SOU 1926:9
Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. fl. författningar
N 4-0 (;(
oå (-
- Cija:
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
W'ii .? mm:”; 4. _. , ..;
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL ' LAG OMBEHANDLING AV VISSA ARBETSOVILLIGA QCH SAMHÄLLSVÅDLIGA
M. FB. FÖRFATTNINGAR
AVGIVET DEN 30'JUN1 1926
AV
RA GNAR VON KQCH
_
STOCKHOLM
1926
S ta te ns ' ofte n 131 riga? ' u rednin g ar 1
Kronologisk förteclk'ning
* 5. Utredning angående det svenska skolväsendets org.
. 1. Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens be- vij, 462, 161 s. E. gränsniug i visan främmande länder av John Nordin tion. Norstedt. j'a'mte nppgilter angående arbetstidenivissa länder, som , 6. P. M. angående tätare tingssammanträden i här" sakna —— allmän lagstiltning rörande arbetstidens begräns- rätterna. Norstedt. 28 s. Ju. _ ' ning, sammnnltällda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till 7. Betänkande och förslag, avgivet den 12 maj1926 av. socialstyrelsens den 2 november l925 avgivna. betänkande jämlikt kungl. brev den 18 juni 1926 tillkallade " med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. Nor— kunniga för förenkling av förvaltningsorgnnimtionen stedt. (I.), 211 s. . arméns högre och lägre trupptörband. Norstedt. vi, ?. Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträ- | s. Fö. & 8. Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelsen
- * ' denns avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. Nor- stedt. 32 s. Ju. ' vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjan !. 1921 än pensionskommittés betänkande. 7. Betänkande till fast egendom. Norstedt. 346 s. Ju. med nytt förslag till militär tjänstepensionelag. Idun. 9. Betänkande med förslag till lag om behandling. av öl s. Fö. arbetsovillign. och samhällsvådliga m. 13. förfettnin 4. Postverket. Kort översikt av dess historia, rörelse och Norstedt. x, 184 5. S.
organisation. Av M. Marcus. Tiden. (8), 68 s. Fl.
Anm. Om särskild tryekort ej angives, iir tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokst till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. 13. = eckleeiastikdepartementet,Jo. = jordbruklde'partem Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 ang. statens oilentliga utredningen; yttre anordning (nr 98) utgivas utredningen llag med enhetlig färg för varje departement. '
AV
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926: 9 SOCIALDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG LAG OM BEHANDLING
VISSA ARBETSOVILLIGA OCH SAMHÄLLSVÄDLIGA
M. FL. FÖRFATTNINGAR AVGIVET DEN 30 JUNI 1926
AV
Ragnar von Koch
STOCKHOLM 1926 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
262124
TILL KONUNGEN.
Genom nådigt brev den 21 juni 1907 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en kommitté att utarbeta förslag till den förändrade lagstiftning angående, för- utom fattigvården, lösdrivares behandling, som kunde finnas erforderlig och
lämplig, ävensom till de ändrade bestämmelser i andra. delar av lagstiftningen, som härav påkallades.
För att ligga till grund för revisionen av lösdrivarlägstiftningen överläm- nades sedermera till denna. kommitté (fattigvårdslagstiftningskommittén) reg- lementeringskommitténs betänkande den 31 december 1910 angående åtgärder för motarbetände av de smittsamma könssjukdomama, i vad nämnda betän- kande avsåg spörsmålet om revision av vissa bestämmelser i lösdrivarlägen, ävensom åtskilliga andra hos Kungl. Maj:t gjorda. framställningar. Till full— görande av sitt uppdrag beträffande lösdrivarlägstiftningen utarbetade kom- mittén och överlämnade till Kungl. Maj :t den 21 december 1922 betänkande med förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar jämte motiv och bilagor.
I anledning av remiss avgåvos utlåtanden över betänkandet av överståt- hållarämbetet efter hörande av polismästaren i Stockholm och Stockholms stads fattigvårdsnämnd, övriga länsstyrelser, samtliga poliskamrar, landsfogdar, landsfiskaler och stadsfiskaler ävensom polismän med sådan befogenhet, varom förmäles i 16 å i lagen om lösdrivares behandling, fångvårdsstyrelsen, justi- tiekanslersämbetet, socialstyrelsen, styrelserna för statens tvångsarbetsanstal- ter och för statens vårdanstalt för alkoholister å Venngärn, Svenska. fattig- vårdsförbundet, Vita. bandets centralstyrelse, föreningen Skyddsvärnet och Stockholms stadsmission. Vid socialstyrelsens utlåtande voro fogade dels en av styrelsens expert för alkoholistvårdsärenden professorn O. Kinberg förfat- tad social-medicinsk studie med titel >>Om s. k. lösdrivare och deras behand- ling» dels ock en av biträdande fattigvårdsinspektören i Stockholm N. Öström utarbetad uppsats om »Fättigvården och lösdrivarna i Stockholm», varjämte styrelsen överlämnade redogörelser för av styrelsen verkställda utredningar rörande manliga tvångsarbetare i Sverige år 1923 och rörande kvinnliga tvångs- arbetare i Sverige åren 1916—1924. Rörande den i betänkandet berörda frå- gan om handel under kringvandring avgåvos utlåtanden äv kommerskollegium, samtliga handelskamrar i riket utom en, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmännäförbund. Slutligen inkommo i anledning av betänkandet särskilda framställningar från Fredrika Bremerförbundet och Sveriges moderata kvin- noförbund, Svenska kvinnors medborgarförbund, Frisinnäde kvinnors riksför— bund, Sveriges sociäldemokrätiskä kvinnoförbund, Förbundet för kristet säm- hällsliv, den svenska delegationen för den år 1925 i Helsingfors hållna. femte nordiska sjömansprästkonferensen, Vita bandets centralstyrelse och styrelser- na för Vita bandets distriktsföreningar, Sveriges arbetares centralorganisation, arbetare i Sundbyberg och Sveriges tivoliägareförening.
Genom nådigt brev den 20 juni 1924 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt under- tecknad att inom socialdepartementet biträda med överärbetning av kommit— téns lagförslag.
Till mig överlämnades sedermera enligt Eders Kungl. Maj :ts beslut dels riksdagens skrivelse den 4 juni 1919, nr 284, i anledning av Eders Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förordnande av rättegångs— biträde åt häktad m. m. dels ock en framställning, som av en i mars 1926 mel-
lan representanter för de i lagen om fattigvården omförmälda arbetshem gjorts hos Eders Kungl. Maj:t rörande vissa önskemål vid en revision av lösdrivar- lagstiftningen, för att —— nämnda riksdagsskrivelse i vad den innefattade an— hållan om övervägande av frågan, huruvida och i vilken omfattning rätten att erhålla biträde kunde utsträckas att avse även den, som blivit häktad på grund av bestämmelserna i lagen angående lös-drivares behandling — tagas under övervägande vid fullgörande av det mig lämnade uppdraget,
På grund av att jag intill utgången av år 1924 var huvudsakligen upptagen med annat mig anförtrott offentligt uppdrag tog arbetet med lösdrivarlag- stiftningen sin egentliga början först med ingången av år 1925. Efter stu— dier vid anstalter och länsstyrelser samt lösdrivaravdelningen vid kriminalav— delningen i Stockholm utarbetade jag ett utkast till reviderad lösdrivarlag- stiftning jämte en P. M. med kortfattade motiv.
Den 26 juni 1925 bemyndigade Eders Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet och ehefen för socialdepartementet att tillkalla högst aderton personer att jämte mig i egenskap av sakkunniga inom socialdepartementet deltaga i en "konferens för behandling av berörda utkast.
På grund av det departementschefen sålunda givna bemyndigandet uppdrog han åt advokaten Eva Johanna Andén, ordföranden i Markaryds sockens fat- tigvårdsstyrelse Anders Andersson, föreståndarinnan för Stockholms stads arbetshem för kvinnor, småbrukskolonien Emaus vid Norrtälje, fröken Siri Falk, ledamoten av Stockholms stads barnavårdsnämnd fru Karin Fjällbäck- Holmgren, länsnotarien Ernst Fontell, polismästaren i Stockholm Gustaf Ru- dolf Hårleman, jägniästaren Erik Lindeberg, landsfiskalen Adolf Karl Ljung- gren, fröken Ebba Pauli, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Daniel Alfred Petrén, praktiserande läkaren Alma Sundquist, kyrkoherden Nils Samuel Thysell, fru Greta Wettermark, dåvarande t. f. byrådirektören, numera byråchefen i fångvårdsstyrelsen Eric Gustaf Uno Wijkmark, assisten- ten vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona fru Ingrid Vilhelmina Wi- sén, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Agda Maria Östlund och bi— trädande fattigvårdsinspektören i Stockholm Johan Nils Henning Öström att i egenskap av sakkunniga deltaga i omförmälda konferens.
Sedan detta ärende efter konferensens avslutning gjorts till föremål för yt- terligare utredning och övervägande, har jag, som under hösten 1925 och vin- tern 1926 varit sysselsatt jämväl med annat offentligt uppdrag, utarbetat för— slag till lag i ämnet jämte förslag till därmed sammanhängande ändringar i vissa gällande författningar; och får jag härmed överlämna de ifrågavarande förslagen, nämligen förslag till
1) lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga, 2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, 3) lag om ändrad lydelse av 84 % 1 mom. i lagen den 6 juni 1924 om sam— hällets barnavård,
4) lag om tillägg till 2 % 17: o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl Maj:ts regeringsrätt, '
5) lag om ändrad lydelse av 2 och 5 %% i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister samt 6) lag om ändring i vissa delar av 15 och 18 kap. strafflagen.
Vid lagförslagen äro fogade motiv jämte en av jägmästaren Erik Linde- berg verkställd utredning angående beredande av arbetstillfällen åt personer, som hemfallit åt bettleri och lösdriveri.
Underdånigst RAGNAR v. KOCH.
Stockholm den 30 juni 1926.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Lagförslag.
Förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga ......... » ) » om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården ) = » om ändrad lydelse av 84 5 1 mom. i lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård ...............................
> ) » om tillägg till 2 % 17:e) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regerings-
rätt ..................................
» » » om ändrad lydelse av 2 och 5 55 i lagen den 17 oktober 1900 om straff-
register ................................
» » » om ändring i vissa. delar av 15 och 18 kap. strafflagen ...........
Allmän motivering.
Tidigare och nu gällande lagstiftning ........................ Den äldre lösdrivarlagstiftningen i Sverige ...................... Gällande lag angående lösdrivares behandling .................... Gällande fattigvårdslags bestämmelser angående åtgärder mot bettleri .......... Gällande fattigvårds- och barnavårdslagars bestämmelser angående tvångsarbete såsom tvångs-
medel mot tredskande understödstagare och försörjare ................ Tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården ...................
Utländsk rätt .................................... Behovet av särskild lövsdrivarlagstiftning ...................... Bör lösdriverict kriminaliseras? ........................... Böra lösdrivarmålen handläggas av domstol eller administrativ myndighet? .....
Huvuddragen av fattigvårdalagstiftningskommitténs förslag ............. Brister i den nu gällande lagstiftningen och dess tillämpning samt riktlinjer för dessa bristers avhjälpande ............................... Medellöshet såsom förutsättning för ingripande .................... Omständigheter, ägnade att minska förtroendet för det nuvarande systemet ........ Påföljdernas för vissa fall alltför stränga karaktär ................... Varningsförfarandets olämplighet ........................... Saknaden av möjlighet till individualiserade åtgärder .................. Saknaden av möjlighet att kontrollera, om arbetsovillighet föreligger ........... Systemet otillfredsställande ur synpunkten av samhällets behov av skydd . Tvångsarbetet i sin nuvarande anordning utan effektivitet ................ Tvångsarbetets ådömande på bestämd tid ....................... Bristande specialisering inom tvångsarbetsanstalterna .................. Brister beträffande förfarandet hos länsstyrelserna ................... Inga möjligheter till villkorlig dom eller villkorlig frigivning ..............
23
24
25 26
31 31 34 35
Sid. Oförmåga att genom arbete försörja sig utgör hinder för tvångsarbete . . . . . . . . . . 55 Den frigivnes återförpassande till hemorten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Den frigivnes övervakande genom polismyndigheten . . . . . . . . . . . ..... . . 56 Manliga polismäns befattning med prostituerade kvinnor . . . . . . . . . . . . . . . . 56 Huvudsyftena med en reform ....... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56
Det föreliggande förslagets grunder ..... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Ej älpätgärder och tvångsåtgärder ......... . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Kommunalt organ ........... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58 Beredande av arbete ........... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 Övervakning . ............... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 Resebidrag .......... . . . . . . . . . . . . . .......... . . 60 Polismyndighetens åligganden ........ . . . ......... . . . . . . . . 60 Internering i arbetshem . . . . . ................. . . . . . . . _ . 61 Omläggning av förfarandet hos länsstyrelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61
Offentlighet .................. . ..... . . . 61 Ersättning av allmänna medel till av länsstyrelsen inkallade personer. . . . . . . . . 62 Rättegångsbiträde . ............. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 Häktningsmyndighets närvaro. . . . ...... . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 Förundersökning ............. . . . . . . . . . . ..... . . . . . 63 Förhör vid domstol . .......... . . . ........ . . . 63 Andra utvägar för vinnande av en tillfredsställande prövning. . . . . . . . . . . . . 63 Länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av lösdrivarmål . . . . . . . . . . . 64 Länsstyrelsens åtgärder .......... . . . . . ....... . . . . . . . . 64 Arbetsoförmåga såsom hinder för tvångsarbete. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 Bestämd eller obestämd interneringstid? . . ........ . . . . 67 Kungörande för kommunala organ och polismyndigheter av åtgärder enligt förslaget. . . . 69
Förutsättningarna för ingripande ..... . . . . . . ...... . . . . . . . 70 Allmänna synpunkter. . . .......... . . . . . . . ......... . . . 70 Bettlare. . . . . ...... . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Egentliga lösdrivare eller landstrykare . . . . . . . . . . ..... . . . . . . . . . 73 Stationära. lösdrivare ........... . . . . . . . . . . '. 77
Lättjefulla personer, vilka förvärva sitt uppehälle genom brott. . . . ........ 78 Prostituerade . . . ............... . . . . . . . . . . . . . . . 80 Andra stationära lösdrivare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96
Frågan om särskilda åtgärder mot tattare och zigenare ...... . . . . . . . . 97 Statens, landstingens och kommunernas deltagande i vårdkostnaderna . . . . . . . . 100 1. Kostnader för förebyggande åtgärder m. m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 2. Kostnader för frivilligt arbete vid arbetsheni m.m. . . . . ....... 101 3. Ekonomiska konsekvenser av den föreslagna bestämmelsen 'att endast full. varaktig arbets- oförmåga ntgör hinder för tvångsarbete ............. 102 4. Kostnad för den som på grund av länsstyrelsens förordnande interneras i alkoholist- anstalt. . . ............ . . . . . . . . .......... . . 103 5. Kostnader för hjälparbete m.m. ............. . . ...... . . . . 104 Speciell motivering. Förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhälllsvädliga. . . . . . 107 Rubriken ...................... . . . . . . 107 1 kap. Om det allmännas organ för vidtagande av åtgärder enligt denna lag. . . . . . . 108
1 $. Fattigvårdsstyrelse, delegerade, hjälputskott ............ . . . . 108 Fiskal ....................... '. . . 108 Poliskammares befattning med lösdrivarmål. . . . . . . ......... 108
2 %. Tillsyningsmän .......... . . ....... . . . . . . . . . . 112
2 kap.
3 kap.
4 kap.
5 kap.
6 kap.
7 kap.
8 kap.
Om åtgärder för motarbetande av bettleri och kringstrykande ......
3 &. Förutsättningarna för ingripande mot bettlare och laudstrykare . .
4 %. Inställande inför fattigvårdsstyrelsen m. m. . . ......... 5 %. Fattigvårdsfall ...... . ............... 6 %. Hjälpåtgärder . . . . ............. 75%. Hänvisning till polismyndigheten. . . . . ...........
Om åtgärder beträffande kriminella, prostituerade och vissa andra samhällsvådliga personer . . . . .....
8 %. Förutsättningarha för ingripande mot kriminella, prostituerade och vissa andra samhällsvådliga personer . . . .......
9 5.1nställande inför tiskalen, handläggning hos denne och på honom ankommande åtgärder. . . . . .......... 10 %. Underställning av beslut om internering 1 arbetshem samt villkorligt anstånd med sådantbeslut.... ......
115. Insändande till länsstyrelsen. . . . . ....... . . . . . 12%. Inställande inför hjälputskottet . . . . ....... .
13 och 14 åå. Fattigvårdsfall, hjälpåtgärder, hänvisning till tiskalen . 15 %. Inställande av prostituerade kvinnor inför Iiskalen, handläggning hos denne
samt på honom ankommande åtgärder . _. . . . . .....
Vissa bestämmelser rörande arbetshem . . . . . . . . . . . . .
16 %. Kvarhållande &. arbetshem m. m. . . . ......
17 %. Påföljd vid förseelse av den som intagits i arbetshem Om länsstyrelsens befattning med ärenden enligt denna lag ..... 18—21 55. Förfarandet hos länsstyrelsen i mål rörande häktade
22 %. Länsstyrelsens åtgärder beträffande häktade . . . ......
23 5. Länsstyrelsens behandling av ärende om dömande till tvångsarbete av den som intagits i arbetshem ............. . . . . . . Tvångsarbete såsom påföljd för förseelse i arbetshem ...... 24 %. Varaktig arbetsoförmåga såsom hinder för tvångsarbete. . . 25 5. Beslut i anledning av underställuing av förordnande om intagande 1 arbetshem. 26 %. Försättande på fri fot av den, om vars intagande i tvångsarbetsanstalt förord- nande meddelats ...... . . . .
Delgivning av länsstyrelsens beslut. . . . ..... Villkorligt anstånd . . . . Förhållande mellan straff och tvångsarbete . . . . .
Om tvångsarbetsanstalt ...... . . . . . . . . ....... 27 5. Tvångsarbetssnstalt. . . . . . . . ......
28 %. Utskrivning från tvångsarbetsanstalt .
295. Utskrivningsmyndighet
Allmänna bestämmelser . . . . . . . . . .......
.30 %. Övervakning, villkor vid utskrivning m.m. . . ....... 31 % Resekostnad för den som ntskrives m. 11. . .......
32 5. Hemortsrätten avgörande för val av arbetshem m. m. . . . . . 33 %. Tillsyn över fattigvårdsstyrelsers m. H:s verksamhet . . . . . . . . . . . .
34 %. Handräckning ........ . . . ........... . . . . . .' .
35 %. Administrativa föreskrifter '
S. k. internationella lösdrivare.
36 %. Mimimiålder för behandling enligt lagförslaget Åtgärder mot utlänningar . ................
Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag . . . . 37 &. Klagan över varning enligt 17 5 ej medgiven . . . Klagan över vissa beslut av anstaltsstyrelse . . . . Länsstyrelsens utskrivningsrätt ...........
Sid. 114 114 114 115 115 117
118
118
118
120 121 121 121
121 122 122 123 123 123 123
126
126 126 129 129 130 132 134 134 135 136 136 137 137 137 138 138 141 141 141 142
38 5. Besvär över handräckning ...................... '. . . . 142 Åtgärder, över vilka besvär ej må. anföras ................... 142
39 %. Besvär över länsstyrelsens beslut ....................... 143 Rött till klagan över beslut om tvångsarbete och intagande i arbetshem ...... 143 Prövning av besvär i mål om tvångsarbete och intagande i arbetshem ....... 144 Klagau över beslut under måls handläggning .................. 150 Besvär över andra av länsstyrelsen meddelade beslut ............... 150 Biträde vid författande av besvär m. m. .................... 150 Verkställighet av icke lagakraft ägande beslut ................. 150 Besvär över beslut av myndighet, som fungerar i stället för länsstyrelse ...... 150
40 5. Besvärs insåndande med posten ................... '. . . . . 150 Övergångsbestämmelser ............................... 15 1
Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. 153 74 %. Arbetsoförmåga såsom hinder för varning och tvångsarbete ......... . . . 153 75 %. Relativt obestämd tvångsarbetstid ....................... 153
Tvångserbetes äläggande av annan myndighet än länsstyrelsen .......... 154 76 %. Tvångsarbetes verkställande m. m ........................ 154 81 5! 1 mom. Besvärsmyndighet i vissa mål ..................... 156 83 å. Prövning i regeringsrätten av mål om tvångsarbete ............... 157 92 %. Fattigvårdslagens bestämmelser om bettleri upphävas ............... 157 Övergångsbestämmelser ............................... 157 Förslag till lag om ändrad lydelse av 84 5 1 mom. i lagen den 6 juni 1.924 om sam- hällets barnavård ................................. 158
Förslag till lag om tillägg till 2 5 17.'0) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ................................... 158 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 ååi lagen den 17 oktober 1900 om strafregister ................................... 159
Förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 och 18 kap. strafflagen . . . . . _. . 159
Bilagor.
P. M. av jägmästaren Erik Lindeberg i anslutning till pågående förarbeten för om— arbetning av nu gällande lagstiftning om åtgärder mot bettleri m. m. i vad berör fråga om beredande av arbetstillfällen åt individer, som hemfallit hdråt ..... 169 Kontraktsförslag .................................. 180 Arbetsvillkor ................................. . 182 Kortfattad redogörelse för det av finska lagberedningen den 10 maj 1926 avgivna förslaget till lag om. lösdrivare ............. . ............ 183
Förslag till Lag
om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Om det allmännas organ för vidtagande av åtgärder enligt denna lag. 1 %.
1 mom. Fattigvårdsstyrelsen har att enligt bestämmelserna i denna lag taga befattning med ärenden, som där avses.
Det ankommer på tre eller flera av fattigvårdsstyrelsen inom eller utom den- samma utsedda män och kvinnor (delegerade) att i den omfattning styrelsen bestämmer å dess vägnar fullgöra vad sålunda åligger styrelsen samt att del— taga i behandling av vissa ärenden enligt 3 kap.
2 mom. I stad ankommer det på ett hjälputskott, bestående av tre eller fle— ra av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden inom eller utom dessa myndigheter utsedda personer, av vilka flertalet skall vara kvinnor, att enligt bestämmelserna i denna lag taga befattning med ärenden rörande kvinnor, som i 8 % 2) avses.
I mindre stad, där tillsättande av hjälputskott ej är erforderligt, må med länsstyrelsens medgivande de enligt denna lag på sådant utskott ankomman- de åligganden fullgöras av de i 1 mom. omförmälda delegerade.
Landskommun må, där sådant prövas påkallat, tillsätta hjälputskott för att taga befattning med ärenden rörande kvinnor som avses i 8 % 2). I lands— kommun, där hjälputskott ej finnes, utövas befattningen med dylika ärenden av ovannämnda delegerade.
3 mom. Lands- och stadsfiskal (fiskal) samt länsstyrelse hava att taga den befattning med ärenden enligt denna lag, varom nedan vidare förmäles.
I stad, där polismästare finnes, må denne och i annan stad länsstyrelsen kunna förordna poliskommissarie eller annan polisman att fullgöra vad så- lunda åligger stadsfiskal.
För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för ri- kets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen kunna förordna polisman att fullgöra vad enligt denna lag åligger landsfiskal.
Beträffande stad äger Konungen, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva attpoliskammare eller annan lämplig myndighet skall utöva den befattning med ärenden enligt 5 kap., som eljest tillkommer länsstyrelsen.
2å.
Tillsyn över personer, som avses i 3 och 8 %%, utövas, förutom av polisper- sonalen, under vederbörande polischefs inseende av särskilt för sådant ända- mål tillsatta tillsyningsmän. I varje kommun skall finnas erforderligt antal av kommunen avlönade manliga och, om hjälputskott finnes i kommunen till— satt, jämväl kvinnliga tillsyningsmän; dock må länsstyrelsen, då omständig- heterna därtill föranleda, kunna befria kommun från skyldigheten att tillsätta manliga tillsyningsmän.
Tillsyningsman äger i utövningen av sin befattning åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer tjänsteman.
2 KAP. Om åtgärder för motarbetande av bettleri och kringstrykande.
35.
Åtgärder enligt detta kapitel må vidtagas beträffande 1) den som bettlar, tillåter barn, som står under hans värd, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning; samt
2) den som stryker omkring från en ort till en annan utan sysselsättning, varigenom han må antagas kunna förtjäna sitt uppehälle, och utan att, såvitt omständigheterna ådagalägga, söka arbete eller eljest söka efter förmåga är- ligen försörja sig.
45.
Bettlar någon eller stryker omkring, på sätt i 3 % sägs, skall tillsynings- man eller polisman göra anmälan härom hos fattigvårdsstyrelsen samt inställa honom inför densamma.
Prövar fattigvårdsstyrelsen sådant fall vara för handen, som nyss är sagt, och finnes ej skäl föreligga att göra anmälan till nykterhetsnämnden för vid- tagande av åtgärd jämlikt lagen om behandling av alkoholister, förfares i en— lighet med 5, 6 eller 7 %.
Begär någon, som söker arbete, hjälp med anskaffande av sådant, förfares i enlighet med 6 % 1 och 2 inom.
åå.
1 mom. Är den anmälde i behov av fattigvård enligt 1 % i lagen om fattig— vården, skall med honom förfaras i enlighet med nämnda lag.
2 mom. Vägrar han attmottaga fattigvård, skall han av fattigvårdssty- relsen allvarligt anmanas att upphöra med sitt bettleri eller kringstrykande
samt erinras om de påföljder, vilka, om han ej ställer sig anmaningen till ef- terrättelse, kunna inträda enligt 3 mom. Där så pröVas lämpligt, må över- vakning anordnas enligt bestämmelserna. i 30 %. Skriftligt besked angående vad sålunda förekommit skall tillställas den anmälde.
3 mom. Prövas de i 2 mom. stadgade åtgärderna gagnlösa för den anmäl— des tillrättaförande, har fattigvårdsstyrelsen att förordna om hans intagande i fattigvårdsanstalt eller, om skäl därtill föreligga, vidtaga åtgärder för hans intagande i anstalt för sjuka eller abnorma.
F örordnande om intagande i fattigvårdsanstalt bör även, där ej omständig- heterna annat föranleda, meddelas beträffande den som jämlikt 24 % omhän- dertages av fattigvårdsstyrelsen.
Då någon i enlighet med detta moment intagits i anstalt, skola bestämmel- Serna i lagen om fattigvården äga motsvarande tillämpning.
65.
1 mom. Är den anmälde icke i behov av fattigvård enligt 1 % i lagen om fattigvården, och anses icke heller fattigvård enligt 2 % samma lag böra ifrå— gakomma, bör fattigvårdsstyrelsen söka, med anlitande av arbetsförmedlings- anstalt och andra dylika genom offentlig eller enskild försorg åvägabragta an- ordningar, åt honom anskaffa arbete eller ock bereda honom skydd hos an- höriga eller annan lämplig person eller inträde i enskild anstalt eller vidtaga annan dylik åtgärd för hans tillrättaförande.
I avvaktan på utgången av dessa försök åligger det fattigvårdsstyrelsen att, i den mån så erfordras, tillhandahålla den anmälde föda och bostad mot skyl— dighet för honom att fullgöra anvisat, tillfälligt arbete.
2 mom. Leda enligt 1 mom. gjorda försök icke till åsyftat resultat, bör fattigvårdsstyrelsen anvisa den anmälde hjälparbete vid av staten eller under dess medverkan anordnat arbetsföretag, där sådant finnes att tillgå, eller fri- villigt arbete vid arbetshem eller annan härför lämpad fattigvårdsanstalt.
Den, som enligt sådan anvisning inställer sig vid arbetsföretag eller fattig- vårdsanstalt, må icke där mot sin Vilja kvarhållas.
3 mom. Då sådan åtgärd vidtagas, som i 1 eller 2 mom. sägs, skall den an- mälde allvarligt anmanas att begagna sig av det gjorda erbjudandet samt er- inras om de påföljder, vilka, om han ej för framtiden förhåller sig väl, kunna inträda enligt denna lag.
Där så prövas lämpligt, må övervakning anordnas enligt bestämmelserna i 30 %.
Skriftligt besked angående vad i ärendet förekommit skall tillställas den anmälde.
Beträffande vidtagna åtgärder skola anteckningar föras.
75.
1 mom. Upplyses, att den anmälde under de två senast förflutna åren va- rit föremål för anstaltsbehandling eller annan åtgärd enligt denna lag, eller
framkomma eljest med avseende å hans liv under nämnda tid sådana omstän- digheter, att åtgärd enligt 5 eller 6 % får anses gagnlös för hans tillrättafö— rande, må fattigvårdsstyrelsen anmäla honom hos fiskalen.
Kan den anmäldes identitet ej fastställas, skall även dylik anmälan göras. 2 mom. Anmälan, som i 1 mom. sägs, bör ock ske, då fattigvår—dsstyrelsen finner sådant fall vara för handen, som i 8 % 1) eller 3) sägs. Då förhållan- de, som i 8 % 2) avses, föreligger beträffande kvinna, bör anmälan göras hos hjälputskottet.
3 KAP.
Om åtgärder beträffande kriminella, prostituerade och vissa andra samhällsvådliga personer. 8 %.
Åtgärder enligt detta kapitel må vidtagas beträffande 1) den som lever ett lättjefullt liv under förhållanden, vilka giva grun- dad anledning till antagande att han genom brott förskaffar sig medel till sitt uppehälle,
2) den som vanemässigt bereder sig inkomster genom otukt, därest han
a) icke fyllt tjuguett år eller på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att taga vård om sig själv, eller
b) genom förledande till, genom förmedlande eller eljest genom främjande av otukt bland ungdom under tjuguett år, genom arten av sitt framträdande å ställe, som i 11 kap. 15 % strafflagen sägs, eller genom sitt levnadssätt i öv- rigt är vådlig för allmän sedlighet, ordning eller säkerhet,
3) den som eljest, utan att, såvittomständigheterna ådagalägga, söka efter förmåga årligen försörja sig, förer ett sådant levnadssätt, att därav uppstår våda i nyss angivet hänseende, samt
4) den som blivit beträdd med bettleri eller kringstrykande, som i 3 % sägs, och av fattigvårdsstyrelsen jämlikt 7 % anmälts hos fiskalen.
95.
1 mom. Den, beträffande vilken sådant förhållande föreligger, som i 8 % sägs, skall av tillsyningsman eller polisman anhållas och inställas inför fi- skalen ; dock skall, då förhållande, varom i 8 % 2) förmäles, är för handen be- träffande kvinna, förfaras i enlighet med 12 %.
2 mom. Fiskalen skall vid förhör med den anhållne och på annat sätt ut— reda de omständigheter, under vilka anhållandet ägt rum, samt den anhållnes levnadssätt under den närmast förflutna tiden, hans uppehållsorter, sysselsätt- ning och utvägar att försörja sig ävensom hans levnadsomständigheter i de de- lar, som kunna vara av Vikt för bedömande av de åtgärder, vilka böra komma till användning.
Över vad i ärendet förekommit skola anteckningar föras. I ärendets handläggning hos fiskalen skall delegerad deltaga. 3 mom. Befinnes anledning föreligga till åtgärd enligt lagen om behand- ling av alkoholister, bör fiskalen allt efter sakens beskaffenhet antingen göra anmälan till nykterhetsnämnden eller ock vidtaga åtgärd enligt 5 % i nämn- da lag.
4 mom. Prövas åtgärd, som i 3 mom. sägs, ej böra vidtagas, men sådant fall föreligga, varom i 8 % förmäles, äger fiskalen allt efter omständigheterna
a) förordna om den anhållnes intagande i arbetshem eller
b) anmäla honom för länsstyrelsen eller
c) vidtaga åtgärd enligt 6 %. Är den anhållne varaktigt oförmögen till arbete, må ej anmälan göras en— ligt b), med mindre fall föreligger, som i 24 % 2 mom. avses.
Då sådant beslut fattas, som i a) eller b) sägs, skall i ärendet upp- rättas protokoll, däri jämväl skall intagas beskrivning över den anhållnes utseende.
Därest delegerad, som deltagit i ärendets behandling, icke är ense med fiska- len rörande beslut, som i a) eller b) sägs, skall anteckning härom göras till protokollet.
10 %.
1 inom. Beslut, som i 9 % 4 mom. a) sägs, skall ofördröjligen uppläsas för den anhållne, därvid skriftligt besked skall tillställas honom angående beslu- tet och om vad han jämlikt tredje stycket i detta moment har att iakttaga, där han vill bliva i saken vidare hörd.
Beslutet skall underställas länsstyrelsens prövning. För sådant ändamål skall detsamma senast dagen efter dess meddelande jämte avskrift av förhörs- protokollet insändas till länsstyrelsen.
Vill den anhållne varda i saken vidare hörd, äge han till länsstyrelsen in- komma med påminnelser inom två dagar, om han anhållits i stad, där länsstyrelsen har sitt säte, men eljest inom åtta dagar från beslutets med-de- lande.
Beslutet må, orn länsstyrelsen därtill lämnar medgivande, av fiskalen bringas till verkställighet även innan det blivit av länsstyrelsen slutligen prövat.
2 mom. Då omständigheter framkommit, som giva grundad anledning till antagande, att det med intagandet i arbetshem avsedda ändamål skall kunna vinnas genom den anhållnes överlämnande till annan lämplig anstalt eller till förening eller enskild, varom erbjudande föreligger, eller genom annan dylik åtgärd, må fiskalen kunna meddela villkorligt anstånd med beslutets verkstäl- lande.
Då sådant anstånd meddelas, skall övervakning anordnas och vissa villkor uppställas enligt bestämmelserna i 30 %.
Fullgöras ej villkoren, må fiskalen förklara anståndet förverkat. Har ej verkställighet påbörjats inom sex månader från beslutets meddelande, vare be- slutet förfallet.
2—262124
11 %.
Beslutes anmälan enligt 9 % 4 inom. b), skall den anhållne häktas och sän- das till länsstyrelsen, dit jämväl avskrift av förhörsprotokollet skall insändas, varjämte prästbetyg och utdrag ur straffregistret rörande den häktade skola rekvireras med begäran om dessa handlingars omedelbara insändande till läns- styrelsen. Å förhörsprotokollet skall göras anteckning om att sådana rekvi- sitioner avsänts.
Kan den anhållnes identitet ej fastställas, skall han häktas och sändas till länsstyrelsen.
12 %.
Finner tillsyningsman eller polisman, att beträffande kvinna sådant förhål— lande föreligger som i 8 % 2) sägs, skall han anmoda henne att å viss tid in- ställa sig inför hjälputskottet samt härom göra anmälan hos detsamma. Efter- kommer hon ej denna anmodan, skall hon genom tillsyningsmannens eller po- lismannens försorg inställas inför utskottet.
Prövar utskottet sådant fall vara för handen som i 8 % 2) sägs, och finnes ej skäl föreligga att göra anmälan till nykterhetsnämnden för vidtagande av åtgärd jämlikt lagen om behandling av alkoholister, förfares i enlighet med 13 eller 14 %.
13 %.
Är den anmälda i behov av fattigvård enligt 1 % i lagen om fattigvården, har fattigvårdsstyrelsen på anmälan av hjälputskottet att förordna om hennes in- tagande i fattigvårdsanstalt eller, om skäl därtill föreligga, vidtaga åtgärder för hennes intagande i anstalt för sjuka eller abnorma.
Då någon i enlighet med denna % intagits i anstalt, skola bestämmelserna i lagen om fattigvården äga motsvarande tillämpning.
14 %.
1 mom. Föreligger ej sådant fall som i 13 % sägs, och finner ej fattigvårds— styrelsen, på anmälan av hjälputskottet, fattigvård enligt 2 % i lagen om fat- tigvården böra ifrågakomma, bör hjälputskottet förfara på sätt i 6 % är stad- gat.
2 mom. Då beträffande den anmälda sådant förhållande föreligger som i 7 % 1 mom. sägs, må hjälputskottet anmäla henne hos fiskalen.
15 %.
Beslutas sådan anmälan som i 14 % 2 mom. sägs, skall den anmälda av till- syningsman eller polisman inställas inför fiskalen.
Angående ärendets handläggning inför fiskalen samt angående åtgärd en- ligt lagen om behandling av alkoholister skola bestämmelserna i 9 % 2 och 3
mom. äga motsvarande tillämpning; dock skall kvinnlig ledamot av hjälput- skott eller, om sådan ej finnes att tillgå, kvinnlig delegerad deltaga i ären— dets handläggning.
Prövas åtgärd enligt lagen om behandling av alkoholister ej böra vidtagas men sådant fall föreligga, som i 8 % 2) sägs, skola bestämmelserna i 9 % 4 mom. samt 10 och 11 %% äga motsvarande tillämpning med iakttagande dock, att vad i 9 % 4 mom. stadgats angående delegerad skall gälla ledamot av hjälputskot- tet, om sådan deltager i ärendets handläggning.
4 KAP. Vissa bestämmelser rörande arbetshem.
16 %.
1 mom. Har någon på grund av beslut enligt 9 % 4 mom. eller 15 % intagits i arbetshem, må han kunna där kvarhållas, intill dess grundad anledning fin- nes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv; dock må han ej kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än ett år, med mindre han till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig. '
Avviker den å anstalten intagne, skall den tid, under vilken han undandragit sig anstaltsvistelsen, ej medtagas vid beräknande av den tid, varunder han längst må kvarhållas.
2 mom. lVid utskrivning från arbetshem bör, där ej omständigheterna annat föranleda, förfaras på sätt i 6 % 1 och 2 mom. är stadgat samt övervakning an- ordnas och vissa villkor uppställas enligt bestämmelserna i 30 %.
Fullgöras ej villkoren, må den utskrivne återtagas till anstalten, dock ej se- nare än sex månader från utskrivningen. Den som sålunda återtagits må kvarhållas, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han utanför anstalten skall förhålla sig så som i 1 mom. sägs; dock må han ej kvarhållas under längre tid än sex månader, med mindre beträffande honom föreligger sådan oförmåga att genom arbete försörja sig, som i 1 mom. sägs.
Vid utskrivning av den som återtagits till anstalten må villkor ej fästas. Beslut om utskrivning från och återtagande till anstalten meddelas av dess styrelse.
17 %.
1 mom. Avviker den, som på grund av beslut enligt 9 % 4 mom. eller 15 % intagits i arbetshem, från detsamma, eller undandrager han sig att fullgöra honom där anvisat arbete, eller visar han tredska att efterkomma givna före- skrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, äger arbetshemmets styrelse tilldela honom varning med er— inran om den påföljd som i 23 % omförmäles. Är han varaktigt oförmögen till arbete, må dock dylik varning ej meddelas, med mindre hans vårdande i arbets-
hemmet är ägnat att medföra avsevärd olägenhet ur ordningens synpunkt eller i betydande mån försvåra arbetet för andra personers tillrättaförande.
Varning som ovan sägs må meddelas, förutom av arbetshemmets styrelse, antingen av styrelsens ordförande eller av den, som styrelsen kan hava utsett att meddela varning, därvid anmälan om varningen skall göras vid styrelsens nästa sammanträde.
Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet meddelas den felande muntligen av den, som beslutat varningen, eller skriftligen genom delgivning av utdrag av protokollet.
2 mom. Därest den felande ej låter rätta sig av honom sålunda tilldelad var- ning, må arbetshemmets styrelse, med bifogande av bevis om varningen och tillgänglig utredning i ärendet, hos länsstyrelsen hemställa, att förordnande måtte meddelas om den felandes intagande i tvångsarbetsanstalt.
5 KAP. Om länsstyrelsens befattning med vissa ärenden enligt denna lag. 18 %. Då häktning ägt rum i fall, som avses i 11 eller 15 %, och den häktade in- sänts till länsstyrelsen, har denna att utan dröjsmål hålla förhör med honom samt i mån av behov jämväl med andra personer så ock i övrigt förebringa er- forderlig utredning. Efter länsstyrelsens förordnande till sådant förhör in- kallad person äger för inställelsen åtnjuta ersättning av allmänna medel. I avseende å grunderna för sådan ersättning och ordningen för dess utbetalning skall vad i dylikt hänseende stadgats angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål äga motsvarande tillämpning; dock skall sådan kostnad alltid stanna å statsverket. I fråga om förhör som nyss är sagt skola gällande bestämmelser angående offentlighet vid underdomstolarna i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Länsstyrelsen må dock, därest den häktade det begär eller eljest särskilda skäl därtill föranleda, förordna, att förhöret skall hållas inför stängda dörrar. Utan hinder av dylikt beslut må länsstyrelsen medgiva häktads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret, rätt att övervara detsamma. Fiskal, vars anmälan föranlett förhöret, bör såvitt möjligt beredas tillfälle att närvara. I länsstyrelsens protokoll skola intagas utdrag ur straffregistret och präst- betyg ävensom av länsstyrelsen anskaffat läkarbetyg angående den häktade. Den häktade må, där ej omständigheterna föranleda. att han bör hållas häk- tad, av länsstyrelsen försättas på fri fot.
19 %.
1 mom. Begär häktad hjälp vid sin talans förberedande och utförande, och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall biträde åt honom förord-
nas. Angående biträde skola gällande bestämmelser angående förordnande av rättegzångsbiträde åt häktad äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock, att även person, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskriv- na kunskapsprov, må anlitas för uppdraget, där han besitter erfarenhet på om- rådet och i övrigt är lämplig.
2 mom. Länsstyrelsen må förordna om särskild förundersökning, där sådan prövas påkallad för inhämtande av upplysningar rörande dens personliga för— hållanden, om vilken i målet är fråga, samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans tillrättaförande.
Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person (för— undersökare) förordnas att utföra densamma.
20 %.
Framställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna omständig- heter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan begäran fram- ställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger länsstyrelsen för- ordna om sådant vid underrätt som länsstyrelsen bestämmer; och skola de, vil- ka böra närvara vid förhöret, på framställning av länsstyrelsen genom rättens ordförande inkallas. Efter länsstyrelsens förordnande till sådant förhör in- kallad person äger för inställelsen åtnjuta ersättning av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.
21 %.
Innan länsstyrelsen meddelar beslut i målet bör länsstyrelsen, då omständig- heterna därtill föranleda, samråda med eller inhämta utlåtande från förening eller annan, som besitter erfarenhet i fråga om tillrättaförande av personer, varom i denna lag är fråga.
22 %.
1 mom. Finner länsstyrelsen sådant fall föreligga, som i 3 eller 8 % sägs, äger länsstyrelsen, där den ej vidtager åtgärd enligt 2 mom., allt efter om- ständigheterna
&) förordna om intagande i tvångsarbetsanstalt eller
b) förordna om intagande i arbetshem eller
c) vidtaga åtgärd enligt 6 %.
2 mom. Är den person, om vilken i målet är fråga, hemfallen åt drycken- skap, och finner länsstyrelsen hans vårdande å allmän anstalt för vård av al— koholister vara den lämpligaste utvägen för hans tillrättaförande, äger läns- styrelsen förordna om hans intagande å dylik anstalt. Då sådant förordnande meddelats, skall vårdkostnaden bestridas av den kommun, där han hade hem-
ortsrätt vid tiden för häktningen eller, om han vid nämnda tid oavbrutet un— der minst fem år vistats utom nämnda kommun, av statsverket. I övrigt skola bestämmelserna i lagen om behandling av alkoholister äga motsvarande till- lämpning.
I stad, där den befattning med ärenden enligt 5 kap., som eljest ankommer på länsstyrelsen, jämlikt 1 % 3 mom. utövas av annan myndighet, har denna, då den finner sådan åtgärd böra vidtagas som i detta'moment sägs, att hos länsstyrelsen göra framställning härom. Varder framställningen icke av läns- styrelsen bifallen, har myndigheten att ånyo upptaga ärendet till handlägg- ning.
23 %.
Har hos länsstyrelsen gjorts hemställan i enlighet med 17 % 2 mom., skall den felande lämnas tillfälle att yttra sig över denna hemställan. Förhör skall äga rum, där sådant är av nöden, och erforderlig utredning förebringas. I avseende härå skola bestämmelserna i 18—20 %% äga motsvarande tillämpning med iakttagande dock, att i stället för fiskalen representant för vederbörande anstaltsstyrelse bör såvitt möjligt beredas tillfälle att närvara vid förhör, där sådant äger rum.
Länsstyrelsen må, där den ej finner den gjorda hemställan böra lämnas utan avseende, förordna om den felandes intagande i tvångsarbetsanstalt eller, då mildrande omständigheter förekomma, meddela honom förnyad varning.
Därest den felande avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller anled- ning eljest förekommer att han håller sig undan, må länsstyrelsen kunna för— ordna om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom förordnats om hans intagande i tvångsarbetsanstalt, vinner laga kraft.
24 %.
1 mom. Är någon varaktigt oförmögen till arbete, må förordnande om hans intagande i tvångsarbetsanstalt ej meddelas eller verkställas.
Inträder sådan arbetsoförmåga hos den som redan börjat undergå tvångs- arbete, har den länsstyrelse, som utövar tillsyn över tvångsarbetsanstalten, att förordna om tvångsarbetets avbrytande; dock må den arbetsoförmögne, om han är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarstanna å tvångsarbetsanstalten, intill dess dylik vård kan beredas honom.
Har i fall, som avses i denna %, den arbetsoförmögne hemortsrätt i kommun inom annat län än det där han vistas, skall han översändas eller förpassas till länsstyrelsen i det län, inom vilket hemortskommunen är belägen.
Den arbetsoförmögne bör, där ej omständigheterna annat föranleda, omhän— dertagas av fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen eller, om hans hemorts— rätt ej kan utrönas, av fattigvårdsstyrelsen i den stad, där han av vederböran— de myndighet förklarats vara oförmögen till arbete.
2 mom. Föranleda sannolika skäl att vård annorstädes än å tvångsarbets—
anstalt av den, som är varaktigt oförmögen till arbete, skulle medföra avsevärd olägenhet ur ordningens synpunkt eller i betydande mån försvåra arbetet för andra personers tillrättaförande, må utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat förordnande om den arbetsoförmögnes intagande i tvångsarbetsanstalt medde- las eller verkställas samt pågående tvångsarbete fortfara.
25 %.
Då i fall, som avses i 10 % 1 mom. eller 15 %, underställning ägt rum av beslut, varigenom fiskal förordnat om någons intagande i arbetshem, har läns- styrelsen, sedan den för påminnelsers avgivande bestämda tid tilländagått och erforderlig utredning införskaffats genom förhör eller på annat sätt, att taga beslutet under omprövning. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa be— slutet. må länsstyrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt G %.
] fall som här avses skola bestämmelserna i 22 % 2 mom. äga motsvarande tillämpning, med iakttagande att vad där sägs om tiden för häktningen skall gälla tiden för förordnandet om intagande i arbetshem.
26 %.
1 inom. Då länsstyrelsen meddelat förordnande om intagande i tvångsar— betsanstalt av någon som hålles häktad, äger länsstyrelsen, om skäl därtill föreligga, föreskriva att han må, intill dess besvär över utslaget blivit av- gjorda eller utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.
2 mom. Länsstyrelsens beslut, varigenom jämlikt 22 % förordnats om nå- gons intagande i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt eller varigenom av fiskal meddelat beslut om någons intagande i arbetshem fastställts, så ock länssty- relsens beslut i mål rörande förordnande om intagande i tvångsarbetsanstalt jämlikt 23 % skall ofördröjligen skriftligen mot bevis delgivas den, beslutet avser. Länsstyrelsens beslut i mål av sistnämnda slag skall därjämte ofördröj- ligen lnot bevis tillställas vederbörande anstaltsstyrelse.
Länsstyrelsen har att förordna om verkställighet av sitt beslut. Senast inom åtta dagar efter bringande till verkställighet av beslut om nå- gons intagande i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt skola fullständiga proto- koll insändas till arbetshemmet eller tvångsarbetsanstalten.
3 mom. Då länsstyrelsen meddelat beslut om någons intagande i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt eller fastställt beslut om någons intagande i arbets- hem (ch sådana omständigheter framkommit, somi 10 % 2 mom. sägs, må läns- styrelsen kunna meddela villkorligt anstånd med beslutets verkställande.
Då sådant anstånd meddelas, skall övervakning anordnas och Vissa villkor uppställas enligt bestämmelserna i 30 %.
Fullgöras ej villkoren, må länsstyrelsen förklara anståndet förverkat. Har ej verkställighet påbörjats inom två år från beslutets meddelande, vare beslu- tet ftrfallet.
6 KAP. Om tvångsarbetsanstalt.
27 %.
Tvångsarbetsanstalt, som avses i denna lag, anordnas av staten. Konungen äger dock såsom tvångsarbetsanstalt erkänna jämväl anstalt, som blivit av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan med eller utan bi- drag av staten för ändamålet anordnad. Sådant erkännande kan när som helst återkallas.
Tvångsarbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse samt under till- syn av länsstyrelsen i det län, varest anstalten är belägen.
28 %.
1 mom. Utskrivning av den, som intagits i tvångsarbetsanstalt, må ej ske förr än två år förflutit från intagandet, med mindre grundad anledning före— . ligger till antagande, att han efter tidigare utskrivning skall årligen försörja
sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Förr än ett år efter intagandet må ej utskrivning äga, rum, utan att särskilda skäl därtill föreligga.
2 mom. Med utskrivning må anstå intill tre år efter intagandet, där på grund av den intagnes föregående liv eller hans förhållande i anstalten synes 'uppenbart, att han vid tidigare utskrivning icke kommer att förhålla sig så som i 1 mom. sägs.
Under enahanda förutsättning må även efter utgången av nämnda tid av tre år anstå med utskrivning av den, som tidigare på grund av beslut enligt den- na lag varit intagen i tvångsarbetsanstalt under tillhopa minst tio år ; och må han kvarhållas tills vidare, intill dess grundad anledning föreligger till anta- gande, att han utanför anstalten skall förhålla sig så som ovan sägs.
3 mom. Vid utskrivning skall förfaras på sätt i 6 % 1 och 2 mom. är stadgat. Övervakning skall anordnas och vissa villkor uppställas enligt bestämmelser- na i 30 %.
Fullgöras ej villkoren, må den utskrivne återtagas till tvångsarbetsanstal— ten. Sådant återtagande må ej ske senare än två år efter utskrivningen; ej heller må den återtagne i anstalten kvarhållas under längre tid än ett år. Då utskrivningen ägt rum mer än tre år efter intagandet i anstalten, må dock den återtagne kvarhållas tills vidare, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall förhålla sig så som i 1 mom. sägs.
Vid utskrivning av den, som enligt ovan meddelade bestämmelser återtagits, må villkor ej fästas.
4: mom. Avviker den i anstalten intagne, skall den tid, under vilken han un- dandrag'it sig anstaltsvistelsen, ej medtagas vid beräknande av den tid, var- under han längst må kvarhållas.
15 29 %.
1 mom. Beslut rörande fråga, som avses i 28 %, meddelas av tvångsarbets- anstaltens styrelse.
Innan sådant beslut med-delas, bör styrelsen inhämta yttrande från delegerad eller ledamot av hjälputskott eller annan tillförlitlig person, som äger känne- dom om den, vars utskrivning, kvarhållande eller återtagande är ifrågasatt, så ock på annat sätt utreda ärendet.
Har någon kvarhållits längre tid än tre år, eller har någon, som utskrivits mera än tre år efter intagandet, blivit återtagen till anstalten, skall frågan om hans utskrivning tid efter annan och minst en gång årligen upptagas till över- vägande.
2 mom. Beslut, varigenom tvångsarbetsanstalts styrelse förordnat om ut- skrivning förr än ett år eller senare än tre år efter intagandet i anstalten, om kvarhållande av den, som varit intagen i anstalten under två år eller därutöver, om återtagande av den, som utskrivits mer än tre år efter intagandet, om ut- skrivning av sålunda återtagen person eller om hans kvarhållande under mera än ett år från återtagandet, skall underställas den länsstyrelse, som utövar till- syn över anstalten. För sådant ändamål skall beslutet jämte därtill hörande handlingar insändas till länsstyrelsen så tidigt, att det kan vara tillgängligt inom den här nedan för påminnelsers avgivande stadgade tid.
Vill den, beslutet avser, varda i saken hörd, äge han till länsstyrelsen inkom- ma med påminnelser inom trettio dagar från det han erhållit del av beslutet. Behöver han biträde vid påminnelsernas författande, har anstaltsstyrelsen att tillse att det erhålles.
7 KAP. Allmänna bestämmelser. 30 %. Övervakning som anordnas enligt denna lag skall anförtros åt lämplig för- ening, stiftelse eller enskild person. Övervakning av kvinna bör, där så kan ske, utövas av kvinnlig övervakare. Kan lämplig övervakare icke på annat sätt erhållas, är tillsyningsman och, om sådan icke finnes att tillgå, polisman skyldig att åtaga sig uppdraget. Då enligt denna lag vid villkorligt anstånd med verkställighet av vissa be- slut samt vid utskrivning från anstalt villkor uppställas, må i sådant hänseen- de föreskrivas, att den, som villkoren gälla, skall under därvid förelagd tid vara pliktig att Vistas inom viss vid beslutets meddelande eller därefter be- stämd kommun samt att underkasta sig den övervakning och de övriga bestäm- _ melser, som bliva vid beslutets meddelande eller därefter meddelade.
31 %.
Har någon, beträffande vilken åtgärd vidtagits enligt denna lag, beretts ar- bete på annan ort, eller skall någon eljest på grund av enligt lagen lämnad före-
skrift eller anvisning begiva sig till annan ort, bestrides resekostnaden av all— männa medel.
32 %.
Då enligt denna lag frivilligt arbete anvisas någon vid arbetshem eller för- ordnande meddelas om någons intagande i sådant hem, skall arbetsanvisningen eller förordnandet gälla arbetshem, avsett för det landstingsområde eller den i landsting ej deltagande stad, dit han i hemortsrättshänseende kan antagas höra, eller, om hans hemortsrätt ej kan utrönas, arbetshem, avsett för det landstings- område eller den stad, där anvisningen skett. eller förordnandet meddelats.
Anvisas någon frivilligt arbete vid för landstingsområde avsett arbetshem, eller meddelas förordnande om någons intagande i sådant arbetshem, erläg- ges för honom ingen avgift av vederbörande kommun, med mindre han till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig. Kostnaden i arbetshem för den, vars hemortsrätt ej kan utrönas, bestrides av statsverket.
33 %.
1 mom. Angående tillsyn över den verksamhet, som enligt denna lag utövas av fattigvårdsstyrelser, delegerade och hjälputskott, vid arbetshem och andra fattigvårdsanstalter, ävensom över verksamheten vid härbärgen, räddningshem och andra dylika anstalter gäller i tillämpliga delar vad i 6 kap. i lagen om fattigvården är stadgat.
En var äger rätt att hos myndighet eller befattningshavare, som där sägs, göra anmälan om förefintligt missförhållande.
2 mom. Över den verksamhet, som enligt denna lag bedrives av fiskaler samt tillsyningsmän och polismän, utövas tillsyn av länsstyrelsen.
3 mom. Finner länsstyrelsen anledning föreligga till anmärkning i avseende å den verksamhet, som i 1 eller 2 inom. sägs, äger länsstyrelsen förordna om den åtgärd, som i anledning härav må finnas påkallad. I fråga om annan an- stalt än fattigvårdsanstalt äger länsstyrelsen, då förhållandena därtill giva an- ledning, meddela förbud mot dess användande för sitt ändamål.
34 %.
Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning dels för verkställighet av fattigvårdsstyrelses förordnande om någons intagande i fattigvårdsanstalt samt av beslut av styrelse för arbetshem eller tvångsarbets- - anstalt om återtagande till anstalten av därifrån utskriven person, dels för återhämtande av den som olovligen avvikit från arbetshem eller tvångsarbets— anstalt, dels ock för delgivning av protokoll om varning, som avses i 17 % 1 mom.
Dylik handräckning meddelas utan kostnad för vederbörande styrelse eller anstalt.
17 35 %.
Konungen äger meddela närmare föreskrifter angående &) den verksamhet, som enligt denna lag ankommer på fattigvårdsstyrelser, delegerade, hjälputskott och tillsyningsmän, samt delegerades, hjälputskotts och tillsyningsmäns tillsättning, tjänstgöringstid och vad därmed har sam— band,
b) hjälparbete och frivilligt arbete vid arbetshem eller annan fattigvårdsan- stalt, arbetshems befattning i övrigt med personer, som avses i denna lag, och vad med dessa ämnen har gemenskap,
c) tvångsarbetsanstalternas verksamhet och det sätt, varpå medel, som från tvångsarbetsanstalt utskriven person må hava innestående vid anstalten, må komma. honom till godo,
d) särskild förundersökning enligt 19 % 2 mom., övervakning, som i 30 % avses, villkor, som jämlikt sistnämnda % må uppställas vid villkorligt anstånd med verkställighet av vissa beslut och vid utskrivning från anstalt, samt vad med dessa ämnen har gemenskap, och
e) kungörande av beslut, som meddelas enligt denna lag. Jämväl i övrigt äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som, ut- över vad denna lag innehåller, kunna finnas erforderliga för dess tillämpning.
Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag och vad därmed har samband är särskilt stadgat.
36 %.
Denna lag äger icke tillämpning på den som icke fyllt aderton år. Åtgärd enligt denna lag må ej vidtagas beträffande utlänning; dock äger Konungen i fall, då vederbörande myndighet förklarat förordnande om utvis- ning ej böra meddelas eller då sådant förordnande kommit till stånd men hin— der möter mot dess verkställande, föreskriva att länsstyrelsen må förfara i en- lighet med 22 %. I sådant fall skall vad i denna lag är stadgat äga tillämp- ning, med iakttagande att kostnaden för utlänningens behandling skall i sin helhet bestridas av statsverket.
8 KAP. Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag. 37 %.
1 inom. Över varning, som i 17 % sägs, må ej klagan föras; dock äger läns- styrelsen eller annan myndighet, som jämlikt 1 % 3 mom. utövar den eljest på. länsstyrelsen ankommande befattning med ärenden enligt 5 kap., vid prövning av fråga angående förordnande jämlikt 23 % om den felandes intagande i tvångsarbetsanstalt pröva varningens befogenhet.
2 mom. Över beslut, som i annat fall än 29 % 2 mom. sägs meddelas av styrelse för arbetshem eller tvångsarbetsanstalt i ärende rörande kvarhållande
å eller återtagande till anstalten, må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen i länet inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av läns— styrelsen.
3 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 2 mom. anförts, har länsstyrelsen att, då skäl därtill föreligga, förordna om utskrivning från anstalt, som i nämn- da moment sägs.
38 %.
Är någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats en- ligt denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från handräokningens fullbordande.
39 %.
1 mom. Vill någon söka ändring i länsstyrelsens utslag, varigenom jäm- likt 22 5 förordnats om hans intagande i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt eller varigenom av fiskal meddelat beslut om hans intagande i arbetshem fast- ställts eller varigenom jämlikt denna lag förordnats om hans intagande i alko- holistanstalt, äger han inom åtta dagar från den, då han erhållit del av utsla— get, till länsstyrelsen ingiva sina till Konungen ställda besvär.
2 mom. Den, som vill söka ändring i länsstyrelsens utslag i mål rörande förordnande om intagande i tvångsarbetsanstalt jämlikt 23 %, äger att ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen inom den i 1 mom. stad- gade tid.
I sammanhang med prövning av besvär som här sägs må ock komma under bedömande lagligheten av varning, som meddelats enligt 17 eller 23 %.
3 mom. Vid klagan över beslut, som av länsstyrelsen särskilt meddelats om någons häktande eller kvarhållande 1 häkte, vare tiden för besvärs ingivan- de icke inskränkt till viss tid.
Över annat beslut, som länsstyrelsen meddelat under måls handläggning, må särskild klagan icke föras.
4 mom. Över länsstyrelsens beslut, som ej avser fråga om intagande i nr- betshem eller tvångsarbetsanstalt och ej heller meddelats under måls handlägg- ning, må den med beslutet missnöjde anföra besvär, som, ställda till Konungen, skola ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar från den, då klaganden er- höll del av beslutet.
5 mom. Behöver klagande, som är häktad eller intagen i anstalt, biträde vid besvärens författande, har länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen att tillse att det erhålles.
Länsstyrelsen infordrar vederbörandes förklaring över inkomna besvär, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt insänder därefter ofördröjligen till vederbörande statsdepartement samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
6 mom. Länsstyrelsens beslut om någons intagande i tvångsarbetsanstalt må bringas till verkställighet, även innan det vunnit laga kraft, därest den det gäller förklarat sig nöjd med beslutet inför länsstyrelsen eller i vittnens när- varo inför föreståndare eller tillsyningsman för det fängelse, varest han förva- ras; sådan förklaring skall likväl ej gälla, med mindre två dagar förflutit efter det beslutet tillställts honom.
Länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna att annat av länsstyrelsen meddelat beslut må gå i verkställighet utan hinder därav att det ej äger laga kraft.
7 mom. Vad i denna % stadgats beträffande länsstyrelsen skall jämväl äga tillämpning på annan myndighet, som jämlikt 1 % 3 mom. utövar den eljest på länsstyrelsen ankommande befattning med ärenden enligt 5 kap.
40 %.
I mål, som behandlas enligt denna lag, äger part, under iakttagande för öv- rigt av vederbörlig tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända be— svär och andra handlingar i betalt brev med allmänna posten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928. Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lös— drivares behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring el- ler förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill. Vad eljest i lag eller för— fattning finnes stadgat angående lösdrivare eller den, som beträdes med eller gör sig förfallen till lösdriveri, skall äga tillämpning å den, beträffande vilken sådant förhållande föreligger som i 3 5 2) eller 8 % sägs.
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrät- telse.
Har någon före den nya lagens ikraftträdande genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat, dömts till tvångsarbete, skall i fråga om tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget innehåller samt gamla lagens be— stämmelser jämväl i övrigt lända till efterrättelse.
Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete före den nya lagens ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller annan myn- dighet, vilken jämlikt 1 % 3 mom'. utövar den eljest på länsstyrelse ankommande befattning med ärenden enligt 5 kap., skall målet behandlas i dittills gällande ordning samt den gamla lagens bestämmelser även eljest vinna tillämpning.
Tid, varunder någon varit på grund av beslut enligt den gamla lagen inta— ;gen i tvångsarbetsanstalt, skall i det hänseende, varom förmäles i 28 % 2 mom. andra stycket i den nya lagen, vara att likställa med tid, varunder han på grund av beslut enligt sistnämnda lag varit intagen i dylik anstalt.
Förslag till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattig- värden.
Härigenom förordnas, att 92 å i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall upphöra att gälla samt att 74—76 $%, 81 % 1 inom. samt 83 % i samma lag skola, 74 % och 81 % 1 momj'i nedan angivna delar, erhålla följande ändra-de lydelse:
74 %.
Undandrager sig någon, som intagits i anstalt eller inställt sig eller hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete, eller läm— nar han utan tillstånd arbetet, eller visar han tredska att efterkomma givna fö- reskrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt aderton år, tilldela honom varning med erinran om den påföljd, som i 75 % omförmäles. Är han varaktigt oförmögen till arbete, må doek dylik varning ej meddelas, med mind— re hans vårdande annorstädes än å tvångsarbetsanstalt är ägnat att medföra avsevärd olägenhet ur ordningens synpunkt eller i betydande mån försvåra ar— betet för andra personers tillrättaförande.
Styrelse —————— sagd. Varning —————— sammanträde. Över —————— styrelsen.
75 %.
Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 74 % sägs, må fat- tigvårdsstyrelsen eller anstaltens styrelse, med bifogande av bevis om varnin— gen och tillgänglig utredning i ärendet, hos Konungens befallningshavande hem- ställa, att förordnande måtte meddelas om den felandes intagande i tvångsar- betsanstalt.
Sedan den felande lämnats tillfälle att yttra sig över denna hemställan och förhör, där sådant är av nöden, ägt rum samt erforderlig utredning förebragts, i vilket avseende Konungens befallningshavande jämväl äger förordna om för— hör vid domstol, må Konungens befallningshavande förordna om den felandes intagande i tvångsarbetsanstalt eller, då mildrande omständigheter förekomma, meddela honom förnyad varning.
Har den, om vilkens intagande i tvångsarbetsanstalt framställning gjorts, avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning, att han håller sig undan, må Konungens befallningshavande kunna förordna om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom förord- nats om hans intagande i tvångsarbetsanstalt, vinner laga kraft.
Vad enligt denna % gäller i fråga om Konungens befallningshavande skall jämväl äga tillämpning på annan myndighet, som jämlikt 1 % 3 mom. i lagen om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga utövar den eljest på Konungens befallningshavande ankommande befattning med ärenden enligt 5 kap. i nämnda. lag.
76 %.
Då förordnande meddelats om någons intagande i tvångsarbetsanstalt, skall i avseende å tvångsarbetets verkställande och vad därmed har samband även- som i avseende å tvångsarbetets avbrytande på grund av oförmåga att arbeta i tillämpliga delar gälla vad i 5—7 kap. i lagen om behandling av vissa ar- betsovilliga ooh samhällsvådliga är stadgat; dock att då person, som jämlikt 71 å i denna lag förelagts arbete, blivit intagen i tvångsarbetsanstalt, vid pröv- ning av fråga om hans utskrivning hänsyn skall tagas jämväl därtill, huruvida anledning föreligger till antagande att han efter utskrivning skall komma att fullgöra honom åliggande försörjningsplikt.
81 %.
1 mom. Är någon missnöjd med Konungens befallningshavandes utslag i mål om fullgörande av försörjningsplikt eller om hemsändning eller om ersätt- ning fö: fattigvårds- eller hemsändningskostnad eller i mål, som fullföljts jäm- likt 78 % 1 mom. rörande helt eller delvis vägrad fattigvård eller rörande sät- tet för fattigvårds meddelande, eller med Konungens befallningshavandes ut- slag, varigenom fattigvårdssamhälle jämlikt 78 % 2 mom. tillhållits att full- göra sin skyldighet i fråga om meddelande av fattigvård eller i fråga om sät- tet för fatitgvårds meddelande,. må han däröver anföra besvär hos kammar- rätten; dock må talan hos kammarrätten ej föras allenast beträffande ränta å fattigvårdskostnad eller kostnader i målet hos Konungens befallningshavande.
Besvären ______ utlåtande.
83 %.
Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag i mål rörande förordnande om intagande i tvångsarbetsanstalt enligt 75 %, äger att ingiva sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshavande inom åtta dagar från den, då han erhållit del av utslaget. Konungens befall- ningshavande infordrar vederbörandes förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt insänder därefter ofördröjligen till ve- derbörande statsdepartement samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
I sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock komma under bedömande lagligheten av varning, som meddelats enligt 74 eller 75 %.
Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats, om någons häktande eller kvarhållande i häkte, vare tiden för besvärs ingivande icke inskränkt till viss tid.
Över annat beslut, som länsstyrelsen meddelat under målets handläggning, må särskild klagan icke föras.
Behöver klagande, som är häktad eller intagen i anstalt, biträde vid besvä- rens författande, har länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen att tillse, att det er- hålles.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928. Genom denna lag upphäves kungörelsen den 31 december 1918 (nr 1068) om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte.
Har någon före denna lags ikraftträdande genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat, dömts till tvångsarbete, skall i fråga om ti- den för tvångsarbetet gälla vad utslaget innehåller. Stadgandena i 76 % i dess förutvarande lydelse och ovannämnda kungörelse skola för sådant fall fort- farande lända till efterrättelse.
Fullföljes talan mot utslag, som före den 1 juli 1928 meddelats av Ko— nungens befallningshavande i mål rörande behandlingen å anstalt eller vid full- görande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71 eller 73 %, eller i mål rörande ådöman-de av tvångsarbete enligt 75 %, skall målet behandlas i dittills gällande ordning samt beträffande tvångs— arbete stadgandena i 76 % i dess förutvarande lydelse och ovannämnda kun- görelse fortfarande vinna tillämpning.
F ö r sl a g till L a g om ändrad lydelse av 84 5 1 mom. i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård.
Härigenom förordnas, att 8-1 % 1 mom. i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
84 %. 1 mom. Är någon missnöjd med länsstyrelsens utslag angående a) ersättning —— —— —— — _ # kostnad, b) fastställelse ——————— 71 %, c) hemsändning ______ hemsändningskostnad, eller (1) gottgörelse av staten jämlikt 63 %, må ——————— länsstyrelsen. Besvären —————— utlåtande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928. Fullföljes talan mot utslag, som före nämnda dag meddelats av länsstyrelse 1 mål rörande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvar- hållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, skall målet behandlas i dit- tills gällande ordning. *
3—262124
F ö r s 1 a g till L a g om tillägg till 2 5 17:e) i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att till 2 % 17:e) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall fogas ett tillägg av följande lydelse:
mål om tillämpning av vad angående behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga är särskilt stadgat;
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.
F ö r s 1 a g till L a g om ändrad lydelse av 2 och 5 55 i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.
Härigenom förordnas, att 2 och 5 %% i lagen den 17 oktober 1900 om straff- regi.—"ter skola. i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
2 %. 1 mom. För ——————— domen. 2 mom. Beträffande —— —— — — __ — är. 3 mom. Har —————— lämnas. 4 mom. Om —————— registret. 5 mom. Har. sedan villkorligt anstånd meddelats med verkställande av be- slu om någons intagande i tvångsarbetsanstalt, anståndet förklarats förver- kat, skall härom från Konungens befallningshavande lämnas uppgift till re— gistret.
5 %. Dal —————— registret. Fångvårdsstyrelsen ——————— längd. Befälhavare —————— avlidit. Då minderårig, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller för snatteri till böter, men, i stället för att undergå det ådömda straffet, intagits i allmän uppfostringsanstalt, utskrives från densamma eller därstädes avlider, så ock då någon, som intagits i tvångsarbetsanstalt, utskrives från eller åter- tages till anstalten eller där avlider, skall anstaltens föreståndare lämna upp- gift därom till registret.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.
F ö r s 1 & g till L a g om ändring i vissa delar av 15 och 18 kap. strafflagen.
Härigenom förordnas, att 15 kap. 6, 8 och 18 %% samt 18 kap. 7 och 8 %% strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:
15 KAP. 6 %.
Den, som olovligen, med våld eller annorledes, bemåktigar sig annan och honom, emot hans vilja, ur riket förer, så ock den, som, utan föräldrars eller förmyndares samtycke, förer ur riket barn, som ej fyllt sexton år, evad det sker med dess vilja eller ej, dömes till straffarbete från och med två till och med sex ar.
85.
Den, som olovligen bemäktigar sig och från föräldrars eller annans vård skiljer barn, som ej fyllt sexton år, evad det sker med barnets vilja eller ej, dö— mes, når barnet ej ur riket föres, till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Sker det för att begagna barnet till tiggeri eller att det eljest till vanart öva; då skall till straffarbete från och med fyra till och med åtta år dömas.
18 %.
Bortför man kvinna, som ej fyllt sexton år, med hennes vilja, men utan sam— tycke av målsman, i sådant uppsåt, som i 17 % sågs, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år. Bortföres omyndig kvinna, som fyllt sexton år, med sin vilja, från fader eller moder eller dem, som i deras stalle äro, i sådant uppsåt, som nämnt är ; dömes gärningsmannen till fängelse eller böter.
18 KAP.
7 %. Övar någon otukt med barn, som ej fyllt tretton år, dömas till straffarbete från och med tre till och med åtta år och, om barnet av gärningen fick svår
27 kroppsskada eller död, till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid.
8 %.
Övar någon otukt med barn, som fyllt tretton men ej sexton år; dömes till straffarbete i högst tre år eller fängelse i högst sex månader. Aro omständig- heterna synnerligen mtldrande, må till böter, dock ej under fyrahundra kronor, dömas.
Denna lag träder i kraft den 1"juli 1927.
||*|;| ""|, || |. ,.
'| || || |HJI'H ' ,,. _| |
. || 'h
.. ,.. l'.
. H. . |”.,.| ||,t' .|
|..lI | är ,,,]?
|| ||'
”5.135 .,."u. _ J."...nwhil nm
' u1'morh'ntnttw |||-iuå
|'.,.._
ALLMÄN MOTIVERING
| , , | ”' " 'H ., * | '| U' . .» 1, » » i - lll:- || -' . — . ..r érl ;. _ , l 7 ' där”.;- 1”. inl.-f ,l - I ., |_I lll,l .' *I | '_ ' ', J.| || | ”| - ' . &_ | , 'I |.1 f" ' ! n, ': .)" |. | i I! H *» _ _ ,. kt
Till bekämpande av lösdriveri och bettleri hava sedan mycket lång tid till— Tidigare och baka i vårt land vidtagits åtgärder från statsmakternas sida.
Redan i vissa landskapslagar funnos bestämmelser, enligt vilka sysslolösa och medellösa personer ålades att skaffa sig arbete. Dessa stadganden upptogos sedermera i lands- och stadslagarna. I en är 1303 utfärdad författning, kallad Birger Magnussons stadga, föreskrevs därjämte att alla kringstrykande skulle vara skyldiga att inom viss utsatt tid skaffa sig tjänst.
Under Gustav II Adolfs tid vidtogos i samband med åtgärder mot tiggeriet och fattigdomen även vissa åtgärder, som direkt åsyftade att förebygga och hämma lösdriveri. Sålunda föreskrevs i en är 1624 utfärdad hospitalsordning, att i varje provins skulle finnas ett tukthus, dit arbetsföra personer, som ej ville taga tjänst eller försörja sig eller ströko »landet upp och ned», skulle föras för att arbeta. Dylikt tukthus kom dock endast till stånd i Stockholm, där en kombinerad uppfostrings- och tvångsarbetsanstalt inrättades. _I de seder- mera under 1600-talet utfärdade tiggarordningarna föreskrevs, att vaganter och landstrykare, som besvärade med tiggeri, skulle föras till nästa slott för att där arbeta i järn. I vissa fall tillätos dock de, som erhållit tiggarpass, att försörja sig med tiggeri.
Atskilliga av de bestämmelser, som under femton-, sexton- och sjuttonhundra— talen utfärdades beträffande lösdrivare, stodo i nära samband med närings- lagstiftningen. Staten strävade att höja näringarna samt att skaffa dem billig arbetskraft. Så stadgades i en författning av 1540, att löst folk skulle vid viss bot taga hel— eller halvårstjänst eller draga till kronans berg. Enligt en författning av 1546 skulle »allt onyttigt folk» utmönstras ur städerna, på det att hjälp måtte beredas allmogen för åker och äng. Behovet av krigsfolk samt svårigheten att bereda. det ständigt växande antalet lösdrivare civilt arbete ledde så småningom alltmer till lösdrivarnas användande i krigstjänst. Under 1600-talet blev grundsatsen den att varje karl eller dräng, som ej var själv- suten borgare eller bonde eller hade ordentlig tjänst hos sådan, skulle oskriven vara fallen under krigstjänst samt gripas genom landshövdingarnas försorg. Efter införandet av det ständiga knektehållet år 1682 medgavs allmogen själv att eftersöka löst folk till knektar. Från utskrivningen undantogos personer, vilka försvarades genom privilegier, som meddelats adel, prästerskap, städer, bergsbruk m. m. Härmed infördes i lagstiftningen begreppet laga försvar. Först använt i samband med privilegielagstiftningen för att beteckna frita- gandet från utskrivningar, som följde av visst slags tjänst hos de privilegierade klasserna, utvidgades begreppet senare att omfatta jämväl annan tjänst, som befriade från utskrivning. När utskrivningarna med indelningsverkets genom- förande upphörde, kom laga försvar att betyda innehavet av tjänst enligt lego- stadgarna. Den, som ägde laga försvar, var befriad från lösdriveriets påföljd.
De under 1700-talet utfärdade bestämmelserna rörande lösdriveri överens- stämde i huvudsak med tidigare givna stadganden.
nu gäHande lagstiftning.
Den äldre lösdrivarlag- stiftningen i Sverige.
1800-talets första hälft utmärktes av en livlig verksamhet på lösdrivarlag— stiftningens område. Den 7 april 1802 utfärda-des en stadga om värvning och manskaps legandc till krigstjänst. Däri föreskrevs bl. a., att varje medlem av samhället vore pliktig att gagna det allmänna med nyttig verksamhet samt att den, som icke antingen idkade lovligt yrke eller näringsfång eller av egna tillgångar eller genom andras omvårdnad njöte sitt uppehälle eller å landet vore gift samt få visst ställe bosatt och mantalsskriven och där sig årligen försörjde, skulle betraktas såsom lösdrivare och därmed vara förfallen till krigstjänst.
Härefter följde förordningen den 27 februari 1804 om. allmänna arbetsställen för Svea och Göta riken samt storfurste-ndömet Finland. Förordningen angav såsom sitt ändamål att befordra allmän säkerhet till person och egendom och var sålunda av preventiv natur. Enligt densamma skulle i Karlskrona. och Sveaborg finnas arbetsinrättningar, benämnda allmänna arbetsställen. där sysslolösa och vanartiga personer skulle under uppsikt hållas till arbete. Till dessa arbetsställen ägde överståthållarämbetet och länsstyrelserna att på obe— stämd tid döma bl. a. även sådana personer, vilka icke annat låg till last än att de saknade tjänst eller av lagen godkänt näringsfång, oavsett om de därtill själva voro skuld eller icke.
Personer, som voro dugliga till krigstjänst, skulle dock icke interneras å ar— betsställen utan i stället falla under värvningsstadgans bestämmelser.
Från det allmänna arbetsstället kunde den internerade, som benämndes arbets— karl, icke lösgivas förrän med tillförlitlig säkerhet styrkts, att han erhållit tjänst eller lovligt näringsfång. För lösgivandet fordrades dessutom i regel att minst ett halvt år förflutit från intagandet ävensom att den internerade icke under arbetstiden utmärkt sig för vanart och lättja., i vilket fall han borde >>oaktat erhållet försvar» vid anstalten förbliva intill dess han sitt leverne bättrat.
Den stora utsträckning. som i denna författning gavs åt lösdrivarbegreppet, medförde snart, att de allmänna arbetsställena blevo överfyllda. Oaktat nya arbetsställen inrättades och jämväl fängelserna togos i anspråk, saknades efter någon tid utrymme för alla till allmänt arbete dömda försvarslösa personer. Kungl. Maj:t förklarade därför i förordningen den 31 augusti 1819 en rättelse nödig i vad angående sysslolösa och vanartade personers hållande till allmänt arbete ditintills blivit stadgat. Denna förordning bröt helt det försvarslös- hetssystem, som den förra infört och gav tydligt uttryck åt lagstiftningens preventiva syfte. Ordet »försvar» nämndes icke i författningen. Blotta sak- naden av tjänst eller näringsfång eller viss anställning utgjorde icke längre an- ledning till att en person behandlades såsom lösdrivare. Till allmänt arbete skulle endast dömas lösdrivare, som besvärade allmänheten med tiggeri eller vilka undergått bestraffning för tjuvnad. Endast de, som genom viss oordent— lighet eller brottslig handling visat sig vådliga för allmän säkerhet, skulle alltså hädanefter vara förfallna till allmänt arbete. Åtskilliga föreskrifter meddelades dessutom i syfte att ytterligare lindra den legala påföljden av lösdriveri. Så skulle lösdrivaren, innan han dömdes, föreläggas att inom viss tid förskaffa sig tjänst eller lovligt näringsfång. Vidare skulle den dömde lösdrivaren frigivas, när helst han kunde förete bevis av säker person. att han erhållit tjänst eller stadigt arbete eller att det eljest sörjdes för hans bärgning. Slutligen kunde lösdrivaren frigivas, om han genom gåva, arbete eller testa- mente blivit ägare till viss penningsumma.
Då allmänt arbete fortfarande ådömdes på obestämd tid, medförde detta. att arbetskarlarnas antal ej i avsedd omfattning minskades. Härtill bidrog ock att tvungen krigstjänst genom ett kungl. brev av 1824 förbjöds, vadan lös- drivarna ej längre kommo att rekrytera armén.
Hoppet att 1819 års förordning skulle kraftigare än tidigare föreskrifter i
ämnet leda till de å arbetsinrättningarna intagnas förbättring gick icke i upp- fyllelse, och behovet av korrektiv jämväl mot andra lösdrivare än de i förord- ningen upptagna började göra sig gällande. I anledning av en skrivelse från rikets ständer utfärdade därför Kungl. Maj:t den 29 juni 1833 en förordning huru med försrarslöse borde förhållas. Genom denna förordning återinfördes försvarslöshetssystemet i full utsträckning. Författningen skilde mellan blott försvarslösa och på en gång försvarslösa och vanartade personer.
Till de förra räknades alla, vilka ej innehade allmän eller enskild tjänst, ej idkade lovligt yrke eller näringsfång, ej heller underhöllos av annan, ej enligt församlingens i sockenstämma yttrade omdöme voro kända såsom de där genom arbete eller annorledes ärligen försörjde. sig eller ej kunde ställa viss borgen för sig. Såsom vanartad förklarades envar, som blivit dömd för vissa brott.
Person, vilken fört en oförvitlig vandel men blivit försvarslös av orsaker, som ej skäligen kunde läggas honom till last, skulle av länsstyrelsen föreläggas viss tid att skaffa sig arbete eller tjänst, och pass skulle utfärdas för hans resa till ort, där han kunde hava utsikt att erhålla sysselsättning. Kunde han ej efter förnya: rådrum erhålla försvar eller arbete, ägde länsstyrelsen sända honom till sysselsättning vid allmänt arbete i orten eller till arbetsinrättning inom länet eller i sista hand till allmän korrektionsinrättning för att där kvarstanna, intill dess utväg till laga näringsfång för honom yppades. I vissa fall kunde han också sändas till en efter militärt mönster upprättad pionierkår.
Icke vanartad person, som själv varit orsaken till att han blivit försvarslös, skulle likaledes förklaras skyldig att inom viss tid skaffa sig laglig syssel- sättning. Bruste han häri, kunde länsstyrelsen omedelbart för-visa honom till allmänt arbete.
Vanartad försvarslös person skulle som regel överlämnas till länsstyrelsen. Om dylik person ej gitte genast visa välkänd arbetsgivare, som ville taga hand om honom, kunde länsstyrelsen omedelbart sända honom till allmän korrektions- inrättning.
Det allmänna arbetet skulle fortfarande ådömas på obestämd tid. Emot denna författning framställdes snart från olika håll skarpa anmärk- ningar. Densamma utsatte ju den utan eget förvållande försvarslöse för nära nog enahanda behandling som tillämpades å den kringstrykande och oordentlige lättingen. För en mängd för brott straffade personer blev det nästan omöjligt att undgå korrektionsinrättning. Myndigheterna fingo makt att nära nog efter godtycke behandla en försvarslös person. Saknaden av bestämd tid för det allmänna arbetet föranledde stundom att personer, som icke gjort sig skyldiga till brott, höllos till allmänt arbete under större delen av sin livstid. De dömda lösdrivrrnas antal växte oerhört. Arbets- och korrektionsinrättningarna voro, även sedan pionicrkåren och efter dess upplösning en kronoarbetskår inrättats, oförmögna att mottaga alla lösdrivare, varför en del måste insättas i fängel- serna.
Efter framställning av rikets ständer upphävdes därför 1833 års författ— ning och utfärdades den 29 maj 1846 en ny stadga angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer. Genom denna stadga infördes viss be- stämd "id (2—4 år) för det allmänna. arbetets ådömande, möjligheten att erhålla vitsord om utsikterna att årligen försörja sig underlättades, förpassandet av den försvarslöse inskränktes och stadgandet om ställande av borgen upphävdes. Försvarslöshetssystemet lämnades dock i huvudsak orubbat. Stadgan avsåg endast dem, vilka antingen varit dömda och straffade för vissa brott eller ock förut såsom försvarslösa hållits till arbete vid allmän arbetsinrättning eller kronoarbetskår. Yppades sådan förändring i den dömdes villkor, att han ej
Gällande lag angående Iösdrivares behandling.
vidare borde anses såsom försvarslös, skulle han frigivas. Hade han under halva arbetstiden förhållit sig väl och förvärvat viss behållning, kunde han likaledes återfå friheten. Å andra sidan kunde under arbetstiden ådragen be- straffning föranleda förlängning av arbetstiden. En nyhet i författningen var inrättandet av tillsyningsmannainstitutionen. Tillsyningsmännen skulle väljas av kommunen och hade till uppgift att öva tillsyn å de försvarslösa samt att, såvitt möjligt., bereda dern utväg till försörjning.
Genom en den 13 juli 1853 utfärdad kungörelse om ändring i och tillägg till 1846 års stadga utsträcktes behandlingen såsom försvarslösa till dem, som av lättja eller böjelse förde ett kringstrykan—de och oordentligt levnadssätt eller underläto att skaffa sig lovligt arbete eller att förrätta det arbete, som av till- syningsman blivit dem anvisat. Å andra sidan mildrades bestämmelserna i fråga om dem, som borde anses såsom försvarslösa, i det att laga försvar till- erkändes jämväl dem, som enligt behörigt intyg iakttogo ordning och redlighet i sitt leverne samt sökte efter förmåga att sig årligen försörja.
1846 års försvarslöshetsstadga och 1853 års kungörelse om ändring och tillägg i nämnda stadga upphävdes i sin tur genom lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Denna lag, som med några mindre ändringar fortfarande är gällande, bröt ånyo med det i de närmast förut gällande författ- ningarna tillämpade försvarslöshetssystemet, men i övrigt innebär den icke några särdeles stora principiella olikheter i förhållande till nämnda författ- ningar. Lagstiftningens preventiva karaktär och särskillnad från strafflag- stiftningen äro bibehållna. Lagen innehåller i huvudsak följande bestäm- melser:
Såsom lösdrivare behandlas dels (1 % 1 mom.) den, som sysslolös stryker om- kring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, dels (1 % 2 mom.) den, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka årligen för- sörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Personer under 18 år behandlas dock ej som lösdrivare (1 % 3 mom.).
Den, som beträdes med lösdriveri, må anhållas antingen av krono- eller polis- betjänt eller ock av sådan enligt fattigvårdslagen utsedd tillsyningsman, vilken åligger att öva uppsikt över bettlare (se nedan). Den anhållne skall oför- dröjligen inställas till förhör ä landet inför landsfiskal och i stad inför stads- fiskal. Befinnes vid förhöret lösdriveri föreligga, skall fiskalen meddela den anhållne varning. Varningen blir icke omedelbart definitiv utan skall under- ställas länsstyrelsens prövning. För sådant ändamål skall den, som meddelat varningen, över förhöret upprätta protokoll, därav en avskrift inom viss tid skall tillställas länsstyrelsen. Är den varnade missnöjd med varningen, har han möjlighet att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser för- svara sig inför länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen efter företagen prövning varningen befogad, kungör länsstyrelsen densamma för rikets polismyndigheter genom att införa den i tidning för polisunderrättelser. Ar anhållen lösdrivare okänd, och kan hans identitet ej utredas, skall han häktas och sändas till läns— styrelsen i länet, som införskaffar erforderliga. upplysningar till fastställande av hans identitet och därefter själv meddelar varning, därest sådan anses böra ifrågakomma (2 €).
Den, som inom två år från meddelad varnings kungörande ånyo beträdes med lösdriveri, må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen i lä- net. På samma sätt förfares med den, som inom två år efter frigivning
från tvångsarbetsanstalt ånyo gör srg skyldig till lösdriveri. Den häktade underkastas förhör av länsstyrelsen, som, därest lösdriveri anses föreligga. må döma honom till viss tids tvångsarbete. Denna tid skall vara minst en månad och högst ett år, dock kan densamma, därest lösdrivaren förut under- gått tvångs- eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter före- kommit, bestämmas till högst tre år. Föreligga förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen inskränka sig till att meddela den häktade förnyad varning (S_och 4 %%).
Over utslag, varigenom länsstyrelsen ådömt någon tvångsarbete, kan den dömde anföra besvär hos Konungen. Dylika besvär inges till länsstyrelsen, som — därest så finnes erforderligt, efter vederbörandes hörande — med eget utlåtande överlämnar besvären till justitierevisionsexpeditionen, vilket innebär att besvären prövas i högsta domstolen. Länsstyrelsens beslut angående var- ning får icke särskilt överklagas (6 %).
1 stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga om lösdri- vares behandling den myndighet. som eljest tillkommer länsstyrelsen. Stads- fiskals och landsfiskals åligganden enligt lagen kunna i vissa fall fullgöras av poliskommissarie respektive polisman (16 å).
Den, som till följd av ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehälle oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, ej heller, om han börjat undergå sådant, fortfara. därmed (7 €).
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller i enskild, av ett eller flera fattigvårdssamhällen inrättad under offentlig myndighets till- syn ställd tvångsarbetsanstalt (9 $). Någon enskild tvångsarbetsanstalt har dock icke kommit till stånd.
Vid frigivningen skall tvångsarbetaren av anstaltens föreståndare förpassas till den kommun, där han har sin hemort. Efter medgivande av länsstyrelsen må han dock kunna förpassas till annan ort, där han erbjudits anställning hos välkänd och pålitlig person (10 å).
Frigiven tvångsarbetare skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten och, om orten är stad, där polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom 24 timmar efter ankomsten. Den, som blivit dömd till tvångsarbete i sex måna— der eller därutöver, får ej under två år efter frigivandet utan särskilt tillstånd av polismyndigheten uppehålla sig utom den kommun dit han förpassats. I stad, där polismästare finnes, är han därjämte skyldig att å de tider och i den ord- ning, som polismästaren bestämmer, göra anmälan om bostad och försörjnings— medel. Visar den frigivne tredska att efterkomma honom ålagda skyldigheter, skall han ånyo häktas och behandlas på samma sätt som en för lösdriveri häk- tad person (12 5).
Därest den, som undergår tvångsarbete, skulle komma i förändrade villkor så att hans kvarhållande i anstalten icke längre är av nöden, äger länsstyrelsen i det lär, där anstalten är belägen, förordna om hans frigivande (13 å).
Krono- och polisbetjänter ävensom tillsyningsmännen skola hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. Kommunalmyndigheterna och tillsyningsmännen böra låta sig angeläget vara att bereda lösdrivarna utväg till arbete (15 €).
I de: betänkande angående fattigvårdslagstiftningen, vilket ligger till grund för lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, föreslog fattigvårdslagstiftnings— kommittén, att i fattigvårdslagen måtte, i avvaktan på framläggande av förslag till ny lösdrivarlag, intagas provisoriska. bestämmelser angående åtgärder mot bettleri, motsvarande i huvudsak 1871 års fattigvårdsförordnings föreskrifter i ämnet med vissa modifikationer. Bland övergångsbestämmelsema till fattig-
Gäl/ande fattigvårds- Iags bestäm- melser angå- ende åtgärder mot bett/eri.
Gällande fattigvårds- och barna- Vårds/agars bestämmel- ser angående tvångsarbete såsom tvångs- medel mot tredskande understöds- tagare och försår/are.
Tvångsarbets- anstalternas ski/jande från fångyården.
vårdslagen (92 %) intogos i— enlighet härmed vissa bestämmelser angående åt- gärder mot bettleri.
Nämnda lagrum, sådant det efter verkställd ändring lyder, innehåller föl- jande:
Envar, som efter fyllda aderton är gör sig förfallen till bettleri, tillåter barn under sexton år, som står under hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning, må anhållas och behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lösdrivares behandling är stadgat. Där någon, som ej fyllt aderton år, anträffas bettlande, skall med honom förfaras i enlighet med lagen om samhällets barnavård. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen anställa behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att an- hålla bettlare och inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattig— vårdsbehov böra överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till sådant för- hör, som avses i 2 % 1 inom. och 16 % av lagen angående lösdrivares behandling. Har den anhållne ej fyllt aderton år, skall han överlämnas till barnavårds- nämnden för den åtgärd, som enligt lag ankommer på densamma. För detta sitt bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.
Även i ett annat fall kan enligt fattigvårdslagen tvångsarbete ådömas, liksom fallet jämväl är enligt den 1921 tillkomna lagen om samhällets barna- vård.
De ifrågavarande bestämmelserna, vilka återfinnas i fattigvårdslagen 71—— 76 %% samt barnavårdslagen 72 %, innehålla följande:
Om understödstagare eller försörjningspliktig, som enligt någon av nämnda lagar intagits å fattigvårdsanstalt eller inställt sig eller hämtats till förrät- tande av arbete utanför sådan anstalt, undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, samt varning i viss stadgad ordning ägt rum utan att den felande låter rätta sig av varningen, kan han, på framställning av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden eller ve- derbörande anstaltsstyrelse, av länsstyrelsen ådömas tvångsarbete under minst en och högst sex månader. Tvångsarbetet förrättas i tvångsarbetsanstalt eller i vissa undantagsfall i kronohäkte. I fråga om verkställighet av tvångsarbetet gälla lösdrivarlagens bestämmelser i tillämpliga delar.
I detta sammanhang torde böra erinras om att tvångsarbetsanstalterna tidi- gare tillhört fångvården men från och med år 1921 skilts från densamma och ställts under särskilda styrelser. Förslag till en sådan reform förelades riks- dagen första gången genom Kungl. Maj:ts proposition nr 388 år 1918. Vid anmälan i statsrådet av berör-da förslag yttrade dåvarande chefen för justitie- departementet bl. a.:
»Ehuru tvångsarbetet ej innefattar straff i vanlig bemärkelse, har detsamma likväl därigenom, att det verkställts i anstalter, som lyda under fångvården och i stort sett likna straffanstalter i egentlig mening, fått sig påtryckt prä— geln av ett dylikt straff. Detta har givetvis ej kunnat undgå att verka i hög grad deprimerande på många av dem, som drabbats därav, och sålunda varit ägnat att motverka syftet med deras insättande i anstalten: att genom deras hållande till ordnat arbete under längre tid uppfostra dem till arbetsvilliga och samhällsnyttiga individer. Tvångsarbetsanstalterna hava framstått, icke —-
SåSOm de bort _ som arbetsinrättningar i statens hand eller, om man så vill beteckna dem, statliga arbetsuppfostringsanstalter utan som vanliga straffan- stalter. Den, som utsläppts från en tvångsarbetsanstalt, har betraktats som en vanlig f. d. ”fånge' och fått lida den smälek, som dock alltid måste vara förbunden med ett dylikt nanm. Väl är det sant, att en avsevärd del av de per- soner, som dömas till tvångsarbete, äro att anse såsom på det hela taget oför- bätterliga; dessas intagande och kvarhållande å arbetsanstalt bör huvudsakligen betraktas såsom en säkerhetsåtgärd till samhällets skydd, under det att det kan synas utsiktslöst att vidtaga särskilda åtgärder för deras förbättring. Sär- skilt sådana individer måste underkastas en relativt långvarig vistelse på sluten anstalt, under uppsikt av den starka disciplinära myndighet, varmed nuvarande anstaltsförvaltning är utrustad och som givetvis bör bibehållas även efter de skilda anstalternas utbrytande ur fångvården. Men andra kategorier av tvångs- arbetare, särskilt i de yngre årsklasserna, äro däremot otvivelaktigt mottagliga för rättelse genom en metodiskt ledd, efter varje särskilt fall rättad uppfost— ran. För dessa kan en relativt kort vistelse å anstalt med strängt genomförd disciplin och avskildhet från yttervärlden vara tillfyllest. En allt större frihet må kunna givas den år anstalten intagne efter hand, som han visar sig vara mottaglig för fostran. Som en övergångsform till full frihet må det finnas lämpligt att. förflytta dessa tvångsarbetare till skyddsanstalter eller enskilda hem, till det yttre under fullständig frihet, men likväl under tillsyn och ledning från huvudanstalten. Att tvångsarbetet med hänsyn till en dylik utveckling av dess syfte icke förnärvarande är ordnat på tillfredsställande sätt, torde vara allmänt erkänt. Onskvärdheten av dess omläggning i olika avseenden har framhållits av alla hörda myndigheter. De närmare linjer, efter vilka denna omläggning bör ske, äro visserligen ej ännu definitivt uppdragna, men så myc- ket torde dock framstå som visst, att vid en blivande reform av tvångsarbetet man kommer att vid detsammas närmare utformande taga mera hänsyn till dess nyss framhållna egenskap av uppfostringsmedel än för närvarande är fal- let. En följd härav blir, att anstaltsvården säkerligen i långt större utsträck— ning än nu måste inriktas på att. bliva individualiserad. Detta kräver. såsom jag nyss antytt, avsevärt friare former med avseende å behandlingen än de, som nu komma till tillämpning. En nödvändig förutsättning för att med en om— läggning efter nu angivna riktlinjer av tvångsarbetet skall kunna vinnas, vad man därmed vill uppnå, är emellertid enligt min mening, att det hinder härför undanröjes, som, på sätt nyss sagts, ligger i tvångsarbetsväsendets samman- koppling med fångvårdsförvaltningen. Anstaltsbehandlingens likställande med straff måste i möjligaste mån undvikas och åt anstalterna måste givas en led- ning, sammansatt med särskild hänsyn till de friare former, under vilka dessa. måste verka för att rätt fylla sin uppgift. En särskild, från fångvården skild administration av tvångsarbetsanstalterna synes vidare önskvärd med hänsyn till den omvårdnad efter tvångsarbetets verkställande, som bör komma särskilt de yngre av dessa till del i syfte att om möjligt på ett bestående sätt vinna dem för ett nyttigt och ordentligt liv. Härför erfordras intresserad ledning och övervakning av de skilda individerna, i likhet med vad nu är fallet beträffande t. ex. elever från statens uppfostringsanstalt å Bona, som vistas utom anstal- ten. Det övervakningssystem, som sålunda torde böra ingå som ett betydelse- fullt led i denna tvångsarbetarnas efterbehandling —— främst kanske deras, som äro att hänföra till de prostituerades kategori — kan icke bliva anord- nat på fullt ändamålsenligt och för det allmänna rättsmedvetandet till- fredsställande sätt, så länge tvångsarbetet inordnas under den allmänna fång- vården. vars egentliga uppgift är att utöva vård över till straff dömda per- soner.»
Utländsk rätt.
Danmark.
Statsutskottet tillstyrkte förslaget, som dock förföll i anledning av kamrar- nas skiljaktiga beslut. Förslaget återupprepa-des vid 1920 års riksdag (propo- sition nr 246) och blev då bifallet. I sammanhang med behandlingen av den sistnämnda års riksdag förelagda frågan om ändrad organisation av stats- departementen beslöts att tvångsarbetsanstalterna skulle lyda under socialde- partementet.
I fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande har lämnats en redogörelse för en del främmande länders lagstiftning på förevarande område (betänkandet s. 381 ff. samt beträffande speciella frågor s. 51 ff., s. 67 ff.). rFill komplette- ring av denna redogörelse må här i korthet omnämnas tvenne under de senaste åren framlagda utländska lagförslag.1
I det av danska regeringen för 1924—4925 års folketing framlagda straff- lagsförslaget förekommer ett särskilt kapitel, som behandlar »bettleri och skad- lig förvärvsverksamhet», däri finnas bl. a. följande bestämmelser:
Den, som upprepade gånger gör sig skyldig till bettleri, eller som använder andra till bettleri eller tillåter, att någon till hans hushåll hörande person under 18 år bettlar, straffas med frihetsstraff. Ar handlingen företagen av nöd och ej vanemässigt utövad, inträder mildare frihetsstraff, och straffet kan under i övrigt förmildrande omständigheter bortfalla (% 200). —— När en arbetsför person såsom en följd av vanemässig sysslolöshet, som må anses självförvållad, faller det allmänna till last, försummar sin försörjningsplikt mot någon, som därigenom kommer i nöd, eller icke erlägger honom ålagt bidrag till hustru eller barn, skall av polisen tilldelas honom varning och såvitt möjligt anvisas honom arbete. Kommer han inom ett år därefter såsom en följd av fortsatt självförvållad sysslolöshet ånyo i sådan belägenhet, som nyss nämnts, straffas han med frihetsstraff (% 201). — Hängiver någon sig till sysslolöshet under sådana förhållanden, att det finnes grund till antagande, att han icke söker livnära sig på lagligt sätt, skall polisen giva honom föreläggande att inom fastställd rimlig tid söka sig lagligt förvärv. Efterkommes föreläggandet icke, straffas han med frihetsstraff . Som lagligt förvärv anses icke spel, otukt eller understöd från kvinnor, som livnära sig genom otukt (% 202). — När någon dömts efter % 202, kan polisen inom 5 år efter straffets utstående ålägga honom att å vissa tider inställa sig för att giva upplysning om, var han bor eller uppehåller sig, och redogöra för vad han livnär sig av. Överträdelse av sådant åläggande straffas med böter eller frihetsstraff (% 203).
Ett av förslagets kapitel har överskriften »arbetshus och säkerhetsförvaring». Däri stadgas bl. a. följande: I stället för vissa frihetsstraff kan ådömas in- sättande i arbetshus, när någon, efter att hava undergått tre straff för bettleri, inom två år efter den sista frigivningen från sådant straff eller arbetshus ånyo gör sig skyldig till bettleri och de föreliggande upplysningarna känneteckna honom såsom en förvärvs- eller vanemässig förbrytare utan att dock hänsynen till samhällets säkerhet kräver användande av säkerhetsförvaring (% 68). Där- emot har en motsvarande föreskrift icke föreslagits beträffande den, som gjort sig skyldig till sådant straffbart förfarande som avses i %% 201 och 202 (>>Lös— geengeri» enligt strafflagskommissionens förslag). — Den, som dömes till arbetshus, kvarhålles i lägst 1 och högst 5 år. Frigivningen kan vara vill-
1 Sedan föreliggande betänkande i det närmaste fnllbordats, avgav finska lagberedningen den 10 maj 1926 förslag till lag om lösdrivare. En redogörelse för detsamma är såsom särskild bilaga fo- gad till detta betänkande.
korlig eller ovillkorlig (% 69). —— Arbetshus utstås i staten tillhörig eller under dess styrelse stående anstalt eller anstaltsavdelning. I arbetshus insatta personer äro underkastade arbetsplikt. Friluftsarbete användes i största möj- liga omfattning. Behandlingen bör icke vara hårdare än hänsynen till disci- plinen och arbetspliktens uppfyllande kräva (% 70). Beträffande % 235, se nedan (3. 81).
I det år 1925 framlagda tyska strafflagsförslaget, tredje boken, som har rubriken »allmänskadligt förhållande», ingå bestämmelser om bettleri, kring- strykande i band, allmänskadligt förhållande vid övande av otukt, arbetshus m. m. I motiven till denna del av förslaget heter det bl. a.:
»Förslaget utgår därifrån, att det är ändamålslöst att med straff motverka asocialt förhållande; ty just däri, att straffen icke göra något intryck, består till stor del egenarten hos de personer om vilka här är fråga. Vill man hjälpa dem och därigenom tillika. skydda samhället mot dem, _så måste man försöka att, i nödfall medelst tvång, uppfostra dem till arbete och vänja dem vid ett ordnat liv. Såsom medel för detta ändamål är enligt förslaget arbetshuset ägnat; i fråga om de arbetsoförmögna skall det ersättas av asylen. För att komma till rätta med de fall, i vilka bettlaren, landstrykaren o. s. v. ännu icke fullständigt förlorat sambandet med samhället och det därför är tillräckligt att någon understöder och övervakar honom i hans strävan att inordna sig i samhället, möjliggör förslaget användande av den mildare åtgärden skydds- uppsi rt.»
Förslaget innehåller i denna del bestämmelser av följande innehåll: Den, som av arbetsovillighet eller liderlighet bettlar i stället för att arbeta, kan överlämnas till arbetshus. Den som gör bettleriet till yrke skall över- lämnas till arbetshus (% 378).
Den, som utsänder eller tillhåller barn eller unga personer, som stå under hans uppsikt och höra till hans husliga gemenskap, att bettla eller av uppsåt eller vårdslöshet underlåter att avhålla sådana barn eller unga personer från bettleri, kan överlämnas till arbetshus (% 379).
Personer som, utan att utöva ett hederligt yrke, stryka omkring i landet i band, kunna. överlämnas till arbetshus (% 380).
Den, som understödes av den offentliga fattigvårdens medel och av arbets- ovillighet vägrar att utföra det honom av myndigheten anvisade, hans krafter motsvarande arbetet, kan överlämnas till arbetshus (% 381).
Beträffande stadgandena i % 382 om allmänskadligt förhållande vid övande av otukt hänvisas till en i det följande (5. 82) lämnad redogörelse.
Arbetshus är en förbättrings- och säkerhetsåtgärd. De där förvarade skola hållas till arbete och vänjas vid ett ordnat liv. Om överlämnande till arbetshus förordnar domstol. Arbetsoförmögna skola i stället för till arbetshus överläm- nas till asyl. Är skyddsuppsikt (% 51) tillfyllestgörande, skall sådan an- ordnas (5 383).
Till behandling torde nu böra upptagas frågan, huruvida skäl föreligga att vid sidan av nuvarande strafflagstiftning bibehålla särskilda bestämmelser om behandling av lösdrivare. Det må förutskickas, att då i det följande användes det i gällande lösdrivarlags rubrik och lagtext begagnade uttrycket lösdrivare, vars lämplighet kan, på sätt senare kommer att beröras, ur olika synpunkter ifrågasättas, därunder inbegripas icke blott sådana personer, som avses i nämn- , da lag, utan även de dem i åtskilliga hänseenden närstående bettlarna.
Tyskland.
Behovet av särskild lösd rivar- lagstiftning.
F attigvårds- lagstiftnings- kommitténs förslag och däröver av- givna utlåtanden.
Socialstyrel- sens under— sökningar rörande trångs— arbetare i Sverige.
Manliga tvångsarbe- tare.
Yrkande om lösdrivarlagens upphävande utan att ersättas med andra be— stämmelser har gjorts i en till Kungl. Maj:t inkommen framställning och även eljest göres stundom gällande, att samhället icke bör söka på annat sätt skydda sig mot samhällsvådliga individer än medelst straffrättsligt beivrande av be- gångna brott.
Kommitténs förslag, som i denna del intager en motsatt ståndpunkt, har i de avgivna utlåtandena icke i vidare mån än nyss antytts gjorts till föremål för anmärkning härutinnan, och i ett par av dessa utlåtanden har nödvändigheten av särskild lagstiftning rörande de asociala element, det här gäller, kraftigt understrukits. Så framhåller länsstyrelsen i Stockholms län att dessa element icke därförutan kunna i skälig utsträckning efterhållas eller på lämpligt sätt omhändertagas. Och socialstyrelsen påpekar att inom samhället förefinnes ett icke obetydligt antal individer, som, utan att vara hemfallen under kriminellt ansvar, äro att anse ej blott såsom samhällsparasiter utan även såsom uppen- barligen farliga för rättsordningens upprätthållande, samt hänvisar i sådant hänseende på luffare, som ofta, synnerligast när de komma i sällskap, utgöra en skräck för avsides belägna gårdar och ensamt boende personer, på tattar— och zigenarföljen, som kunna terrorisera även rätt folkrika platser, samt på de större samhällenas bondfångare, falskspelare, langare, soutenörer o. dyl.
Innan det är möjligt att fatta bestämd ståndpunkt till detta för hela det föreliggande ämnet grundläggande spörsmål, synes det vara nödvändigt att söka klargöra, vilka personer, som för närvarande i vårt land behandlas såsom lösdrivare.
Denna fråga belyses av de utav socialstyrelsen verkställda undersökningarna rörande manliga och kvinnliga tvångsarbetare i Sverige. Dessa undersöknin- gar hava bestått i en bearbetning av det å tvångsarbetsanstalterna förefint- liga uppgiftsmaterialet rörande å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö under år 1923 intagna manliga tvångsarbetare samt rörande å tvångsarbetsanstalten i Landskrona under tiden 1 januari 1916—30 juni 1924 intagna kvinnliga tvångs- arbetare. Materialet utgöres av själva intagningshandlingarna (polisrapporter, förhörsprotokoll, länsstyrelsernas utslag etc.) samt å anstalterna förda anteck- ningar m. m. och har beträffande de kvinnliga tvångsarbetarna kompletterats i fråga. om deras öden efter den senaste utskrivningen från anstalten. Resul- tatet av utredningarna består dels i allmänna statistiska redogörelser och dels i kortfattade monografiska framställningar av vissa enskilda tvångsarbetares levnadslopp.
Ur dessa undersökningar skall först meddelas en del uppgifter, belysande tvångsarbetarnas förhållanden i fråga om imbeeillitet, alkoholism och brotts- lighet m. m. samt de olika arter av samhällsvådlighet, vilka föranlett tvångs- ingripandet.
Av de 1:85 manliga tvångsarbetare, som voro föremål för undersökning, voro
141 eller 29.1 % imbecilla eller åtminstone debila, d. v. s. andligt mycket svagt utrustade samt 248 » 51.1 % alkoholister,
79 eller 16.3 % hade förut undergått varken tvångsarbete eller frihetsstraff
!
63 >> 13.0 % >> >> >> tvångsarbete men' ej frihetsstraff, 125 > 2.5.8 få ?> ?> >> frihetsstraff men ej tvångsarbete, 218 >> 44.0 eva” » » >> såväl frihetsstraff som tvångsarbete.
343 eller mer än. 70 % hade sålunda. tidigare undergått frihetsstraff. Av de 313 straffade hade 01 eller 27.4 3; undergått frihetsstraff 1 gång,
66 >> 19.2 % >> » 2 gånger, Sö >> 11.1 F.; > >> 3 » 46 » 13.4 fit > "> 4: » 33 >> 9.6 9; >> ”> 5 >> 66 » 193 >., » » mer än 5 gånger.
Av sistnämnda 60 personer hade straffats: 16 sex gånger, 17 sju gånger, 12 åtta. gånger, 8 nio gånger, 3 tio gånger, Jc elva gånger, 4 tolv gånger, 1 tretton gånger och 1 fjorton gånger. 219 eller 72.6 % av de 313 straffade voro recidi— verande brottslingar.
Bland de 343 straffade uppgick medeltalet zmdergångna frihetsstraff till 3.7 per indirid.
Av de utav de 3—13 straffade begångna brotten utgjorde omkring 70 % till- greppsbrott.
Antalet frihetsförluster (tvångsarbete eller frihetsstraff), som ådömts samt- liga 485 tvångsarbetare, utgjorde i medeltal omkring 5.6 per individ.
Av samtliga 485 tvångsarbetare hade 255 eller 52.6 % ådömts frihetsförlust (tvångsarbete eller frihetsstraff)
1— 4 gånger,
142 » 29.3 % >> >> 5— 9 »
88 » 18.1 % >> >> 10—23 >>
113 >> 23.3 % >> » av inalles 1— 2 år,
119 :> 24.0 % » >> » >> 2— 5 »
71 >> l4.6 % >> >> >> » 5—10 >> 52 >> 10.7 % > > > >> 10 år eller längre tid.
Av samtliga 485 tvångsarbetare hade 128 eller 26.4 ?.; närmast betecknats såsom luffare,
82 >> 16.9 % >> >> » bettlare, 210 > 43.3 ;>; >> » » luffare eller bettlare, 23 > 4.7 % >> >> » våldsverkare, 32 » 6.6 % » > > ligister, 19 » 3.9 % >> » » soutenörer och kop lare m. fl., 8 >> 1.7 % >> >> » manliga prostituera e, 33 >> 6.8 % :> :> » bondfångare och yrkesbedragare, 108 >> 22.3 % >> > > vanetjuvar, 50 ;> 10.3 % >> >> » spritlangare, 2 >> 0.4 % > >> >> övriga.
Om man tar hänsyn till att många kunna hänföras till två eller flera grupper (en bondfångare kan t. ex. va ra både langare och vanetjuv), bliva antalen till de särskilda grupperna hörande större än ovan angivits. Exempelvis bliva pro- c—enttalen luffare och bettlare omkring 35 respektive omkring 3—1 %.
Av de 210 närmast såsom luffare eller bettlare betecknade lösdrivarna hade 58 eller 27.6 % undergått frihetsstraff 1 gång,
23 » 11.0 7; » >> 2 gånger, 25 » 11.8 % » » mer än 2 gånger.
Av de 104 ostraffade lafarna och bettlarna hade 52 eller 50.0 % undergått tvångsarbete mer än 1 gång, 45 » 43.3 % voro imbecilla eller eljest abnorma,
9 » 8.6 % » ostraffade men hade bevisligen begått brott, 28 » 26.9 % » alkoholister, 89.4 % av laffarna och bettlarna — dessa kategorier betecknas såsom de minst samhällsfarliga bland de manliga lösdrivarna -— voro sålunda straffade eller eljest notoriskt kriminella, psykiskt abnorma eller alkoholister.
Kvinnliga. Av de 936 kvinnliga tvångsarbetare, som voro föremål för undersökning, tvångsarbe- voro me' 349 eller 37.3 % imbecilla eller åtminstone debila eller på annat sätt psykiskt abnorma, hysteriska o. d.,
637 >> 68.1 % voro i hög grad hemfallna åt alkoholmissbruk, 748 » 79.9 7.2 behäftade med syfilis eller gonorré eller bådadera, 335 » 35.8 % hade förut undergått varken tvångsarbete eller frihetsstraff, 371 » 39.6 % » >> tvångsarbete men ej frihetsstraff, 54 >> 5.8 % >> >> >> frihetsstraff men ej tvångsarbete, 176 ” 18.8 % >> » » såväl frihetsstraff som tvångsarbete.
230 eller 24.5 % hade sålunda tidigare undergått frihetsstraff. I åldrarna 25—40 år hade 31.4 % undergått frihetsstraff,
>> >> över 40 >> >> 38.0 g,; » .—,
131 eller 14.1 % hade undergått frihetsstraff endast efter sista tvångsarbetet, dömts till böter för snatteri eller voro ostraffade men notoriskt kriminella.
361 eller 38.6 % hava sålunda betecknats såsom med säkerhet i ett eller annat avseende kriminella.
A_v ovannämnda 230 straffade hade 159 eller 69.1 % undergått frihetsstraff 1 gång,
36 >> 15.6 % >> ? 2 gånger, 20 » 8.7 >>>. » » 3 >»
8 >> 35 % » >. 4 >> 2 >> 0.9 % » >> 5 >> 5 » 2.2 % >> >> mer än 5 gånger. 71 >> 30.9 % voro recidiverande brottslingar.
Bland de 230 straffade uppgick medeltalet andergångna frihetsstraff till 1.6 per individ.
Av de utav de 230 straffade begångna brotten utgjorde 85 % tillgrepps— brott.
Antalet frihetsförluster (tvångsarbete eller frihetsstraff), som ådömts samt- liga 936 tvångsarbetare, utgjorde i medeltal 3.7 per individ.
Av samtliga 936 tvångsarbetare hade 704 eller 75.3 % ådömts frihetsförlust (tvångsarbete eller frihetsstraff)
1— 4 gånger, 150 >> 16.0 % >> >> 5— 9 >> 82 » 8.7 ”» >> >> 10—24 » 177 » 18_9 % >> » av inalles 1— 2 år, 191 » 20.4 % >> » » > 2— 5 >> 69 >> 7.4 % >> >> >> >> 5—10 >> 28 » 3.0 % >> >> >> » 10 » eller längre
tid.
Av samtliga 936 tvångsarbetare hade 108 eller 11.5 % närmast betecknats såsom demimonder,
323 >> 34.5 % >> >> >> vanliga gatflickor,
70 >> 7.5 % > > » soutenörstlickor, 57 => 6.1 % ?> > > ligisttlickor, 139 >> 14.9 % > >> >> berglärkor,
34 » 3.6 % > >> >> tiggerskor, 51 ?> 5.4 % >> >> >> sykiskt höggradigt abnorma, 27 >> 2.9 % > "> >> öggradiga alkoholister, 106 >> 11.3 % > >> >> vanetjuvar, utpresserskor m. fl., 9 » 1.0 % >> > >> kopplerskor, 12 » 1.3 % ?> > >> langerskor.
Liksom männen kunna de flesta av dessa individer hänföras till två eller flera grupper. Om hänsyn tages härtill, bliva antalen till de särskilda grup- perna hörande större än ovan angivits. Exempelvis'bliva procenttalen för nedan angivna kategorier följande: demimonder 14.7, vanliga gatflickor 44.4, psy- kiskt abnorma 37.3, alkoholister 68.1 och kriminella 31.1.
Av de 431 närmast såsom demimonder och gatflickor betecknade lösdrivarna hade 62 eller 14.4 % undergått frihetsstraff.
Av de 369 ostraffade demimonderna och gatflickorna hade 179 eller 41.5 % undergått tvångsarbete mer än 1 gång.
76 >> 17.0 % voro psykiskt abnorma, 25 eller 5.8 % > kriminella., 69 » 16.0 % > alkoholister.
53.8 % av demimonderna och gatflickorna, vilka anses utgöra de båda mera godartade inom hela klientelet, voro alltså straffade eller eljest notoriskt kri- minella, psykiskt abnorma eller alkoholister.
De här ur socialstyrelsens undersökningar meddelade uppgifterna synas med stor tydlighet visa, att det stundom hörda påståendet om obehövligheten av statens ingripande mot lösdrivare är i hög grad obefogat. Undersökningarna ha givit till resultat, att mer än 2/3 av de manliga och nära 2/5 av de kvinnliga tvångsarbetarna kunnat betecknas såsom med säkerhet kriminella, att nära 3/19 av de manliga, och nära 2/5 av de kvinnliga äro psykiskt abnorma, att över 1/2 av de manliga och över 2/3 av de kvinnliga äro alkoholister och att av de mera >>ofarliga» grupperna (luffare och bettlare bland männen, demimonder och gat— flickor bland kvinnorna) nära 9/10 av de manliga och över 1/2 av de kvinn— liga äro kriminella, psykiskt abnorma eller alkoholister. Inför sådana fakta och med hänsyn jämväl till uppgifterna om tvångsarbetarnas hän- förlighet till vissa kategorier av i hög grad asocial eller antisocial art även— som till de av socialstyrelsen meddelade biografierna över ett antal typiska lös— drivare, tillhörande ett flertal av dessa kategorier, kan man med skäl tala om en betydande samhällsfara från lösdrivarnas sida. Icke nog med att de även- tyra andra samhällsmedlemmars säkerhet till person och egendom, och, ju dju— pare deras förfall är, förorsaka det allmänna allt större kostnader i form av sjuk- och fattigvård m. m., utan lösdriveriet innebär, om det får florera utan reaktion från samhällets sida, en betydande fara för ungdomens sundhet och samhällsduglighet. Det är kanske främst ur denna synpunkt som ingripande
Yttrande.
mot lösdriveri av olika slag måste anses hava en i hög grad förebyggande och skyddande karaktär. Att staten skulle upphöra med sitt ingripande mot lös- driveriet utan att sätta andra samhällsåtgärder i stället synes sålunda helt enkelt otänkbart.
Den frågan kan då göras, om icke tillräckligt skydd mot farorna från lös— drivarnas sida kan beredas med stöd av gällande bestämmelser i strafflagen. alkoholistlagstiftningen och gällande lagbestämmelser i övrigt. Härtill kan sva— ras, att, såsom av socialstyrelsens undersökningar framgår, samhället i stor utsträckning reagerar mot lösdrivarna även i straffrättslig väg, då möjlighet därtill föreligger, liksom lösdrivarna i betydande omfattning även äro föremål för internering enligt alkoholistlagen. Men möjlighet till ingripande i nu an— given ordning finnes långt ifrån alltid, då ur samhällets synpunkt sådant vore önskvärt, vartill kommer, att de i allmänhet tämligen korta interneringstiderna. innebära ett skydd, som icke är tillräckligt ur samhällets synpunkt, då det. gäller en företeelse sådan som lösdriveriet, och icke heller ur individens syn- punkt förslå, då det gäller att söka. lära den åt lättja och dagdrivarliv hem- fallne att arbeta. Vad särskilt beträffar ingripande på straffrättslig väg visar erfarenheten, att åtskilliga kriminella element —— kanske de farligaste — i stor utsträckning lyckas undgå sådant ingripande. Om möjligheter till reaktion mot det samhällsskadliga levnadssättet saknades, skulle i dylika fall intet kun- na göras till samhällets skyddande. Icke heller ett förverkligande av de av Kungl. Maj:t den 6 november 1925 till lagrådet remitterade lagförslagen om förvaring av vissa förbrytare och om internering av vissa återfallsförbrytare skulle göra ett ingripande mot lösdrivare överflödigt, då nämnda förslag icke sträcka. sig så långt, att skydd beredes mot alla de samhällsvådliga element, mot vilka lösdrivarlagen avser att ingripa.
_Bör_lös-_ Om sålunda av det föregående med stor tydlighet lärer framgå, att vid si- mgalåårlågå dan av gällande strafflagstiftning erfordras särskilda bestämmelser till lös- driveriets bekämpande, synes den frågan böra upptagas till behandling, huru- vida dessa bestämmelser böra vara strafflagsbestämmelser eller bestämmelser av huvudsakligen preventiv karaktär, eller med andra ord, huruvida lösdri- veriet bör kriminaliseras. Fattigvåra's- I fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag (s. 50 ff., 63 f.) har redo- [gif/54253" gjorts för vissa framställda förslag om lösdriveriets kriminalisering ävensom ' för den utländska lagstiftningen 1 ämnet. Av redogörelsen i sistnämnda hän- seende framgår, att lösdriveri och bettleri i de flesta länder betraktas såsom brott, vilka beläggas med straff antingen i den allmänna strafflagen eller i särskild författning med strafflags karaktär, varav åter följer, att lösdrivar- målen, åtminstone i första hand, handläggas och prövas av domstol. Visser— ligen uppställas vid sidan av straffet andra påföljder, vilkas karaktär av straff är omtvistad, men lösdriveriets karaktär av brott är dock det primära. Några utländska lagar stå emellertid på den ståndpunkten, att lösdriveriet icke är' ett brott och dess påföljd tvångsarbetet icke ett straff, utan att man har att göra med en från brotten skild företeelse, vilken bör behandlas enligt särskilt därför lämpade regler. Så är förhållandet i Finland, Belgien Och en del schweiziska kantoner. För egen del har kommittén (s. 57 ff.), beträffande till en början landstry-
keri och bettleri, funnit en kriminalisation av dessa företeelser icke vara be- tingad av deras natur eller ägnad att medföra. nägra fördelar med hänsyn till deras niotarbctande eller behandlingen av den omhändertagne. Betydelsen av kriminaliseringen funne kommittén närmast vara att på detta sätt lösdrivar- målen helt naturligt fölle under domstolarnas prövning, vilket ur rättssäker- hetens synpunkt erbjöde vissa fördelar. Kommittén ansåge emellertid, att under nuvarande förhållanden en kriminalisering vore förenad med synnerligen stora svårigheter och knappast läte sig genomföra annat än i samband med en ny strafflag eller sedan dennas utformning i fråga om en del brottsbegrepp bli— vit genomförd, varjämte på möjligheten av en kriminalisering också måste in- verka frågan. huruvida man åt våra. domstolar i deras nuvarande skick kunde anförtro handläggning av lösdrivarmålen med dessas i allt fall administrativa inslag. Då vår processlagstiftning för närvarande vore under omarbetande, kunde enligt kommitténs uppfattning även häri hämtas ett stöd för att åtmin— stone uppskjuta tanken på en kriminalisering, till dess ny strafflag och en ny ordning rörande brottmålsprocessen förelåge.
Beträffande det lösdriveri, som beskreves i 2 mom. av 1 % lösdrivarlagen, vore den viktigaste arten därav den, då lösdrivarens våda för allmän säkerhet givit sig uttryck i begångna brott. Beträffande denna art av lösdriveri an— såge kommittén en kriminalisering ej kunna äga rum. Sedan samhället be- stämt vad som skulle anses som brott och påföljden därför, kunde samhället ej ytterligare stadga straff för den, som misstänktes skola begå ett sålunda bestämt brott. Ett realiserande av det av särskilda sakkunniga utarbetade för- slaget om internering av farliga återfallsförbrytare skulle visserligen kom- ma att befria tvångsarbetsanstalterna från åtskilliga av de farligaste och be- svärligaste tvångsarbetarna, men även om en utsträckning ägde rum i fråga om förutsättningarna för dylik internering, hade lösdrivarlagen alltjämt en uppgift, vilket framginge av att de nyare strafflagsförslagen bredvid den speciella interneringsanstalten för återfallsförbrytare bibehölle tvångsarbets- anstalten förutom för de egentliga lösdrivarna även för personer, vilkas brott hade samband med ett låttjefullt levnadssätt.
Vad slutligen anginge prostitutionen yttrade kommittén, att de prostituera— des levnadssätt borde vara föremål för inskridande och ej, såsom på vissa håll skett, vissa yttringar av detsamma samt att detta talade för en korrektionell behandling i stället för en straffrättslig, varför vad kommittén yttrat angåen- de det egentliga lösdriveriets kriminalisering i huvudsak gällde även beträf- fande prostitutionen.
Bland de myndigheter och andra, vilka avgivit utlåtanden över kommitténs förslag, hava endast länsstyrelsen och landsfogden i Västernorrlands län samt ett antal landsfiskaler uttalat sig för en kriminalisering av lösdriveriet och såsom en konsekvens härav för lösdrivarmålens handläggning vid dom- stol.
Beträffande yrkanden "om domstolsbehandling av dessa mål utan samband med en kriminalisering, se nedan.
Såsom kommittén framhållit går utvecklingen i andra länder i stort sett i riktning mot lösdriveriets kriminalisering, vilket medfört att de fall av lös- driveri, som kunna föranleda ett frihetsberövande, handläggas i samma ord- ning, som då eljest dylik påföljd är ifrågasatt, d. v. s. vid domstol. Även om vissa fördelar ur rättssäkerhetens synpunkt måste anses vara förenade .med en dylik anordning, kan det emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att
Utlåtande/:.
Yttrande.
samhället reagerar i samma ordning och med påföljder av samma art, då det gäller den för samhället farliga livsföringen som då det gäller enstaka, sam- hällsskadliga handlingar. Denna synpunkt har även i de länder, där lösdri- veriet kriminaliserats, vunnit beaktande, i det man funnit straffet mindre väl ägnat för tillrättaförande av personer, vilkas lättjefulla och för samhället våd— liga levnadssätt föranlett ingripande, och därför vidtagit en anordning med tvångsarbete som ett slags bihang till eller ekvivalent för straffet. Straffbe- läggandet synes emellertid vid sådant förhållande sakna betydelse för lösdri— veriets bekämpande och ett direkt åläggan-de av tvångsarbetet vara att före- draga. Sistnämnda anordning torde även därutinnan vara av betydelse att den möjliggör, att samhällets reaktion på det sätt, som allmänt anses lämpligast, nämligen i form av uppfostrande behandling av ett eller an- nat slag, inträder redan på ett stadium, då den kan beräknas hava en gynnsam inverkan, något som omöjliggöres, åtminstone om såsom för- utsättning för tvångsarbete uppställes, att vederbörande visst antal gånger undergått straff för lösdriveri. Ett sammanförande av bestämmelserna om lösdriveri med strafflagstiftningen är även ägnat att medföra en mind— re lycklig sammanblandning av straffet med det långvarigare frihetsberövan— de, som består i tvångsarbete, något som lätt ingiver den föreställningen att tvångsarbetet i själva verket är ett straff av svårare art. I syfte bl. a. att markera skillnaden mellan de båda olika arterna av samhällsreaktion har från och med år 1921 i vårt land den anordningen genomförts, att tvångsarbetsan- stalterna utbrutits ur fångvården och ställts under särskilda styrelser, som lyda direkt under socialdepartementet. Ett frångående av den ståndpunkt, som statsmakterna så nyligen intagit, torde icke böra vidtagas utan synner— ligen vägande skäl, och då, på sätt i det följande kommer att beröras, genom särskilda anordningar rättssäkerhetssynpunkten lärer kunna på fullt nöjak- tigt sätt tillgodoses, även om icke en kriminalisering av lösdriveriet med ty åt- följande domstolsbehandling av lösdrivarmålen äger rum, synes nämnda syn- punkt ej höra i och för sig föranleda en kriminalisering. Icke heller i övrigt lärer en sådan vara ägnad att medföra fördelar. Det kan, såsom kommittén betonat, ifrågasättas, om man inom straffrättens ram kan i varje fall åstad- komma den smidiga och för individen lämpade behandling, som är nödvändig, därest man, såsom tillbörligt är, vill sträva efter att, så långt omständighe- terna det medgiva, återföra lösdrivarna till ordnade och sunda levnadsförhål— landen. Detta gäller alldeles särskilt om man, såsom i det följande förordas, vill anförtro en avsevärd del av befattningen framför allt med vissa mindre svårartade element åt härför lämpade kommunala och underordnade statliga ävensom frivilliga organ, under det att endast de svåraste arterna skulle kom- ma under högre statlig myndighets prövning med rätt för denna att, då strän— gare åtgärd från dess sida icke synes vara lämplig eller av omständigheterna ovillkorligen påkallad, förordna om vidtagande av sådan åtgärd, som eljest ankommer på de underordnade organen. Då ett dylikt system förutsätter en nära samverkan mellan den överordnade myndigheten och de underordnade or- ganen, och den förstnämnda jämväl synes böra äga en övervakande uppgift,
torde den funktion, som här antytts, falla utanför straffrätten och knappast böra anförtros åt domstol.
Såsom kommittén framhållit skulle det vidare vara förenat med synnerligen stora, kanske oöverstigliga svårigheter att åstadkomma en kriminalisering av lösdriveriet i annan ordning än i samband med en omläggning av straff— och straffprocesslagstiftningen. Och då en reformering av lösdrivarbehandlin— gen är ett ur individens och samhällets synpunkt i hög grad trängande krav, som icke kan undanskjutas, till dess nämnda ofantligt omfattande lagstift— ' ningsuppgifter kunna vinna sin lösning — i vilka hänseenden den i vårt land utövade lösdrivarvården får anses vara behäftad med brister skall senare an- givas —— lägger även nämnda omständighet hinder i vägen för en straffrätts— lig behandling av lösdriveriet.
Övervägande skäl torde sålunda tala för att samhällets reaktion mot lös- driveriet skall liksom hittills äga rum i form av åtgärder av preventiv natur, skilda från det straffrättsliga ingripandet. Att emellertid hela systemet för lösdrivarnas behandling måste undergå en betydande omläggning, om det skall hava något berättigande ur synpunkten av samhällets skyddande och'indivi- dens upprättande, bör redan i detta sammanhang betonas.
Gällande lösdrivarlag har för behandling av lösdrivarmålen ett blandat ad- B_öra lågs- ministrativt och judiciellt förfarande, i det att av polismyndighet verkställd ligiidfängiålseåv varning underställes länsstyrelsen samt, då häktning för lösdriveri ägt rum, domstq eller målet handlägges av länsstyrelsen, mot vars beslut, om därigenom tvångsar- 333333?" bete ålägges, klagan får föras hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen.
De tidigare framställda yrkanden på ett rent judiciellt förfarande i lösdri— varmål, för vilka redogjorts i kommitténs betänkande (s. 50 ff.), samman- hänga i allmänhet på det närmaste med kravet på lösdriveriets kriminalise- ring, men i vissa fall har man dock, utan att framställa krav på en dylik åt- gärd, framkommit med förslag om lösdrivarmålens behandling vid domstol (betänkandet s. 70 ff.). Såsom lämplig domstol har föreslagits dels rådhus- rätt i vederbörande residensstad och dels rådhusrätt i stad, där allmänt häkte finnes.
Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag innebär, att behandlingen av lös- Fattigvåde- drivarmålen i första instans skall bibehållas hos länsstyrelsen. Till motive- [%$/"fw??— ring av denna ståndpunkt har kommittén anfört i huvudsak följande:
Om lösdrivarlagstiftningens preventiva karaktär skulle fullt genomföras, måste hänsyn tagas till så många olika omständigheter, att det svårligen läte sig göra att sammanföra målets behandling till ett visst sammanträde, då i huvudsak allt skulle framdragas och bedömas. Särskilt bleve detta svårt, om, såsom kommittén förordade, ansträngningarna skulle inriktas på att begagna alla möjligheter för att få lösdrivaren i ordnade förhållanden i stället för att insätta honom i tvångsarbetsanstalt. Dessa ärenden borde behandlas av en ständigt tillgänglig myndighet, som när som helst kunde besluta i en upp- kommen fråga samt, om nödigt, medgiva ett försättande i frihet. Även om målen förlades till rådhusrätterna i residensstäder eller andra städer, där all- mänt häkte funnes, skulle detta innebära ett väsentligt fördröjande av målens behandling, och icke heller vid dessa domstolar funnes den förmåga att an- passa sig efter föreliggande förhållanden, som krävdes för att lösdrivarnas
Utlåtanden.
Yttrande.
behandling skulle kunna bliva fullt rationell. Städernas domstolar torde ock- så sakna tillräcklig förtrogenhet med landsbygdens förhållanden. Lösdrivar- målens hänförande till rådhusrätt skulle stöta på vissa rent praktiska svårig- heter. Bland annat uppstode frågan, om städerna kunde åläggas att handläg- ga dessa mål genom sina åklagare och domare och om detta skulle ske utan ve— derlag. Den hänvisning till utländska förhållanden, som plågade göras, då man yrkade på dessa ärendens förläggande till domstol, vore så till vida miss- visande, som länsstyrelserna hade en något annan karaktär och ställning än utlandets administrativa myndigheter. De domstolar, som i vissa länder hand— lade ärenden om lösdrivare, hade en mera administrativ karaktär än våra dom- stolar. I Tyskland och Norge hade man tidigare klagat över att domstolarna ställde oöverstigliga krav på bevisning i lösdrivarmålen. Den numera genom- förda organisationen av länsstyrelserna medgåve en fördelning av ärendcna, som borde komma även lösdrivarmålen till godo. Kommittén hade föresla— git vissa anordningar för vinnande av en tillfredsställande utredning. Enligt kommitténs uppfattning hade länsstyrelserna åtminstone i vissa hänseenden större förutsättningar än domstolarna att handlägga lösdrivarmål. Härtill bidroge deras större erfarenhet på en del närliggande områden såsom fattig- vård, barnavård och behandling av alkoholister. För den utveckling av före- byggande åtgärder, varpå kommittén för sin del lade stor vikt, skulle över- flyttningen av lösdrivarmålen säkerligen vara ogynnsam. Den skulle vidare verka fördröjande på målens avgörande.
I det föregående hava omnämnts vissa utlåtanden, däri förordats en krimi- nalisering av lösdriveriet och såsom en konsekvens härav lösdrivarmålens över- lämnande till domstol. Ett dylikt överlämnande utan samband med en kri- minalisering har påyrkats av fångvårdsstyrelsen samt en del lands- och stads- fiskaler. Även Sveriges arbetares centralorganisation har vänt sig mot det administrativa förfarandet i lösdrivarmål. I övrigt har kommitténs stånd- punkt lämnats utan anmärkning eller uttryckligen tillstyrkts. En del läns- styrelser och andra myndigheter hava bestämt avstyrkt lösdrivarmålens för- läggande till domstol. I vissa av dessa utlåtanden har i stället förordats åt- gärder för vinnande av garantier för målens allsidiga prövning hos länsstyrel- serna.
I fångvårdsstyrelse-ns nyss omförmälda yttrande har yrkandet på lösdri- varmålens förläggande till domstol motiverats med den synnerliga angelägen- heten av att förebygga varje möjlighet till obehörigt ingrepp i den personliga friheten, varjämte gjorts gällande, att det av kommittén föreslagna behand- lingssystemet väl läte sig inpassas i ett rent rättsligt förfarande.
Vid behandling av frågan om en kriminalisering av lösdriveriet och den därmed sammanhängande överflyttningen av lösdrivarmålen till domstolarna hava angivits de fördelar och olägenheter, vilka torde vara förenade med en dylik överflyttning. De förra bestå huvudsakligen i en större garanti än de nuvarande förhållandena erbjuda mot misstag och övergrepp vid lösdrivarmå- lens avgörande. Men en sådan garanti torde kunna vinnas även utan dessa måls hänskjutande till domstolarna, under förutsättning att den omläggning av förfarandet i lösdrivarmål hos länsstyrelserna, som ingår i föreliggande förslag, genomföres. Såsom en olägenhet av en till domstolarna förlagd be— handling av lösdrivarmålen framstår den därav säkerligen icke oväsentligt
minskade möjligheten att åstadkomma en rationell och individualiserad be- handling. I detta hänseende hava länsstyrelserna redan med nuvarande orga— nisation större förutsättningar än domstolarna, och ett genomförande av det i föreliggande förslag ingående systemet med kommunala och frivilliga organs medverkan i lösdrivarvården lärer komma att öka möjligheterna för länssty— relserna härutinnan. Däremot skulle en samverkan mellan domstolarna och de underordnade organen vara förenad med åtskilliga svårigheter och knap- past kunna med fördel förenas med domstolarnas huvudsakliga uppgift. Åt- skilligt tyder däremot på att våra länsstyrelser, sådana de äro organiserade, kunna — särskilt om vissa reformer genomföras, vilka skola i det följande be- röras —— i högre grad än motsvarande administrativa myndigheter i utlandet vara i stånd att fullgöra en funktion av ifrågavarande slag på ett sätt, som tillfredsställer icke blott kraven på smidighet och individuell behandling utan även det oeftergivliga anspråket på full trygghet mot rättskränkningar och obefogade tvångsåtgärder. De i stort sett gynnsamma erfarenheterna av läns- styrelsernas handläggning av vissa uppgifter, som stå domarfunktionerna nä— ra deras åligganden enligt barnavårds- och alkoholistlagstiftningarna _— tala för riktigheten av denna uppfattning. Man tordevicke heller kunna all— deles bortse från sannolikheten av att domstolarna vid handläggning av lös- drivarmål skulle komma att i högre grad än önskligt vore känna sig bundna av eljest i processen tillämpade bevisregler. På grund av vad sålunda anförts och under instämmande i allt väsentligt i den här ovan refererade motiverin- gen för kommitténs förslag i denna del tillstyrkes detsamma.
Frågin, huruvida i stad, där poliskammare finnes, densamma skall, på sätt för närvarande är fallet, i länsstyrelsens ställe taga befattning med ärenden av ifrågavarande slag kommer att behandlas i det följande. Detsamma gäller frågan om högsta domstolens befattning med lösdrivarmål.
Nu torde böra lämnas en redogörelse för huvuddragen av fattigvårdslag- stiftningskommitténs förslag till lag om lösdrivares behandling.
Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om lösdrivares behand- ling ansluter sig nära till gällande lösdrivarlag. Det skiljer sig från denna lag väsmtligen i följande hänseenden:
Under det att förutsättningarna för behandling såsom lösdrivare av kring- strykande personer äro enligt förslaget så gott som ord för ord desamma som enligt lagen, har förslaget vid angivande av förutsättningar för ingripande mot andra personer, vilkas livsföring är samhällsvådlig, icke medtagit me- dellösheten. Detta har skett emedan kommittén funnit det i förslaget liksom i lagen ingående uttrycket för sysslolöshet »underlåter att efter förmåga söka årligen försörja sig» redan i sig innefatta ett krav på medellöshet. Förslaget avser Vidare i denna del att underlätta det i praktiken redan nu tillämpade förfaringssättet att såsom lösdrivare behandla även den, som innehar medel, härledaide sig från brott eller annat samhällsskadligt levnadssätt.
Beträffande polismyndighetens förhör med för lösdriveri anhållen person innehåller förslaget bland annat den föreskriften, att vid förhöret skall när— vara någon av förhörsledaren tillkallad person.
I syfte att betona vikten av det kommunala och enskilda arbetet för lösdri- varnas hjälpande och upprättande samt att leda polismyndigheternas upp—
Huvuddragen av fattigvards- lagstiftninga- kommitténs förslag.
märksamhet härpå har i förslaget stadgats att den, som meddelar varning, bör vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppe- hälle och har för sådant ändamål att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att hänvända sig till arbetsförmedlingsanstalt, fattigvårdsstyrelse eller kon-mu- nal myndighet eller, om det anses lämpligare, till enskild institution, som kan befinnas villig att omhändertaga den varnade.
Enligt lagförslaget får den, som inom två år efter frigivning från under- gånget tvångsarbete ånyo beträdes med lösdriveri, icke såsom enligt gällande lag omedelbart av polismyndigheten häktas och sändas till länsstyrelsen, utan skall sådan person i vanlig ordning tilldelas varning.
Förslaget berättigar vidare polismyndigheten att även i fall, där förutsätt- ningarna för häktning föreligga, om så finnes lämpligt ersätta häktningsåt- gärden med förnyad varning. _
Beträffande förhör inför länsstyrelsen med häktad lösdrivare föreligger i förslaget den olikheten mot gällande lag att länsstyrelsen, då sådant finnes för utredning av målet vara av nöden, kan förordna om förhör vid domstol. Den,lsom inkallas till dylikt förhör, skall åtnjuta ersättning av allmänna mede .
Vid förhör inför länsstyrelsen skall enligt förslaget den häktade vara be- rättigad att anlita biträde.
Enligt förslaget skall liksom hittills beslut om intagande i tvångsarbetsan— stalt meddelas av länsstyrelsen. Beslutet behöver emellertid enligt förslaget icke alltid omedelbart gå i verkställighet. Länsstyrelsen kan nämligen, där- est omständigheter framkommit, som giva grundad anledning till antagande, att det med tvångsarbetet avsedda ändamålet skall kunna vinnas genom lös- drivarens överlämnande till lämplig anstalt, förening eller enskild, varom er- bjudande föreligger, låta med verkställigheten av beslutet anstå och förordna om sådant överlämnande under de villkor, som länsstyrelsen föreskriver. Har verkställigheten ej påbörjats inom två år efter beslutets meddelande, förfal— ler beslutet.
Medan enligt gällande lag tvångsarbete ådömes på viss bestämd tid, skall enligt förslaget beslut om tvångsarbete inskränka sig till ett förordnande att dylikt arbete skall äga rum utan utsättande av någon viss tid för tvångsarbe- tet. Enligt förslaget blir tiden för tvångsarbetet rela-tivt obestämd. Huvud- regeln är att den, som intagits å tvångsarbetsanstalt, må kvarhållas å anstal— ten under en tid av två år från intagningsdagen räknat. Skulle det emeller- tid på grund av den intagnes föregående liv eller hans förhållande vid anstal- ten synas uppenbart, att han vid utskrivning efter två års anstaltsvistelse skulle återgå till ett sysslolöst eller samhällsvådligt levnadssätt, må han kvar- hållas i anstalten intill tre år efter intagandet. Å andra sidan må utskrivning från anstalten kunna ske efter kortare tid än två år, där den intagne på grund av föreliggande omständigheter skäligen kan antagas efter tidigare utskriv- ning ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Med mindre särskilda skäl därtill föreligga, får utskrivning dock icke äga rum förr än ett år efter intagandet.
Frågor om förlängning av tiden för tvångsarbetet utöver två år samt om utskrivning före nämnda tid eller före den tid av tre år, till vilken förlängning kan hava beslutats, skola prövas av länsstyrelsen i det län, som har uppsikt över tvångsarbetsanstalten. Anstaltens styrelse har att till länsstyrelsen göra de framställningar i ämnet, vartill den finner anledning.
Länsstyrelsens beslut rörande förlängning eller förkortning av tvångsar— betstiden kunna enligt förslaget överklagas hos Kungl. Maj:t i regerings- rätten.
Enligt förslaget skall den å tvångsarbetsanstalt intagne i vissa fall kunna
försöksvis utskrives från anstalten. Därest det finnes gagneligt för den in- tagnes återgång till ett arbetsamt och ordentligt liv och förhållandena i övrigt synas föranleda därtill, kan nämligen tvångsarbetsanstaltens styrelse tillsvi- dare eller för viss tid överlämna tvångsarbetaren till lämplig anstalt eller för- ening eller anställa honom i arbete, tjänst eller yrke hos person, som åtager sig att samverka med tvångsarbetsanstalten för fyllande av dess uppgift. För- söksutskrivning må dock ej vidtagas förrän ett år efter intagandet, med mind- re särskilda omständigheter det föranleda och den länsstyrelse, som har upp- sikt över anstalten, samtycker därtill. Försöksutskrivning skall ske under för- behåll för tvångsarbetsanstaltens styrelse att när som helst återtaga den för- söksutskrivne och med skyldighet för styrelsen att återtaga honom, när hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. Over försöksutskriven skall anstaltens styrelse öva tillsyn genom därtill utsedd person, förening eller myndighet. Kan lämplig tillsyningsman icke på annat sätt erhållas, är polis— myndighet skyldig att åtaga sig uppdraget.
Gällande lags bestämmelser om förpassande till viss ort av den från tvångs- arbetsanstalt frigivne samt om skyldighet för honom att i åtskilliga hänseen- den underkasta sig polismyndighetens kontroll hava icke upptagits i försla— get. Detsamma innehåller i denna del allenast ett stadgande, att vid utskriv- ning från tvångsarbetsanstalt tvångsarbetaren skall förhjälpas till ort, där han erhållit eller har utsikt att finna sysselsättning, men eljest till den kom- mun, inom vilken han senast mantalsskrivits.
Beträffande de å sid. IV omförmälda, över kommitténs förslag avgivna utlåtandena, hänvisas till en handlingarna i ärendet bilagd sammanfattning. Socialstyrelsens utlåtande och redogörelser för av styrelsen verkställda utred- ningar rörande tvångsarbetare äro intagna i Sociala meddelanden 1924 och 1925. Den av professor Kinberg författade uppsatsen föreligger ävenledes i tryck, vilket jämväl är fallet med den av Förbundet för kristet samhällsliv gjorda framställningen (se förbundets skriftserie nr 10).
En kort redogörelse torde här böra lämnas för de brister, vilka vidlåda det för närvarande i vårt land tillämpade systemet för ingripande mot lösdrive- riet. I sammanhang härmed skola antydas de åtgärder, vilka synas böra vid— tagas för dessa bristers avhjälpande.
I lösdrivarlagcn har såsom en av förutsättningarna för ingripande mot vis- sa Sysslolösa och lättjefulla personer uppställts, att de sakna medel till sitt uppehälle. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för lagen, fram- hölls, att de i lagen stadgade preventiva åtgärderna icke riktades mot den fat- tige för att lämna den rike fri, men att skälig anledning saknades att hos den förmögne landstrykaren eller bärgade lösdrivaren — om sådana ens funnes — misstänka en avsikt att förnärma andras rätt.
Emellertid kan det icke anses stå i överensstämmelse med nutida rättsupp- fattning att uppställa medellöshet såsom en av förutsättningarna för tvångs- ingripande av den art, som stadgas i lösdrivarlagen. Att så skett har mer än något annat gjort att lagen fått karaktären av klasslag, att den ansetts vara en »de rikas lag mot de fattiga» och uppväckt misstroende och förbittring gentemot samhällsingripandet på detta område icke blott bland dem, som di- rekt beröras av lagen, utan även i vida kretsar därutanför. Utan tvivel är det högst olyckligt, om staten uppställer sådana grunder för sin korrektionella
Brister i den nu gällande lagstiftningen och dess tillämpning samtriktlinjer för dessa bristers avhjälpande. Mede/löshet såsom förut- sättning för ingripande.
verksamhet, som icke kunna av menige man godkännas såsom med rättvisan överensstämmande. Där så sker, blir syftet med denna verksamhet säkerligen i de flesta fall förfelat. Så även i detta fall. Från personer, som under ar- bete bland tvångsarbetarna kommit att intränga i deras föreställnings *ärld, har det även med styrka betonats, att den ifrågavarande bestämmelsen om me- dellöshet såsom förutsättning för ingripande är ägnad att försvåra arbetet för de internerades upprättande, i det dessas tankar ofta kretsa kring den före— ställningen att det är deras fattigdom, som bragt. dem innanför anstaltens mu— rar, under det att andra, som fört ett lika lastbart och lättjefullt liv, lyckats undgå samhällsingripandet på grund av att de varit bemedlade. De interne- rades uppfattning att de varit »orättvist» behandlade har varit ägnad att. öka deras trots mot samhället samt i följd härav även deras allmänvådlighet.
Det synes vid nu angivna förhållanden vara av stor vikt att, om —— såsom ovan förordats — vid sidan av strafflagstiftningen bibehållas stadganden av preventiv natur, avsedda att skydda samhället mot samhällsfarliga personer och i möjligaste mån återföra dem till ordnade livsvillkor, bestämmelserna om vilka personer, som böra göras till föremål för den preventiva behandlingen, icke utformas på ett sätt, som kan giva anledning till antagande, att. samhäl- let icke reagerar mot asociala tendenser hos de bemedlade samhällsmedlem- marna. Sådana grunder synas böra uppställas för den preventiva lagstiftnin- gen, att med stöd av densamma kan — inom i övrigt givna gränser — ingri— pas mot envar, han må vara bemedlad eller ej, vars livsföring kan anses inne— bära våda för det allmänna.
Omständig- Den omständigheten, att lagens diskretionära tillämpning i stor omfattning ”ZZQEZZZZG utan effektiv kontroll från högre myndighet är överlämnad åt lägre polismän,
förtroendet som icke alltid hava erforderliga kvalifikationer eller verkligt intresse för föfallåiiäm uppgiften och än med stor mildhet, än med större stränghet tillämpa lagen
systemet, utan att anledningen till olikheten kan av allmänheten uppfattas, har givit
hela systemet en prägel av godtycklighet och varit ägnad att bibringa allmän- heten den uppfattningen, att mannamån råder. Även saknaden av föreskrift om opartiskt vittnes närvaro vid behandling inför polismyndighet av lösdri- varärenden har varit ägnad att undergräva förtroendet för lagstiftningen.
Påföljder/ms Den nyss berörda., i många fall milda, ja slappa tillämpningen av lagen
fåileftl'gr sammanhänger med att denna till samhällets skyddande och individens åter—
stränga upprättande icke anvisar andra åtgärder än varning och tvångsarbete. Dessa
m'a/"ä'” båda arter av ingripande, vilka — särskilt som de icke äro förenade med prak—
tiska hjälpätgärder —— sällan åstadkomma någon förbättring av individen utan tvärtom ofta hava en ödesdiger inverkan på. hans framtid, kunna icke anses stå i rimligt förhållande åtminstone till de lindrigare arterna av lösdri— veri, i all synnerhet när det gäller unga personer. Denna omständighet har givit anledning till att myndigheterna i det längsta dragit sig för att ingripa mot de mindre svårartade formerna av lösdriveriet — bettleri och kringstrykande —— vilket haft till följd, att många unga personer fått obe- hindrat förfalla till lättja och dagdrivarliv. När deras förfall till sist antagit sådana proportioner, att ett ingripande ansetts ofrånkomligt, har det ofta va—
rit för sent: de tid efter annan vidtagna åtgärderna hava icke kunnat förhind- ra. upprepade återfall.
I det. föregående berördes de för individen ödesdigra verkningarna av var- ning och tvångsarbete. Vad särskilt varningen angår, innebär den otvivelak- tigt ett brännmärkande, som försvårar återgången till ett hederligt liv, och lagens bestämmelser om hjälpåtgärder, sådana de äro avfattade, hava kommit att sakna praktisk betydelse. Stundom ingripa Visserligen enskilda organisa- tioner, nien i de flesta fall har den varnade, särskilt under nu rådande förhål- landen på arbetsmarknaden, endast ringa möjlighet att erhålla arbete. Här- till kommer, att varningen icke heller är förenad med personligt stöd eller övervakning, varför den varnade med sin i allmänhet svaga karaktär och ofta framträdande benägenhet för rusdrycker har mycket små möjligheter att und- gå ett förnyat ingripande, som då i allmänhet föranleder dömande till tvångs- arbete.
Då en förut varnad person av polisen hänvisas till länsstyrelsen, har denna, under förutsättning att lösdriveri anses föreligga, intet annat alternativ än tvångsarbete eller förnyad varning. Det saknas vidare föreskrifter om att i sistnämnda fall hjälpåtgärder skola vidtagas. Visserligen söka vissa läns- styrelser i en del fall bereda den varnade arbete, men utsikterna att lyckas i detta. hänseende äro ej stora.
Det kan knappast anses förenligt med rättvisa och billighet att tillgripa så— dana. åtgärder som varning och tvångsarbete, innan på nöjaktigt sätt utrönts, om vederbörande vill arbeta. Den första åtgärden synes därför böra vara att pröva hans arbetsvillighet, vilket lämpligast sker genom anvisande av arbete. Förutsättning för att så skall kunna ske är emellertid, att anordningar vid- tagas för beredande av arbetstillfällen. Visar det sig, att den arbetsföre ej vill antaga erbjudet arbete eller utan skälig anledning lämnar detsamma och åter- faller i sitt förra lättjefulla liv, eller har arbetsoviljan förut blivit tillräckligt konstaterad, eller befinnes det eljest vara lönlöst att vidtaga hjälpåtgärder, endast i dylikt fall torde tvångsåtgärder böra få tillgripas. Genom ett sådant system, som nu skisserats, skulle den mycket allmänna men säkerligen i vä- sentlig mån obefogade uppfattningen om att oförvållat arbetslösa göras till föremål för lösdrivarbehandling efter allt att döma bliva i huvudsak undan— röjd.
Ur synpunkten av samhällets behov av skydd är det nuvarande systemet synnerligen otillfredsställande. I det föregående har framhållits, att de i la- gen stadgade stränga åtgärderna göra myndigheterna obenägna att ingripa särskilt mot bettlande och kringstrykande personer. Detta har medfört att bettleriet oeh kringstrykandet i stora delar av landet utgör en verklig lands- plåga. Och även när ingripande verkligen sker, blir samhällsskyddet begrän— sat endast till den korta interneringstiden. När den internerade, oförbättrad eller ytterligare demoraliserad genom samvaron med andra förfallna element, lämnar tvångsarbetsanstalten, vidtagas inga effektiva hjälp- eller övervak— ningsåtgärder, varför den frigivne i regel snart återfaller, stundom än sam- hällsvådligare än förut..
Varnings— förfarandets olämplig/ret.
Saknaden av möjlighet till individuali- serade åtgärder.
Saknaden av möjlighet att kontrollera, om arbets- ovillighet föreligger..
Systemet otillfredsstäl—
lande ur syn-
punkten av samhällets behov av skydd.
Tvångsurbetet
i sin nuva- rande anord- ning utan effektivitet.
Tvångs- arbetets ådömande på bestämd tid.
Bristande sp ecia/ise- ring inom tvångsarbets- anstalterna.
Brister beträf- fande för— farandet hos läns— styrelsen.
Tidigare har berörts varningsförfarandets ringa ändamålsenlighet, då det gäller individens förbättring. Men även tvångsarbetet, sådant det är ancrd- nat, måste anses i detta hänseende sakna egentlig effektivitet. Tvångsarbets- tiden är för kort för att den skall kunna hava. någon uppfostrande verkan, vänja vid arbete och bereda någon verklig, för framtiden nyttig yrkeskun- skap. Den vanligaste tvångsarbetstiden för såväl män som kvinnor utgör sex månader. Åtminstone tidigare har rätt en rätt stor olikformighet vid tvångs- arbetstidens utmätande, i det att en del länsstyrelser ådömt personer, som för- sta gången häktats för lösdriveri, tvångsarbete under 1—3 månader, under det andra länsstyrelser i dylika fall i regel bestämt interneringstiden till 6 månader.
Det synes vidare med hänsyn till att tvångsarbetet har ett förebyggande och uppfostrande syfte mindre ändamålsenligt att tvångsarbete ådömes un- der en på förhand bestämd tid. Det torde nämligen vara först under interne- ringstiden, som erforderlig grund kan föreligga för bedömande av huru lång tid, som kan krävas för att åstadkomma den med behandlingen åsyftade all- varliga sinnesändringen.
Ä tvångsarbetsanstalterna saknas nödig specialisering efter olika åldrar och grader av förfall. Detta missförhållande kan svårligen för närvarande till fullo avhjälpas, så länge internering av alla lösdrivare, vilka anses behöva an— staltsbehandling, sker å- tvångsarbetsanstalterna. Om man emellertid, då frå- ga uppstår om internering, skilde mellan å ena sidan de mera ofarliga grup- perna och å den andra de mera samhällsvådliga, samt förlade de förra till ar— betshemmen och de senare till tvångsarbetsanstalterna samt dessutom till al- koholistanstalterna avskilde en del, som vore i behov därav, så kunde en viss specialisering ernås samt undvikas, att de mest förhärdade elementen ogynn- samt påverkade de relativt ofördärvade. Även ur ekonomisk synpunkt skulle detta vara till fördel, då man härigenom kunde undgå internering av lösdri- vare å anstalter, som vore strängare och i följd härav i regel även dyrare än strängt taget vore nödvändigt. På detta sätt skulle även, med undvikande av kostbara nybyggnader, alla tillgängliga, härför lämpade anstaltsresurser bliva tagna i bruk. Med en anordning sådan som den här skisserade skulle det bliva möjligt att åstadkomma en viss gruppering av de—å tvångsarbets- anstalterna internerade för undvikande av den andliga smitta, som de sämsta elementen alltid utöva å yngre och ännu icke djupt förhärdade. För vinnande av detta syfte torde emellertid erfordras vissa förändrade anordningar inom tvångsarbetsanstalterna.
Behandlingen av lösdrivarmål hos länsstyrelserna är ej offentlig, och de hjälpmedel, vilka stå andra häktade till buds (försvarsbiträde, vittnesförhör, i vissa fall förundersökning) stå ej till de för lösdriveri häktades förfogande. Vad angår offentligheten har riksdagens justitieombudsman i en år 1910 hos Kungl. Maj :t gjord framställning framhållit önskvärdheten av att förhören förlänas större offentlighet, i sammanhang varmed betonats angelägenheten av att de häktade medgivas rätt till vittnesförhör samt i den mån sådant kan låta sig göra beredas tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt försvar. Lik--
nande synpunkter hava framförts av reglementeringskommittén. Frågan om häktade lösdrivares rätt att i samma ordning som andra häktade erhålla rät- tegångsbiträde har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet, i det riks— dagen i sin å sid. IV omförmälda skrivelse den 4 juni 1919 anhållit, att Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning rätten att erhålla sådant biträde må utsträckas att avse även den, som blivit häktad på grund av bestämmelserna i lagen angående lösdrivares behandling, samt för riksdagen framlägga de förslag, som av detta övervägande kunde föran- ledas.
Den ogynnsamma ställning, som för lösdriveri häktade personer sålunda in— taga, synes böra karakteriseras som ett missförhållande, särskilt som ingri- pandet kan resultera i frihetsförlust under ända till 3 år. Det lärer vidare knappast kunna bestridas, att lösdrivarmålen trots sistnämnda omständighet stundom i viss mån betraktas såsom bagatellärenden. Ehuru de sällan äro av någon ur juridisk synpunkt svårartad beskaffenhet, kan dock deras bedö- mande ur psykologisk och social synpunkt stundom vara ägnat att ingiva tvekan, och det fordras därför för deras handläggning en erfarenhet och ett mognat socialt bedömande, som måhända icke alltid varit tillfinnandes vid dessa ärendens avgörande, även om det måste erkännas, att de ofta varit före— mål för en omsorgsfull utredning i förening med ett intresserat övervägande av olika möjligheter för individernas tillrättaförande. Det synes vara av icke ringa vikt att genom införande av offentlighet samt genom anvisande av de hjälpmedel, som stå till andra häktades förfogande, undanröja varje misstanke om godtycke och rättskränkningar mot de för lösdriveri häktade. Frågan, på vad sätt dessa önskemål lämpligast böra tillgodoses, kommer att behandlas i det följande.
Då gällande lösdrivarlagstiftning är tillkommen långt före införandet av andra områden av instituten villkorlig dom och villkorlig frigivning, saknas inom nämnda lagstiftning motsvarigheter till berörda institut-, som visat sig hava goda verkningar och även i fråga om lösdrivarna borde kunna vara av stor betydelse med hänsyn till individens upprättande.
Enligt gällande lag kan en person, som är oförmögen att genom arbete för- sörja sig, icke dömas till tvångsarbete, och uppstår sådan oförmåga hos den som avtjänar tvångsarbete skall detta avbrytas. Det blir då kommunerna, som få taga hand om dylika individer, ofta de svåraste av alla lösdrivare; stundom hava de många gånger varit ådömda tvångsarbete. Ett önskemål är att blott den fullständiga arbetsoförmågan skall utgöra hinder för tvångs- arbete, ty endast på tvångsarbetsanstalt finnas tillräckligt starka tvångsmedel för vissa av dessa individer, vilka förrycka och försvåra verksamheten vid fattigvårdsanstalterna.
Den frigivne skall i regel förpassas till sin hemort, där han i allmänhet mycket snart återfaller, eftersom han, även om han verkligen söker återgå till ett ordnat levnadssätt, har svårt att få arbete och forna kamrater från tvångsarbetsanstalten och andra, som parasitera på lösdrivarna, noga hålla reda på alla frigivningar och i regel snart lura av den frigivne hans intjänta
Inga möjlig- heter till villkorlig dom eller Villkorlig frigivning.
Oförmåga att genom arbete försörja sig utgör hinder för tvångs- arbete.
Den frigivnes återförpas- sande till hemorten.
Den frigivnes övervakande genom polis- myndighet en.
56 arbetsp'remier eller locka honom att på spritdrycker göra slut på dem. Icke. minst beträffande frigivna prostituerade kvinnor är det uppenbart att åter— förpassandet till hemorten innebär de största faror: redan vid järnvägsstatio-f nen omhändertagas de frigivna av soutenörer, kopplerskor och andra samvets- lösa element, vilka i de flesta fall lyckas få de frigivna att glömma de goda föresatser, de tilläventyrs kunna hava haft, och förmå dem att återgå till sitt förra sedeslösa liv.
Den frigivne skall stå under polisuppsikt och iakttaga viss anmälnings— skyldighet, ett system, som visat sig i många fall omöjliggöra eller försvåra. återgången till ett ordentligt levnadssätt. Den som dömts till tvångsarbete— i sex månader eller därutöver skall vistas på förpassningsorten och får endast med vederbörande polistjänstemans samtycke lämna den. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag från dessa bestämmelser. Visar den frigivne tredska i nämnda hänseenden, kan han ånyo häktas för lösdriveri. Det är ett önske- mål att dessa bestämmelser ersättas med föreskrifter om övervakning i annan ordning än genom polisen. Erfarenheten torde nämligen hava visat att po— lisens befattning med dessa personer bör inskränkas så mycket som möjligt.
Den i fattigvårdslagen stadgade tillsyningsmannainstitutionen har till stor del kommit ur bruk och synes böra återupplivas.
Man/lya PO/is- Särskilt torde det vara olämpligt att manliga polismän taga befattning med
mäns befatt- ning med
prostituerade
kvinnor.
Huvudsyftena
med en reform.
kvinnliga prostituerade. Från dessas sida höras ständiga anklagelser mot de manliga poliserna dels för att de låta sig påverkas av om kvinnorna ställa sig väl med dem och dels för råhet och brutalitet. Liknande anmärkningar hava ofta framställts från kvinnor utom de prostituerades led. Huru än med riktigheten av dessa klagomål må förhålla sig, synes det vara angeläget, att varje misstanke i denna riktning förebygges, och enda utvägen härtill torde vara att, i den mån polisen fortfarande skall taga befattning med prostitue- rade, denna befattning utövas av kvinnor i den utsträckning sådant låter sig göra.
Det synes vidare uppenbart att manliga stadsfiskaler och poliskommissa- rier i allmänhet hava mycket ringa förutsättningar att vid tilldelande av var- ning eller eljest på ett gynnsamt sätt påverka de prostituerade. Kvinnliga funktionärer böra däremot i sådant hänseende i förening med enskilda insti- tutioner kunna utöva ett gott inflytande.
I det föregående hava framhållits de brister, som vidlåda 'det i vårt land för närvarande tillämpade systemet för bekämpande av lösdriveriet. De re- formåtgärder, som nu påkallas för undanröjande av dessa brister, torde böra syfta till icke blott ökad effektivitet, bestående i större skydd för samhället och bättre resultat av den behandling, som kommer individen till del, utan även till större rättvisa samt bättre skydd mot misstag och rättskränk- ningar.
För vinnande av dessa syften fordras utan tvivel en vida mera djupgående omläggning av det nuvarande systemet, än som skulle bliva en följd av ett
genomförande av kommitténs förslag. Detta lämnar nämligen systemeti fråga i väsentlig mån orubbat, om än vissa betydelsefulla nyheter i förslaget, såsom bestämmelserna om relativt obestämd tvångsarbetstid, om villkorligt anstånd med tvångsarbetes verkställande och om försöksutskrivning från tvångsarbetsanstalt, synas vara ägnade att åstadkomma förbättring i viktiga avseenden.
Vad man framför allt saknar i förslaget är en ändamålsenlig organisation av den förebyggande, hjälpande och stödjande verksamheten, möjligheter till erforderlig individualisering av anstaltsvården, en tillfredsställande anord— ning av förfarandet beträffande prostituerade kvinnor samt ett fullt tillför- litligt skydd för den personliga friheten och mot övergrepp och rättskränk- ningar i lösdrivarmål. Även torde vägande invändningar kunna framställas mot bestämmelserna angående förutsättningarna för ingripande mot lösdri— vare. Och slutligen synas effektivare åtgärder vara av nöden till förhind- rande av att tvångsåtgärder vidtagas mot oförskyllt arbetslösa. Vissa andra invändningar mot kommitténs förslag komma att beröras i det följande.
Kommitténs utredning har blivit på ett värdefullt sätt kompletterad genom de av socialstyreISen verkställda utredningarna rörande manliga tvångsarbe- tare i Sverige år 1923 och rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916—1924. Flera av de avgivna utlåtandena innehålla vidare beaktansvärda riktlinjer beträffande en mera djupgående reform av lös- drivarlagstiftningen än kommittéförslagets realiserande skulle innebära. Särskilt är detta fallet med socialstyrelsens utlåtande och den av Förbundet för kristet samhällsliv ingivna framställningen, Vilken sistnämnda utarbetats
av tvenne personer med vidsträckt erfarenhet bl. a. från det frivilliga sociala '
arbetsområdet.
I korthet torde nu böra angivas, hur de i det föregående omförmälda hu— vudsyftena med en reform av lösdrivarlagstiftningen synas lämpligen böra realiseras. Denna redogörelse kommer att väsentligen inskränka sig till en sammanfattning av det nu föreliggande förslagets huvudsakliga bestämmel- ser. Därefter kommer en mera ingående behandling att ägnas åt spörsmålet om förutsättningarna för åtgärders vidtagande enligt förslaget ävensom åt vissa andra frågor av mera allmän innebörd. Och slutligen skall lämnas en motivering för förslagets särskilda stadganden.
De åtgärder, som enligt föreliggande förslag må vidtagas, kunna karakte- riseras såsom hjälpåtgärder och tvångsåtgärder.
H jälpåtgärder skola i allmänhet vidtagas av kommunalt organ (se nedan), som kan antagas äga större förutsättningar än polisen att med framgång företaga sådana åtgärder, men kunna även i vissa fall utföras av polismyn- dighet eller länsstyrelse. De på kommunalt organ ankommande hjälpåtgär- derna avse följande kategorier: a) bettlare, b) egentliga lösdrivare (land— strykare) och c) vissa prostituerade kvinnor, allt dock endast om dylika åt- gärder icke anses utsiktslösa, i vilket fall anmälan sker till polismyndigheten för vidtagande av tvångsåtgärder.
Tvångsåtgärder vidtagas enligt förslaget av polismyndighet eller länssty-
Det före- Hggande försla ets grun er. Hjälp- åtgärder och tvångs- åtgärder.
Kommunalt organ.
relse beträffande vissa kategorier, i fråga om vilka behandling från de kom- munala organens sida icke torde hava utsikt att krönas med framgång, näml- ligen a) bettlare, b) egentliga lösdrivare, c) vissa prostituerade kvinnor, un-— der förutsättning att till någon av dessa kategorier hörande person av kom- munalt organ hänvisats till polismyndighet, (1) andra (lättjefulla) personer, vilkas levnadssätt innebär samhällsfara (kriminella element) såsom soutenö— rer, kopplare, manliga prostituerade, lönnbrännare, spritlangare, bondfångare, yrkesbedragare, ligister, våldsverkare, vanetjuvar.
Om i något fall hjälpåtgärder anses vara tillfyllest, böra dock sådana av polismyndigheten resp. länsstyrelsen vidtagas i stället för tvångsåtgärder.
Såsom gemensam regel för behandling av de olika kategorierna gäller så- ledes, att tvångsåtgärder ej få vidtagas i annat fall än då det kan anses re- sultatlöst att med hjälpåtgärder återföra individen till ett ordentligt liv.
Frågan om förutsättningarna för vidtagande av åtgärder kommer att i det följande närmare behandlas.
Hjälpåtgärderna böra, om icke fattigvårdsfall föreligger, i allmänhet be- stå i arbetsanvisning, eventuellt i förening med övervakning. I en del fall kan det dock vara lämpligare att söka bereda vederbörande skydd hos anhö- riga eller inträde i enskild anstalt, t. ex. räddningshem. I andra fall bör an— mälan göras till nykterhetsnämnd för vidtagande av åtgärd enligt alkoholist— lagen. Begagnas ej erbjuden möjlighet till arbete eller annan utväg till upp— rättelse, kunna enligt förslaget tvångsåtgärder tillgripas, såvida icke ännu ett försök anses böra göras med hjälpåtgärder. *
T vångsåtgärderna bestå i internering i anstalter av olika stränghetsgrad. 'I det föregående har omnämnts, att hjälpåtgärderna i regel vidtagas av kom— munalt organ. Härtill föreslås beträffande bettlare och egentliga lösdrivare fattigvårdsstyrelsen eller dess delegerade.
Utom sin huvuduppgift har fattigvårdsstyrelsen i många kommuner befatt— ning med alkoholistvården. I en del kommuner tjänstgör den med viss för— stärkning såsom barnavårdsnämnd. En anvisning åt fattigvårdsstyrelsen att söka bereda arbetsföra hjälpsökande arbete finnes redan i fattigvårdslagen 26 S,. Det ligger sålunda nära till hands att anlita. fattigvårdsstyrelsen för den nu ifrågavarande arten av hjälpverksamhet. Att fattigvårdsstyrelsen äger ojäm- förligt större förutsättningar härför än polismyndigheten ligger i öppen dag. Mot kommitténs förslag, i vad det avser åliggande för polismyndigheten att vid varning vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, hava erin— ringar framställts i ett stort antal av de avgivna utlåtandena.
För vidtagande av hjälpåtgärder beträffande prostituerade kvinnor kan var- ken. fattigvårdsstyrelsen eller annat redan befintligt kommunalt organ anses lämpa sig synnerligen väl. Erfarenheten torde nämligen hava visat, att kvin— nor hava vida större förutsättningar än män att utöva hjälpverksamhet bland prostituerade kvinnor. Inom de kommunala myndigheterna torde emellertid de kvinnliga ledamöterna utgöra allenast en ringa minoritet. Ehuru såväl fattig— vårdsstyrelsen som barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden i sin verksam— het stundom komma i' beröring med de prostituerade kvinnorna, synes det där—
för nödvändigt att uppdraga åt något organ, som huvudsakligen består av kvin- nor, att vidtaga hjälpåtgärder beträffande prostituerade. För att garantera ett nära. samarbete med de nyss nämnda tre redan befintliga kommunala organen synes det emellertid vara lämpligt att icke tillskapa något nytt sådant utan lämna ifrågavarande uppgift åt ett utskott, utsett av fattigvårdsstyrelsen, bar- navårdsnämnden och nykterhetsnämnden inom eller utom dessa myndigheter och bestående av tre eller flera personer, av vilka flertalet skall vara kvinnor. För detta utskott har föreslagits benämningen hjälputskott. I allmänhet torde så- dant behöva tillsättas endast i större städer.
Finner fattigvårdsstyrelsen eller dess delegerade eller hjälputskottet, att hjälpåtgärder icke hava utsikt att medföra åsyftat resultat, bör vederbörande hänvisas till polismyndigheten. Såsom allmän regel synes nämligen böra gälla att de kommunala organen ej må belastas med tvångsåtgärder, utan att deras verksamhet uteslutande bör vara av hjälpande och förebyggande natur. Om även tvångsåtgärder skulle ankomma på de kommunala organen, skulle detta antagligen minska förtroendet för dem bland de personer, som dessa organ skola hjälpa. Det är vidare synnerligen osäkert, om de kommunala organen alltid skulle vara lämpade att vidtaga tvångsåtgärder beträffande de individer, om vilka fråga är, en uppgift som ofta torde vara av betydligt svårare och ömtå— ligare art än det arbetsföreläggande åt kommunens egna försumliga försörjare, som enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna ankommer på fattigvårdssty- relsen och barnavårdsnämn—den.
De kommunala organen torde vidare icke böra åläggas att taga befattning med kriminella eller eljest mera svårt förkomna element utan skola äga att hänvisa dem till polismyndigheten.
Arbetsanskaffningen är givetvis en mycket svår uppgift, särskilt under tider, då även den fullgoda arbetskraften ofta har svårt att finna användning. Att de kommunala organen i detta hänseende skola samarbeta med arbetsförmed- lingsanstalter och andra offentliga och enskilda institutioner är givet. Men stundom lärer det bliva omöjligt att anskaffa arbete i den öppna arbetsmark- naden. Särskilda anordningar måste därför träffas för att de kommunala or- ganen alltid skola vara i stånd att anvisa arbete.
I sådant syfte föreslås, att av staten eller under dess medverkan skall anord— nas s. k. hjälparbete. Enligt en av en sakkunnig på området-, jägmästaren Erik Lindeberg, verkställd utredning (se bilaga till detta betänkande) låter sådant sig med fördel anordnas i de allmänna skogarna. Detta arbete är visserligen huvudsakligen avsett för män, men även kvinnor kunna under större delen av året användas i vissa skogsarbeten.
Såsom ett alternativ till hjälparbetet föreslås frivilligt arbete vid arbetshem eller annan härför lämpad fattigvårdsanstalt, en hjälpform, beträffande vilken någon erfarenhet föreligger från Stockholms stads arbetshem för kvinnor.
Dessa båda former av arbete äro enligt förslaget frivilliga, och ingen må tvingas att kvarstanna i arbetet, men om vederbörande vägrar att begagna sig av anvisningen till hjälparbete eller fattigvårdsanstalt och därefter återfaller i sitt förra oordentliga levnadssätt, får hans arbetsovillighet anses konstaterad,
Beredande av arbete.
Övervakning.
Resebidrag.
Polis- m/ndighetens aligganden.
och han utsätter sig för risken att bliva hänvisad till polisen med dess strän- gare maktmedel.
De, som äro i behov av fattigvård, erhålla sådan. I avvaktan på utgången av de kommunala organens försök att anskaffa ar- bete lärer det böra åligga dessa organ att i mån av behov tillhandahålla den arbetslöse. föda och bostad mot skyldighet för honom att utföra tillfälligt arbete. Anordningar synas därför böra vidtagas för att kunna bereda sådant, t. ex. vedhuggning.
Jämsides med de nyss angivna åtgärderna är det i många fall av den största vikt att vederbörande erhåller personligt stöd under försöken att återvända till ett ordnat liv. Möjlighet bör därför förefinnas att förordna en övervakare.
Den som anvisas arbete på annan ort bör få sina resekostnader bestridda av allmänna medel.
I det föregående hava framhållits de betydande olägenheter, som äro för- enade med varningsförfarandet i dess nuvarande form. I stället för detsamma har därför för vissa kategorier föreslagits ett till kommunalt organ förlagt hjälpförfarande. Men även beträffande övriga grupper (individer, i fråga om vilka kommunalt organ finner hjälpåtgärder utsiktslösa, samt personer, vilka på grund av kriminalitet eller eljest kunna anses särskilt samhällsvådliga) torde det nuvarande varningsförfarandet sakna berättigande och böra ersättas med ändamålsenligare åtgärder. Förut har framhållits, att även polismyndighet bör äga vidtaga hjälpåtgärd, om så finnes lämpligt. Stundom kan åtgärd enligt alkoholistlagen vara på sin plats. I allmänhet torde dock den i förslaget stad— gade lindrigaste tvångsåtgärden, internering ?? arbetshem, böra tillgripas. Tidi— gare har betonats betydelsen av att kunna mellan olika slag av anstalter för- dela de individer, som äro i behov av internering. Såväl nödvändigheten av att åstadkomma differentiering i värden som ekonomiska skäl tala för en dylik anordning. Arbetshemmen torde vara synnerligen väl lämpade för mottagande av vissa, icke allt för djupt sjunkna element. Endast för de svåraste fallen böra tvångsarbetsanstalterna komma till användning.
Enligt lagen om behandling av alkoholister har såväl nykterhetsnämnden som länsstyrelsen möjlighet att, även efter det förordnande om internering med- delats, låta det stanna vid andra. åtgärder än internering i alkoholistanstalt. I kommitténs förslag (10 %) ingå bestämmelser om villkorligt anstånd med verk- ställighet av beslut om internering i tvångsarbetsanstalt. Denna- anordning, som innebär en art av villkorlig dom, synes böra utsträckas till att avse jämväl be- slut om internering i arbetshem, under förutsättning att den individ varom fråga är anbringas på ett sätt, som innebär möjlighet för hans tillrättaförande. Vill- korligt anstånd bör alltid vara förenat med förordnande av övervakare samt uppställande av villkor beträffande vistelseort m. m. Den myndighet som med- delat beslutet torde böra tillerkännas befogenhet att, om uppställda villkor ej fullgöras, förklara anståndet förverkat. Verkställes ej beslut om internering i arbetshem inom sex månader från dess meddelande och beslut om intagande i tvångsarbetsanstalt inom två år från dess meddelande, synes beslutet böra förfalla.
Liksom polismyndighets beslut om varning enligt gällande lag underställes länsstyrelsens prövning, torde beslut om internering i arbetshem böra under— ställas länsstyrelsen, vilken äger antingen fastställa beslutet eller förordna om hjälpåtgärder jämte övervakning.
Då polismyndigheten finner strängare åtgärd böra vidtagas än internering i arbetshem, skall enligt förslaget anmälan göras till länsstyrelsen.
Enligt kommitténs förslag skulle vid förhör inför polismyndighet närvara någon av förhörsledaren tillkallad person. I vissa yttranden har gjorts gäl- lande att denna föreskrift icke vore tillfyllestgörande. Denna uppfattning torde vara befogad. Det synes vara av vikt att i dessa ärendens behandling hos polismyndigheten sakkunnig, intresserad person deltager. Det föreslås där- för, att en av fattigvårdsstyrelsens delegerade eller, då fråga är om prostituerad kvinna, kvinnlig ledamot av hjälputskottet skall vara närvarande. En dylik bestämmelse synes vara ägnad att öppna möjligheter för ett förfarande, som är avpassat efter de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena, samt verk- samt bidraga till undanröjande av det stundom försporda misstroendet mot polis- myndigheternas sätt att handlägga ärenden av ifrågavarande slag. Det före— slås vidare, att om delegerad resp. ledamot av hjälputskott är oense med polis— myndigheten rörande beslut om internering i arbetshem eller anmälan till läns— styrelsen, anteckning härom skall göras till protokollet. Det synes nämligen lämpligt att länsstyrelsen erhåller kännedom om den avvikande mening, som sålunda gjort sig gällande.
Liksom enligt 71 % fattigvårdslagen synes internering i arbetshem böra avse en från början obestämd tid av intill ett år. Föreligger emellertid oförmåga att genom arbete försörja sig, torde interneringstiden böra vara obegränsad, såsom enligt 73 % fattigvårdslagen för närvarande är fallet. .V id utskrivning skola hjälpåtgärder av förut angiven art vidtagas jämte övervakning, varjämte vill- kor beträffande vistelseort m. m. uppställas. I nära överensstämmelse med al— koholistlagen synes vidare böra föreskrivas, att om villkoren ej fullgöras, den utskrivne kan återtagas inom sex månader från utskrivningen och kvarhållas under i regel sex månader samt att vid utskrivning som därefter sker villkor ej få uppställas. '
I' analogi med bestämmelserna i 74 och 75 %% fattigvårdslagen föreslås vidare, att avvikande från eller tredska å arbetshem kan föranleda varning samt, vid återupprepande, anmälan till länsstyrelsen, som kan döma till tvångsarbete. Angående detta arbete gäller detsamma som beträffande annat tvångsarbete, se nedan. -
I det föregående har förordats att lösdrivarmålen alltjämt skola handläggas hos länsstyrelserna under förutsättning att såsom garanti för den personliga friheten en omläggning av förfarandet äger rum. En redogörelse för hur detta synes böra ske skall nu lämnas.
I kommitténs betänkande (s. 71 ff.) finnas återgivna vissa uttalanden av landshövdingen Axel Schotte, reglementeringskommittén och riksdagens justitie- ombudsman angående önskvärdheten av offentlighet i behandlingen av lösdri— varmål. Kommittén har emellertid icke anslutit sig till dessa uttalanden utan
Interner/ng i arbetshem.
Omläggning av förfarandet hos läns- styrelserna.
Offentlighet.
Ersättning av
allmänna medel till av
(s. 158) ansett, att offentligheten snarast skulle medföra ett onödigt lidande» för lösdrivarna samt vara. ägnad att motverka uppfostringssyftet, i vil— ket hänseende särskilt framhållits de kvinnliga lösdrivarna. Kommittén har därför icke föreslagit någon bestämmelse om offentlighet i rättsproce- duren.
Såsom justitieombudsmannen framhållit, synes det emellertid sannolikt, att anledningen till den inrotade föreställningen om orättvist bedömande i lösdri— varmål till icke ringa del ligger i det nuvarande rättsförfarandet i dessa mål" samt att genom en ändring av detta nämnda föreställning skulle i väsentlig mån giva vika.
Såsom en första åtgärd i detta hänseende synes böra meddelas föreskrift om offentlighet vid målens handläggning hos länsstyrelsen med Vissa möjlig— heter doek för länsstyrelsen att föreskriva undantag härifrån, då hänsynen till den häktade eller andra omständigheter därtill föranleda.
På sätt i ett yttrande över kommittéförslaget hemställts, lärer vidare er— sättning böra av allmänna medel utgå till personer, som på kallelse av läns-
länsstyrelsen styrelsen höras i målet inför länsstyrelsen. Gällande bestämmelser angående
inkallade person er.
Rättegångs— biträde.
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål torde i avseende härå böra vinna motsvarande tillämpning.
Alltsedan i lagstiftningen bestämmelser införts om rättegångsbiträde åt för brott häktad, har det framstått såsom en av förhållandena icke betin- gad inkonsekvens, att motsvarande förmån icke beredes den, som häk— tats för lösdriveri. I det föregående har redogjorts för justitieombuds— mannens, reglementeringskommitténs och riksdagens uttalanden i detta hän- seende.
Kommittén har på denna punkt inskränkt sig till en bestämmelse om att det icke skall vara den häktade förment att anlita biträde vid förhör inför länsstyrelsen. Däremot har kommittén (s. 158) i anseende till lösdrivar- målens beskaffenhet ansett en så långt gående anordning som tillämpande i sådana mål av gällande lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad icke krävas utan hänvisat på. möjligheten att hänvända sig till de i de större städerna befintliga rättshjälpsanstalterna.
Mot denna kommitténs ståndpunkt hava erinringar framställts bl. a. av fångvårdsstyrelsen.
Det resultat, vartill kommittén beträffande denna fråga kommit, lärer knap- past. kunna anses vara tillfredsställande. Att å ena sidan medgiva en var för brott häktad — även om brottet icke kan medföra mer än ett kortvarigt fri— hetsstraff — rätt att erhålla biträde åt sig förordnat, och å andra sidan i lös— drivarmål — däri redan enligt gällande lagstiftning kan ådömas ända till tre års frihetsförlust — icke bereda den häktade en motsvarande förmån, torde innebära en betänklig inkonsekvens till lösdrivarnas nackdel. Denna in— konsekvens synes böra undanröjas genom ett stadgande om samma rätt för de senare uti förevarande avseende, allenast med den modifikationen, att för- svarsbiträdet icke med nödvändighet behöver vara i besittning av juridisk ut— bildning.
Såsom ett önskemål har vidare stundom framhållits, att den myndighet, som verkställt häktningen, borde inkallas till förhör inför länsstyrelsen. Kom- mittén (s. 155) har emellertid avstyrkt en dylik anordning, vilket dock fram- kallat gensagor i några yttranden.
Såsom en konsekvens av förslaget om förordnande av försvarsbiträde åt den häktade synes det erforderligt att stadga att polismyndighet, vars anmälan föranlett förhöret, bör såvitt möjligt beredas tillfälle att närvara.
Trots de anordningar, som sålunda föreslagits för åstadkommande av en allsidig utredning i målet, torde det någon gång komma att visa sig önskvärt att vidtaga ytterligare åtgärder i sådant syfte. Det kan sålunda befinnas vara av nöden att inhämta ytterligare upplysningar angående den häktades personliga förhållanden och angående möjliga utvägar för hans tillrätta— förande. Det bör därför stå länsstyrelsen öppet att förordna en särskild för- undersökare att verkställa en dylik utredning.
I kommitténs förslag ingår en bestämmelse om rätt för länsstyrelsen att förordna om förhör vid domstol. För en dylik bestämmelse har tidigare ju- stitieombudsmannen uttalat sig. Förebilder till densamma finnas i fattig- vårds— och alkoholistlagarna. I vissa myndigheters yttranden har uttalats tvekan om behövligheten av den ifrågavarande bestämmelsen. Denna synes emellertid anvisa en utväg, som någon gång kan bliva av värde för vinnande av en tillfredsställande utredning, varför densamma tillstyrkes. Till de efter länsstyrelsens förordnande inkallade personer synes ersättning böra utgå av allmänna medel enligt de regler, som gälla beträffande ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.
I justitiekanslersämbetets yttrande har såsom en tänkbar möjlighet fram- förts anordnande vid länsstyrelsens sida av en medborgarnämnd med uppgift att pröva, huruvida i visst fall lösdriveri föreligger. Behovet och lämplig- heten av en så vidlyftig och med praktiska svårigheter förenad apparat sy- nes emellertid kunna starkt ifrågasättas, såframt den i det föregående före- slagna omläggningen av förfarandet genomföres. Enligt förslaget skulle ett stort antal av de lindrigare eller mera tveksamma fallen behandlas allenast med hjälpåtgärder av kommunalt organ eller polismyndighet och således icke alls komma inför länsstyrelsen. För de övrigas allsidiga utredning öppnas genom förslaget nya, vidsträckta möjligheter, för vilka i det föregående redo- gjorts. Behovet av sakkunnig medverkan har tillgodosetts genom förslaget om att en av fattigvårdsstyrelsens delegerade eller kvinnlig ledamot av hjälp- utskott skall deltaga i handläggningen redan hos den underordnade polis- myndigheten med rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet. Länsstyrelsen synes vidare böra äga att i tveksamma fall rådföra sig med på ifrågavarande område förfaren institution eller person, varemot det icke lärer vara erforderligt att, såsom från ett håll ifrågasatts, föreskriva att vitt- nen skola vara närvarande vid förhör inför länsstyrelsen. På angivet sätt torde fullt betryggande garanti vinnas såväl för att rättsfrågan blir veder- börligen klarlagd som för att olika tänkbara åtgärder för individens tillrätta- förande bliva föremål för övervägande.
Häktnings- myndighets närvaro.
För- undersökning.
Förhör vid domstol.
Andra. utvägar för vinnande av en tillfreds-
ställande prövning.
Länsstyrel- sens samman- sättning vid handlägg- ning av lösdrivarmål.
Länsstyrel- sens åtgärder.
Enligt gällande landshövdinginstruktion äger landshövdingen ensam be- slutanderätt i alla de ärenden som föredragas inför honom. Föredraganlen är skyldig att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande, låta anteckna densamma till protokoll. Har sådan anteckning ej skett, an- ses föredraganden hava biträtt beslutet. Vid ledighet å landshövdingetjän- sten eller då landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller eljest hindrad av andra tjänsteangelägenheter, utövas beslutanderätten av lands— sekreteraren och landskamreraren gemensamt. Uppstå mellan dem skiljak— tiga meningar, gälle föredragandens mening såsom länsstyrelsens beslut. Där landssekreterare eller landskamrerare eljest åliggande föredragningsskyldig- het fullgöres av annan befattningshavare, skall å denne tillämpas vad nyss sagts om landssekreterare och landskamrerare.
Enligt gällande fördelningsplan beträffande den föredragningsskyldighet, som jämlikt landshövdinginstruktionen skall åligga länsassessorerna i rikets län ävensom länsnotarie eller länsbokhållare ivissa län, åligger det länsasses— sor å landskansliet att bereda, föredraga och till expedition befordra ärenden angående lösdrivares behandling, dock att i ett län dylika ärenden skola be- redas föredragas och till expedition befordras av den länsnotarie, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande må vara förordnad såsom extra föredragande å landskansliet i nämnda län. Även i ett par andra län åligger föredragnings- skyldigheten beträffande berörda ärenden länsnotarie.
Kommittén har i anledning av de anmärkningar, som framställts mot läns- styrelsernas handläggning av lösdrivarmål, erinrat att den numera genomför- . da organisationen av länsstyrelserna medgåve en fördelning av ärendena, som borde komma även lösdrivarmålen till godo.
I fångvårdSstyrelsens förut omförmälda yttrande, däri förordats lösdrivar- målens förläggande till domstol, har såsom en anmärkning mot det admini— strativa förfarandet framhållits, att ådömande av långvarig frihetsförlust an- kommer på länsstyrelsen ->>måhända i gestalten av en ung länsnotaries per- son». Gentemot detta uttalande har polismästaren i Stockholm hänvisat på att det sålunda överklagade förhållandet lätt kunde avhjälpas genom en för- delning av ärendena på ett för en betryggande handläggning av lösdrivar- målen lämpligt sätt.
I anslutning till vad förut (s. 55) yttrats angående den handläggning, som hittills kommit lösdrivarmålen till del, hemställes att det tages under över- vägande, huruvida icke genom ändrade eller kompletterande administrativa föreskrifter garantier kunna skapas för att lösdrivarmålen må i länsstyrel- serna vinna en behandling, som fullt motsvarar dessa måls stora betydelse för individen och samhället.
Enligt förslaget skall det stå länsstyrelsen fritt att anlita de åtgärder, som eljest ankomma på de underordnade myndigheterna, således arbetsanvisning eller annan motsvarande åtgärd i förening med övervakning eller ock inter- nering i arbetshem, eventuellt med villkorligt anstånd.
Enligt alkoholistlagen äger länsstyrelsen förordna om internering i alkoho- listanstalt av person, som är hemfallen åt dryckenskap, dock endast under
förutsättning att personen i fråga därjämte är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller utsätter hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller ligger fattigvården eller sin familj till last eller blivit under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Förutsättning för internering är vidare att ve— derbörlig ansökan därom gjorts, i regel av nykterhetsnämnd, i vissa fall även av enskild person eller polismyndighet.
Såsom av de här ovan meddelade siffrorna framgår är det övervägande an— talet lösdrivare alkoholister liksom å andra sidan av de å alkoholistanstalter intagna många blivit varnade eller undergått tvångsarbete för lösdriveri. Det synes vid sådant förhållande vara ett viktigt önskemål att länsstyrelsen i de ärenden, som avses i föreliggande förslag, tillförsäkras en viss frihet att välja den art av anstaltsvård, som i varje fall synes mest ändamålsenlig. Sålunda bör länsstyrelsen vara befogad att, om en person, som enligt bestämmelserna i föreliggande förslag av polismyndighet anmäles för länsstyrelsen, befinnes uppfylla förutsättningarna för tvångsingripande enligt förslaget och därjämte vara hemfallen åt dryckenskap, förordna om hans intagande i alkoholist— anstalt, fastän i övrigt i alkoholistlagen stadgade villkor för internering icke föreligga, detta dock givetvis endast därest vård å alkoholistanstalt befinnes vara den i 'det speciella fallet lämpligaste vårdformen. Vad nu är sagt torde böra gälla även då beslut om någons intagande i arbetshem underställes läns- styrelsens prövning.
Finner länsstyrelsen varken hjälpåtgärder eller internering i arbetshem el- ler alkoholistanstalt böra komma till användning, äger enligt förslaget läns— styrelsen tillgripa det yttersta tvångsmedlet, tvångsarbete. Detta blir så- lunda förbehållet allenast för de svårare fallen, för vilka de lindrigare behandlingsmetoderna anses — ur allmän och individuell synpunkt — otill— räckliga. .
I överensstämmelse med vad kommittén förordat föreslås vidare, att läns— styrelsen skall äga meddela villkorligt anstånd med verkställande av beslut om tvångsarbete samt att, om verkställighet ej påbörjats inom två år från be- slutets meddelande, beslutet skall vara förfallet. I det föregående har till- styrkts en liknande bestämmelse i avseende å beslut om internering i arbets- hem. Ett sådant villkorligt ådömande av tvångsarbete bör i en del fall kunna. vara ägnat att verka uppryckande och förmå vederbörande att återgå till ett ordnat levnadssätt. Härför fordras emellertid, att anståndet förbindes med övervakning och bestämda villkor om vistelseort, sysselsättning m. m. Gentemot stadgandet i 7 % lösdrivarlagen om viss arbetsoförmåga såsom hinder för tvångsarbete har å ena sidan från tvångsarbetsanstalternas syn- punkt gjorts gällande, att alla de som intagas i sådana anstalter skola vara arbetsföra, så att de kunna sysselsättas fullt ut med de inom anstalterna van- ligen förekommande arbeten; man har pekat på den svårighet med hänsyn till ordning och disciplin, som ligger däri att ej samma arbetstider och samma arbetstakt kan hållas av alla. Å andra sidan har ur synpunkten av sam- hällets behov av .skydd betonats, att även sådana mindre arbetsföra, på vilka
ll rbetsofön- måga såsom hinder för tvångsarbete.
Kommittén.
Utlåtanden.
Yttrande.
lösdrivarlagens bestämmelser passa in, böra omhändertagas på tvångsarbets- anstalterna.
Liksom enligt gällande lag hinder förefinnes för tvångsarbetes ådömande eller undergående, då sådan arbetsoförmåga är för handen, som enligt 1871 års fattigvårdsförordning utgjorde förutsättning för obligatorisk fattigvård, har kommittén formulerat stadgandet om hinder för tvångsarbetets använ- dande (9 %) med ledning av den nya fattigvårdslagens bestämmelser i 1 % om obligatorisk fattigvård, men i motiveringen uttalat, att om anlitandet av 73 % fattigvårdslagen icke skulle visa sig vara tillfyllest för att skydda sam- hället mot de mindre arbetsföra lösdrivarna, något hinder icke förelåge mot att formulera ett stadgande, motsvarande 7 % lösdrivarlagen, så att det. icke uteslöte lösdrivarlagens direkta användning på verkliga lösdrivare, även om de vore mindre arbetsföra. Enligt kommitténs åsikt skulle tvångsarbets— anstalterna gå i land med uppgiften att skapa lämpliga anordningar för dy— lika lösdrivare. Valdes denna utväg, vars fördel läge i den direktare till- lämpningen och undvikande av transporter m. m., uppkomme frågan, om icke kommunerna rimligen borde betala avgift för dessa mindre arbetsföra indi- viders vistelse å tvångsarbetsanstalterna. Om försörjningsskyl(ligheten för dessa personer överflyttades på staten, förelåge en fara för att kommunerna sökte att få till tvångsarbete dömda även sådana mindre arbetsföra lösdrivare, som utan större olägenheter kunde omhändertagas å arbetshemmen.
Socialstyrelsen har i sitt utlåtande beträffande denna fråga anfört föl- jande:
Av erfarenheten att döma måste det anses önskvärt att jämväl personer med nedsatt arbetsförmåga kunde dömas till tvångsarbete. Med den differentie- ring av tvångsarbetsvården, som väl kunde förväntas, torde det även bliva möjligt att sysselsätta dem på lämpligt sätt. Bestämmelserna i 9 % 1 kom- mittéförslaget torde sålunda — om de överhuvud taget skulle bibehållas -— enligt styrelsens mening böra inskränkas till att gälla de _fall, där lösdrivaren vore att anse såsom helt oförmögen till arbete.
I samma riktning har den i det föregående omförmälda konferensen mellan representanter för arbetshemmen i riket uttalat sig med tillägg att även för de helt arbetsoförmögnas vårdande erforderliga anordningar torde kunna vid- tagas å tvångsarbetsanstalterna.
Åtskilliga av de personer, vilka enligt gällande lag på grund av bristande försörjningsförmåga förklaras icke kunna dömas till eller kvarhållas i tvångs- arbete, höra till tvångsarbetsanstalternas, fängelsernas och alkoholistanstalternas mera svårartade klientel. Ofta äro de efter ett liv i laster och brott visserligen så förstörda till kropp och själ att de äro berättigade till obligatorisk fattig- vård, men detta hindrar stundom icke att de alltjämt måste anses i hög grad samhällsfarliga och ur disciplinär synpunkt svårbehandlade samt. att de utöva ett menligt inflytande på andra, mindre förhärdade individer. Det är givet att med arbetshemmens tillkomst ökade möjligheter skapats för behandling av dylika element, men även där kunna de stundom förorsaka verkliga svårig— heter, som icke kunna övervinnas med mildare maktmedel än sådana, över vilka tvångsarbetsanstalterna förfoga. Möjlighet. finnes ju att, om en sådlan person är i någon mån arbetsför, få honom dömd till tvångsarbete, men ändå- målsenligheten av en dylik omväg för att finna den rätta anstaltsformen kran
ifrågasättas. Härtill kommer att om man vill åstadkomma differentiering mellan de olika slagen av anstalter och använda arbetshemmen bl. a, till så- dana personer, vilkas förfall icke oundgängligen kräver tvångsarbete, det sy- nes vara ett viktigt önskemål att med konsekvens upprätthålla denna synpunkt, så att icke å arbetshemmen sammanblandas element av alltför olika grad av förfall. Då vidare å tvångsarbetsanstalterna synes böra strävas efter diffe- rentiering, lärer det icke möta svårigheter att där sysselsätta även personer med nedsatt arbetsförmåga. På sätt bl. a. socialstyrelsen uttalat synes där- för endast den fullständiga arbetsoförmågan böra utgöra hinder för tvångs- arbete. Såsom ytterligare förutsättning torde böra uppställas att denna oför- måga är varaktig. En akut sjukdom bör sålunda ej förhindra tvångsarbetes ådömande eller föranleda dess avbrytande. I undantagsfall kan emellertid även den som är fullständigt oförmögen till arbete föranleda betydande svårigheter för ordning och disciplin å arbetshem dit han överlämnas samt äventyra resultatet av det å hemmet bedrivna arbe- tet för de internerades tillrättaförande. Detta lärer vara fallet med en del kriminella eller eljest djupt förkomna element, exempelvis personer, vilka på grund av att de tidigare undergått tvångsarbete under mer än tio år skola, enligt vad nedan föreslås, kunna kvarhållas tills vidare även efter utgången av den eljest stadgade maximitiden av tre år. Dylika och andra tvångsarbe- tare torde någon gång sakna varje arbetsförmåga, och möjlighet synes därför böra öppnas att intaga eller behålla dem i tvångsarbetsanstalt och där bereda dem en art av asylvård. Att detta skulle innebära en betydande lättnad för ålderdoms- och arbetshemmen är uppenbart. Den av kommittén berörda frågan, om kommunerna böra betala avgift för .å tvångsarbetsanstalterna intagna mindre arbetsföra personer, kommer att be- handlas i sammanhang med spörsmålet om statens, landstingens och kommu- nernas deltagande i vårdkostnaderna. ' Såväl fångvårdsstyrelsen som tvångsarbetsanstalternas nuvarande styrelser Bestämt/' eller hava gjort gällande den uppfattningen, att det är lönlöst att söka uppfostra inggf:;$$_ lösdrivarna till arbetsamhet under de korta tider som ofta bestämmas för tid.? tvångsarbetet. Däremot gör sig hos de myndigheter, som hava att döma till tvångsarbete, ofta den meningen gällande, att tvångsarbetstiden ej bör sättas alltför lång, enär långa tider ej stå i rätt förhållande till vad lösdrivaren låtit komma sig till last. Kommittén har med anledning härav konstaterat, att uppfattningen om Kommittén, tvångsarbetets pedagogiska karaktär ännu icke trängt igenom. Med uppfatt- ningen av tvångsarbetet såsom en förebyggande åtgärd,'vilken avser att vänja lösdrivaren vid ett arbetsamt och ordentligt liv, har kommittén funnit det stäm— ma väl överens att låta beslut om tvångsarbete inskränkas till förordnande här- om utan utsättande av någon "viss tid för tvångsarbetet. Kommitténs förslag innefattar därför bestämmelser om relativt obestämd tvångsarbetstid, d. v. s. tiden bestämmes ej på förhand men får ej överstiga visst maximum. I det föregående (s. 54) har såsom en brist hos det nuvarande systemet fram— Yttrande. hållits, att interneringstiden bestämmes på förhand. De iakttagelser som göras
under tvångsarbetets gång torde nämligen vara av så stor betydelse för bedö— mande av lösdrivarens karaktär och möjligheterna för hans förbättring, att det icke kan anses stå i överensstämmelse med behandlingens uppfostringssyfte att på förhand bestämma tiden för utskrivningen. Denna synpunkt har vunnit be— aktande inom lagstiftningen på vissa andra närliggande områden, nämligen i fråga om alkoholistvården, vanartade barns behandling enligt lagen om sam- hällets barnavård samt tvångsuppfostran av minderåriga förbrytare. I alla dessa tre fall är interneringsti-den relativt obestämd och beroende på iakttagel- serna under dess fortgång. Även på dessa områden är ett bedömande av ut- sikterna till den internerades återupprättande förenat med betydande svårig- heter, men tilläventyrs befintliga betänkligheter mot att anförtro anstaltsmyn- digheterna en dylik uppgift hava dock icke hindrat tillämpningen av en från början relativt obestämd interneringstid. Icke heller 1 fråga om personer av nu ifrågavarande kategori torde skäl föreligga till antagande, att en dylik obe- stämd interneringstid skall, såsom i några yttranden befarats, vara ägnad att på de internerade medföra en nedbrytande verkan, men givet är att tvångsarbe— tama, såsom en länsstyrelse framhållit, böra uppmärksamgöras på de möjlig— heter, som finnas för dem att genom flit och gott uppförande bidraga till för- kortning av interneringstiden; även ur disciplinär synpunkt bör detta kunna va— ra till gagn. Det torde visserligen icke vara uteslutet att en och annan individ skall söka genom inställsamhet och förställning bibringa anstaltspersonalen en uppfattning om en tima'd sinnesändring för att därigenom vinna en förkortning av tvångsarbetstiden —— farhågor i detta hänseende hava uttalats av en läns- styrelse —— men i avseende härå lärer böra uppmärksammas, att anstaltslednin— gen genom sin beröring med ett mycket stort antal tvångsarbetare av olika ty- per kan förutsättas förvärva en erfarenhet och en förmåga av kritiskt bedöman- de, som medföra att dylika försök endast sällan skola krönas med framgång. Icke heller i övrigt synas de betänkligheter, vilka i några yttranden yppats mot att anförtro anstaltsledningen inflytande i avseende å tvångsarbetstidens längd, böra tillmätas avgörande betydelse. Emellertid torde vissa bestämmelser erford— ras för att garantera att beslut om utskrivning föregås av en sorgfällig och sak— kunnig prövning. Denna fråga kommer att beröras i den speciella motiveringen.
I ett yttrande över kommitténs förslag har befarats, att en person som antas— tas för lösdriveri kan föranledas att begå brott för att bliva. häktad och dömd enligt strafflagen, varigenom han stundom skulle underkastas frihetsförlust under kortare tid än om han ådömdes tvångsarbete under på förhand obestämd tid. Vad sålunda anförts torde så mycket mindre böra tillmätas avgörande be— tydelse som det på sätt kommittén framhållit (s. 80), icke lärer vara uteslutet att tvångsarbete .ådömes eller verkställes efter det straff för brottet blivit av— tjänat.
Ur allmänpreventiv synpunkt synes en bestämmelse om relativt obestämd in— terneringstid hava ett avgjort företräde framför den på förhand bestämda ti— den, dook endast under förutsättning att maximitiden ej göres alltför kort. En— ligt föreliggande förslag skall tvångsarbetstiden i regel utgöra två år, men kun-— na förkortas, i undantagsfall t. o. m. under ett år. Å andra sidan kan den för—
längas till tre år, om sannolikheten talar för återfall vid tidigare utskrivning. Under enahanda förutsättning skall även efter utgången av nämnda tid av tre år kunna anstå med utskrivning av den, som tidigare varit internerad i tvångs- arbetsanstalt under tillhopa minst tio år. I dylika, såvitt man kan förutse, säll— synta undantagsfall torde ett kvarhållande tills vidare få anses motiverat såväl med hänsyn till samhället som till individen. Frågan om en sådan persons ut- skrivning torde dock böra tid efter annan och minst en gång årligen upptagas till prövning.
Enligt förslaget skall vid utskrivning arbetsan'visning och övervakning an- ordnas samt villkor uppställas beträffande vistelseort m. m. Fullgöras ej vill- koren, kan återtagande till anstalten ske inom viss tid. Vid. utskrivning av den som sålunda återtagits få villkor ej uppställas.
I den speciella motiveringen skall en närmare behandling ägnas åt de sålun- da i korthet återgivna bestämmelserna.
Enligt gällande lag skola vissa enligt densamma vidtagna åtgärder kungöras för rikets polismyndigheter. Så är fallet med varning för lösdriveri, dömande till tvångsarbete, frigivning från tvångsarbetsanstalt, medgivande åt frigiven att vistas utom hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller att fritt välja sin vistelseort. Det är överlåtet åt Kungl. Maj :t att bestämma angående sättet för kungörandet. Genom cirkulär den 12 juni 1885 har föreskrivits att kungörandet skall ske i den periodiska publikation, Polisunderrättelser, som från och med år 1878 på statens bekostnad utgives under inseende av polisstyrelsen i Stockholm och i övrigt innehåller efterlysningar angående förbrytare m. m. I en särskild avdelning av Polisunderrättelser införas meddelanden angående av- flyttningsförbud, som avses i 8 % av lagen om förbud för vissa underhållsskyl- diga att a_vflytta från riket. I samband med Polisunderrättelser utgivas vidare »Meddelanden angående automobiltrafik».
x
Kungörana'e för kommu- nala organ och polis- myndigheter av åtgärder enligt förslaget.
Även enligt kommitténs förslag skola vissa vidtagna åtgärder kungöras för_K0mmittén. polismyndigheterna, och kommittén har tänkt sig att det skulle liksom hittills ske genom Polisunderrättelser.
Enligt föreliggande förslag skola de kommunala organen vidtaga hjälpåtgär- der och endast om sådana befinnas ändamålslösa hänvisa vederbörande till polis- myndigheten. Det är emellertid givet att ett sådant system måste vara förenat med anordningar, varigenom möjliggöres för de särskilda kommunernas organ att erhålla vetskap om hjälp— och tvångsåtgärder, som tidigare av andra kom- munala eller statliga organ må hava vidtagits beträffande de hjälpbehövande. I annat fall skulle dessa genom att begiva sig från den ena kommunen till den andra och upprepade gånger låta kommunala organ vidtaga hjälpåtgärder utan att begagna sig av anvisat arbete kunna i icke avsedd omfattning komma i åt- njutande av tillfällig hjälp i form av bostad och föda. Om något sådant skulle inträffa, skulle systemet, långt ifrån att befrämja återgången till arbete och ordnade förhållanden, vara ägnat att uppmuntra till lösdriveri och lättja. Er- farenheten i de stora städerna har visat behovet av ett upplysningssystem till undvikande av att den offentliga fattigvården och enskilda hjälporganisationer
Yttrande.
Förutsätt- ningarna för ingripande. Allmänna synpunkter.
bringa hjälp utan kännedom om varandras hjälpåtgärder. Den i Storkholm med understöd från staden arbetande registerbyrån för understöd och pensioner mottager därför och lämnar uppgifter om åtgärder, som vidtagits av kommunala myndigheter och en del större frivilliga organisationer.
För landet i dess helhet skulle man kunna tänka sig anordnandet av ett dy— likt register, men antagligen skulle anlitandet av detsamma vara förenat med allt för stor tidsutdräkt och en del andra praktiska olägenheter. Det synes därför lämpligare att, i anslutning till den nu tillämpade anordningen med med- delanden angående avflyttningsförbud Och automobiltrafik, i samband med Polisunderrättelser utgives en periodisk publikation, innehållande meddelanden angående vidtagna åtgärder av nu ifrågavarande slag. Dessa meddelanden bor- de tillhandahållas såväl de kommunala organen som polismyndigheterna. Even- tuellt kunde däri inflyta även meddelanden angående avflyttningsförbud. Det torde jämväl böra tagas under övervägande, huruvida'i samband härmed kunde lämnas meddelanden angående underhållspliktiga personer vilka genom avvi- kande undandraga sig underhållspliktens fullgörande; olika förslag hava tidi- gare framställts för att råda bot på detta missförhållande.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser såväl angående vilka åtgärder som böra kungöras som sättet för kungörandet.
I det föregående har framhållits att vid sidan av gällande straffrättsliga be- stämmelser särskilda stadganden av preventiv natur erfordras för samhällets skyddande mot vissa asociala och antisociala element och för återförande, i stör- sta möjliga utsträckning, av dessa element till ordna-de förhållanden. Innan en närmare behandling ägnas åt frågan, mot vilka element ett dylikt samhällsin- gripande är berättigat och lämpligen bör äga rum, synes böra betonas, att det ingripande, som i föreliggande förslag ifrågasättes, är, såsom i det föregående framhållits, avsett att vara i väsentlig mån av en annan karaktär än det, varom stadgas i gällande lösdrivarlag. Visserligen bibehållas för de svårare fallen vissa efter de särskilda omständigheterna differentierade tvångsåtgärder, men för alla de fall, där individens tillrättaförande kan med beaktande jämväl av samhällets behov av skydd förväntas ske utan tvång, har uppgjorts ett system av hjälp- och räddningsdtgärder. För att dessa skola kunna i någon mera be- tydande utsträckning medföra åsyftat resultat, erfordras emellertid givetvis, att de komma till användning, innan individen redan hunnit en sådan grad av förfall, att han ej kan återupprättas. Det fordras därför, att förutsättningar- na för ingripande icke bestämmas så snävt eller på ett sådant sätt, att lösdri- varvården blott får karaktären av skyddsåtgärder mot oförbätterliga individer; den preventiva verkan av lagstiftningen skulle därigenom bliva ofantligt redu— cerad, uppfostringssynpunkten skulle träda i bakgrunden och resultatet av
' verksamheten skulle, även om anstaltsbehandlingen reformerades, med all san—
nolikhet icke bliva nämnvärt mera tillfredsställande än det för närvarande kan sägas vara. En av de mera vägande invändningarna mot det nuvarande syste- met är ju, att samhället i ett stort antal fall icke ingriper förr än det är för sent, förr än ingripandet ur synpunkten av individens förbättring är menings- löst. Vid formuleringen av förutsättningarna för ett ingripande med ett sådant
system av hjälp- och tvångsåtgärder som här föreslås måste man uppmärksam- ma, att fastän de individer om vilka fråga är i de allra flesta fall med ovilja se varje mot dem riktad åtgärd, även om den är allenast av uppfostrande karak— tär, och betrakta den såsom oberättigad, en dylik åtgärd, därest den är om- gärdad med garanti mot ogynnsamt inflytande av sämre element, dock måste anses vara en förmån för dem som äro föremål därför, en åtgärd till deras bästa i lika hög grad som interneringen å alkoholistanstalt är det för drinkaren, upp- fostran i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt för den vanartade eller åt brott hemfallna ungdomen. Men även tvångsåtgärder mot dem, som icke kunna anses tillhöra de socialt bil'dbaras kategori, måste anses för dem innebära en — visserligen av dem själva sällan uppskattad —- förmån, den nämligen, att möjlig- het beredes att föra en mera människovärdig tillvaro än deras föregående liv i elände, laster och brott. .
Bestämmelser angående åtgärder mot bettleri finnas icke i lösdrivarlagen, Bett/are. utan ingripandet mot bettlare har sedan gammalt reglerats i fattigvårdslagstift- Åtgärder mot ningen. 1871 års fattigvårdsförordning innehöll sålunda tämligen utförliga be- hägg-i gäst stämmelser mot bettleri. Vid deras upphävande genom 1918 års fattigvårds- lagsffi'tnin- lag intogos bland övergångsbestämmelserna till denna (92 %) de nu gällande gen' provisoriska stadgandena angående åtgärder mot bettleri. Att de erhöllo sin plats bland övergångsbestämmelserna motiverades i fattigvårdslagstiftnings— kommitténs till grund för fattigvårdslagen liggande betänkande med att de bor- de gälla i avbidan på framläggande av förslag till ny lösdrivarlag. Det uttala— des att bestämmelser angående bettleriet rätteligen ej hade sin plats i fattig- vårdslagstiftningen i annan mån än i fråga om de åtgärder, som från fattig- vårdens sida kunde göras för att förebygga bettleriet. För så vitt det åter gäll- de vidtagande av tvångsåtgärder mot bettleriet, syntes sta-dgan'dena böra till- höra lösdrivarlagstiftningen, dit även fattigvårdslagstiftningen hänvisade i av— seende å den närmare beskaffenheten av "de tvångsåtgärder som skulle vidtagas i sagda syfte. Praktiskt sett sammanfölle bettleriet även med de förseelser som behandlades i lösdrivarlagen, i det både 'det sysslolösa kringstrykandet och ett lättjefullt levnadssätt, som medförde våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, mycket ofta, att ej säga oftast, vore förbundna med bettleri.
Då kommittén sedermera utarbetade sitt förslag till ny lösdrivarlag, lät kom- mittén emellertid stadgandet angående bettleri kvarstå såsom förut bland över- gångsbestämmelserna till fattigvårdslagen. Beträffande skälen härför hänvisas till betänkandet (s. 100 f.).
I vad mån ingripande mot bettlare ägt rum framgår endast ofullständigt av Statistiska kommitténs statistik angående tillämpning av stadgandena i 40 % 2 och 5 mom. uppgifter. fattigvårdsförordningen och 92 % fattigvårdslagen. Denna statistik utvisar att under åren 1907 och 1919—1921 med stöd av nämnda lagrum varning ägt rum i resp. 299, 54, 23 och 82 fall samt häktning i resp. 263, 43, 27 och 30 fall. Tillämpningen hos olika myndigheter har emellertid varit synnerligen ojämn. De flesta fallen under åren 1919—1921 hava förekommit i Hälsingborg och Stockholm samt inom Stockholms och Jämtlands län. Vid 12 länsstyrelser och 3 poliskamrar har under nämnda år intet enda dylikt fall förekommit. Detta torde finna sin förklaring däri att vissa av myndigheterna i fall av bettleri, som ansetts innebära våda för det allmänna, antagligen icke tillämpat 92 % fat- 6—262124
Kommittén.
Yttrande.
tigvårdslagen utan 1 % 2 mom. lösdrivarlagen. Då även landstrykarna nästan undantagslöst livnära sig med bettleri, är det sålunda tydligt att antalet under nämnda år beivrade fall, däri bettleri ingått, varit vida större än statistiken ut- Visar.
Förekomsten av bettlare bland tvångsarbetarna belyses av socialstyrelsens utredning, enligt vilken av 'de undersökta 485 manliga lösdrivarna 82 eller 16.9 % och av de 936 undersökta kvinnliga lösdrivarna 34 eller 3.6 % närmast betecknats såsom bettlare. Emellertid kunna många tvångsarbetare hänföras till två eller flera av de av socialstyrelsen omförmälda grupperna. Med hänsyn tagen härtill har bettlarnas antal beräknats till av de manliga. 164 eller 33.8 % och av de kvinnliga 43 eller 4.6 %.
De angivna siffrorna eller annan statistik angående beivrade fall av bettleri kunna givetvis icke tillnärmelsevis giva någon antydan om förekomsten av bett— leri i vårt land. Allmänheten gör, enligt vad erfarenheten utvisar, anmälan om bettleri endast i ytterst sällsynta fall —— antagligen allenast de mest svårartade. Även från tillsyningsmännens och polismyndigheternas sida synes tillämpningen av bestämmelserna i ämnet vara föga energisk, ehuru det torde vara allmänt känt, att åtminstone i vissa delar av landet ett vitt utbrett och i de flesta fall gan- ska ohöljt om än stundom under masken av s. k. »nas» — d. v. s. försäljning av kramvaror och dyl. —- dolt tiggeri florerar. Utan att orsakerna till detta för- hållande närmare beröras, må dock betonas att systematiska åtgärder krävas för motarbetande av detsamma. Detta är motiverat såväl med hänsyn till 1n- dividen som samhället. Vare sig någon drives till bettleri av nödtillstånd, för- orsakat av oförvålla-d arbetslöshet, eller annan liknande orsak, eller lättja. och motvilja mot arbete är orsaken till bettleriet, verkar detta demoraliserande på den som hemfaller däråt och är ofta det första steget i en utveckling mot brott. Att icke bettlarna äro så. oförargliga som stundom antages framgår av social- styrelsens utredning, utvisande att omkring 60 % av de såsom bettlare närmast betecknade manliga tvångsarbetarna undergått straffarbete eller fängelsestraff. Ser man sålunda till individen, framstår kravet på. effektiva åtgärder mot bett- leriet av hjälpande och uppfostrande art såsom synnerligen angeläget. Ur syn- punkten av samhällets behov av skydd äro verksamma åtgärder icke mindre av nöden. Icke nog med att allmänheten i stor utsträckning besväras med tigggeri och förledes till ett i allmänhet kritiklöst och ur hjälpsynpunkt onyttigt allmo— segivande, medför tiggaryrket så många tillfällen till brott av olika slag och utgör så ofta t. o. m. endast en täckmantel för systematiskt bedriven brottslig verksamhet, att även ur allmän synpunkt ett starkt behov gör sig gällande av att beivra jämväl sådant bettleri, som icke är förenat med lösdriveri i eg'ent- lig mening eller ännu tagit sig sådana uttryck, som för närvarande enligt 1 % 2 mom. gällande lösdrivarlag föranleda ingripande. Att, såsom kommittén lhaft under övervägande, helt upphäva 92 % fattigvårdslagen utan att ersätta den med annan bestämmelse torde sålunda icke vara tillrådligt, även om, på sätt kom- mittén ansett, under nämnda paragraf för närvarande skulle falla blott mera tillfälligt bettlande, bettleri av mindre arbetsför person samt av den, som icke är medellös eller sysslolös, samt det fall, då någon tillåter barn, som står under hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning.
Vill man söka åstadkomma ett systematiskt motarbetande av bettleri, som icke är förenat med landstrykeri eller av beskaffenhet att 1 % 2 mom. lösdrivarlagen är dårå tillämpligt, torde vidare bestämmelser om åtgärder mot dylikt bettleri böra erhålla sin plats, icke i fattigvårdslagstiftningen, utan i den lag, som avser att ersätta den nuvarande lösdrivarlagen. Bettleriet står nämligen så nära det egentliga lösdriveriet eller landstrykeriet, det är så ofta förenat med nämnda och andra hithörande företeelser, och det har på detta område en så stor betydel- se, att det synes böra behandlas i sitt rätta sammanhang, d. v. s. inom ramen av lösdrivarlagstiftningen. Det är att förvänta att uppmärksamheten kommer att härigenom mera än tillförene koncentreras på bettleriet som sådant och på den stora vikten av dess bekämpande.
De bestämmelser som sålunda böra inflyta i den nya lagen torde såvitt angår förutsättningarna för ingripande kunna ganska nära ansluta sig till bestäm- melserna i 92 % 1 mom. fattigvårdslagen. Dock synes ej, såsom kommittén un— der förutsättning av att bestämmelser om bettleri infördes i lösdrivarlagen an- sett, böra såsom villkor för ingripande uppställas, att vederbörande ej är i den nödställda. belägenhet att han bör erhålla fattigvård. Ett dylikt villkor är nämligen onödigt av den anledningen att bettlaren enligt föreliggande förslag skall såsom tidigare berörts inställas just inför den myndighet som har att be- vilja fattigvård, d. v. s. fattigvårdsstyrelsen, vilken, om fattigvård anses böra ifrågakomma, förfar i enlighet med fattigvårdslagen, men annars vidtager åt- gärder i enlighet med föreliggande förslag.
De personer vilka givit lagen angående lösdrivares behandling dess namn, Egentliga läs- de egentliga lösdrivarna, även stundom benämnda landstrykare, luffare eller ””V""? "'”/"3"
., __ . ,, . Iandstrykare. vagabonder, hava av gammlat ansetts vara sa samhällsfarliga, att sarskilda be- stämmelser uppställts till förhindrande av deras kringstrykande. Benämningen lösdrivare inkom dock först i lagstiftningen genom 1885 års lösdrivarlag. De egentliga lösdrivarna skilja sig från övriga hithörande för samhället vådliga personer genom att 'de i motsats till dessa föra ett kringstrykande levnadssätt, vagabonderna. Framhållas må dock att gränsen mellan denna och övriga kate- gorier i viSS mån är flytande, i det att en del lösdrivare tidtals, särskilt under den kallare årstiden, uppehålla sig i städerna såsom stationära bettlare eller där sysselsätta sig med annan tvivelaktig eller rent av kriminell verksamhet.
1 % 1 mom. lösdrivarlagen riktar sig mot denna grupp och uppställer såsom förutsättningar för ingripande, förutom kringstrykande, att vederbörande är sysslolös och medellös samt att omständigheterna ej ådagalägga att han söker arbete. '
Enligt kommitténs statistik uppgick antalet enligt nämnda lagrum av polis- Statistiska myndighet varnade ävensom häktade och till tvångsarbete dömda till uppgifter.
1907: 493 varnade, 479 häktade, 185 dömda,
1919: 436 » 129 >> 75 » 1920: 358 » 124 >> 85 >> 1921: 359 » 150 » 102 »
_I Stockholm förekom under nämnda år ingen åtgärd enligt berörda lagrum, 1 övrigt är det huvudsakligen hos länsstyrelserna., ej hos poliskamrarna, som dessa ärenden förekommit. — Bland landstrykarna äro tattarna och zigenarna
Yttrande.
värda särskilt beaktande. Frågan om vidtagande av speciella åtgärder mot dem behandlas här nedan. —— Den sedan 1907 inträffade minskningen särskilt av de häktades och dömdas antal är anmärkningsvärd och belyser det förut berörda förhållandet, att lagens tillämpning mot. landstrykare är slapp; stöd saknas läm— ligen för antagande, att antalet landstrykare skulle under tiden sedan 1907 ha- va väsentligen nedgått.
Enligt socialstyrelsens utredning voro av de 485 undersökta manliga tvångs- arbetarna 128 eller 26.4 % närmast att hänföra till luffare. Då emellertid 'rissa tvångsarbetare, som i främsta rummet hänförts till andra kategorier, även be- funnits vara luffare, hava luffarnas anta-l beräknats uppgå till 169 eller 3é.8 %.
Det är självfallet att de här återgiVna siffrorna. icke i någon mån giva en föreställning om antalet luffare i vårt land. Det hittillsvarande bristfälligt po- lisväsendet å landsbygden och andra orsaker hava medfört att lösdrivarlagens tillämpning gentemot landstrykarna kommit att bliva betydligt slappare än gentemot de stationära lösdrivarna.
Landstrykarnas samhällsfarlighet beror bl. a. därpå att de befinna sigi en sådan situation, att det ligger nära till hands för dem att på ohederligt sätt för- värva sitt uppehälle. Bettleri, ofta maskerat av »nas», är den vanligaste utvä- gen, genom hot tilltvinga de sig i en del fall logis och mat av ålderstigna eller ensamt boende personer, ofta förskaffa de sig vad de behöva genom olovligt tillgrepp, rån eller bedrägligt förfarande. Bland landstrykarna äro tattarna särskilt fruktade för .sin hänsynslösa framfart. Landstrykarnas allnän- farlighet ökas i väsentlig mån därav, att de i stort antal äro alkoholister och stundom under rnsets inflytande göra sig skyldiga till våldsdåd och vårdslöshet med eld. Den allmänna opinionen har icke sällan upprörts av olika »luffardåd» såsom våldtäkt mot ensamboende kvinnor och sedlighetsför— brytelser mot barn.
Frågan om landstrykarnas kriminalitet belyses av socialstyrelsens utrediing, som utvisar att omkring 45 % av de undersökta, såsom luffare betecknade nan- liga tvångsarbetarna undergått straffarbete eller fängelsestraff. Såsom för- klaring till att luffarnas kriminalitetssiffra icke oväsentligt understiger bett- larnas, vilken, på sätt förut angivits, uppgår till omkring 60 %, framhåller so— cialstyrelsen den större lättheten att undgå straff för brott, begångna å den glest befolkade landsbygden, än för gärningar, utförda i de mera tättbebyggda samhällena.
Av det anförda framgår att ur allmän säkerhetssynpunkt ett verksamt motar- betande av landstrykeriet är ett betydande samhällsintresse. Det är att hopp as att den nya polisorganisationen skall i detta hänseende åstadkomma en välbe— hövlig förbättring. Men därutöver krävas även effektivare bestämmelser 'en 'de i lösdrivarlagen meddelade. Den möjlighet till differentiering, som förelig— gande förslag åsyftar, bör medföra en större benägenhet för vederbörande att beivra även sådana lindrigare fall, som nu på grund av de enligt allmän up p— fattning alltför stränga påföljderna lämnas utan varje åtgärd. Och liksom be- träffande de stationära bettlarna är det av stor vikt att åtgärder i tid vidtagas mot de unga landstrykarna, av vilka en del torde äga förutsättningar att åter- gå till ordnade förhållanden, om effektiva åtgärder komma till stånd.
I olikhet mot kommittén, som i sitt förslag bibehållit stadgandet i 1 % 1 mom. av gällande lösdrivarlag så gott som ordagrant oförändrat, står föreliggande förslag på den ståndpunkten, att bestämmelserna om förutsättningarna för in— gripande mot landstrykeri böra undergå vissa väsentliga ändringar. Förslaget överensstämmer därutinnan med vissa i ärendet avgivna yttranden, däri beto- nats bl. a. angelägenheten av att skydd beredes de oförskyllt arbet-slösa mot tvångsingripande. Visserligen är det ingripande, varom i förevarande förslag beträffande kategorien landstrykare är fråga, i främsta rummet av hjälpande och stödjande art, så att först om dylik åtgärd icke anses kunna medföra resul- tat, tvångsåtgärd tillgripes, men det synes dock angeläget att den, som gör sitt bästa för att försörja sig och anser sig kunna göra det utan hjälp från myndig- hets sida, icke påtvingas hjälp med arbetsförmedling och dylikt.
Vad först angår den i gällande lösdrivarlag uppställda förutsättningen för ingripande, att vederbörande stryker omkring från en ort till en annan, synes densamma böra oförändrad bibehållas.
Däremot har av skäl, som tidigare (s. 51) angivits, förutsättningen om me— dellöshet icke bibehållits. Mot landstrykaren bör sålunda ingripas, oavsett om han innehar medel till sin försörjning eller ej. Att möjlighet öppnas till ingripande även mot bemedlade landstrykare har sin särskilda betydelse i fråga om tattar- na, vilka icke sällan äro ägare av fastigheter och annan egendom — även sådan, som icke kan antagas hava blivit förvärvad på ohederligt sätt — och därför på grund av gällande lags ståndpunkt i förevarande hänseende stundom lyckas undgå beivran av uppenbart och för den allmänna säkerheten i hög grad farligt landstrykeri och under svåra former övat bettleri. För lämpligheten av att avstå från kravet på medellöshet talar även den omständigheten att det i praxis visat sig nödvändigt att vid avgörande av frågan, om någon vore i besittning av medel, icke taga hänsyn till medel, som förvärvats just genom det samhälls- skadliga levnadssättet. Även om sålunda kravet på medellöshet icke bibehålles, ligger det deck i sakens natur att frestelsen för den utblottade att hängiva sig åt sådant landstrykeri, som kan föranleda ingripande, i allmänhet är vida stör- re än för den, vilken befinner sig i sådan belägenhet, att han finner sin bärgning utan att behöva underkasta sig »luffarlivets» strapatser. I avseende härå må dock erinras att detta liv på en del individer utövar en oemotståndlig dragnings— kraft.
I stället för medellöshet bör såsom förutsättning uppställas avsaknaden av vilja att efter förmåga på ärligt sätt försörja sig, d. v. s. vilja att för sin för- sörjning anlita sin arbetsförmåga och sina eventuellt befintliga pekuniära till- gångar utan att oberättigat taga andra människor och deras tillgångar i an- språk för sitt uppehälle. Mot den, som söker ärligen försörja sig, må enligt förslaget ingripande ej äga rum.
Med förutsättningen, att den kringvandrande ej söker årligen försörja sig, sammanhänga två omständigheter som beaktats av gällande lag, nämligen hu- ruvida den kringvandrande är sysslolös och huruvida han söker arbete.
Att åtgärd ej bör få vidtagas mot person, som har sysselsättning, är tydligt. Det är just sysslolösheten med dess för många människor i längden ödeläggande
verkningar, som jämte andra omständigheter ansetts utgöra en presumtion för landstrykeriets samhällsskadlighet. För den som har arbete är frestelsen att oberättigat anlita andras tillgångar ojämförligt mindre än för den sysslolöse.
I avseende å sysslolösheten må uppmärksammas, att det någon gång kan tänkas vara föremål för tvekan, huruvida sådan föreligger. Många kringvand— rande personer förebära sålunda såsom skäl för sitt levnadssätt, att 'de utöva handel eller hantverk. Oftast är det härvid fråga om en obetydlig handel med s. k. korta varor, papper, böcker, fotografier, vykort, lottsedlar, tvålar, käng- snören, Säkerhetsnålar m. m. Stundom utövas hantverk eller uppköpe-s skrot, lump eller ben. Andra former av affärsverksamhet äro handel och byte med klockor eller hästar. I många fall är handeln eller hantverket endast en skyd- dande förklädnad för landstrykeri och bettleri. Kommittén har framhållit, att det lärer stå myndigheterna öppet att såsom lösdrivare behandla den som stry- ker omkring med ett litet varulager, vars försäljning ej rimligen kan inbringa honom vad som behöve-s för livsuppehället, och detta även om han erhållit till- stånd till handel eller på grund av anmälan eller eljest enligt näringsfrihetsför- ordningen har rätt att driva sådan. Kommittén har emellertid framhållit såsom ett önskemål av vikt ur lösdrivarlagstiftningens synpunkt, att vid den pågående revisionen av näringsfrihetslagstiftningen en närmare reglering kunde vinnas rörande all handel genom kringförande av varor. Detta uttalande har vunnit tillslutning av kommerskollegium och flertalet handelskammare.
För att emellertid, intill dess en dylik reglering må komma till stånd, giva stöd åt den av kommittén uttalade uppfattningen att icke varje än så obetydlig handels- eller hantverksrörelse skall fritaga från påföljder för kringstrykandet, om eljest förutsättningar för dylika påföljder föreligga, synes 'det böra föreskri- vas, att endast sysselsättning, varigenom den kringvandrande må antagas kun- na förtjäna sitt uppehälle, må i sådant hänseende komma i betraktande.
Frågan om handel eller hantverk under kringstrykande är av särskild bety- delse i fråga om tattama och zigenarna och kommer därför att något beröras i samband med spörsmålet om särskilda åtgärder mot dem.
Det behöver knappast framhållas att sysslolösheten icke i och för sig får giva anledning till ingripande mot en kringvandrande person. Sysslolösheten kan vara oförskylld och beroende icke på arbetsovillighet utan på saknaden av ar- betstillfällc. En bestämmelse om sysslolöshet såsom villkor för åtgärd måste därför uppenbarligen förutsätta tillvaron av ett stadgande om att den kring— vandrande icke söker försörja sig på ärligt sätt — en fråga som behandlats i det föregående — och måhända även av en uttrycklig bestämmelse om att han icke är arbetssökande.
.Visserligen har arbetssökandet under kringvandring numera icke på långt när samma betydelse som förr, i det förmedling av arbete i stor utsträckning äger rum genom offentliga arbetsförmedlingsanstalter och enskilda, för sådant ändamål inrättade byråer, vissa filantropiska institutioner samt arbetarnas or— ganisationer, varjämte platser i stor utsträckning sökas genom annonser i tid- ningar, genam brev och medelst telefon. Såsom kommittén framhållit lärer man dock ej kunna helt undvara ett arbetssökande av mera personlig art, oclh
ett kringvandrande även utanför den egna hemorten för att söka arbete bör alltså icke karakteriseras såsom landstrykeri.
Härvid bör emellertid uppmärksammas att i det närmaste alla landstrykare säga. sig söka arbete, och hänsyn synes ej kunna tagas till varje uppgift i så- dant hänseende. Någon bevisskyldighet huru härmed förhåller sig synes var- ken böra åläggas myndigheterna eller den kringvandrande, utan slutsatserna böra, såsom kommittén framhållit, dragas av det sätt, varpå han ådagalägger sin arbetsvilja, hans yrke, kroppskonstitution, arbetsmöjligheterna rn. m. Och såsom kommittén jämväl ansett kan den omständigheten, att den kringvand- rande innehar ett å arbetsförmedlingsanstalt stämplat kort för arbetssökande icke i och för sig innebära att han verkligen är arbetssökande, enär dylik på— stämpling vanligen meddelas utan närmare undersökning; åtskilliga allt annat än arbetsvilliga personer söka medelst innehavet av ett dylikt påstämplat kort göra sannolikt att de åstunda arbete och hoppas på detta sätt kunna freda sig mot myndigheternas.ingripande. I en del tvivelaktiga fall blir det måhända först av det sätt, varpå den kringvandrande mottager av det kommunala orga- net anvisad provisorisk eller mera varaktig arbetsmöjlighet, tydligt, huruvida han verkligen är arbetssökande eller icke.
Strängt taget ingår i förutsättningen, att den kringvandrande icke söker efter förmåga årligen försörja sig, även fordran på att han icke är arbetssökande. Sistnämnda fordran, som ju uppställes i gällande lösdrivarlag, torde emellertid allmänt uppfattas såsom en betydelsefull garanti mot obehörigt ingripande mot oförvållat arbetslösa, och det synes ur denna synpunkt lämpligast att bi— behålla en uttrycklig bestämmelse i detta hänseende. Emellertid torde det vara erforderligt att medelst särskild föreskrift bereda kringvandrande arbetssö— kande, som det åstundar, samma hjälp med arbetsanskaffning genom kommu- nalt organs försorg, som enligt vad förslaget innehåller tillkommer kringstry- kande. vilken icke, såvitt omständigheterna utmärka, söker arbete.
Ehuru även enligt 1 mom. 1 % lösdrivarlagen en viss grad av samhällsfar- lighet förutsättes, nämligen en sådan, som tar sig uttryck i det kringstrykande livet, är emellertid samhällsvådan ännu mer framträdande i avseende å de i 2 mom. av samma paragraf omförmälda stationära lösdrivarna, om vilka det i nämnda lagrum heter, att deras levnadssätt utgör våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Härutinnan liksom även i fråga om den likaledes uppställda förutsättningen, att vederbörande underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig, över- ensstämmer kommittéförslaget med gällande lag. Däremot har kommittén be— träffande här ifrågavarande kategori uteslutit den i 2 mom. av 1 % lösdrivar— lagen ytterligare uppställda förutsättningen om medellöshet. Detta har emel- lertid icke skett därför att kommittén velat under lösdrivarlagen indraga per— soner, vilka äro sysslolösa och föra ett samhällsvådligt levnadssätt men äro i besittning av tillräckliga medel till sitt uppehälle och använda dessa därför. Detta vore enligt kommitténs tanke att förvanska lösdrivarbegreppet; dylika personers samhällsvådlighet vore så att säga av annan art och borde bemötas med andra åtgärder (internering av farliga återfallsförbrytare, vård i sinnes—
Stationära lösdrivare.
Kommittén.
Statistiska uppgifter.
Anmärk- ningar mot gällande lag.
Lättjcfulla personer, vilka för- värva sitt uppehälle
genom brott.
Yttrande.
sjukanstalt av psykiskt defekta sedlighetsförbrytare och våldsverkare, inter- nering av alkoholister). Emellertid syntes det kommittén, som om det direkta uttrycket för medellöshet >>utan att äga medel till sitt uppehälle» skulle kunna utgå, enär det i momentet tillika förefintliga uttrycket för sysslolöshet >>under- låter att efter förmåga söka årligen försörja sig» redan i sig måste anses inne- fatta ett krav på medellöshet. Hade en person tillgångar men icke använde dessa utan försörjde sig på bettleri, brott eller ett sedeslöst leverne, borde innehavda medel tydligen icke skydda honom från att behandlas såsom lösdri- vare. Genom borttagande av orden >>utan att äga medel till sitt uppehälle» vunnes för övrigt också den fördelen, att i praxis lättare kunde bortses från förefintligheten av medel, som härledde sig från brott eller annat samhällsekad- ligt levnadssätt.
Enligt kommitténs statistik uppgick antalet jämlikt 1 % 2 mom. lösdrivarla- gen av polismyndighet varnade ävensom häktade och till tvångsarbete dömda till
1907: 1411 varnade, 1 390 häktade, 533 dömda,
1919: 1 084 » 565 >> 369 » 1920: 1 020 ) 433 » 266 » 1921: 911 » 395 >> 255 »
I vad mån dessa åtgärder avsett prostituerade kvinnor, på vilka som bekant förevarande lagrum även tillämpas, skall angivas i annat sammanhang.
Som synes har sedan 1907 en betydande minskning i antalet ingripanden ägt rum.
Av de förut (s. 41) från socialstyrelsens utredning återgivna uppgifterna angående sammansättningen av klientelet å tvångsarbetsanstalten för män å Svartsjö belyses i viss mån, vilka olika slag av samhällsfarlighet, som där äro representerade, ehuru en uppdelning av fallen enligt 1 och 2 mom. av 1 % lösdrivarlagen icke ägt rum. Motsvarande uppgifter beträffande kvinnliga tvångsarbetare (s. 43) visa väl, att det övervägande antalet av dessa utgöres av sådana, som idka skörlevnad; emellertid förekomma även sådana grupper som vanetjuvar, kopplerskor och langer'skor, vilka hava motsvarigheter bland de manliga tvångsarbetarna, ehuru flertalet till dessa kategorier hörande kvin- nor samtidigt äro att hänföra till de skörlevande.
Även av dem, som i övrigt ivra för upphävandet av vår nuvarande lösdrivar- lagstiftning, medgives dock i regel, att behov föreligger av effektiva åtgärder mot asociala Och antisociala element. Kritiken mot lösdrivarlagens grundläg- gande stadgande om ingripande mot stationära lösdrivare, 1 % 2 mom., har egent— ligen gått ut på, förutom att förutsättningen om medellöshet är orättfärdig cvch olämplig, att stadgandet är så allmänt avfattat, att en godtycklig och alltför extensiv tolkning icke är utesluten. _
Bland de kategorier, å vilka 1 % 2 mom. lösdrivarlagen tillämpats, utgöres en av de viktigaste av personer, vilkas livsföring är sådan, att de kunna antagas hemfalla åt brott, om samhället icke ingriper. Skäl för ett sådant antagande kan föreligga, förutom i det lättjefulla och oregelbundna levnadssättet, i tidi— gare begångna brott, i umgänge med kriminella element m. m. I flertalet fall är det fråga om personer, vilka kunna antagas förvärva sitt uppehälle genom brott; i betraktande komma därför främst egendomsbrott, särskilt olovligt till- grepp, rån, bedrägeri och förfalskning, men även vissa andra brottsliga gär-
nirgar, såsom soutenörskap, koppleri, onaturlig otukt, yrkesmäSsigt spel, lönnv bränning och spritlangning, vilka delvis sedan lång tid tillbaka och delvis först under senare tid kommit att spela en större eller mindre roll såsom förvärvs- källor. Straffrättsligt beivrande av dylika brott torde hittills icke hava kommit till stånd i alla de fall, då skälig anledning därtill förelegat; man har i stället föredragit att tillämpa lösdrivarlagen. Särskilt är det anmärkningsvärt att för- söl: knappast torde hava gjorts att tillämpa den år 1918 i 18 kap. 11 % straff- lagen införda bestämmelsen mot s. k. soutenörskap, enligt vilken straffet kan bestämmas till straffarbete under ända till 4 år — alltså en kännbarare reaktion än tvångsarbete under maximitid. Även om i dylika och andra fall ofta stora bevissvårigheter föreligga, torde alla möjligheter till utnyttjande av strafflagens bestämmelser böra tillvaratagas. Däremot kan det icke vara lämpligt att på administrativ väg söka få personer, vilka i brist på bevis icke kunna åtalas enligt strafflagen, behandlade såsom lösdrivare, om icke deras livsföring i övrigt giver anledning därtill.
Blir emellertid en sådan kriminell individ, som här avses, dömd till straff, är det icke uteslutet att lösdrivarbehandling kan vara på sin plats efter straf- fets utstående. Ur synpunkten av såväl samhällets behov av skydd som indi- videns tillrättaförande kan det nämligen befinnas önskvärt att samhället, se— dan det på grund av den brottsliga handlingen ådöm—da, i allmänhet relativt kortvariga frihetsstraf fet blivit avtjänat, ingriper med en behandling, som mera tager sikte på det lättjefulla och samhällsfarliga levnadssättet. Frågan huru— vida sådan behandling bör komma till stånd synes böra avgöras med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. (Se vidare beträffande förevarande spörsmål nedan, 5. 128.) '
Då det synes önskvärt att i den mån det är möjligt vinna en precisering av förutsättningarna för ingripande, och behovet av en dylik precisering gör sig särskilt starkt gällande i fråga om den nu behandlade kategorien av samhälls- vådliga individer, upptager föreliggande förslag såsom en särskild grupp, mot vilken ingripande må ske, personer, som föra ett lättjefullt liv under förhål- landen, vilka giva grundad anledning till antagande, att de genom brott för- skaffa sig medel till sitt uppehälle. Jfr den norska lösdrivarlagen % 4 (»at der er grund til at anta at han helt eller delvis skaffer sig midlerne til sin livs— försel ved strafbare handlinger»), det i kommitténs betänkande s. 396 refere- rade, av danska strafflagskommissionen år 1912 avgivna förslaget samt Axel Schottes förslag (kommitténs betänkande s. 94).
Liksom kommittéförslaget uppställer föreliggande förslag för ingripande mot personer, tillhörande ifrågavarande kategori, icke någon fordran på me- dellöshet. I det föregående (s. 51) hava angivits skälen för denna förslagets ståndpunkt. Gentemot kommitténs ovan refererade uttalande må framhållas att uteslutandet av kravet på medellöshet får anses innebära en skillnad i sak, i det ingripande enligt föreliggande förslag bör kunna ske även t. ex. då en person, fastän han har på hederligt sätt förvärvade tillgångar, ändock skaf- far sig medel till sitt uppehälle genom brottsliga handlingar. Även om ett dylikt fall antagligen icke förekommer synnerligen ofta, tor-de det dock stun-
Prosti- tuerade.
Gällande lös- drivarlags tillämpning mot prosti— tuerade.
dom inträffa att t. ex. en tattare, som är ägare till fastighet eller andra till- gångar, skaffar sig medel genom brottsliga gärningar. Även om det sker un- der kringstrykande, blir det nu ifrågasatta stadgandet tillämpligt. I praxis har man som bekant vid bedömande av om någon skall anses medellös bortsett från av honom innehavda medel, som han förskaffat sig genom det brottsliga förfarandet. Det torde innebära en fördel att genom strykandet av kravet på medellöshet göra en dylik tolkning, som icke har uttryckligt stöd i lagens orda— lag, onödig. Men framför allt är det ur principiell synpunkt synnerligen vik- tigt att det fullt tydligt fastslås, att ingen skillnad på denna punkt göres mel- lan den bemedlade och den obemedlade.
Såsom förut berörts skall enligt föreliggande förslag polismyndigheten och icke kommunalt organ taga befattning med här ifrågavarande personer-.
Frågan om ingripande mot vissa kriminella individer, vilka icke kunna sä- gas förtjäna sitt uppehälle genom brott, kommer att behandlas i det följande.
Med prostituerad avses i allmänhet en person, som vanemässigt skaffar sig inkomster genom lösa och tillfälliga könsförbindelser. En prostituerad kan vara såväl man som kvinna. Tidigare har prostitution av män knappast före- kommit i vårt land. Under den i samband med världskriget uppkomna kris- tiden började emellertid sådan prostitution vinna insteg i landet. Enligt en uppgift från år 1924, som dock saknar stöd av angivna beräkningsgrunder, skulle antalet manliga prostituerade i Stockholm uppgå till några hundra. I regel torde de manliga prostituerade låta av män bruka sig till onaturlig otukt, och i den mån så är fallet, tillhöra de manliga prostituerade (homosexuellt pro- stituerade) egentligen den närmast förut behandlade kategorien, omfattande de lättjefulla personer, vilka förvärva sitt uppehälle genom brott.
Stadgandet i 1 % 2 mom. lösdrivarlagen tillämpas även mot prostituerade (män och kvinnor), naturligtvis under förutsättning att jämväl lagens villkor i övrigt blivit uppfyllda. Det förutsättes sålunda medellöshet samt underlå- tenhet att efter förmåga söka ärligen försörja sig; att märka är, att vid be- dömande av om medellöshet förelegat hänsyn ej tagits till medel, som förvär- vats på sedeslöst leverne.
Vad särskilt de prostituerade kvinnorna beträffar, har lagens tillämpning å dem stöd i förarbetena till lagen. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för densamma, framhölls nämligen, att till den i 1 % 2 mom. avhandlade klass av lösdrivare måste jämväl räknas prostituerade, vilkas genom skörlev— nad förvärvade tillgångar icke borde fritaga dem från behandling enligt lagen. Mot dessa kvinnor lämnades, enligt "vad vidare i betänkandet anfördes, i all- männa lagen icke någon repressiv makt, såvida de ej vistades i hus, där otukt dreves, under vilken förutsättning allena strafflagen kunde mot dem tillämpas; men då skörlevnad, bedriven även på annat sätt, kunde förnärma den allmän- na sedlighetskänslan, borde för sådant fall finnas en möjlighet att ingripa mot otukten i sedligt liksom i sanitärt syfte.
Vad angår tillämpningen av lösdrivarlagen mot de yrkesmässigt skörlevande kvinnorna gällde förut i de städer, där reglementering av prostitutionen före— kom, såsom regel, att påföljden för lösdriveri icke tillämpades gent emot dy-
lika kvinnor i andra fall, än då dessa åsidosatte de föreskrifter, som genom reglementen eller eljest blivit dem ur hälsovårdssynpunkt eller för upprätthål- lande av den allmänna ordningen meddelade. Genom lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar upphävdes emellertid all relementering av prostitutionen, i följd varav lösdrivarlagens bestämmelser kommit att även i dessa städer direkt användas mot de prostituerade.
I sammanhang med utfärdandet av nämnda lag den 20 juni 1918 upphäv- des de tidigare i strafflagens 18 kap. 9 % och 11 % 2 mom. förekommande stad- gandena angående straff för s. k. lönskaläge samt för kvinna, som i hus, där otukt drives, låter bruka sig till skörlevnad. Vidare infördes (18 kap. 11 %) skärpta straffbestämmelser mot koppleri samt straff för utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt (bl. a. s. k. soutenörskap). Däremot blev av reglemente- ringskommittén föreslagen ändring av och tillägg till den i 13 % samma kapi- tel förefintliga bestämmelsen om straff för den som annorledes än medelst skrift »sårar tukt och sedlighet,lså att allmän förargelse eller fara för andras förför-else därav kommer», ej genomförd. Sistnämnda stadgande är alltjämt den enda straffbestämmelse, som, utöver bestämmelserna om straff för äre- kränkning och förargelseväckande beteende, kunna tillämpas mot män eller kvin- nor, som göra sig skyldiga till provokation till otukt.
Enligt den norska lösdrivarlagen (4 %) är den, som hänger sig åt ett lättje— fullt liv (örkeslöshet) under sådana förhållanden, att grund finnes till anta- gande, att han helt eller delvis skaffar sig medlen till sin livsföring genom straffbara handlingar, underkastad straffansvar. Då vidare i strafflagen (378 %) straff är stadgat för den, som på visst i lagen närmare angivet sätt uppfordrar eller inbjuder till otukt eller som genom offentligt tillkännagivande söker inleda otuktig förbindelse, kan nyssnämnda stadgande i lösdrivarlagen tillämpas på kvinna, som hänger sig åt ett lättjefullt liv, då det är grund att antaga, att hon helt eller delvis skaffar sig medlen till sin livsföring genom otukt, inledd på det sätt, som 378 % strafflagen anger. En kvinna, som dömts enligt 4 % lösdrivarlagen, kan i viss ordning insättas i tvångsarbetsanstalt un- der högst fyra år. På detta sätt ingripes mot gatuprostitutionen.
Enligt den danska lagen av 1906 om Modarbejdelse av offentlig Usaedlighet og venerisk Smitte, skall den, vilken driver yrkesmässig otukt, av polismyn— digheten varnas och, om hon ej låter sig därav rättas, behandlas enligt lagen den 3 mars 1860 om Lösgaengeri og Betleri, d. v. s. dömas till fängelse eller tvångsarbete.
I praxis anses otukten yrkesmässig då kvinnan icke genom hederligt arbete förtjänar så mycket, som till nödtorftigt uppehälle anses vara erforderligt. Po— lisens ingripande mot den yrkesmässiga otukten har framkallat en hel del 5. k. skenyrken, genom vilka de skörlevande kvinnorna söka göra sig oåtkomliga för lösdrivarlagens bestämmelser.
Med fängelse, böter eller tvångsarbete straffas vidare den, som uppfordrar eller inbjuder till otukt på ett sådant sätt, eller »stiller usaedelig Levevis så- ledes til Skue» att därigenom anständigheten kränkes, offentlig förargelse åstad— kommes eller närboende förolämpas (% 2 första stycket). Samma straff drab— bar kvinna, som driver otukt som förvärv, om hon har en vuxen mansperson eller ett omyn'digt barn, som är över 2 är, boende hos sig eller mottager besök i otuktigt syfte av manspersoner under 18 år (% 2 andra stycket).
Enligt 1924—1925 års regeringsförslag till strafflag, % 235, straffas med böter eller frihetsstraff den som uppfordrar eller inbjuder till otukt på sådant
Utländsk rätt.
sätt eller »stiller Utugtserhverv saaledes til Skue», att därigenom anständig- heten kränkes, offentlig förargelse åstadkommes eller närboende förolämpas (jfr ovan lagen 1906 % 2 första stycket).
Genom strafflagsförslaget är lagen 1906 % 2 avsedd att upphävas. Beträffande strafflagsförslagets %% 202 och 203, vilka gälla även beträffan- de prostituerade, hänvisas till en i det föregående lämnad redogörelse (s. 38).
Den tyska strafflagen stadgar frihetsstraff (Haft) för kvinna, som på grund av yrkesmässig otukt är ställd under polisuppsikt och handlar i strid mot po- lisföreskrifter, vilka givits med hänsyn till sundhet, offentlig ordning och of- fentlig anständighet, ävensom för kvinna, som utan att vara ställd under så— dan uppsikt yrkesmässigt övar otukt. Vid kvinnans dömande kan förklaras, att hon efter straffets avtjänande skall överlämnas till statspolisen, som äger att för en tid av 2 är antingen anbringa henne i arbets-. förbättrings- eller upp- fostringsanstalt eller å asyl eller ock använda henne till allmännyttigt arbete; anbringandet i en arbetsanstalt får ej äga rum, när den dömda ej fyllt 18 år.
I det år 1925 framlagda tyska strafflagsförslaget stadgas (% 271) frihets- straff (Gefängnis) dels för den som offentligen på ett sed eller anständighet sårande eller andra besvärande sätt uppfordrar eller utbjuder sig till otukt och dels för den som offentligen utfärdar ett tillkännagivande, som är avsett att åvägabringa otuktig förbindelse.
I motiveringen till detta stadgande heter det:
)Enligt gällande rätt är utövandet av yrkesmässig otukt i princip straffbart. Straifrihet inträder blott beträffande prostituerade kvinnor, vilka äro ställda under polisuppsikt och iakttaga de till reg- lerandet av den yrkesmässiga otukten utfärdade polisföreskrifterna. Denna rättsståndpunkt står i vägen för införandet av ett huvudsakligen genom läkare utövat övervakande av den yrkesmässiga otukten; särskilt medger den icke att låta. sådana prostituerade vara straifria, som icke behöva vara ställda under polisuppsikt, emedan de frivilligt underkasta sig läkarundersökning och därigenom lik- som genom sitt förhållande i övrigt erbjuda en viss garanti för att de icke skola. utgöra någon fara för hygienen, den offentliga ordningen och den offentliga anständigheten. För övrigt har straifbeläg— gandet visat sig vara ur stånd att förhindra tillväxten av den hemliga prostitutionen. På grund av de olägenheter, som ståendet under polisuppsikt medför för en persons borgerliga verksamhet, låter enligt vad erfarenheten utvisar endast en mindre del av de prostituerade införa sig i polisens listor; flertalet underkastar sig icke polisuppsikten och bedriver otukten i hemlighet for att undgå bestraff— ning. För att motverka. detta svåra missförhållande, föreslås att lämna den yrkesmässiga otukten som sådan straffri men däremot upptaga föreskrifter mot sådana personer, som på ett sed eller an- ständighet sårande eller andra besvärande sätt söka åvägnbringa otuktig förbindelse eller vilka be- driva yrkesmässig otukt på ett sätt som utsätter ungdomen för fara (jämför i sistnämnda hänseende % 382 första stycket)»
I % 382 första stycket av förslaget stadgas följande: Den som vanemässigt _i förvärvssyfte övar otukt i närheten av kyrkor, skolor eller andra lokaler, av-
sedda att besökas av barn eller unga personer, eller i en bostad, där unga per— soner mellan fyra och aderton års ålder bo, eller i en församling med mindre än tiotusen invånare, för vilken översta landsmyndigheten till skydd för ung- domen eller den offentliga anständigheten vidtagit härför avsedda anordnin- gar, kan överlämnas till arbetshus.
I andra stycket av samma paragraf stadgas vidare, att den som vanemäs— sigt i förvärvssyfte utövar otukt kan överlämnas till arbetshus, om han tidi- gare två gånger blivit straffad för förseelse mot % 271 och ånyo gjort sig skyl- dig till en sådan förseelse.
Beträffande % 382, vilken liksom % 271 gäller i fråga om såväl män som kvinnor, anföres i motiven:
»Det vanemässiga utövandet av yrkesmässig otukt innebär under små förhållanden och i all syn- nerhet för ungdomen särskilda faror. Personer, som förorsaka sådana faror, skola därför såsom all- mänskadliga kunna överlämnas till ett arbetshus eller en asyl respektive ställas under skyddsuppsikt. En liknande allmänskadlighet föreligger enligt förslaget, när någon straffets två, gånger, emedan han offentligen på, ett sed eller anständighet sår-ande eller andra besvärande sätt uppfordrat eller utbjudit sig till otukt eller emedan han offentligen utfärdat ett tillkännagivande, som är avsett att åväga- bringa otuktig förbindelse (% 271).»
I fråga om förslagets bestämmelser om arbetshus och skyddsuppsikt hänvi- sas till en i det föregående lämnad redogörelse (s. 39).
I det år 1925 för riksdagen framlagda förslaget till lag om bekämpande av könssjukdomar ingå även vissa ändringar i den gällande strafflagen. Dessa överensstämma i väsentliga delar med de i det föregående återgivna stadgan- dena i förslaget till strafflag. Det åsyftas alltså att låta dessa stadganden i huvudsak träda i tillämpning redan innan strafflagsförslaget i sin helhet kan bliva genomfört.
I Frankrike och Belgien, där prostitutionen är underkastad särskild regle- mentering, äro överträdelser av reglementena belagda med straff.
Enligt engelsk rätt är prostitutionen icke såsom sådan belagd med straff, men prostituerade, som vandra omkring på allmänna platser och därvid upp- träda på ett oanständigt och störande sätt, kunna med stöd av lösdrivarlagen av år 1824 (Vagrancy act) dömas till fängelse eller böter. Enligt nämnda lag bedömes ock det fall, då någon på allmän plats oroar eller besvärar med omo- raliska förslag.
Enligt kommitténs statistik uppgick antalet jämlikt 1 % 2 mom. lösdrivar- lagen av polismyndighet varnade, häktade och till tvångsarbete dömda prosti- tuerade till
1907: 251 varnade, 504 häktade, 209 dömda,
1919: 301 >> 307 >> 225 » 1920: 330 » 219 >> 149 >> ' 1921: 306 » 229 >> 157 »
Av antalet varnade och häktade kommo år 1907 63.6 %, är 1919 57.4 %, 1920 53.9 % och 1921 46.8 % på överståthållarämbetet. '
Att märka är att under år 1907 den i vissa städer tillämpa-de reglementerin- gen av prostitutionen ännu gällde.
I ovannämnda siffror ingå ej häktningar för förseelser enligt 12 % 6 mom. lösdrivarlagen. Dessa uppgingo till
1907: 17, 1919: 23, 1920: 58 och 1921: 67. Av de förut (s. 42) från socialstyrelsens utredning återgivna uppgifterna belysas (le å tvångsarbetsanstalt intagna prostituerades förhållanden i avse- ende å kriminalitet, alkoholism m. m.
I reglcmenteringskommitténs betänkande har gjorts en ingående utredning rörande samhällets ingripande mot prostituerade kvinnor. Däri förordas (1: s. 189 ff.. s. 200) att sådant ingripande skall komma till stånd mot personer, vil— ka under ovillighet till hederligt arbete hava skörlevnad till sin enda eller hu- vudsakliga förvärvskälla (s. k. helyrkesprostituerade). Det kunde enligt kom- mitténs mening ifrågasättas, huruvida icke straffrättsliga bestämmelser mot helyrkesprostitutionen borde i enlighet med den moderna lagstiftningens ten- dens på förevarande område upptagas i strafflagen. Tydligt vore emellertid, att detta spörsmål icke kunde bliva föremål för prövning förr än i samman- hang med den förestående revisionen av strafflagen. Kommittén ansåg därför, att man närmast borde tillse, huruvida inom ramen för lösdrivarlagstiftningen sådana ändringar kunde åvägabringas, att hinder ej mötte för att ifrågavaran- de kvinnor fortfarande komme att inräknas bland lösdrivare. Då emellertid åt fattigvårdslagstiftningskommittén uppdragits att utarbeta förslag till ny lösdrivarlag, hade reglementeringskommittén ansett sig icke böra närmare ingå
Statistiska uppgifter.
Reglemen- teringskom— mitten.
på frågan om lösdrivarlagstiftningens ordnande i avseende å dessa kvinnor utan allenast i korthet framhålla några önskemål i avseende å revisionen av ifråga- varande lagstiftning.
Mot reglementeringskommitténs uttalande i nu förevarande hänseende reser- verade sig två av ledamöterna. Enligt deras mening innebure den av kom- mittémajoriteten förordade tillämpningen av lösdrivarlagen å prostituerade kvinnor en ojämnhet i behandlingen av den kvinnliga och den manliga parten i prostitutionsföreteelsen och kunde fördenskull icke anses överensstämma med rättvisa och billighet. Reservanterna framställde invändningar mot den av kommittén gjorda skillnaden mellan helyrkesprostituerade och enbart yrkes- prostituerade samt yrkade, att den dittills följda praxis att tillämpa lösdrivar- lagens bestämmelser mot sådana skörlevande kvinnor, som ej vore att hänföra till lösdriverskor i egentlig mening, måtte upphöra.
Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över reglementerings- kommitténs betänkande, anslöt sig flertalet till kommittémajoritetens mening i nu förevarande fråga. Ett antal myndigheter uttalade sig emellertid i sam- ma riktning som reservanterna inom kommittén.
Chefen. för Vid anmälan i statsrådet av det förslag till lag angående åtgärder mot ut- (185323;th bredande av könssjukdomar, som genom proposition nr 154 förelades 1918 års
1918. riksdag och sedermera med vissa ändringar av riksdagen antogs, anförde då- varande chefen för justitiedepartementet:
I nära samband med ifrågavarande reform stode frågan om vilka åtgärder från samhällets sida skulle kunna vidtagas för att verksamt motarbeta pro- stitutionen och korrektivt ingripa mot vissa av dess yttringar. Särskilt det korrektiva förfarandet mot prostituerade kvinnor, såsom det hittills tillämpats, hade varit föremål för åtskilliga tungt vägande anmärkningar såväl inom reg- lementeringskommittén som på andra håll. Både ur allmänt sociala synpunkter och för att den föreslagna lagstiftningen angående könssjukdomarnas bekäm- pande skulle vinna önskvärd fullständighet och effektivitet ansågs det erfor- derligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen av de prostituerade kvinnorna vidtoges. Detta innebure väsentligen en förändring av de bestäm- melser i lösdrivarlagen, som reglerade ingripandet mot de prostituerade kvin- norna. En väsentlig del av de anmärkningar, som riktats mot den korrektiva behandlingen av de prostituerade kvinnorna, hänförde sig emellertid till for- merna för anordnande av dem ådömt tvångsarbete, och på denna punkt vore det möjligt att genomföra vissa partiella reformer utan att avvakta en full- ständig revision av lösdrivarlagstiftningen. Huru denna revision än komme att utfalla, torde det kunna förutses, att åtminstone en del prostituerade allt- jämt måste betraktas såsom lösdrivare och underkastas tvångsarbete. Med hänsyn härtill syntes det även för den framtida regleringen av hithörande för- hållanden vara av betydelse, att tvångsarbetet erhölle en så tillfredsställande form som möjligt.
FattigvårdS- Fattigvårdslagstiftningskommittén har, i likhet med reglementeringskom- liäsuflåålåf mittén, uttalat sig för lösdrivarlagens tillämpande på de helyrkesprostituerade. Någon särskild bestämmelse om åtgärder mot sådana prostituerade har dock icke influtit i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag, utan sådana åtgär- der skola enligt förslaget ske med stöd av den allmänna bestämmelsen om in- gripande mot den som >>underlåter att efter förmåga söka årligen försörja sig
och tillika förer ett sådant levnadssätt, att därav uppstår våda för allmän sä- kerhet, ordning eller sedlighet».
Såsom av officiella siffror angående de smittosamma könssjukdomamas sprid- ning. framgår, har man sedan ikraftträdandet av 1918 års lagstiftning angåen- de åtgärder mot utbredning av könssjukdomar kunnat konstatera en lika av- gjord som glädjande,'alltjämt fortgående minskning i avseende å de svåraste av dessa sjukdomars förekomst i vårt land. Ehuru sålunda en avgjord förbätt- ring i hygieniskt avseende kommit till stånd, kan någon förbättring i riktning mot större ansvarskänsla i könsligt hänseende och mot en minskning i de pro- stituerade kvinnornas kundkrets, enligt vad från omdömesgillt håll betygas, ingalunda konstateras hava inträtt. Särskilt beklagansvärt är det förhållan- det att, enligt vittnesbörd från olika håll, åldern för unga kvinnors hemfal- lande åt prostitution är stadd i sjunkande. I någon mån torde 1924 års barna- vårdslagstiftning komma att motverka indragandet i prostitution av flickor under 18 år, i det nämnda lagstiftning medger omhändertagande för vanart av barn intill berörda ålder. Men i allt fall kvarstår behovet av åtgärder till skydd för unga flickor över nämnda ålder, och åtminstone såvitt avser flic- kor under 21 år torde en allmän mening råda, att samhället måste vara befogat att till deras skyddande ingripa med tvång, då andra medel för deras tillrätta— förande ej hava åsyftad verkan. Detsamma torde även gälla kvinnor, vilka på grund av psykisk undermålighet icke kunna anses vara i stånd att taga vård om sig själva.
Full enighet torde däremot icke råda i avseende å samhällets befogenhet och skyldighet att ingripa beträffande normala kvinnor över 21 år, vilka hemfalla åt prostitution, ett förhållande som även tagit sig uttryck i tvenne från ett par kvinnoorganisationer till Kungl. Maj:t ingivna inlagor och vid den år 1925 av dåvarande chefen för socialdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande sammankallade konferensen för behandling av lösdrivarfrågan. Från här åsyf- tat håll göres gällande, att såvitt angår prostituerade kvinnor, som uppnått myndighetsåldern, samhället bör inskränka sig till att stödja enskild verksam- het för sådana kvinnors upprättande, men däremot icke tillgripa tvångsåtgär- der, Vilka icke tjäna något till, om icke en ändrad uppfattning angående de sexuella förhållandena kommer till stånd bland såväl män som kvinnor. Om tvångsbestämmelser skola finnas mot prostitutionen böra de enligt här ifråga- varande uppfattning rikta sig icke blott mot de kvinnor, som mot betalning låta bruka sig till skörlevnad, utan även mot deras manliga kunder. Skydd för omyndiga och andligt undermåliga prostituerade bör, anser man vidare, be- redas icke genom stadganden mot prostitutionen utan genom en utsträckning av barnavårdslagens bestämmelser till att avse personer intill 21 år samt genom en från prostitutionslagstiftningen fristående lagstiftning om skydd för un- dermåliga. .
Denna uppfattning har icke vunnit anslutning av den kvinnliga opinionen i övrigt, såvitt denna kommit till uttryck. Sålunda hava några andra kvinno- organisationer i till Kungl. Maj :t ingivna skrifter utgått från att tvångsingri- pande i vissa fall 'måste komma till stånd även beträffande sådana prostitue—
Yttrande.
rade kvinnor, som uppnått 21 år och icke äro att anse såsom andligt undermå— liga. Från ett annat håll (Förbundet för kristet samhällsliv) har uttryckli— gen uttalats, att på åtskilliga punkter faktiskt olikhet råder mellan mannens och kvinnans ställning till prostitutionsföreteelsen, ehuru å andra sidan starkt betonats angelägenheten av att åstadkomma likställighet mellan könen på så- dana punkter, där den är sakligt berättigad. Och från en kvinnlig represen- tant för nämnda förbund vid omförmälda konferens har framhållits, att om den kvinnliga parten kan räddas genom hjälpåtgärder, som man icke rimligen kan erbjuda åt hennes manliga kund, man icke bör underlåta att hjälpa kvin- nan endast för vinnande av en skenbar rättvisa mellan könen.
Det synes obestridligt att alla tänkbara åtgärder böra vidtagas för att hos såväl män som kvinnor få till stånd icke blott en alltmer vidgad kunskap om de veneriska sjukdomarnas natur och sättet för deras bekämpande utan även en annan och fördjupad uppfattning angående de sexuella förhållandena över hu- vud taget. En av de verksammaste åtgärderna i sådant syfte är otvivelaktigt en på rationellt sätt bedriven hygienisk-etisk upplysningsverksamhet på före- varande område. Som bekant har frågan om åtgärder för spridande av kun- skaper om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. ni. varit föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, vilkas den 9 mars 1921 avgivna betänkande jämte däröver avgivna utlåtanden är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Även om en rationell upplysnings- och undervisningsverksamhet, som tager sikte icke blott på den hygieniska utan även den etiska sidan av problemet, kommer till stånd inom en nära framtid, får icke förbises att det kräves avse— värd tid innan resultaten därav kunna förväntas visa sig i en hos folkets fler— tal framträdande förändrad uppfattning av de sexuella förhållandena. Det är vidare tydligt att det nuvarande tillståndet på förevarande område nära sammanhänger med vissa ekonomiska och sociala missförhållanden, vilkas av- hjälpande torde höra till de mest svårlösta samhällsproblemen. Här må alle- nast framhållas dels omöjligheten för många män, särskilt i städerna, att bilda familj under de år, då sexualdriften gör sig starkast gällande, och dels kvinno- arbetets låga betalning, som föranleder att särskilt i de stora städerna ctt be- tydande antal unga kvinnor icke äro i stånd att förtjäna så mycket, som de be- höva för sitt uppehälle eller i varje fall anse sig behöva för att tillfredsställa sina anspråk på livet.
_ Kan det sålunda icke vara tal om att inom överskådlig framtid skapa förut- sättningarna för prostitutionens avskaffande, lärer dock icke härav följa, att samhället bör slå sig till ro utan att vidtaga åtgärder till individens hjälp och till samhällets skyddande mot de mest uppenbara vådorna av det nuvarande tillståndet. Den övervägande negativa uppfattning, som, på sätt ovan anförts, kommit till uttryck i denna fråga, kan sålunda icke biträdas.
Till en början lärer det böra övervägas, om ett ingripande mot prostituerade är ur principiell synpunkt berättigat.
Det synes till en början oriktigt att jämställa å ena sidan de prostituerade kvinnorna och å andra sidan 'de män, som äro deras kunder, och från denna ut-
gångspunkt —— därför att tvångsingripande mot männen är ogenomförbart _ utan vidare förklara ingripande mot kvinnorna vara ur rättvisans synpunkt för- kastligt. Ett dylikt betraktelsesätt innebär allenast en skenbar rättvisa, i det att den första förutsättningen — att kvinnorna och männen äro att bedöma på sam— ma sätt — icke alls föreligger. Alldeles oavsett ett bedömande ur etisk syn- punkt av de män, vilka tillfredsställa sin könsdrift genom lösa och tillfälliga könsförbindel-ser med prostituerade kvinnor, så framstår genast den betydelse- fulla skillnaden mellan dessa män och kvinnor, att under det de senare vane- mässigt bereda sig inkomster genom att utbjuda sig till könsumgänge — det för karaktären, hälsan, samhällsdugligheten ödeläggande i en sådan yrkesutövning behöver ej framhävas —— så hava männens könsförbindelser — om prostituerade män är ju i detta sammanhang ej fråga — icke tillnärmelsevis motsvarande för- därvliga inflytande på deras förmåga att på hederligt sätt försörja sig och göra en gagnande insats i samhället. Det riktiga synes däremot vara att jämställa prostituerade män och prostituerade kvinnor. Man synes vidare med fog kun- na jämställa å ena sidan de prostituerade, vilkas förfall är av den art och an- tagit sådana former, att en fara för samhället kan anses föreligga, och å andra sidan de arbetsskygga personer (män eller kvinnor), vilka, utan att bereda sig inkomster genom skörlevnad, dock föra ett liv, som innebär våda för samhäl- let. Att ingripa i det senare fallet men ej i det förra skulle innebära en ojämn— het i behandlingen av de båda könen, en premiering av de prostituerade kvin— norna i förhållande till andra lättjefulla och samhällsvådliga individer.
Mot tvångsåtgärder beträffande prostituerade och särskilt mot anstaltsbe- handlingen invändes ofta, att de penningar, som offras därpå, äro bortkastade och att sålunda. det enda resultatet av behandlingen är att samhället under den korta interneringstiden är befriat från en del farliga individer. Det äger sin riktighet att anstaltsbehandlingen hittills icke i vårt land lämnat ett gynnsamt resultat, i det många av de internerade snart efter dess avslutande återfallit. Det- ta torde emellertid, förutom vissa för många prostituerade utmärkande psykiska egenskaper, som förminska utsikterna till varaktig förbättring, väsentligen va- ra att tillskriva det sätt, varpå tvångsbehandlingen varit anordnad: den korta interneringstiden, vilken varit otillräcklig att utöva någon mera djupgående moralisk påverkan eller att bibringa någon för framtiden betydelsefull arbets- kunskap och icke heller varit i stånd att efter interneringstidens slut verka till- räckligt återhållande, saknaden, intill de senaste årens reformer av anordnin- garna vid tvångsarbetsanstalten, av en därstädes utövad human men allvarlig påverkan från härför kvalificerade kvinnors sida, otillräckliga åtgärder för skiljande från varandra under interneringstiden av mer eller mindre djupt sjunk- na element, återförpassningen efter tvångsarbetstidens slut till hemorten, där starka frestelser till återfall i regel finnas, saknaden av övervakning och ratio- nellt anordnad arbetsanskaffning ävensom av sådana anordningar som villkor- lig frigivning med den därmed förenade möjligheten av den frigivnes återta— gande till anstalten. Alla dessa och andra ogynnsamma omständigheter, vilka det här föreliggande förslaget söker att i görligaste mån undanröja, hava givet- ' vis varit ägnade att försämra resultatet av behandlingen. Även om man alltid
7—262124
måste räkna med ett visst antal åteffall —— detta gäller i främsta rummet de kvinnor för vilka, såsom i socialstyrelsens utredning framhålles, den nedärvda dispositionen spelar en avgörande roll för hemfallandet åt prostitution -—— så torde det icke vara för djärvt att antaga, att ett vida gynnsammare resultat än hittills skall vara att vinna, om behandlingen tager sin början på ett tidigt sta- dium och lägges på här föreslaget sätt.
En annan ofta hörd invändning mot varje slag av tvångsingripande är att en del mera. >>förfinade» former av prostitution ej kunna nås av samhällets åtgär- der. Riktigheten härav lärer böra medgivas ; en del av här åsyftade former äro dock av den art, att det bör ifrågasättas, huruvida ett samhällsingripande är påkallat. Exempelvis torde samhället sakna anledning att ingripa mot så— dana former, som närma sig konkubinatet och icke framträda på ett anstötligt eller för ungdomen förledande sätt. Men i de flesta fall nedsjunka dessa jäm- förelsevis bättre ställda kvinnor förr eller senare till någon av de lägre stående kategorierna, mot vilka ingripande kan vara på sin plats. Det kan uppenbar— ligen ej ifrågasättas att samhället skulle för sig uppställa som ett inom över— skådlig tid realiserbart mål att utrota prostitutionen — historiens vittnesbörd om de försök som gjorts i detta hänseende med stöd av repressiva åtgärder visar tydligt utsiktslösheten härav — men därför att det icke lärer vara. möjligt att nå allt, synes man icke böra underlåta att söka komma de svåraste, de mest anstötliga och farliga formerna till livs. Genom en begränsning till former, vilka taga sig sådana uttryck, att samhällsfara kan anses konstaterad, vinnes för övrigt garanti mot misstag och överdrivet nit i fråga om anställande av efterforskningar till utrönande, huruvida förhållandena påkalla inskridande.
Till de nyss angivna formerna hör i främsta rummet den prostitution. vil- ken söker sina kunder på gator och offentliga lokaler. Under det att en del män på grund av etiska, hygieniska eller andra skäl äro oemottagliga för frestelser från prostituerade, vilka utbjuda sig, och beträffande en del andra män tillfälliga förbindelser med prostituerade så ingå i deras vanor, att man icke kan tala om att kvinnornas öppna utbjudande av sig själva på gatorna utsätter- dessa män för frestelser, finnes det en tredje kategori av män, vilka, särskilt om de äro berörda av alkohol, icke kunna motstå gatuprostitutionens lockelser, och beträffande vilka man kan säga, att de icke eller åtminstone i en ojämför- ligt mindre utsträckning skulle knyta tillfälliga förbindelser, om icke prosti- tuerade kvinnor utbjöde sig å gator eller offentliga lokaler. Till den sist- nämnda kategorien hör en stor del av den manliga ungdomen i ynglinga- eller den tidigaste mannaåldern; för denna unngm utgöra just de kvinnor. som å gatorna och danspalatsen söka sina kunder, en betydande fara. Om ynglingar- nas och de helt unga männens indragande i könsförbindelser med prostituerade gäller vad en erfaren kvinnlig läkare yttrat därOm, »att samhället måste reagera när man gång på gång kan peka på skador och lidanden av allvarlig art. som, mänskligt att döma, framkallats av att en hänsynslös kvinna i förvärvssyfte begagnat sig av en mans svaga stund, det må nu gälla ynglingar, som antastas efter studentfester, eller andra liknande situationer», och att det är samhällets plikt att söka omintetgöra en sådan verksamhet.
En betydande fara utgöra även de prostituerade, vilka på ett eller annat sätt spela en roll vid prostitutionens rekrytering. Det har länge varit känt, att samvetslösa prostituerade ofta söka locka unga oerfarna flickor in i prostitu- tionen. ehuru man nog i allmänhet även föreställt sig att männen spelat en be- tydande aktiv roll i detta hänseende. Socialstyrelsen har sökt utreda detta förhållande och kommit till det resultat, att av de 729 tvångsarbeterskor, för vilka uppgifter om anledningen till utelivet föreligga, mer än 60 % blivit för- ledda av andra kvinnor, under det att endast 5 a 6 % uppgivas hava blivit för— ledda av män. Socialstyrelsen, som ansett sig kunna utan större fara för misstag utgå från att det övervägande antalet av de kvinnor, som sålunda för— medlat unga flickors indragande i prostitution, själva varit prostituerade, har betonat, att denna de prostituerades farlighet för kvinnor, som ännu icke dra— gits in i prostitutionen, tydligen är av den största vikt vid bedömande av spörs- målet om behovet av övervakning från samhällets sida av de prostituerade.
Vad socialstyrelsen sålunda anfört synes förtjänt av det största beaktande. Även om man icke får underskatta den roll som männen — låt vara stundom indirekt, genom förmedling av redan prostituerade kvinnor — spela i avseende å unga oerfarna flickors indragande i prostitutionen, så lärer det i allt fall vara tydligt att, såsom socialstyrelsen framhållit, prostitutionens självrekry- tering utgör den verksammaste kraften för upprätthållande och förnyelse av beståndet av de prostituerade.
Av det nu anförda följer, att den fara, som de prostituerade innebära sär- skilt för den manliga. och kvinnliga ungdomen _ och önskvärdheten av dess skyddande mot att indragas i sedeslöshet torde omfattas av en enhällig opi- nion — utgör ett mycket vägande skäl för att effektiva åtgärder vidtaga—s i främsta rummet mot de prostituerade, som utbjuda sig å gator eller offentliga nöjeslokaler eller som eljest särskilt förleda till, förmedla eller på annat sätt främja otukt bland unga personer.
Även. andra prostituerade finnas, mot vilka möjlighet till ingripande måste föreligga, bl. a. sådana kvinnor, som utan. att utbjuda sig på allmän plats, veta att under skydd av något skenyrke eller på annat dylikt sätt draga till sig den manliga ungdomen eller kunna antagas vid sidan av prostitutionen hava inkomstkällor av kriminell art, såsom olovligt tillgrepp och därmed likställda brott, lönnbränning, spritlangning, smuggling eller försäljning av kokain eller andra dylika gifter. Även om flertalet sådana kvinnor äro att hänföra till den här ovan behandlade kategorien >>lättjefulla som förtjäna sitt uppehälle genom brott», torde dock fall förekomma, som icke ingå under nämnda kategori, men med avseende å vilka den vanemässiga, i vinningssyfte bedrivna skörlev- naden i förening med ett eller flera av nyssnämnda symtom på samhällsfarlig— het, skäligen bör berättiga samhället till ingripande. En annan art av samhälls— farliga personer, mot vilka ingripande synes berättigat, är de kvinnor, vilka jämte skörlevnad ägna sig åt utpressning. Som bekant är sådan gärning ännu icke belagd med straff enligt svensk rätt, varför dylika kvinnor icke äro att hänföra till omförmälda, på brott levande personer, men skäl synes föreligga, att en dylik trafik bör kunna i här förevarande ordning omöjliggöras.
Är ett ingripande mot de nu behandlade kategorierna av prostituerade i främsta rummet betingat av ett samhällets behov av skydd, så framträder be- träffande ett par andra kategorier, vilka nu skola behandlas, i främsta rummet individens behov av värn mot förhållanden, i vilka den ej förmår att reda sig. Detta gäller sådana prostituerade, vilka på grund av ungdom eller på grund av rubbning av själsverksamheten icke kunna anses vara i stånd att taga vård om sig själva.
Förut har omnämnts hurusom man på visst håll ansett de helt unga kvin- nornas skyddande mot prostitutionen böra åvägabringas genom att höja den ålder, intill vilken enligt barnavårdslagstiftningen ett omhändertagande för skyddsuppfostran må äga rum, från 18 till 21 år. I avseende härå må fram- hållas, att —— oavsett olämpligheten av att till barn, som omhändertagas för skyddsuppfostran, hänföra flickor i åldern över 18 är, vilka hemfallit till yrkesmässig skörlevnad — redan höjandet av åldern för omhändertagande från 15 till 18 år vid den nya barnavårdslagens antagande väckte så pass starka betänkligheter, att det lärer få anses uteslutet att statsmakterna skulle åtmin- stone under den närmaste framtiden befinnas villiga att ytterligare höja denna ålder och därmed på kommuner och landsting överföra den väsentliga delen av kostnaderna för tillrättaförande av unga kvinnor, för vilka staten ensam hittills burit kostnaderna. Då vidare samhället hittills icke förfogar över så- dana anordningar, varigenom skydd och stöd kan beredas alla andligt under- måliga personer, vilka icke kunna reda sig själva och värja sig mot frestelser att hemfalla i brott och annat elände, lärer det icke få anses innebära något ur principiell synpunkt oriktigt eller för känslan stötande, om samhället inom ramen för nu förevarande preventiva lagstiftning vidtager anordningar för att skydda dessa unga eller andligt undermåliga mot prostitutionen, allra helst dessa anordningar icke hava formen av något brutalt polisingripande utan hava karaktären av hjälpåtgärder (t. ex. vård i abnormanstalt, räddningshem eller enskilt hem), vidtagna av ett utav övervägande kvinnor bestående kommunalt organ, som blott därest de ifrågavarande individerna icke kunna hållas uppe utan tvång, äga påkalla användande därav. Långt ifrån att innebära någon grymhet mot dessa, i ordets egentliga bemärkelse, värnlösa individer, innebär alltså öppnandet av möjligheten till deras skyddande __ i nödfall medelst tvång _— en humanitär plikt för samhället. Det ligger i sakens natur, att beträf— fande här avsedda kategori såsom förutsättning för ingripande icke bör upp- ställas, att förfallet antagit någon särskilt allmänfarlig form; då i detta fall det individuella skyd'dsbehovet är det avgörande skälet för samhällsingripan— det, är det tydligt, att detta bör komma till stånd på ett så tidigt stadium som möjligt.
I det föregående har antytts, att man från Visst håll gjort gällande, att tvång aldrig borde få användas mot prostituerade över 21 år, utan att beträffande dem frivilliga hjälpåtgärder skulle vara till fyllest. Denna uppfattning sy- nes vara tämligen verklighetsfrämmande och sakna stöd av erfarenhet om och psykologisk förståelse för deras själstillstånd, om vilkas upprättande här är fråga. Fall finnas visserligen, då hjälpåtgärder kunna vara till fyllest, men om
möjligheten till tvång är utesluten, taga för visso många ej emot den erbjudna hjälpen. Möjligheten till tvångsåtgärder utövar säkerligen på många ännu ej alltför djupt sjunkna individer en starkt återhållande verkan, allra helst om dessa tvångsåtgärder äro mera kännbara än hittills. I detta sammanhang må er- inras om att, under det f. n. interneringstiden i regel är 6 månader, enligt före- liggande förslag internering på arbetshem skall kunna äga rum under högst 1 år och å tvångsarbetsanstalt under i regel 2 år. Då erfarenheten visar, att många kvinnor med mindre motvilja underkasta sig en 6 månaders internering å tvångsarbetsanstalt än de frivilligt ingå t. ex. på ett Frälsningsarméns rädd- ningshem, där vederbörande i allmänhet få förbinda sig att kvarstanna 1 år, synes det antagligt, att förslagets bestämmelser om interneringstidens längd 111. m. skola för åtskilliga kvinnor bliva ett mera verksamt återhållande moment än gällande lags stadganden i ämnet.
Tvångsåtgärderna äro emellertid av betydelse ej blott för dem, som redan hemfallit åt prostitution, utan även för dem, som av lyx— eller nöjesbegär eller dylikt känna frestelse att utbyta ett ansträngande, kanske illa avlönat arbete mot den prostituerades ur flera synpunkter mera lockande tillvaro. Möjligheten till tvång bör sålunda — särskilt om tvånget göres så starkt som här före-slås _ komma att utöva en betydelsefull allmänpreventiv verkan.
Erfarenheten visar — och bekräftelse härav har vunnits vid omförmälda med särskilt tillkallade sakkunniga hållna konferens —— att föräldrar och andra an- höriga i ganska stor utsträckning vända sig till fattigvårds- och andra kom- munala myndigheter samt frivilliga organisationer för att, då kvinnliga anför- vanter hemfallit åt eller äro i fara att hemfalla åt prostitution, söka erhålla bistånd för deras återförande till ordnade förhållanden. Dessa myndigheter och organsationer hava i dylika fall ej kunnat lämna anvisning på andra tvångsåtgärder än sådana, som komma till stånd genom polisens ingripande, och till polisen hava föräldrarna av lätt förklarliga skäl ej velat vända sig. Härom hava de unga varit väl medvetna, och myndigheterna och organisatio- nerna hava därför, då 'de sökt anvisa lämpliga hjälp- och räddningsåtgärder, icke kunnat i önskvärd utsträckning uppnå något resultat, i det av dem er— bjudna åtgärder av dylikt slag ofta av de unga avvisats. Enligt föreliggande förslag skola visserligen i första hand hjälpåtgärder erbjudas, men man visar Säkerligen alltför stor optimism, om man föreställer sig, att dylikt erbjudande i någon större utsträckning gör något intryck på de prostituerade och kom- mer dem att ändra sin livsföring, därest icke möjlighet förefinnes att, om vederbörande ej vill mottaga erbjudet stöd, tillgripa tvång. En hjälpverksam- het beträffande prostituerade utan möjlighet till tvångsingripande är i stort sett dömd att misslyckas. För de ungas, för de anhörigas skull, bör sam- hället icke undandraga sig att lämna det stöd, som består i en möjlighet till tvång. '
Vad här yttrats har väsentligen gällt kvinnor, beträffande vilka ännu möj- ligheter finnas att åstadkomma ett återförande till en hederlig vandel. Det må emellertid framhållas att liksom samhällets ingripande — där så erfordras medelst tvång — beträffande dylika kvinnor är, förutom en åtgärd för sam—
hällets skyddande, en humanitär plikt mot individen, så är tvångs användande mot personer, som redan sjunkit så djupt att räddningsåtgärder synas lönlösa, icke blott dikterat av behovet av samhällsskydd mot dylika, ur olika syn- punkter i hög grad vådliga individer, utan även en åtgärd med humanitärt syfte ur individens synpunkt, i det samhället _ vars plikt att bispringa fat- tiga samt av kroppsliga och själsliga sjukdomar lidande är erkänd —— måste anses skyldigt att i den mån det står i dess makt söka förhindra sina med— lemmar att förfalla till en icke männi—skovärdig tillvaro, sådan som de lägst stående prostituerade kvinnorna föra och som slutligen blir mångas lott. I detta hänseende kan hänvisas till socialstyrelsens utredning, i vad den avser det liv, som föres av de s. k. berglärkorna och andra av de djupast sjunkna, äter och åter till tvångsarbetsanstalten återvändande prostituerade. För dessa kvinnors del blir en internering i själva verket en humanitär handling från samhällets sida.
Det får slutligen ej heller förbises, att ett upphävande av de nu tillämpade tvångsåtgärderna, utan att andra dylika sättas i deras ställe, efter all sanno— likhet skulle få till följd ett mera ohöljt och hänsynslöst framträdande från de prostituerade kvinnorna-s .sida med därav följande vådor för ungdomen och svårigheter för polismyndigheten att upprätthålla ordningen. Dessa kvinnor skulle med ens försättas i en undantagsställning i jämförelse med andra lättje- fulla och för samhället farliga personer, prostitutionen skulle härigenom i den allmänna uppfattningen framstå såsom ett av samhället tolererat yrke, och med de i jämförelse med de arbetande kvinnornas lönevillkor mycket goda inkomst— möjligheter, vilka åtminstone för yngre prostituerade erbjuda sig, skulle ett ökat antal kvinnor dragas in i prostitutionen. Ett borttagande av möjlighe— terna till tvångsingripande skulle sålunda medföra en avgjord försämring av de nuvarande allt annat än tillfredsställande förhållandena på ifrågavarande om- råde.
Av det ovan anförda lärer framgå, att ingripande mot prostituerade kvin- nor bör göras beroende av antingen en viss på förut angivet sätt till uttryck kommen samhällsfarlighet eller ock av sådan värnlöshet att ett inskridande till individens skyddande är påkallat.
Ehuru vad i det föregående anförts närmast avser kvinnor, vilka hemfallit åt prostitution, kräver rättvisan att samma bestämmelser meddelas beträffande män underi övrigt lika förutsättningar. Ingripande mot prostituerade män bör sålunda kunna ske i samma fall, då så kan äga rum beträffande prostituerade kvinnor; manliga prostituerade, vilka låta av män bruka sig till onaturlig otukt — ett förfarande, som i lag är belagt med straff — äro dock, såsom förut fram— hållits, hänförliga till den närmast förut behandlade kategorien, omfattande de lättjefulla personer, vilka förvärva sitt uppehälle genom brott, och ingripande mot dem bör därför ske enligt de beträffande nämnda kategori föreslagna regler, även om de för åtgärds vidtagande mot prostituerade uppställda förut- sättningarna icke äro för handen.
Det har under diskussionen i förevarande ämne stundom gjorts gällande, att om man vidtager åtgärder mot kvinnor vilka hemfallit åt prostitution, åtgär—
der :,:.V en eller annan art även rättvisligen böra vidtagas mot dessa kvinnors manliga kunder. I det föregående har angivits, att de prostituerade kvinnorna och deras kunder icke kunna anses vara att i förevarande hänseende jämställa. Av den omständigheten att, enligt vad här föreslås, åtgärder må vidtagas mot kvinnorna, följer sålunda icke att motsvarande åtgärder mot männen kunna an— ses vara ur samhällets synpunkt påkallade. Ett korrektionellt eller annat lik— nande förfarande mot icke prostituerade män, som, låt vara vanemässigt, knyta lösa och tillfälliga könsförbindelser med prostituerade kvinnor, skulle i själva verket innebära ett återinförande i lagstiftningen, ehuru i annan form och om- fattning, av det ur vår strafflag såsom föråldrat utmönstrade stadgandet om straff för s. k. lönskaläge. Ett dylikt samhällsingripande skulle icke kunna påräkna stöd i den allmänna rättsuppfattningen och skulle redan av den an- ledningen vara dömt att misslyckas. Man lärer därför för beredande av skydd i sexuellt hänseende för den manliga ungdomen i ynglingaåldern — det torde vara icke minst i denna ungdoms intresse som dylika bestämmelser blivit ifråga- satta — få lita till barnavårdslagens bestämmelser om möjlighet till ingripande beträffande barn av båda könen under 18 år, som hemfalla till vanart, och till de ur hygienisk synpunkt betydelsefulla, för båda könen gällande stad— gandena i lagen angående åtgärder mot smittsamma könssjukdomar ävensom strafflagens bestämmelser om straff för överförande av venerisk smitta m.m. Frågan om sadan ändring 1 strafflagen, att straff stadgas för otukt med manlig ungdom under viss ålder kommer att upptagas till behandling 1 det följande.
Det torde nu böra närmare angivas, under vilka förutsättningar åtgärder mot prostituerade böra få vidtagas. I avseende härå må först erinras om att, såsom förut framhållits, bestämmelserna härom böra gälla lika för män och kvinnor.
Såsom en första förutsättning för ingripande synes böra uppställas, att veder- börande bereder sig inkomster genom otukt. Sexuella excesser som icke .ske i vinningslystet syfte komma givetvis icke i betraktande. En lagstiftning mot 1653 och tillfälliga förbindelser, mot ett sedeslöst liv överhuvud taget, kan icke ifrågasättas annat än beträffande det uppväxande släktet, i fråga om vilket sexuell vanart övar ett så fördärvligt inflytande, att samhället genom barna— vårdslagstiftningen tillerkänts rätt att ingripa.
Såsom en andra förutsättning torde böra uppställas att den mot betalning idkade skörlevnaden sker vanemässigt. Ett eller annat enstaka fall av otukt mot betalning kan sålunda icke anses vara, jämte övriga förutsättningar, till— räcklig anledning till ingripande. Detta överensstämmer även med den bety- delse ordet prostituerad enligt allmänt språkbruk äger.
Att för ingripande mot pro-stituerade någon fordran på medellöshet icke bör uppställas följer av vad tidigare anförts i detta hänseende (s. 51).
En mycket omdiskuterad fråga är huruvida ingripande bör kunna ske blott mot s.k. helyrkesprostituerade, d. v. s. sådana personer, som under ovillighet till hederligt arbete hava skörlevnad till sin enda eller huvudsakliga förvärvs— källa. I det föregående (s. 83) har redogjorts för de uppfattningar, som i
detta hänseende gjorts gällande av majoriteten och reservanterna inom regle- menteringskommittén samt av fattigvårdslagstiftningskommittén. Beträffande skälen för de olika uppfattningarna hänvisas till de båda betänkandena (regle- menteringskommitténs betänkande del I 5. 189 ff. och 536 ff. samt fattigvårds- lagstiftningskommitténs betänkande s. 63—67, 69, 112 och 113).
Uppställandet av helyrkesprostitution såsom förutsättning för ingripande torde i främsta rummet motiveras med att endast om dylik prostitution före- ligger allmänfarlighet kan anses vara för handen. Det synes emellertid vara ur åtskilliga synpunkter otillfre'dsställande att uppställa ett dylikt kriterium på allmänfarligheten. Denna torde böra i varje särskilt fall konstateras på an- nat, mindre schablonartat och i praktiken mera. tillförlitligt sätt än genom ett ådagaläggande av att den prostituerade har skörlevnaden till sin enda eller huvudsakliga förvärvskälla. & Det lärer i själva verket förhålla sig så att en bestämd gräns mellan den »helyrkesprostituerade» och den »enbart yrkesprostituerade» eller —— för att använda ett uttryck, som förefaller lämpligare —— den >>halvyrkesprostituerade» icke existerar. Samma kvinna kan en tid hava anställning och vid sidan där— av leva uteliv, därefter lämna anställningen för att hava utelivet såsom enda förvärvskälla och efter ytterligare någon tid åter taga anställning 0. 's. v. Er— farenheten visar att det kan fortgå på detta sätt under ett eller flera år.
Även i ett annat avseende kan gränsen mellan helyrkesprostitution och halv— yrkesprostitution sägas vara svävande. Ett korrektionellt förfarande mot den förra, under det att den senare lämnas oantastad, är såsom erfarenheten utvisar ägnat att främja en mera förtäckt prostitution: den prostituerade, som önskar skydda sig mot ingripande, skaffar sig ett skenyrke. Härtill väljas i all- mänhet sådana sysselsättningar, vilkas ekonomiska resultat svårligen låter sig kontrollera, t. ex. viss hotell-, kafé- eller butiksrörel—se. Ofta söker den prosti- tuerade, stundom i samråd med sin uppgivne arbetsgivare, genom fingerade räkenskaper el. dyl. vilseleda myndigheterna i avseende å verksamhetens art och omfattning. Givetvis kan 'det vara svårt att avgöra, huruvida det uppgivna yrket är ett skenyrke eller ej.
Beträffande de prostituerade, som innehava anställning, har det gjorts gäl- lande, att denna omständighet visar att de hava större möjlighet att anpassa sig till ett ordnat samhällsliv och att deras bättre psykiska tillstånd gör det möjligt för dem att hålla sig uppe, i vilket hänseende de hava ett stöd i det ordnade arbetet. För att icke förlora sitt arbete måste de vid anknytandet av sina förbindelser ålägga sig en viss försiktighet och deras demorali-serande inverkan blir därför av mindre omfattning. De helyrkesprostituerade åter, vil- ka sakna. 'det återhållande moment, som arbetet utgör, förfalla, framhålles det, hastigt kroppsligen och andligen, och hava, i motsats till andra prostituerade, ett intresse av att i sitt yttre framträdande för allmänheten väcka så mycken uppmärksamhet som möjligt för att därigenom locka till sig kunder, varför . deras uppträdande lätt tager sig för den allmänna anständigheten sårande for- mer, stör den allmänna ordningen och är starkt ägnat att locka ungdom till osedlighet.
Vid framhållandet av skillnaden mellan de helyrkesprostituerade och de halv- yrkesprostituerade synes man emellertid hava gjort sig skyldig till en icke obe- tydlig överdrift. Det ligger även i de sistnämndas intresse att, såframt i de- ras livsföring ingår att söka sina kunder å gator och nöjeslokaler, tilldraga sig uppmärksamheten, och det kan icke göras gällande att de härvid iakttaga ett anständigare och för ungdomens förledande mindre farligt uppträdande än de helyrkesprostituerade. Detta förhållande belyses av det av chefen för kriminal- avdelningen i Stockholm gjorda uttalandet, att erfarenheten utvisar, hurusom prostituerade med anställning ofta i medvetande av att de ej hava något att frukta av lösdrivarlagen på gatan uppträda mera fräckt och utmanande än de helyrkesprostituerade. Han tillägger, att de halvyrkesprostituerade på fabriker och andra arbetsplatser utöva ett starkt demoraliserande inflytande på kamra- terna samt framhåller önskvärdheten av att halvyrkesprostituerade göras till föremål för myndigheternas åtgärder åtminstone i fall då de utbjuda sig å all— män plats. Det lärer även förhålla sig så, att den roll, som de halvyrkes- prostituerade spela i avseende å prostitutionens .självrekrytering icke är mindre än de helyrkesprostituerades. I regel torde kännedomen om att en kvinna helt släppt 'det ordnade arbetet och blivit helyrkesprostituerad på unga oerfarna kvinnor närmast verka skrämmande. Att den helyrkesprostituerade skulle äga någon större förmåga att locka andra kvinnor in i prostitutionen kan därför betvivlas. Icke heller torde det kunna antagas, att de helyrkesprostituerade hava större förmåga att draga till sig den manliga ungdomen; snarare är det de kvinnor, som kunna inge illusionen av att icke vara »allmänna», som i detta hänseende torde äga de största förutsättningarna ; de ohöljda, helt yrkesmässiga formerna verka lätt avskräckande på ofördärvade sinnen.
Den statistik, som föreligger beträffande kriminalitet bland prostituerade, hänför sig endast till de helyrkesprostituerade, då det ju är endast dessa, som göras till föremål för åtgärder enligt gällande lösdrivarlag. Då man såsom skäl för ingripande särskilt mot helyrkesprostituerade framhåller dessa kvin— nors höga kriminalitetssiffror, saknar man möjlighet till jämförelse i detta hän— seende med de halvyrkesprostituerade, och det synes kunna sättas i fråga, om icke skäl finnas till antagande att även de sistnämnda i icke så ringa utsträck- ning göra sig skyldiga till stöld från kunder, olovlig utskänkning, langning m. m.
Vid en uppfostrande behandling av asociala element av ena eller andra sla— get har det städse gällt såsom en viktig grundsats, att samhällets ingripande bör för ernående av ett gynnsamt resultat ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Att detta i alldeles ovanligt hög grad gäller i fråga om behandling , av prostituerade är ovedersägligt. Då i det stora flertalet fall halvyrkes- prostitutionen är ett förberedande stadium till helyrkesprostitutionen, synes det mindre rationellt, om samhället underlåter att ingripa under det tidigare stadiet och först under slutstadiet f— då utsikterna till vinnande av bättring i många fall äro minskade — .sätter in krafter och vidkännes kostnader för ett tillrätta- förande. Härvid förbises icke att samhället redan på det allra tidigaste stadiet — före 18-års-åldern — har möjligheter att med stöd av barnavårdslagstiftnin-
Andra stationära lösdrivare.
Yttrande.
gen ingripa med skyddsuppfostran, men de unga kvinnor, vilkas sedliga förfall framträder först efter nämnda tidpunkt, lämnas, om möjlighet ej finnes till in- gripande mot halvyrkesprostitutionen, åt sitt öde ända till dess att slutstadiet, helyrkesprostitution, inträtt.
Man har gjort gällande att ingripande mot halvyrkesprostitueradc kvinnor lätt skulle föranleda att de förlorade .sin anställning och sålunda med eller mot sin vilja dreves över i helyrkesprostitutionen. Denna synpunkt kan äga ett visst fog, så länge ingripandet ligger i polisens händer, men situationen blir en helt annan om, såsom nu föreslås, åtgärder skola vidtagas av ett kommu- nalt organ med helt andra möjligheter än polisen att ingripa på ett diskret sätt utan att saken behöver bliva känd. Det är tydligt att detta ingripande skall vara ägnat att utöva en stark effekt på den halvyrkesprostituerade, för vilken det står klart, att om det kommunala organets förständigande att upphöra med utelivet ej följes, en anmälan till polisen kan bliva följden med därav samman— hängande risk av anställningens förlorande.
Av det anförda framgår att föreliggande förslag, i anslutning till överståt— hållarämbetets och polismästarens i Stockholm uttalanden, står på den stånd— punkten, att den skillnad, som enligt gällande rätt göres mellan hel- och halv- yrkesprostituerade, icke bör bibehållas. Det är samhällsfaran och faran för individens förfall, som grunda samhällets rätt till ingripande. Ingripande mot halvyrkesprostituerade synes därför böra få ske under samma förutsättningar som mot helyrkesprostituerade. Detta innebär att halvyrkesprostituerade, vil- kas livsföring ej innebär allmänfara, i likhet med helyrkesprostituerade, under enahanda förutsättning, undgå ingripande. Förut hava angivits de former av prostitution, vilka synas innebära dylik fara. Eftersom flertalet halvyrkes— prostituerade måhända idkar skörlevnaden under former, vilka icke äro att an- se såsom allmänfarliga i den betydelse ordet här använts, torde man kunna säga att i praktiken ingripande mot halvyrkesprostituerade i stort sett icke kom- mer att äga rum. Men lagbestämmelser, som helt och hållet omöjliggöra ingri- pande mot dem, då starka skäl tala därför, synas icke vara att förorda. Att beträffande de i alldeles särskild grad skyddsbehövande prostituerade — de. helt unga och de andligt undermåliga —— ingripande bör få äga rum oberoende av om prostitutionen utövas under allmänfarliga former ligger i sakens natur och har förut framhållits.
I det föregående har uppmärksamhet ägnats åt de två viktigaste huvudgrup- perna av de stationära lösdrivarna, nämligen sådana lättjefulla personer, som förvärva sitt uppehälle genom brott, samt prostituerade. Utanför dessa båda grupper falla emellertid en del individer, vilkas samhällsfarlighet är påtaglig Och mot vilka gällande strafflagsbestämmelser icke erbjuda ett tillräckligt skydd, varför de hittills med stöd av 1 % 2 mom. lösdrivarlagen underkastats behandling som lösdrivare. I detta avseende må framhållas de i socialstyrelsens utredning under beteckning ligister behandlade ynglingar eller yngre män, vil- ka i olika avseenden ådagalägga sin asociala läggning, utan att dock ännu hava kunnat framvisa sådana egenskaper, att de äro att hänföra till dem, som för- värva sitt uppehälle genom brott, eller till prostituerade. Dessa >>vaneb1'otts-
lingarnas och tvångsarbetarnas rekryter» driva sysslolösa omkring i städerna., beredda att begagna varje tillfälle som yppas att göra ofog eller att tillfreds- ställa sina behov efter spritdrycker m. m. Deras allmänfarlighet är uppenbar liksom deras demoraliserande inflytande på den yngre manliga och kvinnliga ungdomen. Icke sällan parasitera de på föräldrar och andra anhöriga utan att söka bidraga till familjens uppehälle. Stundom tillgripa de bettleriet med eller utan förklädnad av >>nas>> såsom förvärvskälla. De stå för övrigt vissa bettlare tämligen nära. Av de i socialstyrelsens utredning ingående 485 manliga. tvångs- arbetarna hava 32 eller 6.6 % betecknats som ligister.
En annan typ av samhällsfarliga utgöres av de i socialstyrelsens utredning under benämningen våldsverkare behandlade tvångsarbetarna; dessa uppgingo till 23 eller 4.7 % av hela det antal undersökningen omfattar. Att hänsynen till den allmänna säkerheten kräver att dylika personer underkastas korrektionell behandling synes ovedersägligt.
Detta gäller även en del andra samhällsvådliga personer, såsom yrkesspelare (vilka icke alltid äro att hänföra till sådana, SOm förtjäna sitt uppehälle genom brott. se 18 kap. 14 % strafflagen), utpressare m. fl.
Av det anförda framgår, att lagen bör lämna. möjlighet till ingripande mot dylika och andra samhällsfarliga element, vilka ej kunna hänföras till någon av de båda föregående huvudgrupperna. Det lärer icke vara möjligt att i de- talj angiva förutsättningarna för ingripande, utan synes man böra inskränka sig till en bestämmelse därom, att ingripande må äga rum mot den som eljest, d. v. s. i annat fall än med de föregående grupperna avses, utan att efter förmåga söka ärligen försörja sig, förer ett sådant levnadssätt att därav uppstår våda för allmän ordning, säkerhet eller sedlighet.
I en särskild bilaga till kommitténs betänkande har lämnats en redogörelse Frågan om
angaende förekomsten inom Sverige av tattare och Zigenare, deras levnadssatt ååå??? alot
och de vådor, som hota. samhället från dem. tattare och å lenn 1 " 1 ' h" t tt 1- 'ft f ., .. b Zlgenare. - v & a recogore se in am as, a. en igt uppgi er ran pastorsam etena Utredning am antalet kyrkobokförda tattare och zigenare den 1 december 1921 utgjorde 1 268, gående tat_ att i boken över obefintliga upptagits 235 sådana och att såsom med tattare tare och zi— eller Zlgenare likställda uppgivits 1 072, av vilka en del möjligen anses vara Henare- tattare, men andra ej synas hava något att göra med tattare eller zigenare. Samm-anlagda. antalet utgör 2 575. Största antalet tattare eller med dem lik- ställda finnes i Jönköpings län, därnäst komma i här angiven ordning, Gävle- borgs. Värmlands, Alvsborgs, Hallands, Örebro, Malmöhus, Skaraborgs, Väs- ternorrlands och Västerbottens län.
Enligt uppgifter från polismyndigheterna skulle i riket finnas 1 833 tattare och zigenare, däravi Jönköpings län 301, i Värmlands län 254, i Gävleborgs län 171. i Göteborgs och Bohus län 140 (flertalet zigenare), i Hallands län 137, i iKalmar län 113, i Västernorrlands län 99 (flertalet zigenare) samt i Älvsborgs än 95.
Att döma av upplysningar, som kommittén erhållit, skulle hela antalet zige- nare i riket kunna uppskattas till omkring 250.
Beträffande innehållet i övrigt av kommitténs ifrågavarande utredning hän- visas till betänkandet.
Fattigvårds- lagstiftninge- kommittén.
Utlåtanden.
Yttrande.
Kommittén, som framhållit, att enligt den mening, som allmännast omfatta- des, tattarna utgjordes av en blandras mellan zigenare och svenskar, vanligen barn av en zigenare och svensk kvinna, har icke framlagt några bestämt utfor- made förslag till åtgärder mot tattare och zigenare, men dock antytt vissa åt- gärder, som kunde tänkas böra vidtagas.
Sålunda har kommittén beträffande tattarna, efter förebild från Norge, ifrå- gasatt anordnande genom enskild förening med bidrag från staten eller even- tuellt genom statens försorg av särskilda barnhem för omhändertagna tattarbarn. Såsom ett alternativ härtill har antytts möjligheten av att anvisa särskilda stats- bidrag till barnavårdsnämnder, som omhändertaga tattares barn. Slutligen har kommittén, ävenledes efter förebild från Norge, ifrågasatt vidtagande av åtgär- der för att bereda tattarna möjligheter att bosätta sig och börja ett ordnat liv.
Beträffande zigenarna har kommittén ifrågasatt vidtagande av vissa åtgär— der för att omöjliggöra deras —— och samtidigt i viss mån även tattarnas — vandringsliv, såsom kontroll över hästhandeln på ett eller annat sätt, t. ex. ge- nom att för sådan handel fordra särskilt tillstånd för andra än lantbrukare, förbjuda eller endast i undantagsfall lämna tillstånd till de av zigenarna anord- nade tillställningar (»bröllop», dans m. m.) samt andra folknöjen, i vilket av- seende hänvisas på möjligheten att dels genom en ändring i 13 % ordningsstad— gan för rikets städer stadga befogenhet för polismyndigheten att vägra till- stånd till vissa föreställningar dels ock utsträcka bestämmelserna i nämnda pa- ragraf att gälla även för landsbygden.
I åtskilliga av de avgivna utlåtandena har understrukits behovet av effektiva åtgärder mot tattare och zigenare samt framställts olika förslag i sådant av- seende.
Såsom kommittén framhållit torde skärpta åtgärder mot tattare och zigenare vara av behovet påkallade. Det levnadssätt, som särskilt en del av tattarna fö- ra, innebär en betydande samhällsfara, och i vissa delar av landet utgöra de en verklig plåga för den bofasta befolkningen. '
Ehuru, såsom kommittén framhållit, de kringstrykande tattarnas gärningar stundom falla under strafflagen och deras levnadssätt är ett typiskt lösdriveri, hava de hittills oftast undgått såväl straff som påföljd för lösdriveriet. Det är att förvänta, att den vid 1925 års riksdag genomförda polisreformen skall vara ägnad att åstadkomma en viss förbättring i detta hänseende. Genom den 1924 utfärdade lagen om samhällets barnavård torde vidare möjligheterna för ett ingripande mot tattarnas barn för att om möjligt genom uppfostran inpassa dem i samhällsordningen hava icke oväsentligt ökats. I detta hänseende är sär— skilt att märka de nya bestämmelserna. om rätt för kommun, där barn omhän- dertagits, att från kommun, där barnet äger hemortsrätt, eller i visst fall från staten utbekomma ersättning för vårdkostnaden; dessa bestämmelser torde göra barnavårdsnämnderna mera benägna än tillförene att ingripa. mot tattarbarn från främmande ort. Även de genom barnavårdslagen införda skyddshemmen av strängare karaktär torde vara ett led i strävandet att civilisera tattarbarnen, vilkas uppfostran i vanliga barnhem och skyddshem hittills stött på mycket sto- ra svårigheter dels på grund av barnens inneboende egenskaper och dels på grund av anförvanternas åtgärder till försvårande av uppfostringsarbetet. Den utsträckta uppfostringstiden i skyddshemmen synes även vara av betydande
värde, då det gäller ett så svårbearbetat material som tattarnas barn i allmän- het. äro. Slutligen torde vissa bestämmelser i föreliggande förslag bliva av sär- skild betydelse i avseende å tattarnas efterhållande. Sålunda lärer den om- ständigheten att medellöshet enligt förslaget icke utgör en förutsättning för in- gripande ävensom den nya formuleringen i övrigt av dessa förutsättningar möj- liggöra åtgärder mot tattare i en del fall, där sådant bl. a. på grund av före— fintlighet av viss egendom, ofta fastighet, eller eljest icke kunnat äga rum. V arningsförfarandets avskaffande torde även i viss mån bidraga att minska möjligheterna för tattarna att undandraga sig lagliga påföljder av sitt levnads- sätt. Den förlängda, relativt obestämda interneringstiden på tvångsarbetsan- stalt synes vidare vara ägnad att även i fråga om tattarna utöva en viss av— skräckande verkan, liksom förslagets bestämmelser om skyldighet för utskriv- na m. fl. att ställa sig till efterrättelse uppställda villkor beträffande bostad m. m. börai vissa fall kunna stävja kringstrykandet. Det sagda har i viss mån sin tillämplighet även på zigenarna, ehuru å ena sidan samhällsfaran av deras levnadssätt är ringare på grund av deras fåtalighet och å andra sidan möj- ligheterna att få dem" inordnade i våra samhällsförhållanden torde vara mindre än beträffande tattarna.
Av de av kommittén särskilt för stävjande av tattarnas och zigenarnas fram- fart ifrågasatta utvägarna synes en böra förverkligas, nämligen tanken att an- ordna särskilda barnhem för uppfostran av tattares och zigenares barn. Upp— fostringsåtgärder mot barnen hava, såsom allmänt erkänt torde vara, vida större utsikt att krönas med framgång än tvångsåtgärder mot de vuxna. Därest tattar- och zigenarbarn, som vid späd ålder omhändertagas jämlikt lagen om samhäl- lets barnavård, kunde under en följd av år erhålla uppfostran i dylika, särskilt för barn av tattare och zigenare avsedda barnhem, skulle ett betydelsefullt steg vara taget i riktning mot denna frågas lösning. Erfarenheterna från Norge synas giva- vid handen, att detta är det mest praktiska sättet för ett förbättrat tillstånd på förevarande område. Därest staten genom verksamt understöd kunde sätta en eller flera enskilda organisationer i stånd att upprätta dylika, med nödiga anordningar utrustade barnhem, skulle kostnaderna för kommuner- na att bereda dessa barn en för dem lämpad vård icke behöva bliva större än annan motsvarande barnavårdskostnad, vilket givetvis skulle vara ägnat att sporra barnavårdsnämnderna till kraftiga åtgärder beträffande ifrågavarande barn.
Däremot synes det knappast tillrådligt att för närvarande skrida till ett för- verkligande av kommitténs projekt att vidtaga systematiska åtgärder för att förmå. tattarna att bosätta sig och begynna ett ordnat arbete. En nödvändig förutsättning för att ett dylikt omfattande och med åtskilliga svårigheter för- enat företag skall kunna med utsikt till framgång bringas till utförande torde nämligen vara att en livskraftig enskild organisation med anslutning i olika orter och utrustad med lämpliga personliga krafter finnes för att upptaga verksamheten i fråga. Ehuru i olika lan'dsändar ett visst intresse försports för tattarproblemets lösning, har detta intresse dock hittills icke förmått åstadkom- ma en samling till positiva åtgärder för att föra frågan framåt. Därest det
Statens, landstingens och kommu-
nernas del- tagande i vård- kostnaderna.
1. Kostnader för förebyg—
gande åtgär- der m. m.
Yttrande.
emellertid skulle visa sig att förutsättningar finnas för vidtagande i förevaran- de syfte av liknande åtgärder som i Norge tillämpas, synes det böra tagas i övervägande, huruvida staten bör lämna en dylik verksamhet sitt stöd.
I övrigt torde man tillsvidare få lita till de åtgärder, som kunna vidtagas med stöd av den här ovan omförmälda nyare lagstiftningen eller bestämmelserna i föreliggande förslag. Tilläventyrs bör övervägas lämpligheten att vidtaga de av kommittén ifrågasatta ändringarna i ordningsstadgan för rikets städer, ehuru betydelsen därav icke torde sträcka sig synnerligen långt. Spörsmålet om inskränkning av rätten till hästhandel torde komma att uppmärksammas vid det pågående arbetet med en revision av näringslagstiftningen.
Upprättandet av de i 33 % fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen ålig- ger i allmänhet landsting och städer som ej deltaga i landsting. Landstingen och omförmälda städer åtnjuta emellertid statsbidrag till arbetshemmens inrät- tande och drift. Å arbetshemmen mottagas dels vissa av kommunernas för— sörjningstagare och dels försörjningspliktiga, vilka förelagts arbete. F (jr de förra men ej för de senare erläggas avgifter av kommunerna.
Kostnad för vård å allmän alkoholistanstalt bestrides av den, på vars ansö— kan alkoholist intagits i anstalten, således i regel nykterhetsnämnden. För de i 14 % alkoholistlagen omförmälda farliga alkoholisterna bestrides i sista hand kostnaden i regel av vederbörande hemortskommun.
Kostnaden för tvångsarbete bestrides av staten ensam. Överlämnas någon, som jämlikt 7 % lösdrivarlagen frigivits på grund av bristande arbetsförmåga, till vederbörande kommun, har denna att bekosta hans vård antingen å kom- munens ålderdomshem eller å arbetshem. Enligt i kommitténs betänkande åter— given statistik blevo under åren l919—-1921 av de personer, som häktats och inställts inför länsstyrelsen, i medeltal 47 och av de personer, som intagits å tvångsarbetsanstalterna i medeltal omkring 10 frigivna på grund av berörda stadgande i 7 % lösdrivarlagen.
Det är givet att den här föreslagna, ganska vittgående omläggningen av sy— stemet för behandling av lösdrivare skall vara ägnad att medföra vissa ekono- miska konsekvenser, bestående dels i förskjutningar i avseende å statens. lands— tingens och kommunernas inbördes delaktighet i kostnaderna för lösdrivarvår— den, dels i nya kostnader. Det lärer i detta sammanhang böra undersökas, hu- ruvida särskilda bestämmelser erfordras för att motverka dylika förskjutningar och för att lindra bördan av de nya kostnaderna.
Genom att förebyggande åtgärder enligt förslaget ankomma på kommunala organ, åsamkas kommunerna en del kostnader för dessa organs verksamhet, för anskaffande av arbete, beredande av tillfälligt sådant, medan försök till arbets- anskaffning pågå, tillhandahållande av tillfällig bostad samt av föda- m. m. Detta är i stort sett nya kostnader utan motsvarighet i det nuvarande systemet. En del av dessa kostnader motsvaras dock av nu utgående kostnader för fri- villig fattigvård. Även för de kommunala tillsyningsmännens verksamhet. tor- de vissa ökade kostnader komma att uppstå.
De här omförmälda, nya. eller ökade kostnaderna för förebyggande åtgärder m. m. torde vara av beskaffenhet att i regel höra av kommunerna själva bäras
liksom fallet är med kostnaderna för liknande åtgärder enligt viss redan före- fintlig lagstiftning såsom lagarna om fattigvården, om samhällets barnavård och om behandling av alkoholister. I undantagsfall kan det dock tänkas vara förenligt med rättvisa och billighet att kommun erhåller någon ersättning för dylika kostnader, såsom då kommun på grund av sitt läge är särskilt utsatt för besök av kringstrykande personer, som tillhöra andra kommuner.
Genom att en del personer, som för närvarande interneras i tvångsarbetsan- 2- _ Kastfrqder stalt, i stället kunde antingen utföra frivilligt arbete vid arbetshem eller annan 225272”ng härför lämpad fattigvårdsanstalt eller interneras i arbetshem, skulle en del av arbetshem de staten nu åvilande kostnaderna komma att bestridas av kommunerna, såvida "" "" ej stad gande meddelas, att dessa ej skola betala avgift å arbetshemmen för ifrå- gavarande individer, eller staten träder emellan med statsbidrag.
I detta sammanhang må erinras om att staten enligt gällande bestämmelser bidrag—er till arbetshemmens såväl anordnande som drift. I förra hänseendet er— lägger staten, om ny byggnad uppföres för ändamålet, ett bidrag med högst hälften av byggnadskostnaderna, dock högst 2500 kronor för sängplats, om för ändamålet inköpes redan befintlig byggnad, ett bidrag med högst hälften av ombyggnadskostnaderna, dock högst 1 500 kronor för sängplats, samt om till arbetshem användes i vederbörandes ägo befintlig byggnad, ett bidrag med högst hälften av ombyggnadskostnaderna, dock högst 1 000 kronor för säng- plats. I senare hänseendet erlägger sta-ten ett bidrag av 500 kronor för envar av det antal understödstagare eller försörjningspliktiga, som i medeltal för dag under året varit intagna å arbetshemmet. För understödstagare men ej för för- sörjningspliktiga, erhåller arbetshemmet därjämte avgift från vederbörande kommun.
Vad först angår arbetshemmen, ,så enär det frivilliga arbetet och internerin- Yttrande. gen i sådant hem äro avsedda att för vissa individer ersätta. det av staten be- kostade tvångsarbetet, synes det rimligt att staten verksamt bidrager till kost.- naderna för de personer, som frivilligt arbeta eller interneras i arbetshemmen. Utöver vad staten enligt gällande bestämmelser erlägger till hemmens anord- nande synes bidrag böra utgå till arbetshemmens dagskostnader för de ifråga- varande personerna samt till arbetslöner åt de frivilligt arbetande.
Det bör vidare övervägas, huruvida kommunerna böra. till arbetshemmen er- lägga avgifter för ifrågavarande personer, eller om de höra, i analogi med vad som i sådant hänseende gäller beträffande å arbetshem intagna försörjnings— pliktiga, vara befriade från en sådan skyldighet.
Beträffande det frivilliga arbetet, utgör det. enligt förslaget ett alternativ till hjälparbetet, för vilket sistnämnda kostnaderna icke synas böra till någon del drabba kommunerna. Det torde böra undvikas, att valet av 'det frivilliga arbetet i arbetshem blir för kommunen ofördelaktigare än hjälparbetet; valet mellan de båda alternativen lärer nämligen böra träffas med hänsyn till vad som anses i varje särskilt fall vara ur synpunkten av individens tillrättaförande och samhällets skyddande lämpligast.
Vad härefter angår internering i arbetshem torde man böra göra skillnad mellan det fall, då den internerade är oförmögen att genom arbete försörja. sig,
3. Ekonomiska konsekvenser av den före- slagna be- stämmelser: att endast ful/, varaktig arbetsoför-
ma'ga utgör hinder för tvångsarbete.
Yttrande.
och det fall, då så icke är förhållandet. I förstnämnda fall är hemortskommu- nen redan på grund av fattigvårdslagens bestämmelser skyldig att, Om den be- hövande vårdas i arbetshem, till detta erlägga avgift för vården, om sådan avgift utgår, och enahanda skyldighet synes böra åligga kommunen, då inter— nering sker enligt bestämmelserna i föreliggande förslag. I annat fall skulle det ligga nära till hands för kommunen att söka genom att enligt reglerna i föreliggande förslag få en svårskött understödstagare internerad å arbetshem undgå att betala vårdavgift å arbetshemmet.
Ett helt annat förhållande föreligger, då den internerade äger förmåga att genom arbete försörja sig. I sådant fall synes kostnaden för anstaltsvården ej böra till någon del falla på kommunen. Ett energiskt ingripande genom de kommunala organen mot ifrågavarande individer befrämjas säkerligen bäst, om kommunernas ekonomi icke kännbart beröres av de åtgärder, som bliva en följd av ingripandet. Redan genom att de inom varje kommun tillgängliga lämpli- gaste krafterna anlitas för lösdrivarvården göres för övrigt från kommunernas sida ett tillskott, som visserligen icke kan fixeras i siffror, men dock represen- terar även ett ekonomiskt värde.
I det föregående har antytts att det frivilliga arbetet enligt förslaget skall kunna äga rum ej blott vid arbetshem utan även vid annan härför lämpad fat- tigvårdsanstalt. Såsom i den speciella motiveringen (vid 6 %) närmare beröres kan annan fattigvårdsanstalt än arbetshem endast undantagsvis anses lämpad för här ifrågavarande ändamål. Det lärer emellertid böra tagas i övervägande huruvida icke, då så är fallet, statsbidrag bör utgå jämväl för frivilligt arbete, som äger rum i annan fattigvårdsanstalt än arbetshem.
Genom den föreslagna bestämmelsen, att endast full, varaktig arbetsoförmåga utgör hinder för tvångsarbete, skulle en del personer, som för närvarande i stäl- let för att dömas till tvångsarbete eller fortfara därmed överlämnas till veder- börande hemortskommun och erhålla vård å arbetshem eller annan fattigvårds— anstalt, komma att undergå tvångsarbete. Detta skulle bl. a. gälla de recidi- vister, som, enligt vad ovan föreslagits, skulle kunna kvarhållas även efter ut- gången av den i allmänhet stadgade maximitiden av tre år. I undantagsfall skulle enligt förslaget även vissa helt arbetsoförmögna, som äventyra ordnin- gens upprätthållande å arbetshemmen, kunna intagas eller kvarhållas å tvångs- arbetsanstalt. Genom de sålunda förordade bestämmelserna skulle kommuner— na befrias från kostnader, som för närvarande åligga dem, såvida ej stadgande meddelas om att kommunerna skola bidraga till de ifrågavarande personernas vård å tvångsarbetsanstalt. Även för landstingens arbetshem skulle det innebära en stor lättnad att slippa vårda dessa ofta i hög grad svårskötta individer.
Det synes icke sannolikt att den föreslagna bestämmelsen angående arbets- oförmåga såsom hinder för tvångsarbete kommer att föranleda någon särdeles betydande förskjutning av kostnaderna till kommunernas eller landstingens för- del. Härpå tyder den ovan (s. 100) återgivna statistiken angående de perso- ner, som på grund av stadgandet i 7 % lösdrivarlagen icke kunnat dömas till eller som frigivits från tvångsarbete. Vidare skulle ett åläggande för kom—
munerna att till staten erlägga vårdavgift för de personer, vilka enligt nuvaran- de rätt skola omhändertagas av kommunerna men som enligt förslaget skola in— tagas eller kvarhållas å tvångsarbetsanstalt, föranleda att tvångsarbetarna eller åtminstone åtskilliga av dem skulle tid efter annan undersökas för utrönande av om sådan arbetsoförmåga förelåge, som i 7 % lösdrivarlagen avses. Därest så vore fallet skulle vårdavgift utkrävas från vederbörande hemortskommun och, i händelse kravet bestredes, ersättningsbeloppet utsökas. Det är tydligt att hela denna procedur skulle vara. förenad med ganska betydande besvär och kostnader. Då härtill kommer, att kommunerna och landstingen enligt före- liggande förslag åläggas vissa ökade bördor utan ersättning därför från statens sida, lärer det knappast vara befogat att, såsom kommittén under viss förutsätt— ning ifrågasatt, tillerkänna staten någon gottgörelse för den lättnad, som genom ifrågavarande bestämmelse beredes kommunerna och, såsom ovan framhållits, i viss mån även landstingen. Det torde icke vara anledning att befara, att ett godtagande av denna ståndpunkt .skulle föranleda att kommunerna. skulle lyc— kas få till tvångsarbete dömda även sådana, mindre arbetsföra lösdrivare, som utan större olägenheter kunde omhändertagas i arbetshemmen. Enligt försla- get förutsättes ju för tvångsarbetes ådömande såväl en anmälan från vederbö— rande polismyndighet som ett länsstyrelsens beslut. Vederbörande kommuns eventuella önskan i berörda hänseende torde sålunda icke vara ägnad att influera på resultatet, allrahelst ett flertal nya verksamma bestämmelser föreslagits i syfte att betrygga en allsidig utredning och en även i sakligt hänseende till- fredsställande prövning.
Enligt vad ovan förordats skall länsstyrelsen, då någon enligt föreliggande—4 Kostnadför förslag häktats och inställts för länsstyrelsen eller då underställning ägt rum deiuflzmafå av beslut om någons internering å arbetshem, kunna, om förutsättningarna för läfsstyrelsens tvångsingripande enligt förslaget föreligga och personen i fråga därjämte är 72:35:35? hemfallen åt dryckenskap, förordna om hans intagande 1 alkoholistanstalt, och alkoholist- detta även om i övrigt i alkoholistlagen stadgade villkor för internering icke "”t"/t' föreligga. En dylik bestämmelse fordrar såsom konsekvens en föreskrift angå- ende vem som skall bestrida vårdkostna-den för den sålunda internerade. På. innehållet i en dylik bestämmelse beror, huruvida viss kostnad kommer att överföras från staten eller tvärt om.
Beträffande det här ifrågavarande fall, då länsstyrelsen förordnar om nå- Yttrande. gons intagande i alkoholistanstalt, torde för närvarande i motsvarande fall en dylik person i regel dömas till tvångsarbete; då förutsättningarna för interne- ring enligt alkoholistlagen äro uppfyllda, sker dock stundom internering i alko- holistanstalt, i vilket fall i regel hemortskommunen har att bestrida vårdkost— naden. Då länsstyrelsen i en dylik situation, ehuru i alkoholistlagen föreskri- ven interneringsansökan ej skett, anser alkoholistvård vara den lämpligaste vårdformen, torde det vara med sakens natur bäst överensstämmande att i ana- logi med bestämmelserna rörande värdkostnaden för farliga alkoholistei, låta vårdkostnaden 1 regel .stanna å hemortskommunen och endast 1 visst undantags- fall å statsverket. Detta innebär i en del fall ett överförande av viss kostnad från staten till kommunen, vilket emellertid, med hänsyn till att internering i
5. Kastnader för hjälp- arbete m. m.
alkoholistanstalt i denna ordning antagligen endast sällan kommer till stånd, icke synes vara ägnat att väcka betänklighet. »
I stort sett nya kostnader uppstå för anordnande genom statens försorg eller under dess medverkan av sådant hjälparbete, som ingår i föreliggande förslag, för övervakning och andra åtgärder till stöd efter utskrivning m. m., försvars- biträden åt häktade, förundersökning m. fl. anordningar i samband med förfa— randet hos länsstyrelserna, resor till annan ort, där arbete anvisats, understöd åt frivilliga institutioner för inrättande av hem för arbetslösa, härbärgen, rädd— ningshem m. m.
Å ena sidan kommer enligt förslaget en del personer, som för närvarande in— terneras å tvångsarbetsanstalt, atti stället intagas i andra anstalter, å andra sidan skall enligt förslaget tvångsarbetstiden i regel väsentligt utsträckas. Det synes icke vara möjligt att på förhand beräkna, i vad mån dessa i olika rikt- ningar verkande omständigheter komma att. inverka på beläggningen på tvångs- arbetsanstalterna och i följd härav på statens kostnader för desamma..
Det ifrågasättes icke annat än att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna., på vilka staten under senare år nedlagt betydande kostnader, fortfarande skola. an- vändas för sitt nuvarande ändamål. Då emellertid en av grundprinciperna för det här föreslagna systemet är åstadkommande av differentiering i lösdrivar- vården för att förebygga att de svårast förkomna utöva ett fördärvbringande inflytande på ännu ej djupt sjunkna element och för att åstadkomma största möjliga resultat av anstaltsbehandlingen, är det givet att denna differentiering måste vinna tillämpning även inom tvångsarbetsanstalterna. En synnerligen viktig förutsättning för en sådan differentiering vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö har vunnits genom det av innevarande års riksdag fattade beslutet om anordnande av en sluten avdelning därstädes. Även vissa andra åtgärder torde emellertid komma att bliva erforderliga vid nämnda tvångsarbetsanstalt. Vida- re torde det bliva nödvändigt att fördela de i tvångsarbetsanstalten i Landskro- na intagna kvinnliga tvångsarbetarna i skilda lokaler allt efter ålder, grad av förfall m. m. ävensom utvidga tillämpningen av det redan införda systemet att till särskild koloni förelägga 'de kvinnor, som för första gången ådömas tvångs- arbete. Det är givet, att dessa anordningar komma att föranleda vissa kost- nader.
En något ökad kostnad för utgivande av Polisunderrättelser blir en följd av att, såsom ovan föreslagits, en särskild avdelning angående vidtagna åtgärder skall distribueras även till de kommunala organen.
De här omförmälda nya eller ökade kostnaderna böra givetvis drabba stats- verket. I 'det föregående har framhållits, att statsbidrag erfordras för åstad- kommande av barnhem för tattares och zigenares barn.
SPECIELL MOTIVERING
.r'.|* "& ** tillllllwl I r ' | .
| .
E"— | .,A, | *. "4 r | [_ I 'I . | i :
| ..| n- ,|?» | | . _! | ||.1 .... , | | | ||.|ll-.| » -s| '
Eörslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga.
Under förarbetena till lagen om lösdrivares behandling riktades erinran mot användandet i lagen av uttrycket lösdrivare, vilket dittills icke förekommit i lagstiftningen. Även under den diskussion, som förts i anledning av fattig- vårdslagstiftningskommitténs här behandlade förslag, har lämpligheten av det— ta uttryck, som användes jämväl i berörda förslag, blivit ifrågasatt.
I främsta rummet kan mot uttrycket i fråga anmärkas, att detsamma är allt- för litet omfattande; det kan möjligen anses lämpat såsom beteckning på de egentliga vagabouderna, vilka väl ursprungligen varit den viktigaste gruppen bland ifrågavarande individer, men ingalunda på de övriga., mera stationära ka— tegorier, vilka på sätt av det föregående framgår äro hänförliga under lagen. Av denna anledning synes ordet lösdrivare böra utbytas mot annat lämpligare uttryck.
Härför tala även andra skäl. De i gällande lag såsom lösdrivare betecknade personerna äro enligt en ganska. gängse uppfattning föremål för en behandling, som icke är förenlig med rättvisa och billighet. Även om detta innebär en på- taglig överdrift, måste dock erkännas att lagen är behäftad med så väsentliga brister och utgör ett så otympligt redskap för samhällsingripandet på föreva- rande område, att misstämningen mot lagen och dem, som hava den otacksam- ma uppgiften att tillämpa densamma, får anses vara i viss månförklarlig. Då syftet med föreliggande förslag är att åstadkomma en verklig systemförändring, innebärande att, samtidigt som erforderligt skydd beredes samhället, uppställa sådana grunder för samhällets ingripande till individens tillrättaförande, att varje befogad anledning till en uppfattning sådan som den ovan antydda undan- röjes, synes det vara önskvärt att markera systemförändringen genom att ur lag- stiftningen utmönstra det för vida kretsar av befolkningen förhatliga uttryc- ket lösdrivare. Det kan ej heller alldeles förbises att detta uttryck genom för- hållandenas makt kommit att erhålla en innebörd som gör det mindre väl läm- pat a—tt bibehållas i en lagstiftning, som har till syfte bl. a. att tillrättaföra för- komna, ofta ur olika synpunkter beklagansvärda individer.
Det mest utmärkande för ett stort antal av de personer som avses i förelig- gande förslag är motviljan mot arbete; för andra av dessa personer är däremot samhällsvådligheten en kanske ännu mera framträdande egenskap, låt vara att deni regel är förenad med arbetsovillighet. Begagnade i förening med varandra synas emellertid uttrycken »arbetsovilliga» och »samhällsvådliga» på ett till- räckligt omfattande och som det förefaller även i övrigt tillfredsställande sätt
Rubriken.
1 5.
F attigvårds— styre/se, delegerade, hjälputskott.
F iska/.
Polis/ramma- res befattning med lösdrivar-
mål.
angiva vilka personer .som äro föremål för samhällets ingripande enligt den föreslagna lagen. Åt denna har därför givits rubriken lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga. Däremot har det icke synts behövligt eller lämpligt att i lagtexten använda något av dessa eller annat uttryck såsom beteckning på de personer, mot vilkas livsföring samhället enligt reglerna i lag— förslaget reagerar.
1 KAP. Om det allmännas organ för vidtagande av åtgärder enligt denna lag.
I det föregående (5. 58) hava angivits skälen, varför enligt föreliggande förslag förebyggande och hjälpande åtgärder beträffande vissa element skola. ankomma på kommunala organ, nämligen fattigvårdsstyrelse och hjälputskott.
Av praktiska skäl föreslås, att fattigvårdsstyrelsen må i den omfattning, som kan befinnas lämplig, uppdraga åt särskilda. delegerade, vilka må utses inom eller utom styrelsen, att utöva styrelsens befattning med ärenden enligt den föreslagna lagen. Delegerades antal synes böra vara minst tre. På dem bör även ankomma att deltaga i handläggning hos polismyndigheten av vissa ären— den (se 9 %).
Hjälputskotts tillsättande torde icke alltid vara erforderligt i mindre städer; det föreslås därför att. länsstyrelsen skall äga medgiva befrielse från skyldig— heten för stad att tillsätta hjälputskott. Å andra sidan kan även i landskom- mun någon gång befinnas lämpligt att tillsätta hjälputskott, vilket i så fall bör få ske. I allmänhet bör dock i landskommun de i stad på hjälputskott ankom- mande ärenden handläggas av fattigvårdsstyrelsens delegerade.
Enligt 35 % a) äger Kungl. Maj:t meddela närmare föreskrifter angående fattigvårdsstyrelsen, delegerades och hjälputskotts verksamhet m. m.
Av den omständigheten att åt kommunala organ anförtrotts viss befattning med personer, som i förslaget avses, följer en motsvarande inskränkning i lands— ooh stadsfiskals åligganden.
Bestämmelserna i 3 mom. andra och tredje styckena överensstämma med 16 % andra och tredje styckena i gällande lag liksom med 17 å andra och tredje styc- kena i kommittéförslaget.
Enligt gällande lag (16 % första stycket) skall i stad, där poliskammare fin- nes, denna med visst undantag utöva den myndighet i fråga om lösdrivares be- handling, som eljest tillkommer länsstyrelserna. Poliskamrar finnas i Göte- borg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Karlskrona och Eskilstuna.. I regel utövas beslutanderätten i poliskamrarna av polismästaren (eller —i Göte- borg —— förste polisintendenten) ensam. Endast i Eskilstuna utövas beslutan- derätten av, förutom polismästaren, två andra ledamöter enligt reglerna för om- röstning i domstol. Vid vissa av poliskamrarna finnes anställd en polissekre- terare eller en polisnotarie, 'vilken dock icke deltager i besluten.
Även i Stockholm handläggas lösdrivarmål av poliskammaren, men denna är en del av överståthållarämbetet och sålunda icke en poliskammare i samma me— ning som i de övriga, nyss omnämnda städerna. Beslutanderätten utövas av
förste polisintendenten. Vid poliskammaren äro anställda notarier m. fl. tjän- stemän.
För att visa, i vilken mån poliskamrarna taga befattning med lösdrivare, har ur kommitténs statistik, som icke omfattar poliskammaren i Örebro, vilken till- kommit först under år 1920, gjorts nedanstående sammanställning, utvisande hur många fall av lösdriveri enligt 1 Q' i lagen, som handlagts inför länsstyrel- ser och poliskamrar under åren 1919—1921.
_1 1919 1920 ; 1921 A n t a 1 f a l 1 d å. ? häktad häktad ' häktad varning l insänts varning insänts varning insänts under— till K. B. under- till K. B. under- till K. B. ställts resp. po- ställts resp. po- ställts resp. po- liskamm. liskamm. Iiskamm. Ö verståthållarämbetet (= poliskam- maren i Stockholm) ..... 675 394 632 276 500 202 Övriga länsstyrelser ...... 531 150 403 127 433 155 Summa 1 206 544 1 035 i 403 933 357 Poliskammaren i: Eskilstuna .......... 7 4 6 3 3 4 Norrköping ......... 12 2 30 4 15 5 Karlskrona ......... 6 4 7 3 6 4 Malmö ........... 114 87 82 60 124 77 Hälsingborg ......... 15 5 , 16 4 10 3 Göteborg .......... 1 160 48 | 202 80 179 95 Summa 314 150 | 343 154 337 188 Summa summarum ; 1 520 694 1 378 557 1 270 545
I denna sammanställning ingå varken mål rörande personer, som efter fri- givning från tvångsarbete jämlikt 12 5 6 mom. lösdrivarlagen häktats och in- ställts för tredska mot föreskrifter angående anmälningsskyldighet m. m., eller rörande personer, som jämlikt 92 5 fattigvårdslagen varnats eller häktats för bettleri, eller mål angående ådömande jämlikt 75 5 fattigvårdslagen av tvångs- arbete för tredska m. m. vid fullgörande av arbetsskyldighet enligt sistnämnda lag.
Nu nämnda, vid länsstyrelser och poliskamrar handlagda mål utgjorde: Mål angående häktade enligt 12 5 6 mom. lösdrivarlagen:
1919: 46, därav hos överståthållarämbetet 44, 1920: 84, » » » 80, 1921: 102, > >> » 93.
Mål enligt 92 5 fattigvårdslagen:
1919: varnade 54, häktade 43, 1920: > 23, » 27, 1921: » 82, » 30.
Kommittén.
Yttrande.
De flesta av dessa mål hava förekommit i Hälsingborg och Stockholm samt inom Stockholms och Jämtlands län. Vid sammanlagt 12 länsstyrelser och 3 poliskamrar har intet enda dylikt mål förekommit under åren 1919—1921.
Mål enligt 75 5 fattigvårdslagen (på grund av gällande bestämmelser alltid hos länsstyrelserna):
1919: 6, 1920: 14, 1921: 33.
Kommittén har (s. 77) tagit under övervägande att helt upphäva bestämmel- sen i 16 % första stycket lösdrivarlagen och låta lösdrivarmålen även i städer med poliskamrar handläggas av länsstyrelsen, varigenom samma anordning skulle skapas som i mål om ådömande av tvångsarbete enligt 75 % fattigvårds- lagen och i ärenden om internering av alkoholister. För Stockholms stad skulle dock, enligt vad kommittén framhöll, upphävandet av 16 % lösdrivarlagen ej innebära någon förändring, då poliskammaren där vore en del av över- ståthållarämbetet och fördelningen av ärenden mellan denna myndighets olika avdelningar bestämdes i en särskild författning. Poliskammaren i Stockholm handlade på grund härav jämväl de angivna målen om tvångsarbete enligt fat— tigvårdslagen och om alkoholisters internering. Vad de övriga. städerna be- träffade syntes en överflyttning av lösdrivarmålen till länsstyrelserna utan större betänklighet kunna äga rum i Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona och Eskilstuna, då målens antal i dessa städer ej vore så stort, att de väsentligen skulle inverka på länsstyrelsernas arbetsbörda, varemot överflyttningen i Mal- mö och Göteborg skulle kunna bliva rätt betungande för länsstyrelserna. (Be- träffande Örebro har kommittén ej uttalat sig.) Inför de svårigheter, som i allt fall kunde möta i de större städerna., bjöde försiktigheten att bibehålla den nu befintliga anordningen; det hade nämligen icke kunnat påvisas, att målens behandling hos poliskamrarna varit förenad med några verkliga olägenheter. Målen hade ofta varit bättre utredda än målen från länsstyrelserna och utslagen från poliskamrarna hade liksom de från länsstyrelserna mycket sällan ändrats i högsta instans. Därest vid förordnandet om tvångsarbete någon bestämd tid ej komme att utsättas, torde detta inverka på en hos tvångsarbetarna rådande uppfattning, som kommit till kommitténs kännedom, att poliskamrarnas hand- läggning av lösdrivarmål icke skänkte lösdrivaren samma trygghet för en opar— tisk granskning som dessa måls handläggning av länsstyrelserna. Kommitténs förslag att borttaga stadgandet i 12 % 6 mom. lösdrivarlagen, som huvudsak- ligen kommit till användning i Stockholm, kunde möjligen också komma att spela en viss roll.
Kommittén ansåg sig vidare böra överväga, huruvida, därest poliskamrarna. bibehölles vid sin ifrågavarande uppgift, deras organisation kunde förändras för att stärka. deras ställning gentemot anmärkningar av angiven art. I sådant hänseende hade ifrågasatts att låta lekmän eller en ledamot av stadens rådhus- rätt taga säte i poliskammaren. Man kunde också göra sekreteraren i polis- kammaren ansvarig för avgörandet av dess mål, så att han ansåges godkänna utslaget, därest han icke reserverade sig däremot. Kommittén ansåge sig dock ej böra framlägga något förslag härom; särskilt kunde det vara att befara, att insättande av en ledamot i poliskammaren skulle medföra ett komplicerande och försenande av dess arbete utan motsvarande nytta.
Den i gällande lag förekommande bestämmelsen om att. i stad, där poliskam— mare finnes, denna skall i fråga om lösdrivares behandling utöva den myndig— het, som enligt lagen tillkommer länsstyrelsen —— vilken bestämmelse hade sin
motsvarighet i 1846 års försvarslöshetssta'dga _ torde vara betingad huvud- sakligen av praktiska skäl. Genom den ifrågavarande anordningen undvikes i vissa fall transporter av häktade till residensstaden. Måhända har det även med hänsyn till länsstyrelsernas arbetsbörda ansetts lämpligt att hänvisa hand— läggningen av dessa, enligt dåtida uppfattning mindre viktiga ärenden till an- nan myndighet.
Emellertid finnas poliskamrar endast i sju av rikets städer —— här bortses från poliskammaren i Stockholm, vilken såsom förut framhållits utgör en avdelning av överståthållarämbetet _ och några av dessa städer hava en mindre folk- mängd än andra, där poliskamrar saknas. Då lösdriveri i regel förekommer i mera betydande utsträckning i större än i mindre samhällen, synes det onekligen vara mindra rationellt att låta den ifrågavarande undantagsbestämmelsens till— lämplighet vara beroende allenast på den omständigheten, huruvida poliskam- mare finnes eller ej. Det synes därför kunna ifrågasättas, om bestämmelsen i fråga bör i oförändrad form inflyta i den nya lagstiftningen.
Mot poliskamrarnas befattning med lösdrivarmål talar den synnerliga önsk- värdheten av att undvika allt som är ägnat att i den allmänna uppfattningen förläna proceduren i sådana mål den prägel av summariskt polisförfarande, vil- ken onekligen vidlåder densamma så länge det ankommer på myndigheter av den karaktär och med den organisation som poliskamrarna hava. Såsom av den förut återgivna statistiken framgår är i flertalet av de städer, där poliskamrar finnas, antalet handlagda lösdrivarmål så pass obetydligt, att hänsynen till länsstyrelsernas arbetsbörda icke lärer kunna åberopas såsom ett skäl för den ifrågavarande anordningens bibehållande; endast i Göteborg och Malmö är an— talet dylika mål så pass betydande att vederbörande länsstyrelsers övertagande av handläggningen av desamma skulle för länsstyrelserna bliva i avsevärd mån betungande. Ett bibehållande av anordningen i fråga synes därför icke vara motiverat i vidare mån än såvitt angår Göteborg och Malmö. F ör dessa stä- ders del torde åtgärder böra vidtagas för att genom en förändrad organisation bereda lösdrivarmålen vid dessa båda poliskamrar en allsidig—are prövning än som för närvarande kommer dem till del ävensom stärka poliskamrarnas ställ- ning. Det synes antagligt att dessa syften skulle vinnas, därest tvenne perso- ner med juridisk utbildning gjordes ansvariga för poliskammarens beslut. Om föreskrift meddelades därom att polissekreteraren .skulle jämte polismästaren (i Göteborg eventuellt förste polisintendenten) deltaga i målens handläggning och anses hava biträtt beslutet, för den händelse han icke reserverade sig mot detsamma, skulle en anordning åstadkomma-s liknande den, som tillämpas vid länsstyrelserna, då landshövdingen själv är den beslutande. Det torde emeller- tid icke Vara omöjligt att någon annan anordning kan befinnas vara ännu lämp- ligare, exempelvis att vid handläggning av lösdrivarmål en ledamot av magistra- ten tager säte i poliskammaren. Först sedan städernas vederbörande myndig- heter beretts tillfälle att yttra sig härutinnan, lärer bestämd ståndpunkt kunna fattas beträffande lämpligaste sättet för vinnande av de ifrågavarande syftena. Det torde böra ankomma på. Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om en sådan förändrad organisation, som kan anses stärka poliskamrarnas ställning och in-
2 5. Tillsynings- mån.
nebära betryggande garantier för att ifrågavarande mål bliva föremål för en fullt tillfredsställande behandling. En sådan organisationsändring bör utgöra en förutsättning för att handläggningen av lösdrivarmålen anförtros poliskam- rarna. Då det emellertid icke torde vara alldeles uteslutet att anledning kan uppstå. att beträffande ytterligare någon större stad vidtaga en liknande anord- ning, synes det lämpligt stadga rätt för Kungl. Maj:t att beträffande stad, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva att lösdrivarmålens handlägg- ning skall ankomma på poliskammaren eller annan lämplig myndighet.
Vad angår poliskammaren i Stookholm, vilken, såsom förut framhållits, utgör en avdelning av överståthållarämbetet och i sådan egenskap har att handlägga ett större antal lösdrivarmål än samtliga länsstyrelser, lärer det med hänsyn till den synnerliga vikten av den uppgift, densamma sålunda har sig anförtrodd, vara ofrånkomligt, att denna poliskammare, då den handlägger lösdrivarmål, erhåller en förändrad organisation.
Att de i det föregående tillstyrkta reformerna i avseende å proceduren vid länsstyrelserna. (offentlighet, rätt till rättegångsbiträde, förundersökning, för- hör vid domstol m. in.) även böra vinna. tillämpning i mål vid de övriga myndig- heter, som må komma att handlägga lösdrivarmål, ligger i sakens natur.
Genom 1846 års försvarslöshetsstadga infördes en kommunal tillsynings- mannainstitution. Tillsyningsmannens uppgift var både av övervakande och vårdande karaktär. Genom 1853 års kungörelse angående ändringar i stadgan utvidgades tillsyningsmannens befogenhet, så att rätt att varna tillerkändes honom; två resultatlösa varningar kunde föranleda behandling sås0m lösdrivare.
I 1871 års fattigvårdsförordning funnos bestämmelser om en inom varje fat- tigvårdssamhälle av fattigvårdsstyrelsen tillsatt tillsyningsman över bettlare. Då vid förordningens upphävande genom 1918 års fattigvårdslag bland över- gångsbestämmclserna till densamma. även gåvos regler angående åtgärder mot bettleri, meddelades jämväl föreskrift om att inom varje fattigvårdssamhälle skall av fattigvårdsstyrelsen anställas behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla bettlare och inställa dem, därest de ej böra på grund av före- liggande fattigvårdsbehov överlämnas till fattigvårdsstyrelsen, till sådant för- hör, som avses i lagen angående lösdrivares behandling. Enligt vad vidare stadgas skall tillsyningsmannen för detta sitt bestyr åtnjuta den ersättning, som fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.
Gällande lösdrivarlag upptager såsom tillsynsorgan över lösdrivare vid sidan av krono- och polisbetjänte de i fattigvårdslagstiftningen omförmälda till- syningsmännen. Tillsyningsman äger i.utövningen av sin befattning åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer tjänsteman.
Enligt kommitténs statistik hade år 1907 av 2 499 fattigvårdssamhällen. en- dast 1 194 tillsatt tillsyningsman. Å landsbygden hade oftast enskilda perso- ner utsetts till tillsyningsmän, därnäst fjärdingsmän eller polismän och ej säl- lan fattigvårdsstyrelse eller kommunalnämnd eller medlemmar därav. I städer och köpingar hade 67 % av tillsyningsmännen varit polismän. I städerna utgick ersättning men i regel ej på landsbygden.
Enligt kommitténs förslag skall tillsyningsmännens befattning med lösdri- vare ej bibehållas, utan tillsyn över lösdrivare ankommer på polismyndigheter- na och dem underlydande personal; i landskommun, varest särskild polisman ej finnes anställd, skall den närmaste tillsynen över lösdrivare utövas av fjär- dingsman. I motiveringen till detta förslag har kommittén uttalat följande: Tillsynen över lösdrivare borde närmast vara en kommunal angelägenhet. Till- syningsmannainstitutionen hade hittills icke visat sig kunna uträtta något nämn- värt till lösdriveriets bekämpande och det vore därför ej skäl att för framtiden söka lita till densamma.. Det återstode ingen annan grund att bygga på än att söka utveckla fjärdingsmannainstitutionen. Från att nu enligt instruktionen alle- nast vara biträde åt landsfiskalen och handräckningsmyndighet åt tillsynings— mannen borde fjärdingsmannen få en självständig uppgift med hänsyn till till- synen över lösdrivare. Härav följde, att fjärdingsmannainstruktionen borde erhålla en ändrad lydelse. Skulle en sådan förändrad anordning i frågan om fjärdingsmannaskapet ej låta sig genomföra, måste lösdrivarlagen fortfarande bygga på de kommunala tillsyningsmännen och föreskrift måste då givas därom.
Kommitténs förslag i denna del har rönt gensagor bl. a. i vissa länsstyrelsers utlåtanden.
Enligt den efter kominittéförslagets avgivande tillkomna lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket förstås med polisverksamhet bl. a. upprätthållan- de av allmän ordning och säkerhet samt verkställande av spaning och annan un- dersökning angående brott. Polisverksamheten måste därför omfatta även till— syn å sådana personer, vilkas levnadssätt är vådligt för allmän ordning och sä- kerhet. vilken uppgift utgör en väsentlig del av polisens främsta åligganden, nämligen att söka förekomma brott och förseelser. Det är sålunda tydligt, att poliser. måste hålla noggrann uppsikt över sådana samhällsvådliga element som yrkestiuvar, bondfångare, spritlangare, soutenörer m. fl. ävensom över bettlare och prostituerade, vilkas levnadssätt ofta för dem tillsammans med kriminella individer.
Om sålunda å ena sidan lösdrivarna icke böra undantagas från polisens till- syn, synes å andra sidan den i gällande lagstiftning föreskrivna anordningen att, jämte polispersonalen, särskilda tillsyningsmän skola utöva tillsyn över bettlare och lösdrivare innebära en riktig tanke och vara förtjänt att bibehållas. Det ligger nämligen i sakens natur, att polismannen från de individers sida, om vilka här är fråga, ofta mötes av ett misstroende, som försvårar hans verksam- het, särskilt i vad den är av rådgivande och hjälpande art. Även om genom en förbättrad polisutbildning polismännen bibringas vidgade kunskaper och ökad förståelse för polisverksamhetens sociala sida, lärer 'det därför vara lämpligt att tillsynen över lösdrivare i den omfattinng, som kan befinnas erforderlig och lämplig, utövas även av särskilt för sådant ända-mål tillsatta personer. Vad särskilt angår kvinnliga prostituerade och andra kvinnor av hithörande kate- gorier är det givetvis av den största vikt att tillsynen över dem, i den mån så kan ske, anförtrOS åt härför kvalificerade kvinnliga krafter. De hittills i vårt land tidtagna åtgärderna i syfte att låta befattningen med kvinnliga lösdriva- re m. fl. handhavas av kvinnor torde knappast kunna betraktas annat än som ansatser, i det de kvinnliga befattningshavarna icke i mera avsevärd utsträck- ning synas hava erhållit tillfälle att utöva någon mera självständig verksam-
Yttrande.
3 g. Förutsätt- ningama för ingripande mot bett/are och land- strykare.
4 Q'. Instä/Iande inför fattig- vårdsstyrel— sen m. m.
het av den art, som vid dessa befattningars inrättande torde hava varit avsedd och av motsvarande kvinnliga befattningshavare i utlandet bedrives.
Tillsyningsmännen torde liksom hittills böra vara kommunala befattnings— havare ; de böra sålunda. tillsättas och avlönas av kommunen, vilket icke ute— sluter att deras verksamhet, med hänsyn till polisens i det föregående omför— mälda äliggande i avseende å upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, bör stå, under vederbörande polischefs inseende. Beträffande innebörden av ut- trycket polischef hänvisas till 1 % i polisreglementet för riket den 26 september 1925. Närmare bestämmelser angående tillsyningsmännens tillsättning, tjänst— göringstid och vad därmed har samband torde böra meddelas av Konungen [se 35 % a)]. I avseende å tillsättningen synes böra stadgas att densamma bör an- komma på vederbörande fattigvårdsstyrelse eller, beträffande kvinnliga tillsy- ningsmän i kommun, där hjälputskott finnes, på detta. Före tillsättandet torde vederbörande polischef böra beredas tillfälle att yttra sig över de sökandes lämp— lighet.
Behovet av tillsyningsmän torde icke vara lika starkt framträdande i alla kommuner. Kommun bör därför, då omständigheterna därtill föranleda, kunna genom beslut av vederbörande länsstyrelse vinna befrielse från skyldigheten att tillsätta tillsyningsmän. I kommun, där hjälputskott finnes, torde dock all- tid kvinnliga tillsyningsmän vara erforderliga; befrielse från skyldigheten att i sådan kommun hava kvinnliga tillsyningsmän lärer därför icke böra få med— delas.
Dä i förevarande paragraf talas om polispersonalen eller då eljest i förslaget användes uttrycket polisman, inbegripes därunder jämväl fjärdingsman, vilket. framgår av 2 % första stycket i lagen om polisväsendet i riket.
Enligt 33 å i föreliggande förslag står tillsyningsmans och polismans verk— samhet enligt förslaget under länsstyrelsens tillsyn.
Det lärer böra tagas i övervägande huruvida, såsom i vissa yttranden över kommittéförslaget ifrågasatts, ersättning bör tillerkännas polismän — liksom även tillsyningsmän — för inställande till förhör m. in. av personer, som i för- slaget avses.
2 KAP.
Om åtgärder för motarbetande av bettleri och kringstrykande.
Beträffande denna paragraf, som innehåller förutsättningarna för ingripande mot bettlare och landstrykare, hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 71 och 73).
Då tillsyningsman eller polisman konstaterar fall av bettleri eller landstry— keri, torde han härom böra göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen samt inställa den ifrågavarande personen inför styrelsen. Finner denna den gjorda anmä- lan befogad, synes först böra övervägas, huruvida sådant fall föreligger, att ärendet bör hänskjutas till nykterhetsnämnden. Är detta ej händelsen, har fat—
tigvårdsstyrelsen att själv handlägga ärendet i enlighet med någon av de tre närmast följande paragraferna.
I fråga om tredje stycket i förevarande paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 77).
Befinnes den, som anmäles för fattigvårdsstyrelsen, vara i sådan avsaknad av försörjningsförmåga att han är berättigad till obligatorisk fattigvård, bör förfaras i enlighet med lagen om fattigvården. Handlägges ärendet inför de- legerade, hava dessa att hänskjuta detsamma till styrelsen.
Därest i något fall den anmälde vägrar att mottaga erbjuden fattigvård, kan måhända någon gång en allvarlig anmaning till vederbörande att upphöra med sitt bettleri eller landstrykeri vara tillfyllest för att förmå honom att genom att söka bistånd hos anhöriga eller på annat dylikt sätt för framtiden undvika ingripande enligt den föreslagna lagen. Stadgande om sådan anmaning har meddelats i 2 mom., som jämväl anvisar möjligheten att anordna övervakning. För inskärpande av allvaret med den givna anmaningen och klargörande av på— följden av dess åsidosättande skall enligt förslaget skriftligt besked tillställas den anmälde angående vad i ärendet förekommit.
Är det däremot tydligt, att de i 2 mom. föreslagna åtgärderna äro gagnlösa, äger enligt förslaget fattigvårdsstyrelsen besluta om personens i fråga intag- ning i fattigvårdsanstalt (arbetshem, om plats kan erhållas i sådant, eller ål- derdomshem), såvida ej intagning i sjukvårds- eller abnormanstalt anses vara att föredraga. Om handräckning, se 34 %.
Bestämmelsen i andra stycket av 3 mom. kommer att beröras vid 24: %. Då någon i enlighet med 3 mom. intagits i anstalt, torde bestämmelserna i fattigvårdslagen böra äga motsvarande tillämpning. Detta innebär bland an— nat, att vårdkostnaderna komma att bestridas i enlighet med nämnda lag, att den i anstalten intagne kan kvarhållas på sätt i 73 % i lagen är stadgat och att avvikande från eller förseelse i anstalten kan föranleda varning eller tvångs- arbete i enlighet med 74—76 %% i lagen.
I denna paragraf behandlas de hjälpåtgärder, som böra vidtagas, om sådana cj anses gagnlösa (7 %) och fattigvårdsfall ej föreligger (5 $).
Enligt kommitténs förslag (4 %) skulle det ankomma på den polistjänsteman, som meddelade varning, att vidtaga. vissa hjälpåtgärder. Detta stadgande har emellertid i ett stort antal yttranden gjorts till föremål för starka gensagor, gående ut på bl. a. att dessa tjänstemän i de flesta fall skulle sakna möjlighet att fullgöra åliggandet i fråga, varför stadgandet skulle komma att sakna prak- tisk betydelse.
Enligt föreliggande förslag skola hjälpåtgärder i regel vidtagas av de kom— munala. organen —— fattigvårdsstyrelsen och hjälputskottet — i förening med enskilda institutioner och personer [jfr dock 9 % 4 mom. 0) och 22 % 1 inom. c)].
Hjälpåtgärderna böra i främsta rummet bestå i försök till arbetsanskaffning. Stund)m behöver bostad anskaffas, eventuellt skydd beredas i enskild anstalt eller hos anhöriga. Någon gång framstår en flyttning till annan ort såsom särskilt lämplig i syfte att bryta sambandet med den hittillsvarande Oln— givningen.
5 Q'. Fa ttigvårds- fall.
6 5. Hjälp- åtgärder.
Det är tydligt, att det ofta kräves någon tid innan det visar sig, om vidtagna försök att sålunda bringa. hjälp krönas med framgång. Under denna tid be- finner sig ofta den anmälde i en svår belägenhet. Möjlighet måste därför fin- nas att provisoriskt tillhandahålla honom bostad och föda. Detta bör dock i regel ske endast mot vederlag i en arbetsprestation. Anordningar böra därför vidtagas för att bereda tillfälligt arbete. Vissa kommuner liksom enskilda in- stitutioner hava redan för detta ändamål inrättat vedgårdar m. m. Stundom torde provisorisk bostad och tillfälligt arbete kunna beredas i fattigvårdsan- stalt (ålderdomshem) utan att detta behöver verka förryckande på anstaltens egentliga ändamål. I det föregående (s. 100) har berörts frågan om kommu- nernas kostnader för de här omnämnda anordningarna.
Beträffande det i 2 mom. av förevarande paragraf omförmälda hjälparbetet hänvisas dels till den allmänna motiveringen (s. 59) och dels till den vid detta betänkande fogade, av jägmästaren Erik Lindeberg verkställda utredningen (särskilt s. 176—179). Här må endast framhållas, att enligt berörda utred- ning möjlighet föreligger att genom 'dornänverkets eller skogssällskapets för— sorg inom Svealand och Götaland bereda arbete i de allmänna skogarna för minst 1 000 personer av de kategorier, varom här är fråga (även kvinnor). För en första tillämpning under ett år på i medeltal 100 man skulle totalkostnader- na utöver arbetslönen icke behöva överstiga 30 000 kronor, därav de skogliga institutionerna dock skulle enligt vissa. angivna beräkningsgrunder svara för 10 000 kronor. Arbetslönen har beräknats för år och man till 1 095 kronor samt för år och i medeltal 100 man till 110 000 kronor. Totala årskostnaden för i medeltal 100 man skulle sålunda, oberäknat de skogliga institutionernas andel, uppgå till 130 000 kronor. Dessa. siffror böra ses i belysningen av det utförda arbetets betydelse ur allmän synpunkt; höjandet av de allmänna sko- garnas produktionsförmåga lärer nämligen vara en angelägenhet av betydande vikt.
Det frivilliga arbetet i arbetshem eller annan fattigvårdsanstalt är, såsom i den allmänna motiveringen (s. 59) framhållits, avsett att vara ett. alternativ till hjälparbetet. Det torde i varje särskilt fall böra avgöras, vilken av dessa båda hjälpformer som är den lämpligaste.
Det kan ifrågasättas att i stället för i arbetshem anvisa frivilligt arbete i ål- derdomshem. Sådan anstalt är emellertid i regel mindre väl ägnad för en dy- lik uppgift, som icke står väl tillsammans med ålderdomshemmens egentliga ändamål att utgöra ett hem för åldringar; en mera tillfällig vistelse i ålder— domshem torde dock, såsom ovan antytts, någon gång kunna befinnas lämplig i avvaktan på utgången av försök att anskaffa arbete. Ålderdomshemmens användande i mera betydande utsträckning för frivilligt arbete skulle även in— nebära ett övertagande från kommunernas sida av en icke oväsentlig del av kostnaderna för arbetsföra personer av här ifrågavarande kategorier och där- för, åtminstone om ersättning härför från statens sida icke tillförsäkrades kom— munerna, knappast vara motiverat. Då 'det emellertid i vissa kommuner, sär— skilt städer som ej deltaga i landsting, torde finnas eller komma att anordnas
arbetsinrättningar eller andra fattigvå-rdsanstalter, vilka lämpa sig för här ifrå- gavarande uppgift, synes med frivilligt arbete i arbetshem böra likställas så- dant arbete i annan härför lämpad fattigvårdsan'stalt.
I den allmänna motiveringen (s. 59) har framhållits att ingen bör kunna tvingas att motta-ga hjälparbete eller frivilligt arbete vid fattigvårdsanstalt eller kvarhållas i sådant arbete mot. sin vilja.
Administrativa föreskrifter angående hjälparbete och frivilligt arbete vid fattigvårdsanstalt förutsättas, se 35 % b).
Hjälpåtgärds vidtagande bör åtföljas av en i allvarlig form hållen anmaning att mottaga den erbjudna hjälpen samt en erinran om de påföljder, som inträda, därest personen i fråga återfaller i sitt förra levnadssätt (se 7 5). En vidtagen hjälpåtgärd blir i många. fall verkningslös, därest ej stöd lämnas genom över- vakning. Möjlighet att anordna sådan bör därför förefinnas, ehuru en tvingan- de bestämmelse i sådan riktning icke synes vara lämplig (se vidare 30 5). Att de vidtagna åtgärdernas innebörd bäst framhäves genom skriftligt besked är tydligt och ett stadgande att sådant skall meddelas synes därför vara på sin plats. Även föreslås en föreskrift om att anteckningar skola föras över vidtagna åtgärder. Angående resebidrag, då arbete beredes å annan ort, se 31 %.
I många fall kommer det utan tvivel att stå tydligt för fattigvårdsstyrelsen, att hjälpåtgärder av den i 6 % angivna art skulle vara gagnlösa. Stöd för en sådan uppfattning kan föreligga i den omständigheten, att den anmälde under senare tid utan resultat varit föremål för sådana åtgärder, som i förslaget av- ses, men även på annat sätt kan styrelsen komma till den uppfattningen, att endast strängare åtgärder än sådana, som styrelsen äger vidtaga, krävas för den anmäldes tillrättaförande. I dylikt fall skall styrelsen äga om fallet göra anmälan hos fiskal. Så- synes ock böra ske, då vederbörandes identitet ej kan fastställas, liksom även då fallet är av den art, att det enligt föreliggande för- slag hör under fiskals omedelbara upptagande. Detta är händelsen, då den an- mälde för ett lättjefullt liv och skäl föreligger till antagande, att han genom brott förskaffar sig medel till sitt uppehälle ävensom då han eljest, utan att efter förmåga söka ärligen försörja sig, för ett för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten vådligt levnadssätt [8 % 1) och 3)]. I fråga 0111 sådana personer torde nämligen det kommunala organets åtgärder icke hava utsikt att krönas med framgång, och det synes icke lämpligt att ålägga nämn— da organ skyldighet att taga befattning med dem, även om förutsättning för ingripande jämväl enligt 3 % är för handen. Föreligger beträffande anmäld kvinna. sådant förhållande som avses i 8 % 2), bör anmälan göras hos hjälput- skott, om sådant finnes i kommunen, och detta även om bettleri eller landstry- keri tillika konstaterats; finnes ej hjälputskott, är det fattigvårdsstyrelsens de- legerade, .som hava att handlägga ärendet.
I den allmänna motiveringen (s. 59) hava angivits skälen för att de kommunala organens åtgärder begränsats till att utgöra sådana. av hjäl- pande art.
7 5, Hänvisning - till polis- myndigheten.
. 3 KAP.
Om åtgärder beträffande kriminella, prostituerade och vissa andra samhällsvådliga personer.
8 Q'.- Beträffande denna paragraf, som angiver förutsättningarna för åtgärders vid- -n;?frtlfgt$%r tagande mot kriminella och prostituerade samt vissa andra för samhället far- ingripande liga personer, hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 78 och 80).
mot krimi-
nella, prosti— tuerade och
Vissa andra
samhällsvåd- liga personer.
I tål/5- d Då sådant fall föreligger som i 8 % sägs, skall enligt förevarande paragraf i,,f'g. 232215”, tillsyningsman eller polisman anhålla och inställa personen i fråga inför fiska- haW/äygfling len; endast beträffande sådana prostituerade kvinnor, som avses i 8 % 2), före- '"jfådi'g'mf slås ett annat förfarande, se 12 %. aqkowma'lde Angående fiskalens förhör med den anhållne föreslås i 2 mom. bestämmel- atgarder. .. - .. _ - - , ser, som vasenthgen overensstamma med stadgandena 1 3 % 1 mom. 1 kommitte- förslaget. I fråga om den avvikelse från detsamma, som skett genom föreskrif- ten om att delegerade skall deltaga i ärendets behandling, hänvisas till den all— männa motiveringen (s. 61). Då framkomna upplysningar kunna bliva av betydelse vid en behandling i framtiden av samma person, föreslås att anteck- ningar skola föras över vad i ärendet förekommit.
Enär personer, om vilka här är fråga, mycket ofta äro hemfallna åt drycken- skap, har 'det ansetts ändamålsenligt att lämna en anvisning om att fiskalen bör vidtaga åtgärd för att få den anhållne behandlad enligt reglerna i alkoholist- lagen, om detta anses vara den i det speciella fallet rationellaste behandlings- metoden (3 mom.).
Anses detta ej vara fallet, äger fiskalen enligt 4 mom. frihet att allt efter sakens beskaffenhet antingen besluta. internering i arbetshem, göra anmälan till länsstyrelsen eller vidtaga sådan hjälpåtgärd, som i 6 % sägs.
Arbetshemmens användande för behandling av vissa fall av lösdriveri och bettleri har livligt förordats i ett par av de avgivna yttrandena. Anordningen i fråga utgör ett led i strävandet att åstadkomma individualisering av lösdrivar— vården (se ovan s. 60).
Mot den nuvarande lösdrivarbehan-dlingen har med fog anmärkte att samman- förandet inom tvångsarbetsanstalterna av yngre eller eljest ännu ej djupt för- därvade personer med äldre, redan djupt sjunkna lösdrivare är ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Vilka åtgärder som än vidtagas inom tvångsarbets- anstalterna i syfte att åstadkomma en lämplig gruppering och individualise- ring, lärer det dock knappast vara möjligt att nöjaktigt skydda de ännu jäm- förelsevis ofördärvade tvångsarbetarna från de sämre elementens fördärvliga inflytande, vilket är ägnat att direkt motarbeta syftet med samhällsingripan- det, i det att den frigivne ej sällan är mera. samhällsfarlig då han lämnar an-
staltem än då han intogs i densamma. Denna omständighet utgör i själva ver- ket eni av de svåraste brister, som vidlåda 'det nuvarande systemet. Erfaren- heten utvisar också att myndigheterna ej sällan varit obenägna att ingripa mot unga lösdrivare, och detta torde åtminstone delvis haft sin grund i den omstän— digheten att, förutom varning, annan åtgärd ej stått till buds än tvångsarbetet, angående vars förmåga att tillråttaföra den internerade starka tvivel varit rå- dande. Det brännmärkande, som är förknippat med dömande till tvångsarbete, torde även hava medverkat till den återhållsamhet i fråga om samhällets in— gripande mot lösdriveri, som under senare tid gjort sig gällande. Denna åter- hållsamhet har föranlett att lösdriveri och bettleri av unga personer i åtskilliga fall blivit obeivrade, vilket haft till följd att de unga, lämnade åt sig själva, förfallit allt djupare så att, när samhällsingripande slutligen visat sig ofrån- komligt, detta blivit resultatlöst.
Det; synes vid nu angivna förhållanden angeläget att bereda ännu ej djupare förkomna individer en för dem lämpad anstaltsvård på ett så tidigt stadium att utsikter till varaktig förbättring föreligga. Att denna vård bör komma till stånd annorstädes än å tvångsarbetsanstalt är av det föregående tydligt. Där- emot Ttala åtskilliga skäl för att för ändamålet använda de 1 lagen om fattigvår- den omförmälda arbetshemmen.
Arbetshemmen äro avsedda dels för försörjningspliktiga, vilka jämlikt fat— tigvårdslagen eller lagen om samhällets barnavård förelagts arbete, och dels för i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård men ej lämpligen kunna mottagas eller behållas i de kommunala fattigvårdsanstalter- na. Att med dem, som sålunda intagas i arbetshem, sammanföra personer, vil- ka gjort sig skyldiga till lösdriveri och bettleri men ännu ej nått en svårare grad av förfall, torde icke stöta på svårigheter eller eljest vara ägnat att ingiva be- tänkligheter, eftersom de olika kategorierna, ehuru deras omhändertagande äger rum med stöd av olika lagar, delvis sammanfalla eller åtminstone stå varandra ganska nära samt för sitt tillrättaförande äro i behov av en liknande behand— ling, åsyftande att vänja dem vid arbete och ordnade levnadsförhålla-nden. Från arbetshemmen böra däremot, på sätt i annat sammanhang (s. 66) berörts, till tvångsarbetsanstalterna överflyttas de ofta särdeles svårhanterliga individer, vilka på grund av stadgandet i 7 % lösdrivarlagen hittills icke kunnat intagas i eller kvarhållas i tvångsarbetsanstalt. Arbetshemmens användande jämväl för behandling av lösdrivare har förordats, förutom av bl. a. socialstyrelsen, jäm— väl av den i det föregående omförmälda konferensen mella-n representanter för arbetshemmen i riket, av den sistnämnda under framhållande av att det synes antagligt, att behandling i arbetshemmen av lindrigare fall av lösdriveri och bettleri icke skall vara ägnad att förrycka eller försvåra verksamheten därstä— des utan i stort sett innebära ett sammanförande till likartad behandling av ele- ment, som psykologiskt höra tillsammans. Genom en sådan anordning skulle, på sätt konferensen framhållit, undvikas att inrätta ett nytt slag av anstalter och möjliggöras ett rationellt utnyttjande av tillgängliga anstaltsplatser.
Beträffande frågan om bidrag av staten för arbetshemmens begagnande för berörda. ändamål hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 101).
10 5. Underställ-
Då syftet med en anmälan till länsstyrelsen [41 inom. b)] är förordnande om tvångsarbete och sådant förordnande jämlikt 24 % i regel ej må meddelas beträf- fande den som är varaktigt arbetsoförmögen, bör tydligen anmälan till läns- styrelsen ej ske, då den anhållne är varaktigt arbetsoförmögen, med mindre så— dant fall föreligger, att han jämlikt 24 % 2 mom. ändock må intagas i tvångs- arbetsanstalt.
Att fiskalen, om han anser internering i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt icke lämpligen böra äga rum, må vidtaga hjälpåtgärd enligt 6 % [4 mom. c)] har berörts i den allmänna motiveringen (s. 58, 60).
I de fall, då länsstyrelsen har att taga befattning med ärendet — vilket är händelsen då fiskalen beslutar internering i arbetshem eller anmälan till läns- styrelsen —— skall, enligt vad vidare stadgas, protokoll upprättas.
Beträffande stadgandet i sista stycket av 4 mom. hänvisas till 'den allmänna motiveringen (s. 61).
Bestämmelsen i 1 mom. av 10 % om underställning av beslut om intagande i
ning ag beslut arbetshem ansluter sig till gällande lags stadgande om underställning av be-
om Inte/'- nering i arbets/rem samt Villkor- ligt anstånd med sådant beslut.
slut om varning; i syfte att påskynda ärendets avgörande av länsstyrelsen hava dock tiderna för handlingarnas insändande och påminnelsers avgivande förkor— tats. Stadgandet om underställning är förestavat av angelägenheten därav att fiskalens beslut blir underkastat granskning från den överordnade myndighe- tens, länsstyrelsens, sida. Genom föreskriften i 9 % 4 mom. sista stycket därom, att anteckning skall göras till protokollet, för den händelse skilda meningar yppat sig mellan fiskalen och den i ärendets handläggning deltagande delegera- de, är sörjt för att länsstyrelsen erhåller kännedom om vad sålunda förekommit och därigenom får särskild anledning att överväga, huruvida annan åtgärd än intagande i arbetshem bör komma i fråga-.
Ett uppskjutande av verkställigheten, till dess länsstyrelsen hinner meddela beslut iärendet, skulle leda antingen till att den anhållne försattes på fri fot, varav han otvivelaktigt i åtskilliga fall skulle begagna sig för att avvika., eller att han i avvaktan på länsstyrelsens beslut av fiskalen hölles i förvar, något som dels knappast skulle vara lämpligt och dels stundom på grund av saknaden av lämplig förvaringslokal svårligen skulle låta sig göra. Det synes därför böra stadgas att beslutet må, om länsstyrelsen därtill lämnar medgivande, av fiskalen bringas till verkställighet även innan det blivit av länsstyrelsen slut- ligen prövat. Genom föreskriften att handlingarna skola insändas till länssty- relsen senast dagen efter beslutets meddelande kan länsstyrelsens medgivande snabbt erhållas; stundom torde medgivande kunna lämnas medelst telegram eller telefon.
I stad, som avses i 1 % 3 mom., skall tydligen beslut om intagande i arbetshem underställas den myndighets prövning, som i länsstyrelsens ställe har att taga befattning med ärenden enligt 25 % och övriga paragrafer i 5 kap.
Beträffande de i 2 mom. av förevarande paragraf intagna bestämmelserna om villkorligt anstånd med beslut om intagande i arbetshem hänvisas till den all— männa motiveringen (s. 60).
Bestämmelserna i första stycket av 11 % om häktning och insändande till 1] 5. länsstyrelsen överensstämma väsentligen med vad för motsvarande fall är stad- [gå?”/27139 gat i gällande lag (3 %) och förordas i kommittéförslaget (5 5). styrelsen.
Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar i sak gällande lags 2 % 4 monn. och kommittéförslagets 3 % 3 mom. De åtgärder länsstyrelsen har att vidtaga med den häktade angivas i 5 kap.
I fråga om skälen för att enligt föreliggande förslag hjälpåtgärder beträf— lg 5. fande vissa prostituerade kvinnor skola ankomma på ett kommunalt organ, be- gå?/ZZZÅ nämnt hjälputskott, hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 58). utskottet.
För undvikande av den pinsamma uppmärksamhet, som kvinnors anhållande å offentliga platser och lokaler är ägnat att uppväcka, föreslås att då ingripan— de mot prostituerad kvinna anses böra äga rum, hon bör av tillsyningsman eller polisman i första hand anmodas att inställa sig inför hjälputskottet samt endast om hon ej efterkommer denna anmodan inställas inför utskottet. Berörda an— modan, som lämpligen torde kunna vara skriftligt avfattad, synes med fördel kunna meddelas av kvinnlig tillsyningsman. Däremot torde svårigheter ofta möta för sådan att utan bistånd av manlig tillsyningsman eller polisman inställa prostituerad kvinna inför hjälputskottet. Det lärer emellertid vara önskvärt att kvinna såvitt möjligt deltager i dylik åtgärds verkställande.
Liksom i 4 % har en anvisning om möjligheten av en tillämpning av lagen om behandling av alkoholister ansetts böra införas i förevarande paragraf.
Det i förevarande paragrafer föreslagna förfarandet överensstämmer i huvud- 1335" 25855- sak med vad för motsvarande fall föreslagits i 5 och 6 åå. Dock har den om- fatty/%):.- ständigheten att prostituerad kvinna, som på grund av oförmåga att försörja "ty—323557" sig är berättigad till fattigvård enligt 1 % i lagen om fattigvården, vägrar att fis/(ålen. mottaga fattigvård ej ansetts böra. i något fall hindra. beslut om hennes inta- gande i fattigvårdsanstalt; ett vidtagande av sådana åtgärder, som i 5 % 2 mom. sägs, lärer nämligen i ett dylikt fall knappa-st hava utsikter att krönas med framgång.
Ärenden beträffande sådana kvinnor som avses i 8 % 2) torde endast undan- tagsvis förekomma i kommun, där hjälputskott ej finnes tillsatt. Enligt 1 % 2 mom. skall emellertid i sådan kommun den eljest enligt 12—14 %% på hjälput- skott ankommande befattning med sådana kvinnor åligga fattigvårdsstyrelsens delegerade.
Enligt 9 % skall inställande inför fiskalen äga rum ej blott då fattigvårds- [5 5- styrelsen jämlikt 7 % beslutat göra anmälan hos fiskalen, utan även då dylikt 'Zfå's'tiå'gåå; beslut ej meddelats men sådant förhållande föreligger, som i 8 % 1) eller 3) kviggzålållr'för sågs. ' hand/äggrfing
Beträffande prostituerade kvinnor föreslås däremot att inställande inför 1708 den”; fiskalen skall ske endast om hjälputskottet fattar beslut därom. Det synes säga,/;d nämligen önskvärt att alla ärenden rörande prostituerade kvinnor i första hand aqkongmande behandlas av 'det för en dylik uppgift särskilt kvalificerade kommunala cr- "garde" ganet och att det alltså icke blir beroende på tillsyningsmannens prövning, hu- ruvida hjälputskottet eller fiskalen i första hand bör taga befattning med ären- det. I många fall lärer det erbjuda en viss svårighet att bedöma-, huruvida
16' 5. Kvarbållande & arbetshem
m. m.
beträffande prostituerade hjälpåtgärder kunna hava utsikt att med framgång komma till användning eller om tvångsåtgärder äro av nöden. Den erforder- liga. utredningen i ämnet. torde med större fördel utföras av hjälputskottet än av fiskalen. Ett inställande av en kvinna inför denne kan även lätt vara ägnat att försvåra. hennes framtida utkomstmöjligheter, under det att hjälputskottets befattning med fallet torde kunna äga rum under former, som ådraga sig mindre uppmärksamhet och därför icke vålla svårigheter av nyss angiven art. För den allmänna uppfattningen och särskilt för den kvinnliga opinionen torde den sålunda. föreslagna bestämmelsen framstå såsom ett skydd för den personliga friheten mot obefogade eller onödigt starkt ingripande åtgärder. Att, såsom från ett håll ifrågasatts, inskränka bestämmelsen till att avse endast vissa yngre årsgrupper lärer icke vara lämpligt, även om i de större städerna hjälputskot- tets arbetsbörda kan förväntas bliva ganska omfattande. Delade meningar torde knappast kunna råda därom att anförtroendet åt det av övervägande kvin- nor bestående hjälputskottet av befattningen i första. hand med alla kvinn- liga prostituerade skall förläna samhällsingripandet mot sådana kvinnor en helt annan karaktär än det nuvarande polisförfarandet samt innebära en reform i riktning mot ökad såväl humanitet som effektivitet.
I andra och tredje styckena av förevarande paragraf hänvisas beträffande handläggningen och av fiskalen vidtagna åtgärder till vad för motsvarande fall är stadgat i 9, 10 och 11 %%. Att kvinnlig ledamot av hjälputskottet, där sådan finnes att tillgå, skall deltaga i handläggning av ärende rörande prosti- tuerad kvinna framgår av den allmänna motiveringen (s. 61).
4 KAP. Vissa bestämmelser rörande arbetshem.
I den allmänna motiveringen (s. 61) har framhållits, att internering i ar- betshem bör avse en från början obestämd tid av intill ett år, om den interne- rade ej är oförmögen att genom arbete försörja sig, men utan sådan tidsbegräns- ning, om dylik oförmåga föreligger; till jämförelse må erinras om stadgandet i 73 % fattigvårdslagen, enligt vilket den som gjort sig skyldig till bettleri eller lösdriveri men på grund av att han varit i behov av fattigvård överläm— nats till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, kan kvarhållas under obegränsad tid.
5 % 3 mom. andra stycket innehåller föreskrift om intagande i fattigvårds— anstalt av den som blivit jämlikt 24 %, d. v. s. på grund av varaktig arbets- oförmåga, av länsstyrelsen överlämnad till fattigvårdsstyrelsen. Av den i tredje stycket av samma moment intagna hänvisningen till fattigvårdslagen föl- jer, att en dylik person kan kvarhållas i anstalten på obestämd tid (se 73 % fattigvårdslagen). Föreskriften i 1 mom. andra. stycket av förevarande pa- ragraf överensstämmer med vad för motsvarande fall föreslås beträffande tvångsarbetsanstalt, se 28 % 4 mom.
Beträffande stadgandena i 2 mom. av förevarande paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 61). I regel torde den som återtages till an-
stalten ej böra kunna kvarhållas under längre tid än sex månader; är den åter- tagne oförmögen att genom arbete försörja sig, synes emellertid ett kvarhål- lande tills vidare vara motiverat.
I fattigvårdslagen finnas bestämmelser angående varning och dömande till _1_7_5. . tvångsarbete av den, som jämlikt nämnda lag intagits i fattigvårdsanstalt men fggfeljlge'å undandragit sig att fullgöra anvisat arbete eller gjort sig skyldig till vissa _den ?0'”. andra förseelser. För disciplinens upprätthållande och vinna—nde av nödig dif— ägg?”; ferentiering i anstaltsvården torde behov föreligga av liknande bestämmelser för det fall, då någon på grund av beslut jämlikt föreliggande förslag intages i arbetshem, men där gör sig skyldig till tredska eller annan förseelse som även- tyrar ordningen m. m. De i sådant hänseende i förevarande pragraf föreslagna bestämmelserna ansluta sig nära till stadgandena i fattigvårdslagen 74 och 75 %%. Den för varnings tilldelande uppställda. förutsättningen sammanhänger med de i 24 % givna. föreskrifterna angående varaktig arbetsoförmåga såsom i regel utgörande hinder för tvångsarbete. Beträffande länsstyrelsens handlägg- ning av ärende av ifrågavarande slag, se 23 %.
5 KAP. Om länsstyrelsens befattning med ärenden enligt denna lag.
Motivering till de i dessa paragrafer föreslagna stadgandena, vilka inne- hfl—21,65. bära en ganska vittgående omläggning av förfarandet hos länsstyrelsen, har Fzgayåzgft lämnats i det föregående (s. 61). Beträffande rätt för Kungl. Maj:t att med- styrelsen i
dela närmare föreskrifter rörande förundersökning, som avses i 19 % 2 mom., mg,/6532” hänvisas till 35 % d).
I fråga om stadgandena i 22 % angående de åtgärder, som länsstyrelsen äger 22 5
— . ., . .. . _. . _. ._ . . L" t' /- vidtaga, da nagon av fiskal häktats och insants till länsstyrelsen, hanvrsas till seninsftååide, den allmänna motiveringen (s. 64 och 103). = beträffande
häktade.
I 17 % hava föreslagits bestämmelser om att då någon på grund av beslut 2—2 5- enligt föreliggande lagförslag intagits i arbetshem men där gör sig skyldig 852752,” till f(rseelse av viss närmare angiven art, vederbörande anstaltsstyrelse må till- behqf'dling dela honom varning samt hos länsstyrelsen göra framställning om hans dö- Ogg/';';; mande till tvångsarbete. . till tvångs-
Dei förevarande paragraf upptagna stadgandena om behandlingen hos läns- ifrån,-”29155" styrelsen av dylikt ärende innefatta hänvisningar i tillämpliga delar till 18— i arbetshem. 20 %% samt ansluta sig i vissa. hänseenden till 75 % fattigvårdslagen.
Enligt sistnämnda lagrum i dess nuvarande lydelse må tvångsarbete icke ådö— [vångsal-qlete mas för längre tid än sex månader, under det att interneringstiden för den, sfäiogååzz7gg som ;ämlikt 7 % lösdrivarlagen på grund av bristande arbetsförmåga över- iarbetshem. lämnas till fattigvårdsstyrelsen, är obegränsad (73 %) och för försörjare, vilken förelägges arbete, må utsträckas till ett år (71 %).
Kommittén har redogjort för vissa erfarenheter särskilt av stadgandet i 73 % Kommittén. fattigvårdslagen samt härom anfört bl. a.:
Yttrande.
För att hindra rymningar och såsom disciplinmedel i övrigt vid dåligt upp- förande hade fattigvårdsmyndigheten visserligen utvägen att efter varning- få vederbörande dömda till tvångsarbete enligt 75 % fattigvårdslagen, men den där stadgade tiden för tvångsarbetet, högst sex månader, vore för kort att utöva någon inverkan. Om de personer, som det här gällde, förefunnes sällan grun— dad anledning att antaga, att de skulle ärligen försörja sig utanför arbetshem- met, och de befarade alltså. att få stanna på detta ganska länge och under obe- stämd tid, medan de snart vore tillbaka från tvångsarbetsanstalten. rllvivels- utan vore det en felaktig anordning, om tvångsarbetet betraktades som en mil- darc åtgärd än ett intagande i en fattigvårdsanstalt. Redan vid fattigvårds- lagens tillkomst hade man ansett den däri stadgade tiden för tvångsarbetet vara för kort och en förlängning i och för sig påkallad. I Kungl. Maj:ts propo- sition angående fattigvårdslagen hade tiden för tvångsarbetet föreslagits till minst en månad och högst två år, men riksdagen hade bibehållit den i fattig- vårdsförordningen bestämda tiden av högst sex månader. Särskilda utskottet hade härom anfört, att en dylik höjning säkerligen vore i vissa fall betinga-d av omständigheterna, men att å andra sidan åtskilliga skäl talade för att låta med denna höjning anstå, till dess arbetet med revisionen av lösdrivarlagen slut- förts. Tiden för tvångsarbete, vilket ådömdes jämlikt fattigvårdslagen, borde enligt utskottets mening stå i viss relation till de tider, som komme till ut- tryck i en ny lösdrivarlagstiftning, och även ordnandet av tvångsarbetsanstal- terna kunde tänkas inverka härvidlag.
Under förutsättning att kommitténs förslag om bestämmandet av tiden för det tvångsarbete, som ålades enligt lösdrivarlagen, vunne statsmakternas god- kännande och denna tid, såsom vidare utvecklats, komme att inom vissa grän— ser bestämmas under pågående tvångsarbete, syntes det kommittén riktigt, att enahanda grund användes jämväl för bestämmande av tiden för det tvångsar- bete, varom stadgades i fattigvårdslagen. Kommittén hade därför framlagt ett förslag till ändring av 75 % fattigvårdslagen. Om anordning med obestämd tid för tvångsarbetet ej skulle anses lämplig, borde en höjning av maximitiden äga rum till 2 år.
Om möjligheten att ådöma tvångsarbete skall hava någon betydelse för uppe- hållande av disciplinen vid arbetshem och andra fattigvårdsanstalter, är det tydligt att tvångsarbetet icke får framstå såsom en lindrigare påföljd än vistel- sen i fattigvårdsanstalten. Så är emellertid i viss mån fallet för närvarande. Enligt vunnen erfarenhet göra de i fattigvårdsanstalt internerade sig icke säl- lan skyldiga till rymning eller annan förseelse i uppsåt att härför bliva ådömda tvångsarbete och därigenom få den obegränsade eller till högst ett år bestämda interneringstiden i fattigvårdsanstalten utbytt mot en till högst sex månader begränsad tvångsarbetstid. Såsom kommittén framhållit torde denna tid i regel vara för kort för att utöva någon inverkan på den internerade.
Även i fråga om den, som på grund av beslut enligt föreliggande förslag in- tages i arbetshem, lärer det erfordras att hava tillgång till det disciplinmedel, som möjligheten att få vederbörande överförd till tvångsarbetsanstalt utgör. Den beträffande fattigvårdslagens ifrågavarande bestämmelser vunna erfaren- heten torde dock böra föranleda, att tvångsarbetstiden icke begränsas såsom enligt 75 % fattigvårdslagen för närvarande gäller, utan synes det riktigast att tvångsarbetet ålägges under en från början obestämd tid på sätt enligt före- liggande förslag är fallet beträffande tvångsarbete, vilket omedelbart ålägges såsom påföljd för lösdriveri eller bettleri.
I det följande kommer att föreslås ändring av fattigvårdslagen till överens- stämmelse med vad nu förordats.
Beträffande den i förevarande paragraf behandlade frågan, om och i vad ”24 ft mån arbetsoförmåga skall utgöra hinder för tvångsarbete, hänvisas till 'den all- ”522203- männa motiveringen (s. 65). mill/%%???
Då sådant fall föreligger, att redan påbörjat tvångsarbete skall avbrytas, tvångsarbete. bör. såsom kommittén föreslagit, den länsstyrelse, som har uppsikt över tvångs- arbetsanstalten, förordna därom. I anslutning till erinringar av styrelserna för tvångsarbetsanstalten i Landskrona och statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn föreslås dock den avvikelse från kommittéförslaget, att arbetsoför- mögen tvångsarbetare må, om han är i behov av vård å sinnessjukhus, kvar— stanna å tvångsarbetsanstalten, intill dess dylik vård kan beredas honom; häri- genom kommer att rådas bot på det stundom överklagade missförhållandet, att tvångsarbetare, vilken på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet är i behov av hospitalsvård, hemsändes till hemortskommunen, där i regel möjligheter till hans vårdande saknas.
I överensstämmelse med vad kommittén hemställt föreslås vidare, att den arbetsoförmögne skall, om han har hemortsrätt i kommun inom annat län än det, där han vistas, översändas eller förpassas till länsstyrelsen i det län, inom vilket hemortskommunen är belägen. Det synes vidare vara lämpligt före— skriva, huru därefter bör förfaras med den arbetsoförmögne. I sådant hän- seende föreslås, i enlighet med vad som för närvarande i allmänhet lärer prak- tiseras, att den arbetsoförmögne bör omhändertagas av fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen eller, om hans hemortsrätt ej kan utrönas, av fattigvårdssty- relsen i den stad, "där han av vederbörande myndighet — i regel länsstyrelsen —— förklarats vara oförmögen till arbete. Då den arbetsoförmögne någon gång måhända lämpligen kan sändas till annan ort, där möjligheter finnas för hans hjälpande och upprättande, har föreslagits, att med honom skall förfaras på ovan angivet sätt endast där ej omständigheterna annat föranleda.
Arbetsoförmögen, som sändes till hemortskommunen, är i regel i behov av anstaltsvård. I 5 % 3 mom. andra stycket har föreslagits att fattigvårdssty- relsen skall åga att, där ej omständigheterna annat föranleda, förordna om hans intagande i fattigvårdsanstalt. Av den i tredje stycket av samma mo- ment förekommande hänvisningen till fattigvårdslagen följer att en "dylik per- son kan kvarhållas i anstalten på obestämd tid, vilket överensstämmer med vad redan för närvarande gäller (se 7 % lösdrivarlagen och 73 % fattigvårdslagen).
I ett yttrande har berörts frågan om bestridande av kostnaderna för arbets- oförmögnas transporterande till hemorten. Denna fråga lärer böra göras till föremål för övervägande i samband med spörsmålet om anvisande av anslag för ändamål som avses i detta förslag.
De i 25 % första stycket föreslagna bestämmelserna ansluta sig delvis till 253"- gällande lags 2 % 3 mom". och kommittéförslagets 3 % 2 mom. andra stycket. fåfängt/7.31: Hänvisningarna i första och andra styckena till 6 % och 22 % 2 mom. samman- ställning av hänga. med förslagets ståndpunkt beträffande önskvärdheten av differentiering ofom'dmnde
. . . _ _ _ !» intagande 1 behandlingen med hänsyn till förhållandena 1 varje särskilt fall. i arbetshem.
26 Q'. F areal-tande på fri fot av den, om vars intagande i tvångsarbets- ansta/t för- ordnande meddelats.
Delgivning av länsstyrelsens beslut.
Villkor/igt anstånd
Förhållande mellan straff och tvångs- arbete.
Enligt 6 % tredje stycket i gällande lag äger länsstyrelsen förordna, att den som dömts till tvångsarbete må, intill dess besvär över länsstyrelsens utslag blivit avgjorda eller utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri- fot.
Denna bestämmelse saknar motsvarighet 1 kommittéförslaget. Ehuru länsstyrelsen i regel torde finna skäl saknas att, då förordnande med- delas om intagande i tvångsarbetsanstalt av någon, som hålles häktad, för- sätta honom på fri fot, synes dock möjligheten härtill icke böra avskäras. I 1 mom. av förevarande paragraf har därför upptagits en föreskrift, varigenom öppnas möjlighet att försätta den häktade på fri fot.
Stadgandet i 2 mom. a_v förevarande paragraf företer, i vad det avser be- slut om tvångsarbete, vissa avvikelser från gällande lags 5 % och kommitté— förslagets 7 å. Sålunda har, enär den person utslaget avser icke alltid torde komma att vara tillstädes då utslaget meddelas —'särskilt gäller detta fall som avses i 23 å — ej givits någon föreskrift. om utslagets avkunnande för den det avser. Emellertid torde länsstyrelsen ej underlåta att, om han är häktad eller eljest tillstädes då länsstyrelsen fattar beslut i målet, avkunna ut- slaget för honom. Då såsom nyss antytts den person, som utslaget avser, ej alltid är tillstädes, har besvärstiden ej kunnat räknas från dagen för utslagets meddelande utan från dagen för delgivningen (se 39 % 1 och 2 mom.). Det har icke synts erforderligt stadga att utslaget skall delgivas inom viss tid från dess meddelande, utan synes det tillräckligt föreskriva att det skall ske oför- dröjligen. Vidare har en föreskrift om tecknande av besvärshänvisning å ut- slaget ansetts obehövlig, då det ligger i sakens natur att utslaget förses med en sådan. Att utslaget enligt förslaget skall delgivas endast den detsamma avser samt vederbörande anstaltsstyrelse men ej fiskal, vars anmälan må hava föranlett beslutet, sammanhänger med att enligt 39 % 1 och 2 mom. endast den utslaget avser och nämnda styrelse men ej fiskalen äga överklaga läns- styrelsens beslut.
Stadgandena om att länsstyrelsen har att förordna om verkställighet av sitt beslut samt insända protokoll i målet till vederbörande anstalt överensstämma, i vad de avse beslut om. tvångsarbete, med vad kommittén föreslagit (10 %, motiv s. 176, 177) men hava utsträckts att avse även det fall, då fråga är om intagande i arbetshem.
I fråga om bestämmelserna i 2 mom. om villkorligt anstånd med beslut om intagande i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt hänvisas 'dels till kommitténs förslag (10 %, motiv s. 177) och dels till den allmänna motiveringen till före- liggande förslag (s. 60 och 65).
I förevarande sammanhang har kommittén gjort en undersökning om förhål- landet mellan straff och tvångsarbete och härom anfört följande:
>>Med den uppfattning rörande lösdriveriets och tvångsarbetets natur, som ligger till grund för kommitténs förslag, bör någon konkurrens 1 egentlig me- ning ej kunna uppkomma, då fraga är om samtidig verkställighet av utslag å tvångsarbete och straff. Tvångsarbete får tydligen på alla punkter vika för straffet såsom den mera ovillkorliga påföljden för begånget brott. Om på brottet följt villkorlig dom eller villkmlig frigivning ägt rum, innebär efterföl- jande lösdriveri av den villkorligt dömde eller frigivne i regel ett brytande
av föreskrivna villkor och kan föranleda till ett återtagande för straffets av- tjänande. Något direkt hinder för lösdrivarlagens tillämpning finnes ej i dessa fall; men om för lösdriveriet dömes till tvångsarbete och det göres gällande, att personen i fråga förverkat anståndet enligt den villkorliga domen eller 'den vill- korliga frigivningen, skall han i första rummet avtjäna straffet. Av olika an- ledningar kan det alltså förekomma, att för lösdriveri häktad eller till tvångs- arbete dömd persons behandling enligt lösdrivarlagen kan komma att avbrytas av häktning för brott eller avtjäuande av straff.
I den finska förordningen angående lösdrivare och deras behandling finnes ett uttryckligt stadgande därom, att när någon, som för lösdriveri överlämnats till guvernörens behandling, tillika är angiven för brott, med hans behandling såsom lösdrivare skall anstå och brottmålet överlämnas till domstol. Dömes han sedermera av domstol till fängelse för en tid av sex månader eller därutöver eller ock till tukthusstraff, förfaller påföljden för lösdriveri, men i annan hän— delse skall frågan därom fullföljas, sedan brottmålet avgjorts.1
Ehuru det ur vissa synpunkter är en olägenhet, att tvångsarbetets uppfost- rande behandling sålunda skall uppskjutas eller åsidosättas, lärer detta i all- mänhet ej kunnat undvikas, då straffet, såsom nämnts, i första hand kräver beaktaåde. Aven fängelsebehandlingen innebär för övrigt uppfostringsmoment av var e.
I ett avseende kan det dock ifrågasättas att göra ett undantag från nämnda regel. Enligt den för tvångsarbetsanstalterna för närvarande gällande stadga (% 36) må tvångsarbetare ej under den tid, han enligt myndighets beslut skall kvarstanna å anstalt, därifrån utlämnas för undergående av honom ådömt för- vandlingsstraff för böter. I och för sig må ett sådant stadgande hava sitt berättigande, men ur individens synpunkt ställer sig saken snarast sämre, om han efter tvångsarbetstidens slut, då man gjort föranstaltningar för hans åter— gående till ordnade förhållanden, skaffat arbete och bostad o. s. v., skall ome— delbart eller efter någon tid insättas i fängelse för att undergå ett dylikt för- vandlingsstraff. Före tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårclen fun- nos i samband med tvångsarbetsanstalterna anordnade särskilda kronohäkten, för vilka tvångsarbetsanstaltens direktör var tillsyningsman. De till tvångs- arbete dömda kunde då, utan att detta väckte synnerlig uppmärksamhet eller betydde någon större förändring, få i dessa kronohäkten avtjäna dem ådömda böter. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för åren 1918 och 1919 avtjäna- des förvandlingsstraff för böter å kronohäktet å Svartsjö i respektive 49 och 27 fall samt å kronohäktet i Landskrona i respektive 18 och 33 fall.
Det kan ej ifrågasättas att i nu förevarande ordning upptaga till behand- ling frågan om eftergivande av straff; i ett och annat fall kan i nådeväg vin- nas befrielse från straffet, och 'det har också visat sig, att de å tvångsarbete intagna icke äro ovilliga att med intjänta arbetspremier betala. mindre bötes- belopp. Särskilt under de senare åren hava böter ej så sällan erlagts av tvångs- arbetare. Med de längre interneringstider, som kommittén föreslagit, kommer givetvis den besparade delen av arbetspremierna att bliva större för varje tvångs- arbetare och sålunda även möjligheten att erlägga böter större. Det synes emellertid i allt fall vara angeläget att vidtaga anordningar för att låta dessa förvandlingsstraff verkställas på ett sätt, .som lämpar sig efter förhållandena. Att för ändamålet låta, under det tvångsarbete pågår, forsla den dömde från den avlägset liggande tvångsarbetsanstalten till närmaste kronohäkte skulle för staten medföra avsevärda kostnader och möta betänkligheter även med hänsyn till tvångsarbetstidens utnyttjande. Den i stadgan intagna föreskriften, att tvångsarbetaren ej må under den tid, han skall kvarstanna å anstalt, därifrån
* 1 Jfr finska lagberedningens år 1926 avgivna förslag till lag om lösdrivare, 20 €.
utlämnas för undergående av honom ådömt förvandlingsstraff för böter, har alltså sitt givna berättigande och torde därför böra kvarstå. Samma föreskrift torde även böra gälla för enskilda anstalter. Enligt kommitténs uppfattning skulle det emellertid vara önskligt, om man kunde anordna så, att förvandlings- straffet finge på ett eller annat sätt verkställas i samband med tvångsarbetet. Kommittén anser sig likväl icke kunna. utan närmare undersökning avgiva nå— got förslag om huru detta skall ske.
I förevarande sammanhang bör också ägnas uppmärksamhet åt frågan, i vad mån ett undergånget frihetsstraff skall öva inverkan, då det gäller att besluta om påföljd för. lösdriveri eller fortsättande av redan ålagt tvångsarbete. Ofta nog förekommer det, att en person häktats både för lösdriveri och brott samt att målet rörande lösdriveri förklaras vilande i avbidan på utgången av åtalet för brott. Bifalles ej åtalet, möter, såsom kommittén i annat samband fram- hållit, ej något hinder för lösdrivarmålets upptagande och ådömande av tvångs— arbete. Dömes åter för brottet till längre tids frihetsstraff, kunna tydligen efter straffets avtjänande helt andra förhållanden föreligga än då fråga först väcktes om påföljd för lösdriveriet. Med hänsyn till lösdrivarbehandlingens natur måste då hänsyn kunna tagas till den tid, som förflutit, och lösdrivar- målet alltså helt nedläggas. Detta kan emellertid också gälla, när allenast ett kortare frihetsstraff ådömts. Med hänsyn till den frihet ilösdrivarmålens behandling, som förefinnes, lärer det ej behövas några särskilda föreskrifter i sådana fall. Konungens befallningshavande kan efter förekommande omstän- digheter avskriva målet, meddela varning eller förordna om tvångsarbete samt i samband med de två förstnämnda besluten hänvisa till åtgärder av förebyg- gande natur. Har åter beslut om tvångsarbete redan fattats, innan straff ådömts, så kan Konungens befallningshavande besluta om uppskov med verk- ställighet.
Någon konkurrens föreligger alltså ej, utan lösdrivarens behandling skall här som eljest inträda efter föreliggande omständigheter. Behöves ej 'den pre- ventiva behandling, som lagen avser, så skall den ej heller inträda. Att såsom i den finska lösdrivarlagen upptaga föreskrift om längden och arten av det frihetsstraff, som bör inverka, har ej ansetts erforderligt eller lämpligt.
I de fall, då tvångsarbetet redan påbörjats och den intagne för rannsakning eller undergående av frihetsstraff skall flyttas från anstalten till fängelse, har Konungens befallningshavande, .som enligt förslaget har att besluta om utskriv- ning, att besluta om tvångsarbetarens överflyttning. Det torde då vara natur- ligast, att, efter det straffet verkställts, en återflyttning till tvångsarbetsanstal- ten äger rum, varefter Konungens befallningshavande i vanlig ordning får be- sluta om utskrivning. Härvid kommer naturligen det mellankomna frihets— straffet att inverka. Såsom kommittén i annat sammanhang framhåller, bör tvångsarbetstiden löpa, även om straff mellankommer; är strafftiden längre än maximitiden för vistelsen i tvångsarbetsanstalten, måste tvångsarbetstiden alltså utan vidare bestämmande anses hava gått till ända. Visserligen kunde ifrågasättas, att en formlig utskrivning från tvångsarbetsanstalten .skulle äga rum, men en dylik omgång lärer ej vara av nöden, då även vid utgåendet från fängelserna kunna vidtagas åtgärder till tryggande av den utskrivnes fram- tid. Skulle däremot strafftiden understiga tvångsarbetstiden, lärer ett åter- sändande till tvångsarbetsanstalten icke kunna undvikas med mindre Konungens befallningshavande efter gjord framställning förklarat sig icke påfordra detta. Den i fängelset intagne eller fängelseförvaltningen bör alltså i god tid, innan strafftiden går till ända, göra de framställningar, vartill fog kan finnas, hos Konungens befallningshavande i det län, där anstalten är belägen, som därefter
beslutar om tiden för utskrivningen, varvid också då hänsyn kan, alltefter före- liggande förhållanden, tagas till det undergångna frihetsstraffet. Skulle den för rannsaknings undergående utlämnade tvångsarbetaren bliva frikänd i det mål, varför han rannsakats, bör av samma skäl, som kommittén anfört beträf— fande frihetsstraff, även tvångsarbetstiden löpa under hela den tid, varunder tvångsarbetaren för rannsakningen varit borta från anstalten.»
Medl instämmande i huvudsak i vad kommittén beträffande förevarande spörsmål anfört, må framhållas, att då den som skall undergå tvångsarbete häftar för oguldna böter och saknar tillgång till deras fulla gäldande, han så- vitt möjligt lärer böra undergå förvandlingsstraffet, innan han intages i tvångs- arbetsanstalten. Uppkommer sedan han börjat undergå tvångsarbete fråga om avtjänande av förvandlingsstraff, synes det vara lämpligt att, såsom i gäl- lande stadga för tvångsarbetsanstalterna är föreskrivet, han ej så länge tvångs- arbetet pågår utlämnas från tvångsarbetsanstalten för förvandlingsstraffets undergående. Däremot lärer det böra tagas under övervägande, huruvida icke genom ändrade bestämmelser angående disposition av arbetspremier vid tvångs- arbetsanstalt sådana premier må kunna tagas i anspråk för böters gäldande. Härför talar bl. a. den omständigheten, att de intjänta arbetspremierna under de enligt i föreliggande förslag i regel väsentligt utsträckta interneringstiderna torde komma att bliva icke obetydligt större än .de för närvarande i allmän- het äro vid frigivning från tvångsarbetsanstalt, varför premiernas användande för här föreliggande ändamål i flertalet fall icke bör vara ägnat att ingiva större betänkligheter. Såsom kommittén framhållit, kan tilläventyrs i ett eller annat fall i nådeväg vinnas befrielse från straffet. Skulle det emellertid nå— gon gång visa sig ofrånkomligt att förvandlingsstraffet avtjänas efter utskriv- ningen från tvångsarbetsanstalten, kunna i föreliggande förslag stadgade hjälpåtgärder vidtagas vid förvandlingsstraffets slut; detta straffs undergående efter tvångsarbetets slut kan vid sådant förhållande knappast sägas vara äg— nat att äventyra det resultat, som må hava vunnits genom det å tvångsarbets- anstalten bedrivna arbetet för individens tillrättaförande, eller att eljest för- svåra dennes återgående till ordnade förhållanden efter utskrivningen.
Det sålunda anförda äger i huvudsak tillämpning jämväl i avseende å det fall, då någon, som saknar tillgång till fulla gäldandet av honom ådömda bö- ter, skall interneras i arbetshem.
6 KAP. Om tvångsarbetsanstalt.
Denna paragraf överensstämmer nära med kommittéförslagets 11 %, vars föreskrift om att Konungen äger fastställa reglemente för tvångsarbetsanstalt dock med viss ändrad avfattning överflyttats till 35 % c). Därjämte har det ansetts böra utsägas, att tvångsarbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse. Vad kommittén föreslagit beträffande erkänd tvångsarbetsanstalt synes icke giva anledning till erinran, ehuru med den ställning tvångsarbets— anstalten enligt föreliggande förslag intaget såsom en anstalt allenast för de
Yttrande.
27 g. Tvångsarbets- anstalt.
28 5. Uls/(rivning från tvångs- arbets- anstalt.
mest svårartade individerna, under det att övriga individer böra intagas i an- stalter av mindre sträng karaktär eller beredas arbetsmöjlighet, 'det synes mindre antagligt att tvångsarbetsanstalt kommer till stånd genom annans än statens försorg. Det förefaller onekligen sannolikare och kanske även lämpligare att landstings, kommuners, föreningars och enskildas krafter tagas i anspråk för anordnande av Vissa andra slag av anstalter, avsedda att mottaga personer som i förevarande förslag avses, liksom de redan i stor utsträckning kommit. till användning för beredande av anstaltsvård åt vanartade barn, minderåriga för- brytare, alkoholister rn. fl. Men möjligheten att tvångsarbetsanstalt skall kunna anordnas även av annan än staten torde dock icke böra helt uteslutas.
Då sannolikheten sålunda talar för att inga andra tvångsarbetsanstalter än av staten inrättade komma att förefinnas och anledning torde saknas att. före— slå inrättande av någon ny statsanstalt, lärer behov icke föreligga att, såsom fångvårdsstyrelsen och socialstyrelsen ansett önskvärt, åt någon central myn- dighet anförtro ledningen av eller uppsikten över tvångsarbetsanstalterna. Det sedan några år tillämpade systemet med särskilda, från fångvården fristående och direkt under socialdepartementet sorterande styrelser synes hava funge- rat fullt tillfre'dsställande. Så långt möjligt varit inom ramen för den gäl- lande lösdrivarlagstiftningen och med befintliga lokala och ekonomiska resur- ser hava reformer av anstaltsvården genomförts, och det förefaller icke antag- ligt att tillskapandet av ett centralt tillsynsorgan skulle vara ägnat att verk- samt befordra den reformering av tvångsarbetsanstaltsvården, som åsyftats med lagförslaget. Däremot synes det lämpligt att såsom kommittén föresla— git stadga, att tvångsarbetsanstalt skall stå under tillsyn av vederbörande läns- styrelse; i egenskap av besvärsmyndighet kommer denna enligt förslaget att. syssla med ärenden av förevarande slag.
I den allmänna motiveringen (s. 67) har uttalats anslutning till det av kom- mittén föreslagna systemet med relativt obestämd interneringstid.
Kommittéförslagets detaljer hava gjorts till föremål för erinringar från flera håll. Sålunda har i vissa yttranden uttalats, att bestämmelsen om att utskriv- ning ej finge äga rum förr än ett år efter intagandet, med mindre särskilda skäl därtill förelåge, vore alltför sträng. Maximitiden tre år har i ett par yttranden ansetts vara för kort, i ett par andra yttranden för lång.
De av kommittén föreslagna. bestämmelserna torde emellertid vara i huvud- sak väl avvägda.
Såsom allmän regel synes böra uppställas, att vistelsen i tvångsarbetsanstalt icke bör understiga två år; endast såvida grundad anledning föreligger till an- tagande att den internerade efter en kortare vistelse kommer att föra ett or— dentligt liv, synes utskrivning före de två årens utgång böra medgivas. För utskrivning innan ett år förflutit lärer dock, såsom kommittén ansett, böra så- som förutsättning uppställas, att särskilda skäl därtill föreligga.
Såsom kommittén framhållit är emellertid en interneringstid av 2 år i en del fall alltför kort. Möjlighet bör därför förefinnas att kvarhålla den inter— nerade intill tre år, om det synes uppenbart, att han vid tidigare utskrivning, icke kommer att förhålla sig väl.
I vissa undantagsfall lärer emellertid utskrivning icke böra äga rum ens efter en interneringstid av tre år. Det synes nämligen meningslöst att efter nämnda tids utgång utskriva en internerad, vilken tidigare upprepade gånger och under en sammanlagt mycket lång tid undergått tvångsarbete, om omstän— digheterna äro sådana att han uppenbarligen kommer att, därest han frigives, återfalla: Även ur humanitär synpunkt kan i ett dylikt fall ett kvarhållande anses motiverat, då den internerade tydligen saknar varje möjlighet att reda sig och, försatt i frihet, med till visshet gränsande sannolikhet kommer att myc- ket snart falla för de mötande frestelserna. En bestämmelse har därför in— förts i förevarande paragraf av innebörd, att om den internerade tidigare under tillhopa minst tio år varit intagen i tvångsarbetsanstalt. och det synes uppen- bart att han i händelse av frigivning kommer att återfalla, med hans utskriv— ning rnå anstå även efter tre år från intagandet, i vilket fall han må kvarhållas tills vidare, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han utanför anstalten skall förhålla sig väl. Det sålunda föreslagna stadgandet torde komma att bliva tillämpligt bl. a. på en del personer, vilka äro i varaktig avsaknad av arbetsförmåga. (se 24 % 2 mom. samt den allmänna motiveringen s. 67). De personer, vilka sålunda må kvarhållas tills vidare, torde böra i den mån så kan ske hållas avskilda från övriga internerade och beredas vård under förhållanden, som med hänsyn till den obegränsade interneringstiden av huma— nitära skäl måhända torde böra, i den mån så är möjligt, innebära vissa lättna- der i jämförelse med övriga internerades behandling.
I det föregående har uppmärksamhet ägnats åt gällande lags bestämmelser om förpassning till hemorten av frigivna tvångsarbetare och om polisuppsikt (s. 55, 56) liksom åt frågan om avsaknad av effektiva anordningar för den fri- givnes stödjande m. m. (5. 53). I syfte att råda bot på de nuvarande mindre tillfredsställande förhållandena lämnas i 3 mom. av förevarande paragraf föreskrifter om hjälpåtgärder och övervakning.
I kommittéförslagets 14 % finnas bestämmelser om s. k. försöksutskrivning. Den sålunda föreslagna anordningen synes beaktansvärd men torde, såsom so- cialstyrelsen med åberopande av förebild från alkoholistlagstiftningen antytt, böra utsträckas, så att all utskrivning med visst nedan angivet undantag blir villkorlig. Det lärer sålunda böra. meddelas stadgande om att vid utskrivning villkor skola uppställas samt att, om dessa ej fullgöras, ett återtagande må ske inom viss tid. En dylik bestämmelse, som har sin motsvarighet i 16 % i fråga om utskrivning från arbetshem, torde Vara ägnad att verka i hög grad återhål— lande på den utskrivne. Den tid inom vilken återtagande må ske samt den tid under vilken den återtagne må kvarhållas å anstalten torde i de vanligast före- kommande fallen —— då interneringstiden uppgår till högst tre år — böra utgö— ra, den förra två år och den senare ett år. Även den som utskrivits mera än tre år från intagandet torde böra underkastas en prövotid av två år, men visar han sig ej kunna fullgöra de uppställda villkoren utan återtages till anstalten, lärer han böra kvarhållas tills vidare, intill dess grundad anledning föreligger att han skall förhålla sig väl. I analogi med vad söm för motsvarande fall stadgats i lagen angående behandling av alkoholister torde villkor ej böra få
29 9” . Ufs/(rivnings- myndighet.
Kommittén.
Utlåtanden.
Yttrande.
fästas vid utskrivning av den som enligt de här föreslagna bestämmelserna åter- tagits till anstalten.
Stadgandet i 4 mom. av förevarande paragraf överensstämmer i huvudsak med 12 % fjärde stycket i kommittéförslaget och har i fråga om arbetshem sin mot.- svarighet i föreliggande förslags 16 % 1 mom. Däremot har den i 12 % tredje stycket av kommitténs förslag förekommande föreskriften om beräkning av slutdagen för tvångsarbetet ansetts kunna uteslutas, då behov därav icke lärer föreligga vid det förhållande att de i förevarande paragraf angivna tider äro bestämda till ett eller flera hela år.
Enligt kommitténs förslag (13 %, motiv s. 223) skulle det ankomma på. an- staltsstyrelsen och närmast på anstaltens föreståndare att tillse, att tvångsar- betare ej kvarhölles utöver den normala maximitiden två år, men frågor om förlängning av tvångsarbetet utöver två år, om utskrivning före nämnda tid eller före den tid av tre år, till vilken förlängning kunde hava beslutats, skulle prövas av den länsstyrelse, som hade uppsikt över anstalten. Beslut om för- söksutskrivning skulle meddelas av anstaltsstyrelsen, dock att sådan utskriv- ning förr än ett år efter intagandet ej finge ske utan länsstyrelsens samtycke. Om återtagande av försöksutskriven person skulle anstaltsstyrelsen äga be— sluta.
I utlåtanden över kommittéförslaget har mot detsamma anmärkts, dels att den länsstyrelse, som förordnat om intagande i tvångsarbetsanstalt, och icke den länsstyrelse, som hade tillsyn över anstalten, borde taga befattning med utskrivningsfrågor, dels att anstaltsstyrelserna borde meddela beslut rörande alla dylika frågor eller åtminstone alla sådana frågor, som ej avsåge för— längning av tvångsarbetstiden utöver två år, dels ock att den beslutande myndigheten borde i ärendet höra den myndighet, som förordnat om tvångs— arbetet.
Efter föredragning av anstaltens föreståndare och med den kännedorn an— staltsstyrelsen äger om förhållandena vid anstalten torde nämnda styrelse äga större möjligheter än länsstyrelsen att bilda sig en personlig uppfattning röran- de uppkomna frågor om utskrivning m. 111. Att i så stor utsträckning som kom- mittén föreslagit förlägga avgörandet till länsstyrelsen skulle därför antagli- gen icke vara till fördel; anstaltsstyrelsen skulle ändock faktiskt bliva den av- görande, då dess förslag i regel skulle komma att följas av länsstyrelsen. En i sak lika betryggande och med mindre omgång och formaliteter förenad anord— ning synes vara, om alla frågor av så att säga mera normal art avgöras av an— staltsstyrelsen ensam, under det att i fråga om ärenden av mera- extraordinär beskaffenhet visserligen beslut fattas av anstaltsstyrelsen, men beslutet däref- ter underställes länsstyrelsens prövning. Till beslut av sistnämnda slag torde böra hänföras dels beslut om utskrivning förr än ett år från intagandet — för sådan utskrivning fordras enligt 28 % särskilda skäl _ och dels beslut om an- stånd med utskrivning utöver normaltiden två år från intagandet — för sådant beslut förutsättes i 28 %, att det är uppenbart att den internerade vid tidigare ut— skrivning kommer att återfalla. Länsstyrelsens fastställelse synes vidare böra erfordras beträffande beslut om utskrivning av den, som på grund av tidigare
beslut kvarhållits utöver tre år, om återtagande av sålunda utskriven person, om dem återtagnes utskrivning eller om hans kvarhållande under mera än ett år från återtagandet. Dylika beslut om utskrivning av personer, vilkas möj- ligheter till varaktig förbättring i allmänhet torde vara tämligen små, synas ur allmän synpunkt böra omgärdas med särskilda garantier, och liknande ga- rantier torde även för den personliga frihetens skyddande krävas dels med av- seende å beslut om återtagande av den som utskrivits efter att hava varit in- ternerad under längre tid än tre år — ett sådant återtagande medför enligt 28 å den för individen djupt ingripande verkan, att han må kvarhållas tills vidare — och dels med avseende å 'den återtagnes kvarhållande under mera än ett år från återtagandet. Anstaltsstyrelsen bör däremot äga utan underställnings— skyldighet dels avslå ansökan om utskrivning förr än två år från intagandet, dels besluta utskrivning av den som varit internerad under 1—3 år, dels besluta återtagande av den, .som utskrivits efter att hava varit internerad under högst tre år, och dels besluta utskrivning av sålunda återtagen person.
För vinnande av en såvitt möjligt allsidig utredning av frågor om utskriv- ning, kvarhållande och återtagande synes det böra föreskrivas att styrelsen bör, innan sådan fråga avgöres, inhämta yttrande från delegerad eller ledamot av hjälputskott eller annan tillförlitlig person, som äger kännedom om den, vars utskrivning, kvarhållande eller återtagande är ifrågasatt, så ock på annat sätt utreda ärendet. I sådant hänseende torde det någon gång kunna befinnas lämpligt att inhämta utlåtande från den myndighet, som förordnat om tvångs- arbetet. Då det vidare är särdeles angeläget, att interneringstiden för den, som må kvarhållas tills vidare, icke onödigtvis utsträckes, föreslås en föreskrift om att frågan om sådan persons utskrivning skall tid efter annan och minst en gång årligen upptagas till övervägande. Vad i ett yttrande anförts därom att den länsstyrelse, som förordnat; om tvångsarbetet, och icke den länsstyrelse, som har tillsyn över anstalten, borde taga befattning med ifrågavarande ärenden torde icke förtjäna avseende.
Enligt de i föreliggande förslag ingående bestämmelserna skulle behandlingen av hithörande frågor i regel tillgå på följande sätt. Uppstår i anledning av gjord ansökan eller eljest fråga om utskrivning av den, som icke 'varit interne- rad under två år, fattar anstaltsstyrelsen efter verkställd utredning beslut i ärendet. Endast om sådant beslut går ut på utskrivning förr än ett år från intagandet, underställes beslutet länsstyrelsen. I god tid innan två år förflu— tit från intagandet i tvångsarbetsanstalt igångsättes utredning, huruvida den internerade bör kvarhållas efter utgången av nämnda tid. Finner anstaltssty- relsen ett kvarhållande icke böra ske, skall beslutet ej underställas länsstyrelsen. Prövas fortsatt internering vara erforderlig, bör beslutet gå ut på kvarhållande tills vidare intill tre år från intagandet; beslutet underställes länsstyrelsen, som antingen fastställer eller upphäver detsamma, i vilket sistnämnda fall den in— ternerade utskrives. Har i vederbörlig ordning beslut fattats om kvarhållande av en internerad under mer än två år från intagandet, skall han av anstaltssty- relsen utskrivas, då maximitiden —— tre år från intagandet — gått till ända, så- vida icke jämlikt 28 % 2 mom. andra stycket förutsättningarna för ytterligare
Overvalrning, Villkor vid utskrivning
m. m.
kvarhållande föreligga, i vilket fall anstaltsstyrelsen må fatta och underställa länsstyrelsen beslut härom. Detta synes böra innehålla att den internerade skall kvarhållas tills vidare, intill dess grundad anledning föreligger till antagande att han skall, därest han utskrives, ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Tid efter annan och minst en gång årligen upptages frågan om utskrivning av den sålunda kvarhållne. Anstaltsstyrelsens beslut, vare sig det går ut på utskrivning eller kvarhållande, underställes länsstyrelsen. Då anstaltsstyrelsen fattar beslut om återtagande av utskriven person, erfordras endast i det fall länsstyrelsens fastställelse av beslutet, att den utskrivne varit internerad under mera än tre år. Beslut om utskrivning av den återtagne meddelas av anstaltsstyrelsen, i allmänhet senast ett år från återtagandet, men om interneringstiden uppgått till mera än tre år, må han kvarhållas under längre tid än nyss nämnts, i vilket fall dock frågan om hans utskrivning skall tid efter annan och minst en gång årligen upptagas till övervägande, varvid anstaltsstyrelsens beslut, vare sig det går ut på utskrivning eller kvarhållande, skall underställas länsstyrelsen.
De i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna. kompletteras av stad- gandena i 37 % 2 mom. om rätt till klagan över sådana anstaltsstyrelsens beslut, vilka ej skola underställas länsstyrelsen, samt i 3 mom. av samma paragraf om länsstyrelsens befogenhet att, oavsett huruvida besvär anförts, förordna om ut— skrivning från anstalt, då skäl därtill föreligga.
7 KAP.
Allmänna bestämmelser.
Beträffande övervakning har i förevarande paragraf föreslagits att övervak- ningsuppdrag må anförtros icke blott åt enskild person, utan även åt förening eller stiftelse. Det synes nämligen antagligt att det mången gång skall visa sig vara ur olika synpunkter fördelaktigast att anlita sådana filantropiska för- eningar och institutioner, vilka utöva. en stödjande och hjälpande verksamhet bland i olika hänseenden nödställda eller förkomna personer och för verksamhe- tens utövande förfoga över intresserade och erfarna personliga krafter. I detta. hänseende må erinras om svenska skyddsförbundet, Vilket utgör en samman- slutning av skyddsvärns- och skyddsföreningar samt för sin verksamhet åtnju— ter statsbidrag, Stockholms stadsmission m. fl.
Stadgandet i andra stycket angående sådana villkor, som enligt förslaget må uppställas vid villkorligt anstånd med vissa beslut samt vid utskrivning från anstalt, står i viss överensstämmelse med stadgandet i 20 % i lagen angående behandling av alkoholister.
Några detaljerade föreskrifter angående övervakning och sådana villkor som nyss nämnts hava ej ansetts erforderliga, utan torde detaljbestämmelser i äm- net kunna meddelas av Kungl. Maj:t [se 35 % d)], i vilket hänseende gällande föreskrifter angående villkorligt dömda, villkorligt frigivna samt från alkoho- listanstalt utskrivna torde i vissa delar kunna tjäna till förebilder.
Då någon utskrives från anstalt, föreligger i de flesta fall behov av hjälp med kostnaden för resa till den ort, där arbete erhållits eller dit den utskrivne eljest skall begiva sig. Detta har beaktats i gällande lösdrivarlag, enligt vars 11 % kostnaden för frigiven tvångsarbetares hemfärd ävensom för uppehälle under färden och nödtorftig beklädnad skall bestridas av allmänna medel, i den mån den frigivnes vid anstalten innestående tillgångar ej därtill förslå; dock må den frigivnes tillgångar ej i vidsträcktare mån anlitas för nämnda ändamål, än att han äger i behåll nödiga medel för uppehälle under minst fjorton dagar (enligt ett Kungl. Maj:ts brev den 22 april 1887 är detta belopp bestämt till 15 kronor). Om disponerandet i övrigt av innestående medel förordnar Kungl. Maj:t särskilt. Enligt ett av Kungl. Maj:t den 21 december 1906 meddelat beslut bestrides numera biljettkostnaden för hemresan av statsmedel utan an— litande av tvångsarbetarens medel. I tvångsarbetsanstalternas stater hava me— del anvisats till bestridande av kostnaderna för de frigivnas hemresa, utrus— tande och understödjande. Stadgan för dessa anstalter innehåller, att av den del av tvångsarbetarens arbetspremier, som innestå vid hans utskrivning (minst hälften), först skall uttagas vad som erfordras för tvångsarbetarens nödiga be- klädnad och hemresa ävensom vad som bör beräknas för hans uppehälle under den närmaste tiden efter utskrivningen.
Enligt kommitténs förslag (15 % 2 mom.) skall vid utskrivning från tvångs— arbetsanstalt kostnaden för resa från anstalten till den ort, där den utskrivne skall vistas, ävensom för uppehälle under färden och nödig beklädnad bestridas av allmänna medel, dock att, där den utskrivnes vid anstalten innestående medel lämna tillgång därtill, dessa i främsta rummet skola användas till kostnad för uppehälle och beklädnad.
Av en länsstyrelse har ifrågasatts lämpligheten av stadgandet, att gottgörelse för uppehälle och beklädnad skall uttagas av den utskrivne; enligt länsstyrel- sens mening vore den inkomst staten härigenom kunde bereda sig knappast av nämnvärdare betydelse, varemot beloppet för den utskrivne vore så mycket be— tydelsefullare.
Därest, såsom här föreslås, internering skall äga rum jämväl i arbetshem, föreligger tydligen behov av bestämmelse om bestridande av allmänna medel av resekostnaden även vid utskrivning från arbetshemmet.
Ett liknande behov föreligger, då vid villkorligt anstånd med beslut om in- tagande i tvångsarbetsanstalt eller arbetshem villkor uppställas om viss vistel- seort m. m. liksom då kommunalt organ, fiskal eller länsstyrelse vidtager så- dan hjälpåtgärd som avses i 6 %. Vad särskilt angår den arbetsförmedling och hjälpverksamhet i övrigt, som enligt förslaget ankomma på kommunalt organ, är det givet att denna verksamhet skulle i väsentlig mån underlättas, om stats- bidrag ställdes till förfogande för bestridande av resor till orter, där arbete —— i den öppna arbetsmarknaden, i form av hjälparbete eller i arbetshem —— anvisa- des eller där skydd eller hjälp av ett eller annat slag bereddes. I flera av de avgivna yttrandena har denna fråga varit föremål för uppmärksamhet. Därest dylik resekostnad skall bestridas av de arbetssökande eller av kommunerna, är det fara värt att förslagets bestämmelser om hjälpåtgärder genom kommunalt
31 5. Resekostnad för den som
utskrives
m. fl.
Kommittén.
Yttrande.
325.
Hemortsrätten avgörande för
organs försorg skola bliva i väsentlig mån utan betydelse. Det synes ligga när- mast till hands att denna kostnad bäres av staten, vilken, om hjälpåtgärderna krönas med framgång, undgår att bestrida den annars måhända oundvikliga kostnaden för den hjälptes vård i tvångsarbetsanstalt.
För tillgodoseende i ovan omförmälda fall av behovet av hjälp med resekost- nad har i förevarande paragraf föreslagits ett allmänt stadgande, att då någon, beträffande vilken åtgärd vidtagits enligt den föreslagna lagen, beretts arbete på annan ort eller någon eljest på grund av enligt lagen lämnad föreskrift eller anvisning skall begiva sig till annan ort, resekostnaden skall bestridas av all— männa medel. Närmare bestämmelser angående grunderna för resekostnads- hjälpen, dess utbetalande m. m. torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning (se 35 €).
Det torde vara lämpligt att de i lagen om fattigvården givna hemortsrätts- bestämmelserna bliva avgörande för vilket arbetshem som skall anlitas, då nå-
Va/aV arbefs- gon anvisas frivilligt arbete eller förordnande meddelas om internering i ar—
nemm. m.
33 5. Tillsyn över fattigvårds- styrelsers m. fl:s verk—
samhet.
betshem. Arbetsanvisningen och interneringen skola sålunda gälla arbetshem, avsett för det landstingsområde eller den i landsting ej deltagande stad, dit ve- derbörande i hemortsrättshänseende kan antagas höra, eller, om hemortsrätten ej kan utrönas, arbetshem avsett för det landstingsområde eller den stad, där anvisningen skett eller interneringsbeslutet meddelats. Härigenom torde tvis- ter komma att undvikas rörande kostnaderna för dem, åt vilka frivilligt ar- bete anvisas eller av vilka internering i arbetshem sker.
Beträffande den i andra stycket av förevarande paragraf föreslagna bestäm- melsen hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 101).
I det fall, då vederbörandes hemortsrätt ej kan utrönas, torde staten, i analogi med vad som stadgats i fattigvårdslagen i fråga om ersättning för fattigvård av staten, böra bestrida den i arbetshemmet uppkommande kostnad, som eljest skolat åvila kommunen och landstinget. Närmare be- stämmelser i detta hänseende torde böra meddelas av Kungl. Maj:t (se 35 % sista stycket).
Över den verksamhet, som enligt förslaget skall bedrivas av fattigvårdssty- relser, delegerade och hjälputskott samt vid arbetshem och andra fattigvårds- anstalter, torde tillsyn lämpligen böra utövas av de organ, vilka enligt lagen om fattigvården redan hava. att utöva tillsyn över flertalet av dessa styrelser och anstalter, nämligen länsstyrelserna, statens inspektör för fattigvård och barna- vård samt fattigvårds— och barnavårdskonsulenterna.
Även tillsynen över kommunala och enskilda härbärgen, räddningshem och andra dylika anstalter, vilka bereda husvilla bostad eller bedriva hjälp- eller räddningsverksamhet av ett eller annat slag. torde med fördel kunna uppdragas åt de i fattigvårdslagen omförmälda inspektionsmyndigheterna. Vad särskilt härbärgena beträffar torde verksamheten där stundom bedrivas såsom ren af- färsrörelse på ett sätt, sorn utan sakkunnig kontroll är ägnat att befrämja bett- leri och motverka föreliggande förslags syften. varför tillsyn över dem får an- ses vara i hög grad påkallad.
I fråga om den verksamhet, som enligt förslaget skall utövas av fiskaler
samt tillsyningsmän och polismän, ligger det i sakens natur att den bör stå un- der länsstyrelsens tillsyn.
Länsstyrelsen synes böra äga förordna om den åtgärd som erfordras för att rätta föreliggande missförhållande. Vad enskild anstalt angår, bör i analogi med den rätt, som tillkommer länsstyrelsen beträffande barnhem, länsstyrelsen tillerkännas befogenhet att, då missförhållandena därtill giva anledning, för- bjuda anstaltens användande för sitt ändamål.
Beträffande tillsyn över tvångsarbetsanstalt är stadgat i 27 % samt beträf— fande länsstyrelsens befogenhet att oavsett huruvida besvär anförts förordna om utskrivning från anstalt i 37 % 3 mom.
Stadgan-dena i 34 % om handräckning ansluta sig nära till bestämmelserna i fattigvårdslagen 72 % Och 74 % fjärde stycket samt äro betingade av de i 5 % 3 mom., 13 %, 16 % 2 mom., 17 % 1 mom. och 28 % 3 mom. föreslagna stadgan— dena. Det synes böra tagas under övervägande, huruvida och i vad mån ersätt- ning av statsmedel bör utgå för handräckning, som avses i förevarande paragraf.
Såsom vid 1, 2, 6, 18—21, 27, 30 och 31 %% antytts, torde utöver vad lagför- slaget innehåller för dess tillämpning erfordras en del kompletterande föreskrif- ter, vilkas utfärdande lärer böra ankomma på Kungl. Maj:t. Stadgande om be- myndigande härtill för Kungl. Maj:t har intagits i förevarande paragraf.
Det i punkt c) meddelade stadgandet om administrativa föreskrifter beträf- fande det sätt, varpå medel, som från tvångsarbetsanstalt utskriven person må hava innestående vid anstalten, må komma honom tillgodo, ansluter sig till gäl- lande lag 11 % 2 mom. och kommittéförslaget 15 % 3 mom.
I fråga om punkt e) hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 69).
Beträffande stadgandet i sista stycket av förevarande paragraf hänvisas till vad som yttrats i den allmänna motiveringen (s. 100, 104) ävensom vid 2, 6, 24, 31, 32 och 34 %%.
I detta sammanhang synes böra. ägnas uppmärksamhet åt. det spörsmål, som berörts i förutnämnda, från den svenska delegationen för femte nordiska sjö- mansprästkonferensen' inkomna framställning, nämligen om åtgärder mot s. k. internationella. lösdrivare. Härmed avses de i 'de större kontinentala och skan- dinaviska hamnstäderna talrikt förekommande individer, som utan att göra all- varliga ansträngningar att finna arbete draga sig fram genom tiggeri eller ge- nom att med hot om våld söka tilltvinga sig penningar, särskilt av sjömän. De- legationen framhåller, att i vissa hamnar dessa personer äro en verklig lands- plåga för sjömännen och att ett flertal fall av »försvinnande under mystiska om- ständigheter», drunkningar i dockorna m. m. finner sin förklaring i den starka förekomsten av detta element, i vilket 'det svenska inslaget är tämligen starkt representerat.
Det i delegationens framställning berörda spörsmålet om åtgärders vidtagan- de mot de s. k. internationella lösdrivarna, vilket spörsmål behandlats i ett vid omförmälda konferens hållet föredrag, är av icke ringa betydelse för de svenska sjömännen; dessa utsättas genom nämnda lösdrivares framfart icke blott för förluster och obehag utan även för verkliga faror. Att de av ifrågavarande lösdrivare, som äro av svensk nationalitet, med förkärlek välja sina offer bland
34 5. Handräckning.
A dminis tra- tim före— skrifter.
s. Ir. inter- nationella lös- drivare.
' Yttrande.
36 . Minimia/der för behandling enligt lag- förslaget.
Ätgärder mot utlänningar.
sina landsmän, ligger i sakens natur. Härtill kommer att staten även åsamkas utgifter för de ifrågavarande personernas hemsändande genom vederbörande konsulära myndigheters försorg samt för deras understödjande sedan de avläm- nats i hemlandet. Icke sällan begiva de sig efter hemsändandet åter utomlands för att sedermera på statens bekostnad ånyo hemsändas o. s. v.
Ett förverkligande av föreliggande lagförslag torde vara ägnat att motverka denna trafik; för vinnande av ökad effektivitet skulle det emellertid vara önsk- värt, att vederbörande svenska myndigheter i utlandet vid hemsändandet av nödställda svenska medborgare (sjömän eller andra) genom förhör och annor- ledes sökte förebringa utredning angående de hemsändas förhållanden, vilken utredning kunde tillhandahållas den myndighet i hemlandet, till vilken den hemsände överlämnas. Sistnämnda myndighet skulle härigenom bliva i till- fälle att bedöma, huruvida sådant fall är för handen, att bestämmelserna i före— liggande förslag äro tillämpliga å den hemsände. Är detta förhållandet, torde han böra överlämnas till vederbörande kommunala eller statliga myndighet för att behandlas i enlighet med förslaget. Härigenom torde ett väsentligt hinder läggas för förnyade resor till utlandet med härav följande vådor för andra och kostnader för staten.
Bestämmelser i nu angivet syfte torde böra meddelas i administrativ ordning. Lagen om lösdrivares behandling innehöll i sin ursprungliga lydelse stad- gande därom att den, som ej fyllt femton år, ej finge behandlas såsom lösdrivare. I sammanhang med att genom lagen om samhällets barnavård maximiåldern för vanartade barns omhändertagande för skyddsuppfostran höjdes från femton till aderton år, vidtogs den ändring i lagen om lösdrivares behandling, att dess tillämplighet inskränktes till att avse den som fyllt aderton år.
I likhet med kommittéförslaget överensstämmer föreliggande förslag i nu fö- revarande hänseende med gällande lag.
I samband med det kommittéförslag, vilket ligger till grund för lagen om lösdrivares behandling, utarbetades även ett förslag till förordning angående ut— länningar, vilka här i riket såsom lösdrivare anträffas. Däri föreslogs att ut- länning, som anträffades under förhållanden, som omförmäldes i förslaget till lösdriveriförordning, kunde häktas och överlämnas till länsstyrelsen i länet, som, där annat förfarande ej ansågs böra äga rum, hade att draga försorg om hans befordrande ur riket. Kommitterade erinrade i sitt förslag, att den kon— vention, som i december 1860 avtalats med Ryssland, vore den enda härom gäl- lande författning, men att hemsändning av utländska lösdrivare även eljest i vissa fall ägt rum utan stöd av något stadgande. Vidare yttrade kommit- terade:
»Men då någon grund i lagstiftningen för dylik åtgärd torde böra finnas; då flera främmande länders lagstiftningar utgå från 'det antagandet, att varje stat har rätt att från landets område utvisa utlänningar, vilka såsom lösdrivare inom landet anträffas, och då den inhemska lösdrivarlagstiftningen icke kan emot utländsk lösdrivare tillämpas, samt denne således skulle, om han finge i landet kvarstanna, undgå den behandling, som lagen stadgat för den inhemske lösdrivaren och som för den utländske vore än mera nödig, anse kommitterade, att en författning i det syfte kommitterades förslag angiver är behövlig —— —— __.»
Det ovannämnda förslåget blev visserligen ej antaget, men efter utfärdandet av lösdrivarlagen utkom ett cirkulär den 28 maj 1886 angående behandling av utlänningar, vilka här i riket beträdas med lösdriveri. Enligt detta cirkulär skulle utlänning, som här i riket beträddes med lösdriveri eller förfarande, vil- ket enligt 41 % 1 mom. i 1871 års fattigvårdsförordning för svensk undersåte föranledde till behandling enligt lösdrivarlagen, genom länsstyrelsens försorg återsändas till sitt hemland eller ock skulle frågan om hans behandling över— lämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Detta cirkulär gällde intill dess lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vi— stas trädde i kraft den 1 maj 1915.
Nämnda lag den 14 september 1915t innehåller, förutom bestämmelser om av- visning i vissa fall av utlänning, som ankommer till riket, jämväl stadgan-den om utlännings utvisning från riket. Beslut härom kan enligt 6 % i lagen av länsstyrelsen meddelas bl. a. beträffande följande utlänningar, nämligen zige— nare, den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, den som blivit här i riket för brott dömd till frihetsstraff under viss tid, för såvitt brottets beskaffenhet föranleder till an- tagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Vid bedöma-nde huruvida utvisning bör äga rum skall hänsyn tagas bl. a. till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid, han vistats i riket. Enligt 12 % bör den utvisade befordras till sitt hem- land, där ej särskilda omständigheter däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget eller den utvisade där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han i riket inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts eller han från det landet utvisats. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verk- ställande skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan hos Kungl. Maj:t.
Under förarbetena till nämnda lag uppgjordes ett särskilt förslag till ändring i lösdrivarlagen, enligt vilket däri skulle införas en bestämmelse av innehåll, att angående behandlingen av utlänningar, vilka här i riket beträddes med lös- driveri, gällde vad särskilt vore stadgat, men Vid granskning av förslagen i fråga anmärkte lagrådet, under åberopande av förarbetena till lösdrivarlagen, att denna icke ägde tillämplighet å utlänningar. Förslaget till ändring i lös- drivarlagen vore fördenskull, strängt taget, obehövligt. Detsamma krävde vi- dare ändring av vissa i fattigvårdsförordningen förekommande bestämmelser angående åtgärder mot bettlare, vilket av angivna skäl för det dåvarande icke kunde ske. På grund härav ansåg lagrådet lämpligast vara, att förslaget icke gjordes till föremål för proposition till riksdagen.
Vid anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande uttalade chefen för civilde- partementet, att vad lagrådet sålunda anfört syntes äga giltighet, samt hem- ställde att det ifrågavarande förslaget finge förfalla.
Frågan om utlännings behandling enligt lösdrivarlagen har särskilt berörts i ett uttalande från länsstyrelsen i Malmöhus län i samband med uppgifterna om lösdrivarlagens tillämpning under åren 1919—1921. Det betecknades däri såsom synnerligen otillfredsställande, att enligt vedertagen lagtillämpning ut-
Kommittén.
Yttrande.
länning ej ansåges kunna dömas till tvångsarbete. Därest förutsättningar för en utlännings utvisning ur riket ej vore för handen eller, om ock .så skulle vara förhållandet, möjlighet ej förefunnes för hans befordran till utlandet, beroende på ovissheten om hans nationalitet eller annan anledning, stode polismyndighe— ten fullkomligt rättslös gentemot sådan person.
Reglementeringskommittén uttalade, att för utlänningar, som här i landet gjorde sig skyldiga till helyrkesprostitution, torde böra givas åtminstone i hu- vudsak enahanda bestämmelser som för utlänningar, vilka härstädes på annan grund vore förvunna till lösdriveri.
Fattigvårdslagstiftningskommittén har i denna del, efter att hava återgivit länsstyrelsens i Malmöhus län i det föregående refererade uttalande, anfört bl. a. följande:
Skälet varför det ansetts uteslutet att använda lösdrivaarl gen på utlänning hade antagligen varit, att åt denna lag med hänsyn till dess natur icke kunnat givas en så generell giltighet som åt strafflagen. Den administrativa behand- lingen av lösdrivarmålen hade väl härvid varit en bidragande orsak. Men dess— utom hade det ansetts vara. onödigt att ägna en preventiv behandling åt en ut- länning, vilkens skadliga liv och inflytande man på ett bekvämare sätt kunde befria sig ifrån genom avvisning eller utvisning. Såsom framginge av länssty— relsens i Malmöhus län uttalande kunde dock i vissa fall föreligga behov av att enligt lösdrivarlagen behandla utländska. medborgare, som icke kunde utvisas. Av de enligt lösdrivarlagen dömda angåves för övrigt åtskilliga vara av ut- ländsk nationalitet. Enligt kommitténs uppfattning skulle det också vara lämp- ligast att kunna tillämpa lagen på utlänning. Enligt utländsk lagstiftning kom- me lösdrivarna i regel att frånsett nationalitet göras till föremål för andra åt- göranden än utvisning på grund av sitt lösdriveri — detta följde därav, att lös- driveriet betraktades som ett brott — och detsamma borde gälla även om efter- följande åtgärder. Kommittén kunde ej finna att något hinder borde möta ur internationella synpunkter.
I vissa utlåtanden över kommitténs förslag har framhållits behovet av ut— trycklig bestämmelse därom, att utländsk lösdrivare, mot vars utvisning hin— der möter, må kunna här i riket behandlas såsom lösdrivare.
Med hänsyn till avfattningen av de här ovan delvis återgivna bestämmelser- na i 6 % i lagen angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas torde i regel formell möjlighet förefinnas att ur riket utvisa sådana personer av utländsk nationalitet, som avses i föreliggande förslag. Föreskrifterna an— gående grunderna för utvisningens handhavande äro emellertid ej ovillkorliga, utan länsstyrelsen äger att i varje särskilt fall besluta efter ett diskretionärt övervägande av de föreliggande förhållandena. I lagen angives, såsom förut framhållits, att vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, hänsyn skall tagas till vissa ur humanitär synpunkt beaktansvärda omständigheter. såsom utlännings levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid, varunder han vistats här i riket. Beslut om utvisning torde således icke alltid komma till stånd, då beträffande utlänning sådant förhållande föreligger, som är avsett att, i fråga om svensk undersåte, föranleda åtgärd enligt föreliggande förslag. Härtill kommer att svårighet eller hinder stundom torde föreligga för verkstäl- lighet av förordnande om utvisning. En dylik svårighet har förutsatts i la—
gen, vilken föreskriver, att i tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för ut- slags verkställande, anmälan skall av länsstyrelsen göras hos Kungl. Maj:t.
På sätt fat-tigvårdslagstiftningskommitte'n ansett torde det vara önskvärt att i sådana fall som nyss angivits kunna på utlänning tillämpa en blivande lag i förevarande ämne. Hinder häremot torde ej heller ur internationell synpunkt möta. Det synes emellertid böra uttryckligen angivas, att tillämpning mot ut- länning ej må ske i annat fall än då genom beslut av vederbörande myndighet blivit avgjort, att utvisning ej kommer till stånd, eller då förordnande om ut- visning meddelats men hinder möter mot dess verkställande. Då såsom nyss framhållits i tvivelaktiga fall eller då svårighet möter för verkställighet av beslut om utvisning, hänvändelse skall ske till Kungl. Maj:t, synes det vidare lämpligt att göra vidtagandet mot utlänning av åtgärd enligt föreligga-nde för- slag beroende av Kungl. Maj:ts medgivande. I fall som här avses synes det böra ankomma på länsstyrelsen att vidtaga sådan åtgärd som jämlikt 22 % är föreskriven. Förslagets bestämmelser rörande proceduren hos länsstyrelsen lik- som rörande utlänningens behandling torde givetvis komma till tillämpning. Deck bör i analogi med fattigvårdslagens föreskrift om skyldighet för staten att ersätta fattigvård åt utlänning stadgas, att kostnaden för utlänningens be- handling bör i sin helhet bekostas av staten.
8 KAP. Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.
I en lagstiftning av ifrågavarande slag synes det vara nödvändigt att till skyddande av den personliga friheten medgiva en vidsträckt besvärsrätt. Be— stämmelser hårOm hava föreslagits i 37—40 55. Besvärsrätten kompletteras av den i 33 % stadgade rätten att hos tillsynsmyndigheterna göra anmälan om rådande missförhållanden och länsstyrelsens befogenhet att tillhålla vederbö- rande att vidtaga åtgärd till missförhållandenas avhjälpande ävensom länssty- relsens i 37 % 3 mom. omförmälda rätt att oavsett besvärs anförande förordna om utskrivning från tvångsarbetsanstalt eller arbetshem.
I 57 % föreslås i anslutning till stadgandet i 78 % 3 mom. fattigvårdslagen en 37 g." bestämmelse Om att klagan ej må föras över varning enligt 17 %, dock att läns- vd:/'Siigeiylgt styrelsen eller myndighet som fungerar i dess ställe må vid prövning av fråga. 17 5 _a] med— angående förordnande om intagande i tvångsarbetsanstalt pröva varningens be- g'Ve'L fogenhet.
I 99 % 2 mom. har föreslagits att vissa av styrelse för tvångsarbetsanstalt maga” 5,9, meddelade beslut rörande utskrivning, kvarhållande eller återtagande skola un- Vissa bet:/Uf derstillas vederbörande länsstyrelse. För dessa fall torde stadgande om be— ”83152?" svärsrätt ej erfordras. Över sådana beslut om kvarhållande å eller återtagande till tvångsarbetsanstalt, beträffande vilka underställning ej är föreskriven, bör däremot rätt till besvär finnas. Detsamma gäller beslut av styrelse för arbets- hem om kvarhållande å eller återtagande till arbetshemmet. Bestämmelser härom hava upptagits i 37 % 2 mom. Har styrelse för tvångsarbetsanstalt i fall, då underställning ej är stadgad, beslutat utskrivning, eller har styrelse för ar-
Länsstyrel— sens utskriv- ningsrätt.
38 5. Besvär över handräckning.
.. Åtgärder, över vilka besvär ej må anföras.
betshem fattat dylikt beslut, föreligger intet behov av stadgande om besvärs- rätt, enär den utskrivne ej kan tänkas äga intresse att överklaga beslutet och detta ej lärer röra någon annan.
Stadgandet i 37 % 3 mom. motsvarar i viss mån bestämmelserna i fattigvårds- lagen 78 % 2 mom. och lagen om samhällets barnavård 81 % 2 mom. (Jfr före— liggande förslag 33 % 1 mom. andra stycket och 3 mom.)
Enligt 34 % åligger det polismyndighet att meddela handräckning dels för verkställighet av fattigvårdsstyrelses förordnande jämlikt 5 % 3 mom. eller 13 % om någons intagande i fattigvårdsanstalt samt av beslut enligt 16 % 2 mom. eller 29 % av styrelse för arbetshem eller tvångsarbetsanstalt om återtagande till anstalten, dels för återhämtande av person som olovligen avvikit från sådan en- stalt, dels ock för delgivning av protokoll om varning som avses i 17 % 1 mom. Över sådan handräckning torde besvär böra få föras i överensstämmelse med vad som gäller enligt fattigvårdslagen 79 % och barnavårdslagen 82 %. Stad- gande härom har föreslagits i 38 %.
Vad härefter angår sådana åtgärder som anmaning (5 % 2 mom. eller 6 % 3 mom.) och ställande under övervakning (5 % 2 mom., 6 % 3m0m., 10 % 2 mom., 14 %, 16 % 2 mom.) torde desamma ej vara av beskaffenhet att besvär däröver böra medgivas, ehuru givetvis anmälan enligt 33 % kan äga rum.
Förordnande om intagande i fattigvårdsanstalt jämlikt 5 % 3 mom. eller 13 % lärer ej heller böra få överklagas, men enligt 38 % kan klagan föras över polis- , myndighets handräckning för förordnandets verkställande. Därjämte kan en— ligt fattigvårdslagen dels klagan föras över beslut om kvarhållande å anstalten (78 % 1 mom.), dels anmälan göras hos länsstyrelsen (78 % 2 mom.) och dels denna, oavsett om besvär anförts, förordna om utskrivning (78 % 2 mom.).
De i 6 % föreslagna hjälpåtgärderna torde ej böra få genom besvär överkla— gas; anmälan enligt 33 % synes vara en lämpligare utväg för rättande av begån- get misstag eller eljest förefintligt missförhållande.
Enär fiskal—s beslut om intagande i arbetshem (9 eller 15 %) skall jämlikt 10 % 1 mom. underställas länsstyrelsens prövning, torde varken detta beslut eller fiskalens underlåtenhet att meddela villkorligt anstånd med beslutets verkstäl— lande (10 % 2 mom.) kunna göras till föremål för besvär; länsstyrelsen får i allt fall omedelbart tillfälle att pröva ärendet i hela dess vidd.
Den som är missnöjd med de villkor, under vilka villkorligt anstånd med- delats (10 % 2 mom.) eller vilka uppställts vid utskrivning från arbetshem (16 % 2 mom.) eller tvångsarbetsanstalt (28 % 3 mom.), äger påkalla rättelse genom anmälan till vederbörande tillsynsmyndighet (33 %).
Har fiskal förklarat villkorligt anstånd med verkställighet av förordnande om intagande i arbetshem vara förfallet (10 % 2 mom. ), kan dels anmälan göras till tillsynsmyndighet som i 33 % sägs och dels besvär anföras över beslut om kvarhållande (37 % 2 mom.).
Stadgande om klagan över av fiskal jämlikt 11 eller 15 % vidtagen häktning torde ej erfordras, enär den häktade skall insändas till länsstyrelsen, som ome- delbart kommer i tillfälle att avgöra, huruvida den häktade bör försättas på fri fot.
Enligt gällande lösdrivarlag (6 %) få besvär anföras över länsstyrelsens ut- 39 g.
Besvär över
slagi lösdrivarmål endast om därigenom dömts till tvångsarbete och endast av länsstyrelsens den dömde. Däremot står det i mål om ådömande av tvångsarbete enligt fattigvårdslagen och lagen om samhällets barnavård även fattigvårdssty- relsen eller barnavårdsnämnden eller vederbörande anstaltsstyrelse öppet att anföra besvär över länsstyrelsens beslut, varigenom styrelsens eller nämndens framställning om ådömande av tvångsarbete avslagits (fattigvårds- lagen 83 %, barnavårdslagen 85 %). Även enligt 1871 års fattigvårdsförord- ning tillkom en dylik rått fattigvårdsstyrelsen. Sinsemellan motsatta stånd- punkter intagas i detta hänseende av lagen angående förbud för vissa utlännin- gar att här i riket vistas (11 %) och lagen angående behandling av alkoholister (27 %,).
Kommitténs förslag (8 %) ansluter sig till lösdrivarlagens ståndpunkt i före- varande hänseende. Beträffande motiveringen hänvisas till betänkandet (s. 172).
Från några håll har emellertid gjorts gällande, att besvärsrätt borde tiller- kännas även den som påkallat tvångsarbetets ådömande.
I avseende å rätten att anföra besvär över länsstyrelsens beslut i mål om tvångsarbete torde skillnad böra göras mellan mål som avses i 22 % och mål som avses i 23 %. I mål av förstnämnda slag har länsstyrelsens beslut föranletts av anmälan från den underordnade myndigheten, fiskalen, vilken ansett att strän- gare åtgärd än sådan, om vilken han äger förordna, är av nöden och därför hän- skjuter ärendet till länsstyrelsen. Någon ställning av part i målet lärer emel— lertid icke på grund härav tillkomma honom, ehuru hans närvaro vid förhör in- för länsstyrelsen ansetts vara av den betydelse för utredningen, att föreskrift om hans inkallande föreslagits (18 %). I mål av förevarande beskaffenhet bör eftersträvas en individualiserad behandling med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande utsikterna. till individens upprättande. Enhetlighet i rätts- tillämpningen kan därför svårligen vinnas. Då vidare tvångsarbetet ej skall åläggas på bestämd tid, krävas såsom kommittén framhållit ej heller några sär— skilda åtgärdcr för att bringa enhetlighet i fråga om tiderna för tvångsarbetet. Med hänsyn till det förhållande, vari fiskalen står till länsstyrelsen, torde även lämpligheten av att tillerkänna honom rätt att överklaga länsstyrelsens beslut kunna på Sätt kommittén antytt ifrågasättas. På grund härav och då det sy- nes angeläget att ej öka antalet besvär i mål av förevarande slag, tillstyrkes kommitténs förslag i detta hänseende.
Vad åter angår besvär i mål, som avses i 23 %, föreligger i liknande fall för närvarande enligt 83 % fattigvårdslagen och 85 % 1 mom. barnavårdslagen rätt för vederbörande fattigvårds- eller anstaltsstyrelse samt barnavårdsnämnd att anföra besvär över beslut, varigenom yrkande om tvångsarbetes ådömande läm- nats utan bifall. Skäl synas icke föreligga att avvika från vad sålunda gäller enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna, allra helst antalet mål av nu före- varande slag icke torde komma att bliva betydande och ett stadgande om be— svärsrätt för vederbörande styrelse icke heller eljest lärer vara av beskaffenhet att ingiva. betänklighet. Stadgandet i 2 mom. första stycket har avfattats i enlighet med den uppfattning, varåt sålunda givits uttryck.
bes/ut. Rätt till klagan över
beslut om
tvångsarbete och mtaga'n— de i arbets-
hem.
Yttrande.
Prövning av besvär i mål om tvångs- arbete och intagande i arbetshem.
Betänkande 1907 om in- rättande av en regerings- ' rätt.
Föreskriften i andra stycket av 2 mom. överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 83 % andra stycket fattigvårdslagen.
Vad beträffar klagan över länsstyrelsens beslut, varigenom förordnats om nå— gons intagande i arbetshem eller varigenom av fiskal meddelat beslut om inta- gande i arbetshem fastställts eller varigenom jämlikt föreliggande förslag (22 eller 25 %) förordnats om någons intagande i alkoholistanstalt, torde böra gälla detsamma som beträffande klagan över jämlikt 22 % meddelat beslut om inta- gande i tvångsarbetsanstalt. Klagan lärer alltså böra få föras allenast av den, om vars intagande i arbetshemmet eller alkoholistanstalten förordnande medde- lats.
Vad angår besvärens prövning gäller enligt lösdrivarlagen (6 %), att besvären skola ställas till Kungl. Maj :t och ingivas till länsstyrelsen. Denna har att in— sända besvären till justitierevisionsexpeditionen, vilket innebär att de skola fö— redragas och avgöras i högsta domstolen. Härutinnan överensstämmer lösdri- varlagen med 1846 års försvarslöshetsstadga. Bestämmelsen i fråga motivera— des i det år 1882 avgivna betänkande, vilket ligger till grund för lagen, med att då dessa mål rörde den enskildes dyrbaraste rättighet eller rätten över sin per- son med allt skäl det slutliga avgörandet borde läggas i domstols hand. Vid granskning i högsta domstolen av förslaget till lösdrivarlag anmärktes av ett justitieråd, att giltig anledning ej förelåge att bibehålla anordningen med hög- sta domstolen såsom sista instans i lösdrivarmål. Högsta domstolen borde ej till förfång för de mål, som fölle inom dess egentliga verksamhetsområde, be— tungas med lösdrivarmål. Därest man ville undvika att låta besvären prövasi rent administrativ ordning, borde klagan få föras i kammarrätten.
I det av numera landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld år 1907 avgiVna be- tänkande om inrättande av en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt förutsattes, att lösdrivarmålen borde slutligen prövas av denna domstol. Härom yttrades i betänkandet följande:
»Enligt 1820 års kommittébetänkan-de borde mål om åläggande av tvångs— arbete överflyttas till de allmänna domstolarna. I förordningen, huru med för— svarslösa personer förhållas bör, den 29 juni 1833, % 23, föreskrevs, liksom i senare och ännu gällande författningar, att besvär över Konungens befallnings— havandes beslut skulle till justitierevisionsexpeditionen insändas Och alltså fö— redragas inför högsta domstolen, vilket redan efter brev den 22 november 1809 gällt beträffande klagan över lösdrivares tvångsvärvning till krigstjänst. Obe— stridligt är i själva verket, att dömande till tvångsarbete så djupt ingriper i den dömdes förhållanden och innebär något för honom så kännbart och ofta nog ödesdigert, att en noggrann och avgörande rättslig prövning är åtminstone i högsta instans nödvändig. Det uppgives också ofta och förefaller ej osannolikt, att åtskilliga personer frukta tvångsarbete t. o. m. mera än frihetsstraff. Men å andra sidan måste erkännas, att den i sådana mål erforderliga prövningen på det närmaste sammanhänger med åtgärder, som äro, och väl även av praktiska skäl måste vara, administrativ myndighet förbehållna. Enligt lagen angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885 förutsättes för åläggande första gån- gen av tvångsarbete, att lösdrivaren inom viss föregående tid blivit behörigen varnad av polismyndighet, och kan Konungens befallningshavande eller polis— kammaren på grund av mildrande omständigheter meddela förnyad varning i stället för att döma till tvångsarbete. I sammanhang med klagan över tvångs—
arbetets ådömande kan även beslut angående varning överklagas. Huru efter tvångsarbetstidens slut med den frigivne skall förhållas, beror i Vissa avseen— den på administrativ myndighets prövning, och nämnda tid kan genom Konun- gens befallningshavandes beslut förkortas. Då det ifrågakommer att ålägga tvångsarbete på grund av 41 % 2 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, kommer under bedömande, huruvida person, som står under fat- tigvårdsstyrelsens husbondevälde, visat tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet. — De i viss mån stridiga hänsyn, som sålunda med avseende på sät— tet för fullföljd av mål om tvångsarbetes åläggande böra tagas, torde efter in- rättandet av en administrativ högsta domstol kunna lämpligen förenas därige- nom, att denna domstol får såsom sista instans pröva och avgöra nämnda mål. På detta sätt vinnes även den icke oväsentliga fördelen, att en skarpare gräns uppdrages mellan dessa mål och verkliga brottmål.»
I Kungl. Maj:ts proposition till 1908 års riksdag angående regeringsrätten Kungl. Maj:ts (nr 37) erinrades om det fattigvårdslagstiftningskommittén givna uppdrag rö- pfgååmålån rande lösdrivarlagstiftningen samt framhölls, att kommittén utan tvivel skulle gående rege- uppmärksamma även frågan om ändring av processen i lösdrivarmål, vadan nngsrätten' den nuvarande ordningen för dessa måls prövning i högsta instans tills vidare borde lämnas orubbad.
Antalet av de lösdrivarmål, som från länsstyrelserna fullföljts till högsta Statistiska domstolen, angives i betänkandet rörande regeringsrätten hava varit följande: Uppgiften 1895: 27, 1896: 21, 1897: 32, 1898: 38, 1899: 17, 1900: 21,1901: 24, 1902: 36, 1903: 21 och 1904r36; alltså i medeltal under denna 10-års period 27 full- följde mål.
En av fattigvårdslagstiftningskommittén föranstaltad undersökning av anta— let till högsta domstolen fullföljda lösdrivarmål för åren 1912—1921 giver föl- jande siffror: 1912: 14, 1913z9, 1914zl2, 1915: 6, 191614, 1917z9, 191819, 1919: 12, 1920: 4 och 1921: 6; medeltalet under denna 10-års period utgjorde alltså allenast 8 1/2 mål. Ändring gjordes i 4 fall, samtliga under år 1912.
För åren 1919—1921, då kommittén haft tillgängliga siffror för hela anta- let mål, i vilka länsstyrelserna dömt till tvångsarbete enligt lösdrivarlagen, ut- gjorde antalet överklagade mål i medeltal 6.8 årligen eller 1.4 % av hela antalet beslut om tvångsarbete, vilket uppgick till i medeltal 484 årligen.
Ett liknande administrativt-judioiellt förfarande kommer till användning i de mål enligt fattigvårdslagen, då tvångsarbete enligt denna. lag kan ådömes. Hela antalet av sådana mål, i vilka under åren 1912—1921 talan fullföljdes över länsstyrelsernas beslut, utgjorde 56, eller sålunda 5.6 årligen. Under åren 1919—1921 gjordes hos länsstyrelserna anmälan enligt 75 % fattigvårdslagen i inalles 53 fall. Talan fullföljdes i 10 av dessa fall eller i omkring 18 % av samtliga 53 fall; medeltalet fullföljda mål utgjorde sålunda 3 % årligen. Des— sa mål äro alltså i betydligt större utsträckning föremål för klagan än de van- liga. lösdrivarmålen.
Till belysning av frågan om prövning i sista instans av besvär enligt förelig- Vissa gällande gande lagförslag må här beträffande dylik prövning enligt vissa andra lagar lagars beam”
. _ melser om be- ermras om följande. svärspröv-
. . . . o .. .. .. nin i hö ta, Besvär som jämhkt 83 % 1 lagen om fattigvarden foras over lansstyrelses ut- ägnat”?
slag, varigenom tvångsarbete ådömts, prövas i högsta domstolen; denna anord-
ning motiverades i fattigvårdslagstiftningskommitténs till grund för lagen lig- gande betänkande med att prövningen borde äga rum i högsta domstolen så länge besvär enligt lösdrivarlagen där avgjordes.
De egentliga fattigvårdsmålen prövas däremot i sista instans i kammarrätten. Så är även fallet med mål om behandling å fattigvårdsanstalt eller vid full- görandet av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall som avses i 71 och 73 %% (81 % 1 mom., jämfört med 78 % 1 och 2 mom.).
Ett annat förhållande råder i avseende å mål angående polismyndighets hand— räckning enligt 72 % för inställande till arbete eller återhämtande till fattig— vårdsanstalt; dessa mål fullföljas nämligen jämlikt 84 %, jämförd med 79 %, i regeringsrätten. Vissa varandra mycket närstående mål kunna sålunda bliva föremål för prövning i sista instans av två olika myndigheter, vilket kan vara. ägnat att ingiva betänklighet, särskilt om samma person klagar dels över polis- myndighets och dels — kort därefter — över anstaltsstyrelses beslut av ifrågavarande slag. I det följande kommer att i sammanhang med förslag om andra ändringar i fattigvårdslagen till behandling upptagas frågan om över- flyttande till regeringsrätten av besvär i mål om behandling å fattigvårds- anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall söm avses i 71 och 73 %%.
Besvär, som jämlikt 85 å i lagen om samhällets barnavård föras över länlsstyrelses utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, prövas i högsta dom- sto en.
Vissa mål enligt lagen, som äro att likställa med de egentliga fattigvårds- målen, prövas liksom dessa i kammarrätten, vilket även är fallet med mål an- gående behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete. Frågan om dessa måls överflyttande till regeringsrätten kommer senare att upptagas till övervägande. Besvär över alla andra av länsstyrelse enligt barnavårdslagen meddelade utslag prövas i rege- ringsrätten. Detta gäller sålunda bl. a. frågor om barns omhändertagande för samhällsvård eller skyddsuppfostran, om handräckning, barns kvarhållande
. m.
Vid 36 % har framhållits hurusom utländska lösdrivare, bettlare, yrkesmäs- sigt skörlevande personer m. fl. kunna göras till föremål för utvisning enligt lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.
I den proposition (nr 55 till 1914 års senare riksdag), som ligger till grund för nämnda lag, föreslogs (11 5), att besvär över länsstyrelses utslag, vari- genom dömts till utvisning, skulle prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta förslag avstyrktes emellertid av lagutskottet, som vidare anförde:
Eftersom berörda mål vore av administrativ art, vore det ju naturligast- att _de överlämna-des i sista instans åt regeringsrätten. Men då dennas arbete icke fortginge under hela året, skulle detta för vissa tider leda till ett fördröjt av- görande av förevarande mål, en olägenhet desto kännbarare som deti deSSa mål ofta torde bliva fallet att klaganden icke vistades på fri fot. Vid sådant för- hållande syntes någon annan lösning icke stå till buds än att prövningen av ifrågavarande besvärsmål — i analogi med vad som gällde enligt 6 % lösdrivar— lagen —— överlämnades till högsta domstolen.
Sedan kamrarna i denna fråga stannat i skiljaktiga beslut, fick ifråga.— varande paragraf efter sammanjämkning den avfattning utskottet föreslagit.
Lagrådet, som hördes över riksdagens förslag, fann beträffande 11 % på an— förda skäl betänkligheter möta mot förslagets upphöjande till lag. Då, lag- rådet med hänsyn till det läge, vari frågan befann sig, likväl icke ansett sig höra på grund av dessa betänkligheter avstyrka förslaget, skedde det under betonande av önskvärdheten att i sammanhang med pågående lagstiftning-s-
arbete för lättande av högsta domstolens arbetsbörda domstolens befattning med utvisningsärenden avskaffades. '
I olikhet mot vad som sålunda gäller i utvisningsmål överklagas enligt la— gen om behandling av alkoholister länsstyrelses beslut om internering hos rege- ringsrätten. Enligt det av fattigvårdslagstiftningskommittén avgivna förslag till sistnämnda lag skulle besvären i sådana mål prövas i högsta domstolen, var- vid hänvisades till förfarandet i lösdrivarmål. Kommittén anförde härom:
»Vikten av att ernå ett på samma gång skyndsamt och säkert avgörande i förevarande mål torde motivera en sådan anordning. Betänkligheter mot an- ordningen möta visserligen däri, att den bidrager till att öka högsta domstolens arbetsbörda; i huru hög grad detta kan bliva förhållandet, är naturligen omöj- ligt att med bestämdhet avgöra, men sannolikt skall antalet mål, som häri- genom komma till högsta domstolen, icke bliva särdeles stort; och under åtmin— stone en följd av år lärer man under inga förhållanden behöva hysa farhågor för att något större antal mål skola fullföljas. Ifrågasättas kunde att låta besvär i dessa mål avgöras hos regeringsrätten, vilket föreslagits i fråga om lös- drivarmål; men kommittén har ansett det lämpligast att ansluta sig till den för sistberörda mål för närvarande gällande ordningen.»
Förslaget ändrades efter anmärkning från lagrådet, som framhöll, att enligt förslaget besvär över beslut i mål om överflyttning från en allmän alkoholist- anstalt till en annan, om utskrivning samt om återintagning av den, som ut— skrivits med villkor, skulle tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande, samt att det ville synas, som om skäl ej förelåge att på detta sätt för i det hela likartade mål införa olika instansordning. Enligt lagrådets mening vore det lämpligast, att jämväl beträffande klagomål över länsstyrelses beslut om in— tagning besvär finge fullföljas hos regeringsrätten. Lagrådet framhöll ock- så, att den arbetsbörda, vilken vilade på högsta domstolen, gjorde det betänkligt att utan synnerligen vägande skäl lägga nya mål till denna domstol.
Fattigvårdslagstiftningskommittén har i sitt förslag till lag om lösdrivares behandling bibehållit den i gällande lag stadgade anordningen med högsta dom- stolen såsom sista instans i mål om ådömande av tvångsarbete. I sin motive- ring härför har kommittén anfört följande:
Med hänsyn till det ringa antal lösdrivarmål, vari talan fullföljdes över läns- styrelsens beslut, medförde bibehållandet i högsta domstolen av dessa måls pröv— ning ingen nämnvärd arbetsbörda för domstolen. Vad däremot beträffade det förhållandet, vilket även inträffade enligt kommitténs förslag, att besvär i mål rörande utskrivning in. in. skulle komma att prövas av regeringsrätten, under det att prövning av mål om intagning i tvångsarbetsanstalt skulle äga rum hos högsta domstolen, innebure detta onekligen, att i det hela likartade mål skulle prövas i olika ordning. Emellertid syntes någon verklig olägenhet icke vara att befara härav och enligt kommitténs mening vore det av så stor vikt, att pröv- ning av intagning i tvångsarbetsanstalt i sista hand tillhörde allmän domstol, att man borde finna sig i en dylik inkonsekvens. Kommittén hade å andra sidan ej ansett lämpligt att till högsta domstolen hänföra besvär i mål om ut- skrivning, ehuru en analogi till sådant förfarande funnes i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning, enligt vilken länsstyrelsen återkallade villkorligt medgiven frihet och besvär däröver insändes till nedre justitierevi— sronen.
En länsstyrelse har i sitt yttrande över kommitténs förslag uttalat, att pröv- ningen av ifrågavarande mål borde överflyttas till regeringsrätten.
Kommittén.
Prövningen av besvär över länsstyrelses utslag i mål om ådömande av tvångs- arbete har enligt lösdrivarlagen förlagts till högsta domstolen på grund av att det ansetts angeläget att, då fråga är om den enskildes personliga frihet. av- görandet i sista instans förbehålles domstol. Ehuru såsom i det föregående framhållits i det betänkande, som ligger till grund för lagen om regerings- rätten, uttalats att lösdrivarmålen borde slutligen prövas i den administrativa högsta domstolen, lämnades vid regeringsrättens inrättande den gällande ord- ningen för lösdrivarmålens prövning i sista instans tillsvidare orubbad, därvid hänvisades på den då pågående kommittéutredningen angående utarbetande av ny lösdrivarlagstiftning, vid vilken även frågan om ändring av processen i lös- drivarmål förväntades komma att uppmärksammas.
Såsom i den allmänna motiveringen (s. 48) närmare berörts skall enligt före— liggande förslag mål om ådömande av tvångsarbete fortfarande i första in- stans handläggas av administrativ myndighet, länsstyrelsen. Det lärer vid så- dant förhållande böra övervägas, huruvida icke den vid regeringsrättens till- komst såsom ett provisorium betecknade anordningen med högsta domstolen såsom högsta instans i lösdrivarmål nu bör upphöra.
Ur principiell synpunkt synes det nuvarande blandade administrativt—judi- ciella förfarandet otillfredsställande; det har hämtat sitt berättigande endast av den omständigheten att proceduren inför länsstyrelsen icke varit ägnad att ingiva samma trygghet för en allsidig utredning som förfarandet vid domstol. Genom den i föreliggande förslag förordade omläggningen av förfarandet hos länsstyrelsen torde emellertid förevarande fråga hava kommit i ett nytt läge och anledning saknas att låta domstol omhänderhava prövningen i sista instans.
Redan enligt nuvarande lag är prövningen i lösdrivarmål i väsentlig mån av diskretionär art; även om lösdriveri konstaterats, kan på grund av förelig— gande förhållanden i stället för dömande till tvångsarbete meddelas förnyad var- ning ; i fall av bristande arbetsförmåga kan hinder att ådöma tvångsarbete för- klaras föreligga. Frigiven tvångsarbetares förhållanden äro vidare under viss tid beroende av administrativ myndighets beslut.
Genom det föreliggande förslaget, som åsyftar en i möjligaste mån individua- liserad behandling, öppnas ännu .större möjligheter för länsstyrelsen att i varje särskilt fall förfara på ett sätt, som med hänsyn till de föreliggande förhål- landena anses lämpligast. Länsstyrelsen kan sålunda, då förutsättning för åt— gärd enligt lagen föreligger, välja mellan tvångsarbete och internering i arbets- hem —— i båda fallen eventuellt med villkorligt anstånd —— samt hjälpåtgärder ävensom, i vissa fall, internering i alkoholistanstalt. Lämplighetssynpunkter spela vid de särskilda fallens bedömande en framträdande roll, under det att rättsfrågorna i allmänhet torde vara mindre dominerande och framför allt i regel av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Det är tydligt_ att den vidsträckta möjlighet till val mellan olika åtgärder, vilken sålunda är utmärkande för för- farandet i alla instanser, är ägnad att förläna prövningen en väsentligt annan karaktär än det avgörande av rättegångsmål, som utgör högsta domstolens hu- vudsakliga uppgift.
Härtill kommer att, såsom kommittén framhållit, om högsta domstolen skall
bibehållas såsom sista instans för prövning av mål om tvångsarbete, under det att besvär i mål om utskrivning m. m. skall ankomma på regeringsrätten — och någon annan utväg lärer ej förefinnas —— i det hela likartade mål skulle komma att prövas i olika ordning. En sådan anordning synes vara ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter; till förebyggande av en dylik i mål enligt lagen om behandling av alkoholister förlades också på hemställan av lagrådet prövningen av besvär i interneringsfrågor enligt nämnda lag till regeringsrätten i stället för till högsta domstolen.
Då det vidare icke torde kunna ifrågasättas att talan mot länsstyrelses be- slut om intagande i arbetshem skall föras i högsta domstolen, och dylik talan lämpligen bör prövas av samma myndighet, som handlägger besvär i mål om tvångsarbete, föreligger ytterligare ett skäl att låta annan myndighet än högsta domstolen pröva besvär i mål om tvångsarbete.
Starka skäl synas tala för att till regeringsrätten överflytta prövningen av besvär i mål om tvångsarbete. Ur synpunkten av omsorgen om den personliga frihetens skyddande torde anförtroendet av uppgiften i fråga åt regerings- rätten, med hänsyn till dennas ställning och sammansättning, ingiva full trygg— het. Härtill kommer att regeringsrätten redan har att handlägga internerings- ärenden, som stå målen om tvångsarbete tämligen nära, nämligen enligt lagen om behandling av alkoholister och enligt lagen om samhällets barnavård. Vis- serligen synes 'det med hänsyn till den nuvarande arbetsbalansen i regerings— rätten angeläget att ej avsevärt öka regeringsrättens arbetsbörda, men de i det föregående återgivna siffrorna angående besvär i högsta domstolen i mål om tvångsarbete föranleda till antagandet att ifrågavarande besvärsmåls överflytt— ning till regeringsrätten icke skall komma att verka nämnvärt betungande för regeringsrätten. Icke heller den omständigheten, att regeringsrätten icke sam- manträder under den tid då sommarferierna pågå, lärer böra förhindra en i öv- rigt lämplig befunnen anordning; redan för närvarande ankomma på regerings— rättens prövning enligt lagen om behandling av alkoholister vissa mål, vilkas skyndsamma avgörande är betingat av hänsynen till den personliga frihetens skyddande. Det lärer lika litet som beträffande dylika. mål saknas utväg att, då under semestern brådskande besvärsmål enligt den föreslagna lagen inkom- mer, utan dröjsmål få en prövning därav till stånd. Det torde emellertid böra övervägas, huruvida icke ledamot av regeringsrätten, vilken för dylik pröv- ning nödgas begiva sig till huvudstaden från annan ort, där han under semestern vistas, bör tillerkännas ersättning för resekostnaden.
Av nu anförda skäl tillstyrkes, att prövningen av besvär över länsstyrelses beslut i mål om tvångsarbete förlägges till regeringsrätten. Detta gäller be- svär över beslut såväl enligt 22 som 23 %. Att samma myndighet bör hand- hava prövningen av besvär över länsstyrelses beslut om intagande i arbets- hem har förut antytts. Detsamma bör gälla beträffande prövning av besvär, varigenom länsstyrelse enligt föreliggande förslag förordnat om intagande i al- koholistanstalt.
Frågan om avgörandet i sista hand av besvär i mål om tvångsarbete en- ligt lagarna om fattigvården och samhällets barnavård komma att behandlas i
Klagan över beslut under måls hand- läggning.
Besvär över andra av länsstyrel- sen medde- lade beslut.
Btträde vid författande av besvär m. m.
Verkställig-
het cw icke
laga. kraft ägande beslut.
Besvär över beslut av myndighet, som funge- rar i stället för läns- styrelse. 40 . Besvärg in— sändande med posten.
det följande. Redan i förevarande sammanhang bör emellertid framhållas, att i avseende härå böra gälla enahanda regler som enligt föreliggande förslag.
De i 3 mom. av förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna hava före- bilder i 27 kap. 1 % rättegångsbalken, i 83 % fattigvårdslagen samt i 27 å i lagen angående behandling av alkoholister.
Förut har antytts att klagan över länsstyrelsens beslut i mål om utskriv— ning synes böra prövas i regeringsrätten. Detsamma torde vara fallet med andra enligt föreliggande förslag meddelade beslut, som ej avse fråga om intagning i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt. Regeringsrätten blir sålunda högsta in- stans för prövning av alla besvär enligt förslaget.
De i 5 mom. föreslagna. bestämmelserna ansluta sig i huvudsak till vad för motsvarande fall finnes stadgat i 6 % i lösdrivarlagen och 27 % andra stycket i lagen angående behandling av alkoholister; att märka är att gällande lags föreskrift om besvärshandlingarnas insändande till justitierevisionsexpeditionen utbytts mot ett stadgande om deras insändande till vederbörande statsdeparte- ment, vilket sammanhänger med att, såsom förut föreslagits, prövningen skall flyttas från högsta domstolen till regeringsrätten. Härav följer att viss ändring måste vidtagas i lagen om regeringsrätten, en fråga som skall beröras i det följande.
I stället för den i 8 % lösdrivarlagen förekommande hänvisningen i fråga om verkställighet av icke laga kraft ägande utslag till vad i sådant hän-seende stad gas angående fängelsestraff (lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag) har kom— mittén ansett det böra i lagen direkt angivas vad som i sådant hänseende bör gälla, nämligen att verkställighet kan äga rum av utslag, som icke vunnit laga kraft, därest den dömde i viss ordning förklarat sig nöjd med utslaget samt därvid haft en betänketid av minst två dagar efter utsla gets a-vkunnan'de.
En bestämmelse, som i vad den avser tvångsarbete i huvudsak ansluter sig till vad kommittén sålunda föreslagit, har intagits i 6 mom. av förevarande paragraf.
Beträffande annat av länsstyrelsen meddelat beslut har föreslagits ett stad— gande, som väsentligen överensstämmer med bestämmelsen i 12 å i lagen om behandling av alkoholister samt har sin motsvarighet i 86 å i lagen om samhäl- lets barnavård (jfr i fråga om fiskals beslut 10 % i föreliggande förslag).
I fråga om besvär över beslut av myndighet, som utövar den befattning med ärenden enligt 5 kap., vilken eljest tillkommer länsstyrelsen, bör tydligen gälla detsamma, som enligt förevarande paragraf gäller i fråga om besvär över läns- styrelsens beslut. Föreskrift härom har intagits i 7 mom.
I 40 % har föreslagits en bestämmelse om rätt för part att i mål enligt före— liggande förslag till myndighet insända besvär och andra handlingar med posten. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som gäller enligt förordningen den 8 april 1925 om rätt för parter i kommunala mål samt i fattigvårds- och barnavårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och övriga handlingar. Lika litet som i dylika mål torde det nämligen i mål av förevarande slag
förefinnas anledning föreskriva att besvär skola. ingivas till vederbörande myn- dighet. Rörande vissa av kommittén föreslagna övergångsbestämmelser anfördes i UVefgångS—
. _ , . . bestäm— kommittens motivering: melser.
>>Ikraftträdandet av lagen angående lösdrivares behandling har tänkts skola Kommittén. äga rum den 1 januari närmast efter lagens utfärdande. Med lagens ikraft- trädande bör lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling upphävas tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring eller förklaring av nämn- da lag eller tillägg därtill.
Vid genomförande av förändringen är följande att taga i betraktande. Har en person före nya lagens ikraftträdande gjort sig skyldig till lösdriveri och härför ådömts tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bli— ver överklagat, bör tydligen i fråga om tiden för tvångsarbetet gälla, vad utslaget härutinnan innehåller. Härav följer, att högsta domstolen vid pröv- ning efter nya lagens ikraftträdande av anförda besvär har att tillämpa den nya lagen. Däremot synes hin—der icke böra möta att låta den nya lagens bestäm- melser i övrigt i fråga om verkställande av tvångsarbete lända till efterrät— telse, så att en dylik person kan försöksutskrivas. Aven beträffande tillväga- gångssättet vid utskrivningen bör den nya lagen tillämpas. Bestämmelserna i 10, 11 och 12 %% av gamla lagen bliva således satta ur tillämpning med den nya lagens ikraftträdande. Stadgandet i 13 % av gamla lagen synes däremot fortfarande böra gälla i sådana fall, enär motsvarande bestämmelser i nya lagens 12 % hava samband med där införda föreskrifter om tvångsarbetstidens bestämmande.
Varning, som meddelats och kungjorts enligt gamla. lagen, bör utöva inverkan även efter den nya lagens ikraftträdande; eljest skulle under en övergångs- period, innan varning hunnit meddelas efter nya lagen, något ådömande av tvångsarbete ej komma att äga rum. Det synes ej heller vara lämpligt, att ett i laga ordning meddelat beslut skulle utan vidare lämnas ur räkningen. Då undergånget tvångsarbete enligt gamla lagens bestämmelse har samma inverkan som en vid frigivandet meddelad varning, lärer det vara lämpligast att låta tvångsarbete, ådömt enligt gamla lagen, bibehålla denna verkan även under den nya lagen. Härvid kan visserligen inträffa, att den gamla lagens bestämmelse kommer att .sträcka sina verkningar längre än i fråga om varningen. Det är emellertid att antaga, att Konungens befallningshavande i fall, där bestäm- melsen synes för sträng, använda möjligheten att meddela förnyad varning.
Enligt den gamla lagen räknas verkan av varningen från dagen för var- ningens knngörande i polisunderrättelser, men enligt kommitténs förslag från dagen för varningens meddelande. Vid bedömande av varning enligt den gamla lagen bör densamma anses meddelad å den dag, då beslut om varningen kun— gjorts, och tvångsarbetes inverkan beräknas från den dag, då frigivning från tvångsarbete ägt rum. Om vid ådömande av tvångsarbete enligt den nya la- gen uppstår fråga om giltighet av varning, som meddelats enligt äldre lag, bör tydligen den senare lagen tillämpas.»
Enär efter den föreslagna lagens antagande och utfärdande dels ett flertal Yttrande. föreskrifter av administrativ natur torde böra utarbetas, vilket lärer böra ske efter samråd med kommunala myndigheter samt föreningar och personer med erfarenhet från praktiskt socialt arbete, dels åtskilliga förberedelser krävas för den nya organisation-ens genomförande — bl. a. vissa förändrade anord— ningar vid anstalter av olika .slag och spridande bland vederbörande av känne- dom om den nya lagstiftningen — torde det vara nödvändigt att uppskjuta
lagens ikraftträdande till den 1 juli året näst efter det, då lagen antagits. Vad kommittén föreslagit beträffande upphävande av lagen om lösdrivares behand- ling m. m. samt om tillämplighet av bestämmelse i nya lagen, som trätt i stäl- let för lagrum, vartill hänvisats i lag eller författning, tillstyrkes.
Eftersom i föreliggande förslag icke användas uttryckligen lösdriveri, lösdri- vare o. s. v., erfordras en föreskrift därom att vad i lag eller författning finnes stadgat angående lösdrivare eller den som beträdes med eller gör sig förfallen till lösdriveri (se lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa ut- länningar att här i riket vistas 6 %, lagen om fattigvården 73 %) skall äga tillämpning å, den, beträffande vilken sådant förhållande föreligger, som i 3 % 2) eller 8 % sägs.
Om någon före den nya lagens ikraftträdande genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat, dömts till tvångsarbete, torde icke blott i fråga om tiden för tvångsarbetet böra. gälla vad utslaget innehåller utan den gamla lagens bestämmelser även i övrigt böra lända till efterrättelse; detta lärer vara motiverat med hänsyn till att den nya lagens stadganden i vissa. hänseen- den äro strängare än den gamlas: tvångsarbetstiden blir i regel längre, i vissa fall kan tvångsarbetaren kvarhållas t. o. m. längre än tre år, utskrivning är i allmänhet förenad med villkor 0. s. v.
Föreliggande förslag upptager ej stadgande om varning eller inom viss tid undergånget tvångsarbete såsom förutsättning för tvångsarbetes ådömande. En konsekvens härav är att ur föreliggande förslag bör uteslutas vad kommittén föreslagit därom att varning, meddelad enligt äldre lag, så ock tvångsarbete, undergånget på grund av utslag, meddelat enligt samma lag, skall vid för- nyat lösdriveri hava samma verkan som varning, meddelad enligt nya lagen.
Enär enligt föreliggande förslag talan mot länsstyrelsens utslag i mål om någons intagande i tvångsarbetsanstalt skall prövas i regeringsrätten och icke såsom för närvarande i högsta domstolen, synes det lämpligen böra stadgas, att då talan fullföljes mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete före den nya lagens ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller myndighet, som fungerar i dess ställe, målet skall behandlas i dittills gällande ordning samt den gamla lagens bestämmelser även eljest vinna tillämpning. All prövning efter den nya lagens ikraftträdande av besvär över utslag, som i mål om tvångs— arbete meddelats före ikraftträdandet, skall sålunda ankomma på högsta dom- stolen, som därvid uteslutande har att tillämpa den gamla lagen. Regerings- rätten får däremot befattning uteslutande med mål, i vilka den nya lagen skall tillämpas.
Enligt 28 % 2 mom. andra stycket i föreliggande förslag må den, som är in- tagen i tvångsarbetsanstalt, om han på grund av beslut enligt föreliggande för- slag varit intagen i tvångsarbetsanstalt under tillhopa minst tio år och ytter-— ligare viss förutsättning föreligger, kvarhållas i anstalten utöver den vanliga maximiti-den tre år, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han utanför anstalten skall förhålla sig väl. Då det synes önskvärt att denna bestämmelse må kunna tillämpas även på personer, som på grund av beslut en- ligt den gamla lagen varit internerade under tillhopa minst tio år, har bland övergångsbestämmelserna införts ett stadgande, varigenom detta möjliggöres.
Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.
Enligt gällande lösdrivarlag må tvångsarbete ej ådömas eller verkställas, om vederbörande är oförmögen att genom arbete försörja sig. Däremot är enligt fattigvårdslagen tvångsarbete uteslutet endast om fullständig arbetsoförmåga föreligger. Detsamma gäller enligt 24 å i förslaget till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga, dock att i undantagsfall intagande i tvångsarbetsanstalt medgives även då fullständig arbetsoförmåga är för han- den, under förutsättning att sannolika skäl föranleda, att vederbörandes vård annorstädes än å tvångsarbetsanstalt skulle medföra avsevärd olägenhet ur ordningens synpunkt eller i betydande mån försvåra arbetet för andra personers tillrättaförande (se ovan s. 67).
Såsom framhållits i det uttalande, vilket gjorts av den i det föregående om- förmälda konferensen mellan representanter för arbetshemmen, förorsaka en del i de kommunala fattigvårdsanstalterna intagna., fullständigt arbetsoförmögne personer genom sitt disciplinvidriga uppträdande verkliga svårigheter för ord— ningens upprätthållande i dessa anstalter; gällande bestämmelser lägga emel- lertid hinder i vägen för deras överförande till arbetshem eller tvångsarbets- anstalt.
För att råda bot på detta missförhållande föreslås sådan ändring av före- varande paragraf, att varning, som är förutsättning för tvångsarbete enligt fattigvårdslagen, må tilldelas även varaktigt arbetsoförmögen person, om hans vårdande annorstädes än å tvångsarbetsanstalt medför avsevärd olägenhet ur ordningens synpunkt eller i betydande mån försvårar arbetet för andra perso- ners tillrättaförande. Härigenom vinnes sålunda överensstämmelse med nyss åberopade bestämmelse i 24 % av förslaget till lag om behandling av vissa arbets- ovilliga oeh samhällsvådliga.
Enligt 16 % 1 mom. i den föreslagna lagen om behandling av vissa arbets- ovilliga och samhällsvådliga må den på grund av beslut enligt lagen i arbets- hem intagne kvarhållas tills vidare utan tidsbegränsning, om han är oförmö- gen att genom arbete försörja sig, men eljest under högst ett år. Gör han sig skyldig till förseelse i anstalten, må enligt 23 % i berörda lagförslag förord- nande meddelas om hans intagande i tvångsarbetsanstalt. Beträffande sålunda ådömt tvångsarbete gäller detsamma som beträffande tvångsarbete, vilket omedelbart ålägges såsom påföljd för lösdriveri eller bettleri; den internerade må sålunda kvarhållas under från början obestämd tid av i regel högst tre år.
Enligt kommitténs förslag skall även då tvångsarbete ålägges enligt fattig— vårdslagen tvångsarbetstiden icke bestämmas på förhand. Skälen för denna kommitténs ståndpunkt hava återgivits i det föregående (5. 124).
74 5”. Arbetsoför- måga såsom hinder för varning och tvångsarbete.
Yttrande.
75 Q'. Relativt obestämd tvångs— arbetstid.
Kommittén.
Tvångs— arbetes åläg- gande av annan myn- dighet än länsstyrelsen.
Yttrande.
76' 5.
_ Tvångs- arbetes rer/r— ställande m. m.
Under hänvisning till vad som anförts vid 23 % i förslaget till lag om be— handling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga tillstyrkes kommitténs för- slag i förevarande hänseende.
I 16 % lösdrivarlagen är stadgat att i stad, där poliskammare finnes, denna i fråga om lösdrivares behandling med visst undantag utövar den myndighet .som enligt lagen tillkommer länsstyrelsen.
Tvångsarbetes ådömande enligt 75 % fattigvårdslagen ankommer däremot alltid på länsstyrelsen. Under förarbetena till fattigvårdslagen påpekades från några håll att denna uppgift borde anförtros åt poliskammare, där sådan fun- nes, men detta förslag avstyrktes av föredragande departementschefen, eme- dan det vore av vikt att 'den myndighet, som hade att behandla fattigvårds— ärenden i allmänhet, även finge handlägga ifrågavarande ärenden.
Enligt 1 % 3 mom. i förslaget till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga äger Konungen beträffande stad föreskriva, att poliskam- mare eller annan lämplig myndighet skall utöva den befattning med tvångs- arbetes åläggande m. ni., som eljest tillkommer länsstyrelsen.
Såsom framgår av motiveringen till sistberörda lagrum, är anordningen i fråga avsedd att tillämpas endast i städer, där ett mera betydande antal lös— drivarmål förekommer. Detta är, om man undantager huvudstaden, där polis— kammaren emellertid utgör en avdelning av överståthållarämbetet, för närva- rande fallet endast i Göteborg och Malmö. Fördelen av vederbörande läns- styrelsers befriande från befattningen med mål om tvångsarbete skulle antag- ligen bliva icke obetydligt större, om även sådana mål enligt fattigvårds- lagen undantoges från länsstyrelsernas handläggning. Den omständigheten att länsstyrelserna utöva tillsyn över fattigvården lärer icke vara av avgörande be- tydelse för bedömande av spörsmålet om anförtroende i större stad åt annan myndighet än länsstyrelsen av ifrågavarande funktion. Då det däremot synes vara önskvärt, att på varje plats alla mål om ådömande av tvångsarbete hand- läggas av samma myndighet, föreslås att i förevarande paragraf införes ett stadgande, motsvarande den i 1 % 3 mom. i förutnämnda lagförslag intagna be- stämmelsen.
Enligt 76 % skall tvångsarbete, ådömt enligt fattigvårdslagen, förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den dömde på grund av nedsatt arbets- förmåga eller annan anledning icke lämpligen bör intaga-s i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter, som Konungen meddelar, i stället in— tagas i kronohäkte och där hållas till lämpligt arbete. Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet, ej heller, om tvångsarbetet tagit sin början, detsamma fortfara, utan skall i sådant fall med honom förfaras på sätt i 7 % lösdrivarlagen sägs. —— Enligt en Kungl. Maj:ts kungörelse av den 31 december 1918 skall tvångs— arbete, ådömt enligt fattigvårdslagen, förrättas i länets kronohäkte, om sådant finnes, men eljest i närmast belägna kronohäkte, därest den dömdes arbetsför- måga är så nedsatt, att han ej synes ägna sig för det arbete, som å tvångs- arbetsanstalt i allmänhet förekommer, eller tiden för det ådömda tvångsarbetet ej är längre än en månad och tvångsarbetsanstalten avlägsen.
Kommittén har i förevarande hänseende anfört följande: »Enligt kommitténs förslag skall tiden för tvångsarbete, ådömt enligt fat- tigvårdslagen, vilket vid fattigvårdslagens slutliga utformande sattes till högst 6 månader, bestämmas på enahanda sätt som i förslaget till lösdrivarlag, d. v. s. tvångsarbetet kan utsträcka-s till 2 respektive 3 år. Vid sådant för- hållande torde de skäl, man förut haft att låta tvångsarbete på kortare tid av— tjänas i kronohäkte, hava bortfallit. De flesta av dem, som dömts till tvångs- arbete enligt fattigvårdslagen, hava varit personer, som tidigare varit behand- lade som lösdrivare; och det har, så vitt man hittills kunnat döma, icke varit förenat med några svårigheter att behandla dem å tvångsarbetsanstalten, ehuru de på grund av sitt hälsotillstånd förklarats icke kunna dömas direkt enligt lösdrivarlagen utan hänvisats till fattigvårdsanstalt, varifrån de merendels olov- ligen avvikit.
De personer, som av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete på grund av försum- melse att fullgöra sin försörjningsplikt samt för tredska vid arbetets fullgö- rande ådömts tvångsarbete, äro i regel ostraffade personer, vilka icke gjort sig skyldiga till lösdriveri. Rent principiellt höra de därför icke hemma i tvångs— arbetsanstalterna. En undersökning av deras föregående levnadsförhållanden visar dock, att deras arbetsvillighet, då de varit ute, merendels lämnat mycket övrigt att önska samt att en behandling itvångsarbetsanstalten varit av behovet påkallad. De hava i anstalten förhållit .sig väl och några av de å Svartsjö in- tagna hava snart kunnat överflyttas till en av anstaltens kolonier.
Några direkta betänkligheter mot dessa personers intagande å tvångsarbets- anstalterna torde ej finnas. Det alltjämt fortgående arbetet på en separation inom anstalterna torde än mer minska faran för deras införande i tvångsarbets— anstalt. I den mån de i fattigvårdslagen stadgade arbetshemmen komma till stånd, lärer det endast bliva i sällsynta fall, som försumliga försörjare komma att dömas till tvångsarbete. — — — —
Ett godkännande av kommitténs här ovan gjorda uttalanden kräver vissa ändringar i 76 % av fattigvårdslagen, varom kommittén också framlägger för— slag. Dessa ändringar åter föranleda upphävande av kungörelsen den 31 de- cember 1918 om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte.»
Kommitténs förslag till ny lydelse av 76 % innehåller, att om verkställande av tvångsarbete skall gälla vad i lagen om lösdrivares behandling stadgas, dock att avbrytande av tvångsarbete, som i 9 % av nämnda lag (motsvarande '7 % i gällande lag) sägs, icke behöver äga rum, med mindre den intagne är oför- mögen till arbete.
Med den ståndpunkt föreliggande förslag liksom kommittéförslaget intager till frågan om tvångsarbetets längd torde de skäl hava bortfallit, vilka förut kunnat åberopas för att låta tvångsarbete i vissa fall avtjänas i kronohäkte. De stadganden, som öppna möjlighet till en dylik anordning, böra alltså upp- hävas.
Vid 74- 5 har redogjorts för föreliggande förslags från gällande lag och kom- mitténs förslag avvikande ståndpunkt beträffande spörsmålet, om och i vad mån bristande arbetsförmåga bör utgöra hinder för tvångsarbete enligt fattig- vårdslagen, nämligen att i detta hänseende skall gälla detsamma .som enligt 24 å i förslaget till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhälls- vådliga. I förevarande paragraf bör därför göras en' hänvisning till berörda lagrum. Hänvisning bör även göras till nämnda lagförslags bestämmelser i
Yttrande.
81 5 1 mom. Besvärsmyn- dighet i Vissa
mal.
Inom social-
5—7 kap. om tvångsarbetets verkställande och vad därmed har samband; det lärer dock böra angivas, att då person, som jämlikt 71 % fattigvårdslagen före- lagts arbete, blivit intagen i tvångsarbetsanstalt, vid prövning av fråga om hans utskrivning hänsyn skall tagas jämväl därtill, huruvida anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning skall komma att fullgöra honom ålig- gande försörjningsplikt.
Enligt 81 % 1 mom., jämfört med 78 % 1 och 2 mom. fattigvårdslagen, full— följas mål om behandling å fattigvårdsanstalt eller vid fullgörandet av arbets- skyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71 och 73 %%, från länsstyrelsen till kammarrätten.
Enligt 84 %, jämförd med 79 %, fullföljas mål angående polismyndighets handräckning enligt 72 % för inställande till arbete eller återhämtande till fat- tigvårdsanstalt till Kungl. Maj :t (regeringsrätten).
Vissa varandra närstående mål kunna sålunda bliva föremål för prövning i högsta instans av två olika myndigheter, vilket kan vara ägnat att ingiva betänklighet, särskilt om samma person klagar dels över polismyndighets handräckning och dels _ kort därefter —— över anstaltsstyrelses beslut av ifrågavarande slag. Samma förhållande föreligger i avseende å mål enligt lagen om samhällets barnavård, se 84 % 1 mom. d) och 85 % 2 mom. nämn- da lag.
Sedan under år 1924 inom .social'departementet upprättats förslag till så-
depmementet dan ändring av 81 % 1 mom. fattigvårdslagen, att talan mot länsstyrelsens ut-
upprättat förslag.
Kammar- rätten.
slag i mål om behandling å fattigvårdsanstalt eller vid fullgörandet av arbets- skyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall som avses i 71 och 73 %% skulle fullföljas hos Kungl. Maj:t, inhämtades kammarrättens yttrande över det sålunda utarbetade förslaget.
I sitt den 29 februari 1924 avgivna yttrande framhöll kammarrätten, att den föreslagna ändringen kun-de giva anledning till tvekan, vart ett mål skulle fullföljas, då nämligen gränsen mellan fråga om »sättet för fattigvårds med— delande» en fråga som fullföljdes till kammarrätten »— och fråga om >>be- handlingen å anstalt» torde vara svår att med full säkerhet uppdraga. Bort— sett härifrån hade kammarrätten så mycket mindre någon erinran att fram- ställa mot förslaget hämtinnan, som den uppfattning, vilken låge till grund för ändringsförslaget, överensstämde med den uppfattning, åt vilken kam- marrätten givit uttryck i sitt utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården. Bestämmelsen i fråga torde emellertid icke äga någon större betydelse, i det att efter fattigvårdslagens ikraftträdande kammarrätten icke torde hava till prövning förehaft något mål, som tydligt av- sett behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet eller kvar- hållande å anstalt.
Förslaget till Enligt 39 å i förslaget till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och sam- lag om be' hällsvådliga skall Kungl. Maj:t (regeringsrätten) vara högsta instans för pröv—
handling av vissa arbets—
ning av alla mål som enligt lagen fullföljas från länsstyrelserna, således även
”Villiga ”Ch bl. a. mål om behandling eller kvarhållande å arbetshem.
samhällsvåd-
liga.
Såsom framhållits vid 39 % av nyssnämnda förslag är det. olämpligt att i det hela likartade mål prövas i olika ordning. Detta är emellertid fallet be— träffande ovannämnda mål om kvarhållande å anstalt och om handräckning, ehuru denna oegentlighet hittills mindre starkt framträtt på grund av vissa av dessa måls sällsynthet. Frågor om kvarhållande och om behandling å anstalt torde vidare vara att anse såsom förvaltningsfrågor, vilka icke kräva bedö— mande i samma ordning som vanliga fattigvårdsmål. Något behov av att för- lägga dessa frågors prövning till kammarrätten torde därför icke föreligga. F råga om »sättet för fattigvårds meddelande» sammanhänger däremot ofta synnerligen nära med fråga om helt eller delvis vägrad fattigvård, vilken prö- vas av kammarrätten. Omständigheterna kunna exempelvis vara sådana, att en understödssökande icke anser sig kunna mottaga erbjuden fattigvård i form av anstaltsvård. Vägrar då fattigvårdsstyrelsen att lämna annat än anstalts- vård, står denna vägran i realiteten mycket nära ett avslag på ansökningen om fattigvård. Däremot torde det endast undantagsvis erbjuda svårighet att skilja. mellan fråga om »sättet för fattigvårds meddelande» och fråga om »be- handlingen å anstalt.». Vidare må framhållas, att enligt lagförslaget om behand- ling av arbetsovilliga m. fl. någon besvärsprövning ej tillkommer —— och ej heller lämpligen bör tillkomma — kammarrätten. Enligt nämnda lag upp- kommande frågor om behandling och kvarhållande å arbetshem komma alltså i sista instans under regeringsrättens prövning, vilket utgör ett ytterligare skäl att vidtaga enahanda anordning beträffande mål enligt fattigvårdslagen.
På. grund av vad sålunda anförts föreslås sådan ändring av 81 % 1 mom. fattigvårdslagen, att talan mot länsstyrelsens utslag i mål om behandling å fattigvårdsanstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall som avses i 71 % skall fullföljas hos Kungl. Maj:t.
I det följande kommer att föreslås en motsvarande ändringi 84 % 1 mom. i lagen om samhällets barnavård.
I 83 % föreslås den ändring, att bes'vär över länsstyrelses utslag i mål rö- rande förordnande om tvångsarbete skola insändas till vederbörande statsdepar- tement, vilket innebär att prövningen kommer att ske i regeringsrätten i stället för i högsta domstolen.
Rörande skälen till denna ändring hänvisas till vad som anförts vid 39 % av lagförslaget om behandling av arbetsovilliga m. fl., vilken paragrafs 5 mom. innehåller en liknande bestämmelse.
Även i övrigt föreslås vissa ändringar i eller tillägg till 83 %, vilka avse att bringa paragrafen i överensstämmelse med 39 % i nämnda lagförslag.
Med anledning av att bestämmelser om bettleri och om tillsyningsmän över bettlare ingå i 'den föreslagna lagen om behandling av arbetsovilliga m. fl., före— slås upphävande av 92 % fattigvårdslagen.
Av skäl som framgå av motiveringen till den föreslagna ändringen av 76 % föreslås upphävande av kungörelsen den 31 december 1918 om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte.
83 5. Prövning i regerings-
rätten av mål om tvångs- arbete.
92 å. Fattigvårds— lagens be- stämmelser am bettleri
upphävas.
Övergångs- bestäm- melser.
För övriga övergångsbestämmelser, vilka delvis överensstämma med över- gångsbestämmelserna till lagförslaget om behandling av arbetsovilliga m. fl., torde någon motivering icke erfordras.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 84 5 1 mom. i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård.
l?esvärsmyn- Enligt 84 5 1 mom. i lagen om samhällets barnavård skall talan över länssty- d'gbet '. "ss" relsens utslag angående behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete föras i kammarrätten. Av skäl som angivits vid 81 % 1 mom. av förslaget till lag om ändring i vis— sa delar av lagen om fattigvården föreslås den ändring i nu förevarande lag- rum, att vad där är stadgat om kammarrättens befattning med mål av nämnda slag utgår, varav följer att målen i fråga jämlikt 8.5 % 2 inom. komma att av- göras av Kungl. Maj:t i regeringsrätten.
Förslag till lag om tillägg till 2 5 17 :o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Vid 39 % av lagförslaget om behandling av arbetsovilliga m. fl. har fram- hållits, att regeringsrätten bör vara högsta instans för prövning av alla besvär enligt nämnda förslag. Härav föranledes att ett tillägg göres till lagen om rege- ringsrätten.
Av kommittén har (5. 225) erinrats om att enligt gällande stadga för tvångs- arbetsanstalterna klagomål få anföras över vederbörande anstaltsstyrelses be- slut och att sådana klagomål även utan särskilt stadgande torde hava ansetts skola behandlas i regeringsrätten.
Det nu ifrågavarande tillägget till lagen om regeringsrätten torde böra så avfattas, att det blir tillämpligt även å besvär över beslut som meddelas enligt de administrativa författningar, .som må komma att utfärdas med stöd av den föreslagna lagen.
Någon anledning att såsom kommittén föreslagit från regeringsrättens hand- läggning un'dantaga de fall, då föreskrift i sådant hänseende meddelats, torde icke föreligga.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 55 i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.
De i lagförslaget om behandling av arbetsovilliga m. fl. förekommande be- stämmelserna om villkorligt anstånd med verkställande av beslut om intagande i tvångsarbetsanstalt, om förverkande av sådant anstånd, om utskrivning från eller återtagande till tvångsarbetsanstalt föranleda vissa smärre ändringar i la- gen den 17 oktober 1900 om straffregister. För dessa ändringar, vilka väsent- ligen överensstämma med av kommittén upprättat förslag, torde någon närmare motivering icke vara erforderlig.
Förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 och 18 kap. strafflagen.
Vid behandling av frågan om bekämpandet på straffrättslig väg av vissa 18 kap. 7och
utomäktenskapliga könsförbindelser anförde reglementeringskommittén i sitt & %%]?ng
den 31 december 1910 avgivna betänkande (del I s. 208): och 18 55.
»Tydligt är, att kommittén endast från synpunkten av de smittosamma köns- Reglemente- sjukdomarnas bekämpande har att ingå i bedömande av i vad mån de hos oss i näää?" nu förevarande hänseende gällande bestämmelser äro i behov av en utvidgning ' eller förändring. Att åtskilliga slag av med straff belagda utomäktenskapliga könsförbindelser icke hava någon nämnvärd betydelse för frågan om berörda sjukdomars spridning, ligger i öppen dag. Endast i den mån straffbestämmel— ser av förevarande slag äro ägnade att i någon högre grad motverka utbrednin- gen av lösa och tillfälliga könsförbindelser samt framför allt prostitution, har kommittén ansett sig hava anledning att ingå i en närmare prövning av desam- ma. Vid övervägande av hithörande förhållanden har det synts kommittén, som om i trenne särskilda avseenden kunde ur nu angivna synpunkt ifrågasät— tas en utvidgning av de hos oss i förevarande del gällande bestämmelser.
Sålunda skulle säkerligen ett utsträckt skydd mot ungdomens indragande i sedeslöshct vara ägnat att förhindra mången från att i tidiga år hemfalla till en osedlig vandel. Enligt 18 kap. 7 51 strafflagen är hos oss endast övande av otukt ned kvinna, som ej fyllt 15 år, föremål för straff. Om ock otukt med barn av manligt kön meren-dels är av beskaffenhet att hemfalla under straff- be'stämnelsen i 10 % av samma kapitel, torde dock förstnämnda straffbud böra efter fé'rebilder i utländsk rätt utsträckas att omfatta båda könen. Särskilt vad angår de största städerna, i vilka den därstädes förekommande gatuprosti— tutioner övar en stark lockelse å den manliga ungdomen i uppväxtåren, skulle utan tv_vel en dylik utvidgning av straffbudet, i händelse den nu föreskrivna åldersgränsen samtidigt höjdes, vara ägnad att verka hindrande å nämnda ung- doms indragande i prostitutionslivet. Genom ifrågavarande straffbuds utvidg— ning till båda könen skulle ock vinnas möjlighet att med strängare straff än nu är frllet kunna inskrida mot de män, som för tillfredsställande av sina sex-
1 Nuva'ande 7 och S 55.
uella drifter förgripa sig mot barn av manligt kön. I samband med en dylik utvidgning av nämnda straffbud torde ock en motsvarande ändring möjligen böra vidtagas i 6 % 2 mom. och 8 &I av 18 kap. strafflagen. Vad åter angår den i nu förevarande lagrum stadga-de åldersgränsen av 15 år, skulle dennas höjande otvivelaktigt vara önskligt icke blott till förebyggande av manlig ung- doms indragande i sedeslöshet vid tiden för manbarhetens intrådande utan även och framför allt till förhindrande av att unga kvinnor vid sitt utträde i livet på grund av sin oerfarenhet i hithörande ting och bristande motståndskraft lockas och förledas till otukt samt såmedelst mången gång föras in på avvägar för hela sitt återstående liv. I flera andra länder är åldersgränsen i förevarande hänseende satt till 16 år. Så är nämligen fallet i Norge, England, Holland samt flera nordamerikanska stater och schweiziska kantoner, om ock stadgan— dena i vissa av dessa länder gälla blott kvinnor. Det nya schweiziska straff- lagsförsla-get av 1908 sätter åldersgränsen för båda könen till 16 år. I Finland stadgas straff för lägersmål med kvinna, som ej fyllt 17 år och förut icke bli- vit lägrad. Att märka är vidare, att i åtskilliga av de länder, där den abso— luta åldersgränsen satts lägre än 16 år, föreskrivits en högre åldersgräns för de fall, då förförelse av kvinna. föreligger. Så är t. ex. för dylika fall ålders- gränsen bestämd till 16 år i Danmark, Tyskland och Italien, 18 år i Portugal, 21 år i Ryssland och 23 år i Spanien. 1 de båda förut omnämnda förslagen till nya strafflagar för Österrike och Tyskland är åldersgränsen vid förförelse av oberyktad kvinna satt till 16 år. Att uppställa ett särskilt generellt straffbud mot förförelse av kvinna under viss ålder synes emellertid med hänsyn till ett dylikt brottsbegrepps obestämdhet i fråga om såväl kvinnans föregående van— del som ock de medel, varmed hon förmås till otukt, näppeligen vara att tillrå— da. Enligt kommitténs förmenande skulle ett ökat straffrättsligt skydd mot unga kvinnors indragande i ett otuktigt levnadssätt bättre ernås genom höjan— det av den i 18 kap. 7 %” strafflagen nu föreskrivna åldersgränsen till 16 år. Emellertid sammanhänger frågan härom synnerligen nära med spörsmålet om den för kvinnan gällande äktenskapsåldern. Såsom bekant är denna i vårt land sedan 1893 års början, frånsett fall av dispens, 17 år, utom för lappkvinnor, vilka sedan gammalt äga ingå äktenskap redan vid 15 års ålder. Då spörs— målet om åldern för äktenskaps ingående för närvarande är under omprövning i lagberedningen i samband med dess revision av vissa delar av familjerätten, har kommittén funnit sig icke böra framlägga något formligt förslag till hö- jande av den uti ifrågavaranle straffbud föreskrivna åldersgränsen; och då den av kommittén tillstyrkta utvidgningen av nämnda straffbud till att omfatta jäm- väl mankön icke utan en samtidig höjning av åldersgränsen är av någon nämn- värd betydelse för den kommittén förelagda uppgift, har kommittén icke heller funnit sig böra föreslå någon ändring av straffbudet i detta hänseende. Kom- mittén anser sig emellertid böra såsom sin mening uttala, att i samband med en blivande höjning av åldersgränsen i 18 kap. 7 åz strafflagen och detta straff- buds utsträckande till att omfatta jämväl mankön torde dels den_kvalificerande åldersgränsen böra, efter förebild i norsk och engelsk rätt, höjas från nuva- rande 12 till 13 är, dels en motsvarande höjning av åldersgränsen från 15 till 16 år vidtagas i 18 samt möjligen även 6 och 8 %% av 15 kap. strafflagen, dels straffminimum böra, särskilt vid synnerligen förmildrande omständigheter. vä- sentligt nedsättas, och dels tillses, att straffmåtten för de båda åldersgrupper- na så avpassas i förhållande till varandra, att icke, såsom nu är fallet, mini— mum i den strängare straffskalan väsentligt överstiger maximum i den lind— rigare.»
1 Nuvarande 9 5. ” Nuvarande 8 5.
I fråga om de nuvarande 7 och 8 %% (förut 7 %) i 18 kap. ansåg sålunda reg— lementeringskommittén, såsom av det föregående framgår, att åldersgränsen borde höjas, i 7 5 från 12 till 13 och i 8 5 från 15 till 16 år, att straffminimum i sistnämnda lagrum borde, särskilt vid synnerligen förmildrande omständig— heter, väsentligt nedsättas samt att straffmåtten för de båda åldersgrupperna borde så avpassas i förhållande till varandra, att icke såsom nu är fallet, mini- mum i den strängare straffskalan väsentligt överstege maximum i den lindri— gare. Kommittén ansåg vidare, att straffbuden borde utsträckas att anse även otukt med gossar under 13 resp. 16 år samt ifrågasatte höjning av åldersgrän- se-n från 15 till 16 år även i 15 kap. 6, 8 och 18 55. Slutligen ifrågasatte ut- skottet viSS ändring i 18 kap. 6 % 2 mom. och 8 %.
Efter sitt i det föregående återgivna uttalande angående utsträckt skydd mot ungdomens indragande i sedeslöshet framhöll kommittén, att en utvidgning av strafflagens bestämmelser kunde ifrågasättas jämväl i två. andra hänseenden, nämligen dels för beredande av ökat skydd mot den som med obehöriga medel bereder sig tillfälle till otukt med kvinna, vilken nått den i nuvarande 8 % av 18 kap. stadgade åldersgränsen (för närvarande 15 år), och dels i fråga om de ansvarsbestämmelser, som i 18 kap. 6 % finnas stadgade gentemot den, som övar otukt med annan, till vilken han står i visst vårdnadsförhållande.
Dessa båda frågor hava ej ansetts böra i förevarande sammanhang upptagas till behandling.
I anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 138 år 1922, hem- ställde andra lagutskottet i utlåtande nr 25, bl. a., att riksdagen med anledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om övervägande, huru- vida icke, utan avbidan å en förestående allmän strafflagsreform, till beredan- de av ökat straffskydd i vissa av utskottet angivna hänseenden måtte vidtagas därför erforderliga ändringar i nu gällande straffbestämmelser i 18 kap. straff- lagen, åivensom om framläggande för riksdagen av det förslag, som därav kun— de föranledas.
I motiveringen till denna hemställan framhölls, bl. a., att medan otukt med kvinna, som ännu ej fyllt 12 år, enligt 7 % i kapitlet medförde straffarbete i minst 4 år, vore åter straffmax-lmum för liknande brott gentemot kvinna, som -— kanske kort före gärningens begående — fyllt 12 år, ej mer än 2 års straff— arbete. Fall torde, yttrade utskottet, hava förekommit vid våra domstolar, då sistnämnda straffskala, särskilt med hänsyn till den bristande anpassningen av straffmätten för de båda åldersgruppernai förhållande till varandra, framstått såsom lindrigare än vad för beredandet av det emot gärningar av detta slag er- forderliga straf'fskyddet synts önskligt.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, varefter riksdagens beslut anmäldes i skrivelse nr 251.
Skrivelsen överlämnades genom beslut den 3 november 1922 till 'de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av vissa frågor på strafflagstiftningens område (lilla strafflagskommissionen), på det att riks— dagens framställning måtte av de sakkunniga tagas under övervägande vid ut- arbetande av förslag till lagstiftningsåtgärder i fråga om s. k. förminskat till-
Riksdagens skrivelse nr 251 år 1922.
Utländsk rätt.
Norge.
Danmark.
Tyskland.
Yttrande.
räkneligas behandling eller i övrigt av de sakkunniga göras till föremål för så- dan utredning, som av omständigheterna kunde finnas påkallad.
I 'den skrivelse den 31 maj 1923, varmed de sakkunniga överlämnade sitt be- tänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare jämte förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare, anförde de .sakkunniga, att de tagit hänsyn till det av riksdagen (i skrivelsen nr 251 år 1922) framställda önskemålet, såvitt rörde denna frågas sammanhang med sär- skilda lagstiftningsåtgärder rörande förminskat tillräkneliga förbrytare. I öv- rigt hade _ framhöllo de sakkunniga _ den tid, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 förelagts dem för slutförande av deras uppdrag, icke medgivit ett närmare ingående på ändringar i 18 kap. strafflagen.
Den av riksdagen väckta frågan om en bättre anpassning av straffmåtten för de båda i 18 kap. 7 och 8 %% omförmälda åldersgrupperna i förhållande till varandra, vänta-r alltså fortfarande på sin lösning. Jfr reglementeringskom- mitténs ovan återgivna uttalande av samma innebörd.
Här torde böra redogöras för bestämmelserna i förevarande hänseende i några utländska strafflagar och strafflagsförslag.
l norska strafflagens %% 195, 196 straffas >>utugtig omgjeengelse» med »Barn» (således även gossar) under resp. 13 och 16 år. .
Norska strafflagsförslaget av 1925 %% 195, 196, höjer den kvalificerande åldersgränsen till 14 år, varjämte vissa straffskärpningar och andra ändringar förordas.
I danska strafflagen straffas dels (% 173) den, som bedriver otukt med flicka under 12 är, dels (% 174) den, som till otukt förför en flicka i åldern 12 till 16 år, dels (% 176) den, som under nyss i %% 173 och 174 angivna förutsätt- ningar gör sig »skyldig i uteerligt Forhold, uden at legemlig Omgang finder sted».
1924 års danska strafflagsförslag 5 22/1- träder i stället för lagens % 173 med den väsentliga ändringen att åldersgränsen höjes från 12 till 15 år och att be- stämmelsen är tillämplig på barn av båda könen. — 5 225 stk. 2 träder i stället för lagens % 174 med den Väsentliga ändring, att åldersgränsen höjes från 16 till 18 år och att bestämmelsen är tillämplig på unga personer av bådakönen. För straffbarhet fordras, att förförelse skall ha ägt rum >>under grovt m1ssbruk av en på ålder och erfarenhet beroende överlägsenhet». I 5 226, som träder i stället för lagens % 176, stadgas straff för »anden könslig Omgångelse» än samlag.
Tyska strafflagen 5 176 mom. 3 straffar den, som företager otuktiga handlin- gar med personer (således även gossar) under 14 år eller förleder dem till för- övande eller tålande av otuktiga handlingar. _— 5 182 straffar den, som till samlag förför en >>unbescholtenes Mädchen», som icke fulländat sitt sextonde levnadsår.
_1925 års tyska strafflagsförslag 55 259 och 260 straffa den, som till otukt missbrukar ett barn (således även gosse), som icke är 14 år gammalt. —— 5 261 straffar den, som till samlag förför en flicka under 16 år.
Frågan om utsträckt skydd mot ungdomens indragande i sedeslöshet står otvi— velaktigt i ett nära samband med det i det föregående behandlade spörsmålet om åtgärder till bekämpande av prostitutionen och andra därmed sammanhän— gande samhällsskadliga företeelser. Reglementeringskommittén upptog också
i sitt betänkande till behandling frågan om ändring i de bestämmelser i 15 och 18 kap. strafflagen, vilka stadga straff för vissa förgripelser mot barn under viss ålder. I sådant hänseende ifrågasatte kommittén en höjning av de i 18 kap. (nuvarande 7 och 8 %%) stadgade åldersgränserna med ett år eller från 12 till 13 och'från 15 till 16 år samt det i nämnda lagrum stadgade skyddets utsträc- kande även till barn av mankön ävensom i sammanhang härmed en höjning av den i 15 kap. 6, 8 och 18 %% stadgade skyddsåldern från 15 till 16 år. Då emel— lertid frågan om en höjning av den i 18 kap. 7 % (nuvarande 8 %) föreskrivna ål— dersgränsen till 16 år ansågs synnerligen nära. sammanhänga med spörsmålet om den för kvinnan gällande äktenskapsåldern, ett ämne som då var föremål för lagberedningens övervägande, framlade kommittén intet formligt förslag till höjande av omförmälda åldersgräns eller eljest till ändring av ifrågavarande lagrum.
Sedan lagberedningen föreslagit höjande av äktenskapsåldern för kvinnan från 17 till 18 år samt detta förslag genomförts år 1915, torde det böra tagas under övervägande huruvida icke de av reglementeringskommittén ifrågasatta lagändringarna böra i sammanhang med den nya. lösdrivarlagstiftningen genom- föras.
Ett höjande av den nu stadgade åldersgränsen av 15 år skulle otvivelaktigt såsom reglementeringskommittén uttalat vara önskligt till förhindrande av att unga oerfarna kvinnor lockas till otukt och därigenom riskera att hemfalla åt prostitution. Kommittén torde hava anfört övertygande skäl för att denna ål- dersgräns bör höjas till 16 år, vilken gräns gäller i ett flertal främmande län- der. Till vad kommittén i detta hänseende yttrat torde kunna tilläggas, att 16- årsåldern allt mera framstår såsom den ålder, intill vilken det ur samhällets och individens intresse anses påkallat att bereda ungdomen särskilt skydd mot faror i fysiskt, moraliskt och ekonomiskt hänseende. Enligt ett flertal nyare lagar av civilrättslig och offentligträttslig natur skola nämligen i Vissa viktiga hänseenden föräldrarnas och det allmännas skyldigheter mot barnen upphöra tidigast då barnen uppnå 16-årsåldern. Sålunda skall enligt lagarna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap föräldrarnas underhållsskyldighet icke i något fall upphöra tidigare än då barnen fyllt 16 år. Samma ålder gäller enligt fattigvårdslagen för rätt till obligatorisk fattigvård och för enskildas ovillkorliga försörjningsplikt. Enligt lagen om samhällets barnavård åtnjutes samhällsvård till 16 års ålder, skydd mot faror i föräldrahemmet av fysisk och moralisk art beredes enligt samma lag likaledes intill fyllda 16 år, varjämte fo— sterbarnskontrollen utsträckts till nämnda ålder. I 14 kap. 45 % strafflagen har åldersgränsen för allmän åklagares rätt att efter angivelse av barnavårds- nämnd åtala vissa mot barn av deras föräldrar m. fl. begångna brott fastställts till 16 år. Enligt den år 1926 tillkomna lagen angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning må i städer och andra mera tätt befolkade samhällen sådant förbud meddelas beträffande barn intill 16 års ålder i syfte att skydda barnen mot de faror i fysiskt och moraliskt hänseende, som en dylik verksamhet är ägnad att medföra. Och slutligen havai samband med den nya förmynderskapslagens antagande åtskilliga lagändringar genomförts av inne-
Vissa fukt och sedlighet så—
börd att den åldersgräns, då omyndig i viss begränsad omfattning vinner rätts— lig handlingsförmåga, höjts från 15 till 16 år.
I sammanhang med den sålunda föreslagna höjningen till 16 år av ålders- gränsen i 18 kap. 8 % torde, såsom reglementeringskommittén uttalat, jämväl den i 7 % stadgade kvalificerande åldersgränsen böra höjas från 12 till 13 år.
Otukt med barn av manligt kön är för närvarande enligt svensk rätt icke belagd med straff, utom då fråga är om onaturlig otukt som i 18 kap. 30 % av- ses. Med hänsyn till gatuprostitutionens lockelser för den manliga ungdomen i uppväxtåren skulle det emellertid, såsom reglementeringskommittén ansett, vara synnerligen önskvärt om straffbudet för otukt med barn av kvinnkön, un- der förutsättning av en höjning av de nu stadgade åldersgränserna, bleve ut— vidgat att avse jämväl manlig ungdom. Ett ytterligare skäl för en sådan ut- vidgning föreligger i den av kommittén åberopade omständigheten, att härige- nom skulle möjliggöres att med strängare straff än nu kan äga rum iiskrida mot de män, som för tillfredsställande av sina sexuella drifter förgripa sig mot barn av manligt kön. Behovet av ett högre straffmått än det nu för dylik för- brytelse gällande har betonats av riksdagen i dess ovan omförmälda skrivelse nr 251 år 1922. .
De nu förordade lagändringarna torde, på sätt kommittén ansett, böra föran- leda en bestämmelse om att, därest omständigheterna äro .synnerligen nildran- de, straffet må kunna nedsättas under det eljest i 18 kap. 8 % stadgade straff- minimum; det föreslås att straffet må i sådant fall kunna bestämmas till böter, dock ej under 400 kronor.
Det dels av reglementeringskommittén och dels av riksdagen i dess ovan om- förmälda skrivelse nr 251 år 1922 uttalade önskemålet om en bättre anpissning av straffmåtten i 18 kap. 7 och 8 %% synes lämpligen böra tillgodoses på sådant sätt, att dels minimum i 7 % sänkes från 4 till 3 år och dels maximum i 8 % höjes från 2 till 3 år.
En konsekvens av den föreslagna höjningen av åldersgränsen i 8 % torde, så- som reglementeringskommittén ansett, vara en höjning av den i 15 kap. 6, 8 och 18 %% stadgade åldersgränsen från 15 till 16 år.
Kommittén uttalade, att i samband med en utvidgning av straffbulct för otukt med barn av kvinnligt kön till att avse även barn av manligt kön en mot- svarande ändring möjligen borde vidtagas i 18 kap. 6 % 2 mom. och 8 %. Då emellertid en sådan ändring knappast kan anses stå i närmare samband med det nu förevarande spörsmålet om utsträckt skydd mot ungdomens indragande i sedeslöshet eller eljest vara av den betydelse att dess genomförande bör ifråga- sättas annat än i samband med en allmän strafflagsrevision, har frågan härom ansetts böra i förevarande sammanhang lämnas åsido.
Slutligen föreslog reglementeringskommittén dels viss ändring i 18 kap. 13 % 1 mom. andra punkten strafflagen, varigenom detta lagrum skulle korrma att
0
fande gm” _gälla den som sarade tukt och sedlighet genom gärning, som vore ägnad att
ningar, som ej
väcka allmän förargelse eller medföra fara för andras förförelse, och tlels ett tillägg till samma paragraf av innehåll, att den som genom ord, tecken eller an- nan gärning på sätt, som vore ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrade
eller inbjöde till otukt, skulle, där ej gärningen efter 1 mom. borde svårare an— ses, dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Genom detta tillägg åsyftade kommittén att öppna möjlighet att beivra sådana uppfordringar eller inbjudanden (provokationer) till otukt, som vid männens uppsökande av prosti- tutionen och de prostituerade kvinnornas försök att värva kunder gjordes å all— män plats eller eljest under sådana förhållanden att de vore ägnade att väcka allmän förargelse, ehuru de icke direkt sårade tukt och sedlighet.
Detta kommitténs förslag blev i samband med behandlingen vid 1918 års riksdag av lagstiftningen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar i anledning av motion föremål för riksdagens övervägande samt av andra kam— maren antaget. Sedan emellertid första kammaren avslagit motionen, biträd- de andra kammaren efter verkställd sammanjämkning första kammarens be- slut i denna del, i följd varav motionärens förslag förföll.
I skrivelse den 19 oktober 1925 till professor J . C. W. Thyrén framhöll då- varande chefen för justitiedepartementet, att tid efter annan försports, att ord— ningen å gator och offentliga platser så till vida visat sig bristfällig, att kvin- nor ofredades genom närgånget och opassande tilltal eller på andra anständig- heten kränkande sätt, och anmodade departementschefen professor Thyrén i egenskap av förordnad sakkunnig inom justitiedepartementet för revision av strafflagen om yttrande, huruvida gällande lagbestämmelser kunde anses er— bjuda möjligheter för ett effektivt beivrande av anmärkta missförhållande eller huruvida till äventyrs nya eller ändrade bestämmelser kunde anses erforderliga i sådant syfte. Professor Thyrén inkom den 10 februari 1926 med det begärda yttrandet. Däri uttalades bl. a., att ofredande av kvinnor på anständigheten kränkande sätt otvivelaktigt fölle under strafflagen 16 kap. 11 % eller i svårare fall 16 kap. 9 %, att om gärningen kunde anses innefatta (fullbordat) tvång att >>något tåla». strafflagen 15 kap. 22 % bleve tillämplig, att det kanske icke finge anses alldeles uteslutet att en höjning av straffmaximum i 16 kap. 11 % straff- lagen skulle kunna utöva någon reprimerande verkan, att en kriminalisation av försök till frihetsbrott (såvitt försöket ginge ut på att tvinga genom våld) kan- ske icke skulle bliva utan betydelse, att man emellertid icke finge vänta sig någon genomgripande verkan av dylika ändringar i strafflagen, att stora svå- righeter i fråga om bevisningen synnerligen ofta uppstode samt att dessa knap- past kunde på annat sätt effektivt minskas än genom en ökad polisbe- vakning.
Efter övervägande av vad i yttrandet anförts fann chefen för justitiedeparte- mentet sig icke för närvarande äga anledning att upptaga frågan om någon lag- ändring i angivna syfte. Då emellertid av yttrandet syntes framgå, att vissa åtgärder, vilka sammanhängde med polisväsendet, kunde ifrågakomma, blev yttrandet med skrivelse den 16 februari 1926 överlämnat till chefen för social— departementet för den vidare behandling, som kunde befinnas lämplig.
Med hänsyn till den ståndpunkt, dåvarande chefen för justitiedepartementet sålunda intagit, torde frågan om lagstiftningsåtgärder i det av reglementerings- kommittén angivna syfte icke böra i nu förevarande sammanhang upptagas till behandling.
Provokation till otukt.
Yttrande.
Lagrföl'fSt/tawfs Då hinder icke föreligger att förevarande förslag vinner tillämpning före ' %,,ÅP ikraftträdandet av lagförslaget om behandling av vissa arbetsovilliga m. fl., föreslås att förevarande förslag skall träda i kraft redan den 1 juli samma år
som detsamma blivit antaget.
BILAGOR
”Nänänä,; M (!
. [- ' ".. ., "ÖF: N')". '[r'm' M, .a ?.. '5'11.;["" _. "i"; .. I'.,'541'3,1[[|[("T."'_"'
P. M.
i anslutning till pågående förarbeten för omarbetning av nu gällande lagstiftning om åtgärder mot bettleri m. m., i vad berör fråga om be- redande av arbetstillfällen åt individer, som hemfallit häråt.
Såsom en viktig uppgift för den ifrågasatta medverkan av kommunala och I. Frågan om enskilda krafter framträder beredandet av arbetstillgång åt omhändertagna in- beredande? '" divider. Genom anvisande av arbete skulle kunna konstateras, hur det förhål- fåfgztsgåtm ler sig med dessas arbetsvillighet, varjämte tillhandahållandet av arbete i vissa statensg med- fall kunde onödiggöra anstaltsvård och därmed förenade kostnader. Av sär- veckan, med skild betydelse skulle även vara, att tillgång till arbete kan beredas åt en per- WMS!” t'” son, vid den tidpunkt, då han frigåves från tvångsarbete. ' 41523???
Med hänsyn till den stora betydelse i den nya lagstiftningen, som tillmätts hjälpa,-beten möjligheten att över huvud taget kunna tillhandahålla arbetstillfällen, har det å allmänna också ifrågasatts, att dylika alltid borde kunna säkerställas genom statens för- Ska—9"- sorg, bl. a. i form av, där så påfordrades, särskilt anordnade arbeten å vissa där- till lämpliga allmänna skogar.
Allmänt känd till sina principer förutsättes vara den av statens arbetslöshets- 3.) Under se- kommission sedan 1916 bedrivna nödhjälpsarbetsverksamheten för oförvållat ar- nare åren betslösa. Denna verksamhet har i stor utsträckning varit förlagd till allmänna Ååå'åfnbåffåå skogar inom Svealand och Götaland, stående under domänstyrelsens eller, be- fande ”ml- träffande särskilt kommunskogarna, under skogssällskapets förvaltning. Ar- sättande ge— betslöshetskommissionen sysselsätter visserligen oförvållat arbetslösa, d. v. 5. Dom Statens personer, .som kunna och vilja arbeta men ej få tillfälle därtill; här gäller i stäl- 333333:- let tillvaratagandet av den arbetskraft, som i annat fall icke kommit till ut- av icke yrka- nyttjande på grund av individernas lättjefullhet, oförstånd, oordentlighet eller utbildad ar- i annat avseende hinderliga egenskaper. Arbetslöshetskommissionens verksam- betakmft & het kan likväl giva en värdefull erfarenhet angående spörsmålet om beredande "gång???" av arbetstillfällen åt personer, tillhörande sistnämnda kategorier, " '
Enligt gjorda erfarenheter hava följande allmänna förutsättningar småning- om kunnat uppställas för de arbetsobjekt, som finge anses lämpade såsom nöd— hjälpsarbeten :
1) Arbetet skulle komma stat, kommun eller allmän institution till godo samt vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat;
2) Arbetet borde vara av den beskaffenhet, att arbetslönen utgjorde en jäm- förelsevis stor kvot av totalkostnaden. Arbeten, som förutsatte relativt stora kostnader för materialier och förbrukningsartiklar, vore sålunda icke lämpliga;
3) Arbetet borde vara av sådan art, att "varje arbetare med normal arbetsför- måga lämpligen kunde hänvisas till detsamma;
4) Av särskilt värde vore arbeten, som kunde bedrivas även på vintern; 5) Arbetet borde kunna upptagas, nedläggas, utvidgas eller inskränkas i mån av arbetslösheten-s omfattning.
Härtill skulle kunna läggas följande önskemål med särskild hänsyn till de individer, som i nu föreliggande fall ifrågasättas erhålla sysselsättning;
6) Med hänsyn till att klientelets arbetsförmåga sannolikt är mycket ojämn bör å en och samma arbetsplats finnas tillgång till olika arbeten med hänsyn till olika fysisk kraftutrustning hos individerna;
7) Möjlighet till klientelets gruppering på ett flertal olika arbetsplatser, var- vid därtill åtminstone å några platser inom varje län större styrkor (cirka 50 man) vid behov skulle kunna förläggas;
8) På de platser, där mindre styrkor (cirka 15 man) skulle kunna mottagas, bör alltid föreligga möjlighet för det skogliga ordinarie arbetsbefälet att. helst helt på egen hand, omhänderhava befälet över dit hänvisade personer (i den mån dessa icke utgöras av särskilt svårhanterliga individer);
9) Möjlighet att på vissa platser, beräknade för större styrka, samt på vissa andra, beräknade för mindre styrka (jämför punkt 8), kunna under särskilt därtill utbildat befäl vid behov sysselsätta sådana individer, som måste ställas under särskild uppsikt.
Under de senaste åren ha tidvis på en gång pågått nödhjälpsarbeten å de allmänna skogarna å ett 50-tal olika s. k. arbetsplatser, varvid där tidvis syssel- satts omkring 3,000 arbetslösa. Dessa arbetsplatser hava härvid varit anord- nade såsom s. k. >>fasta arbetsplatser», varmed menas arbetsplatser, där de ar- betslösa i och för arbetets utförande måst förläggas utanför sin ordinarie bo- stadsort och där på grund härav särskilda åtgärder för deras inkvartering måst vidtagas. (De arbetsplatser, som varit så belägna, att de arbetslösa kunnat kvarbo i sina hem, hava benämnts >>dagkolonier».)
I föreliggande fall torde de fasta arbetsplatserna erbjuda största intresset. Vid dessa hava de arbetslösa på statens bekostnad erhållit bostad samt jämväl bl. a. åtnjutit viss ersättning vid sjukdom och ersättning enligt gällande lag vid inträffat olycksfall. Dessutom har bekostats den arbetslöses resor såväl till arbetsplatsen som i vissa fall även från densamma.
A de fasta arbetsplatserna hava de arbetslösa varit förlagda antingen i för ändamålet särskilt uppförda baracker, eller i ett flertal förut förefintliga bo- städer, som helt eller delvis stått till förfogande. Bostäderna hava tillhanda— hållits genom domänstyrelsen respektive skogssällskapet. Av kommissionen helt anordnad utspisning förekommer numera icke, utan har man numera övergått till att låta arbetarna på egen hand ordna förplägnaden, "varvid lik- väl vid behov tillhandahållits spislar, kokkärl, bränsle och dylikt samt i övrigt lämnat arbetarna viss hjälp. Arbetarna hava jämväl erhållit sängar och säng- utrustning. Kommissionen har alltid tillhandahållit arbetsredskap och för vat- tenavledningsarbeten stundom erforderliga gummistövlar eller träbottenskodon
. m.
Arbetsstyrkans storlek har på de fasta arbetsplatserna varierat från över 100 till ned emot c:a 10 arbetslösa. För arbetenas ledande har alltid vid de större arbetsplatserna anställts särskilt befäl; vid de mindre arbetsplatserna å all- männa skogarna har detta kunnat utövas av det skogliga platsbefälet. I den mån det varit erforderligt har för handhavande av räkenskaperna och den inre tjänsten å en arbetsplats anställts särskild s. k. redogörare.
I stället för en direkt penningersättning i förhållande till utförda arbets- kvantiteter gäller för närvarande beträffande domänverkets prestationsskyldig- het vid nödhjälpsarbeten, att domänverket bekostar arbetsbefälets löner, till- handahåller nödiga bostäder åt arbetare och befäl, virke samt för arbetet er— forderliga körslor. Därjämte tillhandahåller domänverket materialier och för- brukningsartiklar såsom järn, cement och kalk samt sprängämnen, stubintråd, tändhattar, smideskol o. dyl. Om så av kommissionen önskas, ombesörjer jäm—
väl domänverket mot ersättning för matanskaffning till arbetarna och dylikt nödvändiga transporter.
I själva verket har för arbetslöshet-samlaget de nu nämnda naturapresta- tionerna ställt sig gynnsammare än t. o. 111. en ganska högt utmätt kontant er- sättning för utfört arbete. Tages hänsyn till de samlade kostnaderna, alltså å ena sidan, om t. ex. en allmän väg utföres som nödhjälpsarbete, ett väg— distrikts kontanta bidrag och kostnader i övrigt tillsammans med arbetslöshets- anslagets kostnader, samt å andra sidan t. ex. de kostnader, ett revir för sina prestationer behöver påföra ett nödhjälpsarbete jämte arbetslöshetsanslagets kostnader, bliva de totala kostnaderna i genomsnitt lägre i sistnämnda fallet. Förklaringen härtill ligger givetvis till stor del däri, att skogsförvaltningen —— genom sin stadigvarande tjänstgöring på en plats och till följd av betydande ekonomiskt ansvar redan tvingad till stor sparsamhet —— bör hava större förut-- sättningar än en tillfälligt på en ort uppträdande arbetstagare att vidtaga för arbetets bedrivande nödiga dispositioner. Skogsförvaltningen har sålunda de bästa förutsättningarna att ordna körslorna, tillhandahålla virke, anordna för tillfället erforderliga bostäder samt utnyttja arbetsbefälet.1 Härjämte har en Skogsförvaltning mindre olägenheter av ett avbrott i arbetena, den kan räkna med ett mindre dyrbart kontrollantskap för arbetenas utförande m. m., än vad fallet är om såsom nödhjälpsarbete utföres ett arbete åt t. ex. ett vägdistrikt. Det torde beträffande avbrott i verksamheten föreligga en väsentlig skillnad mellan de relativt obetydliga olägenheter, som uppstå, då Väg- eller diknings— arbeten på en kronopark få upphöra, jämfört t. ex. med olägenheterna vid av- brytandet av arbeten med större trafikleder.
Det icke minst betydelsefulla vid beredandet av hjälp från det allmännas sida i form av arbetstillfällen är också de skogliga arbetenas lämplighet som nöd- hjälpsarbetsföretag över huvud, icke blott på grund av det speciella arbetets art utan även på grund av förefintligheten av de fasta, varaktiga organisa- tioner, vilka handhava förvaltningen av de allmänna skogarna, varigenom be- tydande förvaltningsutgifter för den till sin omfattning jämförelsevis oberäk— neliga hjälpverksamheten kunnat inbesparas.
Vid val av nödhjälpsarbeten på de allmänna skogarna synas allt fortfarande i huvudsak tidigare tillämpade synpunkter böra gälla, och arbeten av hittills- varande slag tillhandahållas. För de allmänna skogarna föreligga grundfär— bättringsuppgifter, vilka i enlighet med vad i det föregående angivits, kunna anses såsom lämpliga nödhjälpsarbeten och böra komma till utförande.
Frågan om utförande av sådana arbeten inom här nämnda landsdelar i större omfattning än tidigare varit fallet har under senaste årtiondet kommit att träda i förgrunden. De allmänna skogarna i Svealand och Götaland äro till bety— dande delar sammansatta av uppväxande yngre och medelålders bestånd. Gall— ringar erfordras för skogsbeståndens ökade tillväxt och trevnad och för en ra- tionell skogsdrift över huvud taget. För bedrivande av sådana arbeten äro goda transportleder å skogarna av grundläggande betydelse. Motordriften har för skogsbruket skapat nya möjligheter för virkestransporten. Detta har emel— lertid för skogsbruket även medfört behovet av väsentligt förbättrade vägar och ett vidgat vägnät.
Skogsdikningar hava utförts å de allmänna skogarna sedan jämförelsevis lång tid tillbaka. De hava åsyftat att skydda produktiv mark mot fara för för— sumpning, att stävja och avleda redan inträdd försurnpning samt att vinna nu improduktiv mark för skogsproduktion. A de allmänna skogarna finnas allt—
' Under budgetåret 1923—1924 uppgingo för de samvetsömma värnpliktiga kostnaderna för mat och logi samt hithörande för vattenfallsstyrelsens räkning till 3:— kr. per dag men för domän- siåyåelsens räkning blott till 1: 50 kr. per dag. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition nr 210 den 6 mars 1 .)
jämt vattensjuka områden av betydande utsträckning, vilka äro lämpliga för avdikning.
Vad här anförts rörande för framtiden lämpliga nödhjälpsarbeten har huvud- sakligen åsyftat de allmänna skogarna inom landets sydligare delar. Med hän- syn till att den största delen av statens skogar är belägen inom Norrland och övre Dalarna kan det ifrågasättas, om icke lämpliga arbeten här skulle finnas , % viåla större utsträckning än å de allmänna skogarna i de sydligare delarna av an et.
Oftast har å samma plats ett flertal olika arbeten funnits att erbjuda vid sidan av ett särskilt huvudarbete. Lättare gallringsarbeten, enklare husbygg- nadsarbeten, upphuggning av framkört bränsle för arbetarnas omedelbara be— hov äro härvid för erhållande av största möjliga kontinuitet och utnyttjande av de olika arbetarnas förmåga, för tillhandahållande av sysselsättning under för andra arbeten otjänlig väderlek m. m., lämpliga att kunna tillgripa.
De olika slag av arbeten, som skogsbruket kan erbjuda, äro i korthet föl- jande, varvid även angivits inom vilka årstider dessa arbeten kunna utföras inom huvudparten av Svealand och Götaland, frånsett om de alltid förläggas i överensstämmelse härmed.
I. A'vverkning och hithörande beståndsvård.
Avverkning och drivning i främst
äldre skog . . . . . september—april » i form av röjningar och gallringariyngre skog året om » i form av röjningar i plantskog . . . . . . april—december Stämpling . . . . . . . . året om II. Skogskultm'arbeten. Plantskolearbeten . . . . . . . . . april—november Plantering . . . . . . . . . . . . vår, försommar, senhöst Sådd............... » » » Enbart grophackning . . . . . . . april—december Diverse markberedning . . . . . . » » Röjning ...... . . . . . . . mars—december
III. Övriga rent skogliga gv—undföfbättringsarbeten.
Vägarbeten ..... . . . . . . . året om Dikningar, vattenavledningar, div. anläggningsarbeten m. m. . . . . >> »
IV. Diverse grundfövrbättringar m. m.
Husbyggnadsarbeten . . . . . . . året om Diverse anläggningsarbeten . . . . » »
Som speciella arbeten för huvudsakligen Norrland och Bergslagen må nämnas flottledsarbeten, vilka kunna utföras i stort sett när som helst.
Av här nämnda arbeten torde de under grupp I hörande i det »normala» sydsvenska skogsbruket upptaga mer än två tredjedelar av förekommande ar- beten. Så är emellertid icke förhållandet ännu, enär ett flertal under de öv- riga grupperna redovisade arbeten återstå att bringa till utförande.
Beträffande omfattningen av de utförda skogliga nödhjälpsarbetena- för- tjänar nämnas, att i Svealand och Götaland, förutom plantskoleanläggningar o. dyl. samt omfattande röjningar i ungskogar, utförts skogsodlingar och dik- ningar samt vissa andra markförbättrande arbeten. Härvid har vunnits en areal av sammanlagt c:a 20 000 hektar, bestående av i huvudsak godartade och väl belägna, ehuru sedan länge kala och vanhävdade marker.
Av icke mindre betydelse äro de omfattande väganläggningar, som kommit till utförande å skogarna. Å tvenne kronoparker hava dessutom betydande järnvägsanläggningar verkställts. Sammanlagda sträckan väg- och järnvägs- anläggningar, som till tjänande av skogliga intressen kommit till utförande, kan i runt tal uppskattas till 60 mil.
Enär motorfordon för framtiden torde komma att användas i ökad utsträck- ning för virkeskörslor i södra Sverige, hava vägarna byggts med långt större omsorg och med större vägbredd än vad som hittills ansetts erforderligt be- träffande skogsvägar. Härtill har bidragit den omständigheten, att vägarna stundom kunnat dragas fram så att de även tjäna den allmänna trafikens in- tressen.
Det erbjuder givetvis stora svårigheter att direkt jämföra de arbetslösas pre- stationer såväl inbördes som i förhållande till motsvarande prestationer i all— männa marknaden. De nödhjälpsarbetare, som sysselsatts å de allmänna sko- gagna, synas emellertid i regel ådagalagt god arbetsvilja och förtrogenhet med är etet.
Huvudparten av de arbetslösa hava varit manliga fullt arbetsföra arbetslösa. Under åren 1918, 1919 och 1921 sysselsattes även genom arbetslöshetskommis— sionen kvinnliga arbetslösa, liksom manliga mindre arbetsföra arbetslösa. Be- träffande nödhjälpsverksamheten för sistnämnda två kategorier har erfaren- heten givit vid handen, att de lättare skogsarbetena, såsom sådd och plante- ring, grophackning för sådd och plantering, röjning i ungskog samt plantskole- arbeten voro för deras kroppskrafter lämpade arbeten. Längre gångväg till arbeten än c:a 4 kilometer tröttade märkbart de vid dylika strapatser ovana arbeterskorna. Mot arbetsviljan och sättet att utföra arbetet framkom dock icke egentliga anmärkningar, men visade sig självfallet att antalet lämpliga arbeten var begränsat och att därtill kravet på förläggningsförhållanden samt för kvinnorna särskild klädedräkt vid arbetet var större än för manliga arbets- lösa.
För kvinnornas vidkommande har även det här föreliggande problemet mindre intresse, av det skäl, att sysselsättningen med skogsarbetet för kvinnan icke som för mannen kan innebära en möjlighet att lära ett yrke och i detsamma för framtiden fullt självständigt vinna sin utkomst. _ _
Med få undantag har arbetarnas uppförande varit gott; livet i skog och mark har i allmänhet visat sig välgörande. Ökade kroppskrafter och ofta inträffad viktökning hava varit de mest påtagliga vittnesbörden härom.
Av Sveriges totala landareal torde för närvarande mera än 60 % utgöras av produktiv skogsmark. Huvuddelen av den skogsproduktiva marken torde vara absolut skogsmark, det vill säga mark, som icke lämpar sig för högre kultur- form än skogsbruk och därför i regeln bör producera skog.
Den bördigaste skogsmarken finnes inom vissa av landets sydligare delar samt i kusttrakterna.
I såväl norra som södra Sverige finnas betydande vattensjuka områden, för- sumpade skogsmarker samt godartade kärr och mossar, vilka i sitt nuvarande tillstånd icke äro produktiva, enär såväl skogs- som annan avkastning från dem är ringa eller ingen. Dylika marker hava emellertid efter utdikning visat sig erbjuda goda betingelser icke minst för skogsproduktion.
I de inre delarna av södra Sverige äro möjligheterna för virkestransport ofta
b) Skogs- bruket och dess ställning inom folk-
hushåll- ningen.
mindre goda. Förutsättningar för virkeSflottning saknas här i allmänhet. _I varje fall äro desamma avsevärt mindre än inom de stora skogsområdena i Norrland och Bergslagen. Bristen på lämpligt vinterföre är härjämte i de södra delarna av landet kännbar. Skogarnas läge i förhållande till de lokala avlsättningsorterna är däremot i stort sett förmånligare än i landets nordligare de ar.
Inom betydande delar av det inre Norrland och Dalarna utgöres virkes- _kapitalet till icke oväsentlig del av överårig, jämförelsevis grov skog. Inom huvuddelen av Bergslagen torde åldersklassfördelningen inom skogarna vara mera normal. Inom det område, innefattande omkring en tredjedel av den produktiva skogsmarksarealen, som av klimatiska och biologiska skäl kan sä- gas utgöra södra Sveriges skogsland samt omfattar Götaland och Svealand söder om Bergslagen, råder brist på äldre skog, men finnas betydande arealer yngre skog, möjliggörande en med åren successivt stegrad avverkning.
Den ungefärliga procentuella fördelningen av den produktiva skogsmarken på olika ägare framgår av efterföljande tabell.
Ägare Norrland Svealand Götaland % % % Egentliga statsskogar ........... 23.8 7.1 4.8 Övriga allmänna skogar ......... 6.9 6.0 2.7 Summa 80.7 13.1 7.5 Enskilda skogar ....... ' ...... 69.3 86.9 92.3 Summa summarum 100.0 100.0 100.0 Fördelning på. landsdelar ..... -. . . . 55.1 23.5 ' 21.4
De egentliga statsskogarna fördela sig i förhållande till arealen produktiv skogsmark efter annan indelningsgrund på följande sätt:
%
Norr- och Västerbottens lappmark ................... 51.6 » » > kustland ................... 23.0 Övriga Norrland och Dalarna ..................... 15.8 Södra Sverige ............................ 9.9 Summa. 100.0
Icke mindre än 75 % av den produktiva skogsmarken inom Norrbottens lapp- mark utgöres av allmänna skogar. För Norrbottens kustland likasom Väster- bottens lappmark är motsvarande siffra omkring 45 %.
Med stöd av skogsbruket hava ett flertal för landet betydelsefulla produk- tionsgrenar kunnat uppstå. Skogsbruket har härigenom vid sig direkt eller indirekt kunnat binda en stor del av befolkningen, vilken antingen såsom inclu- stri- eller transportarbetare m. ni. har sin utkomst genom skogsbruket eller ock, såsom fallet är med skogsbygdernas jordbrukande befolkning, i skogsbruket har ett väsentligt stöd för sin ekonomiska existens. Såsom ett exempel på skogar- nas betydelse i den nationella hushållningen kan anföras, att under tiden från 11573 till 1922 cirka 50 % av utförselvärdet å Sveriges totala export härrörde av s ogen. . Skogens produktionsförmåga kan i hög grad påverkas genom direkta åtgär- der,_som vidtagas för densamma, såväl vid beståndets anläggande genom na- turlig föryngring eller skogsodling, som sedermera vid dess vård genom röj— n1ngar, gallringar och andra beståndsvårdande åtgärder. Beståndsvården beror emellertid i hög grad av möjligheterna för avsättning av gallringsvirke, speciellt därvid av goda transportleder.
I den mån den totala virkesproduktionen kan höjas genom här nämnda skogs— vårdande åtgärder samt genom utdikning av för skogsproduktion lämpliga, vat- tensjuka marker, ökas möjligheterna. att genom skogsbruket bereda utkomst för en större del av befolkningen.
Av den föregående framställningen har framgått, att de nödhjälpsarbeten, som utförts under de senare åren å de allmänna skogarna, utförts å de skogar, som förvaltas av domänstyrelsen eller skogssällskapet. Rörande nämnda in- stitutioners arbetsuppgifter och organisation m. m. må följande omnämnas.
Domänverket har främst en förvaltande och affärsdrivande uppgift, i vilket avseende det tillkommer domänverket att förvalta statens skogs- och jordbruks- domäner, civila och ecklesiastika boställens skogar m. m. Domänverkets cen- trala myndighet utgöres av domänstgrelsen. Under denna lyda såsom lokala organ skogsstaten för vården och tillsynen av skogarna. Skogsstatens personal uppdelas i förvaltande och bevakande personal. överjägmästare, jägmästare och kronojägare etc.
Sverige är med hänsyn till den statliga skogsförvaltningen indelat i 13 över- jägmästardistrikt. Varje dylikt distrikt innefattar ett antal revir, vart och ett under förvaltning av en jägmästare. Revirens antal utgör för närvarande 140, varvid dock tre förvaltas av s. k. biträdande jägmästare och sex av förestån- dare för skogsskola, J ägmästaren är närmast ansvarig för alla med revir- skötseln förenade åtgärder. Kronojägarna handhava var och en inom sin del av revir, bevakningstrakten, den närmaste tillsynen över skogarna. De äro efter jägmästarens anvisningar förmän och arbetsledare vid inom bevaknings- trakten förekommande arbeten. '
Skogssällskapet.bildades 1912 med syfte att genom praktiskt-skoglig verk— samhet främja tillvaratagandet och den framtida skötseln av vanvårdade, sköv— lade eller i annat avseende eftersatta skogsmarker, som erbjuda betingelser för bedrivande av ett rationellt skogsbruk. Sällskapet arbetar inom det svenska fastlandets fjorton södra län. , Sällskapet söker främst nå sitt mål genom samarbete med kommunerna, d. V. 5. landstingen, städerna och socknarna samt dessutom hushållningssäll- skapen. Därvrd inriktar sällskapet sin verksamhet på sammanförandet av skogs- komplex till s. k. skogsallmänlningar i kommunernas ägo.
Sällskapets stadgar äro fastställda av Kungl. Maj:t. Genom sällskapets verksamhet ha hittills bildats närmare 90 skogsallmänningar med en total areal av cirka 40,000 hektar nu i huvudsak produktiva marker, som dock ursprungli- gen till större delen utgjorts av ljunghedar och sanka marker. Landstingen och hushållnlngssällskapcn samt ett 200—tal kommuner inom sällskapets verksam- hetsområde hava såsom intressenter i skogssällskapets allmänningsverksam- het anslutit sig till sällskapet. Skogssällskapets allmänningsbildande såväl som dess skogsförvaltande verksamhet vilar på en ganska vidsträckt lokal be— stämmanderätt. De lokala intressena äro sålunda starkt representerade i all— männingsrörelsens centrala ledande organ.
Det omedelbara handhavandet av sällskapets angelägenheter är anförtrott en av högst 9 ledamöter sammansatt styrelse, vars verkställande organ är säll- skapets centralförvaltning med en skogligt utbildad verkställande direktör i spe sen.
För besörjandet av centrala såväl som lokala uppgifter förfogar sällskapet över skogligt utbildad, i dess tjänst anställd personal, skogsinspektörer, allmän- ningsskogvaktare o. s. v.
Skogssällskapet har även kommit att taga del i verksamheten vid arbets- hemmen, då dylik förlagts till länsskogsallmänning, ävensom med vissa kom— muners alkoholisthem, i vad avser arbeten för där intagna personer samt för- utom den statliga nödhjälpsverksamheten jämväl kommunala dylika arbeten.
c) Domän—
verket och
skogssällska- pet; arbets-
uppgifter och
organisation m. m.
II. Möjlig— heten att be- reda arbeten å de allmänna skogarna åt
bettlare m. m.
Vad _såväl kronojägare som allmänningsskogvaktare, vilka hava den när— maste tillsynen över förekommande arbeten, beträffar, tillhöra dessa en i olika avseenden synnerligen väl kvalificerad befälskår.
AV den föregående framställningen torde framgå, att från början icke yrkes— kunnig och från andra orter hänvisad arbetskraft kunnat beredas sysselsätt- ning å de allmänna skogarna inom Svealand och Götaland. Det bör emeller- tid icke helt förglömmas att de personer, som beretts arbete genom de av arbets— löshetskommissionen anordnade nödhjälpsarbetena, varit oförvållat arbetslösa och i allmänhet oförvitliga personer, under det att här kan gälla andra in- divider. Vissa bestämmelser i den föreslagna lagstiftningen synas emellertid giva en viss borgen för att de personer, som anvisas arbete, skola —— givet- vis med undantag för en del djupt sjunkna element — finna det med sin för- del förenligt att mottaga hjälparbetet och eftersträva att behålla detta, tills andra lojala förvärvsmöjligheter erbjudas, enär de eljest riskera att interne- ras på obestämd tid. Den omständigheten må icke heller förbises, att som arbetsledare torde kunna ställas till förfogande väl kvalificerat befäl, med lång erfarenhet såsom ledare av från skiftande samhällslager sammansatta arbets- styrkor. Erfarenheten har även givit vid handen, att detta befäl med gott re- sultat kunnat omhändertaga till arbetshem samt till alkoholistanstalterna hän- visade individer ävensom vissa andra moraliskt sett mindervärdiga element.
Försiktigheten torde likväl mana till att dels, åtminstone till en början, till hjälparbeten anvisa allenast de minst förkomna individerna, dels ock till en bör- jan endast försöksvis upptaga den här ifrågasatta verksamheten med hjälp- arbeten —— i detta hänseende alltså i överensstämmelse med nödhjälpsarbets— verksamheten under åren 1916 och 1917. Att kommissionen 1918 våga-de och kunde omhändertaga ett för grövre arbete så pass främmande arbetarmaterial .som t. ex. textilindustriens, berodde också utan tvivel på den erfarenhet man hunnit samla under åren 1916 och 1917 genom de i mindre skala pågående, av skogssällskapet ledda nödhjälpsarbetena. Det var helt med underlag av den erfarenhet, som då vunnits, den principen kunde tillämpas, att de oförvållat arbetslösa i största utsträckning borde beredas sysselsättning genom, där så påfordrades, särskilt anordnade statliga nödhjälpsarbeten. Skogssällskapet var härvid 1916 den institution, som var villig påtaga sig en försöksverksamhet. Huruvida en försöksverksamhet med skogliga hjälparbeten för här ifrågavaran— de individer skulle kunna igångsättas, beror givetvis på om de skogliga insti- tutionerna förklara sig villiga att mottaga till hjälparbete hänvisade per- soner.
Om så blir fallet, torde försöksverksamheten beträffande männen främst böra inriktas mot dem, som för första gången beträdas med bettleri eller kringstry- kande och av dessa de yngsta åldersklasserna, för vilka ett omhändertagande under en farlig period verkligen kan innebära en förebyggande åtgärd av var— aktig betydelse. Med den här gjorda förutsättningen, att dessa individer verk- ligen kunde äga vissa förutsättningar att bliva samhällsnyttiga, synes angeläget att på varje plats blott mottaga mindre antal (c:a 15 st.).
Svårighet att bereda lämpligt arbete och bostad torde härvid icke föreligga, och förutsättes icke här anställandet av särskild befälspersonal.
För fall, där tvekan kan råda om personer skola hänföras till här nämnda bästa grupp, torde den åtgärden måhända böra vidtagas, att de i första hand hänvisas på prov till en centralt belägen arbetsplats nära >>uttagningsorterna», i avsikt att därvid utröna i vad mån det kan vara tillrådligt låta dem arbeta under de fria former, som ifrågasatts. Till dylik arbetsplats torde extra arbetsbefäl böra finnas att vid behov tillgå.
I den mån verksamheten utsträckes att omfatta även mera tvivelaktiga in-
divider, synes angeläget, att dessa hänvisas till särskilda platser med befäl, besittande särskilda kvalifikationer att omhändertaga dessa. Förslagsvis må. här främst nämnas den av skogssällskapet förvaltade Kronobergs läns allmän- ning, där fångoårdsstyrelsen har ett 20-tal fångar stationerade, och andra i dessa trakter belägna allmänna skogar. Det kan förutsättas att befolkningen i dessa trakter icke skulle komma att ställa sig avvisande mot tanken på hjälp- arbeten å vissa där belägna allmänna skogar och att arbetena kunde förläggas så, att de dit hänvisade icke behöva få beröring med fängkolonien och det arbetshem, som även lärer komma att förläggas till Kronobergs läns all— männing.1 '
Det kan beräknas att inom Svealand och Götaland lågt beräknat samman- lagt r: :a 1 000 man året om skulle kunna erhålla arbete efter de olika linjer, som här angivits.
Skulle därtill av någon orsak anses lämpligt för vissa tider sysselsätta kvin- nor, torde detta även låta sig göra, trots de här större kraven på, förläggningar och lämpliga arbeten.
Beträffande kostnaderna för sysselsättandet av de personer, varom här gäl- ler, på lämpliga allmänna skogar, torde dessa fördela sig på. följande olika poster.
A. Arbetsledning.
I. Speciell social ledning. 1. Central ledning och inspektion. 2. Lokal ledning.
3. Expenser rn. m.
II. Teknisk (skoglig) arbetsledning. 1. Central ledning och inspektion. 2. Lokal ledning. 3. Expenser m. m. 4. Arbetsplaner m. m.
B. Förläggning.
1. Hyror.
2. Reparationer.
3. Frakter. 4 Bränsle.
a) ved
b) lyse.
Köksutrustning.
Sängar och sängutrustning. Diverse.
C. Material.
Arbetsredskap och arbetsmaskiner. Material, såsom järn, cement, kalk, spik, beslag, sand, sten ni. m. Sprängämnen. Virke (ej bränsle). Frakter. Diverse.
ss»?
man:—corol—
1 Nära Herrljunga lärer vissa västsvenska län gemensamt ordna arbetshem för kvinnor. De skulle sysselsättas i hemindustrien för textilindustriens räkning. Av ålder syssla även Hertalet av lands— bygdens hemindustriarbetare tidvis med jordbruksarbeten, och lärer icke hinder möta, att vid behov hänvisa de å. 'hemmet intagna till arbete 5. i trakten belägna allmänna skogar.
178 D. Arbetarna direkt.
Löner. Resor. Sjuk- och olycksfallsersättning. Beklädnadsutrustning. Diverse.
Prisoner——
Som tidigare påpekats torde bostäder redan finnas disponibla på ett flertal allmänna skogar.
Då verksamheten på grund av ifrågasatta samarbetet med skogliga. organ av förut anförda skäl torde kunna anordnas jämförelsevis billig, lärer totalkost- naderna, beräknade för 1 000 man under 1 år och kostnaderna per individ (manlig) och dag med förutsättning av omsättning (alltså kostnader för resor rn. m.) c:a 4 gånger under året, kunna beräknas enligt följande. Härvid för- utsättes jämväl att nämnda 1 000 man skulle vara fördelade på arbetsplatser av nedanstående olika typer:
Arbetsplatser för bästa klientelet.
» » prövning av tvivelaktiga individer. » » sämre klientelet.
Beräknade kostnader per år och per dag för 1 000 man.
Motsvarande i öre per eff. arbetsdag
A. I. kronor dag är 8 timmar (c:a). 1 + 3 .......... 5000 —— —— 2 ............ 20000 25 000 6.9 93 A. II. 1 + 3 + 4 ........ 5 000 _ — 2 ............ 45000 50000 75000 1 .7 20.6 _13__3 275 B. .................. 50 000 13.7 18.3 0. .................. 75 000 20.6 ' 27.5 D. (2 + 3 +- 4 + 5) ........... 75 000 20.6 27.53 Summa 275000 75.6 1008
Kostnaderna skulle sålunda i runt tal uppgå till 75 öre per dag, sannolikt motsvarande c:a 100 öre per effektiv arbetsdag a 8 timmar. Arbetslönen är ej medräknad.
Ovanstående kalkyl är, som nämnts, gjord med förutsättning att under ett år medelstyrkan per dag skulle uppgå. till c:a 1 000 man, förlagda i största utsträckning på arbetsplatser för bästa klientelet. Logi, bränsle, köksutrust- ning, sängutrustning, redskap och viss beklädnadsutrustning skulle upplåtas av- giftsfritt till arbetarna. Själva utspisningen skulle ordnas genom vederbörande arbetare själva.
Då organisationen lärer kunna göras synnerligen smidig, sålunda här avpas— sad efter behovet av hjälparbete, kan även för mindre styrka kostnaderna räk— nas ungefär i proportion till här anförda. För en första tillämpning under ett år på i medeltal t. ex. 100 man skulle sålunda totalkostnaderna utöver arbets- lönen sannolikt åtminstone icke behöva överstiga 30 000 kronor.
Det lär kunna påräknas att de skogliga institutionerna skulle påtaga sig del i följande, nämligen:
1) att tillhandahålla bostäder, sängar, stolar, bord och spislar m. m. 2) att tillhandahålla bränsle, 3) att tillhandahålla materialkostnader, bl. a. posterna 2, 3, 4 och 6.
Det kan beräknas att totala kostnaderna för senast angivna prestationer för nämnda 100 man under ett år skulle uppgå till cirka 10 000 kronor och att således högst 20 000 kronor skulle utöver arbetslön restera för det »sociala» an- slagets del.
Vid en eventuell överenskommelse kunna dylika prestationer lätt fixeras så- som den skogliga institutionens skyldigheter (se bil. 1, kontraktsförslag).
Såvitt möjligt bör givetvis ackordsarbete förekomma, varvid vid ackordet hänsyn bör tagas till indirekta förmåner såsom bostad och bränsle m. m., räk- nat till c:a 40 öre per eff. dagsverke (bil. 2, arbetsvillkor) a 8 timmar. Räk- nas härefter med en dagsförtjänst per 8 timmars arbetsdag av c:a 3.40 kr. efter nuvarande förhållanden å landsbygden i Svealand och Götaland, skulle det »SOciala» anslagets totala kostnader sannolikt kunna beräknas till:
per dag och man ..... . ...... . . . 3:— kr.1 >> eff. 8 tim. dagsverke . . . . . . . . . . . 4:— » » år och i medeltal 100 man . . . . . . . . 110 000:—— >> >> år och man. . . . . . ......... 1095:—— »
För arbetarna behöva de totala matkostnaderna per dag icke överskrida 1.25 kronor, d. v. s. c:a 1.67 kronor vid fördelning på eff. arbetsdag a 8 tim- mar. Härutöver hava arbetarna att i första hand påkosta sig kläder. _
Den centrala sociala ledningen förutsättes bestå av tjänsteman, som handläg— ger hit hänförliga ärenden inom socialdepartementet, samt till dennes förfogande eventuellt i mån av behov ställd person med erforderlig teknisk sakkunskap och erfarenhet rörande arbeten av här berörd natur. Då hela verksamheten efter de linjer, som föreslagits, bygger på samarbete med fasta, varaktiga organisa- tioner av allmän natur, båda inom sig ägande dylik sakkunskap, skulle ifråga— varande persons nya arbetsuppgifter bliva relativt små. Den lokala sociala ledningen skulle utgöras av den vid behov nödvändiga, arbetarna särskilt över- vakande personalen.
Stockholm den 17 juni 1925.
Em'k Lindeberg. 1 För 1924 uppgivas )dagskostnaderna» för manlig individ å Svartsjö till 4: 53 kronor.
Bil. ]. Kontraktsförslag.
Mellan Kungl. Socialdepartementet och ........................ är denna dag följande avtal träffat.
% 1.
............................... förbinder sig att under år, räk- nat från den .............. 19. . . ., å Vissa av .................. för- valtade allmänna skogar under tid, som departementet kan behöva påfordra, såv1tt möjligt sysselsätta intill .............. av departementet till allmänna hjälparbeten enligt Kungl. förordningen den ........................ hän- visade manliga personer.
g 2.
...................... ' förbinder sig att under ovannämnda tid, i mån hänvisning genom departementet sker, såvitt möjligt sysselsätta intill respektive a) ........ , b) ........ , och c) ........ man, hänförliga till nedanstående kategorier, nämligen:
a) personer, för vilkas sysselsättande allmän social läggning m. m. med- giver, att inga egentliga dispositioner — såsom särskild, utöver i % 5, mem. b) angivna förläggningsåtgärder, särskilt befäl m. m. —— krävas för deras syssel- sättande ;
b) personer, för vilkas sysselsättande på grund av tvekan om vederbörandes allmänna läggning m. m. särskilda förläggningsdispositioner, anskaffande av särskilt befäl m. m. utöver vad ovan i mom. a) angives, kunna behöva vid- tagas;
c) personer, för vilkas sysselsättande oundvikligen erfordras särskilda, ut- över ovan för mom. a) angivna förläggningsdispositioner samt anskaffande av särskilt befäl m. m.
%3.
.......................... förbinder sig att, efter från departementet er- hållen uppgift om önskad hänvisning av hjälpbehövande, omedelbart lämna de— partementet förslag till skog eller skogar, belägna så nära som möjligt av de- partementet i samband med hänvisningsuppgiften angivna orter, där respektive hjälpbehövande må få inställa sig inom senast , ........ dagar. Slutlig hän- visning av hjälpbehövande verkställes härefter av departementet först sedan samförstånd nåtts mellan .................. och departementet om plats, dit
hjälpbehövande skall hänvisas.
% 4. .................. äger att helt bestämma antal av här ifrågavarande per- soner, som på olika skogar kunna mottagas. Vederbörande ...................... eller närmaste arbetsbefälet äger att omedelbart avskeda person, som icke ställer sig utfärdade bestämmelser till
181 efterrättelse. Anmälan om avsked skall dock av .................... så snart ske kan göras till landsfiskalen i orten samt till .................... .. . och departementet, varvid orsaken till avskedandet skall angivas.
Dylik anmälan skall ock göras, då person lämnar arbetsplats på grund av sjukdom, olycksfall, avvikelse utan angiven orsak, eller då han uppgivit sig hava erhållit annan anställning, och skall även härvid för varje särskilt fall angivas, under vilka av angivna, eventuellt andra förhållanden, vederbörande lämnat anställningen.
% 5. ..................... åligger i övrigt att för utförande av de arbeten, varmed .................... — helt efter eget val _ finner lämpligt sys-
selsätta av departementet hänvisade personer, tillhandahålla, bekosta och an- svara för:
a) avlöning åt tekniska arbetsledningen i den mån densamma icke enligt % 2, mom. b) och c), behöver särskilt förstärkas;
b) oundgängligen erforderliga förläggningslokaler i fullt användbart skick samt Sängar, stolar, bord, spislar, kaminer m. m.;
e) erforderliga materialier såsom järn, cement, kalk, virke m. m. till bro- och trumbyggnader m. m. samt sprängämnen och hithörande;
d) erforderliga körslor i samband med arbetet;
e) erforderligt ve'dbränsle ;
f) för skada vid eventuellt uppkommande eldsvådor i av ................. tillhandahållna förläggningslokaler, därest denna icke har sin orsak i uppen— bar försummelse från vederbörande till hjälparbete hänvisade;
g) av de utförda arbetena eventuellt förorsakade skador å främmande egen- dom, t. ex. i samband med vattenavledningsföretag m. m.
åG.
Departementet åligger samtidigt att tillhandahålla, bekosta och ansvara för:
a) löner samt resor för de till hjälparbetena hänvisade;
b) av ...................... utöver i % 5 mom. a) påfordrat särskilt befäl ävensom s. k. social inspektion;
c) arbetsredskap ävensom transporter av dylika, hithörande transporter m. m.; (1) all skada som de till hjälparbetena hänvisade kunna tänkas förorsaka ge- nom uppenbar vårdslöshet eller dylikt vare sig å av .................... för— valtad egendom m. in. eller enskild person tillhöriga ägodelar.
Stockholm den .................. 192 .....
För KI'N GL. SOCIALDEPARTEMENTET För .................................................................
Bil. 2 Arbetsvillkor.
Undertecknad ... ................................................... från ................................ församling ..... .. . . ., ......... i .............................. .., ................................... som enligt Kungl. förordningen den .................................... hänvisats till allmänt hjälparbete och därför har att anmäla sig hos .......... för erhållande av arbete mom ............................................ ................................. M. . . ,förbinder sig att under anställnings-
tiden noga ställa sig till efterrättelse av ........................ 4. . . . . . . . meddelade bestämmelser.
Anställningen skall i första hand gälla för en tid av 4 .................... räknat från nedan angivna dag, och äger jag icke att lämna arbetet under nämnda tid, därest jag icke kan vederbörligen styrka mig hava fått annan sysselsättning, på vilken det anses, att jag kan erhålla min utkomst.
Under ovannämnda anställningstid äger jag dock mot anmälan till arbets- befälet ........ dagar i förväg rätt till .. . . . . . dagars ledighet, för vilken dock ingen ersättning utgår, och äger jag icke heller under ledigheten rätt att kvarbo i åt mig under arbetet hänvisad bostad.
Avvikelse utan ovan angiven giltig anledning, styrkt sjukdom eller olycks— fall medför för mig omedelbar påföljd enligt ... ...........................
För utfört arbete utgår ersättning, förutom med fri bostad (dock ej säng- utrustning och renhållning inom bostaden) och fritt vedbränsle, efter (11 beräk- nad dagsförtjänst vid . .- ...... timmars dagsverke av ........ kronor vid ac- kordsarbete och ........ kronor Vid arbete efter timpenning. För utbekom- na redskap ävensom eventuell sängutrustning m. m. göres vid avlöning avdrag, varvid dock avdrag för redskap återbetalas i mån dessa återlämnas.
- .......... , ............ den ............ 19.....
Kortfattad redogörelse
för det av finska lagberedningen den 10 maj 1926 avgivna förslaget till lag om lösdrivare.
Vid uppgörande av detta. förslag har lagberedningen, enligt vad densamma framhållit, i huvudsak följt den svenska fattigvårdslagstiftningskommittens förslag i ämnet. De viktigaste avvikelserna från sistnämnda förslag framgå av beredningens här nedan intagna redogörelse för riktlinjerna för dess för- slag.
>>Lösdrivarbegreppet är i förslaget avsevärt utvidgat och omfattar jämväl tiggeri samt grov försummelse av försörjningsplikt, med beaktande av lagbered- ningens tidigare uppgjorda förslag till lag om barnskydd. Kommunala myn- digheters skyldighet att hava uppsikt över egentliga lösdrivare och tiggare har upphävts och alla åtgärder beträffande dessa påförts polismyndigheterna, med bibehållande likväl av möjligheten av samarbete mellan kommunala och polis— myndigheter, då sådant är av nöden. Avgöranderätten i lösdriveriärenden har bibehållits i landshövdingarnas händer, men polismyndigheternas uppgifter ha utvidgats. Polismyndigheterna äga verkställa fullständig undersökning i lös- driveriärenden och preliminärt avgöra desamma i och för undvikande av de nu vanliga foglösa häktningarna med därav härflytande onödig fångforsling. Lös— drivericts påföljder utgöras fortfarande av varning och obligatoriskt arbete, vilket sistnämnda benämnes tvångsarbete. Varning skall alltid tilldelas, innan tillämpning av tvångsarbete kan äga rum. Varning tilldelas av polismyndig— het men underställes landshövdingens prövning och slutliga avgörande. Före- komma förmildrande omständigheter, kan förnyad varning meddelas. Polis- myndighct skall efter varnings meddelande söka hjälpa den varnade vid an- skaffning av förvärvsplats. Verkan av varning varar två år ; för dess bekant— görande skall meddelande därom tillställas samtliga polismyndigheter. Sker återfall i lösdriveri under dessa två år, kan lösdrivaren dömas till tvångs— arbete. Även i detta fall verkställer polismyndighet förberedande undersök— ning och besluter om lösdrivarens häktande, men landshövdingen prövar och avgör saken. Verkställigheten av tvångsarbete kan villkorligt uppskjutas. Tiden för tvångsarbete är obestämd; den fastställes icke i utslaget utan i tvångs- arbetsanstalten efter den internerades villkor och uppförande. I regel skall denna tid, oberoende därav, huruvida frågan gäller första resan lösdriveri eller återfall däri, utgöra två år, men kan förkortas till ett år, i undantagsfall till och med mera, eller förlängas ända till tre år. Härom besluter landshövdingen i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen. Direktion för tvångsarbets- anstalt mä därjämte under särskilda förutsättningar på försök frigiva 1 an- stalt en internerad före den utsatta tiden. Skall lösdrivare undergå frihetsstraff över två år, förfaller lösdriveriärendet och tvångsarbetet ; angående verkan av kortare frihetsstraff i detta hänseende bestämmer landshövdingen. Person, som frigivits från tvångsarbete, skall lämnas bistånd vid sökande av arbetsplats. Verkställigheten av tvångsarbete skall ske i tvångsarbetsanstalt, vartill jäm- väl kommunal arbetsinrättning kan godkännas.»
1 % i förslaget har följande lydelse: >>Mcd lösdrivare förstås i denna lag: 1) envar arbetsför person, som sysslolös utan medel till sitt uppehälle stry— ker omkring frän ort till annan, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete;
2) den, som icke efter förmåga söker ärligen försörja sig, utan för ett sådant levlnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sed- ig iet ;
3) person, som utan att vara i den belägenhet, att han är berättigad till fat— tigvård, tigger eller använder annan till tiggeri eller tillåter i hans vård befint- ligt barn under aderton år att tigga; samt '
4) den, som till följd av lastbarhet eller lättja försummar sin plikt med av- seende å underhåll av hustru eller barn under sexton år, så att dessa. falla fat- tigvården till last eller barn måste omhändertagas för skyddsuppfostran eller samhällsvård, och underlåter att inom trettio dagar efter av fattigvårdsnämnd eller barnskyddsnämnd emottagen varning erlägga. lagenlig ersättning för fat- tigvård eller skyddsuppfostran eller samhällsvård.
Person under aderton år må ej såsom lösdrivare behandlas.»
