SOU 1926:17
Betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri
N +” (;(
oå (» _ CDL"
&( 4. 101?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
En 7 . '.
mew-ng—v. vw . ,,
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL LAG
ANGÅENDE
OCH FYLLERI
AVGIVET AV ' .
"särskilt tillkallade sakkunniga;
x
den 30 september 1926.
kila allmän lagstiftning rörande arbegitidens begräns-
ing, sammanställda inom sdcialstyrelson. Bihang 2 till yrelsens den 2 november l926 avgivna betänkande
Etc! ;jörslag t1ll reviderad lag om arbetarskydd.
Etac. (4). 2115. S. ';Betiinknnde angående de icke rättsbildade domsagobiträ-
av'lönin'gs'förhållanden och anställningsvlllkor. Nor-
KOlt översikt av dess historia, 8rörelse och
' isation. Av M. Marcus. 'liden. (8),6 s. Fi.
: 'är Utredmug angående det svenska skolväsendets organisa- * Norstedt. vii, 462, 101 9 E.
M.. angående tätare Jtingssnmmanträden i härads-
n. Norstedt. 28 s. Ju.
tinkunde och förslag. avgivet den 12 maj 1926 av de
kt kungl. brev dun 18 juni 1925 tillkallade sak-
kunniga för förenkling av förvnltningsorganisatione-n vid m_ns högre och lägre tmppförband. Norstedt. vi, 222
”' åeånknnde med förslag till lag om ändrad lydelse av
. vissa—delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt i fast egendom. Norstedt. 346 s. Ju.
9.
' 10.
11.
12.
14.
lå.
16.
17.
, ? Om särskild tryckort ei angivee, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med tet'stil utgöra begynnel'seb _ departement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eckleslutikdepartementehglo. = Jordbmksåepaäemepåå. ku göre-Isen den 3 febr. 1922 ang. statens. offentliga utredningen yttre anordning (nr se) ntglvns ntrodnl
Betänkande med förslag till lag om behandling" av vissa nrbetsovilltga och sambällsvådlfga m. li. författningar. Norstedt. x, 184 5. S., . Betänkande med förslag angående gymnastiska central- institutets verksamh'et och därmed sammanhängande' frågor. Norstedt. vi, 141 s. E. * Betänkande och förslag till förenkling av organisation. och förvaltning & dottens stationer och varv samt örlogsf depån i Göteborg. Del 1. Flottans varv. Beckman. 148 e 0.
Förslag till handbok för svenska kyrkan. Uppsala, Alm- qvist & Wiksell. xij, 402 s. E. Normalbestämmelser för leve runs och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och armerad betong (betongbestämmelser), andra upp- lagan inmte tilläggsbestämmelser. Norstedt. 44 5. K. Tilläggsbestammelser (tillägg nr 1) till de den 27 mars 1924 fastställda normalbestiimmeleer för leverans och provning uv cement (cementbcstdmmelser). Särtryck ur 1926: 13. Norstedt. 2 5. K. Betänkande med förslag till lag angående uppsikt å. vissa . jordbruk. Norstedt. (2), 72 s. Ju. Betänkande och förslag angående ordnandet av bangårda- törhållandena i Göteborg. Göteborg, Handelstidningen'. vi, 90 s. 15 pl. K. Betänkande med för slag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri. Idun. lv, 155 s. Ju.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926:17.
J U S'T 1171 E D E P A.R T E NIEZDJT'E T
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL LAG
ANGÅENDE
ÅTGÄRDER MOT DRYCKENSKAP OCH FYLLERI
.AVGIVETAV särskilt tillkallade sakkunniga den 30 september 1926.
STOCKHOLM 1926 KUNGL. novsoxravcxemsr moss TRYCKERI A.-B.
267875
Till Herr statsrådet och chefen för jzcstlt'iede'pa-rtementet.
Genom nådigt beslut den 16 oktober 1925 bemyndigade Kungl. Maj : t chefen för justitiedepartementet dels att tillkalla högst fyra personer att såsom sak- kunniga inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om ändrade lagbestämmelser till motverkande av fylleri och dryckenskap jämte de åtgärder i övrigt, som i sådant syfte kunde finnas erforderliga, dels ock
att förordna en av de sakkunniga att i egenskap av ordförande leda de sak- kunnigas arbete. Med stöd härav kallade dåvarande statsrådet och chefen för just-itiedepartementet genom skrivelse samma dag undertecknade, ledamö— terna av riksdagens första kammare hovrättsrådet Karl Johan Ekman och professorn Daniel Alfred Petrén samt hyråchefen Eric Gustaf Uno VVijkmark, jämte polisdomaren i Stockholm Einar Wilhelm Willers att såsom sakkun- niga inom justitiedepartementet verkställa ifrågavarande utredning samt upp— drog åt undertecknad Ekman att i egenskap av ordförande leda de sakkun— nigas arbete. Polisdomaren Willers har sedermera, på grund av styrkt sjuk- dom, sökt och erhållit entledigande från uppdraget från och med den 15 januari 1926, efter vilken tid de sakkunniga utgjorts av allenast underteck- nade Ekman, Petrén och Wijkmark.
Förutom det i statsrådet den 16 oktober 1925 förda protokoll med däri angivna riktlinjer för de sakkunnigas arbete har till de sakkunniga remit— terats en av Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning den 28 april 1926 till Kungl. Maj:t ingiven underdånig framställning i ämnet (Bil. I); varjämte under hand till de sakkunniga överlämnats en den 23 april 1926 dagtecknad skrift från >>Systembolagsföreningarnas förtroende— nämnd», innehållande vissa i frågan uttalade önskemål (Bil. II).
Arbetet påbörjades av undertecknad Ekman den 9 november och av de övriga sakkunniga den 16 november 1925.
För inhämtande av närmare kännedom om vissa detaljer rörande vården av alkoholister hava, med tillstånd av chefen för justitiedepartementet, besök gjorts å statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn den 2 samt å. Göte— , borgs stads vårdanstalt för alkoholister å Lerjeholm den 4 juli 1926.
Efter fullgjort arbete få de sakkunniga härmed Vördsamt överlämna sitt betänkande jämte förslag till följande lagar och författningar:
1) Lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri; 2) Lag om ändrad lydelse av 33 å i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården; 3) Förordning om ändrad lydelse av 17, 22, 28, 34, 55, 56, 64 och 65 åå i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdryck'er;
4) Förordning om ändrad lydelse av 8, 10, 13, 14, 15, 20 och 22 åå i för— ordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka;
5) Lag om ändrad lydelse av & 18 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;
6) Lag om ändrad lydelse av åå 16 och 36 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad;
7) Instruktion för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården; 8) Ändringar i kungörelsen den 17 juni 1916 angående vissa. handlingar, som omförmälas i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister.
Särskilt yttrande av undertecknad Petrén bifogas. Stockholm den 30 september 1926.
K. J. EKMAN. ALFRED PETREN. ERIC WIJKMARK.
FÖRSLAG
Förslag nu LAG
om åtgärder mot dryckenskap och fylleri.
Med upphävande av förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841 (nr 58), 18 kap. 15 & strafflagen, lagen om behandling av alko- holister den 30 juni 1913 (nr 102) samt 35 och 40 %% i förordningen angående försäljning av rusdrycker den 14 juni 1917 (nr 340) förordnas härigenom som följer:
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 &.
Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker på sätt och under omständigheter, som i denna lag omförmäles, då må, i den ordning här nedan stadgas, åt- gärder från det allmännas sida mot. honom vidtagas för hans återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
2 &.
Med alkoholhaltiga drycker förstås i denna lag spritdrycker och vin även- som sådana maltdrycker, vilka hålla mer än en och åtta tiondels viktprocent- alkohol.
Vad i denna lag sägs om alkoholhaltiga drycker gäller även beträffande andra rusgivande medel, vilka användas såsom ersättningsmedel för sådana drycker.
2 KAP. Om nykterhetsnämnd, dess uppgifter och befogenhet.
35.
1 mom. I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd. Nykterhetsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, ut— göras av kommunens fattigvårdsstyrelse; hörande i sådant fall kommunen
utse lämplig person bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter att för den tid, han är vald till ledamot, inom styrelsen bereda de ärenden, som ankomma på nyk- terhetsnämnds prövning.
2 mom. Särskild nykterhetsnämnd må tillsättas, i fall så prövas lämpligt, i stad av stadsfullmäktige och i landskommun av kommunalfullmäktige eller, där fullmäktige ej finnas, i stad av allmän rådstuga och på landet av kom- munalstämma.
Om särskild nykterhetsnämnds sammansättning, val av ledamot och supp— leant däri, ledamots och suppleants tjänstgöringstid, avgång och rätt att av— säga sig uppdraget, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för nämndens arbete, avgivande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers fö; rande, redovisning samt ledamots ansvarighet äger för annan ort än Stock- holm vad om fattigvårdsstyrelse finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla för Stockholm de bestämmelser, Konungen på förslag av stadsfullmäk- tige meddelar.
Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande i nämn- den, skall ofördröjligen insändas i Stockholm till överståthållarämbetet och å annan ort till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i läns- kungörelserna.
3 mom. Beslutar kommun, inom vilken särskild nykterhetsnämnd blivit till- satt, att sådan särskild nämnd icke längre skall därstädes finnas, må be- slutet därom ej träda i tillämpning förr än vid utgången av det år, under vilket nästa allmänna val till fattigvårdsstyrelse äger rum; skolande i sådant fall vid nämnda tidpunkt uppdraget upphöra jämväl för de ledamöter, vilka valts för längre tid.
45.
Nykterhetsnämnden har att övervaka nykterhetstillståndet inom kom- munen.
Nämnden åligger därvid särskilt: att, på sätt i denna lag stadgas, upptaga och handlägga frågor om åtgärder från det allmännas sida mot dem, vilka göra sig skyldiga till missbruk av alkoholhaltiga drycker, för deras återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt ;
att öva uppsikt över försäljningen av alkoholhaltiga drycker; att genom upplysningar och råd till försäljare av alkoholhaltiga drycker söka förebygga missbruk av sådana drycker;
att, då nämnden erhållit kännedom om att oordningar förekommit å plats, där alkoholhaltiga drycker försäljas, eller att olaga tillverkning eller för- säljning av sådana drycker ägt rum, därom göra anmälan hos vederbörande polismyndighet för åtals anställande eller, därest annan författningsenlig åtgärd anses böra ifrågakomma, hos länsstyrelsen, eller ock i stad hos magi— straten och på landet hos kommunalnämnden, för sådan åtgärds vidtagande;
att bereda de ärenden rörande nykterhetstillståndet inom kommunen, vilka av kommunens fullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna råd- stugan i stad eller kommualstämman på landet till nämnden remitteras; samt
att till nämnda fullmäktige eller allmänna rådstugan eller kommunalstäm- man göra framställning om vidtagande av åtgärder till nykterhetens befräm- jande och avgiva årlig berättelse angående sin verksamhet och över nykter- hetstillståndet inom kommunen.
öå.
Om rätt för nykterhetsnämnd eller av sådan nämnd utsett ombud att hos bolag eller annan, som idkar detaljhandel med rusdrycker, erhålla erforder- liga upplysningar och taga del av handelsböcker med tillhörande verifikatio— ner ävensom att hos bolag, varom nyss nämnts, taga kännedom om därstädes förda förteckningar över personer, vilka äga rätt att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker, eller beträffande vilka hinder däremot förefinnes, samt om befogenhet för ordförande i nykterhetsnämnd eller annan i hans ställe utsedd ledamot av nämnden att närvara vid sammanträden med försäljnings- bolags styrelse och deltaga i dess överläggningar är särskilt stadgat.
65.
1 mom.. Brukar någon, som vistas inom kommunen eller där äger hem- ortsrätt, alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra, och sådant förhållande blivit genom undersökning av nykterhetsnämnden be- styrkt, bör nämnden
dels söka att, i den mån så lämpligen kan ske, genom personlig inverkan förmå honom att återgå till ett nyktert och ordentligt levnadssätt,
dels antingen själv förordna, att under viss tid, högst tre år från beslutets dag, rusdrycker icke må till honom utminuteras, eller ock hos vederbörande försäljare av rusdrycker eller andra alkoholhaltiga drycker hemställa, att under viss av nämnden fastställd tid, högst tre är, sådana drycker ej måtte till honom utlämnas. '
Åtgärd, varom nu är sagt, må vidtagas endast efter anmälan från kommu- nalnämnd, fattigvårdsstyrelse, kyrkoråd, skolråd, folkskolestyrelse, barnavårds- nämnd, hälsovårdsnämnd, polismyndighet, präst, läkare, lärare i allmän tjänst eller anhörig eller närstående till den, åtgärden gäller, eller ock efter anhållan av denne.
Har nämnden i avseende å någon förordnat, att rusdrycker icke må till honom utminuteras, åligger det nämnden att ofördröjligen till det bolag för försäljning av rusdrycker, vilket är att anse såsom hans hemortsbolag, med- dela uppgift därom och om beslutets giltighetstid. Det åligger nämnden att hålla förteckning över dem, rörande Vilka förordnande, varom nu är sagt, meddelats. "
2 mom. Över beslut, varigenom nämnden i avseende å någon förordnat, att rusdrycker icke må till honom utminuteras, må besvär inom trettio dagar från delfåendet anföras hos länsstyrelsen, men beslutet gånge icke desto mindre i verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
75.
Finnes någon, som är hemfallen åt dryckenskap, böra förklaras omyndig, eller erfordras förmyndare för barn till någon, som på grund av förhållande, varom nu sagts, ej själv kan vara förmyndare för dessa, har nykterhetsnämnden att hos vederbörande överförmyndare göra anmälan härom för den åtgärd, som kan på överförmyndaren ankomma.
8å.
Är någon hemfallen åt dryckenskap och finnes han i följd därav 1) vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller 2) uppträda på ett för omgivningen grovt störande sätt, eller 3) utsätta hustru eller barn, som han är skyldig försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller
4) ligga fattigvården, sin familj eller annan närstående till last; eller har någon, som är hemfallen åt dryckenskap, under de senaste två åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri,
äger nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas eller äger hemorts— rätt, att, då förhållande, varom ovan förmäles, kommit till nämndens känne- dom, ställa honom under övervakning, på sätt i 10 % sägs.
Över beslut härom må. besvär inom trettio dagar från delfåendet anföras hos länsstyrelsen, men beslutet gånge icke desto mindre i verkställighet, där ej länsstyrelsen ann'orlunda förordnar.
95.
Övervakning, varom i 8 & sägs, utövas av nämnden genom någon dess leda- mot eller annan därtill av nämnden utsedd person (övervakare); dock att nämnden, om den så finner lämpligt, må kunna uppdraga åt för uppgiften lämpad förening eller stiftelse att handhava övervakningen och utse över- vakare.
10 5.
Är någon ställd under övervakning, åligger det övervakaren att söka 1) bibringa honom insikt om faran av fortsatt alkoholmissbruk; 2) förmå honom att avhålla sig från besök å lokaler, där alkoholhaltiga drycker försäljas, ävensom från umgänge med personer, som missbruka Så- dana drycker;
3) medverka till hans intagande i nykterhetsförening, därest han bibringats den härför erforderliga personliga övertygelsen;
4) förhjälpa honom, därest han är arbetslös, till anställning hos lämplig person eller bereda honom, därest det för minskande av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga drycker erfordras, ombyte av verksamhet eller vistelseort;
5) förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter- eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt, varå i sådant fall anvisning bör honom länmas;
6) vidtaga andra åtgärder i syfte att förmå honom att övergå till ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
11 5.
o
Övervakningen skall, därest icke intagning a allmän anstalt för Vård av alkoholister mellankommer, fortgå under den tid nykterhetsnämnden, med hän— syn till den övervakades föregående liv och hans uppförande under övervak— ningen, bestämmer, dock ej utöver ett år, där ej särskilda omständigheter göra en längre övervakning erforderlig, i vilket fall övervakningstiden må utsträckas till högst två år.
Ej må nämnden, utan att särskilda skäl därtill äro, besluta om övervak- ningens upphörande, förr än densamma fortgått sex månader.
12 5.
1 mom. Därest den övervakade icke genom åtgärder, som i 10 & omförmälas, kan förmås att återgå till ett nyktert och ordentligt levnadssätt, äger nykter- hetsnämnden att hos länsstyrelsen göra ansökning om förordnande, att han skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister.
Även utan föregående övervakning må sådan ansökning göras beträffande åt dryckenskap hemfallen person, som finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, samt rörande annan åt dryckenskap hemfallen person, å vilken 8 5 är tillämplig, därest det uppenbarligen saknas utsikt att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt levnadssätt
.? mom. Därest i fall, som i 1 mom. andra stycket först sägs, faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut i anledning av ansökning, som där omförmäles, icke utan våda kan avvaktas, har nämnden att till vederbörande polismyndighet göra hemställan om hans omedelbara omhändertagande, på sätt i 23 5 2 mom. sägs.
13 &.
Nykterhetsnämnd äger att åt ett inom nämnden valt utskott, bestående av minst tre ledamöter jämte erforderligt antal suppleanter, uppdraga att å nämndens vägnar besluta i frågor, som i 6, 7, 8 och 12 åå omförmälas.
Är ärende, som nu sagts, så brådskande, att tiden icke medgiver samman-
kallande av nämnden eller utskottet, om sådant finnes, må nämndens ordfö— rande meddela beslut å nämndens vägnar.
Beslut, som sålunda fattats av utskottet eller av ordföranden ensam, skall vid nämndens nästa sammanträde anmälas och i dess protokoll antecknas.
14 &.
1 mom. Har framställning om övervakning, som i 8 & sägs, hos nykterhets- nämnden gjorts av förmyndare eller god man för en åt dryckenskap hem- fallen person, eller av sådan persons make, föräldrar, barn eller syskon, eller, där hans barn ej uppnått myndig ålder, av förmyndaren för dessa, men nämnden icke inom två månader vidtagit åtgärd i anledning av framställ- ningen, må sökanden hos länsstyrelsen äska förständigande för nämnden att vidtaga sådan åtgärd.
2 mom. Har framställning om ingivande till länsstyrelsen av ansökning, varom i 12 5 1 mom. förmäles, hos nykterhetsnämnden gjorts av någon av de i 1 mom. här ovan omförmälda personer, men nämnden avslagit framställ- ningen, eller ej i fall, som i 12 5 1 mom. andra stycket sägs, inom två måna- der, men eljest inom sex månader vidtagit den äskade åtgärden, äger den, som hos nämnden gjort dylik framställning, att själv göra ansökning om för— ordnande, att den åt dryckenskap hemfallne skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister. '
15 %.
Då någon blivit intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister, bör nyk- terhetsnämnden, i syfte att söka undanröja de hinder för hans återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt, vilka förhållandena i hans omgivning kunna erbjuda, låta sig angeläget vara att under den tid, han vistas å anstal- ten, uppehålla förbindelse med hans familj eller närmaste anhöriga och därvid tillhandagå med råd och upplysningar samt, där omständigheterna det på- kalla, biträda med framställningar till fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller annan myndighet.
16 &.
Beslutar styrelsen för allmän anstalt för vård av alkoholister, att därifrån utskriven person skall, på sätt i 43 & sägs, stå under övervakning av nykter— hetsnämnd, åligger det nämnden att ombesörja övervakningen i enlighet med de föreskrifter och villkor, som styrelsen vid utskrivningen eller därefter be- stämmer, och med iakttagande i övrigt i tillämpliga delar av vad i 9 och 10 %% är stadgat.
17 &.
Nykterhetsnämnd äger att när som helst kalla den, rörande vilken anmälan till nämnden gjorts eller vilken står under dess övervakning, till inställelse inför nämnden eller inför övervakaren.
Hörsammas ej sådan kallelse, äger nämnden att hos polismyndigheten i orten begära handräckning för hans inställande.
18 %.
Kallas någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till inställelse inför nykterhetSnämnden för att höras i ärende, som ankommer på nämndens prövning, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav, Utebliver han utan laga förfall, skall han böta fem kronor till kommunens kassa och tillhållas av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga etthundra kronor, att inställa sig. Kan den tredskande ändå ej förmås till inställelse, må nämnden lita länsstyrel- sen till.
19 5.
Nykterhetsnämnden bör låta sig angeläget vara att söka samarbete med fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd samt andra myndigheter, institutio- ner och föreningar i alla de fall, då deras medverkan kan äga betydelse för fullföljandet av de uppgifter, som påvila nämnden. Särskilt böra nykterhets- nämnderna i olika kommuner bistå varandra.
20 &.
Ej må någon truga eller förleda den, som honom veterligen står under över- vakning av nykterhetsnämnd, att förtära alkoholhaltiga drycker eller lämna honom eller eljest förhjälpa honom att åtkomma sådana drycker.
Förseelse härutinnan skall nämnden, efter därom erhållen kännedom, oför- dröjligen hos vederbörande åklagare till åtal anmäla. '
3 KAP.
Om anstaltsvård av alkoholister.
21 %.
1 mom., Allmän anstalt för vård av alkoholister är antingen av staten för sådant ändamål upprättad anstalt eller ock av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan för enahanda ändamål anordnad anstalt, vilken av Konungen erkänts såsom allmän. Sådant erkännande kan när som helst åter- kallas.
Anstalt, som här sägs, skall stå under ledning av en styrelse. Konungen meddelar för varje särskild anstalt närmare bestämmelser angående dess verk- samhet.
Anstalterna skola stå under uppsikt av den myndighet, som Konungen be- stämmer.
2 mom. Huru i vissa fall anstaltsvård av alkoholister i enlighet med be- stämmelserna i denna lag må kunna äga rum å arbetshem, som omförmäles i 33 å i lagen om fattigvården, därom förordnar Konungen. Beträffande be- handlingen av åt dryckenskap hemfallen person, som intagits å sådan anstalt, gäller i tillämpliga delar vad i denna lag är stadgat om behandlingen av person, som intagits å allmän anstalt för vård av alkoholister.
22 5.
1 mom. Ansökning, som i 12 ä 1 mom. sägs, skall innehålla fullständig redogörelse för de av nykterhetsnämnden i ärendet gjorda undersökningar och för de övriga åtgärder, som enligt 10 & må hava vidtagits. Vid ansök- ningen skola fogas prästbevis enligt av Konungen fastställt formulär samt ut- låtande av legitimerad läkare, avfattat enligt av Konungen meddelade anvis- ningar och grundat på undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens ingivande.
Ansökning, som i 14 5 2 mom. sägs, skall vara ställd till länsstyrelsen och inlämnas till nykterhetsnämnden inom tolv månader efter det där omförmäld framställning hos nämnden gjorts; och åligger det nämnden att till länssty- relsen ofördröjligen insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande, vilket tillika skall innefatta redogörelse för de undersökningar och övriga åtgärder, som av nämnden jämlikt 10 & vidtagits, samt, om dylika åtgärder ej förekommit, upplysning om skälen därtill. Vid ansökningen skola vara fogade prästbevis och läkarutlåtande, som nyss är sagt.
2 mom. Hava prästbevis och läkarutlåtande ej bifogats ansökningen, varde denna ej upptagen till prövning, med mindre sådant fall föreligger, som i 23 5 1 mom. första eller andra stycket sägs.
Är förebragt utredning bristfällig, skall länsstyrelsen lämna sökanden till-- fälle att avhjälpa vad sålunda brister.
Upptages ej ansökningen, skall länsstyrelsen meddela sökanden skriftligt besked därom.
23 &.
1 mom. Är åt dryckenskap hemfallen person farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må ansökning om förordnande att han skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister jämväl göras å landet av landsfiskal samt i stad av vederbörande polismyndighet-. Ansökningen skall innehålla en fullständig redogörelse för de av polismyndigheten i ärendet inhämtade upp- lysningar samt vara åtföljd av prästbevis och läkarutlåtande, som i 22 & sägs, om dylika handlingars anskaffande kan utan våda avvaktas.
Vad nu är stadgat gäller även för det fall, att åt dryckenskap hemfallen person, som under de senaste två åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri, stryker omkring från en ort till en annan utan syssel- sättning, varigenom han må antagas kunna förskaffa sig sitt uppehälle, och
utan att, såvitt omständigheterna ädagalägga, söka arbete eller eljest söka efter förmåga årligen försörja sig.
2 mom. Därest i fall, som i 1 mom. första stycket avses, faran är så över- hängande, att åtgärd, som ankommer på länsstyrelsen, ej utan våda kan av- vaktas, eller sådant fall är för handen, som i 1 mom. andra stycket sägs, har polismyndigheten att tillsvidare på lämpligt sätt omhändertaga den åt dryc- kenskap hemfallne; åliggande det polismyndigheten att, därest ansökning om förordnande, att han skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister, ej redan gjorts, ofördröjligen till länsstyrelsen insända sådan ansökning.
3 mom. Åtgärd, varom i 1 och 2 mom. sägs, må kunna vidtagas jämväl för det fall, att till polismyndighet ingiven anmälan återtagits.
4 mom-. För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen förordna lämplig polisman att fullgöra vad enligt denna lag åligger landsfiskal.
24 &.
Har åt dryckenskap hemfallen person, som är häktad för brott, i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid brottets begående icke kunnat till ansvar fällas, men är han, vid tiden för målets avgörande, icke i behov av vård å sinnes- sjukhus, må länsstyrelsen, därest 8 5 är på honom tillämplig, kunna, även utan att ansökning därom av polismyndighet eller annan gjorts, förordna, att han skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister.
I fall, som här sägs, äger länsstyrelsen föreskriva, att den åt dryckenskap hemfallne skall, i avvaktan på beslut i ärendet, i häktet kvarstanna eller på annat lämpligt sätt omhändertagas.
25 5. -
Har ansökning om förordnande angående intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister i behörig ordning gjorts, låte länsstyrelsen ofördröjligen ansökningshandlingarna delgivas den, vilken ansökningen gäller, samt., då fråga är om person, som har god man eller förmyndare, jämväl gode mannen eller förmyndaren, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen, vid äventyr om det försummas att målet ändock av— göres. Finner länsstyrelsen part böra lämnas tillfälle att yttra sig över hand- ling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, har läns- styrelsen att, enligt vad nu är sagt, låta delgiva sådan handling.
Äskar part, att angående uppgivna omständigheter någon skall vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är förhöret icke uppenbarligen onödigt, skall länsstyrelsen förordna om sådant förhör vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer, samt meddela föreskrift om vad parterna med avse- ende å förhöret hava att iakttaga. Är anledning befara att den, vars intagning å anstalt ifrågasättes, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller föreligger fall, som i 23 $ 1 mom. andra stycket omförmäles, äger läns-
styrelsen även utan parts begäran förordna om vittnesförhör. Enahanda be- fogenhet äger länsstyrelsen i fall, som i 24 & sägs.
26 5.
Finner länsstyrelsen, då enskild person är sökande, erforderliga åtgärder enligt 10 & icke hava vidtagits, må länsstyrelsen förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och" det genom dem vunna resultatet.
27 &. Är anledning antaga, att den som ansökningen avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må återkallelse av ansökningen ej utgöra hinder för länsstyrelsen att fortsätta med målets handläggning.
28 5.
Är den, ansökningen avser, uppenbarligen farlig för annans personliga säker— het eller eget liv, eller gäller ansökningen person, som i 23 5 1 mom. andra stycket omförmäles, må, även innan han blivit hörd i målet, länsstyrelsen, när skäl därtill äro, gå i författning om att han, i avbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages å allmän anstalt för Vård av alkoholister, eller om plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, föranstalta om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt, där ej vederbörande polis- myndighet, jämlikt 23 5 2 mom., därom dragit försorg.
29 &.
Slutligt beslut i mål om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister skall genom länsstyrelsens försorg ofördröjligen delgivas ej mindre nykterhetsnämnden och, där annan än nämnden är sökande, denne, än även den, vilken beslutet gäller.
30 5.
Vid slutligt beslut i mål, varom i 29 & sägs, äger länsstyrelsen, när skäl därtill äro, förordna, att beslutet må gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.
31 &.
Därest slutligt beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister grundats på omständighet, varom i 23 & 1 mom. första eller andra stycket sägs, har länsstyrelsen att föranstalta om hans intagande å sådan anstalt, så snart plats kan beredas. Kan plats å dylik anstalt ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen, när skäl därtill äro, att draga försorg om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre månader.
Vad nu är sagt gäller även för det fall, att beslutet om intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister meddelats jämlikt 24 &.
32 &.
I andra fall, än i 31 & sägs, tillkommer det den, som gjort ansökning om förordnande angående någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoho- lister, att, sedan slutligt beslut härom meddelats, föranstalta om hans inta— gande å sådan anstalt. Framställning härom skall, utom i fall som i 34 & sägs, göras senast inom tre månader efter det beslutet om intagandet vunnit laga kraft.
I avvaktan på att intagning sker äger nykterhetsnämnden att låta den, beslutet gäller, stå under övervakning, som i 8 & sägs.
33 5. Har plats å allmän anstalt för vård av alkoholister icke kunnat beredas inom sex månader, efter det beslutet om intagande å dylik anstalt vunnit laga kraft, vare beslutet, utom i fall som i 34 & sägs, förfallet.
34 &.
Därest, efter det länsstyrelsen meddelat beslut om någons intagande å all- män anstalt för vård av alkoholister, omständigheter framkommit, som giva grundad anledning till antagande. att även utan sådan åtgärd det därmed åsyftade ändamålet skall kunna vinnas, äger länsstyrelsen meddela anstånd tills vidare med beslutets verkställande, därest nykterhetsnämnden, innan den i 32 & omförmälda tid gått till ända, därom gör hemställan. Finner nykterhets— nämnden, efter det anstånd meddelats, nödigt, att intagande å anstalt sker, göre hos länsstyrelsen hemställan om förordnande, att beslutet skall verkställas.
Då anstånd meddelas, skall den, beslutet gäller, stå under övervakning, som i 8 & sägs.
Har i fall, som här sägs, intagandet ej skett inom ett år efter det först om— förmälda beslutet vunnit laga kraft, vare det beslut förfallet.
35 5.
Vill någon, som är hemfallen åt dryckenskap, frivilligt ingå å allmän an— stalt för vård av alkoholister, må han, efter därom vederbörligen gjord fram— ställning, å sådan anstalt intagas i den mån utrymmet det medgiver samt under villkor, att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna å anstalt, varom i denna lag förmäles, under viss tid, minst sex månader. Har han god man eller för- myndare, erfordras dennes samtycke.
36 &. Framställning om intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister, varom i 32 och 35 åå sägs, skall göras skriftligen och ställas till anstaltens före- ståndare.
Har myndighet förordnat om intagandet, sk'all framställningen vara åtföljd av förordnandet jämte de till grund för detsamma liggande handlingar i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Framställning enligt 35 5 skall vara åtföljd av där omförmälda förbindelse jämte prästbevis och läkarebetyg, som i 22 & sägs.
37 å. '
Har å allmän anstalt för Vård av alkoholister beretts plats för den, om vars intagande å dylik anstalt förordnande meddelats, men vägrar han att ingå å anstalten, äger länsstyrelsen eller polismyndighet i orten att efter framställning av den, på vilkens ansökning förordnandet meddelats, lämna handräckning för beslutets verkställande.
Har handräckning ej lämnats i fall, som i 34 5 sägs, inom ett är, men eljest inom sex månader efter det beslutet om intagande a anstalten vunnit laga kraft, vare det beslut förfallet.
38 5.
En var, som är intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister, skall vara skyldig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom, samt jämväl i övrigt vara underkastad föreskrifterna i det för anstalten gällande reglemente.
Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av den intagne avsändas eller emottagas med mindre anstaltens föreståndare haft tillfälle att om" med- delandet taga kännedom och tillåtit dess avsändande eller emottagande; dock må den intagne icke förvägras att till svensk myndighet avsända" skriftlig framställning, såvitt den är avfattad i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller annat skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast hans enskilda angelägenheter samt icke är ohöviskt eller innehåller något, varav ordningen eller säkerheten inom anstalten kan äventyras. Vill den intagne avsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras, skall, evad skriften är avfattad såsom brev eller ej, föreståndaren överlämna den till anstaltens styrelse, som har att bestämma, huruvida skriften får av- sändas; och må tillstånd vägras i varje fall, då skriften är av anstötligt innehåll eller dess offentliggörande eljest finnes olämpligt.
39 5.
Ej må någon truga eller förleda den, som är intagen å allmän anstalt för Vård av alkoholister, att förtära alkoholhaltiga drycker eller lämna honom eller eljest förhjälpa honom att ätkomma sådana drycker. Förseelse härutinnan skall anstaltens styrelse, efter därom erhållen känne- dom, ofördröjligen hos vederbörande åklagare till åtal anmäla,
40 &.
Den myndighet, som har att utöva uppsikt över de allmänna anstalterna för vård av alkoholister, äger förordna om överflyttning av intagen person från en anstalt till en annan. Konungen utfärdar de bestämmelser, som härvid skola lända till efterrättelse.
Förordnande, varom här sägs, må genast gå i verkställighet.
41 5. 1 mom. Den, som på grund av myndighets förordnande intagits å allmän anstalt för vård av alkoholister, må kvarhållas under en tid av ett år. Har
0
han före förordnandets meddelande vårdats a sådan anstalt, må han kvar— hållas under en tid av två är.
Där någon före förordnandets meddelande på grund av myndighets beslut varit minst tre gånger intagen å allmän anstalt för Vård av alkoholister, men återfallit i dryckenskap inom tre månader efter det han sista gången därifrån utskrivits, må han kvarhållas å anstalten, intill dess grundad anledning före- ligger till antagande, att han skall föra ett nyktert och ordentligt liv.
Vid beräkning av tid, som i första stycket avses, skall den tid inräknas, under vilken vederbörande varit enligt 28 & intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister eller jämlikt 23 ä 2 mom. eller 24, 28 eller 31 & omhändertagits och vårdats på annat sätt.
2 mom.. Den, som på sätt i 35 % sägs frivilligt ingått å allmän anstalt för vård av alkoholister, må å sådan anstalt kvarhållas under den i där omför- mälda förbindelse angivna tid, dock högst två år.
3 mom. Varder någon, som är intagen å allmän anstalt för vård av alko- holister, överflyttad till straffanstalt för undergående av honom ådömt fri- hetsstraff eller fängelse, vartill böter eller viten förvandlats, skall den tid, han av sådan anledning varit frånvarande från alkoholistanstalten, ej med— tagas vid beräkning av den tid, under vilken han längst må kvarhållas.
4 mum. Avviker den å allmän anstalt för vård av alkoholister intagne från anstalten men varder dit återförd, skall den tid, han egenvilligt undandragit sig anstaltsvården, ej medtagas vid beräkning av den tid, under Vilken han längst må kvarhållas. '
Länsstyrelsen eller polismyndighet i orten har att meddela handräckning för hämtande av den, som avvikit från anstalt, varom nu är fråga.
42 5. 1 mom. Om utskrivning från allmän anstalt för vård av alkoholister till- kommer det anstaltens styrelse att förordna. Den myndighet, som har att utöva uppsikt över anstalterna, må ock för- ordna om utskrivning, jämväl om styrelsen avslagit framställning därom. 2 mom. Sedan den i 41 5 1 och 2 mom. för varje fall angivna tid tillända- gätt, skall den vårdade från anstalten utskrivas. Utskrivning må dock ske
tidigare, därest skäl föreligga till antagande, att den vårdade efter utskriv— ningen skall föra ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
Där så anses lämpligt må före utskrivningen viss tids försöksvistelse utanför anstalten (försökspermission) kunna medgivas. Denna tid skall inräknas i interneringstiden.
3 mom. Sedan beslut om utskrivning eller försökspermission fattats av än- staltens styrelse, har föreståndaren att därom, innan den vårdade lämnar anstalten, meddela underrättelse till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig, samt till myndighet, på vars framställning han intagits å anstalten, eller, där framställningen gjorts av enskild person, så vitt ske kan till denne.
43 5.
Den som utskrivits från allmän anstalt för vård av alkoholister vare, utom i fall som i 35 & sägs, under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst ett år, pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen eller därefter be- stämd kommun samt att underkasta sig- den tillsyn (övervakning) och de övriga villkor, som blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda. Konungen meddelar närmare föreskrifter om villkoren.
Vad nu är sagt gäller även om den, som försökspermitterats, under tiden för försökspermissionen.
44 5.
1 mom-. Fullgör ej den, som blivit från allmän anstalt för vård av alkoho- lister utskriven, vad honom jämlikt 43 5 under övervakningstiden åligger, må nykterhetsnämnden, där densamma finner det för hans återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt vara erforderligt, göra ansökning hos läns- styrelsen om förordnande, att han åter skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister. Ansökningen skall vara åtföljd av en noggrann redogörelse för, i vad män och på vilket sätt den utskrivne brutit mot de föreskrivna villkoren, samt för hans uppförande i övrigt under övervakningstiden.
Befinnes den utskrivne vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller stryker han sysslolös omkring, såsom i 23 5 1 mom. andra stycket sägs, må ansökning om hans återintagande jämväl göras å landet av landsfiskal samt i stad av vederbörande polismyndighet. Sådan ansökning skall innehålla en fullständig redogörelse för de av polismyndigheten i ärendet inhämtade upp— lysningar; och gäller i övrigt för dylikt fall vad i 23 ä 2 och 3 mom. är stadgat.
Vid ansökning, varom här ovan sägs, är ej nödigt foga prästbevis eller läkar- utlåtande.
2 mom. Förordnar länsstyrelsen om återintagning å allmän anstalt för vård av alkoholister, enligt vad i 1 mom. sägs, må anstånd med beslutets verkstäl- lande ej givas. I övrigt gäller för delgivning och verkställighet av sådant för- ordnande i tillämpliga delar vad i 29—33 åå samt i 36 och 37 åå är stadgat.
Undandrager sig den, som erhållit försökspermission från allmän anstalt för vård av alkoholister, den stadgade övervakningen eller bryter han eljest mot de föreskrivna villkoren, äger anstaltens styrelse besluta om hans återförande till anstalten. För beslutets verkställande äger länsstyrelsen eller polismyndig- het i orten att efter framställning av anstaltens styrelse eller dess föreståndare meddela handräckning. 46 5.
1 mom. Kostnad för vård, som meddelas på grund av bestämmelserna i 23 5 2 mom. eller 24, 28 eller 31 %, skall statsverket vidkännas. Vad sålunda stadgats ' skall gälla även beträffande vård åt här avsedd person, som lämnats honom, sedan han efter utskrivning blivit jämlikt 44 & 1 mom. återintagen å allmän anstalt för vård av alkoholister.
I annat fall än nu är sagt är den, på vilkens framställning någon intagits å allmän anstalt för vård av alkoholister, skyldig att svara för all vårdkost— nad så väl gentemot den anstalt, där intagning först ägt rum, som gent emot anstalt, till vilken överflyttning skett eller i vilken han efter utskrivning in- tagits enligt 44 % 1 mom.; dock att statsverket skall vidkännas kostnaden, därest den vårdade vid tiden, då ansökning om förordnande först gjordes, oavbrutet under minst fem år vistats utom kommun, å vilken kostnaden eljest skolat stanna.
2 mom. Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den, som åtnjutit vården, guldit vårdkostnaden, är han berättigad till gott- görelse av den vårdade.
Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden enahanda rätt, i den mån den icke finner skäl till eftergift. Har hela eller någon del av vård- kostnaden ej i sådan ordning återbekommits, äger kommunen att av lands- tinget undfå gottgörelse för hälften av den kostnad, som sålunda stannat på kommunen.
3 mom. Kostnad för handräckning enligt 37 5, 41 5 4 mom. andra stycket och 45 & bestrides av statsverket.
47 %.
I länsstyrelses eller uppsiktmyndighets beslut må ändring sökas hos Konun- gen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; dock vare klagan över beslut enligt 24 eller 28 & ej inskränkt till viss tid, och må över annat beslut, som länsstyrelsen meddelat under målets handläggning, särskild klagan 'ieke föras.
Besvär över länsstyrelsens beslut inlämnas till länsstyrelsen, som infordrar vederbörandes förklaring, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning, som kan vara erforder- lig, till vederbörande statsdepartement insänder samtliga målet rörande hand- lingar tillika med eget utlåtande.
4 KAP.
Ansvarsbestämmelser.
48 &.
1 mom. Överlastar sig någon av alkoholhaltiga drycker så, att av hans åt- börder eller uppträdande i övrigt eller av hans orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, att han är drucken, och träffas han i sådant tillstånd å allmän plats, eller å enskilt område där han olovligen eller utan giltig an- ledning uppehåller sig, straffes för fylleri med böter från och med fem till och med etthundra kronor. Äro omständigheterna försvårande, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor.
2 mom. Med allmän plats förstås i denna lag väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen be- fares eller där allmän marknad eller auktion hålles, eller järnvägståg, passa— gerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt, eller rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställ— ning pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller annat ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet.
49 &.
Begår någon brott i fylleri, må hans tillstånd ej lända honom till ursäkt, utan skall han vara underkastad, jämte det ansvar för fylleriförseelsen, som efter denna lag kan följa, alla de påföljder å brottet, som lag och författ— ningar i varje fall föreskriva.
50 5.
Förseelse, som i 20 eller 39 & omförmäles, straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor.
51 5.
Är någon inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän samman- komst eller förrättning synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker, må han genast avvisas.
52 &.
Anträffas någon överlastad av alkoholhaltiga drycker, såsom i 48 & 1 mom. sägs, å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän sam- färdsel eller eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auk- tion hålles, eller a intill sådan plats beläget enskilt område där han olovligen eller utan giltig anledning uppehåller sig, må han, när det för hans behöriga
vårdande finnes erforderligt, anhållas och i häkte eller annat tjänligt rum förvaras, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.
Gör han oljud eller förnärmar annans fred eller säkerhet eller uppträder eljest störande å allmän plats, som nu är nämnd, eller å därintill beläget enskilt områ— de, där han olovligen eller utan giltig anledning uppehåller sig, eller å allmänt ställe i övrigt, varom i 48 5 2 mom. förmäles, skall han ovillkorligen, på sätt ovan är sagt, omhändertagas.
Den anhållne skall, sedan det onyktra tillståndet upphört och förhör med honom kunnat hållas, försättas på fri fot, därest han ej av annan anledning efter lag må i häktet kvarhållas.
53 5.
Påträffas hos den, som anhålles för fylleri, alkoholhaltiga drycker, skall vad sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådö- mes för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda. omständigheter till annat föranleda.
Med det sålunda förverkade skall förfaras på sätt om försäljning eller för- störande av rusdrycker, vilka förklarats förbrutna, är särskilt stadgat.
54 &.
F.örbrytelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare; dock att där för- seelse, varom i 48 ä 1 mom. sägs, är begången å enskilt område, som icke är beläget intill allmän plats, varom i 52 & första stycket förmäles, förseelsen ej må av allmän åklagare åtalas, där den ej av den, som äger bestämma över om- rådet, till sådant åtal angives.
Åtalet anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett; likväl med iakttagande att, därest den, vilken angives för fylleri, jämväl tilltalas för, annat under fylleriet begånget brott, som enligt lag eller särskilda författningar tillhör viss domstol, eller angivelse för fylleri förekommer mot sådan person, som för brott bör av särskild domstol dömas, samma domstol har att till prövning upptaga åtalet för fylleriförseelsen.
55 5.
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom försäljningsbeloppet för för- verkat gods tillfalle kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt all- män strafflag.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till LllG om ändrad lydelse av 33 å i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 33 å i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattig— vården skall hava följande ändrade lydelse:
ass
1 mom. För omhändertagande ————— fastställt reglemente. 2 mom. Huru i vissa fall anstaltsvård av alkoholister i enlighet med vad därom är särskilt stadgat må kunna äga rum å arbetshem, som i 1 mom. omförmäles, därom förordnar Konungen.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till FÖRORDNING
om ändrad lydelse av 17, 22, 28, 34, 55, 56, 64 och 65 55 i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.
Härigenom förordnas, att 17, 22, 28, 34, 55, 56, 64 och 65 åå i förord- ningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker, skola hava följande ändrade lydelse.
17 &. 1. ————— 2 _____ 3. Över ansökning ————— sökta rättigheter. Över ansökning, som här sägs, skall ock nykterhetsnämnden höras.
21 22 5.
Där i något fall utskänkning av vin tillfälligtvis kan vara av omständig- heterna påkallad, må på därom gjord ansökning Konungens befallningsha- vande, sedan stadsfullmäktige eller kommunalstämma samt vederbörande nyk- terhetsnämnd blivit hörda, kunna ————— ej bifallas.
28 &. 2. Avskrift av tillståndsbevis skall Konungens befallningshavande till- ställa kontrollstyrelsen ävensom, i andra fall än som avses i 21 &, mägistraten eller kommunalnämnden och landsfiskalen i orten samt vederbörande nyk-
terhetsnämnd. Vad ————— i Stockholm. Om beslut _____ tillstånd. 34 &. Rusdrycker må icke utminuteras till 1. den, som ————— alkoholhaltiga drycker;
9. samt den, angående vilken nykterhetsnämnd, enligt vad särskilt är stad- gat, förordnat, att rusdrycker icke mä till honom utminuteras, under den tid
beslutet avser.
Vad under ————— klagan upphävt. 55 % 1. — —— _ ————————————————————— 2. Vid offentligt ————— för särskilt tillfälle, som icke kan antagas under årets lopp med någOn regelbundenhet återkomma, medgiva — — —— — — förbudet. 56 & 1. ——————————————————————— 2. ——————————————————————— 3. Där särskilda omständigheter ————— , äger Konungens befall-
ningshavande efter framställning i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds och veder- börande nykterhetsnämnds hörande därom förordna.
64 5.
Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen, på sätt därom är särskilt stadgat.
65 g.
1. Bolag och innehavare av från bolag överlåten rättighet vare pliktiga tillhandagå nykterhetsnämnd i kommun, där försäljningen bedrives, eller av
nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar samt att hålla sina han- delsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för nämnden eller sådant ombud.
Bolag vare ock på anfordran skyldigt låta vederbörande nykterhetsnämnd eller av sådan nämnd utsedd person taga del av de i 41 och 44 åå omför- mälda förteckningar. Består i 41 & omförmält hinder mot utminutering av rusdrycker till viss person däruti, att han blivit sakfälld för fylleri, äger nämnden eller dess ombud jämväl taga del av förefintliga uppgifter angående antalet gånger, då han blivit sakfälld, ävensom tiden och orten härför.
2. Ordföranden i nykterhetsnämnden i kommun, där detaljhandel med rusdrycker bedrives av bolag eller innehavare av från bolag överlåten rättig- het, eller ock annan i ordförandens ställe utsedd ledamot av nämnden äger närvara vid sammanträden med bolagets styrelse med rätt att beträffande ärenden, som beröra nämndens verksamhetsområde, deltaga i överläggningarna, men ej i besluten.
Denna förordning träder i kraft den
Förslag till FÖRORDNING
om ändrad lydelse av 8, 10, 13, 14, 15, 20 och 22 55 i förordningen den 11 juli 1919 (n:o 406) angående försäljning av pilsnerdricka.
Härigenom förordnas, att 8, 10, 13, 14, 15, 20 och 22 åå i förordningen den 11 juli 1919 (n:o 406) angående försäljning av pilsnerdricka skola hava föl- jande ändrade lydelse:
8 &.
1. ———————————————————————
2. Ansökan ————— skälen därför.
Över ansökan, som här sägs, skall ock nykterhetsnämnden höras.
I Stockholm ————— tillämpning.
3. ——————————————————————— 10 5.
1. Försäljning genom kringföring ————— , därest Konungens befall-
ningshavande på gjord ansökning och efter nykterhetsnämndens samt, där fråga är om annan stad än Stockholm, magistratens hörande, därtill meddelar tillstånd.
13 5 1. _ —————————————————————— 2. ________________________ 3. Över ansökning ————— anses nödiga. Över ansökning, som här sägs, skall ock nykterhetsnämnden höras. I Stockholm ————— tillämpning. 4. ——————————————————————— 5. ——————————————————————— 6. ——————————————————————— 14 %. Konungens befallningshavande må ————— nödigt. Tillstånd till utskänkning å järnvägsstation _____ innan tillfälle att i ärendet avgiva yttrande lämnats ej mindre, i stad magistrat och stads- fullmäktige samt få. landet kommunalnämnd och kommunalstämma, än även
vederbörande nykterhetsnämnd; dock att. _____ i Stockholm. 15 5. 1. ________________________ 2. ——————————————————————— 3. Över de av ————— meddelats. Underrättelse om ————— tillställas vederbörande polismyndighet, nyk-
terhetsnämnden samt å landet jämväl kommunalnämnden.
20 5 1. ——————————————————————— 2. ——————————————————————— 3. Där omständigheterna ————— icke bifallas. Över framställning, varom här sägs, skall ock nykterhetsnämnden höras. Nödvändiggöra ————— förordnande. 4,_ ________________________ 22 ä.
1. Pilsnerdricka må icke å försäljningsställe utlämnas till den, som syn- barligen är berörd av starka drycker eller som veterligen gjort sig känd för att missbruka sådana, ej heller till den, som skäligen kan antagas ej hava fyllt aderton år.
Denna förordning träder i kraft den
Förslag ml LAI?
om ändrad lydelse av 5 18 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunal- styrelse på landet.
Härigenom förordnas, att & 18 i förordningen den 21 mars 1862 om kom— munalstyrelse på landet skall hava följande ändrade lydelse:
& 18.
De ärenden ————— utsedda personer.
Över ärende, som berör nykterhetstillståndet inom kommunen, skall kommu- nens nykterhetsnämnd höras, även om ärendet i övrigt bör av annan nämnd eller styrelse beredas. .
Val må dock ————— biträda ordföranden.
Denna lag träder i kraft den
Förslag tm
ILAG
om ändrad lydelse av åå 16 och 36 i förordningen den 21 mars 1862 om ' kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att åå 16 och 36 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad skola hava följande ändrade lydelse:
& 16. Ej må ärende ————— utsedda personer. Över ärende, som berör nykterhetstillståndet i staden, skall stadens nykter- hetsnämnd höras, även om ärendet i övrigt bör i annan ordning beredas. Skola två eller flera ————— ökat med 1.
& 36. Vid stadsfullmäktiges sammanträde ————— utsedda personer. Över ärende, som berör nykterhetstillståndet i staden, skall stadens nykter- hetsnämnd höras, även om ärendet i övrigt bör i annan ordning beredas. Skola två eller flera ————— ökat med 1.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till INSTRUKTION
för 'uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården.
Med upphävande av nådiga instruktionen för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården den 17 december 1915 (nr 548) förordnas som följer.
ål.
Socialstyrelsen är uppsiktsmyndighet över alkoholistvården i riket. I denna egenskap har styrelsen att vaka över att å sådan allmän anstalt för vård av alkoholister, som avses i 21 å i lagen om åtgärder mot drycken- skap och fylleri, vare sig anstalten är upprättad av staten (statsanstalt) eller anordnad av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan (erkänd an- stalt), vården utövas i enlighet med de bestämmelser, som i varje fall kunna vara gällande, och i övrigt på sådant sätt, som motsvarar det med vården åsyftade ändamål. Styrelsen åligger jämväl utöva tillsyn i nu angivna av- seenden å annan anstalt för vård av alkoholister (enskild anstalt), där verk- samheten bedrives med bidrag av statsmedel.
För uppsiktens utövande äger socialstyrelsen underkasta anstalt inspektion samt infordra uppgifter rörande dess verksamhet och övriga förhållanden.
Socialstyrelsen har att göra sig underrättad om den verksamhet, som på grund av bestämmelserna i lagen om åtgärder mot dryckenskap och fylleri utövas av nykterhetsnämnderna, samt att tillhandagå med råd och upplys- ningar i avseende å sådan verksamhet.
Socialstyrelsen bör med uppmärksamhet följa företeelserna på alkoholist- vårdens område samt i allmänhet söka verka för alkoholistvårdens utveckling.
52.
I avseende a såväl stats- som erkända anstalter åligger det socialstyrelsen att, i enlighet med vad anstalternas reglementen stadga, meddela erforderliga, närmare bestämmelser samt handlägga ärenden rörande anstalterna och deras styrelser.
å3.
Hos socialstyrelsen skola rörande samtliga stats- och erkända anstalter föras sådana anteckningar över antalet vårdplatser samt villkor för intagande och
vård dårå ävensom över verkställda intagningar och utskrivningar, att styv relsen såvitt möjligt vid varje tidpunkt är i stånd att överblicka tillgången för den närmaste framtiden av lediga vårdplatser samt hava kännedom om de villkor, som gälla för intagande och vård å anstalterna.
Det åligger socialstyrelsen att på begäran tillhandagå med upplysningar om lediga vårdplatser samt om villkoren för intagande och vård å anstalterna.
54.
I avseende å den i 40 5 av lagen om åtgärder mot dryckenskap och fylleri åt uppsiktsmyndigheten meddelade befogenhet skall gälla, att socialstyrelsen äger förordna om överflyttning
a) från erkänd anstalt till statsanstalt, i det fall att den intagne prövas icke kunna behållas å den förra anstalten utan att äventyra sin eller andra där intagna personers ändamålsenliga vård eller anstaltens behöriga skötsel;
b) från en statsanstalt till en annan i enlighet med vad därom finnes sär- skilt stadgat;
c) från statsanstalt till erkänd anstalt, i det fall att den intagne prövas icke tarva vård å statsanstalt utan kunna lämpligen vårdas å erkänd anstalt och sistnämnda anstalts reglemente det medgiver;
d) från allmän anstalt till arbetshem, som omförmäles i 33 å i lagen om fattigvården, i det fall att den å förstnämnda anstalt intagne icke synes kunna låta sig förmås att återgå till ett nyktert och ordentligt levnadssätt, men hans uppförande likväl icke är sådant, att han därigenom äventyrar sin eller andra å alkoholistanstalten intagnas ändamålsenliga vård eller anstaltens be- höriga skötsel;
e) från en allmän anstalt till en annan dylik, i det fall att sådan åtgärd prövas önskvärd med hänsyn till alkoholistvården och styrelserna för de båda anstalterna därtill lämna samtycke.
& 5.
Äsidosättes för alkoholistanstalt, som är underkastad socialstyrelsens till- syn, gällande bestämmelse eller finnes eljest sådan anstalt skötas på otillfreds- ställande sätt, har socialstyrelsen att påkalla rättelse.
Förekommer sådant missförhållande vid erkänd anstalt och är detsamma av den beskaffenhet, att erkännandet synes böra återkallas, eller åsidosättes i avseende å dylik anstalt villkor, varav erkännandet gjorts beroende, har socialstyrelsen, där påkallad rättelse ej vinnes, att hos Kungl. Maj:t göra framställning om erkännandets återkallande.
Skulle i avseende å alkoholistanstalt, som tillerkänts statsbidrag, icke full— göras villkor för bidragets tillgodonjutande, har socialstyrelsen, där påkallad rättelse ej vinnes, att innehålla bidraget och hos Kungl. Maj:t hemställa om förklaring, att rätten till bidraget förverkats.
27 5 6.
Med avseende å de uppgifter, som åligga socialstyrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården, skall tillsvidare inom styrelsen vara anställd en särskild sakkunnig (expert) för ärenden rörande omför- mälda vård. .
Nämnda expert kan av styrelsen förordnas att i större eller mindre ut— sträckning föredraga ärenden rörande alkoholistvården samt utöva den styrel- sen åligg'ande uppsikten däröver. Experten, som på förslag av styrelsen för- ordnas av Kungl. Maj:t, är att anse såsom tjänsteman hos styrelsen, och skall styrelsens instruktion, där ej styrelsen annorlunda bestämmer, i till— lämpliga delar vara gällande med hänsyn till honom.
57.
Har Kungl. Maj:t förordnat, att anstaltsvård av alkoholister må äga rum 5. arbetshem, som omförmäles i 33 å i lagen om fattigvården, skall vad i %% 1, 2, 3 och 5 här ovan är sagt om uppsiktsmyndighetens befattning med allmän anstalt för vård av alkoholister i motsvarande mån gälla sådant arbetshem.
Denna instruktion träder i kraft den
I KUNGÖRELSEN
angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, av den 17 juni 1916 (nr 308)
föreslås, förutom de formella ändringar som bliva nödvändiga med hänsyn till den nya lagstiftningen på ifrågavarande område,
dels att ur formuläret till läkareutlåtande den nuvarande intygsmeningen: »På grund av ovan angivna förhållanden anser jag, att ————— är hem- fallen åt dryckenskap och med hänsyn därtill i behov av behandling å alko- holistanstalt» uteslutes;
dels och att arvodet till tjänsteläkare för utlåtande jämte föregående under- sökning, 10 kronor, höjes till samma belopp, som utgår till tjänsteläkare för utlåtande och undersökning rörande sinnessjuk person, eller 15 kronor.
MOTIVERING
I det anförande till statsrådsprotokollet den 16 oktober 1925, vari hemställ- des om tillkallande av sakkunniga för beredning av frågan om ändrade lag- bestämmelser till motverkande av fylleri och dryckenskap jämte de åtgärder i övrigt, som i sådant syfte kunde finnas erforderliga, yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:
>>I skrivelse den 5 maj 1920, nr 204, har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt låta verkställa utredning om revision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Över riksdagens skrivelse hava efter remiss yttranden avgivits av fång— vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Från dessa myndigheters sida har tämligen allmänt uttalats, att på grund av penningvärdets fall en höjning av bötesskalan i 18 kap. 15 & strafflagen vore påkallad. Från flera håll har därjämte framhållits behovet av mera tidsenliga och fullständiga bestämmelser angående åtgärder för be— kämpande av fylleri än de i våra dagar endast i ringa mån tillämpliga före- skrifter, vilka innefattas i kungl. förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap. Därvid har erinrats om åtskilliga spörsmål, vilka i dylikt sammanhang böra upptagas till prövning, såsom om förutsättningarna i allmänhet för bestraffande av fylleri och eventuellt ett särskiljande av olika fall av sådan förseelse, om vidgad befogenhet för offentlig myndighet att omhändertaga personer, som äro förfallna till missbruk av rusdrycker, om det inbördes förhållandet mellan bestraffnings- och skyddsåtgärder till mot- verkande av dryckenskap m. 111.
På Kungl. Maj:ts förslag genomfördes år 1922 en ändring i lagen angå- ende behandling av alkoholister i syfte, att lagen måtte erhålla tillämpning jämväl å sådana personer, vilka vore hemfallna åt dryckenskap och under viss tid upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. I någon mån torde ock genom vissa bestämmelser i den år 1924 antagna provisoriska lagstift— ningen rörande olovlig införsel av spritdrycker m. in. de i 1920 års riksdags- skrivelse framförda önskemålen hava vunnit beaktande. En annan sida av frågan har vid innevarande (1925) års riksdag varit föremål för behandling i och med att i enlighet med Kungl. Maj : ts förslag infördes en vidgad straff- skala i 18 kap. 15 & strafflagen.
De lagstiftningsåtgärder, vilka alltså hittills framgått såsom resultat av den föreliggande utredningen, hava endast berört särskilda detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avses i riksdagens ifrågavarande framställ- ning. De hava varit av jämförelsevis fristående karaktär och ansetts kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av hithörande frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed har emellertid icke en lösning
Statsråde-
protokollet
den 16 okt. 1925.
efter vidare linjer lämnats ur sikte. För min del har jag, vid framläggande av nyss nämnda förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 & straff- lagen, uttalat den uppfattning, att sannolikt mera vittgående åtgärder än de hittills försökta skola visa sig erforderliga, därest problemet om ett effektivt bekämpande av dryckenskapen skall kunna vinna en ur samhällets synpunkt tillfredsställande lösning, samt att för åstadkommande av en väl avvägd lag- stiftning i detta avseende en mera ingående utredning syntes nödvändig. Vad särskilt angår straffet för fylleri, fann jag mig — med hänsyn till de obestrid- liga svårigheter, vilka framträdde såsom hinder för att åt allmänna straff— lagens stadganden i detta avseende giva ett fullt ändamålsenligt och efter olika fall avpassat innehåll —— föranlåten hänvisa till ett framtida övervä— gande, huruvida ifrågavarande bestämmelser lämpligen borde utbrytas ur strafflagen och sammanföras med vissa andra hithörande föreskrifter i en särskild författning.
En närmare utredning bör alltså enligt min uppfattning komma till stånd angående lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för motverkande av fyl- leri och dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, vilka i samman- hang därmed må finnas erforderliga. Vid denna utredning lära de skilda spörs- mål, vilka under ärendets föregående behandling bragts under övervägande böra göras till föremål för ytterligare uppmärksamhet.»
Äldre lag- Innan de sakkunniga ingå på den dem anbefallda utredningen av hit- stifmmg- hörande spörsmål, synes ändamålsenligt att framlägga en kort redogörelse för ej mindre de lagbestämmelser, i vilka den nya lagstiftningen är avsedd att omedelbart ingripa, än även huvvuddragen av de lagstadganden, ur vilka de nu gällande bestämmelserna i sin ordning vuxit fram. Början synes därvid lämpligen böra göras med kungl. förordningen emot svalg och dryckenskap den 17 april 1733, enär densamma vilar på en uppfattning av grunden till och därmed även av räckvidden utav det allmännas ingripande mot den enskilde alkoholmissbrukaren, som — ehuru på ett helt annat sätt religiöst betonad än våra dagars samhälleliga syn på hithörande spörsmål —— likväl förefaller långt mera besläktad med den uppfattning, de sakkunniga anse i denna fråga böra göras gällande, än med den åskådning, på vilken den nuvarande lagstift- ningen i ämnet till övervägande del vilar. Författningen lyder i de delar, som för de sakkunnigas utredning kunna vara av intresse, sålunda:
K- F- den 17 »Vi Friedrich etc. göre veterligt, att ehuruväl Vi billigt hade förmodat, det, april 1733' jämte kristendomen och gudsfruktan, vartill Vi icke hava underlåtit Våre trogne undersåtare vid alla tillfällen att välment förmana, också själva sunda förnuftet samt den varjom och enom medfödde kärleken och omsorgen för dess egen välfärd skulle hava varit nog kraftige medel till att avhålla så den ena som den andra ifrån fylleri och dryckenskap, varföre så väl Våre företrädare som Vi själve sökt en så lastbar och straffvärdig odygd att hämma och förekomma; så måste Vi dock fast ogärna förnimma, huru Guds gåvor och milda välsignelser, som till Hans ära samt eget jämte den torftige nästans nödige uppehälle endast borde använ- das, ofta på syndigt och överflödigt vis till svalg och dryckenskap varda miss- brukade: givandes jämväl förfarenheten nogsamt vid handen, vad skadlige på— följder fylleri med sig haver, så att de, vilka till en sådan last begivne äro, under en i så måtto sig ådragen yrhet och förvirring, den ena skändliga missgärningen efter den andra föröva, jämväl ock sitt goda plötsligen förslösa, varigenom de störta sig och de sina uti yttersta fattigdom, samt själve hos allt dygdigt och
ärbart folk uti förakt förfalla, förutan det att de igenom sitt omåttlige och över- flödige leverne påsamka sig ohälsa samt varjehanda kroppens sjukdomar och bräckligheter, och således följaktligen själva livet förkortas och, det som fasligast är, att de, så framt en sann ånger och bättring icke emellankommer, stanna uti evigt fördärv. Och alldenstund Vår högsta åstundan är, att allt fördömligt svalg och dryckenskap, såsom modren och tillfället till så månge andre grove synder och missgärningar, varmedelst den store Guden förtörnas och till vrede retas, var rättsinnig bedrövas och de själve, som sådan synd bedriva, till deras välfärd fördärvas, må i Vårt land och rike varda avskaffat och utrotat; ty have Vi, så av innerligt misshag till en slik odygd, som i anledning av Rikets Ständers åstun- dan, velat till hämmande därav således förordna, som följer:
1. Om vi besinne, att predikanters och lärarenas uppbygglige undervisning och eftersyn skulle, genom Guds nådige bistånd, här till det mästa bidraga; så vele Vi härigenom alla i gemen och var och en i synnerhet av predikoämbetet på det allvarligaste hava förmante, att icke allenast själve förelysa sina åhörare, jämte en sann gudsfruktan, med nykterhet och ett ärbart dygdeleverne, utan ock att uti sine predikningar, skriftermål, catechismi förhör och eljest, så ofta som all- ledning därtill havas kan, dem fliteligen underrätta, uti vad uselt och beklagligt tillstånd så väl å själens som kroppens vägnar de äro stadde, som sig uti svalg och dryckenskap förlusta, med vad mera dem till varning och förmaning utur Guds ord kan föreställas. II. Eho som sig med drycker så överlastar, att var och en, som honom ser, ögonskenligen kan märka det han är drucken, densamma skall, evad det är man eller kvinna, första gången böta fem daler, andra gånge — —. De, som ännu äro övermaga, och vänja sig till fylleri, böra av sine föräldrar eller husbönder, utan otidig flathet, med en efter vars och ens ålder och krafter lämplig aga tuktas och ifrån en sådan odygd avhållas.
llI. —— —
IV. Begår någon uti fylleri missgärning, densamme skall dess dryckenskap ej till ursäkt eller befrielse lända, utan bör han särskilt för dryckenskapen och särskilt för det andra brottet plikta, där icke gärningen är sådan, att den brotts- lige med dödsstraffet kommer att beläggas.
V. Alla påfund, vilka antingen hittills varit i bruk eller hädanefter kunna upphittas, varigenom den ena söker att förmå den andra till dryckenskap, skola, såsom syndige anledningar till den straffbara fyllerilasten, alldeles vara för- budne och avskaffade vid det straff, som uti den andra punkten finnes utsatt, och det så för den, som sådant begynner och en annan därigenom till dryckenskap lockar och övertalar, som för den, vilken däruti besked gör, och sig locka och övertala låter. Men den, som trugar en annan att dricka eller på något bedrägligt sätt gör honom drucken, böte -— —— och den tvungne eller bedragne befrias till en del eller alldeles, såsom domaren prövar dess eget vållande däruti varit större eller mindre.
VI. Borgar någon värd starka drycker åt den, som han vet vara till fylleri benägen och göra vana av att sitta på källare, densamme vare sin borgade varas värde förlustig: viljande Vi härhos hava itererat vad Vår nådige resolution av den 24 novembris 1725 samt förordningen av den 20 octobris 1727 förmäler om dem, som utom vederbörandes vetskap borga sådant antingen åt den studerande ungdomen vid akademier och skolor, som stå under enskilt information, eller ock åt ståndspersoners tjänstefolk, köpmansgossar och lärpojkar.
VII. Var och en vård på värdshus, kaffehus, källare och krogar åligger förut varna sina gäster att i rättan tid taga deras avträde, så att de ej måge sitta
Brånnvins—
tillverkning och husbe- hovsbranning.
K. F. den 24
aug. 1813.
för länge och över tiden: blivande värdarne härigenom förbudne, efter den här nedanföre tillåtna tiden, något av starka drycker till gästerne att försälja, lik- mätigt förre därom utgångne förordningar. Men där gästerne varda kvarsittande över samma tid emot värdens åtvarning, böte tio dal. silv.-Int.
VIII. På sön- och högtidsdagar skola alla krogar, källare och kaffehus vara tillslutne till klockan 7 om aftonen ifrån samma tid av den föregående dagen och ingen, utom de som där gästa och Spisa, under förenämnde tid där inlåtas, vid tio dal. silv. mts. vite: börandes till den ändan, andre, som på sådane dagar behöva från källare till deras nödtorft några varor låta avhämta, sådant göra dagen förut innan klockan 7 eftermiddagen; dock må dem, som äro vane att hämta sin spis ifrån värdshus eller källare och vilja äta hemma uti sina kamrar, samma frihet på sön— och högtidsdagar lämnas, såväl som dem, vilka på sådane ställen ordinärt spisa, ävensom ock den, vilken är sjuk och antingen efter medici förordnande eller själv längtar efter någon mat eller dryck att styrka sig med uti sin svaghet, må på sådane dagar kunna därutinnan saklöst betjänas. Men på alla de övrige dagarne ifrån den 1 augusti till den 1 maj böra alla krogar, källare och kaffehus vara tillslutne klockan 9 om aftonen och ifrån den 1 maj till den 1 augusti klockan 10 om aftonen.
IX. —— —. Slutligen och på det nu denne Vår allvarlige vilje och befallning må så mycket mera alla Väre trogne undersåtare allmänt kunnig vara, så vele Vi även härmedelst i nåder hava anbefallt, att densamme icke allenast — — varder allmänneligen av predikstolarne avkunnad, utan ock att uti alla värdshus, kaffehus, källare, krogar och gästgivaregårdar i städer och på landet ett exemplar därav varder, till vars och ens efterrättelse, på väggen uppslaget, varom värdarna själva skola försorg draga.»
Brännvinstillverkningen var vid denna tid — liksom därefter allt fortfa- rande — reglerad genom särskilda författningar. Brännerier tillätos endast till begränsat antal, och för varje bränneri var stadgat ett visst försäljningsom— råde med fixerat antal krogar. Priset på brännvinet var ock i lag bestämt. För den sedan gammalt existerande husbehovsbränningen sökte man sätta en gräns genom en avsevärd beskattning av densamma och dess inskränkning till allenast vissa månader av året.
Under 1700-talets fo'rtgång ändrades gång på gång dessa bestämmelser. Än skärptes restriktionerna, än åter mildrades de. Tre särskilda gånger försöktes förbud mot all brännvinsbränning, nämligen 1740, 1756 och 1772, men för varje gång blev förbudet efter allenast en kort tids varaktighet åte'r upphäft. År 1775 gjordes av Gustaf III brännvinsbränningen till ett kronans regale och all bränning av enskilda förbjöds; men efter cirka tolv års verksamhet nedlades kronobrännerierna och frigavs åter husbehovsbränningen. De restriktioner, som beträffande denna vid 18Wmlets början påbjödos, upphävdes år 1810, då en var på landet bosatt person, under förutsättning av jordägarens medgivande, samt en var husägare eller hyresgäst i stad tillerkändes rätt att bränna och sälja brännvin.
De olidliga förhållanden, som därav blevo följden, föranledde regeringen att i proposition till 1812 års riksdag föreslå — jämte nya bestämmelser om brännvinsbränning och brännvinsskatt — även en revidering av förordningen den 17 april 1733 mot svalg och dryckenskap i syfte att åt bestämmelserna härutinnan förläna en större effektivitet. Rikets ständer förenade sig om att till Kungl. Maj:t överlämna att i avseende härå utfärda de författningar, som Kungl. Maj : t till ändamålets vinnande i nåder kunde finna tjänligast. De nya
bestämmelserna återfinnas i förordningen emot fylleri och dryckenskap den 24 augusti 1813.
Denna förordning _— som nära överensstämmer med förordningen emot fyl- leri och dryckenskap den 1.6 november 1841, vars revidering blivit åt de sak- kunniga uppdragen —— synes utgå ifrån en helt annan uppfattning än den som ligger till grund för 1733 års författning. Det är icke längre om- sorgen om den vilsekomne och om hans återförande till ett nyktert och för samhället gagneligt liv som utgör huvudföremålet för lagstiftarens upp- märksamhet; utan det är omsorgen om statens bestånd och angelägenheten av — rättsordningens upprätthållande gent emot brottslingen, som i fyllan och vil- lan kränker densamma, vilka utgöra grundtankarna i den nya'lagstiftningen. Att så är förhållandet bestyrkes icke blott av lagens hela uppställning och inne- håll utan även av den i Kungl. Maj:ts proposition till 1812 års riksdag an- förda motiveringen, så lydande:
»I en tid då mer ännågonsin svenska folkets forna enkelhet i seder och ord- ning i levnadssätt måste återföras, så vida Sverige längre skall nämnas bland självständiga stater, utgör det ett av Kungl. Maj:ts livligaste bekymmer, att böjelsen för starka drycker hos nationen icke mera allmänt hämmats, varken av givna föreskrifter och varningar eller av omsorgen för bibehållandet av eget värde och bestånd. Då Kungl. Maj:t nu ser omkring sig församlade Sitt trogna folks fullmäktige, är det emellertid för Kungl. Maj:t en stor tillfredsställelse att göra rättvisa åt de landsorter, som insett angelägenheten att sätta ett mål för denna riksfördärvliga osed och genom frivilliga överenskommelser samt verk- sam inbördes uppsiktl hos sig inrymt och fästat ordningen och måttligheten ; och Kungl. Maj:t njuter även den tröstande förhoppning, att den omedelbart ver— kande nyttan av dessa ädla bemödanden, vilka tillvunnit sig medborgares upp- märksamhet och förtjänade aktning, skall med övertygelsens och patriotismens värme erkännas och emottagas över hela Kungl. Maj:ts rike och befästa den samdräktiga nationella kraft, som upprätthåller staten. Men om bland svenske män gives någon, som uti samfundets rättmätiga fordran och sin egen fördel och hederskänsla icke funne tillräckligt bevekande anledningar till sedlighet och måttlig levnad, så böra de mot utsvävningar och liderlighet redan förut stadgade författningar efter tidens omständigheter skärpas och med allvarsamhet tillämpas för sådana överträdelsers bestraffande.»
De önskemål, vilka föranledde upphävandet av 1813 års förordning och den-K. F- den 16 sammas ersättande med förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 no- ""' 1841' vember 1841, utgingo icke från någon annan grundsyn på problemet än den, som kommit till uttryck i 1813 års förordning, utan rörde sig allenast om vissa detaljer, vilka kommit att framstå såsom föråldrade eller mindre lämpliga, varförutom i åtskilligas ögon ansvarsbestämmelserna i 1813 års förordning syntes alltför stränga. Frågan framfördes vid 1840—41 års "riksdag i två, inom bondeståndet väckta motioner, den ena av Lars Nilsson från Blekinge län, vilken med instämmande av åtskilliga andra ledamöter av bondeståndet i sin motion alternativt yrkade upphävande av 1813 års förordning eller, om detta ej kunde ske, vissa ändringar däri avseende dels ansva'rsbestämmelserna och dels rättegångsförfarandet, samt den andra av Peter Petersson i Slätthult, Jönköpings län, vilken påyrkade ändring allenast beträffande rättegångsför— farandet. Lagutskottet yttrade med anledning av motionerna, bland annat:
' Under diskussionen upplystes, att rvissa nitiska landshövdingar förmått genom allvarsam uppsikt stäcka överdådet både vid gästgivaregårdar och andra krogställen». De flesta talare syntes dock vara ense om, att brånnvinsmissbruket stigit i hela landet till en omåttlig höjd.
»Missbruk av starka drycker utgör en last, som, i och för sig själv betraktad, straffas medelst sina egna fördärvliga verkningar på den, som densamma ut— övar; men om därigenom offentlig förargelse förorsakas eller andras frid och säkerhet störas, antager denna last jämväl egenskapen av brott samt inträder i och med detsamma på allmänna straffrättens område. Då, enligt utskottets nu tillkännagivna åsikt, fylleri bör i vissa fall vara föremål för strafflagen, kan utskottet ej biträda Lars Nilssons yrkande, att de till förekommande av fylleri och dryckenskap utfärdade föreskrifter måtte helt och hållet upphävas; varemot det tillhör utskottet att meddela yttrande, i vad mån de av motionä- rerna framställda anmärkningar må till ändring i samma föreskrifter för— anleda.»
Det förslag till lag i ämnet, som av lagutskottet utarbetades, blev av Rikets Ständer godkänt och hos Kungl. Maj:t anmält. Första paragrafen första styc- ket i detta lagförslag lydde sålunda:
>>Den, som av starka drycker synbarligen överlastad är, och i sådant tillstånd träffas å väg, gata eller annat allmänt ställe, böte, varje gång han därför till- talas, tre riksdaler sexton skillingar. Dömes någon fjärde gången eller oftare till ansvar för fylleri, vare, om han är myndig, dessutom under förmyndare ställd, då påstående därom göres; dock att den således sakfällde må, där han sitt leverne bättrat, efter två års förlopp anmäla sig hos domstolen att åter varda myndig förklarad.»
Vid utskottets utlåtande hade fogats åtskilliga reservationer, av vilka en, avgiven av prosten Säwe, må här återgivas, så lydande:
»På grund av den riktiga åsikt, som utskottets majoritet uttalat, att missbruk av starka drycker straffas genom sina egna fördärvliga verkningar på den, som densamma utövar, och därjämte, när offentlig förargelse åstadkommes eller and- ras frid och säkerhet störes, antager egenskapen av brott samt inträder i och med detsamma på allmänna straffrättens område, kan jag ej annat finna, än att det i kungl. förordningen den 24 augusti 1813 stadgade korrektionsarbete för femte resan fylleri hade bort i författningen kvarstå, såsom icke blott en allvar- ligare varning för den flera gånger fruktlöst pliktfällde, utan tillika såsom ett medel till samhällets och deras betryggande, som äro i den på dryckenskap be- givnes närmaste omgivning. Det torde vara tillräckligt bekant, att en sålunda ofta tilltalad, men dock oförbättrad supare kan, utan att beträdas med egentliga och grova lagbrott, likväl genom sitt år efter år fortsatta omättliga dryckenskaps- begår och sin oregerlighet giva stor förargelse i det allmänna och jämväl utgöra en verklig plågoande mot föremålen för sin ömmaste omvårdnad. För desse senares lugn och endräkt har det stundom varit det enda återstående räddnings- medlet, att den oregerlige till varning på viss tid kunnat avskickas till när- maste korrektionshus, där ock någongång kunnat återvinnas det ordningssinne och den arbetsvana, som är oumgänglig för den brottsliges förbättring. Huru allt detta skall åstadkommas genom den tilltalades blotta ställande under förmynder- skap, vilket utskottet gjort till högsta och sista varningsgraden, kan jag åtmin- stone ej inse, och har jag av sådant skäl här reserverat min från höglovliga utskottets majoritet skiljaktiga tanke.»
I den sedermera utfärdade författningen, som i allt väsentligt överensstämde med lagutskottets förslag, utom vad angick det ovan återgivna första stycket av 1 5, var bestämmelsen om den tilltalades sättande under förmyndare ute— sluten.
Denna den 16 november 1841 utfärdade förordning, vilken ännu till vissa delar gäller, återgives här nedan 1 sin fullständiga lydelse:
Den, som genom missbruk av starka drycker sig överlastar, så att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, att han drucken är, och i sådant tillstånd träffas å väg, gata eller annat allmänt ställe, böte, varje gång han därför tilltalas, tre riksdaler sexton skillingar. Dömes någon fjärde gången till ansvar för fylleri, varde jämväl förklarad oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana förrättningar, som innefatta medborgerligt förtroende.
Är någon inför Konungens befallningshavande eller domstol, vid allmänna sammankomster, läsförhör, stämmor, auktioner, marknader, skjutsningar eller skallgdngar, av starka drycker överlastad, varde fälld till dubbla böter emot vad här ovan blivit utstakat; och äger Konungens befallningshavande, domare, krono- betjänt eller annan tillstädesvarande förrättningsman, att en sådan genast avvisa, eller, där omständigheterna sd fordra, med honom låta. förfara på sätt 7 5 här nedan förmäler.1
Vad allmänna lagen i 3 kap. 4 & missgärningsbalken, kungl. brevet den 17 augusti 1738 och kungl. förklaringen den 29 november 1823 för fylleri i kyrka stadga, kommer även hädanefter att äga rum, jämte det ansvar, som denna för- fattning för fylleri i allmänhet föreskriver.
Den, som trugar eller förleder annan att förtära starka drycker, så att han därav bliver överlastad, böte varje gång tre riksdaler sexton skillingar.
Över-mage, som av starka drycker överlastar sig, agas av föräldrar eller hus- bonde i närvaro av krono-, stads- eller polisbetjänt; men den, som till överflödig förtäring en sådan förleder, böte sex riksdaler trettiotvå skillingar.
2 %.
Prästman, som under tjänstens utövning är av starka drycker överlastad, vare sitt prästämbete och innehavande tjänst förlustig.
Är någon annan, vid förrättande av Kungl. Maj:ts och Kronans tjänst, drucken, böte dubbelt emot det, som i 1 5 1 momentet utsatt är. Sker det tredje gången, blive han ock, efter omständigheterna på vissa år eller för alltid, från tjänsten skild.
I avseende på prästmän, som utom tjänstgöringen beträdas med fylleri, gälle föreskriften i 19 kap. 23 5 kyrkolagen.
Med de till krigsstaten hörande personer förhålles efter krigsartiklarne.
3 %.
Begår någon brott i fylleri, varhelst det ock sker, md hans tillstånd ej lända honom till ursäkt, utan skall han, jämte ansvar efter denna förordning, vara, underkastad alla de påföljder, som lag och författningar i varje fall föreskriva; dock att böter för fylleri icke äga rum för den, som för annat brott gjort sig till högsta kroppsplikt skyldig.
45.
Förtär någon så omåttligt starka drycker, att han därav dör, varde i tysthet begraven.
55.
Om på sådant ställe, där brännvin eller andra starka drycker försäljas, någon finnes i den mån överlastad, att han synbarligen icke, utan valde för sig själv och andra, kan lämnas utan tillsyn och biträde; vara värd skyldig att honom
* De särskilt markerade delarna av förordningen äro ännu i mer eller mindre mån tillämpliga.
vårda, till dess det rusiga tillståndet upphört, och, i fall sådant av värd under- låtes och skada därigenom inträffar, plikte värden sex riksdaler trettiotvå skil- lingar, varförutan, vid förnyad enahanda försumlighet, det på vederbörandes beprövande, efter omständigheterna, må ankomma, huruvida vård av sin närings- rättighet må förklaras förlustig.
65.
Vid sex riksdaler och trettiotvå skillingars bot och förlust av all rätt till betal— ning för varan, förbjudes allt utborgande av starka drycker, ej mindre åt omyn- dige studerande under deras vistancle vid akademier, gymnasier och skolor, utan föräldrars, förmyndares eller lärares vetskap och vilja, än åt tjänstefolk, gesäller och lärgossar samt gemenskapen av krigsmakten, utan vederbörande husbönders, mästares eller befälhavares lov.
75.
Var och en, som av starka drycker överlastad träffas på väg eller gata, må, när dess behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, förvaras i häkte, till dess han'återvunnit sina sinnens bruk. Gör han å förenämnde eller andra allmänna ställen, såsom värdshus. näringsställen och krogar, i fylleri oljud, eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen i häkte inmanas; dock bör han, sedan han åter blivit nykter, på fri fot ställas, därest ej sådant brott är begånget, varför han efter lag i fängelse hållas må.
85.
Alla i denna. förordning bestämda böter skola fördelas på det sätt, att två tredjedelar tillfalla åklagaren, och den återstående tredjedelen de fattige i den församling, där förbrytelsen skett. Med fördelningen av de böter, som, jämte fylleriböter enligt denna förordning, kunna efter allmänna lagen och särskilda stadgar åläggas, kommer att förhållas på sätt i varje fall föreskrivet är.
9å.
Saknas tillgång till gäldande av de böter, som efter denna förordning åläggas, skola de förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, enligt den i 5 kap. 4 % straffbalken, sådan denna % lyder i kungl. förordningen den 10 juni detta år, fastställde beräkning.
Därest, jämte fylleri, annat brott är begånget, och förvandling av böter skall ske, förhålles efter de grunder, som uti 11 punkten av kungl. förklaringen den 23 mars 1807 utstakas.
10 %.
Förbrytelser emot denna förordning skola åtalas vid allmän domstol eller polis- inrättning; dock att, därest den, vilken angives för fylleri, jämväl tilltalas för annat under fylleriet begånget brott, som, enligt lag eller särskilda författningar, till viss domstol hörer, eller angivelse för fylleri förekommer emot sådan person, som för brott bör av särskild domstol dömas, samma domstol har att åtalet för fylleriförseelsen till prövning upptaga.
11 %.
Lands- och stadsfiskaler samt krona-, stads- och polisbetjänte åligge att å fyl- leriförseelser hava noggrann uppsikt och dem vederbörligen åtala, vid laga ansvar om sådant åsidosättes. De fylleriförseelser, som icke inom sex månader sedan de
sig tilldragit, varje månad till trettio dagar räknad, bliva hos vederbörlig domstol eller polisinrättning åklagade, äro sedermera icke underkastade åtal.
12 5.
Denna förordning skall en gång om året från predikstolarne kungöras, näm- ligen söndagen näst före Mikaelidag; och åligge det värdar, vid fem riksdalers vite, draga försorg, att ett exemplar härav i alla värdshus, källare, näringsställen och gästgivaregårdar finnes på väggen i något allmänt rum anslaget.
Av åtgärder mot fylleri och dryckenskap, som i lagstiftningsväg vidtagitsLagstiftnings- efter utfärdandet av 1841 års förordning, torde böra i främsta rummet näm— åtgärda." mat nas de tid efter annan utfärdade, allt mera skärpta bestämmelserna rörande (%%CIZZÄZ, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker. efter 1841.
Ett avgörande steg härutinnan togs genom utfärdandet av kungl. förord- Rätten att ningen den 18 januari 1855 angående villkoren för brännvins tillverkningtillverka alko- samt kungl. förordningen samma dag angående villkoren för försäljning av hOIhaltigE brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker. drkaer'
Genom den förra förordningen reglerades och kontrollerades brännvinsbrän- ningen enligt grundsatser, vilka kunna sägas i stort sett ligga till grund jäm- väl för den nu gällande förordningen angående tillverkning av brännvin den 11 juni 1926, och genom vilkas tillämpning brännvinsbränningen praktiskt ta— get inskränkts till en noga kontrollerad fabriksdrift av begränsad omfattning. Vad tillverkningen av maltdrycker beträffar blev den först senare föremål för mera ingripande kontrollföreskrifter. Nu gällande bestämmelser härutinnan innehållas i förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdryc- ker den 1 juni 1923. Hembrygd av maltdrycker för eget behov, men ej till aw salu, är dock tillåten för en var, som icke idkar världshusrörelse eller handel med maltdrycker eller tillverkning av sådana drycker till avsalu. Rätten att utöva yrkesmässig tillverkning eller beredning av vin och andra alkoholhaltiga drycker, som icke avses i brännvins— eller maltdryckstillverkningsförordnin- garna, bedömas efter stadgandena i den allmänna näringsfrihetsförordningen av den 18 juni 1864, dock med den begränsning att — likasom i fråga om brännerier anlagda efter 1/7 1917 — dylik verksamhet icke utan Kungl. Maj : ts medgivande får äga rum i reningsverk, vinfabrik eller annan byggnad, som för verksamheten anlagts eller inrättats efter ingången av juli månad 1917.
Genom 1855 års brännvinsförsäljningsförordning gjordes all minuthandel Rätten att och utskänkning av brännvin beroende av särskilt tillstånd av länsstyrelserna. försälja alko- En viss vetorätt var därvid inrymd åt vederbörande kommun. En betydande hålhälåga försäljningsskatt pålades, av vilken ***/5 skulle tillfalla kommunerna och 1/5 lä- y ' nens hushållningssällskap. Rättigheterna utbjödos på offentlig auktion, där ej i stad särskilt bolag bildats för övertagande av brännvinshandeln, i vilket fall magistraten ägde med bolaget sluta avtal om övertagande av all brännvins- handel inom staden. För övrigt upptogos i förordningen åtskilliga ordnings- föreskrifter, delvis sammanfallande med vad som redan var stadgat i 1841 års förordning. Rörande den närmare utvecklingen av hithörande bestämmel- ser under 1800— och början av 1900—talet torde vara nog att hänvisa till den av filosofie doktorn S. E. Bring författade »Redogörelse för lagstiftningen i Sverige om rusdryckers försäljning 1800—1911», vilken finnes fogad såsom bilaga till nykterhetskommitténs den 5 januari 1914 avgivna underdåniga be- tänkande med förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker.
Nu gällande försäljningsbestämmelser rörande alkoholhaltiga drycker återfin— nas i nedan omförmälda författningar med däri sedermera gjorda ändringar:
1) K. K. den 21 december 1904 angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker;
2) K. F. den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade alkoholfria drye- ker samt maltdricka;
3) K. F. den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker; 4) K. F. den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit; 5) K. F. den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat; 6) K. F. den 1 juli 1918 angående handel med alkoholhaltiga apoteksvaror m. m.;
7) K. K. den 18 december 1918 angående försäljning av sprit och alkohol- haltiga varor för vissa särskilda ändamål;
8) K. K. den 18 december 1918 angående försäljning av vin för kyrkligt behov;
9) K. K. den 18 december 1918 angående resandes rätt till införsel av rus— drycker ävensom angående införsel av alkoholhaltiga varor för särskilda ända- mål;
10) K. F. den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka; 11) K. F. den 11 juni 1920 angående försäljning av odenaturerad sprit, framställd av avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning;
12) K. F. den 1 juni 1923 angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl;
13) K. F. den 8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker ;
14) K. K. den 27 juli 1923 angående införsel till och försäljning inom riket av exportöl för särskilda ändamål;
15) K. K. den 27 juli 1923 angående försäljning av spritdrycker, vin och exportöl å apoteksinrättning för medicinskt ändamål;
16) Lag den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin;
17) Lag den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.
Genom dessa bestämmelser har försäljningen av alkoholhaltiga drycker ord— nats på i huvudsak följande sätt:
Med hänsyn till styrkan fördelas de alkoholhaltiga dryckerna i två stora huvudgrupper, rusdrycker och maltdrycker, vardera med sina särskilda under— ordnade grupper, enligt följande schema:
A) Rusdrycker.
&) spritdrycker, vartill räknas sprit och absolut alkohol samt varje alkohol- haltig dryck, som icke är att hänföra till Vin eller maltdryck och som håller mer än 2 % volymprocent alkohol.
b) vm, varmed förstås varje genom alkoholisk jäsning framställd dryck, som är tilverkad av saft pressad av druvor, bär, frukt eller andra växtdelar, och som håller mer än 2 14, men ej mer än 22 volymprocent alkohol.
Anm. Alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av malt och som ej innehålla mer än 2 % volymprocent alkohol, anses lika med tillagade alkohol- fria drycker.
4 1 B) Maltdryeker.
a) klass I (svagdricka, maltdricka), omfattande maltdrycker, som ej inne- hålla mer än 1 8/10 viktprocent alkohol och som äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger 6 procent, ävensom sådana alkoholfria malt- drycker, som äro inbryggda med en stamvört, vars extrakthalt överstiger 6 men icke 10 % procent;
b) klass II ( pilsnerdricka ), omfattande maltdrycker, som icke äro hänförliga till klass I och vilka ej innehålla mer än 3 2/10 viktprocent alkohol och äro in- bryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger 10% procent;
0) klass III ( exportöl ), omfattande alla till klass I eller klass II icke hänför- liga maltdrycker.
Med hänsyn till sättet för försäljningen skiljes emellan
A) Partihandel. a) partihandel till återförsäljare i och för deras rörelse; b) försäljning för export.
B) Detaljhandel.
&) utminutering, varmed förstås försäljning till avhämtning eller försänd- ning på rekvisition samt, så vitt angår pilsnerdricka, därjämte försäljning genom kringföring;
. b) utskänkning, varmed avses försäljning till förtäring på stället.
Detaljhandel med spritdrycker och vin inom en kommun må idkas endast Detaljhandeln av särskilt, uteslutande för sådan detaljhandel bildat bolag, så framt ej fråga med rusdryc- är om allenast tillfällig utskänkning av vin till spisande gäster vid visst till- ker enligt
K. F. den 14
fälle eller eljest för kortare tid än är eller om utskänkning å passagerare— juni 1917_ fartyg eller järnvägståg (17, 18, 21, 22 åå). Bolag, som nu nämnts, må icke avse att bereda vare sig delägarna vinning utöver årlig ränta med högst 5 procent å. de av delägarna tillskjutna kontanta medel eller kommun någon ekonomisk fördel (19 å). Tillstånd till försäljningen meddelas i varje fall av Konungens befallningshavande (17, 21, 22 åå). Hava stadsfullmäktige eller kommunalstämma inom den kommun, där försäljningen är avsedd att äga rum, avstyrkt upplåtande av rätt för bolag till detaljhandel, må Konungens befallningshavande icke meddela rättighet till sådan handel. (17 å). Bolag må ej till annan överlåta rättighet till utminutering. Däremot äger bolag, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen kan hava meddelat, till enskild person överlåta rättighet till utskänkning, under förutsättning att Konungens befallningshavande därtill lämnar bifall (25 å).
Konungens befallningshavande äger att vid meddelande av tillstånd till detaljhandel med rusdrycker eller sedermera under rörelsens utövande stadga de inskränkningar i avseende ä densamma, som kunna anses erforderliga (27 5). Vissa sådana föreskrifter äro dock redan i lag givna. Sålunda är stadgat, att det vid utminutering ej må tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminuteringsstället; och vid utskänkning må ej tillåtas, att något av det sålda från utskänkningsstället medföres (2 å). En viktig föreskrift till rus- drycksmissbrukets hämmande är den, att detaljhandel med rusdrycker icke må vara förenad med annan handel, till vars drivande särskild anmälan fordras (5 5). I samma syfte är stadgat, att ingen må vid personligt besök
eller genom ombud hos enskilda upptaga order a rusdrycker eller söka förmå annan att å utminuteringsställe inköpa sådana drycker; ej heller må inne- havare av rätt till utskänkning eller hos honom anställd person å utskänk- ningsställe söka förmå gäst att därstädes inköpa rusdrycker (7 å). Den, som ej äger rätt till försäljning av rusdrycker, må ej genom byteshandel avhända sig sådana eller eljest använda dem som betalningsmedel (8 5). Den, som på kredit utskänker rusdrycker, må därför söka betalning endast om försälj- ningen vid något tillfälle sker till myckenhet, för vilken försäljningspriset ej understiger 50 kronor, eller ock försäljningen avser vin åt spisande gäster vid måltid (9 5).
En synnerligen viktig plats bland föreskrifterna till förekommande av alko- holmissbruk intages av bestämmelserna om den s. k. individuella utminuterings- kontrollen (motbokssystemet). Dessa. bestämmelser innehålla, att utminutering av rusdrycker ej må äga rum till annan än den,.som hos bolag, vilket äger rätt till utminutering, efter skriftlig anmälan erhållit motbok, innehållande anvisning å visst utminuteringsställe, varest han må hos bolaget göra inköp av rusdrycker (29, 30 55). Inköp få ej samtidigt ske hos mer än ett bolag (33 å). Rusdrycker må icke utminuteras till: 1) den som icke fyllt 21 år; 2) den som under de senaste två åren mer än en gång blivit sakfälld för fylleri; 3) den som under de senaste tre åren dömts till ansvar för brott, som i allmänna strafflagen är belagt med straff, om rätten funnit brottet hava begåtts under inflytande av starka drycker; 4) den som under de senaste tre åren undergått straffarbete eller fängelse, som i fall, varom under 3) sägs, blivit honom annorledes än som förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagt; 5) den som under de senaste tre åren antingen fällts till ansvar för sådan olovlig försäljning av rusdrycker, som avses i rusdrycks— försäljningsförordningens 74 & (olovlig försäljning eller byteshandel av. den, som icke enligt förordningen äger rätt till rusdrycksförsäljning), eller för olovligt tillhandagående med anskaffande av rusdrycker eller ock för sådant brott undergått fängelse, som honom omedelbart ålagts, eller straffarbete, var- till ådömt fängelse förvandlats; 6) den som under de senaste tre åren under— gått tvångsarbete; 7) den angående vilken Konungens befallningshavande under de senaste tre åren genom slutligt beslut förordnat, att han skall in- tagas å allmän anstalt för vård av alkoholister, eller som under de senaste tre åren vårdats å sådan anstalt; 8) den som under de senaste tre åren å lasarett eller därmed jämförlig anstalt, sjukstuga eller allmän, kommunal eller enskild anstalt för sinnessjuka vårdats för delirium tremens eller annan sinnessjukdom, som otvetydigt uppstått genom omåttligt bruk av alkoholhal- tiga drycker; samt 9) den angående vilken nykterhetsnämnd enligt 35 5 (på grund av missbruk från hans sida av alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för honom själv eller andra) förordnat, att rusdrycker icke må till honom utminuteras, under den tid beslutet avser (34 å). Över dem, vilka bolag anvisat utminuteringsställe för inköp av rusdrycker, skall hos bolaget föras förteckning. I denna förteckning skola jämväl upptagas de personer, i avseende å vilka enligt bolaget tillhandakomna uppgifter hinder förefinnes för utminutering,, varom nyss sagts (41 5). Å varje utminuteringsställe skall finnas förteckning å dem, som där äga göra inköp av rusdrycker (44 å). Mot— bok gäller endast för den person, å vilken den är utställd, och må förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning anskaffa rus- drycker eller med att låta egen motbok av annan användas för inköp för dennes räkning. Även i andra fall, än nu sagts, är det förbjudet att yrkes-
mässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker (47 å). Spritdrycker må ej till någon utminuteras i större myc- kenhet än 4 liter i kalendermånaden. Efter därom skriftligen gjord framställ— ning äger dock bolag, om särskilda skäl föreligga, medgiva köpare rätt att för visst tillfälle inköpa större myckenhet än sålunda stadgats (48 å). Sprit- drycker må ej utminuteras i mindre myckenhet än 3/10 liter (49 å).
I övrigt gäller angående detaljhandeln med rusdrycker i nykte'rhetens och sedlighetens intresse, att försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg samt inrymt i lämplig lokal (52, 53 åå). Inom eller omedelbart invid kasernområde, läger eller annat område, som blivit för krigsmaktens be- hov upplåtet, ä'r detaljhandel med rusdrycker förbjuden. Vid offentligt skåde- spel eller varieté-, cirkus- eller annan dylik föreställning eller, med undantag av konsert, vid vilken uteslutande utföres instrumentalmusik, varje annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde, eller vid offentlig dans- tillställning må utskänkning av rusdrycker icke ske i lokal eller å plats, där föreställning-en eller danstillställningen äger rum, eller i annan lokal, som med förstnämnda lqkal står i inre förbindelse; dock äger Konungens befallnings- havande, efter vederbörande magistrats eller kommunalnämnds hörande, för särskilt tillfälle medgiva undantag från det sålunda meddelade förbudet (55 å). Utminutering av rusdrycker må äga rum endast söckendagar under högst 7 tim- mar, dock ej före kl. 9 f. in. eller efter kl. 5 e. m. eller å dag före sön— och helgdag efter kl. 2 e. m. Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast kl. 12 middagen samt utskänkning av vin tidigast kl. 9 f. m.; och må utskänkning ej fortfara längre än till kl. 10 e. m. Utskänkning av rusdrycker, som äger rum å sön- och helgdagar eller å andra dagar före kl. 3 e. m., är tillåten endast vid måltider åt spisande gäster. Under högmässogudstjänst är all utskänkning förbjuden. Om emellertid särskilda omständigheter anses föranleda behov av att tiden för utskänknings avslutande bestämmes senare än till kl. 10 e. m. eller att utskänkning av rusdrycker under sön- och helgdagar efter kl. 7 e. m. sker annorledes än vid måltider åt spisande gäster, äger Konungens befall- ningshavande efter framställning i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande där- om förordna (56 5). Å tider, då handel med rusdrycker sålunda ej är tillåten, är allt utlämnande av rusdrycker från detaljhandelsställe för— bjudet. Likaså är förbjudet att låta rusdrycker å utskänkningsställe för- täras, då utskänkning där ej är medgiven (57 å). Om tillstånd erhållits att utskänka endast vin, är det förbjudet säväl att låta spritdrycker å utskänk— ningsställe förtäras som även att hava spritdrycker förvarade å utskänknings- stället eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma. Det är ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära spritdrycker (58 5). Vid utskänkning av rusdrycker skall lagad mat alltid vara att tillgå (dock med undantag för konditorier). Friskt dricksvatten skall i utskänk- ningslokalen ständigt hållas för varje gäst lätt tillgängligt. Rusdrycker må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som synbarligen är berörd av starka drycker, och må sådan person ej heller tillåtas att å utskänkningsställe för- tära rusdrycker. Ej heller må å utskänkningsställe rusdrycker utlämnas till den, som veterligen gjort sig känd för att missbruka sådana, eller till någon, som skäligen kan antagas ej hava fyllt 18 år. Överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt rusdrycker, eller lämnas utan värd. (59 å). Under det detaljhandel med rusdrycker pågår, får dörren till försälj— ningsrummet ej vara låst. Å försäljningsställe skola ett exemplar av rusdrycks-
Tillsyn å de- taljhandeln
med rusdryc- ker m. m. a) genom
nykterhets- nämnden.
försäljningsförordningen jämte tillståndsbevis (i bestyrkt avskrift) och pris- lista vara för köpare tillgängliga. Därjämte skall å försäljningsställe finnas för samtliga gäster synligt anslag, som tydligt angiver, å vilka tider därstädes försäljning av rusdrycker får äga rum (60 5). I öppen salubod för handel med andra varor än rusdrycker ävensom i de för rörelsen använda lägenheter, vid torghandel och auktioner, vid handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel med andra varor än rusdrycker är utdelning av sådana drycker även utan betalning förbjuden (61 å).
All försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt och att syftet med de i förordningen givna stadganden sålunda i största möjliga utsträckning vinnes (63 å). Med avseende härå äro i förordningen vissa bestämmelser meddelade angående »tillsyn å detaljhan- deln med rusdrycker och övervakande av nykterhetstillståndet».
Denna tillsyn är i första hand uppdragen åt vederbörande kommuns nykter- hetsnämnd. Enligt lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 & 3 skall nämligen i varje kommun finnas en nykterhetsnänmd, vilken antingen särskilt utses på enahanda sätt, som om fattigvårdsstyrelse är stadgat, eller i annat fall utgöres av kommunens fattigvårdsstyrelse. Förutom de uppgifter, som enligt nämnda lag tillkomma nykterhetsnämnden beträffande där avsedda, åt dryckenskap hemfallna personer, har genom rusdrycksförsäljningsförord- ningen åt nämnden uppdragits det visserligen i åtskilliga hänseenden med dessa uppgifter sammanfallande, men i andra hänseenden vidsträcktare tänkta åliggandet att »övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen». Vad därmed avses angives i 64 % sålunda:
»Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillståndet inom kom- munen.
Nämnden åligger därvid särskilt att hålla förteckning över dem, som nämnden jämlikt 35 & förklarat obehöriga att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker;
att genom upplysningar och råd till försäljare söka förebygga missbruk av rusdrycker ;
att bereda de ärenden, berörande nykterhetstillståndet, vilka i stad av stads- fullmäktige och på landet av kommunalstämma till nämnden remitteras; samt
att till stadsfullmäktige eller kommunalstämman göra framställning om vid- tagande av nykterhetsfrämjande åtgärder och avgiva årlig berättelse angående sin verksamhet och över nykterhetstillståndet inom kommunen.»
Fattigvårdslagstiftningskommittén, som den 3 december 1910 avgav betän- kande med förslag till lag om behandling av alkoholister, hade däri icke upp— tagit några stadganden om nykterhetsnämnd. Tanken på en kommunal insti— tution av sådan art hade emellertid redan då förts fram, i det att stadsfull- mäktige i Jönköping från och med år 1906 — jämte övriga kommunala nämn- der — tillsatt även en nykterhetsnämnd och till dennas biträde anställt en diakon, utbildad vid diakonanstalten å Sköndal. I en vid 1908 års riksdag i första kammaren av herr K. J. Ekman väckt motion nr 32 angående anslag till befrämjande av personligt nykterhetsarbete upplyses härom följande:
»Diakonen, som närmast lyder under en av stadsfullmäktige tillsatt nykterhets- nämnd, har enligt den för honom utfärdade instruktionen till åliggande att 'i samförstånd med nämnden utöva praktisk nykterhetsverksamhet i Jönköpings stad”. Han skall tillika underrätta sig om och, i den mån det är med hans tjänst förenligt, understödja den nykterhetsverksamhet, som i övrigt i samhället utövas. Av den offentliggjorda berättelsen angående Jönköpings nykterhetsnämnds verk-
samhet under år 1906 inhämtas, att diakonen från dagen för sitt anställande (den 1 juli 1906) till årets slut utövat en oavbruten nykterhetsmission inom samhället. Han medhann därunder icke mindre än 814 husbesök i 79 olika. hem, och genom hans påverkan ingingo i olika nykterhetsföreningar 16 personer, där- ibland några av stadens mest ökända drinkare. Av dessa 16 personer hade vid årets slut ingen brutit sitt nykterhetslöfte. Genom diakonen har även spritts lämplig nykterhetslitteratur. I övrigt upplyses i berättelsen, att diakonen visser- ligen i åtskilliga hem mötts av misstroende och ovilja, men att man alltmer kom- mit underfund med, att man i honom icke hade en 'nykterhetspolis' utan en god vän. För att bereda diakonen tillfälle att, där så befunnes lämpligt, räcka något mindre understöd i penningar eller in natura, har nämnden till hans förfogande ställt en summa av 500 kronor per år, för vars användning han är skyldig redovisa.»
Man skymtar redan här den blivande nykterhetsnämnden, sådan den ge- staltats i 1913 och 1917 års författningar, med dess förebyggande och över- vakande arbete, utfört genom nämndens ledamöter eller genom särskilda över- vakare. '
Initiativet till nykterhetsnämndsinstitutionens införande i lagen om be— handling av alkoholister togs av Svenska läkarsällskapet i ett till Kungl. Maj : t överlämnat, av en inom sällskapet tillsatt kommitté utarbetat och från trycket utgivet betänkande med anledning av fattigvårdslagstiftningskommitténs lag- förslag i ämnet.1 I en viss analogi med de tuberkulosbyråer, som åtskilliga svenska kommuner upprättat, och vilkas uppgifter i huvudsak vore att lämna upplysningar och råd och även understöd till lungturberkulösa och deras om- givning, borde i större och medelstora svenska städer eller eljest inom kommu— ner, där större samhällen vore belägna och där dryckenskapen utgjorde ett ut- brett samhällsont, kommunalstyrelsen tillsätta särskild alkoholnämnd, under vilken skulle sortera en eller flera byråer med sinsemellan olika uppgifter. En av dessa byråer skulle på sin lott hava den del av samhällets organiserade kamp mot alkoholmissbruket, som förutsatte personkännedom bland alkohol- missbrukarna och använde sig av individuella reaktivåtgärder mot dem. En annan byrå skulle handhava inspektionen av alla de förhållanden inom kom- munen, som sammanhängde med försäljningen av alkoholhaltiga drycker.
Nykterhetskommittén, som hördes över lagförslaget, betonade liksom lä- karkommittén vikten av förebyggande åtgärder, men upptog ej läkarnas förslag om alkoholnämndens inrättande såsom en i regel nödvändig förutsätt- ning för tvångsinterneringen. Dock ansåg nykterhetskommittén, att vidta- gande av förebyggande åtgärder skulle befordras genom sådana särskilda nämnder, och föreslog, att kommun, som ansåge sådant önskvärt, skulle äga upprätta särskild nämnd, med namn av nykterhetsnämnd, varigenom verksam- heten för alkoholisters återförande till ett nyktert liv och deras skyddande mot återfall kunde organiseras under enhetlig ledning.
Lagrådet hemställde, vid sin granskning av lagförslaget, om sådan ändring däri, att frågorna om internering komme att inom varje kommun behandlas av en därför avsedd nämnd, nykterhetsnämnden. Huruvida en särskild sådan skulle inrättas eller en redan befintlig kommunal myndighet skulle fungera så— som nykterhetsnämnd, borde — enligt lagrådets mening — överlämnas åt kommunen att bestämma efter vad som kunde prövas lämpligt. Med hänsyn till grunderna för tvångsinternering syntes i senare fallet valet bland de kom-
l »Alkoholen och samhället», 1912. 4—267825.
Tillsyn å de- taljhandeln med rusdryc- ker m. 111. b) genom Ko- nungens be- fallningsha- vande och polismyndig- het i orten.
munala myndigheterna böra falla på kommunens fattigvårdsstyrelse, som under sin verksamhet erhölle bästa kännedomen om de personer, vilka här kunde komma i fråga.
Kungl. Maj:ts proposition till 1913 års riksdag med förslag till lag om behandling av alkoholister avfattades i överensstämmelse med lagrådets hem- ställan och blev även härutinnan av riksdagen bifallen.
Angående nykterhetsnämndens uppgift enligt lagen om behandling av alko- holister den 30 juni 1913 är i lagens 4 & stadgat, att i regel ansökan hos Ko- nungens befallningshavande om internering av den, som är hemfallen åt dryckenskap, skall göras av nykterhetsnämnden. Innan sådan ansökning göres, skall nämnden inhämta noggranna upplysningar om ifrågavarande per— son samt, därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentlig liv, vidtaga härför lämpade åtgärder, såsom att söka 1) förmå honom att ingå i nykterhetsförening; 2) bereda honom, för minskande av frestelserna till bruk av rusdrycker, anställning hos lämplig per- son eller ombyte av verksamhet eller vistelseort; 3) utverka hos försäljare av brännvin, vin eller öl, att sådana drycker ej utlämnas till honom; 4) förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt. I fall av behov äger nykterhetsnämnd att för vidta- gande av här omförmälda åtgärder till sitt biträde utse ombud antingen bland sina egna ledamöter eller bland andra för uppgiften lämpade personer, före- ningar eller stiftelser. Dessutom är genom kungl. kungörelsen den 17 juni 1916 angående villkor, vilka må föreskrivas i fråga om person, som blivit ut- skriven från allmän alkoholistanstalt, tillfälle lämnat att åt nykterhetsnämnd uppdraga vissa uppgifter i fråga om sådan persons övervakande i syfte av hans bevarande vid ett nyktert och ordentligt liv.
Förutom den i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning föreskrivna tillsyn å detaljhandeln med rusdrycker och övervakande av nykterhetstillståndet inom kommunerna, som utövas av nykterhetsnämnden, skall sådan tillsyn utövas jäm- väl av Konungens befallningshavande och vederbörande polismyndighet i orten (66 5). Vid ting, uppbördsstämma, inskrivningsförrättning, vapenövnings- möte, marknad, torgdag, auktion, arbetsinställelse, eller där trupp är för flera dagar sammandragen så ock vid annan till större folksamling ledande förrätt- ning, ävensom då eljest skäligen kan befaras, att öppethållande av försälj- ningsställe kan föranleda oordningar, eller då försäljning visar sig föranleda sådana, må Konungens befallningshavande ävensom i stad polismyndighet samt å landet kronobetjänt och kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda be- drivandet av eljest tillåten detaljhandel med rusdrycker eller för sådant till— fälle föreskriva de inskränkningar i samma handel, som kunna finnas nödiga. Finnes vid krig eller omedelbar krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd i större omfattning är rådande nödigt att meddela förbud mot bedrivande av detaljhandel med rusd'rycker eller att föreskriva inskränkningar i sådan handel, äge Konungen därom förordna. I fall, varom nu är sagt, må ock sådant för— ordnande, även om det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthål— lande, meddelas av Konungens befallningshavande, där Konungen det med- givit (70 å). Därest av detaljhandel, vartill tillstånd enligt rusdrycksförsälj- ningsförordningen erhållits, oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas, osedlighet bedrives och sådant fortfar, oaktat skedd erinran från polismyndighet i stad samt kronobetjänt eller kommunalnämnd å landet, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda för-
säljningens fortsatta bedrivande. Beslutet därom går genast i verkställighet, men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande, som, därest tillstån- det ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa förbudet eller ock upphäva detsamma. I Stockholm meddelas förbud av överståthållaren (71 å). Därest av försäljning, som bedrives av bolag eller innehavare av från bolag överlåten rättighet, vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller å för— säljningsställe, där sådan rörelse utövas, osedlighet bedrives, må Konungens befallningshavande, på anmälan av i stad polismyndighet eller stadsfullmäk- tige och på landet kronobetjänt eller kommunens eller angränsande kommuns kommunalnämnd eller kommunalstämma, äga att indraga rättighet till sådan försäljning eller ock därifrån skilja innehavaren (72 å).
Handeln med pilsnerdricka (Klass II) är reglerad genom kungl förord-Detaljhandeln ningen angående försäljning av pilsnerdricka den 11 juli 1919. åigkålåliifrl
Utan särskilt tillstånd må försäljning till avhämtning av pilsnerdricka ut—K F. den %, övas av tillverkare å tillverkningsstället, av den som äger rätt till utminute- juli 1919, ring av spritdrycker eller vin å försäljningsstället, samt av innehavare av allmän rätt till utskänkning av pilsnerdricka å utskänkningsstället (7 å). I andra fall måste sökas Konungens befallningshavandes tillstånd till försälj- ningen. Över ansökning härom höres vederbörande kommun. Har ansökningen blivit i stad av stadsfullmäktige eller å landet av kommunalstämma avstyrkt, må densamma ej bifallas (8 €). Tillverkare ävensom den, som eljest äger att till avhämtning försälja pilsnerdricka, är berättigad att på rekvisition för- sända sådan vara till köpare, dock med den begränsning, att den fö'rsända varan ej får avlämnas annat än inomhus till därstädes boende eller vid järn- vägsstation eller å fartyg (9 j). Försäljning genom kringföring må av till— verkare bedrivas i stad, dock endast inomhus och till därstädes boende. På landet får ej försäljning av pilsnerdricka genom kringföring äga rum. (10 å).
Utskänkning av pilsnerdricka må utan särskilt tillstånd utövas av den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin, dock endast där sådan utskänkning bedrives; vidare av gästgivare till resande i samband med serve— ring av mat samt av den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka (12 5). Till ut— skänkning av pilsnerdricka i andra fall erfordras tillstånd av Konungens be- fallningshavande. Sådant tillstånd meddelas i regeln för ett eller flera, dock högst tre år i sänder. Även här gäller, att om ansökningen blivit avstyrkt i stad av stadsfullmäktige eller å landet av kommunalstämma, må den ej bi- fallas (13 å). För övrigt äger Konungens befallningshavande meddela tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka, förutom å stationsområde, järnvägståg och passagerarefartyg, även vid hälsobrunn, badort eller annan kurort, dock allenast för kortare tid än ett år och endast vid måltid till spisande gäster, samt vidare där utskänkningsrörelse eljest kan komma i fråga att under endast någon del av året utövas ävensom för bestämt tillfälle, därest sådant finnes vara nödigt (14 å).
Detaljhandel med pilsnerdricka må icke äga rum inom läger, kasernområde eller annat, uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område. Rätt till. utskänkning av pilsnerdricka må ej meddelas den, som inom kommunen, där utskänkningen skall bedrivas, i öppen bod idkar handel med annat än mat— varor (3 5).
Konungens befallningshavande äger att vid meddelande av tillstånd till för- säljning av pilsnerdricka eller sedermera under rörelsens utövande stadga de inskränkningar därvid, som kunna anses erforderliga (15 5). I övrigt äro för detaljhandeln med pilsnerdricka stadgade vissa ordningsföreskrifter (17— 27 55) av ungefär enahanda innehåll med motsvarande föreskrifter rörande detaljhandeln med rusdrycker. Sådan handel får, när det gäller pilsner- dricka, icke fortfara längre än till klockan 10 e. m., utan att Konungens befallningshavande därtill lämnar särskilt tillstånd. Ä sön— och helgdagar må utminutering å landet icke äga rum samt i stad bedrivas allenast till klockan 10 f. 111. Under högmässogudstjänst är all utskänkning av pilsnerdricka för- bjuden (20 å). Att märka är även, att pilsnerdricka icke må å försäljnings— ställe utlämnas till person under 16 års ålder (22 5). I rusdrycksförsäljnings- förordningen är motsvarande ålder 18 år.
FÖrSäljning Försäljning av exportöl (klass III) får för förbrukning här i landet, enligt " (”90er förordningen den 1 juni 1923, äga rum endast för medicinskt eller tekniskt behov eller liknande ändamål. Ä passagerarefartyg, som förmedlar regelbun- den persontrafik till utländsk hamn, må försäljning av exportöl utövas av person, som är berättigad att å fartyget idka utskänkning av spritdrycker och vin. OIOVI-iilföäsel Mot den under de senare åren florerande olovliga införseln från utrikes ort åggzlåålglgää av spritdrycker och vin samt lönnbränning och smyghandel med dylika dryc- del med ms, ker eller for dem begagnade ersattmngsmedel hava stränga bestämmelser stad- drycker. gats i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Denna lag jämte lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin, vilka hade proviso- risk giltighet för tiden till och med den 30 juni 1926, hava genom särskilda lagar den 4 juni 1926 erhållit förlängd giltighet till och med den 30 juni 1928. Strail—åtgärd?? Vad angår de-i 1841 års förordning intagna ansvarsbestämmelserna för mååfålllen' fylleri m. in., så hava de _— på ett par obetydliga undantag när — blivit ' ersatta med straffbestämmelser dels i allmänna strafflagen och därmed sam- manhängande författningar och dels i de ovan omförmälda försäljningsför- ordningarna.
Ansvarsbestämmelsen för fylleri återfinnes numera i 18 kap. 15 5 straff- lagen, som efter den genom lag den 6 juni 1925 vidtagna förändring lyder Sålunda:
»Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och träffas han i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 & förmäles, straffes, för fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler. Äro omständigheterna försvårande, vare straffet böter, ej under tjugufem riksdaler.»
Det åberopade stadgandet i 11 kap. 15 & strafflagen lyder:
>>Far man överdådigt fram, så att annan därav skadas kan, å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänne- ligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler.
Far någon, på sätt ovan är sagt, överdådigt fram med automobil, böte från och med femtio till och med ettusen riksdaler. Kom därav ej skada och var faran _ringa, må böterna nedsättas till tio riksdaler.
Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad å plats, som
nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaff- ningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där offentligt före- drag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där mat eller dryck till- handahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas till salu för all- mänheten, eller å annat ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet, straffes, där ej förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst etthundra rikskdaler.
Våldför man annan å ställe, varom i denna paragraf förmäles, ————— försvårande anses».
Särskilda straffbestämmelser äro härförutom stadgade för förare av motor- fordon, i det fall att han vid fordonets framförande är synbarligen berörd av starka drycker. Stadgandet härom är intaget i förordningen om motor- fordon den 15 juni 1923 (nr. 281) & 41, vilken paragraf efter däri den 1 juli 1925 (nr. 151) vidtagen förändring är så lydande:
»5 41. Mom. 1. Framföres automobil eller motorcykel, varom i 5 34 sägs, eller traktortåg med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande med böter från och med tio till och med ettusen kronor.
Mom. 2. Förer den, som är synbarligen berörd av starka drycker, motorfordon eller traktortåg, varom i mom. 1 förmäles, straffes med böter från och med tjugu- fem till och med ettusen kronor.
Mom. 3. Har förare vid förseelse, varom i mom. 1 eller 2 sägs, ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egen- dom, må till fängelse i högst tre månader dömas.»
I vissa fall äro förseelser av hithörande art belagda med straff eller andra påföljder, som ådömas på disciplinär väg.
Sålunda stadgas i sjömanslagen den 15 juni 1922 $ 62, att befälhavare å fartyg i utrikes fart äger ålägga sjöman bestraffning genom mistning av hyra för en till och med sju dagar, bland annat, »om han är berusad i tjänsten» (mom. 4) samt »om han olovligen skaffar ombord rusdrycker eller annat, som kan föranleda oordning eller äventyr» (mom. 7).
Beträffande personalen vid statens järnvägar är i den »allmänna tjänste- ordningen» för personalen stadgat, att personalen är för tjänstefel, däribland även för onykterhet under tjänstgöring, underkastad disciplinär bestraffning enligt särskilda béstämmelser (5 19) samt att förman är pliktig att omedel- bart försätta onykter tjänstehavare ur tjänstgöring (& 21). De nämnda sär— skilda straffbestämmelserna innehållas i »disciplinstadgan» för personalen vid statens järnvägar. Enligt dessa bestämmelser bestraffas onykterhet i tjän- sten av ordinarie befattningshavare, som innehar förmansställning eller som, då. förseelsen äger rum, har att fullgöra sådan tjänstgöring, som direkt berör trafiksäkerheten, första gången med böter av 6—10 dagars lön, andra gången med böter av 10—20 dagars lön, tredje gången med avsättning. Onykterhet i tjänsten av övrig ordinarie personal bestraffas första gången med böter av 4——8 dagars lön, andra gången med böter av 8—20 dagars lön samt tredje gången med avsättning (& 10 A). I fråga om onykterhet i tjänsten av icke ordinarie personal, beträffande vilken disciplinstadgan är tillämplig, gäller, att aspirantpersonalen bör entledigas första gången och extra ordinarie per- sonalen andra gången onykterhet under vederbörandes tjänstgöring konsta- teras. (5 10 sista stycket). Härförutom är stadgat i allmänna tjänsteord- ningen & 9:
»Tjänstehavare, vilken ådömts bestraffning för onykterhet i tjänsten andra gången, får icke användas i sådan tjänstgöring, som direkt berör trafiksäker-
Disciplin- stadganden.
Nykterhet så- som kompe- tensvillkor.
Åtgärder från
heten, därest icke distriktsförvaltningen med hänsyn till tjänstehavarens välför- hållande efter bestraffningen eller av annan särskild anledning finner undantag i sådant hänseende böra medgivas»; till vilket stadgande fogats följande not: »Såsom lokomotivförare i tågtjänst må icke användas tjänstehavare, om vars pålitlighet i nykterhetshänseende distriktsförvaltning finner grundad anledning till tvekan föreligga»;
i allmänna tjänsteordningen & 17 mom. 9: »Tjänstehavare, som lider av rusdrycksbegär, bör söka vård å alkoholistanstalt för att bliva botad därifrån. Intygas av läkare, att vederbörande är i behov av vård å dylik anstalt, äger vederbörande att för ändamålet erhålla tjänstledighet, varvid tjänstledigheten kommer att betraktas såsom tjänstledighet för hälsans vårdande»; samt i disciplinstadgan & 10, näst sista stycket:
»Då tjänsteman gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten, ordinarie tjänste— man andra gången, samt extra ordinarie tjänsteman första gången, skall i sam— band med utredningen rörande själva förseelsen verkställas utredning till utrö— nande, huruvida det finnes anledning antaga, att den dömde lider av rusdrycks- begär. Skulle så vara fallet, skall vederbörande sektionsföreståndare eller motsva- rande befäl uppmana tjänstemannen ifråga att söka vård å alkoholistanstalt samt därvid meddela honom, att, därest han enligt läkares intygande är i behov av vård är dylik anstalt, tjänstledighet för ändamålet kommer att beviljas honom, varvid tjänstledigheten kommer att betraktas såsom tjänstledighet för hälsans vårdande.»
Enligt den för de enskilda järnvägarnas personal antagna tjänsteordning är förman pliktig att omedelbart försätta onykter tjänsteman ur tjänstgöring, varjämte onykterhet i tjänsten på disciplinär väg bestraffas med varning, böter motsvarande viss tids avlöning, mistning av tjänsten under viss tid samt avsättning.
I åtskilliga fall är kravet på personlig nykterhet uppställt såsom kompetens- villkor för erhållande av viss _befogenhet. Sålunda är i k. kung. den 8 de— cember 1922 (nr. 617) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av för— ordningen den 26 maj 1922 (nr. 383) om luftfart stadgat, att för erhållande av certifikat såsom förare, navigatör eller mekaniker å fordon för luftfart fordras, bland annat, att hava »gjort sig känd för nykterhet och ordentlig— het». (& 12). Och enahanda krav har, enligt k. förordn. om motorfordon den 15 juni 1923 (nr 281), uppställts för rätt att föra motorfordon genom före- skriften i 5 15, att vid ansökan om erhållande av körkort skall fogas, bland annat, »intyg, som kan av länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig känd för nykterhet, ordentlighet och ett hänsynsfullt uppträdande». Befinnes i allt fall förare hava vid färd med automobil varit berusad, återkallas kör— kortet.
Vitsord om ordentlighet och lämplighet, med däri ingående fordran på nyk- terhet, kräves för övrigt i flera fall, såsom för drivande av viss rörelse, t. ex. pantlånerörelse, detaljhandel med alkoholhaltiga drycker, kommissionärskap för förmedling av tjänsteanställning m. m. samt i allmänhet för anställning i tjänst, där särskild vikt lägges vid personliga karaktärsegenskaper.
I det föregående har redogjorts för, hurusom man velat genom nykterhets—
detallmäm'asnämndernas inrättande inom varje kommun skapa ett organ, varigenom sida för vård
och återupp- rättelse av
»verksamheten för alkoholisters återförande till ett nyktert liv och deras skyd— dande mot återfall kunde organiseras under enhetlig ledning». Nämndens
första åtgärd är att inhämta noggranna upplysningar om en var åt drycken- dem, som äro skap hemfallen person, som kommer under dess behandling, samt att söka på hemfallm åt frivillighetens väg återföra honom till ett nyktert och ordentligt levnadssätt dTkaCMkap' genom vidtagande av härför lämpade åtgärder, såsom att söka Lagen_0m be- förmå honom att ingå i nykterhetsförening handhng ” .. . ” . alkoholister bereda honom, for mmskande av frestelserna till bruk av rusdrycker, an— den 30 juni ställning hos lämplig person eller ombyte av verksamhet eller vistelseort, 1913. utverka hos försäljare av brännvin, vin eller öl, att sådana drycker ej ut- lämnas till honom, förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt. Visa sig dessa eller andra dylika åtgärder fruktlösa, har nämnden, enligt 4 5 1 mom. i lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913, att i den ordning, som i nämnda lag föreskrives, göra ansökning om förordnande, att den åt dryckenskap hemfallne skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister. Endast sådana personer, å vilka 1913 års lags interneringsbestämmelser äro tillämpliga, kunna bliva föremål för nykterhetsnämnds behandling i nu an— givna hänseenden. Vilka dessa personer äro framgår av lagens 1 5, som är av följande lydelse:
>>1 %. 1 mom. Är någon hemfallen åt dryckenskap, och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppen- bar varnvård, eller
ligga fattigvården eller sin familj till last, då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister.
;? mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri.»
Ansökning, varom här är fråga, göres hos vederbörande länsstyrelse (4 5 3 mom). I regeln äger endast nykterhetsnämnd göra sådan ansökning; men är den åt dryckenskap hemfallne farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må ansökning göras jämväl av polismyndighet i orten (5 & 1 mom.). Är faran överhängande, äger polismyndigheten, utan avvaktan på besked över ansökningen, omedelbart vidtaga åtgärd för farans avvärjande (5 & 2 mom.). I vissa fall äger enskild, alkoholisten närstående person att direkt hos läns— styrelsen göra ansökning om hans internering, nämligen i det fall att hos nykterhetsnämnden gjord framställning om åtgärders företagande mot den åt dryckenskap hemfallne avslagits eller ej inom viss i lagen utsatt tid vid— tagits (6 5). Har förordnande om någons internering meddelats, men han vägrar att ingå å anstalten, äger länsstyrelsen att efter framställning av den, på Ivars ansökning förordnandet meddelats, lämna handräckning för beslutets verkställande (13 å); dock att, där beslutet grundats därpå, att vederbörande är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, länsstyrelsen har att själv föranstalta om hans intagande å anstalten, eller, om det ej omedelbart kan ske, att på annat sätt draga försorg om hans omhändertagande och vår- dande under tiden, vilken tillfälliga vård emellertid ej må fortgå under längre tid än tre månader (14 5).
En var, som är intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister, skall vara
skyldig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom (16 5).
Den myndighet, som har att utöva uppsikt över de allmänna anstalterna för vård av alkoholister, äger att förordna om överflyttning av intagen person från en anstalt till en annan (17 å). Enligt k. instr. för socialstyrelsen den 30 juni 1920 med däri den 31 dec. 1921 vidtagen ändring är socialstyrelsen uppsiktsmyndighet för dessa anstalter.
Den, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän anstalt för vård av alkoholister, må kvarhållas under en tid av ett år. Har han före för- ordnandets meddelande vårdats å sådan anstalt minst sex månader, må han kvarhållas under en tid av två år. Utskrivning från anstalten skall ske tidi— gare än nu är sagt, därest skäl föreligga till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv (18 å).
Om utskrivning tillkommer det anstaltens styrelse att förordna. Den myn- dighet, som har att utöva uppsikt över anstalterna (: socialstyrelsen), må ock förordna om utskrivning, jämväl om styrelsen avslagit framställning därom (19 5).
Den som utskrivits är under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst sex månader, pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de övriga villkor, som blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda (20 å). Vad som i dylikt hänseende må föreskrivas är angivet i k'. kung. den 17 juni 1916 angående villkor, vilka må föreskrivas i fråga om person, som blivit utskriven från allmän alkoholistanstalt. Det stadgas däri: '
o
»Då någon, om vars intagande a allmän anstalt för vård av alkoholister med- delats förordnande enligt lagen om behandling av alkoholister, i annat fall än som avses i 21 5 av samma lag (avgång av tvångsvis återintagen) utskrives från sådan anstalt, må den, som förordnar om utskrivningen, utöver bestämmelse om kommun, vari den utskrivne är pliktig att vistas, kunna föreskriva följande vill- kor och bestämmelser att av den utskrivne iakttagas:
1) att han iakttager fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker även— som, där så finnes lämpligt, ingår såsom medlem i nykterhetsförening,
2) att han icke besöker lokaler, där alkoholhaltiga drycker utskänkas eller ut- minuteras,
3) att han i den ordning, som kan vara bestämd, lämnar underrättelse om sin bostad och sysselsättning till anstalten eller nykterhetsnämnd eller ombud för an- stalten eller sådan nämnd,
4) att han begagnar sig av honom anvisad bostad eller antager arbete eller an- ställning, som beretts honom,
5) att han underkastar sig övervakning genom ombud för anstalten, nykter- hetsnämnd, förening eller rådfrågningsbyrå för alkoholistvård eller annan lik- nande institution,
6) att han icke utan tillstånd av sådan övervakare, som i 5) omförmäles, flyttar från honom anvisad bostad eller lämnar arbete eller anställning, som beretts honom,
7) att han undviker sådant umgänge, varigenom han utsättes för fara att återfalla till dryckenskap, samt
8) att han bemyndigar annan att uppbära honom tillkommande arbetsförtjänst eller andra penningmedel eller underkastar sig andra inskränkningar i fråga om förfogandet däröver.
Föreskrivna villkor skola skriftligen meddelas den utskrivne och kunna under den tid, som för deras iakttagande blivit förelagd, efter omständigheterna ändras.
Den närmare anpassningen med hänsyn till förbanden varande förhållanden av föreskrivet villkor må, där så finnes lämpligt, överlämnas åt vederbörande nyk- terhetsnämnd.»
Fullgör ej den utskrivne vad sålunda åligger honom, må på ansökning av nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas, samt om han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, jämväl på ansökning av polismyndighet i orten, länsstyrelsen förordna om hans återintagande å all- män anstalt för vård av alkoholister (20 å). Sålunda återintagen må kvar— hållas under sex månader, eller, om han på grund av det ursprungliga för- ordnandet varit skyldig att stanna mer än ett års tid, under ett år. Vid utskrivning av sålunda återintagen person må villkor ej fästas (21 å).
Handräckning för återhämtande av alkoholist, som på nytt interne'ras eller som avvikit, meddelas av vederbörande polismyndighet (20 och 22 åå). Hand- räckning bekostas av statsverket. (24 å).
Kallas någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till inställelse inför nykterhetsnämnden för att höras i de till nämndens handläggning hö- rande ärenden, är han pliktig att hörsamma kallelsen, så vida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, skall han böta fem kronor till kommunens kassa och tillhållas av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga etthundra kronor, att inställa sig. Kan den'tredskande ändå ej förmås till inställelse, må nämn— den lita länsstyrelsen till (23 å).
Den, på vars ansökning någon intagits å allmän anstalt för vård av alko- holister, är skyldig att svara för all vårdkostnad så väl gent emot den anstalt, där intagning först ägt rum, som gent emot anstalt, till vilken över— flyttning skett eller i vilken han efter utskrivning intagits till följd av brott emot föreskrivna övervakningsvillkor. Kostnaden för tillfällig Vård av den, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, under tiden för interneringsärendets förberedande utredning hos länsstyrelsen (10 5), skall gäldas av statsverket. Jämväl kostnaden i övrigt för internering av sådan farlig alkoholist skall stanna å statsverket, därest den vårdade vid tiden för ansökningen oavbrutet under minst fem år vistats utom hemkommunen (25 5).
Den som frivilligt ingår å allmän anstalt för vård av alkoholister må kvar- hållas under den tid han i ansökningen förbundit sig att stanna å anstalten, dock ej längre än ett år från inträdet. Kan den frivilligt ingångne på grund av sitt uppförande ej lämpligen behållas å anstalten, må han när som helst utskrivas (26 å).
Givet är, att i många fall personer som äro hemfallna åt dryckenskap åter-Åtgärder mot finnas bland den stora skara av lösdrivare, bettlare samt tredskande under- ”WWW”, stödstagare och försörjare, beträffande vilka särskilda åtgärder äro före-bälggaååznt skrivna i lagen angående lösdrivares behandling samt i fattigvårds- och understöds- barnavårdslagarna. I avseende härå torde emellertid här allenast behöva tagare och hänvisas till vad angående sådana personers behandling enligt dessa lagar förförjare- samt angående önskvärdheten av vissa reformer därutinnan finnes anfört dels i fattigvårdslagstiftningskommitténs särskilda betänkanden, dels ock i ett av revisionssekreteraren Ragnar von Koch den 30 juni 1926 på nådigt upp—
drag avgivet betänkande med förslag till »lag om behandling av vissa arbets— ovilliga och samhällsvådliga».
De sakkunniga övergå härefter till en redogörelse för innehållet i de nya bestämmelser rörande åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte vad därmed sammanhänger, som av de sakkunniga föreslås, ävensom för de motiv, vilka ligga till grund för de sakkunnigas förslag.
Lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri.
1 KAP. Allmänna bestämmelser-.
15.
De åtgärder, som från det allmännas sida kunna ifrågasättas gent emot De sakkunni- alkoholmissbrukaren, utgå ifrån två väsentligen skilda uppfattningar angå- 903 förslag. ende samhällets ställning uti ifrågavarande hänseende till den enskilde. Å ena sidan har gjorts gällande, att den enskildes bruk — eller missbruk — av alkoholhaltiga drycker är hans ensak, att han därutinnan äger rättighet att inrätta sig, huru han behagar, blott han icke stör allmän ordning och anständighet, och att samhällets ingripande på vad man i förevarande hän— seende betecknar såsom »privatlivets område» icke kan anses berättigat i annat fall, än då åtgärden framstår såsom ett av omständigheterna påkallat självförsvar från samhällets sida gent emot störande oordningar eller emot ett beteende, som eljest i ett eller annat avseende är ägnat att väcka allmän förargelse eller är av viss allmänfarlig karaktär. Å andra sidan betonas, att samhället gent emot alkoholmissbrukaren har en bestämd rätt och plikt icke allenast att hävda den yttre ordningen och anständigheten, utan ock att i familjens och det allmännas intresse vidtaga sådana åtgärder, som syfta till hans upprättelse och återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
Den hittillsvarande lagstiftningen i ämnet, särskilt 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap, vilar övervägande på principen om samhällets självförsvar mot dryckenskapen och dess följder. Böter, förlust av innehavd tjänst, obehörighet att deltaga i val och allmänna förrättningar äro de medel, som i främsta rummet mot alkoholmissbrukaren komma till användning i syfte att upphäva eller minska faran för ett vidare överträdande från hans sida av den yttre rättsordningen. Visserligen talas på ett par ställen i för- fattningen om överlastad persons »värdande»; men denna vård har i själva verket ej annat syfte än straffet har, nämligen att skydda samhället för fortsatta yttringar av det rusiga tillståndet. Sålunda stadgas i förordningens 5 & att, om på sådant ställe, där brännvin eller andra starka drycker för- säljas, någon finnes i den mån överlastad, att han synbarligen icke utan våda för sig själv och andra kan lämnas utan tillsyn och biträde, värden skall vara skyldig att vårda honom, till dess det rusiga tillståndet upphört. Men att denna vård mindre avser den felandes bistående än samhällets skyddande mot de omedelbara följderna av hans överlastade tillstånd framgår av det tillägget i paragrafen, att, ifall den föreskrivna tillsynen av värden under- låtes och skada därigenom inträffar, är värden förfallen till böter samt, vid
upprepad försumlighet, till försäljningsrättens förlust. På enahanda sätt för- håller det sig med den »vård», som enligt 7 & ägnas överlastad person genom hans anhållande av polismyndigheten. Vissa ansatser förekomma dock till mera personligt betonade åtgärder i förebyggande syfte. Sålunda stadgas i 1 & straff för den, som trugar eller förleder annan att förtära starka drycker, så att han därav bliver överlastad, eller som förleder minderårig till överflödig förtäring av starka drycker; och i 6 & förbjudes, vid bötesstraff och förlust av rätt till betalning för varan, »allt utborgande av starka drycker, ej mindre åt omyndiga studerande under deras vistande vid akademier, gymnasier och skolor, utan föräldrars, förmyndares eller lärares vetskap och vilja, än åt tjänstefolk, gesäller och lärgossar samt gemenskapen av krigsmakten, utan vederbörande husbönders, mästares eller befälhavares lov». Otvivelaktigt lig- ger i dessa bestämmelser en omsorg om ungdomens bevarande undan drycken— skapens frestelser och faror, som är värd allt erkännande, om ock samhällets intresse av att undgå olägenheterna av de ungas indragande i dryckenskaps- lasten medverkat till bestämmelsernas införande i förordningen. _ Men även i den i en nyare tid tillkomna lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 är uppenbarligen ännu föreställningen om åtgärderna mot alkoholmissbrukare såsom utslag av ett samhällets självförsvar förhärskande. Uppslaget är givet i lagens 1 5 1 mom. som stadgar: >>Är någon hemfallen åt dryckenskap, och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattigvården eller sin familj till last, då må. i den ordning som stadgas i denna lag, förordnas om hans intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister», till vilket stad- gande sedermera i mom. 2 fogats det tillägget, att »sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri». Sam— hällets ingripande mot den enskilde alkoholmissbrukaren är motiverat av den felandes brott mot den yttre samhällsordningen eller försummelse av någon honom åliggande allmän förpliktelse. Men det måste dock erkännas, att lagen icke uteslutande bygger på en sådan uppfattning utan även har alkoholistens förbättrande i sikte. I 4 & 2 mom. hava intagits bestämmelser därom, att innan ansökning om någons intagning å allmän anstalt för vård av alkoholister må göras, skall det åligga vederbörande nykterhetsnämnd att, »därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade åtgärder, såsom att söka förmå honom att ingå i nykterhetsfö'rening, bereda honom, för minskande av frestelserna till bruk av rusdrycker, anställning hos lämplig person eller ombyte av verksamhet eller vistelseort, utverka hos försäljare av brännvin, vin eller öl, att sådana drycker ej utlämnas till honom, samt förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter, eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt. Dessa bestämmelser torde emellertid vid tillämpningen hava kommit att uppfattas såsom från det allmännas sida gent emot alkoholmiss- brukaren berättigade väsentligen på den' grund att de utgöra ett led ol inte—r- nerz'ngsförfaramlet, syftande till att antingen, i det fall att internering bör ifrågakomma, starkare motivera denna åtgärd, eller, i motsatt fall, förebygga en ej tillräckligt motiverad användning av ett så ingripande korrektionsmedel. Fattigvårdslagstiftningskommittén, som hade uppdraget att utarbeta för- slag till lagen om behandling av alkoholister, yttrar i sitt den 3 december 1910 avgivna Betänkande I (sid. 94) om grunden för denna lagstiftning följande:
»Det har sagts, att man ej behöver hysa några betänkligheter mot en tvångs- behandling, enär alkoholisten liksom den sinnessjuke är psykiskt ofri samt därför måste omhändertagas och underkastas den vård, som anses lämplig. Denna jäm- förelse kan i viss mån vara riktig, i det alkoholisten lider av en viss ofrihet med avseende på sin förmåga att motstå frestelsen att förtära rusdrycker, men att påstå, att han är psykiskt ofri i samma betydelse som en sinnessjuk, torde dock innebära en överdrift, ty frånsett ofriheten ifråga om dryckenskapsbegäret kan han tala och handla lika fritt och målmedvetet som en vanlig människa.
Ej heller kan man söka grunden för ett inskridande enbart däri, att man vill förbättra alkoholisten; det går så mycket mindre för sig att åberopa detta, som botandet dock ofta ställer sig ganska ovisst. Däremot är det uppenbart att, även om tvångsinterneringen icke kan uteslutande grundas härpå, det naturligen är ett mycket viktigt ändamål med interneringen, att den leder till alkoholistens förbättrande och återvinnande åt samhället. Denna synpunkt måste därför hava en mycket stor betydelse vid lösningen av interneringsspörsmålet.
Verkliga grunden för en tvångsinternering bör sökas däri, att vissa alkoholis- ters levnadssätt medför en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende. Naturligen hava dessa hittills icke fått fara fram efter god- tycke. En del av dem hava hamnat för längre eller kortare tider i fängelserna; andra hava dömts till tvångsarbete eller hållits till ett något så. när ordnat liv i fattigvårdsanstalter. Även sjukhus och sinnessjukanstalter hava fått taga hand om dylika personer. Åtskilliga vanedrinkare hava emellertid tämligen obehind- rat fått fortsätta sitt för samhället störande levnadssätt, utan att något ingri- pande ägt rum. Såsom redan anförts, har detta icke varit tillfredsställande, och det är därför av behovet påkallat, att en del av dem behandlas i annan ordning.
Stöder man tvångsinterneringen på den fara eller allvarliga olägenhet för sam- hället, som vanedrinkarens obehindrade vistelse i frihet medför, drager detta med sig den konsekvensen, att tvångslagen blir ur stånd att träffa en del alkoho- lister, som eljest skulle med framgång kunnat behandlas å anstalt, nämligen så- dana, vilka icke kunna hänföras under de grupper, som samhället förklarar skadliga för detsamma. I huru hög grad detta skall bliva fallet, beror tydligen på vilka grupper, som upptagas såsom hörande under lagen (1 5). Här har man att söka draga gränsen så, att å ena sidan ingen tages med, som icke kränker samhällets berättigade intressen, men att å andra sidan det om möjligt kan gri- pas in mot alla, som allvarligt kränka detta intresse.»
Beträffande de ovannämnda förebyggande åtgärderna, vilka av kommittén ansågos böra vara helt och hållet frivilliga, yttrade kommittén, bland annat: _ >>Huru noga man än avväger gränserna för lagens omfattning, kan man dock ej få dessa fullt bestämda; antagligen skola sålunda under 1 % kunna hänföras en del fall, i vilka en annan behandling än tvångsinternering kan tänkas i första rummet böra komma till användning. Lagstiftningen i denna fråga måste med hänsyn härtill göras sådan, att ej alla de fall, som kunna hänföras under lagen, med nödvändighet skola bliva föremål för tvångsinternering. ————— Om denna villkorlighet i förfarandet verkligen skall befordra det frivilliga ingåendet på en anstalt och vidtagandet av övriga antydda åtgärder för alkoholistens för- bättrande, fordras det, att vederbörande hava kännedom om de medel, som i så- dant hänseende stå till buds. Givetvis bör det ej vara lagstiftningens sak att vända sig till allmänheten med en uppfordran att vidtaga dylika åtgärder, men vad lagen dock synes böra göra är att till ledning för de myndigheter, som hava att tillämpa densamma, innehålla en erinran om dessa åtgärder. Kommittén har ej velat göra de nämnda åtgärdernas vidtagande till något led i proceduren, enär sådant skulle kunna framkalla en viss benägenhet att i varje förekommande fall
avvakta resultatet av de olika åtgärderna, innan en ansökan om tvångsinternering gjordes eller förordnande därom bragtes till utförande, vilket kunde fördröja inträdandet av tvångsbehandlingen även i angelägna fall.
Utgående från ett sådant åskådningssätt har kommittén i sitt förslag dels angivit några av de viktigaste åtgärder, som härvidlag komma i betraktande, dels i samband därmed fästat myndigheternas uppmärksamhet på angelägenheten av sådana åtgärders anlitande i lämpliga fall.»
I enlighet härmed inledde kommittén sitt stadgande »om förebyggande åt- gärder» med följande bestämmelse: >>Myndighet, som äger göra ansökning om intagande aV'åt dryckenskap hemfallen person. å allmän anstalt för vård av alkoholister, bör, innan sådan åtgärd vidtages, söka befordra hans åter- förande till ett nyktert och ordentligt liv genom lämpliga anordningar, som han godvilligt vidtager, eller som eljest kunna genomföras utan utövande av tvång, såsom genom att» etc. I den av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna lagen inledes motsvarande stadgande sålunda: »Innan sådan ansökning göres, skall nämnden inhämta noggranna upplysningar om ifrågavarande person samt, därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade åtgärder-, såsom att söka» etc. Det torde icke förvåna, att efter denna förändring de före- byggande åtgärderna kommit att betraktas såsom ett led i interneringsförfa- randet och liksom detta inställts under synpunken av i främsta rummet åt- gärder för undanröjande av »en fara eller allvarlig olägenhet för samhället».
För såväl de myndigheter,, vilka äro satta att 'handhava lagens bestäm- melser, som de samhällets medlemmar, på vilka dessa bestämmelser skola till— lämpas, är det emellertid av synnerlig vikt, att de grundsatser, på vilka en lagstiftning av denna art är byggd, och den anda, som genomgår densamma, icke äro sådana, att de ställa samhället och dess verkställande organ i ett fient— ligt etiskt och socialt motsatsförhållande gent emot den felande, varigenom de mot honom vidtagna åtgärderna få karaktären av ett straff— och tvångs— förfarande, avsett. i främsta rummet att värna samhället från fridstöraren och tvinga honom till ett yttre iakttagande av vedertagen ordning, utan att de uppbäras av en anda, som framför allt tager sikte på upprättandet och stärkandet av individens egen sedliga kraft och hans återförande på denna väg till ett nyktert och ordentligt levnadssätt till gagn för sig själv och de sina och till nytta för samhället.
De sakkunniga hava ansett det angeläget att, då nu samtliga hithörande bestämmelser skola. revideras och i en enda lag sammanfattas, söka giva denna lag en sådan karaktär, att därav tydligt framgår, att det är omsorgen om individen själv såsom medlem av samhället och av den krets därinpm — särskilt familjen _ där han närmast rör sig, som i främsta rummet är den drivande kraften för samhällets ingripande mot honom.
I enlighet härmed har i lagens 1 & uttalats, att då någon, på sätt i lagen närmare omförmäles, missbrukar alkoholhaltiga drycker, då må, i den ord— ning som i lagen stadgas, åtgärder från det allmännas sida mot honom vid— tagas »för hans återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt».
Tvenne begränsningar hava härvid ansetts nödiga till förekommande av godtycke eller övergrepp från det allmännas sida. Den ena begränsningen är den, att ett ingripande ej får ske i annat fall än att alkoholmissbruket fram- träder »på sätt och under omständigheter, som i lagen omförmälas». Det är nämligen nödvändigt att i själva lagen angiva vissa objektiva kännemärken på den grad av alkoholmissbruk, som må kunna tillåta ett ingripande från det
allmännas sida. Sådana kännemärken för betecknande av olika mer eller mindre svårartade yttringar av alkoholmissbruk, ägnade att påkalla någon av de i lagen anbefallda olika åtgärderna mot alkoholmissbruket, finnas anförda i 6 & >>brukar någon alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra», 8 & >>är någon hemfallen till dryckenskap, och finnes han i följd därav» etc. samt 48 & »överlastar sig någon av alkoholhaltiga drycker så, att av hans åt- börder eller uppträdande i övrigt eller av hans orediga sinnesförfattning syn- barligen märkas kan, att han är drucken» etc. Den andra begränsningen består däri, att ingripandet från det allmännas sida må ske endast i den ordning, som ," lagen stadgas, enär i annat fall fältet vore lämnat öppet för godtycke och oöverlagd eller missriktad iver. Paragrafen har avfattats i överensstäm- melse med vad nu yttrats.
2å.
Den nu gällande lagen om behandling av alkoholister av den 30 juni 1913 synes förutsätta, att det missbruk av alkoholhaltiga drycker, mot vilket lagen vänder sig, icke gärna kan tänkas förekomma vid förtäring av svagare alko- holhaltiga drycker än >>brännvin, vin och öl» (4 och 28 åå). Emellertid har erfarenheten visat, att i en mängd fall personer, som äro hemfallna åt dryc— kenskap, råkat i detta tillstånd eller kvarhållas däruti i väsentlig mån till följd av omåttlig förtäring av maltdrycker av det slag, som i gällande för- ordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker betecknas med klass II, hållande mellan 1,8 och 3,2 viktprocent alkohol (= pilsnerdricka).
För närmare belysning av detta sakförhållande tillåta sig de sakkunniga att anföra följande skildring, som publicerats i en huvudstadstidning, detta så mycket hellre som vad däri sägs om pilsnerdrickat såsom rusdryck i allt väsentligt bestyrkes av erfarenheterna från Stockholms stads nykterhets— nämnd. Skildringen är, med ett par smärre uteslutningar, av följande lydelse:
»De flesta tycka det är löjligt att tala om pilsnerdricka såsom en farlig rus- dryck. Och man måste gå med på det omdömet om man avser pilsnerdrickat som en dryck till maten. Men annorlunda ställer sig saken för dem, som redan emedan de äro törstiga, eller ännu oftare för sällskaps skull dricka stora mängder.
Och dessa äro icke de minsta skränfockarna, då det gäller att håna den lilla kvartersbuteljen med dess innehållslösa »skvalp».
Så göra de i det dagliga talet, och så göra de vid inviten till »ett glas». Men när de sedan ragla ut genom kafédörrarna, då måste varje tvivlare på pilsner- drickat som rusdryck spärra upp ögonen och konstatera dess utomordentliga ver- kan. Det kan icke påstås att detta på sin höjd kan gälla svaga hjärnor eller an- nars degenererade individer. Nej, detta gäller flertalet av dem, som nu en gång icke vilja neka sig att försöka få ett rus även med viss ansträngning.
Ett exempel ur vardagslivet. Efter arbetets slut mötas A. och B. A. är icke sämre än B., men någon skall börja. Han säger alltså:
»Kom, går vi in och tar en 'dricka'?» B. tackar, och så slå de sig ned på en plats i kaféet.
Den första är tagen. Och B. kvitterar med att taga in två till. Samtalet börjar ta fart och man är inne på ett intressant ämne. Men så märks att glasen stå tomma.
Varför A. säger till om två »dricka» till. Nu har A. tagit in två »lag», och B. endast ett. Men som en svensk genomsnittstyp håller B. på rättvisa och ren—
hårighet. Därför tar han i regel in det fjärde >>laget>>. Så ha de nu fördelat utgiften lika. Här skulle det kunna vara slut — om det icke gällde en rusdryck. Men nu börjar törsten eller begäret. Och efter ännu ett par »lag», är kaféronden i gång.
När de sedan, efter att hava druckit låt oss säga cirka 15 eller 20 pilsner- dricka per man (detta vet jag av erfarenhet icke är en överdrift, utan något ganska vanligt), så behövs icke efter en sådan kvantitet något läkarintyg på om berusning förefinnes eller ej. Vittnesbörden äro iögonenfallande.
Jag vill här icke påstå, att man super sig »dödfull» på endast pilsnerdricka. Men redan som en lindrigare berusning, medför den dock konsekvenser, som bäst förklaras genom polisprotokollen.
Ofta fungerar pilsnerdrickat såsom samverkande orsak till en samhällsfara, vil- ken årligen kostar staten stora summor.
Efter avlöningen gå ett par personer liknande A. och B. in på ett kafé — kanske där de under veckan hava sina måltidsraster.
Det blir som i föregående fall ett par »lag» pilsnerdricka. Men som det är avlöningsdag, kommer ett förslag om att gå på »krogen» och ta en »sup och bit». Ett par »dricka» äro nu underlaget, därefter kommer supen med den första »bi- ten», som i regel förtäres. Så kanske det blir ännu en »sup och bit» genom förflyttning till ett annat bord. Men den »biten» kanske inte blir rörd.
Och efter krogbesöket övergår man till pilsnerdricka. Denna dryck har nu fått ökad förmåga att verka rusgivande. Just genom den förut förtärda spriten.
Så dryftas nu — något som hör till det vanliga, när spritbegäret är väckt —— om man icke skall köpa ett >>pund»?1 Frågan är knappt framkastad, förrän den blir till handling. Reflexionsförmågan har dunstat bort liksom blicken för det ekonomiska. .
Och jag försäkrar, att det sedan blir mer än ett »pund». Därpå följer den efter omständigheterna förståndigaste, men därför icke billigaste hemfärden pr bil.
Detta är ett mycket vanligt fall, som på intet sätt berört ytterligheterna. Jag vill härmed icke säga, att »krogen» icke kan besökas utan påverkan av pilsner- drickat. Det finnes många arbetare, som gå lika ordentligt från »krogen» till sina hem, som de gingo direkt från arbetet dit. Men den rollen, som pilsner- drickat i många fall spelar i förening med sprit, vore tillräcklig för dess utdö- mande ur nykterhetssynpunkt.
Liksom man icke blir berusad av en eller två supar, så blir man det icke heller av en eller två pilsnerdricka. Men här har spriten sin sköld i sina restriktioner, -medan det förrädiska pilsnerdrickat får flöda fritt. Och jag vågar påstå, att i sex fall av tio pilsnerdrickat är den drivande orsaken till ett »pundköp».
Detta är den farliga sidan av saken. Dess ruinerande verkan kan endast förstås av den som personligt har erfaren— het om saken.
Ingen kapitalist går och ruinerar sig på att dricka pilsnerdricka. Men för veckoarbetaren, som har sitt kapital i ett avlöningskuvert, svider det hårt »dagen efter», när räkenskapen skall göras. Det blir en mor eller maka, som sedan får tänja på slanten som blivit över, där den icke helt gått åt. Ofta får hon väl löfte om mera nästa avlöning, men i många fall återupprepas eländet.
Detta om arbetaren. För bettlaren och den arbetslöse ligga faran och konse- kvenserna närmare.
1 Smuggelsprit.
Yrkesbettlaren går helt frankt och »kör ihop» en summa på dagen. Och där- efter börja kafébesöken, som för honom i regel sluta hos någon »pundlangare».
Med den arbetslöse kan det i många fall bli enahanda. Han träffar en dag en bekant som bjuder på några »drieka». Han kanske får av den hygglige vännen en slant till kaffe också innan de skiljas. Och han, som strax förut var så »sugen» på lite kaffe, hade säkert gått och druckit det, om han hade fått »slanten» enbart.
Men nu har han, efter några pilsnerdricka i en tom mage, fått begär efter mera. Och så beställer han dricka i stället.
Så kan det inträffa att han fått blodad tand. Men då äro pengarna slut. Men inte humöret. Han, som i rent nyktert tillstånd icke kunde komma sig för med att tigga ens en cigarrett av en bekant han mötte, han blir nu djärv, utan att vara onykter. Under inflytande av en lätt berusning tigger han till höger och vänster om en slant, för att bli i stånd till att »späda på», innan han tappar kuraget.
Och så kunna orsaker och verkningar variera i detta ämne. Som sagt har jag icke berört de mera extrema fallen, där exempelvis dagen kan börja med en pils- nerdricka för att sluta med ett »negerpund», d. v. 5. för femtio öre malörts— droppar. Eller där dagens första pilsnerdricka har varit den yttersta orsaken till ett efterföljande lagbrott.
Så ser således den inregistrerade oskyldiga pilsnerdrickan Klass II ut och tusende kunna vittna om att min framställning är riktig.
Det är lika visst, att pilsnerdrickat kan vara en socialt farlig rusdryck, som att det finnes »ordningsmän» utanför drickakaféerna.
Ännu en gång vill jag fastslå, att pilsnerdrickat indirekt arbetar hand i hand med spritsmugglingen. Jag gör det icke av fanatism utan med av samvetet dik— terad avsikt att öppna ögonen på dem, som i verkligheten använda drickat som måltidsdryck, och som aldrig genom glaset läst sin nästas fördärv och förban- nelse.»
Ur Stockholms stads nykterhetsnämnds verksamhet må härefter följande fall meddelas:
1) J., född 1877, grovarbetare. Är gift och har 5 barn. Har två gånger varit anmäld hos nykterhetsnämnden, första gången i augusti 1925. Därvid upplystes, att han börjat med öldrickning vid 17 års ålder. Redan före äktenskapet var han stark alkoholförbrukare. J. synes stå på ganska låg andlig nivå och har icke haft begrepp om vart alkoholmissbruket kan leda. Dåligt sällskap har också med- verkat till situationen. Använde vid tiden för anmälningen rusdrycker dagligen: brännvin, pilsnerdricka, denaturerad sprit och droppar (enligt ett särskilt recept, som han haft: 50 gram eter, alkohol och pepparmyntolja). Har varit dömd för hembränning 1920. Låg fattigvården och sin familj till last och utsatte hustru och barn för nöd samt uppenbar vanvård. Upplystes vara, såsom berusad, synner- ligen rå och besvärlig. Råmade ibland såsom ett vilt djur och misstänktes slå hustrun. Sattes av nykterhetsnämnden under övervakning. Var under övervak- ningstiden i stort sett nykter och ordentlig, arbetade skötsamt samt försörjde familjen, så långt hans avlöning räckte. Övervakningen upphörde och ärendet avskrevs i juni 1926. Anmäldes ånyo för nykterhetsnämnden i slutet av juli. Hade någon tid efter övervakningens upphörande under arbete blivit skadad. Uppbar efter tillfrisknandet olycksfallsersättning kr. 35: —. Härav erhöll hust— run kr. 25: —, resten gick åt till pi-lsnerdrickning bland kamrater. Slarvade där- efter med arbetet samt förbrukade pilsner och andra alkoholhaltiga drycker i stor myckenhet. Så meddelade hustrun, att J. en dag i sällskap med 7 andra konsumerat
236 flaskor pilsner, d. v. s. nära 30 flaskor per man. J. ställdes på nytt under över- vakning och intogs i början av augusti på Katarina sjukhus, enär hans hälsa var undergrävd på grund av alkoholmissbruk.
2) B., född 1883, affärsman. Har hustru och två barn. Är från gott föräldra- hem. Var absolutist till omkr. 20-årsåldern. Alkoholmissbruket förorsakat av yrket på så sätt, att affärerna ofta uppgjordes på restauranger. Har plågat dricka stora mängder öl, pilsnerdricka och vin varje dag med början vid middagstiden och fortsättning till frampå kvällarna. Enligt egen uppgift har B. därvid plägat av pilsnerdricka förtära högst 25, vanligen cirka 10 flaskor. Från annat håll har uppgivits betydligt mera (40—50 flaskor). Fick sin motbok indragen i januari 1921. Som nykter är B. foglig och human, men berusad blir han oregerlig och lättretad och har hotat hustrun och andra till livet. Anmäldes till nykterhets- nämnden i januari 1921 från A.-B. Stockholmssystemet och erhöll då varning. Anmäldes på nytt i februari 1922 av en svåger. Internerades på Venngarns alkoholistanstalt i februari 1922 såsom i följd av dryckenskap farlig för annans personliga säkerhet. Var efter interneringen nykter och skötte sig utan anmärk- ning omkring 11/2 år. I juni 1924 har klagats hos nykterhetsnämnden över, att han en natt kommit hem drucken och bråkat, så att hustru och barn måst fly från hemmet, men någon formlig anmälan i anledning därav har ej gjorts. I maj 1926 har han dömts till böter för fylleri, orsakat av 2 supar och 10 flaskor pilsner.
3) B., född 1878, hustru till arbetaren R. Har 8 barn mellan 10—30 år, av vilka de tre yngsta bo i hemmet. Hon har egen inkomst på städning o. dyl. Har lagt ned så gott som hela sin arbetsförtjänst på inköp av pilsnerdricka. Missbruket har fortgått sedan flera år tillbaka. Det är ingenting ovanligt, att hustru R. dricker 20 a 25 flaskor pilsner per dygn. Ofta tager hon sådant med sig i sängen och kan sedan ligga flera timmar i sträck och svåra och prata en massa osammanhängande saker och dessemellan dricka. Barnen måste flera gånger om dagen springa efter pilsnerdricka åt modern. Arbetet som städerska (å automat) har gjort, att hon måst gå hemifrån strax efter klockan 3 på morgonen, och har detta bidragit till, att hon under dagens lopp varit trött och olustig; och för att »pigga upp sig», som hon själv säger, har hon druckit pilsner. Hustru R. har varit intagen å privat anstalt omkring en månad 1921 samt å S:t Eriks sjuk- och vårdhem våren 1925. Den 6 juni 1925 meddelade överståthållarämbetet reso- lution om hennes internering å allmän anstalt för vård av alkoholister. Intogs å hemmet Gunnarskog. Utskrevs därifrån i juni 1926. Efter återkomsten från anstalten har hon varit nykter.
4) L., född 1881, köksmästare å hotell, gift och har 2 barn, 10 och 15 år. Är snäll, då han är nykter, men bråkig och ytterst nervös när han är onykter. An- mäldes första gången i februari 1924 och uppgavs då dagligen dricka vad han kunde komma över: brännvin, konjak, vin, pilsnerdricka och även malörtsdroppar. Ställdes under övervakning och höll sig därunder nykter samt skötte sitt arbete utmärkt, varför ärendet avskrevs i september 1924. Anmäldes ånyo av hustrun i juni 1926. Efter återfallet drack han stora kvantiteter pilsnerdricka, 20—30 flaskor per dag. Erhöll emellertid i juni 1926 plats såsom köksmästare på hotell i Norrköping och innehade ännu i slutet av augusti denna befattning.
5) K., född 1884, grovarbetare, har hustru och 3 barn, födda 1913, 1916 och 1920. Är i onyktert tillstånd bråkig och oresonlig och går icke sällan till hand- gripligheter mot hustrun. Yrkesumgänget och svag karaktär ha föranlett alkohol- missbrukets uppkomst och gradvisa förvånande. Har använt spritdrycker sedan sin tidigaste ungdom. Var absolutist åren 1910—1911 på grund av sjukdom, men
började sedan åter använda spritdrycker. Kan ibland vara helnykter 1 a 2 veckor, men får så en period på en eller flera, ända till 5 veckor, varunder han dagligen berusar sig. Köper brännvin, pilsnerdricka och exportsprit. Han börjar under dessa perioder med brännvin och fortsätter med synnerligen avsevärda kvanti- teter pilsnerdricka. Härunder ligger han hemma och tvingar under hot hustrun att ständigt skaffa mera; 40—50 flaskor »dricka» åtgå härvid om dagen. Till slut blir han sjuk, emedan han ej äter något under den vecka, drickandet i regel pågår. Därefter kan han hålla upp samt arbeta en tid. Avstängd från motbok 1917. Upprepade gånger dömd till böter för fylleri samt en gång (1903) till straffarbete för misshandel med livsfarligt vapen under rus. Står för närvarande under övervakning.
Med hänsyn till dessa erfarenheter från det praktiska livet och från det lagstadgade nykterhetsarbetet inom rikets största stad hava de sakkunniga icke tvekat att i de avseenden, varom i den nu förevarande lagen kan bliva fråga, inordna jämväl pilsnerdrickat bland de alkoholhaltiga drycker, för vilka den åt dryckenskap hemfallne bör, så vitt sig göra låter, skyddas.
I följd härav har i 2 % uttalats, att med uttrycket »alkoholhaltiga drycker», då detsamma i lagen användes, skall förstås såväl spritdrycker och vin (rus- drycker) som även sådana maltdrycker, vilka innehålla mer än 1,8 viktprocent alkohol (pilsnerdricka).
Under uttrycket »alkoholhaltiga drycker» skall enligt paragrafens andra stycke jämväl inbegripas andra rusgivande medel, vilka begagnas såsom er— sättningsmedel för dylika drycker. Ett uttryckligt stadgande härom torde så mycket mera vara på sin plats, som i vissa nyare författningar, t. ex. lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin, sådana ersättningsmedel särskilt nämnas såsom vid lagtillämpningen likställda med alkoholhaltiga drycker.
2 KAP.
Om nykterhetsnämnd, dess uppgifter och befogenhet.
3 5.
Det ursprungliga av fattigvårdslagstiftningskommittén utarbetade förslaget till lag om behandling av alkoholister innehöll, som ovan nämnts, icke någon bestämmeISe om särskilt kommunalt organ för alkoholmissbrukets motarbetande och för ombesörjande av alkoholistvårdsarbetet, utan upptog det stadgandet, att — förutom vissa enskilda, vilka stode i viss relation till alkoholmissbrukaren: för- myndare, föräldrar, o. s. v. samt i fråga om farliga alkoholister polismyndig— het —— ett flertal kommunala myndigheter skulle äga att göra framställning om tvångsinternering å alkoholistanstalt, nämligen kommunalnämnd eller hälsovårdsnämnd och barnavårdsnämnd samt vid fattigvårds utgående fat— tigvårdsstyrelse.
Av den av Svenska läkarsällskapet på sin tid tillsatta kommittén för frågan om alkoholmissbrukets förekommande och bekämpande framhölls i dess över lagförslaget avgivna ovan omnämnda yttrande1 önskvärdheten av att i större och medelstora svenska städer eller eljest inom kommuner, där större sam- hällen vore belägna och där dryckenskapen utgjorde ett utbrett samhällsont,
* »Alkoholen och Samhället».
tillsattes särskild »alkoholnämnd» med uppgift att organisera samhällets kamp mot alkoholmissbruket, och att det i "regel endast där sådan nämnd funnes borde vara tillåtet att tvångsinternera icke farliga alkoholister. Nykterhets- kommitén, som i sista hand fick yttra sig om lagförslaget, upptog visserligen icke läkarkommiténs förslag om alkoholnämndens inrättande såsom en i regel nödvändig förutsättning för tvångsinterneringen, men föreslog, att kommun, som så önskade, skulle äga upprätta särskild nämnd, med namn av nykterhets- nämnd, »varigenom verksamheten för alkoholisters återförande till ett nyk- tert liv och deras skyddande mot återfall kunde organiseras under enhetlig ledning».
I det första inom justitiedepartementet uppgjorda lagförslaget, som remit- terades till lagrådet, följdes denna nykterhetskommitténs riktlinje, och upp— togs i detsamma sålunda, vid sidan om fattigvårdskommitténs förslag till an- sökningsrätt för ovannämnda olika kommunala organ såsom det normala, den bestämmelsen att, där särskild nykterhetsnämnd tillsatts, skulle med visst undantag framställningar om tvångsinternering kunna göras endast av denna nämnd. (3 5 3 mom.)
I sitt yttrande över detta lagförslag anförde emellertid lagrådet, att över- låtandet åt flera kommunala myndigheter att var för sig gå fram med an— sökningar medförde olägenheter redan i det avseendet, att vid dylik anord- ning trygghet icke vunnes, att anstaltsvård komme 'att beredas i de fall, då sådan mest vore av nöden. Vidare framhöll lagrådet, att med hänsyn till kostnadsfrågan svårigheter framträdde att bibehålla systemet med olika an- sökningsberättigade myndigheter, vilka representerade olika anslagsbeviljande kommunala sammanslutningar: den borgerliga kommunen, kyrkoförsamlingen, municipalsamhället. Lagrådet hemställde för den skull _ såsom redan förut i annat sammanhang erinrats —— om sådan ändring i lagförslaget, att frågorna om internering komme att inom varje kommun behandlas av en enda nämnd, nykterhetsnämnden, men att det skulle överlämnas åt kommunen själv att bestämma, huruvida en särskild sådan skulle inrättas eller en redan befintlig kommunal myndighet skulle fungera som nykterhetsnämnd, för vilket senare fall lagrådet ansåg uppgiften böra falla på fattigvårdsstyrelsen såsom varande den kommunala myndighet, som under sin verksamhet erhölle den bästa känne— dom om de personer, vilka kunde komma. i fråga till internering.
Mot vad lagrådet sålunda förordat förklarade sig vederbörande departe— mentschef ej hava något väsentligt att erinra; och upptog sålunda det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förslaget (prop. n:o 193 år 1913) den bestämmelsen, att det i varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd, samt att nykterhetsnämnden, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, skall ut- göras av kommunens fattigvårdsstyrelse (3 $), varjämte i samma paragraf intogos närmare bestämmelser om särskild nykterhetsnämnds tillsättande.
Här må erinras om, att uti en i första kammaren av herr August Ljunggren i anledning av den kungl. propositionen väckt motion (F. K. n:o 151) yr— kades det tillägg till nämnda paragraf, att däri måtte föreskrivas, att i sär- skild nykterhetsnämnd, så vitt möjligt, borde insättas ett lämpligt antal or— ganiserade nykterhetsvänner. Denna motion avstyrktes emellertid av lagut— skottet (utl. n:o 31), och i enlighet med dess hemställan antog riksdagen para- grafen i fråga i den i propositionen föreslagna lydelsen.
Vid 1924 års riksdag väcktes i båda kamrarna en motion —— F. K. n:o 182 av herrar August Ljunggren, Alfred Petrén och Karl Andersson i Elian— torp och A. K. n:o 186 av herr K. J. Söderberg — däri framhölls, att val—
friheten i fråga om tillsättandet av nykterhetsnämnd haft till följd, att i åt- skilliga städer och andra större kommuner särskild nykterhetsnämnd ej blivit utsedd, men att detta visat sig vara till olägenhet, då fattigvårdsstyrelserna, vilkas ledamöter vore utsedda för helt andra uppgifter än dem, som till- komma nykterhetsnämnden, ofta icke visat något intresse för dennas verksam— het. Klagomål häröver hade ofta försports vid de av Centralförbundet för nykterhetsundervisning i landets olika delar anordnade kurserna; och hem- ställdes för den skull om sådan ändring av 3 5 i lagen om behanling av alko- holister, att varje kommun, som hade kommunalfullmäktige, bleve skyldig att utse särskild nykterhetsnämnd.
över denna motion begärdes yttrande av socialstyrelsen, som däri fram— höll, att det under senare tider allmänt klagats över en tendens inom lag- stiftningen att utan tillräcklig hänsyn till kommunernas växlande storlek och behov ålägga dem att inrätta särskilda kommunala organ för handhavande av olika uppgifter. Socialstyrelsen kände sig icke heller övertygad, att kommu- nens storlek alltid borde vara avgörande för frågan, huruvida särskild nyk- terhetsnämnd bör tillsättas eller ej, och ansåg, att det med motionen avsedda syftet att få ökad effektivitet i det kommunala nykterhetsarbetet lämpligen skulle kunna vinnas genom en bestämmelse att, där fattigvårdsstyrelse fun- gerade som nykterhetsnämnd, viss ledamot av styrelsen skulle av kommunen utses att vara föredragande för de ärenden, som ankomma på nykterhets- nämndens prövning, i analogi med vad som då i den kungl. propositionen om ny barnavårdslag föreslagits i fråga om barnavårdsarbetet inom kommun, där ej särskild barnavårdsnämnd utsåges. Om detta förslag yttrade 2zdra lagutskottet (utl. n:o 16), att det syntes vara värt allt beaktande och att, därest förslaget om liknande anordning för handläggningen ,av barnavårds— ärenden inom fattigvårdsstyrelser, vilka fungera som barnavårdsnämnd, skulle vinna riksdagens godkännande, en följd härav syntes böra bli, att socialsty— relsens ifrågavarande förslag upptoges till närmare prövning. Emellertid syntes det ej utskottet erforderligt, att riksdagen beslöt en skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t, »då det torde kunna förutsättas som visst, att i samband med av socialstyrelsen omnämnda andra förslag till ändringar i alkoholistlagen jämväl nu ifrågavarande förslag inom en nära framtid, utan särskild fram- ställning från riksdagens sida, kommer under vederbörligt övervägande». På grund av vad 2: dra lagutskottet sålunda anfört, avstyrktes motionen, vilken även blev av riksdagen avslagen.
Den ovan berörda bestämmelsen i förslaget till ny barnavårdslag blev av samma riksdag antagen. I lagen om samhällets barnavård den 6 juni 1924 (n:o 361), är sålunda stadgat, dels att mindre kommun må, där så med hän— syn till förhållandena prövas lämpligen kunna ske, av Konungen för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldighet att hava särskild barnavårds- nämnd, i vilket fall barnavårdsnämnden skall utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt på närmare angivet sätt (7 5), dels att kommunen i dylikt fall har att utse en av barnavårdsnämndens ledamöter med särskild insikt i och in- tresse för barnavårds— och uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens prövning (8 & 2 mom.).
Såsom härav framgår, tillkommer det Kungl. Maj:t att bestämma, om kommun icke skall behöva utse särskild barnavårdsnämnd. I fråga om nyk— terhetsnämnd synes det emellertid icke vara skäl att frångå den hittills rådande principen, att kommunerna själva äga att avgöra, om särskild nykterhets— nämnd skall utses eller ej.
I enlighet härmed är 3 & 1 mom. i de sakkunnigas förslag avfattat. Stad— gandet överensstämmer med vad hittills gällt endast med den förändring, att ——- av ovan anförda skäl — i momentet 'är intagen föreskrift om särskild före- dragande för nykterhetsnämndsärenden inom fattigvårdsstyrelse, vilken fun— gerar som nykterhetsnämnd.
Beträffande tillsättning av nykterhetsnämnd föreslås ingen annan ändring i nu gällande stadgande härom än den, som betingas av de nya bestämmel— serna om kommunalfullmäktigeinstitutionen (2 mom. första stycket).
Enligt nuvarande lydelse av 3 & i lagen om behandling av alkoholister äger den, som är vald till ledamot av nykterhetsnämnd, att när som helst avsäga sig uppdraget. Erfarenheten har givit vid handen, att det varit mindre väl— betänkt att medgiva en sådan rättighet. Det har nämligen förekommit, att icke endast en enstaka utan till och med ett flertal ledamöter av nykerhets- nämnd samtidigt avgått ur nämnden i desperation över att något deras för- slag stött på motstånd. De sakkunniga kunna icke finna det vara anledning, att för rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot av nykterhetsnämnd skola gälla andia bestämmelser än för rätten att avsäga sig uppdrag att vara ledamot av andra kommunala nämnder eller styrelser De sakkunniga föreslå därför, att icke endast beträffande nykterhetsnämndsledamots, resp. supp— leants, tjänstgöringstid och avgång utan även beträffande ledamots och Supp— leants rätt att avsäga sig uppdraget skall gälla vad som finnes stadgat om fattigvårdsstyrelse. I enlighet härmed har formuleringen av andra stycket i 2 mom. skett.
Vid 1924 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion —— n:o 187 av herr K. J. Söderberg — däri påyrkades sådant tillägg till 3 å i lagen om be— handling av alkoholistei, att Konungens befallningshavande skulle under— rättas om vem som utsetts till ordförande i nämnden och införa meddelande därom i länskungörelserna, i likhet med vad som är stadgat om val av ord- förande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse. Denna motion avslogs av riksdagen allenast av den grund, att man ansåg frågan ej vara av den vikt, att den borde upptagas utan sainband med annan ändring i alkoholistlageri (2. dra lagutskottets utl. n:o 16).
Som bekant gäller i fraga om val av ordförande i barnavårdsnämnd, att Konungens befallningshavande skall underrättas om valet och införa medde— lande därom i länskungörelserna. Då de sakkunniga anse, att detsamma bör gälla beträffande val av ordförande i särskild nykterhetsuämnd har en be- stämmelse härom intagits i ett sista stycke av 2 mom.
I socialstyrelsens ovanberörda yttrande framhölls, att _ vid det förhål- landet att de valda fattigvårdsstyrelseledamöternas uppdrag icke utgår vid en gemensam tidpunkt — det vore en brist i den gällande lagen, att däri ej angåves, huru skall förfaras, då en kommun tillsatt särskild nykterhetsnämnd, men sedan på nytt önskar låta fattigvårdsstyrelse fungera såsom sådan nämnd. Denna fråga har i själva verket varit aktuell på mer än en plats. Vid de av Centralförbundet för nykterhetsundervisning anordnade kurserna har sålunda upplysts om fall, där kommun, som haft särskild nykterhetsnämnd, i sam- band med de allmänna kommunala valen beslutat, att dennas verksamhet skulle upphöra och fattigvårdsstyrelse åter övertaga nykterhetsnämndens funk— tioner. På så sätt blev — trots det att, på grund av gällande bestämmelse om avgång av halva antalet ledamöter åt gången, tidenför åtskilliga ledamöters mandat icke var utgången — den särskilda nykterhetsnämnden upplöst utan att sådan rättighet var kommunen genom lagbestämmelse medgiven. Dådet
torde vara uppenbart, att med den i lagen medgivna valfriheten angående till- sättande av särskild nykterhetsnämnd även åsyftas rätt för kommun att be- sluta, att särskild nykterhetsnämnd icke vidare skall finnas, har uti här av- handlade paragraf intagits ett tredje moment med. stadgande härom. Då det emellertid icke kan vara lämpligt att, sedan särskild nykterhetsnämnd blivit tillsatt, densamma skall kunna upplösas när som helst och utan hänsyn till, huruvida i fattigvårdsstyrelsen då finnas personer, lämpliga att handhava jämväl nykterhetsnämndens uppgifter, har tillika föreskrivits, att beslut om att särskild nykterhetsnämnd icke längre skall finnas ej får träda i tillämp- ning förr än vid utgången av det år, under vilket nästa allmänna val till fattigvårdsstyrelse äger rum.
' _ 4 %.
Uti det i januari 1914 —— alltså året efter det lagen om behandling av alko— holister antagits av riksdagen — av nykterhetskommittén avgivna betänkan- det med förslag till ny förordning angående försäljning av rusdrycker upp- togs, i sammanhang med spörsmålet angående tillsyn över bolagens verksam— het, till behandling frågan om den ställning, nykterhetsnämnderna enligt för- slaget skulle komma att intaga. Härom anfördes i betänkandet (sid. 284—285) följande:
Enligt den nyligen utfärdade, ännu ej i kraft trädda lagen om behandling av alkoholister skall nykterhetsnämnd finnas i varje kommun. Emellertid skall sådan nämnd ej behöva i varje kommun särskilt väljas, utan, där kommunal myndighet ej annorlunda besluter, skall fattigvårdsstyrelsen i kommunen tillika vara nyk- terhetsnämnd. Enligt alkoholistlagen skulle nämndernas befogenhet i huvudsak vara att utöva tillsyn över sådana personer, som enligt samma lag skulle kunna inter- neras, och vidtaga för interneringen erforderliga åtgärder. Enligt 99 5 av den nu föreslagna rusdrycksförsäljningsförordningen har denna nykterhetsnämndernas befogenhet utvidgats, så att de skulle hava att övervaka nykterhetstillståndet in- om kommunen och sålunda utöva tillsyn över och vidtaga lämpliga.— åtgärder ifråga om personer som missbruka rusdrycker, utan att detta sker i den omfatt- ning, att de kunna interneras. Härigenom beredes nämnderna tillfälle att i fall av behov inskrida för att förebygga rusdrycksmissbruk eller lindra följderna därav. Att i detalj i lagstiftningen reglera nämndernas verksamhet synes ej kunna ifrågakomma, utan måste det i detta fall huvudsakligen ankomma på dessas eget initiativ att vidtaga de åtgärder, som kunna anses lämpliga. Hurusom nyk- terhetsnämnd tillagts befogenhet att avstänga personer från rätt att hemköpa rusdrycker, har i annat sammanhang blivit berört, och har i 99 % föreskrivits, att nämnden skall hålla förteckning över sålunda avstängda personer. Nämnden skall enligt samma % hava att bereda ärenden, berörande nykterhetstillståndet, att till vederbörande kommunalstyrelse göra framställning om vidtagande av nyk- terhetsfrämjande åtgärder samt att avgiva årlig berättelse över sin verksamhet och över nykterhetstillståndet inom kommunen.
För underlättande av nämndens arbeten har slutligen i 100 & föreslagits skyl— dighet för bolag att på anfordran lämna nämnden eller av densamma utsett ombud del av de utav bolaget förda förteckningar över avstängda personer.»
Den här berörda, i förslaget upptagna bestämmelsen om befogenhet att av— stänga personer från rätt att hemköpa rusdrycker innehöll, att nykterhets- nämnd skulle äga förordna härom, därest den funne någon, som vistades inom kommunen, bruka rusdrycker till uppenbar skada för sig eller andra, och an-
mälan härom ingått från någon av vissa angivna myndigheter eller myndig- hetspersoner eller från anhörig eller närstående till den förordnandet gällde. Som motivering till denna bestämmelse anförde kommittén — efter att hava framhållit, att bolagen själva icke kunde förutsättas äga den personkänne— dom rörande de utanför bolagskommunens område boende, som vore erfor- derlig för åstadkommande av avstängning i alla de fall, som åsyftades —— att det därför utan tvivel vore önskvärt att bolagen befriades från denna upp— gift, samt yttrade vidare följande (sid. 221) :
»Kommittén har därför föreslagit, att den här ifrågavarande avstängningen skulle enhetligt ordnas och äga rum efter beslut av den kommunala myndighet, nykterhetsnämnden, som jämlikt lagen om behandling av alkoholister skall in— rättas i varje kommun för att handlägga ärenden angående internering av alko- holister. Härigenom vinnas flera betydande fördelar. De arbetsuppgifter, som enligt lag åligga nykterhetsnämnderna förutsätta nämligen, att de hava person- kännedom ifråga om alkoholmissbrukarna inom vederbörande kommun. På grund härav äro de också synnerligen lämpade för den nya uppgift, varom här är fråga. Då de vidare enligt lagen om behandling av alkoholister hava att vidtaga vissa förebyggande åtgärder för att söka återföra till internering ifrågasatta personer till ett nyktert liv, bl. a. genom att utverka hos rusdrycksförsäljare, att dylika drycker ej må till dem utlämnas, torde den för nykterhetsnämnderna nu ifråga- satta nya befogenheten komma att på ett värdefullt sätt komplettera de åliggan- den, som enligt förenämnda lag blivit dessa tilldelade.»
Den vid 1914 års senare riksdag i ärendet framlagda propositionen (n:o 242) grundade sig liksom nykte'rhetskommitténs förslag på principen om indi- viduella restriktioner, men skilde sig dock i åtskilliga hänseenden från det sistnämnda. I detta sammanhang må en dylik skiljaktighet anföras. Enligt nykterhetskommitténs förslag skulle det allmänna icke hava några represen— tanter i själva bolagsstyrelsen, utan skulle det i stället i varje kommun, där bolag erhållit rättighet till detaljhandel med rusdrycker, finnas —— förutom kommunens nykterhetsnämnd — en av tre personer bestående kontrollnämnd med uppgift att tillse, att rusdryckshandeln skedde i enlighet med bestäm— melserna i förordningen. I det förslag, som innefattades i den kungl. propo- sitionen ifråga, upptogs emellertid icke någon kontrollnämnd, utan innehöll detta förslag i stället bestämmelse därom, att av ledamöterna i systembolags styrelse, vilka skulle vara fem till antalet, endast de två skulle utses av del— tagarna i bolaget, medan de övriga tre skulle representera det allmänna in— tresset och utses på ungefär enahanda. sätt som kontrollnämnden enligt nykterhetskommitténs förslag skulle utsetts, nämligen en i stad av stadsfull- mäktige och å landet av kommunalstämman, en av Konungens befallningsha- vande och en av landstinget (dock, att i stad, som ej deltager i landsting, även denne skulle utses av stadsfullmäktige). Med hänsyn till den sålunda i propositionen föreslagna sammansättnin en av bolagsstyrelserna ansåg departe— mentschefen, att dessa styrelser själva lampligen kunde besluta om avstängning från rätten att hemköpa rusdrycker, må vara att nykterhetsnämnderna därvid borde kunna lämna ett värdefullt stöd och även lämna uppgift å personer, som borde avstängas. Som särskilt skäl för denna sin ståndpunkt anförde departe- mentschefen, att därmed ett beslut om avstängning ej skulle få karaktär av en ådömd påföljd, som möjligen kunde anses innebära ett offentligt brännmär- kande, utan snarare skulle framstå som en försäljares vägran att försälja av sina varor. I Kungl. Maj:ts förslag upptogs sålunda icke någon bestämmelse
om befogenhet för nykterhetsnämnd att besluta om avstängning från inköp av rusdrycker. Däremot skulle nykterhetsnämnderna enligt detta förslag erhålla en vidgad uppgift i det hänseendet att de, såsom övervakare av nykter- hetstillståndet i kommunen, skulle till förebyggande av missbruk av rus- drycker bistå försäljare av sådana drycker med råd och upplysningar.
På grund därav, att kamrarna stannade i olika beslut, föranledde emellertid här avhandlade proposition icke någon åtgärd. Icke heller ledde vid 1915 och 1916 års riksdagar väckta motioner i frågan till något resultat. Först vid 1917 års riksdag blev ny förordning angående försäljning av rusdrycker antagen. De motioner, som gåvo anledning härtill, voro helt och hållet byggda på nyk- terhetskommitténs förslag, men det av bevillningsutskottet tillstyrkta försla— get, som blev av riksdagen antaget, överensstämde med 1914 års proposition i frågan därutinnan, att bestämmelserna om kontrollnämnd voro uteslutna. De befogenheter, som i nykterhetskommitténs förslag voro tilldelade kontroll- nämnden, hava därför i den nu gällande rusdrycksförsäljningsförordningen i stället tillkommit nykterhetsnämnden. Bestämmelserna härom äro intagna i förordningens 65 5.
De sakkunniga hava ansett att, då nu alla bestämmelser syftande till mot- verkande av dryckenskap och fylleri sammanföras i en lag, denna även bör innehålla nykterhetsnämndens åligganden Och befogeheter i fråga om rus— drycksförsäljningen. De i förordningen härom nu intagna bestämmelserna, som röra nykterhetsnämnderna, hava därför intagits i detta lagförslag, där de ha sin naturliga plats i det andra kapitlet, som handlar om nykterhetsnämnd, dess uppgifter och befogenhet; och i samband därmed har 64 å i rusdrycks- försäljningsförordningen, som nu innehåller bestämmelserna härom, omredi- gerats sålunda, att däri blott lämnas en hänvisning till vad om nykterhets- nämnden i förevarande avseende är i den nya lagen stadgat.
Sedan i första paragrafen i detta kapitel (3 5) stadgats om val av nykter- hetsnämnd, dess sammansättning, o. d., vilka bestämmelser i det föregående närmare motiverats, har i den följande paragrafen (4 &) intagits stadgandet om nykterhetsnämndens generella uppgift att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen. Paragrafen motsvarar närmast 64 å i rusdrycksförsäljnings- förordningen, men har, i vidsträcktare mån än som i denna skett, i den nya paragrafen exemplifierats nykterhetsnämndens åligganden såsom det nykter— hetstillståndet övervakande organet inom kommunen.
Bland dylika åligganden har först och främst upptagits den allmänna skyl— digheten att upptaga och handlägga frågor om åtgärder från det allmännas sida mot dem, vilka göra sig skyldiga till missbruk av alkoholhaltiga drycker, för deras återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. Den närmare beskaffenheten av dessa åtgärder, vilka givetvis kunna vara av mycket väx- lande art i de olika fallen, avhandlas i ett flertal av de följande paragra— ferna, till vilka här hänvisas genom uttrycket: »på sätt i denna lag stadgas». Vidare har upptagits det från nykterhetskommitténs »kontrollnämnd» ärvda åliggandet att öva uppsikt över försäljningen av alkoholhaltiga drycker.
Vad beträffar den för nykterhetsnämnd nu gällande föreskriften att genom upplysningar och råd söka förebygga missbruk av rusdrycker, har den däri liggande uppgiften — i enlighet med de principer, som under motiveringen till 2 & blivit utvecklade — utvidgats att gälla även upplysningar och råd till försäljare av andra alkoholhaltiga drycker än sådana, som i lagen betecknas som rusdrycker, alltså förutom till dessa även till försäljare av pilsnerdricka. Den i rusdrycksförsäljningsförordningens 64 å nu intagna föreskriften om
skyldighet för nykterhetsnämnden att hålla förteckning över dem, vilka av nämnden förklarats obehöriga att inköpa rusdrycker, har flyttats till för- slagets 6 5 1 mom. sista stycket.
Ä de i olika delar av landet hållna nykterhetskurser, där nykterhetsnämn- dernas uppgifter och befogenhet varit föremål för diskussion, hava från nämn- dernas representanter ofta framställts förfrågan, vilka skyldigheter i övrigt uppgiften att övervaka nykterhetstillståndet innebure, särskilt med avseende på åtgärder i sådana fall, då nämnden erhållit kännedom om, att oordningar förekommit å plats, där alkoholhaltiga drycker försäljas (exempelvis, såsom ofta torde vara fallet kring bryggerierna genom försäljning därifrån av stora mängder pilsnerdricka till enskilda personer, som på platsen förtära det in- köpta) eller att olaga tillverkning eller försäljning av alkoholhaltiga drycker ägt rum. Visserligen har nykterhetsnämnden icke befogenhet att själv vid- taga någon direkt åtgärd mot dylika missförhållanden, men givetvis bör nämnden, så snart den fått kännedom om något missförhållande av ifråga— varande art, härom göra anmälan till myndighet, som äger rätt att ingripa. Enligt erfarenhet från Stockholms stads nykterhetsnämnd inträffar det icke sällan, att man vid utredningen av frågan, varifrån en till nämnden anmäld alkoholmissbrukare erhållit rusdrycker, får kännedom om lönnbränning på en plats eller, vad som numera är vanligare, om en central med förråd av insmugglade, för olaga försäljning avsedda spritdrycker. I dylika fall har Stockholms nykterhetsnämnd, efter att först själv genom sina tjänstemän hava undersökt saken så noga som möjligt, plägat till överståthållarämbetet (som motsvarar både länsstyrelse samt lokal polismyndighet och magistrat) ingiva en utförlig rapport i ärendet med angivande av alla de fakta, som kunnat konstateras. Där till en nykterhetsnämnds kännedom kommit, att olaga tillverkning eller försäljning av alkoholhaltiga drycker ägt rum, bör nämn- den naturligen icke underlåta att härom göra anmälan till vederbörande polis- myndighet.
I vissa fall kan emellertid ingripas mot oordningar och olaga försäljning av alkoholhaltiga drycker på ett mera omedelbart sätt än medelst åtals an- ställande, nämligen génom meddelande av förbud mot försäljning eller före— skrivande av inskränkningar vid försäljningsrörelses bedrivande. I fråga om den försäljning av pilsnerdricka, som utövas av tillverkare, 'äger sålunda läns— styrelse (jämlikt 27 5 4 mom. pilsnerdricksförsäljningsförordningen) besluta härom, därest oordningar förekomma med anledning av sådan försäljning. Även äger länsstyrelsen återkalla såväl rättighet till detaljhandel med rus- drycker, om ej meddelade föreskrifter följas (rusdrycksförsäljningsförord— ningens 68 å), som ock rättighet till utskänkning av pilsnerdricka, därest å platsen härför oordningar förekomma eller osedlighet bedrives (pilsnerdricks— försäljningsförordningens 27 ä 1 mom.). Vidare gäller, att om oordningar för- anledas av detaljhandel med rusdrycker eller av detaljhandel med pilsner— dricka eller om å ställe, där rusdrycker eller pilsnerdricka på grund av erhållet tillstånd försäljas, osedlighet bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndighet i stad samt kronobetjänt eller kommunalnämnd å landet äger även den lokala myndigheten, nämligen i stad magistraten och på landet kommunalnämnden, förbjuda försäljningens fortsatta bedri- vande, och går sådant beslut genast i verkställighet men skall vid äventyr, att förbudet eljest går åter, senast inom åtta dagar underställas prövning av länsstyrelsen, som, därest tillståndet ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa förbudet eller upphäva detsamma (rusdrycksförsäljningsförordnin-
gens 71 å och pilsnerdricksförsäljningsförordningens 27 5 2 mom.). Därest den, som utskänker pilsnerdricka till spisande gäster, försäljer denna vara i större omfattning eller utan samband med servering av mat, äger likaledes länsstyrel— sen samt — med ovannämnda förbehåll av underställning — i stad magistrat och å landet kommunalnämnd rättighet förbjuda rörelsens fortsättande (pilsner- dricksförsäljningsförordningens 27 5 mom 3). Liknande bestämmelser finnas även införda uti den nya förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Däri stadgas nämligen (14 å), att bedrives å försäljningsställe osedlighet eller visar sig sådant ställe utgöra tillhåll för personer, som dömts för olovlig befattning med rusdrycker, eller finnes innehavaren vara oförmögen att upprätthålla god ordning i försäljnings- lokalen eller föranledas av försäljningen oordningar i närheten av försäljnings— stället, då äger dels länsstyrelsen återkalla tillstånd till försäljning eller för viss tid meddela förbud mot utskänkning av alkoholfria drycker, dels, i annan stad än Stockholm, magistraten och på landet kommunalnämnden —— under förbehåll av underställning, som ovan sagts — förbjuda utskänknings fortsatta bedri- vande.
Då det givetvis ligger i nykterhetsnämndens intresse att så snabbt som möjligt få missförhållanden, som innebära en fara för nykterhetstillståndet i kommunen, rättade, bör nämnden i alla sådana fall som de nu nämnda, där länsstyrelsen eller lokal myndighet kan direkt ingripa, icke underlåta att göra anmälan till dessa myndigheter med bifogande av redogörelse för vad nykter- hetsnämnden vid sin undersökning av påtalade förhållanden inhämtat. Uti här avhandlade stycke av 4 % har därför intagits en anvisning för nykterhetsnämnd att göra anmälan om oordningar, förorsakade av försäljning av alkoholhaltiga drycker, eller om olagligheter härutinnan icke endast till polismyndighet utan även till länsstyrelse och vederbörande kommunala myndighet.
Det följande stycket i 4 %, avhandlande nykterhetsnämndens skyldighet att bereda de ärenden rörande nykterhetstillståndet inom kommunen, som till nämnden remitteras, har samma innehåll som motsvarande stycke i rus— drycksförsäljningsförordningens 64 &, men har omformulerats med hänsyn till de efter denna förordnings utfärdande tillkomna bestämmelserna om kommunal- fullmäktige.
Här må emellertid erinras om, att vid 1923 års riksdag av herr August Ljunggren väcktes en motion (F. K. N:o 104), däri hemställdes, att riksdagen måtte besluta sådan omformulering av 64 å i rusdrycksförsäljningsförord- ningen, att det klart och otvetydigt därav framginge, att alla ärenden, berö- rande nykterhetstillståndet, vilka handläggas i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma ovillkorligen skola till nykterhetsnämnden remit- teras. Bevillningsutskottet (utl. N:o 20) anslöt sig i sak till motionärens upp- fattning, men avstyrkte motionen såsom icke varande behövlig för uppnående av dess syfte. Utskottsutlåtandet i fråga hade nämligen följande lydelse:
»I likhet med motionären anser utskottet, att, därest ärende, som handlägges av stadsfullmäktige eller kommunalstämma, är av beskaffenhet att beröra nykter- hetstillståndet inom kommunen, nykterhetsnämnden bör sättas i tillfälle att yttra sig i ärendet. Då nykterhetsnämndens ledamöter utses av vederbörande kommunal-a myndighet, torde även kunna antagas, att frågor av dylik beskaffenhet komma att remitteras till denna nämnd. Något egentligt behov av en lagändring i den av motionären föreslagna riktningen torde därför icke föreligga.»
Då riksdagen även anslöt sig till detta uttalande, torde nykterhetsnämnd,
under åberopande av denna riksdagens ståndpunkt, kunna med fog påfordra, att varje ärende av ifrågavarande art remitteras till nämnden. Emellertid är det känt, att det visst icke överallt i landet är brukligt att nykterhetsnämnds yttrande infordras rörande dylika ärenden. Vid sådant förhållande synes det vara fullt befogat att en bestämd föreskrift härom kommer till stånd, ehuru infogad på annan plats än i nu förevarande lag. Härförutom må erinras om, att i den nya förordningen angående försäljning av Vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker intagits föreskrift därom, att, där sådan försäljning må utövas endast efter särskilt tillstånd, detta må meddelas först efter det yttrande inhämtats av vederbörande nykterhetsnämnd, som därvid har att be— stämt av— eller tillstyrka ansökningen med angivande av skälen därför (5 & 1). Det torde väl få anses vara en naturlig konsekvens av denna bestämmelse, att det i rusdrycksförsäljnings- och pilsnerdricksförsäljningsförordningarna införes en lika bestämd föreskrift därom, att rättigheter till utskänkning av rusdrycker och pilsnerdricka icke beviljas utan att nykterhetsnämnden först blivit hörd över ansökningarna. Förslag till de författningsbestämmelser härutinnan och i övrigt, som erfordras för tilförsäkrande åt nykterhetsnämnderna av behörigt inflytande på hithörande frågor, äro på annat ställe i betänkandet framlagda (se sid. 20—24).
Det sista stycket i här avhandlade paragraf motsvarar sista stycket uti rus- drycksförsäljningsförordningens 64 5 med den omformulering, som betingas av de nya bestämmelserna om kommunalfullmäktigeinstitutionen.
Slutligen må här framhållas, att den nykterhetsnämnden tillkommande upp— giften att övervaka nykterhetstillståndet i kommunen givetvis medför rätt för nämnden att inspektera alla utskänkningsställen, evad dessa avse rusdrycker eller pilsnerdricka eller alkoholfria drycker. Det är av stor vikt, att även sist- nämnda ntskänkningsställen, de s. k. nykterhetskaféerna, övervakas av nykter— hetsnämnden, då erfarenheten visat, att efter de nya förordningarna om för- säljning av alkoholhaltiga drycker den olaga rusdryckstrafiken med förkärlek sökt sig till en del av dessa kaféer, vilket också varit anledningen till ovan- nämnda bestämmelse om att nykterhetsnämndens yttrande skall infordras rörande den, som söker tillstånd till utskänkning av alkoholfria drycker. I en av våra största kommuner, nämligen Göteborg, har inom nykterhetsnämnden, för möjliggörande av en mera effektiv övervakning av nykterhetstillståndet, tillsatts en särskild inspektör med uppgift främst att verkställa inspektioner icke allenast å lokaler för utskänkning av rusdrycker och pilsnerdricka, utan även åt nykterhetskaféer och matställen för utrönande av, huruvida "rörelsen å dessa ställen utövas på ett i nykterhetshänseende tillfredsställande sätt och huruvida besökande därstädes medelst medförda rusdrycker eller annorledes göra sig skyldiga till missbruk av sådana drycker. Enligt den för denne inspek- tör utfärdade instruktionen hör han, då han uppdagar missförhållanden i be— rörda avseenden, antingen själv söka vinna rättelse genom föreställningar och råd till rörelsens innehavare eller föreståndare eller ock göra anmälan till polis- eller annan myndighet. I denna instruktion har sålunda beaktats, att anmälan om missförhållanden på här ifrågavarande område lämpligen kan göras även till annan myndighet än polismyndighet.
5 5. Denna paragraf hänvisar till 65 å i rusdrycksförsäljningsförordningen, vilken paragraf —- såsom i det föregående omnämnts — innehåller de nykterhets- nämnden givna befogenheter, som enligt nykte'rhetskommitténs förslag skulle
tillkomma den kontrollnämnd, som jämlikt samma förslag skulle finnas i varje kommun, där bolag erhållit rättighet att utöva detaljhandel med rusdrycker.
Förslag till omredigering av nämnda paragraf i rusdrycksförsäljningsför- ordningen återfinnes på annan plats i betänkandet; men det torde vara lämp- ligt att redan i nu förevarande sammanhang redogöra för innebörden av denna omredigering.
I nykterhetskommitténs motivering till förslaget om kontrollnämnd år fram— hållet (sid. 271—272), att då dennas uppgift avsetts bliva att tillse, att detalj— handeln med rusdrycker ägde rum i enlighet med bestämmelserna i rusdrycks- försäljningsförordningen, måste kontrollnämnden, för att kunna fylla denna uppgift, tillförsäkras rätt dels att erhålla erforderliga upplysningar av bolagen och av de personer, som från bolag erhållit överlåten rättighet, dels ock att taga del av försäljares handelsböcker med tillhörande verifikationer.
Bestämmelsen om motsvarande befogenhet för nykterhetsnämnd är intagen i första stycket av nuvarande 65 5 i rusdrycksförsäljningsförordningen. Denna bestämmelse har av de sakkunniga (mom. 1, första stycket) omformulerats så, att det av lagtexten tydligt må'framgå, att det är nykterhetsnämnd, eller ombud för sådan, i kommun, där detaljhandeln med rusdrycker utövas vare sig av bolaget självt eller av annan, som från bolaget erhållit rätt till sådan försälj- ning —— vilken äger att erhålla den för fullgörandet av den i 4 5 av de saka kunnigas förslag omförmälda uppgiften att öva uppsikt över försäljningen av alkoholhaltiga drycker erforderliga rättigheten att få taga del av handels— böcker med tillhörande verifikationer hos såväl bolaget som innehavare av från bolaget överlåten rättighet och att i övrigt få upplysningar om försäljningen.
I andra stycket av rusdrycksförsäljningsförordningens nuvarande 65 & är stadgat, att nykterhetsnämnd eller av sådan nämnd utsedd person äger att taga del av de förteckningar, som bolag för detaljhandel med rusdrycker är skyldigt att föra såväl över de personer, som äga rätt att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker, som ock över de personer, beträffande vilka hinder däremot före- finnes. Till detta stadgande hava de sakkunniga fogat den bestämmelsen (mom. 1, andra stycket), att, därest hindret beror därpå, att vederbörande blivit dömd till ansvar för fylleri, nämnden eller dess ombud jämväl äger att taga del av förefintliga upgifter angående antalet gånger, då han blivit sakfälld, ävensom tiden och orten härför. Denna tilläggsbestämmelse föreslås av de sak- kunniga för att nykterhetsnämnden må kunna få kännedom om vilka per- soner som under de två sista åren upprepade gånger blivit dömda för fylleri, något som har sin betydelse efter den vid 1922 års riksdag beslutade ändring av 1 5 i lagen om behandling av alkoholister, till följd varav sådana till dryckenskap hemfallna personer, om vilka nämnda förhållande gäller, kunna bli föremål för särskild åtgärd från nykterhetsnämndens sida.
Självklart är, att den nu avhandlade befogenheten tillkommer nykterhets— nämnderna i alla de kommuner, som höra till bolagets försäljningsområde, men blott sålunda, att en var av dessa nykterhetsnämnder har rättighet att få taga del av förteckningarna i fråga beträffande personerna inom den kommun, där nämnden utövar sin verksamhet (det 5. k. sockem'egistret). Att märka är vidare, att befogenheten i fråga icke innebär någon skyldighet för bolaget att på anmodan av nykterhetsnämnd låta verkställa avskrift av registret, utan till- kommer det nykterhetsnämnden att, därest den önskar sådan avskrift, själv ombesörja och bekosta densamma.
I detta sammanhang torde böra omnämnas ett påpekande, som gjorts av
>>Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd» i dess till de sakkunniga över- lämnade skrift. Däri yttras, bland annat:
»När från en underrätt meddelande om en avdömd fylleriförseelse inkommer till ett systembolag, gör bolaget anteckning om fylleriförseelsen 1 sitt central- register. Till varje systembolag inkomma uppgifter om alla fylleriförseelser, för vilka personer, kyrkoskrivna i någon av de kommuner, som tillhöra bolagets kontrollområde, blivit sakfällda, alldeles oavsett om förseelserna begåtts i hem- orten eller i annan del av landet. Praktiskt taget äro av detta skäl alla fylleri- förseelser — — — — sedan ingången av år 1919 registrerade hos systembolagen i riket. De polismyndigheter, som anhålla och anmäla till åtal för fylleri, torde dock i allmänhet icke begagna den kunskapskälla, som systembolagens central- register i detta fall erbjuda. Fyll'eriförseelser begångna i hemorten äro visser- ligen kända av ortens polismyndighet, men om fylleriförseelser, som begåtts å andra orter, saknar denna myndighet i regel varje kännedom. Förfrågan hos det systembolag, som är den åtalades hemortsbolag, göres vanligen icke och följden är, att en person, som tidigare sakfällts för fylleri på en ort, vid ny förseelse på annan ort ofta undgår det skärpta straff, som rätteligen borde utdömas vid upprepad förseelse. En mångfald exempel skulle kunna anföras på personer, som sakfällts för fylleri för första eller andra gången, ehuru de i verkligheten under de senaste åren blivit på olika orter sakfällda för fylleri kanske ända upp till ett tiotal gånger.»
Saken förtjänar i hög grad uppmärksammas och torde måhända kunna ord- nas genom en i administrativ väg given föreskrift om skyldighet för allmänne åklagaren att, då anledning föreligger till antagande att för fylleri anhållen person å annan ort blivit dömd för enahanda förseelse, därom söka inhämta upplysning från vederbörande systembolag. Särskilt torde detta bliva nödvän- digt, då fråga uppstår om omedelbar internering av sådan person (jfr 23 & med därtill hörande motivering).
Sista stycket av rusdrycksförsäljningsförordningens 65 5 innehåller, att ord- föranden i nykterhetsnämnden i den kommun, där bolaget utövar sin verksam- het, eller annan av nämnden utsedd ledamot, äger närvara vid sammanträden med bolagets styrelse och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Då emellertid ett bolag genom filialer eller genom överlåtna rättigheter kan utöva verksamhet i mer än en kommun, men nykterhetsnämnden i den kommun, där filial finnes eller överlåten rättighet utövas, bör äga att deltaga i handlägg— ningen av ärende, som berör ifrågavarande mom kommunen bedrivna verksam- het, har bestämmelsen av de sakkunniga omformulerats med hänsyn härtill (mom. 2).
De nu ifrågavarande bestämmelserna hava ansetts böra fortfarande hava sin plats i rusdrycksförsäljningsförordningen; men då de sakkunniga ansett ange- läget, att de befogenheter för nykterhetsnämnderna, som däri innefattas, jäm- väl omnämnas i sammanhang med dessa nämnders övriga befogenheter, har — såsom nämnts — i förevarande 5 & upptagits en hänvisning till vad rörande dessa befogenheter sålunda är i rusdrycksförsäljningsförordningen särskilt stad- gat.
6 5. Denna paragraf motsvarar närmast 35 å i gällande rusdrycksförsäljningsför- ordning, vilken ger nykterhetsnämnd befogenhet att i vissa fall besluta om indragning av rätten till inköp av rusdrycker utminuteringsvis. Som i det före—
gående är närmare omnämnt, var denna i nykterhetskommitténs förslag före- kommande bestämmelse icke upptagen i 1914 års kungl. proposition i frågan av det skälet, att det ur flera synpunkter ansåges bättre att nykterhetsnämnden inskränkte sig till att i nämnda hänseende giva råd åt bolaget och att detta själv beslutade om avstängning. De sakkunniga ansluta sig i stort sett till denna uppfattning men anse dock, att befogenhet för nykterhetsnämnden att själv besluta om indragning av rätten att hemköpa rusdrycker utminuterings— vis bör kvarstå, enär fall kunna förekomma, då det är behövligt, att nämnden har denna befogenhet. Nu avhandlade paragraf har för den skull formulerats så, att av densamma framgår, att nykterhetsnämnden har att välja emellan att till systembolaget göra hemställan om indragning av en alkoholmissbrukares motbok eller att själv besluta härom, vilketdera nämnden i det enskilda fallet kan finna lämpligast. Därjämte har emellertid uti paragrafen intagits en hän— visning för nykterhetsnämnd, att hos försäljare, vilka avyttra rusdrycker och pilsnerdricka utskänkningsois, göra hemställan om att uppgiven alkoholmiss— brukare icke må bliva serverad dylika drycker. Givetvis kan en sådan åtgärd ej få någon större betydelse i en storstad som Stockholm med dess talrika ut— skänkningsställen, men inom de allra flesta kommuner torde kundkretsen å ut- skänkningsställena för rusdrycker och för pilsnerdricka vara så pass känd, att det är möjligt att förhindra namngivna alkoholmissbrukare att därstädes erhålla alkoholhaltiga drycker. I detta hänseende kan det vara av intresse att nämna, att — enligt vad som upplysts å en nykterhetskurs — det visat sig möjligt att i en så pass stor stad som Norrköping upprätthålla avstängning av ett par hundra alkoholmissbrukare från servering å utskänkningsställena, därvid emellertid är att märka att bolaget har egna ordningsmän vid varje restaurang. Även utan denna anordning torde i kommuner av mindre storlek avstängningen i fråga kunna upprätthållas såväl å restaurang som å pilsnerdriekskafé.
Vad beträffar skyldighet för försäljare av alkoholhaltiga drycker att efter- komma nykterhetsnämnds hemställan om avstängning av namngiven alkohol- missbrukare från inköp av dylika drycker, torde sådan skyldighet, därest miss— bruk uppenbarligen föreligger, förefinnas i varje fall beträffande utskänkning av rusdrycker, då i rusdrycksförsäljningsförordningens 59 ä 3 mom. är stad- gat, att rusdrycker ej må å utskänkningsställe utlämnas till den, som veterligen gjort sig känd för att missbruka sådana. Bestämmelse om en motsvarande skyldighet i fråga om utskänkning av pilsnerdricka föreslås av de sakkunniga (sid. 23).
Beträffande de förutsättningar, under vilka avstängning, som nu är sagd, bör äga rum, föreslås ingen förändring av stadgandet i rusdrycksförsäljnings- förordningens 35 &. Sålunda har i förslaget även bibehållits stadgandet, att här nämnd åtgärd icke må vidtagas utan efter skedd anmälan.
Från rusdrycksförsäljningsförordningens 40 & har hit överflyttats före- skriften om, huru delgivning skall ske av nykterhetsnämndens beslut om in- dragning av rätten att utminuteringsvis hemköpa rusdrycker. Att föreskriva, att den avstängde direkt skall underrättas härom av nykterhetsnämnden, torde icke vara lämpligt, då bostadsplatsen kan vara okänd. Det har därför stadgats, att nykterhetsnämnd, då den förordnat, att rusdrycker icke må utminuteras till en person, ofördröjligen skall meddela uppgift därom och om beslutets giltighetstid till vederbörande systembolag. Det blir sålunda av bolaget, som vederbörande, när han infinner sig för inköp å sin motbok, får kännedom om nykterhetsnämndens beslut att inköpsrätten är indragen.
I ett 2 mom. är intagen den även nu gällande bestämmelsen, att klagomål
över beslut, varom i 1 mom. sägs, må föras hos länsstyrelsen inom en månad efter delfåendet. Härtill har emellertid fogats den bestämmelsen att, även om överklagande sker, beslutet må gå i verkställighet, så vida icke länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Den nykterhetsnämnden åliggande skyldigheten att hålla förteckning över dem, rörande vilka förordnande, som nu är sagt, meddelats har även intagits i denna paragraf, där den har sin naturliga plats. För närvarande är bestäm— melsen intagen i rusdrycksförsäljningsförordningens 64 5.
I sakens natur ligger emellertid, att nykterhetsnämndens åtgärd i fråga om en person, som missbrukar alkoholhaltiga diycker på ett sådant sätt, att det är till uppenbar skada för honom själv eller andra, icke bör bestå enbart i ett beslut om eller hemställan till vederbörande försäljare om indragning av hans rätt att köpa alkoholhaltiga drycker, utan bör nykterhetsnämndens arbete med avseende å alkoholmissbrukare framför allt vara av mera personlig art. Nämn- den bör sålunda genom den sin ledamot eller det ombud som åtagit sig det rent personliga arbete, nämnden har att utföra träda i direkt förbindelse med alkoholmissbrukaren och söka få honom att inse nödvändigheten av att han ändrar levnadssätt. Ät denna nämndens uppgift har givits uttryck i före- varande paragraf, i det att bland åtgärder, som böra vidtagas med avseende å alkoholmissbrukare, först anföres den att. söka, i den mån så lämpligen ske kan, genom personlig inverkan förmå honom återgå till ett nyktert och ordent— ligt levnadssätt. För att emellertid understryka, att varken den ena eller den andra av de i denna paragraf omförmälda åtgärderna får vidtagas av nykter- — hetsnämnden, utan att fog härför föreligger, har paragrafen inletts med ett påpekande av att, där vederbörlig anmälan ingått till nykterhetsnämnden om att en person brukar alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra, nämnden först skall genom egen undersökning ha fått uppgiften bekräftad, innan någon åtgärd företages.
Vid bifall till de sakkunnigas förslag beträffande förevarande paragraf böra nuvarande 35 och 40 åå i rusdrycksförsäljningsförordningen upphävas.
7 5.
I den nya förmynderskapslagen, som trädde i kraft med 1925 års ingång, är stadgat, att den, som är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin ägendmn, skall av rätten förklaras omyndig (1 kap. 2 5). I fråga om det stora flertalet alkoholmissbrukare, som icke hava annan tillgång än sin arbetsförtjänst, föreligger i regeln icke något behov av förmyndare. Annorlunda är emellertid förhållandet beträffande sådana alkoholmissbrukare, som äga någon förmögenhet. I dylikt fall torde det i all— mänhet vara ganska stor fara för att förmögenheten förstöres, om det icke utses förmyndare, som tar hand om densamma. Erfarenheten har visat, att åt dryckenskap hemfallna personer hastigt nog kunna förstöra mycket stora förmögenheter, därest de fritt få handskas med sina penningar. Till belysande av detta förhållande må följande fall från Stockholms nykterhetsnämnds verk— samhet nämnas. En affärsman, vilken blev anmäld för att han låg sin gamla moder till last, hade dessförinnan på kort tid förstört ett fädernearv på c:a 100, 000 kronor, vilka penningar han förlorade på affärer, som han i sitt ständigt alkoholiserade tillstånd icke kunde rätt sköta. Det befanns, att mannen var så förstörd av alkoholmissbruket, att interneringa " alkoholistanstalt måste tillgripas. Med hänsyn till såväl honom själv som familjen hade det i ett fall som detta varit önskvärt, om ett tidigare ingripande iform av mannens omyndig—
hetsförklarande hade kommit till stånd. J ämväl beträffande alkoholmissbrukare, som ha betydligare arv eller andra tillgångar att vänta, kan det föreligga skäl att före medlens utfallande ombesörja omyndighetsförklaring. Ett exempel härpå må nämnas likaledes från Stockholms nykterhetsnämnds verksamhet. Hustrun till en person, som länge på grund av alkoholmissbruk utsatt sin familj för nöd och som för den skull blivit anmäld till nykterhetsnämnden, begärde hjälp av denna att få sin man förklarad omyndig, då dennes över 80=årige fader hade förmögenhet och hon fruktade, att mannen, därest han vid faderns från- fälle skulle få hand om penningarna, snart skulle förstöra desamma och själv bliva alldeles förfallen.
Visserligen äro de närmaste anhöriga berättigade att själva göra ansökan om omyndighetsförklaring, men då det gäller förmyndare för en alkoholmissbrukare, är det vanligt, att hans närmaste icke gärna vilja själva göra framställning härom i betraktande av den hätskhet mot dem från alkoholmissbrukarens sida, som därav ofta skulle bli följden. Då i nykterhetsnämndens uppgift måste anses ingå att lämna de familjer, som därav äro i behov, skydd och hjälp mot familjemedlem, vilken är hemfallen till dryckenskap, bör det tillkomma nämn- den att, när dess hjälp påkallas, bispringa även med åtgärd, varom här är fråga. Nykterhetsnämnden äger dock icke rättighet att själv göra framställning om omyndigförklaring, utan har den att, för att få sådan till stånd, vända sig till den myndighet, vilken jämlikt förmynderskapslagen 12 kap. 3 % fått sig denna rätt tillerkänd, nämligen överförmyndaren. I motiveringen till denna paragraf är nämligen anfört, att om en viss myndighet, med hänsyn till de intressen denna myndighet har att iakttaga, finner det önskvärt, att någon förklaras omyndig, har den att i ämnet göra framställning till vederbörande överför— myndare med begäran, att han måtte åtaga sig saken.
I detta sammanhang må även uppmärksamheten fästas därpå, att det under- stundom kan vara av behovet påkallat, att minderåriga barn till en alkoholist få annan förmyndare än fadern, så att denne icke bibehålles vid den honom eljest tillkommande rätten att bestämma över barnen. Som exempel härpå må följande fall från Stockholms nykterhetsnämnds verksamhet anföras.
X., 49 år, affärsman. Alkoholmissbruket hade utvecklat sig så småningom. I berusat tillstånd hade han varit mycket svår och slog ofta hustrun, vilken för sju år sedan avled i tuberkulos. Barnen, till antalet 3, hade han brukat aga i tid och otid. En kvinna, som efter hustruns död förestod hemmet, har meddelat, att barnen, samtliga flickor, ofta måste fly från hemmet. De voro resp. 17, 14 och 10 år, då fadern blev anmäld för nykterhetsnämnden. Någon tid dessförinnan hade han försökt kasta äldsta dottern nedför trapporna och, då detta icke lycka— des, slagit henne i huvudet med en klädgalge: denna dotter hade då flyttat hem- ifrån till en bekant familj. Då fadern slutligen företog sig att skjuta skarpt inne i bostaden, begåvo även de mindre flickorna sig hemifrån och sökte skydd hos grannarna. Vid den av nykterhetsnämnden, i anledning av den ingivna anmälan, företagna undersökningen framgick, att mannen i hemmet även uppträtt i sed- ligt hänseende anstötligt; när han var drucken, brukade han sålunda gå omkring naken i bostaden och uppföra sig opassande mot barnen; hade t o. m tvingat sin minsta, 10-åriga dotter att ligga hos sig.
Nykterhetsnämnden ombesörjde, att denne man, såsom farlig för annans per- sonliga säkerhet, omedelbart blev omhändertagen och därpå internerad å alko- _ holistanstalt. Nämnden fann emellertid denna åtgärd icke vara tillfyllest utan ansåg det nödvändigt, att barnen före faderns utskrivning erhölle annan för- myndare. Sedan nykterhetsnämndens kvinnliga ledamot blivit utsedd härtill, ord-
nade hon för barnen (vilka i övrigt ägde något mödernearv), så att dessa avflyttat från faderns bostad före dennes hemkomst från anstalten.
Här avhandlade paragraf innehåller ett åläggande för nykterhetsnämnden att 1 dylika fall hos vederbörande överförmyndare anmäla behovet av förmyn- dare för åtgärders vidtagande i syfte att få sådan förordnad.
85.
I första paragrafen i lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 anges, i vilka fall alkoholmissbrukare kunna tvångsinterneras å alkoholist— anstalt. Visserligen har det i motiveringen till det ursprungliga lagförslaget i frågan framhållits, att »interneringen är en ytterlighetsåtgärd, vilken bör tillgripas endast då det är tydligt, att andra medel ingenting uträtta» och visserligen är det även i själva lagen (4 % 2 mom.) sagt att, innan ansökning om tvångsinternering göres, skola — därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert och ordentligt lev— nadssätt —— förebyggande åtgärder föl-sökas, men detta oaktat har det förhål— landet, att lagen inledas med en paragraf om internering i allmänhetens ögon givit densamma övervägande karaktären av en tvångsinterneringslag. Av de å Centralförbundets för nykterhetsundervisning allmänna upplysningskurser förda diskussionerna rörande nykterhetsnämndernas verksamhet i enlighet med lagen om behandling av alkoholister har också framgått, att nykterhets- nämnderna icke sällan fatta sin uppgift i fråga om alkoholmissbrukare väsent- ligen vara den att internera dem. Sålunda har det som skäl för att en nykter- hetsnämnd icke vidtagit någon som helst åtgärd mot en alkoholmissbrukare, å vilken lagen om behandling av alkoholister uppenbarligen var tillämplig, anförts, att man icke ansett kommunen hava råd att påkosta internering å alkoholistanstalt,
Inom Stockholms stads nykterhetsnämnd infördes redan från början den praxis, att det endast rörande den, som visat sig farlig för sig själv eller för sin omgivning, omedelbart ingives framställning om tvångsinternering, medan i övrigt en var till nämnden anmäld alkoholmissbrukare, som vid närmare un- dersökning från nämndens sida befinnes falla inom alkoholistlagens tillämp— lighetsområde, till en början ställes under övervakning. Något sådant direkt personligt arbete under längre eller mera sammanhängande tid för alkohol- missbrukarens upprättande utan tvång föreskrives icke i den nuvarande lagen, utan omnämnas i densamma endast vissa enstaka förebyggande åtgärder. I sakens natur ligger emellertid, att utsikten till att ett gynnsamt resultat skall kunna nås med den ena eller andra åtgärden av förebyggande art blir större, därest det uppehålles en mera varaktig personlig kontakt mellan för uppgiften lämplig representant för nykterhetsnämnden och alkoholmissbrukaren, så att denne kommer under direkt personlig påverkan. Det vill med andra ord säga: den första förebyggande åtgärd, som bör vidtagas beträffande en alkoholmiss— brukare, är att ställa honom under nykterhetsnämndens övervakning. Då detta alltså är den åtgärd, som — frånsett de farliga alkoholmissbrukarna — i all— mänhet till en början bör försökas i fråga om den alkoholmissbrukare, vilken enligt lagens bestämmelser, om så skulle visa sig erforderligt, kan tvångsinter- neras å alkoholistanstalt, torde det, för att nykterhetsnämndernas verksamhet på området allmänt må bliva rätt inriktad, vara lämpligt att den nuvarande 1 å —— vilken angiver, när tvångsintagning å, alkoholistanstalt må äga rum —— ersättes med en paragraf, som utvisar, i vilka fall nykterhetsnämnden äger
att ställa en alkoholmissbrukare under övervakning, och att låta ett stadgande om, att tvångsinternering å alkoholistanstalt må äga rum i dylikt fall, när man med övervakningen och de i samband med denna företagna särskilda förebyg- gade åtgärderna icke vunnit det åsyftade resultatet, inflyta i en senare para— graf. Så har därför skett i det av de sakkunniga uppgjorda lagförslaget.
I övrigt innebär de sakkunnigas förslag till 8 & på tvenne punkter en ut— vidgning av nykterhetsnämndens hittillsvarande befogenhet att ingripa mot en alkoholmissbrukare. De sakkunniga föreslå nämligen, att förutom alkohol- missbrukare, som tillhöra de i 1 5 av den nuvarande lagen om behandling av alkoholister angivna grupperna, skola clels alkoholmissbrukare, som, utan att vara direkt farliga för annans personliga säkerhet, dock uppträda på ett för omgivningen grovt störande sätt, dels ock sådana, som ligga annan närstående än sin familj till last, kunna ställas under nykterhetsnämndens övervakning (och sedermera, om det blir nödvändigt, interneras, se 12 å).
Till belysande av behovet av den sålunda föreslagna utvidgningen av nyk— terhetsnämndens ifrågavarande befogenhet anföras här några fall från Stock- holms nykterhetsnämnds verksamhetsområde:
X., droskägare (innehar dock ej själv körkort utan har för körningen anställda chaufförer), född 1889, gift sedan 1912, anmäldes till nykterhetsnämnden från A. B. Stockholmssystemet. Hustrun, som innehar en affär, varpå hon försörjer sig, lämnade på förfrågan av nykterhetsnämnden följande upplysningar om mannen. Han var i hög grad hemfallen åt dryckenskap och under rusigt tillstånd ytterst svår och besvärlig i hemmet, elak och brutal mot hustrun, utsatte henne icke direkt för misshandel, men utfor i grova okvädinsord mot henne och kunde även knuffa omkull henne, så att hon slog sig mot möblerna, lät i övrigt sin vrede gå ut över husgeråd och möbler, som han under sina i onyktert tillstånd påkom— mande vredesutbrott slog sönder och förstörde. På grund av det väsen han ställde till blevo även grannarna störda. Hustruns nervsystem hade blivit alldeles ned- brutet, då hon icke kunde få någon vila i hemmet, och ofta hade hon måst söka sin tillflykt hos sin moder. Därtill kom, att hustrun på grund av mannens alko- holmissbruk var nödsakad att, förutom skötandet av sin egen affärsrörelse, även bära ansvaret för mannens, avlöna chaufförerna o. s. v. Mannen, som visade panisk förskräckelse för internering, anhöll under tårar, att framställning härom ej måtte göras, och lovade att för ett par månader resa till en å landet bosatt gift syster för att komma ifrån spriten. Där kvarstannade han emellertid icke mer än några få dagar, varefter han återvände till Stockholm, där han nu åter- tog sitt gamla liv med hejdlöst alkoholmissbruk och ånyo visade samma brutalitet mot hustrun och samma för omgivningen störande uppträdande som tillförene. Då 1 5 av lagen om behandling av alkoholister icke ansågs tillämplig på honom, kunde han emellertid icke bli föremål för tvångsinternering, varför nykterhets- nämnden icke heller kunde söka inverka på honom genom därhän syftande åt- gärder.
Visserligen framgår det tydligt av motiven till lagen om behandling av alko— holister, att med uttrycket >>farlig för annans personliga säkerhet» syftas på icke endast det fall, att misshandel redan blivit begången, utan även fall, där det förekommit hot om svårare våld, i det att med bestämmelsen i fråga avses att kunna förekomma sådant. Där en person t. ex. hotar sin omgivning med dragen kniv eller under hotfulla yttranden söker med yxa slå in dörren till det rum, där hustrun i förskräckelse över mannens vildsinta uppträdande låst in sig, eller kastar efter denna tyngre husgerådssaker, såsom strykjärn, stek-
pannor, blomkrukor 0. d. —— för att blott nämna. några exempel från Stock— holms nykterhetsnämnds erfarenhet —— i dylika fall har farligheten ansetts vara tillräckligt ådagalagd för att framställning skall kunna göras om tvångs— internering å alkoholistanstalt; och hava sådana framställningar även blivit av överståthållarämbetet bifallna. Men där, såsom i här ovan skildrade fall, våldet inskränkt sig till knuffar och något svårare hot. icke förekom— mit, utan alkoholmissbrukarens retlighet och vredesyttringar endast taga sig uttryck i förstörelse av husgeråd och möbler samt i högljudda »skällsord» mot hustrun, torde det icke kunna påstås, att han »funnits farlig för annans personliga säkerhet».
Ett annat exempel:
S., grovarbetare, född 1883, har alltifrån sin ungdom använt rusdrycker och tidvis missbrukat sådana. Gift sedan 1906 har han i äktenskapet 6 barn. Den familj, hos vilken en av de vuxna döttrarna tjänar, anmälde honom för störande uppträdande i denna familjs hem till polismyndigheten, vilken överlämnade ären- det till nykterhetsnämnden. Av polisförhörsprotokollet framgick, att S., vilken i berusat tillstånd vid flera tillfällen varit hotfull mot sin nämnda dotter, även hemsökt denna hos den i Äppelviken boende familjen, där hon tjänade. En kväll vid 8-tiden, då flickan var ensam hemma med familjens två minderåriga barn, hade fadern sålunda kommit dit ut och ringt på dörrklockan samt kallat dottern vid namn och begärt att bli insläppt. Då hon emellertid var förbjuden öppna för någon som helst, när hon var ensam med barnen, och för övrigt under inga för— hållanden skulle vågat släppa in sin berusade fader, vägrade hon öppna för denne, som hon känt igen på rösten. Fadern hade då blivit förargad och med en sop- kvast, som han fann på verandan, slagit ut två glasrutor i fönstren till hallen, varefter han under hotfullt yttrande avlägsnat sig. På grund av uppträdet hade båda barnen blivit synnerligen uppskrämda och nervösa. Enligt hustruns uppgift lämnade mannen sin arbetsförtjänst, då han hade någon, till henne —- senast hade han haft nödhjälpsarbete -— och hade ej varit våldsam mot henne. För det anmälda hemfridsbrott—et blev S. dömd till 100 kronors böter, villkorlig dom. Då 1 5 i lagen om behandling av alkoholister icke ansågs vara tillämplig på honom, kunde däremot icke — vad som säkerligen skulle varit mera effektivt — några åtgärder mot honom vidtagas i syfte av hans internerande å alkoholist- anstalt, därest han fortsatte med sitt störande uppträdande och oordentliga lev- nadssätt.
Det torde väl emellertid icke råda mer än en mening därom, att nykter— hetsnämnden bör kunna med tillräckligt kraftiga medel ingripa mot till dryckenskap hemfallna personer, vilka uppträda på ett så störande sätt, som uti här omnämnda fall. De sakkunniga hava därför i 8 &, däri angives i Vilka fall nykterhetsnämnden skulle äga att ställa en åt dryckenskap hemfallen person under sin övervakning, även medtagit den, som i följd därav >>upp- träder på ett för omgivningen grovt störande sätt».
Den andra av de föreslagna utvidgningarna i nykterhetsnämndens befogen- het att ingripa gentemot alkoholmissbrukare gäller sådana, vilka ligga annan närstående än den egentliga familjen till last.. Där en alkoholmissbrukare icke har föräldrahem eller egen familj men andra nära anhöriga till honom äro boende på platsen, exempelvis gifta syskon, mors eller fars föräldrar eller syskon, o. d., förekommer det, att han ligger dessa till last, i det han av dem tilltvingar sig penningar till mat och rusdrycker, ja understundom även bostad hos dem. Ett exempel på det vanligaste av nämnda förhållanden, nämligen
att en ogift, till dryckenskap hemfallen man ligger en syster till last, må här anföras:
L., arbetare, född 1886, har varit brödutkörare vid bageri men alltmera för- fallit till dryckenskap och så småningom förlorat lusten till ordnat arbete. Han började missbruka rusdrycker redan i tidiga ungdomen, och han dricker numera vid alla tillfällen, som givas; har han någon tillfällig arbetsförtjänst, förstör han genast denna på rusdrycker. Han bodde kvar i föräldrahemmet, så länge modern levde, men sedan denna avlidit, flyttade han till en syster, som är änka med två minderåriga barn, 8 och 15 år gamla, och tvingar nu henne att förse honom med bostad och föda. l onyktert tillstånd uppträder han för övrigt bråkigt och brutalt, är otidig mot systern och kan även yttra sig hotfullt mot henne utan att dock visa något hot i gärning. Därtill kommer, att han tager föremål (såsom husgeråd, kläder o. d.) tillhörande systern och dennas barn och pantsätter dem för att få pengar till rusdrycker. Barnens förmyndare, vilken ansåg, att mannen genom sitt dåliga levnadssätt utsatte dessa för sedlig fara (»sedlig van- vård»), anmälde honom på den grund till nykterhetsnämnden. Då en person emel— lertid icke är försörjningspliktig gentemot syskonbarn, men nykterhetsnämndens rätt till ingripande mot en alkoholmissbrukare, därför att han är orsak till »uppen- bar vanvård» av barn, endast gäller för det fall, han är försörjningspliktig mot dessa, kunde det av förmyndaren i fråga åberopade förhållandet icke innebära befogenhet för nykterhetsnämnden att begära mannens tvångsinternering å alko- holistanstalt. Då vidare brodern till en kvinna med eget hem icke gärna kan räknas höra till dennas familj, kunde icke heller bestämmelsen om att den, vilken »ligger sin familj till last», i detta fall anföras .som skäl för ingripande. Nykter- hetsnämnden fann sålunda 1 5 i lagen om behandling av alkoholister icke vara tillämplig i detta fall.
Uppenbart torde väl dock vara, att nykterhetsnämnden under anförda förhållanden borde äga rätt att _- till den närstående familjens hjälp och skydd — inskrida mot alkoholmissbrukaren med att till en början ställa honom under övervakning för att, därest denna åtgärd icke skulle visa sig tillfyllest, göra framställning om hans tvångsinternering.
I detta sammanhang må nämnas, att alkoholmissbrukare understundom ligger annan »närstående» person än nära anhörig till last, nämligen kvinna, med vilken han, utan att äktenskap ingåtts, sammanlever eller med vilken han finder enahanda förhållande tidigare sammanlevt, men vilken på grund av hans dryckenskap flyttat ifrån honom. Det synes vara ganska vanligt, att alkoholmissbrukaren i sistnämnda fall icke lämnar kvinnan i fråga i fred utan uppsöker henne i hennes nya bostad och begär pengar av henne till sitt uppehälle och till rusdrycker. I flera dylika fall har anmälan inkommit till Stockholms stads nykterhetsnämnd.
Följande exempel må anföras till belysande av de väder, för vilka en kvinna under berörda omständigheter kan bliva utsatt.
Till nykterhetsnämnden i Stockholm inkom i december 1925 en anmälan av innehåll, att en åt dryckenskap hemfallen person en längre tid uppträtt hotfullt och poekande mot en i uppgivet hus boende kvinna, vilken av rädsla underhöll honom med mat, husrum och penningar och vilken, trots det att hon ginge i ständig fruktan för mannen, icke vågade anmäla honom för nämnden, enär han hotat henne till livet, om hon det gjorde. Vid den undersökning, som nykterhets- nämnden i anledning av denna — från annan person inkomna — anmälan före- tog, inhämtades, att mannen ifråga, som tidigare sammanlevat med kvinnan, var
ytterst begiven på dryckenskap, och att han flera gånger i veckan i onyktert till- stånd hemsökte kvinnan i hennes bostad, därvid han under hotelser tvingade henne att lämna penningar. Då han emellertid icke burit hand på henne och icke hotat annorledes än i ord samt därför icke kunde anses falla inom alkoholist- lagens tillämplighetsområde, kunde nykterhetsnämnden intet uträtta till kvin- nans hjälp.
Även har förekommit, att en kvinna, som alltjämt sammanbor med en alkohol- missbrukare — utan att vara vigd vid honom — begärt nykterhetsnämndens in— skridande för att om möjligt få honom återförd till ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
I de nu nämnda fallen är 1 5 i lagen om behandling av alkoholister till- lämplig, endast därest kvinnan har barn tillsammans med alkoholmissbru— karen och denne genom att ej bidraga till barnets försörjning utsätter detta för nöd. Emellertid borde väl under alla förhållanden nykterhetsnämnd äga befogenhet att inskrida till hjälp och skydd åt den kvinna, vilken alkohol- missbrukaren ligger till last, även om han ej är i äktenskap förenad med henne. Det är med hänsyn härtill, som i nu avhandlade paragraf de sakkun- nigas förslag punkt 4 erhållit den formuleringen, att nykterhetsnämnden skulle äga att ställa under övervakning åt dryckenskap hemfallen person, som funnits »ligga fattigvården, sin familj eller annan närstående till last».
Slutligen torde böra anmärkas, att i allmänhet från nykterhetsnämndernas sida åtgärd, som i denna paragraf avses, icke vidtages utan att formlig an- mälan till nämnden gjorts. Men givet är, att dylik åtgärd även bör kunna på nämndens eget initiativ vidtagas, då förhållandena sådant påkalla. Lagför- slaget intager härutinnan samma ståndpunkt, som den nuvarande lagen gör i fråga om åtgärder, syftande till internering.
Med hänsyn till den betydelsefulla och i många fall fristående och själv— ständiga uppgift, som tillagts övervakningen, och det ingripande, som ge- nom densamma sker i den övervakades hela liv, har emellertid i paragrafen införts en bestämmelse om rätt för denne att överklaga beslutet om övervak- ning, om han därtill anser sig hava skäl. Nödvändigt är dock, att beslutet utan avseende å förd klagan genast får gå i verkställighet, enär i annat fall hela förfarandet'blir illusoriskt och av föga gagn.
9 &.
Uti den vid 1913 års riksdag framlagda kungl. propositionen med förslag till lag om behandling av alkoholister fanns icke någon bestämmelse, som hän— tydde på att, utöver de i lagen omförmälda förebyggande åtgärdernas Vid- tagande med avseende på en alkoholmissbrukare, därjämte från nykterhets— nämndens sida borde utövas en hjälpande verksamhet av mera rent personlig art. Denna brist framhölls uti en med anledning av propositionen i fråga i båda kamrarna väckt motion (F. K. n:o 150 av herr Alfred Petrén och A. K. n:o 345 av herr Bernh. Eriksson), i anledning av vilken riksdagen för sin del, på tillstyrkan av lagutskottet (utl. n:o 31), beslöt ett tillägg till lagens 4 5 2 mom. av följande lydelse: >>I fall av behov äger nykterhetsnämnd att för vidtagande av de i detta moment omförmälda åtgärder till sitt biträde utse ombud antingen bland sina egna ledamöter eller bland andra för uppgiften lämpade personer, föreningar eller stiftelser.» Detta stycke, Vilket — som nämnts — icke fanns uti det för riksdagen framlagda lagförslaget, blev sålunda intaget uti den sedermera utfärdade lagen.
Formuleringen av ifrågavarande stycke kan dock, enligt de sakkunnigas
uppfattning icke anses vara tillfredsställande, då det, för att det skall finnas utsikt till att med en nykterhetsnämnds förebyggande arbete kunna åstad- komma verkligt gagn, alltid måste finnas en person, som har till uppgift att fullgöra den i föregående paragraf avhandlade övervakningen. Naturligtvis är det icke nödvändigt, att denna utövas av en medlem av nykterhetsnämnden, utan bör nykterhetsnämnd även kunna utse annan person, exempelvis någon medlem av nykterhetsföreniugarna på orten, att i detta hänseende vara nämn— dens ställföreträdare. Huvudsaken är, att övervakaren är en för saken intres- serad person, som besitter de för den grannlaga uppgiften erforderliga per— sonliga kvalifikationerna. I samhälle, där det finnes skyddsförening eller annan förening eller stiftelse med sociala uppgifter, bör —— såsom exempelvis i Göteborg skett —— nykterhetsnämndens förebyggande arbete kunna överlåtas på sådan. Nykterhetsnämnderna böra med andra ord hava frihet att ordna detta mera personliga arbete på det sätt, som med hänsyn till olika lokala för- hållanden kan anses vara lämpligast. Härtill har hänsyn tagits i nu avhandlade paragraf i de sakkunnigas förslag, däri, efter den allmänna föreskriften, att övervakning, varom i 8 & sägs, utövas av nämnden genom någon dess ledamot eller annan därtill av nämnden utsedd person (övervakare), göres det tillägg att nämnden, om den så finner lämpligt, må kunna uppdraga åt för uppgiften lämpad förening eller stiftelse att handhava övervakningen och utse övervakure.
10 &.
I 4 5 2 mom. av lagen om behandling av alkoholister, vari stadgas om före! byggande åtgärder, äro några sådana särskilt angivna. Även om det i moti— veringen tydligt säges ifrån, att »de uppräknade åtgärderna blott äro exempel» och »att andra lämpliga medel ej äro uteslutna», ligger det i öppen dag, vad i övrigt erfarenheten under snart 10 år visat, att särskilt de många nykterhets— nämnderna ute i landsorten i fråga om dessa för hela nykterhetsnämndsarbetet så fundamentala förebyggande åtgärder ej blott nöjt sig med de uppräknade, utan gärna praktiserat dem i den ordning, i vilken de uppräknats. Sålunda torde det hava varit ganska vanligt, att man börjat med att söka förmå den, som är mycket starkt hemfallen åt alkoholmissbruk och för vilken därjämte kanske funnits flera indikationer för internering, att ingå i nykterhetsförening, en åtgärd, som torde vara gagnelig endast i sådana fall, där en klar och tydlig insikt rörande den ödesdigra ställningen till alkoholen vunnits. Erfarenheten från Stockholms nykterhetsnämnds verksamhet har emellertid givit vid han- den, att en stor mängd av de personer, som bli anmälda för nämnden och befinnas falla inom lagens tillämplighetsområde, ingalunda anse sig använda rusdrycker »till överdrift» och för styrkande av denna sin uppfattning an- föra, att många av deras arbetskamrater dricka lika mycket som de själva, ja ännu mera. Det behövs därför i allmänhet en längre tids personlig påverkan, innan man kommer därhän med den till nämnden anmälde alkoholmissbrukaren, att han får verklig insikt om att han är hemfallen till alkoholmissbruk och om faran av att fortsätta härmed —- i många fall lyckas detta överhuvudtaget icke. Endast mera undantagsvis kommer alkoholmissbrukaren utan föregående anstaltsbehandling till en i den grad ändrad uppfattning av alkoholspörsmålet och sitt personliga förhållande till de alkoholhaltiga dryckerna, att han fast be- stämmer sig för att söka helt avstå därifrån. Då detta emellertid bör vara förut— sättningen för den forne alkoholmissbrukarens ingående i nykterhetsförening, blir det i själva verket mera sällan tillrådan härtill lämpligen kan förekomma såsom förebyggande åtgärd.
Även om det är riktigt, att en noggrann individualisering bör ske i fråga om de speciella åtgärder av förebyggande art, som i de olika fallen böra vid- tagas, så finnes det dock vissa åtgärder av mera allmän natur, som vid över- vakning av alkoholister aldrig böra försummas. Först och främst bör sålunda övervakaren söka bibringa sin klient insikt om faran av ett fortsatt alkoholmiss- bruk samt söka förmå honom att avhålla sig från besök å lokaler, där alkohol- haltiga drycker försäljas, ävensom från umgänge med personer, som missbruka sådana drycker. Skall inflytande i nu nämnd riktning kunna utövas, kräves naturligen en allt emellanåt upprepad personlig kontakt mellan övervakaren och hans klient. Denna personliga kontakt kan ju komma till stånd på olika sätt, antingen därigenom att den övervakade. vissa överenskomna dagar inställer sig hos sin övervakare, eller att denne med vissa mellanrum gör besök hos sin klient. I vilken mån det ena eller det andra av dessa tillvägagångssätt är att föredraga, beror i mycket på de olika lokala förhållandena. I en större stad måste dock hembesöken tillskrivas en mycket stor betydelse, då man därigenom även erhåller en närmare inblick i hemförhållandena, vilka icke sällan kunna hava en stor betydelse som orsak till alkoholmissbruket. I Stockholm brukar i de fall, där övervakning beslutats som förebyggande åtgärd, övervakaren göra. hembesök ett par gånger i månaden; men anses personligt sammanträffande oftare vara erforderligt, erhåller den övervakade tillsägelse att å bestämda tider infinna sig å nykterhetsnämndens expedition. För detta ändamål hava nämndens tjänstemän en dag i veckan mottagning på kvällen efter det arbets- tiden i fråga om vanligt arbete är slut.
Att i lagen införa några närmare föreskrifter, huru övervakningsarbetet bör ordnas, torde icke vara lämpligt, då förhållandena inom olika kommuner, såsom exempelvis större städer och små landskommuner, äro mycket olika. Däremot torde det vara skäl att de ovan anförda åtgärderna av mera allmän natur, även om de i sig synas kunna vara självklara, framhållas i själva lagen, så att i denna även gives uttryck för det rent personliga arbete, nykterhetsnämnden bör utöva, vilket hittills mångenstädes torde ha blivit helt försummat.
I förevarande paragraf av de sakunnigas förslag har för den skull bland övervakarens åligganden först anförts, att han bör söka bibringa den, som är ställd under hans övervakning, insikt om faran av fortsatt alkoholmissbruk och söka förmå honom att avhålla sig från besök å lokaler, där alkoholhaltiga drycker försäljas, ävensom från umgänge med personer, som missbruka sådana drycker. Att nykterhetsnämnden alltid bör vidtaga åtgärd för att den, som står under dess övervakning, blir förbjuden köpa alkoholhaltiga drycker, ligger i sakens natur, men har denna förebyggande åtgärd icke upptagits i denna paragraf, då densamma är avhandlad redan i 6 & såsom en åtgärd, vilken bör vidtagas i vida fler fall än i dem, där fråga kan bliva om ställande under nykterhetsnämndens övervakning, nämligen i alla fall, där någon brukar alko— holhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra.
Av de förebyggande åtgärderna av mera speciell art har först anförts nykter- hetsnämndens medverkan till den övervakades intagande i nykterhetsförening, därest de ovannämnda förutsättningarna härför äro tillfinnandes. Som redan ' framhållits, lärer detta komma att höra till undantagen.
En annan åtgärd av mera speciell art, som nykterhetsnämnden däremot ofta har anledning att vidtaga, är den att söka skaffa arbete eller anställning åt den, som står under dess övervakning. Alkoholmissbrukaren mister ju, på den grund att han missköter sig, ofta den ena platsen efter den andra, och därför är den till nykterhetsnämnden anmälde icke sällan utan arbetsanställning. Då erfaren-
heten emellertid givit vid handen, att det i allmänhet icke finnes någon utsikt att återföra en alkoholmissbrukare till ett nyktert och ordentligt levnads— sätt, därest han icke har regelbunden sysselsättning —— här, om någonsin, gäller det gamla ordspråket »fåfäng gå lärer mycket ont» —- bör man först och främst söka förhjälpa den arbetslöse alkoholmissbrukaren till någon anställning. Med hänsyn till denna åtgärds stora betydelse har i de sakkunnigas förslag skett en omformulering av motsvarande punkt i den nuvarande lagen, så att av orda- lydelsen tydligt framgår, att platsanskaffning just åt de arbetslösa alkohol- missbrukarna är en av nykterhetsnämndernas allra viktigaste uppgifter. Att man vid förmedlande av arbete åt en alkoholmissbrukare, så vitt möjligt, bör söka åt honom få en nykterhetsvänlig arbetsgivare, torde få anses ligga uti den nuvarande bestämmelsens uttryck: »anställning hos lämplig person», vilket uttryck därför bibehållits i de sakkunnigas förslag. Att ombyte av verksamhet skulle vara önskvärd i alla de fall, där den under nykterhetsnämndens över- vakning stående har ett yrke, vilket särskilt predisponerar för alkoholmissbruk, såsom kyparens eller ölutkörarens, ligger i sakens natur; men erfarenheten har givit vid handen, att sådant byte i allmänhet icke låter genomföra sig. Även skulle byte av vistelseort ofta vara önskvärt, så att den åt dryckenskap hem— fallne, som är hemmahörande i en storstad med dess större alkoholfrestelse'r, i stället bleve bosatt på landsbygden, där tillgången på alkoholhaltiga drycker icke är lika lätt, men icke heller detta önskemål låter så särdeles ofta realisera sig, då de flesta på grund av yrke m. fl. förhållanden äro bundna till en viss ort eller till samhälle med arbetsmöjligheter i yrket. Då man emellertid alltid bör hava möjligheten för ombyte av verksamhet eller vistelseort för ögonen, där så kan vara önskvärt, hava" dessa förebyggande åtgärder, såsom i realiteten mera sällan förekommande, i de sakunnigas förslag upptagits såsom ett tillägg till den oftare förekommande åtgärden att medverka till anskaffande av an- ställning åt den arbetslöse alkoholmissbrukaren.
Liksom i den nuvarande lagen exemplifieras de förebyggande åtgärderna i de sakkunnigas förslag jämväl med hänvisningen att söka förmå alkohol- missbrukaren att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att fri- villigtsöka vård å lämplig anstalt. För sistnämnda fall har i de sakkunnigas förslag gjorts det tillägg, att även anvisning å lämplig anstalt bör givas. Den, hos vilken alkoholmissbruket fortskridit därhän, at han företer mera fram- trädande förgiftningssymtom, är i allmänhet i behov av direkt medicinsk be- handling. Särskilt när sömnen, såsom i dylikt fall ofta förekommer, är höge— ligen bristfällig, äro sömnmedel erforderliga, om den sjuke skall kunna motstå begäret att tillgripa alkohol för lindrande av de subjektiva olustförnimmelser, som av alkoholförgiftningen framkallas. De flesta alkoholmissbrukare, som befinna sig i dylikt alkoholförgiftat tillstånd, torde emellertid icke hava kraft att ute i friheten följa läkarens föreskrift att helt upphöra med förtäring av alkoholhaltiga drycker, utan är någon tids sjukhusvård i dylika fall merendels erforderlig. När så är förhållandet, har nykterhetsnämnden att till en början förmedla inträde å sjukhus och först sedan vederbörande utskrivits därifrån fri från förgiftningssymtomen, vilka i allmänhet försvinna på rela- tivt kort tid (några dagar intill ett par veckor), börja övervakningsarbetet med honom. Av motiven till den nu gällande lagen framgår, att man med här avhandlade bestämmelse särskilt avsett frivilligt ingående å alkoholistanstalt för undvikande av tvångsinternering. Härtill må emellertid sägas, att därest övervakning — eventuellt efter kortare tids sjukhusvård —— icke skulle visa sig tillfyllest, utan intagning å alkoholistanstalt befinnas erforderlig, är med
nu gällande bestämmelser rörande frivilligt ingående å alkoholistanstalt (från- varon av rätt att vid behov överflytta vederbörande till strängare anstalt 111.111.) tvångsi11te1ne1ing ofta att föredraga.
I detta sammanhang må nämnas, att Stockholms nykterhetsnämnd till sitt förfogande har ett. särskilt slag av »,anstalt» nämligen ett inackorderingshem för alkoholmissbrukare, vilka stå under nykterhetsnämndens övervakning vilket hem visat sig vara av stor betydelse för nämndens förebyggande ve1l'- samhet, i det att tack vare detsamma internering å alkoholistanstalt under- stundom kunnat undvikas, där denna åtgärd eljest hade varit oundviklig. Ingåendet å detta hem kan ifrågakomma dels som förebyggande åtgärd, dels som efterföljande åtgärd (efter vistelse å alkoholistanstalt). Som förebyggande åtgärd har vistelse å detta inackorderingshem betydelse i sadana fall, där alkoholmissblukaren har stadigt arbete men visat sig i den miljö, vari han lever, icke kunna upphöra med alkoholmissbruket utan till stor del använder sin arbetsförtjänst till 1usdrycker. Ingåendet å nämnda hem, som är beläget 1 Öiby på c:a 10 å 15 minuters avstånd från Älvsjö station, med— för den stora fördelen att alkoholmissbrukaren kan komma bort 111 den gamla miljön utan att behöva mista sin anställning och sin arbetsförtjänst (vilket ju alltid blir fallet under tiden för internering å alkoholistanstalt), på samma gång han kommer under effektiv kontroll. Hemmet förestås nämligen av en av nykterhetsnämndens inspektörer, som är bosatt å detsamma; och de å hemmet intagna fortsätta med sitt a1bete och hava att av sin arbetsförtjänst, fö1 vilken de äro skyldiga redovisa för föreståndaren, i första hand erlägga inackor— deringsavgiften (vilken tills Vidare utgör 3 kron01 25 öre vid delat rum). In— gåendcet å detta iuackorderingshem är visserligen frivilligt, dock ligger saken ofta så, att alkoholmissbrukaren i själva verket har att välja endast mellan att bli tvångsinternerad å alkoholistanstalt och att ingå på hemmet, och då föredrager han helt naturligt det senare såsom varande en mindre frihets- inskrånkande åtgärd. Ett exempel på vad en så organiserad verksamhet kan uträtta må här anföras:
J., född 1882, plåtslagare, gift sedan 1910, har 8 barn i äktenskapet. Sedan unga år använt spritdrycker och var tidigare så gott som dagligen berusad, men på senare tid huvudsakligen druckit fredagar och lördagar, varefter han om sön- dagarna legat på grund av illamående. Han är emellertid en duktig arbetare och har sedan många år fast anställning vid Bolinders verkstäder. Då en stor del av arbetsförtjänsten (varierande mellan 50 och 70 kronor i veckan) gick till rus- drycker och hustrun var sjuklig, kunde familjen icke existera utan hjälp av fattigvården, som därför anmälde mannen till nykterhetsnämnden. J . ställdes under övervakning, vilket emellertid icke hade någon effekt, då han efter lyftad avlöning av kamraterna lockades att medfölja till krogar och kaféer. Nämnden beslöt därför att göra framställning om hans tvångsinternering å alkoholist- anstalt, därest han icke föredrog att ingå å nämndens inackorderingshem. Han flyttade till detta och _ frånsett den allra första tiden av vistelsen därstädes, då han vid ett par tillfällen var rörd av starka drycker — gav han icke anled- ning till någon anmärkning utan var fullt avhållsam från alkoholhaltiga dryckei. Då han mycket längtade till familjen, fick han efter några månader återflvtta hem. Under den tid, som sedan dess (febr. 1926) förflutit —— vilken tid han fortfarande stått under nykterhetsnämndens övervakning — har han alltjämt varit nykter och ordentlig samt lämnat hustrun sin arbetsförtjänst,
Genom tillgång på en mera kraftigt ingripande förebyggande åtgärd, medelst
vilken J. kunde återföras till ett nyktert och ordentligt levnadssätt, vanns alltså, att detta mål kunde uppnås utan att han behövde mista sin anställning.
Slutligen har i paragrafen införts den anvisningen, att övervakaren skall söka vidtaga även andra åtgärder än de i paragrafen särskilt nämnda i syfte att förmå alkoholmissbrukaren att övergå till ett nyktert och ordentligt levnads- sätt. Angående behovet av en sådan anvisning har redan förut talats. Bland åtgärder, som här åsyftas, kunna nämnas t. ex. ordnande av alkoholmissbruka- rens bostadsförhållanden, omhändertagande (med hans samtycke) av hans avlöning, med mera dylikt.
11 &.
Då — såsom i det föregående framhållits — den nuvarande lagens bestäm— melser om förebyggande åtgärder endast gälla enstaka sådana av mera speciell art och icke innehålla någon föreskrift om en fortlöpande övervakning av den, i fråga om vilken dylika åtgärder försökas, har en nykterhetsnämnd, vilken velat i princip kombinera de särskilda förebyggande åtgärderna med personlig övervakning, icke uti lagstiftningen haft någon ledning, huru länge en dylik såsom förebyggande åtgärd anordnadi övervakning borde fortgå, när icke intagning å alkoholistanstalt mellankomme. Då emellertid den tillsyn, som den, vilken efter tvångsinternering å alkoholistanstalt blivit därifrån utskriven, enligt 20 å i lagen om behandling av alkoholister är skyldig att underkasta sig, får utsträckas över en tid av högst sex månader, har Stockholms nykter— hetsnämnd och säkerligen även övriga nämnder, som organiserat sitt arbete på ovannämnda sätt, brukat tillämpa den regeln att låta den förebyggande över- vakningen fortgå sex månader efter det gynnsamt resultat av densamma erhål— lits. Vad Stockholm beträffar har dock nämnden, inför vilken rapport rörande resultatet av beslutad övervakning föredrages varje eller åtminstone var- annan månad, aldrig brukat i förväg bestämma, huru länge övervakningstiden bör räcka, utan gäller varje nämndens beslut om förebyggande övervakning under tiden till nästa föredragning av ärendet, då i anledning av rapportens innehåll beslutas, om övervakningen skall upphöra eller fortfara eller annan åtgärd vidtagas. Undantagsvis har det därvid förekommit, att nämnden på anhörigas framställning beslutat att låta jämväl en övervakning med gynnsamt resultat fortgå längre än ett halvt år. Att detta understundom kan vara väl— betänkt visar följande fall:
A., född 1880, murare, gift sedan 1913. Har använt rusdrycker så länge hustrun känt honom, och de sista 10 åren tidvis svårt missbrukat sådana i sällskap med dåliga kamrater, därunder han lämnat arbetet, slarvat bort pengarna och under- låtit att vårda sig om familjen. I juni 1925 ställdes han efter anmälan av hustrun under Stockholms nykterhetsnämnds övervakning. Redan den första rapporten (av den 22 juli s å.) meddelade, att A., sedan övervakningen börjat, varit nykter, skött sitt arbete ordentligt och lämnat hustrun medel till familjens underhåll. Samma goda förhållande fortfor alltjämt, varför nämnden enligt den princip, den — som nämnts — i dylika fall brukar följa, i december skulle beslutat över— vakningens upphörande, men då hustrun på den grund att hon fruktade för återfall, därest övervakningen upphörde, anhöll att mannen ännu en tid måtte få stå under nämndens övervakning, beslöts, att denna skulle fortsätta, och fast- än mannen alltjämt förblev nykter och ordentlig — undantagandes att han en dag i mars 1926 varit ute och berusat sig och härför blivit bötfälld för fylleri — upprepades på hustruns särskilda begäran undan för undan beslutet om fortsatt
övervakning under de följande månaderna till den 6 maj 1026, då nämnden be- slöt, att övervakningen skulle upphöra, enär mannen efter nämnda förseelse åter varit nykter och ordentlig. Den 1 juni erhöll emellertid nykterhetsnämnden meddelande från Katarina sjukhus, att A. blivit där intagen på grund av alkohol- missbruk, och vid den undersökning, som nämnden i anledning härav företog, inhämtades, att han, så snart övervakningen upphört, åter börjat hängiva sig åt hejdlöst alkoholmissbruk, så att familjen blev alldeles nödställd och han själv fullkomligt söndersupen och förstörd. Nykterhetsnämnden beslöt då att, därest han vid utskrivningen från sjukhuset ville flytta till nämndens inackordering-s- hem vid Älvsjö, icke göra föranstaltning om hans tvångsinternering å alkoholist- anstalt utan åter ställa honom under övervakning i denna skärpta form, vari- genom möjlighet bereddes honom att behålla sin arbetsanställning.
Här anförda fall visar tydligt, hurusom det understundom kan vara på- kallat, att en övervakning, även när det med densamma åsyftade resultatet nås, fortfar längre än sex månader. Ofta vinnes emellertid ej med övervak— ningen, att alkoholmissbrukaren blir fullständigt avhållsam från alkoholhaltiga drycker, men väl uppnås därmed, att han blir mera återhållsam i bruket av dylika och bättre vårdar sig om sin familj. I dylika fall, när resultatet av övervakningen sålunda endast är relativt gynnsamt, föreligger naturligtvis i allmänhet skäl för längre tids övervakning. Till belysande av detta förhål- lande må följande fall från Stockholms nykterhetsnämnds verksamhet an- föras.
B., född 1893, försäljare, är gift sedan 1921 och har i äktenskapet ett barn. ] yngre år absolutist, men sedan han, på grund av kamraternas gyckel häröver, utgått ur den nykterhetsförening, han tillhörde, började han hemfalla åt drycken- skap. När han skött sitt arbete ordentligt, kunde han förtjäna ända till 50 kronor om dagen, men han slarvade ofta med arbetet, och så snart han hade pengar, köpte han allt vad alkoholhaltiga drycker han kunde komma över, både bolagets sprit och smuggelsprit samt pilsnerdricka i stor utsträckning, så att hustrun fick tvinga sig till det nödtorftigaste och ibland ej erhöll mer än 30 år 40 kronor i veckan, varförutom familjen även blev efter med hyran. Därtill kom, att man- nen i onyktert tillstånd var bråkig och vid hustruns förebråelser härför kunde både slå och sparka henne. I augusti 1924 blev mannen efter anmälan av hustrun ställd under nämndens övervakning. Rapporten för oktober s. å. meddelar, att B. varit relativt skötsam och hygglig, att han emellertid ej är fullt avhållsain, men enligt hustruns uppgift bättre än förut och även lämnar vad som erfordras för hemmet. Därefter blev emellertid resultatet av övervakningsarbetet ej lika tillfredsställande, i det han emellanåt återföll i sina gamla supvanor, då han festade några dagar, därunder han förstörde sin arbetsförtjänst samt hemkom onykter och bråkig; men dessemellan skötte han sitt arbete ordentligt och under- höll familjen, så att denna dock levde under vida bättre förhållanden än förut, och hans arbetsgivare gav honom det bästa vitsord om skötsamhet i tjänsten. Nämnden ansåg sig därför icke kunna ifrågasätta tvångsinternering å alkoholist- anstalt, men då B. hade mycket svårt att medgiva, att han någonsin missbrukade alkoholhaltiga drycker, ansågs det ej rådligt att upphöra med övervakningen sedan de sex månaderna förflutit, utan beslöt nämnden även efter förloppet av denna tid den ena gången efter den andra övervakningens fortsättande. I no- vember 1925 ägde ett svårartat uppträde rum i hemmet, föranlett därav att man— nen sent på natten hemkommit berusad och hustrun blivit förargad häröver och
o
ej velat släppa in honom, varöver mannen 3 sin sida blev så uppretad, att han
efter att ha lyckats kommain i bostaden slog hustrun med handen i ansiktet. Sedan mannen och hustrun i anledning av detta uppträde blivit uppkallade i nämnden och den förstnämnde därvid erhållit en kraftig uppmaning att hålla sig nykter med risk att eljest bli internerad, blev han under den fortsatta över- vakningstiden visserligen försiktigare i fråga om användningen av alkoholhaltiga drycker, så att han aktade sig för att över-lasta sig, men kunde dock icke fås att helt avstå därifrån. Enär ett sådant resultat säkerligen icke heller skulle kunna uppnås genom en längre fortsatt övervakning och då han lämnade hustrun till- räckligt med hushållspengar, beslöt nämnden i maj 1926, då övervakningen så- lunda fortgått i 13/4 år, att densamma skulle upphöra.
Uppenbart är, att en förebyggande övervakning icke gärna må kunna få fortgå huru länge som helst, utan att en viss maximitid bör i lagen föreskrivas. Vid fastställandet av en sådan ligger det ju närmast till hands att låta den- samma bliva lika med maximitiden för internering, första gången en person blir underkastad denna åtgärd. Denna maximitid är enligt nu gällande lag ett år, och härutinnan föreslå de sakkunniga icke någon ändring. Emellertid torde det dock icke vara skäl att stadga, att den förebyggande övervakningen under inga förhållanden får överskrida ett år. Ett fall sådant som det senast anförda visar ju tydligt, att där övervakningens resultat är så pass gynnsamt, att tvångsinternering icke gärna kan ifrågakomma, men dock icke så tillfreds- ställande, som önskligt vore, det kan vara skäl att fortsätta övervakningen något längre tid. För vissa undantagsfall torde därför nykterhetsnämnderna böra få rätt att utsträcka den förebyggande övervakningen till högst två år. Vad beträffar minimitid för förebyggande övervakning torde den i allmänhet lämpligen böra vara ett halvt år med rätt likväl för nykterhetsnämnden att, där särskilda omständigheter det föranleda, besluta att övervakningen skall upphöra tidigare.
I enlighet med här anförda synpunkter har 11 å i de sakkunnigas förslag, vilken innehåller föreskrifter om tiden för förebyggande övervakning, blivit utformad.
12 5.
I 4 & 2 mom. i den nu gällande lagen om behandling av alkoholister är föreskrivet, att, innan nykterhetsnämnden gör ansökning om tvångsinternering å alkoholistanstalt, skall nämnden först och främst inhämta noggranna upp- lysningar om personen ifråga och vidare, därest utsikt ej uppenbarligen sak- nas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vid- taga förebyggande åtgärder, för vilka här ovan under 10 % närmare redo— gjorts. En föreskrift av dylikt innehåll blir obehövlig med de sakkunnigas förslag angående bestämmelser om övervakning, då det ligger i sakens natur, att övervakningen av en person redan från början är förenad med inhämtande av noggranna upplysningar om den övervakade och då vidare de sakkunnigas förslag om övervakning innebär bl. a. vidtagandet av för det särskilda fallet lämpliga förebyggande åtgärder. Den nuvarande lagens här återgivna bestäm- melser är därför i de sakkunnigas förslag, 12 & 1 mom. första stycket, ersatt av en föreskrift därom, att nykterhetsnämnden äger att göra ansökning om tvångs— internering, därest den övervakade icke genom åtgärder, som i 10 % omförmäles, kan förmås att återgå till ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
Därtill har i ett andra stycke av samma moment fogats den undantags— bestämmelsen, att sådan ansökning må göras utan föregående övervakning dels i fall, där detta enligt nu gällande ovan anförda bestämmelse må ske utan vid—
tagande av förebyggande åtgärder, nämligen då det uppenbarligen saknas utsikt att utan tvång återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert och ordent- ligt levnadssätt, dels ock, då fråga är om en åt dryckenskap hemfallen person, vilken finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Att jämväl i sistnämnda fall tvångsinternering å alkoholistanstalt må kunna ske, utan att förebyggande åtgärder först vidtagas, bör nämligen enligt de sak— kunnigas mening i lagen särskilt framhållas, även om det kan anses vara i sig självklart. I regel ligga förhållandena så, att, när fråga är om en alkohol- missbrukare, som är farlig för annans personliga säkerhet, omedelbar inter— nering utan föregående åtgärder av förebyggande art måste äga rum. Ett med— givande härtill får väl också anses ligga redan uti den nuvarande lagens be— stämmelse att, när fråga är 'om en alkoholmissbrukare, som är så farlig, att åtgärd, som beror på länsstyrelsen, icke utan våda kan avvaktas, den lokala polismyndigheten äger att vidtaga åtgärd för farans avvärjande.
Uti det andra momentet i här avhandlade paragraf i de sakkunnigas förslag har intagits en hänvisning för nykterhetsnämnd att i sist omförmälda fall göra hemställan till den lokala polismyndigheten om alkoholmissbrukarens omedelbara omhändertagande.
13 5.
Någon allmän instruktion för nykterhetsnämnderna finnes icke, men har Kungl. Maj : t för Stockholms stad utfärdat särskild instruktion. Enligt denna skall nämnden sammanträda minst en gång i månaden. Sedan nämnden börjat sin verksamhet, visade det sig emellertid snart, att detta icke var tillräckligt, utan att tätare sammanträden erfordrades för att besluten rörande de till nämnden anmälda alkoholmissbrukarnas behandling skulle kunna fattas utan oläglig tidsutdräkt. Då emellertid oftare återkommande sammanträden med hela nämnden visade sig alltför betungande, beslöt nämnden att utse några delegerade med uppdrag att, efter tagen del av det utav nämndens tjänstemän (inspektörerna och inspektrisen) verkställda utredningsarbetet rörande de mellan sammanträdena till nämnden anmälda personerna, å nämndens vägnar besluta angående övervakning och om övriga förebyggande åtgärder. Dessa delegerade, vilka äro till antalet tre med ett något större antal suppleanter, sammanträda i regel varannan vecka, och föres för varje sammanträde, då även rapporter över övervakningarnas resultat föredragas, protokoll med an- givande av de beslut, som därvid fattas i varje särskilt fall. Vid nämndens sammanträden åter föredragas icke andra fall än sådana, där delegerade ansett tvångsinternering böra komma i fråga, men bifogas i övrigt som bilagor till nämndens protokoll de vid delegerades sammanträden förda särskilda proto— kollen. Där det föreliger behov av ett snabbt intagande å alkoholistanstalt, såsom när fråga är om en alkoholmissbrukare, vilken är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, bruka de delegerade även göra själva fram- ställningen härom utan att avvakta sammanträde av nämnden, inför vilken sådant ärende emellertid sedermera anmäles för godkännande. I Göteborg har en motsvarande anordning icke varit behövlig av det skälet, att hela alkoholist— vårdsarbetet där blivit överlämnat till Skyddsvärnet. Däremot har i Malmö tillsatts ett särskilt utskott, som beslutar i ärende rörande alkoholister. Detta utskott är valt inom fattigvårdsstyrelsen, vilken där fungerar som nykterhets— nämnd.
Då erfarenheten sålunda givit vid handen, att det i storstäder med där- varande mera omfattande alkoholistvårdande verksamhet kan finnas behov av
ett oftare sammanträdande arbetsutskott, hava de sakkunniga ansett det vara riktigast, att i lagen finnes ett uttryckligt medgivande till en sådan ordning, att ett av nämnden valt utskott äger att å nämndens vägnar besluta om de olika åtgärder, som kunna behöva vidtagas beträffande de för nämnden anmälda alkoholmissbrukarna. Första stycket i nu avhandlade paragraf innehåller be- stämmelse härom.
Emellertid kan det, när fråga är om synnerligen farlig alkoholmissbrukare, vara av behovet påkallat, att framställning om en sådan persons omhänder- tagande och tvångsinternering sker omedelbart, utan att sammanträde av arbetsutskottet eller nämnden avvaktas. Till belysande av detta förhållande må följande fall anföras från Stockholms nykterhetsnämnds verksamhet.
X., född 1890, kontorist. Gift men skild från hustrun, sammanbor han sedan 2 år med en annan kvinna, vilken, ävenledes frånskild, har tre barn och är själv— försörjande (till yrket musiker). X. började redan som skolpojke använda sprit- drycker och söka mindre gott umgänge. Sedan han fått inkomster, har han druckit så långt dessa räckt. Har han fått en liter sprit, har den gått åt under dagens lopp, och i övrigt har han druckit pilsnerdricka. Han anmäldes den 27 april 1926 för nykterhetsnämnden av sin fästekvinna, som därvid meddelade följande: Den 524 april hade X. hemkommit med två andra personer och ställt till supkalas, därvid han blivit berusad och börjat bråka, varför fästekvinnan, å vilken han tidigare våldfört sig, av rädsla för misshandel lämnade sitt hem, medtagande sina två hemmavarande minderåriga barn, och gick till en syster, där hon stan— nade över natten. Påföljande dag, den 25 april, gick hon hem för att sköta om hemmet — hon hyr ut tre av sina rum — och göra i ordning mat åt X. Denne hade fortsatt att supa och hemkom på eftermiddagen alldeles berusad, därvid han överföll fästekvinnan, som han våldsamt slog i huvudet och gav s. k. danska skallar, så att högra ögat efteråt blev starkt missfärgat samt svullnader uppstodo å huvudet och läpparna. Även sparkade han henne 5. benen och nöp henne i armarna, så att hon fick blåmärken å bådadera. Fästekvinnan lyckades emellertid komma undan och begav sig ånyo till systern, där hon stannade till följande dag, den 26 april, då hon vid femtiden på eftermiddagen återvände hem med barnen. En halv timme senare kom X. hem och började genast våldföra sig å fästekvinnan, gav henne först ett slag över vänstra ögat, så att svår missfärg- ning därav uppstod, slog henne sedan upprepade gånger i huvudet samt över käken och näsan, lyfte henne och slog henne mot en stängd dörr, under yttrande att hon skulle igenom den. Därpå kastade han omkull henne på golvet och med knät tryckt mot hennes bröst grep han henne om strupen, så att hon trodde sin sista stund vara kommen, bröt hennes fingrar och sparkade henne överallt på kroppen, så att märken efter misshandeln kvarstodo litet varstädes samt stark smärta och ömhet i magen uppstod. Slutligen gav han henne även denna gång danska skallar, så att näsa och mun sprungo i blod och hon var mycket illa tilltygad av misshandeln. Barnen, 5 och 6 år gamla, blevo våldsamt uppskrämda av uppträdet och skreko högljutt, varigenom en av hyresgästerna tillkallades. Denne tvingade den rasande mannen att släppa kvinnan, som därpå, sedan blod- flödet stillat, gjorde anmälan till nykterhetsnämnden. Under uppträdet hade X. även slagit sönder glas och porslin, en symaskin hade blivit vräkt omkull, så att huv, maskin och stativ lågo på golvet var för sig och en barnsäng låg kullstjälpt och söndertrampad, m. m. Den utredning, som en av nykterhetsnämndens inspek- törer omedelbart företog, gav vid handen, att hyresgästerna, då X. hemkommit berusad, ofta hört, att hans fästekvinna skrikit på hjälp, så att de kommit till och fått bevittna den hårdhänta behandling, hon vid sådana tillfällen fått under-
gå. I övrigt hade även en av hyresgästerna nyligen vid ett tillfälle blivit över— fallen av X., i det denne natten mellan den 19 och 20 april 1926 kommit. in i hyresgästens rum och stjälpt sängen över ända, så att hyresgästen i all hast måste kläda på sig och skynda ut för att undgå misshandel. Då sålunda fästekvinnans uppgifter befunnits riktiga, gjordes omedelbart anmälan om mannens omhänder— tagande och framställning om hans tvångsinternering å alkoholistanstalt. Denna underskrevs av nämndens ordförande, vilken vid varje års början genom särskilt beslut av nämnden erhåller befogenhet att i trängande fall besluta å nämndens vagnar.
Visserligen äger polismyndigheten enligt lagen om behandling av alkoholister även på anmälan av enskild person omedelbart omhändertaga en åt (hycken— skap hemfallen person, som är farlig för annans personliga säke1',het men har vederbörande make eller anhörig i ett dylikt fall vänt sig till nyktelhets- nämnden med begäran om hjälp: och skydd, är det uppenbarligen icke lämp- ligt att nämnden avvisar sökanden med uppmaning att i stället gö1a an mälan till polisen. Nämnden bör givetvis i dylikt fall själv, efter verkställd utredning, göra framställning till polisen om dess ingripande. Tydligt är emellertid, att det i ett fall som det nu anförda. skulle medföra allt för stor risk för omgivningen att vänta med begäran om alkoholmissbrukarens om— händertagande, tills sammanträde äger rum. När faran är så överhängande måste det handlas omedelbart För att det skall bli fullt kla1t, att ordföranden må äga att meddela beslut å nämndens vägnar i alkohohstvardsai ende som är av så brådskande natur, att tiden icke medgiver sammankallande av nämnden eller albetsutskottet, där sådant finnes, torde det vara behövligt, att i lagen införes en uttrycklig bestämmelse härom. En sådan är dä1för intagen i andra stycket av här avhandlade paragr.af Till stöd för införandet av en dylik be- stämmelse må ock erinras därom, att en motsvarande bestämmelse finnes 1 den nya lagen om samhällets barnavård vilken med detta års ingång mätt i kraft, i det att i dess 31 5 är stadgat, titt därest behovet av ett barns omhänder— tagande för skyddsuppfostran eller för samhällsvård befinnes mm så trän- gande, att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner besluta i ärendet, äger ordföranden att i avbidan på nämndens beslut omhändertaga barnet.
Att beslut, som å nämndens vägnar fattas av ett inom detsamma utsett arbetsutskott eller av ordföranden ensam, bör vid nämndens nästa samman- träde anmälas och i dess protokoll antecknas, kan ju synas vara självklart, men torde dock ett direkt stadgande härom ej böra saknas. Ett sådant stadgande är intaget i paragrafens tredje stycke.
14 &.
Denna paragraf motsvarar närmast (i % i den nuvarande lagen om behand— ling av alkoholister, enligt vilken enskild närstående person i visst undantags- fall, då nykterhetsnämnd icke tillmötesgått begäran om vidtagande av åtgärd för tvångsinternering å alkoholistanstalt, äger att själv göra framställning härom. Då emellertid enligt de sakkunnigas förslag framställning om tvångs- internering av den till nykterhetsnämnden anmälde i allmänhet icke bör ske omedelbart utan _ frånsett farliga alkoholmissbrukare och sådana som uppen— barligen icke utan tvång kunna återföras till ett nyktert och ordentligt lev- nadssätt — övervakning först bör försökas, har i nu avhandlade paragraf i första momentet stadgats en motsvarande rätt för enskild närstående i det fall,
att nykterhetsnämnd underlåter att på vederbörlig framställning ställa en alkoholmissbrukare under övervakning. Med avseende härå har föreslagits, att då dylik framställning icke inom två månader föranlett åtgärd från nykterhets— nämndens sida, och då framställningen gjorts av förmyndare eller god man för den ifrågavarande alkoholmissbrukaren eller av dennes maka, föräldrar, barn eller syskon eller, där hans barn ej uppnått myndig ålder, av förmyndaren för dessa, sökanden själv må hos länsstyrelsen äska förständigande för nämn- den att vidtaga. den begärda åtgärden.
I andra. momentet är intagen bestämmelsen om den jämlikt ovannämnda pa— ragraf redan nu förefintliga rättigheten för enskild person, som här ovan nämnts, att _ då hemställan till nykterhetsnämnden om ingivande av fram— ställning om tvångsinternering blivit avslagen eller icke inom viss tid föran— lett åtgärd _ själv hos länsstyrelsen göra sådan framställning. Bestämmel- sen i 11. & sista stycket därom, att i allmänhet den föregående övervakningen skall pågå minst sex månader, innan vidare åtgärd enligt 12 & vidtages, har föranlett, att i förevarande moment stadgats, att den tid, den enskilde måste bida, innan han får själv ingå med ansökan till länsstyrelsen om interne- ring, måst utsträckas från nuvarande två månader till sex månader. Endast i de i 12 & 1 mom. andra stycket omförmälda fall, att den åt dryckenskap hemfallne är farlig för egen eller annans säkerhet eller att utsikt uppenbar- ligen saknas, att han utan tvång skall kunna återföras till ett nyktert och ordentligt levnadssätt, har tiden kunnat bibehållas vid två månader, enär i detta fall föregående övervakning icke erfordras, innan nämnden äger göra ansökning om internering. Sista stycket i nuvarande 6 5 är överfört till förslagets 22 5.
15 &.
Icke sällan kunna förhållandena i en alkoholmissbrukares hem vara sådana, att det är välbehövligt att nykterhetsnämnden, även sedan denne blivit in— tagen å alkoholistanstalt, uppehåller förbindelsen med hemmet. Detta gäller framför allt där det finnes andra familjemedlemmar, som ha för vana att i hemmet förtära alkoholhaltiga drycker, exempelvis fadern till en son, eller mannen till en hustru, för vilken intagning å alkoholistanstalt påkallats, eller vuxna söner till en fader, med vilken samma varit förhållandet. Då ett av de första villkoren för att den från alkoholistanstalt utskrivne skall kunna efter återvändandet till sitt hem fortsätta med det avhållsamma levnadssätt, till vilket han å anstalten blivit vand, är att icke andra familjemedlemmar taga hem alkoholhaltiga drycker och förtära sådana i hemmet, utan att detta hålles fritt från alkoholbruk, bör nykterhetsnämnden låta sig angeläget vara att, där nyssnämnda förhållande är rådande, söka lära sådana familjemedlemmar förstå, att den, som en gång missbrukat alkoholhaltiga drycker, löper stor risk att återfalla i alkoholmissbruk, därest han börjar att ånyo förtära alkoholhaltiga drycker, och att det därför är av den största vikt, att de upphöra med sin vana att förtära sådana drycker i hemmet, på det att åtminstone icke hemmet må för den genom anstaltsbehandling från alkohol avvande familjemedlem— men utgöra en frestelse till återupptagandet av de gamla vanorna. I detta hänseende behövs ofta ett energiskt arbete, ty det har visat sig, att många personer icke av dylika hänsyn hava någon lust att avstå från egna alkohol- vanor. Ja, det har till och med hänt, att hustrun till den, som varit för— fallen till dryckenskap och under ruset uppträtt högeligen våldsamt, då denne
efter undergången internering återkommit till hemmet, bjudit på spritdryc- ker för att fira återseendets glädje. I fall sådana, som de nu nämnda, är det av behovet påkallat, att vederbörande hemmavarande familjemedlemmar un— der den internerades anstaltsvistelse bliva av representant för nykterhetsnämn- den påverkade i en mera nykterhetsbefrämjande riktning. Där andra förhål— landen, såsom oordentlighet i hemmets skötsel, ovänligt bemötande o. d. kun- nat medverka till alkoholmissbruket, bör nykterhetsnämnden likaledes söka inverka på vederbörande, så att levnadsomständigheterna i hemmet i nu nämnda hänseende kunna bli bättre, när den från alkoholistanstalt utskrivne återvänder dit.
I många fall kan det vara behövligt, att nykterhetsnämnden söker på detta Sätt utöva moralisk påverkan å hemmet under en familjemedlems vistelse å alkoholistanstalt. I andra fall åter kan det föreligga behov av att nämnden lämnar hjälp av materiel art. Så t. ex. kan en handräckning för inlösen eller omsättning av pantsedlar vara behövlig, råd och hjälp med hyreskontrakt vara av behovet påkallat, m. m. Är ett hem i behov av regelbunden ekonomisk hjälp under det familjefadern vistas ä alkoholistanstalt, bör nykterhetsnämnden för- hjälpa familjen till understöd av fattigvården, och äro förhållandena i hem— met sådana, att barnavårdsnämndens hjälp kan vara behövlig, bör nykterhets- nämnden härom underrätta denna.
I den nuvarande lagen finnas icke några bestämmelser, som angiva här om- nämnda uppgifter för nykterhetsnämnd, men äro dessa enligt de sakkunnigas mening av den vikt, att de böra i lagen särskilt framhävas, enär det eljest kan befaras, att de mångenstädes bli försummade. I nu avhandlade paragraf har fördenskull intagits bestämmelse av innehåll, att då någon blivit intagen å alkoholistanstalt, bör nykterhetsnämnden i syfte att undanröja de hinder för hans återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt, vilka förhållandena i hans hem kunna erbjuda, låta sig angeläget vara att under den tid, han vistas å anstalten, uppehålla förbindelsen med hans familj eller närmaste anhöriga och därvid tillhandagå med råd och upplysningar, samt, där omständigheterna det påkalla, biträda med framställningar till fattigvårdsstyrelse, barnavårds- nämnd eller annan myndighet.
16 5.
Enligt 20 å i lagen om behandling av alkoholister är den, som varit tvångs— internerad å alkoholistanstalt, efter utskrivningen därifrån pliktig att under viss vid utskrivningen bestämd tid, dock högst sex månader, vara underkastad den tillsyn och de övriga villkor, som blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda; och i den särskilda kungörelse av den 17 juni 1916, som stadgar, vilka villkor, som härvid kunna av alkoholistanstaltens styrelse föreskrivas, har bl. a. upptagits den efter tvångsinternering utskrivnes ställande under övervakning genom ombud för anstalten, nykterhetsnämnd, förening eller råd- frågningsbyrå för alkoholistvård eller annan liknande institution. I sakens natur ligger, att det i det stora flertalet fall, då den från alkoholistanstalt ut— skrivne återvänder till hemorten, blir nykterhetsnämnden, som av anstalts— styrelsen får uppdraget att övervaka den utskrivne.
I förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag har intagits en bestämmelse,. som direkt ålägger nykterhetsnämnden att ombesörja övervakning, som nu är sagd, när alkoholistanstaltens styrelse så beslutat. Härtill har fogats den före— skriften, att vid sådan efterföljande övervakning skall i tillämpliga delar iakttagas vad som är stadgat om förebyggande övervakning. Denna föreskrift
innebär sålunda, att den av nykterhetsnämnden utsedde övervakaren, förutom att fortsätta den moraliska påverkan till ett nyktert levnadssätt, för vilken den från alkoholistanstalt utskrivne därstädes varit föremål, även bör vidtaga sådana särskilda åtgärder, som kunna vara av särskild betydelse för hindrandet av återfall i alkoholmissbruk. Av sådana åtgärder må framförallt nämnas för- medlande av arbetsanställning, där så är behövligt, och anskaffande av bostad, när sådan saknas. En annan åtgärd, som vid den efterföljande övervakningen — till skillnad från vad fallet är vid den förebyggande övervakningen — ofta lämpligen kan ifrågakomma, är medverkandet till inträde i nykterhetsförening. I sådan riktning bör nämligen en var påverkas, som under sin anstaltsvistelse kommit till den uppfattningen, att han bör helt och hållet avstå från alkohol— haltiga drycker.
17 och 18 åå.
Enligt 23 & 2 mom. i lagen om behandling av alkoholister har nykterhets— nämnden att, då den, som blivit i laga ordning kallad till inställelse inför nykterhetsnämnden, utan laga förfall utebliver, genom upprepade böter (som dock tillsammans ej må överstiga ett hundra kronor) tillhålla honom att in— ställa sig samt, om han ändock tredskas, lita Konungens befallningshavande till. Det har visat sig vara en synnerligen stor olägenhet, att en så omständlig procedur skall vara behövlig för att få en person, som är anmäld för nykter- hetsnämnden, inställd inför nämnden. Har utredningen givit vid handen, att det föreligger behov av hans intagning å alkoholistanstalt, kan det dröja lång tid, innan det blir möjligt erhålla det för framställningen härom erforderliga läkarbetyget, när personen ifråga ej inställer sig i nämnden trots upprepade kallelser. Det är nämligen ofta mycket svårt att träffa en alkoholmissbrukare i hans hem, i synnerhet när han vet sig vara eftersökt, ty då tillbringar han gärna större delen av dygnet utomhus i sällskap med sina dryckesbröder. I detta. sammanhang må i övrigt erinras, att den nya lagen om samhällets barna— vård ger barna-vårdsnämnden vida större möjligheter att utan olägligt dröjsmål få barn, vilkas omhändertagande för skyddsuppfostran kan ifrågasättas, in— ställda inför nämnden. Enligt 75 å i nämnda lag kan sålunda barnavårds- nämnden för inställelse av dylikt barn, där så erfordras, begära handräck— ning hos polismyndigheten i orten. Det är naturligtvis av icke mindre vikt, att nykterhetsnämnden utan dröjsmål kan få inför sig inställd den, som är anmäld för nämnden, eller den, som står under nämndens övervakning. I 17 & av de sakkunnigas förslag har därför intagits en bestämmelse av innehåll, att nämn- den äger närsomhelst kalla personer, som äro anmälda för nämnden eller stå under dess övervakning, och att nämnden, därest kallelsen ej hörsammas, för deras inställelse äger begära handräckning hos polismyndigheten i orten. I följande paragraf av förslaget (18 &) har i fråga om kallelse av annan person (än de i 17 % omnämnda) i och för hans hörande i ärende, som ankommer på nämndens prövning, intagits bestämmelser alldeles lika med dem, som finnas i den nuvarande lagens 23 & 2 mom.
19 5.
I 23 ä 1 mom. i nu gällande lag om behandling av alkoholister är stadgat, att nykterhetsnämnderna i olika kommuner böra bistå varandra i de till deras handläggning hörande ärenden och att ordföranden i nykterhetsnämnd äger att, där så prövas nödigt, påkalla biträde av kommunal- eller polismyndighet. Som redan i det föregående framhållits är det av de kommunala myndigheterna
framförallt fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämndcn, med vilka nykter— hetsnämnden i sin verksamhet har behov av samarbete. Detta har därför sär- skilt framhävts i den bestämmelse om samarbete med andra myndigheter, som intagits i 19 & av de sakkunnigas förslag. I övrigt har denna paragraf formu- lerats i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i den nya barnavårds— lagen (16 5 1 mom.).
20 &.
Redan i 1841 års förordning mot fylleri och dryckenskap var (i 1 &) stadgat förbud mot att truga eller förleda annan att förtära starka drycker, så att han därav bleve överlastad. Om ock återupplivandet av detta förbud i så allmän omfattning, som det därstädes har, icke nu lämpligen låter sig göra, så synes det dock synnerligen angeläget att ett dylikt förbud stadgas i fråga om tru— gande och förledande av den, som står under övervakning av nykterhetsnämnd eller är intagen å alkoholistanstalt (varom se längre ned 39 å). I 28 å i lagen om behandling av alkoholister finnes intagen bestämmelse om straff för den, som lämnar rusdrycker åt person, om vilken han vet, att han är intagen å alko- holistanstalt, eller som eljest hjälper sådan person att åtkomma dylika drycker. Det är emellertid i hög grad önskvärt, att få stadgande om straff även för den, som lämnar alkoholhaltiga drycker till person, som står under nykter— hetsnämndens övervakning.
Enligt erfarenheten från storstäderna förekommer det ofta, att de, som blivit utskrivna från alkoholistanstalt, så snart de anlänt till sin hemstad, uppsökas av gamla dryckesbröder, vilka truga och förleda dem att förtära rusdrycker och förhjälpa dem till sådana. Då härvid icke sällan är fråga om personer, vilka själva tidigare varit intagna å alkoholistanstalt och vilka så- lunda väl känna bestämmelserna om övervakning efter utskrivningen, kan det icke behöva befaras, att ett stadgande om straff för sådant förledande blir alldeles ineffektivt på grund av bevisningssvårigheter. Ifrågavarande förbud bör emellertid kompletteras med ett åläggande för nykterhetsnämnden att till vederbörande åklagare anmäla den, som, enligt vad till dess kännedom kommit, bryter mot dessa skyddsbestämmelser. Ett stadgande härom har intagits i para- grafens sista stycke. Straffpåföljden för förseelsen återfinnes i 50 &.
3 KAP.
Om anstaltsvård av alkoholister.
21 5.
Som bekant fanns det vid alkoholistlagens ikraftträdande endast en statlig alkoholistanstalt (Venngarns), avsedd för manliga alkoholister, medan kvinn— liga alkoholister, om vilkas intagande ä allmän anstalt för vård av alkoholister Konungens befallningshavande förordnat, voro hänvisade till alkoholisthemmet Gunnarskog, den enda erkända alkoholistanstalt, som är avsedd för kvinnliga alkoholister. Erfarenheten gav emellertid snart vid handen, att det bland tvångsinterncrade alkoholister finnes mycket olikartade individer, både så— dana, om vilkas återförande till ett nyktert och ordentligt levnadssätt det under gynnsamma förhållanden kan finnas god utsikt, och sådana, som äro absolut oförbätterliga alkoholmissbrukare, däribland både sådana, som, medan
de äro intagna ä anstalt, äro arbetssamma och i övrigt uppföra sig utan an— märkning, och sådana, som å anstalten uppträda mer eller mindre indiscipli— närt. En sammanblandning av dylika mera indisciplinära element med de mera godartade var helt naturligt till skada för dessa anstalters verksamhet, i det att utsikten till ett gynnsamt resultat beträffande de sistnämnda ofta minskades genom närvaron av de förra. För avhjälpande av denna olägenhet tog 1920 års riksdag initiativet till anordnandet vid Svartsjö tvångsarbets— anstalt av en »bottenanstalt» för de mest svårhanterliga manliga alkoholisterna och särskilt för sådana med kriminell förtid. Enligt den därpå den 23 decem- ber s. å. utfärdade nya stadgan för statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö (Sv. F. 1920 nr 945) erhöll socialstyrelsen i sin egenskap av upp- siktsmyndighet över alkoholistvården befogenhet att besluta dels om över- flyttning till nämnda anstalt av å annan allmän alkoholistanstalt intagen man— lig alkoholist, som gör sig skyldig till rymning, våldsamt uppviglande eller hotfullt uppträdande, enständig arbetsvägran eller annan tredska eller på annat sätt äventyrar anstaltens behöriga verksamhet (39 å), dels, på fram- ställning av vederbörande länsstyrelse eller nykterhetsnämnd, om direkt inta- gande å ifrågavarande bottenanstalt av manlig alkoholist, angående vilken slutligt förordnande meddelats om hans intagande å allmän alkoholistanstalt, och om vilken med hänsyn till av honom undergången bestraffning för brott eller hans föregåenden i övrigt anledning föreligger till antagande, att han, därest han intages å annan anstalt än den vid Svartsjö, skall, på sätt ovan sägs, äventyra anstaltens verksamhet (40 å). Sedermera inrättades en bot— tenanstalt för samma kategorier av kvinnliga alkoholister vid tvångsarbets- anstalten för kvinnor i Landskrona.
Om också statens anstalt för manliga alkoholister å Venngarn och erkända anstalten Gunnarskog för kvinnliga alkoholister efter tillkomsten av de nämnda bottenanstalterna befriats från de mera indisciplinärt uppträdande alkoho- listerna, kvarstod dock — vad den stora Venngarnsanstalten beträffar —- den olägenheten, att å densamma hopades en mängd oförbätterliga alkoholister, vilka, om de också å anstalt visa sig fogliga och rätta sig efter anstaltsord— ningen, icke kunna bibringas någon ändrad uppfattning i alkoholfrågan och för den skull genom sin blotta närvaro försämra andan bland övriga å an- stalten intagna och därigenom även förminska möjligheterna för deras för— bättring. För åstadkommande av en mera rationellt genomförd uppdelning till olika anstalter av sådana alkoholister, beträffande vilka det under gynnsamma förhållanden kan finnas utsikt till ett varaktigt resultat av anstaltsbehand- lingen, och alkoholister, vilka städse bruka recidivera i alkoholmissbruk så snart de återvänt till samhället, väcktes vid 1922 års riksdag en motion (F. K. n:o 81 av herrar Alfred Petrén och G. H. von Koch), som gick ut därpå, att sist— nämnda kategori av alkoholister, vilka icke äro av den beskaffenhet, att deras intagande å till tvångsarbetsanstalt förlagd alkoholistanstalt kan äga rum, finge intagas å de i 33 5 av fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen. I det över denna motion av socialstyrelsen avgivna yttrandet framhölls emellertid, att arbetshemsorganisationen för det dåvarande ännu vore så ringa utvecklad, att frågan, huruvida densamma kunde direkt jämväl komma alkoholistvården till godo, måste ställas på framtiden, och förordades i stället en utvidgning av indikationerna för intagande å de till tvångsarbetsanstalt förlagda alkoholist- anstalterna. Som skäl härför anfördes, att en mycket stor del eller närmare 25 % av dem, som intagits å allmän alkoholistanstalt, tidigare undergått tvångsarbete. Sedan riksdagen därpå, i enlighet med vad 2:dra lagutskottet
i anledning av motionen föreslagit (utl. n:o 15), beslutat en skrivelse till Kungl; Maj:t med anhållan om vidtagande av erforderliga åtgärder för att sådana recidiverande alkoholister, om vilka, på grund av deras föregåenden, föga utsikt till förbättring får anses föreligga, måtte kunna intagas å respek— tive statsanstalter för alkoholister vid Svartsjö och i Landskrona, utfärdade Kungl. Maj : t den 15 juni 1922 kungörelse om ändrad lydelse av 39 och 40 55 i ovannämnda stadga, varigenom förutom i dessa paragrafer förut omnämnda kategori av alkoholister även annan åt dryckenskap hemfallen person, om vil— kens intagande å allmän alkoholistanstalt Konungens befallningshavande för- ordnat, kan, därest han tidigare varit minst två gånger tvångsinternerad å alkoholistanstalt ävensom undergått tvångsarbete, genom beslut av socialsty- relsen intagas å till tvångsarbetsanstalt förlagd alkoholistanstalt, vare sig genom överflyttning från annan allmän anstalt för alkoholister eller genom direkt intagande, efter framställning av vederbörande länsstyrelse, nykterhets— nämnd eller anstaltsstyrelse (Sv. F. 1922 nr 324).
Härmed kan emellertid frågan om en ändamålsenlig gruppering av de få alkoholistanstalt intagna icke anses hava fått en definitiv lösning. Såsom framgick av den statistik, som av socialstyrelsen framlades i dess Ovannämnda yttrande, finnes det en stor del oförbätterliga alkoholister, som aldrig bli dömda till tvångsarbete. Sålunda voro av de under åren 1916—1921 å allmän alkoholistanstalt intagna, om man bortser från dem, som undergått tvångs- arbete, över 25 % recidivister, som tidigare en eller flera gånger varit före— mål för vård å alkoholistanstalt. Det synes icke vara skäl, att den, som efter upprepad anstaltsbehandling visat sig vara oförbätterlig alkoholist, tar upp plats å alkoholistanstalt, där vårdsyftet är: »att de å anstalten intagna skola genom arbete och moralisk påverkan sättas i stånd att återgå till ett nyktert och ordentligt liv» (Venngarns reglemente & 1), utan synes arbetshem vara den lämpligaste anstalten för sådana oförbätterliga alkoholister, vilka icke äro av så svårartad beskaffenhet, att de kunna intagas å till tvångsarbets- anstalt förlagd alkoholistanstalt. Då nykterhetsnämnderna, som icke sällan torde ske, hänvisa en sådan alkoholist till arbetsinrättning i stället för att göra framställning om hans tvångsinternering å alkoholistanstalt, torde det vanliga vara, att han mycket snart åter lämnar arbetsinrättningen, där han icke kan mot sin vilja kvarhållas, då han frivilligt ingått å densamma. Det föreligger därför behov av att en dylik person kan tvångsinterneras å arbets- hem, som med hänsyn till sin belägenhet kan lämpa sig för alkoholistvård. Andra lagutskottet ställde sig vid behandlingen av ovannämnda motion icke heller avvisande mot tanken härpå, i det utskottet uti sitt ifrågavarande utlå- tande (n:o 15 år 1922) anförde följande: »Emot det av motionärerna fram— förda uppslaget att genom en blivande lagändring möjliggöra omhänderta— gandet av ifrågavarande kategori recidiverande alkoholister å sådana enligt 33 å i fattigvårdslagen upprättade arbetshem, vilka därtill av Konungen-god- känts, synes utskottet ur principiell synpunkt intet vara att erinra.» De sak- kunniga instämma häruti. Då dessa arbetshem äro avsedda för arbetsskygga och sedligt förkomna individer, blir det i stor utsträckning just personer, till— hörande de oförbätterliga alkoholisternas kategori, som enligt fattigvårdslagen komma att å desamma intagas, och det kan ju icke vara till någon olägenhet för arbetshemmens verksamhet, om dylika individer understundom inkomma å dessa, icke på grund av fattigvårdslagens utan på grund av alkoholistlagens bestämmelser, så mycket mindre som de i sistnämnda fall, jämlikt ovan om- nämnda bestämmelser, kunna genom beslut av socialstyrelsen överflyttas till
(? tvångsarbetsanstalt förlagd alkoholistanstalt, därest det skulle visa sig, att de äventyra det till alkoholistanstalt godkända arbetshemmets behöriga verk- samhet. För alkoholistvården skulle det utan tvivel bliva till stort gagn, om de egentliga alkoholistanstalterna sluppe sådana alkoholmissbrukare, i fråga om vilka det icke mera finnes någon utsikt till gynnsamt resultat av anstalts- behandlingen, medan dessa oförbätterliga alkoholister bleve hänvisade till ar— betshem, för så vitt de icke tillhöra den indisciplinära typen, i vilket fall deras plats är å de till tvångsarbetsanstalt förlagda alkoholistanstalterna, de s. k. bottenanstalterna. Och det av socialstyrelsen år 1922 anförda hindret för bestämmelse rörande arbetshemmens användning för alkoholistvård kan numera icke sägas vara för handen, då fattigvårdslagens bestämmelser om arbetshem inom kort, eller med 1928 års utgång, skola träda i kraft, och till- loppet till de arbetshem, som redan kommit till stånd, i allmänhet icke lärer ha blivit så stort som beräknats. Villkoret för, att arbetshem finge användas för tvångsinternering av alkoholister, borde dock vara, att detsamma har sådan belägenhet, att det kan bliva godkänt för denna uppgift.
I enlighet med här anförda synpunkter har 21 &, vars mom. 1 är likalydande med den nuvarande alkoholistlagens 2 %, erhållit ett mom. 2, jämlikt vilket Kungl. Maj:t skulle få befogenhet att förordna, att anstaltsvård för alkoho- lister i enlighet med denna lag i vissa fall må kunna äga rum å arbetshem, som omförmäles i 33 å i lagen om fattigvård. Därtill har fogats den bestäm— melsen, att beträffande behandlingen av åt dryckenskap hemfallen person, som intagits å sådan anstalt, skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat om behandlingen av personer, som intagits å allmän anstalt för vård av alkoholister.
22 &.
Denna paragraf, som motsvarar den nuvarande alkoholistlagens 4 å 3 mom., har utöver dettas innehåll erhållit tvänne särskilda tillägg.
Det första tillägget består däri, att från nuvarande 6 & hit överförts de närmare föreskrifterna rörande ansökning av enskild person, varom i samma paragrafs första stycke (förslagets 14 & 2 mom.) sägs.
Det andra av de ifrågavarande tilläggen är den såsom ett andra stycke i 2 mom. införda bestämmelsen, att, där förebragt utredning finnes vara brist- fällig, länsstyrelsen skall lämna sökanden tillfälle att avhjälpa vad sålunda brister. En sådan bestämmelse har visat sig vara av behovet påkallad, enär det förekommit, att ansökning angående förordnande om intagning å alkoho- listanstalt av person, för vilken alkoholistvård varit synnerligen väl behövlig, avslagits därför att utredningen befunnits bristfällig. I dylikt fall vore det givetvis riktigast, att ärendet uppskötes med anvisning, i vilket hänseende utredningen är ofullständig, och med föreläggande för sökanden att, därest ansökningen fullföljes, i angivna hänseendet komplettera densamma. Den föreslagna tilläggsbestämmelsen åsyftar införandet av en sådan ordning.
Vad beträffar det av Kungl. Maj:t genom kungörelse den 17 juni 1916 fastställda formuläret till läkarbetyg för intagning å allmän anstalt för vård av alkoholister, föreslå de sakkunniga, att den ändring i detsamma vidtages, att själva intygsmeningen borttages. Det har nämligen —— enligt vad som meddelats vid de konferenser med ombud för nykterhetsnämnder, som under de sista åren brukat hållas i samband med Centralförbundets för nykterhets- undervisning allmänna upplysningskurser — icke sällan förekommit, att per—
soner, som gjort sig skyldiga till alkoholmissbruk på ett sådant sätt, att uti 1 & i lagen om behandling av alkoholister omförmäld omständighet tydligt varit för handen, likväl icke kunnat tvångsinterneras, därför att läkarutlå- tande om behov av alkoholistvård icke kunnat erhållas, enär det vid under- sökningen icke kunnat konstateras några tecken på alkoholismus chronicus. För belysande av de svårigheter, som kunna möta vid anskaffande av läkar- utlåtande för ifrågavarande syfte, må här återgivas ett exempel, som är anfört i den förut omnämnda, den 28 april 1926 till Kungl. Maj :t från Stock- holms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning ingivna, till de sak- kunniga remitterade skrivelsen med hemställan om vissa författningsändringar rörande behandlingen av alkoholister:
Till Solna kommuns nykterhetsnämnd anmäldes under hösten 1923 en person, som på grund av onykterhet blivit avskedad från sin arbetsanställning. Nykter- hetsnämnden lät genom ombud besöka hemmet några gånger, tills hustrun med— delade, att mannen upphört med sitt spritmissbruk och förhållandena i hemmet åter blivit goda.
Hösten 1925 anmäldes samme man på nytt, denna gång av sin hustru, som berättade, att hennes make under de senaste två månaderna i hög grad missbrukat spritdrycker och även uppträtt bråkigt och hotfullt i hemmet, så att hon och hennes hemmavarande minderåriga barn måst lämna bostaden och hyra in sig hos bekanta till hustrun. Enligt hustruns uppgift hade mannen varit nykter endast fem dagar de senaste månaderna. En noggrann undersökning företogs av nykterhetsnämnden och av denna framgick, att mannen som berusad hade ett hetsigt lynne och vid tvänne olika tillfällen anhållits av polis, emedan han deltagit i slagsmål och även under rusets inflytande misshandlat en person. Han hade vidare missfirmat ledamöterna i hälsovårdsnämnden, dömts för förargelseväckan- de beteende vid två särskilda tillfällen ävensom för våldsamt motstånd, och i hans bostad hade år 19:20 beslagtagits såväl brännvinsapparat som mäsk. Enligt hustruns uppgift var mannen som ung gosse intagen å Skrubba skyddshem. I polisrapporten förekom bland annat detta yttrande om mannen ifråga: »P. är känd för att hava ett mycket häftigt och svårt lynne samt för att uppträda på ett brutalt och rätt sätt.»
Mannen inkallades till nämnden och infann sig där men var vid tillfället berusad och verkade i övrigt fullständigt förfallen. Då han talade om sin hustru, brusade han upp och yttrade sig i hårda ordalag; då han talade om sina barn, sjönk han ihop i häftig gråt.
Nykterhetsnämnden beslöt uppsätta interneringshandlingar i ärendet. Mannen tillsades genom ombud att besöka läkare för läkareutlåtandes avgivande, och hade nykterhetsnämnden på vanligt sätt dels muntligen, dels skriftligen lämnat ifråga- varande läkare nödiga upplysningar. Fjorton dagar efter det mannen varit in- kallad till nämnden inställde han sig till läkarundersökning. Under de två gångna veckorna hade han hållit sig nykter, varför läkaren icke kunde finna några sym- tom pä kronisk alkoholism, och ansåg sig denne därför ej heller kunna utfärda läkarutlåtande med tillstyrkande av mannens intagande å alkoholistanstalt. Läka- ren ifråga såg nämligen saken ur rent medicinsk synpunkt och ej ur social syn- punkt. Samme läkare framhöll senare till nämndens ordförande, att såsom formu- läret till läkarutlåtande, för intagande å alkoholistanstalt vore avfattat, han ej kunde utfärda dylikt, såvida icke påtagliga symtom på kronisk alkoholism vore att förmärka.
För den uppfattningen, att tvångsinternering å alkoholistanstalt skulle kunna äga rum endast i sådana fall, där det vid läkarundersökning kan på—
101 visas av alkoholen framkallade sjukliga rubbningar i organismen, ger alko— llolistlagen intet som helst stöd, utan skall enligt denna förordnandet om in— tag-ning å alkoholistanstalt vara grundad på de sociala. väder, som alkohol— missbruket medför. Huruvida sådan social följd av alkoholmissbruket, som är lagens förutsättning för tvångsinternering, föreligger, kräver en utredning av helt annat slag med hörande av olika personer m. m. Genom läkarunder- siikning kan konstateras, huruvida några av alkoholen framkallade sjukliga rubbningar förefinnas. Att märka är emellertid, att de mest utpräglade symtom 51 en svår alcoholismus chronicns kunna förefinnas hos en person, utan att alkoholmissbruket fått sådana sociala följder, att vare sig den nuvarande lagen eller det här föreliggande lagförslaget medger vidtagande av någon tvångsåtgärd, medan det å andra sidan kan förekomma, att intet som helst symtom av alkoholism kan konstateras vid läkarundersökning av en åt dryc- kenskap hemfallen person, vilken på grund av de sociala följder, hans alko— holmissbruk medfört (såsom farlighet för omgivningen, försummad försörj— ningsplikt, o. s. v.), enligt lagens bestämmelser bör bli föremål för ingripande från nykterhetsnämndens sida. Vid sådant förhållande kan det ju icke vara riktigt, att läkaren skall vara skyldig intyga, huruvida behov av intagning å alkoholistanstalt föreligger. De sakkunniga hava likväl föreslagit bibehållandet av bestämmelsen, att läkarbetyg skall vara bifogat ansökning om förordnande angående intagning å allmän alkoholistanstalt, då resultatet av läkarundersök— ningen ofta kan utgöra ytterligare stöd för framställningen om tvångsinter— nering och läkarbetygets upplysningar om vederbörandes kroppsliga och psy- kiska status i övrigt kan vara av betydelse för behandlingen å alkoholistan- stalten. På i det föregående anförda skäl föreslås emellertid, att dennuva- rande intygsmeningen i läkarbetyget borttages. (Se förslaget till ändringar i kungörelsen den 17 juni 1916 angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, här ovan sid. 27.)
23 &.
Denna paragraf motsvarar den nuvarande alkoholistlagens 5 5, däri anges, i vilket fall polismyndighet äger att göra ansökning om förordnande om in- tagning å alkoholistanstalt (1 mom.), och vilka åtgärder, sådan myndighet dessförinnan eventuellt kan äga att vidtaga (2 mom.). Jämlikt dessa nu gäl- lande bestämmelser är polismyndighets rätt att göra sådan ansökning in- skränkt till det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person är farlig för an- nans personliga säkerhet eller eget liv. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör emellertid polismyndighetens ifrågavarande rätt utsträckas att gälla även lösdrivare, som äro hemfallna åt dryckenskap, så framt jämväl i övrigt 8 5 år på dem tillämplig. Dylika individer göra sig ofta med mycket kort tids mel- lanrum skyldiga till fylleri på den ena platsen efter den andra utan att någon annan åtgärd mot dem företages, än att de bötfällas för fylleriförseelsen och därmed, eventuellt efter en varning för lösdriveri, släppas. Till belysande av detta förhållande må följande fall anföras ur en av konsulenten för System— bolagen Ivar Neuman i häfte 3 av innevarande årgång av Tidskrift för Nykter- hetsnämnderna publicerad artikel om »Alkoholistcr av lösdrivartyp och frågan om deras omhändertagande»:
Jordbruksarbetare, född 1888,
Sakfälld:
1/7 19 13/12 19 26/4 20 1",/7 20 *3/9 20 laIm 20 13/1 21 lal:; 21
Förstoringsagent, född 1886, kyrkobokförd i V.
i Hälsingborg i Hälsingborg i Varberg i Göteborg i Hälsingborg i Varberg i Göteborg i Varberg
Fall A. kyrkobokförd i H.
Fall B.
[OIONJLOLQLOIC äääwwwww
i i
* i
i
1 i !
Halmstad Varberg Varberg Varberg
' Varberg
Hälsingborg
' Göteborg
Har enligt skrivelse från Norrköping av den 12I:; 1918 där blivit bötfälld för fylleri till 25 kr. Han är enligt samma skrivelse under de två senaste åren böt— fälld 6 gånger för liknande förseelse.
Vidare sakfälld:
29/7 19 i Eskilstuna ”Is 19 i Villåttinge 24/n 19 i Vimmerby ”ln 19 i Västervik "il/12 19 i Västervik 23/2 20 i Västervik 2 ggr ul/s 20 i Halmstad 26/a 20 i Halmstad 27/12 20 i Ängelholm 2 ggr ”*./i 21 i Norrköping 13/4 21 i Söderköping
:73 21 i Linköping "7/10 21 i Sevede härad r/z 22 i Vimmerby ”la 22 i Vimmerby
Fall C.
Skräddare, född 1883, kyrkobokförd i U. Sakfälld för fylleri:
mlux 19 i Sundsvall 25/11 19 i Sundsvall ”ln 20 i Sundsvall "'In 20 i Sundsvall 18/4 20 i Sundsvall ””*/5 20 i Sundsvall 26ls 20 i Östersund 23la 20 i Östersund 21lm 20 i Östersund
20/7 ut.
/.0 %, 11lll % "'I. ==,/ ((D/,l
%
==./-;
IU/l ==v..
31/s 6/a 8la lollo ID/lu
DD ti) bD l!) l!) (i; bD bä nu ES w. bo DD DD CD —- #' H. #. _. HI H. H- —- —- H* Hv H. H.
bo . 03
24 24 24 24 24
21, 21 21. 21
_. H. _. _. '
Kinda Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Jönköping Jönköping Jönköping 2 ggr Jönköping Jönköping
Bollnäs Stockholm Katrineholm Göteborg
21 i Örebro 22 i Norrköping 22 i Linköping 22 i Linköping
Ådömts 0 mån. tvångsarbete för lösdriveri vid Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö. Frigivningsdag den 21/1 1923.
Sakfälld för fylle ri :
”än 23 i Stockholm 15/6 24 i Gävle ”'n 23 i Stockholm ""'/5 24 i Umeå ””f.; 23 i Umeå 13/m 24 i Uppsala "». 23 i Umeå 30/4 25 i Uppsala
Alkoholister sådana som de nu nämnda borde ju till förhindrande av deras strövtåg landet runt, därest de av formella skäl ej kunna dömas till tvångs- arbete, bli tvångsinternerade å alkoholistanstalt. Ombesörjandet härav torde emellertid i dylika fall i allmänhet ej vara möjligt för nykterhetsnämnden i hemkommunen, där lösdrivaren sällan vistas. Av detta skäl kan denna nämnd icke heller hava något särskilt intresse av att ingripa mot en dylik alkoholist, och än mindre kan nykterhetsnämnden i den främmande kommun, där han vid tillfälligt besök gör sig skyldig till fylleriförseelse, hava något intresse härav, då han efter sitt mellanhavande med polismyndigheten drar till en ny ort. Det bör Väl också i dylika fall närmast tillkomma ordningsmakten att ingripa.
Polismyndigheten borde sålunda, när en person å främmande ort gör sig skyldig till fylleri, göra förfrågan — helst telegrafiskt eller per telefon —— hos systembolaget i hans hemort angående hans föregående fylleriförseelser och platserna, där han dömts. Där förseelserna då visat sig hava förekommit upprepade gånger och inträffat på olika orter, och det sålunda är uppen- bart, att individen i fråga tillhör de vagabonderande alkoholister—nas skara, borde det vidare tillkomma polismyndigheten, sedan de ifrågavarande upp- gifternas riktighet behörigen kontrollerats, att vidtaga åtgärd för hans in- tagande å anstalt, även för det fall att detta lämpligen bör ske genom till- lämpning av alkoholistlagen. För möjliggör-ande härav hava de sakkunniga därför föreslagit (1 mom. andra stycket), att polismyndighet må äga att göra ansökning om intagning å allmän alkoholistanstalt även för det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person, som under de sista två. åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri, stryker omkring från ort till annan utan sysselsättning, varigenom han må antagas kunna förskaffa sig sitt uppe- hälle, och utan att, såvitt omständigheterna ådagalägga, söka arbete eller eljest söka efter förmåga ärligen försörja sig. Därjämte har i de sakkunnigas förslag polismyndighetens rätt att redan före länsstyrelsens beslut i ärendet på lämp- ligt sätt omhändertaga den, vilkens tvångsinternering å alkoholistanstalt ifrå- gasättes, utsträckts att gälla även här avhandlade fall (2 mom.). Utan sådan befogenhet skulle nämligen polismyndighetens begäran om förordnande om intagning å alkoholistanstalt icke leda till något resultat. då personen i fråga helt naturligt skulle vara försvunnen från orten, innan länsstyrelsen hunnit meddela det begärda förordnandet. Stadgandet i 52 & om överlastad persons anhållande och hans kvarhållande till dess »förhör med honom kunnat hållas» (sid. 19), torde nämligen ej kunna berättiga till ett kvarhållande under så lång tid, som erfordras för beslut om internering. Här föreslagna bestämmelser torde för övrigt vara ett nödvändigt komplement till det framlagda förslaget till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga, om det skall bli möjligt att under alla förhållanden på lämpligaste sättet ingripa mot vagabonderande personer, som äro hemfallna åt dryckenskap.
I nu avhandlade paragraf har vidare, i mom. 3, intagits ett stadgande där- om, att åtgärd, varom i 1 och 2 mom. sägs, må kunna vidtagas jämväl för det fall, att till polismyndighet ingiven anmälan återtagits. I den nuvarande lagen om behandling av alkoholister finnes visserligen intet stadgande, som gör polismyndighets rättighet att ingripa mot en alkoholist, som är farlig för annans personliga säkerhet, beroende av om den härom gjorda anmälan vid- . hålles eller icke, men erfarenheten har visat, att den uppfattningen synes vara djupt rotad hos våra polismyndigheter, att liksom de icke hava någon befo- genhet att väcka åtal i vissa fall, t. ex. för bruten hemfrid, med mindre enskild målsägande finnes, så skulle de icke heller hava befogenhet att vid- taga de enligt alkoholistlagen dem tillkommande åtgärderna gentemot en inom hemmets väggar farligt uppträdande alkoholist, därest den gjorda anmälan återtages. Med en sådan begränsning i alkoholistlagens tillämpning mister denna emellertid i hög grad sin effektivitet, då det är synnerligen van- ligt, att en farlig alkoholist, när han fått vetskap om att han av sin hustru blivit anmäld för hotfullt uppträdande, tvingar henne att taga tillbaka sin anmälan. (Så hade t. ex. skett uti det i pressen på sin tid mycket omtalade fallet, där epilogen blev den, att hustrun under ett nattligt uppträde, som den berusade mannen ställde till, föll ut genom fönstret i tredje våningen och slog ihjäl sig.) På det att polismyndigheterna må hava fullt klart för sig, att deras befogenhet att enligt denna lag ingripa mot farliga alkoholister icke upphör därför, att den till polismyndigheten ingivna anmälan återtages, synes det angeläget, att detta uttryckligen uttalas i lagen.
I detta sammanhang må i övrigt erinras om, att det redan nu (i 9 & av den nuvarande lagen) finnes ett särskilt stadgande, att då anledning finnes att antaga, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans personliga säker- het eller eget liv, återkallelse av ansökningen ej må utgöra hinder för läns- styrelsen att fortsätta med målets handläggning.
24 &.
Uti det av särskilt tillkallade sakkunniga i november 1923 avgivna betän- kandet med förslag till lag om vård av sinnessjuka har framhållits (sid. 248 —250), hurusom det vore en brist i gällande bestämmelser angående behand- lingen av alkoholister, att länsstyrelsens befogenhet att å alkoholistanstalt tvångsinternera en för begånget brott otillräkneligförklarad alkoholist, som vid tidpunkten för målets avgörande icke företer symtom å sinnessjukdom, är begränsad till sådana, som begått brott av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, i det att även andra brott kunna begås av alkoholist, som vid tidpunkten för brottets begående lider av en utav alkoholmissbruket framkallad sinnessjukdom, som under rannsakningstiden går tillbaka. Uti det ifrågavarande betänkandet uttalas den uppfattningen, att det icke kan vara lämpligt, att det, då en alkoholmissbrukare begått brott, skall kunna inträffa, att det icke blir annan påföljd än häktning under själva rannsakningstiden. Med hänsyn härtill har uti förslaget till lag om vård av sinnessjuka upptagits den bestämmelsen, att förordnande om intagning å all- män anstalt för vård av alkoholister skall meddelas, där för brott tilltalad, åt dryckenskap hemfallen person, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å alkoholistanstalt, jämlikt 5 kap. 5 & strafflagen icke blivit till ansvar fälld.
De sakkunniga kunna icke tillstyrka, att det föreskrives, att länsstyrelsen skall vara skyldig att förordna om intagning å allmän alkoholistanstalt i
rmjc sådant fall, utan hålla före, att i fråga om en åt dryckenskap hemfallen person, som, häktad för brott, i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid brot— tets begående icke kunnat till ansvar fällas och som vid tiden för målets avgörande icke är i behov av vård å sinnessjukhus, tvångsinternering å alko— liolistanstalt bör äga rum endast för det fall, att de allmänna förutsättningarna —— enligt förslagets 8 & —— för åtgärder, syftande till internering å alkoholist- anstalt, äro förbanden. En bestämmelse, genom vilken länsstyrelsen skulle få sådan befogenhet, är intagen i denna paragraf. Häri föreskrives vidare, att länsstyrelsen i detta fall må kunna utfärda förordnandet om intagning å alko— holistanstalt, även utan att ansökning därom av polismyndighet eller annan gjorts.
Givetvis bör i fall, som här sägs, länsstyrelsen äga föreskriva, att den åt dryckenskap hemfallne skall i avvaktan på beslut i ärendet i häktet kvar— stanna eller, om han redan lämnat detsamma eller förvaring därstädes icke anses lämplig, på annat sätt omhändertagas. Ett stadgande därom har intagits sist i paragrafen.
25 5.
Denna paragraf motsvarar 7 & i den nuvarande lagen om behandling av alkoholister. Förutom vissa smärre redaktionella ändringar är att märka, att i förslaget tillagts bestämmelser om, att länsstyrelsen äger att utan parts be— gäran förordna om vissnesförhör jämväl dels då fråga är om internering av vagabonderande alkoholister, varom i 23 & 1 mom. andra stycket sägs, och dels för det i 24 & omförmälda fall, att den, vars intagning å alkoholistanstalt ifrågasättes, i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke kunnat fällas till an— svar för brott, för vilket han häktats.
26 &.
Förevarande paragraf överensstämmer såväl till innehåll som form fullstän- digt med 8 å i den nuvarande lagen. —
27 &.
Frånsett en mindre omredigering är denna paragraf likalydande med 9 & 1 den nuvarande lagen.
28 &.
Denna paragraf, som motsvarar 10 å i den nuvarande lagen, har, utöver vad där är stadgat, fått det tillägg, att länsstyrelsen jämväl beträffande åt dryckenskap hemfallen lösdrivare, som under de sista två åren upprepade gånger blivit dömd till fylleri, äger, när skäl därtill äro, att, även innan han blivit hörd i målet, gå i författning om, att han, i avbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages å allmän anstalt för vård av alkoholister, eller om plats å dylik anstalt ej kan omedelbart beredas, föranstalta om hans omhänderta- gande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt.
Förstnämnda stadgande är en direkt konsekvens av den i 23 5 2 mom. in- tagna bestämmelsen, enligt vilken polismyndighet skulle äga att, i avvaktan på länsstyrelsens åtgärd, tillsvidare på lämpligt sätt omhändertaga åt dryc- kenskap hemfallen lösdrivare, som under de sista två åren upprepade gånger gjort sig skyldig till fylleri. Genom tillåtelsen att provisoriskt intaga honom
å allmän alkoholistanstalt redan innan han blivit hörd i målet vinner han den fördelen, att tiden för hans förvarande å polisstation, i häkte e. (1. plats kan väsentligt förkortas.
Vad åter beträffar stadgandet, att länsstyrelsen må, om plats å allmän anstalt för alkoholister ej omedelbart kan beredas, föranstalta om omhänder- tagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt, synes detta stad- gande vara på sin plats i fråga om en lösdrivare, som är hemfallen åt drycken- skap, lika väl som beträffande en såsom farlig uppträdande alkoholist, för den händelse, att underordnad polismyndighet ej gått i författning om hans omhändertagande.
29 g.
Förevarande paragraf motsvarar 11 å i den nuvarande lagen, men har för förtydligande delvis erhållit en annan formulering.
30 &.
Denna paragraf har alldeles samma innehåll som 12 å i den nuvarande lagen.
31 &.
Förevarande paragraf motsvarar 14 å i den nuvarande lagen, men har erhållit en vidare omfattning än denna. Sålunda har länsstyrelsens i dess första stycke avhandlade uppgift att efter förordnande om intagning å all- män alkoholistanstalt själv föranstalta härom utvidgats att gälla icke endast åt dryckenskap hemfallen person, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, utan jämväl åt dryckenskap hemfallen lösdrivare samt åt dryc— kenskap hemfallen person, som, häktad för begånget brott, blivit förklarad otillräknelig. Då det även i de två sistnämnda fallen är fråga om ett intresse, som gäller allmän ordning eller allmän säkerhet, synes det nämligen vara riktigt, att länsstyrelsen själv har ansvaret för att dess beslut bli verkställda. Ur samma synpunkt bör länsstyrelsen även, därest plats å allmän alkoholist- anstalt ej omedelbart kan beredas, sedan förordnandet om intagning å sådan utfärdats, äga befogenhet att, när skäl därtill äro, draga försorg om att såväl lösdrivaren som den efter häktning för brott otillräkneligförklarade omhän- dertages och vårdas på annat lämpligt sätt. I den nu avhandlade paragrafen har därför även upptagits bestämmelse om dylik vidgad befogenhet för läns- styrelsen. Maximitiden för den här avsedda tillfälliga värden har, såsom förut, satts till tre månader.
32—34 åå.
I den nuvarande lagen om behandling av alkoholister finnes icke någon bestämmelse om vem som, efter det länsstyrelsen förordnat om någons inta— gande å allmän alkoholistanstalt, har att föranstalta härom i de fall, där detta icke tillkommer länsstyrelsen själv. Att det i alla andra fall bör tillkomma sökanden att själv gå i författning om tvångsinterneringens verkställande, är ju emellertid tämligen självklart, så att därom har intet stadgande ansetts behövligt.
De sakkunniga hålla nu före att, där länsstyrelsen förordnat, att någon skall intagas å allmän alkoholistanstalt, den som ansökt härom — om man bortser från farliga alkoholister, samt'sådana som äro lösdrivare eller efter häktning
för brott blivit förklarade otillräkneliga — icke endast har rättighet utan även skyldighet att ombesörja tvångsinterneringen. I enlighet med denna upp- fattning har i 32 & intagits den bestämmelsen att, där det icke tillkommer läns— styrelsen att själv föranstalta om tvångsinterneringen, skall det åligga den, som gjort ansökning om förordnande angående någons intagande å allmän astalt för vård av alkoholister, att inom viss tid, tre månader efter det beslutet om intagandet vunnit laga kraft, göra framställning härom.
Emellertid skulle ett rigoröst tillämpande av den principen, att intagning å alkoholistanstalt med nödvändighet måste ske i varje fall, där länsstyrelsen förordnat härom, i själva verket få till följd, att tvångsinternering skulle kunna komma att äga rum jämväl för det fall, att sådan icke mera vore be- hövlig. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att det emellanåt före- kommer, att den åt dryckenskap hemfallne, som ej tagit rättelse av nykterhets- nämndens varning, vaknar till besinning, sedan han, delgiven länsstyrelsens resolution om hans intagande å allmän alkoholistanstalt, funnit, att det är all- var med hotet om frihetsberövning, och beslutar sig för att helt avstå från alkoholhaltiga drycker samt även genomför detta sitt beslut. Som exempel härpå kunna följande fall anföras från Stockholms nykterhetsnämnds verk- samhet:
Fall 1). O., född 1898, ogift. Sommaren 1925 anmäldes han för nykterhets- nämnden, därvid följande meddelades: Alltsedan 17—18-årsåldern hade han haft dåligt umgänge, där spritdrycker använts. Under åren 1915—1925 blev han 25 gånger dömd för fylleri, varjämte han två gånger varit dömd till straffarbete för stöld (1917 och 1918) och en gång till fängelse för våld och rymning (1920) samt två gånger varit varnad för lösdriveri (1917 och 1921) och en gång blivit dömd till tvångsarbete (1922). Han dricker dagligen, vad han kommer över, såsom exportsprit och andra preparat samt pilsnerdricka. Även under arbetet har han druckit, när tillfälle givits, och ofta har han lämnat arbetet för att få sitt sprit- begär tillfredsställt. På grund härav ha hans anställningar varit av kort var- aktighet. Även då han haft arbete, har han legat sina föräldrar till last, i det han ej alls lämnat vad han borde för underhållet. Under maj—juni 1925 hemkom han sammanlagt 18 gånger berusad. I dylikt tillstånd är han bråkig och besvärlig i hemmet.
Efter föräldrarnas anmälan till nykterhetsnämnden kallades han gång på gång att inställa sig i nämnden utan att hörsamma kallelserna; i stället ställde han till otrevliga uppträdanden i hemmet var gång det kom kallelse. Då han sålunda uppträtt bråkigt i hemmet, har fadern vänt sig till poliSen i distriktet med an- hållan att denna skulle omhändertaga sonen, men har sådan hänvändelse icke lett till något resultat. Då sonen emellertid i slutet av december 1925 blev om- händertagen av polisen för avtjänande av fylleriböter och nykterhetsnämnden blivit underrättad härom, begagnades tillfället att få honom undersökt av läkare för erhållande av läkarintyg att bifoga framställning om tvångsinternering, som nu ingavs. Den 19 januari 1926 erhölls resolution från överståthållarämbetet med förordnande om hans intagande å allmän alkohölistanstalt. Så snart han fått kännedom härom, blev han-nykter och ordentlig samt började även betala för ett barn, för vilket han har underhållsskyldighet, något som han förut alldeles för- summat. Vid sådant förhållande beslöt nämnden att icke för det närvarande göra ansökan om internering utan i stället fortsätta övervakningen. Denna fortfor under resolutionens giltighetstid (4 månader) och under hela denna tid var han alltjämt fullt avhållsam från rusdrycker och snäll i hemmet, där han lämnade vad han kunde, sedan han betalt till fattigvården för sitt barn samt avbetalt
böter för fylleriförseelser, till vilka han gjort sig skyldig före resolutionens ut- färdande. Även efter övervakningens upphörande synes hans uppträdande ha varit tillfredsställande, enär det sedan icke kommit någon ny anmälan från för- äldrarna.
Fall 2). P., född 1881, ogift, trädgårdsmästaredotter, torgförsäljerska. Anmäldes från Katarina sjukhus i augusti 1924 till nykterhetsnämnden, som därefter om henne inhämtade följande: Har sedan sin tidigaste ungdom sysslat med försälj— ning av trädgårdsprodukter, innehar trädgård tillsammans med en syster utanför Stockholm och har försäljningsstånd å ett av torgen i Stockholm. De sista åren har hon emellertid misskött sitt arbete på grund av spritmissbruk. Redan vid 17 års ålder började hon begagna spritdrycker och så småningom urartade det till missbruk. Det sista året hade hon i allmänhet förtärt ett åt två kvarter sprit dagligen och icke många dagar varit fullt nykter. Senaste tiden hade hon flera gånger haft s. k. fylleslag, som väckt obehaglig uppståndelse bland de övriga försäljarna på torget. Slutligen blev hon »Virrig och tokig», då hon av tillkallad läkare remitterades till Katarina sjukhus.
Med hänsyn till hennes långvariga och svårartade alkoholmissbruk ansåg nyk- terhetsnämnden vård å alkoholistanstalt av behovet påkallad och gjorde därför framställning om tvångsinternering. Samma dag, den sålunda begärda resolu- tionen blev utfärdad, utskrevs hon från sjukhuset. På syskonens begäran fick hon emellertid då på försök återvända till deras hem. Hon höll sig sedan full- ständigt nykter och skötte sitt arbete utan anmärkning. Emellertid hade hon överklagat överståthållarämbetets förordnande om hennes intagande å alkoholist— anstalt. Den 20 januari 1925 blev hon genom överståthållarämbetet delgiven Kungl. Maj:ts utslag, som icke gjort någon ändring i överståthållarämbetets bc— slut, därvid den, som delgav henne detta, skall ha sagt, att nu var det bäst hon aktade sig, ty dagen därpå skulle hon säkert bli förd till anstalt. Hon blev då alldeles förskräckt, lämnade den bostad, hon delar med systern, och kom ej hem på natten. Följande dag ringde hon emellertid till nykterhetsnämndens ordföran— de, som vid därvid överenskommet sammanträffande lovade henne, att hon icke skulle bli intagen å alkoholistanstalt, därest hon fortfor att vara nykter. Det löfte hon härom avgav, höll hon också. Övervakningen inskränktes emellertid icke till resolutionens giltighetstid, utan fortfor ända till september 1925, enär hon själv kände den som ett stöd. Hon höll sig under hela övervakningstiden nykter samt skötte sitt arbete ordentligt. Under det år, som nu förflutit sedan övervakningen upphörde, lärer hon alltjämt ha skött sig utan anmärkning och fortsätter med samma verksamhet som förut.
Fall 3). J., f. 1878, kypare, gift sedan 1912. Blev hösten 1921 av hustrun an- mäld till nykterhetsnämnden, som därefter om honom inhämtade följande: Vid 16 års ålder började han som »smörgåsnisse» å restaurang och lärde sig redan vid denna tid använda sprit. Han fortsatte sedan härmed såsom kypare och blev slutligen »fullständig slav under rusdrycksbegäret». Han drack brännvin, konjak, vin och öl; förtärde den mesta spriten på kvällarna och nätterna. Hälsotillståndet blev alltmer lidande av spritmissbruket ; han blev nervös och orolig samt kunde ej sova om nätterna, blev slutligen slö och glömsk samt förlorade alldeles arbetsför- mågan, vilken för varje år som gått blivit sämre. Hustrun, som hade tillfälligt arbete som kokerska å restauranger och matserveringar, måste därför bidraga till hemmets uppehälle. De ha ett barn, 14 år.
Med hänsyn till det långvariga alkoholmissbruket och den skada, organismen lidit härav, ansågs vård å alkoholistanstalt vara av behovet påkallad, varför fram- ställning om tvångsinternering gjordes. Delgiven denna framställning, avgav han
skriftlig förklaring, att han, efter det anmälan till nämnden gjordes, vilat sig i hemmet och fullständigt avhållit sig från rusdrycker, varför han kände sig nog kry att åter kunna börja sitt arbete. I anledning härav återremitterades ärendet till nykterhetsnämnden, som emellertid i ett den 8 november 1921 avgivet yttrande vidhöll sitt yrkande på utfärdande av förordnande om J-s intagande å alkoholist- anstalt, då det syntes ytterst ovisst, om det nyktra levnadssätt, han för det då- varande iakttog, komme att räcka någon längre tid. Emellertid meddelades därvid också, att nykterhetsnämnden ej skulle bringa förordnandet i verkställighet, så länge han fortfor att vara nykter och ordentlig. Därpå utfärdade överståthålllar- ämbetet den begärda resolutionen. Någon ansökan om st intagande å alkoholist- anstalt blev emellertid aldrig ingiven, enär han förblev nykter, skötsam och or- dentlig under hela övervakningstiden, som fortfor ett halvt år. Enligt vad nämn- den har sig bekant, har han under de år, som sedan gått, fortfarande varit nyk- ter och vid god hälsa.
Exempel sådana som de nu anförda — och de skulle kunna mångdubblas — visa ju oförtydbart lämpligheten av att ett förordnande om intagning å allmän alkoholistanstalt icke ovillkorligen måste gå i verkställighet. Som redan nämnts kunna de sakkunniga emellertid icke finna det vara riktigt att — såsom under nuvarande förhållanden ofta sker —— en kommunal institution som nykterhetsnämnden skall kunna bestämma om inhiberande av ett läns- styrelsens förordnande om tvångsinternering. En sådan befogenhet bör icke till- komma någon annan än länsstyrelsen själv. I 34 & har fördenskull intagits en bestämmelse av innehåll att, därest, efter det länsstyrelsen meddelat beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister, omständig- heter framkommit, som giva grundad anledning till antagande. att även utan sådan åtgärd det därmed åsyftade ändamålet skall kunna vinnas, må läns- styrelsen kunna meddela anstånd tills vidare med beslutets verkställande, därest nykterhetsnämnden gjort framställning härom, innan den tid är för- lupen, inom vilken nämnden enligt 32 5 skall gå i författning om tvångs- interneringens verkställande. Framhållas må, att en härmed analog bestäm— melse (nämligen om villkorligt anstånd med verkställande av beslut om in- tagande i arbetshem eller å tvångsarbetsanstalt) finnes uti det nyligen avgivna betänkandet med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga. Finner nykterhetsnämnden, efter det anstånd meddelats, nödigt, att intagande å anstalt sker, synes nämnden böra hos länsstyrelsen göra framställning om förordnande, att interneringsbeslutet skall verkställas. Ett uttryckligt stadgande därom har i paragrafen intagits.
Emellertid är det en nackdel, att giltighetstiden för förordnande om inta- gande å allmän alkoholistanstalt —— såsom nu är förhållandet, där handräck- ning ej sökts eller länsstyrelsen ej själv har att sörja för intagningen —— endast räcker 8 månader efter det den vunnit laga kraft. I fall, där nykter- hetsnämnden icke låtit verkställa förordnandet, lärer det nämligen icke så allde- les sällan förekomma, att personen i fråga håller sig nykter nämnda tid, men så snart förordnandet om internering icke längre har giltighet, åter börjar att missbruka rusdrycker. Det vore för den skull önskvärt, att nykterhets— nämnden finge hava person, vilken beviljats anstånd med beslutad tvångs- internering, under övervakning vida längre tid med befogenhet att söka verk- ställighet å. interneringsbeslutet, därest återfall i alkoholmissbruk skulle äga rum. Då en sådan befogenhet enligt de sakkunnigas förmenande lämpligen borde, där anstånd beviljats, kvarstå åtminstone ett års tid, på det att ut- sikten till ett mera varaktigt gynnsamt resultat i dylikt fall måtte ökas, har
i 34 & jämväl intagits den bestämmelsen, att länsstyrelsens beslut om någons intagande å allmän alkoholistanstalt, därest anstånd med beslutets verkstäl- lande meddelats, förfaller först ett år sedan det vunnit laga kraft.
Även för andra fall erfordras något längre giltighetstid för ett tvångsinter— neringsbeslut än den som nu gäller, där det tillkommer sökanden att ombe- sörja intagningen å alkoholistanstalt. Då de sakkunniga _— som ovan nämnts —— föreslagit, att den som gjort ansökning om förordnande angående någons intagande å allmän alkoholistanstalt, skall ha 3 månaders respittid för för- ordnandets verkställande, sedan det vunnit laga kraft, måste härav följa, att giltighetstiden för förordnandet utsträckes utöver nämnda tid, enär det efter ingivande av ansökan till alkoholistanstalten kan dröja någon tid, innan plats därstädes blir ledig. I 33 & har därför intagits den bestämmelsen, att läns- styrelsens beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt — frånsett det i 34 & avhandlade undantaget — är förfallet sex månader sedan det vunnit laga kraft, därest plats å allmän alkoholistanstalt ej inom denna tid kunnat beredas.
Då de sakkunnigas förslag innehåller bestämmelse, huru länge nykterhets— nämnden äger att hava en person under övervakning, innan ansökning göres om hans tvångsinternering å alkoholistanstalt, torde det vara erforderligt, att det även i lagen intages en bestämmelse, som ger nykterhetsnämnden rätt att hava under övervakning person, angående vilkens intagande å alkoholistanstalt ej omdelbart göres framställning, sedan länsstyrelsen utfärdat förordnande om hans intagning. Ett sådant stadgande har intagits i 32 å andra stycket.. För det fall att anstånd med interneringen meddelats, finnes ett motsvarande stad- gande infört i 34 å andra stycket.
35 &.
Denna paragraf, som delvis motsvarar första stycket av 26 5 i den nuva- rande lagen, innehåller bestämmelse om rättighet för åt dryckenskap hem- fallen person att ingå frivilligt å allmän alkoholistanstalt mot förbindelse att därstädes kvarstanna viss tid, dock minst. sex månader. Nämnda paragraf i den nuvarande lagen innehåller icke bestämmelse om förbindelse å någon minimitid för anstaltsvistelsen, men synes sådan böra stipuleras, då det icke bör vara tillåtet att ingå pålhuru kort tid som helst. Förbindelse åt ett halft år har föreslagits som minimum, enär det, enligt vad erfarenheten givit vid handen, i allmänhet icke är att vänta något resultat av kortare anstaltsvis- telse. (Skulle förhoppning härom i något fall vara för handen, äger ju anstaltsstyrelsen att besluta om utskrivning före utgången av den tid, perso- nen i fråga .förbundit sig att stanna.) I övrigt har här, liksom på andra ställen, där ordet »målsman» förekommer, den redaktionella ändringen vid- tagits, att detta ersatts med >>förmyndare och god man».
36 &.
I den nuvarande lagens 26 & finnes bestämmelse om vilka handlingar som utöver själva förbindelsen erfordras för frivilligt ingående å allmän alkoho- listanstalt, varemot i lagen icke äro intagna några bestämmelser om vilka handlingar som skola bifogas ansökan till alkoholistanstalt rörande den, om vilkens tvångsinternering länsstyrelsen beslutat. Föreskrifter härom äro i stäl- let intagna i anstalternas reglementen. Vad beträffar reglementet för statens vårdanstalt å Vengarn för manliga alkoholist-er, återfinnes sådan föreskrift i
dess 23 &. Då emellertid enahanda bestämmelser härutinnan gälla för alla all— männa. alkoholistanstalter — nämligen att framställningen om någons inta- gande skall, där fråga är om tvångsinternering, vara åtföljd av förordnandet härom jämte de till grund för detsamma liggande handlingar i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, samt vid frivilligt ingående av förutom själva förbin— delsen prästbevis och läkarbetyg _ synes det vara lämpligast att dessa bc— stämmelser inryckas i själva lagen, varigenom ock torde vinnas större säker- het för att man icke (efter erhållet meddelande att plats finnes ledig) insänder någon till alkoholistanstalt med ofullständiga intagningshandlingar, vilket un- der nuvarande förhållanden understundom förekommer. Bestämmelserna i fråga äro intagna i här avhandlade paragraf av lagförslaget.
37 5.
Första stycket i denna paragraf motsvarar 13 å i den nuvarande lagen, men med det ändrade innehåll, att icke endast. länsstyrelsen utan även polis- myndigheten i orten skall äga att lämna den, på vilkens ansökan förordnande om tvångsinternering å alkoholistanstalt meddelats, handräckning för beslutets verkställande. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att det kan draga olämpligt lång tid, innan en till länsstyrelsen ingiven framställning om hand— räckning leder till resultat. Ett exempel härpå är anfört uti den i det före— gående omnämnda från Stockholms stads oeh läns nykterhetsuämnders sam- manslutning till Kungl. Maj:t ingivna skrivelsen med begäran om vissa änd- ringar uti nuvarande alkoholistlagstiftning. Däri anföres nämligen följande fall:
»Under år 1925 sökte nykterhetsnämnden länsstyrelsens beslut för intagande av en kvinnlig alkoholist å anstalt. Länsstyrelsen biföll nämndens framställning den 7 nov. 1925, och beslutet delgavs vederbörande den 18zde i samma månad. Nykterhetsnämnden dröjde med beslutets verkställande för att ge kvinnan möj- lighet till bättring. Hon upphörde emellertid ej med spritmissbruket, utan för- värrades detta. Kvinnan var gift och hade i sin vård ett två månader gammalt barn. Hennes man ansåg ställningen förtvivlad, enär hustrun tog alla pengar, som hon fick till mat, och köpte pilsnerdricka för och berusade sig, var- till kom, att hon i hög grad misskötte hemmet. Det hände även en gång, att hon tog en spiselring och med denna slog mannen mitt i ansiktet. Mannen begärde, att hustrun skulle interneras, men hustrun vägrade bestämt att inställa sig å anstalt, varför nykterhetsnämnden ansåg sig nödsakad att hos länsstyrelsen söka hand— räckning för beslutets verkställande. Ansökan härom ingavs den 7 januari 1926 och först den 28:de i samma månad kom länsstyrelsens beslut om handräckning till vederbörande landsfiskal. Ärendet hade helt säkert dragit ännu längre ut på tiden, om ej särskild påminnelse gjorts hos länsstyrelsen från nykterhetsnämn— dens sida. Under januari månad — alltså under den tid, nykterhetsnämndens. framställning om handräckning låg hos länsstyrelsen — fortsatte kvinnan sitt alkoholmissbruk och hotade en gång taga sitt eget liv. Vid omhändertagandet, som skedde den 29 januari klockan 7 på morgonen, var hon så berusad, att med- följande vårdare (poliskonstapel) måste hålla henne under armarna, för att hon vid Centralstationen ej skulle falla omkull.»
Då handräckningen ju endast avser effektuerandet av ett länsstyrelsens beslut, som enligt vad här föreslagits inom viss tid ovillkorligen skall gå i' verkställighet, därest ej länsstyrelsen beviljar anstånd, kan det ju på intet
sätt vara erforderligt-, att framställningen om handräckning för beslutets verkställande i varje fall skall prövas av länsstyrelsen. Tvärtom synes det naturliga vara, att länsstyrelsens närmast underlydande organ ute i orterna, där så erfordras, må kunna utan dröjsmål på vederbörandens anmodan bringa länsstyrelsens beslut i verkställighet.
I andra stycket av denna paragraf har intagits bestämmelse om giltighets- tid för förordnandet om intagning å allmän alkoholistanstalt, för det fall att handräckning för intagandet måst begäras. Tiderna äro bestämda med hän- syn till dels vad nu gäller och dels vadi 34 & sista stycket stadgats.
38 5.
Denna paragraf är likalydande med 16 å i den nuvarande lagen med det tillägg dock, att den å allmän alkoholistanstalt intagne är skyldig att jämväl i övrigt vara underkastad föreskrifterna i det för anstalten gällande regle- mentet.
I de nu gällande reglementena för de allmänna alkoholistanstalterna finnas vissa bestämmelser angående övervakandet av de därstädes intagnes brevväx- ling och utbyte av övriga skriftliga meddelanden. De sakkunniga hava ansett, att ett allmänt stadgande härom bör införas i förevarande lag. I andra stycket av nu avhandlade paragraf har ett sådant stadgande intagits, formulerat i huvudsaklig överensstämmelse med ett dylikt stadgande i 3 & av lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.
39 %.
Beträffande innehållet i denna paragraf, som motsvarar 28 å i den nu— varande lagen, hänvisas till vad som yttrats i motiveringen till förslagets 20 5.
40 5.
Denna paragraf är, med en mindre redaktionell ändring, likalydande med 17 å i den nuvarande lagen.
De i paragrafen omförmälda bestämmelserna, som Kungl. Maj:t har att utfärda, äro för närvarande intagna uti Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården, given den 17 december 1915. I 4 & av denna instruktion är föreskrivet i vilka fall socialstyrelsen äger för- ordna om överflyttning från erkänd anstalt till statens, från statsanstalt till erkänd anstalt och från en allmän alkoholistanstalt till en annan dylik av samma slag. Enligt dessa föreskrifter har socialstyrelsen befogenhet att för- ordna om'här avhandlade överflyttningar endast beträffande den, som blivit intagen på grund av myndighets förordnande, men icke beträffande den, som frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt. Om sådan är tvärtom i själva lagen stadgat att, därest han på grund av sitt uppförande ej lämpligen kan behållas å anstalten, må han när" som helst utskrivas (sista punkten i andra stycket av 26 å). Denna bestämmelse har emellertid visat sig vara mindre välbetänkt. Den innebär ju i själva verket, att den avgivna skriftliga förbin- delsen att kvarstanna viss tid å anstalten är fullständigt illusorisk, ty skulle den frivilligt ingångne ångra sin förbindelse och tröttna på att vistas å an- stalten, kan han, genom att uppträda på sådant sätt, att hans kvarvaro å anstalten skulle bli till skada för dennas verksamhet, så. gott som tilltvinga sig utskrivning på grund av ovannämnda bestämmelse. Det har å statens
alkoholistanstalt å Venngarn till och med inträffat, att en därstädes frivilligt ingången alkoholmissbrukare, vilken på allt sätt sökte uppvigla de övriga in- tagna mot anstaltsledningen, var nog oförsynt att, då utskrivningsbeslutet likväl lät vänta på sig, inför anstaltens chef framställa den förebråelsen mot styrelsen, att densamma satte sig över gällande lag, då han ej redan fått läm— na anstalten. Det synes ju orimligt, att en sådan person skall utskrivas i stället för att överflyttas till en alkoholistanstalt av strängare typ. Den nuvarande ordningen är så mycket olämpligare, som det icke sällan synes förekomma, att den för nykterhetsnämnden anmälde, när han får veta att framställning om hans tvångsinternering är under övervägande, begär att i stället få ingå frivilligt, och att nykterhetsnämnderna även acceptera detta, då därmed vin- nes att intagningen å anstalt kan ske utan någon som helst tidsutdräkt. Följ- den härav har emellertid blivit, att även bland de åt alkoholistanstalt frivilligt ingående alltemellanåt funnits sådana, som visat sig vara till skada för an- staltens verksamhet. Till en början försökte Stockholms nykterhetsnämnd att i dylikt fall få den redan frivilligt ingångne tvångsinternerad, men blev sådan framställning avslagen av överståthållarämbetet. _
Genom den sålunda vunna erfarenheten torde vara ådagalagt, att det är högeligen av behovet påkallat, att nu gällande stadgande därom,-att den, som ingått frivilligt å allmän alkoholistanstalt, må när som helst utskrivas, om han på grund av sitt uppförande ej lämpligen kan kvarhållas, blir borttaget, och att i stället införes bestämmelse därom, att även den, som ingått frivilligt å alkoholistanstalt, må vid behov kunna överflyttas från erkänd anstalt till statsanstalt och från en statsanstalt till en annan (bottenanstalt). I det före- liggande förslaget har fördenskull ej införts någon bestämmelse, svarande mot sista pukten i 26 5 av den nuvarande lagen, utan föreslå de sakkunniga i stället, att % 4 i instruktionen för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården ändras därhän, att ordet internerad överallt utbytes mot ordet intagen.
Härförutom har i instruktionens 4 & intagits nödiga bestämmelser om rätt till förflyttning till eller från arbetshem, som godkänts såsom alkoholistvårds- anstalt (se sid. 25—27).
41 ä.
1 mom. Första stycket i detta moment motsvarar första stycket i 18 % av den nuvarande lagen, och har uti dess bestämmelser endast vidtagits den änd- ringen, att maximitiden för tvångsinternerad, som förut varit intagen å all- män alkoholistanstalt, alltid skall vara 2 år oberoende av den första anstalts- vistelsens längd. Det förhållandet, att denna varit mindre än 6 månader, synes nämligen icke böra utgöra anledning till att icke maximjtiden förlänges vid förnyad internering.
Här må även nämnas, att i förslaget icke bibehållits den i första stycket av 21 å i den nuvarande lagen intagna bestämmelsen om att maximitiden vid intagning för brott mot utskrivningsvillkoren skall vara hälften så _kort som den föregående interneringens maximitid. Denna bestämmelse har nämligen till följd, att för den, som inom 6 månader efter utskrivningen från tvångs- internering å allmän alkoholistanstalt blir anmäld för återfall i dryckenskap, blir den nya interneringens maximitid endast 6 månader, om den förra inter- neringen var den första (eljest i allmänhet 1 år), men i regel icke mindre än 2 år, därest återfallet i dryckenskap äger rum först sedan mer än 6 månader förlupit efter utskrivningen. För dem det gäller framstår denna. skiljaktighet alltid somien orättvisa. Den, som efter första interner-ingen hållit sig nykter
längre tid, innan han återfaller i dryckenskap, har helt naturligt svårt att förstå, varför maximitiden för hans förnyade internering skall vara 4 gånger så lång, som för den, vilken omedelbart återfallit. Då sistnämnda förhållande snarast tyder på en högre grad av oförbätterlighet, måste även den objektive iakttagaren göra sig samma fråga. Därtill kommer-, att det, när fråga är om de gång på gång recidiverande alkoholisterna, blir en ständig växling av olika längd på interneringstiderna nämligen, först ett år, så sex månader, därpå två år och sedan omväxlande ett och två år. En sådan sakernas ordning är ju skäligen meningslös.
Enligt nu gällande lag blir maximitiden för internering å alkoholistanstalt aldrig mer än två år, huru ofta interneringen än måste upprepas. Något undantag härifrån finnes icke stadgat ens för det fall, att en person doku- menterat sig såsom oförbätterlig alkoholist genom att gång på gång omedelbart efter anstaltsbehandlingen återfalla i alkoholmissbruk. Under det årtionde, lagen om behandling av alkoholister nu varit i kraft, har man erhållit nogsam erfarenhet om dylika recidivister. Ett par exempel på detta slag av alkoholister må till belysande av den föreliggande frågan här anföras:
Fall 1). Ö., f. 1879, ogift, grovarbetare. Anmäldes från Katarina sjukhus hösten 1917 till nykterhetsnämnden med följande förhistoria: Började använda rus- drycker vid 14 års ålder med svårare missbruk från den tid han var stamanställd (åldern 17—21 år). Bötfälld för fylleri 27 gånger under tiden 1901—1914. Straf- fad för stöld 6 gånger under åren 1902—1910. Varnad för lösdriveri 1900, 1905, 1906 och 1913. Dömd till tvångsarbete 1901, 1907, 1909, 1914, 1916 och 1917.
Då det ansågs utsiktslöst att vinna något med övervakning, gjordes framställ- ning om tvångsinternering, och intogs han i oktober 1917 å Venngarns alkoho— listanstalt. Utskrevs villkorligt i maj 1918 till arbete vid en fabrik i Stockholm. Skadade sig emellertid under påföljande månad i handen, så att han måste lämna arbetet och ingå å S:t Eriks sjukhus. Vid utskrivningen därifrån erhöll han ge- nom Skyddsvärnets försorg arbete i Södertälje. Detta lämnade han emellertid snart och arbetade därefter kortare tider å olika platser i mellersta Sverige, tills han i början av oktober 1918 återkom till Stockholm. Här hade han endast till- fälliga arbeten och uppehöll sig bl. a. som gatuförsäljare av korta varor, men hamnade snart åter på Katarina sjukhus. Han blev nu ånyo anmäld till tvångs— internering och intogs å Flodakoloniens dåvarande alkoholisthem Vemdalen i mars 1919. Utskriven därifrån den 24 mars 1920 till arbete, som han emellertid ej tog, är han redan den 15 maj 1920 inne å statens då till Salbohed förlagda al- koholistanstalt, tvångsinternerad för brott mot utskrivningsvillkoren på fram- ställning av Stockholms nykterhetsnämnd, dit han åter blivit anmäld från Ka- tarina sjukhus. Vid utskrivningen från Salbohed den 6 juni 1921 skaffades ho— nom arbete viden egendom på landet. Han begav sig emellertid ej dit, utan stan— nade i Stockholm för att som vanligt supa, med resultat att han redan den 15 juni samma år åter blev intagen å Katarina sjukhus. Han blev denna gång icke. anmäld till tvångsinternering å alkoholistanstalt, enär han lovade att efter ut- skrivningen från sjukhuset begiva sig utåt landet för att där söka sitt uppehälle. I början av augusti s. å. finna vi honom emellertid åter å Katarina sjukhus. Då han denna gång utskrevs därifrån, ingick han å Stockholms stads arbetsinrätt- ning efter att ha fått besked, att framställning eljes skulle göras om hans inta- gande å Svartsjö alkoholistanstalt. Från arbetsinrättningen gick han emellertid efter 11 dagar, och 5 dagar senare var han ånyo å Katarina sjukhus. Vid utskriv- ningen därifrån blev han anmäld till polisen för lösdriveri, vilket resulterade i en varning, varefter han blev släppt. Var han uppehöll sig de närmast följande må-
naderna är ej känt, men den 19 november 1921 ingick han åter å arbetsinrättnin- gen. Å denna stannadebhan emellertid ej mer än 12 dagar. Därefter begav han sig till Eskilstuna, å vars arbetsinrättning han vistades en tid på vintern. Snart var han emellertid åter i Stockholm, där han den 25 februari 1922 blev dömd för fylleri. Samma dag intogs han å rannsakningshäktet för avtjänande av förut ådömda fylleriböter; frigavs den 4 mars s. å. Inom kort blev han från Katarina sjukhus åter anmäld till nykterhetsnämnden, som nu gjorde framställning om hans tvångsinternering, och intogs han den 27 april 1922 å Venngarns alkoholist- anstalt, där han fick stanna 2 år. Vid utskrivningen, i april 1924, hade han er- hållit anvisning på lantarbete å Skarpnäcks gård, men hann ej längre än till Enskede, där han påträffade kamrater, som bjödo på sprit. Den 24 maj 1924 blev han varnad för lösdriveri. Därefter anhöll han hos Skyddsvärnet att åter få hjälp till något arbete på landet samt att bli följd till arbetsplatsen. Innan något arbete kunnat skaffas honom, blev han emellertid i samma månad intagen å Katarina sjukhus. Nykterhetsnämnden anmälde honom nu till tvångsinternering för brott mot utskrivningsvillkoren och sedan resolution utfärdats, gjordes framställning till socialstyrelsen om hans intagande å Svartsjö alkoholistanstalt, varest han där- på blev intagen den 29 juli 1924. Då han intagits för brott mot utskrivningsvill- koren, kunde interneringstiden denna gång ej bli mer än 1 år. Efter utskrivnin- gen återvände han till Stockholm, där han samma dag söp sig full och blev upp- tagen å Sabbatsbergs upptagningsanstalt. Därifrån överförd till Katarina sjuk- hus, hade vid utskrivningen därifrån arbete skaffats honom å ett tegelbruk vid Taxinge—Näsby. Han stannade emellertid i Södertelje, där han söp upp de pen- gar han innehade (flitpengar från anstalten); därpå gick han hem till Stockholm, där han den 17 oktober 1925 intogs å S:t Eriks sjukhus. Utskriven därifrån den 4 november s. å. söp han sig genast full och var snart åter på Katarina sjukhus. Nykterhetsnämnden vände sig nu till lösdrivarexpeditionen, som ombesörjde, att han hemsändes till Eskilstuna, där han synes ha hemortsrätt.
Fall 2). A., född 1862, ogift, grovarbetare. Druckit allt vad han kommit över, icke endast vanliga spritdrycker, utan även träsprit, hårvatten och olika tekniska preparat. Sedan lagen om behandling av alkoholister hösten 1916 trätt i kraft, anmäldes han till nykterhetsnämnden från Katarina sjukhus, där han på grund av alkoholism. vårdats: under år 1910 sammanlagt 157 dagar, under 1911 samman- lagt 237 dagar, under år 1912 sammanlagt 299 dagar, under år 1913 sammanlagt 303 dagar, under 1914 sammanlagt 271 dagar, under 1915 sammanlagt 353 dagar och dittills under 1916 sammanlagt 185 dagar. Tidigare hade han varit intagen å dåvarande Allmänna försörjningsinrättningen 29 gånger, senast 15 nov. 1913 —-18 mars 1914, varjämte han dittills varit intagen å arbetsinrättningen 15 gån- ger. I början av december 1916 utfärdades förordnande om hans tvångsinterne- ring å alkoholistanstalt, varpå han intogs å Venngarn. Därifrån utskrevs han den 7 juni 1917 till arbete. Vid midsommar började han åter supa, med resultat att han den 3 juli s. å. ånyo blev intagen å Katarina sjukhus. För brott mot utskriv- ningsvillkoren blev han samma månad, på vederbörande myndighets förordnande, återintagen å Venngarns alkoholistanstalt. Efter utgången av de sert; månader, som då blev maximittden för internering, utskrevs han den 1 februari 1918. Då han någon tid därefter erhöll plats som dräng vid en av stadens sinnessjukhus- filialer, infann han sig berusad, och fortsatte att dricka, så att han den 4 maj 1918 måste intagas å Katarina sjukhus. Därifrån utskriven den 7 maj, blev han den 9 i samma månad intagen å Sabbatsbergs upptagningsanstalt och därifrån återförd till Katarina sjukhus. Efter förnyad framställning från nykterhetsnämnden om hans tvångsinternering, utfärdades resolution härom den 27 juni 1918. Därpå ånyo intagen å alkoholistanstalt, fick han där kvarstanna så gott som hela den nu
gällande maximitiden 2 år. Vid utskrivningen, som skedde den 5 maj 1920, hade arbete skaffats honom i Stockholm. Detta lämnade han emellertid snart och ham- nade inom kort å Katarina sjukhus, därifrån han den 10 juni s. å. på anmälan hämtades till kriminalstationen och blev varnad för lösdriveri. Fick därpå arbete genom Skyddsvärnets försorg, men började ånyo supa, med resultat, att han den 26 juni s. å. åter var på Katarina sjukhus, utskrevs den 13 juli 1920, men blev återintagen den 18 augusti s. å. Han blev nu anmäld för brott mot utskrivnings- villkoren och utfärdades den 11 september 1920 resolution om hans återintagning å alkoholistanstalt. Maximitiden var alltså denna gång endast ett år. Någon tid efter utskrivningen blev han intagen å S:t Eriks sjukhus, där han vistades till den 27 maj 1922 med avbrott av något över två månader, som han vistades å ar- betsinrättningen. Vid utskrivningen från S:t Eriks sjukhus började han —— som vanligt om somrarna — idka handel med korta varor, men på grund av sitt ohej- dade alkoholmissbruk hamnade han å Katarina sjukhus redan den 6 juni. Efter utskrivningen torde han under återstoden av sommaren ha idkat gårdfarihandel å landsbygden. Återkommen till Stockholm lade han sig den 25 augusti 1922 åter in å S:t Eriks sjukhus, där han nu kvarstannade hela vintern ända till den 7 maj 1923. Efter att då ha lämnat sjukhuset återupptog han sin gårdfarihandel, men hade den 26 maj till den 6 juni s. å. på nytt en sejour å Katarina sjukhus. Därefter begav han sig utåt landsbygden, men kom i slutet av augusti s. å. till- baka till Stockholm och intogs den 28 augusti för delirium tremens å Katarina sjukhus. Han anmäldes nu åter av nykterhetsnämnden till tvångsinternering å
:-
alkoholistanstalt, men då resolutionen kom, hade han redan ingått a arbetsin- rättningen, varför plats då ej begärdes å alkoholistanstalt. Sedan han emellertid gång på gång lämnat arbetsinrättningen och däremellan varit intagen å Katarina sjukhus för alkoholsjukdom, verkställdes förordnandet om tvångsinternering ge- nom intagning å Svartsjö tvångsarbetsanstalt. Maximitiden för denna internering var 2 år. Han utskrevs den 3 december 1925, då han vid besök å nykterhetsnämn- dens expedition sade sig ha för avsikt att ge sig ut på landet för att sälja korta varor. Detta synes emellertid ej ha blivit av, ty två dagar senare anhölls han i Stockholm för fylleri. Han blev då anmäld för brott mot utskrivningsvillkoren. Då resolutionen den 24 december 1925 utfärdades, hade han emellertid redan in- gått å arbetsinrättningen och förklarade sig ha för avsikt att nu ej lämna denna och stannade han även där så länge resolutionen ännu var giltig. Den 5 juni 1926 flyttade han till ett ungkarlshotell, men redan den 7 juni var han så sjuk och för- störd av rusdrycker, att han, som i berusat tillstånd somnat å allmän plats, av läkare remitterades till Katarina sjukhus. Vid utskrivningen därifrån den 21 juni sade han sig skola återvända till arbetsinrättningen, men detta gjorde han ej, utan stannade i staden med resultat att han den 26 juni åter hamnade på Kata- rina sjukhus. Vid inkomsten dit uppgav han, att han först velat försöka få arbete, innan han gick in på arbetsinrättningen, men så träffade han bekanta, som »nar- rade» honom förtära spritdrycker, och så fortsatte han därmed, tills han åter blev så förstörd, att han måste gå till läkare och få remiss till sjukhuset. Då någon förbättring av alkoholistvård ej var att förvänta, fick han på begäran åter ingå på arbetsinrättningen. Emellertid stannade han ej där, ty inom ett par veckor återkom han till Katarina sjukhus, svårt alkoholförgiftad. Nykterhetsnämnden ingick då till överståthållarämbetet med begäran, att han ånyo måtte tvångsinter- neras å alkoholistanstalt.
Att gamla alkoholister, beträffande vilka man på grund av en långvarig er- farenhet med absolut visshet kan förutsäga, att de omedelbart efter det de lämnat anstalten ånyo förfalla till alkoholmissbruk, med nödvändighet skola,
för varje gång de blivit omhändertagna, frigivas inom en viss förutbestämd tid måste ju betecknas som ändamålslöst. De sakkunniga kunna icke finna annat än att den enda rationella behandlingen av dylika absolut oförbätter- liga alkoholister vore att under obestämd tid kvarhålla dem å anstalt. En alkoholists oförbätterlighet får dock icke anses konstaterad endast därmed, att han ett visst antal gånger varit tvångsinternerad, utan är det ett minst lika viktigt kriterium på oförbätterligheten, att han återfaller i alkoholmiss- bruk mycket snart efter utskrivningen från alkoholistanstalt. I enlighet med här anförda synpunkter har i andra stycket av nu avhandlade paragraf in— tagits en bestämmelse av innehåll, att där någon förut på grund av myndig- hets beslut varit minst tre gånger intagen å allmän alkoholistanstalt, men han återfallit i dryckenskap inom tre månader efter det han sista gången där- ifrån utskrivits, må han vid nytt beslut om tvångsinternering å alkoholist- anstalt där kvarhållas, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall föra ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
Det synes de sakkunniga, som om man icke skulle behöva hava några be— tänkligheter mot ett sådant lagbud, då en alldeles liknande bestämmelse fin- nes i fattigvårdslagens 73 5, enligt vilken den, som på grund av bettleri samt behov av fattigvård blivit överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, icke är berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. I själva verket förhåller det sig ju så, att dessa oför— bätterliga alkoholister, som på grund av sitt alkoholmissbruk aldrig stanna någon längre tid i arbete, till stor del genom bettleri skaffa sig de för sprit— dryckernas erhållande nödiga medlen, fast bettleriet ofta är svårt att få be- visat, varemot alkoholmissbruket, på grund av yttringarna av detsamma, snart blir uppenbart. Det är alltså till stor del samma, personer, som åsyftas i 73 5 av fattigvårdslagen och i 41 5 2 mom. andra stycket av förevarande lagför- slag. I detta sammanhang må. för övrigt erinras om att, enligt vad som i 21 5 2 mom. föreslagits, skulle dessa oförbätterliga alkoholister eventuellt kunna tvångsinterneras å arbetshem, som ju även har att mottaga personer, som avses i fattigvårdslagens 73 å, i den mån de ej äro lämpliga att behålla å ålderdomshemmen.
Tredje stycket uti nu avhandlade moment motsvarar första punkten uti tredje stycket av 18 å i den nuvarande lagen.
2 mom. I detta moment har intagits bestämmelse om den maximitid, under vilken den, som ingått frivilligt å allmän alkoholistanstalt, kan där kvar- hållas. Enligt nu gällande lag är denna fastställd till ett år. Erfarenheten. har emellertid givit vid handen, att det medfört olägenheter att en förbin- delse att frivilligt kvarstanna å allmän alkoholistanstalt icke får gälla längre tid. Från Venngarn har sålunda meddelats, att det några gånger förekom- mit, att den frivilligt ingångne vid utgången av det år, han förbundit sig att stanna, begärt att få åtnjuta anstaltsbehandling än längre, enär årstiden varit sådan, att det varit dåliga arbetsmöjligheter, och han fruktat för återfall i alkoholmissbruk, därest han under sådana förhållanden skulle tvingas ut i samhället. I dylika fall har saken måst ordnas genom avlämnandet av en ny förbindelse, varvid emellertid även måst fordras ett nytt läkarbetyg, som det dock kunnat vara någon svårighet att under sådana förhållanden erhålla. Då det icke synes vara skäl att hindra en person, som varit hemfallen åt dryckenskap, att stanna mer än ett är a alkoholistanstalt, om även han själv finner detta vara behövligt för uppnående av. ett varaktigt resultat av an-
staltsbehandlingen, föreslås här, att maximitiden för den frivilligt ingångnes vistelse å allmän alkoholistanstalt ökas till två år.
0
.) mom. I de sakkunnigas uppdrag ingår särskilt att beakta det inbördes förhållandet mellan bestraffnings- och skyddsåtgärder till motverkande av dryckenskap. Redan innan lagen om behandling av alkoholister blivit utvidgad att gälla jämväl dem, som under de senaste två åren upprepade gånger blivit dömda till ansvar för fylleri, förekom det allt emellanåt, att personer, som blivit tvångsinternerade å alkoholistanstalt, hade böter för fylleriförseelse att avtjäna. Till en början rådde i dylika fall vid statens alkoholistanstalt alltid den praxis, att vederbörande, då han ej av sina flitpengar eller med andra till- gångar kunde gälda böterna, erhöll permission från alkoholistanstalten för att å närmaste fångvårdsanstalt avtjäna böterna, så att han sedermera vid utskrivning från alkoholistanstalt-en kunde komma direkt till den plats, där han skulle vistas och stå under nykterhetsnämndens övervakning. Sedan emel- lertid nämnda utvidgning av lagen ägt rum och det därför blev allt vanli- gare, att å statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn inkommo personer, som icke gäldat för fylleri ådömda böter, infördes i stället den ordningen, att dessa böter icke fingo avtjänas förr än utskrivning från alkoholistanstalten ägt rum. Det blev en icke ringa mängd, som på den grund fingo vandra direkt från alkoholistanstalten till fängelset för att undergå bötesförvandlings— straffet. Detta var sålunda fallet med icke mindre än 28 av de under år 1924 å Venngarnsanstalten intagna. Denna ordning visade sig emellertid snart med- föra stora olägenheter, ty då frigivningen ägde rum från fängelse, kunde alkoholistanstaltens ledning icke kontrollera, att den sålunda frigivna kom till sin arbetsplats, eller vidtaga någon åtgärd för garanterande härav. Det förhållandet, att böterna skulle avtjänas först efter utskrivningen från alko- holistanstalten, hade understundom också till följd, att den anskaffade an- ställningen äventyrades, i det att uppskov med dess tillträdande icke bevil- jades. I ett dylikt fall fann Stockholms nykterhetsnämnd sig nödsakad träda hjälpande emellan med böternas erläggande — mot förbindelse av vederbö- rande att göra månatliga avbetalningar — på det att mannen vid återvän- dande till Stockholm icke skulle stå utan anställning, och det därmed riske— rades att resultatet av anstaltsvistelsen komme att äventyras. Icke minst ifråga. om dem, som icke vore boende i Stockholm utan på längre avstånd från alkoholistanstalten, var ordningen med avtjänande av straff efter utskriv- ningen från Venngarn högst olämplig, då respengar till hemorten måste läm- nas dem vid avfärden till fängelset, och det sedan ej fanns någon garanti, att vederbörande vid frigivningen från fängelset använde pengarna för det av— sedda ändamålet, medan däremot anstaltsledningen brukar ombesörja inköp av biljetten, när den utskrivne kan direkt från anstalten återvända till sin hemort. På grund av alla de olägenheter, den ordningen att böterna icke fingo avtjänas, föir än vistelsena ” alkoholistanstalten vore slut, sålunda med- fört, har man numera å Venngarnsanstalten återgått till den ursprungliga praxis, nämligen att låta den, som har oguldna fylleriböter, vilka han ej kan erlägga, före utskrivningen, resp. försökspermissionens början, fara in till närmaste fångvårdsanstalt för att avtjäna böterna, så att han sedan kan från alkoholistanstalten återvända direkt till samhället och därvid bli underkastad de kontrollåtgärder, anstaltsledningen kan finna lämpliga och nödiga.
Vid 1925 års riksdag väcktes av herr Alfred Petrén en motion (F. K. n:o 204), däri hemställdes, att riksdagen för sin del måtte antaga en lagbestäm- melse av innehåll, att, därest en person jämlikt 1 5 i lagen om behandling av
alkoholister blivit intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister, böter för fylleri, som dittills icke vare sig erlagts eller avtjänats, skulle vara förfallna. Denna motion blev emellertid avslagen efter att hava avstyrkts av första lag- utskottet (utl. n:o 33), som yttrade:
Beträffande förevarande motion vill utskottet till en början ifrågasätta, huru— vida det i motionen framställda yrkandet har sådant samband med den framlagda propositionen, att det i förevarande sammanhang må komma under bedömande. Men även bortsett härifrån kan utskottet icke undgå att ställa sig betänksamt emot, att riksdagen nu skulle taga ståndpunkt till de invecklade spörsmål, som i mo- tionen berörts. Oavsett de rent processuella svårigheterna, har den i alkoholist- lagen föreskrivna behandlingen en helt annan karaktär än straffet och synes där- för icke i och för sig vara ägnad att ur allmän preventiv synpunkt ersätta det straff, som vederbörande må hava förskyllt för en fylleriförseelse. Riktar man åter sin uppmärksamhet uteslutande på straffets inverkan på den särskilda indi.- viden, kan visserligen medgivas, att stundom utkrävandet av straffet efter be- handlingens slut skulle kunna komma att i viss mån äventyra behandlingsresul— tatet, men det kan ifrågasättas, huruvida icke för sådana fall en tillämpning av nådeinstitutet vore lämpligare än en allmän föreskrift, att straffet skall bort- falla. Härtill kommer, att i de talrika fall, då en fylleriförseelse är förknippad med andra överträdelser, i förevarande avseende synnerligen svårlösta frågor skulle uppkomma. Att helt allmänt låta-straffets bortfallande avse endast själva fylleristraffet, skulle från de utgångspunkter, som ligga till grund för motionen, knappast vara tillfredsställande. Å andra sidan lärer man ej kunna ifrågasätta, att straffets bortfallande utan begränsning skulle avse även straffet för andra brott och förseelser, som förövats i samband med fylleriförseelsen. Huru dessa svårigheter skulle lösas har icke i motionen antytts.
På grund av vad sålunda anförts, kan utskottet icke förorda bifall till ifråga— varande motion.
Utöver de betänkligheter, som sålunda från lagutskottets sida anförts, torde böra påpekas den svårighet, som ligger däruti, att de myndigheter, vilka hava att ombesörja verkställigheten av straff, icke alltid kunna hava kännedom om, huruvida de tusentals personer, som ådömts böter för fylleri, sedermera varit internerade å alkoholistanstalt eller ej. Följden kan lätt bliva, att böter ut- tagas eller att i stället för böter ålagt frihetsstraff verkställes, ehuru det till följd av anstaltsvistelsen bort anses förfallet. De olägenheter, om därav kunna uppkomma, såväl för den sakfällde, som för de exekutiva myndigheterna, äro av den allvarsamma art, att starka betänkligheter måste resas mot motio- närens förslag, så önskligt dess genomförande ur sociala synpunkter än vore.
En annan betänklighet möter däruti, att det för de å anstalten intagna all- tid måste komma att framstå såsom en orättvisa, att den, som av någon till- fällighet icke hunnit få sitt straff verkställt, innan han intages å alkoholist- anstalten, till följd av vistelsen därstädes får straffet efterskänkt, under det att den, som före anstaltsvistelsen guldit böterna eller utstått däremot sva- rande frihetsförlust, nödgas underkasta sig såväl straffpåföljden som inter- neringen å alkoholistanstalten.
Den enklaste och ur social synpunkt även tillfredsställande utvägen synes vara den, att man — i likhet med vad som sker, då urbota bestraffning för andra brott ådömts och skall under interneringstiden verkställas, och i lik— het med vad som numera ifråga om straff för fylleriförseelser praktiseras å Venngarn — ser till, att förvandlingsstraffet för ådömda fylleriböter blir
redan under tiden för vistelsen å alkoholistanstalten verkställt. Bestämmel— ser om skyldighet för anstaltens föreståndare att göra sig underrättad om, huruvida en å anstalten nyintagen person häftar för oguldna fylleriböter, och att härom meddela besked till vederbörande exekutiva myndighet, torde böra intagas i anstaltsreglementet.
Givetvis uppstår i samband härmed frågan, huruvida den tid, den sak- fällde för böternas avtjänande är frånvarande från anstalten, skall inräknas i interneringstiden eller icke. Härutinnan hava delade meningar gjort sig gällande. Enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, har man inom styrelsen för vårdanstalten å Venngarn, i saknad av bestämd föreskrift härutinnan, i regeln inräknat strafftiden uti interneringstiden, i det man följt den inom straffrätten gällande principen att i tvivelaktiga fall tillämpa den för veder- börande lindrigare beräkningsmetoden. Styrelsen för vårdanstalten å Svartsjö däremot har, åtminstone i ett fall, som är de sakkunniga bekant, vid beräk- ning av interneringstidens längd icke medräknat den tid, en där intagen per— son varit uttagen för avtjänande av 3 månaders fängelse för misshandel å hustrun. Meningarna lära dock därvid inom styrelsen hava varit delade.
Enligt de sakkunnigas mening bör den tid, den å vårdanstalten intagne är borta därifrån för avtjänande av straff, icke medtagas vid beräkning av den tid, under vilken han längst må kvarhållas å vårdanstalten. Interneringen därstädes är nämligen icke att betrakta såsom något straff, vilket skulle kunna genom en annan strafform kompenseras. Vistelsen å vårdanstalten är tvärt- om en åtgärd i den internerades eget — ehuru ej alltid av honom själv in— sedda — intresse för hans återförande till ett människovärdigt liv; och detta viktiga ändamål skulle till skada för honom själv, liksom även för hans om- givning och för samhället, alltför mycket äventyras, om den för ett gynnsamt resultat erforderliga tiden skulle förkortas genom ersättande med en fängelse- behandling, som icke är eller kan vara på samma sätt inriktad på hans räd- dande undan dryckenskapslasten.
I enlighet med denna uppfattning har i förevarande 3 mom. införts ett uttryckligt stadgande i ämnet i nu angiven riktning.
4 mom. Detta moment motsvarar 22 å i den nuvarande lagen och inne- håller endast den ändring, att i andra stycket, som handlar om meddelande av handräckning, ordet »polismyndighet» utbytts mot orden >>länsstyrelsen eller polismyndigheten i orten» för att få likalydande uttryck som i lagför- slagets 37 &.
42 5.
1 mom. Detta moment överensstämmer fullständigt med 19 å i den nu— varande lagen.
2 mom. Det första stycket i detta moment, som motsvarar andra stycket i den nuvarande lagens 18 5, innehåller bestämmelse om utskrivning före maximitidens utgång, därest skäl föreligger till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt levnadssätt.
Det har emellertid befunnits lämpligt att stundom låta utskrivningen före— gås av en försökspermission. Anledningen till att detta institut, som icke finnes omnämnt i den nuvarande lagen, började tillämpas var den, att det förekom, att å Venngarn intagna alkoholister, som före maximitidens utgång utskrivits, sedan arbete åt dem anskaffats, icke kommo fram till arbetsplat- sen, enär de i Stockholm råkade gamla supbröder, som lockade dem till sprit- förtäring. Då utskrivningen redan ägt rum, kunde omedelbar återhämtning till anstalten i dylika fall icke äga rum, utan först måste nykterhetsnämnden
göra framställning till överståthållarämbetet om förnyad tvångsinternering på grund av brott mot utskrivningsvillkoren. På så sätt fingo personerna i fråga tillfälle att fortsätta med sitt alkoholmissbruk någon tid, innan de nöd- gades återträda färden till Venngarn. Då det å ena sidan är av stor. vikt för uppnående av ett gynnsamt resultat av anstaltsbehandlingen, att återvän- dandet till samhället sker vid en tidpunkt, då de bästa arbetsmöjligheterna finnas, medan det å andra sidan måste anses mindre lämpligt, att den, som av nämnda skäl ansetts böra få lämna anstalten avsevärd tid före maximi- tidens utgång, icke genast skall kunna återtagas till anstalten, därest han missköter sig och åter hemfaller till alkoholmissbruk, började Venngarns- styrelsen snart att principiellt låta den villkorliga utskrivningen föregås av försökspermission, när det förelåg anledning att låta någon lämna anstalten innan maximitiden ännu gått till ända. Därmed har i själva verket vunnits, att de intagna icke sällan kunnat återvända till sina familjer vida tidigare än vad som kunnat medgivas, därest avgången från anstalten skolat vara defi— nitiv — ett förhållande, som ju icke endast varit till fördel för familjen utan även minskat det allmännas kostnader för alkoholistvården.
Ej minst ur uppfostringssynpunkt har försökspermissionen visat sig hava mycket stor betydelse. Den ger anstaltsledningen väsentligt ökad möjlighet till den i alkoholistvårdsarbetet så utomordentligt viktiga individualiseringen. På grund av lättheten att utan någon som helst omfattande procedur till anstalten kunna återföra den, som missbrukat erhållen försökspermission, bör denna kunna i stor utsträckning komma till användning såsom första trevande förberedelse till utskrivning. Tiden för den efterföljande övervakningen, vilken visat sig vara av största betydelse för ernående av gott resultat, blir i verklig- heten genom försökspermissionen förlängd, eftersom även under denna över- vakning skall äga rum; och det framsteg den försökspermitterade når, då han efter väl genomgången tid av försökspermission, förklaras utskriven, har ofta visat sig skänka denne ett mått av frimodighet och tillförsikt, som inneburit ett ingalunda föraktligt medel i fortsatt kamp mot alkoholvanor och alkohol- begär. J a till och med i de fall, då försökspermissionen misslyckats, och den permitterade därfö1 återförts till anstalten, kan försöksåtgärden ingalunda utan vidare betraktas såsom resultatlös. Ej sällan har den sålunda till anstalten återförde först genom den erhållna och missbrukade försökspermissionen kom— mit till verklig insikt om, huru svag han verkligen var, en insikt, som han förut helt saknat, men som givetvis även den är ett av de viktigare momen— ten, då det gäller att rusta honom för en kommande vistelse utanför an- stalten.
De sakkunniga hava vidare rörande försökspermissionen föreslagit, att den tid, varunder denna åtnjutes, skall inräknas i interneringstiden. Ur flera synpunkter måste det framstå såsom det principiellt enda riktiga, att så sker. Anordningen måste, om den skall fylla med densamma avsett syfte, hava över sig den smidighet, som gör att den, som under sådan permission bryter mot uppställda villkor, omedelbart skall kunna återföras till anstalten. Möj- ligheten av ett sådant omedelbart återförande förutsätter givetvis, att inter- neringen ej på något sätt upphäves genom permissionen. Att försökspermis- sionen inräknas i interneringstiden hinder i övrigt den permitterade under ifrågavarande tid på ett hälsosamt sätt vid den anstalt., där han varit inta- gen. Att han så just under den allra första alltid särskilt frestande tiden utanför anstaltens område känner sig — trots erhållen frihet — alltjämt höra den anst-alt till, som genom den medgivna permissionen givit honom ett för-
troende, saknar ingalunda sin psykologiska betydelse. I förbigående kan slut— ligen i detta sammanhang erinras därom, att den försöksvistelse utanför an— stalten, som enligt lag angående tvångsuppfostran kan tillämpas på den som är intagen å tvångsuppfostringsanstalt, jämväl inbegripes i tiden för anstalts- vistelsen. En bestämmelse i nu angiven riktning beträffande försökspermissio— nen är intagen i 2 mom. andra stycket.
Att tiden för försökspermissionen inräknas i interneringstiden behöver emellertid ej medföra, att vårdkostnad skall utgå jämväl för hela den tid, var— om det här kan bli fråga. Att utan vidare låta vårdavgiften upphöra från och med den dag, då permissionen börjat, torde dock ej vara riktigt. Anstalten måste ju hålla plats disponibel för ,den permitterade under hela tiden för försöks- permissionen. Anstalten står givetvis också i en ännu mycket livligare kon- takt med en försökspermitterad än med en utskriven. Försökspermissionen är för övrigt ofta nog av ganska kort varaktighet, detta ej blott i händelse av den permitterades återfall, vilket —— då det inträffar i allmänhet sker i början av permissionstiden, utan även på grund därav, att exempelvis en arbetsanställning, som planerats, av en eller annan anledning ej kunde för— verkligas o. s. v. Under den tid försökspermissionen redan praktiserats har åtminstone å statsanstalten å Venngarn utbildat sig en praxis, vilken de sak- kunniga finna väl avvägd. Anstalten har uppburit vårdavgift för den för— sökspermitterade under första månaden av försökspermissionen, där ej sär- skilda skäl till eftergift härutinnan förelegat, men ej uppburit någon avgift för permission, som överskjutit nämnda tid. De sakkunniga finna övervägande och starka skäl tala för, att denna Praxis bibehålles.
3 mom. Detta stycke motsvarar sista stycket av 21 å i den nuvarande lagen. Där gäller bestämmelsen dock endast för det fall att utskrivning skett »utan villkor». En sådan inskränkning förekommer icke i de sakkunnigas förslag, enär enligt detta efterföljande övervakning bör anordnas i alla de fall, då någon varit tvångsinternerad, till följd av den skyddande och upprättande betydelse en sådan övervakning i de flesta fall har. Den i andra stycket av 21 å i den nuvarande lagen intagna bestämmelsen har sålunda uteslutits ur lagförslaget.
43 &.
Denna paragraf motsvarar första stycket av 20 å i den nuvarande lagen, men företer ett par ändringar. Den ena är endast av redaktionell art, i det att det särskilt uttalats, att vad som här stadgas icke gäller den, som ingått fri— villigt. Den andra ändringen är däremot av saklig natur, i det här föreslås att maximitiden för den på anstaltsbehandlingen följande övervakningen skulle kunna utsträckas från nuvarande sex månader till ett år. Anledningen till. denna ändring är den, att det icke sällan förekommit, att den utskrivne, som hållit sig nykter och ordentlig, så länge övervakningen fortvarit, snart nog, efter det denna upphört, åter börjat hemfalla åt dryckenskap. I många fall behöves det sålunda en längre tids efterföljande övervakning, om det skall vara någon utsikt till ett mera gynnsamt resultat av anstaltsbehandlingen. Emellertid må särskilt framhållas, att den föreslagna ändringen naturligtvis icke syftar till, att tiden för den efterföljande övervakningen bör förlängas i fall, där detta ej synes erforderligt. I ett andra stycke har gjorts det tillägget att jämväl den försökspermitterade skall stå under övervakning.
Att enligt de sakkunnigas mening övervakning bör äga rum även i det fall, att den, som utskrives, varit återintagen för brott mot föreskrivna villkor är redan anmärkt vid 42 &.
123 44 5. '
1 mom. Detta moment motsvarar andra stycket av 20 å i den nuvarande lagen, ehuru med åtskilliga tillägg och förtydliganden.
På det att även i själva lagtexten må givas uttryck åt vad lagrådet framhöll i sitt yttrande över förslaget till den nuvarande lagen om behandling av alko- holister, nämligen att framställning om återintagning å allmän alkoholistanstalt icke måtte ske på grund av ett mera obetydligt brytande mot utskrivningsvill- koren (exempelvis underlåtenhet att uppge ändrad bostad eller ändrad arbets- plats eller en helt tillfällig alkoholförtäring, som ej fortsatt) har det förtyd- ligandet föreslagits, att ansökning av nykterhetsnämnd om tvångsinternering på grund av brott mot utskrivningsvillkoren skall göras endast där nämnden finner det för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordentligt levnads- sätt vara erforderligt.
Ett annat förtydligande är, att det genom hänvisningen till 23 5 2 mom. direkt uttalas, att bestämmelsen om rättighet för polismyndighet att provisoriskt omhändertaga en farlig alkoholist gäller, även när fråga är om återintagning för brott mot utskrivningsvillkoren. Självfallet gällervdetsamma i fråga om återintagande av den, som i strid mot utskrivningsvillkoren stryker omkring utan sysselsättning, på sätt i 23 & 1 mom. andra stycket sägs. En sådan bör nämligen även i nu ifrågavarande hänseende anses likställd med »farlig» alko- holist.
Vidare har i momentet intagits föreskrift om vilka handlingar, som skola åtfölja ansöking om förnyad tvångsinternering av den, som brutit mot ut— skrivningsvillkoren. Något stadgande härom finnes icke i den nuvarande lagen, men i sakens natur torde ligga, att vad som fordras är, att det lämnas en sådan redogörelse, att länsstyrelsen kan avgöra, om det förelegat brott mot utskriv- ningsvillkoren eller ej, och om den utskrivnes uppförande varit sådant, att återintagning å anstalten kan anses vara av behovet påkallad. Överståthållar- ämbetet har för sin del aldrig fordrat annan handling uti här avhandlade fall, Den i detta hänseende upptagna föreskriften står sålunda i full överensstäm- melse med redan gällande praxis. Vid ansökning av polismyndighet torde endast erfordras en redogörelse för de av polismyndigheten i ärendet inhämtade upp— lysningar.
I momentets sista stycke har intagits ett stadgande av innebörd, att vid an- sökning, varom här är fråga — vare sig den göres av nykterhetsnämnd eller polismyndighet — ej skall behöva fogas prästbevis eller läkarutlåtande. Någon bestämd föreskrift om vilka handlingar, som i förevarande fall böra fordras, finnes icke i den nuvarande lagen. I fråga om ansökning av nykterhetsnämnd torde praxis hittills allmänt hava varit, att ansökningen endast åtföljts av redogörelse från nämnden angående vederbörandes uppträdande och förhål- lande efter utskrivningen och särskilt rörande de omständigheter, under vilka han brutit villkoren, men att nytt prästbevis och läkarutlåtande icke behövt företes. De sakkunniga hava ansett denna praxis böra lagfästas.
2 mom. Detta moment motsvarar sista stycket i 20 & av den nuvarande lagen. Utöver vad där är stadgat har emellertid här intagits den bestämmelsen, att, då beslutet om tvångsinternering gäller den, som brutit mot utskrivningsvill— koren, får anstånd med beslutets verkställande ej givas. Ett sådant stadgande torde vara nödvändigt med hänsyn därtill, att respekt för givna bestämmelser måste upprätthållas; och då såsom ovan framhållits, ansökning om förnyad tvångsinternering icke bör ingivas på grund av Vilket som helst brytande mOt utskrivningsvillkoren utan endast i det fall det kan anses erforderligt för ve—
derbörandes återförande till nyktert och ordentligt levnadssätt, torde icke några betänkligheter behöva förefinnas mot det föreslagna stadgandet.
45 &.
Denna paragraf, som är ny, innehåller bestämmelser om påföljd för den för— sökspermitterade, därest han undandrager sig övervakningen eller eljest bryter mot de föreskrivna villkoren. Här stadgas sålunda, att anstaltens styrelse i sådant fall äger att besluta om hans återförande till anstalten, samt att läns- styrelsen eller polismyndigheten i orten äger att meddela handräckning härför efter framställning av anstaltens styrelse eller dess föreståndare.
46 g.
1 mom. Detta moment motsvarar de två första styckena i 25 5 av den nuvarande lagen. Enligt denna skall staten vidkännas kostnad för farlig alko- holist, som före slutligt beslut om tvångsinternering blivit provisoriskt intagen å allmän alkoholistanstalt eller på annat sätt för nämnda tid provisoriskt om— händertagits av länsstyrelsen, varemot statsverket för vårdskostnad. som stats- verket förskjutit eller bestritt för tiden efter det ärendet definitivt avgjorts, har rätt till gottgörelse av hemortskommunen. I fråga åter om alkoholist, som icke tillhör de farligas kategori, är den, på vars ansökning tvångsinterneringen skett, skyldig att svara för all vårdkostnad.
Vid 1926 års riksdag väcktes, i anledning av Kungl. Maj : ts förslag om ned- sättning av avgiften till statens alkoholistanstalter till 1 krona för vårddag, i båda kamrarna en motion (F. K. N: 0 169 av herr August Ljunggren m. fl. och A. K. N:o 240 av herr S. Bengtsson i Norup m. fl.), däri bl. a. påyrkades en utredning om ändrade bestämmelser rörande vårdkostnaderna för farliga alko— holister med hänsyn därtill, att omhändertagandet av sådana individer måste anses vara ett statsintresse och icke en kommunal angelägenhet. Som skäl för detta yrkande anfördes följande:
»Av särskild vikt torde det få anses vara, att ytterligare lättnader beredas de fattigare kommunerna vid omhändertagandet av farliga alkoholister. I sitt ut- låtande i ämnet framkastade svenska fattigvårdsförbundet det förslaget, att kost- naderna för vården av de allmänfarliga alkoholisterna, helt skulle övertagas av staten. Denna tanke synes verkligen mycket berättigad. Även i statsverkspropo— sitionen framhålles, att internering i många fall är ett rent allmänt samhälls- intresse, vilket i påfallande grad gällde de farliga alkoholisterna; interneringen avsåge här icke blott att förmå vederbörande att återgå till ett nyktert levnads- sätt utan också att förhindra honom från att begå svåra förbrytelser och att be— reda andra samhällsmedlemmar, närmast hans familj, ett av trängande behov på- kallat skydd. Vid sådant förhållande kunde man hava tänkt sig, att Kungl. Maj:t också droge konsekvenserna av denna sin uppfattning och förordade en sådan ändring av hittillsvarande betalningsregler, att de farliga alkoholisterna icke be- lastade de kommunala myndigheterna. Detta har emellertid Kungl. Maj:t under— låtit av icke angiven anledning; möjligen är denna att söka i den ganska knappa tillgången på vårdplatser. Denna fråga är emellertid alltför viktig, för att man utan trängande skäl bör uppskjuta lösningen av densamma.
För att hava största möjliga utsikt till framgång med önskemålet att påskynda denna fråga föreslås allenast, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära ut- redning av frågan om ändrade bestämmelser för vårdkostnaderna för farliga al- koholister med hänsynstagande till att omhändertagande av sådana individer måste anses vara ett rent samhällsintresse.»
Statsutskottet (utl. N:o 132) avstyrkte motionen med den motiveringen, att frågan redan vore under utredning _ därmed åsyftande de sakkunnigas arbete — och i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt beslöt riksdagen.
Enligt vad som inhämtats från de konferenser med ombud för nykterhets- nämnder, som bruka äga rum i samband med Centralförbundets för nykterhets- undervisning i olika delar av landet anordnade allmänna upplysningskurser, är den allmänna opinionen bland dem, som arbeta på detta område, ganska enig därom, att statsverket borde vidkännas vårdkostnaderna för alla, som in- tagas å allmän alkoholistanstalt på grund av myndighets förordnande. Så- lunda beslöts vid 124: e allmänna upplysningskursen i Strängnäs i september 1925 en resolution, däri bl. a. gjordes det uttalandet, att staten borde helt övertaga kostnaderna för interneringen av alkoholister.
För sin del kunna de sakkunniga icke förorda, att statens skyldighet att bestrida kostnader för alkoholistvård utsträckes så långt. Däremot ansluta sig de sakkunniga helt till den i ovannämnda motion uttalade uppfattningen, att vårdkostnaden för farliga alkoholister bör bestridas av staten, enär dessas omhändertagande är ett allmänt samhällsintresse. Detsamma gäller emellertid även i fråga om omhändertagandet av såväl alkoholister, vilka efter att ha varit häktade för brott förklarats vid gärningens begående otillräkneliga, som ock åt dryckenskap hemfallna lösdrivare. De sakkunniga hava därför före- slagit, att statsverket skall i de nu nämnda fallen vidkännas kostnaderna för vård å allmän alkoholistanstalt. Det första stycket av nu avhandlade moment innehåller bestämmelse härom, gällande även för det fall att en farlig, otill— räknelig förklarad eller till lösdriveri förfallen alkoholist äterintagits på grund av brott mot utskrivningsvillkoren.
Det andra stycket i detta moment innehåller bestämmelse om ansvarsskyldig- het beträffande kostnaderna för tvångsinternering av andra alkoholister än de i första stycket nämnda i enlighet med vad nu gäller.
2 mom. Detta moment motsvarar tredje stycket i 25 5 av den nuvarande lagen. För att ytterligare minska kommunernas utgifter för alkoholistvård föreslås dock nu, att kostnaden delvis överflyttas på landstingen. Denna prin— cip gäller ju numera allmänt för olika vårdformer. Att härvid gå ända därhän att —— i likhet med vad som skett i fråga om vård å statens och landstingens sinnessjukanstalter samt de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikeranstal— terna — kommunerna erhålla gottgörelse för hela avgiften, torde dock icke vara tillrådligt, enär det då torde kunna befaras, att det blir en viss tendens att få rena fattigvårdsfall över på alkoholistanstalterna; utan föreslå de sak- kunniga — i överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande vården av kroniskt sjuka — att kommunen har att av landstinget undfå gottgörelse för hälften av den kostnad, som stannat på kommunen. I nu avhandlade moment har bestämmelse härom införts, vilken bestämmelse givetvis blir tillämplig även för det fall, att vården äger rum å landstinget tillhörigt arbetshem, då Kungl. Maj:t förordnat, att anstaltsvård av alkoholister där må anordnas.
I sammanhang härmed torde böra framhållas, dels att staten givetvis bör bidraga till kostnaden för vården av alkoholister å arbetshem enligt samma grund, efter vilken statsbidrag till erkänd alkoholistanstalt utgår, dels ock att det förutsättes, att Kungl. Maj:t, då förordnande utfärdas därom, att arbets— hem må upplåtas för alkoholistvård, tillika meddelar bestämmelser ägnade att reglera den avgift, som för dylik vård å arbetshem må upptagas, på sådant sätt, att densamma ej blir väsentligt högre än avgiften för motsvarande vård å allmän alkoholistanstalt.
3. mom. Detta moment motsvarar 24 å i den nuvarande lagen om behandling av alkoholister.
Från fångvårdsstyrelsen, som årligen uppgör statistiska tabeller rörande bland annat alkoholens inverkan på brottsligheten, hava de sakkunniga inför- skaffat nedanstående tabell:
Av de under år 1925 i Sveriges strafanstalter förvarade, till strafarbete eller urbota fdngelsestraf dömda fångarna hava de under året ngkomna 1) förhållit sig till rusdryckerna i enlighet med nedanstående uppgifter.
Begivna på rusdrycker Icke begivna på rusdrycker vid brottets begående vid brottets begående 811111]; Brottets art rusiga l icke rusiga rusiga | icke rusiga kny 0111 stralf- fan- straff- fän— straif- fän- straif- fän— fan-g arbets- gelse- arbets- gelse- arbets- gelse- arbets- gelse- fångar fångar fångar fångar fångar fångar fångar fångar m. kv. m. kv. m. kv. m.lkv. m.|kv. m.lkv. m.lkv. m.!kv. 1. Våldsbrott (förgripelse mot am— bets- och tjänstemän, misshandel, fridsbrott, mord, dråp, vållande till annans död, etc.) . . . 49 2 67 2 2 2 9 — 30 — 90 — 20 11 69 5 3 2.ledtäkt ........... 2————————1———4-—1— 3. Sedlighetsbrott ........ 11 — 6 — 4 1 3 — 9 —— 2 — 32 3 14 6 4.Mordbrand .......... 2———1———1———411— 5. Egendomsbrott (utom mordbrand) (snatteri, stöld, inbrott, bedrägeri, förskingring, förfalskning m.m.) 200 11 20 1125 6 28 1103 2 12 —633 43150 12 13 6. Övriga brott ......... 5 — 44 2 10 — 57 — 4 — 35 _ 23 ——218 8 41 269 13136 5142 9 97 1148 2139 —716 58453. 31 Totalsumma nykomna fångar 22
Av hela antalet, 2,219 under år 1925 till straffanstalterna nykomna fångar hava — såsom ovanstående tabell utvisar _— 672 eller 30.25 % betecknats såsom begivna på rusdrycker och 1,547 eller 69.75 % såsom icke begivna. 289 hava visserligen ej ansetts direkt begivna på alkohol men hava dock vid brottets begående varit rusiga. Då alkoholen givetvis spelat en avgörande och ödesdiger roll jämväl för dessa senare, torde man med fog kunna beteckna även deras brott som alkoholbrott. Göres detta, kommer man upp till en siffra av 961 eller 43 % såsom beteckning för alkoholbrotten. Även om man ej kan våga sig på det påståendet, att inga av dessa brott skulle hava begåtts, om alkoholpåverkan ej förefunnits, torde man dock utan vidare kunna säga, att en mycket stor del av dessa brott skulle varit ogjorda, om nämnda påverkan ej varit för handen.
Tages männen och kvinnorna var för sig, befinnes, att de. förras alkohol-
1 Med nykomna fångar avses sådana fångar, som vid fängelset börjat avtjäna ådömt straff. Här skall sålunda icke upptagas rannsakningsfångar, ej heller sådana fångar, som blivit för- Hyttade.
brott kan betecknas med procentsiffran 44.1 och de senares med siffran 25. Be- träffande 1,258 av fångarna eller cirka 56.5 % har intet direkt samband mellan begångna brotten och alkoholen kunnat påvisas. I särskilt hög grad alkohol- brott visa sig de olika slagen av våldsbrott vara (misshandel, mord, dråp), sålunda de råaste och svåraste brotten. Av under året nykomna 358 förövare av dylika brott hava 253 eller ej mindre än omkring 70 % varit antingen be- givna på rusdrycker eller vid förövandet av brottet rusiga. Dessa siffror tala sitt nog så kraftiga språk jämväl om nödvändigheten att i allra första hand omhändertaga i preventivt syfte dessa under alkoholens inverkan våldsamma eller farliga alkoholister och giva en nog så talande bild av alkoholens ödes- digra inverkan särskilt å de råaste och farligaste brotten och ge sålunda ytter- ligare stöd åt den av de sakkunniga föreslagna anordningen, varigenom om— händertagande av dessa farliga alkoholister skulle underlättas genom statens övertagande av hela kostnaden för deras internering.
För att komma till en i möjligaste mån sannolik beräkning rörande de ökade kostnader för staten, som ett överflyttande i enlighet med de sakkunnigas för- slag å. statsverket av hela kostnaden för internering av sådana alkoholister, vilka intagits såsom >>farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv», skulle medföra, hava de sakkunniga från socialstyrelsen införskaffat uppgifter rörande förhållandet emellan antalet »farliga» och övriga alkoholister under vart och ett av åren 1923 till 80/6 1926.1 Den på grundvalen av nämnda upp- gifter uppgjorda och härnedan återgivna tabellen utvisar att under den ifråga- varande perioden 166, eller i genomsnitt 47.43 personer per år interneras så— som farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. Under samma tid hava emellertid beträffande 63 intagna eller i genomsnitt 18 per år jämte annan även förefunnits indikationen »farlig». Då »farligheten» givetvis ej utan vidare kan betecknas såsom mindre framträdande eller för internerings- beslutet av mindre betydelse, då den förekommer jämsides med annan indi- kation, torde man böra medtaga jämväl denna grupp bland de »farliga», vari— genom genomsnittssiffran för år för dylika uppgår till i jämt tal 65. Med en beräknad merkostnad för staten i fråga om dessa >>farliga» alkoholister av en krona per dag skulle sålunda statens merkostnad för dessa belöna sig till 23,725 kronor per år. Visserligen torde en del av internerade »farliga» kvar- hållas å anstalt under kortare tid än ett år. Den minskning i interneringstid och kostnad, som härigenom uppstår, torde emellertid mer än väl uppvägas av tillskottet från antalet återintagna »farliga» alkoholister, vilka kunna kvar- hållas 2 år eller längre tid och vilka senare ej medräknas i tabellen över de »farliga» alkoholisterna.
Den merkostnad, som skulle drabba staten för bekostande av vården utav internerade vagabonderande alkoholister, låter sig icke på förhand beräknas. Men då bland dessas led i många fall de »farliga» alkoholisterna äro att söka och dessutom många av de vagabonderande alkoholisterna komma att behand— las enligt bestämmelserna för behandling av lösdrivare, varigenom antalet av dem, å vilka nu ifrågavarande merkostnad bör beräknas, i avsevärd mån be- gränsas, torde kunna antagas, att sagda merkostnad icke skall komma att uppgå till något mera betydande belopp. Merkostnaden för de otillräknelig- förklarade alkoholisterna blir givetvis en obetydlighet.
47 &.
Denna paragraf överensstämmer till sitt innehåll med 27 å i den nuvarande lagen. _Wm—ZS.
De intagna å de allmänna alkoholistanstalterna åren 1923—1926”, fördelade efter intagningsgrand.
Venngarn. År 192; ....... 1 1924 ........... » 1925 ........... » 1926 (1/1—30/6) ...... Tillhopa Svartsjö. År 1923 ........... » 1924 . . . » 1925 ........ . . . ) 1926 (1.1—30/6). . . . . . . Tillhopa Landskrona. 1923——”/61926) ........
Samtliga statsanstalter.
År 1923 ........... ) 1924 ........... » 1925 ........... » 1926 (l/i—so/u) .....
Tillhopa
De erkända anstalterna. År 1923 ...........
» 1925 ..... - ...... » 1926 (1/1—30/5). . . . . .
Tillhopa
Samtliga anstalter. Ar 1923 ...........
) 1925 ........... » 1926(1/1—"0/6) .......
Tillhopa
Tvångsinternerade Procenttal
Hela Friv _ anitå-let farliga enl.. b)+ ) b)+c) tagna ienbart jämte icke 26 % b) i % i % åvi % av alliga annan farliga av a) b)+c) ind. &) -+d)
a) b) c) d) e) 155 49 27 58 21 32 49 57 122 30 5 54 33 25 29 30 159 44 8 71 36 28 33 42 49 15 5 20 9 31 41 50 485 138 45 203 99 28 38 47 23 8 3 12 —— 35 48 48 17 4 — 13 — 24 24 24 29 3 1 25 — 10 14 14 10 2 3 5 — 20 50 50 79 17 7 55 _ 22 30 30 (i 1 — 5 — 17 17 17 180 58 30 71 21 32 49 55 141 34 69 33 24 28 36 190 47 98 36 25 29 36 59 17 25 9 29 42 50 570 156 52 263 99 27 36 44 82 4 1 40 37 5 6 11 104 1 5 54 44 1 6 10 112 5 2 58 47 4 6 11 50 —— 3 19 28 — 6 14 348 10 11 171 156 3 6 11 262 62 31 111 58 24 36 46 245 35 10 123 77 14 18 27 302 52 11 156 83 17 21 29 109 17 11 44 37 16 26 39 918 166 63 434 | 255 | 18 | 25 35
4 KAP.
Ansvar-sbestämmelser.
Uti det i början av förevarande betänkande återgivna anförande till stats- rådsprotokollet den 16 oktober 1925, vari hemställdes om de sakkunnigas till— kallande, erinrades, hurusom från vissa över riksdagens skrivelse den 5 maj 1920 hörda myndigheters sida ej allenast uttalats önskvärdheten av en höj— ning av bötesskalan för fylleri i 18 kap. 15 & strafflagen —— vilket önskemål genom lagen den 6 juni 1925 numera blivit tillgodosett —— utan även fram— hållits angelägenheten av att till prövning upptogcs jämväl åtskilliga andra med förseelser av ifrågavarande art sammanhängande spörsmål, såsom om förutsättningarna i allmänhet för bestraffande av fylleri och eventuellt ett särskiljande av olika fall av sådan förseelse, om vidgad befogenhet för offent- lig myndighet att omhändertaga personer, som äro förfallna till missbruk av rusdrycker, om det inbördes förhållandet mellan bestraffnings- och skydds- åtgärder till motverkande av dryckenskap m. m.; varförutom i protokollet hänvisades till vad föredragande departementschefen redan vid framläggande för 1925 års riksdag av förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 & strafflagen anfört därom, att statsrådet —— med hänsyn till de obestridliga svårigheter, vilka framträdde såsom hinder för att åt allmänna strafflagens stadganden i förevarande avseende giva ett fullt ändamålsenligt och efter olika fall avpassat innehåll — funnit sig föranlåten hänvisa till ett framtida över- vägande, huruvida ifrågavarande bestämmelser lämpligen borde utbrytas ur strafflagen och sammanföras med vissa andra hithörande föreskrifter i en sär- skild författning.
De spörsmål, som sålunda bragts å bane, hava av de sakkunniga ingående behandlats; och hava de sakkunniga därvid kommit till den övertygelsen, att såväl sammanhanget med övriga åtgärder till dryckenskapens bekämpande som önskvärdheten av att kunna närmare, än som måhända i allmänna straff- lagen är möjligt, anpassa ansvarsbestämmelserna efter det praktiska behovet böra föranleda därtill, att samtliga såväl skydds- som ansvarsbestämmelser sammanföras i en fristående, till alla sina delar på en och samma grund upp- byggd lag.
I den kungl. propositionen till 1925 års riksdag angående "ändrad lydelse av 18 kap. 15 & strafflagen omnämnes, att uti ett tidigare inom justitiedepar- tementet uppgjort förslag fanns till nämnda lagrum fogat ett moment, så lydande:
>>Är någon under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa beror, överlastad av starka drycker, böte från och med femtio till och med ettusen riksdaler. -
Brott, som i detta mom. är sagt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej brottet av målsägande till sådant åtal angives eller det blivit begånget å ställe, varom i 11 kap. 15 % förmäles.»
Till följd av anmärkningar från lagrådet upptogs icke detta tillägg i det förslag, som förelades riksdagen. ,
Tillägget var närmast föranlett av uttalanden från vissa myndigheter över riksdagens ovannämnda skrivelse. Sålunda yttrade socialstyrelsen:
»Beträffande de fall, där fylleri kan medföra fara för annans säkerhet, synes förseelsen böra anses begången under försvårande omständigheter och beläggas med skärpt straff. I en del sådana fall torde visserligen redan nu, på grund av tillämplighet jämväl av andra gällande straffbestämmelser, frihetsstraff kunna ifrågakomma, såsom enligt 19 kap. 22 & (vållande till eldskada m. m.) och 25 kap. 15 % strafflagen (vållande till skada vid allmän trafikanläggning), men i det stora flertalet fall medgiva nu gällande lagbestämmelser ej tillämpning av någon strän- gare strafflatitud. Till belysande av vilka fall styrelsen här åsyftar må exempel- vis nämnas fylleri under yrkesutövning av personer, tillhörande följande katego- rier: förare av automobiler eller andra transportmedel, ångpanneskötare, spelsty- rare och signalgivare vid uppfordringsverk i gruvor, förare vid andra hissan— läggningar, personal vid elektriska kraftverk, de som handhava explosiva varor och giftiga ämnen samt läkare.»
Även kontrollstyrelsen ifrågasatte i sitt utlåtande, huruvida icke straffet för fylleriförseelse av förare utav transportmedel borde, där förmildrande omständigheter icke förelåge, i regel sättas till fängelse.
Vad angår förare av motorfordon hava de av myndigheterna sålunda fram- förda synpunkterna vunnit beaktande på det sätt, att genom kungl. förord- ningen den 6 juni 1925 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon, & 41, införts bestämmelser av innehåll, att därest den, som förer dylikt fordon (med undantag dock för lättare motorcyklar), är synbarligen berörd av starka drycker, straffas han — oavsett om hastigheten är över den tillåtna eller icke —— med böter från och med 25 till och med 1,000 kronor, vilket straff, därest föraren visar grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, kan höjas till fängelse i högst 3 månader.
Liknande bestämmelser kunna givetvis, så snart behov därav yppas, införas i andra specialförfattningar, såsom i förordningen om luftfart eller i förord— ningen om explosiva varor m. fl. Och i övriga fall torde de av myndigheterna uttalade önskemålen, praktiskt taget, kunna anses tillgodosedda med den all- männa utvidgning av förutsättningarna för straffbart fylleri, som enligt vad här nedan sägs i den nya lagens 48 5 av de sakkunniga föreslås.
48 5.
Stadgandet i 1 mom—. av 48 5 är avsett att ersätta det nuvarande stadgandet i 18 kap. 15 & strafflagen.
Fylleriförseelsen beskrives i sistnämnda lagrum sålunda: »Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller ore- diga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och åräffas han i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 & förmäles, straf- es» etc.
I den första delen av denna beskrivning, vilken avser att fastställa det mått av berusning, som skall anses medföra ansvar för fylleri, och de yttre kännetecknen dårå, är icke meningen att i sak göra någon ändring, Utbytet av orden »starka drycker» mot »alkoholhaltiga drycker» är en följd av den utav de sakkunniga hela den nya lagen igenom begagnade terminologien i fråga om dylika drycker och torde därjämte medföra ökad tydlighet, då redan i lagens 2 & generellt uttalats, att vad i lagen sägs om alkoholhaltiga drycker skall gälla även beträffande andra rusgivande medel, vilka användas såsom ersättningsmedel för sådana drycker. Och vad de efter ordet »åtbörder» in— skjutna nya orden: »eller uppträdande i övrigt» vidkommer, så har det synts
de sakkunniga önskvärt, att beskrivningen fullständigades med antydandet av även andra ofta förekommande kännetecken, vilka, utan att kunna hänföras till begreppet »åtbörder», dock lika väl som dessa karakterisera en persons här avsedda druckna tillstånd, såsom att han faller omkull och icke förmår röra sig från platsen.
I beskrivningens senare del åter, vilken handlar om förutsättningarna i övrigt för straffbarhet enligt det förevarande lagrummet, föreslås en genom— gripande förändring. Enligt den nuvarande lydelsen av 18 kap. 15 & straff- lagen är fylleriet straffbart endast, då den druckne i sådant tillstånd träffas >>å ställe, varom i 11 kap. 15 & förmäles», d. v. s. 5. vad man i strafflagen menar med »allmän plats». En person kan vara hur drucken som helst: uppehåller han sig å enskilt område — även om det är en åkerren omedelbart intill all- männa landsvägen eller en öppen portgång omedelbart intill gata eller torg i staden —— så är han straffri. De sakkunniga åter föreslå, att straffbarhet skall inträda, då den druckne »i sådant tillstånd träffas å allmän plats, eller å enskilt område där han olovligen eller utan giltig anledning uppehåller sig.»
Rörande innebörden av det nuvarande stadgandet i 18 kap. 15 & strafflagen yttrar Carlén i sin »Kommentar över strafflagen» (1866) :
»Detta brotts karaktär har genom nya lagen ej undergått förändring. I straff- barhetsvillkoren är dock den inskränkning gjord, att straff för fylleri nu ådömes endast i det fall, att den överlastade träffas å allmänt ställe, då han däremot enligt kungl. förordningen den 16 november 1841 dömdes till ansvar därför jäm- väl annars, så snart med fylleriet var förövat annat brott, även om det förövades inom hus eller få annan enskild plats.»
Ännu tidigare gällde, enligt kungl. förordningen den 17 april 1733, att »eho som sig med drycker så överlastar, att var och en, som honom ser, ögonsken— ligen kan märka det han är drucken, densamme skall, evad det är man eller kvinna, böta», varvid sålunda ingen skillnad gjordes på, huruvida förbrytelsen var begången på allmän eller enskild plats. En så vidsträckt straffbarhet för- anleder emellertid lätt obehöriga ingrepp på privatlivets område — varöver också från den tiden klagomål förekommo —— och torde ej heller stå i god överensstämmelse med rationella straffrättsliga grundsatser.
Fylleriförseelsen torde väl i första hand få betraktas såsom ett brott mot den yttre anständighet och ordning, som bör råda människor emellan och som det är ett intresse för samhället att upprätthålla. Förseelsen är också i all— männa strafflagen upptagen bland »sedlighetsbrotten» och sålunda likställd med de handlingar i övrigt, vilka anses på ett straffbart sätt kränka den sed- liga känslan. Men det bör icke förbises, att denna förseelse tillika i icke ringa mån har karaktären av polisförseelse. Sistnämnda slags förseelser torde kunna sägas vara överträdelser av preventiva lagbestämmelser, genom vilka samhället vill bereda ett nytt värn åt rättigheter, som dessutom äro genom andra straff- rättsliga bestämmelser skyddade, eller eljest förebygga fara för person eller egendom. Och det torde icke kunna förnekas, att stadgandet i 18 kap. 15 & strafflagen åsyftar att utgöra ett skydd icke blott emot en kränkning av den sedliga känslan utan även emot den fara för den druckne själv eller för andra till liv, hälsa eller egendom, som ligger däuti, att han i sådant tillstånd upp— träder på en allmän, kanske starkt trafikerad plats.
Men är det så, att fylleriförseelsens straffbarhet principiellt kan återföras till bägge dessa grunder —— nämligen dels den sedliga känslans krav och dels angelägenheten att förekomma sådana under ruset möjliga handlingar, vilka
kunna innebära brott eller eljest sätta liv, hälsa eller egendom i fara — så torde straffbarheten svårligen kunna inskränkas till det fall, att förseelsen är begången på allmän plats. Det har också upprepade gånger framkommit klago— mål över, att polis— och åklagaremakten icke kunnat inskrida mot personer, som i vretar, portgångar eller andra dylika ställen omedelbart intill allmän plats uppträtt berusade och anställt dryckeslag, trots att deras uppträdande varit för den förbipasserande allmänheten lika anstötligt och riskabelt, som om uppträdandet hade ägt rum på den allmänna platsen. De sakkunniga tveka icke att föreslå, att straffbarheten utsträckes till nu nämnda fall, dock med den redan antydda begränsning, att vederbörande där »olovligen eller utan giltig anledning» uppehåller sig. Det lärer nämligen icke kunna ifrågasättas att med straff inskrida även mot den, som äger behörighet att vistas på platsen, såsom t. ex. om han i egenskap av hyresgäst i huset passerar detsammas öppna port- gång eller trappa.
Men icke nog härmed. De nämnda grunderna för fylleriförseelsens kriminali- tet synas med nödvändighet leda till, att straffbarheten utsträckes även till alla övriga fall av fylleri, begånget på enskilt område, under förutsättning av sådan begränsning i anhållnings- och åtalsrätten, att privatlivets berättigade intressen icke trädas för nära. Ty lika väl som fotgängaren på en trafikerad plats i staden eller den ensamme vandraren på en landsväg i obygden har rätt att fordra, att hans sedliga känsla icke kränkes och att hans liv, hälsa eller egendom icke sättes i fara genom störande eller hotfullt uppträdande av över- lastade personer, lika väl och stundom med än större rätt kan en var för sig och sin familj påfordra enahanda skydd i sitt hem eller på sina ägor gent emot personer, som där uppträda berusade.
Hänsynen till privatlivets intressen och förhållanden gör det emellertid nöd— vändigt att _ så snart det blir fråga om en förseelse begången på enskilt om- råde, så beläget, att ordningen på allmän plats därifrån på intet sätt kan störas —— uppställa den fordran för åtalsrättens inträdande, att ägaren eller den, som eljest har att bestämma över området, angiver förseelsen till allmänt åtal. Utan sådan angivelse lärer nämligen åklagaren i de flesta fall sakna 'till- räckliga hållpunkter för bedömande av, huruvida vistelsen på området varit lovlig eller icke; och i allt fall synes ett ingripande på eget initiativ från åkla- garens sida vara opåkallat, då den, till vilkens skydd lagbudet är givet, icke själv genom en angivelse reagerar mot den begångna förseelsen. Samhället såsom sådant kan därutöver knappast hava något självständigt intresse av förseelsens beivrande.
Beträffande innebörden av de i lagtexten använda orden: »olovligen eller utan giltig anledning», varmed de sakkunniga avsett att utmärka ett i ett eller annat avseende obehörigt vistande på det enskilda området, torde böra fram- hållas följande. Det kan icke gärna ifrågasättas, att en person, som anträffas å enskilt område, under alla omständigheter skall vara beredd att styrka, att han äger uttryckligt eller underförstått lov att vistas å området. Det presumeras, att han lovligen uppehåller sig därstädes. Men denna presumption brytes och straffbarhet inträder, så snart det visas, att han förbjudits att beträda området, eller han därifrån avvisas eller omständigheterna eljest ådagalägga, att han icke kan hava lov att vistas därstädes. Giltig anledning kan däremot icke utan vidare presumeras. Det måste i regeln fordras, att den som uppehåller sig på annans enskilda område, därtill kan uppvisa giltig anledning.
Några exempel skola belysa det sagda. Om ett lag berusade personer uppe- hålla sig i en öppen portgång intill allmän gata, sysselsatta med att förtära
starka drycker, kan utan vidare tagas för givet, att de uppehålla sig därstädes olovligen eller i alla händelser utan giltig anledning. Enahanda är förhållandet med den, som i drucket tillstånd tager sig väg vid sidan av allmänna landsvägen i stället för att fortsätta på denna. I bägge de angivna fallen bör, enligt de sakkunnigas mening, polis- och åklagaremyndigheten hava befogenhet att omedelbart ingripa med anhållande och åtal. Befinner sig däremot vederbörande längre bort, på ägor som icke äro belägna intill vägen, är saken mera tvivel- aktig. I sådant fall bör åtal icke äga rum utan efter angivelse av den, som äger bestämma över området, alltså av ägaren eller annan som däröver äger be— slutande- eller uppsiktsrätt. En vanlig företeelse, särskilt på landsbygden, är att vandrare inkomma i husen och begära mat eller kläder. Uppträda de därvid be- rusade och vägras inträde, men de likväl tränga sig in, blir deras vistande i huset olovligt; och straff för fylleriet — jämte ansvar för hemfridsbrott —— kan då enligt de sakkunnigas förslag utkrävas, förutsatt att angivelse till åtal hos allmänne åklagaren sker. Enligt nu gällande bestämmelser kan i ett sådant fall endast hemfridsbrottet bestraffas men fylleriet är straffritt —— trots att det är mot fylle11et och den däri liggande faran för våld mot person eller skada å egendom och icke mot besöket i huset i och för sig, som reaktionen från de förfördelades sida oftast riktar sig
Genom den utvidgning av straffbarheten för fylleri, som av de sakkunniga föreslås, tillfredsställas, såsom redan blivit nämnt, även i viss mån de önske— mål, som från åtskilliga håll uttalats, rörande angelägenheten att kunna i vissa _ fall straffa den, som gör sig skyldig till fylleri vid utövning av yrke eller tjänst, där ej i särskild specialförfattning stadgats straff därför. Om sålunda en läkare, en barnmorska, en veterinär eller annan i liknande ställning, som av enskild person tillkallats, kommer tillstädes drucken och för den skull av- visas men icke ställer sig tillsägelsen till efterrättelse utan trotsar på att i sitt omtöcknade tillstånd utöva sitt yrke, kan enligt förslaget åtal för fylleri, efte1 vederbörlig angivelse, följa. Någon angivelse för det hemfridsbrott, som kan ligga uti att icke efter tillsägelse avlägsna sig, lärer i detta sammanhang ej ifrågakomma, om ej särdeles groft förseende förelegat.
Vad nu sagts gäller även fylleriförseelser av personer anställda i praktisk verksamhet, såsom ångpanneskötare, förare vid hissanläggningar, personal vid elektriska kraftverk m. fl., om de druckna infinna sig till sitt arbete.
I själva bötessatserna, sådana de genom lagen den 6 juni 1925 fastställts, hava de sakkunniga icke ifrågasatt någon ändring.
Paragrafens 2 mom. innehåller ett stadgande om vad som enligt ifrågavarande lag skall förstås med »allmän plats». Stadgandet sammanfaller till sitt innehåll fullständigt med vad som enligt 11 kap. 15 & strafflagen betecknas såsom allmän plats.
49 &.
Denna paragraf har upptagits från 1841 års förordning, enär det synts önskvärt, att ett uttryckligt stadgande finnes därom, att, där någon begår brott i fylleri, hans tillstånd ej må lända honom till ursäkt. Ordalagen äro dock något ändrade med hänsyn därtill, att enligt de sakkunnigas förslag fylleriförseelsen är, i den utsträckning lämpligen kan komma i fråga, straffbar redan enligt 48 5, då den är begången på enskilt område.
505.
I förslagets 20 och 39 55 har stadgats förbud mot att truga eller förleda den, som veterligen står under övervakning av nykterhetsnämnd eller som är intagen
å allmän anstalt för vård av alkoholister, att förtära alkoholhaltiga drycker eller att lämna honom eller eljest förhjälpa honom att åtkomma sådana dryc- " ker. Straffet härför har ansetts böra sättas lika med straffet för enkelt fylleri, såsom även i 1841 års förordning var fallet med det däri stadgade straffet för trugande och förledande. 51 &.
Från 1841 års förordning har bibehållits stadgandet — ehuru här 1 något annorlunda ordalag avfattat _— att om någon inför domstol eller annan myndig— het eller vid allmän sammankomst eller förrättning uppträder berusad, må han genast avvisas. AV 52 % framgår, att i vissa fall det strängare förfarandet kan med honom vidtagas, att han anhålles. Sistnämnda åtgärd kan förekomma en- dast då den berusade är så drucken, som i 48 ä 1 mom. sägs; men befogenheten att avvisa rusig person från offentliga förhandlingar har ansetts böra inträda redan då han — utan att vara i så hög grad överlastad som i nämnda lagrum omförmäles — är »synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker».
52 5.
Det viktigaste ännu gällande stadgandet i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap är det, som innehålles i förordningens 7 5 och handlar om överlastad persons anhållande. I paragrafen skiljes på olika fall. »Var och en» — heter det _ »som av starka drycker överlastad träffas på väg eller gata, må, när dess behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, förvaras i häkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk». Någon ovillkorlig skyldighet att anhålla föreskrives här icke, utan beror anhållandet i detta fall på veder- börande polismans omdöme om vederbörandes behov av vård. En omständighet att lägga märke till är, att i nu angivna fall anhållande får ske endast på öppen plats, hänförlig till begreppet »väg eller gata». Det andra i paragrafen avsedda fallet beskrives så: »Gör han å förenämnda eller andra allmänna ställen, såsom värdshus, näringsställen och krogar, i fylleri oljud, eller för- närmar andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen i häkte inmanas» ; varefter tillfogas: »dock hör han sedan han åter blivit nykter, på fri fot ställas, därest ej sådant brott är begånget, varför han efter lag i fängelse hållas må».
I avgivet utlåtande över riksdagens skrivelse den 5 maj 1920 har polis- mästaren i Stockholm G. Hårleman rörande detta lagrum uttalat följande:
»I fråga om beivrandet av fylleriförseelser och polisens befogenhet att anhålla druckna personer äger kungl. förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841 fortfarande tillämpning. I 7 S av denna förordning angivas förut- sättningarna för att en överlastad person må tagas i häkte, d. v. s. anhållas och tagas i förvar av polisen till dess han blivit nykter. Genom dessa bestämmelser, som tillkommit i den allmänna ordningens intresse och icke avse häktning i den betydelse, som detta ord äger i promulgationslagen till strafflagen, hava följ- aktligen icke givits några regler i fråga om åtal för fylleri, men de äro faktiskt i de flesta fall av avgörande betydelse även i detta hänseende. Det är nämligen i allmänhet icke möjligt att åstadkomma tillräcklig bevisning om fylleriförseel- sen i andra fall än då den överlastade anhållits. Särskilt är det naturligtvis i de större städerna för den patrullerande poliskonstapeln svårt och ofta omöjligt att på gatan kunna på lämpligt sätt få konstaterat, vem den överlastade är.
I nämnda % stadgas, att var och en som av starka drycker överlastad träffas å väg eller gata, må, när dess behöriga vårdande icke annorledes låter sig verk- ställa, förvaras i häkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Därjämte
föreskrives, att den, som å förenämnda eller andra allmänna ställen, såsom värds- hus, näringsställen och krogar, i fylleri gör oljud eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall ovillkorligen i häkte inmanas; dock bör han, sedan han åter blivit nykter, på fri fot ställas. Om alltså en drucken person går sin väg fredligt fram, är det, i fråga om inskridande mot honom från polisens sida, avgörande, huruvida det kan vara rådligt eller ej att lämna honom utan vård. Han får icke anhållas allenast av den anledningen att han kan åtalas för fylleri. Visserligen kan anhållande ifrågakomma jämväl på grund av den allmänna bestämmelsen om häktning, att okänd person, som undandrager sig att uppgiva sitt namn eller hemort eller emot vilken skälig anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, må tagas i häkte till dess tillförlitlig upplysning vunnits i sagda hän- seenden. I Stockholm är sådan häktning i och för åtal rätt vanlig, och anhållande sker naturligtvis i många fall på grund av oljud eller annan förseelse i samband med fylleriförseelsen, men i det ojämförligt största antalet fall gälla åtalen sådana personer, som anhållas av den anledningen, att det icke är rådligt att lämna dem utan vård.
I fråga om tillämpningen av sistberörda regel kan naturligtvis uppfattningen av polismannens skyldighet att inskrida i sådana fall vara växlande, men i stort sett torde det kunna sägas, att polisens förfarande i detta hänseende i vårt land är bestämt av tämligen ensartad tradition och praxis.
Det framgår icke av riksdagens skrivelse eller utskottets utlåtande, huruvida ändring ansetts böra äga rum i nu nämnda hänseende, d. v. s. huruvida polisens befogenhet och skyldighet att anhålla överlastade personer i allmänhet borde göras mera omfattande. Den bestämmelse i 1841 års förordning, som numera har den största betydelsen, är just berörda stadgande om »häktning» av sådana över- lastade personer, vilkas »behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa». Därest en omarbetning av förordningen skulle gälla särskilt detta stadgande, torde en förändring i skärpande riktning beträffande dem, som gå sin väg fred— ligt fram, icke gärna kunna tänkas ske på annat sätt, än att polisen skulle bliva berättigad att anhålla var och en, som kan åtalas för fylleri. Härigenom skulle polisens inskridande mot fylleriförseelserna kunna bliva betydligt mera omfat- tande än för närvarande. En given begränsning komme dock alltid att finnas till följd av den begränsade tillgången på polispersonal och förvaringsrum för de anhållna.
En sådan utsträckning av polisens befogenhet torde emellertid icke överens- stämma med den allmänna rättsuppfattningen. Det torde nämligen innebära ett för långt gående ingripande i den personliga friheten att låta polisen arrestera var och en som uppträder å allmän plats i sådant tillstånd, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, att han är drucken. Här- igenom skulle alla fylleriförseelser i ett mycket betydelsefullt avseende likställas med grövre brott, vilket icke kan vara rimligt eller berättigat.
Vad ovan anförts om behovet av strängare straffbestämmelse mot dem, som i fylleri förnärma andras fred eller säkerhet eller eljest störa den allmänna ord- ningen, bör emellertid föranleda till en sådan omarbetning av 1841 års förord- ning, att polisen äger lagstadgad befogenhet att i alla dylika fall anhålla den skyldige. Uttrycket »förnärma andras fred eller säkerhet» synes nämligen icke vara tillräckligt omfattande utan bör kompletteras, så att därav otvetydigt fram- går, att var och en, som i fylleri stör den allmänna ordningen, kan anhållas.
Polisen är naturligtvis på grund av sin allmänna uppgift skyldig att inskrida i sådana fall, liksom eljest för avstyrande av oordningar, och bör ju även anses befogad att änhålla den, som icke på annat sätt kan förmås att upphöra med sitt ordningsstörande beteende, men i lagen saknas uttryckligt stöd härför.
Genom en omarbetning av bestämmelserna i enlighet med vad här anförts skulle ifrågavarande stadganden bliva i huvudsak överensstämmande med mot— svarande föreskrifter i den norska lagen av den 9 mars 1918. Enligt denna må, när någon i berusat tillstånd stör allmän fred och ordning eller den lovliga salu— färdseln, förolämpar andra eller vållar fara för sig själv eller andra, polisen taga honom i fängsligt förvar, till dess han blivit nykter.»
De sakkunniga hava i anslutning till vad polismästaren sålunda uttalat, omredigerat paragrafen så, att drucken person må anhållas i vårdnadssyfte, när fylleriet, utan att vara förenat med annat ordningsstörande uppträdande, äger rum å väg eller gata eller annan därmed likställd allmän plats, vartill — av skäl som vid 48 & angivits — hänförts även intill sådan allmän plats bc- läget enskilt område, där vederbörande obehörigen uppehåller sig; samt att sådan person skall anhållas, då han, i fylleri, gör oljud eller förnärmar annans fred eller säkerhet eller i övrigt uppträder störande vare sig å nyss nämnd plats eller å därintill beläget enskilt område, där han obehörigen uppehåller sig, eller i övrigt å vilket annat som helst till allmän plats hänförligt ställe. Därjämte har tillfogats en uttrycklig bestämmelse om polismyndighetens —— för övrigt självklara _ rätt att kvarhålla den anhållne till dess förhör med honom hunnit anställas. Orden »i häktet kvarhållas» äro valda med hänsyn därtill, att en person kan kvarhållas icke allenast för begånget brott utan jäm- väl t. ex. av den anledningen, att han befunnits vara hemfallen åt drycken- skap och i följd därav farlig för annans personliga säkerhet.
53 &.
Genom en provisorisk lag av den 20 juni 1924 är föreskrivet, att därest spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffas hos person, som anhålles för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas för— verkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda stadgats dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 & 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker föreskrivcs; och skall belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles, tillfalla kronan.
Omförmälda 90 & 2 mom. i 1917 års förordning lyder, efter den 8 juni 1923 vidtagen förändring, sålunda: .
»Rusdrycker, som enligt denna förordning eller annan författning förklarats förbrutna, skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas till bolag, som äger rätt till detaljhandel med rusdrycker, eller till partihandelsbolag. Kunna förbrutna rusdrycker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de hembjudas till partihandelsbolag, som till avsalu bedriver rening av bränn- vin, att av bolaget för tekniskt bruk avyttras. Bolag, till vilket rusdrycker sålunda hembjudits, vare skyldigt att till skäligt pris efter grunder, som av pris- och inköpsnämnden fastställas, inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa, att- det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.
Lag samma vare i fråga om försäljning på grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar av rusdrycker, som ej förklaras förbrutna.
Med den erlagda köpesumman för rusdrycker, som försålts på grund av stad- gande i 83 5 1 mom (om tid för återutföring i visst fall av importerad rus- grytåksvara) eller bestämmelser i tullstadgan, skall ————— tul—lverket till-
an a.»
De sakkunniga hava ansett, att ett stadgande, motsvarande det i den pro— visoriska lagen av den 20 juni 1924 givna, bör i den nya lagen införas. Att i denna lag uttrycket »alkoholhaltiga drycker» även innefattar rusgivande er- sättningsmedel därför, framgår av 2 å andra stycket. Stadgandet, att belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles, tillfaller kronan, återfinnes i 55 &.
54 5.
I förevarande paragraf hava upptagits erforderliga bestämmelser om åtal och om laga domstol.
Rörande innebörden av de nya bestämmelserna om åtalsrätt och om grun- derna därför hänvisas till vad därom yttrats vid 48 och 52 55.
Stadgandena om behörig domstol överensstämma med vad därutinnan är stadgat i 1841 års förordning.
55 &.
Med hänsyn till beskaffenheten av de förseelser, för vilka i detta kapitel är stadgat ansvar, _lärer icke kunna ifrågasättas annat, än att böter och försälj— ningsbelopp för förverkat gods skola tillfalla kronan.
Lag om ändrad lydelse av 33 % i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.
Beträffande skälen till den här ifrågasatta förändringen hänvisas till moti— ' veringen vid 21 å i förslaget till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri.
Förordning om ändrad lydelse av 17, 22, 28, 34, 55. 56, 64 och 65 %% i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rus- drycker.
17 och' 22 åå.
I motiveringen till 4 % i förslaget till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri hava de sakkunniga, i anslutning till en vid 1923 års riksdag väckt motion (F. K. n:.o 104), uttalat, att det synes befogat, att en bestämd före- skrift kommer till stånd därom, att nykterhetsnämnden skall höras över alla inom kommunen förekomande ärenden, vilka beröra nykterhetstillståndet där— städes. I enlighet härmed hava i förevarande paragrafer intagits bestämmelser om, att jämväl nykterhetsnämnden skall höras över ansökningar om rätt till försäljning av rusdrycker, varom i dessa paragrafer omförmäles.
28 5.
Med hänsyn till den nykterhetsnämnden åliggande uppgiften att »övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen» hava de sakkunniga ansett erforderligt, att, utom de i paragrafen nämnda myndigheter, jämväl nykterhetsnämnden erhåller avskrift av utfärdat tillståndsbevis rörande rättighet till detaljhandel med rusdrycker.
34 &.
Omredigeringen ”av punkt 9 i denna paragraf är en följd av det utav de sakkunniga föreslagna upphävandet av rusdrycksförsäljningsförordningens 35 å och dennas ersättande med ett motsvarande stadgande i 6 & av den nya lagen om åtgärder mot dryckenskap och fylleri.
55 5.
I 2 mom av förevarande paragrafi dess nuvarande lydelse är stadgat, att »vid offentligt skådespel eller varieté—, cirkus- eller annan dylik föl eställning eller, med undantag av konsert, vid vilken uteslutande utföres instrumental- musik, varje annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde, eller vid offentlig danstillställning må utskänkning av rusdrycker icke ske i lokal eller å plats, däi föreställningen eller danstillställningen äger rum, eller i annan lokal, som med förstnämnda lokal står i inre förbindelse, dock må Konungens befallningshavande, efter magistratens eller kommunalnämndens hörande, för särskilt tillfälle medgiva undantag från det sålunda meddelade förbudet.»
Den rättighet, som sålunda tillagts länsstyrelserna och överståthållarämbetet att »för särskilt tillfälle» undantagsvis medgiva utskänkning av rusdrycker i samband med offentlig föreställning eller danstillställning har, vad angår utskänkning i förening med dans, under de senare åren stundom utnyttjats i en omfattning, som måste anses oförenlig med stadgandets anda och mening. De sakkunniga hava därför ansett angeläget att genom en omformulering av stadgandet giva ett klart uttryck däråt, att medgivande till utskänkning, var— om här är fråga, icke må förekomma annat än för särskilda enstaka tillfällen, vilka icke kunna antagas med någon regelbundenhet återkomma.. Orden »under årets lopp» hava tillfogats av den anledning, att stadgandet icke skall utgöra hinder för beviljande av tillfällig utskänkning vid tillställning av ifrågava- rande art, som visserligen är att betrakta såsom en enstaka företeelse men varje år regelbundet återkommer, såsom t. ex. en nyårsbal, midsommardans med mera dylikt.
Sedan de sakkunniga redan upptagit till behandling frågan om en förändring i berörda avseende av förevarande paragraf och uppsatt förslag till omfor- mulering av densamma, har ett ytterligare stöd för de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan erbjudit sig uti en av »Nykterhetsfolkets i Stockholm centralför- samling» till Kungl. Maj:t den 26 augusti 1926 ingiven underdånig skrift med besvär över en av överståthållarämbetet den 11 i samma månad meddelad resolution angående tillstånd till utskänkning av rusdrycker i samband med danstillställning. I berörda skrift anföres, bland annat:
Under de senaste åren har överståthållarämbetet i en ständigt stegrad omfatt- ning lämnat innehavarne av utskänkningsrättigheter dylika tillstånd. I en till denna skrift fogad bilaga (bil. 2)1 har upprättats en förteckning över de från januari 1924 till mars 1926 meddelade tillstånden att anordna dans å restaurant med fullständiga utskänkningsrättigheter. Av nämnda förteckning framgår, att det sammanlagda antalet tillstånd för sådana rättigheter utgjorde för år 1924: 1,164, för år 1925: 1,622 och för första kvartalet år 1926: 456. — — — Till- stånden ha i regel förnyats varje vecka och därvid avsett en eller två, i regel från vecka till vecka fasta veckodagar. Härigenom hava förhållandena blivit lik_- artade med dem, som skulle förelegat, därest ifrågavarande utskänkningsinnehavare meddelats varaktig rättighet att å viss veckodag eller vissa veckodagar anordna danstillställning i samband med utskänkning. _ — _ ——
1 Se sid. 140.
Det sålunda av överståthållarämbetet tillämpade förfarandet synes oss stå i strid med 55 % rusdrycksförsäljningsförordningen. I nämnda hänseende få vi an- föra följande.
En bestämmelse av med 55 % rusdrycksförsäljningsförordningen befryndad in- nebörd infördes i den svenska alkohollagstiftningen för första gången genom be- slut av 1896 års riksdag. Vid nämnda tillfälle avsåg man väsentligen att före- bygga utskänkning i samband med varietéföreställning. Efter förslag av nykter- hetskommittén vidgades bestämmelsen i anledning av gjorda framställningar år 1917 till att omfatta jämväl danstillställning.
Den del av bestämmelsen, varigenom länsstyrelsen tillagts rätt att medgiva undantag, bibehölls emellertid därvid oförändrad. Beträffande innebörden av uttrycket »särskilt tillfälle» uttalade vid förevarande lagstiftnings tillkomst då— varande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll, följande (proposition nr 25 vid 1896 års riksdag):
»I fråga om de särskilda bestämmelserna i det sålunda föreslagna momentet torde jag endast behöva anföra, att då, med avseende på svårigheterna att på ett tillfyllestgörande sätt definiera begreppet varietéföreställning, momentets räck— vidd måste göras tämligen omfattande, Kungl. Maj:ts befallningshavande synts böra tilläggas rätt att för särskilt tillfälle medgiva undantag från förbudet. Med den avfattning förslaget erhållit skulle eljest i ett eller annat fall kunna inträf- fa, att verkningarna av den nya lagbestämmelsen komma att sträcka sig vidare, än åsyftat varit eller som må vara behövligt. Exempelvis skulle därigenom all möjlighet vara berövad en fullt aktningsvärd sångkör att, såsom stundom plägar ske, giva konsert å en lokal, där utskänkning av spirituosa äger rum. Då det nyss- nämnda undantaget enligt förslaget endast skulle beviljas för särskilt tillfälle och sålunda icke t. ex. för en säsong, synes någon betänklighet mot förslaget i denna del icke böra möta.»
Detta uttalande lämnades av utskottet och riksdagen utan erinring. Med stad- gandet om rätt för länsstyrelse att för särskilt tillfälle medgiva undantag åsyf- tade man således icke att lämna en möjlighet öppen för servering vid visst till- fälle i samband med varietéföreställning, utan uteslutande att förebygga, att före- ställning av därmed icke jämnställd natur drabbades av förbudet. När bestäm- melsen sedermera vidgades till att avse jämväl danstillställning, synes någon här- ifrån avvikande mening icke hava av riksdagen uttalats. — — —— — För van— liga, regelbundet återkommande tillställningar var undantagsbestämmelsen icke avsedd. Vid bestämmelsens avfattning har detta syfte i så måtto vunnit uttryck, att åt densamma givits formen icke av direkt angiven rätt att på ansökan med- dela tillstånd, utan av rätt att medgiva undantag från förbud.
De sakkunniga hava icke varit i tillfälle att kontrollera, huruvida vid alla i bil. 2 upptagna tillfällen tillståndet att anordna dans varit förenat med till— stånd att i samband därmed utöva den restauranten tillkommande utskänknings- rätt — såsom i besvärsskriften och i bilagan angives — men sannolikt är, åtmin- stone i det övervägande antalet fall, så förhållandet. Av den överklagade resolu- tionen den 11 augusti 1926, vilken finnes bilagd besvärsskriften, framgår också, att i detta fall restaurantens innehavare anhållit om tillstånd att onsdagen den 11 och lördagen den 14 augusti anställa baler å restauranten (Rosenbad) samt att »Vid dessa festliga samkväm låta den därstädes medgivna utskänkningen av rusdrycker fortgå till klockan 2 på natten», vilken anhållan av överståthållar- ämbetet bifallits, dock med den inskränkning, att rusdryck icke finge till gäst utlämnas efter klockan 1 på natten. Denna resolution torde vara typisk för tillstånd av ifrågavarande art.
Den i skriften här ovan åberopade bilagan 2 är av följande lydelse:
Antal beviljade tillstånd att anordna dans i. samband med utskänkning av rus- drycker i Stockholm under tiden 1 januari 1924—31 mars 1926”.
1 9 2 4 1 9 2 5 1926 R e s t a 11 r a n t (med fullständig utskänkning) ,,, kvartal S'a kvartal S*a kvartal 1 11 | 1111 IV . 1 11 111 IV ' 1
Cecil. . 22 14 16 41 93 20 13 —— 25 58 27 Fenix 23 11 5 25 64 24 11 4 25 64 25 Dramaten . . 24 7 2 23 66 20 26 10 24 80 26 Bellmansro . 22 23 26 16 87 22 28 26 25 101 23 Operakällaren . 23 26 26 25 100 20 26 27 25 98 25 Mosebacke 24 17 27 24 92 24 24 26 27 101 29 Gillet 22 25 8 27 82 28 18 9 23 73 28 Rosenbad . 24 26 28 30 108 27 25 18 26 96 23 Strand . 21 19 17 24 81 25 26 24 27 102 27 Kronprinsen . . 1 -— — 3 — 1 -— l 2 '— Blanche 2 8 2 13 25 12 24 23 26 85 2-1 Riche 18 22 27 26 93! 22 23 26 27 98 f.ö Lidingöbro . 7 — 8 _ 15 2 — —— _ 2 -—— Babel 12 26 26 25 89 22 30 24 20 96 26 Anglais 2 2 2 7 — 10 26 6 42 — Kaiserhof . . 2 — — i 2 —— — —— — — _ Rådhusrestauranten 10 21 8 25 64 25 22 11 27 85 25 Berns 3 7 »— 7 17 2 2 1 6 11 9 Continental . — 1 — 1 2 _ 1 1 1 6 — Grand-Royal —— 3 1 8 12 18 24 26 27 95 26 Hasselbacken . — 6 20 —— 26 —— 21 21 20 62 12 Blå Porten . — 6 14 ——— 20 — 9 18 — 27, —- Kastenhof. . — — — 13 13 9 12 9 28 58 28 Rosengrens källare . . — —— — 8 21 23 24 27 05 16 Piperska muren . — —— —— _ — _ _ _ — Maison Pierre . — —— — 1 1 — — —— _ — — Ekegårds . — —— — — — 14 23 23 24 84 2—1 Damberg . — — —— — — _ —— -— 1 1 —— Nybrohof . . — — _ _ _ __ _ __ _ _ 2 Kung Carl — - — _ _ _ _ — _ _ 6 Summa 263] ml 263| 367! med ml 422] 380 4es| 1,622H 456
56 %. I fråga om ändringen i denna paragraf hänvisas till vad som yttrats här ovan vid 17 och 22 åå.
64 &.
Beträffande omredigeringen av denna paragraf och skälen därför hänvisas till vad därom yttrats i motiveringen till 4 5 i lagen om åtgärder mot drycken- skap och fylleri.
65 &.
Motiveringen till de ändringar, som vidtagits i 65 &, återfinnes under 5 & i lagen om åtgärder mot dryckenskap och fylleri.
Förordning om ändrad lydelse av 8, 10, 13, 14, 15, 20 och 22 88 i för- ordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsner- dricka.
Beträffande de förändringar, som vidtagits i denna förordnings 8, 10, 13—15 samt 20 55 hänvisas till vad som yttrats rörande motsvarande ändringar i 17, 22, 28 och 56 åå i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Förändringarna i 22 & sammanhänga med vad av de sakkunniga vid 2 % i förslaget till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri anförts rörande nödvändigheten att söka förebygga missbruk även av pilsnerdrickat och inne- bär en utsträckning av motsvarande stadgande i 59 & 3 mom. rusdrycksför- säljningsförordningen jämväl till nu förevarande förordning.
Vad särskilt angår höjningen av åldersgränsen för dem, till Vilka pilsner— dricka må å försäljningsställe utlämnas, från 16 till 18 år, torde densamma få anses väl motiverad icke allenast av det i det föregående bestyrkta fak— tum, att pilsnerdricka i stor utsträckning användes såsom berusningsmedel, utan även därav, att erfarenheten har visat, att sådana personer, som äro hemfallna åt dryckenskap, i regeln vid tidig ålder börjat missbruka alkohol- haltiga drycker och då. ej sällan just pilsnerdricka. Att söka i möjligaste mån skydda ungdomen mot den fara, som ligger uti en fri tillgång till ett sådant berusningsmedel redan i en ålder, då karaktären ännu icke är stadgad, har synts de sakkunniga vara en samhällelig plikt.
Lag om ändrad lydelse av % 18 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet; och
Lag om ändrad lydelse av %% 16 och 36 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad.
Beträffande de i fråga om dessa lagar föreslagna förändringarna hänvisas till vad som yttrats i motiveringen till dels 4 5 i förslaget till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri och dels 17 och 22 åå i förslaget till förordning om ändrad lydelse av dessa och vissa andra paragrafer i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.
Instruktion för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården.
Förslaget ansluter sig till den nu gällande instruktionen av den 17 december 1915, ehuru med vissa förändringar.
Enligt 4 5 i den nu gällande instruktionen äger uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården (: socialstyrelsen) förordna om överflyttning av å allmän alkoholistanstalt internerad person
a) från erkänd anstalt till statsanstalt, i det fall att den internerade prövas icke kunna behållas å den förra anstalten utan att äventyra sin eller andra där internerades ändamålsenliga vård eller anstaltens behöriga skötsel;
b) från statsanstalt till erkänd anstalt, i det fall att den internerade prövas icke tarva vård å statsanstalt utan kunna lämpligen vårdas å erkänd anstalt och sistnämnda anstalts reglemente det medgiver;
(3) från en allmän anstalt till annan dylik, i det fall att sådan åtgärd prövas önskvärd med hänsyn till alkoholistvården och styrelserna för de båda an— stalterna därtill lämna samtycke.
Då denna instruktion utfärdades, fanns endast en statsanstalt för alkoho- lister, nämligen den å Venngarn för manliga alkoholister anordnade. Som under 21 % är närmare omnämnt, hava emellertid sedan tillkommit alkoholist- anstalter vid statens tvångsarbetsanstalter med uppgift att mottaga de mera indisciplinära alkoholisterna ävensom sådana, som upprepade gånger varit in- tagna å alkoholistanstalt och jämväl undergått tvångsarbete. Härav betingas en ändring i instruktionen, vilken i förslagets 4 & återfinnes under b). Det andra tillägget, som i denna paragraf gjorts, har föranletts av den i förslagets 21 5 2 mom. intagna bestämmelsen därom, att anstaltsvård av alkoholister i vissa uti motiveringen till denna paragraf närmare angivna fall må kunna äga rum å arbetshem, som omförmälas i 33 å i lagen om fattigvården.
Slutligen har ordet >>internerad>> överallt utbytts mot ordet >>intagen>>, Då Skäl som äro närmare utvecklade i motiveringen till 40 %.
Övriga följdförfattningar.
Av anledning, som i motiveringen till 22 å i förslaget till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri angives, föreslås den förändring i kungörelsen angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen om behandlingav alko- holister den 30 juni 1913 _— och vilka även enligt den nya lagen erfordras _ att ur formuläret till läkarutlåtande den nu föreskrivna intygsmeningen i slutet av formuläret uteslutes.
Vidare föreslås, beträffande bestämmelserna i denna kungörelse, att arvodet till tjänsteläkare för utlåtande jämte föregående undersökning, 10 kronor, höjes till samma belopp, 15 kronor, som nu utgår till tjänsteläkare för ut- låtande och undersökning rörande sinnessjuk person. Förändringen torde icke tarva någon vidare motivering. *
Förslag till de smärre ändringar och jämkningar i övrigt, vilka av den nya lagstiftningen påkallas eller eljest kunna anses behövliga i såväl den ovan nämnda som Vissa andra med lagen om behandling av alkoholister samman—
hängande författningar, instruktioner och reglementen, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna nu uppgöra, enär arbetet därmed lämpligen bör före- tagas, sedan det Visat sig, huruvida huvudförslagen godkännas. De ifråga— varande ändringarna äro utan betydelse för bedömande av de utav de sak— kunniga föreslagna nya lagbestämmelserna. De sakkuniga förutsätta emeller- tid, att de på några ställen i betänkandet gjorda uttalandena rörande vissa sådana ändringar vid nämnda arbete vinna beaktande.
Särskilt yttrande av herr Alfred Petrén:
1) Rörande förslaget till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri.
För min del har jag icke kunnat biträda de sakkunnigas mening att, där länsstyrelsen förordnat, att någon skall intagas å allmän alkoholistanstalt, den som ansökt härom — om man bortser från farliga alkoholister samt sådana, som äro lösdrivare eller efter häktning för brott blivit förklarade otillräk— neliga — skulle hava ovillkorlig skyldighet att ombesörja tvångsinterneringen, därest ej länsstyrelsen själv gåve anstånd. Det synes mig nämligen icke lämp— ligen kunna föreskrivas, att ett kommunalt organ eller — vad som med de sakkunnigas förslag även skulle kunna inträffa — rent av en enskild person skall hava skyldighet att giva verkställighet åt länsstyrelsens beslut. I själva verket ha de sakkunniga icke heller tagit konsekvenserna av sitt förslag fullt ut, i det de icke ifrågasatt någon påföljd, därest vederbörande nykterhets— nämnd eller enskilde person underlåter att inom den i förslaget föreskrivna tiden föranstalta om den av länsstyrelsen beslutade interneringen.
För övrigt är det att märka, att den ståndpunkt, vilken de sakkunniga in— tagit i denna fråga, icke överensstämmer med den, som kom till uttryck i motiven till den nuvarande lagstiftningen, där det uttryckligen framhölls, att verkställigheten av meddelat interneringsbeslut ej är ovillkorlig. Detta har med andra ord mera uppfattats som ett medgivande åt nykterhetsnämnden att låta intaga en alkoholmissbrukare å alkoholistanstalt än som en skyldig- het att föranstalta härom. I enlighet med denna uppfattning har Stockholms nykterhetsnämnd icke gjort framställning om intagning å alkoholistanstalt av den, beträffande vilken begärd resolution härom erhållits, när denne efter erhållet meddelande om resolutionen blivit nykter och ordentlig. Att detta även kunnat ske med överståthållareämbetets goda minne, framgår av det under 34 & omnämnda fall 3, i Vilket det begärda förordnandet utfärdades, trots det nykterhetsnämnden meddelat, att nämnden ej skulle bringa förord- nandet i verkställighet, så länge den person, detta avsåg, förhöll sig nykter och ordentlig. Det synes mig icke kunna innebära någon nackdel utan tvärt— Om vara till bestämd fördel, att nykterhetsnämnden får utöva sin alkoholist- vårdande verksamhet utan att vid valet av åtgärd, som på en viss tidpunkt kan anses vara den ändamålsenligaste, behöva vara bunden av tidsödande formaliteter.
I sakens natur ligger emellertid, att nykterhetsnämnden, där sådana om— ständigheter inträtt, att det synes böra anstå med verkställandet av överståt— hållareämbetets förordnande om någons intagande å allmän anstalt för Vård av alkoholister, städse fortsatt att häva personen i fråga under övervakning,
som i dylikt fall, därest intagning å alkoholistanstalt ej mellankommit, fort— satt under resolutionens giltighetstid.
I överensstämmelse med här anförda synpunkter har 1 mom. i den av mig föreslagna 32 & formulerats.
Maximitiden för i denna paragraf omförmälda övervakning har satts lika lång som maximitiden för en persons första tvångsinternering. Då givetvis intagning å alkoholistanstalt i dylikt fall bör kunna ske, därest det med över- vakningen åsyftade resultatet ej vinnes, har förordnandets giltighetstid för sådant fall föreslagits utsträckt till ett år, efter det beslutet vunnit laga kraft (2 mom.). Här må i förbigående framhållas, att det kunde vara lämpligt, att länsstyrelsens resolution i de fall, där sökanden är verkställighetsorganet, er- hölle sådan ändrad formulering, att orden »skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister» utbyttes mot orden: må intagas o. s. v.
I de fall, där det tillkommer länsstyrelsen att själv föranstalta om inter.- neringen, synes det ej behöva bero på framställning av nykterhetsnämnden, att länsstyrelsen ger anstånd med intagandet å alkoholistanstalt. I enlighet härmed har den av mig föreslagna 33 & formulerats. Vad beträffar maximitid för övervakning och giltighetstid för förordnandet om tvångsinternering hava de här satts lika som i föregående paragraf.
Därest den, om vilkens intagande å allmän alkoholistanstalt länsstyrelsen förordnat, ické står under övervakning av nykterhetsnämnd, synes mig ej vara anledning att förlänga förordnandets giltighetstid utöver vad som nu är stadgat. För sådant fall, som avhandlas i den av mig föreslagna 34 &, har densamma sålunda upptagits till tre månader, efter det beslutet vunnit laga kraft.
I anslutning till vad sålunda blivit anfört, får jag föreslå, att 32—34 55 i förslaget erhålla följande lydelse:
32%.
1 mom. I andra fall, än i 31 & sägs, tillkommer det den, som gjort ansök- ning om förordnande angående någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister, att, sedan slutligt beslut härom meddelats, föranstalta om hans intagande å sådan anstalt. Kan plats ej omedelbart beredas, äger nykterhets- nämnden att låta den, beslutet gäller, stå under övervakning, som i 8 & sägs.
Därest i fall, som i första stycket avses, efter länsstyrelsens beslut om nå- gons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister omständigheter framkommit, som giva grundad anledning till antagande, att även utan sådan åtgärd det därmed åsyftade ändamålet skall kunna vinnas, må med beslutets verkställande anstå, för vilket fall nykterhetsnämnden äger att låta den, be— slutet gäller, stå under övervakning, som i 8 & sägs.
2 mom. Övervakning, som äger rum på grund av bestämmelserna i 1 mom., må fortgå i högst ett år. Har intagning å allmän anstalt för vård av alkoho- lister icke ägt rum inom ett år, efter det länsstyrelsens förordnande om sådan intagning vunnit laga kraft, vare beslutet förfallet.
33 &.
Därest i fall, som i 31 & sägs, efter länsstyrelsens beslut om någons inta- gande å allmän anstalt för vård av alkoholister framkommit omständigheter, som giva grundad anledning till antagande, att även utan sådan åtgärd det därmed åsyftade ändamålet skall kunna vinnas, äger länsstyrelsen meddela anstånd tillsvidare med beslutets verkställande.
Har sådant anstånd meddelats, skall den, beslutet gäller, ställas under över- vakning, som i 8 & sägs. Finner nykterhetsnämnden sådant förhållande inträda, att intagande å anstalt bör äga rum, göre hos länsstyrelsen hemställan om förordnande, att beslutet skall verkställas. Har verkställighet ej skett inom ett år, efter det beslutet vunnit laga kraft, vare beslutet förfallet.
34 &.
Har plats å allmän anstalt för vård av alkoholister icke kunnat beredas inom tre månader, efter det beslutet om intagande å dylik vunnit laga kraft, vare beslutet förfallet, därest ej den, beslutet gäller, står under övervakning enligt 32 5 eller 33 &.
Här föreslagna ändringar i de sakkunnigas förslag till 32—34 åå kräva även en ändring av 37 å, och får jag därför föreslå, att denna erhåller föl- jande ändrade lydelse:
37 %.
Har i _____ verkställande. Har handräckning ej lämnats inom ett år, efter det beslutet om intagande å anstalten vunnit laga kraft, vare det beslut förfallet.
2) Rörande förslaget. till ändring i förordningen den 11 juli 1919 an- gående försäljning av pilsnerdricka].
Under 2 5 har närmare utvecklats, hurusom det i själva verket rått ett mycket utbrett alkoholmissbruk medelst pilsnerdrieksförtäring. På grund av den kännedom härom, Stockholms nykterhetsnämnd vunnit, framhöll den i sitt rörande den år 1925 beslutade riksdagsskrivelsen- om utredning angående ändring i pilsnerdricksförordningen avgivna yttrande önskvärdheten av ett stadgande, som medgåve utskänkning av pilsnerdricka utan samband med lagad mat endast till ett visst maximum, exempelvis två flaskor om vardera % liter för samme person vid varje besök. '
Givetvis kan icke ett generellt stadgande därom intagas i själva förord- ningen, då något motsvarande stadgande härom icke finnes i rusdrycksförsälj- ningsförordningen, utan de maximikvantitetsbestämmelser, som gälla i fråga om utskänkning av rusdrycker, äro utfärdade av kontrollstyrelsen. Med den kännedom man numera har om pilsnerdrickats betydelse för alkoholmiss- bruket vore det önskvärt, om kontrollstyrelsen erhölle motsvarande befogen- het att utfärda föreskrifter rörande utskänkningen av pilsnerdricka.
Enligt vad till min kännedom kommit, finnes det städer, där utskänkning av pilsnerdricka jämlikt länsstyrelsens reSOlution endast får ske till ett visst maximum åt samme person vid varje besök. Därest vederbörande kommunala myndighet uttalar sig för en sådan restriktion, är emellertid med pilsnerdricks- förordningens nuvarande lydelse länsstyrelsen icke skyldig att vid rättighe- ternas beviljande taga hänsyn till det sålunda uttalade önskemålet. För min del får jag påyrka, att pilsnerdricksförsäljningsförordningen ändras därhän, att den på denna punkt kommer i överensstämmelse med rusdrycksförsälj- ningsförordningen.
Bilagor.
T'ill Konungen.
Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning har vid års— möte i Stockholm den 14 mars 1926 beslutat att till Kungl. Maj : t göra vörd- sam anhållan om, att Kungl. Maj :t, på det sätt som befinnes lämpligt, ville medverka till
1. att formulär till läkarutlåtande, varom stadgas i 4 5 3 mom. och 26 få av lagen om behandling av alkoholister måtte ändras så, att slutklämmen däri: »På grund av ovan angivna förhållanden anser jag, att —— — _— _ är hem— fallen åt dryckenskap och med hänsyn därtill i behov av behandling å alko- holistanstalt» utgår, och att läkarut—låtandet endast anger klientens fysiska och psykiska tillstånd;
2. att sådan ändring företages i 13 5 och 23 & 2 mom. av lagen om be- handling av alkoholister, att bestämmelserna däri erhålla en sådan formule- ring, att de överensstämma med lag av 6 juni 1924 om samhällets barnavård 75 5 1 och 2 mom.;
3. att i lag om behandling av alkoholister införes åliggande för polismyn- dighet att till nykterhetsnämnd ingiva anmälan om fylleriförseelser;
4. att i Kungl. Förordningen angående försäljning av rusdrycker 14 juni 1917 % 3 samt i Kungl. Förordningen 14 juni 1917 angående försäljning av pils- nerdricka & 8 mom. 2- införas bestämmelser därom, att K. B. skall inhämta yttrande även hos kommunens nykterhetsnämnd;
5. att, när nästa upplaga av »Råd och anvisningar till nykterhetsnämn— der» av K. socialstyrelsen skall utgivas, en omredigering måtte vidtagas så, att de delar av fattigvårdslagen, som äro tillämpliga på nykterhetsnämnderna, helt citeras i stället för att, som nu sker, endast hänvisningar göras.
Som motivering till vad här ovan i punkt 1 framhållits såsom önskvärt får anföras följande.
När en person anmäles till nykterhetsnämnd, emedan han anses hemfallen åt dryckenskap, företages en synnerligen noggrann undersökning, huru härmed förhåller sig. Ger undersökningen vid handen, att vederbörande faller under 1 å i Lag om behandling av alkoholister, vidtagas de åtgärder, som lagen stadgar, för att söka förmå honom att återgå till ett nyktert och ordentligt liv. Om vederbörande — trots nykterhetsnämndens alla ansträngningar att få honom nykter —— likväl fortsätter sitt alkoholmissbruk, återstår intet annat än fram- ställning till Konungens befallningshavande om tvångsinternering. Erfaren- heterna hittills ha emellertid -— såväl i Stockholm som i landsorten -— visat, att ej sällan stora svårigheter möta för erhållande av det för tvångsinterne—
ring stipulerade läkarutlåtandet om, att personen ifråga är hemfallen åt dryc- kenskap. Det har inom Stockholms län inträffat, att person, som — enligt nykterhetsnämndens uppfattning, styrkt genom en mängd intyg — varit hem- fallen åt dryckenskap och under rus varit till uppenbar fara för sin omgiv- ning, ej kunnat tvångsinterneras, enär läkare vägrat att lämna det stadgade utlåtandet. Anledningen till läkarens vägran i dylikt fall har givetvis ej berott på någon avoghet eller på bristande intresse för att lämna sin medverkan till att befria familj och samhälle från en under rus farlig individ utan torde uteslutande vara att söka i det förhållandet, att läkaren vid undersökningen av den omhändertagna personen ej kunnat konstatera några tecken på alco- holismus chronicus. Lagen ger emellertid intet stöd för den uppfattningen, att villkoret för tvångsinternering skulle vara att alkoholmissbruket framkallat dylika sjukliga rubbningar, utan skall enligt lagen ett. beslut om tvångsinter- nering å alkoholistanstalt vara grundat på de sociala väder, som alkoholmiss- bruket medfört. _- För belysande av de svårigheter, som kunna möta vid an— skaffande av läkarutlåtande anföres härmed ett exempel från Solna kommuns nykterhetsnämnd.
»Till Solna kommuns nykterhetsnämnd anmäldes under hösten 1923 en per— son, som på grund av onykterhet blivit avskedad från sin arbetsanställning. Nykterhetsnämnden lät genom ombud besöka hemmet några gånger, tills hust- run meddelade, att mannen upphört med sitt spritmissbruk och förhållandena i hemmet åter blivit goda. Hösten 1925 anmäldes samme man på nytt, denna. gång av sin hustru, som berättade, att hennes make under de senaste två må- naderna i hög grad missbrukat spritdrycker och även uppträtt bråkigt och hotfullt i hemmet, så att hon och hennes hemmavarande minderåriga barn måst lämna bostaden och hyra in sig hos bekanta till hustrun. Enligt hustruns uppgift hade mannen varit nykter endast fem dagar de senaste månaderna. En noggrann undersökning företogs av nykterhetsnämnden och av denna framgick, att mannen som berusad hade ett hetsigt lynne och vid tvenne olika tillfällen anhållits av polis, emedan han deltagit i slagsmål och även under rusets inflytande misshandlat en person. Han hade vidare missfirmat leda- möterna i hälsovårdsnämnden, dömts för förargelseväckande beteende vid två särskilda tillfällen ävensom för våldsamt motstånd, och i hans bostad hade år 1920 beslagtagits såväl brännvinsapparat som mäsk. Enligt hustruns upp- gift var mannen som ung gosse intagen å Skrubba skyddshem. I polisrap— porten förekom bland andra detta yttrande om mannen ifråga: »P. är känd för att hava ett mycket häftigt och svårt lynne samt för att uppträda på ett brutalt och rått sätt». —— Mannen inkallades till nämnden och infann sig där, men var vid tillfället berusad och verkade i övrigt fullständigt förfallen. Då han talade om sin hustru, brusade han upp och yttrade sig i hårda ordalag; då han talade om sina barn, sjönk han ihop i häftig gråt. — Nykterhets- nämnden beslöt uppsätta interneringshandlingar i ärendet. Mannen tillsades genom ombud att besöka läkare för läkarutlåtandes avgivande, och hade nyk- terhetsnämnden å vanligt sätt dels muntligen, dels skriftligen lämnat ifråga— varande läkare nödiga upplysningar. Fjorton dagar efter det mannen varit inkallad till nämden, inställde han sig till läkarundersökning. Under de två gångna veckorna hade han hållit sig nykter, varför läkaren icke kunde finna några symptom på kronisk alkoholism, och ansåg sig denne därför ej heller kunna utfärda läkarutlåtande med tillstyrkande av mannens intagande å alkoho— listanstalt. Läkaren ifråga såg nämligen saken ur rent medicinsk synpunkt och ej ur social synpunkt. Samme läkare framhöll senare till nämndens ordfö-
rande, att såsom formuläret till läkarutlåtande för intagande å alkoholistan- stalt vore avfattat, han ej kunde utfärda dylikt, såvida icke påtagliga symptom på kronisk alkoholism vore att förmärka.»
Erfarenheter, sådana som de här citerade, skulle kunna anföras i mängd. Att ett läkarutlåtande bör åtfölja framställning till K. B. om tvångsinternerings- beslut torde vara både lämpligt och behövligt, men detta utlåtande bör då, enligt sammanslutningens uppfattning, endast utgöra ett intyg om status eller huruvida personen ifråga är i behov av annan värd än å alkoholistanstalt. Någon fara för att oberättigad tvångsinternering på grund av borttagande ur läkar-intyget av uttrycket om att vederbörande »är hemfallen åt drycken- skap» skulle ifrågakomma, synes vara fullständigt utesluten, enär det ju alltid är K. B., som prövar det befogade i tvångsinterneringsframställningen.
Vad punkt 2 här ovan beträffar, synes det lämpligt, att nykterhetsnämn- derna beredas lättare möjlighet att påkalla polishandräckning, än vad som nu är fallet. Då fattigvårdsnämnd genom den förändrade lagstiftningen på dessa områden erhållit befogenhet att anlita polishandräckning utan att först- inhämta K. B:s medgivande härtill, borde det väl ej möta några större svå- righeter att få dylika bestämmelser införda i Lag om behandling av alkoho- lister. Stora svårigheter ha hittills visat sig vara för handen, när det gällt att få tredskande alkoholmissbrukare inställda inför nykterhetsnämnd. Enligt nuvarande bestämmelser (23 5 2 mom.) kan en person vid upprepade viten, som ej må överstiga etthundra kronor, tillhållas att inställa sig inför nykterhets- nämnd. Om den tredskande ändå ej kan förmås till inställelse, må nämnden lita K. B. till. Det torde vara uppenbart., att en avsevärd tid kommer att för- flyta, innan en nykterhetsnämnd — framförallt i landsorten _ blir i till- fälle att ernå den önskade kontakten med vederbörande, därest de i nuva- rande lag angivna direktiven skola följas. Samma svårigheter gälla även när det är fråga om personer, för vilka K. B. utfärdat resolution om tvångsin- ternering, som ej frivilligt vilja inställa sig å anstalt. Till belysning av ett sådant fall anföres följande, även detta från Solna kommun.
»Under år 1925 sökte nykterhetsnämnden länsstyrelsens beslut för inta- gande av en kvinnlig alkoholist å anstalt. Länsstyrelsen biföll nämndens fram- ställning den 7/11 1925, och beslutet delgavs vederbörande den 18zde i samma månad. Nykterhetsnämnden dröjde med beslutets verkställande för att ge kvin- nan möjlighet till bättring. Hon upphörde emellertid ej med spritmissbruket, utan förvärrades detta. Kvinnan var gift och hade i sin vård ett två månader gammalt barn. Hennes man ansåg ställningen förtvivlad, enär hustrun tog alla pengar, som h0n fick till mat, och köpte pilsnerdricka för och berusade sig, vartill kom att hon i hög grad misskötte hemmet. Det hände även en gång, att hon tog en spiselring och med denna slog till mannen mitt i ansiktet. Mannen begärde, att hustrun skulle interneras, men hustrun vägrade bestämt att inställa sig å anstalt-, varför nykterhetsnämnden ansåg sig nödsakad att hos länsstyrelsen söka handräckning för beslutets verkställande. Ansökan här— om ingavs den 7 januari 1926 och först den 28: de i samma månad kom läns- styrelsens beslut om handräckning till vederbörande landsfiskal. Ärendet hade helt säkert dragit ännu längre ut på tiden, om ej särskild påminnelse gjorts hos länsstyrelsen från nykterhetsnämndens sida. Under januari månad —— alltså under den tid, nykterhetsnämndens framställning om handräckning låg hos K. B. —— fortsatte kvinnan sitt alkoholmissbruk och hotade en gång taga sitt eget liv. Vid omhändertagandet, som skedde den 29 januari klockan 7 på morgonen, var hon så berusad, att medföljande vårdare (poliskonstapel)
måste hålla henne under armarna, för att hon vid Centralstationen ej skulle falla omkull.»
Anledningen till kravet på införande i lagen av en bestämmelse om polis— myndighets skyldighet att till nykterhetsnämnd inge anmälan om fylleriför- seelser (punkt 3) grundar sig på den erfarenheten, att personer, som tvångs— internerats å alkoholistanstalt och därifrån erhållit s. k. försökspermission ej sällan härunder anhållas för fylleriförseelse utan att nykterhetsnämnd, som har att övervaka dem under permissionstiden, erhåller kännedom om den be— gångna förseelsen. Samma är förhållandet efter utskrivning från alkoholist- anstalt, därvid särskilda villkor vid utskrivningen blivit bestämda. Här kan visserligen den invändningen göras, att nykterhetsnämnd hos vederbö- rande hemortsbolag har möjlighet att inhämta uppgifter om ådömda fylleri— förseelser, och att övervakningen av alkoholisterna bör ordnas så effektivt, att överträdelser av permissions— eller utskrivningsvillkoren ej ske utan att nykter- hetsnämnden får omedelbar kännedom därom. Ja, teoretiskt är detta naturligt— vis riktigt, men i praktiken ställer sig förhållandena något annorlunda —— sär— skilt i de större kommunerna. De ombud hos eller ledamöter av nykterhets— nämnd, som ha att övervaka den försökspermitterade eller från anstalten vill- korligt utskrivne, ha oftast endast vederbörandes närmaste anhöriga att vända sig till, när det gäller att, utöver den personliga kontakten med klienten, in— hämta kännedom om hans förhållande till rusdrycker. Det händer emellertid, att dessa anhöriga ej våga säga hela sanningen i fruktan för repressalier, eller också ställa de sig solidariska med den övervakade, som de anse fått »lida» nog under tvångsabstinensen. Flera fylleriförseelser kunna således ha ägt rum under permissionen eller under övervakningstiden efter utskrivningen, utan att nykterhetsnämnden i tid erhållit kännedom därom. Har nykterhetsnämnd endast att gå efter deavdömda fylleriförseelserna, som domstol först har att meddela systembolag, vilket därpå vidare befordrar uppgifterna till nykter- hetsnämnd, så förflyter en även för nämndens prestige dyrbar tid från för- seelsens begående och till dess att nämnden erhåller kännedom om förseelsen. (På landsbygden, där häradsrätt har att döma för polisförseelser, torde man kunna räkna med en betydande tidsskillnad mellan förseelsen och domen.) Redan det förhållandet, att den övervakade vet, att en av honom begången fylleriförseelse omedelbart kommer att meddelas nykterhetsnämnd, innebär ett återhållande moment i recidivistiskt avseende. Genom tillmötesgående från polis— myndigheterna i Stockholm, Sundbyberg och Solna erhålla dessa kommuners nykterhetsnämnder numera varje vecka kännedom om de personer, som ino-m respektive kommuner varit anhållna för fylleri. Erfarenheten av ett dylikt arrangemang ha redan nu visat sig vara mycket goda. Då man emellertid torde ha anledning antaga, att ej alla kommuners polismyndigheter komma att ställa sig lika välvilliga som förenämnda myndigheter i hithörande avseende, synes oss önskvärt och nödvändigt att en lagbestämmelse av här ifrågasatt slag införes.
Då det ur nykterhetssynpunkt anses lämpligt och befogat att nykterhets— nänmden yttrar sig angående tillstånd till utskänkning av tillagade alkoholfria drycker och maltdricka, synes det vara i ännu högre grad motiverat, att nyk- terhetsnämnderna få avgiva yttrande, när det gäller tillstånd att utskänka eller utminutera spritdrycker, vin och öl eller pilsnerdricka klass II. Uti den nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningen % 64 är stadgat, att nykterhets- nämnd har »att övervaka nykterhetstillståndet inom kommun». Om den tolk- ningen av förenämnda lagbestämmelse är riktig, att nykterhetsnämnd däri—
genom erhållit ett visst ansvar för nykterhetstillståndet inom kommunen, torde all logik tala för att nykterhetsnämnd erhåller inflytande på inrättan- det av utskänkningsställen och ordnandet av rusdryckshandeln inom kommu— nen. Det torde därför vara av nöden, att den av sammanslutningen i punkt 4 föreslagna bestämmelsen snarast möjligt kommer till stånd.
Angående det i punkt 5 angivna önskemålet torde närmare motivering ej vara behövlig. Alla praktiska skäl tala för den föreslagna åtgärden.
För Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning: Underdånigst Axel Sällqm'st. Stockholm den 30 mars 1926.
II.
Till Sakkunniga, utsedda attt biträda; vid revision av lagstifta/ingen mot fyller-i och dryckenskap.
I en enquéte, som ingått i den av Systembolagsföreningarnas förtroende- nämnd utgivna »Tidskrift för systembolagen» och som i bearbetat skick före- ligger i bilagda broschyr, »Bilismen och nykterhetskravet», har påpekats, att de bestämmelser, som polismyndigheterna ha att följa, när det gäller att av- göra, huruvida en person 'bör anhållas för fylleri, äro formulerade på ett sätt, som mindre väl överensstämmer med de uttryck nyare lagstiftning använder ifråga om missbruk av rusdrycker. Enligt 1841 års förordning mot fylleri och dryckenskap må anhållande ske av »var och en, som av starka drycker över- lastad träffas på väg eller gata, när dess behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa». För ådömande av ansvar för fylleri förutsättes vidare enligt 18 kap. 15 & strafflagen, att den åtalade >>överlastat sig av starka dryc- ker så, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är». I senare lagstiftning har det i dessa bestämmelser använda uttrycket »överlastad» ersatts med uttryck, avseende även mindre grad av berusning. I 1877 års brännvinsförsäljningsförordning stadgades, att brännvin icke finge utlämnas till den, som vore »synbarligen överlastad», i 1885 års motsvarande förordning ändrades uttrycket till »rusig», och i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning har en ytterligare förändringj samma riktning vidtagits, därigenom att ordet »rusig» utbytts mot »synbarligen be- rörd», vilket uttryck senare upptagits även i förordningen om motorfordon. Ifråga om anhållande för fylleri har däremot icke någon motsvarande ändring av bestämmelserna ägt rum, utan detta regleras fortfarande av de anförda stadgandena i fylleriförordningen och strafflagen.
En skärpning av polisens ingripande mot fylleriet synes ur flera synpunkter önskvärd. Såsom framhålles i den ovan åberopade enquéten, måste redan trafi- kens utveckling i det. moderna stadssamhället ställa Väsentligt ökade krav på nykterhet icke blott hos dem, som framföra åkdon, utan även hos fotgängarna. För utvecklingen av en allmän ansvarskänsla med hänsyn till bruket av alko- holdrycker är det icke heller betydelselöst, att fylleriförseelser beivras utan slapphet. Polismästaren i Stockholm har Såsom sin erfarenhet framhållit, att
en skärpning av polisens praxis i fråga om anhållande för fylleri ägt rum i huvudstaden. Han har också förklarat, att det torde finnas anledning räkna med fortsatt utveckling i samma riktning. Att döma av uttalanden, som gjorts av polismästarna i två andra av rikets större städer, synas emellertid de åldrade bestämmelserna i fylleriförordningen och strafflagen närmast betraktas såsom . hinder för ett strängare förfaringssätt än det sedan gammalt tillämpade. Med anledning härav tillåter sig Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd fästa sakkunnigas uppmärksamhet på önskvärdheten av en modernisering icke blott av straffbestämmelserna mot fylleri utan även av de bestämmelser, som reglera. anhållandet för fylleri.
Då en person sakfällts för fylleri, är vederbörande domstol numera, enligt 37 5, mom. 1 och 2 rusdrycksförsäljningsförordningen, skyldig att till det systembolag, som är att betrakta som den sakfälldes hemortsbolag, lämna un— derrättelse därom, Beklagligtvis saknas bestämmelser om motsvarande upp- giftsplikt beträffande personer, som av militära befälhavare ådömts disciplin- straff för fylleriförseelse. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har i en skrivelse till kontrollstyrelsen den 11 december 1925 påpekat denna brist och hemställt, att genom kontrollstyrelsens försorg åtgärder måtte vidtagas till dess avhjälpande.
När från en underrätt meddelande om en avdömd fylleriförseelse inkommer till ett systembolag, gör bolaget anteckning om fylleriförseelsen i sitt central— register. Till varje systembolag inkomma uppgifter om alla fylleriförseelser, för vilka personer, kyrkoskrivna i någon av de kommuner, som tillhöra bola— gets kontrollområde, blivit sakfällda, alldeles oavsett om förseelserna begåtts i hemorten eller i annan del av landet. Praktiskt taget äro av detta skäl alla fylleriförseelser — med ovan angivna undantag —— sedan ingången av år 1919 registrerade hos systembolagen i riket.
De polismyndigheter, som anhålla och anmäla till åtal för fylleri, torde dock i allmänhet icke begagna den kunskapskälla, som systembolagens centralregis- ter i detta fall erbjuda. Fylleriförseelser begångna i hemorten äro visserligen kända av ortens polismyndighet, men om fylleriförseelser, som begåtts å andra orter, saknar denna myndighet i regel varje kännedom. Förfrågan hos det systembolag, som är den åtalades hemortsbolag, göres vanligen icke, och följden är, att en person, som tidigare sakfällts för fylleri på en ort, vid ny förseelse på annan ort ofta undgår det skärpta straff, som rätteligen borde utdömas vid upprepad förseelse. En mångfald exempel skulle kunna anföras på perso- ner, som sakfällts för fylleri för första eller andra gången, ehuru de i verklig- heten under de senaste åren blivit på olika orter sakfällda för fylleri kanske ända upp till ett tiotal gånger.
Detta missförhållande skulle enkelt nog kunna avhjälpas genom ordnat sam— arbete mellan systembolagen å ena sidan, polisdomstolar, rådhusrätter och domhavande å andra sidan. Det borde åligga de senare myndigheterna att, då person från annan ort tilltalats för fylleri, och det på goda grunder kan misstänkas, att den tilltalade tidigare sakfällts för dylik förseelse, hos system- bolaget inom det kontrollområde, till vilket den tilltalades hemkommun hör, inhämta uppgifter, huruvida han tidigare sakfällts för fylleri. Därest sådan förfrågan göres telegrafiskt och telegrafiskt besvaras, kan behövlig utredning ske utan egentlig tidsutdräkt, enär ett svar från vederbörande systembolags sida icke förutsätter mera tidsödande undersökning, än att den tilltalades cen— tralkort framtages och genom en granskning av anteckningarna på central- kortet konstateras, huruvida denne förut straffats för fylleri.
Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd hemställer vördsamt, att sak- kunniga vid avgivande av sitt förslag måtte taga hänsyn till här anmärkta omständigheter och föreslå de åtgärder, vartill de lämpligen böra föranleda.
Införskaffandet av uppgifter från systembolagen om förut begångna fylleri- förseelser är av vikt icke blott för straffets utmätande vid förnyad förseelse utan även för de för fylleri tilltalades omhändertagande på annat sätt. Åt- minstone i de större städerna, såsom Stockholm och Göteborg, lämna system- bolagen regelbundet uppgifter till stadens nykterhetsnämnd om personer, som under de senaste två åren upprepade gånger sakfällts för fylleri. Vistas den sakfällde i allmänhet inom andra kommuner än hemkommunen, är hemkom- munens nykterhetsnämnd dock oftast ur stånd att ingripa, även om från sy- stembolaget erhållas underrättelser om en hel rad av fylleriförseelser. Av dessa underrättelser framgår visserligen, var ifrågavarande person vistats, när de olika fylleriförseelserna begåtts, men däremot icke, vilken hans vistelseort är för tillfället. Vore det också möjligt för nykterhetsnämnden att anträffa ho- nom, kan det hos nämnden knappast förutsättas något större intresse för hans omhändertagande, därest han, såsom många gånger är fallet, tillhör de alko- holiserade vagabondernas kategori och på mycket länge icke haft någon som helst förbindelse med den kommun, där han alltjämt är kyrkoskriven. På grund av de utgifter för en kommun, som följa av en internering, kan ännu mindre intresse för den kringflackande alkoholistens omhändertagande påräk— nas hos andra kommuners nykterhetsnämnden Systembolagens anteckningar om dylika luffaretyper ha därför att uppvisa en skrämmande mängd av fylleri- förseelser, 20, 30, kanske flera under en tidrymd av 5 a 6 år, då och då av- brutna av någon tids vistelse på tvångsarbetsanstalt. Strax efter det att fri- givning från tvångsarbetsanstalten skett, följa nya fylleriförseelser, kanske redan samma dag eller någon dag därefter. Till ett rationellt omhändertagande av dessa personer synes samhället för närvarande sakna möjlighet.
Skall rättelse häri kunna vinnas, torde det vara nödvändigt, att staten i fall av här åsyftad art påtager sig hela interneringskostnaden. Om av underrät- telser, som av myndigheterna infordras från en för fylleri anhållen persons hemortsbolag, framgår, att den anhållne lämpligen bör interneras, skulle hem- kommunens nykterhetsnämnd omedelbart underrättas. Därefter skulle det till- komma Konungens befallningshavande att på hemställan av nykterhetsnämn- den besluta om den anmälde personens internering, eventuellt på särskild an- stalt, vars verksamhet helt bekostades av statsmedel. Beträffande den anmälde personens omhändertagande under den tid, som måste förflyta mellan anhål- landet och interneringsbeslutets verkställighet, finge särskilda bestämmelser utfärdas.
Ehuru det icke är Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd bekant, huru- vida sakkunnigas uppdrag tillåter ett upptagande även av sist anförda ange— lägenhet till utredning och förslag, har nämnden icke velat underlåta att för sakkunniga framhålla behovet av mera effektiva och ändamålsenliga åtgärder ifråga om sådana alkoholmissbrukare, som i regel uppehålla sig på andra plat- ser i landet än hemorterna.
Stockholm den 23 april 1926.
För Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd
GEORG CLARIN. / Einar Rosenborg.
INNEHÅLL. Sid. Skrivelse 111 Förslag.
Lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri . 3 Lag om ändrad lydelse av 33 å i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården . 20 Förordning om ändrad lydelse av 17, 22,28, 34, 55, 56, 64 och 65 %% i
fö1'o1dningen den 14 juni 1917 angående fö1säljning av rusdrycker . . . 20 Förordning om ändrad lydelse av 8,10,13,14,15,2O och 22 %% i för'o1d- ningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka . . . 22 Lag om ändrad lydelse av % 18 i fö1'o1dningen den 21 mars 1862 om kom- munalstyrelse på landet . . . 24 Lag om ändrad lydelse av %% 16 och 36 i föi'01dningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. . . . . . . . . . . . . . 24 Instruktion för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården . . . . 25 Ändringar i kungörelsen angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, av den 17 juni 1916. . 27 * Motivering. Statsrådsprotokollet den 16 oktober 1925 . . . . . . . . . . . . . . . 31 Aldre lagstiftning. K.F.den17apr111733.... .............32 Brännvinstillverkning och hquehovsbränning . . . . . . . . . . . . . 34 K...Fden24aug1813...'..................34 K. F. den 16 nov. 1841 . . . . . . . . . . 35 Lagstiftningsåtgärder mot fylleri och dryckenskap efter 1841: Rätten att tillverka alkoholhaltiga drycker . . . . . . . . . . . . . . 39 Rätten att försälja alkoholhaltiga drycker . . . . . . . 39 Detaljhandeln med rusdrycker enligt K. F den 14 juni 1917 . . . . . 41 Tillsyn å detaljhandeln med rusdrycker m. m. a) genom nykterhetsnämnden . . . . 44 b) genom Konungens befallningshavande och polismyndigheten i orten . 46 Detaljhandeln med pilsnerdricka enligt K. F. den 11 juli 1919 . . . . 47 Försäljning av exportöl . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Olovlig inför,sel lönnbränning och smyg ('handel med rusdrycker . . . . . . 48 Straffåtgärder mot fylleri m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Disciplinstadganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49
Nykterhet som kompetensvillkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50
Sid. Åtgärder från det allmännas sida för vård och återupprättelse av dem, som äro hemfallna åt dryckenskap . . . . . . . . . . . 50 Lagen om behandling av alkoholister den 30 jurii 1913 . . . . . 51 Åtgärder mot lösdrivare, bettlare samt tredskande understödstagare och för- sörjare. . . . . . . . . . . . . . . . . 53 Lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri. 1 kap Allmänna bestämmelser . . . . . . . . . 55 2 kap. Om nykterhetsnämnd, dess uppgifter och befogenhet. . . . . . . 63 3 kap. Om anstaltsvård av alkoholister . . . . . . . . . . . . 96 ikap. Ansvarsbestämmelser . . . . . . .129 Lag om ändrad lydelse av 33 å i lagen den 14 jimi 1918 om fattigvården . 137 Förordning om ändrad lydelse av 17, 22, 28, 34, 55, 56, 64 och 65 ååi
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker . . . . 137 Förordning om ändrad lydelse av 8, 10, 13, 14, 15, 20 och 22 %% i förord-' ningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka . . . . . . 141 Lag om ändrad lydelse av % 18 i förordningen den 21 mars 1862 om kommu- nalstyrelse på landet.. . . 141 Lag om ändrad lydelse av %% 16 och 36 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. . . . . . . . . . . . . .141 Instruktion för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården . . . . . . . . . 142 Övriga följdförfattningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142 SärSkilt yttrande av herr Alfred Petrén . . . . . . . . . . . . . . . .144 Bilagor: Skrift från Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning (Bil. I). . . . . . . . .147 Skrift från Systembolagsföi'eningarnas förhoenderiämnd (Bil. II). . . . . .151
