör tillämpas.

Eftersom länsstyrelsernas medel för att förebygga angrepp av rovdjur

är begränsade är det viktigt att de medel som avsätts för viltskador an-

vänds så kostnadseffektivt och väl avvägt som möjligt. Disponibla medel

för att förebygga viltskador bör prioriteras tydligare än i dag. Bidragen

bör i första hand ges till de mest utsatta djurbesättningarna, dvs. besätt-

ningar i vargrevir eller tamdjursbesättningar som haft tidigare angrepp av

rovdjur. Tamdjur på fritt skogs- eller fjällbete löper avsevärt större risk

för angrepp än stängslade djur. Bidrag till skadeförebyggande åtgärder

bör därför ges till sådana besättningar även utanför vargrevir utan att

någon skada behöver ha uppkommit.

Naturvårdsverket bör med hjälp av Viltskadecenter utforma en vägled-

ning för hur medlen för förebyggande av viltskador bör prioriteras för att

ge en god samlad effekt. Länsstyrelsen bör vara en aktiv part i arbetet

med att tillämpa Naturvårdsverkets och Viltskadecenters vägledning. Det

ska ske en dialog mellan länsstyrelsen och intressenter på den lokala ni-

vån vid upprättandet av de länsvisa prioriteringarna av bidragsmedlen.

Bidrag för förebyggande åtgärder mot skador på ren

Renen är det viktigaste bytet för stora rovdjur i renskötselområdet och

det är inte möjligt att förebygga all predation. Målsättningen bör vara att

minska förlusterna under de perioder eller i de områden där skadorna är

som mest omfattande. Inom nationalparkerna är behovet av att förebygga

rovdjursskador på ren särskilt påtagligt.

Det finns ett behov av dokumenterad kunskap om förebyggande åtgär-

der i renskötselområdet. Inom renskötseln finns en stor erfarenhet av de

tillgängliga förebyggande metoderna, men erfarenheterna är inte doku-

menterade. Forskningen saknar också dokumenterad kunskap om effek-

terna av åtgärder för att minska rovdjursskador på renar. Det är därmed

svårt att jämföra och rangordna åtgärderna efter effektivitet, särskilt när

det gäller kostnadseffektiviteten. Det är svårt att särskilja vad som ingår i

det normala arbetet med renar och vad som är extra förebyggande arbete.

Bara ett fåtal av de åtgärder som används har utvärderats och informatio-

nen om effektiviteten bygger oftast på antaganden och observationer från

enskilda individer.

Regeringen anser att det finns ett behov av utveckling av skadeföre-

byggande åtgärder i renskötseln och uppdrog därför i oktober 2007 åt

Sveriges lantbruksuniversitet att utveckla förebyggande insatser inom

renskötselområdet. Syftet är att vetenskapligt utvärdera effekterna av

förebyggande åtgärder inom renskötselområdet. Under en treårsperiod

anslås 3 miljoner kronor årligen för förebyggande insatser inom rensköt-

selområdet. Medlen disponeras av Viltskadecenter.

Prop. 2008/09:210

41

Regeringen avser att invänta redovisade slutsatser av uppdraget och är

därför inte beredd att för närvarande genomföra någon ändring vad gäller

bestämmelserna om skadeförebyggande åtgärder i renskötselområdet.

Regeringen tar i avsnitt 19 upp frågan om forskning kring rovdjursföre-

byggande åtgärder samt behovet av predationsstudier inom renskötseln.

Ersättning för skador av vilt på annat än ren

Från den 1 januari 2009 ges enligt Naturvårdsverkets föreskrifter och all-

männa råd ersättning för skador på egendom under förutsättning att det

inte varit praktiskt möjligt att förebygga eller förutse skadan eller om sär-

skilda skäl föreligger. Ersättning ges dock inte för hund som har skadats

eller dödats vid jakt, jaktträning, jaktprov eller motsvarande, om skadan

är orsakad av den djurart som jakten avsåg, skada på vilt eller andra vilda

djur och skada på egendom som är avsedd för annan användning än i när-

ingsverksamhet. Om det finns särskilda skäl, får dock länsstyrelsen trots

detta besluta om ersättning.

Hund som skadas av något av de fem stora rovdjuren ersätts med 5 000

kronor. Därutöver får ersättning ges med högst 5 000 kronor för självrisk

i försäkring eller, om hunden är oförsäkrad, för veterinärvård eller andra

styrkta kostnader som skadan föranlett. Hund som dödats eller avlivats

efter att ha skadats av ett stort rovdjur ersätts med 20 000 kronor. Dessa

belopp överensstämmer med det som Rovdjursutredningen har förordat.

Regeringen ser inte något behov av att nu göra några förändringar i er-

sättningssystemet för skada av vilt på annat än renar.

Ersättning för skador på ren som orsakas av lodjur eller järv

Ersättningssystemet för lodjur och järv är baserat på föryngring samt på

regelbunden och tillfällig förekomst. Rovdjursutredningen har bedömt att

systemet huvudsakligen fungerar väl. Ersättning för lodjur och järv ges

för närvarande med 200 000 kronor för varje föryngring och med 70 000

kronor respektive 35 000 kronor om arterna förekommer regelbundet re-

spektive tillfälligt i samebyarna.

Efter förslag från Sametinget fastställer regeringen i Sametingets reg-

leringsbrev ersättningsbeloppens storlek. I avvaktan på aktuell och säk-

rare kunskap om predationen bör det även fortsättningsvis vara Same-

tingets uppgift att i budgetberedningen påtala och motivera behovet av

eventuella justeringar av ersättningsbeloppen för skador orsakade av lo-

djur och järv.

Ersättning för skador på ren som orsakas av varg

Varg kan otvivelaktigt orsaka betydande skador på ren och renskötsel i

ett område. Utgångspunkten vid beräkningen av ersättningens storlek ska

vara kostnaderna för det merarbete som ett rovdjur orsakar. Det moti-

verar att ersättningen för varg är högre än motsvarande ersättning för järv

och lodjur.

Prop. 2008/09:210

42

För varg betalas för närvarande 500 000 kronor för varje föryngring.

Ersättningsbeloppen för regelbunden eller tillfällig förekomst är 80 000

kronor respektive 35 000 kronor. När det gäller varg avser beloppen – till

skillnad från det som gäller för lodjur och järv – varje individ.

För att öka förutsättningarna för att fler vargar med finsk-rysk här-

komst ska kunna bidra till att förbättra den svenska vargpopulationens

genetiska status bör, enligt utredningen, ersättningen till samebyarna – på

samma sätt som för lodjur och järv – ges för regelbunden eller tillfällig

förekomst av varg i en sameby utan koppling till individ.

Enligt utredningen bör ersättningsbeloppen vid vargförekomst höjas

kraftigt och ersättningen inte delas mellan samebyarna. Det bör ankom-

ma på Sametinget att i anslagsframställningen redovisa och motivera för-

slag till höjning av ersättningsbeloppen.

Ersättning för skador på ren som orsakas av björn eller kungsörn

Ersättning för skador på ren som orsakas av björn eller kungsörn ges om

arterna förekommer inom samebyns område och fördelas mellan de er-

sättningsberättigade samebyarna i förhållande till betesområdenas areal.

Enligt Rovdjurutredningen är det nu möjligt att successivt fasa ut den

nuvarande ersättningen för björn och kungsörn, som helt baseras på areal,

till förmån för ersättning baserad på föryngring och areal.

Enligt Naturvårdsverket är kunskapsläget nu sådant att ersättningen för

kungsörn bör övergå från en helt arealbaserad ersättning till en ersättning

som också relaterar till föryngring. Trots svårigheterna att verifiera före-

komst av björn är det enligt verket också möjligt att för björn införa en

ersättning som relaterar till föryngring.

Regeringens uppfattning är att ytterligare överväganden behövs innan

ställning kan tas till en ändring av ersättningssystemet för björn och

kungsörn. I övrigt bör frågor om ersättning för inträffad skada behandlas

inom ramen för budgetarbetet. Regeringen avser därför att återkomma i

dessa delar.

Differentierad ersättning

I propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57) ansåg

regeringen att ersättningen för rovdjursrivna renar borde vara 25 procent

lägre inom vinterbetesområdet och inom konventionsbetesområden i

Norge än inom övriga områden. Motiveringen var att renskötsel var

tillåten inom vinterbetesmarkerna under en begränsad tid av året och att

rovdjurens skador för renskötseln var mindre där än inom andra delar av

renskötselområdet.

Riksdagen ansåg i ett tillkännagivande till regeringen (bet. 2000/01:

MJU19) att underlaget i propositionen inte var tillräckligt och att den för-

ordade differentieringen tills vidare inte borde genomföras. Enligt riksda-

gen varierade förutsättningarna för rennäringen inom renskötselområdet.

Förhållandena i Jämtlands och Dalarnas län och i åretruntmarkerna längre

norrut var i flera avseenden annorlunda jämfört med vinterbetesområ-

Prop. 2008/09:210

43

17

dena. Det fanns en risk för att systemet i vissa områden kunde få oöns-

kade och orättvisa konsekvenser.

Naturvårdsverket har i sin redovisning av ett regeringsuppdrag den 18

december 2003 föreslagit att ersättningen för föryngring och förekomst

differentieras mellan åretruntmarkerna och vinterbetesområdena.

Sametinget har avvisat förslaget om en differentiering mellan åretrunt-

markerna och vinterbetesområdena. Sametinget anser att man som villkor

för ersättning ska kunna kräva att samebyn bekräftar att betning skett

inom område med rovdjursföryngring.

Regeringen delar Rovdjursutredningens uppfattning om att frågan om

en differentierad ersättning bör tas upp till behandling först när det finns

ytterligare kunskap om rovdjurens predation på ren.

Ersättning för rovdjursrivna renar inom konventionsområden i Norge

Sedan år 1883 har det gränsöverskridande renbetet reglerats genom över-

enskommelser mellan Sverige och Norge, varigenom Lappkodicillen

från 1751, varit ”suspenderad” under konventionernas giltighetstid. Den

senaste gällande överenskommelsen var konventionen den 9 februari

1972 mellan Sverige och Norge om renbetning (SÖ 1972:15).

Ersättning för rovdjursrivna renar lämnas enligt viltskadeförordningen

även för skador inom de områden i Norge som disponeras med stöd av

1972 års renbeteskonvention. Renbeteskonventionen upphörde att gälla

den 1 maj 2005, men ersättning betalas även därefter ut för rovdjurs-

förekomst i de tidigare konventionsområdena. Förhandlingar påbörjades

2003 mellan de båda länderna om en ny konvention. Förhandlingarna är

nu avslutade konventionen kommer inom kort att undertecknas. Genom

konventionen ställs 24 områden i Norge till förfogande för svensk ren-

betning och 16 områden i Sverige för norsk renbetning. Dessutom kom-

mer det att finnas två gemensamma områden vid riksgränsen.

Under arbetet med den lagstiftning som behövs med anledning av den

nya konventionen avser regeringen att med Norge ta upp frågan om sam-

arbete och bestämmelser mellan länderna i fråga om inventering och er-

sättning för rovdjursskador på ren som uppkommit vid vistelse i det

andra landet.

Jakt

17.1

Gällande rätt

Som framgår av avsnitt 6 regleras de grundläggande förutsättningarna för

att jaga stora rovdjur av internationella konventioner och EU-direktiv.

Dessa åtaganden har implementerats i svensk lagstiftning. Detta har

främst skett genom bestämmelser i jaktlagen och i jaktförordningen.

Jaktlagen

Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av

föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen (7 §). Med

jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra

eller förfölja vilt samt att göra ingrepp i viltets bon eller att ta eller för-

störa ägg (2 §). Vilt får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid

jakt. Lämpliga åtgärder får dock vidtas av markinnehavaren i syfte att

motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat

tillfredsställande sätt (5 §). Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller

om det kan antas vara farligt för människors säkerhet, får polismyndig-

heten låta avliva djuret om det inte finns någon annan tillfredsställande

lösning (9 §).

Prop. 2008/09:210

44

Regeringen får meddela föreskrifter om de tider när olika slag av vilt

får jagas inom skilda delar av landet (allmän jakt), tillstånd till jakt under

en särskild jakttid (licensjakt) och tillstånd till jakt för att förhindra ska-

dor av vilt (skyddsjakt) (29 §).

Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för

trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, får den myndighet som

regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska så-

ana risker. I beslutet ska bestämmas hur jakten ska bedrivas och om den

ska ske genom jakträttshavarens försorg, om jakträttshavaren har åtagit

sig det, eller genom särskilda utsedda jägare. I beslutet ska också bestäm-

mas hur det ska förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten (7 §).

Jaktförordningen

I områden där det finns fasta stammar av björn, varg, järv eller lodjur får

Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen genom föreskrifter eller

beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar av

sådana djur och i ett begränsat antal (licensjakt). En förutsättning för att

licensjakt ska kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lös-

ning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam beva-

randestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten

måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och

sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade för-

hållanden (6 §).

Om det behövs för att förhindra att björn, varg, järv, lodjur, säl eller

örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt (skyddsjakt).

Detsamma gäller om ett enskilt djur av arterna björn, varg, järv, lodjur

eller örn orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Naturvårdsverket får

i dessa fall föreskriva att beslut om skyddsjakt på björn och lodjur får

meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter får dock endast avse län

med fasta stammar av björn eller lodjur. I beslutet om tillstånd ska det

bestämmas hur det ska förfaras med ett fångat eller dödat djur. Natur-

vårdsverket får medge att motordrivet fortskaffningsmedel får användas

och att jakten får bedrivas på annans jaktområde (27 §).

Beslut om skyddsjakt får bara meddelas om det inte finns någon annan

lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynn-

sam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsom-

råde. Om dessa villkor är uppfyllda, får beslut om skyddsjakt meddelas

av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl

som har ett allt överskuggande allmänintresse, av hänsyn till flygsäker-

heten, för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog,

fiske, vatten eller annan egendom, för att skydda vilda djur eller växter

eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter (23 a §).

I föreskrifter eller beslut om licensjakt enligt 6 § och skyddsjakt enligt

27 § ska det anges vilka arter som berörs, antalet djur som får fällas,

vilka medel och metoder som får användas, vilken tid och vilket område

som avses, de villkor som i övrigt behövs för att så långt möjligt undvika

skador och olägenheter av betydelse för den berörda artens bestånd och

den kontroll som kommer att ske (9 b §).

Prop. 2008/09:210

45

Även om jakt annars inte är tillåten får Naturvårdsverket genom före-

skrifter eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till jakt om det behövs

för forsknings- eller utbildningsändamål, för återinplantering eller återin-

förande av en art eller för den uppfödning som krävs för detta. En förut-

sättning för att verket ska få tillåta sådan jakt är att det inte finns någon

annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en

gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbrednings-

område (31 §).

Naturvårdsverket beslutar om skyddsjakt på myndighets initiativ enligt

7 § jaktlagen när det gäller björn, varg, järv, lodjur och säl samt efter rov-

fåglar och ugglor (24 §).

Bestämmelser om skyddsjakt på enskilds initiativ för att skydda mot

rovdjur finns i 28–28 c §§ jaktförordningen, se avsnitt 17.6.

17.2

Hittills gällande rovdjurspolitik i fråga om jakt

I propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57) togs

frågan om jakt på rovdjur upp. Det konstateras generellt att när en art

befinner sig under miniminivån bör endast skyddsjakt, dvs. jakt för att

förebygga skador, förekomma i begränsad omfattning. Men så länge en

art befinner sig över nivån kan större hänsyn tas till motstående intressen.

Så länge en art inte har nått etappmålet bör endast skyddsjakt tillåtas och

då i begränsad omfattning (se avsnitt 11.1). Skyddsjakt i syfte att lokalt

begränsa antalet djur bör endast tillåtas om stammen i landet som helhet

visar en entydigt positiv utveckling. När det gäller skyddsjakt på enskilda

individer som orsakar allvarliga skador eller olägenheter kan andra be-

dömningar göras.

När det gäller de enskilda arterna sades i propositionen i fråga om

björn att jakten bör ha sådan inriktning att risken för olyckor där män-

niskor kommer till skada minimeras. Vidare sades att jakten bör utformas

så att skadorna på renar och andra tamdjur begränsas och att särskild hän-

syn bör tas till behovet att minska risken för att många renkalvar dödas.

När det gäller varg sades i propositionen att innan etappmålet är nått

bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning och då främst kunna

tillåtas inom renskötselområdet. Det gäller då i första hand vargar som

etablerar revir inom områden som är särskilt olämpliga med hänsyn till

rennäringen. Vidare sades att en förutsättning för skyddsjakt bör dock

vara att stammen som helhet i landet visar en positiv utveckling mot

etappmålet.

När det gäller järv sades i propositionen att en allmän utgångspunkt för

målen för rovdjursarternas utbredning i renskötselområdet är att ren-

skötseln inte allvarligt ska försvåras eller omöjliggöras i någon sameby.

I fråga om lodjur sades i propositionen att en miniminivå på 300 årliga

föryngringar ger utrymme för endast en mycket begränsad jakt men att

viss hänsyn till motstående intressen dock bör kunna tas i förvaltningen

av lodjursstammen. I ett historiskt perspektiv har lodjursstammen emel-

lertid visat stor känslighet för jakttrycket och fluktuerat kraftigt. Det är

därför viktigt att noggrant följa stammens utveckling för att bedöma ef-

fekterna av jakten. Det är motiverat med skyddsjakt på lodjur i rensköt-

selområdet av hänsyn till rennäringens intressen. Målet där bör vara en

långsam minskning mot 400 individer. För att lodjursstammen ska vara

tillräckligt stor i ett nationellt perspektiv bör stammen emellertid tillåtas

växa i andra områden innan den reduceras i renskötselområdet. Jakt på

lodjur bör därför inte tillåtas i sådan omfattning eller på sådana platser att

dess spridning söderut förhindras. De jaktliga intressena kommer därige-

nom att få tåla en större påverkan på viltbestånden. I områden med åter-

etablering av lodjur och där stammen ökar snabbt bör en begränsad jakt

kunna tillåtas.

Prop. 2008/09:210

46

I fråga om kungsörn konstaterades i propositionen att kungsörnen är

det av rovdjuren som leder till minst konflikter med näringsutövare och

jaktintressen samt att skyddsjakt därför inte bör tillåtas annat än i undan-

tagsfall.

17.3

Beteckningarna ”licensjakt” och ”skyddsjakt”

Regeringens bedömning: Beteckningarna ”licensjakt” och ”skydds-

jakt” bör även fortsättningsvis användas för den jakt som inte är all-

män jakt.

Naturvårdsverkets bedömning: Det saknas en bra benämning på den

jakt som i dag bedrivs efter björn och lodjur med stöd av 6 eller 24 §§

jaktförordningen. Denna jakt bör benämnas förvaltningsjakt. Den jakt

som bedrivs med stöd av 6 § saknar en allmänt vedertagen beteckning

medan jakt enligt 24 § benämns skyddsjakt. Det finns således inte någon

samlande term för de årliga stora besluten om jakt och skyddsjakt på

björn och lodjur. Naturvårdsverket använder termen ”förvaltningsjakt”

som samlande beteckning på den årliga jakten efter björn och lodjur,

samt i framtiden eventuellt även efter varg och järv. Termen ”förvalt-

ningsjakt” bör föras in i jaktförordningen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar Naturvårdsverkets

bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen får enligt 29 § jakt-

lagen meddela föreskrifter bl.a. om tillstånd till jakt under en särskild

jakttid (licens) och tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt. Dessa

jaktformer benämns i jaktförordningen ”licensjakt” respektive ”skydds-

jakt”. Det finns inget behov av att nu införa någon samlande beteckning

för dessa båda jaktformer eller att ändra gällande benämningar.

Prop. 2008/09:210

47

17.4

Jakt efter stora rovdjur

Regeringens bedömning: Jakt efter björn och lodjur bör som huvud-

regel utformas som licensjakt. En begränsad licensjakt efter varg och

järv kan tillåtas om jakten inte försämrar artens bevarandestatus eller

förhindrar återställande av en gynnsam bevarandestatus. Skyddsjakt

bör dock prioriteras, i synnerhet efter järv. Det bör tydliggöras att jak-

ten ska ske under noggrant kontrollerade förhållanden. Frågan om an-

vändning av åtel och fällor vid licensjakt behöver utredas vidare.

Rovdjursutredningens och Naturvårdsverkets bedömningar över-

ensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna har delat bedömningen att populationsbegränsning

(främst av lodjur och björn) bör ske i form av licensjakt och att länsstyr-

elsen beslutar om jaktens omfattning. Flertalet av instanserna har dock

anfört att detta gäller endast under förutsättning att gynnsam bevarande

status först har uppnåtts. Flertalet remissinstanser har vidare anfört att det

finns förutsättningar för licensjakt efter varg och järv men att en sådan

inte får påverka förutsättningarna för skyddsjakt samt att invandrade var-

gar måste undantas från licensjakt. Jägarorganisationerna har förespråkat

att licensjakt bör vara det huvudsakliga alternativet. Centrum för biolo-

gisk mångfald, Svenska naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF,

Svenska turistföreningen, Statens veterinärmedicinska anstalt och Sven-

ska rovdjursföreningen m.fl. har anfört att art- och habitatdirektivet inte

ger utrymme för licensjakt efter arter som inte har uppnått gynnsam be-

varandestatus och att ansvaret för jakt efter sådana arter även fortsätt-

ningsvis bör ligga på central nivå.

Skälen för regeringens bedömning

Bakgrund

Utgångspunkten för svensk jaktlagstiftning är att allt vilt är fredat. Den

jakt som är tillåten är alltså undantag från grundregeln.

Eventuella problem och skador som jaktbart vilt förorsakar ska i första

hand regleras genom jakt. Av den anledningen betalas endast ersättning

från staten för skador som orsakas av fredat vilt, dvs. arter som inte har

allmän jakttid.

Jakt kan hålla rovdjursstammarna på nivåer som inte leder till oaccep-

tabel påverkan på bytesdjur eller på tamdjur eller i övrigt oacceptabla

förhållanden i relationen mellan människa och rovdjur. Det finns ett sam-

band mellan antalet stora rovdjur och de skador de kan orsaka. Detta

samband är dock inte linjärt. Den svenska björnstammen har ökat under

lång tid utan att skadefrekvensen ökat i motsvarande grad. Om de natur-

liga bytesdjuren minskar, kan skadebilden för tamdjur öka utan att rov-

djuren ökar och tvärtom. Reglerande jakt minskar också påverkan på

bytesdjuren, vilket har betydelse för jakten på bl.a. rådjur och älg.

En välreglerad jakt kan vara ett sätt att upprätthålla rovdjurs skygghet

för människor. Jakt kan också öka acceptansen för rovdjursförvaltningen.

Människor som känner att de har få möjligheter att påverka sin egen lo-

kala miljö tenderar att bli mer negativa till nya företeelser än människor

som ges större påverkansmöjlighet. Rovdjurens återetablering och den

rådande rovdjurspolitiken har hittills gett alltför begränsat utrymme åt

regional förvaltning och lokal påverkan.

Prop. 2008/09:210

48

En större delaktighet i rovdjursförvaltningen, inklusive medverkan i in-

venteringar och möjligheter att delta i jakt på populationer med gynnsam

bevarandestatus bidrar till att öka toleransen för rovdjuren i människans

närhet. Detta är också i enlighet med Europeiska kommissionens rikt-

linjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå (se avsnitt 6.2).

Enligt riktlinjerna finns det från bevarandesynpunkt inga principiella skäl

att motsätta sig en viss begränsad jakt på rovdjur. En sådan jakt ställer

höga krav på noggrann övervakning och förvaltning avseende hela rov-

djurspopulationen inklusive livsmiljöer. Vid bedömningen av bevarande-

statusen uttalas att en rovdjursart inte behöver ha uppnått gynnsam be-

varandestatus för att ett undantag från skyddet ska kunna medges. Rov-

djurspopulationen som sådan måste dock vara livskraftig och dess bevar-

andestatus eller vägen mot gynnsam bevarandestatus får inte äventyras.

Argumenten för ett undantag från skyddsreglerna måste dock vara mycket

starka och jakten mycket begränsad. Det krävs också en noggrann över-

vakning av jaktens konsekvenser. Jakt som ett inslag i beståndsförvalt-

ningen av de stora rovdjuren kan minska det hot som rovdjuren kan

utgöra mot en traditionell livsstil och därigenom påverka landsbygdens

utveckling i stort. Renskötsel och fäbodbruk är exempel på näringsverk-

samhet med långa kulturtraditioner som samhället satsar resurser på att

bevara. Ett mål måste vara att begränsa den konflikt som kan finnas mel-

lan de stora rovdjurens och människors livsmiljöer.

En alltför stark rovdjurskoncentration kan i princip endast minskas ge-

nom jakt. Lokalt kan det samlade rovdjurstrycket bli oacceptabelt högt.

Jakt bidrar till att förvalta en rovdjursart till förmån för att öka utrymmet

för övriga rovdjur och bytesdjur, liksom för att minska risken för skador

på tamdjur.

Rovdjurens etablering i nya områden kan underlättas genom jakt sam-

tidigt som jakt kan bidra till att reducera rovdjursstammarnas tillväxt i

kärnområden. När stora rovdjur etablerar sig i nya områden uppstår ofta

konflikter med andra intressen. Jakt kan vara ett medel för att bromsa en

för snabb tillväxttakt samtidigt som den redan från början bidrar till att

ge lokalsamhället delaktighet i den praktiska förvaltningen.

Jakt som bedrivs legalt kan bidra till att minska den illegala jakten.

Den ökade tilldelningen av jaktkvoter för björn har medverkat till att den

illegala jakten har minskat. Liknande erfarenheter har man i Norge av

legal jakt på järv.

Enligt det som sagts i avsnitt 11 bör beslut om licensjakt fattas på det

sätt som Naturvårdsverket har förordat. Naturvårdsverket bör i föreskrif-

ter få meddela villkor för licensjakt efter björn, varg, järv och lodjur. När

länsstyrelsen beslutar om jakt får den också i det enskilda fallet medge

undantag från bestämmelserna om hundanvändning. Detsamma gäller

användning av motorfordon vid jakt samt tid på dygnet och andra villkor.

Eftersom utrymmet för jakt är begränsat bör tilldelningen vid licensjakt

anpassas efter skyddsjaktens omfattning. En viktig åtgärd vid en licens-

jakt efter varg är att undanta invandrade vargar och deras avkomma.

Licensjakt efter järv kan påverka möjligheten att bevilja skyddsjakt i

de områden där arten medför stora problem för renskötseln. Regeringen

anser att skyddsjakt i stället bör tillåtas i större omfattning i de områden

där järven orsakar problem för rennäringen.

Prop. 2008/09:210

49

Jakt under strängt kontrollerade former

Enligt art- och habitatdirektivet ska jakt ske under strängt kontrollerade

former. Som ett led i detta arbete anger Naturvårdsverket därför i sina

beslut om jakt efter lodjur att de personer som avser att jaga lodjur ska

registreras i jaktkortsregistret. Om en jaktledare är utsedd, räcker det

dock att jaktledaren är registrerad.

Regeringen anser att alla som ska delta i licensjakt efter andra rovdjur

än björn bör ha skyldighet att registrera sig på samma sätt som dagens

lodjursjägare. Jakten bör utformas på ett sätt som minimerar risken för att

genetiskt värdefulla vargindivider fälls. Skyttens provtagning av fällda

djur måste säkerställa att relevant kunskap om djuren kommer förvalt-

ningen till del. Besiktning av fällda djur måste utformas på ett sätt som

säkerställer att djuren fälls i enlighet med regelverket. Slutligen måste

tillsyn under förvaltningsjakten utformas på ett sätt som säkerställer att

villkoren för jakten följs. Art- och habitatdirektivets krav på strängt kont-

rollerade förhållanden måste upprätthållas.

Jakt efter björn

Björnstammen har gynnsam bevarandestatus och den normala jaktformen

bör därför vara licensjakt som ett led i en adaptiv förvaltning. Därutöver

bör skyddsjakt på björn vara förbehållen skadegörande individer. Jaktut-

tagets storlek ska beräknas med säkerhetsmarginal som också inkluderar

effekterna av illegal jakt.

Björnjakten i sin nuvarande form är ett förvaltningsverktyg som bör

användas för att begränsa den svenska björnpopulationens tillväxt. En

adaptiv förvaltning, där uppföljning och utvärdering av tagna beslut om

jaktuttag ligger till grund för nya anpassade beslut om jaktuttag, har stor

betydelse.

Den legala jakten på björn i sin nuvarande form har enligt utredningen

ingen negativ effekt på björnens långsiktiga överlevnad, så länge hänsyn

tas till bl.a. honors sociala organisering, infanticid (när vuxna hanar dö-

dar björnungar) och svårförutsägbara naturliga förändringar som säker-

hetsmarginal när jaktuttaget ska beräknas. I denna osäkerhet måste också

effekterna av illegal jakt inkluderas, då den än så länge utgör en del av

dödligheten hos den svenska björnpopulationen.

Regeringen anser att den normala jaktformen för björn bör vara licens-

jakt. Eftersom björnstammen är känslig för förändringar i dödlighet eller

tillväxttakt är det viktigt att jaktuttaget beräknas med bästa tillgängliga

data om populationens storlek och tillväxttakt.

Med de bestämmelser som Naturvårdsverket har förordat (se avsnitt

11) kommer licensjakt efter björn för närvarande att kunna beslutas av

länsstyrelserna i Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väs-

terbottens och Norrbottens län.

All jakt på björn bör föregås av övningsskytte anpassat för björnjakt.

Ingen jägare bör tillåtas delta i jakt på björn utan att först ha övningsskju-

tit med ett godkänt resultat och därmed också inhämtat tillräcklig kun-

skap om björnens förhållandevis begränsade träffområde. Jägarorganisa-

tionerna bör som en del i det allmänna uppdraget utveckla ett system för

övningsskjutning för björn med minimikrav för deltagande i björnjakt

som ska kunna tillämpas på landets jaktskyttebanor.

Prop. 2008/09:210

50

Jakt efter varg

Eftersom åtgärder vidtas i syfte att förbättra vargstammens genetik (se

avsnitt 13), finns det ett visst utrymme för en begränsad och strängt kont-

rollerad licensjakt efter varg utan att möjligheten att ha en gynnsam be-

varandestatus försvåras. För att regeringens åtgärder mot en förbättrad

genetisk status i vargstammen ska vara framgångsrika, ska licensjakt inte

ske efter genetiskt värdefulla vargar och deras avkomma.

Förvaltningen av rovdjur handlar inte enbart om biologiska förutsätt-

ningar utan också om människors vilja att acceptera livskraftiga rovdjurs-

tammar. Att vargen återvänt i den svenska faunan är välkommet men har

samtidigt medfört att verksamheter som tidigare bedrivits utan att behöva

ta hänsyn till vargens förekomst nu måste anpassas för att kunna bedrivas

utan att äventyra samexistens mellan människa och varg. Vargstammen

bör hållas på en nivå som långsiktigt skapar en större acceptans för var-

gen i vår fauna. En ökad tolerans av vargens närvaro i lokalsamhället är

nödvändig för att uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus för varg-

stammen. Regeringen anser att antalet individer i den svenska vargstam-

men bör begränsas under en period fram till dess att utvärderingen om

etappmål m.m. är slutförd (se avsnitt 5 och 13).

Alla förvaltningsåtgärder bör följas upp med beståndsinventeringar och

registrering av övrig dödlighet så att effekterna analyseras och utvärde-

ras. Genom att återföra erfarenheterna från utvärderingar i en lärande

form, s.k. adaptiv förvaltning, skapas bästa förutsättningar att utveckla

förvaltningen med hänsyn både till vargstammens behov och behovet att

reducera konflikterna mellan människa och varg. Det är angeläget att

noga utvärdera vad som händer med attityder, omfattning av den illegala

jakten och vargstammens utbredning när olika former av jakt tillåts. Stra-

tegier för skyddsjakt eller annat jaktuttag bör formuleras mot bakgrund

av de kunskaper om invandring, utvandring, reproduktion och dödlighet

som finns tillgängliga för populationen. Såväl skyddsjakt som framtida

licensjakt måste ske under noga reglerade och kontrollerade former.

Inför varje beslut om licensjakt och skyddsjakt efter varg måste en

bedömning göras om jakten riskerar att påverka bevarandestatusen. Det

innebär att det i ett beslut om jakt efter varg måste tas hänsyn till hur

många vargar som har dödats tidigare under året. En grundläggande prin-

cip för eventuell licensjakt bör vara att den beslutas med hänsyn till ge-

nomförd och förmodad framtida skyddsjakt.

Det är en stor skillnad mellan skyddsjakt och licensjakt när det gäller

vilka individer som fälls. Skyddsjakt ska riktas till områden med skador

och därmed vara skadeförebyggande, medan licensjakt innebär att djur

fälls utan koppling till skada. Licensjakt efter varg bör i stället inriktas på

områden där individer som har låg genetisk variation förekommer. Li-

censjakt efter varg i ett antal mellansvenska län skulle kunna minska

möjligheten till skyddsjakt i mellansvenska vargrevir där skador i form

av exempelvis angrepp på hundar och andra tamdjur skett. Det har dock

framförts att licensjakt efter varg skulle kunna leda till en större accep-

tans för arten och den nationella rovdjursförvaltningen. Innan beslut om

licensjakt fattas, är det viktigt att göra nödvändiga prioriteringar och

överväganden för att tillgodose behovet av skyddsjakt. Det behövs årliga

analyser över vargstammens status och tillväxt. Effekterna ur genetisk

synvinkel behöver också analyseras. Genetiskt viktiga vargindivider måste

undantas från jakt. Det är således viktigt att utvärdera effekterna av en

eventuell licensjakt ur såväl biologisk som samhällsvetenskaplig synvin-

kel. Licensjakt efter varg förutsätter en reproducerande stam (se avsnitt

11). Detta innebär att licensjakt efter varg för närvarande skulle kunna

tillåtas i Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Dalarnas och Gävleborgs

län.

Prop. 2008/09:210

51

Vargens utsatta genetiska situation ställer särskilda krav på utform-

ningen av jaktområdet vid licensjakt efter varg. Regeringen tar i avsnitt

13 upp frågan om invandring av varg.

Jakttid för jakt efter varg

De norska jakttiderna för varg är 1 oktober–31 mars i merparten av lan-

det medan jakttiderna är begränsade till 1 januari–15 februari i vargför-

valtningsområdet i sydöstra Norge. Motsvarande jakttider i Finland är

1 oktober–31 mars i renskötselområdet och 1 november–31 mars utanför

renskötselsområdet.

Vargens brunst inträffar under februari–mars och störning under par-

ningstiden är förbjuden. Licensjakt på varg bör bedrivas innan februari–

mars för att undvika störningar under brunsten. På så vis undviks också

en risk för att ledarhanen (alfahanen) i ett etablerat par fälls vid jakt efter

det att parning skett, vilket skulle kunna medföra att ledarhonan (alfa-

honan) tvingas föda upp sin valpkull ensam. Jakt bör inte inledas förrän

vid en tidpunkt då årsungar bedöms klara sig utan sina föräldradjur. En

möjlig jaktperiod skulle kunna vara 1 december–31 januari. Sveriges

lantbruksuniversitet anser dock att jakttiden bör senareläggas till senast

mitten av februari eller bedrivas som avlysningsjakt om den sker i

december. Det bör vara Naturvårdsverkets uppgift att närmare ange

tidsperioder för licensjakt efter varg.

Jakt efter järv

Jakt efter järv bör ske som skyddsjakt efter skadegörande individer eller

en grupp skadegörande individer när dessa kan identifieras, eller en be-

gränsad licensjakt i områden med mycket rovdjursskador när de skade-

görande individerna inte kan identifieras. Detta förutsätter dock att det

inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte förvärrar artens

bevarandestatus eller förhindrar återställande av en gynnsam bevarande-

status. Licensernas storlek bör bestämmas med hänsyn bl.a. till hur stor

den illegala jakten är på den aktuella arten.

Förvaltningen av järv bör ske enligt samma grundläggande princip som

för förvaltningen av varg. Licensjakt efter järv kan på ett negativt sätt

påverka möjligheten att bevilja skyddsjakt i de områden där arten medför

stora problem för renskötseln. Licensjakt efter järv riskerar att i högre

utsträckning beskatta järvförekomst i de av människan mer tätbefolkade,

östliga utkanterna av artens utbredningsområde än i de centrala delarna,

som ofta utgörs av avlägsna och väglösa fjällområden. En sådan beskatt-

ning kan motverka målsättningen om att järven ska sprida sig jämnare i

sitt naturliga utbredningsområde. Det finns därför skäl att beakta dessa

omständigheter vid tilldelning av licensjaktkvoter för järv.

Prop. 2008/09:210

52

Naturvårdsverket har anfört att det inte finns några tydliga fördelar i

form av en ökad acceptans eller liknande med att införa licensjakt på

arten, utan att det är viktigare att skyddsjakt kan genomföras snabbt och

effektivt och med hjälp av länsstyrelserna där det bedöms nödvändigt.

Licensjakt efter järv skulle enligt Naturvårdsverkets bedömning för när-

varande vara möjlig i Dalarnas, Jämtlands, Västerbottens och Norrbot-

tens län. Regeringen anser dock att jakten efter järv i första hand bör be-

drivas som skyddsjakt.

Jakttid för jakt efter järv

Jakttiden för järv i Norge är 10 september–15 februari. Ingen jakt efter

järv bedrivs i Finland.

Enligt uppgifter från det svenska järvforskningsprojektet har den tidig-

aste föryngringen av en sändarjärv inom projektet skett under första vec-

kan i februari. Störning under bl.a. uppfödningsperioder är förbjuden.

Enligt Naturvårdsverket bör licensjakt efter järv sluta senast den 15 janu-

ari. Naturvårdsverket anser vidare att jakt inte kan inledas förrän vid en

tidpunkt då årsungar bedöms klara sig utan sin mamma. Ett möjligt start-

datum för licensjakt efter järv skulle kunna vara den 1 november. Natur-

vårdsverket anser att denna fråga behöver utredas ytterligare. Det bör

enligt regeringens uppfattning vara Naturvårdsverkets uppgift att närmare

ange tidsperioder för en eventuell licensjakt efter järv.

Jakt efter lodjur

Jakten efter lodjur är för närvarande uppdelad i kvoterad skyddsjakt inom

renskötselområdet och licensjakt i län med stabila lodjursstammar utan-

för renskötselområdet.

Skyddsjakt på lodjur ska vara förbehållen skadegörande individer. Den

normala beskattnings- eller jaktformen bör vara en noga reglerad och

kontrollerad licensjakt och endast förekomma i de län som har stabila

lodjursstammar, dvs. även inom renskötselområdet. Detta innebär att li-

censjakt efter lodjur för närvarande kan bedrivas i alla län utom Östergöt-

lands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands och Skåne län. Även lodjurs-

förvaltningen ska bedrivas som adaptiv förvaltning, med bl.a. årlig utvär-

dering. Licensjakten bör organiseras i enlighet med det som Naturvårds-

verket har förordat.

Jakt efter kungsörn

Som framgår av avsnitt 14 anser regeringen att jakt efter kungsörn även

fortsättningsvis ska beslutas av Naturvårdsverket.

Åteljakt

Prop. 2008/09:210

53

Åteljakt efter stora rovdjur förekommer inte i Sverige. Jaktformen före-

kommer vid jakt efter järv i Norge.

Användning av åtel vid jakt är en komplex fråga som bl.a. rör frågor

kring risk för att vänja djuren vid mänsklig närvaro, s.k. habituering, och

andra arters nyttjande av åteln. Av detta skäl anser Naturvårdsverket att

åteljakt vid licensjakt efter varg, björn och järv kräver ytterligare utred-

ningsarbete. Regeringen delar den uppfattningen.

Fällfångst

Det saknas i Sverige typgodkända fällor för jakt efter varg, björn eller

järv. Det saknas också erfarenhet från fällfångst av dessa arter i Sverige.

Naturvårdsverket har enligt 15 § jaktförordningen möjlighet att i det

enskilda fallet medge tillstånd till användning av fällor. Verket menar att

fällfångst av varg eller järv bör utredas närmare innan det kan tillåtas vid

eventuell framtida licensjakt efter dessa arter. Regeringen delar den upp-

fattningen.

17.5

Rätt att ansöka om och överklaga beslut om jakt m.m.

Regeringens bedömning: Endast den som riskerar att drabbas av en

skada bör få ansöka om skyddsjakt. Länsstyrelsens och Naturvårdsver-

kets beslut om skyddsjakt och licensjakt bör få överklagas till en för-

valtningsdomstol av den som berörs av beslutet. Naturvårdsverket bör

få möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut.

Rovdjursutredningens bedömning överensstämmer delvis med reger-

ingens.

Naturvårdsverkets bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har i huvudsak gjort samma bedömning, bl.a. i

frågan om att länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt bör kunna överklagas

i allmänhet. Länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län samt

Svenska jägareförbundet har dock med hänsyn till den ökande ärende-

mängden anfört att beslut inte bör få överklagas. Flera remissinstanser

har anfört att beslut om skyddsjakt måste gälla även om de överklagas.

Skälen för regeringens bedömning

Rätt att ansöka om skyddsjakt

Jakt enligt 27 § jaktförordningen beviljas av Naturvårdsverket eller läns-

styrelsen efter ansökan. Bestämmelsen anger inte närmare vem som är

behörig att ansöka. Regeringen anser att ett klargörande behövs och att

bara den som riskerar att utsättas för skada ska kunna ansöka om skydds-

jakt. Regeringen avser att ändra jaktförordningen i enlighet med detta.

Rätt att överklaga beslut om skyddsjakt och licensjakt

Prop. 2008/09:210

54

Beslut om jakt efter björn, varg, järv och lodjur enligt 6 § jaktförord-

ningen får enligt 58 § samma förordning inte överklagas. Länsstyrelsens

beslut om jakt på enskild individ av björn eller lodjur enligt 27 § andra

stycket i samma förordning får överklagas till Naturvårdsverket. Verkets

beslut i sådana ärenden får inte överklagas. Naturvårdsverkets beslut om

skyddsjakt enligt 27 § jaktförordningen kan enligt 58 § förordningen

överklagas till länsrätten med stöd av 22 § förvaltningslagen (1986:223).

Det innebär att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om

det har gått denne emot och beslutet kan överklagas. Förutsättningen är

normalt att beslutet antingen påverkar klagandens rättsställning eller be-

rör ett intresse som på något sätt erkänns av rättsordningen.

Den nuvarande ordningen innebär enligt Naturvårdsverket i praktiken

att frågan om ett beslut om skyddsjakt i ett enskilt fall är förenligt med

regelverket inte prövas. Kretsen av berättigade att ansöka om skyddsjakt

är begränsad. Ett beviljande av jakt anses sällan eller aldrig gå någon

emot och om ansökan om jakt har avslagits är kretsen taleberättigade

liten. I två nyare avgöranden har länsrätten avvisat överklaganden avse-

ende Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt. Det ena beslutet från 2008

tillät inte skyddsjakt på lodjur inom Strömsunds kommun i Jämtlands

län. Beslutet överklagades av Strömsunds jaktvårdskrets som yrkade till-

delning för Strömsunds kommun. Länsrätten fann att jaktvårdskretsen

inte var berörd av beslutet på ett sådant sätt att jaktvårdskretsen hade rätt

att överklaga beslutet. Överklagandet avvisades. Det andra fallet gällde

ett beslut av Naturvårdsverket att ge tillstånd till jakt efter högst sex lo-

djur i vetenskapligt syfte under en viss period. Beslutet överklagades av

Svenska rovdjursföreningen och även detta överklagande avvisades med

motiveringen att föreningen inte var berörd av beslutet.

Regeringen menar att det är viktigt att såväl verkets som länsstyrelser-

nas beslut om jakt kan överklagas genom förvaltningsbesvär av den som

är berörd av beslutet.

När beslut om jakt i större utsträckning kommer att tas av länsstyrel-

serna uppkommer också frågan om huruvida Naturvårdsverket, för att

tillvarata det allmänna intresset, ska ha möjlighet att överklaga länsstyr-

elsens beslut. Regeringen anser att det är viktigt att Naturvårdsverket ska

kunna ingripa om länsstyrelsernas beslut är felaktigt. Verket bör därför

ges rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Även möjligheten för olika

organisationer att överklaga beslut har övervägts. Regeringen anser dock

att det är tillräckligt om Naturvårdsverket bevakar de allmänna intressena

i frågor som rör rovdjursförvaltning och därmed ges möjlighet att över-

klaga länsstyrelsernas beslut.

17.6

Skyddsjakt på enskilds initiativ

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om rätt att döda rovdjur

för att skydda tamdjur bör inte ändras.

Rovdjursutredningens bedömning: Lagstiftningen om rätt att döda

rovdjur för att skydda tamdjur bör förenklas genom att ansvarsfrågan en-

bart regleras genom brottsbalkens bestämmelser om nöd.

Prop. 2008/09:210

55

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat.

Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelserna om rätt att döda

rovdjur för att skydda tamdjur har ändrats från och med den 1 maj 2009

genom ändringar i jaktförordningen. Den tidsbegränsade förordningen

(2007:127) med särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder vid rovdjurs-

angrepp har samtidigt upphört att gälla.

Från och med den 1 maj 2009 gäller enligt 28–28 c §§ jaktförord-

ningen att om björn, varg, järv eller lodjur angriper tamdjur, eller om det

finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp, får åtgärder vidtas

för att skrämma bort rovdjuret. Om det inte går att skrämma bort rov-

djuret eller om det inte går att avbryta eller avvärja ett angrepp på annat

lämpligt sätt, får rovdjuret under vissa förutsättningar dödas för att skyd-

da tamdjuret.

Ett rovdjur får dödas när det angriper och skadar tamdjur, eller om det

är uppenbart att ett sådant angrepp är omedelbart förestående. Vidare får

rovdjur dödas om det finns skälig anledning att befara ett angrepp på

tamdjur, om dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret har

angripit och skadat eller dödat tamdjur. Slutligen får ett rovdjur dödas

om det befinner sig inom ett inhägnat område som är avsett för skötsel av

tamdjur och det finns skälig anledning att befara att rovdjuret där angri-

per tamdjur. Inom vilthägn och liknande anläggning som har uppförts

med tillstånd av länsstyrelsen gäller också att lodjur får dödas för att

skydda vilt i hägnet om det finns skälig anledning att befara ett angrepp

där.

Rätten att ingripa gäller djurets ägare eller vårdare. Även annan som

handlar på uppdrag av ägaren eller vårdaren får ingripa för att skydda en

jakthund som används i jaktlag, ett tamdjur som befinner sig inom in-

hägnat område avsett för skötsel av tamdjuret eller vilt som hålls i vilt-

hägn eller annan liknande anläggning. Skulle uppdrag saknas, får ingrip-

ande ändå ske om den som vidtar åtgärden har skälig anledning att anta

att ett medgivande skulle ha getts om det funnits möjlighet till det.

Liksom tidigare gäller att åtgärderna får vidtas på annans jaktområde

men inte i en nationalpark. Rovdjur som har fällts får inte heller flyttas

utan medgivande av polismyndigheten.

Det är Naturvårdsverkets uppgift att fortlöpande bedöma om möjlighe-

ten att döda rovdjur med stöd av dessa bestämmelser försvårar upprätt-

hållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess natur-

liga utbredningsområde eller om bestämmelsen annars används i stor om-

fattning. Om verket bedömer att så är fallet, ska detta genast anmälas till

regeringen.

Eftersom det helt nyligen har skett en översyn och ändring av bestäm-

melserna om rätten till skyddsjakt på eget initiativ, ser regeringen ingen

anledning att nu genomföra ytterligare ändringar.

Prop. 2008/09:210

56

17.7

Illegal jakt

Regeringens bedömning: Den illegala jakten bör motverkas genom

ökad lokal delaktighet i rovdjursförvaltningen och genom förbättrad

information. Regeringen avser att i ett annat sammanhang återkomma

till frågan om försök och förberedelse till grovt jaktbrott bör kriminali-

seras.

Rovdjursutredningens bedömning: Försök och förberedelse till grovt

jaktbrott bör kriminaliseras. I jaktlagen bör det införas en ny 44 a § som

genom en hänvisning till 23 kap. brottsbalken kriminaliserar försök och

förberedelse till grovt jaktbrott. Jaktbrott som avser stora rovdjur och

som begås av ägare eller vårdare av tamdjur i omedelbar anslutning till

att tamdjur angrips eller består i överträdelse av villkor för jaktens bedri-

vande i myndighetsbeslut, bör inte kunna bedömas som grovt jaktbrott,

utan som ordinärt jaktbrott. Även överträdelse av villkor för jaktens be-

drivande i myndighetsbeslut bör bedömas som ordinärt jaktbrott. Åtal

bör kunna underlåtas i dessa situationer om det finns särskilda skäl. Sam-

hällets insatser bör främst inriktas mot en aktiv attitydpåverkan för att

tydliggöra att det inte är tillåtet att döda rovdjur och att det handlar om

grov brottslighet med ett högt straffvärde.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna, Hovrätten för Övre Norrland,

Östersunds tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Sveriges

Lantbruksuniversitet och Riksföreningen hänsynsfull jakt har också gjort

bedömningen att försök och förberedelse till grovt jaktbrott bör krimina-

liseras. Årjängs kommun, Malung-Sälens kommun, Jägarnas riksförbund

och Svenska jägareförbundet har inte gjort den bedömningen, främst

med hänvisning till bevisproblematiken. Länsstyrelserna i Skåne, Ble-

kinge, Hallands, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar, Östergötlands, Jämt-

lands och Västerbottens län, Stockholms universitet, Statens veterinärme-

dicinska anstalt, Svenska naturskyddsföreningen, Riksföreningen Hän-

synsfull Jakt samt Svenska rovdjursföreningen har anfört att det saknas

belägg för utredningens slutsats att en ökad legal jakt skulle minska den

illegala jakten medan Länsstyrelsen i Dalarnas län och Svenska jägare-

förbundet uttryckligen har uttalat sitt stöd för slutsatsen.

Skälen för regeringens bedömning

Den illegala jakten på rovdjur är enligt Rovdjursutredningen av den om-

fattningen att den allvarligt hotar fullföljandet av riksdagens beslut om

målen för förvaltningen av björn, järv, lodjur, kungsörn och framför allt

varg.

Antalet fällande domar för illegal jakt är mycket litet i relation till det

antal misstänkta jaktbrott som begås på stora rovdjur. Illegal jakt och

illegalt dödande av rovdjur utförs av ett fåtal människor som vanligen

redan är kriminellt belastade. Ett stort problem är att allmänheten inte är

polisen lika behjälplig med tips och iakttagelser när det gäller illegal jakt

på rovdjur som när det gäller annan illegal jakt. För att det ska bli en för-

ändring och fler brottslingar lagförda, fordras ett aktivt arbete för att för-

ändra allmänhetens attityd till dessa brott. Ett viktigt steg är att alla aktö-

rer på området, i synnerhet jägare, renskötare och markägare samt deras

organisationer, tydligt markerar sitt avståndstagande till illegal jakt som

sådan och till de individer som ägnar sig åt denna brottslighet.

Prop. 2008/09:210

57

Samhällets insatser bör främst inriktas mot en aktiv attitydpåverkan för

att tydliggöra att det inte är tillåtet att döda stora rovdjur och att det hand-

lar om grov brottslighet med ett högt straffvärde. Det är nödvändigt att

fler vågar berätta och vittna och att upptäcktsrisken och antalet lagför-

ingar ökar. Ett ökat lokalt deltagande har enligt regeringens uppfattning

stor betydelse för acceptansen av rovdjur. I avsnitt 15 tas vidare upp vissa

informationsfrågor som har stor betydelse för samexistensen mellan rov-

djur och människa.

Det är avgörande för rovdjurspolitikens trovärdighet att ansvariga poli-

tiker som står bakom ett beslut också försvarar beslutet. Samhällets sig-

naler blir härigenom tydligare och ger stöd till de motkrafter som inte

accepterar den illegala verksamheten, men som i dag inte vågar ge ut-

tryck för sina åsikter. Dessutom får de som utför det praktiska arbetet

nationellt, regionalt och lokalt det stöd som krävs för att rovdjurspoliti-

ken ska kunna förverkligas.

I jägarutbildningen bör frågor om illegal jakt särskilt uppmärksammas

och betydelsen av att var och en tar avstånd från brottsligheten och dess

utövare betonas.

Regeringen delar inte utredningens uppfattning att jaktbrott som begås

av ägare eller vårdare av tamdjur vid rovdjursangrepp på tamdjur regel-

mässigt ska bedömas som ordinärt brott. Frågan om rubricering av brottet

bör även fortsättningsvis avgöras av domstolarna med beaktande av

samtliga relevanta omständigheter. Detsamma gäller överträdelser av

villkor för jaktens bedrivande i myndighetsbeslut.

Försök och förberedelse till grovt jaktbrott

Jakt är att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka, spåra eller för-

följa vilt. Jakt är också att göra ingrepp i bon och att ta eller förstöra

fåglars ägg. Jaktbrott är att döda fredat vilt när detta inte är tillåtet. Ett

jaktbrott kan också bestå i att olovligen jaga på annans jaktområde, att

bryta mot reglerna om statens vilt, att använda motordrivna fortskaff-

ningsmedel på ett otillåtet sätt vid jakten eller att använda otillåtna vapen

och jaktmedel.

Den grova jaktbrottsligheten med högt straffvärde, dvs. främst den

brottslighet som inte innebär överträdelse av skyddsjaktsbestämmelserna,

är omfattande. Antalet fall som lagförs är däremot mycket litet. Brotts-

ligheten är svår att upptäcka och att utreda. Bevissvårigheterna är mycket

stora. Det är enorma arealer som ska övervakas. För att lagföra någon för

ett fullbordat jaktbrott krävs i dag i realiteten att gärningspersonen tas på

bar gärning.

Så länge försök och förberedelse till jaktbrott inte är kriminaliserat kan

polisen bara kontrollera t.ex. jaktstugor, förvaringsställen, bilar, lastut-

rymmet på en skoter eller skoterns släp vid misstanke om ett fullbordat

jaktbrott. Polis och åklagare kan i dag tillgripa hemlig teleövervakning

endast för att kontrollera teletrafiken vid förundersökning om fullbordat

grovt jaktbrott, men inte på försöks- eller förberedelsestadiet, t.ex. när

man har fått kännedom om grupperingar som planerar olaglig jakt på

rovdjur. Kriminalisering av försök och förberedelse till grovt jaktbrott

kan vara ett värdefullt verktyg i bekämpandet av den illegala jakten. Re-

geringen avser återkomma till frågan i annat sammanhang.

Prop. 2008/09:210

58

17.8

Rätt att behålla fällt vilt

Regeringens bedömning: Den som vid tillåten jakt fäller björn och

lodjur bör som huvudregel få behålla det fällda viltet. Varg och järv

bör kunna återfås av skytten efter ansökan.

Naturvårdsverkets bedömning överensstämmer huvudsakligen med

regeringens.

Remissinstanserna: Statens veterinärmedicinska anstalt har anfört att

en fälld varg eller järv inte bör få tillfalla skytten vid skyddsjakt eftersom

hela kroppen är värdefull för att utföra nödvändig dokumentation av rov-

djuren.

Skälen för regeringens bedömning: Naturvårdsverket har i sin redo-

visning påtalat att det har framförts kritik mot att jägarna förväntas ge-

nomföra skyddsjakt utan ersättning och att det fällda djuret trots detta

tillfaller staten. De lokala jägarna lägger vid skyddsjakt ned avsevärd tid

och arbete på att genomföra jakten. Skyddsjakt med stöd av 27 § jaktför-

ordningen sker emellertid efter ansökan av en enskild för att förhindra att

skador uppstår på dennes egendom. Någon rätt till ersättning för att ge-

nomföra en beviljad skyddsjakt finns inte. Däremot kan en myndighet

vid beslut om skyddsjakt på myndighetens initiativ enligt 7 § jaktlagen

besluta att jakten ska ske genom särskilt utsedda jägare. Det kan exem-

pelvis gälla länsstyrelsens fältpersonal.

Enligt 33 § jaktförordningen tillfaller bl.a. björn, varg, järv, lodjur och

kungsörn staten, om djuret dödas när det är fredat. Vid tillåten jakt får

alltså skytten som huvudregel behålla det fällda viltet, men den myndig-

het som beslutar om skyddsjakt ska i sitt beslut bestämma hur det ska

förfaras med dödat djur (27 och 29 §§). Enligt Statens veterinärmedicinska

anstalt har varg och järv ett så stort intresse för forskning, förvaltning och

övervakning att dessa även fortsättningsvis bör undersökas i orört skick.

Skytten bör dock efter ansökan kunna återfå djuret. Regeringen förutsät-

ter att skytten får behålla det fällda viltet, om det inte behövs för forsk-

ningen eller om det annars inte finns särskilda skäl för att viltet ska till-

falla staten. Detta bör gälla fälld björn och lodjur. Skytten bör dock alltid

vara skyldig att lämna de delar av djurkroppen som kan behövas för

provtagning m.m.

I fråga om varg och järv anser regeringen att skytten som huvudregel

bör få behålla t.ex. skinnet från det fällda djuret, om djuret har fällts un-

der licensjakt. Förutsättningen är att vederbörliga prover som behövs för

forskningsändamål lämnas.

Prop. 2008/09:210

59

17.9

Översyn av jaktlagstiftningen

Regeringens bedömning: En översyn av jaktlagen genomförs inte nu.

Rovdjursutredningens bedömning: Jaktlagen och jaktförordningen

bör ses över i förenklande syfte.

Naturvårdsverkets bedömning: Jaktlagen och jaktförordningen bör

ändras, bl.a. så att jaktlagen görs om till en lag om förvaltning av vilt.

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har betonat behovet av

en översyn av jaktlagstiftningen. Några remissinstanser har motsatt sig

att jaktlagen ersätts med en lag om förvaltning av vilt.

Skälen för regeringens bedömning: Den brist på acceptans för rov-

djursförvaltningen som Rovdjursutredningen har kunnat konstatera beror

enligt utredningen i hög grad på att styrmedlen inte är tillräckligt tydliga

och att möjligheten till överblick är begränsad. Jaktlagstiftningen är otill-

gänglig.

Jaktlagstiftningen är 20 år gammal och jaktformerna har delvis ändrats.

Den nuvarande lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988. När Sve-

rige blev medlem i EU år 1995 var lagstiftningen fortfarande ganska ny

och det gjordes därför ingen total översyn i samband med medlemskapet.

Regeringen konstaterar att det kan finnas ett behov av en översyn av

jaktlagen och avser därför att återkomma till denna fråga.

18

Inventeringar

Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör verka för att bestånds-

övervakningen i Norge, Finland och Sverige samordnas så långt möj-

ligt. Naturvårdsverket bör genom föreskrifter och på annat lämpligt

sätt säkerställa hög kvalitet i inventeringarna både inom och utanför

renskötselområdet.

Länsstyrelserna bör även i fortsättningen ansvara för de återkom-

mande rovdjursinventeringarna, som bör utgöra underlag för de årliga

delegationsbesluten och för övriga beslut om jakt. Samordningen av

inventeringsarbetet bör ske i det samverkansråd som finns i varje rov-

djursförvaltningsområde. En länsstyrelse inom varje rovdjursförvalt-

ningsområde bör ha ett särskilt ansvar för dokumentation av bestånds-

uppskattningar och av den jakt som beslutas och genomförs i förvalt-

ningsområdet.

Naturvårdsverket bör se till att beståndsuppskattningar för samtliga

aktuella arter sammanställs nationellt, på rovdjursförvaltningsområ-

desnivå och på regional nivå, i en årlig rapport.

Rovdjursutredningens bedömning:

Ett råd för lodjurs- och vargin-

venteringarna utanför renskötselområdet bör etableras med representanter

för Viltskadecenter, Naturvårdsverket och de berörda länsstyrelserna.

Rådet bör ledas av Viltskadecenter. Ansvaret för inventeringar samt re-

dovisning av beståndsuppskattningar till följd av dessa bör vara regio-

nalt. Områdesinventering bör vara huvudmetod för lodjursinventeringen

och snoking (att aktivt söka individer, spår och boplatser inom ett områ-

de) för varginventeringen. Områdesinventeringar för lodjur bör genomfö-

ras vartannat år, om inte snöbrist förhindrar detta. Snoking eller rullande

inventering kan användas i förvaltningen under mellanvarande år. I om-

råden med vargbestånd kan inventering med snoking till viss del också

samordnas med varginventeringen. Varginventeringen måste genomföras

varje år eftersom förändringar i en vargstam kan ske snabbt.

Prop. 2008/09:210

60

Naturvårdsverkets bedömning: Dagens inventering av rovdjur håller

hög internationell kvalitet, men de utvärderingar som skett 2007 av varg-

och lodjursinventeringarna och utvärderingen av 2008 års järvinventering

pekar på allvarliga brister i framför allt dokumentationen av inventer-

ingsarbetet. För att avhjälpa dessa brister och skapa en mer konsekvent

tillämpning av inventeringskriterierna över hela landet är det nödvändigt

med en årlig utomstående granskning av inventeringarna av järv och lo-

djur, liknande den granskning av varginventeringen som i dag genomförs

vid Viltskadecenter. Med hänsyn till det som sägs i Europeiska kommis-

sionens riktlinjer om förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå (se

avsnitt 6.2) framhålls att de stora rovdjurens bevarande ska säkras på

populationsnivå genom samordnad förvaltning mellan stater, anser Na-

turvårdsverket att en naturlig målsättning för ett vidareutvecklat sam-

arbete innebär harmoniserade kriterier för beståndsövervakning och en

gemensam årlig formaliserad rapportering av övervakningen, liknande

dagens gemensamma rapportering för varg.

Remissinstanserna: Flertalet länsstyrelser har anfört att den operativa

ledningen för inventeringsarbetet även fortsättningsvis bör ligga på läns-

styrelsen samt att ett råd för lodjurs- och varginventeringarna bör inrättas

och benämnas Samverkansgrupp för lodjurs- och varginventeringar. Läns-

styrelsen i Västernorrlands län har anfört att representation från län som

omfattas av renskötsel bör ingå i ett råd för lodjurs- och varginventer-

ingar. Naturvårdsverket har ställt sig tveksamt till att i ett formellt råd för

lodjurs- och varginventeringar formalisera nuvarande årliga samordnings-

möten som sker såväl inom som utanför renskötselområdet. Jokkmokks

kommun har anfört att varken örn- eller björnstammarna inventeras i

Norrbottens län. Kommunens uppfattning är att det är nödvändigt att ana-

lyser bygger på inventeringsresultat av alla rovdjursarter för att slutsats-

erna av analyserna ska anses vara trovärdiga. Svenska samernas riksför-

bund och Viltskadecenter har anfört att rennäringens förutsättningar be-

handlas mycket ytligt utan analys av metodik, organisation och finansier-

ing av rovdjursinventeringarna i renskötselområdet. Svenska samernas

riksförbund har anfört att inventeringsarbetet inom renskötselområdet

måste utvecklas och förbättras.

Skälen för regeringens bedömning

Regeringen gör liksom Naturvårdsverket bedömningen att den inventer-

ing av stora rovdjur som utförs i Sverige har hög kvalitet men att kvali-

teten fortsatt bör förbättras ytterligare.

Inventeringar

Prop. 2008/09:210

61

Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för viltförvaltningen och har fö-

reskriftsrätt i fråga om metodiken för beståndsuppskattning av stora rov-

djur. Den primära målsättningen för beståndsuppskattningarna är att fast-

ställa antalet årliga föryngringar av varje art. För varg tillkommer dess-

utom antal familjegrupper (flockar), antal revirmarkerande par samt antal

övriga stationära vargar. Fastställandet av antalet föryngringar sker med

olika metoder, företrädesvis områdesinventering och snoking. Områdes-

inventering är en yttäckande inventering på nysnö där ett område finkam-

mas under en kort tidsrymd medan snoking är en metod där information

om förekomster och föryngringar av stora rovdjur samlas in under hela

säsongen för snöspårning. Varg inventeras företrädesvis med snokingme-

toden, vilket innebär att inventering av varg är en mer eller mindre konti-

nuerlig process under perioden oktober–mars.

Länsstyrelserna har det operativa ansvaret för att inventeringarna utförs

i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter. De årliga inventeringarna

av stora rovdjur ingår i länsstyrelsernas regionala förvaltningsansvar och

utgör bl.a. underlag för uppföljning av mål för rovdjursstammarnas status

och utveckling, underlag för uppföljning av effekterna av vidtagna skade-

förebyggande åtgärder, underlag för planering av framtida skadeförebyg-

gande åtgärder och underlag för Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas

beslut om jakt efter rovdjur.

De beståndsuppskattningar som blir resultaten av inventeringarna sam-

manställs för varje län av länsstyrelserna och rapporteras till Naturvårds-

verket och Sametinget.

Utanför renskötselområdet sker inventeringarna sedan 1993 med hjälp

av Svenska jägareförbundets medlemmar och ideella organisationer. Inom

renskötselområdet utförs inventeringsarbetet gemensamt av länsstyrelserna

och samebyarna. Inventeringsresultaten ligger till grund för Sametingets

beslut om fördelning av ersättning för rovdjursförekomst i samebyarna.

Det är därmed av särskilt stor betydelse att inventeringarna av stora rov-

djur inom renskötselområdet håller hög kvalitet.

Lokal förankring

Dagens rovdjursförvaltning innebär möjligheter till olika slags delaktig-

het. Tiotusentals människor har under de senaste åren deltagit i rovdjurs-

förvaltningen genom att inventera, jaga rovdjur vid såväl licens- som

skyddsjakt och delta vid möten med representanter för ansvariga myndig-

heter. Regeringen anser att inventeringsverksamheten hyser goda möjlig-

heter att skapa delaktighet och dialog med intresserade aktörer. Inventer-

ingarna utgör en viktig kontaktyta mellan myndighet och lokalbefolkning

som kan bidra till ökad acceptans för förvaltande myndigheter och där-

med rovdjurspolitiken i stort. Ett system där fler kan delta aktivt i inven-

teringsarbetet och få insyn i förvaltningen kan ge förvaltningen ökad

legitimitet. Dessutom kan det bidra till att trovärdigheten ökar för de

resultat som kommer fram av inventeringarna.

Regeringen vill framhålla vikten av dagens gemensamma inventerings-

arbete i renskötselområdet och betona att en kontinuerlig vidareutveck-

ling av samarbetet är en viktig faktor för en framgångsrik framtida rov-

djursförvaltning i renskötselområdet och för fortsatt dialog mellan myn-

digheter och samebyar.

Prop. 2008/09:210

62

Samarbetet kring rovdjursinventeringen med Svenska Jägareförbundet

är ännu i en uppbyggnadsfas. Det ramavtal som ingicks mellan Natur-

vårdsverket och Svenska Jägareförbundet 2006 medför att det skapas för-

utsättningar för ett bättre samarbete mellan den statliga rovdjursförvalt-

ningen och jägarorganisationerna.

Regeringen anser att det är av stor betydelse att allmänheten, där det är

möjligt med hänsyn till arternas skyddsbehov, får tillgång till färska upp-

gifter om rovdjursförekomst och inträffade skador. Tillgången till infor-

mation bör kunna uppnås genom en offentlig del i inventeringsdatabasen

Rovdjursforum eller motsvarande databas, se avsnitt 15.

Inte alla inventeringsmetoder för rovdjur lämpar sig för lokal delaktig-

het, bl.a. eftersom vissa inventeringar rör uppgifter som omfattas av sek-

retess.

Vikten av lokal delaktighet har tagits upp av Rovdjursutredningen när

det gäller såväl val av områdesinventering som metod för inventering

samt när det gäller inrättandet av lokala rovdjursgrupper. Det bör vara

varje länsstyrelses uppgift att bedöma behovet av inrättandet av lokala

rovdjursgrupper i syfte att stärka den lokala delaktigheten.

Renskötselområdet

Rovdjursutredningen har föreslagit ett flertal åtgärder i fråga om inven-

tering av stora rovdjur utanför renskötselområdet. Däremot finns inga

konkreta förslag om inventering inom renskötselområdet. Regeringen

finner det angeläget att koordinering och granskning av inventering sker i

minst lika hög grad inom renskötselområdet som utanför. Naturvårdsver-

ket och Sametinget bör samverka för att säkerställa att de inventeringar

som utförs inom renskötselområdet sker i enlighet med gällande före-

skrifter och att tillbörlig kvalitetssäkring säkerställs. Föreskrifterna bör

vid behov ses över. Sametinget ansvarar för att de utbetalningar som görs

sker i enlighet med gällande bestämmelser.

Det är viktigt att skapa goda förutsättningar för rennäringen så att tole-

ransen för rovdjuren ökar och samexistensen mellan människor och rov-

djur underlättas. Tillförlitliga inventeringar, vilka sker i samarbete mel-

lan länsstyrelsen och samebyarma, ger god kännedom om den samlade

rovdjursförekomsten i samebyarna. Kunskapen från inventeringarna an-

vänds i dag som underlag för beslut om jakt. Riktlinjerna för beslut om

jakt är dock oklara och den osäkerhet som finns inför beslut om skydds-

jakt skapar frustration för näringsidkarna. Enligt regeringens uppfattning

kan inventeringarna ytterligare stärka förutsebarheten i rovdjurspolitiken

om ett tak för förekomst av rovdjur inom olika delar av renskötselområ-

det formuleras. Utarbetandet av sådana toleransnivåer inom renskötsel-

området är mycket viktiga för att skapa acceptans för såväl rovdjuren

som den förda rovdjurspolitiken. Arbetet bör därför påbörjas inom kort.

Samverkansrådens arbete med lodjurs- och varginventering

Enligt Rovdjursutredningen skulle inrättandet av ett särskilt råd för lo-

djurs- och varginventeringar utanför renskötselområdet bl.a. öka möjlig-

heten att göra strategiska bedömningar för inventeringsarbetet. Reger-

ingen delar utredningens syn att en ökad samordning mellan län, särskilt

sådana län som delar föryngringar av lodjur och varg, kan vara gynnsam.

Regeringen menar dock att samordningen bör ske inom Rovdjursförvalt-

ningsområdets samverkansråd och inte genom ett särskilt råd för lo- och

varginventeringar. Inom samverkansråden bör strategiska bedömningar

och ambitionsnivåer för varje års inventering anges i adaptiv form med

utgångspunkt från föregående års inventeringar. Prognoser kring förvän-

tat resultat från kommande års inventeringar bör värderas av samverkans-

rådet, som även bör medverka i en koordinering av inventeringsinsats-

erna i syfte att stärka samarbetet över länsgränserna.

Prop. 2008/09:210

63

Antalet tjänstemän som deltar aktivt i inventeringsarbetet bör hållas

nere i syfte att bl. a. samla kompetensen hos färre människor. Det förenk-

lar också fortbildnings- och informationsinsatser.

Det är av avgörande betydelse att inventeringsresultaten är direkt jäm-

förbara mellan olika län och år, eftersom inventeringsresultaten ligger till

grund för mycket viktiga förvaltningsbeslut. Naturvårdsverket bör genom

föreskriftsarbete och på annat lämpligt sätt se till att de övergripande

förutsättningarna för inventeringsarbetets kvalitet bibehålls och förstärks.

Utomstående granskning

Enligt Naturvårdsverket bör – i syfte bl.a. att skapa en mer konsekvent

tillämpning av inventeringskriterierna över hela landet – en årlig utom-

stående granskning av inventeringarna av järv och lodjur genomföras,

liknande den granskning av varginventeringen som i dag genomförs vid

Viltskadecenter. Enligt verket bör granskningen resultera i en kontinuer-

lig förbättringsdialog med länsstyrelsernas inventeringsansvariga och

mynna ut i årliga nationella inventeringsrapporter som fastställs av ver-

ket. Regeringen delar verkets syn att kvaliteten i inventeringsarbetet är

viktig och bör säkerställas, men anser att verket bör föreslå formerna för

en sådan utomstående granskning av inventeringarna av järv och lodjur.

Samordning med grannländer

Redan i dag är det möjligt att förvalta rovdjurspopulationerna på popu-

lationsnivå i enlighet med Europeiska kommissionens riktlinjer, se av-

snitt 6.2. I syfte att stärka förvaltningen på populationsnivå krävs bl.a. att

de skandinaviska ländernas inventeringsmetoder stämmer överens med

varandra, att de kvalitetssäkras samt att resultaten dokumenteras på ett

tillförlitligt sätt. Naturvårdsverket bör ha uppgiften att arbeta för en ut-

ökad samordning av beståndsuppskattningar mellan Sverige, Norge och

Finland. Svårigheterna för finska vargar att nå Sverige kan lämpligen

hanteras i ett sådant sammanhang

Mot bakgrund av den ökande samordningen mellan Sverige, Norge och

Finland blir Naturvårdsverkets roll i styrningen av det nationella inven-

teringsarbetet särskilt viktig. För att underlätta Naturvårdsverkets roll bör

en länsstyrelse inom varje rovdjursförvaltningsområde ges huvudansvar

för dokumentation av beståndsuppskattningar, jakt och beslut om jakt

som görs i området.

Prop. 2008/09:210

64

19

Inventeringsmetodik

Enligt Rovdjursutredningen bör områdesinventering bli huvudmetod för

lodjursinventeringen. Ett fåtal remissinstanser anser i stället att simultan

områdesinventering bör vara huvudmetod i områden med täta lodjurs-

stammar. Regeringen anser att det bör överlåtas åt Naturvårdsverket att i

föreskrifter fastställa den mest lämpade metoden för lodjurs- och vargin-

ventering. Likriktning av inventeringsmetoder över landet bör prioriteras

och det bör inte vara möjligt för något län att använda en olämplig metod

eller utföra inventeringen i otillräcklig omfattning av ekonomiska skäl.

Otillräcklig inventering är så allvarlig att det bör övervägas om tilldel-

ning av stora rovdjur för jakt överhuvudtaget ska kunna ske i ett sådant

län påföljande år.

Årlig rapportering av rovdjursförekomst

Enligt Rovdjursutredningen är det nödvändigt att rapporteringen av in-

venteringsresultatet fastställs på den regionala nivå som även har förvalt-

ningsansvaret. Regeringen delar utredningens synpunkt att inventering-

arna bör rapporteras länsvis. Därutöver har det stor betydelse att resulta-

ten även sammanställs på nationell nivå samt för rovdjursförvaltnings-

områdena var för sig och att särskild hänsyn tas för att särskilja revir som

delas av två eller fler län. Naturvårdsverket bör ansvara för att sådana

redovisningar av beståndsuppskattningar sammanställas årligen i en na-

tionell rapport.

Forskning

Regeringens bedömning: Ersättningssystemet för rovdjursrivna renar

bör vara baserat på aktuell kunskap om rovdjurens antal och dess fak-

tiska predation på ren. En djupgående studie av rovdjurens predation

på ren bör därför genomföras. En sådan studie har också betydelse för

att ge djupare förståelse för rovdjurspolitiken. Sametinget bör ges i

uppdrag att i samverkan med Naturvårdverket och Viltskadecenter,

samordna en sådan studie.

Rovdjursutredningens bedömning: Inslaget av samhällsvetenskaplig

och beteendevetenskaplig forskning kring rovdjuren bör ges en högre

prioritet. Särskilda initiativinsatser av forskningsfinansiärer bör göras för

att stimulera projekt- och programansökningar. De stora forskningspro-

grammen för artstudier bör fortsätta. För den fortsatta finansieringen bör

en förstärkning genom forskningsmedel från EU eftersträvas. Något eller

flera utomnordiska länder bör involveras i programmen. Forskningen

kring effektiva inventeringsmetoder bör fördjupas. Ett program för pre-

dationsstudier på ren och andra effekter av rovdjursförekomst på rennär-

ingen bör etableras under ledning av Naturvårdsverket. Särskilda medel

för programmet bör avsättas under en fyraårsperiod. Studien bör

finansieras genom 10 miljoner kronor från anslaget för biologisk mång-

fald. Medfinansiering bör sökas från EU.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har önskat att interaktioner

rovdjur–bytesdjur utreds ytterligare. Viltskadecenter och Svenska Samer-

nas Riksförbund har anfört att det är angeläget att höja ersättningen inom

renskötselområdet redan nu. Enligt Naturvårdsverket är det önskvärt att

Viltskadecenters kompetens kan nyttjas till insatser i renskötselområdet.

Enligt verket bör Sametinget vara den myndighet som ger Viltskadecen-

ter uppdrag i renskötselområdet och som finansierar sådana uppdrag ef-

tersom Sametinget har ansvar för ersättningar och förebyggande åtgärder i

renskötselområdet. Flertalet länsstyrelser har anslutit sig till utredningens

bedömning i fråga om forskning och forskningsfinansiering samt att

forskning bör inriktas mot att finna effektiva inventeringsmetoder på bar-

mark. Naturvårdsverket har anfört att forskningen bör utveckla en kost-

nadseffektiv metod och verktyg för att länsstyrelserna själva ska kunna

hantera spillningsinventeringarna av björn samt de nödvändiga bearbet-

ningar och beräkningar som är sammankopplade med populationsupp-

skattningar. Länsstyrelsen i Västerbottens län har inte delat bedömningen

om en fyraårig studie om rovdjuren i renskötselområdet medan Statens

fastighetsverk har anfört att det är angeläget att aktuell kunskap om pre-

dation på ren från olika rovdjur tas fram. Svenska samernas riksförbund

har uppskattat predationen av rovdjur till lågt räknat om cirka 40 000–

45 000 dödade renar per år snarare än det lägre antal som utredningen har

uppskattat predationen till.

Prop. 2008/09:210

65

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i den forsknings-

politiska propositionen (prop. 2008/09:50) identifierat ett kunskapsbehov

om förvaltningen av rovdjur i renskötselområdet. Forskningsrådet för

miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas) beslutar och ut-

lyser medel för forskning om effekter på naturresurser, ekosystemtjänster

och biologisk mångfald. Formas prioriterar forskning om ändrade förut-

sättningar för rennäringen i form av klimatförändringar, biologiska fakto-

rer samt ökat yttre tryck från turism och andra näringar.

Även Naturvårdsverket ger bidrag till forskning med medel ur Vilt-

vårdsfonden. Verket har i sitt ramprogram för viltforskning för 2009–

2014 särskilt prioriterat forskning inom områdena ”Landskap i föränd-

ring – effekter på och av vilt i ett systemanalytiskt perspektiv”, ”Viltet,

jakten och samhället”, ”Biologiska effekter av jakt och viltförvaltning”

samt ”De stora rovdjuren, bytesdjuren och samhället”. När det gäller de

stora rovdjuren betraktas som särskilt intressant att studera interaktioner

mellan rovdjur–bytesdjur, i områden där flera arter av stora rovdjur före-

kommer samtidigt. Vidare har verket pekat på behovet av samhällsveten-

skaplig och beteendevetenskaplig forskning associerad till rovdjuren.

Klimatförändringar och ökad konkurrens om markutnyttjandet i fjäll-

världen är faktorer som ter sig oroande för framtida rennäringsföretag.

Förekomst av stora rovdjur är en annan. Regeringen, som anser att det är

viktigt att slå vakt om rennäringens möjligheter, gör bedömningen att det

är av avgörande betydelse dels för rovdjursacceptansen, dels för förtroen-

det för den förda rovdjurspolitiken att de ersättningar för rovdjursrivna

renar som staten betalar ut motsvarar rennäringens faktiska förluster till

följd av rovdjursangrepp. De kvalitativa studier som utfördes på lodjurs

och järvs predation på ren i Naturvårdsverkets regi under 1980-talet lig-

ger till grund för det ersättningssystem som gäller i dag. Avsevärt tätare

rovdjursstammar i kombination med en snabb teknikutveckling gör det

Prop. 2008/09:210

66

20

relevant att genomföra en ny djupgående studie av rovdjurens faktiska

predation på ren i syfte att säkerställa relevanta ersättningsnivåer till ren-

näringen. Det faktum att ren utgör huvudföda för de stora rovdjuren i

renskötsellänen placerar rennäringen i en särställning i rovdjurssamman-

hang. Ingen annan näring är därför i tillnärmelsevis lika hög grad bero-

ende av en aktuell bedömning av rovdjurens faktiska uttag. Sametinget

bör därför ges i uppdrag att i samverkan med Naturvårdverket och Vilt-

skadecenter, samordna en samlad studie av rovdjurens predation på ren

inom renskötselområdet.

Viss forskning inom det aktuella området pågår. Sveriges lantbruks-

universitet har regeringens uppdrag att utveckla förebyggande åtgärder i

renskötselområdet samt, om det bedöms som relevant, studera varg,

björn eller örns predation på ren. En större studie av björnens predation

på ren är påbörjad inom ramarna för det regeringsuppdraget.

Regeringen delar utredningens uppfattning att det är angeläget att sam-

hälls- och beteendevetenskaplig forskning integreras i den traditionellt

naturvetenskapligt baserade rovdjursforskningen. Det är betydelsefullt att

försöka hitta vägar som ger medborgare ökade möjligheter att kunna föra

en dialog med myndigheter om hur rovdjuren påverkar deras vardag.

Med beaktande av utvecklingen av rovdjursstammarna bör en utvecklad

dialog mellan myndighet och medborgare etableras. Forskning inom om-

rådet behövs bl.a. för att ge vägledning om hur en sådan konstruktiv dia-

log ska kunna utformas.

Naturvårdsverket har i sitt remissvar anfört att forskningen bör utveckla

en kostnadseffektiv metod och verktyg för att länsstyrelserna själva ska

kunna hantera spillningsinventeringar av björn samt nödvändiga bearbet-

ningar och beräkningar som är sammankopplade med populationsupp-

skattningar. I Viltskadecenters regi har en sådan forskning påbörjats un-

der 2009 på uppdrag av regeringen. Viltskadecenter ska genom litteratur-

studier, forskning och utveckling ta fram metoder för att möjliggöra in-

ventering av varg på barmark. I studien ingår ett väsentligt utökat arbete

med DNA-analyser samt utveckling av sådana analyser. Arbetet med att

utarbeta metoder för utökad inventering av varg på barmark ska ske i

samråd med Naturvårdsverket. Uppdraget ska redovisas under 2010.

Forskning är en mycket kostsam verksamhet. Regeringen delar därför

utredningens uppfattning att större ansträngningar än i dag bör göras för

att få del av de medel som är anslagna inom EU för arbetet med bio-

logisk mångfald. Det är angeläget att Naturvårdsverket vidtar de åtgärder

som behövs för att svensk viltforskning ska få del av den delfinansiering

som EU erbjuder.

Konsekvenser

En utvecklad rovdjurspolitik medför konsekvenser för många aktörer i

samhället. Det övergripande syftet med denna proposition, är att Sverige

ska ha livskraftiga stammar av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn

samt att respektive art ska finnas inom sitt naturliga utbredningsområde

och i samexistens med människan.

Nedan följer ett övergripande resonemang om de konsekvenser pro-

positionen förslag kan komma att få. Konsekvenser av specifika åtgärder

redovisas i övrigt i respektive avsnitt.

Prop. 2008/09:210

67

Konsekvenser för näringsliv

Tillväxten, särskilt av varg, har i synnerhet inneburit problem för tam-

djursägare i mellersta Sverige där det är tätast mellan vargreviren. Även

jägarkåren och företag som driver upplevelsebaserad rovdjursturism på-

verkas på olika sätt av rovdjursförekomst. Rennäringen är särskilt utsatt

liksom extensiv hållning av tamdjur. Genom en jämnare spridning av

rovdjuren, en utökad regional förvaltning, utökade skyddsåtgärder, adap-

tiv förvaltning av rovdjursstammarna samt genom att rovdjursförekoms-

ten inom renskötselområdet begränsas kan dessa konflikter komma att

minska. Det kommer att leda till förbättrade förutsättningar för dessa när-

ingar. De nya viltförvaltningsdelegationerna kommer att öka det berörda

näringslivets möjlighet till delaktighet i rovdjursförvaltningen.

En accepterad utvecklad rovdjursförvaltning förväntas gynna det aktiva

friluftslivet och de aktörer inom näringslivet som berörs. Exempelvis

turismnäringen kan gynnas av det attraktionsvärde som väl förvaltade

och livskraftiga stammar av rovdjur bedöms ha. En utvecklad rovdjurs-

förvaltning förväntas minska konflikterna mellan jaktintresset och rov-

djuren och därmed gynna de många olika aktörer som finns kring jakt-

intresset. Det är dock viktigt att påpeka att förebyggande åtgärder och en

adaptiv förvaltning av rovdjuren, inte helt kan eliminera konflikterna

mellan rovdjur och människa.

Konsekvenser för kommuner och hushåll

Hushållen och kommunerna förväntas inte påverkas direkt av de insatser

som presenteras i denna proposition. På ett mer generellt plan kommer

dock allmänheten att påverkas, särskilt i områden med stora rovdjurspo-

pulationer. En utvecklad rovdjurspolitik avser att förändra den lokala och

regionala rovdjurskoncentrationen i syfte att minska konflikterna i sam-

hället, vilket kommer att kräva insatser även från allmänheten. Ett utökat

regionalt ansvar, bl.a. genom införande av viltförvaltningsdelegation,

utökad tillgång till information om rovdjursfrågor m.m., innebär att den

lokala delaktigheten stärks. Ökad delaktighet kan ge större acceptans för

rovdjuren, särkskilt i de rovdjurstäta områdena, och kan i sin tur minska

andra problem som illegal jakt m.m.

Intresset för rovdjursfrågorna är stort bland allmänheten. Värdet av att

ha livskraftiga rovdjursstammar är viktig för de flesta människor. Flera

av åtgärderna kommer att leda till att rovdjurspolitiken blir mer upp-

märksammad och att människor upplever att det vidtas åtgärder för att

förbättra situationen.

Konsekvenser för myndigheter

Det är främst länsstyrelsernas och Naturvårdsverkets arbete som kommer

att behöva förändras till följd av förslagen i denna proposition, och det

kommer i vissa fall även att innebära utökade arbetsuppgifter. Arbetet

med ett utökat regionalt ansvar kommer att ske adaptivt och stegvis och

konsekvenserna kan därför komma att förändras i och med att den regio-

nala förvaltningen utvecklas. De tre förvaltningsområdena bör underlätta

samverkan med Sametinget samt även samverkan mellan länsstyrelserna

inbördes.

Prop. 2008/09:210

68

Även arbetet med särskilda informationsinsatser kommer att kräva

ytterligare resurser. Naturvårdsverket får tills vidare även fortsättningsvis

genom anslaget för åtgärder för biologisk mångfald, 1:3 under utgiftsom-

råde 20, avsätta medel för särskilda informationsinsatser under 2009 och

2010 med anledning av en utvecklad rovdjursförvaltning. Vidare bör ver-

ket även inom ramen för anslaget fördela medel efter ansökan från olika

aktörer och organisationer.

Naturvårdsverket får två regeringsuppdrag, Sametinget två, Skogsstyr-

elsen ett och Jordbruksverket ett till följd av det som presenteras i denna

proposition.

Förslaget att länsstyrelsens och Naturvårdsverkets beslut om skydds-

jakt och licensjakt får överklagas till förvaltningsdomstol kan komma att

innebära en något ökad arbetsbelastning för domstolarna. Antalet mål

kan dock antas vara få. Det är sannolikt att antalet beslut som överklagas

kommer att minska i och med att praxis utformas.

Statsfinansiella konsekvenser

Av Naturvårdsverkets utredning framgår att länsstyrelserna ser ett behov

av ökade resurser som uppgår till cirka 16 miljoner kronor per år till följd

av en regionaliserad förvaltning. Vidare bedömer Rovdjursutredningen

att de tre informationscentrumen behöver en grundfinansiering med

8 miljoner kronor per år. Kostnaderna för informationscentrumen avses

täckas med anslaget för åtgärder för biologisk mångfald 1:3 under ut-

giftsområde 20. I budgetpropositionen för 2009 anges att fr.o.m. 2009 får

länsstyrelserna under tre år extra medel från anslaget får åtgärder för bio-

logisk mångfald 1:3, sammanlagt 24 miljoner kronor, för kompetenshöj-

ande åtgärder till följd av en regionaliserad förvaltning. Därutöver kom-

mer fyra miljoner kronor per år att fördelas till länsstyrelserna från anslag

1:3 under utgiftsområde 20 för kostnader för regional förvaltning av rov-

djuren. Övriga kostnader för länsstyrelsernas verksamhet bedöms kunna

finansieras inom den befintliga ramen för länsstyrelsens förvaltningsan-

slag. De kostnader som Naturvårdsverket hittills har haft för informa-

tionsverksamhet kommer att öka med 1–2 miljoner kronor initialt i sam-

band med att regionaliseringen av förvaltningen genomförs, vilket finan-

sieras inom den befintliga ramen för Naturvårdsverkets sakanslag. Där-

efter bedöms kostnaderna ligga på samma nivå som i dag.

Konsekvenser för miljökvalitetsmålen

Förslaget om en utvecklad rovdjurspolitik bedöms ge positiva effekter

för miljökvalitetsmålen Ett rikt växt- och djurliv (främst delmål 1 och 2),

Storslagen fjällmiljö (delmål 4) och Ett rikt odlingslandskap (delmål 2).

Ett större antal av de åtgärder som aviseras i propositionen förväntas ge

betydande positiva miljöeffekter och därmed öka möjligheten att nå såväl

de beslutade delmålen som miljökvalitetsmålen. Åtgärderna kommer

även att underlätta genomförandet av EG-lagstiftningen och uppfyllandet

av Sveriges internationella åtaganden på området.

Prop. 2008/09:210

69

21

Författningskommentar

I 39 § jaktlagen finns bestämmelser om länsvisa viltvårdsnämnder med

uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i fråga om viltvården.

Paragrafen upphävs med anledning av att viltvårdsnämndernas arbetsupp-

gifter upphör och ersätts av viltförvaltningsdelegationer vars samman-

sättning och arbetsuppgifter regleras i en förordning (se avsnitt 11.2).

Prop. 2008/09:210

Bilaga 1

70

Remissinstanserna – Rovdjursutredningens

slutbetänkande

Riksrevisionen, Hovrätten för övre Norrland, Östersunds tingsrätt, Kam-

marrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Åklagarmyndigheten,

Rikspolisstyrelsen, Statens fastighetsverk, Statskontoret, Länsstyrelsen i

Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Söder-

manlands län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Blekinge län,

Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyr-

elsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen Kalmar län, Länsstyrelsen i Öster-

götlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Värm-

lands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län,

Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Läns-

styrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrel-

sen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms uni-

versitet, Uppsala universitet, Lunds tekniska universitet, Statens jord-

bruksverk, Sveriges veterinärmedicinska anstalt, Sametinget, SLU/Art-

databanken, Centrum för biologisk mångfald, Naturvårdsverket, Skogs-

styrelsen, Sveaskog, Naturhistoriska riksmuseet, Attje, svenskt fjäll och

samemuseum, Ovanåkers kommun, Dals-Eds kommun, Arvika kommun,

Årjängs kommun, Malung-Sälens kommun, Mora kommun, Vansbro

kommun, Rättviks kommun, Ånge Kommun, Härjedalens kommun,

Strömsunds kommun, Lycksele kommun, Arjeplogs kommun, Arvids-

jaurs kommun, Jokkmokks kommun, Sveriges hembygdsförbund, Sve-

riges Kommuner och Landsting, Svenska samernas riksförbund, Svenska

naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund,

Lantbrukarnas riksförbund, Skogsindustrierna, Svenska Turistföreningen,

Djurens rätt, Gävleborgs fäbodförening, Riksföreningen hänsynsfull jakt,

Stiftelsen rovdjurscentret de 5 stora, Svenska kennelklubben, Svenska

rovdjursföreningen, Svenska ekoturismföreningen, Sveriges biodlares

riksförbund, Sveriges jordägareförbund, Viltskadecenter, Världsnaturfon-

den.

Prop. 2008/09:210

Bilaga 2

71

Remissinstanserna – Naturvårdsverkets tre

regeringsuppdrag

Hovrätten i Övre Norrland, Östersunds tingsrätt, Kammarrätten i Sunds-

vall, Länsrätten i Stockholms län, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrel-

sen, Statens fastighetsverk, Statskontoret, Länsstyrelsen i Stockholms

län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län,

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Läns-

styrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i

Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län,

Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Västra Götaland, Länsstyr-

elsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Väst-

manlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävleborgs

län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,

Brottsförebyggande rådet, Stockholms universitet, Uppsala universitet,

Göteborgs universitet, Statens jordbruksverk, Statens veterinärmedi-

cinska anstalt, Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet, ArtDatabanken,

Centrum för biologisk mångfald, Vetenskapliga rådet för biologisk

mångfald, Skogsstyrelsen, Sveaskog förvaltnings AB, Naturhistoriska

riksmuseet, Stiftelsen Ajtte, svenskt fjäll- och samemuseum, Sveriges

hembygdsförbund, Sveriges Kommuner och Landsting, Svenska samer-

nas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbun-

det, Jägarnas riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Förbundet Sveri-

ges småbrukare, Föreningen Sveriges skogsindustrier, Bergvik Skog AB,

Holmen Skog AB, Svenska turistföreningen, Djurens rätt, Fåravelsför-

bundet, Gävleborgs fäbodförening, HundCampus, Renägarförbundet,

Riksföreningen hänsynsfull jakt, Rovdjurscentret de 5 stora, Rovdjurs-

centrum i Orsa, Skandinaviska björnprojektet, Svenska djurparksför-

eningen, Svenska fäbodbrukarföreningen, Svenska kennelklubben, Svens-

ka rovdjursföreningen, Svenskt friluftsliv, Svenska ekoturismföreningen,

Sveriges biodlares riksförbund, Sveriges jordägareförbund, Sveriges or-

nitologiska förening, Viltskadecenter, Världsnaturfonden.

Prop. 2008/09:210

72

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 maj 2009

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Odell,

Ask, Husmark Pehrsson, Leijonborg, Larsson, Torstensson, Carlgren,

Hägglund, Borg, Malmström, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth,

Tolgfors.

Föredragande: Carlgren

Regeringen beslutar proposition 2008/09:210 En ny rovdjursförvaltning