A. Personalorganisationen.

Översikt.

Den svenska polisorganisationen i sitt nuvarande skick är allt utomi över- skådlig. Det torde därför vara lämpligt att, innan detaljredogörelsen föör den- samma tager vid, giva en överblick över dess huvudkonturer.

Högsta polismakten i riket tillkommer Kungl. Maj:t. För hela rikket ut- övas jämväl polismyndighet i vissa avseenden av cheferna för justitiee- och socialdepartementen.

Övriga polismyndigheter hava sin befogenhet begränsad till visst onmråde. Bland dessa äro Konungens befallningshavande (överståthållarämbetet) hhögsta polismyndigheter envar för sitt län (Stockholms stad) och således med unndan- tag för överståthållarämbetet gemensamma för stad och land.

Under Konungens befallningshavande är landsfogden polischef för llands- bygden och städer under landsrätt.

Därefter klyver sig organisationen mellan land och stad. På landet utgöres polispersonalen efter kronofogdebefattningarnas <bort- tagande av landsfiskaler (de forna länsmännen) och fjärdingsmän. Vid «sidan av denna reguljära, i lag förutsatta organisation har så småningom utveecklat sig en anordning, begränsad till vissa mera bebyggda platser, köpingarr, mu- nicipalsamhällen och dylika, den s. k. extra-polisen.

Städernas polisväsende är präglat av städernas självstyrelse. Såvtfäl de högre polistjänstemännen i regel som hela den lägre personalen äro sbtäder- nas egna befattningshavare. I de största städerna finnes en särskild ]polis- chef, polismästare, i övriga städer utövas ledningen av polisväsendet vunder magistraten av borgmästaren eller stadsfiskalen. Poliskårens storlek ochh sam- mansättning växlar efter städernas utveckling och de beslutande församlilingar- nas anslagsbevillning. I de största städerna förekommer särskilt utbbildad detektivpersonal.

Såsom tillskott till polisväsendet äro vissa städer på grund av konntrakt med staten förpliktade att var som helst i riket tillhandahålla reserypolissstyrka på särskild rekvisition. Därjämte användas i några län såsom förstärkkning till polisorganisationen länsdetektiver och ridande polis. :

Konungens :befallningshavande, landsfogdar, landsfiskaler, vissa politsmän i köpingar och liknande samhällen samt stadsfiskaler och vissa polismiäästare äro tillika allmänna åklagare.

I. Polismyndigheter, gemensamma för hela riket. :

a) Såsom utövare av den högsta administrativa myndigheten är Konmmmgen i statsrådet jämväl högsta polismyndighet för hela riket.

Enligt lag om statsdepartementen den 19 juni 1919 och K. St. den 222 juni 1920 angående fördelning av ärendena mellan statsdepartementen får jpolis- väsendet anses numera höra under socialdepartementet. Visserligen förekonmmer uttrycket polisväsende eller liknande icke i stadgan, varemot poliskammare ) lagts under justitiedepartementet, men då ärenden rörande »allmän ordningg och säkerhet, i vad dessa ärenden ej tillagts annat departement,» ävensom läns- styrelserna med landsstaten och överståthållarämbetet samt städernas styreelser, verk och tjänstemän, vilka ej innehava domarbefattning, tilldelats socialdepparte- mentet, på vars huvudtitel fortfarande anslag till polisväsendet uppföras, ttorde indelningen få anses vara den nyss nämnda.

Beredningen av polisärendena bestrides av chefen för landsstatsbyrån..

• Sida 15
•  Original

Frågor om fortsatt kvarstad på utifrån införd, på frimmande språk författad tryckt skrift samt om sekvestrerande och indragning av tryckt skrift på an- mälan av främmande sändebud eller regering tillhöra dock justitiedepartemen- tets föredragning (T. FE. O: & 4: 11; $ 5: 13).

b) Särskilda funktioner såsom polismyndigheter tillkomma två departements- chefer. ' Chefen för justitiedepartementet fattar beslut i frågor om övervakning av tryckt skrift och dess beläggande med kvarstad (T. F. O. $ 4).

Chefen för socialdepartementet har enligt riksdagsbeslut år 1908 samt därpå grundade kontrakt mellan staten och vissa städer angående tillhandahållandet av reservpolisstyrka!) att besluta i frågor rörande användningen av reserv- polisstyrka, såvida större styrka erfordras än som kan tillhandahållas av städer inom det län, där reservpolisstyrka skall användas, eller då det är fråga om tillhandahållande av reservpolisstyrka från Stockholms stad. Beredningen av ärenden angående reserypolisstyrka ombesörjes av polismästaren i Stock- holm enligt K. Br. den 5 februari 1909.

II. Lokala polismyndigheter, gemensamma för land och stad.

a) Konungens befallningshavande.

De högsta polismyndigheterna för visst område äro sedan gammalt Ko- nungens befallningshavande.

Landshövdingens ämbete torde härleda sig från den medeltida slottshövits- mannen med län och var sålunda redan från början en förgrening av den kungliga makten. Titeln landshövding skall först hava kommit i bruk under Johan IIT:s regering.

Landshövdingämbetena (för Stockholm överståthållarämbetet) torde hava erhållit sin första organisation genom 1634 års regeringsform. Den första allmänna instruktionen för landshövdingarna torde vara utfärdad den 28 ja- nuari 1687.?2) Den har sedermera efterföljts av instruktioner för landshöv- dingarna den 16 oktober 1723, den 4 november 1734 och den 10 november 1855. ?)

Nu gällande K. Instr. den 12 april 1918 för landshövdingarna i rikets län in. fl. stadgar i $ 6: Länsstyrelsen är länets högsta polismyndighet. I sådan egenskap tillkommer det länsstyrelsen att hava ansvar för och ledning av frn i länet samt övervaka, att allmän ordning och säkerhet därstädes ehörigen upprätthållas och att, i händelse något däremot stridande förekom- mer, erforderliga åtgärder vidtagas. Länsstyrelsen har tillika att utöva nog- gramn tillsyn däröver, att begångna brott bliva lagligen beivrade.

Enligt K. Instr. för överståthållarämbetet den 1 december 1882, SNR utövar överståthållaren högsta polismyndigheten i Stockholms stad och bör hava omsorgsfull vårdnad därå, att allmän ordning och säkerhet till person och egendom upprätthållas och att begångna brott bliva lagligen beivrade.

Närmare upplysningar angående Konungens befallningshavandes verksamhet såsom polismyndighet meddelas i avdelningen angående polisväsendets upp- gifter.

1).Se.: bil. A.

2) Huruvida en den 8 januari 1635 utfärdad instruktion varit avsedd att vara allmängiltig, anses ovisst. ö

3) Emil Hildebrand: Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, s. 64, 128, 282 ff.; L. G. Linde: Svenska kamerallagfarenheten, s. 38; L. C. Birger Gezelius i statsvetenskaplig tidskrift 1918, s. 291.

• Sida 16
•  Original

Historik.

Inom länsstyrelserna tillhöra polisärendena landskansliets handläggnhing. I fråga om överståthållarämbetets handhavande av polisärendena hännvisas till redogörelsen för polisväsendet i Stockholm.

b) Landsfogdar.

Titeln fogde anses under den tidigare medeltiden hava betecknat; inne- havare av kungligt län. Vid nyare tidens början hade beteckningen sjyjunkit ned till att avse kungliga tjänstemän av lägre ställning, vilkas viktigastee upp- gift var uppbörden. 1) För fogdarna (»häradsfogdarna>») utfärdades instruhktion den 9 oktober 1688, som gällde ända till instruktionen den 10 november 14855.?)

Utom kronofogdarna innefattade fögderiförvaltningen sedan gammaltt även häradsskrivare och länsmän. Redan 1847 års s. k. skatteförenklingskomnmitté upptog frågan om inskränkning av denna organisation, i det kommittén förtreslog borttagande av häradsskrivartjänsten. Inom riksdagen väcktes första gånggen år 1867 och sedan vid upprepade tillfällen motioner om indragning av kronoffogde- tjänsterna. 1873 års landsstatskommitté föreslog i sitt år 1875 avgivna bbetän- kande, att kronofogde- och länsmanstjänsterna skulle sammanslås till en ttjänst under benämning kronofogdetjänst samt häradsskrivarbefattningarna borttitagas.

Intet av dessa förslag ledde till något beslut av statsmakterna. Eftéer åt- skilliga förarbeten framlade Kungl. Maj:t år 1908 för riksdagen förslaag till lönereglering för landsstaten. I propositionen bibehöllos de tre tjänsteekate- gorierna, men med reduktion av antalet befattningshavare. Efter det föörslag om kronofogdetjänsternas indragning framförts i flera motioner, blev ppropo- sitionen av riksdagen avslagen.

Vid 1909 års riksdag framlades efter ytterligare utredning av sakkunnniga ånyo en kungl. proposition angående löneregleringen för fögderiförvaltniingen. Aven detta förslag vilade på den principen, att kronofogde-, häradsskriivare- och länsmanstjänsterna skulle bibehållas, men innebar en än starkare reduhktion av befattningshavarnas antal än det år 1908 framlagda förslaget. Efterr det åtskilliga motioner om kronofogdetjänsternas indragning avgivits, rönte ppropo- sitionen samma öde som 1908 års.

I anledning av vad sålunda förekommit, tillsattes år 1909 den s. k. föggderi- förvaltningskommittén för att avgiva yttrande och förslag rörande omorrgani- sation av fögderiförvaltningen och därvid särskilt undersöka, huruvida kxrono- fogdetjänsterna borde indragas och kronofogdarnas tjänsteåligganden iöver- flyttas på länsmännen.

Kommittén avgav den 27 augusti 1912 sitt betänkande ?). Detta innefatttade fyra olika alternativ. Alternativ I innehöll förslag om kronofogdetjänsteernas indragning och överflyttning på länsmännen av kronofogdarnas tjänstegörvomål i allt huvudsakligt, alternativ II jämväl indragning av kronofogdetjänstterna, men med den avvikelsen från alternativ I, att ledningen av polis- och åkldagar- väsendet inom ett län skulle anförtros åt en eller flera inom länet anstäällda, under länsstyrelsen lydande samt juridiskt och för ändamålet praktiskkt ut- bildade tjänstemän, s. k. landsfiskaler. Den kronofogdarna förut åligggande skyldigheten att hålla uppbördsstäimmor skulle enligt sistnämnda alterrnativ överflyttas å länsmännen, vilka skulle hava att redovisa till en å landsskon- toret nytillkommen tjänsteman, landsfogden, vilken såsom överordnad rredo- görare hade att avgiva redovisning till landskontoret. Någon redovisninag på

1) Hildebrand: a. a. s. 129, 282. ?) Enligt 1734 års landshövdingeinstruktion 24 $ var avsett att utfärda ny instruktioon för fogdarna. Denna avsikt förverkligades ej.

”) Nedan åberopat under förkortningen fögderiförvaltningskommittén.

• Sida 17
•  Original

titlar skulle därvid icke åligga länsmännen. Kommitténs alternativ ITIL över- ensstämde i huvudsak med Kungl. Maj:ts proposition till 1909 års riksdag, under det alternativ IV innefattade förslag om häradsskrivartjänsternas in- dragning samt inrättande i deras ställe av s. k. länsskrivarbefattningar jämte fasta biträden åt dessa.

Kommitténs flertal enade sig om att förorda en lösning enligt alternativ III. Vid betänkandet voro fogade reservationer, bland annat mot bibehållandet av kronofogdarna.

Inom civildepartementet tillkallades härefter jämlikt Kungl. Maj:ts den 16 oktober 1912 givna bemyndigande sakkunniga!) för att deltaga i förberedande behandling av kommitténs betänkande och närmast överlägga om den ytter- ligare utredning av frågan, som kunde komma att påkallas. De sakkunniga avgåvo den 19 december 1912 ett förslag, vilket i fråga om själva fögderiför- valtningen huvudsakligen innebar, att kronoutskylderna skulle uppbäras genom postverket; att kronofogdetjänsterna skulle indragas; samt att kronofogdens huvudsakliga tjänsteåligganden skulle åläggas, förutom postverket, i vad som rörde kronoskatternas upphämtande genom skattepostanvisningar, företrädesvis tre funktionärer, vilkas verksamhet generellt bestämdes sålunda: R

en landsfiskal, i regel en för varje län med uppgift huvudsakligen att när- mast under länsstyrelsen öva inseende över polis- och åklagarväsendet och i vissa fall omedelbart personligen däri ingripa, att likaledes under länsstyrelsen biträda vid kontrollen över expeditionsväsendets handhavande, att genom in- spektion och inventering hos länsmännen lokalt utöva det inseende över deras allmänna verksamhet, som instruktionsenligt vilade på kronofogden, att i varje fall, där en utredning eller undersökning erfordrades, som berörde större om- 'åden av länet eller som eljest icke ansåges böra överlämnas åt länsmannen, efter förordnande av Konungens befallningshavande verkställa sådan utredning eller undersökning samt att, I den mån hans sålunda angivna tjänsteplikter med- gåve, biträda Konungens befallningshavande med de göromål, som lämpligen kunde anförtros honom;

en landsfogde i varje fögderi, vilken utom häradsskrivarens debiterings- göromål m. m., men med befrielse från mantalsskrivningen, skulle bland annat bliva ensam redogörare för kronouppbörd och.böter med åliggande att avfatta vederbörliga restlängder och befordra dem till indrivning genom länsmännen samt kontrollera länsmännens verksamhet härutinnan; ;

samt slutligen en kronolänsman i varje länsmansdistrikt, vilken utom de honom enligt dåvarande lag och praxis åliggande bestyr borde dels förrätta mantalsskrivningen inom sitt distrikt, dels ock på eget ansvar vara utmät- ningsman utom i det fall, att fråga vore om försäljning av utmätt fast egen- dom eller av fartyg, som i 94 $ utsökningslagen avsåges, eller om fördelning av köpeskilling för fast egendom eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 8 utsökningslagen sammanträde för fördelningen erfordrades. TI övrigt skulle åt länsmannen uppdragas att vara kronans ombudsman och förrätta de övriga smärre bestyr, som enligt instruktion och författningar ålåge kronofogden.

I en den 14 maj 1917 dagtecknad proposition föreslog Kungl. Maj:t riks- dagen omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänste- männen därstädes. Propositionen utgick från att kronofogdarna icke vidare skulle bibehållas. Tjänstemännen inom fögderiförvaltningen skulle utgöras av häradsskrivare och länsmän (motsvarande landsfiskalerna enligt den av riks- dagen antagna staten) samt nya befattningshavare, länspolismästarna (motsva- rande landsfogdarna enligt riksdagens beslut).

1 Nedan åberopade under förkortningen 1912 års sakkunniga.

• Sida 18
•  Original

Lands- fogdarnas tjänsteställ- ning och kompetens.

Linspolismästarna (landsfogdarna) voro avsedda att närmast under Kconun- gens befallningshavande vara polischefer, en var för sitt distrikt. Distrrikten skulle omfatta vart och ett ett län med undantag av de tre nordligaste kustllänen, vilka ansågos böra uppdelas vart och ett på två distrikt. Länspolismässtaren skulle jämväl själv vara åklagare, då Konungens befallningshavande uppedroge visst åtal åt honom, samt i varje fall utöva tillsyn över länsmännens åktlagar- verksamhet. Därjämte skulle han, närmast under Konungens befallmings- havande, öva inseende över linsmännens verksamhet med avseende å exxeku- tionsväsendet, inventera deras medelsförvaltning och inspektera deras allmaänna tjänsteverksamhet. Länspolismästaren skulle också kunna av Konungems be- fallningshavande användas för att hålla sammanträden inom länet med mera samt för att biträda med beredning av vissa ärenden. Han skulle inorrdnas såsom tjänsteman hos Konungens befallningshavande.

Departementschefen uttalade även förhoppning om att förläggandet av tpolis- väsendet inom varje län under enhetlig ledning av en för sådant ändamåll sär- skilt utbildad tjänsteman skulle skänka en stadga och kontroll åt polisvräsen- det, som icke förut stått att vinna. Då den ifrågasatte länspolismästtaren skulle vara fri från sådana förvaltningsbestyr, som kunde verka hindrrande på- hans åklagar- och polisverksamhet, syntes det otvivelaktigt, att han sskulle tillföra polis- och åklagarväsendet på landsbygden en högst avsevärd försstärk- ning.

Länsminnen (landsfiskalerna) skulle bibehållas såsom allmänna åklaagare och handhavare av ordinarie polisbevakning på landsbygden. Därjämte stkulle indrivning av resterande krono- och kommunalutskylder åläggas längmäinnen samt länsmännen på eget ansvar övertaga exekutionsväsendet, indrivnimg av böter och annan verkställighet av utslag i brottmål. Antalet länsmän upp- gick enligt propositionen till 489.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts proposition allenast med den inskränknimgen, att landsfogdarnas (länspolismästarnas) antal bestämdes till en i varje län eller således 24 i hela riket. Med avseende å de uppgifter, som angivits för «dem, uttalade riksdagen önskvärdheten av att landsfogdarna i främsta rummett och huvudsakligen anlitades för viktigare polis- och åklagargöromål samt för kon- trollen över landsfiskalerna (länsmännen) jämte övriga underlydande polissmän och endast i den mån, omfattningen av dessa göromål sådant medgåve, jämväl för andra uppgifter.

Enligt 1917 års fögderiförvaltningsorganisation skall således en landsftogde finnas 1 varje län. Landsfogdarna tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslasg av Konungens befallningshavande. För att kunna uppföras på förslag forcdras att hava avlagt examen, som medför behörighet till domarbefattning, att; äga erfarenhet i domarvärv samt att under minst ett halvt år hava deltasgit i arbetet vid polisväsendet i större stad och följt brottmålsförhandlingarnav vid rådhusrätten i sådan stad. Tntill utgången av år 1920 gällde dock, att «den, som avlagt nyssnämnda examen, kunde, oaktat han ej uppfyllde övriga klkom- petensvillkor, uppföras på förslag, om han eljest funnes skicklig och lämplig (EK. EK. den 14 december 1917).

Enligt inkomna upplysningar hava samtliga nuvarande landsfogdar awlagt föreskriven examen. ”Tjuguen hava tjänstgjort i länsstyrelse, endast en: har tjänstgjort vid kriminalpolisavdelning (3 månader vid Stockholms detelktiv- polis), varjämte två landsfogdar någon tid tjänstgjort såsom stadsfiskaler, den ene i en stad med något under 30,000 och den andre i en stad med niågot över 10,000 invånare. I övrigt hava nuvarande landsfogdar ingen annam ut- bildning såsom åklagare eller polismän än den erfarenheten från tjänstgöjring såsom länsmän eller kronofogdar kunnat medföra.

• Sida 19
•  Original

I avseende å disciplinär befogenhet intager Konungens befallningshavande samma ställning till landsfogdarna som till linsassessorerna. Konungens be- fallningshavande kan meddela landsfogde föreställning, men icke ålägga honom (annan) disciplinär bestraffning. Låter han sig icke därav rätta eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, må Konungens befallningshavande vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal. Har Konungens befallningshavande vid- tagit åtgärd av sistnämnda slag, må Konungens befallningshavande interimis- tiskt avstänga landsfogde från tjänstens utövning (K. Instr. för landsfogdarna den 14 december 1917).

Landsfogdarnas uppgifter angivas i landsfogdeinstruktionen, till vilken här torde i huvudsak kunna hänvisas. Vissa huvuddrag böra dock framhävas. Tandsfogdens tjänstgöringsområde är landsbygd samt stad, i vilken icke magistrat finnes. Inom detta tjänstgöringsområde har landsfogden under Konungens befallningshavande ansvaret för och ledningen av polisväsendet och är själv allmän åklagare, företrädesvis i fråga om vissa grövre brott, samt har tillsyn över åklagarväsendet. Landsfogden skall dessutom verkställa vissa inventeringar hos landsfiskal, magistrat och häradsskrivare och har att efter särskilda förordnanden av Konungens befallningshavande förrätta exekutiva auktioner å fast egendom och fartyg. hålla sammanträde med menighet och utföra vissa andra förrättningar ävensom att hos Konungens befallningshavande föredraga och expediera vissa ärenden. Dock är det uttryckligen stadgat, att dylikt förordnande må meddelas endast, då det med hänsyn till föreliggande omständigheter kan antagas, att förordnandet icke medför eftersättande av landsfogdens skyldigheter såsom ledare av polisväsendet och såsom åklagare i fråga om vissa grövre brott. Av instruktionen kan det sålunda förefalla, som om landsfogden vore en verklig polis- och åklagarchef för länets lands- bygd och som om polis- och åklagarväsendet genom landsfogdebefattningarna vunnit det tillskott, som, att döma av de förut omnämnda uttalandena i propositionen angående fögderiförvaltningens omorganisation, avsågs med deras inrättande.

Såsom belysande må här återgivas följande yttrande av Komwmgens befall- ningshavande i Älvsborgs län år 1920 i anledning av väckt fråga om löneför- höjning för landsfogdarna: :

» När för att möjliggöra kronofogdetjänsternas indragning landsfogdetjänsterna inrättades, var det meningen, att landsfogden skulle i sitt distrikt vara chef för polisväsendet, äga åklagaremyndighet och hava inseende över åklagarekallet och landsfiskalernas verksamhet för exekutionsväsendet och deras allmänna tjänsteverksamhet men däremot icke själv omedelbart taga någon befattning med exekutionsväsendet. Man synes hava föreställt sig, att arbetet med full- görandet av nämnda åligganden skulle bliva alltför obetydligt för att fullt ut taga landsfogdens arbetskraft i anspråk, vadan man låtit sig angeläget vara att därutöver ålägga honom en del göromål, bl. a. att efter länsstyrelsens förord- nande biträda länsstyrelsen såsom föredragande i vissa de ordinarie föredra- gandena eljest åliggande ärenden.

Vid tillämpningen av landsfogdeinstruktionen har emellertid visat sig, att åtminstone i de större linen landsfogdens arbetsbörda blivit så stor, att tjänste- innehavaren knappast torde länge kunna hålla ut därmed.

Vad som särskilt är ägnat att ställa landsfogdens krafter på så hårda prov är, att han nödgas en stor del av sin tid vistas på resor. Sålunda måste lands- fogden i Alvsborgs län årligen en eller flere gånger närvara vid rannsakningar och rättegångar inför flera av de tretton domstolarne på länets landsbygd, likaledes minst en gång årligen förrätta inventering och undersökning hos var och en av länets tjuguåtta landsfiskaler, alla utom en bosatta på andra orter

Uppgifter.

• Sida 20
•  Original

Verksamhet.

än residensstaden. Härutöver har landsfogden utt företaga ett stort :antal resor för förrättningar, som av länsstyrelsen anbefallas enligt $$ 13—15 i landsfogdeinstruktionen. Tagas vidare i betraktande de många resor, lands- fogden måste göra i och för polisundersökningar, så torde inses, vilken över hövan ansträngande befattning landsfogdetjänsten är i ett större län.»

I tabell 6 är uppgjort ett sammandrag av de från landsfogdarna iinfor- drade uppgifterna angående deras verksamhet m. m. under åren 1918—11920. Av dessa siffror att döma torde det kunna sägas om flertalet av landsfogdiarna, att deras befattning med polisväsendet icke är betydande till beskaffentheten och, om man bortser från de rent administrativa ärendena enligt instruktioynens 8 4, ej heller till antalet. Åtalen för de brott, som det företrädesvis ålligger landsfogdarna att beivra, äro i regel få; åtal för övriga brott förekomman alls icke eller endast i mycket obetydlig mängd. Även om man tager i beräkning; det i tabellen ingående antalet andra ärenden rörande åklagarväsendet, av "vilka åtminstone de viktigaste torde vara remisser från Konungens befallmings- havande, och även om man förutsätter, att undersökningarna angående iförst- nämnda brott i regel äro tidsödande, undgår man knappast det intryckett med avseende å de flesta landsfogdarna, att resultatet av deras arbete, sådantit det framträder i dessa uppgifter, icke är av mycket stor vikt för det område, , varå uppmärksamheten här framförallt måste riktas, nämligen polis- och åkllagar- väsendet. Resultatet måste antagas ligga på annat håll, och arbetet syrnes i varje fall vara betänkligt splittrat. Detta intryck stödes även i viss måån av åtskilliga landsfogdars upplysnirg att de förordnats att tjänstgöra såsoma ord- förande i taxeringsnämnd, varigenom deras tid givetvis under några månnader kan antagas hava blivit tagen i anspråk i ganska stor utsträckning för änddamål, som äro helt ovidkommande landsfogdarnas uppgifter enligt instruktioneen.

Om landsfogdarna i allmänhet ej hittills kommit att utöva den leddande och livgivande verksamhet inom polis- och åklagarväsendet, som avsåggs vid befattningens inrättande, äro orsakerna därtill sannolikt av flera slag. . Ett frö till denna utveckling torde hava legat redan i splittringen av ldands- fogdarnas uppgifter; å ena sidan skulle de vara polismän och åklagare, åå den andra rent administrativa tjänstemän, inordnade i länsstyrelserna. Därtill | kom, att landsfogdarna i regel rekryterades bland de förutvarande kronofogddarna — det kan i detta sammanhang erinras om att kronofogdarna eljest ggenom 1917 års omorganisation sattes på indragningsstat och att det därför, isyynner- het under den förhandenvarande bristen på personer med särskild utbilddning för polis- och åklagartjänst, ansågs önskvärt, att de tillgängliga arbetskrafifterna kommo till användning !). Under dessa förhållanden låg det tydligen närra till hands, om icke personlig läggning förde i annan riktning, att deras verksaamhet

andra administrativa angelägenheter. Tendensen befordrades väl också anv den allmänna bristen hos länsstyrelserna på tjänstemän med högre utbildning. . Men man bör ej heller förbise de svårigheter, som även den mest energiskee och för just polis- och åklagarväsende intresserade landsfogde måste möta v däri- genom, att den underordnade polis- och åklagarorganisationen inom . hans tjänstgöringsområde just genom det sätt, varpå år 1917 fögderiförvaltnbingen ordnades, blev kännbart försvagad, såsom närmare framgår av redogörelsen under avdelningen angående landsfiskalerna.

1) Jfr referat av mål angående kronofogdar, som mot sin vilja transporterats och fiförord- nats att vara landsfogdar, i N. J. A. I 1920 s. 134, 653; not. A n:r 584—556.

• Sida 21
•  Original

III. Personalorganisationen på landsbygden.

a) Landsfiskaler.

Konungens länsman omnämnes redan i Svealands landskapslagar, där vissa uppgifter med avseende å tinget m. m. tillagts honom. Dessutom omnämnes länsmannen såsom innehavare av förläning mot skyldighet att vara Konungens tjänsteman. Så småningom blev hans ställning lägre än fogdens. Mot slutet av medeltiden anses länsmännen hava varit allmogens förtroendemän. Spår av detta förhållande hava återfunnits ända in på 1600-talet, vid vilken tid läns- mansbefattningarnas uppehållande understundom skall hava behandlats såsom ett besvär, vilande på vissa hemman. Enligt K. Res. på allmogens besvär den 25 september 1675, som konfirmerades genom K. Res. den 22 november 1620, skulle det emellertid tillkomma landshövdingen att därefter som till- förene utvälja länsmannen, »dock skall det ske utav bofaste och beskedligaste bönder, som i häradet finnes, och intet främmande och löse, som allmogen ingen hjälp kan hava av». Ännu i sina besvär år 1720 anhöll allmogen att »själv få utse och föreslå sina länsmän, vilka häradsrätterna sedan hos lands- hövdingarna till fullmakts erhållande kunde anmäla». Ansökningen ställdes emellertid därhän, under hänvisning till 1675 och 1680 års resolutioner.

Instruktion för länsmännen utfärdades den 10 november 1855 !). Länsmansbefattningarna hava efterträtts av landsfiskalstjänsterna genom 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen.

införlivas med Göteborgs stad. Samtidigt har emellertid Sollentuna lands- fiskalsdistrikt delats i två, varför antalet landsfiskalsdistrikt fortfarande skall utgöra 489. .

Varje landsfiskal har i regel sin tjänstgöring begränsad till sitt distrikt. "De olika distriktens ytinnehåll och vilka primärkommuner de omfatta fram- går av bilaga till tabell 7, deras folkmängd av tabell 7. I dessa liksom i vissa andra avseenden förete distrikten betydande olikheter.

Distriktsindelningen grundade sig på förslag, vilka uppgjorts av Konungens befallningshavande efter ortsbefolkningens och fögderiförvaltningstjänstemän- nens hörande och som sedermera efter bearbetning inom civildepartementet underkastats slutlig granskning av Konungens befallningshavande.

Landsfiskalerna tillsättas av Konungens befallningshavande, efter det tjänsten kungjorts ledig (K. Instr. den 14 december 1917 för landsfiskalerna).

För att kunna utnämnas till landsfiskal fordras landsfiskalsexamen eller examen, medförande behörighet till domarbefattning, eller kansliexamen samt att hava minst ett och ett halvt år uppehållit kronofogde-, länsmans- eller landsfiskalsbefattning eller i tjänsten hava biträtt sådan befattningshavare ävensom att hava tjänstgjort minst ett år hos Konungens befallningshavande samt minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid hava erhållit utbildning jämväl å detektivavdelning; dock att för den, som avlagt någon av nyssnämnda högre examina, tiden för tjänstgöringen hos kronofogde eller länsman eller landsfiskal må inskränkas till tre månader och för tjänstgöring hos Konungens befallningshavande till ett halvt år. Avlagd länsmansexamen medför behörighet

1) Hildebrand a. a. s. 134; Nils Herlitz: Statsvetenskaplig Tidskrift 1921, s. 65 ff.; Linde: Svenska ekonomilagfarenheten, s. 43: Modée: Utdrag ur publique handlingar I., s. 172. ?) I Norra Vedbo tredje distrikt (Jönköpings län) och Vens distrikt (Malmöhus län).

Historik.

Distrikts- indelning.

Tjänste- ställning och kompetens.

• Sida 22
•  Original

till landsfiskalstjänst, om sökande efter examens avläggande utan avbrott tjänstgjort inom landsstaten (K. K. den 14 december 1917).

Tandsfiskalsexamen får avläggas, efter det aspiranten fullgjort den i nyss- nämnda kungörelse föreskrivna tjänstgöring. I övrigt förutsättes, bland annat, avlagd realskoleexamen eller motsvarande kunskapsprov. Examen skall ådaga- lägga kunskaper i civil-, straff-, process-, förvaltnings- och finansrätt, i den mån de beröra landsfiskalens tjänsteåligganden. Examen försiggår inför en särskild examenskommission i residensstäderna 1 de län, som av Kungl. Maj:t bestäm- mas (K. St. den 14 december 1917).

Angående de nuvarande landsfiskalernas utbildning hänvisas till följande tabell: äi RT ; ner änns ST = a = | | Sole OT = &8| = Sv Sal JE NE ae Ala | | L än BIE SAS AE L än el är 5 Fre Sa 2 Be & | | Bodde 25 2 SM | Bola = Tw BE ”" : | ERS SES se | z | i 2 | & AT | Su | | | | | | Stockholms län (21) rk RR TS 5 | Skaraborgs län (24) — | — 24 22 | Uppsala » (12) Lör a gl Se 5 | Värmlands FNL SE ng 16 | Södermanlands » (18)| — I 21 12 12.1 3 |- Örebro » (17) — — | 17 17 Östergötlands — » (22) 1 | FAR 191 2 | Västmanlands » (13) 11 — | 12 8 | Jönköpings!) ax HAS ok AR | 17 | 1 | Kopparbergs » (81) — I | 30 26 | Kronobergs Hör (NO) rela i LD 0 IA 1 | Gävleborgs?) BST fl 25 15 | Kalmar » (23 21 2 19) 18) 3 | Västernorrlands » (29) 2| —| 271 2 | Gottlands » (6) 1] =) 51 41 — | Jämtlands » (25) — — | 25 14 Blekinge » (12) 1] — | 111. Il > | Västerbotteng” 3 (26) =— 41-24 26 Kristianstads — » (23))| 14 —JI 22,4 131 2 | Norrbottens » (22) — bir 190 19 Malmöhus » (26) — — 1] 261 26) 1 ARE 4 5 FO | AA Hallands LD RT 95) 10 Hola riketys pen (487) 19 | 20 | 452 | 897 Göteb. o. Bohus » (22) AE 18 | 22 51 I 4 av samtliga .... | 8.90) 4.1 | 92:81 BL 12 - Älvsborgs » (28) LAR 27 J8 12 | 1) Uppgifter saknas från 3 distrikt. 2 » » 3 jla »

Avsked från landsfiskalstjänst meddelas av Konungens befallningshav:ande. Landsfiskal är underkastad disciplinär bestraffning av Konungens befallmings- havande i form av varning, böter, svarande mot högst en månads avlöming, samt suspension på högst tre månader. Vid beslut om suspension eller om Konungens befallningshavande vidtager åtgärd för landsfiskals ställande wnder åtal vid domstol, kan befallningshavanden avstänga landsfiskal från tjjänst- göring. Den enligt 1855 års landshövdinginstruktion före år 1918 Konumgens befallningshavande tillkommande befogenheten att avsätta länsman gäller så- ledes icke med avseende å landsfiskal enligt nu gällande instruktion.

Uppgifter. Landsfiskalernas åligganden framgå av landsfiskalsinstruktionen den 14 de- k cember 1917. Såsom huvuduppgifter angivas där landsfiskalens befattning: med polis-, åklagar- och utsökningsväsende. TI övrigt torde det icke vara nödvämdigt att här återgiva instruktionens innehåll. Däremot är det för den föreliggande utredningen synnerligen viktigt att söka fastställa, i vad mån den ena eller andra grenen av landsfiskalernas olikartade

• Sida 23
•  Original

uppgifter i verkligheten kommit att taga deras tid i anspråk. "Till ledning vid denma undersökning tjäna framför allt de redogörelser, vilka såsom svar å de utsämda frågeformulären inkommit från landsfiskalerna själva. En samman- fattming av svaren lämnas i tabell 7.

Vad först angår polisväsendet framgår av instruktionen ($$ 6 och 13), att landlsfiskalen är såväl ordnings- som kriminalpolis. För att kunna bedöma landlisfiskalernas verksamhet såsom kriminalpoliser vore det av intresse att äga känmedom om, i vilken utsträckning anmälningar att brott blivit begångna in- komimit till landsfiskalerna utan att föranleda åtal. Någon upplysning härom kan icke vinnas av rättsstatistiken. Då skyldighet att föra dagbok över dylika anmiälningar icke åligger landsfiskalen, har det ej heller ansetts möjligt att genom frågeformulären infordra uppgifter i detta avseende.

Däremot har upplysning begärts angående antalet polisundersökningar för brotit, som av landsfiskal åtalats och varå efter lag kunnat följa fängelse i sex måmader eller högre straff. I medeltal uppgå antalet dylika undersökningar för varje landsfiskal allenast till 6 om året under vart och ett av åren 1918— 1920). Antalet åtal för dylika brott är detsamma. Då inga allmänna stadgan- den om polisundersökning för närvarande finnas, torde man kunna utgå från att ssådan undersökning på landsbygden åtminstone i regel icke hålles annat än vid mämnda grövre brott. Polisundersökningen ombesörjes i allmänhet av lands- fiskalen själv, i de flesta fall sannolikt redan från undersökningens början. Enliigt de inkomna uppgifterna har emellertid förberedande undersökning i undiantagsfall hållits av annan polismyndighet (i medeltal för varje landsfiskals- distirikt endast i ett fall om året av de sedermera åtalade grövre brotten). Den poliismyndighet, som i dessa fall verkställt undersökningen, torde — bortsett fråm de brottsundersökningar, 1 vilka landsfogden själv ingriper eller i vilka förmör hållits av annan landsfiskal — vara underordnad polismyndighet, t. ex. en fför särskild plats anställd polisuppsyningsman eller poliskommissarie.

Alngående landsfiskalernas förmåga att hålla polisundersökningar erinras, att till fögderiförvaltningskommittén inkomna uttalanden av häradshövdingar i rike:t vittnade om olika åsikter bland häradshövdingarna i fråga om länsmän- nents kompetens att över huvud sköta åklagarens uppgift, så vitt gällde grövre brotttmål !).

Ffrin deras sida, som icke ansågo de nödiga förutsättningarna i sistnämnda avseeende vara för handen hos länsmännen, framhölls beträffande de förbere- dantide undersökningarna, att utgången av brottmål i de flesta fall vore bero- endie på åklagarens nit och skicklighet i detta avseende. Därest icke åklaga- ren bade särskild utbildning och erfarenhet härutinnan, undanröjdes allt för oftar många av de omständigheter och liknelser, som särskilt vid grövre brott pläggade föreligga och vilka, i händelse de genast tillvaratoges, sannolikt skulle 1 flertalet fall leda till fällande dom oaktat nekande. På åklagaren berodde det ock, om kostnaderna för bevisningens åstadkommande kunde hållas inom behiöriga och skäliga gränser.

Höljden av att utbildning för verkställande av polisundersökning icke vore föreskriven hade blivit, att linsmännen ofta icke vore vuxna sin uppgift, då det: gällde utredningar i grövre brottmål och att skaffa bevisning däri. Bristen bercodde både på felande utbildning i detektiv polistjänst och på otillräckliga kumskaper för allsidig utredning. Det förekomme därför ej sällan, att polis- förlhörsprotokollen vore ofullständiga och ej riktigt återgåve vad som före- komnarit vid polisförhör, utan vore i någon mån färgade. TI de större städerna däreemot, där förundersökningarna plägade verkställas av i detektivtjänst trä-

Åklagar- och kriminalpolis- verksamhet.

• Sida 24
•  Original

Verksamhet såsom

nade och för ändamålet utbildade polismän, vore undersökningsprotokollen i regel synnerligen noggrant och förtjänstfullt utarbetade.

För den föreliggande utredningen hava icke infordrats uttalanden i ämnet. Antalet åtal för ringare brott än sådana, varå kan följa fängelse i sex månader eller högre straff, torde under de år, de infordrade uppgifterna om- fatta, hava stegrats genom förseelserna mot kristidsförordningarna. Angående båda slagen av åtal hänvisas till tabell 7. Medeltalet för riket av åtal för ringare brott utgör under åren 1918—1920 för varje landsfiskalsdistrikt 30 och

T.andsfiskalernas verksamhet såsom ordningspolis är att döma av de statis- tiska uppgifterna icke betydlig. Medeltalet under åren 1918—1920 för riket av de tillfällen, då landsfiskal av särskild anledning tagit befäl över polis- styrka, uppgår allenast till 2 om året, och medeltalet för samma tid av de tillfällen, då landsfiskal eljest uppträtt såsom ordningspolis, t. ex. vid mark- nader, torgdagar, inskrivning av värnpliktiga, till 9 årligen.

Till landsfiskalernas polisverksamhet i vidsträckt mening hör dels tillsyn över underhållet av allmänna vägar på landet och dels uppsikt över lösdrivare samt vissa åtgärder med avseende å fattigvård och mot alkoholister. De förra tillhöra de förrättningar, som föra landsfiskalen utom tjänsterummet på syner och efterbesiktningar. Antalet dagar är här i väsentlig grad beroende på väg- längden. Huru antalet ställer sig inom de olika länen framgår av tabell 7.

Med avseende å de senare ärendena hänvisas jämväl till tab. 7.

Såsom den tredje stora gruppen inom landsfiskalernas verksamhetsonnråde angives i instruktionen deras befattning med utsökningsväsendet. Genom lag den 14 juni 1917 förordnades, att vad i lag eller författning vore stadgat med avseende å kronofogde eller kronans uppbördsman eller ombudsman å landet skulle, sedan kronofogdarna med utgången av år 1917 indragits, äga tillämp- ning med avseende å landsfiskal, så vitt ej annorlunda blivit stadgat, och genom en samma dag utfärdad lag om ändring i 2 8 U. L. har landsfiskalen blivit utmätningsman. I denna egenskap åligger det honom, bland annat, att i en- lighet med utsökningslagens föreskrifter fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift av annan myndighet förrätta utmätning. Såsom utmätningsman har han också att förrätta auktion å uttmätt lös egendom med undantag av fartyg av viss storlek samt att verkställa för- delning av medel, som influtit genom utmätningen. På skriftlig begäran av borgenär, att medel, som skola honom tillhandahållas, må översändas wnder uppgiven adress med allmänna posten, åligger det landsfiskalen att enligt adressen ofördröjligen avsända medlen under assurans eller 1 postanvissning.

Över alla mål, i vilka utmätning eller annan landsfiskalens åtgärd enligt utsökningslagen äskas, skall landsfiskalen hålla dagbok (9 $ U. L.).. Närmare

varannan månads förlopp skall landsfiskalen inom fjorton dagar till :över- exekutor insända utdrag ur dagboken för alla utsökningsmål, som inkommit under de två sista månaderna, samt för äldre mål, som ej blivit dessförinnan avslutade. Försummar han att insända dagboksutdrag, fälles han av Över- exekutor till dagaböter.

Såsom utmätningsman har landsfiskalen att taga den befattning med in- förselärenden, som föreskrives i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöjning, pension eller livränta. Han skall sålunda, sedan han mottagit ansökningg om införsel, låta tillställa den underhållsskyldige underrättelse om ansökningen med föreläggande att inom viss tid avgiva yttrande däröver, hos arbetsgiwaren eller myndighet söka inhämta upplysningar angående de omständigheter, vilka

• Sida 25
•  Original

kunna vara av betydelse vid prövning av ansökningen, om han erhåller upp- lysning, att den underhållningsskyldige tagit anställning å annan ort, översända handlingarna till behörig utmätningsman, förordna, hur stort belopp som, i den mån avlöningen förfaller, skall innehållas till gäldande av underhållsbi- draget, meddela jämkning i sålunda meddelade bestämmelser eller häva beslutet om införsel samt underrätta arbetsgivaren om samtliga landsfiskalens beslut. Atgärder i ärende angående införsel skola skyndsamt vidtagas.

I egenskap av utmätningsman äger landsfiskalen även enligt lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket att, om fara är för handen att underhållsskyldig avflyttar från riket utan att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, meddela förbud för underhållsskyldig mot avflyttning.

Över mål, som avses i sistnämnda två lagar, skall landsfiskalen enligt K. F. den 14 december 1917 föra dagbok.

Utanför utsökningslagen falla (promulgationslagen till utsökningslagen 14 8) mål angående indrivning av utskylder och allmänna avgifter m. m. Hit höra enligt K. F. den 14 december 1917 angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter. m m. (restindrivningsför- ordningen) 8 1 följande:

a) utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden;

b) kommunalutskylder och sådana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder, samt församlingsavgifter till prästerskapet; samt

c) de övriga avgifter eller andra liknande medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna kassor och inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande föreskrifter utmätning må äga rum utan föregående dom eller utslag.

Till belysande av landsfiskalernas verksamhet med avseende å indrivning av nämnda utskylder och avgifter torde det vara nödvändigt att limna en kort redogörelse för uppbörden på landet.

Beträffaude kronoutskylderna innefattas bestimmelserna därom i uppbörds- reglementet den 14 december 1917, vilket gäller jämväl för stad, där magistrat icke finnes. Reglementet avser även övriga under a) här ovan omnämnda utskylder och avgifter eller således, utom mantalspenningar, bevillning, inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, byggnadsskatt samt prästerskapets till statsverket indragna tionde, även sådana avgifter som annuitet å förskott för avlösning av frälseräntor, grundskatt och trosspasse- volansavgifter, avbetalningar på odlings- och vattenavtappningslån, inbetalningar till andra statsverkets eller under statskontorets förvaltning stående fonder, skogsvirdsavgift, olycksfallsförsäkringsavgift ävensom landstingsmedel, bidrag till skjutsentreprenaderna, sjukvårdsavgift, riddarhusmedel samt försäkrings- avgifter enligt K. K. den 22 oktober 1886. Tilläggsavgifter enligt 13 8 andra stycket och grundavgifter enligt 13 8 tredje stycket pensionsförsäkringslagen indrivas jämväl på samma sätt som kronoutskylder, likaså landstingsskatt.

Själva debiteringen verkställes av häradsskrivaren beträffande de utskylder och argifter, vilka förfalla till betalning under allmän uppbördstermin eller vid almän uppbördsstämma, i uppbördsbok samt beträffande andra avgifter, t. ex. arrendeavgifter, i särskild uppbördslängd. Debetsedlar å de skattskyl- diga wfärdas av häradsskrivarna, vilka jämväl hava att genom postverket till- ställa de skattskyldiga debetsedlarna, åtföljda av skattepostanvisning, utställd å Konangens befallningshavande i linet. Uppbörden av förstnämnda utskyl-

Befattning med restin- drivning.

Krono- utskylder och andra avgifter enligt $ 1 a) rest- indrivnings- förordningen.

• Sida 26
•  Original

der och avgifter verkställes genom postverkets försorg under en allmän upp- bördstermin, som i regel är förlagd till tiden den 21 november—den 5 de- cember varje år. Uppbörden tillgår sålunda, att den skattskyldige å någon poststation i riket inbetalar det enligt debetsedeln förfallna utskyldsbeloppet, erhåller kvitto å debetsedeln samt avlämnar skattepostanvisning. HSkattepost- anvisningen förses av postverket med redovisningsnummer och insändes till postkontoret i residensstaden jämte de inbetalda beloppen. Sistnämnda post- kontor insätter medlen i riksbanken å statsverkets giroräkning för Konungens befallningshavandes räkning samt avlämnar skattepostanvisningarna till Ko- nungens befallningshavande med en särskild förteckning å dem.

Uppbhörd av kronoutskylder, som upptagas i särskild uppbördslängd, sker antingen å särskild uppbördstermin genom postverket eller å tid, som Ko- nungens befallningshavande för varje särskilt fall bestämmer, eventuellt genom särskild uppbördsförrättare. :

Uppbördsbok och särskild uppbördslängd över sådana utskylder, som för- falla till betalning under uppbördstermin, skola av häradsskrivaren insändas till Konungens befallningshavande före uppbördsterminens början. A lands- kontoret göres anteckning i uppbördsböckerna och de särskilda uppbörds- längderna angående den genom postverket verkställda inbetalningen av utskyl- derna. Efter uppbördsterminens slut upprättas å landskontoret förteckningar, s.k. restlängder, särskilt för varje kommun eller kommundel inom varje lands- fiskalsdistrikt, över de utskylder, som icke erlagts under uppbördsternminen. Ett exemplar av dessa restlängder översändes inom en månad efter uppbörds- terminens slut till vederbörande landsfiskal för indrivning.

Uppbörd av utskylder, som debiterats i särskild uppbördslängd, kan, såsom nyss nämnts, undantagsvis på grund av särskilt förordnande av Konungens befallningshavande verkställas av landsfiskal eller landsstatstjänsteman. Upp- bördsförrättaren har då att anteckna inbetalningarna i uppbördslängdem samt insätta de uppburna medlen i riksbanken och till Konungens befallningshavande insända uppbördslängderna, varefter landskontoret har att upprätta restlämgder över oguldna utskylder och utsända dem till landsfiskalerna. Vid upplbörds- stämman kontrolleras uppbörden genom häradsskrivaren eller genom en av Konungens befallningshavande särskilt förordnad person, vilken har att upp- rätta dagrapporter och särskilda kontrollängder och insända dem till Konumgens befallningshavande.

I regel hava således landsfiskalerna icke något att skaffa med debiteringen eller uppbörden av ifrågavarande utskylder och avgifter. Deras verksannhet i avseende å uppbördsväsendet rör i huvudsak indrivningen. Då landsfiskalerna erhållit restlängderna, hava de att undersöka, huruvida de skattskyldigsa äro att anträffa inom de kommuner, där utskylderna blivit dem påförda. IDenna undersökning verkställes i allmänhet genom vederbörande fjärdingsman. An- träffas den skattskyldige eller annan, som är skyldig att svara för utskyldlerna, anmanas han att betala det resterande beloppet. BEfterföljes icke anmamingen och finnes tillgång till utskyldernas gäldande, uttagas de genom utmältning. Jtmätningen kan förrättas av landsfiskalen eller i vissa fall uppdragas åt fjärdingsman. Utmätning kan jämväl ske 1 gäldenärens frånvaro utan att underrättelse blivit honom meddelad.

Kunna utskylderna icke uttagas på detta sätt, har landsfiskalen att amställa efterforskning efter den skattskyldige. För detta ändamål skall han till pastors- ämbetet i den församling, där den skattskyldige uppgivits vara bosatt, inisända debetsedeln eller utdrag av restlängden jämte intyg å handlingen av wtmät- ningsman, fjärdingsman, , polisbetjänt eller exekutionsbetjänt om den ressultat- lösa undersökningen samt uppgift angående den ort, dit den skattskyyldige kan antagas hava begivit sig. Pastorsämbetet skall förse handlingen med an

• Sida 27
•  Original

teckkning om den skattskyldiges kyrkoskrivnings- och vistelseort samt födelse- tid och inom en vecka överlämna handlingen till kommunalnämndsordföranden, varcefter denne har att inom en vecka efter mottagandet återställa densamma tilll landsfiskalen, försedd med anteckning om vad nämnden har sig bekant anggående den skattskyldiges uppehållsort. Aven uppgifterna från pastors- ämkbete och kommunalnämndsordförande torde i praxis vanligen införskaffas gemom fjärdingsmannen. Hela denna undersökning och utredning skall vara sluttförd inom två månader, efter det restlängd kommit landsfiskalen tillhanda.

IHar genom nyssnämnda utredning vunnits upplysning eller blivit sannolikt, att: skattskyldig vistas inom riket, men utom landsfiskalsdistriktet, skall lands- fiskkalen hos utmätningsmannen i vistelseorten omedelbart begära handräckning för: utskyldernas uttagande och därvid överlämna debetsedel eller restlängds- utdirag, försett med förutnämda intyg och uppgifter. Då landsfiskalen är ut- mäjtningsman på landet, komma således dylika handräckningsåtgärder för lanadsbygdens del att vila på landsfiskalen. Om den skattskyldige icke med ledining av intygen kan anträffas inom handräckningsorten, har utmätnings- mannnen därstädes i sin tur att införskaffa utredning av samma slag, som förut omanämnts. Intill dess slutredovisning avgivits för begärd handräckning, har dem utmätningsman, hos vilken begäran skett, att i mitten av varje månad till sökkanden insända dittills influtna medel. HSist inom två månader, efter det utnmätningsmannen mottagit framställning om handräckning, skall, såvitt på hornom beror, slutredovisning hava lämnats till den, som påkallat handräck- ninngen.

1Befinnes det, att skattskyldig, vars utskylder icke kunnat uttagas inom rikeet, vistas å känd ort utom riket och överstiger utskyldsbeloppet 15 kronor, skaall landsfiskalen anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, sonm har att vidtaga ytterligare åtgärder för att genom beskickning eller kon- sullat söka utfå utskylderna.

II fråga om avkortning, som - innebär inställandet för alltid av indrivnings- åtggärd beträffande skattskyldig påförda utskylder, samt avskrivning, som inne- fatttar inställande tills vidare av dylika åtgärder, har landsfiskalen att fram- stäälla förslag till Konungens befallningshavande.

; Avkortning kan äga rum, då utskyld påförts orätt person, då utskyld påförts duhbbelt eller med för högt belopp samt då skattskyldig saknar utmätningsbara tillilgångar och införsel icke får äga rum enligt gällande bestämmelser. Lands- fiskkalen skall tionde söckendagen före utgången av april, augusti och december måånader göra anmälan om avkortning förutom särskild anmälan i juni om avkkortning av annan orsak än fattigdom. Vid anmälan skall fogas avkortnings- länngd, vilken skall upptaga samtliga till avkortning anmälda utskylder, fördelade på » utskyldstitlar, samt åtföljas av bevis om anledningen till anmälan. I fall, där avkkortning anmäles på grund av bristande tillgång i debiteringsorten, skall SU ER eng den vara granskad av kommunalnämnden och försedd med intyg

änrom.

. Avskrivning äger rum, då upplysning om den skattskyldiges vistelseort icke kunnnat vinnas eller den skattskyldige antagits uppehålla sig å viss ort, men ickke där anträffats, samt i vissa fall, då den skattskyldige vistas utrikes. An- määlan om avskrivning skall av landsfiskalen göras å samma dagar i april, avagusti och december, som gäller för anmälan om avkortning. Aven vid av- skrxrivningsanmälan skall fogas en längd av enahanda beskaffenhet, som angivits bebträffande avkortning, och som skall åtföljas av intyg angående utredningen å vvistelseorten. . Redovisning skall av landsfiskal avlämnas eller insändas till landskontoret treedje söckendagen före varje månads utgång medelst uppgifter å de efter förregående månads redovisning influtna utskylderna. Uppgiften skall för varje

• Sida 28
•  Original

Särskilda bevillnings- avgifter.

Kommunal- utskylder och andra avgifter enligt $ 1 b) restindriv-

utskyldspost upptaga, huru densamma fördelar sig på särskilda utskyldstiitlar, och vara nedsummerad. Dessutom skall landsfiskalen i juni och december månader tredje söckendagen före månadens utgång insända eller avlämna till landskontoret balanslängd över alla då oredovisade utskylder. Längden sskall upptaga specifikt dels de utskylder, som bero på sökt handräckning, med uppgift för varje skattskyldig om, hos vilken utmätningsman och när hiand- räckning blivit sökt, och dels alla övriga utskylder, som äro beroende på åtgärd inom distriktet med noggrann uppgift om det hinder, som i varje: fall mött för indrivningen. I decemberlängden få dock löpande årets rester från allmän uppbördstermin eller uppbördsstämma upptagas summariskt.

Landsfiskalen har ytterligare enligt K. K. den 21 december 1917 med föreskrifter. angående medelsförvaltning i länen att för varje månad upprätta och till landskontoret insända månadsräkning, upptagande varje särskilt slag av medel, som landsfiskalen på grund av Konungens befallningshavmmndes uppbörds- eller utbetalningsorder såsom förskott eller eljest har att redorvisa till befallningshavanden. Månadsräkningarna skola avlämnas samtidigt :som de förutnämnda uppgifterna angående influtna uppbördsmedel och längderna. Enligt samma kungörelse har landsfiskalen även att föra kassajournal.

Enligt K. F. den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särsktilda förmåner och rättigheter med däri sedermera skedda ändringar skola sådlana bevillningsavgifter för vissa offentliga föreställningar, som icke erläggas för- skottsvis, på landet inbetalas till landsfiskalen. Hör stad till landsfiskailens uppbördsdistrikt, äger dock landsfiskalen att, med bibehållet uppbörds- och redovisningsansvar, uppdraga åt stadsfiskal eller utmätningsman att uppbära bevillningsavgifter för föreställningar i staden. Sålunda inflytande bevillniings- avgifter skola sist inom tredje söckendagen inlevereras till landsfiskalen. Besvill- ningsavgifter, som icke erläggas förskottsvis, skola inbetalas till landsfiskcalen inom viss tid eller eljest omedelbart utmätas.

Med avseende å redovisningen för ifrågavarande särskilda bevillningsavgrifter gäller vad förut anförts om kronoutskylder, med det tillägg att samtidigt 1 med inlevereringen av kronans andel av bevillningsavgifterna skall till vederböraande kommun överlämnas dess andel därav. Även beträffande dessa bevillniings- avgifter har landsfiskalen således att månadsvis tredje söckendagen före må- nadens slut till landskontoret insända uppgift, specificerad och summesrad, vilken uppgift skall jämte verifikationer åtfölja månadsräkningen till laands- kontoret. Aven i fråga om avkortning och avskrivning gäller detsamma som beträffande kronoutskylder.

Med avseende å kommunalutskylder sker debitering och uppbörd på lamdet genom kommunalnämndens försorg (F. K. L. $$ 63, 67). I stad under landssrätt har stadsstyrelsen att låta upprätta debiterings- och uppbördslängd och drättsel- kammaren att verkställa uppbörden (F. K. 8. S$ 54, 63, 69). Uppbörden ssker å uppbördsstämma, och efter dess slut uppgöres av den, som haft att vrerk- ställa uppbörden, restlängd över de skattskyldiga, som vid uppbördsstämrman icke guldit dem påförda kommunalutskylder (F. K. L. $ 70; F. K.S. 8 70). Blest- längden överlämnas för indrivning till utmätningsmannen i den ort, därr ut- skylderna påförts den skattskyldige, således till landsfiskalen, så vitt gäller kkom- munalutskylder på landet och enligt praxis även beträffande stad, där mnagi- strat icke finnes, även om i staden är förordnad särskild utmätningsman.”!!)

Lika med indrivning av den borgerliga kommunens utskylder behantdlas indrivning av resterande utskylder, som beslutats av kyrkostämma, församliings-

') Jfr nedan sid. 206: justitieombudsmannens år 1922 avgivna berättelse s. 280 ff.

• Sida 29
•  Original

avgifter till prästerskapet, municipalutskylder, skogsaccis och hundskatt även- som grundavgifter enligt pensionsförsäkringslagen (13 $ första stycket). Lands- tingsskatt indrives däremot, såsom förut nämnts, lika med kronoutskylder.

Kunna de resterande medlen icke uttagas å debiteringsorten, åligger det landsfiskalen att sist inom två månader, efter det indrivning påkallats, begära handräckning hos vederbörande utmätningsman i vistelseorten. Redovisas handräckningsärendet av denne utmätningsman med intyg om den söktes obefintlighet inom den antagna vistelseorten, men med uppgift om att han vistas på annan ort, har den landsfiskal, hos vilken indrivning begärts, att skyndsamt begära ny handriäckning. :

Intill dess landsfiskal, som mottagit restlängd å ifrågavarande utskylder för indrivning, avgivit slutredovisning för det mottagna restindrivningsupp- draget, har han att tredje söckendagen före varje månads utgång, så framt beloppet av influtna, innestående medel uppgår till minst 100 kronor, ävensom därförut, så snart beloppet av de i ärendet innestående medlen uppgå till minst 500 kronor, överlämna medlen genom tjänsteförsändelse till sökanden. BSist inom tre månader eller, där handräckning begärts för indrivning, inom sex månader efter framställning om indrivningen, skall slutredovisning avgivas. Landsfiskal, hos vilken handräckning begärts, skall avgiva slutredovisning inom två månader efter framställningens mottagande samt dessförinnan i mitten av varje månad redovisa för influtna medel, så framt innestående belopp uppgår till minst 100 kronor.

Indrivning enligt restindrivningsförordningen och således utan föregående utslag eller dom äger slutligen rum även för resterande avgifter till vissa ömsesidiga försäkringsanstalter (andra än de bolag, vilkas avgifter debiteras och indrivas i sammanhang med kronouppbörden, enligt vad förut omnämnts) samt gottgörelse för infordrande av uppgifter och handlingar till mantals- skrivning och av uppgifter till kyrkobokföring samt för delgivning av åläggande att avlämna flyttningsbetyg. HSådan indrivning begäres omedelbart hos ut- mätningsmannen i den ort, där indrivningen skall verkställas. Något hand- räckningsförfarande, 1 likhet med vad som sker beträffande krono- och kom- munalutskylder, äger här ej rum. HSlutredovisning för begärd indrivning av nu ifrågavarande slag skall lämnas sist inom tre månader, efter det begäran mottagits. Intill dess slutredovisning avlämnats, skola tredje söckendagen före varje månads utgång till sökanden insändas influtna innestående medel, så framt de uppgå till minst 100 kronor.

Utmätning, som erfordras för indrivning enligt restindrivningsförordningen, må, på sätt förut antytts, så vitt rörer utmätning av lös egendom, av lands- fiskalen uppdragas åt fjärdingsman. Landsfiskalen är dock ansvarig för redo- vismingen och för skada genom fjärdingsmannens fel eller försummelse.

För indrivning av kronoutskylder och andra avgifter, som avses i 8 1 a) restindrivningsförordningen, äger den landsfiskal, inom vars distrikt medlen uttagits, att uttaga och uppbära indrivningsavgift med 3 öre för full krona av de oguldna avgifternas slutsumma, då denna ej överstiger 25 kronor, dock med minst 25 öre, samt med 6 öre för full krona av slutsumman, då denna överstiger 25 kronor (Uppbördsreglementet & 17). För försäkringsavgifter, som indrivas i sammanhang med kronouppbörden, utgår dock ersättningen med tio procent å det restförda beloppet, minst 50 öre, högst 5 kronor för förrätt- ning (K K. den 22 okt. 1886, 6 5). För resterande olycksfallsförsäkringsav- gifter uttagas böter med tre procent, varav en tredjedel, dock högst 100 kronor, tillfaller den, som verkställt indrivningen, och återstoden statsverket (K. F. den: 14 juni 1917 ang. uppbörd av dylika avgifter, 8 4 mom. 4). För indriv-

Försäkrings- avgifter och andra avgifter enligt $ 1 c) restindriv- ningsförord- ningen.

• Sida 30
•  Original

Bötesindriv- ning.

Betydelsen av landsfiskaler- nas exekutiva verksamhet.

ning av kommunalutskylder och andra avgifter, som avses 1 $ 1 b) rcjestin- drivningsförordningen, uttages indrivningsprovision med tre procent av ieste- rande beloppet.

Biträder fjärdingsman vid indrivningen, äger han uppbära halva indrivmings- avgiften eller uppbördsprovisionen för medel, som av honom indrivas. För- rättar han utmätning, äger han åtnjuta halva indrivningsavgiften eller upp- bördsprovisionen.

För indrivning av försäkringsavgifter men icke av andra belopp enligt :8 1 c) restindrivningsförordningen äger den, som uttagit medlen, uttaga och uppbära ersättning enligt K. F. den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättmings- män för utmätning i enskilda mål m. m.

Under den före år 1918 gällande organisationen ålåg restindrivningen prin- cipiellt kronofogdarna. De ägde visserligen uppdraga åt länsmannen att Verk- ställa indrivningen, men såväl handräckningsbestyret som redovisningen på särskilda titlar samt även balansrelationerna, verifikationerna och den årliga specialräkningen ålåg det kronofogden att ombesörja (K. F. den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommnunal- utskylder, allmänna avgifter m. m., uppbördsreglementet den 19 maj 11911). Kronofogdarnas borttagande har sålunda i hög grad ökat landsfiskalernas arbete med redovisningen.

Enligt K. F. den 14 december 1917 angående indrivning och redovissning av böter ombesörjes nämnda indrivning och redovisning för landet (inmefat- tande även stad, där icke magistrat finnes) av landsfiskalen. Saköreslängd! eller expedition om bötesbeslut skola av domstol eller annan ämbetsmyndighet,, som ådömt böterna, insändas till Konungens befallningshavande och därifrån /över- lämnas till vederbörande landsfiskal. Sedan handlingarna sålunda kormmit landsfiskalen tillhanda, har denne att själv eller genom fjärdingsman sökka ut- taga böterna av den bötfällde. Beträffande fjärdingsmans behörighet attt för- rätta utmätning gäller detsamma som enligt restindrivningsförordningen. Wisar det sig, att den bötfällde saknar utmätningsbara tillgångar till böternas fulla gäldande, skall landsfiskalen i regel hos Konungens befallningshavande göra framställning om bötesförvandling samt därefter befordra den bötfälldde till undergående av förvandlingsstraff. Vistas icke den bötfällde inom landsfiskzalens distrikt, har landsfiskalen att, på samma sätt som förut är sagt beträfffande kronoutskylder, antingen föranstalta om undersökning angående vistelsecorten eller ock, om denna är känd, omedelbart begära handräckning för verkställlighet hos annan utmätningsman, vilken därefter har att ombesörja verkställlighet eller i sin tur införskaffa utredning angående vistelseorten. Angående annmälan till Konungens befallningshavande i fråga om utrikes vistande bötfälldl, om avskrivning eller avkortning samt tid för redovisning från utmätningsman,, som mottagit begäran om handräckning, månadsredovisning till landskontorett och halvårsbalanslängd gälla motsvarande bestämmelser som beträffande resterrande kronoutskylder. Såväl månadsredovisningar som balanslängder skola uppptaga fördelning av böterna.

Aven det arbete med begäran om handräckning och begäran om r1redo- visning av böter, som nu åligger landsfiskal, ombesörjdes före år 19118 av kronofogden.

Landsfiskalernas arbete på grund av utsökningslagen och lagen om inföörsel, restindrivningsförordningen och förordningen om verkställighet av bötesboeslut är kvantitativt mycket betydande. Enligt tabell 7 uppgå sammanlagda anntalet ärenden av i huvudsak nämnda slag för varje landsfiskal i riket under åren

• Sida 31
•  Original

1918-—1920 till i medeltal 3,373, och bland dessa ärenden intaga restposterna av kommunalutskylderna det största rummet !).

Icke minst torde handräckningsproceduren med avseende å utskylderna taga. tid i anspråk därigenom, att landsfiskalen medelst upprepade hänvändelser till olika håll måste söka anträffa den skattskyldige med indrivning. Redo- visningarna av olika slag, samtliga förlagda till månadsslutet, torde föranleda, att landsfiskalerna vid dessa tidpunkter hava särskilt svårt att få tid till andra göromål. Å andra sidan tillföres dem genom den stadgade indrivningsprovi- siomen icke alldeles oväsentliga inkomster. I det ena som det andra avse- endet växla förhållandena i ganska hög grad mellan olika distrikt, beroende särsikilt på, om distrikten innefatta rörlig industribefolkning eller i huvudsak endast bofast lantbefolkning. Enligt landsfiskalernas egen uppfattning repre- sentiera indrivnings- och utsökningsärenden nära 60 Z i medeltal av deras tjänssteverksamhet. Denna siffra är givetvis icke exakt, utan kan endast be- trakitas som uttryck för landsfiskalernas omdöme om arbetsfördelningen, men det torde dock vara otvivelaktigt, att hithörande ärendesgrupper utgöra huvud- massan av landsfiskalernas arbete på tjänsterummet och att de med sina be- stämda frister och anordningar för kontroll bidraga till att landsfiskalernas verksamhet övergått att vara kontorsarbete, icke aktiv åklagar- och polisverk- samihet.

Svårigheten att förena landsfiskalernas uppgifter såsom åklagare och polis- mäm med åligganden att ombesörja indrivnings- och utsökningsärenden framgår icke; endast siffermässigt av de inkomna uppgifterna, utan även av en mångfald uttalanden.

nuvarande landsstatsorganisationen i sina huvuddrag bibehålles, komma lands- fiskzalerna att vara alltför upptagna av skriv- och räkenskapsgöromål samt alltfför bundna vid expeditionsrummet för att en aktiv och påpasslig polis- verlksamhet skulle under alla förhållanden kunna från deras sida påräknas. Särsskilt i brådskande fall kan olägenheten tydligen ej avhjälpas genom an- litamde av en utanför orten bosatt länsdetektiv; stora anspråk måste därför ställlas på de under landsfiskalerna ställda polismännen, anspråk, som åtminstone fjäredingsmännen icke kunna förutsättas fylla.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län meddelar, att till följd av landsfiskalernas synnerligen tidskrävande befattning med indrivnings- och redcovisningsbestyr landsfiskalerna ej kunna åt polisgöromålen ägna lika mycken tid och intresse som för kronolänsminnen var möjligt under tiden före krono- fogcaetjänsternas indragning.

IKonungens befallningshavande i Kronobergs län yttrar: Såsom var att för- vänta, har landsfiskalernas arbete såsom polismän genom den nya fögderiför- valttningsorganisationen i betänklig grad förryckts därigenom, att deras huvud- sakliga tid måste ägnas åt kontorsgöromål. En genomgripande förbättring av poliisväsendet på landsbygden är synnerligen påkallad. Skall den nuvarande orgganisationen bibehållas, måste landsfiskalernas kontorsgöromål väsentligen rediuceras och en avsevärd del av dessa överflyttas på andra organ. En över- flytttning av indrivning och redovisning av kommunala och ecklesiastika ut- skyrlder på kommunala uppbördsmiän torde vara förtjänt av beaktande. Under

11) I nyssnämnda siffra ingår även antalet »andra handräckningsärenden». Bland dessa finnaas antagligen även åtskilliga ärenden enligt andra författningar än de särskilt angivna t. exx. kommunallagarna, kyrkobokföringsförordningen, folkskolestadgan, vilka emellertid för här: föreliggande utredning ej behöva skiljas i sär.

IDet stora antalet bötesbeslut torde förklaras genom värnpliktsböterna.

Uttalanden angående den exekutiva verksam- hetens men- liga inverkan. Konungens befallnings- havande.

• Sida 32
•  Original

vårmånaderna äro de flesta landsfiskalerna i länet såsom ordförande i taxerings- nämnd upptagna av taxeringsgöromål i sådan utsträckning, att deras tjänste- åligganden i övrigt i betänklig grad måste åsidosättas. Bristen på lämpliga personer, villiga att åtaga sig detta besvärliga bestyr, har ställt Konungens befallningshavande inför nödvändigheten att för ändamålet anlita vissa lands- fiskaler långt mer än deras tjänsteåligganden i övrigt medgivit. Ändring här- utinnan synes ofrånkomlig.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län yttrar: Genom den nya fög- deriförvaltningsorganisationen hava på landsfiskalerna lagts så väsentligt ökade bestyr, såsom med indrivning och redovisning av resterande utskylder, utsök- ningsväsende, åtskilliga syner m. m., att deras tid och krafter därav helt upp- tagas. Härtill kommer det under flera månader av året pågående, synnerligen krävande arbetet såsom ordförande i taxeringsnämnd, vilket uppdrag lands- fiskalerna äro pliktiga att åtaga sig och vilket i stor omfattning måste anför- tros åt dem, eftersom påfallande brist på andra för uppdraget lämpliga och villiga personer gör sig gällande. Landsfiskalerna hava mer än förr blivit tjänstemän med alldeles övervägande kontorsgöromål, och deras håg och in- tresse har mer och mer vänts bort från polisväsendet, vartill jämväl bidragit den nedslående känslan att sakna lämpliga underlydande organ såsom biträde vid polisväsendets handhavande.

Konungens befallningshavande i Alvsborgs län yttrar, att efter fögderiförvalt- ningens omorganisation landsfiskalerna i åtskilliga distrikt till följd av hopade expeditionsgöromål endast med svårighet kunnat på tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden som polismän. I fråga om landsfiskalen i Tunhems distrikt framhåller Konungens befallningshavande nödvändigheten, att denne befrias från honom åliggande göromål med indrivning av utskylder m. m. i staden Trollhättan.

Komwmngens befallningshavande i Värmlands län yttrar: Polisorganisationen på landsbygden måste betecknas som synnerligen otillfredsställande. Lands- fiskalerna hava av sin befattning med indrivning av allmänna avgifter och vad därmed står i samband blivit upptagna i sådan omfattning, att deras polis- verksamhet därav lider men. Genom sina åligganden beträffande uppbörds- väsendet, avgivandet av redovisningar m. m. hava landsfiskalerna i hög grad bundits vid kontorsgöromål och därmed starkt begränsats i sin rörelsefrihet samt i följd därav icke alltid åt ordnings- och polisärenden kunnat ägna er- forderlig uppmärksamhet och tid. För att vinna någon förbättring i detta avseende, förordar Konungens befallningshavande en utveckling av den extra landsfiskalsinstitutionen. Om sådana befattningshavare finge tillsättas i större omfattning och erhölle en viss självständig ställning med möjlighet för Ko- nungens befallningshavande att kunna förflytta dem från ett landsfiskals- distrikt till ett annat, skulle vinnas en icke oväsentlig förstärkning av polis- väsendet. i

Konungens befallningshavande i Orebro län yttrar: Landsfiskalen, den ende polisman, som alltid skall finnas inom varje distrikt, är numera efter om- organisationen av fögderiförvaltningen så upptagen av expeditions- och amnat arbete, som alls icke sammanhänger med polis- och åklagarväsendet, att han i de flesta distrikt icke hinner ägna tillbörlig tid och uppmärksamhet åt denna gren av verksamheten och i varje fall förlorar det intresse därför, som biorde och behövde finnas hos en polisman.

Aven några landsfogdar hava uttalat sig i ämnet. Sålunda framhåller landsfogden i Göteborgs och Bohus län, att polisväsemdet på landsbygden är i behov av förstärkning därför, att landsfiskalerna äro för mycket upptagna av kontorsarbetet.

• Sida 33
•  Original

ILandsfogden i Skaraborgs län uttalar, att landsfiskalernas mångahanda göro- måll inskränka på polis- och ordningsgöromålen.

ILandsfogden 1 Örebro län föreslår, att landsfiskalerna befrias från åtminstone större delen av indrivningsväsendet.

ILandsfogden i Jämtlands län anför, att landsfiskalernas indrivnings- och redo- vismingsarbete bör inskränkas, enär landsfiskalerna eljest bliva alltför mycket bumdna vid tjänsterummet såsom de förutvarande kronofogdarna.

IBland landsfiskalerna själva betona icke mindre än 284 stycken de svårig- hetter, som för landsfiskalernas uppgifter såsom polismän och åklagare för- orsakas genom bestyren med indrivnings- och redovisningsväsendet. Bland desssa. yttranden må följande anföras såsom belysande exempel.

Tandsfiskalen i Sollentuna (Stockholms län) yttrar: 1917 års landsstats- organisation har i allra högsta grad medfört förskjutning av proportionen melllan landsfiskalens verksamhetsgrenar. Expeditionen ökades under år 1915 medd minst 100 4, huvudsakligen bestående i det tidsödande arbetet med in- driwning och redovisning av kronoutskylder och böter.

ILandsfiskalen i Haninge (Stockholms län) anför, att kontorsarbetet i så hög grad ökats, att landsfiskalen icke nöjaktigt kan sköta sina göromål såsom åkliagare och polisman.

ILandsfiskalen i Alvkarleby (Uppsala län) yttrar: Då arbetet å tjänsterum- mett hotar att överstiga en persons arbetsförmåga, uppdrages stundom åt polis- ocih fjärdingsmän-en del polisförhör, vilka man egentligen själv bort utföra, mem vilka man på grund av bristande tid omöjligen kunnat hinna med, då komtorsgöromålen och i synnerhet månadsräkningarna i första hand måste slutföras.

ILandsfiskalen i Nässjö (Jönköpings län) meddelar, att han de fem sista dagarna i varje månad är hindrad att utöva någon som helst åklagar- eller pollisverksamhet.

ILandsfiskalen i Markaryd (Kronobergs län) säger, att landsfiskalen blivit en räkenskaps- och bokförare, så gott som fullständigt upptagen av kontoret oclh ej i tillfälle att ägna den tid, som vore önsklig, åt polis- och åklagar- verrksamheten.

"Landsfiskalen i Högsby (Kalmar län) anför: På grund av det oerhört ökade komtorsarbetet å tjänsterummet och på grund av att arbetet med månads- ocih balansräkningarna icke tål något uppskov hava polisgöromålen måst efttersättas. TLandsfiskalernas huvudsakliga verksamhet motsvarar numera lamdskanslist- och landskontoristtjänsterna i länsstyrelsen.

TLandsfiskalen i Kalmar (Kalmar län) framhåller, att största ökningen kom- meer på handräckningarna rörande krono- och kommunalutskylderna samt de måånatligen förekommande redovisningarna.

Landsfiskalen i Vissefjärda (Kalmar län) yttrar: På grund av det trägna exjpeditionsarbetet måste resor i jämväl viktiga tjänsteärenden inhiberas. Då lamdsfiskalens hela arbetstid på grund av den nya organisationen måste vara förrlagd till expeditionslokalen, följer därav, att verksamheten såsom åklagare octh polisman försvåras synnerligen. Allmänheten bör veta, att en landsfiskal fimnes, men som det nu är i många distrikt, är landsfiskalen så strängt upp- taggen av kamerala göromål, att hans verksamhet som åklagare och polisman insskränkts till ett minimum.

Landsfiskalen i Gråmanstorp (Kristianstads län) yttrar: 1917 års organi- sattion har omöjliggjort för landsfiskalen att ägna sig åt polisgöromål, enär handräckning och införsel och det månatliga redovisningsförfarandet upptaga alll hans tid.

Landsliskaler,

• Sida 34
•  Original

Uttalanden angående nu- varande form för redovis- ningen.

Landsfiskalen i Färlöv (Kristianstads län) yttrar: I längden kan det icke förbliva som det nu är, ty med den mångfald tjänstegöromål en landsfiskal har tillåter icke tiden, att han odelat, i synnerhet vid större polisutredningar, kan ägna sig åt polisgöromålen.

Landsfiskalen i Oxie (Malmöhus län) yttrar: En förskjutning har skett från polis- och åklagargöromålen till arbetet med uppbörds- och indrivnings- väsendet. Förundersökningar om brott och förseelser måste nu i stor ut- sträckning hänskjutas till fjärdingsmännen.

Landsfiskalen i Arlöv (Malmöhus län) yttrar: En del polisgöromål har måst överlämnas åt underlydande polismän. Åt polisundersökningar har icke kunnat ägnas den tid och eftertanke, som önskvärt varit.

Landsfiskalen i Lelången (Älvsborgs län) yttrar: Verksamheten som åklagare och polisman blir ofta tillbakasatt för indrivningsarbetet, vilket landsfiskalen i första hand måste sköta för att skydda sig från anmärkningar.

Landsfiskalen i Flugestad (Örebro län) yttrar: Till följd av det år från år ökade kontorsarbetet, av vilket arbete en del skall vara avslutat och expe- dierat å bestämd dag vid äventyr av böter, får helt naturligt åklagar- och polisväsendet stå tillbaka. TLandsfiskalen måste sköta sitt kontorsarbete och påtvingas mången gång annat arbete. De s. k. polisgöromålen få ligga efter eller helt lämnas å sido.

Tandsfiskalen i Skinnskatteberg (Västmanlands län) har — efter att hava om- nämnt, att statsbidrag till manligt biträde icke kunnat erhållas, oaktat fram- ställning därom tillstyrkts av Konungens befallningshavande — meddelat, att sedan numera endast kvinnligt biträde hålles i distriktet, få utredningar om brott och begångna förseelser komma i andra hand, då tid ej finnes övrig. I första hand måste man nu ägna sig åt indrivning och redovisning av alle- handa såväl krono- som kommunalutskylder och böter.

Landsfiskalen i Malung (Kopparbergs län) yttrar: TLandsfiskalen behöver i mycket större utsträckning få tid att ägna sig åt polis- och åklagarverksam- het, för att dessa skola kunna skötas på ett tillfredsställande sätt i hans vid- sträckta och rörliga distrikt. Verkningarna av att landsfiskalens tid icke räcker till visa sig alltmer. Landsfiskalen är bunden vid kontoret och av många resor, och polisgöromålen skola skötas av en därför icke intresserad, olämplig fjärdingsman.

Landsfiskalen i Söderala (Gävleborgs län) yttrar: Genom omorganisationen har landsfiskalstjänsten här övergått till huvudsakligen expeditionstjänst, be- roende på de myckna göromålen på tjänsterummet. Ökad verksamhet utom tjänsterummet är av behovet påkallad och önskas även av ortsbefolkningen. Som det nu är, hinner landsfiskalen endast ingripa i de mest trängande fallen, till och med dessa äro avsevärt många. ;

Tandsfiskalen i Arjeplog (Norrbottens län) framhåller, att tjänsteresor i distriktet fordra t. ex. 5—8 dagar och att landsfiskalen kan hindras från dessa därigenom, att månadsräkenskaperna skola avgivas på en bestämd tid.

I de ovan återgivna uttalandena framhålles det genomgående, att polis- och åklagargöromålen få stå tillbaka för indrivning och redovisning med deras bestämda tidfrister. Nio landsfiskaler, samtliga från Skaraborgs län, meddela emellertid, att konkurrensen mellan de olika uppgifterna för deras vidkom- mande verkat på motsatt sätt.

Att själva den nuvarande formen för medelsredovisningen är en bidragande orsak till redovisningsarbetets menliga inverkan på polis- och åklagarverk- samheten framhålles i uttalanden från 15 län av 56 landsfiskaler, delvis de- samma som de förut omnämnda 284 landsfiskalerna.

• Sida 35
•  Original

Sålunda föreslå landsfiskalerna i Vallentuna, Solna och Gustavsberg (Stock-

såsom polisman och åklagare, att redovisningen på titlar skall borttagas. Lanidsfiskalen i Vallentuna förordar därjämte, att de föreskrivna redovisnin- garma få avgivas kvartalsvis.

Elfter dessa båda linjer gå i allmänhet landsfiskalernas förslag till förenk- ling av redovisningsväsendets form, där de icke nöja sig med att blott an- märlka på den nuvarande anordningen. Några landsfiskaler t. ex. i Hille (Gäwle borgs län) och Offerdal (Jämtlands län) tillägga, att uppdelningen på titlar lämpligare kunde äga rum på landskontoren. I några fall, t. ex. 1 lands- fiskalernas 1 ÅAlvsbyn och Kiruna (Norrbottens län) yttranden, framhålles, att medlelslevereringen kan ske medelst reversal månadsvis, även om själva redo- visningen lämnas kvartalsvis.

Av landsfiskalen i Charlottenbery (Värmlands län) har föreslagits, att även rapporterna i utsökningsärendena skola få avgivas allenast kvartalsvis.

Taxeringsarbetets menliga inverkan på landsfiskalernas verksamhet såsom åklagare och polismän framhålles av 126 landsfiskaler, fördelade på samtliga län utom Stockholms och Västernorrlands. TI regel inskränka sig uttalandena till «en uppgift, att under vårmånaderna landsfiskalernas sistnämnda verksam- het är försvårad genom taxeringsarbete. Landsfiskalen i Hultsfred (Kalmar län) yttrar, att det numera är omöjligt att tillfredsställande uppehålla tjänsten undier pågående taxeringsarbeten under mars—maj månader. Landsfiskalen i Norberg (Västmanlands län) anför, att under taxeringsarbetet, som ju alltmer ökass, är det rent av omöjligt att medhinna annat arbete, och landsfiskalen i Salat (Västmanlands län) framhåller, att under de tider, då landsfiskalen är uppitagen av taxeringsarbeten och vägsyner, blir hans verksamhet såsom polis- mam och åklagare i hög grad försvårad. Landsfiskalen i Skellefteå norra distrikt (Vässterbottens län) uttalar, att landsfiskalsarbetet med taxeringen numera är så betungande, att han ej medhinner de göromål tjänsten ålägger honom.

IDet torde böra erinras, att taxeringsarbetet infaller under första halvåret, då arbetet med restindrivningen bör forceras. På sina håll torde även väg- synterna försiggå under samma period. Att döma av landsfiskalernas lämnade uppgifter är användningen av landsfiskalerna såsom taxerimgsnämndsordförande myccket växlande inom olika län, relativt störst inom Hallands och Väster- botttens, från vilka icke mindre än tio landsfiskaler i vartdera länet anmält svårigheter till följd av taxeringsarbetet, under det att sådana uttalanden alle- nastit avgivits t.ex. 1 Södermanlands län av 2 samt i vartdera av Östergötlands ochi Skaraborgs län av 3 landsfiskaler. MSannolikt torde olikheten hava sin grumd i svårigheten att på åtskilliga platser finna lämpliga och villiga ord- förande i taxeringsnämnderna. I någon mån kan förhållandet möjligen också berco på olika sedvanor hos Konungens befallningshavande.

I förra avseendet föreslås av några helt skiljande mellan åklagar- och polis- verlksamheten å ena sidan samt indrivnings- och utsökningsärendena å den andlra, så att landsfiskalerna bleve befriade från de senare och dessa över- lämanades till särskilda befattningshavare. Förslag härom hava framställts av lancdsfiskalerna i Sjuhundra (Stockholms län), Svedala (Malmöhus län), Väse,

Uttalanden angående taxeringsar- betets inver- kan på lands- fiskalernas verksamhet.

Reformförslag från lands- fiskaler an- gående deras polis- och åklagarverk- samhet. Minskning av arbetsbördan.

• Sida 36
•  Original

Förstärkning av arbets- krafterna.

Kristinehamn och Karlstad (Värmlands län), Kumla och Hallsberg (Örebro län), Hanebo och Forsa (Gävleborgs län).

Eller ock föreslås vissa lindringar i landsfiskalernas arbete med indrivning och redovisning. I sådant avseende hava förut berörts uttalandena angårende ändring av nuvarande redovisningsform.

Dessutom hava 34 landsfiskaler från 16 olika län uttalat sig för en om- läggning av nuvarande indrivning av resterande kommunalutskylder. Av dessa yrka 20 landsfiskaler att helt befrias från befattningen med det Ilkom- munala indrivningsväsendet, vilket 1 stället borde omhänderhavas av kommu- nerna själva. En av dessa landsfiskaler ifrågasätter eventuellt, att besttyret med handräckning för indrivning av kommunalutskylder skulle överförass till landskontoren. Återstående 14 landsfiskaler föreslå att bliva befriade från skyldigheten att begära handräckning för utfående av kommunalutskylder: från skattskyldiga, vilka ”avfly ttat till annan ort.

Landsfiskalen i Skinnskattebery yttrar härom följande. Det är ej ovamligt, att man för en enda skattskyldig, som flyttar från ort till ort, får avlåta -4—06 brev, innan man slutligen lyckas träffa honom. Det är uppenbart, att ddetta arbete att sålunda följa en utflyttad skattskyldig kan utföras av vilken pexrson som helst med vanlig folkskolekunskap, då det hela inskränker sig tilll att fylla i den tryckta blanketten till handräckningsbrevet samt slå upp i em ka- lender, var Iandsfiskalen bor för den socken, dit den skattskyldige avflyvttat. TLandsfiskalen borde därför, då kontanterna redovisas för restlängden, även äga rätt att till kommunalnämndsordföranden överlämna som redovisnin:g de debetsedlar, varå utflyttningsbevis tecknats. Kommunalnämndsordföranidena skulle sedan följa de utflyttade med handräckningsbegäran hos landsfiskzalen i den nya bostadssocknen, vilken senare skulle äga att avlåta redovissning direkt till den kommunalnämndsordförande, som begärt handräckning. Häri genom skulle landsfiskalens arbete med de kommunala restlängderna mögst betydligt minskas och tid bliva övrig för andra mera maktpåliggande göromål. Dessutom vunnes, att medlen fortare inflöte till den kommunala uppbiöörds- myndigheten.

I avseende å förstärkning av arbetskrafterna föreslå 74 landsfiskaler från 17 olika län, att staten skulle avlöna ständigt kontorsbiträde åt landsfiskzalen eller lämna motsvarande förvaltningsbidrag för ändamålet.

Tandfiskalen i Skinnskatteberg motiverar sitt förslag på följande sitt. ”Till- sättande av distriktspoliser torde i en del fall vara lämpligt, dock torrde i de festa fall tillsättning av tjänstebiträden åt landsfiskalerna vara bättres, då därigenom vinnes, att skatteindrivningarna bättre kunna övervakas, samt niödig tid blir övrig för polis- och åklagargöromål, då såväl landsfiskalen som tjämste- biträdet äga befogenhet att handlägga alla å ett landsfiskalskontor förelkom- mande ärenden och därigenom krraoe varandra och på lämpligt sätt kunna fördela arbetet sig emellan. Landsfiskalen i Skog (Gävleborgs län) fföre- slår i sammanhang med "framställning om statligt avlönade biträden på lawnds- fiskalskontoren, att de mindre landsfiskalsdistrikten sammanslås. En tilllför- ordnad landsfiskal i Åhus (Kristianstads län) ifrågasätter, om icke helaa in- drivningen av resterande kommunalutskylder kunde överlämnas till fjärdiings- männen, vilka då skulle hava att uppbära hela indrivningsprovisionen, och framhåller, att en sådan anordning möjligen skulle göra kommunens reepre- sentanter mera benägna att utse dugliga personer till fjärdingsmän.

• Sida 37
•  Original

Sålunda har Komwmgens befallningshavande i Stockholms län i flera fall med användning av anslaget till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet förordnat extra landsfiskal att biträda landsfiskalen i visst distrikt vid tjänstegöromålens förrättande, under villkor att den extra landsfiskalen skall underkasta sig den fördelning av landsfiskalsgöromålen, som kan varda av Konungens befallningshavande bestämd. Sålunda förordnad extra lands- fiskal har fått åtalsrätt sig tilldelad. Samma befallningshavande har även förordnat landsfiskalsbiträden att i egenskap av extra polismän under förman- skap av landsfiskalen biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom landsfiskalsdistriktet. Aven dessa hava avlönats medelst samma anslag. Samtliga ifrågavarande förordnanden hava meddelats tills vidare under ett år.

Komwngens befallningshavande i Södermanlands tän har understundom för- ordnat en kontorsskrivare hos landsfiskal att utan kostnad för statsverket så- som extra polisman inom landsfiskalsdistriktet biträda landsfiskalen med ut- redningar angående brott samt spaningar efter brottslingar. Tid för förord- nandenas varaktighet är icke angiven.

Komwngens befallningshavande i Hallands län har förordnat viss person att såsom extra landsfiskal övervaka ordningens upprätthållande inom Oskars- ströms municipalsamhälle samt att vara åklagare mom tjänstgörimgsområdet, dock utan inskränkning av de ordinarie landsfiskalernas rätt att åtala för brott inom samma område. Vidare har för Halmstads landsfiskalsdistrikt förord- nats biträdande landsfiskal att vid förfall för landsfiskalen och efter dennes anmodan handlägga ärenden angående lösdrivare och bettlare, verkställa för- undersökning i brottmål och i de mål, där förundersökning sålunda verkställts, vidtaga häktningsåtgärder. Under namn av extra landsfiskal har en person förordnats att övervaka ordningens upprätthållande inom Släps socken samt verkställa undersökningar angående brott, dock utan åtalsrätt. Oaktat benäm- ningen har denne mera karaktär av biträde åt den ordinarie landsfiskalen. Samtliga av Konungens befallningshavande i Hallands län meddelade förord- nanden gälla tills vidare under ett år.

Komwngens befallningshavande i Alvsborgs län har i fyra landsfiskalsdistrikt (Vätle, Ale, Kinna och Dals-Eds) förordnat biträdande landsfiskaler att vara ordinarie landsfiskalen behjälpliga vid dennes arbete för upprätthållande av ord- ning och säkerhet inom distriktet samt att närmast under denne hava befälet över polispersonalen. Biträdande landsfiskalen är allmän åklagare, dock även såsom sådan underordnad ordinarie landsfiskalen. Angående förordnandenas varaktighet saknas upplysning. Z

Konungens befallningshavande i Orebro län har jämväl 1 fyra landsfiskals- distrikt (Karlskoga, Nora, Lindes och Ljusnarsbergs) förordnat biträdande landsfiskal med samma ställning som motsvarande befattningshavare 1 Alvs- borgs län. Angående förordnandenas varaktighet finnes ej heller här någon uppgift.

Konungens befallningshavande it Norrbottens län har förordnat extra lands- fiskal att biträda vid ordningens upprätthållande inom Nedertorneå socken och företrädesvis å Seskarö. Den extra landsfiskalen har åtalsrätt och är självständig i förhållunde till ordinarie landsfiskalen. Förordnandet gäller tills vidare.

b) Fjärdingsmän.

Historik.

• Sida 38
•  Original

av 1600-talet huvudsakligen såsom ett onus. Skyldigheten vilade endasit på skattebönderna, mellan vilka den gick i tur, med ombyte varje år. Ännu umder början av 1800-talet ansågos frälsehemmanens åbor fria från skyldighetem att vara fjärdingsmän Först år 1830 blevo sistnämnda hemman med undamtag av säterier, rå- och rörs- samt insockne frälsehemman likställda i avseende å fjärdingsmansbestyrets utövande med krono- och kronoskattehemman.!).

Genom stadgan angående fjärdingsmän den 1 juni 1850 ville man på fri- villighetens väg befordra tillkomsten av fjärdingsmän, anställda på viss tid mot avlöning. I sådant syfte stadgades, att antingen kunde på sockenstämma beslutas, att fjärdingsman skulle för längre eller kortare tid särskilt antuagas, eller skulle fjärdingsmannabefattningen fortfarande gå i tur mellan de för- pliktade och i sådant fall ombyte årligen äga rum.

1873 års landsstatskommitté upptog i sitt betänkande frågan om en mera tillfredsställande anordning av polisväsendet på landsbygden och därmed iven omorganisation av fjärdingsmansinrättningen till behandling. Kommiittén uttalade, att förhållandet i avseende å polisväsendet på landsbygden iimgau- lunda vore tillfredsställande, vare sig det gällde att söka förekomma brott eller att upptäcka gärningsmannen till förövat brott. En orsak härtill ansåg kom- mittén ligga 1, förutom kronofogde- och länsmansdistriktens storlek, den om- ständigheten, att det biträde länsmannen med det outvecklade skick, vari fjärdingsmansinrättningen befunne sig, kunde äga av fjärdingsmännen icke vore av något nämnvärt gagn vid andra tillfällen, än då fjärdingsmännen emligt order inställde sig vid marknader och dylika folksamlingar för att tillhandlagå vid polisuppsikten. Kommitterade framhöllo även, att någon verklig förbättring icke kunde åstadkommas, med mindre ett varmare intresse för ordningens upprätthållande gjorde sig gällande hos folket och framför allt hos kom- munernas styrelser. Det bästa medlet för en ändamålsenlig polisorganisaition ansåg kommittén därför vara en reformering av fjärdingsmansinrättninigen. För att till fjärdingsmän erhålla lämpliga personer borde såsom kompetcens- villkor fordras kännedom om de delar av allmänna lagen och tillhörande för- fattningar, som anginge ärenden, tillhörande fjärdingsmännens tjänsteåligsgan- den. Därjämte borde fjärdingsmännen efter ansökan och sedan kronofogsden upprättat förslag samt kommunalnämnden blivit hörd antagas av Konungens befallningshavande. En sålunda antagen fjärdingsman skulle icke kunna skiiljas från tjänsten i annan ordning än som gällde för kronolänsman. Angåemde fjärdingsminnens avlöningsförmåner skulle kronofogden upprätta förslag, ”var- efter avlöningen, sedan vederbörande kommun och landstinget yttrat sig över förslaget, skulle fastställas av Konungens befallningshavande och befallnimgs- havandens beslut, om det avveke från landstingets mening, underställas Kwngl. Maj:ts avgörande. I enlighet med dessa grunder hade kommittén uppgzjort förslag till stadga angående fjärdingsmän. Kommittén antog, att med denna organisation skulle erfordras 2,100 fjärdingsmansdistrikt i riket, samt förordade, att staten skulle lämna bidrag till fjärdingsmännens avlöning med vissa proccent av den beslutade lönen, dock icke med mer än ett fastställt maximibelompp.

Kommittén hade samtidigt föreslagit indragning av länsmansbefattningarrna och avsåg, att genom den förbättrade fjärdingsmansinstitutionen nyssnämimda befattningar även i avseende å polisverksamheten skulle bliva obehövliga..

I det för 1878 års riksdag framlagda förslaget om lönereglering för lamds- staten hade länsmansbefattningarna bibehållits oförändrade. Kommitténs för- slag till ändring af fjärdingsmansinrättningen ledde ej till någon framställming till riksdagen.

') Herlitz a. a., s. 82; Linde: Svenska Kamerallagfarenheten, s. 405; Kammarkollegii cirktulär den 31 juli 1805; K. K. den 13 febr. 1830; K. K. den 9 aug. 1851.

• Sida 39
•  Original

1895 års riksdag hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t, att för riksdagen måtte framläggas förslag till bestämmelser i syfte att fjärdingsmansbestyrets utgörande omgångsvis mellan hemmanen måtte avskaffas. I anledning härav framlades för 1899 års riksdag en proposition, som med vissa mindre änd- ringar ledde till nu gällande lag den 29 september 1899 angående fjärdings- mansbestyrets utgörande.

Redan före tillkomsten av nämnda lag hade fjärdingsmansbestyret faktiskt i största delen av riket kommit att bestridas genom särskilt anställda fjärdings- män, enligt vad den till grund för propositionen liggande utredningen angiver.

Beträffande innehållet av 1899 års lag må särskilt erinras, att i lagen fjär- dingsmansbefattningen fortfarande betecknas som ett menighetsbestyr. Häri ligger således en bibehållen antydan om den ursprungliga skyldigheten för den enskilda medborgaren att personligen deltaga i polisverksamhetens ut- övning. I övrigt stadgas i lagen, att fjärdingsmännen utses av kommunal- stämma för en tid av minst tre år och av kommunen förses med skälig av- löning, vilken utgöres efter enahanda grund som kommunalutskylder i allmän- het. Huvudanledningen till att denna anordning bibehölls i stället för att tillsättningen överflyttades till statsmyndighet, såsom av åtskilliga Konungens befallningshavande föreslagits, synes hava varit, att i sådant fall anspråk på statens mellankomst i fråga om avlöningen förväntades komma att framställas från kommunerna. I åtskilliga yttranden hade även uttalats den farhågan, att om det överlämnades åt kommunen att bestämma fjärdingsmannens avlöning, denna i många fall komme att bestämmas så lågt, att en duglig person icke kunde erhållas för densamma, och att kommunen skulle rent av kunna ut- bjuda bestyret till den minst bjudande. Icke heller dessa farhågor vunno beaktande.

Statskontroll över själva personvalet utövas enligt lagen allenast så till vida, att, efter det val ägt rum, kronofogden (numera landsfiskalen) har att pröva den utsedde personens lämplighet för befattningen samt, om han be- finnes icke lämplig, att anmäla förhållandet för Konungens befallningshavande, som kan, om skäl därtill föreligga, förordna om nytt val. Dessutom äger Konungens befallningshavande, om fjärdingsman wunder tjänstgörimgstidens lopp befinnes icke vidare vara för befattningen lämplig, skilja honom från densamma. Vid ledighet har kronofogden (numera landsfiskalen) att proviso- riskt förordna lämplig person att mot den av kommunalstämman bestämda avlöningen uppehålla tjänsten, tills fjärdingsman blivit utsedd och godkänd.

Stadgandet angående avlöning har, enligt vad som framgår av yttranden från Konungens befallningshavande, av dessa allmänt uppfattats så, att det icke innebure befogenhet för befallningshavande att besluta om avlöningens belopp. I visst fall har emellertid stadgandet tolkats sålunda, att det ansetts innebära bemyndigande att ålägga kommun att höja beslutad avlöning !).

Genom ett den 23 september 1921 av Kungl. Maj:t meddelat beslut har ej gjorts ändring i ett av Konungens befallningshavande i Malmöhus län med- delat utslag, varigenom förordnats om ny kommunalstämma i Hallaröds kom- mun för fattande av laglikmätigt beslut angående fjärdingsmanstjänsts be- sättande och fastställande av avlöning åt dess innehavare, under motivering, bland annat, att lönen icke skäligen kunde sättas lägre än till visst belopp. Beslutet blev föremål för anmärkning av fyra reservanter 1 konstitutions utskottet vid 1922 års riksdag. (Konst.utsk. memorial nr 22 s. 96 ff.)

I avseende å fjärdingsmännens åligganden, sådana de äro bestämda i gällande instruktion den 29 september 1899, torde här allenast böra erinras,

TRA. 19188) 190;-En 1917: 9 108:

Lagen den 29 september 1899.

Instruktion.

• Sida 40
•  Original

Utveckling av fjärdings- mansinstitu- tionen efter 1899 års lags tillkomst.

Antal och avlöning år 1905.

Fjärdings- mansbefatt- ningarnas antal och bhe- skaffenhet år 1920.

att fjärdingsmannens tjänsteverksamhet i huvudsak faller inom två skilda om- råden, dels polistjänst och dels verksamhet såsom exekutionsbetjänt, framför- allt för indrivning av skatterestantier. I fråga om fjärdingsmannens tjämste- ställning må framhållas, att, om fjärdingsman visar tredska eller försumliighet och åtal vid domstol ej finnes böra äga rum, Konungens befallningshavrande må döma honom till böter, högst tjugufem kronor. I övrigt torde kunna hän- visas till instruktionen.

Angående utvecklingen av fjärdingsmansinstitutionen efter tillkomstem av 1899 års lag verkställdes av löneregleringskommittén en undersökning i ssam- band med dess utredning angående reglering av löneförbållandena vid lamds- staten m. m. Enligt vad därvid infordrade uppgifter utvisade funnos i början av år 1905 i riket anställda 2,779 fjärdingsmän. För 2,777 fjärdingsmän, rörande vilkas avlöning uppgift lämnats, utgjorde densamma

1 965 fall högst 50 kronor, i 1980» 51—100 » GLES 00200 D i 224 » -201—300 > i 178 >» mer än 300 »

För nu pågående utredning har det ansetts nödvändigt att anordna en sär- skild undersökning!) för att åstadkomma en mera fullständig och tillförlitlig bild av fjärdingsmansinstitutionens nuvarande yttre konturer och faktiska imne- börd (se tabellerna 9, 10 A—C).

Så vitt de nu infordrade uppgifterna utvisa, uppgick hela antalet fjärdiings- mansbefattningar i riket år 1920 till 2,790. Antalet är således i det närmiaste oförändrat i jämförelse med det för år 1905 uppgivna 2,779. Av nyssnämnda 2,790 fjärdingsmän hava 2465 uppgivits icke äga full sysselsättning av ifjär- dingsmansbefattningen. Osäkerhet torde emellertid i viss mån vidlåda denna siffra på den grund, att bland sistnämnda befattningshavare 263 stycken till- lika innehade förordnande såsom polismän, varför antagligen någon ovissshet kunnat göra sig gällande, huruvida verksamheten varit att hänföra till den ena eller andra befattningen. Aven beträffande de 325 befattningshavare, ssom uppgivits hava full sysselsättning med fjärdingsmansbestyret, torde tviwel i fråga om uppgiftens riktighet understundom vara befogad i betraktande av den synnerligen låga avlöning, som uppgivits för vissa av dem. Över huvud lida dock primiäruppgifterna angående fjärdingsmännens inkomster och utgiifter av osäkerhet. Oaktat dessa bristfälligheter i källorna torde det med säkerhet kunna antagas, att antalet av de med fjärdingsmansbefattningen fullt sysssel- satta befattningshavarna är allenast en bråkdel av antalet på dem, som imne- hava befattningen såsom bisyssla.

För frågan om polisväsendets omorganisation är det av väsentligt intreesse att söka få fram, i vad mån fjärdingsmännen för närvarande faktiskt äro vcerk- samma såsom polismän. Ett försök att på grund av de inkomna uppgifterna

!) I februari 1915 inkom dåvarande kronofogden i Vartofta fögderi E. Edengren.: till Kungl. Maj:t med en framställning angående vissa missförhållanden vid val av fjärdingssmän m. m. Sedan kammarkollegium den 17 februari 1915 anbefallts att, efter Konungenss be- fallningshavandes i rikets samtliga län hörande, inkomma med sålunda avgivna yttramden samt eget utlåtande, har kollegium den 2 december 1921 beslutat hemställa, att de inkomna handlingarna måtte överlämnas till nu förevarande utredning.

Under år 1918 anordnades i anledning av en till Kungl. Maj:t av Konungens befallniings- havande i Östergötlands län överlämnad framställning från två fjärdingsmansföreninggar i länet en undersökning angående fjärdingsmännens avlöningsförmåner. Aven dessa hancdlin- gar hava här beaktats.

• Sida 41
•  Original

statistiskt uttrycka detta törhållande har gjorts 1 tabell 9 A och B kol. 3—10. Det är särskilt anmärkningsvärt, att polisgöromålen icke tillmätts övervägande betydelse för de fjärdingsmän, som hava full sysselsättning av sin befattning, och ingalunda alltid ens för dem, vilka tillika äro förordnade såsom polismän.

I vad mån härutinnan har skett en förändring i jämförelse med förut- varande förhållanden, kan icke med säkerhet avgöras på det föreliggande materialet. Det synes dock antagligt, att på grund av den direkta beskatt- ningens skärpning och därav följande ökning av restantierna under senare år samt även på grund av landsfiskalernas ökade belastning med mångahanda göromål en förskjutning inom fjärdingsmännens verksamhet har ägt rum till nackdel för polisuppgifterna och till övervikt för indrivningsgöromålen. Att så skett synes även vinna stöd av ett flertal yttranden från såväl landsfiskaler som fjärdingsmän.

Beträffande den absoluta omfattningen av fjärdingsmännens nuvarande verksamhet såsom polismän (till skillnad från den sist antydda relativa) må vidare framhållas såsom belysande, att i ett mycket stort antal fall uppgifterna på fråga om hur stor del av fjärdingsmännens tjänsteverksamhet, som upp- tages av polisgöromål, innehålla följande svar: »ingen, nästan ingen, icke någon nämnvärd, någon enstaka gång». I några svaras: »vid marknader, inskrivningar och mönstringar av värnpliktiga, större auktioner», »vid fester och biografföreställningar», i andra, särskilt sådana, där fjärdingsmannens tjänstgöringsområde innefattar järnvägsstation eller municipalsamhälle, upp- gives, att fjärdingsmannen har polistjänstgöring lördags- och söndagskvällar, i åter andra heter det, att han endast tjänstgör såsom biträde eller vittne vid av landsfiskalen företagna polisundersökningar. Någon bestämd lokal åtskillnad i detta avseende kan icke konstateras. Det må dock i detta sam- manhang vara skäl att erinra om ett yttrande från en landsfiskal i ett vid-

I vilken grad fjärdingsmannen faktiskt kommer att utöva polisverksamhet, måste till icke ringa del bero på, huruvida han personligen lämpar sig för dylika uppgifter. I syfte att utröna, huru det förhåller sig härmed, och tillika undvika den felkälla, som måste ligga i ett omdöme angående viss befattnings- havares lämplighet, har begärts upplysning, i vad mån under åren 1916—1920 vid val till fjärdingsman avseende fästats vid den valdes kompetens eller lämplighet för polisverksamhet eller för indrivningsverksamhet. De inkomna svaren omfatta tillsammans T,850 uppgifter eller ?/, av hela antalet. Enligt svaren har under femårsperioden i fråga avseende fästats vid lämplighet för polisverksamhet i allenast 601 fall och vid lämplighet för indrivningsverksam- het i 1,249 fall. Därmed kan jämföras, att enligt samma källor vid val inom 724 distrikt under samma tid avgörande vikt tillagts den omständigheten, att ringa avlöning fordrats, eller annan omständighet utan betydelse för tjänstens behöriga handhavande. Aven dessa uppgifter måste emellertid naturligtvis anses vila på subjektiva omdömen och vidlådas av mycken osäkerhet. De peka dock 1 den riktningen, att väljarna icke numera lägga stor vikt vid de till fjärdingsmän ifrågasatta personernas lämplighet för polisverksamhet.

De inkomna uppgifterna visa också, att Konungens befallningshavande måst förordna om nytt val på grund av utsedd persons olämplighet i 47 fall under nämnda femårsperiod. I 32 fall under samma tid har Konungens befallnings- havande måst vidtaga åtgärd på grund av beslutad fjärdingsmansavlönings otillräcklighet. Uppgifterna torde böra ses i belysning av den svagt utbildade kontroll, som åtminstone intill senaste åren ansetts vara Konungens befall- ningshavande tilldelad.

Fjärdings- männens personliga förutsätt- ningar för polisverk- samhet.

• Sida 42
•  Original

Ombyte av fjärdings- män.

För utövningen av fjärdingsmansbefattningens funktioner torde det även hava stor betydelse under rådande brist på särskilt utbildade fjärdingsmän, huruvida befattningshavarna innehava sysslan längre tid eller icke.

Enligt inkomna uppgifter har fjärdingsmansbefattning växlat innehavare under åren 1911—1920 för hela riket följande antal gånger ...... 0 cd 2 3 40. flera, högst 10?) Uppgift ej lämnad SPIRE UTSÄDE 1,016.-798: "306: 397 143 40

I de inkomna uppgifterna, huru växlande de än äro, är det vissa brister 1 nuvarande fjärdingsmansinrättning, som tydligt framträda såsom de huvud- sakligaste. :

Allmännast och skarpast äro uttalandena?) angående den osjälvständighet, som följer av fjärdingsmannens nuvarande ställning i förhållande till kom- munen, en anmärkning, som givetvis drabbar institutionen både som polis- och indrivningsorgan. i

Sålunda yttrar landsfiskalen i Skärkinds distrikt (Östergötlands län): Fjär- dingsmännen äro helt beroende av kommunerna, som helst se, att fjärdings- mansbestyret ordnas så billigt som möjligt. Där en fjärdingsman fått intresse för sysslan, visat sig nitisk och duglig, har han i regel att vänta, att han vid valperiodens slut icke blir omvald. Det finnes exempel på att de ledande inom kommunen uttryckt förargelse över att fjärdingsmannen stått i kontakt med sin förman, när det gällt begångna förseelser och överträdelser. Vanligt- vis väljes till fjärdingsman någon arbetare, hantverkare eller mindre lägenhets- ägare, som är beroende av annat arbete inom kommunen och av de bestäm- mande därstädes. Sker ett ingripande från landsfiskalens sida, blir frågan ej sällan den, huruvida fjärdingsmannen haft med saken att skaffa. Eventuellt kommer fjärdingsmannen i en tråkig mellanställning och finner till sist med sin fördel förenligt att uraktlåta att fullgöra sina viktigaste åligganden. Fjär- dingsmännen böra på grund av det anförda förordnas till sysslan såsom polis- och fjärdingsmän av länsstyrelsen, utan val från kommunernas sida, samt erhålla en:i förhållande till folkmängden inom distriktet skälig avlöning och på så sätt göras mera självständiga och oberoende. -

Tandsfiskalen i Bankekind (Östergötlands län) anför: Det vore önskvärt, att fjärdingsmännen erhölle bättre rättsskydd för sin tjänst än vad nu är fallet. Öm man sålunda har en god och energisk samt uppövad fjärdingsman, händer det och har varit bra nära att hända, att fjärdingsmannen mot sin egen vilja icke blivit omvald, emedan han under sin tjänsteutövning råkat få personliga ovänner eller åtminstone mot sig någon animositet, som icke utgjort sakskäl. Också hava nog kommunerna det emot sig, att de gärna vilja låta befattning såsom fjärdingsman gå på entreprenad, så att den, som är hågad att taga be- fattningen för minsta avlöningen, har företräde framför en lämpligare med- sökande, som fordrar högre avlöning.

Landsfiskalen i Svedala (Malmöhus län) yttrar med instämmande av fjärdings- mannen i Gislöv: Beroendet av kommunen bör nödvändigtvis bortfalla. Rätt ofta, särskilt under kristiden, har det inträffat, att fjärdingsman icke vågat ingripa vid lagöverträdelser av fruktan att vid nästa val bliva entledigad. Tillsynen över allmän väghållning kunde också med större kraft och opartisk-

1) Maximisiffran är anmäld från ett distrikt i Hallands län. Från Värmlands och Gävle- borgs län hava anmälts maximisiffran 7, från Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län maximisiffran 6 samt från Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus', Göteborgs och Bohus", Skaraborgs, "Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län maximisiffran 5.

2) För att icke alltför mycket stycka uttalandena och därigenom förvanska dem har en sträng systematisering icke kunnat fullt genomföras.

• Sida 43
•  Original

het upprätthållas. Givetvis tarvar en sådan nyordning betydligt ökade löne- förmåner, så att fjärdingsmannen utan risk för sitt livsuppehälle kan ombesörja tjänsten. Därmed kunde emellertid större arbetsbörda och ansvar läggas på tjänsteinnehavaren, och särskilt på tätt bebodda orter med dess ringa avstånd och goda kommunikationer kunde ett dubbelt så stort tjänstgöringsområde tilldelas fjärdingsmannen.

TLandsfiskalen i Grums (Värmlands län) yttrar: Med nuvarande anordning riskerar fjärdingsmannen, därest han genom sitt nit eller av annan anledning gjort sig misshaglig, att ej bliva omvald vid periodens utgång, vilket är en av de mest bidragande orsakerna till svårigheten att erhålla lämpliga fjärdings- män. För undvikande av nuvarande olägenheter bör fjärdingsmannen förordnas av landsfiskalen utan kommunens hörande samt avlöningen fastställas av läns- styrelsen efter det landsfiskalens yttrande inhämtats. Genom en sådan an- ordning skulle fjärdingsmannen erhålla en mera självständig ställning och ej behöva känna sig beroende av vissa meningsgrupper, som vid minsta anled- ning söka försvåra fjärdingsmannens arbete, samt med trygghet kunna kvarstå i tjänsten så lång tid han önskade och förmådde sköta densamma.

Landsfiskalen i Skultuna (Västmanlands län) omnämner, att år 1917 en fjärdingsman anmälde en lantbrukare för förseelse mot en kristidsförordning. Fjärdingsmannen blev av sockenborna förföljd och vid nästa val efter 17 års tjänst icke omvald.

Landsfiskalen i Ovansjö (Gävleborgs län) yttrar: Utvecklingen har gjort, att det patriarkaliska förtroendeuppdraget inom socknarna förlorat såväl sin lockelse som sitt anseende. Egenskapen hos fjärdingsmansbefattningen av menighetsbestyr är sålunda för länge sedan borta; hans befattning måste numera betraktas såsom tjänst i vanlig bemärkelse, och därav torde följa, att hans avlöning borde utgå i proportion till det arbete, tjänsten kräver av både staten och kommunen. Numera inträffar sällan, att någon »utsocknes» söker en fjärdingsmansbefattning, utan denna besättes i regel av en sockenbo. Det blir följaktligen bland släkt, vänner och kamrater han skall utöva sin mången gång obehagliga syssla. Att detta måste inverka på effekten av hans verksamhet, i synnerhet 1 fråga om restindrivning, är uppenbart och har även i detta distrikt fullkomligt bekräftats av erfarenheten. Sålunda hade en nyvald fjärdingsman i distriktet, som icke är sockenbo, sin kronorestlängd klar i det allra närmaste, innan den infödde fjärdingsmannen hade redovisat en enda post, ehuru de samtidigt hade emottagit restlängderna. Detta för- hållande tyder på att tjänstegöromålen i regel utföras raskare och mera opartiskt, då fjärdingsmannen känner sig fri från personliga hänsyn.

Önskligt vore därför, om fjärdingsmansbefattningen bleve en statstjänst med öppen ansökningsrätt för envar, men med skyldighet för kommunerna att deltaga i avlöningen i förhållande till folkmängden eller ock efter annan, mera tillförlitlig beräkningsgrund. ;

Landsfiskalen i Råneå (Norrbottens län) omtalar, att av socknens två fjär- dingsmän är den ene populär, den andre icke hos nuvarande kommunalfull- mäktige. För den senare vägrade 1920 års kommunalfullmäktige begärt dyr- tidstillägg i likhet med vad andra kommunala befattningshavare erhållit. Han uppsade sin tjänst, men kommunalstämman vägrade honom avsked. Efter det kommunalfullmäktige 1921 upprepat sitt avslag å dyrtidstillägg till samme fjärdingsman, har kommunalstämman ingått till Konungens befallningshavande med begäran om åläggande för kommunen att utbetala den begärda lönen.

Landsfiskalen i Öjebyn (Norrbottens län) anför: Såsom förhållandena nu äro, blir fjärdingsmannen + allmänhet beroende av väljarna och måste kanske många gånger för att icke allt för mycket stöta sig med dem, som valt honom till tjänsten, och därigenom utsätta sig för risken att icke bliva återvald, se

• Sida 44
•  Original

Uttalanden av fjärdingsmän.

genom fingrarna med en hel del brister och påtalbara saker, särskilt t. ex., då det gäller tillsynen av sommar- och vintervägunderhållet. Vidare torde en förbättring i fjärdingsmannens avlöningsförhållanden vara synnerligen av be- hovet påkallat, t. ex. genom bestämmelser om vissa minimilöner. Då fjärdings- mannen i allmänhet är alldeles för otillräckligt avlönad, måste han för att kunna existera söka skaffa sig extrainkomster utom vad han möjligen i sådant hänseende kan erhålla genom sin tjänst, och detta gör, att han icke alltid kan medhinna sina redovisningar och andra tjänsteåligganden inom den honom förelagda tiden.

Aven en mängd fjärdingsmän hava framkommit med klagomål över deras nuvarande osjälvständiga ställning.

Sålunda uttalar fjärdingsmannen i Nacka västra distrikt (Stockholms län), att det på olika orter förekommit, att en fjärdingsman, som samvetsgrant fullgjort sin tjänst mot vissa kommunmedlemmar, av dessa hotats med att vid valperiodens slut icke bliva omvald och att i en del fall sådana hotelser även satts i verket. Han föreslår därför val på obestämd tid och förordnande av Konungens befallningshavande tills vidare efter yttrande av landsfiskalen.

Fjärdingsmannen 1 Flen (Södermanlands län) framhåller, att, som det nu är, kan en nitisk och duglig person lätt göra sig misshaglig för en del individer, och, då det är röstövervikten, som bestämmer val och löner, kan det lätt tänkas, att befattningshavaren mera frågar efter sitt eget bästa och sköter tjänsten med den största varsamhet till skada för kommunen. F

Fjärdingsmannen i Åsbo (Östergötlands län) yttrar: Är det så, att man sköter sin tjänst till allas belåtenhet, så kan man lägga in ansökan vid omval, men, om det finns någon i kommunalnämnden, som tycker, att man varit för sträng med indrivningen eller något i den vägen, så blir det naturligtvis en ny fjärdings- man efter 3 år.

Fjärdingsmannen i Vinslöv (Kristianstads län) säger: Det behöves blott, att en enskild samhällsmedlem fattar ovilja mot fjärdingsmannen eller att han icke faller något politiskt parti på läppen. Ofta får man fiender, blott därför att man följer lagens föreskrifter. »c

Fjärdingsmannen i Allerum (Malmöhus län) anför: Sådant systemet nu är, kan fjärdingsmannen icke som en för sin tjänst verkligt intresserad person sköta densamma, då han har vetskap om kommunens makt och vissa personers benägenhet att hämnas för inbillade oförrätter, t. ex. angående vägar och dylikt, som ofta tillskrivas fjärdingsmannen. Dessa äro genast vid en stämma, då begärd löneförhöjning skall behandlas, färdiga för avslag. Vore befattningen skild från kommunen och dess vid varje val framträdande benägenhet för prutning på begärd löneförhöjning, kunde han mera nitiskt ägna sig åt tjänsten och på samma gång: bliva landsfiskalen till mera verklig hjälp, under förut- sättning dessutom att löneförmånerna vore sådana, att han sluppe vid varje tillfälle söka privat förtjänst. Med nuvarande beroende av kommunen får han i många fall se genom fingrarna med saker, som vid fullt oberoende ställning icke komme i fråga. p

Fjärdingsmannen i Rölanda (Älvsborgs län) yttrar: Det förekommer rätt ofta, att fjärdingsmannen vid fullgörande av sin tjänsteplikt blir misshaglig för någon tredskande, och denne kan därvid inverka hindrande för hans omval och avlöningsförmåner.

Fjärdingsmannen i Västanfors (Västmanlands län) yttrar: En energisk fjär- dingsman kan genom agitation vid omval ersättas med en för tjänsten mindre passande, men för en tillfällig majoritet mera behaglig person.

• Sida 45
•  Original

Att fjärdingsmansbefattningen står öppen för den minst bjudande, omnämnes 1 ett flertal yttranden.

Sålunda anför landsfiskalen i Gustavsberg (Stockholms län), att vid tillsätt- ning år 1920 av fjärdingsman i Värmdö södra distrikt förekom, att en fjär- dingsman, som under fera år tillfredsställande tjänstgjort, begärde löneförhöj- ning. Följden därav var, att en annan person, som åtog sig befattningen för mindre lön, blev utsedd. ä

Landsfiskalen i Degerhamn (Kalmar län) omtalar, att i Ås' distrikt år 1917 valdes till fjärdingsman en 70-års gubbe. Anledningen därtill var, att denne var villig kvarstå 1 tjänsten för en lön av 80 kronor. Valet upphävdes emel- lertid av Konungens befallningshavande, varefter lönen höjdes till 125 kronor.

Landsfiskalen i Höör (Malmöhus län) meddelar, att Munkarps nuvarande fjärdingsman blivit vald av kommunalstämman, enär han var villig att åtaga sig befattningen mot 50 kronors mindre lön än den förre, som då innehaft be- fattningen i 9 år. R

Tandsfiskalen i Lelången (Alvsborgs län) upplyser, att vid fjärdingsmansval, som ägde rum i Vårviks distrikt i december 1920, blev dåvarande fjärdings- man icke omvald, därför att annan person begärde 25 kronor mindre i avlöning. Denne blev vald, ehuru han var mindre lämplig.

Tandsfiskalen i Ragunda (Jämtlands län) omtalar, att i Stuguns nedre distrikt under en följd av år en synnerligen lämplig person varit fjärdingsman. Då denne vid senaste valet i december 1920 begärde löneförhöjning med 200 kronor, valde kommunalfullmäktige en annan person, som åtog sig uppdraget för lägre lön, ehuru han beträffande kompetens och indrivningsverksamhet icke på långt när kan mäta sig med företrädaren.

Fjärdingsmannen i Skärkind (Östergötlands län) omnämner, att under år 1917 valdes i nämnda distrikt en person mellan 60 och 70 års ålder, icke skriv- kunnig och i övrigt olämplig. Han nöjde sig emellertid med 300 kronor i stället för 350 kronor i lön och blev därför vald. Valet upphävdes av Ko- nungens befallningshavande på framställning av landsfiskalen.

Fjärdingsmannen i Brösarp (Kristianstads län) yttrar: Då jag första gången anmälde mig såsom sökande, var det en annan, som åtog sig befattningen för 50 kronor mindre lön, men han blev avsatt från tjänsten på grund av olämp- lighet. 2

Fjärdingsmannen 1 Högsäter (Alvsborgs län) yttrar: Kommunen antager alltid den, som tar den minsta avlöningen, samt nedpressar lönen till det minsta möjliga. Det mest vanliga är, att fjärdingsmanstjänsten innehaves endast en period på grund av för ringa avlöning samt för dryg tjänstgöring, som fjär- dingsmannen är obekant med, när han först tillträder befattningen.

Fjärdingsmannen i Sunnersberg (Skaraborgs län) anför: Nu tjänstgör fjär- dingsmannen högst en period, varefter han begär högre lön vid nästa val, enär arbetet var mera betungande än han beräknat. Då bjuder vanligen någon under och. blir därför vald.

Atskilliga fall omnämnas, då under krigstiden personer erbjödo sig att åtaga sig fjärdingsmansbefattningen mot synnerligen ringa lön eller till och med i några fall att till kommunen betala visst belopp för att bliva fjärdingsman och därigenom undgå krigstjänstgöring. De sålunda sökande valdes till befatt- ningarna. I förut omförmälda framställning av kronofogden Edengren upp- gives, att genom dylika val ett anmärkningsvärt antal erfarna och dugliga fjär- ingsmän mot sin önskan tvingats att träda tillbaka.

Uttalanden angående vanan att ned- pruta fjär- dingsmans- avlöningen. Uttalanden av landsfiskaler.

Uttalanden av fjärdingsmän.

• Sida 46
•  Original

Ultalanden angående verkningarna av fjärdings- mansinrätt- ningens brister. Uttalanden av landsfiskaler.

Angående de svårigheter, som för landsfiskalerna följa av fjärdingsmans- inrättningens nuvarande svaga rekrytering, förekomma likaledes ett flertal ytt- randen.

En del landsfiskaler och fjärdingsmän omnämna speciella fall av brist i redovisningen, som anses hava till större eller mindre del haft sin grund i för låg avlöning. Det anmärkes vidare, t. ex. av landsfiskalen i Risinge (Öster- götlands län), att fjärdingsmännens ringa skrivkunnighet föranleder, att en stor del av deras redovisningshandlingar måste upprättas av landsfiskalerna själva.

TLandsfiskalen i Vissefjärda (Kalmar län) anför: Tjänsten har alltid utläm- nats till den minst bjudande utan avseende på lämpligheten. Fjärdingsmannen, som är beroende av annat arbete, utför arbetet i tjänsten sist. Redovisning- arna få därför alltid dröja och ärendena balanseras. HErhölles god avlöning, skulle fjärdingsmannen vara mera nitisk, stanna kvar på sin post och få vana vid arbetet. Nu hålles auktion å fjärdingsmanstjänsten.

Landsfiskalen i Lenhovda (Kronobergs län) framhåller, att redovisningen kan komma att försenas genom att fjärdingsmansbefattningen innehaves av en lantbrukare, som delvis måste sköta befattningen allenast på helgdagarna.

Liknande anmärkningar framställas av landsfiskalerna i Sundbo (Örebro län) och Åsele (Västerbottens län).

Tandsfiskalen i Hemse (Gottlands län) yttrar: Som det nu är, är det oför- bätterligt. Genom att kommunen i regel tager mera hänsyn till billiga löne-

allmänhet fullkomligt främmande för sin uppgift. En viss lagkunskap och full kännedom om tillvägagångssättet vid tjänsteförrättningar borde finnas hos varje fjärdingsman. Indrivningsverksamheten består nu uteslutande i att skaffa hin- dersbevis.

Landsfiskalen i Hasslerör (Skaraborgs län) anför: Fjärdingsmansinstitu- tionen måste i sitt nuvarande skick anses föråldrad. De flesta fjärdingsmännen äro jordbrukare, och sålunda föga intresserade för sin bisyssla, fjärdingsmans- tjänsten. Då de hava bråd tid, lämna de helt naturligt fjärdingsmanssysslorna, som i detta distrikt i allmänhet utgöras av indrivning av utskylder, åt sitt öde. Härtill kommer ock, att en del fjärdingsmän äro gamla och absolut odug- liga för någon handräckning i polissaker, därest sådan vid något tillfälle skulle erfordras. En stor del av dem äro även föga skrivkunniga, och redovisning- arna över indrivningsuppdrag och restlängder bliva ofta ofullständiga och orik- tiga samt ibland synnerligen tidsödande att få tillrättalagda.

TLandsfiskalen i Mora (Kopparbergs län) meddelar angående ett av fjärdings- mansdistrikten, att fjärdingsmannen är varken villig eller lämplig som polis- man, men behovet är stort av polisman därstädes. Redovisningarna fördröjas oskäligt länge, enär fjärdingsmannen antagit sysslan som en obetydlig biför- tjänst och måste söka anställning för sin utkomst på annat håll.

Landsfiskalen i Malung (Kopparbergs län) yttrar angående Övermalungs distrikt: Fjärdingsmannen här bör vara helt upptagen av sin tjänst, och tjänsten bör icke, såsom nu är fallet, innehavas av en bonde, som tidvis är borta i skog och fäbodar och står i släktskapsförhållande med alla socken- bor, så att han omöjligen kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst. Förhållandet nu är fullkomligt oefterrättligt. Vid t. ex. delgivning av tjänste- stämningar, vartill ingen annan kan anlitas än fjärdingsmannen, har det in- träffat, att svaranden icke infunnit sig vid tinget, medveten om att delgivningen icke varit laglig på grund av att fjärdingsmannen varit i släktskapsförhållande till svaranden. Polisgöromål förekomma snart sagt dagligen, och fjärdings- mannen kan i den vägen ingenting själv uträtta, utan landsfiskalen måste vara med och valla honom, ett förhållande, som gör, att landsfiskalen, fastän han är fullt upptagen å tjänsterummet och av resor, själv oftast måste utföra de

• Sida 47
•  Original

grövsta poliskonstapelsgöromålen. Malung är en plats, dit kringvandrare mer än annorstädes draga genom de stora stråkvägarna till Värmland, Norge och Österdalarna, och behovet av polisman på platsen är därför betydligt större än å många orter, där det finnes både en, två och tre polismän.

Samme landsfiskal yttrar angående Tyngsjö distrikt: Fjärdingsmansbefatt- ningen har alltid bestritts av bönder med ingen fallenhet för polisgöromål och som ingalunda våga ingripa och fasttaga en rymmare. Innan landsfiskalen hinner fram, har den efterspanade oftast hunnit in i Värmland. Som fjärdihgs- mansdistriktet är beläget 5 mil från landsfiskalsbostaden och ligger intill Värm- land med stora stråkvägen dit genom distriktet, inträffar det ofta, att förbry- tare begiva sig genom de långa skogarna åt Tyngsjö. Det är därför av be- hovet påkallat, att där finnes en polisman, vilken samtidigt mycket väl kan vara fjärdingsman, som kan efterspana och gripa en rymling.

Beträffande bästa utvägen att avhjälpa den nuvarande fjärdingsmansinstitu- tionens brister framkommo åtskilliga förslag under den förut omnämnda ut- redning, som under år 1918 anordnades inom civildepartementet.

I de då inkomna yttrandena från Konungens befallningshavande betonades genomgående, att nuvarande avlöning vore för låg och att därigenom svårig- heter uppstått att erhålla dugliga fjärdingsmän. TI allmänhet förordades såsom botemedel rätt för Konungens befallningshavande att bestämma fjärdingsmans- lönens belopp i varje särskilt fall, understundom med tillägg om viss maximi- gräns, understundom åter med förslag om minimilön.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ifrågasatte sålunda, att en viss minimiavlöning, exempelvis 300 kronor, skulle i lag stadgas för varje fjärdingsman, dock med rätt för Konungens befallningshavande att i fråga om kommun med folkmängd, understigande 1,000 personer, nedsätta beloppet, om det ansåges påkallat, samt att, om invånarantalet överstege nämnda siffra, fjärdingsmansavlöningen skulle ökas med visst belopp, förslagsvis 100 kronor för varje påbörjat 500-tal invånare. Dock borde Konungens befallningshavande äga befogenhet att inom vissa gränser, uppåt eller nedåt, jämka ersättningen med hänsyn tagen till kommunens areal, läge, folkmängdssiffra och beskaffen- heten av befolkningens verksamhet.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län ansåg mindre lämpligt att bestämma viss minimilön för fjärdingsman, till följd av distriktens olika stor- lek och beskaffenhet. I stället borde kommun vara skyldig att underställa beslut i arvodesfrågan Konungens befallningshavandes fastställelse, på sätt som för närvarande vore stadgat angående arvode till ordförande i kommunal- nämnd och pensionsnämnd.

Konungens befallningshavande i Värmlands län meddelade, att Konungens

befallningshavande för att vinna större möjlighet att få mera kvalificerade fjärdingsmän i åtskilliga fall meddelat fjärdingsmannen förordnande såsom extra polisman, varigenom statsbidrag kommit att utgå till hans avlöning. Dock hade det inträffat, att då en utsedd fjärdingsman ansetts sakna nödiga förutsättningar för att kunna förordnas till polisman samt Konungens befall- ningshavande i följd härav förordnat om nytt val, kommunen trots utsikten att få statsbidrag icke kunnat förmås att välja annan, mera kvalificerad per- son. Konungens befallningshavande framhöll även, att det vore synnerligen viktigt, att landsfiskalen hade vederhäftiga, pålitliga och driftiga biträden för indrivning av utskylder.

Komwngens befallningshavande i Västernorrlands län anförde, att gällande föreskrifter angående fjärdingsmans avlöning vid fera tillfällen visat sig med- föra, att, därest en fjärdingsman, som plikttroget, ordentligt och pålitligt skött sin tjänst till det allmänna bästa, därigenom ådragit sig misshag av enskilda

Reform- förslag.

Uttalanden av Konungens befallnings- havande år

1918.

• Sida 48
•  Original

Nu inkomna uttalanden från Ko- nungens be- fallnings- havande.

inom kommunen, beslut genomdrivits å kommunalstämman om lönens ned- sättning till belopp, varmed han icke kunnat åtnöjas. Av sättet för fjärdings- mannens tillsättning följde, att han i allmänhet icke i nämnvärd grad vore att påräkna för åliggandet enligt instruktionen med avseende på allmän ord- ning och säkerhet. I många fall vore det till och med antagligt, att fjärdings- mannen utsåges just med hänsyn till hans ovillighet eller oförmåga att anlitas för uppdrag av sådan art. Konungens befallningshavande ifrågasatte därför, om sicke fjärdingsmansinstitutionen borde ändras till en statlig inrättning med avlöning helt av statsverket, vilken lösning också enligt vad Konungens be- fallningshavande hade sig bekant, skulle omfattas med sympati av fjärdings- männens egna sammanslutningar.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län uttalade, att avlöningarna i allmänhet vore för ringa 1 förhållande till arbetet samt det ansvar, som på- vilade fjärdingsmannen för de ofta avsevärda penningbelopp han omhänder- hade. Inom åtskilliga distrikt vore också indrivningsväsendet mindre tillfreds- ställande, vilket i icke oväsentlig grad berodde på att antalet fjärdingsmans- distrikt i de större socknarna vore för litet och lönerna för små.

I de nu infordrade yttrandena hava ävenledes åtskilliga förslag framställts. Sålunda yttrar Konungens befallningshavande i Södermanlands län: Det vore lämpligast, att, fjärlingsmansinstitutionen bibehölles, dock med genomgripande förändringar. Distrikten borde vara så stora, att fjärdingsmannen hade full sysselsättning av sin tjänst. Vissa kompetensvillkor borde föreskrivas för be- hörighet till fjärdingsmansbefattning. Tjänsterna skulle sökas samt yttranden över ansökningarna inhämtas från vederbörande kommunalnämnder (ej kom- munalstämmor), landsfiskaler och landsfogde, varefter Konungens befallnings- havande, så framt lämplig sökande funnes, förordnade en av de sökande att tills vidare vara distriktets fjärdingsman. Konungens befallningshavande skulle äga bestämma minimilön. Dessutom borde fjärdingsman äga rätt till ålders- tillägg, pension och ersättning för skada i tjänsten. Fjärdingsman skulle vara skyldig att biträda vid ordningens upprätthållande utom sitt distrikt. Genom denna förbättring skulle fjärdingsmännen bilda en ganska duglig polisstyrka, som vid behov kunde beordras att biträda vid upprätthållandet av ordningen.

Komuwngens befallningshavande i Jönköpings län yttrar: Det borde ankomma på Konungens befallningshavande att tillsätta fjärdingsman inom de skilda kommunerna samt bestämma deras löner efter kommunernas hörande. Varje sådan befattningshavare skulle bo något så när centralt samt på bekostnad av stat och kommun erhålla telefonförbindelse. Då folksamlingar väntades äga rum inom kommunen, skulle de äga skyldighet att närvara samt jämväl 1 övrigt i nödig utsträckning patrullera, då anledning därtill kunde förefinnas. I främsta rummet borde antagas personer, som besutte polisegenskaper. Fjär- dingsman skulle i tjänstgöring alltid vara iförd tjänstedräkt, som det skulle åligga kommunen att bekosta.

Konungens befallningshavande i Värmlands län yttrar: Landsfiskalerna vore synnerligen beroende av att till fjärdingsmän utsåges för uppdraget lämpliga personer. Tyvärr vore ofta förhållandet, att vid fjärdingsmansval icke toges tillbörlig hänsyn till de fordringar, som numera måste ställas på dessa be- fattningshavare. Öfta anvisades icke tillräckliga avlöningsförmåner av de kom- munala myndigheterna, och vid valen hade politiska eller andra för lämplig- heten främmande synpunkter börjat göra sig gällande. Bland annat hade det inträffat, att vid utgången av tjänstetiden fjärdingsman, som på ett mera ni- tiskt sätt fullgjort sina åligganden, såsom beträffande vägväsendets övervakande m. m., av sådan anledning icke återvalts, då han ånyo sökt befattningen. En förändring vore därför mycket behövlig, därvid fjärdingsmannen borde an- ställas tills vidare samt erhålla högre arvode efter prövning av statsmyndighet.

• Sida 49
•  Original

Konungens befallningshavande i Västerbottens län anför — efter att hava yttrat, att den nuvarande polisorganisationen på landsbygden måste anses i hög grad bristfällig, samt framställt förslag att polismän, där sådana erfordrades, skulle avlönas uteslutande av statsmedel och utses av Konungens befallnings- havande, så att de finge en tryggad ställning — att den största bristen i nu- varande organisation torde vidlåda fjärdingsmansinstitutionen, framför allt vad anginge utskyldsindrivningen. Med landsfiskalernas arbetsbörda för närva- rande vore det emellertid synnerligen nödigt, att effektiv hjälp härutinnan stode dem till buds. Så vore i allmänhet icke fallet med de nuvarande fjär- dingsmännen. Deras uppgifter borde övergå till en statlig-kommunal ange- lägenhet, och de borde utses för viss tid av Konungens befallningshavande, efter det kommunalnämnder och landsfiskaler avgivit yttranden över inkomna ansökningar. Avlöningarna borde utgå av stats- och kommunala medel och sättas till belopp, som möjliggjorde för fjärdingsmännen att helt ägna sig åt sitt uppdrag. Konungens befallningshavande skulle bestämma distriktets om- fattning och fjärdingsmannens stationsort. Viss frihet att sammanslå små kommuner eller uppdela större kommuner borde stå Konungens befallnings- havande till buds vid avlöningens bestämmande. Kommunens bidrag kunde exempelvis utgå i förhållande till dess hela utskyldsbelopp, eventuellt i för- hållande till restantiernas belopp under föregående år eller efter medeltalet för vissa år. Fjärdingsmännen borde väsentligen vara indrivningsmän och ställa borgen för omhänderhavda medel men också biträda landsfiskalerna med polisgöromål.

Flera uttalanden innehålla mera ingående motivering och förslag till om- läggning av fjärdingsmansinrättningen till en verklig tjänst med större distrikt och full sysselsättning för tjänstinnehavaren. Bland dessa må några här återgivas.

Sålunda yttrar landsfogden i Uppsala län: I syfte att fjärdingsmännen skola utses med större anspråk på större duglighet för polisgöromål böra små kommuner sammanslås (två eller flera) efter Konungens befallningshavan- des prövning, så att bättre avlönade och mera kvalificerade fjärdingsmän kunna erhållas. Man kunde då påräkna någon polisutbildning, åtminstone större dug- lighet... Om fjärdingsmännen fortfarande skola biträda med indrivning av ut- skylder, böter m. m., få distrikten dock icke bliva för stora, men dock så stora, att tjänstinnehavarna bliva helt upptagna av tjänsten, och så väl avlönade, att de utan andra inkomster kunna hava sin bärgning. Deras avlöning bör vara tillräcklig, och åt Konungens befallningshavande bör lämnas uttrycklig befogenhet att, efter besvär av fjärdingsman, landsfiskal eller medlem av kom- munen, ålägga kommun att lämna högre avlöning, då den anvisade anses för låg eller otillräcklig för att erhålla lämplig person till sysslans skötande. Att i övrigt reformera ENSE ra SR OR t. ex. så, att staten övertoge av- löningen och fjärdingsmännen bleve statstjänstemän, vore icke lämpligt och skulle säkerligen medföra ett oerhört ökande av kostnaderna.

Landsfiskalen i Jönåkers östra distrikt (Södermanlands län) yttrar: Det torde vara en allmänt utbredd mening, att polisväsendet å den egentliga lands- bygden vore mycket otillfredsställande, ett förhållande, som landsfiskalerna själva vore i tillfälle att konstatera såsom riktigt. För att ernå förbättring härutinnan borde fjärdingsmansinstitutionen helt omändras, och det vore nöd- vändigt att upptaga fögderiförvaltningskommitténs förslag om distriktspoliser eller dylikt, så att å den. egentliga landsbygden, som nu praktiskt taget sak- nade polisskydd, funnes å lämpliga platser boende polismän med skyldighet att vaka över ordningen, biträda med mindre utredningar, indriva utskylder och böter m. m. samt i övrigt fullgöra nuvarande fjärdingsmäns bestyr. Givet-

Mera ingripande ändrings- förslag av landsfogde och lands- fiskaler.

• Sida 50
•  Original

vis borde dessa polismän, även om kommunerna ålades att bidraga till deras avlöningar och underhåll, vara helt oberoende av kommunala institutioner och förtroendemän, vilket senare så menligt inverkade på de nuvarande fjärdings- männens självständighet, samt erhålla en lämplig polisutbildning och löneför- måner, svarande mot städernas och stadsliknande samhällens polisavlöning. Därest inrättandet av distriktspoliser befunnes vara för dyrbart, vilket emeller- tid knappast torde bliva fallet, vid det förhållande, att de föreslagna distrikts-

stat och kommun än vad nu vore fallet beträffande fjärdingsmän, kunde dock fjärdingsmansinstitutionen reformeras utan att borttaga dess uråldriga karaktär av menighetsbestyr och utan att kommunerna helt berövades bestimmande- rätten i fråga om personvalet. Fjärdingsmansområdena skulle då regleras av länsstyrelserna, så att större kommuner delades i flera fjärdingsmansområden och små socknar förenades till ett. Lönernas storlek skulle bestämmas för de olika områdena av Konungens befallningshavande och lönerna utgå av kommunerna. Befattningen skulle sökas hos landsfiskalen, vilken hade att uppsätta högst tre personer på förslag, bland vilka en skulle väljas av kom- munalstämma eller kommunalfullmäktige. Vid olika valresultat inom olika socknar skulle landsfiskalen äga avgörandet. Fjärdingsman skulle av kommu- nerna hållas med telefon och velociped och erhålla pension av kommunen vid 55 års ålder, om han tjänstgjort någon längre tid. Fjärdingsman skulle vara tjänstgöringsskyldig var som helst inom distriktet och eventuellt inom när- liggande distrikt. Han skulle antagas tills vidare för att erhålla större själv- ständighet.

Landsfiskalen i Borgholm (Kalmar län) yttrar: Beträffande hela landsfiskals- distriktet vore lämpligast, att två eller flera socknar sammansloges till ett fjär- dingsmansdistrikt med en väl avlönad för polis- och övrig med befattningen förenad verksamhet lämplig person såsom innehavare, enär de nuvarande fjärdingsmännens skrivkunnighet och förmåga att på egen hand uträtta med tjänsten förenade göromål vore mycket inskränkt, varför landsfiskalen knappast hade någon hjälp av dem. Trots de vore gamla i tjänsten, kunde de icke ens göra en enkel utmätning för utskylder eller utskriva ett ordentligt delgivnings- bevis. Befattningen utbjödes så gott som på entreprenad, man kunde därför ej få kvalificerad innehavare.

Landsfiskalen i Klintehamn (Gottlands län) anför: Det vore lämpligast, att flera kommuner sammansloges till ett fjärdingsmansdistrikt, så att innehavaren helt finge ägna sig åt tjänsten. Avlöningen borde i sammanhang härmed be- stämmas till skäligt belopp samt vid tillsättningen mera hänsyn tagas till lämplighet än villighet att gå för otillräcklig eller ingen avlöning. Det vore bäst om fjärdingsmännen tillsattes och avlönades av staten för att såmedelst bliva oberoende av olika strömningar och åskådningar inom kommunerna.

Landsfiskalen i Mörrum (Blekinge län) yttrar: Med den ofantliga ökning i icke allenast antalet utskyldsposter utan även i utskyldsbeloppens storlek, som på senare åren inträtt, har fjärdingsmanstjänsten kommit att bliva något helt annat än den förr varit, då skatteindrivningarna icke voro mer än en bråk- del av vad de nu äro och då tjänsten följaktligen mot en ringa penning kunde av därtill lämplig och villig person handhavas som en bisyssla. På en del håll hava nog de kommunala myndigheterna fått ögonen öppna för vad ett behörigt skötande av en sådan tjänst numera kräver, och har därför också fjär- dingsmannen försetts med skälig avlöning. Andra återigen hava ställt sig nästan oförstående och synas hava den uppfattningen, att en fjärdingsman skall arbeta för en avlöning, som med en tredjedel eller knappast så mycket motsvarar vad som betalas för annat arbete. Öch dock borde de hava klart för sig, att fjärdingsmannens arbete mången gång är värre och mera tålamodsprövande

• Sida 51
•  Original

än mången annan sysselsättning. Att många kommuner, däribland den det nu gäller, trots ringa avlöning dock fått pålitliga och dugliga fjärdingsmän, har väl mest berott på att de sökande först, sedan de väl blivit inkomna i förhållandena, fått klart för sig det omfattande och krävande arbete, varmed tjänstens skötande är förenad. — Orsakerna till underbetalningen äro väl mest att söka i vederbörandes sparsamhetsnit, men anses det väl också och detta med rätta, att fjärdingsmannen utför åtskilligt för att ej säga mycket arbete åt staten, därför kommunen rättvisligen ej kan anses betalningsskyldig.

Än så länge åtminstone vore det dock lämpligast att på den rena landsbygden betjäna sig av fjärdingsmän vid skatteindrivningar o. d., såsom hittills skett. Aven som biträde åt landsfiskalen vid häktningar och mindre krävande under- sökningar i brottmål kan en fjärdingsman anses vara tillräckligt skickad, då han i regel har en av de allra första förutsättningarna härför, nämligen den, att han väl känner folket och har reda på så gott som varje vrå inom sin kommun eller distrikt.

Inom varje landsfiskalsdistrikt böra till biträde åt landsfiskalen och i före- kommande fall jämväl åt landsfogden finnas fjärdingsmän till det antal, läns- styrelsen efter den kommunala myndighetens och landsfiskalens hörande kan finna erforderligt. Socken med ringa folkmängd bör, där sådant utan olägen- het kan ske, ej få utgöra ett fjärdingsmansdistrikt för sig, ntan förenas med annan eller andra socknar, så att ett distrikt av lämplig storlek bildas.

Fjärdingsman förordnas av länsstyrelsen på viss tid, exempelvis fem år, sedan den kommunala myndigheten och landsfiskalen lämnats tillfälle att yttra sig över den sökandes lämplighet för befattningen, och bör sådant förordnande efter tilländalupna fem år, där anmärkning mot vederbörande ej förekommit, kunna utan vidare förlängas på samma tid.

Landsfiskalen i Laske (Skaraborgs län) yttrar: Varje landsfiskalsdistrikt bör indelas i smärre distrikt av passande storlek att giva en person full syssel- sättning, och bör vid denna indelning jämväl hänsyn tagas till lokala förhål- landen. Inom varje sådant distrikt anställas av Konungens befallningshavande genom konstitutorial efter landsfiskalens hörande en ordinarie polisman för polisgöromål och skatteindrivningar m. m. och en extra polisman såsom bi- träde och ersättare åt den ordinarie. Genom tillsättandet av den extra polis- mannen vinnes även den fördelen, att Konungens befallningshavande under befäl av landsfogden eller annan därtill förordnad person vid behov kan sam- mandraga en rätt betydande polisstyrka och ej såsom nu vid särskilda till- fällen behöver anlita städernas polis, av vilken endast ett fåtal kan utlånas, och detta endast under några dagar och mot stora kostnader.

Landsfiskalen i Mora (Kopparbergs län) yttrar: Inom hela Mora socken är fjärdingsmansbestyret ordnat på ett mycket otillfredsställande sätt, enär i varje by anordnats ett fjärdingsmansdistrikt utan hänsyn till om byn är stor eller liten, och därigenom hava löneförmånerna för fjärdingsmannen blivit så obetydliga, att fjärdingmannen icke är i stånd att sköta sin befattning på tillfredsställande sätt utan att göra ekonomiska uppoffringar och därför måste för sin utkomst söka sig annan sysselsättning. Detta sker oftast på långt avlägsna orter från hemmet på skogsarbeten i andra socknar. Under långa tider av året kan fjärdingsmannen därför icke anträffas och landsfiskalen icke erhålla det biträde av fjärdingsmannen, vartill han är berättigad. Kommunen har gjort denna anordning för att få fjärdingsmansbestyret fullgjort för så ringa penning som möjligt, och gjorda framställningar om ändring hava lämnats utan avseende. För att råda bot på detta oefterrättlighetssystem borde inom landsfiskalsdistriktet i stället för nuvarande 19 fjärdingsmansdistrikt inrättas tre sådana, ett med en sammanlagd folkmängd av 4,358 personer, ett med en sammanlagd folkmängd av 4,134 personer och ett med en folkmängd av 682

• Sida 52
•  Original

Ändrings- förslag av fjärdingsmän.

personer. Samtidigt borde fjärdingsmännen förordnas till polismän och er- hålla så stor avlöning, att de helt kunna ägna sig åt tjänsten. Först då kunna befattningarna bliva ordentligt skötta, då de sökas och lämpliga personer kunna utväljas.

Landsfiskalen i Tofta (Gävleborgs län) yttrar, att sammanslagning av polis- och fjärdingsmanstjänsterna med synnerlig fördel kan ske, då därigenom full sysselsättning för tjänsteinnehavaren säkrast kan beredas. Att på landsbygden hava personer, enbart anställda för polistjänst, har visat sig medföra stora svårigheter, enär göromålen högst avsevärt växla och därav ofta följer, att polismannen får för litet att göra och hans tjänstgöring blir svår att kon- trollera.

Tandsfiskalen i Skog (Gävleborgs län) framhåller, att i mindre distrikt å landsbygd med gles befolkning blir det för dyrbart att hava särskilda perso- ner för indrivning och för polistjänst. Distrikten böra därför regleras så, att en person har full sysselsättning med båda uppdragen och kan biträda å landsfiskalskontoret, då han icke är upptagen av annat. Fjärdingsmannen bör tillsättas av Konungens befallningshavande och avlönas av staten.

Förslag i samma riktning hava även framställts av åtskilliga fjärdingsmän. Sålunda yttrar fjärdingsmannen i Forsmark (Stockholms län), att fjärdings- manstjänsten bör bliva en statstjänst med full avlöning av staten. Om tiden helt kunde utnyttjas för tjänsten och ej som nu många gånger, då en knapp lön gör arbete för uppehälle på annat håll nödvändigt, skulle tjänsten bliva bättre tillgodosedd. -

Fjärdingsmannen i Åland (Uppsala län) anser, att fjärdingsmansdistrikten borde göras större, så att fjärdingsmannen hade full tjänstgöring, och avlö- ningsvillkoren borde vara sådana, att han kunde ägna sig uteslutande åt tjän- sten. Det vore lämpligast, om staten övertoge avlöningen. Vid de tre sista nyvalen hade det varit ovanligt svårt att få tjänsten besatt på grund av den ringa lönen.

Fjärdingsmannen i Hölö (Södermanlands län) yttrar: Om restantierna icke komma att minskas, måste fjärdingsmannen vara avlönad så, att han kan levå därpå. Distrikten böra bestå av en eller flera kommuner. Konungens be- fallningshavande bör tillsätta befattningen efter landsfiskalens hörande och fjärdingsmannen tagas bland ortsbefolkningen för att uppehålla kontakten med denna.

Fjärdingsmannen i Appuna (Östergötlands län) upplyser, att han och många med honom hava det så ställt, att han måste resa långa vägar från hemmet på arbete både vinter och sommar. Lönen bör därför vara sådan, att han när som helst kan gå ifrån arbetet utan förlust.

Fjärdingsmannen i Vall (Gottlands län) yttrar: Det vore lämpligt, om flera socknar sammansloges och fjärdingsmannen avlönades så, att han helt kunde ägna sig åt sitt yrke. Det arvode, som nu kommer fjärdingsmannen till del, är så litet, att man måste skaffa sig arbete på annat håll utom distrik- tet. Vid flera tillfällen kunna då tjänsteförsändelser bliva försenade,

denne fjärdingsman instämmer ett flertal andra fjärdingsmän från Gott- lands län.

Fjärdingsmannen i Bjärtrå (Västernorlands län) anför: Då bland annat självständighet är en av förutsättningarna för en tjänsts rätta skötsel, lärer därav följa, att en befattningshavare, sådan som fjärdingsmannen, icke lämp- ligen bör tillsättas på sätt, som nu sker, utan av länsstyrelse. På sin höjd synes det, som om kommunens inflytande på ett fjärdingsmansval icke borde sträcka sig längre än till ett förslag på en eller flera personer, länsstyrelsen dock obetaget att gå utanför förslaget i händelse av fog. Med den omkast-

• Sida 53
•  Original

ning i kommunalpolitiskt avseende, som ofta gör sig gällande, synas grunderna för fjärdingsmansval icke innebära stadga och trygghet för tjänsten, något som dock är ett grundvillkor för ett riktigt utövande av densamma.

Med denne fjärdingsman instämma övriga fjärdingsmän i samma lands- fiskalsdistrikt.

Ett särskilt förslag med kombination av distriktspolis och lägre kvalifice- rade fjärdingsmän har framställts av landsfiskalen i Tranemo (Älvsborgs län), som anför: I varje landsfiskalsdistrikt borde anställas en poliskvalificerad polis- man, stationerad å samma ort eller åtminstone nära landsfiskalens bostad. Denne fjärdingsman, som borde benämnas distriktsfjärdingsman, skulle vara fjärdingsman i den socken, där han är bosatt, och dessutom på särskild order biträda i hela landsfiskalsdistriktet med fjärdingsmansgöromål. Tjänsten skulle kungöras ledig av landsfiskalen, som därefter upprättade förslag, varefter läns- styrelsen förordnade en av de sökande. Distriktsfjärdingsmannens lön borde utgå dels från hans egen kommun med belopp, som efter förslag av kommunen fastställdes av länsstyrelsen, dels från hela landsfiskalsdistriktets kommuner efter invånarantalet och dels från staten. Halva lönen borde utgå från kom- munerna och den andra hälften från staten. Samtliga kommunerna borde bidraga till avlöningen därför, att de genom anställande av distriktsfjärdings- man skulle kunna hava mindre kvalificerade fjärdingsmän och dessas arbete i viss mån minskas. Nyttan av anordningen skulle bestå däri, att lands- fiskalen hade tillgång fill kompetent medhjälpare vid polisundersökningar, att landsfiskalsdistriktet vid förfall för landsfiskalen på grund av andra tjänste- göromål ej vore utan omdömesgill polisman och att distriktsfjärdingsmännen kunde verkställa polisundersökningar i mindre brottmål, fattigvårdsmål, vara befälhavare för ordningspolis vid marknader, inskrivningsförrättningar m. m., biträda vid större polisutredningar m. m Därigenom komme landsfiskalens arbetsbörda i åtskilliga distrikt att väsentligt minskas och de nuvarande extra landsfiskalerna att bliva obehövliga.

Bland de övriga, som yttrat sig i frågan om fjärdingsmansinstitutionens reformering, framhålla några landsfiskaler, att fjärdingsmännen böra ersättas av en kår av distriktspoliser och deras verksamhet som indrivare omhänder- tagas av särskilda tjänstemän.

I ett mycket stort antal uttalanden från såväl landsfiskaler som fjärdings- männen själva förordas kort och gott förstatligande med eller utan anmärk- ning att därmed åsyftas borttagande av beroendet av kommunerna. TI åtskil- liga fall föreslås, att tillsättning skall ske genom Konungens befallningshavande med förordnande tills vidare efter kommunens och landsfiskalens hörande samt att Konungens befallningshavande skall fastställa lönen, i andra åter, att lands- fiskalerna skola förordna fjärdingsmän efter förslag av kommunalstämma. En landsfiskal förordar det motsatta förfarandet eller att landsfiskalen upprättar förslag och stämman utser fjärdingsman.

c) Särskilt förordnad polispersonal på landsbygden. 1. Historik.

Ytterligare reformförslag.

• Sida 54
•  Original

Vad först angår köpingarna äro dessa i avseende på uppkomsten av två slag, dels köpingar, vilka erhållit privilegier före 1864 års näringsfrihetsför- ordning och vilkas tillkomst härleder sig från behovet att på viss plats utöva handel eller andra yrken, som enligt äldre näringslagstiftning voro förbehållna städerna, och dels köpingar, tillkomna efter nämnda tidpunkt, då även 1862 års kommunallagar trätt i tillämpning. Från och med år 1872 hava icke andra köpingar bildats än sådana, som blivit egna kommuner, och det synes antag- ligt, att deras tillkomst i själva verket framkallats av behovet för vederbörande samhälle att bliva egen kommun.

Beträffande polisväsendet infördes i besluten om köpingsrättigheter från och med år 1864 den förändringen, att i vederbörande kungl. brev intogs en bestämmelse angående skyldighet för köpingen att bekosta sitt polisväsende. Formuleringen av föreskriften är följande:

att — — — det skall åligga köpingen att, efter den för kommunalutskyl- ders utgörande bestämda eller annan genom överenskommelse avtalad grund, bekosta skälig avlöning åt en polisuppsyningsman, vilken, antagen av Konun- gens befallningshavande, skall åligga att, under åtnjutande av det skydd, som tillkommer kronolänsman eller stadsfiskal, handhava köpingens säkerhets- och ordningspolis, åtala där timade brott och förseelser av den art, att allmän åklagare äger att dem beivra, samt för övrigt i alla ärenden ,vilka angå köpin- gens befolkning, fullgöra de bestyr, som på landet åligga fjärdingsmän; att om det framdeles befinnes nödigt att anställa en eller flera polisbetjänter till upp- syningsmannens biträde, det skall åligga köpingen att jämväl sådant biträde bekosta».

Att denna föreskrift skulle äga något samband med den nyinförda närings- friheten), synes svårligen kunna antagas. Genom näringsfrihetsförordningen miste ju köpingarna sitt företräde framför den övriga landsbygden. i avseende å näringsutövningen. En undersökning av föreskriftens tillkomst lämnar ej något stöd för ett dylikt antagande, men visar ej heller med säkerhet anled- ningen till föreskriften.?) Möjligen har densamma ursprungligen föranletts av

") Jfr fögderiförvaltningskommittén s. 297; Rosman: Svenska köpingar, s. XIV ff. 2? De första köpingsbrev, i vilka föreskriften influtit, äro utfärdade den 3 februari 1865 för Nybro och den 20 december 1872 för Eslöv. Angående föreskriftens tillkomst visa de i riksarkivet tillgängliga handlingarna följande.

Ansökningen om köpingsrättigheter för Nybro är dagtecknad den 29 juli 1863 och icke motiverad. Ansökningen överlämnades till Kungl. Maj:t med en skrivelse från Konungens befallningshavande, dagtecknad den 30 juni 1864 (alltså senare än K.F. den 18/5 1864 ang. ut- vidgad näringsfrihet); och i denna skrivelse tillstyrktes ansökningen, emedan 1) det visat sig vara med svårighet förenat att upprätthålla ordningen inom denna tätt bebyggda och talrikt befolkade plats, vilken svårighet, om annan reglering icke mellankomme, måste bliva större i samma mån som ställets befolkning genom ständigt skeende nya inflyttningar ökades, 2) beviljandet av köpingsrättigheter vore erforderligt för att bereda lägenhetshavarna i Nybro en betryggad äganderätt till deras tomtplatser (tomterna voro mindre än som fick från hemman avsöndras). Det förra skälet framhölls av Konungens befallningshavande såsom det egentliga. Konungens befallningshavande upptog tillika såsom villkor för ansökningens beviljande, bland annat, de i köpingsbrevet sedermera intagna föreskrifterna om skyldighet för köpingen att avlöna polisuppsyningsman och erforderliga polisbetjänter. Köpingsbrevet överensstämmer därutinnan så gott som ordagrant med Konungens befallningshavandes för- slag, dock med den ändring, att ett av Konungens befallningshavande föreslaget stadgande om att Konungens befallningshavande skulle bestämma beloppet av polisuppsyningsmannens årliga avlöning icke bibehölls.

Över ansökningen hördes kommerskollegium, som framhöll, att med hänsyn till den nya

vilja ansökningen icke förefunnes. På de av Konungens befallningshavande särskilt fram- hållna skälen och då något men för det allmänna icke syntes vara att befara av bifall till ansökningen tillstyrkte emellertid kollegiet ansökningen; därvid dock kollegiet påpekade, att det icke kunde inse, att det funnes något hinder för Madesjö kommun, vartill området hörde, att ordna polisfrågan enligt $ 94iK F. den ?!/s 1862 angående kommunalstyrelse på landet.

• Sida 55
•  Original

ett påvisat behov i ett speciellt fall. Möjligen har någon inverkan utövats av analogien med städernas polisväsende.

Ervligt vad som framgår av tabell 1B bekosta för närvarande de flesta köpingar, således även de äldre, själva sitt polisväsende utan bidrag av staten.

I övrigt har den särskilda polisorganisationen på landsbygden tillkommit på annat sätt. 7

Anslag av statsmedel till extra polisbevakning på landet beviljades första gången år 1875, då riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande för vart och ett av åren 1875 och 1876 ställde ett anslag av 20,000 kronor att i mån av behov användas dels till avlöning och underhåll åt särskild polisstyrka, som till ordningens och säkerhetens uppehållande kunde i följd av särskilda förhållanden behöva anställas å en och annan ort på landsbygden, dels ock till belöningar åt krono- och polistjänstemän och betjänte samt andra, vilka inlagt utmärktare förtjänst om grövre brotts upp- täckande samt förbrytares efterspanande eller gripande. HElfter det anslaget av 1876 års och följande riksdagar höjts till 40,000 kronor, blev detsamma från och med år 1883 höjt till 50,000 kronor, därvid tillika uttalades, att bi- drag av amslaget till polisstyrka företrädesvis borde utgå i fall, då motsva- rande tillskott lämnades av kommun, landsting eller enskilda; från vilken grundsats undantag borde medgivas endast i särskilda fall, då vederbörande prövade behovet av förstärkt polisuppsikt oavvisligt och bidrag till bestri- dande av kostnaderna icke kunde erhållas. Anslaget höjdes från och med år 1893 till 65,000 kronor och från och med år 1900 till 95,000 kronor. Vid den senare höjningen bestämdes, att från anslaget även finge gäldas gottgörelse till extra fjärdingsmän, som anlitades för förstärkt polisuppsikt. i

I anledning av förslag av 1901 års lantpoliskommitté hemställde Kungl. Maj:t till 1902 års riksdag om sådan ändring i fråga om berörda anslag, att 95,000 kronor helt finge användas till avlöning och underhåll av särskild polis- styrka på landet samt särskilt anslag å 25,000 kronor medgivas till åtgärder för grövre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande och gripande. Förslaget bifölls av riksdagen, som jämväl för år 1904 beviljade enahanda belopp. För år 1905 höjdes i, enlighet med förslag av lantpoliskommittén

Kungl. Maj:t lät med hänsyn till den nya näringsfrihetsförordningen samt hemmansklyv- ningsförordningen den 6 augusti 1864 (varigenom minimum för jordavsöndring försvann) in- fordra vederbörandes förklaring, om de i alla fall ville vidhålla ansökningen. Köpingsborna vidhöllo ansökningen under åberopande av att köpingsrättigheterna behövdes för att åstad- komma en bättre samhällsordning och jordens eller tomternas fullkomliga skiljande från stamhemmanet (enligt deras uppgift skulle deras köpebrev ej träda i kraft, förrän köpings- privilegier meddelats). 3

Konungens befallningshavande anförde i förnyat utlåtande tre skäl för bifall till ansök- ningen: 1) En emellan tomtägarna och den förre ägaren av stamhemmanet vid lantmäteri- förrättning träffad förening angående tomtjordens avsöndrande skulle icke bliva bindande för stamhemmanets nya ägare, om ej köpingsrättigheter beviljades. 2) Utan att bliva köping kunde samhället svårligen underkastas de ordningsföreskrifter, som erfordrades för att införa och vidmakthålla ett önskvärt samhällsskick. 3) Köpingsrättigheternas beviljande vore ett villkor för möjligheten för Nybro att i framtiden bilda särskild kommun.

Ansökningen bifölls därefter av Kungl. Maj:t. Från Eslöv inkom ansökning om beviljande av köpingsrättigheter den ?/u 1871. Skälet till ansökningen var, att Eslöv ville bliva egen kommun — ansökning att utan att bliva köping i kommunalt hänseende skiljas från V. Sallerups kommun hade år 1871 avslagits av Kungl. Maj:t. Konungens befallningshavande tillstyrkte ansökningen utan att föreslå några särskilda villkor. Kommerskollegium framhöll även nu, att från handelns och industriens synpunkt behövdes icke några köpingsrättigheter, men att med hänsyn till behovet av ett bättre skick för ordnings- och sanitära förhållanden ansökningen borde bifallas, därvid kol- legiet utan vidare motivering föreslog såsom villkor bland annat de bestämmelser om skyl- dighet att bekosta avlöning till polisuppsyningsman och poliser, som intagits i köpings- brevet för Nybro.

Landsbygden i övrigt.

• Sida 56
•  Original

förstnämnda belopp till 110,000 kronor för att möjliggöra bidrag av statsmedel för anställande av ridande polis å vissa orter.

Vid 1908 års riksdag framlade Kungl. Maj:t på grundval av utredningar av lantpoliskommittén och löneregleringskommittén förslag att riksdagen måtte i stället för först omförmälda anslag till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag av 350,000 kronor att användas till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet. Anslaget skulle avse dels förstärkt ordnings- polis i allmänhet på landsbygden, dels beriden polis, dels länsdetektiver, dels reservpolismanskap jämte kostnader för dess användande och dels, till ett belopp av högst 10,000 kronor, åtgärder för grövre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande och gripande i län, där länsdetektiv ej anställts. Kungl. Maj:t skulle därjämte äga att av anslaget använda lämpligt belopp till årsarvode åt en polistjänsteman, som förordnades att inom civildepartementet biträda ej mindre vid: uppläggning och förande av register över den polis- styrka, som kunde komma att ur vissa städers poliskårer ställas till länsstyrel- sens förfogande för beredande av polisskydd vid oroligheter på rikets lands- bygd (reservpolismanskap), än ock vid beredning inom departementet av frågor om samma polisstyrkas användning i förekommande fall.

Såsom villkor för erhållande av bidrag från det sålunda ifrågasatta polis- anslaget föreslogs, |

att bidrag till avlönande av poliskommissarie (polisman med åtalsbefogen- het) och poliskonstapel på landet måtte med hälften av därför belöpande kostnad tilldelas företrädesvis kommuner, vilka ville själva lämna motsvarande tillskott eller :där landsting eller enskilda vore villiga att för ändamålet bi- draga; att undantag härifrån endast finge medgivas i särskilda fall, då behovet av förstärkt polisuppsikt funnes oavvisligt och annat bidrag till bestridande av kostnaderna därför icke kunde erhållas, ävensom att i de fall, då extra polisbiträde påkallades vid hälsobrunnar, marknader, kapplöpningar eller dy- likt, bidrag från polisanslaget ej utan oavvisligaste behov finge lämnas, därest icke vederbörande deltoge i omkostnaderna med skäligt belopp;

att, där genom enskildas eller kommuners sammanskott eller genom lands- tings anslag helt och hållet bekostades första uppsättningen av ridande polis med minst tre för ändamålet fullt dugliga hästar jämte mundering samt uni- form och beväpning för två ryttare, bidrag till framtida uppehållande av så- dan polis måtte årligen, så länge stationen vederbörligen uppehölles och mot det att orten försköte härför erforderlig årskostnad, åtnjutas av statsmedel med hälften av därför belöpande kostnad, däruti inberiknad nyanskaffning av såväl hästar som mundering och uniformspersedlar, allt enligt av länsstyrelsen vederbörligen granskad och godkänd räkning samt under villkor därjämte, att dessa ridande poliskonstaplar ställdes under uppsikt, kontroll och förmanskap av en utav länsstyrelsen särskild förordnad polisman;

att, då enligt landstings beslut visst län för sig eller två län gemensamt anvisade nödigt befunnet anslag för anställande av en länsdetektiv samt här- för erforderliga medel inom orten förskötes, bidrag till länsdetektivs avlöning och övriga utgifter för hans verksamhet finge, efter för varje år avslutad och av vederbörlig myndighet granskad och godkänd räkning, utgå av därför an- visade statsmedel med hälften av ortens kostnader för sådan detektivs verk- samhet; samt

att länsstyrelse i län, för vilket länsdetektiv icke blivit förordnad, skulle äga att i förekommande fall, när sådant prövades oundgängligt, hos Kungl. göra framställning om särskilt bidrag utav det för grövre brotts upp- täckande och förbrytares efterspanande anvisade anslag.

Detta förslag blev av riksdagen godkänt. Villkoren för anslagets användning hava sedermera i huvudsak förblivit oförändrade.

• Sida 57
•  Original

Fögderiförvaltningskommittén framställde vissa förslag angående ordnandet av polisväsendet på landsbygden. Enligt kommitténs uppfattning framträdde bristerna hos polisväsendet på landsbygden särskilt, då det gällde att före- komma oordningar och rättskränkningar av ett eller annat slag. Kommittén framhöll, att kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän alltmer blivit upptagna av andra åligganden. Den ordinarie polisbevakningen på landsbygden i all- mänhet vore sålunda svag, den enligt 1908 års proposition införda extra polis- bevakningen vore till övervägande del anställd för vissa mera begränsade områden. Förutsättning för anställande av ordningspolis för visst område vore dessutom i regel, att landsting, kommuner eller enskilda lämnade bidrag till minst hälften av polisens avlöning. För att avhjälpa bristerna i fråga om denna s. k. lokalpolis föreslog kommittén särskilda lagstiftningsåtgärder, vilka huvudsakligen skulle innebära, att lokalpolis skulle efter vederbörande läns- styrelsers förordnande anställas, där behov av sådan polis förelåge samt lands- ting, socken, municipalsamhälle eller enskild förbunde sig att till av läns- styrelsen skälig ansedd avlöning åt polisen bidraga, där avlöningen funnes böra sättas till 1,200 kronor eller däröver, med 600 kronor och i övriga fall med minst hälften; att, där åter utfästelse om bidrag i ovan berörda utsträck- ning icke kunde erhållas till avlöning av lokalpolis, av vilken oavvisligt behov : förefunnes, länsstyrelsen hade att, sedan frågan om polisens anställande och avlöning blivit behörigen utredd samt socken, municipalsambhälle eller eventu- ellt enskild, som av frågan berördes, blivit i saken hörd, underställa ärendet Kungl. Maj:t, som efter prövning av omständigheterna ägde föreskriva, att vederbörande socken eller municipalsamhälle skulle lämna bidrag till polisens avlöning med hälften, dock icke med högre belopp än 600 kronor; samt att den del av lokalpolisens avlöning, som icke utginge från nu nämnda korpora- tioner eller från enskilda, skulle bekostas av staten.

Dessutom föreslog kommittén såsom förstärkning av polisväsendet på den egentliga landsbygden inrättandet av en ny organisation, s.k. distriktspoliser, vilka skulle vaka över upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, en- var inom sitt tjänstgöringsområde, biträda vid polisundersökningar samt själva verkställa sådana och avgiva rapport däröver. Distriktspoliserna skulle vara skyldiga att tjänstgöra utom distriktet, detta särskilt av den anledning, att distriktspolisen av kommittén ansågs kunna ersätta den enligt 1908 års riksdagsbeslut inrättade reservpolisinstitutionen. Distriktspoliserna skulle av- lönas uteslutande av statsmedel. Deras antal skulle utgöra för hela riket enligt kommitténs alternativ!) I 420, enligt alternativ II 335 samt enligt alter- nativ III och IV 250.

Kommittén förordade även bibehållandet av ridande polis. Jämväl denna - borde enligt kommitténs mening hava karaktär av statspolis samt kunna an- vändas såsom reservpoliskår. Kostnaderna för den ridande polisens avlöning skulle helt bestridas av statsmedel, varjämte staten skulle lämna bidrag till underhåll av hästar och mundering, under det kostnaderna för första uppsätt- ningen av hästar och stationer skulle utgöras av vederbörande landsting eller kommun.

Slutligen förordade kommittén bibehållande tills vidare av länsdetektiver och tillfälliga poliser samt att statsverket för dessa ändamål skulle lämna visst bidrag.

Mot förslaget i vad det rörde distriktspolisen hade flera reservationer av- givits.

1912 års sakkunniga anslöto sig beträffande polisväsendet på landsbygden till kommitténs förslag i fråga om lokalpolis, länsdetektiver och tillfällig polis

!) Se s. 6.

• Sida 58
•  Original

samt, i fråga om den ridande polisen, i de delar, som här ovan berörts. Beträf- fande distriktspolisen samt kommitténs i sammanhang därmed framställda för- slag om upphörande av den särskilda reseryvpolisstyrkan avrådde de sakkunniga på det bestämdaste från det av kommittén föreslagna sättet att söka ordna landsbygdens polisväsende och uttalade, att den förstärkning av landsbygdens polisskydd, som vore möjlig, tills vidare måste beredas genom utveckling av den av kommittén föreslagna s. k. lokalpolisen samt ett kraftigt understödjande av den ridande polisens utbredning till allt flera orter.

1917 års proposition anslöt sig beträffande polisbevakningens ordnande på landsbygden till uttalandena av 1912 års sakkunniga därom, att den förstärkta polisbevakningen i allt huvudsakligt borde bibehållas såsom densamma ord- nats enligt 1908 års riksdagsbeslut, varjämte kommunernas skyldighet med av- seende å polisväsendet borde i lag fastslås.

Anslaget till avlöning och underhåll till särskild polisstyrka på landet var uppfört i riksstaten för år 1920 med 600,000 kronor och för är 1921 med 800,000 kronor samt är upptaget för år 1922 till 800,000 kronor och för första halv- året av år 1923 till 450,000 kronor. Av anslaget för år 1920 har, enligt med- delande från socialdepartementet, oavsett dyrtidstillägg, 690,510 kronor an- visats och 654338 kronor disponerats såsom bidrag till avlöning av särskild polisstyrka på landet. Summan av de i inkomma uppgifter omnämnda stats- bidragen!) utgör för landsbygden allenast 506,682 kronor. Det å anslagstiteln utbetalda beloppet har uppgått år 1920 till 1,568,089 kronor och år 1921 till 1,663,812 kronor. Anledningen till det stora överskridandet torde framför allt vara, att från och med år 1920 från anslaget utgått dyrtidstillägg till personalen.

I avseende å befogenheten är den särskilt förordnade polispersonalen på landsbygden av två slag, de s. k. köpingsåklagarna med åtalsrätt och övrig personal.

2. Köpingsåklagare.

I åtskilliga fall har Konungens befallningshavande förordnat polistjänstemän i köpingar eller municipalsamhällen att vara allmänna åklagare i fråga om brott, begångna inom området. Att dylika förordnanden meddelats, har i fråga om de köpingar, som erhållit privilegier efter 1864, stöd i den förut omnämnda föreskriften i de kungl. brev, varigenom köpingsrättigheter tilldelats samhället. I övrigt torde dessa förordnanden vara grundade på 1855 års landshövdinginstruk- tion $ 10 och nu gällande landshövdinginstruktion 8 6. Förhållandet är numera ut- tryckligen förutsatt i 1917 års landsfiskalsinstruktion $ 13, så vitt gäller köpingar, och i övrigt i någon mån reglerat i K. K. den 14 december 1917 angående tillämp- ning av bestämmelser i instruktionen för landsfiskalerna å vissa andra all- männa åklagare och polistjänstemän. /

De inkomna uppgifterna äro statistiskt sammanställda i tabell 8. Enligt dessa uppgifter skulle förordnanden, varom här är fråga, vara meddelade för åklagare på 39 platser, fördelade på samtliga län med undantag av Gottlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens. Efter år 1920 har enligt inkommet meddelande förord- nande såsom allmän åklagare tilldelats åt en poliskommissarie i Tingsryds köping i Kronobergs län. Dessutom har den förändringen skett, att icke vidare någon åtalsberättigad poliskommissarie är förordnad i Gislaveds muni- cipalsamhälle. Det torde vidare böra påpekas, att de å tabellen upptagna köpingarna Värnamo och Vetlanda numera erhållit stadsrättigheter samt att poliskommissarierna i Nybro, Åhus och Hallsberg tillika äro landsfiskaler i

1) Se tabell 1B; jfr s. 50.

• Sida 59
•  Original

vederbörande distrikt. De gamla lydköpingarna Figeholm, Kristianopel, Pata- holm och Påskallavik äga icke egna åklagare, ej heller den gamla köpingen Båstad. Malmköpings, Mörbylånga, Ljungby, Almhults, Kopparbergs och Kungsörs köpingar synas jämväl sakna särskilt förordnade åklagare, att döma av den omständigheten, att icke uppgifter för nämnda platser inkommit. Upp- gift för tiden t. o. m. 1918 saknas för Ludvika och Tranås, vilka emellertid från och med år 1919 äro städer. |

I fråga om köpingsåklagarnas kompetens har föreskrivits genom en cirkulär- skrivelse från kungl. civildepartementet den 14 december 1917, att senast vid utgången av år 1920 i regel befattning såsom allmän åklagare i köping ej skulle få innehavas av annan än den, som avlagt landsfiskalsexamen, i sam- manhang varmed Konungens befallningshavande anbefalldes att, där det er- fordrades, vidtaga laga åtgärder för att vinna förbättring i avlöningsvillkoren för allmän åklagare i köping med hänsyn jämväl till de ökade fordringarna på sådan åklagares kompetens.

Angående undergången utbildning hava uppgifter lämnats av samtliga trettio- nio köpingsåklagare. Enligt dessa uppgifter hava tjugusex köpingsåklagare avlagt länsmans- eller landsfiskalsexamen samt bland dem tolv tjänstgjort så- väl i länsstyrelse som vid stadspolis, nio tjänstgjort i länsstyrelse och fyra vid stadspolis.

Av återstående tretton hava sju tjänstgjort vid poliskår i stad samt sex tjänstgjort i länsstyrelse eller haft förordnande såsom länsman eller bådadera. En köpingsåklagare, vilkens åtalsrätt emellertid upplyses avse allenast förse- elser mot rusdrycksförsäljningsförordningen, förordningen angående försäljning av pilsnerdricka och förordningen angående försäljning av alkoholfria drycker samt svagdricka, uppgiver icke någon utbildning.

Från föreningen för åklagarna i Sveriges köpingar ingavs under år 1917 en den 4 juli nämnda år dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse med anhållan om förändring av ifrågavarande befattningshavares ställning. Däri anfördes, bland annat, att en dylik åklagare icke i något avseende borde kunna anses underordnad kronolänsmannen i orten, helst som poliskommissarierna med få undantag ägde länsmanskompetens. Emellertid föranleddes ovisshet angående de båda befattningshavarnas ställning av den omständigheten, att man i åtskilliga författningar underlåtit att skilja mellan dylik köping och länsmansdistriktet i övrigt. Jämväl med hänsyn till den ökade arbetsbörda, som genom 1917 års omorganisation pålagts landsfiskalerna, vore det lämpligt, att åt köpingsåklagaren uppdroges alla de bestyr, som eljest tillhörde läns- mannen. Därjämte hemställde föreningen om utfärdande av särskild instruktion för köpingsåklagarna samt att dessa, vilka för närvarande i åtskilliga för- ordnanden benämndes polisuppsyningsmän, måtte få en lämpligare titel sig tilldelad.

I en den 18 november 1920 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd framställning, har föreningen, under erinran om vad som anförts i den föregåeude skrivelsen, ytterligare framhållit, att ovissheten kvarstode även efter 1917 års landsfiskals- instruktion och jämväl föranledde vacklande tillämpning. Särskilt påpekades, att köpingsåklagaren och icke landsfiskalen borde avgiva yttranden angående en persons lämplighet att få på sig överlåten rätt till utskänkning av rusdrycker i köping samt att i ett flertal andra författningar landsfiskalens funktioner borde, så vitt anginge köpingar, där särskild åklagare funnes förordnad, överflyttas på dessa. Jämväl köpingsåklagarens häktningsrätt borde komma till klart uttryck i lag. Köpingsåklagaren borde även utan särskilt förordnande vara utmätningsman och behörig att verkställa växelprotest inom köping samt

Kompetens - och utbildning.

Anmärk- ningar mot nuvarande organisation.

• Sida 60
•  Original

därstädes utöva den polismyndighet enligt ordningsstadgan för rikets städer $ 13 tillkommande befogenheten. Genom de sålunda förordade överflyttningarna skulle arbetsbördan för åtskilliga landsfiskaler komma att lättas.

I en till statsrådet och chefen för socialdepartementet ställd, den 18 april 1922 Sör Varg skrivelse har därefter föreningen framfört i huvudsak samma önskemål.

3. Övrig, särskilt förordnad polispersonal på landsbygden. Antal, chef- Angående antalet i köpingar, municipalsamhällen och eljest på landsbygden skap. förordnade extra polismän hänvisas till tabell 11 B, som i fråga om polisperso- nalens antal på landet utgår från uppgifterna för år 1920. Den förut gjorda jämförelsen mellan siffrorna i tabell 1B för statsbidragen och de från social- departementet meddelade!) visar emellertid, att förstnämnda uppgifter icke kunna vara fullständiga, i det att i runt tal 150,000 kronor statsbidrag ej redovisats från vederbörande kommuner. Polispersonalens antal får därför antagas hava varit något större än tabell 11 B utvisar.

I avseende å köpingarna uppgives, att chefskapet över polispersonalen ut- övas av köpingsåklagaren (poliskommissarien) i Nynäshamn, Sundbyberg, Lidingön, Saltsjöbaden, Stocksund, Valdemarsvik, Mönsterås, Nybro, Hörby, Skurup, Mellerud, Töreboda, Vara, Kopparberg, Kungsör, Borlänge, Mora- strand, Smedjebacken, Krylbo och Bollnäs samt av poliskommissarien (utan åtalsrätt) i Svedala.

I Säffle köping uppgives köpingsnämndens ordförande utöva samma funktion. Med avseende å de muwnmcipalsamhällen, där flera polismän äro anställda, finnas uppgifter endast beträffande Oxelösund och Flen, i vilka köpingsåklagarna (poliskommissarierna) samt beträffande Grängesberg, där poliskommissarien (utan åtalsrätt) upplysas vara polischefer. ,

I återstående samhällen med åtalsberättigad polisman jämte andra polismän torde den förre få antagas utöva chefskap över de senare.

I övriga samhällen torde även den närmaste ledningen utövas av landsfiskalen i orten.

Anställning. — Konungens befallningshavande i vederbörande län äger meddela förord- nande för extra polispersonal?). I regel överensstämma förordnandena där- utinnan, att tjänstgöringsområdet är begränsat antingen till en eller ett par socknar, del av socken, visst municipalsamhälle eller annat mindre område. Understundom stadgas i stället, att polismannen skall tjänstgöra vid viss järnvägsstation, vid Folkets park eller Folkets hus, under biografföreställningar, å viss biograf eller dylikt.

Från vad nu sagts utgöra de i Västernorrlands län meddelade förordnandena undantag; de innefatta nämligen förordnande att biträda kronobetjäningen inom länet med tjänstgöringsstation å viss plats. De av Konungens befall- ningshavande i Norrbottens län meddelade förordnandena för extra polismän synas helt och hållet sakna bestämmelse angående tjänstgöringsområdet.

Tiden för förordnandets varaktighet är i regel obestämd; polismannen för- ordnas »tills vidare, tills vidare till dess annorlunda förordnats, tills vidare under innevarande år, tills vidare till och med utgången av viss månad (vid badort eller dylik plats), tills vidare så länge han gör sig förtjänt av Konungens befallningshavandes förtroende, tills vidare så länge han gör sig förtjänt av Konungens befallningshavandes förtroende och kommun eller enskilda bidraga

NIER EB 28 3 ?) Jfr s. 137. Skillnaden i anställningsform torde hava föga reel betydelse, då anställ- ningens varaktighet i de flesta fall beror på kommunal villighet att bevilja anslag.

• Sida 61
•  Original

till hans avlöning såsom polisman». Understundom, då avlöningen bestritts av bolag, har förordnandet meddelats för en treårsperiod med tre månaders uppsägning.

Genomgående är i varje fall den osäkerhet i formen, som vidlåder de extra polismännens anställning. I realiteten är orsaken härtill uppenbarligen, att den extra polispersonalens tillkomst och fortvaro är beroende av kommunernas eller enskildas benägenhet att bevilja anslag för ändamålet.

Då Kungl. Maj:t meddelar koncession å järnväg, brukar Kungl. Maj:t ibland tillika föreskriva, att den, åt vilken koncessionen meddelas, skall bekosta er- forderlig polisbevakning; vid beslut om statsbaneanläggning föreskrives, att av de för anläggningen anvisade medlen polisbevakning skall anordnas.

De ogynnsamma verkningarna av den extra polispersonalens osäkra ställning framhållas i ett flertal utlåtanden.

Sålunda yttrar Konungens befallningshavande i Stockholms län: Framhållas må bristen på yrkesskickliga polismän såväl för ordningspolistjänst som för kriminalpolistjänst. Lantpolisväsendets efterblivenhet i detta hänseende torde främst bero på personalens mindre tryggade anställningsförhållanden. Den nuvarande organisationens avsaknad av fastare anställningsformer samt enhetligt lönesystem med ålderstillägg och pension har haft till följd, att personer, som börjat på polismannabanan och visat håg och fallenhet därför, efter någon tid lämnat tjänsten för att å annan levnadsbana söka sig bättre utkomst. Detta har ofta medfört allt för täta nyanställningar, vilka varit till största men för polistjänsten, där lokal- och personkännedom har stor betydelse för ett gott arbetsresultat.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län yttrar: Den särskilda polisstyrkan på landet har för närvarande en synnerligen oviss och bekymmer- sam ställning, i det löneförhållanden och rent av frågan, huruvida tjänsterna skola bibehållas, bero av vederbörande kommunala myndigheters växlande beslut. Härutinnan skulle en stor förbättring inträda, om Konungens befall- ningshavande erhölle rätt att bestämma om dessa polistjänsters inrättande, bibehållande och antal samt om tjänsteinnehavarnas avlöningar.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län amför: Inrättningen med sär- skilda polismän vidlådes av en ofullkomlighet därutinnan, att Konungens befall- ningshavande vid antagandet av polismannen känner sig bunden av det val för sysslan, som ägt rum inom samhället. Visserligen är Konungens befallnings- havande formellt sett oförhindrad att antaga den, som synes bäst skickad för befattningen. Men dels förefaller det föga lämpligt att mot ortsbefolkningens önskan anställa en person, som måhända från början skulle mötas med oblidhet, och dels saknas icke exempel att, därest en annan anställes än den, som av ortsbefolkningen förordats, anslaget till polismannens avlöning indrages från och med nästkommande budgetår, med påföljd att den av Konungens befall- ningshavande förordnade polismannen måste entledigas. För övrigt kan ena- handa förhållanden äga rum och har verkligen inträffat, därest en förordnad polisman genom nitiskt och självständigt uppträdande i sin tjänst ådragit sig befolkningens misshag. Att polismannen på detta sätt skall känna sig be- roende av den befolkning, inom vilken han är satt att främja ordning och säkerhet, kan givetvis icke vara tillfredsställande.

Det verksammaste sättet att åstadkomma en god ordning för landsbygden vore att göra polisväsendet till en rent statlig angelägenhet. Möjlighet funnes då att inrätta vissa polisdistrikt med det antal för varje distrikt, som vore erforderligt efter varje orts behov, och med underbefäl, under vilkas uppsikt kunde ställas flera distrikt. För spaningsverksamheten borde dessutom för varje län anställas en eller flera länsdetektiver. Befälet och ledningen av

Uttalanden angående verkningarna av den extra polispersona- lens osäkra ställning.

• Sida 62
•  Original

hela polisväsendet inom länet skulle fortfarande utövas av landsfogde under Konungens befallningshavande. Däremot kunde landsfiskalerna utan olägenhet befrias från befattningen med polisväsendet, men bibehållas vid sin ställning såsom allmänna åklagare. -

Betänkligheter mot detta förslag torde möta särskilt med avseende å kost- naden för statsverket. Det måste då tillses, att oberoende av kommunernas beredvillighet polismän anställas på de orter, där det erfordras, och till nödigt antal. Därest prövningen härutinnan icke anses kunna anförtros åt Konungens befallningshavande, torde den böra överlämnas åt Kungl. Maj:t. De förord- | nade polismännen skulle vara pliktiga att tjänstgöra jämväl utom de områden, som egentligen voro anvisade för dem.

Kommgens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län framhåller, att exempel från länet visa, att kommun, ehuru några svårigheter ur ekonomisk synpunkt icke förefunnits, underlåtit att öka den extra polispersonalen, oaktat Konungens befallningshavande ansett ökning erforderlig, i följd varav Kungl: Maj:t måst ställa erforderliga medel till Konungens befallningshavandes förfogande. En överflyttning av polisväsendet från kommunerna till staten skulle säkerligen komma att ställa sig dyrare. Det anses därför nödvändigt, att kommunernas ansvarighet för den extra polisbevakningen fastslås i allmän författning. På samma gång borde bestämmas, att befattningshavare, tillhörande den extra polisbevakningen, skola utses genom statlig myndighet, varjämte de böra erhålla fastare anställning.

Konungens befallningshavande i Värmlands län yttrar: De extra polismännens ställning är mycket osäker. Avlöningsförmånerna fastställas i regel för ett år i sänder, då statsbidragets storlek i allmänhet är beroende av anslaget från kommun eller enskilda. Det har härvid inträffat, att, då en extra polisman varit nitisk i sin befattning, han härigenom blivit misshaglig för det fertal, som i kommunala angelägenheter äger avgörande inflytande, samt att detta föranlett nedsättning i, till och med indragning av kommunalt anslag till en nödig polisbefattning. Att dylikt är ägnat att medföra menligt inflytande på polismannens tjänstvillighet är påtagligt. På grund av det ofta otillräckliga arvodet måste också understundom. fordringarna på lämplighet eftergivas. De extra polismännen böra göras helt oberoende av kommunala anslag, kunna antagas tills vidare, möjligen tills vidare under viss längre tid och i alla fall ej årsvis, samt beredas högre arvoden, då fordringarna på deras utbildning och lämplighet kunde skärpas. Anslag för ändamålet kunde emellertid fort- farande utgå av kommunerna, allenast för bestämmandet av anslagets storlek finge gälla allmänna grunder efter statsmyndighets prövning av behovet i de särskilda fallen.

Konungens befallningshavande i Kopparbergs län anför: Polismännen, till- hörande den särskilda polisstyrkan på landet, intaga en ställning, som måste anses särdeles bekymmersam. Det synes Konungens befallningshavande uppen- bart, att en person, vars åliggande är att biträda med ordningens och säker- hetens uppehållande samt vid utredning av begångna brott och brottslingars efterspanande, måste intaga en ställning, som är fri från sidoinflytelser. Han får icke vara bunden av den känslan, att genom hans handlande i ett visst fall han och hans familj till äventyrs kunna sättas på bar backe, därigenom att det privata bidraget på grund av vederbörandes missnöje med polismannens handlände indrages. Konungens befallningshavande har erfarit i flera fall, huru ordningen och säkerheten ovidkommande motiv ligga till grund för in- dragning av anslag med ty åtföljande upphörande av en väl behövlig polis- tjänst. Enligt Konungens befallningshavandes mening är det icke riktigt, att så stora statliga intressen som ordning och säkerhet på landsbygden, effektiv utredning av begångna brott och brottslingars efterspanande göras beroende

• Sida 63
•  Original

av tillfälliga stämningar inom en kommunal majoritet eller godtycket hos verks eller bolags styrelse. Konungens befallningshavande, som flera gånger under senare åren erfarit, ej mindre hur omöjligt det är att förmå en kommun att votera anslag till behövlig polis, än även att redan beviljat erforderligt anslag av en eller annan anledning indrages, och som haft att dragas med de olägenheter, vilka bliva följden av ett sådant sakernas tillstånd, anser enda utvägen ur svårigheterna vara, att lantpolisen blir statens tjänare eller att åtminstone, om dualismen mellan stat och kommun skall fortfara, kommunerna åläggas att utgiva bidrag enligt grunder, vilka av statsmakterna bestämmas, till avlöning av den polis, som Konungens befallningshavande finner av be- hovet påkallad.

Landsfogden i; Västernorrlands län framhåller, att svårigheterna vid den extra polispersonalens rekrytering väsentligt ökats. På senare år hava visserligen avlöningarna blivit jämförelsevis tillfredsställande, men det oaktat äro svårig- heterna att få för polistjänsten lämpliga personer lika stora, och förklaringen härtill torde vara, att polismännen icke hava en stadigvarande och fast anställ- ning utan endast ett förordnande, som när som helst kan indragas. Anslagen till deras avlöningar beviljas endast för ett år i sänder, och risken för anslagens indragande särskilt från kommuners och enskildas sida är stor.

I åtskilliga uttalanden framhålles obenägenheten i vissa kommuner att be- vilja anslag till extra polisbevakning.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län omnämner, att Oxelösunds municipalsamhälle vägrat bevilja av Konungens befallningshavande ifrågasatt anslag till förstärkning av polispersonalen därstädes, oaktat Konungens befall- ningshavande anser sådan förstärkning oavvisligen nödvändig. I Katrineholms stad har även visats obenägenhet att bevilja anslag för erforderlig förstärkning av poliskåren. Understundom, yttrar Konungens befallningshavande, kan det visserligen för rikets smärre städer, köpingar och municipalsamhällen vara ekonomiskt betungande att ordna polisväsendet på lämpligt sätt, men i många fall torde underlåtenheten att bevilja anslag bero på bristande insikt om be- tydelsen för det allmänna av ett väl ordnat polisväsende och i några fall på ovillighet att anslå medel för ändamålet. Om polisväsendet skall helt eller delvis förbliva en kommunal angelägenhet, måste det därför anses nödvändigt, att Konungens befallningshavande uttryckligen får befogenhet att ålägga kom- muner och municipalsamhällen att bestrida nödvändiga kostnader för polis- väsendet.

Komwgens befallningshavande i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Värm- lands län hava även omnämnt exempel på att inom nämnda län anslag till avlöning av polispersonal vägrats, oaktat anslaget enligt Konungens be- fallningshavandes uppfattning varit behövligt.

Konungens befallningshavande i Örebro län omnämner, att på grund av in- dragna eller bristande kommunala anslag Konungens befallningshavande under senare år, oaktat statsbidrag funnits tillgängligt, icke kunnat förordna polis- män på platser, där sådant varit erforderligt. Konungens befallningshavande föreslår därför, att prövningen, huruvida lokalpoliser behöva anställas, över- lämnas åt Konungens befallningshavande, oberoende av kommunala beslut, antingen sålunda, att polismännen helt avlönas av stats- eller eventuellt av landstingsmedel, eller ock så, att landskommunerna genom lag förklaras skyldiga att efter prövning i varje fall åtminstone med visst belopp bidraga till kost- naden för erforderlig polisbevakning.

Komwmgens befallningshavande i Norrbottens län omnämner, att Gällivare kom- mun, där jämförelsevis betydande polisbevakning måste finnas, sedan längre tid undandragit sig att bevilja anslag, och framhåller, att detta förhållande

Uttalanden angående obenägen- heten i vissa kommuner att bevilja anslag till extra polisbevak- ning.

• Sida 64
•  Original

verkar orättvist på andra, bidragslämnande kommuner. Konungens befall- ningshavande förordar därför, att polisväsendet på landsbygden helt bekostas av statsmedel.

Landsfogden i Uppsala län meddelar, att det emellanåt förekommer, att kom- munerna undandraga sig att lämna bidrag, så att i en del fall, då Konungens befallningshavande funnit behovet av polismän oavvisligt, dessa uteslutande eller till största delen måst avlönas med statsmedel.

Landsfogden i Kalmar län upplyser, att det varit svårt att erhålla bidrag från vissa kommuner.

Landsfiskalen i Gustavsberg (Stockholms län) omtalar, att år 1919 fanns i Bo socken en polisman, men anslag till denne indrogs från och med år 1920. Kommunen har avslagit framställning om ytterligare polisbevakning, och varken indrivning eller polisgöromål kunna nu nöjaktigt medhinnas.

Landsfiskalen i Vissefjärda (Kalmar län) yttrar. Inom distriktet finnas två industrisamhällen med tillhopa 800 invånare, Någon polisman har icke där kunnat anskaffas, enär medel för avlöning ej stått att uppbringa.

Landsfiskalen i Vassända (Alvsborgs län) meddelar, att i förstadssamhället Blåsut förut under många år funnits en extra polisuppsyningsman, men att denna tjänst genom kommunalfullmäktiges åtgörande blivit indragen.

Landsfiskalen 7 Kumla (Örebro län) yttrar, att i Kumla municipalsamhälle erfordras ytterligare en polisman, Framställningar 1 sådant syfte hava hos kommunalmyndigheterna skett, men icke lett till något resultat.

Landsfiskalen i Malung (Kopparbergs län) säger, att behovet av polisman i Malungs kommun är ostridligt och erkänt, men kommunen är icke villig att anslå medel därtill i anledning därav, att en förut anställd polisman visat sig i hög grad olämplig.

Landsfiskalen 7 Ockelbo (Gävleborgs län) anför, att tillsättning av polisman i Ockelbo stationsområde flera gånger varit ifrågasatt, men strandat på kom- munens vägran att bevilja anslag, och landsfiskalen i Enånger (samma län) meddelar, att behovet av ytterligare en polisman vid Iggesunds bruk många gånger gjort sig gällande, men att Njutångers kommun hittills ställt sig av- visande mot någon förstärkning.

IV. Personalorganisationen i städerna.

a) Frågan om städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsende. I den inledande översikten har omnämnts, att polispersonalen i städerna, till skillnad från landsbygden, så gott som uteslutande är städernas egna be- fattningshavare. Före redogörelsen för själva personalorganisationen torde denna olikhet böra sättas i viss historisk belysning.

Frågan om städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsende har fera gånger berörts i offentliga uttalanden. Aven med den i förslaget företrädda uppfattningen !), att den rättshistoriska undersökningens resultat icke bör vara bestämmande för den blivande organisationens utformning, måste det vara av intresse att se, huruvida nuvarande praxis, att städerna 1 stort sett själva be- kosta sitt polisväsende, är av jämförelsevis ungt datum eller vilar på gammal rättssedvänja. Här har emellertid icke åsyftats att framlägga en bearbetning av allt tillgängligt arkivmaterial. Utom att en sådan undersökning skulle vara onödig med den nyss angivna principiella uppfattningen och därjämte antag- ligen kräva mycket avsevärd tid, föranleddes en begränsning av undersökningens omfattning av två andra samtidiga arbeten. |

1) Se nedan s. 177.

• Sida 65
•  Original

Då nu förevarande utredning inleddes, pågick redan genom sakkunnig inom finansdepartementet en undersökning angående städernas särskilda skyldig- heter och rättigheter, vilken kunde antagas omfatta jämväl det ifrågavarande spörsmålet och vars resultat numera föreligger i avgivet betänkande '). Seder- mera har inom justitiedepartementet förordnats särskild sakkunnig för utred- ning, bland annat, angående frågan, huruvida och i vilken omfattning städernas privilegier eller eljest gällande bestämmelser kunna lägga hinder 1 vägen för ett ingripande från statens sida i syfte att åstadkomma tillfredsställande av- löningsförhållanden för rådhusrätternas och magistraternas personal, ävensom angående förutsättningarna för att stad må kunna förläggas under landsrätt. Jämväl sistnämnda utredning torde komma att beröra städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsende.

Med den begränsning den nu anordnade undersökningen erhållit anknyter densamma närmast till den tidpunkt, då den svenska förvaltningsorganisationen fick sina huvuddrag i stort sett bestämda, eller tiden för Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas reformarbete. I vissa avseenden har den dock förts längre tillbaka.

I v. Stiernmans Samling av Kungl. Bref, Stadgar och Förordningar etc. angående Sveriges Rikes commerce, politie och oeconomie, Sthlm 1747, del. I., upptages såsom »Datum Stockholm den 26 decembris 1619» en »Stadga om städernes administration och upkomst i rijket» (s. 731).

Stadgan innehåller i sin 9 punkt en för uppfattningen om äldre rätts stånd- punkt till frågan om städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsende viktig' bestämmelse, som lyder: »Var stad skall hava sina svenner, som uträtta borg- mästare och råds bud, en två eller flere, som staden är stor till: Item sina bryggekikare en eller två uti sjöstäderne som akta på skeppen, skutor eller båtar, eller ock på handelen, som går in och ut eller drives i staden, att där- med må hållas efter lagen, stadsens privilegier, och handelsordinantier.»

Ehuru stadgan är daterad i v. Stiernmans samlingsverk, synes emellertid den härskande uppfattningen vara, att stadgan aldrig blivit i vederbörlig ord- ning utfärdad?)

För den föreliggande utredningen gjordes nu hemställan hos riksarkivet att få nyssnämnda uppfattning kontrollerad med stöd av det material, som numera står till förfogande, samt, därest en undersökning härutinnan icke skulle giva till resultat, att stadgan blivit vederbörligen utfärdad, jämväl att få utrett, i vilken utsträckning bestämmelsen i stadgans 9 punkt upptagits i de privilegiebrev, som utfärdades under den närmaste tiden efter stadgans tillkomst.

I anledning härav har från riksarkivet avlämnats en promemoria, vilken såsom bilaga åtföljer förevarande betänkande (Bil. B).

På grund av det sålunda framkomna resultatet gjordes hos riksarkivet framställning om undersökning, dels huruvida av räkenskaperna för städerna Arboga, Jönköping, Sala, Kalmar, Norrköping och Västervik, vilka erhållit privilegiebrev under de närmast efter stadgans upprättande följande åren, framginge, att dessa städer faktiskt anställt och avlönat »svenner», samt huru- vida dessa kunde anses hava ombesörjt uppgifter, som enligt nuvarande uppfattning tillhöra polisväsendet, och dels huruvida det kunde påvisas någon olikhet i fråga om anställandet och bekostandet av »svenner» (polis- väsende) mellan de städer, i vilkas privilegier uttryckligt stadgande därom

1) Torsten Nothin: Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten.

2 Utom de i Bil. B anförda förf. kunna åberopas E. Hildebrand: Svenska statsförfatt- ningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, s. 285; G. Thulin: Ordinarie prästerliga tjänster i privilegierade territoriella församlingar, s. 180.

• Sida 66
•  Original

intagits, och andra städer. Och slutligen begärdes undersökning, huruvida Kungl. Maj:t under 1800-talet vid fastställandet av stater för städernas tjänste- män och betjänte, särskilt polisbetjäningen, avvikit från städernas beslut. Såsom svar å denna framställning har inom riksarkivet utarbetats en ut- redning, vilken med uteslutande av ingressen är tryckt såsom bilaga OC till detta betänkande.

Den i riksarkivet verkställda undersökningen synes lämna såsom resultat, att oaktat man med det nu tillgängliga arkivmaterialet icke kan påvisa, att 1619 års stadga utfärdats, den här åberopade 9 punkten i stadgan endast varit uttryck för vad som långt innan stadgans författande var sedvänja samt att de i I punkten omförmälda »stadens svenner» väsentligen motsvarade nu- tidens polispersonal. Utredningen visar också, att stadgans grundsatser angå- ende städernas författning och förvaltning samt särskilt i fråga om skyldig- heten för städerna att bekosta sitt polisväsen tillämpats under 1600-, 1700- och 1800-talen.

Samma rättsuppfattning har sedermera, såvitt känt, fortlevat fullkomligt obruten, och den lärer alltså för närvarande få anses utgöra gällande sedvanerätt. Städerna, som därigenom förpliktas i förhållande till staten, kunna icke bliva fria från förpliktelsen utan att ändring sker genom ny sed- vana, lagstiftningsåtgärd eller genom att en uttrycklig eftergift i speciellt fall medgiyes från statsmaktens sida.

Härmed har emellertid intet yttrats angående möjligheten att från den be- rättigade statsmaktens sida göra förpliktelsen gällande och särskilt huruvida statsmyndighet kan föreskriva viss organisation av polispersonalen och viss avlöning. Icke minst då det gäller en offentlig-rättslig förpliktelse, torde det få anses sannolikt, att förpliktelsens fullgörande skall kunna genomdrivas medelst tvång!). Olika former kunna därvid tänkas. Strängast är väl en före- skrift av statsmyndighet på grund av dess förhandsomdöme att viss organi- sation erfordras, en metod, som får särskild betydelse, om organisationen skall underställas myndighets prövning. En svagare form är, att statsmyndighet ingriper, först sedan det visat sig, att i viss stad det icke är tillfredsställande sörjt för polisväsendet och att således staden brustit i sin förpliktelse. Såsom tvångsmedel kan det tänkas att använda antingen föreläggande vid vite eller påföljd att stadsrättigheten förloras.

Det skulle nu vara av intresse, om en sedvanerättslig praxis kunde påvisas även i dessa avseenden. Dock synes det kunna anmärkas, att en sedvana, som allenast kan framträda i form av beslut hos en och samma myndighet, måste för att anses som uttryck för gällande rätt sträcka sig över längre tid och vara utan avbrott.

Utredningen visar, att Kungl. Maj:t ända in på 1800-talet ansett sig äga N befogenhet att för städers tjänstemän och betjänte, inbegripet polispersonal,

fastställa avlöning till högre belopp än städerna beslutat. Däremot omfattar det hittills framkomna materialet icke något Kungl. Maj:ts beslut av så sent datum, varigenom avvikelse från underställt förslag skett beträffande själva personalantalet. Då innebörden i bägge fallen är av ekonomisk art, torde det icke kunna antagas, att Kungl. Maj:ts befogenhet i sistnämnda avseende an- setts mindre än i fråga om lönerna.

Såsom ett fall, då en eftergift skett för stadens yrkanden kan omnämnas, att i augusti 1806 dåvarande landshövdingen i Göteborg till Kungl. Maj:t över- lämnade ett »projekt till en särskilt Police Inrättning» i Göteborg, vilket förslag bland annat innefattade, att inseendet över polisväsendet skulle tillhöra polis-

1) Jfr ovan s. 29 not. !) ävensom R. Å. 1921 s. 143 och 1921 not. S. 287.

• Sida 67
•  Original

kammaren, vari landshövdingen eller vid förfall för honom polismästaren skulle föra ordet och ensam fatta beslut, samt att polispersonalen skulle antagas på förslag av polismästaren medelst konstitutorial av landshövdingen. Förslaget innefattade vidare bestämmelser om polispersonalens sammansättning och före- skrift att kostnaderna för poliskammarens och polispersonalens avlöning skulle utgå av statsmedel. Mot förslaget erinrade magistraten, att enligt stadens privi- legier polisväsendet skulle förestås av borgmästare och råd, och föreslog förty, att polisväsendet skulle handhavas av politieborgmästaren och två rådmän, vilka skulle utgöra poliskammaren. I fråga om polispersonalen ansåg magistr aten, att personalen borde förordnas av magistraten samt att, då poliskammaren enligt magistratens förslag blott skulle bliva en avdelning av magistraten, kostnaden för personalens avlöning skulle utgå av stadens medel. Justitiekanslern in- stämde i avgivet yttrande i huvudsak med magistraten, dock att landshövdingen borde vara berättigad att föra ordet i poliskammaren. I enlighet med justitie- kanslerns uppfattning utfärdades den delvis ännu gällande K. F. den 19 RS 1807 om en förbättrad polisinrättning i Göteborg.

Det är emellertid påfallande, att såvitt för närvarande kunnat utrönas, någon föregående prövning genom statsmy ndighet av polisorganisationen i de äldre städerna icke ägt rum på omkring 60 år. Denna ståndpunkt synes först hava kommit till uttryck i följande "ärende.

I skrivelse den 25 februari 1865 underställde Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län Kungl. Maj:ts prövning ett förslag till ny avlö- ningsstat för Göteborgs stads tjänstemän och betjänte, vilket omfattade avlö- ningarna ej mindre för magistraten med därunder lydande tjänstemän och be- tjänte, kronouppbördsverket, drätselkammaren tillhörande tjänstemän och be- tjäning, poliskammaren med polisbetjäningen samt landsstaten i Sävedals härad, än ock för personalen vid stadens hamnbevakning samt brand- och nattbevakningskårerna ävensom indragningsstater för magistraten och drätsel- kammaren.

Vid förslagets insändande yttrade Konungens befallningshavande att, ehuru förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, $ 47, stadgade, att det tillkomme magistraten, då den funne, att underställning av något stads- fullmäktiges beslut bort äga rum, men underlåtits, att för beslutet vägra hand- räckning till verkställighet, Konungens befallningshavande det oaktat ansett sig kunna i överensstämmelse med magistratens därom framställda begäran, över- lämna ärendet i dess dåvarande skick till Kungl. Maj:ts prövning, enär dels stadsfullmäktiges avlöningsstat i vissa delar innehölle ett bestämmande av de yttre villkoren för lagskipningens uppehållande samt för den verkställande och polismyndighetens handhavande i staden och inom dess polisområde, i av- seende å vilka det ville synas Konungens befallningshavande åtminstone tvivel- aktigt, huruvida de borde anses vara av stadsfullmäktiges beslut ensamt be- roende, dels icke någon skiljaktighet, som kunnat erfordra ytterligare utredning i själva huvudsaken eller frågan om de i staten upptagna avlöningsbeloppen samt villkoren för desammas åtnjutande förefunnits mellan stadsfullmäktige och magistrat, dels slutligen den gällande staten den 12 april 1861 och således kort före utfärdandet av 1862 års förordning om kommunalstyrelse blivit av Kungl. Maj:t fastställd.

Med åberopande av dessa skäl ansåg sig Konungens befallningshavande höra överlämna staten till Kungl. Maj:t med hemställan för egen del, att Kungl. Maj:t måtte finna för gott att ingå i prövning av den uppgjorda avlönings- staten och fastställa densamma.

Genom beslut den 10 mars 1865 förklarade Kungl. Maj:t, att avlöningsstaten ansetts böra bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse endast i avseende å de tjänstebefattningar, vilka kunde anses vara av vikt för lag-

• Sida 68
•  Original

skipningen och kronans uppbörd eller eljest av mera allmän betydenhet. På grund härav prövades den underställda staten endast i fråga om magistraten, vartill även räknades stadsfiskalen, samt beträffande kronouppbördsverket och landsstaten i Sävedals härad, i vilken senare ingick avlöning till en polis: mästare och en polisfiskal. Det bör även nämnas, att vid prövningen en av polisfiskalen gjord framställning om förhöjning av den av stadsfullmäktige för honom antagna avlöningen lämnades utan avseende.

Huruvida den intagna ståndpunkten, varigenom bland annat polisperso- nalens löner lämnades utanför prövningen, berott på kommunallagarnas till- komst eller icke, må här lämnas därhän!). Mot uppfattningen om kommunal- lagarnas inverkan på den här föreliggande frågan om Kungl. Maj:ts rätt att ändra underställd stat för magistrat eller polispersonal torde dock kunna an- märkas, att underställningen i sistnämnda fall icke vilar på kommunallagarna och att dessa icke böra antagas hava inverkat på vad som förut, utanför deras räckvidd, varit gällande rätt?).

- Statsmyndighets ingripande mot stad på den grund, att försummelse av dess förpliktelse att sörja för polisväsendet redan är för handen, har före- kommit 1 äldre tid. Sålunda erinras, att enligt den i riksarkivet verkställda utredningen riksrådet år 1633 vidtagit åtgärd mot Stockholms stad för att åstadkomma ett förbättrat polisväsende. Huruvida och i vilken omfattning dylika åtgärder i övrigt förekommit, kan icke för närvarande med säkerhet påvisas.

Från senaste administrativa praxis kan anmärkas, att Huskvarna stad på framställning av Konungens befallningshavande fått sig av Kungl. Maj:t genom K. Br. den 12 maj 1916 ålagt att ordna sitt polisväsende på sätt Konungens befallningshavande föreslagit. Såsom skäl för beslutet har emellertid däri åberopats den staden i dess egenskap av förutvarande köping åliggande sär- skilda förpliktelsen, varigenom beslutets omedelbara räckvidd begränsats ?).

Om man icke från senare tid kan påvisa något ingripande på grund av försummelse, behöver detta dock icke innebära, att möjligheten att ingripa vore utesluten. Förhållandet kan uppenbarligen också förklaras genom den omständigheten, att anledning till ingripande icke förekommit, därför att stä- derna genomgående av egen drift låtit sitt polisväsende undergå den utveck- ling, som samhällenas tillväxt gjort nödig?).

Det må slutligen erinras, att privilegium för stad återkallats, dock såvitt påvisats, endast på grund av stadens nedgång i ekonomiskt avseende. HSista gången en dylik åtgärd vidtogs synes hava varit den 10 december 1842, då Kungl. Maj:t, med upphävande av ett den 20 maj 1812 fattat beslut om an- läggning av en stad under namn av Carl Johans stad å Öustinkentä utmark, förlänade stapelstadsrätt åt Haparanda köping. Huruvida med nu gällande

!) Jfr 1859 års kommunallagskommittés betänkande, s. XXIX ff., XLVI. 2) Jfr även RB. A1918:6; 1583: 3) Jfr Nothin; a. a; 8..52; ') Följande rättsfall torde möjligen förtjäna att omnämnas i detta sammanhang. Sedan Enköpings stadsfullmäktige den 7 oktober 1921 antagit ny lönestat för poliskåren därstädes, vilken lönestat innefattade löneförbättring i jämförelse med den förutvarande, samt tillika beslutat, att den nya avlöningsstaten skulle tillämpas från och med den 1 juli 1921, anfördes besvär bland annat av två polismän, under yrkande att lönestaten måtte tillämpas från och med den 1 januari 1921. Konungens befallningshavande fann icke sådana omständigheter vara av klagandena anförda och styrkta, som kunde föranleda ändring av klandrade beslutet. Efter det talan fullföljts bland annat av samma polismän, fann regeringsrätten, såvitt nu är i fråga, ej skäl att göra ändring i Konungens befallningshavandes utslag. '(R. Å. 1922 not. S. 76.) Huruvida Konungens befallningshavande med sin motivering velat antyda, att med starkare bevisning Konungens befallningshavande skulle ansett sig kunna ålägga staden att låta den beslutade löneförbättringen omedelbart träda i kraft, må lämnas därhän.

• Sida 69
•  Original

näringslagstiftning och kommunallagar en åtgärd av sistnämnda art såsom tvångsmedel över huvud är användbar, torde väl kunna dragas i tvivelsmål.

Resultatet av den här gjorda undersökningen blir således, att en sedvane- rättslig förpliktelse för städerna att bekosta sitt polisväsende fortfarande måste anses föreligga, att medlen att framtvinga fullgörande av förpliktelsen icke vunnit stark utbildning, men att möjligheten att använda tvångsmedel dock icke för närvarande kan anses utesluten. Med svensk rättstillämpning torde det föreliggande principspörsmålet icke kunna lösas definitivt annat än genom domstols beslut beträffande förelagt vites utdömande eller annnan genom ad- ministrativt ingripande uppkommen kostnadsfråga.

b) Personalorganisationen.

1. Polismästarstäderna. Det för dessa städer utmärkande är, att ledningen av polisväsendet tillhör icke magistraten, utan en ämbetsman med denna uppgift såsom huvudsaklig verksamhet, polismästaren !). Enligt ordningsstadgan för rikets städer äro emellertid även i dylika städer vissa angelägenheter överlämnade åt magistraten.

Stockholm.

Såsom förut nämnts, tillkommer högsta polismyndigheten i Stockholm över- ståthållarämbetet?), närmast överståthållarämbetets avdelning för polisärenden. Beslutanderätten i alla de frågor, med vilka överståthållaren icke själv tager befattning, utövas av polismästaren. Dennes beslut fattas alltså å överståt- hållarämbetets vägnar, varav följer, att klagan över sådant beslut föres hos Kungl. Maj:t. Polismästaren är jämväl chef för stadens polispersonal (K. Instr. för överståthållarämbetet den 1 december 1882, $$ 33, 41, K. Instr. för polis- mästaren i Stockholm den 20 maj 1868, $$ 2, 3).

Närmast under polismästaren utövas förmanskapet över polispersonalen av tre polisintendenter, vilka även i övrigt hava att tillhandagå polismästaren i hans ämbete. Förste polisintendenten skall i poliskammaren, som är en un- deravdelning av överståthållarämbetets avdelning för polisärenden, handlägga de mål och ärenden, med vilka polismästaren ej själv tager befattning, samt ut- öva förmanskapet över den vid ordonnansavdelningen?) tjänstgörande personalen. Förste polisintendenten har tillika kontrollen över poliskammarens magasin och magasinsförvaltarens tjänsteåtgärder, ävensom tillsynen över utvandrar- agenter och tjänstehjonskommissionärer. Andre polisintendenten skall närmast under polismästaren vara ansvarig för den allmänna ordningen i huvudstaden samt utöva förmanskapet över den vid centralavdelningen och inom distrikten tjänstgörande polispersonalen ävensom kontrollera avlöningarna för polisverket, svara för poliskårens beklädnadsförråd samt hava tillsynen över kommunika- tionsmedlen i huvudstaden, handeln å torg och allmänna platser samt ord-

1 Jfr G. Hårleman i förslag till polisreglemente för riket, utarbetat av år 1913 tillkallade sakkunniga. 2) Äldre bestämmelser angående polismyndigheten i Stockkolm förekomma bland annat i K. Instr. för överståthållaren den 25 augusti 1791. Enligt denna skulle överinseendet och huvudstyrelsen av hela polisväsendet i Stockholm tillkomma överståthållaren, som borde vara »underrättad om allt vad uti residenset sig tilldroge, från den största till den minsta förbrytelsen» och kunna »vidtaga nödiga mått och utvägar till förekommande av alla miss- bruk och oredor samt bibehållandet av det allmännas säkerhet». Polismästaren skulle vid alla tillfällen tillhandagå överståthållarämbetet »uti vad till politiväsendets underhållande för angeläget prövas». Särskilt skulle ock åligga honom att hava »det närmare inseendet på stadens fiscaler och politiebetjeningen». 3) Enligt instruktionen även över personalen vid prostitutionsavdelningen. Denna avdel- ning är emellertid numera indragen.

• Sida 70
•  Original

ningen och säkerheten vid allmänna nöjen och förlustelser. Tredje polisinten- denten är närmast under polismästaren ansvarig för allmänna säkerheten inom huvudstaden och har att närmast under denne utöva förmanskapet över den vid kriminalavdelningen tjänstgörande polispersonalen ävensom öva tillsyn över pantlånare (Särskilda K. Instr. för förste, andre och tredje polisin- tendenten den 31 december 1917).

Enligt en den 28 oktober 1921 fastställd ändring i instruktionen för över- ståthållarämbetet tillsattes nämnda år ett nytt slag av befattningshavare, polis- assessorer, för närvarande två till antalet, vilka närmast under tredje polis- intendenten utöva förmanskapet över polispersonalen vid kriminalavdelningen, leda och övervaka vid avdelningen förekommande förhör och undersökningar i brottmål samt tjänstgöra såsom åklagare vid rådstuvurätten.

I poliskammaren äro dessutom anställda notarier, kanslister, en räkenskaps- förare (numera benämnd kamrerare) och en kassakontrollant samt en magasins- förvaltare, vilken omhänderhar hittegods samt från häktade eller omhändertagna personer anhållen egendom (K. Instr. för överståthållarämbetet, $$ 44 och 45, instruktion för räkenskapsföraren den 15 december 1897, instruktion för kassa- kontrollanten samma dag, instruktion för magasinsförvaltaren den 7 juli 1887).

Den egentliga polispersonalen indelas efter sina olika arbetsuppgifter i kriminalavdelningen för efterspanande och upptäckande av brott samt de brotts- ligas befordrande till laga ansvar, ordonnansavdelningen för undersökningar i mål, som icke angå brottsligt förfarande, t. ex. fattigvårdsmål, mål om under- hållsbidrag m. m., för förmedling av samverkan mellan polisavdelningarna in- bördes samt mellan polismyndigheten och övriga myndigheter, för bötesindriv- ning m. m., centralavdelningen för den polisen tillkommande kontrollen över kommunikationsmedel, för bevakande av förlustelseställen, för patrullering och annan tjänstgöring till häst, för inspektion av den patrullerande per- sonalen, för utbildning av extra konstaplar m. m. samt slutligen distrikts- polisen för den huvudsakliga patrulleringstjänsten m. m. (order den 23 februari 1885 och den 17 januari 1902).

Centralavdelningen och distriktspolisen äro uniformerade, kriminal- och ordonnansavdelningarna civila.

Från och med den 1 januari 1921 har inom poliskåren inrättats en ny av- delning, hamnpolisen, som övertagit tillsynen över ordningen å vattenområdet inom Stockholms hamnområde, vilken uppgift förut ombesörjts av Stockholms stads hamnkapten med biträde av honom underlydande hamnpolis.

Tillsynen över efterlevnaden av hälsovårdsstadgan samt övriga föreskrifter rörande hälsovården i Stockholm utövas huvudsakligen (den egentliga polisens tillsyn kvarstår dock) av en under hälsovårdsnämnden lydande hålsopoliskår, bestående av en sundhetsinspektör, en kommissarie, veterinär och biträdande veterinär samt tillsyningsmän. Chefskapet över hälsopolisen tillkommer förste stadsläkaren (instruktioner för Stockholms hälsopolis den 8 oktober 1880, för hälsovårdsnämndens veterinär den 13 mars 1880, för biträdande veterinär den 13 november 1885, för förste stadsläkaren den 3 december 1881).

Distriktspolisen är fördelad på tio polisdistrikt, vilka i huvudsak svara mot Stockholms tidigare indelning i territoriella församlingar (order den 15 oktober 1890, den 28 november 1906, den 21 december 1912). Såsom närmaste ledare av detektivpersonalen äro anställda 5 kommissarier samt 1 kommissarie på extra stat. Det omedelbara befälet över ordonnans- och centralavdelningarna samt över de särskilda polisdistrikten utövas likaledes av poliskommissarier. Personalen utgöres i övrigt!) vid kriminalavdelningen av 22 överkonstaplar, 74

1) Vid en jämförelse mellan personalsiffrorna för polismästarstäderna dels i texten och dels i tabell 11 måste uppmärksammas, att å ena sidan texten upptager både ordinarie och extra ordinarie personal, men tabellen endast ordinarie personal samt att å andra sidan i tabellen upptagits den föreslagna ökningen av kriminalpolisavdelningarna.

• Sida 71
•  Original

61 kriminalkonstaplar och 2 kvinnliga polisbiträden (polissystrar) samt 1 över- konstapel och 10 konstaplar på extra stat, vid ordonnansavdelningen av 2 över- konstaplar, 2 inspektionskonstaplar (på indragningsstat) och 30 konstaplar, vid centralavdelningen av 9 överkonstaplar, 9 biträdande överkonstaplar, 15 in- spektionskonstaplar (på indragningsstat), 58 konstaplar och 60 extra konstap- lar samt vid distriktspolisen av 48 överkonstaplar, 1 t. f. överkonstapel, 522 konstaplar, 11 t. f. konstaplar, 2 extra polismän och 4 kvinnliga polisbiträden (polissystrar). Därjämte finnes med tjänstgöringsskyldighet vid centralavdel- ningen och distriktspolisen 35 reservkonstaplar!). Personalen utgör sålunda tillsammans 935 personer?)

Vid sidan av polisassessorerna finnas i Stockholm två stadsfiskaler, som a äro åklagare och således icke utöva något förmanskap över polisperso- nalen.

Till överståthållarämbetet för polisärenden hör även polisdomaren, vilken handlägger och avdömer i polisdomstolen förekommande mål (K. Instr. för överståthållarämbetet, $$ 2, 41).

Vid Stockholms poliskår ombesörjes visst underrättelsearbete för hela riket. Dess kriminalavdelning insamlar, ordnar och gör tillgängliga underrättelser angående förbrytare eller andra för allmänna säkerheten farliga personer.

Sålunda utgives från och med år 1878 publikationen Polisunderrättelser, som innehåller efterlysningar angående förbrytare och andra för allmänna säker- heten vådliga personer samt angående personer, som ådömts urbota straff, och rymmare ur krigstjänst, tillkännagivanden att efterlysta personer häktats eller brottsligen åtkommet gods anhållits, tillkännagivanden angående personer, som under närmaste framtiden komma att frigivas, under förutsättning, att de äro underkastade påföljd enligt 2 kap. 19 $ strafflagen eller gjort sig kända såsom vådliga för allmänna säkerheten, uppgifter angående för allmänna säkerheten vådliga personer, som rymt från fängelse eller tvångsarbetsanstalt eller där avlidit, samt slutligen uppgifter angående förbud möt avflyttning för under- hållsskyldiga personer. Närmare bestämmelser angående Polisunderrättelser äro meddelade genom K. Cirk. den 1 juni 1877, K. K. den 23 oktober 1915 och K. K. den 14 december 1917.

'Tredje polisintendenten är publikationens ansvarige utgivare. Det egentliga redaktionsarbetet ombesörjes av en kvinnlig redaktör med biträde av 3 kvinn- liga befattningshavare. Ingen av denna redaktionspersonal är uppförd på Stockholms poliskårs stat. Omkostnaderna för publikationen bestridas helt och hållet genom anslag från statsverket. Kostnaderna äro för år 1922 be- räknade till 80,000 kronor.

I samband med Polisunderrättelser utgives Meddelanden angående auto- mobiltrafik. Utgivandet ombesörjes av föreståndaren för centralavdelningen mot särskild ersättning. Kostnaden bestrides av statsverket.

För identifiering av brottslingar är numera enligt K. K. den 19 november 1920 föreskrivet, att fingeravtryck skola tagas å person, som häktas såsom misstänkt för brott eller lösdriveri eller därför, att fråga uppstått om hans utlämnande till främmande stat, å person, som anhållits såsom misstänkt för

1) Reservkonstapelsbefattningarna äro indragna från och med den 1 januari 1922, då de ersattes av 21 ordinarie konstaplar.

2) Såsom förut framhållits hänföra sig uppgifterna i texten till år 1920. För Stockholm har emellertid ansetts lämpligt att jämväl införskaffa uppgifter angående personalbeståndet år 1922. Enligt dessa uppgifter består poliskåren av 6 kriminalkommissarier, 23 kriminal- överkonstaplar, 1 fotograf ikriminalöverkonstapels lön), 73 kriminalkonstaplar, 13 kommissarier, 61 överkonstaplar, 24 biträdande överkonstaplar, 673 konstaplar (därav 10 tjänstgörande å krviminalavdelningen) 6 polissystrar, 77 extra konstaplar och 2 extra polismän eller tillhopa 969 personer. .

Polisanord- ningar för hela riket.

• Sida 72
•  Original

brott, om han vägrar lämna upplysningar om sig eller lämnar uppgifter, som kunna misstänkas vara falska, å person, som anhållits som misstänkt för brott, om fingeravtryck anses kunna bidraga till utredningen angående brottet, samt slutligen å person, om vars avvisning eller utvisning från riket fråga uppstått.

Förvaring, registrering och klassificering av fingeravtrycken ombesörjas av en centralbyrå i Stockholm, som även har att tillhandagå myndigheterna med upplysningar i identifieringsfrågor. Byrån har utvecklats ur det sedan år 1906 vid kriminalavdelningen inrättade signalementskontoret och övertagit dess kriminalarkiv. Byråns personal utgöres av en kommissarie och två kon- staplar, vilka samtliga äro ordinarie befattningshavare vid Stockholms kriminal- avdelning. Kostnaderna bestridas helt av statsverket och äro för år 1922 be- räknade till 30,000 kronor.

Vid Stockholms kriminalavdelning är även inrättad en särskild polisbyrå, som utövar den kontroll över utlänningar, vilken föreskrives i K. K. den 26 november 1920, så vitt denna icke ankommer på kriminalavdelningen. De se- naste föreskrifterna angående byråns uppgifter hava meddelats genom K. Br. den 21 juni 1922. Byrån har numera huvudsakligen att övervaka, att icke utlänningar vistas 1 riket utan tillstånd eller överskrida meddelat tillstånd.

För ändamålet måste byrån utföra ett vidlyftigt registreringsarbete och föra korrespondens med inländska polismyndigheter. Dess personal utgöres för närvarande av en kommissarie och fyra konstaplar, samtliga från kriminal- avdelningen, samt ytterligare en konstapel och sju kvinnliga biträden. Kostna- derna äro för första halvåret 1923 beräknade till omkring 39,000 kronor och bestridas av statsverket.

Övriga städer med polismästare,

I motsats till vad som gäller för Stockholm äro polismästarna i de övriga städerna underordnade Konungens befallningshavande, i följd varav besvär över polismästarens beslut anföres hos Konungens befallningshavande, icke hos Kungl. Maj:t. Göteborg,

Polisväsendet i Göteborg handhaves av en poliskammare, där beslutande- rätten utövas av polismästaren (K. F. den 19 augusti 1807 om en förbättrad polisinrättning i Göteborg). Polismästaren är alltså poliskammarens styres- man samt utövar chefskapet över poliskåren (K. Instr. för polismästaren i Göteborg den 12 oktober 1883, 85 1, 3). Polismästaren är icke ledamot av magistraten eller rådstuvurätten (K. Br. den 23 september 1904 angående för- ändrad organisation av magistraten och rådstuvurätten i Göteborg). TLands- hövdingen 1 länet äger att själv föra ordet i poliskammaren och har i sådant fall beslutanderätt (K. F. den 19 augusti 1807, kap. I, 18, K. Br. den 12 oktober 1849). TI fall, då detta stadgande tillämpas, anföras besvär över så- lunda meddelat beslut hos Kungl. Maj:t (K. F. den 19 augusti 1807, kap. IV, 11 $).

Såsom biträden åt polismästaren äro anställda två polisintendenter. Förste polisintendenten, som vid förfall för polismästaren förestår hans tjänst, har att dels i poliskammaren handlägga de mål och ärenden, med vilka polismästaren ej själv tager befattning, dels närmast under polismästaren utöva förmanskapet över detektivavdelningen och dels hålla tillsyn över poliskamma- rens magasin och magasinsförvaltarens tjänsteåtgärder, pantlånare, utvandrar- agenter och tjänstehjonskommissionärer (instruktion för förste polisintenden- ten, fastställd av Kungl. Maj:t den 13 december 1918). "Andre polisintendenten är närmast under polismästaren ansvarig för allmänna ordningen inom staden, utövar förmanskapet över centralpolisen och distrikts- avdelningarna samt har kontrollen över poliskammarens beklädnadsförråd, kom- munikationsmedlen, handeln på torg och allmänna platser samt offentliga nöjen

• Sida 73
•  Original

och förlustelser (instruktion för andre polisintendenten, fastställd av Kungl. Maj:t den 13 december 1919).

Personalen är uppdelad på tre avdelningar, detektivavdelningen, centralavdel- ningen och distriktspolisen. Detektivav delningen är delad på två underavdel- ningar; distriktspersonalen är med avseende å tjänstgöringsområdet indelad i sex distrikt. Den personal, som tillhör ordningspolisen, är uniformerad och be- väpnad; detektivpersonalen är icke uniformerad, men beväpnad. Inom varje avdelning och underavdelning ävensom i varje särskilt lokalt distrikt utövas närmaste befälet av en poliskommissarie. I övrigt utgöras befattningshavarna vid detektivavdelningen av 12 överkonstaplar och 52 konstaplar, vid central- polisen av 3 överkonstaplar och 44 konstaplar samt vid distriktspolisen av 30 överkonstaplar och 341 konstaplar. Hela polispersonalens antal uppgår såle- des, utom polismästaren och polisintendenterna, till 492.

Utom den egentliga poliskåren finnes för övervakande av stadens hamn- ordning samt ordningen i övrigt i hamnen och på strandgator, kajer och bryggor en särskild polispersonal, som står under befäl av hamnkaptenen (in- struktion, fastställd av hamnstyrelsen den 13 december 1916).

För övervakande av hälsovårdsföreskrifternas efterlevnad finnes en särskild hälsovårdspoliskår, anställd under chefskap av förste stadsläkaren och bestå- ende av en sundhetsinspektör, sundhetskommissarier, en stadsveterinär och till- syningsmän (instruktioner för stadsläkarna och distriktsläkarna den 23 december : 1892, för sundhetsinspektören och sundhetskommissarien den 16 oktober 1895, för stadsveterinären den 13 oktober 1908 samt för sundhetsinspektören den 28 oktober 1909).

ER stadsfiskalens förhållande till polisväsendet gäller, att han är helt skild från polisen och endast fungerar såsom åklagare.

Vid sidan av poliskammaren finnes en polisdomare, som handlägger och avdömer ordningsmål (K. Instr. den 12 oktober 1883, K. F. den 19 augusti 1807, kap. IV, 4 9).

Malmö.

Under Konungens befallningshavande utövas ledningen av polisväsendet av en poliskammare, i vilken polismästaren är ensam beslutande. Polismästaren är icke ledamot av magistrat eller rådstuvurätt. Chefskapet över personalen tillhör polismästaren. Vid poliskammaren är en polissekreterare anställd, som dock ej äger deltaga i besluten. Stadsfiskalen har numera icke någon befatt- ning med polisväsendet. Personalen är indelad i en detektivavdelning, en centralavdelning och distriktspolis, under närmaste befäl av poliskommissarier, av vilka en är föreståndare för detektivavdelningen, en förestår centralayvdel- ningen och två distriktspolisen. Distriktspolisen är uppdelad på fyra distrikt (K. Instr. för polismästaren den 7 december 1888, Konungens befallnings- havandes skrivelse den 6 november 1906 angående 'stadsfiskalens befattning med polisväsendet, K. St. den 21 oktober 1910 för magistraten och rådstuvu- rätten samt samma dag angående polisverket).

Polispersonalen består av, utom kommissarierna, 6 kriminalöverkonstaplar, 16 överkonstaplar, 10 inspektionskonstaplar, 169 ordinarie och 16 extra kon- staplar samt 2 jaktskyddskonstaplar eller tillsammans 219 man. Personalen utom detektivavdelningen är uniformerad och beväpnad. Utom den nu nämnda personalen finnes särskild hälsovårdspolis, bestående av assistent och kon- staplar till biträde åt hälsovårdsnämnden (instruktion för hälsovårdspolisen den 29 december 1893, utfärdad av hälsovårdsnämnden). Enligt ovannämnda instruktion för polismästaren samt stadga angående polisverket har emellertid poliskammaren (polismästaren) ledningen även av sundhetspolisen.

Vid sidan av poliskammaren finnes en polisdomstol, bestående av en polis- domare, som handlägger och avdömer ordningsmål, och till hans biträde en polisnotarie (K. St. ang. polisverket den 21 oktober 1910).

• Sida 74
•  Original

Ledningen av stadens polisväsende tillhör närmast under Konungens be- fallningshavande en polismästare, vilken tillika är ledamot av stadens magistrat men icke av rådstuvurätten. Polismästaren är ordförande i poliskammaren och har där beslutanderätt. Poliskammaren består av, utom polismästaren, två borgerliga illiterata rådmän, som ombytas i den ordning, magistraten be- stämmer. Vid poliskammaren tjänstgör vidare en polisnotarie, som för proto- kollet och expedierar besluten. Landshövdingen i länet äger rättighet att föra ordet i poliskammaren och har i sådant fall beslutanderätt. Poliskammaren är tillika polisdomstol. C ;

Under polismästaren utövas befälet över polispersonalen av en förste och en andre kommissarie, av vilka förste kommissarien i förekommande fall äger att taga befäl över andre kommissarien, ävensom av en detektivkommissarie. Stads- fiskalen synes emellertid fortfarande anses tillhöra polispersonalen och vara chef för detektivavdelningen (K. Br. den 18 mars 1825 angående ordning för den i Norrköping inrättade poliskammare, K. Br. den 6 mars 1874 angående förändrad organisation av rådstuvurätten och magistraten samt poliskammaren, instruktion för polispersonalen, utfärdad av poliskammaren den 2 januari 1877, med tillägg den 27 oktober 1911 och den 20 februari 1912).

Polispersonalen består av, utom kommissarierna, 6 överkonstaplar, 4 in- spektionskonstaplar, 9 detektivkonstaplar, 73 ordinarie konstaplar och 5 extra konstaplar eller sammanlagt 97 man. Hela personalen utom den, som är an- ställd vid detektivavdelningen, är uniformerad och beväpnad.

Hälsingborg, C

Omedelbart under Konungens befallningshavande utövas ledningen av sta- dens polisväsende av polismästaren. Denne har beslutanderätt i poliskamma- ren samt chefskap över polispersonalen. Polismästaren är tillika ordförande å rådstuvurättens andra avdelning, vilken, bland annat, handlägger ordnings- mål, samt är, så vitt rörer polisen och ordningen inom staden samt utfärdande av nya eller förändring av gällande polisstadganden, ledamot av magistraten. I poliskammaren är även anställd en polisnotarie, som emellertid icke del- tager i besluten. Stadsfiskalen är numera befriad från all befattning med polisväsendet. Personalen indelas i detektivavdelning och ordningspolis, var- dera under närmaste befäl av en poliskommissarie (K. Instr. för polismästaren den 4 november 1898, K. St. för rådstuvurätten och magistraten den 29 juni 1912, instruktion för polispersonalen, utfärdad av magistraten den 29 januari 1889, beslut av Konungens befallningshavande den 23 juni 1909 angående befrielse för stadsfiskalen från all befattning med polisväsendet, order av poliskammaren den 19 januari 1900 angående personalens tjänstgöring m. m.). Polisdomstol finnes icke.

Det torde även böra anmärkas, att stadsfullmäktige den 20 april 1920 be- slutat inrätta en polisnämnd samt antagit reglemente därför. Polisnämnden består av polismästaren såsom ordförande samt fem av stadsfullmäktige ut- sedda ledamöter, jämte polisnotarien såsom sekreterare. Det åligger polis- nämnden att till stadsfullmäktige avgiva yttrande angående förslag till stat för polisverket och till ändring 1 polisväsendets organisation samt angående övriga ärenden rörande polisväsendet av beskaffenhet att böra av stadsfull- mäktige behandlas ävensom att, därest nämnden anser skäl därtill föreligga, själv inkomma med förslag i nämnda ärenden.

Polispersonalen består av, utom kommissarierna, 7 överkonstaplar, 4 in- spektionskonstaplar samt 60 ordinarie och 5 extra konstaplar eller inalles 76 man. Med undantag av detektivavdelningen är personalen uniformerad och beväpnad.

• Sida 75
•  Original

Närmast under Konungens befallningshavande utövas ledningen av polis- väsendet av en polismästare. Denne är tillika vice ordförande i magistraten och rådstuvurätten. Närmast under polismästaren utövas befälet över polis- personalen av en poliskommissarie och en detektivkommissarie. Stadsfiskalen är numera !) befriad från befattningen med polisväsendet (K. Br. den 22 novem- ber 1889 och den 30 mars 1901, instruktion för polismästaren, fastställd av Konungens befallningshavande den 19 juni 1890, instruktion för polispersona- len, utfärdad av magistraten den 3 maj 1879). Polisdomstol finnes icke.

Polispersonalen består av, utom kommissarierna, 1 detektivöverkonstapel, 6 överkonstaplar, 3 inspektionskonstaplar, 5 detektivkonstaplar, 45 ordinarie och 10 extra konstaplar samt 6 reservkonstaplar eller inalles 76 man. Hela per- sonalen är uniformerad och beväpnad.

Örebro.

Polisväsendet i Örebro handhaves omedelbart under Konungens befall- ningshavande av en poliskammare, i vilken beslutanderätten utövas av polis- mästaren. Polismästaren är tillika ledamot av magistraten men icke av råd- stuvurätten. Polismästaren är chef för stadsfiskalen i vad angår dennes be- fattning med polisväsendet samt för polisbetjäningen och de vid poliskam- maren anställda tjänstemän och betjänte (K. Br. den 13 februari 1920 angå- ende förändrad organisation av rådhusrätten och magistraten ävensom angå- ende instruktion för polismästaren). Polisdomstol finnes icke. Under polis- mästaren utövas befälet av en poliskommissarie och en detektivkommissarie?).

Polispersonalen består av, utom poliskommissarierna, 1 detektivöverkon- stapel, 4 överkonstaplar, 4 inspektionskonstaplar, 4 detektivkonstaplar och 36 konstaplar eller inalles 50 man. Personalen är med undantag för detektiv- avdelningen uniformerad och beväpnad.

Eskilstuna. |

Närmast under Konungens befallningshavande åligger ledningen av stadens polisväsende polismästaren. Polismästaren är tillika ledamot av stadens råd- stuvurätt och magistrat samt ordförande i poliskammaren. Denna består av polismästaren såsom ordförande samt två ledamöter med omröstning enligt reglerna för domstol. Poliskammaren är tillika polisdomstol. Under polis- mästaren utövas befälet över polispersonalen av en poliskommissarie. Stads- fiskalen är icke befriad från befattningen med polisväsendet, men hans befatt- ning därmed inskränker sig till chefskapet för detektivavdelningen (K. Br. den 9 april 1920 angående fastställelse av nytt reglemente för Eskilstuna stad m. m., vilket reglemente emellertid ännu icke trätt i kraft i avseende å poliskam- marens organisation).

Polispersonalen består av, utom kommissarien, 1 detektivöverkonstapel, 4 överkonstaplar, 3 inspektionskonstaplar, 2 detektivkonstaplar, 39 ordinarie och 3 extra konstaplar eller inalles 52 man. Personalen är med undantag av en detektivöverkonstapel och två detektivkonstaplar uniformerad och beväpnad.

Uppsala.

Närmast under Konungens befallningshavande utövas ledningen av polis- väsendet av en polismästare, vilken tillika är rådman och ledamot av stadens magistrat. Polismästaren är chef för poliskåren, hans närmaste man är en poliskommissarie, vilken under polismästaren har befäl över personalen. Stads- fiskalen har numera icke i sådan egenskap någon befattning med polisväsendet, och stadsfiskalsbefattningen, som tidigare uppehölls av samma person som

2)-1922:

2) Befattningen inrättad fr. o. m. den 1 januari 1921. 1641 22 i

• Sida 76
•  Original

poliskommissarietjänsten, har numera särskild innehavare (instruktion för polis- mästaren, utfärdad av Konungens befallningshavande den 26 april 1872, regle- mente för poliskåren, fastställt av Konungens befallningshavande den 14 oktober 1910). Polisdomstol finnes icke.

Poliskåren utgöres av, utom poliskommissarien, 4 överkonstaplar, 3 inspek- tionskonstaplar, 4 detektivkonstaplar samt 31 ordinarie och 7 extra poliskon- staplar eller tillhopa 49 man; hela personalen är med undantag av detektiv- avdelningen uniformerad och beväpnad.

Karlskrona.

Under Konungens befallningshavande handhaves polisväsendet av en polis- kammare, som jämväl är polisdomstol. Polismästaren är ensam beslutande i poliskammaren. Såsom polisdomstol består denna emellertid utom polis- mästaren av två bland de till stadsfullmäktige valbara männen av stadsfull- mäktige särskilt utsedda personer, vilka dock ej äga rätt att deltaga i besluten. Polismästaren är tillika rådman och ledamot av magistraten. Polismästaren utövar chefskapet över stadsfiskalen i vad angår dennes befattning med polis- väsendet samt över polispersonalen i övrigt. Närmast under polismästaren är stadsfiskalen poliskårens förman samt under denne en poliskommissarie. Det upplyses emellertid, att med hänsyn till att stadsfiskalens åklagar- och för- undersökningsverksamhet tager hans tid så gott som fullständigt i anspråk, stadsfiskalens befälsutövning i verkligheten inskränkts till detektivpolisperso- nalen (K. Br. den 31 augusti 1906 angående organisation av magistraten, råd- stuvurätten och poliskammaren, instruktion för polisen i Karlskrona, utfärdad av Konungens befallningshavande den 9 januari 1873, poliskammarens order den 22 mars 1898, reglemente för polisen, fastställt av Konungens befallnings- havande der 9 juli 1892).

Polispersonalen består av 4 överkonstaplar, av vilka den äldste jämväl be- strider kommissariebefattningen, 1 förste detektivkonstapel, 2 detektivkonstaplar, 33 ordinarie poliskonstaplar och 7 reservpoliskonstaplar eller inalles 49 man. Ordningspolisen är uniformerad och beväpnad.

Lund.

Tedningen av polisväsendet tillkommer polismästaren, vilken tillika är leda- mot av rådhusrätten och magistraten samt överexekutor (K. Skr. den 25 fe- bruari 1921 angående fastställande av ny arbetsordning och lönestat för råd- husrätten och magistraten i Lund). Polisdomstol finnes icke.

Närmast under polismästaren utövas befälet över polispersonalen av en poliskommissarie. I övrigt utgöres personalen av 1 detektivöverkonstapel, 3 polisöverkonstaplar, 3 inspektionskonstaplar, 2 detektivkonstaplar och 33- konstaplar eller 42 man. Polispersonalen är uniformerad och beväpnad.

2. Övriga städer. Ledningen av polisväsendet i städer med magistrat, men utan polismäs- tare, tillkommer enligt lag och sedvana magistraten (F. K. S. 8$ 48, 53)1). Emellertid ligger det i sakens natur, att det omedelbara chefskapet över per- sonalen i allmänhet icke i praktiken kommer att utövas av en kollegial myn- dighet.?) Enligt 10 kap. 2 8 strafflagen samt K. F. den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning : m. m. har åt borgmästaren (magistratens ordförande) tilldelats vissa uppgifter, !) Jfr avdelningen angående polisväsendets uppgifter. ”) I vilken omfattning ärenden rörande polisväsendet handläggas av magistraten, torde till stor del bero på lokal praxis. Jfr Betänkande med förslag angående magistratsförvalt-- ningens ordnande i städer under landsrätt, s. 56 ff.

• Sida 77
•  Original

som tillhöra polischef. TI åtskilliga fall är också genom reglementen eller in- struktioner för poliskåren, fastställda av magistraten, eller genom stadgar för polisväsendet, fastställda av Konungens befallningshavande, angivet, av vem chefskapet skall utövas. I det övervägande antalet dylika stadganden angives borgmästaren såsom polischef, i några stadsfiskalen. För åtskilliga städer saknas emellertid sådana bestämmelser. Att utvecklingen det oaktat i stor utsträckning gått därhän, att ledningen av polispersonalens verksamhet inom de olika städerna koncentrerats i en enda persons hand, framgår också av de uppgifter angående de faktiska förhållandena, som inkommit från vederbörande.

Enligt dessa uppgifter!) är sålunda borgmästaren polischef i följande magi- stratsstäder: Södertälje, Norrtälje, Vaxholm, Sigtuna, Enköping, Nyköping, Torshälla, Strängnäs, Mariefred, Linköping, Söderköping, Vadstena, Skänninge, Jönköping, Gränna, Växjö, Kalmar, Västervik, Vimmerby, Visby, Ronneby, Karlshamn, Kristianstad, Ystad, Landskrona, Trälleborg, Skanör och Fal- sterbo, Halmstad, Laholm, Falkenberg, Uddevalla, Kungälv, Strömstad, Mar- strand, Alingsås, Borås, Ulricehamn, Falköping, Mariestad, Lidköping, Karl- stad, Kristinehamn, Filipstad, Askersund, Lindesberg, Nora, Köping, Västerås, Sala, Arboga, Falun, Säter, Söderhamn, Hudiksvall, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå, Skellefteå, Luleå och Piteå. I ett stort antal av dessa uppgifter tillägges emellertid »och stadsfiskalen», >med biträde av stadsfiska- len», »stadsfiskalen har närmaste befälet» eller dylikt.

sul följande magistratsstäder angives stadsfiskalen såsom polischef: Motala, Oskarshamn, Simrishamn, Varberg, Lysekil, Åmål, Vänersborg, Skara, Skövde och Örnsköldsvik.

I Ängelholm uppgives poliskommissarien vara polischef.

I stad, där magistrat ej finnes, skall den, särskilda stadsstyrelsen utöva led- ningen: av polisväsendet (F. K. 8. 8 54). Även i dessa städer torde emellertid utvecklingen gå i den riktningen, Me personalens ledning överflyttas till en enda person.?)

I de inkomna uppgifterna angives sålunda stadsstyrelsens ordförande såsom chef i följande städer: Värnamo, Eslöv, Trollhättan, Arvika och Sollefteå.

Med avseende å vissa andra landsrättsstäder uppl ses, att chefskapet över polispersonalen utövas av stadsfiskalen. Detta är förhållandet” beträffande Öst- hammar, Öregrund, Djursholm, Katrineholm, Huskvarna, Nässjö, Tranås, Vetlanda, Borgholm, Hässleholm, Tidaholm, Avesta, Ludvika, Boden och Haparanda.

Angående sammansättningen av städernas poliskårer i övrigt hänvisas till tabell 11.3)

Därjämte må anmärkas, att enligt det för Luleå gällande polisreglementet överkonstapel eller konstapel, som erhållit avsked med pension, är pliktig att, om han är bosatt inom stadens område, intill 60 års ålder utföra polistjänst högst 30 dagar årligen mot ersättning såsom för extra tjänstgöring.

& Åklagarväsendet i städerna.

1) Vissa av de inkomna uppgifterna äro icke alldeles tydliga. ?) Jfr ovan åberopade betänkande angående magistratsförvaltningens ordnande, s. 70 ff. 5) Jfr-8: 60: mota

Poliskårernas sammansätt- ning.

• Sida 78
•  Original

kanslern, som även entledigar stadsfiskalerna. I regel finnes i varje stad icke mer än en stadsfiskal. Därutinnan bildar allenast Stockholm undantag. Där finnas två stadsfiskaler, varjämte såsom åklagare vid sidan av stadsfiskalerna fungera de förut omnämnda två polisassessorerna.

Stadsfiskalerna avlönas av staden. Kompetensvillkor för behörighet att söka stadsfiskalsbefattning finnas för närvarande ej fastställda. Angående stadsfiskalernas utbildning hänvisas till följande tabell.

| Därav sådana som | In Hastördl haft | tjänat. | Antal tjänst- erhållit | BONET | RO : son | länssty- | göring i polisut gles Sh länssty- bildning | se LG | relse | SEEN polisut- | | bildning I Avlagt juridisk examen, som kvalificerar till domar] | | BOR PETO 7: ala Srv ss R es EISNSERSNNE SSL orre bör KN Lo i a dd dd In mk s 13 3 Ö | — Avlagt annan juridisk examen TD 2 Sr | 2 » länsmans- eller landsfiskalsexamen ............ 50 16 Sar Jan Haft tjänstgöring i länsstyrelse :..............s..s.r.s. 22 9 T Å ner Erhållit polisutbildning, teoretisk (polisskola) ......... Tra OF | » » s PTARUSK böstaes ses god sans re $ sa FE 90 rn I följd av vakans eller annan anledning saknas uppgifter beträffande övriga stadsfiskalers utbildning.

Stadsfiskal står under tillsyn och inseende av justitiekanslersämbetet, som jämväl äger att för viss tid eller för alltid från tjänsten skilja den, »som finnes hava gjort sig därtill skyldig» (K. Instr. för stadsfiskalerna den 24 maj 1918, 1 5). Stadsfiskalen är allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet!) eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet förordnad för visst mål. I avseende å åtalsrätten är vidare att märka, att i stad, där magistrat icke finnes, landsfogden är allmän åklagare och som så- dan har att företrädesvis beivra vissa grövre brott samt att, sedan stadsfiskal blivit av landsfogden underrättad, att denne övertagit förundersökning eller åtal angående visst brott, stadsfiskalen icke har att taga annan befattning därmed än såsom polisman under landsfogden.

Polismästarnas ställning till åklagarväsendet är ej fullt klar. Enligt pro- mulgationslagen till strafflagen & 19 punkt 12 har polismästare såsom särskilt förordnad polisämbetsman häktningsrätt. Stadgandet torde emellertid icke föranleda, att polismästarna på grund därav böra anses som åklagare. Frågan måste då avgöras med ledning av de särskilda föreskrifter, som meddelats för tjänsten i de särskilda städerna. Beträffande polismästaren i Stockholm stadgas i dennes instruktion, att han närmast under överståthållaren utövar chefskapet över stadsfiskalerna och har att tillse, att de i överensstämmelse med instruk- tion och arbetsordning noggrant fullgöra sina åligganden. Där stadgas även, att det åligger polismästaren att vaka däröver, att brott, som under allmänt åtal höra, bliva upptäckta och åklagade. Då någon blivit häktad, skall polismästaren remittera angivelse och rapport till vederbörlig domstol. Även beträffande övriga brottmål beslutar polismästaren om målets hänskjutande till domstol. . Instruktionerna för polismästarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg. Gävle, Örebro och Karlskrona innefatta enahanda stadganden angående polismästarens

') Härmed avses justitiekanslern, justitieombudsmannen, militieombudsmannen, militära åtalsmyndigheter, tullfiskaler samt fiskalerna vid vissa verk.

• Sida 79
•  Original

skyldighet att vaka över att åtal anställas samt att remittera rapporter an- gående häktade och i andra brottmål. Beträffande Norrköping, Eskilstuna, Upp- sala och Lund saknas dylika stadganden.

I Norrköping stadgas dock, att stadsfiskalen lyder under poliskammaren. Huruvida detta avser annat än polisväsendet, synes emellertid tvivelaktigt.

I Örebro, Eskilstuna, Karlskrona och Lund, där stadsfiskalerna fortfarande hava befattning med polisväsendet, finnes ingen föreskrift angående polis- mästarens förmanskap över stadsfiskalen annat än så vitt rör polisväsendet.

Enligt dessa stadganden torde polismästaren böra anses äga åklagarmyndig- het i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Gävle, Örebro och Karls- krona. I Eskilstuna, Uppsala, Lund och sannolikt även Norrköping torde polismästaren däremot icke kunna betraktas som åklagare.

Atal vid polisdomstol utföres i Stockholm och Göteborg av poliskommissa- rier, efter förordnande av polismästaren.

Aklagarverksamheten ger vederbörande stadsfiskal full sysselsättning allenast i de största städerna. I övriga städer har stadsfiskalen att i större eller mindre utsträckning ägna sig åt polisverksamhet, såsom framgår av den före- gående redogörelsen. På sina håll har detta kommit till uttryck på det sätt, att stadsfiskalen jämväl bekläder befattning såsom poliskommissarie. Polis- verksamhet tillkommer enligt från vederbörande inkomna uppgifter stadsfiska- lerna i alla städer utom Stockholm, Uppsala, Malmö, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Karlstad, Gävle, Sundsvall, Umeå och Angelholm. Stads- fiskalerna hava därjämte såsom regel ytterligare vissa andra funktioner, vilka dock knappast äro av självständig art, utan sammanhänga med deras ställning såsom åklagare och polisbefäl. Dylika funktioner äro skyldighet att närvara vid offentliga förrättningar, att vidtaga föreskrivna åtgärder gent emot lös- drivare och bettlare, att hålla tillsyn över stadshäkte m. m. e

På sina håll, där ej heller åklagar- och polisverksamheten gemensamt fullt upptaga stadsfiskalernas tid, är med stadsfiskalstjänsten jämväl förenad stads- fogdebefattningen, eller ock är stadsfiskalen förordnad till utmätningsman jäm- likt 3 $ UL. Det förra är fallet i Vaxholm, Norrtälje, Nyköping, Torshälla, Vadstena, Växjö, Vimmerby, Ronneby, Sölvesborg, Simrishamn, Ängelholm, Falkenberg, Marstrand, Alingsås, Ulricehamn, Mariestad, Lidköping, Skövde, Hjo, Falköping, Filipstad, Askersund, Nora, Arboga, Falun, Säter, Hedemora och Skellefteå. Den senare anordningen förekommer i Djursholm, Katrine- holm, Tidaholm, Avesta och Ludvika.

Anmärkas må tillika, att stadsfiskalen jämväl är kronouppbördskassör i Vadstena, Skänninge, Skara, Sölvesborg, Åmål och Filipstad samt stadskassör 1 Strömstad.

I Mjölby, Gränna, Säter och Simrishamn tjänstgör landsfiskalen i närmaste landsfiskalsdistrikt såsom stadsfiskal.

En siffermässig redogörelse för stadsfiskalernas verksamhet lämnas i tabel- lerna 3, 4 och 5.

a) Reservpolisstyrka.

Enligt kontrakt emellan statsverket och vissa städer (se bilaga A) hava de senare åtagit sig att ställa visst antal av sina polismän till förfogande, där det erfordras för ordningens upprätthållande å någon ort inom riket, varest oord- ningar av större omfattning utbrutit eller hota att utbryta. TIfrågavarande polis- styrka skall, så vitt fråga är om dess användning inom det län, vartill den för- pliktade staden hör, tillhandahållas på rekvisition av vederbörande Konungens befallningshavande, men eljest på rekvisition av chefen för socialdepartementet. Den sistnämnde har således alltid att rekvirera hjälp från Stockholms stad för

• Sida 80
•  Original

ordningens upprätthållande. Såsom gottgörelse erhålla städerna ett en gång för alla bestämt årligt belopp, som utgår vare sig polisstyrka tages i anspråk eller icke och är beräknat efter 500 kronor för vanlig poliskonstapel samt ett något högre belopp för polisbefäl. Om polisstyrka tages i anspråk, åligger det där- jämte statsverket att dels bekosta polisstyrkans transport till och från tjänst- göringsorten samt bostad och kost under tjänstgöringstiden och dels till varje till polisstyrkan hörande polisman betala dagarvode jämte slitpenningar, be- stämda till olika belopp för olika städer. Slutligen är statsverket pliktigt att, om någon av polispersonalen under nu avsedd tjänstgöring drabbas av sjuk- dom eller olycksfall eller eljest ådrages kroppsskada, vartill han ej genom grov vårdslöshet själv är vållande, bekosta hans vård, underhåll och avlöning samt att, om skadan medför för framtiden bestående förlust eller minskning av ar- betsförmågan, utgiva livränta till den skadade och, om skadan medför döden och den skadade, innan skadan inträffat, ingått äktenskap, utbetala livränta till den skadades änka och minderåriga barn. Kontrakten kunna uppsägas till upphörande, därvid uppsägning skall ske senast före den 1 september före det årsskifte, från vilket kontraktet önskas hävt. . Den kontraherade polisstyrkan består sammanlagt av 2 poliskommissarier, 15 över- eller inspektionskonstaplar och 168 konstaplar, därav 13 skola vara skickliga att fullgöra polistjänst till häst. De olika städernas kontingenter framgå av följande uppställning.

Beridna | Övriga polis- | polis- kon- kon- staplar | staplar

Polis- Över- Stad kommis-| kon- sarier | staplar

BLOD KSO fä ra är RSA Vr ÄRR JE ll it fran ll Af sarge LER RE BOR UPPSSIA = >rslurer ss. dn Herpes ch sarge Bö eburkps Öevbassr NFERÖPIES | 330050 rare SENS SFK EN AR not nr ib äpG Ars vsk ur eri Se TB bt NOR AR RA en dra BU AR Set NONE 0 3.3 5 ADD SVARA sö RAR STI TEA RASET Vare ses jarn gla SRS gg Kb oN GEST Sebb en SR ss RSS SS SAN UN ORERO PIIG Tors kerd ser RTESNNA sRNNSES Ukd dr Iraks söR F ÄR 3 ETOD TA dv SRS far saba SONG erste rar ENA ae rs ässet SN ERTO sea uppl bess sober er R reise sta RANA S Löne Nta EA Rö

dd

|

NES ER JT OR RTR SKE RAR EN LB 7 BRN ANV IR Lt RSA SLS FRE Karlskrona... Kristianstad

Hälsingborg Halmstad ... Göteborg ... Vänersborg .... Mariestad Skövde

jä BPR APPRINBRORCVWBO

FORE La e r RR SMA eb bsr ka RE Eb es re od Eee Örnsköldsvik Östersund Umeå

Luleå Piteå

HSE les jens SE NE TEE Nere 0 ARE Es FSE EE DS

SIESTA RES SKANE SI IFS feel al SS KSV

SU EET sl ln nl dar nen lass els I öl Re

DI FF VI [I BI HO TUR BI SOM IUI

HH oc -— co an

• Sida 81
•  Original

Den årliga ersättning, som under alla förhållanden skall utgöras till städerna, NR till sammanlagt 98,245 kronor. Så väl detta belopp som kostnaderna vid reservpolisstyrkas användning bestridas av anslaget till särskild polis- styrka på landet.

b) Länsdetektiver.

Såsom förut omnämnts, finnas i vissa län anställda särskilda länsdetektiver, vilka kunna anlitas för efterspaningar i grövre brottmål och till annan kriminal- polisverksamhet. De hava icke häktnings- eller åtalsrätt. Deras verksamhet avser närmast landsbygden, men de kunna ock anlitas för städernas del.

Länsdetektiver finnas i Stockholms, Uppsala, Gävleborgs och Västernorrlands län!) Deras avlöning och kostnaderna för upprätthållandet av deras verksam- het bestridas till hälften av vederbörande landsting och till hälften av stats- medel. Länsdetektivbefattning kan således icke inrättas, därest ej landstinget anvisar nödiga medel till bestridande av landstingets hälft av kostnaderna. Därvid äga dock två län att gemensamt inrätta länsdetektivbefattning.”?)

Länsdetektiv tillsättes av Konungens befallningshavande, som ock äger ut- färda instruktion för honom. Så vitt de inkomna uppgifterna utvisa, hava endast Konungens befallningshavande i Stockholms och Uppsala län begagnat sig av denna befogenhet.

Enligt den för länsdetektiven i Stockholms län utfärdade instruktionen, vilken är dagtecknad den 20 oktober 1911, är länsdetektiven, i den mån han icke är upptagen av polistjänstgöring, skyldig att biträda å landskansliet och står under närmaste förmanskap av landssekreteraren. Enligt uppgift har emellertid hans kontorstjänstgöring numera övergått till landsfogdens expe- dition, i följd varav den senare anses utöva närmaste förmanskap över länsdetektiven. Det åligger länsdetektiven att efter Konungens befallnings- havandes förordnande företaga resor för att skaffa sig erforderlig lokal- och personalkännedom inom länet. På befallning av Konungens befallnings- havande skall han inställa sig å plats, där brott ägt rum, anmäla sig hos polismyndigheten i orten samt företaga den åt honom uppdragna polisunder- sökningen, varvid han även äger hålla förhör och husrannsakan. Vid under- sökningen skall han stå i förbindelse med ortens polismyndighet för de åt- gärder, som kunna ankomma på densamma, och efter undersöknings avslutande har han att avgiva rapport till vederbörande åklagare. Länets polismyndig- heter äga hos Konungens befallningshavande eller, 1 trängande fall, omedelbart hos länsdetektiven påkalla hans tjänstebiträde. Länsdetektiven är skyldig att föra dagbok och för varje halvår avgiva arbetsredogörelse till Konungens be- fallningshavande.

Enligt den för länsdetektiven i Uppsala län den 17 januari 1911 utfärdade instruktionen skall länsdetektiven uteslutande ägna sig åt polisgöromål. Under de tider, då han ej är upptagen av sin befattning, skall han tjänstgöra vid Uppsala stads poliskår i den tjänst, som där blivit uppdragen åt honom. De instruktionella föreskrifterna för länsdetektivens verksamhet överensstämma väsentligen med motsvarande föreskrifter för länsdetektiven i Stockholms län. Anmärkas må dock, att länsdetektivens biträde må lämnas blott efter Konun- gens befallningshavandes förordnande samt att länsdetektiven icke är skyldig att föra dagbok.

Länsdetektiven i Gävleborgs län är samtidigt anställd vid poliskåren i Gävle och har sålunda liksom länsdetektiven i Uppsala län att, i den mån hans egent- liga verksamhet ej helt upptager hans tid, ägna sig åt annan polistjänstgöring.

ooh Tidigare hava jämväl funnits en länsdetektiv i Malmöhus län och en för Örebro och Västmanlands län gemensam länsdetektiv. 2) Jfr ovan s. 46.

• Sida 82
•  Original

Uttalanden angående länsdetek- tivernas be- tydelse.

Angående länsdetektivinstitutionens betydelse framhåller Komungens befall- mngshavande i Södermanlands län, att det på landsbygden är nödvändigt att hava tillgång till särskilda polismän med större kvalifikationer för detektiv- tjänst. Konungens befallningshavande anser därför, att på statens bekostnad bör anställas en länsdetektiv, som skulle under landsfogdens ledning verk- ställa förundersökningar i brottmål samt å landsfogdeexpeditionen, särskilt då landsfogden är på tjänsteresor, vara behjälplig med de löpande göromålen. Ä vissa orter, särskilt Oxelösund på grund av därvarande trafik av utländska fartyg, borde dessutom på statens bekostnad anställas särskilda kriminal- konstaplar.

Konungens befallningshavande i Blekinge län framhåller, att behovet av kvalificerad detektivpersonal med varje år gör sig alltmer kännbart. Då emeller- tid en allenast för länets landsbygd avsedd detektiv icke torde kunna påräkna full sysselsättning och det å andra sidan knappast vore lämpligt, att läns- detektivens tjänstgöringsområde sträckes utanför ett län, ifrågasätter Konungens befallningshavande, om saken kunde lösas genom samförstånd med städerna, varigenom kostnaderna skulle nedbringas och de mindre städernas behov av detektivpersonal bliva tillgodosedd.

Konungens befallningshavande i Värmlands län förordar anställandet av ett antal länsdetektiver med erforderlig utbildning, närmast underställda lands- fogden, med var sitt tjänstgöringsområde, men med möjlighet att anlitas utom detsamma, så vitt Konungens befallningshavande finner det kunna ske utan olägenhet.

Landsfogden i Kopparbergs län omnämner, att i flera av länets landsfiskals- distrikt saknas polismän och att därför polisundersökningarna, då landsfiska- lerna icke äga rätt att tillkalla polismän från angränsande distrikt, under- stundom ej kunnat utföras med den snabbhet och grundlighet, som varit be- hövlig. Synnerligen skarpt hade också framträtt den olägenheten, att icke någon fullt pålitlig och kunnig person står till landsfogdens förfogande för polisundersökningar i hela länet. Med hänsyn till länets storlek och de svåra brottmål, som där förekommit under senare åren, har nödvändigheten av en länsdetektivtjänst skarpt framträtt. Flera gånger har det varit förenat med svårigheter för landsfogden att själv medhinna att verkställa samtliga under- sökningar i ett mål, i synnerhet som dessa ofta påkallat vistelse på en och samma plats under en viss tid. Följden härav har varit, att landsfiskalernas hjälp måst anlitas i så stor utsträckning, att dessa ofta nödgats eftersätta andra viktiga tjänstegöromål.

I anledning av landsfogdens nämnda uttalande framhåller Komwmgens be-

göromålen kunna skötas av landsfiskalen med biträde av en fjärdingsman, men däremot andra distrikt, där två eller flera polismän erfordras. Konungens befallningshavande kan därför icke biträda landsfogdens mening att i varje landsfiskalsdistrikt skulle finnas minst en polisman.

c) Ridande polis.

I Östergötlands, Malmöhus, Blekinge och Västmanlands län!) äro ridande polispatruller inrättade.

Dylik polis inrättades första gången i Blekinge län år 1896, därvid kostna- derna bestredos till hälften av landstinget och till hälften av enskilda. Nu- mera utgår i samtliga län den årliga kostnaden, däri inbegripen nyanskaffning av hästar, mundering och uniformspersedlar, till hälften av statsmedel.?)

1) "Tidigare har dylik polis jämväl funnits i Kristianstads och Örebro län ävensom i den

numera med Göteborgs stad inkorporerade Örgryte socken. ?) Angående villkoren för åtnjutande av statsbidrag se s. 46.

• Sida 83
•  Original

Den ridande polisen i Östergötlands län består av en poliskommissarie och åtta poliskonstaplar. Avdelningen disponerar åtta hästar ävensom nio veloci- peder, varjämte för dess behov en motorcykel anskaffats. Beväpningen utgöres av sabel, revolver och batong. Under Konungens befallningshavande utövas inseendet och högsta befälsrätten över polispatrullen av landsfogden (instruk- tion den 19 maj 1919).

I Malmöhus län består den ridande polisen av en poliskommissarie, två överkonstaplar och åtta poliskonstaplar, varjämte vid avdelningen finnes an- ställd en vaktmästare. Avdelningen äger numera enligt beslut av 1920 års landsting icke några hästar; vid förekommande behov kan den dock enligt avtal med beridet regemente disponera sex hästar, i den mån ej dessa be- hövas för regementets egen räkning. Såsom fortskaffningsmedel användas en automobil och två motorcyklar. Beväpningen utgöres av sabel, revolver och batong. Ifrågavarande avdelning är numera närmast organiserad för krimi- nalpolis-(spanings-)verksamhet.

Den ridande polisstyrkan i Blekinge län består av sex poliskonstaplar, för- delade på tre patruller med stationer i Karlskrona, Ronneby och Karlshamn. Varje patrull förfogar över tre hästar. Personalen är beväpnad med sablar och revolvrar. Patrullerna stå under chefskap av polistjänstemän i veder- börande stationsorter, nämligen polismästaren i Karlskrona för Karlskrona station, landsfiskalen i Ronneby distrikt för Ronneby station och f. d. krono- fogden i Västra fögderiet för Karlshamns station. Stationscheferna äga att fastställa patrulleringar samt beordra patrull till en inom: dess tjänstgörings- område belägen plats, där dess ingripande kan vara av nöden. För att patruller må kunna beordras utom tjänstgöringsområdet erfördras medgivande av Konungens befallningshavande.

I Västmanlands län består den ridande polisen av fyra konstaplar, för- delade på två avdelningar, vardera på 2 konstaplar. Avdelningarna äro statio- ”nerade, den ena i Västerås och den andra i Norberg. Förmanskapet för var- dera avdelningen utövas av särskilt förordnade föreståndare, vilka härför åt- njuta visst arvode. Konstaplarna kunna därjämte erhålla föreskrifter av magi- strater och landsfiskaler (instruktion den 6 april 1910). Vardera avdelningen disponerar 2 hästar och 2 cyklar. Konstaplarna äro beväpnade med sablar och revolvrar. a

Angående frågan om den ridande polisens betydelse anför Konungens be- fallningshavande i Södermanlands län, att, ehuru något mera kännbart behov av ridande polis hittills icke gjort sig gällande i länet, vore det dock önsk- värt att kunna äga tillgång på sådan polis, där så erfordras. Konungens be- fallningshavande anser det lämpligt och behövligt, att ridande polisavdelningar upprättas på statsverkets bekostnad. Om så sker, borde Konungens befallnings- havande berättigas att påkalla biträde av den ridande polisen, även om icke någon avdelning därav skulle stationeras inom länet.

Konungens befallningshavande i Blekinge län erinrar till en början om att den under 1880- och 1890-talen inom Blekinge län kraftigt uppblomstrande stenindustrien medförde uppkomsten av en talrik lös arbetarbefolkning, som inom sig upptog även en stor del sämre element från skilda håll och att de oordningar, som ej sällan förorsakades av stenarbetarna, och den enligt samstämmande vittnesbörd ännu i medlet av 1890-talet rådande osäkerheten på vägar och stigar, särskilt inom stenhuggeridistrikten, föranledde ett all- mänt krav på förstärkning av ordningsmakten. Sedan med bidrag av lands- tinget, åtskilliga kommuner och enskilda den ridande polisen inrättats under år 1896 och följande år, var belåtenheten till en början allmän, och Konungens befallningshavande anser det säkert, att den ridande polisen i hög grad med-

Uttalanden angående den ridande polisens be- tydelse.

• Sida 84
•  Original

verkat till förbättrade förhållanden i avseende å den allmänna ordningen på landsbygden. Konungens befallningshavande meddelar emellertid, att under de sista 20 åren en väsentlig förändring inträffat. De lösa arbetarna hava till större delen ersatts av bofast personal, som i allmänhet icke vållar ordnings- makten större besvär än andra befolkningsgrupper. Även lösdrivarnas antal har märkbart nedgått. Dessa förhållanden hava givit anledning till den upp- fattningen, att den ridande polisen numera vore överflödig, och svårigheter hava därigenom uppstått att erhålla nödiga medel, då åtskilliga kommuner och enskilda nedsatt eller helt och hållet indragit sina bidrag.

För egen del anser Konungens befallningshavande, att indragning eller minskning icke utan allvarliga olägenheter kan äga rum, såvida icke i avseende på den ordinarie personalen och fjärdingsmiännen skulle kunna åstadkommas en sådan omorganisation, att behovet av ordnings- och spaningspolis därigenom nöjaktigt bleve tillgodosett. För närvarande har landsfiskalen icke tillräcklig tid övrig och fjärdingsmännen äro endast undantagsvis lämpade för polis- tjänsten. Det torde därför enligt Konungens befallningshavandes mening vara nödvändigt, att fortfarande till biträde åt landsfiskalerna anställa personal med uteslutande eller huvudsaklig uppgift att fungera som ordnings- och spanings- polis. Möjligen kan därvid ifrågasättas att förändra den ridande polisen till rörliga polisavdelningar, försedda med motorfordon.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län vitsordar, att länet på det hela taget äger en lugn och besinningsfull befolkning, vadan Konungens be- fallningshavande icke haft anledning att befara allvarligare oroligheter ens under ogynnsamma omständigheter. Dock har förlusten av den ridande polisen, som förut funnits i länet, vid flera tillfällen varit kännbar. Vid större folk- samlingar har ofta frånvaron av skolade polismän gjort det svårt för polis- myndigheten att upprätthålla ordningen och skydda allmänheten mot över- våld eller ofredande från de oroselement, som sällan saknas vid dylika till- fällen. Då mul- och klövsjuka utbrutit i länet, vilket icke varit sällsynt, har centralpolisen visat sig vara till allra största nytta. Visserligen plägar då militärhandräckning begäras, men innan denna erhållit nödig information, har ofta dyrbar tid måst spillas. Konungens befallningshavande anser därför åter- inrättandet av ridande polis synnerligen önskvärt.

Konymgens befallningshavande i Malmöhus län meddelar, att den från och med år 1920 genomförda omorganisationen av länets ridande polis beslutats av landstinget mot Konungens befallningshavandes och landsfogdens bestämda avrådande. Såsom skäl för ändringen har framhållits huvudsakligen, att kostnaden skulle ställa sig billigare och att polisens uppgift mindre borde vara ordningspolis än spaningspolis samt att för detta ändamål hästar endast mera undantagsvis vore behövliga. Enligt Konungens befallningshavandes uppfattning är emellertid den ridande polisens främsta uppgift att tillgodose ordningen. Dess betydelse härutinnan kan knappast nog uppskattas. Med landsbygdens svaga poliskrafter stå ju stora delar därav snart sagt värnlösa mot oroselement. Den ridande polisen kan jämförelsevis fort kringströva i orterna, göra längre eller kortare uppehåll, där dess närvaro är särskilt på- kallad, från hästryggen uppmärksamma vad som påkallar inskridande och med utsikt till framgång förfölja en flyende, även om han viker av från vägen. Beriden polis kan också med synnerlig effekt ingripa mot en folkhop, som stör ordningen, och det kan utan överdrift sägas, att två beridna män därvid uträtta lika mycket som åtta eller tio till fots. Blotta närvaron av en ridande patrull inger trygghet och verkar lugnande. Kombinationen av patrullerings- och detektivverksamhet föranleder däremot halvhet och att båda grenarna lida. Detektivverksamheten kräver särskilt utbildad personal, och en ordnings- polis är i regel icke lämpad för detektivtjänst samt detektivpolisen tvärtom

• Sida 85
•  Original

ofta mindre skickad att uppträda såsom ordningens upprätthållare. Därest ridande polisen skall syssla med detektivtjänst, förspilles därför oftast tid utan någon behållning. Den kan visserligen beordras att söka en efterlyst eller misstänkt person, men att planlägga och leda detektiva undersökningar bör icke anförtros åt den ridande polisen.

Konungens befallningshavande i Orebro län framhåller, att polisen bör utöva tillsyn över lösa och okända personer, framför allt lösdrivarna, vilka särskilt på landsbygden ofta äro till betydande obehag och fara för den bofasta be- folkningen. För sådant ändamål finnes knappast något bättre medel än ridande polis. Det är fråga, om en fullt tillfredsställande lösning av polisväsendet på landsbygden kan ernås på annat sätt. Det skulle också vara av en synner- ligen stor betydelse att vid mera omfattande oordningar alltid äga tillgång till en ordnad polisstyrka utan att vara beroende av städerna. Förutsättningen för att en ridande polis skall kunna göra verkligt gagn är emellertid, att organisationen bibehålles under en längre tidrymd, så att dugande personer bliva villiga att taga anställning och kvarstanna vid kåren.

Landsfogden i Blekinge län förordar bibehållandet av ridande polis, dock icke såsom beriden utan utrustad med motorcyklar samt under förmanskap av landsfogden och landsfiskalerna, vilka skulle kunna beordra dem att under flera dagar i följd patrullera å någon plats, där ordningen särskilt vore hotad. Dessa polismän skulle även biträda landsfiskalerna med utredningar i brott- mål och andra ärenden rörande polis- och åklagarväsendet.

I Östergötlands län yttra åtskilliga landsfiskaler, att den ridande polisen varit till synnerligen stort gagn vid landsfiskalernas polisverksamhet. Några framhålla, att det endast med tillhjälp av densamma varit dem möjligt att under nuvarande förhållanden ombesörja den polisverksamhet, som åligger landsfiskalerna.

• Sida 86
•  Original

B. Särskilda anordningar för polisorganisationens effektivitet.

I. Anstalter för utbildning.

Enligt de inkomna upplysningarna finnas polisskolor för närvarande i Stock- holm och Uppsala; därjämte äro särskilda poliskurser anordnade i Göteborg, Malmö och Hälsingborg. I vissa andra städer sörjes för polisernas utbildning på det sätt, att vederbörande polisbefäl meddelar undervisning rörande för- fattningar, som angå. polisväsendet, och på sina håll jämväl i andra ämnen.

Polisskolan För polisskolan i Stockholm gäller ett av överståthållarämbetet den 23 de-

i Stockholm. cember 1920 fastställt reglemente.!) Skolan, som omfattar en lägre och en högre klass, är huvudsakligen avsedd för medlemmar av Stockholms poliskår, ehuru jämväl andra kunna vinna inträde i mån av utrymme. I den högre klassen får dock icke någon plats besättas med främmande polismän till för- fång för inträdessökande från Stockholm, och hittills har det med hänsyn till antalet elever från Stockholm icke för någondera klassen kunnat komma i fråga att intaga andra än medlemmar av Stockholms poliskår. Polisskolan står under inseende av överståthållaren, som utfärdar reglemente för skolan, tillsätter föreståndare och lärare, meddelar erforderliga bestämmelser rörande deras åligganden och fastställer ordningsregler för eleverna. Närmast över- ståthållaren är polismästaren skolans styresman; han handlägger de ärenden rörande inseendet över skolan och dess angelägenheter, med vilka överståt- hållaren icke själv tager befattning. Bland annat har polismästaren att be- stämma, vilka medlemmar av Stockholms poliskår som skola genomgå kurs i skolan, samt pröva inträdesansökningar av andra. På polismästaren ankom- mer ock att, på förslag av föreståndaren, skilja elev från skolan eller eljest mot elev vidtaga disciplinära åtgärder.

Undervisningen omfattar i den lägre klassen polisförfattningar, praktisk polistjänst, straffrätt, stats- och kommunalkunskap, civil-, närings- och process- rätt, samarithjälp med anatomi och hygien, maskinskrivning, välskrivning, gym- nastik med vapenövning, livräddning och brottning samt stenografi. Under- visningen i den högre klassen skiljer sig i avseende å ämnesvalet från under- visningen i den lägre däruti, att samarithjälp, maskinskrivning, välskrivning och gymnastik uteslutits, att undervisning i modersmålet blott meddelas elev, som ej genomgått den lägre klassen, samt att undervisning därjämte meddelas i ett modernt språk, tyska eller engelska. Undervisningen omhänderhaves av föreståndaren, som är poliskommissarie, tre polistjänstemän i befälsgrad och facklärare. Å

Den lägre klassens kurs omfattar en läsetermin om 20 arbetsveckor. Arligen givas två dylika kurser. Undervisningen i den högre klassen är fördelad i en allmän kurs om 19 arbetsveckor och en tilläggskurs om 24 veckor för under- visning i främmande språk. I den högre klassen givas årligen två allmänna kurser med tilläggskurser. Genomgåendet av den lägre klassen är obligatorisk för de extra konstaplarna vid Stockholms poliskår såsom förutsättning för att vinna ordinarie anställning; den högre klassen är däremot frivillig. För inträde i högre klassen fordras för medlemmar av Stockholms poliskår ett års ordi- narie anställning vid nämnda kår, varjämte inträdessökande skall vara högst 36 år gammal, hava visat nit och skicklighet i polistjänsten och ett hedrande

1) Tidigare hade jämväl i Stockholm sörjts för polisutbildningen genom särskild poliskurs.

• Sida 87
•  Original

uppförande, hava god hälsa samt, om den sökande genomgått den lägre klassen, hava bestått ett skriftligt inträdesprov i svenska språket över ämne, hämtat ur polisens verksamhet. Antalet elever i samma avdelning må icke överstiga tolv. Under kursen bibehålla elever, anställda vid Stockholms poliskår, sina löneförmåner, varjämte dylik elev kostnadsfritt får sig tilldelade erforderliga läroböcker. Elev från annan ort än Stockholm är skyldig att betala elevavgift. Varje kurs avslutas genom examen.

Polisskolan i Uppsala är en privat inrättning, som underhålles dels genom elevavgifter och dels genom statsbidrag, vilket senare för år 1922 utgår med 3,000 kronor. Jämväl denna skola är uppdelad i två kurser, en lägre, avsedd för dem, som ämna söka anställning såsom polismän, och en högre, avsedd för polismän, som önska ytterligare utbilda sig. Vardera kursen pågår i en och en halv månad. För inträde i den lägre kursen fordras att vara 22—26 år, hava en kroppslängd av minst 180 cm., vara frisk, vara lämplig för polis- yrket, hava god frejd och fullgoda betyg över nykterhet och föregående vandel samt hava avlagt korprals- eller konstapelsexamen eller hava däremot svarande underbyggnad. Tillträde till den högre kursen står öppet för alla i tjänst varande polismän samt under vissa förutsättningar jämväl för f. d. polismän.

Undervisningen omfattar i båda kurserna strafflag, ordningsstadgar och polisförfattningar, allmän lag och förvaltningskännedom samt modersmålet. I den lägre kursen undervisas vidare i väl- och rättskrivning samt i första hjälpen vid olycksfall; i den högre kursen omfattar undervisningen jämväl kri- minalpolisväsen med fingeravtrycks- och signalementslära och förande av polis- hund, rapportskrivning, tyska språket, bokföring och stenografi. Båda kurserna avslutas genom examen, varvid avgångsbetyg meddelas. HElevantalet utgjorde vid den senast anordnade kursen 12 i den högre avdelningen och 7 i den lägre.

II. Uniform och beväpning.

Föreskrifter angående uniformering finnas i allmänhet meddelade i de lokala instruktionerna. Så innehåller instruktionen för polispersonalen i Stockholm den 31 juli 1366, 1 kap. $ 14, följande stadgande: »Polisman, hörande till ord- nings- eller distriktspolisen, får ej utan särskilt tillstånd visa sig ute eller å ämbetsrum annorlunda klädd än i anbefalld uniform. Angående nndantag härifrån för den, som icke är i tjänstgöring stadd, finnes särskild föreskrift meddelad». Närmare bestämmelser angående uniformeringen hava sedermera meddelats av överståthållaren samt från och med den 1 januari 1886 å dennes vägnar av polismästaren.

I K. F. den 19 augusti 1807 om en förbättrad polisinrättning i Göteborg stadgas i kap. II, 2 $: »men på det polisbetjäningen, när de i sysslans ut- övande äro stadde, måge igenkännas och i följd därav äga rättighet att bliva åtlydda, skola de bära ett synbart tecken, som utmärker deras tjänst».

Då instruktionerna ofta äro utfärdade av den lokala chefsmyndigheten för polisen, som därvid varit bunden av avlöningsbestämmelserna på platsen, är det klart, att någon enhetlig uniformering icke för närvarande är genomförd. Mellan de större städerna torde dock numera tämligen stor överensstämmelse i avseende å tjänstedräkten äga rum.

Angående beväpningen av huvudstadens polis har genom K. Br. den 24 februari 1840 medgivits, att »polisbetjäningen därstädes finge förses med passande försvarsvapen, bestående av en kort sabel att begagnas vid de till- fällen, då polisbetjäningen kunde därav vara i behov för att freda sig själva

Polisskolan i Uppsala.

Nuvarande föreskrifter angående uniformering.

i ”

Nuvarande föreskrifter angående beväpning.

• Sida 88
•  Original

Föregående ändrings- förslag.

ErSättning till landsfogde.

Ersättning till landsfiskal.

mot de våldsamma angrepp, som under lagen hemfallne förbrytare eller eljest kunde mot dem rikta». Gällande bestämmelser i ämnet äro utfärdade av polis- mästaren genom order den 15 oktober 1890.

I övrigt torde föreskrifter angående beväpningen hava meddelats av magi- strat eller annan chefsmyndighet på de särskilda platserna, därvid dessa givet- vis varit bundna av kommunalrepresentationens anslagsbevillning.

I några instruktioner finnas föreskrifter angående användningen av vapen. Så stadgas t. ex. i instruktionerna för polispersonalen i Uppsala, Malmö och Hälsingborg följande: vapen eller batong må konstapel icke utan högre befäls bestämda befallning använda vid andra tillfällen än då nödvärn är i fråga.

Frågan om polispersonalens unviformering och beväpning har behandlats av vice häradshövdingen Hjalmar von Sydow och av 1913 års sakkunniga i deras utredningar angående polisreglemente för riket. Den förre?) föreslog, att å varje ort, där polispersonal funnes anställd, skulle tjänsteinstruktion för den- samma vara till efterrättelse fastställd, för Stockholm av överståthållarämbetet och för annan ort av Konungens befallningshavande samt att i denna in- struktion skulle, bland annat, föreskrivas vad personalen hade att iakttaga i fråga om skyldighet att nyttja tjänstedräkt jämte beskaffenheten av sådan dräkt samt meddelas bestämmelser om personalens beväpning. Vice härads- hövdingen von Sydow avsåg således icke att för hela riket genomföra likhet i avseende å tjänstedräkt och beväpning.

1913 års sakkunniga åter föreslogo, att polisman skulle i tjänstgöring städse vara iklädd föreskriven tjänstedräkt eller försedd med fastställt tjänstetecken samt att enhetliga bestämmelser, måhända dock med olikhet mellan stad och land, skulle utfärdas såväl angående tjänstedräkt som angående beväpning.

Svenska polisförbundet har i sin senaste framställning uttalat sig för en- hetliga bestämmelser angående polispersonalens uniformering i hela riket.

III. Ersättning för vissa utgifter.

a) Ersättning för resor och särskilda utgifter för polisundersökning m. m.

Med åklagar- och polisverksamheten äro ofta förenade direkta utgifter, för vilka ersättning utgår i vissa fall enligt nu gällande bestämmelser vid sidan av resereglementet.

Sålunda äro landsfogdarna enligt K. K. den 14 december 1917 berättigade till ersättning för resor i och för tjänsten samt efter Konungens befallnings- havandes beprövande för särskilda utgifter i övrigt, som de få vidkännas för sin polisverksamhet. Aven dagtraktamente utgår under resa och därmed sammanhängande förrättning, därest Konungens befallningshavande finner resan hava varit av omständigheterna påkallad.

Till landsfiskal, som i egenskap av åklagare måste infinna sig vid härads- rätt, utgår enligt K. K. den 17 september 1851 ersättning i de fall, då flera härad hava gemensam tingstad i brottmål, oh den gemensamma tingstaden är belägen utom det distrikt, för vilket landsfiskalen blivit tillsatt.

Likaså äger landsfiskal enligt K. K. den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten rätt till ersättning i några fall, av vilka dock till polisverksamhet endast kunna anses höra resor för värdering av kreatur, som måste dödas till förekommande och hämmande av smittsam sjukdom bland husdjuren.

Enligt K. K. den 31 december 1908 är landsfiskal vidare berättigad till er- sättning för resor, som han företager för vägsyn eller formlig efterbesiktning,

?) Angående Hj. von Sydows utredning se nedan s. 89. J

• Sida 89
•  Original

ävensom för resor, som på Konungens befallningshavandes kallelse av honom företagas till och från residensstaden, samt för resor till och från ting, där landsfiskal har att å tjänstens vägnar uppvakta.

Landsfiskalerna äro enligt K. K. den 14 juni 1918!) berättigade till ersätt- ning för resor för följande ändamål: för verkställande av undersökning, varom förmäles i 16 $ 1 punkten promulgationslagen till strafflagen, för brottslingars efterspanande och gripande, för annan undersökning eller utredning med an- ledning av sådan överträdelse av lag eller allmänna stadganden, som utgör föremål för allmän åklagares beivran, för lösdrivares anhållande, för åtgärd, som ankommer på landsfiskal enligt alkoholistlagen, för undersökning, som avses i 21 8 olycksfallsförsäkringslagen eller i K. K. den 21 december 1917 angående anmälan om olycksfall i arbete m. m., samt för undersökning eller utredning i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen eller för handräckning enligt nämnda lag. Enligt 2 $ i nämnda K. K. den 14 juni 1918 erhåller landsfiskal ersättning även för särskild utgift, som landsfiskal utöver kostnader för eget behov måst vidkännas för behörigt verkställande av sådan åtgärd, undersökning eller utredning, för vilken reseersättning utgår.

Enligt K. K. den 17 september 1851 utgår såväl reseersättning som dag- traktamente (R. A. 1910 s. 10); i samtliga övriga fall däremot, då landsfiskal är berättigad till ersättning, omfattar denna endast själva resekostnaden, men icke dagtraktamente.

Fjärdingsman skall enligt K. K. den 17 maj 1867, om han beordras till tjänsteförrättning utom sitt distrikt vid beväringsmönstringar, marknader o. d., äga att för sådan förrättning uppbära rese- och dagtraktamente. Order till dylik förrättning må dock icke utfärdas utan Konungens befallningshavandes medgivande. Fjärdingsmans räkning å ersättning skall granskas av lands- fiskalen och av denne insändas till Konungens befallningshavande (K. Br. den 2 februari 1877).

Med undantag av de i 1899 års kungörelse avsedda resor för värdering av djur förekommer för landsfiskalerna ersättningsrätt endast med avseende å utgifter för åklagar- och kriminalpolisverksamhet, däremot icke för utgifter, som sam- manhänga med deras verksamhet såsom ordningspolis. I förarbetena till 1908 års kungörelse framhålles, att följande resor icke skulle medföra rätt till ersättning: resor för polisuppsikt vid marknader, torgdagar, auktioner, be- väringsmönstringar, inskrivningsförrättningar, mobiliseringsövningar, samling av beväring och militär, mantalsskrivningar, uppbördsstämmor, folkmöten och dylikt; för inspektioner å i handeln förekommande mätnings- och vägningsred- skap, å gästgivargårdar och skjutsstationer samt i hälsovårdsavseende å slakterier och andra sådana platser; för hämmande av smittosamma sjukdomar hos människor och djur, med undantag dock enligt kungörelsen den 22 september 1899; för släckande av skogsbrand och andra eldsvådor; för syner å allmänna vägar, broar och färjor; för uppvaktning vid ting med undantag endast enligt kungörelsen den 17 september 1851 samt ej heller för delgivning av stämningar och förelägganden m. m. i brottmål eller av kallelser enligt order från Konungens befallningshavande eller andra myndigheter.

De förrättningar, för vilka fjärdingsmän äga uppbära ersättning enligt 1867 års kungörelse, gälla däremot tjänstgöring för ordningens upprätthållande. För verksamhet, som fjärdingsman kan utföra såsom kriminalpolis, äger han icke författningsenlig rätt till ersättning.

Angående tillämpningen i praxis av nämnda författningar må till en början

Ersättning till fjärdingsman.

Ersättnings- rättens omfattning.

• Sida 90
•  Original

omnämnas, att polisuppsyningsman med åtalsrätt likställts med länsman i avseende å ersättningsrätt enligt K. K. den 17 september 1851 (K. Res. den 15 november 1878). Däremot har icke stadsfiskal i stad under landsrätt ansetts vara berättigad till ersättning av statsmedel för inställelse såsom allmän åklagare vid rannsakning å plats utom staden (RB. A. 1918 s. 56).

Beträffande landsfiskalernas rätt till ersättning för resor under utövning av åklagar- och kriminalpolisverksamhet torde följande rättsfall böra anmärkas. Då länsman anlitat biträde vid anhållandet av misstänkt person, har ersättning utgått enligt 2 $& i 1904 års kungörelse!) (BR. Å. 1910 s. 2). Likaledes har er- sättning till biträde vid brottslingars efterspanande och gripande utgått enligt motsvarande paragraf i 1908 års kungörelse (BR. Å. 1914 s. 229). Länsman, som anhållit och hållit i förvar för brott misstänkta personer, tills de förklarats häktade, har ansetts berättigad till ersättning för biträde vid deras gripande samt för deras bevakning och underhåll (R. Å. 1910 not. C 162; 1921 s. 232). Länsman har erhållit ersättning för läkarundersökning, som ansetts erforderlig för utredning angående brott (R. Å. 1912 not. C 169; 1914 not. Ju 57). Där- emot har länsman, som föranstaltat om undersökning av häktad persons sinnes- beskaffenhet genom läkare, icke ansetts berättigad till ersättning (RB. A. 1915 not. C 192). Då en till ansvar dömd person ansågs hava bort förpliktas att ersätta vissa utredningskostnader, men det icke visats, att den dömde saknat tillgång till kostnadernas gäldande, har länsman icke erhållit ersättning för dessa kostnader, ehuru de ansågos vara av beskaffenhet, som avses i 2 $i 1908 års kungörelse (RB. Å. 1914 s. 185). Länsman, som på grund av miss- tanke om olovlig rusdrycksförsäljning beslagtagit ett parti vin, har icke ansetts berättigad till ersättning för vittnen och handräckning vid beslagtagandet (B. Å. 1918 s. 182). Länsman har fått ersättning för resa för undersökning enligt förfogandelagen, vilken resa företagits på anmodan av en av industri- kommissionens byråer (R. Å. 1918 not. C 230). Däremot har länsman icke erhållit ersättning för resa för undersökning, huruvida föreskrifterna angående mätnings- och vägningsredskaps justering och omjustering iakttagits (R. A. 1916 s. 132) och ej heller för resa för förhör med villkorligt frigiven person på anmälan av tillsyningsman och på order av Konungens befallningshavande eller för delgivning av Konungens befallningshavandes sedermera meddelade varning åt den frigivne (RB. Å. 1917 not. Ju 15). För resa för efterspanande av värnpliktiga, som uteblivit från vapenövning, har länsman icke erhållit er- sättning (R. Å. 1911 s. 157) liksom ej heller för resa för tryckalsters beläggande med kvarstad, sedan chefen för justitiedepartementet förordnat om kvarstad därå (RB. Å. 1914 s. 55). För resa för uttagande av böter eller befordran till förvandlingsstraff har länsman icke fått uppbära ersättning (R. ÅA, 1910 s. 152).

I avseende å kostnader för förrättningar såsom ordningspolis må anmärkas, att länsman icke ansetts berättigad till ersättning för resa för uppehållande av ordningen på grund av utbrutet slagsmål (R. Å. 1912 not. C 102). Läns- man har ej heller fått ersättning för polisbiträden, som av honom utan Konun- gens befallningshavandes medgivande tillkallats för ordningens upprätthål- lande (R. Å. 1911 not. CO 53). Länsman har icke erhållit ersättning för trans-

ort och förvaring av ett parti beslagtaget krut, vars beslag föranletts därav, att det icke förvarats författningsenligt (R. Å. 1914 s. 228). Landsfiskal har icke fått ersättning för resa för undersökning på Konungens befallningshavan- des order angående åtgärder för skydd av ruiner (BR. Å. 1919 not. CO 47).

Vad angår ersättning till särskilt förordnad polisman har polisuppsynings- man med åtalsrätt icke ansetts berättigad till ersättning för en av länsmannen beordrad resa för förhör med vittnen i brottmål (RB. Å. 1910 s. 174). Polis-

1):86-8; 79 -not; D.

• Sida 91
•  Original

man utan åtalsrätt har icke ansetts berättigad till ersättning för en på läns- mannens order företagen resa för anhållande och transport av två för brott misstänkta personer till förvaringsarrest, men av Kungl. Maj:t tillerkänts grati- fikation, motsvarande kostnaden för transporten (RB. Å. 1919 not. C 65). Polis- uppsyningsman utan åtalsrätt har icke ansetts berättigad till ersättning för en av länsmannen beordrad resa inom den socken, där polisuppsyningsman- nen varit förordnad, för efterspaning av en brottsling (BR. Å. 1918 not. C 45). Polismän hava icke fått ersättning för det de anhållit och hos polismyndighet inställt för lösdriveri misstänkta personer (BR. Å. 1921 not. Ju 19).

Beträffande slutligen ersättning till fjärdingsmän har fjärdingsman, som av länsman anmodats att biträda vid polisförhör utom fjärdingsmansdistriktet, icke ansetts berättigad till ersättning för kostnaderna härför (R. Å. 1911 not. C 100). Fjärdingsman har icke ansetts berättigad till ersättning för det han biträtt vid anhållande av misstänkta personer inom fjärdingsmansdistriktet (RB. ÅA. 1910 s. 2) och ej heller till ersättning för anhållandet av en för brott misstänkt person och dennes transporterande till ort utom fjärdingsmannens tjänstgöringsdistrikt. I sistnämnda fall har emellertid gottgörelse på ansökan beviljats av Kungl. Maj:t (R. ÅA. 1915 s. 16). För efterspaning, anhållande samt inställande inför länsman av två misstänkta personer har fjärdingsman icke erhållit ersättning (R. A. 1915 not. C 45). Kungl. Maj:t har dock genom beslut den 19 augusti 1921 i liknande fall på ansökan tillerkänt fjärdingsman gottgörelse av justitiedepartementets anslag till extra utgifter. TLikaledes har Kungl. Maj:t tilldelat fjärdingsman ersättning för resa i syfte att hämta en från inskrivning utebliven värnpliktig (RB. AÅ. 1920 not. Fö 17).

Ersättning enligt hittillsvarande praxis torde kunna sägas hava stannat inom den ram, som omedelbart angives av ordalagen i författningarna.

b) Ersättning för telefonutgifter.

Ersättning för telefonkostnad infördes genom K. K. den 16 september 1892, varigenom förordnades, att Konungens befallningshavande finge i de fall, där Konungens befallningshavande underlydande kronobetjänte i tjänsteärenden använt telefon, efter prövning av åtgärdens behövlighet gottgöra kostnaden för telefonsamtalet. |

Den förut omnämnda 1901 års lantpoliskommitté framhöll, att det för polis- männen på landsbygden vore nödvändigt att stå i omedelbar rapport med allmänheten och med sina över- och underordnade. Därför borde såväl krono- fogdar, länsmän och de föreslagna länsdetektiverna som extra polismän och fjärdingsmän, där telefonnät funnes, hava telefon till sin bostad. Kostnaden ansågs beträffande kronofogdar, länsmän och länsdetektiver böra bestridas av statsmedel, men i fråga om polismän och fjärdingsmän få bero på fri- villigt åtagande av landsting, kommuner eller enskilda. I anledning av detta förslag erhöllo kronofogdar och länsmän efter riksdagens medgivande viss er- sättning för telefonutgifter enligt den förut omnämnda K. K. den 17 juni 1904.

För närvarande gäller enligt den ovan åberopade K. K. den 14 juni 1918 huvudsakligen, att till landsfiskal av statsmedel lämnas ersättning för dels två tredjedelar av årsavgift, som av honom utgives för begagnande av telefonför- bindelse till tjänstelokalen, dels ock inträdes- och anläggningsavgift för sådan telefonförbindelse.

I fråga om innebörden av detta stadgande erinras, att enligt telefonregle- mentet den 29 november 1915 med ändring den 28 juni 1918 abonnent med huvudapparat och huvudledning (i motsats till anknuten apparat) skall erlägga, utom inträdesavgift och årlig abonnemangsavgift, dels vid station med minst

Föreskrifter.

Ersättnings- rättens omfattning.

• Sida 92
•  Original

Förvarings- lokaler för häktade.

50 abonnenter avgift för anläggning och underhåll för sådan del av huvud- ledningen, som framgår utanför ett för varje sådan station fastställt område, som benämnes stationens frikrets, och dels vid station, där abonnentantalet är mindre än 50, avgift för anläggning och underhåll av hela huvudledningen.

Beträffande tolkningen i praxis av författningarna må nämnas, att lands- fiskal ansetts icke vara berättigad till ersättning för anläggning av ledning utom frikrets (R. Å. 1918 s. 243; jfr 1910 not. C 135, 1911 s. 262) och ej heller för förhyrandet av en telegrafverket tillhörig ledning (RB. Å. 1921 not. S. 108). Länsman, som fått ersättning för telefonförbindelse till en bostad och som: därefter flyttat till annan bostad, har icke ansetts äga rätt till ersättning för inträdesavgift för telefon till den nya bostaden (R. Å. 1915 s. 216; 1917 not. C 15, 156) eller för förflyttning av apparat och ledning (R. ÅA. 1918 s. 243). Till extra länsman har ersättning icke ansetts kunna utgå (R. A. 1914 not. C 159), men en person, som varit förordnad såsom vikarie för länsman under 6 månader, har förklarats berättigad till ersättning för flyttning av telefonapparat till sin tjänstelokal (R. Å. 1911 s. 137). Polisuppsyningsman med åtalsrätt har erhållit ersättning för telefonsamtal enligt 1892 års kungörelse (RB. A. 1910 not. C 82). Fjärdingsman har däremot icke ansetts berättigad till ersättning för telefonsamtal (RB. ÅA. 1911 s. 195). ;

Åt fjärdingsmän bekostar vederbörande distrikt enligt inkomna upplys- ningar fri telefon i tillhopa 102 fall, därav till 22 fjärdingsmän i Stockholms, 5 i Uppsala, 6 i Södermanlands, 13 i Östergötlands, 1 i Jönköpings, 2 i Ble- kinge, 5 i Malmöhus, 3 i Hallands, 3 i Göteborgs och Bohus, 1 i Alvsborgs, 4 i Värmlands, 4 i Örebro, 2 i Västmanlands, 8 i Kopparbergs, 9 i Gävle- borgs, 2 i Västernorrlands, 5 i Västerbottens och 7 i Norrbottens län. De>5 fjärdingsmännen i Malmöhus län innehava tillika förordnande såsom polismän. Huruvida i övrigt polismän av kommunerna erhålla fri telefon, framgår icke av de tillgängliga upplysningarna.

;

IV. Arrestlokaler.

I 1734 års lag Byggningabalken 26 kap. 4 $ stadgas i sammanhang med föreskriften om tingshusbyggnad följande: »Vid vart tingställe skall ock ett fängelse vara, där missgärningsmän må i förvar hållas». Enligt lag den 5 juni 1909 skola i kostnaden för uppförande och underhåll av tingshus och härads- fängelse alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Angående gemensamma rannsakningshäkten och tingställen för särskilda hära- der stadgas i K. F. den 20 november 1845.

I 1734 års lag fanns däremot icke någon föreskrift angående häkte i stad. I ett K. Br. den 27 november 1798!) åberopades i fråga om städernas och häradernas arrester dels stadgandet i Byggningabalken 26 kap. 4 &, dels ock att enligt 35 kap. Rådstuvubalken i gamla stadslagen skulle i varje stad häkte för dem, som där brott beginge, av staden byggas och underhållas. Därefter förordnades i nyssnämnda K. Br. bland annat, att överståthållaren, lands- hövdingar och ståthållare skulle tillse och besörja, det vederbörande efter hand och som behovet krävde härutinnan fullgjorde lagens stadganden och att åt- minstone två arrestrum funnes i varje stad, för att däruti kunna åtskilja könen, samt även i varje härad, när sådant utan häradernas för kännbara kosinad kunde åstadkommas. I avseende på städernas skyldighet att underhålla och förvara därstädes häktade personer har föreskrift meddelats i K. Cirk. till landshövdingarna den 4 december 1816").

1 Se Lilienberg: Svensk lagsamling III, s. 819.

• Sida 93
•  Original

Bestämmelser, gemensamma för stad och land, angående häktes beskaffen- het samt angående häktad persons underhåll finnas meddelade i promulgations- lagen till strafflagen 19 $ 22 och 23 punkterna.

Ovannämnda föreskrifter röra endast förvaring av personer, mot vilka häkt- ningsåtgärd vidtagits. Det är emellertid tydligt, att behov av förvaring kan förekomma 1 två andra fall, nämligen dels beträffande personer, vilka äro miss- tänkta för brott, men mot vilka ännu icke så starka skäl förebragts, att de ansetts kunna motivera beslut om häktning, och dels beträffande personer, som störa allmänna ordningen utan att häktning kan ifrågasättas. Behovet sammanhänger således 1 förra fallet med kriminalpolisens och i senare fallet med ordningspolisens möjlighet att fylla sina uppgifter. Vad städerna angår hava erforderliga lokaler ordnats i samband med polisvaktkontoren på städer- nas bekostnad i likhet med andra utgifter för polisväsendet. Detsamma torde vara förhållandet på vissa platser på landsbygden (jfr tabell 2 B).

Beträffande landsbygden i övrigt finnas däremot icke för närvarande vare sig i författning eller genom sedvana några regler, varigenom ifrågavarande ändamål blir tillgodosett.

Från åtskilliga håll betonas emellertid behovet av förvaringsarrester. 1901 års lantpoliskommitté omnämnde bristen på arrestlokaler- på landsbygden. Kommittén nöjde sig emellertid med att uttala såsom synnerligen önskvärt, att lämpliga arrestlokaler efter frivilligt åtagande av landsting, kommuner eller enskilda bekostades inom varje kommun eller åtminstone inom varje läns- mansdistrikt. ;

I sammanhang med sitt yttrande över det inom justitiedepartementet år 1919 utarbetade utkastet till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. framhöll Komwgens befallningshavande i Jämtlands län, att be- hovet av arrestlokaler mångenstädes redan nu starkt framträtt, men att det mött stora svårigheter att åstadkomma sådana, enär kommunerna sagt nej. Man hade måst hjälpa sig med anhållnas och arrestanters förvaring i järnvägs- finkor eller andra mindre lämpliga förvaringsrum. Konungens befallnings- havande ansåg nödvändigt, att utväg bereddes för anskaffande åt landsfiskalerna av lämpliga förvaringslokaler.

Komwmngens befallningshavande i Västerbottens län, som även konstaterade det nuvarande stora behovet av dylika förvaringslokaler, ansåg oundgängligt, att ersättning för anordnande av lämpliga lokaler anvisades av statsmedel.

Aven Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län, i Malmöhus län och i Gottlands län framhöllo nödvändigheten av arrestlokalfrågans ord- nande.

Dåvarande chefen för justitiedepartementet yttrade i anledning härav till statsrådsprotokollet, att de lokala behoven av arrestlokaler syntes böra utredas i samband med utfärdande av de i lagförslaget förutsatta särskilda bestämmel- serna rörande kvarhållnas förvaring och underhåll. Mångenstädes på landet torde kvarhållande eller annat tagande i förvar så sällan behöva tillgripas, att någon uteslutande för detta ändamål avsedd lokal ej erfordrades. Förvaringen och underhållet torde där kunna såsom nu ombesörjas av landsfiskalen, utan att stadigvarande anordningar av någon större omfattning därför krävdes. Kostnaden därför borde naturligtvis icke stanna på landsfiskalen. I övriga fall torde böra tillses, i vad mån befintliga häradshäkten vore så belägna, att de lärhpligen kunde användas. Där så ej kunde ske, borde undersökas, i vilken utsträckning särskilda landsfiskalsarrester borde inrättas på statens be- kostnad, i likhet med vad i Norge sedan gammalt förekommit i vissa delar av landet. .

Andra förvarings- lokaler.

Uttalanden angående behov av förvarings- arrester på landsbygden.

• Sida 94
•  Original

Det sedermera utarbetade lagförslaget angående polisundersökning i brott- mål samt häktning m. m. innehöll i 1 kap. 12 8 föreskriften, att närmare be- stämmelser rörande kvarhållen persons nöjaktiga underhåll och förvaring samt vad därmed har sammanhang skulle utfärdas av Konungen.

I de nu inkomna uttalandena har Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ånyo framhållit, att behovet av arrestlokaler gjort sig kännbart å en del platser å landsbygden, utan att de kommunala myndigheterna ansett sig böra vidtaga något i saken. Och Konungens befallningshavande tillägger: »givetvis blir polisbevakningen å en ort rätt illusorisk, därest icke närbelägen lämplig lokal finnes för förvaring av för tillfället omhändertagna personer».

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län yttrar, att den nu befint- RR bristen på arrestlokaler visat sig i synnerlig grad försvåra polispersonalens arbete.

Landsfogdarna i Östergötlands, Skaraborgs och Västernorrlands län framhålla även behovet av arrestlokaler. Av dessa yttrar landsfogden i Skaraborgs län, att länets landsbygd genom tingslagens sammanslagning och tingsställenas för- läggning till städerna blottats på häkten. TLandsfogden ansåge det därför ofrån- komligt för ordningens tillvaratagande att åstadkomma erforderliga inmanings- häkten och förordade lagstiftning i syfte att på kommunernas bekostnad åstad- komma dylika förvaringsställen efter Konungens befallningshavandes prövning, sedan vederbörande blivit hörda.

Landsfogden i Västernorrlands län uttalade, att polispersonalen arbetade under synnerligen svåra förhållanden genom bristen på arrestlokaler, där de anhållna kunde säkert förvaras och tillfredsställande isoleras. Inom länet fun- nes arrestlokaler endast på några få platser, och landsfogdens ansträngningar att få sådana anordnade på kommuns eller enskildas bekostnad hade hittills misslyckats.

Landsfiskalerna i Vallentuna (Stockholms län), Nye och Malmbäck (Jönköpings län), Lofta (Kalmar län), Orusts västra (Göteborgs och Bohus län), Fellingsbro (Örebro län), Lima och Transtrand (Kopparbergs län), Ovansjö och Skog (Givle- borgs län), Ytterhogdal, Tännäs, Undersåker och Offerdal (Jämtlands län) hava uttalat samma önskemål. Av dessa yttrar landsfiskalen i Vallentuna, att från- varon av arrestlokal ofta vållar stora svårigheter och till och med omöjliggör ett anhållande. P

En fjärdingsman (i Åker, Stockholms län) yttrar, att arrestlokal borde skaffas på kommunens bekostnad, »så att man slipper att hava brottslingar i hemmet och bevaka dem under natten».

• Sida 95
•  Original

I. Historik.

Då ett i någon mån utvecklat polisväsende i äldre tid endast fanns i stä- derna samt polisväsendet där närmast ankom på städernas handhavande, är det naturligt, att några allmänna bestämmelser angående polispersonalens ställ- ning icke meddelades. Stadgandet i utsökningsbalken 1 kap. 7 $ 1734 års lag angående Konungens befallningshavandes bestraffningsmyndighet över dem, »som av Konungens befallningshavande i bud och ärender brukas», torde syfta allenast på fogdar, länsmän och uppbördsmän.

Enahanda är förhållandet med K. Br. den 30 augusti 1738. Med »andra betjänter» i landshövdingeinstruktionen den 4 november 1734, p. 24, torde åsyftas länsmännen.

I K. F. den 13 februari 1776 »angående policens förbättrande här i recidens- staden» stadgas, att överståthållaren antager och befullmäktigar dem, som i politiärender skola brukas. »Överskrida de av självtagen myndighet eller efter- sätta det, som dem i varje mål befallt är, eller för väld och vinning någon sak lindra, äge då överståthållaren makt att dem med ord och varning näpsa eller på någon tid suspendera eller alldeles från tjänsten avsätta allt efter omständig- heterna; dock bör, om brottet svårare är, målet tillika hos domaren angivas.»!)

Frågan om en legislativ reglering av polispersonalens anställning kan knappast sägas hava blivit föremål för offentlig diskussion i vårt land förr än år 1904, då herr Adolf Hedin i en i riksdagens andra kammare väckt motion föreslog, att riksdagen måtte påkalla utarbetandet av »en för hela riket gemensam för- fattning rörande polispersonalens tillsättning och avsked samt skyldigheter och befogenheter i tjänsten, tryggande för dessa statstjänares personliga värdighet och rätt i förhållande till överordnade».

Motionen hänvisades till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande anslöt sig till motionärens uppfattning och i enlighet därmed hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Utskottet, enligt vars mening det av den då gällande instruktionen för stadsfiskaler den 12 oktober 1894, 8 5, framgår, att bestäm- melser rörande polismäns tjänstgöring och vad därmed äger samband skola utfärdas av länsstyrelserna, anförde i motiveringen till sin hemställan, att en allmän polisförordning borde innehålla dels föreskrift, att för varje ort, där polismyndighet funnes anställd, instruktion för polisen skulle finnas, dels all- männa bestämmelser rörande polismäns antagande, entledigande och bestraff- ning, dels stadganden rörande polismäns rätt till klagan över vissa åtgärder eller beslut av förman eller annan överordnad myndighet och dels de övriga stadganden rörande polismäns skyldigheter och befogenheter, som prövades böra vara lika för alla de orter, å vilka författningen skulle äga tillämpning.

Utskottets hemställan godkändes av kammaren. Sedan detta beslut del- givits första kammaren, behandlades frågan av sistnämnda kammares första till- fälliga utskott, som i avgivet utlåtande bändttllde, att första kammaren måtte biträda andra kammarens beslut. Första kammaren beslöt emellertid att avslå utskottets hemställan.

Vid 1903 års riksdag upprepade herr Hedin sin motion, därvid emellertid yrkandet formulerades i överensstämmelse med andra kammarens nästföre- gående år fattade beslut.

1) Backman, Ny lagsamling h. 4, s. 267.

1904 års riksdag.

1905 års riksdag.

• Sida 96
•  Original

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott gjorde en likalydande hemställan som år 1904, och denna hemställan blev av kammaren godkänd.

Frågan hänvisades därefter till första kammarens andra tillfälliga utskott, som anförde i huvudsak följande: En för rikets alla städer gällande polisför- fattning borde redan av den anledning icke utfärdas, att städerna och mmni- cipalsamhällena icke vore skyldiga att underhålla och avlöna polisbetjänte. Polisväsendet finge anses vara dels en statsangelägenhet och dels en kommunal angelägenhet. Det bekostades i regel:av kommunerna, varför ock dessa, därest de ville underkasta sig uppoffringarna för en poliskårs anställande, borde er- hålla rätt att deltaga i polisens organisation. Ehuru utskottet ansåge, att en för rikets städer gemensam författning icke borde utfärdas, ville utskottet dock erkänna önskvärdheten av att för varje stad eller därmed jämförlig ort, där polismyndighet funnes anställd, funnes en av vederbörlig myndighet fast- ställd instruktion, men utskottet ansåge sig ej böra gå längre 1 medgivande åt de framställda fordringarna. I motsats till motionären ville utskottet för sin del bibehålla ej blott vederbörande överordnads rätt att utan rannsakning och dom bestraffa och eventuellt avskeda polisman, som gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten eller befunnes för densamma olämplig, utan även polis- mans ovillkorliga lydnadsplikt för överordnads i tjänsten meddelade befall- ningar. .De överordnade polismyndigheterna hade till tjänsteåliggande att tillse, det allmän ordning och säkerhet vidmakthölles samt att begångna brott bleve i laga ordning beivrade. Denna sin tjänsteplikt kunde emellertid dessa myndigheter icke fullgöra, så vida de icke hade rätt att fordra lydnad av sina underordnade i tjänsten. Samma skäl, som gällde för lydnadsplikten på det militära området, kunde med allt fog åberopas för polisen. Om en under- ordnad polisman, som i trängande fall finge en order av sitt befäl, skulle äga rätt att själv överväga, om ordern vore riktig eller ej, och att besluta sig för att lyda endast under den första förutsättningen, skulle polismaktens verksam- het förlamas. Av instruktionerna för de överordnade polismyndigheterna följde icke blott deras rätt till ovillkorlig hörsamhet i tjänsten, utan därmed sammanhängde ock deras bestraffningsrätt. De överordnade måste äga att uppdraga regler för de underordnades verksamhet i tjänsten och tillse, att dessa iakttoges. Skedde icke detta, måste den överordnade äga rätt att medelst bestraffningar tilltvinga sig lydnad och, om sådana icke hjälpte, i nödfall taga sin tillflykt till avsättning. Att i sådana fall den överordnade uteslutande skulle vara hänvisad till rannsakning inför domstol, läte sig icke göra dels på grund av de formella bevisreglerna inför rätta och dels av det skäl, att i de merendels trängånde fall, där den disciplinära bestraffningsrätten ifrågakomme, det skulle vara förenat med stora olägenheter att avvakta utgången av en långvarig, måhända genom alla instanser gående rättsförhandling. Utom en omutlig redbarhet hade man rätt att av en polisman kräva takt och grann- lagenhet i tjänsten. För sådana fall som att en polisman upprepade gånger åsidosatt denna takt i sitt uppträdande i tjänsten innehölle polisinstruk- tionerna för de större städerna bestämmelse att polisbefälet ägde att genom uppsägning på viss tid därefter från tjänsten skilja den, som befunnes olämp- lig därför. Då här icke vore fråga om vissa konstaterade förseelser i tjänsten utan om en bristande lämplighet för densamma i allmänhet, kunde uppsäg- ningsrätten icke göras beroende av rannsakning och dom inför rätta. I övrigt torde erinras om att i det avseende, varom nu vore fråga, åtskilliga andra tjänstemän, såsom länsmän och stadsfiskaler, vore likställda med polismännen i städerna. Det vore icke lämpligt att i ifrågavarande avseende giva en polis- man i stad en mera orubblig ställning än en länsman eller en stadsfiskal.

Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan att första kammaren måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att för

• Sida 97
•  Original

varje stad eller därmed jämförlig ort, där polis vore anställd, skulle finnas ett av Konungens befallningshavande fastställt reglemente. Aven denna hem- ställan blev av kammaren avslagen.

Vid 1906 års riksdag upptogs frågan ånyo genom en av herr G. W. Roos i andra kammaren väckt motion.

Motionen hänvisades till kammarens femte tillfälliga utskott, som hem- ställde, att kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta en allmän polis- författning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Utskottets hem- ställan blev av kammaren bifallen, och detta beslut biträddes därpå av första kammaren enligt förslag av dess andra tillfälliga utskott.

Riksdagens beslut anmäldes hos Kungl. Maj:t i skrivelse den 12 maj 1906. I skrivelsen anfördes bl. a.: Kravet på en allmän polisförfattning för hela riket framträdde nu icke för första gången. Genom verkställda utredningar av vederbörande utskott, både vid då pågående och de två närmast föregående lagtima riksdagarna, hade utredning åstadkommits därom, att stadganden om polismäns antagande och entledigande samt instruktion för deras tjänstgöring 1 vissa städer helt och hållet saknades och i de städer, där sådana funnes, utfärdats efter skiljaktiga grunder och av olika myndigheter, i de flesta fall av magistrat, i andra av Konungens befallningshavande, vederbörande borg- mästare, stadsfullmäktige, poliskammare eller olika myndigheter 1 förening. För några få städer hade vissa bestämmelser om polismäns antagande och avskedande utfärdats av Kungl. Maj:t. Visserligen anställdes och avlönades polismännen av kommunerna, vilka med hänsyn därtill givetvis kunde göra anspråk på ett avgörande inflytande i fråga om polisens organisation. Men å andra sidan kunde ej förnekas, att det ytterst vore statens plikt och en av dess förnämsta angelägenheter att upprätthålla ordning och bereda skydd för medborgares liv och egendom, och, ehuru staten överlämnat åt kommunerna att genom polisväsendet ombesörja denna statsfunktion, kunde statsmakten icke anses hava avsagt sig all kontroll därutinnan. Den enklaste formen för utövande av en sådan kontroll skulle just vara utfärdandet av en sådan allmän polisförfattning, varom här vore fråga. De organ, som vid ordningens upp- rätthållande omedelbart komme i beröring med befolkningen, vore i vårt land för landsbygden fjärdingsmän, för städerna poliskonstaplar. Angående fjär- dingsmannabestyret hade den 29 september 1899 utfärdats en lag, däri bestäm- melser meddelats rörande utseende av fjärdingsmän, deras avlöning och ent- ledigande m. m. En samma dag utfärdad instruktion för fjärdingsmän inne- hölle närmare bestämmelser angående fjärdingsmäns åligganden. Behovet av bestämmelser rörande polisbetjänte å den egentliga landsbygden hade sålunda blivit tillgodosett. Att ett behov av allmänna bestämmelser jämväl för polis- betjänte 1 stad och därmed jämförlig ort förefunnes, ansåge riksdagen framgå av den i ärendet befintliga utredningen.

Vid uppgörandet av en allmän polisförfattning borde man enligt riksdagens mening hava för ögonen att tillgodose icke allenast önskemålen att bringa trygghet och oberoende för polismännen, utan i lika hög grad det allmännas berättigade intresse, så att genom författningen icke skapades förhållanden, som skulle kunna menligt inverka på allmän säkerhet och ordning. Beträffande de bestämmelser, som huvudsakligen syntes skola meddelas i en sådan för- fattning, ansåge riksdagen, att densamma borde innehålla sådana stadganden, som för ett behörigt upprätthållande av denna för staten så viktiga angelägen- het ansåges böra vara gemensamma för rikets alla städer och därmed jämför- liga orter, men däremot icke upptaga ett detaljerat reglemente för polisen, utan i sistnämnda avseende allenast meddela sådana allmänna bestämmelser, på grund av vilka instruktioner, lämpliga för den ena eller andra orten, kunde uppgöras, tillika med tydlig föreskrift därom, att i varje ort, där polismyndig-

1906 års riksdag.

Riksdagens skrivelse 12/5 1906.

• Sida 98
•  Original

Svenska polis- förbundets yttrande 13/19 1906.

het vore anställd, instruktion för polisen borde finnas. TI författningen syntes vidare böra upptagas bestämmelser rörande polismäns antagande, entledigande och bestraffning samt om deras rätt till klagan över vissa åtgärder eller beslut av förman eller annan överordnad myndighet ävensom de stadganden i övrigt rörande polismans skyldigheter och befogenheter, som borde vara lika för alla de orter, i vilka författningen skulle äga tillämpning. I detta avseende hölle riksdagen före, att såväl högre som lägre polistjänstemän borde ej blott vara underkastade den strängaste kontroll, utan även, därest de befunnes för sin befattning 1 högre grad olämpliga, kunna från densamma skiljas, utan att de av domstol blivit dömda för brott, varå avsättning borde följa, eller åtminstone kunna genast avstängas från sin tjänst, i vilket sistnämnda fall förmans beslut jämväl borde genast gå i verkställighet, oavsett om klagan däröver fördes. Å andra sidan borde dock till betryggande av polismans rätt i författningen angivas de omständigheter, varunder avsättning eller avstängande från tjänst- göring kunde få äga rum, och syntes därjämte böra fordras en föregående undersökning, varay kunde bedömas, huruvida fullt giltiga skäl förelegat för en sådan åtgärd. Den avskedade borde ock i sådant fall hava utväg att föra klagan över förmans eller myndighets beslut.

Över riksdagens skrivelse erhöll svenska polisförbundet tillfälle att uttala sig. Förbundet anförde uti ett den 13 oktober 1906 inkommet yttrande bland annat: Förbundet ville beträffande den ifrågasatta allmänna polisförfattningens innehåll framföra följande önskemål.

Polisinstitutionens ändamål och uppgift borde angivas såsom upprätthållande av allmän ordning, säkerhet och bekvämlighet samt övervakande av allmänna lagars och författningars efterföljd.

På det att kommunerna, såsom polisens arbetsgivare, måtte komma i till- fälle att genom sina representanter deltaga i respektive poliskårers administra- tion och på samma gång polismännen beredas lättare tillträde till dessa sina egentliga principaler samt för åstadkommande av garanti för ett objektivt be- dömande av förhållanden, som berörde underordnade, borde föreskrift intagas därom, att i städer, köpingar och municipalsamhällen, där polismän vore an- ställda, skulle dessa närmast lyda under en polisstyrelse, bestående av platsens polischef jämte av stadsfullmäktige eller kommunalnämnd utsedda ledamöter. Denna polisstyrelse borde bland annat hava till uppgift att handhava polis- väsendet på platsen och vara skyldig att över sina förhandlingar föra protokoll.

Föreskrifter borde finnas, att polisman efter viss tid — ett eller två års tjänst —- därest han befunnes vara för tjänsten lämplig och i övrigt skickade sig väl, skulle erhålla konstitutorial på sin beställning, utfärdat av Ko- nungens befallningshavande på förslag av polisstyrelse, samt att polisman där- efter ej skulle kunna avskedas före inträdet av bestämd pensionsålder i andra fall än då han gjort sig skyldig till brott eller förseelse, som enligt polis- författningen eller allmän lag medförde hans avskedande.

Angående polismans rättigheter och skyldighet borde införas noggranna och bestämda föreskrifter särskilt om under vilka omständigheter polisman ägde rätt att anhålla eller häkta personer, ävensom angående skillnaden mellan per- soners anhållande och häktning. Det borde fastslås, att polisman skulle vara skyldig fullgöra förmans befallningar, såvida de icke strede emot allmän lag.

Vidare borde angivas, att till polisman skulle antagas man, som fyllt 21 år, ägde god frejd och gjort sig känd för en hedrande vandel, samt att vid be- fordran till ordinarie tjänst eller till högre tjänstegrad, vilken befordran på för- slag av polisstyrelse verkställdes av Konungens befallningshavande, hänsyn finge tagas endast till kompetens och avlagd examen i polisutbildning samt tjänsteålder.

Fixerade straffbestämmelser för disciplinförseelser skulle finnas ävensom bestämmelser om vilka förseelser, som skulle medföra polismans avskedande.

• Sida 99
•  Original

Föreskrift borde även finnas, att, för den händelse mistning av löneförmåner eller frånkännande av rätt att i tur efter tjänsteålder komma i åtnjutande av högre sådana komme att i författningen stipuleras såsom straffpåföljd för för- seelse, sådan bestraffning skulle kunna ådömas endast för viss tid, högst ett år, ävensom föreskrift att polisman, som blivit bestraffad för disciplinförseelse, skulle, om han ej inom fem år, efter det förseelse blivit begången, ånyo gjort sig skyldig till disciplinförseelse, som medfört bestraffning, anses såsom ostraffad under hela sin förflutna tjänstetid.

Det borde stadgas, att bestraffningar enligt polisförfattningen skulle ådömas av polisstyrelse. Dock finge avsked ådömas endast av Konungens befall- ningshavande på förslag av polisstyrelse. Straff, som ådömts polisman av polisstyrelse, skulle underställas Konungens befallningshavandes fastställelse. Domen trädde ej i kraft, förrän den blivit i sista instans slutbehandlad.

Klagan över polisstyrelsens beslut borde få föras hos Konungens befallnings- havande och över denna myndighets beslut i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t.

Bestämmelse skulle finnas, att polisman, därest hans tjänstgöring vore in- delad i pass, under varje dygn borde åtnjuta en sammanhängande fritid av 10 timmar samt en gång varje vecka en sammanhängande fritid av 36 timmar, varjämte polisman, som innehade indelad tjänstgöring, borde efter framställd begäran berättigas till minst 15 dygns årlig semester utan avdrag på innehavda lönevillkor.

Minsta begynnelselön för polisman borde vara 1,000 kronor med minst två ålderstillägg.

Avsked med pension skulle beviljas polisman, då han tjänstgjort i 25 år och uppnått 50 levnadsår eller tidigare, i fall han blivit tjänsteoduglig genom i tjänsten ådragen sjukdom. Pensionsbeloppet borde utgå med 80 procent av vid avskedstagandet innehavda löneförmåner, däri inräknat tjänstgöringspen- ningar och ålderstillägg.

Ansåges av en eller annan anledning ordinarie tjänst överflödig eller fatta- des beslut om indragning av densamma, borde, såvida tjänsten oförvitligen innehafts i 10 år, sådan indragning ej få ske, förrän ordinarie polisman med pension eller på egen begäran avginge.

Förbundets yttrande var avfattat på grund av beslut, som fattats å ett den 2—4 augusti 1906 hållet möte av valda ombud. Mötets beslut var dock ej enhälligt. Beträffande särskilt frågan om polisstyrelse föreslog en stor mino- ritet, att polisen borde omgestaltas till en statsinstitution, sorterande i stä- derna under justitiekanslern och på landsbygden under Konungens befall- ningshavande.

Med anledning av riksdagens förut omnämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 14 september 1906 åt dåvarande sekreteraren hos överståthållar- ämbetet för polisärenden Hjalmar von Sydow att inom civildepartementet bi- träda med uppgörande av förslag till allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter.

Den 28 februari 1907 avlämnade von Sydow betänkande i ämnet jämte för- slag till reglemente för polispersonalen i riket.

Förslaget var byggt på följande principer. Chefskapet för polisen borde för varje ort icke tillkomma kollegial myndighet och i all synnerhet icke sådan myndighet av kommunal karaktär; någon annan borde icke hava del i lednin- gen än den, som själv hade samma ansvar för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande som den underordnade polispersonalen och där- för måste antagas leda polisen ur synpunkten av rättstillståndets upprätthål- lande. Chefskapet borde alltså utövas av en enda person, i vilket avseende föreslogs för Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad, där polismästare funnes tillsatt, denne, i övriga städer med magistrat, borgmästare eller, om annan ledamot av magistraten förestode polisen, denne, i stad, där magistrat

Utredning av Hj. von Sydow.

• Sida 100
•  Original

Utlåtanden av myndig- heter om Ej. von Sydows förslag.

ej funnes, stadsstyrelsens ordförande samt å landsbygden Konungens befall- ningshavande. Polisman skulle tillsättas av vederbörande polischef medelst skriftligt förordnande. Det skulle åligga polisman att visa förman ovillkorlig hörsamhet i tjänsten. Förmenade polisman, att förman vid utövande av be- fallning överskridit sin befogenhet, ägde han för rättelses vinnande anmäla för- hållandet hos närmast överordnad myndighet. ÅA varje ort, där polispersonal funnes anställd, skulle tjänsteinstruktion för densamma vara av vederbörande Konungens befallningshavande fastställd. Dylik instruktion skulle innehålla bestämmelser uti närmare angivna avseenden. Därest polisman överskrede den honom tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom enligt lag eller för- fattning eller reglementet eller gällande instruktion ålåge och det icke vore fråga om sådan grövre brottslighet, att åtal funnes böra äga rum, skulle polismannen kunna disciplinärt bestraffas med varning, böter, motsvarande högst en månads lön, förlust av tjänsten i högst tr2 månader, nedflyttning id lägre tjänstegrad eller avsättning. Rätt att ålägga disciplinstraff skulle tillkomma polischef; dock skulle varning kunna meddelas även av annan förman. Till av sättning skulle kunna dömas, där polisman begått så svår förseelse mot allmän lag eller författning eller reglementet, att han förverkat sin chefs förtroende. An- gåves polisman för straftbar gärning, skulle han av polischefen kunna avstängas från tjänstgöring, intill dess slutligen blivit dömt över honom eller annorledes vederbörligen förordnats. Annan bestraffning än varning skulle ej få åläggas polisman utan att förhör anställts med honom; dock att förhör icke skulle behövas, om vederbörande icke kunnat anträffas med kallelse till förhöret eller utan laga förfall utebleve från förhöret. Vid förhöret skulle föras protokoll, vari det slutliga beslutet i ärendet och skälen till beslutet skulle antecknas. Polis- man, som funnes i hög grad olämplig för tjänsten, skulle av polischefen kunna uppsägas att lämna tjänsten minst en månad därefter. Polisman, som antagits till provtjänstgöring, skulle, när helst tjänsten så krävde, kunna skiljas därifrån. Över erhållen varning skulle klagan icke få föras, medan däremot talan i ad- ministrativ ordning skulle få fullföljas mot beslut, varigenom annan bestraff- ning ålagts eller polisman avstängts, uppsagts eller skilts från tjänsten. I övrigt innehöll förslaget detaljerade bestämmelser om polismans tjänsteåliggan- den och om vad han i övrigt hade att iakttaga såväl i som utom tjänsten.

Över nämnda förslag anbefalldes överståthållarämbetet och öv riga Konun- gens befallningshavande att efter hörande av underordnade administrativa myndigheter avgiva yttrande.

Vad beträffar frågan om vem chefskapet över polispersonal bör tillkomma uttalades olika meningar. Medan man sålunda på sina håll uttalade sig för att chefskapet helt och hållet överlämnades åt en särskild polischef, åtmin- stone så vitt fråga vore om de större städerna, uttalade andra av de hörda myndigheterna i större eller mindre grad sympatier för en kollegial polis- styrelse. I spörsmålet om huru en dylik polisstyrelse borde organiseras gingo likaledes åsikterna rätt mycket i sär, i det att vissa myndigheter förordade en polisstyrelse av den typ och med de funktioner, svenska polisförbundet före- slagit, medan andra ville från polisstyrelsens kompetens undantaga frågor om befordran och antagande ävensom om entledigande på egen begäran samt åter andra ville låta magistraterna, åtminstone i mindre städer, eller stadsstyrel- serna fullgöra de åligganden, som borde tillkomma polisstyrelse.

Vad angår frågan om den disciplinära bestraffningens ordnande framkommo en del erinringar i de hörda polismyndigheternas yttranden. Bland annat framhölls följande: Då varning måste anses såsom en art av bestraffning, borde den icke meddelas utan föregående förhör och icke heller av annan förman än polischefen. Vid meddelande av varning borde protokoll föras, och varning borde i likhet med övriga straffarter kunna överklagas. Böter borde ej kunna ådömas, utan i stället mistning av avlöning under viss tid. Det vore föga till-

• Sida 101
•  Original

talande, att frihetens förlust, vartill förvandling av böter kunde leda, skulle kunna ådömas av annan my ndighet än domstol. Bötesstraff borde vara ute- slutet från tillämpning även på den grund, att detsamma alltför hårt drabbade polismannens svaga ekonomi. I stället kunde såsom en mildare straffart till- lämpas åläggande av extra tjänstgöring. Fara för överansträngning vore ej stor, om tjänstgöringen i övrigt ordnades förnuftigt. Mot tillämpning av straff- arten »nedflyttning 1 lägre tjänstegrad» funnes vissa betänkligheter. Det låge nära till hands, att en degraderad polisman miste intresset för sitt kall. På sina ställen hade man funnit denna bestraffningsform olämplig och frångått densamma. Till avsättning borde ej dömas annat än på fullt objektiva grun- der, varför den i förslaget upptagna förutsättningen för tillämpning av detta straff, att den skyldige skulle hava förverkat sin chefs förtroende, borde utgå. Möjligen kunde stadgandet rörande avsättning formuleras så, att till avsätt- ning skulle dömas, om polisman mot allmän lag eller författning eller polis- reglementet begått förseelse av så svår beskaffenhet eller under sådana om- ständigheter il övrigt, att något vidare bestyr med upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet icke syntes kunna honom anförtros, eller ock så, att till avsättning skulle dömas, om någon flera gånger blivit dömd till disciplinstraff utan att låta sig därav rätta eller om någon av domstol funnits saker till brott eller förseelse, som gjorde, att han icke lämpligen borde bibehållas i tjänsten. Avsked vore att betrakta såsom en straffpåföljd för begångna grövre eller upp- repade fel eller förseelser, som gjorde den skyldiges kvarstående i tjänsten olämpligt, och borde fördenskull på sådant sätt mötiveras.

I anledning av det von Sydowska förslaget inkom polisförbundet den 15 december 1907 med en framställning, vari bland annat anfördes: Det syntes vara i sin ordning och i överensstämmelse med riksdagens syftning, att 1 en polisförfattning, sådan som den av riksdagen begärda, infördes bestämmelser om vad stad borde hava åtgjort i avseende på sitt polisväsen, för att den skulle anses hava uppfyllt vad densamma därutinnan lagligen ålåge. I detta hänseende syntes böra föreskrivas, att i varje stad skulle finnas en Polissty rka; att grunderna för polisstyrkans organisation liksom ock lönestat för vid den- samma anställd personal visserligen borde bestämmas av stadsfullmäktige eller, där sådana icke funnes, av allmän rådstuga, men att de borde under- ställas Konungens befallningshavandes prövning, att Konungens befallnings- havande därvid ägde tillse, ej mindre att nämnda personal vore tillräcklig för vinnande av det med polisinrättningen avsedda ändamål, än även att de av- löningsförmåner, som erbjödes densamma, vore av den skäliga beskaffenhet, att det med någon grad av visshet kunde förväntas, att polisstyrkan vunne rekry- tering med för ett behörigt fullgörande av densammas uppgifter lämpade per- soner, samt att överhuvud Konungens befallningshavande skulle vara berät- tigad att tillse, att polisinrättningen organiserades på ett ändamålsenligt sätt. Då emellertid tillerkännandet av en dylik prövningsrätt åt Konungens be- fallningshavande på det närmaste berörde den kommunala beskattningsrätten, torde en allmän polisförfattning åtminstone i denna del böra stiftas i för kom- munallag föreskriven form eller av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, varefter det borde ankomma på lämplighetsskäl, huruvida i samma författning jämväl skulle införas till ämnet hörande stadganden av administrativ natur eller dessa avskiljas för införande i en allmän instruktion för polispersonalen i riket. Uppenbart vore, att en dylik lag, i den mån den stadgade anordnan- det av polisinrättningen 1 städerna såsom en dessa obligatoriskt åliggande skyldighet, icke utan vidare kunde utsträckas att gälla jämväl med städerna jämförliga orter. Men väl kunde i densamma fastslås, att därest kommun, som icke vore stad, ville anställa annan polispersonal än fjärdingsmän, kom- munen därvid hade att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, ifrågavarande

Svenska polisförbun- dets fram-

ställning 15/12 1907.

• Sida 102
•  Original

lag innehölle, till äventyrs med en eller annan av förhållandena föranledd modifikation.

Den kollegiala polisstyrelse, vilken förbundet tänkt sig upprättad, skulle icke hava någon befattning med polisbefälet, utan endast handhava polisinrätt- ningens förvaltningsangelägenheter. Det måste för själva polisinrättningens utveckling vara av icke ringa betydelse, att en närmare och omedelbar för- bindelse åvägabragtes mellan den kommunala självstyrelsens målsmän och ord- ningspolisen, i det därigenom hos de beslutande kommunala myndigheterna otvivelaktigt komme att väckas ett livligare intresse för denna sistnämndas betydelsefulla uppgifter i den allmänna ordningens och säkerhetens tjänst och därmed följa ett rikligare tillgodoseende av dess krav. Härtill komme, att polispersonalen skulle skatta det som en stor vinst, om antagnings-, beford- rings- och bestraffningsfrågor handlades av en dylik kollegial styrelse, i det därigenom vunnes den garanti för objektivitet vid bedömandet, som enligt sakens natur måste umbäras, så länge anmärkare och domare utgjordes av en och samma fysiska person. Förslaget om en särskild polisstyrelse för hand- havande av polisinrättningens förvaltningsangelägenheter syntes därför böra vidhållas. Till undvikande av missförstånd borde emellertid benämningen för- ändras till »polisnämnd>» i analogi med t. ex. hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd 0. s. v. Vidare borde magistraten beredas tillfälle att i densamma genom val insätta en ledamot. Slutligen borde inrättandet av polisnämnd icke i allmän- het, utan blott efter Kungl. Maj:ts prövning, utsträckas till med städerna jäm- förliga orter, och borde sålunda hela styrelsen av polispersonalen på lands- bygden i regel förläggas under Konungens befallningshavandes enhetliga ledning.

Förbundet ville alltså föreslå, att i författningen infördes stadganden därom, att i varje stad skulle finnas en polisnämnd, att denna skulle bestå av polis- chefen, en person, vilken magistraten eller i dess ställe tillsatt styrelse ägde utse inom eller utom sig, samt tre av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga valda ledamöter, att val till polisnämnd borde avse fyra år i sänder, att polisnämnd sammanträdde, så ofta omständigheterna där- till föranledde samt särskilt då polischef sådant äskade, ävensom att vid nämndens sammanträden skulle föras protokoll. Polisnämnd borde tilläggas följande befogenheter: att antaga, utfärda förordnande för och entlediga polis- män, att utöva disciplinär bestraffningsmyndighet över polispersonalen, att till stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga avgiva förslag till organisation av stadens polisväsende, löne- och pensionsstat för den där- vid anställda personalen, dennas uniformering och beväpning m. m., att till Konungens befallningshavande avgiva yttrande över de närmare föreskrifter angående polistjänstens förrättande, som kunde finnas erforderliga och vartill det ålåge polischefen att uppgöra förslag, samt att i allmänhet till behandling upptaga frågor av betydelse för polisinrättningens behöriga fyllande av sin uppgift utan att dock beträffande dessa äga annan befogenhet än att till Konungens befallningshavande, magistraten eller i dess ställe inrättad sty- relse, stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga eller polis- chefen göra framställningar.

Då i Stockholm överståthållarämbetet icke torde stå i annat förhållande till polisstyrkans ledning därstädes än i övriga städer Konungens befall- ningshavande i länet till polisstyrkans ledning i dessa och då överståthållar- ämbetets åliggande i detta hänseende funnes uttryckt i dess instruktion lika väl som Konungens befallningshavandes i landshövdinginstruktionen, torde för likformighets vinnande såsom polischef i Stockholm böra angivas polis- mästaren. Härmed stode i god överensstämmelse, att i ordningsstadgan för rikets städer såsom polismyndighet i Stockholm icke angivits rätt och slätt överståthållarämbetet utan »överståthållarämbetet för polisärenden>, vilket i

• Sida 103
•  Original

alia icke judiciella frågor sammanfölle med poliskammaren, varinom åter i alla frågor, där överståthållaren själv ej omedelbarligen beslutade, polismästaren utövade överståthållarämbetets myndighet. Behölles den i förslaget använda terminologien, borde följaktligen med samma skäl chefskapet över polisen i andra städer tilläggas poliskammare eller, där sådan icke funnes, magistrat eller i dess ställe inrättad styrelse, vilket onekligen vore ägnat att inverka menligt på kraften och enhetligheten i polisens ledning.

Den disciplinära straffmyndigheten borde tilläggas polisnämnden. Stad- gandet angående disciplinstraff borde innehålla, att om polisman överskrede den honom tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt polisförfattningen eller annan allmän lag eller författning eller gällande in- struktioner och fråga ej vore om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol borde äga rum, vore han förfallen till disciplinstraff. Dessa utgjordes av var- ning, böter, motsvarande högst en månads lön, förlust av tjänsten i högst tre månader eller nedflyttning 1 lägre tjänstegrad. Rätt att ålägga bestraffning enligt dessa bestämmelser tillkomme polisnämnd eller, där sådan ej funnes,

saker till brott eller förseelse, som gjorde hans kvarstående såsom polisman olämpligt, ägde polisnämnd eller, där sådan ej funnes, Konungens befallnings- havande att omedelbart skilja honom från tjänsten.

Såsom disciplinstraff ådömd varning borde föregås av förhör, och klagan borde få föras jämväl över tilldelad varning.

Stadgande om uppsägning borde innehålla, att polisman, som funnes ur stånd att sina tjänsteåligganden behörigen fullgöra, skulle på framställning av chefen kunna uppsägas av polisnämnden att lämna tjänsten tidigast tre må- nader därefter. ÅA ort, där polisnämnd ej funnes, skulle sådan uppsägning ske genom Konungens befallningshavande. Funnes å ort särskild pensions- inrättning eller änke- och pupillkassa upprättad för polispersonalen, vari det ålåge polisman i orten som en med tjänsten förenad skyldighet att göra in- betalningar, skulle för sådan inrättning eller kassa gälla, att polisman, som efter uppsägning bleve skild från sin tjänst, för sig och sina efterlevande skulle vara berättigad till så stor del av hela det understöd, som tillkommit honom, därest han fullgjort alla de inbetalningar honom därför ålegat, som svarade emot de av honom verkligen gjorda inbetalningarna.

Sedan handlingarna i ärendet remitterats till justitiekanslern, yttrade denne i utlåtande den 31 oktober 1908 bland annat. Om man utginge från den upp- fattningen, att polisen i sin verksamhet fyllde en statsfunktion och att varken stadskommunerna eller de äldre köpingarnas skyldighet att upprätthålla den allmänna polisen vore genom lag bestämd, mot vilken uppfattning justitie- kanslern icke hade något att erinra, måste konsekvensen bliva, att, innan något för hela riket gällande polisreglemente kunde utfärdas, kommunernas skyldighet att upprätthålla en allmän polis, omfattningen av denna skyldighet och sättet för dess fullgörande borde till sina grunddrag fastslås i lag, stiftad av Konung och riksdag. I 8 1 av förordningen om kommunalstyrelse i stad tillförsäkrades medlemmarna av stadskommunen rätt att själva, efter vad för- ordningen närmare bestämde, vårda sina gemensamma ordnings- och hushåll- ningsangelägenheter, så vitt icke, enligt gällande författningar, det tillkomme offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava, och $& 48 av samma förordning innehölle, att magistraten tillsatte de vid stadens förvaltning anställda tjänste- män och betjänte, så vitt ej särskilda författningar eller reglementen annor- lunda stadgade. Då handhavandet av polisväsendet i stadskommunerna i allmänhet hittills ansetts såsom en kommunal angelägenhet samt i följd därav

&

magistraten omedelbart utövat ledningen av och tillsynen å stadens polis-

Justitie- kanslerns ut- låtande 2/10 1908.

• Sida 104
•  Original

Motion inom

Stockholms stadsfullmäk- tige !/2 1907.

Berednings- utskottets yttrande ?8/10 1911.

väsende, kunde det med skäl sättas i fråga, huruvida, med hänsyn till nämnda lagrum och stadgandet 1 8 57 regeringsformen, det läte sig göra att utan riks- dagens eller vederbörande kommuns medverkan överflytta vissa delar av denna kommunens och magistratens befogenhet, såsom att tillsätta polismän och att entlediga dem, från magistraten till allenast en ledamot av densamma. ik- artade betänkligheter mötte i fråga om köpingar och municipalsamhällen, vilka jämväl genom $$ 1, 79 och 80 i förordningen om kommunalstyrelse på landet tillförsäkrats enahanda rätt att själva vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. i

Fördelarna av en kollegial polisstyrelse syntes justitiekanslersämbetet vara av den betydelse, att en blivande lagstiftning icke borde lägga hinder i vägen för vederbörande kommuner att bibehålla nuvarande kollegiala kommunala styrelser såsom polisstyrelser eller besluta inrättandet av en särskild kollegial polisstyrelse, där sådant med hänsyn till de å orten rådande förhållandena funnes lämpligen kunna ske. Såsom villkor för anordnandet av en särskild kollegial polisstyrelse eller, såsom polisförbundet kallat den, polisnämnd, borde

chefen och dels att polisnämndens befogenhet noga begränsades. Möjligen borde giltigheten av beslut om inrättandet av särskild polisnämnd göras be- roende av Kungl. Maj:ts eller Konungens befallningshavandes stadfästelse. Till en början och till dess större erfarenhet vunnits, borde polisstyrelsens befogenhet begränsas såsom poliskammaren 1 Göteborg föreslagit. Denna hade ansett, att frågor om polismans antagande, befordrande och entledigande på egen begäran skulle tillkomma polischefen, men att polisnämnden skulle hava att handlägga polisväsendet rörande anslagsfrågor, att utöva kontroll därå, att beviljade anslag bleve för sitt ändamål använda, att ådöma polis- personalen bestraffning för förseelse, 1 händelse polischefen funne handlingen ej vara av sådan beskaffenhet, att åtal vid domstol borde äga rum eller den- samma kunde få bero vid varning, och att besluta om polismans uppsägning ur tjänsten. .

Emellertid hade redan tidigare frågan om inrättandet av en polisstyrelse för Stockholm varit under behandling. I en inom Stockholms stadsfullmäk- tige den 1 februari 1907 av herr C. B. Buhre väckt motion hade nämligen föreslagits, att stadsfullmäktige måtte ingå till Kungl. Maj:t med framställning om inrättande av en polisstyrelse för Stockholm. Enligt motionen skulle polis- styrelsen, vilken skulle vara inför kommunen ansvarig och skyldig att föra protokoll över sina sammanträden, hava att handhava 1) befordringsärenden m. m. och frågor angående disciplinära bestraffningar, 2) organisations- och förvaltningsangelägenheter, 3) förslag angående instruktioner, kungörelser, taxor m. m., som skulle av överståthållaren fastställas, 4) till överståthållarämbetet framförda klagomål mot polismän och framställningar om ändring i ordnings- föreskrifter, 5) koncessionsansökningar och trafikföreskrifter, 6) frågor rörande utskänkningsrättigheter, kaféer, hotell och näringsställen, 7) anordningar inom och dispositioner av för polisverket upplåtna lokaler, 8) framställningar, som skulle av stadsfullmäktige behandlas, o. s. v. Polisstyrelsen borde bestå av polismästaren, »ett par» av stadsfullmäktige utsedda ledamöter samt en leda- mot av magistraten. Genom polisstyrelsens inrättande finge någon rubbning ej ske vare sig i »förhållandet till vederbörande överordnade myndighet» eller 1 polismästarens befälsrätt över personalen. : :

Över motionen avgavs den 26 oktober 1911 yttrande av stadsfullmäktiges beredningsutskott, som anförde: En mångfald av frågor, tillhörande överståt- hållarämbetets för polisärenden avgörande, vore otvivelaktigt av den natur, att ett skärskådande av desamma genom kommunens särskilda förtroendemän skulle kunna vara gagneligt. Aven den synpunkten, att polisväsendet därigenom

• Sida 105
•  Original

skulle komma i närmare beröring med stadens övriga valda myndigheter och såmedelst också med stadens befolkning i dess helhet, torde vara förtjänt av beaktande. Det torde kunna väntas, att polisens popularitet hos de breda befolkningslagren skulle därmed ökas, till otvivelaktigt såväl allmänt gagn som tillfredsställelse jämväl för polisens egen personal. Först och främst skulle genom en sådan kommitté en fullständig kontroll över polisförvaltningen kunna vinnas eller med andra ord en effektiv revision av denna förvaltning i stället för den nuvarande betydelselösa. Att enbart därigenom skulle vinnas ökat förtroende för polisen gentemot förhållandena, sådana de nu tedde sig och där polisväsendet vore så att säga avgärdat med en mur, syntes uppenbart. Men poliskommitterade skulle även kunna få åtskilliga andra uppgifter att fylla, utan att sådant kunde anses göra obehörigt intrång på högsta chef skapets för polisen maktområde. En mängd av de ofta återkommande före- skrifter, som direkt berörde den stora allmänheten, såsom frågor om gatu- trafikens ordnande, tillsyn över torghandel m. m. eller där instruktionerna berörde en större allmänhets lovliga intressen eller önskningar, exempelvis anordnande av demonstrationståg m. m. dylikt, skulle otvivelaktigt vinna på att hava föregåtts av granskning och bedömande av dylika särskilda kommu- nens kommitterade. De förevitelser om godtycke eller brist på övervägande, som tagit sig uttryck i vedernamnet »polisukaser», skulle snart upphöra, om allmänheten visste, att sådana föreskrifter av någon större betydelse ej till- komme utan efter hörande av kommunens egna förtroendemän. Men även på andra områden kunde sådana kommitterade vara till avsevärd nytta. Det lede icke något tvivel därom, att inom poliskåren rådde ett ganska utbrett missnöje över nuvarande befordrings- och bestraffningssystem. I vad mån detta missnöje vore befogat, tilläte sig utskottet ej att bedöma. Men påtag- ligt vore, att om kommunens kommitterade gåves tillfälle att granska och yttra sig om de allmänna grunderna för befordrings- och bestraffningssystemet inom poliskåren, sådant borde vara till gagn såväl för befäl som underordnade och bidraga till ökat förtroende. På nu angivna allmänna skäl och grunder funne utskottet sig böra föreslå inrättande av en särskild kommitté, s. k. polis- kommitterade. Kommitterade skulle hava att befatta sig med följande frågor:

a) den allmänna förvaltningen av för polisverkets behov anslagna medel;

b) meddelande av sådan föreskrift, som avsåges i 8 21 av ordningsstadgan för rikets städer;

c) fastställande av reglementen eller taxor, varom förmäldes i 8 23 av ordningsstadgan för rikets städer, ävensom beviljande av rättigheter till yrkes- mässig trafik;

d) ändringar i polisverkets organisation samt förslag till stat för polis- verket;

e) organisation av polisskola samt utseende av föreståndare för och lärare: vid densamma;

f) tillstånd till sådana allmänna föreställningar, till vilka enligt fa ordningsstadgan för rikets städer överståthållarämbetets tillåtelse erfordrades;

g) förslag i övrigt från polismyndigheten eller rörande polisväsendet av beskaffenhet att böra av stadsfullmäktige behandlas;

h) fastställande av allmänna grunder för befordringar, avskedanden och be- straffningar inom poliskåren.

Det borde icke ifrågasättas, att överståthållarens eller polismästarens be- slutanderätt skulle inskränkas. Poliskommitterades befogenhet syntes därför icke kunna utsträckas längre än till att vara rådgivande, men de skulle äga rätt att yttra sig beträffande alla frågor av den beskaffenhet, som nu angivits. Det borde därför föreskrivas, att i dylika frågor poliskommitterade skulle: höras och lämnas tillfälle att avgiva yttrande vare sig vid sammanträde inför

• Sida 106
•  Original

Stockholms stads- fullmäktiges skrivelse 28/4 1911,

överståthållaren eller polismästaren eller i annan ordning, med rätt för dem att få sina uttalanden antecknade till fört protokoll. Det vore givet, att kom- mitterades yttranden skulle kunna inhämtas även i andra frågor, då så an- såges lämpligt.

Utskottet hemställde, att stadsfullmäktige måtte ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville meddela sådana föreskrifter beträffande polis- väsendet 1 Stockholm, att av stadsfullmäktige för viss av fullmäktige bestämd tid inom sig utsedda kommitterade till ett antal av fem berättigades att, därest ifrågavarande ärendes brådskande beskaffenhet ej utgjorde hinder därför, an- tingen vid sammanträde inför överståthållaren eller polismästaren eller i annan ordning yttra sig och få sina uttalanden antecknade till fört protokoll före' avgörande av de ärenden, som anmärkts under a)—h).

Inom utskottet avgåvos två reservationer. I den ena föreslogs, att stads- fullmäktige måtte hos Kungl. Maj.t anhålla om meddelande av sådana före- skrifter beträffande polisväsendet i Stockholm, att innan beslut fattades i ärende, som anginge de under a)—h) uppräknade ämnen, det skulle åligga polismyndigheten att, såvida icke ärendets brådskande beskaffenhet utgjorde hinder, i överensstämmelse med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t täcktes meddela, bereda av stadsfullmäktige utsedda poliskommitterade till- fälle att i ärendet avgiva yttrande antingen skriftligen eller, där så ansåges av omständigheterna påkallat, muntligen vid sammanträde inför polismästaren, dels att, vid bifall till vad sålunda hemställts, stadsfullmäktige måtte för sin del antaga och Kungl. Maj:ts prövning underställa ett vid reservationen fogat förslag till instruktion för Stockholms stads poliskommitterade. I den andra reservationen hemställdes, att stadsfullmäktige ville ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte gå i författning om sådana åtgärder beträf- fande polisväsendet 1 Stockholm, varigenom en polisstyrelse med närmare an- given sammansättning och beslutanderätt kunde komma till stånd.

Stadsfullmäktige, som den 13 november 1911 avgjorde frågan i enlighet med den senare reservationen, anförde därpå i en till Kungl. Maj:t ingiven fram- ställning: Det gällde att skilja mellan utövandet av den polisiära myndigheten och andra åligganden, vilka tillhörde polisväsendet. I fråga om den först- nämnda funnes det fog för erinran att enhetligheten kunde förryckas, om ej en ansvarig person handhade detsamma. Men beträffande övriga uppdrag vore det sannolikt, att de skulle bättre skötas av en styrelse eller nämnd, vartill komme behovet av kontroll över förvaltningen av sådana uppdrag. Det vore givet, att det skulle innebära en så avsevärd förändring i svensk förvaltningsrätt, om polisväsendet alldeles frigjordes från beroende av Kungl. Maj:ts befallningshavande, att detta icke torde för närvarande böra ifråga- sättas. Däremot hade stadsfullmäktige ansett en kommunal polisstyrelse böra inrättas. I fråga om denna polisstyrelses beskaffenhet och arbetssätt gällde det att uppdraga lämpliga och oomtvistliga gränser för dess befogenhet. Rörande förvaltningen av för polisverkets behov anslagna medel eller förvalt- ningen av till polismyndighetens förfogande ställda fastigheter samt uppgörande av förslag till stat för polisverket och ändringar i dess organisation torde några betänkligheter ur disciplinär synpunkt ej råda att överlåta åt en kommunal polisstyrelse att handlägga dessa ärenden. Likaledes torde hela utbildnings-

för befordringar, avskedanden och bestraffningar inom poliskåren syntes vara av den betydelse och beskaffenhet, att de borde av stadsfullmäktige avgöras på framställning av polisstyrelsen. Denna skulle tillsätta alla befattningar utom polismästares och polisintendents, med rätt likväl för stadsfullmäktige att avgiva yttrande över dessa tjänstebefattningars tillsättande. Vidare hade styrelsen ansetts böra utfärda alla instruktioner rörande personalens tjänste-

• Sida 107
•  Original

förhållanden och plikter, varjämte klagomål från dess sida borde av styrelsen handläggas. Bestraffningar av svårare art än varning syntes styrelsen böra avdöma. I övriga frågor, vilka berörde den allmänna ordningen och trafik- väsendet, torde styrelsen böra tillerkännas beslutanderätt endast i den mån, överståthållarämbetets genom lag bestämda befogenhet ej därigenom berördes, eljest yttranderätt. Aven i övrigt syntes initiativrätt i fråga om förslag från polismyndigheten eller rörande polisväsendet av beskaffenhet att tillhöra stads- fullmäktiges behandling böra tillerkännas den kommunala polisstyrelsen. Några ändringar i övrigt av överståthållarämbetets och polismästarens förhållande till polisväsendet syntes icke böra för närvarande ifrågasättas. Beträffande styrelsens sammansättning vore ett antal av fem personer lämpligt för styrel- sens storlek. Bland dessa borde polismästaren anses självskriven och styrel- sens övriga ledamöter väljas av stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige anhöllo, att Kungl. Maj:t täcktes gå i författning om sådana åtgärder beträffande polis- väsendet i Stockholm, varigenom en polisstyrelse med den sammansättning och befogenhet, som ovan angivits, komme till stånd.

I anledning av stadsfullmäktiges framställning anförde överståthållarämbetet i skrivelse den 29 januari 1912 bland annat: Frågan vore av djupgående betydelse för hela polisorganisationen inom huvudstaden. Dess förverkligande skulle hava till påföljd, att bestämmanderätten över polisens personal skulle i många av- seenden överflyttas från statens organ till kommunens. Det vore visserligen sant, att enligt förslaget ansvaret för ordningens upprätthållande allt fortfarande skulle ytterst vila på överståthållaren och det närmast under honom lydande polis- befälet, men det vore uppenbart, att polispersonalen i övrigt skulle i många, ytterst viktiga avseenden komma att vara beroende av den utav kommunal- representationen tillsatta polisstyrelsen. Det vore således en alldeles ny myndig- het, som det vore fråga om att införa, en nyhet icke endast för polisväsendet i huvudstaden utan en nyhet jämväl för hela landet. Oaktat riksdagen i sin skrivelse 1906 uttalat önskvärdheten av vissa garantier för att polismän ej skulle varda obehörigen avsatta eller avstängda från tjänstgöring, förekomme intet i skrivel- sen därom, att en dylik garanti borde givas genom inrättande av en kommunal polisstyrelse med befogenhet i berörda avseende, liksom ej heller i övrigt i riksdagsskrivelsen funnes något uttalande om inrättande av en dylik styrelse. Bakom riksdagsskrivelsen låge uppenbarligen den åsikten, att polisväsendet i städerna vore ett statsintresse. Det vore enligt riksdagens mening stats- intresset, som skulle vara det dominerande och reglerande, och tanken på inrättande av en kommunal institution, som skulle hava någon bestämmande- rätt uti förevarande frågor, hade tydligen varit för riksdagen främmande. Med hänsyn till vad i riksdagen sålunda förekommit och då det icke kunde synas annat än i hög grad Önskvärt, att ensartade bestämmelser bleve gällande i fråga om polisväsendet i rikets samtliga städer, hemställde därför överståthållar- ämbetet, att stadsfullmäktiges framställning icke måtte till annan åtgärd för- anleda än att vid prövning av frågan om utfärdande av en allmän polisförfatt- ning för hela riket toges under övervägande, huruvida bestämmelser borde utfärdas om inrättande av en sådan polisstyrelse, som nu ifrågasatts, i rikets samtliga städer och därmed jämförliga orter. Överståthållarämbetet ville likväl medgiva, att det för överståthållaren eller polismästaren skulle medföra fördel, om han hade tillfälle att, innan han fattade beslut i vissa, den allmänna ord- ningen rörande frågor, rådgöra med av stadsfullmäktige utsedda förtroende- män. Beredningsutskottet hade uppräknat åtskilliga frågor, vilka kunde vara av den art, att en dylik föregående rådplägning kunde vara lämplig, innan vederbörande ämbetsman fattade sitt beslut. Men om en sådan organisation av polisväsendet skulle bliva genomförd, som stadsfullmäktige tänkt sig, så

o

bleve överståthållaren och polismästaren med avseende å ordningens upprätt-

Överståthål- larämbetets skrivelse 2940-1918:

• Sida 108
•  Original

1918 års sakkunniga.

hållande allenast verkställare av polisstyrelsens beslut och tanken på att under sådana förhållanden göra dem ansvariga för ordningens upprätthållande torde helt böra uppgivas.

Sedan frågan om en allmän polisförfåttning varit föremål för ytterligare utredning inom civildepartementet, tillkallades på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 2 maj 1913 fem sakkunniga!) att inom nämnda departement biträda med utredning och uppgörande av förslag till bland annat allmän polisförfatt- ning för rikets städer och därmed jämförliga orter. :

De sakkunniga avgåvo den 11 november 1913 betänkande med förslag till polisreglemente för riket. Förslaget innehöll i här ifrågakommande delar i huvudsak följande: Polisman skulle tillsättas medelst skriftligt förordnande i Stockholm av överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad, där polis- mästare vore tillsatt, av denne, i stad, där magistrat, men ej polismästare funnes, av magistraten, i övriga städer av stadsstyrelsen och på landet av Konungens befallningshavande. Ledig poliskommissarietjänst skulle såsom regel kungöras till ansökning i allmänna tidningarna och ortstidning med trettio dagars ansökningstid. Ansökning om avsked skulle handläggas av samma myndighet, som ägde antaga polisman. Chefskapet över polisen skulle tillkomma i stad polismästare, där sådan funnes, men annars borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som förestode polisen, eller, där magistrat ej funnes, stadsstyrelsens ordförande samt på landet landsfiskalen (en i varje län). Därjämte skulle emellertid Konungens befallningshavande hava att ut- öva det allmänna inseendet över polisen samt i de städer, där polismästare ej funnes, dylikt inseende ytterligare under befallningshavanden utövas av magistraten, respektive stadsstyrelsen. Vad åter beträffade de städer, i vilka polismästare funnes, skulle denne vid handläggningen av vissa ärenden hava till sitt biträde en rådgivande myndighet, benämnd polisråd, bestående av fyra av stadsfullmäktige utsedda ledamöter, vilka sammanträdde under ord- förandeskap av polismästaren. Vid sammanträde med polisrådet skulle föras protokoll, och ägde ledamot av rådet få sin mening till protokollet antecknad, dock utan rätt att deltaga i beslutet. Till handläggning vid sådant samman- träde skulle hänskjutas frågor, som anginge polisverkets organisation, upp- görande av förslag till stat för polisverket, den allmänna förvaltningen av till polismyndighetens förfogande ställda medel, allmänna grunder för anställning, befordran, avsked och bestraffning inom poliskåren, tillsättning av poliskommis- sarietjänst, ådömande av annan bestraffning än varning, handläggning av fråga om uppsägning ur tjänsten, förslag i övrigt från polismyndigheten samt andra ärenden av beskaffenhet att böra av stadsfullmäktige behandlas. Då polis- mästaren därtill funne anledning, skulle jämväl ärenden av annan beskaffenhet kunna behandlas i polisrådet, och skulle i de fall, då polismästare handlade ärende, som omförmäldes i 88 21 och 23 i ordningsstadgan för rikets städer, sådant ärende behandlas på enahanda sätt. Ledamöterna i polisrådet skulle väljas av stadsfullmäktige i enlighet med stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige. På samma sätt skulle utses suppleanter för dem till lika antal att inträda i den ordning 78 i berörda stadga föreskreve.

En dylik anordning ansågo emellertid de sakkunniga icke behövlig varken i de städer, där magistrat eller annan stadsstyrelse med polischefen delade ansvaret för polisväsendets förvaltning, ej heller å landet, där inseendet över den förstärkta polisbevakningen vore lagd i Konungens befallningshavandes händer. Magistrat och annan stadsstyrelse stode nämligen till följd av normerna

1) De sakkunniga voro landssekreteraren Herman Uddén, polismästaren G. Hårleman, notarien Per Cronvall, kronolänsmannen Håkan N:son Holmström och t. f. detektivkonsta- peln N: O. Dahlin.

• Sida 109
•  Original

för och arten av sin allmänna verksamhet i ständig rapport med kommunen, och den kollegiala formen för denna verksamhet innefattade i sig de garantier, efter vilka man strävade. Vad beträffade Konungens befallningshavande vore dessa garantier för handen genom dels den allsidiga beredning varje ärende där erhölle före föredragningen och dels den objektiva syn på frågornas inne- börd, som till följd därav, att Konungens befallningshavande endast medelbart toge befattning med dem, skäligen kunde förväntas av en myndighet i Konungens befallningshavandes ämbetsställning.

I fråga om polismans lydnadsplikt överensstämde förslaget med det von Sydowska.

Angående bestraffning, skiljande från tjänsten och klagorätt föreslogs föl- jande: Om polisman överskrede den honom tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt allmän lag eller författning, reglementet eller gällande instruktion och fråga ej vore om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol borde äga rum, kunde han bestraffas med varning, suspension, med eller utan tjänstgöring, under högst en månad, nedflyttning i lägre tjänste- grad eller avsättning, vilken sistnämnda straffart finge tillämpas, då polisman upprepade gånger blivit för förseelse straffad, utan att han låtit sig därav rätta, eller då omständigheterna eljest vore av synnerligen försvårande be- skaffenhet. Till avsättning skulle kunna dömas jämväl, om polisman av dom- stol fällts till ansvar för sådant brott, att han icke längre borde i sin tjänst bibehållas, eller den sak, varom med honom rannsakats, blivit under framtiden ställd. Bestraffning ådömdes i stad, där polismästare funnes, av denne med iakttagande i förekommande fall av vad beträffande polisrådet bestämts, i annan stad av magistrat eller i dess ställe särskilt tillsatt styrelse samt å landet av Konungens befallningshavande; dock att varning finge meddelas även av annan polischef än polismästare och å landet jämväl av kronolänsman eller poliskommissarie. Beträddes polisman med gärning, som vore enligt allmän lag straffbar, eller med annan förseelse, kunde polischef eller annan förman, om skäl därtill vore, tills vidare försätta honom ur tjänstgöring. Polisman, som försatts ur tjänstgöring, ägde rätt påkalla, att hans förseelse, så snart ske kunde, underkastades vederbörlig prövning, men beslutet ginge genast i- verkställighet. Disciplinär bestraffning finge ej åläggas polisman, med mindre förhör hållits. Förhör skulle dock vara onödigt i enahanda fall som enligt det von Sydowska förslaget. Vid förhöret skulle föras protokoll, däri även beslutet jämte skälen därtill antecknades. Polisman, som befunnes för tjänsten olämplig, skulle, så vitt icke mera än två år förflutit från det han vunnit fast anställning, kunna uppsägas att lämna tjänsten inom två månader. Beslut härom meddelades av den, som tillsatte polisman. "Till provtjänstgöring antagen polisman skulle av polischefen, när helst tjänsten så krävde, kunna skiljas därifrån. Över nu berörda beslut om försättande ur tjänstgöring eller uppsägning eller skiljande från tjänsten av till provtjänstgöring antagen skulle klagan ej kunna föras, men mot annat beslut enligt reglementet finge talan föras på sätt och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndig- heters och ämbetsverks beslut vore bestämt. Besvär skulle anföras hos Konungens befallningshavande, så vitt ej denna myndighet beslutat i första hand, samt beträffande Stockholm hos Kungl. Maj:t.

Förslaget innehöll slutligen, att för varje stad liksom för varje län skulle finnas en instruktion för polispersonalen, vilken instruktion skulle utfärdas i Stockholm av överståthållarämbetet och på landet av Konungens befallnings- havande.

Över förslaget infordrades yttranden från Konungens befallningshavande, Yttranden vilka i sin tur skulle höra magistrater, stadsfullmäktige och stadsstyrelser. över 1918 års Av de hörda myndigheterna och korporationerna uttalade sig vissa för och NEPR

• Sida 110
•  Original

Kungl. Maj:ts

proposition till 1918 års riksdag.

andra emot sakkunnigförslaget, i vad det avsåg att reglera polispersonalens tjänsteställning. Bland yttrandena må särskilt nämnas det av stadsfullmäktige i Stockholm avgivna. I detta gjordes gällande bland annat, att polisrådet borde erhålla beslutanderätt och i samband därmed polismästaren erhålla säte i polisrådet eller polisnämnden, som institutionen rätteligen borde benämnas, såsom dess självskrivne urdförande, att jämväl en ledamot av rådstuvurätten borde insättas i polisnämnden samt att de kommunala ledamöterna icke borde väljas proportionellt. I de övriga yttrandena förordades bland annat, att polis- råd skulle kunna inrättas även i städer, 1 vilka polismästare icke funnes, om institutionen ock i dylika städer icke borde göras obligatorisk utan beroende på de kommunala korporationernas fria beslut, vilket åter borde underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Därefter utarbetades inom civildepartementet och framlades för 1918 års riksdag förslag till lag om polisväsendet i rikets städer, varjämte vid proposi- tionen jämväl fanns fogat ett förslag till polisreglemente för rikets städer, av- sett att, under förutsättning av lagförslagets upphöjande till lag, utfärdas i administrativ ordning. Med frågan om ordnandet av landsbygdens, däri in- begripna köpingars och municipalsamhällens, polisväsen ansågs däremot böra tills vidare anstå.

Lagförslaget, som till en början fastslog, att städerna vore skyldiga att själva bekosta sitt polisväsen, innehöll med 1913 års sakkunnigförslag överensstäm- mande föreskrifter om vem som skulle äga att antaga och entlediga polisman och om vem chefskapet över polispersonalen å varje särskild ort borde till- komma, med tillägg, att polischefen ensam utövade högsta befälet över polis- personalen. Däremot hade sakkunnigförslagets bestämmelser om de myndig- heter, som jämte polischefen skulle äga inseendet över polispersonal, icke bibehållits; i stället hade upptagits föreskrift om att i varje stad regelmässigt skulle finnas en polisnämnd, bestående av polischefen såsom ordförande, en ledamot, vilken magistraten eller stadsstyrelsen skulle välja inom eller utom sig samt tre ledamöter, valda av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga. För varje ledamot i nämnden skulle finnas suppleant, ut- sedd i enahanda ordning som den ledamot suppleanten vore avsedd att er- sätta. I mindre städer med fåtalig polispersonal kunde Konungens befall- ningshavande medgiva, att med inrättandet av polisnämnd skulle tills vidare anstå, i vilket fall magistraten, respektive stadsstyrelsen, skulle övertaga polis- nämndens. funktioner. Polisnämnden, som icke skulle äga att taga någon be- fattning med befälet över polisen, skulle hava till åliggande

att uppgöra förslag till löne-, omkostnads- och pensionsstat för polisverket, ändringar i. dess organisation, instruktion för polispersonalen samt densammas uniformering och beväpning ävensom andra rörande polisväsendet erforderliga föreskrifter ;

att besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisverkets behov anslagna medel och till dess förfogande upplåtna fastigheter;

att i förekommande fall uppgöra förslag till organisation av och hava in- seende över polisskola samt utse föreståndare och lärare vid densamma;

att avgiva yttrande i fråga om polismans antagande, befordran och ansökan om avsked;

att besluta angående polismans uppsägning från tjänsten; att ådöma polispersonalen disciplinär bestraffning för förseelse i tjänsten, därest polischefen ej funne förseelsen allenast föranleda till varning;

att i övrigt till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller göra fram- ställningar i frågor av betydelse för polisverket; samt

att fullgöra de åligganden, som enligt särskilda författningar ankomme på polisnämnd.

• Sida 111
•  Original

Lagförslaget innebar vidare i överensstämmelse med sakkunnigförslaget, att för varje stad skulle finnas en efter förslag av polisnämnden av Konungens befallningshavande utfärdad instruktion för polispersonalen, Mot de beslut, Fre enligt den föreslagna lagen skulle meddelas, skulle talan alltid få full- öljas.

förslaget till polisreglemente hade bland annat upptagits med 1913 års sakkunnigförslag överensstämmande föreskrifter om polismans lydnadsplikt, om rätt att tills vidare försätta polisman ur tjänstgöring, om förhör med polis- man och om polischefs rätt att från tjänsten skilja till provtjänstgöring antagen polisman.

I fråga om disciplinär bestraffning innehöll reglementsförslaget, att polis- man, som överskrede den honom tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt allmän lag eller författning, polisreglementet eller gällande instruktion eller eljest visade oförstånd eller oskicklighet i tjänsten kunde, om ej åtal vid domstol funnes böra äga rum, i disciplinär väg bestraffas med varning, extra tjänstgöring, suspension med förlust av löneförmåner under högst en månad eller avsättning. Till avsättning skulle få dömas, då polis- man upprepade gånger blivit för förseelse straffad, utan att han låtit sig därav rätta, då omständigheterna eljest vore av synnerligen försvårande beskaffenhet eller då polisman av domstol fällts till ansvar för brott av sådan beskaffenhet att, ändock domstolen icke dömt till avsättning, polismannen likväl funnes icke böra i sin tjänst bibehållas, eller den sak, varom med honom rannsakats, blivit ställd under framtiden. Varning skulle åläggas av polischefen, medan annan disciplinär bestraffning i regel skulle ådömas av polisnämnd. Polis- nämnden skulle likaledes, om fast anställd polisman funnes vara för tjänsten olämplig, äga att uppsäga honom att lämna tjänsten inom två månader.

Propositionen hänvisades till lagutskottet, som i utlåtande den 4 juni 1918 avstyrkte bifall till densamma. Utskottets ståndpunkt var grundad dels därpå, att frågan om skyldighet för städerna att själva bekosta sitt polisväsen enligt utskottets förmenande icke blivit tillräckligt allsidigt utredd, och dels därpå, att utskottet ansåg frågan om ordnandet av polisväsendet i vissa med städerna jämförliga orter böra lösas i sammanhang med frågan om städernas polisväsen. Utskottet fann sig med den ståndpunkt, som det sålunda intog, icke böra ingå i detaljgranskning, men anmärkte dock, att skilda meningar gjort sig gällande inom utskottet beträffande inrättandet vid sidan av polischefen av en polis- nämnd, särskilt med de befogenheter, som enligt förslaget tillagts densamma.

Utskottets utlåtande var icke enhälligt, i det att sex av utskottets leda- möter reserverade sig under förklaring, att de ansett utskottet hava bort till- styrka propositionen.

Utskottets hemställan bifölls i första kammaren, medan andra kammaren godkände propositionen.

Frågan upptogs sedermera under år 1919 av riksdagens justitieombudsman, som från Svenska polisförbundet samt föreningen Kamraterna i Stockholm infordrade upplysning om de åsikter och önskemål, som på det ifrågavarande området för närvarande gjorde sig gällande bland polismännen. ;

Svenska polisförbundet underströk i sitt svar det livliga intresse, varmed man inom förbundet emotsåg en lagstiftning i ämnet, samt framhöll tillika, att bland de vid den förstärkta polisbevakningen tjänstgörande polismännen en enhällig uppfattning rådde därom, att polisväsendet för landsbygden helt borde övertagas av staten. I avseende å det för 1918 års riksdag framlagda förslaget gjorde polisförbundet bland annat följande erinringar: Bland polis- männen omfattades allmänt den åsikten, att polisnämnd borde finnas 1 alla städer, även de mindre. Vad polisnämndens sammansättning beträffar borde vederbörande poliskår vara representerad i densamma. Det kunde icke anses

1918 års riksdag.

Svenska polis- förbundets yttrande till justitieom- budsmannen 1919;

• Sida 112
•  Original

Polis- föreningen Kamraternas yttrande till justitieom- budsmannen.

Polis- föreningen Kamratens

framställning hos justitie- ombuds- mannen,

Justitieom- budsmannens framställning

31/10 1919.

tillfredsställande, att polisnämnderna uteslutande skulle utgöras av jurister och kommunala förtroendemän, av vilka inga i egentlig mening kunde sägas hava någon praktisk erfarenhet om polistjänsten eller sitta inne med samma sakkännedom som en polisman i de lägre tjänstegraderna. För polismännen hade det länge varit ett önskemål, att för hela landet likartade bestämmelser angående uniformering och beväpning genomfördes. Föreskrift i sådant av- seende borde därför intagas i polisreglementet och bestämmelser om polis- nämndernas befattning med utarbetandet av förslag härom utgå. TI avseende å befordran av polisman ville förbundet hävda den enskilde polismannens rätt till befordran i vederbörlig tur, så vida ej denna rätt förverkades. Till främ- jande av en utveckling i dylik riktning föresloges, att polisnämnds yttrande i befordringsärende skulle vara åtföljt av förslag, vilket polischefen vid besluts fattande ej finge frångå utan efter nytt förslag från nämnden. Likartade regler borde gälla utseende av elever till polisskolas befälskurs, där sådan inrättats. Grunderna och villkoren för polispersonalens antagande, befordran och avsked borde för övrigt göras lika för alla städer. Då polischefens rätt att ådöma varning skulle kunna leda till att kravet på en likformig behand- ling av personalen frånginges eller åtminstone finge sken av att frångås, borde all disciplinär bestraffningsrätt utövas av polisnämnden.

Polisföreningen Kamraterna uttalade sig i enahanda riktning som Svenska polisförbundet beträffande frågorna om polisnämndernas sammansättning och kompetens, varjämte föreningen påkallade upptagandet av bestämmelser om en s. k. förhandlingsordning mellan stadsfullmäktige och polispersonalen vid behandling av de ekonomiska frågorna; en dylik ordning borde innehålla, att en till behandling upptagen fråga skulle komma till avgörande inom rimlig tid och att personalen genom förtroendemän finge deltaga i den förberedande behandlingen under former, som lämnade garanti för att deras synpunkter komme fram till stadsfullmäktiges behandling. Föreningen upplyste tillika, att en minoritet inom densamma uttalat sig för att polisnämnden skulle ut- göra befordringsmyndighet.

Jämväl föreningen för Malmö polismän Kamraten inkom till justitieombuds- mannen med en skrift, vari föreningen i avseende å polisnämndens samman- sättning och kompetens gjorde sig till tolk för likartade synpunkter som de två förut omnämnda polissammanslutningarna. Beträffande de i förslaget till polisreglemente upptagna föreskrifterna om disciplinstraff anförde sistnämnda förening, att extra tjänstgöring med hänsyn till polismännens ändock an- strängande arbete icke borde ifrågakomma samt att det borde stadgas, att ådömt disciplinstraff efter fem års oförvitlig tjänstgöring icke längre skulle verka hindrande för befordran.

Med föranledande av, bland annat, innehållet i ovan refererade skrifter ingick justitieombudsmannen den 31 oktober 1919 till Kungl. Maj:t med en framställning i ämnet. Däri framhölls, bland annat, att det syntes vara av stor vikt, att ett nytt förslag till allmän polisförfattning med det snaraste förelades riksdagen, och att ett stadgande om polisnämnd, vars införande enligt justitieombudsmannens mening skulle medföra många fördelar, måste bliva en tyngdpunkt i en dylik författning. Det syntes i avseende å polis- nämnden önskvärt, att en representant för poliskåren bereddes plats i den- samma, och tanken att polisnämnden beträffande befordringsfrågor och uttag- ning av elever till polisskolas befälskurs skulle äga förslagsrätt hade mycket, som talade för sig. Vissa av de i polissammanslutningarnas skrivelse fram- lagda förslagen borde vid en förnyad utredning tagas under övervägande. Ifrågasättas kunde, om icke de i reglementsförslaget upptagna bestämmelserna om bestraffningsarterna ej vore av den betydelse, att de borde uppflyttas i polislagen. Vid överarbetning av förslaget till polisreglemente borde, bland annat, iakttagas, att polisman, som uppsades i följd av olämplighet för tjänsten,

• Sida 113
•  Original

erhölle uppsägningen skriftligen med angivande av skälet för hans olämplighet. Justitieombudsmannen betonade vidare i fråga om polispersonalen på landet angelägenheten av att jämväl för landet komme till stånd en polisförfattning, där lämpliga stadganden till polispersonalens skydd bleve antagna.

Den 2 november 1920 inkom justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t med en förnyad framställning i ämnet, vari han ytterligare betonade behovet av en allmän polisförfattning.

Svenska polisförbundet har sedermera inkommit till Kungl. Maj:t med två nya framställningar. I den ena, ingiven den 17 januari 1921, föreslog förbun- det, att frågan om »den egentliga polisförfattningen» skulle skiljas från den ekonomiska frågan om vem som skulle bestrida kostnaderna för polisväsendet samt förstnämnda fråga göras till föremål för förslag redan till nämnda års riksdag. I den senare, som ingavs den 12 december 1921, framlade förbundet utkast till ett statsorganiserat polisväsende under ledning av en central polis- överstyrelse. Landet skulle indelas i polisdistrikt, som i regel skulle bestå av stad, köping eller landsfiskalsdistrikt, men i vissa fall på landet kunna innefatta mindre område än ett landsfiskalsdistrikt. Ledningen av polisväsen- det skulle tillkomma jämte vederbörande polischef en polisstyrelse, bestående av polischefen, två till tre av kommunal korporation utsedda ledamöter och en till två representanter för polispersonalen. Polisstyrelsen, vars samtliga beslut borde kunna överklagas hos polisöverstyrelsen, skulle äga att avgiva yttrande och förslag vid tillsättande av stadsfiskal, landsfiskal och poliskom- missarie, som vore polischef, att anställa, befordra och bestraffa lägre polis- personal upp till kommissarie, som ej vore polischef, att hos vederbörande göra framställning om anslag för inrättande, underhåll, uppvärmning och be- lysning av tillräckliga och lämpliga lokaler för ortens polisväsende samt låta inrätta dessa lokaler enligt av polisöverstyrelsen meddelade anvisningar, att till polisöverstyrelsen ingiva förslag å det antal kriminalpolismän av olika grader, som borde finnas i orten, att i övrigt fullgöra de åligganden, som enligt ordningsstadgan för rikets städer ålåge poliskammare, magistrat eller däremot svarande styrelse, att ingiva förslag å det antal ordningspolismän, som borde finnas i orten samt att hos polisöverstyrelsen och ortens beslutande myndig- het hemställa om godkännande av »ordningsföreskrifter att av polisen över- vakas». För anställande och befordran av polismän borde gemensamma regler gälla. Anställningsreglerna borde innefatta, att den, som ville vinna anställ- ning vid poliskår, skulle dels uppfylla vissa kvalifikationer i avseende å ålder, kroppskonstitution och allmänbildning och dels hava genomgått en särskild poliskonstapelskurs. Ordinarie anställning såsom poliskonstapel borde kunna vinnas först efter ett års provtjänstgöring. För befordran till kriminalkonstapel och befäl skulle krävas, att vederbörande genomgått särskild kurs för den grad, till vilken befordran skulle ske. För att få tillträde till dylik kurs borde aspirant hava tjänstgjort viss tid i den närmast lägre graden, under viss tid icke hava ådömts bestraffning och, vad beträffar befordran till befäl, icke hava uppnått viss ålder. De, som genomgått kurs för en viss grad och däri blivit godkända, skulle i regel äga ovillkorlig rätt till befordran efter tur enligt tjänsteålder. TI fråga om de disciplinära bestämmelserna borde gälla, bland annat, att den s. k. olämplighetsparagrafen borde borttagas samt att polischefs rätt att ålägga disciplinär bestraffning borde inskränkas till med- delandet av offentlig tillrättavisning (varning) och disciplinär tjänsteförflyttning. Polispersonalen borde i avlöningsavseende på närmare angivet sätt jämställas med befattningshavare inom kommunikationsverken samt erhålla rätt till pension, kommissarier vid fyllda 60 år och övriga underordnade polismän vid fyllda 55 år.

Justitieom- budsmannens framställning

2/11 1920.

Framställ- ningar från Svenska polisförbun- det 1921.

• Sida 114
•  Original

' II. Gällande bestämmelser angående personalens antagande, entledigande, disciplinära bestraffning och ställning i övrigt.

a) Städer med polismästare.

Översikt. De bestämmelser, som gälla angående polispersonalens ställning i de elva av landets största städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund, i vilka ledningen av polisväsendet handhaves av en särskild polismästare, äro visserligen av ganska skiftande innehåll, vilket erhåller sin förklaring däri, att bestämmelserna tillkommit på helt olika tider samt delvis äro av lokalt ur- sprung. Men i den mån bestämmelserna äro av sistnämnda art, har givetvis sakens natur verkat därhän, att en viss överensstämmelse kommit till stånd emellan de olika städerna, vartill otvivelaktigt i hög grad bidragit, att de för Stockholm gällande föreskrifterna ofta nog tagits till mönster i de övriga städerna.

I fråga om sättet för polismästarens tillsättande kan man urskilja två huvud- typer. Den ena typen består av sådana städer, i vilka polismästaren efter eller utan föregående förslag av stadens röstberättigade invånare eller stads- fullmäktige tillsättes av Kungl. Maj:t. I de städer, som tillhöra den andra typen, ankommer tillsättandet på stadsfullmäktige. Samtliga dessa senare städer höra till dem, i vilka polismästaren icke helt ägnar sig åt polisväsendet utan samtidigt är rådman. Den förra typen är den vanligare, till den senare höra endast Gävle, Eskilstuna och Uppsala.

Beträffande tillsättandet av de biträdande tjänstemän, som under namn av polisintendenter äro närmast underordnade polismästarna i Stockholm och Göteborg, förefinnes icke någon enhetlighet. De tillsättas i den förra staden av Kungl. Maj:t och i den senare av Konungens befallningshavande. I Stockholm tillsättes jämväl sekreterare av Kungl. Maj:t. I övrigt kan man säga, att reglerna för tillsättandet av polismästarnas byråpersonal äro enhetliga. I samtliga städer, i vilka dylika befattningshavare finnas, ankommer tillsättandet på magistraten, i. Stockholm överståthållarämbetet, som ju i detta avseende kan sägas svara emot magistraten.

Vidkommande den övriga polispersonalen råder ock i stort sett enhetlighet, i det att densamma såsom regel tillsättes av polismästaren i eller utom veder- börande poliskammare. Endast beträffande tillsättande av poliskommissarier i Stockholm, Eskilstuna och Uppsala föreligga avvikelser, i det att tillsättan- det för närvarande handlägges i Stockholm av överståthållaren samt ankommer i Eskilstuna på den kollegiala poliskammaren och i Uppsala på magistraten.

Särskilda kompetensvillkor för anställning vid poliskår finnas fastställda endast i de tre största städerna samt Örebro. På denna punkt hava före- skrifterna för Stockholm fått tjäna såsom förebild för de andra städerna, vilket medfört, att reglerna i väsentliga delar överensstämma. De innefatta sålunda alla krav på minimilängd, på minimi- och maximiålder vid första antagandet, på oklanderlig kroppskonstitution, på omdömesförmåga, karaktär och väl vits- ordad föregående vandel ävensom på viss allmänbildning. I sistnämnda avse- ende kräves överallt underofficersutbildning eller på annat sätt förvärvat, däremot svarande kunskapsmått. Jämväl i de städer, i vilka särskilda kom- petensregler för anställning vid poliskåren icke finnas fastställda, har man så till vida i praxis uppnått en viss enhetlighet, som man i regel uppställer fordran på samma allmänbildning som i de fyra förstnämnda städerna.

För befordran till ordinarie konstapel eller befäl finnas i allmänhet icke några mera detaljerade regler; de vanliga grunderna för befordran, skicklighet och tjänsteålder, bliva här normerande. ”Tendenser till en mera ingående

• Sida 115
•  Original

reglering även på denna punkt saknas dock icke; sålunda krävas på sina håll viss tids tjänstgöring, särskild polisskoleutbildning samt, vid befordran till befäl jämväl utom kriminal-(detektiv-)Javdelning, tjänstgöring vid sådan.

Den disciplinära bestraffningsmyndigheten utövas i ifrågavarande städer i allmänhet av den myndighet, som äger tillsätta vederbörande polisman. Be- rörda myndighet tillkommer sålunda polismästaren i alla städer utom Uppsala, där bestraffningsrätten på visst sätt är uppdelad emellan magistraten och polismästaren, samt, i fråga om poliskommissarier, Stockholm, varest den disci- plinära bestraffningsrätten över sistnämnda befattningshavare utövas av Över- ståthållaren. Vid smärre förseelser kan det vanligen bero vid varning av när- maste förman.

Såsom disciplinära straffarter tillämpas tillrättavisning, varning, extra tjänst- göring, löneavdrag, suspension med eller utan tjänstgöring, nedflyttning i lön eller tjänstegrad samt avsättning. Framhållas bör i detta sammanhang, att åläggande av extra tjänstgöring med hänsyn till polistjänstens krävande art på sina håll befunnits mindre lämpligt och att i följd därav denna strafform icke användes i vissa städer, där den enligt gällande reglemente kan åläggas.

Från avsättning såsom disciplinär bestraffning och alltså tillämplig blott, då vederbörande gjort sig skyldig till bestämd förseelse, är att skilja avske- dande på grund av allmän olämplighet för tjänsten eller, såsom det på sina håll heter, på grund av att polischefen förlorat förtroendet för den ifråga- varande polismannen. Rätt att på nämnda grund skilja polisman från tjänsten förefinnes i samtliga här ifrågavarande städer utom Uppsala. Befogenhet att besluta om avskedande tillkommer samma myndighet, som äger tillsätta den polisman, varom fråga är. Då polisman avskedas av nu berörda anledning, äger han i regel åtnjuta viss tids uppsägning eller rätt till lön för motsva- rande tid. Frånsett de fall, då polisman avsättes i följd av begången förseelse eller avskedas på grund av olämplighet — i båda fallen kan klagan över beslut, varigenom polismannen entledigas, föras i vanlig ordning hos Konungens be- fallningshavande och därefter i förra fallet i regeringsrätten, i det senare hos Kungl. Maj:t i statsrådet — kan polisman i nu omförmälda städer icke mot sin vilja tvingas att avgå annat än av åldersskäl. Vill polisman själv lämna tjänsten, måste han på sina håll underkasta sig viss uppsägningstid.

De närmare bestämmelser, som gälla i de olika polismästarstäderna (här nedan upptagna efter storleken), äro följande:

Polismästaren i Stockholm är förtroendeämbetsman. Han utnämnes efter anmälan av överståthållaren. Jämväl polisintendenterna och polisassessorerna utnämnas av Kungl. Maj:t efter dylik anmälan. Sekreterarna tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av överståthållaren. Notarier, kanslister, räkenskaps- förare, kassakontrollant, magasinsförvaltare och poliskommissarier tillsättas av överståthållaren, polispersonalen i övrigt av polismästaren. Kommissarie har att avgiva förslag till befordran bland den honom underlydande personalen.

Den egentliga polispersonalen tillsättes tills vidare. Till innehavare av be- fattning må, där fråga ej är om befordran eller förflyttning från befattning till annan, ej utan medgivande av Stockholms stads tjänstenämnd förordnas den, som innehar sådan levnadsålder, att han vid uppnåendet av den ålder, vid vilken innehavaren av befattning är skyldig att avgå från densamma, icke kan hava nått det antal tjänsteår, som medför rätt till hel pension (K. Instr. för överståthållarämbetet den 1 december 1882, $$ 2, 33, 41 med senare ändringar, K. Instr. för polismästaren den 20 maj 1868, 8 2, överståthållarämbetets prot. den 5 maj 1885, allmänna villkor och bestämmelser för tillämpning av löne- staten för polispersonalen, av stadsfullmäktige antagna den 10 juni 1912, p. 1,

Stockholm.

• Sida 116
•  Original

överståthållarämbetets nstr. för polispersonalen, $ 4 tjänstereglemente för polispersonalen, antaget av stadsfullmäktige den 15 juni 1921).

Särskilda kompetensvillkor för anställning vid poliskåren ävensom bestämmel- ser rörande provtjänstgöring fastställas av överståthållarämbetet efter tjänste- nämndens hörande. För befattningshavare vid poliskåren, till vilka jämväl poliskommissarierna hänföras, gälla följande den 18 november 1920 av över- ståthållarämbetet, efter stadsfullmäktiges hörande, fastställda kompetensvillkor. För att antagas till extra konstapel erfordras att vara minst 175 centimeter lång utan skodon; att hava fyllt 22, men ej 28 år; att hava gott omdöme och lugnt sinnelag, att iakttaga städat uppförande samt att vara pålitlig i sina uppgifter; att hava god hälsa, stark kroppsbyggnad och gott utseende samt » att vara fri från lyten och kroppsfel (såsom hinderliga fel räknas bland andra dåliga tänder, åderbråck, plattfot, stark fotsvett); att vara nykter, icke vara ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 8 strafflagen omförmäles, och från till äventyrs förut innehavda befattningar hava goda intyg och rekommendationer; att vara ogift, dock att, där särskilda förhållanden föreligga, även gift man må kunna antagas; att hava fullgjort i värnpliktslagen anbefalld minst en repetitions- övning; att, därest sökanden är eller varit fast anställd vid krigsmakten, hava genomgått i vederbörande reglementen stadgade skolor och kurser för befor- dran till furir eller underofficerskorpral eller, därest sökanden icke har eller haft anställning vid krigsmakten, hava genomgått minst 4 klasser i allmänt läroverk eller 4 kurser i folkskolans högre avdelning eller minst ettårig kurs i Stockholms borgarskolas handelslinje med början i klass I eller minst klasserna I och II i samma skolas realskolelinje eller ock efter obligatorisk folkskole- undervisning hava under minst 6 månader bevistat folkhögskola eller annan motsvarande bildningsanstalt eller slutligen hava på annat sätt förvärvat för polistjänsten erforderlig allmänbildning. Ordinarie konstapel skall minst sex månader hava tjänstgjort såsom extra konstapel vid Stockholms poliskår och därunder visat nit och duglighet för tjänsten samt iakttagit ett hedrande upp- förande ävensom vid kårens polisskola hava avlagt konstapelsexamen med minst huvudbetyget godkänd. För att antagas till kvinnligt polisbiträde er- fordras att hava fyllt 25, men ej 30 år; att hava genomgått högre läroverk med normalskolekompetens samt en av Svenska fattigvårdsförbundet anordnad kurs för praktisk och teoretisk utbildning av föreståndarinnor vid fattigvårds- anstalter och barnhem eller annan därmed jämställd eller högre social kurs eller ock att vara utexaminerad sjuksköterska med tvåårig utbildning och hava i kurs av nyss angivet slag erhållit undervisning i den del av ämnena, som ej ingå i sjuksköterskekursen; att i tillämpliga delar uppfylla de för extra konstapel gällande kompetensvillkor, som ej angå längd, ålder eller kunskaper; samt att hava minst sex månader tjänstgjort på förordnande eller såsom extra vid Stockholms poliskår och därunder visat nit och duglighet i tjänsten samt iakttagit ett hedrande uppförande. Vid befordran fordras av vederbörande att vara ordinarie befattningshavare inom närmast lägre grad vid kåren; att, där fråga är om utnämning till överkonstapel vid ordningspolisen eller kom- missarie därstädes, hava tjänstgjort i förra fallet minst ett år vid krimihal- avdelningen och i det senare som ordinarie överkonstapel ej blott vid ord- ningspolisen utan jämväl vid kriminalavdelningen; att hava visat nit och skick- lighet i innehavd tjänsteställning, så ock ett hedrande uppförande och lämp- lighet i övrigt för sådan tjänst, som den, vilken skall besättas; att vid kårens polisskola hava avlagt befälsexamen med huvudbetyget med beröm godkänd, dock att endast huvudbetyget godkänd erfordras, därest befattningshavaren i tjänsten visat synnerlig lämplighet för befordran, samt att villkoret att hava avlagt befälsexamen vid polisskolan icke gäller vid befordran till kommissarie för den, som befordrats till överkonstapel, innan polisskolan inrättades.

• Sida 117
•  Original

Enligt dessa stadganden sker således befordran inom kåren utan avseende å annan utbildning än den, som meddelas inom densamma. TI praxis kan emellertid uppenbarligen beredas tillfälle att låta även annan utbildning utöva inflytande. Av den vid kåren anställda personalen hava för närvarande två kommissarier avlagt studentexamen, medan däremot ingen avlagt juridisk examen.

Enligt nyssnämnda stadganden förutsättes för befordran till konstapel och till befäl att hava vid kårens polisskola avlagt för den förra befattningen konsta- pelsexamen och för befäl befälsexamen. Bestämmelserna angående polisskolan innefattas i det av överståthållarämbetet den 23 december 1920 fastställda freglementet.!')

Avsked från befattning meddelas av samma myndighet, som äger att tillsätta befattningshavaren (K. Instr. för överståthållarämbetet, $ 61, överståthållar- ämbetets prot. den 5 maj 1885). $

I fråga om disciplinär bestraffning gäller, att räkenskapsföraren, notarier och kanslister, kassakontrollant och magasinsförvaltare kunna av överståt- hållaren få varning sig tilldelad eller dömas till böter, svarande mot högst en månads avlöning eller mistning av tjänsten under högst tre månader. Polis- och vaktbetjänte må ock, då begången felaktighet är av beskaffenhet, att över- ståthållaren finner sig icke vidare kunna hava förtroende för dem, från befatt- ningen alldeles skiljas. Beträffande poliskårens personal utövas den discipli- nära bestraffningsrätten av överståthållaren endast, då det är fråga om att döma någon av poliskommissarierna till avsättning (dessa äro såsom ovan nämnts tillsatta av överståthållaren). I övrigt tillkommer den disciplinära bestraffningsrätten polismästaren, allenast med det undantag, att vederbörande polisintendent äger tilldela honom underlydande personal varning för mindre förseelser (K. Instr. för överståthållarämbetet, $ 62, överståthållarämbetets prot. den 5 maj 1885).

Huvudbestämmelserna angående poliskårens disciplinära bestraffning med- delas i instruktionen för polispersonalen, $$ 11, 18 och 19, som innehålla föl- jande. .

»Polisman kan avskedas ej mindre på egen ansökan, vilken dock för att vara berättigad till bifall, bör till polismästaren ingivas minst en månad innan polisman vill träda ur tjänsten, än ock när som helst såsom påföljd av grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten eller då överståthållar- ämbetet finner polisman vara för tjänsten olämplig, och för honom förlorat förtroendet.

Då polisman utan att hava begått bestämd förseelse eller fel, som bör med avsked bestraffas, endast på grund av mindre lämplighet för tjänsten av- skedas, äger han tillgodonjuta en månads uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande lön. Lämnar polisman tjänsten utan erhållet avsked, har han förbrutit vad möjligen kan vara av hans lön innestående och vare där- jämte underkastad ansvar enligt lag.

För försummelse eller fel i tjänsten, såvida de icke finnas vara av den beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelse i allmän lag eller författning böra tillämpas, bestraffas polisman med tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänstgöring, nedflyttning i lön och tjänstegrad och avsättning. Om förseelsen är av särdeles ringa be- skaffenhet, må det kunna bero vid varning av vederbörande närmaste förman, men Övriga bestraffningar må endast av polismästaren eller i vissa fall av överståthållaren ådömas. Söker polisman med osanna uppgifter eller förkla- ringar förleda förman eller avgiver han veterligen falsk och osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas.»

• Sida 118
•  Original

Göteborg.

Malmö.

Dessutom iäro särskilda löneavdrag stadgade för konstaplarna, om de för- summa inspektions-, patrullerings- eller vaktpass.

Enligt vad som meddelats från överståthållarämbetet användes numera icke åläggande av extra tjänstgöring såsom bestraffning, därför att denna straffart, med hänsyn till den ordinarie tjänstens ansträngande beskaffenhet, anses olämplig.

Vid suspension utan tjänstgöringsskyldighet är polisman förlustig såväl lön som tjänstgöringspenningar och arvode. Vid suspension med tjäustgörings- skyldighet avdrages endast lön och arvode (order den 31 januari 1900).

Polismästaren i Göteborg tillsättes i samma ordning som borgmästare. Efter omröstning bland de i kommunen röstberättigade uppsätter magistraten de tre, som erhållit högsta röstetalet, på förslag, till befattningen, varefter Kungl. Maj:t utnämner en av de sålunda föreslagna (K. Instr. för polismästaren YT oktober 1883, 8 1, valordning, av magistraten fastställd den 27 januari 1889).

Polisintendenterna tillsättas av Konungens befallningshavande (särskilda K. Instr. för polisintendenterna den 13 december 1918). Polispersonalen i övrigt tillsättes av poliskammaren efter förslag, såvitt fråga är om överkon- staplar eller konstaplar, av kommissarierna (K. F. den 19 augusti 1807, kap. I, 8 5, instruktion för polispersonalen, utfärdad av poliskammaren den 1 mars 13884, 2 kap. 8 4), och samma myndighet har att meddela sistnämnda personal avsked.

I fråga om kompetensvillkor gälla i huvudsak enahanda regler som i Stockholm. De huvudsakliga olikheterna äro, att antagningsåldern för extra konstapel är 21 till och med 26 år, att ingen hänsyn tages till, om aspirant till extra kon- stapelsplats är gift eller icke, samt att särskilda föreskrifter om viss tjänstetid eller examen såsom förutsättning för befordran icke finnas meddelade. Enligt äldre bestämmelser gälla därjämte, att »polisgevaldiger och uppsyningsmän skola vara kända för nykterhet, trovärdighet och skicklighet» (K. F. den 19 augusti 1807, kap. 1, $ 5). I fråga om disciplinär bestraffning stadgas i sistnämnda författningsrum att »om under tjänsteutövning ett motsatt förhållande upp- dagas, äger poliskammaren den brottslige med suspension och lönens förlust på viss tid anse eller ock ifrån tjänsten utan vidare omgång avsätta».

I 1 kap. 8 18 av instruktionen för polispersonalen, vilken även gäller poliskommissarierna, föreskrives, att polisman kan avskedas när som helst såsom påföljd för grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten eller då polisstyrelsen finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. Då polisman utan att hava begått bestämd förseelse eller fel, som bör med avsked bestraffas, endast på grund av mindre lämplig- het för tjänsten avskedas, äger han tillgodonjuta en månads uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande avlöning. I 1 kap. 8 19 av samma instruk- tion stadgas, att polisman för försummelse eller fel i tjänsten, såvida de icke finnas vara av den beskaffenhet, att jämväl ansvar enligt allmän lag eller för- fattning bör tillämpas, straffas med tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänstgöring, nedflyttning i lön och tjänstegrad samt avsättning.

I Malmö tillsättes polismästaren sålunda, att stadsfullmäktige på förslag till befattningen uppföra tre personer, bland vilka Kungl. Maj:t utnämner en. Polissekreteraren tillsättes av magistraten efter förslag av poliskammaren (d. v. 8. polismästaren). Polisbetjäningen antages av poliskammaren (polismästaren) på en månads uppsägning, vilket gäller även med avseende å poliskommis- sarierna (K. St. angående polisverket den 21 oktober 1910). Särskilda kom- petensvillkor äro föreskrivna allenast för att antagas till extra konstapel. Be-

• Sida 119
•  Original

stimmelserna, som äro utfärdade av polismästaren, överensstämma sakligt med de för Stockholm gällande, dock skall vederbörandes kroppslängd vara minst 176 cm. Vid befordran tages hänsyn endast till duglighet och lämplighet.

Beträffande disciplinär bestraffning bestämmes i nyssnämnda stadga, att polis- mästaren för fel i tjänsten, därest den felande anses böra bibehållas i tjänsten, äger meddela polisbetjänt varning eller suspension på högst en månad med förlust av lön och tjänstgöringsarvode efter förseelsens beskaffenhet.

I en den 1 november 1897 av polismästaren utfärdad instruktion för polis- personalen stadgas i 1 kap. 8 18 angående avsked, att polisman kan avskedas när som helst såsom påföljd för grövre eller upprepade fel eller förseelser i tjänsten eller då polismästaren finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet, i sistnämnda fall dock först efter en månads uppsägning. Tillika stadgas, att, om polisman med osanna uppgifter och för- klaringar söker vilseleda förman eller avgiver veterligen falsk och osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas ävensom förfallen till det ansvar, lag i särskilt fall stadgar.

Beträffande disciplinär bestraffning fastställas i 1897 års instruktion 1 kap. 8 19 följande straffarter, nämligen tillrättavisning eller varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänstgöring, nedflyttning i lön eller tjänstegrad samt avsättning, varjämte föreskrives, att, om förseelse är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero vid tillrättavisning av närmaste förman, men övriga bestraffningar må endast av polismästaren ådömas. Ehuru sålunda instruktionen i viss mån synes strida emot innehållet i ovan åbe- ropade kungl. stadga, anses enligt erhållna upplysningar instruktionen alltjämt vara i dess helhet gällande.

I Norrköping tillsättes polismästare sålunda, att stadsfullmäktige å förslag till befattningen uppföra tre personer, bland vilka Kungl. Majt utnämner en.

Polisnotarien utses av magistraten efter förslag av polismästaren, som jämväl äger att vid tillsättningen deltaga i beslutet.

Poliskommissarierna och den övriga personalen förordnas av poliskammaren, vari polismästaren ensam har beslutanderätt (K. Br. den 6 mars 1874).

Angående kompetensvillkor finnes ingen annan bestämmelse än i 1825 års ovannämnda K. Br.!), 8 5, där det heter, att polisgevaldiger och uppsynings- män skola vara kända för skicklighet, trovärdighet och nykterhet. Enligt praxis fordras emellertid för inträde i poliskåren underofficersexamen eller därmed jämförlig examen; för befordran till överkonstapel fordras utbildning vid detektivavdelningen. TI fråga om bestraffning innehåller nyssnämnda para- graf föreskrift om att, om under tjänsteutövning skulle uppdagas, att någon icke visar skicklighet, trovärdighet eller nykterhet, eller om någon begår fel eller försummelse i tjänsten, den brottslige dömes till suspension eller lönens förlust på viss tid eller ock från tjänsten utan vidare omgång avsättes.

I den av poliskammaren utfärdade instruktionen för polispersonalen den 2 januari 1877 meddelas i 1 kap., $$ 18 och 11, samma bestämmelser angående avskedande, som äro meddelade 1 motsvarande paragrafer i den något äldre in- struktionen för polispersonalen i Eskilstuna, allenast med den olikhet, att i Norrköping uppsägningstiden är begränsad till en månad.

Såsom disciplinära straffarter föreskrivas i 1 kap. 8 19 varning, suspension, degradering och avsättning.

Om förseelse är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero vid varning av närmaste förman, men Övriga bestraffningar må endast ådömas av poliskammaren. Såsom närmaste förman torde även överkonstapel och in- spektionskonstapel vara avsedd ($ 11 i dess lydelse enligt beslut den 20 februari 1912). :

Norrköping.

• Sida 120
•  Original

Hälsingborg. I Hälsingborg tillsättes polismästaren, vilken tillika är rådman och ledamot av magistraten, på det sätt, att stadsfullmäktige på förslag till befattningen uppföra tre personer, bland vilka Kungl. Maj:t utser en.

Polisnotarien utses av magistraten efter förslag av polismästaren (K. St. för rådstuvurätten och magistraten den 29 december 1912, $ 3).

Polispersonalen i övrigt och således även poliskommissarierna antagas av polismästaren med två månaders uppsägning (instruktion för polispersonalen, ut- färdad den 29 januari 1889 av magistraten 1 kap., $ 2).

För anställning fordras ett kunskapsmått, som minst svarar mot avlagd underofficersexamen. Ordinarie konstapel måste inför polismästaren avlägga en särskild examen i lag- och författningskunskap. Befordringsgrunderna äro duglighet och intresse för tjänsten; för befordran till de högre befälsgraderna fordras därjämte en längre tids väl vitsordad tjänstgöring inom detektivav- delningen.

Beträffande avsked stadgas i nämnda instruktion, 1 kap., $ 18, att polisman kan när som helst avskedas såsom påföljd för grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten eller då polismästaren finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet, i sistnämnda fall dock först efter två månaders uppsägning. I fråga om osanna uppgifter eller veterligen falsk och osann rapport finnes i I kap. 118 samma stadgande som det i instruktionen för Malmö meddelade:

Beträffande disciplinär bestraffning föreskrives i 1 kap., 8 19, av samma in- struktion, att för försummelse eller fel i tjänsten, de där icke finnas vara av beskaffenhet, att jämväl ansvarsbestämmelser enligt allmän lag eller författning kunna eller böra å dem tillämpas, bestraffas polisman med tillrättavisning och varning, skärpt tjänstgöring, tjänstgöring med löneavdrag, suspension från tjänst och lön, nedflyttning i lön och tjänstegrad samt avsättning. Om för- seelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero vid varning av närmaste förman, men övriga bestraffningar må endast ådömas av polis- mästaren.

Gävle. I Gävle väljes polismästaren, såsom tillika rådman, av stadsfullmäktige (K. Br. den 22 november 1889).

Beträffande tillsättning av övriga befattningshavare äro några särskilda stadganden icke meddelade. Dessa befattningshavare (även poliskommissarierna) utses av polismästaren på grund av hans allmänna myndighet att utöva ledning och inseende över polisväsendet. Enligt praxis fordras för att antagas till konstapel underofficersexamen eller motsvarande civil examen. Vid befordran inhämtas yttrande av vederbörande kommissarie; befordringsgrunderna äro

É skicklighet och tjänsteålder.

Beträffande avsked föreskrives i instruktionen för polispersonalen, kap. I, 8 16, att polisman kan avskedas till följd av grövre och upprepade förseelser i tjänsten eller då polischefen finner honom vara olämplig för tjänsten. I övrigt är angående disciplinär bestraffning stadgat i samma instruktion, kap. I,;$ 17, att bestraffning för försummelse eller fel i tjänsten, såvida felet icke befinnes vara av den beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelse i allmän lag eller författning bör tillämpas, utgöres av varning, nedflyttning i lägre lönegrad, degradering eller avsättning.

Dessa paragrafer gälla jämväl med avseende på poliskommissarie. Polischefen, det vill säga polismästaren, är den myndighet, som äger till- dela disciplinär bestraffning.

Örebro. I Örebro tillsättes polismästaren, vilken tillika är ledamot av magistraten, sålunda, att stadsfullmäktige å förslag till befattningen uppföra tre personer,

• Sida 121
•  Original

bland vilka, efter det Konungens befallningshavande avgivit yttrande angå- ende de föreslagnas lämplighet för tjänsten, en utnämnes av Kungl. Maj:t (K: Br. angående förändrad organisation av rådstuvurätten och magistraten den 13 februari 1920).

Polispersonalens befattningshavare i övrigt antagas av poliskammaren tills vidare och så länge, de åtnjuta poliskammarens förtroende. På poliskammarens prövning beror, om ledig befattning skall kungöras till ansökan eller icke. Kompetensvillkoren, vilka bestämts av poliskammaren, överensstämma 1 huvud- sak med de för Stockholm gällande; beträffande kroppslängd fordras dock endast 174 cm. och i fråga om ålder, att aspirant är minst 21 och högst 25 år. Ordinarie konstapel måste hava tjänstgjort såsom extra konstapel i minst ett år. Befäl måste hava vid någon polisskola avlagt godkänd befälsexamen. Befordringsgrunderna äro i övrigt visad nit och skicklighet, hedrande vandel och lämplighet för den tjänst, varom fråga är.

Poliskonstapel kan avskedas, när helst poliskammaren finner fel eller för- summelse i tjänsten eller olämplighet för befattningen sådant föranleda. Vid avsked endast på grund av mindre lämplighet äger han dock åtnjuta en må- nads uppsägningstid. Söker polisman med osanna uppgifter eller förklaringar missleda förman eller avgiver han veterligen falsk eller osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas. För fel eller försummelse i tjänsten bestraffas poliskonstapel med varning, suspen- sion eller avsättning. Vem bestraffningsmyndigheten tillkommer, är icke an- givet, men enligt uppgift utövas densamma av poliskammaren (stadga för polisens ordnande samt instruktion för polispersonalen, utfärdade av magi- straten den 16 november 1891).

I Eskilstuna väljes polismästaren, som tillika är rådman, av stadsfullmäktige, varefter fullmakt för honom utfärdas av Konungens befallningshavande.

Poliskommissarien antages och avskedas av poliskammaren. Den övriga polispersonalen antages av polismästaren (reglemente för Eskilstuna stad, fast- ställt av Kungl. Maj:t den 9 april 1920, $$ 2, 3, 19).

Särskilda bestämmelser angående kompetensvillkor finnas icke; enligt praxis undergå extra konstaplar för att kunna antagas till ordinarie prövning i in- struktioner och författningar inför polismästaren. Undervisning i berörda äm- nen meddelas av poliskommissarien.

Beträffande avsked stadgas i en av poliskammaren den 9 oktober 1875 ut- färdad instruktion för polispersonalen, 1 kap.,& 18, att polisman kan avskedas när som helst såsom påföljd för grövre eller upprepade förseelser 1 tjänsten eller då polismästaren finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. Då polisman, utan att hava begått bestämd förseelse eller fel, söm bör med avsked bestraffas, endast på grund av mindre lämplighet för tjänsten avskedas, äger han tillgodonjuta två månaders uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande lön. Ett specialfall behandlas i & 11 i samma kapitel, där det stadgas, att, om polisman söker med osanna uppgifter eller förklaringar förleda förman eller avgiver han veterligen falsk och osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas ävensom förfallen till det ansvar, lag i särskilt fall stadgar.

Beträffande disciplinär bestraffning stadgas il kap., $ 19, att för försummelser eller fel i tjänsten, så vida de icke finnas vara av den beskaffenhet, att jämväl straff- bestämmelser i allmän lag eller författning böra tillämpas, bestraffas polisman med tillrättavisning eller varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänstgöring, därvid lönemistning under suspensionstiden alltid äger rum, nedflyttning i tjänstegrad eller avsättning.

Enligt vad som meddelats har straffet åläggande av extra tjänstgöring råkat ur tillämpning.

Eskilstuna.

• Sida 122
•  Original

Uppsala.

I 2 kap., 5 8 stadgas särskilt, att, om konstapel, under det han äri tjänst- göring, avlägsnar sig ur distriktet eller besöker något näringsställe eller om konstapel icke ordentligen anmäler sig å vaktkontoret före tjänstgöringens mottagande och då den är slut eller icke i rätt tid mottager sin tjänstgöring, straffas han första gången med varning, andra gången med löneavdrag, 2 kronor, tredje gången med löneavdrag, 10 kronor, och fjärde gången med 25 kronors löneavdrag eller avsättning.

I fråga om vilken myndighet, som bestraffningsrätten tillkommer, föreskrives i 1 kap. 19 8, att om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero vid varning av närmaste förman, men övriga bestraffningar må endast ådömas av polismästaren. Med närmaste förman torde här förstås även överkonstapel (1 kap. 11 $S). I 1920 års reglemente, $ 20, synes vara förut- satt, att ny instruktion för polispersonalen skall utfärdas. Såvitt meddelats, har emellertid detta ännu icke skett.

I Uppsala är polismästaren, såsom förut nämnts, tillika rådman och leda- mot av stadens magistrat och tillsättes genom val av stadsfullmäktige, varefter fullmakt för den valde utfärdas av Konungens befallningshavande.

Poliskommissarien tillsättes av magistraten medelst skriftligt förordnande, polispersonalen i övrigt av. polismästaren i enahanda form. Bestämmelser an- gående kompetensvillkor finnas icke; i praxis sker befordran från lägre till högre grad med beaktande av vederbörandes skicklighet och tjänsteålder. Be- träffande extrakonstapel är särskilt stadgat, att den, som tjänstgjort minst tre år, likställes i avseende å skiljande ur tjänsten med ordinarie konstapel (regle- mente för poliskåren, fastställt av Konungens befallningshavande den 14 oktober 1910).

Beträffande disciplinär bestraffning stadgas i nyssnämnda reglemente föl- jande: |

SIR

Överskrider poliskommissarien sin befogenhet eller åsidosätter han vad honom åligger enligt allmän lag och författning eller detta reglemente eller särskilt meddelad instruktion och order, och är icke fråga om sådan gärning, att åtal vid laga domstol finnes böra äga rum, må han straffas med varning eller suspension eller i svårare fall från tjänsten avskedas. Bestraffningsrätten utövas av magistraten; ägande likväl polismästaren, där han så prövar nödigt, försätta poliskommissarien ur tjänstgöring, intill dess magistraten i anledning av polismästarens om förhållandet ofördröjligen gjorda anmälan i ärendet beslutat.

8 23.

Gör annan polisman sig skyldig till förseelse, som i nästföregående $ är sagt, må han straffas med: varning; extra tjänstgöring (minst 1, högst 4 straff- pass); mistning av lön, högst för !/, månad; förlust av tjänst och lön under högst två månader; nedflyttning i lägre tjänstegrad; eller avsättning.

Bestraffningsrätten utövas av polismästaren, dock att avsättning av ordi- narie polisman eller extra konstapel, som tjänstgjort minst tre år, endast må avdömas av magistraten efter förutgången anmälan av polismästaren.

8 24.

Angives någon av polisunderbefälet eller polismanskapet för straffbar gär- ning eller annan förseelse, må han, där så nödigt prövas, av polismästaren avstängas från tjänstgöring, intill dess slutligen blivit över honom dömt eller annorlunda förordnats.

• Sida 123
•  Original

Polisman, som beträtts med straffbar gärning eller svårare förseelse i tjän- sten, må jämväl av annan förman tillsvidare avstängas från tjänstgöring; an- mäle dock förmannen sin åtgärd snarast möjligt hos polismästaren.

Polisman, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att hans förseelse, så snart ske kan, underställes vederbörlig prövning.

8120:

Bestraffning, jämlikt 22 och 23 $$, må ej polisman åläggas, med mindre för- hör i ärendet med honom hållits. nderlåter den, som kallats att svara vid sådant förhör, att därvid inställa sig, eller har någon, å vilken skriftlig kallelse till svaromål vid sådant förhör utfärdats, icke kunnat inom tre dagar med kallelse anträffas, må dock utan hinder av hans frånvaro ärendet prövas på förhandenvarande skäl.

Vid handläggning av ärende, som nu är sagt, skall föras protokoll, däri slutliga beslutet jämte skälen därtill antecknas.

Beträffande avsked på grund av olämplighet innehålla de nu gällande be- stämmelserna ingen föreskrift. I en den 15 januari 1875 av polismästaren ut- färdad instruktion för polispersonalen stadgades, att, om polisman söker med osanna uppgifter och förklaringar förleda förman eller avgiver han veterligen falsk och osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas, ävensom förfallen till det ansvar, som lag i särskilda fall stadgar. Någon dylik föreskrift har icke bibehållits i nu gällande regle- mente av 1910.

I Karlskrona tillsättes polismästaren sålunda, att stadsfullmäktige å förslag till befattningen uppföra tre personer, bland vilka, efter det Konungens be- fallningshavande avgivit yttrande angående de föreslagnas lämplighet, en ut- nämnes av Kungl. Maj:t (K. Br. den 31 augusti 1906).

Polispersonalen i övrigt, med undantag av stadsfiskalen, anställes och ent- ledigas av poliskammaren (d. v. s. polismästaren). Helst antagas f. d. mili- tärer, som avlagt minst korpralsexamen. Befordran sker från grad till annan. Överkonstapel måste hava under någon tid tjänstgjort vid detektivavdelningen. I övrigt är skicklighet enda befordringsgrunden.

Beträffande bestraffning och avskedande stadgas i ett av Konungens be- fallningshavande den 9 juli 1892 fastställt reglemente för polisen, 8 7, att för fel eller försummelser i tjänsten, vilka icke anses vara av beskaffenhet att de böra till åtal vid allmän domstol föranleda, kunna de av poliskammaren anställda polismännen av poliskammaren straffas med varning, extra tjänst- göring, mistning av lön eller arvode för viss tid, högst en månad, eller avsked, allt efter felets eller försummelsens beskaffenhet.

Finnes sådan polisman mindre lämplig för tjänsten utan att han gjort sig skyldig till fel eller försummelse, som ensamt för sig till avsked föranleder, äger -han åtnjuta en månads uppsägning, innan han från tjänsten skiljes.

I en av Konungens befallningshavande den 9 januari 1873 fastställd in- struktion för polisen, 1 kap., 9 $, meddelas samma bestämmelse för fall av osanna uppgifter eller veterligen falsk och osann rapport, som den enligt in- struktionen för personalen i Malmö för dylika fall gällande.

Karlskrona.

• Sida 124
•  Original

en av Konungens befallningshavande den 9 februari 1874 fastställd stadga med däri den 17 juli 1876 fastställda ändringar samt en av Konungens be- fallningshavande den 23 juni 1874 fastställd instruktion för polispersonalen: Polispersonalen antages av magistraten på förslag av borgmästaren med eller utan de lediga befattningarnas kungörande till ansökan. Personalen anställes i allmänhet på en månads ömsesidig uppsägning. Enligt beslut av stadsfull- mäktige den 21 maj 1920 skall dock tiden för uppsägning av ordinarie polis- man vara tre månader. Detta beslut, som innefattar ändring i stadgan, synes dock icke hava blivit underställt Konungens befallningshavandes fastställelse. Såsom kompetensvillkor för anställning vid polisen fordras att vara välfrejdad, förete nöjaktigt bevis om föregående oförvitlig vandel samt av magistraten prövas äga de personliga egenskaper och den insikt, som göra personen i fråga fullt lämplig och skicklig till den ifrågasatta befattningen. Poliskommissarien bör icke allenast vara förtrogen med alla delar av polistjänstgöringen, utan även besitta förmåga att föra befäl samt expeditionsvana. HSärskilt avseende skall därjämte, liksom vid befordran till överkonstapel, fästas vid erfarenhet och urskillning, ådagalagda under väl vitsordad polistjänst. Vid ledighet inom de högre graderna bör underordnad polisman företrädesvis komma 1i fråga, då han genom nit och välförhållande gjort sig därav förtjänt samt besitter de för befattningen erforderliga egenskaperna. Beträffande befordran bland den kommissarien underlydande personalen avgiver denne förslag.

Från och med 1911 gälla enligt stadsfullmäktiges beslut följande grunder för antagande av konstaplar. : Ny konstapel antages endast såsom extra och på försök under två år, med rätt för magistraten att entlediga honom efter en månads uppsägning och att genast försätta honom ur tjänstgöring, därest han icke befinnes lämplig för polistjänst. Inom två år från första anställningen skall extra konstapel undergå särskild prövning, huruvida han inhämtat de för anställning såsom ordinarie konstapel nödiga kunskaperna. Brister han däri, måste han i regel lämna polistjänsten. Godkännes han vid prövning och har han under tjänstgöring visat sig lämplig, äger magistraten antaga honom till ordinarie från och med nästa års ingång.

Avsked meddelas av magistraten. Enligt 8 5 i stadgan skall polisman, såsom förut nämnts, i allmänhet anställas på en månads ömsesidig uppsägning med det förbehåll, att, vilken grad han än tillhör, kan han, om han gör sig skyldig till brott, fel, upprepade försummelser i tjänsten eller oordentlighet i levernet, på anmälan av polischefen genast av magistraten skiljas från sin tjänst med tillhörande förmåner. Härifrån avviker emellertid i viss mån instruktionen 8 18, vari stadgas, att polisman kan avskedas när som helst såsom påföljd av grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten eller då polisstyrelsen finner honom vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet, i sistnämnda fall dock först efter en månads uppsägning. Såsom särskild orsak till otjänlighet för polistjänsten omnämnes, att polisman söker förleda förman med osanna uppgifter eller förklaringar eller avgiver veterligen falsk och osann rapport. Vid behandlingen den 21 maj 1920 i stadsfullmäktige av frågan om uppsägningstid uttalades av såväl magistraten som stadsfullmäktige, att stadgebestämmelsen skulle vara den gällande i avseende å uppsägning.

Beträffande disciplinär bestraffning föreskrives i stadgan, att lämpliga på- följder av varning, skärpt tjänstgöring eller suspension från tjänst och lön på viss tid må stadgas. Instruktionen upptager straffarterna tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänst- göring, nedflyttning i lön och tjänstegrad samt avsättning. Avsättning må endast ådömas av magistraten på anmälan av borgmästaren, övriga bestraffningar ådömas av denne, dock att, om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, det må kunna bero vid varning av närmaste förman. Alla fel och försummel- ser, som anmärkas, böra emellertid av underbefälet anmälas hos borgmästaren.

• Sida 125
•  Original

I de städer, där magistrat, men icke polismästare finnes, är polisperso- nalens ställning, liksom 1 polismästarstäderna, rätt växlande. Det ursprungliga torde väl här överallt hava varit, att personalen anställts och entledigats av magistraten, som vid polismans anställande icke varit bunden av några sär- skilda normer, samt att den disciplinära bestraffningsrätten ävensom befogen- het att avskeda polisman på grund av olämplighet tillkommit magistraten. Denna anordning finnes alltjämt på många håll, framför allt i småstäderna. Men allt eftersom städerna vuxit, hava vissa ändringar blivit nödvändiga.

Sålunda har magistraten i åtskilliga städer överlämnat större eller mindre del av sin ovanberörda befogenhet till den av magistratens medlemmar, i regel borgmästaren, som betrotts med ställningen såsom polischef. Det förekommer även, att rätt att antaga extra personal överlämnats åt stadsfiskalen. Sär- skilda kompetensregler för anställning av personal, särskilt i avseende å ålder och kroppsbyggnad, finnas numera fastställda för flera städer, i andra har en viss praxis härutinnan utbildat sig. Vanligt är, att man fordrar under- officersutbildning eller däremot svarande kunskapsmått. I de städer, i vilka annat befäl än stadsfiskal finnes, fordras ibland såsom kompetens för be- fälsanställning betyg från polisskola samt, i fråga om mindre städer, viss tids tjänstgöring vid poliskår i större stad.

Den disciplinära bestraffningsrätten utövas, såsom redan nämnts, av magi- straten eller polischefen; i fråga om lindrigare fall förekommer ock, att disci- plinär myndighet tillkommer stadsfiskal eller underordnat befäl.

De vanligaste disciplinära straffarterna äro varning, suspension och av- sättning, men i vissa städer tillämpas därutöver den ena eller den andra av de disciplinära strafformer, som förekomma i polismästarstäderna. Dessutom användas i några städer såsom disciplinstraff böter och permissionsförbud.

De närmare bestämmelserna angående personalens ställning äro följande: För Södertälje (instr. den 12 juli 1909), Vaxhobn (instr. den 25 augusti 1890) och Sigtuna (instr. den 24 augusti 1920) gälla i allt väsentligt överens- stämmande föreskrifter.

Polispersonalen antages av magistraten, som även har att meddela avsked. Särskilda kompetensvillkor äro icke fastställda. I Vaxholm brukar man emeller- tid fordra för konstapel underofficersexamen eller därmed jämställt prov och för överkonstapel dels högre kurs i polisskola och dels flerårig anställning vid större poliskår eller tjänstgöring å landsfiskalskontor. Avsked kan med- delas såsom påföljd av grövre eller upprepade fel eller förseelser i tjänsten eller då magistraten finner befattningshavare för tjänsten olämplig. Då av- sked meddelas allenast på grund av mindre lämplighet utan att föranledas av fel eller försummelser, äger polisman åtnjuta en månads uppsägning, dock må polisman utan uppsägning kunna skiljas från tjänsten för brott eller för- brytelser utom tjänsten, oaktat de icke äro belagda med påföljd, som omför- mäles i 2 kap. 19 8 strafflagen. Såsom disciplinär bestraffning får i övrigt användas tillrättavisning och varning, avsättning på viss tid, innebärande förlust av hela avlöningen, eller avsättning för alltid. Bestraffningsmyndighet är magistraten eller dess ordförande.

Översikt.

län.

• Sida 126
•  Original

Uppsala län.

Söderman- lands län.

Interimistiskt skiljande från tjänstens utövning ävensom, där omständig- heterna sådant föranleda, från avlöningen, kan företagas av borgmästaren mot polisman, som vid domstol tilltalats för brott.

För Enköping gäller enligt ett av magistraten den 6 juni 1904 fastställt reglemente "för polisen följande. Polisman antages av magistraten samt ut- nämnes och förordnas att uppehålla tjänsten, så länge han åtnjuter magi- stratens förtroende. Såsom kompetensvillkor för att antagas till polisman fordras att äga god frejd, god hälsa och stark kroppsbyggnad, vara nykter och i förut innehavda befattningar hava ådagalagt ett hedrande uppförande, hava fullgjort i värnpliktslagen föreskriven rekrytskola (1:a vapenövning) samt att icke vara över 30 år. Polisman kan avskedas, när magistraten finner honom icke längre vara för tjänsten lämplig; dock att den, som allenast på sistnämnda grund avskedas, äger tillgodonjuta en månads uppsägningstid. Såsom ett särskilt fall, då polisman gör sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas, nämnes, att polisman söker att med osanna uppgifter eller förklaringar missleda förman eller avgiver veterligen falsk och osann rapport.

Beträffande disciplinär bestraffning stadgas i övrigt i reglementet, att polis- man för fel och försummelse i tjänsten straffas av magistraten med varning, suspension eller avsättning. Magistraten äger även befogenhet att interimis- tiskt skilja polisman från tjänstens utövning med förlust av löneförmåner, om polisman vid domstol tilltalas för brott.

I Nyköping synes icke finnas någon bestämmelse om vem, som äger att antaga polisman. Enligt lämnad uppgift sker detta genom magistraten. An- ställningen gäller tills vidare. I fråga om avsked stadgas i en av magistraten den 5 april 1886 utfärdad instruktion för polispersonalen, att magistraten äger avskeda polisman såsom påföljd för grövre eller upprepade fel eller förseelser i tjänsten eller, efter en månads uppsägning, då polisbefälet finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. Specialfallet missledande genom osann uppgift eller förklaring samt veterligen falsk och osann rapport omnämnes även här.

Beträffande disciplinär bestraffning stadgas, att polisman kan av polisbefälet straffas med varning samt av magistraten med suspension eller avsättning. Med polisbefälet avses här ej blott borgmästaren utan även, 1 fråga om ordnings- polisen, poliskommissarien och, i fråga om kriminalkonstapeln, stadsfiskalen.

I Strängnäs tillkommer det enligt en den 19 maj 1919 av magistraten ut- färdad instruktion för poliskåren magistraten att till- och avsätta polisbe- tjäningen. Beträffande avsked och bestraffning stadgas i övrigt allenast, att straff för fel och försummelse i tjänsten ålägges av magistraten eller dess ordförande, att, om polisman befinnes mindre lämplig för tjänsten utan att han gjort sig skyldig till fel eller förseelse, som kan föranleda avsked, äger han åtnjuta en månads uppsägning, innan han från tjänsten skiljes, samt att polisman kan utan uppsägning skiljas från tjänsten på grund av brott av svårare beskaffenhet utom tjänsten, ändock att de icke äro belagda med på- följd enligt strafflagen 2 kap. 19 8. Interimistiskt skiljande från tjänsteut- övningen ävensom, då omständigheterna sådant föranleda, från avlöningsför- månerna kan beslutas av borgmästaren, om polisman varder vid domstol till- talad för brott.

I Mariefred antages enligt ett drätselkammarprotokoll av den 28 februari 1919 polispersonalen av magistraten genom skriftligt kontrakt med tre månaders uppsägning; dock att i fall av tjänstefel magistraten äger att omedelbart skilja polisman från tjänsten. Enligt en den 22 mars 1912 av magistraten utfärdad polisinstruktion kan polisman avskedas såsom påföljd av grövre eller upp- repade fel och förseelser i tjänsten eller då magistraten finner honom för

• Sida 127
•  Original

tjänsten olämplig. Vid avsked på grund av olämplighet utan att avskedet föranledes av fel eller förseelser äger polisman åtnjuta en månads uppsägning. För brott eller förbrytelser av svårare beskaffenhet utom tjänsten, ändock att de icke äro belagda med påföljd enligt strafflagen 2 kap. 19 8, kan polisman skiljas från tjänsten utan uppsägning. TI övrigt är i sistnämnda instruktion stadgat, att för fel eller försummelser i tjänsten bestraffas polisman med till- rättavisning och varning eller med avsättning på viss tid eller för alltid. Be- straffningsmyndighet är magistraten eller dess ordförande. Om polisman vid domstol tilltalas för brott, äger borgmästaren interimistiskt skilja honom från utövningen av tjänsten samt, där omständigheterna därtill föranleda, från löne- förmånerna.

För poliskåren i Torshälla gäller en den 7 augusti 1905 av magistraten ut- färdad instruktion. Enligt denna antages polisman av magistraten samt kan avskedas när som helst såsom påföljd av grövre eller upprepade fel eller för- seelser i tjänsten eller då borgmästaren finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. Andra bestämmelser angående disciplinär bestraffning finnas icke; enligt lämnad uppgift anses dock magi- straten kunna meddela varning och ädöma suspension.

I Trosa tillkommer det enligt reglemente för polispersonalen, antaget av magistraten den 22 september 1913, magistraten att antaga och avskeda polis- personal. Enligt en den 22 juli 1901 av magistraten utfärdad instruktion för polispersonalen gälla beträffande avskedande samt disciplinär bestraffning enahanda bestämmelser, som enligt instruktionen den 22 mars 1912 äro an- tagna för polispersonalen i Mariefred.

I Linköping antages och avskedas personalen, poliskommissarien inbegripen, av magistraten. Poliskonstaplarna antagas enligt en ej dagtecknad instruktion för polispersonalen efter förslag av kommissarien. De erhålla vid antagandet skriftligt förordnande. Poliskonstapel kan avskedas när som helst såsom på- följd av förseelse eller tjänstefel eller då han finnes vara olämplig för tjänsten, dock med rätt till én månads uppsägningstid i det fall, att avskedandet för- anledes endast av bristande lämplighet utan att vederbörande begått bestämd förseelse eller fel. Såsom särskild anledning till att polisman gör sig för- lustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas omnämnes, att han med osanna uppgifter eller förklaringar söker förleda förman eller att han avgiver veterligen falsk och osann rapport. I övrigt stadgas angående disciplinär bestraffning, att poliskommissarien äger tilldela konstapel till- rättavisning och varning ävensom ålägga honom extra tjänstgöring, medan den disciplinära bestraffningsrätten i övrigt tillkommer magistraten, som äger att bestraffa konstapel med suspension från tjänst och lön under lämplig tid eller, där förseelsen är grov, med avsked ävensom döma till visst löneavdrag.

I Söderköping har, enligt reglemente och instruktion för polisen, som an- tagits av magistraten den 7 mars 1881, magistraten att antaga polispersonalen. Då ny konstapel skall antagas, kungöres platsen ledig genom anslag å råd- husets dörr samt i tidningarna. Stadsfiskalen har att avgiva förord för någon av de sökande, varav emellertid magistraten icke är bunden. Utan dylikt kungörande »kan och bör» extra konstapel eller reserykonstapel av magistraten befordras till högre grad endast på grund av ådagalagt hedrande uppförande, gott omdöme samt skicklighet och nit och utan avseende på ålder i tjänsten eller att äldre kamrater bliva förbigångna.

Såsom villkor för att antagas till konstapel fordras att äga god frejd, hava ådagalagt ett hedrande uppförande, icke vara under 21 år eller över 30 år, hava god hälsa, stark kroppsbyggnad, gott omdöme, lugnt sinnelag samt kunna läsa och skriva läslig handstil.

Östergötlands län.

• Sida 128
•  Original

Magistraten meddelar avsked. Konstapel kan när som helst avskedas så- som påföljd av begångna förseelser eller tjänstefel eller om han finnes olämp- lig för tjänsten. Om konstapel avskedas utan att hava begått bestämd för- seelse, endast på grund av mindre lämplighet, äger han dock åtnjuta en månads uppsägningstid. Såsom särskilt skäl till avsked omnämnes, att polisman tager mutor, under eller utom tjänsten befinnes vara av starka drycker överlastad eller eljest ådagalägger begivenhet på dryckenskap, missleder sina förmän med osanna uppgifter eller förklaringar eller fördöljer och förtiger vad honom åligger att anmäla, varjämte anmärkes, att »den, som visar sömnaktighet, lojhet eller brist på nödigt omdöme, då han är stadd i tjänstgöring, icke passar för den befattning han sig åtagit och kan icke förvänta att därvid bliva bibe- hållen». I övrigt är rörande disciplinär bestraffning föreskrivet, att för för- summelse eller fel i tjänsten varnas konstapel första gången av stadsfiskalen och vidare en eller högst två gånger av borgmästaren eller magistraten.

I Motala antagas enligt en den 19 september 1881 av magistraten fastställd instruktion för polisen konstaplarna av magistraten på förslag av stadfiskalen. För att kunna antagas till konstapel gälla samma kompetensvillkor som de i instruktionen för personalen i Söderköping fastställda, med undantag att någon fordran på viss ålder icke uppställes i nu förevarande instruktion. Avsked meddelas av magistraten. Avsked kan meddelas när som helst såsom påföljd av begångna förseelser eller tjänstefel eller då konstapel eljest finnes vara olämplig för tjänsten, dock med rätt för den, som avskedas utan någon be- gången förseelse, endast på grund av mindre lämplighet, till två månaders uppsägning, vilken uppsägningstid jämväl tillämpas, då konstapel själv begärt avsked. Det är särskilt stadgat, att konstapel, som i tjänsten är av starka drycker överlastad eller eljest visar begivenhet på dryckenskap, skall utan skonsamhet avskedas. Detsamma gäller, om konstapel söker missleda förman medelst osanna uppgifter eller förklaringar. »Konstapel, som i sin tjänstgöring visar liknöjdhet och lojhet, kan icke förvänta att bliva i tjänsten bibehållen.» I övrigt stadgas beträffande disciplinär bestraffning, att för försummelser eller fel i tjänsten varnas konstapel första gången av stadsfiskal och vidare en eller högst två gånger av magistraten.

I Vadstena tillkommer det enligt en den 21 november 1910 av magistraten fastställd instruktion för polispersonalen magistraten att, efter stadsfiskalens hörande, antaga och avskeda polismännen. Polisman kan när som helst av- skedas till följd av grövre eller upprepade förseelser i tjänsten eller då magi- straten finner honom vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat för- troendet. BSärskild uppsägningstid för detta fall är icke föreskriven. I övrigt stadgas i instruktionen beträffande disciplinär bestraffning allenast, att polis- man kan bestraffas med tillrättavisning och varning, suspension eller avsättning. Vem, som har att utöva den disciplinära befogenheten, är icke angivet i in- struktionen. Enligt lämnad uppgift tillkommer nämnda befogenhet magistraten.

I Skänninge antagas, enligt en den 4 december 1911 av magistraten utfärdad instruktion för polispersonalen, konstaplarna av magistraten på förslag av stadsfiskalen efter överkonstapelns hörande. För att kunna antagas till kon- stapel gälla samma kompetensvillkor som de i instruktionen för personalen i Söderköping fastställda, med undantag att någon fordran på viss ålder icke är uppställd i nu förevarande instruktion. Avsked meddelas av magistraten. Konstapel kan, om han finnes olämplig för tjänsten eller han därtill eljest skulle hava gjort sig skyldig, för viss tid eller för alltid skiljas från tjänsten. För fel och försummelser i tjänsten kan polisman bestraffas av närmaste förman med tillrättavisning, av stadsfiskalen med varning eller åläggande av extra tjänstgöring samt av magistraten med varning, suspension eller avsättning.

• Sida 129
•  Original

Med avseende på polisväsendet i Jönköping gäller dels en av Konungens Jönköpings befallningshavande den 16 februari 1907 utfärdad stadga och dels ett med stöd VA av nämnda stadga av magistraten den 8 februari 1909 utfärdat reglemente för polispersonalen. Enligt berörda stadga antages polispersonalen av magistraten, kommissarien på förslag av polischefen och den övriga personalen på förslag av poliskommissarien med eller utan kungörande till ansökning allt efter om- ständigheterna. Ingen må antagas till polis utan att styrka sig vara välfrejdad, kunna läsa och skriva samt av magistraten prövas hava de personliga egenskaper och den insikt, som göra honom fullt lämplig och skicklig till den ifrågasatta befattningen. Poliskommissarien bör icke allenast vara förtrogen med alla delar av polistjänstgöringen, utan även besitta förmåga att föra befäl samt expeditionsvana. Vid antagning av poliskommissarien såväl som vid befordran till överkonstapel skall fästas särskilt avseende vid erfarenhet och urskillning. För övrigt bör vid ledighet inom de högre graderna underordnad polisman företrädesvis komma i åtanke till befordran, då han genom nit och välför- hållande gjort sig därav förtjänt samt besitter de för befattningen erforderliga egenskaperna.

Polisman anställes i allmänhet på två månaders ömsesidig uppsägning, dock att polisman, vilken grad han än tillhör, kan, om han gör sig saker till brott, fel eller upprepade försummelser i tjänsten eller oordentlighet i levernet, på anmälan av polischefen genast av magistraten skiljas från sin befattning med därtill hörande förmåner. Utan dylika skäl kan polisman efter en månads uppsägning avskedas av magistraten, då polischefen finner honom vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. Söker polisman att med osanna uppgifter eller förklaringar förleda förman eller avgiver han veterligen falsk eller osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas. Beträffande disciplinär bestraffning stadgas i övrigt, att polisman kan för försummelse eller fel i tjänsten bestraffas av polischefen med varning, skärpt tjänstgöring och suspension med eller utan tjänstgöring samt av magistraten med avsättning. Om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero vid varning av närmaste förman.

I Eksjö gäller en den 30 december 1876 av Konungens befallningshavande fastställd instruktion för polispersonalen. Konstaplarna antagas av magistraten, sedan tjänsten blivit ledigförklarad och efter förslag av stadsfiskalen. Såsom villkor för antagning fordras enligt instruktionen fullkomligt god frejd, att i före- gående vandel hava ådagalagt hedrande uppförande, att hava god hälsa, stark kroppsbyggnad, gott omdöme, lugnt sinnelag samt kunna med lätthet läsa och skriva. I praxis kräves såsom regel underofficersexamen. Avsked meddelas av magistraten. Konstapel kan, utan att hava begått bestämd förseelse eller fel, avskedas endast på grund av mindre lämplighet för tjänsten, men äger då åt- njuta en månads uppsägningstid. Till nämnda fall må jämväl hänföras, att konstapel njutit fortfarande eller oftare förekommande tjänstledighet under ett års tid eller eljest genom ålder eller annan anledning är urståndsatt att vidare uppfylla alla med tjänsten förenade åligganden. Utan uppsägningstid samt med förlust av innestående lönebelopp och fjänslgörlngsnörsedlat skall utan skonsmål avsättas konstapel, som beträdes med att taga mutor eller i tjänsten visar sig överlastad av starka drycker eller eljest ådagalägger begivenhet på starka drycker eller som gör sig skyldig till grövre eller uppsåtligt tjänstefel. Beträdes konstapel med dålig vandel i enskilda eller allmänna livet, föranleder detta till avsked utan uppsägningstid och med förlust av staden tillhörande tjänstgöringspersedlar. Gör konstapel sig skyldig till brott av den beskaffenhet, att prövning därav tillhör domstol, bör, oberoende av ansvar vid domstol, magistraten, där sådant efter lag kan äga rum, på stadsfiskalens anmälan pröva, huruvida enligt grunderna för polisinstruktionen sådan polisman kan fortfarande

• Sida 130
•  Original

Kronobergs län.

Kalmar län.

bibehållas vid sin tjänstebefattning eller ej. Söker polisman med osanna upp- gifter eller förklaringar missleda förman eller avgiver han veterligen falsk och osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas. Såsom straff för tjänsteförseelser må användas tillrätta- visning och varning, mistning av tjänsten och lön på viss tid, mistning av lön på viss tid med tjänstgöringsskyldighet samt avsättning. Bestraffningar ådömas av magistraten, dock att, om förseelsen är av särdeles ringa beskaffen- het, stadsfiskalen må låta påföljden stanna vid varning. Alla fel och för- summelser, so! anmärkas, skola emellertid av stadsfiskalen anmälas hos veder- börande magistratsperson. Stadsfiskalen äger befogenhet att avstänga den felande från tjänstgöring, till dess nämnda magistratspersons utlåtande hinner inhämtas. :

I Gränna gäller en av Konungens befallningshavande den 18 maj 1920 fast- ställd stadga för polisväsendet, enligt vilken konstaplarna tillsättas av magistra- ten efter stadsfiskalens hörande och förslag. För antagning till konstapel äro uppställda enahanda villkor som i instruktionen för polispersonalen i Eksjö med undantag av villkoren angående läs- och skrivkunnighet, men med tillägg, att sökanden skall vara nykter. Konstapel har rätt till tre månaders uppsägning, men kan, om han gör sig saker till brott, fel eller upprepade försummelser eller oordentlighet i leverne, av magistraten skiljas från sin befattning med därtill hörande förmåner. Därjämte föreskrives, att för fel eller försummelse i tjän- sten ävensom överträdelse i övrigt av stadgan kan polisman, sedan han blivit av magistraten varnad eller suspenderad, av densamma skiljas från tjänsten.

För poliskåren i Växjö har av magistraten utfärdats instruktion, enligt vilken polismännen antagas och entledigas av magistraten. Befinnes polisman mindre lämplig för tjänsten utan att hava gjort sig skyldig till fel eller försummelse, som föranleder till avsked, må magistraten skilja honom från tjänsten, dock med rätt till en månads uppsägning. Har polisman i eller utom tjänsten begått brott eller förseelser av beskaffenhet, att magistraten finner honom icke böra bibehållas i tjänsten, må magistraten genast skilja honom därifrån. Såvida försummelse eller fel i tjänsten icke är av beskaffenhet att föranleda avsked eller straff enligt allmän lag eller författning, äger borgmästaren eller magistra- ten ålägga den felande tillrättavisning eller varning, extra tjänstgöring, mist- ning av eller avdrag å gratifikation, ålderstillägg, lön eller arvode, enligt av magistraten utfärdade bestämmelser, eller suspension. Om förseelsen är av ringa beskaffenhet, må vid varning av närmaste befäl bero.

För polisen 1 Kalmar gäller ett av Konungens befallningshavande den 14 september 1874 fastställt reglemente samt en av magistraten den 1 januari 1875 fastställd instruktion med ändringar av den 15 december 1904. TJunligt dessa gäller i fråga om personalens antagande, avskedande och bestraffning detsamma, som föreskrivits i ovan åberopade instruktion för polispersonalen i Eksjö, alle- nast med undantag dels att såsom disciplinära straffarter för personalen i Kalmar kunna användas jämväl åläggande av extra tjänstgöring och nedflytt- ning i lön och tjänstegrad, dels ock att stadsfiskalen har befogenhet att ådöma, förutom varning, även högst 8 dagars extra tjänstgöring.

För polisen i Oskarshamn gäller ett av Konungens befallningshavande den 21 april 1876 fastställt reglemente, vilket likaledes i avseende å personalens an- tagande, avskedande och bestraffning innehåller samma föreskrifter som nyss- nämnda instruktion för Eksjö polispersonal med undantag dels att avsked med- delas extra ordinarie konstaplar av stadsfiskalen, dels att försök att vilseleda förman och avgivandet av falsk och osann rapport icke särskilt omnämnas såsom anledning till otjänlighet att bibehållas i tjänsten, dels att reglementet i likhet med det för Kalmar gällande såsom disciplinära straffarter upptager jämväl åläggande av extra tjänstgöring och nedflyttning i lön och tjänstegrad, dels

• Sida 131
•  Original

ock att av stadsfiskalen må ådömas, utom varning, även extra tjänstgöring i högst 24 timmar.

För Västervik gäller ett »reglemente och instruktion», som den 28 november 1921 fastställts av magistraten. Enligt reglementet, som i väsentliga delar är byggt på det förslag till polisreglemente för rikets städer, som fanns fogat vid 1918 års proposition med förslag till lag om polisväsendet i rikets städer, antages polisman medelst skriftligt förordnande av magistraten, som ock avgör ansökan om avsked. För vinnande av ordinarie anställning som konstapel fordras att hava avlagt underofficersexamen eller äga motsvarande kunskaper, att vid förhör inför polischefen eller, efter dennes förordnande, poliskommis- sarien, hava visat sig äga nöjaktig kännedom om de lagar och författningar, vilkas efterlevnad en polisman har att tillse, att hava under 6 månaders prov- tjänstgöring visat sig lämplig till polisman, att genom nyligen utfärdat läkar- intyg visa sig äga god och kraftig kroppskonstitution samt normal syn och hörsel ävensom att hava en längd av 175 cm. För vinnande av befordran till överkonstapel fordras därjämte ådagalagd förmåga att i skrift redigt uttrycka sig på svenska språket samt att besitta befälsegenskaper. Till befordran avgiver poliskommissarien förslag. Magistraten eller, då fråga är om varning, polis- chefen äger ålägga polisman disciplinär bestraffning. I sådant avseende må varning, suspension med eller utan tjänstgöring under högst trettio dagar, nedflyttning i lägre tjänstegrad eller avsättning tillämpas. I fråga om förut- sättningarna för tillämpandet av disciplinstraff liksom i fråga om rätt att försätta polisman ur tjänstgöring, om handläggning av disciplinmål, om rätt att avskeda polisman på grund av olämplighet samt om rätt att från tjänsten skilja till provtjänstgöring antagen polisman överensstämmer reglementet full- ständigt med nyssnämnda förslag».

För Vimmerby gäller en den 9 december 1918 av magistraten fastställd instruktion för polispersonalen. Polisman antages av magistraten medelst förordnande efter stadsfiskalens hörande. Polisman äger att från tjänsten avgå en månad efter det han hos magistraten uppsagt sin befattning. Gör sig polisman skyldig till grövre eller upprepade förseelser vare sig i eller utom tjänsten, straffas han med varning eller mistning av tjänsten på viss tid, högst två månader, eller, i svårare fall, med avsättning. Bestraffningsrätten utövas av magistraten, som är pliktig att i disciplinmål föra protokoll, vari det slut- liga beslutet jämte skälen därför skola antecknas.

För polisväsendet i Visby har Konungens befallningshavande den 22 de- cember 1899 fastställt reglemente, enligt vilket en poliskommissarie skall finnas anställd, vars tjänst skall vara förenad med stadsfiskalstjänsten. Den övriga polispersonalen antages av magistraten efter kommissariens hörande. Anställningen sker på två "månaders ömsesidig uppsägning, men under för- behåll att konstapel, om han gör sig saker till brott, fel eller upprepade försummelser i tjänsten eller oordentlighet i leverne eller visar sig för tjänsten olämplig, kan på anmälan av polischefen (borgmästaren) eller kommissarien av magistraten genast skiljas från sin befattning med tillhörande förmåner eller bestraffas med mistning av tjänst och löneförmåner under viss tid, högst två månader.

För polisen i Karlshamn har Konungens befallningshavande den 5 februari 1902 fastställt instruktion. Enligt denna skola polismännen antagas och entledigas av magistraten efter stadsfiskalens hörande. Avsked kan meddelas när som helst såsom påföljd för grövre eller upprepade förseelser i tjänsten eller då magistraten finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. Då avsked meddelas endast på grund av mindre lämp-

1) Se ovan s. 100.

Gottlands län.

Blekinge län.

• Sida 132
•  Original

Kristianstads län.

lighet för tjänsten, äger polismannen åtnjuta en månads uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande lön. Såsom anledning till att polisman gör sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas är särskilt angivet, att han söker med osanna uppgifter eller förklaringar förleda förman eller avgiver veterligen falsk och osann rapport. Beträffande disciplinär be- straffning är i övrigt stadgat, att polisman kan bestraffas med tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring, avdrag å tillkommande lön eller arvode enligt av magistraten särskilt utfärdade bestämmelser (några sådana bestämmelser synas emellertid icke vara utfärdade), suspension, nedflyttning i lönegrad eller avsättning. Om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero vid varning av vederbörande förman, men övriga bestraff- ningar må endast ådömas av magistraten. Alla fel och försummelser, som anmärkas, böra dock genom stadsfiskalens försorg anmälas hos borgmästaren.

I Ronneby antages och entledigas polispersonalen av magistraten. För an- ställning fordras god hälsa och vitsord om skötsamhet samt såsom regel före- gående -militäranställning. Den disciplinära bestraffningsrätten utövas av ma- gistraten, som anses äga meddela varning och ålägga ökad tjänstgöring. BSär- skild instruktion för polisen synes icke vara utfärdad. ;

I Sölvesborg torde ej heller någon instruktion för polispersonalen vara an- tagen. Personalen antages och entledigas av magistraten. Bestämmelser om disciplinär bestraffningsrätt saknas; i enstaka fall har emellertid varning med- delats polisman av magistraten.

Med avseende på Kristianstads polisväsende synas andra bestämmelser icke vara utfärdade än en den 31 december 1881 av borgmästaren meddelad instruk- tion för polispersonalen. Enligt denna antages polispersonalen av borgmästaren på två månaders uppsägning. Vid befordran skall förslag avgivas av stads- fiskalen. Avsked meddelas av borgmästaren. Beträffande avsked på grund av olämplighet gälla samma bestämmelser som i instruktionen för personalen i Karlshamn allenast med det undantag, att i Kristianstad avgörandet ankommer på borgmästaren. Såsom disciplinära straffarter må användas tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänst- göring, nedflyttning i lön och tjänstegrad samt avsättning. Bestraffning ådömes av borgmästaren, dock att, om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, det må kunna bero vid varning av närmaste förman. Alla fel och försummelser, som anmärkas, böra av underbefälet anmälas hos borgmästaren.

För poliskåren i Angelholm finnes dels ett av Konungens befallningshavande den 30 april 1913 fastställt reglemente och dels en av polischefen den 1 juni 1913 utfärdad instruktion, vilken senare emellertid icke innehåller några be- stämmelser i de avseenden, varom nu är fråga.

Poliskommissarien och ordinarie konstaplar tillsättas av magistraten medelst skriftliga förordnanden; extra konstaplar och tillfälliga polismän antagas av borgmästaren. Avsked på egen ansökan meddelas av borgmästaren. Avsked allenast på grund av olämplighet tillåtes endast i fråga om extra konstapel, dock att extra konstapel, som tjänstgjort minst tre år, i avseende å skiljande ur tjänsten likställes med ordinarie konstapel samt att annan extra konstapel vid avsked på grund av olämplighet äger åtnjuta en månads uppsägning. Be- träffande disciplinär bestraffning stadgas, att, om poliskommissarien överskrider sin befogenhet eller åsidosätter vad honom åligger enligt allmän lag och för- fattning eller reglemente eller instruktion eller order, må han straffas med varnigg eller suspension i högst två månader eller i svårare fall från tjänsten avskedas. Gör annan polisman sig skyldig till dylik förseelse, må han straffas med varning, extra tjänstgöring, minst ett, högst fyra straffpass, mistning av lönen, högst femton dagar, förlust av tjänst och lön, högst en månad, eller avsättning. Bestraffningsrätten utövas av magistraten, dock att borgmästiren

• Sida 133
•  Original

kan ådöma annan polisman än kommissarien varning eller strafftjänstgöring. Borgmästaren har jämväl befogenhet att provisoriskt avstänga polisman (även kommissarien) från tjänstgöring. Underordnad polisman må jämväl av kom- missarien avstängas från tjänstgöring. Dylik åtgärd skall dock av kommissarien snarast möjligt anmälas för borgmästaren. Polisman, som försättes ur tjänst- göring, äger rätt att påkalla, att hans förseelse så snart ske kan underställes vederbörlig prövning.

Beträffande proceduren är i övrigt stadgat, att disciplinär bestraffning icke bör ådömas polisman utan att förhör i ärendet hållits med honom. Underlåter han efter kallelse att inställa sig till dylikt förhör eller kan icke kallelsen efter tre dagar delgivas honom, får ärendet avgöras i hans frånvaro. Över bestraffningsärende skall föras protokoll, vari beslutet införes med motiv där- för. Besvärshänvisning skall alltid meddelas. Beslut om varning går i verk- ställighet, ändock att det överklagas.

I Simrishamn antages och entledigas personalen av magistraten, som ock anses äga att utöva disciplinär bestraffningsrätt över denna. Några för staden gällande bestämmelser i de avseenden, varom här är fråga, finnas icke meddelade.

För polispersonalen i Landskrona har Konungens befallningshavande den 2 februari 1920 fastställt instruktion. Poliskommissarien antages av magistraten, sedan tjänsten ledigförklarats. På förslag av poliskommissarien antagas över- konstaplar av magistraten samt detektivkonstaplar, konstaplar och extra kon- staplar av polischefen. Polismännen antagas tills vidare med tre månaders upp-

eller därmed jämställd examen. Extra konstapel kan under första anställningsåret när som helst avlägsnas ur tjänsten. Polisman, som befinnes vara olämplig för tjänsten eller förlorat förtroendet hos sina överordnade, kan av magistraten efter uppsägning avlägsnas ur tjänsten. Överkonstapel, som visar sig icke vara vuxen sin befattning eller olämplig för densammas skötande, kan av magistraten nedflyttas till lägre grad. Samma befogenhet tillkommer under enahanda förhållanden polischefen i fråga om detektivkonstapel. För fel eller försummelser i tjänsten bestraffas polisman med varning, suspension, nedflytt- ning 1 lägre tjänstegrad eller avsättning. Bestraffningsrätten utövas av ma- gistraten utom i fråga om varning, som meddelas av polischefen eller på hans uppdrag av poliskommissarien. Annan polisman än kommissarien synes vid förseelse av grövre art kunna avstängas från tjänstgöring av polischefen eller, om dennes order icke genast kan inhämtas, av poliskommissarien.

För poliskåren i Ystad har Konungens befallningshavande den 16 maj 1913 fastställt reglemente, varjämte magistraten den 25 juni 1912 utfärdat instruktion. Överkonstapel och konstapel tillsättas av magistraten medelst skriftliga förord- nanden. Ingen må antagas till konstapel efter fyllda 30 levnadsår. Stadsfiskalen avgiver förslag till befordran bland den honom underlydande personalen. Extra ordinarie polispersonal, som utan att hava gjort sig skyldig till fel eller för- summelse dock prövas vara för tjänsten mindre lämplig, kan skiljas därifrån under de tre första tjänsteåren med åtnjutande av minst en månads uppsäg- ningstid. Gör polisman sig skyldig till förseelse, må han straffas med varning, extra tjänstgöring (minst ett, högst fyra straffpass), mistning av lön, högst för en halv månad, förlust av tjänst och lön under högst två månader, nedflytt- ning i lägre tjänstegrad eller avsättning. Bestraffningsrätten utövas av ma- gistraten. Det åligger stadsfiskalen att övervaka, att annan bestraffning än varning i behörig ordning verkställes. Om någon av polisunderbefälet eller manskapet angives för straffbar gärning eller annan förseelse, äger magistraten att provisoriskt avstänga honom från tjänstgöring. Förman må jämväl vidtaga dylik åtgärd mot polisman, som beträtts med straffbar gärning eller svårare förseelse i tjänsten, dock skall åtgärden snarast möjligt anmälas hos magistraten.

Malmöhus län.

• Sida 134
•  Original

Polisman, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt att påkalla, att hans förseelse, så snart ske kan, underställes vederbörlig prövning.

Beträffande proceduren gälla i övrigt enahanda bestämmelser som i regle- mentet för personalen i Angelholm allenast med undantag av att särskilda föreskrifter angående besvärshänvisning och verkställighet av varning saknas.

I fråga om polisväsendet i Trälleborg har Konungens befallningshavande den 27 mars 1899 utfärdat instruktion för polispersonalen. Personalen antages och entledigas av magistraten. Särskilda kompetensvillkor för att antagas till konstapel äro icke fastställda, men i regel fordras, att sökande avlagt korprals- examen eller styrker sig äga motsvarande kunskapsmått. Beträffande disciplinär bestraffning stadgas i instruktionen, att polisman kan för fel eller försummelser i tjänsten få sig ådömd tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänst- göring, suspension eller avsättning. Vem bestraffningsrätten tillkommer, är icke angivet i instruktionen; enligt uppgift utövas densamma av magistraten.

I Skanör och Falsterbo antages och entledigas polispersonalen av madgi- straten. Någon instruktion finnes icke utfärdad. Magistraten anses äga att ådöma disciplinär bestraffning, men det uppgives, att några fall, då dylik be- straffning kommit i fråga, icke veterligen förekommit.

Hallands För polispersonalen i Halmstad har den 7 oktober 1880 utfärdats ett regle- län. mente av magistraten. Polispersonalen, inklusive poliskommissarien, antages och entledigas av magistraten. Konstaplarna anställas med -två månaders ömsesidig uppsägningstid och kunna av magistraten avskedas när som helst, då fel och försummelse i tjänsten därtill föranleda. Annan bestämmelse angå- ende avsked på grund av olämplighet finnes icke. Beträffande disciplinär be- straffning stadgas allenast, att konstapel kan för försummelse eller fel i tjänsten straffas med varning, suspension eller avsättning. Vem bestraffningsmyndig- heten tillkommer säges icke, men enligt lämnad upplysning utövas densamma av magistraten.

För polisen i Varberg gäller en av magistraten den 31 december 1907 fast- ställd instruktion. Enligt denna antagas och entledigas polismännen av magi- straten efter stadsfiskalens hörande. För att kunna antagas till konstapel fordras underofficersexamen eller motsvarande skolunderbyggnad. Polisman kan avskedas när som helst såsom påföljd av grövre eller upprepade förseel- ser eller då magistraten finner honom vara för tjänsten olämplig. Såsom sär- skild anledning till otjänlighet att i tjänsten bibehållas nämnes, att polisman söker med osanna uppgifter eller förklaringar förleda förman eller avgiver veterligen falsk och osann rapport. Vid avsked på grund av mindre lämplig- het äger polisman åtnjuta en månads uppsägning eller utfå däremot svarande lön. Bestraffning för försummelse eller fel i tjänsten kan tilldelas polisman i form av tillrättavisning och varning, suspension eller avsättning. Om förse- elsen är av ringa beskaffenhet, må det bero vid varning av vederbörande för- man. Annan bestraffning må endast ådömas av magistraten.

För Falkenberg har Konungens befallningshavande fastställt dels den 2 maj 1907 instruktion för polispersonalen, dels den 5 augusti 1907 ett av stads- fullmäktige antaget förslag till organisation av poliskåren. Polispersonalen antages och entledigas av magistraten efter stadsfiskalens hörande. För att vinna anställning såsom ordinarie konstapel fordras att hava uppnått 21 men icke 26 års ålder, vara fullt frisk samt utan lyte eller kroppsfel, i besittning av stark kroppskonstitution, god syn och hörsel samt vara fri från märkbara anlag för lungsot, att hava avlagt avgångsexamen med minst godkända kun- skaper från folkskola eller annorledes hava inhämtat fullt motsvarande kunskaps- mått, varvid företräde gives sökande, som med vitsord om gott uppförande vunnit avgångsexamen från någon av arméns underbefälsskolor, samt att hava fullt läslig handstil.

• Sida 135
•  Original

Polisman kan entledigas när som helst såsom påföljd av grövre eller upp- repade förseelser i tjänsten eller då magistraten finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. För fel eller försummel- ser i tjänsten bestraffas polisman med tillrättavisning och varning, suspension eller avsättning. Vem bestraffningsmyndigheten tillkommer, är icke angivet; enligt meddelad uppgift utövas densamma emellertid i praxis av magistraten.

I Laholm och Kungsbacka antages och entledigas polispersonalen av magi- straten, som ock äger ålägga disciplinär bestraffning, 1 vilket avseende varning och suspension kunna tillämpas. WNärskilda instruktioner synas icke vara ut- färdade.

För polisen 1 Uddevalla har magistraten därstädes år 1906 fastställt instruk- tion. Denna innehåller emellertid icke någon annan föreskrift i de avseenden, varom nu är fråga, än den i flera instruktioner förekommande, att, om polis- man söker med osanna uppgifter och förklaringar vilseleda förman eller avgiver veterligen falsk och osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas. Enligt inhämtade uppgifter antages och entledigas polispersonalen av magistraten. För att antagas till konstapel fordras att hava uppnått 21 men ej 26 år, att hava god frejd och kunna förete intyg om en alltigenom hederlig vandel, att hava en stark och väl utbildad kropp och vara minst 179 cm. lång samt att hava erhållit en allmänbildning, mot- svarande underofficersexamen vid armén eller flottan. Någon bestämmelse om disciplinär bestraffning finnes icke; enligt praxis har magistraten ansetts kunna tillämpa varning, mistning av lön för viss tid med eller utan tjänst- göring samt skiljande från tjänsten.

För polispersonalen i Strömstad har Konungens befallningshavande år 1885 fastställt instruktion och polisordning. Konstaplarna antagas av magistraten och bibehållas, så länge magistraten för dem äger förtroende. Det är särskilt stadgat, att, om konstapel av sjukdom eller annat förfall hindras att förrätta sin tjänst under en tid av minst ett år, äger magistraten skilja honom från tjänsten. På stadsfullmäktige beror i dylikt fall, om pension beviljas. För förseelse eller försumlighet i tjänsten må magistraten meddela konstapel var- ning men, därest förseelsen är av svårare beskaffenhet, döma honom till böter från och med 5 till och med 10 kronor. Ny polisordning ävensom ändringar i polisinstruktionen hava av stadsfullmäktige beslutats den 20 maj 1920, men frågan om fastställelse å beslutet är beroende på Konungens befallningshavan- des prövning.

För polisen i Lysekil finnes ett den 28 september 1903 av magistraten utfärdat reglemente, enligt vilket polisbetjänt antages av magistraten samt utnämnes och förordnas att uppehålla tjänsten, så länge han är i åtnjutande av magistratens för- troende. Polisbetjänt kan av magistraten avskedas, när magistraten ej längre finner honom vara för tjänsten lämplig, dock skall den, som endast på dylik grund avskedas, tillgodonjuta en månads uppsägningstid. Aven 1 förevarande regle- mente upptages såsom särskild anledning till otjänlighet att bibehållas i tjänsten, att polisman söker förleda förman eller avgiver veterligen falsk eller osann rapport. Beträdes polisman med uppenbart fylleri i tjänsten, skall han ovill- korligen avsättas. För fel eller försummelser i tjänsten straffas polisbetjänt av magistraten med varning, suspension, nedflyttning i lönegrad eller avsätt- ning. Tilltalas polisbetjänt för brott vid domstol, äger magistraten, där den finner omständigheterna därtill föranleda, provisoriskt skilja honom från ut- övandet av tjänsten med förlust av åtföljande löneförmåner.

I Kungälv finnes en instruktion för polisen, sannolikt utfärdad av magistra- ten. I denna stadgas, att polisman för fel och försummelser i tjänsten straffas med tillrättavisning och varning, suspension eller avsättning. I övrigt inne- håller instruktionen inga bestämmelser i de avseenden, varom här är fråga

Göteborgs och Bohus län.

• Sida 136
•  Original

Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

Enligt meddelade uppgifter antages och entledigas polispersonalen av magistra- ten, som ock äger att i förekommande fall ålägga polisman disciplinär bestraff- ning. Magistraten anses ock berättigad att avskeda polisman på grund av olämplighet för tjänsten.

I Marstrand antages och entledigas polispersonalen av magistraten, som anses äga utöva disciplinär bestraffningsrätt, därvid såsom straffarter varning, suspension och avsättning kunna tillämpas.

För polispersonalen i Vänersborg har Konungens befallningshavande den 16 mars 1878 utfärdat en ännu gällande instruktion, vilken emellertid icke inne- håller några bestämmelser i de ämnen, varom här är fråga. Enligt lämnade uppgifter antages och entledigas polispersonalen av magistraten, som ock äger att utöva den disciplinära bestraffningsrätten. Straffarter äro varning, suspen- sion och avsked.

För polispersonalen i Borås gäller en den 12 december 1889 av magistraten fastställd instruktion. Enligt inkommen uppgift antagas extra konstaplar av polischefen (borgmästaren) och polispersonalen i övrigt av magistraten. Be- träffande avsked stadgas i instruktionen, att polisman kan av magistraten när som helst avskedas såsom påföljd av grövre eller upprepade fel eller försum- melser i tjänsten eller efter en månads uppsägning, då polischefen (borgmästa- ren) finner polisman vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtro- endet. I fråga om disciplinär bestraffning är föreskrivet, att polisman kan av polischefen ådömas varning, skärpt tjänstgöring och suspension från tjänst och lön samt av magistraten avsättning. Om förseelsen är av särdeles ringa be- skaffenhet, må det kunna bero vid varning av närmaste förman, men alla fel och försummelser, som anmärkas, böra av överkonstapeln anmälas hos polischefen.

För poliskåren i Alingsås har magistraten den 12 oktober 1914 fastställt instruktion. Instruktionen innehåller icke någon annan föreskrift i de avse- enden, som nu behandlas, än den i flera instruktioner förekommande, att, om polisman söker med osanna uppgifter och förklaringar vilseleda förman eller avgiver veterligen falsk rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas. Enligt meddelade uppgifter antages och entledigas personalen av magistraten. Anställningen gäller tills vidare, van- ligen med uppsägningsrätt. Den disciplinära bestraffningsrätten utövas av magistraten, som äger att tillämpa varning, suspension och avsked.

I Amål, varest någon särskild instruktion för polispersonalen icke torde finnas, antages och entledigas enligt uppgift personalen av magistraten, som ock anses äga att utöva disciplinär bestraffningsrätt över densamma.

I Ulricehamn torde likaledes instruktion saknas. Enligt lämnade uppgifter antages polispersonalen av magistraten, som ock äger meddela avsked, »då skäl därtill äro». Den disciplinära bestraffningsrätten över polispersonalen till- kommer magistraten, som äger tillämpa varning eller avskedande.

Magistraten i Mariestad har den 27 december 1866 antagit polisinstruktion, enligt vilken poliskonstapel antages av magistraten på obestämd tid medelst protokollsutdrag. Polisbetjänt, som under tjänsteutövning icke är nykter eller i tjänsten visar sig oskicklig eller försumlig eller annars uppför sig otillbör- ligt, straffas med varning, böter eller suspension eller må genast utan vidare omgång från tjänsten skiljas. Ar hans brott svårare, skall han ovillkorligen från tjänsten skiljas och ställas under åtal vid domstol. Vem den disciplinära bestraffningsmyndigheten tillkommer, är icke angivet i instruktionen. Enligt meddelad uppgift tillkommer nämnda befogenhet liksom rätten att meddela avsked magistraten.

För polispersonalen i Skara har magistraten den 21 juni 1920 fastställt in- struktion. Polisman antages på förslag av kommissarien av magistraten tills vidare med tre månaders ömsesidig uppsägningstid. Magistraten meddelar

• Sida 137
•  Original

avsked. Polisman, som befinnes vara olämplig för tjänsten eller förlorat sina överordnades förtroende, kan efter uppsägning av magistraten skiljas från tjänsten. Extra poliskonstapel kan under första anställningsåret, när giltig anled- ning därtill förefinnes, även utan uppsägning skiljas från tjänsten. Överkon- stapel eller annan konstapel i befälsställning, som visar sig icke vara vuxen sin befattning eller olämplig till densammas skötande, kan av magistraten nedflyttas i lägre grad. Såsom disciplinära straffarter må användas var- ning, suspension, nedflyttning i lägre tjänstegrad och avsättning. Bestraff- ningsrätten utövas av magistraten. I instruktionen är infört förbud för polis- man att åtaga sig privata sysslor, som ej passa för eller i något avseende kunna inverka menligt på hans tjänst.

För polispersonalen i Lidköping har magistraten den 13 februari 1905 fast- ställt instruktion. I de avseenden, som här omhandlas, innehåller instruk- tionen ingen annan bestämmelse än att, om polisman gör sig skyldig till fel eller försummelser i tjänsten eller i sitt enskilda liv ådagalägger sådan van- del, som icke är förenlig med hans uppgift såsom ordningens upprätthållare, han är förfallen till varning eller för viss tid eller för alltid går förlustig sin tjänst som polisman, allt efter omständigheterna. I övrigt må från in- struktionen antecknas stadgande angående skyldighet för polisman att mottaga uppdrag såsom hälsopolis och såsom stadsvaktmästare. Polispersonalen med undantag av poliskommissarien, vars befattning utövas av stadsfiskalen, anta- ges av magistraten med en månads ömsesidig uppsägningstid. Den discipli- nära bestraffningsrätten över poliskonstaplarna tillkommer magistraten.

För polispersonalen i Skövde gäller en av magistraten i april 1875 utfärdad instruktion. Poliskonstaplarna tillsättas av magistraten, som ock äger att meddela avsked. Polisman kan när som helst avskedas såsom påföljd av grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten eller då borgmästaren finner honom vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. Av- skedas polisman endast på grund av mindre limplighet, äger han åtnjuta en månads uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande lön. Angående påföljden av osanna uppgifter eller förklaringar eller falsk och osann rapport innehåller instruktionen samma föreskrifter som de från ett flertal andra in- struktioner förut återgivna. Beträffande disciplinär bestraffning stadgas i Övrigt, att polisman kan av borgmästaren bestraffas med tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänst- göring, nedsättning av lön eller avsättning. Om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, må det bero vid varning av poliskommissarien (stads- fiskalen). Alla fel och försummelser skola dock anmälas av vederbörande befäl hos borgmästaren.

I Falköping har magistraten antagit dels den 10 oktober 1881 reglemente för poliskonstaplarna och dels den 18 november 1912 tillägg därtill. Dessa handlingar innehålla emellertid inga andra bestämmelser i här behandlade ämnen, än den att, därest poliskonstapel bryter mot föreskrifterna i reglementet eller mot vad i övrigt honom anbefalles, magistraten genast äger avskeda honom eller ådöma honom suspension med mistning av lön på längre eller kortare tid efter omständigheterna. Befinnes konstapel i allmänhet olämplig eller oduglig, må magistraten avskeda honom efter minst en månads uppsäg- ning. Poliskonstaplarna antagas och entledigas av magistraten.

I Hjo antages och entledigas polispersonalen av magistraten. Någon sär- skild instruktion för polispersonalen synes icke vara utfärdad.

Polisorganisationen i Karlstad regleras genom en den 26 oktober 1908 av magisiraten för polispersonalen utfärdad instruktion, varjämte organisationen beröres i en av Konungens befallningshavande den 11 december 1908 utfärdad

Värmlands län.

• Sida 138
•  Original

särskild instruktion för stadsfiskalen rörande hans befattning med polisväsendet. Andre poliskommissarien samt lägre ordinarie befattningshavare antagas av magi- straten på förslag av förste poliskommissarien (stadsfiskalen), extra konstaplar antagas av den sistnämnde. Avsked meddelas likaledes av magistraten, respek- tive förste poliskommissarien. För fel och försummelser i tjänsten bestraffas polisman med tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension eller avsättning. Bestraffningsmyndigheten tillhör magistraten. Någon bestämmelse angående avsked allenast på grund av olämplighet fin- nes icke.

För poliskåren i Kristinehamn gäller en enligt uppgift av magistraten ut- färdad instruktion. Angående antagande och avsked innehåller instruktionen inga bestämmelser. Enligt lämnad upplysning antages och entledigas per- sonalen av magistraten. För att antagas till konstapel fordras att hava fyllt 21, men ej 30 år, att vara minst 176 cm. lång samt hava stark kropps- byggnad och god "hälsa ävensom att hava god frejd och kunna förete intyg om att förutvarande leverne varit fullkomligt klanderfritt och hedrande. Be- träffande disciplinär bestraffning stadgas samma straffarter som 1 instruk- tionen för polispersonalen i Karlstad. Suspension och avsättning må endast ådömas av magistraten, eljest tillkommer bestraffningsmyndigheten borgmästa- ren. Avsked allenast på grund av olämplighet omförmäles ej heller i före- varande instruktion.

I Filipstad, varest instruktion för polispersonalen torde saknas, antages och entledigas denna av magistraten, som ock äger utöva den disciplinära 'be- straffningsrätten. För fel och förseelser anses suspension eller avsättning kunna tillämpas. Ehuru bestimmelser saknas om rätt att avskeda polisman allenast på grund av olämplighet, anses hinder dock ej möta för dylikt av- skedande.

I Lindesberg har magistraten den 28 december 1899 utfärdat dels en stadga för polisväsendets ordnande och dels en instruktion för polispersonalen. Enligt dessa antagas konstaplarna av magistraten att tjäna tills vidare och så länge de åtnjuta magistratens förtroende. På magistratens prövning beror, huruvida ledig befattning skall kungöras till ansökan eller icke. Kompetensvillkoren för antagande av polisman bestämmas av magistraten, däribland skall dock ingå, att sökanden skall vara nykter och förete bevis att han är till krigs- tjänst antaglig samt godkänt skrivkunnig. Polischefen (magistratens ordförande eller den ledamot, som magistraten därtill utser) äger till överkonstaplar an- vända dem bland konstaplarna, som han anser därtill tjänligast, och när som helst göra de omflyttningar, som därav föranledas. Konstapel kan avskedas, när helst magistraten finner fel eller försummelse i tjänsten eller olämplighet sådant föranleda. Den, som avskedas endast på grund av mindre lämplighet, må dock tillgodonjuta en månads uppsägningstid. För osanna uppgifter eller förklaringar eller veterligen falsk och osann rapport är den förut nämnda vanliga påföljden stadgad. Såsom disciplinära straffarter må användas var- ning, suspension och avsättning. Bestraffningsmyndigheten tillkommer magi- straten.

För Nora har Konungens befallningshavande den 18 mars 1919 fastställt dels stadga för polisens ordnande och dels instruktion för polispersonalen, antagna av magistraten den 1, respektive den 10 december 1918. De för staden gällande bestämmelserna överensstämma med dem, som gälla 1 Lindesberg, dock att ledig befattning alltid skall kungöras ävensom anmälas till civilanställ- ningskommissionen samt att påföljd för osanna uppgifter eller förklaringar eller veterligen falsk och osann rapport icke finnes föreskriven.

I Askersund antages och entledigas polispersonalen av magistraten, som ock äger utöva den disciplinära bestraffningsrätten över densamma. Såsom

• Sida 139
•  Original

disciplinära straffarter tillämpas suspension på viss tid, mistning av avlöning på viss tid och avsättning.

För polispersonalen i Västerås har magistraten den 31 januari 1918 fast- Västmanlands ställt instruktion. Enligt denna antages polisman av magistraten samt för- län. ordnas att uppehålla tjänsten, så länge han är i åtnjutande av magistratens förtroende. För att anställas såsom extra konstapel fordras enligt praxis att hava genomgått underofficersexamen eller korpralskola samt att vara väl vits- ordad. Polisman kan av magistraten avskedas, när magistraten ej längre finner honom vara för tjänsten lämplig, dock med rätt för den, som endast på så- dan grund avskedas, att åtnjuta en månads uppsägningstid. Såsom särskilda anledningar till förlust av förmans förtroende och otjänlighet att i tjänsten bibehållas nämnas försök att med osanna uppgifter eller förklaringar förleda förman och avgivande av veterligen falsk och osann rapport. Enligt praxis brukar polisman, som befinnes icke lämplig för tjänsten, anmodas att söka avsked. Beträffande disciplinär bestraffning stadgas i övrigt, att polisman för fel eller försummelse i tjänsten straffas av magistraten med varning, suspen- sion jämte mistning av lön till större eller mindre del eller avsättning. Om polisman vid domstol tilltalas för brott, äger magistraten, där omständigheterna därtill föranleda, provisoriskt skilja honom från utövningen av tjänsten med förlust av dithörande löneförmåner till större eller mindre del. I övrigt må anmärkas, att instruktionen innehåller förbud för polisman att inträda i fack- förening eller annan sammanslutning mellan polismän utan polischefens med- givande. I staden finnes numera en polisnämnd, som har vissa funktioner beträffande de frågor, som här beröras. Nämnden, för vilken reglemente, an- taget av stadsfullmäktige den 25 november 1920, fastställts av Konungens be- fallningshavande, består av fem ledamöter, av vilka en utses av magistraten bland dess ledamöter och 4 väljas av stadsfullmäktige; bland de av stads- fullmäktige valda skall en vara befattningshavare inom poliskåren. Polis- nämnden har vissa funktioner av ekonomisk art, varjämte det tillkommer polisnämnden att, då vederbörande polismyndighet finner nämndens hörande påkallat, avgiva yttrande i frågor angående dels polismans antagande, befordran och ansökan om avsked samt polismans uppsägning från tjänsten, dels ändring av instruktionen för polispersonalen och därmed sammanhängande ärenden och dels övriga till nämnden för yttrande hänskjutna ärenden. Nämnden kan ock av eget initiativ till vederbörande polismyndighet inkomma med förslag i frågor rörande ändring av instruktionen för polispersonalen och vad därmed äger samband. Hos nämnden föres protokoll, vari dess beslut och, i viktigare fall, skälen därför skola antecknas.

I Köping har magistraten utfärdat reglemente för polisen den 7 december 1885, med ändringar den 30 december 1907 och den 14 november 1910. I fråga om antagande och avskedande samt provisorisk avstängning från tjänst- göring överensstämmer reglementet med instruktionen för polispersonalen i

ästerås. För fel eller försummelser i tjänsten kan polisman av magistraten straffas med varning, suspension, nedflyttning i lönegrad eller avsättning. Beträdes polisman med uppenbart fylleri i tjänsten, skall han ovillkorligen avsättas.

Från - Arboga har överlämnats ett den 30 december 1871 av Konungens befallningshavande utfärdat reglemente för stadens polis och nattbevakning, vilket emellertid i åtskilliga avseenden är uppenbart föråldrat. Från regle- mentet må dock antecknas, att bevakningspersonalen antages av magistraten för ett år i sänder ävensom att beträffande disciplinär bestraffning stadgas, att, om någon av bevakningspersonalen försummar sin tjänst eller visar sig under utövning av densamma överlastad eller eljest opålitlig, skall han två gånger varnas inför magistraten, men tredje gången ovillkorligen skiljas från

• Sida 140
•  Original

Gävleborgs län.

Kopparbergs län.

tjänsten, dock utan hinder för magistraten att, där förseelsen är av beskaffen- het, att magistraten finner sig icke kunna för den felaktiga hava vidare för- troende, genast skilja honom från tjänsten.

I Sala finnes en äldre ordningsstadga för polis och nattbevakning utan angiven tid eller sätt för tillkomsten. Sedermera har dels magistraten den 15 mars 1920 utfärdat bestämmelser angående polisbefälet och dels Konungens: befallningshavande den 11 oktober 1920 fastställt ett av stadsfullmäktige fattat beslut angående polisväsendets omorganisation. Enligt sistnämnda bestämmel- ser och i övrigt lämnade uppgifter synes för närvarande gälla följande. Kon- staplarna antagas av magistraten. Till ordinarie konstapel må ingen antagas, som icke uppnått 21 års ålder och med läkarbetyg styrker, att han är fullt frisk. Ordinarie konstapel tillsättes med 6 månaders ömsesidig uppsägning; extra konstapel anställes endast tills vidare, dock med rätt att åtnjuta tre månaders uppsägningstid. Avsked meddelas jämväl av magistraten. Försummar polisman vad honom i och för tjänsten åligger eller begår han därunder på ett eller annat sätt fel, anses han underkastad varning, suspension eller av- sättning samt ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Dessutom äger magistraten från tjänsten skilja den, som genom opålitlighet, fylleri eller annan orsak för- lorat magistratens förtroende. Vid dylikt entledigande anses nyssnämnda upp- sägningstid skola tillämpas. Varning meddelas av borgmästaren eller, om fråga är om ringare försummelse, av stadsfiskalen.

I Söderhamn har magistraten den 7 december 1874 utfärdat instruktion för polispersonalen. Enligt denna antages och avskedas polispersonalen av magi- straten. Avsked kan meddelas såsom påföljd av grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten eller då magistraten finner polisman för tjänsten olämplig. Avskedas polisman allenast på grund av mindre lämplighet för tjänsten, äger han åtnjuta en månads uppsägning. Såsom disciplinära bestraff- ningsarter upptager instruktionen varning och avsättning; i praxis har jämväl suspension tillämpats. Bestraffningsmyndigheten tillkommer magistraten och borgmästaren. För brott av svårare beskaffenhet utom tjänsten, ändock att de icke äro belagda med förlust av medborgerligt förtroende, må polisman av vilken grad som helst kunna utan uppsägning skiljas från tjänsten. Om polisman vid domstol tilltalas för brott, äger magistraten provisoriskt skilja. honom från utövning av tjänsten ävensom, där omständigheterna sådant för- anleda, från tjänsten åtföljande löneförmåner. é

För polispersonalen i Hudiksvall har magistraten den 27 januari 1875 ut- färdat instruktion. Angående antagning av personalen innehåller instruktionen inga bestämmelser. Emellertid är upplyst, att det tillkommer magistraten att antaga och entlediga personalen. I praxis kräves av den, som vill hava an- ställning såsom konstapel, att hava genomgått underofficersskola med betyget »med beröm godkänd». Polisman kan avskedas såsom påföljd av grövre eller upprepade förseelser i tjänsten eller då magistraten finner honom för tjänsten olämplig. Såsom disciplinära straffarter äro stadgade varning, suspension och avsättning. Därjämte har någon gång såsom bestraffning använts permissions- förbud. Vem bestraffningsmyndigheten tillkommer, är icke angivet i instruk- tionen, men enligt lämnade uppgifter utövas densamma av magistraten.

I Falun har magistraten den 6 november 1911 fastställt mmstruktion för polispersonalen. Instruktionen innehåller emellertid i de avseenden, varom här är fråga, intet annat stadgande av intresse än en bestämmelse angående disciplinstraff. Enligt denna bestraffas polisman med tillrättavisning och var- ning, åläggande av extra tjänstgöring, suspension eller avsättning. De två sist- nämnda bestraffningarna ådömas av magistraten, övriga straff av borgmästaren. Enligt lämnade uppgifter antagas och entledigas personalen av magistraten.

• Sida 141
•  Original

I Hedemora antages och entledigas polispersonalen av magistraten. Någon instruktion finnes icke meddelad. Magistraten äger att utöva disciplinär be- straffningsrätt, men fall, då så skett, synas icke hava förekommit under senare tid.

För polisbetjäningen i Härnösand har Konungens befallningshavande den 29 februari 1868 fastställt instruktion. Instruktionen innehåller ingen annan bestämmelse av betydelse i nu förevarande avseende än att poliskonstapel för försummelse eller fel i tjänsten bestraffas med varning, suspension eller avsättning, varjämte han kan avskedas, i fall han befinnes för tjänsten mindre lämplig, dock i sistnämnda fall med rätt att åtnjuta en månads uppsägningstid. Vem som antager och entledigar personalen och utövar bestraffningsmyndig- heten, är icke angivet i instruktionen; enligt meddelade uppgifter tillkommer befogenheten i samtliga dessa avseenden magistraten.

För polispersonalen 1 Swndsvall har magistraten den 30 oktober 1895 fast- ställt instruktion med ändring den 31 januari 1906. Den ordinarie personalen antages av magistraten; extra konstaplar antagas av poliskommissarien. För anställning såsom ordinarie fordras intyg av poliskommissarien att sökanden äger noggrann kännedom om innehållet i polisinstruktionen ävensom kunskap

underofficersexamen eller däremot svarande kunskaper. Entledigande sker liksom antagande av magistraten, respektive poliskommissarien. Beträffande avsked innehåller instruktionen enahanda bestämmelser som instruktionen för polispersonalen i Östersund. Såsom disciplinär bestraffning må användas varning, suspension, nedflyttning i lön och tjänstegrad samt avsättning. För försummelse utan giltigt förfall av patrullerings- eller vaktpass stadgas löne- avdrag efter viss taxa, jämte skyldighet att ersätta kostnaden för patrullering- ens fullgörande. Upprepad försummelse i detta avseende bestraffas därjämte såsom tjänstefel. Bestraffningsmyndigheten tillkommer magistraten, dock att, om förseelsen är av ringa beskaffenhet, det må kunna bero vid varning av poliskommissarien. Nyssnämnda löneavdrag torde det åligga kommissarien att verkställa.

I Örnsköldsvik har magistraten antagit instruktion för polispersonalen den 15 maj 1894. Beträffande antagandet innehåller instruktionen inga föreskrifter. Enligt meddelad uppgift antages personalen av magistraten, medan befogen- heten att "meddela avsked tillkommer polischefen. Avsked kan meddelas till följd av grövre eller upprepade förseelser i tjänsten eller då polischefen finner polisman olämplig för tjänsten. Såsom disciplinär bestraffning användes var- ning, suspension och avsättning. Bestraffning ådömes enligt meddelad upp- gift av polischefen. 3

Enligt instruktion för poliskåren i Östersund (när eller av vem instruktionen utfärdats, är ej upplyst) antagas och entledigas polismännen av magistraten. Avsked kan av magistraten meddelas när som helst såsom påföljd för grövre eller upprepade förseelser i tjänsten eller då magistraten finner polisman vara för tjänsten olämplig. Såsom särskild anledning till olämplighet omnämnas försök att med osanna uppgifter eller förklaringar vilseleda förman samt av- givandet av veterligen falsk och osann rapport. Såsom disciplinär bestraft- ning må användas tillrättavisning och varning, suspension med mistning av löneförmåner samt avsättning. Tillrättavisning och varning kan meddelas av vederbörande förman, övriga bestraffningar skola ådömas av magistraten.

För polispersonalen i Umeå har magistraten den 26 april 1889 utfärdat in- struktion. Instruktionen innehåller inga andra: bestämmelser av intresse ur de synpunkter, varom nu är fråga, än att polisman kan avskedas till följd av grövre eller upprepade förseelser i tjänsten eller då polischefen (borgmästaren) finner honom vara olämplig för tjänsten samt att såsom disciplinär bestraff-

Västernorr- lands län.

Jämtlands län.

Västerbottens län.

• Sida 142
•  Original

ning må användas varning, suspension och avsättning. Lämnade uppgifter utvisa, att polispersonalen antages och entledigas av magistraten, vilken den disciplinära bestraffningsrätten ock tillkommer. Norrbottens I Luleå hava dels stadsfullmäktige den 31 mars 1894 antagit reglemente

län. för polisen, vilket emellertid icke synes hava blivit fastställt, dels ock magi- straten den 16 april 1894 fastställt instruktion för polisen. Polismännen an- tagas och entledigas av magistraten. Såsom villkor för att kunna antagas till konstapel fordras att vara av fullkomligt god frejd, att i sin föregående vandel hava ådagalagt ett hedrande uppförande, att hava god hälsa, stark kroppsbygg- nad, gott omdöme och lugnt sinnelag samt att kunna läsa och skriva. Stads- fiskalen avgiver förslag till befordran bland den honom underlydande perso- nalen. För fel eller försummelser i tjänsten kunna de av magistraten anställda polismännen straffas med varning, extra tjänstgöring, mistning av lön eller arvode för viss tid, högst en månad, eller avsked. Finnes sådan polisman mindre lämplig för tjänsten utan att hava gjort sig skyldig till fel eller för- summelser, som ensamt för sig till avsked föranleda, äger han åtnjuta en må- nads uppsägningstid. Såsom särskild anledning till otjänlighet att bibehållas i tjänsten omnämnes försök att med osann uppgift eller förklaring förleda förman eller avgivande av veterligen falsk och osann rapport.

För polispersonalen i Piteå har magistraten den 21 april 1890 utfärdat in- struktion. Denna innehåller emellertid icke några bestämmelser av betydelse i de avseenden, varom nu är fråga. Enligt meddelade uppgifter antages och entledigas polispersonalen av magistraten, som ock äger att utöva den discipli- nära bestraffningsrätten över densamma.

c) Städer under landsrätt.

Översikt. I städer, som lyda under landsrätt, äro de funktioner, som i fråga om polis- personalen tillkomma magistrat, där sådan finnes, överflyttade till stadsstyrel- sen!). Det är således denna, som antager och entledigar polispersonalen samt utövar den disciplinära bestraffningsrätten över personalen. Instruktion för polispersonalen saknas i åtskilliga av ifrågavarande städer, och endast i ett fåtal fall finnas kompetensvillkor för anställning i poliskår; ej heller befordrings- regler finnas annat än i undantagsfall. I de städer, där bestämmelser angående stadsstyrelsens disciplinära bestraffningsrätt äro meddelade eller eljest kommit i tillämpning, användas såsom disciplinstraff varning, suspension, med eller utan tjänstgöring, nedflyttning i lägre tjänstegrad och avsättning. Varning kan ibland meddelas av stadsfiskalen eller annan förman. Möjlighet att av- skeda polisman på grund av bristande lämplighet förefinnes endast i några få av ifrågavarande städer; å andra sidan är polispersonalens ställning ganska löslig, i det att densamma ofta anställes genom kontrakt, vari ömsesidig upp- sägningsrätt stipuleras.

I de särskilda städerna gäller följande:

Stockholms I Djursholm antages och entledigas polispersonalen av stadsstyrelsen. An- län. ställningen gäller tills vidare. Särskild instruktion för polispersonalen finnes

icke utfärdad. Enligt praxis ålägger emellertid stadsstyrelsen disciplinstraff, i vilket avseende varning, mistning av lön och suspension tillämpas.

I Oregrund antages och entledigas polispersonalen av stadsstyrelsen. An- ställningen sker enligt stadsfullmäktiges beslut den 3 november 1910 medelst kontrakt med tre månaders uppsägningstid. Någon särskild instruktion torde icke vara meddelad. .

HN-Ifr ovan:s. 67:

• Sida 143
•  Original

Polispersonalen i Östhammar antages genom kontrakt av stadsstyrelsen, som ock äger att entlediga polisman. Någon särskild instruktion torde icke vara meddelad.

För polispersonalen i Katrineholm, som från 1917 års ingång åtnjuter stads- rättigheter, gäller fortfarande i huvudsakliga delar en den 29 maj 1909 av Konungens befallningshavande fastställd instruktion för ordnings- och säkerhets- polisen i Katrineholms municipalsamhälle. Polispersonalen antages genom ett tills vidare gällande förordnande av stadsstyrelsen, som ock äger att entlediga polisman. Beträffande avsked stadgas, att, om poliskonstapel visar tredska eller försummelse i tjänsten eller eljest gör sig skyldig till lastbart levnadssätt, må han därför varnas av municipalnämnden på anmälan av kårens förman. Låter han sig icke därigenom rätta, bör han anmälas hos Konungens befallningshavande för att såsom olämplig avskedas från tjänsten. Dessa bestämmelser hava emellertid icke tillämpats, sedan stadsrättigheterna meddelades.

I Mjölby antages och entledigas polispersonalen av stadsstyrelsen. Enligt ett icke dagtecknat reglemente för i samhället tjänstgörande poliskonstaplar med däri gjorda, av Konungens befallningshavande den 11 april 1907, eller innan samhället erhöll stadsrättigheter, fastställda ändringar kräves såsom villkor för att antagas till konstapel att äga god frejd och i sin föregående vandel hava ådagalagt ett hedrande uppförande, hava god hälsa, stark kropps- byggnad, gott omdöme och lugnt sinnelag samt kunna läsa och skriva. Kon- stapel kan avskedas såsom påföljd av begångna förseelser eller tjänstefel eller olämplighet för tjänsten. Nämnda påföljd må dock ej tillämpas, innan kon- stapel blivit av kronofogden varnad och ej heller utan samtycke av denne, vilken själv äger förordna om konstapels entledigande.

I Huskvarna, som från och med den 1 januari 1911 åtnjuter stadsrättigheter, gäller ett av Konungens befallningshavande den 18 januari 1917 fastställt polis- reglemente. Enligt detta tillsättes ordinarie konstapel av stadsstyrelsen medelst skriftligt förordnande. =Extra konstapel på stat antages och avskedas av stadsstyrelsen, dock att extra konstapel, som tjänstgjort minst två år, i av- seende å skiljande ur tjänsten likställes med ordinarie konstapel; extra kon- stapel, som tjänstgjort kortare tid och som utan att hava gjort sig skyldig till fel eller försummelse skiljes från tjänsten såsom mindre lämplig, äger åtnjuta en månads uppsägning. Överskrider polisman sin befogenhet eller åsidosätter han vad enligt lag eller författning, polisreglementet eller gällande instruktion "åligger honom och är icke fråga om brott eller förseelser, varför åtal vid domstol bör äga rum, må han bestraffas med varning, suspension med eller utan tjänstgöring under högst en månad, nedflyttning i lägre tjänstegrad eller avsättning. Sistnämnda straffart må tillämpas, då polisman blivit upprepade gånger straffad för förseelser utan att han låtit sig därav rätta eller då omständigheterna eljest äro av synnerligen försvårande be- skaffenhet. Till avsättning bör jämväl kunna dömas, om polisman fällts till ansvar för sådant brott, att han icke längre bör i sin tjänst bibehållas, eller den sak, varför han rannsakats, blivit ställd under framtiden. Bestraffning må icke åläggas polisman, med mindre förhör med honom hållits i ärendet. Underlåter den, som kallats till sådant förhör, att utan styrkt laga förfall inställa sig eller har någon icke kunnat anträffas med kallelse till svaromål, må dock ärendet kunna utan hinder därav prövas på förhandenvarande skäl. Vid handläggning av dylika ärenden skall föras protokoll, vari även antecknas det slutliga beslutet med skälen därtill. Beträdes polisman med straffbar gärning eller annan förseelse, må polischefen eller annan förman tills vidare försätta honom ur tjänstgöring, vilket beslut genast går i verkställighet. Polisman, som finnes vara för tjänsten olämplig, må, så vida icke mer än två år förflutit från det han erhållit fast anställning, kunna uppsägas att lämna

Söderman- lans län.

Östergötlands län.

Jönköpings län.

• Sida 144
•  Original

Kalmar län.

tjänsten inom två månader. Beslut om bestraffning och uppsägning fattas . av stadsstyrelsen. Över beslut om avstängning, om handläggning av bestraff- ningsmål 1 polismans frånvaro och om uppsägning får klagan icke föras.

För polispersonalen i Nässjö gäller en av Konungens befallningshavande den 19 januari 1916 fastställd instruktion. Enligt denna tillsättes personalen av stads- styrelsen efter poliskommissariens hörande medelst skriftligt förordnande och med bestämd uppsägningstid. Överskrider polisman sin befogenhet eller åsido- sätter han vad honom åligger enligt allmän lag och författning eller instruk- tionen eller särskilt meddelad instruktion eller order och är icke fråga om sådan gärning, att åtal vid domstol bör äga rum, kan han bestraffas med varning, mistning av lön för högst en halv månad, förlust av tjänst och lön (suspension) under högst två månader eller avsättning. Bestraffningsrätten utövas av stadsstyrelsen. Beslut om varning går genast 1 verkställighet, oaktat klagan. Angives polisman för straffbar gärning eller annan förseelse, kan han, därest stadsstyrelsen prövar nödigt, avstängas från tjänstgöring, till dess slutligen dömts över honom eller annorlunda förordnats. Beträdes polisman med straffbar gärning eller svårare förseelse i tjänsten, må han jämväl av poliskommissarien tills vidare avstängas från tjänstgöring, men skall anmälan därom ofördröjligen göras hos stadsstyrelsen. Försättes polis- man ur tjänstgöring, äger han rätt att påkalla, att hans förseelse, så snart ske kan, underställes vederbörlig prövning. Beträffande förhör finnas samma stadganden som i reglementet för Huskvarna poliskår.

I Tranås, som från och med den 1 januari 1919 åtnjuter stadsrättigheter, gäller fortfarande i tillämpliga delar en av Konungens befallningshavande den 8 decem- ber 1906 fastställd instruktion. Polispersonalen, såväl den ordinarie som den extra, antages av stadsstyrelsen genom skriftligt förordnande med tre månaders ömsesidig uppsägning, dock med rätt för stadsstyrelsen att, därest konstapel gör sig skyldig till förseelse i tjänsten eller mot lag och ordning, genast avskeda honom. Visar konstapel försumlighet eller oskicklighet i tjänsten eller för han ett otillbörligt eller mindre redbart leverne, må stadsstyrelsen meddela konstapel varning. Hjälper icke sådan varning, har stadsstyrelsen att genast efter erhållen kunskap om konstapels förnyade försumlighet upp- säga honom till avsked.

I Värnamo, som från och med den 1 november 1920 erhållit stadsrättigheter, gälla av Konungens befallningshavande utfärdade instruktioner, dels en för polispersonalen den 25 februari 1921 och dels en för poliskommissarien den 26 april 1921. Konstaplarna tillsättas av stadsstyrelsen efter poliskommissariens hörande medelst skriftligt förordnande och med bestämd uppsägningstid. Poliskommissarien avger även förslag till löneuppflyttning och befordran inom kåren. De disciplinära bestämmelserna överensstämma fullständigt med de för Nässjö gällande.

För Vetlanda, som från och med den 1 januari 1920 åtnjuter stadsrättigheter, gäller i tillämpliga delar en den 5 mars 1898 av Konungens befallningshavande utfärdad instruktion för poltspersonalen. Konstaplarna anställas på en månads ömsesidig uppsägning av stadsstyrelsen. Gör konstapel sig skyldig till brott, fel eller upprepade försummelser i tjänsten eller oordentligt leverne och låter han sig icke rätta av varning, må stadsstyrelsen, sedan den uppsagt honom, avstänga honom från tjänstgöring.

För polisbetjäningen i Borgholm gäller en av Konungens befallningshavande den 6 maj 1901 fastställd stadga. Polispersonalen förordnas av stadsstyrelsen. Polisman, varmed jämväl avses poliskommissarien, kan avskedas av stads- styrelsen vid grövre eller upprepade förseelser i eller utom tjänsten. För tjänstefel, som icke är belagt med ansvar enligt lag, straffas polisman med var- ning, mistning av tjänsten på viss tid eller vid grövre förseelser med avsked.

• Sida 145
•  Original

För poliskonstaplarna i Hässleholm har den 1 juli 1901, sannolikt av då- varande poliskommissarien, utfärdats en instruktion, vilken sålunda tillkommit medan samhället var köping, men som fortfarande är gällande. Enligt denna äger köpingens kommunalnämnd (alltså numera stadsstyrelsen) att, om kon- stapel visar tredska eller försumlighet eller eljest uppför sig så, att han be- finnes för tjänsten olämplig, avsätta eller varna honom, där icke skadeersätt- ning ifrågakommer eller sådan förbrytelse blivit begången, att målet bör hän- skjutas till domstols prövning. Ar förseelsen av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero vid förmans tillrättavisning.

I Eslöv saknas uttryckliga bestämmelser i de avseenden, varom här är fråga. Enligt inkomna uppgifter antages och entledigas polispersonalen av stads- styrelsen, som ock äger att utöva disciplinär bestraffningsrätt över densamma. Såsom disciplinära straffarter användas varning, suspension och avsättning. Anmärkas må, att särskilda bestämmelser angående poliskonstaplarnas tjänst- göring meddelats i en den 1 augusti 1899, sannolikt av dåvarande polis- kommissarien, utfärdad instruktion.

I Mölndal, som erhållit stadsrättigheter från och med år 1922, torde några bestämmelser i de avseenden, varom här är fråga, icke för närvarande finnas, i det att det äldre, den 17 mars 1917 av Konungens befallningshavande fast- ställda reglementet för ordningspolisen i Fässbergs socken icke längre synes gälla, under det att ett av stadsstyrelsen under juni 1922 antaget förslag till instruktion för polispersonalen, av enahanda innehåll, som den för Nässjö gällande instruktionen, är beroende på Konungens befallningshavandes prövning.

För poliskåren i Trollhättan "har Konungens befallningshavande den 22 december 1918 fastställt reglemente. Polischefens (stadsfiskalens) överinseende över poliskåren innefattar tillsyn jämväl å polismans förhållande utom tjänsten. Överkonstapel och konstapel tillsättas av stadsstyrelsens ordförande efter sam- råd med polischefen medelst förordnande. I regel må ingen antagas till kon- stapel, som överskridit 30 års ålder, och till ordinarie konstapel ej annan än den, som tjänstgjort som extra ordinarie konstapel vid poliskår under minst ett år. Extra ordinarie konstapel, som befinnes olämplig för tjänsten, må av polischefen uppsägas att lämna tjänsten efter en månad. Gör polisman sig skyldig till förseelse, må han bestraffas med varning, förlust av tjänst och lön under högst tre månader eller avsättning. Bestraffningsrätten tillkommer stadsstyrel- sen, dock att varning må meddelas även av chefen eller annan förman. Bestraff- ning må icke åläggas polisman, med mindre förhör hållits med honom. Under- låter någon, som kallats till förhör, att inställa sig eller kan han icke träffas med kallelse till förhör, må dock ärendet prövas utan hinder av hans frånvaro. Vid handläggning av dylikt ärende skall föras protokoll, däri det slutliga be- slutet jämte skälen därtill antecknas. Angives polisman för straffbar gärning, må stadsstyrelsen interimistiskt avstänga honom från tjänstgöringen. Var gärning av svårare art och begången i tjänsten, må jämväl förman tills vidare avstänga honom från tjänstgöring, dock med skyldighet att ofördröjligen anmäla åtgär- den hos stadsstyrelsen. Polisman, som försatts ur tjänstgöring, äger påkalla, att hans förseelse snarast möjligt prövas.

I Tidaholm har, innan samhället erhöll stadsrättigheter, en av Konungens befallningshavande den 27 mars 1895 för dåvarande polisuppsyningsmannen utfärdad instruktion varit gällande. Denna instruktion anses emellertid enligt inkommet meddelande icke längre vara i kraft, och någon ny instruktion har icke utfärdats.

För polisen i Arvika köping har Konungens befallningshavande den 2 juni 1903 fastställt instruktion. Sedan Arvika från och med den 1 januari 1910 erhållit stadsrättigheter, har genom K. Br. den 12 juli 1912 föreskrivits, att stadsfiskal skulle finnas i staden, varjämte stadsfullmäktige den 9 december

Kristianstads län.

Malmöhus län.

Göteborgs och Bohus län.

Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

Värmlands län.

• Sida 146
•  Original

Kopparbergs län.

Väster- norrlands län.

"Norrbottens län.

1913 antagit avlöningsreglemente för poliskåren. Enligt de sålunda meddelade bestämmelserna torde för närvarande gälla följande. Polismännen, vilka tillika äro brandsoldater, antagas av stadsstyrelsen. De ordinarie konstaplarna äro fast anställda i stadens tjänst, så länge de nöjaktigt utföra dem åliggande tjänsteuppdrag. Extra ordinarie konstapel skall efter minst två års av stads- styrelsen väl vitsordad tjänstgöring befordras till ordinarie. Söker polisman att med osanna uppgifter eller förklaringar förleda förman eller avgiver han veterligen falsk och osann rapport, gör han sig förlustig förmans förtroende och otjänlig att i tjänsten bibehållas.

I Avesta och Ludvika antages och entledigas polispersonalen av vederbörande stadsstyrelse. Anställningen gäller tills vidare. WNärskilda instruktioner för polispersonalen torde icke vara meddelade.

I Sollefteå finnes en år 1901 eller innan samhället erhöll stadsrättigheter av dåvarande polisuppsyningsmannen utfärdad instruktion för polispersonalen, vilken instruktion dock ej innehåller några bestämmelser i här ifrågavarande avseende. Enligt inkomna uppgifter antages och entledigas polispersonalen av stadsstyrelsen, som ock äger att utöva disciplinär bestraffningsrätt över personalen. Varning, extra tjänstgöring, avdrag å lön, förlust av tjänst och lön på viss tid och avsättning anses kunna tillämpas, varjämte stadsstyrelsen under de tre första anställningsåren anses äga avskeda konstapel, som visat sig olämplig för befattningen.

För polispersonalen i Haparanda har instruktion den 12 februari 1920 fast- ställts av stadsfullmäktige. Enligt instruktionen tillsättes polisen av stads- styrelsen efter förslag av stadsfiskalen. För anställning såsom extra konstapel fordras att hava fyllt 22, men icke 26 år, att hava gott omdöme och lugnt sinnelag, att hava god hälsa och stark kroppsbyggnad, att hava fullgjort minst en repetitionsövning såsom värnpliktig, att, om sökanden är eller varit anställd vid krigsmakten, hava genomgått för befordran till furir, underofficerskorpral eller marimunderkonstapel erforderliga skolor och kurser eller, om sökanden icke haft sådan anställning, å annat sätt hava förvärvat för tjänsten erforderlig utbildning och allmänbildning samt helst att någon tid hava haft praktik vid poliskår i större stad. För anställning såsom ordinarie konstapel fordras i regel att hava haft anställning vid större stads poliskår minst ett år och att icke hava överskridit 30 års ålder. Ordinarie konstapel tillsättes medelst skriftligt förordnande, extra konstapel, som tjänstgjort minst 2 år, likställes i avseende å skiljande från tjänsten med ordinarie konstapel. Extra konstapel, som tjänstgjort kortare tid och som utan att hava gjort sig skyldig till fel eller försummelse dock anses böra från tjänsten skiljas, äger åtnjuta 2 må- naders uppsägning. Om polisman överskrider sin befogenhet eller åsidosätter vad honom åligger eller eljest visar oförstånd eller oskickligheti tjänsten och det icke är fråga om brott, varför åtal vid domstol bör äga rum, må han av stadsstyrelsen bestraffas med varning, suspension med eller utan tjänstgöring under högst en månad, nedflyttning till lägre tjänstegrad eller avsättning. Sistnämnda straffart må tillämpas, då polisman upprepade gånger blivit för förseelse straffad utan att han låtit sig därav rätta eller då omständigheterna eljest äro av synnerligen försvårande beskaffenhet. Till avsättning må jämväl dömas, om polisman av domstol fällts till ansvar för sådant brott, att han icke längre. bör 1 tjänsten bibehållas, eller blivit under framtiden ställd. Betrides polisman med enligt lag straffbar eller annan förseelse, må polischefen eller annan förman tills vidare sätta honom ur tjänstgöring. Förman skall dock ofördröjligen anmäla sin åtgärd hos polischefen, som har att vidare förordna därom. Polisman, som försättes ur tjänstgöring, äger rätt att påkalla, att hans förseelse, så snart ske kan, underkastas vederbörlig prövning, men beslutet går genast i verkställighet. Bestraffning må icke åläggas polisman, med mindre

• Sida 147
•  Original

förhör med honom hållits. Underlåter han att inställa sig eller kan han icke anträffas med kallelse, må ärendet dock prövas på förhandenvarande skäl. I ärende angående bestraffning skall föras protokoll, vari slutligt beslut jämte skälen därtill antecknas.

I Boden antages och entledigas stadens polispersonal av stadsstyrelsen. Enligt en av stadsstyrelsen den 3 maj 1920 utfärdad instruktion kan polisman avskedas till följd av grövre eller upprepade förseelser i eller utom tjänsten, som göra honom olämplig för polistjänst, eller då stadsfiskalen finner hans uppträdande vara sådant, att det menligt inverkar på disciplinen inom kåren. Bestraffning för försummelse eller fel i tjänsten eller olämpligt uppförande i eller utom tjänsten, såvida icke felet befinnes vara av beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelser i allmän lag eller författning böra tillämpas, må utgöras av varning, suspension eller avsättning.

d) Landsbygden.

A landsbygden är det i regel Konungens befallningshavande, som äger att antaga och entlediga polispersonalen, där sådan finnes, ävensom att utöva den disciplinära bestraffningsrätten. Personalens bibehållande i tjänsten är dock, såsom framhållits i annat sammanhang, i regel beroende på kommunens villighet att lämna anslag. Det finnes även exempel på att poliskonstaplar an- tagas, entledigas och bestraffas av landsfiskal eller kommunala myndigheter, såsom köpings-, municipal- och kommunalnämnder!). Instruktioner för polis- personalen saknas på de festa håll. Förefintliga instruktioner, vilka så gott som undantagslöst utfärdats av Konungens befallningshavande äro oftast synner- ligen knapphändiga. Kompetensregler för anställning såsom polis finnas veter- ligen icke intagna i mer än två instruktioner. De disciplinära bestraffnings- reglerna äro likaledes föga detaljerade. Vanligen förekomma ej andra straffarter än varning och avsättning; på några orter kan dock jämväl förlust av lön eller suspension tillämpas. Instruktionerna för vissa orter upptaga rätt för veder- börande myndighet att genast avskeda polisman på grund av bristande lämp- lighet; i allmänhet äro dylika bestämmelser obehövliga redan på den grund, att polispersonalen kan uppsägas från sina befattningar. Anmärkas bör, att på ett ställe en särskild polisnämnd tillsatts för att övervaka, att polisperso- nalen fullgör sina åligganden enligt instruktionen.

De närmare bestämmelserna i de instruktioner, angående vilka upplysning kunnat vinnas, äro följande:

För poliskonstaplarna i Sundbybergs köping finnes en den 1 januari 1909 av polisuppsyningsmannen utfärdad instruktion. Denna innehåller emellertid inga bestämmelser angående antagande, avskedande eller disciplinär bestraffning. Enligt inkomna uppgifter antages och entledigas polispersonalen av Konungens befallningshavande, som äger disciplinär bestraffningsrätt; i sistnämnda avse- ende anses allenast avskedande kunna ifrågakomma.

I instruktionerna för polisbevakningen i Älvkarleby länsmansdistrikt den 17 november 1897, för polismannen i Tierp den 27 december 1901, för polis- mannen vid Orbyhus den 9 november 1910, för polismannen vid stationssam- hället i Gamla Uppsala socken den 4 oktober 1916, för extra polismännen vid Österby bruk den 5 januari 1918 och för polismännen vid Lanforsens kraft- verksbyggnad i Älvkarleby socken den 29 juni 1920 finnas inga bestämmelser angående antagande, avskedande eller disciplinär bestraffning av personalen.

För ordnings- och säkerhetspolisen i Gnesta mwnmicipalsamhälle har Ko- nungens befallningshavande den 26 oktober 1918 fastställt instruktion. Enligt

SEJ sr 50

-

Översikt.

Stockholms län.

Uppsala län.

Söderman- lands län.

• Sida 148
•  Original

denna antagas och förordnas samtliga befattningshavare av Konungens befall- ningshavande efter förslag av kommunalnämnden i samråd med landsfiskalen. Anställningen gäller tills vidare med tre månaders ömsesidig uppsägning. Förordnande återkallas av Konungens befallningshavande. Visar polisupp- syningsman eller polisman tredska eller försummelse i tjänsten eller göra de sig skyldiga till lastbart levnadssätt, må de därför erhålla varning, polisman av landsfiskalen och polisuppsyningsmanen av Konungens befallningshavande efter anmälan av kommunalnämnden. Låta de sig icke därav rätta eller hava de begått fel av svårare beskaffenhet, kunna de felande av Konungens befall- ningshavande skiljas från tjänsten.

För polisen i Flens municipalsamhälle gäller en av Konungens befallnings- havande den 27 februari 1920 fastställd instruktion. Polismännen, ordinarie och extra, antagas av munieipalnämnden, varvid poliskommissarien i samhället må höras. Municipalnämnden har att hos Konungens befallningshavande an- hålla, att de antagna behörigen förordnas till polismän. Visar polisman tred- ska eller försummelse i tjänsten eller gör han sig skyldig till lastbart levnads- sätt, må han därför varnas av municipalnämnden på anmälan av poliskom- missarien. Låter polisman sig icke därav rätta, bör han anmälas hos Konungens befallningshavande för att såsom olämplig avskedas från tjänsten.

Östergötlanås — För poliskonstaplarna i Borgs villastads mumvcipalsamhälle har Konungens er befallningshavande den 17 april 1901 fastställt reglemente. Enligt detta antages konstapel av kronofogden (landsfiskalen) i orten efter förslag av muni- cipalstämman samt på tid och lönevillkor, om vilka stämman med den före- slagne överenskommer. Såsom villkor för antagning fordras att äga god frejd och i sin föregående vandel hava ådagalagt ett hedrande uppförande, hava god hälsa, stark kroppsbyggnad, gott omdöme, lugnt sinnelag samt kunna läsa och skriva. För försummelse eller fel i tjänsten kan konstapel, sedan han därför blivit av kronofogden (landsfiskalen) varnad, av denne skiljas från tjänsten

efter en månads uppsägning. E

Ett för poliskonstaplarna i Åtvidabergs municipalsamhälle den 23 februari 1904 av Konungens befallningshavande fastställt reglemente har i nu före- varande avseende samma innehåll som polisreglementet för Borgs municipal- samhälle, allenast med det undantag att förslag till antagning av poliskonstapel 1 Åtvidaberg skall avgivas av municipalnämnden, vilken jämväl har att med den föreslagne överenskomma om anställningstid och lönevillkor. Enligt in- komna upplysningar upprättas kontrakt, vari tre månaders uppsägningstid stipuleras.

ör polisen i Kisa mwmucipalsamhälle gäller en den 29 maj 1911 av Ko- nungens befallningshavande fastställd instruktion. I denna stadgas, att ordi- narie polisman antages av municipalnämnden bland fyra sökande, som av kronofogden (landsfiskalen) därtill föreslagits. Antagandet sker under de villkor rörande tid och löneförmåner, som av municipalstämman beslutats. Extra polisman antages av municipalnämnden under enahanda villkor. Samtliga polismän 'skola erhålla förordnanden av Konungens befallningshavande. Polis- man kan avskedas av municipalnämnden efter två månaders uppsägning. För försummelse eller fel i tjänsten, där de icke äro av beskaffenhet att även an- svar enligt allmän lag eller författning bör tillämpas, bestraffas polisman, för ringare förseelser med tillrättavisning eller varning av kronolänsmannen (lands- fiskalen), men för upprepade dylika eller för grövre förseelser antingen av kronofogden (landsfiskalen) med varning eller högst en månads suspension eller av Konungens befallningshavande med varning, suspension eller avsättning.

För Östergötlands läns ridande polis har Konungens befallningshavande den 19 maj 1919 fastställt instruktion. Personalen förordnas enligt denna av Konungens befallningshavande med en månads ömsesidig uppsägningsrätt.

• Sida 149
•  Original

Beträffande disciplinär bestraffning stadgas, att polisman för försummelser eller fel i tjänsten, de där icke äro av beskaffenhet, att även ansvar enligt allmän lag eller författning bör å dem tillämpas, bestraffas med tillrättavis- ning eller varning, suspension eller avsättning. För förseelse av ringa be- skaffenhet äger landsfogden tilldela polisman varning, men övriga bestraff- ningar må endast av Konungens befallningshavande ådömas. Där förhållan- dena så påfordra, äger landsfogden avstänga polisman från tjänstgöring samt omedelbart underställa frågan Konungens befallningshavandes prövning.

I Gripenbergs stationssamhälle gäller en av Konungens befallningshavande den 7 februari 1919 fastställd instruktion. Enligt denna tillsättes och entle- digas polisman av Konungens befallningshavande. Antagandet sker på tre månaders uppsägning, dock med rätt för Konungens befallningshavande att, om polisuppsyningsmannen gör sig skyldig till förseelse i tjänsten eller för ett lastbart leverne, genast avskeda honom. Om anslaget till polisuppsynings- mannens avlöning indrages, är han skyldig att utan uppsägning frånträda be- fattningen vid utgånben av tiden för anslaget.

För polispersonalen i Sävsjö municipalsamhälle har den 22 november 1916 fastställts instruktion, enligt vilken polisuppsyningsmannen antages och förord- nas av Konungens befallningshavande efter kronofogdens (landsfiskalens) och municipalnämndens hörande. Extra polisman förordnas av Konungens befall- ningshavande tills vidare i enahanda ordning.

För polisman i Forserums mwnicipalsamhälle har instruktion fastställts av Konungens befallningshavande den 23 december 1901. Enligt denna antages polismannen av Konungens befallningshavande på förslag av municipalnämn- den och efter kronofogdens och länsmannens hörande med eller utan befatt- ningens kungörande till ansökning. Han anställes med tre månaders ömsesidig uppsägning. Skulle polismannen göra sig skyldig till brott, tredska eller upprepade försummelser i tjänsten eller oordentligt leverne eller utan erhållen tjänstledighet avhåller sig från tjänsten längre tid än ett dygn, kan han dock på anmälan av municipalnämnden, kronofogden eller länsmannen genast utan föregående uppsägning av Konungens befallningshavande skiljas från sin be- fattning med tillhörande avlöningsförmåner.

För polisman i Vaggeryds stationssamhälle har Konungens befallningshavande den 16 september 1909 fastställt instruktion, enligt vilken polismannen antages och entledigas av Konungens befallningshavande. Han antages med tre må- naders uppsägning, dock med rätt för Konungens befallningshavande att, om han gör sig skyldig till förseelse i tjänsten eller mot gällande lagar och förordningar eller för ett lastbart leverne, genast avskeda honom.

För polisuppsyningsmannen i Markaryds köping har Konungens befallnings- havande den 12 april 1917 fastställt instruktion. Enligt denna antages och entledigas polisuppsyningsmannen av Konungens befallningshavande. Anta- gandet sker efter kommunalnämndens hörande. Anställningen gäller tills vidare, dock att om tjänsten indrages eller innehavaren utan eget förvållande skiljes från befattningen, han äger att under sex månader från erhållen underrättelse uppbära avlöning, svarande mot vad han uppburit av köpingen. Visar polis- uppsyningsmannen tredska eller försumlighet och är icke fråga om sådan grövre brottslighet, att åtal vid domstol finnes böra äga rum, är polisuppsyningsmannen efter Konungens befallningshavandes prövning av förseelsens beskaffenhet under- kastad varning, böter intill en månads avlöning, suspension under högst tre månader eller att skiljas från befattningen. I samhället finnes utom polis- uppsyningsmannen en extra polisman, som enligt inkommen upplysning antages och entledigas av kommunalnämnden.

För polismannen i Älmhults köping har av Konungens befallningshavande den 3 juli 1917 utfärdats instruktion, som i här ifrågavarande avseende är av samma innehåll som den för polisuppsyningsmannen i Markaryd utfärdade.

Jönköpings län.

Kronobergs län.

• Sida 150
•  Original

För polisuppsyningsmannen i Alvesta mwmcipalsamhälle har Konungens be- fallningshavande den 29 januari 1915 fastställt instruktion, som i här ifrågava- rande avseende likaledes är av enahanda innehåll, som den i Markaryds köping gällande.

För polisen i Ljungby köping har den 20 juni 1914 utfärdats instruktion av kronofogden i orten. Enligt denna instruktion anställas och entledigas konstaplarna av Konungens befallningshavande efter förslag av köpingsstyrelsen,

js sedan kronofogdens yttrande inhämtats. Sedan polisen år 1920 omorganise- rades, synes emellertid nämnda instruktion ej längre anses gälla.

För polisen i Strömsnäs bruks municipalsamhälle har Traheryds kommunal- stämma den 15 juni 1917 antagit instruktion, vilken likaledes i här ifråga- varande avseende överensstämmer med instruktionen för polisuppsynings- mannen i Markaryds köping, dock att antagande och entledigande skall ske efter förslag av Traheryds kommunalstämma.

Kalmar För polisen i Mörbylånga köping finnes en av Konungens befallningshavande

gr fastställd instruktion. Enligt denna instruktion antages polisuppsyningsmannen

av Konungens befallningshavande efter inhämtat yttrande av kronofogden och köpingsstyrelsen. Extra poliskonstaplar antagas 1 mån av behov av köpings- styrelsen, men förordnas av kronofogden. Polisuppsyningsmannen antages på tre månaders ömsesidig uppsägning, dock med rätt för kronofogden att, därest polisuppsyningsmannen gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten eller mot lag och förordning, genast avskeda honom på anmälan av köpingsstyrelsen. Av- skedsbrev meddelas i dylikt fall av Konungens befallningshavande efter veder- börlig anmälan. Om polisuppsyningsmannen visar försumlighet eller oskick- lighet i tjänsten eller förer ett otillbörligt eller mindre redbart leverne, må köpingsstyrelsen meddela honom varning. Hjälper icke sådan varning, har köpingsstyrelsen att genast efter erhållen kännedom om polisuppsyningsmannens förnyade försumlighet eller dylikt uppsäga honom till avsked och hos Konungens befallningshavande i sinom tid begära avskedsbrev för honom.

För polisen i Nybro köping finnes ett av Konungens befallningshavande den 18 december 1877 utfärdat reglemente, enligt vilket polisuppsyningsmannen i köpingen tillsättes av Konungens befallningshavande. Konstaplarna tillsättas

. på förslag av polisuppsyningsmannen av kronofogden.!) För att kunna antagas till konstapel fordras att hava fullkomligt god frejd, atti sin föregående vandel hava ådagalagt ett hedrande uppförande, vara av god hälsa och stark kropps- byggnad, äga gott omdöme och lugnt sinnelag samt med lätthet kunna läsa och skriva. Såsom oeftergivligt villkor för tjänstens bibehållande fordras lydnad, trohet och nit i tjänsten samt nykterhet, sedlighet och ordentlighet i det enskilda levernet. Den konstapel, som genom brist i dessa egenskaper förverkar förtro- endet, äger kronofogden!) entlediga från befattningen, i vilket fall konstapeln : mister den avlöning, han kan hava innestående för senaste månaden.

För Mönsterås köpings polisbetjäning har Konungens befallningshavande den 20 november 1874 fastställt bestämmelser, enligt vilka poliskommissarien i köpingen antages av Konungens befallningshavande. Konstaplarna antagas av köpingens »polisstyrelse». I fråga om de egenskaper, som fordras såsom villkor för konstapels bibehållande i tjänsten, samt beträffande konstapels entledigande finnas samma bestämmelser som i reglementet för Nybro, dock att det i Mönsterås är polisstyrelsen, som äger befogenhet att entlediga.

Gottlands Instruktionerna för extra polismannen 1 Hemse den 10 augusti 1917, för län. polismannen i Lärbro m. fl. socknar den 30 maj 1918 och för polismannen i Slite sistnämnda dag, samtliga fastställda av Konungens befallningshavande, innehålla i här ifrågavarande avseenden allenast, att den förstnämnde polis-

ner inkommen uppgift har kronofogdens befogenhet numera överflyttats till köpings- styrelsen,

• Sida 151
•  Original

mannen förordnas av Konungens befallningshavande samt att de två senare, om de önska bliva entledigade, hava att tre månader dessförinnan göra skriftlig ansökning hos landsfogden, varefter avsked meddelas av Konungens befall- ningshavande. i

Genom särskilda resolutioner den 15 mars 1876, den 21 april 1899, den 11 augusti 1902 och den 17 januari 1917 har Konungens befallningshavande fastställt instruktioner för särskilda polisuppsyningsmän å Tjurkö och Sturkö samt i Lyckeby och Nättraby. Nämnda polisuppsyningsmän antagas av Konungens befallningshavande på förordnande tills vidare och avskedas av Konungens befallningshavande.

För polisen i Osby socken har Konungens befallningshavande den 23 augusti 1909 fastställt instruktion, som i de avseenden, varom nu är fråga, allenast inne- håller följande. För försummelser och fel i tjänsten, där de icke äro av be- skaffenhet, att även ansvar enligt allmän lag eller författning bör å honom tillämpas, bestraffas polisen för ringare förseelser med tillrättavisning och varning av länsmannen, men för grövre förseelse med suspension eller avsätt- ning, varom Konungens befallningshavande efter anmälan förordnar. Kommunal- stämman äger utse en polisnämnd av tre personer med befogenhet att tillse, att polisen fullgör sina åligganden enligt instruktionen, särskilt då länsmannen ej är närvarande, och med skyldighet att anmäla för länsman, kronofogde eller Konungens befallningshavande, om anmärkningsvärda missförhållanden iakt- tagas. Enligt inkomna uppgifter antages polispersonalen »med godkännande av landsfiskalen» av kommunalstämman, som ock äger att bevilja avsked.

For polisen i Vilans mwnicipalsamhälle har Konungens befallningshavande den 7 december 1911 fastställt instruktion, från vilken må anmärkas föreskrift att polisen kan avskedas av municipalnämnden efter två månaders uppsägning samt att i fråga om disciplinär bestraffning samma bestämmelse meddelats som i instruktionen för Osby, dock utan föreskrift angående polisnämnd.

För polisen i Tryde socken har instruktion den 5 oktober 1903 fastställts av kommunalstämman. Instruktionen innehåller i här ifrågavarande avseenden allenast, att, om polisman visar försumlighet eller fel i tjänsten och därför förgäves varnas, han kan utan föregående uppsägning entledigas.

Enligt lämnade uppgifter plägar Konungens befallningshavande förordna i köping poliskommissarie samt i annan kommun polisuppsyningsman. Polis- kommissarierna tillsättas av Konungens befallningshavande och entledigas av samma myndighet, när därtill finnes anledning. Gör poliskommissarie sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till vanvördnad mot förman eller brister han i lydnad, tilldelar Konungens befallningshavande honom var- ning. Låter han sig icke därav rätta eller har han begått fel av svårare be- skaffenhet, äger Konungens befallningshavande efter omständigheterna fälla honom till böter eller vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal vid veder- börlig domstol. Polisuppsyningsmannen antages av Konungens befallnings- havande på förordnande och entledigas av samma myndighet, när därtill finnes anledning. Visar polisuppsyningsman tredska eller försummelse eller gör han sig förfallen till annat tjänstefel eller undanhåller sig obehörigen från tjänst- göring, är han förfallen till böter till belopp, som Konungens befallningshavande finner skäligt ådöma, därest icke skadeersättning kommer i fråga eller sådan förbrytelse blivit begången, att målet bör hänskjutas till domstols prövning.

I åtskilliga landskommuner inom länet har under 1870- och 1880-talen in- rättats särskild kommunalpolis, för vilken Konungens befallningshavande fast- ställt reglementen. Så har skett genom Konungens befallningshavandes resolu- tion den 22 oktober 1872 angående kommunalpolisen i Ullareds socken, den 6 juli 1875 angående kommunalpolisen i Lindbergs socken, den 11 juni 1879 angående kommunalpolisen i Askome och Vessige socknar, den 14 juni 1880 angående

Blekinge län.

Kristianstads län.

Malmöhus län.

Hallands län.

• Sida 152
•  Original

Göteborgs och Bohus län.

Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

kommunalpolisen i Vinbergs socken, den 23 juli 1881 angående kommunalpolisen 1 Gunnarps socken, den 8 december 1885 angående kommunalpolisen i Fjärås socken och den 1 februari 1884 angående kommunalpolisen 1 Abilds socken.

Såväl befälhavare som konstaplar väljas av kommunalstämman för viss tid, tre eller fyra år. Befattningen torde betraktas såsom ett kommunalt uppdrag och vara oavlönad. Endast i ett fall (Lindbergs socken) omnämnes, att be- fattningshavarna åtnjuta dagtraktamente.

I en av Konungens befallningshavande den 30 december 1920 utfärdad in- struktion för polismannen i Släps socken finnas inga bestämmelser av här av- sedd art.

För polisväsendet inom Partilleds kommun har Konungens befallningshavande den 29 maj 1905 fastställt reglemeute, enligt vilket överkonstapeln antages med tre och konstapel med en månads uppsägning av kommunalnämnden, som för dem utverkar behörigt konstitutorial av Konungens befallningshavande. Över- träder konstapel vad som stadgas i reglementet, äger överkonstapeln rätt att härför eller för andra fel eller försummelser i tjänsten meddela varning samt att, då konstapel icke låter sig därav rätta, anmäla honom hos kommunal- nämnden, som kan genast avskeda den felande. Avgår eller entledigas någon av polispersonalen från sin befattning, skall kommunalnämnden ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

För polisväsendet i Fuxerna socken har Konungens befallningshavande den 10 mars 1903 fastställt reglemente, enligt vilket konstaplarna antagas med tre månaders ömsesidig uppsägning av kommunalnämnden i samråd med läns- mannen, varefter kommunalnämnden hos Konungens befallningshavande utverkar behörigt konstitutorial. Beträdes konstapel med tjänstefel, äger kommunal- nämnden genast avskeda honom.

I Melleruds köping finnes en polisuppsyningsman med instruktion, fastställd av Konungens befallningshavande den 20 februari 1908. Polisuppsynings- mannen antages av Konungens befallningshavande och kan av Konungens befallningshavande entledigas, när skäl därtill förekomma. Därjämte finnes en poliskonstapel, som antages med förbehåll av tre månaders ömsesidig upp- sägningstid av de kommunala myndigheterna, vilka ock äga meddela avsked.

För polisväsendet i Herrljunga socken har Konungens befallningshavande den 7 januari 1918 fastställt reglemente. Poliskonstaplarna antagas av kommunal- nämnden i samråd med länsmannen på tre månaders ömsesidig uppsägning, varefter kommunalnämnden av Konungens befallningshavande utverkar behörigt konstitutorial. Beträdes konstapel med tjänstefel, äger kommunalnämnden i samråd med länsmannen att genast avskeda den felande.

Konungens befallningshavande har den 31 december 1902 fastställt instruk- tion för de av Konungens befallningshavande inom länet förordnade polis- männen å landet. I de avseenden, varom nu är fråga, innehåller instruktionen allenast följande. För försummelse eller fel i tjänsten, såvida de icke finnas vara av den beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelse enligt lag eller allmän författning bör tillämpas, bestraffas polisman med tillrättavisning och. varning, förlust av lön under högst två månader eller avsättning. Tillrättavisning och varning meddelas av kronofogden, som för sådant ändamål äger kalla polis- mannen till sig; övriga bestraffningar må endast ådömas av Konungens be- fallningshavande. Denna instruktion länder till efterrättelse jämväl för de i köpingarna Vara och Grästorp anställda polisuppsyningsmännen utöver vad som stadgats för dessa i särskilda instruktioner.

För polisuppsyningsmannen i Vara köping har Konungens befallningshavande den 15 mars 1894 utfärdat särskild instruktion. Enligt denna antager Konungens befallningshavande polisuppsyningsmannen och äger entlediga honom från be- fattningen, om skäl därtill förekomma.

• Sida 153
•  Original

För polisuppsyningsmannen i Grästorps köping har Konungens befallnings- havande den 13 januari 1900 utfärdat instruktion av enahanda innehåll som för Vara köping.

Detsamma gäller angående en den 19 februari 1909 av Konungens befallnings- havande för polisuppsyningsmannen i Töreboda köping utfärdad instruktion. Sedan Konungens befallningshavande den 29 november 1919 dels förordnat landsfiskalen 1 distriktet att, jämte egen tjänst, tills vidare ej mindre i egen- skap av åklagare inom köpingen åtala där timade brott och förseelser av den art, att allmän åklagare äger dem beivra, än även såsom poliskommissarie i köpingen handhava köpingens ordnings- och säkerhetspolis, dels förordnat annan person att tills vidare vara poliskonstapel i köpingen, med åliggande, bland annat, att i avseende å köpingens befolkning fullgöra de bestyr, vilka på landsbygden åligga fjärdingsman, torde instruktionen få antagas äga till- lämpning allenast å den sistnämnda.

För polismännen i Åmots och Charlottenbergs muwnmicipalsamhällen har Konun- gens befallningshavande genom särskilda resolutioner den 22 maj 1907 utfärdat instruktioner, vilka emellertid icke innehålla några bestämmelser av betydelse i nu ifrågavarande hänseenden.

I en av Konungens befallningshavande den 25 juni 1890 utfärdad instruktion för de av Konungens befallningshavande förordnade poliskonstaplarna på landet är stadgat, att konstapel för försummelser eller fel i tjänsten, såvida de icke finnas vara av den beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelse enligt lag eller allmän författning bör tillämpas, bestraffas med tillrättavisning eller varning, förlust av lön under högst två månader eller avsättning. Tillrättavisning och varning meddelas av kronofogden, som för sådant ändamål äger kalla konstapel till sig, övriga bestraffningar må endast ådömas av Konungens befallningshavande. Nämnda instruktion gäller även för den ridande polisen enligt en för denna den 6 april 1910 utfärdad särskild instruktion.

I Borlänge köping finnes polisuppsyningsman förordnad av Konungens be- fallningshavande tills vidare, så länge han åtnjuter Konungens befallnings- havandes förtroende.

I Älvdalens socken har Konungens befallningshavande förordnat polisupp- syningsman och extra polisman, båda tills vidare.

För polisman vid Forsbacka bruk finnes en den 8 juli 1896 dagtecknad in- struktion, vilken synes vara utfärdad av länsmannen i distriktet. Polismannen antages tills vidare och kan, därest han visar försumlighet i tjänsten, genast avsättas. Visar han liknöjdhet och icke anses för tjänsten lämplig, äger förman efter meddelad varning uppsäga honom till avflyttning efter en månad.

För polisen i Bollnäs köping har Konungens befallningshavande den 19 januari 1906 fastställt instruktion, enligt vilken polisuppsyningsmannen antages och entledigas av Konungens befallningshavande, medan den övriga personalen antages och entledigas av kronofogden efter köpingsnämndens hörande.

För polisman vid JIggeswnds bruk och i Norra Iggesund har Konungens befallningsbavande den 28 oktober 1910 fastställt instruktion, enligt vilken polismannen förordnas av Konungens befallningshavande tills vidare. I hän- delse av fel eller försummelse i tjänsten kan han varnas av kronofogden eller länsmannen. Länder varning icke till avsedd påföljd, anmäler kronofogden eller länsmannen förhållandet för Konungens befallningshavande för åter- kallande av förordnandet.

För polisen i Ljusdals köping har instruktion fastställts av Konungens be- fallningshavande den 5 mars 1914, vilken i här avsedda delar har samma inne- håll som instruktionen för polisen i Bollnäs köping.

Enligt en för polisuppsyningsmannen vid Sandvikens bruk den 16 november 1918 av Konungens befallningshavande utfärdad instruktion antages och ent- ledigas polisuppsyningsmannen därstädes av Konungens befallningshavande.

Värmlands län.

Västmanlands län.

Kopparbergs län.

Gävleborgs län.

• Sida 154
•  Original

Jämtlands län.

Olämplighets- paragrafens användning enligt praxis.

Yttranden angående olämplighets- paragrafen.

Instruktion för polispersonalen i Svegsmons muwnicipalsamhälle har fastställts av Konungens befallningshavande den 31 mars 1920. Enligt denna instruktion förordnas polispersonalen av Konungens befallningshavande, efter det lands- fiskalen i orten efter samråd med ombud för Svegsmons samhälle, Svegs kommun och de trävarubolag och enskilda, som lämna bidrag till avlöning, därom avgivit yttrande och förslag. För viss tid eller för särskilt tillfälle äger Konungens befallningshavande förordna flera polismän. Visar polisman ovillighet, försummelse, oskicklighet eller annan felaktighet i tjänsten, äger Konungens befallningshavande, om vederbörande icke låter sig rätta efter för- mans erinran, att omedelbart skilja honom från förordnandet. Begår han eljest tjänstefel, varder han från tjänsten omedelbart skild och förfares i övrigt efter allmän lag.

På grund av den vikt, som understundom tillagts frågan om den så kallade olämplighetsparagrafens bibehållande, har ett försök gjorts att utröna, i vilken omfattning en dylik bestämmelse kommit till användning i praktiken. Enligt de inkomna uppgifterna har avskedande av ordinarie personal annorledes än på begäran eller på grund av ålder eller sjuklighet eller genom avsättning förekommit i följande antal fall:

| 1913 | 1917 | 1918

1919 1920

| 4 | 2 | i | 6 10

Påpekas "må dock, att på sina håll skillnaden emellan avskedande av här avsedd art och avsättning icke stått klar för vederbörande.

Att döma av inkomna protokoll (dessa hava dock icke alltid insänts) synes den vanliga anledningen till avskedandet hava varit onykterhet.

Olämplighetsparagrafens bibehållande eller införande av en sådan paragraf, där den nu icke finnes, förordas i svaren från flertalet städer. Endast från 14 städer hava avstyrkande svar ingått. Femtio städer och fyra köpingar hava särskilt motiverat bibehållandet av en bestämmelse av ifrågavarande slag. De flesta av dessa yttranden äro hållna i allmänna ordalag. Några uttalanden må emellertid återgivas. ;

Sålunda anför magistraten i Linköping, att en person, utan att göra sig skyldig till förseelse, kan efter erhållen anställning befinnas sakna förmåga att på ett tillfredsställande sätt göra sig gällande och upprätthålla ordningen.

Magistraten i Söderköping anför, att en dylik bestämmelse synes vara av den yttersta vikt särskilt på platser, där man icke har några extra anställda utan måste antaga folk i ordinarie tjänst omedelbart. i

Magistraten i Motala framhåller, att en person, som vid antagandet och några år därefter visar sig intresserad, mycket väl kan komma att slappna och visa tredska, om han ej vet, att ett sådant beteende kan medföra hans ent- ledigande ur tjänsten.

Magistraten i Eksjö omnämner, att det förekommit, att polisman visat sig olämplig, utan att direkt förseelse kunnat läggas honom till last.

Stadsstyrelsen i Nässjö framhåller, att en person kan på grund av olämpligt uppträdande, bristande intresse, oförmåga m. m. hava visat sig totalt oduglig såsom polisman utan att dock göra sig skyldig till förseelser, som kunna an- ses motivera avskedande såsom bestraffning.

Magistraten i Västervik anför, att det visat sig, att man icke alltid under sex månaders provtjänstgöring kan bedöma en persons lämplighet som polisman.

• Sida 155
•  Original

Polismästaren i Karlskrona anser olämplighetsparagrafen nödvändig bland annat för att möjliggöra disciplinens upprätthållande och för att hålla kårens anseende vid makt.

Magistraten i Angelholm anför, att poliskåren behöver befrias från personer, som genom spritmissbruk eller vanskötsel ej sköta sina befattningar. Då en extra konstapel, som skött sig väl och vunnit befordran till ordinarie, senare börjar vansköta tjänsten genom spritmissbruk eller annorledes, böra fasta be- stämmelser finnas, som möjliggöra en sådan polismans avskedande eller för- flyttning till annan mindre krävande befattning.

Magistraten i Lund åberopar utdrag av ett magistratens protokoll, enligt vilket en poliskonstapel avskedats på grund av upprepade rapporter om om- dömeslöst uppträdande i tjänsten utan egentliga tjänstefel.

Magistraten i Trälleborg anför, att polisman, som genom sitt uppträdande förverkat allmänhetens aktning och förtroende, bör, även om han formellt kan sägas sköta sin tjänst väl, kunna avsättas, enär tjänsten eljest lätt neddrages 1 allmänhetens ögon.

Magistraten i Kungälv omnämner, att en poliskonstapel, som själv tog av- sked år 1917, genom sitt levnadssätt var olämplig såsom polis, ehuru han icke begick några bevisliga förseelser i tjänsten.

Magistraten i Ulricehamn omnämner, att fall förekommit, då nattpolis gång på gång visat mycket olämplig kitslighet och omdömeslöshet mot allmänheten. Någon möjlighet att avskeda på grund av olämplighet finnes emellertid icke enligt gällande föreskrifter för polisen i nämnda stad.

Magistraten i Arboga omtalar, att för åtskilliga år sedan förekom ett fall av olämpligt uppträdande från polismans sida, varefter uppsägning användes med synnerligen god verkan.

Polismästaren i Gävle meddelar, att flera fall förekommit, då anledning till avskedande förelegat, men polismannen föredragit att själv begära avsked, vilket då. även beviljats. Anledningarna hava varit fylleri 1 förening med slags- mål och fylleri jämte förolämpning mot kvinnor samt tillika ett sådant upp- trädande, att den aktning en polisman måste äga hos allmänheten gått förlorad.

Stadsstyrelsen i Boden omnämner, att en ordinarie konstapel därstädes blev anmäld för otukt och sedlighet sårande handling. Då han kallades till förhör, ingav han ansökan om avsked, vilken också beviljades.

Det torde böra framhållas, att särskilt bristen på tillräckligt lång prövotid åberopas såsom skäl för olämplighetsparagrafens bibehållande i uttalanden från åtskilliga landsortsstäder.

Motiverad uppfattning att olämplighetsparagraf icke bör förekomma har kommit till synes allenast i svaren från Vimmerby, Uddevalla och Ornsköldsvik, vilkas magistrater anse, att befattningshavaren kan undergå tillräcklig prövning före befordran till ordinarie. Magistraten i Falun avstyrker jämväl införandet av en dylik bestämmelse under åberopande av svårigheterna i tillämpningen.

• Sida 156
•  Original

D. Polisens uppgifter och åligganden.

Då den följande framställningen endast är avsedd att ingå såsom ett led i redogörelsen för den nuvarande polisorganisationen, kan här icke behandlas hela det område, som vanligen betecknas med termen politiförvaltning, utan endast den del därav, som besörjes av polisens befattningshavare. ÅA andra sidan måste redogörelsen så till vida gå utöver nyssnämnda område, som dessa befattningshavare hava sig anförtrodda även andra uppgifter än dem, som pläga anses tillhöra politiförvaltningen. Framställningen kan av naturliga skäl icke göra anspråk på att vara fullständig, men den bör dock giva en för det här avsedda ändamålet tillräckligt fyllig bild av polisens verksamhet.

Någon allmän bestämmelse om polisens uppgift i statsförvaltningen finnes icke 1 svensk lag. Flertalet av förut omnämnda reglementen, instruktioner och stadgar för polisen på de särskilda orterna innehålla emellertid något därom. Öftast stannar det dock vid en allmän fras, att polisinrättningens ändamål är att upprätthålla allmän ordning, säkerhet och bekvämlighet eller dylikt. Understundom förekommer också en mera detaljerad uppräkning av polisens åligganden, men ej heller denna torde vara avsedd att vara uttöm- mande. Här inverkar även det förhållandet, att polisens funktioner uppenbar- ligen äro underkastade förändring och utveckling. För vissa uppgifter, vilka förut ansetts tillhöra polisen, skapas särskilda organ, åtminstone på en del orter. Andra åligganden överflyttas på polisen, åter andra och helt nya komma till. Särskilt har senare tids sociala lagstiftning, vars övervakning i kör. ulpränkolog vilar på polismyndigheterna, vidgat området för dessas verk- samhet. «

Polisens uppgifter nå över ett mycket vidsträckt område. Huru de i den föreliggande redogörelsen lämpligen böra indelas, för att redogörelsen må bliva i möjligaste mån översiktlig och klarläggande, kan givetvis vara före- mål för delade meningar. I den följande framställningen kommer den gamla indelningen i kriminalpolis samt ordnings- och säkerhetspolis att arivändas. Då här i landet icke finnes någon lagstadgad skillnad mellan personal för det ena eller andra slaget av uppgifter, kan icke den praktiska arbetsfördelningen, som skett mellan detektiv- (kriminal-) och ordningspolis på de orter, där det finnes personal av båda slagen, läggas till grund för indelningen, helst som nämnda arbetsfördelning torde vara i viss mån växlande allt efter tillgången på personal inom de olika grupperna och andra förhållanden, som inverka på den lokala organisationen. Till kriminalpolisuppgifterna föras därför i det följande endast vad som sammanhänger med :polisens arbete såsom straff- processuellt organ.

I. Kriminalpolisuppgifter.

Då ett brott blivit begånget eller skälig anledning föreligger till misstanke att så skett, skall efterforskning verkställas, huruvida brott timat samt för upptäckande av gärningsmannen. Vissa befattningshavare vid polisväsendet äro tillika åklagare. Så är förhållandet med Konungens befallningshavande, vissa polismästare, poliskommissarier, som förordnas att utföra åtal vid polis- domstol, stadsfiskaler, landsfogdar, landsfiskaler och vissa på landet särskilt förordnade polisuppsyningsmän, poliskommissarier eller andra befattningshavare med liknande benämning. Är sålunda polistjänstemannen tillika åklagare, har han, om undersökningens resultat föranleder därtill, att fullfölja den påbörjade efterforskningen genom åtal. Är det fråga om brott, som icke är föremål för

• Sida 157
•  Original

allmänt åtal, har polisen icke att företaga undersökning utan angivelse eller anhållan om dess biträde vid undersökningen.

Förundersökningen är således ett led i straffprocessen. I regel äro också utförliga bestämmelser angående densamma intagna i straffprocesslagarna. I vår rätt äro stadgandena i ämnet däremot föga utvecklade. I K. Br. den 18 oktober 1750 om rättegångens förkortande i brottmål föreskrives, att de kronans betjänte, vilka vid häradsrätterna något brottmål angiva eller på- kalla, böra förut, innan tinget hålles, noga efterspana och göra sig under- rättade om alla dem, vilka uti det målet kunna giva någon upplysning, och till den ändan låta dem inkallas att vid tinget höras, på det saken icke be- höver uppskjutas därigenom, att vederbörande, som hava om densamma kun- skap och således borde sin berättelse göra, ej äro tillstädes.

Öm någon utan veterligen föregången sjukdom finnes ligga död, skall när- maste kronobetjänt jämlikt promulgationslagen till strafflagen 16 $ första punkten vara pliktig att genast vid erhållen kunskap därom och i närvaro av två trovärdiga män undersöka, om den döde av egen eller andras handaverkan omkommit. Förekommer minsta anledning att antaga sådant, inberättas för- hållandet skyndsamt till Konungens befallningshavande eller domaren, som äger att förordna om besiktning.

Rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp (rättsmedicinsk obduk- tion) angställes enligt K. St. den 29 januari 1886 på förordnande av Konungens befallningshavande, domare eller, i stad, även polismyndighet. Vid obduktionen skall i stad polismyndighet eller stadsfiskal och på landet kronobetjänt eller fjärdingsman på kallelse av obducenten närvara, varjämte det åligger nämnda befattningshavare att i avseende å obduktionen och vid densamma i åtskilliga avseenden lämna obducenten biträde.

Enligt K. F. den 11 juli 1753 åligger det kronobetjäningen att, så snart någon för begånget brott gripes, anskaffa prästbetyg angående honom. Enligt K. K. den 26 november 1914 skall den, som förordnar om häktning, eller, då häktning icke ägt rum, åklagaren, som anhängiggjort åtalet, begära utdrag av straffregister 1 närmare angivna fall.

Särskild förundersökning är föreskriven 1 lagen angående villkorlig straff- dom den 28 juni 1918. Denna verkställes emellertid av särskilt utsedda för- undersökare och syftar till att utröna, huruvida förutsättningarna för använd- ningen av nämnda institut äro för handen, icke till den för brottmålets av- görande erforderliga utredningen i övrigt.

K. Instr. för landsfogdarna den 14 december 1917 och för landsfiskalerna samma dag utgå från att förberedande undersökning skall äga rum, men inne- hålla inga närmare regler angående förfarandet därvid. Enahanda är förhållandet med K. Instr. för stadsfiskalerna den 24 maj 1918.

Åtskilliga instruktioner för polismästare innehålla bestämmelser angående förundersökning. Så heter det i K. Instr. för polismästaren i Stockholm den 20 maj 1868, $ 4 mom. 2, att det åligger polismästaren »att vaka över att brott, som under allmänt åtal höra, bliva upptäckta och åklagade samt, då misstanke uppkommit därom, att brott blivit förövat, undersöka, om det verkligen timat; att sammanföra och utreda alla till brottet hörande omstän- digheter; att låta uppspåra och framdraga allt vad som utgör bevis eller lik- nelse emot viss person såsom gärningsman samt i sådant avseende, bland annat, låta anställa undersökning å ställen, där stulet eller förlorat gods plägat anträffas; att, där någon blivit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen och, där omständligare förberedande undersökning eller närmare utredning i sär- skilda fall är av nöden, inom 24 timmar efter det rapport i målet polis- mästaren tillhandakommit, för rannsakning vid vederbörlig domstol överlämna angivelseskriften med tillhörande handlingar samt vad som kan hava blivit

• Sida 158
•  Original

anhållet av beskaffenhet att tjäna till upplysning i målet; och att, då någon finnes död utan veterlig sjukdom, låta kroppeh av läkare i föreskriven ordning besiktigas för dödsorsakens utrönande>.

Enahanda bestämmelser äro intagna i K. Instr. för polismästaren i Göte- borg den 12 oktober 1883, för polismästaren i Malmö den 7 december 1888 och för polismästaren i Hälsingborg den 4 november 1898.

I ett flertal instruktioner för polispersonalen erinras, att det åligger polis- man att »använda alla lagliga medel till förekommande och upptäckande av brott, som störa den allmänna säkerheten till person och egendom». Där: jämte hava ofta i olika instruktioner inryckts bestämmelser angående de tvångsmedel, häktning, kroppsrannsakan och husrannsakan, som kunna komma till användning under förundersökning.

Oaktat således den svenska rättens stadganden i förevarande avseenden äro anmärkningsvärt ofullständiga, torde det likväl kunna sägas genom praxis hava blivit vanligt, att förberedande undersökning äger rum före domstolsförhand- lingen, då fråga är om brott, som kan straffas med högre straff än böter. Undersökningen sker i regel genom förhör med den eller de misstänkta samt andra, som antagas kunna lämna upplysningar i saken, ävensom genom att polismyndigheten tillvaratager faktiska bevismedel och i övrigt, så vitt möjligt, söker fastställa de omständigheter, under vilka den ifrågavarande händelsen timat. Protokoll torde i allmänhet uppsättas, så snart det är fråga om grövre brott och även i andra fall, då den polisman, som verkställer undersökningen, icke är åklagare.

I avseende på frekvensen av polisundersökning i mål angående grövre brott 3 vilka kan följa fängelse i sex månader eller högre straff) hänvisas till ta- ellerna 3, 6,7 och 8

De där angivna siffrorna visa endast antalet fall, då åtal kommit till stånd, men däremot icke dem, där anmälan skett, men åtal icke ansetts böra an- ställas. Angående antalet av dessa senare finnas icke några säkra uppgifter tillgängliga. Så mycket torde emellertid vara klart, att även rent kvantitativt den kriminalpolisiära uppgiften representerar en icke obetydlig del av polisens verksamhet, framför allt i de större städerna. Kvalitativt är det uppenbart, att denna gren är synnerligen viktig.

Angående militär handräckning för efterspaning av för brott misstänkt person hänvisas till nästa avdelning. !)

Den kriminalpolitiska verksamheten är icke inskränkt till allenast brott, som hemfalla under svensk domstols handläggning. Polismyndighet har så- lunda enligt lag den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare att i en- lighet med beslut av Konungen i utlämningsmål eller av ministern för utrikes ärendena i mål, som avse provisorisk häktning, häkta utlänning, vilken miss- tänkes för brott, som faller under utländsk straffrätt. Vad beträffar den, som begått brott i Norge eller Danmark, kan enligt konventionerna den 21 februari 1907 och den 17 juni 1913 häktning direkt påkallas hos Konungens befall- ningshavande, polismästare, borgmästare och landsfiskal av, för Norges del, rigsadvokaten, statsadvokater, fogdar och polismästare, samt, för Danmarks del, amtmän, polisdirektören i Köpenhamn, chefen för statspolisen, polis- mästare och polisdomare. Enligt förenämnda lag äger för övrigt polismyndig- heten av eget initiativ häkta den, som i främmande stat är efterlyst för brott, varför utlämning må ske. Anmälan om sådan utlämning skall omedelbart göras till utrikesdepartementet.

Nära samband med den kriminalpolitiska verksamheten äga de funktioner, som polismyndighet tillagts för att å ena sidan underlätta beivrandet av jakt å förbjuden tid och å andra sidan skydda den lojala jakten. Enligt jakt-

1) 8008 158:

• Sida 159
•  Original

stadgan den 8 november 1912 må under tid, då jakt efter visst villebråd är här i riket förbjudet, sådant villebråd icke till salu utbjudas, köpas, mottagas eller, med viss undantag, forslas, med mindre villebrådet är försett med fast- ställt märke, utvisande, att det dödats å lovlig tid eller införts från utrikes ort. Sådant märke åsättes på landet av landsfiskal eller särskild av Konungens befallningshavande förordnad person samt i stad av stadsfiskal eller av magi- straten förordnad förrättningsman.

II. Ordningspolisuppgifter.

Där en uppdelning av polisens befattningshavare skett i kriminalpolis och ordningspolis, torde de festa av här förevarande åtgärder tillhöra den förra avdelningen. Då emellertid till kriminalpolisuppgifterna här ovan förts alle- nast polisens verksamhet, för så vitt som den ingår såsom ett led i straff- processen, kan nyssnämnda omständighet icke föranleda till att här omhand- lade åtgärder föras till kriminalpolisuppgifterna.

Enligt lag den 12 juni 1885 skall var och en, som utan medel till sitt uppehälle antingen sysslolöst stryker omkring från ort till annan utan att omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, eller som eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett sådant levnads- sätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, an- ses såsom lösdrivare. å). Den, som beträdes med lösdriveri, må anhållas av krono- eller polisbetjänt eller särskild tillsyningsman och inställas till förhör inför landsfiskal eller stadsfiskal. Nämnda befattningshavare hava befogenhet att meddela varning. I stad med polismästare äger denne och i annan stad Konungens befallningshavande att förordna poliskommissarie eller annan polis- man att fullgöra stadsfiskalens nyssberörda funktioner. För köping eller annat område, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gäl- lande, äger Konungens befallningshavande förordna polisman att fullgöra lands- fiskalens omförmälda funktioner. Meddelad varning underställes Konungens befallningshavandes prövning. Okänd lösdrivare skall häktas och sändas till Konungens befallningshavande, som därefter har att skicka honom till annan Konungens befallningshavande eller själv meddela varning, Har någon inom två år efter varning ånyo bedrivit lösdriveri, äger Konungens befallnings- havande ådöma honom tvångsarbete från och med en månad till och med ett år eller vid försvårande omständigheter i högst tre år. Vid förmildrande omständigheter kan Konungens befallningshavande låta påföljden stanna vid varning. Efter tvångsarbetstidens slut skall den frigivne av Konungens be- fallningshavande förpassas till sin hemort och får, om tvångsarbetstiden upp- gått till 6 månader eller däröver, icke under de närmaste två åren efter fri- givandet utan tillstånd av polismästare, landsfiskal eller stadsfiskal vistas utom den kommun han tillhör eller där han erhållit behörigt tillstånd att vistas. I stad, där polismästare finnes, skall hos denne göras anmälan om den fri- givnes bostad och försörjningsmedel. Anmälningsskyldigheten och skyldig- heten att vistas inom visst område kunna av Konungens befallningshavande eftergivas. Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigivan- det blivit beträdd med lösdriveri, är han utan vidare varning underkastad behandling såsom lösdrivare, vilken undergått varning inom samma tid. De

1) I senare rättspraxis (jfr N. J. A. 1909: 325) har lösdrivarebegreppet ansetts omfatta den, som icke förfogat över andra medel till sitt uppehälle än han förvärvat genom sådant levnadssätt, som nyss sagts, även om dessa medel uppgått till avsevärda belopp.

• Sida 160
•  Original

funktioner, som enligt vad ovan sagts tillkomma Konungens befallnings- havande, utövas i stad, där poliskammare finnes, av denna. Om frigivning av den, som undergår tvångsarbete, äger Konungens befallningshavande, i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, meddela förordnande, om personen i fråga kommer 1 förändrade levnadsvillkor.

Enligt K. Cirk. den 12 juni 1885 skall varning, som av Konungens befall- ningshavande fastställes eller beslutas, slutligt utslag, varigenom någon dömes till tvångsarbete, ävensom underrättelse angående frigivning från tvångsarbets- anstalt samt tillåtelse för frigiven att vistas utom hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller att erhålla frihet i val av vistelseort, kungöras i tidningen Polisunderrättelser.!)

Enligt lagen den 14 juni 1918 om fattigvården behandlas en var, som efter fyllda 16 år gör sig förfallen till bettleri, såsom lösdrivare, så vida han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla fattigvård. Till enahanda behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn under 16 år, som står under hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning.

Beträffande omfattningen av polismyndigheternas arbete med lösdrivarna må påpekas, att enligt meddelanden, intagna i Polisunderrättelser, under åren 1919, 1920 och 1921 i medeltal 4 806 personer årligen anhöllos för lösdriveri eller bettleri. Av dessa blevo årligen i medeltal 699 personer häktade och 1461 personer varnade för lösdriveri, medan 87 personer överlämnades till fattigvården och 2559 personer utan vidare åtgärd lösgåvos.?) Enligt uppgift från vederbörande landsfiskaler har i medeltal under åren 1918—1920 antalet ärenden angående lösdrivare, fattigvård och alkoholister utgjort 24 i varje landsfiskalsdistrikt.

Genom K. F. den 16 november 1841 mot fylleri och dryckenskap må var och en, som av starka drycker överlastad träffas på väg eller gata, när hans behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, förvaras i häkte, till dess han återvunnit sina sinnens fulla bruk. Gör han å nämnda eller andra all- männa ställen oljud eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall han ovill- korligen i häkte inmanas. Här avsedda omhändertagande eller inmaning i häkte åligger polisman. TI ett flertal polisinstruktioner äro också föreskrifter meddelade därom.

Enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister må, om någon är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller ligga fattigvården eller sin familj till last, ansökning göras om hans intagande å alkoholist- anstalt. Ansökningen ingives till Konungens befallningshavande, i regel av nykterhetsnämnden. Ofta, åtminstone i städerna, verkställes före ansökningens slutliga avgörande polisundersökning. Ar alkoholist farlig för annans person- liga säkerhet eller eget liv, kan ansökning göras av landsfiskal eller veder- börande polismyndighet i stad. Nyssnämnda befattningshavare hava dess- utom, därest faran är så överhängande, att Konungens befallningshavandes beslut icke anses kunna utan våda avvaktas, att vidtaga erforderliga åtgärder för farans avvärjande. Har alkoholist provisoriskt utskrivits från alkoholist- anstalt och iakttager han icke de villkor, som därvid föreskrivits, kan Ko- nungens befallningshavande på ansökan av polismyndighet förordna om hans återintagande. För delgivnings-, verkställighets- och andra handräckningsåt- gärder kan biträde av polismyndighet påkallas.

1) Jfr ovan s. 61.

?) Uppgifterna hava ställts till förfogande av fattigvårdslagstiftningskommittén, som in- samlat statistiskt material för sitt ännu ej publicerade betänkande angående lösdriverilag- stiftningen.

• Sida 161
•  Original

I detta sammanhang må erinras, att polismyndighet (landsfiskal, stadsfiskal, polismästare) enligt K. St. den 14 juni 1901 angående sinnessjuke äger att föranstalta om undersökning av sinnessjuk samt att inställa sinnessjuk vid hospital, varest han utan eljest föreskrivet läkarintyg kan intagas, om han prövas vara vådlig för den allmänna säkerheten.

Villkorlig frigivning har införts genom lagen den 22 juni 1906. Syftet med den villkorliga frigivningen torde visserligen vara övervägande straffrättsli och socialt, men lagen innehåller även föreskrifter till skydd mot ifrågavarande brottsliga individer. Polismyndigheternas befattning med dessa behandlas därför 1 detta sammanhang.

Den, som villkorligt frigives, skall under viss prövotid ställas under sär- skild uppsikt av tillsyningsman, som har att övervaka den frigivnes upp- förande och söka befordra vad som kan lända till hans upprättande. Till syningsman förordnas för varje fall av Konungens befallningshavande. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig, äro landsfiskal samt polis- mästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga sådant förordnande. Under prövo- tiden kan bestämd vistelseort vara den frigivne anvisad. Frågan om tillstånd för honom att under prövotiden vistas på annan ort avgöres av Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavande äger att på förekommen anledning besluta angående återkallelse av villkorligt frigiven persons frihet eller att tilldela den frigivne varning. Konungens befallningshavande kan också besluta om häktning av villkorligt frigiven. Annan polismyndighet må vidtaga sådan åtgärd, om den frigivne avviker från anvisad vistelseort eller gör sig skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet. Polismyndigheten i den frigivnes uppehållsort skall av särskilt förordnad tillsyningsman underrättas om den frigivnes ankomst, bostad och sysselsättning m. m. och har att lämna tillsyningsmannen den handräckning, som erfordras för tillsyningsmansbefattningens utövande (K. Instr. den 12 april 1907 för tillsyningsmän över villkorligt frigivna, K. Cirk. den 26 april 1907:)

Enligt lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas har polismyndighet att vidtaga vissa säkerhetsåtgärder mot utlänningar. Utlänningar av vissa slag kunna ur riket avvisas, dä VR vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter föras ur riket. Så är för- hållandet med zigenare, yrkestiggare, kringvandrande musikanter och liknande utlänningar, som skäligen kunna antagas sakna möjlighet att här ärligen för- sörja sig, utlänning, som varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrä- geribrott, yrkesspelare samt utlänning, som yrkesmässigt bedriver osedlighet eller utnyttjar annans osedliga levnadssätt. Beslut om avvisning meddelas på landet av landsfiskal, i Stockholm av föreståndaren för detektiva polisav- SSP samt i annan stad av polismästare eller, där sådan ej finnes, stads- fiskal.

Har utlänning inkommit i riket och åtminstone någon tid uppehållit sig därstädes, kan endast utvisning användas. WSkäl till utvisning föreligger, om utlänning är zigenare, lösdrivare, bettlare, kringvandrande musikant eller dylikt, yrkesspelare, övar osedlighet yrkesmässigt eller yrkesmässigt utnyttjar annans osedliga levnadssätt eller om utlänning inom loppet av de sista två åren dömts för vissa förseelser mot näringsförfattningarna eller för andra brott ådömts visst frihetsstraff. Beslut om utvisning, som nu nämnts, meddelas av Konungens befallningshavande. Dessförinnan skall förhör vara anställt med utlänningen inför Konungens befallningshavande. Polismyndighet, som finner anledning föreligga till utlännings utvisning, äger göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande och under tiden taga utlänningen i förvar, om det skäligen kan befaras, att han avviker. Utom i de fall, som nu sagts, kan förordnande meddelas om utvisning av utlänning, där sådant av hänsyn till rikets säkerhet

• Sida 162
•  Original

eller eljest i statens intresse finnes påkallat. Sådant förordnande kan endast meddelas av Kungl. Maj:t och skall föregås av förhör inför Konungens befall- ningshavande, som jämväl, då Konungens befallningshavande finner anledning till dylik utvisning föreligga, kan göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t och under tiden förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. Verkställighet av utvisningsbeslut ombesörjes av Konungens befallningshavande, efter om- ständigheterna antingen genom ett skriftligt förständigande jämte pass för avresa från riket över viss ort samt föreskrifter till kontroll över att förstän- digandet efterföljes eller ock sålunda, att utlänning under bevakning föres ur riket.

Efter världskrigets utbrott hava med stöd av Kungl. Maj:t i 1914 års lag lämnat bemyndigande utfärdats särskilda föreskrifter angående övervakning av utlänningar i riket, och sådana föreskrifter äro fortfarande gällande (K. K. den 26 november 1920). Därigenom har stadgats passtvång för utlänningar, som an- komma till riket, samt för utlänning, som icke är försedd med viserat pass, skyldighet att skaffa sig uppehållsbok. Den, som vid sin ankomst till riket icke är försedd med behörigt pass eller icke iakttager de till passtvångets upprätthål- lande meddelade föreskrifterna, kan omedelbart avvisas från riket. Kontrollen över föreskrifternas efterlevnad åligger polismyndighet, varmed förstås på lan- det landsfogden eller landsfiskalen samt i stad magistrat, poliskammare, polis- mästare, stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning eller annan myndig- het eller person, som därtill av Konungens befallningshavande särskilt för- ordnas. I sista hand åligger dylik kontroll Konungens befallningshavande. Enligt särskild kungörelse av nämnda dag gälla för danska, norska och is- ländska undersåtar i viss mån modifierade bestämmelser.

Ytterligare har i K. St. om skjutsväsendet den 22 juni 1911 införts före- skrift om skyldighet för gästgivare eller föreståndare för skjutsanstalt att angående utlännings ankomst till och avresa från anstalten inom viss tid insända anmälan 1 stad till magistrat och på landet till landsfiskalen. Mot- svarande anmälningsskyldighet har i K. St. den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse pålagts innehavare eller föreståndare av hotell och pen- sionat samt i K. K. sistnämnda dag angående vissa åtgärder för utövande av tillsyn över utlänningar i riket envar, som utan att driva gästgiverirörelse eller hotell- eller pensionatrörelse mot eller utan vederlag i sin bostad eller annan lägenhet hos sig mottager utlänning till härbärgerande.

Med avseende å utlännings vistelse inom land- eller kustfästnings skydds- område gälla särskilda föreskrifter, vilkas efterlevnad övervakas, förutom av vederbörande kommendant, av Konungens befallningshavande underordnade polismyndigheter och beträffande kustfästning särskilt förordnade tillsynings- män (K. K. den 26 mars 1915).

Enligt lagen den 7 september 1914 angående förbud mot lufttrafik över svenskt område äger Kungl. Maj:t förordna, att lufttrafik över svenskt område ej må utan Kungl. Maj:ts tillstånd äga rum med andra än svenska staten till- höriga eller för dess räkning använda luftfartyg. Framföres luftfartyg 1 strid mot av Kungl. Maj:t meddelat förbud, äger polis- (eller militär-)myndighet med erforderliga medel hindra fartygets färd. :

Enligt K. K. den 3 augusti 1914 om införsel av levande duvor samt om flygförsök med brevduvor må dylika icke införas i riket, därest de ej skola användas för svensk militär myndighets räkning eller Konungens befallnings- havande till införseln lämnat tillstånd. Flygförsök med duva, tillhörande svensk undersåte, som är medlem av svenska brevduveförbundet, må, om för- söket avser flykt till ort inom riket, göras efter förut genom förbundet gjord anmälan till chefen för generalstaben. Dylik anmälan skall hava årligen in-

• Sida 163
•  Original

kommit före mars månads utgång. Vill någon eljest anställa flygförsök med brevduva, må det ej ske utan Konungens befallningshavandes samtycke.

b) Åtgärder för att trygga ordningen vid särskilda tillfällen.

För städernas del meddelas åtskilliga bestämmelser till tryggande av all- män ordning, samfärdsel, sedlighet och hälsovård i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868. Bestämmelserna i denna stadga kunna kompletteras genom nya föreskrifter. Initiativet till dylika föreskrifter kan tagas av stads- fullmäktige eller allmän rådstuga eller Konungens befallningshavande eller, utom i Stockholm, magistrat. Antages förslag av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, har magistraten att med eget yttrande översända förslaget till Konungens befallningshavande, som förslaget oförändrat fastställer eller ogillar. Utgår förslaget från magistraten, höras däröver stadsfullmäktige eller allmän rådstuga. Godkännes det ej av nämnda kommunala myndighet, är förslaget förfallet; i annat fall förfares som om initiativet utgått därifrån. Anser Konungens befallningshavande ny föreskrift erforderlig, har Konungens befall- ningshavande att upprätta förslag och däröver höra stadsfullmäktige eller all- män rådstuga, varefter Konungens befallningshavande äger att i ämnet förordna.

Enligt ordningsstadgan tillkommer det vidare Konungens befallningshavande, om av tillfällig anledning särskilda föreskrifter erfordras för ordningens vid- makthållande och förhållandena kräva skyndsamhet, att efter magistratens hörande utfärda dylika föreskrifter. Tål ej saken uppskov, kan magistraten, samtidigt som förslag till föreskrifter överlämnas till Konungens befallnings- havande, själv förordna, att vad som föreslagits skall interimistiskt lända till efterrättelse. Å

För att framtvinga efterlevnad av ordningsföreskrift, som meddelas någon i särskilt fall, äger polismyndighet att förelägga den tredskande vite, om ingen påföljd i ordningsstadgan eller eljest är föreskriven. Arbete eller åtgärd, som det åligger någon att utföra, kan polismyndighet låta verkställa på den för- sumliges bekostnad.

Ordningsstadgans föreskrifter äro tillämpliga för stad eller för område, med avseende varå särskilt förordnats, att de skola gälla. Dylikt förordnande meddelas av Konungens befallningshavande och skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I enahanda ordning kan bestämmas, att för visst område invid eller i när- heten av stad skall tillämpas vad som i ordningsstadgan stadgats angående till- ställning ävensom att å annat område å landet skall tillämpas vad som är stadgat RIS maskerad, bal, lekstuga och därmed i ordningsstadgan likställd till- ställning.

Med polen $tdisket i ordningsstadgans bemärkelse avses 1 Stockholm över- ståthållarämbetet, i annan stad poliskammäre eller, där sådan ej finnes (vare sig polismästare finnes eller icke), magistrat eller i dess ställe tillsatt styrelse. Meddelas förordnande att ordningsstadgan i sin helhet skall tillämpas på visst område å landet, skall därvid tillika bestämmas vilka styrelser eller myndigheter, som skola utöva polismyndighetens befogenhet. Förklaras ord- ningsstadgans föreskrifter i & 13 eller vad i samma paragraf stadgats angå- ende maskerad och därmed likställd tillställning tillämpliga, tillkommer sagda befogenhet landsfiskalen i orten.

Enligt landshövdingeinstruktionen den 10 november 1855, $ 10, vilken jäm- likt övergångsbestämmelse till K. Instr. för landshövdingarna 1 rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän den 12 april 1918 fortfarande är gällande, kan Konungens befallningshavande utfärda föreskrifter för ordningens och säkerhetens upprätthållande samt härför stadga erforderliga viten i sådant fall, där ansvar icke är i lag bestämt. BStadgandet gäller givetvis även för

• Sida 164
•  Original

städerna, men har sin största betydelse för den del av landsbygden, för vilken någon tillämpning av ordningsstadgan för rikets städer icke blivit bestämd.)

1) Angående tillkomsten av detta stadgande må till en början erinras, att 1734 års lag i U. B. 1:9 innehåller bl. a. följande: »Konungens befallningshavandes bud i ämbetsärenden bör var och en lyda; och äge han makt, där han skäl finner, att lägga vite före eller låta den, som tredskas, till sig hämta eller förbjudas att resa från orten.» I U. B. 5:11 stadgas >är annat [än gälds betalning], som fullgöras bör, må Konungens befallningshavande genom vite eller häkte hålla den därtill, som tredskas, allt som saken är till>.

I landshövdingeinstruktionen den 4 november 1734 förekomma icke några bestämmelser angående landshövdingarnas befogenhet att meddela vitesförelägganden. Angående omfatt- ningen av denna befogenhet synes oklarhet hava rått. I ett riksdagsbesvär från allmogen i Sundsvalls län år 1769 bestreds principiellt landshövdingens befogenhet att utsätta viten i hushållsmål, men Kungl. Maj:t resolverade, att >»Kungl. Maj:t ej vill betaga lagen den kraft och verkan, den äga bör mot tredskande undersåtar, allra minst då deras egen nytta där- under beror» (jfr N. Herlitz: Självstyrelsens betydelse i svensk förvaltningshistoria. Stats- vetenskaplig tidskrift 1921, s. 144).

Det förefaller sannolikt, att en viss olikhet i uppfattningen framträtt hos domstolarna och hos Konungens befallningshavande. Därpå tyder ett kungl. brev den 14 december 1781 (Backmans lagsamling III,s. 267), varigenom hovrätterna anbefalldes att förständiga underlydande domare, att de i ekonomi- och politimål av Konungens befallningshavande i stöd av lag och kungliga förordningar utsatta och behörigen kungjorda viten av domaren icke få eftergivas, utan bör den åklagade, då han är förvunnen till den mot honom åklagade förgripelsen utom den i lag och förordningar stadgade plikten även fällas till det av Konungens befallnings- havande utsatta vitet, och skulle jämväl hovrätterna, då slike mål genom besvär dit inkomma, sådant själva iakttaga. (Detta kungl. brev synes närmast syfta på av Konungens befallnings- havande utfärdade »författningar». Jfr K. Förkl. den 23 mars 1807, p. 7.)

Frågan om omfattningen av Konungens befallningshavandes befogenhet torde även hava varit föremål för behandling vid utfärdandet av ett kungl. brev den 10 maj 1815. Sedan Konungens befallningshavande i Skaraborgs län till Kungl. Maj:t gjort framställning om rätt att meddela vitesföreläggande i vissa fall, vilken framställning närmast synes hava åsyftat en utvidgning av nämnda befogenhet bl. a. till åverkansmål (jfr B. B. 10:5) meddelade Kungl. Maj:t besked genom nyssnämnda brev och medgav därvid icke en dylik utvidgning. Möjligen kan osäkerheten i fråga om Konungens befallningshavandes befogenhet att utsätta vite samt domstolarnas bundenhet därav hava sammanhängt med Konungens befallningshavandes domsrätt i ägotvister mellan kronobönder enligt 1734 års landshövdingeinstruktion, p. 40.

Med anledning av 1855 års landshövdingeinstruktion uttalade dåvarande justitieombuds- mannen Teorell i sin' berättelse till 1856 års riksdag den uppfattningen, att underordnad ämbetsmyndighet icke kunde vara behörig att förelägga annat än verkligt vite för överträ- delse av vad som i lag eller allmän författning är förbjudet, när i vissa fall det stadgade ansvaret visat sig otillräckligt och således behövde genom vitet förhöjas, men att däremot ingen laglig tillåtelse funnes för underordnad myndighet att stadga böter och ansvar för vad i lag eller allmän författning icke är förbjudet. Att förelägga vite för vad av lag ej är med ansvar belagt eller förbjudet vore nämligen ej blott att under namn av vite stadga ett nytt straff, utan det vore ock att till brott kvalificera vad av lagen ej är för brott ansett. Upp- drag härtill i mål, som rörde rikets allmänna hushållning, vore lämnat åt Kungl. Maj:t och innebure en makt att utvidga strafflagarnas område till nya föremål. Den i allmänna hus- hållningsärenden stiftade särskilda lagstiftningsmakten vore genom regeringsformen över- lämnad åt Konungen, men endast för att av Konungen själv utövas, icke för att överlåtas åt någon annan vare sig person eller myndighet. Justitieombudsmannen hemställde, huru- vida det kunde vara lämpligt att hos Konungen anhålla antingen om upphörandet av en åt underordnade myndigheter uppdragen rätt att stadga Viten eller ansvar, eller ock i annat fall om en sådan nådig förklaring av anförda stadgande i landshövdingeinstruktionen att till- lämpningen därav bestämt inskränktes till fall, där ansvar för överträdelse av ekonomisk författning funnes påbjuden, men kunde för tillfället behöva att förhöjas, varigenom även bleve tydligt, dels att tillfälle för de underordnade myndigheterna för konstruerande av brott försvunne och dels att uteslutande av de fall, där allmän lag stadgat ansvar, icke bemyn- digade' till ingripande i lagstiftning i de ämnen, som till allmänna lagen hörde, evad därom funnes ansvarsstadgande eller ej.

Vid 1856 års riksdag väcktes åtskilliga motioner om revision av 1855 års landshövdinge- instruktion. I en av dessa (av herr W. F. Dahlman) framfördes justitieombudsmannens ändringsförslag beträffande 10 8.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet yttrade i utlåtande (nr 70) följande: »Berörda rätt [att stadga vite] överensstämmer med Kungl. Maj:ts den 10 maj 1815 meddelade beslut, att Konungens befallningshavandes rätt att stadga viten i politimål vore inskränkt till de

• Sida 165
•  Original

Huvudsakligen i ordningens intresse torde vara meddelat ett stadgande i ordningsstadgan för rikets städer, 8 l, enligt vilket försäljning på torg och andra dylika ställen endast må ske å platser, som genom stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas beslut blivit för ändamålet upplåtna. Magistraten har att dels bestämma fördelningen av dessa platser för försäljning av olika varu- slag, där en sådan uppdelning anses nödig, och dels i övrigt meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga för vidmakthållande av ordning och ren-

fall, då något ansvar i lag eller författningar icke vore bestämt. Motionärens förslag inne- fattar således antagandet av en motsatt åsikt. Utskottet anser likväl, att det icke vore lämp- ligt, att åt Konungens befallningshavande medgiva rättighet att förhöja ansvar, som redan blivit genom gällande lag eller författning fastställt, enär sådant kommer att innebära en ändring av gällande stadganden, som endast bör kunna meddelas i samma ordning, som dessa tillkommit. Däremot tror utskottet, att då det måste vara överlämnat åt Konungens befallningshavande att meddela sådana ordningsföreskrifter, som av tillfälliga eller lokala förhållanden kunna påkallas, det ej heller kan undvikas att medgiva Konungens befallnings- havande att för överträdelse därav stadga nödigt ansvar, helst påtagligt är, att berörda före- skrifts behöriga iakttagande därförutan icke skulle kunna upprätthållas. En dylik rättighet, har, såsom känt är, till och med utövats och anses också i vissa fall tillkomma myndigheter, som äro Konungens befallningshavande underordnade såsom städernas magistrater.»

Beträffande tolkningen av landshövdingeinstruktionen 10 $ må antecknas följande från rättstillämpningen. Vid avgöranden hos Kungl. Maj:t i statsrådet under åren 1916—1920 synes, så vitt inom socialdepartementet kunnat inhämtas, vitesföreläggande enligt nyssnämnda paragraf hava ansetts kunna meddelas endast för att framtvinga fullgörandet av en (positiv eller negativ) rättsplikt, men däremot icke till skydd för enskilda rättigheter. Antagligen har emellertid stadgandet hos Konungens befallningshavande tillämpats så, att vitesföre- läggande givits i åtskilliga fall till skydd för enskilda rättigheter.

I domstolspraxis synes frågan om räckvidden av Konungens befallningshavandes befogen- het endast sällan på senare år hava varit föremål för prövning. I vissa fall har det varit fråga om rättsregler, som Konungens befallningshavande meddelat i den allmänna ordningens eller säkerhetens intresse. I ett i N. J. A. 1905:548 omnämnt rättsfall hade Konungens befallningshavande stadgat vite bland annat för den, som 'underlät att åtlyda järnvägs- tjänstemans befallning att avlägsna sig från enskild järnvägs område. Hovrätten förklarade, att Konungens befallningshavande på grund av 10 8 landshövdingeinstruktionen måste anses hava haft befogenhet att, på sätt genom beslutet ägt rum, för förseelse av dylik art meddela vitesförbud, och utdömde vitet. Häri gjorde högsta domstolen ej ändring.

I rättsfall, refererat i N. J. A. 1910: 27, hade Konungens befallningshavande bland annat stadgat förbud vid vite mot att å torgdagar i en viss landskommun hålla till salu annat än vissa varor. I mål angående åtal för överträdelse av nämnda förbud utdömde högsta dom- stolen det stadgade vitet. I det rättsfall, som omnämnes i referat N. J. A. 1915: 634, hade Konungens befallningshavande under pågående barnförlamningsepidemi stadgat förbud vid vite mot offentliga danstillställningar och övriga onödiga folksamlingar, genom vilka smitta kunde spridas. I mål angående åtal mot en person, som anordnat offentlig danstillställning, yttrade hovrätten, att Konungens befallningshavande måste anses hava ägt meddela ifråga- varande vitesförbud. Häri gjorde högsta domstolen ej ändring.

I andra rättsfall har det gällt förbud till skydd för ett enskilt intresse, som ansetts hotat. Sålunda hade i ett i N. J. Å. 1896: 201 omförmält rättsfall stadgats vite för uppläggning av sten å eller skeppning från en enskild lastplats utan tillstånd av den person, som på arrende innehade lastplatsen. Högsta domstolens majoritet (3 ledamöter) ansåg" att Konungens be- fallningshavande icke lagligen ägt meddela ifrågavarande vitesförbud. Två justitieråd yttrade, att Konungens befallningshavande icke lagligen ägt att, såsom i förevarande fall skett, stadga vite i avseende å sådana handlingar, som uteslutande berörde enskild rätt och vilkas beskaffen- het att medföra ansvar följaktligen borde bedömas efter gällande strafflag. Två ledamöter utdömde vitet. I N. J. A. 1911: 430 behandlas ett fall, då Konungens befallningshavande på begäran av ett bolag utfärdat förbud vid vite mot beträdande av ett visst, bolaget tillhörigt område, som bland annat innefattade väg till kaj. Efter det en person åtalats för beträ- dande av det fridlysta området, blev åtalet av högsta domstolens majoritet ogillat med den motiveringen, att annat förhållande icke blivit visat än den tilltalade uppgivit eller att han, i syfte att medfölja ett ångfartyg, som i allmän regelbunden trafik skolat anlöpa den bo- lage; tillhöriga kajen vid S, beträtt en över det i Konungens befallningshavandes förbud avsedda området ledande väg till kajen samt att den tilltalade, helst vid det förhållande, att väg såväl före som efter förbudets meddelande fått allmänt begagnas såsom färdväg till kajen, måste anses hava ägt skälig anledning att antaga, det förbudet ej åsyftat sådant begagnande av vägen, som nyss vore nämnt. Två justitieråd dömde den tilltalade att utgiva vitet.

• Sida 166
•  Original

lighet å saluplatserna. I avseende å åkdons och varors ordnande har den lägre polispersonalen att meddela tillsägelser för varje särskilt tillfälle. I sistberörda avseende upptaga ofta instruktionerna för polispersonalen sär- skilda anvisningar för de patrullerande konstaplarna.

Enligt ordningsstadgan, $ 13, skall anmälan hos polismyndighet göras av envar, som vill i stad eller å dess område giva offentlig föreställning eller till vilken allmänheten eljest har tillträde. Anmälan skall, därest tillställ- ningen kungöres i allmän tidning, ske före kungörandet och eljest, där så ske kan, minst 24 timmar före tillställningens början. Det åligger den, som anmäler tillställningen, att, när det av polismyndigheten påfordras, om till- ställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten de upplys- ningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter, vid äventyr att tillställningen eljest anses icke vara behörigen anmäld.

Tillstånd av polismyndigheten erfordras, då fråga är om maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning eller andra med dessa jämförliga tillställningar eller om tillställ- ning skall äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat un- der bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde. Innan tillstånd meddelats, är det förbjudet att utlämna inträdes- kort, fordra, begära eller mottaga avgift. Vare sig tillstånd erfordras eller icke, åligger det”den, som gjort anmälan om tillställningen, att ställa sig till EEE de ordningsföreskrifter, som kunna meddelas av polismyndig- eten.

Om det visar sig, att tillställning åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning, äger po- lismyndigheten förbjuda dess förnyande. Innan någon tillställning ägt rum, kan således icke förbud meddelas. Har förbud meddelats eller äger till- ställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillstånd eller uppkommer bland de närvarande oordning av svårare beskaffenhet, som icke kan undan- röjas genom att avlägsna allenast dem, som deltaga i densamma, får polis- myndigheten upplösa sammankomsten. På uppmaning av polismyndigheten äro då alla, som församlat sig, skyldiga att begiva sig därifrån.

Förbud mot tillställnings förnyande kan även meddelas, om det är fråga om akrobatiskt konststycke, konstridning, djurförevisning eller annan med dessa jämförlig tillställning och det visat sig, att tillställningen medför uppen- bar fara för uppträdandes eller åskådares liv. Även ägare till lokal eller Fouke, som för tillställningen kommer att begagnas, är underkastad straff, om

an icke före tillställningens början gör sig förvissad om att tillställningen blivit vederbörligen anmäld eller tillåten, där tillstånd erfordras.

Enligt lag den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster, äger, om sammankomst utsatts att äga rum å ort, där krigs- manskap är samlat till tjänstgöring, och det på giltiga grunder kan antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, högste befälhavaren å orten att förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten. För att underlätta tillämpningen av denna lag åligger det enligt K. Cirk. den 5 februari 1915 polismyndig- het, som jämlikt $ 13 ordningsstadgan mottagit anmälan om sammankomst, varå yttranden av angivet innehåll kunna antagas förekomma, att därom un- derrätta vederbörande befälhavare med angivande av grunderna för berörda antagande.

Därest vid sammankomst företages något, som är stridande mot lag eller eljest störer allmän ordning, äger polismyndigheten såväl i stad som på lan- det enligt 10 kap. 15 $ strafflagen att upplösa sammankomsten. I detta fall

• Sida 167
•  Original

äro likaledes alla, som deltaga i sammankomsten, pliktiga att hörsamma polis- myndighetens bud.

" I fråga om offentliga föreställningar i hypnotism gälla enligt K. F. den 26 maj 1916 särskilda föreskrifter. För dylik föreställning erfordras tillstånd av polismyndighet. Tillstånd må icke meddelas annan än den, som företer in- tyg av medicinalstyrelsen, att föreställningen anses utan våda kunna honom tillåtas. Meddelat tillstånd kan när som helst återkallas. Gives föreställning utan tillstånd eller utan att vid tillståndets meddelande stadgade villkor iakt- tagas eller visar sig, att föreställningen åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder svårare oordning, må föreställ- ningen av polismyndighet inställas eller avbrytas.

Förevisning av biografbilder må enligt K. F. den 22 juni J911 angående biografföreställningar ej anordnas utan vederbörande polismyndighets tillstånd. I samband med tillståndet äger polismyndigheten meddela erforderliga ord- ningsföreskrifter. Visar sig, att biografföreställning åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oord- ning, eller att av polismyndigheten meddelade ordningsföreskrifter rörande föreställning icke åtlydas, äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande. I nu nämnda fall ävensom då tillställningen äger rum utan vederbörligt tillstånd eller i strid mot meddelat tillstånd eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas i densamma avlägsnande kan undanröjas, må föreställningen av polismyndigheten inställas eller upplösas; och vare alla de, som församlat sig på stället, pliktiga att på polismyndighetens uppmaning begiva sig därifrån.

Enligt K. K. den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i ut- landet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka skall för att utlänning, som icke är i riket bosatt, må få giva offentlig tillställning eller därvid medverka, krävas tillstånd å landet eller i stad, där magistrat ej finnes, av Konungens befallningshavande, i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av poliskammaren eller, där sådan ej finnes, av magistraten. Tillstånd må meddelas för högst tre månader i sänder och må återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer. An- gående meddelat tillstånd utfärdas tillståndsbevis. Den, som erhållit tillstånd, skall innan tillställning må givas, med företeende av tillståndsbeviset om varje tillställning göra anmälan i stad hos vederbörande polismyndighet och å landet hos landsfiskalen. Anmälan skall, där så ske kan, göras minst 24 timmar före tillställningens början och, där tillställningen kungöres genom allmän tidning, i varje fall före kungörandet. Polismyndigheten äger att i avseende å tillställningen meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I fråga om för- bjudande, inställande och upplösning av tillställning gäller detsamma som an- gående biografförevisningar.

Tillstånd till anläggande av kägelbana eller annan för förlustelse gjord in- rättning, vilken är så beskaffad eller så belägen, att närboendes nattro däri- genom störes, skall enligt ordningsstadgan, & 12, meddelas av magistrat, RES eller, för annan ort än stad, den myndighet Kungl. Maj:t för- ordnar. i

Enligt inskrivningsförordningen den 25 oktober 1918 åligger det krono- och polisbetjäningen att vara tillstädes vid inskrivningsförrättningar och i vissa avseenden tillhandagå inskrivningsnämnderna ävensom att därvid, lik- som vid värnpliktskontingents samling och upplösning, sörja för ordningens upprätthållande.

Nämnda polismyndighet åligger också att ombesörja hämtning av värn- pliktig och andra handräckningsåtgärder. Angående hämtning meddelas vissa närmare föreskrifter i hämtningskungörelsen den 30 juli 1918.

• Sida 168
•  Original

Såsom av 10 kap. 12 $ strafflagen framgår, må till upprors stillande militär användas. Enligt K. F. den 31 december 1915 äger Konungens befallningshavande begära militär handräckning till stillande av uppror, till” efterspanande, häktande, bevakande och forslande av person, som är misstänkt för brott, samt då i särskilda fall dylik handräckning anses oundgängligen erforderlig för upprätthållande av allmän ordning, för släckning av mera be- tydande brand eller eljest för avvärjande av överhängande fara för liv eller egendom. Rätt att begära militär handräckning tillkommer i brådskande fall magistratens ordförande eller polismästare i stad samt landsfiskal på landet.!)

I fråga om tryckt skrift har polismyndighet att verkställa vederbörligt be- slut om kvarstad, sekvestrering och indragning.

c) Åtgärder för att trygga offentlig sedlighet och anständighet.

Hit må till en början hänföras den befattning, som tillkommer Konungens befallningshavande och underordnade polismyndigheter i fråga om rusdrycks- försäljningen. Enligt K. F. den 14 juni 1917 angående försäljning av rus- drycker har Konungens befallningshavande i allmänhet sig pålagt att över- vaka efterlevnaden av nämnda förordning. Polismyndighet i stad samt krono- betjänt å landet skall tillse, att å ställe, där detaljhandel med rusdrycker idkas, ordning iakttages samt förordningens föreskrifter noggrant efterföljas. För köping eller annat område på landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är gällande i tillämpliga delar, kan särskild polisman förordnas att fullgöra kronobetjänts nyssnämnda åligganden. Nykterhetstillståndet inom kommun skall övervakas av kommunens nykterhetsnämnd. På anmälan av bl. a. polismyndighet äger nämnden i fall, då någon, som vistas inom kom- munen, brukar rusdrycker till uppenbar skada för sig eller andra, förordna, att under viss tid, högst tre år från beslutets dag, rusdrycker icke må till honom utminuteras. Rättighet till detaljhandel med rusdrycker, rätt att en- dast vid måltid till spisande gäster utskänka öl, rätt till utskänkning av rus- drycker eller av vin eller öl å passagerarfartyg eller att utskänka vin eller öl å järnvägståg, liksom även tillfällig rätt att utskänka vin eller öl, meddelas av Konungens befallningshavande. Utskänkning till gäst vid slutet bord skall anmälas i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten och på landet hos landsfiskalen. Då bolaget överlåter utskänkningsrättighet till enskild person, skall överlåtelsen underställas Konungens hefallningshavan- des prövning. Konungens befallningshavande äger meddela de inskränkningar i avseende å detaljhandelns utövande, som kunna anses erforderliga. För- säljning må ej ske annorstädes än i lokal, som godkänts vid besiktning, verk- ställd i stad av stadsfiskal och på landet av kronobetjänt jämte två personer. För att underlätta utminuteringsföreskrifterna har Konungens befallningsha-' vande att tillställa försäljningsbolag till Konungens befallningshavande in- kommen uppgift angående den, som blivit sakfälld för fylleri eller annan för- seelse, som medför förlust av inköpsrättighet, ävensom uppgift angående Ko- nungens befallningshavandes beslut om någons intagande å alkoholistanstalt. Tillstånd för särskilt tillfälle till utskänkning av rusdrycker vid offentligt skådespel eller annan tillställning, vid vilken rusdrycker icke få utskänkas, meddelas av Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavande har också att besluta angående utsträckning av eljest stadgad utskänkningstid. Vid förrättning, som föranleder större folksamling, ävensom då eljest skäligen kan befaras, att försäljningsställets öppethållande kan föranleda oordningar

!) Ang. skyldighet för militär personal att eljest utöva viss polisverksamhet se K. K. den 9 maj 1916 angående vad militär personal har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m.

• Sida 169
•  Original

eller då försäljning visar sig föranleda sådana, må Konungens befallningshavande samt i stad polismyndighet och å landet kronobetjänt eller kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda bedrivandet av eljest tillåten detaljhandel med rus- drycker eller föreskriva nödiga inskränkningar. Föranledas av detaljhandel oordningar eller bedrives å försäljningsställe osedlighet och fortfar sådant, oaktat erinran från polismyndighet i stad eller kronobetjänt eller kommunal- nämnd på landet, må i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad magi- straten och på landet kommunalnämnden förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Dylikt beslut skall dock underställas Konungens befallningsha- vandes prövning. På grund av upprepade oordningar eller på grund av osed- lighets bedrivande kan Konungens befallningshavande även indraga rättighet till försäljning, som bedrives av bolag eller innehavare av överlåten rättighet, eller ock från rättigheten skilja innehavaren.

Enligt K. F. den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m. äger polismyndighet att, då rusdrycker eller rusgivande ersätt- ningsmedel därför påträffas hos person, som anhålles för fylleri, hålla de sålunda påträffade varorna i förvar, till dess domstol dömt över åtalet för fylleri, i samband varmed domstolen skall besluta, om varorna skola dömas förbrutna. Överståthållarämbetet i Stockholm, poliskammaren i annan stad, där sådan finnes, och eljest allmänne åklagaren i orten äger att lägga beslag å rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför, vilka påträffats under sådana omständigheter, att det finnes uppenbart, att de olovligen tillverkats eller att med dem obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att avskilja denature- ringsmedel eller försvaga denaturering. Detsamma gäller påträffade varor av nämnd art, som uppenbarligen varit föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst innehavaren ej kan tillfredsställande förklara, om det jämväl är uppen- bart, att varan är avsedd att i befintligt eller förarbetat skick olovligen av- yttras. Lika med varorna skola kärl och emballage behandlas. Kan beslut om beslag ej utan våda avvaktas, må polisman taga varan i förvar med skyl- dighet att ofördröjligen göra anmälan därom hos beslagsmyndighet.

I fråga om meddelande av tillstånd till försäljning av pilsnerdricka, ut- färdande av ordningsföreskrifter med avseende å dylik försäljning samt indrag- ning, tillfällig eller för alltid, av meddelat tillstånd hava Konungens befallnings- havande och övriga polismyndigheter enligt K. F. den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka motsvarande uppgifter som enligt rusdrycksförord- ningen.

Enligt K. F. den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka må försäljning av dylika drycker äga rum efter an- mälan i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten och på landet hos landsfiskalen. Närnda myndigheter hava att i anledning av anmälningen utfärda bevis därom. Sådant bevis må dock ej meddelas den, som står under förbud att sälja dylika drycker, rusdrycker eller pilsnerdricka eller som fått tillstånd att försälja rusdrycker eller pilsnerdricka återkallat eller dömts förlustig rätt att försälja alkoholfria drycker. Nämnda personer kunna dock, sedan eventuellt meddelat försäljningsförbud upphört att gälla, av Konungens befallningshavande erhålla tillstånd till försäljning av alkohol- fria drycker. Detsamma gäller, om någon vill fortsätta rörelse, som bedrivits av någon, som åsyftas med förbud eller återkallelse. Dylikt tillstånd må när som helst av Konungens befallningshavande återkallas. Lokal för utskänkning av alkoholfria drycker i stad, köping eller municipalsamhälle skall besiktigas i stad av stadsfiskal och i annat samhälle av kronobetjänt jämte två personer, utsedda i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av poliskammare, där sådan finnes, men eljest av magistrat eller stadsstyrelse samt i köping eller municipalsamhälle av kommunalnämnden eller motsvarande myndighet. Före-

• Sida 170
•  Original

komma å försäljningsställe oordningar eller bedrives därstädes osedlighet, äga de nyssnämnda myndigheterna ävensom Konungens befallningshavande att förbjuda rörelsens fortsättande. Beslut av annan än Konungens befallnings- havande skall dock underställas dess prövning och fastställelse. Om utskänk- ningen vid större folksamlingar visar sig föranleda oordningar, äger polis- myndighet i stad och kronobetjäning på landet förbjuda och, om förhållandena sådant påkalla, förhindra utskänkningens fortsättande vid tillfället. Detsamma gäller, om utskänkning, som tillfälligtvis utövas vid allmän sammankomst eller tillställning, visar sig föranleda oordningar.

Vad angår skattefri sprit skall enligt K. F. den 1 juli 1918 Konungens befallningshavande samt polismyndighet hållas underrättade om antagande av detaljhandlare samt om upphörande av försäljningsrätt. Polismyndighet äger att granska detaljhandlares försäljningsböcker.

Försäljning av vissa tekniska alkoholhaltiga preparat kan enligt K. F. den 1 juli 1918, om den föranleder till missbruk, förbjudas inom viss kommun av polismyndighet. Dylikt förbud skall dock underställas Konungens befallnings- havandes prövning.

Enligt K. St. den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse kan innehavare eller föreståndare för hotell eller pensionat, där rörelsen drives med tillstånd, av Konungens befallningshavande skiljas från rörelsens fortsatta utövning, och denna bestämmelse har kommit till användning 1 åtskilliga fall, då hotell upplåtits för bedrivande av osedlighet.

Enligt ordningsstadgan för rikets städer, $ 11, har magistraten att för bad- ER i öppet vatten i stad anvisa lämplig plats och meddela ordningsföre- skrifter. ;

Enligt K. F. den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier m. m. må Konungens befallningshavande meddela tillstånd till lotterier för bortlottning av lösören, för välgörande ändamål eller av konstsaker till svenska konstnärers understöd och uppmuntran.

Tillika erinras, att polismyndighetens övervakning enligt ordningsstadgan av tillställningar jämväl sker i sedlighetens intresse samt att det delvis ur samma synpunkt enligt K. F. den 30 december 1916 angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier medgivits polismyndighet befogenhet att inställa dylik förevisning.

Takttages djurplågeri, har polismyndigheten jämlikt lag den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur att söka genom till- sägelse åstadkomma rättelse. Sker ej sådan, äger polismyndigheten att om- händertaga djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja detsamma.

d) Åtgärder för att trygga allmän samfärdsel.

Ordningsstadgan för rikets städer, $ 2, innehåller åtskilliga föreskrifter för att trygga den obehindrade gatutrafiken. Dessa föreskrifters närmare över- vakande ankommer på polismyndigheterna. ÅA gata eller annan allmän plats, som icke genom stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas beslut upplåtits till försäljningsplats, må icke försäljning bedrivas från stånd, bord eller dylikt eller så, att den på stället framgående rörelsen därigenom hindras eller uppe- hålles. Särskilt tillstånd till försäljning äger magistraten att meddela. Likaså tillhör det magistraten att bestämma allmänna platser, varest dragare må fodras eller lämnas frånspänd vid åkdonet. Upplag eller utställning av byggnads- materialier, ved eller annat gods må icke ske å gata eller annan allmän plats än som av stadsfullmäktige, allmän rådstuga eller annan behörig myndighet anvisats för ändamålet. Magistraten äger emellertid meddela särskilt tillstånd

• Sida 171
•  Original

till dylikt upplag ävensom för upplag eller utställning meddela erforder- liga ordningsföreskrifter. Sågning eller huggning av ved eller virke å gata eller annan allmän plats kan av magistraten medgivas för särskilt fall.

Magistraten äger enligt ordningsstadgan för rikets städer, $ 16, anvisa plats för avlastning av snö eller is, som bortföres från allmän plats eller från gård och tomt, ävensom för uppläggning av såväl avfall av byggnadsmaterialier som fyllnadsämnen. Tillika äger magistraten meddela ordningsföreskrifter i avse- ende å avlastningen.

Magistraten äger vidare enligt ordningsstadgan, 8 14, att meddela föreskrifter om tid för sopning och rengöring av gata, torg och annan allmän plats med trottoarer och rännstenar ävensom avloppstrummor samt för undanskottning, upphuggning och bortförning av snö och is ävensom att i avseende å sådan verksamhets fullgörande meddela i övrigt erforderliga föreskrifter.

För trafikens ordnande och obehindrade gång på gator och allmänna platser äger den lägre polispersonalen meddela erforderliga tillsägelser. Utelöpande hundar kunna enligt ordningsstadgan, $ 5, av polisen upptagas och dödas, om föreskrift därom meddelats av magistraten. Mera detaljerade regler för gatu- trafikens reglering förekomma ofta i särskilda ordningsföreskrifter för städerna (t. ex. för Stockholm, Göteborg och Malmö) samt i instruktionerna för polisper- sonalen. Magistraten har att upprätta reglementen och taxor för åkare, hyr- kuskar, stadsbud m. fl. samt underställa dem Konungens Bebilbungsianndde prövning. I Stockholm utfärdas dylika föreskrifter omedelbart av överståt- hållarämbetet.

Enligt K. St. den 22 juni 1911 om skjutsväsendet förordnar Konungens befallningshavande om inrättande, flyttning eller indragning av skjutsanstalt samt utlyser auktion för antagande av entreprenad. Konungens befallnings- havande har ock att i åtskilliga avseenden lämna föreskrifter ej mindre angående skjutsanstaltens skötsel, såsom om antalet rum å gästgiveri, om taxa för hus- rum och andra förnödenheter, som å anstalt tillhandahållas den resande, m. m., än även angående entreprenadauktion. Då skjutsanstalt upplåtits på entreprenad, tillkommer det Konungens befallningshavande att, om entreprenören ej själv vill vara gästgivare eller stationsföreståndare, besluta om godkännande av den entreprenören därutinnan vill sätta i sitt ställe. Om resande vill föra klago- mål över förhållande vid skjutsanstalt eller eljest vid skjutsningen, skall det ske antingen hos magistraten i stad eller landsfiskalen på landet eller ock genom anteckning i anstaltens dagbok. Dagboken skall för varje månad inom åtta dagar avlämnas eller insändas i stad till magistraten och på landet till landsfiskalen. Då klagomål gjorts, har magistraten eller landsfiskalen att oför- dröjligen verkställa noggrann undersökning i saken samt till Konungens be- fallningshavande insända dagbok, vari klagomål antecknats, eller klagoskrift jämte undersökningsprotokollet och vederbörandes förklaring. Dagbok, vari klagomål ej antecknats, insändes ofördröjligen till Konungens befallningsha- vande. Magistraten i stad och landsfiskal på landet har att öva särskild till- syn över skjutsanstalt. ÅA landet skall landsfiskalen för nämnda ändamål minst en gång i kvartalet eller oftare, om Konungens befallningshavande så förord- nar, besöka varje skjutsanstalt inom sitt distrikt och därvid med sorgfällighet undersöka anstaltens skötsel. Härom göres anteckning i anstaltens dag- bok. Förekommer vid här omnämnd undersökning anmärkning, som finnes påkalla åtgärd, skall anmälan ofördröjligen göras till Konungens befallnings- havande. Visar gästgivare eller stationsföreståndare gång efter annan försum- lighet med fullgörandet av sina skyldigheter eller förekomma å skjutsanstalt vid särskilda tillfällen oordningar av den art, att gästgivaren eller stationsföre- ståndaren icke kan anses fortfarande äga de för befattningens utövande erfor- derliga egenskaper, må han av Konungens befallningshavande, på anmälan av

• Sida 172
•  Original

magistrat eller kronobetjäning, från sin befattning skiljas. Underlåter eljest entreprenör att fullgöra sina skyldigheter eller förekomma andra sådana om- ständigheter, att entreprenaden icke vidare kan honom anförtros, skall han av Konungens befallningshavande, på anmälan av magistrat eller kronobetjäning, från entreprenaden skiljas.

Beträffande allmänna vägarna på landet stadgas i väglagen den 23 oktober 1291, att det tillkommer Konungens befallningshavande att övervaka vägarnas behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga åtgärder samt att närmast under Konungens befallningshavande tillsynen över vägväsendet utövas av lands- fiskalen med biträde av fjärdingsman. För övervakning av underhållet skall årligen hållas vägsyn samt, om vägstämma så beslutar, formlig efterbesiktning, Ombesörjer landsfiskalen lagning av brist, som därvid konstaterats, äger han omedelbart uttaga kostnaden hos vederbörande. Uppstå mellan de årliga väg- synerna tillfälliga brister, skall landsfiskalen eller fjärdingsmannen anmana vederbörande att avhjälpa bristerna, varvid landsfiskalen har att utsätta viss kort tid för avhjälpandet. Försittes tiden eller äro bristerna av beskaffenhet, att dröjsmål med deras avhjälpande kan medföra våda för vägfarande, skall lands- fiskalen ofördröjligen låta bota skadan på lämpligt sätt och på väghållarens bekostnad. Kostnaden må omedelbart uttagas av vederbörande, dock ej till högre belopp än landsfogden godkänner. Konungens befallningshavande har jämlikt nyssnämnda lag att övervaka, att väg vintertiden behörigen öppen- hålles, att meddela de föreskrifter, som i en eller annan ort kunna finnas lämpliga angående vinterväghållningen ävensom att för dennas upprätthållande upprätta och indela s. k. ploglag. Häålles ej vinterväg 1 fargillt skick eller är den ej på föreskrivet sätt utmärkt, skall kronobetjäningen låta avhjälpa bristerna mot lega, som omedelbart uttages hos den försumlige.

K. F. om automobiltrafik den 30 juni 1916 med däri vidtagna ändringar innehåller ett flertal föreskrifter, vilka ankomma på Konungens befallnings- havandes eller underordnade polismyndigheters handläggning. För besiktning av automobil skall Konungens befallningshavande, var för sitt län, förordna erforderligt antal besiktningsmän samt en gång årligen låta kungöra i tid- ningarna uppgift angående de till besiktningsmän förordnade personerna. Före besiktning må icke provkörning med automobiler äga rum utan tillstånd av i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad poliskammare, magistrat eller stadsstyrelse samt på landet landsfiskalen. Automobilregister föres av Konungens befallningshavande, som därvid har att pröva, huruvida registre- ring kan ske, och eventuellt vägrar registrering. Anteckningar i automobil- registret skola av Konungens befallningshavande anmälas till överståthållar- ämbetet för polisärenden, som kungör anteckningarna i en särskild publikation Meddelanden angående automobiltrafik, vilken i sammanhang med Polis- underrättelser tillställes polismyndigheterna i riket. Föreligger anledning att antaga, att automobil till sin beskaffenhet icke längre uppfyller bestämmel- serna för registrering, kan Konungens befallningshavande låta genom besikt- ningsman verkställa förnyad besiktning samt, om besiktningen därtill föran- leder, meddela förbud mot automobilens användande. Meddelas dylikt förbud av Konungens befallningshavande i län, där icke automobilen är registrerad, skall Konungens befallningshavande omedelbart anmäla förbudet hos Ko- nungens befallningshavande i registreringslänet. Tillstånd att föra automobil (körkort) meddelas av Konungens befallningshavande, som skall föra särskild liggare eller kortregister över utfärdade körkort. Den Konungens befallnings- havande, som utfärdat körkort, äger ock att återkalla detsamma för viss tid, minst två månader och högst två år, eller för alltid. Dylikt beslut skall av Konungens befallningshavande antecknas i liggaren eller kortregistret över körkort samt skyndsamt anmälas till överståthållarämbetet för polisärenden,

• Sida 173
•  Original

som har att ombesörja kungörandet i Meddelanden angående automobiltrafik. Det åligger åklagare att, då förare ådömts straff för förseelse mot automobil- förordningen eller mot 11 kap. 15 8 strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik, ofördröjligen insända utslaget i målet till den Konungens befall- ningshavande, som utfärdat körkort för föraren. Körning med automobil är i regel tillåten å allmän väg, vars bredd uppgår till minst 3,6 meter, samt å gata och torgplats. Konungens befallningshavande äger emellertid, efter väg- styrelsens hörande, medgiva automobiltrafik jämväl å allmän väg av mindre bredd. Konungens befallningshavande kan också meddela förbud mot auto- mobiltrafik, antingen helt och hållet eller med automobil av viss beskaffenhet å viss allmän väg, där dylik trafik skulle kunna medföra särskild fara eller olägenhet. I samhälle, där ordningsstadgan för rikets städer är tillämplig, meddelas dylikt förbud på samma sätt, som gäller om särskilda ordningsföre- skrifter. Tillfälligt tillstånd till automobiltrafik å viss väg eller tillstånd för viss person för viss resa eller för viss tid meddelas jämväl av Konungens befallningshavande. Likaså har Konungens befallningshavande att pröva, om tillstånd skall meddelas till framförande å allmän väg av automobil med större hjultryck vid full last än 2,500 kilogram eller till framförande å allmän väg å landet av automobil, om trafiken ej är allenast tillfällig samt automobilen eller densamma tillkopplad släpvagn har större hjultryck än 1,000 kilogram. I samband med meddelandet av dylikt trafiktillstånd äger Konungens befallnings- havande jämväl fastställa de villkor, under vilka trafiken må äga rum. Auto- mobilförordningens hastighetsbestämmelser kunna av Konungens befallnings- havande inskränkas för landsbygden. Med avseende å samhällen, där ordnings- stadgan för rikets städer är tillämplig, må dylik bestämmelse ävensom be- stämmelse om ökning av den i förordningen medgivna maximihastigheten meddelas i samma ordning, som föreskrives beträffande särskilda ordnings- föreskrifter. Konungens befallningshavande skall, var för sitt län utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar, som helt eller delvis få befaras med automobil, samt angående förbud mot vägs befarande med varje eller visst slag av automobil ävensom angående inskränkning av eljest medgiven hastighet. I början av varje år skall Konungens befallningshavande utfärda en sammanfattande kungörelse angående dylika för länet gällande stadganden. Tillstånd att utöva yrkesmässig automobiltrafik meddelas av Konungens befall- ningshavande eller, då det endast är fråga om automo biltrafik för viss stad med omnejd, för Stockholm av överståthållarämbetet samt för andra städer av polis- kammare, magistrat eller stadsstyrelse. Automobil, som skall användas i yrkes- mässig trafik, skall godkännas för sådan trafik av den eller de myndigheter, som hava att meddela trafiktillstånd. Nämnda myndighet äger att fastställa särskilda villkor för trafiken, såsom angående maximiantal personer eller maximibelastning å automobil, som användes i yrkesmässig trafik. För yrkes- mässig automobiltrafik, som icke endast avser forsling av gods, skall skjutslega utgå efter taxa, som fastställes för stad i samma ordning som taxor för droskor samt för landet av Konungens befallningshavande. Vederbörande polismyn- digheter hava att tillse, att dylik taxa inrättas jämväl med avseende å trafik, som endast innefattar forsling av gods, där taxa kan anses vara av behovet på- kallad. För att tjänstgöra såsom förare i yrkesmässig automobiltrafik fordras särskilt tillstånd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet. Tillstånd att utöva yrkesmässig automobiltrafik eller att i sådan trafik tjänstgöra såsom förare eller godkännande av automobil för yrkesmässig trafik kan när som helst återkallas av den polismyndighet, som meddelat tillståndet. Över- vakningen av gällande föreskrifter angående från utlandet införda automo- biler och om tillstånd att föra sådana automobiler tillkommer polismyndig- heterna. ÅA vägvisare, som är uppsatt å plats, där flera vägar sammanstöta,

• Sida 174
•  Original

skall, om någon av vägarna är förbjuden för automobiltrafik, genom krono- betjäningens försorg anbringas lätt synligt anslag därom.

Finner polismyndighet anledning förekomma att återkalla körkort eller annat tillstånd enligt automobilförordningen, skall polismyndigheten därom göra framställning hos myndighet, som har att meddela -återkallelse.!)

Flyguppvisning må enligt K. K. den 15 april 1921 icke äga rum utan att tillstånd meddelats, för Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad av poliskammaren, om sådan finnes, men eljest av magistrat eller stadsstyrelse och på landet av landsfiskalen i orten. Vill någon eljest företaga flygning med passagerare, erfordras anmälan till nämnda myndigheter. Bestämmelserna äga icke tillämpning å svenska statens eller uteslutande för dess räkning fram- förda luftfartyg, ej heller å främmande makt tillhöriga, militära luftfartyg.

I fråga om fartyg utövas tillsyn enligt lagen den 16 oktober 1914 av sär- skilda tillsynsmyndigheter. Polismyndighet är emellertid pliktig att lämna till- synsmyndighet det biträde, som av dess tjänsteåligganden enligt lagen kan på- kallas. Av detta stadgande, jämfört med bestämmelsen, att allmän åklagare skall tala å förseelse, varom i lagen sägs, torde böra dragas den slutsatsen, att polismyndighet åtminstone har skyldighet att göra anmälan till vederbörande tillsynsmyndighet för att möjliggöra dess ingripande, då uppenbar överträdelse av lagens säkerhetsföreskrifter synes vara för handen.

Beträffande ordning och säkerhet vid järnvägstrafik innehåller järnvägs- trafikstadgan den 24 januari 1914 vissa föreskrifter, vilkas iakttagande över- vakas av järnvägspersonalen. Det torde emellertid åligga polistjänstemännen att, i den mån det kan erfordras för ordningens upprätthållande, biträda järn- vägspersonalen i dess nyssnämnda tjänst.?)

e) Åtgärder för att förebygga och lindra olyckshändelser.

I ordningsstadgan för rikets städer finnas flera föreskrifter i dylikt syfte. Sålunda förutsättes polismyndighets tillstånd för att verkställa stensprängning, och vid tillstånds meddelande äger polismyndighet att föreskriva särskilda för- siktighetsmått ($ 6). Likaså fordras tillstånd för att få avlossa skott eller av- bränna fyrverkeri inom stads område (8 6). Förbud mot att upphugga is eller öppna vak på visst område kan utfärdas av magistraten. Har så skett, må dylik åtgärd vidtagas allenast med särskilt tillstånd av polismyndigheten och med iakttagande av de föreskrifter, som därvid meddelas ($ 7).

Å allmän plats eller mark inom stads område får icke hämtning av torv eller annan grävning ske utan iakttagande av de föreskrifter, som lämnas av vederbörande myndighet vare sig i allmänhet eller i sammanhang med särskilt tillstånd till arbete ($ 8). Dylika allmänna föreskrifter hava meddelats t. ex. för Stockholm i en av överståthållarämbetet den 12 maj 1870 utfärdad gatu- läggningsordning och för Malmö den 30 november 1908 av poliskammaren. Om grävning verkställes å enskild mark i stad, så att skada för annan eller fara därav kan uppkomma, äger polismyndigheten förbjuda vidare grävning eller föreskriva, huru den må fortsättas, ävensom förordna vad därutinnan bör till skadans eller farans undanröjande göras eller iakttagas. Till förekom- mande av olyckshändelser genom halka vintertiden äger magistraten meddela särskilda föreskrifter.

1) I praxis änses denna den underordnade polismyndighetens befogenhet endast innebära rätt och skyldighet till anmälan för den åtgärd, som ankommer på högre myndighet. Den underordnade polismyndigheten har således icke rätt att klaga över att Konungens befall- ningshavande underlåtit vidtaga yrkad åtgärd. Enahanda anses förhållandet vara med vägsyneförrättarens möjlighet att klaga över Konungens befallningshavandes beslut Gfr RA: 1921 .s. 183).

2) Jfr K. K. den 28 mars 1914 angående åliggande för järnvägspersonal att sörja för upp- rätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde.

• Sida 175
•  Original

Beträffande byggnadsväsendet äro särskilda bestämmelser meddelade, delvis i säkerhetssyfte, I byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874. Till synen över dessa stadgandens efterlevnad har i huvudsak överlämnats åt ett särskilt kommunalt organ, byggnadsnämnden. I byggnadsordningen för Stock- holms stad den 13 december 1890 och överståthållarämbetets order den 29 mars 1900 angående otillåten byggnadsverksamhet hava emellertid intagits föreskrifter om skyldighet för polistjänstemännen att, då överträdelse av bygg- nadsstadgan eller byggnadsordningen kommer till deras kännedom, skyndsamt göra anmälan därom hos byggnadsnämnden. Dessutom torde av polismyndig- hetens allmänna uppgift att sörja för allmän säkerhet vara en följd, att i den mån byggnadsverksamhet uppenbarligen kan vara till men för säkerhet eller trafik eller kan befaras medföra risk för arbetarnas liv och hälsa, polis- myndigheten har befogenhet och skyldighet att ingripa. I vissa lokala stadgar är detta uttryckligen uttalat för särskilda fall, t. ex. i överståthållarämbetets order den 25 mars 1875 och den 17 augusti 1898 angående kontroll över bygg- nadsställningar samt vissa i byggnadsordningen för Göteborg intagna före- skrifter angående byggnadsställningar.

Beträffande brandväsendet äro föreskrifter för städer och därmed jämförliga samhällen meddelade i brandstadgan den 8 maj 1874. Enligt denna utövas tillsynen över brandväsendet av kommunalt utsedda synemän. Det åligger emellertid polismyndigheten att vid behov lämna dessa handräckning för att vinna tillträde till lägenhet, som skall undersökas. Dessutom har polisen att särskilt under de tider av året, då icke syner eller efterbesiktningar hållas, ägna uppmärksamhet åt efterlevnaden av de i brandskyddssyfte meddelade föreskrifterna. Polismyndigheten har också att sörja för att arbete för av- hjälpande av brister, som anmärkts, blir utfört. Sotare antagas och entledigas av polismyndigheten. |

För offentliga samlingslokaler äro säkerhetsföreskrifter utfärdade i vissa städer, t. ex. i Stockholm genom kungörelse av överståthållarämbetet den 29 maj 1888 och i Göteborg genom kungörelse av Konungens befallningshavande den 21 april 1884. Efterleynaden övervakas av polismyndigheterna jämte brand- kårens personal.

Hotell- och pensionatrörelse, som omfattar mer än fyra rum eller avser mer än åtta gäster, må enligt K. St. den 8 juni 1917 ej bedrivas utan Konungens befallningshavandes tillstånd. Innan tillstånd beviljas, skall Konungens be- fallningshavande föranstalta om undersökning genom polismyndigheten med biträde, där så erfordras, av sakkunnig. I vissa fall åligger det polismyndig- heten att efter samråd med sakkunnig till Konungens befallningshavande in- komma med förslag till åtgärder för skydd mot eldfara. Konungens befallnings- havande äger att i vissa avseenden antingen lindra eller skärpa de i stadgan om skydd mot eldfara meddelade bestämmelserna. Konungens befallnings- havande utfärdar vidare tryckta anslag till ledning för resande samt ombe- sörjer tryckande av ordningsföreskrifter, som genom polismyndighetens försorg tillställas innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat för att utdelas till en var, som där får anställning. Hotell och pensionat skola minst två gånger årligen på förut ej tillkännagiven tid besiktigas av polismyndig- heten i orten till utrönande av att de till skydd mot eldfara meddelade före- skrifterna i stadgan äro i behörig ordning iakttagna. Har innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat, däri rörelse drives på grund av Ko- nungens befallningshavandes tillstånd, blivit upprepade gånger fälld till ansvar mot de i förevarande stadga meddelade föreskrifterna eller visar han vårds- löshet mot efterkommande av gällande bestämmelser till skydd för människo- liv mot eldfara eller finnes han eljest icke lämplig att förestå rörelsen, må han av Konungens befallningshavande skiljas från rörelsens fortsatta utövande:

• Sida 176
•  Original

Den, som utövar hotell- eller pensionatrörelse av sådan omfattning, att därför fordras allenast anmälan, kan av Konungens befallningshavande efter anmälan av vederbörande polismyndighet vid vite få förbud att vidare utöva dylik rörelse, om detta synes nödigt för upprätthållande av allmän ordning, säkerhet eller sedlighet.

Enligt K. F. den 7 oktober 1921 må tillverkning av eldfarliga oljor ej ske utan Konungens befallningshavandes samtycke, därvid yttrande över ansökning om tillverkningsrätt skall avgivas av polismyndigheten 1 orten, om ansökningen avser eldfarliga oljor av första klassen eller viss större myckenhet sådan olja av andra klassen. Tillverkning av eldfarlig olja må ej heller taga sin början, förrän avsyning av anläggningen verkställts, på landet av landsfiskal och i stad av poliskommissarie eller stadsfiskal, samt Konungens befallningshavande där- jämte lämnat sitt samtycke. Tillverkningen skall förestås av en utav Konungens befallningshavande godkänd föreståndare. Inrättande av större eller mindre upplag av eldfarlig olja erfordrar Konungens befallningshavandes tillstånd, därvid yttrande skall avgivas av polismyndigheten i orten, om fråga är om större upplag. Upplag skall, innan det tages i bruk, avsynas i enahanda ord- ning som anläggning för tillverkning av eldfarlig olja. Jämväl i avseende å försändning sjöledes av eldfarlig olja hava polismyndigheterna att utöva viss övervakning.

Enligt K. F. den 19 november 1897 angående explosiva varor hava i fråga om tillverkning, upplag och transport av samt handel med dylika varor Konungens befallningshavande och underordnade polismyndigheter i huvudsak enahanda uppgifter, som nyss nämnts med avseende å eldfarliga oljor.

Enligt giftstadgän den 7 december 1906 skall den, som vill tillverka giftigt ämne av första klassen, göra anmälan därom, i Stockholm hos överståthållar- ämbetet, i annan stad hos magistraten och på landet hos Konungens befallnings- havande samt därvid foga förteckning över de giftiga ämnen av nyssnämnda beskaffenhet, som han vill tillverka eller använda, ävensom bevis angående egen eller särskild föreståndares kompetens. Vill någon i fabriksmässig till- verkning använda giftigt ämne av första klassen, skall han till nyssnämnda myndighet inlämna förteckning å dessa giftiga ämnen. Vill någon idka till- verkning av giftiga ämnen av andra klassen, har han att därom göra anmälan hos samma myndigheter som beträffande giftiga ämnen av första klassen.

För användning av stryknin eller beredning, innehållande detta ämne, till dödande av djur fordras tillstånd av Konungens befallningshavande, som där- vid äger meddela föreskrifter angående den kvantitet gift, som för ändamålet må användas, ävensom angående den tid, för vilken tillståndet skall gälla. An- gående meddelat tillstånd och villkoren därför skall Konungens befallnings- havande underrätta vederbörande landsfiskal eller polismyndighet. Enligt jaktstadgan den 8 november 1912 åligger den, som vill begagna förgiftat lock- bete, att, innan det utlägges, utfärda kungörelse därom samt anmäla förhål- landet hos polismyndigheten och därvid uppvisa bevis angående kungörandet.

Till användning av vissa giftiga ämnen av andra klassen för rengöring eller desinfektion har Konungens befallningshavande att meddela tillstånd jämte närmare föreskrifter angående anordningar och försiktighetsmått.

Enligt lagen den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av skogseld är deltagandet i släckning behandlat såsom en varje arbetsför man åliggande förpliktelse. Varje socken å landet utgör en brandrote och inom varje dylikt distrikt tillkommer ledningen av släckningsarbetet en kommunalt utsedd -brandfogde. Polismyndigheterna hava vissa uppgifter enligt lagen. Ko- nungens befallningshavande har att besluta om annan indelning i brandretar, än nyss sagts, ävensom huruvida stads icke planlagda område eller dylikt område i köping, som utgör egen kommun, skall utgöra en eller flera brand-

• Sida 177
•  Original

rotar. Konungens befallningshavande skall pröva utsedd brandfogdes lämplig- het för uppdraget och äger, om den utsedde icke befinnes lämplig, förordna om nytt val samt vid oenighet mellan socknar med gemensam brandfogde utse den lämpligaste av de valda. Konungens befallningshavande skall över- vaka, att brandfogdebefattningen tillsättes, och äger vid vakans meddela in- terimsförordnande. Såväl kronobetjänt som brandfogde och vid skogsstaten anställd person har efter erhållen kännedom om skogseld eller överhängande fara för skogseld att ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för släckning. Befäl vid brandstället utövas av kronobetjänt, om icke brandfogden är till- städes, eller av denne. Hotar elden allmän skog, skall vederbörande jägmäs- tare övertaga befälet. Har elden tagit större omfattning, äger Konungens be- fallningshavande förordna befälhavare. Har elden tagit större omfattning, må befälhavaren hos Konungens befallningshavande begära militärhandräckning. Konungens befallningshavande har att efter underställning pröva kommunalt beslut att tilldela brandfogde arvode samt på framställning av befälhavare vid brandstället frågor om ersättning eller belöning av statsmedel till deltagare i släckningsarbete, vilka sistnämnda belopp jämväl utanordnas av Konungens befallningshavande.

Enligt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 tillkommer högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket medicinalstyrelsen. För den lokala verksamheten finnas särskilda organ i hälsovårdsnämnderna, vilka på åtskilliga platser äro utrustade med särskilda biträden (hälsovårdspoliser, sundhetspoliser, tillsynings- män). I hälsovårdsnämnd skall polismästare eller, där sådan ej finnes, den ledamot av magistraten, som förestår stadens polis, vara ledamot. Det åligger Konungens befallningshavande att övervaka, att kommuner, hälsovårdsnämnder och läkare fullgöra sina åligganden i avseende å den allmänna hälsovården. För detta ändamål äger Konungens befallningshavande att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. Kommer till Konungens befallnings- havandes kunskap, att någonstädes förefinnas missförhållanden med avseende å allmänna hälsovården, skall Konungens befallningshavande tillse, att tjänliga åtgärder vidtagas för deras avhjälpande. Konungens befallningshavande äger jämväl att utfärda lokala hälsovårdsstadgar. De underordnade pollo mdlig heterna hava att biträda vid tillsynen över hälsovården. Då något finnes att erinra 1 avseende därpå, skola de skyndsamt anmäla detta för hälsovårds- nämnden samt lämna nämnden handräckning i mån av befogenhet. Sistnämnda skyldighet omnämnes också i ett flertal instruktioner för polispersonalen i städerna ävensom i instruktionerna för landsfogdarna och landsfiskalerna.

Enligt ordningsstadgan för rikets städer, 8 14, tillkommer det i fråga om renhållningen av gator och allmänna platser magistraten, efter hälsovårds- nämndens hörande, att meddela bestämmelser.

Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 utövas högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid de i lagen särskilt avsedda smittsamma sjukdomarna (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot och återfallsfeber) ävensom över åtgärder för att förekomma sådana sjukdomars utbredning av medicinal- styrelsen. Den lokala verksamheten ledes närmast av hälsovårdsnämnd och, med avseende å epidemisjukhus, av epideminämnd. Det åligger emellertid Konungens befallningshavande att övervaka, att städer och landsting, hälso- vårdsnämnder och epideminämnder samt läkare fullgöra sina åligganden, för vilket ändamål Konungens befallningshavande äger att, där sådant finnes vara av nöden, ålägga lämpliga viten, Kronobetjäningen och polismyndigheterna

• Sida 178
•  Original

skola biträda hälsovårdsnämnd vid dess tillsyn över att lagens. stadganden eller eljest meddelade föreskrifter iakttagas. Anmälan om fall av smittsam sjukdom kan göras jämväl till landsfiskal, vilken efter sådan anmälan eller eljest erhållen kännedom om fall av smittsam sjukdom har att, så vida läkare ej redan tillkallats, ofördröjligen anmäla förhållandet för vederbörande tjänste- läkare eller Konungens befallningshavande. Finner Konungens befallnings- havande efter anmälan eller eljest smittsam sjukdom antagligen vara för han- den och har läkare icke redan besökt platsen, skall Konungens befallnings- havande förordna läkare att, så fort ske kan, ditresa och meddela erforderliga föreskrifter. Inträffar sjukdomsfall, som misstänkes vara spetälska, skall an- mälan därom göras hos hälsovårdsnämnden, vilken äger att underrätta Ko- nungens befallningshavande. Därefter har Konungens, befallningshavande att antingen själv förordna läkare att besöka stället eller hos medicinalstyrelsen begära undersökning genom en för sådan undersökning särskilt lämplig läkare. Under det smittsam sjukdom är gängse, skall Konungens befallningshavande, där så prövas nödigt, sörja för att onödiga folksamlingar bliva förbjudna även- som att ändring av ort eller tid äger rum för tingssammanträde, uppbörds- stämma, marknad, auktion, samling av trupp o. d. Under tid, då svårare eller mera utbredd smittsam sjukdom pågår, skall hälsovårdsnämnd till Konungens befallningshavande tid efter annan avgiva rapport. Så snart Konungens be- fallningshavande erhållit kännedom om att svårare smittsam sjukdom utbrutit eller att annan smittsam sjukdom vunnit större utbredning, skall Konungens befallningshavande genast ingripa med åtgärder och föreskrifter, som ankomma på Konungens befallningshavande. Yppar sig pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber eller uppträder annan smittsam sjukdom synnerligen elakartat eller har den vunnit större utbredning, skall Konungens befallningshavande oför- dröjligen göra anmälan därom till chefen för socialdepartementet och till medi- cinalstyrelsen samt meddela underrättelser om sjukdomens fortgång och vid- tagna åtgärder däremot. Med hänsyn till fara för pestsmitta skall särskild anmälan från hälsovårdsnämnd till Konungens befallningshavande och från Konungens befallningshavande till nyssnämnda myndigheter göras, om ovanlig dödlighet visar sig bland råttor, särskilt i hamnstäder eller på hamnplatser.

Enligt K. K. den 30 april 1920 angående åtgärder till förekommande av pestens och kolerans, fläckfeberns, återfallsfeberns och smittkoppornas infö- rande i riket stadgas visst tvång för resande att undergå efterbesiktning. Har resande, som är att hänföra till fartygsbesättning, underlåtit att fullgöra denna skyldighet, har besiktningsman eller anmälningsbyrå att ofördröjligen anmäla förhållandet hos närmaste polismyndighet, som genast skall vidtaga nödiga åtgärder för den resandes efterspanande. Beror uraktlåtenheten på försum- melse, tredska eller avsikt att dölja sjukdomen, skall polismyndigheten beivra förseelsen. Därjämte skall polismyndigheten underrätta besiktningsman eller anmälningsbyrå, som gjort anmälning, om de åtgärder, vartill densamma för- anlett. I avseende på trafiken över landgräns eller över isen, om norskt eller finskt område förklarats smittat av pest eller kolera, gäller, att Konungens befallningshavande i län, som närmast gränsa intill det land, det smittade om- rådet tillhör, äger att, i den mån det prövas nödigt, på statens bekostnad an- ställa vakter vid de allmänna trafiklederna över gränsen med uppgift att under- rätta de resande om besiktningstvånget och hur det skall fullgöras. Anser Konungens befallningshavande nödigt, att gränstrafik på vissa ställen förbju- des, har Konungens befallningshavande att anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t. I övrigt åligger det polistjänstemän och kronobetjänte att övervaka efterlevnaden av kungörelsens stadganden ävensom de särskilda föreskrifter, som må hava meddelats av hälsovårdsnämnd. Högsta tillsynen över tillämpningen av de i kungörelsen meddelade bestämmelserna tillkommer medicinalstyrelsen.

• Sida 179
•  Original

Enligt K. K. den 12 juni 1917 angående vissa åtgärder till förekommande av smittsamma sjukdomars införande i riket genom sjötrafik har befälhavare å från utrikes ort ankommande fartyg viss anmälningsplikt. Innan denna full- gjorts eller, om misstänkt sjukdomsfall inträffat ombord, innan vederbörande hälsovårdsmyndighet annorlunda förordnat, må icke resande lämna fartyget utan särskilt medgivande från hälsovårdsmyndighet. Tillsyn över att dessa föreskrifter iakttagas utövas av bl. a. vederbörande polispersonal.

Enligt lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder mot utbred- ning av lungsot tillkommer det Konungens befallningshavande, på framställ- ning av hälsovårds- eller kommunalnämnd, att meddela förbud mot drivande av mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse, till dess läkarbetyg anskaffats för i rörelsen anställda personer, att de icke lida av smittsam lungsot, eller person, som befunnits lida av smittsam sjukdom, skilts från rörelsen. Konungens befallningshavande har även att förordna läkare att företaga tjänsteresa till lungsiktiga för att söka förekomma sjukdomens spridning, om anmälan in- kommit från hälsovårdsnämnd, att den sjuke lever under förhållanden, som medföra påtaglig fara för smitta för omgivningen, samt att rättelse icke genom nämndens åtgöranden vunnits, eller då anledning eljest förekommer till sådan Konungens befallningshavandes åtgärd.

Enligt lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av köns- sjukdomar äger Konungens befallningshavande såsom hälsovårdsmyndighet för annan ort än stad, där stadsläkare finnes, att förordna om läkarundersökning på viss ort, där könssjukdom antages hava vunnit utbredning, eller om köns- sjukas intagande å allmänt sjukhus. Av polis- och kronobetjäning skall därvid lämnas erforderlig handräckning.

Konungens befallningshåvande har enligt lag den 10 oktober 1913 att med- dela förordnande om köttbesiktningstvång liksom om slakthustvång.

Konungens befallningshavande har att övervaka efterlevnaden av K. F. den 13 oktober 1905 angående kontroll å tillverkning av margarin och margarin- ost samt, efter anmälan, meddela förbud mot dylik tillverkning.

K. F. den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren meddelar åtskilliga föreskrifter med avseende å vissa sjukdomar, däribland mul- och klövsjuka. Skulle annan husdjurssjukdom visa sig så elakartad och smittsam, att den kan anses jämförlig med någon av de särskilt uppräknade, åligger det Ko- nungens befallningshavande att göra anmälan hos Kungl. Maj:t för prövning, huruvida förordningens föreskrifter skola sättas i tillimpning med avseende å denna sjukdom. Tillvägagångssättet är i regel, att, så snart Konungens befall- ningshavande fått skälig anledning antaga, att någon av de avsedda sjuk: domarna utbrutit, skall Konungens befallningsbavande förordna veterinär att verkställa undersökning på stället. Befinnes därvid sådan sjukdom vara för handen, skall Konungens befallningshavande, eventuellt efter ytterligare under- sökning, förklara stället smittat och kungöra smittoförklaringen. Konungens befallningshavande äger påbjuda de mått och steg, som till sjukdomens häm- mande eller till förekommande av dess spridning finnas erforderliga, t. ex. avspärrning av smittat område eller föreskrifter om forsling av djur eller delar därav, användning av mjölk, rengöring o. s. v. Då ställe kan förklaras fritt från smitta, åligger det Konungens befallningshavande att kungöra, att den smittsamma sjukdomen upphört. Överinseende över att givna föreskrifter iakttagas åligger Konungens befallningshavande. Av polismyndighet i stad och kronobetjänt på landet skall lämnas erforderlig handräckning åt hälso- vårdsnämnd och veterinär samt sörjas för att anmälan om sjukdomsfall oför- dröjligen sker hos hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd och att meddelade föreskrifter. iakttagas. Om det anses erforderligt, äger Konungens befallnings- .

• Sida 180
•  Original

havande draga försorg om eller, där avgörandet beror på annan myndigthet, söka utverka ändrad tid och plats för marknad, torgdag, ting eller annan dyylik sammankomst och förordna veterinär att vid sådana tillfällen övervaka häilso- tillståndet bland husdjuren samt i samråd med järnvägsförvaltningen anorcdna särskilda försiktighetsmått vid forsling av djur på järnväg. Ägare av husdljur är skyldig att ställa sig omförmälda författning och i överensstämmelse med densamma meddelade föreskrifter till efterrättelse. Underlåter ägare av husdljur att skyndsamt fullgöra anbefallda åtgärder, skola dessa på hans bekostmad verkställas genom vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnds eller polis- myndighets försorg.

2) Övervakning av viss verksamhet.

Denna gren av polisens uppgifter har delvis samband med dess verksanuhet för att förebygga och upptäcka brott, delvis har den social karaktär, i det; att den syftar till att ställa under kontroll vissa yrkesidkare med huvudsalklig kundkrets bland personer, vilka antagas icke kunna själva tillräckligt tillv:ara- taga sina intressen. Och slutligen har övervakningen till uppgift att i det allmännas intresse skydda naturtillgångar eller kulturella värden.

Handelsverksamhet skall jämlikt K. F. den 18 juni 1864 angående utvidigad näringsfrihet i allmänhet anmälas hos Konungens befallningshavande; till realisations- och gårdfarihandel skall Konungens befallningshavande meddela tillstånd, som när som helst kan återkallas. Den, som anmält sig till idkamde av fabrik eller hantverk, må utan särskild anmälan eller tillstånd själv gemom hustru eller hemmavarande barn till salu kringföra sina egna tillverkningar, men den, som utbjuder varorna, skall vara försedd med ett av vederböramde magistrat, stadsstyrelse, stadsfiskal eller landsfiskal utfärdat intyg angåemde beskaffenheten av varuägarens näringsyrke.

Enligt K. F. den 9 oktober 1885 om mått och vikt åligger det mynt- och justeringsverket jämte vederbörande justerare och polismyndighet att hälla tillsyn över att de i nämnda förordning meddelade föreskrifterna vederbörligen efterlevas. I ändamål att tillse, att nämnda föreskrifter efterlevas, i vad de avse mätnings- och vägningsredskaps justering och omjustering, skall veder- börande polismyndighet, så vitt ske kan, minst en gång varje år verkställa undersökning i kronans magasin, å fartyg, på allmänna försäljningsplatser och i öppna bodar eller magasin, där handel och rörelse idkas. Anträffas vid sådan undersökning mätnings- eller vägningsredskap, som icke undergått före- skriven justering eller omjustering, skall polismyndigheten därom göra anmäilan hos vederbörande justerare.

För idkande av pantlånerörelse fordras enligt K. F. den 28 maj 1918 IKo- nungens befallningshavandes tillstånd. Över ansökning om sådant tillstånd skall poliskammare, där sådan finnes, eller i annat fall magistrat eller stads- styrelse jämte vissa kommunala myndigheter höras. Såsom förutsättning för tillstånds meddelande fordras, bland annat, att behov av pantlåne- rörelsen prövas föreligga samt att sökanden finnes lämplig. Polismyndig- het äger undersöka pantlånares lager samt granska hans bokföring. Polis- myndighet äger jämväl att meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens bedrivande. Ombyte av lokal får icke ske utan Konungens befall- ningshavandes tillstånd. Pantlånare är skyldig att föra särskild bok över varje av honom mot pant utlämnat lån med anteckning, bland annat, angående pantsättarens namn och pantens beskaffenhet. Efter anmälan från polismyndig- het, att föremål förkommit eller olovligen avhänts ägaren, är pantlånaren skyldig att ofördröjligen undersöka, huruvida föremålet finnes i hans besitt- ning och huruvida i nyssnämnda bok förekommer anteckning därom. -Vinnes

• Sida 181
•  Original

upplysning om föremålet, skall pantlånaren, så fort ske kan, lämna polismyn- digheten underrättelse. Konungens befallningshavande kan meddela pant- lånare förbud att vidare idka dylik rörelse, bland annat, vid upprepad under- låtenhet att fullgöra nyssnämnda underrättelseplikt.

Enligt K. F. den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade före- mål m. m, må yrkesmässig handel med skrot eller lump, begagnade klädes: persedlar o. d. icke utövas av annan än den, som till sådan rörelses idkande erhållit uttryckligt tillstånd av Konungens befallningshavande. Innan Ko- nungens befallningshavande meddelar sitt beslut, skola utlåtanden inhämtas på sätt, som stadgas angående pantlånerörelse. Tillstånd må meddelas allenast, där Konungens befallningshavande finner sökanden lämplig att utöva rörelsen. Skall den, som erhållit tillstånd, bedriva rörelsen såsom grosshandel eller försäljning i öppen bod eller från annat upplagsställe, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande före rörelsens öppnande med uppgift tillika å ställe, där rörelsen skall utövas och där föremål, som rörelsen avser, skola förvaras. Försäljning eller förvaring å annat ställe än det sålunda an- mälda må icke ske med mindre näringsidkaren dessförinnan meddelat Ko- nungens befallningshavande uppgift å det nya stället, såvida icke näringsidkaren av Konungens befallningshavande erhållit särskild befrielse från denna anmäl- ningsskyldighet. Idkare av sådan rörelse, som nyss nämnts, skall, så vitt han icke av Konungens befallningshavande befrias därifrån, föra särskild bok (affärs- bok) över varje affär, varigenom föremål förvärvas för rörelsen eller eljest mot- tages till försäljning. Efter anmälan från polismyndighet, att föremål förkom,. mit eller olovligen avhänts ägaren, har dylik närmgsidkare enahanda under- söknings- och anmälningsplikt, som nyss omnämnts beträffande pantlånare. Polismyndighet må icke förvägras tillträde till affärslokal, magasin eller upp- lagsplats för rörelsen och äger därvid företaga granskning av lager- och affärs- bok i likhet med vad som gäller beträffande pantlånare. Finnas särskilda ord- ningsföreskrifter vara av nöden, är Konungens befallningshavande berättigad att meddela sådana. När skälig anledning därtill förekommer, äger Konungens befallningshavande meddela förbud för näringsidkare eller föreståndare att vidare idka eller förestå rörelse av ifrågavarande slag. Konungens befallnings- havande skall om förbudet underrätta magistraten, stadsstyrelsen eller lands- fiskalen i orten samt vederbörligen kungöra detsamma.

Enligt K. K. den 5 maj 1916 angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning fordras tillstånd av Konungens befallningshavande för att yrkesmässigt utöva verksamhet såsom dylik kommissionär. Konungens befall- ningshavande har att, innan ansökan beviljas, inhämta yttranden beträffande särskilt behovet i orten av den kommissionärsverksamhet, för vilken tillstånd sökes, i stad av polismyndighet eller magistrat och på landet av kommunal- nämnd. Tillstånd avser rörelsens drivande i viss lokal. Det lämnas tills vidare och kan återkallas, när omständigheterna därtill föranleda. Biträde vid verk- samhetens utövning må ej heller användas utan Konungens befallningshavandes tillåtelse. Kommissionär för anställning å utrikes ort skall hos Konungens befallningshavande ställa säkerhet för ersättningsplikt, som i förhållande till tjänare åligger kommissionären, om utlovad anställning icke erhålles. Innan tjänare befordras från riket genom kommissionärs försorg, skall kontrakt an- gående hans anställning utomlands, upprättat efter särskilt formulär, uppvisas hos polismyndighet eller magistrat i avgångsorten och förses med anteckning, att kontraktet är författningsenligt. I förekommande fall har Konungens be- fallningshavande att medelst den av kommissionären ställda säkerheten bereda tjänaren ersättning. Avgifter av dem, som anlita kommissionären, må icke ändras, mnan anmälan därom skett hos Konungens befallningshavande.

Verksamhet såsom utvandraragent må jämlikt: K. F. den 4 juni 1884 :ej

• Sida 182
•  Original

bedrivas av annan än den, som hos vederbörande Konungens befallnings- havande visar, att han erhållit socialstyrelsens tillstånd att utöva dylik verk- samhet. I samband med att tillstånd beviljas nedsätter agenten hos social- styrelsen säkerhet för sina förbindelser. Önskar utvandraragent begagna bi- träde av ombud, må det ej ske utan samtycke av Konungens befallnings- havande i det län, där ombudet kommer att uppträda. Agenten har att med vederbörande utvandrare upprätta kontrakt av i förordningen närmare an- givet innehåll. Utvandrare må icke genom agents försorg från riket befordras, innan utvandrarens exemplar av det mellan honom och agenten upprättade kontraktet och behörigt utflyttningsbetyg blivit hos vederbörande polismyndig- het eller magistrat i avgångsorten uppvisade och kontraktet försetts med anteck- ning, att det blivit upprättat i överensstämmelse med ifrågavarande förordning. Fartyg, som användes för utvandrares befordran till främmande världsdel, må ej avgå från annan svensk hamn än stapelstad och skall undergå besikt- ning, i vilket ändamål anmälan bör ske i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos poliskammaren eller, om sådan ej finnes, magistraten, som ofördröjligen förordnar om besiktning. Besiktningen verkställes av tre personer, utsedda av vederbörande Konungens befallningshavande. När ut- vandrarfartyg är färdigt att avgå, skall befälhavaren därom göra anmälan i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos poliskammaren eller magistraten. Befilhavaren skall därvid förete dels bevis, att vid den verkställda besiktningen intet fanns att anmärka, dels ock intyg av fartygs- eller stadsläkaren om att fartyget har tillräckligt förråd av sjukvårdsförnöden- heter och luftreningsmedel samt att icke något sjukdomsfall, som kan med- föra fara för allmänna hälsotillståndet ombord, där förekommer. I anledning av dylik anmälning åligger det den myndighet, till vilken anmälningen gjorts, att meddela skriftligt förklarande, att i nu antydda avseenden hinder icke möter för fartygets utklarering, ävensom att i sammanhang därmed förordna någon, som å fartyget verkställer upprop med utvandrarna och tillser, att vissa i förordningen meddelade föreskrifter blivit vederbörligen iakttagna. Redare och befälhavare å utvandrarfartyg äro icke underkastade bestämmelserna om utvandraragenter, men, om de träffa utvandringsavtal med utvandrare, äro de pliktiga att före fartygets avgång anmäla sig i Stockholm hos överståt- hållarämbetet och i övriga städer hos därvarande polismyndighet eller, om särskild sådan ej finnes, hos magistraten samt därvid nedsätta säkerhet för sina förpliktelser enligt dylika avtal. Rapport om dylik nedsättning insändes därpå skyndsamligen till socialstyrelsen:

Då värnpliktig med utvandrarfartyg avreser från stapelstad, åligger det enligt inskrivningsförordningen den 25 oktober 1918 i Stockholm överståthållar- ämbetet och i övriga städer därvarande polismyndighet eller magistrat att om avresan underrätta vederbörande rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare.

Enligt K. F. den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande åligger det den, som vill begagna, förändra eller borttaga fast forn- lämning, att därom göra anmälan hos kronobetjänt eller magistrat, vilken skall anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande. Konungens befall- ningshavande och kronobetjänt skola, vad på dem ankommer, tillse att för- ordningen efterleves. På anmälan av riksantikvarien eller ansökning av enskilda jordägare eller annan eller av annan anledning äger Konungens befallnings- havande att offentligen fridlysa vissa bestämda fornlämningar eller viss orts fornlämningar.

Enligt lag den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande äger Konungens befallningshavande att utfärda fridlysning för områden eller natur- föremål och därvid meddela de bestämmelser, som finnas nödiga tfll natur- minnesmärkets fredande: Där så erfordras, må Konungens befallningshavande

• Sida 183
•  Original

interimistiskt förbjuda åtgärd, varigenom skada kan tillfogas uppgivet natur- minnesmärke. Konungens befallningshavande äger jämväl på i lagen särskilt angivna grunder förklara fridlysning upphävd.

h) Sociala uppgifter.

Redan i det foregående hava behandlats åtskilliga fall, där polismyndigheter- nas verksamhet åtminstone till en del har social karaktär. Så är t. ex. förhål- landet med åtskilliga åtgärder, som åligga polismyndigheterna med avseende å alkoholister och villkorligt frigivna samt kommissionärer och utvandraragenter.

Men polismyndigheterna äro också, åtminstone i de större städerna, i ganska hög grad anlitade för att bringa i verkställighet rent social lagstiftning. Då fråga är om barns skiljande från hemmet enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, påkallas ofta utredning av polismyndighet före frågans avgörande. Om barnavårdsnämnd, inom vars distrikt barn av annan nämnd eller av styrelse för skyddshem över- lämnats till enskilt hem eller barnhem, finner, att dylikt barn icke erhåller nödig vård och uppfostran eller utövar menlig inverkan på andra barn, har barnavårdsnämnden att om förhållandet göra anmälan hos Konungens befall- ningshavande, vilken har att förständiga den överlämnande barnavårdsnämnden eller styrelsen att vidtaga lämplig åtgärd för barnets uppfostran. Ordförande i barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem äger att, där så erfordras, påkalla biträde av polismyndighet.

Enligt lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård äger hälsovårdsnämnd, kommunalnämnd eller fosterbarnsnämnd att, om barnafostrare underlåter att lämna fosterbarn ifrån sig efter erhållet åläggande därom eller mot förbud mottager - barn till vård, påkalla polismyndighets handräckning för att över- lämna barnet till den, som har att taga vård därom. Finner polisman eller kronobetjänt, att vanvård av fosterbarn eller fara därför är för handen, skall förhållandet anmälas för sådan nämnd, som nyss sagts, eller för Konungens befallningshavande. Om Konungens befallningshavande på grund av dylik anmälan eller eljest finner skäl antaga, att fosterbarn vanvårdas, äger Konun- gens befallningshavande att förordna vederbörande läkare att göra undersök- ning på stället, varefter berättelse med förslag till åtgärder skyndsamt skall av denne avgivas till Konungens befallningshavande.

Enligt lag den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap äger barnavårdsman att anlita polismyndighet för att efterforska eller höra underhållsskyldig och för delgivning. Enligt uppgift tages polismyndigheternas tid, åtminstone i vissa städer, avsevärt i anspråk härav.

Då fara är för handen, att den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är skyldig att utgiva underhåll till barn eller adoptivbarn under sexton år eller enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdssamhälle utgiva bidrag till försörjning av sådant barn, avflyttar från riket utan att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet samt i följd härav utmätningsman eller överexekutor meddelat den underhållspliktige förbud mot avflyttning, skall enligt lag den 14 juni 1917 och K. K. den 14 december s. å. underrättelse om förbudet genom tidningen Polisunderrättelser kungöras för rikets polismyndigheter, och åligger det polis- myndighet att, där den underhållsskyldige söker avflytta från riket, hindra hans avresa.

Enligt K. F. den 10 december 1897 angående förbud mot barns använ- dande vid offentliga förevisningar må vid sådan törevisning ej användas barn av mankön under 14 år och av kvinnkön under 15 år. Beträffande teater- föreställning må dock Konungens befallningshavande och för Stockholm över-

• Sida 184
•  Original

ståthållarämbetet kunna för särskilda fall meddela undantag från det sålunda stadgade förbudet.

Hava stadsfullmäktige eller allmän rådstuga enligt K. F. den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka viss försäljning beslutit förbud för barn att å offentlig plats till salu utbjuda eller utdela tryckalster m. m., skall förbudet underställas Konungens befallningshavande, som äger att oförändrat antaga eller ogilla detsamma. Konungens befallningshavande kan jämväl själv taga initiativet till dylikt förbud och med stadsfullmäktiges eller allmän råd- stugas gillande utfärda sådant. Vill Konungens befallningshavande meddela förbud mot stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas avstyrkande, äger Konungens befallningshavande visserligen befogenhet därtill, men Konungens befallnings- havandes beslut skall i detta fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Konungens befallningshavande äger ock för visst tillfälle meddela undantag från ett med- delat förbud.

Då enligt lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och, viss annan rörelse kommun beslutat särskilda bestämmelser an- gående öppethållande av handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller varmbadin- rättning, skall beslutet underställas Konungens befallningshavandes prövning. I ärendet skall yttrande avgivas av magistrat, utom i Stockholm, eller av stadsstyrelse eller landsfiskal.

Under tid, då handelsbod ej må hållas öppen, må vara, varmed handel i dylik bod idkas, ej heller annorstädes för allmänheten hållas till salu. Här- ifrån må dock Konungens befallningshavande med hänsyn till särskilda för- hållanden medgiva undantag.

Enligt lagen den 14 juni 1918 om fattigvården har Konungens befallnings- havande att vaka över att fattigvården inom länen ändamålsenligt ordnas och handhaves. Polismyndigheten har viss skyldighet att tillse, att den, som är i behov av fattigvård, kommer i åtnjutande därav. Polisman liksom krono- betjänt har sålunda att i dylikt avseende göra anmälan hos vederbörande fattigvårdssamhälle. Överlämnas nödställd svensk medborgare av svensk myn- dighet i utlandet eller av utländsk myndighet till svensk myndighet å gräns- ort, där Konungens befallningshavande har sitt säte, skall enligt K. F. nyss- nämnda dag den nödställde omhändertagas av Konungens befallningshavande, som så snart ske kan låter sända honom till det fattigvårdssamhälle, varest han äger hemortsrätt, eller, om han är arbetsför, till det samhälle, där han senast var boende eller där han eljest må antagas lättast kunna försörja sig. Sker åter överlämnandet till svensk polismyndighet i gränsort, där Konungens befallningshavande icke har sitt säte, skall polismyndigheten föranstalta om hans försändande till vederbörande fattigvårdssamhälle, därest det är uppen- bart, varest den nödställde har hemortsrätt, och det befinnes lämpligare att sända honom till denna ort än till den, där Konungens befallningshavande har sitt säte. I motsatt fall har polismyndigheten att ofördröjligen överlämna den nödställde till Konungens befallningshavande för vederbörlig åtgärd. Där den nödställde i följd av sjukdom eller av annan anledning är i behov av omedelbar vård, har polismyndigheten att föranstalta om att sådan vård lämnas av fattigvårdsstyrelsen i gränsorten. Emnahanda skyldighet åligger Konungens befallningshavande, till vilken nödställd överlämnats.

Enligt fattigvårdslagen är för övrigt polismyndigheten skyldig att i olika bän- seenden lämna fattigvårdsstyrelse handräckning, såsom för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma fattigvårdsstyrelses föreläggande att fall- göra arbete i fattigvårdsanstalt eller annorstädes, för vissa delgivningar m. m.

Enligt lagen den 29 juni 1912 om arbetsskydd skall tillsyn över att lagens bestämmelser efterföljas utövas, under överinseende och ledning av socialsty- relsen, av yrkesinspektörer, bergmästare, underinspektörer och kommunala

• Sida 185
•  Original

tillsynsorgan. Polismyndigheterna äro pliktiga att lämna tillsynsorganen de upplygsienn och det biträde, som av deras tjänsteåligganden enligt före- nämnda lag kunna påkallas.

Enligt lag den 25 april 1919 åligger det Konungens befallningshavande att med erforderligt biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen och skogs- vårdspersonalen öva tillsyn över att arbetsgivare sörja för att arbetare vid skogsavverknings- eller kolningsarbete, vilket bedrives på långt avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, å eller i närheten av arbetsstället äga till- gång till natthärbärge. Likartade bestämmelser gälla i avseende å natthär- bärgen åt flottningsarbetare enligt lag den 19 juni 1919.

Då olycksfall inträffat, som kan antagas föranleda ersättning jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, åligger det enligt K. K. den 21 december 1917 arbetsgivaren att om olycksfallet insända anmälan ej blott till vederbörande försäkringsanstalt och, om det ej är riksförsäkringsanstalten, till denna utan även till polismyndigheten i orten (på landet landsfiskalen, i stad magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare). Polismyndigheten äger att, om den finner det nödigt, anställa undersökning angående olycks- fallet och är pliktig att göra sådan undersökning, om det begäres av försäk- ringsinrättningen, försäkringsrådet, socialstyrelsen eller vederbörande yrkes- inspektör eller bergmästare. Inkommer anmälan om olycksfall, har polis- myndigheten att insända den till yrkesinspektören eller bergmästaren med tillkännagivande, huruvida undersökning hållits eller är avsedd att äga rum och, i sistnämnda fall, om tiden för undersökningen. Avskrift av protokoll över polisundersökning skall jämväl tillställas yrkesinspektören eller berg- mästaren. Likartade regler gälla enligt K. F. den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ävensom enligt K. F. den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; dock skall vid skada under militärtjänst- göring undersökning alltid hållas, och, därest skada yppats under militärtjänst- göringen, skall vederbörande befälhavare föranstalta om undersökning, som allenast i andra fall förrättas av polismyndigheten. För dylik undersökning hava i K. F. sistnämnda dag fastställts särskilda direktiv. .

I avseende å tjänstehjon, som äro underkastade legostadgan den 23 novem- ber 1833, äger i Stockholm överståthållarämbetet för polisärenden, i övriga städer poliskammare eller, om sådan ej finnes, magistrat och på landet lands- fiskal att på anmälan av husbonde ur tjänsten vräka tjänstehjon, som visat sig försumligt, gensträvigt eller i sin levnad oordentligt och ej låtit sig med godo rättas eller som visat sig otroget eller till åtagen tjänst oskickligt. Nämnda myndigheter äga ock att, då husbonde åsidosatt sin skyldighet att förse tjänstehjon med försvarligt underhåll och tjänligt husrum och rättelse ej trots tillsägelse kunnat vinnas, på anmälan av tjänstehjonet varna husbonden och tillsäga honom att fullgöra sin nyssnämnda skyldighet.

Då någon avflyttar från församling, där han är kyrkobokförd, till annan församling i riket, är han enligt K. F. den 3 december 1915 angående kyrko- böckers förande pliktig att till pastor i inflyttningsorten inom viss tid avlämna flyttningsbetyg från den förra församlingen. Fastighetsägare är pliktig att, om han ej själv eller genom annan är närvarande vid husförhör eller förskriv- ning, låta ingiva förteckning över de i hans hus eller på hans ägor boende. Försummas ingivande av flyttningsbetyg eller förteckning, åligger det veder- börande krono- eller stadsbetjänt att på pastors begäran avfordra den försumlige erforderlig uppgift. Liknande skyldighet åligger berörda betjänte i avseende å mantalsuppgifter enligt K. F. den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning.

• Sida 186
•  Original

AVDELNING II.

Förslag till omorganisation av polisväsendet.

A. Grundlinjer för omorganisationen.

Återblick Det svenska polisväsendets nuvarande organisation företer en i åtskilliga på nuvarande avseenden ganska brokig bild. På landsbygden är organisationen gles. Dess organisation. stomme består numera av rent statliga kårer, landsfogdarna (förut krono-

fogdarna) och landsfiskalerna (de förutvarande länsmännen), vilka båda tillika äro åklagare och, utom sin åklagar- och polisverksamhet, hava ett flertal andra uppgifter sig ålagda. Till biträde hava statstjänstemännen rent kommunala befattningshavare, fjärdingsmännen, vilkas tillsättning dock i någon mån står under statlig kontroll.

I städerna åter har organisationen vuxit ut i mån av de olika samhällenas egen utveckling, och dess befattningshavare hava i regel polisverksamheten, i vissa fall jämte åklagartjänst, såsom huvudsaklig eller enda uppgift. Orga- nisationen har här bibehållit sin ursprungliga, rent kommunala karaktär, och statsmakten utövar numera inflytande därpå endast, så vitt det rör tillsätt- ning och avlöning av några högre tjänstemän.

Under senare tid har emellertid ett visst närmande skett mellan lands- bygdens och städernas organisationsformer. I de många industrisamhällena på landet, vilka delvis överträffa de gamla städerna i storlek, har framträtt behov av en starkare polisorganisation, och denna har då, på de flesta håll med bidrag av statsmedel, ordnats i huvudsak efter mönster från städerna. Vid nybildning av köpingar och städer har från statsmaktens sida uppställts den fordran på det nybildade samhället, att det skulle åtaga sig att, såsom ; redan skett, i de äldre städerna, sörja för upprätthållandet av polisorganisa- tion för samhällets behov. Och slutligen har staten genom särskilda avtal och mot ersättning skaffat sig rätt att i någon mån begagna sig av de större städernas mera utvecklade polisväsen utom deras eget område.

De allt fortfarande kvarstående olikheterna äro grundade på den historiska åtskillnad mellan stad och land, som i mycket genomgår den svenska lokal- förvaltningen. De framkomna önskemålen och förslagen i fråga om polis- väsendets omorganisation gå också i stort sett i sär efter samma lokala skilje- linjer, för landsbygdens del förstärkning av kriminalpolis och ordningspolis genom ett statligt ingripande mot kommuner, som hittills visat sig oförstå- ende för behovet av en förbättrad polisorganisation, och genom att de nuva- rande befattningshavarna befrias från åtskilligt polisväsendet ovidkommande arbete, eventuellt också genom inrättande av en särskild distriktspoliskår, för städerna åter huvudsakligen förbättring av de lägre polistjänstemännens rätts- ställning och på sina håll yrkanden att staten helt eller delvis skall övertaga kostnaderna för polisväsendet.

Förhållandet Den nuvarande organisationen saknar i stort sett en genomförd anpassning till process- efter polisväsendets båda inre huvudgrenar, området för de egentliga kriminal- reformen. polisuppgifterna och vad som faller därutanför. Förhållandet beror väl till

väsentlig del på att den svenska straffprocessen ännu icke bestämt givit ut- tryck åt sina fordringar på polisens verksamhet i dess tjänst. Aven den nu föreliggande utredningen kommer, i motsats till förhållandet i vissa andra

• Sida 187
•  Original

länder, att föregå straffprocessreformen och särskilt åklagarväsendets moderni- sering samt ett närmare uppdragande av gränserna mellan åklagar- och polis- verksamheten. Utredningen har därför måst utgå från vad som nu gäller, sär- skilt från den nuvarande domstolsorganisationen, men det har eftersträvats att, 1 den mån det kunnat ske utan föregripande av straffprocessreformen, ställa bättre hjälpmedel till förfogande och därigenom tillgodose sådana behov, som under alla förhållanden komma att göra sig gällande, hur än straffpro- cessen sedan utformas i detaljer.

Vid en utredning, som rör omorganisation av polisväsendet i hela riket, är det onekligen frestande att i första rummet söka finna en ny, enhetlig och systematisk ordning, varigenom polisväsendets uppgifter åtminstone till synes bliva likformigt tillgodosedda över hela landet, och det ligger nära till hands att förutsätta, att detta bäst skulle kunna ske genom en tillräckligt stor kår av statstjänstemän, uteslutande avsedda för polisväsendets ändamål och under ledning av lokala chefer samt med en central styrelse i spetsen.

Till en början måste emellertid prövas, om det är önskvärt, att den blivande omorganisationen går i riktning mot polisväsendets förstatligande, eller om polisväsendet bör i samma omfattning som hittills bibehållas som kommunal inrättning eller om en mellanform bör sökas för samverkan mellan stat och kommun. Och vid denna prövning måste man hålla fast, att det viktigaste icke är kostnadsfördelningen, utan huruvida polisväsendets uppgifter i den ena eller andra formen fyllas på bästa sätt för en rimlig utgift.

För valet kan icke heller anses avgörande, huruvida uppgifterna rubriceras såsom statliga eller kommunala, helt eller delvis. Såsom framgår av den förut läronade redogörelsen, äro uppgifterna för de flesta befattningshavarna blandade. Aven de rent statsanställda landsfiskalernas arbete består för de flesta till den kvantitativt övervägande delen av indrivning av kommunalutskylder, och stadspolisen ombesörjer ett flertal bestyr av rent lokal och kommunal karak- tär. För så vitt som huvudvikten lägges på polisens verksamhet irättssäker- hetens tjänst, fyller den däremot uppenbarligen statsuppgifter. Men det är ett utmärkande drag för den svenska förvaltningen, att statsändamål ofta till- " godoses under samverkan mellan stat och kommun. Så är förhållandet t. ex. med underdomstolarna, med hälsovård, socialförsäkring, kommunikationer, kyrka och skola och till och med i avseende å försvarsväsendet. Delvis vilar förhållandet på historiska grunder, men det har också på många områden sanktionerats och utvecklats i nya former genom den senaste lagstiftningen. I själva verket torde för närvarande en mycket avsevärd del av kommunernas verksamhet röra just sådana ändamål, som teoretiskt skulle kunna anses till- höra staten. Den förvaltningsrättsliga gränsen mellan statens och kommunens verksamhetsområden är visserligen genom lagstiftning och praxis tämligen klart utstakad, men grunden till gränsbestimningen kan i många fall knappast påvisas vara annat än rena lämplighetsskäl, organisatoriska och ekonomiska.

I enlighet härmed kan också det föreliggande organisationsspörsmålet i huvudsak uppfattas såsom en lämplighetsfråga. Huru förhållandet mellan staten och städerna ordnas, blir då icke beroende av frågan, om skyldighet för städerna att under nuvarande organisation bekosta sitt polisväsende kan påvisas eller icke. Men väl må det anses som stöd för ett förslag om kom- munernas fortsatta medverkan, om detta står i nära överensstämmelse med en sedan gammalt rotfästad sedvänja. i; Fördelningen av de bördor, som sammanhänga med förslaget, lösgöres med denna uppfattning också från det svävande spörsmålet, om och i vad mån särskilda skyldigheter må anses vila på städerna på grund av särskilda till dem upplåtna rättigheter. Fördelningen kan avgöras antingen, såsom här föreslagits,

Förhållandet mellan stat och kom- muner.

• Sida 188
•  Original

Polisverksam- heten och allmänheten.

Administra- tiva fördelar genom samverkan.

Förstärkning av kriminal- polisen.

helt oberoende av nämnda fråga, eller med förbehåll att vid dennas avgörande fördelningen skall upptagas till ny prövning.

Med denna ståndpunkt gäller det således att undersöka, huruvida det under nuvarande samhällsförhållanden finnes övervägande skäl för att påkalla kom- munernas medverkan vid polisväsendets ordnande eller icke.

Såsom nedan skall närmare utvecklas, göra vissa egenskaper hos själva polisarbetet det nödvändigt, att den enskilde polismannen erhåller en ställ- ning, som icke utsätter honom för obehörigt tryck. Men det gäller å andra sidan, att polisens verksamhet i hög grad kan försvåras, om befolkningen ställer sig oförstående eller rent av motverkar densamma. Här syftas icke på tillfälliga yttringar av ovilja från störande element utan därpå, att det i det hela är viktigt, att insikten om polisverksamhetens värde för varje ordnat samhälle är så utvecklad, att verksamheten kan försiggå 1 det bästa samför- stånd med befolkningen. Med det svenska samhällets obrutna utveckling under lagbunden tradition skulle det kunna anses naturligt för varje medborgare att betrakta allmän ordning och säkerhet såsom en ofrånkomlig fordran, som under alla omständigheter måste uppehållas, och polisens personal såsom handhavare av ett arbete, för vars behöriga fullgörande alla medborgare i sista hand äro personligen ansvariga!). Det är en sådan insikt, som så starkt framträder i uttalanden av den senaste engelska poliskommittén.

Denna uppfattning synes emellertid icke tillräckligt hava trängt igenom hos den svenska allmänheten, men den torde lättare komma till sin rätt, om polis- kåren på varje plats växer in i medvetandet såsom befolkningens egen kår, vilken regelmässigt utövar sin verksamhet för och bland samma befolkning. Och det är sannolikt, att det bidrager till förståendet av polisväsendets upp- gifter och personalens behov, om den kommunala representationen, dess ut- skott och förvaltningsorgan få tillfälle att sätta sig in i frågor, som angå polis- väsendet. Framför allt av denna anledning kan det icke anses tillrådligt att avstå från kommunernas medverkan i en eller annan form.

Därtill kommer, att en dylik medverkan synes medföra betydande fördelar ur administrativ synpunkt. Då kommunen tager aktiv del i ordnandet av

olisväsendet och i dess kostnader, komma de kommunala myndigheterna elt säkert att underkasta frågor därom en prövning, som i avseende å de lokala behoven och med statlig kontroll kan anses fullt betryggande. I syn- nerhet kan en omsorgsfull prövning förväntas i städerna med deras utbildade vana att sörja för sitt polisväsende. Därjämte kunna de löpande förvaltnings- bestyren omhändertagas av kommunens eljest behövliga organ. Det är till väsentlig del tack vare kommunernas medverkan som förslaget kan undgå en över de lokala polismyndigheterna ställd styrelse. För den statliga admini- strationen vinnes således en mycket önskvärd decentralisation och förenkling, samtidigt som man undviker att belasta statsbudgeten med hela kostnaden för polisväsendet, en åtgärd, som väl svårligen skulle kunna genomföras under nuvarande förhållanden.

Vad nu anförts talar för att inom polisväsendet söka uppehålla en sam- verkan mellan stat och kommuner. Avgörandet måste dock i sista hand bero på frågan, om bristerna i den nuvarande organisationen kunna avhjälpas med den nyssnämnda utgångspunkten.

Vad då först angår kriminalpolisen har den att tillvarataga viktiga, men mot varandra i viss mån stridande intressen, å ena sidan statens att brotts- liga handlingar ej bliva ostraffade, å andra sidan den enskildes att ej ut-

1) Jfr uppgifterna angående kommunalpolisen i Hallands län s. 141.

• Sida 189
•  Original

sättas för obehörig misstanke eller t. o. m. ingrepp i den personliga friheten. Dessa uppgifter kräva stora kvalifikationer i avseende å utbildning och er- farenhet. Den föregående redogörelsen visar emellertid, att särskild avdelning för kriminalpolis endast finnes i 29 av rikets städer och särskilt anställd läns- detektiv endast i 4 län. Den övervägande delen av riket är fullständigt i saknad av personal med särskild utbildning för att upptäcka brott och efter- spana förbrytare. Det eljest på kriminalpolisen ankommande arbetet vilar till större delen på åklagarna och ordningspolisens befattningshavare. I vilken omfattning denna brist föranlett, att begångna brott blivit oupptäckta eller att brottslingar undgått straff, är givetvis omöjligt att fastställa, men även om den verkliga siffran skulle vara ganska låg och även om det måste medgivas, att man icke ens med den bäst organiserade och utrustade detektiv- kår kan vinna full säkerhet för att icke brottslingar undgå straff, är tillståndet dock icke tillfredsställande. Ty det är otvivelaktigt, att varje fall, då ett grövre brott blir ostraffat på grund av brister i åklagar- och polisväsendet, framkallar misstro till de rättsuppehållande organens förmåga att funktionera, inbjuder särskilt yrkesförbrytare till nya försök och ökar dessa brottslingars antal. I själva verket synas de allvarligaste anmärkningarna mot den nuva- rande polisorganisationen kunna riktas mot bristen på kriminalpolis.

Då det gäller att finna den rätta formen för att avhjälpa denna svaghet i polisens organisation, framträda här som ofta eljest svårigheter, vilka ound- vikligen följa av de stora avstånden och befolkningens gleshet. Om man, med helt bortseende från kostnaderna, ville skapa en över riket fördelad kår, som tillfredsställde varje rimligt krav på detektivpersonal, skulle man visserligen vinna, att personalen i förekommande fall besutte en värdefull lokalkännedom, fen på många ställen skulle kåren genom allt för liten övning i sin uppgift snart väsentligen avtaga i användbarhet. Ett system med ofta återkom- mande omplaceringar av personalen minskar lokalkännedomen och medför stora kostnader och andra olägenheter Om man åter avstår från en vitt utspridd förläggning, kommer åtskillig för spaningen värdefull personal- och lokalkännedom att saknas, och hur man än söker fördela personalen, undgår man icke risken att i vissa trakter av landet undersökaren kommer för sent för att förebygga, att vissa spår undanröjas eller eljest försvinna eller det faktiska materialet åtminstone förvanskas. Huru viktigt detta är för brott- målens utgång, därom vittna lantdomarnas förut återgivna uttalanden.!) Den lämpligaste medelvägen både ur effektivitetens och ur kostnadens synpunkt torde vara att söka erhålla en väl utbildad kår, som icke är större än att den får ständigt förnyad erfarenhet och som förlägges till platser med goda kommunikationer, en eller flera i varje län, från vilka den kan ställas till för- fogande åt varje befattningshavare, som har att leda undersökning angående brott.

Enklast och bäst synes en dylik anordning kunna åstadkommas genom anknytning till poliskårerna i de större städerna. I de få län (Kronobergs, Gottlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens), där för närvarande icke finnes någon detektivpolisavdelning, bör, med undantag för Gottlands län, en sådan upprättas i en lämplig stad inom länet. Detektivavdelningarna i städerna erhålla sådan omfattning, att med dem hela behovet av utbildad kriminalpolispersonal inom länet kan tillgodoses, men å andra sidan försiggår kriminalpolisernas normala verksamhet i stadens poliskår, där de, om detektiv- arbetet ej tager dem helt i anspråk, kunna sysselsättas med vanlig polistjänst. ' Till Stockholms detektivavdelning förläggas dessutom för hela riket gemen- samma anordningar för brottslighetens bekämpande ävensom personal för

1) Se ovan s. 13.

• Sida 190
•  Original

Förstärkning av ordnings- polisen.

Stockholms och Gottlands län. Anpassning efter det faktiska behovet torde därmed vinnas i möjligaste mån.

Anordningen förutsätter en ekonomisk samverkan mellan å ena sidan. staten och vederbörande stad och å andra sidan denna och landstinget, men den fordrar också för att bliva effektiv, att en polischef för hela länet har högsta ledningen även av stadens polisväsende och vid behov kan beordra personalen att tjänstgöra vid polisundersökning utom staden.

Med den sålunda föreslagna anordningen synes man kunna vinna samma verkan som med en särskild kår av statligt anställda kriminalpoliser och i möjligaste mån undgå de olägenheter, som följa av bosättningens struktur på landsbygden. |

Därtill kommer, att, om ordningspolisen skulle bibehålla kommunal karaktär, finge man inom samma organisation två kårer med olikartad anställning. En dylik uppdelning synes emellertid medföra åtskilliga olägenheter. Redan själva den sakliga uppdelningen är icke självfallen, därför att vissa utanför det egentliga straffprocessuella området liggande åtgärder lämpligen böra till- delas kriminalpolisen på grund av dess kännedom om de personer, mot vilka den ena eller andra åtgärden bör riktas.

Och vidare torde det svårligen kunna undvikas, att olikheten i anställning komme att föranleda vissa svårigheter i samarbetet mellan de båda kårerna och en viss rivalitet i fråga om löner och anställningsvillkor med därav föl- jande strävan hos de enskilda polismännen att söka sig till den kår, som bjöde de bästa villkoren.

Dock kan det erinras, att i så väl Danmark som England användes en organisation med blandad statlig och kommunal polis.

Vad ordningspolisen i städerna beträffar torde det böra erkännas, att knappast någon anmärkning riktats mot städernas sätt att sörja för ordningens upprätthållande. Tvärtom torde de flesta städer av egen drift hava tillgodo- sett kraven på förstärkt organisation av ordningspolisen, allt eftersom samhällets utveckling givit anledning därtill. En väl inrättad ordningspolis har alltså hittills låtit förena sig med kommunalt inflytande på organisationen. Emellertid torde å andra sidan en viss statskontroll kunna visa sig nödvändig. I de stora städerna lär väl alltid behovet av ordningspolis såsom en reglerande och skyddande institution göra sig gällande med tillräcklig styrka. I de mindre städerna däremot verkar ordningspolisen under normala förhållanden huvudsakligen preventivt genom att avhålla störande element från menlig in- verkan på ordningen. Det kan då tänkas, att man underskattar polisens be- tydelse för säkerhetens bibehållande och anser polisutgifterna allt för be- tungande, i synnerhet om kommunens inkomster äro knappa i förhållande till behoven. Utvecklingen skulle således kunna gå i samma riktning som redan skett på vissa ställen på landsbygden. Därtill kommer, att det är nödvändigt, om man skall kunna undvika en betydande utvidgning av den nuvarande polispersonalens antal, att städernas större numerär inordnas såsom ett led i hela rikets polisorganisation och göres användbar utom vederbörande stads område efter bestämmande av en för stad och landsbygd gemensam polischef. Och slutligen torde knappast personalens anställnings-, avlönings- och pen- sionsvillkor kunna ordnas på tillfredsställande sätt annat än under statens ledning. Även med avseende å städernas ordningspolis uppnås därför det bästa resultatet genom samverkan mellan staten och kommunerna.

I fråga om landsbygden har i de äldre utredningarna bristen på ordnings- polis framhållits såsom den allvarligaste anmärkningen. Såsom allmän sats torde detta påstående knappast vara riktigt. I regel torde det väl kunna sägas, att ordningen på den svenska landsbygden är god, men det skall med-

• Sida 191
•  Original

givas, att om så är, beror det mindre på tillvaron av en stark ordningsmakt än på lantbefolkningens vana vid laglydnad och trevnad under lugna och fred- liga förhållanden.

Tillika måste det fasthållas, att ett krav på ordningspolis för den rena landsbygden, jämförlig med den skyddsorganisation, som är att tillgå i städer och jämförliga samhällen, icke med den svenska landsbygdens glesa bebyggelse kan praktiskt genomföras. Om dylika anspråk ställas på landsbygdens ord- ningspolis, är detta således icke berättigat.

Aven med dessa reservationer framgår det dock ovedersägligen av den före- liggande utredningen, att på landsbygden en reform är påkallad såväl av den äldre organisationen, fjärdingsmansinrättningen, som av den senare tillkomna anordningen med särskilt förordnad” polispersonal. Frågan är, om detta kan ske med bibehållande av polisanordningarnas kommunala karaktär.

Vad då först beträffar fjärdingsmännen visar den föregående redogörelsen, att fjärdingsmansinrättningen i stort sett numera övergått från ett socknens fullmyndiga medlemmar påvilande personligt onus och ett dem tillkommande för- troendeuppdrag till en tjänst, som ej längre kan på tillfredsställande sätt till- godose vare sig sin uppgift såsom polisorgan eller verksamheten såsom skatte- indrivare. Aven i sistnämnda avseende har institutionens bristfällighet bety- delse för polisväsendet, i det att därigenom de närmast överordnade befatt- ningshavarna, landsfiskalerna, betungas med onödigt arbete och sålunda dragas från polisverksamheten. Trots dessa brister kunna fjärdingsmännen dock icke tagas bort, utan att ersättas med andra exekutiva biträden och utan att deras bortfallande kommer att i viss mån försvaga polisväsendet på lands- bygden. Det gäller därför, huruvida institutionen kan reformeras, så att den direkt och genom sin inverkan på de överordnades arbetsbörda även indirekt blir ett nyttigt led i polisorganisationen, eller om den, såsom sådan, måste ersättas genom någon anordning av annat slag.

Det har förut sagts, att befattningen upphört att vara ett kommunalt heders- uppdrag. »Som tiderna nu äro, så är det ingen, som har råd att vara fjär- dingsman, och tjänsten blir därför ej skött som den borde», säger en fjär- dingsman (i Sjonhem, Gottlands län). Befattningen har i stället blivit en tjänst, vilken antages för inkomstens skull och vars avlöning löngivaren, kom- munen, i regel strävar att komma ifrån med minsta möjliga uppoffring. Här- igenom förklaras de till synes oförenliga följderna, att somliga fjärdingsmän, vilka tagit tjänsten för låg betalning i obekantskap med arbetet snarast möj- ligt söka bliva kvitt densamma och endast ägna däråt den tid, de kunna hava ledig från annat mera inkomstbringande arbete, under det att andra, för vilka även en låg inkomst har stor betydelse, äro rädda att mista den vid nästa val och låta denna känsla inverka på sin tjänsteutövning. TI följd av dessa om- ständigheter sakna fjärdingsmännen numera framför allt den för polisverksamhet erforderliga självständigheten. Att söka tvinga utvecklingen tillbaka, så att befattningen med de åligganden, som numera måste vara förenade därmed, skulle mottagas och skötas av kommunens mera framskjutna medlemmar såsom en medborgerlig förpliktelse, torde vara en fåfäng tanke. Man har därför att utgå från att fjärdingsmansinrättningen, hur den än organiseras, får behandlas såsom en egentlig tjänst. :

Det måste vidare undersökas, om fjärdingsmännens nuvarande uppgifter såsom polismän och skatteindrivare även för framtiden böra vara förenade. En motsatt organisation har föreslagits från åtskilliga håll. Sannolikt torde icke samma system vara lämpligt för alla här ifrågavarande fall. I de folk- rikaste kommunerna med stora skatterestantier förefaller det, som om antag- ligen kommunerna själva skulle vinna det snabbaste och bästa resultatet ge-

• Sida 192
•  Original

nom att anställa kommunala uppbördsmän på samma sätt som i städerna. TLandsfiskalerna skulle uppenbarligen därigenom vinna en mycket avsevärd lättnad i arbetsbördan. Emellertid torde det endast vara ett relativt fåtal kommuner, där en dylik anordning kan anses påkallad av praktiskt behov, och att finna en norm för dessa fall låter sig svårligen göra, åtminstone icke enligt den föreliggande utredningen. Förhållandet har här påpekats, därför att det synes möjligt, att Konungens befallningshavande efter en lokal undersökning skulle kunna på sina håll på frivillighetens väg åstadkomma en dylik ändring.

För övriga fall möter här, som eljest, i följd av befolkningens fåtalighet, den svårigheten, att en logisk sönderdelning av tjänsterna efter de olika upp- gifterna medför alltför många tjänster utan tillräcklig sysselsättning och för vilka därför den enskilda verksamheten lätt kan bliva huvudsaken. Här synes därför en förening av båda verksamhetsgrenarna vara att föredraga, om det kan undvikas, att indrivningsarbetet menligt inverkar på polistjänsten. Detta önskemål torde ingalunda vara omöjligt att uppnå. Att förhållandet för när- varande så ofta lärer vara det motsatta, beror sannolikt till stor del på det sätt, varpå fjärdingsmansbefattningarna kommit att rekryteras. Dessutom bör man kunna antaga med tämligen stor säkerhet, att den starkare ledning upp- ifrån och den kontroll över polisverksamhetens fullgörande, varpå 1 förslaget lägges så stor vikt, skall medföra, att fjärdingsmännens förmåga även såsom polismän tages i anspråk vida mera än hittills. Och slutligen bör givetvis klargöras genom instruktionsbestämmelser, att polisgöromålen skola sättas i första rummet.

Fjärdingsmansbestyret bör således övergå till att vara en för polis- och in- drivningsarbetet inrättad tjänst, vars innehavare har full sysselsättning där- med och vars tjänstgöringsområde är bestämt med detta syfte.

Fjärdingsmansbefattningen kommer då att skilja sig från den vanliga polis- befattningen därigenom, att den förra utom polisgöromålen har indrivnings- verksamhet till uppgift. Då fjärdingsmännen sålunda komma att fortfarande i synnerligen hög grad betjäna kommunerna, är det helt naturligt, att dessa få inflytande på tjänsternas anordning och medverka till deras uppehållande, men det är å andra sidan nödvändigt att undvika hittillsvarande svåra olägen- heter genom att låta statsmyndighet reglera fjärdingsmansdistrikten och låta fjärdingsmännen få samma tjänsteställning som polismän.

Aven en sålunda reformerad fjärdingsmansinrättning är dock på vissa platser på landsbygden otillräcklig såsom enda polisskydd. Industrisamhällen, kom- munikationsknutar och andra sådana samhällsbildningar tillhöra i administra- tivt avseende landet, men äro i fråga om behovet av regelbunden polisbevak- ning likställda med städerna på grund av befolkningens storlek, tillströmning av lösa element, anhopning av värden och andra orsaker. Den föreliggande utredningen visar emellertid, att på åtskilliga dylika platser behovet av polis hit- tills icke kunnat fyllas i följd av bristande tillmötesgående från de anslagsbe- viljandes sida. I de sistnämnda fallen fordras uppenbarligen tillkomst eller eventuellt förstärkning av den regelbundna polisbevakningen på platsen. I andra fall har av samma anledning måst lämnas tillskott av statsmedel utöver vad som tilldelats andra kommuner och således till nackdel för dessa. Stats- myndighet bör därför äga möjlighet att ålägga dylika kommuner att hålla erforderlig polispersonal. Detsamma bör gälla sådana.landskommuner, där en mera konstant osäkerhet och oordning visar sig, vare sig därför att benägenheten för ordning ännu icke är tillräckligt utvecklad bland ortsbefolkningen eller därför att orten regelbundet får mottaga oroselement från annat håll eller av annan anledning. För tillfälliga behov kan man understundom sörja genom att förordna lämplig person i orten att vara ordningsman.

• Sida 193
•  Original

Emellertid kan det inträffa, att särskilda åtgärder i ordningens intresse måste vidtagas för större områden av landsbygden än kommun, köping eller dylikt samhälle. Under sådana förhållanden skulle ett åläggande för någon eller några kommuner att sörja för erforderlig polisbevakning kunna drabba dessa alltför tungt och måhända orättvist i förhållande till grannkommunerna. För dylika fall torde det vara nödvändigt att kunna ålägga landstinget mot- svarande skyldighet.

Utgångspunkten för polisorganisationen i städerna och på landsbygden blir kommunens eget omdöme, varå staten utövar kontroll, på sätt som skall ut- vecklas i det följande. De sålunda uppkommande lokala poliskårerna måste emellertid — bortsett från den föreslagna utvidgningen av kriminalpolisavdel- ningarna och från de avdelningar, som skola omhändertagas av landstingen — avpassas efter det lokala behovet under normala förhållanden. Numerären kommer således fortfarande, framför allt på landsbygden, att bliva låg. För att det oaktat vinna en verklig förbättring förutsättes, att hela polispersonalen kan användas var som helst i riket. Biträde får icke vägras 1 vidare mån än som är oundgängligen nödigt för polisverksamheten i det distrikt, som anmo- das om hjälpen. Stadgande därom har också föreslagits. Men dessutom måste av samma anledning personalen ställas under enhetlig ledning inom större distrikt. För varje län bör därför finnas en polischef, vilken uteslutande har till uppgift att leda polis- och åklagarväsendet och själv utöva viss verksamhet såtom åklagare. Befattningen kommer att träda 1 stället för de nuvarande landsfogdetjänsterna, men bibehålla deras benämning. De lokala polischeferna i städerna, polismästare och stadsfiskaler, böra även i likhet med landsfiska- lerna bliva statstjänstemän. Genom att sålunda utan personalökning skapa en kår av befattningshavare med statstjänstemäns ställning och befordrings- möjligheter torde man äga utsikt att till ifrågavarande arbetsområde draga

Då det gäller att bestämma formen för statens och kommunernas samverkan, erinras till en början, att enligt den historiska utredningen övervägande skäl tala för att anse städerna sedvanerättsligt förpliktade att bekosta sitt polis- väsende, ehuru möjligheten att göra förpliktelsen gällande icke vunnit stark ut- bildning, samt att för de köpingar, som tillkommit efter 1864, förpliktelse i samma hänseende blivit uttryckligen stadgad såsom villkor för köpingsrättig- heterna. Med avseende å fjärdingsmännen har tillämpningen också under se- naste åren gått i den riktningen, att icke blott val, utan även avlöningsbelopp äro underkastade administrativ kontroll.

Från de sålunda givna utgångspunkterna är steget icke långt till att lagfästa kommunernas skyldighet att sörja för polisväsendet inom samhället. De histo- riska skälen böra emellertid icke vara avgörande, utan vad som finnes lämp- ligt för de nu föreliggande ändamålen. Om, såsom den föregående framställ- ningen synes angiva, den bästa organisationen vinnes genom samverkan mellan stat och kommun, är detta i och för sig tillräckligt skäl för att kommunernas skyldighet stadfästes genom uttryckligt stadgande i lag.

Det skulle dock ur vissa synpunkter kunna synas mera tilltalande att välja en annan utväg för statens kontrollerande myndighet och, efter ungefärligt mönster av statsbidragen till folkskoleväsendet, stadga, att staten lämnar bi- drag till kostnaderna för polisväsendet på de orter, där särskild polispersonal anses erforderlig, under förutsättning att polisväsendet är ordnat på tillfreds

Ledningen av polisväsendet.

Formen för statens och kommunernas samverkan.

• Sida 194
•  Original

ställande sätt, men att, om så ej är förhållandet, statsbidraget bortfaller, till dess rättelse skett. Denna metod kan emellertid svårligen förordas, då det redan från användningen av det hittillsvarande anslaget till särskild polisstyrka före- ligger den erfarenheten, att statsbidrag ända till halva kostnaden icke förmått övervinna den på vissa håll förefintliga obenägenheten för ett ordnat polis- väsende. Bidrag till halva kostnaden eller mera till de större städerna, vilka hittills tillfredsställande sörjt för sitt polisväsen, skulle väl också för rikets övriga befolkning te sig onödigt betungande.

Om man således icke kan förorda denna utväg, utan måste stanna vid det föreslagna lagfästandet av kommunernas skyldighet, behöver därav icke följa, att frågan om statsbidrag anses avfärdad. Det kan icke förnekas, att starka billighetsskäl tala för att staten träder emellan här som på många andra om- råden, där staten genom ekonomisk hjälp befordrar ett ändamål, som eljest överlämnas åt kommunerna att besörja. För detta sitt bistånd får staten en viktig gottgörelse på det sätt, att, såsom nyss framhållits, varje samhälles polisstyrka skall stå till förfogande för polisverksamhet utom samhället, var- helst dess biträde påkallas för spaningstjänst eller för ordningens upprätt- hållande, och detta utan särskild ersättning till kommunen. Eljest torde en kommun ålagd skyldighet att sörja för ett visst offentligt ändamål icke hava ansetts böra sträcka sig utöver behovet för kommunen själv.

I vilken omfattning staten bör lämna bidrag, kan givetvis vara föremål för olika meningar. Här har föreslagits en fjärdedel av kostnaderna för persona-

lens avlöning. a Förslaget utgår således från att alla andra kostnader — med ett särskilt undantag — och således framför allt kostnaderna för så väl uppförande och

underhåll av de för polisväsendet erforderliga byggnaderna som bränsle, be- lysning, beväpning, tjänstedräkt, hästar, automobiler m. m. skola bestridas av vederbörande kommun. För denna ståndpunkt talar — utom den om- ständigheten, att skäliga anspråk från kommunerna synas uppfyllda med sta- tens föreslagna deltagande i personalkostnaderna — framför allt administrativa hänsyn. Ett deltagande från statens sida i utgifter av det slag, som här be- rörts, spridda över hela landet och sönderfallande i löpande småutgifter, skulle helt säkert draga med sig en avsevärd tillsyns- och revisionsapparat med be- tydande döda kostnader. Få kommunerna däremot själva bära dessa utgifter, kan hela den ekonomiska kontrollen ingå i den kommunala finansförvaltningen. Tillsyn över anordningarnas tillräcklighet måste i varje fall ankomma på stats- pen i likhet med vad som gäller om personalorganisationen. Den här föreslagna begränsningen av kostnadsfördelningen överensstämmer med vad som gäller beträffande folkundervisningen.

Om det från landsbygdens sida anmärkes häremot, att landsbygden, som i varje fall icke kan utrustas med ordningspolis på samma sätt som städerna, icke rimligen bör bidraga till städernas poliskostnader, torde denna invänd- ning kunna besvaras dels med en hänvisning till att just för indrivningen av kommunalutskylderna på landet de av staten helt avlönade landsfiskalerna an- litas i en grad, som icke närmelsevis uppväges av deras andel i indrivnings- provisionen, och dels att städernas tillgång på poliskrafter skall komma även landsbygden till godo.

LTagfästes den kommunala förpliktelsen, innebär detta, att dess fullgörande måste kunna övervakas av statlig myndighet, i likhet med vad som sker på åtskilliga andra områden. Detsamma är också avsett i det norska förslaget och enligt den engelska lagstiftningen. Beträffande frågan, vilken myndighet som bör väljas för övervakningen, torde det vara onödigt att framhålla, att ett ingripande helt visst endast skall behöva ifrågakomma 1 sällsynta undantags- fall. De flesta samhällen komma säkerligen att såsom hittills lojalt sörja för

• Sida 195
•  Original

sitt polisväsende i eget naturligt intresse, och, om någon brist skulle framträda, kan denna antagligen rättas efter blott ett påpekande. Skulle emellertid ett verkligt ingripande visa sig erforderligt vare sig i form av en erinran eller genom ett föreläggande, synes frågan därom icke kunna avgöras av den lokala polischefen eller ens polischefen i länet. ÅA andra sidan torde det icke vara lämpligt att förlägga avgörandet i första och sista hand till Kungl. Maj:t. Decentralisation synes även här vara att föredraga. Prövningen torde därför böra ankomma på Konungens befallningshavande, som av ålder är högsta polismyndighet för länet och har bästa kännedomen om de lokala förhållandena på platsen.

Sammanfattat i få ord innebär förslaget således i avseende å förhållandet mellan staten och kommunerna, att de senare fortfarande få själva ordna sitt polisväsende, men att staten utövar en effektiv kontroll och å andra sidan bidrager till kommunernas kostnader.

Ett förslag till polisväsendets ordnande kan icke lämna frågan om den lägre personalens ställning olöst. I det föregående har ingående redogjorts för så- väl nämnda personals rättsställning enligt nu gällande organisation som ock de önskemål, vilka framförts i detta avseende. Tillämpningen av nu förefint- liga bestämmelser ger visserligen, såsom denna redogörelse visar, icke närmelse- vis stöd för de farhågor, som understundom åberopas av personalen, men det är KOeeE obestridligt, att för närvarande polispersonalen icke äger en tryggad ställning. .

Ur det allmännas synpunkt måste detta anses som en betänklig brist. Polis- mannens uppgifter äro delvis av ömtålig art. Han har att utöva en samhällets tvångsmakt. Det är hans plikt att påvisa och ingripa mot förseelser, vem som än är den skyldige, och att upprätthålla ordningen, från vem den än hotas. Ofta måste han handla efter eget omdöme utan att avvakta order, och utgången av en vansklig situation kan lätt hänga på att han uppträder med både be- stämdhet och takt. Det händer därför icke så sällan, att han i sin verksam- het riskerar att stöta sig med en eller flera maktägande i det samhälle, där han är anställd, och det kan då vara frestande för den enskilde polismannen att låta fruktan för personliga efterräkningar inverka på utövningen av hans tjänste- plikt. Det är uppenbarligen ett statsintresse, att dylik obehörig inverkan, så- vitt möjligt, uteslutes, och det är därför nödvändigt att tillse, att personalens ställning tryggas både i rättsligt och ekonomiskt hänseende.

Vad först beträffar anställningsformen är det i konsekvens med att förslaget ställer polispersonalen helt under statlig ledning, att även den lägre personalen, däri inbegripet fjärdingsmännen, tillsättes genom statsmyndighet. Tillsättningen bör lämpligen överlämnas åt den högsta lokala polismyndigheten, Konungens befallningshavande, som redan nu meddelar förordnanden åt den särskilt an- ställda polispersonalen på landsbygden. Härigenom angives även till det yttre personalens oberoende ställning 1 förhållande till kommunens enskilda med- lemmar. Dess ställning inom orten bör därigenom erhålla en icke oväsentlig förstärkning. i;

Tillsättningen bör ske medelst konstitutorial, vilket innebär, att befatt- ningshavare icke kan avsättas annat än på grund av fel eller försummelse i tjänsten. !)

En så fast anställning kan emellertid icke meddelas utan någon prövotid. Det bör därför stadgas, att konstitutorial icke kan erhållas, innan tjänsteman- nen haft anställning vid polisväsendet i minst två år i följd, på sätt, som för

!) Jfr avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919, 1 8.

Polisper- sonalens tjänstestäli- ning.

• Sida 196
•  Original

Polisnämnd,

närvarande gäller för vissa befattningshavare i statens tjänst. Den förut läm- nade redogörelsen för personalens tjänsteställning torde giva vid handen, att de här föreslagna ändringarna kunna genomföras utan personalens medgivande.

Då här sägs, att avsättning icke skall kunna ske annat än på grund av tjänste- fel, innebär detta, att icke någon s. k. olämplighetsparagraf vid sidan av den disciplinära straffbestämmelsen vidare bör finnas.

Emellertid ställer polistjänsten särskilda krav på sina utövare. Vissa brister i levernet, vilka icke för en annan tjänsteman behöva föranleda avsked, om de icke framträda under tjänsteutövningen, kunna göra det rent av stötande för rättsmedvetandet att låta befattningshavaren fortsätta med sin verksamhet som ordningens och säkerhetens upprätthållare. Rättskänslans krav måste då sättas i första rummet, den enskildes intresse, huru behjärtansvärt det än må vara, får stå tillbaka. En möjlighet att i dylika fall skilja polismannen från tjänsten måste därför finnas.

Det riktigaste synes därför vara att betrakta uppförande av nu angivna slag såsom tjänstefel. Polispersonalen kommer därigenom i samma ställning som vissa andra kategorier av tjänstemän, t. ex. präster, folkskollärare, be- fattningshavare vid kommunikationsverken och vid tullverket.

Frågan om vem som skall utöva den disciplinära bestraffningsrätten berör det av personalen med så mycken styrka hävdade kravet på en polisnämnd eller polisstyrelse. Den av dem ifrågasatta anordningen innebär dock väsent- ligt mera än blott bestraffningsmyndighet. Såsom förslaget utformats i Svenska polisförbundets senaste framställning, är polisstyrelsen en av den lokala polis- chefen jämte ett växlande antal genom val utsedda representanter för kom- . munerna och den lägre polispersonalen sammansatt institution med huvud- uppgifter av tre slag, nämligen dels att hos den kommunala representationen eller ett föreslaget centralt ämbetsverk, polisöverstyrelsen, göra framställning om anslag för inrättande och underhåll av ortens polislokaler, dels att utöva vissa magistraten för närvarande enligt ordningsstadgan tillkommande funk- tioner, att avgiva förslag till antal polismän på platsen, anställa och befordra lägre polispersonal till och med kriminalkommissarie samt avgiva förslag vid tillsättning av lokal polischef, dels ock att utöva bestraffningsmyndigheten över den personal, som polisstyrelsen skulle hava att anställa.

Av dessa uppgifter är den förstnämnda tydligen av rent underordnad karak- tär. Någon betydelse för att befordra samverkan mellan de kommunala veder- börande och polisens befattningshavare har den påtagligen icke. Den andra funktionen åter innebär, att polisstyrelsen skulle i mycket viktiga avseenden övertaga den lokala ledningen av polisväsendet. Genom den tredje åter över- lämnas all disciplinär straffmyndighet över personalen i fråga till polisstyrelsen.

I det föregående har betonats som ett av de grundläggande dragen i den föreslagna organisationen, att hela polisväsendet ställes under enhetlig ledning av statens egna tjänstemän. Därmed fullföljes den i städerna redan skedda utvecklingen, varigenom polisväsendet från en kollegial myndighet flyttats till en ansvarig chef. Om polisförbundets framställning skulle genomföras, synes däremot organisationen sönderfalla i lokalt bestämda polisgrupper, i verklig- heten beroende av flermannastyrelser. Att t. ex. låta anställning och befordran vid en kriminalpolisavdelning, som har att betjäna hela länet, avgöras av polis- styrelsen i en viss stad, synes allt för mycket strida mot den åsyftade enhet- ligheten. Från den hävdvunna formen för statstjänstemäns anställning och befordran genom överordnad myndighets beslut vore det helt visst en skarp avvikelse, om man läte nämnda frågor avgöras av en institution, i vilken sökan- denas kamrater komme att äga ett väsentligt inflytande. Den av polisförbun- det förordade formen för anställning skulle sannolikt medföra den konsekvensen,

• Sida 197
•  Original

att man finge avstå från den här förordade oavsättligheten. Ur personalens egen synpunkt synes det åtminstone vara mycket tvivelaktigt, om bättre ga- rantier mot partiskhet och godtycke skulle vinnas genom att anlita medlemmar av personalkorporationerna med deras starka inbördes stridigheter än genom beslut av Konungens befallningshavande. På smärre orter kan det också bliva mycket svårt att få polisstyrelsen lämpligt sammansatt. Det kommunala in- tresset åter för polisväsendet söker det här framlagda förslaget befordra på ett annat och kraftigare sätt genom att överlämna till kommunen hela beslu- tanderätten i första hand angående lokalpolisens organisation.

Förslaget överensstämmer i denna del med den förut omnämnda engelska kommitténs år 1920 avgivna betänkande. Disciplinärmyndigheten har i fråga om en del av polispersonalen i England utövats av lokala kommunala myn- digheter, i fråga om en annan del av organisationen av polischeferna på de särskilda orterna. Efter att hava hört ett flertal personer angående erfaren- heten av de olika systemen förordade kommittén uttryckligen, att den disci- plinära bestraffningsrätten över all personal tilldelades de lokala polischeferna.

Med den tjänsteställning, som här föreslås för befattningshavarna vid polis- väsendet, skulle det kunna ifrågasättas att, i överensstämmelse med vad som gäller för statstjänstemännen, överlämna den disciplinära bestraffningsrätten till närmaste överordnade chefsmyndighet. Emellertid talar polispersonalens syn- nerligen vanskliga ställning, som lätt utsätter den för klander och miss- tankar för felaktigt förfarande i tjänsten, för att söka låta den allmänna med- borgerliga uppfattningen medverka vid bedömandet och därigenom avlägsna varje fruktan för godtycke, för slapphet eller alltför stor stränghet. Även den omständigheten, att klandervärt leverne behandlas såsom tjänstefel, kan moti- vera ett undantagsförfarande. Därmed kan man också på denna punkt vinna samverkan mellan det statliga och det kommunala inflytandet.

Av dessa skäl synes det lämpligt att skapa en särskild disciplindomstol. För att denna skall få tillräcklig auktoritet och vara helt upphöjd över alla lokala intressen och inflytelser samt på samma gång landsbygdens och de mindre sambhällenas polistjänstemän icke skola kunna befara, att man vid val av polisnämndens ledamöter icke skall fästa tillräckligt avseende vid känne- domen om deras förhållanden, bör disciplindomstolen äga hela polisdistriktet (län samt de tre största städerna) till domkrets. Därigenom löses också svårig- heten att få en lämplig sammansättning för smärre orter, och därigenom vinnes den bästa garantien för en enhetlig tillämpning av straffbestämmelserna. Dom- stolen, vilken lämpligen kan kallas polisnämnd, bör bestå av en av Kungl. Maj:t bland de ordinarie domarne inom området utsedd ordförande samt två av landstinget, för de tre största städerna av stadsfullmäktige, för fyra år ut- sedda ledamöter, av vilka en bör äga domarkompetens.

För småförseelser kan det emellertid uppenbarligen icke komma i fråga att anlita en sådan institution. Dem måste den lokale polischefen kunna be- straffa. Aven för den skyldige är detta en fördel, i det att ett mera vidlyftigt disciplinförfarande är ägnat att allt för mycket rikta kamraters och allmänhetens uppmärksamhet på förseelser av obetydlig art. ÅA andra sidan bör framhållas, att den lokale polischefen, som ju måste uppträda på en gång som åklagare och domare, intager en synnerligen ömtålig ställning och att hans svårigheter bliva desto större ju strängare straff som måste tillämpas. Under förutsätt- ning, att de disciplinära straffarterna bliva varning, förlust av lön under viss tid, mistning av tjänsten under viss tid och avsättning, kan gränsen lämpligen dragas så, att den lokale polischefen berättigas att ålägga varning samt förlust av lön eller mistning av tjänsten under högst en vecka.

Förfarandet inför bestraffningsmyndigheten bör dessutom, så snart det icke är fråga om den lindrigaste straffarten, underkastas reglerande bestämmelser.

• Sida 198
•  Original

Polispersona- lens avlöning och pensio- nering.

Ändringar i fråga om åkla- garväsendet.

Över bestraffning, meddelad av polischefen, böra besvär få anföras hos polis- nämnden, över polisnämndens beslut, vare sig såsom första eller andra instans, hos regeringsrätten,

Godkännes en sådan uppdelning, torde enligt vad inkomna uppgifter giva vid handen, polisnämndernas arbetsbörda komma att bliva synnerligen begränsad. Under åren 1913 samt 1917—1920 tillämpades nämligen i rikets samtliga stä- der suspension under minst en vecka eller strängare påföljd i medeltal i allenast 32 fall årligen. På landsbygden är frekvensen av disciplinförseelser sannolikt än mindre. Aven om man tager hänsyn till besvärsmålen, kommer varje polisnämnd dock icke att pröva mer än ett fåtal fall årligen.

Kostnaderna för polisnämndernas verksamhet böra helt bestridas av stats- medel.

Vad härefter angår de underordnade befattningshavarnas ekonomiska villkor visar den föreliggande utredningen, att dessa på åtskilliga platser äro mindre tillfredsställande ordnade. För polispersonalen med dess ur så många syn- punkter ömtåliga yerksamhet är det nödvändigt att äga trygghet för en till- räcklig avlöning. andra sidan är det uppenbart, att, då staten förbinder sig att på visst sätt deltaga i personalkostnaderna, statsmakterna också måste vara med om att bestämma dessa. I avseende å befattningshavarnas antal är av- görandet i de särskilda fallen i första hand överlämnat till kommunerna själva, beträffande däremot lönebeloppen för de särskilda befattningshavarna bör liksom i fråga om folkskollärarlönerna av staten fastställas grundlöner, på vilka statsbidraget beräknas. Därvid måste tillses å ena sidan, att lönerna hållas på sådan höjd och utgå under sådana avlöningsvillkor, att de möjlig- göra tillfredsställande rekrytering av de viktiga befattningarna, och å andra sidan att icke kostnaderna för statsverket överstiga vad-som motsvara de be- lopp, vilka godkänts för statens egna befattningshavare med jämförliga upp- gifter. Härav föranledes även, att lönerna böra vara minimilöner, vilka kunna överskridas av vederbörande kommun på dess egen bekostnad.

Från dessa synpunkter hava för folkskollärarna fastställts en och samma minimilön för hela riket. Motsvarande anordning skulle givetvis kunna genom- föras även med avseende på polispersonalen. Denna minimilön måste emel- lertid uppenbarligen i sådant fall bestämmas efter förhållandena på den bil- ligaste orten. För de dyrare platserna skulle statens bidrag, begränsat till en fjärdedel av en sådan minimilön, bliva alltför ringa. Skälig hänsyn till sist- nämnda orter synes därför bjuda, att minimilönen närmare följer förhållan- dena i de olika orterna med användning av den i statens avlöningsreglementen utbildade tekniken. Därigenom komma också befattningshavarna vid polis- väsendet att i högre grad än eljest kunnat ske uppnå överensstämmelse med statstjänstemännen.

Slutligen bör också sörjas för polispersonalens pensionering. I enlighet med vad sålunda anförts har utarbetats förslag till lag om polis- väsendet i riket och till kungörelser angående avlöning till viss polispersonal och statsbidrag därtill samt angående dess pensionering.

Härmed är grunden för den föreslagna personalorganisationen klarlagd. Ytterligare några viktiga delar av förslaget torde dock böra behandlas redan 1 detta sammanhang.

Aklagarväsendet kan icke bliva föremål för någon mera genomgripande re- form annat än i samband med det slutliga bestämmandet av brottmålsdom- stolarnas organisation. Vissa förbättringar kunna dock införas på ett förbe- redande stadium.

• Sida 199
•  Original

Gällande svensk lag innehåller icke någon reglering av förhållandet mellan åklagar- och polismyndighet i avseende å undersökning angående brott, och det torde icke kunna ifrågasättas att i sammanhang med nu föreliggande ut- redning upptaga denna straffprocessuella fråga till behandling, lika litet som frågan om kontroll över åklagarverksamheten genom domarmyndighet. Själva polisorganisationen, såväl den nuvarande som den här föreslagna, medför emellertid oundgängligen vissa verkningar 1 förstnämnda avseende.

Olika principer kunna tänkas och äro faktiskt företrädda. Enligt ett system står åklagarmyndigheten utanför polisundersökningen, denna omhänderhaves självständigt av polisorganen, och, sedan den är avslutad, överlämnas dess resultat i form av en rapport till åklagarmyndigheten, som då har att avgöra, huruvida åtal skall anställas eller icke. Så torde förhållandet i stort sett vara 1 Norge. I de flesta av de svenska polismästarstäderna ombesörjes polis- undersökningen likaledes självständigt av polismyndigheterna,"vilka emellertid också fatta beslut om rapportens överlämnande direkt till domstolen, var- igenom åtal blir anhängigt utan åtgärd av den, som sedan har att utföra åtalet. Enligt ett annat system utföres polisundersökningen från början av åklagaren eller åtminstone under dennes ledning. Åklagarens verksamhet omfattar då principiellt även polisundersökningen, vid vilken han har att använda polisen till sitt biträde. Den senare typen torde få anses före- ligga i Sverige på landsbygden och i de städer, där icke polisväsendet är skilt från åklagarmyndigheten. Ett närmande till denna senare anordning har i Stockholm ägt rum genom tillkomsten av de s. k. polisassessorerna.

Anledningen till den i Sverige för närvarande i nämnda polismästarstäder förefintliga uppdelningen mellan åklagar- och polisfunktionerna torde ligga i den starka utveckling, som polisväsendet där kommit att undergå i sammanhang med städernas allmänna tillväxt. Åklagarorganisationen har däremot liksom domstolarna förblivit oförändrad och har kanske även ansetts erhålla den mest trängande tekniska förstärkningen just genom upprättandet av detektiv- avdelningarna inom vederbörande poliskårer.

I övrigt torde nämnda uppdelning knappast överensstämma med den svenska hävdvunna uppfattningen om åklagaren såsom ledare av rättsförfarandet mot den för brott misstänkte, till dess målet kommer under domstols behandling. Det förefaller också, som om det skulle vara riktigt att anse kriminalpolis- och åklagarverksamhet såsom led i ett och samma arbete. I varje fall synes det medföra en i straffprocessen särskilt önskvärd tidsbesparing, om åklagaren från början äger full kännedom om hela undersökningen. Endast härigenom torde han kunna utbilda sin erfarenhet vid bedömandet av det faktiska mate- rialet och få omedelbar kännedom om alla de föreliggande omständigheter, som kunna hava betydelse för de särskilda åtalen. Om det invändes, att åklagaren genom att deltaga i själva polisundersökningen löper fara att bliva mindre opartisk i förhållande till brottslingen, så måste det medgivas, att detta antagande har åtskillig sannolikhet för sig. Det torde ej heller kunna förnekas, att den åklagare, som leder förundersökningen, just genom sin per- sonliga sakkännedom får en starkare ställning i förhållande till den tilltalade även under domstolsförhandlingen.!) Av dessa omständigheter torde dock icke kunna dragas den slutsatsen, att polis och åklagare skola verka var för sig, ty opartiskheten bör näppeligen företrädas av åklagaren, utan av dom- stolen, och den tilltalade har dessutom till sitt skydd en särskild försvarare. För den erfarne åklagaren kommer det för övrigt snart att visa sig såsom mest önskvärt att väcka åtal allenast i sådana fall, då bevisningen efter objek-

') Härvid beröres icke frågan om åklagarens användning av straffprocessuella tvångs- medel.

• Sida 200
•  Original

tivt bedömande kan antagas vara tillräcklig för den åtalades fällande. Däremot torde det vara nödvändigt att söka erhålla väl kvalificerade åklagare.

Med denna utgångspunkt föreslås, att de förut omnämnda polischeferna för länen tillika skola vara högsta åklagare inom samma områden. Varje grövre brott i stad, bortsett från de tre största städerna, eller på landet skall anmälas till denne chef, på honom ankommer det sedan att antingen, i regel, själv taga om hand polisundersökning och åtal med tillhjälp av den personal, han anser 'sig behöva till biträde eller att genom särskilt beslut, för vilket han är ansvarig, uppdraga undersökning eller åtal eller bådadera åt någon underordnad åklagare och för ändamålet ställa erforderlig polispersonal till förfogande. De sålunda tillämnade nya befattningshavarna äro, såsom förut omnämnts, avsedda att träda i stället för de nuvarande landsfogdarna.

Stadsfiskalerna äro i vissa städer enligt gällande bestämmelser uteslutna från befattning med polisväsendet. Denna anordning måste uppenbarligen försvåra användningen av polispersonalen såsom biträde vid utredningen i brottmål. Andring häri bör äga rum på det sätt, att stadsfiskalerna — bort- sett från polismästarstäderna — bliva chefer för stadens polis.

Med avseende å polismästarstäderna möta emellertid vissa svårigheter. I fråga om flera av dem förefaller det tvivelaktigt, om med den organisation, som här föreslås — med magistratens frigörande från polisväsendet och juri- diskt bildade stadsfiskaler i städer av sådan storlek som de nämnda — polis- mästaren såsom särskild polischef bör bibehållas. Snarare synes det behöv- ligt att bereda rådstuvurätterna lättnad från bagatellmål genom att inrätta en särskild polisdomarbefattning. Med den här antydda förändringen skulle stadsfiskalen även i dessa städer bliva polischef och åklagare.

I några av de nuvarande polismästarstäderna äger däremot polisorganisa- tionen en sådan omfattning, att i dess spets måste ställas en särskild tjänste- man, polismästaren. Och det torde vara alldeles uppenbart, att, om denne skall kunna fylla de mångahanda och olikartade uppgifter, som direkt vila på honom, han icke bör vara åklagare. Om det emellertid i allmänhet är riktigt, att .kriminalpolis- och åklagarväsende föras samman och ledas av åklagaren, gäller detta tydligen även med avseende å ifrågavarande städer, där de talrikaste och i regel svåraste brotten förekomma. Aven här synes emellertid den önskade gemensamheten kunna åstadkommas. Enklast torde detta kunna ske på det sätt, att stadsfiskalerna i ifrågavarande städer bliva chefer för kriminalpolisavdelningen.

Härifrån torde dock undantag böra göras med avseende å Stockholm, där flera stadsfiskaler finnas. En uppdelning av kriminalpolispersonalen mellan de olika stadsfiskalerna torde icke vara lämplig. På grund av kriminalavdel- ningens stora personalstyrka torde det i stället vara nödvändigt att där bi- behålla en särskild kriminalpolischef, tredje polisintendenten.

Vad Göteborg och Malmö beträffar finnas där visserligen icke flera stads- fiskaler, men antalet brott och detektivavdelningarnas storlek torde dock göra det ovisst, om stadsfiskalerna kunna hinna med att vara chefer för dessa av- delningar, ens om de till närmaste befäl erhålla en kriminalkommissarie. Med avseende å sistnämnda tre städer bör därför meddelas särskild föreskrift att det åligger polismästaren att åt stadsfiskal tillhandahålla personal från krimi- nalpolisavdelningen att biträda vid förberedande undersökning eller annan spaningsverksamhet.

I övriga polismästarstäder, i den mån de bibehållas såsom sådana, erhålla stadsfiskalerna själva förmanskap över kriminalpolisavdelningens personal och

åklagar- och kriminalpolisverksamheten.

• Sida 201
•  Original

I samtliga polismästarstäder bör dessutom gälla, att, om stadsfiskal för annat tjänsteåliggande än förundersökning behöver handräckning av polis- personal, det åligger polismästaren att lämna sådan handräckning.

Den sålunda förordade anordningen bör icke medföra, att kriminalpolisen skiljes från polisen i övrigt. Så vitt rör användningen av polispersonalen, äro stadsfiskalerna i sista hand underkastade polismästarens bestämmande. Att icke slitningar mellan olika stadsfiskaler eller mellan kriminalpolis och ord- vingspolis uppkomma, åligger det tydligen polismästaren att förebygga. Där- emot bör åtal beslutas av stadsfiskalen på eget ansvar, såsom gäller för varje annan åklagare. Någon rapport till domstol vid sidan av åklagaren kommer således icke vidare att äga rum. Polismästarna upphöra över allt att vara åklagare. I fråga om Stockholm komma dock stadsfiskalerna, så länge överståthållarämbetet icke omorganiserats, att i likhet med de nuvarande polisassessorerna formellt inordnas bland tjänstemännen i överståthållaräm- betet för polisärenden, ehuru med särskild instruktion.

I syfte att stärka åklagarväsendet har det dessutom ansetts nödvändigt att skärpa fordringarna på stadsfiskalernas kompetens och i sammanhang därmed föreslå borttagandet av stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna. TI de största städerna, där de talrikaste och mest invecklade brottmålen förekomma, torde man, enligt vad nyss antytts, icke böra underlåta att kräva juridisk ut- bildning för stadsfiskalerna. Därigenom kommer i praktiken det arbete, som vilar på åklagarchefen i ett flertal län, att reduceras. Men den sålunda vunna, högre åklagarkompetensen bör dessutom kunna ställas till förfogande för åtal för grövre brott även utanför stadens domkrets i de fall, då den nyssnämnde åklagarchefen anser det påkallat. I sammanhang härmed bör stadsfiskalernas avlöning omhändertagas av statsverket. Då stadsfiskalerna sålunda i avseende å subordination under landsfogden samt ställning 1 förhållande till övriga åkla- gar- och polistjänstemän komma att likställas med landsfiskalerna, synes deras tillsättning böra undergå en förändring till likhet med landsfiskalernas. Härför er- fordras uppenbarligen vissa ändringar i instruktionen för justitiekanslärsämbetet.

Genom de sålunda föreslagna åtgärderna torde man redan under den nu- varande domstolsorganisationen komma att erhålla ett antal högre utbildade åklagare; varigenom en av de mest påtalade bristerna i det svenska åklagarvä- sendet till en viss grad avhjälpes på ett förberedande stadium och en ytterligare modernisering därav vid en blivande reform av straffprocessen underlättas.

De föreslagna förändringarna i avseende å städernas åklagarväsen och led- ningen av polisväsendet därstädes förutsätta, att organisationen även i denna del kan ordnas enligt det här föreslagna systemet oberoende av städernas be- slut. För att undgå varje osäkerhet angående Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende, har förslag till lagbestämmelser härom utarbetats, beträffande åklagar- väsendet 1 en särskild lag.

Mellan landsfiskalernas och stadsfiskalernas tjänsteverksamhet, sådan den faktiskt har utvecklat sig, föreligger en avsevärd skillnad. BStadsfiskalerna äro endast åklagare och i de flesta fall polischefer. Endast undantagsvis äro de tillika stadsfogdar eller innehava annan tjänst. Landsfiskalerna däremot äro såsom innehavare av sin tjänst utmätningsmän, och i denna egenskap åligger det dem att verkställa indrivning av resterande utskylder m. m. Dessutom äro de enligt gällande bestämmelser skyldiga att åtaga sig uppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnder. Särskilt indrivningen av resterande kommunal- utskylder tager numera så mycken tid i anspråk, att kvantitativt denna verk- samhetsgren framstår såsom huvuduppgiften för tjänsten, åklagar- och polis- arbetet såsom relativt underordnat.

Lands- fiskalerna.

• Sida 202
•  Original

Uppenbarligen kan det starkt ifrågasättas, om här icke borde ske en grundlig omläggning. Det ligger i det exekutiva och indrivningsarbetets natur, att det måste underkastas ingående kontroll med korta frister för redovisning och ome- delbart inträdande påföljder för underlåtenhet att redovisa i föreskriven tid, och i samma mån som indrivningsväsendet utvecklas tekniskt, såsom skett t. ex. genom införselbestämmelserna, kommer arbetet därmed att ökas. ÅAklagar- och polisverksamheten däremot låter sig icke på samma sätt kontrollera. Den största säkerheten att sistnämnda uppgifter icke skjutas i bakgrunden skulle därför otvivelaktigt vinnas genom att dela upp den nuvarande landsfiskals- tjänsten i två befattningar, så att landsfiskalerna förvandlades till en närmast under den förutnämnde chefen för länets åklaägar- och polisväsende ställd kår av åklagar- och polistjänstemän samt vid sidan av dem inrättades särskilda befattningar för utmätning och restindrivning m. m. Huru en sådan anord- ning skulle utformas i detalj kan icke angivas utan en mycket ingående under- sökning. Det synes emellertid sannolikt, att anordningen bäst skulle genom- föras i samband med en omorganisation av taxerings- och uppbördsväsendet, en fråga som faller helt utanför förevarande utredning.

En så väsentlig ändring av åklagarväsendet på landsbygden är dessutom förenad med stora svårigheter, om den skall ske före den slutliga organisa- tionen av brottmålsdomstolarna. 3

Skulle man för att undvika allt föregripande utgå från de nuvarande under- rätterna på landet och alltså bestämma åklagarnas antal lika med tingslagens, blir frekvensen och beskaffenheten av åtalen, enligt vad statistiken utvisar, i många tingslag allt för ringa för att påkalla åklagare efter moderna fordringar, och detsamma gäller t. o. m. om åtskilliga domsagor, som bestå av flera tingslag. För övrigt torde väl även vid en blivande straffprocessreform lägre kvalificerade åklagare komma att bibehållas för de ringare brottmålen.

Genom utvidgning av distriktens omfattning skulle man dessutom förlora en ur åklagar- och polissynpunkt viktig fördel med den nuvarande organisa- tionen. En landsfiskal med nu gällande distriktsindelning äger i regel efter några års tjänstgöring i sitt distrikt god lokal- och personalkännedom. Han kan alltså på denna punkt fylla en brist, som enligt vad förut påpekats icke lärer kunna undvikas med den föreslagna kriminalpolisorganisationen. Denna personalkännedom underlättar tydligen utövningen av landsfiskalens nuvarande dubbla funktioner, ty det är till en viss grad samma personer, som brista i fullgörandet av skatte-, underhålls- och dylika förpliktelser och som eljest råka i konflikt med åklagare och polis. i;

Delvis genom sin intima beröring med befolkningen och delvis på grund av hävdvunnen tradition torde också landsfiskalerna för det allmänna med- vetandet hos en stor del av landsbygdens befolkning framstå såsom de när- maste representanterna för ordning och rättssäkerhet, vilka de äro vana att vända sig till i förekommande fall. Aven detta är en tillgång, som icke med säkerhet kan överföras på helt nya befattningshavare med väsentligt större områden. Att denna tillgång vid en definitiv åklagarreform kan få stå tillbaka, för att man skall kunna vinna andra fördelar, bör icke föranleda, att dess värde nu underskattas.

Det låter sig sålunda icke för närvarande göra att gå till en väsentlig om- " organisation av åklagarväsendet på landsbygden. Men däremot är det möjligt att utan fullständig omläggning av den nuvarande organisationen frigöra lands- fiskalerna från åtskilligt arbete, som nu tynger dem och hindrar deras verk- samhet såsom åklagare och polismän. TI detta syfte föreslås dels förenklingar i det rena expeditionsarbetet för indrivning och befrielse från handräckning för kommunalutskylder och dels att landsfiskalerna i de mest betungade distrik- ten skola erhålla biträden på statens bekostnad.

• Sida 203
•  Original

att den åtalsrätt, som för närvarande är tilldelad vissa polismän på lands- bygden, skall upphöra.

Sammanfattade i korthet bliva grunddragen av den föreslagna organisa- tionen följande.

Polisorganisationen vilar på samverkan mellan staten och kommunerna på det sätt, att varje stad eller kommun eller samhälle på landet, där polisper- sonal behöver anställas, har att i första hand besluta därom. För större om- råde på landet ankommer beslutet på landstinget.

Kommunens beslut angående polisorganisationen skall underställas Ko- nungens befallningshavandes prövning. På den rena landsbygden bestrides polisverksamheten jämte indrivningsverksamhet av fjärdingsmån med distrikt, indelade av Konungens befallningshavande så, att fjärdingsmännen: erhålla full sysselsättning.

I regel förutsättes således, att den lokala polisorganisationen ordnas genom de kommunala besluten. TI lag föreskrives emellertid skyldighet för kommun att sörja för att det lokala behovet av polispersonal blir tillgodosett, och i fall av underlåtenhet äger samma statsmyndighet rätt att ingripa, i sista hand med föreläggande.

För att fylla behovet av kriminalpolis i landsorten, skola i varje län i en eller flera städer anställas särskilt utbildade kriminalpoliser i den omfattning, att därigenom hela länets behov av dylik specialutbildad personal blir till- godosett. Denna personal ingår i stadens poliskår, men landstinget har att bidraga till kostnaderna, i den mån kåren behöver utvidgas för länets räkning.

Hela polispersonalen ställes under ledning av statstjänstemän, närmast lands- fiskaler på landet, inberäknat vissa städer samt köpingar och municipalsam- hällen, samt stadsfiskaler eller polismästare i övriga städer. Varje län bildar 1 avseende å polis- och åklagarväsende en enhet med landsfogden som chef närmast under Konungens befallningshavande. De tre största städerna bilda var för sig dylika enheter med polismästarna såsom chefer för polisväsendet. Hela polispersonalen i stad och på land kan användas efter landsfogdens be- stämmande var som helst inom hans tjänstgöringsområde. Tillfälligt biträde med polispersonal skall lämnas från den ene polischefens tjänstgöringsområde till en annans på begäran av denne senare. MBNådant biträde får icke vägras i annat fall än då den begärda personalen oundgängligen erfordras för polis- skyddet i det egna tjänstgöringsområdet.

Den lägre polispersonalens rättsställning ordnas på det sätt, att all ordinarie personal efter viss tids väl vitsordad tjänstgöring erhåller konstitutorial av Konungens befallningshavande. Disciplinär bestraffning, så vitt rör annat än bagatellförseelser, överlämnas till en för varje län, ävensom för Stockholm, Göteborg och Malmö särskilt inrättad polisnämnd, bestående av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande och två av landstinget eller stadsfullmäktige valda ledamöter.

I fråga om åklagarväsendet genomföras följande detaljförbättringar, vilka anses kunna vidtagas oberoende av en eventuell reform av straffprocessen.

Landsfogdarna bliva uteslutande åklagare och polischefer för länet och hava i denna egenskap framför allt att själva verkställa eller övervaka utförandet av förundersökning och åtal i grövre brottmål, varvid landsfogdarna äga att själva använda eller ställa till förfogande för underordnad åklagare den sär- skilt utbildade kriminalpolis, som skall finnas i varje län.

Landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet stärkes genom att nuvarande redovisning för restindrivningen förenklas och landsfiskalerna befrias från handräckning för kommunalutskylder.

1641 22 13

Samman- fattning.

• Sida 204
•  Original

De s. k. köpingsåklagarnas åtalsrätt upphör, likaså stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna. För stadsfiskalerna i de största städerna fordras domar- kompetens, för övriga stadsfiskaler samma förutsättningar som för landsfiska- lerna. Stadsfiskalerna bliva även i avseende på avlöning statstjänstemän och erhålla samma ställning i förhållande till landsfogden och underordnad polis- personal på platsen som landsfiskalerna.

Staten deltager i kostnaderna för polisväsendets organisation — utom med statstjänstemännens avlöning och ersättning för särskilda kostnader i följd av polisverksamheten — genom att bidraga till den övriga polispersonalens av- löning med en fjärdedel av viss minimiavlöning samt med samma andel av kostnaden för polispersonalens pensionering.

• Sida 205
•  Original

B. Detaljförslag. I. Landsfogdar med biträden.

2

Konungens befallningshavandes funktioner i avseende å polisväsendet sam- manhänga alltför nära med Konungens befallningshavandes allmänna ställning såsom centralorgan för länets civila förvaltning och såsom sådan ansvarig för allmän ordning och säkerhet, för att det skulle kunna tänkas att överflytta dem på en sidoordnad polismyndighet. Tvärtom kommer Konungens befall- ningshavande enligt föreliggande förslag att erhålla vissa nya uppgifter i av- seende å polisväsendet. Konungens befallningshavandes ställning såsom högsta åklagarmyndighet inom länet torde visserligen praktiskt sett hava mindre be- tydelse. Det har emellertid ansetts onödigt och mindre lämpligt att nu, obe- roende av den förestående reformen av straffprocessen, vidtaga någon ändring i detta avseende. I verkligheten torde väl Konungens befallningshavandes åt- gärder som åklagarmyndighet bliva än mer sällsynta än hittills.

Tandsfogdarnas uppgifter och deras ställning i organisationen bliva väsent- ligen andra än nu. I första hand måste de frigöras från andra göromål än dem, som böra tillhöra dem i egenskap av polis- och åklagarchefer för länen. Den i 8 11:i gällande landsfogdeinstruktion upptagna förpliktelsen att verkställa inventeringar och undersökningar bör icke vidare åligga landsfogden, liksom ej heller Konungens befallningshavande skall äga att meddela landsfogden sådana förordnanden, som omförmälas i $$ 12—16 i samma instruktion. Här- igenom bortfaller landsfogdens nuvarande ställning såsom till hälften tjänste- man hos Konungens befallningshavande. Men väl är han fortfarande under- ordnad Konungens befallningshavande på grund av sistnämnda myndighets uppgift att vara länets högsta polis- och åklagarmyndighet.

TLandsfogdens tjänstgöringsområde bör utvidgas på det sätt, att han blir chef för polis- och åklagarväsendet i hela länet, således även i polismästar- städerna och andra städer med magistrat, dock med undantag för de två största 1 länen inordnade städerna, Göteborg och Malmö. Utvidgningen är nödvändig för att poliskrafterna inom länet skola utan omgång kunna användas var helst de behövas, vare sig det gäller att verkställa undersökning angående brott eller att upprätthålla ordningen, och för att vid beslut om sådan användning den beslutande skall handla under ansvar för polisverksamheten såväl på det ställe, varifrån en kontingent beordras, som på den ort, till vilken förstärkning begärts. Endast genom en sådan omedelbar disposition i en enda ansvarig chefs hand synes det möjligt att åstadkomma en önskvärd förbättring i polis- väsendet utan väsentlig ökning av personalens antal. Undantaget åter för nyss- nämnda två städer är framför allt påkallat av praktiska skäl för att undvika en uppdelning av de två ifrågavarande länen i två landsfogdedistrikt.

Närmare beskriven innebär landsfogdens ställning till åklagar- och kriminal- polisväsende, att, så snart anledning finnes att antaga, att visst grövre brott blivit begånget, skall anmälan därom genast göras hos landsfogden av den underordnade åklagare, som först erhåller kännedom därom. Såväl landsfog- den som övriga åklagare förutsättas hava fri tillgång till telefon. Det normala blir därför, att dylik anmälan sker telefonledes. Sedan landsfogden genom samtal med den anmälande och eventuellt genom andra inhämtade upplysningar skaffat sig erforderlig kunskap om omständigheterna i det föreliggande fallet, har han att omedelbart besluta, vilken åtgärd som skall vidtagas. Antingen kan han själv omhändertaga förundersökningen eller tills vidare uppdraga den åt annan polistjänsteman inom länet, vare sig den, som gjort anmälan, eller

Landsfogdens förhållande tillKonungens befallnings- havande.

Landsfogden såsom åklagare och kriminal- polischef.

• Sida 206
•  Original

Begräns- ning av landsfogdens åtalsplikt.

annan, eller kan han omedelbart överlämna både förundersökning och åtals utförande åt viss åklagare. TI fall av behov beordrar landsfogden detektivper- sonal i erforderlig utsträckning att biträda vid efterforskningen. Är fråga om åtal vid en domstol mot en tilltalad, som är under rannsakntng vid annan domstol, kan motsvarande förfarande tillämpas.

Den här föreslagna anordningen går i rak strid mot önskemål, som fram- förts av åtskilliga landsfiskaler, att åter bliva åklagare i fråga om alla brott, såsom förhållandet var med länsmännen före landsfogdarnas tillkomst och såsom det ännu är med stadsfiskalerna i magistratsstäder. I sistnämnda avseende medför förslaget en ändring, i det att städerna (med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö) likställas med landsbygden.

På landsfogdens bedömande av de föreliggande omständigheterna och av vederbörande åklagares förmåga kommer det sålunda att bero, av vem polis- undersökning och åtal skall ombesörjas. Häri ligger intet underkännande av landsfiskalernas sätt att handhava sina uppgifter, utan allenast en utväg för staten att vinna ökad trygghet för att kriminalpolis- och åklagarfunktionerna alltid utföras med tillräcklig effektivitet och takt, Betydelsen härav växer, då åklagarna utrustas med kraftigare hjälp av tekniskt utbildad personal. Vad förslaget således eftersträvar och som däremot icke i någon mån uppmärk- sammats i nyssnämnda önskemål är att få tillgång till högre kvalificerade åklagare för de grövre brotten. Hur än den framtida straffprocessens orga- nisation i övrigt kommer att gestalta sig, torde detta vara nödvändigt. Genom landsfogdarna och genom de här jämväl föreslagna juridiskt bildade stads- fiskalerna i vissa större städer kommer åtminstone en stomme till en sådan åklagarkår att skapas.

Då här sagts, att landsfogden kan överlämna undersökning och åtal åt annan underordnad åklagare än den, som gjort anmälan, syftas därmed icke allenast på det fall, att brottet antages vara begånget inom annan underåklagares tjänst- göringsområde, utan även därpå, att enligt den föreslagna stadsfiskalsorganisa- tionen stadsfiskaler med juridisk utbildning komma att finnas i de flesta större länen och att det understundom kan visa sig lämpligt på grund av särskild sakkännedom eller för att lätta landsfogdens arbetsbörda, att en sådan stads- fiskal förordnas att taga om hand polisundersökning och åtal angående visst på landsbygden begånget brott. Det framgår av det föregående, att dylikt för- ordnande meddelas av landsfogden, som emellertid även därvid har att handla under ansvar för åklagarfunktionernas och polisledningens upprätthållande inom stadsfiskalens eget tjänstgöringsområde. Innan dylikt förordnande med- delas, måste landsfogden därför förutsättas inhämta upplysning angående de göromål, som vid tidpunkten i fråga eljest åligga den underordnade åklagaren.

Beträffande den brottsgräns, vid vilken landsfogdens förpliktelse att leda polisundersökning och åtal skall inträda, är det icke lätt att finna någon säker hållpunkt i straffprocessens nuvarande läge. De synpunkter, som härvid böra vara avgörande, torde vara å ena sidan, att en mera kvalificerad ledning av polisutredning och åtal måste komma till stånd i alla de brottmål, där en sådan erfordras, å den andra att icke överkvalificerad arbetskraft tages i an- språk till men för viktigare uppgifter och till minskning av de underordnade organens intresse och auktoritet.

Från straffprocessuell synpunkt kunde otvivelaktigt skäl anföras för att till landsfogdarna lägga alla sådana mål, i vilka det kunde bliva fråga om urbota bestraffning för den tilltalade. Emellertid är det att förutse, att landsfogdarna icke skola kunna gå i land med en på dylikt sätt avvägd arbetsbörda, även om man räknar mad att de normalt icke komma att taga befattning med brott- mål i de större städer, i vilka juridiskt bildade åklagare skola finnas. Denna

• Sida 207
•  Original

förmodan stöder sig på de från vederbörande åklagare nu inkomfa uppgifterna angående åtal för brott, å vilka kan följa fängelse i sex månader eller högre straff.

Antalet dylika åtal, som i medeltal anhängiggjorts under åren 1918—1920, utgjorde för landsbygden och städer under 20,000 invånare:

Stockholms län 326 Göteborgs och Bohus län Uppsala län Alvsborgs län Södermanlands län Skaraborgs län Östergötlands län Värmlands län Jönköpings län | 4 Örebro län Kronobergs län Västmanlands län Kalmar län Kopparbergs län Gottlands län 9 Gävleborgs län Blekinge län Västernorrlands län Kristianstads län 2 Jämtlands län Malmöhus län Västerbottens län Hallands län Norrbottens län

Det torde icke bliva utan svårigheter för landsfogdarna med undantag av de i Gottlands, Uppsala, Kronobergs och Blekinge samt möjligen Hallands län anställda att omhändertaga samtliga brottmål av det slag, som denna statistik omfattar. Därvid kommer särskilt i betraktande, att landsfogden i många fall måste underkasta sig ganska tidsödande resor för polisundersökning och åtal. Dock hava landsfogdarna i två av de ur åklagarsynpunkt besvärligaste länen förklarat, att med den här föreslagna befrielsen för landsfogdarna från kamerala göromål och med den tillgång till biträde, som här avses, kan åtalsplikten ut- sträckas till alla brott, varå kan följa fängelse i sex månader eller högre straff.

Emellertid har ytterligare en undersökning verkställts för att utröna, i vad mån landsfogdarnas åtalsplikt lämpligen borde inskränkas. Därvid har såsom alternativ uppställts att begränsa åtalsrätten till : : RS varå straffarbete, avsättning eller mistning av ämbete normalt!)

an följa;

II. Brott, varå fängelse i mer än sex månader eller under I upptaget straff normalt kan följa;

III. Brott, som avses under I och II, samt brott, varå normalt kan följa fängelse i högst sex månader, men varå högre straff kan följa, om brottet är begånget under försvårande omständighet; samt

IV. Brott, varå kan följa urbota bestraffning eller avsättning eller mistning av ämbete.

Undersökningen har måst byggas på den av statistiska centralbyrån för åren 1915—1916 utgivna kriminalstatistiken, tabell 2, som upptager brott och för- seelser, för vilka personer sakfällts i första instans. De siffror, som sålunda lagts till grund för undersökningen, äro emellertid i viss mån missvisande, i det att dels siffrorna icke angiva antalet åtal utan antalet brott, vilka ju kunna vara ett fertal i varje åtal, dels siffrorna icke omfatta åtal, som icke lett till fällande dom, och dels vissa brott, tillhörande olika av de ovan omförmälda grupperna, gemensamt redovisats, i följd varav det blivit nödvändigt att hän- föra sålunda sammanförda brott till en grupp. Därvid har i regel den grupp valts, vartill det svåraste brottet hör. Brott, för vilka personer sakfällts med åberopande av strafflagen 14 kap. 13 $, jämförd med 15 8, vilka i statistiken äro sammanförda med brott, vid vilka endast 14 kap. 13 8 åberopats, hava dock uppförts endast i grupp IV, då eljest bilden skulle bliva uppenbart miss-

1 Utan straffskärpningsgrund.

• Sida 208
•  Original

visande på grund av det stora antalet brott, som bestraffats enligt 14 kap. 138. Då undersökningens värde med hänsyn till det anförda kommer att ligga i att förhållandet mellan de olika brottsgrupperna klarlägges, medan de abso- luta siffrorna icke komma att i här ifrågavarande avseende hava någon avgö- rande betydelse, har undersökningen ansetts lämpligen böra begränsas till brott mot allmänna strafflagen. ;

Undersökningen, vid vilken till jämförelse medtagits jämväl siffrorna för Stockholm, visar i medeltal för ifrågavarande år följande antal brott inom nyss angivna fyra grupper.

II TI IV Stockholm 838 853 1.587 Stockholms län 196 209 388 Uppsala . 58 59 134 Uppsala län i övrigt 44 47 99 Eskilstuna I 22 23 88 Södermanlands län i övrigt 99 107 224 Norrköping 59 61 137 Östergötlands län i övrigt 118 131 299 Jönköpings län 135 148 232 Kronobergs län 70 74 164 Kalmar län 93 116 241 Gottlands län 26 28 75 Karlskrona 46 48 93 Blekinge Tan 1 ÖVDIOb As -n0 socttinseönecratar sed 45 55 149 Kristianstads län 636 648 1871 Malmö 225 234 668 Hälsingborg 56 59 149 Malmöhus län i övrigt 308 325 590 Hallands län 9 98 240 Göteborg 296 all 934 Göteborgs och Bohus län i övrigt 137 146 360 Alvsborgs län 151 164 414 Skaraborgs län 12 36 240 Värmlands län 117 131 357 Örebro 55 55 139 Örebro län i övrigt 70 79 241 Västmanlands län 123 137 351 Kopparbergs län 119 136 317 Gävle Z 121 134 273 Gävleborgs län i övrigt 205 228 417 Västernorrlands län 211 236 Sll Jämtlands län 74 85 230 Västerbottens län 84 108 196 Norrbottens län i 103 120 185

Om också, såsom redan antytts, de absoluta talen icke äro upplysande för det här avsedda syftet måste dock antagas, att tabellen på ett ganska tillför- litligt sätt avspeglar förhållandet emellan antalet åtal för brott av den ena eller andra gruppen. Det visar sig sålunda, att man genom att begränsa lands- fogdens åtalsplikt till brott, å vilka kan följa högre straff än fängelse i sex månader, icke oväsentligt nedbringar arbetsbördan.

?) Siffrorna abnormt höga i följd av att svarande i ett och samma mål dömts för ett stort antal likartade brott; jfr s. 199 not. 2 och 3.

• Sida 209
•  Original

Andra möjligheter till kombinationer framgå av följande tabell, grundad på samma statistiska material.

191535 | 1916

| |

Stockholm . 1,514| 455 850 1,660 RM Stockholms län 40 173 dö7 34 Uppsala Ö 36 48 127 8 Upplands län i övrigt 42 | 107 7 Södermanlands län... i 2 e de 221 | 41

Eskilstuna 18 96 Norrköping 5 D 42 122 | Östergötl. län i övrigt 98 271 20; Jönköpings län 139 160 20 Kronobergs län > 56 62 Kalmar län z 85 93 Gottlands län : 22 23 Karlskrona C 38 38 Blekinge län i övrigt c 44 47 Kristianstads län -.. 141?) 1,0861?)1,098 Malmö 226] 242 Hälsingborg t 34 37 Malmöhus län iövrigt 267] 300 Hailands län f 83 90 Göteborg 923 Ö 300) 331 Göteborgs och Bohus .. län i övrigt 338 137 Älvsborgs län 127 390 158 438 Skaraborgs län vi 244 61 231 Värmlands län... ... 109 381 109 334 ÖTEBTOG dyra gor derna 75 175 28 103 Örebro län i övrigt... 20 234 48 148 Västmanlands län ... 104 317 130 385 Kopparbergs län 119 340 101 295 104 278 100 269 Gävleb. län i övrigt...| ?) 254| 21 492 132 343 Västernorrlands län:.! — 207 52] 546 Hat 476 Jämtlands län (3 237 68 223 - | Västerbottens län .. 74) 80 172 86 218

Norrbottens län 91! 98 115 142 99 126! — 228

1) I fråga om grupp I—IV hänvisas till s. 197. V. Brott enligt strafflagen 14:13, jämförd med 14:15, vilka ej inräknats i T—III. VI. Icke kvalificerad första resan stöld. 2?) Bedrägeribrotten utgjorde för länets landsbygd 949; för sådant brott sakfällda uppgingo blott till 9.

3) Förfalskningsbrotten utgjorde å länets landsbygd 138; för sådant brott sakfällda uppgingo till allenast 4.

Så vitt ledning kan hämtas av den tillgängliga statistiken, synes det emeller- tid vara lämpligast att ålägga landsfogdarna åtalsplikt i fråga om brott, å vilka kan följa högre straff än fängelse i sex månader vare sig utan eller med straffskärpningsgrund.

Det här föreslagna förfarandet vid polisundersökning och åtal och förhållan- det därvid mellan landsfogden och de underordnade åklagarna måste tydligen bestämmas genom de blivande instruktionerna. Att i sådan ordning regler av straffprocessuell art meddelas, överensstämmer med vad som skett redan enligt gällande instruktioner för landsfogdar och landsfiskaler samt torde icke kunna undvikas, så länge ämnet icke blivit föremål för lagstiftning.

• Sida 210
•  Original

Landsfogdens förhållande till ordnings- polisen.

Med den ställning landsfogdarna enligt förslaget skola intaga i fråga om beivrande av de grövre brotten kommer polisundersökning angående dylika brott att i regel ske enligt direktiv av landsfogden och på hans ansvar. Emellertid kan det givetvis komma 'att inträffa, att häktning eller annat dylikt ingripande måste vidtagas av landsfiskal eller stadsfiskal utan att han kan av- vakta ett avgörande av landsfogden. I sådant fall åligger det landsfogden att pröva, huruvida åtgärden bör bibehållas eller hävas, i följd varav han där- efter bliver ansvarig för åtgärden. Förslaget torde härutinnan överensstämma med vad som för närvarande gäller i fråga om brott, som avses i 8 6 andra stycket 1) eller 2) av instruktionen för landsfogdarna. Någon särskild anled- ning att vidtaga ändring i promulgationslagen till strafflagen 19 8 innebär för- slaget i denna del således icke. Det torde vidare böra framhållas, att då underordnad åklagare, vare sig på grund av brottets egen beskaffenhet eller i följd av särskilt förordnande av landsfogden, utför åtal, måste detta ske efter hans eget omdöme och på hans eget ansvar, så väl med hänsyn till hans egen tjänsteställning som till den tilltalade. TLandsfogden äger icke därvid giva honom befallningar, allenast råd angående åtalets utförande. Anser landsfogden, att den underordnade förfar felaktigt, har han därför att på sitt ansvar besluta att själv taga åtalet om hand eller överlämna det åt annan underordnad be- fattningshavare.

Enligt gällande landsfogdeinstruktion skall landsfogde, som verkställt häkt- ning, ofördröjligen därom göra anmälan bland annat hos rannsakningsdom- stolens ordförande, och i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad stadgas dylik anmälningsskyldighet av den, som be- slutat om häktning. Föreskrifterna äro tydligen tillkomna i syfte att undvika dröjsmål med rannsakningen. I de fall, där landsfogden själv leder polis- undersökningen, är det ur straffprocessuell synpunkt önskvärt, att han själv kan utföra åtalet. Han kan dock, såsom ett par landsfogdar påpeka, bliva hindrad av rannsakning på annan ort. Det enklaste medlet för att förebygga dylikt hinder torde vara dels en föreskrift i landsfogdeinstruktionen att lands- fogde, som själv vill utföra åtal mot häktad, skall ofördröjligen göra anmälan därom hos vederbörande domare och därvid tillika meddela, om han någon dag av tiden för rannsakningens företagande är hindrad av annan tjänste- angelägenhet, dels ock en erinran genom hovrätterna till underdomarna att dessa, så vitt laga hinder ej möter, skola i nämnda fall utsätta rannsakning till sådan dag, att landsfogden kan tjänstgöra som åklagare.

Det torde slutligen böra påpekas, att genom ändring av gällande konven- tioner, ingångna mellan Sverige och Norge den 21 februari 1907 samt mellan Sverige och Danmark den 17 juni 1913, landsfogde bör upptagas bland de myndigheter, som genom direkt framställning kunna begära provisorisk häkt- ning av förbrytare.

I förhållande till ordningspolisen skall landsfogden likaledes vara chef och närmast under Konungens befallningshavande ansvarig för ordningens upp- rätthållande inom länet. Uppkommer någonstädes inom detta anledning att antaga, att de den lokale polischefen underställda poliskrafterna vid visst till- fälle skola visa sig otillräckliga för att upprätthålla ordningen, skall denne genast inrapportera förhållandet till landsfogden. Efter en sådan rapport, vilken 1 regel torde komma att ske genom telefonmeddelande, har landsfogden att

göringsområde eller hos annan landsfogde eller hos polismästaren i Stockholm, Göteborg eller Malmö begära nödig förstärkning eller ock föranstalta om rekvisition av militär.

• Sida 211
•  Original

Här må erinras, att hela polisstyrkan, inberäknat fjärdingsmännen, inom ett län enligt förslaget står omedelbart till förfogande var helst det erfordras inom området. Vid behov kan personalen i någon mån ökas genom inkallan- det av reservpolis på varje särskild plats enligt vad som kommer att föreslås i det följande. Härigenom torde det i allmänhet bliva möjligt att med de krafter, som stå under landsfogdens ledning, kunna övervinna störningar av ordningen. Uppstå på någon plats allvarligare oroligheter eller tillbud där- till, så att den styrka, som för ändamålet är att tillgå inom länet, icke anses tillräcklig, torde det i regel vara lämpligast att från någon av de största stä- derna rekvirera polishjälp i den omfattning, att densamma med säkerhet kan antagas vara tillräcklig. En dylik kontingent kan sannolikt med sin yrkesmässiga vana vid ordningens upprätthållande och sitt, till följd härav, säkra uppträdande lättare behärska en vansklig situation än en betydligt större militärstyrka. In- kallandet av militär skulle därför endast komma att behövas vid allmännare oroligheter. Avgörandet, huruvida åtgärd av sistnämnda slag skall tillgripas, bör emellertid i regel tillhöra Konungens befallningshavande allenast, liksom nu, med undantag för: trängande fall. I 8 2 av K. F. den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål bör därför lands- fogde upptagas bland de myndigheter, vilka, då skyndsamhet är av nöden, -kunna direkt hos vederbörande militärbefälhavare begära militärhandräckning.!)

Landsfogdens befattning med ordningspolisväsendet inom polismästarstä- derna med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö torde väl få sin huvud- sakliga praktiska betydelse däri, att han har befogenhet att, med hänsyn tagen till ordningen inom hela länet, besluta, huruvida polishjälp från dylik stad skall utgå till annan ort inom området, ävensom däri, att han har att avgöra, på vad sätt tillfällig förstärkning av poliskrafterna även inom polismästarstad skall äga rum.

Om landsfogde behöver rekvirera polishjälp från polismästarstad i annat län, skall sådan rekvisition icke riktas till polismästaren utan till landsfogden i sistnämnda län, som har att bedöma polisbehovet inom hela länet.

Polishjälp, som sålunda begäres av en landsfogde hos en annan eller hos polismästare i en av de tre största städerna, må, såsom förut framhållits, icke vägras under annan förutsättning eller i vidare mån än polisverksam- hetens utövande "på den plats, som anmodas om hjälpen, gör en vägran oundgängligen nödvändig.

För att landsfogden skall kunna fullgöra de viktiga uppgifter, som enligt förslaget åläggas honom, är det ofrånkomligt att av denne befattningshavare kräva speciella förutsättningar. För att de här tillämnade landsfogdebefatt- ningarna skola i verkligheten kunna medföra den förstärkning av både polis- och åklagarväsende, som åsyftas i förslaget, torde det därför vara ound- gängligt att på allvar upprätthålla de fordringar, vilka i princip uppställdes genom de nu gällande bestämmelserna. ?) Avvikelse härifrån bör icke få äga rum annat än på grund av särskilt skäl och efter särskild dispens av Kungl. Maj:t. Med det ringa antal jurister, som hittills ägnat sig åt kriminalpolis- tjänst, kommer det emellertid säkerligen att bliva svårt att vid de nya be- fattningarnas tillsättning få tillräckligt antal kompetenta sökande, om icke sär- skilda åtgärder vidtagas för ändamålet. Förslag härom skall framställas i ett ine sammanhang (se nedan angående övergången till den nya organisa- ionen).

Kompetens- villkor och tillsättning.

• Sida 212
•  Original

Landsfogdarna böra såsom för närvarande tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av Konungens befallningshavande.

Länspolis- Landsfogdarnas verksamhet, sådan som den här är avsedd, kommer till assessorer och stor del att förläggas utom tjänsterummet. De skola själva leda polisunder- skrivbiträden. gökningar och utföra åtal angående grövre brott samt själva uppträda såsom

polischefer vid svårare orosanledningar. Såväl av denna orsak som för att göra det möjligt för landsfogden att på tillfredsställande sätt även i större län räcka till för sina åligganden torde det i allmänhet vara nödvändigt att giva landsfogdarna ett biträde. På denne tjänsteman, vilken lämpligen kan erhålla benämningen länspolisassessor, böra uppställas samma kompetens- fordringar som på landsfogdarna, i följd varav han också blir behörig att vid behov vikariera för landsfogden.

Dessutom torde det vara nödvändigt att tilldela landsfogde ett skrivbiträde för de rena expeditionsgöromålen.

Givetvis kan det dock bliva föremål för tvekan, huruvida det kan vara möjligt för en landsfogde, i synnerhet i de största länen, att på tillfredsstäl- lande sätt omhänderhava de uppgifter, som enligt förslaget blivit honom till- delade. Framför allt gäller det för Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län. För Malmöhus läns vidkommande torde frågan kunna anses löst genom att Malmö stad undantages från landsfogdens tjänstgöringsområde och genom det förut omnämnda förslaget att i städer med minst omkring 20,000 invånare skola finnas högre kvalificerade stadsfiskaler. För de två andra länen, fram- för allt Stockholms, visar statistiken mycket höga åtalssiffror. Såsom förut om- nämnts hava dock nuvarande landsfogdar i de sistnämnda länen förklarat, att om de befrias från andra sysselsättningar än åklagar- och polisverksamhet och erhålla biträde av kansli- och detektivpersonal, på sätt förslaget innehåller, arbetet kan väl ombesörjas av en landsfogde. Landsfogden i Västernorrlands län har tillika framhållit, att då han i den infordrade arbetsredogörelsen föreslagit, att i nämnda län skulle inrättas två landsfogdebefattningar, avsåg detta lands- fogdetjänsten sådan densamma är beskaffad enligt nuvarande organisation.

I ett län, Gottlands, uppgår antalet brott, varå högre straff än fängelse i 6 månader kan följa, i medeltal under åren 1915 och 1916 allenast till 28. Den nuvarande landsfogden upplyser också, att landsfogdens verksamhet så- som åklagare och polisman inom länet hittills icke lämnat honom full syssel- sättning, varför han av Konungens befallningshavande förordnats att bereda, föredraga och till expedition befordra vissa på Konungens befallningshavandes handläggning ankommande ärenden. En landsfogde i Gottlands län med verk- samheten bestämd på det sätt här föreslagits torde därför icke få tillräcklig sysselsättning. Det synes därför lämpligast att låta landsfogden i nämnda län behålla de uppgifter, som för närvarande åligga honom utanför polis- och åklagarverksamheten. Det förutsättes således, att denne landsfogde fortfarande kommer att deltaga i arbetet hos Konungens befallningshavande. Något tjänste- biträde, vare sig kvinnligt eller manligt, erfordras ej heller för honom.

I Uppsala län uppgår motsvarande siffra för tjänstgöringsområdet utom Uppsala stad till 47 och med inberäknande av staden till 106. Då här före- slås, att stadsfiskal med högre kvalifikationer skall tillsättas i Uppsala, kan det även beträffande landsfogden i detta län ifrågasättas att göra enahanda undantag, som nyss förordats 1 fråga om landsfogden i Gottiand län. Här har emellertid föreslagits förändring av landsfogdebefattningen i Uppsala län i likhet med övriga län. Däremot torde så väl denne som landsfogdarna i Kronobergs och Blekinge län åtminstone till en början kunna sköta sin be- fattning utan ordinarie manligt biträde.

• Sida 213
•  Original

Med den ställning landsfogdarna i övrigt komma att intaga till Konungens Tjänstelokal. befallningshavande blir det icke längre nödvändigt, att deras tjänstelokal är förlagd till den ort, där Konungens befallningshavande har sitt säte. I regel torde dock detta av ekonomiska och andra skäl befinnas lämpligt. Beträffande Skaraborgs län synes det emellertid antagligt, att ändring i detta avseende bör äga rum. Såsom förut angivits, avses, att i varje län skall finnas en av- delning utbildad detektivpersonal, knuten vid poliskåren i en eller flera av länets städer. Då dessa detektivpoliser komma att användas av landsfogden vid alla svårare undersökningar angående brott, är det tydligen viktigt, att han, i den mån så kan ske, erhåller personlig kännedom om dem och deras kvalifikationer för olika uppdrag. Han bör därför vara bosatt på den ort, där en sådan avdelning är inrättad. Med residensstadens ringa folkmängd i nämnda län torde det emellertid icke lämpligen låta sig göra att dit förlägga en dylik avdelning. Såväl med hänsyn härtill som i följd av kommunikations- förhållandena inom länet synes därför antagligt, att landsfogden i Skaraborgs län bör vara bosatt i Skövde.

II. Landsfiskaler.

Den nuvarande indelningen av landsfiskalsdistrikten har, såsom omnämnts = Distrikts- i historiken, tillkommit efter en ingående prövning. Förut hava också fram- indelningen. hållits de omständigheter, som ur åklagarväsendets synpunkt hindra en full- ständig omläggning av landsfiskalernas tjänstgöringsområden för närvarande. En detaljgranskning av den nuvarande distriktsindelningen skulle förutsätta en ny undersökning av alla på tjänstens behöriga skötande och befolkningens bekvämlighet inverkande omständigheter såsom invånarantal, ytvidd, kommu- nikationer m. m. Då denna fråga icke torde nämnvärt kunna inverka på det föreliggande organisationsproblemet och för övrigt redan lärer hava tagits under behandling av löneregleringskommittén under där pågående utredning angående landsstatens lönereglering, har något förslag i detta avseende icke ansetts böra framläggas i sammanhang med nu förevarande utredning.

Emellertid giva de inkomna upplysningarna vissa resultat i fråga om dis- triktsindelningen, vilka icke böra förbigås. Här nedan skall närmare redo- göras för ett försök att med användning av landsfiskalernas egna uppgifter och den på grund av dessa upprättade tabellen (nr 7) få fram en jäm- förelse mellan de olika distriktens arbetsbörda. Huru vansklig en sådan be- räkning än må vara — det må genast påpekas, att arealen icke medtagits nt beräkning annat än indirekt, genom antalet förrättningsdagar utom tjänste- rummet för vissa ändamål — synes det dock knappast kunna bestridas, att en så stor olikhet för närvarande råder mellan distrikten, att den knappast kan vara motiverad av själva arbetet. Sålunda når t. ex. bland Jönköpings läns 21 landsfiskalsdistrikt allenast ett (Nässjö) upp till riksmedeltalet, 4,444, efter den använda metoden, och ytterligare ett i länet kommer nära detta tal (Värnamo). Ett distrikt i samma län (Mo) visar en så låg siffra som 932, och ytterligare två (Nye och Unnaryds) stanna mellan 1,000 och 1,1007). Bland Skaraborgs läns 24" landsfiskalsdistrikt finnas endast tre, som uppnå det nyssnämnda riks- medeltalet (Hova, Karlsborgs och Tidaholms). I Kopparbergs län stannar ett (Floda) med en areal av 3,9 kvadratmil vid siffran 677. De anförda exemplen hava valts bland sådana fall, där arealen ingalunda kan anses stor. Dock är det icke uteslutet, att en indragning av ifrågavarande landsfiskals- distrikt vid närmare undersökning kan visa sig medföra alltför stora olägen- heter för ortsbefolkningen.

1) Norra Vedbo härads tredje distrikt, som intager samma läge, skall indragas. Samma är förhållandet med Vens distrikt i Malmöhus län, som visar siffran 375.

• Sida 214
•  Original

Beträffande Fässbergs distrikt i Göteborgs och Bohus län må i detta sam- manhang framhållas, att sedan Mölndal blivit stad med egen stadsfiskal, lands- fiskalens polis- och åklagargöromål äro inskränkta till Kållereds socken med något över 700 invånare. Han torde således huvudsakligen hava sysselsätt- ning såsom utmätningsman i Mölndal.

Ehuru det icke ansetts lämpligt att nu ingå på frågan om landsfiskalsdis- triktens omreglering, komma vissa andra delar av förslaget att indirekt in- verka därpå. De städer, vilkas stadsfiskalsbefattningar föreslås skola upphöra, komma att läggas till närgränsande landsfiskalsdistrikt.!) Då det vidare föreslås,

Landsfiskalen allmän åkla- gare och polischefinom sitt distrikt.

Exekutions- ochrestindriv- ningsverk- samhet.

Förenkling av redovisnin- garna.

och dylika befattningshavare i vissa samhällen, skall försvinna, kommer lands- fiskalen att där bliva åklagare.

I fråga om två köpingar föreslås här nedan?), att de skola bilda egna lands- fiskalsdistrikt. Hela antalet distrikt i riket kommer således att uppgå till 491 (med de på övergångsstat kvarstående 493).

Med de inskränkningar, som följa av vad som föreslagits i fråga om lands- fogden, är landsfiskalen allmän åklagare och chef för polisväsendet inom sitt distrikt. Inträffar inom distriktet brott, beträffande vilket det åligger lands- fogden att besluta om undersökning och åtal, skall landsfiskalen genast, om möjligt genom telefon, göra anmälan till landsfogden. De befallningar, som han erhåller av landsfogden, har landsfiskalen att efterfölja. i

Inträffar eller kan det befaras, att ordningen störes på någon plats inom landsfiskalsdistriktet i sådan mån, att landsfiskalen icke med tillhjälp av fjär- dingsmän eller annan för platsen avsedd polisbevakning kan upprätthålla ordningen, skall han likaledes genast anmäla förhållandet för landsfogden. Om landsfiskalen finner omedelbar förstärkning nödvändig, bör han dock äga att själv beordra polismanskap till platsen från annan ort inom sitt lands- fiskalsdistrikt.

Då städer och andra samhällen i fråga om åklagarväsendet överföras till landsfiskalsdistrikten, böra landsfiskalerna även på grund av behovet att för sina uppgifter omedelbart kunna förfoga över poliskrafterna inom hela tjänst- göringsområdet erhålla inseendet och befälet över polispersonalen i nämnda samhällen. Om där för närvarande är anställd särskild polistjänsteman såsom polischef, blir denne således underställd landsfiskalen. Ändring av 8$ 6 och 13 1 landsfiskalsinstruktionen erfordras i enlighet härmed.

I fråga om sådana ärenden, som, utan att angå kriminalpolistjänsten eller ord- ningens upprätthållande i inskränkt mening, kunna anses tillhöra landsfiskalens polisverksamhet, såsom hans befattning med vägväsendet, fattigvård, lösdri- vare och alkoholister, föreslås icke någon ändring. Det må emellertid erinras, att enligt det vid 1922 års riksdag framlagda förslaget till väglag landsfiska- lerna skulle befrias från tillsynen över de allmänna vägarna. En åtgärd i sådan riktning skulle frigöra landsfiskalernas arbetskraft för andra göromål under en viss period av våren eller hösten, då vägsyner och efterbesiktningar pågå.

Såsom förut omnämnts, ålåg det under den före år 1918 gällande fögderi- förvaltningsorganisationen kronofogdarna att avgiva de olika specificerade

HLSers. 218 . 2) Bes. 214,

• Sida 215
•  Original

redovisningarna. De inom civildepartementet år 1912 tillkallade sakkunniga, från vilka uppslaget till den sedermera genomförda förändringen hämtats, torde hava avsett, att, bland annat, de specifika redovisningarna för resterande kronoutskylder och bötesindrivning skulle ombesörjas av häradsskrivarna (av de sakkunniga benämnda landsfogdar). I 1917 års proposition överflyttades nämnda bestyr till länsmännen (landsfiskalerna). De göromål, varom här är fråga, äro rent mekaniska, men till följd av det i vissa distrikt synnerligen stora antalet poster högeligen tidsödande. Ur kontrollsynpunkt torde specifika- tionen hava ringa värde. Vad som behöver tillses är, att de i rest- och sak- öreslängder upptagna posterna icke förbliva utestående och att de influtna medlen inlevereras, icke huru dessa medel skola fördelas. Landsfiskalerna böra därför befrias från arbetet med fördelningen på titlar. Att nämnda för- delning skulle åläggas häradsskrivarna, torde icke med nuvarande arbets- uppdelning inom fögderiförvaltningen kunna ifrågasättas. Däremot synes intet hinder kunna möta mot att arbetet ombesörjes på landskontoret, respektive landskansliet av där anställda biträden med användning av mekaniska hjälp- medel. Det torde vara sannolikt, att åtminstone i länsstyrelserna i de största länen i anledning härav en ny kvinnlig biträdestjänst kan visa sig behövlig, men denna utgift torde ingalunda kunna anses omotiverad, om det därigenom lyckas att frigöra landsfiskalernas arbetskraft för viktigare uppgifter.

I fråga om indrivning av kommunalutskylder skulle vissa landsfiskaler er- hålla en väsentlig lättnad, om de största kommunerna överginge till att anställa egna uppbördsmän. Sådana finnas för närvarande anställda endast i två landskommuner. Det synes emellertid vara uppenbart, att det genom snabbare indrivning och större möjlighet att övervaka de skattskyldiga skulle för kommuner med exempelvis mer än 10,000 invånare medföra avsevärda för- delar att själva omhänderhava indrivningen av de kommunala restantierna.

Enligt vad som framgår av landsfiskalernas redogörelser och av den tryckta tabellen (nr 7) är antalet resterande poster av utskylder, debiterade i kom- muner utom landsfiskalens eget distrikt, synnerligen stort. I dessa ärenden har den landsfiskal, som mottagit restlängden, först haft att försöka verk- ställighetsåtgärd och låta anställa efterforskning efter den skattskyldige, där- efter har han haft att översända ärendet till annan, eventuellt flera andra utmät- ningsmän med begäran om handräckning. I distrikt med rörlig befolkning torde dylika ärenden genom den upprepade skriftväxling de förorsaka verka högeligen tyngande. Det synes därför vara en rimlig lättnad, om den lands- fiskal, inom vars distrikt kommunalutskylderna debiterats, finge, efter det in- drivningsförsök inom distriktet misslyckats, redovisa ärendet till kommunal- nämnden med bevis därom jämte de intyg angående den skattskyldiges vistelse- ort, som han anskaffat vid undersökningen. Därigenom skulle landsfiskalerna kunna inom rimlig tid avgiva slutredovisning för de kommunala restlängderna till gagn för landsfiskalerna själva och till underlättande av kontrollen för kom- munerna. Besväret med den visserligen mycket enkla skriftväxlingen för handräckning skulle då komma att drabba den kommun, där utskylderna de- biterats. Ändringen innebär således en överflyttning av handräckningsbesväret och den därmed förenade kostnaden från staten till kommunerna. Då det endast är fråga om indrivning av utskylder till kommunerna själva, torde en sådan överflyttning knappast kunna anses oberättigad, om den visar sig er- forderlig för en lämplig anordning av de göromål, som i första hand böra åligga statens egna organ. De kommuner, som i huvudsak drabbas av änd- ringen, äro industrikommunerna, vilkas befolkning givetvis är mera rörlig än

Kommunala uppbördsmän.

Inskränkning av handräck- nings- besväret.

• Sida 216
•  Original

de egentliga lantkommunernas.!) Då dessa kommuner under normala för- hållanden äro relativt bärkraftiga, torde den föreslagna ändringen icke böra hindras av därigenom uppkommande kostnader för kommunerna. Det bör emellertid icke förbises, att anordningen kan bidraga till uppkomsten av helt eller halvt avlönade funktionärer i kommunernas tjänst.

Den här föreslagna lättnaden för landsfiskalerna bör gälla även andra i 8 1b) restindrivningsförordningen avsedda medel än kommunalutskylderna.

För landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet skulle det vara en för- del, om motsvarande ändring kunde ske i fråga om handräckning för indriv- ning av kronoutskylder och övriga avgifter, som avses i 8 1 a) restindrivnings- förordningen, samt för indrivning av böter. För närvarande torde emellertid en sådan ändring ej kunna genomföras annat än genom överflyttning av in- drivningsbesväret i dessa fall till landskontoren, vilket antagligen skulle vara alltför betungande för dem. Åtgärden synes därför ej kunna vidtagas annat än 1 samband med den förut antydda reformen av uppbördsförvaltningen.

Överflyttning Då Konungens befallningshavande för stad utan magistrat, köping eller a annat område på landet enligt 3 8 utsökningslagen förordnat någon att på eget söskit ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman, lärer detta åtminstone i regel - förordnade 1cke hava ansetts föranleda, att restindrivningen överlämnats till den sålunda utmätnings- förordnade utmätningsmannen. I stället har den landsfiskal, inom vars distrikt männen. dennes tjänstgöringsområde är beläget, fortfarande mottagit restlängderna, varefter han överlämnat dem för indrivning till den särskilt förordnade ut- mätningsmannen såsom till en fjärdingsman och av denne erhållit redovisning. Landsfiskalen har således fortfarande helt betraktat sig som restindrivare. Då enligt nyssnämnda paragraf om dylik utmätningsman skall gälla vad i utsök- ningslagen stadgas om landsfiskal, torde denna omgång med avseende å rest- indrivningen, som visserligen faller utanför utsökningslagens räckvidd, knappast överensstämma med restindrivningsförordningens grunder. Däremot lärer det enligt uppgift hava varit avsett, att redovisningen skulle ske till landsfiskalen och från denne till landskontoret. Anledningen därtill uppgives hava varit, att man ville undvika allt för många redogörare. Det förefaller emellertid, som om denna olägenhet, åtminstone i de flesta län, icke skulle vara betydande. Uppenbarligen skulle det medföra arbets- och tidsbesparing för landsfiskalen, om såväl indrivning som redovisning helt överlämnades till den särskilt för- ordnade utmätningsmannen. Ur de synpunkter, som förevarande utredning framför allt har att beakta, måste därför en dylik ändring förordas.?)

taxerings- arbete. Nande att vara ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd. Från åtskilliga

landsfiskaler har framhållits, att uppdraget såsom taxeringsnämndsordförande inverkat störande på deras arbete 1 landsfiskalstjänsten, särskilt såsom åklagare och polismän, därigenom, att förberedelserna till taxeringsarbetet under lång tid på våren taga ordföranden starkt i anspråk. Framför allt anses detta gälla de år, då fastighetstaxering äger rum.

Att uppdrag av detta slag på åtskilliga håll menligt inverkat på lands- fiskalernas huvuduppgift, torde knappast kunna förnekas. Anordningen kan väl endast förklaras genom den svårighet, som förekommer på åtskilliga håll

1) Ett försök att statistiskt belysa restantiernas frekvens i kommuner av olika struktur har måst uppgivas på grund av materialets ofullständighet.

2) Jfr R. Å. 1920, not. S. 116, justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riks- dag, s. 280 ff.

• Sida 217
•  Original

att med nuvarande organisation av beskattningsnämnderna fnna lämpliga ordförande. Att så är förhållandet, angives också uttryckligen av Konungens befallningshavande i ett län. Oaktat nackdelarna för landsfiskalernas verk- samhet såsom åklagare och polismän torde det därför icke vara möjligt att föreslå en ändring av det ifrågavarande stadgandet annat än i samband med förändring av själva taxeringsproceduren. Utredning och förslag i sådant syfte bör emellertid, såsom förut antytts, upptagas i annat sammanhang.

Mellan de olika landsfiskalsdistrikten är arbetsbördan ojämnt fördelad. I åtskilliga distrikt äro tjänstegöromålen uppenbarligen av sådan omfattning, att de icke medhinnas av landsfiskalen utan biträde. Förhållandena kunna dock vara sådana, att icke distriktet lämpligen bör delas, $t. ex. om det består av en enda kommun. TI viss mån kunna inkomsterna ökas med arbetet, så att kostnaderna för biträde bör bestridas av landsfiskalen själv, men säkert är detta ingalunda. Det synes därför vara riktigt, att staten lämnar anslag till biträde åt de mest betungade landsfiskalstjänsterna. Emellertid möter det stora svårigheter att finna en något så när säker grund för indelning av distrikten. I 1917 års proposition angående omorganisation av fögderiför- valtningen berördes i anledning av en framställning av föreningen Sveriges kronolänsmän frågan, huruvida det i avlöningen ingående förvaltningsbidraget skulle göras rörligt med hänsyn till distriktens ytinnehåll eller invånarantal. Framställningen föranledde icke något förslag i propositionen, emedan ingen av de ifrågasatta grunderna ansågs vara ett riktigt uttryck för göromålens storlek.

Med ledning av de från landsfiskalerna infordrade uppgifterna har frågan nu ingående granskats. Därvid har det först och främst visat sig, att den faktiska befintligheten av biträde inom ett visst distrikt icke kan anses utgöra bevis att distriktet är särskilt betungat. Nämnda förhållande har under- stundom uppenbarligen sin förklaring däri, att landsfiskalen i fråga mycket anlitas av befolkningen för enskilda uppdrag. Brottmålens eller polisunder- sökningarnas antal i och för sig utgör ej heller en säker indelningsgrund, eftersom indrivningsärendena äro den kvantitativt övervägande göromåls- gruppen. Dessutom kunna personliga förhållanden spela in, t. ex. ålder eller sjuklighet göra det nödvändigt för en landsfiskal att hålla biträde. Att be- stämt angiva vissa distrikt såsom i behov av biträde torde därför knappast vara lämpligt.

Övergiver man emellertid tanken på att individualisera distrikten såsom biträdesdistrikt eller distrikt utan behov av biträde, torde man i stället finna en lösning på det sätt, att ett antal biträdesanslag ställes till varje Konungens befallningshavandes förfogande för att efter prövning i varje särskilt fall ut- delas till biträden, vilka anställas i de mest betungande landsfiskalsdistrikten. Så länge den förut berörda frågan om landsfiskalsdistriktens omreglering icke är slutligen avgjord, torde man härvid böra nöja sig med att få fram ett antal, representerande de distrikt, vilka alldeles påtagligt höja sig över de andra i avseende å arbetsbördan.

Med användning av det i tabell 7 framlagda materialet har här i sådant syfte tillämpats följande metod. Arenden rörande indrivning av utskylder, krono- och kommunala, och verkställighet av bötesbeslut samt utmätnings-, införsel- och handräckningsärenden betraktas såsom en grupp, där varje ärende ingår såsom en enhet, åtal för grövre brott behandlas såsom en grupp, inom vilken varje åtal får värdet 10, åtal för ringare brött och ärenden angående fattigvård, lösdrivare och alkoholister såsom en grupp, där varje ärende får värde 2, samt vägsyner, taxeringsförrättningar, mantalsskrivningar och dylikt

Landsfiskals- biträden.

• Sida 218
•  Original

såsom en grupp!), där varje förrättningsdag erhåller värdet 5. Om de sålunda erhållna summorna inom var och en av de olika grupperna sammanläggas, får man en ungefärlig uppskattning av distriktets arbetsbörda, vilken kan möjliggöra en jämförelse mellan de olika distrikten. Med ledning av de så- lunda framkomna indextalen för samtliga distrikt erhålles ett medeltal för riket av 4444. Att denna siffra blivit så låg, beror tydligen på det stora antalet distrikt med mycket små indextal.?) Det har därför ansetts nödvän- digt att fördubbla riksmedeltalssiffran för att vinna full säkerhet att endast antalet verkligt betungade distrikt kommer till synes. Över detta dubbla medeltal falla följande distrikt: Vätö, Sollentuna ?), Ärlinghundra, Danderyd, Solna, Nacka, Tumba och Sorunda i Stockholms län, Högsby i Kalmar län, Stoby i Kristianstads län, Halmstad i Hallands län, Fässberg'), Askim och Vette i Göteborgs och Bohus län, Tunhem i Älvsborgs län, Filipstad, Kil, Karl- stad, Arvika och Uddeholm i Värmlands län, Kumla och "Karlskoga i Örebro län, Norberg i Västmanlands län, Bollnäs i Gävleborgs län, Tuna, Njurunda och Skön i Västernorrlands län, Ström i Jämtlands län samt Överluleå, Neder- kalix och Kiruna i Norrbottens län eller trettioen stycken. Då statistiken grundar sig endast på en treårsperiod, synes emellertid försiktigheten bjuda att taga med i beräkning även de distrikt, som ligga tämligen nära riksmedel- talet. "Följande distrikt utom de nyssnämnda ligga över indexsiffran 7,000: Väddö i Stockholms län, Jönåkers östra (numera Nyköping), AST och Bettna i Södermanlands "län, Vifolka och Finspång i Östergötlands län, Len- hovda i Kronobergs län, Oskarshamn och Rockneby i Kalmar län, Augerum och Jämshög i Blekinge län, Vinslöv i Kristianstads län, Arlöv i Malmöhus län, Sävedal och Stångenäs i Göteborgs och Bohus län, Kinna i Älvsborgs län, Grums och Ekshärad i Värmlands län, Linde och Ljusnarsberg 1 Örebro län, Ramnäs i Västmanlands län, Stora Tuna, Folkärna och Grangärde 1 Koppar bergs län, Ljusdal i Gävleborgs län, Borgsjö, Gudmundrå och Sollefteå i Västernorr- lands län, Lycksele södra i Västerbottens län, Piteå södra, Piteå norra, Jokkmokk, Råneå och Nedertorneå i Norrbottens län eller trettiofyra stycken. Hela antalet blir således sextiofem distrikt. 5) Emellertid torde ytterligare en korrigering böra ske. Enligt det vunna resultatet skulle Uppsala, Jönköpings, Gottlands och Skaraborgs län bliva helt utan biträdesanslag, samt Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Jämtlands och Västerbottens län erhålla allenast ett dylikt anslag, men det torde, icke minst ur rekryteringssynpunkt, vara synnerligen önskvärt, att åtminstone två dylika anslag stå till förfogande i varje län. Det synes därför lämpligast att beräkna följande arvoden: för Stockholms län 9, för Uppsala län 2, för Södermanlands län 3, för Östergötlands -län 2, för Jön- köpings län 2, för Kronobergs län 2, för Kalmar län 3, för Gottlands län 2, för Blekinge län 2, för Kristianstads län 2, för Malmöhus län 2, för Hallands län 2, för Göteborgs och Bohus län 5, för Alvsborgs län 2, för Skaraborgs län 2, för Värmlands län 7, för Örebro län 4, för-Västmanlands län 2, för

1) Hela antalet rese- och förrättningsdagar utom tjänsterummet bör icke läggas till grund för beräkningen, därför att detta antal är uttryck för arbete, som delvis ingår i andra grup- per, t. ex. tingstjänstgöring för utförande av åtal, utmätningar enligt U. L, förhör angående alkoholister.

2) Över riksmedeltalet falla icke mindre än 190 distrikt. 3) Numera delat; se ovan s. 11. För närvarande kan icke angivas verkan av vare sig delningen eller förslaget att förändra Sundbybergs köping till eget landsfiskalsdistrikt. I nu förevarande avseende räknas därför här med ett distrikt i behov av biträde.

2) Angående Fässbergs distrikt jfr s. 204. 5) Några av dessa skulle säkerligen erhålla väsentligt lägre indextal, om den förut för- ordade befrielsen från hela indrivningen i köpingar o. d. platser med särskilt förordnad ut- mätningsman genomföres. Exakt kan icke verkan därav beräknas på de föreliggande uppgifterna.

• Sida 219
•  Original

Kopparbergs län 3, för Gävleborgs län 2, för Västernorrlands län 6, för Jämt- lands län 2, för Västerbottens län 2 och för Norrbottens län 8 eller tillhopa sjuttioåtta arvoden i hela riket.

Anslagen böra vara tillgängliga och i avseende på storleken avpassade för manliga biträden. De böra utdelas av Konungens befallningshavande såsom arvoden åt vissa personer för tjänstgöring såsom biträden i vissa landsfiskals- distrikt. De biträden, som erhålla dylika arvoden, böra vara aspiranter till landsfiskalstjänst. Utöver arvodena böra ifrågavarande biträden åtnjuta rese- kostnads- och traktamentsersättning för resa till och från den ort, där lands- fiskalen har sin bostad.!) Biträdena böra av Konungens befallningshavande förordnas att i landsfiskalsdistriktet fullgöra vad som ankommer på fjärdings- män. Därjämte bör — efter erforderlig ändring i utsökningslagen 48, varom förslag nu framlägges — Konungens befallningshavande antaga biträdet att för särskilt fall av landsfiskalen sättas till utmätningsman i landsfiskalens ställe.

Genom dessa arvoden torde de mest betungade distrikten kunna erhålla en verklig hjälp och landsfiskalerna sålunda själva frigöras för åklagar- och polis- verksamhet, på samma gång som rekryteringen till landsstaten underlättas.

I ytterligare ett avseende synes en förbättring av landsfiskalernas ställning böra ske. Enligt 8 3 restindrivningsförordningen och 8 7 förordningen om indrivning och redovisning av böter är landsfiskal, om han uppdrager åt fjär- dingsman eller vederbörligen utsedd exekutionsbetjänt att förrätta utmätning för indrivning av utskylder eller därmed i avseende å indrivning likställda avgifter eller böter, ansvarig för redovisningen och för skada, som av fjärdings- mannens eller exekutionsbetjäntens fel eller försummelse kan följa. Under nuvarande förhållanden, då landsfiskalerna knappast utöva nämnvärt inflytande på tillsättningen av fjärdingsmän, torde denna bestämmelse icke kunna anses överensstämma med billighet och rättvisa. Men även om, såsom här kom- mer att föreslås, fjärdingsmännen utses av Konungens befallningshavande, efter det, bland andra, landsfiskalerna blivit hörda, torde dock en dylik ansvars- bestämmelse vara allt för sträng. Principiellt bör väl icke sådant ansvar åläggas en tjänsteman annat än såsom påföljd för försummelse av en tjänste- plikt. Med den stora mängden av indrivningsärenden är det emellertid i de festa fall alldeles omöjligt för landsfiskalen att vid sidan av övriga åligganden kunna övervaka honom underordnade indrivningsmän. Någon försummelse i detta avseende kan således i regel icke ligga landsfiskalen till last. Ej heller får enligt det nyss berörda ändringsförslaget landsfiskalen avgörandet 1 fråga om fjärdingsmannens tillsättning. Någon särskild ersättningsskyldighet bör där- för icke åläggas landsfiskalen. Med landsfiskalens åligganden 1 övrigt torde det icke vara möjligt att förutsätta någon övervakning från hans sida över indrivningsverksamheten i vidare mån än som följer av hans egen skyldighet att redovisa inom vissa frister. Ansvarighet synes därför endast böra drabba landsfiskalen i det fall, att han enligt allmänna rättsgrundsatser kan anses hava gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten samt därigenom förorsakat förlusten. Om denna ändring skulle kunna giva anledning till farhågor för ökade brister i fjärdingsmännens redovisning, torde korrektivet få sökas i de stärkta garantierna vid tillsättningen. Däremot skulle det icke väl överens- stämma med förslagets strävan att frigöra landsfiskalerna från kontorsarbetet att pålägga dem utsträckt kontroll över fjärdingsmännen. ?)

1) Jfr K. Br. den 3 maj 1907 angående rese- och traktamentsersättningar vid förordnanden inom landsstaten samt K. St. den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning, 37 8.

2) JIE N. J:sAL 1809 11 vr 795 BES: NOD a, 0 9 200 -åt

1641 22 14

Befrielse från ansvarel för fjärdingsmän.

• Sida 220
•  Original

Distrikts- indelning.

Den föreslagna lindringen torde såsom konsekvens föra med sig att även utmätningsmans extra ordinära ansvar för sitt substitut enligt 4 $ utsöknings- lagen borttages — en reform, som redan tidigare påyrkats och som särskilt med hänsyn till förhållandena i Stockholm torde vara av behovet påkallad. !) I stället torde statens ansvar enligt lagen den 10 juli 1899 böra utvidgas.

Vad som sagts om fjärdingsmän kommer enligt förslaget även att gälla med avseende å landsfiskalsbiträden.

Förslag till de senast anförda ändringarna i rest- och bötesindrivningsför- ordningarna hava utarbetats, varemot ändringsförslag i övrigt i anledning av de här ovan förordade ändringarna i fråga om restindrivningen icke ansetts böra framläggas, förr än vederbörandes yttranden inhämtats.

III. Fjärdingsmän.

I grundlinjerna har uttalats, att fjärdingsmännen böra bliva av.sin verk- samhet såsom polismän och indrivare fullt sysselsatta befattningshavare.

Den omständigheten, att tjänstgörimgsområdet för dem blir tillräckligt stort, kommer således att få en grundläggande betydelse för befattningens karaktär. Då det gäller att bestämma tjänstgöringsområdena i de särskilda fallen, bör detta givetvis icke ske annat än efter lokal prövning för varje särskilt område. Så växlande som förhållandena äro i rikets olika delar, torde något annat i själva verket knappast kunna tänkas. TI lagen torde allenast kunna angivas såsom huvudgrunder, att distrikten skola i avseende å folkmängd, ytinnehåll, näringar och övriga omständigheter hava sådan omfattning, att tjänsteinne- havaren kan antagas få full sysselsättning med det honom åliggande polis- och indrivningsarbetet. Distrikt bör på grund av det redovisnings- och subordinationsförhållande, i vilket fjärdingsmannen står till landsfiskalen, icke bildas av delar från olika landsfiskalsdistrikt. Däremot kunna liksom enligt nu gällande lag flera kommuner eller delar av sådana sammanföras till ett distrikt, likaväl som kommun kan uppdelas i flera distrikt. Kan en folkrik kommun icke lämpligen uppdelas lokalt, må fiera fjärdingsmän anställas i samma distrikt.

Den mest verksamma drivkraften för att få fram enighet om distrikt av lämplig storlek torde bliva avlöningen. Då fjärdingsmannen för närvarande: i regel är synnerligen lågt avlönad, enligt vad den föregående utredningen ådagalägger, kommer avlöningens uppbringande till en höjd, som erfordras för: en fullt sysselsatt befattuingshavare, att medföra någon kostnadsökning, vilken kommunerna säkerligen bliva angelägna att kunna utjämna genom samman- föring av flera kommuner till ett distrikt.

Emellertid torde det vara otvivelaktigt, att ej heller den typ, vilken här förordats såsom den normala, passar för alla de växlande förhållandena på rikets landsbygd, till exempel icke för en avlägset belägen ö eller en avskild bygd i fjälltrakten eller eljest ett område, som självt icke är tillräckligt stort för att bilda ett normaldistrikt, men vars sammanföring med annat område- skulle medföra olägenhet för tjänstens utövning. I dylika fall torde det icke vara lämpligt att göra försök till någon konstlad distriktsbildning. TI stället bör området fortfarande få bilda ett särskilt distrikt, vars befattningshavare då. givetvis icke kommer att få full vare sig sysselsättning eller avlöning. Däremot bör det icke möta hinder att sammanslå kommuner ay olika struktur, t. ex. industri- och lantbrukarkommuner, till-ett distrikt. Den olika arbets- bördan från kommunerna kommer då sannolikt att ungefär motsvaras av an— delen i fjärdingsmannens avlöning.

DN Jfr NoIsA 1920-323

• Sida 221
•  Original

Förslag till distriktsindelning bör för varje landsfiskalsdistrikt uppgöras av landsfiskalen och överlämnas till vederbörande kommunalfullmäktige eller kommunalstämma för yttrande. Sedan dessa yttranden inkommit samt lands- fogden avgivit utlåtande, har Konungens befallningshavande att meddela beslut.

södra och mellersta Sverige områden med i genomsnitt ett invånarantal av omkring 4,000 bilda normaldistrikt. Under förutsättning att en dylik indel- ning kunde genomföras över hela landsbygden, skulle således det nuvarande antalet fjärdingsmän, 2,790 stycken, komma att reduceras till omkring 1,000. : Antalet kommer emellertid säkerligen att bliva avsevärt högre till följd av be- folkningens gleshet i nordliga Sverige och genom de nyss berörda särskilda orsakerna till minskning av fjärdingsmansdistriktens storlek. En försöksvis under hand företagen distriktsindelning av Stockholms län tyder också på högre siffror. I de ekonomiska beräkningarna har antalet distrikt för hela riket antagits utgöra 1,500.

Några av de allvarligaste anmärkningarna mot fjärdingsmansinrättningens nuvarande anordning hava riktats mot hans osjälvständiga ställning. Det ligger också i sakens natur, att en underordnad befattningshavare, som å ena sidan har till uppgift att utöva viss tvångsmakt, fysisk eller ekonomisk, och å andra sidan är med avseende på avlöning och bibehållandet vid tjänsten beroende av val för kort tid, svårligen skall kunna undgå, att ställningens osäkerhet inverkar på hans tjänsteutövning. Att så för närvarande är förhål- landet, är också till övermått intygat. För framtiden är det nödvändigt att helt komma ifrån de vanskliga vanor, som här tyckas på många håll hava utbildat sig. . 7,

För att erhålla full säkerhet i detta hänseende torde man vara nödsakad att övergiva tillsättningen medelst val på viss tid och övergå till att låta ifrågavarande befattningshavare, liksom övriga polismän, tillsättas av Konun- gens befallningshavande genom konstitutorial. Dock bör sådant förordnande icke meddelas, förr än sökanden tjänstgjort såsom fjärdingsman eller polisman minst två år. Befattningen bör sökas hos landsfiskalen, vilken, efter det veder- börande kommunalnämnd yttrat sig angående de sökande, avgiver förord för en av dem, varefter handlingarna insändas till Konungens befallningshavande för slutlig behandling. " Att föreskriva förslag vare sig av kommunal myndighet eller landsfiskalen torde knappast vara lämpligt, då speciella kompetensvillkor icke gärna kunna uppställas och den personliga dugligheten för tjänsten och vederhäftigheten böra vara avgörande vid tillsättningen, icke pappersmeriter.

Huru vid sjukdom eller vakans skall förfaras, skall framgå av den instruktion, som Konungens befallningshavande skall hava att utfärda.

I avseende på kompetensvillkor för fjärdingsmansbefattningen torde åt- minstone för närvarande, icke kunna uppställas andra fordringar än att sökan- den skall hava uppnått 21 års ålder, hava god hälsa och stark kroppsbyggnad, kunna läsa och skriva samt räkna hela tal och bråk ävensom uppfylla de all- männa medborgerliga förutsättningarna i övrigt för att utöva kommunal be- fattning och hava gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet.

Från några håll har föreslagits, att fjärdingsmannen borde ställa borgen för omhänderhavda medel. I de levnadsvillkor, vari de flesta sökande antag- ligen lära befinna sig, torde dock en sådan föreskrift bliva alltför betungande.

Tillsättning.

Kompetens- villkor.

Verksamhet

• Sida 222
•  Original

mannens möjlighet att bevaka sitt distrikt blir mindre. Redan de nu vanliga fjärdingsmansdistrikten, socknarna, äro dock i allmänhet så stora, att någon regelbunden bevakning såsom patrullerande ordningspolis i distriktet icke gärna kan ifrågakomma. Den polistjänst, som för närvarande utföres av fjärdingsmän vid marknader, inskrivning av värnpliktiga, större auktioner och dylikt kan tydligen ombesörjas även av en fjärdingsman med större distrikt. Därjämte torde det kunna förutsättas såsom säkert, att fjärdingsmannens ställning såsom tjänsteman och medlem av hela landets polisorganisation kommer att öka hans benägenhet och förmåga att verka för ordningens upp- rätthållande, då det erfordras.

Såsom självständigt handlande kriminalpolis synes fjärdingsmannen för närvarande hava mycket liten betydelse. Hans verksamhet i avseende å brottslingars efterspanande torde 1 allmänhet inskränka sig till att närvara vid landsfiskalens förhör och undersökningar, varvid fjärdingsmannens lokal- och personalkännedom givetvis kan komma till god användning. Enligt det föreliggande förslaget åter kommer själva -den tekniska detektivkunskapen att representeras av särskilt utbildad personal, vilken vid behov ställes till för- fogande. Fjärdingsmannens kunskap om ort och befolkning kan däremot fortfarande vara till stort gagn, och den bör efter någon tids tjänstgöring bliva lika fullgod i ett större distrikt som i ett mindre. Därjämte böra fjärdingsmännen med den förändrade ställning, som här avses för dem, icke vidare kunna av ovidkommande hänsyn avhållas från att anmäla eller ingripa mot förseelser, om vilka de erhålla kännedom. TI den mån det fort- farande är oundvikligt, att landsfiskalerna bliva bundna vid tjänsterummet, få dylika anmälningar stor betydelse för rättsskyddet på landsbygden.

I egenskap av polismän äro fjärdingsmännen, liksom alla andra polismän, skyldiga att efter order av landsfiskalen, landsfogden eller Konungens befall- ningshavande tjänstgöra utom sitt ordinarie tjänstgöringsområde, icke endast vid de tillfällen, som nu angivas i instruktionen eller som äro därmed jäm- förliga, utan när helst det påkallas av överordnad polismyndighet. Men visserligen skall fjärdingsman, liksom annan polisman, åtnjuta särskild gott- görelse för dylik tjänstgöring.

Den här förordade fjärdingsmansbefattningens normaltyp karaktäriseras därav, att fjärdingsmannen har full sysselsättning med polis- och indrivnings- göromål. Polismän komma att förordnas å landsbygden endast å sådana platser, där stadig tjänstgöring av ordningspolis anses nödvändig. En sam- mankoppling av sådan polistjänst med indrivningssysslor är för närvarande rent av förutsatt i de ovan omnämnda föreskrifterna angående polisbevakning i köpingar. De inkomna uppgifterna visa dessutom, att på åtskilliga andra håll Konungens befallningshavande förordnat fjärdingsman att förrätta polis- tjänst, varmed daglig patrulltjänstgöring är förenad. Även för framtiden kan det uppenbarligen tänkas, att sådan polistjänst erfordras på en plats, men att polismannens tjänstgöring dock lämpligen bör fyllas ut med indrivnings- göromål. Understundom förekommer också, att polisbevakning erfordras en- dast vid vissa mer eller mindre regelbundet återkommande tillfällen, t. ex. helgdagar och eftermiddagar före helgdag. Aven detta kan vara exempel på fall, då en förening av sysslorna är lämplig. Den befattningshavare, som har att ombesörja både polis- och indrivningsarbete, skall förordnas till fjärdings- man för att därmed uttryckligen angiva hans speciella ansvar för medelsredo- visningen och hans rätt till indrivningsprovision.

Frågan, om patrulltjänstgöring, som i större eller mindre utsträckning anses behövlig på viss plats, bör förenas med indrivningsgöromål, måste avgöras vid regleringen av fjärdingsmansdistrikten. I allmänhet torde det väl bliva

• Sida 223
•  Original

så, att, så snart det icke är fråga om ett tättbebyggt samhälle med så stor befolkning, att indrivnings- och polisgöromålen inom detsamma utgöra lämp- lig sysselsättning för en befattningshavare, utan han måste utsträcka sin in- drivningsverksamhet utanför det område, där patrulltjänstgöringen skall ske, kommer en kombination icke att bliva lämplig. Antingen den ena eller andra uppgiften blir sannolikt lidande. Gäller det endast regelbunden tjänstgöring som ordningspolis någon dag i veckan, kunna dock förhållandena ställa sig annor- lunda. Ömständigheterna torde vara så växlande, även den personliga dug- ligheten hos en viss befattningshavare kan spela en viss roll, så att avgöran- det måste anförtros åt Konungens befallningshavandes prövning i de speciella fallen. Huvudsynpunkten därvid måste emellertid vara, att polisverksamheten kommer att bestridas på tillfredsställande sätt. Kan detta icke åstadkommas genom en av både indrivnings- och polistjänst upptagen person, är det att föredraga, att göromålen delas upp på två befattningshavare, även om ingen av dessa skulle få full sysselsättning och således ej heller fult avlöning.

Vad indrivningsarbetet beträffar torde det vara uppenbart, att en person med vana vid arbetet har lättare att få in restantierna och kan sköta göro- målen mera på egen hand samt sålunda minska landsfiskalens arbete i mycket högre grad än en fjärdingsman, som från början är obekant med indrivnings- arbetet och stannar kvar i tjänsten endast en kort tid. Aven i detta avseende och härigenom indirekt för polisverksamheten torde förslaget innebära en väsentlig förbättring.

Med avseende å sådana fjärdingsmän, som enligt den nya organisationen icke få full sysselsättning av sin tjänst, t. ex. fjärdingsmän på avlägset liggande smärre öar eller i ödebygdsdistrikt, måste det prövas av Konungens befall- ningshavande i varje fall, huruvida de kunna erhålla ordinarie anställning. I regel torde så icke bliva förhållandet. Deras huvudsakliga verksamhet kom- mer fortfarande som hittills att bliva något annat yrke, deras arbete i tjänsten blir ofta mycket obetydligt, och deras avlöning måste bestämmas i förhållande därtill. De fylla således icke de förutsättningar, vilka pläga fordras för ordi- narie anställning. Även ur pensioneringssynpunkt skulle det möta svårigheter att behandla dem som ordinarie befattningshavare.

Fjärdingsmanen bör inom distriktet vara bosatt på en ort, som med avse- ende å utövningen av hans verksamhet, telefonförbindelses anordnande och dylika förhållanden är lämplig. Bestämmandet av bostadsorten bör ankomma på landsfiskalen.

Ordinarie fjärdingsmän förordnas av Konungens befallningshavande. Sådana befattningshavare, vilkas anställning såsom extra ordinarie beror på befatt- ningens egen beskaffenhet och vilkas anställning är avsedd att vara stadig- varande, böra likaledes förordnas av Konungens befallningshavande, för att därigenom den stadigvarande karaktären av deras anställning skall angivas. Ordinarie fjärdingsmän erhålla konstitutorial, efter det de haft anställning vid polisväsendet i minst två år i följd. ')

Avsked meddelas av samma myndighet, som antagit befattningshavaren. Befattningshavare, som icke erhållit konstitutorial, vare sig på grund av befatt- ningens beskaffenhet eller därför, att han icke haft anställning tillräckligt lång tid, kan avskedas även på grund av olämplighet eller av annan anledning genom beslut av den myndighet, som meddelat anställningen.

Antagning och avsked.

• Sida 224
•  Original

IV. Polismän på landet.

a) Förändring av köpingsåklagarnas ställning.

Bland den nuvarande polispersonalen på landsbygden hava särskilt behand- lats de s. k. köpingsåklagarna. Den därvid lämnade statistiska redogörelsen för deras verksamhet (tabell 8) giver vid handen, att de till övervägande del äro sysselsatta med polisgöromål. I de flesta av ifrågavarande åklagardistrikt äro åtalen för brott, varå kan följa fängelse i sex månader eller högre straff, mycket få. Övriga åtal synas, att döma av några lämnade uppgifter, huvudsakligen röra fylleriförseelser. Utsöknings- och indrivningsärenden kunna icke i regel taga köpingsåklagarnas tid i anspråk, 1 det att, så vitt uppgifterna utvisa, endast sex av de 39 köpingsåklagare, angående vilka uppgifter lämnats, äro förordnade till utmätningsmän. Då det oaktat dylika ärenden understundom omnämnts av vissa befattningshavare, torde därmed åsyftas indrivnings- eller handräck- nings- eller andra verkställighetsärenden, som de i likhet med fjärdingsmän haft att ombesörja.

Av köpingsåklagarna själva har betonats oklarheten och osäkerheten i deras nuvarande ställning, och de hava framhållit såsom önskemål och ur allmän synpunkt lämpligt, att deras tjänstgöringsområden ombildades till fullt själv- ständiga åklagardistrikt, jämförliga med städerna.

Det torde vara obestridligt, att det nuvarande förhållandet i åtskilliga fall medför ovisshet om befattningshavarnas inbördes kompetens och även kan leda till slitningar mellan de olika befattningshavarna. Det är därför väl för- klarligt, att köpingsåklagarna önska en förändring i sin ställning till likhet med övriga underåklagare. Härmed är dock icke avgjort, att en förändring i sådan riktning är lämplig ur det allmännas synpunkt. Avgörandet måste bero på den ena eller andra ändringens verkan i straffprocessuellt avseende. Det måste erinras, att ett alltför stort antal åklagare bidrager till att sänka for- dringarna på kåren och att åklagarna i små distrikt, där den praktiska erfaren- heten blir obetydlig, icke gärna hava möjlighet att i längden bibehålla kom- petensen, även om denna från början är god.

För så vitt rör åklagarbefogenheten, torde frågan därför gälla, huruvida sär- skilda åklagare för de ifrågavarande områdena äro behövliga, för att åklagar- verksamheten där och i vederbörande landsfiskalsdistrikt skall kunna bedrivas med kraft, eller om landsfiskalerna, åtminstone efter de här föreslagna lätt- naderna i deras verksamhet, kunna ombesörja även de åtal, som nu utföras av köpingsåklagarna. En undersökning av dessa omständigheter synes giva till resultat, att jämväl sistnämnda verksamhet kan skötas av landsfiskalerna, med undantag dock för köpingarna Lidingön och Sundbyberg. Om detta resultat är riktigt, torde det ur de förut angivna allmänna synpunkterna vara lämp- ligast, att med nämnda undantag ifrågavarande befattningshavares åtalsmyndig- het får upphöra. I anledning härav bör ändring vidtagas i landsfiskalsinstruk- tionen $ 13 samt dessutom cirkulär utfärdas till Konungens befallningshavande, att dylikt åklagarförordnande icke vidare må meddelas.

Beträffande åter nyssberörda två köpingar hava dessa nått en sådan storlek samt tillhöra landsfiskalsdistrikt, vilka äro så betungade, att åklagarverksam- heten i köpingarna säkerligen icke utan olägenhet kan läggas till vederbörande landsfiskals arbetsbörda. Det riktiga i betraktande av dessa köpingars redan uppnådda utveckling synes vara, att var och en av dem får bilda ett eget landsfiskalsdistrikt. !) I övrigt böra således de nuvarande köpingsåklagarna övergå till att allenast utöva det lokala förmansskapet över de i veder- börande orter anställda polisstyrkorna. De erhålla således samma ställning,

!) Se emellertid angående Sundbyberg s. 208 not. 3.

• Sida 225
•  Original

som föreslås för motsvarande befattningshavare i vissa mindre städer, och bliva likasom dessa underställda landsfiskalen i distriktet.

Av nuvarande köpingsåklagare har flertalet avlagt länsmans- eller landsfiskals- examen. !) För dessa kommer den föreslagna ändringen sannolikt att kännas som en obefogad degradering. Det torde därför böra bliva föremål för Konun- gens befallningshavandes uppmärksamhet, i vad mån befordran till lands- fiskaler kan beredas dem.

Vid behandlingen i det föregående av landsfiskalernas tjänstgöring hava flera anordningar föreslagits i syfte att bereda tillräckligt utrymme åt åklagar- och polisgöromålen såsom landsfiskalernas huvudsakliga sysselsättning. Ur denna synpunkt är det uppenbarligen önskvärt, att poliskommissarierna, där så ske kan, förordnas till utmätningsmän enligt 3 $ utsökningslagen, varav också synes böra följa, att de hava att självständigt ombesörja och redovisa för rest- indrivning och verkställighet av böter. Med hänsyn till den utbildning, fler- talet av de nuvarande poliskommissarierna erhållit, torde dylika förordnanden kunna meddelas i stor utsträckning. Därmed vinnes också minskning i kost- naden för den enskilde utmätningsborgenären eller gäldenären.

Då här föreslås, att åtalsbefogenheten skall bortfalla, finnes icke längre till- räcklig anledning att av ifrågavarande befattningshavare kräva annan utbildning än såsom polismän. Jämväl i detta avseende kommer således överensstäm- melse att råda med de minsta städerna.

b) Övriga i visst samhälle på landet anställda polismän.

munala representationen. I överensstämmelse därmed lämnas här icke något förslag angående polispersonalens antal eller sammansättning på de särskilda platserna å landsbygden. Man måste här utgå ifrån den nuvarande anord- ningen av särskilt förordnad polispersonal?), oaktat det är intygat, att den på åtskilliga ställen är otillräcklig.

Besluta kommunalfullmäktige (köpings- eller municipalfullmäktige) i något samhälle eller landsting, att förstärkning eller minskning eller ändring av själva organisationen skall äga rum, måste beslutet underställas Konungens befallningshavandes prövning. Finner Konungens befallningshavande, att ändring av den gällande organisationen bör ske i ett eller annat avseende, har Konungens befallningshavande att göra framställning därom till veder- börande representation. Initiativ kan givetvis även tagas av landsfiskal eller landsfogde genom hemställan till Konungens befallningshavande om åtgärd. Föranleder icke Konungens befallningshavandes framställning den förändring, som Konungens befallningshavande anser nödig, har Konungens befallnings- havande' att förelägga kommun, samhälle eller landsting vid vite att inom viss tid vidtaga den erforderliga åtgärden, på samma sätt som för närvarande kan ske &t. ex. i fråga om hälsovårdens ordnande.?) Vitesföreläggande kan över- klagas hos regeringsrätten.?) Då vite, varom här är fråga, endast har karak- er av tvångsmedel, icke straff, torde det även böra utdömas i administrativ ordning.

På detta sätt kommer antalet befattningshavare på varje plats att bliva bestämt.

1) Se ovan s. 49.

2) Jfr tabell 11'B. 3) Jfr t. ex. epidemilagen den 19 juni 1919 26 $ 2 mom.; hälsovårdsstadgan s. d. 55 $ 2 mom. 4) Jfr regeringsrättslagen 2 $ mom. 17.

Lokalorga- nisationernas fastställande.

• Sida 226
•  Original

Föreligger ett stadigvarande behov av personal, som har polisverksamhet till huvudsaklig sysselsättning, bör denna personal erhålla ordinarie anställning.

Beträffande prövningen av nämnda fråga hänvisas till vad som yttrats angående fjärdingsmännen. Det bör tilläggas, att hinder mot ordinarie anställ- ning torde föreligga jämväl med avseende å sådana polismän, som anställas endast för ett kortvarigt behov, t. ex. under det en viss anläggning pågår, vilken föranleder tillopp av ett antal lösa arbetare till anläggningsorten.

I likhet med vad som föreslagits med avseende å fjärdingsmännen bör landsfiskalen äga att bestämma den ort, där polisman skall vara bosatt.

Extra järn- Enligt vad som omnämnts i redogörelsen för nuvarande polisorganisation vägspolis 0. d. föreskrives understundom av Kungl. Maj:t vid meddelandet av koncession, att det skall åligga koncessionssökanden att bekosta erforderlig polisbevakning eller, vid beslut om statsbaneanläggning, att av de för anläggningen anvisade medlen skall anordnas polisbevakning.

Dylika på särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut vilande polisanord- ningar falla utom ramen för det här framlagda förslaget. De torde såsom hittills böra ankomma på prövning i varje särskilt fall. På samma sätt före- kommer nu att polisbevakning vid viss tillställning eller vid en hälsobrunn bekostas av anordnaren eller ägaren. Något hinder att förfara på detta sätt bör ej den nya organisationen medföra. Det bör i detta sammanhang om- nämnas, att tillräckliga skäl icke synts föreligga att genom särskild lagstift- ning skapa möjlighet att eljest ålägga enskilda att anordna och bekosta polis- bevakning. Med nyssnämnda undantag komma därför för framtiden de nu utgående bidragen från enskilda eller bolag att bortfalla.

Kompetens- — Att döma av de inkomna upplysningarna finnas för närvarande icke någon- vilkor. städes på landet fastställda kompetensvillkor för polispersonalen. Emellertid är det tydligen viktigt för hela organisationens effektivitet, att densamma be- står av personal, som genom särskild utbildning fått lära känna polisens upp- gifter och ansvar. En likformig utbildning underlättar samarbetet mellan polispersonalen från olika platser. Genom att äga tillgång till skolad personal kan man också sätta ned fordringarna på numerären. Å andra sidan är det väl att begära för mycket, om varje ordningspolis på landsbygden skulle för- utsättas hava undergått fullständig polisutbildning. Ett dylikt krav har, såsom av det föregående framgår, icke ansetts kunna uppställas i fråga om fjärdings- männen. I fråga om här avsedda befattningshavare är det svårt att fastslå någon norm, beroende på anställningsorten. Åtskillnad kan icke göras mellan stad och land, därför att vissa småstäder påtagligen hava mindre behov av ut- bildad personal än åtskilliga köpingar och municipalsamhällen. Det skulle kunna ifrågasättas att principiellt uppställa krav på polisutbildning för alla polismän, men låta Konungens befallningshavande medgiva undantag såväl för befattningar å viss ort eller viss tjänst som för viss person. En undersökning av de platser på landet, där för närvarande finnes förordnad särskild polis- personal, visar emellertid med en tämligen hög grad av sannolikhet, att sär- skild polisutbildning kan undvaras i samhällen på landet med mindre invånar- antal än 5,000. Över denna gräns falla på landsbygden Sundbybergs och Lidingö köpingar samt Höganäs, Malmbergets och Kiruna municipalsamhällen ävensom Sandvikens bruk och Yttre Sandviken. Angående utbildningens beskaffenhet och sättet för dess ordnande hänvisas till det följande. För poliskommissarierna torde alltid böra uppehållas fordran på särskild utbildning.

• Sida 227
•  Original

I avseende å reglerna för polismäns antagande liksom beträffande medde- Antagning lande av avsked åt polismän, gäller det ovan angående fjärdingsmännen sagda. och avsked.

c) Av landsting anställd polispersonal.

Beträffande frågan om anställande av polispersonal för större område på landsbygden gäller likasom för kommunerna att beslutanderätten i första hand tillkommer representationen. Man har alltså för närvarande allenast att utgå från den nu i fyra län med bidrag från landstingen anställda personalen. I fråga om statskontrollen över anordningarnas tillräcklighet gäller detsamma som beträffande polisorganisationen i visst samhälle.

Såsom kompetensvillkor för ifrågavarande personal måste fordras polis- utbildning och för den ridande polisen givetvis ridskicklighet.

Beträffande antagande och avsked gäller vad förut yttrats angående fjär- dingsmännen.

d) Ordningsmän.

För behovet av polisskydd i vissa avlägsna bygder torde vid sidan av den regelbundna polisorganisationen böra finnas tillfälle till en särskild anordning. Det kan +t. ex. hända, att en avlägset liggande by med fredlig och ordnings- älskande befolkning blir hemsökt av en skara lösa arbetare vid en helg eller dylikt tillfälle och att dessa under rusets inflytande störa invånarnas hemfrid och understundom föröva våld å person eller egendom. Själva uppträdena avlöpa ofta på så kort tid, att det icke är möjligt för landsfiskal eller annan polis- man att hinna inställa sig. Det förefaller emellertid sannolikt, att om någon av de bofasta lantbrukarna på platsen, som besitter personlig auktoritet, ut- rustades med polismans myndighet, han skulle kunna ingripa och avstyra ofog. Ett förordnande till dylikt uppdrag skulle icke innebära annat än rätt och förpliktelse att uppträda som ordningspolis inom ett visst i förordnandet angivet område vid de tillfällen, då det enligt den förordnades egen uppfatt- ning erfordrades för ordningens upprätthållande på platsen. Då den för- ordnade uppträtt såsom ordningspolis, har han att så snart ske kan göra an- mälan därom hos landsfiskalen. !) Benämningen på en sålunda förordnad per- son bör lämpligen vara ordningsman för att utmärka skillnaden mellan hans uppgift och den vanlige polismannens och att han icke har samma tjänst- göringsskyldighet som polismän eller fjärdingsmän.

Verkan av den här föreslagna anordningen beror helt och hållet på, om man lyckas finna de rätta personerna, som äro villiga att åtaga sig uppdraget och äga erforderlig respekt och ansvarskänsla. Lyckas detta, torde det vara möjligt att på ett enkelt sätt till en viss grad avhjälpa den ofrånkomliga bristen på ordningspolis på landet. Medlet synes under alla omständigheter värt att pröva. I princip innebär det endast, att den enskilde medborgaren på ett i lag ordnat sätt tages i anspråk för att uppehålla rättsskyddet på en plats, dit de vanliga medlen icke räcka.

Ordningsman förordnas tills vidare och entledigas av Konungens befall- ningshavande på förslag av landsfiskalen efter landsfogdens hörande.

V. Polisorganisation i städerna. a) Stadsfiskalerna.

1 Jfr angående ersättning nedan s. 249 och 274.

• Sida 228
•  Original

Grunder för indragningen.

ning. Under nuvarande förhållanden, då varje stad har-sin egen stadsfiskal, har det uppenbarligen icke varit möjligt att överallt avpassa arbetsbördan så, att vederbörande stadsfiskal varit fullt sysselsatt av åklagar- eller åkla- gar- och polisverksamhet. Att så förhåller sig, ligger i sakens natur och framgår även därav, att på vissa håll med stadsfiskalsbefattningen kunnat förenas befattning såsom stadsfogde, utmätningsman, kronouppbördskassör eller stadskassör. Oriktig avpassning av arbetsbördan i motsatt riktning har däremot lättare kunnat undvikas, särskilt på grund av möjligheten att vid behov ändra arbetsfördelningen emellan stadsfiskalen och det övriga polis- befälet.

För nyss angivna syfte har man framför allt att undersöka, i vad mån en indragning av stadsfiskalstjänster kan ske. Dessutom bör beträffande de städer, i vilka stadsfiskalen nu icke har någon befattning med polisväsendet, under- sökas, huruvida icke stadsfiskalen lämpligen bör vara polischef.

Vad beträffar frågan om en eventuell indragning av stadsfiskalstjänster lärer en dylik indragning kunna ske allenast, i den mån det är möjligt att genom annan eller andra 1 orten bosatta, kompetenta befattningshavare få det arbete utfört, som för närvarande åligger stadsfiskalen. Verksamheten måste övertagas av landsfiskalen — någon annan kan härvid icke komma i fråga — och härför kräves, att landsfiskalen kan övertaga detta arbete utan att nödgas åsidosätta andra honom åliggande plikter. Här föreligger således enahanda spörsmål, som nyss behandlats med avseende å köpingsåklagarna. I allt vä- sentligt kan därför hänvisas till vad där anförts angående fördelarna ur straff- processuell synpunkt genom att indraga åklagarbefattningar med allt för ringa åtalsfrekvens och angående den större möjlighet att låta landsfiskalerna över- taga ökade åklagargöromål, som förslaget medför genom lättnader på andra håll. Därutöver bör påpekas, att den polisverksamhet, som nu åligger stads- fiskal, icke behöver betunga landsfiskalen med någon stor ny arbetsbörda, om det löpande polisarbetet i huvudsak lägges på en överkonstapel, vare sig sådan redan finnes eller en överkonstapelsbefattning med eller utan indragning av konstapelsbefattning inrättas. Och slutligen erinras, att landsfiskalens över- tagande av befälet över polisstyrkan underlättar ett användande av densamma i andra delar av landsfiskalsdistriktet. a

Frågan om vilka stadsfiskalstjänster, som vid ett statens övertagande av åklagar- och polisväsendet böra indragas, kan icke avgöras annat än efter undersökning av förhållandena i varje särskild stad. De avgörande faktorerna torde vara invånarantalet, åklagarverksamhetens omfattning och polispersona- lens antal. Av betydelse är jämväl arbetsbördan i angränsande landsfiskals- distrikt och landsfiskalens boningsort. Det visar sig emellertid, att i de allra festa fall, där den omhandlade ändringen kan ifrågasättas, är antingen lands- fiskalen redan bosatt i staden eller hans boningsort så närbelägen, att någon svårighet i avseende härå icke lärer uppkomma. TI varje fall ankommer det på Konungens befallningshavande att, om behov därav uppstår, förordna om ändrad boningsort för landsfiskalen.

Med hänsyn till befolkningens storlek torde man böra utgå ifrån att stä- der med 5,000 invånare och däröver såsom regel icke böra sakna egna åkla- gare. Aven om brottsligheten i vissa av dessa städer är relativt låg, måste man i en stad av nämnda storlek alltid räkna med möjligheten av en så hög brottslighet, att särskild åklagare icke kan undvaras. "Tills vidare torde dock även Mjölby, varest stadsfiskalstjänsten nu upprätthålles av landsfiskalen i Vifolka distrikt, kunna bibehålla denna anordning, oaktat staden den 31 de- cember 1921 uppnått ett invånarantal av 5,997. Åtalens antal var under det enda år — 1920 — för vilka uppgifter äro tillgängliga, synnerligen obetydligt,

• Sida 229
•  Original

nämligen 2 för grövre brott och 60 för ringare brott.!) -Polisstyrkan i staden utgjorde allenast två ordinarie och två extra poliskonstaplar. I enlighet med vad sålunda anförts har den följande undersökningen i övrigt synts böra inskränkas till städer med mindre än 5,000 invånare, Förhållandena i dessa städer framgår av följande tabell:

Stadsfiskalernas arbetsbörda m. m. i städer med mindre än 5,000 invånare.

I Högsta | Högsta I antalet |Medeltalet| antalet | grövre lav grövre ringare Stadens namn brott | brott brott

Medeltalet! Högsta |Medeltalet

av antalet | av kris-

ringare | kristids- | tidsför- Antalet Invånar- brott | förseelser) scelser | Poliser antal

I n | Djursholm 10 | Vaxholm 17 | Norrtälje 18 | Östhammar 0 | Öregrund 13 | Sigtuna 2 Torshälla 14 SKrängDÄSn: tosscssl des 16 Mariefred

Trosa

Söderköping Vadstena | Skänninge

| Värnamo ¹ Vetlanda

OTUDDN er cs sova sork Vimmerby Borgholm

Ronneby Sölvesborg Simrishamn Hässleholm

Skanör m. Falsterbo Taholm

| Kungsbacka Kungälv

Marstrand

Lysekil Strömstad Ulricehamn

| Hjo

Tidaholm

Filipstad Askersund

XT 75 213 42 19 37 31 179 24 20 81 135 69 2) 34 g 154 39 164 2 58 127 43 57 59 95 40 212 139 LIT 67

| 4 892 | 3894 | 4928 | 939 | 1220 727 1918 4533 | 1412 | 926 2595 2 884 1793 3723 3 149 1175 3019 1296 3423 3 829 2 372 3 320 1176 2216 1368 2 063 1819 4 154 2969 |. 3 264 2572 4589 4 814 2 063 2 458 3105 1868 3 256 | 4293 | 2 761 4327 3 064 3115 | 2 764 |

TOHO 0 20

ja

⁵ påd. VMB TBROUR IA oh ja

9 -

SSR

SS RAR TOA

SS

ee (CE må SOM wWRN-YVWOHYAH SAS

nr

vc S S sö : st He OTO OD OT OT HR OT UI HR OR OTO RI I: LO PI UI BI DI DI STR TI II Ha I OO HR OT HA RR DD HR OO UD FA UD UI OR OD

ORes -—

He HKH NRO READ —

vo oc

ND HA

om

22

VP AROR RR I IUI 00 DO BARA fo

ed Avon

do

ww

[0 SS

HH BRON TNHINUIRNURWOPNWHEHH WMV ONWIR-

HA

Hedemora Ludvika .... Sollefteå Örnsköldsvik

do OR RIAHODRADMDOH

oc

[Sd

ee BB ce 2

1) Jfr tabell 3. 2) Inklusive en överkonstapel. 3) Uppgift saknas, 4) Antalet upptaget enligt stadsfullmäktiges beslut, som ännu ej fastställts. 5) Fr. 0. m. 1921.

• Sida 230
•  Original

Specialförslag.

I fråga om åklagarverksamhetens omfattning såsom grund vid avgörandet av frågan om stadsfiskalsbefattnings indragning är det givetvis svårt att avgöra, huru gränsen bör dragas. Det relativt höga antalet åtal för grövre brott i Vaxholm, Filipstad och Sollefteå ävensom, beträffande Vaxholm och Sollefteå, den omständigheten, att dessa städer äro militära förläggningsorter, torde göra stadsfiskal behövlig i nämnda tre städer. Det relativt höga antalet åtal för ringare brott i Lindesberg, Örnsköldsvik och Haparanda torde motivera bibe- hållandet av stadsfiskal i dessa städer, vartill för Haparandas del kommer stadens egenskap av gränsstad. Frekvensen av båda slagen av brott i Norr- tälje och Lysekil synes föranleda, att stadsfiskalsbefattningen bör vara kvar även i dessa städer. i |

Med hänsyn till polispersonalens antal samt till antalet brott, som lyda under allmänt åtal, synes stadsfiskal böra bibehållas i Strängnäs, Vimmerby, Sölvesborg, Ronneby, Hässleholm, Strömstad, Ulricehamn och Hedemora. I Djursholm är visserligen åtalens antal synnerligen obetydligt, men då staden mycket snart kan förväntas komma att överstiga 5,000-invånargränsen, synes även här stadsfiskal böra bibehållas. Liknande skäl torde, om ock med i vissa avseenden mindre styrka, kunna åberopas för bibehållande av stadsfiskal i Tidaholm och Ludvika.

Vad Marstrand beträffar lärer det, så länge staden har egen rådstuvurätt, med hänsyn till stadens särskilt vintertiden dåliga kommunikationer icke vara möjligt att indraga stadsfiskalstjänsten. ;

Beträffande övriga 24 här ifrågavarande stadsfiskalstjänster i städerna Öst- hammar, Öregrund, Sigtuna, Torshälla, Mariefred, Trosa, Söderköping, Vad- stena, Skänninge, Värnamo, Vetlanda, Gränna, Borgholm, Simrishamn, Skanör med Falsterbo, Laholm, Kungsbacka, Kungälv, Hjo, Askersund, Nora, Säter, Skellefteå och Piteå torde det däremot bliva möjligt att indraga befattningen och låta stadsfiskalens åligganden övertagas av landsfiskal.

I den mån här avsedd stad har egen rådstuvurätt, erfordras uppenbarligen särskilda anordningar för att landsfiskalens skyldighet att närvara vid råd- stuvurätten icke skall sammanträffa med hans skyldighet att uppvakta vid vederbörande häradsrätt. I sådant syfte kan antingen domsagas samman- trädestur ändras, om domsagan icke redan har den andra turen med början på torsdag, eller rådstuvurätten, där det erfordras, förpliktas att för hand- läggning av åklagarmål sammanträda även å annan dag än måndag eller lands- fiskalens skyldighet att uppvakta vid häradsrätten ordnas så, att han får mån- dagen fri. Samtliga dessa anordningar torde kunna genomföras i administrativ ordning. Uppenbarligen bör i första hand den sist angivna anordningen komma till tillämpning, varom landsfogden har att draga försorg.

I övrigt bör vid åklagarväsendets övertagande av statsverket i fråga om de särskilda städerna iakttagas följande.

I Östhammar och Öregrund, vilka städer i judiciellt avseende tillhöra Frös- åkers tingslag av Norra Roslags domsaga, övertagas stadsfiskalernas göromål av landsfiskalen i Frösåkers distrikt, vilken bor I Östhammar. Därvid bör i Öregrund en överkonstapelsbefattning inrättas eller ock en konstapelsbefatt- ning omändras till överkonstapelsbefattning. så

I Sigtuna övertagas stadsfiskalens göromål av landsfiskalen i Ärlinghundra distrikt, vilken bor i Väsby. Anmärkas må, att Stockholms läns västra dom- saga, dit Arlinghundra landsfiskalsdistrikt hör, enligt gällande ordning har den andra sammanträdesturen, vid vilken sammanträdena börja på torsdagar.

De med stadsfiskalstjänsten i Torshälla förenade göromålen övertagas av landsfiskalen i Västerrekarne distrikt, vilken bor i Eskilstuna, varifrån goda järnvägsförbindelser med Torshälla finnas. I samband med stadsfiskalstjän-

• Sida 231
•  Original

'stens indragning bör en överkonstapelsbefattning inrättas på enahanda sätt som i Öregrund. Anmärkas må, att Västerrekarne landsfiskalsdistrikt tillhör Väster- och Österrekarne härads domsaga, vars sammanträden börja på måndagar.

De med stadsfiskalstjänsten 1 Mariefred förenade göromålen övertagas av landsfiskalen i Åkers distrikt, vilken bor i Valsberga. Visserligen tillhör staden samma pastorat som Kärnbo och Taxinge socknar i Selebo lands- fiskalsdistrikt, men med hänsyn till att kommunikationerna emellan Valsberga och Mariefred äro bättre ordnade än emellan Mariefred och Malmby, där lands- fiskalen i Selebo distrikt är bosatt, lärer den här föreslagna anordningen vara lämpligare än att låta göromålen övertagas av sistberörda landsfiskal. I samband med stadsfiskalstjänstens indragning bör en överkonstapelsbefattning inrättas på enahanda sätt som i Öregrund. Anmärkas må, att i Livgedingets dom- saga, dit Åkers landsfiskalsdistrikt hör, sammanträdena börja på måndagar.

De med stadsfiskalstjänsten i Trosa förenade göromålen överflyttas å landsfiskalen 1 Hölebo distrikt, vilken bor i Vagnhärad. Landsfiskalsdistriktet tillhör Jönåkers, Rönö och Hölebo härads tingslag, varest tingssammanträdena börja på måndagar.

I Söderköping övertagas stadsfiskalens göromål av landsfiskalen i Skärkinds distrikt, vilken bor i staden. 9Stadsfiskalstjänstens indragning bör föranleda inrättandet av en överkonstapelsbefattning. Sammanträdena i Hammarkinds härads med Stegeborgs skärgård och Skärkinds härads domsaga börja på måndagar.

I Vadstena övertagas stadsfiskalens göromål av landsfiskalen i Vadstena distrikt, vilken bor i staden. Tingssammanträdena i Aska, Dals och Bobergs härad, dit landsfiskalsdistriktet hör, börja på måndagar.

De med stadsfiskalstjänsten 1 Skänninge förenade göromålen överflyttas å landsfiskalen 1 Vifolka distrikt, vilken bor i Mjölby, med vilken ort Skänninge har goda järnvägsförbindelser. Med hänsyn till den ringa omfattningen av göromålen torde den omständigheten, att landsfiskalen jämväl, liksom nu, skall omhänderhava åklagar- och polisväsendet i Mjölby, icke utgöra något hinder för den här föreslagna anordningen. Det må erinras, att tingssamman- trädena 1 Vifolka härad f. n. börja på torsdagar.

I Värnamo, som i judiciellt avseende tillhör Östbo och Västbo härads dom- saga, övertagas de med stadsfiskalstjänsten förenade åklagargöromålen av lands- fiskalen i Värnamo distrikt, vilken bor i staden. Med hänsyn till stadens storlek bör för polisgöromålens handhavande inrättas en poliskommissarie- befattning. Poliskommissarien bör stå under landsfiskalens befäl. Skulle kommissariebefattning icke inrättas, bör i allt fall en överkonstapelsbefattning inrättas.

I Vetlanda, som i judiciellt avseende tillhör Östra härads domsaga, böra stadsfiskalsgöromålen på samma sätt som i Värnamo överflyttas å lands- fiskalen i Vetlanda distrikt, vilken bor i staden, samt en poliskommissarie- eller överkonstapelsbefattning inrättas i staden.

I Gränna överflyttas stadsfiskalsgöromålen å landsfiskalen i Vista distrikt, vilken bor i staden och redan nu bekläder stadsfiskalsbefattningen. JTLands- fiskalsdistriktet lyder under Tveta, Vista och Mo häradsrätt, vars samman- träden börja på måndagar. &

I Borgholm, som i judiciellt avseende tillhör Ölands domsaga, övertagas stadsfiskalens åligganden av landsfiskalen i Borgholms distrikt, vilken bor i staden. Indragningen av stadsfiskalstjänsten bör på enahanda sätt som i Öregrund föranleda inrättandet av en överkonstapelsbefattning.

I Simrishamn överflyttas stadsfiskalsgöromålen å landsfiskalen i Järrestads distrikt, vilken bor i staden och redan nu bekläder stadsfiskalssysslan. Samman- trädena i Ingelstads och Järrestads härads domsaga börja på måndagar.

• Sida 232
•  Original

IT Skanör med Falsterbo övertagas stadsfiskalsgöromålen av landsfiskalen i Vällinge distrikt, vilken bor i Vällinge, som har goda järnvägsförbindelser med Skanör och Falsterbo. I Oxie och Skytts härads domsaga, dit lands- fiskalsdistriktet hör, börja sammanträdena på torsdagar.

De med stadsfiskalsbefattningen i Laholm förenade göromålen överflyttas å landsfiskalen i Laholms distrikt, vilken bor i staden. Landsfiskalsdistriktet tillhör Höks härads tingsläg, där sammanträdena börja på måndagar.

Stadsfiskalens i Kungsbaeka åligganden övertagas av landsfiskalen i Kungs- backa distrikt, vilken bor i staden. Landsfiskalsdistriktet tillhör Fjäre härads tingslag, där tingssammanträdena börja på måndagar.

De med stadsfiskalstjänsten i Kungälv förenade göromålen överflyttas å landsfiskalen i Inlands södra distrikt, vilken bor i staden. I samband med stadsfiskalstjänstens indragning bör en av de tre konstapelsbefattningarna omändras till överkonstapelsbefattning. I Inlands domsaga, dit landsfiskals- distriktet hör, gäller ännu den gamla tingsordningen.

I Hjo övertagas stadsfiskalsgöromålen av landsfskalen i Hjo distrikt, vilken bor i staden. Saminanträdena i Gudhems och Kåkinds härads domsaga, dit landsfiskalsdistriktet hör, börja på måndagar.

De med stadsfiskalstjänsten i Askersund förenade göromålen övertagas av landsfiskalen i Sundbo distrikt, vilken bor i staden. I samband med stads- fiskalstjänstens indragning -bör på enahanda sätt som i Öregrund en över- konstapelsbefattning inrättas. Landsfiskalsdistriktet tillhör Västernärkes dom- saga, varest den gamla tingsordningen tillämpas.

Stadsfiskalens i Nora åligganden övertagas av landsfiskalen i Nora distrikt, vilken bor i staden. Landsfiskalsdistriktet hör till Nora domsaga, där samman- trädena börja på måndagar.

De med stadsfiskalstjänsten i Säter, som i judiciellt hänseende hör till Hedemora domsaga, förenade göromålen överflyttas å landsfiskalen i Torsångs. distrikt, vilken är bosatt i staden och redan bekläder stadsfiskalsbefattningen. Med hänsyn till nämnda två omständigheter torde den föreslagna anordningen icke böra förhindras därav, att landsfiskalsdistriktet tillhör Västerbergslags domsaga, i all synnerhet som Hedemora och Västerbergslags domsagor hava olika sammanträdesturer.

De stadsfiskalen i Skellefteå åliggande göromålen övertagas av landsfiskalen i Skellefteå södra distrikt, vilken liksom landsfiskalen i Skellefteå norra distrikt bor i staden, men har en väsentligt mindre arbetsbörda än denne.!) TLands- fiskalsdistriktet tillhör Västerbottens norra domsaga, där sammanträdena börja på måndagar. |

De med stadsfiskalstjänsten i Piteå förbundna göromålen tilldelas lands- fiskalen i Piteå södra distrikt, vilken bor i staden. I Piteå domsaga, dit nämnda distrikt hör, tillämpas ännu gamla tingsordningen.

I samband med statens övertagande av åklagarverksamheten böra stads- fiskalerna i de städer, där de för närvarande äro skilda från befattning med polisväsendet, bliva polischefer. I två städer, Ängelholm och :Umeå, torde i samband därmed poliskommissariebefattningarna kunna indragas. I övriga här avsedda städer?) lärer däremot stadsfiskalens arbetsbörda vara så stor, att någon personalminskning icke kan vinnas genom att stadsfiskalen blir ledare av stadens polis. : ;

Om nuvarande polismästarbefattningar indragas i vissa städer, torde det åtminstone på sina håll bliva nödvändigt att inrätta nya kommissarietjänster till stadsfiskalernas biträde.

1) 8e tab. 7. 2) Se s. 69 och tab. 3:

• Sida 233
•  Original

Slutligen må anmärkas, att stadsfiskal till likhet med landsfiskal bör upp- tagas bland dem, som då skyndsamhet är av nöden, hava befogenhet att re- kvirera militärhandräckning, och, 1 stället för borgmästare, erhålla befogenhet att hos norsk eller dansk polismyndighet begära provisorisk häktning.

Då staten tager om hand åklagarväsendet i städerna, kunna kompetens- fordringarna för åklagarna avpassas efter vad som i statens intresse är önsk- värt under jämförelse med åklagarna på landsbygden och efter förhållandena i de olika städerna.

Minimifordran på stadsfiskal bör liksom för landsfiskal vara att hava avlagt landsfiskalsexamen. ;

I de större städerna, där i allmänhet brottsfrekvensen är relativt stor och särskilt antalet grövre brott brukar vara betydande samt där å andra sidan lättare tillgång finnes till kvalificerade försvarsadvokater, är det ur processuell synpunkt behövligt, att åklagargöromålen skötas av befattningshavare med juridisk utbildning. Att på dessa åklagare således komma att ställas högre fordringar än man under nuvarande organisation kan tillämpa med avseende å underåklagare på landsbygden och i övriga städer, torde endast vara ägnat att underlätta ett framtida fullständigt ordnande av åklagarväsendet i samband med en eventuell straffprocessreform.

Till den grupp av städer, vilka böra äga åklagare med högre utbildning, borde lämpligen föras städer av sådan storlek, att de kunna antagas under alla förhållanden få bilda egen domkrets. Det låter sig emellertid icke göra att med säkerhet fastställa en sådan gräns under processutredningens nuvarande läge. Här har därför såsom en lämplig grund för åtskillnaden valts ett in- vånarantal av omkring 20,000 eller däröver. Med denna utgångspunkt böra högre kvalificerade åklagare finnas i följande städer: Stockholm, Uppsala,

Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Västerås och Gävle. Till samma grupp torde även böra hänföras städerna Landskrona, Halmstad och Karlstad på grund av den utveckling de redan nått eller synas stå i begrepp att vinna. Antalet av dessa städer blir således 18.

Beträffande personalorganisationen i övrigt i städerna har man liksom i fråga om den underordnade polispersonalen på landsbygden att utgå från den nuvarande organisationen. Förändringar däri ankomma 1 första hand på be- slut av stadsfullmäktige (allmän rådstuga) med underställning hos Konungens befallningshavande samt med befogenhet för Konungens befallningshavande att själv göra framställning om ändring och eventuellt giva föreläggande vid vite. Initiativ till hemställan hos Konungens befallningshavande kan tagas av den lokale polischefen eller landsfogden.

I fråga om sättet för den underordnade personalens anställning och avsked gäller detsamma som för fjärdingsmän och polismän på landsbygden.

I ett avseende måste emellertid en omedelbar utvidgning av personalorga- nisationen äga rum. På städernas detektivavdelningar skall enligt förslaget det detektivtekniska arbetet komma att vila därigenom, att kriminalpolisavdel- ningarna i vissa städer måste täcka behovet av specialutbildad detektivpersonal även på landsbygden. Såsom en utgångspunkt vid beräkningen av detta be- hov kan hänvisas till uppgifterna angående de nuvarande detektivavdelningarnas sammansättning i tabell 14, jämförda med de i tabell 3 intagna samt här ovan sid. 192—194 meddelade uppgifterna om åtals- och brottsfrekvensen i länen

Kompetens- villkor för stads- fiskalerna.

Lokalorga- nisationens fastställande.

Utvidgning: av kriminal- polisavdel- ningarna för landsbygdens behov.

• Sida 234
•  Original

Tentralavdel- ning för hela riket vid Stockholms kriminalpolis.

och i vissa städer. Emellertid är det svårt att med ledning av desså siffror få någon verklig beräkningsgrund för detektivavdelningarnas storlek på de olika orterna med de arbetsuppgifter, som här tillämnats nämnda avdelningar. Därtill är proportionen mellan brott och detektivpersonal alltför mycket väx- lande, från en man på omkring 10 åtal upp till en man på omkring 50 åtal. 'Om det antages, att nuvarande -detektivavdelningar — med undantag av Stockholms, som ombesörjer vissa funktioner för hela riket — icke hava större omfattning än som motsvarar behovet för vederbörande stad, skulle man även med beräkning av blott en detektivpolis på 50 åtal komma till en siffra av nära ett hundratal såsom sammanlagd ökning för landsbygdens be- hov. Med den osäkerhet, som vidlåder beräkningen, synes det emellertid vara lämpligare att till en början organisera denna del av polisväsendet allenast i så stor omfattning, som med visshet kan antagas vara erforderligt för att säkerställa systemets genomförande. Efter vunnen erfarenhet får därefter personalen ökas i mån av behov. Därigenom blir det också lättare att rekry- tera med lämpligt urval än om nuvarande detektivpersonal på en gång skulle ökas med mer än en tredjedel.

Beträffande placeringen av de ifrågavarande avdelningarna, framhålles till en början, att det för Stockholms län avgjort synes vara lämpligast att för- lägga den för länet avsedda detektivpersonalen till Stockholms stad, som är länets centrum i alla avseenden och där landsfogden även kommer att vara bosatt. Till Gottlands län kan knappast någon detektivavdelning lämpligen förläggas. Då länet har sina bästa förbindelser med Stockholm, torde det få anlita Stockholms detektivkår. Någon ökning av dess numerär av sistnämnda anledning torde dock icke erfordras med hänsyn till det ringa antalet brott i Gottlands län. I vart och ett av övriga län torde man böra utgå från ett minimum av två detektivpoliser efter ökningen.

Vid antalets bestämmande har hänsyn tagits till den relativa åtalsfrekvensen och nuvarande detektivpersonal ävensom till länens kommunikationer och areal.

Efter dessa grunder föreslås ökning av poliskårerna i nedannämnda städer med följande detektivpersonal: i Stockholm med 1 överkonstapel och 5 kon- staplar, i Uppsala med 2 konstaplar, i Nyköping med 2 konstaplar, i Linkö- ping med 2 konstaplar, i Jönköping med'3 konstaplar, 1 Växjö med 2 kon- staplar, i Kalmar med 2 konstaplar, i Karlskrona med 1 konstapel, 1 Kristian- stad med 2 konstaplar, i Malmö med 2 konstaplar, i Halmstad med 2 kon- staplar, i Göteborg med 2 konstaplar, i Vänersborg med 2 konstaplar, i Skövde med 2 konstaplar, i Karlstad med 3 konstaplar, i Örebro med 2 konstaplar, i Västerås med 2 konstaplar, i Falun med 4 konstaplar, i Gävle med 3 kon- staplar, i Härnösand med 2 konstaplar, i Sundsvall med 2 konstaplar, i Öster- sund med 2 konstaplar, i Umeå med 3 konstaplar och i Luleå med 3 konstaplar eller tillhopa med 58 man. |

I fråga om sammansättningen av städernas poliskårer med utgångspunkt från nuvarande organisation med de här föreslagna ändringarna hänvisas till tapell 11 AA:

I en ordnad organisation av kriminalpolisen måste visst arbete centraliseras såsom identifiering, registrering, rapporter från in- och utlandet, övervakning av internationella förbrytare och av passbestämmelsernas efterlevnad m. m. Så har också redan skett i någon mån, i det att kriminalavdelningen vid Stockholms polis- kår för hela riket ombesörjer vissa uppgifter av nämnda slag. Allteftersom kri- minalpolisens verksamhet utveckläs genom den här föreslagna organisationen, kommer sannolikt den centrala verksamheten att växa i omfattning. Det torde dock icke vara lämpligt att organisatoriskt utbryta avdelningarna från huvud- stadens polis i övrigt. Med bibehållet samband torde det vara lättare att åstad-

• Sida 235
•  Original

komma den erforderliga, oavbrutna samverkan med kriminalpolisens övriga avdelningar i Stockholms stad. Därigenom beredes också möjlighet till perso- nalomflyttning, i fall sådant skulle visa sig önskvärt.

På samma sätt som här föreslås, att landstinget skall bestrida kostnaderna för den del av detektivavdelningen i stad, som svarar mot landsbygdens be- hov, torde de avdelningar av Stockholms detektivpolis, vilka hava att utföra arbete för hela riket, böra bekostas av statsverket.

Att kriminalpolispersonalen icke kan fylla sina viktiga uppgifter utan sär- skild utbildning, torde vara uppenbart. I fråga om kriminalpolispersonalen i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län bör jämväl för vinnande av anställning fordras kunskap i finska språket.

Beträffande den övriga underordnade polispersonalen i städerna finnes för närvarande särskild utbildning anordnad allenast i de tre största städerna och Hälsingborg. Därjämte finnes i Uppsala en enskild utbildningsanstalt. Endast i de fyra förstnämnda kräves polisutbildning såsom villkor för ordinarie an- ställning.

Härvid synes man icke kunna stanna i den nya organisationen. Polis- tjänsten i något större städer torde i regel vara av den beskaffenhet, att det är i hög grad önskvärt, att polismännen besitta de kunskaper och det mera övade omdöme, som endast förvärvas genom särskild undervisning. Därigenom kan polispersonalen också bibringas en klarare uppfattning om polisväsendets uppgifter såsom ett led i det allmänna samhällsarbetet och speciellt i statens övriga verksamhet för att hålla rättsskyddet vid makt. För anställning såsom ordinarie polisman i stad torde man därför böra uppställa som regel fordran på genomgången särskild utbildning.

Emellertid råder det uppenbarligen en mycket stor skillnad i avseende på behovet av utbildning i olika städer. I likhet med vad som föreslagits för mindre samhällen på landsbygden synes man därför icke böra kräva särskild RR i de minsta städerna. Det skulle kunna ifrågasättas att även är draga gränsen allenast efter invånarantalet, såsom förslaget innebär för landsbygdens del. Redogörelsen för brottmålsfrekvensen m. m. i sammanhang med frågan om stadsfiskalernas indragning i vissa städer synes dock visa, att åtskilliga städer, vilkas invånarantal falla under den för landsbygden antagna gränssiffran 5,000, hava behov av mera kvalificerad polispersonal. Det torde därför vara lämpligast att följa den i fråga om stadsfiskalsbefattningarnas bi- behållande uppdragna åtskillnaden och således fordra särskild utbildning för polispersonalen i alla de städer, där stadsfiskaler enligt förslaget komma att bibehållas.

Angående sättet för utbildningens anordnande och utbildningens beskaffen- het hänvisas till det följande.

VI. Reservpolisorganisation.

Syftet med den föreslagna organisationen är att utan betydande ökning av polispersonalens antal kunna såväl för upptäckande av brott som för ord- ningens upprätthållande åstadkomma väsentligt stegrad effekt genom att per- sonalen för större distrikt ställes under enhetlig ledning och genom att hela polisstyrkan i riket göres användbar utanför sitt regelmässiga område. För normala förhållanden torde härmed behovet vara fyllt.

Emellertid kan det otvivelaktigt inträffa omständigheter, då en ökning av polisstyrkan visar sig behövlig på vissa platser, men en förflyttning av per- sonal från annan ort icke lämpligen kan äga rum. Ett i Norge år 1914 av-

Kompetens villkor.

• Sida 236
•  Original

Tjänste- pension.

givet kommittébetänkande samt en år 1920 till stortinget avgiven proposition med förslag till polislag upptaga båda bestämmelser angående »frivillig ordensvern». I England har man vid de tillfällen, då polisstyrkan är otill- räcklig, ansett sig böra lita till den allmänna medborgarandan och efter an- mälningar upptagit enskilda personer såsom för tillfället tjänstgörande polis- män i stor utsträckning. Här i landet skulle ett sådant försök åtminstone för närvarande säkerligen mötas med misstroende. För behovet av reserv får därför sörjas på annat sätt.

Enligt det nu framlagda förslaget äro polismännen till övervägande del skyldiga att avgå med rätt till pension vid 55 års ålder. Det är uppenbart, att bland de sålunda entledigade finnas åtskilliga, som tillfälligt kunna tjänst- göra i sin gamla anställning eller i varje fall sättas in i kontorstjänst och däri- genom avlösa tjänstgörande polismän för användning på annat håll. Här är så- ledes en rutinerad reserv, som bör tillvaratagas genom att såsom villkor för rätt till pension stadga skyldighet att till uppnådda 60 års ålder på kallelse träda i tjänst- göring, om personalen för ordningens upprätthållande behöver tillfälligt ökas. I synnerhet i de större städerna skapas därigenom möjlighet till en avsevärd ut- svällning av personalens numerär, vilken kan komma till användning vare sig det gäller ett tillfälligt behov på platsen eller att genom en sålunda vunnen för- stärkning få tillgång till så mycket personal, att hjälp kan lämnas till annat håll. Är det fråga om samma polisdistrikt, kan landsfogden beordra inkallelse av reservpolis på en plats för att därifrån kunna dirigera personal till annan plats. Begäres hos polischef i ett distrikt bistånd av polischefen i annat distrikt, innefattar dennes förut omnämnda skyldighet att tillhandagå med polishjälp även förpliktelse att inkalla reservpolis, om därigenom det nödställda. distriktet kan understödjas. Reservpolis bör dock icke vara skyldig att tjänst- göra utom sin tidigare anställningsort och ej heller under annan förutsättning än att han är bosatt därstädes. Skyldigheten bör begränsas till högst tjugo dagar om året. Stadgande härom har införts i förslaget till kungörelse an- gående pensionering av polispersonal. Under tjänstgöringen bör inkallad reservpolis erhålla ersättning med dagarvode, svarande mot vad av ordinarie polismans avlöning i den löneklass, han senast tillhört, belöper på samma tid.

Med avseende å fjärdingsmän torde en dylik anordning särskilt med hän- syn till deras högre pensionsålder sakna betydelse. ä

VII. Polispersonalens pensionering.

Erhåller polispersonalen den ställning, som i detta förslag förordats, måste därav bliva en nödvändig konsekvens, att den blir berättigad till pension.

De befattningar, vilka enligt förslaget skola övergå till statstjänster, böra upptagas i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

Vad beträffar frågan, huru pensioneringen bör handhavas för den personal, som skall avlönas med bidrag av statsmedel, torde det lämpligaste vara att låta pensioneringen övertagas av statens anstalt för pensionering av folkskol- lärare, till vilken man redan förlagt pensioneringen av ett stort antal be- fattningshavare, som avlönas av kommunerna med bidrag från statsverket.

Liksom statstjänstemän i allmänhet så väl som de, vilka äro delaktiga i nämnda pensionsanstalt, bör polispersonalen själv bidraga till sin pensionering med en tredjedel. Återstoden bör delas mellan å ena sidan staten och å den andra städer, kommuner och andra samhällen eller landsting enligt samma delningsgrund, som enligt förevarande förslag skall tillämpas i avseende å lönerna. Statsverket skall alltså vidkännas en sjättedel, och stad, annat sam- hälle eller landsting hälften. Statens ansvarighet bör dock så till vida bliva.

• Sida 237
•  Original

något större, som staten torde böra dels ytterligare bidraga till de lägst av- lönade befattningshavarnas pensionering (se nedan) och dels, i likhet med vad som skett för pensionering av de befattningshavare, som redan äro anslutna till statens anstalt för pensionering av folkskollärare, ikläda sig betalnings- skyldighet för brist, som kan uppkomma för anstalten i följd av att den kalkyl, som lägges till grund för pensionsbeloppen, till äventyrs befinnes icke hålla streck 1 verkligheten.

Pensionsunderlagets (pensionens) belopp föreslås lika med vad som gäller för statstjänstemän med avlöning, svarande mot de i avlöningsreglementet föreslagna grundlönerna; dock har pensionsunderlaget för fjärdingsmännen, vilka genom indrivningsprovisionen komma att i löneavseende bliva lik- ställda med poliskonstaplarna, jämnställts med dessas. Åldersgränsen för be- fattningshavares skyldighet att avgå bör, enligt vad erfarenheten från de större städerna giver vid handen, icke lämpligen sättas högre än till 55 levnadsår för överkonstaplar, lägre polismän och med dessa i löneavseende likställda. För fjärdingsmän, poliskommissarier, kriminalkommissarier, fotograf och magasins- förvaltare samt för kvinnliga skriv- och kontorsbiträden kan pensionsåldern bestämmas till 60 år samt för de få återstående befattningshavarna till 62 år.

Vad beträffar frågan om pensionsavgifternas storlek och den därmed sam- manhängande frågan om kostnaden för pensioneringen har en utredning verk- ställts av professorn vid Tekniska högskolan Erik Fagerholm.!) Av utred- ningen framgår, att polispersonalen i Stockholm — den enda ort, varifrån uppgifter kunnat läggas till grund för en undersökning — har en relativt stor dödlighet. Denna omständighet inverkar fördelaktigt i kostnadsavseende, så att pensioneringskostnaden trots den föreslagna låga pensionsåldern blir rela- tivt ringa. För att vinna säkerhet mot opåräknade utgifter, t. ex. genom att dödligheten gått ned under den genom statistiken hittills framkomna, har i utredningen räknats med en väsentligt lägre dödlighet än siffrorna från Stock- holm skulle leda tilll För fjärdingsmännen och övriga befattningshavare i : första lönegraden vilar beräkningen på de vanliga dödlighetssiffrorna för landet i dess helhet.

Utredningen ger till resultat, att den totala årliga kostnaden för pensione- ringen skulle bliva för polismännen med nuvarande personal omkring 940,000 kronor och för fjärdingsmännen — under förutsättning att dessas antal blir ungefär 1,500 — omkring 325,000 kronor eller tillsammans omkring 1,265,000 kronor, därav av statsmedel skulle utgå omkring 230,000 kronor. Därvid har förutsatts, att fjärdingsmän och med dem i löneavseende likställda manliga befattningshavare icke skola vidkännas högre kostnad för egen pensionering än 60 kronor om året samt att de ytterligare belopp, som enligt försäkrings- teknisk beräkning bort av dem gäldas, skola utgå av statsmedel.

Det är emellertid klart, att, då några tillförlitliga, särskilt för polisperso- nalen uträknade dödlighetssiffror icke för närvarande stå till buds, beräknin- garna måste underkastas periodisk kontroll, lämpligen vart femte år, och de ändringar genomföras i pensionsavgiften, som må föranledas av den då erhållna statistiken.

Den nyss angivna årliga kostnaden är beräknad under förutsättning att pensionsavgifter i vanlig ordning betalats av eller för befattningshavaren från det han erhållit ordinarie anställning.

Denna förutsättning är uppenbarligen icke riktig, därest jämväl de nuvarande befattningshavarna vid polisväsendet, efter att hava övergått på den nya ord- ningen och i enlighet därmed erhållit ordinarie tjänst, skola komma i åtnjutande

') Se bil. D. Utredningen avser endast manliga befattningshavare. I fråga om de få

kvinnliga befattningshavarna hava pensionsavgifterna beräknats till samma belopp, som till- lämpas för dylika befattningshavare i statstjänst.

• Sida 238
•  Original

Frågan om familje- pension.

av full pension. Emellertid lärer rättvisan kräva, att dessa befattningshavare omedelbart tillförsäkras de förmåner, som de skulle hava haft, om pensionsrätt från början tillförsäkrats dem. Det belopp, som kan erfordras för att åstad- komma den för deras pensionering Siu rderligg pensionsfonden, bör uttagas genom retroaktivavgifter, vilka böra liksom övriga pensionsavgifter bestridas till !/; av befattningshavaren själv, till hälften av samhälle eller landsting och till en sjättedel av statsverket. Befattningshavarna kunna dock icke tvingas att betala dylik retroaktivavgift, varför man måste giva bestämmelserna sådant innehåll, att befattningshavare, som icke vill inbetala retroaktivavgift, i stället får nöja sig med en motsvarande minskning av eventuell pension. Därvid förutsättes dock, att de kommuner, som för närvarande åtagit sig att utan bidrag av befattningshavarna tilldela dem pension, komma att, mot befrielse från pensioneringsskyldigheten, inbetala jämväl den på befattningshavarna be- löpande delen av retroaktivavgiften. |

Vad beträffar sättet för retroaktivavgifternas utbetalande har i förberörda utredning framlagts två alternativa förslag, av vilka det ena går ut på att retroaktivavgifterna beräknas såsom engångsavgifter och det andra att de enligt försäkringstekniska grunder fördelas på vederbörande befattningshavares hela återstående livstid. Av dessa torde den förra vara att föredraga, bland annat, på den grund att den befriar de mindre kommunerna från risken för avgifter under längre tid än den beräknade, om nämligen deras befattningshavare leva längre än den antagna medellivslängden. Engångsavgifterna skulle dock otvi- velaktigt bliva alltför betungande för kommunerna, om de skulle utbetalas på en gång. TI stället kan man använda samma metod, som redan kommit till tillämpning i reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. f., $ 9 mom. 3, eller att engångsavgiften fördelas på en längre tid, högst 30 år. För anstalten skulle enligt meddelad upplysning icke uppkomma några svårigheter, även om den sålunda föreslagna anordningen i vissa fall medför,

Någon exakt beräkning av engångsavgiften kan givetvis icke verkställas utan mycket tidsödande undersökningar. Under den allt utom säkra förut- sättningen, att medelåldern är för fjärdingsmän, poliskonstaplar och med dem likställda 40 år, för inspektionskonstaplar och kriminalkonstaplar ävensom överkonstaplar i de minsta städerna och på landet 45 år, för överkonstaplar i övriga städer, kriminalöverkonstaplar, fotograf, magasinsförvaltare samt polis- kommissarier i de minsta städerna eller på landet 50 år och för återstående manliga befattningshavare 55 år, samt under antagande, att engångsavgiften genomgående fördelas på 30 år, skulle man komma till ett årligt belopp av 1,863,000 kronor, därav av statsmedel 310,500 kronor, varmed alltså årskost- naderna skulle ökas under de första trettio åren. Antages medelåldern vara fem år mindre för samtliga befattningshavare, skulle detta medföra en reduk- tion till något mer än två tredjedelar av nyss angivna belopp. Beloppet 1,863,000 kronor är emellertid beräknat under förutsättning, bland annat, att 1,000 fjärdingsmän av de nuvarande skulle bliva pensionsberättigade med en tjänsteålder av 17 (40—23) år. Så väl nämnda personalsiffra som antalet tjänste- år äro antagligen för höga. Kostnaden torde därför komma att understiga den i detta avseende beräknade.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har förslag utarbetats till erforderliga tilläggsbestämmelser till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

• Sida 239
•  Original

havarna själva. Enligt vad som meddelats äro polismännens efterlevande ej sällan i den ställningen, att understöd genom pension skulle vara synnerligen behövligt. Emellertid har det icke synts möjligt att för närvarande föreslå ett fullständigt ordnande av familjepensioneringen på grund av de betydande kostnader, som sannolikt skulle krävas av den enskilde. Endast för ett fall, då polisman avlider till följd av skada i tjänsten utan eget förvållande, har understöd tillförsäkrats de närmaste efterlevande genom det allmännas försorg. I fråga om beloppet av detta understöd har det ansetts riktigast att framför allt söka förebygga nödtillstånd för de efterlevande, så att icke befattnings- havaren under tjänsteutövning, som är förenad med personlig fara, skall behöva tryckas av bekymmer för sin familj. Beloppet överstiger därför det minimi- belopp, som gäller för ett stort antal övriga befattningshavare med familje- pensionering enligt pensionsreglementet för folkskollärare m. fl.

Kostnaderna för det här föreslagna familjeunderstödet, vilka sannolikt bliva obetydliga, hava ansetts böra helt stanna på det allmänna med samma för- delning mellan stat och kommun, som föreslagits i fråga om avlöning och annan pensionering. I själva verket är detta understöd icke en pension, utan en avlöningsförmån. På grund härav och av andra tekniska skäl hava be- stämmelserna därom intagits i kungörelsen angående minimiavlöning.

Vad åter beträffar familjepensioneringen i övrigt måste densamma fortfarande ordnas på frivillighetens väg. I den mån samhälle redan åtagit sig familje- pensionering, förutsättes emellertid, att denna kommer att bestå.

VIII. Särskilda anordningar för polisorganisationens effektivitet.

a) Anordningar för polispersonalens utbildning.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att de nuvarande utbildnings- möjligheterna för polispersonalen icke äro synnerligen stora. I Stockholm är visserligen väl sörjt för dylik utbildning, och 1 vissa av de övriga större städerna har man ju också sökt att tillgodose utbildningsbehovet. Men på de festa håll lära, även om undervisning meddelas, möjligheterna att behörigen sörja för utbildningen vara skäligen begränsade. Särskilt gäller detta kriminalpolis- konstaplarna å orter, där endast ett fåtal dylika finnas. Emellertid måste, såsom tidigare framhållits, särskild teoretisk utbildning krävas ej blott av kriminal- polispersonalen utan även av den övriga personalen i städer, där stadsfiskaler skola finnas, och i samhällen på landsbygden med minst 5,000 invånare. Att här nöja sig med kurser, anordnade av vederbörande polisbefäl, är, såsom redan antytts, icke möjligt. Den behövliga undervisningen bör meddelas i polisskolor av den typ, som redan finnes i Stockholm. Polisskolorna böra för att eleverna må kunna få tillfälle till praktiska övningar förläggas till större städer. Möjlig- heten att erhålla lämpliga lärare gör emellertid valet i hög grad begränsat, och en närmare granskning har visat, att ekonomiska skäl tala för att koncen- trera hela undervisningen till en stad. Det kan då knappast ifrågasättas någon annan än Stockholm, där man kan bygga på den redan förefintliga skolverk- samheten och lämpliga lokaler kunna beredas i Stockholms polishus.

Att en skola av nu berörd typ måste bliva en statsanstalt, är uppenbart. Kostnaden för skolan bör alltså bestridas av statsverket. Likväl blir även i fråga om undervisningen en viss ekonomisk samverkan med kommunerna nöd- vändig. Sålunda måste förutsättas, att eleverna under. skoltiden erhålla vanlig lön, vartill ju statsverket skall bidraga med en fjärdedel av den fastställda minimilönen. Understundom torde det kunna visa sig nödvändigt för sådan kommun i landsorten, där avlöningen allt för mycket avlägsnar sig från vad

• Sida 240
•  Original

som föranledes av levnadskostnaderna i Stockholm att i en eller annan form- såsom genom resebidrag eller stipendier, bidraga till obemedlade elevers extra- kostnader genom den föreslagna utbildningen.

Vad beträffar skolans organisation kan densamma i väsentliga delar ordnas i överensstämmelse med den för Stockholms polisskola genomförda. Regle- mente för skolan bör dock utfärdas av Kungl. Maj:t. Skolan bör, liksom Stock- holms, bestå av två kurser, den ena avsedd för sådana, som ännu ej erhållit definitiv anställning såsom polismän, och den andra avsedd för fast anställda polismän. Den lägre kursen måste, frånsett övergångstiden till det nya sy- stemet, bliva obligatorisk för de ifrågavarande orternas alla polismän, så att de därförutan ej kunna erhålla konstitutorial på polistjänst. Denna kurs måste alltså genomgås under det vederbörande tjänstgör såsom extra konstapel eller ordinarie konstapel utan konstitutorial. I mån av utrymme bör dock denna kurs stå öppen jämväl för sådana, som ännu ej vunnit anställning vid polis- kår men hava för avsikt att söka sådan. Då polispersonalen i de orter, i vilka personalen enligt förevarande förslag skall vara skolutbildad, uppgår till in- emot 3.000 och den årliga rekryteringen kan beräknas till omkring en tjugu- femtedel av hela antalet, böra i den lägre kursen elevplatser finnas för om- kring 120 elever årligen. Då tjugu elever torde kunna undervisas i samma avdelning, skulle alltså sex avdelningar erfordras i denna kurs. Lokaltillgången möjliggör, att tre av dessa avdelningar undervisas samtidigt.

Den högre kursen skall krävas för befordran till kriminalpoliskonstapel eller befäl i nyss berörda orter. Då antalet polismän i nämnda grader utgör omkring 650, behövas, under förutsättning att jämväl här omkring en tjugu- femtedel årligen avgår, ungefär tjugusex elevplatser. Lämpligen skulle så- lunda undervisningen kunna bedrivas i två avdelningar med 12 å 15 elever i varje.

För närvarande finnes för den utbildade detektivpersonalen möjlighet att vinna befordran till en mera självständig ställning genom att söka stadsfiskals- tjänst. Genom den föreslagna ändringen av kompetensfordringarna för stads- fiskaler skulle denna möjlighet falla bort. För rekryteringen torde det emel- lertid vara mycket viktigt, att befordringsutsikterna ej försämras. I sådant syfte föreslås därför, att vid polisskolan beredes möjlighet för därtill hågade elever att avlägga landsfiskalsexamen. För ändamålet torde böra beredas till- fälle för den högre kursens elever att erhålla undervisning i processrätt och ökad utbildning i civil- och förvaltningsrätt. Möjligen kan denna anordning vara ägnad att bidraga till ökning av antalet landsfiskaler med verklig poliserfarenhet.

b) Uniformering och beväpning.

För att kunna fylla sina uppgifter har polisen av samhället utrustats med tvångsmakt, vilken visar sig icke allenast i befogenheten för de högre polis- myndigheterna att utfärda föreskrifter med straffsanktion, utan även däri, att tillsägelser och befallningar kunna meddelas av den underordnade polismannen med skyldighet för dem, befallningen rör, att rätta sig därefter. Redan dessa omständigheter göra det nödvändigt, att de polismän, som stå i omedelbar beröring med allmänheten, skola under tjänstgöringen vara iklädda en lätt igenkännlig tjänstedräkt, uniform, eller åtminstone vara försedda med ett tjänste- tecken. Genom att uniformens bärare i det allmänna medvetandet framstår såsom ordningsmaktens representant, vilken var och en är skyldig att åtlyda och mot vilken en förbrytelse är. särskilt straffbar, blir det också möjligt för en enskild polisman eller en fåtalig polisstyrka att förmå en folkmängd att foga sig i dess föreskrifter. Och å andra sidan torde det vara otvivelaktigt, att den, som genom sin tjänstedräkt utmärkes såsom tillhörande poliskåren,

• Sida 241
•  Original

därigenom stärkes i känslan av ansvar för både vad han gör och vad han underlåter.

Polisens befogenhet sträcker sig understundom till att använda våld, t. ex. för att avvärja angrepp å annan person eller vid verkställande av häktning om den, som skall häktas, eller annan sätter sig till motvärn. Polisman kan också själv bliva utsatt för angrepp och har då att utöva nödvärnsrätt. Det kan vid dylika tillfällen bliva nödvändigt att använda vapen. Under det att uniformeringen tydligen icke lämpar sig för kriminalpolisen, är däremot nu- mera åtminstone i större samhällen all ordningspolis i regel beväpnad under tjänstgöring. Vetskapen härom torde också vara ägnad att avbålla oroselement från angrepp på polismännen.

Vid den nu föreliggande utredningen måste till en början undersökas, huru- vida det är lämpligt att söka uppnå enhetliga bestämmelser angående unifor- mering och beväpning för hela rikets polispersonal. Då den föreslagna polis- organisationen åsyftar en samverkan mellan polisstyrkorna och en användning av personalen, oberoende av dess hemort, ligger det nära till hands att efter- sträva full överensstämmelse i avseende å uniformering och beväpning. Nyss- nämnda förhållande torde dock icke med nödvändighet föranleda likhet annat än i avseende på gradbeteckningen, så att icke några svårigheter uppstå med avseende å befälsföringen vid kommendering från en ort till en annan. De vanliga grader, för vilka kännetecken sålunda böra fastställas, äro kommis- sarie, överkonstapel och konstapel. Mellangrader förekomma endast i de största poliskårerna.

Om icke det föreliggande organisationsförslaget fordrar en enhetlig tjänste- dräkt, torde det dock icke böra förbises, att det har sin betydelse, då man vill söka av många spridda delar hopfoga en fast verkande organisation, att dennas befattningshavare förete likformig yttre utrustning, vilken betecknar dem såsom tillhörande en och samma kår.

Vad först beträffar beväpningen torde det vara uppenbart, att då varje polisman på grund av sin tjänsteutövning kan riskera att bliva utsatt för fara för eget liv eller kroppsskada, t. ex. vid biträde med häktning, ett skydd genom beväpning, då sådant en gång erkännes såsom behövligt under utövningen av polistjänsten, bör medgivas för alla polismän. Men å andra sidan förut- sätter handhavandet av egentliga vapen en övning i vapenbruk, som icke varje polisman i mindre orter eller åtminstone icke varje fjärdingsman kan antagas besitta, icke ens med den omrekrytering av sistnämnda kår, förslaget innebär. Framför allt gäller detta naturligtvis sådana fjärdingsmän, vilka icke hava full sysselsättning av sin tjänst. De sistnämnda torde näppeligen böra utrustas med några vapen. Men även bland polismännen förekomma två kategorier, vilka icke kunna antagas hava den vana vid polistjänsten, att de böra vara beväp- nade, nämligen dels sådana, vilka äro förordnade att bestrida polistjänst endast vid vissa tillfällen, och dels s. k. ordningsmän. I övrigt torde man böra skilja mellan sådan polispersonal, som undergått särskild polisutbildning, och åter- stående polispersonal.

Regeln blir således, att med nyssnämnda tre undantag ordningspoliser och fjärdingsmän böra under polistjänstgöring hava sig ålagt att vara beväpnade. För fjärdingsmännen kommer föreskriften icke att gälla deras indrivningsverk- samhet. I fråga om beväpningens beskaffenhet böra enhetliga föreskrifter med- delas å ena sidan för polispersonal med särskild utbildning, d.v.s. i städer med stadsfiskal och samhällen på landet med över 5,000 invånare, och å andra sidan för övriga polismän, däri inberäknade fjärdingsmännen.

Vad detektivpersonalen angår torde icke böra föreskrivas skyldighet utan

Enhetlig- hetens be- tydelse.

Beväpning-

• Sida 242
•  Original

Uniforme- ring.

Sättet för be- stämmelsers meddelande.

Allmänna förutsätt- ningar för rätt till ersätt- ning.

allenast rätt för densamma att under tjänstgöring vara beväpnad på visst sätt. I fråga om beväpningens beskaffenhet synes det följa av behovet för detektiv- personalen att icke genom sin dräkt eller utrustning väcka något uppseende, att den endast kan bära sådana vapen, som kunna döljas i vanlig civil dräkt. Något hinder att lämna enhetliga föreskrifter angående detektivpersonalens beväpning för hela riket torde däremot icke finnas. Dess tjänstgöring är överallt väsentligen av samma slag.

I fråga om uniformeringen är det redan antytt, att kriminalpolisens befatt- ningshavare, så vitt de sysselsättas med spaningstjänst och därmed jämförlig verksamhet, icke kunna bära tjänstedräkt. Däremot böra de innehava ett tjänstetecken, vilket kan vara fastställt för hela riket, så mycket hellre som kriminalpolisen förutsättes ofta komma att arbeta utanför sin hemort. Tjänste- tecken och icke tjänstedräkt torde vidare föreskrivas för fjärdingsmän utan full sysselsättning, polistjänstemän, som endast bestrida polistjänst vid vissa tillfällen, och ordningsmän. För övriga polismän bör däremot uniform före- skrivas under tjänstgöring, och detsamma gäller om fjärdingsmännen. Både hos allmänheten och i dessa sistnämndas egen uppfattning skulle antagligen uniformeringen stödja känslan av att de äro verkliga polismän med det ansvar och den befogenhet, som därmed följer. Emellertid är det klart, att fjärdings- männen på grund av sin indrivningstjänst behöva en uniform, som skiljer sig från den i städerna för närvarande i allmänhet brukliga. Då fjärdingsmän och övriga polismän i mindre samhällen, där särskild polisutbildning ej for- dras, helst böra vara lika uniformerade, bör liksom i fråga om beväpningen skillnad göras mellan å ena sidan städer med stadsfiskal och samhällen på landet med över 5,000 invånare och å andra sidan riket i övrigt. Inom var och en av dessa två grupper förefaller det däremot, som om enhetlighet skulle kunna genomföras i avseende å tjänstedräkten.

För ridande polisen torde möjligen särskilda föreskrifter angående unifor- mering och beväpning vara erforderliga.

Enhetlighet i avseende å beväpning och uniformering i den omfattning, som förordats här ovan, kan av praktiska och ekonomiska skäl icke genomföras omedelbart, utan torde kräva en övergångstid på åtminstone 5 år. I den mån de blivande föreskrifterna skulle göra befintliga förråd av persedlar oanvändbara, torde även därefter lindringar få medgivas.

Om enhetlighet skall kunna genomföras, torde det vara nödvändigt att över- lämna åt Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter angående beväpning och uni- formering. Det torde vara självfallet, att dessförinnan överläggningar böra äga rum med representanter för städerna och landskommunerna, vilka enligt förslaget skola bestrida ifrågavarande kostnader.

Då beväpningen i första hand är ett skyddsmedel för den enskilde polis- mannen samt en tilltalande och lämplig tjänstedräkt i hög grad bidrager till polisens trevnad, är det endast ett skäligt anspråk, att även personalen på lämpligt sätt får tillfälle att uttala sig, innan bestämmelser utfärdas angående beväpning och uniformering.

c) Ersättning för vissa utgifter.

1. Ersättning för resor och särskilda utgifter.

Innan det avgöres, i vilken omfattning polisens befattningshavare böra åt- njuta ersättning för resor och andra särskilda utgifter för tjänsten, torde det vara lämpligt att erinra om de allmänna principerna för tjänstemans rätt till ersättning för kostnader i följd av tjänst. I gällande resereglemente 1 8 ut-

• Sida 243
•  Original

talas, att resekostnads- och traktamentsersättning utgår för »extraförrättning i statens ärenden», där ej genom instruktion eller särskild föreskrift annor- lunda är stadgat, och i 3 8 heter det, att »extraförrättning är antingen i allmän författning bestämd eller för tillfället genom nådigt förordnande eller av veder- börande ämbetsmyndighet anbefalld».' Något närmare angivande av vad som bör anses höra till begreppet extraförrättning lämnar resereglementet icke. Ej heller i det år 1920 avgivna förslaget till nytt resereglemente har lämnats någon definition därpå.!)

De citerade uttrycken tyda på två bestämningar såsom förutsättning för att en förrättning skall medföra rätt till ersättning för kostnader, den ena att förrättningen icke hör till tjänstens alldagliga sysslor och den andra, därmed sammanhängande, att det icke beror på tjänstemannens eget omdöme, huru- vida förrättningen skall företagas eller icke. Eljest borde gottgörelse för där- med eventuellt förenade kostnader anses inbegripen i den för tjänsten be- stämda avlöningen. Emellertid är det uppenbart, att denna distinktion icke i allo är genomförd?), utan att särskild ersättning enligt resereglementet utgår i åtskilliga fall till befattningshavare, vilkas tjänstgöring enligt gällande be- stämmelser till huvudsaklig del utföres under resor, t. ex. yrkesinspektörerna (lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912, 23 8, K. Instr. för yrkesinspektionens befattningshavare den 18 oktober 1912), folkskolinspektörerna (K. Instr. den 15 december 1914 med senare förändringar) och befattningshavare vid skogs- staten (K. K. den 28 augusti 1917 med senare ändringar). Enahanda är för- hållandet med avseende å landsfogdarna enligt deras förut omnämnda instruk- tion och kungörelsen angående ersättning till dem. De anförda exemplen visa även, att den omständigheten att en förrättning utföres inom befattnings- havarens eget tjänstgöringsområde icke utesluter ersättning. De tyda emeller- tid på ett annat förhållande, nämligen att utgifterna för de regelbundna tjänste- resorna kunna nå upp till sådan storlek, att gottgörelse därför icke anses lämpligen böra inbegripas i lönen, utan bliva föremål för individuell granskning.

Vad de särskilda befattningshavarna vid polisväsendet angår torde de hit- tillsvarande bestämmelserna angående ersättningen till landsfogde icke på- kalla annan ändring än följande. Då i nuvarande kungörelse stadgas, att landsfogde får ersättning för Särskilda utgifter, som han fått vidkännas för sin polisverksamhet, skulle det kunna tänkas, att därmed åsyftas att utesluta ersättning för utgifter, som bliva nödvändiga under utförandet av ett åtal och vilka alltså bestridas av landsfogden i hans åklagarverksamhet. En sådan åt- skillnad skulle dock uppenbarligen vara oriktig och är säkerligen icke avsedd. För att förebygga en tolkning i dylik riktning torde stadgandet böra omformu- leras. Dessutom torde det för landsfogdarnas vidkommande vara nödvändigt att tillförsäkra dem dagtraktamente under resorna. Dessa torde i längden bliva mycket betungande för befattningshavarna, och risken av ekonomisk förlust genom resorna bör icke få verka ytterligare avskräckande. ?)

Med avseende å landsfiskalerna torde utgångspunkten för gällande bestäm- melser angående deras ersättningsrätt hava varit, att de ansetts, en var inom sitt tjänstgöringsområde, skyldiga att utan särskild ersättning verkställa de åtgärder, vilka kunna anses följa av tjänsten utan särskild order. Detta torde överensstämma med de förut antydda grunderna för resereglementet. Här- utöver har genom 1918 års kungörelse och äldre, därmed överensstämmande föreskrifter givits rätt till ersättning endast för vissa angivna fall, i vilka det ansetts särskilt angeläget att förebygga, att befattningshavarna på grund av de

1) Jfr sakkunnigas betänkande, s. 160. ?) Jfr det nyss omnämnda undantaget i 1 8 resereglementet. 3) Jfr-OVan SÅ LÖ:

Föreslagna ersättnings- bestämmelser.

• Sida 244
•  Original

med åtgärderna förenade utgifterna skulle kunna draga i betänkande att före- taga ett ingripande.!)

Denna utgångspunkt synes böra bibehållas. Här förordas således icke, att ifrågavarande befattningshavare skola erhålla ersättning för varje resa, som de företaga såsom åklagare eller polismän. Däremot förefaller det, om man jämför praxis med författningens syfte, som om någon utsträckning av ersätt- ningsrätten vore påkallad.

Vad först beträffar åtgärder, som sammanhänga med åklagar- och kriminal- polisverksamheten, erinras, att enligt det föreliggande förslaget landsfogden kan förordna vilken åklagare som helst inom polisdistriktet att omhändertaga polisutredning och utföra åtal. Den, som sålunda beordras att tjänstgöra utom eget tjänstgöringsområde, torde utan särskild föreskrift vara berättigad att såsom för extra förrättning åtnjuta reseersättning och dagtraktamente enligt resereglementet. Detsamma gäller om länspolisassessor erhåller uppdrag att verkställa undersökning eller utföra åtal.

Understundom torde emellertid landsfiskal behöva för att förebygga brott eller utveckling av ett påbörjat brottsligt förfarande vidtaga skyndsam åtgärd, som icke faller inom bestämmelserna 1 1918 års kungörelse. Det förefaller dock, som om det vore överensstämmande med grunderna för denna kungö- relse, att ersättning utgår även för en sådan preventiv förrättning. Sker ändring i sådant syfte, torde därav omfattas verkställande av kvarstad å tryckt skrift samt beslag. :

För närvarande skiljes principiellt mellan kriminal- och ördningspolisåtgär- der. Om dordning utbryter, lärer det emellertid vara lika viktigt, att lands- fiskalen omedelbart inställer sig på platsen för att återställa ordningen som att han sedermera efterspanar och griper den, som förbrutit sig genom att störa densamma. Likaledes synes landsfiskal böra få ersättning för särskilda kost- nader, vilka förorsakas honom genom andra åtgärder för att upprätthålla all- män ordning och säkerhet, t. ex. förvaring av ett beslagtaget parti krut (jfr RB. ÅA. 1914 s. 228), |

I vissa fall kan landsfiskal, som ingriper mot brott, hava utsikt till beslags- andel, vilken kanske mer än uppväger kostnaderna för den av honom vidtagna åtgärden. I 1918 års kungörelse göres icke undantag för dylikt fall. Det torde icke heller väl överensstämma med grunderna för kungörelsen att taga hänsyn till sådana eventuella spekulationer. Någon begränsning i dylikt syfte föreslås således icke.

Vad som föreslagits för landsfiskal torde även böra gälla med avseende å särskilt förordnade landsfiskalsbiträden.

Med landsfiskalerna böra även stadsfiskalerna likställas, då dessa enligt för- slaget skola övergå till statstjänstemän och kunna beordras till tjänstgöring utom vederbörande stad.

Beträffande polismän och fjärdingsmän bör till en början uppmärksammas, att i de fall, då detektivpolis särskilt beordras att deltaga i spaningsarbete, han, så vitt efterspaningen är förlagd utanför hans bosättningsort, lärer bliva berättigad till rese- och traktamentsersättning såsom för extraförrättning. Om kriminalpolispersonalen under förundersökningens gång kommer att samarbeta med andra polismän eller fjärdingsmän, och arbetet förorsakar dem särskilt stora kostnader, skulle det för dessa komma att te sig obilligt, om de icke kunde påräkna någon ersättning för sina utgifter. En sådan ersättning bör Konungens befallningshavande i dylika fall äga att tilldela dem.

Beträffande verksamheten såsom ordningspolis torde däremot ersättning icke böra utgå till polismän eller fjärdingsmän annat än då de på överordnads befallning tjänstgöra utom sitt distrikt.

2) Jfr 1901 års lantpoliskommitté, s. 12.

• Sida 245
•  Original

Det har ifrågasatts, om icke ersättning borde utgå till fjärdingsmän för del- givning av stämning eller föreläggande i brottmål på grund av de långa resor och därmed förenade dryga kostnader, som ej sällan fordras för fullgörandet av dylika uppdrag, särskilt i de nordliga trakterna av landet. Obestridligen torde dylika fall förekomma, och med den metod för fjärdingsmansavlöningens bestimmande, som förslaget innehåller, kan avlöningen icke regleras med hänsyn till sådana utgifter. Å andra sidan är det svårt att medgiva ersätt- ning för alla delgivningar av ifrågavarande slag, då därigenom säkerligen skulle förorsakas statsverket avsevärda kostnader och ersättningen i de fall, där fjärdingsmannen icke har direkta utlägg, t. ex. därför att han går till fots eller åker velociped, skulle verka såsom lönetillägg. Det lämpligaste synes därför vara även 1 detta fall att bemyndiga Konungens befallningshavande att, då delgivning av stämning eller föreläggande i brottmål förorsakar fjärdings- man eller polisman synnerligen dryga kostnader, tillerkänna honom ersätt- ning därför.

Samtliga här ifrågavarande ersättningsbestämmelser torde lämpligen böra förenas i en kungörelse.

Sedan befattningshavarnas ställning i den blivande omorganisationen av polisväsendet blivit slutligen bestämd, bör resereglementet i enlighet därmed undergå erforderlig ändring och komplettering.

2. Ersättning för telefonutgifter. Det föreliggande förslaget vilar på den tanken, att en väsentlig förbättring av den nuvarande polisorganisationen kan åstadkommas utan stor personal- ökning, om man blott sätter de tillgängliga krafterna under sakkunnig och enhetlig ledning och gör dem disponibla, oberoende av de tjänstgöringsområden, som i första hand tilldelats dem. Framför allt gäller detta om polisorgani- sationen inom varje län. För detta ändamål måste en omedelbar och obe- hindrad förbindelse äga rum mellan alla polistjänstemännen inom länet, i den mån det befintliga telefonnätet gör det möjligt. En kriminalpoliskonstapel eller fjärdingsman skall kunna vända sig med rapport genom telefon ända till landsfogden, och denne skall på samma sätt kunna giva order och instruk- tioner åt varje underordnad polistjänsteman. Det torde vara otvivelaktigt, att man härigenom skall kunna till en viss grad övervinna de svårigheter, som följa av de långa avstånden och den glesa befolkningen samt den relativt få- taliga polispersonalen. För att medföra önskad verkan måste emellertid telefonförbindelsen vara tillgänglig utan kostnad. Fri telefon i tjänsteangelägenheter bör därför ställas till förfogande för varje polistjänsteman. Härtill hör först och främst telefon i bostaden, så att tjänstemannen när som helst kan anträffas. Dock torde man i städer och på andra platser, där det finnes polisvaktkontor, dit allmän- heten och personalen åtminstone under större delen av dygnet kan vända sig med sina anmälningar, kunna inskränka den fria bostadstelefonen till vissa befattningshavare, sannolikt befäl och kriminalpoliskonstaplar. Gränsen i detta avseende bör efter prövning i varje särskilt fall på förslag av den lokale polis- Så och efter landsfogdens hörande fastställas av Konungens befallnings- navande. Då utgifterna för telefon med nuvarande taxor och taxeområden lätt springa upp till avsevärda belopp, bör även landsfogden, oaktat den avlöning, som kommer att föreslås för denne tjänsteman, åtnjuta ifrågavarande förmån. Beträffande ersättningsrättens omfattning torde det vara nödvändigt, att hela inträdes- och årsavgifterna gottgöras tjänstemännen, då man eljest icke gärna kan ålägga dem att hava telefon. Endast för de högre tjänstemännen

• Sida 246
•  Original

skulle en uppdelning kunna ifrågasättas, på sätt som nu äger rum med avse- ende å landsfiskalerna, men inbesparingen därigenom skulle sannolikt röra mycket obetydliga belopp. I de fall, där abonnent själv har att bekosta eller förhyra ledning, bör även denna utgift bestridas på samma sätt. Då i det föregående föreslagits, att vederbörande lokalpolischef skall få bestämma bonings- ort för polis- och fjärdingsmän, och boningsorten givetvis av andra skäl bör vara väl belägen i avseende på tillgång till kommunikationer, undvikas redan härigenom onödiga kostnader för telefonledning.

Utom kostnaderna för årsabonnemanget och inträdesavgiften måste emellertid säkerligen uppstå avsevärda kostnader för särskilda avgifter för samtal i tjänsten utom apparatens taxeområde eller under tjänsteresor. Även dessa böra ersättas. För fastställandet av sistnämnda ersättningsbelopp torde icke någon annan form kunna finnas än granskning av räkningar, oaktat det tyngande arbete denna metod obestridligen för med sig. Polismans och fjär- dingsmans räkningar böra vara attesterade av vederbörande lands- eller stads- fiskal.

d) Arrestlokaler.

Frågan om anordnandet av förvaringsarrester innefattar två olika spörsmål, det ena att skaffa betryggande och lämplig uppehållsplats för misstänkta per- soner, mot vilka ännu icke häktningsåtgärd skulle vara behörig, men vilka dock måste underkastas viss inskränkning i friheten, t. ex. på grund av fara för avvikande, och det andra att sätta medel i polismaktens hand för att den må kunna förebygga, att personer störa den allmänna säkerheten, för vilket ändamål man måste tillfälligt insätta dem i lämpligt förvaringsrum. På avgörandet av den förra frågan inverkar väsentligt, i vad mån och av vilken myndighet dylikt förberedande anhållande må företagas. Innan straffprocessens " ståndpunkt 1 dessa avseenden blivit bestämd, torde därför själva lokalspörs- målet icke böra upptagas i form av lagstiftning angående viss byggnadsskyl- dighet. Provisoriskt synes saken kunna ordnas därigenom, att ersättning av statsmedel får utgå i förekommande fall till vederbörande tjänsteman. Dylik ersättning synes kunna betraktas såsom gottgörelse för »särskild utgift» enligt den här föreslagna kungörelsen om ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet för vissa utgifter.

Frågans lösning underlättas även, om förvaringsställen för fridstörare an- ordnas, ett behov, som påtagligen utan uppskov behöver tillgodoses. Då det gäller att avgöra, var dylika polisarrester skola inrättas, torde man kunna utgå från att, om förhållandena äro sådana i ett samhälle, att särskild polis- man behöver anställas stadigvarande och icke allenast tillfälligt, även en arrest- lokal är nödvändig såsom ett led i polisväsendets ordnande på platsen. Från denna regel kunna emellertid undantag förekomma, vilka måste överlämnas till prövning för varje särskilt fall. På många ställen torde behövligt förva- ringsrum kunna anordnas, utan att särskild byggnad uppföres för ändamålet, genom uppgörelse med enskild person att tillhandahålla lämplig lokal.

Frågan, huruvida arrestlokal kan undvaras i ett samhälle, där särskild-polis- bevakning skall finnas, samt angående lokalens beskaffenhet, måste avgöras av Konungens befallningshavande.

Kostnaderna för anskaffande av polisarrest torde i likhet med vad som nu äger rum i städer och på vissa platser på landsbygden, samt i enlighet med vad som föreslås beträffande materialkostnader i allmänhet böra bestridas av vederbörande samhälle, med rätt för statsverket att utan särskild ersättning använda dylik lokal för förvaring av personer, som anhållas under polisunder- sökning angående brott.

• Sida 247
•  Original

Vissa av övergången till den nya organisationen föranledda åtgärder hava redan omnämnts i det föregående i sammanhang med där framställda detalj- förslag. Följande torde emellertid ytterligare behöva framhållas.

De nuvarande landsfogdebefattningarna skola enligt förslaget avskaffas och 1 stället under samma benämning inrättas en ny chefsbefattning för polis- och åklagarväsendet i varje län. Det är således klart, att de nuvarande lands- fogdarna icke äga rätt att överflyttas till de nya tjänsterna. Av dessas inne- havare fordras både en speciell insikt i grenar, varåt jurister hittills föga ägnat sig, och ett personligen gott omdöme, som förstår att med bestämdhet, men utan småaktighet intaga den ledande ställning, förslaget tillämnar. Upp- giften är ingalanda lätt, och verkan av den föreslagna organisationen på en viktig punkt är till stor del beroende av att de rätta männen erhållas just för dessa befattningar. ;

I vad mån de nuvarande landsfogdarna skola erhålla befordran till de nya tjän- sterna, kommer att bero på individuell prövning. Beträffande deras formella kompetens bör emellertid erinras, att de, trots landsfogdebefattningens brist- fällighet för närvarande, under sin verksamhet såsom landsfogdar kunnat förvärva erfarenhet angående polis- och åklagarväsendet. Däremot hava endast få av dem någon teknisk polisutbildning. Fordran därpå kan icke eftersättas, särskilt med hänsyn till den tilltänkta användningen i stor ut- sträckning av detektivpersonal. På grund härav bör för dem tjänstgöring vid rådhusrätt såsom kompetensvillkor kunna helt eftergivas samt tjänstgöring vid kriminalpolisavdelning inskränkas till tre månader.

Då förvärvandet av kriminalpolisutbildning för en i statstjänst anställd befattningshavare, vare sig landsfogde eller annan, i många fall torde med- föra en kännbar ekonomisk uppoffring genom förlust av viss del av avlöningen och direkta utgifter, synes det vara nödvändigt för att skaffa tillgång på kom- petenta sökande till de nya befattningarna, att staten anslår stipendier för ändamålet. BStipendiernas antal kan åtminstone icke sättas lägre än det an- tal befattningar, som skall tillsättas. Dessutom skulle det säkerligen vara till stort gagn, om, efter det befattningarna blivit tillsatta, tillfälle kunde be- redas för de nya landsfogdarna, åtminstone i de större länen, att i ett land, som använder sig av distriktsvis indelad kriminalpolis, under någon tid följa polis- arbetet i större distrikt.

Vad härefter angår vissa till polisväsendet hörande befattningshavare i städerna erinras till en början att med avseende å 25 städer föreslagits, att deras nuvarande stadsfiskalsbefattningar skola avskaffas. Beträffande övriga städer innebär det föreliggande förslaget, att åklagarna i städerna lika väl som på landet ävensom de befattningshavare, vilka utöva ledningen av polisväsendet, skola övergå till statstjänstemän och helt avlönas av staten. De här åsyftade tjänstemännen äro stadsfiskaler samt polismästare och polis- intendenter. För stadsfiskalerna skall fordras i städer med omkring 20,000 invånare eller däröver (18 stycken) domarkompetens samt i övriga städer lands- fiskalsexamen.

Stadsfiskalerna hava tidigare behandlats såsom tjänstemän vid magistraten och anses i varje fall fortfarande såsom städernas egna tjänstemän. Det sist- nämnda är jämväl förhållandet med polismästarna utom polismästaren i Stock- holm, om vilken här ej är fråga; några av dem äro tillika medlemmar av ma-

Lands- fogdarna.

Stadsfiskaler, polismästare m. fl.

väsendet i stad och stadgandet i förslaget till lag om polisväsendet i riket erhålles frihet i förhållande till städerna att inrätta ifrågavarande tjänster efter vad av Kungl. Maj:t enligt riksstaten beslutas.

• Sida 248
•  Original

Pensionsrätt.

De nuvarande stadsfiskalerna torde på grund av de av justitiekanslern med- delade förordnandena få betraktas, som om de erhållit konstitutorial. De äro således icke skyldiga att, på sätt här föreslagits, på grund av den nu före- slagna organisationsändringen övergå till statstjänst eller, beträffande vissa stadsfiskaler, att underkasta sig tjänstens indragning eller förvandling till kom- missarie- eller överkonstapelstjänst. Att överflytta dem på indragningsstat med därav föranledda kostnader torde icke vara påkallat. ;

Åtskilliga stadsfiskaler i städer, där domarutbildning skall fordras, fylla icke denna förutsättning, i följd varav de icke synas kunna få övergå på de för nämnda städer föreslagna statstjänsterna. Huruvida stadsfiskal, som icke avlagt landsfiskalsexamen, kan erhålla tillstånd att övergå till stadsfiskalstjänst i stad, där allenast nämnda kompetens förutsättes, torde få bliva föremål för prövning i varje särskilt fall.

Beträffande nuvarande polismästare och polisintendenter gäller på grund av deras förut omnämnda ställning, att de icke äro skyldiga att underkasta sig sådan förändring, som här föreslagits.

Det måste dessutom framhållas, att ett överförande av stadsfiskals- och övriga nu ifrågavarande befattningar till statsverket icke kan ske utan omreglering av de nu med tjänsten förenade inkomsterna. (Jfr tabell 5).

En övergångstid torde således vara ofrånkomlig beträffande åtskilliga städer med de svårigheter, som följa därav, särskilt innan bristen på åklagare med juridisk kompetens blivit avhjälpt. Under denna övergångsperiod torde det icke kunna ifrågasättas, att staten skulle lämna full avlöning till de nuvarande befattningshavarna. Däremot synes det skäligt, att staten bidrager till avlö- ning av polismästare, polisintendenter och stadsfiskaler i de städer, där icke stadsfiskalsbefattningen föreslås till indragning, med en fjärdedel av vissa av statsmakterna godkända minimilöner. Om befattningshavarna övergå till att bliva helt statsavlönade, böra deras definitiva avlöningar regleras med hänsyn till vad som bestämmes för landsstaten.

De nya slag av statstjänstemän, som här föreslås, böra givetvis erhålla pensionsrätt såsom andra civila tjänstinnehavare. Åldern, då rätt till pension samt skyldighet att avgå från tjänsten inträder, torde för polismästare, stads- fiskaler, länspolisassessorer och polisintendenter böra fastställas till sextiofem levnadsår och trettiofem tjänstår i likhet med vad som gäller för landsfogdar och landsfiskaler.

För att icke pensionen för dem, som nu innehava anställning, skall undergå en stark avkortning, som till och med skulle kunna hindra deras övergång till statens tjänst, torde det vara nödvändigt att låta dem vid beräkningen av tjänstår tillgodoräkna sig jämväl den tid de i kommuns tjänst varit an- ställda vid domstols-, åklagar- eller polisväsendet. Att lättnad sålunda be- redes de vid övergången anställda befattningshavarna, överensstämmer med vad förut tillämpats t. ex. vid statens övertagande av provningsanstalten.

De nuvarande befattningshavare, som övergå till statens tjänst, torde i åt- skilliga fall, ehuru icke alltid, hava pension sig tillförsäkrad av vederbörande stad. I varje fall lärer det hava ansetts skäligt, att städerna genom pension sörja för sina befattningshavare, då de till följd av ålder bliva oförmögna att vidare uppehålla sina tjänster. Från denna förpliktelse befrias städerna ge- nom förslaget. Då emellertid från statens sida för pensionering av civila tjänstinnehavare icke sker någon fondering, utan det för ändamålet beviljade anslaget allenast är avsett att täcka redan utgående pensioner, torde icke av denna anledning någon ersättning från städerna till statsverket böra påfordras

Med hänsyn till ifrågavarande befattningshavares relativt ringa antal synes icke någon förhöjning av anslaget till pensionering av civila tjänstinnehavare vara påkallad i detta sammanhang.

• Sida 249
•  Original

Vad härefter beträffar fjärdingsmännen torde det vara uppenbart, att för- slaget innebär en så väsentlig förändring av den nuvarande fjärdingsmansinrätt- ningen, att de, som nu innehava fjärdingsmansbefattningar, icke automatiskt kunna övergå till de blivande fjärdingsmanstjänsterna. Ar fjärdingsman anställd för viss tid, då den föreslagna lagen utkommer, torde han äga rätt att stå kvar under anställningstiden. Till sådan fjärdingsman utgående avlöning med undan- tag av dyrtidstillägg anses såsom minimilön enligt förslaget. Vid ledighet å fjärdingsmanstjänst mellan lagens promulgation och ikraftträdande bör tjänsten icke få återbesättas för längre tid än till sistnämnda dag. Indelning i fjär- dingsmansdistrikt måste efter vederbörligt förslag ske i god tid före lagens ikraftträdande. Skall enligt vad nu sagts fjärdingsman kvarstå i viss del av det blivande distriktet under någon tid efter lagens ikraftträdande, får det an- komma på Konungens befallningshavande att bestämma, när distriktsindelnin- gen skall träda i kraft. Vid tillsättningen av de nya fjärdingsmanstjänsterna måste Konungens befallningshavande pröva, huruvida förutvarande innehavare av fjärdingsmanstjänst kan anses lämplig att antagas till fjärdingsman enligt den nya lagen.

Förutvarande fjärdingsmän och polismän, vilkas befattningar för närvarande icke utgöra befattningshavarnas huvudsakliga sysselsättning, kunna icke anses berättigade att övergå på ny stat, vare sig motsvarande befattning enligt denna stat blir ordinarie eller icke.

dessa tjänstinnehavare behålla sin anställning, bör tjänsten således beräknas som kommissarietjänst. Därefter bör tagas under övervägande, huruvida icke på åtskilliga ställen en förändring till överkonstapelsbefattning kan äga rum.

Länsdetektivernas förordnanden lära vara av beskaffenhet att icke utgöra hinder för tjänsternas borttagande. Det är emellertid självfallet, att, såvitt möjligt, anställning bör beredas de nuvarande befattningshavarna i den nya polisorganisationen.

Beträffande övriga befattningshavare, som enligt förslaget skola avlönas med bidrag av statsmedel, torde dessa böra anses berättigade att övergå till den nya organisationen under förutsättning att de befattningar, de tidigare inne- hava, utgjort deras huvudsakliga verksamhet. Härifrån måste dock göras undantag med avseende å kriminalpolisavdelningarna. Befattningshavare, som nu är anställd i dylik avdelning, bör icke vinna anställning vid kriminalpolis- avdelning enligt den föreslagna organisationen, med mindre han genomgått ut- bildning till kriminalpolis. De nuvarande befattningshavare, som icke uppfylla. denna förutsättning, måste därför överflyttas till annan polistjänst.

För att kunna rekrytera de blivande kriminalpolisavdelningarna med den utvidgning, som här föreslagits, torde det vara nödvändigt att anordna åtmin- stone två särskilda kurser av den i det föregående förordade högre typen under året före det, då den föreslagna organisationen skall träda i kraft.

I fråga om samtliga befattningshavare torde böra gälla, att de, som erhålla ordinarie befattning 1 den nya organisationen, böra för begynnelseavlöningens "bestämmande få tillgodoräkna sig den tid, de förut innehaft samma befattning eller befattning, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning kan anses motsvara den nya tjänsten.

Fjärdings- männen.

Köpings- åklagare.

Läns- detektiver-

Övriga icke statsanställda befattnings- havare.

• Sida 250
•  Original

Lands- fogdarna.

I grundlinjerna till omorganisationen har förordats såsom det lämpligaste, att stat och kommun samverka vid polisväsendets ordnande på det sätt, att polisväsendet ställes under ledning av rena statstjänstemän, men att den lo- kala organisationen iförsta hand bestämmes av de särskilda kommunerna, dock under statlig kontroll samt med bidrag till den underordnade polispersonalens avlöning. Statens kostnader för avlöningen av personalen komma således att utgöras av dels löner till de överordnade befattningshavarna och dels bidrag till den övriga personalens avlöning.

I avseende på den tekniska löneberäkningen har härvid en inkonsekvens tills vidare befunnits ofrånkomlig. Förstnämnda löner måste på grund av be- fattningshavarnas ställning i statsförvaltningen så nära som möjligt ansluta sig till landsstatens, vilka icke för närvarande undergått omreglering. Minimi- avlöningarna åter hava ansetts böra utgå från de senast för stora grupper av statstjänstemän fastställda avlöningsreglementena.

a) Kostnader för av staten avlönade tjänstemän.

Vad först beträffar landsfogdarna har i det föregående upprepade gånger betonats, huru viktigt det är för genomförandet av de föreslagna förändringarna i polisväsendet, att de nya landsfogdebefattningarna bliva besatta på bästa sätt. Så väl ur denna synpunkt som med hänsyn till den ställning, landsfog- darna i övrigt skola intaga, synes deras avlöning böra bestämmas lika med lönen för de nuvarande avdelningscheferna i länsstyrelserna. Då frågan om löne- reglering för landsstaten för närvarande är under utredning, måste kostnads- beräkningen utgå från hittillsvarande löner under förutsättning att, då lönerna höjas för landssekreterare och landskamrerare, motsvarande förhöjning kommer att ske för landsfogdarna.

Landsfogdarnas avlöning utgår nu med 3,400 kronor i lön och 1,600 kronor i tjänstgöringspenningar eller tillhopa 5,000 kronor jämte ortstillägg i Stock- holms län med 400 kronor samt 1 Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor. Dessutom ut- går för närvarande tillfällig löneförbättring med 600 kronor å lön och 300 kronor å tjänstgöringspenningar.

För att likställas med landssekreterare- och landskamrerarelönerna böra dessa avlöningar höjas i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län till 5,000 kronor i lön och 2,900 kronor i tjänstgöringspenningar, i samtliga övriga län till 5,000 kronor i lön och 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar, vartill kommer i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg, i det förstnämnda med 600 kronor och i de fem övriga med 300 kronor, ävensom i samtliga län höjning av den på lönen belöpande löneförbättringen med 100 kronor.

Kostnaden för den föreslagna löneökningen uppgår således med nuvarande lönestat till följande belopp:

för 1 landsfogde (1 Stockholms län) a Hd > (i Malmöhus län) Hd » i Göteborgs och Bohus län) ..... » 4 landsfogdar (i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) pl » (i övriga län) eller tillhopa

• Sida 251
•  Original

Då kostnaderna för landsfogdarnas avlöning, bortsett från dyrtidstillägg, för närvarande uppgå till 143,000 kronor, skulle alltså hela kostnaden enligt förslaget belöpa sig till 206,900 kronor.

Den verkliga kostnaden kommer emellertid att ökas, om icke samtliga de nuvarande landsfogdarna kunna antagas till de nya befattningarna.

Visserligen äro de enligt gällande avlöningsvillkor skyldiga att underkasta sig förändring i tjänstgöring och tjänsteställning samt torde därför under alla omständigheter kunna användas för Konungens befallningshavandes ständigt växande behov av arbetskrafter, men det torde dock vara osäkert, om mot- svarande besparing kan göras på Konungens befallningshavandes omkostnads- stat. Under dessa förutsättningar kommer organisationen under en viss tid att medföra en övergångskostnad, som i själva verket föranledes av 1917 års fögderiförvaltningsorganisation. Huru stor denna merkostnad kan bliva, låter sig icke med säkerhet beräknas. Förslagsvis har här beräknats en utgift för ändamålet av 50,000 kronor. -

För de i anledning av övergången påkallade stipendierna torde icke böra beräknas lägre belopp än 25,000 kronor.

Det är nödvändigt av skäl, som förut anförts, att landsfogdarna i samtliga län med undantag av Uppsala, Kronobergs, Gottlands och Blekinge erhålla biträden. I avseende å fjänsteställning och avlöningsförmåner synas dessa böra likställas med-länsassessorerna. Dessutom måste varje landsfogde med undantag av landsfogden i Gottlands län erhålla ett skrivbiträde till sitt för- fogande. Även för dessa två slag av befattningshavare räknas här med nu- varande löner med nu utgående tillfällig löneförbättring, under förutsättning att en blivande lönereglering för landsstaten kommer att gälla också för dem.

I enlighet härmed beräknas kostnaderna för dessas avlöning sålunda:

Tjänst- görings- penningar

Orts-

tillägg

1 länspolisassessor (Stockholms län)... 4.300 2,100 400 6,800 1 länspolisassessor (Västernorrlands län) 4,250 2,100 200 6,550 3 länspolisassessorer (Jämtlands, Väs- terbottens och Norrbottens län).. 12,750 6,300 600 19,650 1 länspolisassessor (Göteborgs och : Bohus län) a 4,200 2,100 200 6,500 14 länspolisassessorer (övrig Uppsala, Kronobergs, Gottlands och Blekinge) 58,800 29,400 88,200 1 kvinnligt skrivbiträde av 1:a löne- graden (Stockholm) 1,100 300 1,600 1 kvinnligt skrivbiträde av 1:a löne- graden (Göteborgs och Bohus län) 1,100 300 1,500 4 kvinnliga skrivbiträden av 1:a löne- graden ' (Västernorrlands, Jämt- lands, Västerbottens och Norrbot- tens län) 4,400 1,200 6,000 17 kvinnliga skrivbiträden av 1:a löne- graden (övriga län utom Gottlands) 18,700 5,100 — 23,800

eller tillhopa kr. — | — = 160,600

För landsfogdar och övriga befattningshavare vid landsfogdeexpeditionerna förutsättas i övrigt samma avlöningsvillkor som för befattningshavarna vid

Länspolis- assessorer

och skriv- biträden.

• Sida 252
•  Original

Lands- fiskalerna.

länsstyrelserna. För vikariatsersättning torde därför böra beräknas ett sam- manlagt belopp av i runt tal 13,000 kronor, vilket innebär en ökning av i runt tal 10,000 kronor.

Huruvida några kostnader komma att uppstå för särskild lokal åt lands- fogdeexpeditionerna kan icke avgöras med de tillgängliga uppgifterna. Det torde dock kunna antagas, att i de allra flesta fall landsfogden bör vara bo- satt i residensstaden och att utrymme kan beredas i samband med länssty- relsens lokaler. Däremot komma expensutgifterna säkerligen att ökas. Här har därför beräknats en ökad kostnad för expenser av i runt tal 1,000 kronor årligen för var och en av 23 förändrade landsfogdeexpeditioner eller 23,000 kronor jämte tillägg för hyra med 7,000 kronor eller tillhopa en ökning av 30,000 kronor.

Hela den merkostnad, som sammanhänger med den föreslagna landsfogde- TER uppgår således till 314,500 kronor eller i avrundat tal 315,000 ronor. 5

Landsfiskalernas löneförhållanden äro för närvarande föremål för under- sökning i löneregleringskommittén. Frågan därom bör således icke upptagas i detta sammanhang, så vitt det icke med nödvändighet följer av det före- liggande omorganisationsförslaget. I anledning av den här föreslagna minsk- ningen av landsfiskalernas arbete med restindrivningen samt det kraftigare bi- trädet från fjärdingsmännen torde vid avvägandet av ländsfiskalernas löner böra prövas, huruvida en större eller mindre del av den landsfiskalerna till- kommande provisionen bör överflyttas å fjärdingsmännen. Enligt gällande av- löningsvillkor äro landsfiskalerna skyldiga att underkasta sig dylik minskning i extrainkomster utan ersättning. I vad mån ändringen av billighetsskäl bör föranleda förhöjning av den fasta avlöningen kan icke med säkerhet bedömas på de nu tillgängliga uppgifterna angående ifrågavarande inkomster.

Vid den blivande löneregleringen torde även kunna tagas hänsyn till för- slagets tendens att överhuvud taget höja åklagarinstitutionen och frigöra lands- fiskalerna från åtskillig verksamhet, varmed de nu äro sysselsatta, samt å andra sidan till de antydningar om en möjlig reduktion av landsfiskalsdistriktens antal, som det här framlagda materialet påvisar.

Här har däremot räknats med 2 nya landsfiskalsdistrikt, vilket medför en FÖSNSR inberäknat tillfällig löneförbättring, men utom dyrtidstillägg av 8,500

ronor.

Uppskjutes således frågan om löneregleringen för landsfiskalerna till be- handlingen av motsvarande fråga för landsstaten i dess helhet, bör i ett annat avseende omedelbart vidtagas åtgärd till landsfiskalernas förmån nämligen i fråga om arvoden till landsfiskalsbiträden. Vid beräkningen av dessa arvodens belopp, torde man få utgå från avlöningen till landskanslister och landskonto- rister, vilken för närvarande uppgår till 2,400 kronor med särskilda ortstillägg i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbot- tens och Norrbottens län. Lägre arvoden än nyssnämnda grundbelopp torde icke kunna beräknas, om man vill vinna de därmed åsyftade viktiga ända- målen att utan sönderbrytande av de största landsfiskalsdistrikten göra det möjligt för dessas innehavare att i högre grad än för närvarande ägna sig åt åklagar- och polisverksamhet samt att underlätta rekryteringen till landsfiskals- befattningarna. Ortstillägg böra beräknas å biträdesarvodena i Västernorr- lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 100 kronor. Där- emot har icke tagits hänsyn till den till de ordinarie tjänstemännen nu ut- gående tillfälliga löneförbättringen. HSåsom villkor för att biträde skall komma i åtnjutande av ifrågavarande arvode synes böra förutsättas, att biträdet avlagt landsfiskalsexamen och under minst ett år tjänstgjort i länsstyrelse.

• Sida 253
•  Original

Enligt den förut verkställda utredningen böra arvoden beräknas till ett antal av 78 för hela riket, därav för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tillhopa 18. Kostnaderna för ifrågavarande arvoden komma sår ledes att uppgå till 189,000 kronor.

Enligt vad som yttrats i sammanhang med förslaget om förenkling av landsfiskalernas redovisning är det sannolikt, att den sålunda föreslagna ändringen kommer att föranleda behov av åtminstone ett kvinnligt skrivbiträde av första lönegraden hos varje länsstyrelse. Det är möjligt, att i vissa län arbetskrafterna på landskontoret behöva ytterligare ökas av samma anledning. För närvarande antages här allenast förstnämnda ökning.

Kostnaderna härför kunna då beräknas på enahanda sätt som avlöningarna till de på landsfogdeexpeditionerna föreslagna kvinnliga biträdena med tillägg av ett biträde i Gottlands län eller till 34,300 kronor, varvid icke beräknats särskilt tillägg till länsstyrelsernas semesteranslag.

Beträffande statens kostnader för avlöning åt stadsfiskaler, polismästare och polisintendenter kan man till en början helt bortse från bidrag till stads- fiskalslönerna i de 25 städer, där stadsfiskalsbefattningarna böra indragas. I vissa av dem bör däremot beräknas bidrag till en poliskommissarie- eller över- konstapelslön. Bortsett från nämnda 25 städer komma statens kostnader tills vidare att inskränka sig till bidrag med en fjärdedel av minimilöner för stads- fiskaler, polismästare och polisintendenter. j

Vid bestämmandet av minimilönerna för de förstnämnda har man att utgå från att i de minsta städer, där stadsfiskaler komma att bibehållas, deras kompetens och ställning enligt förslaget skola bliva desamma som landsfiska- lernas. Så länge dessas löner icke undergått reglering, får man därför såsom utgångspunkt räkna med de nuvarande landsfiskalslönerna eller sålunda 3,700 kronor i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt 3,500 kronor i riket i övrigt jämte tillfällig löneförbättring till samtliga lands- fiskaler å 750 kronor.

Emellertid torde det vara nödvändigt att närmast över denna lönegrad,

mellangrad för stadsfiskaler i de städer, vilkas folkmängd avsevärt överstiger den i landsfiskalsdistrikten vanliga eller vilka enligt förslaget komma att ut- rustas med särskild detektivpersonal (i regel residensstäderna). Avlöningen för denna grad, som kan benämnas stadsfiskalsbefattning av klass 2, torde böra bestämmas något lägre än den för länspolisassessorerna tills vidare före- slagna eller till 5,000 kronor med 200 kronors ortstillägg i de fyra norrländska länen samt tillfällig löneförbättring å 800 kronor. Härvid har då tagits hänsyn till å ena sidan att man icke kräver juridisk kompetens för befatt- ningen, men å andra sidan att densamma får antagas i regel bliva en slutpost.

Stadsfiskalsbefattningarna i de städer, där domarkompetensen är obliga- torisk, torde kunna benämnas stadsfiskaler av klass 1. Minimiavlöningen för dem synes tills vidare böra beräknas till 7,000 kronor jämte tillfällig löne- förbättring å 900 kronor. Föreligger icke för närvarande den sagda kom- petensen, bör statsbidrag utgå allenast efter samma belopp som för stads- fiskalsbefattningar av klass 2 eller 5,800 kronor. Ortstillägg förekommer endast i Stockholm och Göteborg och bör beräknas till 400 kronor på den förra och 200 kronor på den senare platsen.

Med dessa utgångspunkter komma statens kostnader för ifrågavarande avlö- ningsbidrag att under övergångstiden ställa sig på följande sätt. Beträffande de 25 städer, där stadsfiskalsbefattningarna skola indragas, hänvisas till beräk- ningen över bidragen till polispersonalens avlöning (tabell 11 A).

Stadsfiskaler, polismästare mm;

• Sida 254
•  Original

Av stadsfiskalerna i de 18 städer, där juridiskt utbildade stadsfiskaler före- slagits, hava för närvarande endast 9 dylik kompetens, därav en i Stockholm och en i Göteborg, vartill i Stockholm komma 2 polisassessorer. BStatsbidragen

3 X 8,300 + 8.100 + 7 x 7,900 + 10 x 5,800 till dessa uppgå alltså till Ä — eller till-

eller 23,450 kronor.

För återstående 52 städer, av vilka 4 i de nämnda norrländska länen, uppgår samma bidrag till mr eller 55,450 kronor.

Hela statsbidraget till stadsfiskalernas avlöning skulle således tills vidare under övergångstiden uppgå till 115,475 kronor. Genomfört kommer förslaget att statsverket skall övertaga stadsfiskalernas avlöning att å statsbudgeten medföra en kostnad av 461,900 kronor med de här beräknade avlöningsbe- loppen. Huruvida förstnämnda siffra blir gällande under övergångstiden, beror : på, i vilken omfattning nuvarande befattningshavare finna med sin för- del förenligt att övergå på ny stat.

Beträffande polismästarens avlöning i Stockholm lärer frågan därom komma under behandling i annat sammanhang. Därvid torde uppmärksammas, att till polismästaren i Stockholm äro överlämnade åtskilliga avgöranden, som eljest ankomma på Konungens befallningshavande. Tills vidare torde statens bidrag till avlöningen av polismästarna i såväl Stockholm som Göteborg och Malmö "böra beräknas efter en grundavlöning lika med landssekreterarnas nuvarande, inberäknat tillfällig löneförbättring, eller med en fjärdedel av för Stockholm 9,100 kronor, för Göteborg 9,200 kronor och för Malmö 8,900 kronor. Till avlöning av polismästarna i övriga 8 polismästarstäder, i den mån polismästare komma att där bibehållas, torde bidraget med hänsyn till den beräknade minimiavlöningen för stadsfiskalerna i samma städer böra utgå efter en beräknad grundavlöning av 8,400 kronor. Kostnaden för statens bidrag 9,100 + 9,200 + 8,900 -+ 3 Xx 8,400

+ eller tillhopa 23,600 kronor. Till avlöning av polisintendenterna i Stockholm och Göteborg bör bidrag beräknas på en minimilön av 7,900 kronor med ortstillägg 3 xX 8,300 -F- 2 Xx 8,100 +

Med bibehållande av samtliga polismästarbefattningar och med de här beräknade avlöningarna skulle kostnaderna för statens övertagande av hela avlöningarna uppgå till 135,500 kronor.

Utom ovannämnda befattningshavare finnes vid polisväsendet i vissa polis- mästarstäder (Stockholm, Göteborg, Malmö, Eskilstuna, Norrköping och Häl- singborg) för närvarande anställd viss kanslipersonal, som delvis synes tjänst- göra vid rådstuvurätten eller polisdomstolen. Någon placering av dessa be- fattningshavare i lönehänseende kan icke verkställas annat än efter ingående granskning av vederbörande städers inre polisorganisation, en granskning, som icke faller inom förevarande utredning. Att staten redan nu skulle för- a sig att bidraga till dessa befattningshavares avlöning, synes icke pår allat.

ningsgrunden till

till polismästarnas avlöning uppgår således till

eller med eller tillhopa 10,275 kronor.

• Sida 255
•  Original

b) Kostnader för bidrag till avlöning.

Enligt vad som anförts i det föregående måste statens bidrag till avlönings- kostnaderna för den av staten icke helt avlönade personalen vila på vissa normallöner, vilka dock endast äro avsedda såsom minimilöner för kommu- nens del.

Viktigast vid bestämmandet av dessa minimilöner är såväl ur statsfinansiell synpunkt som med avseende å rekryteringen och därmed också hela organisatio- nens framgång frågan om den grundläggande gruppens, poliskonstapelsgradens, avlöning. I förstnämnda avseende torde böra erinras, att poliskonstaplarnas sammanlagda antal år 1920 utgjorde omkring 2,725 och att fjärdingsmän- nen förut beräknats bliva omkring 1,500. Såsom utgångspunkt för avlönings- beloppen torde man, enligt vad som yttrats i inledningen till avdelningen angående kostnaderna, få betrakta de under åren 1919—1922 för stora grup- per av statstjänstemän fastställda avlöningarna.

Enligt nu gällande bestämmelser hänföras till lönegrad B 1 med begynnelse- lön i A-gruppen av 1,980 och i G-gruppen av 2,520 kronor expeditionsvakt, port- vakt, eldare, eldare av andra klass vid hospital samt föreståndare i stall, ladu- gård och svinstall vid hospital ävensom kustbevakningsbiträden och tullvakter:

Till lönegrad B 2 med begynnelselön i A-grupp av 2,100 och i G-grupp av 2,676 kronor hänföras följande befattningshavare: vaktkonstaplar vid fångvårds- staten, förmän vid tvångsarbetsanstalt, förmän å Bona, skötare, hantverkare, chaufförer, post- och stadsbud samt eldare av första klass, allt vid hospital, kustvakter samt tillsyningsmän vid tullverket.

Under lönegrad B 3 med begynnelselön i A-grupp av 2,220 och i G-grupp av 2,832 kronor ingå förste expeditionsvakt, magasinsföreståndare vid hospital och förste kustvakter.

Till lönegrad B4 med begynnelselön i A-grupp av 2,340 och i G-grupp av 2,988 kronor höra överkonstaplar vid fångvårdsstaten och yrkesmästare av andra klass vid fångvårdsstaten, förste förmän vid tvångsarbetsanstalt, maski- nist och förste förmän å Bona, kameralbiträden, överskötare, maskinister av andra klass och hantverksföreståndare av andra klass, allt vid hospital, gräns- uppsyningsmän, kustuppsyningsmän och tulluppsyningsmän.

Till lönegrad B 5 med begynnelselön i A-grupp av 2,580 och i G-grupp av 3,300 kronor hava hänförts: uppsyningsmän vid fångvårdsstaten, yrkesmästare av första klass vid fångvårdsstaten, uppsyningsmän vid tvångsarbetsanstalt, arkivbiträde i lantmäteristyrelsen, uppsyningsmän vid Bona, uppsyningsmän av andra klass, maskinister av första klass, hantverksföreståndare av första klass, trädgårdsmästare och befallningsmän, allt vid hospital samt instrument- makare vid statens provningsanstalt.

Det är av intresse att härmed jämföra de inkomna uppgifterna angående avlöningarna från städerna till deras poliskonstaplar under år 1920. I medel- tal för varje dyrortsgrupp utgjorde dessa avlöningar följande belopp, varvid dessutom redovisats de uppgivna dyrtidstilläggen utan familjetillägg.

670 480 1,150 1,706 1,062 2,168 1,948 1,477 3,420 1,945 1,707 3,652 2,116 1,986 4,102 2,170 2,149 4,319 2,106 2,414 4,523

• Sida 256
•  Original

I fråga om fördelningen av polispersonalen på de olika dyrortsgrupperna hänvisas till tabellerna 12 A och 13.

År 1921 har emellertid skett en för den föreliggande frågan mycket viktig lönereglering i Stockholms stad (G-ort), varvid poliskonstaplarna uppförts i den därvid antagna lönestatens nionde lönegrupp med en begynnelselön av 3,120 kronor och en slutlön efter nio. år av 4,020 kronor. Därvid har dock för samtliga befattningshavare stadgats, att därest socialstyrelsens officiella index- tal å levnadskostnadsstegringen över 1914 års nivå kommer att nedgå under 133, är befattningshavare, som ingått på den nya staten, skyldig att under- kasta sig lönereglering eller i annan ordning bestämd minskning i avlöning, dock icke i vidare mån än att för honom kvarstår ?/, av den fasta avlöningen enligt staten. Till jämförelse med poliskonstaplarnas löner bör nämnas, att vaktkonstaplar vid rannsakningsfängelset placerats i 7 lönegruppen med be- gynnelseavlöning av 2,640 kronor och slutavlöning 3,540 kronor.

Den av Stockholms stad vidtagna löneförhöjningen tyder obestridligen på att svårigheter med de förut gällande lönerna uppstått i avseende å rekryte- ringen, svårigheter, vilka givetvis icke behöva framträda i stora vakanssiffror, utan snarare kunna visa sig i bristande tillopp av aspiranter med erforderliga kvalifikationer. Sistnämnda iakttagelse bestyrkes av följande sammanställning av uppgifterna angående vakanser inom konstapelsgraden åren 1916—1920.

OO rtIsS 8 TP per

a) Städer med 30,000 invånare och däröver 22 b) » » 10,000—30,000 invånare 3 ec) » » 5,000—10,000 » — d) » » under 5,000 » 2 e) Samhällen på landsbygden med ordnad polisbevakning

med 5,000 invånare — f) Samhällen på landsbygden med ordnad polisbevakning

med under 5,000 invånare =

HR HDI DO Om

| |

|

Tr” St —- = She = Hu

Samtliga orter 27

1) Avser Sandvikens bruk.

Det torde icke behöva påpekas, att tabellen endast avser ordinarie konstap- lar och att därför underskott i rekryteringen av extra befattningshavare ej kommer till synes.

Utgår man från att poliskonstapelsbefattningarna böra rekryteras med per- soner, som förut äga en viss utbildning och hava förmåga att tillägna sig den här föreslagna specialutbildningen, samt att därjämte många befattnings- havare måste komma att stanna i denna grad synes det starkt kunna ifråga- sättas, om icke poliskonstaplarnas minimilön borde, med utgångspunkt från det civila avlöningsreglementet, fastställas till de där för lönegraden B4 angivna beloppen. Utgår man åter ifrån nyss anförda tabell över grundlönerna år 1920 och särskilt tager hänsyn till andra orter än G-gruppens, synes det däremot svårt att placera poliskonstaplarna i annan lönegrad än B 2 enligt samma ayvlöningsreglemente. För de billigare orterna torde redan denna placering innebära en förhöjning av grundlönerna i jämförelse med de nuva- rande förhållandena. Fastställandet av minimilöner kommer då att huvudsak- ligen verka som en utjämning mellan de lägst och de högst avlönade polis- konstaplarna. Vad särskilt beträffar Stockholms stads befattningshavare beror avståndet mellan de sålunda föreslagna minimilönerna och den av staden

• Sida 257
•  Original

fastställda avlöningen, i den mån denna icke reduceras på grund av nyss- nämnda bestämmelser, därpå, att dyrortsgrupperingen enligt statens avlönings- reglementen icke fullt tillgodoser de i Stockholm bosatta tjänstemännen, vilka därför av den lokale löngivaren måste avlönas efter andra och högre grunder än dem, staten godkänt. Ur en annan synpunkt sett kommer en placering i lönegraden B2 att innebära, att de dyraste orterna och särskilt Stockholms stad icke få fullt bidrag av staten till sina avlöningskostnader, på samma sätt som det för närvarande förhåller sig med t. ex. statsbidraget till folkskollärar- nas löner.

På grund av vad sålunda anförts har här räknats med en minimiavlöning för poliskonstaplarna efter lönegraden B 2.

Skulle poliskonstaplarna i stället placeras i lönegraden B4, komme detta, med därav föranledda förskjutningar för andra polismän att förorsaka en kostnadsökning av i runt tal 1,100,000 kronor?), varav 1/, faller på statsverket.

Vad angår fjärdingsmännens avlöning må först anmärkas, att de i vissa yttranden framkomna förslagen att reglera deras avlöning med viss beräkning av folkmängd, areal m. m. utgå från en helt annan förutsättning än det före- liggande förslaget, nämligen att varje kommun fortfarande i regel skulle hava sin fjärdingsman. I varje fall synes det klart, att bestämmelser av dylik innebörd skulle medföra så stor osäkerhet i fråga om avlöningsbeloppen, att det icke kunde vara tillrådligt att allenast med ledning av dessa direktiv låta administrativ myndighet bestämma lönernas storlek. Med det här föreslagna systemet, då varje befattningshavare av normaltypen förutsättes vara fullt sysselsatt med sin tjänst, blir det däremot möjligt att i själva författningen reglera lönerna efter vanliga grunder för dessa.

Med avseende å övriga fjärdingsmän åter synes det icke vara möjligt att fastslå själva beloppen i författningen, utan man torde få nöja sig med att bestämma, att avlöningen skall uppgå till det belopp, som med hänsyn till arbetets omfattning i jämförelse med arbetet i ett normaldistrikt inom samma dyrorts- och kallortsgrupp prövas skäligt. Själva bestämmandet torde icke kunna ske annat än i sammanhang med den distriktsindelning, varigenom distrikt med dylik befattningshavare bildas. Om landsfiskalen föreslår dylikt distrikt, skall han således tillika föreslå avlöning för fjärdingsmannen, var- efter hans förslag jämväl i denna del behandlas på samma sätt som förut sagts angående förslaget till distriktsindelning.

Nuvarande fjärdingsmän åtnjuta utom fast lön andel i indrivningsprovision å utskylder. I vad mån denna andel bör ökas, bör, såsom förut nämnts, under- sökas i sammanhang med lönereglering för landsfiskalerna. Angående den fasta avlöningens storlek för närvarande hänvisas till tabellerna 10 B och 10 C. Uppgifterna äro dock icke alldeles tillförlitliga. . För de befattningshavare, som bliva fullt sysselsatta av sin tjänst, torde lönen böra bestämmas så, att de i det närmaste bliva likställda med polis- konstaplarna. Ehuru provisionens storlek icke med säkerhet kan beräknas — uppgifterna angående dess nuvarande belopp synas icke vara fullt exakta — torde man för att uppnå likställighet med poliskonstaplarna böra låta fjärdingsmännens fasta avlöning stanna i närmast lägre löneklass eller klass B 1. För vederbörande kommun har det härutinnan, men allenast i detta avseende, ekonomisk betydelse, om befattningshavare förordnas till fjärdings- man eller polisman.

Om i sammanhang med en föreslagen uppflyttning av poliskonstaplarna fjärdingsmännens minimiavlöning skulle förskjutas till lönegraden B3, skulle

1) Jfr tab. 12B och 13 B. Skillnaden mellan begynnelselönen i B2 och i B4 är lika med två ålderstillägg.

• Sida 258
•  Original

detta, under antagande att av 1,500 fjärdingsmän ett lika antal vore fördelade å en var av ortsgrupperna A, B och C!), medföra en kostnadsökning av ji runt tal 380,000 kronor, varav !/, faller på statsverket.

Beträffande de föreslagna minimiavlöningarna i övrigt torde icke erfordras närmare motivering. :

Förslaget till kungörelse angående minimiavlöning till viss polispersonal och utbetalning av statsbidrag till kostnaderna för polisväsendet överens- stämmer beträffande de ämnen, som äro föremål för behandling, i huvudsak med K. K. den 16 september 1918 angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning. I fråga om avlönings- villkoren åter hava de senaste, för civila statstjänstemän antagna avlönings- reglementena tjänat till förebild i tillämpliga delar. I några avseenden, t. ex. i fråga om tidpunkten för uppflyttningen till högre lönegrad, har dock det civila avlöningsreglementet icke blivit följt. Anledningen därtill har varit önskan att nå överensstämmelse med vad som antagits för närvarande vara det vanliga i städerna och sålunda undvika en tämligen onödig ändring i dessas avlöningsbestämmelser.

Beträffande avlöningsvillkoren lärer det vara nog att framhålla följande. Bestämmelsen angående tvångsförflyttning i 7 8 av den föreslagna avlönings- kungörelsen överensstämmer med vad som gäller för statstjänstemännen. Dock innefattar bestämmelsen, i motsats till förebilden i avlöningsregle- mentena för statstjänstemännen, icke befogenhet att utan ansökan förflytta polisman från en ort till en annan, därför att sambandet med den kommun, där han är anställd och som till största delen avlönar honom, icke bör kunna brytas. Bestämmelsen kan behöva användas t. ex., om befattningshavare vid specialavdelning skulle visa sig påtagligen olämplig för befattningen 1 fråga.

De i 108 föreslagna tjänstledighetsavydragen överensstämma med de för mot- svarande löneklasser i de senaste avlöningsreglementena för statstjänstemännen stadgade avdrag. Då de här föreslagna lönerna endast äro minimilöner, skulle det kunna ifrågasättas att i stället för fixa belopp fastställa de procenttal, efter vilka beloppen äro beräknade ?), vilket skulle innebära, att på de platser, där avlöningen överstiger minimilönen, tjänstledighetsavdraget skulle ökas. Aven bortsett från de praktiska olägenheterna vid uträkningen synas samma skäl, som föranlett, att man icke beräknar avdraget på dyrortstillägget, böra medföra, att avdraget även i nu förevarande fall begränsas till de belopp, här föreslagits.

I 10 83 mom. 2 upptages i motsats mot vad som skett i avlöningsreglemen- tena för statstjänstemännen även andra fall av skada än till följd av olycks- fall. Anledningen härtill är att polismannens yrke utsätter honom för en sär- skild risk av kroppsskada genom annans uppsåtliga handling och att polis- mannen bör i någon mån gottgöras härför genom ersättning i form av oför- minskad lön.

Stadgandena angående semester i 14 8 avse icke fjärdingsmän. Med hän- syn till deras mera omväxlande sysselsättning, vistelse på landsbygden och särskilt den omständigheten, att landsfiskalerna icke för närvarande hava rätt Sa kostnadsfri ledighet, har det icke ansetts möjligt att framlägga förslag

ärom.

Då i 158 föreslagits rätt till fri beklädnad, innebär detta en avvikelse från de senaste avlöningsreglementena för statstjänstemännen. En sådan förmån torde emellertid för närvarande allmänt utgå till polismännen. Så är t. ex. för- hållandet i Stockholms stads nyss omnämnda senaste avlöningsbestämmelser.

DF ITEtaäD: FJ. ?) Se kommunikationsverkens lönekommittés betänkande år 1919, s. 126.

• Sida 259
•  Original

Polispersonalen är således i detta avseende likställd med manskap vid armén och marinen, och det torde icke vara lämpligt att frångå denna allmänna praxis.!)

I 19 8 har av skäl, som anförts under avdelningen om pensionering, före- slagits, att, om polisman avlider i följd av skada i tjänsten, understöd skall utgå till vissa efterlevande. Beträffande avgränsningen av de ersättningsbe- rättigade överensstämmer förslaget, såsom av detsamma framgår, med regle- mentet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. £.

Beträffande det föreslagna arvodesbeloppet till ordningsmännen erinras, att dessas tjänstgöring endast äger rum, då ordningen redan är i fara eller störd. Med hänsyn till svårigheten att ingripa under sådana förhållanden torde arvodet icke böra sättas lägre än som föreslagits. Landsfiskalens kännedom om vad som inträffar i orten lärer innebära garanti mot eventuella försök till missbruk.

Enligt 23 8 har icke såsom i fråga om statsbidragen till folkskoleväsendet tillåtits någon förskottsrekvisition. Då statsbidragen till polisväsendet enligt förslaget allenast skola uppgå till en fjärdedel av minimilönerna mot nio tiondelar av folkskollärarnas grundlöner, torde förskottsbetalningen hava mindre betydelse, helst som några större belopp endast kunna förekomma i de mera bärkraftiga samhällena. Genom att rekvisition endast äger rum en gång år- ligen torde arbetet hos Konungens befallningshavande vinna åtskilligt i enkelhet.

Beträffande övergångsbestämmelserna erinras, att fjärdingsmansinstitutio- nen enligt förslaget skall undergå en genomgripande omorganisation. De nu- varande fjärdingsmännen kunna därför icke såsom de ordinarie poliskonstap- larna utan vidare få övergå till fjärdingsmän i den nya organisationen, utan vilka som kunna antagas till fjärdingsmän med full sysselsättning, måste bliva föremål för individuell prövning. I de fall, där denna utfaller för överflytt- ning, bör den tidigare tjänsten jämföras med den nya och med ledning därav bestämmas, i vad mån föregående tjänstetid kan räknas befattningshavaren till godo för ålderstillägg. ;

Polismansbefattningar, vilka icke lämna innehavarna full sysselsättning, kunna förekomma enligt förslaget, om det ock torde vara sannolikt, att deras antal kommer att inskränkas. Aven i fråga om dem måste därför prövas, i vad mån det är möjligt för nuvarande befattningshavare med dylik anställ- ning att få befattning 1 den nya organisationen, och under sådan förutsätt- ning, i vad mån den tidigare tjänstgöringen kan räknas dem till godo.

Sammanlagda beloppet av den i kommuners och andra samhällens tjänst an- ställda polispersonalens löner enligt de föreslagna minimiavlöningsbestämmel- serna uppgår enligt tabell 11 till 9,218,691 kronor. Det bör emellertid framhållas, att tabellen endast omfattar den ordinarie personalen samt icke utvisar den ökning, som kan hava skett efter år 1920, varemot den här föreslagna ökningen av kriminalpolispersonalen tagits i beräkning. Endast begynnelseavlöning med kallortstillägg är beräknad i denna tabell. Av tabellerna 12 B och 13 B fram- går kostnadsökningen med en genomsnittsberäkning av två ålderstillägg. I samma tabeller är kallortstillägget särskilt beräknat. Däremot ingå icke kost- nader för semester eller annan ledighet i beräkningen. Enligt sistberörda tabeller skulle totalkostnaden. uppgå till 10,276,611 kronor, varav statens fjärdedel utgör 2,569,153 kronor.

Den för närvarande med bidrag av landsting anställda polispersonalens av- löning uppgår med beräkning av begynnelseavlöning till 74,108 kronor och med två ålderstillägg till 82,620 kronor. Statens andel utgör således 20,665 kronor.

För statens andel av den extra polispersonalens avlöning torde böra beräknas ett belopp av 175,000 kronor.

Kostnaderna för fjärdingsmäns avlöning kunna, under antagande av ett antal av 1,500 fjärdingsmän i riket, fördelade på ortsgrupperna A-ort, B-ort och C-ort

1) Jfr även K. prop: till 1922 års riksdag nr 248, s. 113 ff.

• Sida 260
•  Original

med !/; på var, beräknas till ett belopp av 3,105,000 kronor, vilket säkerligen behöver höjas till 3,200,000 kronor. Statens fjärdedel av fjärdingsmännens minimiavlöningar uppgår då till 800,000 kronor.

Statens andel av de extra fjärdingsmännens avlöning torde kunna beräknas till 50,000 kronor.

Enligt de inkomna uppgifterna torde polispersonal, som har full eller huvudsaklig sysselsättning av tjänsten, för närvarande uppbära dyrtidstillägg av vederbörande kommuner. Även staten deltager nu i kostnaden därför, så vitt angår särskilt förordnade polismän på landet. Med den ställning, befattnings- havarna vid polisväsendet komma att intaga enligt förslaget, synes staten, så länge dyrtidstillägg utgår till statens egna befattningshavare, böra sörja för sådant tillägg till befattningshavarna vid polisväsendet. Det bör därför åläggas kommuner, samhällen och landsting att bevilja dyrtidstillägg efter samma grunder som dyrtidstillägget till statens egna tjänstemän och med bidrag från statsverket med en fjärdedel. Enär dyrtidstilläggen äro beroende på beslut för år, kan en beräkning av kostnaderna därför endast göras efter nu gällande bestämmelser, enligt vilka statens kostnader för annan ordinarie personal än den av landstingen anställda och fjärdingsmännen kunna antagas uppgå till 1,006,112 kronor. För den av landstingen anställda personalen skulle enligt samma grunder statens andel av dyrtidstillägget uppgå till 8,340 kronor. För fjärdingsmännen slutligen kan statens andel i dyrtidstillägget beräknas till 350,000 kronor. -

Enligt de nu anförda grunderna skulle kostnaderna för statens bidrag till polispersonalens avlöning uppgå till omkring 5,000,000 kronor, en siffra som dock antagligen är för låg.

För avlöning till ordningsmän och inkallade reservpoliser hava icke beräk- nats särskilda belopp, då utgifterna antagligen komma att bliva obetydliga och exakt beräkning 1 varje fall är omöjlig, förr än någon erfarenhet vunnits.

Enahanda är förhållandet med kostnaderna för polisnämndernas verksamhet. Arvode till ledamöter och suppleanter vid tjänstgöring torde kunna bestämmas att utgå med 20 kronor för dag samt till den, som icke är bosatt eller eljest uppehåller sig på sammanträdesorten, ytterligare 10 kronor jämte reseersätt- ning enligt tredje klassen i resereglementet. Expeditionsgöromålen, vilka torde bliva av mycket ringa omfattning, synas utan särskild kostnad kunna ombesörjas av tjänstemän hos Konungens befallningshavande.

c) Kostnader för pensionering.

För polispersonalens pensionering har den årliga kostnaden i det föregå- ende beräknats till 1,265,000 kronor, varav på kommunerna skulle falla 632,500 kronor och på statsverket 230,000 kronor. Därtill kommer en övergångskostnad för pensionering av nuvarande befattningshavare å 1,863,000 kronor, varav från kommunerna 932,500 kronor och av statsverket 310,500 kronor.

d) Kostnader för särskilda anordningar för polisorganisationens effektivitet.

• Sida 261
•  Original

Vad först beträffar kostnaderna för polisutbildning synas kostnaderna för själva utbildningsanstalten böra helt bestridas av statsverket. Dessa kostna- der kunna beräknas på följande sätt, varvid har antagits, att föreståndaren och biträdande föreståndaren böra uppföras på ordinarie stat med avlöning den förre såsom intendent och den senare såsom kommissarie.

a) Årliga kostnader. Lärare i stenografi,

1. Löner. arvode

Lärare i samarit-

tjänst, arvode... > Lärare i gymna-

: stik, arvode... + 1,930: föxtknäng by olhes Tillfälliga — arvo- gynnelselön) ... 6,048: den (jämväl för

Lärare i straffrätt, ST arvode 6,680: landsfiskalskurs) >» 4,010: —

Lärare i civilrätt, älta arvöde 4,960: 2, Övriga kostnader. Lärare i stats- och Hyra och värme... kr. 4,500: kommunalkun- Städning, belys- skap, arvode ... 1,056: ning, telefon Lärare i moders- målet, arvode... 3,28: Lärare i tyska (engelska), ar-

Föreståndare (be- gynnelselön) -.. kr. 8,300: Lärare i polisför-

Lärare i maskin- skrivning, ar- : / HOCLO! Dent ske 1,440: nventarier Lärare i välskriv- Diverse kostnader

Ding; arvodexs=4 mmar,l80= Kr: 11300

Inköp av skrivmaskiner

Till de beräknade lönekostnaderna komma därjämte dyrtidstillägg, Vad engångskostnaderna beträffar förutsättes, att Stockholms stad utan ersättning överlämnar för dess polisskola redan anskaffade inventarier, enligt uppgift i värde uppgående till omkring 16,000 kronor.

I kostnaderna för elevernas avlöning under utbildningskurserna deltager statsverket såsom i annan avlöningskostnad med en fjärdedel.

Vad härefter angår kostnaderna för resor och särskilda utgifter samt för telefon och telegram torde det till en början vara klart, att dessa kostnader, så vitt rör de av staten helt och hållet avlönade tjänstemännen, böra falla på statsverket.

Beträffande ersättning i övrigt för resor och särskilda utgifter torde dessa kostnader till övervägande del komma att föranledas av kriminalpolispersona- lens resor. De äro således väsentligen av samma slag som de, vilka enligt gällande bestämmelser helt bekostas av statsverket. Dessutom kan det icke vara lämpligt, om man vill vinna enhetlig tillämpning, att räkningar på dylika utgifter bedömas av en mängd lokala granskningsmyndigheter. Ut- gifterna synas därför böra helt bestridas av staten. Detsamma bör i likhet med vad nu är förhållandet gälla i fråga om kostnaderna för användning av polisstyrka från en ort å en annan för att där upprätthålla ordningen.

I fråga om ersättning till polismän och fjärdingsmän för telefonutgifter erinras, att dessa redan nu delvis äga fri telefon såsom löneförmån från

Resor m. m.

• Sida 262
•  Original

distrikten. Med hänsyn härtill torde en uppdelning böra ske på det sättet, att inträdes- och årsavgifterna gäldas av vederbörande kommun eller distrikt, men kostnaderna för 1 tjänsten använda extra samtalsavgifter och telegram- porton av statsverket. Dessa senare torde ofta komma att avse polisangelägen- heter utanför själva distriktet, och beträffande dem s-torde gälla vad som nyss sagts angående polispersonalens resor.

Till förevarande grupp av utgifter böra slutligen hänföras kostnaderna för den centrala kriminalpolisbyrån, centralbyrån för fingeravtryck och Polisunder- rättelser. Det torde icke kunna ifrågasättas annat än att dessa kostnader skola bäras av statsverket.

För beräkning av statens kostnader för utgifterna för resor och särskilda utgifter samt för telefon saknas den utgångspunkt, som kännedomen om nuvarande kostnader skulle utgöra. Beräkningen får därför icke stort värde.

Det förefaller emellertid sannolikt, att kostnaderna för resor och särskilda utgifter i medeltal icke komma att understiga för varje landsfogde 2,000 kro- nor, däri inberäknat motsvarande utgifter för länspolisassessorn i länet, och för varje landsfiskal, inberäknat landsfiskalsbiträdenas utgifter, 300 kronor för år eller i avrundat tal tillhopa 200,000 kronor. Övriga kostnader för samma ändamål torde icke kunna beräknas lägre än till 2,000 kronor för varje län eller tillhopa omkring 50,000 kronor årligen.

Kostnaderna för ordningens. upprätthållande genom särskild tillkallad polis- styrka växla 1 så hög grad, att någon genomsnittsberäkning knappast kan verkställas. Det är emellertid sannolikt, att med det här föreslagna systemet användningen av och därmed även kostnaderna för dylika förflyttningar komma att ökas, varvid det bör erinras, att denna kostnad ersätter en väsentligt större utgift för ökad personal.

Beträffande ersättningen för telefon och telegramutgifter till landsfogdar och landsfiskaler kan endast göras en sannolikhetsberäkning, som för övrigt är beroende på de vid varje tid gällande telefontaxorna. I genomsnitt torde dock böra beräknas en utgift för ändamålet för varje landsfogde och landsfiskal av åtminstone 150 kronor eller tillhopa omkring 77,000 kronor årligen. För sta- tens motsvarande utgifter för övrig personal torde kostnaden icke understiga 25,000 kronor. Hela årskostnaden för ändamålet skulle således beräknas till åtminstone 100,000 kronor.

För att för framtiden vinna översikt över kostnaderna för polisväsendet torde det vara lämpligt, att samtliga nu nämnda utgifter sammanföras i ett särskilt förslagsanslag, från vilket även oförutsedda utgifter såsom för belö- ningar för brottslingars upptäckande, vetenskapliga specialundersökningar o. d. kunna bestridas.

Vad angår statens kostnader för annat än avlöningar för den centrala kriminalpolisbyrån, centralbyrån för fingeravtryck och Polisunderrättelser hava dessa, vad beträffar de två förstnämnda institutionerna i enlighet med riks- staten för första halvåret år 1923, beräknats till sammanlagt 165,000 kronor årligen. Kostnaderna bero emellertid i hög grad dels på tryckeritarifferna och dels på dyrtidstilläggen, varför även sistnämnda siffra är approximativ:

e) Sammanfattning.

• Sida 263
•  Original

Statens kostnader för polisväsendet år 1921 och statens beräknade kostnader därför under året närmast efter ett genomförande av den före- slagna polis- och åklagarorganisationen. ?

Beräknad

Kostnad och beskaffenhet 1921 kostnad

Ersättning för mistade bötesandelar 25 186 Der S Bidrag till polisens upprätthållande i Stockholm 28 250 = a Landsfogdarnas avlöning 5 2) 143 000 | 2) 206 900:1= Övergångsstat 50 000 ja Länspolisassessorernas och landsfogdarnas avlöning = a 3) 160 600 |— Vikariatsersättning för landsfogdar med biträden , .......e.: c 13 000 Landsfogdarnas expensutgifter ) 5) 30 000 2 nya landsfiskaler 8500 Biträden åt landsfiskalerna En 189 000 Nya skrivbiträden hos länsstyrelserna öd 3) 34 300 !/s av kostnaden för stadsfiskalernas avlöning 115470 1/4 av kostnaden för polismästares och polisintendenters avlöning = 3) 33 875 Polisskola 3 5 — 50 000 |- Centrala kriminalpolisbyrån å &— Fl Centralbyrån för fingeravtryck... 30 000 165 000 Polisunderrättelser 95 000 Kostnader för resor, traktamenten, telefon och telegram ... 1 — 350 000 Avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet... 1663 812 — !/4 av avlöningen till polispersonal i kommuner och sam- hällen 7)2 569 153 1/4 av avlöningen till landstingens polispersonal . 8) 20 665 !/4 av kostnaden för extra ordinarie polispersonal 175 000 1/4 av kostnaden för dyrtidstillägg till ordinarie polispersonal 92) 1 006 112 1/4 av kostnaden för dyrtidstillägg till landstingens personal 8340 !/4 av ordinarie fjärdingsmäns avlöning 300 000 !/4 av kostnaden för dyrtidstillägg till fjärdingsmän ......... 10) 350 000 1/4 av kostnaden för extra fjärdingsmän 50 000 Bidrag till polispersonalens och fjärdingsmännens pensio- nering — |— 540 500

1131 988 248 |75| — 6926 420

1) Kostnaden försvinner fullständigt först, då den nya stadsfiskalsorganisationen blivit fullständigt genomförd. — ?) Oberäknat ålderstillägg och dyrtidstillägg, men med inberäknande av ortstillägg till landsfogden i Göteborgs och Bohus län. — 3) Oberäknat ålders- och dyrtidstillägg. — 42) Uppgift saknas. — ?) Avser endast den beräknade merkostnaden. — $) Bestrides f. n. av anslaget till av- löning och underhåll av särskild polisstyrka på landet. — Ty Årskostnadens totala belopp, frånsett dyrtidstillägg, utgör 10 276 611 kronor. Vid beloppets uträknande har förutsatts, att varje befatt- ningshavare omedelbart erhåller två ålderstillägg. — 2) Kostnaden beräknad på i not. 7 angivet sätt. 9) Totalbeloppet utgör 4 024 449 kronor. Vid beräkning av detta belopp har förutsatts, att varje manlig befattningshavare har tre familjemedlemmar, varjämte räknats med nu gällande regler för dyrtidstillägget. — 19) Beräknad efter de i not. 9 angivna grunderna: — !!) Jfr dock not. 4.

Enligt ovanstående tabell angående statens kostnader för polisväsendet uppgår ökningen i kostnad på grund av den föreslagna omorganisationen till 4,938,171 kronor 25 öre. Detta belopp utvisar emellertid endast ökningen på stats- budgeten, däremot icke den verkliga kostnadsökningen. För att få fram den sistnämnda måste man först och främst uppmärksamma, att största delen av statens ökade kostnader beror på en överflyttning av vissa kostnader från kommunerna till staten. . Huru förslaget inverkar på kommunernas utgiftsstat, framgår av följande tabell.

• Sida 264
•  Original

Kommunernas och landstingens kostnader för polispersonalens avlöning och pen- sionering år 1920 och under året närmast efter ett genomförande av den föreslagna polis- och åklagarorganisationen.

1920 Beräknad

Kostnad stna kostnad

Avlöning till polispersonalen I 1) f 7707 458 Dyrtidstillägget till polispersonalen ... | 18 155 318 3 018 337 Extra polismän I 525 000 Familjepensionering 67 571 GI Da Sjukvårdsavgifter 45 326 60 000 Stadsfiskalslöner i städer, där stadsfiskaler bibehållas. 2) 274 112 Stadsfiskalernas dyrtidstillägg H210519 Polismästarnas löner 2) 179 400 Polismästarnas dyrtidstillägg 2 far - Fjärdingsmännens löner 1139 901 2 400 000 Fjärdingsmännens dyrtidstillägg 5) 285 000 1400 000 Extra fjärdingsmän rs 150 000

21 436 486 |—|5) 17 185528

1) Beloppet var år 1920 oproportionerligt högt i följd av då utgående höga dyrtidstillägg. — 2) Utom ålderstillägg. — ?) Tillförlitlig beräkning å de belopp, städerna kunna komma att utgiva i dyrtidstillägg, kan givetvis icke göras. Från berörda belopp avgår statens bidrag. — +) Uppgift saknas. — 9) Beräknat belopp. — 6) Härtill kommer vad vederbörande kommuner eller landsting vilja betala utöver minimibeloppen.

Enligt denna tabell- skulle minskningen i utgifter för kommunerna något understiga ökningen på statsbudgeten.

Emellertid bör det uttryckligen framhållas, att icke siffrorna på vare sig den förra eller den senare tabellen visa den verkliga ökningen eller minsk- ningen av utgifterna för polisväsendet i följd av organisationsförslaget. Fn exakt beräkning därav eller således av förslagets ekonomiska innebörd i det hela kan icke göras, framför allt därför, att primäruppgifterna angående grund- lönerna äro så osäkra i följd av att dessa uppgifter måst avse just de år, då förvirringen i lönesystemen var störst och grundlöner och dyrtidstillägg mest sammanblandade. Följande antaganden torde dock visa den riktning, i vilken förslaget verkar.

För både stat och kommun uppstår en verklig kostnadsökning genom höjningen av personalens avlöning i de kommuner, där de nu utgående avlö- ningarna ligga under de föreslagna minimiavlöningarna. Därjämte kommer på några ställen, där polisväsendet hittills varit uppenbarligen försummat, den nödvändiga förstärkningen att föranleda någon ökning av kostnaderna, vilken emellertid sannolikt blir obetydlig. Detsamma gäller om de föreslagna be- stämmelserna angående arrestlokaler. i

Den merkostnad, som föranledes av minimilönerna, kan icke beräknas med säkerhet på grund av nyss anmärkta svårighet att söndra ut grundlöner från dyrtidstillägg. Utgår man emellertid från de uppgifter, som meddelats angå- ende personalens grundlöner år 1920, visar det sig vid jämförelse mellan dessa grundlöner i poliskonstapelsgraden och den föreslagna minimilönen i samma grad, att den sistnämnda medför lönestegring i 87 städer och på 147 orter på landet samt att sammanlagda kostnadsökningen för poliskonstapelsgraden upp- går till 1,232,133 kronor.

Därtill kommer såsom en verklig ökning avlöningen till den föreslagna nya kriminalpolispersonalen med omkring 200,000 kronor.

• Sida 265
•  Original

-Det måste däremot antagas, att det föreslagna genomförandet av ett enhet- ligt lönesystem icke kommer att föranleda lönesänkning på de platser, där avlöningen nu överstiger den föreslagna minimilönen.

Att förslaget i avseende å fjärdingsmännen måste medföra kostnadsökning, är otvivelaktigt redan på den grund, att dessa för närvarande äro allt för lågt avlönade. Huruvida den i tabellen angivna summan av nuvarande fjärdings- manslöner, 1,139,901 kronor, upptager alla nu utgående sådana löner till deras falla belopp, är ovisst. Om så är förhållandet, uppgår kostnadsökningen genom grundlönernas höjning till 2,060,000 kronor. De nuvarande dyrtidstilläggen till fjärdingsmännen kunna icke med någon säkerhet beräknas. Om de antagas uppgå till 25 procent av den uppgivna summan av nuvarande grundlöner eller i runt tal till 285,000 kronor, skulle det i tabellerna beräknade dyrtidstillägget innebära en kostnadsökning av 1,275,000 kronor.

I vad mån en reglering av nuvarande stadsfiskals- och polismästarinkomster efter de grunder, som komma att fastställas för landsstatens befattningshavare, kan för framtiden medföra merutgift, kan icke beräknas med säkerhet. ÅA andra sidan uppstår kostnadsminskning i följd av indragning av ett antal åklagare liksom i följd av eventuell indragning eller förändring av vissa polismästare- befattningar.

Den föreslagna pensioneringen av personalen förorsakar en kostnad, som för statsverket är helt och hållet ny och uppgår för år till omkring 230,000 kronor jämte 310,000 kronor under övergångstiden. För kommunerna uppgår motsvarande kostnad till de tredubbla beloppen. Att nämnda belopp inne- fatta merkostnad är otvivelaktigt redan på den grund, att polispersonalen på de flesta platser (se tabell 1 A) samt fjärdingsmännen över huvud taget sakna pensionsrätt för närvarande. En beräkning av den verkliga kostnadsökningen kan icke verkställas utan ingående granskning av nu gällande pensionsbestäm- melser, där pensionsrätt finnes, en undersökning, som icke ansetts erforderlig.

Förslaget i fråga om landsfogdarna och andra befattningshavare vid lands- staten medför en ökad kostnad för statsverket av 496,300 kronor, vartill even- ER kommer övergångsavlöningen till vissa landsfogdar, beräknad till 50,000

ronör.

Kravet på polisutbildning hos vissa polismän och den därav föranledda utvidgningen av polisskolan i Stockholm kommer att medföra en verklig kost- nadsökning, som icke torde understiga 20,000 kronor.

Att de föreslagna ändrade bestimmelserna om ersättning för vissa utgifter för resor, telefon m. m. komma att medföra ökade kostnader för stat och kommuner, torde vara klart. Merkostnadens storlek kan icke beräknas med någon säkerhet.

Till årskostnaderna komma vissa engångskostnader nämligen för stipendier åt landsfogdar 50,000 kronor, för två poliskurser 22,000 kronor och för polis- skolan 11,300 kronor. Dessa innebära en verklig merutgift för statsverket.

Slutligen torde böra anmärkas, att bortfallandet av.utgifter för statsverket till ett sammanlagt belopp av 53,436 kronor 75 öre icke innebär någon kost- nadsminskning, som icke redan tagits i beräkning vid jämförelsen mellan nu- varande och blivande avlöning för stadsfiskaler och polispersonal.

• Sida 266
•  Original

• Sida 267
•  Original

XI. FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

• Sida 268
•  Original

• Sida 269
•  Original

Förslag till lag angående polisväsendet i riket. Härigenom förordnas som följer:

1 &

I stad skola polismän finnas anställda i den omfattning det erfordras för att där upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa efterspaning angå- ende brott samt i övrigt fullgöra den polisverksamhet, som föranledes av sär- skilda stadganden eller hävdvunnet bruk.

28 På landsbygden skola för polisverksamhet, som i 1 8 sägs, samt till biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan handräckning finnas anställda fjärdingsmän i särskilda fjärdingsmansdistrikt.

28. I landskommuner, köpingar eller andra samhällen, där den regelbundna polisverksamheten icke kan uppebållas allenast genom fjärdingsmän, skola polismän finnas anställda, i den mån det för ändamålet erfordras.

48

för landstingsområdet. DS:

I minst en stad inom varje län skall finnas polispersonal, särskilt utbildad för efterspaning angående brott (kriminalpolisavdelning), dock vare i Stockholms och Gottlands län sådan avdelning ej erforderlig.

I stad med minst 20,000 invånare skall alltid finnas kriminalpolisavdelning. I fråga om annan stad ankommer det på Konungens befallningshavande att avgöra, huruvida kriminalpolisavdelning skall finnas i staden.

Kriminalpolisavdelning skall hava sådan omfattning, att därigenom eller med tillhjälp av annan dylik avdelning inom länet behovet av särskilt utbildad kriminalpolispersonal tillgodoses för hela länet. Kriminalpolisavdelningen i Stockholm skall vara så omfattande, att densamma kan tillgodose behovet jämväl för Stockholms och Gottlands län. Vid sistnämnda avdelning skall även, där Konungen så förordnar, anställas personal för hela rikets behov.

68

Befattningshavare, som är anställd å en ort, må användas för polisverksam- het å annan ort. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

CS Befattningshavare, som avses i 1—5 $$, skola avlönas med minst de belopp och åtnjuta minst de förmåner i övrigt, som i särskild ordning fastställas.

• Sida 270
•  Original

98:

Finner Konungens befallningshavande, att stad, samhälle, som i 3 8 sägs, eller landsting underlåter att hålla polispersonal, på sätt i 1—5 $$ är stadgat, eller att eljest utrusta polisväsendet i erforderlig omfattning, skall Konungens RALHIRERSNTeNAE hos samhället eller landstinget göra framställning om rättelse.

Förses icke polispersonalen med skälig avlöning, gäller vad iförstastycket sägs. Vidtages icke i anledning av Konungens befallningshavandes framställning erforderlig åtgärd, äger Konungens befallningshavande därom förordna. Finnes det vara av nöden, må Konungens befallningshavande i fall, som avses i första stycket, förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

1078:

Anser Konungens befallningshavande, att å viss ort på landet behov kan uppstå av polispersonal för ordningens upprätthållande vid enstaka tillfällen, utan att anledning finnes att anställa polisman, som i 3 $ sägs, må Konungens be- fallningshavande förordna att på platsen skola finnas en eller flera ordningsmän.

11ES:

Indelning i fjärdingsmansdistrikt skall ske sålunda, att varje fjärdingsman med hänsyn till distriktets folkmängd, ytinnehåll, näringar och övriga om- ständigheter kan antagas få full sysselsättning av sin tjänst. För ändamålet må kommun uppdelas i flera distrikt eller flera kommuner eller delar därav sammanslås till ett distrikt, dock icke från olika landsfiskalers tjänstgörings- områden.

Kan kommun, i vilken erfordras flera fjärdingsmän med full sysselsättning, icke lämpligen uppdelas i olika distrikt, må kommunen bilda ett distrikt med fera fjärdingsmän.

Om undantagsvis på grund av visst områdes avskilda läge eller annan särskild omständighet den fjärdingsman åliggande verksamheten bör ombe- sörjas av särskild fjärdingsman, ändock att denne icke får full sysselsättning av tjänsten, må jämväl sådant område bilda eget fjärdingsmansdistrikt.

12.8.

Det åligger landsfiskal att för sitt tjänstgöringsområde uppgöra förslag till indelning i fjärdingsmansdistrikt, därvid dei 118 angivna grunder skola lända till efterrättelse. Vid förslaget skall jämväl beaktas, i vad mån polismän må komma att förordnas inom distriktet. Efter det kommunerna erhållit tillfälle att yttra sig angående förslaget, fastställer Konungens befallningshavande in- delningen i fjärdingsmansdistrikt.

I enahanda ordning behandlas och avgöras frågor om ändring av fjärdings- mansdistrikt. ]

TIS:

I varje län ävensom i Stockholm, Göteborg och Malmö skall finnas en polisnämnd för behandling av dit hänskjutna frågor om disciplinär bestrafft- ning av polisman eller fjärdingsman. Sådan fråga skall hänskjutas till polis- nämnden, så snart vederbörande polischef anser strängare straff än varning, förlust av löneförmåner i sju dagar eller mistning av tjänsten under samma tid böra tillämpas.

• Sida 271
•  Original

Polisnämnd skall bestå av tre ledamöter, av vilka ordföranden tillsättes av Konungen och de övriga av landstinget eller, vad beträffar Stockholm, Göte- borg och Malmö, av stadsfullmäktige. Samtliga ledamöter utses för en tid av fyra kalenderår i sänder.

Till ordförande må allenast förordnas borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövding. Minst en av övriga ledamöter skall jämväl hava fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas i domarvärv.

I Kalmar län väljer vartdera landstinget var annan gång ledamöter. För varje ledamot skall en suppleant utses för tid och på sätt, som för ledamoten föreskrivits.

Till ledamot eller suppleant i polisnämnd må ej utses den, som icke uppnått tjugusju års ålder; ej den, som är under förmynderskap eller i konkurstillstånd; ej den, som är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra nämnda påföljd; ej heller den, som är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

. 15 8.

Stad och annat samhälle, där polisman är anställd, skall hålla arrestlokal för att användas för dem, som störa ordning och säkerhet eller som polis- myndighet av annan anledning behöver taga i förvar. Från skyldighet, som nu sagts, äger Konungens befallningshavande meddela undantag, där särskilda omständigheter därtill föranleda.

I fråga om arrestlokal äga 8 och 9 $$ motsvarande tillämpning.

16 8.

Angående statens kostnader för avlöning av de vid polisväsendet anställda statstjänstemän, för gottgörelse till Stockholms stad för de vid dess poliskår för hela rikets behov anställda befattningshavare samt för särskilda anord- ningar vid polisväsendet tillämpas gällande riksstat.

Till avlöning av övriga vid polisväsendet anställda befattningshavare bidra- ger staten med en fjärdedel av de minimibelopp, som i särskild ordning fastställts för lön, kallortstillägg, begravningshjälp, familjeunderstöd ävensom arvode till ordningsman eller reservpolis.

Om polisman eller fjärdingsman på överordnads befallning tjänstgör utom sitt egentliga tjänstgöringsområde, bestridas därigenom uppkommande sär- skilda kostnader av statsverket. -

Angående statens deltagande i kostnader för polispersonalens pensionering är särskilt stadgat.

Övriga kostnader för polisväsendet, såsom för avlöning utöver vad nyss sagts, uniformering och beväpning, materiel och byggnader eller annan utrustning, bestridas av vederbörande stad eller annat samhälle eller, i fall, som av- ses i 4 $, av landstinget. Har stad jämlikt 5 8 nödgats hålla större kriminal- polisavdelning än som för stadens eget behov erfordras, skall den här- igenom uppkommande kostnadsökningen, i den mån den icke skall bestridas

• Sida 272
•  Original

av statsmedel, fördelas emellan staden och vederbörande landsting efter ty skäligt finnes med avseende å avdelningens sannolika användning för staden och det område i övrigt, för vars behov den är avsedd. Kan enighet härom icke vinnas mellan deltagarna, hänskjutes tvisten till Konungens befallnings- havandes avgörande, och skall därvid iakttagas, att tvist emellan landsting och Stockholms stad prövas av överståthållaräm betet.

Höra flera kommuner eller delar av olika kommuner till ett fjärdingsmans- distrikt, skola de på kommunerna belöpande kostnaderna utgöras efter ena- handa grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är eller kan varda före- skriven. Kunna kommunerna ej enas om fördelningen, hänskjutes tvisten till Konungens befallningshavandes avgörande.

ÄTS:

Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder mot att, på sätt hittills skett, polis- bevakning anordnas, vid anläggning, som bekostas av statsmedel, på statens bekostnad samt vid annat företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall på enskild bekostnad.

1858:

Vite, som ådömes enligt denna lag, tillfaller kronan.

Denna lag träder 1 kraft den , å vilken dag lagen an-

gående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29 september 1899 upphör att älla. ; Fjärdingsman, som, då lagen utkommer av trycket i svensk författnings- samling, är anställd för viss tid, må under nämnda tid kvarstå i tjänsten. Till sådan fjärdingsman utgående kontant avlöning utom dyrtidstillägg skall anses som minimilön enligt denna lag.

Inträffar ledighet å fjärdingsmansbefattning före den | må befattningen ej återbesättas för längre tid än till sistnämnda dag.

Indelning 1 fjärdingsmansdistrikt skall ske i god tid före den

Skall i del av sådant distrikt fjärdingsman kvarstå viss tid, enligt vad nyss sagts, äger Konungens befallningshavande förordna, huru den verk- samhet, som ankommer på fjärdingsman, skall under nämnda tid upprätthållas i den återstående delen av distriktet.

Har i vederbörlig ordning blivit bestämt, att i stället för tjänst, som av- lönas av stad eller annat samhälle, statstjänst skall inrättas eller att tjänst, som nyss nämnts, skall indragas, utgår statsbidrag till nuvarande tjänstinne- havares avlöning i den mån särskild föreskrift därom meddelas. re ORG av polisnämnd sker året före det, under vilket denna lag träder i kraft.

I Kalmar län skall val, som i 13 3 sägs, första gången ankomma på lands- tinget i länets södra landstingsområde.

• Sida 273
•  Original

Förslag till lag om åklagarväsendet i stad.

Härigenom förordnas som följer:

210 Åtgärd, som enligt lag eller särskild författning ankommer på stadsfiskal, skall i stad, där stadsfiskalstjänst ej finnes, i stället ankomma på veder- börande landsfiskal.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till polisreglemente för riket. 1:& Detta reglemente äger tillämpning å befattningshavare vid polisväsendet, vilka enligt 16 8 i lagen angående polisväsendet i riket avlönas med bidrag eller mot gottgörelse av statsmedel.

28

1. Chefskapet över polispersonalen tillkommer, under Konungens befall- ningshavande, i Stockholm, Göteborg och Malmö polismästaren samt i övriga städer ävensom å landsbygden landsfogden i länet.

2. Det omedelbara chefskapet över personalen i viss ort utövas i stad, där polismästare finnes, av denne, i stad, där stadsfiskal, men ej polismästare finnes, av stadsfiskalen samt i övriga städer ävensom å landsbygden av lands- fiskal. ;

3. Polisavdelning, som inrättats av landsting, är närmast underordnad lands- fogden eller polischefen i den ort, landsfogden bestämmer.

4. Sammandrages polisstyrka från olika orter, utövas det omedelbara be- fälet av den i I mom. omnämnde polischefen eller den han därtill förordnar.

3 8

1. Konungens befallningshavande har att bestämma, huruvida befattning skall vara ordinarie eller extra ordinarie, ävensom huruvida befattning av sist- nämnda slag skall anses vara av stadigvarande beskaffenhet.

2. Ordinarie befattningshavare tillsättes antingen genom konstitutorial eller förordnande tills vidare. Den, som erhållit konstitutorial, må icke i annan administrativ ordning skiljas från tjänsten än som föreskrives i lagen om polisväsendet i riket och detta reglemente. Ordinarie befattningshavare, som icke erhållit konstitutorial, må, där han på grund av upprepade fel eller försummelser i tjänsten, mindre gott upp-

• Sida 274
•  Original

förande eller annan anledning finnes för tjänsten olämplig, skiljas därifrån, dock med rätt att åtnjuta avlöning under två månader.

3. Extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år, må i följd av indragning eller ändring av befattning eller av anledning, som i 1 mom. tredje stycket sägs, skiljas från anställningen, dock med rätt till avlöning, som där stadgas. | Förordnande för ordningsman må när som helst återkallas. Annan extra befattningshavare må, när helst tjänsten det kräver, skiljas från sin anställning, dock med rätt till en månads avlöning.

4 8.

1. Det tillkommer Konungens befallningshavande att tillsätta ordinarie be- fattningshavare så ock att på begäran bevilja avsked åt eller från tjänsten skilja sådan befattningshavare. Den, som förut är eller varit anställd vid polisväsendet, må icke antagas till ordinarie, med mindre hans tjänstgöring kan väl vitsordas. Har vid tillsätt- ning av ordinarie befattning sökande varit anställd vid polisväsendet under de närmast föregående två åren, skall polischefen i orten till Konungens be- fallningshavande inkomma med särskilt yttrande, huruvida sökanden bör erhålla konstitutorial eller frågan därom uppskjutas. Sådant uppskov må av Konungens befallningshavande beslutas, dock icke för kortare tid än ett eller för längre tid än sammanlagt tre år. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då den, som förordnats till ordinarie utan att innehava en tjänstetid av minst två år i följd, uppnår sådan tjänstetid. Innan ordinarie fjärdingsmansbefattning tillsättes, skall vederbörande kom- munalnämnd hava erhållit tillfälle att yttra sig angående sökande.

o

2. Förordnande å extra befattning av stadigvarande beskaffenhet ävensom

5 8. Innan sökt avsked beviljas, bör, där fråga föreligger om den avskeds- tagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning.

GES

1. Till ordinarie befattningshavare må allenast antagas den, som uppnått 21 år.

2. För att antagas till ordinarie polisman i stad, där stadsfiskal skall finnas, eller i samhälle på landet med minst 5,000 invånare, fordras att hava genom- gått lägre kurs vid en av staten inrättad utbildningsanstalt för polismän.

3. Ordinarie anställning vid kriminalpolisavdelning må ej vinnas av annan än den, som genomgått högre kurs vid dylik utbildningsanstalt.

TAS:

1. Det ankommer på landsfogde att förordna, att viss befattningshavare vid kriminalpolisayvydelning inom Tandsiogdens tjänstgöringsområde skall bi- träda utom den ort, där avdelningen är inrättad, samt att beträffande Stock- holms, Gottlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län påkalla biträde av

• Sida 275
•  Original

sådan personal, anställd vid vederbörande kriminalpolisavdelning i Stockholm, Malmö och Göteborg.

Polischef, som i 2 & 1 mom. sägs, äger jämväl eljest, där det erfordras, be- gära biträde av kriminalpolispersonal från avdelning utom hans tjänstgörings- område.

2. Yppas inom visst samhälle för ordningens upprätthållande tillfälligt behov av ökning av polispersonalen, ankommer det på polischef, som i 2 8 1 mom. sägs, att förordna om biträde från annat samhälle inom hans tjänstgörings- område eller att påkalla biträde från annat sådant område.

3. Framställning från polischef, som i 2 8 1 mom. sägs, om biträde till hans tjänstgöringsområde från annat sådant område skall göras hos den, vilken i sistnämnda område är polischef, som nyss sagts.

4. Landsfiskal äger att till samhälle inom sitt distrikt beordra polispersonal från annat samhälle inom distriktet.

Org: Polischefen i orten har att i sådan egenskap ägna tillsyn åt personalens förhållande jämväl utom tjänsten, i den mån det kan vara av betydelse för upprätthållande av den personalen åliggande verksamheten.

10 S. Angående polispersonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning gäller vad särskilt är föreskrivet. TS. Med ledning av en genom socialdepartementets försorg utarbetad normal- instruktion skall Konungens befallningshavande för fjärdingsmännen i länet, för annan polispersonal i samhälle, där sådan finnes, ävensom för polisavdel- ning, som inrättats av landsting, utfärda instruktion, vilken utöver vad i detta reglemente stadgas skall innehålla föreskrifter om:

1. grunderna och villkoren för polispersonalens antagande och avsked;

2. sättet och villkoren för beviljande av tjänstledighet och om vikaries förordnande; samt

3. vilka befattningshavare, som äga att utöva förmanskap vid polisavdelning. Instruktion skall därjämte innehålla upplysning angående befattningshavares rättigheter och skyldigheter ävensom anvisningar rörande befattningshavares förhållande i och utom tjänsten. I sistnämnda avseenden skall instruktion av Konungens befallningshavande utfärdas jämväl för ordningsmän.

12:58:

Polispersonal har att under åtnjutande av laga skydd med nit och drift fullgöra de tjänsteplikter, som enligt allmän lag eller författning, hävdvunnet bruk eller särskild instruktion åligga densamma.

än åligger polispersonalen att på befallning tjänstgöra var som helst i riket.

Befattningshavare äger att för fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak utsträcka sin polisverksamhet utom det samhälle, varest han är anställd.

13 8:

Befattningshavare må ej utan tillstånd av polischefen i orten mottaga gåva eller belöning med avseende å sitt förhållande i tjänsten.

• Sida 276
•  Original

Det åligger befattningshavare att visa förman ovillkorlig hörsamhet i tjänsten, så framt det icke är uppenbart, att dennes befallning strider mot lag eller författning. Förmenar befattningshavare eljest, att förman vid meddelande av befallning överskridit sin befogenhet, äger han att, utan eftersättande av sin lydnadsplikt, för vinnande av rättelse anmäla förhållandet hos förmannens närmaste överordnade. .

Befallning, som avser persons anhållande eller husrannsakan, skall, så vitt omständigheterna det tillåta, utfärdas skriftligen.

158: I tjänsten såväl som i sin enskilda vandel skall befattningshavare så för- hålla sig, att icke aktningen för polistjänsten sättes i fara.

16 8.

Befattningshavare skall vara bosatt å den ort, som närmast överordnade polischef bestämmer.

NS:

Har befattningshavare gjort sig skyldig till fel eller förseelse av sådan be- skaffenhet, att åtal vid domstol finnes böra äga rum, äger närmast överord- nade polischef att föranstalta om åtals anställande med rätt för honom att i sammanhang därmed avstänga den felaktige från tjänstgöring, till dessi anled- ning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstol annorlunda” förordnat. Beslut om avstängning går genast i verkställighet.

18 S.

1. Överskrider befattningshavare sin befogenhet eller åsidosätter han vad honom åligger eller visar han eljest oförstånd eller oskicklighet i tjänsten eller förhåller han sig i sin enskilda vandel på sådant sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara, och är ej fråga om brott eller förseelse, som i 17 $ sägs, må han för tjänstefel bestraffas med varning, förlust av löneförmåner i högst en månad eller mistning av tjänsten under högst tre månader. Låter den, som begått tjänstefel, sig icke rätta av sådan bestraffning, som nu är omförmäld, eller är tjänstefelet av svår beskaffenhet eller har befatt- ningshavaren blivit under framtiden ställd för brott, som kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 $& strafflagen, må han dömas till avsättning.

2. Befattningshavare, som lägger hinder i vägen för tjänstens behöriga full- görande genom nedläggande av arbetet, utan att ledighet eller avsked bevil- jats honom, eller genom uraktlåtenhet att fullgöra tjänstegöromål eller som inför samlade befattningshavare vid polisväsendet uppmanar till sådan hand- ling, som nu är nämnd, skall anses därigenom hava gjort sig skyldig till tjänstefel av svår beskaffenhet, därå enligt I mom. avsättning kan följa.

3. Andå att befattningshavare för brott eller förseelse dömts till ansvar vid domstol, må han på grund av samma brott eller förseelse dömas till av- sättning enligt I mom.

1938: Varning, förlust av löneförmåner under högst en vecka samt mistning av tjänsten under högst samma tid må åläggas av polischef, som i 2 8 sägs. "Angående polisnämnds befogenhet att ålägga disciplinstraff är stadgat i lagen angående polisväsendet i riket.

• Sida 277
•  Original

267 20 8.

Beträdes befattningshavare med gärning, som är enligt allmän lag straff- bar, eller med annan förseelse, må den, som över honom utövar förmanskap, om det erfordras för behörig. ordning i tjänsten, försätta honom ur tjänstgö- ring. Förman, som själv är underordnad polischefen i orten, skall dock sna- rast möjligt anmäla sin åtgärd till nämnda polischef, som äger därom vidare förordna.

Befattningshavare, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att hans förgeelse så snart ske kan underkastas vederbörlig prövning, men beslutet går genast i verkställighet.

21.8.

1. Annan disciplinär bestraffning än varning må ej åläggas befattningshavare, med mindre förhör i ärendet hållits med honom. Underlåter den, som kallats till sådant förhör, att utan styrkt laga förfall därvid inställa sig eller har den, å vilken kallelse till svaromål utfärdats, icke kunnat med kallelsen amträffas, må dock utan hinder därav ärendet prövas på förhandenvarande skäl.

2. Inför polisnämnd skall talan angående disciplinärt ansvar föras av polischefen i orten, eller, om dylikt befäl tillkommer polismästare, av den, som denne därtill förordnar, dock med rätt för landsfogde att i stället föra sådan talan. Den, å vilken disciplinstraff yrkas, är berättigad att för sin talans utförande anlita biträde. Till biträde må ej antagas annan än den, som enligt allmän lag är behörig till rättegångsbiträde.

3. Över handläggning av disciplinmål såväl inför polisnämnd som inför polischef skall föras protokoll, vari jämväl det slutliga beslutet och skälen därför skola antecknas. :

2218.

1. Över beslut, som i 20 8 första stycket sägs, eller över tilldelad varning må klagan ej föras. :

2. Mot beslut, som eljest av polischef i disciplinmål meddelas, må talan föras hos polisnämnden före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet. Besvärsskrift må jämväl ingivas eller med allmänna posten insändas till Konungens befallningshavande, som överlämnar densamma till polisnämndens ordförande.

3. Mot beslut, som i övrigt enligt detta reglemente meddelas av lands- fogde, polismästare eller lands- eller stadsfiskal, må talan föras hos Konungens befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet.

4. Klagan över beslut, som av Konungens befallningshavande meddelas, må föras hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet.

23 8.

Utövar enligt särskild föreskrift polismästaren i Stockholm myndighet, som enligt detta reglemente tillkommer överståthållarämbetet, skall vad om Konungens befallningshavande här ovan stadgas gälla om polismästaren; och skall därvid i fall, som avses i 4 $, vad om polischef är föreskrivet äga mot- svarande tillämpning å vederbörande polisintendent.

• Sida 278
•  Original

Detta reglemente träder i kraft den , å vilken dag instruktionen för fjärdingsmän den 29 september 1899 upphör att gälla utom så vitt angår fjärdingsmän, som på grund av äldre val under viss tid kvarstå 1 tjänsten.

Det åligger Konungens befallningshavande att, där så ske kan, i god tid före utfärda de i 11 $ föreskrivna instruktioner.

Den, som vid reglementets ikraftträdande innehar ordinarie befattning, vars avlöning enligt 16 8 i lagen angående polisväsendet i riket skall bestridas med bidrag eller mot gottgörelse av statsmedel, äger med tillämpning av vad i 3 och 4 $$ i reglementet stadgats och utan hinder av föreskriften i 6 8 2 mom. erhålla ordinarie anställning.

Vad nu sagts angående rätt till ordinarie anställning gäller dock icke polis- man, vilkens tjänst icke lämnar honom full sysselsättning, ej heller fjärdingsman.

Förslag till kungörelse angående minimiavlöning till viss polispersonal och utbetalning av statsbidrag till kostnaderna för polisväsendet.

föreskrivas.

2. Avlöning utgår från och med den dag tjänsten tillträdes till och med den dag tjänstemannen avgår på grund av avsked, entledigande eller dödsfall.

3. Utbetalning av avlöning sker månadsvis i efterskott.

4. Angående befattningshavares rätt till pension och skyldighet att avgå från befattningen är särskilt stadgat.

28:

Där ej i villkoren för befattningshavares anställning är annorlunda bestämt, vare han skyldig att ägna hela sin verksamhet åt sin tjänst och må förty icke utan tillstånd av polischefen i orten innehava annan avlönad befattning eller själv eller genom annan driva näring.

1. Minimilönen för sådan ordinarie befattning, av vilken befattningshavaren har full sysselsättning, bestämmes i nedanstående löneplan, jämförd med den vid denna kungörelse fogade förteckning å befattningar.

2. Den löneklass, efter vilken viss befattningshavares lön skall utgå, fast- ställes enligt föreskrifterna i 4—7 8$, och bestämmes lönebeloppet inom klassen efter den ortsgrupp, till vilken befattningshavarens stationeringsort blivit hänförd.

3. Fördelning av de orter, där befattningshavarna äro stationerade, å de nedan upptagna sju ortsgrupperna fastställes av Kungl. Maj:t på grundval av utredning rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna.

4. Löneplan:

• Sida 279
•  Original

Tiöne- Ö BISTE- RAD,

Lönegrad ads

Al FunjecRe fo

1980 | 2070 | 2160 | 3 2 340 2100 | 2196 | 2292 2 484 2220 | 2322 | 2424 5 | 2628 2340 | 2448 | 2556 2772 2460 | 2574 | 2688 I 2 916

2100 2196 202 2 484 2 220 2322 | 2628 2340 2448 5 2 TI2 2460 2574 ; 2916 2580 2 700 20 | : 3 060

2220 | 232 5 | 2628 2340 | 2448 556 | 4 | 2772 2460 | 2574 |. | 28 2 916 2580 | 2700 | 3 060 2730 | 2856 | 3 234

2340 2448 | 255 2712 2460 2574 2916 2580 2 700 3060 2 730 2.856 3 234 2 880 3012 3408

2580 2700 3 060 2730 2856 3234 2 880 3 012 3 408 3 060 3198 3 612 3 240 3 384 3816

4 260 4 434 4956 4 560 4 746 S 5 304 6:e lönegraden 4 860 5058 5652 | 5160 5370 6 000 5520 5 736 6 384 |

4860 | 5058 5652 | 7:e lönegraden : 350 ; 2 j 6 384 5880 | 6102 5 ok 6768 |

5 pig 5 736 6 384

TAN 5 6 102 e 6 768 8:e lönegraden | 6 300 6 528 : 7212 | 6720 | 6954 7422 | 7656

1:a lönegraden

2:a lönegraden

3:e lönegraden

4:e lönegraden

5:e lönegraden

OWAP PAT ILR NÄMUORUY IOLR UND OUR UNH

För kvinnliga befattningshavare.

ÅR OTIS Upp . Å Löne- 3 Lönegrad klass |

SE C

| | 1800 1860 1920 | 1920 1983 | 2046 2 040 2106 2172 2160 2229 2298

2160 2229 2298 2 280 2352 2424 2 400 2475 | 2550 2550 26281 2706 |

OA NRUOUR BUDH

• Sida 280
•  Original

5. Till ordinarie fjärdingsman eller poliskonstapel, vars befattning utgör befattningshavarens huvudsakliga verksamhet, men dock icke lämnar honom full sysselsättning, utgår minimilön med det reducerade belopp, som är skäligt i förhållande till ovan angivna minimilön för motsvarande befattningshavare med full sysselsättning 1 samma ortsgrupp. Minimilönen fastställes av Ko- nungens befallningshavande efter förslag av landsfiskalen och sedan veder- börande kommun erhållit tillfälle att yttra sig. 5

6. Angående fjärdingsmans rätt till indrivningsprovision är särskilt stadgat.

4 8.

1. Vid tillträdandet av ordinarie befattning erhåller befattningshavare lön enligt lägsta löneklassen för befattningen, där ej föreskrifterna i 5—7 $$ giva anledning till avvikelse därutinnan.

2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas befattningshavaren till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess den för befatt- ning fastställda högsta löneklassen uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 5—7 SS. -

3. Uppfyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderåret närmast efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjänste- tiden i den lägre löneklassen tilländagått. I övrigt gäller såsom villkor för befattningshavares uppflyttning till högre löneklass:

a) att han under minst fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen eller på grund av för- ordnande annan tjänst vid polisväsendet eller fullgjort offentligt uppdrag, dock att härvid icke skall föras honom till last den tid han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön eller ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring;

b) att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid befattningshavaren tillhört den lägre löneklassen, dock att härvid viss i tjänsten begången förseelse, för vilken befattningshavaren särskilt bestraffats, icke 1 och för sig må räknas honom till last, utan hänsyn därtill tagas endast, då förseelsen kan sägas karak- tärisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt

ce) att befattningshavaren icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han, enligt vad därom särskilt är stadgat, skall vara skyldig att avgå från tjänsten. i

Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke fattas utan att befattningshavaren erhållit tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut avse viss tid, minst ett och högst tre år. Vid uppskovstidens utgång skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning till förnyat uppskov därmed.

4. Har befattningshavare med tillämpning av föreskriften i 3 mom. punkten b) först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må han sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna få för uppflyttning till än högre löneklass såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat.

DIE:

Om den, som erhåller ordinarie befattning, som avses i denna kungörelse, förut innehar anställning i sådan icke ordinarie befattning vid polisväsendet, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med den ordinarie befattningen, må för bestämmandet av hans

• Sida 281
•  Original

begynnelselön i sistnämnda befattning och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver 3 år, under vilken han efter fyllda 20 år i en följd innehaft nämnda anställning.

6 8.

Därest ordinarie befattningshavare vid befordran till högre befattning åt- njöt eller från tiden för den högre befattningens tillträdande skulle i den lägre befattningen hava kommit i åtnjutande av lön enligt sådan löneklass, som är gällande jämväl för den högre befattningen, skall han vara berättigad att omedelbart erhålla lön enligt närmast högre löneklass.

Ordinarie befattningshavare, som före tillträdandet av högre befattning åtnjöt lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 4 $ 1 mom. bör vid befordran hän- föras, äger att, för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass i den nya befattningen, räkna sig tillgodo den tid intill 3 år, varunder han till- hört berörda lägre löneklass; dock skall vad sålunda stadgats icke gälla, då befordran till befattning inom högre lönegrad inträffar, innan 3 år förflutit från tiden för en föregående befordran, som medfört dylikt tillgodoräknande, samt ej heller vid befordran av manlig befattningshavare från befattning i 5:e lönegraden till befattning i 6:e lönegraden.

NES

1. Befattningshavare skall vara underkastad såväl föreskrifterna i gällande reglemente och instruktion som ock den utvidgade eller förändrade tjänst- göring eller den förflyttning till annan befattning vid vederbörande samhälles " eller landstings polisväsende, vilken kan bliva honom i behörig ordning ålagd. Varder befattningshavare utan något sitt förvållande sålunda förflyttad till be- fattning inom lägre lönegrad, skall han likväl åtnjuta lön enligt den lönegrad han vid förflyttningen tillhörde. Har förflyttning till befattning inom lägre lönegrad däremot föranletts av något befattningshavarens förfarande i tjänsten, skall lön till honom utgå enligt de för den lägre befattningen stadgade grunder, dock med iakttagande att, om befattningshavaren i den högre befattningen åtnjöt lön enligt högre löneklass än som finnes fastställd för den lägre befatt- ningen, han skall bibehållas vid den löneklass, han förut tillhörde.

2. Nedflyttas befattning till lägre lönegrad, äger den, som då innehar befattningen, uppbära lön i den lönegrad befattningen förut tillhörde, intill dess han avgår från befattningen 1 fråga. :

88 Till befattningshavare, som är bosatt å sådan ort inom de norra delarna av landet, att vistelsen därstädes på grund av klimatiska och fysiologiska för- hållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter, utgår kallortstillägg med nedanstående för sex olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen: för kallortsklass I 60 kronor = för kallortsklass IV 300 kronor: » » 120 » » Vv » » > 195 » » »

Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma de orter, där kallortstillägg- utgår, samt dessa orters fördelning å nämnda sex kallortsklasser.

98 Befattningshavare äger uppbära oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg icke blott för den tid han tjänstgjort å egen eller annan befattning

• Sida 282
•  Original

vid polisväsendet eller tjänstgjort såsom lärare vid eller deltagit såsom elev i utbildningskurs vid polisväsendet, utan även för den tid, under vilken han enligt bestämmelserna i 14 8 åtnjutit semester eller vilken han med veder- börligt medgivande använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka studier, som kunna tjäna polisväsendets intressen, eller för tid, som åtgått för fullgörande av de skyldigheter, vilka ålegat honom såsom styrelse- medlem i statsunderstödd pensionsanstalt, däri befattningshavaren uti denna sin egenskap är delägare. 108. 1. Därest befattningshavare av behörigen styrkt sjukdom i andra fall än i 2 mom. avses hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester eller därmed jäm- förlig ledighet icke överstiger 45 dagar, men skall, så vitt ej för särskilt fall annorlunda medgives, för tid därutöver å lönen vidkännas ett tjänstledighets- avdrag till belopp för dag räknat, som framgår av nedanstående tabell:

|

|

|

2. Har befattningshavare utan eget förvållande skadats i tjänsten och där- igenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning, skall han:

a) om skadan medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekom- mande fall, kallortstillägg, så länge sjukdomen varar, samt

b) om skadan, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan, under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg, dock högst intill dess 6 månader förflutit från dagen för skadans inträffande, men skall befattningshavaren för tid därutöver avstå ett belopp, motsvarande det i I mom. angivna tjänstledighetsavdraget, så framt ej medgives, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med lägre belopp än nyss sagts.

3. Har befattningshavare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara, må han under tiden åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg, dock högst under sex månader, men skall befattnings- havaren för tid därutöver av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag, så framt ej prövas skäligt, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med lägre belopp än nyss sagts.

4. Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast för tid, intill dess, enligt vad därom särskilt är stadgat, skyldighet att avgå från befattningen inträder.

LAS: Befattningshavare, vilken erhållit ledighet av annan anledning än i 9 och 10 $$ omförmäles eller är hindrad att bestrida sin befattning på grund av giltigt

A För manliga befattningshavare. B. För kvinnliga befattningshavare.

| | | ; Å 3 3 Löneklass | kr. lörel Löneklass kr. lörel Löneklass

kr. lörel Löneklass | kr.

KR åå jä få få OR RA UU UI UI TO

| 50

• Sida 283
•  Original

förfall, skall för sådan tid av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 10 $& 1 mom. angivna tjänstledighetsavdraget, samt kan förpliktas att av avlö- ningen ytterligare avstå vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

12 $.

1. Befattningshavare skall, om han därtill förordnas, vara skyldig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida högre befattning. Omfattar vikariatet längre tid i oavbruten följd än sju dagar, äger han för den tid vikariatet varar uppbära särskild vikariats- ersättning med ett belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan det 110 8 I mom. angivna tjänstledighetsavdraget i lägsta löneklassen för, å ena sidan, den högre befattningen och, å andra sidan, den vikarierandes egen befatt- ning, dock med minst 50 öre om dagen.

2. Vad i 1 mom. stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om befattningshavare, som uppehåller ledig befattning eller erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av högre befattning.

138.

1. Varder befattningshavare avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall hans avlöning under tiden innehållas, så framt ej finnes skäligt låta honom uppbära något därav.

2. Avhåller sig befattningshavare från tjänstgöring utan att hava i veder- börlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall, må han för den tid icke åtnjuta någon avlöning.

14 8.

1. Nedannämnda befattningshavare äga årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under följande antal dagar:

| |

Manliga befattningshavare, tillhörande 1—5 lönegra- derna enligt 3 $, utom fjärdingsmän Manliga befattningshavare, tillhörande 6 —8 lönegra- derna enligt 3 $, samt kvinnliga befattningshavare

15 8.

Intill det år, under vilket befattnings- havaren fyller 40 år

Från och med det år, under vilket befattn ngshavaren fyller 40 år

20 dagar 25 »

30 dagar 30

»

nadsbidrag till honom utgå. Tjänstetecken eller vapen, som befattningshavare skall bära under tjänsteutövning, tillhandahållas honom utan ersättning. Slit- ningsberäkning och beklädnadsbidrag fastställas av Kungl. Maj:t.

16 Tillhandahåller kommun åt innehavare av viss befattning bostad, är befatt- "ningshavaren skyldig att begagna sig därav. För åtnjutande av nämnda för- mån skall befattningshavaren erlägga ersättning med belopp, som skall under- ställas prövning av Konungens befallningshavande.

1641 22 18

• Sida 284
•  Original

Vad nu är sagt gäller även, där i samband med bostad tillhandahållas värme och belysning. 17 8.

Befattningshavare erhåller erforderlig läkarvård jämte läkemedel samt vid skada i tjänsten, som uppkommit utan befattningshavarens eget förvållande och medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, allt enligt de närmare bestäm- melser Kungl. Maj:t meddelar.

Vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt må dock icke bekostas för befattningshavare under tid, då han åtnjuter oavkortad lön, så framt ej sjukdomen förorsakats av skada i tjänsten, vilken uppkommit utan befattningshavarens eget förvållande.

188:

Angående ersättning för vissa utgifter i anledning av tjänsten är särskilt stadgat.

1978;

Avlider befattningshavare i följd av skada i tjänsten, som uppkommit utan befattningshavarens eget förvållande, äro hans efterlämnade änka och arvsbe- rättigade egna barn berättigade till pension (familjeunderstöd). Sådan rätt tillkommer dock ej änka, om äktenskapet utan att därigenom barn legitimerats ingicks, efter det skadan inträffade, och anledning finnes till antagande, att skadans livsfarliga beskaffenhet vid äktenskapets ingående var bekant för någon av makarna.

För pensionen skall gälla ett underlag av 200 kronor utöver en femtedel av det för den avlidnes befattning stadgade tjänstepensionsunderlaget, dock minst 1,000 kronor. Innehade den avlidne vid dödsfallet befattning, förenad med familjepensionsrätt i någon av staten inrättad eller understödd pensionsanstalt, och överstiger summan av det för dylik befattning stadgade familjepensions- underlaget och ovannämnda pensionsunderlag 1,500 kronor, nedsättes sist- nämnda underlag till sådant belopp, att pensionsunderlagens summa blir 1,500 kronor.

Pension, som här avses, utgår från dagen för dödsfallet till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider eller pensionsrätten eljest upphör. Pension utbetalas i efterskott av stad, annat samhälle eller landsting, i vars tjänst befattningshavaren varit anställd. I övrigt skall i avseende å pensionen stadgandena angående familjepension 189 14—16, $ 32 tredje och fjärde styckena, 8 34 mom. 2 samt $$ 35 och 38—40 1 reglementet för statens anstalt för pen- sionering av folkskollärare m. fl. äga motsvarande tillämpning.

20 8.

Avlider befattningshavare, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor. I nämnda belopp skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning ut- gående begravningshjälp anses inbegripen. Begravningshjälp må ej tagas i mät för gäld.

218;

Till ordningsman utgår arvode med femton kronor för varje dag han tjänstgör i sådan egenskap. Räkning å dylikt arvode granskas för varje månad av veder- börande landsfiskal. 22 S.

Till extra befattningshavare vid polisväsendet utgår minimilön med det reducerade belopp, som i förhållande till motsvarande ordinarie befattnings-

• Sida 285
•  Original

havares i samma ortsgrupp ovan angivna begynnelseavlöning är skäligt. Minimilönen fastställes av Konungens befallningshavande efter förslag av polis- chefen i orten och sedan vederbörande kommun erhållit tillfälle att yttra sig. Extra befattningshavare, som är anställd å ort, där kallortstillägg utgår, äger åtnjuta sådant tillägg efter samma grund som ordinarie befattningshavare, och skola i avseende å extra befattningshavare stadgandena i 15—20 88 äga motsvarande tillämpning.

23 8. Förutvarande befattningshavare, vilken tjänstgör såsom reservpolis, äger därunder åtnjuta dagarvode, svarande mot vad av ordinarie polismans i orten avlöning i den löneklass den inkallade senast tillhört belöper å tjänstgörings- tiden. 24 8.

Det tillkommer Konungens befallningshavande att pröva frågor om befatt- ningshavares placering i löneklass, om förflyttning enligt 7 8, om undantag från bestämmelserna om tjänstledighetsavdrag i 10 8, om förhöjning av tjänst- ledighetsavdrag i fall, som avses i 11 8, och om tillstånd att bibehålla av- löningsbelopp vid häktning eller avstängning från tjänstgöring.

25 $.

Statens i lagen om polisväsendet i riket stadgade bidrag till ovan upptagna polispersonals avlöning utbetalas av Konungens befallningshavande på rekvisi- tion av vederbörande stad eller annat samhälle eller landsting. På enahanda sätt utbetalas gottgörelse till Stockholms stad för avlöning till de vid dess poliskår för hela rikets behov anställda befattningshavare. Består fjärdingsmansdistrikt av flera kommuner eller delar därav, bestämmer Konungens befallningshavande vid fastställandet av distriktets område, av vem rekvisition skall göras.

Har befattningshavare på överordnads befallning tjänstgjort utom sitt egent- liga tjänstgöringsområde, rekvireras den befattningshavare härför enligt rese- reglementet tillkommande ersättning hos Konungens befallningshavande av den, från vilken befattningshavarens minimiavlöning i första hand utgår.

Rekvisition skall årligen i januari månad året efter det, som Slatebidykget avser, insändas till Konungens befallningshavande och därvid vara försedd med intyg om granskning av polischefen i orten.

Vid utbetalning av statsbidrag skola avdragas de pensionsavgifter, som be- löpa på vederbörande samhälle eller landsting och befattningshavare.

Denna kungörelse träder i kraft den Den, som till följd av övergångsbestämmelsen till polisreglementet för riket erhåller ordinarie befattning, som avses i denna kungörelse, äger för bestäm- mandet av begynnelselönen få sig tillgodoräknad den tid han före sagda dag innehaft samma eller motsvarande befattning.

Polismän, vilka icke hava full sysselsättning av tjänsten, och fjärdingsmän skola, i den mån de efter nämnda dag erhålla ordinarie anställning vid polis- väsendet, äga att för bestämmande av begynnelselönen få sig tillgodoriknad den tid, under vilken de innehaft anställning, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med den befattning, å vilken de anställas.

Där avlöning vid kungörelsens ikraftträdande enligt då gällande kommunala bestämmelser utbetalas 1 förskott, skall statsbidrag eller gottgörelse av stats- medel beräknas först å den näst efter ikraftträdandet förfallna avlöningen.

• Sida 286
•  Original

Bilaga till kungörelsen.

Löne-

Befattning grad Befattning

A. Manliga befattningar. Poliskommissarie i annan stad, där stadsfiskal av klass 1 skall finnas, än Stockholm, Göteborg eller Malmö och i stad, i vilken skall finnas Poliskonstapel, automobilförare, kon- stadsfiskal av klass 2

torsskrivare, förste vaktmästare ...

SR S I Fjärdingsman, stallvakt, vaktmästare, nattman

Poliskommissarie i Stockholm, Göte- Inspektionskonstapel, — kriminalkon- borg eller Malmö, kriminalkommis- stapel, överkonstapel i stad, i vilken sarie i annan stad, i vilken skall skall finnas stadsfiskal av klass 3, finnas stadsfiskal av klass 1 eller utan stadsfiskal eller på lands- bygden Kriminalkommissarie i Stockholm,

åå Göteborg eller Malmö

Överkonstapel i stad, i vilken skall finnas stadsfiskal av klass 2 eller klass 1, magasinsförvaltare

Å NR ; ; Krimina'överkonstapel, fotograf, polis- B. Kvinnliga befattningar.

kommissarie i stad, i vilken skall Skrivbiträde finnas stadsfiskal av klass 3, eller Kontorsbiträde utan stadsfiskal eller pålandsbygden Polissyster

Förslag TS kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Härigenom förordnas, att till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. f. skall fogas ett nytt kapitel av följande lydelse.

Kap. VIII. Särskilda bestämmelser angående befattningshavare vid polisväsendet.

8 78.

Föreskrifterna i $$ 1—4, 6—11 och 13—31 skola, i den mån ej annat stad- gas i $$ 79—88, äga tillämpning å pensionering av ordinarie befattningshavare vid polisväsendet, vilka enligt 16 8 i lagen angående polisväsendet i riket avlönas med bidrag eller mot gottgörelse av statsmedel.

8 79.

Stad, kommun, annat samhälle eller landsting, som är skyldigt att med bidrag av statsmedel bekosta avlöning till polispersonal, skall utom i fall, som | avses i $ 11, 8 18 mom. 2 och 8 21 mom. 2, betraktas såsom huvudman enligt detta reglemente Vad som enligt 8 11 och $18 mom. 2 är stadgat med avseende | å huvudman skall äga tillämpning med avseende å Konungens befallnings- | havande. Den skyldighet, som jämlikt & 21 mom. 2 åligger huvudman, skall | fullgöras av viss polischef enligt vad därom särskilt är stadgat. |

• Sida 287
•  Original

271 8 80.

1. För ordinarie befattningar, för vilka. minimilön bestämts i författning, skola gälla nedan angivna tjänstepensionsunderlag:

A. För befattningar, avsedda för manliga tjänstemän, tillhörande 1:a lönegraden, utom fjär- 4:e lönegraden 1.920 kronor dingsmän ...... 1,644 kronor 5:e 2,160 = >» 2:a lönegraden, jämte fjär- 6:e 3,684 = >» dingsmän » T:e 3,924 — >

3:e lönegraden i > 8:e - >

B. För befattningar, avsedda för kvinnliga tjänstemän, tillhörande 1:a lönegraden 1,200 kronor 3:e lönegraden 1,704 kronor 2:a > FA405 .

2. För ordinarie befattningar, vilkas minimilön fastställts av Konungens befallningshavande, är tjänstepensionsunderlaget två tredjedelar av begynnelse- avlöningen.

S8k

Vid bestämmandet av genast börjande tjänstepensions belopp skola tjänsteår tillgodoräknas befattningshavare även för den tid han efter fyllda 20 år i en följd innehaft sådan icke ordinarie befattning vid polisväsendet, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med polismans- eller fjärdingsmanstjänst med full sysselsättning. Det tillhör pen- sionsanstaltens styrelse att bestämma den tjänstetid, som sålunda må tillgodo- räknas befattningshavaren. i i

8 82.

Pensionsåldern är E

62 år för manliga befattningshavare i första lönegradern utom fjärdingsmän, samt för kontorsskrivare och förste vaktmästare,

60 år för kriminalkommissarier, poliskommissarier, fotograf, magasinsför- valtare, fjärdingsmän samt kvinnliga skrivbiträden och kontorsbiträden, samt

5d år för övriga befattningshavare. S

8 83. För hel tjänstepension fordras 32 år för manliga befattningshavare i första lönegraden utom fjärdingsmän samt för kontorsskrivare och förste vaktmästare, 30 år för kriminalkommissarier, poliskommissarier, fotograf, magasinsför- valtare, fjärdingsmän samt kvinnliga skrivbiträden och kontorsbiträden ävensom 25 år för övriga befattningshavare.

8 84

Genast börjande tjänstepension utgår från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten äger rum;

S 85.

• Sida 288
•  Original

8 86.

1. Den årliga tjänstepensionsavgift, som med i $ 7 omförmält avdrag skall erläggas av befattningshavare, utgör för år räknat:

A. För manliga befattningshavare, tillhörande: 1:a lönegraden 60 kronor 5:e lönegraden 2:a » 84 oo» 6:e 3:e » » 7:e 4:e » 8:e

B. För kvinnliga befattningshavare, tillhörande: 1:a lönegraden 63 kronor 23:e lönegraden 2 » »

2. Huvudmannen har att i pensionsavgift erlägga: A. För manliga befattningshavare, tillhörande: 1:a lönegraden 108 kronor 5:e lönegraden 2:a AN » 6:e » 3:e » : » T:e » 4:e » » 8:e »

B. För kvinnliga befattningshavare, tillhörande:

1:a lönegraden 94 kronor 50 öre 3:e lönegraden .... 139 kronor 50 öre 2:a » »

stämma den pensionsavgift, som skall erläggas såväl av befattningshavarna som av huvudmannen. 8 87.

1. Engångsavgift, som avses i & 9 mom. 1 andra stycket, skall vara lika med fem sjättedelar av den försäkringsfond, som beräknas svara mot de avgifter, som skulle erlagts enligt 8 7, om reglementet varit gällande under den före- gående tiden. Har engångsavgift erlagts av huvudmannen, erlägger staten till pensionsanstalten ett belopp, motsvarande en sjättedel av nämnda försäkrings- fond.

2. Om pensionsunderlagen höjas för en befattning, som redan är förenad med pensionsrätt, och höjningen skall gälla även för den, som då innehar befatt- ningen, skall huvudmannen erlägga en engångsavgift, i fråga om vilken be- stämmelserna i 9 8 mom. 1—3 samt första stycket i denna paragraf skola i tillämpliga delar gälla. Vad sålunda stadgats skall jämväl äga tillämpning, där höjningen sker i följd av en av Konungen och riksdagen beslutad löne-

reglering. 5 88.

Befattningshavare, som erhållit avsked med pension före 60 års ålder, är skyldig att, så vitt han är bosatt å den ort, där han sist innehade anställning, intill dess han uppnått nämnda ålder, på kallelse av den, som utövar det omedelbara chefskapet över polispersonalen i orten, under tillhopa högst tjugo dagar varje kalenderår tjänstgöra vid polisväsendet därstädes, om för ordnin- gens upprätthållande behov yppas av tillfällig ökning av personalen.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

• Sida 289
•  Original

I fråga om den, som vid utgången av år ......1) innehar ordinarie befattning vid polisväsendet och som i följd av övergångsbestämmelsen till polisregle- mentet för riket erhåller sådan anställning, skall pensionsanstalten även utan framställning av huvudmannen enligt 8 6 bestämma tidpunkten, varifrån regle- mentet skall anses hava varit gällande för befattningshavaren. För detta ändamål skall det åligga Konungens befallningshavande att ofördröjligen för pensionsanstalten anmäla dylika befattningshavare, med angivande av deras namn, ålder och föregående tjänstgöring.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 8 handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 $& handelsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse.

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans, rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors, penninge- verks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår; fordringar hos utmätningsmän och dem, som i deras ställe äro satte eller eljest fått i uppdrag att förrätta utmätning, för vad de i sådan egenskap omhändertagit men ej redovisat; så ock fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller tjänste- män för egendom, som desse, i och för ämbete eller tjänst, emottagit. Har ersättning av allmänna medel utgått för vad ämbets- eller tjänsteman eller annan befattningshavare tillgripit och förskingrat skall, där kronan av honom söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursansökningens ingi- vande belöpande sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående ersätt- ning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva.

Denna lag skall träda i kraft den E , men skall icke äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 $ strafflagen.

Härigenom förordnas; att 10 kap. 12 8 strafflagen skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Till — — — vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde samt polismästare eller stadsfiskal i stad och landsfiskal å landet, eller den, 2 i sådan myndighets ställe satt är.

r— — — är.

"Denna lag träder i kraft den

• Sida 290
•  Original

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 19 $& 9, 11 och 12 punkterna i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 & 9, 11 och 12 punkterna i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakt- tagas skall skola erhålla följande ändrade lydelse:

9. Konungens befallningshavande i länet äge förordna om häkte å viss person, som för brott misstänkt hålles, efter ty i 5; 6 och 7 punkterna sägs; have ock landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal makt att, på eget ansvar, sådan person häkta eller häkta låta. Länspolisassessor have jämväl sådan makt, så vitt angår undersökning eller åtal, som han förordnats att utföra. ; 11. Är någon gripen efter 10 punkten, eller eljest utan att sådan åtgärd till hans häktning vidtagen blivit, som i 9 punkten sägs; då skall den, som honom gripit, utan dröjsmål anmäla förhållandet hos Konungens befallnings- havande eller landsfogde, eller å landet och i stad, där stadsfiskal ej finnes; hos landsfiskal eller, i annan stad, hos stadsfiskal, som prövar, om den gripne skall i häkte sättas eller genast lösgivas. 12. Vad om Konungens Befallningshavande här sagt är, gälle även om polisämbetsman, där sådan för viss stad eller ort särskilt förordnad finnes. Penha lag "bräder, 1: kraftiClöN, os cssebsppostietseisds sr fås

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 8 utsökningslagen.

ändrade lydelse:

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen anses icke kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner gott sådant medgiva, stadsfogde äga alt för bestämt fall i sitt ställe till utmät- ningsman sätta annan man, som av Ööverexekutor är antagen; svare dock vid utmätning stadsfogden själv för redovisningen, Ej må stadsfogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 8 sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 $ sammanträde för fördelningen erfordras; och äge Konungen även i övrigt föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man. |

| |

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 8 utsökningslagen skall erbålla följande | |

Landsfiskal må för bestämt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som av Konungens befallningshavande är antagen; svare dock vid ut- mätning själv för redovisningen.

Denna lag träder i kraft! döD mask. esset så ;

• Sida 291
•  Original

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av

allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om er- sättning. av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman eller annan befattningshavare», dels ock att till lagen skall fogas en ny paragraf av följande lydelse.

6 $.

Vad ovan finnes stadgat om ämbets- eller tjänsteman skall ock äga tillämp- ning å den, som jämlikt 3 $ utsökningslagen förordnats till utmätningsman, så ock å den, som stadsfogde eller landsfiskal jämlikt 4 $ samma lag satt till utmätningsman i sitt ställe.

Beträffande fjärdingsman eller exekutionsbetjänt, som enligt särskilda stad- ganden om utmätning för kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att förrätta utmätning, skall 5 $ äga motsvarande tillämpning.

Ersättning av allmänna medel skall icke utgå för vad den, som av stads- fogde blivit satt till utmätningsman eller erhållit uppdrag att förrätta utmät- ning, tillgriper och förskingrar av stadens medel i fall, som i 5 & avses.

Denna lag träder i kräl: dÖNC: oense öre , men skall icke äga till- lämpning i avseende å tillgrepp och förskingring, som dessförinnan skett.

Förslag till lag om upphävande av 3 $ i lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder.

Härigenom förordnas, att 3 & i lagen den 30 mars 1920 om ersättning i

o

vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder skall upphöra att Fällslentiöreage de HANE

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 $ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Härmed förordnas, att 5 8 i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: ;

• Sida 292
•  Original

Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder: för manlig — — — trettiofem tjänstår;

för kvinnlig — — — trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

k) för den manliga bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna och sta- tens tvångsarbetsanstalter, uppsyningsman, maskinist, förste förman och förman vid statens uppfostringsanstalt å Bona, för lotskapten och lotslöjtnant, över- lots, å fast fyr- eller gasstation anställd fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde, landsfogde, länspolisassessor, polismästare, polisintendent, stadsfiskal och lands- fiskal, manlig tjänstinnehavare vid tullverkets lokalförvaltning, tillhörande någon av 1—8 lönegraderna i avdelning B av det under e) omförmälda avlönings- reglemente, med undantag av tullkontorist, skogsförvaltare vid universitetet i Uppsala och assistent hos honom samt skogvaktare vid nämnda universitet, andra ämnes- och Öövningslärare vid statens läroverk än de under e), g), h) och i) särskilt angivna ävensom statsgeologer, lantbruksingenjörer och distrikts- lantmätare, förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten samt före- ståndare och skogsrättare vid statens skogsskolor, distriktschefer och distrikts- ingenjörer i väg- och vattenbyggnadsdistrikten ävensom observatorer, stats- geodeter, statskartografer, manliga ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk samt förste aktuarie, aktuarie, kartograf, manliga ritare och gravörer vid sjökarteverket: vid sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår;

ÅT GALA m)— — —

Denna lag träder i kraft den

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av $$ 4, 6, 11, 35, 48 och 59 i instruk- tionen den 12 april 1918 för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän.

Härigenom förordnas, att $$ 4, 6, 11, 35, 48 och 59 i instruktionen den 12 april 1918 för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän skola, $$ 6, 11 och 35 i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: g 4.

Under länsstyrelsen lyda, på sätt särskilda författningar och instruktioner närmare bestämma, länets magistrater, stadsstyrelser, landsfogde, länspolis- assessor, poliskammare, polismästare, stadsfiskaler, häradsskrivare, landsfiskaler och fjärdingsmän ävensom i övrigt till polisväsendet i länet hörande befatt- ningshavare.

• Sida 293
•  Original

S.0

Mom. 1. Länsstyrelsen är länets högsta polismyndighet. I sådan egenskap tillkommer det länsstyrelsen att hava ansvar för och ledning av polisväsendet i linet samt övervaka ej mindre, att städer, landskommuner och andra sam- hällen ävensom landsting fullgöra vad dem i avseende å polisväsendet åligger än även att allmän ordning och säkerhet i länet behörigen upprätthållas och att, i händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder vid- tagas.

Mom. 2. Länsstyrelsen — — — beivrade.

ST

Länsstyrelsen utövar tillsyn över kronohäkten, stads- och häradsfängelser samt arrestlokaler inom länet, förordnar om häktades inställande till rannsak- ning eller förhör och om deras förflyttning för sådant ändamål samt fullgör i övrigt vad enligt gällande bestämmelser länsstyrelsen åligger i avseende å fångvården inom länet.

Med — — — stadgat.

8 35.

Mom. 1. Beträffande länsstyrelsens befattning med frågor om tillsättande av landsfogde, länspolisassessor, polismästare, stadsfiskal, häradsskrivare, lands- fiskal och skrivbiträde hos landsfogden, om tjänstledighet, vikarie och avsked för dessa befattningshavare, om förordnande av landsfiskalsbiträden med sär- skilda arvoden samt om fel eller försummelser i tjänsten äro bestämmelser meddelade i vederbörande instruktioner.

Mom. 2. Med frågor om tillsättande av och avsked för annan polispersonal tager länsstyrelsen befattning i enlighet med vad därom särskilt är stadgat.

Mom. 3. Rörande länsstyrelsens — — — stadgat.

8 48. Beträffande landsfogdens i Gottlands län skyldighet att i särskilda avse- enden biträda inom länsstyrelsen äro bestämmelser meddelade i den för lands- fogdarna jämte andra befattningshavare utfärdade instruktion.

8 59.

Erfordras för behandling av något hos länsstyrelsen förekommande ärende, att länets invånare eller menighet inom länet höres, äger länsstyrelsen, där särskilda bestämmelser icke annat föranleda, att, efter vad lämpligast finnes, antingen själv hålla erforderligt sammanträde eller därom lämna uppdrag åt landssekreterare, landskamrerare eller, i fråga om Gottlands län, landsfogde eller ock att förordna om menighetens hörande vid häradsrätt i orten.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till instruktion för landsfogdarna och länspolisassessorerna samt hos lands- fogdarna anställda skrivbiträden.

Härigenom förordnas som följer:

• Sida 294
•  Original

82 Landsfogde har att taga den befattning med polis- och åklagarväsendet, som nedan sägs, samt i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest enligt lag eller författning honom åligger.

88,

Under Konungens befallningshavande såsom länets högsta polis- och åklagar- myndighet har landsfogde i egenskap av länspolischef och allmän åklagare för länet ansvaret för och ledningen av polis- och åklagarväsendet därstädes; dock skall beträffande chefskapet för polisväsendet och åklagarverksamheten i Göteborg och Malmö gälla vad därom finnes särskilt stadgat.

84.

Landsfogde är skyldig att vaka över att polisväsendet tillhörande befattnings- havare ävensom allmänna åklagare vederbörligen fullgöra sina åligganden samt att allmän ordning och säkerhet upprätthållas.

Finner landsfogde, att stad, kommun, annat samhälle eller landsting efter- sätter sina skyldigheter i avseende å polisväsendet, skall landsfogden göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande och därvid föreslå de åtgärder, som kunna finnas erforderliga.

530,

Landsfogde har att till Konungens befallningshavande avgiva yttrande i frågor rörande polisväsendet, såsom angående polispersonals antal eller organi- sation, landsfiskalsdistrikts indelning i fjärdingsmansdistrikt, minimilön åt ordi- narie befattningshavare med reducerad avlöning samt åt extra ordinarie befatt- ningshavare, förordnande, konstituerande och entledigande av polismän och fjär- dingsmän samt angående förordnande och entledigande av landsfiskalsbiträden med särskilda arvoden och av ordningsmän.

8 6. Landsfogde har att i enlighet med gällande föreskrifter bestämma, i vilken utsträckning honom underställd polispersonal må användas utom länet. Angående landsfogdes rätt att påkalla polisbiträde från annat län och att beordra honom underställd personal från ort till annan inom länet samt an- gående landsfogdes befäl över polisstyrka, vilken sammandragits från olika orter, är särskilt stadgat. 8 i

I egenskap av allmän åklagare för länet äger landsfogde att företaga för- beredande undersökning samt anställa åtal i alla de fall, där icke åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndig- het eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet för visst mål för- ordnad. Ej må dock åtal för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen av lands- fogde i hans egenskap av allmän åklagare anställas utan vederbörande myndig- hets förordnande.

SR

Landsfogde skall, så vitt det icke möter hinder, som avses i 8 9 första eller andra stycket, själv beivra brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, fängelse i mer än sex månader, avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst under viss tid.

Annat brott, som landsfogde i sådan egenskap äger åtala, må av landsfogden beivras, så vitt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

AR Finnes i ort, där brott, som omförmäles i 8 8 första stycket, blivit be- gånget, åklagare, som uppfyller de för behörighet till landsfogdebefattning

• Sida 295
•  Original

.stadgade villkor, äger landsfogde förordna honom att beivra brottet, om det erfordras för behörigt utförande av landsfogdens polis- och åklagarverksamhet 1 Övrigt. D fe fall må landsfogde endast, om särskilt hinder möter för honom att själv beivra sådant brott, förordna annan därtill. Dylikt förordnande må meddelas allmän åklagare inom landsfogdens tjänstgöringsområde eller läns- polisassessor och avse förberedande undersökning eller åtal eller bådadera.

Förordnande, som avses i första eller andra stycket, skall meddelas snarast möjligt, efter det landsfogden erhållit kännedom om brottet.

Jämväl i fråga om brott, som avses i 8 8 andra stycket, äger landsfogden förordna, att dess beivrande skall ankomma på länspolisassessor eller annan allmän åklagare inom länet än lands- eller stadsfiskalen i orten. Förordnar landsfogden annan att verkställa förundersökning, bör han tillika besluta om användning av kriminalpolispersonal, där det för undersökningen erfordras.

Då landsfogden själv övertager förundersökning eller åtal i anledning av brott, som i 8 8 andra stycket sägs, eller förordnar annan därtill, skall han därom ofördröjligen underrätta lands- eller stadsfiskalen i orten.

STO:

Har landsfogde verkställt häktning för brott, skall han ofördröjligen göra anmälan därom ej blott, enligt vad särskilt finnes stadgat, hos ordföranden i vederbörande domstol utan jämväl hos Konungens befallningshavande. Amnar landsfogden själv utföra åtalet, skall vid anmälningen hos domstolens ord- förande uppgivas, å vilka av de dagar, som kunna ifrågakomma för rannsak- ningen, landsfogden är av andra tjänsteangelägenheter förhindrad att inställa sig vid rätten. Då landsfogde gör anmälan, som sist sagts, eller eljest så

ST Landsfogde skall med uppmärksamhet följa de underordnade åklagarnas verksamhet, för vilket ändamål han äger att verkställa undersökning, huru dylik åklagare förvaltar tjänsten. De landsfogden underställda åklagarnas uppvaktning vid häradsrätterna ordnas av landsfogden. S 12:

Finner landsfogde under sina tjänsteresor eller eljest, att anordningar för fattigvård eller hälsovård eller vägars eller andra kommunikationers tillstånd påkalla ingripande från Konungens befallningshavandes sida eller att för- hållandena inom visst område å landsbygden böra medföra tillämpning av bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer, byggnadsstadgan, brand- stadgan, hälsovårdsstadgan eller lagen om fastighetsbildning i stad, göre an- mälan därom hos Konungens befallningshavande.

813.

Landsfogde äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som för landsfogdens verksamhet erfordras och av dessa myndigheter lagligen kunna lämnas.

8 14.

Landsfogde skall hava sin tjänstelokal i samma stad som länsstyrelsen, där ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar. : -

• Sida 296
•  Original

SEKO

Landsfogde skall föra 1) dagbok, vari antecknas alla inkommande ärenden, särskilt anmälningar angående brott, och i ärende vidtagna åtgärder ävensom, å särskilt upplägg, tjänsteresor med uppgift om deras ändamål samt när de begynt och avslutats;

2) koncept till från honom utgående skrivelser, där de ej äro av det kort- fattade innehåll, att detsamma lämpligen kan i dagboken anmärkas;

3) liggare över polismän vid kriminalpolisavdelning inom länet, i vilken skola antecknas förordnanden för sådan polisman utom den ort, där han är anställd, samt tjänstledighet för dem;

4) liggare över befattningshavare vid polisstyrka, som inrättats av landsting och vilken står under landsfogdens omedelbara befäl, och skall liggaren upp- rättas enligt formulär, som fastställes av styrelsen för statens anstalt för pen- sionering av folkskollärare m. fl.; varjämte landsfogden angående sistnämnda polispersonal skall föra anteckningar om förordnanden och bestraffning.

Landsfogde skall inom januari månad varje år till Konungen befallnings- havande avgiva en summarisk berättelse om sin verksamhet under det nästföre- gående året med uppgift om anmälningar angående brott, förberedande under- sökningar och åtal, som utförts av landsfogden eller efter hans förordnande, samt om vad som i övrigt må befinnas anmärkningsvärt.

8 16.

Länspolisassessor har att biträda landsfogden med förekommande göromål samt efter landsfogdens förordnande verkställa förberedande undersökning eller anställa åtal i brottmål. Vad i 88 10 och 12 sägs om landsfogde skall äga motsvarande tillämpning å länspolisassessor.

8 17.

Landsfogde och länspolisassessor tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av Konungens befallningshavande.

Då befattning såsom landsfogde eller länspolisassessor blir ledig, utfärdar Konungens befallningshavande kungörelse Uärom i allmänna tidningarna med föreläggande av trettio dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet sker. Efter denna tids förlopp insänder Konungens befallningshavande ansök- ningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till tjänstens erhållande den bland de sökande, som anses företrädesvis böra därtill ifrågakomma, eller anmäler, att sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande. Då fråga är om tillsättande av länspolisassessorsbefattning, skall Konungens befallnings- havande infordra och till Kungl. Maj:t översända landsfogdens yttrande över inkomna ansökningar.

Angående behörighet till befattning såsom landsfogde eller länspolisassessor är särskilt stadgat.

518:

Semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, årligen åtnjutas av landsfogde under en och en halv månad och av länspolisassessor under en månad å tider, som av Konungens befallnings- havande bestämmas.

Annan tjänstledighet må av Konungens befallningshavande beviljas lands- fogde under högst en och en halv månad samt länspolisassessor under högst fyra månader för år. Erfordras sådan tjänstledighet för längre tid än nu är sagt, skall ansökning därom göras hos Kungl. Maj:t. Ansökningen ingives till Konungens befallningshavande, som insänder densamma jämte eget yttrande.

• Sida 297
•  Original

Vikarie för landsfogde eller länspolisassessor förordnas av Konungens be- fallningshavande; dock skall Konungens befallningshavande i det fall, att vikarie erfordras för landsfogde under längre tid än en och en halv månad och för länspolisassessor under längre tid än fyra månader, hos Kungl. Maj:t göra hemställan om förordnande å befattningen.

S 20.

Avsked från landsfogde- eller länspolisassessorstjänst sökes hos Kungl. Maj:t. Ansökningen ingives till Konungens befallningshavande, som insänder densamma med bifogande av eget utlåtande.

& 21.

Beträdes landsfogde med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför vederbörande hovrätt.

Skulle länspolisassessor finnas icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter, äger Konungens befallningshavande meddela honom föreställning samt anbe- falla rättelse. Låter han sig ej därav rätta eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, må Konungens befallningshavande vidtaga åtgärd för hans stäl- lande under åtal inför vederbörande hovrätt av den, som justitiekanslersämbetet därtill förordnar.

& 22.

Skrivbiträde hos landsfogde tillsättes av Konungens befallningshavande. Skrivbiträde äger årligen åtnjuta semester under en månad å tid, som Konungens befallningshavande bestämmer. Om ledighet utöver semester för skrivbiträde äge Konungens befallningshavande att efter förekommande om- ständigheter besluta. Vikarie för skrivbiträde förordnas av Konungens be- fallningshavande. Ansökning om avsked från skrivbiträdesbefattning prövas av Konungens befallningshavande. Innan sådan ansökning bifalles, bör, där fråga föreligger om den avskedssökandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning.

Skrivbiträde, som förhåller sig felaktigt eller försumligt i tjänsten, må av Konungens befallningshavande varnas. Låter den felande sig därav icke rätta eller har skrivbiträde begått fel av svårare beskaffenhet, äger Konungens be- fallningshavande efter omständigheterna suspendera den felande från tjänst och lön på högst tre månader eller skilja den felande från tjänsten.

Bro:

Har Konungens befallningshavande jämlikt 8& 21 andra stycket eller 8 22 vidtagit åtgärd för åtals anställande mot befattningshavare eller suspenderat eller skilt befattningshavare från tjänsten, äger Konungens befallningshavande avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnat eller ock beslutet om suspension eller skiljande från tjänsten vunnit laga kraft.

$ 24.

Över meddelad föreställning eller varning må klagan ej föras. Den, som icke åtnöjes med Konungens befallningshavandes beslut, varigenom han avstängts från tjänstens utövning eller annat ansvar än nyss nämnts blivit honom ådömt för fel eller försummelse i tjänsten, må däröver hos Kungl. Maj:t anföra besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från delfåendet.

Beslut om befattningshavares avstängning från tjänstens utövning går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

• Sida 298
•  Original

Över Konungens befallningshavandes beslut om tillsättning av tjänst, förslag eller förordnande må besvär anföras på sätt, som nyss sagts, och inom tid, som där stadgats, räknad från delfåendet.

5 25.

Utöver vad ovan blivit stadgat skall beträffande landsfogden i Gottlands län gälla följande:

1. Landsfogden skall fullgöra vad i särskild författning är honom ålagt i fråga om inventering av penningar och värdehandlingar såväl hos landsfiskal och magistrat, vilken utövar utmätningsmans befattning, som ock hos den, som inom visst område är satt att på eget ansvar vara utmätningsman. I sammanhang med sådan förrättning eller oberoende därav skall lands- fogden, enligt vad särskilt är stadgat, hos en var av landsfiskalerna 1 länet verkställa undersökning, huru landsfiskalen förvaltar tjänsten.

2. Skall auktion å utmätt fast egendom eller å fartyg, varom i 94 $& ut- sökningslagen sägs, hållas på annat ställe än landskansliet, åligger lands- fogden, om han därtill av Konungens befallningshavande förordnas, att för- rätta sådan auktion.

3. Landsfogden har att efter Konungens befallningshavandes förordnande hålla sammanträde med menighet inom länet.

4. Landsfogden åligger, när han därtill förordnas, att utföra kronans talan vid domstol.

5. Då häradskrivare eller landsfiskal tillträder tjänst eller häradsskrivare därifrån avgår, skall landsfogden, när han därtill av Konungens befallnings- havande förordnas, likaledes förrätta inventering, med skyldighet att senast åtta dagar efter förrättningen till Konungens befallningshavande ingiva ett exem- plär av instrumentet över förrättningen för att därstädes förvaras.

6. Det åligger landsfogden, att, då Konungens befallningshavande så för-

Denna instruktion träder i kraft den ; dock skall vad ovan stadgats icke utgöra hinder för åklagare, som vid instruktionens ikraftträdande omhändertagit den förberedande utredningen i brottmål av sådan beskaffenhet, som i $ 8 första stycket sägs, att utan särskilt förordnande fullfölja utred- ningen och i målet anställa åtal.

Förslag RU kungörelse om ändring i vissa delar av instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 skall erhålla följande ändrade lydelse: »Instruktion för landsfiskalerna och särskilt förordnade landsfiskalsbiträden»>, dels att $$ 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 11, 12, 13, 14, 16 och 26 i instruktionen skola erhålla följande ändrade lydelse, dels att nuvarande $$ 30 och 31 skola erhålla ändrad nummerbeteckning,

• Sida 299
•  Original

den förra nummer 31 och den senare nummer 33, dels ock att i instruktionen skola införas två nya paragrafer med nummer 30 och 32 och nedanstående lydelse:

ST

Inom varje landsfiskalsdistrikt skall finnas anställd en landsfiskal, som i tjänsten lyder under Konungens befallningshavande och landsfogden och är pliktig att fullgöra vad honom av dem i och för tjänsten anbefalles.

Sn

Landsfiskals huvuduppgift är den verksamhet, som enligt lag och för- fattning samt denna instruktion åligger honom med avseende å polis- och åklagarväsendet.

Tandsfiskalen har jämväl att taga den befattning med utsökningsväsendet, som nedan sägs, samt i övrigt fullgöra vad enligt lag och författning samt denna instruktion honom åligger.

Vad som finnes stadgat om kronofogde och länsman ävensom för stad, där stadsfiskal ej finnes, om stadsfiskal, gäller i fråga om landsfiskal, så vitt givna bestämmelser ej annat föranleda.

2 S ss I Inträffar inom landsfiskals tjänstgöringsdistrikt något av beskaffenhet att påkalla Konungens befallningshavandes åtgärd, bör landsfiskalen därom oför- dröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

8 4. Landsfiskal skall hålla landsfogden underrättad om vad i avseende å polis- väsendet i distriktet förekommer av den vikt, att det bör komma till Ilands- fogdens kännedom, och därvid särskilt inberätta, om han finner kommun eller

35.

Landsfiskal är närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet inom sitt Hänstööringsdistrikt samt har inseende över polisväsendet därstädes och det omedelbara befälet över där anställd polispersonal, vilken av honom må beordras att tillfälligt tjänstgöra å annan ort inom landsfiskalsdistriktet än dess eget tjänstgöringsområde. Vad nu är sagt gäller dock ej i fråga om landsfiskalsdistrikt tillhörande stad, där stads- fiskal finnes.

Yppas anledning att befara, att landsfiskal underlydande polispersonal vid visst tillfälle icke är tillräcklig för tryggande av allmän ordning och säkerhet i tjänstgöringsdistriktet, har landsfiskalen att på skyndsammaste sätt göra an- mälan därom hos landsfogden.

Landsfiskal är pliktig, då han av landsfogde därtill förordnas, att taga befäl över polisstyrka, som sammandragits från olika orter, samt att utöva det omedelbara befälet över polisavdelning, som inrättats av landsting.

Landsfiskalen har att till Konungens befallningshavande avgiva yttrande angående tillsättande och entledigande av honom underlydande polispersonal samt angående andra frågor rörande polisväsendet inom distriktet.

&r& Landsfiskal äger att, på sätt i denna instruktion eller genom särskilda för- fattningar eller föreskrifter finnes bestämt, till biträde vid tjänstegöromålens utförande anlita exekutionsbetjänte och nämndemän samt väg- och snöplogfogdar.

• Sida 300
•  Original

SB Tandsfiskal bör ägna uppmärksamhet åt fattigvården ävensom åt förhållan- den, vilka inom visst område å landsbygden kunna påkalla tillämpning av be- stämmelser i ordningsstadgan för rikets städer, byggnadsstadgan, brandstadgan, hälsovårdsstadgan eller lagen om fastighetsbildning i stad samt, där så finnes erforderligt, i berörda hänseenden göra anmälan hos Konungens befallnings- havande. SlL

Föreligger anledning till antagande, att inom landsfiskals tjänstgörings- distrikt brott blivit begånget, varå efter lag kan följa straffarbete, fängelse i mer än sex månader, avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst under viss tid, skall landsfiskalen på skyndsammaste sätt därom underrätta landsfogden.

Finnes anledning antaga, att utredning angående annat brott är av mera krä- vande art eller erfordrar biträde av kriminalpolispersonal, åligger det lands- fiskalen att därom ofördröjligen göra anmälan hos landsfogden.

Har landsfiskal verkställt häktning för annat brott än som avses 1 första stycket, åligger det honom att ofördröjligen meddela landsfogden underrättelse om verkställd förundersökning och vad därvid huvudsakligen förekommit eller, där landsfogden så begär, tillställa honom protokoll över undersökningen.

Vad om landsfiskals åligganden i denna paragraf är sagt gäller icke, så vitt angår brott, begånget i landsfiskalsdistrikt tillhörande stad, där stadsfiskal finnes.

kan, hos polischefen i den ort, dit verksamheten utsträckts, göra anmälan därom.

348.

TLandsfiskal är inom sitt distrikt i avseende å andra brott än dem, som avses i 8 11 första stycket, allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet för visst mål förord- nad. Finnes för landsfiskalsdistriktet tillhörande stad stadsfiskal, är lands- fiskalen ej behörig att åtala inom staden begånget brott. Ej heller må åtal för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen av landsfiskal i hans egenskap av allmän åklagare anställas utan vederbörande myndighets förordnande.

I fråga om brott, som avses i $ 11 första stycket, åligger landsfiskal att, intill dess landsfogden erhållit underrättelse, som i nämnda stadgande sägs, ofördröjligen vidtaga alla för brottets beivrande erforderliga åtgärder.

Har landsfiskal av landsfogden erhållit underrättelse att denne övertagit för- beredande undersökning eller åtal i fråga om visst brott av annan beskaffen- het än som i 8 11 första stycket sägs eller att landsfogden förordnat annan att omhändertaga dylik undersökning eller åtal, må landsfiskalen ej därmed taga annan befattning än som kan åligga honom i hans egenskap av polisman.

Landsfiskal är pliktig att, i den mån det icke medför eftersättande av de landsfiskalen eljest åvilande skyldigheterna, efter förordnande av landsfogden verkställa förberedande undersökning eller anställa åtal för brott, vars beiv- rande eljest ej skulle ankomma på landsfiskalen. Har dylikt förordnande meddelats landsfiskal i avseende å brott, begånget å någon utom landsfiskals- distriktet belägen ort, är han berättigad till biträde av där anställd polis- personal.

• Sida 301
•  Original

Har landsfiskal verkställt häktning för brott, skall han ofördröjligen göra anmälan därom ej blott, enligt vad särskilt finnes stadgat, hos ordföranden i vederbörlig domstol utan ock hos Konungens befallningshavande; och skall landsfiskalen, samtidigt med anmälningen hos domstolens ordförande eller eljest så snart ske kan, tillställa denne protokoll över verkställd förberedande undersökning.

8 16.

Landsfiskal, inom vilkens distrikt häradshäkte eller arrestlokal finnes, skall hava tillsyn däröver och över tillhörande inventarier, i föreskriven ordning upprätta och insända förteckning över de i häktet insatta fångar samt ombe- sörja deras underhåll, vartill nödiga medel hos Konungens befallningshavande emot redovisning rekvireras.

Ar häradshäkte beläget inom stad, som icke tillhör landsfiskalsdistrikt, skola förenämnda åligganden tillhöra den landsfiskal, som Konungens befallnings- havande efter förslag av landsfogden bestämmer.

8 26.

1 mom. Landsfiskal åligger: 1) att föra liggare över de polismän och fjärdingsmän, varöver landsfiskalen har det omedelbara befälet; och skall liggaren upprättas enligt formulär, som fastställes av statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. £.;

med skyldighet för landsfiskalen att, om Konungens befallningshavande anser ytterligare anteckningar erfordras angående nyssberörda befattnings- havare, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungens befallnings- havande meddelas, föra dylika anteckningar;

. 2) att föra dagbok över anmälningar angående brott och i anledning därav vidtagna åtgärder;

3) att enligt särskilt meddelade bestämmelser föra dagbok i dels utsöknings- mål m. m, och dels mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket m.m., ävensom, på sätt Konungens befallningshavande må finna gott stadga, särskild dagbok med dithörande längder och redovisningshandlingar för ären- den rörande utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. samt allmän dagbok för övriga ärenden;

och skall dagbok under varje av de däri förekommande titlarna utvisa tiden, då ärende anhängiggjorts, skrivelse ankommit eller handling inlämnats, och upptaga ärendena i fortgående nummerföljd från årets början till dess slut med kortfattad redogörelse till tid och beskaffenhet för de åtgärder, som blivit vidtagna; börande för varje ärende bibehållas det diarienummer, varunder ärendet först blivit upptaget, intill dess detsamma avföres;

4) att enligt föreskrivna formulär föra kassajournal och bötesliggare samt upprätta månadsräkning och redogörelse för bevillningsavgifter av utlänningar för vissa offentliga föreställningar;

3) att hålla postbok och föra koncept till utgående skrivelser, där de ej äro av det kortfattade innehåll, att detsamma lämpligen kan i dagboken an- märkas, samt att förvara och väl vårda dessa koncept, ankomna författningar, kungörelser, tjänstebrey och andra handlingar; samt |

6) att efter varje års utgång låta inbinda författningar och länskungörelser ävensom de konceptexpeditioner, vilka icke lämpligare på annat sätt förvaras.

2 mom. Då landsfiskal tillträder tjänst, skall inventering av de till tjänsten hörande handlingarna äga rum genom den, som Konungens befallningshavande därtill förordnar. Angående annan inventering av penningar och värdehand-

• Sida 302
•  Original

lingar, som landsfiskal å tjänstens vägnar mottagit, gäller vad därom särskilt är stadgat. I sajter bene med sistnämnda förrättning eller oberoende därav skall varje år minst en gång eller, om Konungens befallningshavande så förordnar, flera gånger hos landsfiskal verkställas undersökning, huru han förvaltar tjänsten. Sådan undersökning förrättas beträffande Gottlands län av lands- fogden och i övriga län av den, som Konungens befallningshavande därtill förordnar.

Vid förrättning, varom i nästföregående stycke sägs, skall, förutom inven- tering av penningar och värdehandlingar, verkställas granskning av dagboken i utsökningsmål med tillhörande verifikationer, övriga dagböcker, kassajournal, bötesliggare, månadsräkning, brevkoncept och postbok ävensom inneliggande oredovisade restlängder å oguldna krono-, kommunal- och andra utskylder och avgifter. Inventeringsförrättaren bör hos Konungens befallningshavande för- skaffa sig de uppgifter, som för förrättningen må vara av nöden och som finnas hos nämnda myndighet tillgängliga.

Efter inventerings avslutande skall inventeringsförrättaren till Konungens befallningshavande ingiva protokoll över densamma.

8 30.

I den mån särskilda arvoden äro tillgängliga, förordnar Konungens befall- ningshavande landsfiskalsbiträden för sådana distrikt, i vilka landsfiskalen på grund av polis-, åklagar- eller utsökningsgöromålens omfattning eller eljest utan eget förvållande är i särskilt behov därav.

TLandsfiskalsbiträde förordnas tillika att inom distriktet fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på fjärdingsman samt antages att av lands- fiskalen för bestämt fall sättas till utmätningsman i dennes ställe. Förord- nande för landsfiskalsbiträde meddelas tills vidare och må när som helst återkallas.

Förordnande, som nu är sagt, må icke tilldelas annan än den, som full- gjort vad för behörighet till landsfiskalstjänst är föreskrivet.

g 32.

Denna kungörelse träder i kraft den ; dock skall angående landsfiskals rätt att fullfölja av honom påbörjad utredning i brottmål, som avses i $-11 första stycket gälla vad som i övergångsbestämmelsen till denna Pe utfärdad instruktion för landsfogdarna med flera befattningshavare finnes stadgat.

Då denna kungörelse träder i kraft, skall kungörelsen den 14 december 1917 angående tillämpning av vissa bestämmelser i instruktionen för lands- SEO å vissa andra allmänna åklagare och polistjänstemän upphöra att gälla.

• Sida 303
•  Original

Förslag till instruktion för stadsfiskalerna.

&2 Stadsfiskal lyder i tjänsten under Konungens befallningshavande och lands- fogden och är pliktig att fullgöra vad honom av dem i och för tjänsten anbe- falles. 8 3.

Stadsfiskals huvuduppgift är den verksamhet, som enligt lag och författ- ning samt denna instruktion åligger honom med avseende å polis- och åklagar- väsendet.

I övrigt har stadsfiskalen att fullgöra vad som åligger honom enligt denna instruktion eller eljest enligt lag eller författning eller särskilda, av Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande fastställda stadgamden för den stad, där stadsfiskalen är anställd.

8 4.

Stadsfiskal i stad, där polismästare ej finnes, är närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet inom staden samt har att handhava den verksamhet, som enligt lag eller författning eller hävdvunnet bruk ankommer på polismyndighet i stad och ej enligt särskilda stadganden uppdragits åt magistrat eller stadsstyrelse eller ledamot därav.

Stadsfiskal har i stad, som nyss sagts, att utöva det omedelbara befälet över stadens polispersonal samt 1 annan stad att vara förman för personalen vid kriminalpolisavdelning.

Stadsfiskal i stad, där polismästare ej finnes, skall hålla landsfogden underrättad om vad i avseende å polisväsendet i staden förekommer av den vikt, att det bör bringas till landsfogdens kännedom, och därvid särskilt in- berätta, om han finner staden eftersätta sina skyldigheter i avseende å polis- väsendet.

Yppas anledning att befara, att stadsfiskal underlydande polispersonal vid visst tillfälle icke är tillräcklig för tryggande av allmän ordning och sä- kerhet i staden, har stadsfiskalen att på skyndsammaste sätt göra anmälan därom hos landsfogden.

Stadsfiskal är pliktig, då han av landsfogden därtill förordnas, att taga befäl över polisstyrka, som sammandragits från olika orter samt att utöva det omedelbara befälet över polisavdelning, som inrättats av landsting.

Stadsfiskal i stad, där polismästare ej finnes, är pliktig att lämna magi- strat, stadsstyrelse eller ledamot därav den handräckning, som 1 anledning av sådan myndighets befattning med polisväsendet kan erfordras.

SD:

Stadsfiskal är pliktig att, då anledning föreligger till antagande, att inom staden brott blivit begånget, varå efter lag kan följa straffarbete, fängelse i mer än sex månader, avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst under viss tid, därom på skyndsammaste sätt underrätta landsfogden.

• Sida 304
•  Original

Finnes anledning antaga, att utredning angående annat brott är av mera krävande art eller erfordrar biträde av personal från kriminalpolisavdelning i annan stad, åligger det stadsfiskalen att därom ofördröjligen göra anmälan hos landsfogden.

Har stadsfiskal verkställt häktning för annat brott än som avses i första stycket, åligger det honom att ofördröjligen meddela landsfogden underrättelse om verkställd förundersökning och vad därvid huvudsakligen förekommit eller, där landsfogden så begär, tillställa honom protokoll över undersökningen.

ST0,

För fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak äger stads- fiskal att själv eller genom honom underställd polispersonal utsträcka sin polisverksamhet utom staden. Han skall dock, så snart ske kan, hos polis- chefen i den ort, dit verksamheten utsträckts, göra anmälan därom.

Si

Stadsfiskal är inom staden i avseende å andra brott än dem, som avses i 8 5 första stycket, allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet för visst mål förordnad. Ej må dock åtal för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen av stadsfiskal i hans egenskap av allmän åklagare anställas utan vederbörande myndighets förordnande. .

I fråga om brott, som avses i 8 5 första stycket, åligger stadsfiskal, intill dess landsfogden erhållit underrättelse, som där sägs, att vidtaga alla för brottets beivrande erforderliga åtgärder.

Har stadsfiskal av landsfogden erhållit underrättelse att denne övertagit förberedande undersökning eller åtal i fråga om visst brott av annan beskaf- fenhet än som i & 5 första stycket sägs eller att landsfogden förordnat annan att omhändertaga dylik undersökning eller åtal, må stadsfiskalen ej därmed taga annan befattning än som kan åligga honom i hans egenskap av polisman.

Stadsfiskal är pliktig att, i den mån det icke medför eftersättande av de stadsfiskalen eljest åvilande skyldigheter, efter förordnande av landsfogden verkställa förberedande undersökning eller anställa åtal för brott, vars beiv- rande eljest ej skulle ankomma på stadsfiskalen. Har dylikt förordnande meddelats stadsfiskal i avseende å brott, begånget å någon utom staden be- lägen ort, är han berättigad till biträde av där anställd polispersonal.

SB Har stadsfiskal verkställt häktning för brott, skall han ofördröjligen göra anmälan därom ej blott, enligt vad särskilt finnes stadgat, hos ordföranden i vederbörande domstol utan ock hos Konungens befallningshavande; och skall stadsfiskalen, samtidigt med anmälningen hos domstolens ordförande eller eljest så snart ske kan, tillställa denne protokoll över verkställd förberedande under- sökning. SKO

Stadsfiskal är pliktig att, då han därtill förordnas och det kan ske utan eftersättande av de stadsfiskalen eljest åvilande skyldigheter, bevaka och utföra kronans talan vid domstolar och andra myndigheter. Har kronan tappat i mål, som åt stadsfiskal anförtrotts, vare han pliktig att förvara kronans talan, i vilket avseende han har att, där det erfordras, anmäla missnöje eller vad, varjämte han är pliktig att till den myndighet, som förordnat honom, avgiva berättelse om utgången samt insända handlingarna så tidigt, att talan må kunna i behörig ordning fullföljas, där det aktas nödigt.

• Sida 305
•  Original

S10; Stadsfiskal är skyldig att uppvakta vid rådhusrätten eller, där staden lyder under landsrätt, vid häradsrättens sammanträden.

SE Stadsfiskal åligger vidare bland annat:

att vara tillstädes vid mantals- och skattskrivningar för staden samt andra offentliga förrättningar, där hans närvaro kan vara av behovet påkallad;

att i avseende å lösdrivare och bettlare vidtaga de åtgärder, som författ- ningsenligt ankomma på stadsfiskal; u

att hålla tillsyn däröver, att vaktbetjäningen vid stadens häkte fullgör sina skyldigheter, samt att, om oordning därvid yppas eller för övrigt, antingen i avseende å häktets beskaffenhet eller vid fångvården därstädes, något finnes att anmärka, sådant genast anmäla hos den myndighet, som har inseendet över häktet; samt

att i stad, där polismästare ej finnes, tillse, att arrestlokal är i behörigt skick, samt, om något däri brister, genast göra framställning hos magistraten om rättelse genom stadens försorg. Leder framställningen ej till rättelse, har stadsfiskalen att anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande.

S 12. Såsom polisman och åklagare har stadsfiskal att av landsfogden i förekom- mande fall påräkna råd och upplysningar.

813

Stadsfiskal äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som för stadsfiskalens verksamhet erfordras och av dessa myndigheter lagligen kunna lämnas.

8 14.

Stadsfiskal skall föra dagbok, vari antecknas alla inkommande ärenden, sär- skilt anmälningar angående brott, och i ärende vidtagna åtgärder.

Stadsfiskal i stad, där polismästare ej finnes, är pliktig att föra liggare över polispersonalen i staden. Är stadsfiskal förordnad att utöva det omedelbara befälet över polisavdelning, som inrättats av landsting, har han enahanda skyldighet i fråga om nämnda avdelnings personal. Liggaren skall upprättas enligt formulär, som fastställes av statens anstalt för. pensionering av folk- skollärare m. fl.

Anser Konungens befallningshavande ytterligare anteckningar erfordras an- gående polispersonalen, åligger det stadsfiskalen att i enlighet med de när- mare bestämmelser, som av Konungens befallningshavande meddelas, föra dylika anteckningar.

| SEö.

havande har att förordna. ' SILT Stadsfiskal tillsättes av Konungens befallningshavande.

• Sida 306
•  Original

Blir stadsfiskalstjänst ledig, skall Konungens befallningshavande i allmänna tidningarna kungöra densamma med föreläggande för sökande att inom trettio dagar, räknat från den dag kungörandet sker, ingiva sina ansökningshandlingar till magistraten eller stadsstyrelsen. Efter denna tids förlopp skall magistraten eller stadsstyrelsen insända ansökningshandlingarna till Konungens befallnings- havande med eget yttrande. Finnes bland sökandena icke någon, som Ko- nungens befallningshavande anser lämplig till tjänsten, äger Konungens be- fallningshavande ånyo kungöra densamma till ansökan ledig.

8 18.

Till stadsfiskal må ej utnämnas annan än den, som dels avlagt landsfiskals- examen eller examen, medförande behörighet till domarbefattning, eller kansli- examen och dels under minst ett halvt år tjänstgjort vid poliskår i stad samt därvid erhållit utbildning jämväl å kriminalpolisavdelning.

I stad, vars invånarantal överstiger 20,000 invånare, så ock, efter Konun- gens förordnande, i annan stad må till stadsfiskal ej utnämnas annan än den, som uppfyller de kompetensvillkor, som krävas för att bliva uppsatt å förslag till landsfogde- eller länspolisassessorsbefattning.

SA;

Om tjänstledighet för stadsfiskal äger Konungens befallningshavande att efter förekommande omständigheter besluta.

Vikarie för stadsfiskal förordnas av Konungens befallningshavande. Ansökan om avsked från stadsfiskalstjänst meddelas av Konungens befall- ningshavande.

Innan sökt avsked beviljas, bör, där fråga föreligger om den avskedstagan- des rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning.

8 20.

Gör stadsfiskal sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till vanvördnad mot förman eller brister han i lydnad, må Konungens befallnings- havande tilldela honom varning. Låter han sig icke därav rätta eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, äger Konungens befallningshavande efter omständigheterna fälla honom till böter, svarande högst mot en månads av- löning, eller suspendera honom från tjänst och lön på högst tre månader eller vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal vid vederbörlig domstol.

Har Konungens befallningshavande, på sätt nyss är sagt, suspenderat stads- fiskal från tjänsten eller vidtagit åtgärd för åtals anställande, äger Konun- gens befallningshavande avstänga den felande från tjänstgöring, till dess be- slutet om suspension vunnit laga kraft eller ock i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat.

SPE

Över tilldelad varning må klagan ej föras. Den, som icke åtnöjes med Konungens befallningshavandes beslut, var- igenom han avstängts från tjänstens utövning eller annat ansvar än nyss sagts blivit honom ådömt för fel eller försummelse i tjänsten, må däröver hos Kungl. Maj:t anföra besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från delfåendet.

Beslut om avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

Över Konungens befallningshavandes beslut angående tillsättning av tjänst eller förordnande må besvär anföras på sätt, som i andra stycket sagts, och inom tid, som där stadgats, räknad från delfåendet.

• Sida 307
•  Original

8 22.

Stadsfiskal må ej tillika innehava sådan befattning, som av Konungens be-

fallningshavande befinnes vara hinderlig för stadsfiskalstjänstens behöriga handhavande.

8 23.

Denna instruktion äger icke tillämpning å stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Förslag till instruktion för polismästare.

Sid.

I stad, där enligt Konungens beslut polismästartjänst är inrättad, är polis mästaren ansvarig för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Honom åligger det att handhava den verksamhet, som enligt lag, författning eller hävdvunnet bruk ankommer på polismyndighet i. stad och ej enligt särskilda stadganden uppdragits åt magistrat. Det omedelbara befälet över stadens polispersonal utövas av polismästaren.

Utan hinder av vad nu är sagt äger stadsfiskal beordra personal vid kri- minalpolisavdelning att biträda vid förberedande undersökning eller annan spaningsverksamhet, som ankommer på stadsfiskalen. Begär stadsfiskal eljest för sina tjänsteåligganden handräckning av polispersonal, åligger det polis- mästaren att lämna sådan handräckning.

82. Polismästare lyder i tjänsten under Konungens befallningshavande och landsfogden och är pliktig att fullgöra vad honom av dem i och för tjänsten anbefalles.

8 3.

Polismästare skall hålla landsfogden underrättad om vad i avseende å po- lisväsendet i staden förekommer av den vikt, att det bör bringas till lands- fogdens kännedom, och därvid särskilt inberätta, om han finner staden efter- sätta sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. .

Yppas anledning att befara, att polismästare underställd polispersonal vid visst tillfälle icke är tillräcklig för tryggande av allmän ordning och säkerhet i staden, har polismästaren att på skyndsammaste sätt göra anmälan därom hos landsfogden.

Polismästare är pliktig, då han av landsfogden därtill förordnas, att taga befäl över polisstyrka, som sammandragits från olika orter för ordningens upp- rätthållande samt att utöva det omedelbara befälet över polisavdelning, som inrättats av landsting. Biträder i staden personal från annan stads kriminal- polisavdelning, skall vad om befäl och förmanskap över stadens kriminal- polispersonal är stadgat äga motsvarande tillämpning.

• Sida 308
•  Original

34

Det åligger polismästare att tillse, att arrestlokal i staden är i behörigt skick, samt, om något däri brister, genast göra framställning hos magistraten om rättelse genom stadens försorg. Leder framställningen ej till rättelse, har polismästaren att anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande.

ST

Polismästare äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysnin- gar, det biträde och den handräckning, som för polismästarens verksamhet erfordras och av dessa myndigheter lagligen kunna lämnas.

SL

Polismästare är pliktig att föra liggare över polispersonalen i staden. Ar polismästare förordnad att utöva det omedelbara befälet över polisavdelning, som inrättats av landsting, har han enahanda skyldighet i fråga om nämnda avdelnings personal.

Liggaren skall upprättas enligt formulär, som fastställes av statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Anser Konungens befallningshavande ytterligare anteckningar erfordras angående polispersonalen, åligger det polis- mästaren att i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungens befallningshavande meddelas, föragdylika anteckningar.

Sd Till polismästare ankomna författningar, exemplar av polisunderrättelserna, kungörelser och andra tjänstehandlingar skola av honom behörigen ordnas och förvaras, och skall polismästaren efter varje års utgång draga försorg om inbindning av författningar och polisunderrättelserna.

SKO:

Då polismästare tillträder sin tjänst eller därifrån avgår, skall inventering av de tjänsten tillhörande handlingarna äga rum, därom Konungens befall- ningshavande har att förordna.

59

Polismästare tillsättes av Konungen efter förslag av Konungens befallnings- havande.

Då polismästartjänst blir ledig, utfärdar Konungens befallningshavande kungörelse därom i allmänna tidningarna, med föreläggande för sökande att inom trettio dagar, räknat från den dag kungörandet sker, ingiva sina ansök- ningshandlingar till magistraten. Efter denna tids förlopp skall magistraten med eget yttrande översända ansökningshandlingarna till Konungens befall- ningshavande, som insänder dem till Kungl. Maj:t samt därvid till tjänstens erhållande förordar den bland de sökande, som anses företrädesvis böra därtill ifrågakomma, eller anmäler, att sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande.

SAO;

Till polismästare må ej utnämnas annan än den, som avlagt examen, med- förande behörighet till domarbefattning, och hållit lagtima ting eller allmänt tingsammanträde samt under minst ett halvt år tjänstgjort vid poliskår i stad och därvid erhållit utbildning jämväl å kriminalpolisavdelning.

SHL Konungens befallningshavande äger bevilja polismästare tjänstledighet under högst fyra månader för år. Erfordras tjänstledighet för längre tid än

• Sida 309
•  Original

nu är sagt, skall ansökning därom göras hos Kungl. Maj:t. Ansökningen ingives till Konungens befallningshavande, som insänder densamma jämte eget yttrande.

& 12.

Vikarie för polismästare förordnas av Konungens befallningshavande; dock skall Konungens befallningshavande i det fall, att vikarie erfordras för längre tid än fyra månader, hos Kungl. Maj:t göra hemställan om förordnande å be- fattningen.

S 13.

Avsked från polismästartjänst sökes hos Kungl. Maj:t. Ansökningen in- gives till Konungens befallningshavande, som insänder densamma med bifo- gande av eget utlåtande.

& 14.

Skulle polismästare finnas icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter, äger Konungens befallningshavande meddela honom föreställning. Låter han sig icke därav rätta eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, må Ko- nungens befallningshavande vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal i vederbörlig hovrätt av den, som justitiekanslersämbetet därtill förordnar.

Har Konungens befallningshavande, på sätt nyss är sagt, vidtagit åtgärd för polismästares ställande under åtal, må Konungens befallningshavande kunna avstänga honom från tjänstens utövning, intill dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnat.

SID

Över meddelad föreställning må klagan ej föras. Den, som icke åtnöjes med Konungens befallningshavandes beslut, var- igenom han avstängts från tjänstgöring, må däröver hos Kungl. Maj:t anföra besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från delfåendet. .

Över Konungens befallningshavandes beslut, som innefattar förslag till åter- besättande av polismästartjänst, må besvär anföras på sätt, som i andra stycket sagts, och inom tid, som där stadgats, räknad från delfåendet.

S 10. Denna instruktion äger icke tillämpning å polismästarna i Stockholm, Göte- borg och Malmö.

Denna instruktion träder i kraft den .........khkhkk..... ; dock skall vad i $$ 11—14 samt $ 15 första och andra styckena icke tillämpas i avseende å polis- mästare, som tillika är ledamot av magistrat.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av punkt 12:0)i kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar.

Härigenom förordnas, att punkt 12:o) i kungörelsen den 12 maj 1865 an- gående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

• Sida 310
•  Original

För att kunna uppföras på förslag till landsfogde- eller länspolisassessors- befattning fordras att hava avlagt examen, medförande behörighet till domar- befattning, ävensom att hava hållit lagtima ting eller allmänt tingssammanträde samt att under minst ett halvt år hava deltagit i arbetet vid kriminalpolis- avdelning i en av rikets tre största städer och följt brottmålsförhandlingarna vid rådhusrätten i sådan stad.

Denna kungörelse träder i kraft den I fråga om den, som är innehavare av landsfogdebefattning å nu gällande stat, må för behörighet till landsfogdebefattning å den från och med den

gällande staten icke fordras mer än tre månaders arbete vid kriminalpolisavdelning och ej heller att hava följt brottmålsförhandlingarna vid rådhusrätt.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 8 10 mom. 3 i kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen.

Härigenom förordnas, att $ 10 mom. 3 i kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Inventering förrättas hos stadsfogde av magistraten eller någon dess leda- mot, hos annan utmätningsman i Gottlands län av landsfogden, där ej Ko- nungens befallningshavande annorlunda förordnar, samt i andra fall av tjän- steman hos länsstyrelsen eller den, som Konungens befallningshavande eljest därtill förordnar.

Förslag till kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagar- väsendet för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter.

Med upphävande av kungörelserna den 17 maj 1867 angående rättighet för fjärdingsman, som beordrats till tjänstgöring utom sitt distrikt vid bevärings- mönstringar, marknader och dylikt, att för sådan förrättning uppbära särskild ersättning, den 16 september 1892 angående gottgörande av kronobetjäntes utgifter för telefonsamtal i tjänsteärende, den 31 december 1908 angående läns- man tillkommande ersättning av statsmedel för vissa resor, den 14 december 1917 angående ersättning åt landsfogdar för tjänsteresor m. m. samt den 14 juni 1918 angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverk- samhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter samt brevet den 2 februari 1877 angående utbetalning av ersättning till fjärdingsman enligt först- nämnda kungörelse m. m. förordnas som följer:

1-8:

Då landsfogde företager resa i och för tjänsten, utgår reseersättning av statsmedel enligt gällande resereglemente; och må landsfogde jämväl åtnjuta dagtraktamente under såväl resa som därmed sammanhängande förrättning.

För särskilda utgifter i övrigt, som landsfogde fått vidkännas för sin polis- och åklagarverksamhet, äge han ock utfå ersättning av statsmedel.

• Sida 311
•  Original

1 mom. Då landsfiskal eller stadsfiskal i fall, då ersättning ej utgår enligt gällande resereglemente, företager tjänsteresa

1) efter Konungens befallningshavandes kallelse, till och från länsresidens- staden;

2) för verkställande av undersökning, varom förmäles i 168 1 punkten av förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i av- seende därå iakttagas skall;

3) för förebyggande av brott eller brottslingars efterspanande och gripande; 4) för annan undersökning eller utredning med anledning av sådan över- trädelse av lag eller allmänna stadganden, som utgör föremål för allmän åkla- gares beivran;

5) för verkställande av kvarstad å tryckt skrift eller beslag; 6) för inställelse vid ting, där befattningshavaren har att å tjänstens vägnar uppvakta;

7) för inställelse å plats, där händelse, som stör allmän ordning och säker- het, inträffat eller i följd av förekomna omständigheter kan befaras;

83) för lösdrivares anhållande; 9) för verkställande av vägsyn eller formlig efterbesiktning av väg; 10) för åtgärd, som ankommer på befattningshavaren enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister;

11) för undersökning, som avses i 21 $ i lagen den 17 juni 1916 om för- säkring för olycksfall i arbete, i kungörelsen den 21 december 1917 angående anmälan om olycksfall i arbete m. m. eller i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; eller

12) för undersökning eller utredning i mål och ärenden enligt lagen den

| 38 För särskild utgift, som länspolisassessor, landsfiskal, av Konungens be- fallningshavande förordnat landsfiskalsbiträde eller stadsfiskal, utöver kost- nader för eget behov, måst vidkännas för behörigt verkställande av sådan undersökning, utredning eller åtgärd i övrigt, som i 2 $ sägs, åtnjuter han

jämväl ersättning av statsmedel. 4 8.

Har annan befattningshavare vid polisväsendet än i 3 8 sägs i fall, då er- sättning ej utgår enligt gällande resereglemente, enligt överordnads befallning företagit resa för ändamål, som avses i 2 8 1 mom. 3-—5 eller 7 punkterna, eller för delgivning av stämning eller föreläggande i brottmål och har resan förorsakat befattningshavaren särskilt stora utgifter, äger Konungens befallnings- havande på framställning bereda honom ersättning av statsmedel för rese- kostnaden eller någon del därav.

0-5:

Landsfogde, länspolisassessor, polismästare samt lands- och stadsfiskal äga av statsmedel undfå ersättning för inträdes- och anläggningsavgift för riks- telefonförbindelse, som varder till tjänstelokalen eller bostaden inrättad, så

• Sida 312
•  Original

ock för årsavgift för sådan telefonförbindelse, som dit anordnas, dock med iakttagande av att ersättning utgår för allenast en telefonledning till vartdera stället.

OS:

Där Konungens befallningshavande det bestämmer, skall jämväl annan befatt- ningshavare vid polisväsendet än i 5 & avses, äga åtnjuta ersättning, som där sägs. Angående sådan ersättning skall gälla vad i 16 8 femte stycket i lagen angående polisväsendet i riket finnes stadgat.

3 $S

Räkning å sådan ersättning, som omförmäles i denna kungörelse och skall gäldas av statsmedel, skall jämte behöriga verifikationer avgivas till Konungens befallningshavande för vederbörlig granskning; och skall räkningens godkända belopp, i fall, som avses i 1—3 och 7 88, efter prövning jämväl, huruvida resa eller annan utgift, för vilken ersättning begäres, varit av omständigheterna påkallad, av Konungens befallningshavande utanordnas från femte huvudtitelns anslag till särskilda anordningar vid polisväsendet.

Räkning å ersättning till landsfiskal eller stadsfiskal underställd personal skall vara av honom attesterad.

Denna kungörelse träder i kraft den Kungörelsen äger icke tillämpning å annan polismästare eller stadsfiskal än den, som av- lönas uteslutande av statsmedel. :

till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 december 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar, samt om gottgörelse till fjärdingsmän för vissa uppdrag. Härigenom förordnas dels att rubriken till kungörelsen den 30 december 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar, samt om gottgörelse till fjärdingsmän för vissa uppdrag skall lyda »Kungörelse angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar» och dels att 8 11 i sagda kungörelse skall upphöra att gälla. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till :

kungörelse om ändrad lydelse av $ 3 i förordningen den 14 december 1917

angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder,

allmänna avgifter med mera (restindrivningsförordning).

Härigenom förordnas, att $ 3 i förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera (restindrivningsförordning) skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

• Sida 313
•  Original

Utmätningsman må åt fjärdingsman eller exekutionsbetjänt, utsedd i Stock- holm av överståthållarämbetet, 1 stad, där magistrat ej finnes, av Konungens befallningshavande efter stadsstyrelsens hörande och i övriga städer av magi- straten, uppdraga att för indrivning av medel, som i denna förordning avses, förrätta utmätning av lös egendom; svare dock utmätningsmannen själv för redovisningen.

Då — — — förfara,

Av — — — redovisas.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av $ 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter.

Härigenom förordnas, att $ 7 i förordningen den 14 december 1917 angå- ende indrivning och redovisning av böter skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: Ä

Tandsfiskal ävensom annan utmätningsman må åt fjärdingsman eller veder- börligen utsedd exekutionsbetjänt uppdraga att för indrivning av böter för- rätta utmätning av lös egendom; svare dock utmätningsmannen själv för redo- visningen. Vad i 6 $ utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman är ock gällande med avseende å fjärdingsman eller exekutionsbetjänt, som för- rättar sådan utmätning, som nyss är sagd.

Då — — — förfara, Av — — — redovisas.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 $i kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfiskals dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas.

Härigenom förordnas, att 5 & i kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

Den — — — meddelas. Förekommer — — — återställa.

Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning 1 fråga om den, som landsfiskal enligt 4 8 utsökningslagen sätter till utmätningsman i sitt ställe.

Denna kungörelse träder 1 kraft den

• Sida 314
•  Original

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 $ i kungörelsen den 14 december 1917 angående dagbok i mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, samt angående vad vid nämnda lagars tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas.

Härigenom förordnas, att 3 $ i kungörelsen den 14 december 1917 angå- ende dagbok i mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, samt angående vad vid nämnda lagars tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

Förekommer — — — återställa.

Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning 1 fråga om den, som landsfiskal enligt 4 S utsökningslagen sätter till utmätningsman 1 sitt ställe.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1 $ i förordningen den 30 mars 1920 med vissa bestämmelser om tillämpningen av lagen om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder.

Härigenom förordnas, att 1 $ i förordningen den 30 mars 1920 med vissa bestämmelser om tillämpningen av lagen om ersättning 1 vissa fall av all- männa medel till polisman för skada å kläder skall erhålla följande ändrade lydelse:

Ersättning; som enligt lagen om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder blivit polisman tillerkänd, utbetalas av läns- styrelsen i det län, där polismannen är anställd, samt avföres från riksstats- anslaget för bidrag till kostnaderna för polisväsendet.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av 2 $ 1 mom. i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.

• Sida 315
•  Original

Hälsovårdsnämnden utgöres av polismästaren eller, där sådan ej finnes, en av magistraten inom eller utom densamma utsedd ledamot; stadsläkaren eller, där flera sådana äro antagna, förste stadsläkaren, och, där stadsläkare ej finnes, annan läkare, som av magistraten utses; samt fem ledamöter, valda av stads- fullmäktige.

Stadsfullmäktige må dock bestämma, att nämndens ledamöter skola till an- talet vara fem, nämligen polismästaren eller en av magistraten inom eller utom densamma utsedd ledamot, ovanbemälde läkare samt tre av stadsfull- mäktige valda ledamöter.

Möter — — utses.

Förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av $ 2 i förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål.

Härigenom förordnas, att $ 2 i förordningen den 31 december 1915 angå- ende användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål skall erhålla följande ändrade lydelse:

Behörig att begära militär handräckning, varom i $ 1 första stycket förmäles,

Denna kungörelse träder i kraft den

• Sida 316
•  Original

• Sida 317
•  Original

• Sida 318
•  Original

Kostnader för polisväsendet åren 1920 och 1913 i städerna.

0 viftar & Top Utgifter för polisväsendet år 1920, kronor Utgifter år 1913, egentliga 3 kronor

personalens

antal!) Avlöning ⁴ till polis- änkor 1920 | 1913 | Personal | Perso- | ch

| nalen | barn |

Pensionering av 8 Summa 'Total-

personal- | summa utgifter | utgifter ?)

I

-ST[BISAIÄJO 90 -spIgANDig

Buuygjpsao

⁵ |

I I Stockholm 935] 826) 5748 903) 437513) 1980 6 194 ssd 8 010 28511 771 93312 369 457] Göteborg 492 387) 3 094 248 276 901] 27 440 3 402 589| 3 886 293) 907564 973 3031 Malmö 223) 2111 1365210 54593) 4285 1424 088| 1620 854] 417150) 495121! Norrköping 1001 - 871 553169] 57151 -— 612 178| 688 266] 177 887) 203 425 Hälsingborg 78 65l 246 760 5985! 2 600 255 345] 518 S50] 120133 142481)

78 74 155850) 44728) 4921 206 343] 397 461] 124655) 143 143 51 49) 120 917] 7788) 700] = 129 905) 285075] 85975: 93700! Eskilstuna 53) 48| 230220 4 096! 234 916) 257285] 75383 80057) Uppsala 50) 50] 245481) 15113| 262 358) 250609) 79890: 91953 Karlskrona 49) 49] 277587 32 169 316 756| 285583) 123364 106 457) 43) 48| 220725 220 725) 256 864] 89370) 82540! Södertälje 221 171 102791 104 202] 117 774 = Te Djursholm 9 46 617 46 617 b7 vi2l 14 300/ 18

4 11 000 12100) — 15570) 2000 4900) 9 28 210 30030) 45340] 12197 14124

I

3488 3488) — 5767l 28008 3646, 3 600 ; 3600) 4825) 1200 1378 2600 2600, — 2800) 2000) 2200 ² —| 45884 = — | 11858)

79 891) 84921 972 276H/ 31849

38 800 39764) — 72527 = = | 8485 8485] 11685] 4607) 5107 36 300 c 36850) 41630] 4000) 6481 10 225 10225) 11600] 3580) 3961 5 600 5600) 6845] 3000) 3012)

209 019 224 217| 248556] 39663) 42 007] : ; : : 3) 13 226 : 77790

25 593 25 593 31493 7074 13 550 - 13 550 14 750 6 450 12 005 12 369 12 369 4 223

8530 8530 2530) =

247 167 260 0611 273108] 70477

23 997 23 997 24578 4 751 46 563 e 48 263 61 615 = 18 107 = 18 107 21131 —

16 954 Re 17162] 17797] 5621 37 906 38 327) 89052) 13950 26 204 EE 26 604) — 26204] 7244

4 050 4 050 5886] 2150 77 392| 842903] 87109 26167) 32262

177 000 179 000 188 000] 45170) 48000) Oskarshamn ..... 72 076 75292] 77085] 21657) 21381 Västervik 89129 89 689 109 560] 26150! 30562! Vimmerby 6) 15072 15072] 27671] 6793) 11581 Borgholm 5 6 936 7536) 12511] 2970) 7605 Norrtälje Östhammar Öregrund Sigtuna Enköping Nyköping ja O OM OO HI US

dd fn

Katrineholm Torshälla Strängnäs Mariefred

co Am Oe UD

Linköping Söderköping .... Motala

a RR MR RDO UD OO0 UI do PS AB OR DR IA IGR I OA I

Jönköping . ..... Huskvarna

—

Gränna .. Växjö +.

—- nj

[CA —

1) Omfattar jämväl extra personal. — ?) Torde i regel icke innefatta utgifter för pensionering och olycks- fallsersättning. Däremot har vid totalutgiftssummans beräkning avdrag icke gjorts för statsbidrag samt bidrag från annan kommun, enskilda eller bolag, vilka till beloppen specificerats i not. 4 å tab:s sista sida. — 3) Ut- gifterna ej specificerade.

• Sida 319
•  Original

Den egent- liga polis-

personalens antal

1920 | 1913

Avlöning till polis- personal

Pensionering av

änkor och barn

perso- nalen

BuuIBsIO -S[[EISY9Å[O

vo -spagAYneg

Summa personal- utgifter

Total- summa utgifter

Personal- utgifter

Total- utgifter

Ronneby

Sölvesborg Kristianstad Simrishamn Angelholm Hässleholm

Trälleborg

| Skanör med Falsterbo

Halmstad

| Laholm

| Falkenberg | Varberg

| Kungsbacka | Kungälv

| Marstrand

| Uddevalla Strömstad Vänersborg

| Trollhättan Alingsås Borås

Karlstad

Filipstad | Arvika

| Askersund

I Nora | Lindesberg Västerås

I Sala

15 6 16;

6

21 14 15 14

YT 34

4 z 1

12 11 12

5 4

46 747 21 809 69 744 10 845 124 627

21 846 41 540 29 948 159 583 43 048

78 335

4 500 207 572 6 873

32 239 49 645

3 665

2 747 28 534 98 480 21 624 59 592 105 506

41 098 190 050 13 670 26 485 21 895

43 131 38 846 38 869 18 200 15 632 28 437 208 798 65 163 14 585 28 200 7885 11 993 16 708 233 796 32 401

1000 8598

14 340

7 906 500

6 532

912 1930

1400 1200

600

206 217 1500 400

1354 1800

äl 2729

46 747 21 809) 70 844) 10 845) 134 823

21 846 41 540) 29 948 178 521 44 631

86 826

I I

4 500 215 204 6 873

33 139 53 095 3 665

2 747 28 757 104 136 22 683

60 630) 106 406

41 298 194 937 13 770 27 765 21 895

43 881 38 846, 39 692 19 337 15 957

29 349 212 153 65 163 . 14585 30 200)

9 085 12 199 16 966 239 379

34 601

55 200 26 788 78 320 12 945 143 735 22 597 43118 36 729 201 334 51 012 102194 174478

4500 212 572 6 873 38 083 53 001 4 284 212 381 2 747 34 721 110 337 27 002 72.075 124 650 47 581 224 215 16 370 30 415 26 792 46 829 40 000 42 413 20 530 18 679 28 714 247 234 89 710 20 311 84 000 10 997

37 617

19 450 5 600 22 700 8 150 56 640

8500 14 060 8 763 51 099 15 080

33 478

1600 59 495 3 450 14 046 21 552 1100 1000 12 823 34 250) 6 992

400 24 701

9 800 54 489 4 990 6 953'

10 342 10 400 14 740 5 900 6 925

9 994 62 882 15495

6 700 10 750

3 531 4510 5 953 64 852 13 200

21 484 7275 23 075 8550 61 033 3500 14 572 9 859 58 729 16 280

31 073 26 400

1600 59 045 3450 15019 20 030 1530 2 822 1000

16 280 36 650 9194 22 003 25 392 11 574 56 867 5460 7210

12 150 10 800 15 800 7333 7454 9 779 72 142 17 466 7860 17 445

4 296 4790 9170 71 020 14 965

tillägg.

• Sida 320
•  Original

Tab. 1A (forts.). Kostnader för polisväsendet åren 1920 och 1913 i städerna.

Utgifter år 1913,

ä : S SL iz Den egent Utgifter för polisväsendet år 1920, kronor Frndr

liga polis- personalens

antal 2 E Pensionering av Avlöning

till polis-

| Summa i Total- personal- | summa utgifter | utgifter

Personal-| 'Total- utgifter | utgifter

änkor 1920 | 1913 personal perso- 2.

nalen barn

-S[[eJISA[O vo -spIgAxnåg

BurupgpsIa

| 121 111 30235] = 80235] 44488] 10375] 16025 15l-=151---86 STU 3 87427] 40479] 12366) 12999 24 24] 106 600) 108 600) 111900] 38775) 40300

4 3 9 950 100221 — 12497| 32720 4473 Ål AD 5 737 5952) 20052] 4696) 7554 5 5 15 600 15 600 16835] — 7750 7902 5 o—I 22190 a 22190) 26625] 7594) 8617 16 69 553 6 729 — 76 282 86 268] 26 346] 28795 Ai 41544 — 4852 47160] 57086] 19135) 23164 95 924! 2160 — 99 763] 108376] 31217) 34 707

Sundsvall 45 237 421 4 326 242 167) 249294] 79561] 82965 Sollefteå 6 25 436 oo 26 516 33 242 9 040] 11323 Örnsköldsvik .... 10 35 580! 1640 — 37195 46 5380| 10045! 11460 Östersund 21 2) 102 843/ 2338 523 105 8211] 110403] 30595 32975 11 44 527 3340 1651 49 518 47 504] 10513) 105138

5 20 093 — | 1044 21137 25377] 6200 8 648 13 69 532 RR 8318 70 350 78995] 16963) 24270 5 17628 — 1100 — 18 728 17 770 3 600 3 600] 3 40 426 — 500 40 926! — 46 862 1630 1630; F 12 619 — = 12 619 33 163 3 750 6 900

Samtliga! 3 394| 2 969117 311 897 1070 339) 67 571 45 32618 499 609122 457 S11l5 422 697 /6 509 773

1) Uppgift saknas, — ?) Ungefärlig siffra. — 3) Härav statsbidrag åren 1920 och 1913: (för båda åren, där ej annat anmärkes) i Stockholm 54 200 kr., Malmö 6 700 kr., Norrköping 3 983 kr., Örebro 4000 kr., Eskil- stuna 1500 kr., Uppsala 3 600 kr., Karlskrona 4 093 kr., Nyköping 1500 kr., Linköping 1 500 kr., Jönköping 2500 kr.. Växjö 2 000 kr.. Kalmar 2680 kr., Visby 1000 kr., Kristianstad 3 000 kr., Vänersborg 1500 kr., Trollhättan år 1913 13092 kr., Mariestad 1500 kr., Karlstad 2 500 kr., Östersund 2 000 kr., Umeå 1 000 kr., Skellefteå 1000 kr., Luleå 1500 kr., Piteå år 1920 500 kr., eller tillsammans år 1920 103 756 kr. och år 1913 114848 kr.; bidrag från annan kommun, enskilda eller bolag: Stockholm åren 1920 och 1913 resp. 20 810 och 9 864 kr., Örebro 1 949 och 733 kr., Eskilstuna år 1920 7058 kr., Strängnäs 156 kr. (båda åren), Marie- fred år 1920 1510 kr., Linköping 300 och 400 kr., Ronneby 230 kr. (båda åren), Ängelholm 1 800 kr. (båda åren), Skanör och Falsterbo 350 kr. (båda åren), Tidaholm år 1913 400 kr., Skellefteå 11175 och 3 300 kr., Haparanda 1000 kr. (båda åren) eller tillhopa år 1920 46 338 kr. och år 1913 18233 kr. — ?) Inklusive utgifter för pensionering av änkor och barn i Karlskrona och Enköping, — 5) Inklusive samtliga utgifter för polisväsendet i Enköping, Söderköping, Trälleborg och Kungilv.

• Sida 321
•  Original

Tab. 1B. Kostnader för polisväsendet åren 1920 och 1913 i samhällen å lan ds- bygden med ordnad polisbevakning.

Utgifter för polisväsendet, kronor Utgifter för polisväsendet, kronor år 1920 år 1920 Därav ; Därav a Summa | Te e | ; SUNmE Er LS Fi Ores utgifter - za | år Orter utgifter = 2 sl) år för | stats- | = 3 fota för | state- |» = 2 1913 polis- | bidrag | 3 P7 polis- | bidrag | 3 = 7 väsendet rs = väsendet 23 2 ER BR | Stockholms län. | Östergötlands län. Sundbybergs köping..... 40 681 — — | 14 020] Valdemarsviks köping...| 13943] — = NE Lidingö köping. s...cc 57467] — — || 12 704] Atvidabergs m:e ......... 14569 9600] — 964 Saltsjöbadens köping ...| 33440 — — 5 297] Borgs villastads m:e ...| 8708) 6078) 1400 1506 Stocksunds köping ...... 18114 — =" || 3 STO] Kisa M:0 soja so septotas esta 7330] 5680] 400) 1700 Nynäshamns köping ..... 24926] — -— 5 623] Boxholms m:e ............ 4626] 3526] — -— Täby s:ns norra del...... 4.000) 2 000 REA — | Vinnerstads s:n ....... ..| 4900] 8750) 250 — Västertälje sn ............ 8001 00) 500. Västra Ny 8iD............ 200j 100] 100 200 Östertälje s:n...... 1000) soo] — — | Kimstads sin>:..ss.ccsccn 400) 200] — — Värdingé Sill .,s.sto nen 1000! 500 — — 1 Kvillinge, $iM.is....sc. oc 2400) 1200 — 9200 Västerhaninge s:n ....... 3700) 1700] -- — | Krokeks sn... 1000] soo] — 400 Salemss:no. Rönningem:e] 4000) 2000] — — J Ödeshögs sn.. 900] 450] — 400 Sorunda sn ............... 1500) 150] —) — | Skärblacka sm............ 1500) 750) 750) 1000 Grödinge SM...oosocmscn 1500! 750] — 700] Göta kanals omr. ....... 2856| 2056) 3001) 1250 Solnas ros äds 70 319 29 875] — — | Motala verkstad med Bin DOS orre & 560 960 —- 900 TING) OM ligen benkn a 3313) 28181] 5300 1944 Hollentuna SM .smersrs 1800 900] — = I Reljmyre bruk...s....... 816] 3800] 300 400 PPENSA BU sorkar norr 6 715 4 800 — 3 SÖ BOD Skog. sera 3500) 1750 -— öda 2 R Gustavsbergs s:n......... 1600) 800 — — HpasopinasTtan- Värmdö SI sssconrsts 3000) 1500] — SUR SÄNBJÖrTNIO Vol gsrsaes slag 3363) 1868] — 2 050 Österhaninge s:n ........ 3065) 1500] — — | |" Försörums mM:0vyas.ucs 3206] 1550] — 750 DAlArÖ BN gosar ssors sa bör 3000-1500 = 1 200 1-ÅBODY: SE oroar oder sa 600 300 - — Nacka s:n .... 2 7550] — I 24000 Bydö bruk .... 700) 800) 800 320 Botkyrké, 8:21... se scn 3900] 500 )- 2 7500 Hylte bruk............s+:- 700) 300] 300 325 TUddinge Sad 3 900 14421 Norra Sandsjö s:n med Ösmo s:n..: BOO) 00 BOAOFSLskycsr voga er 1170-875 512 Tveta s:n 400 -— 250 | Österkorsberga sm,...... 200 100 — = Överjärna s:n 00). — | Smålands Anneberg ..... 3075) 1450] 1400) 2150 TUFINTÖ-BI sösesrssen rr 1 850 — a 11 HAKSTPS SIN goesvstdrs nya 305 150 — 200 Ödestuga 8:n............... 300) -FEI50) EE 200 DAD SI otro tskred Ubedd 1600 700 — 85 Uppsala län. Tierps köping :........... 5500) 1000) 38001) 1500 Kronobergs län. Markaryds köping ....... 6294] — — = Älmhults köping ......... 4 200 = — 1200 Södermanlands län. Ljungby köping ; -— — TTI9G JE Rea I RYAS MiCsitovcevona så 450 CR = Malmköpings köping ...| 3327 — — TRO, ; fr V:a Vingåkers m:e och s:n| 3 700) 1850 -— 1300 SLR PART HS 2 290 = 1 SN Gnesta M:e .............. 71630). 31500 5 =O ER SER RS SN Sn Oxelösunds mie ......... 21 300) 10 500) 9 5751 5140 s Flens m:0...... ... 1] 15472) 6500) — | 3862 Er Valla: M:S. ucsesd 3000] 1500) — -— I Nybro köping ............ 17444] 500] — 3878 SJ Ulita Se 500| 250] — — | Mörbylånga köping...... 3000] 1200] — 1 200 IE1n8 8 en sns sd 3688) 1800]. — — | Mönsterås köping.........' 11 737| 1500] — 2 883 Österåkers s:n ...... NS 300] — — — | Torsås meeg......... 2300) 1200 — 600 Torshälla landsk........... 2000 700 — — | Gamleby m:e....... 2 6163 +500) — 3 124 Sköldinge s:0 ;........... 4065! 1400] — — | Virserums m:e..... KS 200] — 200 — 150

• Sida 322
•  Original

år 1920 år 1920 Därav Därav d Summa oc 8 i. Rn Summa Sö d Öran trär utgifter re år Orter utgifter = z ej år, för stats- SJ = S 191 för stats- Så = = 1913 polis- | bidrag [257 polis- | bidrag | 22 7 väsendet 2 SE väsendet EB 3 = RS ER” ; I Kalmar län (forts.). Malmöhus län (forts.). | HÖRS MIL sars 1400] 700] — = 1 Vällinge Mid... sn skrin 3000) 1500 — I 1200 Ljungby SM oss. sm. .scson. 20001] 1000] — I 12000 Lomma m:e .....i....s.s0s 7200] 3500] — 1350 VIGDA. Bjlklosde aocdsrnnensn 895] — — 4721 Höörs M:8 .......c... sosoce 2228) 1500 — Målilla station med omn. 500 250 Es — I Höganäs Mö, i serosossd 17 675| 6625) 3 2501) 5720 Mölle m:e0........ 1560 780] — = h JÄTLIOE 0 geo e vakr kn 400 200 — = SOLRANAE IAN. Marieholms m:e .... .....| 3600) 1700 800 850 BLIND AS SL oder der aa 2400! 1200] — SM LÖPSrOds MEG oda 1150-50 EE — Lärbro, Hellvi, Rute, Fle- Anderslövs sin............ 2800] 1300] — | 1500 ringe, Bunge och Fårö Skegrie, Maglarps och : | BINÄRT AES a Nn 2505) 1750 — SR Västra Tommarps s:nar| 1850 9200 = 1300 Bunkeflo s:n .............. 1500 750 — | 600 ³ Tygelsjö och V:a Klags- I Pietingo Ia. förps Biår ..........s 2824] 1150 — | 1125 Lyckeby station ... ...... 3500) 2750) 3800 i MEFUpIG: SM ssd ssesso reda 800 400 2 750 NELtraby, BIM 3, dösorenssne 3500) 2750 — — | Bodarpsoch Håslövss:nar 1675 800 a 1 000 Rängs och St. Hammars Ag ÖNA rss 2655 1000] — 1355 Kristianstads län. Hammarslövs s:n 1 000 500 — 650 Åhus köping .............. 3 800) 1900 — 1 2001 Östra Grevie s:n 940 470 I 790 Båstads m:e.... 3891 — — 1919] Västra Alstads &n ...... 1 800 9200 600 Sösdala m:e......... 1825! 5500 — I 1250] Dalköpinge, XKyrkokö- Örkelljunga m:e ......... 2 000) 1000 - — pinge och Gislövs s:nar| 1350 800 — 300 Tomelilla m:e, Tryde s:n| 6 700| 38350 —1- 36000 DAlby8l morssssdposteneren 1000] 500 — 600 Torekovs mM:8 ..,.........« 1200] 450 — 8001 Veberöds s:n 1600] sno SS 7001 Vilans m:e.,...... SATT) 1.500 2 1 134 | Lackalänga s:n 2777] 1200 = 1 600 KRT ö erna se gtr 3354) 1675] — | 16541 Fjälie och Flädie smar.| 3226) 1000) — | 935 Klippans m:e och Grå- Genarps Bil. sssrusin son 1200 6000 —/ 600 manstorps sn ......... 5500) 2750) — | 20000 Hyby 8:10 ...n.;...sors eter 2425) 1150] 150] 975 Björnekulla sn ......... 2000) 10000 — | 10000 Burlövs 8&n msssssssss ee 10600] 53800] — I 51001 Västra Broby sn ....... 4020] 1485 — 1313] Västra Karleby sn ..... 1300 650 =E 550 Önnestads sm ............ 635) 300 — 4351 Svalövs s:n .............. 3000) 1500) — — KV dINS SST Asa stvekres 7001 850) —— DOÖTEEKODY Sill trsginssrernr sne 42001 1200) 1000 1400 Munka—Ljungby sm ... 700 850 = 350 I Norra Vrams sm......... 1800 900) 300 1 000 IPOLSLOIDS AIM vis ercsssepes 5 783] 1500) 1000 — | Risekatslösa och Södra Stoby 8:D......... 1300] 600 — = Vrams sinär,........... 2160] 885) 850 — Finja SM omr 2710 960 — 350] Norra Skrävlinge s:n ...| 4179) 1500) 250) 1650 Hästveda 80..;........:,. 600] — 300 — 4501 Röstånga s:n ............. 1640! 820: 4001 1150 KVIIEÖ Bil bien son forna 500) — 250 = 500] Höörs sm...... 1400 700 — I 1400 Glimåkra s:n.,. 1500 600 2 8001 Harlösa sn... 400 200 ST 800 Köpinge s:n.... 800 400 — == IV OLSJÖ. BIL css bors Ge 1 800 9200 sl — Everöds sn .... 900 450 = 600) Lövestad 8:0..osmncscss. 24251 1100 — I 000 BÖrEbY BO oedessodeda är 800] 400] — 5751 Lilla Isie och Södra Åby | Löderups o. Hörups s:nar 550 275 = = BRÖT SEE daen ale 2525) 1200 — in 1200 Östra Klagstorps s:n ....! 1 200 600] —: 733 ² u Lilla Bedinge och Källs- I MaNnöRus lag torp snar ............. 1.550) > -750) . — a 1400 Svedala köping 10 487 2 ad — | Örsjö s:n sov) FL 500) 750 — 900 Skurups köping 14675] — ER == HISkivarps 8:i0......siss0c 2 200 1100] — 750 Hörby köping 22762 — — 3 941 I

• Sida 323
•  Original

Utgifter för polisväsendet, kronor Utgifter för polisväsendet, kronor år 1920 5 oo år 1920 Därav Därav Samma FIT GG - Summa = 8 Oarter utgifter a NES utgifter >=a ee år z 2 52 1913 3 3 22 1918 för stats- | rr = 5 för stats- |» 53 polis- bidrag SR polis- bidrag = RR väsendet BS väsendet HS 2R> sg Göteborgs och Bohus Värmlands län (forts.). län. NOTE BID rrlsensrg sn srsena 800 400 — =E Grebbestads m:e ......... 1 200 600 -— 900] Östmarks s:n............. 300 300 — 300 Hunnebostrands m:e ....| 1600! 1600 — 1350] Segerstads sn ............ 360 100 — — Smögens m:e,... ......... 2 000] 1000 — 1 2000 Grav Bil. :s.stsinisaner 4350! 2000] 667 2122 OBS BIM ess seosta re neness 3000] 1 oco — 2:000'E- Trankils! Sill ogokissisds 300 150) 100 — Ljungs 8:D..,..sesss2sess0n 3000) 1500 = 15000 Kroppa: SI sswc4 sera dr 1800 900) 900 600 NOrums 8M ..sssosoossana 2535 1000) 400) 1 1400 Karlstads landsk. ....... 1000 500 — 250 PastillöCen oorssdrrsenier 12947] 2775] — | 3619] Stora Kils sn.n.ss.ccscc 2500) 1000] 5001) 1500 DIgrylontgn lt) sasud. ene 195 000) 83 912] — | 43 503] Ransäters sn .......es. 2570) 1075] — 1460 Västra Frölunda s:n ....| 13850] 5460] 2600) 4150 Silbodals s:0...........++- 500 250 — 400 Fässbergs sn?) ; um... 28 2501 11 250 = 9 576 | Deje stationssamh. ...... 3600) 2100) 1500 — NJAE Bilgira. Sd, ocker kedstn — — — 300 Älvsborgs län. ÖrefroLrlän Melleruds köping,........ I — | 23581 Hallsbergs köpi 11378] — =) 2116| illa Hdets ) gs köping ...... | Lilla Edets m:o ... 2900-4250] — | 71800 Kopparbergs köping..... 11515) 1900] —| 3225 Herrljunga m:e..... 2600) 1800] — 8001 Kumla m:e ... 7220) 2800 = 1400 Färgelanda s:n...... 1500 750 2 — [Viby sn 900 450 ur 400 Fritsla s:n 5440] 2720] — IN) 20008 K TATE 5 É Nr 2 20001 Karlskoga s:n J082) 5690] —— 55388 Ber presenens 3 724] 1775) — | 11581 Hällefors sn 2000) 1000] — 1.000 engtsfors st. ............ 3500) 1750 er == - | Dängbro! SM ka osa 4123 2500 — — Fjugesta sn........ 600] 800] — 250 Skaraborgs län. jr Västmanlands län. Töret Re 6 |» Så

bee 10då köpingen. 6 296 1 275 Kungsörs köping......... 9276] — — 3722 IATA KöPlOg sveccsseisesrs 6.591 -— -— 3 2483 Hö nm: 2400 isl 300 Grästorp köping ......... Å BIO veg SBN een sr EE KR Elilnsrödja sn 005 -k00 ; JT Kolbäcks station.... 2 000 825| 725 1400 Undenäs s:n......... 2.100): —-800) =) 1400 Bibarga eta ton stra 3.050] 1625/- 900 a

RN Surahammars bruk ...... 4650) 2825) 2325 300 Blöfa ge Mid sosrerR 300 150 — 300 Ki onalonpe, sn 4001 1 200 Hallstahammars bruk ...| 4100] 2050 1800 500 Nrnthörats ön ET 1030) — 200 800 Västanförssän. rss. 5350] 1650) 3 350 750

KR ” TORN F sa MN NOSDETgE BiDorsvsdsbtrdebe 2300-650 = 3160 Gökhems 8:0,............. 150 50 — 150 R Vilske-Kleva s:n ..... ... 100 50 — —

ESR västra s:n... 600 300 Sr 300 Kopparbergs län.

VÄUIDA Bi0sisengs senses 250) — ES 100 - Oe a Norra Vings sn ........ FT 100 = SET orange” FOping parta 16549] — 00 osnnsnas rn TOAST 1662 — 2 je Morastrands köping...... 10260] — — Le Medelplana s:n............ 600 — 300 450 Krylbo köping ...... TS 10493 Ti SN Östörplana en 400 2 400 Smedjebackens köping...| 9903 - — =

ER EN 209 Grycksbo bruk, Koppar-

bergs SM ooteigrepeerers 100] — 50 100

& p SÄTNA SM gone n svg 1550] — = — NErmignde Lan: Älvdalens s:n,............. 3450) —sool — | 2300 Sunne köping ............ 4200-000) — | Rättviks gn..... BID S9ot5l 225 1175 Säffle köping ..;.........- 2061 I — 350) 6 064] Leksands 8:n.............. 2900] 1400) 8001) 1000 Norra Råda sn ......... 4500] 2250) 500) 27000 Sävsnäs &n..... 683) 525l — 625 Fryksände sin . see: » 2400] 1000] — |) 15000 Järna s:m.sssssssesserensr 3200) 1100] — Tid ÄPVIERE REIN po dårste nrg 1000 500 — 3001 Malungs SM-.:. svevsvass 623 350 — mg 1) Inkorporerad med Göteborg fr. o. m. d. 1 januari 1922. — 2?) Stad under namn av Mölndal fr. o. m. d. 1

• Sida 324
•  Original

Utgifter för polisväsendet, kronor Utgifter för polisväsendet, kronor år 1920 i år 1920 Därav | Därav - Summa | Jo & . - Summa SR Orter Dir RS är Orter utgifter | TRE år | för | state | = 5 1913 för Blate- | S&S 1913 polis- bidrag | 3 = = polis- | bidrag | 355 väsendet se väsendet! ? H

255 5

fr 09 Kopparbergs län Jämtlands län.

(forte Bräcko M:0 . .....ssvso. 3102) 1551) 716) 1200 Morgårdshammars bruk..| 4713 1500 —I 3673) Svegsmons m:e...... 7516] 2917) 1000 — IVA Rn öre sr rn 3600 875 — — | Strömsunds m:e 3000] 1400] — 1400 HUSbY Sea rssssedsdaskes 6395] 3480) 3120 -- BÖTNÖ SM botsserekösretas 2800] 1400 — — Grängesbergs kapell ....| 19468) — l19 468] 66001 Undersåkers s:n och

JÄrpöns MP ;,rska hokus 1350! 1050] — -— Gävleborgs län.

Bollnäs köping .......... Fregare— — | 38791 västerbottens län. Ljusdals köping ... 16 643] — = = Storviks m:e........ 1210 — | 1000 SIR SSNG 0. nano LS 1400 600 — 600 SOC Era IR BO Vines nd re 7500) 3200) 4000) 2650] Vilhelmina m:e,.......... 1500! 1500 — — Ovansjö s:n 3128 1700) 375 3751 Holmsunds m:e..... ....| 1100) 11000 — 750 ESDP BiI so so rec ser 3 700) 1750 — 1400] Robertsfors bruk,........ 300 150 — — Hanebo s:n 310) — = = MPRUTGR SSM 2 vises egss sten 204 175 =— För Sandvikens bruk och Åsträsks stationssamh... 200 100 — 200

Yttre Sandviken ...... 12 979] 4 280 — 3 0811 Jörns stationssamh.,..... 600 300 — = Hofors kapellförsamling| 4550| 1800) 2750| 13000 Nordmalings sm ......... 200 100 — — Västernorrlands län. EN Län. 1) orrbottens län. Alby IM Koss Era 2000) 1000] —-- | 1200 Skönsmons m:e 258 7164) 4564 — 2 600] Svartöstadens m:e ....... 670 — -— 450 Skönsbergs m:e........... 5400! 4000) — | 49001 Piteå landskommun...... 1.050 — — 550 Kramfors m:e och Gud- Jokkmokks s:n............ 3600) 1200 — 953

MUNÄLÉ BID moss iserkå sk 11 685 7785) 1400) 21500 Älvsby &n ................ 1500! 1300 ad = Nylands IA:d, om lovers att 7150] 7150 — —" [Karesuando sm .<.siss cs 225) 225) — 150 ÄRTOR fas as SI 4 000] 4 000 -— = MENID0R. SMG oder, Se 3 200 — — 800) MOLPS BIN espide, böskererr 6 004] 4 604) 1400 = [FATjeplogs. B:D arssrisens 2700) 2700 -- 450 ÄNKGRN orre A sebähbe 4 000) 2 000 — =

å za | Samtliga orter å lands- PINT SD de gosa dissa rdr 8107) 6882) 1225 350 SR ERA SA00LT Boo) LA bYgÅeR ssd tlenorr 1021 0781 306 682 ped 363 823 Långsele stationssamh. ..!| 5748) 5748) — — | Samtliga städer........ 22457 BL11 103 156 463381 6009773 HUDAR oegssnaso selen res 13 468 13468] — = 2) 2) | Bjärtrå sin... 5000) a't76l 0 In JöHela riket. son 23 978 889) 610 438! 124 719 | 6 873 596

• Sida 325
•  Original

Tab. 2. Värdet av kommunerna tillhöriga byggnader och inventarier för polisväsendet år 1920.!)

A. Städerna.

I Värde i kronor av Värde i kronor av Värde i kronor av Stäider RS Et ärd ÖR bygg- inven- bygg- inven- bygg- inven- nader tarier tarier nader tarier

| Stockholm ..... 12 815 124| 212 246 | Karlshamn 718] Falköping — 495 I Södertälje — 2 787] Sölvesborg 9001 Karlstad 39400) 3505

Djursholm 114 000 — | Kristianstad — 4 2621 Kristinehamn... - 6 531 — 5008 Simrishamn .,.a 4001 Filipstad — 239 — 617] Malmö — | 23 937 65 000) 2397

15 000] 15000] Landskrona 53161 Ö — | 2019 | 10 000 218 21756 — 300 | Strängnäs — 679 3 100 : 5 000 125 183 RN 6 500 123] Trälleborg 31221 Lindesberg 6 600 -— | Linköping........ — 4 047 35631 Västerås 5 000 | Söderköping — 500] Laholm 400 566 Motala — 200] Varberg 1000 g 1175 22 000 5271 Kungsbacka -— 400 Jönköping 21140 000] 11318] Göteborg 116 183 1223 | Huskvarna 3 000 2891 Kungälv 300 —

= 4590 rsekil.. 1 0008 Hudiksvall 410 4000] 1646 10003 Härnösand 2326 — dal — | Sundsvall 7758 16 0001 1000 11 592] Sollefteå 500

3500) 1500 830 I Örnsköldsvik ... 3 668

— 4 572 5 6451 Östersund 3 994 7500) 1736 1000 — 687

Västervik — 4 692 673 2) 48 000 318 | Vimmerby 24 000] 296 3 800 = |. 412 | Borgholm 6 000 258 G 3 641 693 Karlskrona . ... 80 000! Bg | 500 7085! 7446 I Ronneby — I 1008 Tidaholm 574 Summal5 055 b27/ 519 590 B. Landsbygden?)

Byggnader Inventarier Byggnader Inventarier |

Antal| Värde, | Antal| Värde, Antal| Värde, | Antal| Värde, orter | kronor | orter | kronor orter | kronor | orter | kronor

21 400 3100 13 000 Sr 11 000 3 6 600 150 49 764 1028 8 000 2800 17 816 356 41 000 =

27 600 4 000 6 000 6 400 6 200 23 429 38-000 3200 53 873 22 700 15 800

4 620 1000 323 Ia 11001 Kopparbergs 13951 Gävleborgs — | Västernorrlands 1008 Jämtlands 1575 100 TT 9 028 27 200 TI 13500 Summa| 70 [378 082 141589

1) Till följd av att byggnader och inventarier ej bokförts eller ej särskilt bokförts i fråga om polisväsendet, saknas uppgifter från åtskilliga städer. Stad, för vilken uppgift saknas i båda avseendena, har ej medtagits i förteckningen. — 2?) Brand- och polisstation. — 3) Inga uppgifter föreligga från Gottlands, Blekinge och Hallands län,

Malmöhus Göteborgs och Bohus ... Alvsborgs

VI HN GIF MV NUV AT

FR OO TPO TVI PIP HR

• Sida 326
•  Original

=

Antal utförda åtal för

grövre

brott

Därav förbe- redande under- sökning ledd av annan polis- mynd. stads- fiskalen

Antal utförda

ringare brott

Antal utförda åtal för

kris- tidsför- seelser

Städer

Antal utförda åtal för grövre

brott

Därav förbe- redande under- sökning ledd av

annan polis- mynd.

stads- fiskalen

Antal utförda

ringare brott

kris-

Stockholm:

andra = »

tredje Södertälje Djursholm Vaxholm Norrtälje

Öregrund Sigtuna Uppsala Enköping Nyköping .....

Eskilstuna Torshälla Strängnäs Mariefred 'Trosa

Linköping

Motala

Jönköping Huskvarna Nässjö Värnamo ?) Vetlanda

Kalmar

Västervik Vimmerby

Borgholm

Karlshamn Ronneby

Sölvesborg

Ängelholm

37

32 6

413 920 814

AD MD

ale Öl ala 11

oo I Om R WH |

I md

Ts Co å br ee

oh -—-

6 (1) 1

oc HA

n &

282 131

21 319 327 113 100

63 451 32 166 80

Malmö Lund

Trälleborg Skanör med

Halmstad

Laholm

Varberg

Göteborg Kungälv Marstrand

Uddevalla Strömstad

Alingsås

Falköping Karlstad

Filipstad

Lindesberg Västerås

Arboga

Falun Säter Hedemora

118

[SA FKA DO

and; lock BRA

oa do (0 ol

vo F0 OH

Il ele GR ma

. co BN OM

OFF HDI NN NOS IE IEEE NE — —

Do

vo AN

olla 1 I ke RT

va SN

19

40 9 2

3 54

10 14 42 4 12 9 9

2

2744 309 447

1333 | 314

189 145

33 462 38 139 227 47 509

47 30 138 253

92 326 300 266 332 117

115 185 230 190 189

58

219 955 340 57 179 1026 39 74 174 843 264

105

161

|

176 45.1 28 I

161 i Ja

T

HH

jak To PONKH REK DUH HU

• Sida 327
•  Original

Antal utförda åtal för

grövre brott

Städer

Därav förbe- | I JE Fa redande under-' Antal sökning ledd av/ I utförda

——— ätal för rid stads. | Annan |ringare ckalba polis- brott

mynd.

| Därav

ör|

förbe-

åtal

I

Antal |

utfördal

åtal för

kris-

tidsför-| seelser |

för

| Söderhamn ....,

| Hudiksvall | Härnösand Sundsvall Sollefteå

i Örnsköldsvik ..

988 | 481 266 692

82 167

4 2

25

2 73

Stöder

|

inom staden debiterade utom staden debiterade

Antal för verkställig- het mot- tagna

kommunal- utskylder

krono- utskylder

kommunal- utskylder

krono- utskylder

bötes- beslut 1)

Antalandra utmät- nings- och införsel- ärenden

Antalandra hand- räcknings- ärenden!)

Djursholm Vaxholm Norrtilje

| Katrineholm

| Torshälla

| Vadstena Växjö Vimmerby Ronneby

Ängelholm Falkenberg Marstrand

316 618 Hd7 1 684 988

1366 1367 1447 3041 3 677

416 1205 107

1142 3205

386 725 439 1406 1140 479 834 457 2227 673 3386 4125 4 929 4 723 1756 590 342 1256 2232 293 881 1 642 1490

556 140 657 1217 241 858 444 I44 667 1721

1979 7046 I 574 691

268 208 637 1541 176 396 627 684

149 Til 179

400 711 440

1425

179 112 487 230 81

. 385 132 1038 323 564

2

59 161 225

40

149 384 242 240

444 36 132 187 203

92 120

290 25

140 573 258

216 241

1 1036 246

31 757 1396 70

159 540

79 65 203 403 329 106 110 305 139 148

32 64 260 214 37

200 131 185 15 398 532 38 27 238 171 52 2 187 2317 75

130 232 210 153

23

13 31 54 21

• Sida 328
•  Original

Städer

Begynnelse- lön, kr.

Dyr- tids- tillägg 1920,

Behållen inkomst av tjänsten, kr.

1913 | 1920

kr,

1913 | 1920

Städer

Begynnelse- lön, kr.

Dyr- tids- tillägg 1920,

Behållen inkomst av tjänsten, kr. |

1913 | 1920 |

kr.

Stockholm : första stadsf. andra » tredje Södertälje Djursholm

Norrtälje Östhammar. ... Öregrund Sigtuna Uppsala. Enköping ...... Nyköping Katrineholm... Eskilstuna Torshälla Strängnäs Mariefred

Linköping Norrköping ..... Söderköping...

Skänninge Mjölby?) Jönköping Huskvarna Nässjö Värnamo Vetlanda .....

Växjö

+ Oskarshamn... Västervik Vimmerby Borgholm

Karlskrona .... Ronneby Karlshamn Sölvesborg ..... Kristianstad... Simrishamn ... Ängelholm Hässleholm. ...

Landskrona ... Hälsingborg ...

Trälleborg ... .

5 000 5 000 5 000 3 000 2 500) 1 800 3.000

600 1500 1200 2500 2500 5 000 3 000 4500 2 000 2 000 2 100 2000) 1500 4000 2 500 2 800 1500 1500 2 500 4500, 4 300) 4.000 2100 3500 2 500 3500

500 3 000 3500 2 200 5 000 2.000 1700 4 000 4.900 2 100 2 800) 1300, 3 300 1500 1300 2 400 3 006 3 900 5 000 3500 4 000 6 500

4 000 4 000 3 750 3000

400 1500

400 700 1200 2500 2.000

fe 1250 1500 3 000 1600 2 800 1100 3 000 1500 1000 2) a 3 000 Så S 3500 3500 2500 4 000 3200) 3 200

6 253 6 253 6 253 2668 3 614 200 720 300 360 1688

3 084 2090 1200 1500

400 1.000 2332 5580 1000 2500)

700 1566

2 750 1600 2425 1050

2 981 1500

1733 3 786 2897 3878

500;

800) 2 000) 2 957| 2 156] 3 496) 1740 4378 1833 1616 2 460, 3 083 3483 2 962 4710 2 684 2 925) 2357

37 563 37 396 37 442 6 749 6 664 3150

8 096 11 484 11 009

3 915

1400 2477, 5665 400) — 626 1). 11.800 1200) 1791 4207) 9316 2113) 4241 1). | 5751

== +4178 4111 8284 1500| 3392 1794] 3728 1288) 2780 1014

3229 3520 8517 5413) 25 986 1620 4510 2160) 5365 1617| 2317 1550) 3171 3.000 9 305 6 100 6 895 3 150 4 000 5 800 5 154 1): | 875 2709) 6050 3 819) 10 083 2922) 6119 2179) 9970 1): 18-100 1366| 2636 1900) 6 280 H10132 1675) 4979 4394] 7607 2000) 3786 4 025) 10 271 1650) 3483 1122) 3216 1). 5081 6 354| 25 654 HLPLOOLT 3953 4 803

9 290 16 842

2500 4 000

38652 3506 4 727 2460

2 448

8337 38596

Skanör med Falsterbo .... Halmstad Laholm Falkenberg ... Varberg Kungsbacka ... Göteborg

Uddevalla Strömstad Vänersborg .... Trollhättan .... Alingsås

Ulricehamn ... Oo Amål

Tidaholm Falköping Karlstad Kristinehamn . Filipstad

Lindesberg Västerås Sala Köping Arboga Falun Säter

Avesta Ludvika ?)

Söderhamn .... Hudiksvall Härnösand Sundsvall Sollefteå Örnsköldsvik .. Östersund

1 800 3 000 1500 2 000 2 600 1 200 4 000 1200 1900 1500 3 000 1600 2026 2500 1000 700 1200 1001 1200 1800 1.000 1500 1700 2 600 750 2500 1 ) 4 1500 2400 3 000 1200 610 2100 3 000 1600 2500 9200 2300 500 1200 2.000

2500 2.000 2500 2500 3 700

2 000 1800 2.000

200 2500 1800

2 600 3500 2 500 2 700 3 400 1200 4 000 1200 2 500 1500 4 000 1500 2 700 4 000 1000

700 1800 2.000 1200 2 600 3.000 2100 2 200 2 600 1500 3 000 3 200 1835 2 600 3.000 1200) 1000) 2100 4200 4 200 2 500

900

800 1200 5 000 3500) 3 000 4 000 3500 2500 3 700 2500 4 000 3 000 2.000

200 TTID 2400 2800 4 000

1800

750 300 1950

926 5 945

260 1000 2000 3481 1066 1108 1785 1498 3 600 1542 1250 1200 2 160 2 000

634 1100 3 200 1200 5190 2 885

2 000 3394 1728 1650

945 3299 2000

5138

200 1890 1000 2 685 3 447 4 262 3 741 3 915 3 200 3 200 3 730 2429 1109 2400 2 280) 2 943

1913 | 1920

5 725 9100 3 230) 4 376)

| 2263 3 840 | 1500 | 3549 1-2 918) 7867 | 1357) 2313) 10 000 20 500 1228, 2250 1996) 3940 1534] 2809 3 700) 9685 2002-3688 3200] 6276 3400) 6732 1185| 2807 1891 11 828 1)- | 3342 1250) 3550 | 1650) 2950 ER 1). 16150 | 2184) 3824 | 1750) 3375 12950) 6800 | 1317) 3778 | 3740) 9 074 1) > | 6525 1765) 2862 2 700) 6 000 | 4096) 11 722 | 1513) 3369 610) 3250 2 480| 4664 13 839 6 200

| 1). | 5481 | 2 900 57] 5849 1085 4 300 5 100 44 500 7584 8 602 10 032 12 669 10 838 7.000 10 000 9 735) - 10 066 2 686 11 395 5516 7147 7864

• Sida 329
•  Original

Tab. 6. Landsfogdarnas verksamhet och inkomster av tjänsten. Medeltal för åren 1918—1920.

(En etta inom parentes (1) angiver, att dylikt ärende förekommit endast en gång under de angivna åren.)

Därav mål

med förbere- dande under- sökn., ledd av

2. Därav mål med förbere- dande under- sökn., ledd av

annan polis- myn- dighet

Antal tillfällen,

då landsfogden | Antal polis-

uppträtt såsom ärenden polischef

av t rörande Antal av landsfogden utförda åtal för

Ad

annan polis- myn-

dighet

å å väsendet

Antal andra ärenden klagar-

enligt | eljest andra

instruk-| utom linstruk-lej förut tionen |tjänste-| tionen | an- $5 |rummet| $ 4 |märkta

lands- fog- den

lands- fog- den

förrättningar Summa åtal Antal inventerings-

utförda åtal för andra brott

| Antal av landsfogden

Extra inkomster tjänsten, kronor 'F)

Summa rese- och för- rättningsdagar utom tjänsterummet undersökningar Antal av landsfogden utförda åtal för kristidsförseelser Summa förberedande utförda åtal enligt andra grövre brott tal av landsfogden

instrukt. $ 6, punkt 1

Stockholms... 150 Uppsala ... 19 Södermanlands . 2 Östergötlands ft Dö Jönköpings.... M 17 Kronobergs , 28 Kalmar så (1) Gottlands 12 Blekinge Kristianstads .. Malmöhus Hallands , Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands .. Örebro... Västmanlands 4) Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands ...... Jämtlands .. Västerbottens . Norrbottens ..

Samtliga 131 | 106

bom | ONANHANArNRAMNMMNMA CA

NN rt rd SS

- -

DM N MM <a <H AN MA MM MA rr AM MMA -

— ONA HH be Mm MOT (Nr mr Hr De OA ARN vm <H 20 AN AAA

— —

NAO D HINNA [EE

Sn Sand

0 0 00 — fo

br. HH a ——

ed =

GE? 009 HAN rr NON SZ

NS — — —

>

FRAS [FR

—— 3 —

OM Or —

HA cO MA — — 4 120

SN bn AA AN

FYR EP ESR CV SON do es FRIA age at AR dr at CE Fa FN = —

oo NÅ SN

Ja TA SERES ST [ES SE äs SYe St an

ÅAR AD OM AN HAN AN

ee

SN

HH

[TA RA KSR SS

— ee - AA ee

201 2045 | 3323

+) Extra inkomster av arbete utom tjänsten hava uppgivits av 23 befattningshavare och i medeltal utgjort 3 142 kr. per år. Frånräknas en befattnings- havare, som endast lämnat uppgift för 1920, blir medeltalet 2 603 kr. — !) Dessutom har länsstyrelsen i tre fall under åren 1918—1919 förordnat veder- börande landsfiskal att utföra åtal, som eljest ankommit på landsfogdén. — ?) Avser år 1918; från och med ?7/5 1919 förordnades landsfogden att på eget ansvar bereda, föredraga och expediera alla till landssekreterarens handläggning hörande mål och ärenden rörande polisväsendet på landsbygden, som icke röra hans egna åtgärder såsom chef för nämnda polisväsende. — 2?) År 1920 erhöll landsfogden sådant förordnande, som avses i not. ?). — 4) Uppgifterna avse endast år 1920. — 5) Reseräkningar. — 9) Särskilda förordnanden, t. ex. för åtal angående tjänstefel, — 7) Remisser.

• Sida 330
•  Original

ov VV MD H

223

| 9 10

11 12 13 14 15

16 17 18 19 20

21 22

23 24 25 26 27

28 29 30 31 32

33 34 35

36 37 188 839 140 41 42 48 44 45

Antal tillfälle 4 E = > E| > Därav mål med! bl Pl Antalposter fi Ner då lndsfiskalen 2 &: E 2 3 2 förberedande Z ls] : äno a le 5 so sä PRE $jldde uppträtt 23 = 208 3 3 =E PR Z gl | inom distrikt AR 1920 RS ENE fee alter | (ebiterklle Distak$ E 2 RR ÖR 7 SS IRA Gal den eljest | 3 E15 Fl ge | EN öm vissa | "SOM | såsom | 55 & | E & m.| &E | lands | polis | 5 &| 2 & Kronos | anal köpingar| Polis- | "0,4. 8 E2/23 IH FE ands- | polis- | & E|& E | utskyl-| Mina ete.) befäl- SN Pre. 2 fiskalen/| myn- ll der utsky HATA Sar H 2 = 3 | dighet S = der | Stockholms län ... 21 91 481| 2859) 4381 426 21 ER 109 | 33 3051 56 09 Frösåkers ...wuw. scsso 211 481 — 3 30 66 6 öd 1 sä 19 i ib ; 3 NEDUO ot rrsn sr rv 11 708 — 2) 28) — 118 I ( -— 2 24 Närdinghundra ...... 8958 Tr ål 271 270 6 6 —| 23 17 678) 107 VÄG KT pkt rot 7418 — äl ; Gl 87 3 3 — — 5 690) 83 Sjuliundrå lyor sed 7483 — 14 38 62 8 8 TOT 438) 1 OA PTÖRINS dyna Ios skee 7928 — 1 20-1-110] I 118 13 -— T 10 cd 2 I Långhundra ......... 5 960 — 2 26 68 7 7 — 30 4 2 Sollentuna 4) ......... 23 109 — 2 10] 1) = 29/ 26 —| 81| —| 4885 17 Färentuhä -;faccsns 7 119 — 19 30 142) — 10 10 (ee IT6jT1 I Ärlinghundra ......... 9 565 -— 4 24 210 9 9 —| 111 (2) 1404 38 Danderyds ............ 5)17 340 — 2 15! 262] 10 10 —I 18) —J| 3 cr 47 SOIMMA AL sosse ra 21 871 8 — Nl HH ITA 194 —| 202) 81 5888 Vallentuna ............ 6 475 — ö 23) )— 13 10 SF LO = 32 600) 14 Österåkers ............ 6 372 — 2 15] 1382 8 Å UR fer a 710) 19 NÄRmdÖ bus resas 000 3390 6 4 29 74 10 8 el LINA IN 712) 185 Gustavsbergs ......... 6 819 — sd 30) lad 17 15 3 32 — ST LT Hanifbör, nine 7421 (1) 15 271 298) 19 14 öl Aer 963| 10: NACKA TAN sek sc 10 360 — — 7 300 —| —| 21) —I!) —H —) 2662 44 AED rn (03 ned ng 12 361 i 2 321 350 67 62 5 60 5) 2500-66 DOTUNdA sö: gens ske sansa 9 453 Er 2 30 65 3 3 — 8 —J| 1324 40 ÖRDÖDO og birde ngr 9 664 ö 1 19-15 Öd St —| Hl AN LAI Uppsala län......... 3 68 225 973 32 32 —I| 120 = 5 5951 14 2 FIÄDO SMAL rage sa 10 576 — 2 24 Di 6 6 — 5 1) — | 1) NS alot VR LA. a 19 0 1y | 1) Få 2) äg ty åå 1) = 1) - 1) —1!) Z 1) a 2) Kd 2 ; ARUNÅR: 0 bend log ben — — Ulleråkers :;: ...scm 9548 ul 2 29 83 3 3 = RR TID) RR Vaksölå. dee es 7585 — 1 221 125 3 3 — BH 7 529] 14 ÖlANES ys förens 8 144 -— 2 12 63 2 2 —I!') —| 30 dollar TIOVSLA. ess sel ennnsen 6 520 1 2 28 70 4 4 —| 221 5 SL Dannemora......... .. 8878 — 38 38) 127 2 2 — I — 452) 6 NÖTUNdRd dress arins 6 407 — 4 13) 189 1 i — 1 — 382) 20 UNGEPE SGT spremuan 11 423 — — TO], FE — — — 703) 10 NEStländs, sved sånt 4 594 (1) 4 5 50 1 I = 91 61 320 6 Älvkarleby ............ 9 638 — 10 22- LL 8 8 =!) 70] 19] 1414) 16 Södermanlands län 17 23 a ik Sö 49 40 ä Hå 165 || 10 6421 20 3 Jönåkers östra 7) ...| 11582 — 2 2 4 4 T 11 1500) 16 Jönåkers västra 8)...| 8822 — ä 17 46 4 4 dt Sd 13 619) 12 RÖROT skor bt ngoskes an 9887 — 1 10 86)” 2 2 —| 14 9 6151-10 IHölebö .soskiserer nns 8485 - 2 17 ON 9 8 11) 12) 25 599) 11 ESTSG sus ed 8 330 - 2 15-60 BM — o—| — 11) 470: 9 BOPbö ratas 7370 — 2 SN 92 2 2 1 4 4 670] 22 DATE st Bores FOT — — 58| — — — — — 581 8 Villåttinge .....+..a+: 14 595 — 5 25) 140 9 il 21 49) 22 949] 3 Österrekarne ......... 12 371 — 2 SM AP o 3 —| 25] 14 656) 1

• Sida 331
•  Original

SE > | | >] . i | SOT drivning LR 3 | pp | 31 Enligt landsfiskalens lata inkomster I PR ö z | 2 | = | 2 egen uppfattning består IE RA Antal SN bidnadieteeten RAS NGE lea Fö hans verksamhet till | "Y SÄASIOm | Behål | viträden sk) | | ÖR 297 | 55 | T5 |F3z5 följande delar (i 9) av TOR Nena | | fiende | a | 31 EE tg | | kom. | SE | FF årg |E3 pl [äkta | IBA böteselrnn gare krono- | al ST | 3 EB ÄR 3 a) polis- | nings- och | Prövi- jänsten, AN utskyl-/ fell FR | Ae PE o | göro- | ES 0. utsök=lestagr sioner | kronor lig: lig id der | utsky | 2 3: | &: | 23) mål | göro- | 2 nGdA es 2g5-] od | iga iga | | der | 2 | c Br & | mål ärenden RSA | | | | . fl I I I | | | | | 9 054 14 193 öv 1595 10 402) ord — — | MH — 28 Tia 106: 213) — 601-221 398 1217-288 IN 8 675). 1885) - 581: SI39 11 — 2 280) 602 365) 52 383 dN—-13—) — 392]. 350) 5961 1 dala FIL a os dö nr fdÖRG «kt KÖR LSE ELO Se VO 467] 400) 53838) 1 —Ja öga 746 > vB a 80 ÄR ee a | 5 | | | | | alt. 1001-1016 3 2200 18 Boll Sr fe 84 1602 117'. 6 000 id 11.6 248 445l 342 25 -—L 131 50 för BO 126, 80) 5116 FS 202)-- 508 101 BI BIS 2311-20: ROLE 60 242) —| 5364 1 1 | 8 1384 | 827 20381 694 1481 )— | )—| —- 248 — 6305 4 089 al -B14) 809 Bel öre BE EE 158) 403) 2133 2) — 10 3975 => STB 60), AST TON DÅ rote Ne 60 200, 800 3667 1 a 606| 1908) 560 — 70! 1384 — 55 Y—|)— | J— 182) 2204| 6358 FT 12] 348) — 848) 1024| 149 1577/ 123 D— 11) — | —] 1401 1386) 8139 1j — 13] 203) 523 193 — 42 Bag 4211) — | 2Y— | D— 283) 1920-4000] — | —Ji4 634 |FIBDAE Foder 399) Lade SS ae 85 12019) 1 0401-9650) I I I I I I 249] 263): 101] 41. Tr4 6 37 | 13 [Bg 277) 214! 2900 1) —ji6 916 js SSL MR ET Fl TA 33 333) 550) 5591 1 AT 297, 849) 276| 52 485l 42 201 201 60 100) 250 6 400 2 1 18 199813) =p 497 DN RN 53) 6611) 4381 2 2 l19j 2183 4400 683 112 1483 1321 251 331 — 48 383 1700] 8500 3 a 120] 1065) 1470) 420) 868) 411 28 10 | 90 29! 1000) 1 — I AR 440151 4097 41 ADD rok ÖN LET SO 32. 3838 o—] —LI —fed I I 2081 4118-1668] 690) särar vrf CE — oo 5 1 23] Sf RS ÖN nne 15 [lr 00 176] fl Hl —I — 24 Hj 1) 4 1B8K 9 BYS —k |D — ob — 1 Se TIA, 300): LONA v AGS BORT öar Or AD sara SO 98 28) BH | 26) 471 744 258) 60 574 | 10-15-40: 80 118/ 900 7754 1 — [22] I I I I | 339). 680) 170) — 35| 341 — 40) 5 — es se 30) 4281-4598 Ile 28 176 385 160) — 18) 444 19 171 91 601 1329) 233 8267) —L — 29 75) 185) — 104) 12 1 JL ITS 66 4461. 267). 7200) — I --—"180] | 1971 453) 143 24) 6 TE 2 ErR00E-B0 510) 307) 3267] — | — lan, 143) 230) — 25 37 283 29 161-241 60 2921 20811 7260) = =es 2601-530) — 168) — 29) al ——I 17 | FOR TNGG — — lr El 33) 93-116): 86 131 18 lan. O en 3 3821-4005 10928.) = — | 134) 194 kl 306 — 345) — 628 år 25 | 251-50 493| 1339) 7130 1 sel 8887)" Tesal Bari] 435) 4736) sä —| =) o— RE 7) 6 se] 988) I617l 4881 — 51tl. 670! 19)- 10: 10: 80 435] 933] 6570 1-1 (1) Ian 248) 572 108: — 281 al 44. 10) 7 101. 80 70 1921-4868 1. — jag, 207). 825) 5 27 555| 43-13-11 3— 300 Gå 6690 — | 189 3201 808 — 24 510 47 101-30] — 60 304 —| 498) (DI (0 20] | e I I I 491 |ER80) sa 507180) SAS ES 115) 387) 377) —| —ja 309) 751] 148) 29 504) — 62 5 eg 172| 365) 3583] (Dj — le 26415 21713 185] "rat ov ss Bleed) 25 Blade Ela 404| 1086 382: 1200 738 o—LI 2: 401 58 819) — 516| 4049 1 485-1 rg re galen ATS) NAO Säg big Bö ange BONN far SENS

de angivna.

• Sida 332
•  Original

-

em BRM

= 8

Oo 2

10 11 12 13 14

15 16 17 18 19

20 21 22 28

24

125

3 |

4 46

Folk- | Antal tillfällen,| $ FE El op Därav mål medl pl” bi Antalposter fö | mängd |då landsfiskalen BEA 2 2 2 kor i 5 98 D SS HH | 93 I - 5 > 28 | 831 dec. | - SS 2 2) Sa el 2: inom distrikte Distrikt | 1920 rede Le TR: ER Jat | L Seite Re JET les | SET (TERES | je kom- vissa | 5 bo: 5, Se) 3 2 j|krono- | 1 köpingar SES: TE 3 Edt nte etc.) SR oc > Sh dor | YE93 | ER = & | SS der IS 2 Södermanl.l.(forts.), | | | | | | Västerrekarne | | boj! 8 320 699) 202 Vingåkers. ........... | | 3) 12) 100 711) 1568 Valla os sele | | 1] 3 4 678) — BOM src bang t Ups der 1?) 3 21 all 201 1895) 2473 Östergötlands län, 1053 | 95/ | 608) 122112 839 41 607 Kinda södra ......... 10536 | 31 | 47) 9 4051 1789 MOTTA Ads | Jå en | 2 2l- öl 2071 ST KATO SMEDE edge ar dd 746 2 30) Th 1897-700 Linköpings ............ 10 711 7 231 - 61) 550) 1247 Bankekinds .......... 12 164 15] 6 40) 31 780) 2405 Skärkinds... ....s.c | 7726 3) 2 | 21 91 4211 1116 Valkebo SE BUSS bad Od 11 1 | 26) 8 | 348 1118 Vifolka "loss konen 5 591 6| 6 84] 161 1102) 4100 [iRinger NERES 9797 dj lg 45! 71-408) 1890 Göstrings ?)......... 15 304 19. da 49 6) 8388) 3459 RR EN Sår RSS ar | 3 28 6 6 | 45) 31 1179) 3502 fadstena ..sssseo.o] 538 Hd 3 2. — 41 1075 BODIES, sd. dn AROTE djia | 11 31 399) 1398 GUllbörgs st sre ra | 8236 5) Å 23 3 391 2074 Roijmyre” sco. | 5347 i 1 27 bl 296)- 874 PINSPåÅNSS ms sars nt | At 4 1 42 41 1398) 3804 Hällestads ............| 10 027 2 2 18 101 508 88 Bråbo 7868 5 5 —! —J)| 860 3075 Lösings 10 260 8 5 211 101 1027 1700 I I Vikbolandets ......... | 10 796 1 — 9 il 436) 1524 Valdemarsviks ....... 1: 9220 I il | 21 21 602) 2580 Skönberga ............ | 7296 I i 5 31 = 1463 Jönköpings län ...| 5 62 56 394| 225 | 6 129 13 327 NESS ästa 6,8 331 8 8 21 21 1857 300 Jönköpings 7)......... I 210 902 = == = — =) — | = Mö ba RE NN |-- 7212 c 3 11 — 5 63 111 Vista 9) uven 7223 2 — - fl — — N. Vedbo här, första?) ?)5 618 = ER | ER = N. Vedbo här. andra] 4 694 1 1 4 10 135] 280 N. Vedbo här. tredje! 4381 £ Kra. 0 98) 304 PESJÖL ran | 3070 3 —| 43/12) 356) 1065 Mariannelunds ...... | 6 869 3 —| 30) 17 305) 1408 Vetlandg =: :s.seiuser: 119) 7.965 8 1 18: 30 472) 1942 AJSHO ÅG dre DG | 6 925 i —| 101 251 2611 930 INJO rele eds NG ILO 1 d 8 19 95 275 DEVSjÖ su os Are | 11349 8 == 581. 520 34 Skillingaryds ......... | 10021 3 HKS | 370) 1042 Värnamo... 910885 2 140)” 927) Sa Malmbäcks ............ | 222 7 =! 191 615-248 700 NEIgStader sol | 8081 2 —I 14) 21 203) — 453 Långaryds ...........s IST 651 21 0 249) — 517 +) Se not å tab:s första sida. — 1) Ej uppgivet. —-?) Endast tjänstgöringspenningar m. m. — ?) Stade

• Sida 333
•  Original

Hehing av > Zl [öiolet landaftekalons. Uk. ER | I oa | 2 z SE | z | RR öppfatbning består Rö Ä biträ | a mA i äl Ad : FS I ans verksamhet till TSE | Behål- ntal biträden |

ölitermde da RER > = E följande delar (i 946) av: RRgSA len in- fp debuterade s 2 = 3 & ad] AS An EL ra I ISEN ER | komst a Kb M

3 Ce =E [lg indriv- | ... lär | kröns | KOM | FR 2 1& | polis- | a | ges bötes- | provi- tjänsten, | SÖ utskyl- Re 3 2 |" SE göro- | be lo. utsök- b DE sioner | kronor | man- |kvinn-j der ” a Te 2 | mål Sr nings- ÖR ör dä | liga I ig i

SH | 95 |) | mål | ärenden | ""9e Ä | SR | Saale sn) | [rie | [Rea 698: - TULCTS) — 4 873 SOA NES 167] = 125 4049 =

aR1 1 i 26 Eo z / Dir ä å i

14 ara og 14] 508 | fyr | gl Bö ss |

796). 1009] 673 — 34 — 24 28 17 EEG 282) 308) 2583 CO (1) | 4]

5220 10.929) 2956) 978| Bl 282 — FSS SEN = ae ra 181 1005 158) 7) Idle F42015 131) 10 [LEO EERO T84ion AT 3460 SN Halse vå Få - S = 4l 2 15 35 557| Sex 7650] —1] — | | 50) 12 ä RE 2 10 8 15 911251 26:000-K5, == | RS

483 1103 163) 48) 626 ER Si Jäs 50 321 338140 3500 IG a o

| | |

2847-645). 159) + 82) 208) AH 6 51 90 529, 554) 6 886 dl Su

fa SS 8 al a 3 zz 7 | 83 220 148) 4660 it LA

8 398! 3 25 I oo—] 2 Sr 371 fn = = ad

350) 483) 188: — 68) 618 17| 10 15 12-75 358) — 400) 2607 Kl S=SM0

225) 313 1155-260 303 181 151 10 75 517) 467) 5333 ÅL rs fl 27) 870) 256) 60) 749 16) "40 | 6) 54) 764) 1077. — Jef a 302) 789) 158) GM rä kalle Rö 5 50 201! 1214) 3094 Å 1 16 604, 390) 90) 20) — 275 6 3 5 80 T81l 0 10015310001 = P Sa 2501- 597) 91) — 55 696) — 16) 20 | 15 50 GU BIN 4500. 1 li8 1791. 479). 100] — 24 3 509 9 80 270). 238) 6688) — LG

gölle! 2671 T6l. 16). 406) = =20: | 130 50 14) sadlade EL (Mjo 414 824 — 176) Sj Bl Blok al ok 66 729, 1067) 7639 i (1) j21

236 om 166 Be 580 oa 18) 20| | 37 300) 4000] | — jä

200 I14l 56 36, — 580) 21) 20 6 3 5 — — (28

268 690 158) 106) — le 0 0 75 483 558) 5933 1 — l24

ITA 8] 163 37 TT ER 13 id 80 | 1677 383 46084] 25

& 58) 7 128SK AG a | 15 5 50 287/ — 258| 3385 däck SS 26 138! 366) 106) 19l BE ASOS 0 ER 50 59 256124 860 1 1 lev 18401::3 852] 2491) 880) 5058) —108l —| — — = Se 1 28 886 508) — 401 517 1 T0R) 0 80 36) — 115| 4872 1-5 (Me o a Pe i a -— ESR mm -— —— I | eg — | -— 180 34 146) — 83 37 9 AINO Tan 60 365) 12403 EA Shea Ta SS RN F— — NE Ua a [EET SES LE ss katt SE = = SE = a = = -= År | = ad — 1 — 88 TALNN248)50 IOK EG LI -813 Al len frö 5 776 FFl, nt KfrE f 150 8 13] — 2201 Ing 4 12 788) Eter gabga Ne 213| — 261 62 TI) — 475] äl = TR 12 39 278) — 185) 6980 fu ENG 93) 285) 144 44 621 IA 10 5 85 554) 82 6339 1 83 128 486! 252) 188 26 28) 38 8 25 689 1468) 7975 1) = 61 155 92 12] 594] I 3 3 70 GO) SR SSL ad) 69 oo oa 2200 äl 20) 20 20.1. Aöll a sBl 16508] sagda 121| . 344] 193) 108) — --| 81-13-11) N- 1127/ — 267| 6043 Tufete Ag 65) 264| 149) 69) BA — 8 8 721 383 880 7998] 1| —Ja 140P5T 4267 > Sa 4215 ABB Ke fåran RO 632 600) 6 021 i | as 601-174). FOU IB BO a LO T-Sdb Ing 66 384) 254] 38138] — salg 40| > 153 13| 14) 228) HE ör RI 50-11 441]... 15) 6910) — (RE 270 98| -— 75l 6524 —IY—NY—| Y— Jol ke 14 6 ISS ES fe atrineholm ej inräknad. — 2?) Staden Mjölby ej inräknad. — ?) Ny innehavare av tjänsten. — 9) Staden Nässjö

• Sida 334
•  Original

Tab. 7 (forts.). Landsfiskalernas verksamhet och inkomstel i [SSE rn RS EO stök ARR Där ål d > Ii Folk- Antal tillfällen, 3 2 Z| > El E | förberedande | |, 2 | Antal poster ft | mäned |då landsfiskalen] 7 FE > 5 2 SKEN SIS I s SR RR ER 1 08 undersökning, | 2, | = 5 a | 31 dec. uppträtt |Z3 SG 2) ERS ledda FelTte fjor distriktet ; Sedlar 6 = ESS debiterade | opierne 1D an E E|mne | vissa | såsom FR FE 5je 2 = Zz Ed I annan | T 218 fr He . kom- | köpingar| Polis- | SR 5 28 2 SN z | lands- | polis- |& =) >) SN munal- | etc.) | befäl= | inge |2 3 E 2 - fiskalen myn- | der | utskylg | | havare polis aå 2 | Sä SI | dighet 2 cg | | der | Jönköpings 1.(forts.) | | | | | | T|EUAnayda So tes UB SeO AE la Gl 2 eo i 1 o—| 34 10] 76 24 2] Gislaveds.............. 8 674 —I Gl SR SI0 FäROlar 1 CE 6) 5) 299 8) Reftelo ...........0 BE5Ll Er a koRoj BB) La 36| 11) 148) - 219 4 Kronobergs län ... 3 168 388 1357 48 47 3 549 233| 7469) 26226 B1l ÄRbeda Hr nserbrsns 8579 2 HS SR RS RE 2 2817 12) - 454lakaN 6| Lenhovda :...s..:-..+ 8 649 —| 12 25 80 1l 1 —| 6 91 698) 5456 7 (SKoBlad ne 8766 |5 18) dal AIN: säl Aj i —] 16) 22) 566) 318 8| Hovmantorps .........| 11 301 fe 3 23 33 6) 5 1] 44 101 6938] 182 9| Älmeboda ............ 9651] -—1 10) 24) 9 — 8 8 11 36) 27 479) 143 10] Tingeryde >. esda 10 130 | 20 17! Rv 2 21 — 45 151) 461 138 11 RIDA edan 8.089 SLR ER Lö Sr TO 2 o—I 15! 18) 557) 161 Ta lEE rad 7798 TAL a) aga ES 84) oas 181 Almbults. > siren 9489 1 12 Su 90 5| 5! —! 89 61 699] 207 14) IATVestaå oo J1 160 dope AO 0 LO Lr 531. 16) 5883 151 Moheda -.siusbashaset 8 031 | ö 21 82 5 1! — 410 7] > 1661-32 W idi 22 hal 20 Q 2 Gi Mr I | I < RT ST RE RN I LON [18] Göteryds =...sbles; 4 8954 0-1 LO B0) 0 NE 1 o—] 39|- 191: 805-172 19) Markaryds ............ 11 374 1 6 EL RE 1 —| 44 8) 539 20| Lidhults.............. 7816) dB a 04 1 o— 22 41 151 52 21) Kalmar län ......... —| 126| -487) 1888) ev 62 7 870) 286 14739) 48 14 23 [LIKNA öre oss 8 921 2 4 2 125 KY 2 1 12 7 782-282 25 DNR sg oartigt 9 250 = Ål AG er på AL Tv 10) 14): 62512 30 Sd] GAMANY sr ser esi 10779 —| 7 41! 66 3| 1 —| — 81 546 98 25| Hjorteds ............ 9 022 — dESE (20 ra 1 — — 51 4921 164 26| Tunaläns ............. Dre mag 0 2 ——| 19) 181) 654) 267 27) Södra Vi oms. 640 Kost Ern 0] Lie de dB er Bla a 2 228-35 J28] Hultsfrods ............ 2004 |A eo ul) Rd en Tj reed er sele BLA nd Fr OL6 e8 Bål. Mällle: doser 9 675 =) BL Sör el 2 1 INET 7492 08 ; 50 IVÄPBEPUTIS töers enter ÅR 8 944 — 8 22| 70 21 2 Ei : 24 41 568) 246 81| Högsby ............ 12 007 HL veg) 180 | 2 o—| 44 11) 1596) 580 32) Oskarshamns ......... 9 474 — 2 2 21 2 = 8: 18) 1150 411 88] Rockneby —........sen 9 478 SI pendla Ojan fö Se le 2 —I 7 141 989 465 SA IKAlMOE 1dpssarnot len 7454 —I 6 10; 74 5l 4 1 211 131 8011-224 Bö leN bröd rn 9 597 — )— 29 58 2 2 = 78 14) 877: 95 36 Vassmolösa ......... 7626 = 9 98 50 4) 3 5 3) 12| 790) 220 1 5 3 | D I 26) 1 5 74 88] Vismofjärdar ..1....n.| 7987) 1) d8 os 3 3 2) fn og 89| Torsås ss 9es4j — 3 28 13 M 2 = 17, 211 635) 266 Å0| SÅKbrbo sissi ns 6399] —I 9 vå8) 090) — 2 ale 82 241 : 30551 så 41| Borgholms. .,.......... 5)'7 538 —I| 3 16) 30 3 3 —| 9) 1 | 634 116 42| Mörbylånga ......... 6 727 SE 6 SSB 6 HETS 2036 Sd 43| Degerhamns ..,...... 6 235 — 3 14 59 7 7 TENN VIS RRSOMHL OG 44| Gottlands län .... . 2 I val 288 sea) ax 18 1 166| 89| 1321 427 FE 1ISLe en RIE 9101 Fa Dl KAO TE 1520 Törs = 75) 6!) 386) 159 BEN NVAsby ba EL 7574 2 Öjutvadi 85 va 13 ösko6l < 3665 7

) Se not å tab:s första sida. — !) Ej uppgivet. — ?) Ny innehavare av tjänsten. — 3) Vikariatsförordnan

• Sida 335
•  Original

v tjänsten. Medeltal för åren 1918—1920. drivning av | Zz | Fr ps E Enligt landsfiskalens föltrn fikolster å | 2 & & E| egen uppfattning består |" rd a SN si lAntal biträd ae = 8 Bo la fal hans verksamhet till SY TISNSSOn, 4 Behäl-] ANSR DISrAGeR utom distriktet | BE ES |E es följande delar (i 2 ) av:t) kronor fen ng debiterade | ST FIA 2 2 SEEN NS komst | | al 8 slig = h indriv- |... | SM | krono- | SRA SE As 2 EE) polis- | ake: nings- börser | provi- tjänsten, fe ro | Mmunal-| 35! EE JA Sc Po gar- | SEE cha fre kronor | mMan- | kvinn utskyl- ; 22 = || göro- | > |o. utsök- [raronor | ATOROTI ES GR dör utskyl-/ Sö & 3E Äl göro- Hinga beslags- od liga | liga der | < Lä FS mål freden andelar] | : i | | | | | | | | | | AT IL3) TG, Sj ERS 13 IN 1 8812 2985 - 68) Sova) — I a 117: 1001-143] 69) 3901. 2 5 | id 66 319) 388) 7651 JIA SS ENG 42) 128) 117 26] 398) 1 1)y— | 1Y—] f— 488 181) 7325 Sul RS 3878) 4416| 2808) 571 3503 169 —|] | — SAS [EA fälg ve RSK [Ilon Or (RA 1801-319 175) 19) — 401 12 8 | 8 | 50 402 —! 54383 1 Ne 195) -d73) - 1801 26! — 133| 26) 101 5 85 176 179] 5 689 21 lg 351) -v197 173 48! — 510| 3 «lc 621 1150) -490| 7967 PE IR 227/ 503 215) 59 202 6 13 10) 701 465) 181 7647] 11 —L8 62 148) 1991 35 194) — 161 15 Sa 40 816 138) 6651-00) | 2159 160) 2321 — 156| 24! 359) 14] + 1851 8 65 666 —| 5485 Tjo 10 1.550! -- 296) — 159) 25 1/ 3 20) 16 44 438 213 7533 — | lir 30) 176) 107 22) 308) 18 88 Ik 50 865! 163) 8531 = 17 148 FR 476 224 46 21 211 151 8 50 65/ I 4 669 21) — 18 2021) = 3091-1751 äl 32] 4] 201 10 70 643 — 733) 6033 1j -— ji 69 238) 138 9 Re Bl 20 0 50 T1) 200) 5743 = — 115 Flor 6 151 - 278 2) 20 10 60 367) 167) 6333 SleeG 161| —285| — 216| 65 21 TT) 25 6 17 472) — 248) 5175 2 | Ar 258 173| 53) 161 13) 10 10 30 1004 | 6 600 11 — 18 15gla: 156) -0cL 56) 149 19) 20 T 33 361] 280 4230 F fl 113: 492 183| 23 540 —I > 17 8 LT 149| 29) 5596 1 — [20 2309) 5846 2740 587| 6527) 365 —| — & — solar ot lies ON Norre 325) 653) 137 35 432 111 20 7 73 367) 134) 6237 1 Er 160!) 427" 155 11! 407) EN 10 50 303) 97| 6515 — 1 138 931-177]. 128 5 30 al 20 17 63 477 18-150 CL i j24 25 1551 .> 108 30) 327 a 10 3 30 186) 283) 7118 = 1 j25 HARE 1S9 32 17) 290 14] 25 25 50 448 318 7041 — — 126 TT) BT) o:B2r ägd s805) ie OR Ran Ser ad ee BOL fr Fd gat Ga ST LIK | Arn an 108! 242 36 31 —J 101 0 30 60 | 1000; 4501 6 163 = = 28 108i---2991- 158 SS 384 7 Ö 10 50 403) — 348) 6884 3 — 129 1051) 208 37 42! 297 4 25 75 229) 436| — (t 1 130 141] 425 20 40| 712 22 2 3 95 579) 1 370| 4274 of — 181 850 236 21 205 14 i it 56 176] ?) — 2) — 1 — 182 1) 1071) —1ERRO] 23) 289 LUKE ög le FNS SES SEEN ög 123-360] 178 15) 335 44l 20 | 10 70 253, 424! 5308 Fes 2 210] 244 36 330 18 33 | Fypss ja 3dal 362 64833 I hola 213) 588) 154 27) 318 50 0 3 S7 469) 300) 6557 200136 kd ala SEE 50 EB30 TS Te ATT 2056 a Lä ene JT BO SG ADS RE a 248) 365) 175 13) 182 28 12 60 ör — | 1 38 85) 282 34 40) 364 8 18 9 73 350/ —| 6 000 DÖ 1 139 38 Tölna LÖK 4) 257 26) 20 10 36 296) 1001-6000 R — |40 83): -230| - 146 14] 250 29) 20 10 61 304] 100! 5250 Elle 651 2790-118 17. all 67 10 34 | 2) 269) 2) 1851 6259 — | — l42 6211 1911 148 föl =215 16) 20 30 50 603) S5| 4162 SÖ 48 528) 1609) 729 237 1656 88 ag arne a 13000 fä 153 352) 223 43 496 ly— | h—1 50 488 1016, 6 943 SEE) fas 2001 7001 — 1501 90 080] Jä 20 i 66 230: 100! 5 067 — | —— J46

• Sida 336
•  Original

Folk. |Antal tillfällen, & ”.B| E| Därav mål med ror | Antal poster föl mängd |då landsfiskalen Te 2) + En El IOrber lande | Se gr UNT al dee. | uppträtt |A2 se |G. | undersökning, |G -1a a | inom distriktol dec. SS OR dk KR & | ledd av 08 &) = & | SEO tale 1920 RNE SP 5 ee 2 = | debiterade istri 5 SST te ARSA RES SS AE nin | kl. |-föltest | & N BIE-—H ol oc) I | ESS | (in såsom | vIjest BIR IET g | annan IE le ho kom- IG: a polis= | "SOM15 3 | 25.3 SE lands] polis. [ES F/EE/ krono- | munal K ga 3 SVIT RN er | Få "J&e2la 8 | utskyl- SN 1 ä befäl- ra z al PH oo Mfiskalen| myn. IR 1 utekyl | utskyl- OKC: 1 nings- | 3 Zac 2: = : ee | der | ör havarel Valle. le. a sl AR | | dighet | 8 3 | der I I ' I Gottlands 1. (forts.) i | | | | | | | Kriklingbo........ 21 27.010 | 2 Frode Bale så fe RT sl 186] 227 Klintehamns .........| 8800 —| 4 DT 61 1 U| —L! 211 211 236) 637 Höms0, ica big |-9253 RAA BA Se 2 11-91 1217 150451 710 Burgsviks ............ [=EB02 | ad0) RB FIT | 8) 16| 57 320 Blekinge län ...... — 65) 222 887 46l 4 4| 238 12311 90240 669, Kristianopels ......... 3199 At 3 23 34 5 5/ —| 301.251 873) 2020 JiyCKODY oas debet res | 8413 = 2 15 66 1 i; —| 29] 5) 897) 3396 AUSELUMS sort 8 696 ec it 12! 180 il CL (1) 18) 11) 1000 43135 Nättraby ............ 9930 = dT I KLO 3 1 35) 51 1063) 3070 PYIDgar fa RA | LOBSA 8-4 RIS ag 3 o—| 25 21 1148-4150 Ronneby............... | 11 853 — 9) 19 43 8 3 a) 20) 3 1267 HOP ek ker 6 760 —| 2 16 25) —I —I —! 3 131 6901 2616) Hällaryds ........... 7194 = San Öl dee 4 1 2 151 9LLIS 27 ARKFUNG ooo ksyes le 9038 El 2 5| 30 9 NN —! 16 9 | 1518) 3654 I I I Mörk DE gina TÄT SE TO a od: ek 8 CS 127 BTe0S08G Jämshögs .......... 10 398 — Elega 86 8 3 o—- 18 71 1243) 5141 Sölvesborgs =... 7418 29 2) He 3 [-"80)2102 | 547) 2 254) Kristianstads län. 2 825 635 2219 106 91 5) 459) 285 | 11590) 39 253 Gråmanstorps ,,.... 11 439 —J| 531 20] 1) — 21 21 —| 17) 138) 534) 3179 Björnekulla... .... 2. 10 835 — 14] De = 1 1j —| —| 571) 649 1 794 Rebbelberga —......... 9 719 — 2 7 ra 3 ål RE 161-36 ITA BiTRdS dn or 10 011 — Öl 85 SB ra 1 o—] 581 13) 348-138 Riseberga ............ 8 947 — 20 35) 100! 10) 10) 1 11) 201 527) 259 Örkelljunga .......... | 8447 —| 55| 191 8| 4j — —! 181 - 400) 2:94 StO DJ ga sr 210870 Sj 42 La0 2 -| 1976] 1460 552 Brönnestads ......... | 7412 219 ÅG Se 2 RR AS 3 | 9 14 3979 | VÖrums,os ns bisrnr [5T0B0, ERS pre Aj SG NS fe Jet Ok 26 | 518 — Vinslövs.......,.....s. | 8985 — 81-500 0 10) al 26) 41-728] 364 ÖBDYE AL ret At | 8835 Säl pls OR RS NO 2 — 50) 81-885) 300 | Färlövs mmm. | 11573 = Bl > 85 199 8 3 11 18) 10) 1001) 305 Örkeneds —............ 30 dl. 520) jr I Bs AL 19-92 ÖPPMANNA ososssss 6 275 1 ds Er29 08 Ma | oo 21-61--2901-) I I I INA 21500 | racer SEA 35) bug] 16). RA cr SS BASSE. di8t Le | Fjälkinge 9 590 - 5 7) 198 4 AES) 49 AO 876) 67 FÄR 3 746 SL FRE RS EE EE OG 1 42 31 672 249 Degeberga 3) 7700 3 28 H— — — SEE RE BrÖSATPS: onccsssgnet | 10301 -— 3! 15 25) T 1 öl se 275) 89 ENA rean Ra | tt08]) se GR -r3001k ialf al 18 tl 381] 63 Löderups so... | 12178] — 3 1-351--200) 3) 3 — 6 9 324) 160 Järrestads —....... 108 ar Blok (Edla kd50L 1155). RAS lj de ss4RINT 20 Asphults" ALLRA 1398 == db 23] Fö B 2 35 261 227 30 Malmöhus län...) 20 141 630) 2534 126 05) 26| 660) 317, 13544 2935 ÖRE. fre SEE | 11402 = SE 20R LI0 Ed) 3 21 17) 201 1020) 203: Vällinge ..........o... 11 159 = 228 LD a G| 11-291 17" BII ET ov Sysdäla ;....ot.sn. 12 704 —| 100-301 200 12 4| | 32) 11 641-294 Dalby a trend 10 454 = Aer ella 22385 LS le) 10 Il len ARE) +) Se not å tab:s första sida. — 1!) Ej uppgivet. — ?) Staden Hässsleholm ej inräknad. — 3) Ofullständig

• Sida 337
•  Original

v tjänsten. Medeltal för åren 1918—1920. SN SRA | >] ) [ ndrivning av 5 z | oc | z | 4 2 FDer ER Extra inkomster| SET Sl| = | TE egen uppfattning består äv tjänsten intel biträden bom distriktet | 3 = NS Bo. 2 =:| hans verksamhet till er SA Rn te 3 So = se = LL & lexis, Tan avi c en in- debiterade 2 a | 37 | 3 > | 3 3 a ren) | FE tt Se lö. 2” 2 3 ni (SARA ERA SR | = ÖR S = driv- n | av ² kom- | 83 | FT I! A fllasr [Las os | bötes- | .ovi. tjänsten, FE Cenak : 2 2 3) 3 r | gar- or de . Oe FE | kronor SR | RA der a y "TE | 3 2 | FE nings- a On dr SÅ ch ie TE 2 | Mål lärenden |" | I I 391 1161 Fda] ÖNA RO gg IR BT a 3615-2101 1816) Böj LB 367] - —I 4148] — I 50) 170! 123) — 40| ÖBO 149) — 2731. 4 334 I — 32 > 61 38/ 8 | | > 0 30 37 La LSE | 1108 3494 2502 325) | fe - RE 6 6 85) 258) 351 15) 2 | | 25 65 249) — 137) 5692] — z 133) 264] — 46 19) : ;| SE RN 129) 510) 6742 1 — 134! 421] 344) — 221: 344) — 46) SB SAM =! RBS G IPT LE ee 125: 889) — 56 2 419] 15 Bleed 79 68 — 173| 5733 d 1 2 79 287 sal Bel Ba TT RA er 38 DE 631 | 205) 68) — 264! BG 10 83 488, 454) 6693] — 1 | 84): 258) 1831 138) 226) HE 10 ae 389 5865] — 1 61] 24 194 16 — Se —| —- 237) 67] 5930] — — 14157 440] 15303 2 — 4 &1- BM 64 221-683) 5977) (1) 1 75) 252) 244 Ul 241 3 5 5 50 239) 283) 5315] — = 1111 89017 984) dal 316 516 Id 68 388 348) 5693] — — | 75) 486) 1155) 65) Ill 6 101-20 70 430) 247| 6290 $ 1 | 4517| 10110) 3914 12382) 993838] 168] — > =; SEN =) 10 135) — 175l 150) — 638) 881 773-11] N— —L —] 2900 2 642) 1437] 358) 40) 750 2 30 10 60 567 —| 7242 1 7 106) —112| 155 15] - 562 18) 30) 10 60 2601 100) 3360] — i 63; 176) 163) — 97| 174 2 17 13 17 Sr 175) 5833 1 = 400 600) 256) — 69) 200 10] 9 18 73 307! 158) 2500 1 - 117, 148) 138 — 57) 684 8 25 |1)— 25 217) — 242 3200 1 = 742) 1250) 7323, 1271 1617 14] 15 5 50 381| 1467| 6043 2 81-300) — 174] 70) 12 KI 10 80 73) 212) 3583 1 i MEN 8 38 -— — fjsIj — - st js 2 347! Tvål 2438 49) 581 11 30 10 60 246) — 200) 3667 1 (1) 177, 657) 247) 123) 935 NETTO 50 497, 833] 4200 $ = 165) 527 16) 75) 590 Bila a 50 500 799] 6 060 1 = 4910 JE 12855 30) oe 12 45.1]. 1189) 1850) 3500) — i 91| 833) 110) - 25) 348 - 3 20 32 76715 FIG) ATT a 1 I I I 115 345) 238) 24) 306 11l 26 | 24 50 395) 100) 6826) — 2 68 119: 143) 54 156 RR 13 75 —! —! 8728 $ 1 569, 1064 248)-— 2:85) STO) Barr 0 75 326) — 898) 6750) —— i Ål vinn Sö RR NER OM SE of TE — 12] 12) 138) 351 190 3 fare 60 245 246) 4000] MD = 211) 566) 1387/ 48) 1089 al dd 50 507| — 315/29)7 127 1 i 125) = :816| — 50) = 67) — 201 8 10 9 13 598 182| 3332 d = 3001-1000] 172] — 30) 287 ACER 50 836 93156 805] (1) 1 BLEV 200 ETTA rd 3 9 9 82 420 2001 7667] — 2 4 702] 14 044] 5480) 1417! 83968) 561 —1! — = GE ES SN 22 313, 800) 357 68) 335] 58l 10 [EE STO 66 2836 — | 8247 Ve 164; 520 220, 40 14 40; Ör 5 70.1 10181 250) 4733 = == 827 3821-199) 549) 45) 188 | 10 50 706, 4 442 d = 12311 455] - 184 51! 416 221 201 38 47 5) 523 5)3 829 — 1

28 24

28 29 30 31 32

33 34 35 36 37

38 39 40 41

42 48 44 45 46|

• Sida 338
•  Original

Tab. 7 (forts.). Landsfiskalernas verksamhet och inkomste EA 5 ER : | | hölje [ah utalka felen, JE 7 z Y 3 E Sr ÅSE TS Ez] z ' Antal poster för | | mängd |då landsfiskalen| 2" RER Te särdersbEnin er Ad El NER | | 31 dec. uppträtt 22 SEA 3/5 =) ädre 85 = |inom distriktet | ; . 1920 Fars S SRS debiterade | Distrikt | OL FT ST äre dk less NRA fo | | vissa | såsom AE ERE 5 EF? annan |F | = | kom- | | S såsom |[F'ER/3E, 32 IS 23 & | krono- L | köpingar polis ord- BELL T RT FE lands- | polis [2 E) 8 E lutsky 1] munal- | | ete.) | befäl- byggs ERE äl [fiskalen| myn- | Lt | dör | utskyl- | havare| "PES" ] o NS io SS dighet | = | 2 I der | | | polis |& 3 3 si I 1 1 I | | | Malmöhus 1. (forts. | | | | Bord | | fö SR — 1 21 100) —.451 Böle = Fl 689) 1) — [SSC LÄSORUPS Ts. skiver I 10 331 — 9) 2 100; 9] 7| 1 St r10 282 1000 | 9] [FÄTTOYS äs ind dasesbbat | 11872] — id 161) 1 TERO 490 BA 158) 3 630 | 4| Kävlingö...sosoisia älgar) SS RAS 2 EEG ER EL 2) 2983 a 20 | 5| Rönnebergs............| 12 157 Rn = 21/ 82 6| 3 3 I 11 | 717) :2193 |lgtK NV önalike Fan bonn | 1078 SRB kt ds a SR Bl 911 8920 ARA | Bkebp. Ärars BOIS a äl 104| 07 Fö StA5)- 885) 54A | 8| Höganäs... non... 118 308) JL Röl dd) siBN 3 8 = :94). 1015-901) 2684 | 9] Kattarps............... 9 104 - 3jE va 100). 2 1 28 7) 364: 1463 [40] Bamlösa. songs TALE BIE EO] EE ED rr 1 27/ 17) 348) 1099 |t1] Billesholms ........... 9 603 2 200 5 3 3 BM — 6) 51 583) 1816 TSEBSIÖRS soroscsslokonide FETT — 2 27] h— 3 1 21 510) 1031 )— 13| Röstånga ........... 01615 = si) 183) 226) a GD 1) EA SL PATS a 14 BE DORA iron leser TAG lr a SN SES AGG rr RON fra St] 1SåL 3 sa8NBl a 39 15 | HÖTDY: sees sasbor sena 8702 — TÖS 50 23 1 2 21 11 485) 1800 161- LOberödg "o,serrisent 10103 -—I| 24 42 110 5 5 — 8 13) 5672 100 17| Bjärsjölagårds ...... 12 141 = 61: 21260 od 4 o—! 3801 261 276) 1430 L1ESläbo-. ere ID a ej ADDIS RR Aa ÖR fe] 6 121 Jil JD ERIUTUPS ade eess es oden I 404 —l 12 1 53 1 3 5 o— 11 3201... 92 190] Klagstorps......s...sss 93738 = 2 21 167 2 2 FELT | 233 592 lad RyYdsgårAs. ssscsrs os ond 9 269 -— 1 dt 180 4 4l FL LSu20 2081 1009 jEa HöÖrrestädåm.. use 7205 — 3 3 71] — a — De 8 281! 291 23) Hallands län ... . — 75) 428 Bi8 46 31 2/ 290) 127 5 483) 20 659 SA SKOMOLPS omorekss sker 10 201 — 6 30 78 2 2 — fr AO 160! 676 261 HAhOlmE os ooidö ror 11126 = 9 69 82 - 9 |: 48 12/ 486) 4134 26) -ELALmStäds rv. omere 15 258 — 22 60 173 8 — Sr IRO SPL TIL 5000 87) Harplingé :..:.siecc 13 022 - — DÖ 73 — — —! 25) -101 1500! 3000 28| Årstads ............... 10 059 - Ara TBS 1 o— 7 5 - 2771-2000 29! Falkenbergs ......... 10 633 = 3 28 42] — — —| — 2 407) 616 501: UTBrOdS sussserborstea 6 376 — 25 25 38 öd 4 1-8 3 162] 428 BAN FERMIOG Arneri 13 001 — — 40 99 I 1 —I| 20 91 3621 1662 BREVIKS klas sd 7205 | AS EL BI 08 lr SK TASTE TO 6) 193) 1118 B8| EjärÅs sostvrernsa isen Töl-— 2 BU Hg 2 Viral oa 34| Kungsbacka ,....... 9-9 — 2 24 8 II 8 1] - 3831-33 528 2 030 35) Göteborgs o. Bohus | I | MR Ess re —| 166) 517 1238 82 o72 6 749, 299 | 21 858 99 768 36| Fässbergs ............ 12 986 — 2 29 54 16; 16 — 256) 111 2360) 11 312 SNI CASKImS) -ösogesertaresat 11:978 -— - 41 133] — 12! 12 —| 87 14| 1547) 8051 38| Örgryte ............... 22 124 SE RE er ära ES EET 5687 os 230 39| Sävedals............n 9705) —LI 2 22 BA 10 1 3 at 7) 1849) 4841 4:0) "ELSIng SG, odeosnsss torn 11 558 — 1 26 47 2 2 —1 28 21 838 2558 41) Inlands södra......... ABS a Ål. 9 d0d HER 2 1 8 10) 249) 1165 42| Inlands norra ....... 9548 — 2 26 dh 4 vi -—! 59) 281: 276) 925 48) Inlands Fräkne ...... 48851] 1] 24) —58 8 BLESS ONES öl

• Sida 339
•  Original

329 av tjänsten. Medeltal för åren 1918—1920. | SN Fe : | | indrivning av | Eg z o 2 | E 4 Z Enligt landsfiskalens Extra inkomster | ft INSER 27 z HET een uppfattning består av tjänsten, | Behål- | Antal biträden | utom distriktet 33 SES 2 2 a 2) Rene Yörksamhet till kronor 1 åre 3 É--dobiterade - |-& 5 | = & ä å | 3 Z 3 följande delar (i 46) av =) | FR or Tje 9 la fs ML nock fare an än | | | FE | 8 | > ET | ära | indrive ) yg Ka | krono- | kommit 2 Zz 23 128 185 É | polis- | Arlar nings- PRE provi- tjänsten, | äs Putekyl| munal-| & EE 25 få Fägre SS önatene och | sioner | kronor | man= | kvinn- | fn utskyl-| =& | 85 | 2 Se ål | göro- | meg, beslags- | d liga | liga | | 4 der | FE vt om SE I mål | NE andelar] "0X | | | | & 2 Se ds | | ärenden | | ad ol NE | | | 254 801 330) 30) 4701 27 101 10 75 394 172] 5499] — HM Fö: 206) 259017 204] 74015 4685--B7) NH NN 530113 ag TR [7319] : 11881) "FaR or d0) Ted ORAL EO 484 1255) 7397) (1) (1) 236) 779) 277) 69) ”G13) — 201) —13Y—1 Y— 444! 580) 6378 SD 214) 709) 103 76 508) 22 40 | 10 50 2101 376) 8208] —| 115 14) 52 — 28| 2 Tr Sö ESS ER. 96 1251 I NR EN 154) BIO A1208)- 0 45 ATS Tag 16 Ae fer 8 335) 313) 5288] — 1er 416] 832| 205 59 55 — 18) 12 50 Stör) 460011) 2 172, 576) 166) 221 366) 15 H—|3N—| H— 634| — 275| 6341] — (1) | 157] 674) > 184k 5217 -498)ra tale 301] 120)" 688] 208) 681) 267) - 82 772 — 851h— | — 50 233) 508) 5517 RR (1) tä 246) 992-629) 65 317 201)—1|3)—1 :B—- 778, 1746| 7450 1 1) 217) 19) 7287-58) 897 aa AN 783) 467) 4108 & [13] 224). -272) I 17) 180) - 148|--29) 181 8 84 392) 318) 6340] — 1 14] 139/— 508) 206) 2 6 73) 3-1) H— 454) 552) 9095] — 1 15) 270) 875) 250)-5 117 FIBOL OB ae 61 | 1133) 300) 8590 flora 9 141420) 193175 2:88) 20 0 OR 0 30 | 1570) 200) 8940 1 1 17 109] 356) 200-68 ——L —3—13—1 3—1 168900 —I 6257] — 1 18] 183) -251| 194 32 1088 -— 1618 58 304) 165 6742] — 1 19 84| 371 173) 36) 289 REL Ne 88 86411 RAT BRG (1) 20 93) 194) 32 - 54 813 37 101 10 66 tar SB 2 = AJPRL AN fan g5le BL IE ERTINST Fr =] SABA (1) 22 jä | | | | | 2825) 3408) 1226/ 246) 3116] 182l| —| — - ES [ng 5 6 | 1081-206) 119 32 o—L IA 181,09 63 6491. 1001 T6TLI =) — 24 | 304/ 234| 26 38 19 18 [H3—] )— 478, 112-3950 2 650) 600)” —| ——| 950) 8 Ii7| 17 GRE 25) NN ASG | 400) 500) 100 — 34| 525 8 25 75 908) 175) 7762] — 1 — fav) | | | 300) 8881 — 938 19) 401 6 20-120 60,|] 383) 200) 7383] — 2 j28 98/:71501-5- 2401 + 10jr.. O1k 80 ÅA 5 50 75): 195) 6:966] - — 21 59) 177) 121 15! 308 10] 12 10 66 4835] 150) 5225] — — [30] 103) 289) 2071 421 326) 2 7) 18 75 313 327) 4083 1 — la Mae 945 BROTT TAP ARR ne er i 86 BOO ENSE 1 = (82) 3) 44| 3) 152) = 19 9 — 204 ry I» N— 391 rea an Bo fe EL ög | 1931 "523 1891. 24 803) 101 201-201 60] — 743 säl 200 JE 1 I I I I i | | | | | | | | 4245 11192] 3774 514) 4558 387 —| — — = oo o—| 111) 118 = —| 341 381-007): 120 Or 66 320) 1603) 4167 1 i ; 3221. 948! 304. 601 29-79 IT| 17 66 100! 1383) 5238] — (1 1 a 1790) 4872) 799 541236 —- — — — |2)15632)3 5215) 7 000 2 Ed 334] 1064) 2081 36) 15 |) 3 1102 6 167 NK 36811, 841) > 286) — Bål 12 251 2 50 241| 1000)- — dr jer [a 60) 184) — 98) > II 417 — 40) 25 50 383 283 6877) — (1) Ja] 972981 158 MM — Sr 25 331 — 83) 7420 1) je 3631-4000 FETA NA RAGE SAGE Ng 7 2388, — 681 5907] — 1 jag

andsfiskal. — 5) Extra landsfiskal.

-

” vw 1

> OR

• Sida 340
•  Original

| — Folk-

mängd

Därav mål med; | Antal poster för

förberedande |

| undersökning, =

Antal tillfällen, då landsfiskalen

| 81 dec.

Distrikt | 1920 I (inkl.

köpingar etc.)

uppträtt

je eljest såsom ord- nings- polis

UTUJJBIIOJSTULIOXV)

”ayssjvjuvu "IOUÄSSRA 10)

29uwwni0)s ugly urogjn Iv3epsSun -JIBIIOJ YIO -9891 [LJUY

IDLPsSuruyjRIIOJ [CJ 12019 IIAOIS

"prog

Ie3v eproJgn Tejuy

dT 2

T98[99810JSPIJ8LIY]

SPAN TONEN

kom- munal- utskyl- der

krono- utskyl-

PoIq dIRV. 10J [e)R eprojn [rjuy

Göteborgs o. Bohus län (forts.)

Inlands Torpe

Orust östra | Orust västra

Tjörns

5 091 | 7626 | 10921 9576 8 306

5 366 3022 9 820 7465 3728 | 12198 71833 S354 53441

Älvsborgs län Tössbo 7594 8420 7699 6 149

DB HA503 9294 7389 4 981 HTTTI9 4 786 5 044 6 776 9198

| 10283 7182 6 531 9282

| Lelångens | Dals Eds

'Tunhems Vassända ; Bjärke Flundre

Alingsås Herrljunga Redvägs

: 5 Åsundens Tranemo

Kungsäters | Sätila

+) Se not &

24 39; 28 15 25 25) 39) 24

6 2) så I I 2 942 81/ 68 68! 59| 127! 45| 49| 2 9: 120 46 — 64 fe oe OR 9) 129 18 78 32 137

28) 166 56) — 131| 15) 120| 24! 2) —I| 22 50 31 28/ 37 14 291 46 34 28 727 29 17) 221

30)

19 dd 16) 15)

— 21) Avser år 1920 för t. f.

le vw KOR MN

ORO UU SsHR VA

Jrnwse viss

landsfiskal. —

I 521| 7 463 418 H37)

540 733 225 661 161 884 622 875 263

254311 «1636 3867 1495 1988 3650 2127 4451 4500 702 6997 3160 3 855 340

46 338 1837 1323 1288 1154

314 1854 2721

378 1074 8337 1570

236 3220

ok

898 2459 2345 TEST 1841

918 721) 299 275 412 1526 5179

d72 1000

I

| 21158 687 456 496 385 233 542 710 424 344

7683 763 131 824/ 169 302 412 925 822 780 583 277) 165 218 167 473 1165 3909 DH73

2 14 23 15 LL

| 100 13 8 16

73|

6

2) Ej uppgivet. — 3) Avser år

• Sida 341
•  Original

av tjänsten. Medeltal för åren 1918—1920.

indrivning av | Enligt landsfiskalens egen uppfattning består hans verksamhet till följande delar (i 45) av)

Extra inkomster av tjänsten, | Behål- |Antal biträden

cg p; | € kronor I len in-

T93stfoqoxA[r 490 IIVATIPSOT "PIGA

utom distriktet | debiterade |

i | komst föga kala jE S SÄTE BIDGSSN ek RIO tjänsten, I sar- | ee ch a I kry

BA" lo, utsök- sioner | kronor göro- |. beslags- ST laningss ov d. mål ha andelar ärenden

kom- | munal-| utskyl-| der |

|

krono- utskyl- der

UdPudIRSTUTT -YIBIPUVBY eIpur Ina

| man- kvinn- liga | liga

2n[saqsoj0q vuSrjjow

29USI[VISYIOA TN) JLJUV U9PuaIR|ISTOJUI YIO

| | 195) 39) 8 | 62 2001 6820 140| 3 de SE 200 142 1)4 300 227! : SE | 25 3 169, 256 7560 111| 387 | 208) - 76) 4217 336) 4296 [Eg | 275) 217 7170 119/ 10 2 3 270, 53) 5263 346) 2 472 10) 25 | 90: 92 6000 370 35 dT ; 525) 2001 4717 244 5 602 | 370) 300 5146 52 15/10] 25 75) 35760 = 655] 41 i 450 — 197| 5195 190) 3 2 2 2 147k GV 6 818 198; 2 308) — 12 697, 250 2140 62, IEC 24 — 5633

I | | 6744 2 | hl 2 ; 1352 — 59) 3887

2 | ja 5; 3) 38) 3) 130, -3)6 250 61| RS Se 627| 158) 4558 131] — 2551 c 942) 39| 6378 238 | ) TölkosjipHe oy 27 | 2) —| 2) -— 346 al os 5 105] | 6102 341 3 z 503 |5200 247/ 5 ja 26! 4 240 B351 MIISa ag BLIS0r a

—J AO är 182 210 6523

188 20 247| 50) 7144

18 12 24 158) = 2000 2 — 16 6 MM 8 283) 175 31838 34! 884) — 15 | 948) — 50) 4877 33) - 222 14 = 25 | 1160 102 6918

99) 34 45 2 i 521) 317 7616 171] — 17| 559) > 38 | 212 350 4061 263 27 461 44 36) | 30) 11281» | 99262 8101 — -14l I S18L AT "83 | 38 268 88) 6426 IT |A AST a | 623) — 2001 6667 128) 10-323) ala] 332, 758) 6983 SEE EE EG ) 1010 — 75l 6547

TE

2 ARA fork Ed

= EE

HR vo | =

Fl 8! JET] RS Rol pa pek pk

5) Inkl. extra landsfiskals avlöning.

• Sida 342
•  Original

|

I | | Folk- JAntal tillfällen, mängd då landsfiskalen

| 31 dec. uppträtt

| 1920 a

| (inkl. åsom | eljest

j vissa | SSSOM | såsom

köpingar polis- I

ete.y | befäl- |

” JT havare |

Därav mål med) förberedande

| undersökning,

ledd av

19XB]

Antal poster för

inom distriktet | debiterade

"p'0 1e3utUPRIIOJSSUT

Distrikt

| |

kom- munal- utskyl-

| annan | I lands- | polis- | Ifiskalen! myn- | dighet

| 65 2 1

krono- utskyl- der

2704q IIBBUTI

9wnunx93sur lh uogjn Iv5epsötru -J2BII0J 4920 -9S91 [BJUV HOI ITAOTIS 103 Te38 epxopn Tejuy 10F 1238 vptojn [ejuy

IVSLPsäuruJBIIOJ [LJUy A0S[I9S10JSPISLIY 10J 138 eprojjn [rjuy

|

"Iysslejuvuw "TOTÄSSKRA 0]

Skaraborgs län ... 12 758 | 12.952 8047 | 8528 Binnebergs I 11-182 Skövde 5 865 9 280 Tidaholms 3) 9 334 Dimbo 6 359 Slättängs 7621 | Vartofta | 7100 Stenstorps 5 961 Gudhems | 5121 |. Vilske | 6 150

Axvalls 1 -9AVT Skånings 1 9826 | 6-200 I 9136 | 11 901

5 904 7288 11 885

» 5684 6 300

9738 OL 565 791

618 402 649, 1446 313 289 211 240 289 164

459 421 136 210 310 1004 138 392 427) 824 4271 99610 263] 800 207) — 762 17 486! 66 410 1252 6473 481] 2174 792] 2 900 581] 1471

703).3 609 1156) 6001 1671] 45388

912] 3479 1052! 2581

649) 2570 286) 1710 371] 1493 836) 3039 1434| 4877 y— 1 — 633) 2200 , 608) 2350 18) 13) 924) 3675 — 82) 1295| 4635 12) 103 : 25, 1369) 5924 34-586 2 ladda] 481] 761

+) Se not å tab:s första sida. — !) Ej uppgivet. — ?) Avser år 1920. — ?) Staden Tidaholm ej inräknad. —

- HO Om = OO

d (oc) cv

ND HD -

HU NM a MH BH BH TDO

do Rs

ja H= 00

ÄRR MR MN HF -— en

S VI TI HO TO AAVO — I -— HeawHR dB v- Oo

| & Om

-— St =S — S

kat do O3RHY TW

ot RR |

HH -— DE OO UI DO — [rg

Hju KR omm

— fm |

Värmlands län ....| Filipstads Storfors Väse

-— vw

- = V FÖNORB ABHUDFH ROMUH UU

TOPO UTAALIR VW FB OO MIIO UI

HW

| Karlstads Grums

HuuUH

Gillbergs rjängs Järnskogs Charlottenbergs ÄEVTER 2 0 asked gt 5)12 062

[AN PF RITA

Värmlands Sunne ...

RA OM

43 '44| Finnskoga 45| Ekshärads

No S

37 18) 102

OH

n

— — | NM PN MU W Hä

46 l47]

co

vo (

• Sida 343
•  Original

T

Enligt landsfiskalens egen uppfattning består hans verksamhet till följande delar (i 4) av?

indrivning av | utom distriktet | I debiterade

Bl I komst I | indriv- | +. FU . | åkla- I bötes- <= Itiänsten polis- | nings- prori- |" Dy Face SA gar- EZ och : fer ; | man- | kvinn- | ma EÖrOS TE LR o. utsök- sioner | kronor : | gg | SMER göro- |". beslags- | liga liga | | BRL nings- ETH | : PÖmälko pass andelar | ärenden

a9sKogoxXjE 90 IIBVALIPSOT "PIVA

I

| | kom- I |

| rono- munal-| | Hä utskyl-| er RA

uIpudIRSS IL -Y9BIpuBY VIPUL [LJUV

UIPUIIRIISTOJUI YIO

-SSurugpwuygn BIPUB [BJUV

20[soqsa10g vuUSLJJOUw 194SURISATIA 10 IEJUV

| ÖR |

| I | I 3 168 en] 3891 | | gN Sf SL a 124 405) 204) 28 | 27 458) 70.-3043 250 522 317 | 3551 | [OL 280) 058 706). -452| 4985 961 119029 51 il | 82 164 497) 4890 227) 539 221 | 1» 5 Elg 425) — 568) oo —

196) 489] A3l «< 4| 83) 66 | — 50) 2002)5280 159, 345) 116) Er 81 1231 = 126] 6927 95) 365) 300 20 MAS 66 | — 5s4| 280 5833 161] 171] 392 Bl vg 5 | fr 00 462] 397) 3968 312 oh 129 2 PES Se SAN 337) 183) 4288 150| 389) — 92 äl" gr eRSR B0 52 206 5809 86) 249) 134 HE 465) — 217) 1) — 278) 104 |. = 50 136) — 300| 5333

306) 112 i ora 87 200) 3383

159| = 109 RR 60 87! 6025

2661! — 80 57) HALS = 7146

250) 162 | | | | 6453

220) — 116; R : ) Hy — SR 20 | I 6 5 5267

378) 205 : | 4 300 6533

89)... 19] | 5 34| 4297

309) 181! : | 3 5 h— 4221 > 201 | | | 5188 228) 2 | 4 400 185 17 ; SS RE ; Aj 12 529| 5250; - -— 596) 269; | 250) 4599 5321 — 131; : 250) 3233 827) — 191 5 : 52 6 687 376) 184 : | | 5 924 583) 140 | Ny — 1278) 329 5 ; 20 | J 4667 2442) — 405] 5 e | ; 5004 500 142067 350 = 5 | e 56 2650 395) 314! | 5 | | 3813 239) 29 äl ; 6305 142 — 220 345 25 | 3) 6500 184) 22 | | 5237 442 3991 380. 33 | x 90| 4426 9231 — 602! 2 | 5 | 4348 275) 3151 317125 298) 216: : | I £ 6 415 297) — 207 BR 17 z 5 615 91) 202 300 25 396 4292 263) 290 | 17 | 5733 I y—]1)Y— 1500

|

NS rr

|

bad

FREE

Fp Gol pt | vpk Fa KA FEI IS NSL SD ra al NA Ne

pri SE

Freie |

564 278 = 4031 158! TG : 5333 ) Endast t. f. landsfiskal. — 5) Staden Arvika ej inräknad.

—

HLR =

• Sida 344
•  Original

|

Distrikt |

|

Antal tillfällen,|

då landsfiskalen/ uppträtt

Folk-

SLdec 1920 (inkl. vissa köpingar

etc.)

. I nings- havare g

-39BIIOJ 490 -089I |VJUV

13014. IIAOIE 10F 1228 eproJn [BJUV

| Därav mål med | förberedande

undersökning, ledd av

HNOIq IIVTULI 107 1e2v BPIoJIN |LJUy

l | annan | | lands- | polis- | fiskalen| myn- dighet

199810JSpISLIY

v PPpI0JAn [Ljuy

Antal poster för

linom distriktet

kom- munal- utskyl- der

utskyl- der

Örebro län Kumla Hallsbergs Grimstens Sundbo

al 5

| Sköllersta ..cds.oc.ta | 5 Örebro Tysslinge .. Glanshammars

| Fellingsbro 2! Linde Ljusnarsbergs HäNSfÖrs sate sntrir Nora

Karlskoga Fjugesta Svartå

Västmanlands än) Ramnäs

Kolbäcks Västerås Skinnskattebergs ....

vo

Köpings Arboga

5; Norbergs Väster Färnebo Skultuna

No LD KO bo hD 8 oe Cd

ca NN SS

FI NR

I co ' Kopparbergs län... [384] Svärdsjö

135) Sundborns J36 St. Tuna Utombrodels 37 St. Tuna Ovanbrodels

38 89 l40 l41

AE Pg

Folkärna Husby Hedemora By

43 44

Söderbärke Grangärde 45 Ludvika

| 46. Torsångs

DO

OR MOT II HR SUV TIB

11 650 7.034

-—-

-—

9.727 9 729 8242 7157

11 207

11 838 8388

I

5 390 LAS dd v3

18

11 205 10 861 3204 3033 7508 10 301 3939 4 dd 6 735 3531 S 873 7 696 3647

Sö

TROR

dv RS i "OR RR NTR OMWA I! NUV

31382 ODD 6 280 18 284 15 855 9 946 10339 6 298 6 813 4 858 12 127 215799 5 606

29

25] 36' 677 42)

5) 17 6

35 21 42 10 20

Pe i 15|

6 11)

76 150 56 30 1) Aa 100 2) föll. 54

OO ANV HH H

[5 = [ECE TER

Som

| 28

— "> [

föl SS SS nog Frö

2

4

| | 173) 87 16 1 2 i 3 9! 1] 43, 41/ 271 30| 46)

45) 43)

ISR! svar! v + He OO at

-

I Dad HR | SR enl SS

jeg

[SO | fö

4

I

5

SRS UH DEO RB

| | 38 515| SE 2257 907 1565 861 8261

2 617 1341 572

2 474 4393 4181 2138 1962 6 384 678 1587

13 681 956 605 345 547 394 440 IGN. 533 319 S19 1709

963) 1 613) 314) 356

27 507 2665 26009 1491 1958 1064 2 085 4 564 1568 1613

| 2576

7281. 1968 496) 1343 547 1958

16 255 31415

27211 581 10 741 / id 111 1001

359| 752]

I

7T37i 820! 2121 533] 643!

393]

1197]

303) 1570 1886

261

• Sida 345
•  Original

av tjänsten. Medeltal 5 åren 1918—1920.

T

indrivning av | Birsen 2 utom distriktet | | debiterade | kom- | munals | utskyl-| der | il

krono- utskyl- der

2n[saqsajoq BuSTJJOU

J9UBt[VISALOA T0J [VIUV

UPUIIV[ISTIOJUI YIO

| egen uppfattning

I PIA Suv uapndar [Guy

SE

| | 3 åkla- polis- z ig göro- | Ber | göro- | mål

109810YOX[r

Oo,

| mål

består

utsök-

Extra inkomster av tjänsten, kronor

I bötes- |

och. | beslags-| andelar

sioner NE

Behål- len in-

av

I kronor

Antal biträden |

|

I kvinn- | liga

4173 8418

2 767 2161 154 Tal 148/ 115 1207) 189 171 303 28 269 JI0 245 320 126 107

1571 1505

1518 756 300; 1540 290] 1079 1589 386 133 Sth 523

180 1 | 237/ 1900 1707 270| 310| 150) 814 107 234 518 121

444 270 341/ 332| 446| 407) 393 994 | 8321 718| 535 605| 468] 346) 269)

261)

2 992] 256 234 106

29.

134|

246 48 105). 32 329 173] 122 183| 713| 129 153

2 353

245 168! 114 105

90)

94 566) 139) 100) 254) 209! 226)

43) 6 äl JO 2 SA | 82 1 433! 585! 1917 186 196] 244 36 373) 362/ 94i

41! 26 14 32 17| 13| IB 53| 25 24]

- BD) 2 Uc

201 LO] 2018 20 15TELa 17 25 | ; 3 HR > Sö Ful AS 687] é : 11| 432 637|

212) 358

390|

865/ 609)

14 2411

Al I

959] 308, 503 352) 408) 446 489) 412 345 278 463 48

50 33 67 66 50 33 86 80 3 80 60 67 56 5 Er 2 bg 3 En

75

52 1) der ) sr

| 620| 478! 137 345] 233) 300 139 253) 139) 37 1028 400 Sl4 336

1174 364 37 331 483 129 367

30 43 349 162 286 208 194 207 100

134 61 336 SL 497! 951 781 98 535

97| 167 564

: 3000 5 000

4 817 5033 5431 4 222 4915 7072 4 747 4 500 4 005 6 333

8203 | 7429

2) —

| 5200 6 514

4 900 3) IA 5 039 5653 6 187 6 940 5390 2 220 4 017 6 185

NOUR BRA BOCA PENNOR VORH

[Ino Eder

4

I HER ERIKA RURsSl EN

bed Rs

• Sida 346
•  Original

Tab. 7 (forts.). Landsfiskalernas verksamhet och inkomster

"Pp 'OIVSUIUJJVIIOJSSULIOXBY)

Därav mål medl

förberedande |

undersökning, ledd av

Antal tillfällen,/ Antal poster för då landsfiskalen

uppträtt

I | AN inom distriktet debiterade

g9wumivsurlh WOJN IV3RPSFUTu -NPRIIOJ YdO -98091 |LJUy

Distrikt LTS pt | eljest | : såsom köpingar polis- os | ete.) befäl- havare

198 [90STVJSPIYSLIY

ur "IOUÄSBRA 10J 03 1838 epxojn Tejuy

vissa | såsom | annan kom- | lands- | polis- fiskalen| myn-

I dighet |

2101q ITAQIS

103 1P38 BPproJjn [Ljuy 2104q IIVHULI 103 1838 BPIOJN [LJUY

nings- polis

Kopparb. 1. (forts.) | | | | | Malungs | | 57 (1) 4 367 2 - 224 2 671 35 I 2) 291] 110;

406) 312 126, 449 Fölk 369 876 237 349/ 168) | 280 -| 112 | 992 117 460 | vid 1143 978 440

902 829 542) | 1838 | 583) 515 260 | 1747 264 548 439 266 2091 396 499 671 571 779) 1614 —

-—-

SKEN EN 09 00 6 205 ER NE pä BN HN NO 00

| Gagnefs Leksands Bjursås Rättviks

Älvdalens Orsa Venjans

— vå KRYP POWUWH HFI

? HH = do (= KH VERA HFF TM VR dI

ov at [op]

18 2

12143 11 341 7589 3242

'Torsåkers 8548 Ovansjö 12 721 Ockelbo 9507 Bollnäs 15218 Alfta 6 742

Ovanåkers ?) 6 867 Hanebo 6 306 4 076 Söderala 12 190 3 618 5030 Enångers 6 737 Gnarps 5011 Harmångers 5 282 Hälsingtuna 4 249

5 304 OT Norrbo 5 340 Bergsjö 6 624 Ljusdals 12 883 34 6 140 23 3462 — — 25 7408 — i 5 7880] —I 201 20 Ja +) Se not å tab:s första sida. — 1) Ej uppgivet. — ?) Uppgift ej inkommen. — 3) Avser år 1920. — !)

ov on | oc |

— NO Oc HH

i

DO ud | PRV OH pA UT ) &

ARANDA AH

-

|

dT OMR BRN

⁵² coocvo I

12 12

[ES | SN VHB FK FK KS

dd

RR UUS MOV OH HR HH omm I

FB UU 00 UI Ut OD ON

• Sida 347
•  Original

wv tjänsten. Medeltal för åren 1918—1920. a lad I drivning av E z o E z LE SA RARE ATG Extra inkomster | — 5 = s SIR = 3 &A = kade ang till av tjänsten, Behål- Antal biträden utom distriktet | 3 & | ES 2 BE lr se följande delar 6 4) av? kronor len in- debiterade PRE | 2 Be Ge mt ST komst | NR 3 28 38 SR | äv SSE Se ÖR mr lrde ätlan | IAGELVS Irntens | AT ae = 2 Bo | 95 8 de polis: ED nings- Der | provi- tjänsten, | kvi vo munalsll So Bose B oa Ps 7 gar- a OCh |: I kronor | Man>= | kvinn- utskyl-| tskvl- am Sk = So kall gÖro- Ses fn utsök- beslags-| SÄONer | lik Ed der (3 AS > &&| mål | 5 ar | nings |, delar) & LT | = Sä j > öl | 93 - ärenden | "Ser! | | | | | 61) 168) 1389 37) 338 19-20 | 20 10 482 är 6 900 dl Å 1) 38 67 82 7/ 144 AM > ÖJ 20 13 259] —| 7549 me RR 53 12) 175 24 637 388 & 30 491] — 2271 7258 (KM lg 58 159 73 10 10/ 21 33 | 8 33 206 921 6929 — — | 4) 27) 80 41 5 147 2 101 10 50 79 89) 6942 — 15 244] 162) 317 10 43 1010-16 10 10 466 25) 5333 1 SL BU SLOTT LOG 23 De 10) 30 25 35 110 67) 6761 = — LT 801 108 56 39 74 6) 40 10 40 54 10) 5333 — — | 8! 49 72] 199 al 459 6 8 8 J3 571 50) 7370 — — |] 9 179] 506) 146 I 980/ 26) 16 8 76 15! — 810) 7345 I 1 10 9I4 100, 138 10) 2ol 15 20 20 50) 1029:----5631- 6 708 — — 11 124) 3201 370) 167 = 33) 14 20 66 728 1088) 4567 H — 12] 168. 69 17-801 a). 86 lea FS04E Bes EE a 67| 58 90 i 9J4 I» —!3,Y—] H— 905 BUPEL 189 — — 14] 25 42 41 4 37 1 5 10 13 192 —| 7298 — — 115 168 103 21 = RER LT 30 168) — 200) 5169 — 1 16 33 62 41 I — 4 5 7 88 42 70.5 800 -— — 17 230 509 336 35) 316 33 25 10 60 112! 476) 4502 Å I is 3 774] 6 979 3 868 873] 5 949 420 >= = == = = => 6 Il 19) | oo — 51 861 —IN—!N)— 80 | 300 2971 2600] —1| — 20 752 | 207 40) 321 361-10 30 60 5) 65 3) 63010120 (1) — 121 120] 157| — 27) all 25) 13 5 40 1881-5385) = 1 — 22 608 | 1081 20] 1 o— 5252 25 hf 00] 407) 15016 bi087 I a 28 2711 568) 191 22 10 da IA 7 66 696 —| 5125 -— — |24 468) 697) 295 42) 338 42 1) — | 1) — 80 | 1049! — 551| 6686 i — 125 143) 4001 180 21 504 12) 20 8 50 696) — 981] 7323 il (1) 26] 672 66) — 209 59) 9838 32) ') — 18-102 600) 1800] 1) — — 2 127 82 163) 134 8 162 5l 1) — | f— | 1) 340 437) 5000 — d j28 — —K — — = — — = — — = — 29 105! — 217) 154 18 — 4l 25 4 vär Sva -250r 1) — — 130 74 78 S1 25 — 11 i 5 20 50) 250) 7800 — — 181 340) 753) 324 30) 409 33 10 3 60 890 1688) 6648 — 1 132 43 94 57 12) —DI5 10] 20 20 60 324 217) 6188 - — 138 65) 158 er 161. 107 5 5 5 90 —| 267) 7024 — — 134] 151 412 192] 164 191 14] 1) — | )— SN 1042) 167) 6471 — 1 [35 232] — 548 58 9 383 GR NE a 15 —-| 6288 — — 136 451-160 81 17 6 4l 20 20 40 33 2001 6471 — — 137 69) 166) 139 9 12 11) 38 33 9 BOI-3 1309 = — 188 94) 2141 186 19) 245 —| 17 yt 66 IBIS SKOLE OCE — — 139 svT) 2111 165 24 255 pla re — — 834 — 145| 8135 — — 40 120 93) 147 16 19 I 33 5 20 3ral 367) 6 867 — Alen ITE 179 = 16T 31 42 20 13 50 240] 297) 3 — 1 (1) 42 185! — 3001 495 77) 462 66) 25 25 50 200) 500) 7000 I 2 148 50 35 29 53 6 öl 20 20 33 656) — 390) 6 722 — — 44 52 Ch 70 20) 212 11 25 75 2438 9715 939 — — 145 2091 313) 252 12 an 14 & [=510 34 427 6 842 — — 46 SOA == 31 = 15 50 251. 1067] —! 6333 2 1 47

• Sida 348
•  Original

Suck: | | SL jan > > Därav mål med > br lör Folk- ÅR RA 2, = &) =E &| förberedande = am = Fred Mängd ARE STERN (109 Ler leg I ändersökning, Joh. len fann Arad I:81 dec. uppträtt 2 SER 3 ee Id av kel |mom distrikte HR | 1920 228: 2 föl ETS a enl ebAterada Distrikt | (inkl. å eljest z g 2 3 ie SE fe å | vissa | 5SOMT] såsom z Bs lö Annan | 3 2 12 & | krono- | SR Iköpingar| Polis= | "Ord | E 2l2TsTT lands- | polis- | & El utskyl munal. Fleted i Dela oc RAR 25) -fiskalen| myn- a gar utskyl. | 7 | havare| "NES 19 FF & = dighet] TF &E Så der | polis J&r "| | | | | I | | 1) Västernorrlands 1.| 9 56 593 1 922 sög | 22/1 380) 376 | 25 8741 68 290 HE Hg AE | 13169 1 2 öl Töl 20 10) —J 120-151 1180): 7124 BINSTOdO at ferks | 5466 — 1 4l 117] 6 6| =! 18 7 557) 1260 ARODOBPE rna ent os 10 017 2 2 16 (3) 0 5| 51 BL Bl AL OL a 5 BOrgsjö tsar 10 091 — 2 12 72) 10 | 11 7 91 1428) 2520 BI ETNAMSE sc iornssöers | 6881 — d 34! GL 4 1 116 34 371) 1939 TI NJUEURTR «sog gon ra | 10188 — 2 9 41 3 = al - 16 81-708 792 8 | OKONS frö von srsekusdr sne 12 046 — — 201 | 1001-19 16 3 109-32) 2820, 878 IBA LD Ga Bro vol Ars 6 260 (1) 1 22 CU RO 6 — —! 18) 1047! 123 TTOrE RSS ALDO SRS rt ROS eran ok peer = I ieBl EI LS 06 OG TjUstorps smoke senend 8374 — i 31 I 3 1] 154] 31 880] 362 DUPPR LIG nde 10 340 — 1 10) 1438 7 I = 261 61) 1400) 146 Gudmundrå .......... 12 321 3 6 14 38) 12 10 21 45 21 1757) 288 Högsjö, "mutessskenten 4 697 — ib 6; 74 4 3 I ol 646| 225 NYlSDÅS 0 ses 9388 — 2 13. 64) 21 14 =! 43) — TA 1681-266 HEP Jar Få ss 9 684 = 2 23) 951 20 20 —! 16! 101 1087) 139 BOlOÅ es onossdrk sons 5 056 — 10 21 (ra T = 41] — 850) 136 DALER Vstgsr sei rntnR 10 086 = 2 50) 100) — — — — — 5921-116 NOrdingtå. sosse Y TOL = 2 LZ 38 22 2 — 8 38 182) 64 SOlleftede ss dre 210682 - 2 20 130] 12 bil 1 421 7) 1606) 202 BERGO: reder strteres H2sl — 1 11! 6Z- A Å 1 241 7 1 — 3 JMDBÖO orsa dare 3 757 — — 28 59) 38 3 =. 18--(1) 320) 142 HelsUlas. mn rea 5 154 — 1 17| 24) DB 5 11-98, 13 591 88 Ramsele, Boo an 4214 — 1 8) 1-8 2 — 36 4 488) 249 BOLUME trek Lan 4 082 — 2 8 60! 6 6 Irbe I 367! 188 ÄR ö lo dee esrred 3.300 -— 7 TölR I62 9 9 = TU BD 648 430 ADUHÄRJÖ risker le 8 252 — — 14] Nl 2 1 Be 5 202 87 Själevads ............ 9588 "| | 10 40 4 4 — 37 45 681) 147 JÄTD ÄB vclagals sitnne vel LOLO — — 92 Y— 2 2 = ned 583) 193 BjörRå. savis vd as 8031 HÅ 1 16 H— 6 6 — 37) 14 4 2 Jämtlands län .... = 154 420 2068) 118 107 10] 944! 1701 9 385138 93 JAN ag serssso kel tr å - = 3 12 &0| 15 15 = 14-13 Svan DÅ FÖlINgG öl Susa —| 7 5 Del 1 — 14 3 2901 10 Hammerdals ......... 6 267 9 Ö 15 Böj TT —! 18) 12 445 209 BUEOINS roses lnr 3722 —| 57 22 70) 4 3 1 67. 3 1126-832 Frostvikens .......... 2 649 - 4 EK TIbooaR 2 —| 46 3 3231-139 FOGONE Drae EIA ES DR —I| 2 SÖ 6 To 2 638) 263 Ragund8, oi siosisese dia 8236 —/ — 14 150] 6 6 =)! 471: 18 679! 260 HOST ID ör sera tär 6 756 -— 3 29 44 6 6 —| 29. 3 544| 192 RöÖvsunds ssd ere 2 4101 —| 1 10 38 4 4 ik rn 179 62 Bräcke 5 665 | 25 Tr 120) 19 6 3 FÖR 373) 131 Brunflo ... 5 030 = 2 8: A83 vo 3 = 6417 30 284 103 Hackås ... 3 002 —| - Li 511-53 3 — elr 6 144 = 78 SVOSS SAS torraste 5471 — - 46 93! 8 8 —| 203) 15 616) 229 Lillhärdals —........ 18705 fr SE nt AE SS EINER RS OVER agg 5] Ytterhogdals ......... 2549 RE -— bl Fd =S 8 —| 638 1 203). 72

• Sida 349
•  Original

v tjänsten. Medeltal för åren 1918—1920. i 7 = : indrivning av g É 3 z TA Enligt landsfiskalens Potädnkömeter. SS TS sr & El egen uppfattning består |” biänst Antar hileg ERT = Bl. fel hans verksamhet till AN HRDEKON II Behar. | Antal bibraden utom distriktet | 3 3 | 3 28 3 = 3 lföliande delar (i AY av kronor jen in- debiterade 2 3 | 2 2 2 = 12 2 2 Sender 1 ag | komst ee I 2 H 9 Ö HK i FS MIN LA SR ER Re =ö indriv- | ,.. av krono- kom- | 3 Zz = 2 2 3 : É 2 polis- åkla- nings- Rötes: provi- |tjänsten, - utskyl- munal- 3 = = 3 | 5 EF SS göro- ge 0; alsök- och sioner | kronor age kvinn- der utskyl-| oe | 3 5 2: 2 mål 8007 IP rälge. beslags- od | liga liga der - 7? Est TE mål Sender andelar | 7 | | 6567) 9521| 5319 al 7022 547 — — | — — = — 13 9/1 339)” 652) 878 1149 149 14 ER Or 80 Be Sn NR NS 118 — 234| 161 25 93 211 )y— I] YI h— 205! — 166] 80428 - — | 8 289) 696) 389 68 428 a4l 15 8 | 70 467) 1265 6400 (0) Ta 816 6621 391 63 440 34 25 1 41 712) 1317) 6000 1 — | 5 56) 148) 8081-191 862) Ez 16-120 1 4 40:1- C610) 297116 328) 1 6 240! 307 78 42 25 32 — 8: 92 | 1327 1600 7893 — — | 7 35 699) 647 76: 1040 64) 48 14 43 | 1162; 1600 8368 — TG 334| 397 Is 15 39 261 23 12 60 361] 734] 5357 — 1r.g 455 298 30 10 3 33 33 34 600) 1567| 2) 500 — 1110 224] 344] 218 17] 270 17 d 5 90 214] 564) 6685 -— Ti 142; 128) 146 —| 276 —| 30 10 50 227) 733) 2730 i 1.22 1112 1245| 144 -—] - 288 11 33 17 50 285) 1250] 5883 2 — 113 SR LE1lLA 69! 12 46 14] 26 Ae 43 117/ 6251] 7667 -- — 14 285: 462) 204] 52) — 456| 45 10 10 80 889 2308) 6306 -- — 115 113 149] 149 20 252] 36 i 15 50 463) — 460) 4798 i — 116 1531: -r 234 87 191 — 2071 IR IT Te 66 510) 388) 5358 — — (17 4831) 320) - — 0) EE Lt Vb rer JL) 1 a JIE DL SER [pe gg 42 138 27 6] 238 2 10 10 30 637] 150) 6300 — — 119 654 — 7521 406 86 521 49 10 5 85 188) 1925) 6400 d 2 120 hy hH— 118 3 3v IM 20 20 33 750] —| 2) — Y — 121 81 74 85 7 2 I IQ 17. 33 55) 127) 6667 -— — (22 2271 2991 258 24! 445 5 24 7 69 708) 475) 6964 — — 128 30: 118 T 12 3 10 5 10 85 212) — 372)6 000 1 — [24 öl 152 75 151.380 VAN på Ev 50 217) — 220 2 — — — 125 T5 1651 195 2 34 1920 25 25 440! 249) 5100 id — 126 70) 161 138 13] — 340 19 1) —-- I - 1) hh — 618 —! 6374 1 — [27 1901 = 273 8 14 — =) 183 17 50 | 2404) — 255) 2 — — — 128 84! 477 280 24| 365 130 H— lf —] —1] 1421 247) 3 776 — 1 129 45 106) 33 43 344 18 6 9 85 744 159| 6 207 — — 130 2 706] 6 359| 3399 917! 4047 321 — — — = = SR 7 5 131 196! — 450| 167 ll 20 221 10 10 50 461 172] 6331 — — 132 (0 145 76 20 241 8 10 10 50 210! 350) 4800 — — 133 1211!” 294-88 54 236 208-150, 10 60 200] 158) Has). — — 184 313) 398) 302) 101 45 Bö) kf 10 50 251) — 650!) 6094 1 — 185 33 228 80 27] 214 121-17 33 50 344 85| 6995 — (1) 86 228) 550) 326 64! 299 47 T iv 70 173 — 472) 4930 — 1 37 73) - 2581 188 50) 328 TON SET 10 20 524 — 169) 4506 (CE 1188 106] 304] 175 30 306 7 S 50 400) 300) 6713 1 — 189 131 329 94 17) 250 öl 30 70 TOT 392) 3500 — — 140 153) — 462) 144 67). 23 I 25 5 70 500] 683) 1767 (1) — 41 1295 -cord- 97 32 225 25 25 50 421 60) 8215 I — 42 66 168 72 12 3 8 4 8 68 370) 194) 5867 — — 148 - — 9 34 429 17 1) — | — H— 1045) — 883) 9176 — — l44 46 43 27 6) 109 6) 20 20 40 66 30| 5600 — -— J45 a 16915 156 36! 247 5ll 1) — | Y—| h— 1320! — 233) 4967 — — l46

• Sida 350
•  Original

RE OCORA RMRM MIA BH NH

12 13 14 15

16

18 19 20

21 22 23 24 25

26 27 28 29

31 32 33

35

36 37

38 39 40 41 42

43 44

Tab. 7 (forts.). Landsfiskalernas verksamhet och inkomste 5 S > ära | J ole Antal tillfällen. | & É z 7 Zz Eg SR dR z z Antal poster föl mängd |då landsfiskalen| = 5 Ela od Ån dersökning 2 & Fe BAR 31 dec. uppträtt = 2.4 SET 23 2 edd kv ER 3 = | inom distriktet = ; 1920 2 ET RS : sr: debiterade BIEFSINEA (ak 1 I lepet läg elof elr set d Sd sele OT. | E [vägen så] Cä5Om Ram ERE5e78 er BRNaNSR TS fe knono: CR Iköpingar| Polis- | ord- 8 ELIT TFT lands- | polis- | & 3 2 E | utskvl- Munal- etc.) | befäl= | nings 5 Re) Pl ofiskalon) myn- SEE a utskyl- ” | havare - | 2 NE SL dighet Sö der polis |A = | ; | I Jämtlands 1. (forts.) | TBG dessas eniro de 2 803 = 4 14 area | 16 1 TLA 004 TADNAG: "döm svn vr sköra 2446 | 1 d BO ri id — Vår -0 104 632 BODE: pporndgtin 4 566 — 20 22 120 6 6 a ES ENE) 343) - 873 IRANS dosa ss sng 2 521 = 2 7| DO Ike 1 1 13 2 210] 1008 BUNAG Frå. ev Sn 5047] — — 16) 49 1 11 — 18 11 550) 720 ÖVIKenS. suakobaT 5848 a 2 23 BD Hk dd — 45) 16 341] 1583 Undersåkers ....... 5616 = 10 29 FÖ vd (DD 22 1 578) 2650 MöLBlS syo dretbninel cd 3 294 26 2 18 43! 3 3 (1) 6 Å 366) 1442 OfErdRE larna 4 272 = — 36 92 —I agn! G 86 9 191 564 ISAna Ne nord 3 981 = = 11 70): 3 3 — 101 5 264 — 861 Västerbottens län, 56 604: 1101! 2024! 135 146 10 960) 406 | 12 0111 39 946 Nordmalings ......... 10 400 —| 9 13 65) 5 Dö —! 17] — 454! 1755 Bjurholms scn 4 685 = 25 57 140] 5 23 => 27) 12 211 829 DIS 9 668 = 2 6) 83 5 är od IE 140690 Holmsunds .........s. 11 031 1 1 13 60] 5 5 el ÖL 836) 2809 NÄRARS Pc kaken ra 6 820 SI 130 29 67) 20 18 2 39 54 334 756 PS VÄTS se ttes SSA NA 3 906 I — 21 36 il I — LE 116 745 Skellefteå södra...... 11 416 == ä 36 HU 6 6 27) 26 580) 2368 Skellefteå norra ?) 13 600 | 32 45 bal 3 5 — 39) 18) 1007) 3824 MARG araber 10 447 I 5 78 BÖR 1 — 291 : 62 5291 1189 Jörns du stosr SENR Di00] Eee de Nöjen HOL. H138): HOLD + jens tr (GER DNF AIOELOIA NOPE] OS NS TE ERE) 6 517 —) 26 451 "1216 6 (1). 4I=T9 689) 2279 ALE rote 0 oa a 3270 — 12 31 DO MG I — 5 1 194] 1526 Lycksele norra ...... ST —/ 4 24 201-02 2 — — 8 443] 10388 Lycksele södra ...... 5 200 — 3 18 80-20 20 — 42-10 733, 5000 BFEALIKA: 5000 oss 2790 —I 2 34 66) 2 2 24 1 10507 205 Bbion8el0 =. rinner 4 675 | 37 49 83 4 4 — — 4 524] 1696 ETTA se Jar skur 1723 ag 12 42 97] — - Sj La 110) 268 BORSGlO finessen 4181 —| Tor ae 1881-58 3 — 22 4l 433) 1824 SLÖ rs NES 5413 50! 10 22 66) 14 11 4) 113) 19 448) 10388 DOrOleR, saken 478 as da SR 806 lar d02a 014 TIKEDAS sen na 3 200 | 1 20 47 2 2 — — 9 526) 1130 VÄlhölining.. somna H000 | 144 41 1801: 59 9 —| 1421 231 1081-1993 Degerföfs” susse 8707 —| IT 701 5 8 2 18 14 58ll. hh — Bygdgår Gnslak 7664] — 11 34 7 6 6 — 261 15) 218-485 NYSACGE oc oserassat et 8312 — 3 16 36] — — — 17) 341). 1 — 1 — SUL VERSR NG kr 9 612 Bl 30) 104] 125 3 — — 83) 30 3561. 2 052 Norrbottens län ... 2 116) 1237 2065] 155 136 221 1186| 306 | 17 076) 72 999 Piteå södra ..........| 11 050 == 1 72 LOS EN 3 ör 6 4 794] 5223 Piteå NOLER Lon 10 221 = ZT 601.128 0 4 2 109110 6941) .5 329 Nederlulöd ..scs.cssess 12 581 — 10 52 82 4 4 = — 4 878] 1469 ERLSLÖPS äro sir 501 —I| 2 8 —-186- OT 6 11. 82) 10 866) 3 604 Överluleå —.....ssssen 6)5 300 — 2 17 36 5 7 —! 94] 241 2027) 7241 ÄLVEbY Ts roses slags EA 7 054 — 8 57 TIA 24 41 1005-3981 JÄTVIÄSJÄUT >. i ,Va erat 7005 —| Oo 1085-1061 28 - a) 37 5 575): 1345