Prop. 2013/14:197

Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 mars 2014

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås bl.a. en ändring av bestämmelserna i utlänningslagen (2005:716) om när en asylansökan får avvisas. Den föreslagna ändringen innebär ett genomförande i svensk rätt av artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet, som medger att en asylansökan får nekas prövning om sökanden har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. En sådan ändring är nödvändig för att bestämmelserna om när en asylansökan får avvisas ska stämma överens med bestämmelserna om när ett beslut om överföring av en asylsökande kan fattas enligt den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen är tillämplig från och med den 1 januari 2014.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2014. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 att 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b §utlänningslagen (2005:716) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

9 §

Vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen).

Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning)2(Dublinförordningen).

5 kap. 1 b §3

En asylansökan får avvisas om sökanden

1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting,

1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande,

2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller

3. kan sändas till ett land där han eller hon – inte riskerar att utsättas för förföljelse, – inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

– är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd,

– har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 29.6.2013, s. 60, Celex 32013L0032). 2 EUT L 180, 29.6.2013, s. 31 (Celex 32013R0604). 3 Senaste lydelse 2009:1542.

– har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit.

I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om

1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller

2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014.

2. För beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat4 gäller 1 kap. 9 § i sin äldre lydelse.

3. För asylansökningar på vilka rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är tillämplig gäller 5 kap. 1 b § i sin äldre lydelse.

4 EUT L 50, 25.2.2003, s. 1 (Celex 32003R0343).

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet antog den 26 juni 2013 direktivet 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning)1, det omarbetade asylprocedurdirektivet. Direktivet, som trädde i kraft den 19 juli 2013, ska vad avser merparten av bestämmelserna vara genomfört i medlemsstaterna senast den 20 juli 2015. Direktivet bifogas som bilaga 1.

Den 26 juni 2013 antog också Europaparlamentet och rådet förordningen (EU) 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning)2, den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen, som trädde i kraft den 19 juli 2013, ska tillämpas av medlemsstaterna sedan den 1 januari 2014. Förordningen bifogas som bilaga 2.

Inom Justitiedepartementet upprättades i december 2013 ett utkast till lagrådsremiss Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande. En sammanfattning av utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 3. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 4. Förslagen har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2014/140/L7).

Propositionen innehåller överväganden och förslag för att genomföra artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Därtill innehåller propositionen vissa överväganden och förslag med anledning av den omarbetade Dublinförordningen.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 mars 2014 att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

1 EUT L 180, 29.6.2013, s. 60 (Celex 32013L0032). 2 EUT L 180, 29.6.2013, s. 31 (Celex 32013R0604).

4. Det gemensamma europeiska asylsystemet

4.1. Den första etappen

EU har sedan 1999 arbetat med att skapa ett gemensamt asylsystem som grundar sig på en fullständig tillämpning av 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och dess tilläggsprotokoll från den 31 januari 1967 (New York-protokollet)3. Den första etappen i det arbetet slutfördes genom antagandet av rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (skyddsgrundsdirektivet)4 och rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (asylprocedurdirektivet)5. År 2003 hade dessutom rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (nedan Dublinförordningen 343/2003)6 antagits.

Under den första etappen av genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet antogs också det s.k. mottagandedirektivet7 och den s.k. Eurodacförordningen8.

Skyddsgrundsdirektivet innehåller kriterierna för när en person ska anses vara i behov av internationellt skydd och bestämmelser om de rättigheter som följer med att internationellt skydd beviljas. I direktivet finns ett antal definitioner.

Med internationellt skydd avses flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande.

Med flykting avses en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl befinner sig utanför det land där han

3 Genèvekonventionen och New York-protokollet innehåller de grundläggande internationella bestämmelserna om flyktingskap. I konventionen anges bl.a. kriterier för när en person ska betraktas som flykting. 4 EUT L 304, 30.9.2004, s. 12 (Celex 32004L0083). Ompublicering EUT L 204, 5.8.2005, s. 24, (rättad Celex 32004L0083R[2]). 5 EUT L 326, 13.12.2005, s. 13 (Celex 32005L0085). 6 EUT L 50, 25.2.2003, s. 1 (Celex 32003R0343). 7 Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 6.2.2003, s. 18, Celex 32003L0009). 8 Rådets förordning (EG) 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EGT L 316, 15.12.2000, s. 1, Celex 32000R2725).

eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av undantagsbestämmelserna i direktivets artikel 12.

Med flyktingstatus avses en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting.

Med person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande avses en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 och som inte omfattas av undantagen i artikel 17.1 och 17.2 och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill, begagna sig av det landets skydd.

Med status som alternativt skyddsbehövande avses en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande.

Med ansökan om internationellt skydd avses en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför skyddsgrundsdirektivets tillämpningsområde och som kan omfattas av en separat ansökan.

Asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om de förfaranden som ska tillämpas vid handläggningen av asylansökningar som lämnas in på medlemsstaternas territorium. Med asylansökan avses enligt direktivet en ansökan som görs av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person och som kan förstås som en begäran om internationellt skydd från en medlemsstat i enlighet med Genèvekonventionen (dvs. en ansökan om flyktingstatus). En ansökan om internationellt skydd antas vara en asylansökan, om inte personen i fråga uttryckligen begär en annan typ av skydd som det kan ansökas om separat. I de fall en medlemsstat tillämpar ett förfarande där asylansökningar prövas både som ansökningar om status som flykting och som ansökningar om status som alternativt skyddsbehövande är dock direktivets bestämmelser tillämpliga under hela förfarandet.

Skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet genomfördes i svensk rätt i januari 2010. I 4 kap.1 och 2 §§utlänningslagen (2005:716), UtlL, finns definitioner av flykting respektive alternativt skyddsbehövande som motsvarar definitionerna i skyddsgrundsdirektivet. I 4 kap. 3 och 3 a §§ UtlL finns bestämmelser om flyktingstatusförklaring respektive alternativ skyddsstatusförklaring.

Dublinförordningen 343/2003 har som syfte att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare till någon medlemsstat och garantera faktisk tillgång till förfarandena för fastställande av flyktingstatus utan att äventyra målet att asylansökningar ska behandlas snabbt. En huvudprincip i förordningen är att en

asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat. Förordningen innehåller därför olika kriterier för vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för prövningen av en asylansökan. Med asylansökan avses enligt förordningen en ansökan som har getts in av en tredjelandsmedborgare och som kan anses som en ansökan om internationellt skydd av en medlemsstat i enlighet med Genèvekonventionen (dvs. en ansökan om flyktingstatus). En ansökan om internationellt skydd ska antas vara en asylansökan, om inte tredjelandsmedborgaren uttryckligen begär en annan typ av skydd, som kan sökas särskilt.

4.2. Den andra etappen

Samtliga rättsakter inom det europeiska asylsystemet har omförhandlats och omarbetade versioner har antagits. Omarbetningen har syftat bl.a. till ökad harmonisering och till att flyktingar och alternativt skyddsbehövande i största möjliga utsträckning ska behandlas lika såväl vad gäller förfarandet vid fastställande av status som vad gäller innehållet i det internationella skyddet.

Den 13 december 2011 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning)9, det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Direktivet trädde i kraft den 9 januari 2012 och skulle vara genomfört i medlemsstaterna senast den 21 december 2013.

Den 26 juni 2013 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning)10, det omarbetade asylprocedurdirektivet. Direktivet trädde i kraft den 19 juli 2013 och ska när det gäller merparten av bestämmelserna vara genomfört i medlemsstaterna senast den 20 juli 2015 och sin helhet senast den 20 juli 2018. Direktivets bestämmelser är tillämpliga på ansökningar om internationellt skydd enligt skyddsgrundsdirektivet som lämnas in på medlemsstaternas territorium, dvs. såväl på ansökningar om status som flykting som på ansökningar om status som alternativt skyddsbehövande.

Den 26 juni 2013 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning)11, den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen är tillämplig på ansökningar om internationellt skydd enligt skyddsgrundsdirektivet som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, dvs. såväl på ansökningar om status som flykting som på ansökningar om

9 EUT L 337, 20.12.2011, s. 9 (Celex 32011L0095). 10 EUT L 180, 29.6.2013, s. 60 (Celex 32013L0032). 11 EUT L 180, 29.6.2013, s. 31 (Celex 32013R0604).

status som alternativt skyddsbehövande. Den trädde i kraft den 19 juli 2013 och är direkt tillämplig i medlemsstaterna sedan den 1 januari 2014.

Den 26 juni 2013 antogs också Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning)12, det omarbetade mottagandedirektivet, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa13, den omarbetade Eurodacförordningen.

5. Nu gällande ordning för asylansökningar från personer som har status som skyddsbehövande i en annan EU-stat

En grundläggande princip i Dublinförordningen 343/2003 är att en asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat (artikel 3.1). Enligt definitionen i artikel 2 c i förordningen avses med en asylansökan en ansökan som har getts in av en tredjelandsmedborgare och som kan anses som en ansökan om internationellt skydd i enlighet med Genèvekonventionen, dvs. flyktingstatus. En ansökan om internationellt skydd ska antas vara en asylansökan, om inte tredjelandsmedborgaren uttryckligen begär en annan typ av skydd, som kan sökas särskilt. Enligt definitionen i artikel 2 d i förordningen avses med en sökande eller en asylsökande en tredjelandsmedborgare som har gett in en asylansökan som ännu inte slutligt avgjorts.

I Dublinförordningen 343/2003 finns kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för att pröva en asylansökan. Om en medlemsstat befinns vara ansvarig enligt dessa kriterier ska den enligt artikel 16 i förordningen vara skyldig att a) överta en asylsökande som har gett in en ansökan i en annan medlemsstat, b) slutföra prövningen av asylansökan, c) återta en asylsökande vars ansökan är under prövning och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat, d) återta en asylsökande som har återkallat en ansökan under prövning och gett in en asylansökan i en annan medlemsstat och e) återta en tredjelandsmedborgare vars asylansökan har avslagits och som utan tillstånd

12 EUT L 180, 29.6.2013, s. 96 (Celex 32013L0033). 13 EUT L 180, 29.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0603).

befinner sig i en annan medlemsstat. Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till den asylsökande ska dessa skyldigheter överföras till den medlemsstaten.

Om en person har ansökt om asyl och beviljats status som alternativt skyddsbehövande i en medlemsstat har han eller hon fått sin ansökan om asyl avslagen, eftersom definitionen av asylansökan har begränsats till att avse en ansökan om flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. Eftersom man endast har rätt att få en asylansökan prövad av en medlemsstat ska den stat som bedömts vara ansvarig för prövningen återta en person som har fått sin ansökan avslagen och som sedan söker asyl på nytt i en annan medlemsstat. En medlemsstat är däremot inte skyldig att återta en person enligt Dublinförordningen 343/2003 om ansökan om asyl har bifallits, dvs. flyktingstatus har beviljats. För att åstadkomma att endast en medlemsstat prövar en asylansökan finns istället bestämmelser i asylprocedurdirektivet om att en medlemsstat inte behöver pröva en asylansökan om en annan medlemsstat redan har beviljat sökanden flyktingstatus (artikel 25). Av samma artikel i asylprocedurdirektivet framgår att medlemsstaterna inte behöver pröva en ansökan i de fall detta följer av Dublinförordningen 343/2003.

Artikel 25 i asylprocedurdirektivet har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser om när en asylansökan får avvisas. Enligt 5 kap. 1 b § UtlL får en asylansökan avvisas bl.a. om sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara flykting. Av 5 kap. 1 c § andra stycket UtlL framgår att asylansökan ska avvisas vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003. Enligt nu gällande svensk rätt kan alltså en asylansökan från en person som beviljats status som flykting i en annan medlemsstat avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § UtlL, medan en asylansökan från en person som beviljats status som alternativt skyddsbehövande i en annan medlemsstat kan avvisas med stöd av 5 kap. 1 c § UtlL vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen. En person som har status som skyddsbehövande i en annan medlemsstat kan alltså nekas en sakprövning av asylansökan i Sverige.

6. Asylansökningar från personer som har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat efter den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande

Regeringens förslag: En asylansökan får avvisas om sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara alternativt skyddsbehövande.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Göteborg anför att begreppet ”alternativt skyddsbehövande” inte motsvarar begreppsterminologin i asylprocedurdirektivet eller övrig relevant EU-lagstiftning och förordar

att terminologin ses över, lämpligen i samband med en generell översyn av utlänningslagen.

Skälen för regeringens förslag: Den omarbetade Dublinförordningen är tillämplig på ansökningar om internationellt skydd enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, vilket är en utvidgning i förhållande till Dublinförordningen 343/2003 som endast är tillämplig på ansökningar om flyktingstatus. Artikel 18 i den omarbetade

Dublinförordningen anger vilka skyldigheter som den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan har (motsvarar artikel 16 i Dublinförordningen 343/2003). I artikel 18.1 d anges att den ansvariga medlemsstaten ska återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd. Eftersom definitionen av en asylansökan i den omarbetade Dublinförordningen innefattar även en ansökan om status som alternativt skyddsbehövande, anses en ansökan inte ha avslagits om status som alternativt skyddsbehövande har beviljats. Detta innebär att återtagandeskyldigheten inte omfattar personer som beviljats status som flykting eller status som alternativt skyddsbehövande. Varken flyktingar eller alternativt skyddsbehövande kan alltså överföras enligt den omarbetade Dublinförordningen, som ska tillämpas från och med den 1 januari 2014.

I artikel 33 i det omarbetade asylprocedurdirektivet finns bestämmelser om när en ansökan om internationellt skydd får nekas prövning. Denna artikel motsvarar i stort artikel 25 i det första asylprocedurdirektivet. Av artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet framgår att medlemsstaterna får neka att pröva en asylansökan om en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd (dvs. flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande). Detta innebär att bestämmelsen har anpassats till den omarbetade Dublinförordningen som innebär att personer som förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan EUstat inte kan överföras till den staten enligt förordningen.

Som framgått ovan får en asylansökan avvisas enligt 5 kap. 1 b § UtlL bl.a. om sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara flykting. Någon möjlighet att avvisa en asylansökan med hänvisning till att sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara alternativt skyddsbehövande finns inte i svensk rätt. Enligt nuvarande ordning kan däremot en person som förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat överföras till den medlemsstaten med stöd av Dublinförordningen 343/2003, och asylansökan avvisas på den grunden. Sedan den omarbetade Dublinförordningen började tillämpas den 1 januari 2014 har denna möjlighet till överföring försvunnit.

En grundläggande princip inom det gemensamma europeiska asylsystemet är att en asylansökan ska prövas endast en gång. Den som har förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan medlemsstat har redan fått sin ansökan om internationellt skydd prövad och beviljad och bör därför inte få ytterligare en prövning av ansökan i Sverige. De svenska reglerna bör därför anpassas till det omarbetade asylprocedurdirektivet och den omarbetade Dublinförordningen på så sätt att det blir möjligt att avvisa en asylansökan när sökanden har förklarats vara

alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. En bestämmelse med den innebörden bör alltså föras in i utlänningslagen.

Förvaltningsrätten i Göteborg anför att begreppet ”alternativt skyddsbehövande” inte motsvarar begreppsterminologin i relevant EUlagstiftning och att det kan finnas anledning att överväga valet mellan begreppet ”alternativt skyddsbehövande” och ”subsidiärt skyddsbehövande”. Som förvaltningsrätten anför valdes begreppet ”alternativt skyddsbehövande” vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet. Det är nu ett inarbetat begrepp i den svenska utlänningsrätten och dess användning bör inte orsaka några tolknings- eller tillämpningssvårigheter. Regeringen ser därför inte skäl att i detta sammanhang överväga ett byte av begrepp. Om ett annat begrepp ska införas istället för ”alternativt skyddsbehövande” görs nödvändiga överväganden, som förvaltningsrätten också påpekat, lämpligen i samband med en begreppsmässig översyn av hela utlänningslagen.

Hänvisningar till S6

  • Prop. 2013/14:197: Avsnitt 10

7. Tillämpliga bestämmelser vid beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen

Regeringens förslag: Det som föreskrivs i utlänningslagen om avvisning och utvisning ska i tillämpliga delar också gälla för beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 9 § UtlL gäller vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i lagen i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003. I och med att den omarbetade Dublinförordningen har börjat tillämpas bör 1 kap. 9 § UtlL i stället hänvisa till den förordningen.

Hänvisningar till S7

  • Prop. 2013/14:197: Avsnitt 10

8. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Författningsförslagen ska träda i kraft den 1 augusti 2014.

Äldre bestämmelser ska gälla för beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003 och för asylansökningar som den förordningen är tillämplig på.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer till viss del med regeringens.

I utkastet till lagrådsremiss föreslås att

författningsförslagen ska träda i kraft den 1 juli 2014.

Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Göteborg anför att det, för att öka begripligheten och därmed förenkla tillämpningen av övergångsbestämmelserna, bör övervägas att uttryckligt ange den tidpunkt från och med vilken asylansökningar omfattas av den omarbetade Dublinförordningen. Förvaltningsrätten i Malmö anför att de i utkastet föreslagna övergångsbestämmelserna inte är tillräckligt tydliga i fråga om när den äldre lydelsen av bestämmelserna i 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b § UtlL ska tillämpas. Förvaltningsrätten föreslår att övergångsbestämmelserna kompletteras med vad som framgår av artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen om ikraftträdande och tillämplighet.

Skälen för regeringens förslag:

Eftersom de föreslagna

lagändringarna föranleds av att den omarbetade Dublinförordningen är tillämplig från och med den 1 januari 2014 är det angeläget att författningsförslagen kan träda i kraft så snart som möjligt. Det föreslås därför att författningsförslagen ska träda i kraft den 1 augusti 2014.

Enligt artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen ska förordningen tillämpas på ansökningar om internationellt skydd som lämnas in från och med den första dagen i den sjätte månaden efter dess ikraftträdande och ska från och med den dagen gälla alla framställningar om övertagande eller återtagande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes. Vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnas in före detta datum ska avgöras enligt kriterierna i Dublinförordningen 343/2003. För beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003 bör därför 1 kap. 9 § UtlL i sin äldre lydelse fortsatt vara tillämplig. En övergångsbestämmelse med denna innebörd bör därför införas.

Eftersom ändringen i 5 kap. 1 b § UtlL hör samman med tillämpligheten av den omarbetade Dublinförordningen bör 5 kap. 1 b § UtlL i dess äldre lydelse alltjämt gälla för asylansökningar på vilka Dublinförordningen 343/2003 är tillämplig. En övergångsbestämmelse med denna innebörd bör därför införas.

Förvaltningsrätten i Göteborg anför att det bör övervägas att uttryckligen ange den tidpunkt från och med vilken asylansökningar omfattas av den omarbetade Dublinförordningen och Förvaltningsrätten i Malmö föreslår att övergångsbestämmelserna kompletteras med vad som framgår av artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen om ikraftträdande och tillämplighet. Regeringen konstaterar att det i och för sig är en fördel om det direkt av en övergångsbestämmelse går att utläsa vilken lydelse av en paragraf som ska tillämpas vid en viss tidpunkt.

Vilken lydelse av 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b § UtlL som ska vara tillämplig i det enskilda fallet måste dock göras helt avhängigt av vilken version av Dublinförordningen som är tillämplig. Detta styrs helt av tolkningen av artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen och det är inte lämpligt att fastslå en viss tolkning av artikeln på nationell nivå. Övergångsbestämmelsen i artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen är också utformad på ett sådant sätt att den inte kan tas in ordagrant i svensk lagtext. Den lämpligaste lösningen är därför enligt

regeringen att hänvisa till tillämpligheten av Dublinförordningen 343/2003 i de aktuella övergångsbestämmelserna i utlänningslagen.

9. Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen i propositionen bedöms inte medföra några kostnader.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Förslagen i propositionen innebär att en asylansökan får avvisas på grund av att den sökande har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. Enligt nu gällande ordning kan i stället en sådan person överföras till den EU-stat som har beviljat status som alternativt skyddsbehövande enligt Dublinförordningen 343/2003 och asylansökan avvisas på den grunden.

Därutöver innebär förslagen i propositionen endast att bestämmelserna om avvisning och utvisning i tillämpliga delar också ska gälla för beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen. Förslagen innebär alltså inte några ändringar i sak och bedöms därför inte medföra några kostnader.

10. Författningskommentar

1 kap.

9 §

Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i

tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen).

Av paragrafen följer att det som gäller för avvisning och utvisning i tillämpliga delar också gäller för beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.

Ändringen innebär att paragrafen hänvisar till den omarbetade Dublinförordningen istället för Dublinförordningen 343/2003. Bestämmelserna om avvisning och utvisning gäller därmed i tillämpliga delar för beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen.

5 kap.

1 b §

En asylansökan får avvisas om sökanden

1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande,

2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller

3. kan sändas till ett land där han eller hon – inte riskerar att utsättas för förföljelse, – inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

– är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd,

– har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och – har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit.

I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om

1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller

2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske.

I paragrafen anges under vilka förutsättningar en asylansökan får avvisas därför att den ska prövas i ett annat land. Övervägandena finns i avsnitt 6. Paragrafen genomför artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Av ändringen i första stycket 1 framgår att en asylansökan får avvisas även när sökanden har förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. Ändringen innebär att bestämmelsen anpassas efter den omarbetade Dublinförordningen. Hittills har i dessa fall avvisning av ansökan skett enligt 1 c § om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003 har beslutats. Enligt den omarbetade Dublinförordningen kan överföring inte ske i de aktuella fallen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014.

2. För beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat gäller 1 kap. 9 § i sin äldre lydelse.

3. För asylansökningar på vilka rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är tillämplig gäller 5 kap. 1 b § i sin äldre lydelse.

Andra punkten innebär att 1 kap. 9 § ska tillämpas i sin äldre lydelse för beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003. Enligt artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen är det kriterierna i

Dublinförordningen 343/2003 som avgör vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd om ansökan lämnats in före den första dagen i den sjätte månaden efter den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande. Den omarbetade Dublinförordningen ska tillämpas på ansökningar om internationellt skydd som lämnas in från och med detta datum och ska från och med det datumet gälla alla framställningar om övertagande eller återtagande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes.

Tredje punkten innebär att 5 kap. 1 b § ska tillämpas i sin äldre lydelse vad gäller asylansökningar på vilka Dublinförordningen 343/2003 är tillämplig. Vilka dessa fall är framgår av artikel 49 i den omarbetade

Dublinförordningen.

Hänvisningar till S10

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/32/EU

av den 26 juni 2013

om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 78.2 d,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)

Ett

antal

väsentliga

ändringar

bör

göras

av

rådets

direktiv

2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminor­

mer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller

återkallande av flyktingstatus ( 3 ). Av tydlighetsskäl bör det

direktivet omarbetas.

(2)

En

gemensam

asylpolitik,

inklusive

ett

gemensamt

euro­

peiskt asylsystem, är en del av Europeiska unionens mål­

sättning att gradvis upprätta ett område med frihet, sä­

kerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika

omständigheter legitimt tvingas söka skydd inom unio­

nen. En sådan politik bör bygga på principerna om so­

lidaritet och rättvis fördelning av ansvar, inklusive ekono­

miska konsekvenser, mellan medlemsstaterna.

(3)

Europeiska

rådet

enades

vid

sitt

särskilda

möte

i

Tam­

merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för

att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat

på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genè­

vekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den

28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av

den 31 januari 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen),

och på så sätt bekräfta principen om ”non-refoulement”

och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka för

att bli utsatt för förföljelse.

(4)

I

slutsatserna

från

Tammerfors

fastställs

att

ett

gemen­

samt europeiskt asylsystem på kort sikt bör omfatta ge­

mensamma normer för rättvisa och effektiva asylförfaran­

den i medlemsstaterna och, på längre sikt, unionsbestäm­

melser som leder till ett gemensamt asylförfarande i unio­

nen.

(5) Den

första

etappen

av

det

gemensamma

europeiska

asyl­

systemet slutfördes genom antagandet av relevanta rätt­

sakter enligt fördragen, däribland direktiv 2005/85/EG,

som utgjorde en första åtgärd i fråga om asylförfaranden.

(6) Vid

Europeiska

rådets

möte

den

4

november

2004

an­

togs Haagprogrammet, som anger de mål som skulle

genomföras för området med frihet, säkerhet och rättvisa

för perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmana­

des Europeiska kommissionen i detta avseende att slut­

föra utvärderingen av den första etappens instrument,

och att förelägga Europaparlamentet och rådet den andra

etappens instrument och åtgärder. I enlighet med Haag­

programmet är målet med att inrätta ett gemensamt eu­

ropeiskt asylsystem att fastställa ett gemensamt asylför­

farande och en enhetlig status som gäller i hela unionen.

(7)

I

den

europeiska

pakten

för

invandring

och

asyl,

som

antogs den 16 oktober 2008, konstaterade rådet att skill­

naderna fortfarande är stora mellan medlemsstaterna när

det gäller beviljande av skydd och efterlyste nya initiativ,

däribland ett förslag om att införa ett enda asylförfarande

med gemensamma garantier, och därigenom slutföra in­

rättandet av det gemensamma europeiska asylsystemet i

enlighet med Haagprogrammet.

SV

L 180/60

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT C 24, 28.1.2012, s. 79.

( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 6 april 2011 (EUT C 296 E,

2.10.2012, s. 184) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av

den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets

ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

( 3 ) EUT L 326, 13.12.2005, s. 13.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

18

(8)

Vid

Europeiska

rådets

möte

den

10–11

december

2009

antogs Stockholmsprogrammet, som upprepade åtagan­

det att uppnå målet att till 2012 skapa ett gemensamt

område för skydd och solidaritet grundat på ett gemen­

samt asylförfarande och en enhetlig status för dem som

beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer

och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden. I Stock­

holmsprogrammet fastställdes att personer som är i be­

hov av internationellt skydd måste garanteras tillgång till

rättssäkra och effektiva asylförfaranden. Enligt Stock­

holmsprogrammet bör individer erbjudas likvärdig be­

handling i fråga om förfaranderegler och fastställande

av status, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansö­

kan om internationellt skydd har lämnats in. Målet är att

liknande fall bör behandlas lika och leda till samma re­

sultat.

(9)

De

medel

som

avdelas

för

Europeiska

flyktingfonden

samt för Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan

kallat stödkontoret) bör användas som stöd för medlems­

staternas ansträngningar när det gäller att genomföra de

normer som fastställts för den andra etappen av det

gemensamma europeiska asylsystemet, särskilt för de

medlemsstater vars asylsystem utsätts för ett särskilt

och oproportionellt hårt tryck, främst på grund av deras

geografiska läge eller demografiska situation.

(10)

Vid

genomförandet

av

detta

direktiv

bör

medlemsstaterna

ta hänsyn till relevanta riktlinjer som utarbetats av stöd­

kontoret.

(11)

För

att

säkerställa

en

uttömmande

och

effektiv

prövning

av de sökandes behov av internationellt skydd i den

mening som avses i Europaparlamentets och rådets di­

rektiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om nor­

mer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa perso­

ner ska anses berättigade till internationellt skydd, för en

enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller

kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövan­

de, och för innehållet i det beviljade skyddet ( 1 ) bör

unionsramen för hur internationellt skydd beviljas eller

återkallas utgå från konceptet med ett enda förfarande.

(12)

Huvudsyftet

med

detta

direktiv

är

att

ytterligare

utveckla

miniminormerna för medlemsstaternas förfaranden för

beviljande eller återkallande av internationellt skydd för

att inrätta ett gemensamt europeiskt asylförfarande i

unionen.

(13)

Tillnärmningen

av

reglerna

om

förfaranden

för

beviljande

eller återkallande av internationellt skydd bör bidra till att

begränsa sekundära förflyttningar för personer som an­

söker om internationellt skydd mellan medlemsstaterna

när sådana förflyttningar motiveras av skillnader i de

rättsliga ramarna och att skapa likvärdiga villkor för med­

lemsstaternas tillämpning av direktiv 2011/95/EU.

(14) Medlemsstaterna

bör

få

införa

eller

bibehålla

förmånli­

gare bestämmelser för tredjelandsmedborgare eller stats­

lösa personer som ansöker om internationellt skydd i en

medlemsstat, om en sådan ansökan anses bygga på för­

utsättningen att personen i fråga är i behov av interna­

tionellt skydd i den mening som avses i direktiv

2011/95/EU.

(15) När

det

gäller

behandlingen

av

personer

som

omfattas

av

detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina skyl­

digheter enligt de internationella rättsliga instrument som

de är parter i.

(16)

Det

är

av

yttersta

vikt

att

beslut

om

alla

ansökningar

om

internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i

första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga

kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om in­

ternationellt skydd.

(17)

För att säkerställa att ansökningar om internationellt

skydd prövas och beslut fattas objektivt och opartiskt

är det nödvändigt att personal som utför uppgifter

inom ramen för de förfaranden som avses i detta direktiv

gör detta med vederbörlig respekt för tillämpliga etiska

principer.

(18) Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker

om internationellt skydds intresse att beslut om ansök­

ningar om internationellt skydd fattas så fort som möj­

ligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat

och fullständig prövning utförs.

(19) I syfte att förkorta den totala tidsåtgången för förfarandet

i vissa fall bör medlemsstaterna i enlighet med sina na­

tionella behov kunna vara flexibla och prioritera pröv­

ningen av en viss ansökan genom att behandla den före

andra, tidigare inkomna ansökningar, utan att frångå de

för förfarandet normalt tillämpliga tidsfristerna, princi­

perna och garantierna.

(20)

Under

klart

angivna

omständigheter

där

det

är

sannolikt

att en ansökan är ogrundad eller där det föreligger all­

varlig oro för den nationella säkerheten eller den all­

männa ordningen bör medlemsstaterna kunna påskynda

prövningen, särskilt genom att införa kortare men rim­

liga tidsfrister för vissa steg i förfarandet, utan att det

påverkar en adekvat och fullständig prövning eller sökan­

dens faktiska tillgång till de grundläggande principer och

garantier som föreskrivs i detta direktiv

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/61

( 1 ) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

19

(21)

Så

länge

en

sökande

kan

uppvisa

godtagbara

skäl

bör

avsaknad av handlingar vid inresan eller användning av

förfalskade handlingar i sig inte automatiskt medföra

gränsförfaranden eller påskyndade förfaranden.

(22)

Det

ligger

också

i

såväl

medlemsstaternas

som

de

sökan­

des intresse att säkerställa en korrekt bedömning av det

internationella skyddsbehovet redan i första instans. Där­

för bör sökande i första instans erbjudas kostnadsfri in­

formation om de rättsliga förutsättningarna och förfaran­

det, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Till­

handahållandet av sådan information bör bland annat

göra det möjligt för sökande att förstå förfarandet bättre

och därmed hjälpa dem att följa gällande regler. Det

skulle vara oproportionellt att begära att medlemsstaterna

tillhandahåller sådan information endast via kvalificerade

jurister. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att an­

vända de lämpligaste medlen för att tillhandahålla sådan

information, till exempel genom icke-statliga organisatio­

ner, personal vid myndigheter eller särskilda statliga or­

gan.

(23) Sökande

som

överklagar

ett

beslut

bör

på

vissa

villkor

beviljas kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde av per­

soner som enligt nationell rätt är behöriga att tillhanda­

hålla sådana tjänster. Sökande bör dessutom under alla

faser av förfarandet ha rätt att på egen bekostnad sam­

råda med juridiska rådgivare och biträden godkända eller

tillåtna enligt nationell rätt.

(24) Begreppet

allmän

ordning

kan

bland

annat

omfatta

en

fällande dom för ett allvarligt brott.

(25)

För att personer som behöver skydd enligt artikel 1 i

Genèvekonventionen ska erkännas som flyktingar eller

som subsidiärt skyddsbehövande på riktiga grunder, bör

alla sökande få faktisk tillgång till förfarandet, möjlighet

att samarbeta och effektivt kommunicera med de behö­

riga myndigheterna för att lägga fram alla relevanta om­

ständigheter i sitt ärende och de förfarandegarantier som

krävs för att de ska kunna föra sin talan genom alla

skeden av förfarandet. Dessutom bör förfarandet vid

prövning av en ansökan om internationellt skydd åtmin­

stone ge sökanden rätt att stanna kvar i avvaktan på

beslut av behörig myndighet, rätt till tolk för att kunna

lägga fram sin sak när han eller hon hörs av myndighe­

terna, möjlighet att meddela sig med en företrädare för

Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) och

med organisationer som tillhandahåller rådgivning till

eller biträde för personer som ansöker om internationellt

skydd, rätt till korrekt delgivning av beslut och rätt till en

saklig och rättslig motivering av beslutet, möjlighet att

rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan rådgivare

samt rätt att under avgörande skeden i förfarandet infor­

meras om sin rättsliga ställning på ett språk som han

eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå samt,

vid ett eventuellt avslag, rätt till ett effektivt rättsmedel

inför en domstol eller en tribunal.

(26)

För

att

säkerställa

faktisk

tillgång

till

prövning

bör

tjäns­

temän som först kommer i kontakt med personer som

söker internationellt skydd, i synnerhet tjänstemän som

övervakar land- eller sjögränser eller som utför gräns­

kontroller, få relevant information och nödvändig utbild­

ning i hur man känner igen och hanterar ansökningar

om internationellt skydd, varvid hänsyn bland annat ska

tas till relevanta riktlinjer som utarbetats av stödkontoret.

De bör kunna förse sådana tredjelandsmedborgare eller

statslösa personer som befinner sig på medlemsstaternas

territorium – även i gränszoner, i territorialvatten eller i

transitzoner – och som ansöker om internationellt skydd

med relevanta upplysningar om var och hur ansökningar

om internationellt skydd kan lämnas in. När sökanden

befinner sig på medlemsstatens territorialvatten bör de få

landstiga och få ansökan prövad i enlighet med detta

direktiv.

(27)

Med

tanke

på

att

tredjelandsmedborgare

och

statslösa

personer som uttryckt önskan om att ansöka om inter­

nationellt skydd är personer som ansöker om internatio­

nellt skydd, bör de uppfylla sina skyldigheter och komma

i åtnjutande av sina rättigheter enligt detta direktiv och

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av

den 26 juni 2013 om normer för mottagande av perso­

ner som ansöker om internationellt skydd ( 1 ). I detta syfte

bör medlemsstaterna snarast möjligt registrera att dessa

personer är personer som ansöker om internationellt

skydd.

(28)

För

att

underlätta

tillgången

till

prövningsförfarandet

vid

gränsövergångsställen och i anläggningar för förvar bör

information göras tillgänglig om möjligheterna att an­

söka om internationellt skydd. Den grundläggande kom­

munikation som krävs för att de behöriga myndigheterna

ska kunna förstå om en person vill ansöka om interna­

tionellt skydd ska säkerställas genom tolkningsarrange­

mang.

(29)

Vissa

sökande

kan

vara

i

behov

av

särskilda

förfarande­

garantier bland annat på grund av ålder, kön, sexuell

läggning, könsidentitet, funktionshinder, svår sjukdom,

mental ohälsa eller sviter av tortyr, våldtäkt eller andra

SV

L 180/62

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

20

allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld.

Medlemsstaterna bör försöka identifiera sökande i behov

av särskilda förfarandegarantier innan beslut fattas i

första instans. Dessa sökande bör ges det stöd som be­

hövs, inbegripet tillräckligt med tid, för att de faktiskt ska

få tillgång till förfarandena och kunna lägga fram det

underlag som krävs för att styrka sin ansökan om inter­

nationellt skydd.

(30) Om

en

sökande

i

behov

av

särskilda

förfarandegarantier

inte kan ges det stöd som behövs inom ramen för på­

skyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör sådana

sökande undantas från dessa förfaranden. Behov av sär­

skilda förfarandegarantier av ett slag som skulle kunna

förhindra tillämpningen av påskyndade förfaranden eller

gränsförfaranden bör även innebära att sökanden får yt­

terligare garantier om hans eller hennes överklagande

inte automatiskt har suspensiv verkan, så att rättsmedlet

blir effektivt i hans eller hennes särskilda situation.

(31)

Nationella

åtgärder

för

att

identifiera

och

dokumentera

symptom på tortyr eller andra allvarliga former av fysiskt

eller psykiskt våld, däribland sexuellt våld, i förfaranden

som omfattas av detta direktiv får bland annat bygga på

principerna för effektiv utredning och dokumentation av

tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande be­

handling eller bestraffning (Istanbulprotokollet).

(32)

För

att

åstadkomma

verklig

jämställdhet

mellan

kvinnliga

och manliga sökande bör prövningsförfarandet ta hänsyn

till könsrelaterade aspekter. I synnerhet bör personliga

intervjuer utformas på ett sätt som gör det möjligt för

såväl kvinnliga som manliga sökande att tala om sina

erfarenheter i fall som involverar könsrelaterad förföljelse.

Komplexa könsrelaterade aspekter bör tillmätas vederbör­

lig vikt i förfaranden som avser begreppen säkert tredje­

land, säkert ursprungsland eller efterföljande ansökan.

(33) I

överensstämmelse

med

Europeiska

unionens

stadga

om

de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter

från 1989 bör barnets bästa komma i främsta rummet

när medlemsstaterna tillämpar detta direktiv. Vid bedöm­

ningen av vad som är barnets bästa bör medlemsstaterna

i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till den underåriges

välbefinnande och sociala utveckling, inklusive hans eller

hennes bakgrund.

(34)

Förfaranden för att pröva behovet av internationellt

skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndighe­

terna att göra en noggrann prövning av ansökningar om

internationellt skydd.

(35)

Om

medlemsstaterna

använder

sig

av

kroppsvisitering

inom ramen för handläggningen av ansökan bör denna

genomföras av en person av samma kön som sökanden.

Detta ska inte påverka kroppsvisiteringar som genomförs

av säkerhetsskäl på grundval av nationell rätt.

(36) Om en sökande gör en efterföljande ansökan utan att

nya bevis eller skäl läggs fram, skulle det vara orimligt

om medlemsstaterna vore skyldiga att genomföra ett nytt

fullständigt prövningsförfarande. I dessa fall bör med­

lemsstaterna ha rätt att avvisa ansökan i enlighet med

res judicata-principen.

(37) Vad

avser

medverkan

av

personal

vid

en

annan

myndig­

het än den beslutande myndigheten när det gäller att

genomföra intervjuer i tid om innehållet i ansökan bör

begreppet ”i tid” bedömas mot bakgrund av de tidsfrister

som anges i artikel 31.

(38)

Många

ansökningar

om

internationellt

skydd

görs

vid

gränsen eller i en transitzon i en medlemsstat före ett

beslut om sökandens inresa. Medlemsstaterna bör kunna

införa rutiner för bedömningen av om en ansökan ska

prövas eller ej och/eller sakprövningen som gör det möj­

ligt att fatta beslut om ansökningar på platsen under klart

definierade omständigheter.

(39)

När

det

fastställs

huruvida

situationen

i

sökandens

ur­

sprungsland alltjämt är osäker bör medlemsstaterna sä­

kerställa att de erhåller exakt och aktuell information från

relevanta källor som stödkontoret, UNHCR, Europarådet

och andra relevanta internationella organisationer. Med­

lemsstaterna bör säkerställa att ett senareläggande av för­

farandets avslutande är fullt förenligt med deras skyldig­

heter enligt direktiv 2011/95/EU och artikel 41 i stadgan,

utan att det påverkar effektiviteten och rättvisan hos för­

farandena enligt detta direktiv.

(40)

En

nyckelfråga

när

det

gäller

att

bedöma

hur

välgrundad

en ansökan om internationellt skydd är, är sökandens

säkerhet i det egna ursprungslandet. Om ett tredjeland

kan anses vara ett säkert ursprungsland bör medlemssta­

terna kunna fastställa dess säkerhet och förutsätta att det

är säkert för en särskild sökande, såvida han eller hon

inte lägger fram motbevis.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/63

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

21

(41)

Med

tanke

på

den

harmoniseringsnivå

som

nåtts

för

när

tredjelandsmedborgare och statslösa personer ska betrak­

tas som personer som beviljats internationellt skydd, bör

gemensamma kriterier upprättas för att fastställa tredje­

länder som säkra ursprungsländer.

(42)

Fastställande

av

ett

tredjeland

som

säkert

ursprungsland

med avseende på tillämpningen av detta direktiv garan­

terar inte någon absolut säkerhet för medborgare i dessa

länder. Det ligger i sakens natur att vid den bedömning

som ligger till grund för detta fastställande kan hänsyn

tas endast till de allmänna civila, rättsliga och politiska

förhållandena i landet samt till huruvida aktörer som

utövar förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning, i praktiken åläggs sanktio­

ner om de befinns skyldiga i det landet. Om en sökande

visar att det föreligger giltiga skäl till att anse att landet

inte är säkert när det gäller hans eller hennes särskilda

omständigheter är det därför viktigt att fastställandet av

landet som säkert inte längre kan anses vara relevant för

honom eller henne.

(43) Medlemsstaterna

bör

pröva

alla

ansökningar

i

sak,

det

vill

säga bedöma om sökanden i fråga har rätt till interna­

tionellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, föru­

tom då det här direktivet föreskriver något annat, särskilt

om det är rimligt att anta att ett annat land skulle göra

prövningen eller lämna tillräckligt skydd. Medlemssta­

terna bör i synnerhet inte vara skyldiga att bedöma sak­

skälen i en ansökan om internationellt skydd om ett

första asylland har beviljat sökanden flyktingstatus eller

tillräckligt skydd av annat slag och sökanden kommer att

tillåtas resa in på nytt i det landet.

(44) Medlemsstaterna

bör

inte

vara

skyldiga

att

bedöma

en

ansökan om internationellt skydd i sak om sökanden

på grund av tillräcklig anknytning till ett tredjeland enligt

definitionen i nationell rätt rimligtvis kan förväntas söka

skydd i detta tredjeland, och det finns anledning att anta

att sökanden kommer att tillåtas resa in eller resa in på

nytt i det landet. Medlemsstaterna bör endast gå vidare

på denna grund om denna särskilda sökande skulle vara

säker i det berörda tredjelandet. För att undvika sekun­

dära förflyttningar bland sökande bör gemensamma prin­

ciper fastställas för medlemsstaternas övervägande eller

fastställande av säkra ursprungsländer.

(45)

När

det

gäller

vissa

europeiska

tredjeländer

som

iakttar

särskilt strikta normer avseende mänskliga rättigheter och

skydd av flyktingar bör medlemsstaterna tillåtas att inte

pröva eller inte fullständigt pröva ansökningar om inter­

nationellt skydd för sökande som reser in på deras terri­

torium från sådana europeiska tredjeländer.

(46)

De

medlemsstater

som

tillämpar

begreppet

säkert

land

från fall till fall eller betecknar länder som säkra genom

att anta förteckningar i detta syfte bör bland annat ta

hänsyn till de riktlinjer och handledningar och den infor­

mation om ursprungsländer och åtgärder, inbegripet rap­

porteringsmetoden från stödkontoret avseende infor­

mation om ursprungsländer, som avses i Europaparla­

mentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av

den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stöd­

kontor för asylfrågor ( 1 ), samt relevanta riktlinjer från

UNHCR

(47)

För

att

underlätta

ett

regelbundet

utbyte

av

information

om den nationella tillämpningen av begreppen säkert

ursprungsland, säkert tredjeland och europeiskt säkert

tredjeland, liksom en regelbunden översyn från kommis­

sionens sida av medlemsstaternas användning av dessa

begrepp, och för att förbereda eventuell ytterligare har­

monisering i framtiden, bör medlemsstaterna regelbundet

meddela kommissionen vilka tredjeländer som omfattas

av dessa begrepp. Kommissionen bör regelbundet under­

rätta Europaparlamentet om resultaten av sina översyner.

(48)

I

syfte

att

säkerställa

korrekt

tillämpning

av

begreppen

säkert land på grundval av aktuell information bör med­

lemsstaterna göra regelbundna översyner av situationen i

dessa länder på grundval av ett urval av informations­

källor, särskilt information från andra medlemsstater,

stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta

internationella organisationer. Om en medlemsstat får

kännedom om en betydande förändring av människo­

rättssituationen i ett land som det betecknat som säkert

bör medlemsstaten säkerställa att en översyn av situatio­

nen genomförs så snart som möjligt och att beteck­

ningen som säkert land ändras vid behov.

(49)

När

det

gäller

återkallande

av

flyktingstatus

eller

status

som subsidiärt skyddsbehövande bör medlemsstaterna se

till att de personer som har beviljats internationellt skydd

vederbörligen informeras om en eventuell ny bedömning

av deras status och får tillfälle att lägga fram sina syn­

punkter innan myndigheterna fattar ett motiverat beslut

att återkalla deras status.

(50)

En grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det

faktum att beslut som fattats om en ansökan om inter­

nationellt skydd, beslut om att inte ta upp prövningen av

en ansökan på nytt efter det att den har avbrutits och

beslut om återkallande av flyktingstatus eller status som

subsidiärt skyddsbehövande är föremål för ett effektivt

rättsmedel inför domstol eller tribunal.

SV

L 180/64

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

22

(51)

I enlighet med artikel 72 i fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt (EUF-fördraget) påverkar detta di­

rektiv inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla

lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

(52)

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

95/46/EG

av

den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter ( 1 ) reglerar den behandling

av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna i enlig­

het med det här direktivet.

(53) Förfaranden

mellan

medlemsstater

i

enlighet

med

Euro­

paparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013

av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att

avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva

en ansökan om internationellt skydd som en tredjelands­

medborgare eller en statslös person har lämnat in i nå­

gon medlemsstat ( 2 ) behandlas inte i detta direktiv.

(54) Detta direktiv bör vara tillämpligt på sökande som om­

fattas av förordning (EU) nr 604/2013 utöver, och utan

att det påverkar, bestämmelserna i den förordningen.

(55) Genomförandet

av

detta

direktiv

bör

utvärderas

med

re­

gelbundna intervall.

(56)

Eftersom

målet

för

detta

direktiv,

nämligen

att

fastställa

gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla

internationellt skydd, inte i tillräcklig utsträckning kan

uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av

detta direktivs omfattning och verkningar, bättre kan

uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i en­

lighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget

om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med

proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta di­

rektiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

detta mål.

(57)

I

enlighet

med

den

gemensamma

politiska

förklaringen

från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande

dokument av den 28 september 2011 ( 3 ), har medlems­

staterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta

anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera

dokument som förklarar förhållandet mellan de olika

delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella

instrumenten för införlivande. Med avseende på detta

direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana

dokument är berättigat.

(58)

I

enlighet

med

artiklarna

1,

2

och

4a.1

i

protokoll

nr

21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med

avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa,

fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att

det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet,

deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta

direktiv som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(59) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om

Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för­

draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv,

som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(60) Detta

direktiv

respekterar

de

grundläggande

rättigheter

och iakttar de principer som erkänns i stadgan. Direktivet

syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den

mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen

av artiklarna 1, 4, 18, 19, 21, 23, 24, och 47 i stadgan,

och bör genomföras i enlighet med detta.

(61)

Skyldigheten

att

införliva

detta

direktiv

med

nationell

lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör

en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv

2005/85/EG. Skyldigheten att införliva de bestämmelser

som är oförändrade följer av det direktivet.

(62) Detta

direktiv

bör

inte

påverka

medlemsstaternas

skyldig­

heter vad gäller tidsfristen för införlivande med nationell

lagstiftning av direktiv 2005/85/EG som anges i bilaga II

del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa gemensamma förfaran­

den för beviljande och återkallande av internationellt skydd

enligt direktiv 2011/95/EU.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a) Genèvekonventionen: konventionen av den 28 juli 1951 om

flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-pro­

tokollet av den 31 januari 1967.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/65

( 1 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

( 2 ) Se sidan 31 i detta nummer av EUT.

( 3 ) EUT C 369, 17.12.2011. s. 14.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

23

b) ansökan om internationellt skydd eller ansökan: en ansökan om

skydd som lämnas in till en medlemsstat av en tredjelands­

medborgare eller statslös person och där det finns skäl att

anta att personen söker flyktingstatus eller status som sub­

sidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen

ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför till­

lämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU och som kan

omfattas av en separat ansökan.

c) sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som

har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan ännu

inte har lett till ett slutligt beslut.

d) sökande i behov av särskilda förfarandegarantier: sökande vars

förmåga att utnyttja de rättigheter eller uppfylla de skyldig­

heter som följer av detta direktiv är begränsad på grund av

individuella omständigheter.

e) slutligt

beslut: ett beslut om huruvida en tredjelandsmedbor­

gare eller statslös person ska beviljas flyktingstatus eller

status som subsidiärt skyddsbehövande enligt direktiv

2011/95/EU och som inte längre kan överklagas i enlighet

med kapitel V i det här direktivet, oberoende av om ett

sådant överklagande innebär att sökandena får stanna i de

berörda medlemsstaterna i avvaktan på resultatet.

f) beslutande myndighet: en myndighet med domstolsliknande

uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat

som är ansvarig för att pröva ansökningar om internatio­

nellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i

sådana ärenden.

g) flykting: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som

uppfyller kraven enligt artikel 2 d i direktiv 2011/95/EU.

h) person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd: en tredjelands­

medborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt

artikel 2 f i direktiv 2011/95/EU.

i) internationellt

skydd: flyktingstatus och status som subsidiärt

skyddsbehövande enligt definitionerna i leden j och k.

j) flyktingstatus: en medlemsstats erkännande av en tredjelands­

medborgare eller statslös person som flykting.

k) status som subsidiärt skyddsbehövande: en medlemsstats erkän­

nande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person

som en person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd.

l) underårig: en tredjelandsmedborgare eller statslös person un­

der 18 år.

m) ensamkommande barn: ett ensamkommande barn enligt defi­

nitionen i artikel 2.1 i direktiv 2011/95/EU.

n) företrädare: en person eller organisation som av behöriga

organ utsetts att bistå och företräda ett ensamkommande

barn i förfarandena enligt detta direktiv, för att tillgodose

barnets bästa och vid behov företräda barnet rättsligt. Om

en organisation utses till företrädare ska den utse en person

som ansvarig för att uppfylla företrädarens ansvar för det

ensamkommande barnet i enlighet med detta direktiv.

o) återkallande av internationellt skydd: ett beslut av en behörig

myndighet om att återkalla, upphäva eller vägra att förnya

en persons flyktingstatus eller status som subsidiärt skydds­

behövande i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

p) stanna kvar i medlemsstaten: att stanna kvar på den medlems­

stats territorium där ansökan om internationellt skydd har

lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen

eller i denna medlemsstats transitzoner.

q) efterföljande ansökan: en ytterligare ansökan om internatio­

nellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut

har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökan­

den uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där

den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter

ett implicit återkallande enligt artikel 28.1.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv är tillämpligt på alla ansökningar om inter­

nationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territori­

um, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras

transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd.

2. Detta

direktiv

är

inte

tillämpligt

på

ansökningar

om

diplo­

matisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas

beskickningar.

3. Medlemsstaterna

får

besluta

att

tillämpa

detta

direktiv

på

förfaranden för att fatta beslut om ansökningar om alla typer av

skydd som inte ingår i tillämpningsområdet för direktiv

2011/95/EU.

SV

L 180/66

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

24

Artikel 4

Ansvariga myndigheter

1. Medlemsstaterna

ska

för

alla

förfaranden

utse

en

beslu­

tande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av

ansökningarna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till

att denna myndighet förses med de resurser som krävs, inbegri­

pet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina upp­

gifter i enlighet med detta direktiv.

2. Medlemsstaterna

får

föreskriva

att

en

annan

myndighet

än

den som anges i punkt 1 ska vara ansvarig då syftet är att

a) handlägga ärenden enligt förordning (EU) nr 604/2013,

b) bevilja eller neka inresa inom ramen för det förfarande som

avses i artikel 43, på de villkor som anges i de punkterna

och på grundval av den beslutande myndighetens motiverade

yttrande.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

personalen

vid

den

beslu­

tande myndighet som avses i punkt 1 har den utbildning som

krävs. Därför ska medlemsstaterna tillhandahålla relevant utbild­

ning som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i

förordning (EU) nr 439/2010. Medlemsstaterna ska också ta

hänsyn till den relevanta fortbildning som har tagits fram och

utvecklats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kal­

lat stödkontoret). Personer som intervjuar sökande i enlighet med

detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om

problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga

att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden

tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

4. Om en myndighet utses enligt punkt 2 ska medlemssta­

terna se till att personalen vid den myndigheten har lämpliga

kunskaper eller får den utbildning som krävs för att kunna

fullgöra sina skyldigheter vid genomförandet av detta direktiv.

5. Ansökningar

om

internationellt

skydd

som

görs

i

en

med­

lemsstat till myndigheterna i en annan medlemsstat som där

utför inresekontroller ska behandlas av den medlemsstat på

vars territorium ansökan lämnas in.

Artikel 5

Förmånligare bestämmelser

Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare normer för

förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt

skydd, förutsatt att de normerna är förenliga med detta direktiv.

KAPITEL II

GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 6

Rätt till prövning av ansökan

1. Om

en

person

ansöker

om

internationellt

skydd

vid

en

myndighet som enligt nationell rätt är behörig att registrera

sådana ansökningar ska denna diarieföring ske senast tre arbets­

dagar efter det att ansökan gjorts.

Om ansökan om internationellt skydd görs vid en annan myn­

dighet som kan förväntas få ta emot sådana ansökningar men

som inte är behörig att registrera dem i enlighet med nationell

rätt ska medlemsstaterna säkerställa att diarieföringen sker se­

nast sex arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de andra myndigheter som

kan förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd,

till exempel polisen, gränsbevakningen, invandringsmyndighe­

terna och personalen vid förvarsanläggningar har relevant infor­

mation och att deras personal erhåller nödvändig utbildning

med hänsyn till utförandet av sina uppgifter och sitt ansvar

och instrueras att upplysa sökande om var och hur ansökningar

om internationellt skydd kan lämnas in.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

en

person

som

har

ansökt

om internationellt skydd har en faktisk möjlighet att lämna in

sin ansökan så snart som möjligt. Om sökanden inte lämnar in

sin ansökan får medlemsstaterna tillämpa artikel 28 i enlighet

därmed.

3. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

punkt

2

får

med­

lemsstaterna ställa som krav att ansökningar om internationellt

skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats.

4. Utan

hinder

av

punkt

3

ska

en

ansökan

om

internationellt

skydd anses ha lämnats in när en blankett har lämnats in av

sökanden eller en officiell rapport inkom till de behöriga myn­

digheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell

rätt.

5. Om

ett

stort

antal

tredjelandsmedborgare

eller

statslösa

personer ansöker om internationellt skydd samtidigt, med följ­

den att det i praktiken blir mycket svårt att respektera den

tidsfrist som föreskrivs i punkt 1, får medlemsstaterna besluta

att tidsfristen ska förlängas till tio arbetsdagar.

Artikel 7

Ansökningar som görs för personer i beroendeställning

eller för underåriga

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

varje

enskild

myndig

person

med rättskapacitet har rätt att lämna in en ansökan om inter­

nationellt skydd för sin egen räkning.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/67

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

25

2.

Medlemsstaterna får föreskriva att en sökande får lämna in

asylansökningar för personer i beroendeställning. I sådana fall

ska medlemsstaterna säkerställa att vuxna personer i beroende­

ställning samtycker till att en ansökan lämnas in för deras räk­

ning och, om de inte skulle godta detta, att de ges möjlighet att

själva lämna in en ansökan.

Samtycke ska begäras när ansökan lämnas in eller senast i sam­

band med den personliga intervjun med den vuxna personen i

beroendeställning. Innan samtycke begärs ska alla vuxna perso­

ner i beroendeställning enskilt informeras om de relevanta för­

farandemässiga följderna av inlämnandet av ansökan för deras

räkning och om deras rätt att göra en separat ansökan om

internationellt skydd.

3. Medlemsstaterna ska se till att en underårig har rätt att

lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen

räkning, om han eller hon har rättslig handlingsförmåga enligt

den berörda medlemsstatens rätt, eller genom sina föräldrar eller

andra vuxna familjemedlemmar, eller genom en vuxen person

som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten har

ansvar för henne eller honom, eller genom en företrädare.

4. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

de

lämpliga

organ

som

avses i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma

normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedbor­

gare som vistas olagligt i medlemsstaterna ( 1 ) har rätt att lämna

in en ansökan om internationellt skydd för ensamkommande

barns räkning om organen efter en individuell prövning av

barnets situation anser att barnet kan ha sådant behov av skydd

som avses i direktiv 2011/95/EU.

5. Medlemsstaterna

får

genom

nationell

lagstiftning

fastställa

a) i vilka fall en underårig har rätt att lämna in en asylansökan

för sin egen räkning,

b) i vilka fall en ansökan för ett ensamkommande barn måste

lämnas in av en företrädare enligt artikel 25.1 a,

c) i vilka fall inlämnandet av en ansökan om internationellt

skydd även anses inbegripa inlämnande av en ansökan om

internationellt skydd för eventuella ogifta underåriga.

Artikel 8

Information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid

gränsövergångsställen

1. Om det finns indikationer på att tredjelandsmedborgare

eller statslösa personer som hålls i förvarsanläggningar eller

som finns vid gränsövergångsställen, inbegripet transitzoner

vid de yttre gränserna, kan vilja ansöka om internationellt skydd

ska medlemsstaterna ge dem information om möjligheten att

göra detta. I dessa förvarsanläggningar och vid dessa gränsöver­

gångsställen ska medlemsstaterna tillhandahålla tolkning i den

utsträckning som behövs för att underlätta tillgång till asylför­

farandet.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

organisationer

och

personer

som tillhandahåller rådgivning till sökande har faktiskt tillträde

till sökande som befinner sig vid gränsövergångsställen, dä­

ribland transitzoner, vid de yttre gränserna. Medlemsstaterna

får anta bestämmelser om sådana organisationers och personers

närvaro på gränsövergångsställen och i synnerhet om att till­

trädet är föremål för en överenskommelse mellan de behöriga

myndigheterna i medlemsstaterna. Tillträdet får endast begrän­

sas om detta objektivt och på grundval av nationell rätt är

nödvändigt av skäl som har att göra med säkerhet, allmän

ordning eller den administrativa driften av det berörda gräns­

övergångsstället under förutsättning att tillträdet därigenom inte

begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.

Artikel 9

Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av

ansökan

1. Sökande

ska

ha

rätt

att

stanna

kvar

i

medlemsstaten

en­

bart så länge som förfarandet pågår, till dess att den beslutande

myndigheten har fattat beslut i enlighet med de förfaranden i

första instans som fastställs i kapitel III. Rätten att stanna kvar

ska inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd.

2. Medlemsstaterna

får

avvika

från

denna

regel

endast

när

en

person gör en efterföljande ansökan enligt artikel 41 eller när de

kommer att överlämna eller i förekommande fall utlämna en

person antingen till en annan medlemsstat enligt skyldigheter i

enlighet med en europeisk arresteringsorder ( 2 ) eller på annat

sätt, eller till ett tredjeland eller till internationella brottmåls­

domstolar eller tribunaler.

3. En

medlemsstat

får

utlämna

en

sökande

till

ett

tredjeland

i

enlighet med punkt 2 endast om de behöriga myndigheterna är

säkra på att ett utlämningsbeslut inte kommer att resultera i

direkt eller indirekt refoulement i strid med den medlemsstatens

internationella och unionsrättsliga åtaganden.

SV

L 180/68

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

( 2 ) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en eu­

ropeisk arresteringsorder och överlämning mellan medlemsstaterna

(EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

26

Artikel 10

Krav som ställs på prövningen av asylansökningar

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

ansökningar

om

internatio­

nellt skydd inte avslås eller nekas prövning enbart på den grun­

den att de inte har lämnats in så snart som möjligt.

2. Vid

prövning

av

ansökningar

om

internationellt

skydd

ska

den beslutande myndigheten först fastställa om sökande upp­

fyller kraven på flyktingstatus och, om så inte är fallet, besluta

om sökande kan komma i fråga för subsidiärt skydd.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

den

beslutande

myndighe­

ten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd

efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att

a) ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt

och opartiskt,

b) exakt och aktuell information erhålls från olika källor, t.ex.

från stödkontoret, UNHCR och relevanta internationella

människorättsorganisationer, om den allmänna situation

som råder i de sökandes ursprungsländer och, vid behov, i

de länder som de sökande har rest igenom, och att denna

information görs tillgänglig för den personal som ansvarar

för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa,

c) den personal som prövar asylansökningar och fattar beslut

om har kunskap om tillämpliga normer på området för asyl-

och flyktinglagstiftning,

d) den personal som prövar ansökningar och fattar beslut om

dessa har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i

särskilda frågor, t.ex. medicinska frågor, kulturella frågor och

religionsfrågor samt barn- eller könsrelaterade frågor.

4. De

myndigheter

som

avses

i

kapitel

V

ska,

genom

den

beslutande myndigheten, genom sökanden eller på annat sätt, få

tillgång till den allmänna information som avses i punkt 3 b,

när denna behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete.

5. Medlemsstaterna

ska

föreskriva

regler

för

översättning

av

handlingar som är relevanta för prövningen av ansökningar.

Artikel 11

Krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

beslut

om

ansökningar

om

internationellt skydd meddelas skriftligen.

2. När

en

ansökan

avslås

med

avseende

på

flyktingstatus

och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska medlems­

staterna dessutom se till att de faktiska och rättsliga skälen för

detta anges i beslutet och att det ges skriftlig information om

hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.

Medlemsstaterna behöver inte lämna skriftlig information om

hur ett negativt beslut ska överklagas tillsammans med beslutet

om sökanden har försetts med sådan information i ett tidigare

skede antingen skriftligen eller med hjälp av elektroniska medel

som är tillgängliga för sökanden.

3. För

de

ändamål

som

avses

i

artikel

7.2,

och

när

ansökan

grundar sig på samma skäl, får medlemsstaterna fatta ett enda

beslut som omfattar samtliga personer i beroendeställning, så­

vida inte detta skulle leda till att en persons individuella förhål­

landen röjs på ett sätt som riskerar att skada hans eller hennes

intressen, särskilt vid risk för förföljelse som grundar sig på kön,

sexuell läggning, könsidentitet eller ålder. I sådana fall ska ett

separat beslut fattas om den berörda personen.

Artikel 12

Garantier för sökande

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

alla

sökande

omfattas

av

följande garantier i samband med de förfaranden som föreskrivs

i kapitel III:

a) Sökandena ska upplysas på ett språk som de förstår eller

rimligen kan förväntas förstå om det förfarande som ska

följas och om sina rättigheter och skyldigheter under detta

förfarande och de tänkbara konsekvenserna av att inte upp­

fylla sina skyldigheter och inte samarbeta med myndigheter­

na. De ska upplysas om den tidsram och de medel som står

till deras förfogande för att uppfylla skyldigheten att lägga

fram de fakta som avses i artikel 4 i direktiv 2011/95/EU,

liksom om konsekvenserna av ett uttryckligt eller implicit

tillbakadragande av ansökan. Informationen ska tillhandahål­

las i så god tid att de kan utöva de rättigheter som garanteras

genom det här direktivet och uppfylla de skyldigheter som

anges i artikel 13.

b) Sökandena ska närhelst så är nödvändigt få hjälp av en tolk

som kan framföra deras argument till de behöriga myndig­

heterna. Medlemsstaterna ska anse det vara nödvändigt att

tillhandahålla tolk åtminstone när sökanden ska intervjuas i

enlighet med artiklarna 14, 15, 16, 17 och 34 och adekvat

kommunikation inte kan säkerställas utan sådana tjänster. I

detta fall, liksom i andra situationer då de behöriga myndig­

heterna kallar in sökanden, ska kostnaderna för tolken täckas

med offentliga medel.

c) Sökandena får inte nekas möjlighet att meddela sig med

UNHCR eller någon annan organisation som erbjuder juri­

disk eller annan rådgivning till sökande i enlighet med na­

tionell rätt i den berörda medlemsstaten.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/69

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

27

d) Sökandena och i förekommande fall deras juridiska rådgivare

eller andra rådgivare, i enlighet med artikel 23.1, ska ha

tillgång till den information som avses i artikel 10.3 b eller

den information som tillhandahålls av de experter som avses

i artikel 10.3 d, om den beslutande myndigheten har tagit

hänsyn till denna information när den fattar beslut om deras

ansökan.

e) Sökandena ska inom skälig tid underrättas om vilket beslut

den beslutande myndigheten har fattat om deras ansökan.

Om en juridisk rådgivare eller annan rådgivare rättsligt fö­

reträder sökanden, får medlemsstaterna välja att underrätta

honom eller henne om beslutet i stället för sökanden.

f) Sökandena ska på ett språk som de förstår eller rimligen kan

förväntas förstå informeras om resultatet av det beslut som

fattats av den beslutande myndigheten, om de inte biträds

eller företräds av en juridisk rådgivare eller annan rådgivare.

Denna information ska i enlighet med bestämmelserna i

artikel 11.2 innefatta upplysningar om möjligheterna att

överklaga ett beslut som går dem emot.

2. Medlemsstaterna

ska

i

fråga

om

de

förfaranden

som

fö­

reskrivs i kapitel V se till att alla sökande omfattas av garantier

som är likvärdiga dem som anges i punkt 1 b–e.

Artikel 13

Skyldigheter för sökande

1. Medlemsstaterna

ska

ålägga

sökande

en

skyldighet

att

samarbeta med de behöriga myndigheterna för att fastställa

sin identitet och andra förhållanden som avses i artikel 4.2 i

direktiv 2011/95/EU. Medlemsstaterna får ålägga sökande andra

skyldigheter att samarbeta med de behöriga myndigheterna i

den utsträckning behandlingen av ansökan kräver sådana skyl­

digheter.

2. Medlemsstaterna

får

särskilt

föreskriva

att

a) sökande ska rapportera till de behöriga myndigheterna eller

infinna sig där personligen, antingen genast eller vid en

angiven tidpunkt,

b) sökande måste överlämna handlingar de innehar som är av

betydelse för prövning av ansökan, t.ex. egna pass,

c) sökande ska informera de behöriga myndigheterna om sin

aktuella bostadsort eller adress samt om ändringar av dessa

snarast möjligt; medlemsstaterna får föreskriva att sökanden

måste ta emot eventuella underrättelser på den senaste bo­

stadsort eller adress som han eller hon sålunda har uppgivit,

d) de behöriga myndigheterna får kroppsvisitera sökanden och

söka igenom de föremål han eller hon bär med sig; utan att

det påverkar den kroppsvisitation som genomförs av säker­

hetsskäl ska en kroppsvisitation av sökanden som företas

enligt detta direktiv utföras av en person av samma kön

som sökanden under fullständigt beaktande av principerna

om mänsklig värdighet samt fysisk och psykisk integritet,

e) de behöriga myndigheterna får ta ett fotografi av sökanden,

och

f) de behöriga myndigheterna får registrera sökandens muntliga

utsagor, förutsatt att han eller hon blivit upplyst om detta i

förväg.

Artikel 14

Personlig intervju

1. Innan

den

beslutande

myndigheten

fattar

något

beslut

ska

sökanden ges tillfälle att höras om sin ansökan om internatio­

nellt skydd av en person som är behörig att genomföra en

sådan intervju enligt nationell rätt. Intervjuer om innehållet i

en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av perso­

nal vid den beslutande myndigheten. Denna punkt ska inte

påverka tillämpningen av artikel 42.2 b.

Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer

samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det prak­

tiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genom­

föra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemssta­

terna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt

engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska

personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla rele­

vant fortbildning, som ska omfatta de moment som anges i

artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Personer som

genomför personliga intervjuer med sökande i enlighet med

detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper

om problem som kan ha en negativ inverkan på en sökandes

förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sö­

kanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

När en person har lämnat in en ansökan om internationellt

skydd för personer i beroendeställning ska varje vuxen person

i beroendeställning beredas tillfälle till en personlig intervju.

Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa i

vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig inter­

vju.

2. Den

personliga

intervjun

om

innehållet

i

ansökan

behöver

inte genomföras om

SV

L 180/70

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

28

a) den beslutande myndigheten kan fatta ett positivt beslut om

flyktingstatus på grundval av tillgänglig bevisning, eller

b) den beslutande myndigheten anser att sökanden inte bör

eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som

ligger utanför hans eller hennes kontroll. Om oklarhet råder

ska den beslutande myndigheten anlita en medicinsk yrkes­

utövare för att fastställa om tillståndet som gör att sökanden

inte bör eller kan höras är övergående eller varaktigt.

Om en personlig intervju inte genomförs i enlighet med led b

eller, i förekommande fall, med en person i beroendeställning,

ska skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller per­

sonen i beroendeställning möjlighet att lämna ytterligare upp­

lysningar.

3. Även

om

någon

personlig

intervju

som

avses

i

denna

artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten

kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd.

4. Även

om

någon

personlig

intervju

enligt

punkt

2

b

inte

har genomförts, ska detta inte påverka den beslutande myndig­

hetens beslut i negativ riktning.

5. Oberoende

av

artikel

28.1

får

medlemsstaterna

när

de

fattar beslut om en ansökan om internationellt skydd beakta

att sökanden inte har infunnit sig för en personlig intervju,

såvida inte han eller hon haft godtagbara skäl för att inte in­

finna sig.

Artikel 15

Krav på den personliga intervjun

1. En

personlig

intervju

ska

normalt

äga

rum

utan

att

famil­

jemedlemmar är närvarande såvida inte den beslutande myndig­

heten finner det nödvändigt för en korrekt prövning att andra

familjemedlemmar är närvarande.

2. En

personlig

intervju

ska

genomföras

under

förhållanden

som säkerställer tillbörlig konfidentialitet.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder

för

att

se

till

att personliga intervjuer genomförs under sådana förhållanden

att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett

heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska därför

a) se till att den person som genomför intervjun har den kom­

petens som krävs för att kunna beakta de personliga och

allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklu­

sive sökandens kulturella ursprung, kön, sexuell läggning,

könsidentitet eller utsatta ställning,

b) om möjligt ordna så att intervjun med sökanden genomförs

av en person av samma kön, om sökanden så begär, såvida

inte den beslutande myndigheten har skäl att anta att en

sådan begäran grundar sig på omständigheter utan koppling

till sökandens eventuella svårigheter att på ett uttömmande

sätt lägga fram grunderna för sin ansökan,

c) utse en tolk som kan säkerställa en fungerande kommuni­

kation mellan sökanden och den person som genomför in­

tervjun; kommunikationen ska äga rum på det språk som

sökanden föredrar, såvida det inte finns något annat språk

som han eller hon förstår och som han eller hon kan kom­

municera tydligt på; när det är möjligt ska medlemsstaterna

tillhandahålla en tolk av samma kön som sökanden, om

sökanden så begär, såvida inte den beslutande myndigheten

har skäl att anta att en sådan begäran grundar sig på om­

ständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårig­

heter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för

sin ansökan,

d) se till att den som intervjuar en person som ansökt om

internationellt skydd om innehållet i ansökan inte bär militär

eller brottsbekämpande myndigheters uniform,

e) se till att intervjuer med underåriga genomförs på ett barn­

tillvänt sätt.

4. Medlemsstaterna

får

fastställa

regler

för

tredje

parts

när­

varo vid den personliga intervjun.

Artikel 16

Den personliga intervjuns innehåll

När den beslutande myndigheten genomför en personlig inter­

vju om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska

myndigheten se till att sökanden har lämpliga möjligheter att

lägga fram underlag som behövs för att styrka ansökan om

internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv

2011/95/EU så fullständigt som möjligt. Detta ska inbegripa

en möjlighet för sökanden att förklara eventuella saknade upp­

gifter och/eller eventuella oförenligheter och motsägelser i sö­

kandens utsagor.

Artikel 17

Rapportering och upptagning av personliga intervjuer

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

det

i

samband

med

varje

personlig intervju antingen upprättas en ingående, objektiv rap­

port som innehåller alla väsentliga uppgifter eller att det görs en

utskrift.

2. Medlemsstaterna

får

föreskriva

ljud-

eller

videoupptagning

av den personliga intervjun. Om en sådan upptagning görs ska

medlemsstaterna se till att upptagningen eller utskriften av

denna finns tillgänglig i anslutning till sökandens akt.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/71

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

29

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

sökanden

ges

möjlighet

att

muntligen och/eller skriftligen kommentera eller förtydliga even­

tuella felöversättningar eller missuppfattningar i rapporten eller

utskriften, antingen i samband med att den personliga intervjun

avslutas eller inom en fastställd tidsfrist innan den beslutande

myndigheten fattar beslut. För detta ändamål ska medlemssta­

terna säkerställa att sökanden underrättas om rapportens hela

innehåll eller innehållet i de väsentliga delarna av utskriften, om

nödvändigt med bistånd av en tolk. Medlemsstaterna ska där­

efter begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskrif­

tens innehåll återger intervjun korrekt.

Om den personliga intervjun tas upp i enlighet med punkt 2

och om upptagningen får användas som bevisning i sådana

överklaganden som avses i kapitel V behöver inte medlemssta­

terna begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskrif­

tens innehåll återger intervjun korrekt. Utan att det påverkar

tillämpningen av artikel 16 kan medlemsstaterna, om de till­

handahåller både en utskrift och upptagning av den personliga

intervjun, neka sökanden att lämna in kommentarer och/eller

förtydliganden med avseende på utskriften.

4. Om en sökande vägrar bekräfta att innehållet i rapporten

eller utskriften återger den personliga intervjun korrekt, ska

skälen till vägran noteras i sökandens akt.

En sådan vägran ska inte hindra den beslutande myndigheten

från att fatta beslut om ansökan.

5. Sökande

och

deras

juridiska

rådgivare

eller

andra

rådgiva­

re, såsom dessa definieras i artikel 23, ska ha tillgång till rap­

porten eller utskriften och, i förekommande fall, upptagningen

innan den beslutande myndigheten fattar beslut.

Om en medlemsstat föreskriver både en utskrift och en upp­

tagning av den personliga intervjun behöver medlemsstaten inte

ge tillgång till upptagningen under de förfaranden i första in­

stans som avses i kapitel III. I sådana fall ska medlemsstaten

likväl ge tillgång till upptagningen vid de överklaganden som

avses i kapitel V.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i denna artikel

får medlemsstaterna, om ansökan behandlas i enlighet med

artikel 31.8, föreskriva att tillgång till rapporten eller utskriften

och, i förekommande fall, upptagningen beviljas vid den tid­

punkt då beslutet fattas.

Artikel 18

Läkarundersökning

1. Om den beslutande myndigheten bedömer att det är rele­

vant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd i

enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU ska medlemssta­

terna, med förbehåll för sökandens medgivande, anordna en

läkarundersökning av sökanden med avseende på tecken som

skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada.

Alternativt får medlemsstaterna föreskriva att sökanden anord­

nar en sådan läkarundersökning.

De läkarundersökningar som avses i första stycket ska utföras av

kvalificerade medicinska yrkesutövare och resultatet därav ska

överlämnas till den beslutande myndigheten, så snart som möj­

ligt. Medlemsstaterna får utse de medicinska yrkesutövare som

får utföra sådana läkarundersökningar. En sökandes vägran att

genomgå en sådan läkarundersökning ska inte hindra den be­

slutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om interna­

tionellt skydd.

Läkarundersökningar som utförs i enlighet med denna punkt

ska täckas av offentliga medel.

2. Om

ingen

läkarundersökning

utförs

i

enlighet

med

punkt

1 ska medlemsstaterna informera sökande om att de på eget

initiativ och på egen bekostnad får genomföra en läkarunder­

sökning med avseende på tecken som skulle kunna tyda på

tidigare förföljelse eller allvarlig skada.

3. Resultaten

av

de

läkarundersökningar

som

avses

i

punk­

terna 1 och 2 ska vägas in i den beslutande myndighetens

bedömning tillsammans med övriga delar av ansökan.

Artikel 19

Kostnadsfritt tillhandahållande i första instans av rättslig

information och information om förfarandet

1. När det gäller de förfaranden i första instans som avses i

kapitel III ska medlemsstaterna se till att sökande på begäran får

kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet,

vilket åtminstone inbegriper information om förfarandet mot

bakgrund av sökandens särskilda förhållanden. Om beslutet an­

gående en ansökan i första instans skulle gå sökanden emot ska

medlemsstaterna också på begäran ge sökande information ut­

över den information som ges i enlighet med artiklarna 11.2

och 12.1 f i syfte att tydliggöra skälen till beslutet och förklara

hur det kan överklagas.

2. Det

kostnadsfria

tillhandahållandet

av

rättslig

information

och information om handläggningen i ärendet ska omfattas av

de villkor som anges i artikel 21.

SV

L 180/72

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

30

Artikel 20

Kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid

överklaganden

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

kostnadsfritt

rättsligt

bis­

tånd och biträde beviljas på begäran i sådana överklaganden

som föreskrivs i kapitel V. Detta ska åtminstone omfatta ut­

arbetande av de nödvändiga inlagorna och deltagande i förhand­

lingarna i domstol eller tribunal i första instans på sökandens

vägnar.

2. Medlemsstaterna

får

också

tillhandahålla

kostnadsfritt

rättsligt bistånd och/eller biträde i sådana förfaranden i första

instans som avses i kapitel III. I sådana fall ska artikel 19 inte

tillämpas.

3. Medlemsstaterna

får

föreskriva

att

kostnadsfritt

rättsligt

bistånd och/eller biträde inte ska beviljas om en domstol, tribu­

nal eller annan behörig myndighet anser att sökandens över­

klagande saknar rimliga utsikter till framgång.

Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte

bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde med hänvis­

ning till denna punkt ska medlemsstaterna se till att sökanden

har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot det be­

slutet.

Vid tillämpningen av denna punkt ska medlemsstaterna se till

att det rättsliga biståndet och biträdet inte inskränks godtyckligt

och att sökandens faktiska tillgång till rättslig prövning inte

hindras.

4. Kostnadsfri

tillgång

till

rättsligt

bistånd

och

biträde

ska

omfattas av de villkor som anges i artikel 21.

Artikel 21

Villkor för kostnadsfritt tillhandahållande av rättsligt

information och information om förfarandet och av

rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna

får

föreskriva

att

den

kostnadsfria

rätts­

liga information och information om förfarandet som avses i

artikel 19 ska tillhandahållas av icke-statliga organisationer, av

personal vid myndigheter eller av särskilda statliga organ.

Det kostnadsfria rättsliga bistånd och biträde som avses i arti­

kel 20 ska tillhandahållas av dessa personer i enlighet med vad

som är godkänt eller tillåtet i nationell rätt.

2. Medlemsstaterna

får

föreskriva

att

kostnadsfri

rättslig

in­

formation och information om förfarandet enligt artikel 19 och

kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde enligt artikel 20 ska

beviljas

a) endast personer som saknar tillräckliga medel, och/eller

b) endast genom tjänster som tillhandahålls av juridiska rådgi­

vare eller andra rådgivare som genom nationell rätt särskilt

har utsetts att bistå och företräda sökande.

Medlemsstaterna får fastställa att det kostnadsfria rättsliga bis­

tånd och biträde som avses i artikel 20 beviljas endast för

överklagandeförfaranden i enlighet med kapitel V vid en dom­

stol eller tribunal i första instans och inte för ytterligare över­

klagande eller omprövning som föreskrivs i nationell rätt, in­

begripet förnyad behandling eller en ytterligare omprövning.

Medlemsstaterna får också föreskriva att det kostnadsfria rätts­

liga bistånd och biträde som avses i artikel 20 inte beviljas

sökande som inte längre befinner sig på territoriet vid tillämp­

ning av artikel 41.2 c.

3. Medlemsstaterna

får

fastställa

närmare

föreskrifter

för

hur

en sådan begäran om kostnadsfri rättslig information och infor­

mation om förfarandet enligt artikel 19 och om kostnadsfritt

rättsligt bistånd och/eller biträde enligt artikel 20 ska lämnas in

och handläggas.

4. Medlemsstaterna

får

även

a) införa belopps- och/eller tidsgränser för tillhandahållandet av

sådan kostnadsfri rättslig information och information om

förfarandet som avses i artikel 19 och sådant kostnadsfritt

rättsligt bistånd och biträde som avses i artikel 20, förutsatt

att dessa gränser inte innebär att tillgången till rättslig infor­

mation och information om förfarandet och rättsligt bistånd

och biträde godtyckligt begränsas,

b) när det gäller avgifter och andra kostnader, föreskriva att

behandlingen inte ska vara mer förmånlig än den behandling

som deras medborgare vanligtvis får i frågor som gäller rätts­

ligt bistånd.

5. Medlemsstaterna

får

begära

att

helt

eller

delvis

få

ersätt­

ning för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska

situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att bevilja

sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från

sökanden.

Artikel 22

Rätt till rättsligt bistånd och biträde i alla skeden av

förfarandet

1. Sökande

ska

ges

en

faktisk

möjlighet

att

på

egen

bekost­

nad rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan enligt natio­

nell rätt godkänd eller tillåten rådgivare i frågor som rör ansök­

ningar om internationellt skydd i alla skeden av förfarandet,

också efter ett beslut som gått sökanden emot.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/73

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

31

2. Medlemsstaterna

får

tillåta

icke-statliga

organisationer

att

lämna kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde till sökande

i förfaranden som avses i kapitel III och kapitel V i enlighet med

nationell rätt.

Artikel 23

Räckvidden för rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

en

juridisk

rådgivare

eller

en annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare

som bistår eller företräder en sökande i enlighet med villkoren i

nationell rätt har tillgång till den information i sökandens akt

som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut.

Medlemsstaterna får göra undantag för sådana fall där offentlig­

görande av uppgifter eller källor skulle äventyra den nationella

säkerheten, säkerheten för de organisationer eller den eller de

personer som tillhandahöll uppgifterna eller säkerheten för den

eller de personer som uppgifterna hänför sig till eller där utred­

ningar i samband med medlemsstaternas behöriga myndigheters

behandling av ansökningar om internationellt skydd eller med­

lemsstaternas internationella relationer skulle äventyras. I sådana

fall ska medlemsstaterna

a) ge de myndigheter som avses i kapitel V tillgång till upp­

gifterna eller källorna, och

b) fastställa förfaranden i nationell rätt som garanterar att sö­

kandens rätt till försvar iakttas.

När det gäller led b får medlemsstaterna i synnerhet bevilja

juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genomgått säker­

hetskontroll tillgång till uppgifterna eller källorna i fråga, i den

mån uppgifterna är relevanta för prövningen av ansökan eller

beslutet om att återkalla internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

den

juridiska

rådgivaren

eller en annan rådgivare som bistår eller företräder en sökande

har tillträde till områden med begränsat tillträde som förvars­

enheter och transitzoner för att kunna rådgöra med denne, i

enlighet med artiklarna 10.4 och 18.2 b och c i direktiv

2013/33/EU.

3. Medlemsstaterna

ska

tillåta

sökanden

att

till

den

person­

liga intervjun medföra en juridisk rådgivare eller annan, enligt

nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare.

Medlemsstaterna får föreskriva att den juridiska rådgivaren eller

den andra rådgivaren endast får göra inlägg i slutet av intervjun.

4. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

denna

artikel

eller

artikel 25.1 b får medlemsstaterna föreskriva regler för juridiska

rådgivares eller andra rådgivares närvaro vid alla intervjuer un­

der asylförfarandet.

Medlemsstaterna får begära att sökanden är närvarande vid den

personliga intervjun även om han eller hon i enlighet med

villkoren i nationell rätt företräds av en juridisk rådgivare eller

annan rådgivare och får kräva att sökanden personligen besvarar

de frågor som ställs.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 25.1 b, ska från­

varon av juridisk rådgivare eller annan rådgivare inte hindra den

behöriga myndigheten från att genomföra en personlig intervju

med sökanden.

Artikel 24

Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier

1. Medlemsstaterna

ska

inom

rimlig

tid

efter

det

att

en

an­

sökan om internationellt skydd har gjorts bedöma huruvida

sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier.

2. Den bedömning som avses i punkt 1 får integreras i

befintliga nationella förfaranden och/eller i den bedömning

som avses i artikel 22 i direktiv 2013/33/EU och behöver

inte ske genom ett administrativt förfarande.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

sökande

som

har

iden­

tifierats som sökande i behov av särskilda förfarandegarantier får

det stöd som behövs för att de ska kunna utnyttja de rättigheter

och uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv under

hela asylförfarandet.

Om det stöd som behövs inte kan ges inom ramen för de

förfaranden som avses i artiklarna 31.8 och 43, särskilt i de

fall där medlemsstaterna anser att sökanden är i behov av sär­

skilda förfarandegarantier på grund av tortyr, våldtäkt eller an­

dra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld, ska

medlemsstaterna antingen inte tillämpa eller upphöra att till­

lämpa artiklarna 31.6 och 43. Om medlemsstaterna tillämpar

artikel 46.6 på sökande på vilka artiklarna 31.6 och 43 inte kan

tillämpas i enlighet med detta stycke ska medlemsstaterna åt­

minstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7.

4. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

behovet

av

särskilda

förfarandegarantier även uppfylls, i enlighet med detta direktiv,

om behovet framkommer i ett senare skede av förfarandet, utan

att nödvändigtvis börja om förfarandet.

SV

L 180/74

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

32

Artikel 25

Garantier för ensamkommande barn

1. När

det

gäller

alla

förfaranden

som

fastställs

i

detta

direk­

tiv ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av

artiklarna 14–17,

a) snarast möjligt vidta åtgärder för att säkerställa att en före­

trädare företräder och biträder det ensamkommande barnet,

för att göra det möjligt för honom eller henne att utnyttja de

rättigheter och uppfylla de skyldigheter som följer av detta

direktiv; det ensamkommande barnet ska omedelbart infor­

meras om att en företrädare har utsetts; denna företrädare

ska utföra sitt uppdrag i enlighet med principen om barnets

bästa och ska ha de nödvändiga sakkunskaperna för detta;

företrädaren ska endast bytas ut om det är nödvändigt; or­

ganisationer eller personer som befinner sig i eller skulle

kunna befinna sig i en intressekonflikt med det ensamkom­

mande barnet ska inte kunna utses till företrädare; företrä­

daren kan också vara den företrädare som avses i direktiv

2013/33/EU,

b) se till att företrädaren ges tillfälle att informera det ensam­

kommande barnet om innebörden och de tänkbara kon­

sekvenserna av den personliga intervjun och, i förekom­

mande fall, om hur han eller hon kan förbereda sig inför

den personliga intervjun. Medlemsstaterna ska se till att fö­

reträdaren och/eller en juridisk rådgivare eller annan, enligt

nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare är närvarande

vid denna intervju och har möjlighet att ställa frågor och

lämna synpunkter, inom den ram som fastställs av den per­

son som genomför intervjun.

Medlemsstaterna får kräva att det ensamkommande barnet ska

närvara vid den personliga intervjun, även om företrädaren är

närvarande.

2. Medlemsstaterna

får

avstå

från

att

utse

någon

företrädare

om det ensamkommande barnet med största sannolikhet kom­

mer att fylla 18 innan ett beslut fattas i första instans.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

a) om ett ensamkommande barn intervjuas om sin ansökan om

internationellt skydd i enlighet med artiklarna 14–17 och

34, ska denna intervju genomföras av en person som har

nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov,

b) den beslutande myndighetens beslut om en asylansökan från

ett ensamkommande barn förbereds av en tjänsteman med

nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov.

4. Ensamkommande

barn

och

deras

företrädare

ska

kost­

nadsfritt förses med rättslig information och information om

förfarandet enligt artikel 19 också i sådana förfaranden om

återkallande av internationellt skydd som föreskrivs i kapitel IV.

5. Medlemsstaterna

får

använda

sig

av

läkarundersökningar

för att fastställa åldern på ensamkommande barn i samband

med prövningen av en ansökan om internationellt skydd i så­

dana fall där medlemsstaterna, efter sökandens allmänna utta­

landen eller andra relevanta indikationer hyser tvivel beträffande

sökandens ålder. Om medlemsstaterna därefter fortfarande hyser

tvivel när det gäller sökandens ålder ska de utgå ifrån att sö­

kanden är underårig.

Alla läkarundersökningar ska ske med full respekt för den per­

sonliga värdigheten varvid den minst invasiva typen av under­

sökning bör föredras och utföras av kvalificerade medicinska

yrkesutövare, för att i möjligaste mån medge ett tillförlitligt

resultat.

När läkarundersökningar används ska medlemsstaterna se till att

a) ensamkommande barn före prövningen av ansökan om in­

ternationellt skydd informeras om att en åldersbestämning

genom en läkarundersökning kan komma att göras och att

denna information ges på ett språk de förstår eller rimligen

kan förväntas förstå; denna information ska innehålla upp­

lysningar om undersökningsmetoden och eventuella kon­

sekvenser som resultatet av läkarundersökningen kan få för

prövningen av ansökan om internationellt skydd och också

om konsekvenserna av en vägran från det ensamkommande

barnet att genomgå en läkarundersökning,

b) ensamkommande barn och/eller deras företrädare ger sitt

samtycke till att en läkarundersökning görs för att fastställa

de berörda underårigas ålder, och

c) ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd

från ett ensamkommande barn som har vägrat att undergå

en läkarundersökning inte baserar sig enbart på denna väg­

ran.

Det faktum att ett ensamkommande barn har vägrat att ge­

nomgå en läkarundersökning ska inte vara ett hinder för den

beslutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om inter­

nationellt skydd.

6. Barnets

bästa

ska

komma

i

främsta

rummet

när

medlems­

staterna genomför detta direktiv.

Om en medlemsstat under asylförfarandet fastställer att en per­

son är ett ensamkommande barn får den

a) tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 31.8 endast om

i) sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna

för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/75

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

33

ii) sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om

internationellt skydd som inte kan nekas prövning i en­

lighet med artikel 40.5, eller

iii) sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara

för den inre säkerheten eller den allmänna ordningen i

medlemsstaten eller med tvång har utvisats som ett all­

varligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt na­

tionell rätt,

b) tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 43 i enlighet med

artiklarna 8–11 i direktiv 2013/33/EU endast om

i) sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna

för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

ii) sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan,

iii) sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara

för den inre säkerheten eller den allmänna ordningen i

medlemsstaten eller med tvång har utvisats som ett all­

varligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt na­

tionell rätt,

iv) det finns rimlig anledning att anta att ett land som inte

är en medlemsstat är ett säkert tredjeland för sökanden i

enlighet med artikel 38,

v) sökanden har vilselett myndigheterna genom att visa upp

falska handlingar, eller

vi) sökanden i ond tro har förstört eller gjort sig av med en

identitets- eller resehandling som skulle ha bidragit till att

fastställa hans eller hennes identitet eller medborgarskap.

Medlemsstaterna får tillämpa leden v och vi endast i enskilda

fall där det föreligger starka skäl att anta att sökanden för­

söker dölja relevanta faktorer som sannolikt skulle medföra

ett negativt beslut och under förutsättning att sökanden har

fått full möjlighet, med hänsyn tagen till de särskilda rätts­

säkerhetsbehoven för ensamkommande barn, att uppvisa

godtagbara skäl för de handlingar som avses i leden v och

vi, inbegripet genom samråd med sin företrädare.

c) neka prövning av ansökan i enlighet med artikel 33.2 c om

ett land som inte är en medlemsstat anses vara ett säkert

tredjeland för sökanden i enlighet med artikel 38 under för­

utsättning att detta är för den underåriges bästa,

d) tillämpa det förfarande som avses i artikel 20.3 om den

underåriges företrädare har juridisk utbildning i enlighet

med nationell rätt.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 41 ska medlems­

staterna vid tillämpningen av artikel 46.6 på ensamkommande

barn åtminstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7 i

samtliga fall.

Artikel 26

Förvar

1. Medlemsstaterna

får

inte

hålla

en

person

i

förvar

endast

av

det skälet att han eller hon är en sökande. Skäl och villkor för

förvar samt garantier för sökande i förvar ska utformas i enlig­

het med direktiv 2013/33/EU.

2. I

de

fall

en

sökande

hålls

i

förvar

ska

medlemsstaterna

säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig pröv­

ning i enlighet med direktiv 2013/33/EU.

Artikel 27

Förfarande om ansökan återkallas

1. I

den

mån

som

medlemsstaterna

i

sin

nationella

rätt

fö­

reskriver en möjlighet att uttryckligen återkalla ansökan ska de

se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att an­

tingen avbryta prövningen eller att avslå ansökan om interna­

tionellt skydd om en sökande uttryckligen återkallar ansökan.

2. Medlemsstaterna

får

också

bestämma

att

den

beslutande

myndigheten ska ha rätt att avbryta prövningen utan att fatta

beslut. I så fall ska medlemsstaterna se till att den beslutande

myndigheten inför en tjänsteanteckning i sökandens akt.

Artikel 28

Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från

sin ansökan

1. Om

det

finns

skälig

grund

att

anta

att

en

sökande

implicit

har återkallat eller avstått från sin ansökan, ska medlemsstaterna

se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att an­

tingen avbryta prövningen eller, förutsatt att den beslutande

myndigheten finner ansökan ogrundad på grundval av en ade­

kvat utredning av sakförhållandena i enlighet med artikel 4 i

direktiv 2011/95/EU, avslå ansökan.

Medlemsstaterna får förutsätta att sökanden implicit har återkal­

lat eller avstått från sin ansökan om internationellt skydd, i

synnerhet om det har kunnat fastställas att

a) sökanden har underlåtit att besvara en begäran om att lämna

information av betydelse för ansökan i enlighet med artikel 4

i direktiv 2011/95/EU, eller har underlåtit att infinna sig till

en personlig intervju enligt artiklarna 14–17 i det här direk­

tivet, om inte sökanden inom rimlig tid kan visa att hans

eller hennes underlåtenhet beror på omständigheter som han

eller hon inte rådde över,

SV

L 180/76

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

34

b) sökanden har avvikit eller utan tillstånd lämnat den plats där

han eller hon bodde eller hölls i förvar utan att inom skälig

tid kontakta den behöriga myndigheten eller han eller hon

har underlåtit att inom skälig tid fullgöra sin anmälnings­

skyldighet eller annan skyldighet att meddela sig om sökan­

den inte kan visa att detta berodde på omständigheter som

han eller hon inte rådde över.

För att genomföra dessa bestämmelser får medlemsstaterna fast­

ställa tidsfrister eller riktlinjer.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

en

sökande

som

efter

ett

beslut om att avbryta prövningen enligt punkt 1 i denna artikel

åter anmäler sig hos den behöriga myndigheten har möjlighet

att begära att ärendet tas upp på nytt eller att lämna in en ny

ansökan, som inte ska omfattas av förfarandet i artiklarna 40

och 41.

Medlemsstaterna får besluta om en tidsfrist på minst nio må­

nader efter vilken sökandens ärende inte längre kan tas upp på

nytt eller den nya ansökan får behandlas som en efterföljande

ansökan som omfattas av förfarandet i artiklarna 40 och 41.

Medlemsstaterna får föreskriva att sökandens ärende endast får

tas upp på nytt en gång.

Medlemsstaterna ska se till att en sådan person inte avlägsnas i

strid med principen om ”non-refoulement”.

Medlemsstaterna får föreskriva att den beslutande myndigheten

ska kunna återuppta prövningen i det skede där prövningen av

ansökan avbröts.

3. Denna

artikel

ska

inte

påverka

tillämpningen

av

förord­

ning (EU) nr 604/2013.

Artikel 29

UNHCR:s roll

1. Medlemsstaterna

ska

ge

UNHCR

möjlighet

att

a) ta kontakt medsökande, även de som hålls i förvar, befinner

sig vid gränsen och i transitzoner,

b) få tillgång till information om enskilda ansökningar om in­

ternationellt skydd, om förfarandets gång och om vilka be­

slut som har fattats, under förutsättning att sökanden sam­

tycker till detta,

c) vid utövandet av sin tillsyn enligt artikel 35 i Genèvekon­

ventionen lägga fram synpunkter till vilken behörig myndig­

het som helst i fråga om enskilda ansökningar om interna­

tionellt skydd i alla skeden av förfarandet.

2. Punkt

1

ska

även

vara

tillämplig

på

en

organisation

som

för UNHCR:s räkning verkar i den berörda medlemsstaten i

enlighet med ett avtal med medlemsstaten i fråga.

Artikel 30

Insamling av uppgifter om enskilda ärenden

Medlemsstaterna får inte vid prövning av enskilda ärenden

a) röja uppgifter om enskilda ansökningar om internationellt

skydd, eller det faktum att en ansökan har lämnats in, till

den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller

orsakar allvarlig skada,

b) inhämta uppgifter från den eller de påstådda aktörer som

bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada på ett sätt

som skulle leda till att dessa aktörer får direkt information

om att en ansökan har lämnats in av sökanden i fråga, och

som skulle äventyra den fysiska integriteten hos sökanden

eller hos personer i beroendeställning, eller skulle äventyra

friheten och säkerheten för hans eller hennes familjemedlem­

mar som bor kvar i ursprungslandet.

KAPITEL III

FÖRFARANDEN I FÖRSTA INSTANS

AVSNITT I

Artikel 31

Prövningsförfarande

1. Medlemsstaterna

ska

handlägga

ansökningar

om

interna­

tionellt skydd genom ett prövningsförfarande i enlighet med de

grundläggande principerna och garantierna i kapitel II.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

ett

prövningsförfarandet

avslutas så snart som möjligt utan att åsidosätta en lämplig

och fullständig prövning.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

prövningsförfarandet

avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnats in.

Om en ansökan är föremål för det förfarande som föreskrivs i

förordning (EU) nr 604/2013 ska tidsfristen på sex månader

inledas vid den tidpunkt då det i enlighet med den förordningen

fastställs vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen

samt sökanden befinner sig på den medlemsstatens territorium

och har tagits om hand av den behöriga myndigheten.

Medlemsstaterna får förlänga den tidsfrist på sex månader som

anges i denna punkt med en period på högst ytterligare nio

månader om

a) ärendet involverar komplicerade faktiska och/eller rättsliga

omständigheter,

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/77

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

35

b) ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer

samtidigt ansöker om internationellt skydd, med följden att

det i praktiken blir mycket svårt att avsluta förfarandet inom

sexmånadersfristen,

c) förseningen uppenbart kan hänföras till sökandens underlå­

tenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.

I vederbörligen motiverade undantagsfall får medlemsstaterna

överskrida de tidsfrister som föreskrivs i denna punkt med högst

tre månader om det krävs för att säkerställa tillräcklig och full­

ständig prövning av ansökan om internationellt skydd.

4. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

artiklarna

13

och

18 i direktiv 2011/95/EU får medlemsstaterna skjuta upp av­

slutandet av prövningsförfarandet om den beslutande myndig­

heten, på grund av osäkra förhållanden i ursprungslandet som

förväntas vara av tillfällig natur, inte rimligen kan fatta beslut

inom de tidsfrister som fastställs i punkt 3. I dessa fall ska

medlemsstaterna

a) se över situationen i det berörda ursprungslandet minst var

sjätte månad,

b) i rimlig tid informera de berörda sökandena om skälen till

senareläggandet, och

c) i rimlig tid informera kommissionen om uppskjutandet av

förfarandena för det ursprungslandet.

5. Medlemsstaterna

ska

under

alla

omständigheter

slutföra

prövningsförfarandet inom högst 21 månader från det att an­

sökan inkommit.

6. Om inget beslut kan fattas inom sex månader ska med­

lemsstaterna se till att sökanden

a) informeras om förseningen, och

b) på begäran erhåller information om skälen för förseningen

och om den tidsfrist inom vilken beslut om hans eller hen­

nes ansökan är att vänta.

7. Medlemsstaterna

får

prioritera

en

prövning

av

en

ansökan

om internationellt skydd i enlighet med de grundläggande prin­

ciperna och garantierna i kapitel II, i synnerhet,

a) om ansökan kan förväntas vara välgrundad,

b) om sökanden är utsatt i den mening som avses i artikel 22 i

direktiv 2013/33/EU eller är i behov av särskilda förfarande­

garantier, särskilt ensamkommande barn.

8. Medlemsstaterna

får

även

föreskriva

att

ett

prövningsför­

farande i enlighet med de grundläggande principerna och ga­

rantierna i kapitel II ska påskyndas och/eller genomföras vid

gränsen eller i transitzoner i enlighet med artikel 43 om

a) sökanden vid inlämnandet av sin ansökan och framläggandet

av de faktiska omständigheterna endast tagit med uppgifter

som saknar betydelse för prövningen av hans eller hennes

rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt

skydd enligt direktiv 2011/95/EU, eller

b) sökanden kommer från ett säkert ursprungsland enligt detta

direktiv, eller

c) sökanden har vilselett myndigheterna genom att lämna orik­

tiga uppgifter eller falska handlingar eller genom att undan­

hålla relevanta uppgifter eller handlingar som rör hans eller

hennes identitet och/eller medborgarskap och som kunde ha

påverkat beslutet i negativ riktning, eller

d) det är troligt att sökanden i ond tro har förstört eller gjort

sig av med en identitets- eller resehandling som skulle ha

bidragit till att fastställa hans eller hennes identitet eller

medborgarskap, eller

e) sökanden har lämnat uppenbart inkonsekventa och motsä­

gelsefulla, klart falska eller uppenbart osannolika uppgifter

som motsäger tillräckligt kontrollerad information om ur­

sprungslandet på ett sätt som gör att hans eller hennes på­

stående om rätt att betraktas som en person som beviljats

internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU uppenbart

är föga övertygande, eller

f) sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om inter­

nationellt skydd som inte kan nekas prövning i enlighet med

artikel 40.5, eller

g) sökanden lämnar in en ansökan enbart för att försena eller

hindra verkställigheten av ett redan fattat eller förestående

beslut som skulle leda till att sökanden avlägsnats, eller

h) sökanden olagligen anlände tillmedlemsstatens territorium

eller olagligen förlängde sin vistelse och, utan goda skäl,

varken har anmält sig till myndigheterna eller lämnat in en

ansökan om internationellt skydd så snart som möjligt med

tanke på omständigheterna kring inresan, eller

SV

L 180/78

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

36

i) sökanden vägrar att fullgöra sin skyldighet att lämna fin­

geravtryck i enlighet med Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om

inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för

en effektiv tillämpning av förordning (EG) nr 604/2013

om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems­

stat som har ansvaret för att pröva en ansökan om interna­

tionellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös

person har gett in i någon medlemsstat och för när med­

lemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jäm­

förelser med uppgifter i Eurodac för brottsbekämpande än­

damål ( 1 ), eller

j) sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för

den inre säkerheten och den allmänna ordningen i den ak­

tuella medlemsstaten eller har med tvång utvisats som ett

allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt natio­

nell rätt.

9. Medlemsstaterna

ska

fastställa

tidsfrister

för

att

fatta

ett

beslut i första instans i enlighet med punkt 8. Dessa tidsfrister

ska vara rimliga.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3, 4 och 5 får

medlemsstaterna överskrida dessa tidsfrister om det krävs i syfte

att säkerställa en adekvat och fullständig prövning av ansökan

om internationellt skydd.

Artikel 32

Ogrundade ansökningar

1. Om

inte

annat

följer

av

artikel

27

får

medlemsstaterna

endast anse en ansökan som ogrundad om den beslutande

myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till in­

ternationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

2. Vid

ogrundade

ansökningar,

där

någon

av

de

omständig­

heter som förtecknas i artikel 31.8 är tillämplig, får medlems­

staterna även anse en ansökan vara uppenbart ogrundad, om

den definieras på detta sätt i nationell lagstiftning.

AVSNITT II

Artikel 33

Ansökningar som inte kan tas upp till prövning

1. Utöver

de

fall

då

en

ansökan

inte

prövas

enligt

förordning

(EU) nr 604/2013 behöver inte medlemsstaterna pröva om

sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direk­

tiv 2011/95/EU, om en ansökan inte anses kunna tas upp till

prövning enligt denna artikel.

2. Medlemsstaterna

får

anse

att

en

ansökan

om

internatio­

nellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

a) en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd,

b) ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första

asylland för sökanden enligt artikel 35,

c) ett land som inte är en medlemsstat betraktas som ett säkert

tredjeland för sökanden enligt artikel 38,

d) ansökan är en efterföljande ansökan, där inga nya fakta eller

uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att

betraktas som en person som beviljats internationellt skydd

enligt direktiv 2011/95/EU har framkommit eller lagts fram

av sökanden, eller

e) en person i beroendeställning lämnar in en ansökan efter det

att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit att det egna

ärendet ska utgöra en del av en ansökan som lämnats in på

hans eller hennes vägnar och det inte finns några omstän­

digheter kring situationen för personen i beroendeställning

som motiverar en separat ansökan.

Artikel 34

Särskilda bestämmelser om intervjuer för att avgöra om

ansökan ska upptas till prövning

1. Medlemsstaterna

ska

ge

sökande

möjligheten

att

lägga

fram sina synpunkter på tillämpningen av de grunder som avses

i artikel 33 på de särskilda omständigheterna i hans eller hennes

fall, innan den beslutande myndigheten beslutar huruvida ansö­

kan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte.

Medlemsstaterna ska därför genomföra en personlig intervju för

att avgöra om ansökan ska upptas till prövning. Om medlems­

staterna vill avvika från denna regel i samband med en efter­

följande ansökan, får detta endast ske med stöd av artikel 42.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 4.2 a i

detta direktiv och artikel 5 i förordning (EU) nr 604/2013.

2. Medlemsstaterna

får

föreskriva

att

personal

vid

andra

myndigheter än den beslutande myndigheten ska genomföra

den personliga intervjun för att avgöra om ansökan om inter­

nationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. I sådana fall

ska medlemsstaterna säkerställa att sådan personal i förväg får

nödvändig grundläggande utbildning, särskilt om internationell

människorättslagstiftning, unionens asylregelverk och intervju­

teknik.

AVSNITT III

Artikel 35

Begreppet första asylland

Ett land kan betraktas som första asylland för en enskild sökan­

de, om

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/79

( 1 ) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

37

a) han eller hon har erkänts som flykting i landet och fort­

farande kan erhålla detta skydd, eller

b) han eller hon åtnjuter annat tillräckligt skydd i landet, in­

begripet enligt principen om ”non-refoulement”,

förutsatt att han eller hon kommer att tillåtas resa in på nytt i

det landet.

När medlemsstaterna tillämpar begreppet första asylland på en

sökandes särskilda omständigheter, får de ta hänsyn till arti­

kel 38.1. Sökanden ska beredas tillfälle att bestrida tillämp­

ningen av begreppet första asylland med hänvisning till de sär­

skilda omständigheterna i hans eller hennes fall.

Artikel 36

Begreppet säkert ursprungsland

1. Om det fastställs att ett tredjeland är ett säkert ursprungs­

land enligt detta direktiv kan landet, efter en enskild prövning

av ansökan, betraktas som ett säkert ursprungsland för en en­

skild sökande endast om

a) han eller hon är medborgare i det landet eller

b) han eller hon är en statslös person som tidigare hade sitt

hemvist i det landet,

och han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att

landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn

till hans eller hennes särskilda omständigheter och i fråga om

hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats

internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

2. Medlemsstaterna

ska

i

den

nationella

lagstiftningen

fast­

ställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av be­

greppet säkert ursprungsland.

Artikel 37

Nationellt fastställande av tredjeländer som säkra

ursprungsländer

1. Medlemsstaterna

får

behålla

eller

införa

lagstiftning

som,

i

enlighet med bilaga I, gör det möjligt att på nationell nivå

fastställa säkra ursprungsländer i samband med prövning av

ansökningar om internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna

ska

regelbundet

se

över

situationen

i

tredjeländer som fastställts som säkra ursprungsländer i enlighet

med denna artikel.

3. Bedömningen

av

huruvida

ett

land

är

ett

säkert

ursprungs­

land i enlighet med denna artikel ska grunda sig på ett urval av

informationskällor, särskilt information från andra medlemssta­

ter, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra berörda in­

ternationella organisationer.

4. Medlemsstaterna

ska

underrätta

kommissionen

om

de

län­

der som betraktas som säkra ursprungsländer i enlighet med

denna artikel.

Artikel 38

Begreppet säkert tredjeland

1. Medlemsstaterna

får

tillämpa

begreppet

säkert

tredjeland

endast om de behöriga myndigheterna är övertygade om att en

person som ansöker om internationellt skydd kommer att be­

handlas i enlighet med följande principer i det berörda tredje­

landet:

a) Sökandens liv och frihet är inte hotade på grund av ras,

religion, medborgarskap, tillhörighet till en viss samhälls­

grupp eller politisk övertygelse.

b) Det föreligger ingen risk för allvarlig skada enligt definitio­

nen i direktiv 2011/95/EU.

c) Principen om ”non-refoulement” iakttas i enlighet med Genè­

vekonventionen.

d) Förbudet mot varje återsändande som innebär åsidosättande

av förbudet mot tortyr och grym, omänsklig eller förned­

rande behandling i enlighet med folkrätten iakttas.

e) Sökanden har möjlighet att ansöka om flyktingstatus och,

om de befinns vara flyktingar, erhålla skydd i enlighet med

Genèvekonventionen.

2. Begreppet

säkert

tredjeland

ska

tillämpas

i

enlighet

med

bestämmelser i nationell rätt, inbegripet

a) bestämmelser enligt vilka sökanden måste ha en anknytning

till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rim­

ligt för denne att resa till det landet,

b) bestämmelser om vilka metoder de behöriga myndigheterna

ska använda för att säkerställa att begreppet säkert tredjeland

kan tillämpas på ett enskilt land eller en enskild sökande;

sådana metoder ska inbegripa att i varje enskilt fall bedöma

huruvida landet är säkert för en enskild sökande och/eller att

på nationell nivå fastställa länder som i allmänhet betraktas

som säkra,

c) bestämmelser i enlighet med internationell rätt som gör det

möjligt att genom en enskild prövning fastställa huruvida det

berörda tredjelandet är säkert för en enskild sökande, och

vilka minst ska göra det möjligt för sökanden att överklaga

tillämpningen av begreppet säkert tredjeland med anledning

av att tredjelandet i fråga inte är säkert med hänsyn till hans

eller hennes särskilda omständigheter; sökanden ska också

tillåtas att invända mot sin anknytning till tredjelandet i

enlighet med led a.

SV

L 180/80

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

38

3. Om

ett

beslut

genomförs

endast

på

grundval

av

denna

artikel ska medlemsstaterna

a) informera sökanden om detta, och

b) förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som

underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte

har prövats i sak.

4. Om tredjelandet nekar en sökande tillstånd att resa in på

dess territorium, ska medlemsstaterna se till att rätt till prövning

ges i enlighet med de grundläggande principer och garantier

som beskrivs i kapitel II.

5. Medlemsstaterna

ska

regelbundet

underrätta

kommissio­

nen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas enligt

bestämmelserna i denna artikel.

Artikel 39

Begreppet europeiska säkra tredjeländer

1. Medlemsstaterna

får

föreskriva

att

en

ansökan

om

inter­

nationellt skydd och säkerheten för sökanden när det gäller

hans eller hennes särskilda omständigheter enligt beskrivningen

i kapitel II inte ska prövas eller inte ska prövas fullständigt i fall

där en behörig myndighet på grundval av sakförhållanden har

fastställt att sökanden försöker att resa in eller har rest in olag­

ligt på territoriet från ett säkert tredjeland i enlighet med punkt

2.

2. Ett

tredjeland

kan

endast

anses

vara

ett

säkert

tredjeland

enligt punkt 1 om

a) det har ratificerat och följer bestämmelserna i Genèvekon­

ventionen utan geografiska begränsningar,

b) det har inrättat ett lagstadgat asylförfarande, och

c) det har ratificerat Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och

följer bestämmelserna i denna, inklusive normerna med av­

seende på effektiva rättsmedel.

3. Sökanden

ska

beredas

tillfälle

att

bestrida

tillämpningen

av

begreppet europeiska säkra tredjeländer med hänvisning till att

det berörda tredjelandet inte är säkert på grund av de särskilda

omständigheterna i hans eller hennes fall.

4. De

berörda

medlemsstaterna

ska

i

nationell

rätt

fastställa

villkoren för genomförande av bestämmelserna i punkt 1 och

följderna av de beslut som fattas enligt dessa bestämmelser i

enlighet med principen om ”non-refoulement”, inbegripet bestäm­

melser om undantag från tillämpningen av denna artikel av

humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl.

5. Vid

genomförande

av

ett

beslut

som

enbart

grundas

på

denna artikel ska de berörda medlemsstaterna

a) informera sökanden om detta, och

b) förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som

underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte

har prövats i sak.

6. Om

det

säkra

tredjelandet

inte

återtar

sökanden

ska

med­

lemsstaterna se till att rätt till prövning ges i enlighet med de

grundläggande principer och garantier som anges i kapitel II.

7. Medlemsstaterna

ska

regelbundet

underrätta

kommissio­

nen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas i enlighet

med denna artikel.

AVSNITT IV

Artikel 40

Efterföljande ansökan

1. När

en

person

som

har

ansökt

om

internationellt

skydd

i

en medlemsstat lämnar ytterligare utsagor eller lämnar in en

efterföljande ansökan i samma medlemsstat ska medlemsstaten

pröva dessa ytterligare utsagor eller fakta i den efterföljande

ansökan i samband med prövningen av den tidigare ansökan

eller i samband med prövningen av det omprövade beslutet eller

överklagandet i den mån de behöriga myndigheterna kan beakta

och pröva alla fakta som utgör grund för dessa ytterligare ut­

sagor eller den efterföljande ansökan inom denna ram.

2. När

beslut

fattas

enligt

artikel

33.2

d

om

huruvida

en

ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning

ska en efterföljande ansökan om internationellt skydd först bli

föremål för en preliminär prövning om nya fakta eller uppgifter

har framkommit eller har lagts fram av sökanden vad avser

sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats inter­

nationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

3. Om den preliminära prövningen enligt punkt 2 leder fram

till slutsatsen att nya fakta eller uppgifter har framkommit eller

lagts fram av sökanden vilka på ett avgörande sätt bidrar till

sökandens möjligheter att betraktas som en person som bevil­

jats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, ska ansö­

kan prövas på nytt enligt kapitel II. Medlemsstaterna får också

ange andra skäl till att gå vidare med en efterföljande ansökan.

4. Medlemsstaterna

får

föreskriva

att

ansökan

endast

kom­

mer att prövas vidare om sökanden utan egen förskyllan i det

tidigare förfarandet var oförmögen att göra gällande de situa­

tioner som avses i punkterna 2 och 3 i denna artikel, i synner­

het genom att använda sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt

artikel 46.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/81

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

39

5. När

en

efterföljande

ansökan

inte

prövas

vidare

enligt

denna artikel ska den nekas prövning enligt artikel 33.2 d.

6. Det

förfarande

som

avses

i

denna

artikel

får

också

till­

lämpas på

a) en person i beroendeställning som lämnat in en ansökan

efter det att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit

att det egna ärendet ska utgöra en del av en ansökan som

lämnats in på hans eller hennes vägnar, och/eller

b) en ogift underårig som lämnat in en ansökan efter det att en

ansökan lämnats in på hans eller hennes vägnar enligt ar­

tikel 7.5 c.

I sådana fall ska man vid den preliminära prövningen enligt

punkt 2 undersöka om det finns fakta avseende ifrågavarande

persons eller den ogifte underåriges situation som motiverar en

separat ansökan.

7. Om

en

person

avseende

vilken

ett

beslut

om

överföring

ska verkställas i enlighet med förordning (EU) nr 604/2013 gör

ytterligare framställningar eller lämnar in en efterföljande ansö­

kan i den medlemsstat som ska verkställa överföringen, ska

dessa framställningar eller efterföljande ansökningar utredas av

den ansvariga medlemsstat som avses i den förordningen i en­

lighet med detta direktiv.

Artikel 41

Undantag från rätten att stanna kvar vid efterföljande

ansökningar

1. Medlemsstaterna

får

göra

undantag

från

rätten

att

stanna

kvar på territoriet om en person

a) har lämnat in en första efterföljande ansökan som inte prö­

vas vidare i enlighet med artikel 40.5, enbart för att försena

eller hindra verkställigheten av ett beslut som skulle leda till

att han eller hon omedelbart avlägsnas från den medlems­

staten, eller

b) lämnar in ytterligare en efterföljande ansökan i samma med­

lemsstat som redan fattat ett slutligt beslut om att inte pröva

en första efterföljande ansökan enligt artikel 40.5 eller ett

slutligt beslut om att avslå den ansökan såsom ogrundad.

Medlemsstaterna får göra ett sådant undantag endast om den

beslutande myndigheten anser att avlägsnandet inte direkt eller

indirekt resulterar i refoulement i strid med medlemsstatens in­

ternationella och unionsrättsliga åtaganden.

2. I

de

fall

som

avses

i

punkt

1

får

medlemsstaterna

också

a) göra undantag från de tidsfrister som normalt är

tillämpliga på påskyndade förfaranden, i enlighet med natio­

nell rätt, om prövningsförfarandet påskyndas i enlighet med

artikel 31.8 g,

b) göra undantag från de tidsfrister som normalt är tillämpliga i

prövningsförfaranden enligt artiklarna 33 och 34, i enlighet

med nationell rätt, och/eller

c) göra undantag från artikel 46.8.

Artikel 42

Förfaranderegler

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

sökande

vilkas

ansökningar

är föremål för en preliminär prövning enligt artikel 40 omfattas

av de garantier som anges i artikel 12.1.

2. Medlemsstaterna

får

i

nationell

rätt

föreskriva

bestämmel­

ser om den preliminära prövningen enligt artikel 40. Dessa

bestämmelser får bland annat

a) ålägga den berörda sökanden att ange de sakförhållanden

och lägga fram de bevis som motiverar ett nytt förfarande,

b) tillåta att den preliminära prövningen genomförs enbart på

grundval av skriftliga inlagor utan krav på att sökanden ska

intervjuas personligen, förutom i de fall som avses i arti­

kel 40.6.

Dessa regler får inte göra det omöjligt för en sökande att få

tillgång till ett nytt förfarande och de får inte heller innebära att

tillgången till ett nytt förfarande i praktiken sätts ur spel eller

allvarligt inskränks.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

sökanden

informeras

på lämpligt sätt om utfallet av den preliminära prövningen

och, om ansökan inte kommer att prövas vidare, skälen till

detta och möjligheterna att överklaga eller begäran en ompröv­

ning av det beslutet.

AVSNITT V

Artikel 43

Gränsförfaranden

1. Medlemsstaterna

får

föreskriva

förfaranden,

i

enlighet

med

de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, för att

vid medlemsstatens gräns eller i transitzoner besluta om

a) huruvida en ansökan som lämnas in där ska tas upp till

prövning, enligt artikel 33, och/eller

SV

L 180/82

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

40

b) innehållet i en ansökan i ett förfarande enligt artikel 31.8.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

ett

beslut

inom

ramen

för

de förfaranden som föreskrivs i punkt 1 fattas inom rimlig tid.

Om ett beslut inte har fattats inom fyra veckor, ska sökanden

beviljas inresa till medlemsstatens territorium så att hans eller

hennes ansökan kan handläggas i enlighet med andra bestäm­

melser i detta direktiv.

3. I

händelse

av

ankomster

som

omfattar

ett

stort

antal

tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som lämnar an­

sökningar om internationellt skydd vid gränsen eller i en tran­

sitzon, vilket gör det omöjligt i praktiken att där tillämpa be­

stämmelserna i punkt 1, får dessa förfaranden även tillämpas

om och under den tid dessa tredjelandsmedborgare eller stats­

lösa personer normalt är förlagda på platser i närheten av grän­

sen eller i transitzonen.

KAPITEL IV

FÖRFARANDEN FÖR ÅTERKALLANDE AV INTERNATIONELLT

SKYDD

Artikel 44

Återkallande av internationellt skydd

Medlemsstaterna ska se till att en utredning får inledas om att

återkalla en persons internationella skydd så snart det framkom­

mer nya fakta eller uppgifter som tyder på att det finns skäl att

ompröva giltigheten av hans eller hennes internationella skydd.

Artikel 45

Förfaranderegler

1. Medlemsstaterna ska se till att när den behöriga myndig­

heten överväger att återkalla en tredjelandsmedborgares eller en

statslös persons internationella skydd i enlighet med artikel 14

eller 19 i direktiv 2011/95/EU, ska denna person åtnjuta föl­

jande garantier:

a) Han eller hon ska underrättas skriftligen om att den behöriga

myndigheten omprövar hans eller hennes rätt att betraktas

som en person som beviljats internationellt skydd och skälen

för en sådan omprövning.

b) Han eller hon ska ges möjlighet att i en personlig intervju

enligt artikel 12.1 b och artiklarna 14–17 eller i en skriftlig

förklaring ange sina skäl till varför hans eller hennes inter­

nationella skydd inte bör återkallas.

2. Dessutom

ska

medlemsstaterna

inom

ramen

för

det

för­

farande som anges i punkt 1 se till att

a) den behöriga myndigheten kan erhålla korrekta och upp­

daterade uppgifter från olika källor, vid behov t.ex. från stöd­

kontoret och UNHCR, om den allmänna situationen i de

berörda personernas ursprungsländer, och

b) om uppgifter samlas i ett enskilt fall för att ompröva en

persons internationella skydd, får dessa inte inhämtas från

en aktör som utövar förföljelse eller orsakar allvarlig skada

på ett sådant sätt att en sådan aktör får direkt information

om att den berörda personen är en person som beviljats

internationellt skydd vars status är under omprövning, eller

att den fysiska integriteten för den berörda personen eller

personer i beroendeställning eller friheten och säkerheten för

de familjemedlemmar som fortfarande är bosatta i ur­

sprungslandet äventyras.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

den

behöriga

myndighetens

beslut att återkalla det internationella skyddet lämnas skriftligen.

De faktiska och rättsliga skälen ska anges i beslutet och infor­

mation om hur beslutet kan överklagas ska lämnas skriftligen.

4. Så

snart

den

behöriga

myndigheten

har

fattat

ett

beslut

om att återkalla det internationella skyddet ska artiklarna 20,

22, 23.1 och 29 även vara tillämpliga.

5. Genom

avvikelse

från

punkterna

1–4

i

denna

artikel

får

medlemsstaterna besluta att det internationella skyddet upphör

genom lag om den som beviljats internationellt skydd otvetydigt

avsagt sig detta skydd. Medlemsstaterna får också föreskriva att

det internationella skyddet ska upphöra genom lag om den som

beviljats internationellt skydd blir medborgare i den medlems­

staten.

KAPITEL V

ÖVERKLAGANDE

Artikel 46

Rätten till ett effektivt rättsmedel

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett

effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

a) Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt

skydd, inbegripet ett beslut

i) att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyk­

tingstatus och/eller subsidiärt skydd,

ii) att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt

artikel 33.2,

iii) som fattas vid gränsen eller i en medlemsstats transitzo­

ner enligt artikel 43.1,

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/83

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

41

iv) att inte pröva en ansökan enligt artikel 39.

b) En vägran att ta upp prövningen av en asylansökan på nytt

efter det att den har avbrutits i enlighet med artiklarna 27

och 28.

c) Ett beslut att återkalla internationellt skydd enligt artikel 45.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

personer

som

av

den

be­

slutande myndigheten ansetts ha rätt till subsidiärt skydd till­

försäkras rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med punkt 1

mot beslut som innebär att ansökan betraktas som ogrundad

med avseende på flyktingstatus.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 c får en med­

lemsstat neka prövning av ett överklagande av ett beslut som

innebär att en ansökan anses vara ogrundad med avseende på

flyktingstatus på grund av otillräckligt intresse från sökandens

sida att fullfölja förfarandet, om den status som subsidiärt

skyddsbehövande som beviljats av medlemsstaten ger samma

rättigheter och förmåner som flyktingstatus i enlighet med

unionsrätten och nationell rätt.

3. I

syfte

att

fullgöra

skyldigheterna

i

punkt

1

ska

medlems­

staterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full ompröv­

ning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska

som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande

fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet

med direktiv 2011/95/EU, åtminstone när handläggningen av

överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

4. Medlemsstaterna ska fastställa skäliga tidsfrister och andra

nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till

effektiva rättsmedel enligt punkt 1. Tidsfristerna får inte göra

detta omöjligt eller orimligt svårt.

Medlemsstaten får även föreskriva att beslut som fattats i enlig­

het med artikel 43 ska bli föremål för granskning ex officio.

5. Utan

hinder

av

punkt

6

ska

medlemsstaterna

låta

sökande

stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande

av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut och, om de har

utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av

omprövningen.

6. Vid

beslut

om

a) att anse en ansökan uppenbart ogrundad i enlighet med

artikel 32.2 eller ogrundad efter prövning i enlighet med

artikel 31.8, utom i fall där dessa beslut grundar sig på de

omständigheter som avses i artikel 31.8 h,

b) att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt arti­

kel 33.2 a, b eller d,

c) att vägra att återuppta prövningen av sökandens ärende efter

att det har avbrutits i enlighet med artikel 28, eller

d) om att ansökan inte ska prövas eller inte ska prövas full­

ständigt enligt artikel 39,

ska en domstol eller tribunal ha rätt att avgöra om den sökande

får stanna kvar i medlemsstaten, antingen på begäran av sökan­

den eller ex officio, om beslutet leder till att sökandens rätt att

stanna kvar i medlemsstaten upphör, och när i sådana situatio­

ner rätten att stanna kvar i medlemsstaten, i avvaktan på resul­

tatet av prövningen inte regleras i nationell rätt.

7. Punkt

6

ska

endast

tillämpas

på

de

förfaranden

som

anges

i artikel 43 under förutsättning att

a) sökanden har tillgång till nödvändig tolkning och nödvän­

digt rättsligt bistånd och biträde samt har minst en vecka på

sig att förbereda sin begäran och att för domstolen lägga

fram de argument som talar för att låta honom eller henne

stanna kvar på territoriet i avvaktan på resultatet av förfaran­

det,

b) inom ramen för prövningen av den begäran som avses i

punkt 6, domstolen eller tribunalen prövar den beslutande

myndighetens negativa beslut med avseende på faktiska och

rättsliga omständigheter.

Om de villkor som avses i leden a och b inte är uppfyllda ska

punkt 5 tillämpas.

8. Medlemsstaterna

ska

tillåta

sökanden

att

stanna

kvar

på

deras territorium i avvaktan på resultatet av förfarandet enligt

punkterna 6 och 7 för att avgöra om sökanden får stanna kvar

på territoriet.

9. Punkterna

5,

6

och

7

ska

inte

påverka

tillämpningen

av

artikel 26 i förordning (EU) nr 604/2013.

10. Medlemsstaterna

får

fastställa

tidsfrister

för

domstolen

enligt punkt 1 för att pröva den beslutande myndighetens be­

slut.

11. Medlemsstaterna

får

även

i

nationell

lagstiftning

fastställa

under vilka förhållanden det kan anses att en sökande implicit

har återkallat eller avstått från sitt rättsmedel enligt punkt 1,

tillsammans med regler om det förfarande som ska följas.

SV

L 180/84

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

42

KAPITEL VI

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 47

Överklagande från offentliga myndigheter

Detta direktiv påverkar inte offentliga myndigheters möjlighet

att överklaga administrativa och/eller rättsliga beslut enligt na­

tionell lagstiftning.

Artikel 48

Konfidentialitet

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som genomför

detta direktiv är bundna av tystnadsplikt enligt nationell lags­

tiftning vad avser alla uppgifter de får kännedom om i samband

med sitt arbete.

Artikel 49

Samarbete

Varje medlemsstat ska utse en nationell kontaktpunkt och un­

derrätta kommissionen om dess adress. Kommissionen ska

översända dessa upplysningar till övriga medlemsstater.

Medlemsstaterna ska i samarbete med kommissionen vidta alla

lämpliga åtgärder för att upprätta ett direkt samarbete och ett

informationsutbyte mellan behöriga myndigheter.

Om de åtgärder som avses i artiklarna 6.5, 14.1 andra stycket

och 31.3 b tillgrips ska medlemsstaterna så snart skälen för

tillämpningen av dessa undantagsåtgärder inte längre föreligger,

och minst årligen, informera kommissionen om detta. Denna

information ska om möjligt innefatta uppgifter om den andel av

ansökningarna för vilken undantag tillämpats jämfört med det

totala antalet ansökningar som behandlats under perioden.

Artikel 50

Rapport

Senast den 20 juli 2017 ska kommissionen rapportera till Eu­

ropaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i

medlemsstaterna och föreslå nödvändiga ändringar. Medlems­

staterna ska till kommissionen översända alla uppgifter som

behövs för att utarbeta denna rapport. Efter det att rapporten

har lagts fram ska kommissionen minst en gång vart femte år

rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen

av detta direktiv i medlemsstaterna.

Som en del av den första rapporten ska kommissionen också

särskilt ta upp tillämpningen av artikel 17 och de olika verktyg

som används när det gäller protokollet från den personliga

intervjun.

Artikel 51

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa

artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2, 31.6–31.9, artiklarna 32–46,

artiklarna 49 och 50 och bilaga I senast den 20 juli 2015. De

ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa be­

stämmelser.

2. Medlemsstaterna

ska

senast

den

20

juli

2018

sätta

i

kraft

de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nöd­

vändiga för att följa artikel 31.3, 31.4 och 31.5. De ska till

kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

3. När

en

medlemsstat

antar

de

bestämmelser

som

anges

i

punkterna 1 och 2 ska de innehålla en hänvisning till detta

direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentlig­

görs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i

befintliga lagar och andra författningar till det direktiv som

upphävs genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till

detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska

göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlems­

stat själv utfärda.

4. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

texten

till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de

antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 52

Övergångsbestämmelser

Medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser i lagar och andra

författningar som anges i artikel 51(1) på ansökningar om in­

ternationellt skydd som lämnats in och på förfaranden för åter­

kallande av internationellt skydd som inletts efter den 20 juli

2015 eller vid ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in

före den 20 juli 2015 och förfaranden för återkallande av flyk­

tingstatus som inletts före den dagen ska omfattas av de lagar

och andra författningar som antagits enligt direktiv

2005/85/EG.

Medlemsstaterna ska tillämpa de lagar och andra författningar

som avses i artikel 51.2 på ansökningar om internationellt

skydd som lämnats in efter den 20 juli 2018 eller ett tidigare

datum. Ansökningar som lämnats in före den dagen ska om­

fattas av de lagar och andra författningar som anges i direktiv

2005/85/EG.

Artikel 53

Upphävande

För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska

direktiv 2005/85/EG upphöra att gälla den 21 juli 2015, dock

utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det

gäller den tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning

av direktivet som anges i del B i bilaga II.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvis­

ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jäm­

förelsetabellen i bilaga III.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/85

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

43

Artikel 54

Ikraftträdande och tillämpning

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens

officiella tidning.

Artiklarna 47 och 48 ska tillämpas från och med den 21 juli 2015.

Artikel 55

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i den 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. SHATTER

Ordförande

SV

L 180/86

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

44

BILAGA I

Fastställande av säkra ursprungsländer enligt artikel 37.1

Ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av

lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och

genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i direktiv 2011/95/EU, samt ingen tortyr eller omänsklig

eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av interna­

tionell eller intern väpnad konflikt.

Vid denna bedömning ska man bland annat beakta i vilken utsträckning skydd mot förföljelse eller misshandel ges genom

att undersöka

a) landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas,

b) hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och

politiska rättigheter och/eller Förenta nationernas konvention mot tortyr, särskilt de rättigheter från vilka det inte går

att göra undantag enligt artikel 15.2 i nämnda Europeiska konvention,

c) hur landet iakttar principen om ”non-refoulement” i enlighet med Genèvekonventionen,

d) om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/87

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

45

BILAGA II

DEL A

Upphävt direktiv

(som det hänvisas till i artikel 53)

Rådets direktiv 2005/85/EG (EUT

L

326,

13.12.2005,

s.

13)

DEL B

Tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning

(som det hänvisas till i artikel 51)

Direktiv Tidsfrister

för

införlivande

2005/85/EG Första

tidsfrist:

den

1

december

2007

Andra tidsfrist: den 1 december 2008

SV

L 180/88

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

46

BILAGA III

Jämförelsetabell

Direktiv 2005/85/EG Detta

direktiv

Artikel 1 Artikel

1

Artikel 2 a–c Artikel

2

a–c

— Artikel

2

d

Artikel 2 d–f Artikel

2

e–g

— Artikel

2

h

och

i

Artikel 2 g Artikel

2

j

— Artikel

2

k

och

l

Artikel 2 h–k Artikel

2

m–p

— Artikel

2

q

Artikel 3.1 och 3.2 Artikel

3.1

och

3.2

Artikel 3.3

—

Artikel 3.4 Artikel

3.3

Artikel 4.1 första stycket Artikel

4.1

första

stycket

Artikel 4.1 andra stycket

—

Artikel 4.2 a Artikel

4.2

a

Artikel 4.2 b–d

—

Artikel 4.2 e Artikel

4.2

b

Artikel 4.2 f

—

— Artikel

4.3

Artikel 4.3 Artikel

4.4

— Artikel

4.5

Artikel 5 Artikel

5

Artikel 6.1 Artikel

6.1

— Artikel

6.2–6.4

Artikel 6.2 och 6.3 Artikel

7.1

och

7.2

— Artikel

7.3

— Artikel

7.4

Artikel 6.4 Artikel

7.5

Artikel 6.5

—

— Artikel

8

Artikel 7.1 och 7.2 Artikel

9.1

och

9.2

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/89

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

47

Direktiv 2005/85/EG Detta

direktiv

— Artikel

9.3

Artikel 8.1 Artikel

10.1

— Artikel

10.2

Artikel 8.2 a–c Artikel

10.3

a–c

— Artikel

10.3

d

Artikel 8.3 och 8.4 Artikel

10.4

och

10.5

Artikel 9.1 Artikel

11.1

Artikel 9.2, första stycket Artikel

11.2

första

stycket

Artikel 9.2, andra stycket

—

Artikel 9.2, tredje stycket Artikel

11.2

andra

stycket

Artikel 9.3 Artikel

11.3

Artikel 10.1 a–c Artikel

12.1

a–c

— Artikel

12.1

d

Artikel 10.1 d och 10.1 e Artikel

12.1

e

och

f

Artikel 10.2 Artikel

12.2

Artikel 11 Artikel

13

Artikel 12.1 första stycket Artikel

14.1

första

stycket

Artikel 12.2 andra stycket

—

— Artikel

14.1

andra

och

tredje

stycket

Artikel 12.2 tredje stycket Artikel

14.1

fjärde

stycket

Artikel 12.2 a Artikel

14.2

a

Artikel 12.2 b

—

Artikel 12.2 c

—

Artikel 12.3 första stycket Artikel

14.2

b

Artikel 12.3 andra stycket Artikel

14.2

andra

stycket

Artikel 12.4–6 Artikel

14.3–14.5

Artikel 13.1–2 Artikel

15.1

och

15.2

Artikel 13.3 a Artikel

15.3

a

— Artikel

15.3

b

Artikel 13.3 b Artikel

15.3

c

— Artikel

15.3

d

— Artikel

15.3

e

Artikel 13.4 Artikel

15.4

SV

L 180/90

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

48

Direktiv 2005/85/EG Detta

direktiv

Artikel 13.5

—

— Artikel

16

Artikel 14

—

— Artikel

17

— Artikel

18

— Artikel

19

Artikel 15.1 Artikel

22.1

Artikel 15.2 Artikel

20.1

— Artikel

20.2–20.4

— Artikel

21.1

Artikel 15.3 a

—

Artikel 15.3 b och c Artikel

21.2

a

och

b

Artikel 15.3 d

—

Artikel 15.3 andra stycket

—

Artikel 15.4–6 Artikel

21.3–21.5

— Artikel

22.2

Artikel 16.1 första stycket Artikel

23.1

första

stycket

Artikel 16.1 andra stycket första meningen Artikel

23.1

andra

stycket

inledande

orden

— Artikel

23.1

a

Artikel 16.1 andra stycket andra meningen Artikel

23.1

b

Artikel 16.2 första meningen Artikel

23.2

Artikel 16.2 andra meningen

—

— Artikel

23.3

Artikel 16.3 Artikel

23.4

första

stycket

Artikel 16.4 första stycket

—

Artikel 16.4 andra och tredje stycket Artikel

23.4

andra

och

tredje

stycket

— Artikel

24

Artikel 17.1 Artikel

25.1

Artikel 17.2 a Artikel

25.2

Artikel 17.2 b och c

—

Artikel 17.3

—

Artikel 17.4 Artikel

25.3

— Artikel

25.4

Artikel 17.5 Artikel

25.5

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/91

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

49

Direktiv 2005/85/EG Detta

direktiv

— Artikel

25.6

Artikel 17.6 Artikel

25.7

Artikel 18 Artikel

26

Artikel 19 Artikel

27

Artikel 20.1 och 20.2 Artikel

28.1

och

28.2

— Artikel

28.3

Artikel 21 Artikel

29

Artikel 22 Artikel

30

Artikel 23.1 Artikel

31.1

Artikel 23.2, första stycket Artikel

31.2

— Artikel

31.3

— Artikel

31.4

och

31.5

Artikel 23.2, andra stycket Artikel

31.6

Artikel 23.3

—

— Artikel

31.7

Artikel 23.4 a Artikel

31.8

a

Artikel 23.4 b

—

Artikel 23.4 c i Artikel

31.8

b

Artikel 23.4 c ii

—

Artikel 23.4 d Artikel

31.8

c

Artikel 23.4 e

—

Artikel 23.4 f Artikel

31.8

d

Artikel 23.4 g Artikel

31.8

e

— Artikel

31.8

f

Artikel 23.4 h och i

—

Artikel 23.4 j Artikel

31.8

g

— Artikel

31.8

h

och

i

Artikel 23.4 k och l

—

Artikel 23.4 m Artikel

31.8

j

Artikel 23.4 n och o

—

— Artikel

31.9

Artikel 24

—

— Artikel

32

(flyttad

artikel

28)

Artikel 25 Artikel

33

Artikel 25.1 Artikel

33.1

SV

L 180/92

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

50

Direktiv 2005/85/EG Detta

direktiv

Artikel 25.2 a–c Artikel

33.2

a–c

Artikel 25.2 d och e

—

Artikel 25.2 f och g Artikel

33.2

d

och

e

— Artikel

34

Artikel 26 Artikel

35

Artikel 27.1 a Artikel

38.1

a

— Artikel

38.1

b

Artikel 27.1 b–d Artikel

38.1

c–e

Artikel 27.2–5 Artikel

38.2–5

Artikel 28 Artikel

32

Artikel 29

—

Artikel 30.1 Artikel

37.1

Artikel 30.2–30.4

—

— Artikel

37.2

Artikel 30.5 och 30.6 Artikel

37.3

och

37.4

Artikel 31.1 Artikel

36.1

Artikel 31.2

—

Artikel 31.3 Artikel

36.2

Artikel 32.1 Artikel

40.1

Artikel 32.2

—

Artikel 32.3 Artikel

40.2

Artikel 32.4 Artikel

40.3

första

meningen

Artikel 32.5 Artikel

40.3

andra

meningen

Artikel 32.6 Artikel

40.4

— Artikel

40.5

Artikel 32.7 första stycket Artikel

40.6

a

— Artikel

40.6

b

Artikel 32.7 andra stycket Artikel

40.6

andra

stycket

— Artikel

40.7

— Artikel

41

Artikel 33

—

Artikel 34.1 och 34.2 a

Artikel 42.1 och 42.2 a

Artikel 34.2 b

—

Artikel 34.2 c Artikel

42.2

b

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/93

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

51

Direktiv 2005/85/EG Detta

direktiv

Artikel 34.3 a Artikel

42.3

Artikel 34.3 b

—

Artikel 35.1 Artikel

43.1

a

— Artikel

43.1

b

Artikel 35.2 och 35.3 a–f

—

Artikel 35.4 Artikel

43.2

Artikel 35.5 Artikel

43.3

Artikel 36.1–36.2 c Artikel

39.1–39.2

c

Artikel 36.2 d

—

Artikel 36.3

—

— Artikel

39.3

Artikel 36.4–6 Artikel

39.4–39.6

— Artikel

39.7

Artikel 36.7

—

Artikel 37 Artikel

44

Artikel 38 Artikel

45

— Artikel

46.1

a

i

Artikel 39.1 a i och ii Artikel

46.1

a

ii

och

iii

Artikel 39.1 a iii

—

Artikel 39.1 b Artikel

46.1

b

Artikel 39.1 c och d

—

Artikel 39.1 e Artikel

46.1

c

— Artikel

46.2

och

46.3

Artikel 39.2 Artikel

46.4

första

stycket

— Artikel

46.4

andra

och

tredje

stycket

Artikel 39.3

—

— Artikel

46.5–46.9

Artikel 39.4 Artikel

46.10

Artikel 39.5

—

Artikel 39.6 Artikel

41.11

Artikel 40 Artikel

47

Artikel 41 Artikel

48

— Artikel

49

Artikel 42 Artikel

50

SV

L 180/94

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

52

Direktiv 2005/85/EG Detta

direktiv

Artikel 43 första stycket Artikel

51.1

— Artikel

51.2

Artikel 43 andra och tredje stycket Artikel

51.3

och

51.4

Artikel 44 Artikel

52

första

stycket

— Artikel

52

andra

stycket

— Artikel

53

Artikel 45 Artikel

54

Artikel 46 Artikel

55

Bilaga I

—

Bilaga II Bilaga

I

Bilaga III

—

— Bilaga

II

— Bilaga

III

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/95

Prop. 2013/14:197

Bilaga 1

53

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 604/2013

av den 26 juni 2013

om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en

ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat

in i någon medlemsstat (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 78.2 e,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( 2 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och

av följande skäl:

(1) Ett

antal

väsentliga

ändringar

bör

göras

av

rådets

förord­

ning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om

kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems­

stat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som

en medborgare i tredje land har gett in i någon medlems­

stat ( 4 ). Av tydlighetsskäl bör den förordningen omarbe­

tas.

(2) En

gemensam

asylpolitik,

med

ett

gemensamt

europeiskt

asylsystem (Ceas), är en del av Europeiska unionens mål

att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och

rättvisa som är öppet för dem som av olika omständig­

heter tvingas söka skydd i unionen på laglig väg.

(3)

Europeiska

rådet

enades

vid

sitt

särskilda

möte

i

Tam­

merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för

att inrätta Ceas, grundat på en fullständig och allomfat­

tande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars

rättsliga ställning av den 28 juli 1951 (nedan kallad

Genèvekonventionen), kompletterad genom New York-pro­

tokollet av den 31 januari 1967, och på så sätt säker­

ställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för för­

följelse, det vill säga att principen om non-refoulement

upprätthålls. Utan att det påverkar ansvarskriterierna i

denna förordning betraktas i detta avseende medlemssta­

terna, som alla iakttar principen om non-refoulement, som

säkra länder för tredjelandsmedborgare.

(4) I

slutsatserna

från

Tammerfors

förklarades

också

att

Ceas

på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genom­

förbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är an­

svarig för att pröva en asylansökan.

(5)

En sådan metod bör bygga på objektiva kriterier, som är

rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda perso­

nerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fast­

ställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk till­

gång till förfarandena för beviljande av internationellt

skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar

om internationellt skydd snabbt.

(6) Den

första

etappen

i

inrättandet

av

Ceas,

som

på

sikt

bör

leda till ett gemensamt förfarande och en gemensam

status i hela unionen för personer som beviljas interna­

tionellt skydd, har nu avslutats. I Haagprogrammet, som

antogs av Europeiska rådet den 4 november 2004, fast­

ställs målen på området för frihet, säkerhet och rättvisa

under perioden 2005–2010. I Haagprogrammet upp­

manades kommissionen att slutföra utvärderingen av

den första etappens rättsliga instrument och att för Eu­

ropaparlamentet och rådet lägga fram den andra etap­

pens instrument och åtgärder för att kunna anta dem

före 2010.

(7)

I

Stockholmsprogrammet

bekräftade

Europeiska

rådet

sitt

engagemang för målet att i enlighet med artikel 78 i

fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-

fördraget) senast 2012 upprätta ett gemensamt område

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/31

( 1 ) EUT C 317, 23.12.2009, s. 115.

( 2 ) EUT C 79, 27.3.2010, s. 58.

( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 maj 2009 (EUT C 212 E,

5.8.2010, s. 370) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av

den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets

ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

( 4 ) EUT L 50, 25.2.2003, s. 1.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

54

för skydd och solidaritet för personer som beviljats in­

ternationellt skydd. Dessutom betonade det att Dublin­

systemet fortfarande utgör en grundsten när det gäller att

bygga upp Ceas, eftersom det tydligt fördelar ansvar mel­

lan medlemsstater för prövning av ansökningar om in­

ternationellt skydd.

(8) Resurserna

vid

Europeiska

stödkontoret

för

asylfrågor

(nedan kallat stödkontoret), som inrättades genom Europa­

parlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 ( 1 ),

bör vara tillgängliga för att tillhandahålla lämpligt stöd

till de berörda myndigheterna i de medlemsstater som

ansvarar för att genomföra den här förordningen. Stöd­

kontoret bör särskilt tillhandahålla solidaritetsåtgärder,

såsom reserven för asylinsatser med asylstödgrupper,

för att bistå de medlemsstater som är utsatta för särskilt

tryck och där sökande av internationellt skydd (nedan

kallade sökande) inte har tillgång till adekvata standarder,

i synnerhet i fråga om mottagning och skydd.

(9)

Mot bakgrund av resultaten av de utvärderingar av den

första etappens instrument som genomförts, är det lämp­

ligt att i detta skede bekräfta de principer som ligger till

grund för förordning (EG) nr 343/2003 och samtidigt, på

grundval av gjorda erfarenheter, göra nödvändiga förbätt­

ringar för att öka effektiviteten i Dublinsystemet och i det

skydd som beviljas personer som ansöker om internatio­

nellt skydd enligt det systemet. Eftersom ett välfun­

gerande Dublinsystem är viktigt för Ceas bör dess prin­

ciper och funktion ses över när andra komponenter av

Ceas och unionens verktyg för solidaritet byggs upp. En

omfattande. kontroll av ändamålsenligheten bör föreskri­

vas i form av en evidensbaserad översyn av Dublinsyste­

mets rättsliga, ekonomiska och sociala effekter, inbegripet

dess inverkan på de grundläggande rättigheterna.

(10) För

att

säkerställa

likabehandling

av

alla

personer

som

ansöker om eller åtnjuter internationellt skydd, och över­

ensstämmelse med det befintliga unionsregelverket på

asylområdet, särskilt Europaparlamentets och rådets di­

rektiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om nor­

mer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa perso­

ner ska anses berättigade till internationellt skydd för en

enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller

kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande

och för innehållet i det beviljade skyddet ( 2 ), omfattar till­

lämpningsområdet för denna förordning personer som

ansöker om subsidiärt skydd och personer som

uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skydds­

behövande.

(11) Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2013/33/EU

av

den 26 juni 2013 om normer för mottagande av perso­

ner som ansöker om internationellt skydd ( 3 ) bör vara

tillämpligt på förfarandet för att fastställa ansvarig med­

lemsstat enligt denna förordning, om inte annat följer av

begränsningarna för tillämpningen av det direktivet.

(12) Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2013/32/EU

av

den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att

bevilja och återkalla internationellt skydd ( 4 ) bör des­

sutom vara tillämpligt och utan att det påverkar tillämp­

ningen av bestämmelserna om rättssäkerhetsgarantier

som regleras enligt denna förordning, om inte annat

följer av begränsningarna för tillämpningen av det direk­

tivet.

(13)

I

enlighet

med

Förenta

nationernas

konvention

av

år

1989 om barnets rättigheter och Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna bör barnets

bästa komma i främsta rummet vid tillämpningen av

denna förordning. Vid bedömningen av barnets bästa

bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn

till den underåriges välbefinnande och sociala utveckling,

säkerhets- och trygghetshänsyn och den underåriges egna

synpunkter beroende på hans eller hennes ålder och

mognad, inklusive hans eller hennes bakgrund. Dessutom

bör det införas särskilda rättssäkerhetsgarantier för en­

samkommande barn på grund av deras särskilda sårbar­

het.

(14) I

enlighet

med

Europeiska

konventionen

om

de

mänsk­

liga rättigheterna och de grundläggande friheterna och

med Europeiska unionens stadga om de grundläggande

rättigheterna bör respekten för familjelivet vara en fråga

av största vikt för medlemsstaterna vid tillämpningen av

denna förordning.

(15)

Om

en

och

samma

medlemsstat

gör

en

samlad

prövning

av ansökningar om internationellt skydd från medlem­

mar i samma familj kan det säkerställas att ansökning­

arna prövas grundligt, att de beslut som fattas i dessa

ärenden blir enhetliga och att medlemmar i samma familj

inte skiljs från varandra.

(16) För

att

säkerställa

full

respekt

för

principen

om

familjens

enhet och hänsyn till barnets bästa, bör förekomsten av

ett beroendeförhållande mellan en sökande och dennes

barn, syskon eller förälder på grund av sökandens gra­

viditet eller moderskap, hälsotillstånd eller höga ålder

göras till ett bindande ansvarskriterium. Om sökanden

är ett ensamkommande barn bör även närvaron av en

familjemedlem eller en släkting som kan ta hand om

honom eller henne, på en annan medlemsstats territori­

um, göras till ett bindande ansvarskriterium.

SV

L 180/32

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

( 2 ) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

( 3 ) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

( 4 ) Se sidan 60 i detta nummer av EUT.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

55

(17)

Varje

medlemsstat

bör

kunna

frångå

ansvarskriterierna,

särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl,

för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller

andra närstående och pröva en ansökan om internatio­

nellt skydd som den staten har mottagit eller som läm­

nats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle

vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriteri­

erna i denna förordning.

(18)

En

personlig

intervju

med

sökanden

bör

hållas

för

att

underlätta fastställandet av vilken medlemsstat som är

ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt

skydd. Sökanden bör omedelbart efter det att ansökan

om internationellt skydd har lämnats in underrättas om

tillämpningen av denna förordning och om att intervjun i

syfte att underlätta arbetet med att fastställa ansvarig

medlemsstat även ger sökanden möjlighet att lämna in­

formation om familjemedlemmar, släktingar eller andra

närstående som befinner sig i medlemsstaterna, för att

underlätta den ansvariga medlemsstatens bedömnings­

process.

(19) För

att

garantera

ett

effektivt

skydd

av

den

berörda

indi­

videns rättigheter är det viktigt att fastställa rättssäker­

hetsgarantier och rätten till ett effektivt rättsmedel i sam­

band med beslut om överföring till den ansvariga med­

lemsstaten, särskilt i enlighet med artikel 47 i Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För

att säkerställa respekten för internationell rätt bör ett

effektivt rättsmedel för sådana beslut omfatta prövning

såväl av tillämpningen av denna förordning som av den

rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till

vilken den sökande överförs.

(20) Förvar

av

sökande

bör

följa

den

grundläggande

principen

att personer inte bör hållas i förvar enbart av det skälet

att de ansöker om internationellt skydd. Förvar bör pågå

en så kort tidsperiod som möjligt och följa nödvändig­

hets- och proportionalitetsprinciperna. Förvar av asylsö­

kande måste särskilt ske i enlighet med artikel 31 i Ge­

nèvekonventionen. De förfaranden som föreskrivs i

denna förordning med avseende på personer som hålls

i förvar bör, som en fråga av största vikt, tillämpas inom

kortaste möjliga tidsfrister. När det gäller de allmänna

garantier som reglerar förvar, samt villkoren för förvar,

bör medlemsstaterna i förekommande fall tillämpa be­

stämmelserna i direktiv 2013/33/EU också på personer

som hålls i förvar på grundval av denna förordning.

(21)

Brister

i,

eller

sammanbrott

av

asylsystem,

som

ett

sär­

skilt tryck på systemen ofta kan förvärra eller bidra till,

kan riskera den smidiga funktionen hos det system som

inrättats genom denna förordning, vilket kan medföra en

risk för kränkning av de rättigheter som sökande har

enligt unionsregelverket på asylområdet och Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt

andra internationella förpliktelser i fråga om mänskliga

rättigheter och flyktingars rättigheter.

(22)

En

process

för

tidig

varning,

beredskap

och

hantering

av

asylkriser som syftar till att förhindra att asylsystem för­

svagas eller bryter samman, i samband med vilken stöd­

kontoret spelar en central roll genom att utnyttja sina

befogenheter enligt förordning (EU) nr 439/2010, bör

inrättas i syfte att säkerställa ett solitt samarbete inom

ramen för den här förordningen och för att utveckla

ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna i fråga

om asylpolitik. Denna process bör säkerställa att unionen

så snabbt som möjligt varnas om farhågor för att det

system som inrättats genom denna förordning inte längre

kan fungera smidigt på grund av att en eller flera med­

lemsstaters asylsystem utsätts för särskilt tryck och/eller

på grund av brister i en eller flera medlemsstaters asyl­

system. En sådan process skulle göra det möjligt för

unionen att främja förebyggande åtgärder i ett tidigt

skede och att uppmärksamma sådana situationer politiskt

på ett lämpligt sätt. Solidaritet, som är en avgörande

komponent i Ceas, och ömsesidigt förtroende går hand

i hand. Genom att stärka detta förtroende kan processen

för tidig varning, beredskap och hantering av asylkriser

förbättra möjligheterna att rikta konkreta åtgärder för

verklig och konkret solidaritet till medlemsstaterna i syfte

att bistå de berörda medlemsstaterna i allmänhet och

sökandena i synnerhet. I enlighet med artikel 80 i EUF-

fördraget, där det föreskrivs att unionsakterna, när det är

nödvändigt, ska innehålla lämpliga åtgärder för tillämp­

ningen av principen om solidaritet, bör denna process

åtföljas av sådana åtgärder. Slutsatserna om en gemensam

ram för verklig och konkret solidaritet med medlemssta­

ter som är utsatta för särskilda påfrestningar på sina asyl­

system, även till följd av blandade migrationsströmmar,

vilka antogs av rådet den 8 mars 2012, är en ”verktygs­

låda” med existerande och potentiella nya åtgärder, som

bör beaktas i samband med mekanismen för tidig var­

ning, beredskap och krishantering.

(23)

Medlemsstaterna bör samarbeta med stödkontoret vid

insamlingen av information om medlemsstaternas för­

måga att hantera särskilt tryck på sina asyl- och mot­

tagningssystem, särskilt inom ramen för tillämpningen av

denna förordning. Stödkontoret bör regelbundet rappor­

tera om den information som samlats in i enlighet med

förordning (EU) nr 439/2010.

(24)

Enligt

kommissionens

förordning

(EG)

nr

1560/2003

( 1 )

får överföringar till den medlemsstat som är ansvarig för

prövning av en ansökan om internationellt skydd ge­

nomföras på frivillig grund, i form av kontrollerad avresa

eller med eskort. Medlemsstaterna bör främja frivillig

överföring genom att förse sökanden med adekvat infor­

mation och bör se till att kontrollerade avresor och av­

resor med eskort genomförs på ett humant sätt, i full

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/33

( 1 ) EUT L 222, 5.9.2003, s. 3.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

56

överensstämmelse med de berörda personernas grundläg­

gande rättigheter och mänskliga värdighet samt för barn­

ets bästa och med största möjliga beaktande av utveck­

lingen när det gäller relevant rättspraxis, särskilt beträf­

fande överföringar av humanitära skäl.

(25) Ett gradvist upprättande av ett område utan inre gränser,

där fri rörlighet för personer garanteras i enlighet med

EUF-fördraget, och införandet av en unionspolitik för

villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse,

med gemensamma insatser för att hantera de yttre grän­

serna, gör det nödvändigt att finna en jämvikt mellan

ansvarskriterierna i solidarisk anda.

(26) Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

95/46/EG

av

den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter ( 1 ) är tillämpligt på sådan

behandling av personuppgifter som utförs av medlems­

staterna i enlighet med denna förordning.

(27)

Utbytet

av

sökandes

personuppgifter,

inklusive

känsliga

uppgifter om hans eller hennes hälsotillstånd, före en

överföring kommer att säkerställa att de behöriga asyl­

myndigheterna kan ge de sökande adekvat stöd och sä­

kerställer kontinuitet i det skydd och de rättigheter som

tillkommer de sökande. Särskilda åtgärder bör vidtas för

att säkerställa skyddet av uppgifter om sökande som

befinner sig i denna situation, i enlighet med direktiv

95/46/EG.

(28) Det

går

att

underlätta

tillämpningen

av

denna

förordning

och göra den effektivare genom bilaterala överenskom­

melser mellan medlemsstaterna för att förbättra kom­

munikationen mellan behöriga myndigheter, korta ner

tidsfrister för förfaranden eller förenkla handläggningen

av framställningar om övertagande eller återtagande och

fastställa former för överföringar.

(29) Det

är

nödvändigt

att

säkerställa

överensstämmelse

mel­

lan bestämmelserna om ansvarig medlemsstat i förord­

ning (EG) nr 343/2003 och motsvarande bestämmelser i

den här förordningen. Man bör även se till att den här

förordningen överensstämmer med Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni

2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fin­

geravtryck för en effektiv tillämpning av förordning

(EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att

avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva

en ansökan om internationellt skydd som en tredjelands­

medborgare eller en statslös person har lämnat in i nå­

gon medlemsstat och för när medlemsstaternas brotts­

bekämpande myndigheter begär jämförelser med Euro­

dacuppgifter för brottsbekämpande ändamål ( 2 ).

(30) Användningen

av

Eurodacsystemet,

som

inrättades

ge­

nom förordning (EU) nr 603/2013, bör underlätta till­

lämpningen av den här förordningen.

(31)

Användningen av informationssystemet

för viseringar,

som inrättades genom Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om

informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet

mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för

kortare vistelse ( 3 ), särskilt genomförandet av artiklarna

21 och 22 i denna, bör underlätta tillämpningen av

den här förordningen.

(32)

I

fråga

om

behandlingen

av

personer

som

omfattas

av

tillämpningsområdet för denna förordning är medlems­

staterna bundna av sina förpliktelser enligt internationella

rättsliga instrument, inklusive relevant rättspraxis från

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

(33) För

att

säkerställa

enhetliga

villkor

för

genomförandet

av

den här förordningen bör kommissionen tilldelas genom­

förandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i

enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om faststäl­

lande av allmänna regler och principer för medlemssta­

ternas kontroll av kommissionens utövande av sina ge­

nomförandebefogenheter ( 4 ).

(34)

Granskningsförfarandet

bör

användas

för

antagandet

av

en gemensam broschyr om Dublin/Eurodac, samt en sär­

skild broschyr för ensamkommande barn, ett standard­

formulär för utbyte av relevanta uppgifter om ensam­

kommande barn, enhetliga villkor för utbyte av uppgifter

om underåriga och personer i beroendeställning, enhet­

liga villkor för utarbetande och översändande av fram­

ställningar om övertagande och återtagande, två förteck­

ningar över relevanta delar av bevis och indicier, och

regelbunden revidering av dessa, en passersedel, enhetliga

villkor för uppgifter rörande överföringar, ett standard­

formulär för utbyte av uppgifter före en överföring, ett

gemensamt hälsointyg, enhetliga villkor och förfaranden

för utbyte av uppgifter om en persons hälsotillstånd före

en överföring och säkra elektroniska överföringskanaler

för översändande av framställningar.

SV

L 180/34

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

( 2 ) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

( 3 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.

( 4 ) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

57

(35)

För

att

fastställa

kompletterande

bestämmelser

bör

befo­

genheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-

fördraget delegeras till kommissionen vad gäller identifie­

ring av familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett

ensamkommande barn, kriterier för att fastställa före­

komsten av erkända familjeband, kriterier som ska beak­

tas vid bedömningen av en släktings förmåga att ta hand

om ett ensamkommande barn i de fall när familjemed­

lemmar, syskon eller släktingar vistas i mer än en med­

lemsstat, kriterier för att bedöma ett beroendeförhållande,

kriterier som ska beaktas vid bedömningen av en persons

förmåga att ta hand om en person i beroendeställning

och de uppgifter som ska beaktas vid bedömningen av en

oförmåga att resa under en betydande tid. När kommis­

sionen utövar sin befogenhet att anta delegerade akter

ska den inte överskrida räckvidden för barnets bästa

som fastställs i artikel 6.3 i denna förordning. Det är

av särskild betydelse att kommissionen genomför lämp­

liga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på

expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar

delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar

översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och

att det sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(36) Vid tillämpningen av denna förordning, inklusive i sam­

band med förberedandet av delegerade akter bör kom­

missionen samråda med experter från bland annat alla

relevanta nationella myndigheter.

(37) Närmare bestämmelser för tillämpningen av förordning

(EG) nr 343/2003 har fastställts genom förordning (EG)

nr 1560/2003. Vissa av bestämmelserna i förordning

(EG) nr 1560/2003 bör införlivas med den här förord­

ningen, antingen av tydlighetsskäl eller därför att de kan

fylla ett allmänt syfte. Det är särkskilt viktigt för både

medlemsstaterna och de berörda sökandena att det finns

en allmän mekanism för att finna en lösning i fall där

medlemsstater har skilda uppfattningar om tillämpningen

av en bestämmelse i den här förordningen. Det är därför

motiverat att införliva den mekanism för lösning av tvis­

ter rörande den humanitära klausulen som föreskrivs i

förordning (EG) nr 1560/2003 i den här förordningen

och att utvidga dess tillämpningsområde till den här för­

ordningen i sin helhet.

(38)

En

effektiv

övervakning

av

genomförandet

av

denna

för­

ordning förutsätter att den utvärderas regelbundet.

(39)

Denna

förordning

respekterar

de

grundläggande

rättighe­

ter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Euro­

peiska unionens stadga om de grundläggande rättigheter­

na. Förordningen syftar särskilt till att trygga full respekt

för den rätt till asyl som garanteras i artikel 18 i stadgan

och för de rättigheter som erkänns i artiklarna 1, 4, 7, 24

och 47 i stadgan. Denna förordning bör därför tillämpas

i enlighet med detta.

(40)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att införa

kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems­

stat som är ansvarig för att pröva en ansökan om inter­

nationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en

statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, inte i

tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna

och det därför, på grund av denna förordnings omfatt­

ning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå,

kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets­

principen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen

(EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i

samma artikel går denna förordning inte utöver vad som

är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(41)

I

enlighet

med

artiklarna

3

och

4a.1

i

protokoll

nr

21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med av­

seende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fo­

gat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har dessa med­

lemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och

tillämpningen av denna förordning.

(42) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om

Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för­

draget, deltar Danmark inte i antagandet av denna för­

ordning, som inte är bindande för eller tillämplig på

Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs kriterier och mekanismer för att

fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en

ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av med­

lemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös per­

son (nedan kallad den ansvariga medlemsstaten).

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

a) tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmed­

borgare enligt artikel 20.1 i EUF-fördraget och som inte

heller är medborgare i en stat som deltar i denna förordning

genom ett avtal med Europeiska unionen.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/35

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

58

b) ansökan om internationellt skydd: en ansökan om internatio­

nellt skydd i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv

2011/95/EU.

c) sökande: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person

som har lämnat en ansökan om internationellt skydd som

ännu inte har slutligt avgjorts.

d) prövning av ansökan om internationellt skydd: alla de pröv­

ningsåtgärder, beslut eller avgöranden som ankommer på

de behöriga myndigheterna rörande en ansökan om inter­

nationellt skydd enligt direktiv 2013/32/EU och direktiv

2011/95/EU, med undantag för förfarandena för att fast­

ställa ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förord­

ning.

e) återkallande av en ansökan om internationellt skydd: åtgärder

varigenom den sökande i enlighet med direktiv

2013/32/EU, uttryckligen eller underförstått, avbryter det

förfarande som inleddes i och med att han eller hon läm­

nade in sin ansökan om internationellt skydd.

f) person som beviljats

internationellt skydd: en tredjelandsmed­

borgare eller en statslös person som har beviljats interna­

tionellt skydd i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv

2011/95/EU.

g) familjemedlemmar: följande familjemedlemmar till den sökan­

de, om dessa befinner sig på medlemsstaternas territorium

och under förutsättning att familjen existerade redan i ur­

sprungslandet:

— Sökandens make eller maka eller ogifta partner i ett

varaktigt förhållande, om lag eller praxis i den berörda

medlemsstaten behandlar ogifta par som jämställda med

gifta par i sin nationella rätt avseende tredjelandsmed­

borgare.

— Underåriga barn till sådana par som avses i första

strecksatsen eller till sökanden, förutsatt att de är ogifta

och oavsett om de är födda inom eller utom äktenska­

pet eller adopterade enligt nationell rätt.

— Om sökanden är underårig och ogift, fadern, modern

eller en annan vuxen som ansvarar för sökanden enligt

lag eller praxis i den medlemsstat där den vuxna befin­

ner sig.

— Om den person som beviljats internationellt skydd är

underårig och ogift, fadern, modern eller en annan

vuxen som ansvarar för denne antingen enligt lag eller

praxis i den medlemsstat där den person som beviljats

internationellt skydd befinner sig.

h) släkting: Sökandens vuxna faster/moster eller farbror/morb­

ror eller mor- eller farförälder, som befinner sig på en med­

lemsstats territorium, oavsett om sökanden är född inom

eller utom äktenskapet eller adopterad enligt nationell rätt.

i) underårig: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person

under 18 år.

j) ensamkommande

barn: underårig som anländer till medlems­

staternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen

som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten

ansvarar för honom eller henne, så länge han eller hon

inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen; det gäller

även en underårig som lämnas utan medföljande vuxen

efter att ha anlänt till medlemsstaternas territorium.

k) företrädare: en person eller organisation som av behöriga

organ utsetts för att bistå och företräda ett ensamkom­

mande barn i förfarandena enligt denna förordning för att

tillgodose barnets bästa och att vid behov företräda barnet

rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den

utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens

ansvar för det ensamkommande barnet, i enlighet med

denna förordning.

l) uppehållstillstånd: varje tillstånd som utfärdas av myndighe­

terna i en medlemsstat och som berättigar en tredjelands­

medborgare eller en statslös person att vistas på dess terri­

torium, inklusive de dokument som styrker rätten att vistas

på territoriet inom ramen för tillfälligt skydd eller i väntan

på att den situation som förhindrar att ett avlägsnandebeslut

verkställs ska upphöra, med undantag för viseringar och

uppehållstillstånd som utfärdas under den tid som krävs

för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förord­

ning eller under prövningen av en ansökan om internatio­

nellt skydd eller en ansökan om uppehållstillstånd.

m) visering: tillstånd som utfärdas eller beslut som fattas av en

medlemsstat och som krävs för transitering genom eller

inresa för vistelse i den medlemsstaten eller flera medlems­

stater. Viseringarnas art fastställs enligt följande definitioner:

— visering för längre vistelse: tillstånd eller beslut som utfär­

das av en av medlemsstaterna i enlighet med nationell

rätt eller unionsrätten och som krävs för inresa för

vistelse i den medlemsstaten under längre tid än tre

månader.

SV

L 180/36

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

59

— visering för kortare vistelse: tillstånd som utfärdas eller

beslut som fattas av en medlemsstat för transitering

genom eller vistelse på en eller flera eller samtliga med­

lemsstaters territorium som inte varar längre än tre

månader under en sexmånadersperiod från dagen för

första inresa till medlemsstaternas territorium

— visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för

transitering genom de internationella transitområdena

på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser.

n) risk för avvikande: skäl i det enskilda fallet och grundade på

lagstadgade objektiva kriterier, att anta att en sökande, en

tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är före­

mål för ett överföringsförfarande kan komma att avvika.

KAPITEL II

ALLMÄNNA PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 3

Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om

internationellt skydd

1. Medlemsstaterna

ska

pröva

varje

ansökan

om

internatio­

nellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en

statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas

territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansö­

kan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den

medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som

ansvarig.

2. Om

ansvarig

medlemsstat

inte

kan

fastställas

på

grundval

av kriterierna i denna förordning inte kan fastställas, ska den

medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först läm­

nades in ansvara för prövningen.

Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlems­

stat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det

finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister

i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den

medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller för­

nedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa

ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som

anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlems­

stat kan utses som ansvarig.

Om överföringen i enlighet med denna punkt inte kan göras till

någon medlemsstat som utsetts på grundval av kriterierna i

kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades

in, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fast­

ställa vilken medlemsstat som är ansvarig bli ansvarig medlems­

stat.

3. Varje

medlemsstat

behåller

möjligheten

att

skicka

en

sö­

kande till ett säkert tredjeland om inte annat följer av de be­

stämmelser och garantier som föreskrivs i direktiv 2013/32/EU.

Artikel 4

Rätt till information

1. Omedelbart

efter

det

att

en

ansökan

om

internationellt

skydd har lämnats in i den mening som avses i artikel 20.2 i

en medlemsstat ska dess behöriga myndigheter underrätta sö­

kanden om tillämpningen av denna förordning, särskilt om

a) syftena med denna förordning och konsekvenserna av att

lämna in en ny ansökan i en annan medlemsstat samt kon­

sekvenserna av att förflytta sig från en medlemsstat till en

annan under de skeden när den ansvariga medlemsstaten

enligt denna förordning fastställs och ansökan om interna­

tionellt skydd prövas,

b) kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat, och

rangordningen mellan dessa kriterier, de olika stegen i för­

farandet, och deras varaktighet, samt att en ansökan om

internationellt skydd som har lämnats in i en medlemsstat

kan leda till att denna medlemsstat blir ansvarig enligt denna

förordning även om detta inte grundar sig på dessa kriterier,

c) den personliga intervjun enligt artikel 5 och möjligheten att

lämna information om närvaron av familjemedlemmar, släk­

tingar eller andra närstående i medlemsstaterna, inklusive på

vilket sätt sökanden kan lämna denna information,

d) möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett

beslut om överföring och, i tillämpliga fall, ansöka om av­

brytande av överföringen,

e) det faktum att medlemsstaternas behöriga myndigheter kan

komma att utbyta uppgifter om honom eller henne i det

enda syftet att tillämpa de skyldigheter som följer av denna

förordning,

f) rätten att få åtkomst till uppgifter som rör sökanden och att

begära att sådana uppgifter rättas om de är oriktiga eller

raderas om de är olagligen behandlade, samt förfarandena

för utövande av dessa rättigheter, inklusive kontaktuppgifter

till de myndigheter som avses i artikel 35 och till de natio­

nella tillsynsmyndigheter som är ansvariga att pröva frågor

om skydd av personuppgifter.

2. Den information som avses i punkt 1 ska tillhandahållas

sökanden skriftligt, på ett språk denne förstår eller rimligen kan

förväntas förstå. Medlemsstaterna ska använda sig av den ge­

mensamma broschyr som utarbetats för ändamålet i enlighet

med punkt 3.

Om det är nödvändigt för att sökanden ska kunna ta till sig

informationen, ska den även tillhandahållas muntligen, till ex­

empel i samband med den personliga intervju som avses i

artikel 5.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/37

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

60

3. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

utarbeta

en

gemensam broschyr samt en särskild broschyr för ensamkom­

mande barn som innehåller åtminstone den information som

avses i punkt 1 i denna artikel. Denna gemensamma broschyr

ska även innehålla information om tillämpningen av förordning

(EU) nr 603/2013 och särskilt i vilket syfte en sökandes upp­

gifter kan komma att behandlas inom Eurodac. Den gemen­

samma broschyren ska utformas på ett sådant sätt att den

möjliggör för medlemsstaterna att komplettera den med ytterli­

gare medlemsstatsspecifik information. Dessa genomförandeak­

ter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2 i denna förordning.

Artikel 5

Personlig intervju

1. I

syfte

att

underlätta

förfarandet

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat ska den fastställande medlemsstaten genomföra en

personlig intervju med sökanden. Intervjun ska också ge sökan­

den möjlighet att ta till sig den information som denne till­

handahållits i enlighet med artikel 4.

2. Den

personliga

intervjun

behöver

inte

genomföras

om

a) sökanden har avvikit, eller

b) sökanden efter att ha mottagit den information som avses i

artikel 4 redan har tillhandahållit den information som är

relevant för att fastställa ansvarig medlemsstat på annat sätt.

Den medlemsstat som avstår från att genomföra intervjun

ska ge sökanden möjlighet att lägga fram all ytterligare infor­

mation som är relevant för att fastställandet av ansvarig

medlemsstat ska kunna utföras korrekt, innan beslut fattas

om att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i

enlighet med artikel 26.1.

3. Den

personliga

intervjun

ska

äga

rum

inom

skälig

tid

och,

under alla omständigheter, innan något beslut har fattats om att

överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i enlighet

med artikel 26.1.

4. Den

personliga

intervjun

ska

genomföras

på

ett

språk

som

sökanden förstår eller rimligen kan förväntas förstå och på

vilket han eller hon kan kommunicera. Om så behövs ska med­

lemsstaterna anlita en tolk som kan säkerställa en fungerande

kommunikation mellan sökanden och den person som genom­

för den personliga intervjun.

5. Den

personliga

intervjun

ska

genomföras

under

förhållan­

den som säkerställer tillbörlig konfidentialitet. Den ska utföras

av en person som har behörighet enligt nationell rätt.

6. Den medlemsstat som genomför den personliga intervjun

ska göra en skriftlig sammanfattning som åtminstone ska inne­

hålla de viktigaste uppgifter som sökanden har lämnat vid inter­

vjun. Denna sammanfattning kan göras i form av en rapport

eller ett standardformulär. Medlemsstaten ska se till att sökan­

den och/eller den juridiska rådgivaren eller annan rådgivare som

företräder sökanden i god tid får tillgång till sammanfattningen.

Artikel 6

Skydd för underåriga

1. Barnets

bästa

ska

vara

en

fråga

av

största

vikt

för

med­

lemsstaterna vid alla förfaranden som föreskrivs i denna förord­

ning.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

ensamkommande

barn

har

en företrädare som företräder och/eller bistår dem i samband

med alla förfaranden som föreskrivs i denna förordning. Före­

trädaren ska ha de kvalifikationer och den sakkunskap som

behövs för att säkerställa att barnets bästa beaktas under de

förfaranden som genomförs enligt denna förordning. Företräda­

ren ska ha tillgång till innehållet i de relevanta handlingarna i

sökandens akt, inklusive den särskilda broschyren för ensam­

kommande barn.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av de relevanta

bestämmelserna i artikel 25 i direktiv 2013/32/EU.

3. Vid

bedömningen

av

barnets

bästa

ska

medlemsstaterna

samarbeta nära med varandra och särskilt ta vederbörlig hänsyn

till följande faktorer:

a) Möjligheterna till familjeåterförening.

b) Den underåriges välbefinnande och sociala utveckling.

c) Säkerhets- och trygghetshänsyn, särskilt om det finns en risk

för att den underårige är offer för människohandel.

d) Den underåriges egna synpunkter, beroende på hans eller

hennes ålder och mognad.

4. Vid

tillämpning

av

artikel

8

ska

den

medlemsstat

där

det

ensamkommande barnet lämnade in ansökan om internationellt

skydd så snart som möjligt vidta lämpliga åtgärder för att iden­

tifiera de familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det en­

samkommande barnet som befinner sig på medlemsstaternas

territorium, samtidigt som man värnar om barnets bästa.

I detta syfte kan den medlemsstaten begära hjälp från interna­

tionella eller andra relevanta organisationer, och kan underlätta

den underåriges tillgång till sådana organisationers verksamhet

för att efterforska anhöriga.

Personalen vid de behöriga myndigheter som avses i artikel 35

och som handlägger framställningar rörande ensamkommande

barn ska ha fått och ska fortsätta få lämplig fortbildning om

underårigas särskilda behov.

SV

L 180/38

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

61

5. I syfte att underlätta lämpliga åtgärder för att identifiera

familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett ensamkom­

mande barn som bor på en annan medlemsstats territorium i

enlighet med punkt 4 i denna artikel ska kommissionen anta

genomförandeakter inklusive ett standardformulär för utbyte av

relevanta uppgifter mellan medlemsstaterna. Dessa genomföran­

deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

KAPITEL III

KRITERIER FÖR ATT FASTSTÄLLA ANSVARIG MEDLEMSSTAT

Artikel 7

Kriteriernas rangordning

1. Kriterierna

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat

ska

till­

lämpas i den ordning de anges i detta kapitel.

2. Ansvarig medlemsstat i enlighet med kriterierna i detta

kapitel ska fastställas på grundval av situationen vid den tid­

punkt då sökanden först lämnade in sin ansökan om interna­

tionellt skydd i en medlemsstat.

3. Vid tillämpningen av kriterierna i artiklarna 8,10 och 16

ska medlemsstaterna beakta alla tillgängliga bevis angående när­

varon på en medlemsstats territorium av familjemedlemmar,

släktingar eller andra närstående till sökanden, på villkor att

dessa bevis läggs fram innan en annan medlemsstat samtycker

till att överta eller återta den berörda personen i enlighet med

artiklarna 22 respektive 25 och att sökandens tidigare ansök­

ningar om internationellt skydd ännu inte blivit föremål för ett

första beslut i sak.

Artikel 8

Underåriga

1. Om

sökanden

är

ett

ensamkommande

barn

ska

ansvarig

medlemsstat vara den där en familjemedlem eller ett syskon till

det ensamkommande barnet lagligen vistas, förutsatt att det är

för den underåriges bästa. Om den sökande är en gift underårig

vars make eller maka inte lagligen vistas på medlemsstaternas

territorium, ska ansvarig medlemsstat vara den medlemsstat där

fadern, modern eller en annan vuxen som enligt lag eller praxis

i den medlemsstaten ansvarar för den underårige eller syskon,

lagligen vistas.

2. Om

den

sökande

är

ett

ensamkommande

barn

och

har

en

släkting som vistas lagligt i en annan medlemsstat och det vid

en individuell prövning har fastställts att släktingen kan ta hand

om honom eller henne, ska den medlemsstaten sammanföra

den underårige med släktingen och vara ansvarig medlemsstat,

förutsatt att det är för den underåriges bästa.

3. Om

familjemedlemmar,

syskon

eller

släktingar

som

avses

i

punkterna 1 och 2 vistas i mer än en medlemsstat, ska ansvarig

medlemsstat fastställas på grundval av vad som är bäst för det

ensamkommande barnet.

4. I

frånvaro

av

en

familjemedlem,

ett

syskon

eller

en

släk­

ting som avses i punkterna 1 och 2 ska ansvarig medlemsstat

vara den där den underårige har lämnat in sin ansökan om

internationellt skydd förutsatt att det är för den underåriges

bästa.

5. Kommissionen

ska

ges

befogenhet

att

anta

delegerade

ak­

ter i enlighet med artikel 45 med avseende på identifiering av

familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensamkom­

mande barnet, kriterier för att fastställa förekomsten av erkända

familjeband, kriterier för bedömningen av en släktings förmåga

att ta hand om det ensamkommande barnet, inklusive i de fall

när familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensam­

kommande barnet vistas i mer än en medlemsstat. Kommissio­

nen ska vid utövandet av sina befogenheter att anta delegerade

akter inte överskrida räckvidden av barnets bästa enligt arti­

kel 6.3.

6. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

fastställa

enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan

medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 9

Familjemedlemmar som har beviljats internationellt skydd

Om en familjemedlem till sökanden, oberoende av om familjen

bildades redan i ursprungslandet, har beviljats rätt att i egenskap

av person som beviljats internationellt skydd vistas i en med­

lemsstat, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av

ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna

skriftligen uttryckt önskemål om detta.

Artikel 10

Familjemedlemmar som har ansökt om internationellt

skydd

Om en familjemedlem till sökanden befinner sig i en medlems­

stat och har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i

den medlemsstaten som ännu inte blivit föremål för ett första

beslut i sak, ska medlemsstaten i fråga ansvara för prövningen

av ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna

skriftligen uttryckt önskemål om detta.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/39

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

62

Artikel 11

Förfarande rörande familjer

Om flera familjemedlemmar och/eller underåriga ogifta syskon

lämnar in ansökningar om internationellt skydd samtidigt i

samma medlemsstat, eller vid olika tidpunkter som ligger så

nära varandra att förfarandena för att fastställa ansvarig med­

lemsstat kan genomföras samlat, och om tillämpningen av kri­

terierna i denna förordning skulle leda till att de separerades, ska

följande bestämmelser ligga till grund för att fastställa ansvarig

medlemsstat:

a) Den medlemsstat som genom kriterierna fastställs som an­

svarig för övertagande av flertalet familjemedlemmar och/el­

ler underåriga ogifta syskon ska ansvara för prövningen av

ansökningar om internationellt skydd från alla familjemed­

lemmar och/eller underåriga ogifta syskon.

b) I annat fall ska den medlemsstat som genom kriterierna

fastställs som ansvarig för prövningen av ansökan från den

äldste av dem ansvara för prövningen.

Artikel 12

Utfärdande av uppehållstillstånd eller viseringar

1. Om

sökanden

har

ett

giltigt

uppehållstillstånd,

ska

den

medlemsstat som utfärdat tillståndet ansvara för prövningen

av ansökan om internationellt skydd.

2. Om

sökanden

har

en

giltig

visering,

ska

den

medlemsstat

som utfärdat viseringen ansvara för prövningen av ansökan om

internationellt skydd, såvida inte viseringen har utfärdats på en

annan medlemsstats vägnar i enlighet med en sådan överens­

kommelse om representation som avses i artikel 8 i Europapar­

lamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den

13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om vise­

ringar ( 1 ). I så fall ska den representerade medlemsstaten ansvara

för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

3. Om

sökanden

har

flera

giltiga

uppehållstillstånd

eller

vi­

seringar, utfärdade av olika medlemsstater, ska ansvaret för att

pröva ansökan om internationellt skydd tilldelas medlemssta­

terna i följande ordning:

a) Den medlemsstat som har utfärdat uppehållstillstånd med

längst giltighetstid eller, om tillstånden gäller för lika lång

tid, den medlemsstat som har utfärdat det uppehållstillstånd

som löper ut sist.

b) Den medlemsstat som har utfärdat den visering som löper ut

sist, om de olika viseringarna är av samma art.

c) Om viseringarna är av olika art, den medlemsstat som har

utfärdat viseringen med den längsta giltighetstiden eller, om

viseringarna gäller för lika lång tid, den medlemsstat som har

utfärdat den visering som löper ut sist.

4. Om

sökanden

endast

har

ett

eller

flera

uppehållstillstånd

som löpt ut inom den senaste tvåårsperioden eller en eller flera

viseringar som löpt ut inom den senaste sexmånadersperioden

och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på

en medlemsstats territorium, ska punkterna 1, 2 och 3 vara

tillämpliga så länge som sökanden inte lämnar medlemsstater­

nas territorium.

Om sökanden har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut

sedan mer än två år tillbaka eller en eller flera viseringar som

löpt ut sedan mer än sex månader tillbaka och som gjort det

möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats

territorium, och om han eller hon inte har lämnat medlems­

staternas territorium, ska den medlemsstat där ansökan om

internationellt skydd lämnas in vara ansvarig.

5. Om

ett

uppehållstillstånd

eller

en

visering

har

utfärdats

på

grundval av en fiktiv eller lånad identitet eller på grundval av

förfalskade, efterbildade eller ogiltiga handlingar, ska detta inte

hindra att den medlemsstat som utfärdat uppehållstillståndet

eller viseringen tilldelas prövningsansvaret. Den medlemsstaten

ska dock inte vara ansvarig om den kan visa att ett bedrägeri

har begåtts efter det att uppehållstillståndet eller viseringen ut­

färdades.

Artikel 13

Inresa och/eller vistelse

1. Om

det

har

fastställts,

på

grundval

av

sådana

bevis

eller

indicier som tas upp i de två förteckningar som avses i arti­

kel 22.3 i denna förordning, inklusive sådana uppgifter som

avses i förordning (EU) nr 603/2013, att en sökande utan till­

stånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjö­

vägen eller luftvägen från ett tredjeland, ska den medlemsstat

där inresan ägt rum ansvara för prövningen av ansökan om

internationellt skydd. Detta ansvar ska upphöra tolv månader

efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.

2. När en medlemsstat inte kan eller inte längre kan hållas

ansvarig i enlighet med punkt 1 i denna artikel och om det har

fastställts, på grundval av sådana bevis eller indicier som tas upp

i de två förteckningar som nämns i artikel 22.3, att sökanden –

som har rest in på en medlemsstats territorium utan tillstånd

eller vars sätt att resa in inte kan fastställas – har vistats en

sammanhängande period på minst fem månader i en medlems­

stat innan ansökan om internationellt skydd lämnades in, ska

den medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan om in­

ternationellt skydd.

Om sökanden har vistats under tidsperioder på minst fem må­

nader i flera medlemsstater, ska den medlemsstat där han eller

hon senast vistats ansvara för prövningen av ansökan om in­

ternationellt skydd.

SV

L 180/40

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

63

Artikel 14

Inresa efter upphävt viseringskrav

1. Om en tredjelandsmedborgare eller en statslös person re­

ser in på en medlemsstats territorium där han eller hon inte

behöver visering ska den medlemsstaten ansvara för prövningen

av dennes ansökan om internationellt skydd.

2. Principen

i

punkt

1

ska

inte

tillämpas

om

tredjelandsmed­

borgaren eller den statslösa personen lämnar in sin ansökan om

internationellt skydd i en annan medlemsstat där han eller hon

inte heller behöver visering för inresa till territoriet. I detta fall

ska den andra medlemsstaten ansvara för prövningen av ansö­

kan om internationellt skydd.

Artikel 15

Ansökan på det internationella transitområdet på en

flygplats

Om en ansökan om internationellt skydd görs av en tredjelands­

medborgare eller en statslös person på det internationella tran­

sitområdet på en flygplats i en medlemsstat ska den medlems­

staten ansvara för prövningen.

KAPITEL IV

PERSONER I BEROENDESTÄLLNING OCH DISKRETIONÄR

BEDÖMNING

Artikel 16

Personer i beroendeställning

1. Om

en

sökande

på

grund

av

graviditet,

ett

nyfött

barn,

svår sjukdom, allvarligt funktionshinder eller hög ålder är bero­

ende av hjälp från sitt barn, sitt syskon eller sin förälder som är

lagligen bosatt i en av medlemsstaterna, eller om ett barn, sys­

kon eller förälder som är lagligen bosatt i en av medlemssta­

terna är beroende av sökandens hjälp ska medlemsstaterna nor­

malt hålla samman eller sammanföra sökanden med det barnet,

syskonet eller den föräldern, förutsatt att familjebanden fanns i

ursprungslandet, att barnet, syskonet eller föräldern eller sökan­

den kan ta hand om personen i beroendeställning och de be­

rörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.

2. Om

det

barn,

det

syskon

eller

den

förälder

som

avses

i

punkt 1 är lagligen bosatt i en annan medlemsstat än den där

sökanden befinner sig, ska ansvarig medlemsstat vara den där

barnet, syskonet eller föräldern är lagligen bosatt, såvida inte

sökandens hälsotillstånd under en betydande tid hindrar honom

eller henne från att resa till den medlemsstaten. I sådant fall ska

ansvarig medlemsstat vara den där sökanden vistas. Den med­

lemsstaten ska inte omfattas av skyldigheten att föra barnet,

syskonet eller föräldern till sitt territorium.

3. Kommissionen

ska

ges

befogenhet

att

anta

delegerade

ak­

ter i enlighet med artikel 45 med avseende på de faktorer som

ska beaktas vid bedömningen av ett beroendeförhållande, krite­

rier för att fastställa förekomsten av erkända familjeband, de

kriterier som ska beaktas för att bedöma den berörda personens

förmåga att ta hand om personen i beroendeställning och de

faktorer som ska beaktas vid bedömningen av en oförmåga att

resa under en betydande tid.

4. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

fastställa

enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan

medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 17

Diskretionär bedömning

1. Genom

undantag

från

artikel

3.1

får

varje

medlemsstat

besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som

den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös

person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet

enligt de kriterier som anges i denna förordning.

Den medlemsstat som beslutar att pröva en ansökan om inter­

nationellt skydd enligt denna punkt ska bli ansvarig medlems­

stat och ska påta sig de skyldigheter som följer av detta ansvar. I

tillämpliga fall ska denna medlemsstat, genom det elektroniska

kommunikationsnätet ”DubliNet” som inrättats genom artikel 18

i förordning (EG) nr 1560/2003, underrätta den tidigare ansva­

riga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett för­

farande för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig eller

den medlemsstat som har mottagit en framställan om över­

tagande eller återtagande.

Den medlemsstat som blir ansvarig enligt denna punkt ska

omedelbart ange detta i Eurodac i enlighet med förordning

(EU) nr 603/2013 genom att föra in det datum när beslutet

att pröva ansökan fattades.

2. Den

medlemsstat

i

vilken

en

ansökan

om

internationellt

skydd lämnas in och som genomför förfarandet för att fastställa

ansvarig medlemsstat, eller den ansvariga medlemsstaten, får när

som helst innan ett första beslut i sak har fattats anmoda en

annan medlemsstat att överta en sökande för att sammanföra

alla närstående av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kul­

turellt betingade faktorer, även om den andra medlemsstaten

inte är ansvarig enligt kriterierna i artiklarna 8–11 och 16. De

berörda personerna måste lämna sitt samtycke skriftligen.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/41

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

64

Framställan om övertagande ska innehålla alla uppgifter som

den anmodande medlemsstaten har tillgång till, för att ge den

anmodade medlemsstaten möjlighet att bedöma situationen.

Den anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller som

behövs för att pröva de humanitära grunder som åberopas

och lämna svar till den anmodande medlemsstaten inom två

månader från det att framställan mottogs genom att använda

det elektroniska kommunikationsnätet ”DubliNet”, som inrättats

genom artikel 18 i förordning (EG) nr 1560/2003. Ett avslag på

framställan ska motiveras.

Om den anmodade medlemsstaten godtar denna framställan,

ska ansvaret för prövningen av ansökan överföras till den med­

lemsstaten.

KAPITEL V

DEN ANSVARIGA MEDLEMSSTATENS SKYLDIGHETER

Artikel 18

Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter

1. Den

ansvariga

medlemsstaten

ska

vara

skyldig

att

a) på de villkor som anges i artiklarna 21, 22 och 29 överta en

sökande som har lämnat in en ansökan i en annan medlems­

stat,

b) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta

en sökande vars ansökan är under prövning och som har

lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som

befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

c) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta

en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har

återkallat en ansökan under prövning och lämnat in en an­

sökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en

annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

d) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta

en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansö­

kan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en

annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan med­

lemsstat utan uppehållstillstånd.

2. Den

ansvariga

medlemsstaten

ska

i

de

situationer

som

avses i punkt 1 a och b pröva eller slutföra prövningen av

den ansökan om internationellt skydd som den sökande

lämnat in.

I de fall som omfattas av punkt 1 c ska den ansvariga medlems­

staten, om den hade beslutat att avbryta prövningen av en

ansökan efter det att den dragits tillbaka av den sökande före

avgörande i sak i första instans, säkerställa att den sökande har

rätt att begära att prövningen av hans eller hennes ansökan

slutförs eller rätt att lämna in en ny ansökan om internationellt

skydd, som inte ska behandlas som en efterföljande ansökan

enligt direktiv 2013/32/EU. I dessa fall ska medlemsstaterna

säkerställa att prövningen av ansökan slutförs.

I de fall som omfattas av punkt 1 d ska den ansvariga medlems­

staten, om ansökan endast har avslagits i första instans, säker­

ställa att den berörda personen har eller har haft tillgång till ett

effektivt rättsmedel, i enlighet med artikel 46 i direktiv

2013/32/EU.

Artikel 19

Ansvarets upphörande

1. Om

en

medlemsstat

utfärdar

uppehållstillstånd

till

sökan­

den, ska de skyldigheter som anges i artikel 18.1 överföras till

den medlemsstaten.

2. De

skyldigheter

som

anges

i

artikel

18.1

ska

upphöra

om

den ansvariga medlemsstaten, när den anmodas att överta eller

återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c

eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat

medlemsstaternas territorium under minst tre månader, om

han eller hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats

av den ansvariga medlemsstaten.

En ansökan som lämnas in efter en period av frånvaro som

avses i första stycket ska betraktas som en ny ansökan, som

ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig

medlemsstat.

3. De

skyldigheter

som

anges

i

artikel

18.1

c

och

d

ska

upphöra om den ansvariga medlemsstaten, efter att ha blivit

anmodad att ta tillbaka en sökande eller annan person som

avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda

personen har lämnat medlemsstaternas territorium i enlighet

med ett beslut om återsändande eller ett avlägsnandebeslut

som medlemsstaten fattat efter det att ansökan återkallats eller

avslagits.

En ansökan som lämnas in efter det att ett avlägsnandebeslut

har verkställts ska betraktas som en ny ansökan, som ger upp­

hov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig med­

lemsstat.

KAPITEL VI

FÖRFARANDEN FÖR ÖVERTAGANDE OCH ÅTERTAGANDE

AVDELNING I

Inledande av förfarandet

Artikel 20

Inledande av förfarandet

1. Förfarandet

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat

ska

in­

ledas när en ansökan om internationellt skydd första gången

lämnas in i en medlemsstat.

SV

L 180/42

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

65

2. En

ansökan

om

internationellt

skydd

ska

anses

inlämnad

vid den tidpunkt då en formell ansökan från den sökande eller

en rapport från myndigheterna inkom till de behöriga myndig­

heterna i den berörda medlemsstaten. Om ansökan inte är

skriftlig, bör rapporten upprättas så snart som möjligt efter

avsiktsförklaringen.

3. Vid

tillämpningen

av

denna

förordning

ska

situationen

för

underåriga barn som medföljer sökanden och som uppfyller

definitionen av familjemedlemmar betraktas som oskiljaktig

från hans eller hennes familjemedlems situation och det ska

ankomma på den medlemsstat som är ansvarig för att pröva

den familjemedlemmens ansökan om internationellt skydd, även

om den underårige inte själv är en sökande, förutsatt att detta är

för den underåriges bästa. Barn som föds efter sökandens an­

komst till medlemsstaternas territorium ska behandlas på

samma sätt, utan att ett nytt förfarande för övertagande behöver

inledas.

4. Om en ansökan om internationellt skydd lämnas in till de

behöriga myndigheterna i en medlemsstat av en sökande som

befinner sig på en annan medlemsstats territorium, ska faststäl­

landet av ansvarig medlemsstat göras av den medlemsstat där

sökanden befinner sig. Den medlemsstat där sökanden befinner

sig ska utan dröjsmål underrättas av den medlemsstat som har

mottagit ansökan om internationellt skydd och ska därefter med

avseende på tillämpningen av denna förordning anses vara den

medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnats in.

Sökanden ska skriftligen underrättas om denna ändring av den

medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken

medlemsstat som är ansvarig och vilken dag den ägde rum.

5. En

sökande

som

befinner

sig

i

en

annan

medlemsstat

utan

uppehållstillstånd eller som där har lämnat in en ansökan om

internationellt skydd efter att ha återkallat sin första ansökan

som lämnats in i en annan medlemsstat under förfarandet för

fastställande av ansvarig medlemsstat, ska återtas av den med­

lemsstat där den ansökan om internationellt skydd först läm­

nades in, enligt villkoren i artiklarna 23, 24, 25 och 29, i syfte

att avsluta förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat.

Denna skyldighet ska upphöra om den medlemsstat som anmo­

dats att slutföra förfarandet för fastställande av ansvarig med­

lemsstat kan konstatera att sökanden under tiden har lämnat

medlemsstaternas territorium under minst tre månader eller har

beviljats uppehållstillstånd i en annan medlemsstat.

En ansökan som lämnas in efter en sådan frånvaroperiod som

avses i andra stycket ska betraktas som en ny ansökan, som ger

upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig med­

lemsstat.

AVDELNING II

Förfarande vid framställningar om övertagande

Artikel 21

Framställan om övertagande

1. Om

en

medlemsstat

som

har

mottagit

en

ansökan

om

internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska

ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda

medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre

månader från det att asylansökan lämnades in enligt artikel 20.2

anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.

Utan hinder av första stycket ska framställan, vid en träff i

Eurodac på grundval av uppgifter som registrerats i enlighet

med artikel 14 i förordning (EU) nr 603/2013, göras inom

två månader från det att den träffen registrerades, i enlighet

med artikel 15.2 i den förordningen.

Om framställan om övertagande av en sökande inte görs inom

de tidsfrister som anges i första och andra styckena, ska den

medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in

ansvara för prövningen.

2. Den

anmodande

medlemsstaten

får

begära

ett

brådskande

svar, om ansökan om internationellt skydd har lämnats in efter

vägrad inresa eller vistelse, efter anhållande på grund av vistelse

utan tillstånd eller efter delgivning eller verkställighet av avlägs­

nandebeslut.

I en sådan framställan ska grunderna till varför ett brådskande

svar är nödvändigt samt en svarsfrist anges. Svarsfristen ska vara

minst en vecka.

3. I

de

fall

som

avses

i

punkterna

1

och

2

ska

framställan

om en annan medlemsstats övertagande göras på ett standard­

formulär och ska omfatta bevis eller indicier i enlighet med de

två förteckningar som nämns i artikel 22.3 och/eller relevanta

uppgifter ur sökandens redogörelse, som krävs för att myndig­

heterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera

om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhet­

liga villkor för förberedelse och inlämning av framställningar

om övertagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 22

Svar på en framställan om övertagande

1. Den

anmodade

medlemsstaten

ska

utföra

de

kontroller

som behövs och fatta beslut om en framställan om övertagande

av en sökande inom två månader från det att framställan mot­

togs.

2. Under

förfarandet

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat

ska bevis och indicier användas.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/43

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

66

3. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

utarbeta

och regelbundet göra en översyn av två förteckningar, med

relevanta uppgifter om bevis och indicier enligt de kriterier

som anges i leden a och b i denna punkt. Dessa genomföran­

deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

a) Bevis

i) Här avses formella bevis som avgör ansvar enligt denna

förordning, så länge de inte vederläggs genom motbevis.

ii) Medlemsstaterna ska till den kommitté som avses i arti­

kel 44 lämna förlagor till de olika kategorierna av ad­

ministrativa dokument, i enlighet med den indelning som

fastställs i förteckningen över formella bevis.

b) Indicier

i) Här avses indikationer som, även om de kan motsägas, i

vissa fall kan vara tillräckliga, beroende på vilket bevi­

svärde de tillmäts.

ii) Deras bevisvärde, i förhållande till ansvaret för pröv­

ningen av ansökan om internationellt skydd ska bedömas

från fall till fall.

4. Beviskraven

bör

inte

gå

utöver

det

som

är

nödvändigt

för

att rätt kunna tillämpa denna förordning.

5.

Om det saknas formell bevisning, ska den anmodade med­

lemsstaten ta på sig ansvaret om det finns indicier som är

sammanhängande, kontrollerbara och tillräckligt detaljerade för

att ansvaret ska kunna fastställas.

6. Om

den

anmodande

medlemsstaten

har

begärt

ett

bråds­

kande svar, i enlighet med bestämmelserna i artikel 21.2, ska

den anmodade medlemsstaten göra allt den kan för att svara

inom den angivna fristen. I undantagsfall, där det kan visas att

prövningen av en framställan om övertagande är särskilt kom­

plicerad, får den anmodade medlemsstaten lämna svar efter det

att den begärda tidsgränsen har överskridits, men ska under alla

förhållanden svara inom en månad. I sådana situationer måste

den anmodade medlemsstaten meddela sitt beslut att uppskjuta

sitt svar till den anmodande medlemsstaten inom den ursprung­

ligen begärda tidsfristen.

7. Om

inget

svar

har

lämnats

inom

två

månader

enligt

punkt

1 respektive en månad enligt punkt 6, ska framställan anses

godtagen och medföra skyldighet att överta personen, vilket

innefattar en skyldighet att tillhandahålla lämpliga ankomstar­

rangemang.

AVDELNING III

Förfaranden vid framställningar om återtagande

Artikel 23

Framställan om återtagande om en ny ansökan har lämnats

in i den anmodande medlemsstaten

1. Om en medlemsstat som mottagit en ny ansökan om

internationellt skydd från en person som avses i artikel 18.1 b,

c eller d anser att en annan medlemsstat ska vara ansvarig enligt

artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den

andra medlemsstaten att återta den personen.

2. Framställan om återtagande ska göras så fort som möjligt

och senast inom två månader från det att en träff registrerades i

Eurodac, i enlighet med artikel 9.5 i förordning (EU) nr

603/2013.

Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än

uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översän­

das till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från

den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in i

enlighet med artikel 20.2.

3. Om

framställan

om

återtagande

inte

görs

inom

de

tids­

perioder som anges i punkt 2 ska ansvaret för prövningen av

ansökan om internationellt skydd åligga den medlemsstat där

den nya ansökan lämnades in.

4. Framställan

om

återtagande

ska

göras

på

ett

standardfor­

mulär och ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i

de två förteckningar som framgår av artikel 22.3 och/eller re­

levanta uppgifter ur den berörda personens redogörelse så att

myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kont­

rollera om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter anta enhetliga

villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om

återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 24

Framställan om återtagande om en ny ansökan inte har

lämnats in i den anmodande medlemsstaten

1. Om

en

medlemsstat

inom

vars

territorium

en

person

som

avses i artikel 18.1 b, c eller d vistas utan uppehållstillstånd och

där någon ny ansökan om internationellt skydd inte har läm­

nats in, anser att en annan medlemsstat ska ha ansvaret enligt

artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den

medlemsstaten att återta den personen.

2. Om en medlemsstat inom vars territorium en person vi­

stas utan uppehållstillstånd beslutar att göra en sökning i Euro­

dacsystemet i enlighet med artikel 17 i förordning (EU)

nr 603/2013 ska, genom undantag från artikel 6.2 i Europa­

parlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 decem­

ber 2008 om gemensamma normer och förfaranden för åter­

vändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i

SV

L 180/44

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

67

medlemsstaterna ( 1 ), framställan om återtagande av en person

som avses i artikel 18.1 b eller c i den här förordningen eller

en person som avses i artikel 18.1 d, vars ansökan om inter­

nationellt skydd inte har avslagits genom ett slutligt beslut,

göras så fort som möjligt och senast inom två månader från

det att en träff registrerades i Eurodac, enligt artikel 17.5 i

förordning (EU) nr 603/2013.

Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än

uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översän­

das till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från

den dag då den anmodande medlemsstaten blir medveten om

att den andra medlemsstaten kan vara ansvarig för personen i

fråga.

3. Om

framställan

om

återtagande

inte

görs

inom

de

tids­

perioder som anges i punkt 2 ska den medlemsstat inom vars

territorium den berörda personen vistas utan uppehållstillstånd

ge personen möjlighet att lämna in en ny ansökan.

4. Om

en

person

som

avses

i

artikel

18.1

d

i

denna

för­

ordning, vars ansökan om internationellt skydd har avslagits

genom ett slutligt beslut i en medlemsstat, befinner sig i en

annan medlemsstat utan uppehållstillstånd kan den andra med­

lemsstaten antingen anmoda den tidigare medlemsstaten att

återta personen i fråga eller genomföra ett återvändandeför­

farande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv

2008/115/EG.

Om den senare medlemsstaten beslutar att anmoda den tidigare

medlemsstaten att återta personen i fråga ska direktiv

2008/115/EG inte tillämpas.

5. En

framställan

om

återtagande

av

den

person

som

avses

i

artikel 18.1 b, c eller d ska göras på ett standardformulär och

ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i de två

förteckningar som framgår artikel 22.3 och/eller relevanta upp­

gifter ur den berörda personens redogörelse för att myndighe­

terna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera

huruvida den är ansvarig på grundval av de kriterier som fast­

ställs i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa och re­

gelbundet göra en översyn av de två förteckningar i vilka rele­

vanta bevis eller indicier fastställs i enlighet med de kriterier

som fastställs i artikel 22.3 a och b och ska anta enhetliga

villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om

återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 25

Svar på en framställan om återtagande

1. Den

anmodade

medlemsstaten

ska

utföra

nödvändiga

kontroller och meddela beslut om framställan att återta den

berörda personen så fort som möjligt och under inga omstän­

digheter senare än en månad från den dag då framställan mot­

togs. Om framställan grundar sig på uppgifter som erhållits från

Eurodacsystemet, ska den tidsfristen minskas till två veckor.

2. Underlåtenhet

att

agera

inom

den

frist

på

en

månad

re­

spektive två veckor som anges i punkt 1 ska anses som ett

godtagande av framställan och medföra skyldighet att återta

den berörda personen, vilket innefattar en skyldighet att ombe­

sörja lämpliga ankomstarrangemang.

AVDELNING IV

Rättssäkerhetsgarantier

Artikel 26

Meddelande av ett beslut om överföring

1. Om

den

anmodade

medlemsstaten

samtycker

till

att

överta eller återta en sökande eller annan person som avses i

artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten med­

dela den berörda personen beslutet att överföra honom eller

henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall,

om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om in­

ternationellt skydd. Om den berörda personen företräds av en

juridisk eller annan rådgivare kan medlemsstaten välja att med­

dela beslutet till en sådan juridisk eller annan rådgivare i stället

för till den berörda personen och, i tillämpliga fall, underrätta

den berörda personen om beslutet.

2. Det

beslut

som

avses

i

punkt

1

ska

omfatta

information

om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper

rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister

som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genom­

förandet av överföringen och ska vid behov innehålla infor­

mation om den plats och den dag på vilken den berörda per­

sonen ska infinna sig, om den personen beger sig till den an­

svariga medlemsstaten på egen hand.

Medlemsstaterna ska säkerställa att uppgifter om personer eller

enheter som kan tillhandahålla rättsligt bistånd till den berörda

personen lämnas till den berörda personen tillsammans med det

beslut som avses i punkt 1, om de uppgifterna inte redan har

tillhandahållits.

3. Om den berörda personen inte biträds eller företräds av

en juridisk eller annan rådgivare ska medlemsstaten informera

honom eller henne om de viktigaste delarna av beslutet, som

alltid ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel och de

tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel på ett

språk som den berörda personen förstår eller rimligen kan för­

väntas förstå.

Artikel 27

Rättsmedel

1. En

sökande

eller

annan

person

som

avses

i

artikel

18.1

c

eller d ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av över­

klagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga

omständigheterna när det gäller det beslut om överföring.

2. Medlemsstaterna

ska

föreskriva

en

skälig

tidsperiod

inom

vilken den berörda personen får utöva sin rätt till ett effektivt

rättsmedel enligt punkt 1.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/45

( 1 ) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

68

3. Vad

gäller

överklagande

av

eller

ansökan

om

omprövning

av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella

rätt föreskriva att

a) överklagandet eller omprövningen innebär att den berörda

personen ska ha rätt att stanna kvar i den berörda medlems­

staten i väntan på resultatet av överklagandet eller ompröv­

ningen,

b) överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör

efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter

noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat

huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överkla­

gande eller en begäran om omprövning ska beviljas, eller

c) den berörda personen har möjlighet att inom en skälig tids­

period begära att en domstol avbryter verkställigheten av

överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet

eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det

finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställig­

heten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om

den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida

verkställandet av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas

inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann

och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut

om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet

ska vara motiverat.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndighe­

terna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av

överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller

omprövningen.

5. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

den

berörda

personen

har

tillgång till rättsligt bistånd samt, om så krävs, språkligt stöd.

6. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

rättsligt

bistånd

på

begäran

tillhandahålls kostnadsfritt om den berörda personen inte själv

kan stå för kostnaderna. Medlemsstaterna får föreskriva att en

sökande inte ska behandlas mer förmånligt i fråga om avgifter

och andra kostnader än medlemsstatens egna medborgare när

det gäller rättsligt bistånd.

Medlemsstaterna får, utan att tillgången till rättsligt bistånd be­

gränsas godtyckligt, föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd

och biträde inte ska beviljas om den behöriga myndigheten eller

en domstol anser att överklagandet eller omprövningen saknar

rimliga utsikter till framgång.

Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte

bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde med hänvisning

till denna punkt ska medlemsstaterna sörja för rätten till ett

effektivt rättsmedel i domstol för att överklaga eller begära

omprövning av det beslutet.

Vid uppfyllande av kraven i denna punkt ska medlemsstaterna

se till att tillgången till rättsligt bistånd och biträde inte begrän­

sas godtyckligt och att sökandens tillgång till rättslig prövning

inte hindras.

Rättsligt bistånd ska åtminstone inbegripa sammanställning av

de handlingar som krävs inom ramen för förfarandet samt fö­

reträdande i domstol, och kan begränsas till tillgång till juridisk

eller annan rådgivare som anvisas särskilt i nationell rätt för att

bistå och företräda.

Förfaranden för tillgång till rättsligt bistånd ska fastställas i

nationell rätt.

AVDELNING V

Förvar inför en överföring

Artikel 28

Förvar

1. Medlemsstaterna

får

inte

hålla

en

person

i

förvar

enbart

av

det skälet att han eller hon är föremål för det förfarande som

fastställs genom denna förordning.

2. Om det finns en betydande risk för att en person avviker

får medlemsstaterna ta honom eller henne i förvar i syfte att

säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med denna förord­

ning på grundval av en individuell bedömning och endast om

hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingri­

pande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.

3. Förvar bör pågå en så kort tidsperiod som möjligt och ska

inte pågå längre än vad som rimligen krävs för att med tillbörlig

aktsamhet fullgöra de nödvändiga administrativa förfarandena

till dess att överföringen enligt denna förordning har genom­

förts.

Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska en fram­

ställan om övertagande eller återtagande göras senast en månad

efter det att ansökan lämnades in. Den medlemsstat som ge­

nomför förfarandet i enlighet med denna förordning ska i så­

dant fall begära ett brådskande svar. Detta svar ska lämnas inom

två veckor från mottagandet av ansökan. Underlåtenhet att svara

inom två veckor ska anses som ett godtagande av framställan

och medföra skyldighet att överta eller återta personen, vilket

innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarran­

gemang.

Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska över­

föringen av denna person från den anmodande medlemsstaten

till den ansvariga medlemsstaten verkställas så snart det är prak­

tiskt möjligt, och senast inom sex veckor från det att en annan

medlemsstats framställan om övertagande eller återtagande av

den berörda personen godtogs implicit eller explicit eller från

den tidpunkt då överklagandet eller omprövningen inte längre

har suspensiv verkan i enlighet med artikel 27.3.

SV

L 180/46

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

69

Om den anmodande medlemsstaten inte respekterar tidsfris­

terna för att göra en framställan om övertagande eller återta­

gande eller om överföringen inte verkställs inom den tidsfrist på

sex veckor som avses i tredje stycket ska personen inte längre

hållas i förvar. Artiklarna 21, 23, 24 och 29 ska fortsätta att

gälla.

4. När

det

gäller

förhållanden

för

förvar,

och

tillämpliga

ga­

rantier för personer i förvar, i syfte att säkerställa överförings­

förfarandena till den ansvariga medlemsstaten, ska artiklarna 9,

10 och 11 i direktiv 2013/33/EU tillämpas.

AVDELNING VI

Överföringar

Artikel 29

Närmare bestämmelser och tidsfrister

1. Överföringen

av

sökanden

eller

en

annan

person

som

avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten

till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med

den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd

mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt

möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan

från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av

den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga

om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fatta­

des i enlighet med artikel 27.3.

Om överföringar till den ansvariga medlemsstaten sker genom

kontrollerad avresa eller avresa med eskort ska medlemsstaterna

se till att de genomförs på ett humant sätt och med full respekt

för de berörda personernas grundläggande rättigheter och

mänskliga värdighet.

Vid behov ska den anmodande medlemsstaten förse sökanden

med en passersedel. Kommissionen ska genom genomförande­

akter fastställa passersedelns utformning. Dessa genomförande­

akter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

Den ansvariga medlemsstaten ska alltefter omständigheterna un­

derrätta den anmodande medlemsstaten om huruvida den be­

rörda personen kommit fram i god ordning eller inte har in­

funnit sig inom den fastställda tidsfristen.

2. Om

överföringen

inte

görs

inom

tidsfristen

på

sex

må­

nader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldig­

het att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret

övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får

förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras

på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller

till högst 18 månader om den berörda personen håller sig

undan.

3. Om

en

person

har

överförts

felaktigt,

eller

om

ett

beslut

om överföring upphävs efter överklagande eller omprövning

sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som

genomförde överföringen omedelbart ta tillbaka den berörda

personen.

4. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

fastställa

enhetliga villkor för samråd och informationsutbyte mellan

medlemsstater, särskilt i fall av uppskjutna eller försenade över­

föringar, överföringar efter tyst godkännande eller i fall av över­

föringar av underåriga eller personer i beroendeställning samt

kontrollerade överföringar. Dessa genomförandeakter ska antas i

enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 30

Kostnader för överföring

1. Kostnaderna

för

överföring

till

den

ansvariga

medlemssta­

ten av en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c

eller d ska bäras av den överförande medlemsstaten.

2. Om

den

berörda

personen

ska

sändas

tillbaka

till

en

med­

lemsstat, till följd av en felaktig överföring eller ett beslut om

överföring som upphävts efter överklagande eller omprövning

sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som

ursprungligen genomförde överföringen ansvara för kostnaderna

för att återföra den berörda personen till sitt territorium.

3. Personer

som

ska

överföras

i

enlighet

med

denna

förord­

ning ska inte bära kostnaderna för denna överföring.

Artikel 31

Utbyte av relevant information innan en överföring

genomförs

1. Den medlemsstat som genomför överföringen av en sö­

kande eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d

ska meddela den ansvariga medlemsstaten personuppgifter om

den person som ska överföras som är adekvata, relevanta och

inte mer omfattande än vad som krävs, i det enda syftet att

säkerställa att de behöriga myndigheterna i enlighet med natio­

nell rätt i den ansvariga medlemsstaten är i stånd att tillhanda­

hålla den personen adekvat stöd, inbegripet sådan omedelbar

sjukvård som är nödvändig för att tillvarata personens vitala

intressen, och att säkerställa kontinuitet i det skydd och de

rättigheter som följer av denna förordning och andra relevanta

rättsinstrument om asyl. Dessa uppgifter ska överlämnas till den

ansvariga medlemsstaten inom en skälig tidsperiod innan ett

överförande genomförs för att säkerställa att dess behöriga

myndigheter i enlighet med nationell rätt har tillräckligt med

tid för att vidta nödvändiga åtgärder.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/47

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

70

2. Den

överförande

medlemsstaten

ska,

i

den

mån

sådana

uppgifter är tillgängliga för den behöriga myndigheten i enlighet

med nationell rätt, till den ansvariga medlemsstaten översända

alla uppgifter som har betydelse för att tillvarata de rättigheter

och omedelbara särskilda behov som den person som ska över­

föras har, särskilt följande:

a) De omedelbara åtgärder som den ansvariga medlemsstaten

måste vidta för att se till att de särskilda behoven hos den

person som ska överföras tillgodoses på lämpligt sätt, inklu­

sive eventuell omedelbart nödvändig sjukvård.

b) Kontaktuppgifter till familjemedlemmar, släktingar eller an­

dra närstående i den mottagande medlemsstaten, i tillämpliga

fall.

c) I fråga om underåriga, uppgifter om deras utbildning.

d) En bedömning av sökandens ålder.

3. Utbytet

av

uppgifter

enligt

denna

artikel

får

endast

ske

mellan de myndigheter som anmälts till kommissionen i enlig­

het med artikel 35 i denna förordning via det elektroniska

kommunikationsnätet DubliNet som inrättats genom artikel 18

i förordning (EG) nr 1560/2003. De utväxlade uppgifterna får

bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 i den här

artikeln och får inte behandlas ytterligare.

4. I

syfte

att

underlätta

utbytet

av

uppgifter

mellan

medlems­

staterna ska kommissionen genom genomförandeakter upprätta

ett standardformulär för översändande av nödvändiga uppgifter

enligt denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlig­

het med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

5. Bestämmelserna

i

artikel

34.8–34.12

är

tillämpliga

på

ut­

bytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.

Artikel 32

Utbyte av uppgifter om personers hälsotillstånd innan en

överföring genomförs

1. I

det

enda

syftet

att

tillhandahålla

läkarvård

eller

behand­

ling, särskilt när det gäller funktionshindrade, äldre personer,

gravida kvinnor, underåriga och personer som har varit utsatta

för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt,

fysiskt och sexuellt våld, ska den överförande medlemsstaten, i

den mån sådana uppgifter är tillgängliga för den behöriga myn­

digheten i enlighet med nationell rätt, till den ansvariga med­

lemsstaten översända uppgifter om eventuella särskilda behov

hos den person som ska överföras, vilket i enskilda fall kan

inbegripa uppgifter om den personens fysiska och mentala häl­

sotillstånd. Uppgifterna ska överföras i ett gemensamt hälso­

intyg tillsammans med nödvändiga handlingar. Den ansvariga

medlemsstaten ska se till att dessa särskilda behov tillgodoses på

lämpligt sätt, särskilt genom att tillhandahålla nödvändig läkar­

vård.

Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta det ge­

mensamma hälsointyget. Dessa genomförandeakter ska antas i

enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

2. Den

överförande

medlemsstaten

får

endast

överföra

de

uppgifter som avses i punkt 1 till den ansvariga medlemsstaten

efter det att den sökande och/eller dennes företrädare uttryckli­

gen gett sitt samtycke till detta eller om det är nödvändigt för

att tillvarata den sökandes eller en annan persons vitala intres­

sen i sådana fall där vederbörande är fysiskt eller rättsligt oför­

mögen att ge sitt samtycke. Avsaknad av samtycke, vilket in­

begriper nekat samtycke ska inte utgöra något hinder för ge­

nomförande av överföringen.

3. Den

behandling

av

uppgifter

om

personers

hälsotillstånd

som avses i punkt 1 får endast utföras av hälso- och sjukvårds­

personal som enligt nationell rätt eller nationella regler som

fastställts av behöriga nationella organ omfattas av tystnadsplikt

inom hälso- och sjukvården, eller av andra personer som om­

fattas av motsvarande tystnadsplikt.

4. Utbytet

av

uppgifter

enligt

denna

artikel

får

endast

ske

mellan yrkesutbildad hälso- och sjukvårdspersonal eller andra

personer som anges i punkt 3. De utväxlade uppgifterna får

bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 och får

inte behandlas ytterligare.

5. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

anta

enhet­

liga villkor och praktiska arrangemang för utbyte av de upp­

gifter som avses i punkt 1 i denna artikel. Dessa genomföran­

deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

6. Bestämmelserna

i

artikel

34.8–34.12

är

tillämpliga

på

ut­

bytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.

Artikel 33

En mekanism för tidig varning, beredskap och

krishantering

1. Om

kommissionen,

i

synnerhet

på

grundval

av

uppgifter

som stödkontoret samlat in i enlighet med förordning (EU) nr

439/2010, slår fast att tillämpningen av den här förordningen

kan äventyras antingen till följd av att det finns en betydande

risk för stora påfrestningar på en medlemsstats asylsystem och/

eller på grund av funktionsproblem hos en medlemsstats asyl­

system, ska kommissionen i samarbete med stödkontoret ut­

färda rekommendationer till den medlemsstaten och uppmana

den att upprätta en förebyggande handlingsplan.

Den berörda medlemsstaten ska meddela rådet och kommissio­

nen huruvida den avser att upprätta en förebyggande handlings­

plan i syfte att åtgärda påfrestningarna på asylsystemet och/eller

asylsystemets funktionsproblem, och samtidigt skydda de

grundläggande rättigheterna för personer som ansöker om in­

ternationellt skydd.

En medlemsstat får efter egen bedömning och på eget initiativ

upprätta en förebyggande handlingsplan och senare revidera

denna. När en förebyggande handlingsplan upprättas kan med­

lemsstaten kan begära bistånd från kommissionen, andra med­

lemsstater, stödkontoret eller andra berörda unionsorgan.

SV

L 180/48

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

71

2. Om

en

förebyggande

handlingsplan

upprättas

ska

den

berörda medlemsstaten förelägga rådet och kommissionen pla­

nen och regelbundet rapportera till dem om dess genomföran­

de. Kommissionen ska också informera Europaparlamentet om

den förebyggande handlingsplanens viktigaste delar. Kommissio­

nen ska förelägga rådet och Europaparlamentet rapporter om

dess genomförande.

Den berörda medlemsstaten ska vidta alla lämpliga åtgärder för

att åtgärda de särskilda påfrestningarna på dess asylsystem eller

se till att identifierade problem åtgärdas innan läget förvärras.

Om den förebyggande handlingsplanen omfattar åtgärder som

syftar till att åtgärda särskilda påfrestningar på en medlemsstats

asylsystem som kan äventyra tillämpningen av denna förord­

ning ska kommissionen rådgöra med stödkontoret innan den

lägger fram rapporter för Europaparlamentet och rådet.

3. Om

kommissionen

på

grundval

av

stödkontorets

analys

slår fast att den förebyggande handlingsplanens genomförande

inte har avhjälpt de konstaterade bristerna eller om det finns en

allvarlig risk för att asylsituationen i den berörda medlemsstaten

ska utvecklas till en kris, som knappast kan avhjälpas genom en

förebyggande handlingsplan, kan kommissionen, i tillämpliga

fall i samarbete med stödkontoret, begära att den berörda med­

lemsstaten upprättar en krishanteringsplan och, vid behov, re­

viderar denna. Krishanteringsplanen ska under hela processen

säkerställa att unionens asylregler följs, särskilt när det gäller

grundläggande rättigheter för personer som ansöker om inter­

nationellt skydd.

Efter en begäran om att en krishanteringsplan ska upprättas ska

den berörda medlemsstaten i samarbete med kommissionen och

stödkontoret, och senast tre månader efter begäran utarbeta en

sådan plan.

Den berörda medlemsstaten ska lägga fram sin krishanterings­

plan och ska minst en gång var tredje månad rapportera om

dess genomförande till kommissionen och andra berörda aktö­

rer, t.ex. stödkontoret, i tillämpliga fall.

Kommissionen ska informera Europaparlamentet och rådet om

krishanteringsplanen, eventuella revideringar av denna samt dess

genomförande. I dessa rapporter ska den berörda medlemsstaten

inkludera uppgifter i syfte att övervaka att krishanteringsplanen

följs exempelvis i fråga om förfarandets längd, villkoren vid

förvar och mottagningskapaciteten i förhållande till inflödet av

sökande.

4. Rådet

ska

under

hela

den

process

för

tidig

varning,

bered­

skap och krishantering som fastställs i denna artikel noggrant

övervaka situationen och kan begära ytterligare information

samt ge politisk vägledning, särskilt när det gäller hur bråds­

kande och allvarlig situationen är och därmed huruvida en med­

lemsstat måste upprätta antingen en förberedande handlingsplan

eller, vid behov, en krishanteringsplan. Europaparlamentet och

rådet kan under hela processen diskutera och ge vägledning om

eventuella solidaritetsåtgärder, såsom de finner lämpligt.

KAPITEL VII

ADMINISTRATIVT SAMARBETE

Artikel 34

Utbyte av uppgifter

1. Varje medlemsstat ska till varje annan medlemsstat som

begär det vidarebefordra sådana personuppgifter om sökanden

som är lämpliga, relevanta och inte mer omfattande än vad som

krävs för att

a) fastställa ansvarig medlemsstat,

b) pröva ansökan om internationellt skydd,

c) uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.

2. De

uppgifter

som

avses

i

punkt

1

får

endast

avse

a) personuppgifter om sökanden och i förekommande fall hans

eller hennes familjemedlemmar, släktingar eller andra närs­

tående (fullständigt namn, i förekommande fall tidigare

namn, smeknamn eller pseudonymer, nuvarande och tidigare

medborgarskap samt födelsedatum och födelseort),

b) identitets- och resehandlingar (referenser, giltighetstid, datum

för utfärdande, utfärdande myndighet, plats för utfärdande

m.m.),

c) andra uppgifter som behövs för att fastställa sökandens iden­

titet, inklusive fingeravtryck i enlighet med förordning (EU)

nr 603/2013,

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/49

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

72

d) orter där sökanden uppehållit sig och resvägar,

e) uppehållstillstånd och viseringar som har utfärdats av en

medlemsstat,

f) platsen där ansökan lämnades in,

g) det datum en eventuell tidigare ansökan om internationellt

skydd inlämnades, det datum den aktuella ansökan inläm­

nades, hur långt handläggningen framskridit och innehållet i

ett eventuellt beslut.

3. Vidare

får

den

ansvariga

medlemsstaten,

om

det

skulle

krävas i samband med prövningen av ansökan om internatio­

nellt skydd, anmoda en annan medlemsstat att lämna ut de

uppgifter som sökanden åberopat till stöd för sin ansökan

och skälen för eventuella beslut som fattats rörande sökanden.

Den andra medlemsstaten får vägra att tillmötesgå denna fram­

ställan, om utlämnandet av uppgifterna skulle kunna äventyra

dess väsentliga intressen eller skyddet av den berörda personens

eller någon annans grundläggande fri- och rättigheter. Uppgif­

terna får endast lämnas ut om personen som ansöker om in­

ternationellt skydd skriftligen gett sitt samtycke till detta till den

anmodande medlemsstaten. I så fall måste den sökande känna

till vilka specifika uppgifter han eller hon har samtyckt till att

lämna ut.

4. En

framställan

om

uppgifter

ska

endast

översändas

i

sam­

band med enskild ansökan om internationellt skydd. Den ska

motiveras, och om den har till syfte att kontrollera om det

föreligger ett kriterium som kan medföra ansvar för den anmo­

dade medlemsstaten ska det i framställan uppges på vilka bevis,

inklusive relevant information från säkra källor om var och hur

sökande reser in på medlemsstaternas territorium, eller på vilken

särskild och kontrollerbar del i sökandens redogörelse framstäl­

lan grundar sig. Sådan information från säkra källor kan inte i

sig anses tillräcklig för att avgöra en medlemsstats ansvar och

behörighet enligt denna förordning, men den kan vara till hjälp

vid bedömningen av andra indikationer som har samband med

en enskild sökande.

5. Den

anmodade

medlemsstaten

ska

vara

skyldig

att

svara

inom fem veckor. Alla förseningar med att svara ska vederbör­

ligen motiveras. Bristande efterlevnad av tidsfristen på fem vec­

kor ska inte befria den anmodade medlemsstaten från skyldig­

heten att svara. Om de undersökningar som utförs av den

anmodade medlemsstat som inte har hållit fristen undanhåller

uppgifter som visar att den är ansvarig, kan den medlemsstaten

inte åberopa utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artiklarna

21, 23 och 24 som skäl för att vägra att tillmötesgå en fram­

ställan om övertagande eller återtagande. I sådana fall ska tids­

fristerna i artiklarna 21, 23 och 24 för framställan om över­

tagande eller återtagande förlängas med lika lång tid som svaret

från den anmodade medlemsstaten är försenat.

6. Utbyte av uppgifter ska ske på begäran av en medlemsstat

och får bara äga rum mellan de myndigheter som har utsetts av

respektive medlemsstat; varje medlemsstat ska meddela kom­

missionen vilken myndighet som har utsetts i enlighet med

artikel 35.1.

7. De

utväxlade

uppgifterna

får

bara

användas

för

de

ända­

mål som anges i punkt 1. I varje medlemsstat får uppgifterna

beroende på sin art och den mottagande myndighetens befo­

genheter endast vidarebefordras till myndigheter och domstolar

som har till uppgift att

a) fastställa ansvarig medlemsstat,

b) pröva ansökan om internationellt skydd,

c) uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.

8. Den

medlemsstat

som

överför

uppgifter

ska

ansvara

för

att de är riktiga och aktuella. Om det framkommer att den har

överfört uppgifter som är felaktiga eller som inte borde ha

överförts, ska de mottagande medlemsstaterna underrättas om

det utan dröjsmål. De ska rätta eller radera dessa uppgifter.

9. Sökanden ska ha rätt att på begäran få ta del av de upp­

gifter om honom eller henne som behandlats.

Om sökanden konstaterar att uppgifterna har behandlats i strid

med denna förordning eller direktiv 95/46/EG, särskilt genom

att de är ofullständiga eller felaktiga, ska han eller hon ha rätt

att få dem rättade eller raderade.

Den myndighet som rättar eller raderar uppgifterna ska alltefter

omständigheterna underrätta den medlemsstat som har lämnat

eller mottagit uppgifterna.

Sökanden ska ha rätt att väcka talan eller klaga vid de behöriga

myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som vägrat

sökanden rätt att få åtkomst till uppgifter som rör honom eller

henne eller rätt att få sådana uppgifter rättade eller raderade.

10. I

varje

berörd

medlemsstat

ska

överföringen

och

motta­

gandet av de utväxlade uppgifterna noteras i den berörda per­

sonens personakt och/eller i ett register.

11. De

utväxlade

uppgifterna

ska

inte

bevaras

längre

än

vad

som är nödvändigt för de ändamål som de har utväxlats för.

SV

L 180/50

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

73

12. Om

uppgifterna

inte

behandlas

automatiskt,

inte

ingår

i

eller inte kommer att ingå i ett register, ska varje medlemsstat

vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiva kontroller se till

att denna artikel efterlevs.

Artikel 35

Behöriga myndigheter och resurser

1. Varje

medlemsstat

ska

utan

dröjsmål

underrätta

kommis­

sionen om vilka specifika myndigheter som är ansvariga för att

skyldigheterna enligt denna förordning och eventuella ändringar

av denna uppfylls. Medlemsstaterna ska se till att dessa myn­

digheter har de resurser som krävs för att utföra sitt arbete och i

synnerhet för att inom föreskrivna tidsfrister besvara framställ­

ningar om uppgifter och om övertagande och återtagande av

sökande.

2. Kommissionen

ska

offentliggöra

en

konsoliderad

förteck­

ning över de myndigheter som avses i punkt 1 i Europeiska

unionens officiella tidning. Om förteckningen ändras ska kommis­

sionen offentliggöra en uppdaterad konsoliderad förteckning en

gång per år.

3. De

myndigheter

som

avses

i

punkt

1

ska

erhålla

den

fortbildning som krävs för tillämpningen av denna förordning.

4. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

upprätta

säkra elektroniska överföringskanaler mellan de myndigheter

som avses i punkt 1, på vilka framställningar, svar och all

skriftlig korrespondens översänds och som säkerställer att av­

sändarna automatiskt får ett elektroniskt mottagningsbevis.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det gransk­

ningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 36

Administrativa överenskommelser

1. Medlemsstaterna

får

sinsemellan

ingå

bilaterala

administ­

rativa överenskommelser om hur denna förordning ska tilläm­

pas i praktiken och därmed underlätta dess genomförande och

göra den effektivare. Dessa överenskommelser får avse

a) utbyte av sambandspersoner,

b) enklare förfaranden och kortare frister för översändande och

prövning av framställningar om övertagande eller återta­

gande av sökande.

2. Medlemsstaterna

får

också

bibehålla

de

administrativa

överenskommelser som ingåtts enligt förordning (EG)

nr 343/2003. I den mån sådana överenskommelser inte

överensstämmer med den här förordningen ska de berörda

medlemsstaterna ändra överenskommelserna för att undanröja

bristande överensstämmelse som konstaterats.

3. Innan

de

överenskommelser

som

avses

i

punkt

1

b

ingås

eller ändras ska de berörda medlemsstaterna samråda med kom­

missionen när det gäller överenskommelsens överensstämmelse

med denna förordning.

4. Om kommissionen finner att de överenskommelser som

avses i punkt 1 b inte överensstämmer med denna förordning,

ska den inom en skälig tidsperiod informera de berörda med­

lemsstaterna. Medlemsstaterna ska vida alla lämpliga åtgärder

för att ändra den berörda överenskommelsen inom skälig tid

för att undanröja bristande överensstämmelse som konstaterats.

5. Medlemsstaterna

ska

informera

kommissionen

om

alla

överenskommelser som avses i punkt 1, och om uppsägning

eller ändring av dem.

KAPITEL VIII

FÖRLIKNING

Artikel 37

Förlikning

1. Om

de

berörda

medlemsstaterna

inte

lyckas

lösa

en

tvist

rörande tillämpningen av denna förordning kan de tillgripa det

förlikningsförfarande som anges i punkt 2.

2. Förlikningsförfarandet inleds genom att en av de oeniga

medlemsstaterna vänder sig till ordföranden för den kommitté

som inrättats genom artikel 44. Genom att godta användandet

av förlikningsförfarande, förbinder sig de berörda medlemssta­

terna att ta största hänsyn till den lösning som föreslås.

Kommitténs ordförande ska utse tre ledamöter i kommittén

som företräder tre medlemsstater som inte är inblandade i sa­

ken. De tre ledamöterna ska ta del av parternas argument skrift­

ligt eller muntligt och ska efter överläggningar föreslå en lös­

ning inom en månad, i förekommande fall efter omröstning.

Förhandlingarna ska ledas av kommitténs ordförande eller den­

nes ersättare. Ordföranden kan ge uttryck för sin uppfattning,

men får inte delta i omröstningen.

Oavsett om parterna godtar eller förkastar den föreslagna lös­

ningen ska denna stå fast och inte kunna ändras.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/51

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

74

KAPITEL IX

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 38

Säkerhet och skydd för uppgifter

Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att garan­

tera säkerheten för de personuppgifter som översänds, särskilt

för att undvika olaglig eller obehörig åtkomst, eller röjande,

ändring eller förlust av personuppgifter som behandlas.

Varje medlemsstat ska föreskriva att den eller de nationella till­

synsmyndigheter som utses enligt artikel 28.1 i direktiv

95/46/EG på ett oberoende sätt, i enlighet med dess nationella

rätt, ska övervaka att den berörda medlemsstatens behandling

av personuppgifter i enlighet med denna förordning är laglig.

Artikel 39

Tystnadsplikt

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som avses i

artikel 35 är bundna av reglerna om tystnadsplikt enligt natio­

nell rätt beträffande uppgifter de får kännedom om genom sitt

arbete.

Artikel 40

Sanktioner

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att

varje missbruk av uppgifter som behandlas i enlighet med

denna förordning medför sanktioner, däribland administrativa

sanktioner och/eller straffrättsliga påföljder i enlighet med na­

tionell rätt, som är effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 41

Övergångsbestämmelser

Om asylansökan lämnats in efter det datum som avses i arti­

kel 49 andra stycket, ska omständigheter som kan göra en

medlemsstat ansvarig enligt bestämmelserna i denna förordning

beaktas även om de förelåg före detta datum, med undantag av

de händelser som avses i artikel 13.2.

Artikel 42

Beräkning av tidsfrister

Varje tidsfrist som föreskrivs i denna förordning ska beräknas

enligt följande:

a) När en frist uttryckt i dagar, veckor eller månader ska räknas

från den tidpunkt då en händelse inträffar eller en åtgärd

vidtas, inräknas inte i fristen den dag då händelsen inträffade

eller åtgärden vidtogs.

b) En frist uttryckt i veckor eller månader ska löpa ut vid

utgången av den dag i fristens sista vecka eller månad som

infaller på samma veckodag eller samma datum som den dag

då den händelse eller åtgärd från vilken fristen ska räknas

inträffade eller vidtogs. Om en frist är uttryckt i månader

och den dag då fristen skulle löpa ut inte förekommer i den

sista månaden, ska fristen löpa ut vid utgången av den må­

nadens sista dag.

c) Fristerna ska innefatta lördagar, söndagar och lagstadgade

helgdagar i de berörda medlemsstaterna.

Artikel 43

Territoriellt tillämpningsområde

Bestämmelserna i denna förordning ska vad beträffar Republi­

ken Frankrike endast tillämpas på dess europeiska territorium.

Artikel 44

Kommitté

1. Kommissionen

ska

biträdas

av

en

kommitté.

Denna

kom­

mitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förord­

ning (EU) nr 182/2011.

2. När

det

hänvisas

till

denna

punkt

ska

artikel

5

i

förord­

ning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen

inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje

stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

Artikel 45

Utövande av delegering

1. Befogenheten

att

anta

delegerade

akter

ges

till

kommissio­

nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5

och 16.3 ska ges till kommissionen för en period av fem år från

och med dagen för denna förordnings ikraftträdande. Kommis­

sionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet

senast nio månader före utgången av femårsperioden. Delege­

ringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med

perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller

rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före

utgången av varje tidsperiod.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5

och 16.3 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller

rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den

befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får

verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens

officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det

påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt

i kraft.

SV

L 180/52

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

75

4. Så

snart

kommissionen

antar

en

delegerad

akt

ska

den

samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En

delegerad

akt

som

antas

enligt

artiklarna

8.5

och

16.3

ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet

har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en pe­

riod av fyra månader från den dag då akten delgavs Europapar­

lamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet,

före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen

om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas

med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 46

Övervakning och utvärdering

Kommissionen ska senast den 21 juli 2016 rapportera till Eu­

ropaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förord­

ning och föreslå eventuella nödvändiga ändringar. Medlemssta­

terna ska senast sex månader innan den fristen löper ut lämna

kommissionen alla upplysningar som behövs för att utarbeta

rapporten.

Efter att ha lagt fram den rapport som avses i första stycket ska

kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om

tillämpningen av denna förordning samtidigt som rapporterna

om genomförandet av Eurodacsystemet enligt artikel 40 i för­

ordning (EU) nr 603/2013.

Artikel 47

Statistik

Enligt artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 862/2007 av den 11 juli 2007 om gemenskapsstatistik

över migration och internationellt skydd ( 1 ) ska medlemssta­

terna tillhandahålla kommissionen (Eurostat) statistik om

tillämpningen av denna förordning och förordning (EG)

nr 1560/2003.

Artikel 48

Upphävande

Förordning (EG) nr 343/2003 ska upphöra att gälla.

Artiklarna 11.1, 13, 14 och 17 i förordning (EG) nr 1560/2003

ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen och de upphävda

artiklarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen

och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 49

Ikraftträdande och tillämplighet

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att

den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Förordningen ska tillämpas på ansökningar om internationellt

skydd som lämnas in från och med den första dagen i den sjätte

månaden efter dess ikraftträdande och ska från och med den

dagen gälla alla framställningar om övertagande eller återta­

gande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes. Vilken

medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om

internationellt skydd som lämnas in före detta datum ska av­

göras enligt kriterierna i förordning (EG) nr 343/2003.

Hänvisningar i denna förordning till förordning (EU) nr

603/2013, direktiv 2013/32/EU och direktiv 2013/33/EU ska

till den dag de börjar tillämpas tolkas som hänvisningar till

förordning (EG) nr 2725/2000 ( 2 ), direktiv 2003/9/EG ( 3 ) re­

spektive direktiv 2005/85/EG ( 4 ).

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet

med fördragen.

Utfärdad i Bryssel den 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. SHATTER

Ordförande

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/53

( 1 ) EUT L 199, 31.7.2007, s. 23.

( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000

om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en

effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EUT L 316,

15.12.2000, s. 1).

( 3 ) Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminor­

mer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31,

6.2.2003, s. 18).

( 4 ) Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om minimi­

normer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkal­

lande av flyktingstatus (EUT L 326, 13.12.2005, s. 13).

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

76

BILAGA I

Förordningar som upphävs (som det hänvisas till i artikel 48)

Rådets förordning (EG) nr 343/2003

(EUT L 50, 25.2.2003, s. 1)

Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 – endast artiklarna 11.1, 13, 14 och 17

(EUT L 222, 5.9.2003, s. 3)

SV

L 180/54

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

77

BILAGA II

Jämförelsetabell

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

Artikel 1 Artikel

1

Artikel 2 a Artikel

2

a

Artikel 2 b Upphävd

Artikel 2 c Artikel

2

b

Artikel 2 d Artikel

2

c

Artikel 2 e Artikel

2

d

Artikel 2 f Artikel

2

e

Artikel 2 g Artikel

2

f

— Artikel

2

h

— Artikel

2

i

Artikel 2 h Artikel

2

j

Artikel 2 i Artikel

2

g

— Artikel

2

k

Artikel 2 j och k Artikel

2

l

och

m

— Artikel

2

n

Artikel 3.1 Artikel

3.1

Artikel 3.2 Artikel

17.1

Artikel 3.3 Artikel

3.3

Artikel 3.4 Artikel

4.1

första

meningen

— Artikel

4.1

a–f

— Artikel

4.2

och

4.3

Artikel 4.1–4.5 Artikel

20.1–20.5

— Artikel

20.5

tredje

stycket

— Artikel

5

— Artikel

6

Artikel 5.1 Artikel

7.1

Artikel 5.2 Artikel

7.2

— Artikel

7.3

Artikel 6 första stycket Artikel

8.1

— Artikel

8.3

Artikel 6 andra stycket Artikel

8.4

Artikel 7 Artikel

9

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/55

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

78

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

Artikel 8 Artikel

10

Artikel 9 Artikel

12

Artikel 10 Artikel

13

Artikel 11 Artikel

14

Artikel 12 Artikel

15

— Artikel

16

Artikel 13 Artikel

3.2

Artikel 14 Artikel

11

Artikel 15.1 Artikel

17.2

första

stycket

Artikel 15.2 Artikel

16.1

Artikel 15.3 Artikel

8.2

Artikel 15.4 Artikel

17.2

fjärde

stycket

Artikel 15.5 Artiklarna

8.5,

8.6

och

16.2

Artikel 16.1 a Artikel

18.1

a

Artikel 16.1 b Artikel

18.2

Artikel 16.1 c Artikel

18.1

b

Artikel 16.1 d Artikel

18.1

c

Artikel 16.1 e Artikel

18.1

d

Artikel 16.2 Artikel

19.1

Artikel 16.3 Artikel

19.2

första

stycket

— Artikel

19.2

andra

stycket

Artikel 16.4 Artikel

19.3

— Artikel

19.3

andra

stycket

Artikel 17 Artikel

21

Artikel 18 Artikel

22

Artikel 19.1 Artikel

26.1

Artikel 19.2 Artikel

26.2

och

artikel

27.1

— Artikel

27.2–27.6

Artikel 19.3 Artikel

29.1

Artikel 19.4 Artikel

29.2

— Artikel

29.3

Artikel 19.5 Artikel

29.4

Artikel 20.1 första meningen Artikel

23.1

— Artikel

23.2

— Artikel

23.3

SV

L 180/56

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

79

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

— Artikel

23.4

Artikel 20.1 a Artikel

23.5

första

stycket

— Artikel

24

Artikel 20.1 b Artikel

25.1

Artikel 20.1 c Artikel

25.2

Artikel 20.1 d Artikel

29.1

första

stycket

Artikel 20.1 e

Artikel 26.1 och 26.2, artikel 27.1, artikel 29.1 andra och

tredje styckena

Artikel 20.2 Artikel

29.2

Artikel 20.3 Artikel

23.5

andra

stycket

Artikel 20.4 Artikel

29.4

— Artikel

28

— Artikel

30

— Artikel

31

— Artikel

32

— Artikel

33

Artikel 21.1–21.9 Artikel

34.1–34.9

första

till

tredje

styckena

— Artikel

34.9

fjärde

stycket

Artikel 21.10–21.12 Artikel

34.10–34.12

Artikel 22.1 Artikel

35.1

— Artikel

35.2

— Artikel

35.3

Artikel 22.2 Artikel

35.4

Artikel 23 Artikel

36

— Artikel

37

— Artikel

40

Artikel 24.1

—

Artikel 24.2 Artikel

41

Artikel 24.3

—

Artikel 25.1 Artikel

42

Artikel 25.2

—

Artikel 26 Artikel

43

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/57

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

80

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

Artikel 27.1 och 27.2 Artikel

44.1

och

44.2

Artikel 27.3

—

— Artikel

45

Artikel 28 Artikel

46

— Artikel

47

— Artikel

48

Artikel 29 Artikel

49

Förordning (EG) nr 1560/2003 Denna

förordning

Artikel 11.1

—

Artikel 13.1 Artikel

17.2

första

stycket

Artikel 13.2 Artikel

17.2

andra

stycket

Artikel 13.3 Artikel

17.2

tredje

stycket

Artikel 13.4 Artikel

17.2

första

stycket

Artikel 14 Artikel

37

Artikel 17.1 Artiklarna

9,

10,

17.2

första

stycket

Artikel 17.2 Artikel

34.3

SV

L 180/58

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

81

UTTALANDE FRÅN RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH KOMMISSIONEN

Rådet och Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, utan att det påverkar dess initiativrätt, överväga

att revidera artikel 8.4 i den omarbetade Dublinförordningen när domstolen har avgjort mål C-648/11, MA

m.fl. mot Secretary of State for the Home Department, dock senast inom de tidsfrister som anges i artikel 46

i Dublinförordningen. Därefter kommer Europaparlamentet och rådet att utöva sin lagstiftningsbehörighet

med beaktande av barnets bästa.

I god kompromissanda och för att säkra att förslaget antas direkt hörsammar kommissionen denna upp­

maning, men utgår ifrån att den endast gäller dessa särskilda omständigheter och inte kommer att skapa ett

prejudikat.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/59

Prop. 2013/14:197

Bilaga 2

82

Sammanfattning av utkastet till lagrådsremiss

I utkastet till lagrådsremiss föreslås bl.a. en ändring av bestämmelserna i utlänningslagen (2005:716) om när en asylansökan får avvisas. Den föreslagna ändringen innebär ett genomförande i svensk rätt av artikel 33.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), det omarbetade asylprocedurdirektivet, som medger att en asylansökan får nekas prövning om sökanden har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. En sådan ändring är nödvändig för att bestämmelserna om när en asylansökan får avvisas ska stå i överenstämmelse med bestämmelserna om när ett beslut om överföring av en asylsökande kan fattas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning), den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen är tillämplig från och med den 1 januari 2014.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014.

Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716) att 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

9 §

Vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen).

Vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning)2(Dublinförordningen).

5 kap. 1 b §3

En asylansökan får avvisas om sökanden

1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting,

1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande,

2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller

3. kan sändas till ett land där han eller hon – inte riskerar att utsättas för förföljelse,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (EUT L 180, 29.6.2013, s. 31, Celex 32013R0604) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 29.6.2013, s. 60, Celex 32013L0032). 2 EUT L 180, 29.6.2013, s. 31 (Celex 32013R0604). 3 Senaste lydelse 2009:1542.

– inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

– är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd,

– har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och – har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit.

I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om

1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller

2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2. För beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat4 gäller 1 kap. 9 § i sin äldre lydelse.

3. För asylansökningar på vilka rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är tillämplig gäller 5 kap. 1 b § i sin äldre lydelse.

4 EUT L 50, 25.2.2003, s. 1 (Celex 32003R0343).

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över utkast till lagrådsremissen Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande avgetts av Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Luleå, Justitiekanslern, Domstolsverket, Migrationsverket, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten), Barnombudsmannen, Sveriges advokatsamfund och UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna.

Följande instanser har inbjudits men avstått från att yttra sig: Riksdagens ombudsmän.

Följande instanser har erbjudits att lämna yttrande men inte inkommit med något: Amnesty International, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR), Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar och Svenska Röda Korset.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-03-12

Närvarande: F.d. justitieråden Torgny Håstad och Sten Heckscher samt justitierådet Göran Lambertz.

Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande

Enligt en lagrådsremiss den 6 mars 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Helena Tyni.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 2014

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Bildt, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Borg, Adelsohn Liljeroth, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Ullenhag, Hatt, Ek, Lööf, Enström, Arnholm

Föredragande: statsrådet Ask

Regeringen beslutar proposition 2013/14:197 Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande.

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Utlänningslagen (2005:716)

32013L0032