SOU 1927:15

Yttranden i anledning av Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

N 4-0 Gc

a': (—

_ Cija

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

YTTRANDEN

1 ÅNLEDNING AV

PROCESSKOMMISSIONEN—S ”BETÅN

",ng &. .)u. ; länkande med förslag till lag om'vissa av landsting eller ii'nuner drivna sjukhus m. m. Norstedt. 89 s. S.

kande och förslag _rörande den andliga. vården vid Norstedt. 51 5. Få.

* 1.7] &, ände angående. sjöfartsavgifter. Idun. 376 5. B. _ ' . ;pensionsutredning. Betänkande med förslag till

' , ' jiensionslag m. m. Marcu..165 s. Fi. .

_ är] admin—relsens meddelande nr 2. Tullberg. 68 s. # duschar. K.

Aim" O_m särskild trycker-t ej angivas, är tryckorten Stockholm. Bokstäveme med fetstil utgöra begynnelseboketäverna' . då = eckiesiestikdepnrtementet,Jo.:=jordbm35departémentat. ningar-s yttre anordning (nr 98).utgivae utredningarna iom-— he _Q'nhetug färg för varje departement. , _ !

uientf- nr 8 till Sverges familjenamn 1920. Stat. repr. _ e n ”

Wpen och konservering av trä mot röta.. Kungl. ' &

_ artement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. %'ngörelsen deniz febr. 1922 aug. statens odentliga ntred d . ,

10." 11.

' 12.

Beer kande med förslag *til'l

_ lag om sinnessjuka. och om. » undersökning angående sinn'esbeskaifenhet m. m. 1926 . '&rs sinnessjuksakknnnigas betänkande. 1. Norstedt. 128 _-

e. 8. . . 1924 år! bankkommitté. Betänkande med förslag till lag '_ _ om lindring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om banhörelse m. m. Marcus. 228 5. F!. '; "Betänkande—med förslag angående den statsanderstöddn '—* egnahemsverksnmheten. Marcus. 2691. Jo.

18. Betänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde '

14. 15.

ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor. "=. Norstedt. 428 5. Ja. ' . _, Yttrande angående allmänna principer för en ny gruv- la'gstittning. 176 s. Fi. Yttranden i anledning av prooesskommissionens bath-' kande angående rättegångsväsendets ombildning. Nor- stedt m. 11. (4), 822 e. Ju. '

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1927: 15 JUSTITIEDEPARTEMENTET

YTTRANDEN

I ANLEDNIN G AV

PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE ANGÅENDE RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS

OMBILDNING

STOCKHOLM 1927

KUNG!» BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEB

271694

Sedan processkommissionen den 15 december 1926 avgivit betänkande angå- ende rättegångsväsendets ombildning, anbefallde Kungl. Maj:t den 11 januari 1927 rikets allmänna hovrätter att, efter hörande av vederbörande domhavande, rådhusrätter, Kungl. Maj:ts befallningshavande, överexekutorer och magistra- ter, före den 15 juni 1927 inkomma med in pleno avgivna utlåtanden över be- tänkandet, såvitt anginge dess huvudgrunder. Vidare anbefallde Kungl. Maj:t justitiekanslersämbetet Och kommerskollegium, vartdera i vad anginge dess ämbetsområde och kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar inom näringslivet, vilka kollegiet funne lämpligt anmoda om yttrandes avgivande, att före den 15 maj 1927 inkomma, med utlåtanden över betänkandet.

Slutligen förordnade Kungl. Maj:t, att tillfälle att före .den 1 juni 1927 in- komma med yttranden över betänkandet skulle lämnas juridiska fakulteterna vid rikets universitet och vid Stockholms högskola, Föreningen Sveriges hä- radshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och Svenska stadsförbundet.

Av de i anledning av denna remiss inkomna utlåtandena tryckas i det följande de, som av myndigheterna avgivits till Kungl. Maj:t, nämligen hovrätternas, justitiekanslersämbetets och kommerskollegiets utlåtanden. Av de juridiska fakulteterna har endast fakulteten i Lund avgivit yttrande, vilket jämte bilaga ävenledes tryckes. Därjämte hava i anledning av remissen yttranden inkommit från Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdom'are och Sveriges advokatsamfund. Jämväl dessa yttranden återgivas i tryck här nedan. I de fall, då vederbörande förut ombesörjt tryckning av sitt yttrande, har, där så kunnat ske, sättningen använts för nu föreliggande publikation. Svenska. stadsförbundet har till Kungl. Maj :t anmält, att förbundet i avvaktan på resultatet av vissa pågående kompletterande undersökningar i fråga om,

:.

rättegångsreformen för närvarande avstar från att inkomma med yttrande.

INNEHÅLLSFÖRTECKNIN G.

Svea Hovrätt . . . . . . .

Utdrag av hovrättens protokoll . Göta Hovrätt . . . . . . .

Utdrag av hovrättens protokoll . Hovrätten över Skåne och Blekinge . Justitiekanslersämbetet Kommerskollegium . . . . . . . . . Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund .

Om grunderna för en processreform av Professor E. Kallenberg .

Föreningen Sveriges häradshövdingar Föreningen Sveriges stadsdomare Sveriges advokatsamfund

81 108 115 126 158 171 172 203 255 277

SVEA HOVRÄTT.

11 sistlidne januari har Kungl. Maj:t anbefallt de av vederbörande domhavande, rådstuvurätter, överexekutorer och magistrater, inkomma med

Genom nådigt beslut den Svea hovrätt att, efter höran Konungens befallningshavande,

Inledning.

in pleno avgivet underdånigt utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, såvitt anginge betänkandets huvud- grunder. Sedan de yttranden hovrätten enligt det nådiga beslutet haft att in- fordra inkommit, får hovrätten, med överlämnande av desamma, härmed av- giva det underdåniga utlåtande, som ankommer på hovrätten.

Därvid anser hovrätten sig till en början böra framhålla att, ehuru dess ut- låtande skall omfatta endast huvudgrunderna för kommissionens betänkande, den tid, som hovrätten kunnat ägna ärendet, icke varit tillfyllest för att hovrät- ten skulle kunnat till behandling upptaga samtliga de punkter i betänkandet-, som tilläventyrs kunna anses vara av mera huvudsaklig natur, eller ägna nå-

ställer sig, att det icke varit av Kungl. Maj:t åsyftat, att denna verksamhet bort åsidosättas i än högre grad än nu blivit fallet.

De delar av betänkandet, som icke på ett eller annat sätt omnämnas i hov— rättens utlåtande, få alltså betraktas såsom överhuvud icke behandlade. Av tystnaden kunna icke dragas slutsatser i någon riktning. Icke heller får det antagas att, 1 fall där hovrätten med gillande uttalat sig för en eller annan i be- tänkandet omfattad grundsats, hovrätten givit sitt förord åt det sätt, varpå den kan hava blivit i betänkandet närmare utformad.

De krav, som ställas på en god rättegångsordning, pläga sammanfattas i or- den: skyndsamhet, billighet och säkerhet. ommissionen framhåller att, vad angår billigheten, den anmärkningen ej kan i stort sett riktas mot vårt rättegångsförfarande, att det skulle vara för dyrt för parterna. Härutinnan är hovrätten fullt ense med kommissionen. Om än kostnaderna för rättsvården till största delen böra bäras av staten själv, är det angeläget, att parterna — såvitt de icke äro i det ekonomiska läge, som föranleder behov av helt fri rättegång— i någon icke alltför oväsentlig omfatt- ning bidraga till dessa kostnader. Medvetandet om denna förpliktelse och om

digt anställande eller fullföljande av rättegång eller mot obehörig vägran att medgiva befogade krav. I betraktande härav kan nuvarande rättegångsord-

fråga om rättegångsväsendets ekonomiska sida ur statens egen synpunkt. I så-

statens primära och självfallna uppgifter, stannar vid ungefär 1 % avusamtliga statsutgifter, är onekligen ägnat att framkalla en viss eftertanke. Aven om.

principerna för en eventuell ny rättegångsordnmg motivera ett bortseende från ekonomiska synpunkter. Men det vill synas hovrätten, som om, i betraktande av de antydda omständigheterna, processkommissionen skulle i vissa fall hava vid sitt förord för en eller annan ifrågasatt anordning och sitt avstyrkande av

aninat tänkbart alternativ fäst över hövan stor vikt vid frågans statsfinansiella sr a. Vad beträffar önskemålet om skyndsamhet i rättegångsförfarandet anser processkommissionen, att nuvarande rättegångsordning lämnar rum för väsent- liga anmärkningar. Kommissionen framhåller, att målens avgörande i under- rätt i regel fördröjes genom ett eller flera uppskov samt att, när ett mål sedermera fullföljes till hovrätt eller högsta domstolen, ytterligare dröjsmål av ett eller flera år uppkommer. I sammanhang härmed söker kommissionen med statistiska siffror ådagalägga, att i en var av de tre instanserna målen alltför länge få vänta på avgörande.

Till vad kommissionen sålunda anfört synes böra erinras att, så länge för de viktigare målen ett system med tre instanser befinnes ofrånkomligt, något medel ej lärer stå att finna, som garanterar en part det snabba avgörande av hans sak, som kan för honom vara angeläget, måhända till och med så ange- läget, att hans välfärd sättes i fara genom dröjsmål. Att, såsom kommissionen synes men:-1, behandlingen i överinstanserna lämpligen skulle kunna i regel begränsas till kortare tid än sammanlagt ett år, måste hovrätten betvivla.

Vad angår de särskilda instanserna och till en början underrätterna, låter det sig visserligen ej förneka, att de yppade klagomålen äga fog. De i fråga om underrätterna åberopade siffrorna —— vilka avse den tid som förflutit från första rättegångstillfället till dagen för underrättens utslag —— förefalla emellertid icke i och för sig alltför skrämmande, och det vill synas som om de genom vissa mindre genomgripande lagändringar och administrativa åtgär- der skulle kunna väsentligen nedbringas. Särskilt skulle man, enligt hov- rättens mening, kunna, genom åstadkommande av tätare tingssammanträden 1 en_ mängd tingslag och sammanslagning av två eller flera tingslag till ett, vin— na rcke allenast en väsentlig förkortning av tiden mellan första handläggningen och utslaget utan, vad som måhända är lika viktigt, förkortande av den ofta mycket långa tid, som nu måste förflyta innan den första handläggningen av en tvist kan äga rum. I fråga om lämpligheten av administrativa förfoganden av antydda art har hovrätten vid upprepade tillfällen under senaste tiden haft anledning att uttala sig, och fastän de av hovrätten härutinnan fram- ställda förslag hittills icke i större omfattning lyckats tillvinna sig Kungl. Maj:ts bifall, vågar hovrätten hänvisa till vad sålunda förekommit, i tanke att åtskilligt därav tilläventyrs skulle kunna upptagas till övervägande i av- bidan på resultatet av ett i alla händelser tidskrävande fortsatt arbete på en genomgripande omläggning av rättegångsväsendet.

De siffror kommissionen åberopar i fråga om hovrätterna kunna, ehuru av alla sakkunniga förut kända, onekligen synas giva anledning till ett visst missmod. Förbises får emellertid icke, att den härvidlag konstaterade lång- samheten sammanhänger med det förhållande, att under kristiden förekommit en oerhörd anhopning av mål. Då en häremot svarande förstärkning av hov- rätternas arbetskrafter icke kunnat i tid åstadkommas, har följden blivit be- tydande arbetsbalanser. Dessa synas emellertid nu vara på väg att försvinna. I varje fall kan, vad denna hovrätt beträffar, beräknas, att med nuvarande arbetskrafter återstoden av balansen snart skall kunna nedbringas därhän, att någon befogad klagan över långsamhet ej behöver ifrågakomma. I alla hän— delser är det uppenbart, att genom hovrättspersonalens avpassande efter be- hovet kan sörjas för uppfyllande av alla rimliga anspråk på skyndsamhet i behandlingen av de till hovrätten fullföljde målen. __

Vad beträffar högsta domstolen ställer sig frågan mera invecklad. Aven där har i följd av kristidsförhållanden uppstått balans, och även om denna kan, med nuvarande domstolsbesättning, avarbetas inom en närmare framtid, lärer man, med utgångspunkt från att antalet- rlomstolsledamöter härvidlag icke

Domstols- författ- ningen.

gärna kan ökas utöver det nuvarande, nödgas, även oberoende av en allmän rättegångsreform, taga under övervägande, huru på annan väg kan åvägabrin- gas en för framtiden hållbar proportion mellan tänkbar arbetskvantitet och till buds stående arbetskraft.

I fråga om rättsskipningens säkerhet uttalar kommissionen, bland annat: att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder garantier för en full— ständig och allsidig behandling, ity att under rådande uppskovssystem möj- lighet saknas för erforderlig processledning och i följd därav målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda; att då domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial, det kan inträffa, att den endast bristfälligt sva— rar mot det materiellt riktiga; att förfarandet i de högre domstolarna i hög grad lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen; att det gällande bevissystemet _ med vittgående jävsbestämmelser, otillräckligt hävdande av parts sannings- plikt, saknad av regler om skyldighet att förete handlingar och om sakkunnig- bevisning —— är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet att utfå sin rätt; samt att de underordnade åklagarna, ehuru saknande erforderliga kva- lifikationer för bedömande av rättsspörsmål, hava att utföra åtal jämväl be- träffande grova brott samt hålla förberedande undersökning ävensom besluta om tvångsåtgärder, såsom häktning, husundersökning och beslag.

Dessa djupgående anmärkningar kunna icke avvisas såsom obefogade. Det vid underrätterna rådande uppskovsväsendet, med en i hög grad sönderstyckad förhandling, försvårar den processledning, som är av nöden, framför allt i en rättegångsordning, för vilken advokattvång är främmande. En protokollfö- ring, som i regel äger rum en tid efter förhandlingen och icke är underkastad effektiv kontroll från parters och vittnens sida, är icke tillfredsställande. Den skriftliga proceduren i hovrätterna lämnar ej utväg för avhjälpande av brister i måls utredning vid underrätten. Det rådande bevissystemet är obestridligen ägnat att omöjliggöra eller otillbörligen försvåra sanningens utredande och det därav beroende hävdandet av rätten. Åklagareväsendets ofullkomligheter träda ej sällan i dagen, när det gäller polisundersökning, häktning eller åtal.

De brister, rättegångsväsendet sålunda företer ur säkerhetens synpunkt, på— kalla enligt hovrättens mening ganska väsentliga ändringar i gällande rätte- gångsordning. På samma gång måste hovrätten emellertid betona, att denna rättegångsordning har väsentliga förtjänster och att den, såsom i det hela upp- buren av långvarig tradition och allmänhetens förtroende, icke bör underkastas onödiga rubbningar.

Dessa allmänna riktlinjer hava för hovrätten varit vägledande vid den gransk- ning, som hovrätten varit i tillfälle att ägna processkommissionens betänkande, och för vilken hovrätten nu går att redogöra.

I fråga om domstolsförfattningen avser processkommissionens betänkande n tämligen genomgripande omgestaltning av underrätternas och hovrätternas nuvarande organisation.

Vad beträffar underrätterna skall, enligt betänkandet, den nuvarande åtskill— naden mellan land och stad såtillvida bortfalla, att staten övertager rätts— skipningen i samtliga stadssamhällen. Flertalet städer — tilläventyrs de,. som icke hava ett invånarantal om 14,000 till 15,000 —— skola med omgivande landsbygd förenas till en domkrets. Återstående städer skola var för sig ut- göra särskild domkrets, de största städerna tillika egen domsaga. Underrätt ——, i betänkandet benämnd lagmansrätt — skall i domsaga, som består av allenast landsbygd eller av landsbygd och stad, utgöras av en lagfaren do- mare med en av fem ledamöter sammansatt nämnd, som, i händelse fyra av

dess ledamöter äro ense, kan överrösta domaren. I stad som bildar egen dom- krets handläggas och avgöras tvistemålen av en lagfaren domare utan nämnd. I slutlig handläggning och prövning av brottmål deltager, jämte en lagfaren domare, även nämnd. Jurisdiktionsområdena skola i allmänhet vara av den omfattning, att i varje sådant område kan genomföras en kvalitativ fördel- ning av arbetet mellan flere domare.

Hovrätternas antal skall utgöra sju till nio. Det antal lagfarna ledamöter varmed hovrätt är domför bestämmes till tre. I slutlig behandling av grövre brottmål skall nämnd deltaga.

Vad angår spörsmålet om statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser hovrätten sig böra i denna del bestämt ansluta sig till kommissionens uppfattning. Principiellt måste, såsom kommissionen framhåller, rättsskip- ningens anordnande och bekostande anses vara, det må gälla stad eller lands- bygd, ett statens åliggande och icke en kommunal uppgift. Det nuvarande systemet, som innebär att städerna själva utöva ett starkt och stundom av- görande inflytande på domareposternas tillsättande, kan icke längre upprätt- hållas utan väsentliga risker och olägenheter. Villigt må erkännas att detta system härvid, bortsett från förhållandena i några av de minsta städerna, i stort sett fungerat tillfredsställande. Men i en tid, som i likhet med den nu— varande karakteriseras av skarpa politiska och sociala brytningar, är det fara värt, att valprincipens tillämpande vid yrkesdomarebefattningars tillsättande kan leda till förfång för rättsväsendet och betänkligt nedsätta dettas anseende ör ovä d.

Att staten undantagslöst omhändertaget tillsättandet av yrkesdomarepersona- len i landet är därför enligt hovrättens mening synnerligen angeläget, och utan att förbise de svårigheter, som stå i vägen för en någorlunda snar lösning av spörsmålet härom, anser hovrätten önskvärt, att detta spörsmål omedelbart upp— tages till effektiv behandling och icke, såsom åtskilliga av de till hovrätten inglvna yttrandena synas avse, får vila under det man ägnar sig åt vissa lättare genomförbara reformer på rättegångsväsendets område. Den omstän- digheten, att vissa städer kunna av olika anledningar väntas vara obenägna att uppgiva sin nuvarande särskilda rättsskipning, anser hovrätten ej böra få stå i vägen för den ifrågasatta reformen.

Ur ekonomisk synpunkt måste en sådan förändring antagas i regel medföra en lättnad för städerna. Det bör emellertid icke ifrågakomma att staten skulle, såsom kommissionen förutsätter, kräva gottgörelse av städerna för det att, sedan städerna hittills bekostat rättsvården i dessa områden av riket, staten numera åtager sig kostnaderna härför likasom för rikets rättsvård i övrigt. Däremot kan det tänkas att städerna böra lida minskning i sådana inkomster, som kunna anses dem tillförsäkrade av staten för att användas till bestri- dande av nu berörda kostnader. Under alla förhållanden torde det emellertid vara lämpligt och önskvärt, att staten härvid ålägger sig synnerlig hovsamhet.

Ett spörsmål, som i detta sammanhang framträder, gäller de administrativa göromål * huvudsakligen magistratsärenden —— som vid sidan av domaregöro- målen nu fullgöras av stadsdomarna. Under vissa omständigheter torde hin- der icke möta att, även efter den kommunala jurisdiktionens avskaffande, låta dessa göromål handhavas av de lagfarna statsdomare, som utöva rättsskipning över stadsbefolkningen. I andra fall, kanske flertalet, lärer man ej kunna und- vika de administrativa göromålens överflyttande på särskilda, av staden av— lönade funktionärer. Huru i den ena och den andra händelsen en ekonomisk uppgörelse mellan staten och vederbörande stadskommun bör gestalta sig är ett invecklat men säkerligen ej olösligt spörsmål, varpå hovrätten emellertid nu tydligen icke" kan närmare inlåta sig.

Statens över— tagande av all

rättsskipning.

Lam” Frågan om organisationen av lantdomstolarna — häri inbegripna domsto— domsma'” lar som skulle omfatta på en gång land och stad — är en av de viktigaste inom rättegångsväsendet. Härads Med rätta framhåller processkommissionen, att de nuvarande underrätterna 72:11:22??? utgöra en i stort sett stark grundval för en domstolsorganisation och att rätts-

skipningens tyngdpunkt alltjämt förblivit och bör förbliva förlagd till dessa domstolar. Detta gäller icke minst i fråga om häradsrätterna. Att dessa i hög grad åtnjuta auktoritet och förtroende är ett lyckligt förhållande, på vars be— varande ligger största vikt. Häradsrätternas anseende vilar emellertid i ej oväsentlig grad på den månghundraåriga, för Sverige och Finland säregna in— stitution, som utgöres av häradsnämnden. Den form för lekmäns deltagande i rättsskipningen, som genom nåmndemansinstitutionen vunnit hävd i vårt land. har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktionsduglig och nyttig utan äger även den ideella men därför icke mindre betydelsefulla fördelen av befolknin— gens förtroendefulla och intresserade anslutning. Enligt hovrättens mening bör man under sådana omständigheter, vid val mellan olika. tänkbara principer för lantdomstolarnas organiserande, icke släppa ur sikte angelägenheten av att nämndemansinstitutionen vidmakthålles och icke underkastas annan omgestalt- ning eller rubbning än som av en eller annan anledning befinnes strängt nöd- vändig.

I detta avseende lämnar enligt hovrättens mening kommissionens betänkande rum för väsentliga anmärkningar. Till namnet bevarar kommissionen visser- ligen nämnden; men den institution, som enligt kommissionen skulle erhålla denna benämning, skiljer sig i själva verket rätt väsentligt från den nuvarande häradsnämnden. .Vad som mera än något annat torde vara ägnat att upp— rätthålla nämndemansinstitutionens auktoritet är det förhållandet, att de olika delarna av en domkrets äro genom sina förtroendemän representerade i domstolen. De nuvarande nämndemansdistrikten äro i regel ej större än att den för ett distrikt utsedde nämndemannen i regel väl känner därboende per- soner och är av dem känd; och i de fall, där efter sammanslagning av tings- lag alla distrikt ej kunna på en gång företrädas i den av högst tolv ledamöter bestående nämnden, torde dock en sådan fördelning av tjänstgöringen kunna åstadkommas, att i varje trakt inom tingslaget befolkningen känner sig hava personlig anknytning till någon av nämndens ledamöter.

I det förhållandet, att den samlade nämnden sålunda kan sägas företräda ortsbefolkningen, ligger enligt hovrättens mening nämndens förnämsta bety- delse. Den insats i rättsvården, som en på detta sätt sammansatt nämnd kan prestera, inskränker sig icke till att den tillhandagår yrkesdomaren med sin kännedom om' ortens och därboende personers förhållanden, eller att den bi— drager med sin yrkeserfarenhet och sin allmänna omdömesförmåga. Den om- ständigheten, att en part, ett vittne eller annan, som uppträder inför domstolen, ser denna innesluta någon förtroendeman från hans egen hemort, är utan tvivel mången gång ägnad att till sanningens och rättens fromma inverka på hans hållning i målet; och även själva domstolens auktoritet främjas säkerligen därav, att dess domslut vanligen kunna stödja sig på den samlade meningen hos en nämnd, vari varje trakt inom tingslaget är representerad. Nämndeman- nen tillför domstolen kännedom om sin hemtrakts rättsuppfattning, följer och förvissar sig om på vilket sätt rättsskipningen handhaves, upprätthåller hos hemtraktens befolkning kännedomen om rätt och lagskipning och befäster den på en djupgående tradition grundade känslan av samhörighet med domstolen och domaren samt förtroende för dem.

Domkrets Enligt processkommissionens betänkande skulle domkretsarna bliva betydligt 'Ch domare- större än de nuvarande tingslagen. Processkommissionen säger sig icke vara i stånd att avgiva något bestämt uttalande i fråga om antalet domsagor enligt

den tilltänkta nya ordningen men antager, att deras antal skulle utgöra om- kring 100. Tager man i betraktande, att enligt kommissionens system en dom- saga i regel skulle bilda ett enda tingslag samt att i domsageindelningen skulle ingå alla rikets städer, medan för närvarande antalet domsagor, änskönt städer i allmänhet ej i desamma ingå, är 122 och tingslagens antal 196, torde det kunna antagas, att de av kommissionen ifrågasatta domkretsarna komma att i medeltal omfatta minst dubbelt så stor befolkning som nuvarande tings- lag och även i geografiskt hänseende komma att erhålla vida större omfatt- ning än dessa. Då kommissionen samtidigt föreslår, att i rätten aldrig skola sitta flere nämndemän än fem, är tydligt att den allsidiga repre- sentation av olika trakter inom domkrets, som i det föregående framhållits såsom önskvärd, icke står att uppnå från de av kommissionen antagna ut— gångspunkterna. Därpå synes kommissionen icke lägga någon större vikt. Den uppgift, som i betänkandet tillägges nämnden, är en helt annan än den att i rätten representera ortsbefolkningen. Ledamöterna i den av kom- missionen tilltänkta nämnden äro i själva verket lekmannadomare med individuell rösträtt, d. v. 5. vad man plågar benämna meddomsmän. Det som man av dem väntar synes mindre vara samhörighet med en viss ort än allmän kompetens att pröva föreliggande sak- och rättsfrågor. I annat sammanhang skall närmare undersökas, huruvida den av kommissionen ifrågasatta utsträck— ningen av de särskilda nämndemännens inflytande på domen innebär en fördel. Men att under alla omständigheter en organisation, som samtidigt innebär dom- kretsarnas förstörande och nedsättande av antalet i rätten tjänstgörande nämn- demän, har sina nackdelar, anser hovrätten, med hänsyn till vad i det före- gående anförts, vara otvivelaktigt.

För ett system med relativt stora domsagor tala emellertid enligt kommis- sionens mening vissa skäl av stor vikt. Därigenom möjliggöres nämligen, så- som redan antytts, en av kommissionen med livligt intresse omfattad anord- ning: att i de särskilda domsagorna anställa två eller flere domare med så- dan fördelning dem emellan av arbetet, att de viktigare domareuppgifterna i allmänhet förbehållas en domare i ett slags chefsställning av kommissionen benämnd lagman —— medan de relativt underordnade göromålen, framför allt inskrivningsärendena, handläggas av mindre framstående eller mindre erfarna domare, vilka, även de, skola innehava fast anställning.

Onekligen kunna beaktansvärda skäl anföras till stöd för det av kommis- sionen förordade systemet med stora domsagor, administrerade av två eller flere domare med differentierade arbetsuppgifter. Framför allt kan det, såsom kommissionen framhåller, sägas vara ett slöseri med arbetskraft att ålägga verkligt framstående och beprövade förmågor ett sysslande med mekaniska men tidsödande göromål. En viss fara är ock för handen, att obenägenheten för dylikt sysslande kan från lantdomarebanan avhålla just de krafter, som äro bäst kvalificerade för de svåraste uppgifterna. Tänkas kan även, att ett mera mekaniskt arbete av slitande natur i längden skulle kunna kväva intres- set för de egentliga domaregöromålen, helst om dessa, i följd av domsagans litenhet, bleve till omfattningen alltför obetydliga för att hålla nämnda in- tresse vid makt.

I trots av allt detta håller hovrätten emellertid före, att den av kommissio— nen ifrågasatta organisationen även bortsett från den försämring av nämn- den som den efter vad förut framhållits måste medföra är förknippad med olägenheter, som överväga fördelarna.

Sålunda. betvivlar hovrätten möjligheten att, i den omfattning, som skulle erfordras, förvärva. och behålla lämpliga krafter för utförande av de göromål, som enligt betänkandet skulle åligga annan domare än lagmannen. Till såda- na göromål höra framför allt inskrivningsärendena. Dessa ärenden kräva inga-

Domare- biträden.

lunda något högre mått av begåvning men däremot den största noggranrhet, i brist varav betydande rättsförluster kunna uppstå, såväl för den tjänsteman, som gjort sig skyldig till ett förbiseende, som för andra. Täta ombyter; på befattningar av denna art äro olämpliga. Det är tvärtom principiellt önskvärt, att den som erhållit dylik befattning behåller den under hela sin tjänstetid. Vet- skapen om att han själv har att bära följderna av varje felaktig inskrivning torde utgöra den kraftigaste maning till omsorg och noggrannhet.

Att finna ett hundratal jurister, som kunna väntas vara villiga och lämpa— de att för livet ägna sig åt en inskrivningsdomares ej alltför intresseväckende uppgifter, torde emellertid knappast vara möjligt. Måhända låter det tänka sig, att en eller annan yngre jurist med den särskilda läggning som härvidlag erfordras skulle känna sig lockad av utsikten att vid jämförelsevis tidiga år uppnå en ordinarie, med någorlunda god avlöning förknippad ställning av den— na art. Men i flertalet fall torde de ifrågasatta inskrivningsdomarna få sikas inom kretsen av dem, som inriktat sig på befordran inom den egentliga. domire- banan och antingen misslyckats i denna strävan eller tänka sig inskrivnings- domarebefattningen såsom en övergångsplats inom domarekarriären. En person, tillhörande den ena eller den andra av dessa grupper, kan icke i allmänhet rän— tas vara synnerligen skickad för in-skrivningsgöromålen. Den, som ser sig av- stängd från länge eftersträvad befordran inom den egentliga domarebanan, lä- rer, likasom varje annan uppenbarligen förbigången tjänsteman, mången gång hava just genom misslyckandet förlorat i användbarhet för även mindre kvali— ficerade uppgifter och kan ej förmodas komma att under sitt återstående liv ägna inskrivningsgöromålen det slags uthålliga energi som kräves av dem som skola huvudsakligen syssla med dessa göromål; och vad beträffar den unge inskrivningsdomaren med framtid inom den egentliga domarebanan, lärer känslan av att han för ögonblicket befinner sig på en mot hans begåvning mind- re väl svarande övergångsplats i vissa fall kunna medföra vådor icke allenast för honom själv utan även för domsagans, av lagmannen okontrollerade inskriv- ningsväsen. ,

Aven andra skäl tala emot det av processkommissionen förordade systemet med stora domsagor och göromålens uppdelning mellan två eller flere domare. Såsom kommissionen framhållit, förspilles med detta system fördelen av att en domare kan vinna ett slags patriarkalisk ställning gentemot domsagans irne- byggare och därigenom förvärva befolkningens på personliga band grundade förtroende. Kommissionen menar visserligen, att betydelsen härav under nu- varande samhälls— och levnadsförhållanden icke kan skattas synnerligen högt. Hovrätten är emellertid härutinnan av annan mening och håller före, att i fler- talet domsagor utrymme finnes för det personliga förtroe'ndefulla förhållande, som i många fall nu råder mellan en häradshövding och befolkningen i hans domsaga. Att detta förhållande befrämjas av häradshövdingens befattning med den s. k. jurisdictio voluntaria och särskilt hans omhänderhavande av inskriv- ningsväsendet är lika tydligt som det förefaller uppenbart, att den av kom— missionen förordade lagmanstypen tenderar mot en viss isolering från befolk- ningen.

I riktning mot lossande av de personliga banden mellan lantdomarepersonalern och folket pekar den ifrågasatta förstöringen av domsagorna även så till vida, som avståndet till domsagekansliet för en stor del av befolkningen kommer att ökas, vilket medför att kansliet mera än för närvarande kommer att antaga karaktären av ett ämbetsverk.

Vad beträffar den obestridliga olägenhet, som under nuvarande system lig- ger i häradshövdingens betungande med skrivbestyr och expeditionsgöromåll, synes denna olägenhet kunna väsentligen undanröjas även på andra vägar äln kommissionen tänkt sig.

Visserligen anser hovrätten, av skäl som i annat sammanhang skola anföras, sig icke kunna förorda en så knapphändig protokollföring som betänkandet åsyftar; men den ordning för rättegångsprotokollets förande, som hovrätten tänkt sig, innebär att protokollföringen skulle ankomma på en i domsagan an- ställd sekreterare och häradshövdingen icke med detta. protokoll hava. annan befattning än den till själva rättegångstillfällena förlagda justeringen. Pro- tokoll i inskrivningsärenden _ vilka enligt hovrättens lika-som enligt kom- missionens mening böra av häradshövdingen handläggas utan medverkan av nämnd —— anser hovrätten i regel kunna undvaras och, där det undantagsvis er- fordras, kunna föras av sekreteraren. Häradshövdingen skulle alltså i avse- ende å inskrivningsärendena ej hava annan befattning än själva avgörandet samt ansvaret för anteckningarna i fastighetsboken. Det tidsödande arbetet med gravationsbevis borde kunna anförtros sekreteraren; och även övriga ex- peditionsgöromål —— med undantag av stämpeluträkningen -— borde kunna till allra största delen uppdragas åt denne befattningshavare. Att även de göro— mål, som nu ankomma på förste notarie, och därutöver åtskilliga andra skulle kunna handläggas av sekreteraren förefaller uppenbart, likasom att denne i det hela borde hava till åliggande att tillhandagå häradshövdingen. Om därtill, så- som hovrätten vill förorda, i varje domsaga anställdes en eller flere helt statsav- lönade notarier, anser hovrätten häradshövdingen, trots det honom åvilande an— svaret för inskrivningsärendena, havai så väsentlig mån vunnit avlastning från underordnade göromål, att domarevärvet, som sig bör, för honom blir huvudsak.

I vissa trakter, framför allt i de största städernas omnejd, hava emellertid fastighetsförhållandena onekligen antagit en sådan karaktär, att inskrivnings- väsendet icke utan olägenhet kan vid sidan av de egentliga domaregöromålen handhavas av häradshövdingen. I domsagor, där så är fallet, torde man icke kunna undgå att inrätta särskilda inskrivningsdomarebefattningar. Onskvärt är, att dessa då bliva besatta med personer, som från början inriktat sin strä- van på dylik anställning utan tanke på vidare befordran. _ Av det föregående framgår, att hovrätten anser domkretsarna i allmänhet icke böra. ökas över sin nuvarande storlek. I ett eller annat fall torde väl, likasom t1d1gare, sammanslagning av små domsagor eller en domsagas uppdel- ning mellan angränsande domsagor lämpligen kunna komma till stånd; men å andra Sidan föreligger utan tvivel ett ej obetydligt antal fall, där en stor dom- saga borde minskas genom uppdelning i två eller på annat sätt. Den tillämnade åtgärden att under landsrätt förlägga flertalet städer måste naturligtvis även föranleda rubbning i domsageindelningen. Önskvärt vore helt visst att, såsom betänkandet åsyftar, varje domsaga skulle utgöra allenast en domkrets. Det antal sammanträden, domaren skäligen kan förpliktas hålla, komm-er då varje del av domsagan till godo, under det att, om domsagan är indelad i flere dom- kretsar (tingslag), endast ett mindre antal sammanträden kommer på envar av dem. Emellertid är det, åtminstone för närvarande, nödvändigt att i ej oväsentlig utsträckning bibehålla. en indelning i tingslag. Då vid landets upp- delning i domsagor hänsyn måste tagas till angelägenheten av att i varje 'dom- saga full sysselsättning beredes domaren, måste detta i trakter med gles befolk- ning medföra att domsagans område blir synnerligen vidsträckt. Skulle ett mycket stort område utgöra ett. tingslag och således hava samma nämnd, bleve det i många. fall omöjligt att genomföra den enligt hovrättens mening angelägna grundsatsen om de olika trakternas representation i nämnden; och för de rätts- sökande inom tingslaget komme på grund av avståndet till tingsstället ofta att uppstå oskäligt besvär och kostnad.

Processkommissionen har trott sig finna, att en uppdelning i tingslag skulle kunna i väsentlig mån undvikas genom att mer än ett tingsställe funnes i tings- laget, ett huvudtingsställe och ett eller flere bitingsställen. I den mån det vid

Inskriv- nmgsdo- marc.

Domsaga- indelning. Bitings- ställen.

Tingsord- nmg.

Or tsu'nder- sökning.

genomförande av en sådan anordning skulle stadgas, att vid vart av två tings- ställen icke skulle upptagas annat mål än från bestämt område av domsagan att handläggas i närvaro av nämnd från samma område, uppstode emellertid i själva verket två tingslag. Kommissionen torde dock närmast hava tänkt sig, att mål från hela domkretsen skulle kunna upptagas vid vilketdera tingsstället som helst, och synes lämna. öppet huruvida nämndemännen å det ena eller andra tingsstället skulle tagas allenast från dess omnejd eller från hela tingslaget. Skola emellertid, såsom hovrätten måste fasthålla, tingslagets olika delar all- tid vara företrädda i nämnden, lärer, under den förutsättning varom nu är fråga att domsagans område är mycket vidsträckt — nämndemanstjänst- göringen oftast bliva alltför betungande för än den ena än den andra gruppen av nämndemännen; och vad beträffar de rättssökande synes den fördel, som en del av befolkningen vinner genom måls upptagande vid bitingsställe, väsent- ligen uppvägas av den olägenhet ett sammanträdes förläggande till sådant tingsställe medför för dem, som från sin i närheten av huvudtingsstället be— lägna bostad måste begiva sig till bitingsstället. Den fördel, som enligt process— kommissionen i främsta rummet skulle vinnas genom inrättande av bitingsstäl- len, är emellertid av annan art. Den angives ligga i möjligheten att bibehålla en del nu använda tingsställen, som eljest vid tingslagsreglering skulle bliva överflödiga. Denna fördel torde dock ej böra få. spela en avgörande roll. Långt Viktigare är att icke nämndens tillfredsställande rekrytering försvåras genom nämndemännens betungande med alltför långa resor. Hovrätten måste alltså fasthålla, att, i de fall där verklig svårighet möter att i en domsaga förlägga de allmänna sammanträdena till ett enda tingsställe, domsagan bör vara uppdelad i två eller flere tingslag.

I fråga om tider för underrätternas sammanträden uppställer kommissionen såsom huvudregel, att i varje domkrets skall en gång varje vecka hållas ting för huvudförhandling; men för domkrets, där så många regelbundna ting ej krävas eller deras anordnande skulle på grund av avstånd och kommunikations- förhållanden bliva alltför kostsamt, skall enligt betänkandet givas bestämmelse om ett mindre antal tingssammanträden.

Hovrätten är ense med kommissionen om fördelarna av så täta tingssamman- träden, att större anhopning av mål kan undvikas; och när det gäller vissa tätt bebyggda domkretsar, framför allt dem som innefatta städer av betydenhet, är, även enligt hovrättens mening, en ordning med regelbundna veckosamman- träden på sin plats. För flertalet domkretsar torde emellertid, redan av hän— syn till nämnden, så ofta återkommande sammanträden knappast kunna föror- das; och i ett ej alltför obetydligt antal domkretsar torde man, av åtskilliga an- ledningar, ej böra ifrågasätta flere sammanträden än ett var fjärde vecka. Hov- rätten föreslår alltså, att såsom regel uppställes, att de ordinarie sammanträ— dena skola, bortsett från vissa ferieperioder, återkomma var fjortonde dag, men att på Konungen skall ankomma att under olika omständigheter meddela för— ordnande om deras hållande, antingen en gång i veckan, eller ock mindre ofta än var fjortonde dag, dock att i senare fallet mellanrummen ej må överstiga fyra veckor.

Den omreglering av domsagor och tingslag, som lärer bliva nödvändig vare sig man utgår från de i betänkandet angivna principerna för lantdomstolarnas organisation eller ansluter sig till den mening i frågan, som hovrätten i det fö— regående uttalat, lärer böra byggas på en ingående utredning, varvid alla på frågan inverkande lokala förhållanden böra komma i betraktande. Vid hit- tills företagna regleringar a-V denna art har man i väsentlig grad lagt till grund de uttalanden, som avgivits av häradsrätterna och ortsbefolkningen. Att dy— lika uttalanden böra beaktas är självfallet, men det får likväl ej förbises att, enligt vad erfarenheten visat, ett tingslags befolkning ofta nog av bygdein—

tressen eller traditionsbundenhet föranledes att motsätta sig åtgärder, som ur den allmänna rättsordningens synpunkter måste anses påkallade, och att nå- gon gång de lokala myndigheterna i de utlåtanden, som av dem avgivas, taga alltför starkt intryck av så beskaffade uttalanden. Å andra sidan kan det mången gång för dem, som hava avgörandet i sin hand, vara förenat med be- tänklighet att allenast på grund av upplysningar, som kunna hämtas ur offi- ciella handlingar eller annat tillgängligt skriftligt material, frångå de uttalan- den som i varje särskilt fall avgivits. För åstadkommande av en tillförlitlig och på enhetliga principer byggd utredning synes det vara av nöden att åt en el- ler flere därtill lämpade personer uppdrages att, efter egna, på de särskilda or- terna gjorda iakttagelser och undersökningar samt överläggning med befolknin- gen och ortsmyndigheterna, avgiva förslag, helst i ett sammanhang, rörande reg— lering av domsagor och tingslag i hela riket.

Enligt betänkandet skulle, såsom redan nämnts, i landets större städer genom- Stads- föras en dom'stolsorganisation, som väsentligen skilde sig såväl från den för domstolar. landet i övrigt ifrågasatta som från den för närvarande i dessa städer rådande. Sådan De nuvarande kollegiala rådstuvurätterna skulle nämligen utbytas mot dom- domstolff stolar, som i tvistemål utgjordes av en yrkesdomare ensam och i brottmål vore sammma"- sammansatt av yrkesdomare och nämnd. ”Mg'

Mot den sålunda föreslagna anordningen hyser hovrätten starka betänklig- heter. Med kommissionen är hovrätten ense om att, såvitt gäller tvistemål, in- rättande av nämnd i rena stadsdomstolar icke bör ifrågakomma, då, såsom kom— missionen framhåller, ett sådant lekmannaelement skulle i dylika städer sakna rotfäste och ej kunde vinna det anseende och förtroende, varav det måste upp- bäras. Men även i fråga om brottmål anser hovrätten, härutinnan i olikhet med processkommissionen, en organisation med nämnd vara mindre lämplig. Med fog uttalar kommissionen, att i de större städerna innebyggarna i all- mänhet icke äga det intresse för rättsskipningens gång, som skulle förmå dem att med beredvillighet underkasta sig ett omfattande deltagande i rättsskip- ningen. Detta uttalande synes äga tillämpning även i avseende å brottmålen. N är det gäller ringare brott tänker sig kommissionen ock, att på administrativ väg skulle kunna träffas förfogande om deras behandling utan nämnds med- verkan, och omständigheternas makt skulle i så fall sannolikt medföra, att förfogande av denna innebörd komme att träffas i mycket stor omfattning. Men även beträffande de grövre brottmålen anser hovrätten tillräckliga skäl knappast vara för handen för en domstolsorganisation med nämnd. Hovrätten vill ej bestrida, att i dessa mål deltagande av lekmän kan sägas, även när det gäller stad med självständig jurisdiktion, ligga närmare till hands än i andra mål, och bland de former för lekmannadeltagande, som kunna ifrågakomma, är, såsom kommissionen utvecklar, nämndetypen helt visst att föredraga fram- för andra. Men även härvidlag torde gälla vad kommissionen anfört om nämndemansinstitutionens bristande rotfäste hos befolkningen och om saknaden av det offervilliga intresse för rättsskipningen, som ger institutionen dess verk— liga berättigande.

Om, på sätt hovrätten alltså anser sig böra förorda, tanken på inrättande av nämnd i städer med egen domstol uppgives, skulle ett fasthållande i övrigt av kommissionens förslag innebära, att i dessa städer såväl brottmål som tviste— mål skulle handläggas av ensamdoma-re. Att i samhällen, där domstolarna sedan länge varit sammansatta av tre lagfarna ledamöter, övergå till ett sy— stem med rena enmansdomstolar måste emellertid te sig som en avgjord försäm— ring, och betänkligheterna mot en dylik omorganisation framstå med särskild styrka, när åtgärden, såsom här är fallet, antagligen i de flesta fall måste ge—- nomföras tvångsvis. Vad kommissionen anför om fördelarna av enmansdo—

I vilka städer stads- domstol bör

nas.

Utsölmings- ärenden.

Särskilda frå- gor Vid/rom- mana'e nämn

i under-rätt.

Domfört antal.

maresystemet —— ett system som för övrigt är så gott som främmande för vårt folk verkar ej övertygande. Icke heller synes den av kommittén framhåll- na kostnadssynpunkten få vara avgörande. Vad hovrätten tidigare yttrat i fråga om olämplig sparsamhet, när det gäller utgifterna för rättsvården, torde härvidlag äga tillämpning. Anser staten sig böra övertaga städernas rätts- skipning, kunna statsfinansiella skäl icke rimligen åberopas till stöd för ge- nomförande av en organisation, som är underlägsen den städerna själva funnit sig kunna bekosta.

Hur gränsen bör dragas mellan städer, som skola införlivas med domsaga, och dem, som skola bibehålla fristående jurisdiktion, kan med skäl bliva före- mål för olika meningar. Processkommissionen vill från sina utgångspunkter låta stadsjurisdiktionen omfatta städer med ett invånareantal av minst 14,000 till 15,000. Därest invånareantalet härvidlag skall läggas till grund —— vilket medför vissa olägenheter men torde vara ofrånkomligt — synes det hovrätten, som om siffran borde sättas något lägre, förslagsvis till 11,000, varigenom nära nog alla städer, som för närvarande äga rådstuvurätt med minst tre lag— farna ledamöter, finge behålla denna. Den nära till hands liggande invänd- ningen, att i vissa av hithörande städer domaregöromålens omfattning är för obetydlig att sysselsätta tre lagfarna ledamöter, torde knappast vara avgö- rande, därest, på sätt i det föregående antytts, vissa kommunal-administrativa göromål kunna åläggas ledamöterna. Att nu befintliga s. k. fögderistäder med högt invånareantal fortfarande böra ingå i omgivande domsaga, faller av sig självt. Därest i stad med fristående jurisdiktion invånareantalet väsentligen nedgår eller, tvärtom, en stad, som ingåri domsaga, får sitt invånareantal betyd— ligt ökat, kommer det naturligtvis att bli statsmakternas sak att avgöra om och när ändring i organisationen härav bör bliva en följd.

Processkommissionens förslag att låta utsökningsärendenas handläggning övertagas av underrätterna kan uppenbarligen ej realiseras annorledes än i samband med det av kommissionen förordade inrättandet av stora domsagor med arbetsfördelning mellan flere domare. Skola domsagorna i huvudsak bibe- hållas vid nuvarande storlek och i flertalet av dem finnas allenast en domare, kan anordningen ej genomföras. Hovrätten kan emellertid ej finna, att utsök- ningsärendenas överflyttning på domstolarna i det hela innebär någon fördel. Den nu rådande ordningen med länsstyrelserna såsom överexekutorer för lands- bygden och vissa städer har, hovrätten veterligt, ej föranlett anmärkningar. I alla händelser lärer förmanskapet över utmätningsmännen med däri inbegripen kontroll över deras penningeredovisning svårligen kunna. såsom kommissionen tänker sig, uppdragas åt rent judiciella organ, och att lägga detta förmanskap å annan myndighet än den som skall vara överexekutor torde också möta svå- righet. Hovrätten hyser alltså ej någon betänklighet mot att tillstyrka utsök- ningsväsendets bibehållande hos länsstyrelserna. I städer med kollegial domstol torde ifrågavarande ärenden tilläventyrs kunna uppdragas åt domstolsledamö- terna, i den mån dessa även i övrigt skola handhava administrativa ärenden.

I fråga om häradsnämndens organisation har hovrätten i det föregående an- tytt sin uppfattning, att nämnden bör bilda en såvitt möjligt fulltonig repre- sentation för tingslagets befolkning, med andra ord att varje trakt inom tings— laget skall vara företrädd av en ledamot, som äger kännedom om därvarande lokala förhållanden och med fog kan räkna sig såsom traktens förtroende— man. Ur denna synpunkt anser hovrätten en nämnd, som består av allenast fem ledamöter, vara mindre väl skickad att fylla sin uppgift, icke allenast om tingslagen skulle erhålla den stora omfattning, som processkommissionen tänkt sig, utan även, om de skulle komma att i stort sett bibehålla sin nuvarande storlek. Enligt hovrättens mening bör det för domförhet erforderliga antalet

sättas väsentligen högre. Väl har det på många håll blivit sed att i regel låta sig nöja med sju på en gång tjänstgörande nämndemän; men även detta antal anser hovrätten vara för lågt. Önskvärt vore enligt hovrättens mening, att man kunde såsom tvingande uppställa den i 1 kap. 1 % rättegångsbalken an- tagna principen, att nämndemännen skola vara tolv, en princip som i själva verket på många håll alltjämt tillämpas. Hovrätten föreställer sig emellertid, att ett stadgande av denna. innebörd skulle här och var medföra svårigheter och tilltror sig därför icke att förorda detsamma. Tänkbart vore att, med hänsyn till de olikheter som tingslagen sins emellan förete ur geografisk syn- punkt och annorledes, låta det för varje tingslag bliva föremål för administra- tivt avgörande, huru stort antal nämndemän på en gång borde tjänstgöra i rät— ten; men denna utväg förefaller av flere skäl mindre tilltalande. Olämpligt förefaller även att, såsom för närvarande är fallet, det skall bero av härads- hövdingen eller av nämnden själv att inom det i lagen medgivna utrymmet _ minst sju högst tolv godtyckligt fixera de tjänstgörande nämndemännens antal. Onskvärt är, även med hänsyn till de regler lagen bör innehålla om beräknande av nämndemännens röster, att, såsom betänkandet ock åsyftar, i lagen utsättes av huru många ledamöter rätten vid varje tillfälle skall bestå och att det sålunda bestämda antalet icke åt någotdera hållet kan frångås. Hovrätten håller före, att i så fall antalet bör bestämmas till nio.

Antalet innehavare av nämndemansuppdrag i ett tingslag bör emellertid sät- tas avsevart hogre, 1 syfte att uppdraget icke ma, sasom alltfor betungande,i tingslaget. avböjas eller snarast möjligt frånträdas av sådana personer, som för detsam- ma äro bäst skickade. Detta är även processkommissionens mening. Enligt betänkandet skall Kungl. Maj :t för varje tingslag (lagmansrätt) bestämma antalet nämndemän, med iakttagande att nämndemännen ej må över hövan be— tungas, i vilket avseende kommissionen utgår från att varje nämndeman skulle tjänstgöra högst femton dagar om året. Häremot har hovrätten för sin del ej annat att erinra än att det knappast torde vara lämpligt att för hela riket fastslå regeln om en högsta tjänstgöringstid av femton dagar årligen, då trak- ter tilläventyrs finnas där en större prestation villigt lämnas av nämndemän— nen. Valdistrikten skola enligt betänkandet fastställas av Kungl. Maj:t, där- vid mindre valkrets än kommun ej synes kunna ifrågakomma, men väl två eller flere kommuner kunna förenas till en valkrets. Dessa principer, i för- ening med den i betänkandet antagna grundsatsen att valen i varje särskild krets i allmänhet skola gälla en period av fyra år, medföra att val ofta kom- mer att samtidigt avse två eller flere nämndemansbefattningar, och för sådan händelse innebär betänkandet att valet skall förrättas proportionellt, om en viss kvotdel av de väljande så yrkar. I sistnämnda hänseende är enligt hovrättens mening förslaget ägnat att väcka allvarliga betänkligheter. De proportionella valmetoderna äro enligt sakens natur och erfarenhetens vittnesbörd ägnade att framkalla och underhålla partibildning även på områden där sådan så långt som möjligt bör undvikas. Den fara, som i alla händelser är för handen, att i nu- varande period av sociala brytningar obehöriga synpunkter skola på en del håll göra sig gällande vid nämndemansvalen, skulle genom proportionsvalsprin— cipens tillämpande väsentligen ökas. I syfte att minska faran för nämnde- mansvalens politisering anser hovrätten sig böra föreslå, att tingslagen upp- delas i enmansvalkretsar och att i stället för principen om fasta valperioder fastslås den motsatta, i nu gällande lag antagna: att när helst en nämndeman avgår, hans efterträdares funktionstid skall omfatta ett visst antal år från och med valet. Beträffande längden av denna funktionstid anser hovrätten gällande lags bestämmelse att valet avser sex år lämpligen kunna bibehållas. Vad av kommissionen anföres till stöd för en normalperiod av fyra år verkar ej övertygande. 2—271694

Antal ämndemän

Tillsättning. Tjänst- göri'ngstid och -plan.

Omröstning.

Nämndemännens fördelning till tjänstgöring skall enligt betänkandet, lika- som enligt gällande lag, verkställas av rättens ordförande efter samråd med nämnden. Några principer som därvid skola läggas till gmnd angivas icke. Erfarenheten visar emellertid angelägenheten av att i lagen utsättas vissa all- männa grunder för fördelningen. Det torde böra åläggas ordföranden att vid fördelningen taga i betraktande vikten av att 1) i handläggning och avdöman- de av uppskjutna mål såvitt möjligt deltaga samma nämndemän som tidigare övervarit handläggningen och 2) de olika trakterna inom tingslaget äro vid varje särskilt rättegångstillfälle företrädda i nämnden.

I fråga om nämndemansval i stad med fristående jurisdiktion anser hovrät- ten sig knappast hava anledning till ingående uttalanden, eftersom hovrätten är av den mening, att nämnd ej bör ifrågakomma i städer av denna art. För den händelse att emellertid en motsatt mening skulle göra sig gällande, vill hovrätten framhålla, att kommissionens förslag om valens överlämnande åt stadsfullmäktige och framför allt den av kommissionen hävdade proportionella valprincipen härvidlag erbjuda särskilt stor frestelse till anläggande av poli- tiska synpunkter. Det kan med största sannolikhet förutspås, att valen, sär- skilt om de i följd av kommissionens princip i fråga om regelbundna val- perioder samtidigt komma att gälla ett stort antal nämndemansplatser, skulle erhålla en stark politisk betoning. Skall över huvud nämnd ifrågakomma i städer som här avses, torde böra tagas under övervägande, huruvida icke för nämndemännens tillsättande böra anlitas andra utvägar än helt kommunala val. Måhända bör då komma i betraktande ett av Stockholms magistrat framfört uppslag att låta nämndemännen genom lottning uttagas ur en lista, upprättad av en valnämnd, vari ingå även fackmannaelement.

I fråga om nämndens inflytande på domstolens avgörande avser betänkan- det, såsom redan nämnts, att den mening, varom fyra av de fem tjänstgörande nämndemännen ena sig, skall gälla. Denna. regel medför i själva verket indi- viduell rösträtt för de särskilda ledamöterna. Rättens ordförande äger vid omröstningen ej annat företräde framför den ene eller andre nämndemännen, än att, i händelse av lika röstetal, det är ordförandens mening som blir ut- slagsgivande. En så vittgående ökning av nämndens inflytande på domstolens avgörande kan hovrätten ej tillstyrka. Såsom av det föregående framgår, fin— ner hovrätten det synnerligen önskvärt, att nämnden bevaras och behåller sak- ligt inflytande inom domstolen. Men det är enligt hovrättens mening ett miss- grepp att i avseende å formell kompetens likställa rättens ordförande med en nämndeman, vilken som helst. Endast i undantagsfall besitter en nämndeman de insikter i rättsliga spörsmål och den träning på rättens område, som skulle göra det möjligt för honom att med framgång hävda en ställning, likvärdig med den, som intages av den utbildade och övade yrkesdomaren. Flertalet nämndemän torde väl, med insikt om egen begränsning men också om eget värde, veta att, när det gäller rena rättsfrågor, inskränka sitt självständiga in- gripande till sådana fall, där enligt deras mening det allmänna omdömet tyd- ligen måste komma i konflikt med den av yrkesdomaren hävdade tolkningen av lagen. Men ett system, som förlänar den enskilde nämndemännen personlig rösträtt, kan dock i viss mån sägas ålägga honom ett däremot svarande mo- raliskt ansvar för allt vad som av domstolen under hans medverkan beslutes; och det vore ej helt förkastligt, om han från denna utgångspunkt betraktade sig såsom förpliktad att efter bästa förstånd och samvete självständigt pröva varje rättsfråga. Skulle efter hand en dylik uppfattning vinna utbredning, innebure detta enligt hovrättens tanke en allvarlig våda för rättsväsendet. En måhända än större fara skulle ligga i den frestelse, som ett klassinflytande av ett eller annat slag kunde medföra att, subjektivt kanske i bästa uppsåt, i ensidig riktning utnyttja den ökade maktställningen. Skall något göras i

riktning att formellt stärka nämndens ställning gentemot domstolens ord— förande —— och hovrätten anser för sin del att en därtill syftande ändring i nuvarande bestämmelse är lämplig och önskvärd —— måste hovrätten förorda ett mindre vittgående steg än kommissionen ifrågasatt. Med utgångspunkt i det nyss framställda förslaget, att nämnden vid varje rättegångstillfälle skall bestå av nio ledamöter, finner hovrätten sig kunna tillstyrka, att om åtta av dessa förena sig om en mening, denna skall gälla.

I den synnerligen ömtåliga frågan om nämndemäns rätt att av statsmedel . bekomma ersättning för de kostnader och besvär, som äro med uppdraget för- enade, är hovrätten av den mening, att det under nuvarande förhållanden torde bliva növändigt att för dugliga nämndemäns kvarhållande i tjänsten tillmö- tesgå de allmänt framträdande kraven på ersättning, men att denna bör vara så måttlig, att det ekonomiska vederlag en nämndemansbefattning kan med- föra ej under några förhållanden kan innebära lockelse att eftersträva befatt- ningen. Måhända kunna de numera i 19 % av förordningen om kommunalsty— relse på landet intagna stadgandena om ersättning till ledamöter i kommunala nämnder tjäna till ledning. Angeläget är, att i sammanhang därmed stadgas uttryckligt förbud för kommun att besluta tilläggsersättning och att någon metod för förbudets effektuerande kan utfinnas. '

Måhända skola, därest principen om ersättning av statsmedel vinner anslut— ning, statsfinansiella betänkligheter framställas mot den av hovrätten förorda- de bestämmelsen att nio nämndemän alltid skola hava säte i rätten. Härpå tyda yttranden i kommissionens betänkande och även andra omständigheter. Hovrätten vill för sådan händelse på nytt betona, att kostnaderna för rätts- vården i riket måste, såväl i och för sig som i jämförelse med andra statsut- gifter, betraktas såsom alltför obetydliga för att motivera en sparsamhet, som står i vägen för lösningen av viktiga organisatoriska problem inom domstols- väsendets område.

Vad beträffar organisationen av hovrätterna möter först spörsmålet om deras antal. Kommissionen framhåller, att en muntlig procedur i hovrätterna icke kan genomföras med mindre dessa äro så förlagda, att den rättssökande allmänheten får lättare att komma i beröring med domstolen än nu är fallet, och det är från denna utgångspunkt som kommissionen kommer till det resultat att antalet hovrätter ej kan sättas lägre än till sju eller nio.

Samtidigt erinrar kommissionen emellertid, att vissa olägenheter äro för- enade Ined en stark uppdelning av hovrätterna, i vilket avseende kommissionen framhåller framför allt den fara för ensidighet och begränsning av synvidden, som följer av tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger.

Erkännes riktigheten härav och enligt hovrättens mening innebär kom- missionens uttalande en ofrånkomlig sanning —— är det angeläget att noga pröva, huruvida en så långt driven spridning av överrättspersonalen som kom- missionen tänker sig påkallas av ett verkligt behov.

Därvid är det tydligt, att om en fullt genomförd muntlighet och omedel- barhet skall genomföras i fråga om hovrättsförfarandet, inrättande av ett stort antal hovrätter näppeligen kan undvikas. Skall det vid underrätten före- lupna förfarandet i huvudsak återupprepas, med andra ord parter, vittnen och andra inställa sig i samma omfattning som vid underrätten, måste staten ge— nom lämplig förläggning av hovrätterna förebygga, att sådan inställelse blir oskäligt betungande.

Betänkandet innebär emellertid i själva verket ingalunda en sådan ytterlig form av muntlighet och omedelbarhet. I tvistemål och ringare brottmål skulle, efter genomförandet av hithörande punkter i betänkandet, underrättsprotokoll säkerligen förekomma i den utsträckning, att ny inställelse påkallades endast

Ersättning.

”avrätta/'na.

undantagsvis; och i än högre grad gäller detta därest, såsom hovrätten ämnar förorda, protokoll städse kommer att föras såväl beträffande parts yrkanden och sakuppgifter som ock över vittnesmål. Risken för att såsom part eller vittne nödgas göra en resa till en hovrättsstad —— en resa som under nuvarande kommunikationsförhållanden i allmänhet icke kan anses alltför besvärlig eller kostsam kommer då att för varje medborgare ställa sig så obetydlig, att det knappast är av nöden att av hänsyn därtill genomföra den av kommissionen ifrågasatta utflyttningen av hovrättspersonalen, en åtgärd som efter all sanno- likhet skulle i längden sänka hovrätternas nivå.

När det däremot gäller de grövre brottmålen, ställer sig förhållandet onek- ligen annorlunda. I fråga om. dessa innebär betänkandet en långt gående muntlighet och omedelbarhet. Även om man härutinnan ansluter sig till kom- missionen, torde emellertid inrättande av ett antal nya hovrätter icke bliva nödvändigt. Såsom längre fram skall närmare omnämnas, har hovrätten ur flere synpunkter ansett sig föranlåten att i avseende å dessa mål föreslå en särskild anordning, bestående i periodiskt återkommande s. k. hovrättsting i varje län. Skulle detta förslag vinna avseende, torde ett i enlighet med be- tänkandet reformerat förfarande ej behöva medföra annan ökning av hovrät— ternas antal än att för de fyra norrländska länen inrättas en särskild hovrätt och Svea hovrätt undergår en däremot svarande personalminskning.

Den i betänkandet förordade principen att hovrätt skall vara domför med tre ledamöter innebär naturligtvis ingalunda någon förbättring av nuvarande organisation. Under förutsättning av lönebestämmelser och andra förfogan— den, som säkerställa en tillfredsställande rekrytering av hovrätternas domare- personal, och förutsatt även, att det nu rådande vikariatsystemet begränsas, torde dock avgörande betänkligheter mot den ifrågasatta ändringen ej föreligga.

I fråga om medverkan av nämnd vid hovrätts handläggande av grövre brott— mål hänvisar hovrätten till vad i annat sammanhang skall anföras om hov- rättsting. För den händelse förslaget därom, vilket innebär inrättande av s. k. länsnämnder, ej skulle vinna beaktande, anser hovrätten sig böra avstyrka nämnds medverkan i hovrätt. En nämnd, som består av ledamöter från vitt skilda orter och esomoftast saknar varje anknytning till den trakt, varifrån ett till behandling förekommande mål härleder sig, lärer icke kunna prestera någon värdefull insats i överdomstolarnas rättsskipning eller stärka dessas auktoritet.

How-ätt Enligt processkommissionens förslag skola, under förutsättning av att par— Såsqm första terna därutinnan äro ense, rättegångar kunna i stor utsträckning anhängiggöras ”'em” vid hovrätt såsom första instans. Dylik valfrihet skulle nämligen stå parterna till buds i det övervägande flertalet av alla tvistemål, där sakens värde ej understege 1,500 kronor.

Det sålunda föreslagna systemet, med frihet för parterna att i ett stort antal fall förlägga rättegången omedelbart till hovrätt, finner hovrätten vara ägnat att väcka starka betänkligheter. I vilken utsträckning sådan prorogationsrätt skulle komma att tagas i anspråk, kan ju icke med visshet förutses. Skulle emellertid, såsom all anledning är att antaga, detta komma att ske i större om- fattning, kan man icke tillbakavisa farhågorna för att en sådan utveckling skulle i ogynnsam riktning tillbakaverka på underrätterna och deras anseende. De tvistemål, varmed dessa domstolar komme att taga befattning, bleve då huvudsakligast sådana, som på grund av tvisteföremålets ringare värde skulle komma att framstå såsom mindre betydelsefulla; och härav kunde lätteligen för allmänna uppfattningen frammanas föreställningar om bagatellförfarande och inskränkt kompetens hos underrätterna. Man kan ej heller bortse från att ett mera allmänt begagnande av prorogationsrätten skulle för våra underdo- mare innebära minskade möjligheter att vinna den mångsidiga erfarenhet, som

utgör en av förutsättningarna för ett lyckligt fyllande av deras maktpålig— gande uppgifter. Det ena såväl som det andra skulle enligt hovrättens mening vara ägnat att förringa underrätternas auktoritet. Häri ligger en allvarlig fara, ty vikten av att våra domstolar i första instansen bibehållas vid det stora anseende, som av ålder kommit dem till del, och vid det förtroende, varmed de hittills av allmänheten omfattats, kan säkerligen icke överskattas.

Även i andra avseenden skulle parternas frihet att anhängiggöra målen di- rekt i hovrätt medföra betydande olägenheter. Hovrätten syftar härvid i främsta rummet på arbetet i hovrätterna och den fara för rubbningar i hov- rättsarbetets jämna gång, den föreslagna anordningen kan innebära. Såsom redan påpekats låter sig ej med visshet beräkna, i vilken utsträckning pro- rogationsrätten komme att begagnas. Men säkert är, att ett mera allmänt ut- nyttjande av denna rätt skulle medföra en högst väsentlig ökning av hovrät- ternas arbetsbörda. Antingen måste således, för mötande av varje eventualitet, en betydande ökning av hovrätternas personal äga rum, utan att dock någon kompensation beträffande underrätternas organisation kunde ifrågakomma, el- ler ock skulle man, vid prorogationsrättens anlitande i högre grad än måhända beräknats, stå inför faran av uppkommande balanser med alla därmed förknip— pade olägenheter. Då den kostnadsökning, som bleve förenad med en mera betydande förstärkning av hovrätternas arbetskrafter, väl komme att te sig avskräckande, är det senare alternativet det sannolikaste. I detta sammanhang är särskilt att beakta, att prorogationsrätten jämväl innebär, att mål, som enligt forumreglerna tillhör underrätt inom en hovrätts område, jämväl skulle kunna omedelbart anhängiggöras vid annan hovrätt. Med hänsyn till huvud- stadens större tillgång på framstående advokater förefaller det sannolikt, att den i Stockholm förlagda hovrätten bleve i särskilt hög grad anlitad och att följaktligen för denna hovrätt faran för anhopning av mål och därav för- anlett dröjsmål med målens avgörande bleve särskilt överhängande.

En annan omständighet, som vid prövningen av förslaget i denna del kom— mer i betraktande, är den större svårigheten att från hovrätt leda den för- beredande behandlingen. Den samverkan mellan domare och parter, som utgör förutsättningen för ett gynnsamt resultat av denna del av processen och som måhända kan kräva upprepade muntliga förhandlingar, torde utan tvivel lät- tare komma till stånd inom underrätts mera begränsade område, vartill kom- mer att underdomarens större kännedom om de rättegången rörande person- och ortsförhållandena gör honom mera lämpad att i första hand leda utred— ningen av ett mål.

0111 man än, vid det förhållande att båda parternas samtycke erfordras för målets anhängiggörande omedelbart i hovrätt, ej behöver fästa synnerligt av- seende vid det fördyrande av rättegången, som därav, särskilt vid förekom- sten av vittnesbevisning, skulle följa, torde man i allt fall böra beakta vitt— nenas intresse av att ej onödigtvis betungas med långa och tidsödande resor, för vilka väl ej alltid tillfyllestgörande ersättning skulle kunna beredas dem.

Särskilt betänklig skulle den föreslagna prorogationsrätten bliva, därest prövningen i högsta instans bleve i enlighet med betänkandet begränsad till rättsfrågan. Möjligheten att från instans till instans fullfölja en tvistefråga utgör ju en 'av de verksammaste garantierna för en säker rättsskipning. Det förefaller knappast välbetänkt att såväl inskränka högsta domstolens prövning att omfatta allenast rättsfrågan som även medgiva att mål anhängiggöras omedelbart i hovrätt och att sålunda öppna väg för en procedur, varigenom i ett mycket stort antal fall bedömandet av sakfrågan skulle förläggas till endast en instans.

Fördelen av den föreslagna prorogationsrätten skulle vara det snabbare av- görande av målen, som vunnes genom bortfallande av en instans. Behovet att

Handelsdom- stolar.

Domstols- "förfarandet.

Hunt/i het. Prom all.

för _sådant syftemål tillgripa en anordning av nu ifrågavarande slag får emel- lertid icke överskattas. Det synes nämligen på goda grunder kunna förväntas, att vid ett rättegångsförfarande med den koncentration processkommissionen förutsätter fordringarna på snabbhet i rättsskipningen skola i rimlig grad bliva tillgodosedda även utan anlitande av nämnda institut.

På nu anförda grunder anser hovrätten sig böra bestämt avstyrka förslaget i förevarande del. .

I sammanhang med att hovrätten avstyrker kommissionens förslag, att hov- rätterna skulle, efter överenskommelse mellan parterna, hava att såsom första instans taga befattning med tvistemål, anser hovrätten sig böra föreslå, att de särskilda domstolsavdelningar för avgörande av handels— och sjörättsmål, som må bliva inrättade, i stället för att förläggas till hovrätt anknytas till därför lämpliga underrätter. Såsom sådana framstå osökt stadsdomstolarna i de större städerna, därest dessa domstolar, såsom hovrätten föreslagit, skulle bibe— hållas såsom kollegiala.

Vad processkommissionen anfört rörande lämpligheten av ett eventuellt in- rättande av dylika handelsdomstolar samt deras organisation, föranleder i öv- rigt från hovrättens sida allenast den anmärkning, att tillfyllestgörande skäl knappast anförts för förslaget att åt lekmannaelementet inrymma en förhär— skande plats inom dessa domstolar. Den sammansättning, som vid behandlin- gen av handelsmål enligt nu gällande rätt kan förekomma vid vissa. rådstuvu- rätter, innebär att lagfarenhet och handelskunnighet äro i lika mån företrädda, och med hänsyn till de rent juridiska spörsmål, som i dessa mål ej sällan äga avgörande betydelse, torde en förskjutning av proportionen mellan lagfarna och handelskunniga element snarast böra gå i motsatt riktning mot vad av processkommissionen föreslagits. Lämpligen torde således de föreslagna domstolsavdelningarna för handläggning och avgörande av handels- och sjö- Iättsmål böra erhålla den sammansättning, att den eljest fungerande domstolen med dess tre lagfarna ledamöter förstärkes med två handelskunniga män. Be— hovet av att vid handelsrättsskipningen hava särskild sakkunskap företrädd i domstolen synes därigenom vara behörigen tillgodosett.

I avseende å domstolsförfarandet ansluter sig processkommissionen, såsom redan nämnts, i sina principella uttalanden till muntlighets- och omedelbarhets— principerna. Förfarandet skall ordnas så, att domen kan byggas allenast på vad som inför den dömande rätten föredragits av parterna och på den bevisning, som förts omedelbart inför nämnda rätt. Ett förfarande av denna art ställes av "kommissionen i motsats såväl till skriftlig procedur som till det vid vårt lands underrätter i huvudsak förekommande s. k. muntligt-protokollariska för- farandet, vilket innebär, att visserligen parter och vittnen i regel muntligen avhöras inför den dömande domstolen, men att allt vad som förekommer uppta- ges i ett protokoll, som ensamt bildar grundval för domen. Det av kommissionen sålunda i princip omfattade förfarandet —— i det följande för korthets skull ensamt benämnt muntligt förfarande —— medför enligt kommissionens mening vissa väsentliga fördelar framför icke allenast den skriftliga proceduren utan även den muntligt-protokollariska. I sådant avseende framhåller kommissio- nen, i olika förbindelser: att förhandlingen inför domstolen tynges av det nu rådande tvånget för domaren att till protokollet uppteckna allt av vikt, som före— kommer i målet; att om, såsom vid våra domstolar är det vanliga, protokollet först någon tid efter handläggningen uppsättes på grund av då gjorda s. k. memorialanteckningar, visserligen nyssnämnda olägenhet minskas, men i stället protokollets tillförlitlighet sättes i fara, vartill kommer att med en dylik metod protokollföringen kommer att betänkligt inkräkta på domstolens arbetstid; att

i alla händelser skrift aldrig kan giva mera än en matt och färglös bild av händelseförloppet i en rättegång, så till vida—, som de för avgörandet viktiga mo— ment, som liggai parters och vittnens sätt att uppträda inför domstolen, icke kunna i ett protokoll återgivas så, att protokollet kan för en domare i högre rätt eller en utomstående ersätta den omedelbara iakttagelsen; att i följd härav den viktiga grundsatsen om fri bevisprövning icke kan med framgång genom- föras annorledes än med tillämpning av muntligt förfarande; att detta förfa- rande är i hög grad ägnat att främja snabbhet i rättegången, i ty att muntlig— heten framtvingar en långt gående koncentration av förfarandet; samt att lek- mannadomares medverkan i rättegångsväsendet endast vid muntligt förfarande kan bliva av verklig betydelse.

Kommissionen är emellertid ingalunda blind för de svårigheter, som äro för- enade med muntlighetens genomförande. I sådant avseende erinrar kommissio- nen, bland annat: att möjligheten för domstolens ledamöter att utan stöd av protokoll sammanhålla vad som försiggår är beroende av att den egentliga för— handlingen kan koncentreras till ett enda rättegångstillfälle, vilket medför, att om uppskov likväl av någon, låt vara jämförelsevis obetydlig anledning skulle bliva nödvändigt, hela förhandlingen måste inställas eller återupprepas; samt att en hela målet omfattande prövning i högre instans icke kan äga rum utan att målet företages till ny, fullständig handläggning med upprepat bevisförfarande.

Den förra av dessa båda svårigheter —— behovet av förhandlingens samman- trängande till ett enda tillfälle _— anser kommissionen kunna väsentligen av— hjälpas genom anordnande av ett förberedande förfarande, som gör det möjligt att i fortsättningen, vid den s. k. huvudförhandlingen, genomföra nämnda kon- centrerade förhandling. De svårigheter muntligheten medför i fråga om ap— pellen finner kommissionen ej kunna undanröjas på annat sätt än genom upp- givande i viss mån av kravet på vittnesbevisningens upprepande, i vilket hän- seende kommissionen förordar, att i tvistemål och ringare brottmål vittnes— berättelser, som avläggas vid underrätt, skola protokollföras i alla de fall, då det kan antagas, att part skulle behöva i högre rätt åberopa protokoll över förhöret, eller då vittnesberättelses ordalydelse är av särskild vikt eller då huvudförhandling måste uppskjutas och förnyat vittnesförhör skulle medföra betydande kostnad och besvär.

När det för hovrätten gällt att taga ställning till dessa huvudprinciper i kommissionens betänkande, har hovrätten stannat vid den mening, att övervä- gande skäl tala emot deras upptagande i en ny rättegångsordning för vårt land. Hovrätten förbiser ingalunda det berättigade, som ligger i önskemålet om vitt— nesbevrsnings upptagande inför den domstol, lägre eller högre, som skall pröva bevisningen. Ej heller vill hovrätten bestrida förefintligheten av de olägen- heter, som vidlåda den nuvarande protokollföringen vid underrätterna. Sant är även, att den av kommissionen förordade muntligheten är ägnad att fram— tvinga en långt driven skyndsamhet i proceduren och att i viss mån underlätta möjligheten för lekmannadomare att följa förfarandet.

Men dessa fördelar synas ej kunna uppväga vissa med kommissionens för- slag förknippade olägenheter, vilka enligt hovrättens mening blivit av kom- missionen förbisedda eller underskattade.

Sålunda synes kommissionen icke tillbörligen värdesätta olägenheten av att en huvudförhandling måste inställas eller återupprepas i alla de fall, då det vid dess företagande visar sig, att någon av de personer, som skola höras —— exem— pelvis ett åberopat vittne -— uteblivit eller eljest hinder befinnes möta för må.- lets slutliga handläggning. För hovrätten står det klart, att ett system, som leder till dylika resultat, näppeligen kan godtagas, i varje fall icke i ett land med den geografiska utsträckning och den gleshet i bebyggelsen, som utmärka Sverige. De kostnader och besvär, som ett dylikt system skulle åsamka såväl

staten som parter och vittnen, äro enligt hovrättens mening härutinnan alltför avskräckande.

Icke heller synes kommissionen fästa tillbörligt avseende å de svårigheter i fråga om rättsmedlen, som muntligheten medför. Härvid syftar hovrätten icke minst å den olägenhet muntligheten drar med sig i avseende å klagan i högsta instans, nämligen att denna domstol i stort sett blir förhindrad att befatta sig med bevisfrågan. Kommissionen vill för sin del ej erkänna, att häri ligger nå— gon olägenhet. Enligt dess uppfattning är det, även bortsett från spörsmålet om muntlighet i rättegången, önskvärt, att högsta domstolens prövning begränsas till rättsfrågan. Hovrätten måste emellertid, av skäl som längre fram skola närmare angivas, ställa sig på en annan ståndpunkt och betrakta det som en betänklig avigsida hos muntligheten, att den, för högsta domstolens vidkom- mairde, skulle framtvinga ett fullständigt åtskiljande av rätts- och sakspörs- må et.

En med spörsmålet om muntlighet sammanhängande omständighet, som kom- missionen knappast vidrört, utgör svårigheten för domstolsledamöter att, även under en starkt koncentrerad förhandling, sammanhålla och i minnet bevara vad som vid domstolen förekommer och är av beskaffenhet att inverka på domen. Särskilt i rättegångar med mera invecklat saksammanhang, såsom re- dovisningsmål och andra mål med ett flertal tvistepunkter, men även i mål, där saksammanhanget tilläventyrs är mera enkelt men vidlyftig bevisning före— kommer vid huvudförhandlingen, måste det mången gång te sig omöjligt för domstolens ledamöter att, när domen skall fällas, överblicka hela det material varpå domen bör grundas; och det är svårt att inse, varför de enskilda anteck— ningar, som enligt kommissionens mening borde i dylika fall ifrågakomma, skulle vara att föredraga framför ett officiellt protokoll, förutsatt att dettas uppsättande kan försiggå utan att förhandlingen därav lider mera men än av det privata upptecknandet. '

En härmed sammanhängande betänklighet ligger i den av det muntliga förfa- randet skapade nödvändigheten att i allmänhet låta domen följa omedelbart på förhandlingen. Huru önskvärt det än i och för sig må vara, att domen fälles medan förhandlingen är i färsk hågkomst, måste de vittgående föreskrifter, som betänkandet härutinnan åsyftar, anses innebära vissa vådor för förhastade av- göranden. Betänkligheterna ökas därav att — såsom det muntliga förfarandet tvivelsutan kräver —— domen enligt kommissionens förslag måste innehålla, för- utom domslutet. en noggrann redogörelse för parternas ståndpunkter och de väsentliga grunder de anfört ävensom för den bevisning varpå domstolen grun- dar sin övertygelse. Att kräva så gott som omedelbart uppsättande av dylika domar är enligt hovrättens mening att spänna bågen för högt.

De vittgående krav, som i avseende å såväl ledningen av den koncentrerade muntliga förhandlingen som själva domen ställas på en domstolsordförande i underrätt, torde i vårt land näppeligen kunna fyllas. Hovrätten måste åtmin- stone för sin del starkt betvivla att, även med den i betänkandet åsyftade uppdelningen av domareuppgifterna mellan lagmän och mindre kvalificerade do- mare, det skulle befinnas möjligt att få alla lagmansbefattningarna besatta på tillfredsställande sätt. I alla händelser skulle detta förutsätta genomförande av .avlöningsprinciper, som måhända icke ur rent statsfinansiell synpunkt vore orimliga men som, att döma av erfarenhet, svårligen skulle kunna genomdrivas. Avsevärda kostnader skulle ock föranledas av det försättande på Övergångsstat av ett antal nuvarande domare, som tvivelsutan bleve av nöden vid den nya rättegångsordningens ikraftträdande.

En annan olägenhet av det muntliga förfarandet, vilken kommissionen synes hava helt lämnat ur sikte, ligger i mistningen av erforderligt protokollsmate- rial för fångvården. De nuvarande domstolsprotokollen spela, som bekant,

i detta avseende en synnerligen stor roll, framför allt i spörsmål om villkorlig frigivning och om benådning. Den redogörelse för bevisningen, som enligt betänkandet skall innefattas i domen, kan härvidlag tydligen ej ersätta ett någorlunda fullständigt protokoll. Även när det gäller resning, har man svårt att tänka sig, hur ett sådant protokoll skulle kunna undvaras, och detsamma gäller i fråga om åtal för falsk vittnesed. Den för sistnämnda fall av kom- missionen antydda nödfallsutvägen att upptaga vittnesbevisning om innehållet av en avlagd vittnesberättelse förefaller föga tilltalande.

I betraktande av nu framhållna omständigheter anser hovrätten det muntliga förfarandet, även med de inskränkningar kommissionen tänkt sig, medföra olä- genheter av den art, att hovrätten ej tilltror sig att på denna viktiga punkt skänka betänkandet sitt förord.

I stället bör man enligt hovrättens mening inrikta sig på att, med bibehål- lande i princip av det nu tillämpade muntligt—protokollariska systemet, så- vitt möjligt avhjälpa vissa av dess olägenheter.

Härvid ligger nära till hands att tänka på själva sättet för protokollförin- gen, i vilket avseende hovrätten för sin del anser vissa avsevärda förbättringar vara möjliga. Sålunda menar hovrätten, att protokollet bör kunna utan olä- genhet förkortas, visserligen icke i vad angår vittnesberättelser och därmed jämförliga utsagor, men väl i vad rörer parternas anföranden. Återgivandet av dessa senare bör i regel kunna inskränkas till yrkanden och bestridanden jämte ett kortfattat referat av de faktiska förhållanden, som ligga till grund för vardera partens ställningstagande. Rättsdeduktioner och dylikt torde alltså i allmänhet kunna utelämnas.

Under förutsättning av stenografisk färdighet hos protokollföraren bör vi— dare protokollet kunna slutligt avfattas under gången av förhandlingen. Vill man undgå det nedtyngande av förhandlingen och den ofördelaktiga inverkan på processledningen, som lätt medföljer en omedelbart verkställd protokoll- föring, lärer det emellertid bliva nödvändigt att rättens ordförande befrias från bestyret därmed och att detta pålägges en vid domstolen anställd befattnings- havare i sekreterareställning. Tänker man sig, att färdighet i stenografi upp- ställes såsom villkor för avläggande av juridisk ämbetsexamen _— något som i och för sig förefaller ganska rimligt _— torde en funktionär, som ej har att ägna omtanke åt processledningen, utan större svårighet kunna medhinna att under själva förhandlingen åstadkomma det sammanträngda referat som skulle ifråga- komma. Visserligen kunde ej i fråga om den språkliga formen eller materialets ordnande samma anspråk ställas på hans uppteckning som på ett först efter förhandlingens avslutande avfattat protokoll; men det kan med skäl ifrågasät— tas, huruvida häri ligger någon olägenhet eller om icke tvärtom ett referat, som någorlunda troget följer förhandlingens ofta nog en smula oregelbundna för- lopp, är att föredraga framför en uppteckning, som åt parters och vittnens utsagor skänker en ur logisk synpunkt mera tilltalande prägel men tilläven- tyrs lämnar ur räkningen den betydelse, som kan ligga i att en utsaga fram- kommer styckevis och i mindre sammanhängande form.

Det av sekreteraren uppsatta referatet borde omedelbart uppläsas och, sedan parter och vittnen haft tillfälle att yttra sig däröver, genast justeras av rättens ordförande, vilken i övrigt icke skulle hava någon befattning med protokollet.

En anordning sådan som den av hovrätten sålunda förordade torde vara ägnad att väsentligen avhjälpa de av kommissionen framhållna olägenheter, som ur tillförlitlighetens och arbetsekonomiseringens synpunkter vidlåda den för närvarande i allmänhet brukliga metoden att låta protokollet uppsättas först efter rättssammanträdena.

.Vad beträffar inskrivningsärenden har hovrätten i det föregående såsom sin uppfattning framhållit, att i desamma i allmänhet ej torde erfordras proto-

Underrätts— proceduren. Förberedelse och huvud- förhandling.

koll. I anslutning till ett av lagberedningen avfattat utkast (lagberedningens förslag till jordabalk II sid. 618) tänker sig hovrätten, att i stället för proto— kollföringen skulle träda ett system med aktbildning. I varje ärende borde de till detsamma hörande handlingarna _ huvudsakligen den skriftliga an- sökan, som borde krävas, ävensom avskrift av åtkomst- eller inteckningshand— lingar inneslutas i ett särskilt omslag, varå skulle göras erforderliga an— teckningar om ärendet. Bestyret härmed ävensom bestyrkande av avskrif- terna borde, enligt hovrättens mening, åligga sekreteraren, som även skulle hava att svara för att renovationsexemplar av akterna insändes till hovrät- ten. Vad som skulle ankomma på häradshövdingen vore, såsom tidigare nämnts, själva avgörandet av ärendena samt ansvaret för vederbörliga inskriv— ningar i böckerna och för de lagfartsbevis som tilläventyrs borde utfärdas.

En huvudpunkt i processkommissionens betänkande är förslaget om process— förfarandets uppdelning i en förberedande behandling och en huvudförhandling. I stort sett förordar hovrätten de i avseende härå av kommissionen ifrågasatta bestämmelserna såsom ägnade att möjliggöra den koncentration av förfarandet. som med rätta. anses önskvärd. I vissa väsentliga delar synas desamma emel- lertid giva anledning till anmärkning.

Hovrätten kan icke helt avvisa farhågan, att en uppdelning av nämnda art skulle kunna medföra ett åsidosättande av häradsnämnden. Ur denna syn- punkt anser hovrätten sig böra bestämt avstyrka att, på sätt betänkandet synes avse ( II: 9 kap. 11 punkten och sid. 141 samt III: 4 kap. 5 punkten och sid. 54), vittnesförhör skulle även i normala fall kunna förekomma under förbe— redelsen i tvistemål. Endast i vissa i lagen angivna och strängt begränsade fall bör enligt hovrättens mening sådant förhör kunna äga rum på förbere— delsestadiet.

Av hänsyn till nämnden finner hovrätten sig ock förhindrad att omfatta den från flere håll framkomna tanken, att under den förberedande behandlingen skulle, även mot svarandens bestridande, kunna till kärandens förmån med- delas dom, när domaren funne käromålet uppenbarligen befogat. Väl bör, så! som betänkandet ock innebär, sådant utan olägenhet kunna ske, när svaranden medgiver käromålets riktighet, men likväl i syfte att vinna tid eller eljest av ej giltig anledning påfordrar målets hänskjutande till huvudförhandling. I fråga om bestridda krav torde däremot, trots de onekliga fördelarna av att vissa enkla- re krav kunna omedelbart bifallas, övervägande skäl tala emot att låta domaren diskretionärt pröva, huruvida huvudförhandling bör äga rum eller icke.

Den i betänkandet uppställda regeln, att domen skall grundas uteslutande på vad som förekommit vid huvudförhandlingen i målet, kan hovrätten ej bi- träda. Syftemålet med den förbereda—nde behandlingen är, såsom ovan antytts, att så bereda målet, att detta om' möjligt må kunna vid huvudförhandlingeniett sammanhang slutbehandlas. Denna förberedelse sker under samverkan av do— mare och parter samt utgör således en del av processen. Därvid växlade skrif— ter ingå i rättegångsakten och likaså protokollet över vad vid sammanträde för förberedande muntlig behandling må hava förekommit. I vissa fall kan redan på grundval av. det under förberedelsen samlade material målet företagas till slutligt avgörande. Bestämmelsen att endast vad som förekommit vid huvud- förhandlingen utgör material för domen synes under dessa förhållanden i hög grad konstruerad, och den kan i vissa fall innebära ett äventyrande av der. ma— teriella rätten. Väl skulle i regel det vid förberedelsen sammanförda prccess— materialet komma att framläggas under huvudförhandlingen i sammanhang med parternas utveckling av sin talan eller på föranledande av domaren för vinnande av nödig utredning i målet; men på grund av rent förbiseende eller av missuppfattning rörande betydelsen av någon föreliggande omständghet

kunde dock ett eller annat förbigås, som sedermera vid målets avgörande be- funnes vara av vikt. Det förefaller synnerligen stötande för rättsuppfatt- ningen att dylikt material, som dock av parterna införts i processen och som finnes i rättegångsakten, icke skulle få beaktas vid tvistens avgörande. För övrigt, hur skulle väl domaren, särskilt vid fri bevisprövning, kunna undgå att vid målets bedömande taga intryck av dylikt förbjudet material, därest detta verkligen vore av beskaffenhet att kunna inverka på hans uppfattning? Be- stämmelsen bleve säkerligen en föreskrift allenast på papperet. Att anordna förnyad partsförhandling för att möjliggöra materialets åberopande vore dock — förutom onödigt betungande ur kostnadssynpunkt —- ytterligt formalistiskt. Ett uttalande, som parten haft under den förberedande behandlingen och som under huvudförhandlingen ej återkallats eller ändrats, torde väl utan vidare kunna antagas vara av honom vidhållet, likasom även under förberedelsen förebragta omständigheter av vikt måste betraktas såsom alltjämt av parten åberopade, då annat ej vid huvudförhandlingen uttryckligen förklarats. Natur- ligtvis skulle under överläggningen till dom nämnden av domaren göras under— kunnig angående förekomsten av dylikt, vid huvudförhandlingen ej framlagt processmaterial. I anslutning till vad nu anförts anser hovrätten domen böra grundas å hela det i rättegången införda materialet.

Farhågorna att härigenom skulle öppnas väg för ett huvudsakligen skrift- ligt förfarande, där huvudförhandlingen skulle nedsjunka till en mera betydelselös formalitet, kan hovrätten icke dela. Härför skulle förutsättas ett rent åsidosättande av föreskrifterna rörande gestaltningen av huvudförhand- lingen, vilka ju innebära att parterna, som därvid ej äga begagna sig av skrift— lig framställning, skola muntligen framlägga sina påståenden ävensom genom muntliga anföranden utveckla sin talan. Föreskriften att vid huvudförhand- lingen skriftligt anförande ej må användas utgör en god garanti för att par- terna ej skola låta sig där representeras av rena kommissionärer utan infinna sig personligen eller genom fullt kunniga ombud och att förhandlingen där- igeråom ock skall kunna få den prägel av omedelbarhet, som med förslaget åsy tas.

Att, såsom enligt en inom hovrätten uttalad mening föreslagits, ålägga rättens ordförande att vid huvudförhandlingen lämna redogörelse för vad som under förberedelsen förekommit, vilken redogörelse skulle få karaktären av en föredragning av allt relevant material från förberedelsen, synes däremot kunna innebära en frestelse för parterna att förlägga förhandlingens tyngdpunkt till den mera formfria förberedelsen för att sedan vid huvudförhandlingen huvud— sakligen spela rollen av åhörare. __

En dylik gestaltning av huvudförhandlingen förefaller icke tilltalande. Aven i de fall, där efter ordförandens föredragning en verklig partsförhandling kom- me till stånd, skulle föredragningen allt för lätt kunna kvarlämna det intryck, att domaren redan vid inläsandet av handlingarna ingått i prövning av tviste- frågan i målet och alltså öppnade huvudförhandlingen med förutfattad mening. En dylik obligatorisk inledande redogörelse från domarens sida är således knap— past önskvärd. Parterna böra själva vid huvudförhandlingen framlägga sin sak, med skyldighet naturligtvis för domaren att utöva effektiv processledande verksamhet. Den väg, varpå nämnden säkrast vinner kunskap om målet och dess skilda detaljer, torde ock vara en sådan mera omedelbar förhandling par— terna. emellan.

Vad angår stadsdomstol kan ifrågasättas, huruvida principen, att den för- beredande handläggningen skall ledas av en ensamdomare, bör erhålla tillämp- ning, därest dessa domstolar, på sätt hovrätten förordat, erhålla kollegial sam- mansättninglutan nämnd. Hovrätten anser emellertid detta spörsmål böra be— svaras jakande och håller även före, att den domare, som leder förberedelsen,

Skrift- växlings- förfarande 'i vissa mål.

Uppskov.

bör äga att ensam träffa avgöranden i ungefär samma omfattning som domare i lantdomstol under förberedande handläggning, möjligen med inskränkning för vissa viktigare frågor.

I mål angående fordringsanspråk, där avgörandet är beroende på samman- ställande och uträknande av ett betydande antal poster eller på granskning av handelsböcker och räkenskaper, kan svårighet mången gång möta även för en övad och erfaren domare att följa parternas muntliga framställning av dleras ståndpunkter. Aven förekomma mål, där rättsfrågan är av så invecklad natur, att domaren bör äga anmana eller medgiva parterna att skriftligen utveckla sina synpunkter. Slutligen förutsätter det muntliga förfarandet, att målets om- fattning icke överskrider den gräns, som en människas minnesförmåga uppdra.- ger. Det förekommer nämligen icke så sällan, att processmaterialet i ett mål kan så svälla ut, att det skulle vara domaren en omöjlighet att i minnet sam- manhålla alla de omständigheter, som för målets avgörande äro av betydelse. I alla sådana fall vinnes en bättre rättsskipning genom att efter den muntliga eller skriftliga förberedelse, som kan hava före-kommit, anordnas ett i huvudsak skriftligt rättegångsförfarande. Hovrätten föreslår därför att, vid sidan av reglerna för muntlig förhandling enligt den av processkommissionen föreslagna anordningen, även lämnas föreskrifter, som åt domstolarna giva befogenhet att i de fall, då synnerliga skäl göra avvikelse från det muntliga systemet erfor- derlig, tillämpa ett i huvudsak skriftligt förfarande. Väl bör i mål av denna. art domaren redan under förberedelsen hava satt sig in i tvistepunkterna samt parternas uppgifter och rättsuppfattning i fråga om varje punkt. Det låter därför, särskilt om vittnesbevisning ej förekommer, väl tänka sig, att huvudför- handlingen ej vållar synnerlig svårighet. Men tänkbart är även att det under huvudförhandlingen visar sig lämpligt att låta tvistepunkterna göras till före- mål för skriftväxling under domstolens ledning. I sådana fall bör det stå domstolen fritt att, med angivande av de skäl, som påkalla skriftligt förfaran- de, meddela beslut om anordnande av sådant förfarande. Det bör emellertid åligga domstolen att, innan skriftväxling sålunda tillgripes, ägna målet munt- lig handläggning så långt lämpligen kan ske. I beslutet om skriftväxling böra utsättas de punkter, om vilka den skall röra sig, och bör viss tid bestäm— mas, inom vilken skriftväxlingen skall vara fullbordad och målet förekomma till avslutande muntlig förhandling.

Enligt betänkandet skall huvudförhandling i allmänhet inställas, när det å inställelsedagen före förhandlingens början visar sig, att densamma ej skulle kunna slutföras omedelbart eller senast å sjunde dagen efter inställelsedagen. Denna bestämmelse kan hovrätten ej tillstyrka. Den hämtar sitt relativa be- rättigande ur omedelbarhetsprincipen och bör naturligtvis icke fasthållas i ett system med obligatorisk _protokollering av vittnesbevisning och Viktigare an- föranden av parterna. Aven under ett sådant system bör man visserligen så långt som möjligt vidtaga anordningar för att huvudförhandlingen må kunna fortgå i ett sammanhang; men när detta av en eller annan anledning icke låter sig göra, måste man stanna vid att söka föra förhandlingen så långt framåt som under föreliggande omständigheter kan ske.

Den omständigheten, att part kan önska taga del av utskrivet protokoll, bör däremot under inga omständigheter få tagas till intäkt för andra uppskov med handläggningen än de strängt nödvändiga. Till förebyggande av onödigt upp— skov bör, på sätt betänkandet innehåller, stadgas att part, vittne eller annan, som föranlett uppskovet, skall ersätta kostnad som detsamma medfört.

Uppskov synes i regel ej böra meddelas på längre tid än till nästa allmänna sammanträde av rätten. Längre uppskov bör ej förekomma annat än när där- till förekommer särskild anledning, vartill, såsom nyss framhållits, i allmänhet ej bör hänföras svårighet att färdigställa utskrift av protokollet. När upp-'

skov måste meddelas för ett visst ändamål, bör såvitt möjligt tillses, huruvida uppskovstiden kan begagnas även för annat ändamål, så att ytterligare upp- skov undvikes.

Förhandlingen i uppskjutet mål bör, så framt ej avgörande hinder möter, försiggå inför samma domare som deltagit i målets föregående behandling. Möter emellertid sådant hinder, bör upprepande av förhandlingen icke, såsom betänkandet åsyftar, ifrågakomma.

Vad betänkandet innehåller om att dom skall, så framt ej uppskov därmed är oundgängligen nödvändigt, meddelas omedelbart efter huvudförhandlings avslutande, synes, såsom redan erinrats, alltför vittgående. Det bör ankomma på domstolen att, utan trycket av en så pressande bestämmelse, pröva, huruvida den äri stånd att genast avkunna dom eller bör låta därmed anstå; dock torde för det senare fallet böra stadgas, att domen skall meddelas sist å det allmänna sammanträde, som inträffar å fjortonde dagen efter förhandlingens avslutande, eller, om sammanträde då ej hålles, å näst därefter infallande allmänna sam— manträde.

De av kommissionen förordade principerna i fråga om förfarandet vid parts utevaro i tvistemål giva ur olika synpunkter anledning till anmärkning.

Tredskodom emot svaranden skall enligt betänkandet grunda sig på käran- dens framställning av de faktiska omständigheterna i målet, i den mån sva— randen förut av densamma erhållit del och den ej strider mot sakförhållande som är allmänt veterligt. Sådan tredskodom skall enligt betänkandet kunna meddelas i det fall. bland andra, att en svarande, som under förberedelsen av- givit yttrande i målet, sedermera uteblir eller att svarande, som varit tillstä- des, då målet företagits till huvudförhandling, uteblir från tillfälle, vartill denna förhandling uppskjutits. Detta innebär, att i tredskodomen hänsyn icke får tagas till vad en sådan svarande kan hava åberopat till stöd för ett av ho- nom framställt bestridande av kravet. Rätten skulle alltså härvidlag vara för- hindrad att fästa avseende vid bevisning, som av svaranden åberopats. En sådan anordning förefaller såtillvida mindre tillfredsställande, som fall kun— na tänkas, då rätten funne sig nödsakad att till kärandens förmån avkunna tredskodom, fastän omständigheterna i målet gjorde det sannolikt eller må- hända tydligt, att svarandens bestridande hade fog för sig.

Ur en annan synpunkt åter vill det synas som om processkommissionens ståndpunkt icke skulle tillräckligt tillgodose kärandens intressen. Då en sva— rande genorn att undandraga sig inställelse vållar, att vad käranden anfört till stöd för sin talan tillsvidare icke kan prövas genom dom i vanlig ordning, synes det skäligt, att käranden åtminstone vinner interimistiskt bifall till sin talan, i den mån vad som förekommit i målet lämnar tillräcklig grundval här— för. Så måste anses vara fallet, därest kärandens i målet lämnade uppgifter icke kunna anses vederlagda genom vad svaranden anfört eller vad eljest före— kommit i målet ooh de uppgivna omständigheterna utgöra tillräcklig rätts- grund för bifall till käromålet. Varda villkoren för tredskodom angivna på nämnda sätt, borde sådan dom kunna ifrågakomma på vilket stadium av för— farandet som helst, icke allenast vid svarandens uteblivande under huvudför- handlingen, utan, i strid med vad processkommissionen tänker sig, även när helst han uteblir under förberedelsen. Att svaranden vid tidigare tillfälle än det då han uteblir bestritt kravet, skulle icke utesluta tredskodom, men doma- ren eller rätten skulle taga vederbörlig hänsyn__till bevisning, som svaranden kunde hava företett till stöd för bestridandet. Aven nya uppgifter och bevis, som käranden, till bemötande av vad svaranden åberopat, förebringar vid tred— skotillfället, torde böra få. beaktas, under förutsättning, att desamma icke stå i strid med vad käranden förut uppgivit. Däremot torde vad betänkandet (III: 7 kap. 4 punkten) innehåller om möjlighet för rätten att meddela definitiv dom

Tredskoför- farande.

vid svarandes uteblivande från tillfälle, vartill huvudförhandlingen uppskjutits, böra utgå.

För den händelse förutsättningarna för tredskodom äro förhanden, bör det tillkomma domaren eller rätten att på kärandens begäran pröva, huruvida i stället för tredskodom bör meddelas uppskov, i syfte att efter svarandens hö— rande uppnå definitivt avgörande. Vad 5 punkten i nyssnämnda kapitel inne- håller om målets avskrivande därest förutsättningar för tredskodom före- ligga men käranden icke framställer yrkande om sådan dom, synes alltså även- ledes böra bortfalla,

I avseende å tredskoförfarande mot kärande synas nu angivna principer böra äga motsvarande tillämpning.

För den händelse förfarandet antager skriftlig form såsom enligt betän- kandet kan bliva fallet under förberedelsen och efter hovrättens mening skulle kunna av rätten bestämmas även vid huvudförhandling — innebär betänkan- det att tredskodom är utesluten. Det vill synas hovrätten, som om behovet av tredskoförfarande härvidlag vore detsamma som vid muntligt förfarande och som om samma principer kunde i båda fallen vinna tillämpning.

I fråga om mål, i vilka utebliven part icke äger förfoga över det som tvisten gäller —— exempelvis vissa familjerättsmål — lära särskilda bestämmelser er— fordras. Det vill synas, som om de principer, betänkandet innehåller om parts utevaro i brottmål (II: 10 kap. 2 och 18 punkterna), härvidlag kunde vinna tillämpning.

Rättegången Vid övervägande av frågan, huru vadeförfarandet lämpligen bör anordnas, i flOW'äff- torde man till en början kunna instämma i processkommissionens uppfattning Muntlig rörande bristerna i nuvarande ordning. Hovrättsproeeduren är rent skriftlig, Parisför- och förfarandet lider såsom följd därav utav de olägenheter, som fullständig handlm-q' saknad av muntlighet, offentlighet och tillfälle till ingripande från domstolens För?flrag' sida äro ägnade att medföra. De brister, som ofta vidlåda förhandlingen vid ""'9' underrätten såväl i avseende på utredningen av sakförhållandet som beträffande erforderlig tydlighet i yrkandenas avfattning, kvarstå i regel vid målens avgörande i hovrätt; de kunna med nuvarande rättegångssätt icke lätte- ligen avhjälpas. Att söka råda bot på detta missförhållande måste bliva främ- sta uppgiften för processreformen i vad den avser överrättsproceduren.

Den bästa, att icke säga enda, garantien för åstadkommande av ett såvitt möjligt tillförlitligt och fullständigt material för målets bedömande torde utan tvivel ligga i den omedelbara samverkan av domstol och parter, som vid en muntlig partsförhandling kan komma till stånd. Den partsförhandling, som således är önskvärd och i många fall nödvändig för vinnande av gynnsamt re- sultat, bör ej göras beroende av parts begäran eller domstolens förordnande i det särskilda fallet. Möjligheten att till vinnande av upplysning i målet an- ställa förhör med parterna finnes redan enligt gällande lag men har, enligt vad erfarenheten visar, i synnerligen ringa omfattning begagnats. Det är all anledning befara att, därest reformen ej på denna punkt göres tillräckligt ef- fektiv, förhållandet för framtiden skall i stort sett förbliva oförändrat. Göres partsförhandlingen fakultativ, skall med all säkerhet den naturliga benägen- heten att undvika allt, som överhuvud kan vara ägnat att föranleda tids- utdräkt eller eljest vålla omgång med målens avgörande, verka därhän, att partsförhöret hädanefter som hittills i mycket ringa omfattning anlitas, och reformen blir, vad överrättsproceduren beträffar, i så fall skäligen illusorisk. Att, å andra sidan, vid obligatorisk partsförhandling parterna nödgas in- ställa sig jämväl vid handläggningen av mål, där på grund av den vid un- derrätten verkställda utredningens fullständiga skick hovrätten kunde anta— gas även utan anställande av partsförhör äga tillfredsställande material för

målets bedömande, synes ej kunna väcka några allvarliga betänkligheter. Huru än materialets framläggande för domstolen anordnas vare sig detta sker genOm särskild föredragning eller genom parternas egen framställning —— kan det ej vara en obillig fordran, att parten själv eller genom kunnigt ombud skall vid rätten vara tillstädes, då hans mål är före. Tvärtom måste detta ligga i hans intresse. På nu anförda grunder ansluter hovrätten sig till pro- cesskommissionens förslag om obligatorisk muntlig partsförhandling vid rätte- gången i hovrätt i fråga om vademålen. Att, såsom betänkandet tillika innebär, denna förhandling göres offentlig synes vara ägnat att stärka allmänhetens förtroende för rättsskipningen i denna instans.

Beträffande förfarandet vid muntlig förhandling i hovrätt innebär betän- kandet, att parterna eller deras fullmäktige skola på ungefärligen samma sätt som vid huvudförhandling i underrätt var för sig precisera och utveckla sin talan ävensom att på dem ankommer att föredraga underrättsprotokollen i den mån de vilja åberopa däri intagen bevisning. En sådan anordning låter måhända tänka sig under ett system med långt driven muntlighet, däri pro— tokollering av vittnesberättelser och annat vid underrätten förekommande pro- cessmaterial spelar en underordnad roll. Enligt reglerna i betänkandet, vilka i själva verket skulle i stor utsträckning medföra protokollering av- vittnesmål och annan bevisning, torde däremot den ifrågasatta dubbelsidiga framställ— ningen ej vara ägnad att giva domstolen en tillräckligt överskådlig samman- fattning av det processmaterial från underrätten, som bör komma i betrak- tande; och än mera framträder olämpligheten av en sådan anordning, därest man, på sätt. hovrätten förordat, besluter sig för att i huvudsak bibehålla det nu vid underrätterna rådande muntligt-protokollariska förfarandet.

Det kan under sådana förhållanden vara av intresse att erinra om huru man i tidigare förslag tänkt sig partsförhandlingen i hovrätt.

Enligt lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag skulle referenten i målet offentligen föredraga detsamma i parternas närvaro samt muntligt slut- förhörmed parterna därefter äga rum.

Enhgt nya lagberedningens förslag skulle däremot den vädjande partens advokat muntligen föredraga målet inför hovrätten, därvid svarandens advokat ägde att framställa sina anmärkningar, varefter plädering av advokaterna yt- terligare finge äga rum. Förstärkta lagberedningen avvisade för sin del sist- berörda anordning, då denna syntes å vädjande partens advokat, vilken det skulle såsom en ämbetsplikt åligga att redogöra för målet utan hänsyn till någondera partens intresse, ställa anspråk, som med hänsyn till hans ställning i prOCGSSEn icke vore berättigade. Förstärkta lagberedningen ansåg föredrag- ning, därest den skulle bliva fullt opartisk, böra verkställas av referent inom domstolen. men fann för sin del föredragning för domstolen icke vara behövlig, utan borde det ankomma på parterna själva att för domstolen framhålla vad de önskade få beaktat. I enlighet härmed föreslogs av förstärkta lagbered- ningen, att huvudförhandling i hovrätt varken i tvistemål eller i brottmål skulle inledas med särskild föredragning av målet på grund av akten, utan skulle parterna omedelbart börja förhandla i saken, därvid förutsattes, att den väd- jande parten började med att klargöra, vari tvisten bestode och vad den över- klagade domen innehölle.

De skäl, som förstärkta lagberedningen anfört emot målens föredragning av vederbörande advokater, finner hovrätten övertygande. Ett ombud skall i målet representera sin huvudman och måste i sin uppfattning ovillkorligen röna inflytande av dennes ställning till saken, varför man ej av ombudet kan fordra full opartiskhet i uppfattningen av målet. Föredragning av ett ombud måste därför i regel, medvetet eller omedvetet, bliva färgad av ombudets sub- jektiva uppfattning av saken. Därtill kommer, att advokater måhända icke all-

tid äga utbildning för koncis och kortfattad föredragning av rättegångsmål Och att sannolikt många icke skulle vara. mäktiga att prestera en sådan. F öredrag— ning av ombud skulle säkerligen ofta bliva mycket tidsödande och mera få karaktär av plädering för huvudmannen. Objektiv föredragning av målen komme i sådan ordning icke till stånd.

Vid övervägande av de olika föreliggande möjligheterna har hovrätten funnit en anordning, liknande den av lagkommittén och äldre lagberedningen före- slagna, hava de bästa skälen för sig. Huvudförhandlingen bör —— i parternas närvaro —— inledas med föredragning av målet, grundad på aktens innehåll och verkställd av särskild föredragande inom hovrätten. Därmed finge man en objektiv redogörelse för målet, lämplig såsom grundval för den vidare muntliga förhandlingen. Med bibehållande av det muntligt-protokollariska systemet skulle i akten alltid finnas fullständigt material för föredragning. Det borde föreskrivas, att denna skulle vara kortfattad men upptaga alla rele— vanta omständigheter i målet. Den borde omfatta vad som förekommit ej blott vid underrätten i de delar, i vilka talan fullföljts, utan givetvis ock under den förberedande behandlingen i hovrätten. Hovrättens ledamöter borde, om an- ledning därtill ansåges föreligga, under föredragningen få ingripa med frågor till föredraganden ävensom till parterna för att få fram kompletterande upp- lysningar till klargörande av målet. Även parterna och deras ombud borde med ordförandens tillstånd få tillfälle att under föredragningen lämna sådana upp— lysningar.

Efter avslutad föredragning borde parterna få utveckla sin talan och före- draga den ytterligare bevisning, varav de ville begagna sig. I utövning av sin processledande verksamhet måste domstolen uppenbarligen ock genom f_rå— gor till parterna söka få klargjorda de punkter, i vilka utredningen syntes brist- fällig eller otydlig.

Genom föredragning av nyss antydd art, verkställd av därtill kompetent person, få hovrättens övriga ledamöter nödig inblick i målet, vilken före den muntliga partsförhandlingen eljest måste bibringas dem på annat sätt, an— tingen genom att samtliga handlingar i målet dessförinnan cirkulerade mellan ledamöterna och lästes av dem eller ock genom att referenten eller särskild tjänsteman i ej offentlig session före huvudförhandlingen föredroge målet för övriga ledamöter. Intetdera av dessa två alternativ är tilltalande. Det förra passar bättre för ett rent skriftligt rättegångsförfarande och skulle för övrigt, åtminstone i större och invecklade mål, fördröja deras handläggning. Det se- nare alternativet skulle medföra dubbelföredragning och sålunda innebära slö- seri med tid och arbetskraft. Emot anordnande av officialföredragning under parternas kontroll har invänts, att anordningen kunde giva upphov till ett mindre lämpligt meningsutbyte mellan parterna eller deras ombud och före- draganden och att denne kunde komma att utsättas för ofta måhända hård- hänt kritik från ombudens sida. Farhågornai antydda. hänseenden synas hovrätten överdrivna. Föredragningeni hovrätt, objektiv och grundad på handlingarnas innehåll som den är, är av erfarenheten väl vitsordad, och det lärer icke kunna befaras, att beskyllning om bristande opartiskhet skulle av ombuden med fog kunna göras mot sådan föredragning, allra helst som i hov- rätt endast medlemmar av advokatföreningen skulle få uppträda såsom rätte- gångsombud. Vidare är att märka, att ombuden, på sätt ovan anförts, i någon mån redan under föredragningen skulle bliva i tillfälle att lämna komplette— rande upplysningar samt i varje fall efter föredragningens slut få framföra sina synpunkter. Skulle därvid obefogad kritik mot föredraganden ändock framkomma eller ombuden eljest göra sig skyldiga till någon otillbörlighet, ingriper givetvis rättens ordförande.

Mot den föreslagna anordningen har på sin tid inom nya och förstärkta

lagberedningarna riktats en annan anmärkning, nämligen den att en sådan an— ,

ordning icke innebure någon garanti för att partsombuden i hovrätten på för- hand grundligt satt sig in i målet, varigenom huvudsyftet med muntlighets- systemet _ en fullständigare utredning av målet komme att förfelas och huvudförhandlingen komme att nedsjunka till ett muntligt skenförhör, såsom fallet var i fråga om de muntliga förhören i hovrätt före tillkomsten av 1901 års lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Icke heller dessa far— hågor kan hovrätten finna befogade. Att medlem av advokatföreningen skulle åsidosätta sin plikt att före inställelse vid huvudförhandling taga fullständig kännedom om saken, kan näppeligen befaras, då han därigenom skulle helt riskera sitt anseende och måhända sin ställning såsom advokat.

Det kan ifrågasättas, huruvida föredragningen bör utföras av någon av domstolens ledamöter eller av en tjänsteman utan domareställning. Hovrätten anser för sin del det senare alternativet äga avgjort företräde. Det torde näm— ligen icke kunna undvikas att i ett eller annat mål part kan _ med eller utan fog _ finna den skedda föredragningen i något hänseende otillfredsstäl— lande. Med hänsyn till domstolens anseende och till den orubbade tilltron till ledamöternas opartiskhet är det av vikt att sådan kritik —— vare sig den ut— talas eller ej icke riktas mot någon av dem, som skola döma i målet. An- ordningen skulle även medföra den ingalunda oväsentliga fördelen, att där— igenom bereddes hovrätterna tillfälle, likasom nu är förhållandet, att utbilda och pröva yngre krafter.

Såsom regel bör huvudförhandling i hovrätt icke få uppskjutas till nytt sammanträde utan målet slutbehandlas på en gång. Endast då trängande skäl föranleda det, bör uppskov få äga rum. I enkla och klara fall bör, efter hål- len överläggning, dom avkunnas samma dag efter förhandlingens slut. I andra fall måste hovrätten hava nödig tid för övervägande före doms meddelan— de. Domen skall på skäl, som anförts i fråga om lagmansrätts dom, grundas på innehållet i akten och vad vid huvudförhandlingen i målet före- kommit.

Därest, .såsom hovrätten förordat, underrätts protokoll skall under alla om- ständigheter innehålla redogörelse för parters och vittnens utsagor, lärer hov- rättsförhandlingen mera sällan än enligt kommissionens förslag komma att omfatta nytt förhör med parter och vittnen. Förefintligheten av ett protokoll bör emellertid enligt hovrättens mening icke utesluta möjligheten för part att få v1ttne på nytt avhört. Rätten till förnyat vittnesförhör bör icke göras be- roende av att parten gör gällande, att protokollet skulle i visst uppgivet hän- seende vara oriktigt. Under förutsättning att den omständighet, som det be- gärda nya förhöret skulle avse, prövas vara relevant, bör partens begäran i all- mänhet villfaras. De regler, som kunna. medföra att vid underrättsprooeduren vittnesförhör i vissa fall _ såsom när vittne är fjärran boende _ får hållas vid annan domstol än den dömande, böra emellertid såtillvida erhålla motsva- rande tillämpning, att i åsyftade undantagsfall nytt "förhör ej utan vidare till- låtes, utan medgivande därtill lämnas endast när underrättens återgivande av vittnesberättelse påstås i visst uppgivet hänseende vara oriktigt eller förhöret skall avse någon relevant omständighet, som det förra förhöret ej omfattat. Under alla omständigheter bör vittne, som skall höras inför hovrätten — lika- som för övrigt även annat vittne — i lag berättigas att få skäliga kostnader för inställelsen förskjutna.

Den rättighet till förnyat vittnesförhör, som enligt hovrättens mening alltså bör tillkomma part, torde emellertid i tvistemål och ringare brottmål ej komma att tagas i anspråk i alltför stor omfattning. Såvitt gäller enskilda parter torde den kostnad, som ett nytt förhör åsamkar dylik part, bilda ett starkt korrektiv mot missbruk av möjligheten att erhålla sådant förhör, och vad beträffar åkla-

Vittnes— förhör.

Hovrätte— ting.

gare bör genom erforderliga lagbestämmelser om ersättningsskyldighet gent emot staten sörjas för att missbruk av nämnda art ej förekomma.

I grövre brottmål ställer saken sig annorlunda. Med hänsyn till den bety- delse, som i dessa mål den tilltalades personliga avhörande äger för skuldfrå- gan och för spörsmålet om straffets utmätande, är det önskvärt, att han i all- mänhet kommer tillstädes inför hovrätten. Vad beträffar vittnena lärer visser- ligen ofta nog ett förnyat avhörande av dessa vara obehövligt och ej komma att av någondera parten ifrågasättas; men i många, kanske flertalet fall torde, därest ett upprepande av vittnesbevisning kan komma till stånd utan allt för stora. svårigheter, den möjlighet, som i sådant avseende står till buds, komma att tagas i anspråk av den ena eller andra parten eller ock av domstolen själv. I så fall lärer, även under ett system med jämförelsevis fullständig protokoll- föring vid underrätten, handläggningen av ett fullföljt grövre brottmål esom— oftast bliva tämligen omfattande och ej alltför mycket skilja sig från procedu- ren inför underrätt.

Under sådana förhållanden är det uppenbart att, även om hovrätternas antal skulle, på sätt kommissionen förordar, sättas så högt som till sju eller nio, en dylik anordning icke i och för sig är tillfyllest för tillgodoseende av behovet av rannsakningsställen, i det rannsakningens förläggande till hovrättsstaden allt— för ofta skulle medföra avsevärda kostnader och besvär såväl för enskilda par— ter som för staten.

Med insikt härom har processkommissionen, i anknytning till förslag som tidigare framförts inom nya. lagberedningen, förordat anordnande av hovrätts- sammanträden å annan ort inom hovrättens domkrets. Denna tanke synes vara värd beaktande. Den rubbning i hovrättsarbetet, som blir följden av ledamöters ej alltför sällan återkommande resor till rannsakningsställena, innebär visser- ligen en ej oväsentlig olägenhet, som ej kan kompenseras annorledes än genom hovrättspersonalens utökande; men då annan utväg ej synes stå till buds att realisera önskemålet om rannsakning i flertalet av de grövre brottmål, som dra— gas under hovrätts prövning, hyser hovrätten ej tvekan att förorda nämnda anordning.

För hovrätten kommer härvid i betraktande jämväl den omständigheten, att anordnandet av rannsakningar utanför hovrättsstaden gör det möjligt att även för processen i andra instansen utnyttja den fördel för rättsväsendet, som ett lekmannaelement i form av nämnd kan erbjuda. Den av processkommissionen förordade hovrättsnämnden måste hovrätten, av skäl som tidigare anförts, be— trakta såsom värdelös, för att icke säga skadlig; men däremot torde det, i hän- delse av hovrättsrannsakningarnas förläggande ute i orterna, ej vara en olöslig uppgift att utfinna en nämndeorganisation, som äger rotfäste och auktoritet-i 'den trakt, där brottet begåtts, och därigenom likasom häradsnämnden ägnar s1g att i sin mån öka domstolens auktoritet. _

Den anordning av domstolsorganisationen, som hovrätten härvidlag tänkt Slg', är i sina huvuddrag följande:

I varje län skola för handläggning av grövre brottmål, som fullföljas från underrätt, i residensstaden hållas s. k. hovrättsting. Måhända böra dock Stock- holms stad och Stockholms län därvid bilda gemen-sam domkrets. _

Hovrättstingen hållas å regelbundet återkommande tider, förslagsvrs var- annan månad. Att, av hänsyn till häktade, betänkligheter skola framställas mot så långa uppehåll mellan tingen, anser hovrätten visserligen ur traditionssyn— punkt vara naturligt, men i sak kan hovrätten ej finna dylika betänkligheter grundade, helst som det uppskov med handläggningen, som kan ifrågakomma, väsentligen kompenseras av att dom, i motsats emot vad nu är fallet 1 hovrät- terna, vanligen kan meddelas i omedelbart samband med målets företagande till behandling.

I rätten skola sitta två hovrättsledamöter, den ene såsom ordförande, samt en ordinarie underrättsdomare. De hovrättsledamöter, som skola tjänst- göra å hovrättsting, indelas till tjänstgöring i grupper, var och en avsedd för tjänstgöring i två län. I Svea hovrätt skulle alltså, under förutsättning att de fyra norrländska länen finge särskild hovrätt samt huvudstaden och Stock— holms län hade gemensamt hovrättsting, åtta ledamöter vara indelade till dylik tjänstgöring. Denna borde emellertid, enligt gjorda beräkningar, icke på långt när upptaga hela deras tid. Under mellantiderna borde de vara indelade till vanlig divisionstjänstgöring.

Nämnden å hovrättsting —— förslagsvis benämnd länsnämnd -— skall likasom häradsnämnden bestå av nio ledamöter. Konungen bestämmer huru många läns- nämndemän skola utses i varje domsaga, dock i intet fall färre än sex. Utseendet av länsnämndemännen ankommer på häradsrätten eller, måhända, på en val- korporation sammansatt av samtliga ledamöter av domkretsens häradsnämnd. Blir ledamot av häradsnämnd utsedd, frånträder han denna sin befattning. I varje mål, som handlägges å hovrättsting, skola minst fyra nämndemän från den domkrets, där brottet timat, tjänstgöra i nämnden.

Vid omröstning till beslut eller dom å hovrättsting kräves enhällighet inom nämnden för att dess mening skall gälla såsom hovrättens beslut. Ar bland de lagfarna ledamöterna en av annan mening än de övriga och ansluta sig till hans mening sex ledamöter av nämnden, bör denna mening gälla.

I händelse att, såsom hovrätten tillstyrkt, underrättsnämnd icke skall före- komma i stad med kollegial underrätt, uppstår fråga, huru ledamöter i läns- nämnd skola utses för sådan stad. Att låta dem tillsättas av en underrätt, som saknar lekmannaelement, vore tydligen icke lämpligt. Tilläventyrs kunde man taga under övervägande den här förut av hovrätten antydda utvägen att låta nämndemännen genom lottning uttagas ur en lista, upprättad av en valnämnd, vari inginge fackmannaelement.

Vad angår gränsen mellan de brottmål som böra handläggas i vanlig ord- ning och dem som böra förekomma å hovrättsting anser hovrätten sig böra före— slå, _att gränsen drages vid det straffmaximum, som nu gäller beträffande vill- korlig straffdom. Till hovrättsting .skulle alltså hänskjutas varje mål, däri fråga kunde uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete i minst sex månader eller till fängelse i minst ett år. När tilltalad, som klagar i hovrätt, dömts till straffarbete under kortare tid än sex månader eller till fängelse under ett år, skulle alltså hovrättsting ej ifrågakomma under annan förutsätt— ning än att åklagaren eller målsäganden fullföljde talan om straffets skär- pande. Måhända borde emellertid stadgas, att handläggning ä hovrättsting, skulle, utan hänsyn till straffpåföljden, äga rum i varje mål däri någon hölles häktad. Till äventyrs kan även ifrågasättas, huruvida icke i mål där klagan fördes allenast av åklagare eller målsägare, hovrätten skulle kunna utan hän— skjutande till hovrättsting fastställa men ej ändra underrättens utslag.

Spörsmålet om högsta domstolens ställning inom det blivande rättegångs- systemet är en av de svåraste frågor, som kravet på en rättegångsreform upp- ställer till besvarande. Bibehållandet av en tredje instans kan icke anses med nödvändighet påkallat av rättssökande parters intresse. Detta torde nämligen i stort sett vara fullt tillgodosett redan genom bibehållandet och omorganisa- tionen av de två lägre instanserna, och den fördel för de rättssökande, som en förnyad prövning av ett mål innebär, uppväges av olägenheten, att en fullföljd till ytterligare en instans drager med sig ett avsevärt dröjsmål med målets avgörande. Att ändock enighet råder därom, att högsta domstolen bör bibe- hållas, är betingat av insikten, att ett lands rättsväsen ej kan undvara den”

Ful/följd i högsta dom- stolen.

enhetliga ledning, som gives den dömande verksamheten i landet av en högt— stående, landets hela rättegångsväsende överordnad domstol.

Högsta domstolens uppgift får alltså anses vara ej blott att döma i de mål, som dragas under dess prövning, utan även och i främsta rummet att under denna sin dömande verksamhet så avfatta sina domslut, att de kunna tjäna övriga domstolar och allmänheten till upplysning om vad som är rätt.

För att högsta domstolen skall väl fylla denna sin uppgift är nödvändigt, att antalet ledamöter begränsas till ett fåtal. Enhetligheten i de rättsliga av- görandena blir svårare att upprätthålla i samma mån som domstolens ledamots- numerär ökas, och därtill kommer att i ett litet land som vårt tillgången på jurister med den höga kompetens, som erfordras för ledamotskap av högsta domstolen, är begränsad. Vidare är nödvändigt, att ledamöternas självstän- dighet gentemot alla yttre inflytanden på det omsorgsfullaste skyddas. Leda- motsplatserna måste vara besatta uteslutande med ordinarie innehavare, och löneförmånerna måste vara rikliga. Vikariatsystem i högsta domstolen bör vara genom grun—dlagsbud uteslutet. En vikarie kan nämligen aldrig på samma sätt som en ordinarie ledamot skyddas mot misstankar för känslighet gent— emot obehöriga inflytanden av politisk eller annan art. Särskilt i den tid, i vilken vi nu leva, då partimotsättningarna bliva alltmer utpräglade och då po- litiska synpunkter tränga sig fram över allt större områden, blir kravet på domstolarnas och i främsta rummet högsta domstolens fredande mot alla miss- tankar för politiskt partitagande ett intresse av högsta vikt. Slutligen är att märka, att högsta domstolens arbetsbörda måste hållas inom mycket måttliga gränser. Dels kräver vikten av domstolens verksamhet, att de enskilda leda— möterna äga tillräcklig tid för överväganden och studier, dels nödvändiggöres sådan begränsning även därav att, då ett tillfälligt utökande av medlemsan- talet genom vikarieförordnanden är uteslutet, arbetsmaterialet icke ens under tider, då tillströmningen av mål tilltager, får uppnå en omfattning, som kan in- nebära fara för omsorgsfullheten i målens avgörande eller medför uppkomsten av arbetsbalanser.

Det är således oavvisligen nödvändigt att sörja för, att högsta domstolens arbetsbörda hålles inom vissa snäva gränser. För att uppnå detta erbjuda sig två utvägar. Den ena, som förordas av kommissionen, består i att högsta dom- stolens prövning av målen begränsas till rättsfrågan, den andra, som tilläm— pas i vår nu gällande rättsordning, ligger i själva fullföljdsrättens begränsan- de till vissa såsom viktigare ansedda mål. Båda principerna lida av beak— tansvärda olägenheter, vilka vid valet dem emellan måste vägas mot varandra.

Principen att tillåta fullföljd allenast av vissa mål lider av den olägenhe- ten, att ingen formel kan utfinnas, varigenom mål, som verkligen ur prejudi- katsynpunkt äro viktiga, kunna utsöndras från de mindre viktiga, utan man måste nöja sig med den irrationella nödfallsutvägen att låta i tvistemål det ekonomiska värdet av vad tvisten gäller och i brottmål brottets straffskala vara avgörande för frågan om målets appellabilitet. Då tvistemål, som röra större ekonomiska värden, pläga i större utsträckning än de, i vilka värdet av tviste— frågan är ringa, föras mellan parter i gynnsamma ekonomiska villkor, får systemet ett motbjudande sken att vilja gynna de bättre ställda samhällsklas— serna. För brottmålens del inträder olägenheten, att rättsskipningen i mindre sådana mål går miste om ledningen av högsta domstolens prejudikat. Vidare måste gränsen mellan appellabla och inappellabla mål alltid förefalla god- tycklig. Ju snävare den drages, dess större bliva olägenheterna, men sättes gränsen alltför lågt, vinner man ej den begränsning av högsta domstolens ar- betsbörda, vars uppnående är systemets enda berättigande. Olägenheterna kunna visserligen till en viss grad motverkas genom införandet av ett dispens- förfarande, men att helt undanröja dem är icke möjligt. Så som gränsen för

appellabla mål är uppdragen enligt nu gällande rätt, torde olägenheterna av systemet ej vara alltför stora. Men redan nu är högsta domstolen så arbets— tyngd, att en ökning i antalet dit fullföljde mål skulle medföra nödvändighe- ten att antingen öka antalet justitieråd eller draga gränsen för måls ap- pellabilitet högre upp. Därest man vid genomförandet av en processreform vill bibehålla appellsystemet, torde bliva ofrånkomligt att inskränka fullföljds- rätten betydligt mera än nu är fallet.

De olägenheter, som äro förenade med revisionsprineipen — prövningens begränsande till rättsfrågan _ ligga däri, att uppdelningen av den dömande verksamheten i sakfråga och rättsfråga är en konstruktion, som tillämpad i verkligheten i större eller mindre grad gör våld å densamma. Domarens pröv- ning vid domfällandet är en enhetlig akt. Lagen innehåller endast mycket sällan definitioner på de begrepp den begagnar. Bestämmandet av omfattnin- gen och innehållet av de i lagen använda uttrycken överlämnas åt domarens rättsvetenskapligt utbildade omdöme. I åtskilliga fall giva uttrycken, språk- ligt sett, ett stort utrymme åt domarens omdöme, t. ex. vid begrepp sådana som uppsåt, vållande, vanvård, söndring i äktenskap, missbruk av rusgivan— de medel, lastbart liv, obestånd m. m. Men beträffande vart och ett av dessa uttryck gäller dock, att lagen avsett att detsamma skall äga ett visst inne— håll; tolkningen därav får ej helt bero av domarens tycke i det enskilda fallet utan måste bestämmas efter objektiva synpunkter. Uttrycken äro rättsliga be- grepp. Då domaren i det enskilda fallet tillämpar ett lagrum, enligt vilket ViSS rättsverkan är bunden vid ett sådant begrepp, kan han icke på annat sätt uttala sin uppfattning av begreppets rättsliga innehåll än i samband med pröv- ning av bevismaterialet i målet, liksom han icke kan i annan form giva ut- tryck åt sin värdesättning av bevismaterialet än genom slutsatsen: uppsåtet, vållandet etc. föreligger eller föreligger icke. Svårigheten eller omöjligheten att i fall sådana som dessa särskilja bevisprövningen från rättsnormens till- lämpning ligger i öppen dag. Beträffande andra rättsnormer är kanske sam- manhanget mellan rättsfråga och sakfråga mindre utpräglat, men i större eller mindre grad göra sig svårigheterna i uppdelningen dock esomoftast gällande. Enligt kommissionens mening bör till rättsfrågorna även räknas tolkning av avgivna viljeförklaringar, under det att bestämmandet av viljeförklaringarnas rätta lydelse skall räknas till sakfrågorna. Även om fall förekomma, då en så- dan uppdelning är möjlig, förekomma i alla händelser ofta andra fall, då fast- ställandet av en viljeförklarings rätta lydelse och tolkningen av dess innehåll sammanfalla; såsom exempel må nämnas det fall, att tolkningen av en avtals- bcstämmelsc sker under hänsynstagande till innehållet i affärskorrespondens, vittnesutsagor eller andra förebragta bevismedel. Denna svårighet att sär— skilja rättsfråga från sakfråga medför i länder, som tillämpa revisionsförfa- rande, att parter, som önska fullfölja sina mål till revisionsinstansen, nedlägga mycket arbete och skarpsinne på försök att påvisa, att i deras mål tvistefrå- gorna äro av rättsfrågas natur, och domstolen betungas med ett icke obetydligt arbete att pröva sådana påståenden. Därest revisionsdomstolen i sådana fall, där en uppdelning, på sätt ovan påvisats, icke låter sig göra, tillämpar en praxis. som medgiver revision, minskas uppenbarligen vinsten av revisionssyste- met. Part, som önskar fullfölja, torde då alltför ofta anse sig äga gott hopp om att kunna så framlägga sin sak, att ett sken av rättsfråga beredes densam- ma, och antalet till revisionsdomstolen fullföljda mål blir då stort. Tillämpar ' domstolen däremot motsatt praxis och inskränker sig till att upptaga endast rättsfrågor, löper den faran, att dess rättstolkningar komma att förefalla såsom skolastiska hårklyverier utan rätt känning med verkligheten. Domstolen för-' lorar i värdighet och anseende, och dess insats till rättsskipningens vägledning minskar i värde.

En ytterligare olägenhet av revisionssystemet är den, att domstolens änd— ringsbeslut i alltför stor utsträckning måste utmynna i en återförvisning till lägre instans. En domstol i lägre instans kan svårligen åläggas att i vi— dare mån utlåta sig i sakfrågorna än såvitt dessa äro av betydelse för målets avgörande enligt denna domstols uppfattning av rättsfrågan. Om, efter målets fullföljd, revisionsdomstolen hyser annan mening i rättsfrågan, måste det allt- för ofta inträffa, att, för målets avgörande enligt denna. uppfattning, erfordras prövning av bevisfrågor, som den lägre domstolen med sin tolkning av rättssat- sen icke behövt upptaga. Då revisionsinstansen icke äger inlåta sig på pröv- ningyav bevisfrågor, blir under sådana omständigheter en återförvisning nöd- van ig.

Kommissionen har i valet mellan revisionsförfarande och appellförfarande stannat vid att förorda det förstnämnda systemet, ett val, som i själva verket blir ofrånkomligt om, såsom betänkandet avser, protokoll över vittnesbevis- ning kommer att saknas i ett stort antal mål. Kommissionen har tänkt sig, att underrätternas domar skulle innehålla så utförliga redogörelser för bevis- ningen, att dessa domar kunde läggas till grund för högsta domstolens pröv— ning i rättsfrågorna. Om kommissionen därmed avsett, att sådana redogö- relser skola kunna givas även i ovan exemplifierade ytterlighetsfall, vari svå- righet möter att skilja mellan sak- och rättsfråga, ställer kommissionen under- instansernas domstolar inför snart sagt olösliga uppgifter. Huru skall en dom— stol i sin dom kunna redogöra för omständigheter, på grund av vilka den fin- ner, att uppsåt hos den tilltalade förefunnits vid brottets begående? Skola domstolarna i alla mål rörande hemskillnad på grund av söndring mellan ma- kar uppräkna alla de i målet framkomna omständigheter, som kunna vara vägledande för högsta domstolen, när den skall bedöma huruvida den rättsliga företeelse som kallas söndring föreligger? Domen skulle i sådan händelse bliva vidlyftig som ett protokoll, och i de talrika fall, då omständigheter före- ligga, som ej låta sig inprotokollera _ t. ex. beträffande uppfattningen av vittnens och parters olika trovärdighet _ ändock bliva ofullständig.

En utväg att i viss mån uppnå den angelägna arbetsbegränsningen för hög- sta domstolen har hovrätten emellertid trott sig finna i en modifierad till- lämpning av revisionsprincipen. Från _den av hovrätten antagna utgångs- punkten, att högsta domstolens huvuduppgift är att utgöra en högt kvalificerad centraldomstol för skapande och vidmakthållande av enhetlig rättspraxis i landet och att spörsmål om bevisning, värdeuppskattning, straffmätning och annat, som ej faller inom rättsfrågornas område, för denna centraldomstol bör komma i andra rummet, ligger det nära till hands att låta en dylik uppfattning framträda i själva lagen och på detta sätt befria domstolen från en del ar- bete, som den nu har svårt att undandraga sig. Ett härtill syftande lagbud skulle tilläventyrs kunna, med ledning av föreskrifterna i 1 % av stadgan om måls handläggning av högsta domstolen i dess helhet, erhålla den avfattning, att när fråga är om annat än rättsgrundsats eller lagtolkning, ändring i iOV— rättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas vara uppenbart oriktig. Den anmärkning, som i det föregående framställts mot försöken att uppdraga en gräns mellan sak- och rättsfråga, kan visserligen sägas i viss mån drabba även nyssnämnda avfattning. Men gränsspörsmålet blir vida mindre tillspe1sat, när, såsom fallet bleve, även sakfrågan skulle under viss förutsättning kunna komma under högsta domstolens bedömande. Spörsmål sådana som de idet föregående berörda om uppsåt, vållande, söndring mellan makar m. m. kom— me med nämnda avfattning näppeligen att prövas med mindre deras till sak- frågan hörande element gåve synnerlig anledning därtill, och domstolen skulle ej behöva avgiva särskilt utlåtande om sin kompetens. Den ifrågasatta be- stämmelsen skulle helt visst vara ägnad att minska antalet fullföljda mål, och

i åtskilliga av de fullföljda fallen skulle tvivelsutan högsta domstolens arbete betydligt reduceras, varigenom tid vunnes för mera fylliga och vägledande ut— talanden i de rena rättsfrågorna.

De principer, som ligga till grund för kommissionens förslag om häktning, Särski/ya frå- anser hovrätten sig kunna förorda. I avseende å vad betänkandet innehåller ytor-”roade om övriga straffproeessuella tvångsmedel inskränker hovrätten sig till att be- 8 m så,, 3- tona angelägenheten av att en lagstiftning på detta område kommer till stånd.

Processkommissionen har föreslagit införande av det i flera utländska rätts- system tillämpade institutet strafföreläggande. Såsom skäl härför åberopar processkommissionen, att ett mycket stort antal brottmål äro av så enkel be- skaffenhet och röra förseelser av så obetydligt slag, att det skulle innebära ett onödigt slöseri med tid, arbetskraft och penningar att behandla dem i samma omständliga och kostsamma former, som funnits nödvändiga för grövre brott— mål, samt att institutets tillämpning skulle medföra en lättnad jämväl för den tilltalade. Processkommissionen har vidare framhållit, huruledes i vårt land, såsom en följd av olägenheterna av ett utförligt domstolsförfarande även i de obetydligaste brottmål, den mycket otillfredsställande praxis ut— bildat sig att den tilltalade lämnar åklagarmyn—digheten fullmakt eller skriftligt erkännande. Hovrätten finner väl de av processkommissionen så- lunda framburna skäl vara värda allt beaktande och anser sig därför icke böra helt avvisa tanken på institutets införande i svensk rätt men anser dock av skäl, som nedan skola angivas. att institutet bör givas en helt annan och snävare begränsning än den av processkommissionen föreslagna. Processkom- missionen har nämligen föreslagit, att strafföreläggande skulle -— frånsett möjligen behövliga undantag _ kunna givas i alla mål, där svårare straff än fängelse ej ingår i straffskalan. Med denna begränsning skulle det övervägan- de flertalet av alla förekommande brottmål falla inom institutets tillämplig- hetsområde, och därunder skulle komma icke blott sådana förseelser, som det allmänna rättsmedvetandet betraktar såsom obetydliga, utan även allvarligare brott. Så skulle till exempel snatteri, vållande till svår kroppsskada, ocker och röstköp vid offentliga val kunna bliva föremål för strafföreläggande. In— stitutet skulle således enligt processkommissionens förslag bliva tillämpligt även få brott, vilkas bedömande förutsätter en omsorgsfull och ömtålig pröv- ning under hänsynstagande till en mångfald av ofta svårutredda omständig- heter, t. ex. den tilltalades förståndsutveckling (strafflöshet enligt 5 kap. 5 % strafflagen eller straffnedsättning enligt 5 kap. 2 eller 6 % samma lag), moti- ven för gärningen, återfall i brott, nödvärn rn. in. För ett riktigt utmätande av bötesstraffets storlek torde även i många fall vara nödvändigt att äga kännedom om den tilltalades förmögenhetsförhållanden. Fall kunna förekom- ma, då förutsättningarna för villkorlig straffdom eller för förordnande enligt 5 kap, 3 % strafflagen äro för handen. För utredning och bedömande av så- dana frågor som dessa är det summariska förfarandet vid strafföreläggande icke ägnat. Ej heller torde det stå väl överens med svenskt rättsmedvetande, att sådan prövning sker av annan myndighet än domstol. Hovrätten förme- * nar alltså att, därest strafföreläggande införes i rättssystemet, dess tillämp- lighetsområde i allt fall måste inskränkas betydligt mera än vad processkom- missionens förslag angiver. Med hänsyn till att institutet är hos oss oprövat och till svårigheten att i förväg kunna bedöma den nya åklagarorganisationens förmåga att handhava den makt, som lägges i dess händer, synes det hov- rätten lämpligast, att gränserna åtminstone till en början uppdragas mycket snävt, så att under institutets tillämplighetsområde komme att falla huvud- sakligen lindrigare polis- och ordningsförseelser. Från tillämplighet borde en- ligt hovrättens mening vara uteslutna: 1) brott som äro straffbara enligt all-

männa strafflagen, dock ej de som avses i 11 kap. 15 % och 18 kap. 15 % sag- da lag; samt 2) andra. brott, så framt i straffskalan ingår fängelse. Vidare torde mål, i vilka enskild målsägare kan väntas äga intresse av att bliva bi- behållen vid möjligheten att utföra ersättningstalan i samband med handlägg- ningen av åtalet, alltid böra hänvisas till domstol.

Processkommissionen har föreslagit, att kontrollen över institutets använd- ning skulle bestå dels däri att strafföreläggandet icke skulle bliva gällande, med mindre den tilltalade uttryckligen i skriftlig form godkänt detsamma un- der erkännande av förseelsen, dels ock däri att strafföreläggande, avseende högre bötesbelopp än 100 kronor, skulle underställas domstols prövning. Med det förstnämnda av dessa kontrollstadganden torde väl den tilltalades intresse att icke bliva dömd till för högt straff kunna anses tillräckligt tillgodosett, men inskränkningen av domstolsprövningen till allenast de högre bötesstraffen förefaller olämplig. Ett system, som lägger i åklagarens hand att bestämma beloppet av böter, kan lätt giva anledning till misstankar om obehörigt sam- förstånd mellan åklagaren och den felande. Ett dylikt system _ som åt en mängd underordnade tjänstemän uppdrager en väsentlig del av den kriminella rättsskipningen _ kan för övrigt icke anses behörigen tillgodose samhällets intresse av att böterna utmätas efter enhetliga principer och icke på en eller annan ort bliva otillbörligt låga. Det torde därför få anses erforderligt, att alla givna strafförelägganden underställas ett judiciellt organ. Uppgiften att verkställa sådan prövning torde emellertid icke nödvändigt behöva påläggas rättens ordförande utan kunna anförtros åt sekreteraren.

Fri_bevi8pröv- De delar av betänkandet, som röra bevisning inför rätta, synas hovrätten '””9 m- "" synnerligen beaktansvärda. Det är högst önskvärt att detta viktiga ämne blir föremål för en lagstiftning, som, bättre än nu gällande bestämmelser, gör det möjligt för den, som har en rätt, att få denna av domstolarna erkänd. De principer, som kommissionen framlägger i fråga om vittnen, skyldighet att ut- lämna handling som gäller till bevis (editionsplikt), sakkunniga och besikt- ning, synas väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. Partsförhör Detta gäller även beträffande de i betänkandet innefattade reglerna om för- under ”mf" hör med part i tvistemål. Det nya bevismedel, som av kommissionen benämnes ansvar. förhör under straffansvar, torde i många fall bliva av betydelse för sanningens framdragande. Ett spörsmål, som i avseende å detta bevismedel diskuterats såväl inom kommissionen som annorstädes, är huruvida sådant förhör skall kunna av part fullt tagas i anspråk likasom andra bevismedel, eller om det skall ifrågakomma endast subsidiärt och efter rättens förordnande. Hovrätten an— sluter sig likasom kommissionen till det senare alternativet. Det är att för- moda att, därest partsförhöret under straffansvar i sin tillämpning ej gjordes beroende på domstolens beslut utan part tillerkändes oinskränkt rätt att varda sålunda hörd och att jämväl påkalla motpartens hörande under straffansvar, en sådan befogenhet skulle komma att i stor utsträckning begagnas. Ofta skulle en part, i medvetande om att han saknade möjlighet att förebrmga bin- dande bevisning, måhända också för att mera ostentativt få framhålla sm san- ningsenlighet, vara benägen att redan vid förhandlingarnas början _påfordra att varda hörd under straffansvar. Och då en motpart, som icke Ville hava skenet av att vara mindre sanningskär, i regel torde finna sig manad att ock— så för sitt vidkommande begära dylikt förhör, skulle i ett mycket stort antal rättegångar parterna vara. försatta i det läge, att samtliga under förhandlin- gens hela förlopp lämnade sakuppgifter viktiga och mindre Viktiga — av- gåves under strängt straffhot. Värdet ur bevissynpunkt av att parterna sa- lunda måhända i flertalet förekommande tvistemål under straffansvar hördes mot varandra skulle otvivelaktigt i många fall bliva ytterst ringa. Förhal-

landet är ju ofta att, änskönt parternas påståenden i fråga om sakuppgifter äro mot varandra stridande, båda dock kunna vara i god tro —— beroende exem- pelvis på missuppfattning angående innebörden av yttranden och träffade upp— görelser eller på ren glömska — och i dessa fall skulle straffhotet vara utan inverkan på deras utsagor. Om detta bevismedel således vid ett mera slen— trianmässigt utnyttjande i många fall bleve utan synnerlig nytta i processen, skulle å andra sidan ett allt för flitigt anlitande därav helt säkert innebära en fara för att småningom känslan av dess vikt förslappades. Den högtidliga försäkringen att hålla sig till sanningen bleve mer och mer en tom formalitet, och institutet skulle ej få det värde, som vid mera sparsamt begagnande kunde förväntas.

Redan av nu nämnda anledningar synes en mera begränsad användning av det stränga partsförhöret vara önskvärd. Men även ur annan synpunkt torde en dylik begränsning vara påkallad.

Vill man nämligen för tvistemålens vidkommande fastslå en oinskränkt san- ningsplikt för parterna — en sanningsplikt, som i dylika mål ofta kan vara för parten långt mera tung att fylla än i månget brottmål bör man åtmin- stone med varsamhet lita till stränga straff såsom påföljd för sanningsplik- tens åsidosättande. Det kan därför ej vara annat än välbetänkt att ej i tid och otid utan först efter prövning av föreliggande omständigheter begagna sig av straffhotet såsom medel att söka framtvinga sanningen.

Förbises bör icke heller, att vid ett användande av detta institut i sådan ut- sträckning, att partsförhandlingen så gott som i sin helhet finge karaktären av förhör under straffansvar, detta skulle kunna leda till trakasseri med hot om åtal för falsk utsaga. Alltför ofta kunde det inträffa att under loppet av må- hända ganska långvariga förhandlingar part lämnade en eller annan uppgift, som sedermera under förhandlingens gång visades vara felaktig. Den omstän— digheten, att uppgiften kanske lämnats i god tro och att subjektiva förutsätt- ningar för brottslighet alltså saknades, utesluter ej att ett åtalshot dock någon gång kunde med framgång användas i utpressningssyfte; varförutom parten all- tid skulle riskera misstanken att hava svikit sin på heder och samvete avgivna sanningsförsäkran.

Vad ovan anförts talar enligt hovrättens mening för att, såsom kommissio- nen föreslagit, partsförhöret under straffansvar anordnas såsom subsidiärt be- vismedel samt att detsamma jämväl i övrigt sålunda begränsas, att det må företagas först efter beslut av rätten då denna finner sådant erforderligt, där- vid tillika skall på förhand angivas vad förhöret skall avse.

Pal'lsförhörct blir med hänsyn jämväl till den högtidliga försäkran, som föregår detsamma, erhålla karaktären av en mera solenn akt och sålunda av- gränsas från det övriga processmaterialet.

De av kommissionen föreslagna detaljbestämmelserna i ämnet föranleda från hovrättens sida ingen erinran.

De av kommissionen förordade reglerna om rättegångskostnad måste enligt hovrättens mening, i förhållande till nuvarande bestämmelser i ämnet, anses beteckna ett stort framsteg. Särskilt gäller detta i fråga om regeln att part, som föranlett onödigt uppskov eller onödig bevisföring, skall, oavsett vad om kostnaderna i övrigt förordnas, vidkännas de av honom vållade kostnaderna för motparten. Av stort värde är även den förordade regeln, att vittne, som genom uteblivande eller eljest vållar onödigt uppskov, skall kunna förpliktas att helt eller delvis bära härigenom uppkomna kostnader.

Redan enligt nu gällande rättegångsordning i brottmål och än mer i den mån, såsom önskvärt synes vara, rättegångsordningen utvecklas i ackusatorisk riktning är det av nöden att åklagareväsendet stärkes. Läggas å åklagaren

Rättegångs- kostnad.

Åklagare.

Rättegångs- ful/mäktige.

uppgifter, som ställa betydande anspråk på hans insikter, omdöme och för— måga att självständigt träffa och fullfölja ett avgörande, måste det tillses, att åklagaretjänsten icke anförtros åt annan än den, som med fog kan väntas mot- svara nämnda anspråk. Ett tillgodoseende härav är främst beroende av att tillräckligt höga löner bjudas åklagarna, varförutan erforderliga kompetens- krav ej kunna upprätthållas. 1 vad mån tillika en omläggning erfordras eller blott en utveckling av de grundsatser, som genom 1917 års lagstiftning kom— mit till uttryck i nuvarande landsfogde- och landsfiskalsorganisation, kan ej avgöras utan närmare undersökning av icke blott åklagareväsendet utan även polisväsendet, varvid upprullas en serie av förvaltningsrättsliga frågor av be- tydande omfattning. Olika, mer eller mindre fullständiga förslag hava i detta hänseende framkommit. De uttalanden, processkommissionen för sin del av— givit, avse huvudsakligen åklagareväsendet och innefatta även i denna del vä— sentligen blott ett organisatoriskt schema men icke någon fullständigt genom— förd och motiverad plan.

Hovrätten, som nu har att yttra sig om huvudgrunderna för rättegångsväsen- dets ordnande, anser sig icke höra på föreliggande utredning ingå i någon när- mare prövning om på vad sätt, i anledning av den reglering som finnes böra ske av straffprocessen, åklagare- och polisväsendet må varda organiserat. Hov- rätten förutsätter emellertid, att till rättsväsendets förfogande vid underrät- terna skall komma att ställas ett tillräckligt antal åklagare med en kompetens, som överträffar den som under förhandenvarande villkor skäligen kan förvän- tas föreligga hos nuvarande landsfogdar.

I likhet med processkommissionen håller hovrätten före, att advokatmono— pol icke kan införas beträffande rättegångarna i underrätt. Redan bristen på personer med advokatkompetens torde förbjuda detta och en sådan föreskrift torde heller icke stå i överensstämmelse med den allmänna meningen i landet. Å andra sidan anser hovrätten, även härutinnan anslutande sig till process- kommissionen, att vid hovrätterna och högsta domstolen bör råda advokat- monopol. Att privilegiet göres beroende av anslutning till en offentlig advo— katförening med disciplinär befogenhet synes kunna tillstyrkas. Emellertid vill hovrätten sätta i fråga, huruvida det icke vore lämpligt att åt domstol giva den befogenhet att, därest den funne advokat hava i sin verksamhet vid domstolen ådagalagtoredlighet, oförstånd eller oskickligt uppförande, för- klara rätten till ombudsmannaskap förverkad såvitt rörde utförandet av rätte- gångar vid den domstolen. Hovrätten befarar icke, att förefintligheten av ett sådant stadgande skulle inverka menligt på samvetsgrannheten i den övervakan- de verksamhet, som skulle utföras av advokatföreningens styrelse, utan håller före, att styrelsen snarare skulle däri erhålla ett värdefullt stöd. .Visserligen torde domstolarnas ingripande i regel bliva inskränkt till mera utpräglade fall av försumlighet, men medvetandet om domstolarnas avvisningsrätt torde dock för advokaterna kännas som en maning att beflita sig om sitt kall. Då vårt lands stora utsträckning kommer att göra föreningsstyrelsens kontroll till ett maktpåliggande uppdrag, torde ett stadgande av nu antydd art icke sak— na sitt värde. Mot domstolarnas beslut i avvisningsfrågor skulle givetvis klagan kunna föras i högre instans.

Vid underrätt anlitat rättegångsombud, som ej innehade advokatställning, borde efter enahanda grunder som gällde för advokat kunna av domstolen av- Visas.

Enligt kommissionens betänkande skulle innehavare av vissa tjänster vara uteslutna från rätten att uppträda som rättegångsfullmäktige, men skulle en- ligt betänkandet detta förbud icke —— annat än för visst angivet fall —— gälla underåklagare. Såsom skäl för underåklagarnas bibehållande vid rätten att bedriva advokatverksamhet har kommissionen åberopat, att på många orter i

— ;. an.—-nu ... __.-.AA _

vårt land icke finnes tillgång på andra för fullmäktiguppdrag lämpade perso- ner. Möjligen har kommissionen även, fastän det icke säges i betänkandet, därvid tagit hänsyn till underåklagarnas intresse av att på detta sätt erhålla tillfälle att förbättra sina inkomster. Emellertid föreligga, enligt hovrättens mening, starka skäl emot underåklagarnas bibehållande vid rätten att bedriva advokatverksamhet. Utövandet av sådan verksamhet medför lätt ett visst be- roende av huvudmannen eller åtminstone ett förtrolighetsförhållande mellan ombudet och denne, och hänsynen till en sådan huvudman kan lätt, då konflikt inträder med åklagarens plikt att beivra förseelser, innebära frestelser, för vilka åklagare bör i möjligaste mån skyddas. Därtill kommer, att med tjänsten som underåklagare torde, framdeles liksom nu, i regel vara förenad även befattnin- gen som utmätningsman. Att en utmätningsman, vilkens plikt det är att snabbt och energiskt ingripa gent emot försumliga betalare, bör såvitt möjligt fri- göras från personliga förbindelser av ovan angivna slag, ligger i öppen dag. Särskilt i de fall, då utmätningsmannen för verkställig- het emottager domen i ett mål, där han i rättegången företrätt den förlorande parten, ligger misstanken nära till hands, att han icke med tillbörlig iver ägnar sig åt omsorgen att indriva vad i domen ålagts hans uppdragsgivare. Hov- rätten vill därför förorda, att förbudet mot att vara rättegångsfullmäktig ut- sträckes att gälla även underåklagare och utmätningsmän, därvid emellertid likväl böra undantagas de fall, då åklagare i samband med åtal för brott er- håller uppdrag att utföra målsägares talan om bifall till privaträttsligt anspråk i följd av brottet. Förbudets utsträckning till underåklagare bör givetvis medföra., att underåklagarnas avlöningsvillkor sättas tillräckligt höga för att möjliggöra bärgning. Möjligen torde även, med hänsyn till bristen i vissa orter på andra lämpliga sakförare, det befinnas lämpligt att för sådana orter under en viss övergångstid låta anstå med den föreslagna förbudsföreskriftens tillämpning.

Beträffande grunderna för domarepersonalens rekrytering förekomma åt- skilliga uttalanden såväl i betänkandet som i en därvid fogad bilaga.

Det för närvarande starkt utbredda vikariatsystemet i underrätter och hov- rätter skall enligt betänkandet såvitt möjligt avskaffas. Behovet av vikarie på en domareplats säges böra begränsas till de fall, att semester, sjukdom eller an- nat dylikt förfall hindrar den ordinarie domaren från att fullgöra sin tjänst.

Under förmodan att kommissionen icke avsett att domaren skulle vara helt utesluten från möjlighet att erhålla ledighet för viktiga angelägenheter, även om de ej kunna räknas såsom förfall, ansluter sig hovrätten till nämnda utta- landen. Att såsom för närvarande kan sägas vara fallet, staten, i stället för att vederbörligen avlöna det för rättsvården oumbärliga arbete, som utföres av unga rättsbildade biträden i domsagorna, honorerar dem med meriterande domare,-förordnanden, kan ej vara i sin ordning. Då man till försvar för det nuvarande tillståndet åberopar den fördel, som ur utbildningssynpunkt får an- ses ligga i möjligheten för den helt unge juristen att såsom häradshövdinge- vikarie öva sina krafter i självständig domareverksamhet, så skjuter man över målet. För en ung jurist, som under lång tid, kanske ett årtionde eller mera, måste vänta på ordinarie domarebeställning, kan det ej vara alltför angeläget att redan på ett tidigt stadium genom vikariat för en häradshövding vinna öv- ning i domarekallets utövande. Den förberedande utbildning för domareäm- betet, som ligger i ansvarsfull protokollföring och andra sekreteraregöromål, sådana som dessa enligt hovrättens förslag skulle gestalta sig, bör ingalunda sakna värde; och om, något senare, en begränsad vikariattjänstgöring tid efter annan ifrågakommer medan han kvarstår i sekreterareställning, och därpå föl— jer tjänstgöring såsom föredragande och tilläventyrs vikarie i hovrätt, even- tuellt även förnyad vikariattjänstgöring vid underrätt, hör han ej sakna vana

Dom are- utbildnin- gen.

och erfarenhet för att fylla en ordinarie domareplats, förutsatt att han eljest är därtill lämpad.

Ur utbildningssynpunkt kan det alltså enligt hovrättens mening ej anses nö— digt att låta vikariatsystemet erhålla större omfattning än som föranledes av häradshövdingarnas verkliga behov av ledighet.

andra sidan synas olägenheterna av ett vittgående vikariatväsen ligga i öppen dag. De framträda framför allt i de för närvarande blott alltför vanliga ombytena av domare i mål, som äro under rättens behandling, ombyten som leda därhän, att det mångenstädes torde vara snarare undantag än regel, att ett mål från början till slut handlägges av samma domare. Skulle i en reformerad rättegångsordning dessa ombyten få samma omfattning som för närvarande, hade reformen i viss mån förfelat sitt syfte. Endast under tvingande omstän— digheter bör det få ifrågakomma att, sedan behandlingen av ett mål blivit på dess tidigaste stadium omhändertagen av en viss domare, en annan övertager hans befattning med målet.

I de fall, där tjänstledighet för häradshövding likväl måste ifrågakomma, är det önskvärt, att den, som skall träda i hans ställe, besitter den ålder och det mått av erfarenhet, som äro av nöden för uppehållande av domstolens auk- toritet. Han bör icke allenast hava bakom sig flera års tjänstgöring i domstol utan ock hava nått högre ålder än den för närvarande såsom minimum stad- gade. Till erhållande av vikarieförcrdnande, som här avses, borde i främsta rummet ifrågakomma sekreteraren i domsagan, därest denne uppnått stadgad ålder. I annat fall skulle annan domsagesekreterare kunna förordnas; och borde varje sådan befattningshavare inom sin hovrätts område vara pliktig att mottaga förordnande av denna art-.

Domsagesekreterarelborde förordnas för viss tid, förslagsvis fyra år. En viss minimiålder borde stadgas såsom villkor för förordnande.

Förutom sekreteraren borde i varje domsaga finnas ett eller två statsavlö- nade, rättsbildade biträden. En av dessa notarier borde, när sekreteraren, av domareförordnande eller annan anledning, vore förhindrad att utöva sin befatt- ning, företrädesvis förordnas till vikarie för honom.

Aven i hovrätterna bör vikariatväsendet starkt begränsas. Under inga om- ständigheter bör i ett måls behandling få deltaga mera än en vikarierande leda- mot.

Föredragande i hovrätt bör i regel hava viss tid tjänstgjort såsom sekreterare i domsaga. Hans anställning bör icke vara av ordinarie art.

Från nu antydda utgångspunkter skulle den ordinära befordringsgången för en domareaspirant kunna ställa sig på ungefär följande sätt:

1) Tjänstgöring såsom domsagenotarie, förknippad med någon notarie- tjänstgöring i hovrätt;

Sekreterareanställning i domsaga eller vid kollegial underrätt i stad med därunder förekommande domarevikariat;

3) Anställning såsom föredragande i hovrätt; 4) Vikariat för underdomare eller hovrättsråd; 5) Ordinarie domarebefattning i underrätt eller hovrätt.

Hovrättens protokoll, utvisande de inom hovrätten yppade särskilda menin— gar, bifogas.

Utdrag av Kungl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätts pleniprotokoll den 3 juni 1927.

Närvarande: Presidenten friherre Marks von Wörtemberg samt hovrätts— råden Lagerbielke, Kiellander, Weidenhielm, von Oelreich, Lemke, friherre af Ugglas, Renström, friherre von Rosen, friherre Giertta, Glimstedt, Petrén, fri— herre Staél von Holstein, Bjurner, Mörner, Johansson, Holmberg, Aastrup och Sjögren ävensom assessorerna Lamm, Piehl, Montelius, Ljunggren, Thuresson, Eklund, Zuhr, Lindby, Säll, Nissen, Hessius, Nordenadler, Nyström, Persson och NVijnbladh.

Företogs till slutlig behandling det i protokollet för gårdagen senast omför— mälda ärende angående processkommissionens betänkande om rättegångsväsen— dets ombildning; och beslöts underdånigt utlåtande.

(se registraturet).

Nedannämnda ledamöter avgåvo särskilda yttranden beträffande betänkandet i det hela eller delar därav:

Referenten, assessorn Montelius yttrade: Muntlighets— »Processkommissionen vill i vårt rättegångsförfarande genomföra den s. kg”"dsatsen' muntlighetsgrundsatsen. Då den teoretiska utgångspunkt, kommissionen så- lunda intager, på ett avgörande sätt påverkar dess förslag i olika riktningar, synes det nödvändigt att något granska samma utgångspunkt. Enligt munt- lighetsgrundsatsen i dess mest fullständiga omfattning skall, säger kommis- sionen, domstol grunda sitt avgörande endast å i målet muntligen förebragt material. Efter orden leder väl denna sats längre än kommissionen avser. Kommissionen vill icke hindra domaren att taga hänsyn till vad han, annorledes än genom sin hörsel, inhämtat under syn eller besiktning, granskning av företett dokument, iakttagelser av parts eller vittnes uppträdande inför domstol o. s. v. eller till vad som är 'allmänt veterligtl. Men, såsom nedan skall vidröras, är det otvivelaktigt kommissionens mening att i viss utsträckning förbjuda doma— ren att fästa avseende vid annat än vad han hört berättas i målet. Allt vad en part, ett vittne eller en sakkunnig kan omtala för domstolen skall, enligt be- rörda grundsats, meddelas muntligt, d. v. s. i fritt anförande, som icke uppläses ur skrift. På. det omedelbara. intryck domaren härunder fått och i sitt minne be- varar av sakförhållandet i målet skall han träffa sitt avgörande innan samma intryck förbleknar. Muntlighetsgrundsatsen omfattar således icke blott en re- gel för sättet att avgiva nämnda slags meddelanden och att avgivandet skall ske omedelbart till den dömande domstolen samt äga. rum vid ett och samma rättegångstillfälle utan även att dom därefter skall omedelbart avkunnas. Pro- tokoll bör icke förekomma eller, i allt fall, innehållet av detsamma icke taga-s till utgångspunkt för avgörandet.

Av sin önskan att kunna reglera rättegångsförfarandet i överensstämmelse

härmed har kommissionen föranletts uppställa en rad bestämmelser av vitt- gående innebörd: protokollering förbjudes; all handläggning skall koncentre- ras till ett enda rättegångstillfälle, då målet jämväl skall omedelbart avdömas; skulle ett försök att på detta sätt på en gång slutföra ett mål misslyckas och uppskov bliva nödvändigt, skall all handläggning å uppskovsdagen tagas om från början o. s. v.

Vad angår emellertid kravet att vittnesmål m. ni. skall avgivas omedelbart inför den domstol, som dömer i målet, blir enligt de av kommissionen föreslagna bestämmelserna detta krav såvitt angår underätt snarast mindre väl tillgodo- sett än för närvarande. I t. ex. Danmark, ett av de länder, kommissionen tagit såsom förebild i fråga om muntlighet, förekommer också redan i första instans i stor utsträckning att vittnesmål upptages av annan domstol än den som dömer i målet. Denna senare domstol får där mycket ofta grunda sitt avgörande på vad protokoll över vittnesmålet innehåller. I vad rör hovrätt, där uppta-gande av vittnesmål praktiskt taget nu icke förekommer, uppställer kommissionen regler härom, som i vissa avseenden, men långt ifrån fullstän- digt, tillgodose kravet på muntlighet i denna del.

Processkommissionen finner sig alltså icke kunna realisera muntlighetsgrund— satsen i vad rör bevisningen. Men kommissionen framhåller, att emellertid samma grundsats kan fattas i en mera inskränkt mening än ovan sagts och givas den betydelsen, att den avser parternas förklaringar inför domstolen samt. därutöver ovillkorligen inbegriper blott att, i den mån bevisning förebragts inför annan domstol, därvid förda protokoll måste av parterna muntligen före- dragas inför den rätt, som dömer i målet. Processkommissionen sätter sig före att, i allt fall i denna utsträckning, realisera berörda grundsats. Ett mini- mikrav på en god processordning blir enligt kommissionen således dels att parterna skola med varandra förhandla helt och hållet utan att de i sina fram— ställningar följa skrift, dels att deras framställningar icke protokolleras, dels ock att dom därefter omedelbart avkunnas. Riktigheten härav kan icke på någon punkt godkännas. Att bestämmelserna om omedelbart avkunnande av dom samt frånvaro av protokollering icke kunna anses överensstämma med en god rättsordning, har hovrätten i sitt uttalande ådagalagt. Regeln om obliga- toriskt rent muntlig partsförhandling har kommissionen icke ens själv alltid fasthållit. Kommissionen har sålunda uttryckligen medgivit, att dom må grundas på skriftväxling i vissa fall. Så då part under s. k. förberedande behandling i ingiven skrift medgiver käromål (III: 4 kap. 5 punkten). Lika- så då fråga är om s. k. besvärsmål i hovrätt samt mål i högsta domstolen. Att enligt min mening förhandlingen jämväl i vademål i hovrätt bör vara i många fall rent skriftlig skall i annat sammanhang utvecklas. Vidare är det Visser- ligen synnerligen önskvärt, att, i regel såvitt angår underrätt, muntlig för- handling förekommer inför domstolen, varunder målet kan under domarens led- ning läggas till rätta. Då lekmän sitta i domstolen kan annat än i huvudsak muntligt framställningssätt knappast försvaras och torde ock i det hela använ— das i våra häradsrätter. Men stödet av skrift kan icke heller undvaras, så snart fråga är om mål av mera invecklad beskaffenhet. Även processkommissionen

& ser sig i själva verket nödgad att, överallt i processen, öppna rum för skriftlig förhandling vid sidan av den muntliga. Under en s. k. förberedande behandling av målet åligger det parterna att om målet initiera varandra och domaren med begagnande av det meddelelsemedel, skriftligt eller muntligt, som finnes lämp- ligast. Processkommissionen menar, att skriftlighet icke är för handen i en rättegång, reglerad så som kommissionen föreslagit. Ty, förklarar? kommis- sionen, ingenting av det, som förekommit under den förberedande behandlin- gen, skall anses tillhöra processen. Väl skall vad parterna meddelat under för- beredelsen protokolleras och protokollet bifogas akten i målet. Väl ålägges do-

narenn att på grund av samma material sätta sig in i målet så att han vid där- efter i följande huvudförhandling är beredd att rätt leda handläggningen. Men likväll måste han vid huvudförhandlingen vara beredd att bortse från vad han inhämnttat under förberedelsen. Parterna skola till huvudförhandlingen hava in- lärt oromh där utan att skrift uppläses framlägga allt det material, varvid avse- ende ffiår fästas i domen. Vad de anfört under förberedelsen skall till intet för- bindaa. I sitt minne skall domaren icke blott fasthålla utan även tydligt hålla åtskilils vad som framkommit under det ena och det andra skedet, varunder han handhhaaft målet. Vad nämnden angår, skall den, huru invecklat målet än är, grunddza sin uppfattning uteslutande och omedelbart på sitt intryck av vad in- för doloymstolen iett sammanhang muntligen anföres och föredrages. _ En sådan anorddming kan näppeligen praktiskt genomföras.

Sökker man frigöra sig från dogmen om värdet av ren muntlighet och erkän- ner, aartt såväl skriftligt som muntligt framställningssätt bör, vart efter sin be- skaffefenhet, tilldelas plats såsom ett fullt erkänt meddelelsemedel under fort- gånga'en av måls handläggning, kvarstå emellertid i sak i åtskilliga hänseenden enahaalnda svårigheter, med vilka processkommissionen haft att räkna. Det gäl- ler atrttt anvisa skriftlighet och muntlighet den plats —— tilläventyrs olika i olika slags ; domstolar eller i olika instanser _— där förmånen av sådant meddelelse- medelel bäst kan utnyttjas, på samma gång därmed förbundna nackdelar såvitt möjligigt undvikas.

Frirån dessa huvudsynpunkter har jag ansett mig böra utgå vid den gransk— ning ' av betänkandet, som ålegat mig.

Ho ovrättsrådet Petrén yttrade: >>It likhet med pluraliteten anser jag det ofrånkomligt att i de största dom- sagonrna inrätta särskilda inskrivningsdomarebefattningar, på sätt redan nu är föörhållandet i Södra Roslags domsaga. Däremot anser jag det icke böra framhhållas såsom särskilt önskvärt, att dessa befattningar besättas med per- sonerer, som ej vilja ifrågakomma till vidare befordran. Jag kan nämligen all— deless icke finna några vådor följa därav, att åt en ung inskrivningsdomare m_ed : framtid inom den egentliga domarebanan anförtros att handhava inskriv- nrnggsväsendet. Aven om denna befattning för honom endast är en övergångs- platss, bör man, om han över huvud är lämpad för domarekallet, enligt min meniiing kunna förvänta, att han med nit och samvetsgrannhet fullgör hithö- randde åligganden lika väl som alla andra åt honom uppdragna. Den hittills vunnna erfarenheten från nämnda domsaga giver icke stöd för uttalande i mot- satt : riktning. Å andra sidan anser jag även en på domarebanan förbigången aspirrant i många fall kunna vara lämpad såsom chef för inskrivningsväsendet. Det ] kommer därvid mest an på rent personlig läggning, nämligen ordentlighet och i noggrannhet.»

Re'efere'nten anförde:

>>II ett till hovrätten sistlidet år remitterat ärende rörande tätare samman- trädden i häradsrätterna, i vilket ärendes behandling jag deltagit, har hovrät- ten ii fråga om domsagor, bestående av allenast ett tingslag, efter företagen undeersökning av frågan uttalat, att sammanträden icke borde förekomma of- tare; än en gång i månaden. Jag saknar anledning att frångå vad sålunda yttra'ats, i allt fall såvitt rör flertalet häradsrätter. För domsagornas innebyg- garee torde tätare sammanträden icke framstå såsom ett önskemål utan fast hellrre såsom onödigt och olämpligt. För bevarande av nämnden i dess nu- varaande betydelse är en återhållsamhet i hög grad att anbefalla. Det torde böraa framhållas, att, enligt processkommissionens utredning, i utlandet, då lekmnän till större antal medverka vid dömandet, domstolen sammanträder med

I nskriv- mags- domare.

Tings- ordning

Städernas jurisdiktion.

anmärkningsvärt långa mellantider. I riktning mot begränsning av antalet sammanträden pekar jämväl hänsyn till behovet av arbetsro för domaren lik— som till behovet av tids- och arbetsbesparing för åklagare och advokater, även- som, vad advokaterna angår, till nödvändigheten av att de lämnas tillfälle följa mål vid olika domstolar. Vad angår parts intresse av att, såsom process- kommissionen synes anse nödigt, kunna när helst han önskar få mål upp- taget till handläggning, erinras om att mål, som anhängiggöres, icke i allmänhet kan omedelbart upptagas till prövning av häradsrätten. Med iakt-

anordnas —— den tid, som eljest åtgår för att bereda målet, synes ett samman- träde i månaden tämligen motsvara skäliga anspråk. Rannsakningar, som ej kunna utsättas till ordinarie rättegångstillfälle, få såsom nu handläggas å extra sammanträde. Ansökningsärenden torde på sätt och i den utsträckning, processkommissionen föreslagit, handläggas av häradshövdingen ensam. Även i andra fall torde i större utsträckning, än nu sker, avgöranden kunna träffas, utan att häradsrätten sammanträder. Vad angår vidare hänsyn till uppskov, som kunna förekomma efter det häradsrätten en gång handlagt målet, vare sig för utredning eller för beslutande av dom, lärer med en muntligt-proto- kollarisk procedur och om nämndens tjänstgöring ordnas så att samma nämn- demän sitta i rätten under en följd av sammanträden, olägenheten av att sam— manträden icke hållas oftare än en gång i månaden icke bliva särdeles av— sevärd. I vart fall den rena landsbygdens nämndemän torde i allmänhet gan- ska länge bevara en tämligen god bild av den handläggning, de varit i tillfälle att på allvar följa. Processkommissionen anför såsom ett särskilt skäl för täta sammanträden även, att därigenom undvikes anhopning av för många mål å varje handläggningsdag. Kommissionen tänker sig därvid, att, för att vart mål skall få sig förbehållet erforderlig handläggningstid, i varje tings- lag skulle i medeltal erfordras sammanträden minst 8 dagar i månaden. Det torde emellertid få antagas, att kommissionen här gör sig skyldig till en av— sevärd överdrift och att medeltalet erforderliga dagar, med lagom tillmätt handläggningstid, väsentligt skall komma att understiga vad kommissionen antagit. Detta särskilt om ett stort antal mål och ärenden, som nu upptaga tid under tingsdagarna, skola avgöras av domaren ensam. I den mån en full- ständig förberedelse av målen under domarens ledning genomföres och hand— läggningen inför domstolen koncentreras till ett eller annat sammanträde i stället för såsom hittills ett flertal, skall väl, trots vissa ändringar i fråga om handläggningssättet, den tid som åtgår för målens handläggning inför häradsrätten åtminstone ej komma att överstiga den tid, som nu sammanlagt erfordras. Därest, såsom alltså torde kunna hållas för visst, antalet behöv- liga handläggningsdagar i månaden icke kommer att belöpa sig till mera än ett fåtal dagar, bör det säkerligen anses i allmänhet fördelaktigast att sam— manföra dessa dagar till ett sammanträde. Framhållas må, att sålunda även kostnaden för nämndens resor till tingsstället väsentligen begränsas. Från den av mig sålunda förordade tingsordningen, som har avseende å dom- sagor, som omfatta blott ett tingslag, torde avvikelser i ena eller andra rikt- ningen få göras efter prövning av förhållandena i de särskilda orterna. Har man icke, på sätt jag vid tal om städernas jurisdiktion skall senare antyda, kunnat undvika att i ett tingslag sammanföra lands- och stadsbygd, torde sär— skild hänsyn tagas till detta förhållande.»

Hovrättsrådet Petrén, med vilken hovrättsrådet Aastrup och assessorn Lind- by instämde, utlät sig:

»Beträffande domstolsväsendet i städerna är jag ense med pluraliteten där— om, att detta, principiellt sett, riktigast bör förstatligas och att domare över

huvud icke böra utses genom kommunala val såsom nu är fallet. Jag anser ock, att de minsta städerna, exempelvis de med en folkmängd understigande 10,000 invånare, böra mista sin jurisdiktion och tvångsvis läggas under lands- rätt. Det kan likväl ifrågasättas, huruvida det icke vore mera rationellt att ej låta invånarantalet utan göromålens mängd, d. v. s. målens antal, i råd- husrätterna bliva den avgörande faktorn vid urskiljandet av de städer, som böra bibehållas vid egen jurisdiktion. För prövning i sådant hänseende ford- ras då en ingående statistisk undersökning. Anser man icke detta nödigt utan sätter gränsen vid ett invånarantal av 10,000, komma nära nog alla rådhus- rätter, som nu hava tre lagfarna ledamöter, att framgent bibehållas. Konse- kvensen synes fordra, att de nu under landsrätt lydande städer, som hava större folkmängd än ovan angivna, såsom Mölndal (omkring 16,600) och Troll- hättan (omkring 15,900), vid enhetlig reglering av städernas domstolsväsen ock berättigas att erhålla egen jurisdiktion, om de så önska. Därest rådhus— rätterna eller ledamöter inom desamma, på sätt hovrätten förordat, fortfarande skola såsom magistrat eller ledamöter av sådan handlägga överexekutors- och förvaltningsgöromål i likhet med nu, torde rådhusrätterna även i de mind- re av ovannämnda städer kunna erhålla tillräcklig sysselsättning. Beträffan— de dessa stadsdomstolar och ledamöterna däri synas de hävdvunna benämnin- garna rådhusrätt, borgmästare och rådman böra bibehållas. Domfört antal i rådhusrätterna skulle vara tre och endast lagfarna ledamöter skulle finnas där.

Städerna hava_ ända från deras tillkomst i stort sett själva bekostat sin rättsskipning. Overflyttandet av kostnaderna därför på staten kräver en djupgående utredning och är en synnerligen invecklad och svårlöst fråga. Skall processreformens genomförande göras beroende av denna frågas lös- ning, torde det vara fara värt, att reformen i dess helhet än mera uppskjutes i det ovissa. Jag finner för min del inga vägande skäl föreligga att, med bry- tande av månghundraårig tradition, tvångsvis pressa fram ett dylikt överflyt— tande, därest blott garantier kunna ställas för en god rekrytering av dessa domstolar och utnämnandet av ledamöterna i desamma lägges i Kungl. Maj:ts hand. För behörighet till borgmästare- och rådmansbefattning borde, liksom nu är förhållandet beträffande aspiranter å lantdomarebanan, fordras viss tjänstgöring i hovrätt. Förslag till besättande av dessa befattningar borde upprättas, beträffande borgmästarämbete av hovrätten och beträffande råd- mansbefattning av rådhusrätten i staden, i bådadera fallen med rätt för stads- fullmäktige att yttra sig över förslaget och giva förord åt någon av de därå uppförda. Genom en dylik anordning komme man ifrån den ur alla synpunk- ter förkastliga metoden med val av dessa stadsdomare utan att dock helt be- röva städerna inflytande vid befattningarnas tillsättande. Anordningen an- sluter sig nära till vad på sin tid av borgmästaren J. Bååth inom svenska stadsförbundet blivit föreslaget (se stadsförbundets skriftserie nr 12 »Kom- munalförvaltningens organisation» sid. 179—193).>>

Referenten anförde: »Vad angår städerna har processkommissionen tänkt sig, att de flesta av dem skulle ingå i större domkretsar, omfattande både lands- och stadsbygd, men att något antal städer skulle utgöra särskilda jurisdiktionsområden an- tingen —— i ett fåtal fall _ fullt självständiga eller förbundna med annat tingslag till en domsaga. Den utsträckning, vari särskilda jurisdiktionsom- råden för städerna skulle förekomma, harprocesskommissionen förklarat icke kunna uttömmande angivas utan en mycket noggrann undersökning av förhål— landena på varje plats, för vilken ordningen ifrågasättes. En sådan undersökning har processkommissionen ansett sig icke böra nu företaga, men förmodar på grund av de upplysningar, som inhämtats, att den nedre storleksgränsen för

ifrågavarande städer får dragas vid ett invånaramtal av omkring 14,000 till 15,000. Gränsen skulle således dragas vid eller stlrax nedanför de båda största s. k. fögderistäderna och särskilda jurisdiktionsormråden förefinnas, enligt nu- varande folkmängdssiffror, i högst ett tjugutal städer. Det nämnes icke av vad art berörda upplysningar varit, på vilka processkommissionen stöder sin för- modan om huru gränsen borde bestämmas. Framrhållas må, att, på sätt med all tydlighet framgår av rättsstatistiken, folkmänggdssiffran är en synnerligen otillförlitlig mätare av den arbetsbörda som inom dle olika stadsområdena åvilar domstol. Antalet mål i förhållande till folkmämgden är särdeles växlande. Exempelvis utgjorde antalet tvistemål och brottrmål, i vilka talar. om ansvar ej förts, på 1,000 invånare under 1924 i Eskilstuina 6.9, Uppsala 18.4, Falun 39.8, Hudiksvall 58.3 samt Östersund 1352. — Enligt processkommissionen skola särskilda stads- och landstingslag, som äro förbundna. till en domsaga, i regel hava gemensam domare. Men medan en domare, som dömer i landstings- lag, har att såväl i tvistemål som i brottmål samve>rka med nämnd, skall nämnd icke förekomma i stadsdomstolen annat än i brottmål.

Lika med majoriteten finner jag, i avseende å stad som bör bilda särskilt jurisdiktionsområde, icke tillrådligt vare sig att söka efterbilda häradsnämnden eller att tillämpa ett system med allenast en domare. Den organisationsform, som för närvarande utmärker häradsrätten, såledles med en domare och med nämnd, kännetecknad så som av hovrätten angivitzs, saknar säkerligen rotfäste i områden, vilka, så som processkommissionen framhåller rörande större städer, karakteriseras av en rörligare befolkning samt livrligt handels- och näringsliv. Redan den tingsordning, som påkallas inom dylilka områden, lägger, på sätt jag förut antytt, svåröverstigliga hinder för en amordning med häradsnämnd. Där häradsnämnd icke lämpligen bör förekomma,, torde domstolen böra vara organiserad i huvudsak så som den nuvarande råds=tuvurätten. _

Skall en hela riket omfattande reglering företagas av underrätterna, torde, i överensstämmelse med vad nu anförts, båda de nämnda organisationsformerna böra komma till användning. Därvid torde bland annat iakttagas dels att åt- skilliga städer, som nu. hava egen rådstuvurätt, biöra läggas under häradsrätt, dels ock att övriga städer, i vissa fall möjligen tzillika med omgivande lands- bygd av stadsliknande natur, få hava domstol, orldnad såsom rådstuvurätt.

Att möjliggöra en av på förhand uppgjorda schtematiska bestämmelser obun- den, helst på frivillighetens väg småningom genonnförd reglering av städernas jurisdiktionsrätt är syftemålet med lagen den 13 jiuni 1924 om stads läggande under landsrätt. Enligt denna lag kan Konungem med samtycke av stad för- ordna, att staden skall läggas under landsrätt sannt äger, såvitt rör stad, vars folkmängd understiger 3,000 personer, i viss mån mot stadens vilja föreskriva, att den skall läggas under landsrätt, när sådant ifinnes gagna rättsskipningen samt icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domkrets vari staden ingår.

Den utväg, som sålunda öppnats, kan icke anses tillfyllestgörande. Detta redan av den orsak, att säkerligen övervägande s;käl tala för nödvändigheten att, på sätt hovrättsmajoriteten yrkat, städernas fö'rslags- och valrätt i avseende å domares tillsättning snarast må bringas att upphöra. Frågan härom och i sammanhang härmed frågan om magistratsinstituitionens omläggning samt om att staten skall övertaga kostnaderna för rättsvården torde böra avgöras i ett sammanhang för samtliga städer, varefter en bestämd plan bör i lag fastställas, enligt Vilken städernas rättsvård skall varda ordnad. På vad sätt i en sålunda uppgjord plan en gräns bör uppdragas emellan städer, som böra kvarstå vid eller erhålla rådstuvurätt, samt städer. som böra giå sin rådstuvurätt förlustiga, torde på föreliggande utredning icke kunna närmtare angivas.»

Hovrättsråflet Petrén yttrade: . »Beträffande omröstning inom häradsnämnden anser jag den mening, om Vll- ken 7 nämndemän av 9 förena sig, böra gälla såsom domstolens beslut.»

Hovrättsrådet friherre Giertta förklarade, med instämmande av hovrättsrå- den friherre von Rosen och Glimstedt samt assessorn Lindby, att han funne övertygande skäl ej vara anförda för frångående av bestämmelsen i sista punk- ten av 23 kapitlet 2 % rättegångsbalken.

Hovrättsrådet friherre af Ugglas, med vilken förenade sig assessorerna H es- sins och Nordenadlcr, anförde:

>>Från pluralitetens uttalande beträffande häradsnämnden är jag så tillvida skiljaktig, at: jag för min del icke finner avgörande skäl vara anförda för frångående av gällande lags bestämmelser därom att häradsnämnd äger alle- nast kollekiiv rösträtt. Bibehålles denna bestämmelse bortfalla de svårigheter, som i anna". fall föreligga för uppställa-nde av regler beträffande den lämpliga avvägningen av domarens och de särskilda nämndemännens röster. Ur sist- nämnda synpinkt erfordras vid kollektiv rösträtt för nämnden uppenbarligen icke heller någon fixering av det antal nämndemän, som för varje rättegångs- tillfälle skola vara tillstädes. Då. ett sådant fixerande av antalet ur andra synpunkter synes mig kunna föranleda till olägenheter, har jag, i olikhet mot pluraliteten, jämväl funnit anledning saknas att förorda ändring i den för närvarande gällande regeln, enligt vilken nämndemännens antal kan variera från 7 till 12.»

Referenten yttrade:

>>Vad angår häradsnämnden torde det vara önskvärt, jämväl enligt hovrätts- majoriteten-s mening, att tingslag av Konungen indelas i nämndemansdistrikt, som ej äro större än att befolkningen inom vart distrikt kan i rätten väl före- trädas av en och samma nämndeman. Samtliga distrikt skola vara represente— rade vid varje allmänt sammanträde. Flera nämndemän må väljas att kunna företräda samma distrikt. Antalet bestämmes efter hänsyn dels till den tjänst- göringsskyldighet, som skäligen bör avkrävas varje nämndeman, dels ock till den sannolika tillgången av lämpliga nämndemanskandidater inom distriktet. Väljer distriktet flera nämndemän, indelas detsamma i valkretsar, som utser var sin nämndeman. Denna plan skall säkerligen lättast genomföras, om an— talet nämndemansdistrikt och därmed antalet av de nämndemän, som skola utgöra domfört antal, icke fixeras alldeles lika för vart tingslag. Gällande regel att minst 7 och högst 12 nämndemän skola sitta i rätten utnyttjas för närvarande till att efter växlande förhållanden inom olika tingslag tillgodose allsidig sammansättning av nämnden. Samma regel anser jag höra bibehållas.

Angående nämndens inflytande vid omröstning till dom har åberopats, att en ändring i nuvarande regel om kollektiv rösträtt för nämnden skulle vara påkallad för at: tillförsäkra nämnden erforderligt inflytande och stärka dess intresse för sin uppgift ävensom för att tillmötesgå en allmän folkmening. Emellertid är enligt min åsikt icke vare sig av ena eller andra skälet någon ändring i nämnda hänseende påkallad.

Den förbättring av nämndens ställning, som är behövlig, finner jag bliva tillgodosedd genom nedan berörda åtgärder. Den anordning, som i hovrättens utlåtande o:h av mig föreslås rörande valsätt, valperioder, nämndemansdistrikt och nämndens indelning till tjänstgöring, tillförsäkrar nämnden den fasta, sak- kunniga och på ortsbefolkningens förtroende grundade auktoritativa ställning, som bör tillkomma densamma. Det missförhållande bortfaller, att —— såsom nu sker på visa håll — nämndens sammansättning genomgående ändras från ett

Nämnde— männens antal och rösträtt.

Ersättning åt nämnde— män.

rättegångstillfälle till annat under fortgående handläggning av samma mål. Om vidare det sätt, på vilket processmaterialet förelägges domstolen, bestämmes enligt vad i annat sammanhang vidröres så, att nämnden kan följa vad som förekommer, samt om slutligen den skyldighet inskärpes, som enligt gällande lag åvilar häradshövdingen —— men av honom måhända icke alltid vederbör- ligen beaktas att han skall i varje mål före avgörandet underrätta nämnden om saken och de skäl däri äro, så ock vad lag i ty fall säger, torde nämnden kunna anses tillbörligen konsoliderad.

Nuvarande system är byggt på förtroendefull samverkan emellan härads- hövdingen och nämnden, var efter sina förutsättningar, samt genom nämnden den menighet, den företräder. På grund härav har proceduren vid häradsrät- ten, som företer en obruten utveckling från äldsta kända tid, kunnat bibehålla en folklighet och av formella band i det hela fri enkelhet, på samma gång häradsrätten tack vare den duglighet, som i allmänhet utmärkt såväl härads— hövding som nämnd, förmått att, såsom processkommissionen säger, gå i land med att lösa. ”även de största och svåraste saker, och att hos sig fasthålla. rättsskipningens tyngdpunkt. Annorlunda har förhållandet varit i länder, där en för oss främmande motsättning emellan olika i rättsskipningen deltagande samhällsmakter framkallat ett av misstänksamhet dem emellan buret system av invecklade regler om maktens fördelning.

Kravet på ökat lekmannainflytande i häradsrätterna torde, i den mån sådant icke sammanhänger med ovan vidrörda brister i fråga om den ordning, vari nämnden lämnas tillfälle att följa måls handläggning och avgörande, väsent- ligen bero av påverkan från vad i andra länder gjorts gällande i anledning av där rådande förhållanden. Ofta har man även missuppfattat nämndens bety- delse sålunda, att man föreställt sig, att nämndemännen såsom s. k. meddoms- man skulle i domstolen hava sig tilldelad en uppgift av i princip lika art och omfattning som den s. k. juristdomaren. Härav har man dragit olika slut- satser. Antingen har man insett, att en dylik uppgift är oförenlig med nämn— demännens förutsättningar, och förty yrkat nämndens avskaffande eller dess ombildning till en jury. Eller har man yrkat, att nämndemännen skulle, lika med juristdomaren, tillerkännas personlig rösträtt.

Ovan är erinrat, att enligt gällande lag det är häradshövdingens uppgift att för nämnden utveckla lagens bud. Även i fråga om sovring och sammanstäl- lande av i målet upplysta sakförhållanden har häradshövdingen särskilda för— utsättningar och skall fördenskull underrätta nämnden jämväl om saken. Se- dan häradshövdingen för nämnden utvecklat och med nämndemännen diskuterat såväl rätts— som sakfrågan, har nämnden att fatta. sin ståndpunkt. Men lagen bestämmer, att blott om en mot häradshövdingens stridande mening på ett'så bestämt sätt kommer till uttryck, att nämnden är enhällig, nämnden har att, på eget ansvar, diktera häradsrättens beslut. Denna avvägning emellan do— mare- och lekmannaelement har visat sig tillgodose högt ställda anspråk. Den är ock, såsom ovan antytts, resultatet av en för vårt land säregen rättsutveck— ling. Det synes icke vara tillrådligt att för tillgodoseende av en dagsmening —— även om kravet på ökat lekmannainflytande vore vida starkare än vad nu i själva verket torde vara fallet rubba nämnda ordning.»

Hovrättsrådet Petrén, med vilken hovrättsrådet Aastrnp instämde, anförde: »Beträffande nämndemäns rätt till ersättning för de med uppdraget förenade ostnader och besvär är jag ense med pluraliteten utom därutinnan, att jag anser kommunernas fria beslutanderätt ej böra i strid mot den grundsats, som kommit till uttryck i lagen den 20 juni 1924 ang. ändrad lydelse av 19 å i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet 111. m., inskränkas genom förbud mot beviljande av ersättning åt nämndeman. Det kan nämligen ifrågasättas,

huruvida ej för undvikande av statsverkets allt för stora betungande med ut- gifter för detta ändamål ersättningen åt nämndemän lämpligen kan fördelas mellan statsverket och kommunerna, t. ex. sålunda, att statsverket vidkännes ersättning för nämndemännens resekostnader och vederbörande kommuner för deras traktamentsersättning.»

Referenten yttrade: Ham-ätter- »J ag föreslår, att om en hovrättsavdelning förlägges till Norrland, denna av- ”& ”åtal delning i organisatoriskt hänseende skall fortfarande tillhöra Svea hovrätt. ' ' Därigenom underlättas en förflyttning av ledamöter och motverkas den allvar- liga olägenhet, som måste ligga däri, att norrlandshovrättens ledamöter nödgas utt, såsom processkommissionen yttrar, under små förhållanden ständigt sam- arbeta med samma lilla krets av kolleger.»

Hovrättsrådet Petrén anförde: »Beträffande antalet hovrätter i riket är jag ense med pluraliteten därom, att svåra olägenheter äro förenade med de nuvarande hovrätternas uppdelning på flera mindre hovrätter. Vid genomförande av en processreform, enligt vil- ken muntlig partsförhandling skall såsom regel förekomma i hovrätten, anser jag likväl en ökning av hovrätternas antal utöver det av pluraliteten angivna sannolikt vara ofrånkomlig. Med hänsyn till de kostnader och den tidsspillan, som inställelser i hovrätten medföra för parter, vittnen och eventuellt även om- bud, när nämligen därtill anlitas icke i hovrättsstaden bosatta advokater, bör rättsskipningen göras lättare tillgänglig för den rättssökande allmänheten. Vid hovrätternas uppdelning på flera mindre hovrätter bör dock enligt min mening strängt fasthållas, att varje hovrätt skall omfatta minst två divisioner. Att inrätta hovrätter, bestående av endast en division, synes nämligen medföra svår- överkomliga vanskligheter och ur flera synpunkter icke böra ifrågakomma. Då rikets hovrätter för närvarande, med frånräknande av tre extra divisioner, som vid arbetsbalansernas nedgående kunna förväntas komma att indragas, be- stå av sammanlagt 14 divisioner, följer av det anförda, att maximiantalet hov- rätter skulle bliva sju. J ag föreställer mig emellertid, att det skulle bliva till— räckligt med sex hovrätter eller tre nya, lämpligen förlagda i Göteborg, Örebro eller Gävle samt Sundsvall.»

Referenten yttrade: Hovrätte- »Jag kan icke ansluta mig till den av hovrättens flesta ledamöter förordade 333272 regeln, att antalet domföra ledamöter å division bör vara tre. Särskilt emedan sätt/ning_ jag finner det i hög grad önskvärt att i princip bevara det nuvarande systemet med adjungering i hovrätterna av yngre jurister, finner jag mig böra bestämt avstyrka, att antalet nedsättes i vidare mån än vad som föranledes av föresla- gen ändring i förfaringssättet inför hovrätt, alltså till fyra.»

Häri instämde assessorerna Thuresson, Eklund, Lindby, Nissen och Säll. Hovrättsråden Lagerbielke, friherre af Ugglas och Petrén samt assessorerna Ljunggren, Znhr och Persson förklarade sig vilja i samband med uttalande i frågan om måls föredragning i hovrätterna yttra sig beträffande spörsmålet om domfört antal ledamöter i hovrätt.

Presidenten, med vilken hovrättsråden Bjurner och Mörner 1nstämde, ut- Hovrätt så- låt si . som första ' g' ' _ . _ instans. »I vad hovrättens utlåtande innebär avstyrkande av processkommisswnens Domstols- förslag om rätt för tvistande parter att efter inbördes överenskommelse hän- ”demi” ”" vända sig till hovrätt såsom första domstol kan jag icke biträda utlåtandet. for ::»?qu els'

Såsom kommissionen framhåller är det i många fall synnerligen angeläget för parter att deras mål avgöres med största skyndsamhet. I sådana fall göra sig olägenheterna av ett system med tre instanser starkt gällande. I den lång— samhet, som ett dylikt system måste medföra, har man, såsom i betänkandet erinras, säkerligen att söka en huvudorsak till den starka utbredningen av skil- jemannaförfarandet, vars anlitande emellertid, särskilt i rena rättstvister, måste anses såsom ett mindre tillfredsställande surrogat för den rättsskipning som staten borde vara närmast att tillhandahålla.

Då nämnda, av kommissionen förordade prorogationsprincip skulle vara äg- nad att i ej oväsentlig grad avhjälpa sagda missförhållande, anser jag mig böra tillstyrka dess genomförande. Jag är ingalunda blind för de organisato— riska svårigheter, som äro förknippade med omöjligheten att på förhand beräk— na, i vilken omfattning denna prorogationsrätt skulle komma att tagas i an- språk. Att den till huvudstaden förlagda hovrätten redan från början skulle be— höva förstärkas är tydligt, och måhända bleve ytterligare förstärkning tid efter annan nödvändig, varvid man tvivelsutan, när det gällde erforderliga statsan- slag, skulle nödgas räkna med bristande förståelse för omöjligheten att med förutvarande domstolspersonal medhinna det ökade arbetet. Men betänkligheter av denna art synas mig ej utgöra tillräcklig anledning att uppgiva tanken på en i och för sig så angelägen åtgärd som den ifrågavarande.

Vad i hovrättens utlåtande anföres om att införandet av en prorogationsrätt av ifrågavarande art skulle leda till nedsättande av underdomstolarnas auktori- tet anser jag innebära en stor överdrift. Omständigheterna skulle säkerli- gen medföra, att flertalet av de viktigare målen fortfarande anhängiggjordes vid underrätt. Det är ingalunda alltid som i en uppkommen rättstvist båda parterna äro från början uppfyllda av önskan om att den med snaraste må bliva slutbehandlad eller eljest övertygade om lämpligheten av att rättegången förlägges till en domstol, som ur kostnads- och bekvämlighetssynpunkt står tillbaka för den efter de allmänna forumreglerna behöriga underrätten.

Processkommissionens förslag att vid hovrätt skulle kunna inrättas särskilda med handels- eller sjörättskunniga bisittare förstärkta avdelningar för handels- och sjörättsmål anser jag mig böra förorda.

I vissa över betänkandet avgivna yttranden har erinrats, att den år 1905 ge— nomförda lagstiftningen om fakultativt upptagande av handelskunniga leda- möter i de tre största städernas rådstuvurätter icke kommit till större använd— ning, varav dragits den slutsats att något praktiskt behov av handelskunnigt lekmannaelement ej förelåge. En dylik slutsats torde emellertid vara förhastad. Flere omständigheter tyda på att, om 1905 års lagstiftning ej haft åsyftad verkan, anledningen därtill företrädesvis är att söka i saknaden av koncentre- rad muntlig förhandling vid de nuvarande rådstuvurätterna och därav föran- ledd svårighet för handelskunnige bisittare att göra någon nämnvärd insats i domstolsarbetet.

I yttranden över betänkandet har även framhållits att nyttan av handels- kunnige ledamöters medverkan vore ringa, då en sådan ledamot icke kunde förutsättas äga insikter i andra handelsförhållanden än sådana som berörde den särskilda gren av affärslivet han företrädde. Icke heller denna invänd- ning torde vara befogad. I fråga om såväl grundläggande och allmänartade principer inom affärslivet som förhållandena inom särskilda affärsgrenar äga handelskunnige bisittare med god begåvning och mognad erfarenhet tvivels— utan förutsättningar att bättre än lagfarna ledamöter bedöma handelsmålens affärssida, vare sig dessa mål falla innanför deras speciella bransch eller icke.

Att, såsom från något håll framkastats, inhämtande av yttrande från sär- skilda, till domstolen icke hörande sakkunnige skulle kunna ersätta handels- kunniges medverkan i själva domstolen kan icke erkännas. Inhämtande av sak-

kunnigutlåtande är en omständlig anordning, som ej alltför ofta kan ifråga- sättas; och själva spörsmålet huruvida och på vad sätt detta bevismedel kan tagas i anspråk förutsätter en Viss insikt och erfarenhet, som säkrast äro att på- räkna när domstolen innesluter ett handelskunnigt element. _ Mitt tillstyrkande av processkommissionens förslag om handels- och sjörätts- kunnige bisittare i hovrätt innebär emellertid icke ett förord för den i betän— kandet åsyftade proportionen mellan antalet sådana bisittare och de lagfarna ledamöternas antal, utan jag hemställer, härutinnan med anslutning till den av hovrättens fleste ledamöter förordade principen om förhållandet mellan olika ledamotsgrupper i domstolsavdelningar vid vissa rådstuvurätter, att antalet lagfarna ledamöter sättes till tre och lekmännens antal till två. Domstolsavdelningar av denna typ böra enligt min mening kunna, efter Ko— nungens beprövande, inrättas icke allenast v1d hovrätt utan även vid stads- domstol med tre lagfarna ledamöter.»

Assessorn Thuresson, med vilken assessorerna Lamm och Nordenadle-r in- stämde, yttrade:

»På skäl som av kommissionen anförts anser jag, att genom någon ny anord- ning användandet av skiljemannainstitutet bör inskränkas. Då jag lika med hovrättens majoritet finner, att prorogationsrätt till hovrätt —— varigenom en- ligt min åsikt en sådan förkortning av proceduren i allt fall ej åstadkommes, att användandet av skiljemannainstitutet kommer att inskränkas —- ej bör in— föras, har jag tänkt mig att genom införande av bestämmelser, att bindande avtal skola kunna ingås därom att parter icke äga vädja mot underrätts dom, önskvärd förkortning av processen skall kunna åstadkommas. Härtill bör fo- gas bestämmelse om prorogationsrätt mellan underrätter i dessa fall. Här- igenom skulle erforderlig snabbhet uppnås och rättssäkerheten vid ifrågava- rande förkortade processform mångfaldigt ökas.»

Referenten, med vilken friherre af Ugglas samt assessorerna Ljunggren och Pro_tqkoll- Lindby instämde, anförde: formg'

»Om ett protokoll över vad som förekommer vid en huvudförhandling skall väl fylla sitt ändamål, erfordras först att den som upptager parters och vitt- nens anföranden är i stånd att riktigt uppfatta samt tydligt och fullständigt utan omsvep återgiva innehållet av vad som sägs. Den, hos vilken härutinnan bästa förutsättningar kunna väntas vara för handen, synes mig vara den do- mare, som leder förhandlingen. Det är därför, enligt min mening, denne som bör från början själv angiva huru uppteckningen skall avfattas.

Uppteckningen, som bör omedelbart upptagas i ett memorial, bör vidare ske på sådant sätt, att någon tvekan sedermera icke kan uppstå om vad memorialet innehåller. För att parter och vittnen skola lättast kunna följa uppteckningens gång och för att denna skall försiggå utan att handläggningen brytes av uppehåll, var- under förbindelsen emellan domare, parter och vittnen försvagas, torde domaren diktera vad som skall upptecknas för en sekreterare, och bör denne hava att med snabbskrift verkställa uppteckningen.

Det nedskrivna torde av sekreteraren högt uppläsas, varefter sedan par— ter och vittnen lämnats tillfälle att framföra sina anmärkningar _— memorialet justeras.

Sedan sammanträdet avslutats torde inom bestämd, kort tid stenogrammet transponeras i vanlig skrift och sekreteraren överlämna transponeringsexempla- ret till domaren för den formella bearbetning, denne kan finna av nöden. Er- forderliga ändringar verkställas å berörda handling, och skall den efter så-

Under—rätts— proceduren.

lunda slutförd justering utgöra konceptexemplar för protokollet samt, tillika med stenogrammet, bifogas akten i målet.

Vad som innehålles uti i målet ingivna handlingar, inbegripet parternas skrifter under förberedelsen eller därefter enligt särskilt tillstånd, torde icke böra upprepas i protokollet över huvudförhandlingen, såvitt sådant ej erford— ras med hänsyn till sammanhanget. En kort hänvisning till vad akten redan innehåller torde vara till fyllest. Vad parterna eljest anföra må, såsom nu, i väsentliga delar upptecknas.

På nu angivet sätt synes mig alla rimliga anspråk tillgodoses såväl på att protokollet blir korrekt och fullständigt samt väl avfattat, utan onödigt be- svär för domaren, som även på att handläggningens gång icke störes av pro- tokollsföring.»

Hovrättsrådet Petrén yttrade: »Beträffande inskrivningsärendens handläggning är jag ense med plurali- teten därom, att protokollföring i dessa ärenden bör kunna avskaffas. I stäl- let synes i huvudsak ett sådant förfarande kunna införas, som i lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål stadgats beträffande upplåtelse av dylik panträtt till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev. Därvid böra gi- vetvis våra nuvarande fastighetsböcker bibehållas. Till framtida säkerhet bor- de renovation av ifrågakomma lagfarts- och inteckningsregistreringar ävensom av originalhandlingarna (köpebrev, skuldebrev etc.), på vilka inregistreringen grundas, insändas till hovrätten liksom nu är fallet beträffande hithörande protokoll.»

Hovrättsrådet Mörner, med vilken hovrättsråden Bjarner och Holmberg samt assessorerna Lamm, Nordenadler och W ijnblatlh instämde, avgav följande ytt- rande:

»Pluraliteten inom hovrätten har uttalat sig emot den i kommissionens be- tänkande föreslagna bestämmelsen, att dom skall grundas allenast på vad vid huvudförhandlingen framkommit, och i stället föreslagit, att såsom grund för domsprövningen skall läggas hela det i rättegången införda processmaterialet, alltså även de handlingar, som utgöra akten från den förberedande förhand- lingen. Såvitt angår sådana mål, där domstol förordnat om skriftlig förhand- ling, är jag i detta hänseende ense med pluraliteten. Enligt min uppfattning skulle just domstolsbeslutet om skriftlig förhandlingsform i främsta rummet innebära, att icke blott det muntligen förebragta processmaterialet utan även i målet ingivna skrifter skola tagas i betraktande vid domsprövningen och tjäna som underlag för domen. Beträffande sådana mål däremot, i vilka genomförd muntlig förhandlingsform skall bibehållas, anser jag betänkandets bestämmelse icke kunna undvaras. Finge även i sådana mål protokollen och handlingarna från förberedelsen läggas till grund för domen, vore det fara värt, att i många fall den väsentligaste delen av rättegångsförfarandet komme att förläggas till en skriftlig förhandling på förberedelsestadiet och att den muntliga huvud— förhandlingen komme att nedsjunka till en mer eller mindre betydelselös for- malitet. Jag undervärderar icke den av pluraliteten gjorda anmärkningen, att fall kunna förekomma, då vid målets företagande till prövning upptäckes, att en betydelsefull omständighet, omnämnd vid förberedelsen, blivit bortglömd vid huvudförhandlingen och att betänkandets princip medför, att i sådana fall domstolen blir nödsakad meddela uppskovsbeslut, men jag håller före, att risken av det föreslagna botemedlet är allvarligare än den olägenhet, det vill av- hjälpa. För att emellertid i möjligaste mån förhindra, att viktiga omständig— heter förbises vid huvudförhandlingen, torde dock enligt min mening i blivan- de lagtext böra fastställas såsom ämbetsplikt för den domare, som lett den för—

beredande förhandlingen, att därest parterna vid huvudförhandlingen förbigå någon vid den förberedande förhandlingen framkommen omständighet, som för målets bedömande är av vikt, domaren skall genom frågor fästa deras upp- märksamhet å nämnda omständighet. Därest föreskrift av sådant innehåll gives, torde enligt min mening icke någon olägenhet av betydelse vara att för- vänta av bibehållande av regeln om huvudförhandlingen såsom uteslutande grundval för domen i de mål, där domstolen ej förordnat om skriftligt förfa- ringssätt. En sådan föreskrift skulle jämväl i ett annat hänseende medföra en betydande fördel. Det har i flera av de till hovrätten inkomna utlåtandena framhållits, att förmågan att i tal redigt framföra en argumentation hos oss nordbor icke är var mans egendom, och har man med hänvisning härtill utta— lat farhågor för, att en mindre talför part lätteligen vid muntlig förhandling skulle processuellt komma i en ogynnsam ställning. Den av mig anvisade fö— reskriften skulle enligt min mening innebära tillräckligt tryck på domaren att genom vägledande frågor hjälpa en sådan part till rätta i hans framläggande av sin sak. Därvid torde det visserligen ofta förekomma, att domaren nödgas så formulera sina frågor, att han i frågeform sammanfattar vad parten under den förberedande förhandlingen — muntligen eller skriftligen —— andragit, men häri ser jag ingen olägenhet. Någon fara för att en sådan verksamhet från domarens sida skulle uppfattas som ett obehörigt partitagande torde icke före- ligga. Snarare skulle hans verksamhet uppskattas som en nitälskan om, att även en processuellt sämre ställd parts intresse finge komma till sin rätt. Sy- stemet skulle alltså med säkerhet befordra ett gott patriarkaliskt förhållande mellan domare och tingsmenighet. Vidare tror jag, att en sådan rättegångs— form innebär tillräcklig trygghet för att processmaterialet framlägges i rätte- gången på ett sådant sätt, att även domstolens lekmannaelement _— nämnde- männen f kunna följa förhandlingarna.» '

Presidenten yttrade, med instämmande av hovrättsråden Lagerbielke, Wei- tienhielm, von Oelreich, friherre af Ugglas, friherre Giertta, friherre Stael von Holstein, Petrén och Johansson samt assessorerna Thuresson och Persson:

»Med den uppfattning, jag hyser i fråga om nämndens betydelse, kan jag ej undertrycka mina tvivelsmål beträffande nämndens möjligheter att följa gången av en huvudförhandling, sådan som kommissionen tänkt sig den. Enligt be— tänkandet skall förhandlingen inledas med att parterna var för sig muntligen angiva sin ståndpunkt och utveckla sin talan. Att i sådant syfte hänvisa till vad som förekommit under förberedelsen skulle enligt betänkandet i allmänhet ej vara parterna medgivet, och från domarens sida synes i regel något om- nämnande av förberedelsens förlopp ej få ifrågakomma. Allt vilar härvidlag på parters eller ombuds förmåga att muntligen framlägga sin sak. Det måste emellertid betvivlas att, i andra mål än de allra enklaste, flertalet parter och underrättsombud skola vara i stånd att på ett för nämnden begripligt sätt fylla den uppgift, som sålunda ålägges dem. Meningen synes ej heller vara att domarens processledning skulle sträcka sig ända därhän att han, för att bringa reda i förhandlingen, skulle kunna ur de från förberedelsen härstammande protokollen och handlingarna framdraga de punkter, som parterna ej själva förstode att omnämna eller utveckla. Under sådana förhållanden skulle mången gång nämnden bliva urståndsatt att uppfatta vad som förekommer och huvud- förhandlingen kunna nedsjunka till ett betydelselöst led i förfarandet.

För motverkande av nu befarade olägenheter anser jag nödigt, att förfarandet inledes med att ordföranden lämnar en kort sammanfattning av vad som före- kommit under förberedelsen. Att så sker, synes mig för övrigt önskvärt icke allenast av nu anförda grund utan även ur den synpunkten, att anordningen

skulle, till fromma för processledningen, tvinga domaren att vid huvudförhand- lingens början vara fullt inne i målet, något som för de fall, att förberedelsen varit skriftlig, måhända eljest icke alltid skulle kunna med säkerhet påräknas. Tilläventyrs bör i avseende å tvistemålsproceduren stadgas, att nämnda sam- manfattning icke får vara skriftlig, något som, vad brottmål beträffar, redan innefattas i betänkandet.

Därest rättens ordförande, på sätt nu föreslagits, förpliktas att redogöra för vad som förekommit under förberedelsen, förfaller behovet av ett stadgande, sådant som det av kommissionen ifrågasatta förbudet att grunda dom på an— nat än vad som förekommit under huvudförhandlingen. Den sammanfattning som här avses bör, om ook summarisk, dock vara av den natur, att allt relevant material från förberedelsen därigenom kan, för att begagna kommissionens ut- tryck, anses hava genom att föredragas vid huvudförhandlingen gjorts till föremål för behandling vid denna.

Vad nu anförts har i huvudsak avseende å såväl tvistemål som brottmål. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida den av mig förordade sammanfattnin- gen bör ifrågakomma i brottmål, där statsåklagare uppträder." För min del är jag närmast benägen att i fråga om dylika mål ansluta mig till betänkandet och alltså låta parterna utan vidare angiva och utveckla sina ståndpunkter, i vilken händelse nyssnämnda förbud mot domens grundande på annat än vad som förekommit under huvudförhandlingen torde vara ofrånkomligt.»

Referenten anförde: _

»Såsom jag tidigare framhållit kräver redan hänsyn till nämnden, att vad i dess närvaro framlägges meddelas i möjligast tillgängliga form. Då skrift för närvarande företes inför häradsrätten, torde densamma! merendels delgivas nämnden under förhandlingen genom att skriften uppläses av parten eller, i rele- vanta delar, av domaren. Någon olägenhet i och för sig av detta förfaringssätt synes icke vara att anmärka, såvitt rör kortare anförande. Ofta riktar härads- hövdingen med utgångspunkt från skriften frågor till parterna och förser skrif- ten härunder med anteckningar, som giva god vägledning i målet. Skrifter av större omfattning torde däremot icke alltid föredragas omedelbart utan biläggas handlingarna i målet, varefter innehållet framdeles läses av domaren och i de de- lar han finner påkallat delgives nämnden. Förfaringssättet i denna del är icke alltid tillfredsställande. Såväl för att i detta hänseende vinna lämpligare an— ordning, som även av åtskilliga andra orsaker torde vissa ändringar rörande proceduren vara att anbefalla.

Ett förberedande förfarande har under senare år på olika håll tillämpats och —— ehuru det saknat erforderligt stöd av i lag givna bestämmelser visat sig medföra goda resultat i olika hänseenden, med avseende å såväl en bättre pro— cessledning som ett snabbare slutförande av handläggningen. Med lämpligt avfattade stadganden torde fördelen av ett förberedande förfarande bliva än mer påtaglig. Om, enligt i sammanhang härmed meddelade regler, domaren får ensam avgöra tvistefrågor av rent formell natur och berättigas i sak av- göra vissa mål, som icke påkalla närvaro av nämnd, samt om vidare de mål, som företagas till huvudförhandling inför nämnden, äro väl tillrättalagda för att handläggas, så måste av allt detta på sätt redan tidigare av mig vid— rörts —— följa en särdeles behövlig bättre hushållning med den tid, nämnden nödgas tillsätta i rätten.

För att motverka en utveckling därhän, att förberedelsen kommer att inne— fatta den huvudsakliga handläggningen och att med nämndens undanskju— tande — huvudförhandlingen nedsjunker till en mera betydelselös formalitet, torde muntlig bevisföring och partsförhandling icke, eller i allt fall endast i undantagsfall, böra tillåtas inför domaren ensam.

De skrifter, som parterna avgiva under förberedelsen, skola tillmätas samma betydelse som annat processmaterial. Då det skrides till huvudförhandling, skall domaren tillse, att nämnden vid förhandlingens början, på det sätt som i varje fall är lämpligast —— genom parternas egen framställning, genom frågor och svar mellan domaren och parterna eller genom en av domaren given sam- manfattning —— i parternas närvaro delgivas en översiktlig muntlig framställ— ning om vad som förekommit under förberedelsen.

Förhandlingen inför nämnden skall ske med användning av fritt muntligt framställningssätt. Dock må, när särskilt skäl därför föreligger, domstolen medgiva, att kortare skriftligt anförande uppläses. Finner rätten av synner- liga skäl sådant erforderligt, må ingivande av längre skriftligt anförande ge— nom särskilt i protokollet antecknat och motiverat beslut medgivas ävensom skriftväxling kunna anordnas mellan olika rättegångstillfällen.

I övrigt anser jag mig nu ej böra göra annan erinran i anledning av de reg- ler, processkommissionen föreslagit i nu berörda hänseende än dels att jag an- ser mig böra uttala en viss tvekan om lämpligheten av att part ålägges under förberedelsen angiva sina bevis, ett stadgande som torde föranleda, att en lag- lydig part mången gång kommer i alltför ogynnsam ställning gentemot en mindre nogräknad motpart samt att vittnen utsättas för bearbetning, dels ock— så att bestämmelserna om förberedelse och särskilt om huvudförhandling torde i lag böra göras ganska kortfattade. Det sätt, på vilket domaren leder hand- läggning, torde i väsentlig mån få bero på personlig läggning och omständig— heterna i det särskilda fallet.

Vad beträffar stadsdomstolarna har processkommissionen icke i likhet med hovrätten tänkt sig att i sådan domstol skulle sitta ett kollegium av jurister. Av processkommissionen föreslagna regler om förberedelsens anordnande kunna därför icke utan vidare anses avse domstolar av sistberörda art. Av vad kom- missionen föreslagit om ett förberedande förfarande i hovrätt, jämfört med vad i andra länder gäller om dylikt förfarande vid kollegial juristdomstol, kan det snarast antagas, att processkommissionen velat föreslå en ganska avvikande reglering att tillämpas å en domstol av sådan typ som nuvarande rådstuvurätt. För egen del anser jag icke påkallat, att nu närmare ingå på frågan om och i vad mån proceduren i rådstuvurätt bör avvika från den vid häradsrätt.»

I vad referentens yttrande avsåge befrielse för part att redan i stämnings- ansökningen uppgiva sina bevis förklarade s1g hovrättsråden Petrén och fri- herre Sta'e'l von Holstein instämma däri.

Hovrättsrådet Petrén anförde vidare: »I fråga om förfarandet vid muntlig huvudförhandling är jag så till vida av annan mening än pluraliteten, att jag anser det böra vara tillåtet för parterna att även vid sådan förhandling ingiva skriftliga inlagor. För att förhindra, att förhandlingen nedsjunker till rent skriftlig procedur, bör dock stadgas, att part skall vara pliktig att uppläsa sådan inlaga, och har i övrigt domstolen att i genom processledande verksamhet tillse, att genom frågor till parterna m. m. all nödig utredning kommer till stånd och att förhandlingens karaktär icke på antytt sätt förryckes.»

Häri instämde hovrättsråden friherre af Ugglas, friherre von Rosen, friherre Giertta och friherre Stael von H olsteln samt assessorerna Eklund, Lindby, Säll, Nissen och Nyström.

Referenten anförde: Hovrätts— »Då hovrätt ingår i prövning av s. k. vademål —— alltså mål, vari fråga är proceduren. om fullföljd av talan mot underrätts dom i själva saken —— vore det enligt

processkommissionens mening principiellt riktigast, att i samtliga fall all be— visning toges i hovrätten om från början. Jag har i denna del en alldeles annan uppfattning. Det är icke blott, såsom processkommissionen nödgas med- giva, av hänsyn till vittnens besvär och parters kostnader omöjligt att genom- föra en dylik anordning utan att rätten att vädja i stor utsträckning bleve blott en rätt på papperet. Det är heller icke nog med att hovrätternas arbetsbörda och kostnaderna för rättsskipningen skulle i synnerligen avsevärd grad ökas, ett förhållande som förvisso icke borde stå i vägen för anordningen, om den kunde anses medföra avsevärda fördelar för rättsvården. Bortsett från hin- der av nu angiven art, finner jag starka skäl tala emot lämpligheten av be- rörda anordning. En underdomstol, särskilt då nämnd som besitter person- och lokalkännedom sitter med i rätten, har i det hela bättre förutsättningar än en överdomstol att fastställa vad ett vittne vill hava uttalat. Det torde ock få anses såsom undantag, att underdomaren icke skulle förmå både att utfråga vittnet om allt som är av betydelse i målet och att i protokoll över vittnesför- höret på ett fullt begripligt sätt uttrycka vad vittnet yttrat. Väl är det sant, att vad underdomstolen inhämtat till stöd för sin uppfattning om vittnets tro- värdighet ofta icke kan på tillräckligt tydligt sätt komma till synes i proto- koll eller dom i målet. Olägenheten härav får dock icke överskattas. Möj— ligheten är ganska begränsad att av iakttagelser under vittnesmåls avläg- gande eller av inhämtade upplysningar bilda sig någon säker uppfattning i an- givna hänseende. I allt fall kan berörda olägenhet säkerligen högst ofullstän- digt avhjälpas genom att hovrätten hör vittnet. Särskilt böra de slutsatser, hovrätten kan draga av iakttagelser under ett flyktigt sammanträffande med vittnet, ofta vara av skäligen tvivelaktigt värde. Det är desto bättre näppeli- gen regel, att vittnets vilja att meddela riktiga uppgifter behöver dragas i tvi- velsmål. Största svårigheten vid ett värdesättande av en genom vittne meddelad upplysning såvitt slutsatser skola dragas av vad som inhämtats om vittnets person —— torde ligga i att avgöra vilken förmåga vittnet haft att göra ifråga.- kommen iakttagelse samt att fasthålla och riktigt återgiva densamma. I detta hänseende torde ett av hovrätten anställt förhör med vittnet näppeligen kunna i allmänhet giva någon säkrare ledning. Tilläggas må, att huru ingående en domstol än söker fastställa graden av ett vittnes personliga vederhäftighet, kommer dock den betydelse, som tillmätes vittnesberättelsen väsentligen att bero av hänsyn till sannolikheten av utsagans innehåll i och för sig och vid sammanställning med vad i övrigt blivit upplyst i målet. Det bör slutligen framhållas, att vid ett återupptagande av vittnesförhör efter det åtskillig tid förflutit, varunder vittnet haft tillfälle att taga del av allehanda utredning samt dam i målet och måhända varit medelpunkt för åtskillig utläggning i anled- ning härav, särskild fara föreligger för att vittnets förutsättningar att med- dela tillförlitliga upplysningar i målet väsentligen försämrats.

Skulle det göras till regel att, när ett mål fullföljts i hovrätten, underrät- tens bevisupptagning betraktades såsom icke användbart material, komme så- dant alltför lätt att på ett betänkligt sätt inverka därhän att för att an- vända processkommissionens ord —— underrätten pressades ned till att utgöra allenast en försöksinstans och upphörde att i sig innesluta rättsskipningens tyngdpunkt. En fara uppstode, att bevisupptagningen alltmer droges från underrätten, som i allmänhet torde hava bästa förutsättningen att snabbast, bil- ligast och säkrast verkställa densamma.

Det vittnesmaterial, som efter en sorgfällig utredning vid underrätten före- ligger i protokoll, mot vilket ej förekommer anledning till anmärkning, torde således enligt min mening i flertalet fall icke behöva eller kunna påbättras ge— nom att vittnet höres ånyo. Uppstår tvekan om protokollets riktighet eller fullständighet eller finnes vittnet böra avhöras i något hänseende utöver vad

som skett i underrätten, måste man väl mången gång tillgripa utvägen att ånyo höra vittnet, men torde det i sådant fall ofta visa sig lämpligast att vittnes— förhöret äger rum vid underdomstolen, eventuellt att målet återförvisas.

Det kan naturligtvis alltid tänkas, att sedan hovrätten företagit ett mål till avgörande, en eller annan fråga oväntat kan uppstå, varom ett i målet förut hört vittne borde hava tillfrågats. Att för en dylik eventualitet föreskriva, att vittnen alltid böra vara tillstädes, kan icke rimligen komma i fråga. I mera allvarliga fall får målet uppskjutas och vittnet höras.

Om, på sätt ovan gjorts gällande, upptagandet av vittnesbevisning bör vara förlagt till underrätt och icke i allmänhet förekomma vid överrätt, följer där- av ingalunda, att —— bortsett från det avseende hovrätt måste fästa vid den mening underrätt låtit komma till synes om vittnes trovärdighet —— jämväl den s. k. bevisprövningen bör förbehållas underrätten. Till denna fråga skall jag återkomma på tal om appell till högsta domstolen.

V-ad angår härefter processkommissionens förslag, att parterna eller deras ombud skola vara i det hela ålagda att i varje vademål komma. tillstädes i hovrätten, kan jag icke finna en sådan regel påkallad, vare sig av hänsyn till att målet må vinna ett snabbt och säkert avgörande eller av annan anled- ning. Det har —— med åberopande av ineffektiviteten av nuvarande regler om förhör i hovrätt —— framhållits, att, om icke partsinställelse göres obligatorisk, kommer sådan inställelse över huvud icke att anordnas, utan regeln därom kom- mer att stanna på papperet. Med nedan angivna bestämmelser, .som giva par- terna en väsentlig inverkan på frågan huruvida partsinställelse skall äga rum, samt om vidare partsförhandlingen regleras så att den kan på helt annat sätt än nuvarande hovrättsförhör gagna utredningen, tror jag att angivna farhågor sakna tillräcklig grund.

Jag föreslår, att frågorna såv"l om vittnesförhörs företagande sedan målet kommit till hovrätten som även om partsförhandling därstädes skola —— både i civilmål och brottmål _— regleras efter enahanda huvudbestämmelse, nämli— gen att förhör med vittne eller partsförhandling skall äga rum, dels då part sådant begär, såvitt hovrätten ej finner det uppenbart onödigt, dels ock då hovrätten ex officio prövar sådant vara till gagn för utredningen i målet. Vid tillämpningen av sålunda angivna bestämmelser kan tydligen det av hov- rättens majoritet föreslagna förfarandet med s, k.- hovrättsting icke utan vidare användas.»

Rörande frågan om obligatorisk partsförhandling anförde hovrättsrådet Petrén:

»Enligt processkommissionens förslag skulle vid fullföljd av talan emot un- derrätts dom rättegångsförfarandet i tvistemål i hovrätten gestalta sig såsom ett upprepande av förfarandet i underrätten. sålunda först en förberedande be- handling och därefter en muntlig huvudförhandling inför domstolen. Försla- get niedglver icke möjlighet för parterna att kunna alternativt fullfölja sin talan endast skriftligen, såsom nu är fallet, utan kräver obligatorisk inställelse av parterna vid huvudförhandling, därvid för hovrätten skall framläggas hela processmaterialet, således även den bevisning, som förekommit vid underrätten. Parterna skola enligt förslaget vid sådan förhandling, själva eller genom om— bud, framställa. sina yrkanden, utveckla sin talan och från underrättens proto— koll föredraga den bevisning. de därur vilja. åberopa. Den föredragning av mål, som nu verkställes av ledamot eller tjänsteman i hovrätten, skulle således helt och hållet bortfalla. Enligt förslaget skall hovrättens dom grundas uteslu- tande på vad som förekommit vid huvudförhandlingen i målet inför hovrätten.

Det torde vara ställt utom allt tvivel, att muntlig partsförhandling i hovrät-

ten ofta är önskvärd och behövlig för att sätta hovrätten i tillfälle att omedel- bart av parterna inhämta de upplysningar, som kunna erfordras för behörig utredning av målet och riktigt avgörande av detsamma. Det är tvivelsutan en betänklig brist i det nu tillämpade rättegångsförfarandet-, att dylika upplys— ningar icke utan vidtagande av särskilda åtgärder stå hovrätten till buds. Den utväg, som i nu gällande lag i sådant hänseende anvisas hovrätt eller att till vinnande av erforderlig upplysning rörande viss omständighet låta anställa muntligt förhör med parterna antingen i hovrätten eller vid vederbörande un- derrätt, på sätt i 26 kap. 15 å och 27 kap. 15 & rättegångsbalken stadgas, bli— ver enligt rådande praxis av åtskilliga skäl endast sällan anlitad och åberopade stadganden hava därföri stort sett icke fått den betydelse, som vid lagens till- komst med desamma varit åsyftad. Rådande praxis torde i viss mån finna sin förklaring däri, att anställande av dylika förhör föranleder omgång med målens avgörande och fördyrande av rättegången för parterna, vilka förhållanden för- anlett, att denna utväg i allmänhet endast i mera trängande fall anlitas.

Med erkännande, att i angivna hänseende en kännbar brist i den nuvarande rättegångsordningen föreligger, torde man likväl kunna ifrågasätta lämplig- heten och behövligheten av obligatorisk partsförhandling i hovrätt i alla dit fullföljda mål. Enligt de av nya lagberedningen och förstärkta lagberednin— gen på sin tid framlagda förslagen skulle såväl i tvistemål som i brottmål offentlig och muntlig huvudförhandling äga rum. Föreningen Sveriges hä- radshövdingar har i sitt över processkommissionens förslag avgivna yttrande för sin del uttalat, att vissa undantag från regeln om muntlig partsförhandling i hovrätt möjligen kunna medgivas (s. 45). Ej sällan torde det vara fallet, att i mål vid underrätten förebragts fullständig utredning och att detsamma till hovrätten inkommer i så utrett skick, att där endast påkallas prövning av den i målet föreliggande bevis- eller rättsfrågan utan att någon komplettering av processmaterialet behöver ske. Då ingen brist eller otydlighet i utredningen föreligger vare sig beträffande yrkandenas formulering eller i fråga om sak- förhållandena i målet eller den föreliggande rättsfrågan, synes det alldeles icke erforderligt att låta muntlig partsförhandling äga rum. En del till hovrätt in- kommande mål äro onekligen av enkel beskaffenhet och ändring i underrättens dom befinnes ofta ej kunna ifrågakomma. Att i dylika enkla och vid underrät- ten fullständigt utredda målanställa partsförhör eller i allt fall tvinga parter- na, utan att dessa själva önska det, till inställelse vid en huvudförhandling kan jag icke undgå att finna opåkallat. Därigenom skulle målets avgörande allenast fördröjas och alldeles onödiga kostnader tillskyndas parterna, utan att man därmed vunne något. Att undantagslöst stadga obligatorisk partsförhand- ling i hovrätt vore därför enligt min mening, då dylik ordning i rättssäkerhe- tens intresse icke är påkallad samt densamma skulle föranleda större långsam- het med målens avgörande och rättegångarnas fördyrande för parterna, att låta teoretiska principer göra sig gällande på bekostnad av det praktiskt ändamåls- enliga. Därvid bör dock uttryckligen framhållas, att så snart någon otydlig- het eller något tvivelsmål rörande i målet relevant omständighet föreligger, det bör vara domstolens ovillkorliga plikt att genom förhör med parterna fullstän— diga utredningen samt åstadkomma klarhet eller visshet i otydliga punkter, så att domstolen kan bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme om det materiellt rätta i saken. Självfallet är nämligen, att icke heller i överrätt domstolens processledande verksamhet i och för sanningens utforskande bör få eftersättas. Ofta torde en lucka i utredningen kunna fyllas genom en enkel fråga till en av parterna. Av det anförda framgår, att nu rådande praxis att trots möjlighe- ten därtill endast i undantagsfall kalla parterna till muntligt förhör icke bör få fortsätta. Den invändningen ligger då nära till hands, att detta ändock kan bliva förhållandet, om icke partsförhandling blir obligatorisk i alla mål. Hin—

der mot en dylik felaktig praxis har jag trott mig finna uti meddelande av fö— reskrift därom, att muntlig huvudförhandling i hovrätt skall äga rum, då nå- gon av parterna begär det eller hovrätten, utan att part framställt yrkande därom, ändock finner det erforderligt. Därmed torde alla rimliga anspråk i fråga om muntlighetsprincipens tillämpning ihovrätt bliva tillfredsställda. Möjligen kunde därtill fogas ett stadgande, att hovrätt ej må ändra underrätts dom utan att sådan huvudförhandling

ägt rum. Andras allenast domskäl men

icke slutet i underrätts dom, skulle dock huvudförhandling icke på denna grund behöva äga rum. Det må emellertid

här lämnas därhän, huruvida ett sådant

tilläggsstadgande, som ovan antytts, i själva verket kan anses av behovet _på- kallat. Då vilken av parterna som helst skulle äga påkalla partsförhandllng, ligger enligt min tanke redan däri en åtminstone i de flesta erforderliga fal

viss garanti, att sådan komme till stånd . Det synes onekligen mindre tilltalan-

de att belasta parterna med ej oväsentliga kostnader för inställelser i hovrät— ten i de fall, då varken parterna själva eller hovrätten anser muntlig förhand- ling nödig.

Emot den ovan skisserade anordningen har invänts, att i de fall, då part ej påkallat muntlig huvudförhandling men bristande utredning eller andra om— ständigheter ändock göra sådan önskvärd, det lätteligen kunde befaras, att hov- rätten, liksom nu är förhållandet beträffande de i lag medgivna muntliga för- hören, för undvikande av omgång m. m. uraktläte att inkalla parterna till för- handling. De i berörda hänseende uttalade farhågorna kan jag emellertid icke dela, då hovrättens skyldighet att i dylika fall föranstalta om partsförhand- ling uttryckligen skulle föreskrivas i

lag och arbetsordning. Jag vill därför .

förutsätta, att hovrätten därvidlag som eljest skulle fullgöra sin plikt.

I de mål, i vilka part icke begärt muntlig förhandling, skulle det. åligga fö- redraganden eller den ledamot, vilken enligt processkommissionens betänkande i egenskap av referent skulle taga befattning med resp. mål, att inför hovrätten föredraga de för prövning av frågan, huruvida dylik förhandling bör äga rum eller ej, relevanta omständigheter. För avgörande av denna fråga torde icke annat än i undantagsfall vidlyftig föredragning behöva ifrågakomma utan lärer det i regel räcka med mera kortfattat angivande av de skäl och om- ständigheter —— såsom bristande utredning, otydlighet i fråga om något i målet relevant förhållande och dylikt —— vilka tala för anställande av muntlig för- handling. Tidsödande dubbelföredragning av mål skulle således i de allra flesta fall ej behöva förekomma.

De mål, i vilka muntlig huvudförhandling ej skall äga rum, böra föredragas av ledamot eller tjänsteman, på sätt nu är förhållandet. Det kan ifrågasättas. huruvida ej, änskönt parterna ej äro inkallade, jämväl sådan föredragning kun- de äga rum offentligen, så att allmänheten ägde tillträde. Detta vore en gård åt offentlighetsprincipen, ehuru måhända av ringa praktisk betydelse och egent— ligen knappast av förhållandena påkallad, då parterna ej själva skulle vara till- städes.

I detta sammanhang må beröras ett annat spörsmål, som har ett visst sam— band med den nu behandlade frågan. Till följd av den skriftliga procedur, som nu äger rum i hovrätterna, bruka parterna där i stor utsträckning företrädas av kommissionärer eller med andra ord ombud, som utan att ha insikt i målet ha till uppgift att allenast inlämna sin huvudmans skrifter till hovrätten. I de fall, då muntlig huvudförhandling skall äga rum, kan ett dylikt ombudsmanna- skap uppenbarligen icke vidare tolere

ras. Det är självfallet, att parterna då

måste företrädas eller, därest de komma personligen tillstädes, biträdas av i saken väl insatta advokater. Eljest skulle tydligen ändamålet med partsför— höret fullständigt förfelas. Denna synpunkt är av vikt att ej förbise i de fall, då part själv ej begärt huvudförhandling men sådan på grund av vederpartens

begäran eller hovrättens beslut ändock kommer till stånd. Det kan då vara fal— let, att part under den föregående skriftväxlingen i hovrätten varit företrädd av kommissionärsombud. För att skapa garanti för att vid partsförhöret till- städeskommande ombud skall vara i saken kunnigt och väl underrättat, torde vara lämpligt stadga, att hovrätten, där så finnes ej vara förhållandet, har att hos advokatföreningens styrelse göra anmälan därom för lämplig åtgärds vid— tagande. Det torde vara sannolikt, att advokaterna med ett sådant hot över sig komma att förskaffa sig full insikt i målen, innan de i hovrätten uppträda såsom ombud vid huvudförhandling i desamma. Eljest skulle det kunna be- faras ingripande från nämnda styrelse, varigenom åter deras förtroende hos allmänheten skulle riskeras.»

I vad hovrättsrådet Petrén sålunda anfört instämde hovrättsråden Lager— bielke, Kiellander, friherre af Ugglas, friherre von Rosen, friherre Giertta, Glimstedt och friherre Stael von Holstein samt assessorerna Eklund, Lindbg/ och Säll.

Hovrättsrådet Petrén utlät sig ytterligare: Hovrätten har uttalat sig för, att till hovrätt fullföljda mål skola därstädes föredragas av särskild föredragande, tillhörande hovrättens personal. Beträf- fande domfört antal ledamöter i hovrätt har hovrätten ansett detta under Vissa angivna betingelser kunna i enlighet med processkommissionens förslag sän— kas till tre. Hovrätten har förut behandlat sistberörda fråga i sitt den 30 no— vember 1926 avgivna utlåtande över särskilda sakkunnigas betänkande ang. ändringar i hovrätternas organisation m. m. Jag föreslog då, att de äldre före- dragandena (assessorer), som skulle föredraga större och svårare mål, skulle såsom ledamöter deltagai målens avdömande, varemot detta icke skulle vara för— hållandet beträffande de yngre föredragandena (fiskaler), vilka skulle före— draga lättare och enklare mål. Genom en dylik anordning skulle vissa förde- lar vara att vinna, särskilt därutinnan, att på sådant sätt möjliggjordes ett fruktbärande samarbete mellan äldre, erfarnare ledamöter och de unga i hov- rätten. J ag tillåter mig i detta avseende hänvisa till den motivering, som mitt vid nämnda utlåtande fogade yttrande innehåller. På däri anförda skäl vid— håller jag förslaget att giva ledamotsställning åt de äldre föredragandena, vil- ka närmast skulle motsvara de nuvarande assessorerna. Vid handläggning av de utav dem föredragna målen skulle alltså hovrätten bestå av fyra ledamöter, varemot enklare mål skulle avgöras av tre ledamöter. Liknande anordning, med olika antal ledamöter för domförhet i vademål och i andra mål, föreslogs på sin tid av nya och förstärkta lagberedningarna. I händelse två röster kom- ma att stå emot två, bör regeln i 23 kap. 3 % rättegångsbalken gälla. Att så- lunda i viss utsträckning låta föredragandena deltaga i dömandet är ock av synnerlig betydelse för domareutbildningen, på sätt i nämnda yttrande av mig närmare blivit utvecklat.» '

I sistnämnda yttrande instämde hovrättsråden Lagerbielke och friherre at- Ugglas samt assessorerna Ljunggren, Zuhr och Persson.

Hovrättsrådet Glinzstedt yttrade med instämmande av hovrättsrådet friherre af Ugglas:

>>I likhet med processkommissionen anser hovrättens majoritet föreskrift böra meddelas därom att huvudförhandling inom hovrätten inledes med en i nämnda förhandling ingående och sålunda offentlig föredragning av målet, men har däremot beträffande sättet för denna föredragning olika meningar av kommissionen och av hovrättsmajoriteten uttalats, i det att kommissionen an—

ser densamma böra utföras av parterna eller deras advokater, men majoriteten vill åt en funktionär inom hovrätten uppdraga densamma. Om överhuvud taget någon offentlig föredragning må anses i detta fall erforderlig, råder enligt min mening intet tvivel därom att allenast en föredragning, anordnad på sistnämnda sätt, bör kunna förekomma. Emellertid synes miglbehövligheten .och lämp— ligheten av en offentlig föredragning kunna starkt ifrågasättas. Andamålet med en sådan föredragning, anordnad på det av mig sålunda såsom det enda möjliga betecknade sätt, är tydligen, att domstolens ledamöter därigenom må om ett ifrågavarande mål erhålla den kännedom, som erfordras för ett behö- rigt ledande och tillgodoseende på alla håll av huvudförhandlingen, varjämte åt en sådan föredragning väl även tillmätes den förtjänsten, att densamma kommer att utgöra en kontroll över det sätt, varpå domstolens ledamöter satt sig in i målet. Obestridligt är ju, att domstolen, för den händelse huvudför- handlingen skall kunna fylla sitt ändamål, måste äga en ingående kännedom om målet, men lika obestridligt lär det väl även vara, att en dylik kännedom, även om den väl i allmänhet bäst vinnes genom en föredragning, dock kan er- hållas även genom ett studium av handlingarna i målet. Då enligt mitt för- menande varje anledning saknas till farhåga, att domstolens ledamöter skulle åsidosätta sin självklara skyldighet att om målet förskaffa sig behövlig kän- nedom, kan jag ej inse nödvändigheten att genom föreskrifter om en offentlig föredragning skapa garantier för ett behörigt fullgörande av omförmälda dom- stolens ämbetsplikt, utan anser jag sättet, varpå domstolen bereder sig känne— dom om ett mål vara en domstolens interna angelägenhet. Om, såsom Väl i all- mänhet lärer bliva fallet, domstolen härvid begagnar sig av en inom lykta dörrar anställd föredragning, synes mig den tidsutdräkt, som härutav för— orsakas, vara ett vida mindre ont än det, varför domstolen skulle utsättas ge- nom den med en offentlig ämbetsmannaföredragning oundvikligen förenade kritiken från parterna eller deras advokater, ett ont, som majoriteten ju inga- lunda förbiser, men som helt visst icke lärer kunna avvärjas därigenom, att majoriteten såsom föremål för nämnda kritik utsätter icke en ledamot av hov- rätten utan en dess tjänsteman.»

Assessorn Lamm, med vilken assessorn Lindby instämde, yttrade: »Den redogörelse, som vid muntlig huvudförhandling i hovrätt kan erford- ras beträffande vad som tidigare förekommit i målet, bör efter min mening hellre än att, på sätt majoriteten föreslagit, överlämnas åt föredragande i tjän— steställning, anförtros åt parterna och deras ombud. Om detta skulle göra det behövligt att, för vissa fall eller i allmänhet, före huvudförhandlingen en föredragning av handlingarna i målet ägde rum i huvudsakligen samma ord- ning som den nu brukliga _— en fråga, vars besvarande efter min mening vä— sentligen beror på hur det nya rättegångsförfarandet faktiskt kommer att ge- stalta sig i sina detaljer — kan jag häri icke se någon egentlig olägenhet. Då föredragningen ju enbart innebär en redogörelse för innehållet i offentliga hand- lingar, förefaller mig själva redogörelsens offentlighet icke innebära någon ytterligare vinst med hänsyn till offentlighetsprincipens genomförande; fast- mera förefaller det mig vara en till sin natur rent intern fråga, på vad sätt hovrättens ledamöter skaffa sig erforderlig kännedom om innehållet i dessa handlingar. Å andra sidan kan vid en föredragning inför offentligheten gi- vetvis icke som vid den nuvarande diskussion samtidigt äga rum; detta minskar givetvis väsentligen föredragandetjänstens betydelse ur utbildningssynpunkt och torde väl även försvåra föredragningens tillgodogörande av dem, som skola följa med densamma. I det hela synas mig föredragning och partsförhand- ling vara till sin natur alltför olikartade företeelser för att lämpligen kunna sammanföras i en gemensam form.»

Hovrättsrådet Lagerbielke utlät sig: »I fråga om det juridiska elementet i de föreslagna s. k. hovrättstingen, är jag så till vida av skiljaktig uppfattning, att jag anser att detsamma bör be- stå av tre ledamöter av hovrätt.»

Med hovrättsrådet Lagerbielke instämde hovrättsråden friherre Giertta, fri- herre Staäl von Holstein och Aastmp samt assessorerna Lindby, Nissen, Nor- denadler och Wijnbladh.

Hovrättsrådet Petrén, som beträffande s. k. hovrättsting i huvudsak instäm- de med pluraliteten, anförde till närmare utveckling av denna sin mening:

>>Oavsett huruvida i tvistemål obligatorisk partsförhandling i hovrätt anses lämplig att införa eller ej, måste man beträffande brottmål och särskilt grövre brottmål medgiva, att i fråga om dem betydelsen av muntlig förhandling i särskilt hög grad framträder. Processkommissionen har framhållit, att den muntliga bevisningen där vanligen är av avgörande betydelse och möjligheten för domstolen att omedelbart iakttaga densamma av största vikt. Det lärer vara omöjligt att förneka., att den nuvarande rent skriftliga proceduren i hovrätt i dessa mål är mindre tillfredsställande. Det tillförlitligaste sättet för leda- möterna i domstolen, även i andra instans, att förskaffa sig en bestämd upp— fattning av den tilltalades skuld eller oskuld torde utan tvivel vara omedelbart förhör med honom och vittnena inför den dömande domstolen själv. Att i vik- tigare brottmål pröva skuldfrågan blott på grundval av genomgånget skrift- ligt material ter sig för allmänna rättsmedvetandet ganska stötande; domsto— len bör ha den tilltalade inför sig och kunna iakttaga och förhöra. honom, åt- minstone framstår detta såsom det naturliga rättegångsförfarandet i dylika mål. Detsamma gäller åtminstone i mera invecklade och svårutredda brott- mål jämväl beträffande i målet åberopade vittnen. Genom dylikt omedelbart hörande av den tilltalade och vittnen skapas säkrare möjlighet och bättre för- utsättningar för hovrätten att tillförlitligt pröva målet. Endast därigenom får hovrätten nämligen tillfälle att i fall av behov kunna ingripa i målets ut- redning och få fram det verkliga händelseförloppet, endast därigenom kan hovrätten, där utredningen från underrätten i något hänseende brister eller par— ters och vittnens i protokollet upptagna yttranden giva anledning till olika, uttydning eller synas motsägande, förskaffa sig fullständigt och säkert material för målets prövning. Att låta dylik erforderlig utredning äga rum inför ve- derbörande underrätt är givet olämpligt och strider helt och hållet mot munt- lighets- och omedelbarhetsprincipen. Om ny rannsakning i målet finnes nödig, bör densamma därför i regel företagas inför hovrätten. Förvaras i målet häk- tad i häkte i den stad, där hovrätten har sitt säte, eller å ej avlägsen ort där- ifrån, möter ej svårighet för rannsakningens företagande i hovrätten. Men är så ej förhållandet eller har beträffande mål, däri den tilltalade är å fri fot, brottet timat å mera avlägsen ort, uppstår fråga, huruvida rannsakningen med hänsyn till den häktades transport samt besvär och resekostnader för andra parter ävensom för vittnen och domstolsledamöter lämpligare bör förläggas till plats inom det län, där brottet ägt rum.

Enligt processkommissionens förslag skall hovrätt för huvudförhandling i såväl brottmål som tvistemål kunna sammanträda å annan ort, än där hov— rätten har sitt säte. De skäl, som av processkommissionen anförts för införan— de av hovrättsting vid Vilka i vissa grövre brottmål nämnd skall deltaga » (I 5. 118, 120 och 154), finner jag värda allt beaktande. Då muntlig partsförhandling i hovrätt skall äga rum i brottmål, därvid t. ex. häktad skall inställas inför hovrätten samt annan tilltalad, målsägande eller vittnen även skola personligen inställa sig, ter det sig synnerligen lämpligt att hålla hov-

rättssammanträdet å vederbörande rannsakningshäkte eller vederbörande un- derrätts eljest vanliga tingsställe. Därigenom böra tid, kostnader och besvär i avsevärd mån besparas för både parter och vittnen. En sådan anordning blir ett naturligt led i strävandena att göra rättsskipningen lättare tillgänglig för folket. Att högre domstolsinstans sålunda skipar rättvisa å ting ute i or- terna bidrager ock till att befästa

förtroendet för överrätterna och stärka sam-

bandet mellan dessa och befolkningen. Därjämte finnes härvidlag från äldre tider historisk tradition att bygga på, i det att dylika hovrättsting i viss mån komme att erinra om de gamla räfst— och rättartingen. Stöd för en sådan anordning kan ock hämtas från England, där systemet med ambulerande över- rätt sedan gammalt varit rådande

. Att nämnd, i likhet med vad som är för- hållandet beträffande våra nuvarande häradsrätter, skall sitta med i rätten vid hovrättsting, på sätt processkommissionen föreslagit, synes självklart och lärer ej tarva någon särskild motivering. Processkommissionen har föreslagit, att hovrättsting skola hållas i den om- fattning och på det sätt, som prövas lämpligt, antingen på regelbundna, förut bestämda tider eller när behov därav yppar sig. I fråga om nämnds delta- gande i behandling av brottmål i i rätten, då fråga kan uppstå om till fängelse i mer än 6 månader.

hovrätt har föreslagits, att nämnd skall sitta den tilltalades dömande till straffarbete eller Vad sålunda föreslagits lämnar enligt min

mening i vissa delar rum för erinringar och kan därför icke i allo av mig förordas. Förslaget om särskilda hovrät

tsting är, såsom processkommissionen anty-

der, hämtat från nya lagberedningens betänkande. Enligt detta skulle endast rannsakning med häktad i vissa särskilt angivna fall förekomma å hovrätts- ting. Dessa fall voro: då utredningen i målet befanns ofullständig eller fram- ställning gjorts att få förete ytterligare bevisning samt ny rannsakning med den häktade syntes erforderlig för prövning av frågan om hans brottslighet, hans tillräknelighet eller straffmätningen, dock endast under förutsättning att den häktade ej förvarades i häkte i hovrättsstaden eller eljest utan olägenhet kunde inställas inför hovrätten. För att icke en hovrättsdivision i sin helhet skulle giva sig ut på tingsresor, ibland till avlägsna orter, en anordning, som enligt nya lagberedningens mening skulle vara uppenbart olämplig, föreslogs att sådant ting skulle hållas av

särskild hovrättsavdelning, bestående av en

hovrättsledamot såsom ordförande samt tre av hovrätten tillkallade underdo- mare såsom bisittare.

Två” reservanter inom nya lagberedningen, presidenten Berg och häradshöv- dingen Hedenström, ville i viss överensstämmelse med vad äldre lagberednin- gen på sin tid föreslagit giva anordningen med hovrättsting en mera vidsträckt och obligatorisk användning, i det att enligt deras förslag dylikt ting skulle hållas i de mål, där någon hos hovrätten vore tilltalad för brott, varå minst straffarbete kunde följa, dock ej såvida lägre straff blivit av underrätten ådömt utan att talan om straffets skärpande blivit av åklagaren eller måls- ägande hos hovrätten fullföljd. Ny rannsakning å hovrättsting skulle dock icke heller äga rum i det fall, att den tilltalade blivit av underrätten från åtalet frikänd och hovrätten funne underrättens utslag kunna utan vidare rannsak- ning fastställas. Aven om den tilltalade erkänt den åtalade gärningen, kunde enligt reservanternas förslag å andra sidan målet utsättas till hovrättsting, om hovrätten ansåge sådant lämpligt för att bliva i tillfälle att tillförlitligt be- döma fråga rörande gärningens straffbarhet, den tilltalades tillräknelighet

eller straffmätningen. Inom varje hovrätt skulle finnas minst en tingsavdel- ning för varje län inom hovrättens jurisdiktionsområde, bestående av ordföran- de och två eller tre bisittare. Ti ll ordförande skulle av Konungen förordnas ordinarie hovrättsledamot eller, om hinder därför mötte, ordförande i under-

lydande underrätt. Bisittare skulle i tur och ordning uttagas bland yngre ledamöter av hovrätten och ordinarie domare i underrätterna i länet. Därjämte skulle vid hovrättstingen efter mönster av häradlsnämnden fungera en nämnd, bestående av högst 12 minst 6 nämndemän.

Förstärkta lagberedningen avstyrkte för sin del införande av hivrättsting. förnämligast av det skäl, att upptagandet av den ytterligare bevisningi sådana mål, som å någondera sidan åberopades och å dylikt ting skulle företes, om det icke lämpligen kunde ske inför hovrätten själv, med lika stor fördel kun- de uppdragas åt en underrätt, som hade att till hovrätten insända sitt proto- koll över vittnesförhöret. Aven om målen gjordes till föremål för helt och hållet ny behandling å hovrättstingen, iansåge förstärkta lagberedningen en anordning med hovrättsting bliva mindre tillfredsställande till följd av de olä- genheter och svårigheter, som särskilt beträffande bevisningen möte för för— nyande av rannsakningen längre tid efter det brottet blivit begånget. Inom förstärkta lagberedningen voro dock 8 ledamöter, däribland ovannämnda två reservanter, av skiljaktig mening och förordade för sin del förslaget om hov- rättsting med nämnd.

Processkommissionen har i sitt betänkande föreslagit, att hovrätt vid för- rättande av hovrättsting skall vara sammansatt på samma sätt som eljest.

Vid övervägande av de olika förslag till lösning av frågan om hovrätts- proceduren i viktigare brottmål, som sålunda framkommit, finner jag den av reservanterna i nya och förstärkta lagberedningarna föreslagna anordningen vara att förorda, dock med en del modifikationer.

Det synes till en början icke lämpligt att, på sätt processkommissionen före- slår, överlämna åt hovrätternas fria skön att efter gottfinnande utsätta mål till behandling å hovrättsting eller avdöma det därförutan. Det torde vara nödigt att icke lämna prövningen därutinnan alldeles fri utan i lager bestäm- ma de fall, då sådant ting obligatoriskt skall hållas. Eljest kan det lätteligen befaras, att för undvikande av omgång och tidsspillan med tingsres-ir m. m. hovrätterna icke alltid skulle utsätta mål till hovrättsting, ehuru de förelig— gande omständigheterna måhända påkallade det. Det kan nämligen icke för- nekas, att anordningen med dylika ting, som åtminstone i Norrland (ft.-1 komma att hållas å avlägsna orter, måste i viss mån, om ej särskilda åtgärder där- emot vidtagas, rubba och förrycka arbetet inom hovrätterna, och insikten här- om kan givetvis alstra en viss obenägenhet att i fall, där det ej anses alldeles nödvändigt, låta mål gå till hovrättsting. Då varje sådant kommer att med- föra en viss tidsutdräkt samt därtill stundom säkerligen avsevärda kostnader för statsverket, är det också helt naturligt, att det komme att anses önskvärt att ej onödigtvis anordna hovrättsting utan endast i sådana fall, då oundgängligt behov därav ansåges föreligga. Allt detta gör, att beträffande grövre brottmål bestämda regler böra givas rörande de fall, då hovrättsting skall hållas. Att därvid göra hovrättstingen obligatoriska i sanitkga de fall, då enligt processkommissionen nämnd skall deltaga i behandling av mål i hov- rätt, eller så snart fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straff- arbete eller till fängelse i mer än 6 månader, synes vara att gå för långt. Icke heller torde reservanternas i lagberedningen förslag vara att förorda, enligt vilket, med viss inskränkning, åtal för brott, varå straffarbete kunde följa, skulle handläggas å hovrättsting. J ag anser gränsen lämpligen kunna dragas vid det straffmaximum, som nu gäller beträffande ådömarde av vill- korlig straffdom, eller med andra ord att varje mål, däri fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete minst 6 månader eller till fängelse minst 1 år, skall hänskjutas till hovrättsting, dock att hovrätten vid klagan av åklagare eller målsägande skall äga fastställa underrättens utslag utan prövning å hovrättsting. Denna regel skulle gälla lika, vare sig den till-

talade är häktad eller ej. Därjämte skulle dock gälla, att då i mål rörande häktad huvudförhandling skall äga rum, målet alltid skall före å hovrätts- ting. Det ligger i sakens natur att, då den häktade förvaras i häkte i hov- rättsstaden eller det åtalade brottet begåtts inom domkrets, vars tingsställe är belägeti samma stad eller föga avlägset därifrån, hovrättstinget bör kunna hållas i hovrätten, där detsamma ej av särskilda anledningar lämpligare bör äga rum å underrätts tingsställe eller i rannsakningshäkte å fängelse. Varda bestämmelserna avfattade på ovan angivet sätt, skall hovrättsting — frånsett mål rörande häktad _ alltså icke komma till stånd i det fall, att den till- talade, som klagar i hovrätten, dömts till straffarbete under 6 månader eller till fängelse under 1 år under förutsättning, att åklagare eller målsägande ej i hovrätten fullföljer talan om straffets skärpande. Då å andra sidan åkla- gare eller målsägande klagar med yrkande om den tilltalades fällande till straff, där kan av underrätten blivit frikänd, eller om straffskärpning, där han blivit fälld till visst straff, skall hovrätten icke kunna ändra underrät— tens utslag utan målets utsättande till hovrättsting, så snart straffarbete 6 må- nader eller fängelse 1 år ingår i strafflatituden för det åtalade brottet. Ifråga- sättas kan. Iuruvida utöver dessa fall, då måls handläggning å hovrättsting skulle vara (bligatorisk, detta fakultativt enligt hovrättens beprövande skulle kunna äga rim också i mål, där fråga uppstode om ej häktad tilltalads dö- mande till kirtare frihetsstraff än ovan angivits. Jämväl i sådana mål kan på grund av bristande utredning vid underrätten den tilltalades personliga hö- rande och måhända iidlyftig vittnesbevisning ifrågakomma i hovrätten, som då borde äga förordna om ny rannsakning å hovrättsting. Det är att antaga, att dylika fall ej bleve så ofta förekommande samt att hovrätterna av skäl, som ovan antytts, med varsamhet skulle begagna sig av denna utväg och allenast i de fall, då föreliggande omständigheter påkallade det såsom den praktiskt lämpligaste anordningen.

Att i enlighet med processkommissionens förslag låta tingsavdelning av hov- rätt vara sammansatt som en vanlig hovrättsdivision synes mig knappast vara lämpligt, då en sådan anordning alltför mycket skulle rubba och förrycka ar- betet inom hovrätten. Aven ur andra synpunkter synes det mera tilltalande att återgå till en anordning, liknande den av reservanterna inom nya lagbered- ningen föreslagna. nämligen så, att hovrätts tingsavdelning skulle bestå av två ordinarie ledamöter av hovrätten, en äldre såsom ordförande och en yngre så- som bisittare. samt en ordinarie underdomare såsomandre bisittare. Ordfö- rande kunde antingen förordnas av Konungen exempelvis för ett år i sän- der eller 03k enligt närmare föreskrift i hovrättens arbetsordning förordnas för varje särskilt ting av presidenten. Uppdraget, som givetvis kunde omfatta flere till samma hovrätt hörande tingsavdelningar, skulle icke ständigt tillde— las samma ledamöter utan i tur och ordning tillfalla de därtill lämpliga. Leda- möter av högre ålder, t. ex. 60 år eller därutöver, borde vara befriade från så- dan tjänstgöring. Hovrättens president borde äga förordna yngre hovrätts- ledamot såsom bisittare och hovrätten den andre bisittaren bland ordinarie underdomare i länet, därvid Stockholms stad och Stockholms län böra räknas såsom en enhet. Bisittarna borde förordnas antingen för varje ting eller för längre tidsperiod såsom ett år. Med en dylik anordning skulle hovrättens ar- bete icke behöva förryckas genom förrättandet av hovrättsting ute i orterna. För vinnande av detta ändamål torde det dock vara nödvändigt, att i varje hovrätt funnes visst antal övertaliga ledamöter utöver vad som erfordrades för sammansättning av hovrättens vanliga divisioner. De övertaliga ledamöter, som för sessionen icke vore indelade till tjänstgöring å de fasta divisionerna, skulle tagas i anspråk för tjänstgöring å hovrättsting, så att det dagliga arbetet inom hovrätten ostört kunde fortgå i vanlig ordning. Därmed vore givetvis en stor

fördel vunnen och därmed skulle en av de tyngst vägande betänkligheterna emot inrättande av hovrättsting helt bortfalla. Hovrättens arbetsresultat be- hövde då icke förminskas därigenom, att en del hovrättsledamöter mer eller mindre konstant vore sysselsatta utom hovrätten med förättande av hovrätts- ting. Att genomföra anordningen med en underdomare såsom bisittare i hov- rätts tingsavdelning torde ej möta några svårigheter och densamma skulle med- föra vissa fördelar ur den synpunkten, att därigenom bereddes ökad möjlighet för domaraspiranternas utbildning. Vad underrätterna å landet beträffar skulle i berörda fall den enligt hovrättens förslag i domsagan anställde sekreteraren kunna förordnas såsom vikarie för ordinarie domaren.

Processkommissionen har lämnat öppet, huruvida hovrättsting borde ordnas såsom fasta, periodiskt återkommande hovrättssammanträden eller utsättas, när behov därav yppar sig. Enligt det förra alternativet skulle hovrättsting lämp— ligen kunna hållas t. ex. 6 gånger årligen i varje län. Detta skulle innebära bl. a. den fördelen, att i så fall fast indelning av såväl lagfarna ledamöters som i nämndemäns tjänstgöring å hovrättsting kunde på förhand uppgöras. Å andra sidan skulle det innebära den olägenheten, att häktade stundom kunde få vänta väl länge på rannsakning, då underrätts utslag i sådana mål överklagats. Vid övervägande av de båda alternativen har jag emellertid funnit anordningen med regelbundna, på förhand utsatta hovrättstingssammanträden obetingat hava fö— reträde, och stannar man vid en sådan anordning, torde hovrättstingen såsom regel böra hållas å tingsställe, i residensstaden i resp. län.

Nämnden å hovrättsting, vilken i motsats till den nuvarande häradsnämnden lämpligen kan benämnas länsnämnd, bör i likhet med den bestå av nio nämn- demän. Konungen bör bestämma, huru stort antal länsnämndemän, som skola utses i resp. domsagor inom länet, dock exempelvis minst 6 i varje domsaga. Beträffande det sätt, varpå länsnämndemän lämpligast böra utses, kunna olika meningar göra sig gällande. Vilken utväg man därvidlag än väljer, synas vissa olägenheter vara därmed förknippade. Med hänsyn till det sätt, varpå leda- möter i häradsnämnd enligt hovrättens förslag här ovan skulle väljas, måste den av processkommissionen föreslagna metoden för val av hovrättsnämndemän lämnas ur räkningen. Efter övervägande av olika möjligheter har jag ansett mig böra förorda, att häradsrätterna, d. v. 5. domare och häradsnämnd i sam- råd utse ledamöterna i länsnämnd. Ofta nog torde till länsnämndemän kom- ma att utses äldre och erfarnare ledamöter i häradsnämnd. Enligt den sålunda tänkta anordningen skulle ledamot av länsnämnd aldrig samtidigt kunna tjänst— göra i häradsnämnd. Lämpligen torde kunna föreskrivas, att minst 4 nämn— demän från den domkrets, där det brott timat, varom skall rannsakas, i resp. mål skola tjänstgöra i länsnämnden å hovrättsting.

Beträffande rösträtt inom hovrättstingsavdelning torde, då de tre lagfarna ledamöterna av rätten äro ense, böra gälla den regeln, att det skall fordras en- hällighet inom nämnden för att dess mening skall gälla såsom hovrättens be— slut. Ar bland de lagfarna en av skiljaktig mening och sju ledamöter av nämn- den ansluta sig till hans mening, bör denna mening gälla. De ytterligare reg— ler för omröstning, som bliva erforderliga, torde i detta sammanhang ej behöva närmare utformas.

En särskild svårighet erbjuda de fall, då grövre brottmål från stad, i vars underrätt nämnd sålunda icke tjänstgjort vid målets handläggning därstädes, skall före å hovrättsting. Den oegentligheten inträffar då, att nämnd kommer att deltaga i målets behandling där, ehuru detta icke varit förhållandet i första * instans. Denna inkonsekvens torde emellertid icke vara av någon betydenhet och synes för övrigt vara ofrånkomlig, när man, på Sätt ovan anförts, ej anser lämpligt att införa nämnd i rådhusrätterna. Ledamöter av länsnämnd torde i stad lämpligen kunna utses av sådana delegationer, som för val av nämnde-

män föreslagits av Sveriges advokatsamfund i dess över det remitterade be- tänkandet avgivna utlåtande.

Handläggningen av de till hovrätt fullföljda brottmål, vilka icke komma före år hovrättsting, bör äga rum i enahanda ordning, som föreslagits i fråga om tvistemål. Beträffande alla brottmål, vare sig de handläggas inför hovrätten eller å hovrättsting, bör gälla, att den vittnesbevisning, som i målet upptagits vid underrätten, icke skall behöva återupprepas, utan böra allenast de vittnen inkallas, vilkas hörande någon av parterna begär eller domstolen anser nödigt.»

Hovrättsrådet friherre af Ugglas yttrade:

»Gentemot det av pluraliteten framställda förslaget om s. k. hovrättsting ställer jag mig synnerligen tveksam. Det lämpliga i att för vissa kategorier av brottslingar tillskapa en särskild domstol av alldeles ny typ synes mig kun- na starkt sättas i fråga. Då enligt min uppfattning några avgörande skäl för införande av lekmannaelement i överinstans icke överhuvud taget blivit före- bragta, kan jag svårligen inse det befogade i kravet på att nämnd skulle i hov— rätt vara erforderlig för avgörandet av vissa brottmål, medan nämnden skulle kunna i andra dylika mål avvaras. Om sålunda, enligt min mening, nämnd icke bör deltaga vid hovrätts avgörande ens av grövre brottmål, torde en väsentlig anledning till införande av de föreslagna hovrättstingen hava bortfallit. Vid nu angivna förhållanden synes mig några särskilda åtgärder i det av plurali- tetåzn angivna syfte knappast vara med avseende å de grövre brottmålen av no en.»

Hovrättsrådet Renström utlät sig: Fullföljd i »Processkommissionens förslag, att högsta domstolen skall principiellt hava högsta dom- att avgöra allenast den del av dit hänskjutna mål, som har avseende å rätts— Stale” frågan, motiveras dels därmed att högsta domstolen, enligt det av processkom— missionen i övriga hänseenden förordade processystemet, skulle hava sämre förutsättningar att pröva bevisningen än de lägre instanserna, vilka själva ome- delbart iakttagit avhörda vittnen och sakkunniga, vartill komme att det måste anses överflödigt att tillåta part att i tre instanser påkalla prövning av en rättegång i hela dess omfattning, dels ock därmed att högsta domstolens arbets-. börda måste begränsas, om det i längden skall bliva möjligt att enhetligt sam- manhålla denna domstol och besätta den med fullt kvalificerade krafter, vilka , i erforderlig grad kunna ägna sig åt den för rättstillståndet i landet viktiga | uppgiften att vårda rättsenheten.

Vad angår förstberörda argument, saknar detsamma tydligen tillämplighet å mål, vari bevisning genom vittnen och sakkunniga icke upptagits i någon in- stans, således där allenast _dokumentsbevisning förekommit eller vittnen hörts vid annan domstol eller bevisning av nu ifrågavarande slag i allt fall icke upp— tagits i hovrätten. Med de av kommissionen föreslagna bestämmelser, såväl som med de regler hovrätten ovan föreslagit, torde upptagande av bevisning mera undantagsvis komma att försiggå i hovrätt, såvitt angår tvistemål, samt tämligen ojämnt och ofullständigt, såvitt angår brottmål. I varje fall synes det svårt att förklara, varför å ena sidan vittnesberättelser, upptecknade av första instansens domstol eller av annan domstol, kunna anses utgöra tillräck- ligt gott material för att läggas till grund för hovrättens prövning jämväl i sakfrågan, men å andra sidan samma material, tillökat med vad hovrätten själv må hava upptagit, icke skulle med lika stor trygghet kunna användas i högsta domstolen. Den omständigheten, att underrätt eller hovrätt under någon stund haft vittnet inför sina ögon och icke i ett protokoll kan redovisa alla därvid gjorda iakttagelser, får säkerligen icke tillmätas alltför avgörande betydelse. Möjligheten att av iakttagelser under vittnesmåls avläggande bilda

68 sig någon säker uppfattning om vittnesmålets trovärdighet är över huvud gan- ska begränsad. Icke blott därför, att domstolen lätt kan misstaga sig om vitt- nets vilja att hålla sig till sanningen, utan särskilt därför att ett vittnes för— måga att vid ett visst tillfälle göra riktiga iakttagelser samt att fastställa och återgiva vad som iakttagits är beroende av omständigheter, som i väsentlig mån undandraga sig kontroll, i allt fall icke kunna fastställas utan ingående under- sökning. I ett flertal fall torde det vara icke så mycket iakttagelser å vittnet som fastmera granskning av vittnesutsagans innehåll samt jämförelse med vad eljest är upplyst i målet, varigenom domaren kommer till en uppfattning om vad av vittnesberättelsen kan anses tillförlitligt.

Ihågkommas må vidare, att fastställandet av inhämtade upplysningars till— förlitlighet endast är ett om ock betydelsefullt led av bevisprövningen. Do- maren har nämligen vidare att ur framkommet material rekonstruera ett hän- delseförlopp eller eljest skapa sig en föreställning om vad som är sant i målet, en verksamhet, SOm mången gång ställer betydande anspråk på domarens er— farenhet, skarpsinne och omdöme. Det är fördenskull trots nackdelar, som kun— na. följa av att ledamöter i överrätt hänvisas till av annan domstol uppta- gen bevisning, otvivelaktigt ofta så, att de ändock kunna äga de bästa förutsätt- ningar att avgöra vad som skall anses bevisat. Härav förklaras ock, att appell i skilda länder förekommeri stor utsträckning, oberoende av om appelldomsto— len omedelbart upptager bevisningen.

Det vore knappast välbetänkt att för Vårt lands vidkommande i fråga om bevisningen nöja sig med appell till hovrätterna och i denna del sålunda avstå från den enhetliga ledning och kontroll, som kan givas av högsta domstolen och därtill just vid en tidpunkt, då domstolarnas praxis i anledning av de legala jävens borttagande hänvisas att i viss mån bryta sig nya vägar. Särskilt an— märkningsvärt är, att berörda inskränkning komme att medföra att bland an- nat ett antal svåra brottmål, däri fråga allenast vore om att värdesätta bevis— ningen, icke skulle få fullföljas till högsta domstolen. Sådan begränsning synes i och för sig icke tillrådlig och skulle för den allmänna uppfattningen säkerligen framstå vida mer svårbegriplig än någonsin en summa revisibilis.

Ifrågasättas kan även, om en dylik inskränkning av högsta domstolens be- fogenhet skulle kunna på ett fullt tillfredsställande sätt regleras. Åtskilliga försök hava i andra länder företagits —— såväl i fråga om jury som vid an— ordning av rättsmedel — att i skilda händer lägga avgörandet av å ena sidan vad som är hänt och sant, å andra sidan vad som är rätt i ett mål. Försöken mana knappast till efterföljd. Redan då fråga varit om att uppdraga en gräns emellan rättsfrågor och sakfrågor hava så olika meningar framkommit, att man föranledes antaga, att den föreställning, som ligger_till grund för för— söken, lider av någon inre motsägelse. I allt fall synes icke utan tvingande skäl böra i svenskt rättsväsen upptagas en anordning, som' på andra håll visat sig medföra en myckenhet av tidsödande, i och för sig ofruktbara diskus— s1oner.

Den totala arbetsbesparing, som tilläventyrs kan beredas högsta domstolen genom anlitande av den utväg kommissionen föreslagit, synes sålunda komma att bliva dyrköpt. Den bleve ock säkerligen vida obetydligare än kommissionen tänkt sig, då jämväl vid fullföljdsrättens inskränkning till rättsfrågor än- dock i allmänhet skulle krävas så utförligt framläggande av processmaterialet, att högsta domstolen bleve i tillfälle sätta sig in i varje detalj av utredningen, som vore ägnad att belysa de förhållanden, vilka skola regleras genom dom. Det skulle ock strida mot all tradition i vårt land och säkerligen också mot den allmänna uppfattningen att, på sätt kommissionen föreslagit, begränsa högsta domstolens prövningsrätt i dit fullföljda mål. Domstolen skulle därige- nom i själva verket nedsjunka till en slags rättsanstalt för avgivande av juri-

diska responsa.. Dess verksamhet skulle nämligen inskränkas till att meddela. besked om vad lagen rätteligen skall anses innehålla beträffande det särskilda fall, varom i resp. mål är fråga och som är beskrivet i hovrättens domsrecit. Högsta domstolen bör framgent såsom hittills äga att ingå i prövning av all i målet relevant utredning vare sig densamma berör sakfrågan eller rättsfrågan i målet. På grund av vad ovan anförts och då den utväg för inskränkning i högsta domstolens arbetsbörda, som kan anses erforderlig, enligt min mening måste sökas i annan anordning än ett åtskiljande av rätts- och sakfrågan, måste jag avstyrka kommissionens förslag i nu angivet hänseende; och inbegriper jag i mitt avstyrkande jämväl förslaget, att högsta domstolen skulle berövas befo- genhet att pröva frågan om straffmätning. Självfallet förutsättes härvid att det muntligt-protokollariska systemet i den omfattning, hovrätten ovan i an- nat sammanhang föreslagit, bliver normerande för förhandlingen inför rätta.

Den begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen, som infördes genom reglerna angående summa revisibilis och övriga i enahanda syfte i lagen den 14 maj 1915 angående ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken stadgade be- stämmelser, torde numera för allmänna uppfattningen framstå såsom fullt motiverad, och någon anledning att, vid högsta domstolens bibehållande så- som arpellinstans, frångå den sålunda redan beträdda vägen att minska högsta domstolens arbetsbörda synes ej förefinnas. Gällande bestämmelser om sum- ma rerisibilis och i samband därmed stadgade inskränkningar i rätten att full- följa tilan till högsta domstolen böra därför alltjämt bestå. Några allvarliga olägenheter torde ej följa av denna anordning, då det, på sätt i '30 kap. 13 % rättegångsbalken nu är stadgat, skulle stå tappande part öppet att i mån av föreliggande fog söka prejudikat- eller intressedispens. I vad män med till— lämpaldet av detta system högsta domstolens arbetsbörda framdeles kan kom- ma att ökas, så att arbetsbalans där kommer att uppstå, undandrager sig allt tillförlitligt bedömande, men skulle detta bliva fallet, måste givetvis ta- gas i övervägande att träffa åtgärder till balansens minskande och undan- röjande. Då varje tanke på e.o. bisittare i högsta domstolen bör vara bann— lyst, och införande av revisionsförfarande ej heller bör ifrågakomma, åter— står i sådant fall den utvägen att höja summa revisibilis. Denna väg har man beträtt i Norge, där fullföljdsrätten till högsta instans är betydligt mera inskränkt än hos oss.»

Mee hovrättsrådet Renström instämde hovrättsråden Kiellander, Lemke, fri- herre zf Ugglas, friherre Giertta och friherre Staél von Holstein samt assesso- rerna Eklwnd, Lindby, Nissen, Hessius och Nyström.

Refarenten förklarade sig jämväl ense med hovrättsrådet Renström och an- förde:

»Vår svenska rättegångsordning, som i anmärkningsvärd grad uppbäres av allmänhetens förtroende, hämtar sin styrka —— utom ur förvissningen om våra lomares oväld —— väsentligen ur två av ålder rotfasta föreställningar i vårt folks medvetande, nämligen dels föreställningen om att de domare, som i försza instans döma inför menighetens ögon, i allmänhet äga förmåga att giva en rättvis dom, dels ock föreställningen att i allvarliga och svårlösta fall daras dom med största tillförsikt kan hänskjutas till Konungen, eller vad därmed numera är liktydigt Konungens högsta domstol, för slutgiltig pröv— ning. Det har av hovrätten med skärpa framhållits, att tilltron till första instansens domare väsentligen beror icke allenast av ett gott urval vid domare- ämbetets tillsättande utan även i avgörande grad av att domaren sättes i till- fälle att under nära personlig beröring med menigheten göra gällande sina förutsättningar och sin vilja att, i små angelägenheter såväl som i stora, på

bästa sätt lösa uppkommande frågor, samt att fördenskull processkommissio— nens efter utländsk förebild uppgjorda plan att ersätta nuvarande folkliga och patriarkaliska anordning av domstolarna i första instans med ett antal ämbets- verk inom stora domkretsar måste anses innebära en farlig rubbning i den ena av rättegångsordningens nuvarande grundvalar. Aven dess andra grundval, högsta domstolen i dess nuvarande ställning, vill processkommissionen rubba.

Enligt idealet för nuvarande ordning skall, såsom ovan antytts, under hög- sta domstolens prövning dragas blott svårlösta frågor av allvarlig betydelse. För att ernå en häremot svarande begränsning har man dock icke varit bc— nägen att genom lagbestämmelser kringskära fullföljdsrätten. Det är särdeles svårt att finna sådana regler, som äro fullt tillfredsställande, och det över— ensstämmer för övrigt bäst med svensk rättsuppfattning att låta part själv avgöra om han vill låta sig nöja med underrätts dem. I saknad av begrän- sande rättsregler har emellertid fullföljdsrätten gjorts "ill föremål för en mycket för långt driven användning. Väl låta sig parterna i stor utsträck- ning nöja med första instansens dom även i betydande mål, helst där doma- ren förmått att på mest fullständigt sätt tillvinna sig förtroende inom sitt doms- område. Mycket ofta vägrar dock part, såväl av önskan att så länge som möjligt undgå en slutlig dom som av andra grunder, att även i obetydliga och klara saker underkasta sig första instansens avgörande. Antalet från under— rätt fullföljda mål är för närvarande högst betydande. Rättsstatistiken för åren 1923 och 1924 utvisar för hela riket, att exempelvis av antalet s. k. tvi- stiga mål —— således bortsett från mål, vari tredskodom mot svaranden med— delats eller kärandens talan omedelbart medgivits —— det anmälts vad i nära 2/5 av alla mål, varefter 3/4 av de mål, i vilka vad anmälts, fullföljts till hov- rätten. Aven om domstolarna i första instans, på den väg hovrätten an— givit, tillföras ökad auktoritet samt rättegångssättet alltmer förbättras, och även om lagens bestämmelser angående påföljd av ohemul talan användas på ett vida mer effektivt sätt än för närvarande sker, vilket för visso vore önsk— värt, blir det alltid ett svårlöst organisatoriskt spörsmål att finna en anord— ning, som på ett fullt lyckligt sätt gör det möjligt att bibehålla obegränsad fullföljdsrätt till en för hela riket gemensam högsta domstol med dess nöd— vändigt ringa antal domare. Nuvarande organisation är byggd framför allt på medverkan av hovrätterna, där materialet i de fullföljda målen sovras, be— arbetas och kompletteras samt där åtskilliga mål jämväl utsöndras därigenom att parterna nöja sig med hovrättens dom. I trots härav och trots den ytter— ligare bearbetning, målen erhålla av revisionssekreterare, har det visat sig svårt för högsta domstolen att administrera arbetsbördan. Till sist har man sett sig nödgad genom bestämmelsen om bland annat den så kallade summa re— visibilis i lag uppdraga en gräns för mål, som i regel måste anses allt för__obe- tydliga för att en fullföljd till högsta domstolen skall anses motiverad. Aven efter sålunda företagen begränsning har det mött svårighet att hålla högsta dömstolens arbetsbörda inom rimliga gränser. '

Åberopade svårighet får dock säkerligen icke anses olöslig. Väldigare or- ganisationsfrågor hava funnit sin lösning, såsom i England, där man med anlitande av en sorgfälligt genomförd arbetsfördelning lyckats åstadkomma, att en handfull i huvudstaden bosatta domare kunna administrera hela Eng- lands rättsskipning. Ännu mindre kan det vara påkallat att, om man anser högsta domstolen i dess nuvarande ställning såsom en synnerligen värdefull tillgång i svenskt rättsliv, nu avstå från samma tillgång under åberopande av framdeles tänkbara komplikationer.

Vissa större kontinentala länder hava funnit sig böra avstå från att hava en allmän överdomstol, appelldomstol, gemensam för hela riket samt valt att

a

uppdela den allmänna rättsskipningen a flera skilda jurisdiktionsområden,

vart med sina underdomstolar och sin överdomstol i sista instans. Det torde få lämnas oavgjort i vad mån denna anordning föranletts huvudsakligen av hänsyn till svårigheten att bevara en central appellinstans, vilken svårighet på grund av dessa länders storlek är vida mer betydande än i vårt land, eller fastmera av hänsyn till vissa teoretiska spekulationer.

Processkommissionen, som visserligen jämväl åberopar hänsyn till arbets— bördan, motiverar emellertid i första hand sitt nu berörda förslag på följande sätt: En av de viktigaste följderna av det muntliga rättegångsförfarandets införande måste bliva den förändrade rättsskipningsuppgift, som högsta dom- stolen får. Att förutsätta en upprepning där av den förebragta muntliga be— visningen är tydligen uteslutet. Ej heller är det tillrådligt att i högsta dom— stolen anlita den utvägen för denna bevisnings förebringande, att den i de lägre instanserna protokolleras och protokollen därefter företes i högsta dom- stolen. Oavsett den menliga inverkan på förfarandet i de lägre instanserna, som det ovillkorliga tvånget att protokollera där skulle öva, skulle högsta domstolen därigenom otvivelaktigt ställas inför sämre förutsättningar att pröva bevisningen än de lägre instanserna, som själva omedelbart iakttagit de vitt- nen och sakkunniga, som avhörts. Någon förstärkning av rättsskipningen skulle därmed icke vinnas. Ett till sina huvuddrag muntligt rättegångsför- farande måste alltså medföra, att högsta domstolens prövning begränsas till de sidor av målen, som kunna prövas utan att muntlig bevisning där före- bringas. Domstolens uppgift blir därigenom huvudsakligen begränsad till rättsfrågan och frågan om målets formella behandling. Högsta domstolen blir en revisionsinstans. I sitt angivna resonemang utgår processkommissionen från att ett rätte- gångsförfarande införes både i underrätt och hovrätt, vilket realiserar munt- lighetsgrundsatsen, däri inbegripet även upptagande av bevisning utan proto— kollering. Förut är emellertid framhållet, att även om förfarandet skulle in- rättas enligt de av processkommissionen föreslagna reglerna, principen om ome- delbar bevisning i hovrätt ingalunda bleve genomförd. Omedelbar bevis- upptagning torde komma att äga rum i tvistemål i ganska ringa utsträckning, snarast undantagsvis, och i brottmål tämligen ojämnt och ofullständigt. alla de fall, där omedelbar bevisupptagning icke skulle äga rum i hovrätterna, komme dessa domstolar i berörda hänseende icke att få tillgång till bättre processmaterial än högsta domstolen. Om den av processkommissionen antagna satsen vore riktig, att omedelbart upptagen bevisning är förutsättning för att en överdomstol skall kunna väl pröva bevisningen, borde hovrätterna likaväl som högsta domstolen förbjudas att ingå på någon bevisprövning.

Emellertid är enligt min mening på sätt förut framhållits processkom- missionens berörda grunduppfattning oriktig. Bevisupptagning torde prin- cipiellt böra äga rum vid underrätt, som genom protolkollering fastställer vad som inhämtas. Blott i fall av särskild anledning torde återupptagning böra ske i överrätt. Men det är ingalunda härmed givet, att jämväl den slutliga prövningen av bevismaterialet principiellt förlägges till underrätt. Att in- samla olika upplysningar i ett mål, huvudsakligen uttalanden från skilda per- soner, är en funktion, som tydligen icke sammanfaller med den bearbetning och Värdering av samma material, som kallas bevispröivning. Denna prövning avser att av det givna primärmaterialet, utgörande mer eller mindre spridda antydningar om vad på sin tid tilldragit sig, rek(nstrue:ra händelseförloppet och sålunda skapa en föreställning om vad som är hänt och sant i målet. Bevis— prövningen inbegriper en följd av sammanställningar, omdömen och slutsatser och ställer mången gång betydande anspråk på tomarens erfarenhet och skarp- sinne. Att i avseende å en dylik prövning utfstångal. medverkan av domare, som i särskilt hög grad måste anses hava nyssterördai personliga förutsättnin-

gar skulle endast kunna förklaras av nödtvång. Något dylikt tvång torde icke föreligga.

För parterna är det just i fråga om bevisprövningen mången gång av synner- lig vikt att kunna räkna på säkrast möjliga omdöme och att veta sig därutin— nan hava en tillflykt hos högsta domstolen. I exempelvis ett flertal svåra

rocesskommissionen framhåller såsom en särskild fördel av att högsta dom- stolen förvandlas till rev1s1onsdomstol, att därmed domstolens arbetsbörda tor— de kunna på nödigt sätt begränsas utan att man vidare behöver begagna sig av utvägen att, såsom för närvarande sker genom regeln om summa revisibilis m. m., utesluta vissa slags mål från fullföljdsrätt.

Till skenet bleve fullföljdsrätten enligt processkommissionens förslag obe- gränsad. I verkligheten blir fullföljdsrätten upphävd såsom ovan antytts just i frågor, som för parterna äro av allra största betydelse. Det kan t. o. m. sä— gas icke utan fog, _att högsta domstolen alldeles upphör_att vara parternas till—

I stället ska-ll inrättas ett responsakollegium, som beklädes med högsta domsto- lens namn och har till uppgift att avgiva utlåtande angående lagens rätta för— stånd.

Från rent teknisk synpunkt möta särskilda svårigheter att genomföra process- kommissionens förslag. Åtskilliga försök hava i andra länder företagits så- väl i fråga om jury som Vid anordning av rattsmedel —— att i skilda händer lägga avgörandet av å ena sidan vad som är hänt och sant, å andra sidan vad som är rätt i ett mål. Försöken mana knappast till efterföljd. Redan då fråga varit om att uppdraga en gräns emellan fall av det ena och det andra slaget, hava så olika meningar framkommit, att man föranledes antaga, att den före- ställning, som ligger till grund för försöken, lider av någon inre motsägelse. Jag åberopar i övrigt vad hovrätten i denna del anfört.

Vinsten i fråga om arbetsbesparing av att högsta domstolen bleve revisions— instans torde processkommissionen hava väsentligt överskattat. Dels torde man få att räkna med en myckenhet av tidsödande och i och för sig ganska ofruktbara diskussioner om skillnaden mellan rätts- och sakfråga. Dels torde

att revisionsinstansen skall meddela sitt avgörande pa de förutsättningar, som framgå av hovrättens domsrecit. Skola revisionsinstansens utlåtanden om la— gens rätta förstånd bliva till nämnvärt gagn för rättsutvecklingen, torde det förutsättas att samma utlåtanden icke få karaktären av allenast svar på vissa tämligen abstrakt framställda frågor En så fullständig föredragning av allt vad som förekommit i målet torde bliva av nöden, att alla skiftningar komma

73 ning av förebragt processmaterial, torde ej lämpligen kunna göras beroende av lagbestämmelser.»

I—Iovrättsrådet Petrén, med vilken hovrättsrådet Lagerbielke instämde, ytt— rade:

>>Med instämmande uti vad hovrättsrådet Renström anfört vill jag därutöver uttala niin anslutning till grundtanken i det av pluraliteten framförda försla— get om viss inskränkning i högsta domstolens prövning av bevisfrågor, skälig- hetsuppskattningar och straffmätning så till vida, att jag anser det synner- ligen önskvärt, att högsta domstolen måtte tillämpa den praxis att i angivna hänseenden ej ändra hovrättens domslut, med mindre domstolen funne hovrät- tens prövning därutinnan vara uppenbart oriktig eller oskälig. Högsta dom- stolen borde vara befriad från att ingå i ofta måhända tidsödande detaljpröv- ning av sådana frågor, som ej beröra rättsgrundsats eller lagtolkning, där ej antydda undantagsfall finnas föreligga. Därmed borde en viss begränsning av högsta domstolens arbetsbörda kunna vinnas. Att i nu antydda hänseende meddela uttryckliga lagbestämmelser anser jag dock svårligen kunna ifråga— komma.»

Hovrättsrådet Petrén yttrade: »Processkommissionens förslag om obligatorisk prövning av häktningsfrågan genom domare anser jag behäftat med vissa olägenheter. Med hänsyn till den högre kompetens, som statsåklagarna skola erhålla. torde det utan risk i all-

' mänhet för missgrepp kunna anförtros åt dem att besluta om häktning. Den

häktade bör dock alltid äga att hos domare vid underrätten överklaga häkt- ningen, och kan härtill i enlighet med av Konungens befallningshavande i Jämt- lands län framställt förslag lämpligen fogas det stadgande, att domaren obliga- toriskt skall pröva häktningsåtgärden, såvida ej åtal väckts inom 14 dagar från häktningen. Med en sådan anordning synas både den häktades anspråk på skydd och det allmännas intresse vara behörigen tillgodosedda.»

I sistangivna yttrande instämde hovrättsråden Lagerbielke och friherre af Ugglas, referenten samt assessorn Lindby.

Referenten utlät sig:

»Jag är med hovrättens övriga ledamöter ense därom att en anordning, lik- nande den processkommissionen föreslagit under beteckningen strafföreläg- gande, bör lagfästas. Anordningen kan redan nu i viss utsträckning anses faktiskt tillämpad i vårt land, och erfarenheten av ett dylikt rättsinstitut från olika länder, där det länge varit använt och tillämpat i stigande och numera högst betydande omfattning, talar avgjort för dess lämplighet.

J ag delar emellertid även övriga hovrättsledamöters uppfattning, att straff— föreläggandet icke bör, särskilt icke till en början, givas en mycket vidsträckt tillämplighet. . .

Däremot kan jag icke instämma i de närmare angivna synpunkter, som hov- rättens utlåtande innehåller att beaktas vid en kommande lagstiftning i äm- ,' _ net. Jag skall i detta hänseende endast framhålla följande. i,

,» Q'

r

Det synes mig önskligt att kunna tillvarataga den av processkommissionen framburna tanken, att föreläggandet i vissa fall skall kunna vinna laga kraft utan domares stadfästelse. Många lagbrott, som äro belagda med allenast böter, äro enligt min mening otvivelaktigt av den art, att åt åklagaren, i alla händelser åt en statsåklagare, med full trygghet kan överlåtas att fastställa föreläggande om visst ringare bötesbelopp. Fördelen av ett så summariskt förfarande som möjligt i dylika fall torde ligga i öppen dag. Avser föreläg-

H r'z'ktnioz g.

5 tra före— läggande.

Partsförhör under straf- ansvar.

gandet ett något högre bötesbelopp, torde det böra underställas prövning av tjänstgörande domaren (ej sekreteraren i denna hans egenskap).

Det synes mig vidare önskligt att icke från den ytterlighet, processkommis- sionen förordat, nämligen att föreläggande skall tillåtas i alla fall, där icke straffarbete ingår i latituden, skrida till en motsatt ytterlighet genom att alldeles utesluta tillämpning av föreläggande så snart frihetsstraff ingår i latituden. Åtskilliga lagbrott, som ligga s. a. s. i underkanten av en latitud, innehål— lande frihetsstraff, äro trots det formella sambandet med allvarligare lagbrott uppenbara obetydligheter. Med något omdöme bör även i avseende å dylika fall ett strafföreläggande, åsyftande ett obetydligt bötesstraff, kunna utan olägenhet komma till användning. Här torde dock vara att anbefalla, att före- läggandet alltid underställes tjänstgörande domarens stadfästelse.»

Hovrättsrådet Petrén anförde: »Beträffande rättegångsförfarandet i tvistemål finner jag processkommissio- nens förslag om partsförhör under straffansvar innefatta en av de viktigaste och mest trängande reformerna i vårt rättegångsväsen. Det måste tyvärr er— kännas, att grundsatsen om parts sanningsplikt ingalunda trängt igenom i det allmänna rättsmedvetandet. Fastmera torde förhållandet vara, att parter i sina uppgifter inför rätta i betänkligt stor utsträckning avvika från sannin- gen och i det längsta bestrida av motparten uppgivna fakta-, även när dessa överensstämma med verkliga förhållandet. Oseden hos parter att lämna osanna uppgifter, förtiga sanningen, där den är ofördelaktig, och förneka allt, som strider mot deras intressen, är sorgligt nog blott alltför utbredd. Visserligen stadgade 1734 års lag straffansvar för medveten osanning inför rätta till domarens förledande, men ifrågavarande lagrum, 14 kap. 8 % rättegångsbal- ken, har alldeles kommit ur bruk och saknar numera praktisk betydelse. Dom— stolarna stå följaktligen maktlösa emot detta inrotade missbruk. Inskärpande av parts sanningsplikt, innefattande plikt att uttala hela sanningen, är där- för, såsom redan nya lagberedningen på sin tid framhöll, oundgängligen nöd- vändigt. Sanningsplikten måste inpräglas i det allmänna medvetandet, men därtill fordras ett effektivt tvångsmedel, varigenom domaren kan förmå par- terna att fullgöra denna deras plikt. Principen om parts sanningsplikt bör vara en av grundvalarna för rättsskipningen, eljest försvåras möjligheten för domaren att utleta sanningen i målet och rättssäkerheten bringas i fara.

Jag är ense med kommissionen däri, att parts ed »— med undantag, varom nedan förmäles i de nu av lagen medgivna fall icke bör bibehållas, än mindre bör följaktligen partseden ifrågakomma såsom tvångsmedel i ovan an- givna hänseende. Jag ansluter mig i stället till kommissionens förslag att införa partsförhör under straffansvar såsom ett bevismedel till sanningens utrönande. Emellertid anser jag den utformning, detta rättsinstitut i förslaget fått, icke i allo lämplig. Enligt kommissionen skulle sådant förhör kunna äga rum allenast subsidiärt, efter det övrig bevisning blivit förebragt, och alle- nast under förutsättning, att rätten finner ytterligare upplysning om visst sak— förhållande erfordras. Det är sålunda en i väsentlig mån inskränkt användning av rättsinstitutet, som kommissionen föreslår. De skäl, som därför anföras, synas emellertid ingalunda övertygande. Med en dylik anordning blir parts- förhör under straffansvar allenast en nödfallsutväg, som domstolen anser sig böra tillgripa, då alla andra bevismedel att utröna sanningen i målet visat sig overksamma. Det bleve i sådant hänseende en viss motsvarighet till värje— målsed enligt nu gällande rättegångsordning. Kommissionen förmenar, att partsförhöret .skulle få större värde, när det i icke alltför stor utsträckning komme till användning. Denna kommissionens motivering (III s. 193— 194) kan ingalunda godtagas. Inskränkes bevismedlets användning på det

föreslagna sättet, så att det närmast bleve en nödfallsåtgärd såsom för närva— rande edgång av part (frånsett i mål rörande fastställande av faderskap), komme det enligt min mening att i huvudsak förlora den betydelse, som är eller bör vara åsyftad med detsamma. Partsförhör under straffansvar bör enligt min mening i stället för att användas såsom ett subsidiärt vara ett primärt be— vismedel, varmed huvudförhandlingen, efter den korta inledande föredragnin— gen av rättens ordförande, i förekommande fall bör börjas. Endast i så fall kommer principen om parts sanningsplikt till sin fulla rätt. Genom ett effek- tivt utnyttjande av detta bevismedel bliver i många fall, såsom erfarenheten från Danmark visar, vittnesbesvisning mer eller mindre överflödig. Det bör lämpligast ordnas såsom ett fritt förhör med parten utan obligatoriskt angivan- de på förhand av den eller de särskilda omständigheter, förhöret skall avse. Gestaltas det sålunda såsom ett fritt förhör, obundet av all normering rörande föremålet för detsamma, bör det vara ett verksamt medel att tvinga fram sann- färdiga uppgifter om sakförhållandena i målet. Därest part emellertid under huvudförhandlingen till en början skulle få yttra sig utan straffansvar och först i rättegångens sista skede subsidiärt bli hörd under sådant ansvar, skulle lätteligen den vanföreställningen kunna bli rådande, att part i allmänhet ej skulle behöva hålla sig till sanningen i sina uppgifter inför domstolen utan allenast i de eventuella undantagsfall, då vid rättegångens slut formligt parts- förhör under straffansvar komme till stånd. Frestelsen bleve då också stor för parten att vid sådant förhör mot slutet av rättegången vidhålla vad han förut sanningslöst kunde hava uppgivit. Denna intressekonflikt kunde lätt medföra, såsom kommissionen själv anför på tal om rättsinstitutets användning i Norge, att partens känsla för nödvändigheten att iakttaga sanningsplikten bleve avtrubbad. Vet part däremot från början, att han såsom regel har att Vänta sådant förhör vid huvudförhandlingen, ligger redan däri en stark press på parten att ej heller under den förberedande förhandlingen göra sig skyldig till avvikelse från sanningen, då vidhållande av därvid lämnade falska upp- gifter skulle vara belagt med straff samt ändring åter av förut lämnade upp- gifter över huvud skulle starkt minska tilltron till hans trovärdighet och så- lunda försämra hans ställning i processen.

Enligt kommissionens förslag skulle det bero på domstolen att bedöma, hu- ruvida förhör under straffansvar vore erforderligt eller ej. Av det ovan an- förda framgår, att enligt min mening så ej bör vara förhållandet. Så snart part yrkar att bliva hörd på sådant sätt, bör han vara berättigad därtill. Där- emot synes det böra ankomma på domstolen att besluta om förhörs hållande, då part framställer yrkande om vederparts hörande under ansvar. Det kan nämligen tänkas, att part gör detta blott för att trakassera eller chikanera ve— derparten utan att giltiga skäl till dennes berörda hörande föreligga. Dom- stolen bör i ty fall pröva, om omständigheterna i målet skäligen motivera för- hör med vederparten under straffansvar, trots att denne icke själv begärt det. Sådana fall torde dock sannolikt bliva. sällsynta, då det är att antaga, att part, som här avses, i regel torde finna det med sitt intresse förenligt att begära sitt eget avhörande under ansvar. Det ligger i sakens natur, att domstolen, även om ej någon av parterna framställt yrkande därom, ändock bör kunna besluta om anställande av förhör med en eller båda parterna, där så anses erforderligt. I varje fall bör domstolen alltid meddela formligt. beslut om förhörets anstäl- lande. Förhöret bör i enlighet med kommissionens förslag föregås av försäkran av vederbörande part på heder och samvete. Part bör även i andra partens från- varo kunna höras under straffansvar.

Den farhågan har uttalats att, därest bevismedlet i fråga komme till den utsträckta användning, som ovan angivits, varvid ock kunde förekomma, att parternas vid förhör under straffansvar lämnade uppgifter stode i rak strid

Åklagare.

mot varandra, det synnerligen ofta kunde inträffa, att parter bleve ställda till ansvar för falsk utsaga vid förhöret. Enligt mitt förmenande äro dessa farhå— gor överdrivna. Det bör bland annat ihågkommas, att parts uppgifter givet- vis ofta äro färgade av hans subjektiva uppfattning av sakförhållandena, såda— na de te sig för honom, samt att uppgifterna, även om de vid objektivt bedö- mande därför skulle befinnas ej fullt riktiga eller överensstämmande med verk- ligheten, likväl kunna vara avgivna i god tro. I dylika fall kan straff för falsk utsaga givetvis icke ifrågakomma, då därför skulle erfordras, att utsa— gan vore medvetet falsk. Jag tror näppeligen, att man över huvud behöver be- fara talrika åtal för dylika brott. I ett avseende anser jag emellertid, att inskränkning bör stadgas i fråga om parts sanningsplikt vid förhör under straffansvar, nämligen därutinnan, att part därvid icke skall vara pliktig att besvara frågor, vilkas sanningsenliga besvarande .skulle innebära medgivande om egen brottslighet och sålunda utsätta honom för åtal. Av detta skäl har partsförhör under ansvar icke föreslagits i brottmål.

Beträffande bibehållande av parts ed i mål rörande faderskap till barn utom äktenskap har kommissionen ej uttalat någon definitiv mening. Med hänsyn till svårigheten att i dylika mål åstadkomma bevisning och då partseden i så- dana mål så att säga vuxit in i allmänna rättsmedvetandet, synes det påkallat att i dessa fall bibehålla möjlighet till ed i enlighet med 1917 års lag i ämnet.»

Med hovrättsrådet Petrén instämde presidenten, hovrättsråden Weidenhz'elm, von Oelreich, Bjurner och Johansson samt assessorerna Lamm, Thuresson, Zuhr, Nissen, Hessius, Nyström, Persson och Wijnbladh.

Referenten anförde: >>Lika med hovrättens flesta ledamöter förordar jag införande av en bestäm- melse rörande parts hörande i vissa fall under straffansvar i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad processkommissionen härom föreslagit. Emellertid har jag icke känt mig övertygad om att icke, vid sidan av ett straffbud rörande falsk utsaga, avgiven under partsförhör, ett mera allmänt straffbud, med lägre straffskala, skulle kunna vara att förorda, anslutande sig till tankegången i nu— varande bestämmelse i 14 kap. 8 % rättegångsbalken om straff för den som söker genom osant tal förleda domaren.

Processkommissionen framhåller, att frestelsen för part att vid partsförhör vidhålla vad han förut sanningslöst kunde hava uppgivit skulle vara större. om även denna förut lämnade uppgift skulle vara belagd med straff. Om ej parten ville ådraga sig sådant straf , skulle han vara nödgad att vid det mera högtidliga förhöret i allo vidhålla vad han förut uppgivit.

Därest emellertid ett straffbud av nu antytt allmänt innehåll skulle stadgas, torde det kompletteras med en bestämmelse, i viss mån motsvarande den som

Hovrättsrådet Petrén anförde: »Beträffande åklagarväsendet är jag ense med pluraliteten därom, att detta enligt nu rådande ordning icke är tillfredsställande utan tvärtom lider av be- tänkliga brister. Detta är fallet t. ex. i fråga om åklagaraspiranternas utbild— ning och kårens rekrytering. Åklagarnas kompetens står i allmänhet icke på tillräckligt hög nivå, varmed sammanhänger, att avlöningen är för låg. Pro- cesskommissionen har vid reglering av åklagarväsendet velat principiellt skilja. mellan polis- och åklagarväsendet. Jag kan för min del icke biträda denna kommissionens mening. I likhet med åtskilliga länsstyrelser anser jag åkla-

garna böra hava kriminalpolisutbildning och såsom överordnade polismän själva leda den förberedande undersökningen i brottmål. Statsåklagarna böra un- der resp. länsstyrelse äga chefs befogenhet i förhållande till polisväsendet i sina distrikt. Såsom allmänna åklagare skulle de subordinera under justitie- kanslern. Beträffande sambandet mellan polis- och åklagarväsendet ansluter jag mig i allt väsentligt till de synpunkter, som därutinnan framförts uti de av Konungens befallningshavande i Jämtlands och Norrbottens län avgivna ut— låtanden, till vilka jag sålunda hänvisar.»

Hovrättsrådet Petrén yttrade: »Åtskilliga häradshövdingar hava i sina utlåtanden över det remitterade be- tänkandet beträffande advokatväsendet framhållit, att det nu rådande syste- met, enligt vilket ej rättsbildade rättegångsombud utan någon som helst auk- torisation av resp. domstol få uppträda vid underrätterna, är långt ifrån till- fredsställande. Det har därvid framhållits bland annat, att ofta grava anmärk- ningar både i moraliskt avseende och i fråga om bristande insikter kunna göras mot dylika sakförare, vilka mången gång icke ens fylla de anspråkslösaste fordringar. Särskilt i Norrland synas i detta hänseende missförhållanden råda. Från åtskilliga håll har därför föreslagits, att ej rättsbildade personer icke borde tillåtas allmänneligen d. v. s. yrkesmässigt föra andras talan inför un- derrätt,,med mindre rätten därtill meddelat särskilt tillstånd. En sådan ord— ning skulle i själva verket innebära återgång till den ståndpunkt, som 1734 års lag (15 kap. 2 % rättegångsbalken) intager, ehuru ifrågavarande stadgande kommit ur bruk. Då från många håll vitsordats, att missförhållande i angiv- na hänseende i stor utsträckning föreligger, tvekar jag ej att förorda en be- stämmelse av antytt innehåll. Sådant tillstånd hör av resp. underrätt givas att gälla för uppträdande inför den domstolen under viss tid, exempelvis 2 eller 3 år, samt bör när som helst kunna återkallas. Tillstånd skulle fordras allenast för de mera. yrkesmässigt uppträdande sakförarna, och det skulle så- lunda stå part i ett mål fritt att såsom ombud anlita skyldeman eller annan person. när ifrågavarande person blott i enstaka fall och icke allmänneligen uppträder såsom ombud inför rätten. Ett stadgande i antydd riktning skulle för underrätterna bliva ett verksamt medel att hindra ohederliga eller eljest un— dermåliga sakförare åtminstone från uppträdande inför rätta och sålunda stäc- ka deras verksamhet samt skulle sannolikt i ej ringa grad minska antalet obe- fogade rättegångar. Beträffande advokatväsendet är jag i övrigt ense med pluraliteten och anser sålunda advokatmonopol böra gälla jämväl i fråga om 'de mål, ivilka partsförhandling i hovrätten icke komme att äga rum.»

Ässessom Lamm, med vilken instämde hovrättsråden Kiellarlder, friherre af Ugglas och Aastrap samt assessorerna Thuresson och H essias, yttrade:

»I fråga om grunderna för utbildning och rekrytering av domstolarnas per- sonal år jag icke för närvarande beredd att avgiva något yttrande. Erfaren- heten icke minst från den sista tiden visar, att hithörande regler äro underka- stade snabba växlingar, och i den mån ett genomförande av den föreslagna rätte- gångsmformen kan möjliggöra en mera varaktig reglering, synes det närmare utformandet av denna böra anstå till dess det visat sig, hur det nya rättegångs— förfarandet kommer att ställa sig i tillämpningen. De mera tillfälliga anord— ningar, som dittills kunna erfordras i nu ifrågavarande hänseende, synas mig åter iallt för hög grad avhänga av det vid tiden för rättegångsreformens ge- nomförande förefintliga personalbeståndet och övriga då föreliggande faktiska förhålanden för att lämpligen böra nu göras till föremål för diskussion.»

Rättegångs- ombud.

Domareut— bildningen.

Referenten, med vilken assessorerna Lindby och Nissen instämde, yttrade: »En ledande grundsats vid fråga om rättegångsväsendets ordnande har sedan länge varit, att det s. k. vikariesystemet skall avskaffas. Denna paroll har i vä- sentlig mån kommit att betyda, att unga jurister skola förhindras från att på verksamt sätt deltaga i rättsskipningen.

I enlighet härmed hava vissa lagar och lagförslag alltmer utpräglat inrik— tats på en fortgående höjning av tingsmyndighetsåldern samt ett alltmer av— gjort begränsande av unga juristers tillfälle att erhålla domareförordnande.

Tendensen framträder särdeles klart i processkommissionens betänkande men är påtaglig även i vad hovrättens majoritet för sin del förordar angående doma- res utbildning. Enligt hovrättens förslag torde den unga juristen efter att vid några och tjugu års ålder hava avlagt juridisk examen först vid en ålder av in- emot trettio år erhålla tillfälle att, såsom sekreterare, mottaga domareuppdrag. Icke heller då blir denna möjlighet särdeles avsevärd. Ty den ordinarie domaren skall icke få tjänstledighet annat än för semester som väl mest torde inträffa å tid, då domaregöromålen äro skäligen obetydliga och eljest blott då domaren har verkligt behov av ledighet. Aven på ett än mer framskridet stadium skall tillfället att erhålla domareuppdrag kringskäras. Därmed motiverar hovrätten sitt tillstyrkande av att domföra antalet ledamöter i hovrätt begränsas till tre.

Berörda utvecklingsgång torde vara ägnad att väcka betänklighet och sy- nes mig icke vara tillräckligt motiverad.

Väl har man med rätta framhållit, särskilt vad angår den för landsbygden gällande rättegångsordningen med endast en juridiskt bildad domare och dennes starka inflytande på rättens beslut, att det är angeläget, att domareämbetets utövande endast anförtros åt dem som hava fullgod juridisk skolning och som därjämte äga nödiga personliga kvalifikationer för befattningens handhavande.

Emellertid torde man alltför mycket hava underskattat vad en ung jurist, om hans förutsättningar på erforderligt sätt tillvaratagas och genom lämpliga åtgärder kompletteras, är i stånd att prestera. De faktiska upplysningar, som kunnat inhämtas rörande unga juristers verksamhet i domsagorna, giva sna- rast vid handen att, i trots av den betydande utsträckning, vari även svåra mål anförtros åt dem. resultatet icke står i det hela stort tillbaka för vad or- dinarie domare åstadkommit; något som väsentligen torde bero av att ännu i flertalet domsagor den unge notarien, även efter sin första utbildningstid i dom- sagan, åtnjuter stödet av den ordinarie domarens erfarenhet och råd.

Vidare har man framhållit, att även om den unge juristen är i stånd att på ett tillfredsställande sätt handhava domareuppdrag, det i alla händelser måste av hänsyn till allmänhetens bristande förtroende för honom" anses nödvändigt att icke anförtro dylika uppdrag åt honom. Aven i detta hänseende torde man i icke ringa mån göra sig skyldig till överdrift.

På samma gång man överdrivit olägenheterna av vikariesystemet, torde man underskattat fördelarna av detsamma. Den utbildning, som förvärvas vid uppdrags utförande på eget ansvar, kan säkerligen icke av något annat er— sättas. Icke utan skada skall man upphöra att anförtro åt den unge juristen dylika uppdrag vid en ålder, då hans intresse och förmåga av anspänning är mest levande och i stället övergå till att under en lång följd av år hålla honom nere vid fullgörande av allehanda handräckningsgöromål av mer eller mindre mekanisk art. Den vinst, som tilläventyrs härigenom ernås i vissa hänseenden för nuvarande rättsskipning, köpes dyrt om den vinnes för det pris, att en kom- mande generations jurister träda sämre rustade än hittills varit fallet till sina olika sysslor i statens tjäns . '

Utan att nu finna påkallat att närmare ingå på berörda spörsmål vill jag härigenom frambära "önskemålet att vid beslut om frågan angående juristernas

utbildning tages under förnyad omprövning, huruvida icke avgörande skäl tala för att de böra beredas tillfälle att även vid unga år anförtrOS utövning av domarevärv.»

Hovrättsrådet Petrén anförde: »Beträffande grunderna för domarepersonalens utbildning och rekrytering ansluter jag mig i huvudsak till de synpunkter, som i denna del framförts av referenten. J ag anser, att det skulle vara till synnerlig skada för den för do— marekårens behöriga rekrytering erforderliga domareutbildningen att i den ut- sträckning, som pluraliteten synes avse, avstänga de unga domareaspiranter- na från möjlighet att såsom vikarie för domare i underrätt utöva självständig domareverksamhet. Det kan visserligen ej förnekas, att vikariatsystemet vid våra underrätter tillämpats till överdrift, men det är ingen anledning att nu gå till överdrift åt motsatta hållet. För åstadkommande av nödig domareut- bildning av de unga juristerna i domsagorna synes det lämpligt att beträffan- de de större och mera arbetstyngda domsagorna bibehålla den i nu gällande, dom— sagostadga medgivna befogenheten för domare att erhålla viss ledighet för vin- nande av lättnad i arbetsbördan. Detta bör dock äga rum allenast i den mån, hovrätten så prövar erforderligt, och hovrätten bör låta sig angeläget vara att härvidlag öva nödig kontroll, så att ej missbruk från domarens sida kan äga rum. Genom en sådan anordning vinnes större möjlighet att kunna meddela domareförordnanden åt biträdena i domsagorna, vilket i sin ordning, på sätt ovan antytts, skulle medföra bättre domareutbildning och därigenom också ökad möjlighet för en god rekrytering av domarekåren. Jag anser emellertid goda skäl föreligga för höjande av minimiåldern för erhållande av första domare- förordnande till 28 år. Förordnande såsom sekreterare vid underrätt bör då

, lämpligen kunna erhållas vid 26 år. * De äldre föredragandena i hovrätt böra enligt min mening, på sätt nu är * fallet beträffande hovrätternas assessorer, erhålla ordinarie anställning. Eljest bleve förhållandet, att domareaspiranter finge ända till måhända. 45 års ålder tjänstgöra i underrätt och hovrätt samt såsom föredragande i högsta dom— stolen i den otrygga ställningen av e. o. befattningshavare, ett förhållande som knappast kan anses såsom rimligt eller tillfredsställande.»

Med hovrättsrådet Petrén instämde assessorerna Piehl, Ljunggren, och Ek— lund.

Hovrättsrådet friherre Giertta samt assessorerna Säll, Nyström och Persson instämde jämväl med hovrättsrådet Petrén utom därutinnan, att de ansåge den s. k. tingsmyndighetsåldern ej böra höjas.

Hovrättsrådet Petrén, med vilken hovrättsrådet Lagerbielke instämde, ytt- rade:

»Processkommissionens förslag, att delgivning av handlingar i allmänhet bör ske genom rättens försorg, kan jag icke biträda. Någon olägenhet av att låta detta ske genom vederbörande parts försorg har i vårt land icke försports, och giltig anledning synes icke föreligga att överflytta bestyret härmed å domstolarna, vilka därigenom komme att få tidskrävande och vidlyftig bok- föringsskyldighet och expeditionsarbete sig pålagda. Ehuru hovrättens plu— , ralitet icke funnit nödigt att ingå på prövning av denna fråga, har jag likväl ' ansett densamma vara av den vikt, att jag här velat beröra den.»

Presidenten, med vilken assessorn Lindby instämde, yttrade: >>Hovrättens flesta ledamöter hava ansett sig icke böra ingå på frågan om förfarandet vid domarebefattningars tillsättande och .de befordringsgrunder,

Delgivning av hand- lingar.

Domares tillsättning.

som därvid böra tillämpas. För min del har jag trott denna fråga vara, ur vissa synpunkter betraktad, av den vikt att ett yttrande lämpligen borde av- givas ; och jag anser mig pliktig att angiva min mening i frågan. Enligt betänkandet skall förslag å underrättsdomarebefattning, likasom hittills fallet är vid tillsättande av häradshövdingeämbete, upprättas av vederbörande hov- rätt. Beträffande lagmansbefattningar ifrågasätter kommissionen emellertid, med framhållande av dessa befattningars vikt, huruvida icke presidenterna i samtliga hovrätter böra erhålla inflytande på upprättandet av förslag till så- dana befattningar, till stöd varför anföres, att därest, såsom betänkandet avser, de flesta av hovrätterna komme att erhålla avsevärt mindre domsområde än för närvarande, sökande vanligen kunna väntas vara föga kända i den hovrätt, som skulle upprätta förslaget. Frågan om besättande av hovrättsrådsämbeten beröres icke närmare i själva betänkandet; men i en därvid fogad bilaga ut- talas, att vid tillsättning av såväl lagmansämbete som ordförande- eller leda— motsbefattning i hovrätt tjänsteåldern icke bör vara avgörande befordrings- grund. I bilagan framhålles även, att till domare böra kunna utnämnas jurister utan större domaremeriter, såsom åklagare, advokater och vetenskapsmän.

I anledning härav anser jag mig böra framhålla, att därest utlåtanden av hovrättspresidenterna skola ifrågakomma vid tillsättning av underrättsdoma- rebefattningar — i fråga varom jag för min del hyser tvekan — enahanda förfarande synes böra tillämpas, när det gäller att tillsätta ordförande- eller ledamotsbefattning i hovrätt. Att beträffande ordförandebefattning i hovrätt anordna förslag från hovrättens sida torde däremot ej vara lämpligt.

Vad i bilagan yttras om att tjänsteålder icke under alla omständigheter bör vara avgörande vid befordran till ordinarie domareämbete och att jurister utan- för domarekarriären någon gång böra kunna ifrågakomma till sådan beford— ran är utan tvivel Värt beaktande. I detta samband framträder emellertid angelägenheten av att förebygga varje misstanke om obehöriga synpunkters inverkan vid domareutnämningar. Från denna utgångspunkt kan ifrågasättas, huruvida icke, efter mönster i viss mån från Finland, åt högsta domstolen bör uppdragas att, sedan förslag upprättats, avgiva ett, till de från början förelig- gande ansökningarna icke begränsat utlåtande. Kan icke en dylik anordning genomföras, synes det mig betänkligt att inlåta sig på andra principer för do- mareutnämningar än de hittills i allmänhet tillämpade.

Skall, såsom hovrättens utlåtande innebär, en hovrätt inrättas i Norrland, torde det, för ernående av en någorlunda tillfredsställande rekrytering bliva nödvändigt att lämna sökande till hovrättsrådsbefattning i nämnda hovrätt något slags garanti för att de efter förloppet av viss tid skola kunna transpor- teras till motsvarande befattning i annan hovrätt.»

Hovrättsrådet Petrén anförde: »Beträffande domares tillsättande är jag ense med presidenten i vad i denna del av honom anförts, dock med den skiljaktighet, att enligt min mening pre— sidenterna i rikets hovrätter i stället för högsta domstolen böra äga att yttra sig över förslag till besättande av ordinarie domareämbeten i såväl underrätt som hovrätt.»

In fidem: Nils Elliot.

GÖTA HOVRÄTT.

Sedan processkommissionen den 15 december 1926 till Eders Kungl. Maj :t överlämnat betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 11 januari 1927 anbefallt Göta hovrätt att, efter hörande av vederbörande ,domhavande, rådhusrätter, Kungl. Maj:ts befallningshavande, överexekutorer och magistrater, före den 15 juni 1927 in- komma med in pleno avgivet underdånigt utlåtande över betänkandet, såvitt angår dess huvudgrunder. &

Hovrätten har anmodat berörda myndigheter att i ovan angivna omfattning yttra. sig över betänkandet, varefter desamma hit inkommit med yttranden.

Till vidare åtlydnad av remissen får hovrätten, med översändande av berörda yttranden, härmed avgiva det anbefallda utlåtandet.

Innan hovrätten ingår på sakligt yttrande över betänkandet, anser sig hov- rätten icke kunna underlåta att framhålla, att den tid, som tillmätts för re— missen; besvarande, synes hovrätten vara alltför kort med hänsyn till ämnets stora betydelse och omfattning. Det reformarbete, för vilket i betänkandet grundlinjerna nu uppdragits, berör ett av de viktigaste lagstiftningsområdena i vår rätt, ty ingen lagstiftning griper så djupt in i samhällsförhållandena och folkets liv som just rättegångsordningen. Det borde därför vara synnerligen angeläget, att, innan man fortskrider till att utforma lagbestämmelser i ämnet, de föreslagna huvudprinciperna bliva i möjligaste mån allsidigt, grundligt och omsorgsfullt granskade och belysta, så att det till fullo blir klarlagt, om och i vad mån de stå i överensstämmelse med vårt folks önskningar och rättsupp- fattnirg. Eljest föreligger nämligen fara för, att ett framdeles utarbetat lag- förslag bleve såsom en huvudsakligen teknisk produkt oanvändbart för lag- stiftningen och att endast ett nytt exempel på, huru lagarbetet på området icke bör försiggå, tillskapades.

För hovrättens ledamöter, vilkas arbetsbörda, såsom för Eders Kungl. Maj:t torde vara bekant, under pågående session är i och för sig synnerligen tung, har det givetvis mött stora svårigheter att vid sidan av arbetet med' övriga tjänsteåligganden medhinna ett mera djupgående studium av det omfattande betänkandet. Genom att enbart åhöra föredragningen av ett ärende sådant som det förevarande låter det sig näppeligen göra att till fullo bliva insatt i alla de invecklade och av varandra inbördes beroende spörsmål, som föreligga till granskning. Det hade därför varit önskvärt och till fördel för sakens "grumliga bedömande, om en avsevärt rundligare tid lämnats hovrätten för remissens besvarande.

Frågan om och i vad mån en mera genomgripande omdaning av landets rätte- gångsväsende bör komma till stånd är beroende på, i vilken utsträckning brister för närvarande vidlåda detsamma. Hovrätten hyser den uppfattningen, att vårt nuvarande rättegångsväsende i stort sett vilar på väl avvägda och efter vårt hnds förhållanden lyckligt anpassade grunder, men delar processkommis- sioners åsikt, att det likväl i olika avseenden-är behäftat med åtskilliga brister.

De stadganden, som reglera rättegångsväsendet, hava i stor utsträckning till— kommit på en tid, då samhällslivet stod på en helt annan ståndpunkt än nu och hava helt naturligt icke kunnat undgå att bliva i viss mån föråldrade. De partiella ändringar i processlagstiftningen, som vid skilda tillfällen vidtagits, hava ej heller varit tillfyllest för att motsvara utvecklingens krav, och under— stundom hava de nya stadgandena icke kunnat infogas i organiskt samman- hang med äldre bestämmelser.

Vad processkommissionen i betänkandet anfört angående de viktigaste bris- terna i vårt nuvarande rättegångsväsende finner hovrätten i åtskilliga hänse- enden vara riktigt. Det är sålunda obestridligt, att våra domstolar till följd av brister i rättegångsväsendet stundom nödgas döma på ett ofullständigt Och mindre tillförlitligt material. Och ehuru hovrättens uppfattning är den, att. bortsett från vad som kan bliva följden av nyss anmärkta förhållande, dom— stolarnas dömande verksamhet i allmänhet tillfredsställer alla rimliga anspråk på rättsskipningens säkerhet, så vill hovrätten dock icke bestrida, att vissa fak- torer föreligga, som äro ägnade att minska denna säkerhet.

Vad angår den svenska rättegångens brist på önskvärd snabbhet, anser hov- rätten, att de klagomål, som framkommit härutinnan, äro i ej oväsentlig mån överdrivna och att förefintlig långsamhet i varje fall ej är att- helt hänföra. till lagstiftningen. Det är exempelvis oomtvistligt, att mål rörande häktad hand— läggas med största tänkbara snabbhet. Få länder torde härutinnan kunna mäta sig med Sverige. Och vad angår besvärsmålens behandling uti överrätterna lär det icke i stort sett vara befogat att framställa anmärkningar om bristande snabbhet. För övrigt beror det i icke ringa utsträckning på parterna själva eller deras ombud, att en rättegång kräver onödigt lång tid. Därest parterna eller ombuden sökte att i större grad än som vanligen sker bemöda sig om att åstadkomma en snabb utredning, skulle mycket vara vunnet. Det är emellertid påtagligt, att långsamheten också är betingad av andra orsaker. Såväl här— vidlag som då det gäller anledningarna till att domstolarna till grund för sina domar få lägga ett otillfredsställande material, är det fråga om brister än i organisationen, än i förfarandet och än i bådadera. Samma brister göra. också emellanåt sina verkningar gällande i olika avseenden.

Beträffande häradsrätterna framträda kanske i första rummet dels den mångskiftande arbetsbörda, som i regel åvilar häradshövdingen, och dels de långa mellanrummen mellan dessa domstolars sammanträden. Det är för den med en mängd av olika arbetsgöromål betungade häradshövdingen ofta omöjligt att så behärska materialet i de särskilda, å de fåtaliga sammanträdena anho— pade målen, att han kan åstadkomma en fullt tillfredsställande processledning. Ett ganska värdefullt medel att kunna påskynda rättegångens utförande går härigenom förlorat, liksom ock, helt naturligt, utredningsresultatet påverkas menligt av en icke fullgod handläggning. I ogynnsam riktning måste också det av de nuvarande förhålladena vid häradsrätterna framtvingade vikariat- systemet verka. Växling i domarpersonalen äger alltför ofta rum. Sedan en ordförande börjat handlägga ett mål, efterträdes han ej sällan vid ett komman- de rättegångstillfälle av en annan, i målet mindre väl insatt ordförande. Hand- läggningens effektivitet kan ej gärna undgå att påverkas härav. Då vikarier- na i stor utsträckning äro unga och mindre erfarna, måste det också inträffa, att de stundom icke äro sin uppgift vuxna. Arbetsbördan vid häradsrätterna förorsakar vidare, att den domare, ordinarie eller icke ordinarie, som slutligen skall döma i målet, icke får tillräcklig tid till sitt förfogande för att grundligt genomtränga och skärskåda det successivt sammanförda processmaterialet. I fråga om rådhusrätterna äro väl dessa med avseende å ordinarie arbetskrafter merendels lyckligare lottade än häradsrätterna, liksom deras egenskap av per— manenta domstolar giva dem ett visst företräde. Svårigheterna att få till stånd

, %*

en god processledning och en säkert fungerande domsverksamhet äro därför mindre vid rådhusrätterna. Här möter dock en annan svaghet i rättsväsendet, vilken emellertid är begränsad till rådhusrätterna i de mindre städerna. Hovrät— ten åsyftar härmed det förhållandet, att domarbesättningen vid dessa rådhus— rätter ofta kvalitativt icke fyller måttet, något som inverkar på såväl utred- ningen som dömandet.

Frånvaron av tillräckligt effektiva regler, ägnade att positivt verka för åstadkommande av koncentration i förhandlingen samt reda och planmässighet däri, gör sig vidare kännbar vid både häradsrätter och rådhusrätter. Olägen— heten härav skulle emellertid icke framträda i så hög grad som sker, därest domstolarna med större kraft och initiativ ombesörjde processledningen.

Processkommissionen har anmärkt, bland annat, att de vid underrätterna förda protokollen icke alltid bliva så tillförlitliga som önskligt vore. Hovrätten vill instämma häri men tillika erinra om att nämnda förhållande icke är beroen— de av endast protokolleringssystemet utan även det sätt, varpå det tillämpas.

För hovrätternas del framträder långsamheten i rättsskipningen såsom en av de allvarligaste bristerna. Anledningen till densamma är, på sätt processkom— missionen framhållit, att de tillgängliga arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att medgiva en skyndsam behandling av målen. Ändring härutinnan kan således när som helst lätteligen åstadkommas. En annan kanske än mer märk- bar nackdel är den stelhet i hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling och gör det svårt att ingripa processledande. Par- ter och domstol borde därför äga tillfälle att i hovrätt i större utsträckning än nu inskrida för att bättra vad som brustit 1 rättegångens utförande i första instans. Vidare har även i hovrätterna vikariatsystemet kommit att taga allt— för stor omfattning.

Processkommissionens kritik mot det sätt, varpå åklagarväsendet är ordnat i vårt land, synes hovrätten äga skäl för sig.

Slutligen vill hovrätten instämma i processkommissionens uttalande, att det innebär en allvarlig svaghet i vår rättegångsordning, att denna alltjämt delvis kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt.

Till andra enligt processkommissionens förmenande förefintliga brister åter— kommer hovrätten i senare sammanhang.

Redan av vad ovan upptagits torde tydligt framgå, att i stort sett någon befogad invändning ej kan göras mot den av processkommissionen uttalade upp- fattningen, att bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring botas. För sådant ändamål bör, på sätt skett uti processkommissionens betän- kande, rättegångsväsendet i hela dess omfattning underkastas granskning, men huruvida därefter lagrevisionen bör genomföras på en gång i sin helhet eller medelst partiella reformer, därutinnan måste meningarna vara delade.

Processkommissionen har med avseende å det tilltänkta reformarbetet för- klarat, att det är av vikt att framgå med största varsamhet och icke söka efter— bilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och folk, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsende, icke får förspillas, samt att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, icke få utan vägande skäl avlägsnas. Hcvrätten gillar i allo dessa synpunkter. Vid granskning av betänkandet har hovrätten emellertid kommit till den uppfattningen, att processkommissio— nen själv i alltför ringa utsträckning beaktat desamma. Det synes hovrätten tydligt, att processkommissionen i alltför hög grad och alltför schablonmässigt följt teoretiska riktlinjer och att kommissionen utan tillräckligt bärande skäl låtit främmande länders lagstiftningar och däribland de till ytterligheter mest

84 gående få utgöra förebilder för den föreslagna nya rättegångsordningen. Myc— ket av det bestående, som enligt hovrättens åsikt måste betecknas såsom värde-

vårt rättegångsväsende synes knappast hava uppburit processkommissionens arbete. Hovrätten nödgas göra det uttalandet, att det i betänkandet innefattade förslaget uti en del mycket viktiga punkter ter sig ganska verklighetsfräm- mande och är föga ägnat att tillgodose praktiska behov.

Den genomgående tanken i betänkandet är, att en reform av rättegångsväsen- det bör byggas på muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna, vilka inne— bära, att domstolen får grunda sitt avgörande endast å det i målet inför dom- stolen muntligen förebragta samt att all bevisning skall framställas omedelbart inför den dömande rätten och icke får förmedelst protokollariska anteckningar från annan domstol eller annan myndighet meddelas den dömande domstolen. I en på nämnda principer fotad rättegång är begagnandet av skrift visserligen icke uteslutet, men ett sådant begagnande får ske endast för andra processuella syften än att tjäna såsom grund för målets prövning.

Det vid våra underrätter nu tillämpade muntligt protokollariska systemet är byggt på den principen, att parternas anföranden och övrigt material i regel skola muntligen förebringas, men att protokoll skall föras över allt som före— kommer och att endast vad som återfinnes i protokollet får utgöra grund för av- görandet. Processkommissionen har funnit detta sistnämnda system vara be— häftat med vissa betydande olägenheter och ansett, att det icke bör bibehållas.

Med en följdriktig tillämpning av de utav processkommissionen hyllade prin— ciperna borde det skriftliga förfarandet i våra överrätter utan vidare slopas. Såvitt angår processen i hovrätt, intager processkommissionen också denna ståndpunkt. Vad däremot angår rättegången i högsta domstolen hava prak— tiskt taget oöverkomliga svårigheter att anordna denna såsom muntlig föranlett processkommissionen att där bibehålla det skriftliga förfaringssättet, dock med den modifikation, att muntlig förhandling skulle äga rum, om part framställde begäran därom.

Beträffande rättegången i underrätt och hovrätt borde denna enligt betän- kandet till sina huvuddrag vara byggd på förut angivna grundsatser, men av- vikelser från dessa hava dock i vissa stycken föreslagits. Avvikelserna. hava nödvändiggjort anlitande av protokoll utöver de trånga gränser, som i betän- kandet eljest angivits därför. Med hänsyn till rättegångsförfarandets natur skulle protokollen dock i regel bliva tämligen ofullständiga. Vad som i bevis- ningsväg förekommit skulle sålunda i huvudsak inflyta i dem endast i vissa fall och under närmare angivna förutsättningar, bland andra domstolens »an- tagande», att målet komme att fullföljas från underrätt till hovrätt. Process— kommissionens ståndpunkt beträffande gestaltningen av rättegången i de olika instanserna har medfört, att processkommissionen måst förorda högsta dom— stolens förvandling från appelldomstol till revisionsdomstol med befogenhet att pröva endast rättsfrågor.

. De skäl, som processkommissionen anfört till stöd för förslaget att utbyta det i Sverige sedan århundraden tillbaka brukade muntligt protokollariska för- farandet mot det i utlandet begagnade muntliga förfarandet, finner hovrätten vara föga övertygande. Vissa olägenheter äro, såsom processkommissionen på- pekar, förknippade med bägge systemen. Det förefaller hovrätten, som om processkommissionen till följd av sin förkärlek för det utländska rättegångs- förfarandet sökt förringa de därav härflytande olägenheterna samt överdriva de brister, varmed det hävdvunna gamla svenska rättegångsförfarandet är behäftat. Detta senare har dock otvivelaktigt i flera avseenden åtskilliga före— träden framför det muntliga, men processkommissionen har så gott som under—

låtit att framhålla dess företräden samt huvudsakligen pekat på dess brister. Av betänkandet synes framgå, att processkommissionen funnit det vara nästan axiomatiskt, att det muntliga förfarandet bör införas vid en svensk rättegångs- reform, och därför ansett det icke löna mödan att närmare undersöka-, huruvida det muntligt protokollariska förfarandet skulle kunna efter förbättrade anord- ningar fortfarande bibehållas. Att sagda förfarande inom sig här möjligheter till vidare utveckling torde dock vara obestridligt. Det är givet att process- kommissionens utgångspunkt i vid omfattning kommit att sätta sin prägel på förslaget också i andra delar än de som röra processens gestaltning. Process- kommissionen har i vissa stycken hart när kunnat inskränka sin motivering till en hänvisning, att en muntlig process förutsätter den eller den anordningen.

Bland de olägenheter, som äro förbundna med ett muntligt protokollariskt förfarande, har processkommissionen särskilt framhållit, att förhandlingen tynges av tvånget för domaren att till protokollet skriftligen uppteckna allt, som förekommer av vikt i målet, samt att den fullständiga protokolleringen försvårar för honom att leda processen och medför för processens förlopp oför- delaktiga avbrott i de muntliga framställningar, vilkas innehåll skall anteck- nas; att det är svårt att fullständigt och riktigt skriftligen redogöra för det, som är av betydelse i målet, och att referatet i övrigt lätt kan bliva felaktigt; att skriften aldrig kan bliva mera än en matt och färglös bild av händelse- förloppet; samt att förfarandet till sin natur tenderar till långsamhet i rätts— skipningen. _ Enligt processkommissionens mening är den muntliga processen ägnad att bereda ett säkrare, tillförlitligare och fullständigare material för målens pröv- ning, påskynda rättsskipningen och göra förhandlingen livligare, lättare och naturligare.

Hovrätten vill gärna medgiva, att det ur vissa. synpunkter vore tilltalande, om omständigheterna medgåve processens anordnande efter de av processkom- missionen hyllade principerna. Processmaterialets framläggande i den formen, att parterna i ett sammanhang klart och redigt utförde sin talan i otvungna muntliga anföranden och bevisningen omedelbart upptoges inför domstolen skulle otvivelaktigt skänka förfarandet en önskvärd naturlighet och livlighet. Friheten från protokolleringsskyldighet skulle avsevärt underlätta för domsto- len att ombesörja processledningen. Möjligheten för domstolen att efter för— handlingens slutförande, medan det omedelbara intrycket av vad som därunder framkommit vore i friskt minne, avgöra tvisten skulle bespara domstolen åt- skilligt dubbelarbete. Och snabbheten i rättsskipningen skulle slutligen med den berörda ordningen i någon mån främjas. Hovrätten vill icke heller be- strida att förutsättningarna i vissa fall skulle kunna vara sådana, att ett gott domsresultat kunde förväntas av en rättegång, som anordnats enligt process- kommissionens riktlinjer.

En närmare granskning av spörsmålet utvisar dock enligt hovrättens åsikt, att det icke skulle vara allt för ofta, som omständigheterna låge så till, att en dylik rättegång vore att föredraga framför en muntligt protokollarisk process. Dessutom skulle, även i de fall då verkligen påvisbara fördelar stode att vinna, dessa för det mesta bliva alltför dyrköpta. Det går icke att bortse från att med en process av den föreslagna typen skulle vara förenade stora nackdelar. Betyöande svårigheter skulle som regel uppstå vid ett konsekvent iakttagande av de nya processformerna. Processkommissionen har visserligen, under fram- hållarde av att muntligheten endast är en metod för åvägabringandet av en god rättegång, förklarat, att den bör vika, så snart övervägande praktiska skäl tala mot dess följdriktiga tillämpning. Det förefaller dock hovrätten, som om pro- cesskcmmissionen vid utarbetandet av sitt förslag icke tillräckligt beaktat detta sitt eget uttalande. Måhända förhåller det sig dock i stället så, att en på de

moderna muntlighets— och omedelbarhetsprinciperna grundad process helt en— kelt icke låter sig anpassas efter förhållandena i vårt land.

Såsom processkommissionen själv framhållit, ställer en sådan process större krav på såväl domstol som parter och ombud. Och dessa krav bliva större ju mera omfattande och invecklat processmaterialet i ett mål är. Själva den egent— liga processen måste enligt sin natur vara starkt koncentrerad och i princip försiggå vid ett enda rättegångstillfälle. Framställningssättet skall vara munt— ligt och bruket av skrift minimalt. Processkommissionen har i fråga om för- handlingsformen gått så långt, att den visserligen ej vill förmena part att ur skrift uppläsa påstående, men anser, att eljest skriftligt anförande ej bör få användas; part dock obetaget att begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet.

Man må till en början betänka svårigheterna för en vid dylikt ovan enskild part dels att fullständigt behärska och disponera sitt material i en något så när vidlyftig rättegång och dels att vid förhandlingen koncist och lättfattbart muntligen framlägga detta för domstolen. Det är sant, att svårigheterna i förra avseendet skulle minskas, om rättegången i enlighet med processkom— missionens förslag uppdelades i ett förberedande förfarande och en huvudför— handling. Undanröjda kunde de dock enligt hovrättens bestämda uppfattning icke bliva. Huru väl målet än förberetts, kunde det vidare icke undvikas, att vid huvudförhandlingen nya spörsmål emellanåt uppkomme, vilka ställde par- tens fattningsförmåga och sinnesnärvaro på svåra prov. Det är icke envar för- unnat att utan förberedelsetid och utan tillgång till skriftlig eller annan repro- duktion av vad som förekommit kunna nöjaktigt bemöta nya invändningar, kri- tiskt belysa motpartens uppgifter, framhålla motsägelser och svagheter i före— bragt bevisning o. s. v. Vad angår förbudet för part att vid sitt uppträdande in- för rätta uppläsa skriftliga redogörelser och framställningar, torde väl detta in- nebära, att särskilt i intellektuellt avseende mindre rikt utrustade liksom mindre skolade parter skulle berövas ett synnerligen värdefullt hjälpmedel vid talans utförande. Den materiella rättvisan kan ej vinna därpå. Hovrätten vill för öv- rigt ifrågasätta, om icke rent nationellt betonade drag hos vårt folk göra det strängt genomförda muntliga framställningssättet mindre lämpat för oss än flertalet andra kulturstaters folk. Enligt hovrättens uppfattning skulle införan— det av en sådan muntlig process, SOm processkommissionen ansett lämplig, i stor utsträckning göra illusorisk den rätt för part att själv föra talan inför domstol. vilken processkommissionen själv förordat. Parterna skulle i känslan av egen oförmåga att utföra en rättegång nödgas anförtro sin sak åt yrkestränade sak- förare. Ett faktiskt advokattvång bleve följden. Bortsett i detta sammanhang från det fördyrande av rättegången, som uppenbarligen kommer att följa här— av, är det synnerligen tvivelaktigt, huruvida ens rättssäkerheten härigenom skulle främjas. Ännu så länge sakna ju nämligen stora delar av vårt land tillgång till goda advokater inom rimligt räckhåll, och det är icke att förvänta, att en förändring härutinnan kommer till stånd så snart. Det bleve förty troligen ej sällan så, att parterna komme att företrädas av ombud, vilka, ehuru kanske oftast bättre skickade än parterna själva att gå i land med svårigheterna i processen, likväl icke besutte full kompetens därtill. Slutligen vill hovrätten tillägga, att även de mest kvalificerade personer, som utföra talan inför rätta. yrkesbildade advokater såväl som andra, måste vara i behov av att anlita skrift i betydligt större utsträckning än som enligt förslaget skulle vara medgivet. De tillåtna anteckningarna till stöd för minnet skulle nog för övrigt i praktiken allt emellanåt komma att svälla ut till fullständiga promemorior. Gränsen mellan det ena och det andra är förvisso icke alltid lätt att uppdraga.

Uppmärksamheten må härefter riktas på de konsekvenser, muntligheten i rättegången, sådan processkommissionen tänkt sig den, skulle få för domstolar—

» t i i. ; X

na. Domaren måste, om han skulle kunna tillfredsställande fullgöra sina åliggan- den i en process av den nya typen, vara utrustad med en andlig receptivitet, som snart sagt saknar gränser. Aven om ett mål vore än så invecklat och för pro- cessledningens utövande krävde domarens särskilda uppmärksamhet samt må— lets handläggning toge en följd av dagar i anspråk, skulle det krävas, att do— maren kunde oavbrutet uppfatta och sedan i minnet kvarhålla parternas fram- ställningar samt vittnens och sakkunnigas utsagor. Men icke nog härmed. domaren skulle också straxt vid förhandlingens slut eller åtminstone efter en till några dagar begränsad betänketid vara i stånd att på ett nöjaktigt sätt avgöra målet samt alltså hava klargjort för sig betydelsen av varje detalj i processmaterialet, sammanfattat de spridda detaljerna till ett helt, värderat den å ömse sidor förebragta bevisningen och gjort sig förtrogen med rättsregler, prejudikat och litteratur, som ägde betydelse för målets prövning, varjämte domaren skulle kunna vid avgörandet omedelbart uppsätta en dom av den syn- nerligen långt drivna utförlighet, betänkandet angiver.

Det synes hovrätten uppenbart, att dylika prestationer överstiga mänsklig förmåga. Vad angår tvistemålen skulle väl, därest domstolen hade anledning antaga att målen komme att fullföljas till högre instans, en relativt fullständig protokollering enligt betänkandet merendels ske, och på grund av omöjligheten för en domstol att på förhand göra dylika antaganden i ena eller andra rikt— ningen skulle Väl i de flesta fall domstolen icke underlåta att föra dylikt proto— koll. Under sådan förutsättning bleve dock muntligheten, i processkommissio- nens mening, endast skenbart tillgodosedd. Domstolen komme nämligen med säkerhet att i stor utsträckning få grunda sin dom på protokollens innehåll.

Man kan vid sådant förhållande med full rätt framställa den frågan, vad det skulle tjäna till att endast till skenet införa ett muntligt förfarande, som i verkligheten icke komme att följas.

Domstolarna skulle för visso mycket ofta till behandling få mål, som, ehuru de voro av mindre omfattning än i det föregående angivits, dock vore så pass krävande, att domstolarna, även under förutsättning att domarne vore högt kvalificerade, icke vore kompetenta att efter den muntliga förhandlingen med säkerhet på ett tillfredsställande sätt avgöra målen. Till jämförelse må åbe— ropas, huru vanlig den företeelsen är, att ledamöterna i våra överrätter även efter en väl tillrättalagd föredragning, som givetvis i klarhet och reda är framställningen vid en muntlig förhandling vida överlägsen, se sig nödsakade att medelst eget studium av rättegångsakten eller, i högsta domstolen, föredra— gandens fullständiga promemoria komplettera sitt första intryck av målet och därunder närmare övertänka saken. Den inblick i ett mål, som domaren skulle få medelst studerande av stämningen och protokoll rörande en förut skedd utomrättslig undersökning eller vid ett rättsligt förberedande förfarande, skul— le vä'. vara till stor nytta för processledningens utövande och till viss gra-d på förhand sätta honom in i målets rent juridiska spörsmål. Dock kunde den icke gärna nämnvärt förringa de oerhörda svårigheterna för domaren att vid hu- vudfirhandlingen i erforderlig utsträckning bliva herre över processmateria- let. Fara måste föreligga för att domaren vid domens avkunnande emellanåt endast skulle hava en oklar och ofullständig bild av vad som förekommit och »dönu på känn». Det kan häremot invändas, att domaren ju alltid hade möj- lighet att i enlighet med i betänkandet given anvisning föra privata minnes- anteckningar. Skulle dessa bliva till verklig nytta, måste de emellertid göras utföriga och föras med stor omsorg. Arbetet därmed skulle väl då också på förhandlingen verka störande i ungefär samma omfattning som om protokol- lering skedde. Och när minnet sveke domaren, skulle det ju faktiskt i större eller mindre utsträckning bliva innehållet i anteckningarna, som lades till grund för (omen, Och icke direkt vad som vid förhandlingen muntligen andragits.

Den principiella skillnaden mellan detta fall och det fall, att domareni stället anlitade ett vid domstolen fört protokoll, kan hovrätten icke inse. Mot syste— met med enskilda minnesanteckningar måste för övrigt riktas den allvarliga anmärkningen, att sådana anteckningar undandraga sig kontroll av parter och övriga vid rätten uppträdande personer, vilkas utsagor finnas däri återgivna, och att de följaktligen äro att betecknas såsom långt mindre tillförli:liga än offentliga protokoll. Erfarenheten från de länder, där dylika anteckningar föras av domaren, lär icke heller vara den allra bästa beträffande dennes pri- vata protokollföring. Den omständigheten att det vid ett muntligt förfaran- de ofta icke går att frånkomma att domaren för privata protokoll, pekar en- ligt hovrättens mening i och för sig tydligen på att ett muntligt förfararde utan protokoll i många mål är praktiskt ogenomförbart.

Hovrätten anser sig ock böra framhålla de konsekvenser, frånvaron av pro— tokoll skulle få dels i det avseendet, att då fråga uppstode om ansvar för av- givande av falsk utsaga i rättegång, det mången gång svårligen läte sig göra att fastslå den exakta lydelsen av utsaga, varom vore fråga, dels ock därut- inrliian, att i resnings— och nådeärenden nöjaktigt material för prövningen skulle sa nas.

Såsom förut framhållits förutsätter den muntliga och omedelbara processen ovillkorligen att huvudförhandlingen slutföres i ett sammanhang. Enligt för- slaget skulle principiellt, om vid den utsatta huvudförhandlingen hinder möt- te för målets slutliga handläggning, denna inställas och målet utsättas till annan dag. Endast i vissa angivna undantagsfall kunde handläggning likväl få äga rum. Det skulle följaktligen kunna inträffa, att parter och ombud ävensom vittnen och andra, vilka skulle i ett mål höras inför domstclen. till följd av huvudförhandlingens inställande finge komma tillstädes vid rätten till ingen nytta icke blott en gång utan vid upprepade tillfällen. Det borde väl vara uppenbart för envar, att en sådan anordning är synnerligen oprak— tisk och måste i hög grad fördyra rättegången samt vålla besvär och obehag för såväl parter som domare. Allt detta undvikes i en muntligt protokolla- risk process med dess smidigare former. I en dylik kan, därest en förberedan— de förhandling införes, kravet på koncentration tillgodoses utan att sådana oför- delaktiga konsekvenser behöva uppstå, som nyss berörts. Domstolen kan upp- taga det processmaterial, som vid ett utsatt rättegångstillfälle finnes tillgäng- ligt, och medelst protokollering bevara detsamma för kommande bruk.

För den svenska allmänheten skulle den muntliga processen av processkom— missionens typ säkerligen framstå som främmande importgods, varmed den svårligen komme att förlika sig. Särskilt beträffande lantbefolkningen med 'dess vördnad och aktning för från förfäderna nedärvda former torde detta bliva fallet. Denna befolkning skulle förmodligen icke komma att hysa sam- ma tilltro till domstolorna som hittills, därest den icke bleve i stånd att med protokollsutdrag kontrollera och övertyga sig om att vad som förekommit i ett mål blivit av domstolen tillvarataget. För det svenska kynnet med dess i viss mån formella läggning torde ett muntligt protokollariskt rättegångsförfarande framstå såsom mera naturligt och tilltalande än ett muntligt sådant. Det först- nämnda förfarandet har också haft sin bästa jordmån i Sverige och där vun- nit sin vidare utveckling. De nyss berörda folkpsykologiska momenten, till vilka vid ett rationellt lagstiftande givetvis måste tagas stor hänsyn, hava av processkommissionen icke alls eller åtminstone i mycket ringa grad beaktats, vilket bör beklagas.

Slutligen må här kraftigt framhållas att, på sätt i det föregående redan an- tytts, förslaget uppenbarligen i stor utsträckning ger till spillo en av den nu- iarande svenska rättegångens allra största fördelar, nämligen att den är föga ostsam.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser hovrätten, beträffande tills vi- dare rättegången i underrätt, att starka och vägande skäl tala emot en omda— ning av processförfarandet i enlighet med processkommissionens förslag. Det av kommissionen förordade processförfarandet skulle nämligen enligt hovrät- tens uppfattning icke, såsom processkommissionen förmenar, i allmänhet be- reda en säkrare, tillförlitligare och fullständigare grund för målens avgörande, än ett väl ordnat muntligt protokollariskt förfarande men däremot för den rättssökande allmänheten tillskapa olägenheter av mångahanda slag och sist men ej minst göra rättegångsförfarandet dyrare för parterna.

Rättssäkerheten och parternas intressen i övriga avseenden skulle enligt hov— rättens mening bliva bättre tillgodosedda med en rättegång av den nuvarande rättegångsordningens typ. Det fullständiga sakprotokollet kan icke utan våda för rättsskipningen undvaras. Såsom närmare utvecklats i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna underdåniga yttrande över förevarande be- tänkande, vilket varit för hovrätten tillgängligt, behöver icke bruket av sak- protokoll strida mot kravet på muntlighet i rättegången, då protokollet åter- giver domarens egen uppfattning om vad som förekommit och, under förut— sättning att växling av domare ej äger rum, i själva verket endast utgör ett hjälpmedel för domaren att i minnet återkalla detta. Processkommissionen har ju för övrigt, på sätt förut påpekats, själv ansett, att uppteckning av av— givna utsagor av olika skäl bör ske i ett flertal fall och detta understundom i rätt stor omfattning. De regler, som härutinnan föreslagits, kunna icke be- tecknas vare sig som enkla eller klara, och de skulle med sina hypotetiska för- utsättningar lämna spelrum för en väsentligt olikartad tillämpning. Hovrät- ten måste avstyrka ett lagfästande av dylika regler.

När hovrätten således anser sig böra giva företräde åt en muntligt proto- kollarisk process av nuvarande typ, vill hovrätten icke därmed hava sagt, att allt bör förbliva som det är. Det genom praxis införda skriftliga inslaget i underrättsproceduren bör så till vida bringas ur världen, att parterna verkligen munthgen framlägga sitt material för domstolen, därvid parterna dock icke böra vara utestängda från möjligheten att hänföra sig till innehållet i upp- satta skrifter. Om så sker, kan en tillfredsställande processledning komma till stånd. Då rättegångens tyngdpunkt även för framtiden bör vara förlagd till underrätt, är det av den största vikt, att målet redan från början blir fullt utrett och klarlagt. Åstadkommandet av koncentration i förfarandet är vidare ett högeligen eftersträvansvärt önskemål. Kravet därpå är visserligen icke en ovillkorlig förutsättning för processens anordnande såsom muntligt pro- tokollarisk, men koncentrationen utgör dock ett verksamt medel att främja, bland annat, tillvarata-gandet av det värdefulla i det muntliga framställnings— sättet. Den brist på koncentration, som för närvarande utmärker underrätts- förfarandet, är ej heller i överensstämmelse med rättegångsbalkens stadganden angående samma förfarande. Koncentrationen bör emellertid icke drivas där— hän, att den totalt klavbinder rättegången. En viss grad av elasticitet är all- tid behövlig. Uppskovssystemet, i den omfattning det för närvarande har, , måste emellertid försvinna, men i de fall, då bärande skäl kunna förebringas för en begäran om uppskov, bör det icke vara part förmenat att erhålla ett dy- likt. Hovrätten är ense med processkommissionen därom, att den i betänkan— det föreslagna anordningen att låta själva rättegången föregås av ett förbe- redande förfarande skulle i hög grad bidraga till åstadkommande av koncen- tration. Vid sådant förhållande och då på sätt förut framhållits, jämväl and- ra fördelar skulle stå att vinna med nämnda anordning, får hovrätten förorda processkommissionens förslag härutinnan. Hovrätten vill dock framhålla, att enligt hovrättens uppfattning det processmaterial, som framkommit vid ett

förberedande förfarande, bör få av rätten beaktas, oavsett om det muntligen förelägges densamma vid den efterföljande förhandlingen eller ej.

Aven protokolleringssystemet är i behov av reformering. Protokolleringen bör kunna ganska avsevärt förenklas. Det synes hovrätten fullkomligt över- flödigt att i protokollet intaga skriftliga anföranden, till vilka part hänfört sig, och andra i målet tillgängliga handlingar. Sådana kunna i stället med fördel sammanföras till en för målet bildad akt. Till vad betänkandet härut- innan innehåller får hovrätten alltså ansluta sig. Allt vad som återfinnes i ak- ten, bör dock betraktas som processmaterial, Varken sådana anföranden, som icke innehålla sakframställningar utan endast tjäna till närmare utveckling av parts talan, eller rättsdeduktioner torde vidare behöva protokolleras. Mot pro-» cesskommissionens förslag att vid varje tillfälle ett mål förekommer föres ett särskilt protokoll, som bilägges akten, har hovrätten intet att erinra. I'r sä— kerhetssynpunkt synes det emellertid hovrätten lämpligast, att ansvaret för protokollets förande icke överflyttas från domstolen, något som dock ej hind- rar, att till dennas förfogande ställes en särskild protokollsförare, vilken un- der ledning från domstolens sida ombestyr protokollsuppsättningen. I fråga oni protokolleringsmetoden måste det betecknas såsom en avsevärd förbättring, om, såsom processkommissionen föreslagit, protokollet omedelbart under för- handlingen avfattas i slutlig form och upptecknade utsagor genast uppläsas för vitsordande av vederbörande. Trygghet skulle på sådant sätt vinnas, att par- ternas sakframställningar samt övriga hörda personers utsagor riktigt uppfat— tats och återgivits. Den bättre stilisering och språkliga utformning, som stode att uppnå, därest med protokollets avfattande finge anstå, är av underordnad betydelse i jämförelse härmed.

I detta sammanhang vill hovrätten framhålla det lämpliga däri, att domsto— larna för protokolleringens ändamålsenliga anordnande i utsträckt omfattning använda sig av stenografisk uppteckning samt uppteckning på mekanisk väg.

Därest här ovan föreslagna förbättringar vidtoges, skulle enligt hovrättens uppfattning den muntligt protokollariska rättegången komma att uppfylla alla berättigade krav på en välordnad process. Någon rimlig anledning finnes då icke att utbyta densamma mot en rättegång av annan typ.

Vid fullföljd av mål från underrätt till hovrätt skulle vid sistnämnda dom- stol med tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna en ny, fullständig förhandling komma till stånd, vid vilken allt processmaterial skul- le framföras i samma ordning som vid underrätten. Detta komme helt na- turligt att medföra mycket stora kostnader och besvär, vilket förhållande pro- cesskommissionen också i viss mån beaktat. Av hänsyn särskilt till de ekono— miska konsekvenserna har processkommissionen föranletts att med avseende å processen i andra instans delvis frångå kravet på nämnda grundsatsers ge— nomförande. Endast beträffande de svårare brottmålen borde enligt betänkan- det jämkningar icke komma till stånd i större utsträckning än vid underrät— terna. Vidkommande övriga mål har processkommissionen däremot föresla— git, att bevisning i stor utsträckning skulle få förebringas medelst underrätts protokoll eller genom protokoll över bevisupptagande utom huvudförhandlin— gen. Omedelbarheten i processen skulle alltså bliva starkt beskuren. Process— kommissionen intager däremot den ståndpunkten, att när en saklig ompröv- ning av målet skulle ske i hovrätt, muntlig förhandling skulle vara obligato— risk. Hovrätt skulle därigenom beredas tillfälle att i möjligaste mån arbeta under samma omständigheter som underrätt. Processkommissionen finner det uppenbart, att under nämnda betingelse möjligheten för hovrätt att i sina do- mar träffa det materiellt rätta måste bliva Vida större än nu, då materialet för dess domar endast utgöres av underrätternas protokoll och parternas skrift— liga inlägg. I detta generella uttalande kan hovrätten icke instämma. Det är

kanske efter orden riktigt att, såsom processkommissionen anför, det icke är möjligt att så avfatta en skriftlig redogörelse rörande gjorda iakttagelser, att läsaren får samma intryck därav, som den får, vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Mycket av vad en domstol iakttager under en rättegång är emellertid av den art, att det saknar betydelse för målets avgörande, och hov- rätten vågar påstå, att i det stora flertalet fall det låter sig göra att medelst omsorgsfull protokollering åstadkomma en så pass trogen bild av rättegångs- förhandlingen, att protokollet utan risk för säkerheten kan tjäna till grund för en omprövning av målet. Därest noggranna och fullständiga sakprotokoll framdeles komme att föras vid underrätterna, skulle utan någon olägenhet des- sa protokoll kunna läggas till grund för hovrätts prövning. Det synes följ- aktligen hovrätten fullkomligt meningslöst att helt och hållet rata den nuva- rande rättegångsmetoden i hovrätterna, vilken bereder parterna tillfälle att un— der synnerligen bekväma former och med minsta tänkbara kostnader fullfölja sin talan. Den föreslagna omdaningen av hovrättsprocessen skulle rent av i många fall göra fullföljdsrätten värdelös. Även under förutsättning att hov- rätternas antal ökades Och att hovrätterna hölle sammanträden utom den or- dinarie sessionsorten, måste kostnaderna för inställelser med mera i regel av- sevärt fördyra rättegången. I sådana fall, när tvisteföremålets värde vore re— lativt lågt, skulle säkerligen parterna med hänsyn till risken att drabbas av rättegångskostnader, vilka kunde komma att väsentligt överstiga värdet av det omprocessade, mången gång avskräckas från att fullfölja sin talan och därige— nom avskäras från möjligheten att vinna rättelse i en felaktig dom. Enligt hovrättens mening skulle också i de flesta fall ett muntligt återupprepande av processen i hovrätt icke leda till ett bättre avgörande av målen.

Hovrättens uppfattning är alltså, att där ej särskilda skäl tala för ett annat rättegångssätt än det nuvarande, detta bör bibehållas.

Naturligtvis kan det i en protokollarisk process inträffa, att underrättens protokoll bliva ofullständiga och missvisande. Detta har part tillfälle att kon- trollera. För part kan vidare, efter det underrättens dom fallit, yppas till- gång till nya bevismedel eller annat nytt processmaterial. Därest part i be- rörda fall eller eljest finner anledning föreligga därtill, att muntlig förhand- ling äger rum i hovrätt, bör det vara honom tillåtet att efter därom framställt yrkande få en dylik till stånd. Den begränsningen torde dock vara av beho- vet påkallad, att då det är uppenbart, att intet står att vinna med en muntlig förhandling, hovrätt skall äga avvisa i sådant avseende framställt yrkande. Med hänsyn till det offentliga intresse, som föreligger, att avgörandet i en rät- tegång blir det bästa möjliga bör emellertid dessutom hovrätt, när den så anv ser lämpligt, hava i sin makt att föreskriva, att förhandlingen skall vara munt- dig. När omständigheterna äro sådana, att ny handläggning är erforderlig en- dast beträffande en del av rättegången, torde förhandlingen kunna rättas där- efter, så att rättegången blir blandat muntlig Och skriftlig. I fråga om den muntliga förhandlingens närmare gestaltning torde underrättsproceduren kun- na tjäna till förebild. Samma skäl, som enligt hovrättens uppfattning tala för att processmaterialet i underrätt upptecknas i protokoll, ävensom möjligheten av målets fullföljande till högsta domstolen, bör föranleda därtill, att proto— kollering bör ske även vid muntlig förhandling i hovrätt. .

Mot processkommissionens förslag beträffande rättegången i högsta dom— stolen vill hovrätten göra den erinringen, att med hänsyn särskilt till arbets- bördan i sagda instans hovrätten anser det vara olämpligt, att part beredes möjlighet att få till stånd muntlig förhandling därstädes. Hovrätten förutskic- kar i detta sammanhang, att hovrätten icke gillar betänkandet, i vad därigenom föreslagits, att högsta domstolens prövningsrätt skall inskränkas att avse en- dast rättsfrågor.

Sedan hovrätten tillkännagivit sin ståndpunkt i ovan angivna spörsmål, vill hovrätten tillsvidare låta anstå med behandlingen av övriga frågor rörande rättegångsförfarandet och i det närmast följande beröra de organisatoriska problem, som gjorts till föremål för processkommissionens uppmärksamhet, jämte därmed sammanhängande ämnen.

I första hand gäller det härvidlag domstolsorganisationen.

_ N är hovrätten i det föregående talat om underrätter, hovrätter och högsta domstolen, har hovrätten utgått från att det nuvarande systemet med tre in- stanser bibehålles. Processkommissionens uppfattning är ju också, att så bör ske. Någon anledning till förändring härutinnan finnes enligt hovrättens åsikt icke heller. Det är alltså i överensstämmelse med hovrättens uppfattning, att allmän underrätt i regel skall vara första domstol i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet, samt att talan skall kunna fullföljas från underrätt till hovrätt och från hovrätt till högsta domstolen.

Beträffande underrätternas kompetensområde har processkommissionen fö- reslagit, att detta skulle utökas i så måtto, att befattningen såsom överexeku- tor överflyttades från de myndigheter, vilka nu innehava densamma-, till un- derrätterna. Någon närmare undersökning om förutsättningarna för åtgär- dens vidtagande eller verkningarna därav har processkommissionen emellertid, såvitt av betänkandet framgår, icke gjort. Problemet är dock ej så alldeles enkelt. På sätt närmare framgår av de yttranden från Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i olika län, som i remissärendet kommit hovrätten till- handa, kunna beaktansvärda skäl åberopas mot den föreslagna överflyttningen av överexekutorsgöromålen. Hovrätten, som hänvisar till innehållet i nyss— nämnda yttranden, finner sig med hänsyn till ämnets outredda beskaffenhet för närvarande böra avstyrka processkommissionens i förevarande avseende väckta förslag. .

I fråga om underrätternas organisation föreligga olika spörsmål till behand- ling. Hovrätten delar processkommissionens uppfattning, att rättsskipningens ordnande och bekostande för såväl stad som landsbygd är en statens uppgift, och anser det alltså i princip riktigt, att städernas befattning med rättsväsen- det upphör och att staten övertager deras rättigheter och skyldigheter i före- varande avseende. Om så sker, följer emellertid därav ingalunda med nödvän- dighet, att underrätterna på landet och i städerna böra vara organiserade på ett och samma sätt. Betänkandet, däri åt underrätterna givits den enhetliga benämningen lagmansrätter, innebär, att de blivande domsagorna i regel skulle omfatta en domkrets men, då förhållandena det påkallade, skulle kunna vara indelade i två domkretsar (tingslag) var och en med sin lagmansrätt, att lag- mansrätternas domkretsar skulle utgöras av områden, som kunde innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd eller endast stad, att lagmansrätt i tingslag, som omfattade allenast landsbygd eller landsbygd och stad, i regel skulle bestå av lagfaren ordförande och nämnd, vars ledamöter ej behövde vara lagfarna, samt att, likaledes i regel, lagmansrätt i tingslag, som omfatta- de endast stad, vid behandling av brottmål skulle vara sammansatt på enahan- da sätt men vid behandling av tvistemål skulle utgöras allenast av en lagfa- ren domare.

Det är, såvitt angår den rena landsbygden, med tillfredsställelse hovrätten konstaterat, att processkommissionen icke velat helt övergiva den gamla grund- valen för domstolens sammansättning. De nuvarande häradsrätterna hava dju— pa rötter i traditionen och åtnjuta allmänhetens förtroende. Det har också vi- sat sig, att dessa domstolar trots de delvis ogynnsamma förhållanden, under vilka de på senare tider arbetat, i stort sett tillfredsställande fyllt sin uppgift i rättsskipningens tjänst. Vidkommande de mindre städerna synes det hovrät— ten uppenbart, att de icke lämpa sig för att utgöra egen domkrets med egen

domstol. Erfarenheten angående de nuvarande rådhusrätternas i de smärre städerna verksamhet talar sitt tydliga språk. I de icke så fåtaliga småstäder, vilka varit förlagda under landsrätt, har å andra sidan den av häradsrätt om- besörjda rättsskipningen, såvitt för hovrätten är bekant, fungerat väl. Förut- sättningar synas också föreligga för att i städer av mindre storlek nämndens insats i domstolens verksamhet jämväl framdeles skulle bliva till gagn. Det torde heller icke vara att förvänta, att svårigheter skulle uppstå att från dessa städer erhålla lämpliga tillskott av lekmän till nämnden. På grund härav får hovrätten tillstyrka, att dylika städer förenas med kringliggande landsbygd till gemensamma domkretsar, i vilka rättsskipningen ombesörjes utav domsto- lar av enahanda sammansättning som på landsbygden. Att för dessa städer uppdraga någon viss fix övre gräns efter invånarantalet torde icke vara till- rådligt. Det synes hovrätten lämpligast, att det får ankomma på Eders Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida med hänsyn till förhandenva— rande omständigheter stad skall tillsammans med landsbygd utgöra en dom- krets. I normalfall torde det vara av behovet påkallat, att städer med invå- narantal över den i betänkandet angivna gräns av 14,000 ä 15,000 invånare er— hålla en friare ställning i judiciellt avseende. Något närmare uttalande i äm- net vågar emellertid hovrätten i brist på utredning icke göra.

I fråga om de städer, vilka icke skulle bliva berörda av ovan omtalade an— ordning, har hovrätten intet att erinra mot betänkandet, i vad därigenom före— slagits, att de största böra utgöra egna domsagor och de återstående var-_ för sig bilda egen domkrets i en jämväl av annat tingslag bestående domsaga. Aven i nu förevarande avseende torde det böra ankomma på Eders Kungl. Maj:t att avgöra, vilka städer som skola hänföras till den ena- eller den andra kate- gorien. Det förefaller hovrätten antagligt, att städer med ett invånarantal över 30,000 å 40,000 skulle bliva bäst betjänta med att få utgöra egna dom- sagor. En närmare utredning av spörsmålet är dock erforderlig.

I de städer, vilka kunna tänkas komma att utgöra egna tingslag eller själv- ständiga domsagor, ombesörjes för närvarande rättsskipningen nästan undan- tagslöst av rådhusrätter, som i det stora flertalet fall bestå utav minst tre ju- ridiskt utbildade domare. Dessa kollegiala domstolar skulle enligt förslaget alldeles försvinna för att på sätt ovan angivits ersättas med, i tvistemålen en- mansdomstolar, bestående av jurister, och i brottmålen domstolar, bestående av lagfaren ordförande och nämnd. Denna organisationsförändring skulle enligt hovrättens åsikt medföra en försämring. Det kollegiala samarbetet mellan fle- ra lagfarna domare är i och för sig synnerligen väl ägnat att bidraga till ett gott arbetsresultat. Med denna arbetsform föreligger det större utsikter för att intet av vikt i målet blir förbisett. Diskussionen verkar livgivande och föran— leder ett mera mångsidigt skärskådande av de olika problemen i målen. Och de fonder av kunskap och erfarenhet, de olika domarna i en kollegial domstol be- sitta, torde ofta nog på ett lyckligt sätt komplettera varandra. Anordningen med en ensamdomare inger en känsla av alltför långt driven förenkling, vilken känsla framträder alldeles särskilt vid en jämförelse med de nuvarande råd- husrätterna i våra största städer. Det får icke förglömmas, att den livligare handeln och storindustrien huvudsakligen hava sitt säte i de större städerna och att näringslivet och den allmänna omsättningen i allmänhet hava en helt annan omfattning där än i landets övriga delar. I nu berörda omständigheter förelig- ga särskilda anledningar till uppkomsten av talrika tvister utav skiftande be- skaffenhet och invecklad art, och då dessa tvister i stor utsträckning komma under bedömande av domstolarna i ifrågavarande städer, ligger det särskild vikt uppå, att samma domstolar äro högt kvalificerade. Att rättssäkerheten blir större med en kollegialt sammansatt domstol torde vara otvivelaktigt och bestyrkes av tillgänglig statistik.

Hovrätten delar till fullo processkommissionens uppfattning, att ifrågava- rande städer icke bilda naturliga grundvalar för ett omfattande lekmannadel— tagande i rättsskipningen på sätt är fallet i fråga om övriga delar av landet. Det är bärande och övertygande skäl, som föranlett processkommissionen att i dessa städer vid domarens sida icke sätta en nämnd, när det gäller tvistemålens behandling. Men samma skäl kunna enligt hovrättens mening med lika fog åberopas mot anordningen med nämnd i brottmålsprocessen. Processkommis— sionen förklarar, att det är mycket sannolikt, att befolkningen i den grupp av städer, varom nu är fråga, skulle komma att omfatta brottmålsrättsskipningen med ett helt annat intresse än tvistemålsrättsskipningen. Hovrätten vill vis— serligen icke förneka riktigheten av uttalandet men vågar antaga, att process- kommissionen förbisett eller i varje fall icke tillräckligt beaktat anledningen till detta intresse, vilken huvudsakligen torde vara sensationslystnad. För de brottmål, vilka icke erbjuda. sensationsmoment, äro stadsinvånarna i allmän- het helt säkert tämligen likgiltiga. Att bygga ett lekmannadeltagande i rätts— skipningen på ett av nyss angivna skäl dikterat intresse synes hovrätten olämp- ligt och motbjudande. På grunder, som processkommissionen i förevarande sammanhang själv framfört, anser hovrätten under alla omständigheter, att ett dylikt deltagande, till och med om det anordnades helt och hållet efter före- bilden av den nuvarande häradsnämndens verksamhet, "skulle för de större stä» dernas vidkommande medföra en direkt risk för säkerheten i rättsskipningen. Hovrätten finner sig följaktligen böra. avstyrka förslaget om införandet av nämnd i brottmål i de städer, vilka såsom tingslag eller domsagor må komma att bilda egna domkretsar.

Det torde emellertid förhålla sig så, att även på straffprocessens område må- lens beskaffenhet oftare ställer större krav på de större städernas domstolar än på domstolarna i det övriga landet. Fara föreligger för att de förra domsto— larna, om de organiserades såsom enmansdomstolar, icke bleve ägnade att på ett fullt tillfredsställande sätt lösa sina. uppgifter. Vid nu angivna förhål— landen och med hänsyn till vad redan förut ovan andragits synes det hovrätten, som om alltför stora. betänkligheter möta mot ett slopande av den i ifråga— varande städer för närvarande gällande domstolsorganisationen, vars styrka och företräden processkommissionen i betänkandet själv vitsordat. Det må vara sant, att en kollegial juristdomstol för vissa av de mål, som förekomma, får betraktas såsom överkvalificerad. Åtminstone en grupp av dessa, näm- ligen polismålen, torde emellertid med fördel kunna avskiljas och göras till föremål för behandling vid en domstol av enklare organisation. Det är också vida att föredraga, att domstolens kvalifikationer i några fall överstiga vad som anses oundgängligen erforderligt, än att motsatsen blir fallet.. Hovrätten anser alltså, i strid mot processkommissionens uppfattning, att domstolarna i de städer, som enligt förslaget skulle komma att utgöra egna domkretsar, i regel böra, efter mönster av de nuvarande större rådhusrätterna, vara organiserade såsom kollegiala domstolar med endast lagfarna ledamöter. Dessa domstolar böra givetvis vara domföra med tre ledamöter. Polismålen skulle kunna be- handlas av en utav domstolens bisittare. I övrigt lär intet hinder föreligga mot att, på sätt processkommissionen även tänkt sig, stadsdomstolens ordfö- rande i de fall, då staden utgör ena tingslaget i en domsaga, även fungerar som ordförande i det andra tingslagets domstol, ehuru denna är av en annan typ.

Åt häradsnämnden har processkommissionen i sitt förslag givit en helt annan ställning än den nu har. Nämnden skulle bestå av allenast fem nämndemän. och därest fyra. av dessa förenade sig om en mening, skulle denna gälla såsom domstolens. I berörda del kan hovrätten icke biträda förslaget. Processkom- missionen har uppenbarligen alldeles underskattat betydelsen av att nämnden

genom sin ofta nog mycket ingående kännedom om personliga och lokala för— hållanden är i stånd att tillföra domstolen upplysningar, som äro av vikt vid målens bedömande, samt överskattat nämndens insats i den rent dömande verk— samheten. I förra avseendet har nämnden for närvarande en betydelsefull uppgift att fylla, och hovrätten betvivlar, att efter en reform av rättegångs- väsendet behov ej vidare skulle föreligga att anlita nämnden såsom kunskaps— källa rörande nyssberörda förhållanden. En inskränkning av det domföra. antalet nämndemän måste helt naturligt minska orts- och personkännedomen, och detta så mycket mera om domkretsarna samtidigt gjordes större. För— slaget i vad det åsyftar att få till stånd en nedsättning av det domföra antalet nämndemän, är dikterat av olika motiv, däribland att stärka nämndens ställ- ning. Det är också obestridligt, att med sagda anordning möjligheterna skulle ökas för nämnden att utöva inflytande på domstolens beslut. I ännu högre grad bleve emellertid detta fallet, därest samtidigt infördes en omröstninge- regel av det innehåll, processkommissionen föreslagit. Man har då kommit den individuella rösträtten synnerligen nära, och i verkligheten skulle jurist— domaren icke erhålla. större inflytande å. domsavgörandet, då skiljaktiga me- ningar yppade sig, än att hans röst bleve utslagsgivande för det fall att rösterna vore lika å vardera sidan. Hovrätten kan' icke finna, att en sådan anordning är att eftersträva. Lekmän böra, såsom processkommissionen själv anför, deltaga i domstolarna för att lekmannasynpunkter må komma i beak— tande men ej för att dessa synpunkter skola behärska domstolarnas avgöranden: ], en domstol, där lekmannaelementet tillerkändes den makt, processkommissio— nen avser att förläna åt nämnden, kunde det dock ganska lätt hända., att lek- mannasynpunkterna bleve dominerande. Därmed vore väg banad för känslo— dömande och godtycke i rättsskipningen. Den av processkommissionen påpe- kade faran, att lekmännen kunna vara benägna att för vinnande av ett resultat, som enligt deras uppfattning är tillfredsställande, åsidosätta lagens bud, är för visso icke overklig. Vidare måste det beaktas, huru små utsikterna äro för lekmannadomare, vilka äro i avsaknad av en ingående och systematisk känne- dom om rättens regler, att riktigt avgöra de mycket ofta synnerligen invecklade och svårbedömda rättsfrågorna. Processkommissionen har med fullt fog fram— hållit, att den lagfarna domaren måste vara så högt kvalificerad som möjligt för att kunna. tillfredsställande sköta. sitt värv, och har avsett att kompetens- kraven borde ökas. Det måste betecknas såsom inkonsekvent att samtidigt för- orda en anordning, som skulle minska möjligheterna för honom att göra sin mening gällande. Hovrätten finner det uppenbart, att den lagfarna domaren alltid måste komma att bättre än nämndens ledamöter behärska processmateria— let #— detta även om rättegången i allt finge den gestaltning, processkommissio- nen tänkt sig — och att han med hänsyn till sina speciella kunskaper på juri- dikens område och sin i yrket inhämtade mångsidiga erfarenhet jämväl i övrigt måste vara oerhört mycket bättre skickad än nämndemännen att träffa ett rik- tigt avgörande. Det lär heller icke behöva betvivlas, att därest inom nämnden framkomma synpunkter, som äro värda beaktande, den lagfarna domaren skall taga vederbörlig hänsyn till dessa. Under ovan angivna förhållanden kan det icke betecknas såsom en ändring till det bättre att tillerkänna lekmannaelementet i domstolen ökat inflytande. Ett steg'i sådan riktning är icke påkallat av något praktiskt behov och skulle icke främja rättssäkerheten. Hovrätten hyser den bestämda uppfattningen, att det ur alla synpunkter vore önskligt, att nämnden även framdeles finge behålla den karaktär, den för närvarande har, samt alltså icke bleve så fåtalig, som processkommissionen föreslagit, och ej heller utrustad med befogenhet att annorledes än kollektivt överrösta den lag- farna domaren.

Enligt betänkandet skulle lagmansrätten vid ombesörjandet av vissa angivna

handläggningsåtgärder städse utgöras av lagfaren domare ensam. Hovrätten har intet att erinra häremot.

Beträffande det lagfarna elementet vid underrätterna innehåller betänkandet det förslaget, att i domsagorna i regel skulle finnas anställda ordinarie domare av olika kvalifikationer, mellan vilka göromålen efter kvalitativa grunder skulle fördelas. Den högst kvalificerade domaren, benämnd lagman, skulle förestå domsagan och vara rättens ordförande, när viktigare mål handlades. Därjämte skulle finnas en eller flera andra domare, benämnda rådmän, på vilkas lott skulle komma att taga befattning med de mindre krävande domaruppgifterna. I de största städerna och eventuellt andra större domsagor, där en domare icke kunde ensam ombestyra de viktigaste domarsysslorna, skulle dessutom finnas anställda vice lagmän av samma kvalifikationer som lagmännen, vilka hade att fullgöra enahanda prestationer som dessa. Hovrättens uppfattning är, att den föreslagna anordningen skulle vara väl ägnad att avhjälpa väsentliga brister med avseende å arbetsförhållandena vid underrätterna. Fördelen av en rationell uppdelning av domargöromålen är uppenbar. Åtskilliga av de skiftande upp— gifter, som nu åvila häradshövdingen, äro av den art, att de mycket väl kunna anförtros åt mindre kvalificerade krafter. Därigenom, att lagmannen befriades från att syssla med en mängd arbete av mera mekanisk och expeditionell natur, finge han tillfälle att till rättsskipningens fromma fullt ägna sig åt sin egent- liga uppgift såsom domare. Hans arbetsbörda borde också kunna avpassas så, att han utan olägenhet hunne uträtta vad honom ålåge. Lagmannen skulle följ- aktligen icke, såsom häradshövdingen för närvarande, bliva i behov av ledighet för ämbetets skötande, och det nuvarande vikariatsystemet skulle kunna för- svinna. Det synes icke heller otroligt, att, såsom processkommissionen antagit. anordningen skulle göra det lättare att för lagmansbefattningarna förvärva högt kvalificerade jurister, givetvis under förutsättning tillika att löneförhål- landena bleve tillfredsställande. Med hänsyn till vad sålunda andragits får hovrätten alltså tillstyrka betänkandet i nu förevarande del.

Såsom processkommissionen framhållit, förutsätter den nyss berörda anord— ningen, att domsagorna i genomsnitt skulle bliva större än för närvarande. Hovrätten vill emellertid framhålla vikten av att de icke göras alltför stora. 'Ju större omfattning en domsaga får, desto mera svårtillgänglig blir domstolen för den rättssökande allmänheten och desto mindre utsikterna för att den person- liga kontakten mellan domaren och domsagans befolkning skall kunna uppe- hållas. En begränsning av domsagornas omfattning är också påkallad ur syn- punkten, att lagmännen böra vara i stånd att överblicka kansliarbetet och kon- trollera dess behöriga bedrivande.

Vad processkommissionen i huvudsak föreslagit rörande tid och ort för under- "räåtternas sammanträden föranleder icke till några erinringar från hovrättens s1 a.

Beträffande hovrätternas organisation innehåller betänkandet förslag om för- ändringar i olika avseenden. Processkommissionen har sålunda föreslagit, bland annat, att hovrätternas antal skall ökas till minst sju och högst nio, att vid behandlingen av klagan mot underrätts dom i brottmål, vari fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till visst högre straff, i hovrätt skall deltaga nämnd, vars ledamöter icke behöva vara lagfarna; att i handläggning och avgörande av mål och ärenden i regel skola deltaga endast tre lagfarna leda— möter; samt att på viss ledamot skall ankomma att ensam vidtaga vissa förbere- dande åtgärder.

Därest den av processkommissionen förordade muntliga processen i hovrät- terna bleve införd, måste givetvis flera hovrätter inrättas, så att dessa dom- stolar bleve lättare tillgängliga för allmänheten än för närvarande. Men om

rättegången i stället anordnas på sätt hovrätten funnit lämpligast, anser hov- rätten, att ingen annan ökning av hovrätternas antal är av behovet påkallad än inrättande av en särskild hovrätt för de nordliga delarna av landet. Det måste anses såsom en betydande styrka för hovrätterna, att de inom sig rymma ett relativt stort antal lagfarna domare, ty därigenom tillskapas förutsättningar för att friare och vidare åskådningssätt komma att sätta sin prägel på rättsskip- ningen. Genom samarbetet och samvaron mellan ett flertal domare hålles det levande intresset för domarverksamheten uppe. Meningarna brytas oftare mot varandra och nya befruktande synpunkter få lättare att komma till sin rätt. Gjordes hovrätterna talrikare, skulle det näppeligen kunna undvikas, att någon eller några av dem komme att bestå av endast en avdelning. Särskilt i en dom- stol med så fåtalig domaruppsättning skulle det emellertid lätt kunna hända, att ensidighet och slentrian smöge sig in. Med ett mindre antal hovrätter äro möjligheterna också större för att enheten i rättstillämpningen i möjligaste mån bevaras.

Införandet av nämnd i hovrätterna synes hovrätten vara fullkomligt omotive— rat. Det torde väl kunna förutsättas, att hovrätternas ledamöter skola vara i besittning av lika gott omdöme och lika mycken livserfarenhet som andra per- soner i allmänhet och icke stå främmande för allmänmänskliga synpunkter. Med fog lär det också kunna påstås, att, såsom åtminstone för denna hovrätts del nu sker, hovrätterna skola räkna med den ingalunda sällsynta företeelsen, att nämnden vid underrätterna, oaktat den icke dikterat dessas domar, kan hava utövat inflytande på desamma, samt taga vederbörlig hänsyn därtill. Lek— mannaelementets insats i rättsskipningen skulle då icke bliva borteliminerad trots avsaknaden av nämnd i hovrätt.

Enligt hovrättens uppfattning bör rättegången i sådana mål, om vilka nu är fråga, även framdeles kunna vara skriftlig. För medverkan i en skriftlig process är emellertid nämnden enligt hovrättens uppfattning föga lämpad.

Mot den av processkommissionen föreslagna ordningen med hovrättsnämnd tala också andra skäl. Processkommissionen utgår från att varje nämndeman i regel skall komma att tjänstgöra femton dagar om året i perioder om vardera tre dagar. Uppdraget att vara nämndeman i en hovrätt måste för personer, bosatta utom det närmaste grannskapet av hovrättens sessionsort, vara mycket betungande. Det skulle kräva ekonomiska uppoffringar. inkräkta på veder- börandes vanliga verksamhet och medföra andra olägenheter av olika slag. Antalet mål, vid vilkas handläggning och prövning nämnd enligt förslaget skulle medverka, torde bliva så pass stort, att deltagande av nämnd tämligen ofta skulle bliva påkallad. Enligt sakens natur är det omöjligt att i förväg beräkna tillströmningen till hovrätterna av mål utav ifrågavarande beskaffenhet. Tid- vis kunna dessa mål bliva relativt talrika, tidvis åter sparsamt förekommande. Nämndens tjänstgöring måste anpassas därefter, om kravet på snabbhet i rätts— skipningen skall tillgodoses. Det låter sig då icke gärna göra att på förhand fixera de olika nämndemännens tjänstgöringsdagar, såvida icke ett avsevärt antal nämndemän står till förfogande. Praktiska svårigheter lära dock lägga hinder i vägen för att vid nämnden binda ett större antal personer, helst om hovrättsnämndemännen, såsom processkommissionen förutsatt, skola vara högre kvalificerade än nämndemännen vid underrätterna.

Av det anförda torde framgå, att det är föga sannolikt, att för nämndemans- uppdraget lämpliga personer, som äro bosatta på längre avstånd från hovrätts sessionsort. skulle vara sinnade att frivilligt åtaga sig detta uppdrag. Hov- rättsnämnden skulle vid sådant förhållande sannolikt åtminstone delvis komma att bestå av personer, som mot sin vilja blivit medlemmar därav. Från dessas sida kan icke gärna vara att påräkna något intresse för verksamheten. Hela den stora apparat, som erfordras för att tillföra hovrätten ett lekmannaelement,

är för övrigt enligt hovrättens åsikt olämplig Och opraktisk samt skulle orsaka statsverket betydande kostnader utan motsvarande nytta.

Vidkommande det lagfarna elementet i hovrätterna innebär betänkandet, att hovrätternas avdelningar, nu benämnda divisioner, skulle bliva domföra med mindre antal ledamöter än för närvarande. I grund och botten torde förslaget härutinnan vara dikterat av överdrivna sparsamhetsskäl. Någon förbättring ur rättsskipningssynpunkt kan det nämligen uppenbarligen ej medföra att hovrättsdivisionerna beskäras. Med en reform bör väl dock främst åsyftas, att'därmed skall åstadkommas något, som är förmer än det bestående. Rätts- skipningen måste vinna på att antalet ledamöter i hovrätterna ej bestämmes till ett minimum. Det är icke möjligt annat, än att utsikterna för ett gott resultat av domsverksamheten skulle vara större, om målen komma under granskning av en hovrättsdivision med nuvarande numerär, än om de skola behandlas av en division med färre ledamöter, förutsatt naturligtvis att leda— möterna i båda fallen äro lika kvalificerade. Det kan heller icke gärna med fog åberopas, att statsekonomiska skäl göra det omöjligt att bibehålla det nuva— rande antalet ledamöter å hovrätternas divisioner. En god rättsskipning är en av samhällets grundvalar, och så fattigt är icke vårt land, att det är ur stånd att bestå sig med en sådan. Enligt hovrättens uppfattning skulle det också mycket väl låta sig göra att få domarposterna i hovrätterna besatta med till- räckligt kvalificerade personer utan att ledamotsantalet behövde nedbringas, förutsatt naturligtvis att löneförmånerna icke allt framgent hölles på den nu- varande onaturligt låga nivån. Därest hovrätternas ordinarie ledamöter er- hölle en i förhållande till vikten av deras syssla skälig lön, skulle med största sannolikhet det nuvarande vikariatsystemet i dessa domstolar också av sig själv försvinna.

I den mån den skriftliga processen bleve bibehållen i hovrätterna, skulle inga hinder möta för att divisionerna på samma sätt som nu arbetade i regel med endast fyra ledamöter och att den femte domaren tillkallades först, om tre av de fyra tjänstgörande ledamöterna ej kunde enas. Endast i de fall, då muntlig handläggning ägde rum, skulle det vara erforderligt, att samtliga fem ledamöter från början toge del i målets behandling.

I detta sammanhang anser sig hovrätten böra framhålla, att därest hovrättens uppfattning om rättegångens anordnande i hovrätt vunne beaktande, det tyd— ligen bleve erforderligt. att vid hovrätterna även framdeles funnes anställda tjänstemän, som hade att ombesörja föredragning.

Emot förslaget att åt en ensam ledamot i hovrätten anförtros ombesörjandet av vissa förberedande åtgärder i målen synes intet vara att invända.

Processkommissionen har förordat en anordning av innebörd, att hovrätt skulle kunna sammanträda å annan ort inom domkretsen än den där hovrätten har sitt säte, dels å på förhand bestämda tider och dels då behov yppade sig. Under förutsättning att hovrättsproceduren i regel bleve densamma som nu, torde emellertid behov av regelbundna hovrättsting utom den ordinarie sessions- orten knappast föreligga. För att dylika ting skulle kunna bliva. till något verkligt gagn för allmänheten, torde det vara av nöden, att de bleve tämligen talrika. En följd därav skulle dock bliva, att mycken tid, som eljest kunde användas för arbete å förläggningsorten, förspilldes på resor. Såsom process- kommissionen själv framhållit, måste anordningen också alltid i viss mån åstad— komma rubbning i hovrättsarbetet. Det vore ej heller uteslutet, att de mål. som förekomme till handläggning å dylika regelbundna ting, bleve till antalet så få eller så betydelselösa, att någon berättigad anledning ej förefunnes att enbart för deras skull ådraga statsverket den säkerligen ej ringa kostnad, som anordningen skulle medföra. Någon vinst för hovrätternas verksamhet torde anordningen i regel icke heller skänka. Det är dock tänkbart, att i enstaka

fall hovrätt genom att sammanträda å ort, till vilken ett visst mål vore knutet, bleve i stånd att göra iakttagelser, vilka kunde hava inflytande på målets ut- gång, och i sådana fall skulle det naturligtvis vara önskligt, att hovrätten icke vore avskuren från möjligheten att tillfälligt förlägga sin verksamhet utom den ort, där den hade sitt säte.

Processkommissionen föreslår, att tvistemål skulle kunna upptagas omedel- bart i hovrätt som första instans, om parterna överenskommit, att målet skulle där anhängiggöras. Därvid skulle dock enligt förslaget gälla vissa inskränk- ningar, föranledda dels av att underrätterna för vissa grupper av mål av sär- skilda skäl ansetts bättre lämpade som första instans än hovrätterna, dels ock av nödvändigheten att tillse att hovrätterna icke belastas med en alltför stor arbetsbörda.

Såsom skäl för den föreslagna avvikelsen från instansordningen åberopar processkommissionen dels att den skulle befordra skyndsamhet i rättegången och dels att kostnadsbesparing för parterna skulle vinnas därigenom, att ett upprepande i hovrätten av förhandlingen i underdomstolen undginges.

Obestridligen skulle genom en anordning av föreslagen art en tvists slutliga avgörande påskyndas. Denna omständighet allena torde emellertid ej motivera införandet av den ifrågasatta nyheten. Behovet av skyndsamt avgörande före- finnes beträffande alla rättstvister. Allenast i den mån för visst eller vissa slag av mål särskild skyndsamhet anses av nöden, böra undantagsbestämmelser i sådant syfte givas. En sådan skyndsamhet synes emellertid kunna vinnas på annat sätt än genom åsidosättande av instansordningen.

Därest rättegången i underrätt och i hovrätt ordnas på sätt hovrätten för- ordat, torde den i utsikt ställda besparingen för parterna genom den föreslagna anordningen knappast ernås eller i vart fall bliva alltför oväsentlig för att i förevarande hänseende kunna tillmätas någon betydelse.

Fördelar kunde visserligen vinnas genom rätt för part att i vissa fall ome- delbart i hovrätt anhängiggöra rättegång, men de med anordningen förenade olägenheterna skulle bliva alltför stora för att en dylik rätt skulle kunna med- givas. Redan ett ringa antal omedelbart i hovrätt anhängiggjorda mål måste komma att menligt inverka på hovrättens utövande av dess egentliga uppgift, granskningen av underdomstolarnas avgöranden. I händelse av en större an- hopning av dylika mål kan denna inverkan lätt bliva av allvarlig art och med- föra ett avsevärt fördröjande med avgörandet av till hovrätt fullföljda mål. En överflyttning av en del utav underdomstolarnas arbetsbörda på hovrätterna sy- nes jämväl nödvändiggöra en ökning av domstolspersonalen, vilken ökning utan en dylik överflyttning måhända icke erfordrades.

Hovrätten finner sig alltså icke kunna biträda processkommissionens för- slag i denna del.

Enligt processkommissionens åsikt skulle det med avseende å handels- och sjörättsmål vara lämpligt, att dessa kunde bliva bedömda av domstol, däri spe- ciell sakkunskap vore företrädd.

Processkommissionen har av sådan anledning föreslagit, att i de hovrätter, beträffande vilka sådant av Eders Kungl. Maj:t förordnades, skulle inrättas särskilda avdelningar, bestående av lagfarna ledamöter och lekmän, vilka se- nare skulle besitta särskild kännedom om handel och sjöfart, samt att, då mål av ifrågavarande beskaffenhet anhängiggjordes i eller fullföljdes till dessa hov- rätter, det alltid skulle ankomma på berörda avdelningar att handlägga och av- göra sådana mål. Den förordade begränsningen till vissa hovrätter synes vara betingad därav, att det icke kan antagas, att inom varje hovrätts jurisdiktions— område tillströmningen av handels- och sjörättsmål skulle få någon större om-

fattning, ävensom därav, att beträffande stora delar av landet praktiska svå- righeter skulle möta för lekmannadeltagandets anordnande. I fråga om orga- nisationen av omförmälda hovrättsavdelningar föreslås i betänkandet, att de skulle bestå av två lagfarna domare och tre sakkunniga lekmän, utrustade med individuell rösträtt.

Hovrätten finner det vara tvivelaktigt, om det kan vara av ett praktiskt be- hov påkallat, att mål av angivna art bliva föremål för en speciell behandling. I rikets tre största städer hava sedan mera än tjugu år tillbaka för parterna i handelsmål förelegat möjlighet att få målen i första instans bedömda av dom— stol, bestående av lagfarna domare och handelssakkunniga lekmän. Erfaren- heten har emellertid otvetydigt givit vid handen, att parterna föredraga att få målen prövade av de allmänna underrätterna med deras vanliga sammansätt— ning. Orsaken härtill torde enligt hovrättens uppfattning vara bristande tillit till värdet av lekmännens insats i rättsskipningen. Det synes icke sannolikt, att de av processkommissionen föreslagna specialavdelningarna i hovrätt skulle bliva omfattade med större förtroende än de nuvarande handelsdomstolarna. Någon hänsyn till parternas önskemål har processkommissionen dock icke an- sett nödigt att taga. För part, som föredroge att få sin talan bedömd i vanlig ordning, skulle denna utväg enligt förslaget vara stängd.

De skäl processkommissionen anfört till stöd för den föreslagna anordningen hava icke kunnat övertyga hovrätten om dess lämplighet. Hovrätten hyser tvärtom den uppfattningen, att det skulle vara högst betänkligt att tillskapa specialdomstolar av den typ, processkommissionen förordat. Hovrätten, som naturligtvis inser, att den rättsbildade domaren icke kan besitta en säker kän— nedom om en mängd för handeln och sjöfarten egendomliga förhållanden, be— aktar till fullo värdet av att domstolarna i mål av ifrågavarande slag kunna erhålla tillförlitliga uttalanden av sakkunniga. Men behovet av tillgång på speciell sakkunskap kan dock icke i och för sig motivera åtgärden att göra sak- kunniga till domare. Den kunskap angående förhållanden inom skilda nä— ringsgrenar, som må vara erforderlig för bedömande av vissa mål, kan tillföras domstolen i bevisningsväg. Rent principiellt torde det också vara att föredra- ga att denna metod utnyttjas, ty därigenom blir det möjligt för parterna att kontrollera, vilka upplysningar som lämnas domstolen.

Utvägen att tillföra domstolen sakkunskap genom att låta sakkunniga lek— män deltaga i målens behandling och prövning kan också lätt medföra fara för säkerheten i rättsskipningen. Lekmän sakna den för domarverksamheten nöd- vändiga lagkunskapen och besitta icke yrkesdomarens i arbetet förvärvade för- måga att strängt objektivt bedöma processmaterialet i en rättegång. Det före- ligger alltid risk för att en lekmannadomare låter ovidkommande omständig— heter inverka på sitt omdöme, och denna risk framträder särskilt, då yrkesid- kare, som i sin vanliga verksamhet själva ofta icke kunna undgå att bliva in- vecklade i tvister, få sig anförtrott att såsom domare pröva liknande sådana. Dylika lekmannadomares omdöme kan ytterst lätt bliva subjektivt färgat.

Under alla förhållanden måste det vara högeligen olämpligt att, såsom pro— cesskommissionen beträffande ifrågavarande specialavdelningar i hovrätt före- slagit, tillerkänna lekmannaelementet i en domstol ett sådant inflytå'nde, att de lagfarna domarne utestängas från möjlighet att göra sin mening gällande. En sådan anordning måste vara i hög grad ägnad att hos allmänheten rubba tilltron till rättsskipningen.

Enligt hovrättens mening skulle vidare oövervinneliga svårigheter möta för att anordna lekmannadeltagandet på sådant sätt, att den erforderliga sakkun- skapen i varje särskilt fall bleve företrädd. För att detta önskemål skulle kun- na tillgodoses måste kåren av lekmannadomare inom sig rymma ett mycket stort antal verkligt kunniga och erfarna representanter för olika branscher. Det

är emellertid _otänkbart, att sådana personer skulle vara villiga att i någon större omfattning åtaga sig uppdraget att tjänstgöra såsom lekmannadomare. Tjänstgöringen måste ju nämligen alltid komma att te sig såsom ganska betun- gande.

Av det anförda torde framgå, att hovrätten ej kan giva sin anslutning till processkommissionens förslag i nu senast behandlade del.

I fråga om högsta domstolen har processkommissionen uttalat sig för att den icke bör förbliva appelldomstol utan förvandlas till revisionsdomstol med befo- genhet att pröva hovrätts dom endast såvitt angår rättstillämpningen. Där- jämte har processkommissionen föreslagit vissa förändringar av högsta dom- stolens organisation.

Hovrätten vill inskränka sig till att behandla förstnämnda fråga. Därest rättegångsförfarandet i de två första instanserna anordnades på det sätt, processkommissionen föreslagit, torde det vara ofrånkomligt, att högsta domstolens funktion i rättsskipningen bleve en annan än nu. Högsta domsto— len skulle då icke gärna kunna tilldelas en uppgift, som fordrade, att bevis- ningen i ett dit fullföljt mål ånyo omedelbart förebragtes och att målet hand— lades än en gång i hela dess omfattning. För processkommissionen har det med dess utgångspunkt icke återstått någon annan utväg, än att högsta dom- stolens verksamhet inskränktes till att omfatta en prövning, huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade å de sakförhållanden, som hovrätt funnit vara genom utredningen fastslagna. Det har alltså varit av nödtvång, som process- kommissionen måst förorda fullföljdsrättens begränsning till att gälla endast rättsfrågor.

Annorlunda skulle dock saken ställa sig, om rättegången i underrätt och hov- rätt finge den gestaltning, hovrätten förordat. Då kunde sakfrågan utan svå- righet få prövas även i högsta instans.

Hovrätten kan icke generellt instämma i processkommissionens uttalande, att det måste betecknas som överflödigt, att rättsskipningen erbjuder möjlighet för part att successivt vid tre olika domstolar påkalla prövning av en rätte- gång i hela dess omfattning. Det torde utan misstag kunna påstås, att rätts- uppfattningen här i landet kräver en anordning, som tillåter målens fullstän- diga prövning i samtliga de instanser, vid vilka de förekomma till behandling. För allmänheten skulle den av processkommissionen föreslagna begränsningen i högsta domstolens prövningsrätt för visso te sig konstlad och opåkallad. Hov- rätten vågar rent av påstå, att tilliten till rättsskipningen skulle minskas, om rätten att få mål prövade i sakfrågan utav högsta domstolen helt och hållet fölle bort. ,

Det är möjligt att, såsom processkommissionen förutsatt, 'den nuvarande be- gränsningen av fullföljdsrätten från hovrätt till högsta domstolen skulle kun— na bortfalla, om högsta domstolens rättsskipningsfunktion komme att avse en— dast rättsprövning. I valet mellan de två alternativen att begränsa fullföljds- rätten eller att förändra högsta domstolens uppgift i enlighet med processkom- iåiissionens förslag synes det hovrätten uppenbart, .att det förra. är att före-

raga.

Praktiska skäl tala för att mål av mindre betydenhet icke få dragas under högsta domstolens prövning. Rättsenheten behöver emellertid icke blivali- dande därpå. Samma rättsfrågor, som föreligga till bedömande i de mindre målen, kunna ju i större sådana bliva föremål för avgörande i högsta dom- stolen, i vars avgörande de lägre instanserna erhålla en synnerligen värdefull ledning för sin dömande verksamhet. Genom särskilda lagstadganden kan det vidare sörjas för att, när det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan i ett mindre mål får fullföljas från hovrätt till

högsta domstolen, tillstånd därtill kan i det enskilda fallet utverkas i samma utsträckning som nu.

Hovrätten vill icke förneka, att snabbheten i rättsskipningen skulle kunna vinna på att högsta domstolen hade att pröva endast rättsfrågor. De ökade garantierna för säkerhet i rättsskipningen, som appellförfarandet medför, torde dock mer än väl uppväga nackdelen av ett mindre snabbt slutligt avgörande.

Ett vägande skäl emot den av processkommissionen föreslagna. anordnin— gen är, att det stundom torde möta hart när oöverstigliga svårigheter att upp— draga en tillförlitlig gräns mellan sakfråga och rättsfråga. Belysande härut- innan är det uttalande, processkommissionen själv vid behandlingen av jury- spörsmålet gör beträffande möjligheten av sakfrågans åtskiljande från rätts- frågan. Det heter däri, att problemet att göra en sådan uppdelning på ett till— fredställande sätt visat sig medföra oövervinneliga svårigheter.

Ifråga om sättet för de lagfarna domarnes tillsättande har hovrätten intet att invända mot processkommissionens förslag.

Av vad hovrätten i tidigare sammanhang anfört framgår, att hovrätten anser åklagarväsendet vara behäftat med bristfälligheter. Hovrätten är ense med processkommissionen därom, att detsamma bör stärkas.

Någon anledning att bibehålla skillnaden mellan åklagarväsendet på landet och i städerna synes icke föreligga. Det torde vara nödvändigt, att åklagar- kåren i större utsträckning än för närvarande kommer att bestå av rättsbil— dade och i övrigt högre kvalificerade åklagare av den typ, som i betänkandet benämnes statsåklagare. Hovrätten finner det också önskligt, att åklagarna i största möjliga utsträckning befrias från göromål, som äro för deras egent- liga verksamhet främmande. Mellan de högre och de lägre åklagarna måste givetvis en rationell fördelning av arbetet ske efter kvalitativa grunder, 'där— vid de lägre åklagarnas nuvarande kompetensområde bör kunna inskränkas.

Därest rättegången i hovrätt finge den gestaltning, hovrätten föreslagit, tor- de all anledning saknas att anordna åklagarverksamheten där i enlighet med processkommissionens förslag. Det måste givetvis medföra en oerhörd om- gång, om i varje från underrätt fullföljt brottmål ombyte av åklagare obligato- riskt skulle äga rum i hovrätten. Att ett sådant ombyte sker kan icke heller vara behövligt. För det fall att förhandlingen i ett till hovrätt fullföljt brott— mål icke bleve muntlig, torde det utan olägenhet kunna anförtros åt den åkla— gare, högre eller lägre, som vid underrätten utfört åtalet och är insatt i målet, att jämväl i hovrätten föra talan. Utav de åklagare, vilka enligt processkom— missionens förslag skulle finnas vid lagmansrätterna, skulle väl åtminstone de högst kvalificerade eller de 5. k. statsåklagarna också besitta tillräcklig kom- petens att i hovrätt föra talan även vid muntlig förhandling. Vid sådant för- hållande synes det hovrätten lämpligt, att dessa åklagare finge sig ålagt att vid brottmåls muntliga behandling i hovrätt utföra talan.

Förutsatt att muntlig förhandling ej införes i högsta domstolen, torde åkla- garefunktionerna där kunna även i fortsättningen ombestyras på samma sätt som nu.

Processkommissionen har ansett, att advokattvång ej bör införas utan att envar skall vara behörig att vid alla domstolar själv utföra sin talan. Däremot har processkommissionen förordat ett advokatmonopol av den innebörd, att såsom ombud eller försvarare i hovrätt och högsta. domstolen ej skulle få an- vändas annan än den, som i Viss ordning antagits till offentlig sakförare. Dy- lik sakförare skulle vara juridiskt bildad.

Hovrätten anser i likhet med processkommissionen, att ett införande av advokattvång skulle stöta den allmänna rättsuppfattningen och för allmänheten

verka onödigt betungande. Förhållandena lära. icke heller påkalla denna åt- gärd. Från hovrättens sida är alltså intet att invända mot betänkandet i denna del.

Hovrätten har icke heller något att erinra mot att den nuvarande rätten för part att i första instans anlita jämväl andra än lagfarna ombud bibehålles. För vinnande av trygghet för att icke alldeles otjänliga personer komme att användas såsom fullmäktige torde det dock, på sätt processkommissionen an- fört, vara nödvändigt att i lag fastställa vissa kvalifikationer, utan vilka ingen får uppträda såsom ombud.

Frågan om och i vad mån advokatmonopol bör införas i de två. högre in- stanserna har enligt hovrättens uppfattning intimt samband med rättegångs— förfarandets gestaltning därstädes. I den mån förfarandet bleve muntligt vore det nog lämpligt, att parterna ägde anlita endast lagfarna Och i övrigt för syss- lan väl kvalificerade ombud, men beträffande mål. däri processen är rent skrift— lig, är det icke nödvändigt att uppställa krav på några större kvalifikationer hos ombuden.

Beträffande advokatväsendets ordnande anser sig hovrätten sakna anled— ning inlåta sig på processkommissionens förslag. Hovrätten vill emellertid understryka, att det för rättsskipningen i dess helhet skulle vara. till stor nytta. om en god advokatkår, fördelad över hela landet, kunde erhållas, samt 1att flililjaktligen från statens sida intet bör underlåtas, som kan medverka iärti .

Vidkommande offentligheten vid domstolarna anser sig hovrätten icke i allo kunna dela de åsikter, som av processkommissionen härutinnan uttalats. Det är sålunda hovrättens uppfattning, att allmänheten ej bör äga rätt att närvara vid måls föredragning i högre instans, då vid en skriftlig process offentlig- heten är gagnlös. Allmänhetens närvaro måste dessutom verka tyngande på arbetet. Det föreligger många gånger ett oavvisligt behov för ledamöterna att under föredragningen kunna successivt diskutera de till bedömande förelig- gande spörsmålen.

För arbetets ändamålsenliga bedrivande är det också ofta nog nödvändigt, att överläggningen till beslut företages undan för undan, medan före-dragningen pågår. En fri och otvungen diskussion kan av naturliga skäl icke äga rum 1 allmänhetens närvaro. Det är också uppenbart, hur störande det skulle ver— ka, om hovrätten, för att bliva i tillfälle att företaga överläggning, gång efter annan under behandlingen av ett mål skulle behöva avbryta föredragningen och låta allmänheten avträda. I mera invecklade mål, där flera yrkanden före- ligga till bedömande, torde det därför, för den händelse offentligheten vid dom- stolarna finge den omfattning, processkommissionen tänkt sig, bliva nödvän- digt, _att dubbel föredragning ägde rum, vilket ju skulle innebära. ett oerhört slöseri med tid. På grund av vad sålunda andragits synes det hovrätten lämp- ligast, att allmänheten icke äger närvara vid målens föredragning.

Vid behandlingen av de allmänna grunderna för rättegången i såväl brottmål som tvrstemål har processkommissionen uttalat sig för att fri bevisprövning bör införas I vårt rättegångsförfarande. Hovrätten delar till fullo process- kommissionens åsikt i denna punkt. Såsom känt är, har i praxis den legala beyisteorin mer och mer övergivits, och det torde vara ett allmänt närt önske- mal, att även de sista resterna därav undanröjas. Med fri bevisprövning måste utsrkterna för att den materiella rätten blir tillgodosedd ökas.

.Processkommissionen uttalar i sitt betänkande, att grundsatsen om fri be- visprovning ej med framgång kan genomföras utan muntlig process. Detta ar en given överdrift. Hovrätten vill visserligen medgiva, att grundsatsens

genomförande underlättas, när bevisupptagningen äger rum omedelbart inför den dömande domstolen, men anser det dock fullt görligt, att fri bevisprövning tillämpas, även om rättegångsförfarandet i de olika instanserna får den gestalt- ning, som av hovrätten förordats. Underrätten har ju då tillfälle att vid be- visupptagningen iakttaga sådana omständigheter, vilka kunna inverka på bevisningens tillförlitlighet, och med en omsorgsfull protokollering bör det icke vara omöjligt att återgiva dessa omständigheter på ett sådant sätt, att över— rätterna, när förfarandet där blir skriftligt, kunna värdesätta bevisningen. Processkommissionen, enligt vars förslag bevisupptagning i stor utsträckning skulle få äga rum inför annan domstol än den, där målet behandlas, har ju för övrigt själv icke ansett denna omständighet utgöra hinder för tillämpningen av ifrågavarande grundsats.

4 Beträffande brottmålsprocessen är hovrätten ense med processkommissionen därom, att denna process i huvudsak bör grundas på den så kallade ackusa- tionsprincipen. Naturligtvis får man dock icke gå till några överdrifter här- utinnan. En kraftig processledning kan icke undvaras. Hänsynen till den misstänkte får ej heller drivas för långt. Den enskilde medborgaren, som blir utsatt för misstanke att hava gjort sig skyldig till brott, måste i det allmän- nas intresse underkasta sig vissa uppoffringar och olägenheter.

En följd av ackusationsprincipens tillämpning blir helt naturligt, att dom- stol skall äga upptaga brottmål till behandling endast på talan av den, vilken åtalsrätt tillkommer, d. v. s. åklagare eller målsägande. Processkommissionen har ansett, att målsägandens nu i stort sett obegränsade talerätt bör inskrän- kas, så att den, bortsett från sådana brott, vilka kunna beivras endast av måls- ägande, skall bliva subsidiär i förhållande till åklagarens. Då enligt hovrättens uppfattning det ingår i vårt folks rättsmedvetande, att envar skall äga själv utföra ansvarstalan angående mot honom begångna rättskränkningar, anser sig hovrätten icke kunna biträda processkommissionens uppfattning i förevarande raga.

Beträffande omfattningen av allmän åklagares skyldighet att åtala be- gångna, under allmänt åtal fallande brott finner hovrätten i likhet med process— kommissionen anledning ej föreligga att frångå den nu gällande rättens stånd— punkt. Allmän åklagare bör alltså vara skyldig åtala brott, när åtal ankommer på honom, såvida tillräckliga skäl mot den misstänkte förefinnas.

Vad processkommissionen föreslagit i det kapitel av betänkandets andra del, vilket rubricerats »Den misstänkte eller tilltalade och hans försvar», föranle- der icke till någon principiell invändning från hovrättens sida. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida det må vara lämpligt, att offentlig försva- rare för misstänkt eller tilltalad, som är anhållen eller häktad, skall äga obe- tingad rätt att utan vittne meddela sig med denne.

Såsom torde framgå av det föregående delar hovrätten processkommissio- nens åsikt om behovet av en förberedande undersökning i brottmål. I likhet med processkommissionen anser hovrätten också, att denna undersökning med avseende å brott, därå allmän åklagare har att tala, bör utföras av tå.-klagar- och polismyndigheterna samt att rättens medverkan därvid i huvudsak bör in- skränkas till utövande av viss kontroll.

Hovrätten finner det otvivelaktigt, att den nuvarande avsaknaden av när- mare regler angående förberedande undersökning i brottmål i icke ringa ut- sträckning verkat förlamande på åklagar- och polismyndigheternas verksamhet för beivrande av brott och att bristen på regler ingivit allmänheten en känsla av osäkerhet. Det är följaktligen uppenbart, att en laglig reglering av den förberedande undersökningen skall hälsas med tillfredsställelse av såväl myn— digheter som allmänhet.

De av processkommissionen föreslagna detaljerade reglerna i ämnet kunna visserligen på en del punkter inbjuda till kritik, men enligt hovrättens uppfatt- ning torde de dock i stort sett vara lämpade att läggas till grund för en kom— mande lagstiftning.

I vår nuvarande lagstiftning äro stadgandena om straffprocessuella tvångs- medel mycket knapphändiga och ofullständiga. Det är därför helt naturligt, att dessa tvångsmedel gjorts till föremål för processkommissionens uppmärk- samhet. Bctänkandet innefattar, bland annat, förslag till regler om' häktning, anhållande och reseförbud, beslag och skingringsförbud samt hus— och kropps- rannsakan. Det kan icke gärna. råda mera än en mening därom, att behov av dylika regler föreligger, och det måste enbart vara. ägnat att väcka till- fredsställelse, att genom lagstiftningsåtgärder föreskrifter tillskapas, som å ena sidan göra det möjligt för de i rättsskipningens tjänst verksamma myn- digheterna att effektivt bruka tvångsmedel av ifrågavarande art och å andra sidan tydligt och klart angiva, i vilken utsträckning den enskilde är skyldig att underkasta sig de i vissa fall synnerligen betydelsefulla. ingrepp i hans rät— tigheter, som bruket av sådana maktmedel medför.

Av de ovan angivna tvångsmedlen ingripa anhållandet och häktningen kraf- tigast i dens rättigheter, mot vilken de användas. Båda innebära ett frihets- berövande. Genom anhållande skulle enligt processkommissionens förslag en person kunna berövas friheten endast för en mycket kort tid, medan frihetsberö- vandet genom häktning skulle få en mera definitiv karaktär. Om anhållande skulle åklagar- och polismyndighet kunna besluta. Häktningsrätt åter skulle, i motsats till vad nu är fallet, tillkomma endast rätten. Det har förutsatts, att häktning i allmänhet skulle komma att föregås av anhållande, men det skulle vara rätten obetaget att vid måls handläggning omedelbart förordna om den tilltalades häktning. När någon blivit anhållen, skulle den, som förordnat om anhållandet, senast inom en till några dagar begränsad tid göra anmälan därom hos rätten, varefter vid förhandling inför densamma i närvaro av åkla- gare och den tilltalade samt eventuellt den senares försvarare rätten skulle pröva, om den anhållne borde häktas. Sedan förhandlingen avslutats, skulle rätten antingen besluta den anhållnes häktande eller förordna om hans frigivande. Det skulle vidare åligga rätten att av eget initiativ utöva en vittgående verk- samhet till förhindrande av att från häktandet till målets hänskjutande till rät- ten komme att förflyta onödigt lång tid.

Hovrätten finner det obehövligt och i hög grad opraktiskt att anordna häkt- ningen på det sätt, processkommissionen föreslagit.

Därest åklagarväsendet vid underrätterna finge den organisation, process- kommissionen förordat, torde det väl vara att förvänta, att de så kallade stats- åklagarna skulle vara fullt kompetenta att pröva häktningsfrågor.

Rätten skulle enligt processkommissionens förslag vid behandling av sådana frågor utgöras av allenast en lagfaren domare, och det torde vara avsett, att endast den högst kvalificerade domaren skulle komma i fråga härvidlag. Det måste vara en betungande pålaga för honom att allt som oftast behöva. syssla med prövning av dylika spörsmål. Anordningen är ägnad att verka förryc- kande på hans övriga arbete.

Därigenomatt domaren, såvitt angår mål, i vilka under förberedelsen fråga uppstode om den tilltalades häktande, regelbundet skulle hava att med målen taga sådan befattning, varom nu är fråga, på ett stadium då utredningen ännu icke vore avslutad, skulle åt honom i viss mån förlänas karaktären av under— sökningsdomare. Det vore icke tilltalande, om samme domare därefter hade att handlägga och avdöma målet.

Enligt hovrättens uppfattning borde det tillkomma vederbörande statsåkla- gare att besluta om häktning. Den misstänkte borde emellertid vara berät—

tigad dels att hos rätten överklaga häktningsbeslutet och dels att påkalla dess kontroll till förhindrande av att häktningstiden onödigt förlängdes. Genom särskilda åtgärder kunde sörjas för att den misstänkte omedelbart vid häkt— ningen erhölle underrättelse om denna rättighet. Han skulle ju också alltid hava tillfälle att anlita försvarare, och en sådan torde icke underlåta vidtaga alla erforderliga åtgärder till den misstänktes skydd.

Vad processkommissionen föreslagit angående väckande av allmänt och en— skilt åtal föranleder hovrätten till den anmärkningen, att det av praktiska skäl synes vara en alltför stel regel, att talan icke under några omständigheter skall kunna. anhängiggöras annorledes än genom stämning.

Mot det sätt, varpå den förberedande förhandlingen enligt processkommis- sionens förslag skulle vara anordnad i mål, däri enskilt åtal utföres, har hov- rätten ingen invändning att göra.

De i betänkandet innefattade reglerna angående huvudförhandlingens ge— staltning och förlopp i brottmål äro anpassade för en process av den principiella struktur, kommissionen förordat. För en muntlig protokollarisk rättegång skulle emellertid flertalet av dem icke lämpa sig. Hovrätten, som tidigare i sitt utlåtande i vissa avseenden uttalat sig om huvudförhandlingen, vill här endast ytterligare understryka det önskvärda i att denna anordnas på sådant sätt, att domaren får tillfälle utöva en verksam processledning.

Bland andra nyheter, med vilka processkonnnissionen velat rikta vårt rätte- gångsväsende, märkes institutet strafföreläggande. Hovrätten anser sig böra avstyrka införandet härav. Det kan icke vara. i överensstämmelse med rätts- uppfattningen i landet, att åt åklagare anförtros att avgöra, om ett förfarande är straffbart eller icke, samt att utmäta straff. När fråga. uppstår, huruvida någon gjort sig skyldig till brott, bör det ur principiell synpunkt vara dom- stol förbehållet att pröva frågan och bestämma den påföljd, som skall drabba den brottslige. Bruket av strafföreläggande skulle också. lätt kunna föranleda en betydande ojämnhet i strafftillämpningen.

Därest strafföreläggande obligatoriskt skulle underställas rättens prövning, mötte väl mindre betänkligheter mot institutets införande. Men om så skedde, torde (len av processkommissionen förväntade lättnaden i domstolarnas arbets- börda bliva minimal.

Förutsatt att alla. underrätter bleve permanenta domstolar, skulle väl slutli— gen det av processkommissionen uttalade önskemålet, att straffet borde bestäm— mas och verkställas så snart som möjligt efter brottets begående, kunna till- godoses utan att man behövde använda sig av strafföreläggande.

Mot de av processkommissionen föreslagna reglerna om talans anhängig- görande i tvistemål och om förberedande förhandling i sådana mål har hov— rätten i huvudsak intet att erinra.

Beträffande de i betänkandet innefattade föreskrifterna angående huvudför— handlingen i tvistemål vid underrätt hänvisar hovrätten till vad ovan an- förts om motsvarande regler i brottmål.

Hovrätten vill tillägga, att hovrätten, som gillar de synpunkter, processkom— missionen framfört röran—de parternas sanningsplikt, anser det önskligt, att i en kommande lagstiftning parternas skyldighet att hålla sig till sanningen kraftigt betonas. '

Enligt processkommissionens förslag skulle den nu bestående skillnaden mel- lan allmänna rättsmedel i brottmål och allmänna rättsmedel i tvistemål för- svmna. Betänkandet upptager följande allmänna rättsmedel: för fullföljd av

talan mot underrätts dom i själva saken vad, för fullföljd av talan mot hov- rätts dom i själva. saken revision, samt. för fullföljd av talan mot underrätts eller hovrätts beslut, varigenom endera av dessa domstolar skilt mål från sig utan prövning av själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen fråga, besvär, vilket senare rättsmedel skulle användas även, då någon blivit dömd ohörd eller dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet. Mot denna förenkling av rättsmedlens anordnande synes hovrätten intet vara att erinra.

Såsom processkommissionen funnit, torde det ej vara erforderligt, att insti- tutet underställning bibehålles.

I fråga om den karaktär, rättsmedlet revision skulle äga, framgår av det föregående, att hovrätten icke delar processkommissionens uppfattning i denna punkt.

1 besvärsmål skulle enligt betänkandet prövningen i regel ske endast på grund av de i målet tillgängliga handlingarna. Hovrätten finner denna anordning lämplig.

Beträffande betänkandets regler om den förberedande förhandlingens an- ordnande i hovrätt synes intet vara att erinra mot desamma.

Muntlig huvudförhandling i hovrätt torde, såsom hovrätten tidigare anfört, böra anordnas efter mönster av huvudförhandlingen vid underrätt.

Hovrätten delar processkommissionens åsikt att vid sidan av de allmänna. rättsmedlen böra finnas särskilda rättsmedel och att dessa. senare vid en bli— vande reform av rättegångsväsendet böra. underkastas reglering. '

Vad slutligen angår de delar av betänkandet, som härovan ej berörts, har hovrätten ansett dem vara av sådan art, att de icke äro att hänföra till försla- gets huvudgrunder, varför hovrätten jämlikt remissens föreskrift ej funnit Slg böra ingå i granskning av desamma. Den omständigheten att hovrätten icke yttrat sig rörande nämnda delar får alltså ej uppfattas så, som om hov- rätten ansett dem kunna lämnas utan anmärkning.

Under hänvisning till förestående granskning finner sig hovrätten höra av- styrka, att det remitterade betänkandet i oförändrat skick lägges till grund för förslag till lagstiftning. Först sedan betänkandet i de mycket väsent- liga delar, ifråga om vilka erinringar mot detsamma härovan framställts, blivit omarbetat i den riktning, som betingas av erinringarna, kan det enligt hov- rättens mening tjäna som utgångspunkt för det fortsatta reformarbetet på ifrågavarande område.

Vidare vill hovrätten icke underlåta att framhålla, att enligt hovrättens me- ning förhållandena i vårt land näppeligen äro sådana, att det låter sig göral att på en gång i ett sammanhang omdana rättegångsväsendet. Hovrätten kan därför icke härutinnan instämma med processkommissionen. Däremot delar hovrätten tillfullo den mening, som på sin tid uttalades av nya lagberednin- gen, nämligen att sedan grundlinjerna för en blivande reform blivit uppdragna och vunnit allmän anslutning, arbetet med dess genomförande bör äga rum förmedelst partiella lagstiftningsåtgärder.

Ehuru hovrätten anser, att inga statsutgifter kunna vara mera befogade än de, som föranledas av en så primär och central statsuppgift som rättsvården, vill hovrätten slutligen betona det anmärkningsvärda däri, att någon utred- ning 1cke förebragts rörande förslagets helt säkert synnerligen vittgående eko- nomiska verkningar. '

"I fråga om skiljaktiga meningar, som yppat sig vid remissens behandling, hanvisar hovrätten till bilagda utdrag av protokollet.

Utdrag av pleniprotokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts och Rikets Göta Hovrätt i Jönköping den 10 juni 1927.

Närvarande:

Herr Presidenten Berglöf; Herrar Hovrättsråden Nordin, Zetterberg, Kellgren, Lejman, Fischer, Erics- son, Rydin, Olsén, Lindman, Aurell, Palmgren, Herrlin, Löthner, Ljung- holm; Assessorerna Lundin, Öhlin, Schneider, Friherre Leijonhufvud, Lindström, Eriksson, Fredriksson, Engzell, Vallquist.

% 1.

Asessoren Lundin fortsatte och avslutade föredragningen av Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 11 januari 1927 på processkommissionens betänkande an— gående rättegångsväsendets ombildning, varefter beslöts underdånigt utlåtande.

I följande punkter uttalades avvikande meningar: 1) angående antalet hovrätter: av Herrar Hovrättsråden Lindman, Aurell och Ljungholm samt Assessorerna Eriksson och Vallquist, vilka förenade sig om följande yttrande:

»Med införandet av en ny rättegångsordning lär det bliva ofrånkomligt att i betydlig omfattning utöka hovrätternas redan under nuvarande förhållan- den otillräckliga arbetskrafter. Dessa domstolars arbetsbörda kommer näm- ligen säkerligen att genom rättegångsreformen bliva betydligt större. Enbart denna utökning av arbetskrafterna lär komma att giva fog för ett närmare över- vägande, huruvida icke de nuvarande två större hovrätterna måste underkastas klyvning.

Behovet av en dylik uppdelning bliver emellertid mera tvingande, därest, såsom hovrätten själv föreslagit, muntligt förfarande i hovrätt komme att i viss utsträckning medgivas. Med hänsyn till allmänhetens bekvämlighet och dess berättigade anspråk på att ej behöva vidkännas alltför stora kostnader för inställelser inför hovrätterna, måste dessa domstolar då göras lättare till- gängliga. Skulle dessutom processkommissionens förslag om prorogationsrätt för parter vinna bifall, bliver hovrätternas uppdelning ofrånkomlig.

Det är emellertid uppenbart, att vid en blivande delning denna icke får drivas så långt, att hovrätt komme att bestå av endast en division. Härut- innan måste vad som anförts angående olägenheterna av alltför små hovrätter vinna beaktande.

På grund av vad nu anförts och på de skäl, processkommissionen i övrigt framhållit, hava vi ansett oss böra tillstyrka, att vid en blivande rättegångs- reform hovrätternas antal sättes till sju i huvudsaklig överensstämmelse med processkommissionens härutinnan framlagda förslag»,

samt av Assessoren Lundin, som, med instämmande av Assessoren Friherre Leijonhufvud, anförde:

»Enligt mitt förmenande är det med hänsyn till allmänhetens bekvämlig- het och dess berättigade anspråk på att ej behöva vidkännas alltför stora kost- nader för inställelse vid hovrätt, behövligt att utöka de nuvarande hovrätter- nas antal, även om rättegången i andra instans bleve anordnad på det sätt, denna hovrätt i sitt utlåtande funnit lämpligast. Härvidlag tänker jag när- mast på de nordliga delarna av landet. Förhållandena därstädes påkalla ofrån- komligt, att åtminstone en ny hovrätt inrättas. I fråga. om riket i övrigt, där

kommunikationsförhållandena numera i stort sett äro mycket goda, torde det vara mera tvivelaktigt, om behov av någon ytterligare hovrätt där kommer att föreligga.. Måhända kan det dock bliva erforderligt, att denna hovrätts nu- varande jurisdiktionsområde uppdelas på två hovrätter.»

2) angående sammansättningen av hovrättsdivision av Herrar Hovrättsråden Lejman, Ericsson, Rydin, Olsén, Lindman, Aurell, Palmgren, Herrlin, Löth- ner och Ljungholm, vilka enade sig om följande uttalande:

»Redan vid besvarandet sistlidet år av Kungl. Maj:ts remiss angående vissa ändringar i hovrätternas organisation hava vi framfört den mening, att något principiellt skäl mot nedsättning av ledamöternas antal å division till tre icke förelåge. Då processkommissionen i sitt betänkande anslutit sig till samma mening Och därvid förutsatts såväl att det nuvarande vikariatsystemet skulle komma att helt avskaffas som ock att genom tillfredsställande löneförbätt- ringar rekryteringen av goda krafter till hovrätterna skulle tryggas, hava vi all anledning att i denna del tillstyrka bifall till kommissionens förslag.»

3) mgående nämnd i hwrätt och vissa lagmansrätter av Herr Hovrättsrådet Lindman, vilken yttrade:

»Kravet på att lekmän böra erhålla tillfälle att deltaga även i kollegiala domstolar vid behandling av brottmål finner jag visserligen icke kunna mo- tiveras därmed, att domsresultatet därigenom skulle bliva ur juridisk syn- punkt bättre. Men sagda krav, åtminstone vad det angår lekmäns deltagande i de grövre eller grövsta brottmålen, är därmed icke avvisat-. Det gives näm- ligen andra skäl, som fullt rättfärdiga. behovet härutinnan. Huru fram- stående en juristdomare än är, så kan det icke bortses från, att han, med sin av yrket härflytande vana att ofta se och bedöma förhållandena ur juridisk synvinkel, understundom icke tillräckligt beaktar allmänmänskliga synpunkter eller låter billigheten i full utsträckning komma till tillämpning jämsides med rätter.. Ur fclkpsykologisk synpunkt är det därjämte icke utan sin betydelse att lekmän erhålla, om också endast till skenet, inflytande på avgörandet av grova brottmål. Såväl den tilltalades som allmänhetens förtroende och till- lit till domstolarna skulle säkerligen därigenom ytterligare stärkas och be- fästas.

Enligt min mening bör därför förslaget om nämnds deltagande i hovrätt och kollegial underdomstol vid brottmåls avgörande icke helt avstyrkas. Nämnd bör emellertid ej deltaga i andra brottmål än de mera grova, förslagsvis i de fall då å brottet kan följa straffarbete över sex år. Med sagda begränsning änser jag mig alltså kunna tillstyrka processkommissionens betänkande i denna el.»

4) angående prorogationsrätten:

av Herrar Hovrättsråden Lindman, Aurell, Palmgren och Herrlin samt As- sessorerna Lundin, Eriksson, Engzell och Vallquist, som enade sig om följande uttalande:

»Enligt processkommissionens förslag skall hovrätt liksom hittills vara appelldomstol, dit målen fullföljas från de därunder lydande underrätter. Undantag härifrån har dock gjorts såtillvida, att det lämnats parter fritt att, därest de äro därom ense, draga tvister i vissa fall direkt under hovrätts pröv- ning. Dylik prorogation skulle enligt förslaget vara tillåten, när tvisteföremå- lets färde uppginge till minst 1,500 kronor samt målen ej gällde tvist om fast egencom, konkursfrågor eller vissa familjerättsliga tvister. Hovrätt skulle där- med kunna bliva första instans i ett stort antal mål.

Det är givet att en dylik anordning mången gång skulle vara till stor för- mån för parterna, särskilt uti handelstvister, alldenstund målens slutförande skulle ske hastigare och för parterna besparing av kostnader kunna vinnas.

Men även för hovrätterna och deras domare skulle en dylik anordning med-

föra vissa fördelar. Därest, såsom hovrätten föreslagit, det skriftliga rätte- gångsförfarandet i stort. sett komme att bibehållas i hovrätt, skulle våra. hov- rättsdomare fortfarande i ringa grad få deltaga i muntliga rättegångsför- handlingar. En viss fara är emellertid förbunden med att domarena i allt- för stor utsträckning hänvisas till att avgöra mål endast med stöd av skrift- liga protokoll. Genom att prorogationsrätt för parterna infördes skulle hov— rättsledamöterna till omväxling med skriftligt förfarande komma att vid skilda tillfällen även deltaga i muntliga rättegångsförhandlingar och därmed komma i närmare kontakt med de rättssökande. Den fördel, som härmed i olika av- seenden vunnes för hovrätten och dess ledamöter, bör ingalunda underskattas.

Å andra sidan må icke förbises, att vissa nackdelar kunde följa av en pro- rogationsrätt, särskilt om den komme till tillämpning i stor utsträckning. Det skulle nämligen kunna inträffa, att hovrätternas arbetsbörda därigenom ökades i sådan grad, att svårigheter att anordna hovrättsarbetet uppkomme. Dessa svårigheter skulle emellertid säkerligen övervinnas, därest arbetsbördans ök- ning kompenserades med förstärkta arbetskrafter. Ökningen i arbetsbördan torde emellertid delvis bliva. allenast skenbar, ty även om prorogationsrätt ej funnits, skulle de mål, vilka med prorogationsrätt eljest direkt instämts till hovrätt, i alla fall på grund av sin beskaffenhet förr eller senare hava fullföljds— vägen kommit under hovrättens handläggning.

Vad angår frågan om de av prorogationsrätts införande föranledda ökade kostnader för statsverket, torde vara sannolikt, att ökningen såvitt angår hov- rätt komme att kompenseras av motsvarande minskning i kostnader för under— rätterna.

Vid övervägande av dessa förhållanden och med stöd av vad processkom— missionen i denna del i övrigt anfört, hava vi funnit fördelarna av ett. pro— rogationssystem vara så betydande, att vi härutinnan ansett oss böra tillstyrka bifall till processkommissionens förslag»,

av Assessoren Friherre Leijonhufvud, som anförde: >>I avseende å frågan om prorogationsrätt till hovrätt såsom första instans är jag vad avser skälen för en dylik rätt ense med referenten. Men då det måste antagas, att dömandet i första instans bleve ur arbetssynpunkt mera betungande för hovrätterna än om samma mål skulle där handläggas i andra instans, så torde därav följa att risken för förryckande av den verksamhet, som skulle vara dessa domstolars huvudsakliga, bleve betydande. Denna risk stegras därav, att särskilt de större handelsmålen, som väl skulle utgöra huvudparten av de prorogerade målen, vid vissa konjunkturer visat ryckvisa stegringar. Friheten att prorogera till vilken hovrätt som helst torde medföra ojämnhet i belastningen av hovrätterna vid särskilda tider. Ännu mera avgörande synes den betänkligheten, att det lär få antagas som säkert, att nästan alla mål av den beskaffenhet, för vilken prorogationsrätt skulle förekomma, skulle komma att prorogeras till hovrätt, så snart de skulle haft sitt ordinarie fo- rum i hovrättens närhet. Vad detta skulle innebära för en i Stockholm för- lagd, i förhållande till sin nuvarande personalstyrka starkt reducerad hov- rätt låter lätt tänka sig, i det prorogationsberättigade mål ej blott från Stock- holms stad utan även från de områden, som nu lyda under de i huvudstaden förlagda lantdomstolarnas jurisdiktion, skulle i överväldigande antal betunga hovrätten såsom första instans. Och samma. hovrätt skulle med en till viss— het gränsande sannolikhet i första instans belastas med övervägande an- talet prorogationsberättigade mål från de domkretsar, vilka. komme att hava sina tingsställen förlagda i Uppsala och i ett flertal av Södermanlands stä- der. Samma olägenheter komme att i särskild, om än något mindre utsträck- ning besvära. de hovrätter, som bleve förlagda i Göteborg, Malmö med flera större och centralt belägna städer.

Enda. utvägen att utan skada för hovrätternas arbete vinna det med pro- rogationsrätten avsedda syftet torde vara att inrätta särskilda kollegiala pro- rogationsdomstolar i vissa stärre städer, sidoordnade med hovrätterna och med lika god personal. Därigenom skulle man undvika att balans eller överbelast- ning uppstode i hovrätterna. Prorogationsdomstolarna kunde lättare anpassas efter växlande behov och betänkligheterna mot att i nödfall tillfälligt förstärka deSSa med från underrätterna hämtad personal finge väl anses något ringare än skälen mot en motsvarande tillfällig utsvällning av hovrätterna.»

5) angående högsta dmnstolens prövningsrätt av Herr Hovrättsrådet Aurell, som yttrade:

»Jag har icke anledning till erinran mot. förslaget, såvitt därigenom full- följdsrätten till högsta domstolen begränsats till att gälla endast rättstillämp- ningen. Att såsom nu är fallet bevisningen i varje till högsta domstolen full- följt. mål prövas i tre instanser synes mig knappast öka garantierna för rik- tiga (lomar. Prövningen av huruvida i målet åberopade faktiska omständig- heter blivit styrkta eller icke är ju __ i motsats till rättstillämpningen —- endast en omdömessak. Om hovrätten finner det styrkt, att en levererad vara, vars beskaffenhet är föremål för tvist, varit undermålig, och högsta. dom- stolen är av motsatt åsikt, finnes väl icke anledning antaga, att den ena in- stansens omdöme om bevisningen varit riktigare än den andras.

Om å ena sidan ökad garanti för riktig prövning av bevisningen näppe- ligen vinnes genom bevisfrågornas fullföljande till tredje instans, är 'å andra sidan en instansordning med omprövning jämväl i tredje instans av bevisfrågor uppenbarligen ägnad att mera än vid prövning i endast två instanser mani- festera olika domstolars skiftande omdömen om bevisningen och att dymedelst minska allmänhetens tilltro till rättsskipningen. . Härtill kommer, att högsta. domstolen synes böra till gagn för snabbheten l dess rättsskipning befrias från det tidskrävande, men jämförelsevis mindre kvalificerade arbete, som erfordras för omprövning av bevisning.

Mot förslaget i nu ifrågavarande del har framhållits, att det i vissa fall bleve en svår _uppgift att skilja bevisfrågor från rättsfrågor. Denna invänd- ning s_ynes mig ej böra tillmätas avgörande betydelse, då högsta domstolen givetv1s är väl kvalificerad för uppgiftens lösande, samt, sedan väl praxis 1 hlthörande avseende genom vunna prejudikat stadgats, de biträden, som för måls fullföljande till högsta domstolen av parterna anlitas, ej torde sakna (flen ledning, de i särskilda. fall kunna. behöva för särskiljande av omförmälda ragor.» 1I.t6)_angående adookatv'ä'sendet av Assessoren Friherre Leijonhufvud, som ut- a. s1g:

>>I avseende å sakförareväsendets anordnande torde utöver vad hovrättens utlåtande upptager kunna anmärkas, att utkastet i denna del låter framskymta tendenser av en art och en räckvidd, som torde påkalla vaksamhet. Process- kommissmnen torde på. olika punkter i förslaget hava. sökt anpassa sig efter v1ssa. 1 pressen och från olika mera inflytelserika intressegrupper framkomna. synpunkter, givetvis i den lovvärda avsikten att söka lämpa sina förslag efter det praktiska livets behov och att trygga reformen mot alltför starkt mot- stånd från mäktiga kårintressens sida. Kommissionen synes dock i fråga om sakförareväsendet hava låtit förleda sig till att med alltför liten kritik. upp— taga ett förslag, som bär spår av att vara framsprunget ur en på rent eko- nomiska grunder fotad opinion i inflytelserika advokatkretsar.

Det 1 processkommissionens betänkande använda uttrycket »offentlig sak- förare» samt talet om advokatens skyldighet att i allt vad på honom an- kommer främja en god rättsskipning synes i någon mån ägnat att undan- skymma det faktum, att en advokat är — och måste vara — en person, som

i eget näringsintresse yrkesmässigt tillhandagår ena parten i en tvist eller ett annat spörsmål med tillvaratagandet av i allmänhet rent privata, naturnöd- vändigt ensidiga intressen. Omständigheterna lära i allmänhet icke medgiva en advokat att objektivt arbeta i den materiella rättvisans tjänst. Den från advokathåll härrörande opinionen lärer fastmera i allmänhet kunna betraktas som uttryck för ett rent näringsidkareintresse, och i förevarande fall torde detta hava drivits så långt, som nödvändiga hänsyn till allmänna opinionen ansetts medgiva.

Från vissa. advokathåll resta anspråk på att få anses företräda allmänhetens intressen mot mer eller mindre byråkratiska tendenser torde i detta fall, där fråga är om att inrymma åt sagda kår betydande privilegier av särdeles in— bringande art, knappast vara grundade på laga fullmakt.

Att de privilegierade advokaterna enligt förslaget skulle komma att få en i ekonomiskt avseende särdeles stark ställning lärer framgå därav, att de skulle erhålla monopol på att uppträda som sakförare i överrätterna, vilket åter torde medföra, att faktiskt mera betydande mål i regel komme att redan i första instans överlämnas åt dem. Prorogationsrätten skulle verka i samma riktning. Därjämte skulle enligt förslaget överrättsprocessen särskilt i andra instans göras särdeles inkomstbringande för advokaterna jämfört med vad nu är fallet. Då advokatföreningen vidare skulle komma att rekry- tera sig själv, samt långvarig provtjänstgöring å advokatkontor förutsättes — med uppenbart underskattande av domstolstjänstgöringen — utgöra det vik— tigaste och i varje fall avgörande villkoret för antagning av nya advokater, kan det med fog antagas, att advokataspiranterna skulle bliva så talrika på advokatbyråerna, att deras avlönings- och tjänstgöringsförhållanden skulle komma att likna motsvarande förhållanden på domarkanslierna under den tid, då domarnas biträden, oaktat att de till stor del utförde de mest krävande ar- betena, ännu voro oavlönade.

Såväl gentemot allmänheten som gentemot sin rättsbildade arbetskraft skulle advokaterna sålunda genom privilegieringen erhålla en i ekonomiskt avseende övermäktig ställning.

Det synes som om en särdeles stark offentlig kontroll måste anses utgöra en nödvändig förutsättning för utdelandet av privilegier av nämnda räckvidd.

Det lärer vara oriktigt att såsom något självklart utgå ifrån, att advokat— kårens övermäktiga ställning icke skulle kunna komma att utnyttjas dels för att genom begränsning av konkurrensen hålla taxorna uppe och dels för att i obillig grad nedbringa utgifterna för den rättsbildade arbetskraften.

Vad angår kontrollen över advokatkåren enligt förslaget synes den offentliga kontrollen vara ganska svagt tillgodosedd. I huvudsak ligger tyngdpunkten på kårens självkontroll. Dennas två olika linjer, självrekryteringen och själv- rensningen, verka på något olika sätt men stöta delvis på samma svårigheter.

Vad .självrekryteringen angår, så torde det vara att befara, att svårighe- terna till erforderlig övervakning komme att göra inträdesgallringen vil- ken redan på grund av det i betänkandets del I, 5. 225 pkt. 11 föreslagna stadgandet erhållit en utvattnad prägel — tämligen ineffektiv ur kvalitets- synpunkt. Det skulle vara förvånande, om ej kontrollen i huvudsak omvand- lades i en allmän återhållande tendens, en strävan att kvantitativt begränsa tillströmningen eller åtminstone att över hövan höja sådana allmänt verkande kompetenskrav som till exempel dem, som gälla tjänsteåldern.

Därest det finge antagas, att en starkare gallring skulle komma att äga rum, så torde det med hänsyn till de allmänt kända och praktiserade anställnings— och befordringsmetoderna inom det privata näringslivet vara att motse, att gallringen skulle komma att röna inflytande av aspiranternas personliga. re-

lationer i en grad, som skulle i vid utsträckning beröva denna gallring dess sak- liga berättigande.

Ar det att frukta, att självrekryteringen ur kontrollsynpunkt skall visa sig föga betydelsefull, så ligger desto större vikt vid att redan antagna sämre element utgallras. Med hänsyn till de stora svårigheterna att utföra en effek- tiv övervakning, till det ömtåligai att avstänga en konkurrent och till de för- ödande verkningar, som avstängandet från advokatyrkets utövning skulle få för delinkventen, lärer det emellertid få antagas att advokatföreningens disci- plinära myndighet komme att utövas med särdeles stor återhållsamhet och att verksam-ma ingripanden skulle förekomma allenast _ såsom väl redan nu i allmänhet torde vara fallet —— antingen i samband med vederbörandes lag- förande för brott (och då är ingripandet överflödigt) eller som surrogat för en kriminell bestraffning. En sådan kontroll torde få betraktas som otill- räcklig.

Med hänsyn till det sagda lärer kunna med skäl befaras att advokatför- eningen (vars inträdesgallring under inga förhållanden faktiskt torde kunna göras så sträng som den av advokatsamfundet nu tillämpade) skulle, lämnad åt sig själv, mer eller mindre nedsjunka under den jämförelsevis höga nivå, samfundet nu upparbetat. I så fall skulle ur det allmännas synpunkt det nu— varande oprivilegr'erade samfundets verksamhet vara att föredraga framför den i förslaget ifrågasatta anordningen

Det måste anses vara. oförenligt med de å andra områden av såväl stats- som privatlivet allmänt gillade principer att en kår med den officiella ställ- ning, som tillämnas advokatkåren, skall tillåtas att utan effektiv kontroll från myndigheternas sida rekrytera och kontrollera sig själv. - Berättigandet av de allmänt erkända kraven på kontroll torde för advokatväsendets vidkom- mande belysas av det sagda. Principen om advokatväsendets oberoende av myndigheterna torde alltså vara i grund felaktig. Att, i likhet med kommis- sionen, >>av principiella skäl» i kraft av »grundsatsen om advokaternas obe- roende av domstolarna» befria. advokaterna. från verksam offentlig kontroll torde vara ett steg i en riktning rakt motsatt den, som borde beträdas. Det självansvar, som kommissionen vill befrämja, må vara av stor betydelse. Vik- tigare torde vara, att ansvar verkligen effektivt atkräves. Därtill äro klienterna själva i en stor mängd fall faktiskt oförmögna.

De enda myndigheter, som skulle kunna tänkas hava möjligheten att över- vaka advokatväsendet, skulle vara domstolarna, särdeles överrätterna. Hos domstolarna i högre instans erhålles ingående kännedom om advokatkårens standard och de olika advokaternas kvalifikationer. Domstolsjuristerna sakna i detta avseende anledning till både här och konkurrenshänsyn och hava i regel bättre tillfälle än advokaternas egna kolleger att ingående och objektivt granska det sätt, varpå vederbörande utföra sina updrag. De personliga frik— tioner, som ansetts göra advokaternas beroende av underdomarna så betänk- ligt, lära ej kunna tänkas påverka överrätternas omdöme. Hovrätternas gall- någ äv domareaspr'ranterna har ju även sedan länge allmänt ansetts lyckligt 11 or .

Overrätternas kontroll över advokaterna torde lämpligen kunna ordnas så, att förprövning till antagande skedde (såsom vid Norges högsta domstol är fallet) samt att beivrandet av de redan antagna advokaternas grövre, påtag- hga fel skedde i en ordning analog med den, som tillämpas vid utövning av hovrätternas övervakande myndighet över underdomare. En sådan kontroll —— vartill ju, såsom kommissionen påpekat, i flera länder finnes motsvarighet _. vore, som antytts, ingalunda oförenlig med en institution, som åtnjuter pr1v11egier av den för rättsskipningens effektiva gång avgörande och dessutom lukrativa art, varom här är fråga.

Advokatföreningens visserligen ej oviktiga disciplinära myndighet torde hava sin rätta plats vid sidan av eller under hovrätternas uppsiktmyndighet, ej över hovrät-terna i instansordningen. Mot de former, som för dess utövning före- slagits, torde saknas anledning till erinran. Advokatföreningens arbete för nivåns uppehållande skulle vid sidan av domstolarnas kontroll ändock hava tillfälle att visa, huru den autonoma ställning, som förslaget syftar att giva kåren, skulle verka. Verkar den gott och fyller domstolarnas kontroll ej måttet, då kan måhända senare utvecklingen ledas in i de av processkommis- sionen föreslagna banorna.

På grund av vad sålunda anförts torde utkastet till sakförareväsendets ord— nande i sina väsentligaste delar icke böra läggas till grund för en reform.»

7) angående rättegångens offentlighet av Herr Presidenten Berglöf. med vil- ken Herrar Hovrättsråden Nordin, Kellgren, Lejman, Rydin, Olsén, Lindman, Aurell, Palmgren, Herrlin och Ljungholm förenade sig:

»Beträffande rättegångens offentlighet vill jag för min del i det väsentliga instämma i vad processkommissionen anfört. Men jag går därutinnan än längre, _i det jag ej kan ge processkommissionen rätt i dess uttalande _ som för övrigt synes stå i Viss motsättning till kommissionens eget förslag i äm- net —— att offentligheten skulle vara gagnlös vid den skriftliga processen. Ej heller vid en sådan får man underskatta det enligt min mening viktiga. psy— kologiska moment, som ligger redan i medvetandet, att intet av vad våra dom— stolar på det domsförberedande stadiet förehava är undandraget offentlig— hetens ljus. Det härutinnan hos oss utan direkt lagstöd tillämpade systemet har för visso ej varit till gagn för våra. högre instansers förankring och värde— sättande i det allmänna rättsmedvetandet. Rättegångens offentlighet över hela linjen måste i en modern process anses som en så fundamental princip, att full anslutning bör ges åt densamma. Det torde ej heller möta oövervin— neliga svårigheter att anordna sådan offentlighet utan att den i avsevärd mån behöver verka störande eller hinderlig för domstolens arbete. Härvid är det självfallet, att varje mera ingående diskussion förlägges till den från offent- lighet uteslutna domsöverläggningen. Däremot lär det ej vara utan all sak- lig nytta att allmänheten under en föredragnings gång kan bli i tillfälle att konstatera, hurusom domstolens ledamöter genom frågor till referenten och där- med sammanhängande anmärkningar söka att skapa en så tillförlitlig grund som möjligt för den blivande domen.»

8) i fråga om häktningsförfarandet av Herrar Hovrättsråden Lindman och Ljungholm, som förklarade sig i denna del i huvudsakliga delar ansluta sig till processkommissionens förslag.

9) beträffande strafföreläggande av Assessoren Vallquist, som med instäm- mande av Assessorerna Friherre Leijonhufvud, Eriksson och Fredriksson an- förde:

»Mot införande av institutet strafföreläggande i den form, processkom— missionen föreslagit, har jag i princip intet att erinra-; dock bör enligt min mening åt institutet icke givas ett så vidsträckt tillämpningsområde, som av kommissionen förordats.» Som ovan.

In fidem : Axel Linderholm.

HOVRÄTTEN ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 11 januari 1927, varigenom Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten att, efter hörande av vederbörande domhavande, råd— husrätter, Kungl. Maj:ts befallningshavande, överexekutorer och magistrater, före den 15 juni 1927 inkomma med in pleno avgivet underdånigt utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombild— ning, såvitt angår dess huvudgrunder, får hovrätten med överlämnande av samtliga till hovrätten inkomna yttranden i underdånighet anföra följande:

Det torde ej kunna bestridas, att vårt nuvarande underrättsförfarande är be- häftat med åtskilliga brister. Såsom sådana framträda särskilt det rådande uppskovssystemet och den därmed sammanhängande bristande koncentrationen av förfarandet, vilka brister leda till långsamhet i rättsskipningen Och kunna äventyra målens behöriga utredning. Hovrätten är ense med processkommis— sionen därom, att dessa brister böra avhjälpas och att därför fordras en om- läggning av förfarandet i riktning mot mera muntlighet. kraftigare process- ledning och större koncentration. Däremot kan hovrätten icke biträda process— kommissionens uppfattning att en väsentlig förbättring av rättegångsväsen— det endast kan vinnas genom införande av det utav processkommissionen före- slagna rent muntliga förfarandet vid underrätterna.

Processkommissionen har utgått från att ett dylikt förfarande skulle bereda en säkrare och fullständigare grund för målens prövning och därmed ökad garanti för ett riktigt avgörande, att rättsskipningen därigenom skulle bliva snabbare, samt större möjlighet beredas de i domstolen deltagande lekmännen att effektivt medverka vid målens avgörande. Det kan väl antagas. att det föreslagna förfarandet i allmänhet skulle vara ägnat att påskynda målens av- görande. Däremot kan enligt hovrättens förmenande man knappast antaga, att nämnda förfarande skulle komma att medföra större säkerhet i rättsskipningen, och hovrätten anser dessutom av flera skäl det vara tvivel underkastat. huru— vida ett dylikt förfarande lämpligen låter sig genomföras i vårt land.

Det föreslagna förfarandet synes icke innebära tillräcklig garanti för att det material, som förebragts i målet, vid detsammas avgörande blir rätteligen be- aktat. Något förhandlingsprotokoll skulle ju i princip icke upprättas och de minnesanteckningar, som processkommissionen förutsätter att domaren i mån av behov skall föra, kunna icke anses bereda erforderlig säkerhet för att do- maren icke missuppfattat någon omständighet av betydelse för målet och att han vid målets avgörande verkligen har hela eller det väsentliga av materialet tillgängligt för sig. En sådan garanti kan enligt hovrättens förmenande alle- nast erhållas därigenom att i ett under parternas kontroll fört protokoll upp- tecknas åtminstone det väsentliga av det förebragta materialet. Den med det rent muntliga förfarandet följande konsekvensen, att domstolen genast vid för— handlingens slut eller i allt fall kort därefter måste fatta avgörande i målet, framhålles av processkommissionen som en förmån med hänsyn till rättsskip— ningens snabbhet. Emellertid är att befara, att denna fördel skulle vinnas på

Underrätte— förfaran— det.

bekostnad av rättsskipningens säkerhet. Det är nämligen särskilt i större och mera invecklade mål nödvändigt att domarna bliva_i tillfälle att noga gran- ska och överväga materialet innan dom avkunnas. Aven med tanke härpå sy— nes en mera utförlig protokollering vara att förorda, ej minst i ändamål att möjliggöra ett effektivt deltagande i målens avgörande från de icke lagfarna ledamöternas sida. I syfte att fullt genomföra muntlighetens princip har pro— cesskommissionen föreslagit, att huvudförhandlingen i allmänhet skall instäl- las, när det vid dess början upplyses, att all utredning icke kan förebringas vid detta rättegångstillfälle, och att i händelse av uppskov av huvudförhandlin- gen utöver viss kortare tid eller ombyte av någon ledamot i domstolen — även om detta endast skulle vara någon ledamot av nämnden — det tidigare förebragta materialet i allmänhet skall ånyo förebringas omedelbart inför domstolen. Dessa regler, som säkerligen skulle bliva svåra att upp— rätthålla i praktiken, äro i viss mån ägnade att äventyra målets utredning. Det kan icke alltid på förhand med säkerhet beräknas, om det material, som är tillgängligt vid första rättegångstillfället, även kan förebringas vid den senare handläggningen av målet. Protokollering av det vid första handlägg- ningen förebragta materialet och protokollets åberopande vid den senare hand- läggningen synes dessutom vara att föredraga framför materialets förebrin— gande ånyo, vilket säkerligen i många fall skulle lämna ett mindre tillförlitligt resultat. Ett utförligare sakprotokoll är även påkallat såväl med hänsyn till rättsmedelsförfarandet, som senare skall påvisas, som ock därför att ett sådant protokoll kan bliva av betydelse i annat avseende än med hänsyn till målets behandling och bedömande t. ex. för utkrävande av straffansvar för falsk ut- saga av vittne eller part samt för prövning av ansökan om nåd eller vill— korlig frigivning.

Såsom av det sagda framgår skulle en utförligare protokollering bereda större möjlighet att vinna en smidigare handläggning av målen än som skulle kunna ske enligt den föreslagna proceduren, vilken i många avseenden skulle verka främmande för oss. I synnerhet på landsbygden, där tillgången på advo- kater är ringa och där parterna i icke ringa utsträckning själva föra sin talan inför domstolen, skulle ett genomförande av det föreslagna, strängt form— bundna förfarandet säkerligen möta stora svårigheter. En förutsättning för att ett sådant verkligen skall kunna upprätthållas, torde vara att advokattvång, åtminstone i realiteten, genomföres. En dylik konsekvens av en rättegångs- reform med därav följande ökning av kostnaderna för domstolarnas anlitande skulle säkerligen icke överensstämma. med den allmänna uppfattningen hos oss.

Hovrätten anser visserligen, i likhet med processkommissionen, att det är angeläget att söka upprätthålla den grundsatsen, att processmaterialet i munt- lig form skall förebringas inför domstolen. Detta är ägnat att göra förhandlin- gen livligare och att bibringa domstolen en säkrare uppfattning samtidigt som därmed möjliggöres en effektiv processledning. Men det synes vara tvivel underkastat, om det är lämpligt att utsträcka denna grundsats så långt, att det, såsom processkommissionen föreslagit, alltid skulle vara part betaget att under huvudförhandlingen uppläsa ett skriftligt anförande. Det lärer ej kunna förnekas, att förmågan att i form av ett fritt muntligt anförande klart och redigt framföra en sak är långt ifrån vanlig i vårt land — vida mindre van- lig än i en del andra länder. I detta sammanhang må även erinras om att det vid våra domstolar i icke ringa utsträckning förekommer mål, som mindre väl lämpa sig för en helt muntlig partsförhandling. Så torde t. ex. ofta vara förhållandet med ägotvister och andra mål, där utredningen och bevisningen hänföra sig till kartor, kontrakt, syneprotokoll och andra dylika handlingar.

Enligt hovrättens förmenande har processkommissionen avsevärt överdrivit

de nackdelar, som skulle vara förenade med det så kallade muntligt-protokolla- riska systemet. Därest protokollet uppsättes och justeras i närmare anslutning till förhandlingen än som nu sker, torde protokollet kunna bilda en god grund- val för målets bedömande. Att protokoll och fri bevisprövning icke utesluta varandra torde, såsom Nya lagberedningen framhållit i sitt principbetänkande, vara genom erfarenheten till fyllest ådagalagt. Och om protokolleringens om- fattning såtillvida inskränkes att i protokollet antecknas, förutom yrkanden, invändningar och dylikt, endast parts sakuppgifter samt utsagor av vittnen, sakkunniga och målsägande, som ej äro parter, under det att parts anföranden till vidare utveckling av sin talan eller angående rättsfrågor i allmänhet ej däri upptagas samt protokolleringen i övrigt ordnas på ett praktiskt sätt me— delst aktsystem och dylikt, torde de farhågor, som processkommissionen hyst med avseende å protokolleringens tyngande och hindrande verkan kunna be- tydligt reduceras.

Ett bibehållande av det muntligt-protokollariska systemet, modifierat i rikt- ning mot större koncentration och mera muntlighet vid domstolsförhandlingen anser hovrätten alltså vara att föredraga framför det av processkommissionen föreslagna rent muntliga förfarandet.

Icke minst med hänsyn till rättsmedelsförfarandet torde betänkligheter möta mot införandet av ett rent muntligt förfarande.

Enligt processkommissionens förslag skulle vid fullföljd av talan mot lag— mansrättens dom förfarandet i hovrätten gestalta sig såsom en upprepning av förfarandet vid lagmansrätten. Efter en förberedande behandling skulle följa en muntlig huvudförhandling under domstolens ledning. Härvid skulle par- terna vara tillstädes och utveckla sin talan samt förebringa bevisningen, vil- ket senare visserligen i princip skulle ske omedelbart, ehuru man av praktiska skäl måst medgiva, att i tvistemål och mindre brottmål vittnesbevisning i all- mänhet skulle få förebringas genom protokoll över ett utom huvudförhand- lingen hållet förhör. Genom ett sådant förfarande skulle enligt processkom» missionen beredas möjlighet för en tillförlitligare prövning i hovrätten än som kan ske enligt nuvarande rättegångsordning,

Uppenbart är, att en muntlig partsförhandling i hovrätten i icke få fall kan vara önskvärd för att sätta hovrätten i tillfälle att leda rättegången och ome— delbart av parterna inhämta upplysningar, som erfordras för målets utredning, liksom att det mången gång, särskilt i grövre brottmål, kan vara önskligt, att den i underrätten åberopade bevisningen ånyo förebringas inför hovrätten.

Å andra sidan torde emellertid i ett stort antal mål en förnyad handläggning vid hovrätten vara utan värde; ofta hava parterna vid underrätten fullständigt utfört sin talan, de faktiska omständigheterna äro klara eller ganska enkla och i hovrätten gäller tvisten mera den rättsliga sidan av saken än det faktiska. Därest det väsentliga materialet antecknats i underrättens protokoll, skulle i dylika fall en enkel omprövning i hovrätten på grundval av protokollet vara till fyllest. Processkommissionen synes vidare hava överskattat de fördelar, som kunna tänkas vara förenade med en upprepning av bevisningen i hovrätten. Erfarenheten har ofta ådagalagt, att den ursprungliga utsagan av parter och vittnen i regel är den mest tillförlitliga. Resultatet av ett förnyat förhör kan, såsom förut antytts, därför ej sällan bliva missvisande. Det synes otvivel- aktigt, att fara för ett missvisande resultat särskilt föreligger vid ett nytt förhör i hovrätten, om den tidigare berättelsen icke blivit upptecknad vid underrätten —— vilket med de av processkommissionen föreslagna reglerna an- gående protokollsföringen därstädes kan antagas ofta bliva fallet — och därför icke kan användas som jämförelsematerial. I praktiken skulle det vidare utan tvivel icke sällan komma att inträffa, att utredningen i hovrätten bleve brist—

Hovrätte- förfaran- det.

fällig på den grund att vid underrätten förebragt bevisning, som ej blivit upp- tecknad i protokollet, icke kunde förebringas ånyo.

Redan på grund härav kan starkt ifrågasättas, huruvida det föreslagna för— farandet verkligen skulle vara den mest tillfredsställande ordningen. Här— till kommer, att det av praktiska skäl torde vara svårt att i vårt land genom- föra ett dylikt förfarande. En nödvändig förutsättning för dettas genomförande är, såsom processkommissionen framhållit, att hovrätterna göras mera lättill— gängliga än vad nu är__fallet; och har processkommissionen också föreslagit åtgärder i detta syfte. Aven om emellertid hovrätterna bleve 9 till antalet _ det högsta antal, som processkommissionen tänkt sig, och som väl också kan tänkas i vårt land —— samt hovrätterna ålades att i viss utsträckning hålla sammanträden å annan ort än förläggningsorten _ en anordning, som för öv- rigt av praktiska och ekonomiska skäl icke är önskvärd, — torde dook en upprepning av bevisningen inför hovrätten icke i allmänhet kunna åstadkom— mas utan kostnader och besvär, som icke skulle stå i rimligt förhållande till den fördel, därmed skulle vinnas. Jämväl i sådana mål, där enligt process- kommissionens förslag vittnesbevisningen kunde få förebringas i form av un- derrättens protokoll, skulle även om man bortser från det förhållandet, att de föreslagna reglerna angående protokolleringen vid lagmansrätterna icke in— nebära garanti för att sådan bevisning verkligen blivit antecknad i protokollet samt på grund härav nytt förhör även i sådana mål i praktiken icke sällan bliva erforderligt, de obligatoriska inställelserna till muntlig förhandling inför hovrätten i de flesta fall medföra avsevärda kostnader för parterna. Det kan i följd härav synas fara värt, att ofta rätten till fullföljd i ringare mål och för mindre bemedlade endast skulle bliva illusorisk.

Med den föreslagna hovrättsorganisationen skulle sannolikt ej ernås, att hov- rätterna kunde så effektivt, som avses, utöva processledning och sannings— forskning i målen. Med hänsyn till de kostnader, som skulle bliva förenade med personlig inställelse i hovrätten av part eller vittne, skulle hovrätten kan— ske ej sällan anse sig förhindrad att påfordra sådan och anse sig böra åtnöjas med de upplysningar, som parternas advokater kunde lämna, samt de mer eller mindre summariska anteckningar, som kunde förekomma i underrättens pro- tokoll. Det material, som skulle stå hovrätten till buds, skulle således ofta bliva sämre än det underrätten haft till sitt förfogande, och det kan med skäl ifrågasättas, huruvida detta nya material verkligen skulle bliva bättre än det. som hovrätterna nu få sig förelagt i form av underrättens utförliga protokoll. mot vars riktighet anmärkning för övrigt mera sällan göres.

Ett genomförande av förslaget i denna del skulle alltså innebära att i stäl— let för den nuvarande billiga hovrättsproceduren skulle sättas ett förfarande. som komme att medföra avsevärt förhöjda kostnader för såväl den enskilde som det allmänna, utan att därmed kan påräknas ett säkrare avgörande av målen i hovrätterna.

Såsom av det nu anförda framgår, kan hovrätten icke medgiva, att det nu— varande hovrättsförfarandet med avseende å rättsskipningens säkerhet är be- häftat med så stora brister, som processkommissionen synes hålla före. Un— derrättens protokoll torde i allmänhet redan nu utgöra ett ganska gott under— lag för hovrättens prövning och, därest underrättsförfarandet omlägges så, att bättre garanti erhålles för att målen redan vid underrätten bliva väl ut— redda, samt protokollen vid underrätten uppsättas i mera omedelbar anslut- ning till förhandlingen, skulle det Säkerligen i de flesta fall bereda hovrätten ett tillförlitligt och tillräckligt material för dess prövning.

Då vidare, såsom förut nämnts, förhållandena i vårt land synas omöjlig— göra, att hovrätterna göras så lättillgängliga, att muntlig förhandling kan äga rum i alla till hovrätt fullföljda mål, torde det vara välbetänkt att bibehålla

det nuvarande, tillika billiga förfarandet, och alltså låta hovrättens prövning grunda sig på det i underrätten förebragta materialet, upptaget i underrättens protokoll. Emellertid bör möjlighet till muntlig förhandling i hovrätt i princip beredas, men detta torde utan olägenhet kunna inskränkas till sådana mål, däri part gör framställning om sådan förhandling eller hovrätt. eljest. finner dylik erforderlig. Härigenom torde också anspråket på offentlighet i hovrätt bliva i tillräcklig grad tillgodosett. Då den muntliga förhandlingen i hovrätt hu- vudsakligen skulle hava till uppgift att lämna tillfälle till komplettering av den i målet tidigare förebragta utredningen, synes förfarandet därvid lämpli- gen böra ordnas så, att innehållet av handlingarna i målet föredrages av en domstolsreferent, varefter parterna äga att vidare utveckla sin talan och före- bringa bevisning. Aven om muntlig förhandling i hovrätt således icke skulle bliva obligatorisk, torde det för att överhuvud bereda möjlighet för munt— ligt förfarande i mera avsevärd mån vara nödvändigt, att verkställa en upp- delning och utflyttning av hovrätterna i den omfattning, som av processkom- missionen föreslagits.

Det långa dröjsmålet med målens avgörande i hovrätterna är emellertid en synnerligen framträdande brist i den nuvarande ordningen, som bör avhjälpas. I detta hänseende kan det av processkommissionen föreslagna hovrättsförfaran- det icke antagas med nu tillgängliga arbetskrafter medföra någon förbättring. Tvärtom torde behandlingen av ett mål enligt den nya ordningen otvivelaktigt taga avsevärt mera av domstolens tid i anspråk än enligt den nu gällande, beroende av det föreslagna förfaringssättet med förberedande förhandling, muntlig plädering, vittnesförhör m. m. För att anspråket på en snabb rätts- skipning i hovrätterna icke genom den nya ordningen skulle eftersättas, skulle denna ordning med nödvändighet kräva en avsevärd förstärkning av hovrätter— nas arbetskrafter. Bibehålles däremot i huvudsak den nu gällande ordningen med ledamöter eller tjänstemän såsom föredragande, torde en avsevärd för- bättring i detta hänseende kunna vinnas genom icke alltför betydande ändrin- gar i hovrätternas organisation och arbetssätt.

En säkerligen ofrånkomlig men högst beklaglig konsekvens av det föreslagna muntliga förfarandet vid underrätterna och hovrätterna är den förändrade upp- gift, som högsta domstolen enligt förslaget skulle få. Då ett upprepande av bevisningen där icke kan ifrågasättas, skulle högsta domstolens prövning av hovrättens dom begränsas till att avse endast rättstillämpningen: en prövning. som förutsättes kunna ske på grundval av det material, vilket enligt den nya processordningen skulle stå till buds. Att uppgivandet av högsta domstolens sakprövning skulle betyda ett synnerligen allvarligt försvagande av vår rätts- organisation är påtagligt. Aven må framhållas, att därigenom indirekt skulle vållas vissa olägenheter. För hovrätternas del skulle den utförlighet, varmed hovrätterna såsom sista instans i fråga om värderingen av det faktiska i må- let måste behandla detta i sin dom för att därigenom bereda högsta domstolen tillräckligt material för en allsidig prövning av de rättsliga synpunkterna, i hög grad verka tyngande på dess arbete, och det skulle säkerligen icke kunna undgås, att framställningen icke alltid bleve fullt uttömmande. För övrigt skulle det i praktiken ofta vara förenat med stora svårigheter att skilja mel- lan sakfrågan och rättsfrågan och fastslå vilka omständigheter, som finge bli- va föremål för prövning, och vilka, som vore uteslutna från bedömande. Även om man, såsom processkommissionen antagit, med den föreslagna inskränknin- gen i högsta domstolens uppgift skulle erhålla en något snabbare rättsskip- ning och icke behöva tillgripa utvägen att avskära vissa grupper av mål från fullföljd dit. för att uppnå en önskvärd minskning av högsta domstolens ar- betsbörda, synes dock dessa fördelar icke uppväga den försämring av vårt

Högsta domstolens ställning.

Förstat- ligande av rättsskip- m'n en i stå erna.

Domsagor-

nas storlek.

rättsväsen i övrigt, som den föreslagna anordningen måste anses innebära. Då ett bibehållande av det muntligt-protokollariska förfarandet i den utsträck- ning, som förut nämnts, skulle möjliggöra, att högsta domstolen kunde behålla sin nuvarande uppgift att pröva de dit fullföljda målen i hela deras vidd. synes även av denna anledning ett dylikt förfarande böra tillerkännas företräde framför det rent muntliga förfarandet. Måhända skulle det kunna ifrågasät- tas, om icke, såsom Nya lagberedningen föreslagit i sitt principbetänkande, rätten att i högsta domstolen förebringa ny bevisning borde inskränkas; möj- ligheten att i hovrätten erhålla muntlig förhandling skulle ju utgöra en ökad ga- ranti för att målen åtminstone där blevo fullt utredda. Då emellertid den munt- liga förhandlingen i hovrätten icke torde kunna bliva obligatorisk och för övrigt en dylik inskränkning, såsom Förstärkta lagberedningen anmärkt, icke väl skulle överensstämma med partens rätt att få jämväl den faktiska delen av tvisten prövad av högsta domstolen, synes en sådan inskränkning icke böra stadgas.

Ett förstatligande av städernas rättsskipning synes hovrätten vara ur prin— cipiell synpunkt riktigt. Då processkommissionen ej ingått på utredning an- gående de med en dylik anordning sammanhängande ekonomiska och administra— tiva frågorna, saknas möjlighet att bedöma, huruvida eller i vilken utsträck- ning en dylik anordning kan genomföras. Emellertid måste det antagas, att detta under alla förhållanden icke kan ske utan stor tidsutdräkt. Det kan där- för enligt hovrättens förmenande ifrågasättas, om icke frågan härom bör, åt- minstone beträffande de större och medelstora städerna, frigöras från frågan om en reform av rättegångsväsendet i övrigt och behandlas särskilt för sig.

För att möjliggöra en rationell arbetsfördelning i domsagorna och ett av— skaffande av det nuvarande vikariatsystemet i underrätterna har processkom- missionen föreslagit, att domsagorna skulle göras så omfattande, att i en dom- saga kunde anställas flera ordinarie domare av olika kompetens, mellan vilka domargöromålen efter sin betydelse skulle fördelas. Visserligen kan det upp- ställas som ett önskemål, att häradshövdingen befrias från handläggning av ärenden, så att han helt kan ägna sig åt målen. Men å andra sidan måste man ställa sig betänksam mot att av denna anledning bilda stora domsagor. Om dessa göras för stora, prisgives den nuvarande intima kontakten mellan domare och domsagebor, som i hög grad bidragit till häradsrätternas folklighet; nämn- dens betydelse minskas och domstolen blir svårtillgängligare. Vid bestämman- det av domsagornas storlek måste därför tillses, att häradsrätterna icke förlora sin nuvarande karaktär.

Underrät- Processkommissionen föreslår, att de större städerna —— enligt vad _av _betän- tCT'VåastPrga-kandet synes framgå endast de sju största skola hava egen jurisdiktion. man 1071. Ovriga städer skola förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga. därvid dock stad med ett invånarantal av omkring 14—15,000 eller därutöver skall bilda eget tingslag inom domsagan för att möjliggöra, att domstolen där skall kunna organiseras på samma sätt, som i de största städerna.. I domkrets, som utgöres av endast landsbygd eller av landsbygd och stad skulle lagmans- rätten bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. I domkrets, som utgöres en— dast av stad, skulle lagmansrätten hava sådan sammansättning endast i vikti— gare brottmål under det att lagmansrätten i övriga mål endast skulle bestå av en lagfaren domare.

En sammanslagning av de mindre städerna med kringliggande landsbygd till en domkrets kan enligt hovrättens förmenande icke vara ägnad att väcka be- tänkligheter; en dylik anordning skulle snarare vara till båtnad för rättsskip- ningen i städerna och skulle dessutom i många fall möjliggöra ett genomföran-

de av en mera rationell arbetsfördelning i domsagorna utan rubbning i övrigt av den bestående domsagoindelningen. Däremot finner hovrätten det kunna ifrågasättas om gränsen för en sådan sammanslagning bör dragas så högt, som processkommissionen föreslagit. Redan i städer med en folkmängd av 10— 12,000 invånare torde icke finnas tillräckliga förutsättningar för att giva dom— stolen samma organisation som i lantdomkretsarna. Förhållandena i en stad av denna storlek äro i många avseenden så olika dem på landsbygden, att en sammanslagning med angränsande landsbygd icke skulle synas naturlig. För övrigt skulle därigenom den viktiga fördel med nämnden i lantdomsagorna —— att domstolen därigenom tillföres kännedom om person- och lokalförhållanden samt ortssedvänjor —— i avsevärd grad försvagas. I sådana domkretsar, som bestå av endast landsbygd eller landsbygd och en mindre stad, anser hovrätten lika med processkommissionen, att nämnd bör bibehållas. Däremot finner hov- rätten processkommissionen icke hava förebragt bärande skäl för den ändring av organisationen i de större och medelstora städerna, som föreslagits. Ett avskaffande av det i dessa städer förekommande juristkollegiet och dess ersät- tande med en domstol med endast en lagfaren domare skulle icke blott strida mot den tradition, som utbildat sig i dessa städer, utan även innebära ett för- svagande av domstolsorganisationen, som synes betänkligt, icke minst med hän- syn därtill att vid domstolarna i de större och medelstora städerna förekomma i särskilt stor omfattning tvistemål, vilkas avgörande beror på lösningen av svåra juridiska spörsmål. Hovrätten förmenar sålunda, att de i nu ifrågava— rande städer befintliga juristkollegier i någon form böra bevaras. De skäl. som processkommissionen anfört för införandet av nämnd vid domstolarna i dessa städer, synas icke heller övertygande; och åberopar hovrätten vad här— vidlag anförts i det utlåtande, som Föreningen Sveriges Stadsdomare avgivit över processkommissionens förslag.

Beträffande nämnd i de domkretsar, som ej utgöras endast av städer, anser hovrätten sig kunna instämma med vad Föreningen Sveriges häradshövdingar anfört i sitt yttrande över ifrågavarande betänkande, däri föreningen rörande nämndens sammansättning och befogenhet gjort gällande, att det nuvaran- de för domförhet föreskrivna antalet ledamöter i nämnden för bevarande av nämndens nuvarande ställning och uppgift helst bör bibehållas, att om antalet nämndemän skulle bestämmas till 5, den kollektiva rösträtten nödvändigt bör bibehållas, och att såsom villkor för införande av individuell rösträtt måste krävas, att det domföra antalet nämndemän ej sättes lägre än till 7 samt att 6 skola vara ense för att kunna överrösta domaren.

Aven måste hovrätten instämma i de betänkligheter, SOm föreningen i berör- da yttrande anfört med avseende å lämpligheten av den av kommissionen före- slagna bestämmelsen, att nämndemän under vissa förutsättningar skulle kunna utses genom proportionella val; och anser hovrätten, liksom föreningen, att den nuvarande tjänstgöringstiden för nämndeman av 6 år bör bibehållas.

Även om förfarandet i hovrätterna gestaltas så, att muntlig förhandling där icke blir obligatorisk utan beroende på om part framställt yrkande därom eller hovrätten funnit sådan nödig, torde, såsom förut påpekats, en avsevärd uppdel— ning och utflyttning av de nuvarande hovrätterna böra äga rum för att möjlig- heten till.muntlig förhandling i praktiken verkligen skall kunna utnyttjas.

Av processkommissionens betänkande framgår, att det möter oöverstigliga svårigheter att i hovrätterna i form av nämnd införa ett lekmannaelement, som kan bliva till gagn för rättsskipningen. Såsom exempel på dessa svårig- heter må endast anföras, att processkommissionen i syfte att göra nämndemän— nens tjänstgöring så litet betungande som möjligt, föreslagit, att sammanträ- dena med nämnd i lämplig utsträckning skulle sammanföras till flera på var-

Hovrätten na_s orga- msatwn.

Uppdelning av hovrät- terna.

N ämnd ?? hovrätt.

Proroga tionsrätt och handels- domstolar.

andra följande dagar i stället för att fördelas på skilda tider. Detta skulle. åtminstone i de mindre hovrätterna, där sådana mål, vid vilkas behandling nämnd hade att deltaga, icke förekomma i större utsträckning, medföra, att dylika mål icke kunde, såsom nu är fallet, avgöras efter hand som de inkomma utan att de i stället i stor utsträckning finge vila, till dess så stort antal sam- lats, att behandlingen därav kunde beräknas taga flera dagar i anspråk. Be— träffande dessa mål, för vilkas avgörande särskild skyndsamhet är av nöden, torde anordningen alltså komma att medföra långsammare rättsskipning.

Enligt processkommissionens förslag skulle parterna beträffande de flesta större tvistemål äga rätt att avtala om målens upptagande av hovrätt såsom första instans. Denna parternas prorogationsrätt har antagits komma att få särskild betydelse beträffande handels- och sjörättsmål, i vilka enligt proeess— kommissionen—s förmenande en skyndsam behandling av målen är av särskild vikt ooh för vilkas handläggning processkommissionen tänkt sig upprättandet vid vissa hovrätter av särskilda handelsavdelningar.

lHovrätten kan icke ansluta sig till vad processkommissionen sålunda före- s agit.

Vid behandlingen av frågan om underrätternas organisation har proeesskom— missionen med rätta framhållit, att vid varje reform av domstolsorganisationen måste noga tillses, att den starka ställning, som våra nuvarande underrätter innehava, icke förspilles utan i stället befästes. Särskilt med hänsyn härtill har processkommissionen också avvisat tanken på att inrätta olika slags under— rätter, eftersom en dylik organisation skulle medföra, att flertalet av våra nu— varande underdomstolar endast skulle bliva bagatelldomstolar. Med en dylik uppfattning torde icke överensstämma att tillåta en så omfattande proroga- tion till hovrätt, som processkommissionen föreslagit. En dylik anordning, genom vilken, såsom processkommissionen själv förmodar, en stor del av de viktigare målen komme att med förbigående av underrätten anhängiggöras omedelbart i hovrätten, skulle säkerligen sätta underrätternas anseende och auktoritet i allvarlig fara att rubbas. För hovrätternas del skulle anordningen betyda en avsevärd ökning av dess arbetsbörda, och denna ökning skulle, sär— skilt i betraktande av att mål, som enligt forumreglerna skulle tillhöra under- rätt inom en hovrätts område, skulle kunna anhängiggöras omedelbart vid an— nan hovrätt, bliva så växlande och oberäknelig, att hovrättens behov av arbets— krafter svårligen skulle kunna på förhand beräknas.

Till stöd för sitt förslag att de särskilda handelsavdelningarna i hovrätt skulle bestå av 2 lagfarna hovrättsledamöter och 3 handelssakkunniga har pro— cesskommissionen anfört, att särskilt beträffande handelsmål det vore önsk— värt, att inom domstolen funnes specialkunskap i den näringsgren, inom vilkens utövning tvisten rörde sig, och att domstolens ställning väsentligen skulle stär- kas därigenom att sakkunniga lekmän deltoge i handelsmålens behandling.

Emellertid är det endast en liten del av nu ifrågavarande mål, för vilkas behandling särskilda fackinsikter hos domstolen äro behövliga. Och i sådana fall skulle med hänsyn till de olika förhållanden och sedvänjor, som råda inom olika handelsbranscher, den omständigheten att i domstolen sutte 3 köpmän icke innebära tillräcklig garanti för att just den erforderliga fackkunskapen vore representerad i domstolen. Enligt hovrättens förmenande skulle det i dylika fall vara lämpligare, att den erforderliga fackkunskapen tillfördes domstolen genom inhämtande av yttrande av sakkunniga. Vid valet av sådana skulle i varje särskilt fall största möjliga hänsyn kunna tagas till fackinsikter inom den gren av hand—elsverksamheten, dit det föreliggande målet hänför sig. Ge- nom en dylik anordning skulle parterna bliva i tillfälle att inför domstolen bemöta de upplysningar, som de sakkunniga lämnade, vilket icke alltid läte sig göra, därest de sakkunniga voro meddomare och således under överläggningen

till dom lämnade domstolen upplysningar av betydelse för målets utgång. Att ett deltagande av lekmän vid avgörande av handelstvister skulle stärka veder- börandes förtroende för rättsskipningen i dessa mål torde med hänsyn till den ringa omfattning, vari sådant deltagande hittills påkallats vid våra största rådhusrätter, icke kunna antagas ; i detta hänseende vill hovrätten framhålla. att, enligt vad rådhusrätten i Malmö uppgivit i sitt yttrande över ifrågavarande betänkande, handelskunniga ledamöter deltagit i behandlingen av handelsmål vid rådhusrätten i endast 14 fall, sista gången 1918.

Därest juristkollegierna bibehållas i underrätterna i de större Och medelstora städerna, varifrån de flesta handelsmålen härröra sig, skulle den huvudsakliga fördel, som kunde vinnas genom ett måls direkta anhängiggörande i hovrätt, vara ett snabbare ernåend—e av slutligt avgörande. Detta är emellertid ett önskemål med avseende å alla mål och då. den koncentration av förfarandet vid underrätten, som måste genomföras, är ägnad att i hög grad befordra rättsskip- ningens snabbhet överhuvud, torde den föreslagna prorogationsrätten även ur denna synpunkt vara mindre påkallad. Aven om med avseende å behandlingen av handelsmål särskild skyndsamhet är önskvärd, torde dock frågan huruvida för vinnande av detta syfte särskilda åtgärder skola vidtagas böra anstå, till dess det visat sig i vad mån en reform av det ordinära domstolsförfarandet kan befrämja en snabbare rättsskipning.

Hovrätten finner processkommissionen icke hava anfört några bärande skäl för sitt förslag att överflytta befattningen som överexekutor från de admini— strativa myndigheter, som nu handhava densamma, till lagmansrätterna. I fråga härom vill hovrätten särskilt framhålla, att det nuvarande systemet, en- ligt vilket utsökningsmålen i ett län bortsett från städerna —— samlas hos samma myndighet, möjliggör, att dessa ärenden komma att behandlas av tjän- stemän med större erfarenhet i dylika göromål än som i allmänhet skulle kun— na påräknas enligt den föreslagna ordningen, ett förhållande, som är av sär- skild betydelse med avseende å de mera invecklade utsökningsärendcna såsom exekutiva auktioner och förrättande av köpeskillingslikvider, att med det nya systemet en och samma domare kunde komma att i lagmansrätten pröva riktig- heten av beslut, som han såsom överexekutor fattat, t. ex. vid återvinning i lag— sökningsmål, fråga om bättre rätt till utmätt gods m. m. samt att det föga skul- le överensstämma med lagmansrättens allmänna uppgifter och även i övrigt icke vara lämpligt att låta lagmansrätten omliänderhava förmanskapet för de i allmänhet även såsom åklagare tjänstgörande underexekntorcrna samt kontrol- len över dessa.

En allvarlig anmärkning, som kan göras mot processkommissionens förslag till ny rättegångsordning, är att någon garanti icke lämnats för en tillfreds- ställande domarutbildning och en god rekrytering av domarkåren. De enkla expeditionsgöromål och sekreterarebestyr, som enligt den föreslagna rättegångs- ordniagen skulle bliva domaraspiranternas så gott som enda arbetsuppgift ända tills dess de vunne befordran till ordinarie domartjänst, kunna icke vara ägnade att bLbringa dem nödig utbildning för domarkallets utövande. Någon tillför— litlig prövning av deras lämplighet härför skulle i allmänhet ej heller kunna ske före utnämningen till ordinarie domare. På samma grunder kan anmärk- ning göras mot processkommissionens tanke, att de mera kvalificerade domar- tjänSterna skulle besättas med personer, som i allmänhet visserligen vore inne- havare av lägre domartjänst men till följd av det föreslagna systemet icke va- rit i tillfälle att erhålla någon nämnvärd erfarenhet i viktigare domarvärv el- ler dokumentera sin lämplighet för den högre tjänsten. Ehuru processkommis- sionen enligt hovrättens förmenande överdrivit vådorna av vikariatsystemet, måst-: det dock anses som ett missförhållande, att domarämbetena i så vid-

Lagmans— rätten över- exekutor.

Domarm- bildningen.

Åklagar- väsendet

S tra 17"- processuella tvångsmedel.

sträckt omfattning som nu sker handhavas av unga vikarier. Med hänsyn till domarutbildningen och domarkårens rekrytering måste emellertid även under en ny rättegångsordning möjlighet beredas för de blivande domarna att redan tidigt få självständigt deltaga i den dömande verksamheten. Att i enlighet med det nuvarande systemet låta de unga juristerna efter endast ett par års praktisk erfarenhet tjänstgöra som ordförande i underrätt även i viktigare mål synes mindre lämpligt. Däremot kan någon invändning icke med fog gö- ras mot en anordning, enligt vilken de unga juristerna finge i en kollegial dom- stol tillsammans med äldre och erfarnare domare deltaga i handläggningen och avgörandet av alla där förekommande mål. En dylik anordning skulle möjlig- göras, om kollegialiteten bibehålles i de större och medelstora städernas dom- stolar. Uppenbart är vidare, att ett bibehållande av det muntligt- protokolla- riska systemet med referentföredragning i de högre domstolarna i hög grad skulle befrämja deras verksamhet som utbildningsanstalter för domaraspiran- ter liksom att en organisation av hovrätterna, som möjliggjorde, att plats som ledamot i hovrätt i viss utsträckning kunde beredas domaraspiranter, skulle vara av stort värde för en tillfredsställande domarutbildning och en god rekry— tering av domarkåren.

Hovrätten är ense med processkommissionen därutinnan att det för vinnande av en förbättring av rättsskipningen i brottmål är synnerligen angeläget att åtgärder vidtagas för åklagarväsendets stärkande. Mot vad processkommis- sionen i dylikt hänseende föreslagit anser hovrätten emellertid skäl föreligga till en erinran. Den av processkommissionen föreslagna anordningen, att den åklagare, som vid underrätten utfört ett åtal, icke skulle äga fullfölja målet till hovrätten, utan att frågan om fullföljd skulle vara beroende på den särskilde åklagare, som skulle vara anställd i hovrätt, och att denne i allmänhet, även skulle utföra åklagartalan i de fullföljda målen, är enligt hovrättens förmenan— de förenad med så stora olägenheter, att den bör tillgripas endast såvida en dylik anordning av organisatoriska eller ekonomiska skäl icke skulle kunna undvikas. Med den uppdelning och utflyttning av hovrätterna, som process- kommissionen föreslagit, torde emellertid enligt hovrättens förmenande en an— ordning med gemensamma åklagare i de båda lägre instanserna icke stöta på alltför stora praktiska svårigheter, även om det beträffande grövre brottmål skulle bliva regel att muntlig förhandling i hovrätten ägde rum. Måhända kommer härav föranledas någon ökning av antalet statsåklagare, men den mer- kostnad, som sålunda skulle uppkomma, torde fullt uppvägas av de fördelar, som skulle vara förenade med att den åklagare, som redan under den förbere- dande undersökningen tagit befattning med målet och utfört åtalet vid under- rätten samt därför har kännedom om målets alla detaljer, också fullföljer åta- let i hovrätten. De farhågor, som processkommissionen uttalat för att en åkla- gare, vars talan vid underrätten ej bifallits, lätt skulle vara böjd för att under- skatta det befogade i den lägre instansens dom och därför benägen att fullföl- ja talan i oträngt mål, torde nog vara överdrivna och böra i allt fall icke vara av avgörande betydelse för lösningen av denna fråga. I de fall, då under- åklagare utfört åtalet vid underrätten, skulle emellertid kunna ifrågasättas, om det ej borde ankomma på vederbörande statsåklagare att besluta, huruvida fullföljd till hovrätt skall ske, och att utföra åklagartalan i dit fullföljda mål.

I fråga om användandet av straffprocessuella tvångsmedel under den förbe- redande undersökningen innebär processkommissionens förslag, att häktnings- rätt ej skall tillkomma åklagare eller polismyndighet utan att fråga om häkt- ning i varje fall skall bero på rättens förordnande, samt att användandet av övriga mera ingripande straffprocessuella tvångsmedel i allmänhet gjorts be— roende av rättens prövning, antingen så att det endast tillkommer rätten att

därom förordna, eller så att beslut i sådant avseende genast skall underställas rätten.

Det synes hovrätten kunna med fog ifrågasättas huruvida de sålunda före- slagna bestämmelserna äro med hänsyn till kravet å utredningens behöriga fort- skridande i allo ändamålsenliga. I betraktande av de kvalifikationer, som böra förutsättas hos statsåklagarna, under vilkas ledning eller kontroll undersöknin- gen i åtminstone de viktigare målen skulle ske, synes fråga om användande av dylika tvångsmedel i vidsträcktare omfattning, än processkommissionen tänkt sig, kunna anförtros åt statsåklagarna. Så torde t. ex. frågor angående rese- förbud, beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan icke böra göras beroende av rättens prövning. Och även häktning torde utan olägenhet kunna anförtros åt statsåklagarna åtminstone i sådana fall, då för utredningen icke behövs någon längre tid utan beslut om åtal kan fattas ganska snart efter anhållandet. Därigenom att vederbörande äger rätt att hos domstol påkalla prövning av statsåklagares beslut och, såsom processkommissionen tänkt sig, häktad person i allmänhet erhåller försvarare, synes rättssäkerhetens intresse vara tillbörligen tillgodosett.

Hovrätten kan icke undgå att hysa betänkligheter med avseende å lämplig- heten att införa det av processkommissionen föreslagna, från utländsk rätt häm- tade institutet strafföreläggande. Emellertid är i fråga om smärre förseel- ser, som äro erkända, ett enklare förfarande än det ordinära av behovet på- kalla:; och de metoder, som härvidlag nu praktiseras —— tecknande av erkän- nande å stämning eller å polisrapport eller överlämnande åt polismyndighet av rättegångsfullmakt — äro givetvis föga tilltalande. Aven om hovrätten på grund härav anser sig icke helt böra avstyrka införandet av strafföreläggande, kan hovrätten dock icke i allo ansluta sig till processkommissionens förslag i denna del. Således bör enligt hovrättens förmenande strafföreläggande kom- ma till användning endast i fråga om sådana förseelser, som äro att anse som rena bagatellförseelser, samt rättens fastställelse alltid fordras för att ett god- känt strafföreläggande skall vinna giltighet.

Såsom framgår av det nu anförda kan hovrätten icke tillstyrka, att betän- kandet utan genomgripande omarbetning lägges till grund för en ombildning av vårt rättegångsväsende. Hovrätten vill därmed icke hava förnekat, att be- tänkandet i åtskilliga väsentliga avseenden — även i delar som hovrätten icke varit i tillfälle att här upptaga till behandling —— innehåller förslag, vilkas genomförande skulle innebära avsevärda förbättringar. Men hovrätten anser, att en så genomgripande omdaning av hela den nuvarande ordningen, som pro- cesskommissionen föreslagit, varken är nödvändig eller skulle utgöra det säk- raste och lämpligaste medlet för vinnande av den förbättring av vårt rätte— gångsväsen, som är önskvärd. De huvudgrunder, å vilka det nuvarande syste- met 7ilar, böra icke i den omfattning, som förslaget innebär, förkastas, utan det åsyftade målet skulle enligt hovrättens förmenande bäst kunna uppnås ge- nom en reform, som går ut på att med bibehållande i stort sett av det nuvaran— de ssstemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari detsamma brister. Ett dylikt reformarbete, vilket bör ske med största möjliga hänsyn till de traditioner, varå det nuvarande systemet vilar, skulle enligt hovrättens övertygelse lämpligen kunna genomföras på de partiella reformernas väg.

(I behandlingen av ärendet hava deltagit: t. f. presidenten Kallenberg samt hovrtttsråden Bruzelius, Schartau, Strandberg, Ljungman och Beskow samt assessorerna Hesselgren, Dahlman (föredragande), Werner, Ulfsparre och Carlsson).

9—271694

Straf— föreläg- gande.

»

JUSTITIEKANSLERSÄMBETET.

Genom utdrag ur statsrådsprotokollet för den 11 januari 1927 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt justitiekanslersämbetet att, i vad dess område angår, före den 15 maj 1927 inkomma med utlåtande över processkommissionens be- tänkande angående rättegångsväsendets ombildning.

Till åtlydnad härav får jag i underdånighet anföra följande, därvid jag dock torde böra förutskicka, dels att jag här nedan med >>utlandet» avser — där ej annat av sammanhanget framgår — våra grannländer Norge och Dan— mark ävensom de kontinentala. stater, som hava en modernare straffprocess, dels ock att min kännedom om utländska straffprocessuella förhållanden i huvudsak blott härrör från de upplysningar, som härom lämnats i ett par uti justitiekanslersämbetets bibliotek befintliga monografier av professor Åke Hassler ävensom i processkommissionens eget betänkande och en vid statsråds— protokollet för den 27 februari 1920 fogad bilaga, vilken bilaga jämte nämnda protokoll finnes intagen i en av numera ministern för utrikesärendena E. Löf- gren i första kammaren avgiven motion (nr 80) vid 1922 års riksdag.

Brottmålsdomstolarna i första instans.

De av häradshövdingen K. J . Schlyter publicerade förarbetena till process— kommissionens nu föreliggande betänkande giva vid handen, att kommissionen tidigare (under den Hellnerska eran) tänkt sig, att lindrigare brottmål skulle gå till enmansdomstolar, nämligen häradsrätt och rådhusrätt, men att grövre brottmål skulle avgöras av lagmansrätt, bestående av tre lagfarna ledamöter jämte nämnd.

Kommissionen har emellertid stannat vid, att det icke skall äga rum någon allmän uppdelning av brottmålen mellan olika arter av domstolar för behand- lingen i första. instans. Utan samtliga brottmål, jämväl de som nu avgöras av poliskammare och polisdomstol, skola i första instans som regel tillhöra en och samma domstolstyp, kallad lagmansrätt. Riket skall, med upphävande av nu bestående skillnad mellan land och stad, uppdelas i omkring 100 dom- sagor. I varje domsaga: skall som regel finnas mer än en juristdomare, men av dessa skall blott en fungera, i varje särskilt fall. Den främste av jurist— domarna, lagmannen, bör företrädesvis handlägga de viktigare tviste- och brott- ma en.

Det första intrycket av kommissionens förslag är, att det till synes inne- bär en försämring av rättskipningen i de större och åtskilliga medelstora stä- der, där domstolen för närvarande består av tre lagfarna, mycket väl kva- lificerade domare. Då nuvarande rådhusrätt jämväl fungerar som magistrat, kommer dessutom med kommissionens förslag även sist nämnda institution att försvinna, och det lärer ingalunda bliva lätt att ordna med de nuvarande magi-stratsgöromålens handhavande i framtiden.

Kommissionens lagmansrätt blir också en ganska proteusartad inrättning. Den rättssökande kan i dess domarestol komma att träffa en lagman eller vice lagman, en inskrivningsdomare eller häktningsdomare eller annan råd- man, stundom med nämnd stundom utan. Och särskild arbetsordning måste givas för varje lagmansrätt. Enligt kommissionens mening bör arbetsordningen tillika angiva allmänna grunder angående arbetets fördelning mellan de sär- skilda domarna i domsagan.

Läser man kommissionens motivering för dess underlåtenhet att föreslå sär- skilda domstolar för svårare brottmål, får man den uppfattningen, att mo— tivet huvudsakligen varit en strävan att bibehålla de blivande lagmännen vid häradshövdingarnas nuvarande sociala och ekonomiska standard, i tanke att på så sätt skulle till lagmansbefattningarna kunna lockas personer av den kva— litet, att åt dem skulle kunna. med fullt förtroende överlämnas att utan sam- verkan med andra juristdomare avgöra även de svåraste brottmål.

Utan att vilja förneka det berättigade i denna synpunkt håller jag dock före, att den näppeligen kan vara avgörande för frågan om domstolsorganisationen för brottmål. Må vara att till lagmän skulle förvärvas högt kvalificerade personer, så lärer det med kommissionens system icke bliva säkerställt, att ett svårare brottmål handlägges av just sådan person. Ty även om Vikariats- systemet i detta ords mera odiösa bemärkelse skulle komma att upphöra med den nya rättegångsordningen, så måste man naturligtvis även framdeles räkna med lagmans ledighet på grund av sjukdom, riksdagsmannaskap, offentligt uppdrag 0. s. v. Och beträffande vikarien synes kommissionens förslag lämna ringa säkerhet för att han har den ordinaries kvalifikationer.

Man bör icke heller underskatta den, betydelse, som kollegialiteten har för dömandet. Även den skickligaste jurist kan göra sig skyldig till ett förbi— seende; och riskerna härvidlag ökas i avsevärd grad, om såsom kommissionen tillämnat i svårare brottmål domen skall avkunnas på endast muntligt ma- terial, kanske omedelbart efter en lång och tröttande förhandling. En råd- plägning med annan jurist bidrar i hög grad att skärpa den egna blicken för sakens rätta sammanhang, omdömet fördjupas genom att höra skäl och mot— skäl. Som regel anses därför utökning av domarnes antal garantera säkrare dom i brottmål.

I utlandet tillämpas allmänt, att brottmålen uppdelas på olika slags dom- stolar i första instans. Ofta nog äger en tredelning rum, stundom förekom- mer ännu större differentiering, men ingenstädes nöjer man sig i utlandet med mindre än en tudelning. I Norge upptar lagmansret med tre jurister de svårare brottmålen, enmansdomstol de övriga. En liknande anordning återfinnes i den nya danska rättegångsordningen.

Om det nu gäller att införa en straffprocess, som skall fylla moderna an- språk, synes det mig icke hos o.ss föreligga sådana särskilda förhållanden, att vi utan risk skulle kunna välja en annan utväg, än den våra grannfolk funnit nödvändig i detta avseende. Det ligger i sakens natur, att de vik- tigare brottmålen kräva en säkrare domstolsbehandling än de mindre viktiga. Denna behandling synes böra tillförsäkras dem redan genom domstolsorga- nisationen i första instans. Och tillförsäkrandet bör utan tvivel hos oss som i utlandet ske genom lagbestämmelser och icke genom administrativa föreskrif- ter, såsom kommissionen ansett vara tillräckligt.

Lekmannaelementet i domstolarna för brottmål.

Jag har för min del alltid i princip anslutit mig till den uppfattning, som en av domarereglerna uttrycker sålunda: domaren skall grant veta lagen, där

han efter döma skall, ty lagen skall vara honom för en rättelse. Denna lag- kunskap är blott undantagsvis till finnandes hos lekmannadomaren; Och den kan enligt min uppfattning icke ersättas genom en av jurist given lagunder- visning in casu.

Icke förty anser jag lekmannaelementet böra deltaga i brottmålsbedöman— det. Ty, såsom kommissionen uttalar, lärer detta vara nödvändigt »för bi— behållande och stärkande av folkets förtroende till rättskipningen». I brott- målen är det för övrigt ju oftast sakfrågan eller bevisfrågorna som dominera; och dylika frågor äro sannolikt till sin art icke olämpliga för lekmännens pröv- ning.

Lekmännen pläga deltaga i rättskipningen i två olika former; de utöva sitt domarekall antingen i jury eller såsom meddomare.

Juryn, som utgått ur den principen att varje medborgare bör dömas av repre— sentanter för det folkliga rättsmedvetandet, är enligt vad kommissionen med- delar, en institution som för brottmålens vidkommande alltjämt äger full livs- kraft i de flesta europeiska stater, dock att dess verksamhet ej sällan skall mötas med djup misstro. Och kommissionen föredrager systemet med med— domare, vilka kommissionen anser helst böra utses genom medelbara val.

Det är ju möjligt, att systemet med meddomare skall i vårt land befinnas äga vissa företräden, kanske ej minst därutinnan att, såsom kommissionen antyder, systemet bereder möjligheter för den lagfarne domaren att genom sina rättskunskaper oeh sin erfarenhet i domarekallet intaga en behärskande ställning i domstolen. Men det förefaller mig, som om kommissionen varit angelägen framhålla detta systems förtjänster huvudsakligen för att med detta system slå ut jurysystemet, varefter kommissionen för segraren ej obetydligt minskar segerprisets värde genom att bestämma meddomarnas antal i första instans till fem och kräva fyra femtedels majoritet inom nämnden för att dess mening skall bliva gällande. Kommissionen upplyser ju själv, att i utlandet ofta blott två lekmän användas såsom meddomare samt att meddomarna i främ- mande länder vanligen hava lika rösträtt med den eller de lagfarna ledamö- terna, på samma sätt som är fallet med illitterata rådmän i våra rådhus- rätter.

Vare härmed hur som helst, lärer det icke kunna bestridas. att jurysystemet ur organisatorisk synpunkt medför en viss enkelhet så till vida, att saken i allmänhet blir definitivt avgjord i första instans. Mot jurydomstolens av— görande i utlandet står i regel talan öppen endast i mycket begränsad omfatt- nmg.

Kommissionen föreslår däremot, att ett brottmål skall kunna i hela. dess vidd fullföljas i hovrätt och att jämväl där skola användas meddomare i fall brottmålet är av svårare art. Om redan kommissionens förslag angående den omfattning, vari meddomaresystemet skulle komma till användning i första instans, kan väcka någon betänklighet, så synes mig detta i avsevärt högre grad bliva fallet, när kommissionen vill införa systemet jämväl i hovrätt. Må vara att en av lekmän bedömd bevisfråga icke gärna bör av högre in— stans ånyo prövas och avgöras utan lekmäns medverkan. Denna regel från- går emellertid kommissionen själv, när det gäller lindrigare brottmål; och för övrigt hava ju hos oss hovrätternas juristkollegium hittills prövat härads— rätternas med nämnd fattade beslut utan att detta, så vitt jag vet, förorsakat någon olägenhet.

Utseendet av hovrättens blivande lekmannadomare synes mig ock erbjuda ganska stora svårigheter. Kommissionen har beaktat dessa svårigheter men stannat vid, att nämnda lekmän skola väljas i samband med nämndemän till underrätt-erna samt att bland samtliga de för varje tingslag sålunda valda, efter samråd med dem, det för hovrätt erforderliga antalet skall av under-

domaren (lagmannen) uttages. Jag för min del kan dock ej annat än finna det synnerligen olämpligt, att underdomare skall på sålunda föreslaget sätt medverka till utseendet av de personer, som hava till uppgift att i andra instans pröva underdomarens egna domar.

Underlaget för domen i brottmål.

Med sällsynta undantag är vår nuvarande straffprocess i överrätterna rent skriftlig. I underrätten är processen däremot muntlig så till vida, att både parter och vittnen ofta nog yttra sig muntligt, men skriftlig måste jämväl sist nämnda process anses, enär domstolen dömer endast på vad som skrift- ligen avfattats. Sedan målet överlämnats till utslag, genomgår domaren kort därefter det skriftligen avfattade materialet (protokollen i målet) och skriver i lugn och ro sitt utslag.

Resultatet torde kunna sägas i stort sett vara tillfredsställande i två av- seenden: varje framställt yrkande blir samvetsgrant prövat och domen står i ganska god överensstämmelse med det föreliggande skriftliga materialet. Själva dömandet (konkluderandet) präglas av en viss säkerhet.

Men ändå säges domen stundom icke vara tillfredsställande av den anled- ning, att det skriftliga material, på vilket den vilar, är bristfälligt. Under processens gång har gjorts memorialanteckningar, men då det är omöjligt att med vanlig stil hinna nedskriva allt som förekommer i målet _ memorial- anteckningarna äro nog tyngande ändå för handläggningen måste man in- skränka sig till momenten av någon betydelse, ehuru det stundom är svårt att på ett visst stadium avgöra vad som innan målets slut kan vara relevant eller icke. Och att på ett riktigt sätt skriftligen redogöra för det relevanta är också svårt. Härtill kommer, att memorialanteckningarna hava omarbetats och någon gång med tillhjälp av minnet supplerats, innan protokollen i målet blevo färdiga. Protokollen äro således ofta nog mindre exakta.

Det närmast till hands liggande korrektivet mot nu anmärkte. förhållan— det vore givetvis införandet av memorialanteckningar, där vanda stenografer uppskriva allt vad .som förekommer i ett mål. På så sätt vinne-s ett full- gott material, som tillika medgiver ett säkert bedömande. Kommissionen vill också öppna en möjlighet till anlitande av stenografer i brottmål, men med hänsyn till ekonomiska och andra förhållanden kan systemet komma till an- vändning endast i undantagsfall.

Kommissionen har föreslagit en annan utväg. I utlandet har man i stor utsträckning accepterat ett straffprocessuellt system, som utmärkes därav att materialet i rättegången skall i muntlig form förebringas omedelbart inför den dömande domstolen och att domen skall grun- das på det sålunda förebragta materialet. Detta system har i utlandet upp— stått i sammanhang med juryinstitutionen och torde närmast hava föranletts därav, att man icke kunde begära det jurymännen skulle genomgå några pro- tokoll i målet. För lekmännens skull måste materialet framföras muntligt och helst i ett sammanhang.

.Det är ett dylikt system, som kommissionen nu vill hos oss införa vid be- handling av brottmål i första instans, dock att kommissionen föreslår mycket talrika undantag.

Oavsett vinsten att slippa besväret med de förhandlingen tyngande memorial- anteckningarna kommer kommissionens förslag i nu omhandlade avseende att medföra den fördelen, att materialet för domen blir mera omedelbart och le- vande. Som en indirekt vinst av kanske ännu större betydelse för våra för- hållanden, kan antecknas, att muntlig straffprocess rent av tvingar till ett relativt skyndsamt avgörande.

Men icke heller det muntliga materialet kan enligt min mening räknas som ett i allo tillfredsställande underlag för domen, åtminstone icke i mera inveck- lade brottmål. Det muntliga materialet är nämligen synnerligen flyktigt och därmed obestämt. Det är för domaren i ett mera invecklat brottmål utom- ordentligt svårt att i alla relevanta detaljer minnas, sammanhålla och be- härska ett något vidlyftigt muntligt processmaterial, som icke för honom läm- nar möjlighet till repetition. ' Och därtill vill kommissionen, att domaren skall omedelbart efter att hava hört förhandlingen vara redo att nedskriva domen och detta i form av ett självständigt utlåtande, som utan att behöva komplet- teras av några protokoll otvetydigt angiver sakens föremål och särskilt läm- nar upplysning om de grunder, på vilka domaren stöder sin övertygelse om vad som är sant i målet. Man må betänka vad dessa krav, som med kom- missionens system i övrigt knappast kunna avvisas, måste betyda i ett något invecklat indiciemål, där domaren hittills kunnat hjälpa .sig fram med att skriva: genom vad i målet förekommit finner rätten det utrett, att den till- talade begått den och den: gärningen. Det är sant att kommissionen vill i ett dylikt fall medgiva något anstånd med domens avkunnande. Därigenom be- redes visserligen domaren arbetsro, men till gengäld verkar domsmaterialcts flyktighet mer och mer för varje dag. Kan det redan nu väcka betänklighet att ur minnet supplera de förekommande memorialanteckningarna, så måste det väl väcka ännu .större betänkligheter att i mångt och mycket grunda en dom på blotta erinringar. Jag tror mig därför våga det påståendet, att överens- stämmelsen mellan domsmaterial och dom blir mindre säkrad i en muntlig straffprocess och att själva dömandet då kan i vissa fall bliva mindre till- förlitligt än med nu hos oss rådande muntligt-protokollariska system.

Det invändes naturligtvis, att det muntliga processmaterialet bör hos oss medgiva ett lika säkert bedömande som i utlandet. Men i utlandet torde dess svaghet vara mera undanskymd, den kommer icke så mycket till synes, när det är jury som avgör sakfrågan eller rentav hela skuldfrågan. Av juryn lärer man icke begära något angivande av de grunder, på vilka den stöder sin uppfattning om vad som är sant i målet. Och har juryn uttalat sitt skyldig, bör det icke för ett i jurymål utomlands förekommande juristkolle— gium möta alltför stora svårigheter att omedelbart skriva ett utslag i till Och med det mest invecklade indiciemål.

Kommissionen har haft blicken öppen för ovan antydda svårigheter. Den antyder på ett ställe, att i juridiskt tvivelaktiga fall kan det möta svårig- het att företaga målet till avgörande omedelbart efter förhandlingen. För den skull (och på andra anförda skäl) föreslår kommissionen, att protokollet från förundersökningen (närmast motsvarande de nuvarande polisförhörsprotokol- len) skola till domstolen överlämnas i god tid innan förhandlingen. »Rättens ordförande får nämligen därigenom tillfälle att i förväg överväga de tviste- punkter, som äro av vikt, och företaga de studier av prejudikat och litteratur, som för deras bedömande kunna vara behövliga.» Och i ett annat samman— hang noterar kommissionen ytterligare en vinst av detta. sitt förslag, näm- ligen att därigenom den lagfarne domaren blir bättre i stånd att tillgodogöra sig bevisningen i målet. Förslaget torde emellertid icke stå i god överens- stämmelse med reglerna. för en modern straffprocess överhuvud; om domaren skall taga del av förundersökningsprotokollen, anses dessa. kunna i någon mån förutbestämma hans uppfattning. Vid tolfte nordiska juristmötet lovordade också kommisionens siste ordförande den vid vissa domstolar i Norge prak- tiserade ordning, att domarna principiellt icke toge någon som helst känne- dom om förundersökningen, innan förhandlingen påbörjades i rätten. Men i ett system med kommissionens stränga krav på domen och dess avfattning lurar ytterligare den faran, att juristdomaren kanske med ledning av förunder-

sökningsprotokollen skriver på förhand ett utkast till dom och låter det munt- liga processmaterialet få en huvudsakligen verificerande eller korrigerande be- tydelse. Likasom inom vissa parlamentariska församlingar saken stundom är realiter avgjord, innan den debatteras i plenum.

Mera ingående behandlar kommissionen de olägenheter, som en i första in- stans muntlig straffprocess måste medföra, när det blir fråga. om fullföljd till högre instans; muntlig straffprocess även i överrätt blir dyr för staten och krävande för vittnen med flera. Och med hänsyn härtill slutar kom- missionen med att för de mindre brottmålens vidkommande medgiva. i första instans en anordning som i vad angår bevisningen nära ansluter sig till det nu rådande system med uppteckning av vittnens utsagor med mera och denna upptecknings åberopande i hovrätten. Då emellertid dylik uppteckning i alla mindre brottmål skulle enligt kommissionens mening bereda alltför stora olä- genheter i avseende å rättegången i första instans, vill kommissionen i all- mänhet icke ålägga underrätten uppteckningsskyldighet i sådana mål utöver de fall, att det kan antagas att målet kommer att fullföljas till hovrätten.

För min del skall jag icke här fästa mig vid det obestämda i denna regel för uppteckningsskyldigheten; uppteckning kommer väl i alla händelser till stånd, när part sådant begär i och för en eventuell fullföljd. Då nu emel— lertid hovrätt sålunda skall komma att i det stora antalet mindre brottmål fortfarande döma på skriftligt material, synes det mig ligga större vikt på frågan, om detta material framdeles blir bättre eller sämre än nuvarande pro- tokoll i målet. Dessa protokoll, som färdigställas något efter rättegången, vila visserligen till någon del på blott erinringar, men de uppsättas dock av en i varje fall fungerande domare eller åtminstone under hans ledning och på hans ansvar. Det av kommissionen föreslagna upptecknandet skall ske ome- delbart och justering genast äga rum. Detta innebär i och för sig en styrka, men faran är att anteckningarna bliva alltför summariska. Ett samman- trängt referat måste redan genom sin ofullständighet bliva bristfälligt. Och en avgjord svaghet i jämförelse med nuvarande förhållanden synes mig vara, att de nya uppteckningarna enligt kommissionens förslag huvudsakligen bliva ett kansliets "åliggande, för vilket kansliet-s personal bär ansvaret. Aven om det oaktat domaren skulle äga »kontrollera protokollets behöriga förande», torde det icke saknas fog för den farhågan, att det skriftliga bevismaterial, som hov- rätt framdeles får använda vid bedömande av mindre brottmål, blir av sämre beskaffenhet än nuvarande skriftliga material.

anktionärerna i vår nuvarande straffprocess i första instans.

Enligt gällande lag åligger det domaren att rannsaka angående brott, och det gäller att snarast möjligt få den misstänkte inför rätta. Den domare, som har att döma i ett brottmål, skall också verkställa undersökningen och utredningen i detsamma. Enligt 4 kap. 1 % rättegångsbalken äger han till och med själv taga initiativet till sitt sysslande med ett brott.

I praxis har emellertid en utveckling ägt rum i sammanhang med polis- organisationernas uppväxande i de större städerna. Dessa hava övertagit en del av den domaren enligt lag åliggande utredningen i brottmål. Och andra administrativa. organ hava följt exemplet.

I Stockholm och i vissa andra städer, i vilka poliskammare eller eljest polismästaretjänst finnes inrättad, råder det 5. k. remissystemet: polisen tar initiativ till brotts beivrande, under ledning av sitt eget befäl verkställer polisen undersökning, poliskammare eller polismästare prövar, huruvida åtal skal". anställas eller icke, och för den händelse prövningen utfaller i positiv

riktning, remitterar nyss nämnda polismyndighet utredningsakten till dom- stol, där stadsfiskal (eller i Stockholm alternativt polistjänsteman) har att utföra. åtalet. Skulle efter åtalets början ytterligare utredning finnas erfor— derlig, rekvirerar åklagaren densamma hos polisen.

I andra städer, där stadsfiskal icke tillika är polistjänsteman, tager lika- ledes polisen initiativ till och verkställer utredningen; efter dennas slutfö- rande överlämnas polisförhörsprotokollen till stadsfiskalen, som har att pröva åtalsfrågan. Subsidiärt rekvirerar stadsfiskalen såsom nyss sagts ytterligare utredning.

I städer, där stadsfiskalen är på en gång polistjänsteman och åklagare, sker givetvis ingen uppdelning av omförmälda åtgärderna; utredning innan åtals an- hängiggörande äger för övrigt icke alltid rum i sådana städer.

Samma är förhållandet på landsbygden, där de till fögderiförvaltningen hö- rande landsfogdar och landsfiskaler icke blott äro polisfunktionärer utan även fått sig tillagd åtalsbefogenhet.

1 den mån förundersökning hos oss äger rum i brottmål, synes det mig vara riktigast att beteckna densamma som en polisutredning. Jag kan därför instämma med professor Hassler, när han säger, att den förberedande under- sökningen i svensk brottmålsprocess har karaktären av ett poli-sförfarande, som utvecklat sig i det stora hela utanför processlagens bestämmelser på den ad- ministrativa lagstiftningens och praxis” område (Hassler: förberedande under- sökning i brottmål sid. 58). Förundersökningen plägar ock i allmänhet be- nämnas polisundersökning och undersökningsakten kallas polisrapport eller polisförhörsprotokoll.

Av det anförda framgår, att jag anser den i praxis rådande funktionsför- delningen mellan polis och åklagare vara riktigt återgiven i det på föranstal— tande av nuvarande utrikesministern E. Löfgren år 1919 inom justitiedeparte— mentet upprättade förslaget till lag angående polisundersökning i brottmål

samt häktning m. m. I detta förslag heter det (i 3 €), att polismyndigheten skulle hava att omedelbart påbörja och så långt ske kunde, fullfölja under— sökningen, men att den undersökning, som därefter kunde finnas ytterligare erforderlig, skulle ombesörjas av åklagaren, vilken dock för sådant ändamål kunde anlita polisen. därest han så ansåg skäligt.

Det bör emellertid framhållas, att vare sig förundersökning av polis före- kommer eller ej, så är det enligt gällande rätt domstolen, som bär det defi- nitiva ansvaret för att utredningen i ett brottmål blir fullständig och allsidig. Det förekommer ock ofta nog, att domstol för sådant ändamål ger åklagaren anvisningar och förelägganden. Och det anses självklart, att domstolen äger själv taga initiativ för vinnande av utredning och sålunda även inkalla vittnen eller införskaffa annan bevisning (jfr lagen den 4 juni 1886 ang. ersättning av allmänna. medel till vittnen i brottmål i % 1 mom. 2).

Vad de straffprocessuella tvångsmedlen angår föreligger naturligtvis hos oss möjlighet till tvångsinställelse inför domare. Därutöver har Kungl. Maj:t i vissa instruktioner för polismästare givit denne ämbetsman befogenhet att vid utfärdande av kallelse till inställelse förelägga sådant äventyr för uteblivande, som enligt allmän lag äger rum för underlåtenhet att hörsamma kallelse till domstol. Åklagare, som icke tillika är polismyndighet, har däremot icke sådan befogenhet. Häktningsrätt tillhör domstol, borgmästare och råd, vissa polismyndigheter, åklagare, som tillika är polismyndighet, och stadsfiskal vare sig han är polistjänsteman eller icke; men eljest sakna åklagarna (t. ex. justitie— kanslern och advokatfiskaler) häktningsrätt. Befogenheten att taga i beslag tillhör enligt .strafflagens promulgationslag % 16 mom. 6, domare eller Ko— nungens befallningshavande (ävensom i visst'fall enskild person). I vad mån därutöver beslagsrätt föreligger annorledes än specialförfattningarna angiva,

torde vara ovisst. Enligt strafflagens promulgationslag % 16 mom. 7 tillhör det domare, borgmästare och råd samt landsfiskal att besluta om husrannsakan, som i detta lagrum avses. I vad mån därutöver föreligger rätt till husrann— sakan är icke reglerat genom allmän lag. Dock torde sådan rätt i vart fall näppeligen tillhöra annan än domare och sådan myndighet, som enligt vad ovan sagts har häktningsbefogenhet. '

Det anförda ger vid handen, att hos oss såväl förundersökning och åtal som även tvångsmedlens handhavande ofta nog ligga i en och samma funktionärs hand. Om ock en dylik enhetlighet kan vara av värde för straffproeessens effektivitet, torde man dock på många håll anse den innebära en icke obetydlig fara för den misstänktes rättssäkerhet.

Huvudstadierna av kommissionens straH'process i åklagaremål i första instans.

Denna kommissionens process genomlöper — med undantag för fall som närmare angivits —— vissa bestämt skilda skeden nämligen

a) förberedande undersökning,

b) åtal-sfrågans prövning,

c) huvudförhandlingens förberedande,

d) huvudförhandlingen och

e) domen. Den under a) avsedda undersökningen, som jag till skillnad från den under 0) avsedda förberedelsen vill i fortsättningen kalla förundersökning, börjar måhända med vissa trevande forskningar efter vem som kan vara gärningsman till ett begånget brott; men sedan misstankarna stannat på en viss person, den misstänkte, koncentrerar sig förundersökningen vanligen på förhör med denne och andra personer. Den misstänkte och hans försvarsadvokat skola innan un- dersökningens avslutande erhålla kännedom om vad därunder förekommit och havde. rätt att få material till den misstänktes förmån framfört redan på detta sta ium.

Förundersökningen, vilken skall föregå varje åklagaremål, tjänar till att samla material för åtalsfrågans avgörande och att bereda målet för huvud- förhandlingen, ej minst genom samlande av bevisningen.

Beslutas "åtal, skall —— även där häktning ägt rum stämning utfärdas och åklagaren i sammanhang därmed lämna uppgift rörande den bevisning, han avser att åberopa i målet.

Den under c) här ovan omförmälda förberedelsen innefattar bland annat, att den tilltalade skall lämna upplysning om de bevismedel, han vill använda i rättegången och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel, så att åklagaren icke må vid huvudförhandlingen mötas av sådana överraskningar, som nödvändiggöra uppskov; och när åklagaren erhållit dessa upplysningar, har han att vidtaga de åtgärder, vartill han må finna sig föranledd. Värdera parten bör få kännedom om den andres angrepps- och försvarsvapen.

Domstolen skall emellertid ingalunda vara försvarad med att i varje mål blott mottaga och pröva den utredning, som genom parterna åstadkommes. Enär straffprocessen behärskas av officialprincipen och den materiella san— ningen måste i dagen, får domstolen, om den finner ett mål bristfälligt utrett, i regel icke giva sig till tåls därmed. Den skall enligt kommissionens förslag tvärtom ingripa för att fullständiga vad som brister i ett åklagaremål och själv— mant införskaffa bevisning i sådant mål. . . Då jag icke har för avsikt att i fortsättningen närmare ingå på den under c) avsedda förberedelsen eller på huvudförhandlingen och domen, tillåter jag mig

begagna tillfället här framhålla, att såväl den under 0) avsedda förberedelsen ,som huvudförhandlingen kan beräknas ställa mycket stora krav på åklagaren.

Den förra ej minst därför att med kommissionens säregna domstolsorganisa— tion de eljest i jämförelse med utländska förhållanden ingalunda fåtaliga över— åklagarna _ statsåklagarna —— komma att merendels tjänstgöra var och en vid flera domstolar, sammanträdande kanske på betydligt avstånd från varandra. Det kommer säkerligen att ofta nog visa sig innebära avsevärda olägenheter för det allmänna., om en person skall på vitt skilda orter samtidigt >>hava gå— ende» nu omförmälda förberedelser med ty åtföljande utredningar.

Sedan åklagaren under förberedelsetiden förberett sig på sin blivande roll, skall han vara redo att uppträda vid den muntliga straffprocessens stora dag: huvudförhandlingen. Denna kan för åklagaren vara utomordentligt krävande i varje land, där muntlig straffprocess förekommer. Då måste åklagaren, utan att begära uppskov, kunna lägga fram åtalets faktiska och rättsliga grund; han må— ste ieke blott kunna styrka påstådda fakta utan även muntligen motivera rätts- liga deduktioner samt gendriva svarandesidans argumentering och bevisning. Åklagarens roll vid en modern huvudförhandling ställer stundom utomordent- liga krav på hans minnesförmåga, tankereda samt sinnesnärvaro, och nästan alltid fordrar den en viss läggning för det talade ordets konst.

Vad svenska förhållanden angår lärer sistnämnda läggning icke ingå i vårt. folks speciella begåvning, lika. litet som den hittills torde gjort sig gällande inom rättegångsväsendet. Desto svårare blir det att i Sverige finna män, som, visserligen efter en grundlig förberedelse, äro mäktiga en helt och hållet munt— lig plädering inför rätta, ett klart och träffande muntligt framställningssäit. Ty kommissionen vill icke tillåta någon uppläsning, i vidare mån än som gäl— ler >>påstående>>, dock att till stöd för minnet skriftliga anteckningar få be— gagnas, när sådant är erforderligt.

De, som tjänstgjort i hovrätt, kunna till jämförelse föreställa sig, huru 'det skulle vara att en eller två dagar i varje vecka. ty så ofta torde statsåkla— garna få uppträda utfylla sessionen med föredragning av mål utan att läsa i handlingarna.

Tvängsmedlen i kommissionens förslag.

Om dessa föreslår kommissionen ganska utförliga bestämmelser. Så vitt an- går förutsättningarna för tvångsmedlens användande har jag i stort sett ingen erinran att i detta sammanhang framställa mot kommissionens förslag. Där- emot synes mig detta icke vara fritt från invändningar i vad rör bestämmel- serna om tvångsmedlens handhavande. Jag kan icke finna, att kommissionen realiserat sin i processreformens huvuddrag uppställda programpunkt, att det skulle fordras rättens beslut för de viktigare och mera ingripande tvångsåt- gärderna.

För att taga ett av tvångsmedlen nämligen frihetens berövande, så uppdelar kommissionen detta. i anhållande och häktning och meddelar bland annat föl- jande bestämmelser. Förutsättningarna för anhållande och häktning skola vara desamma, men det tillägges omedelbart, att en misstänkt person skall kunna anhållas jämväl, »därest det finnes vara av synnerlig vikt att han tages i för— var i avvaktan på utredningens full-ständigande». En ytterligt vag bestäm— melse. Polismyndighet och överåklagare-statsåklagare nämnas såsom de där i allmänhet .skola besluta angående anhållande och hava i sådant fall att se— nast inom tre å fyra dagar hos rätten göra anmälan om sin åtgärd. Rätten skall >>om möjligt samma eller påföljande dag och eljest så snart ske kan» hålla sammanträde för behandling av frågan om den anhållne skall häktas,

men rätten kan i vissa fall uppskjuta sin prövning av häktningsfrågan. Då rätten beslutar häktning, skall tillika bestämmas viss tid, inom vilken den häktade skall av åklagaren instämmas till rätten eller frigivas.

I utlandet är det däremot allmänt huvudregel, att även anhållande ankom- mer på domare och att var och en, som berövats sin frihet, skall inom 2i tim— mar ställas inför domare, vilken sist nämnda regel i Danmark till och med er- hållit grundlags natur. Antagligen är detta också anledningen till att man där kunnat våga sig på en liknande vag regel som den kommissionen före- slagit för anhållande ; en regel som eljest icke synes förekomma i utlandet. _

I fortsättningen kommer jag att i fråga om tvångsmedlens handhavande för min del förorda ett något annorlunda lagt system än kommissionens. För den händelse dock kommissionens förslag skulle av statsmakterna i det väsent- liga godtagas, tillåter jag mig emellertid i detta sammanhang framhålla an- gelägenheten av att detsamma befrias från all onödig formalism. »Rätten» _ som ju när det är fråga om häktning eller annat tvångsmedel skall enligt kom— missionens eget förslag utgöras av en utav domsagans juristdomare utan nämnd, stundom särskild häktningsdomare _— bör om den anhållne är tillgänglig, i regel »sammanträda» samma dag som anmälan om anhållande inkommer. An- mälan bör kunna få göra-s muntligen; om exempelvis framställning till rätten angående hus- eller kroppsrannsakan skall göras skriftligen, ökas möjligheter- na att vinna kännedOm om framställningen (den måhända rent av publiceras i någon tidning) med påföljd kanske att rättens beslut blir illusoriskt. Och uppskov med häktningsfrågas prövning bör icke få äga rum allenast för det ändamålet att den misstänkte skall genom anhållandets psykiska inverkan hinna bliva »fast» till den tidpunkt, när omsider >>rätten>> går till beslut i häktnings- frågan.

Slutligen torde det likasom i utlandet böra, så vitt. görligt är, undvikas, att samme domare, som genom häktning eller annat tvångsmedel tar ställning i fråga om den misstänktes skuld, sedermera blir den, som skall döma i målet på det vid huvudförhandlingen förebragta muntliga materialet.

Bör åklagaren annat än subsidiärt handhava förundersökningen i svårare brottmål?

Denna undersökning, som enligt kommissionens uttalande slutar i och med fattande av beslut om åtals anställande, vill kommissionen principiellt göra till en åklagareundersökning, dock under kontroll av domare, hos vilken må anföras klagomål över undersökningsförrättarens förfarande. Om den misstänkte an— ser, att det vid förundersökningen icke förfarits rätt, skall han äga därom göra anmälan hos domare; och äger domaren då hålla förhör med åklagaren, den misstänkte eller annan, så ock att vidtaga annan åtgärd, som kan finnas påkallad.

Ehuru förundersökningen i svårare brottmål skall påvila statsåklagaren- överåklagaren, anser kommissionen uppenbart, att denne bör hava bistånd av polisen och att jämväl en viss självständig verksamhet måste tillerkännas po— lisen; statsåklagaren skall dock i avseende å undersökningens utförande vara den överordnade samt utöva tillsyn och kontroll över polisens åtgärder.

Närmare utför kommissionen sitt förslag i huvudsak sålunda: Statsåklaga— re och polis skola vaka över att brott bliva upptäckta. och åtalade. I allmänhet har polisen att i första hand upptaga undersökningen. Men det skall också stå statsåklagaren fritt att själv påbörja undersökning eller att anbefalla polisen företaga sådan. Han kan också själv övertaga det omedelbara utförandet av

undersökning, som polisen börjat. Vare sig undersökning, som polisen håller, inletts av denna själv eller tillkommit på initiativ av statsåklagaren, bör stats— åklagaren äga från polisen infordra upplysningar om undersökningen och ge polisen närmare föreskrifter om dess— utförande. Sedan polisens undersökning i ett svårare brottmål fortskridit så långt, att den riktats mot en viss person, skall det åligga statsåklagaren såsom en tjänsteplikt att övervaka undersök- ningen och därvid meddela polisen erforderliga anvisningar om undersöknin— gens utförande samt själv hålla förhör eller vidtaga andra åtgärder eller, i viktigare fall, övertaga undersökningens omedelbara utförande. Så snart en av polisen företagen undersökning lett till att viss person skäligen misstänkes för 'ett svårare brott, så att undersökningen riktas mot denne, skall polisen därför giva statsåklagaren underrättelse om saken samt såväl då som i fortsätt- ningen tillhandahålla honom de upplysningar polisen vunnit. Statsåklagare, som själv handhaver undersökning, kan emellertid låta vissa särskilda åtgärder utföras av polisen eller av enskild polisman. Vid förundersökning skall dess ledare föra protokoll över förekommande utsagor; protokollet skall omedelbart uppläsas för vitsordande av den hörde och undersökningsledaren får seder- mera icke göra någon ändring i sålunda vitsordad anteckning.

Mot detta kommissionens förslag att ordna handhavandet av förundersök— ningen, »dieser Crux des Strafprozesses», lärer först och främst kunna an- märkas, icke blott att det grundar ett icke önskvärt divisionsansvar mellan polis och åklagare och synes som skapat för att dem emellan vålla slitningar utan även att det erbjuder mycket stora svårigheter i organisatoriskt avseen- de. Dessa svårigheter bliva naturligtvis icke obetydligare i de mycket talrika fall, där polisen hos oss är en mer eller mindre kommunal inrättning. Och något som helst förslag till kriminalpolisens omorganisation innefattar ju icke processkommissionens betänkande. Var skulle exempelvis i fråga om ett svå— rare brott i Stockholm gränsen gå mellan statsåklagarens befogenheter i för- undersökningen och detektivchefens? Kommissionen gör på något ställe ett —— sedermera av kommissionen knappast realiserat —— programuttalande, att enligt dess mening skulle den egentliga spaningen och undersökningen närmast ankomma på polisen, medan statsåklagaren skulle hava övervakning härav och skulle omedelbart ingripa allenast, då det i särskilt fall funnes erforder- ligt. Detta är väl just detektivchefens ställning själva spaningsåtgärder- nas utförande lär väl mera sällan påvila chefen.

Annu större tyngd lärer det dock ligga i en annan anmärkning, nämligen att förundersökning och åtal icke böra förenas i samma hand. Denna princip, som ursprungligen lagts till grund för den frejdade Napoleonska lagstiftningen, har i vårt land redan alltför mycket läderats och en mångårig erfarenhet har lärt mig att icke underskatta verkningarna härav, även om det är svårt att giva belägg på desamma.

J ag tänker i detta ögonblick ej närmast på de stundom hörda påståendena, att undersökningsledaren med all makt söker pressa den misstänkte till ett er- kännande, undertrycker bevis till hans förmån o. s. v. Dylikt kan måhända, om lagsta-dgandena göras effektiva, förekommas genom av kommissionen före- slagna bestämmelser angående förbud mot löften, förespeglingar, hot, m. m., samt om skyldighet för undersökningsledare att tillvarataga även omständig- heter, som tala till den misstänktes förmån.

Saken är mycket mera svåråtkomlig och ömtålig, ty den ligger så att säga på det omedvetna handlandets plan. Om en åklagare, som leder förundersök— ningen i ett mål, icke har ålderns eller temperamentets kyla, blir han lätt nog subjektivt inrikta-d mot den misstänkte. Han förmår helt enkelt icke se åt- skilligt, som åtminstone med god vilja skulle kunna tolkas till den misstänk- tes förmån, och eftersom förundersökningens ledare sedermera skall utföra åta-

let, kan han omedvetet komma att vid undersökningen »lägga till rätta» för samma åtal, som han kanske hoppas skola lämna honom ett länge efterläng- tat tillfälle att göra sig gällande. Vittnen låta sig t. ex. stundom utan svå— righet suggereras; erfarenheten visar, att en persons uppfattning angående ett av honom iakttaget sakförhållande ofta röner inflytande av andras utsagor an- gående samma förhållande. Då utsagorna icke kunna ordagrant intagas i pro- tokollet, insmyger sig också lätt i protokollet en formulering, som bättre än utsagans egna ord är ägnad att utgöra grund för åtalet. Och eftersom for- muleringen rent språkligt sett merendels är bättre än vad vittnet med egen för- måga kan åstadkomma, vidhålles formuleringen kanske inför rätta.

J ämväl vid åtalsfrågans avgörande och huvudförhandlingen kan en under förundersökningen vunnen subjektiv inriktning komma att verka i viss mån förryckande. Även med den bästa avsikt att intaga en objektiv ståndpunkt kan detta bliva omöjligt, när fråga blir om värdering av egna åtgärder och slutledningar. Är åklagaren unvdersökningsledare kan det icke undvikas, att ett moment av personlig ambition spelar in; och detta kan omedvetet inverka på uppfattningen, när åtalet skall formuleras och utföras. Dessa tankar åter- finnas i huvudsak i ett med namnet Ivar Afzelius underskrivet betänkande, där det jämväl erkännes betydelsen av »att den som har att framlägga åtalet för domstolen, icke är samma person, som lagt hand vid den föregående ef- tcrforskningen».

Kommissionen har själv haft en känsla för nu antydda farhågor. Den säger på ett ställe, att >>åklagarens allmänna ställning gör honom uppenbar- ligen benägen att fästa mera avseende vid de omständigheter, som stödja åtalet»; kommissionen vill icke låtastatsåklagaren fullfölja talan i hovrätten, ty den vill, att frågan om fullföljd skall »bliva underkastad en opartisk pröv- ning»; och kommissionen vill, att åtalet i hovrätten skall övertagas av en person, som förut ej befattat sig med saken och »som därför är mindre utsatt att hållas fången av en förutfattad mening».

. Vad nu särskilt de blivande statsåklagarna angår, finnes det ett ytterligare skäl för ett isärhållande av åklagare och polis. Om det också, ehuru med svårighet, skulle kunna tänkas, att det enligt vad ovan sagts synnerligen krä- vande uppträdandet i några svårare brottmål varje vecka och förberedelsen till samma uppträdande skulle kunna lämna statsåklagaren tid till en och annan polisundersökning, så uppstår frågan om statsåklagarens kompetens i detta av- seende. Att leda en förundersökning kräver i viss mån en särskild begåvning, som långt ifrån varje jurist äger. Det förutsätter en specialisering i denna riktning, likasom uppträdande och plädering i en blivande huvudförhandling måste, på sätt förut framhållits, särskilt för vårt lands vidkommande, kräva en specialisering i en annan riktning. Ett system med dylik dubbelspecialise- ring kan icke vara till fördel för det allmänna, ty specialisterna äro, även under förutsättning av mycket lockande löner, svåra att finna. Danmarks riksadvokat har i Svensk juristtidning för år 1922 kritiserat en sådan förundersökningstyp, som processkommissionen föreslår, och har därvid i översättning anfört bland annat: Men hur skall det bliva möjligt att skaffa så många personer, de där hava de erforderliga kvalifikationerna _ rent bortsett från de kostnader en dylik ordning skulle medföra. Undersökningens ledare skulle vara både polis och advokat, föra saken fram med kraft och fasthet samtidigt med att han skall hava hjärtat på rätta stället samt visa mildhet och förståelse i fråga om de. omständigheter, som må tala till förmån för vederbörande. Sådana personer växa sannerligen icke på träd — -— _. J ag instämmer till fullo i detta uttalande. De befattningshavare, som i utlandet motsvara statsåklagarna, plåga icke heller taga del i förundersökningen. Beträffande Danmark och Norge anför

kommissionen själv: »Det är i allmänhet först när en sak anses så utredd, att det skall beslutas om åtal, som statsåklagaren får kännedom om densamma. ( Kursiverat av mig.) Han får då handlingarna sig tillställda och har att på grund av dem besluta i åtalsfrågan och utföra åtalet. Det förekommer därvid ej sällan, att statsåklagaren finner ytterligare utredning erforderlig. Han går då i författning om sådan utrednings anskaffande men han uppdrager vanligen åt polismyndigheten att verkställa den nya utredningen. Det är endast sällan, som statsåklagaren själv omedelbart håller något förhör eller vidtager annan åtgärd». Professor Hassler meddelar, att i Norge, Danmark, Frankrike, Österrike och de flesta tyska stater är åklagaren blott och bart anklagare och utövar såsom sådan en viss kontroll på undersökningens ledning och fullständighet.

Finnes det verkligen i vårt land någon anledning att frångå utlandets exempel i detta stycke eller att göra de blivande statsåklagarna till något annat än vad namnet säger?

Det av kommissionen förordade systemet infördes i sina huvuddrag i 1920 års förslag till reform av den tyska processlagstiftningen. Detta förslag, som synes hava framkallats av det omedelbart efter världskriget inträffade tillståndet i Tyskland, har riksregcringen emellertid sedermera beslutat icke föra vidare. Vid de ändringar, den tyska straffprocessen undergick 1924, bibehölls den rättsliga förundersökningen. Det av kommissionen förordade systemet har däremot införts i sammanhang med Volksgerichte i Bayern (år 1919), därvid Bayern begagnat sig utav en landet given särbefogenhet »i händelse av inträffande inre oroligheter»; lagen, genom vilken berörda infö- rande skedde, avskaffade den dittills fungerande ståndrätten men medgav införande av Volksgerichte, för den händelse allmänna ordningen stördes på ett sådant sätt att utomordentliga mått och steg bleve nödvändiga. Det av kommissionen förordade systemet lärer jämväl återfinnas i vissa andra tyska stater: Baden, Hessen och Sachsen.

Systemet torde i viss mån vara karakteriserat genom nyss lämnade upplys- ningar om förhållandena vid dess införande i Bayern. Volksgerichtes lokaler sägas för övrigt vara starkt bevakade av militär och gendarmeri ; domen vin- ner laga kraft med avkunnandet och verkställes omedelbart. Blott det bör jag måhända tillägga, att om det också i Tyskland skulle finnas ett jämförelse- vis stort antal jurister med både läggning för och utbildning i på en gång plädering och förundersökning, så äro förhållandena säkerligen även härvidlag annorlunda i vårt land.

Skola statsåklagarna hos oss sköta jämväl förundersökningen, måste slut- ligen deras antal bliva mycket större än kommissionen tänkt sig. Om de däremot hos oss bliva blott åklagare på samma sätt som är regel i utlandet, (d. v. 5. med blott subsidiär utredningsskyldighet), torde deras antal må- hända kunna något nedsättas under vad kommissionen beräknat, några och trettio, och kostnaderna för åklagarväsendet därigenom göras billigare. På grund av kommissionens säregna organisation av brottmålsdomstolarna, måste dock alltid behovet av statsåklagare hos oss bliva relativt större än mången— städes i utlandet. Ändras domstolsorganisationen på sätt jag i början av detta yttrande föreslagit, torde antalet statsåklagare rent av kunna nedsättas till nära nog hälften av vad kommissionen angivit åtminstone om straff- processen även på vissa andra punkter erhåller en mera modern exteriör, än kommissionen föreslagit. Kommissionen själv meddelar, att de norska och danska statsadvokaternas antal har kunnat begränsas till respektive 12 och 7 väsenligen därför, att de taga så gott som ingen befattning med förunder- _ sökningen och att talan vid huvudförhandlingen i betydande omfattning i de- ras ställe utföres av andra personer (advokater).

Då jag således kommit till den uppfattningen, att åklagaren bör hos oss likasom i utlandet endast subsidiärt handhava förundersökningen, anser jag mig böra något angiva min ställning till ett par andra typer av förundersök- ning. Den ena skulle kunna karakteriseras såsom en kombinerad domare- och polisundersökning, den andra såsom en polisundersökning under domarekontroll.

Förundersökningen i svårare brottmål åt domare jämte polis.

Kommissionen har avvisat undersökningsdomare-(förhörsdomare-)institutet. Såsom skäl har kommissionen anfört bland annat, att det ingalunda är sagt, att man genom att låta domare leda förundersökningen vinner säkerhet mot ett sådant förfarande, att undersökningsledaren, benägen att i en misstänkt redan på förhand se en skyldig, leder undersökningen så, att huvudsakligen de besvärande momenten komma att framhållas, ävensom använder obehörig på- tryckning mot den misstänkte för att förmå honom till bekännelse. Må vara att någon absolut säkerhet icke kan vinnas mot ett sådant förfarande, så kan en- ligt min mening förekomsten av dylikt förfarande på goda grunder förväntas bliva åtskilligt sällsyntare, om domare blir undersökningens ledare; och det skulle ju för övrigt införas uttryckliga lagbestämmelser mot missgrepp, som nu avses. Själva domareställningen har merendels visat sig äga en förpliktande inverkan på svenska jurister. Och dessutom har undersökningsdomaren (för- hörsdomaren), som aldrig kan bliva den misstänktes motpart i saken, icke någon som helst anledning att försöka »lägga till rätta» för det blivande åtalet; hans ambition kan icke inverka på åtalets utförande. Kommissionen har vidare framhållit, att om undersökningsdomaren kommit att göra sig skyl- dig till sådana missgrepp som förut antytts, kunde detta få ett mera ödes- digert inflytande för den misstänkte än motsvarande åtgärder av åklagare .eller polis, ty vad som utredes inför undersökningsdomaren >>får i allmänhet ett större bevisvärde än det förtjänar». Detta uttalande har jag för min del något svårt att förstå, ty bortsett från sällsynta undantagsfall skall det ju enligt kommissionens förslag icke dömas på förundersökningens protokoll utan på huvudförhandlingens muntliga material; kommissionen framhåller själv, dels att man vid huvudförhandlingen icke får vid förhör med den misstänkte utgå från förundersökningens protokoll, dels att vid vittnesförhör i regel icke får uppläsas sådant protokoll, dels ock att vad som utöver huvudförhandlingen må kunna inhämtas ur handlingarna från rättegångens förberedande stadier ej får läggas till grund för domen; och om det skulle förefinnas någon diver- gens mellan förundersökningens protokoll och huvudförhandlingens muntliga material, så har åklagaren enligt min uppfattning åtminstone intet eget in— tresse av att dölja den eller att bita sig fast i undersökningsdomarens proto- koll på ett sätt, som kan bliva ödesdigert för svaranden. Kommissionen har även anfört: »Den ställning, undersökningsdomaren intager, medför särskilt en viss fara för att den prövning av fråga om företagande av tvångsåtgärd mot den misstänkte eller annan, som över allt tillkommer undersökningsdomaren, icke alltid skall utövas med tillbörlig opartiskhet» (kurs. av mig). Detta är väl ändå att i viss mån ställa förhållandena på huvudet. Att åklagaren, om han skall leda förundersökningen, lätt kan bliva partisk, det torde ligga i öppen dag, och det hade därför varit i sin ordning, om kommissionen på den grund avvisat tanken på att låta åklagaren syssla med vare sig förundersökning eller tvångsmedel. Men att såsom kommissionen vilja anförtro detta sysslande åt åklagaren men samtidigt anföra undersökningsdomarens befarade partiskhet såsom skäl mot dennes sysslan-de med förundersökningen och tvångsmedel, det måste jag beteckna som inkonsekvent. Var skall man finna opartiskhet om

icke hos domare; det främsta pliktbudet i hans kall är oväld. Även hans åt- göranden äro ju för övrigt underkastade kontroll.

Om man hos oss skulle av fruktan för undersökningsdomarens (förhörsdo- marens) partiskhet samt därigenom för den misstänktes skull och i hans in- tresse avböja undersökningsdomare-(förhörsdomare-)institutet, måste detta säkerligen väcka den största förvåning i utlandet, ty där anses allmänt _ med undantag måhända såsom ovan nämnts för Bayern, Baden, Hessen och Sachsen _ detta institut vara rent av ett palladium för den medborgerliga fri- heten. Och där förekommer ock institutet allmänt, dock att rättslig förunder- sökning plägar vara utesluten beträffande de lindrigaste brotten. Även i den nyaste av alla länders processordningar, nämligen den holländska av år 1921, förekommer institutet.

Det var också i den enskilde medborgarens intresse som riksdagens justitie— ombudsman i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 15 januari 1918 föreslog införandet av förhörsdomare, vilket förslag den gången icke mött någon prin- cipiell invändning från polismästaren i Stockholm eller överståthållareämbetet, utan hade dessa myndigheter instämt i ett av annan tidigare gjort uttalande att förhörsdomareinstitutionen, såsom varande den i alla avseenden mest be— tryggande anordningen för beslut om häktning och handhavande av förunder- sökning i brottmål, ieke läte sig i längden avvisas. 1 berörda skrivelse anförde justitieombudsmannen, bland annat: »Det är därför av största vikt, att det är en opartisk domare, på vilken det ankommer att från början handhava under- sökningen i brottmål. Man har då större garanti för en fullt objektiv avfatt— ning av förhörsprotokollen.»

För den händelse emellertid statsmakterna skulle godtaga kommissionens ovan anförda invändningar mot undersökningsdomare-(förhörsdomare-)insti- tutets införande, tillåter jag mig erinra, att det finnes en form av institutet, som, enligt vad kommissionen själv medger, icke träffas av invändningarna, nämligen den engelska typen. I England —— uppger kommissionen — utföres den omedelbara undersökningen av polisen, men efter hand som undersöknin- gen fortgår framlägges materialet vid en offentlig kontradiktorisk förhand— ling inför en domare, som kan inställa undersökningen, om otillräckliga skäl föreligga, och som även har att bestämma över tvångsmedlens användande. Vid huvudförhandlingen intaga förundersökningsprotokollen en mycket under— ordnad betydelse. Det engelska systemet säges hava i väsentliga drag accep— terats i Danmark. Förfarandet i sist nämnda lan-d säges hava karaktären av en kombinerad polis— och domareundersökning.

Även den engelsk-danska typen kan emellertid göras till föremål för an— märkning i en viss riktning, nämligen att den för litet skattar åt enhetlighetens princip. Ty det ligger onekligen något bestickande i det resonemanget, att en enda person bör både sköta förundersökningen, handhava tvångsmedlen, be- sluta angående åtalet, utföra detsamma och besluta om åtalets eventuella full- följande i högre rätt. En dylik enhetlighet sparar tid och arbete. Nu ifråga- varande anmärkning beröres också av kommissionen. Den kan dock icke väga tungt, när den framföres av kommissionen, ty kommissionen har själv brutit enhetligheten genom att i princip anförtro tvångsmedlens handhavande åt an— nan än undersökningsledaren samt genom att låta en ny man ta vid, var gång det gäller att inom den korta fatalietiden besluta om åtalets fullföljande vare sig från underrätt till hovrätt eller från andra till tredje instans.

Nu omhandlade enhetlighet innebär för övrigt, som jag ovan antytt, en ganska betydlig olägenhet. Även om densamma, för den händelse det skulle kunna förvärvas tillräckligt kvalificerade personer till statsåklagare, finge antagas medföra en viss grad av effektivitet, så är den för litet betryggande för den medborgerliga säkerheten. Vid tolvte nordiska juristmötet uppgavs,

att icke ens 1920 års tyska förslag — som emellertid icke antagits —— ansett möjligt att konsekvent genomföra tanken på förundersökningens enhet i åtals- myndighetens hand, utan bibehölls där förhörsdomaren i icke ringa utsträck- ning. Bland annat skulle domare och icke undersökningsledaren höra sådana vittncin, som den misstänkte åberopat men undersökningsledaren ansett onö- digt röra.

Enligt min uppfattning kan således intet vägande processuellt skäl anföras mot att hos oss införa förhörsdomareinstitutet. Däremot anser jag ett vik— tigt skäl tala för dess införande; ehuru institutet lika litet som något annat här i världen är fullkomligt, måste systemet med förhörsdomare dock betrak- tas såsom det för individens säkerhet ojämförligt mest betryggande av alla förundersökningssystem, enkannerligen om det användes i den engelska typen samt den misstänkte medgivcs rätt till försvarare redan vid domarens förun— dersökning. Och om systemet, såsom förut nämnts, de senare åren blivit över- givet i Bayern. så lärer detta hava skett huvudsakligen därför att man på grund av en extra ordinär situation nödgats renoncera något i fråga om skyd— det av de medborgerliga rättigheterna.

Om hos oss förhörsdomare införes, bör han likasom i utlandet vara den, som handhar tvångsmedlen, och detta jämväl där dessa bestå av tvångsinställelse och anhållande, varemot åklagaren i huvudsak icke bör hava någon bestäm- manderätt i fråga om tvångsmedlen.

Det är för övrigt knappast riktigt exakt att tala om införandet av undersök- ningsdomare eller förhörsdomare hos oss; han finns här redan, kan man säga. Ty såsom förut här ovan påvisats, är enligt vår gällande lag domaren ansvarig för allsidig undersökning och utredning i ett brottmål och har enligt 4 kap. ] % rättegångsbalken jämväl att taga initiativ till behandling av brottmål. Undersökningsdomaren (förhörsdomaren) har således gamla anor i vårt land. Om han hädanefter skulle komma att kallas med namnet förhörsdomare, så kommer han i allt fall endast att utöva en av de funktioner, som enligt gällande lag åligger den nuvarande underdomaren.

Det avsteg, som, enligt vad förut här ovan framhållits, genom praxis så småningom skett från gällande lag, har kanske någon gång givit mindre till- fredsställande resultat. I varje fall lärer det näppeligen kunna bestridas, att det i vårt land råder en ganska utbredd misstro till såväl polis som åklagare. Detta misstroende må vara berättigat eller ej, så torde dock lagstiftaren knap— past böra underlåta att taga hänsyn därtill. Vad ligger då närmare till hands än att återgå till gällande lags ståndpunkt: domareundersökning?

Genomföres hos oss förhörsdomareinstitutet, kan jämväl hos oss tillämpas den utomlands allmänt gällande regeln, att var och en, som berövas sin frihet, skall inom 24 timmar ställas inför domare.

Ytterligare kan därigenom rådas bot mot en ganska betänklig reva i pro— cesskommissionens fullföljdssystem. Kommissionen avser, att, om ett svårare brottmål fullföljes i hovrätt, proceduren där skall bliva muntlig likasom den varit i underätten. Antag då att utsagan av ett svarandens alibivittne icke blivit protokollförd, när underrätten meddelade sin dom, och att samma vittne plötsligen avlider innan målet behandlas i hovrätten. I ett dylikt fall synes det, som om kommissionen ville, att hovrätten skulle tillerkänna något bevis- värde åt åklagarens under förundersökningen gjorda anteckning om alibivitt— nets utsaga, varjämte kommissionen tillika anvisar den utvägen, att personer, som närvarit vid underrätten, kunna i överrätten höras angående innehållet av den utsaga, som vid underrätten avgivits av alibivittnet. Den senare utvägen är dock både omständlig och otillförlitlig; och att tillerkänna beviskraft åt åklagaren-undersökningsledarens, således motpartens, protokoll torde vara än— nu vanskligare. En helt annan sak är det, om domare lett förundersökningen,

alibivittnets berättelse inför honom lämnats efter föregången ed och denna utsaga likasom alla andra inför honom avgivna blivit protokollförd.

Förundersökning i form av polisundersökning men under domstols- kontroll?

Det är emellertid möjligt, att inom juristkretsar i vårt land råder en sådan motvilja mot förhörsdomareinstitutet, att man måste uppgiva tanken på det- samma.

I så fall återstår enligt min uppfattning ingenting annat än att i huvudsak repliera tillbaka på ståndpunkten i nuvarande utrikesministern E. Löfgrens förut nämnda motion. Förundersökningen i svårare brottmål skulle då för- bliva vad den enligt min här ovan framförda åsikt för närvarande hos oss praktiskt taget är, nämligen polisundersökning; med statsåklagaren hos oss som i utlandet endast subsidiärt deltagande. Utöver vad i motionen föreslagits bör emellertid tvångsmedlens handhavande i princip tillhöra domare; kommis- sionens ståndpunkt anser jag så till vida vara riktig, ehuru jag befarar, att utan förhörsdomareinstitutet blir principen om domares handhavande av de viktigare tvångsmedlen lätt nog blott en pappersbestämmelse ; vad kommissio— nen skenbart vill medgiva såsom undantag, kommer på grund av sakens natur att faktiskt bliva regel. Däremot bör åklagaren icke äga besluta angående tvångsmedlen, icke ens angående den misstänktes inställande tvångsvis till för- hör; så vitt kommissionen upplyser, har åklagaren ingenstädes i utlandet rätt att tvinga någon till inställelse inför sig. På polisens handhavande av för- undersökningen skulle så domaren utöva sådan kontroll, som kommissionen föreslagit (beträffande åklagarens förundersökning), varjämte borde beredas möjlighet till försvarsadvokats ingripande på ett relativt tidigt stadium.

Det nu skisserade systemet torde i viss mån praktiseras i Norge och det lärer icke stå långt från i England rådande praxis, om, på sätt kommissionen upp— ger, undersökningsdomarens åtgörande där i själva verket utgör allenast en kontroll å polisundersökningen, i vilken kontroll även inbegripes, att domaren äger bestämma över användningen av tvångsmedlen. Systemet är enligt min mening mindre tillfredsställande. Det torde emellertid kunna accepteras av dem som anse, att partsoffentlighet, domstolskontroll samt först och sist ett välordnat och effektivt försvar äro garantierna för human behandling av den misstänkte och objektiv utredning av hans förhållande till det undersökta brottsfallet.

I systemet återfinnes, såsom nyss blivit antytt, åtskilligt av grundtankarna i E. Löfgrens berörda motion. Men jag tillåter mig erinra, att denna motion knappast gav sig ut för att avse något mera än att ordna ett modus Vivendi, som var någorlunda betryggande. I det till grund för motionen liggande, inom justitiedepartementet utarbetade utkastet till lag angående polisunder— sökning i brottmål samt häktning m. m. angavs uttryckligen, att man med hänsyn till den blivande rättegångsreformen ansåg det uteslutet föreslå en så genomgripande förändring som inrättande av undersökningsdomare (förhörs- domare). Det sålunda anförda skälet kan emellertid icke gälla numera, när rättegångsreformen är framlagd.

Om domarens kontroll över förundersökningen — denna må nu ledas av åklagare eller polismyndighet skall bliva något mera än ett tomt ord, är man för övrigt enligt min uppfattning alltid redan halvvägs mot förhörsdomare- institutet. Om man därtill såsom kommissionen dels vill låta kontrollen i vissa fall taga formen av kontradiktoriskt förhör med förundersökningens ledare samt den misstänkte och hans försvarsadvokat, dels åtminstone i princip vill

stadga att de viktigare tvångsmedlen skola handhavas av domare med rätt för denne att förordna om ytterligare bevisning för prövning av häktnings- fråga, dels ock därutöver vill låta domare även på förundersökningens stadium förmedla bevisning genom sakkunnig och anordna syn _ ja då förefaller det mig, som om domaren redan vore så hårt engagerad i förundersökningen, att rent praktiska skäl talade för att taga steget fullt ut och acceptera förhörs- domareinstitutet.

Domares medverkan vid bevisupptagning under förundersökningen.

Såsom nyss blivit omförmält, vill kommissionen i allmänhet låta domare till- handagå med att under förundersökningen anskaffa bevisning genom sakkun- niga och syn. Däremot vill kommissionen icke bereda förundersökningens le- dare möjlighet att i annat än särskilda undantagsfall få på undersökningens stadium vittne avhört vid domstol.

Dessa undantagsfall äro: om det kan antagas att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skall vara i stånd att inställa sig vid underrättens huvudförhandling,

om den, som skall höras, vägrar att yttra sig inför undersökningsledaren, samt

om det är av vikt, att en vittnesutsaga redan under förundersökningen får avläggas inför domare och där bekräftas med ed, såsom om vittnet visar sig ostadigt i sin utsaga eller ett synnerligen viktigt faktum anses böra på mera avgörande sätt fastslås.

Eljest är kommissionens stränghet härvidlag så stor, att ehuru den medger enskild part vittnesförhör för dödsfalls skull och till framtida säkerhet i fråga om ett civilt intresse, så avvisar den principiellt tanken på att förundersöknin- gens ledare skulle kunna erhålla rätt till sådant vittnesförhör angående brott.

Såsom motivering för denna sin ståndpunkt har kommissionen anfört, att vittnena skulle ådragas besvär och kostnader, helst vittnena i regel förut hörts inför polismyndigheten och sedermera skola åter höras vid huvudförhandlingen. Domstolarnas tid och arbete skulle i väsentlig grad tagas i anspråk för dessa vittnesförhör. Då de berättelser, om vilka fråga vore, icke skulle kunna läg- gas till grund för domen utan endast för åtalet, syntes det kommissionen icke betänkligt att i allmänhet låta det bero vid de utsagor, som avlades inför statsåklagare eller polismyndighet.

Kommissionen har således även på denna punkt en annan uppfattning än den som eljest gjort sig gällande inom modern straffprocess i utlandet. Oaktat det där förekommande undersökningsdomareinstitutet vid domareundersök- ning avläggas naturligtvis alla utsagor inför domare _ medgives merendels möjlighet till vittnesförhör inför domare även i sådana fall, där undersöknings- domaresystemet eljest icke kommer till användning. Kommissionen upplyser själv, att i Norge och Danmark förekommer i stor utsträckning, att under ef- terforskningen de, som antagas kunna lämna upplysning i saken, höras såsom vittnen vid rätten (rättsligt förhör).

Orsaken är givetvis, att man i utlandet icke delar kommissionens ringa upp— skattning av åtalet, utan tvärtom anser detta vara så betydelsefullt, att man icke får draga sig för att besvära vittnen och domare blott för att den, som beslutar i åtalsfrågan, må hava ett gott material att bygga på.

Och det lärer väl näppeligen kunna. bestridas, att själva åtalet är en ganska allvarlig sak. Åtalet kan, där det träffar en oskyldig, tillfoga ett lidande som det aldrig är möjligt ersätta. Lika litet som i utlandet torde man därför hos oss böra avvisa tanken på att något besvära domare och vittnen, blott till grund

för åtalsfrågans prövning vinnes ett fullgott material. Men sådant vinnes icke utan vittnesförhör inför domstol, det har jag haft talrika tillfällen konstatera. Om förundersökningens ledare icke är domare, avläggas berättelserna i allmän— het utan föregången ed. Men eden har alltjämt en avsevärd betydelse för san- ningspliktens inskärpande; därförutan bliva, såsom för närvarande hos OSS, de vid en förundersökning lämnade uppgifterna synnerligen otillförlitliga. Vare sig statsmakterna vilja hos oss införa förhörsdomareinstitutet eller ej, bör där— för i samma utstråckning som merendels i utlandet beredas tillfälle till vitt- nesförhör inför domstol även på förundersökningens stadium. Eljest är det sannolikt, att det kommer till stånd många. åtal, som visserligen icke äro obe— fogade — ty de äro fullt motiverade av det föreliggande materialet men som äro ogrundade i den mening, att de uteblivit, om förundersökningens mate— rial varit mindre missvisande. Och säkerligen kommer mer än ett brott att bliva utan åtal av den anledning, att de utan ed inför undersökningsledaren avgivna utsagorna blivit för den misstänkte långt mindre graverande, än om de hörda fått vittna inför domare.

Åtalsfrågan.

Enligt gällande rätt får åtal ej äga rum, med mindre sannolika skäl före— ligga. Då skall å andra sidan åtal äga rum i fråga om sådant brott, som faller under allmänt åtal. Uttrycket »sannolika skäl» är naturligtvis mindre bestämt. Har förundersökning ägt rum i fråga om brottet, lärer i allmänhet dock krävas, att denna undersökning enligt vanliga (objektiva) slutlednings— regler gjort sannolikt (ehuru ingalunda säkert), att den misstänkte och seder— mera åtalade personen gjort sig skyldig till brottet med dess objektiva och subjektiva rekvisit.

Denna regel, att åtal skall av en det allmännas representant anställas, när sannolika skäl föreligga för att viss person begått ett brott, har mer än en gång tvingat till anställande av åtal i sådant fall," där med säkerhet kunnat på förhand beräknas, att den tilltalade icke skulle bliva sakfälld, ty ingen ut- sikt förefanns att kunna uppbringa bevisningens styrka från sannolikhet till visshet. Och därförutan kan en tilltalad icke bliva sakfälld.

Enligt kommissionens förslag skall huvudregeln bliva, att åtal skall av ve— derbörande åklagare anställas, så vida »tillräckliga skäl» mot den misstänkte förefinnas.

Vad kommissionen menar med »tillräckliga skäl», synes synnerligen tvek- samt. Måhända avser kommissionen, att skälen skola vara tillräckliga för den misstänktes fällande och att åklagaren således icke skall anställa åtal i andra fall än där han är beredd att, om han vore domare, meddela en fällande dom på det föreliggande materialet. Därest detta varit kommissionens mening, förefaller det mig dock, som om kommissionen bort starkare understryka, att dess förslag på denna punkt skiljer sig från gällande rätt. När kommissionen skall bestämma förutsättningarna för tvångsmedlens tillgripande, använder den i ett par fall uttrycket sannolika skäl. Så skall t. ex. för häktning vara en allmän förutsättning, att misstanken för brottsligt förfarande mot den, vars häktning ifrågasättes, är grundad på sannolika skäl. Så vitt jag kunnat finna, ger ingenting i kommissionens betänkande tydligt vid handen, att kommissio- nen velat bryta den beträffande bevisningens styrka nu rådande likheten i för— utsättningarna för åtal och för häktning. Men givetvis är det erforderligt att erhålla ett förtydligande i detta viktiga stycke.

Fråga torde dock vara, om det icke undantagsvis borde för åtal ställas mind- re anspråk på bevisningens styrka. I pressdiskussionen angående det s. k.

Hammarbymordet gjordes sålunda, bland annat, gällande, att åtal i den saken borde äga rum, för att den utpekade skulle i eget intresse få tillfälle fria sig från misstankarna eller för att hans skuld i allt fall måtte i allmänt intresse bliva prövad genom ett offentligt domstolsförfarande. Jag tillåter mig i un- derdånighet hemställa till Eders Kungl. Maj:ts beprövande, huruvida dylika synpunkter böra de lege ferenda lämnas utan beaktande.

Denna fråga torde näppeligen kunna frånkännas ett visst sammanhang med frågan om, vem som har att besluta om åtals anställande.

På sätt framgår av vad jag tidigare anfört, är det hos oss för närvarande så, att i många fall allmänt åtal beslutes icke av åklagaren utan av annan myndighet, poliskammare eller polismyndighet.

Enligt kommissionens förslag skall beslutanderätten icke tillkomma någon annan funktionär än åklagare.

Detta synes också vara regeln i Danmark (dock att i mindre mål åtal beslu— tas av politimesteren) och i Norge, men eljest är det i utlandet mycket van- ligt, att det tillkommer domstol att pröva, om åtal skall anställas. Därvrd beslutar domstolen på grundval av det vid förundersökningen samlade materia- let, huruvida huvudförhandling skall äga rum eller ej; och domstolens beslut är bindande för åklagaren. Avgöranderätten utövas antingen av undersök- ningsdomaren eller såsom exempelvis i Tyskland av en avdelning av den dom- stol, där huvudförhandlingen skall äga rum. Till och med 1920 års tyska reformförslag, vilket riksregeringen beslutat icke föra vidare, upptog ännu liknande domstolsbehandling. Den åtalade skulle enligt detta förslag kunna begära en Vorverhandlung, i vilken åtalsfrågan och spörsmål om upptagande av ytterligare utredning i målet kunde komma under domstolsprövning i ett muntligt förfarande. _ Kommissionen, som eljest accepterat åtskilligt av innehållet i berörda 1920 års förslag. avvisar emellertid bestämt tanken på en sådan anordning, att domare skulle syssla med frågan, huruvida åtal skall anställas eller icke.

Såsom skäl härför har kommissionen anfört, dels att en dylik anordning ej står i överensstämmelse med de allmänna grunder, på vilka straffprocessen en— ligt kommissionens mening bör vila, och att den är för svensk rättsuppfatt- ning alldeles främmande, dels att anordningen vore obehövlig, därest det all- männa åklagareväsendet organiserades på ett tillfredsställande sätt, dels att, om domare förklarat åtal skola väckas, sådant vore ägnat att verka prejudicie- rande till den tilltalades skada i rättegången, dels ock att det kunde vara i den för brott misstänktes intresse att åtal ej förhindrades, utan han tvärtom finge tillfälle att offentligen ådagalägga sin oskuld.

Beträffande de två första skälen lärer dock knappast kunna undvikas, att, då vår processlagstiftning hittills varit långt ifrån modern, en reform medför åtskilligt som ter sig för oss främmande, varjämte bör framhållas, att om vårt åklagareväsende också gjordes lika förträffligt som exempelvis Tysklands el— ler Frankrikes, en dylik förträfflighet dock icke i dessa länder ansetts göra nu omhandlade domareprövning överflödig, lika litet som domareprövningen där ansetts strida mot de allmänna grunderna för en straffprocess.

Farhågan för domstolsprövningen-s prejudicierande verkan synes mig över- driven. Atals anställande och sakfällande torde, såsom jag närmast vill tolka kommissionens förslag, komma att följa olika normer; och för övrigt skall ju domen grundas icke på auktoriteter utan på huvudförhandlingens muntliga material. Jag tillåter mig jämväl erinra, att domstol hos oss hittills ofta nog avslagit en tilltalads begäran att bliva försatt på fri fot, därmed anseende att misstankarna mot honom grundats på sannolika skäl; men att detta icke hind— rat en fullt självständig prövning i slutdomen, vilken, om den tilltalade icke

blivit överbevisad, gått i friande riktning. På samma sätt skulle ju i kom- missionens eget förslag, enligt vilket såsom ovan anförts häktningsrätten till— hör domstol och häktning ej få äga rum utan sannolika skäl mot den miss- tänkte, även framdeles förekomma en domen föregående domstolsprövning av den misstänktes skuld; och denna domstolsprövning synes kommissionen ej hava funnit prejudicierande.

Vad slutligen angår kommissionens påstående att det stundom kan vara i den för brott misstänktes intresse att åtal ej förhindras och att för den skull icke domare utan åklagare bör avgöra åtalsfrågan, så synes detta påstående vila på den uppfattningen, att åklagare skulle vara redo anställa åtal på mindre tillfyllestgörande grunder än domstol. Uppfattningen torde i och för sig vara oriktig, där åklagaren är domarens jämlike i fråga om insikt och erfarenhet. Men hos oss skulle till och med kunna sägas. att juristen-åklagaren i vissa fall rent av drar sig för ett åtalsbeslut, där en domstol måhända ej skulle hava gjort det. Av domstol kan nämligen praktiskt taget knappast utkrävas något ansvar för dess beslut, så länge det är formellt oantastligt; tesen om domstols— prövningens frihet torde hava anhängare inom alla instanser. Men åklagaren måste alltid räkna med en eventuell rekonventionstalan och ansvarsyrkande för obefogat åtal; en felbedömning angående sannolika skäl (och ännu lättare angående kommissionens »tillräckliga skäl») kan 'för åklagaren medföra fri- hetsstraff. I ett fall för ett par år sedan dömde t. ex. ett justitieråd åklaga- ren till två månaders fängelse (ävensom skadeståndsskyldighet) för det han enligt justitierådets åsikt saknat sannolika skäl för sitt åtal, medan övriga justitieråd friade honom. Det torde vara förklarligt, om en åklagare är obe— nägen att utsätta sig för frihetsstraff vid fullgörande av sin tjänsteplikt, och följden kan bliva, att han i ett tvivelaktigt fall håller sig på den säkra sidan och underlåter åtal.

På sätt kommissionen själv upplyser, har ett av syftemålen med åtalsfrågans överlämnande till domstol i utlandet just varit att förekomma obehörigt under- låtande av åtal. Många skäl tala för att man hos oss bör följa exemplet. Därförutan lärer här i landet något åtal i den misstänktes intresse icke kom- ma till stånd —— så vida nämligen icke statsmakterna mot förmodan skulle vilja giva åklagaren direkt befogenhet därtill. Icke heller lärer någon åkla— gare, som saknar »sannolika skäl», våga sig på att anställa åtal blott för att: dock den misstänktes skuld skall i allmänt intresse bliva offentligen prövad av domstol. Men detta syftemål vinnes i viss mån, om såsom jag här ovan föreslagit förhörsdomareinstitutet införes och denne domare efter offentlig kontradiktorisk förhandling meddelar det beslut, att, som skäl-en äro otillräck- liga, något åtal icke skall äga rum i saken. I Frankrike och Tyskland resul- terar ju enligt vad kommissionen meddelar den rättsliga förundersökningen i ett beslut, huruvida åtal skall äga rum eller ej; ehuru i berörda stater beslutet visserligen icke fattas av undersökningsdomaren utan av en kollegialt sam- mansatt domstolsavdelning.

I detta sammanhang bör måhända framhållas, att enligt vissa främmande lagstiftningar behöver ofta åtal icke väckas för att få målet avgjort; under vissa villkor kan domaren under den förberedande undersökningen utan att formligt åtal blivit väckt ådöma straff för det brott, som utgör föremål för undersökningen.

Kommissionen avvisar denna ordning, dels därför att den icke skulle vara att förorda ur rättssäkerhetens synpunkt och dels samt framför allt därför, att kommissionen icke vill att domare i regel skall taga befattning med för- undersökningen.

Vad det första skälet angår, torde dess bärkraft vara svag, för den händelse såsom i Norge och Danmark ifrågavarande avdömande utan åtal endast får

förekomma, där den misstänkte medgiver en sådan procedur och han oförbe— hållsamt erkänt sin skuld.

Däremot torde kommissionen måhända hava rätt däruti, att ifrågavarande procedur icke kan organiseras utan undersökningsdomare(förhörsdomare-)in- stitutet, ty det är just detta institut som utnyttjas för proceduren. Om pro- ceduren är av vinst för straffprocessen, utgör detta emellertid enligt min åsikt ytterligare ett skäl för att acceptera förhörsdomareinstitutet. Och att proce- duren verkligen medför en vinst, synes mig svårt att förneka, åtminstone av dem, som önska att en straffprocess skall vara snabb och billig. Genom ifråga- varande procedurs införande hos oss skulle åstadkommas en högst betydlig minskning av antalet brottmål, som gå till den för staten alltid dyrbara hu- vudförhandlingen. Och på så sätt inträder även ett snabbare och mindre for— malistiskt avgörande. Det säges, att i Norge och Danmark avgöres ett stort antal mål, utan att åtal föregått, och att man i dessa länder icke funnit an- ledning till anmärkningmot ifrågavarande förfarande. Förfarandet säges hava stor praktisk betydelse. Och enligt min åsikt är detta självfallet; ty det kan icke vara annat än praktiskt att låta det stora antalet klara mål följa en mindre omständlig och mindre dyrbar procedur än den, som ansetts nöd- vändig för de invecklade mål, vilka alltid utgöra ett min-dertal.

Enligt min uppfattning skulle det närma sig slöseri att icke följa Norges och Danmarks exempel på denna punkt.

Jag tillåter mig för övrigt erinra, att kommissionen i fråga om målsägares åtal i någon mån berett sådan möjlighet till besparing, som den avvisar när det gäller mål tillhörande allmän åklagare. I målsägarens enskilda åtal får nämligen enligt kommissionens förslag rätten vid förberedande muntlig för— handling upptaga målet till avgörande, om bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning de vilja förebringa.

Åtalsorganen.

Det har i det föregående blivit påvisat, att processkommissionen i stor ut- sträckning vill åt landets blivande åklagare anförtro sådana funktioner, som i utlandet utövas av domare. Vilka äro nu de personer, som kommissionen tilltror att fylla dessa uppgifter?

Svaret torde i första hand kunna lämnas genom att sida vid sida uppställa de organ, som dels för närvarande och dels enligt kommissionens förslag hava att utöva åtalsbefogenhet, därvid dock icke upptagas vissa kategorier åklagare (exempelvis krigsfiskaler och köpingsåklagare), som i detta sammanhang böra enligt kommissionens föredöme lämnas utanför räkningen.

Nu:

justitiekanslern,

3 advokatfiskaler,

överståthållarämbetet och länsstyrel- serna, 24 landsfogdar,

lands- och stadsfiskaler (i Stockholm

olisassessorer),

alla rättsbildade utom lands- och

stadsfiskalerna.

Enligt kommissionen:

justitiekanslern,

7 a 9 advokatfiskaler,

några och trettio statsåklagare, såsom underåklagare: lands- och stadsfiskaler (i Stockholm polisassessorer) eller ett betydande antal dem motsvarande tjänstemän; alla rättsbildade utom underåkla- garna.

Såsom genast faller i ögonen, lida de nuvarande åtalsorganen en minskning enligt kommissionens förslag, i ty at

t överståthållarämbetet och länsstyrelserna

komma att utgå. Detta måste enligt min erfarenhet bliva en mycket stark förlust för åklagareväsendet. Förlusten uppväges ingalunda genom att advo- katfiskalernas antal, i sammanhang med hovrätternas uppdelning, blir utökat eller genom att de 24 landsfogdarna bliva såsom över-åklagare ersatta med några och trettio statsåklagare. Huru det i framtiden skall bliva med lands- fogdarna, anger kommissionen för övrigt icke i vidare mån än att bland kom- missionens kostnadsberäkningar uppgives, att besparingar möjligen kunna upp- stå, »därigenom att de nuvarande landsfogdarna befrias från en väsentlig del av sina uppgifter». Att döma av dessa ordalag är det icke uteslutet, att kommis- sionen tänker sig åtminstone en del av landsfogdarna kvarstående såsom polis— chefer (framför allt för ordningspolisen).

Landsfiskalerna äro för närvarande inemot 500 och stadsfiskalerna över 110. De senare tor-de, om och i den mån de komma att finnas kvar, bliva statsan- ställda, men vilka förändringar kommissionen i övrigt tänker sig beträffande lands- och stadsfiskalerna, framgår ej tydligt av dess betänkande; såsom un- deråklagare skola emellertid enligt kommissionen fungera ett större antal över hela riket spridda tjänstemän, motsvarande de nu befintliga lands- och stads- fiskalerna.

Och så mycket är säkert, att detta betydande antal tjänstemän icke enligt kommissionens förslag skola vara rättsbildade. Kommissionen anser det ej vara av behovet påkallat.

I Norge och Danmark fungera dock i regel endast jurister som åklagare, till och med i mindre brottmål. I Norge finnas ett femtiotal polismästare och dessa jämte deras rättsbildade fullmäktige, i allt omkring 120 jurister, hava åtalsrätt i lindrigare brottmål samt fungera efter överåklagares uppdrag även såsom åklagare i andra mål. Danmark utanför Köpenhamn är uppdelat i 70 distrikt med var sin polismästare, och dessa jämte ett ungefär lika stort antal rättsbildade fullmäktige, således i allt omkring 140 jurister, fungera såsom åklagare i ringare brottmål. Eller också fungerar någon jurist tillhörande en utanför nyss nämnda polisorganisation stående kår, kallad statspolitiet. För övrigt tagas både i Norge och Danmark advokater i anspråk för utförande av åtal.

Såsom skäl för sin ståndpunkt att det hos oss icke är erforderligt att hava jurister såsom åklagare i lindrigare brottmål, har kommissionen anfört följan- de: »Det övervägande antalet av de ifrågavarande åtalen är av mycket enkel beskaffenhet. För beivrande av dessa brott vid underrätterna torde, såsom förut anförts, de nuvarande lands- och stadsfiskalerna böra även framdeles använ— das. Med hänsyn till dessa tjänstemäns betydande antal och allmänna ställ- ning kan det ej gärna komma i fråga att av dem fordra juridisk bildning i Vi- dare mån än som nu gäller beträffande landsfiskalerna.»

Att det slags åtal, varom nu är fråga, skulle hos OSS bliva av mera enkel be- skaffenhet än i Norge och Danmark, synes mig emellertid omöjligt att göra gällande. Åtalen äro för övrigt'icke enklare än att kommissionen synes hos försvarsadvokaten i sådant mål vilja kräva domareutbildning, om försvarsad- vokaten skall förordnas av domstolen (enligt bestämmelserna om fri rätte- gång). Och därest lands- och stadsfiskalernas stora antal och allmänna ställ— ning lägga hinder i vägen för att av dem kräva rättsbildning, så synes det mig ligga närmast till hands att icke åt dem anförtro åklagarefunktionen utan lika- som i Norge och Danmark åt något färre och annorlunda ställda befattnings— havare. Men man kommer då in på en fråga, som i likhet med åtskilliga andra. kommissionen icke velat eller kunnat taga någon befattning med: omorganisa- tion av polisväsendet till någon likhet med vad som råder i våra grannländer. Kommissionen inskränker sig i huvudsak till att framhålla vikten för straff- rättskipningen av ett gott polisväsen, särskilt vid en reform av straffproces-

sen; varjämte kommissionen uttalar, att vid genomförande av rättegångsrefor- men bör tagas i övervägande, huruvida förbättring i den bestående polisorga- nisationen erfordras. .

Om i vårt land även efter en processreform skall i regel användas icke rätts- bildade åklagare i lindrigare brottmål, kan man enligt min mening räkna med, att förhoppningarna på den stora processreformens välsignelser torde bliva be- svikna för dessa måls vidkommande. Här är en av reformens huvudpunkter till finnandes. Kommissionen har härvidlag enligt min uppfattning föreslagit bibehållande av en anordning, som är fullkomligt otillfredsställande. Kommis- sionen har på något ställe anfört: »I synnerhet måste sörjas för att åklagarna i större utsträckning än för närvarande äro rättsbildade. I det moderna brott- målsförfarandet framträder behovet av juridiska insikter hos åklagarna med stor styrka.» Häruti kan jag instämma; men kommissionen har icke realiserat dessa tankar genom att kommissionen höjt antalet rättsbildade överåklagare (statsåklagare) från tjugufyra till några och trettio, samtidigt som kommissio— nen vill låta, framdeles som hittills, några hundra icke rättsbildade personer utöva åtalsfunktion i mindre brottmål.

Mångsyssleriet.

Vid sidan om den stora procenten icke rättsbildade åtalsorgan är enligt min åsikt mångsyssleriet för närvarande det svenska åklagareväsendets största svaghet. Åklagareverksamheten ombesörjes hos oss av tjänstemän, i vilkas tjänst ingå även andra uppgifter. På denna. svaghet råder kommissionen en- dast ofullständigt bot.

Kommissionen framhåller med en viss skärpa, att de blivande statsåklagar- nas verksamhet är så maktpåliggande, att de måste uteslutande ägna sig åt den- na uppgift; och kommissionen avvisar tanken på att giva statsåklagaren ställ- ning av polistjänsteman. Men den goda verkan av detta kommissionens stånd- punktstagande omintetgöres därigenom att kommissionen, på sätt jag här ovan påvisat, låter ifrågavarande befattningshavares åklagaretjänst inbegripa jäm- väl polisverksamhet (förundersökning).

Beträffande den stora massan icke rättsbildade underåklagare synes kommis- sionen benägen att även i fråga om mångsyssleriet låta det bliva vid det gamla. De nuvarande stadsfiskalerna äro i mycket stor utsträckning polistjänstemän och innehava därtill stundom annan funktion (t. ex. såsom stadsfogde). Alla lands- fiskaler äro polistjänstemän och utöva därtill ett otal andra funktioner; bland annat hava de en omfattande och tidskrävande befattning såsom utmätnings- män. Både landsfiskaler och stadsfiskaler _ eller de dem motsvarande be- fattningshavarna skola enligt kommissionens förslag i fortsättningen vara polistjänstemän; förfarandet i mindre brottmål anses kunna förenklas genom att polis- ooh åklagarearbetet förenas hos en person. I detta sammanhang an- för kommissionen: »Ej heller bör det vara uteslutet, att dessa åklagare tagas i anspråk för annan verksamhet. Dock bör detta ej få ske i sådan omfattning, att åklagareverksamheten eftersättes. I många distrikt, särskilt de folkrikare landsfiskalsdistrikten, lär det bliva nödvändigt att åvägabringa betydande lätt- nader i arbetsbördan. På frågan huru bör förfaras med de göromål, som så.- lunda böra övertagas av andra myndigheter, har processkommissionen ej att inga.» De citerade orden lämna oavgjort, huru det efter processreformens genomfö— rande skall ordnas med den utomordentligt omfångsrika verksamhet, som av landsfiskalerna nu utövas vid sidan av deras polis- och åklagarefunktioner. Men antingen skall väl i allt väsentligt förbliva vid nu rådande förhållanden

eller Också icke. I förra fallet är det kommissionens mening att landsfiskaler- nas beklagliga mångsyssleri skall fortsätta. I senare fallet står man inför ett organisationsproblem, som säkerligen kommer att erbjuda de allra största svårigheter.

Och vad angår kommissionens otvetydiga förslag att för lands- och stads- fiskalernas vidkommande bibehålla det bestående sambandet mellan polis— och åklagareväsen, så vill jag hänvisa till vad jag tidigare anfört om faran av att i ett och samma mål låta förundersökning och åtalsfunktion förenas i en hand. Det torde visserligen knappast kunna ordnas på annat sätt än att man låter polistjänstemän — ehuru för visso rättsbildade utöva åtalsfunktion i mindre brottmål, men nyss nämnda fara kan det oaktat undgås genom att giva polisen en sådan organisation som i våra grannländer. Förundersökningen torde då regelmässigt komma att utföras av annan polistjänstemän än den, som utövar åtalsfunktion. Åtminstone föreligger det då möjligheter till dylik anordning, möjligheter som saknas vid landsfiskalssystemet. Jag måste för övrigt be- tvivla, att en del av landsfiskalerna (och stadsfiskalerna) äga förmåga utföra den enligt kommissionens förslag obligatoriska förundersökningen i mindre åklagaremål. Och jag tillåter mig framhålla, att dylik förundersökning be- träffande mindre åklagaremål gjorts obligatorisk i det inom justitiedepartemen- tet år 1919 upprättade utkastet till lag angående polisundersökning i brottmål samt angående häktning m. m., men att vid det fortsatta arbetet på nämnda utkast förundersökningen gjorts obligatorisk endast för svårare brottmål, samt att, enligt vad Hassler uppger, processkommissionen den gången i ett över ut- kastet avgivet yttrande förklarat, att det icke hos oss funnes tillgängliga myn- digheter kompetenta att arbeta i en modern förberedelse. Kommissionens nu föreliggande betänkande lämnar intet stöd för antagandet, att kompetensen skulle bliva större hos dem, som kommissionen ämnar till underåklagare.

Mångsyssleriet har kanske icke varit så besvärande för advokatfiskalerna. I allt fall uttalar kommissionen otvetydigt, att dessa tjänstemän böra framde— les vara uteslutande åklagare och fria från andra göromål än åklagareverk— samheten.

Vad justitiekanslern angår, har han

a) en funktion gemensam med justitie- och militieombudsmännen nämligen att övervaka rikets ämbetsmän och därvid eventuellt å statens vägnar besluta åtal för tjänstefel. ,

Därutöver har justitiekanslern, bland annat,

b) att fungera som vad i Malmgrens grundlagsedition kallas Kungl. Maj:ts juridiska expert (dock i allmänhet icke i konstitutionella frågor),

c) syssla med vissa statens civila rättegångar, sedan de avdömts i första instans,

d) fungera såsom åklagare i högsta domstolen (sedan år 1915), dock endast om talan skall fullföljas å det allmännas vägnar,

e) på visst sätt syssla med åklagareväsendet i övrigt.

Justitiekanslerns ämbetsverksamhet enligt min erfarenhet en av de mest uppslitande i riket — breder sig således ut över ett mycket vidsträckt område. Av ungefär motsvarande ämbetsmän i främmande länder är det antagligen en- dast Finlands justitiekansler, som har en lika vittspännande verksamhet; men enligt vad som under hand meddelats mig är sist nämnde befattningshavare icke blott en av statens högst avlönade ämbetsmän (ävensom permanent medlem av de skiftande parlamentariska regeringarna) utan han har därjämte en stän— dig adjoint med självständig beslutanderätt.

Upplysningar, som jag erhållit genom utrikesdepartementet giva vid han- den, att riksadvokaten i Danmark icke har här ovan under a), b) och c) av— sedda funktioner; de två först nämnda påvila åtminstone delvis justitiemini-

stern och justitieministeriet. Ett något liknande förhållande råder i Norge, dock att där förutom riksadvokaten finnes en särskild regeringsadvokat samt att det icke är justitieministern utan Kungl. Maj:t som beslutar åtal mot äm- betsmän.

Enligt kommissionens förslag skola nu de här ovan under (1) och e) avsedda funktionerna utvidgas för justitiekanslern. Huru det skall förfaras med funk- tionerna a), b) och c), framgår ej av kommissionens förslag; i varje fall läm- nar kommissionen ingen antydan om, vem som skall övertaga dem efter justitie- kanslern. Ar det kommissionens mening, att de i motsats till vad som rå- der i Norge och Danmark alltjämt skola påvila justitiekanslern jämte den tillökning i funktionerna d) och e) som av kommissionen avses, tror jag mig våga det påståendet, att ingen person är i stånd att utöva dem alla på ett till- fredsställande sätt.

Åklagarekårens ledning och omfattning.

Om sålunda kommissionen i vissa fall icke intagit en otvetydig ståndpunkt i fråga, om åklagarnas mångsyssleri, så är dess förslag fullt kart därutinnan, att samtliga de befattningshavare, som utöva åtalsfunktion, skola sammanslu- tas till en hierarkiskt ordnad kår med justitiekanslern såsom chef, och skall därvid upphävas den skillnad, som för närvarande består mellan åklagareväsen- det å landet och i städerna.

I Norge och Danmark är riksadvokaten chef för åklagarna. Eljest torde det i utlandet regelmässigt vara så, att, medan åklagaren vid högsta domstolen in- tar en fristående ställning, justitieministern är den, som utgör åklagarehierar- kiens spets. Och detta måste enligt min mening anses såsom en ändamålsenlig anordning ej minst därför, att därigenom tillvaratagas bättre åklagarnas be- fordringsmöjligheter till andra juridiska befattningar; i Tyskland t. ex. sägas åklagarna ofta rekrytera domarebefattningar. Men ur vissa andra synpunkter torde det däremot vara till fördel, om chefskapet tillfölle en ämbetsman, den där icke av andra tjänsteuppgifter hindrades att i erforderlig utsträckning ägna sig åt administrationen och ledningen av kåren. Huruvida detta enligt kom- missionens förslag blir förhållandet med justitiekanslern, synes svårt att be- döma; ty det torde vara omöjligt att nu erhålla ens en approximativ siffra på årliga antalet fatalieärenden, där justitiekanslern kan få att besluta. Och så- som ovan nämnts har kommissionen ej ens antytt, huru förfaras skall med en del andra ytterst betungande funktioner, som nu påvila justitiekanslern.

På sakens nuvarande stadium torde jag emellertid icke hava tillräcklig an- ledning ställa mig avstyrkande till att man i vårt land, med frångående av de kontinentala staternas förebilder, följer Norges och Danmarks exempel på den- na punkt och således, med ändring av vederbörande grundlagsrum, vidtar en sådan omläggning av justitiekanslerns ämbete, att justitiekanslern blir chef för åklagarekåren, medan justitieministern (eventuellt Kungl. Maj:t) får att å sta- tens vägnar besluta om åtal mot ämbetsmän samt justitiedepartementet eller, så- som i Norge, en särskild regeringsadvokat får övertaga arbetet med att avgiva utlåtanden i ett stort antal remissärenden.

Däremot måste jag på det bestämdaste avstyrka kommissionens förslag att i ' åklagarekåren inrangera landsfiskalerna eller dem, som efter processreformen skola motsvara dessa tjänstemän (en del städer torde måhända komma att läg- gas under landsfiskal). Om landsfiskalerna skola även efter processreformen komma att hava samma mångsysslande som hittills och om åtal skall utgöra en kvantitativt jämförelsevis mindre del av varje landsfiskals verksamhet. kan jag icke se någon rimlig anledning att klassificera dem som just åklagare. Kom-

missionen själv klassificerar dem på något ställe såsom polistjänstemän: »Be— fattningen såsom underåklagare bör i enlighet härmed utövas av polistjänste— män, (kurs. av mig), motsvarande de nuvarande landsfiskalerna på landet och stadsfiskalerna eller poliskommissarierna i städerna.» Icke ens detta torde vara riktigt exakt. Ty kommissionens förslag ger icke anledning antaga, att landsfiskalerna efter processreformen skulle bliva annat än vad de för närva- rande äro: administrativa, till fögderiförvaltningen hörande tjänstemän med ett otal uppgifter innefattande till någon del polisfunktion och till någon del åtalsfunktion.

Enligt Danmarks nyligen genomförda processreform räknas för övrigt icke till åklagarekåren de, som fungera såsom underåklagare.

Sammanfattning.

Såsom av det anförda framgår, anser jag, att processkommissionens förslag i vad mitt ämbetsområde angår endast med väsentliga omarbetningar och kom— pletteringar bör läggas till grund för den blivande processreformen. Om man vill vinna ett tillfredsställande resultat, kan man nämligen enligt min mening vid en reform av vår nuvarande straffprocess svårligen undgå att slå in på, de huvudlinjer, som reformarbetet i övriga kulturländer mera allmänt följt på det- ta område. Men kommissionens organisation av brottmålsdomstolarna i första instans lärer även frånsett formen för lekmannaelementets användning vara utan motstycke i utlandets moderna lagstiftning. Den torde icke heller motsvara fordringarna i en modern straffprocess, ty i denna måste det finnas en mera kvalificerad domstolstyp för de betydelsefulla brottmålen vid sidan om en mindre kvalificerad domstolstyp för övriga brottmål. Sådant överens- stämmer ock med god ekonomi. Kommissionen avvisar förhörsdomareinstitu— tet, som allmänt i utlandet anses vara en borgen för rättssäkerheten och ett värn för medborgerlig frihet; i stället accepterar den förebilder, som på visst håll i Tyskland synas hava sin rot i extraordinära förhållanden i sammanhang med världskriget. Kommissionen upptar icke den i utlandet vanliga regeln, att var och en, som för brott berövats sin frihet, skall inom 24 timmar ställas inför domare. Ehuru det material, på vilket åtalsfrågan hos oss för närvarande grundas, stundom är synnerligen otillförlitligt av den anledning att de avgiv- na utsagorna icke äro besvurna, vill kommissionen icke låta domstol före åta- let medverka Vid bevisupptagningen i den utsträckning, som allmänt förekom— mer i utlandet. Kommissionen avvisar den i Norge och Danmark ävensom all— mänti utlandet förekommande, synnerligen kostnadsbesparande proceduren att i vissa fall avdöma brottmål utan åtal. Kommissionen föreslår en åklagare— organisation, som i mycket stor utsträckning, kanske till 80 a 90 procent, —— kommissionens på denna punkt föga preciserade förslag medger icke någon sä- ker beräkning skall bestå av icke rättsbildade personer, då däremot i våra grannländer Norge och Danmark åtalsfunktion i stort sett icke tillhör andra än rättsbildade. Kommissionen råder ofullständigt hot mot. det mångsyssleri, som nu å tjänstens vägnar tynger åtskilliga av dem, som hos oss utöva åklagare— verksamhet; vad landsfiskalerna och justitiekanslern angår har kommissionen icke ens något bestämt förslag i denna riktning. Och kommissionen har icke heller något bestämt förslag i fråga om polisväsendet, för vilket exempelvis i 1916 års danska pr0cessreform upptagits ett kapitel vid sidan om det kapitel. som handlar om »anklagemyndigheden». Frågan om underåklagare står dock i intimt sammanhang med frågan om polischefsorganisationen; en god krimi— nalpolis är därjämte basen för en modern straffprocess och denna bas bör läg- gas innan byggnaden uppföres.

Även för den händelse emellertid nyss antydda jämte vissa andra organisa- tionsfrågor mot förmodan skulle kunna lösas utan större svårighet. är det dock min bestämda övertygelse, att, om statsmakterna giva liv åt det åklagareväsen kommissionens betänkande innefattar, detta åklagareväsen likväl aldrig vinner mandom; det kommer städse att förbliva ett svagt, ehuru förvuxet barn utan möjlighet att på ett tillfredsställande sätt använda. de för visso mycket ohan— terliga vapen, kommissionen vill lämna i dess händer till brottslighetens be- kämpande.

I en här bifogad underdånig promemoria tillåter jag mig upptaga några me— ra lösryckta anmärkningar i anledning av processkommissionens betänkande.

(Utlåtandet avgivet av justitiekanslern 0. H. Arsell.)

Bilaga. Undcrdånig promemoria.

Enligt kommissionsbetänkandets II del 5 kap. 1 punkten synes kommissio- nen förutsätta, att anhållande i allmänhet skall föregå häktning, rätten dock obetaget att vid måls handläggning omedelbart förordna om den tilltalades häktning.

Det torde emellertid näppeligen finnas någon anledning förvägra ledare av förundersökningen att, medan denna ännu pågår, utan att anhålla den miss- tänkte direkt hos rätten begära hans häktande.

Vidare får enligt kommissionens förslag häktning ej äga rum, med mindre misstanken är grundad på sannolika skäl.

Därest rätten skulle avslå häktningsyrkande av den anledning att sannolika skäl saknas, bör rätten hava skyldighet tydligen utsäga detta. Ty ett åtal bör då icke heller äga rum på det föreliggande materialet.

Enligt 14 punkten i ovan nämnda kapitel skall underdomstol, som frikänner tilltalad, dock kunna besluta hans kvarhållande i häkte i avbidan på hovrätts prövning.

Detta synes näppeligen väl överensstämma med kommissionens i annat sam- manhang (sid. 168) gjorda uttalande att »den tilltalade har ett berättigat an- språk att domstolen ej för framtiden fäster vid honom en misstanke som ej kunnat styrkas».

Enligt kommissionsbetänkandets II del 6 kap. 5 punkten skulle befogenheten att besluta om beslag tillhöra statsåklagare eller polismyndighet även när det vore fråga om post- och telegrafförsändelse.

Enligt min åsikt bör dock hos oss likasom i utlandet endast domare hava befogenhet att besluta om beslag å post— och telegrafförsändelse. Icke ens det inom justitiedepartementet år 1919 upprättade förslaget vågade i denna punkt gå så långt som kommissionen och i princip tillerkänna denna rätt åt statsåklagare eller polismyndighet. Jag kan icke heller för min del anse tillrådligt att gå så långt.

I fråga om den av kommissionen föreslagna uppdelningen av statsåklagares och »underåklagares» åtalsbefogenhet vilken uppdelning i jämförelse med nuvarande förhållanden något minskar de icke rättsbildade funktionärernas verksamhet i fråga om åtal —— har jag intet annat att erinra, än att till stats-

åklagarens åliggande bör hänföras jämväl brott mot 25 kap. strafflagen, i den mån sådant brott tillhör underrätts handläggning.

Däremot måste jag på det bestämdaste avstyrka varje utvidgning av den nu hos oss sparsamt tillämpade devolutionsprincipen. Därest denna, såsom kommissionen påstår, accepteras i utlandet, så är det till att märka, att man där har undersökningsdomare och i övrigt domstolsmedverkan både vid upp- tagande av vittnesbevisning under förundersökningen och vid avgörande av frågan, huruvida åtal skall äga rum eller icke. Därigenom bliva möjligheterna till friktion mellan åklagaren samt motparten eller allmänheten mindre än hos oss. Devolutionsprincipens undantagslösa genomförande hos oss skulle där- jämte kräva att jämväl advokatfiskalerna och justitiekanslern måste vara dub- belexperter på samma sätt, som förut anförts i fråga om statsåklagarna, vilket givetvis kommer att försvåra rekryteringen till dessa ämbeten. Och rekryte- ringen till samtliga åklagaretjänster kommer att lida därigenom att dylik tjänst blir även i händelse av jämngoda löner mindre lockande än andra. Där tillämpning av devolutionsprincipen, som i själva verket är ganska främmande för svensk uppfattning om ämbetsmyndigheternas inbördes ställning, hittills förekommit, har den lätt nog uppfattats såsom en chikan. Och den som har möjlighet att välja, undviker naturligtvis dylika eventualiteter och föredrar domaretjänst eller administrativa befattningar med deras hos oss i jämförelse med utlandet starka position eller advokatens oberoende och lukrativa yrke.

Enligt kommissionens betänkande I del 10 kap. 8 punkten skulle justitie- kanslern kunna för särskilda fall förordna extra åklagare. Dylik befogenhet föreligger i någon mån redan nu. Och någon gång har en misstänkt eller hans försvarsadvokat, som blivit missnöjd med den fungerande tjänstemannen, be- gärt förordnande av extra åklagare. Ännu oftare torde sådant förordnande hava begärts av en angivare, som icke vunnit gehör hos den fungerande tjänste- mannen. Enligt kommissionens förslag motiveras befogenheten att förordna extra åklagare med önskvärdheten av att åklagareväsendet erhåller den stör- sta möjliga smidighet och anpa-ssningsförmåga med hänsyn till särskilda behov. Uttalandet synes mig knappast erbjuda någon ledning för befogenhetens fram— tida utövande och jag tillåter mig hemställa om någon exemplifiering. Då emellertid >>förordnande av extra åklagare» enligt kommissionens förslag torde avse en anordning mot den ordinaries vilja och således beträffande statsåkla— gare eller advokatfiskal innebär en sådan desavouering av denne, som icke plä— gar hos oss kunna förekomma på andra tjänstebanor av motsvarande kvalité, 'kommer den av kommissionen föreslagna bestämmelsen sannolikt att försvåra rekryteringen.

Enligt kommissionens betänkande II del 12 kap. 1 punkten vill kommissio- nen hos oss införa ett nytt institut, kallat strafföreläggande av allmänna åkla- garen. Ja, kommissionen vill visserligen söka göra gällande, att institutet skulle i viss mån kommit till uttryck i åtskilliga. nu gällande bestämmelser dels angående uttagande av böter för uteblivande från inskrivningsförrättning eller för uraktlåten mönstring dels ock i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. För mig står det dock klart, att nu avsedda bestämmelser äro något annat än straff- föreläggande. Nämnda böter enligt värnpliktslagen föreläggas sålunda icke av åklagare utan av länsstyrelsen närmast såsom administrativ myndighet. Och någon straffmätning har icke anförtrotts åt länsstyrelsen, utan böterna i fråga äro fixa. _

Icke heller i Tyskland, Österrike eller Italien förekommer strafföreläggande av åklagare, men väl av domare eller polistjänstemän.

Däremot lärer enligt vad kommissionen meddelat det i Norge och Danmark förekomma, att lagare utfärdar strafföreläggande, varjämte stundom dom-

stol förelägger bötesstraff utan att meddela dom (ett institut som dock kom— missionen icke synes vilja införa hos oss).

Har man emellertid i Norge och Danmark vågat anförtro åklagarna påläg- gande och utmätning av straffet i mindre betydande fall, har det säkerligen berott därpå, att särskilt de, som fungera såsom underåklagare, stå så särdeles högt i nämnda länder. Hos oss skulle det bliva ett annat förhållande med de tjänstemän, vilka, motsvarande nuvarande lands- och stadsfiskaler, skulle en- ligt kommissionen fungera såsom underåklagare. Och enligt kommissionens förslag skulle det i de ojämförligt flesta fallen bliva de hos oss icke rätts- bildade underåklagarna, som pålade och utmätte straffet. De skulle så att säga komma att i ett och samma mål fungera både som polis, åklagare, domare och domsverkställare. J ag måste för min del taga bestämt avstånd från detta förslag. Och att bibehålla institutet för de rättsbildade åklagarna och därmed endast i svårare brottmål, anser jag vara utan någon praktisk vinst, då icke ens dessa åklagare tor-de böra få gå utöver ett visst lågt, i svårare brottmål mera sällan förekommande bötesstraff.

Kommissionen anför på ett ställe: »Uppstår fråga om att den tilltalade på grund av någon särskild omständighet såsom sinnessjukdom _— _, skall vara fri från straff —— —, har icke den tilltalade någon skyldighet att förebringa bevisning om sådan omständighet, utan det tillkommer motsidan att bevisa frånvaron därav.» Att fullgöra en dylik bevisningsskyldighet är naturligtvis för åklagaren utsiktslöst, om han redan på förhand erhållit aukto- ritativt sakkunnigutlåtande att den misstänkte såväl vid brottets begående som sedermera varit obotligt sinnessjuk. Skall då åklagaren i ett dylikt fall underlåta åtal?

Enligt kommissionens betänkande II del 18 kap. 3 punkten skall det åligga åklagare såsom en tjänsteplikt att, där målsägare sådant begär, förbereda och utföra dennes talan, såvida det kan ske utan olägenhet samt åklagaren ej fin- ner målsägandens talan obefogad. Kommissionen upplyser ej, huruvida en dylik anordning är allmän i utlandet; på ett ställe säges dock att det hos oss är mycket mera vanligt än i utlandet att målsägare gör gällande skadestånds— talan i åklagaremål. Kommissionens förslag i denna del synes gå åtskilligt längre än ett i september 1925 från justitiedepartementet utremitterat kun- görelseförslag med enahanda syfte; ty där gällde det endast åklagare vid un— derrätt. Emellertid tillåter jag mig i tillämpliga delar åberopa justitiekans- lfersäimbetets den 30 september 1925 avgivna yttrande över berörda kungörelse-

ors ag.

Enligt 12 punkten i nyss nämnda kapitel skall mot ämbetsman med tjänste- foru_m i överrätt ej kunna av målsägare föras skadeståndstalan annorledes än i sammanhang med åklagares yrkande om ansvar för tjänstefel. Stundom har det emellertid förelegat någon tvekan, huruvida enligt gällande rätt en dylik skadeståndstalan borde upptagas till prövning, med mindre den under- stöddes av åklagaren. Det torde vara av vikt att förekomma en dylik till- lämpning av kommissionens bestämmelse, ty eljest blir den enskildes rätt allt- för hårt beskuren.

Enligt kommissionens betänkande II del 4 kap. 4 punkten skulle brott kun- na angivas, hos vilken statsåklagare eller polismyndighet som helst. Enligt min mening vore det tillräckligt, om den enskilde finge göra angivelse hos vilken polismyndighet som helst; och jag tillåter mig framhålla, att enligt danska retsplejeloven ( 4 boken 3 avsnlttet 803 %) kan visserligen en angivelse få mottagas av överåklagaren-statsadvokaten, men denne har då skyldighet att ofördröjligen tillställa polismästaren den gjorda angivelsen.

Enligt kommissionens betänkande II del 2 kap. 4 punkten skall korrektivet mot »allmänne åklagarens» eftersättande av sin skyldighet att åtala brott vara

det, att vederbörande målsägare då får en subsidiär rätt att åtala brottet, dock att rätten underkastas en särskild preskriptionstid av sex månader från det målsägaren fick kännedom om allmänna åklagarens beslut att icke anställa åtal.

Såsom av det förut anförda framgår, måste jag i vad angår grövre brottmål ansluta mig till det i utlandet rådande system, enligt vilket ett eftersättande av allmänna åklagarens åtalsskyldighet omöjliggjorts därigenom att lagen överlämnat åt domare att avgöra, huruvida åtal skall anställas eller ej. Men med bibehållande av kommissionens system i antydda stycke torde vara tvivel— aktigt, om det är tillräckligt att anordna ett korrektiv endast där det finnes en målsägare som vill åtala. I de fall, då underlåtenhcten att anställa åtal väckt mest uppseende de senare åren (t. ex. Hammarbymålet) var det icke målsägaren som påyrkade åtal utan annan person.

För övrigt är det mig icke fullt klart, huruvida kommissionen vill avskaffa eller understödja den hittills förekommande möjligheten att person, som ur— gerar ett åtal, vädjar från lägre åtalsorgan till högre, huruvida kommissionen tänker sig någon instansordniug därvidlag och huruvida möjlighet alltjämt skall stå öppen att såsom nu i sista hand vädja till Kungl. Maj:t såsom högste åklagare. I sist nämnda fall är preskriptionstiden uppenbarligen för kort. Skall åtalsfråga kunna fullföljas från lägre åklagareinstans till högre, är det väl icke tillräckligt att målsägaren vid stämnings uttagande visar att veder— börande statsåklagare ansett sig icke kunna åtala, utan torde ett förtydligande böra äga rum i II del 9 kap. 3 punkten.

Enligt kommissionens betänkande II del 19 kap. 7 punkten »må» rätten, om den anser annan bevisning än den av parterna åberopade vara nödvändig för målets utredning, föranstalta om sådan bevisnings anskaffande. Med hänsyn till den straffprocessen behärskande officialprincipen torde ordet »må» böra utbytas mot >>äger skyldighet»; i överensstämmelse med kommissionens egna uttalanden, att domstolen icke får giva sig till tåls om den finner ett mål bristfälligt utrett utan skall den då ingripa och fullständiga vad som brister.

Enligt kommissionens betänkande II del 14 kap. 1 punkten skulle allmänt åtal få i hovrätten fullföljas endast av advokatfiskal. Detta synes trots den korta besvärstiden knappast möta större svårigheter där utredningsmaterialet föreligger i skriftlig form från underrätten. Annorlunda däremot om under— rättens bevisning icke blivit protokollsförd. Kommissionen säger på ett ställe att det material, som står advokatfiskalen till buds, skulle väsentligen utgöras av förundersökningsprotokollen och underrättens dom, däri domskälen utför- ligt skola vara angivna. Men att på det materialet bilda sig en uppfattning, huruvida vad i domen hålles för sant verkligen är det eller icke, synes mera än vanskligt. Den muntliga huvudförhandlingen kan ju hava bjudit på över- raskningar. Och att genom brevväxling med åklagaren vid underrätten söka supplera vad som brister, torde icke erbjuda advokatfiskalen någon säker grundval för hans blivande beslut. Även om statsmakterna godtaga kommis— sionens skäl för advokatfiskalstjänsternas anordning i övrigt, torde därför för— tjäna övervägas, huruvida det icke blir nödvändigt att åt åklagare vid under— rätten överlåta beslutanderätten, när det gäller att avgöra, huruvida mål skall fullföljas från första till andra instans.

Enligt kommissionens betänkande II del 17 kap. skulle högsta domstolen kunna under vissa förutsättningar medgiva resning i ett redan avdömt mål. Bland förutsättningarna angives, att nytt skäl eller bevis yppas. Därest nå- 'gon dömts på. ett muntligt material, synes det emellertid vara utomordentligt svårt att någon tid efteråt avgöra vad som är nya skäl eller ej, och detta även om domen varit mycket detaljerad. I indiciemål —— och det torde vara där som resning oftast begäres lärer domen trots sin detaljrikedom näppeligen kunna behandla annat än förhållanden, som då synts domstolen relevanta för

målets avgörande. Den domstol, som under sådana omständigheter är mest kompetent att avgöra vad som är nytt eller ej, synes mig vara den, som dömt på det muntliga materialet. Och då detta enligt kommissionens system icke är högsta domstolen, torde denna icke heller vara bäst skickad att avgöra res- ningsansökningen. Bättre torde vara att i likhet med de tyska, norska och danska lagarna överlämna avgörandet i förevarande fall åt den domstol, mot vilkens dom resning sökes.

Ett spörsmål som jag i detta sammanhang tillåter mig fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på är, i vad mån polisen får börja ny polisundersök- ning i ett redan avdömt mål. Att den skall hava befogenhet därtill då uppen- barligen nya omständigheter föreligga, torde vara ställt utom tvekan, åtmin- stone om brottet icke preskriberats. Men det förekommer, att den dömde ome- delbart efter domen begär ny polisundersökning med hörande av ett större eller mindre antal personer. .Vad förhören kunna leda till, är icke lätt att veta på förhand, särskilt om domen grundats på muntligt material; att begära att en straffånge skall förete attester eller åtminstone klarlägga vad han vill styrka med vart och ett av de åberopade vittnena, torde icke vara rimligt. Det är visserligen sant att en förnyad polisundersökning icke i och för sig på något sätt hindrar, att vad som förklarats vara rätt blir beståndande. Men en förnyad polisundersökning, som ger vissa nya pointer, till den dömdes för- mån, kan, om den publiceras i dagspressen, bidraga till att sätta den redan meddelade domen i skev dager.

Enligt kommissionens betänkande I del 11 kap. 15 punkten skall advokat, som i vissa fall underkastats disciplinär bestraffning, kunna klaga hos högsta domstolen.

Beträffande statstjänstemän är i allmänhet regeringsrätten sista instans i mål angående disciplinär bestraffning. Dit skulle väl därför gå klagomål från underåklagare, om denne ålagts disciplinär bestraffning för sitt förhållande i ett mål. Om åklagare och försvarsadvokat göra sig skyldiga till ett och samma fel och därför under viss tid avstängts från sin verksamhet, kommer deras felaktighet således icke att slutdömas av samma domstol.

Enligt kommissionens förslag skulle justitiekanslern komma att utföra jäm- väl svarandetalan i högsta domstolen. Det framgår emellertid icke med tydlig- het, huruvida så skulle bliva fallet jämväl beträffande ovan antydda klagomål från advokats sida. Skulle kommissionen dock tänkt sig en dylik anordning, till- låter jag mig framhålla olämpligheten av att justitiekanslern representerar andra straffanspråk än statens.

I 22 kap. strafflagen finnes stadgat straff för den, som obehörigen ger sig ut för ämbets— eller tjänsteman Och utövar något av vad till dennes befattnin hörer. Enligt kommissionens förslag skulle alltjämt finnas »sakförare» vid sidan om »advokaterna»; och i den mån de handla endast på uppdrag av en- skild, synes det möta svårigheter att särskilja vad som vid första instans hör till den ena kategoriens verksamhet och vad som hör till den andras. Kom- missionen vill emellertid kriminalisera, att sakförare obehörigen ger sig ut. för advokat och utövar advokatverksamhet (därigenom i själva verket krimi- naliserande missbruk av advokattiteln), men kommissionen vill icke såsom i Danmark underkasta advokaterna strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott. Kåmmissionens ståndpunktstagande härvidlag torde knappast vara fullt kon- se vent.

KOMMERSKOLLEGIUM.

Genom remiss den 11 januari 1927 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt kom— merskollegium att, i vad angår dess ämbetsområde, efter hörande av de organi— sationer och sammanslutningar inom näringslivet vilka kollegium funne lämp- ligt anmoda om yttrandes avgivande, före den 15 maj 1927 inkomma med un- derdånigt utlåtande över processkommissionens betänkande angående rätte- gångsväsendets ombildning.

Kollegium har i anledning härav anmodat samtliga auktoriserade handels- kamrar i riket att inkomma med yttrande över de delar av nämnda betänkande som röra handelsdomstolar ävensom över de i betänkandet i övrigt behandlade ämnen, som med denna fråga kunna äga samband och som tillhöra området för kamrarnas verksamhet. Dessutom har kollegium berett tillfälle för följande sammanslutningar att i ämnet avgiva yttrande, nämligen Sveriges industriför- bund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening och Sjöassuradörernas tarifförening. Yttranden hava till kollegium inkommit från alla handelskamrarna (från Stockholms handelskammare dock först den 25 innevarande maj) ävensom från de övriga ovannämnda sammanslutningarna med undantag av Sveriges grossist- förbund och Sjöassuradörernas tarifförening.

Med överlämnande av de sålunda införskaffade yttrandena får kollegium för egen del i ärendet anföra följande.

Enligt ordalydelsen av det protokoll över justitiedepartementsärenden, som åtföljde remissen å processkommissionens betänkande, skulle kollegium äga. att yttra sig över detsamma i vad anginge dess ämbetsområde. Kollegium har fat- tat detta så, att dess yttrande påkallats egentligen endast beträffande det i be- tänkandet framställda förslaget till upprättande av särskilda handelsdomstolar för handläggning och avgörande av handelsmål (del I sid. 78—81 samt 125— 127). Kollegium har. ock begränsat sitt utlåtande på angivet sätt men har dock icke kunnat undgå att beröra vissa andra punkter i den föreslagna nya rättegångsordningen, vilka synt-s äga särskild betydelse för bedömandet av nyss— nämnda spörsmål.

Som processkommissionen framhåller är det framför allt två skäl som åbe- ropats till stöd för yrkandet på inrättande av särskilda handelsdomstolar i Sve- rige, nämligen dels det beträffande handelstvister starkare än beträffande andra slag av rättstvister framträdande behovet av snabbhet i rättegångsförfarandet, dels önskvärdheten av att i domstolen hava företrädd den omedelbart ur det praktiska livet hämtade sakkunskap, som erfordras för ett riktigt avgörande av detta. slags mål. Som ett tredje skäl anför kommissionen, att en särskild juris- diktion för handelstvister, i vilka köpmän deltaga, också skulle vara ägnad att stärka vederbörandes förtroende för rättsskipningen i dessa mål, liksom den å andra sidan bidroge att sprida kännedom om rättens regler bland köpmännen.

Att ett starkt behov förefinnes av en förbättrad ordning beträffande avdö— mandet av handelstvister, torde vara allmänt erkänt. De förefintliga önske—

målen härutinnan kommo bland annat till uttryck vid den diskussion i ämnet som fördes vid 14:e svenska handelskammarmötet i Göteborg 1928 och i en i samband därmed fattad resolution. Processkommissionen framhåller, sannolikt i viss män med rätta, att det är den bristande ändamålsenligheten i den offent- liga rättsskipningen på förevarande område, som utgör den väsentliga orsaken till det allt allmännare bruket i vårt land att hänskjuta handelstvister till skil- jemäns avgörande, varigenom de undandragas statens rättsskipning. Om i de sist anförda orden skulle ligga ett beklagande av att den statliga jurisdiktio- nen genom att på angivet sätt. berövas en del processer skulle så att säga komma till korta. i konkurrensen med den enskilda verksamheten på området., kan kol- legium visserligen icke dela en sådan uppfattning. Tvärtom ligger, som sär- skilt framhålles av Skånes handelskammare, i skiljedomsförfarandet många för- delar, av vilka den kanske icke minsta är avlastningen från domstolarna av ett betydande antal mål. Emellertid är det oförnekligt, att systemet med skiljemän är behäftat med brister, vilka kollegium haft tillfälle att. påvisa i sitt utlåtande den 31 maj 1926 angående ifrågasatta reformer i skiljemannalagen, samt att, även om åtskilligt skulle kunna göras för att stärka skiljedomstolarnas och i synnerhet de fasta skiljedomsinstitutens ställning, dessadock i en mängd fall ingalunda förmå ersätta den offentliga jurisdiktionen med dess rikare möjlig- heter till vittnesförhör o. s. v., varför deras anlitande utöver en viss gräns, varinom de äga sitt egentliga berättigande, till följd av brister i de allmänna domstolarnas verksamhet, betecknar ett otillfredsställande tillstånd, som påkal— lar åtgärder från det allmännas sida för att få de anmärkta bristerna. i möjli- gaste mån undanröjda.

Den ökade skyndsamheten i rättsproceduren, som är ett av processreformens huvudsyften, skulle enligt kommissionens förslag vinnas framför allt genom en omläggning av förfarandet vid underdomstolarna. Rättegången därstädes skulle till sina huvuddrag gestaltas enligt muntlighets- och omedelbarhetsprin- cuperna och i samband därmed så vitt möjligt koncentreras, så att, vad tviste- målen beträffar, efter den förberedande förhandlingen, då vardera parten haft tillfälle att fastslå sin ståndpunkt och låtit motparten få kännedom om den bevrsning han för sin del vill åberopa, målen som regel skulle kunna avdömas efter en enda sammanhängande huvudförhandling, varigenom de nu brukliga många uppskoven skulle bortfalla. Att enligt förslaget rättegången i andra instansen skulle i stort sett innebära ett upprepande av proceduren vid under- rätten med muntligt hörande av parter och vittnen m. m. bör väl vara ägnat att 1 v1ss mån motverka skyndsamheten, men skulle måhända ej ha så mycket att betyda, då huvudförhandlingen jämväl vid hovrätterna skulle ske möjligast koncentrerad.

I fråga om underrätterna för landet skulle en skyndsam handläggning be- fordras även därigenom att tätare tingssammanträden skulle äga rum ”än nu är fallet (i allmänhet minst ett ting i veckan) och en ändamålsenligare fördel- mng av målen komma till stånd.

Redan de nu antydda reformerna kunde synas ägnade att i väsentlig grad undanröja huvudanmärkningen mot den nuvarande rättsskipningen, jämväl vad handelsmålen beträffar, nämligen långsamheten i rättegångsförfarandet. Emel- lertid har kommissionen ansett, att möjlighet borde finnas att i särskilda fall än ytterligare förkorta rättsproceduren. Detta skulle ske genom inskränkning 1 antalet instanser på sådant sätt, att parterna skulle i tvistemål med vissa be- gränsningar äga att avtala om ett måls upptagande omedelbart i hovrätt, varvid som en viktig omständighet tillkommer, att hovrätternas antal skulle ökas från nuvarande tre till sju å nio. Bland de mål, där en sådan prorogationsrätt skulle tillämpas, äro just handelsmålen. I händelse parterna därom överens— kommit, skulle alltså i fråga. om dessa måls behandling instansernas antal in-

skränkas till två, varvid prövningen i högsta domstolen, i enlighet med vad kom- missionen föreslagit skola allmänt äga rum, skulle inskränkas till allenast rättsfrågan i målen.

Den andra synpunkten, som i förevarande sammanhang är av betydelse, näm- ligen tillförsäkrandet av speciell sakkunskap åt de domstolar, som skola äga att döma i handelsmål, vill kommissionen tillgodose på sådant sätt-, att vid vissa av de domstolar, vilka tänkas i främsta rummet komma att tjäna som forum för handelstvister i första instans, nämligen hovrätterna, skulle inrättas särskilda avdelningar, bestående av såväl rättsbildade domare som handels- eller sjöfartskunniga lekmän. Ifrågavarande speciella handelsdomstolar skulle bestå av två lagfarna ledamöter samt tre i handel eller sjöfart kunniga lekmän, .Var och en med en röst. De skulle äga att dels, på sätt förut nämnts, efter överenskommelse av parterna upptaga handelsmål till prövning i första in- stans, varvid en fullkomligt fri prorogationsrätt skulle förefinnas beträffande mål från hela landet, dels tjänstgöra som överinstans för mål, som upptagits vid underrätt inom vederbörande hovrätts jurisdiktionsområde.

Kollegium, som anser denna fråga om lekmännens deltagande i rättsskipnin- gen beträffande handelsmål icke äga nödvändigt sammanhang med frågan om inrättande över huvud av speciella domstolar eller domstolsavdelningar för be- handling av dylika mål, ämnar nedan i ett sammanhang behandla förstnämnda spörsmål och skall därför tillsvidare med bortseende därifrån inskränka sig till den allmänna frågan om önskvärdheten av en särskild organisation för hand— läggning av handels—(och Sjöfarts-)målen och dennas lämpliga inordnande i domstolssystemet.

Kollegium erkänner fullt ut värdet av de av kommissionen framlagda för— slag beträffande själva rättegångsförfarandet, som syfta till genomförande av större koncentration och snabbhet i rättsskipningen och finner dem ej minst i avseende på handelsmålen ägnade att medföra högst väsentliga. förbättringar. Hithörande reformförslag ha av kommissionen intimt anknutits till den före- skrivna muntligheten i förhandlingarna., vilken dessutom synts nödvändig med hänsyn till den vidgade roll som kommissionen vill tillerkänna lekmannaelemen- tet såväl i underdomstolarna som i hovrätterna. Kollegium vill dock ifråga- sätta huruvida icke kommissionen just beträffande muntlighetsprincipens ge- nomförande gått till någon överdrift, som i sin ordning fört till mindre önsk- värda konsekvenser. Kollegium håller före, att den konsekventa tillämpning, som kommissionen velat ge muntligheten vid huvudförhandlingen inför både underrätt och hovrätt, skall komma att ställa allt för stora krav på såväl par- ter som domare och, långt ifrån att, som kommissionen förmenar, bereda en säk- rare, tillförlitligare och fullständigare grund för målens prövning än vad fal- let är med nu tillämpade system och en ökad garanti för ett riktigt avgörande, understundom kanske rent av leda till motsatt resultat. Rörande denna fråga, som kollegium i övrigt ej anser sig böra närmare ingå på, ansluter sig kolle- gium i huvudsak till vad föreningen Sveriges häradshövdingar i deras av tryc- ket utgivna utlåtande över processkommissionens betänkande härom yttrar (sid. 5—17). Den ej minst viktiga fördel, som stode att vinna genom ett fast— hållande i princip vid det hos oss sedan gammalt brukliga muntligt-protokolla- riska systemet, om än avsevärt förenklat och modifierat i den riktning kom- missionen anvisar, vore enligt kollegii förmenande, att vid målens prövning i högre instans hörandet av parter, vittnen och sakkunniga med därav följande omgång och kostnader icke, i varje fall icke så ofta., behövde ånyo upprepas, ett upprepande som i och för sig ofta komme att möta svårigheter, vilka ej sy- nas helt undanröjda genom kommissionens förslag angående protokollens full— ständigande i särskilda fall. Och slutligen skulle man undgå den enligt kom- missionens förslag antagligen oundgängliga konsekvensen, att högsta domsto-

len bleve förvandlad till allenast en revisionsinstans, där prövning ej längre skulle förekomma av sakfrågan i målen utan allenast av rättsfrågan. Sist- nämnda bestämmelse i förslaget, vilken för övrigt säkerligen bleve svår att konsekvent tillämpa, enär det alltid måste erbjuda stora vanskligheter att åt- skilja frågan om vad som skall anses i ett mål bevisat från frågan om rätts- tillämpningen, är i och för sig ägnad att ingiva betänkligheter såsom stridande mot den i vårt land sedan gammalt utbildade rättstraditionen och ytterst ägnad att försvaga högsta domstolens ställning som den högsta rättsskipande in— stansen.

Kollegium har ansett sig böra beröra sistnämnda spörsmål av det skälet, att därpå i mycket beror ståndpunktstagandet till förslaget om särskilda handels- domstolar, sådant det av kommissionen utformats. Att möjlighet skapas att i fråga om handelsmålen nedbringa instansernas antal till två finner kolle- gium i och för sig fördelaktigt. Men då torde böra krävas, att målen i överin- stansen må kunna upptagas till prövning i hela sin vidd, enär eljest allt för stor risk för rättssäkerheten skulle uppstå. På denna punkt synes nära nog enstämmighet råda bland de sammanslutningar, som till kollegium avgivit ytt— rande i frågan. Som kollegium nyss antytt, skulle nämnda krav kunna till— godoses genom bibehållande i större utsträckning än kommissionen förutsatt av den muntligt-protokollariska rättegångsformen.

Kommissionens förslag, att de tilltänkta handelsdomstolarna, vilkas främsta uppgift bleve att tjäna som första instansdomstolar, skulle förläggas till några av rikets hovrätter finner kollegium vara ägnat att ingiva vissa betänklig— heter. Medgivas må, att, så som kommissionen tänkt sig underrätterna" an- ordnade jämväl i de större städerna, nämligen som enmansdomstolar, utvägen att förlägga de speciella handelsdomstolarna till de kollegialt organiserade hov- rätterna i stället för till underdomstolarna, som väl annars legat närmast till hands, kan synas rätt. naturlig. Emellertid har kollegium icke kunnat finna giltiga skäl anförda för en sådan omstöpning av de nuvarande rådstuvu- rätterna i de större städerna som föreslås. Dessa domstolar, vilka äro att räkna bland 'de viktigaste av rikets underdomstolar, på samma gång de torde tillhöra de bäst organiserade, och där redan nu, åtminstone vid de största, en viss specialisering på avdelningar efter målens beskaffenhet genomförts, skulle genom förvandlingen till enmansdomstolar löpa fara att högst väsent- ligt försvagas. Komme så härtill, att en betydande grupp av de för dessa domstolar viktigaste målen genom rätten att instämma direkt till hovrätt från- toges dem, ligger det i öppen dag, att desamma skulle med tiden avsevärt förlora i styrka och auktoritet. Kollegium har icke kunnat undgå att fästa stort avseende vid vad som i sådan riktning anföres av handelskammaren i Gävle och ävenledes av Föreningen Sveriges stadsdomare i dess till Kungl. Maj:t ingivna i tryck föreliggande utlåtande över processkommissionens be- tänkande. På rättegångsväsendets område synes det vara av kanske större vikt än på varje annat samhällsområ'de att icke i onödan bryta ned en be— stående organisation med gamla rötter, där den fungerar i det hela tillfreds- ställande, för att i stället införa nyskapelser, vilkas verkningssätt man har svårt att förutse. ,

Ehuru sålunda dessa enligt kollegii åsikt verkligt vägande invändningar kunna framställas mot en överflyttning av de viktiga handelsmålen från un— derdomstolarna till hovrätterna är det dock, trots allt, tydligt, att en sådan anordnmg komme att bäst kunna inpassas i 'det system för domstolsväsendets ombildning, vartill processkommissionen uppdragit grundlinjerna och att däri— genom de fördelar, som med ett särskilt rättegångsförfarande för handelsmål åsyftas, inom den tilltänkta rättegångsorganisationens ram på naturligaste sätt skulle ernås. I ”själva verket framstår den föreslagna befogenheten att

efter avtal få handelsmål upptagna direkt vid hovrätt allenast som ett special- fall av den prorogationsrätt, som kommissionen ansett höra i allmänhet före— finnas beträffande tvistemål. Det vore uppenbarligen icke rimligt att från en sådan rätt utesluta just den grupp av tvistemål, där en skyndsam behand- ling anses vara mest av nöden. En tänkbar möjlighet vore, att beträffande handelsmålen, därest de behandlas vid rådstuvurätt, medgåves rätt till för- bigående av mellaninstansen, såsom för närvarande är stadgat beträffande dispaschmålen i sjölagens 314 %. Häremot talar dock dels att en sådan an— ordning skulle ur domstolssystematisk synpunkt te sig mindre följdriktig, dels att högsta domstolen därigenom kunde befaras bliva överhopad med en mängd kanske delvis mindre väl utredda mål. F arhågan för högsta domstolens över- hopande skärpes ytterligare genom realiserandet av kommissionens förslag att åölr fullföljd till högsta domstolen borttaga den år" 1915 införda summa revisi- 1 IS.

Härtill kommer, att, om kommissionens förslag, att högsta domstolen skulle tjäna endast som revisionsinstans, anses böra genomföras en anordning som kollegium dock i och för sig ogillar —— det synes möta mindre betänkligheter, _att förevarande grupp av mål med hänsyn till sakfrågan behandlas i blott en instans, om denna är hovrätt än om den är underrätt.

I flera av handelskamrarnas yttranden har givits uttryck åt den tanken, att den föreslagna prorogationsrätten icke skulle komma att i större omfatt- ning begagnas, enär densamma gjorts beroende å båda parternas samtycke, och det har i samband därmed gjorts gällande, att rätten att välja hovrätt till forum i första instans borde tillerkännas käranden ensam, detta emedan det ofta kunde inträffa, att svarandeparten hade intresse av att draga ut på tiden med processens avgörande Och därför icke vore benägen att ingå på en överenskommelse angående omedelbart instämmande till hovrätt. Ehuru det icke synes omöjligt, att så komme att bliva fallet, torde det dock vara betänk— ligt att göra instansordningen beroende av endera partens bestämmande, var— för nämnda utväg knappast kan vara att förorda. Å andra sidan har gjorts gällande, att anlitande av hovrätterna som första instans kunde komma att äga rum i sådan utsträckning, att det medförde en överbelastning av vissa hovrätter, som företrädesvis komme att väljas till forum i handelsmål. De sålunda uttryckta i rakt motsatt riktning gående farhågorna vittna på sitt sätt om hur föga effekten av den föreslagna anordningen låter sig överblickas, men synas knappast utgöra tillräckliga skäl att avstå från en anordning, som i och för sig kan vara ägnad att medföra bestämda fördelar.

Mot förs.aget att anordna handelsdomstolar vid vissa hovrätter har Stock- holms handelsk-amrar anfört ett ovan ej berört argument, nämligen att den för en handelsdomstol i dess verksamhet nödvändiga friheten och oberoendet icke läte sig väl förena med ett insorterande i en av flera divisioner bestående domstol, för vars funktioner samt arbets- och personalförhållanden en viss en- hetlighet och sträng formbundenhet icke syntes kunna undgås. Sveriges in- Hustriförbund ger uttryck åt en liknande tanke och betonar särskilt vikten av att genom för ändamålet avpassade löneförmåner trygga förvärvandet åt han- delsdomstolen av högst kvalificerade domare, vilket vore ett huvudvillkor för att handelsdomstolen skulle kunna väl fylla sin uppgift och vinna erforder— ligt förtroende och vilket efter sakens natur skulle möta större svårighet, om handelsdomstolen utgjorde en avdelning av en större domstol med gemensam lönestat för de till densamma hörande domare.

Dessa anmärkningar peka på en organisation av handelsdomstolarna såsom självständiga specialdomstolar. Gentemot en sådan anordning har emellertid processkommissionen med rätta anfört att därigenom vållades en splittring av domstolsförfattningen, som varken vore nyttig eller nödig, att svårigheterna

ökades för åstadkommande av en jämn arbetsfördelning mellan olika dom- stolar och ett fullständigt utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter samt att en icke önskvärd isolering från den allmänna rättsskipningen kunde befaras. För övrigt torde mot det anförda resonemanget kunna anmärkas, att det vis- serligen måste anses vara ett viktigt önskemål, att de lagfarna ledamöterna i blivande handelsdomstolar besitta höga kvalifikationer, men att detta torde få anses gälla domare i allmänhet i överrätterna, i varje fall dem, som tjänst- göra som ordförande å avdelningar. Handelsmålen torde knappast i ooh för sig kunna anses mera svårbedömda och maktpåliggande än många andra. grup- per av tvistemål, frånsett det tekniska i sakfrågorna, vid vars bedömande det ju vore meningen att genom särskilda anordningar förstärka domstolarnas sakkunskap.

Likväl anser sig kollegium kunna stödja förslaget om handelsdomstolarnas organiserande som fristående specialdomstolar såsom ett antagbart alternativ, därest detta vore ägnat att befrämja ett fristående genomförande av den sär— skilda jurisdiktionen i handelsmål utan avvaktan på processreformens genom- förande i dess helhet. Kollegium anser nämligen åstadkommandet av en snab- bare och sakkunnigare behandling av handels- och sjörättsmålen vara så pass angeläget, att ett utbrytande av denna detalj från sammanhanget med refor- men i övrigt kan vara påkallat.

Vlad härefter angår frågan om att tillföra rättsskipningen i handelsmålen speciell sakkunskap på det handels- och sjöfartstekniska området går kom— missionens förslag, som redan nämnts, ut på att i de vid hovrätterna inrät- tade särskilda handelsavdelningarna vid sidan av tvenne lagfarna domare skulle insättas lekmän som meddomare med individuell rösträtt till ett antal av tre, alltså så många att de bleve i stånd att överrösta. 'de lagfarna do- marna. Kommissionen föreslår, att denna anordning med lekmannadomare icke bör förekomma annat än vid vissa hovrätter, varom Kungl. Maj:t särskilt för- ordnat, men att å andra sidan lekmännen vid dessa domstolar böra deltaga i avgörandet av alla där förekommande handelsmål oberoende av parternas önskan och detta vare sig målen anhängiggjorts omedelbart vid sådan hovrätt eller de först efter fullföljd kommit dit. .

Det har gjorts gällande från vissa håll, att det för tryggande av den behöv— liga sakkunskapen inom handelsdomstolarna icke vore nödvändigt, att handels— kunniga lekmän insattes som ledamöter i domstolarna. Det avgörande vore, att domstolarna vid målens handläggning ägde tillgång till erforderlig sakkun- skap, och detta syntes kunna jämväl bliva fallet genom att domstolarna an- litade sin rätt att vid behov tillkalla sakkunniga för att tillhandagå med råd och upplysningar.

Mot den föreslagna anordningen med handelskunniga lekmän som bisittare i rätten ha i övrigt anförts bl. a. följande omständigheter.

Till en början har det framhållits som anmärkningsvärt, hurusom den möj- lighet, vilken redan nu förefinnes att med stöd av 1905 års lag om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål till- kalla handelssakkunniga lekmän som bisittare i domstolarna, blivit i så yt— terst ringa grad utnyttjad som fallet är. Kommissionen anför som förklaring till detta bristande intresse för lekmannaelementets anlitande vid avdömande av handelsmål dels den omständigheten, att den särskilda anordningens använ- dande här är beroende på initiativ av part, dels att den nuvarande rättegångs— ordningen med många uppskov och materialets antecknande-i ett protokoll, som är enda grunden för målens avgörande, icke är gynnsam för ett verksamt deltagande från lekmännens sida. Kommissionen anser, tvivelsutan med rätta, 'att i en ny på muntlighetsprincipen byggd rättegångsordning, där hela mate-

rialet koncentrerat förebringas i regel vid ett rättegångstillfälle, de handels- sakkunniga lekmannadom'arna skola bliva i stånd att göra en helt annan in— sats i rättsskipningen än som nu är möjligt.

Ett annat skäl emot användande av lekmän som meddomare, vilket anföres av Sveriges industriförbund, är, att olika kategorier av affärsmän ej sällan hava inom ett visst område olika intressen och därmed olika uppfattning be- träffande kutymer och andra företeelser. Industriförbundet anför som exem- pel härpå den motsättning som gärna torde förefinnas mellan befraktare och redare inom sjöfartsområdet, mellan exportörer och importörer, mellan fabri— kanter och återförsäljare, mellan byggherrar och entreprenörer etc. Tvister på dessa områden hava, såsom Industriförbundet framhåller, ofta en principiell räckvidd, som för personer inom den ena eller den andra kategorien försvårar ett objektivt bedömande av tvisten. I en tvist om en viss handels- eller indu- strikonvention kunna vidare alla eller så gott som alla yrkesidkare inom bran- schen vara indirekt intresserade och personer utom branschen borde då anlitas som domare.

En annan i samma riktning gående anmärkning, som särskilt framförts av handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, är, att det ej sällan lärer komma att inträffa, att personer, utan att kunna direkt jävas som domare, tvingas att sitta till doms över konkurrenter eller affärsvänner, vilket kan medföra obehagliga konflikter och i varje fall ej bör vara till gagn för dom— stolens auktoritet och anseende.

Av en minoritet inom Stockholms handelskammare anföres ytterligare föl- jande skäl emot handelskunniga lekmäns intagande i själva domstolen: I fråga om den tolkning och tillämpning av gällande rätt som måste ingå i domen skulle en lekman icke hava annan ledning än de lagfarna domarnas upplys- ningar, vilka ej sällan kunde differera. Även den kännedom om processmate— rialet, som kunde av lekmannen genom deltagande i huvudförhandlingen för- värvas, måste, åtminstone i de större och mera komplicerade målen, bliva mindre grundlig och ingående än hos den lagfarne domaren, vilken redan ge- nom parternas förberedande skriftväxling fått tillfälle att sätta sig in i målet och även frånsett detta ägde större vana att överskåda och mot varandra av- väga de i målet förekomna omständigheter. Men att utan kännedom om lagen och med ofullständigare kännedom om fakta än de lagfarne bisittarna taga bestämd position vid avgörande av rätts- och sakfrågor rörande viktiga tvister, som kanske vore avgörande för andra personers ekonomiska väl och ve, skulle säkerligen för mången te sig som en föga angenäm uppgift, och lekmännen skulle här som i utlandet i regel icke hava annat att göra än att instämma med de lagfarna domarna, när dessa voro eniga. Väsentligen annorlunda bleve för- hållandet, menar nämnda minoritet, om lekmannens uppgift begränsades till att deltaga i huvudförhandlingen och domstolens överläggning till dom samt _därvid ställa sina fackinsikter och sin kännedom om näringslivets förhållan- den till domstolens disposition. En sådan uppgift skulle å ena sidan fullt uppbäras utav lekmannens kompetens och å andra sidan bättre motsvara rätts- skipningens krav på erforderlig sakkunskap inom domstolen.

Slutligen har från skilda håll anförts, att det otvivelaktigt kommer att bliva förenat med ganska stora svårigheter att över huvud finna lekmän av erfor- derlig kapacitet som äro villiga att ställa sig till förfogande och uppoffra en dyrbar tid för här ifrågavarande besvärliga och otacksamma värv. Anmärk- ningsvärt är hur kraftigt denna synpunkt understrukits i ett flertal av de till kollegium inkomna yttrandena. Särskilt framhålles från flera håll, att värdet av lekmannaelementets deltagande i domstolarna i väsentlig grad blir beroende av förefintligheten utav särskild fackkunskap rörande den affärs- gren, varinom tvisten rör sig. En allmän affärskännedom anses i regel ej

vara nog utan för att rätt gagna utredningen i resp. mål borde lekmannado- maren besitta insikter i just den förevarande branschen. Men detta är ett krav, som med den föreslagna organisationen endast undantagsvis torde kunna förverkligas. Sveriges industriförbund framhåller, att de främsta och mest erfarna affärsmännen i resp. branscher liksom övriga personer, som skulle vara lämpade för uppgiften, i regel torde vara så strängt upptagna av sin verksamhet i övrigt, att de icke kunna åtaga sig det tidskrävande uppdraget att fungera som domare. Smålands och Blekinge samt Gotlands handels— kammare yttra, att det enligt deras åsikt torde möta stora svårigheter att för sådant uppdrag erhålla fullt kompetenta personer', och Skånes handelskam- mare ger nästan ännu starkare uttryck åt sitt tvivel angående det sannolika i att sådana personer, vilka besitta obestridlig sakkunskap, skulle vara villiga eller ens äga möjlighet att offra tid på domaruppdrag. Med affärslivets nu- varande specialisering, yttrar sistnämnda handelskammare, torde personer med sakkunskap på handelslivets alla skilda områden näppeligen stå att uppdriva. En domstol med lekmän, vilka antingen lämnat den praktiska affärsutövnin- gen bakom sig eller av annan anledning icke ägde noggrann känning med just det särskilda område avgörandet i varje fall kunde gälla, vore helt visst sämre skickad att avgöra _handelsmål än en domstol, sammansatt av uteslutande rätts- bildade domare. Aven handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anför, att det med största sannolikhet skulle visa sig ytterligt svårt att er- hålla tillräckligt antal lekmän, som ägde den erfarenhet att de kunde vara lämpade till domare i handelstvister. Denna handelskammare säger sig av detta och jämväl andra skäl bestämt förorda, att handelsdomstolarnas dö- mande ledamöter måtte bestå uteslutande av jurister. Emellertid stå här anförda betänkligheter ingalunda oemotsagda. Ett po- sitivt uttalande till förmån för lekmannadomare i handelsdomstolarna har gjorts av Stockholms handelskammares majoritet. Enligt dennas åsikt vore inrättandet av blandade domstolar den enda framkomliga vägen, därest man genom inrättande av handelsdomstolar ville —— förutom den ökade snabbheten i avgörandet —— vinna jämväl den fördelen, att domstolen erhölle större er- farenhet om och förtrogenhet med de särskilda förhållandena inom det ekono- miska livet. Visserligen åtnjöte vår domarkår ett berättigat anseende för skicklighet och oväld, men sättet för dess rekrytering medförde, att man ofta icke kunde förvänta att hos den enskilde domaren finna annan erfarenhet om det ekonomiska livet än som förvärvades genom själva ämbetsutövningen. Sant vore väl, att en domare, som under lång tid fått specialisera sig på handlägg- ning och avdömande uteslutande av mål utav viss beskaffenhet, därmed för- värvade den erfarenhet inom detta speciella område, som icke skulle vinnas inom en allmän domstol. Men dels åtginge en avsevärd tid, innan den speciella erfarenheten hunne samlas, dels förelåge alltid den faran, att en domare toges i anspråk för annat värv, just när han blivit inarbetad på det speciella om— rådet, och dels kunde den erfarenhet, som vunnes uteslutande genom målens handläggning, aldrig bliva så levande som önskligt vore. Genom det ständiga samarbetet inom domstolen med sakkunniga lekmän borde juristerna vida ha- stigare och på ett mera omedelbart sätt än eljest vore fallet erhålla den speci- ella insikt, som man med inrättande av handelsdomstolar ville vinna. Samti- digt borde detta samarbete komma att genom juristernas inverkan på lekmän- nen tillföra dessa större förmåga av objektivt bedömande och följdriktigt tän- kande. Den vinst, som sålunda kunde erhållas genom det inre arbetet i en ; av jurister och lekmän sammansatt domstol, vore av större betydelse än för- ; delen av lekmäns deltagande i själva handläggningen av målen. Samtidigt & som majoriteten inom handelskammaren sålunda anser ett sakkunnigt lek-

mannalement i själva domstolen i hög grad önskvärt, uttalar den sig obetingat

166 för att lekmännen också tillerkännes ställningen som meddomare och ej endast som rådgivande bisittare utan domsrätt. Den som endast ger råd åt andra, vilka ensamma hava avgörandet, yttrar kammaren, kan aldrig förväntas där- vid handla under samma ansvar som den, vilken själv deltager i avgörandet och på sätt här skulle gälla —— deltager däri under ämbetsmannaansvar. .Vilka råd givits och vilket inflytande de haft på juristernas ståndpunktsta- gande skulle icke kunna kontrolleras. Sannolikt skulle också en domstol med dylika rådgivande bisittare icke erhålla tillräckligt förtroende hos köpmännen själva. Kammarmajoriteten finner, att svårigheterna att för domstolsarbetet förvärva kvalificerade lekmän antagligen skulle bli större, om lekmännen en- dast skola vara rådgivande än om dem tillerkännes ställning som meddomare. Farhågorna för att tillräckligt kvalificerade personer icke skulle i erforderligt antal kunna påräknas för uppdraget såsom lekmannabisittare i handelsdom- stolarna anser Stockholms handelskammares majoritet för övrigt hava blivit väsentligt överdrivna. Under förutsättning att handelsdomstolar icke inrättas annorstädes än i ett fåtal av rikets största handelsstäder håller nämnda majo- ritet före, att det nödvändiga underlaget för konstituerandet av dylika dom- stolar bör kunna påräknas. Även om det för närvarande kunde möta vissa svårigheter att finna tillräckligt antal kompetenta lekmannadomare saknades anledning att i det hänseendet hysa oro för framtiden. Sveriges handel Och industri växte i omfattning och betydelse samt skänkte därmed vidgad erfaren- het åt näringslivets män. Utbildandet av några generationer köpmän vid våra handelshögskolor måste ock förutsättas komma att bidraga till danandet av lämpliga kandidater till befattningarna i fråga.

Jämväl handelskammaren i Göteborg finner användandet av den speciella sakkunskapen i handelsdomstolarna genom att därstädes låta handelssakkun- niga lekmän deltaga i handläggningen och avgörandet av målen i princip rik- tigt, ehuru kammaren anser det inflytande kommissionen velat tilldela lek- männen genom att försätta dem i majoritetsställning böra inskränkas. _ Anmärkningsvärt är vidare, att de sjöfartssammanslutningar, som yttrat sig 1 ärendet, icke givit uttryck åt någon tvekan angående möjligheterna att för domaruppdraget förvärva tillräckligt antal kompetenta sjöfartskunniga lek- man.

_ Vikten för handelsdomstolarna att i sin dömande verksamhet hava omedelbar tillgång till praktisk sakkunskap inom handel och sjöfart finner kollegium så uppenbar, att därom knappast lärer kunna råda mer än en mening. Det spörs- mål, varom tvekan kan förefinnas, inskränker sig därför till huruvida de sak- kunniga personerna skola allenast av domstolen vid behov tillkallas för avgi- vande av råd och upplysningar eller huruvida de skola insättas i själva dom- stolen samt i sistnämnda fall om' de skola tillerkännas rösträtt som domare och i vilken omfattning.

De ovan refererade invändningarna mot insättandet av handelskunniga lek”- män som bisittare i domstolarna kan kollegium för sin del ej finna avgörande. Kollegium föreställer sig, att bland dem som kunna väntas erhålla ifråga- varande viktiga förtroendeuppdrag känslan av domaransvarets betydelse skall i allmänhet vara nog stark att förhindra, att förefintliga intressemotsatser kom- mer att inverka grumlande på det sunda omdömet, därest eljest behörig sak- kunskap är för handen. Möjligheten att mindre önskvärda personliga rella— .tioner mellan domare och parter understundom skola förekomma kan natur- ligtvis ingalunda avvisas såsom osannolik. Denna möjlighet hänvisar emlel- lertid närmast därtill, att inrättandet av handelsdomstolar med blandad sann- mansättning icke bör komma i fråga annat än å de större handelscentra, dlär tillfälle finnes att inom en ej alltför trång krets utvälja de sakkunniga.

N ad beträffar invändningen att lekmännen ej skulle bliva i stånd att för-

värva samma ingående kännedom om målens såväl faktiska som rättsliga sida som de lagfarna domarna, vilka haft tillfälle följa målen under deras för- beredande behandling och därjämte behärska rättssystemet på området, äger den naturligtvis sitt berättigande. Men detta hindrar ej, att lekmännen under domstolsförhandlingarna genom sin förtrogenhet med merkantila förhållanden i allmänhet ändock kunna göra god tjänst och verksamt bidraga till målens ut- redning, ehuru de, då fråga blir om rättstillämpningen, givetvis måste komma att spela en underordnad roll gentemot de rättskunniga domarna. Av dom- stolen tillkallade sakkunniga utan säte i rätten kunna aldrig få den betydelse för åstadkommande av en med sakfrågorna mera förtrogen processledning, som kan förväntas av såsom meddomare fungerande lekmän. Vad åter angår lek- männens avsaknad av juridisk insikt synes denna närmast böra föranleda icke att de förmenas rösträtt i domstolen, vilket utan tvivel skulle försvaga både intresset och ansvarskänslan inför domarvärvet, utan att deras inflytande å domslutet begränsas.

Erinras må, att den föreslagna anordningen med lekmän som dömande bi- sittare i rätten äger sin motsvarighet dels beträffande handläggningen vid Stockholms rådstuvurätt av vissa patentmål enligt 20 % av kungl. förordningen angående patent den 16 maj 1884, dels beträffande mål angående klander av dispasch enligt 314 % sjölagen.

Givetvis är det av vikt, att de lekmannadomare, som komma att deltaga i de särskilda målen äro någorlunda hemmastadda å det område, varest tvisten rör sig. Likväl synes det vara en för sträng fordran, att de skola vara fack- män inom just den förevarande branschen. Såsom vid upprepade tillfällen framhållits vid dryftandet av detta spörsmål, är det icke närmast de speciella förhållandena på det ena eller andra begränsade området som de handels- kunniga lekmännen skola hjälpa till att reda ut, utan det är främst köpmän- nens allmänna uppfattning om affärsförhållandena dem emellan som bör vinna beaktande._ På sjöfartsområdet ligger det väl däremot snarare så till, att det främst är juristdomarnas brist på speciella fackinsikter som framkallat krav på fackmän i domstolarna.

Om alltså intagandet av handelskunniga lekmän i handelsdomstolarna, en- ligt kollegii åsikt, får anses välmotiverat, måste man emellertid konstatera, att intresset härför inom handelsvärlden själv visat sig påfallande matt, främst beroende på farhågor för att verkligt kvalificerade krafter för uppdraget skulle vara svåra att finna. Från handelskammaren i Göteborg har tvivel i sådan riktning ej framförts, ej heller från Sveriges köpmannaförbund eller de båda Sjöfartssammanslutningarna. Vidare har en majoritet inom Stock- holms handelskammare velat direkt bestrida en dylik uppfattning. Från 'de övriga sammanslutningar, som yttrat sig, ävensom från en minoritet inom Stockholms handelskammare har däremot i förevarande hänseende en utpräg- lad tveksamhet givit sig tillkänna, där icke, som framför allt från Industri— förbundet, ett rent avstyrkande skett. Uppenbart är, att anordningen med lekmannadomare icke kan komma i tillämpning annat än i de största handels- centra. Försiktigheten torde bjuda att åtminstone till en början ej göra för- sök med en dylik anordning på flera ställen än i Stockholm Och Göteborg; knappast i Malmö i betraktande av den avvisande hållning man i därvarande handelskammare intagit till saken. Det är under sådana förhållanden tyd- ligt, att de fördelar genom en sakkunnigare behandling som rättegången vid. handelsdomstol är avsedd att skänka bliva mycket ojämnt fördelade över lan- ldet. Rätten att prorogera till handelsdomstol skulle finnas för alla _— lik- som rätten att överhuvud få tvistemål upptagna i första instans vid hovrätt '— men den bleve av ganska olika värde för olika landsändar. Säkerligen skulle den komma att endast i ringa mån kunna utnyttjas av mindre närings-

idkare i avlägsnare orter på grund av därmed förenade kostnader. Detta torde emellertid bliva en tillsvidare ofrånkomlig olägenhet, intill dess det kunde visa sig lämpligt att vid flera hovrätter inrätta handelsavdelningar.

Beträffande de handelskunniga bisittarnas rösträtt i domstolen har kom- missionen föreslagit, att envar av dem skulle erhålla en röst, varigenom de således skulle kunna bliva i stånd att överrösta de lagfarna ledamöterna, även om dessa voro ense. Mot denna bestämmelse har anmärkning framförts från flera håll, varifrån eljest systemet med lekmannadomare accepterats. Kolle— gium anser, att det måhända är mindre lämpligt att tillerkänna lekmännen en obetingad majoritetsställning gentemot de lagfarna ledamöterna och till- styrker, i enlighet med vad som föreslagits av handelskammaren i Göteborg, att, där de tvenne lagfarna ledamöterna hysa samma mening. denna mening bör bliva domstolens beslut, även om de tre sakkunniga lekmännen enhälligt dela en annan uppfattning, men att i annat fall lekmännens röster må räknas individuellt.

Ett önskemål, som framhållits i flera av de inkomna yttrandena, är vidare, t de sakkunniga bisittarna måtte särskilt för varje mål utses bland en till- räckligt vid krets av personer för att garantera å ena sidan att olika sidor av merkantil och sjöteknisk sakkunskap må bliva representerad och å andra sidan att lekmännen ej bliva över hövan betungade med tjänstgöring i rät— ten. Detta önskemål finner kollegium berättigat. Valet av sakkunniga torde lämpligen böra anförtros åt vederbörande handelskammare, såsom represen— terande olika sidor av näringslivet, möjligen i samverkan med vissa andra fack— sammanslutningar, särskilt på sjöfartsområdet. Nödvändigt torde vara, att lek- mannadomarna tillerkännas reseersättning och lämpligt dagarvode.

Kommissionen yttrar, att övervägande skäl synas tala för att handelsav- delningen vid hovrätt får pröva jämväl sådana mål, som icke anhängiggjorts vid hovrätten i första instans utan som först efter fullföljd av talan mot underrätts dom kommit dit. Emot förslaget i denna del hava anmärkningar framförts från vissa håll framför allt med den motiveringen, att, därest de vädjade målen undantoges från handläggning i full handelsavdelning skulle tjänstgöringsskyldigheten för lekmännen kunna betydligt inskränkas. Kol- legium har dock funnit övervägande skäl tala för att i denna punkt ej frångå kommissionens förslag.

Angående omfattningen av de mål, som skulle kunna upptagas till behand— ling vid handelsdomstol, yttrar kommissionen blott i största allmänhet, att dit böra hänföras alla mål av utpräglad handelsrättslig natur samt därjämte flera grupper av mål, som nu behandlas som sjörättsmål, exempelvis tvister rö- rande rättsverkningar av befraktningsavtal eller konossement samt mål rörande ersättning för skada genom sammanstötning av fartyg. I fråga om sistnämnda grupper av mål skulle givetvis tillses, att vid behandlingen i handelsdomstol som lekmannadomare komma att utses sjöfartskunniga personer. Kollegium anser de sålunda gjorda antydningarna icke giva anledning till erinran, men finner sig sakna anledning att för närvarande närmare ingå på detta spörs- mål, som tydligtvis kräver en mycket ingående prövning och en prövning, vilken tydligen ansetts skola äga rum i samband med en närmare utformning av den föreslagna rättegångsreformen.

I detta sammanhang vill kollegium emellertid framhålla, att jämväl beträf- fande en Viss grupp av brottmål liknande skäl förefinnas till domstolarnas för- stärkning med fackkunniga personer, som beträffande handelstvister. Kolle- gium syftar här på Vissa brottmål av sjörättsnatur, vilka jämlikt gällande be- stämmelser skola behandlas i första instans vid rådstuvurätt liksom dithörande tvistemål och vilka enligt kommissionens förslag förmodligen fortfarande skulle komma att upptagas vid städernas underrätter. Det lärer vara en gan-

ska utbredd åsikt, att särskilt vid rådstuvurätterna i mindre städer dessa måls behandling i avseende på sakkunskap lämnar åtskilligt övrigt att önska. Ett sätt att lösa detta spörsmål vore måhända, att föreskrift lämnades, att vid behandlingen av dithörande mål nämnd alltid skulle hava sitt säte i rätten, således även i fråga om ringare mål, däri, vad de större städernas under- domstolar angår, enligt kommissionens förslag nämnd ej skulle deltaga, men att denna nämnd skulle åtminstone delvis sammansättas av sakkunniga, för- slagsvis utsedda på sätt om sakkunniga för sjöförklaring eller sjöförhör stad— gas i sjölagens 314 %.

Kollegium finner jämväl vad av Sveriges allmänna sjöfartsförening anförts beträffande önskvärdheten av en utredning rörande bättre tillgodoseende av kravet på sakkunskap vid sjöförhör förtjäna beaktande, och får kollegium härutinnan tillika hänvisa till i transumt bifogade av kollegii sjötekniska biträde avgivna redogörelse för gjorda rön och iakttagelser i tjänsteutövning under år 1926.

På. grund av vad sålunda anförts får kollegium, utgående från att en re- form av rättegångsväsendet, i grunddragen överensstämmande med av process- kommissionen framlagt förslag, kommer till stånd, tillstyrka,

att i de två eller tre största städerna inrättas särskilda handelsdomstolar för behandling i första eller andra instans av tvistemål av handels- eller sjö- rättslig natur, antingen som avdelningar vid i dessa städer anordnade hov- rätter eller som fristående specialdomstolar, det sistnämnda i händelse det skulle visa sig lämpligt att organisera dessa domstolar, innan rättegångsrefor- men i sin helhet kan komma till genomförande;

att handelsdomstolarna skola, i överensstämmelse med kommissionens för- slag, bestå av två lagfarna ledamöter och tre handels— eller sjöfartskunniga leda- möter, vilka ej behöva vara lagfarna;

_att de sakkunniga ledamöterna tillerkännes individuell rösträtt men att de ej må kunna överrösta de lagfarna ledamöterna, då dessa äro ense:

att de sakkunniga, vilka böra åtnjuta reseersättning och skäligt dagarvode, skola särskilt för varje mål med hänsyn till sina speciella kvalifikationer ut- ses bland ett jämförelsevis stort antal för viss tidsperiod av vederbörande han- ' delskammare, eventuellt under medverkan av andra sammanslutningar, valda personer, representerande sakkunskap inom olika grenar av handel, industri, sjöfart, bankväsende m. m.; samt

_ att åtgärder vidtagas för tillförsäkrande av sakkunskap jämväl vid behand- lingen av brottmål i sjösaker samt vid undersökningsförfarandet i anledning av sjöolyckor.

(I behandlingen av ärendet hava deltagit generaldirektör Fryxell, kommerse- rådet Sohlman och tjf. kommerseråden Ämark och Landberg.)

Bilaga. Stockholm den 28 maj 1927. Till Kungl. Kommerskollegium.

I enlighet med bestämmelse i den för Kungl. Kommerskollegium gällande in- struktionen åligger det Kollegii sjötekniska biträde, bland annat, att samman- ställa en översikt av de olyckor, varom under året meddelande lämnats i rap-

porter och sjöförhörsprotokoll, samt tillika avgiva en redogörelse för de under tjänsteutövningen gjorda rön och iakttagelser. I anledning härav får jag vörd— samt anföra följande.

De under året inkomna sjöförhörsprotokollen giva anledning till följande erinringar från min sida. Det har ofta hänt, att domstol, som verkställt sjö- förhör, icke åstadkommit sådan utredning, som i 317 % sjölagen föreskrives. Till följd härav har sjöförhörsprotokollet icke kommit att giva tillförlitlig led- ning för bedömandet av frågan om orsaken till sjöolyckan. Anledning till denna ofullständighet vid sjöförhörets avhållande torde i de flesta fallen vara att söka, dels i att lämpliga sakkunniga bisittare i rätten icke kunnat erhållas i de mindre stapelstäderna, dels i att bisittarna icke få direkt framställa frågor till vederbörande befälhavare och vittnen. Många spörsmål rörande sjöolyc- kor kunna nämligen icke klarläggas utan användande av sjötermer. Då rättens ordförande i de flesta fall äger ringa eller ingen kännedom om fartyg och sjö— termer, blir följden av en genom honom i sådant fall framställd fråga ofta, att det hörda vittnet icke fattar innebörden av frågan, vilket återigen har till följd att någon klar upplysning icke uppnås. —— På grund av att även protokollföra— ren vanligen saknar kännedom om sjötermer och sjötekniska uttryck, har ofta protokollet i vissa punkter blivit obegripligt, och fall hava inträffat, då fel- aktigt återgivna sjötermer eller sjötekniska uttryck omintetgjort den eljest verk— ställda utredningen och omöjliggjcrt den vidare undersökning, som närmast ankommer på undertecknad. Misstag av denna art skulle kunna rättas, om rättens sakkunniga i sådana fall finge tillfälle att granska protokollet. Visser- ligen äger Kommerskollegium befogenhet att, därest sjöförhör i något avseende befinnes ofullständigt, förordna om nytt förhörs anställande, men denna be— stämmelse blir endast i undantagsfall till nytta, emedan ett fartyg ofta under många månader å rad, ja stundom år, kan vara sysselsatt i fart mellan utländ- ska hamnar samt besättningen numera i regel växlar ganska snabbt. Flera andra synpunkter skulle kunna framföras mot det nuvarande tillvägagångs- sättet vid sjöförhörs anställande. Det sagda torde dock vara tillräckligt för att påvisa, att om ej förr, så i samband med en närmare utformning av ny domstolsorganisation, en allsidig utredning synes böra åvägabringas beträffan- de behovet av omläggning av bestämmelserna rörande undersökning i anledning av inträffad sjöolycka.

Vad ovan anförts rörande sjöförhör vid rådhusrätt gäller av lätt insedda skäl i än högre grad beträffande sjöförhör vid svenskt konsulat och särskilt vid olönat sådant. Vad resultatet måste bliva av en undersökning, verkställd av utländsk medborgare, som ej är mäktig svenska språket och ej äger till- räcklig kännedom om svenska författningar, ligger i öppen dag. Sjöförhör borde därför icke få verkställas av olönad konsul i annat fall än då undersök— ningen icke utan våda kan uppskjutas. Även vid konsulat med lönad konsul blir resultatet av ett sjöförhör ofta skäligen klent, vilket dock i många fall torde bero på den föråldrade konsulatinstruktionen, vilken utarbetats på grund- val av gamla sjölagen. Det vore därför synnerligen önskvärt, att ny upplaga av denna instruktion snarast möjligt kunde komma att träda i kraft.

Magnus Frankman.

JURIDISKA FAKULTETEN VID UNIVERSI- TETET I LUND.

Utdrag ur protokoll, hållet hos Juridiska fakulteten den 30 maj 1927.

5 95. Sedan fakulteten, enligt beslut i statsrådet den 11 ja- nuari 1927, beretts tillfälle att inkomma med yttrande Över »Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsen- dets ombildning» företog fakulteten, sedan ärendet förut upp- repade gånger varit föremål för överläggning, detsamma denna dag till slutligt avgörande.

Härvid anförde professorn Kullenberg: »Jag åberopar såsom mitt yttrande innehållet av ett av mig, den 23 sistlidne april i Juridiska föreningen iLund hållet före- drag; och får jag med tillkännagivande, att föredraget kommer att publiceras i nästa häfte av Svensk Juristtidning, anhålla, att ett separattryck av skriften, vilket jag skall tillhandahålla, måtte, sedan den från trycket utkommit, genom Fakultetens försorg över-sändas till Justitiedepartementet.»

Professorn Björling yttrade: »De av professorn Kallenberg framställda erinringarna emot principbetånkandet synas mig vara av den betydelse, att jag anser mig icke höra med min röst bidraga till att betänkandet i sitt nuvarande skick lägges till grund för en reformering av vårt rättegångsväsen.»

I vad professorn Björling yttrat instämde fakultetens övriga ledamöter.

Ur protokollet: Nils Hintze.

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESS- REFORM.

REFLEXIONER I ANLEDNING AV PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE. 1

AV

Pnornsson E. KALLENBERG.

I.

en första fråga man gör sig, då man har att bedöma ett D processlagförslag, vilket, såsom fallet är med processkom- missionens betänkande, avser en genomgripande omdaning av rättegångsväsendet i dess helhet, är den: är förslaget ekonomiskt genomförbart? Därom kan man på grundvalen av betänkandet. ej bilda sig någon säker föreställning. De härför nödvändiga utredningarna äro ej av Kom:n verkställda. Det saknas _ för att blott nämna några huvudämnen — en uppgjord, plan för landets judiciella indelning m. h. t. rättskipningen i första in— stans samt en beräkning av antalet underdomare och kostna— derna för deras avlönande jämte andra med underdomstolarnas rättskipning förbundna kostnader, och vidare utredningar an- gående verkningarna av dels sportelväsendets avskaffande, dels statens övertagande av utgifterna för rättskipningens bestridande i. städerna, dels den nya hovrättsorganisatiouen, dels ock åklagarg väsendets reformerande. Uppenbart är, att alla dessa ämnen måste vara fullt utredda, innan statsmakterna kunna taga ställ- ning till den stora frågan om det svenska rättegångsväsendets ombildning enligt de av Kom:n föreslagna grunderna. Att jag ej kan nu- uppehålla mig vid processreformens statsfinansiella sida, torde ligga i öppen dag och ej erfordra någon vidare motivering. Jag bortser således i det följande helt och hållet från denna sida av reformen. Det nästa spörsmål jag för mig uppställt är detta: är en

' Efterföljande framställning återgiver utan ändring eller tillägg ett av fört. den 23 april 1927 i Juridiska föreningen i Lund hållet föredrag.

173 processrefOrm, sådan Kom:n tänkt sig den, juridiskt genomför- bar? Härpå tror jag, att man ej kan giva annat än ett jakande svar, ehuru med ett förbehåll. Visserligen möter det intet hinder att genast skrida till utarbetande av en processlag enligt de av Kom:n uppdragna riktlinjerna och att antaga en sådan lag, men den måste säkerligen under en avsevärd tidrymd, ett decennium eller mera, stanna på papperet. Åtskilliga förutsättningar för dess omedelbara tillämpning skulle ej vara för handen. När det gäller omdaning av sekelgamla, i samhällslivet djupt rotade institutioner och formerna för deras verksamhet, måste man räkna med en mycket lång övergångslid. Närmare vill jag ej utföra detta. Därtill finnes ingen anledning, ty spörsmålet om kommissionsbetänkandets juridiska genomförbarhet är skäligen betydelselöst. Det är ej därpå det kommer an. Vad det gäller att undersöka och finna de riktiga svaren på är spörsmål av annan formulering och annan reell innebörd. Min framställ- ning hänför sig till följande huvudfrågor: Är det svenska rätte- gångsväsendet behäftat med så stora och djupgående brister, att de ej kunna undanröjas, med mindre man uppger själva den grund, varpå rättskipningen enligt gällande lag är byggd? Och — om denna fråga besvaras jakande — är Kom:ns be- tänkande i anseende till dess huvuddrag förtjänt att läggas till grund för ny lagstiftning? För fullständighetens skull och på det att undersökningen ej må i ett viktigt avseende brista, må ytterligare en fråga uppställas. Det är möjligt, att vårt nuvarande rättegångsväsende, låt vara att det år bristfälligt, dock med bi- behållande av den gamla grunden är utvecklingsmöjligt och kan förbättras så, att det ger avsevär mera tillfredsställande resultat än nu är fallet, men att likvälett rättegångsväsende enligt Kom:ns grundtankar skulle vara så överlägset, att det bör föredragas. Förhåller det sig så?

11.

1) Det är förfarandets gestaltning, som väsentligen bestämmer rättskipningens resultat.. Härvid förutsättes såsom givet-, att domstolarna äro så organiserade, att de äro fullt skickade att handhava förfarandet, sådant det är i lagen ordnat. Att dom- stolsorganisationen är beroende av förfarandets gestaltning, är uppenbart och jämväl allmänt insett. Bland de ledande princi— perna för det processuella förfarandet år det en, som i vikt och

räckvidd övergår alla de andra, nämligen den, som angår mot- satsen emellan muntlighet och skriftlighet. Man har, som be— kant, tillagt denna motsats olika betydelser. Medan man tidigare lät den syfta allenast på formen för parternas anföranden, parts- förhandlingen, så att processen karakteriserades såsom muntlig eller skriftlig, allteftersom anförandena höllos muntligen eller innefattades i till domstolen ingivna skrifter, förstår man nu— mera och sedan länge med en muntlig process en sådan,i vilken ej blott parterna och andra i processen uppträdande personer, vittnen och sakkunnige, muntligen yttra sig utan tillika det muntligen anförda i denna form omedelbart, d.,v. 5. utan förmedling av ett vid domstolen fört protokoll, lägges till grund för domen. Vår nuvarande svenska underrättsprocess är i denna senare mening skriftlig. Man kallar den, som be- kant, med tanke på bestämmelserna i 14: 1 B. B. om muntlig utveckling av parternas talan såsom regel. muntligt-protokollarisk. Allt vad som muntligen anföres och hör till saken, såväl par- ternas anföranden som vittnens berättelser, skall nämligen full— ständigt eller i varje fall till sitt väsentliga innehåll upptagasi domstolens protokoll, på basis varav domen meddelas. I de högre instanserna är förfarandet i en ännu trängre mening skriftligt, ty där förekomma över huvud inga muntliga anföran— den utan endast skrifter från parternas sida ävensom i under- rätten förda protokoll, och det sålunda framlagda materialet är domens grund.

Det kan tydligtvis ej ifrågakomma, att jag här skulle inlåta mig på en utförlig framställning av den moderna muntlighetens fördelar och olägenheter samt anställa en ingående jämförelse mellan muntlig och skriftlig process En sådan framställning skulle taga så lång tid i anspråk, att föga eller ingen tid av den, som för detta föredrag kan vara mig tillmätt, skulle stå åter för granskning av Kom:ns betänkande. Blott med några få ord vill jag antyda vad det är, som gjort, att processualister så allmänt som fallet är tillerkänna den muntliga processen före— träde framför den skriftliga, och att nyare främmande process- lagar och lagförslag anslutit sig till muntlighetssystemet.

Först och främst anser man, att den muntliga processen ger en bättre grundval för avgörandet än den skriftliga. Till följd av det talade ordets större kraft att påverka ger ett muntligen framlagt processmaterial domaren ett mera levande, starkare

och fylligare intryck av vad tvisten angår och avgörandet bör grundas på, än som står att vinna, då processen är skriftlig. Det muntliga processmaterialet inrymmer ock vissa moment, som näppeligen kunna upptagas i skrift, och som därför gå förlorade, om det muntligen anförda skall upptecknas och do— men grundas på protokollet. Vidare sätter den omedelbara be- röringen emellan domaren samt parterna och andra i rätte- gången uppträdande personer den förre i stånd till att utöva en kraftig materiell processledning, och utan en sådan kan en rättskipning, som skall tillfredsställa större anspråk, knappast tänkas. Härtill kommer, att muntlig förhandling utgör en ound- gänglig förutsättning för att en annan viktig grundsats, nämligen den om rättegångens offentlighet, skall kunna komma till sin fulla rätt. Allmänhetens närvaro vid rättegångsförhandlingar kan ju nämligen ej spela någon avsevärd roll, om den ej har möjlighet att bilda sig någon uppfattning om vad som försig— går, och detta är ej möjligt, med-mindre anförandena hållas muntligen.

Det hittills om den muntliga processens fördelar framhållna har avsett dess förmåga att befrämja ett med det materiellt rätta Överensstämmande resultat av rättskipningen. Dess kanske främsta företräde ser man dock i dess förmåga att främja snabb— het i rättskipningen. Själva det muntliga förfarandets natur strider mot uppskov. Om domstolen skall döma omedelbart på basis av muntliga anföranden, låter det sig ej göra att för- dela det förfarande, som inrymmer dessa anföranden, på ett flertal rättegångstillfällen, skilda genom en tidrymd, som över— stiger några få dagar, och det är ej heller görligt att efter hand- läggningens avslutande dröja med domens meddelande någon avsevärd tid. Muntlig process är enligt sin natur en i anseende till huvudförhandlingen starkt koncentrerad process, vars slut- akt domen följer omedelbart efter det förhandlingen slutförts. En dylik koncentration kräver i större mål en grundlig för- beredelse, och den tid, som härför åtgår, måste tydligtvis med- räknas vid bedömandet av den muntliga processens snabbhet. Svårigheterna beträffande anordnandet av en dylik förberedelse äro dock, såsom erfarenheten ådagalagt, ej oövervinneliga, och man kan vid en jämförelse i förevarande hänseende mellan en muntlig och skriftlig process icke utan skäl peka på den förras naturliga tendens att befordra en snabb rättskipning, medan åter

i den skriftliga processen den omständigheten, att uppskov, de må vara hur talrika och långa som helst, äro likgiltiga m. h. t. möjligheten att avgöra målet, är ägnad att framkalla långsamhet.

Den muntliga processen erbjuder ej blott fördelar utan även _olägenheter; ja man torde kunna säga, att de senare ståi oskiljaktigt samband med de förra. De framgå nämligen av själva arten hos den form, vari processmaterialet framlägges för domaren och lägges till grund för domen. Det talade ordet har ej det skrivnas fasthet och varaktighet; det förflyktigas och blir utan verkan, i den mån det ej genast upptages i medvetan- det. Den muntliga processen ställer således mycket stora krav på domstolen. Det är en synpunkt, som påkallar den allra största uppmärksamhet. Jag återkommer härtill, då jag går att .granska den av Kom:n föreslagna domstolsorganisationen. Där— näst är att framhålla, hurusom muntligheten stegrar anspråken ej blott på domstolarna utan även på parterna. Muntlig förhand— ling måste, om den skall vara en duglig domsgrundval i större och mera invecklade mål, utföras med en ej ringa grad av klarhet, reda och fullständighet i sak men tillika utan onödig omständlighet i form. Då parterna i gemen ej kunna besitta nödiga kvalifikationer för att själva på detta sätt utföra sin talan, leder muntligheten faktiskt till advokattvång, låt vara att lagen ej stadgar något därom. En ofrånkomlig följd av muntligheten är sålunda, att denna process är för parterna vida kostsammare än den skriftliga. _

En även den allra flyktigaste teckning av den moderna munt— ligheten skulle vara ofullständig, om den ej tillika antydde, att en följdriktig tillämpning av muntlighetsgrundsatsen ej är möj— lig, utan att mer eller mindre vittgående undantag äro. ofrån— komliga. Det gives i själva verket ej någon genomgående muntlig process; i alla länder, där processlagstiftningen om— fattat ifrågavarande grundsats, har denna i viktiga avseenden ,uppgivits, och processen utgör en förening av muntlighet och skriftlighet.

I synnerligen vidlyftiga och invecklade mål måste alltid den utvägen lämnas öppen, att processmaterialet fixeras i skrift, på det att domaren må kunna efter det längre, lugna och omsorgs- fulla Övervägande, som sakens natur kräver, besluta sig.

Vidare måste av olika skäl långtgående avvikelser från munt- ligheten göras m. h. t. bevisningen, i all synnerhet bevisningen

genom vittnen. Det kan vara omöjligt att höra en "person så— som vittne vid processdomstolen under huvudförhandlingen, kostnaderna för sådant förhör kunna bli alltför dryga eller oskäliga i förhållande i tvisteföremålets värde, i säkerhetens intresse kan det vara tillrådligt att höra ett vittne, medan- det är att tillgå, och ej dröja därmed till det tillfälle, då huvud- förhandlingen skall försiggå, och sammanförandet av samtliga vittnen till avhörande under huvudförhandlingen kan möjligen göra denna så omständlig och tidsödande, att domarens för— måga att överblicka det hela utsättes för en alltför stark på— frestning. I alla dessa fall, då bevisning försiggår utom huvud- förhandlingen, måste vad därvid framkommer protokollföras och protokollet tjäna till bevis.

Alldeles särskilt visar det sig nödvändigt att släppa efter på muntlighetsgrundsatsens konsekventa tillämpning i högre in- stans. Det är helt enkelt praktiskt taget icke möjligt att ge- stalta rättsmedelförfarandet såsom en ny och fullständig muntlig förhandling med framläggande av allt material, vartill domstolen har att och får taga hänsyn. Parternas kostnader skulle på detta sätt stegras oskäligt, och processen i högre instans er— hölle en vidlyftighet, som nödvändiggjorde både talrika och starkt besatta Överdomstolar. Det kan svårligen undgås, att av hänsyn till det praktiskt genomförbara bevisomedelbarheten i högre instans snarare blir undantag än regel, och att vittnes- bevisningen huvudsakligen sker genom företeende av protokoll över vittnesförhör, hållna i första instans eller annorstädes. I .all synnerhet i tvistemålen måste detta bli fallet.

2) Innan jag lämnar de allmänna betraktelserna över den moderna muntligheten, dess fördelar och brister, är det en hit— hörande iakttagelse, på vilken det, om den är riktig, ligger mycken vikt, och vilken jag är särskilt angelägen att fästa uppmärksamheten på. Fördelarna av muntligheten äro huvud- sakligen knutna till den muntliga formen för förhandlingen och olägenheterna till det i muntlighetsbegreppet inrymda moment, som består däri, att det skall dömas omedelbart på grundvalen av det muntligen anförda. De städse kraftigt betonade för- delarna, att förhandlingen ger ett starkt, levande och fylligt intryck, att domaren är i stånd till att utöva en effektiv pro- cessledning, och att grundsatsen om rättegångens offentlighet kan spela den roll som vederbör, framgå av den muntliga för—

handlingsformen, medan olägenheterna och svårigheterna bero därpå, att det muntliga processmaterialet förblir muntligt och icke erhåller den varaktighet, som fixeringen i skrift medför. Det processystem, som förenar den muntliga formen med pro- tokollering av förhandlingens innehåll, synes vid sådant för- hållande vara det bästa. Av skäl, som jag här bör med några ord antyda, ha dock de flesta processualister icke förordat detta system, (1. v. s. det muntligt—protokollariska systemet, utan för- klarat sig för anhängare av den moderna muntlighetsgrund- satsen.

Ett av dessa skäl är, att skriften icke förmår återge alla de moment, av vikt för bedömandet, som innefattas iett muntligt processmaterial. Detta är visserligen riktigt, men betydelsen därav torde icke kunna skattas synnerligen högt, ty vad skrif— ten endast ofullkomligt kan upptaga är domarens intryck av de i målet uppträdande personerna, deras sätt att uttala sig, beredvillighet att lämna upplysningar m. m. dyl., och sådant kan väl vara av värde i brottmål ännu mer än i tvistemål _ men man må akta sig för att överdriva vikten av sådana moment.

Mot protokollering av processmaterialet i ändamål att erhålla ett protokoll, som kan läggas till grund för domen, anmärkes i allmänhet, att ett sådant protokoll måste ha ett omfång, som gör protokollföringen till en synnerligen tyngande och tidsödande uppgift. Då protokollet för att bliva betryggande bör uppsättas under handläggningen och under domarens kontroll, är det fara värt, att iförhandlingen mister sin livlighet och friskhet, samt att domarens intresse och initiativkraft vid handläggningen försvagas. Man har härmed pekat på faktorer, som förtjäna allt beaktande och bestämt tala till förmån för den rena munt- ligheten. Emellertid synes man mig ganska allmänt inom pro- cessteorien bedöma förhållandet väl ensidigt. Även den mo- derna muntliga processen kan ej undvara ett sakprotokoll, om ock ej så omfattande som den muntligt-protokollariska proces- sens, och det är alltså i realiteten endast fråga om ett mer eller mindre, icke om ett antingen allt eller intet. Skillnaden ter sig också mindre betydande, om man, såsom sig bör, med— ger, att protokollet i den muntligt-protokollariska processen ingalunda behöver upptaga allt, som kan sägas till saken rätte— ligen höra; det kan sålunda icke anses nödvändigt, att parter-

nas rättsliga deduktioner utom i undantagsfall upptagas. Men härtill kommer ännu en mycket viktig omständighet. En be- tydelsefull, ehuru ofta ej tillräckligt framhållen orsak till att i den muntliga processen protokollet vid huvudförhandlingen kan avsevärt begränsas, är att söka däri, att under den förberedande behandlingen av målet det väsentliga av det material, på vilket domstolen har att grunda sin dom, för så vitt detta material består av partsanföranden, upptecknats, vare sig det nu inne- fattas i skrifter, växlade mellan parterna, eller iett vid domstol fört protokoll. Men intet hindrar, att en anordning, motsva- rande denna förberedande behandling, införes i den muntligt— protokollariska processen, i den mån en sådan anordning kan anses erforderlig, d. v. s. i de större målen. En sådan anord— ning är visserligen icke för denna process ett livsvillkor, såsom den är för den moderna muntliga processen, men den synes. utgöra ett synnerligen gott medel att öka dess säkerhet och snabbhet, och tydligtvis har den modernt muntliga processen icke något monopol på ifrågavarande anordning. Därigenom kan protokollet även i den muntligt-protokollariska processen betydligt reduceras, och skillnaden i detta hänseende mellan de båda processystemen behöver ej bli synnerligen stor.

Jag har härmed kommit fram till ett resultat, som jag vill eftertryckligt betona. Den muntligt—protokollariska processen är för vissa en utvecklingsduglig, ja en i hög grad utuecklingsmöjlig- process. Detta är något, som man ej bör undandraga sig att erkänna, man må för övrigt hur mycket som helst ha öppet öga för och vara övertygad om den moderna muntlighetens förtjänster.

Ill.

1) I del. I sid. 26—30 av sitt betänkande avger processkom— missionen en programförklaring och anger huvuddragen av processreformen. Erfarenheterna, säger Kom:n, från föregående— reformarbeten på rättegångsväsendets område ha till fullo åda- galagt, att de allvarliga och djupgående brister, som vidlåda rättegångsväsendet, ej kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer. Efter att ha påpekat, att bristerna hänföra sig både— till domstolsorganisationen och till förfarandets gestaltning, samt att domstolsorganisationen måste inrättas med hänsyn till det förfarande, som den är avsedd att tjäna, i vilket hänseende

Kom:n anger vissa riktlinjer, avger Kom:n det uttalande, som måste betecknas såsom det grundläggande och centrala i hela betänkandet: "En väsentlig förbättring av rättegångsväsendet kan endast vinnas därigenom, att man slår in på de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer följt på detta område*.

Jag tror icke, att denna förklaring av Kom:n är riktig; i varje fall har Kom:n icke förebragt tillfyllestgörande bevis för dess riktighet, ja knappast inlåtit sig på någon verkligen till grunden gående undersökning beträffande själva huvudfrågan. Jag är fullt ense med Kom:n om att bristerna i vårt rättegångsväsende icke kunna botas genom smärre reformer. Det fordras till deras avhjälpande en ganska genomgående omarbetning av processlagstiftningen. Men däremot delar jag icke Kom:ns åsikt, att en väsentlig förbättring ej kan vinnas, med mindre själva grunden för det nuvarande processuella förfarandet övergives och den moderna muntligheten accepteras. Ganska illa beställt vore det, om denna åsikt verkligen vore riktig. Hur uppriktigt och varmt jag än såsom processteoretiker erkänner vad som kan vinnas genom den moderna muntligheten såsom huvud— princip för det processuella förfarandet, så kan jag å andra sidan ej bortse från att den, om den skall verka välsignelse- bringande, kräver förutsättningar, som i vårt land ej äro lätta att åvägabringa. Den fordrar en kostsammare domstolsorga- nisation än den i modern mening skriftliga processen, och den ställer stora anspråk på parterna, ej minst med hänsyn till ut- gifterna för processandet. Vid prövningen av de större eller mindre svårigheterna att åstadkomma de fulla betingelserna för en muntlig process, måste varje land taga hänsyn uteslu- tande till sina egna förhållanden, och till bevis för att den låter sig genomföra kan man i ett land ej åberopa ett annat lands exempel. En annan sak är, att om man bestämt sig för att till grund för en processreform lägga muntlighetsprincipen, man visserligen både kan och bör vid den närmare utformningen göra sig noga underkunnig om och hämta ledning av allt det myckna arbete, som i utlandet nedlagts på processlagstiftningens område, och vars resultat återfinnes i de främmande lagarna. Efter mitt omdöme är den distinktion, som nu antytts, väl värd :att till fullo behjärtas.

2) Lider verkligen det svenska rättegångsväsendet av brister-, som äro så djupgående och svåra, att de med bibehållande av

den nuvarande grunden för förfarandet icke kunna hotas.? För _att finna svar härpå bör man erinra sig de huvudkrav, som en god rättskipning måste uppfylla: rättskipningen skall vara säker, snabb och billig.

Rättskipningen skall vara säker, d. v. s. den skall i de sär— skilda fallen leda till resultat som motsvara det materiellt rätta. 1 vad mån den svenska rättskipningen är säker, låter sig icke exakt angiva. För att kunna med bestämdhet bedöma rätt- skipningens säkerhet skulle man vara i stånd att avgöra, hur stor procent av de meddelade laga kraftvunna domarna äro oriktiga, och en dylik beräkning är helt enkelt omöjlig. Men det finnes dock en måttstock för bedömandet, och den är kanske den allra bästa, nämligen det förtroende, varmed rätt- .skipningen omfattas av folket. Man säger för visso ej för myc- ket, om man påstår, att våra domstolar äro allmänt respekte- rade, och att det arbete de utföra anses vara ett gott arbete. Och härvid gäller, att erkännandet lämnas utan hänsyn till politiska partigrupperingar. Att jämföra med förhållandenai andra länder ligger nära till hands men är vanskligt; jag tror mig dock knappast vara för djärv, om jag vågar hänvisa till en allmänt utbredd opinion, att.utsikterna till att vid pro- cesser i vårt land den verkliga rätten kommer till heders ej äro mindre än vid processer i utlandet. I vad jag nu yttrat får man icke se ett uttryck för en reformfientlig övertygelse om att det är bra som det är. Det finnes för visso i vår domstols- organisation och i reglerna för det processuella förfarandet ett vidsträckt utrymme för välbehövliga reformer. Vad jag velat betona är blott, att i ett land, där förtroendet för rättskipnin- gen är i det hela så stort som i vårt land, det ej gärna kan förhålla sig så, att själva den grund, varpå rättskipningen vilar, saknar bärkraft och nödvändigt måste utbytas mot en annan grund.

Rättskipningen skall vara snabb. Det är ett krav, som vis- serligen teoretiskt och principiellt måste sättas efter kravetpå säkerhet, men som praktiskt sett är föga mindre framträdande. En sen rättvisa är ju icke en full rättvisa. Då man klandrar den svenska rättskipningen och vill grundligt omgestalta den, är det i all synnerhet med hänvisning till dess bristande snabb- het. Klandret är över huvud synnerligen befogat. För» brott- målens del har det väl mindre fog för sig —— ide grövre brott-

målen, i vilka den tilltalade är häktad, är rättskipningen tvärtom synnerligen snabb — och det är ej heller dem, som man egent— ligen har sikte på, men så mycket mer beträffande tvistemålen. Dessa senare mål handläggas och avgöras ej med en skynd- samhet, som tillfredsställer berättigade anspråk. Tänker man på den tid, som i genomsnitt förflyter, då ett tvistemål full— följes genom alla tre instanserna, så visar det sig väl, att den mesta tiden åtgår för processandet i de högre instanserna, men icke förty ligger huvudvikten på att förkorta rättegången i första instans, där ju ett stort antal mål slutligen avgöras, och där den ojämförligt svåraste uppgiften möter. Problemet är dock efter min mening långt ifrån olösligt, utan att man fördenskull tvingas att lägga vårt rättegångsväsende på en helt ny grund. För övrigt är det, innan jag lämnar det odiskutabelt berätti- gade kravet på större snabbhet irättskipningen, en omstän- dighet som, om ämnet skall få sin allsidiga belysning, ej bör förbises. Kravet på att rättskipningen skall vara snabb är ej av absolut utan av relativ natur; det uppställes ej för sin egen skull, utan på det att rättskipningen i fråga om skyndsamheten måtte bliva sådan, att den tillgodoser folkets fordringar och behov. Härvid är att märka, att missnöje med rättskipningens långsamhet och behov av större skyndsamhet förnämligast yppa sig inom affärslivet. I avseende å en dryg del av de tvister, som dragas inför domstolarna på landsbygden, gör sig knap- past någon mycket stark otillfredsställdhet över långsamheten i allmänhet gällande. Vad jag nu sålunda antytt har bort komma med, men det har icke framdragits för att fördunkla det obestridliga förhållandet, att den svenska rättskipningen i fråga om skyndsamhet lämnar mycket övrigt att önska.

Sist nämner man kravet på att rättskipningen skall vara billig. Det må nu kunna försvaras, att det nämnes sist, men det är icke dess mindre ett synnerligen viktigt krav. Att pro— cessa är över huvud ej billigt, men i betraktande av alltings relativitet kan man utan tvekan våga påstå, att processföringi vårt land ej är dyr. Alldeles särskilt framstår, vid jämförelse med förhållandena i främmande länder, att processföringen i högre instans ej är kostsam. Att övergång från vårt nuvarande processystem till en modernt muntlig process skulle högst be- tydligt öka parternas processkostnader, finnes det nog knappast någon som betvivlar eller vill bestrida.

Det är min övertygelse, att det svenska rättegångsväsendet kan på bestående grund, d. v. 5. utan uppgivande av vad jag för korthetens skull kan kalla det muntligt—protokollariska sy- stemet, reformeras så, att rättskipningen vinner i säkerhet och högst betydligt i snabbhet. Man kan icke skäligen fordra av mig, att jag skall vid detta tillfälle ens göra ett försök att fram- lägga ett i detalj gående reformprogram, men å andra sidan vill jag ej undandraga mig att göra några antydningar.

3) Det torde först och främst vara tydligt, att det under den förutsättning, från vilken jag utgår, icke föreligger någon nöd- vändighet att göra några väsentliga rubbningar i den nuvarande domstolsorganisationen.

Vad beträffar organisationen av underrätterna och närmast häradsrätterna är det ett par reformbehov, som i större ut— sträckning än hittills skett måste tillgodoses, om en verklig förbättring skall vinnas. Man bör gå vidare på den väg, som beträtts genom stadgarna ang. domsagornas förvaltning samt 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, samt ordna det så, att i varje dom- saga häradshövdingen icke av arbete med ärenden och de enk- lare rättegångsmålen hindras från att ägna full kraft och sitt odelade intresse åt de ansenligare rättegångsmålen, av civil eller kriminell natur. Att vikariatväsendet bör hållas inom trånga gränser, är det nästan överflödigt att framhålla. Vidare måste antalet tingssammanträden betydligt ökas.

Av ömtåligare natur är frågan om rådstuvurätterna. Den olika organisationen av domstolarna i städerna och på landet är något för den svenska samhällsförfattningen i hög grad egen- domligt, vartill, så vitt jag nu erinrar mig, ej annorstädes fin- nes någon motsvarighet. Jag har för min del redan för länge sedan i mitt arbete Svensk Civilprocessrätt & 12 uttalat såsom min mening, att skillnaden emellan lands- och stadsdomstolarna icke kan motiveras med sakliga skäl, (1. v. 5. här skäl som äga processrättslig giltighet, och av denna mening är jag allt fortfarande. En till själva grunden gående reform av hela vårt rättegångsväsende, sådan som den av Kom:n förordade, kan ej gärna underlåta att räkna med en enhetlig domstolsorganisa— tion för landsbygd och stad. Om man åter inskränker pro- cessreformen enligt vad nu är i fråga, är upphävandet av stä- dernas särskilda domstolsorganisation ej något trängande re-

formkrav; det är i stort sett ett ämne, som ligger på sidan av vad som nu är föremål för vårt intresse. Dock bör otvivelå aktigt härvid göras undantag för rådstuvurätterna i smärre städer, eller över huvud de rådstuvurätter, i vilka sitterblott en lagfaren domare. Om önskvärdheten av deras avskaffande torde näppeligen meningarna vara mycket delade.

Vad angår hovrätterna, så torde vara uppenbart, att en reform, som har den ifrågavarande blygsammare omfattningen, icke är tvungen att göra några större eller ens några egentliga ingrepp i organisationen. Vikariatväsendet hör till befrämjande av rätt- skipningens säkerhet såvitt möjligt begränsas. Att för Övrigt någon starkare sammansättning av hovrättsdivisionerna icke erfordras, ligger i öppen dag. Snarare synes det böra tagas i övervägande, huruvida icke det domföra antalet kan inskränkas till tre. Så vitt jag kan finna, möter detta inga allvarliga be- tänkligheter. En sådan reducering borde självfallet ha till följd ökning av hovrätternas arbetsprodukt och en snabbare rätt? skipning i denna instans. Samma syfte har, som bekant, det framkomna förslaget att befria hovrättsledamöterna från före—' dragning av mål velat främja. Tanken förefaller mig vara god och förtjänt av att ytterligare tagas i övervägande. Slutligen är att beakta frågan om ökning av hovrätternas antal eller rättare om uppdelning av det nuvarande antalet hovrätter på flere. Tydligtvis är det en fråga, som med min utgångspunkt är av långt mindre betydelse, än om man vill hos oss införa den moderna muntliga processen, men i varje fall har den aktuellt intresse och påkallar en lösning.

Vidkommande högsta instansen har jag i detta sammanhang ej någon anledning att tänka på annat än valet emellan de båda alternativen: apellinstans eller revisionsinstans. Kom:n vill göra högsta instansen till revisionsinstans, och ett annat Val- har Kom:n icke rimligtvis kunnat träffa. Det är näm- ligen knappast möjligt att, då processen år i modern mening muntlig, medgiva appell, d. v. s. fullföljd av saken i hela dess vidd, i anseende till sakens såväl faktiska som rättsliga sida, till mer än en högre instans, och vid sådant förhållande måste den tredje instansens prÖVning begränsas till _— förutom laga formers iakttagande rättsfrågan; från möjligheten att göra högsta instansen till kassationsinstans torde nämligen kunna bortses. .Om man'åter utgår från det muntligt-protokollariska

systemets bibehållande, har manfull möjlighet att välja mellan båda alternativen. Det finnes skäl för båda, men dock, efter mitt omdöme, vida övervägande skäl för att bibehålla högsta instansen såsom apellinstans. Om hovrätten skall definitivt fastställa vad som är sant i målet, tvingas den till en faststäl- lelse beträffande det faktiska, mera ingående och av större ut- sträckning än som eljest är av nöden, och därmed blir hov- rättens arbetsbörda ansenligt tyngre. Att garantierna för rätt- skipningens säkerhet äro vida större, om högsta instansens pröv- ning omfattar jämväl det faktiska, är nästan överflödigt att påpeka. På en punkt är jag emellertid sedan länge höjd för att ifrågasätta en inskränkning av det material, som högsta in- stansen har att pröva. I 30: 11 RB, sådant lagrummet ursprung- ligen lydde, var stadgat, att hos konungen ej andra bevis finge läggas in än de, som i hovrätten eller hos underdomaren varit framtedda, så framt de ej sedan vore funna eller sådana, att de ej förr kunnat vara för handen. Detta stadgande förmenar jag höra återinföras.

I anslutning till anmärkningarna om domstolsorganisationen må framhållas nödvändigheten att lagligen reglera advokat- väsendet och omorganisera åklagarväsendet. För genomföran- det av den processreform, som Kom:n tänkt sig, utgör advokat- väsendets reglering en oeftergivlig förutsättning. Men även om man icke går längre än jag nu med min framställning åsyftar, är det en viktig uppgift att söka genom lagstadganden åstad- komma, att en kår av kvalificerade sakförare är tillgänglig, ur vars krets parter kunna med fullt förtroende utse rättegångs- fullmäktige, och vilkas medlemmar vid utförandet av rätte— gångar uppfatta sin ställning så, att de äro ej blott sina hu— vudmäns förtroendemän utan tillika samhällsorgan med skyl- dighet att verka i rättskipningens intresse. Slutligen mä blott påpekas, att varje verklig reform av straffprocessen måste bygga på en mera tillfredsställande organisation av åklagarväsendet. än den vi för närvarande besitta. ?

4) Härefter går jag över till att orda något om huvudgrun- derna för en reform av det processuella förfarandet på basis av det muntligt-protokollariska systemet, och därvid gör jag, såsom naturligt är, början med förfarandet vid underrätterna, närmast i tvistemålen. . »

Vissa brister äro synnerligen framträdande och väl också.

tämligen allmänt erkända. Stämningarna behöva enligt gäl- lande lag ej ha och ha jämförelsevis sällan ett sådant innehåll och en sådan uppställning, att de äro ägnade att ej blott utgöra rättegångens grundval utan tillika så förbereda handläggningen vid första rättegångstillfället, att målen må kunna redan där slutbehandlas. Vad Kom:n föreslagit beträffande stämningens innehåll synes mig i allo vara värt gillande. På det syftet att så vitt möjligt undgå uppskov må kunna vinnas, är det emel- lertid ofta ej tillräckligt, att stämningen i målet — dess inne- håll må vara än så fullständigt — delges svaranden, utan det kräves en förberedande behandling. Obligatorisk synes ej en sådan behandling böra vara. I många mål är den överflödig. Det bör ankomma på häradshövdingen resp. i städerna på ledamot av rätten att bestämma om förberedande behandling och med— dela föreskrifter i sådant hänseende. Förberedelsen bör kunna bestå i skriftväxling emellan parterna eller i förhandling dem emellan inför rätten; om under sådan förhandling målet blir moget för avgörande, bör det kunna utan uppskov avgöras. Som bekant är förberedelse av målen till handläggningen vid första rättegångstillfället en av huvudpunkterna på den reform— rörelses program, som är känd under namnet: processreform utan lagändring. På många håll torde man stå ganska kritisk inför tanken på en förberedelse av målen; man torde finna den besvärlig och tvivla på dess förmåga att förkorta proces- sen vid underrätt. För min del kan jag dock ej inse, huru det skall vara möjligt att i större mål utan förberedelse vinna det syfte, som väl aldrig bör uppgivas, nämligen att vid ett enda rättegångstillfälle få hela processmaterialet framlagt eller att, om uppskov av någon anledning icke kan undvikas, låta det, frånsett exceptionella fall, stanna vid ett enda uppskov. På frivillighetens väg är det säkerligen ej möjligt att vinna detta syfte. Här fordras lagbestämmelser, och sådana måste anses bilda ett av de viktigaste partierna i en lagstiftning, som vill reformera underrättsförfarandet.

Det svenska underrättsförfarandet betecknas, såsom förut nämnts, såsom muntligt-protokollariskt, och vad därmed förstås har ock angivits. Den muntliga formen för parternas utveck- ling av sin talan är uttryckligen påbjuden i14:1 RB, men, såsom allbekant är, har man redan för mycket länge sedan, säkerligen sedan minst ett århundrade tillbaka, i praxis upp-

hört att anse sig bunden av lagrummets påbud om muntlighet, 'och man tillåter parterna att efter behag hålla muntliga anfö- randen eller ingiva skrifter. Denna utveckling har underlättats av de i svävande ordalag avfattade förbehåll, som knutits till muntlighetsbudet. På kanske ingen annan punkt av under— rättsförfarandet gör sig ett reformbehov så starkt gällande som på den förevarande. Den muntlighet, som 1734 års lagstiftare föreskrivit och lagt vikt på, måste återupplivas och upprätt- hållas genom fullt otvetydiga, skarpt och bindande formulerade lagbestämmelser, som ej medgiva undantag för annat fall, än då sakens beskaffenhet det oundgängligen fordrar. Utan munt— lighet kan domaren ej utöva en effektiv processledning, och koncentration, förekommande av andra än alldeles oundvikliga uppskov, låter sig ej genomföra.

Det behöver efter det föregående knappast framhållas, att av en reformerad processlag måste med en klarhet och skärpa, som icke lämnar något övrigt att önska, framgå, att uppskov icke får beviljas, med mindre det betingas av skäl, till vilka domstolen av hänsyn till rättvisa och billighet icke kan under- låta att taga hänsyn. En allmän bestämmelse, hur den nu än formuleras, torde dock ej göra tillfyllest; praxis, sådan den ut- vecklat sig enligt gällande lag, lämnar belägg därför. Verksam— mast äro säkerligen lämpliga stadganden om rättegångskostnad, 'vilka, bland annat, upptaga en regel om, att part, som genom försummelse i sin processföring förorsakat uppskov, skall bära kostnaderna därför.

En mycket svag avdelning av gällande lag, så vitt den rör underrättsprocessen, utgöres av reglerna angående påföljderna av parts utevaro vid första rättegångstillfället. Jag kan natur- ligtvis ej här gå närmare in på detta intressanta och vittom- fattande ämne. Så mycket kan fastslås såsom säkert, att en processlag, som skall motsvara nutida anspråk, måste upptaga bestämmelser, som belägga parts utevaro, i all synnerhet ute- varo av svaranden, med påföljder av Vida allvarligare innebörd än de nu stadgade. Det är uppenbart, att en ändring av lag- stiftningen på detta område ej är beroende av övergången till muntlig process i modern mening.

lnom straffprocessen möta en rad särskilda ämnen, beträf— fande vilka nya lagstadganden äro av ett trängande behov på- kallade. Såsom själva grundvalen för en straffprocessreform

måste man, enligt min mening, beteckna omorganisationen av åklagarväsendet; vid sidan därav måste stå ett tidsenligt po- lisväsende. Äro dessa institutioner goda, så är ock kanske det mesta gjort i fråga om betingelserna för en god straffrättskip- ning. För övrigt måste jag huvudsakligen inskränka mig till att blott nämna de frågor, som kräva reglering: äta] och åtals- rätt, de straffprocessuella tvångsmedlen (häktning m. fl.) samt förberedande undersökning. Kom:ns betänkande innehåller i dessa delar mycket, som synes mig synnerligen förtjänstfullt och vårt allt beaktande. En anmärkning kan jag dock ej un— dertrycka. På några punkter synes man mig ha gått väl långt i strävandet att genom bindande regler bereda garantier för att rättskipningen skall fungera tillfredsställande, i synnerhet i den riktningen, att den tilltalades intresse ej skall trädas för nära. Ett större utrymme kan säkerligen utan risk upplåtas åt åkla- gare- och domaremaktens fria beprövande.

En betydande avdelning av processrätten är gemensam för civil— och straffprocessen, nämligen reglerna angående bevis- ningen. Det torde icke råda delade meningar om att vad 17 kap. BB innehåller är till stor del föråldrat och bör ersättas av stadganden, i vilka de i våra dagar härskande åskådnin- garna komma till uttryck. Dessa åskådningar uppbära vad Kom:n föreslagit på detta område, och med förbehåll för en del enskildheter kan man i det hela ansluta sig till dess för- slag. I ett avseende måste jag dock inlägga en bestämd gen— saga mot Kom:ns uppfattning. I del II sid. 20 av betänkandet yttrar Kom:n, att grundsatsen om fri bevisprövning ej kan med framgång genomföras utan muntlig process, vilken för dom- stolen möjliggör att uppskatta alla de olika omständigheter i målet, som den fria bevisprövningen ålägger domstolen att be- akta. Det är ett ej sällan framställt påstående, som Kom:n här upprepar. Det är emellertid efter min bestämda övertygelse väsentligen oriktigt. I vårt land har det bemötts redan av Nya Lagberedningen i dess principbetänkande del II sid. 28 f. Att fri bevisprövning skulle vara oförenlig därmed, att processmaterialet i det väsentliga upptages i skrift, låter sig ej med framgång ådagalägga och vederlägges av erfarenheten ej mindre hos oss än även i utlandet, där just i fråga om bevisningen vittgående undantag äro gjorda från den moderna muntlighetsgrundsatsen.

Jag har härmed slutat min översikt angående underrätts-

processen och skall nu blott yttra några få ord om pro- cessen i hovrätten. Några grundväsentliga anmärkningar mot densamma torde det icke finnas fog för. Den kan ej rättvis— ligen utdömas såsom icke betryggande med hänsyn till säker— heten, och dess brister i fråga om skyndsamheten äro av be- skaffenhet att kunna avhjälpas. Dock synes det mig otvivel- aktigt, att tiden nu är inne och mogen för en viss, synnerligen betydelsefull omgestaltning av hovrättsprocessen. Föredragnin- gen bör, då det gäller fullföljd ihuvudsaken, vara offentlig, och parterna ha tillfälle att, om de så vilja, yttra sig; det bör stå hovrätten öppet att i anslutning till föredragningen anställa förhör med part, som för sådant ändamål kallats att infinna sig, och i hovrätten åberopad ny bevisning bör, om ej särskilda skäl tala däremot, framföras omedelbart i hovrätten. I grövre brottmål -— var gränsen skall dragas vill jag ej uttala mig om bör en verklig förhandling ihovrätten vara obligatorisk. Innan jag avslutar denna huvudavdelning av min framställ- ning, vill jag upptaga till bemötande en invändning, som ej sällan göres mot det Inuntligt—protokollariska systemet. Man påstår, att då till grund för domen ligger ett protokoll, över- mäktiga tendenser göra sig gällande till den muntliga formens ersättande med den skriftliga. Det synes nämligen natur- ligt, att parterna i stället för att muntligen utföra sin talan inlämna skrifter till intagande i protokollet, och att domsto- larna så småningom med bortseende från lagens stadganden låta detta passera. Häremot må med styrka betonas, att den muntliga förhandlingsformen har, oaktat förhandlingsinnehållet skall protokollföras, sin utomordentligt stora betydelse, och att, det därför ingalunda ligger i sakens natur, att domstolarna skola under utvecklingens gång upphöra att fordra iakttagande av fullt klara och bestämda lagstadganden om sådan förhand- lingsform. En hänvisning till den utveckling, som försiggått i den svensk-finska processen, och som för länge sedan föl—tagit bestämmelserna om muntlighet i gällande lag deras bindande verkan, är icke avgörande; dels har det varit fråga om stad- ganden, som icke ha tillfredsställande innehåll och avfattning, dels har vårt rättegångsväsende lidit och lider allt fortfarande av brister, som mäktigt bidragit till att framkalla det resultat, vartill utvecklingen lett. Man gör sig skyldig till en på förut- fattade meningar beroende ensidighet, då man beträffande det

muntligt-protokollariska systemet talar om övermäktiga tenden— ser till muntlighetens omintetgörande men iavseende å'den rent muntliga processen förbiser, att enahanda tendenser göra sig gällande. Utan ständig vaksamhet från domstolarnas sida kan i denna process muntligheten lätt övergå till en tom form, det fria föredraget ersättas av upplåsning av en skriven fram- ställning, varmed en parodi på muntlighet träder i stället för den sanna och värdefulla muntligheten. Älägger man,där pro- cessen är rent muntlig, domstolarna plikten att förekomma dy; likt, så bör man ock kunna i den muntligt-protokollariska pro- cessen med fullt förtroende ålägga dem en motsvarande skyl- dighet.

Till sist bör jag ej underlåta att påpeka, hurusom de läm; nade antydningarna om en processreform på basis av det be- stående angått endast själva huvudgrunderna för en sådan reform. Hela det område, på vilket ny lagstiftning påkallas, är därmed ingalunda angivet. En hel rad institut äro i gäl- lande lag på ett otillfredsställande eller ofullständigt sätt eller ej alls reglerade; såsom exempel må nämnas domstolarnas lokala kompetens, partssuccession, intervention, kumulation av mål, tillåtligheten av fastställelsetalan m.m. Det torde vara tydligt, att vid en omfattande omarbetning av vår rättegångs- lag dessa ämnen ej böra förbises.

IV.

Den föregående undersökningen har lett till det resultat, att det svenska rättegångsväsendet enligt gällande lag icke är be- häftat med andra och svårare brister, än att de kunna utan övergivande av grunden, det muntligt-protokollariska systemet, botas och därigenom en rättskipning, så god att den skulle tillfredsställa alla skäliga anspråk, åstadkommas.

Jag övergår nu till en närmare granskning av några huvud- drag av Kom:ns förslag för att finna svar på frågorna, om detta förslag skulle, därest det genomfördes, begåva vårt folk med ett rättegångsväsende, överlägset vad som på bestående grund kan förverkligas eller för att uppställa ett anspråkslösare spörsmål — om förslaget över huvud kan anbefallas såsom grundval för ny lagstiftning. Det är utan vidare givet, att om det senare spörsmålet besvaras nekande, jämväl det förra har erhållit ett nekande svar.

1) Början göres, såsom naturligt är, med domstolsorganisa- tionen, därvid det dock endast gäller domstolarna i första instans.

Två huvudspörsmål möta, av vilka det ena rör domstolarnas besättande antingen med en enda lagfaren domare eller med två eller flera sådana domare och det andra domstolarnas be- sättande med lekmän, d. v. s. med personer, av vilka icke kräves någon särskild juridisk utbildning. Kom:n har givit det senare spörsmålet en förgrundsplats och i viss mån behandlat det, som om det vore det viktigare av de båda, men för min del vill jag bestämt hävda, att lösningen av det förra är långt betydelsefullare, och därför upptager jag ock detta här först till granskning.

a) Den moderna muntligheten ställer, såsom redan förut an- tytts, mycket stora anspråk på domarens förmåga att hastigt och säkert uppfatta. Han kan ej, i likhet med domaren iden skriftliga processen, som ju har processmaterialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i lugn och ro genom läsning av pro- tokoll eller annan skrift inhämta eller uppliva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom, utan han måste genast upptaga i sitt medvetande vad som anföres och bevara det i minnet till dess han skall träffa ett avgörande i målet.1 Kom:n kan ju icke rimligtvis ha underlåtit att beakta detta och har det ej heller. Eftertryckligast har det kanske betonats i bilaga nr 2, där det på tal om domares avlöning nämnes på ett par ställen, att den moderna processen ställer krav på domaren, som väsentligt överstiga vad som fordras av honom i ett skriftligt förfarande. Uppenbarligen ligger deti betraktande härav en utomordentlig vikt uppå, att man i dom- stolens sammansättning söker starka garantier för en riktig prövning; betydelsen härav är ännu störrei den muntliga än i den skriftliga processen. Denna konsekvens av den moderna muntligheten har i de flesta främmande lagar ansetts kräva, att det i första instans finnes två slags domstolar, domstolar med en lagfaren domare för mindre mål och domstolar med flera lagfarna domare för de större.

1 Jag förbiser ej, att domaren kan föra privata anteckningar till stöd för minnet, men i den mån han vid avgörandet låter sig bestämmas av sådana år in i verkligheten förhållandet ej väsentligen olika det, att han har stöd av ett officiellt domstolsprotokoll.

Vilken ställning har nu Kom:n intagit till detta problem, som jag för min del värdesätter så högt, att jag förmenar detsamma icke i vikt överträffas av något annat vid en reform, som åsyftar införande av en rent muntlig process?

Kom:n ingår, så vitt jag kan finna, icke på något ställe i det vidlyftiga betänkandet i en verkligt grundlig och uttömmande undersökning av den kardinala frågan, huruvida en muntlig process kan jämväl i de större och mera invecklade målen handhas av domstolar, besatta med blott en jurist. Icke som om Kom:n skulle gå förbi detta ämne _ det vore knappast tänkbart _ utan ämnet har tvärtom idel I behandlats på flera sidor. Men de förebragta skälen träffa icke sakens kärna. De gå huvudsakligen ut på, att detär synnerligen vanskligt att efter tillfredsställande grunder uppdela målen på två slags dom- stolar, att enmansdomstolarna, som skulle komma att motsvara våra nuvarande häradsrätter, skulle förlora i anseende och för- troende hos folket, samt att de kollegiala domstolarna skulle stå den rättsökande allmänheten mera fjärran och bli mera svår— tillgängliga, varjämte processande vid dessa domstolar skulle ställa sig betydligt dyrare. Alla dessa synpunkter finner jag vara i och för sig alldeles riktiga, men de äro ej avgörande och ligga på sidan av själva den nyss nämnda kardinala frågan. Vad Kom:n anför till positivt stöd för sitt förslag att låta samt- liga mål i första instans upptagas av domstolar, besatta med en enda fackdomare, är långt ifrån ägnat att undanröja tvi— velsmålen och farhågorna för att rättskipningens säkerhet komme att i hög grad äventyras. Kom:n söker göra gällande, att vad som avses med inrättande av två slags domstolar i första instans och målens fördelning emellan dem efter deras beskaffenhet kan vinnas på annan väg, nämligen genom en motsvarande arbetsfördelning emellan olika arbetskrafter inom en och samma domstol. Handläggningen av de svårare och viktigare målen har man sålunda tänkt sig skola åligga den främste, högt kvali— ficerade domaren i underrätten, medan de enklare eller mindre viktiga målen jämte ärendena skola handläggas av domare, på vilka icke ställas lika höga anspråk. Vad innebär detta irea- liteten, befriat från all förskönande utsmyckning? Jo det be- tyder, att en domare, som, frånsett den ändrade titeln, i allo motsvarar den nuvarande häradshövdingen, skall ensam på grundvalen av muntlig förhandling omedelbart efter förhand-

lingens avslutande (eller undantagsvis efter någon eller några da- gars betänketid) avdöma, ej blott de svårare brottmålen, utan vad vida vanskligare är, de största och mest invecklade tvistemålen. Utan att i någon den allra minsta mån betvivla eller vilja för— neka häradshövdingarnas eller deras ersättares, de tilltänkta lagmännens duglighet är jag dock övertygad om, att man här— med vill pålägga dem en börda, som överstiger deras, ja strängt taget kanske varje ensam domares krafter. Uppgiften består ju icke i att över huvud döma utan i att döma efter moget övervägande och allsidig prövning av alla på saken inverkande omständigheter; endast under denna förutsättning kan rättskip- ningen erbjuda trygghet för ett materiellt riktigt resultat. Man må icke söka bryta udden av det sagda medelst hänvisning till främmande förebilder. Egentligen torde väl endast engelska här komma i betraktande. De engelska samhällsförhållandena, principerna för domarekårens rekrytering, den objektiva rättens allmänna beskaffenhet m. m. äro så olika motsvarande för- hållanden i Sverige, att det för visso är försiktigast att ej draga den slutsatsen, att vad som må kunna passa i England även lämpar sig för oss. Det är så mycket mindre anledning antaga detta, som man, efter vad Kom:n själv i bilaga nr 2 framhåller, måste räkna med, att parterna i stor utsträckning utan biträde av advokater föra sin talan. Därigenom skulle domarens uppgift komma att bli svårare än vad i allmänhet är fallet i utlandet, där processen är rent muntlig, och skålen för att ha domstolar med stark organisation vinna i betydelse.

Att Kom:n icke varit omedveten om att dess position i före- varande hänseende i själva verket är ganska svag, torde fram- gå av vissa uttalanden i betänkandet. Kom:n erkänner sålunda del. I sid. 97), att det med hänsyn till den muntliga processens stora krav på domstolen är av värde, om denna innefattar ett domarekollegium. Men —- fortsätter Kom:n -— denna invänd- ning försvagas dock i viss mån, om man bibehåller appellen, d. v. s. tillåter part att i alla mål fullfölja talani hela dess vidd till en högre domstol. Det försvar Kom:n härmed presterar är icke av den art, att det kan övertyga. Ty det kan man väl enas om, att underrätternas organisation icke får vara mindre stark än vederbör, därför att i rätten att till högre instans fullfölja talan mot deras domar ligger en utväg för parterna att ernå en fullt kompetent prövning. Man tager säkerligen ej miste, om man

vågar antaga, att den innersta grunden till Kom:ns optimistiska tro på de av densamma föreslagna underrätternas förmåga att bemästra rättskipningens allra svåraste uppgifter varit dess varma nitälskan för den moderna muntlighetsgrundsatsen. In- genting har fått ställa sig hindrande i vägen för grundsatsens genomförande, och då inrättandet av kollegiala underrätter skulle högst ansenligt öka kostnaderna för en på denna grund- sats byggd processreform och sålunda minska dess utsikter, har det i och för sig fullt berättigade kravet på sådana under- rätter måst uppgivas.

b) Det andra huvudspörsmålet om domstolarnas organisation angår, såsom redan nämnts, deras besättande med lekmän. Vad Kom:n härom yttrat och föreslagit är av allt det myckna, som betänkandet innehåller, det som hittills mest varit föremål för uppmärksamhet och diskussion. Och detta är i viss mån fullt förklarligt, ty det gäller här ett bedömande, som ej kan ske enbart efter juridiska synpunkter utan måste taga hänsynjåm- väl till sociala och politiska. För min del skall jag ej ingå i någon mera utförlig utredning av ämnet utan fatta mig järn- förelsevis kort, och tydligt är, att de processrättsliga synpunk- terna äro de, på vilka jag här företrädesvis lägger vikt.

Det är vid undersökningen av frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen anledning att göra skillnad mellan tvistemål och brottmål.

För civilprocessens del låter det sig, efter min åsikt, icke bort- sett från några få grupper av mål, för vilkas bedömande sär— skild sakkunskap är av nöden — påstås, att lekmäns med- verkan vid rättskipningen tillför domstolen något avsevärt plus av betingelser för en riktig prövning. Tillräckliga förutsättningar för bedömande av rena rättsfrågor, åtminstone av något svårare beskaffenhet, äga de uppenbarligen icke. Skola de överhuvud göra någon nytta, kan denna icke ha avseende å annat än saksammanhanget, fastställandet av det faktiska, av vad som är att hålla för sant i målet. Men saksammanhanget är mycket ofta, ja man torde kunna säga merendels, antingen så enkelt, att det är alldeles överflödigt att sätta lekmän vid sidan av yrkesdomaren, eller så invecklat, att det fordras yrkesdomarens stora rutin och vana vid prövningen av de mest skiftande för- hållanden att fullt behärska fallet. Härtill må läggas, att rätt- skipningen i tvistemål omfattar ett så oerhört stort område, att

det helt enkelt är omöjligt att besätta domstolarna med lekmän, som äga sakkunskap på alla möjliga områden. Om man gör ett lekmannaelement till en fast och oföränderlig beståndsdel av en domstol, måste det alltid bliva en ren tillfällighet, om den sakkunskap, varpå det i ett visst fall kommer an, är före- trädd i domstolen. .

Med hänsyn till straffprocessen är läget iviss mån ett annat. I brottmålen träder i allmänhet det faktiska, bevisfrågan, starkt i förgrunden, och dessa mål utgöra därför det område av rätt-. skipningen, som är för lekmännen lättast tillgängligt. Å andra sidan kommer i betraktande, att lekmannarättskipningeu just på detta område erbjuder en mycket svag sida. Lekmanua- domaren besitter över huvud vida mindre förmåga än yrkes- domaren att objektivt och lidelsefritt se på det föreliggande fallet; han låter sig lättare ledas av tillfälliga känslostämningar och är lättare utsatt för inflytelser från en utomvarande opinion inom befolkningen i dess helhet eller en viss honom närstående, ofta politisk meningsgrupp.

I vilken utsträckning och på vad sätt lekmän funnit an- vändning inom den nuvarande svenska domstolsorganisationen, behöver jag ej här redogöra för. Deras användning är, som bekant, vad den ordinära processen angår, inskränkt till nu- derrätterna, och ej ens i samtliga dessa sitta lekmän; råd- stuvurätterna i de större städerna bestå ju allenast av lagfarna ledamöter.

Då man tänker på och talar om lekmän i de svenska dom- stolarna, tager man i regel uteslutande sikte på häradsnämnden. Det förtroende, varmed häradsrätterna omfattats och allt fort- farande omfattas av landsbygdens befolkning, beror till en ej ringa del därpå, att intresset för rättskipningen och förhand— lingarna på tingen varit samt ännu, ehuru ej i fullt samma grad, är starkt och levande, och att menigheten till följd därav satt och sätter högt värde på att i domstolen se män, tagna ur dess egen krets. Detta är en omständighet, som bör tillerkännas en mycket stor betydelse. En rättskipnings värde beror icke uteslutande på, att den i och för sig är god, utan jämväl därpå, att den omfattas med förtroende av folket. Av detta skäl —- men endast av detta —— skulle det otvivelaktigt vara ett miss- grepp att från landsbygdens domstolar borttaga det lekmanna- element, nämnden, som där sedan sekler haft säte.

Beträffande rådstuvurätterna torde i korthet kunna påstås att lekmännen i de rådstuvurätter, där sådana sitta, utgöra ett jämförelsevis föga uppmärksammat och uppskattat domstols- element, och att i avseende å de övriga rådstuvurätterna, vilka äro besatta endast med lagfarna ledamöter, icke någon saknad efter. lekmän eller något krav på deras insättande i rådstuvu— rätterna gjort sig gällande bland städernas invånare eller över huvud inom befolkningen, detta lika litet vad angår brottmålen som tvistemålen.

De åsikter, jag nu uttalat, bestämma min ståndpunkt till Kom:ns förslag beträffande lekmäns medverkan vid rättskip- ningen. Att Kom:n icke ifrågasatt bottagande av nämnden från domstolar, vilkas domkretsar utgöras av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad, liksom att Kom:n icke för tvistemålens del förordat insättande av lekmän i domstolar med enbart stad till domkrets, kan jag ej annat än gilla. Däremot kan jag ej ansluta mig till dess förslag, att sistnämnda domstolar skola i brottmål bestå av, jämte den lagfarne domaren, nämnd, eller att i hovrätterna vid behandlingen av vissa brottmål nämnd skall deltaga. Kom:ns motivering för sina förslagi dessa avseenden finner jag långt ifrån övertygande. Avgörande måste följande synpunkter vara. Fordras för rättskipningens säkerhet eller för att befolkningen skall ha förtroende för rättskipningen, att lekmän deltaga? Vinner över huvud rätt— skipningen i ena eller andra hänseendet på att lekmän deltaga? På båda frågorna bör man otvivelaktigt, så vitt jag kan finna, svara bestämt nej. Vad den förra frågan angår, står man härvid på erfarenhetens fasta mark, ty man kan hänvisa till nuvarande förhållanden, medan man beträffande den senare kan lugnt hålla sig till att all sannolikhet talar för riktigheten av det avgivna svaret. Jag har vid läsningen av Kom:ns be- tänkande i denna del ej kunnat värja mig för det intrycket, att Kom:n i hög grad låtit leda sig av doktrinära synpunkter och allmänna resonemang i utländsk processlitteratur och ej tagit tillbörlig hänsyn till de historiskt givna förhållandena i vårt eget land och den erfarenhet, som därav kan och bör hämtas. Vidkommande särskilt förslaget om nämnds medverkan i hovrätterna vid avgörandet av vissa brottmål, så skulle en sådan anordning innebära igångsättande av en tung, otymplig och kostsam apparat, och den fördel för rättskipningen, som

därav i lyckligaste fall kunde förväntas, skulle icke uppväga olägenheterna. Endast i förbigående vill jag beröra det öm- tåliga spörsmålet, huru man, om nämnd insättes i hovrätten, skall ordna med omröstningen inom rätten och lämpligen av- väga nämndens inflytande i förhållande till de lagfarna ledamö- ternas; vad Komzn därom föreslagit anser jag ingalunda till- fredsställande.

Vid behandlingen av frågan om sätt för utseende av nämnde- män ger Kom:n tydligt uttryck åt farhågor för att nämnde- mansvalen skulle kunna bli partipolitiskt färgade och sålunda leda till att nämndemännen läte partipolitiska synpunkter öva inflytande vid sitt kalls utövande. Dessa farhågor kan man numera knappast annat än anse grundade, i all synnerhet be- träffande nämndemansval i större städer. Det är med hänsyn härtill ägnat att väcka undran, att Kom:n ej låtit tanken på upptagandet av nämnd i de större städernas domstolar fara. Alldeles särskilt olycklig är den av Kom:n anvisade utvägen att till förekommande av majoritetsmissbruk införa proportionella val. Därmed skulle man på allvar lämna politiken inträde i rättskipningen, och jag befarar, att man gåve Justitia ett slag, efter vilket hon kunde få svårt att repa sig. ,

Om vad Kom:n i övrigt föreslagit angående nämnden kunde åtskilligt vara att säga, men jag måste inskränka mig till några antydningar om två särskilda spörsmål, vid vilka man under den pågående diskussionen om betänkandet i synnerhet dröjt; det ena angår minskandet av det domföra antalet nämndemän till fem, det andra större inflytande för nämnden vid målens avgörande. Mot att nedsätta antalet nämndemän till fem kan jag ej finna några betänkligheter möta; fem år ett tillräckligt respektingivande antal, för att en nämnd av denna storlek skall kunna anses utgöra en passande representation för menig- heten. För en nedsättning talar givetvis det skälet, att nämnde- mansuppdraget därigenom göres mindre betungande. En stark opposition har rests mot den ifrågasatta ändringen av regeln, att den lagfarne domarens mening är avgörande utom i fall, då alla nämndemännen enat sig om annan mening; denna regel vill Kom:n, som bekant, ha ändrad så, att om fyra av .de fem nämndemännen ena sig om en mening, denna alltid skall gälla. Någon ökning av nämndens inflytande anser jag vara fullt för- svarlig. Den bestämmanderätt, som för närvarande tillkommer

nämnden, är så obetydlig, att nämndemännen framstå mindre såsom domare än såsom rättsvittnen, och om förfarandet får karaktären av en muntlig förhandling, kan frågan om sådan ökning svårligen undgå att erhålla ett stegrat och fullt aktuellt intresse. Så moderat som den tilltänkta ökningen är, ger den näppeligen fog för några farhågor. Invändningen, att nämnden framstår såsom bärare av ett allmänt rättsmedvetande endast under den förutsättningen, att full enighet inom densamma råder, synes mig i grunden vara föga mera än en vacker fras. Emellertid må å andra sidan ej förbises, att redan ett minskande av nämndemännens antal till fem ger den enskilde nämnde— mannen större inflytande, och till förmån för bibehållande av den nu gällande regeln kan ock åberopas, att veterligen ej något missnöje därmed försports.

I fråga om de högre instansernas, hovrätternas och högsta domstolens, sammansättning innehåller betänkandet icke något annat anmärkningsvärt än förslaget om nedsättning av domfört antal ledamöter i hovrätt till tre. Därom har redan förut varit tal.

Till domstolsorganisationen, nämligen den yttre, hör Kom:ns förslag, att i tvistemål _— med undantag för vissa särskilda grupper av mål samt över huvud förmögenhetsrättsliga tvister, i vilka tvisteföremålet ej har ett visst högre värde parter skola äga med bindande verkan överenskomma, att målet skall anhängiggöras omedelbart i hovrätt. Det är tydligt, att rätt- skipningens snabbhet i högre grad befordras, då mål med för- bigående av domstolen i första instans omedelbart upptages i hovrätt, en synpunkt, som i all synnerhet är av vikt med hän-, syn till handelstvisterna. Beträffande dessa tvister torde den tanken ej ha varit Kom:n främmande, att deras upptagande omedelbart i hovrätt skulle bli regel. Härpå tyder Kom:ns förslag, att i de hovrätter, angående vilka sådant av Konungen förordnas, särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels— och sjörättsmål skola inrättas, och att dylik av- delning skall bestå av, förutom lagfarna ledamöter, jämväl handelskunniga. Den sålunda föreslagna prorogationsrätten finner jag, så vitt den begränsas till handels- och sjörättsmål, ganska tilltalande. Det är en idé, som tillika med den om in- rättande i hovrätterna av särskilda avdelningar för handlägg- ning av sådana mål synes vara förtjänt av att allvarligt tagas

i överväynde, alldeles oavsett om processreformen grundas på den moderna muntligheten eller ej. Den invändningen är genast till hands, att prorogationsrätten skulle kunna leda till att hov- rätterna bleve överlastade med arbete. Naturligtvis har denna invändning anspråk på det största beaktande, och den synes i varje fall böra föranleda prorogationsrättens begränsande på sätt jag nyss nämnde. Att Kom:n ifrågasatt ett vida större utrymme för denna rätt, beror helt visst ej oväsentligt på att den däri sett ett medel att i viss mån försvaga de starka betänkligheterna mot att låta underrätter, bestående av blott en lagfaren domare, upptaga alla mål, utan undantag.

Vad betänkandet innehåller angående sammansättningen av hovrättsavdelningarna för handels- och sjörättsmål synes mig mana till kritik, men jag skall avhålla mig från att nu gå när- mare in på ämnet. _

2) De resultat, till vilka jag kommit vid granskningen av Kom:ns betänkande beträffande domstolsförfattningen, äro så— dana, att jag icke har någon anledning att inlåta mig på någon närmare granskning av dess utkast till regler om förfarandet i tvistemål och i brottmål. Det finns så mycket mindre orsak därtill, som dels förfarandet i anseende till sina grunddrag över- ensstämmer med de främmande på den moderna muntlighets- grundsatsen byggda processlagarnas förfarande, dels det knap- past är möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme, med mindre det föreligger en fullt utarbetad lagtext. Vad jag här ytterligare skall tala om avser blott ett par frågor, som särskilt påkalla uppmärksamhet.

Ett konsekvent genomförande av den moderna muntlighets- grundsatsen skulle medföra, att protokoll, upptagande parternas anföranden samt vittnens och sakkunniges utsagor, över huvud icke behövde eller borde föras vid huvudförhandlingen i målet. Från en sådan regel utgå alla lagar, och de söka att så vitt möj- ligt fasthålla vid densamma; av praktiska skäl se de sig likväl nödgade till mer eller mindre vittgående undantag. Jämväl det kapitel av Kom:ns betänkande, som handlar om domstols protokoll, intager samma principiella ståndpunkt. Kom:n har dock låtit de praktiska synpunkterna spela stor roll och i en- lighet därmed upptagit en del regler, som taga hänsyn till möjligheterna, att förhandlingen uppskjutes, eller att målet från underrätt fullföljes till hovrätt, och för dessa fall föreskriva

protokollsföring av upptagen bevisning. De antydda reglerna ha emellertid ett så svävande innehåll, att man måste fråga sig, om det verkligen skulle vara tillrådligt att upptaga dem i en lag; protokollsföring göres t. ex. beroende av, om det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföljas. Dylika före- skrifter skulle efter all sannolikhet i tillämpningen åsidosättas, så att antingen protokollsföring över huvud ej ägde rum i de antydda fallen eller också — vilket är sannolikare —— protokoll fördes i så stor utsträckning, att förhållandet bleve ungefär detsamma, som om det muntligt-protokollariska systemet vore gällande.

I sin utredning av huvudgrunderna för rättsmedelsförfarandet i tvistemål anger Kom:n två olika alternativ för anordnandeti hovrätt av huvudförhandlingen i vademål: antingen skola parterna vara skyldiga att komma tillstädes och utföra sin talan vid tredskopåföljder av parts utevaro, väsentligen över— ensstämmande med de för underrätt stadgade, och hovrätten har att döma på grundvalen av vad parterna anföra, eller in— ledes förhandlingen med en av en domstolsledamot verkställd föredragning av vad enligt handlingarna i målet förekommit, varefter parterna, som icke äro pliktiga att vara tillstädes, kunna anföra vad de akta nödigt. Kom:n har bestämt sig för det förra alternativet, som enligt dess åsikt erbjuder stora pro- cessuella fördelar, nämligen de fördelar. som muntligheteni allmänhet medför: förhandlingen blir livligare, friskare och naturligare, och domstolen blir i stånd att utöva en effektiv processledning. Enligt mitt förmenande har Kom:n här icke träffat det rätta valet. En process enligt det förordade alterna- tivet blir efter all sannolikhet icke säkrare eller snabbare än en process enligt det andra alternativet, och den blir uppenbar- ligen vida besvärligare och kostsammare för parterna. Kom:n har framhållit, att om förhandlingen inledes med föredragning, denna blir huvudsaken och parternas intresse av att medverka slappas; inställelsen kommer att betraktas som blott en forma- litet, Även om detta erkännes vara riktigt, så är det dock ingalunda avgörande. I den ordinära civilprocessen, där par— terna förfoga över tvisteföremålet, må det vara deras sak att bestämma, huruvida och i vad mån de skola i en rättsmedels- instans begagna sig av möjligheten att utföra sin talan i vidare mån än som redan framgår av handlingarna i målet. En myc—

ket beaktansvärd och fullt tillräcklig förmån beredes dock par- terna, om de få rätt att övervara en föredragning av hand- lingarna samt att anföra vad de i anslutning till denna eller eljest anse nödigt ävensom att förebringa bevisning.

3) I början av den nu avslutade sista avdelningen av min framställning uppställde jag den frågan, huruvida en ombild- ning av rättegångsväsendet bör ske enligt de grunder, som Kom:n i sitt betänkande angivit. Det resultat, vartill jag kom- mit beträffande den föreslagna organisationen av underrätterna, är bestämmande för min mening, att det icke kan anses till- rådligt att anordna processen enligt den moderna muntlighets- grundsatsen, med mindre underrättsorganisationen göres vida starkare än Kom:n tänkt sig. Av en processreform, som bibe- håller det muntligt protokollariska systemet, bör kunna framgå en rättskipning, som dels lämnar större garantier för säkerhet än de, som vinnas genom den av Kom:n förordade ombildnin- gen, dels icke i någon mån står efter ifråga om snabbhet, dels ock alldeles avgjort ej blott pålägger statsverket mindre kost- nader utan även ställer sig billigare för parterna.

Sthlm 1927. Isaac Marcue' Bohr,-AJS.

,.

» "f.-.a satin-1 :.;.;'.":'—1';f.":

FÖRENINGEN SVERIGES HÄRADSHÖVDINGARF

Även om det måste erkännas, att vårt rättegångsväsen är behäftat med åtskilliga delvis ganska framträdande brister, får å andra sidan icke förbises, att det har betydande förtjänster och att det i stor ut- sträckning vilar på hos vårt folk djupt rotade traditioner. Ett reform» arbete, som icke tager behörig hänsyn till dessa förhållanden, kommer med nödvändighet att vålla skador och olägenheter, som måste leda till att reformen i dess helhet icke kommer att medföra åsyftat gagn. Föreningen kan icke finna annat än att processkommissionens förslag i åtskilliga avseenden utan tillräckligt bärande skäl avser att åstad» komma rubbning i de nu bestående grunderna för vårt rättegångsväsen och redan därigenom är ägnat att väcka betänkligheter. Om emellertid vissa, delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar vidtagas i processkommissionens förslag särskilt i syfte att vinna närmare an» slutning till hos oss bestående förhållanden, synes det föreningen möjligt att förslaget kan bliva utgångspunkt för reformarbetets fort» satta bedrivande. Dock vill föreningen härjämte som sin mening framhålla, att detta reformarbete bör utföras med varsamhet och lämpligen på de partiella reformernas väg.

I det följande skall, med frånseende dock från de ekonomiska sidorna av saken, vilka föreningen anser sig ej ha anledning att beröra, redogörelse lämnas för de erinringar, som föreningen i huvudsak anser böra framföras, ävensom för de ändringar och jämkningar i förslaget, som föreningen anser behövliga.

Muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsen samt det muntligt protokollariska systemet.

Sedan processkommissionen i en kortfattad översikt redogjort för de brister, som vidlåda vårt nuvarande rättegångsväsen och bland vilka kommissionen framhåller långsamheten i rättsskipningen såsom den mest överklagade, övergår kommissionen kanske väl oförmedlat till att förklara, att en väsentlig förbättring av rättegångsväsendet endast kan vinnas genom att man slår in på de vägar, som reformarbetet i

1 Föreningen har i skrivelse till Kungl. Maj:t vid överlämnande av yttrandet an» märkt, att den kritiska belysning, som föreningen ägnat processkommissionens betän' kande, med hänsyn till den i förhållande till omfattningen av betänkandet synnerligen korta tid, som stått till förfogande för avgivande av yttrande, icke kunnat få den full- ständighet, som på grund av ämnets vikt och betydelse varit önskvärd.

1—27305.

övriga kulturländer följt på detta område, enär reformen eljest säker» ligen skulle förfela sitt syfte. Det hade dock varit önskligt, att kom» missionen först i sammanhang med redogörelsen för de huvudsakli» gaste bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsende och med utgångs» punkt därifrån gjort en undersökning om lämpligaste vägen att avhjälpa dessa brister, därvid naturligtvis erfarenheterna från andra länders rättegångssystem bort uppmärksammas. Kommissionen har i stället, såsom det förefaller alltför dogmatiskt, anslutit sig till muntlighets» och omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning såsom ett osvikligt medel för förbättrade förhållanden utan att dock kommissionen företagit en mera ingående undersökning av grundsatsens egentliga innebörd, för» utsättningarna för dess tillämplighet samt dess fördelar och nackdelar i jämförelse med vårt muntligt protokollariska system och de olika sätt, varpå det tillämpas. Detta hade dock varit så mycket mera på» kallat som kommissionens översiktliga redogörelse för det sätt eller rättare de olika sätt, varpå muntlighets» och omedelbarhetsgrundsatsen tillämpas i vissa andra länder, icke ger någon verklig inblick i dessa länders respektive rättegångssystems väsen, de förutsättningar, under vilka de tillkommit, och de förhållanden, under vilka de verka. Då dessa främmande rättegångssystem och muntlighets» och omedelbar» hetsgrundsatsen åberopas, är det särskilt skäl att lägga märke till att den skärpa, varmed åtminstone i teorien denna grundsats förfäktatsi t. ex. Tyskland, Österrike, Danmark och Norge, har sin naturliga för» klaring däri, att i dessa länder i motsats till förhållandet i Sverige rättegången även i underrätten ända tills i senare tid företagna reformer varit rent skriftlig och hemlig. Reaktionen däremot har ganska na» turligt tagit sig uttryck i ett skarpt framhållande av muntlighet vid förhandlingen såsom ett väsentligt villkor för dennas rationella förande, men därvid synes en viss ensidighet också ha gjort sig gällande.

Då det är tydligt att muntlighets» och omedelbarhetsgrundsatsen är en ledande grundsats, som satt sin prägel på förslaget, och då i be» tänkandet också uttryckligen (111 sid. 20) säges, att en genomgripande reform i huvudsak måste vila på »muntligheten», är det nödvändigt att söka bilda sig en föreställning om och i vad mån detta är be» rättigat i den omfattning kommissionen antagit.

Först må härvid erinras om den mening, som processkommissionen inlägger i beteckningen muntlighet. Olikheten mellan muntlig och skriftlig process säges bestå däri, att i den muntliga processen dom» stolen får grunda sitt avgörande endast å det imålet inför domstolen muntligen förebragta, under det att skriftligheten kräver, att domstolen dömer allenast på vad skriftligen avfattats, men muntligheten kan enligt kommissionen även fattas i mera inskränkt bemärkelse, om

därmed avses endast parternas förklaringar inför domstolen och ej bevisningen, som i sådant fall kan upptagas genom föredragning av protokoll över vittnesförhör vid annan domstol. Om nu partsutsa» gorna upptagas i protokoll och dettas innehåll lägges till grund för domen, erkännes ej förfarandet såsom muntligt, varemot muntligheten anses iakttagen, om domaren själv för enskilda anteckningar och be» gagnar dem i stället för protokoll som grund för domen. Därest det är samma domare, som upptagit anförandena i protokollet och som dömer, så är dock det skriftliga ivilketdera fallet som helst icke något annat än sammanfattningen av anförandena sådana domaren uppfat» tat dem. Dä nu processkommissionen måste medgiva, att domaren kan vara nödsakad att begagna enskilda anteckningar för att kunna överblicka och i minnet behärska vad som förekommit, kan det knap» past logiskt försvaras att under den givna förutsättningen samma domare — icke erkänna det som muntligt förfarande även då domaren i protokollform visar huru han uppfattat parternas anföranden. Prin» cipiellt lärer det dock väl ej finnas något hinder för att såväl i det ena som det andra fallet anse det muntligen föredragna grundläggande för avgörandet och det skriftliga endast avsett som stöd för minnet. I motsats till det rent skriftliga förfarandet tillkommer i vartdera fallet det viktiga förhållandet, att domaren under den muntliga för» handlingen kan leda processen och genom frågor bidraga till utred» ningen samt dessutom genom egen iakttagelse kan få en ledning för bedömande av sanningshalten av anförandena. Lider alltså den till» kännagivna uppfattningen av den muntliga processen på nyss angivna skäl av en inre motsägelse, så skärpes motsägelsen ytterligare, då det enligt kommissionen icke anses som hinder för muntligt förfarande, att låt vara undantagsvis — bevisupptagning försiggår genom vittnes» förhör vid annan domstol, ehuru i sådant fall den dömande domaren endast har skriftliga anteckningar angående vittnets uppgifter till sitt förfogande och blott parternas anföranden muntligen framföras. Beträffande tillämpningen av det muntliga förfarandet skall enligt förslaget gälla, bland andra, de reglerna att endast vad som förekommit vid huvudförhandlingen är material för domen, att vid denna förhand» ling parternas anföranden skola muntligen framföras, att därvid väl yrkande må uppläsas ur skrift men eljest skriftliga anföranden ej få användas med rätt dock för part att till stöd för minnet begagna sig av skriftliga anteckningar, att vid samma förhandling av parternas anföranden endast yrkanden, invändningar och medgivanden skola protokolleras, samt att vid samma tillfälle vittnens och sakkunnigas utsagor endast under vissa förutsättningar skola upptagas iprotokoll. Ett upptagande i protokoll i vidsträcktare omfattning av processma-

terial skulle enligt kommissionen medföra avsevärda olägenheter, ja »till och med innebära en fara för muntlighetens upprätthållande». En dylik uppfattning angiver muntligheten nästan som självändamål och som något i och för sig nödvändigt, och intrycket av denna en» sidighet förstärkes, då kommissionen (III sid. 61) säger, att det icke bör förmenas part att till stöd för minnet begagna sig av skriftliga anteckningar, därvid såsom exempel, då sådant kan vara nödvändigt, anföres fall, då fråga är om »vidlyftiga räkenskaper eller ett flertal olika räkningsposter».

Den rent muntliga förhandlingen är utan tvivel förträfflig och har givet företräde framför det rent skriftliga förfarandet under förutsätt» ning att domaren samt parterna eller deras ombud fullständigt i min» net kunna sammanställa och behärska alla på målet inverkande ut» talanden och faktiska förhållanden, att parterna eller deras ombud i fråga om vad under förhandlingen förekommer genast uppfatta mot» sidans inlägg eller vittnenas berättelser med därav följande konsekvenser samt att de äro snabbtänkta nog att genast besvara angreppen och vidtaga erforderliga motåtgärder. Om däremot för någon minnet sviker, förmågan att sammanhålla det hela icke räcker till, och det, som skulle sägas, icke blir framställt, då blir förträffligheten endast ett bedrägligt sken. Det muntliga meddelelsesättet har sålunda sin givna begränsning i storleken av det stoff, som i varje fall kan behärskas.

Föreningen måste därför bestämt reagera mot ett alltför ensidigt tillämpande av den muntliga förhandlingen, ty frånsett de enklare målen blir den en teoretisk konstruktion utan möjlighet att fullt ge» nomföras i det praktiska livet, åtminstone i den omfattning förslaget angiver eller så framt ej förhållandena äro särskilt gynnsamma. Det muntliga och det skriftliga tillvägagåendet måste utan alla teoretiska spekulationer komplettera varandra allteftersom det faller sig naturli» gast och i varje fall bäst motsvarar behovet, och då det — för övrigt utan motivering säges, att muntligheten, sådan processkommissio» nen fattar den, medför säkrare, tillförlitligare och fullständigare grund för målets prövning (H: 20, III: 20), så kan detta icke obetingat anses riktigt, ty i en mängd fall kan det med lika stort fog sägas, att först med användandet av skrift blir grunden tillräckligt säker, tillförlitlig och fullständig.

Som skäl för ett rent muntligt förhandlingssätt anföres även den omständigheten att det är i hög grad ägnat att befrämja snabbheten i rättegången. Det, som är befrämjande i sådan riktning, är emellertid just den egenskapen hos muntligheten, som är dess svaga sida, näm» ligen att det muntligen anförda snart förflyktigas och därför måste skyndsamt begagnas innan det blir för sent. Det kan dock ifrågasättas,

om det är rationellt att använda ett tillvägagångssätt därför att det bristfälliga i detsamma är ägnat att främja ett annat syfte än det, som egentligen avses med samma tillvägagångssätt. Såsom det senare i sammanhang med frågan om förfarandet i underrätten skall påvisas, är det för övrigt visst icke alltid så, att det muntliga förfarandet, så» dant processkommissionen tänker sig det, medför snabbare rätts» skipning.

När, såsom processkommissionen föreslår, förberedande behand» ling ägt rum antingen genom skriftväxling eller genom muntlig för» handling med protokollföring över vad som förekommit, så synes det onaturligt och konstlat att de växlade skrifterna eller protokollet vid förberedelsen ej skola få behandlas såsom processmaterial, oaktat innehållet är känt både för domare och parter. Säkerligen skulle detta komma att betraktas såsom en onödig formalism och förhållandena under trycket av domares och parters intresse att begagna vad som förut anförts utveckla sig så, att detta ändock bleve behandlat såsom processmaterial. Det går icke att med framgång upprätthålla en princip, när den i tillämpningen strider mot vad som anses naturligt och gör sig gällande som behov. Därtill skulle fordras stödet av en djupt rotad tradition, som utvecklat sig under tvingande förhållanden såsom t. ex. i England, där på grund av jurysystemet man sedan äldre tid varit nödsakad att behandla endast det inför juryn munt» ligen anförda såsom processmaterial, men där, väl att märka, tradi» tionens makt även medför att domaren, som sitter inne med en full» ständigare kännedom om alla till målet hörande förhållanden än juryn, är den som i regel faktiskt leder juryns omdöme. Särskilt skulle det komma att förefalla verkligen stötande, om parterna vid huvudför» handlingen ej skulle i någon mån vara bundna av sina tidigare under förberedelsen gjorda uttalanden och om någon omständighet, som i förberedande skrift berörts, men vid den muntliga huvudförhandlingen av förbiseende ej omnämnts, till följd därav icke skulle kunna beaktas. Vid avgörandet, då det skriftliga materialet dock måste anlitas, skulle därjämte lätt ovisshet bli rådande om ett i skrift upptaget uttalande även upprepats vid den muntliga förhandlingen eller ej. Emellertid bleve det givetvis nödvändigt att vid huvudförhandling med nämnd tillse, att redogörelse lämnas för det under förberedelsen inkomna materialet i den mån det vore av betydelse för målets bedömande.

Förbudet för part och ombud att uppläsa ett skriftligt anförande skulle säkert komma att kännas som ett olidligt tvång och i det praktiska livet tvinga till överträdelse. Det kan icke vara riktigt att hindra en part eller ett ombud att på det sätt, som för honom är lättast, framföra sina uttalanden utan i stället tvinga honom att göra

det på ett sådant sätt, att han icke med tillräcklig säkerhet är i stånd att föra sin talan. För oss svenskar ligger det icke väl till att i fritt föredrag lämna en redogörelse och utreda en sak, och, vad våra advo» kater angår, ligger kompetensen i vida kretsar alltför lågt. Sådant avhjälpes ej utan vidare genom ett lagbud. Förhållandet i detta av» seende är också ganska olika i t. ex. de romanska länderna, där talets konst har urgamla traditioner. Vikten bör för övrigt icke läggas därpå, att huvudförhandlingen blir en uppvisning i retorisk skicklighet å ad» vokaternas sida utan därpå att processmaterialet framlägges på ett sätt och med sådan tydlighet och fullständighet, att den dömande domstolen därigenom får det säkraste underlaget för sin dom. Enligt föreningens mening bör här lämnas frihet att antingen uppläsa ett skrift» ligt anförande, vilket dock helst bör ske endast undantagsvis, eller munt» ligen redogöra för detsamma, varigenom innehållet lättare uppfattas, och skriften bör då räknas till processmaterialet. Det skulle säkerligen vara förenat med alltför stor risk för en part att helt lita på att det företrädande ombudet kan muntligen framföra vad som behöves, och särskilt skulle detta i ökat mått göra sig gällande, då ett huvudom» bud, såsom ofta måste ske i landsorten, anlitar delegerat biträde. l vidlyftigare mål skulle förbudet att avlämna skriftligt anförande tvinga domaren att ägna tid åt anteckningar i högre grad än som eljest vore nödigt, och han skulle ändock icke ha samma säkra och tillförlitliga material till sitt förfogande, som om han hade en från partens sida uppsatt skrift framför sig. Det har ju också både i Tyskland och Österrike visat sig nödvändigt att använda skrift i betydligt större utsträckning än som ursprungligen i lagstiftningen avsetts. Däremot måste kraftigt motarbetas det för närvande vid vissa domstolar i vårt land tillämpade förfaringssättet att skrifterna blott ingivas till rätten utan uppläsning eller muntlig redogörelse, varigenom processledningen å domarens sida försvagas eller rent av förintas.

Då det beträffande det, som vid den muntliga förhandlingen före» kommer, säges: »domaren naturligtvis obetaget att föra de enskilda anteckningar däröver, som han anser sig behöva till stöd för minnet», erkännes sålunda, att denne icke under alla förhållanden kan i minnet behålla och behärska det muntligen anförda utan i vissa fall måste stödja sig på skriftliga anteckningar. Dessa bli följaktligen, alldeles som om de intagits i protokoll, faktiskt grundval för domen huru mycket man än söker uppehålla skenet av att det muntligen framförda och ej det skrivna skall vara grund för domen. Skillnaden blir dock den ganska väsentliga, att dylika enskilda anteckningar, som merendels äro rätt oordnade och svårlästa, icke kunna, om målet uppskjutes, av domaren användas med samma lätthet och säkerhet som ett protokoll

och att anteckningarna icke kunna kontrolleras av parterna. Emellertid står processkommissionens hänvisning till enskilda anteckningar, som skulle föras av domaren under pågående muntlig förhandling, i anmärk» ningsvärd motsats till vad kommissionen yttrar om protokollföringen såsom tyngande för förhandlingen och medförande stora olägenheter. Förandet av dylika enskilda anteckningar är nämligen säkerligen ej mindre tyngande, kanske snarare mera besvärligt än om särskild proto» kollförare verkställer de behövliga anteckningarna. Olägenheterna av protokollföringen få ej överdrivas, de äro i alla händelser betydligt mindre än de olägenheter, som kunna följa av underlåten protokollföring.

Föreningen håller före, att kommissionen alltför mycket beskurit protokollet i fråga om partsanförandena och anser, att en utvidgning härvidlag är påkallad med avseende å parts sakuppgifter, som åtminstone i korthet böra antecknas även vid huvudförhandlingen, om det ej redan skett under det förberedande förfarandet. I övrigt synes en begrän5» ning vara befogad så, att t. ex. anföranden till närmare utveckling av partens talan och av rättsfrågor bli uteslutna från protokollet. Särskilt om målet uppskjutes eller senare kommer under högre rätts prövning, kan det vara av vikt att ha fastslaget vad part uppgivit om faktiska på målet inverkande förhållanden. Då det till och med föreslagitS, att, om part skulle höras under straffansvar, anförandet endast undan» tagsvis skulle upptagas i protokoll, finner föreningen skäl till starka be» tänkligheter mot ett sådant förslag, i det att föreningen anser att sådant anförande, om lagbestämmelse därom skulle införas, alltid bör an» tecknas i protokoll.

Vidkommande vittnens utsagor skulle enligt förslaget avvikelse från regeln att protokoll ej skulle föras däröver huvudsakligen med» givas endast om svårighet eljest skulle kunna uppkomma vid behand» lingen i överrätten. Sålunda skulle i tvistemål vittnesberättelse få protokollföras endast om det kan antagas, att målet komme att fullföljas i högre rätt och att protokollet där komme att användas som bevis eller om berättelsens ordalydelse vore av särskild vikt eller då huvud» förhandlingen måste uppskjutas och förnyat vittnesförhör skulle medföra stora kostnader och besvär. I brottmål skulle protokollering av vittnes» mål under nu nämnda förutsättningar få ske, då straffet ej kan bli strängare än sex månaders fängelse, under det att i grövre brottmål protokollering av vittnesmål endast skulle tillåtas, om hinder kunde antagas möta mot vittnesberättelsens upprepande i högre rätt.

I dessa mål skulle alltså de i lagmansrätten avhörda vittnena ånyo höras i hovrätten. Såsom huvudskäl härför anför kommissionen, att överrätten ej borde vara hänvisad till en sämre bevisning än den, som stått till underrättens förfogande. Det synes emellertid tvivelaktigt om

detta mål nås på den ifrågasatta vägen. Erfarenheten visar, att genom upprepade vittnesförhör och i följd av de därav föranledda utomrätts» liga förhandlingarna med vittnet dennes minnesbild av de ifrågavarande förhållandena ofta grumlas, samt det senare vittnesmålet sålunda blir mindre tillförlitligt än det tidigare avgivna.

När i alla de länder, vilkas rättegångssystem processkommissionen åberopar, vittnesberättelserna i regel antecknas och dessa anteckningar antingen i protokollform eller, såsom i England, under formen av doma» rens egna anteckningar användas i överrätten som bevismedel, kan det icke anses försvarligt att gent emot all erfarenhet och för en teoretisk princips skull i vårt land stadga sådan regel, att vittnesberättelse icke skall antecknas i protokoll, och antaga sådana lösliga regler för vittnes» berättelsernas behandling, som processkommissionen föreslagit. Med hänsyn allenast till den omständigheten, att det aldrig finnes någon som helst säkerhet för att kunna, om så skulle behövas, förnya ett vittnesförhör, skulle det vara lättsinnigt att ej protokollföra vittnets berättelse, och att göra protokolleringen beroende av mer eller mindre osäkra antaganden om målets fullföljd till högre rätt, synes alltför opraktiskt för att komma under allvarligt övervägande. Dessutom synes protokollföringen av vittnesmål vara nödvändig för atti möjligaste mån skärpa vittnets ansvarskänsla och möjliggöra utkrävande av ansvar för falsk utsaga.

För att till det yttersta upprätthålla regeln om att vittnesmål ej skola upptagas i protokoll går kommissionen så långt, att den för det fall, att vittnesberättelse ej protokollförts och förnyat vittnesförhör oaktat behov därav ej kan äga rum, anvisar den utvägen att låta personer, som åhört vittnets berättelse, höras på ed angående inne» hållet i denna berättelse (H: 189). När en så dålig och osäker utväg skulle kunna behöva anlitas, framstår det rätt tydligt, att man här gått långt utanför.ramen för det ändamålsenliga.

Enligt processkommissionens redogörelse synes protokoll över vittnesförhör i Tyskland föras med stor noggrannhet, men med de stora krav på noggrannhet, som i vårt land ställas på offentlig myn» dighets handlingar, skulle man säkerligen här ej kunna förlika sig med den slags protokollsföring över vittnesförhör, som för Österrikes del betecknas som tämligen noggrann, eller med de halvofficiella anteck» ningar angående vittnesförhör, som domaren för i England och som . kommissionen betecknar som en mycket växlande och ojämn kunskaps» källa (III: 19, III: 99).

Då processkommissionen säger, att den muntliga rättegången givetvis sådan kommissionen fattar den — möjliggör den fria bevis» prövningen, synes kommissionen mena, att först genom muntlighet fri

bevisprövning skulle kunna äga rum. En sådan uppfattning står dock i bestämd strid mot den uppfattning, som, åtminstone såvitt rör vittnes» bevisningen, allmänt gör sig gällande i de ledande kulturländer, där vittnesbevisningen upptages av annan domare än den dömande och den senare endast har den protokollerade vittnesberättelsen till sitt förfogande men ändock har fri bevisprövning. Kan ett protokoll från annan domstol angående vittnesförhör bli föremål för fri prövning av den dömande domstolen, lärer väl ej heller något hinder möta för samma domstol att fritt pröva sanningshalten av ett partsanförande, vilket protokollförts på det sätt, varpå domaren uppfattat anförandet. Det måste noga beaktas, att protokollet, vare sig det återgiver parts eller vittnens utsaga, endast är ett återgivande av huru domaren upp» fattat utsagan, och det är naturligen endast denna sin egen uppfatt» ning, som domaren kan lägga till grund för sitt avgörande. Det är därför enligt föreningens mening alldeles oriktigt, att, såsom ej sällan sker, anmärka på protokollet över vittnesförhör, sådant dylikt protokoll i vårt land i allmänhet föres, att det i indirekt form (oratio obliqua) återger vittnets berättelse i ordalag, som äro ganska olika vittnets och som därför skulle vara ägnade att väcka förvåning hos dem, som finge dessa mer eller mindre formfullåndade uttalanden och vändningar lagda i sin mun. Meningen är ju icke att i språkligt hänseende efter» härma vittnet, utan syftet är att giva ett adekvat uttryck för det väsentliga i vittnets utsaga sådan denna av domaren uppfattats, och den indirekta formen användes för att utmärka, att återgivandet icke är ett ordagrant citat. Användes den direkta formen utan att det blir ordagrant citat, blir protokollet strängt taget ej fullt korrekt.

Att utsagan icke riktigt uppfattats kan naturligtvis inträffa, men torde då merendels bero därpå, att vittnet icke förmått att ge riktiga uttryck åt vad vittnet menat. Om eljest protokollen över vittnesför» hör och parters utsagor i vårt land icke alltid äro mönstergilla, beror detta i väsentlig grad på den stora anhopning av mål, som ofta före» komma på tingen, på splittringen i domsagoarbetet genom inskrivnings» göromålen och därpå att protokollen ofta i sin slutgiltiga form måste på grund av andra brådskande göromål uppsättas och justeras alltför långt efter målets handläggning. Om man på grund av dessa förhål» landen vill utdöma protokollen, skjuter man över målet, ty om nämnda orsaker till bristfälligheter undanröjas, bör ett protokoll kunna bli ett i sammanträngd form felfritt återgivande av det väsentliga av för» handlingen.

Vid en rent muntlig förhandling med icke protokollförda parts» och vittnesutsagor kunna nog missuppfattningar och därav föranledda felaktigheter icke alltid undvikas, men dessa förbli säkerligen oftast, i

motsats till förhållandet vid protokolleringen, en hemlighet och bli ej uppdagade eller kunna icke, om de uppdagas, bli rättade. Vid målets avgörande kan under nämnda förutsättning lätt uppstå tvekan om innehållet i ett eller flera vittnens utsagor, och skiljaktiga meningar därom kunna yppas inom nämnden, utan att man har möjlighet att med stödet av ett protokoll avgöra huru vittnesberättelsen rätteligen bör uppfattas.

Processkommissionens förslag innehåller den bestämmelsen, att part i tvistemål och enskild part i brottmål skall vara berättigad att på egen bekostnad få stenografiskt eller på mekanisk väg upptecknat vad som yttras under huvudförhandling, samt att i brottmål, där åkla» gare för talan, domstolen skall kunna besluta sådan uppteckning på statsverkets bekostnad. En sådan uppteckning skulle väl äga sin hu» vudsakliga betydelse i fråga om vittnesberättelser. Det må emellertid härvid anmärkas, att i kanske de flesta fall protokollen i sådana de» lar skulle komma att, om ej omarbetning sker, belastas med en massa onödiga detaljer och bli allt annat än rediga. Vittnesförhören hållas nämligen i vårt land ej såsom exempelvis i England genom framstäl» lande från parternas sida av korta och koncisa frågor med därav för» anledda kortfattade svar, utan i allmänhet måste man låta vittnet självt göra en framställning av vad för detsamma är känt i målet och ej för mycket störande ingripa genom frågor. Mången gång skulle ett vittne eljest bli förvirrat och ej kunna samla sig till ett redigt yttrande, Därigenom försvåras naturligtvis protokollföringen och den ställer större krav på protokollföraren. I många fall blir det nödvändigt för domaren att i förkortad form diktera till protokollet vittnesutsagans innehåll sådant han uppfattat det.

Protokollet över vittnesförhör bör emellertid helst avfattas i slut» giltig form under eller omedelbart efter förhöret, så att protokollets riktighet kan med vittnets namnteckning vitsordas, men ett sådant tillvägagående kräver längre tid för varje måls behandling än som van» ligen nu är till förfogande och förutsätter, att icke alltför många mål utsättas till behandling på samma dag.

Vad angår protokollet i övrigt, så bör det vara beroende på för» hållandena i det särskilda fallet, om det skall upprättas i slutgiltig form under själva förhandlingen. Det kan ske så i enklare mål men svår» ligen i vidlyftigare, om ej reda och översiktlighet skola i alltför hög grad eftersättas. Dock måste den fordran vidhållas, att protokollet inom viss kort tid bör vara i slutgiltig form uppsatt.

Jämförelsen mellan det av processkommissionen förordade rent muntliga rättegångsförfarandet och det muntligt protokollariska syste» met med de modifikationer föreningen föreslagit leder, såsom av det

föregående torde framgå, enligt föreningens mening till den slutsatsen att man måste giva företräde åt det senare. Det är givetvis att vänta, att olika meningsriktningar i detta avseende komma att nu bryta sig mot varandra, och särskilt torde från advokaters sida vara att vänta hävdande av en åsikt motsatt föreningens. Härvid torde emellertid böra uppmärksammas, att advokatens ställning till frågan i väsentlig mån bestämmes av andra synpunkter än domarens. Särskilt har advoka» ten icke samma förutsättningar som domaren att bedöma huru an» svarskänslan hos denne reagerar, om han i avgörandets ögonblick icke känner sig ha fullt grepp om det från ömse sidor samlade process» materialet, vars fasthållande under det rent muntliga förhandlingssättet till stor del är beroende av ett mer eller mindre säkert minne.

Om man emellertid tänker Sig i vilken omfattning protokollering i praktiken skulle komma att utföras enligt kommissionens förslag och enligt de av föreningen förordade riktlinjer, skall det måhända befinnas, att skillnaden icke bleve alltför ,stor. I fråga om regeln att vittnes» berättelser icke skola upptagas i protokoll medger nämligen kommis» sionen undantag i sådan omfattning, att det knappast på förhand kan med säkerhet bedömas vad som i själva verket i tillämpningen blir regel och vad som blir undantag. Dock torde det ej saknas skäl för antagandet att praktiskt taget de flesta vittnesberättelser skulle bli antecknade i protokollet. I sådant fall skulle skillnaden i fråga om protokollets fullständighet huvudsakligen framträda beträffande parter» nas uppgifter om sakförhållanden.

I detta sammanhang må lämnas ytterligare några korta antyd» ningar om huru protokolleringen vid underrätterna enligt föreningens mening lämpligen bör anordnas. I regel bildas för varje mål en akt alltifrån den förberedande behandlingen, innehållande stämningen och alla övriga inlagor, protokoll vid varje handläggning av målet samt domen. Huvudprotokollet, motsvarande domboken, upptager för varje gång målet handlägges endast en anteckning om parternas namn 'jämte hänvisning till aktens nummer och årtal. För enklare mål, som handläggas vid endast ett rättegångstillfälle, behöver ej bil» das särskild akt utan protokollet i sådant mål må kunna omedelbart såsom hittills föras i löpande följd i huvudprotokollet.

Redan förut har föreningen uttalat, att en viss förenkling i det för närvarande tillämpade förfaringssättet beträffande protokolleringeni de särskilda målen synes kunna vidtagas, bland annat därigenom att parternas utveckling av rättsfrågor icke intages i protokollet.

]ämväl i övrigt kunna utan tvivel åtskilliga förenklingar äga rum. Exempelvis synes det kunna föreskrivas, att alla inlagor (även stäm» ningsansökningen) skola ingivas i minst 3 exemplar, därav ett för dom»

stolens räkning och ett för vardera partens. Därest utfärdande av expeditioner åt parterna ifrågakommer, kunna dessa inlagor såsom bilagor fogas vid expeditionerna. Härigenom ernås uppenbarligen en betydande besparing i arbetet för den med renskrift sysselsatta per» sonalen i domsagans kansli.

Givet är att det muntligt protokollariska systemets bibehållande kommer att bliva av betydelse jämväl för frågan om domens av» fattning. Om protokollföringen inskränkes i enlighet med process» kommissionens förslag, lärer det knappast kunna undvikas, att domen erhåller en tämligen vidlyftig avfattning särskilt så till vida, att i do» men måste intagas en noggrann redogörelse för parternas yrkanden och invändningar ävensom i målet upplysta sakförhållanden, Domens avfattande på detta sätt kommer emellertid uppenbarligen att vålla avsevärt besvär, vilket blir särskilt kännbart, om man behjärtar önske» målet att dom bör såvitt möjligt meddelas redan vid det rättegångs» tillfälle, då målets slutliga handläggning ägt rum. För åstadkommande av en på dylikt sätt avfattad dom lärer det för övrigt bliva nödigt att i stor omfattning lita till under målets handläggning förda memorial» anteckningar. Om däremot det muntligt protokollariska systemet bi» behålles och domen sålunda kan ansluta sig till ett fullständigt pro» tokoll, bör det icke vara erforderligt att domen i fråga om sakfram» ställningen avfattas med den vidlyftighet, som av processkommissio» nen angivits. Att domens motivering måste vara fullständig är ju up» penbart.

I vissa fall såsom vid tredskodom eller då ett krav grundar sig på räkning, växel eller annat skriftligt fordringsbevis synes domen stundom lämpligen kunna expedieras så, att en avskrift av fordrings» beviset förses med ett omslag (kapprock), vara beslutet tecknas.

Då ett mål fullföljes från lagmansrätt till hovrätt, bör enligt pro» cesskommissionens förslag akten i målet översändas till hovrätten. Att hovrätten vid målets prövning måste äga tillgång till handlingarna i detsamma är ju uppenbart, men å andra sidan föreligger ofta vid underrätten ett behov att äga tillgång till handlingarna jämväl efter det målet avgjorts. För att blott nämna ett exempel förekommer det ej sällan, att ett vittne (i andra fall än då vittnesbesked skall omedel» bart lämnas) önskar bevis rörande den ersättning som tillerkänts vitt» net. Måhända kan det bliva nödigt att för hovrättens räkning av» skrift tages av akten i erforderliga delar. I varje fall synas underrät» tens konceptprotokoll böra kvarbliva i dess förvar.

Föreningen måste även, särskilt med hänsyn till förfarandet i högsta domstolen, anse påkallat, att vid hovrätts sammanträden, då parts» förhandling äger rum eller bevisning förebringas, protokoll föres en»

ligt i huvudsak de grunder, som föreningen beträffande underrätterna förordat.

Att närmare ingå på de tekniska detaljerna i fråga om protokol» lens förande finner föreningen icke erforderligt. Då man väl får utgå från att det för närvarande bestående sambandet mellan protokollen och rättegångsavgifterna kommer att åtminstone i det väsentliga bort» falla, torde därigenom vinnas en väsentlig lättnad, då det gäller att på ett praktiskt sätt ordna protokollföringen.

Domstolsförfattningen.

Såsom de förnämsta anmärkningarna mot vår nuvarande rätts» skipning anföras av processkommissionen långsamhet och bristande säkerhet. Att den förra anmärkningen är befogad, särskilt beträffande rättegången i överrätterna, kan icke bestridas. Beträffande anmärk» ningen angående bristande säkerhet skulle det hava varit av intresse, om processkommissionen gjort något uttalande om i vad mån vår rättsskipning i fråga om säkerhet kan anses stå efter rättsskipningen i andra kulturländer, men något sådant förekommer ej. Att emellertid vissa omständigheter föreligga, som synas ägnade att nedsätta säker» heten hos rättsskipningen i vårt land, måste medgivas, och likaså bör det fastslås, att ifrågavarande osäkerhetsmoment till väsentlig del här» flyter från bristfälligheter i domstolsorganisationen och då främst vissa mindre lämpliga förhållanden beträffande organisationen av underrät» terna. Arbetssättet vid dessa, särskilt häradsrätterna, är också ordnat efter förhållandena sådana de voro rådande i äldre tid och kan i åt» skilliga hänseenden ej anses motsvara en nyare tids fordringar.

De förhållanden, som här avses, äro beträffande häradsrätterna dels splittringen i arbetet, då domaren har att ombesörja en mängd olikartade göromål, vilket medför, att för arbetets utförande åtgår mer tid än som är behövligt, dels den omständigheten att isamband med ökningen i senare tid av antalet ansökningsårenden en förskjutning i göromålens beskaffenhet ägt rum, så att i vissa domsagor behand» lingen av rättegångsmålen endast utgör en jämförelsevis obetydlig del av häradshövdingens ämbetsverksamhet, vilket givetvis måste inverka menligt på hans intresse för juridiska spörsmål och möjlighet att så» som domare vidmakthålla sin kapacitet, dels vikariatsystemet, som medför att ett mål ofta kommer att handläggas av olika domare ävensom att viktiga och svårutredda mål i stor utsträckning komma att handläggas av unga jurister, vilka stundom icke äro vuxna denna uppgift. Beträffande rådstuvurätterna anmärkes, att de lagfarna

Under- rätterna.

domarebefattningarna i de smärre städerna, där avlöningsförmånerna äro knappa, ofta komma att besättas med mindre kvalificerade krafter, varjämte den omständigheten att domarämbetena tillsättas efter val kan utöva en menlig inverkan.

För avhjälpande av de nu nämnda missförhållandena kräves dels att å landet en uppdelning av domaregöromålen sker, så att de vik» tigare förbehållas en högt kvalificerad domare och övriga göromål an» förtros åt andra befattningshavare, dels att de mindre städerna mista egen jurisdiktion och inordnas i större domkretsar och dels att alla domarämbeten tillsättas av Kungl. Maj:t.

Emot en arbetsfördelning i lantdomstolarna enligt förslaget synes någon vägande anmärkning icke kunna _framställas. Väl har tjänst» göringen såsom ordförande i häradsrätt varit av synnerlig betydelse för utbildningen av de unga jurister, som sedermera ägnat sig åt do» marekallet eller åt vissa administrativa befattningar, liksom även för blivande advokater, men denna synpunkt måste anses vara av under» ordnad betydelse i jämförelse med önskemålet, att handläggningen av de viktigaste domaregöromålen anförtros endast åt fullt kvalificerade krafter. En uppdelning av göromålen, på sätt nu nämnts, medför oeftergivligt en förändring av den nuvarande domkretsindelningen på landet. De flesta nuvarande domsagorna äro för små, för att efter av» skiljande av inskrivningsärendenas behandling och de mindre krävande göromålen häradshövdingarnas arbetskraft skulle bliva fullt utnyttjad.

Vad beträffar städerna, är det av anledning, som ovan nämnts, lämpligt, att de mindre städerna icke vidare få bilda egna jurisdik» tionsområden. Några vägande skäl torde däremot knappast kunna anföras, för att vid inordnandet av städerna i omgivande lantdom» kretsar gå fullt så långt som processkommissionen gjort. Enligt vad av dess betänkande synes framgå, skulle endast ett så ringa antal av städerna som omkring sju få behålla sin egen jurisdiktion. Då stads» domstolarna i vårt land av ålder varit anordnade på annat sätt än lantdomstolarna samt några befogade anmärkningar mot de större stadsdomstolarnas kompetens icke torde kunna framställas, synes en förändring därutinnan, som helt visst icke önskas av städerna själva, ej böra vidtagas endast för åstadkommande av likformighet i dom» stolsorganisationen. Processkommissionen framhåller i sitt betänkande, att man vid en ombildning av rättegångsväsendet bör framgå med var» samhet, och att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av dess förtro» ende, icke utan vägande skäl få avlägsnas. Därför bör ej heller i nu omförmälda avseende en gammal, av städerna omhuldad tradition brytas. Ett bibehållande av egen jurisdiktion för de större städerna

bör icke utgöra något hinder för att domstolsväsendet i dem över» tages av staten. Den större livaktigheten inom ett stadssamhälle i jämförelse med ett tingslag å landet med samma folkmängd medför otvivelaktigt ett större antal rättegångar, och även utsökningsmål, vilka enligt processkommissionens förslag skola överlämnas till dom» stolarna, torde i dylika städer förekomma i större omfattning än i ett område å landet med samma folkmängd.

Beträffande benämningen å underdomstolarna torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke olika benämning bör användas för domsto» larna i de städer, som bilda egen domkrets, och övriga underdom» stolar. Därigenom komme tydligt att utmärkas, vilka städer äro av det förra slaget. Härigenom komme ock gammal tradition att upp» rätthållas. Domstolarna i städer, som utgöra egen domkrets, borde sålunda alltjämt benämnas rådstuvurätt eller rådhusrätt, under det övriga underdomstolar samtliga borde benämnas häradsrätt. Det finnes icke heller någon anledning att ändra de hävdvunna titlarna härads» hövding och borgmästare, vilka titlar ha ett visst värde just genom sin ålder. Därjämte torde i stad böra bibehållas benämningen rådman, och de befattningshavare på landet, som av processkommissionen be» nämnas rådmän, erhålla titeln assessor.

Med avseende å omfattningen av de allmänna underrätternas upp» Emekutions- gifter har enligt processkommissionens förslag en utvidgning skett, i ärendem' det de åligganden, som tillkomma Konungens befallningshavande eller magistrat såsom överexekutor, överflyttas till underrätterna. Häremot torde icke något vara att invända beträffande en del av nämnda ålig» ganden, varemot i fråga om andra, nämligen förmanskapet över under» exekutorerna och kontrollen över dessa, måste framhållas, att en dylik överflyttning synes icke böra äga rum. Utövande av kontrollen över att underexekutorerna vederbörligen utföra dem åliggande verkställig» hetsåtgärder och redovisa uppburna medel är ett sysslande, som äger föga sammanhang med domstolarnas allmänna uppgifter. Då vidare processkommissionen synes förutsätta, att åtminstone en del av under» åklagarna skulle komma att tjänstgöra såsom underexekutorer, skulle domstolen kunna få utöva förmanskap för en befattningshavare, som ock skulle hava att där föra talan såsom åklagare, vilken anordning synes mindre tilltalande. En tudelning av förmanskapet emellan å ena sidan domstolen och å andra sidan en överåklagare eller Konungens befallningshavande skulle ock komma att ske, något som ej synes lämpligt.

I fråga om sammansättningen av underdomstolarna föreslås av Underdomsfa- processkommissionen, att lagmansrätt i tingslag, som omfattar allenast 232222;ng landsbygd eller landsbygd och stad, skall bestå av lagfaren ordförande '

Nämndens sammansätt- ning och be—

fogenhet.

jämte nämnd, vars ledamöter ej behöva vara lagfarna, och att lag» mansrätt i tingslag, som omfattar allenast stad, skall bestå i tvistemål endast av en lagfaren domare och i brottmål av lagfaren domare med nämnd. I vissa fall skall emellertid lagmansrätten i alla domkretsar utgöras av lagfaren domare ensam, nämligen dels vid handläggning av inskrivningsärenden och flertalet andra ansökningsårenden, dels vid handläggning av sådana åtgärder i fråga om de egentliga rättegångs» målen, som innefatta förberedelse till huvudförhandling eller eljest falla utom denna, däri inbegripet måls upptagande till avgörande, när så- dant får ske under förberedelsen, dels vid huvudförhandling i vissa mindre brottmål (polismäl) från större stad eller visst annat område, när Konungen förordnat därom, dels vid prövning av strafföreläggande och dels vid handläggning av mål och ärenden, som tillkomma lag» mansrätten såsom överexekutor.

Antalet nämndemän, som på en gång skola sitta i lagmansrätt, bestämmes i förslaget till fem, och förslaget innehåller den omröst» ningsregeln, att, om fyra av nämndens ledamöter förena sig om en mening, denna skall gälla men eljest den lagfarne domarens mening.

Det torde ej vara något att anmärka mot att sammansättningen av rätten anordnas olika i å ena sidan städer, som utgöra egen dom» krets eller bilda särskilt tingslag inom annan domkrets, och å andra si» dan övriga underrätter. Av ålder har sammansättningen av underdomsto» larna i stad och på landet varit olika, och något vägande skäl mot ett fortsatt upprätthållande av en olikhet i berörda avseende torde ej kunna förebringas, så vitt gäller de större eller medelstora städerna, varemot de mindre städerna skäligen böra vara underkastade samma regler i fråga om rättens sammansättning som landsbygden. Det kan emellertid ifråga» sättas, om ej antalet städer, som skola bilda eget tingslag, bör utökas utöver vad processkommissionen föreslagit. Gränsen har i betän» kandet satts vid städer med fjorton å femtontusen invånare, men denna gräns synes lämpligen kunna sänkas. Den inskränkning i nämndens tjänstgöring, som av den nu angivna modifikationen skulle föranledas, skulle medföra både en minskning i det besvär nämndemansuppdraget innebär och en besparing för statsverket.

Att i tingslag, som bestå av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad, nämnden bibehålles vid huvudförhandling, är förvisso väl» betänkt. Nämndens deltagande i rättsskipningen har varit ägnat att bland allmänheten skapa anseende åt och förtroende för lantdom» stolarna, och för upprätthållande av denna tradition bör det nuvarande för domförhet föreskrivna antalet ledamöter i nämnden bibehållas, var» igenom ock den värdefulla insats, som person» och ortskännedom stundom utgör vid prövningen av mål och ärenden, bättre bevaras.

Såsom ovan antytts, innefattar processkommissionens förslag, att nämnd skall deltaga i handläggning av vissa ansökningsårenden. De ärenden, som i sådant avseende omnämnas i förslaget, äro ansökningar om förmyndares tillsättande och entledigande samt om tillstånd till försäljning eller intecknande av omyndigs fasta egendom. Vid pröv» ning av dylika ärenden har det varit till stort gagn att hava person» kännedom och kännedom om ortsförhållandena representerad i härads» rätten, och den av processkommissionen föreslagna organisationen innebär säkerligen minskad möjlighet för att vid behandling av ifråga» varande slags ärenden, vilka ju böra kun