SOU 1929:25

Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

N 4-0 (;(

oå (- _ CDU,

&( *. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

YTTRANDEN; ,H ÄRAD 8 H öIV'ID IN GAR () "0113; ;* '”RÅDHUSRÄTTER'V '

ÖVER PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE __ =

! _ ANGÅENDE RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS- OMBILDNING

s T 0 0 KÄH'OIL'M 1 92,9—

Betänkande och förslag till förenkling av organisation

beh förvaltning & dottans stationer och varv samt örlogs- . depån ! Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. 111. vid flot- '- tons station i Stockholm. _(Snpplement till del & Lokal-

frågor.) Beckman. 80 s. F6 0.

Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörs- mål berörande enskilda järnvägar. Beckman. -64 s. K. Betänkande och förslag angående tryggande av hos en— skild arbetsgivare anställd personals rätt till utfxist pen- sion. Norstedt. 92 s. Ju. _ » Svenska aktiebolag's balansräkninger åren 1911—1925. Tiden. 529 s. Fi. Redogörelse för de_ecklesiastlka boställena. 6. Koppar- bergs län. Av Henrik Bovin. Beckman. lij, 718 &. E. Utredning och förslag rörande stadiennderstöd at lär-'

jnngar—wid statens läroverk och med dem jä.mtörliga_ _ läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. . Berättelse rörande_studier i vissa sinnessjukvårdstrågor . —- särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet - i Den- mark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117 5. S. 1928 års tjänstesakkunuigos utredning och förslag i fråga 313" underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz. ' 90 s. 0. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. 11. nu- dervisningsanstslter. Norstedt. &116 s. E. Förslag till nmu- "* 'nducenHJ in. in. Norstedt. 66 3.1 karta. ys.

.11.

'Lagberedningens förslag angående vissa internationella

rättstörhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande ln— '_ternationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap.

adoption och förmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. Ju.

. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska

.' Betänkande angående rutionell skatteupphörd. Marcus.

. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken . 3.

. Lörslag till tillömpningsföreskriiter till tulltaxeför—

. Betänkande nngående en reformerad sjukförsäkring m. ni.

. Yttranden av häradshövdingur och rådhusrätter över pro— — cesskommissionens betänkande angaende rättegångsvliscn-

Lagberedningens förslag nnghende'vissa internationella rättsiörhållanden. 2. Förslag till konvention mellan Sve- rige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning av underhållsbidrag m. m. Norstedt. 59 s. Ju u. Betänkagde med förslag till steriliseringslag. Beckman. 111 s .

föreningars rätt att driva 1nlåuingsrörelse. Marcus. 39 s.1

' ! Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. Marcus. 305 5. K.

334 s. & utkast till blanketter. Fl. Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma hus- djnrssjukdomar (epizootilsg) och förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma hns— djurssjukdomar (epizootiiörordning). Norstedt. 154 s. Jo. Utredning heträdande centralanstaltens för törsöksvä— eendet på jordbmksomrudet och en blivande högre lamt-. bruksnndervisnings inbördes ställning. Norste'dt.174 s 28 skissritningar. Jo. Utredning och förslag rörande lantmäterlnndervisningens ordnande. Marcus. 120 s. Jo. Betänkande och förslag rörande understöd åt- den civila luftfarten. Beckman. 198 5. K.

Förslag till lag om testamente m.m. Norstedt. 450 s. Ju.

ordningen med motivering jämte ntkast till anvis- ningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 72 s. Fi.

Beckman. vi, 995,51.

dets ombildning. Norstedt. .iv, 325 5. Ja.

; ., Anm. Om särskild tryckort ej angives,ör tryokortsn- Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynneloebokstävern ' '." ' till det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex.— E. = ecklesiastlkdepartemontet, Jo.— _— jordbruksdepartenientet.

' _Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 aug. statens odentliga utredningen yttre anordning (ur 98) utgivu utredningarna i om slag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1929z25

JUSTXTIEDEPARTEMENTET

YTFTRJXNIYEN

AV

HÄRADSHÖVDINGAR OCH RÄDHUSRÄTTER

ÖVER PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE ANGÅENDE RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS OMBILDNING

STOCKHOLM 1929 KUNGL. BOKTBYCKERIET. P. A. nonan—nor & SÖNER 291921

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Yttranden av domhavandena i föl- jande domsagor: Stockholms läns västra . Södra Roslags . . . Sollentuna och Färentuna härad . Södertörns . Uppsala läns norra Nyköpings

Livgedingets

Gotlands södra Fryksdals

Öster-Närke . Väster-Närke . . Västmanlands södra Västmanlands västra . Västmanlands norra Nås och Malungs Gästriklands östra . Gästriklands västra Bollnäs

Ångermanlands södra . Jämtlands norra.

Luleå Kalix

, Torneå. .

: Hammarkinds, Stegeborgs och Skär- kinds . . . . . .

Kinda och Ydre härad. . Bråbygdcns och Finspånga läns

Linköpings . . . .

: Tveta, Vista och Mo härads .

Norra och Södra Vedbo

Östra Värends . Mellersta Värends . Sunnerbo härads . Södra Möre härads .

Ölands .

Hallands läns södra

Hallands läns mellersta . Askims m. fl. häraders .

Inlands . . . .

Nordals, Sundals och Valbo härads . Tössbo och Vedbo härads

Vartofta och Frökinds härads . .

Skånings, Vilske och Valle härads . Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads . . . . . . .

Östra härads. .

Gärds och Albo härads Villands

Västra Göinge . . . Norra Åsbo härads . .

Oxie och Skytts härads

Torna och Bara härads . .

Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads

Färs härads Frosta och Eslövs

Domhavande, som instämt i det av Föreningen Sveriges häradshöv- dingar avgivna utlåtandet . 195—

Yttranden av rådhusrätterna i följande städer: Stockholm

Särskilt yttrande av borgmästaren

Lindhagen . Uppsala . Trosa . Linköping . Norrköping Jönköping .

Särskilda yttranden av: borgmästaren Dahlbäck stadsnotarien Wirgin

Vimmerby . Karlskrona Sölvesborg Malmö Lund .

Särskilt yttrande av borgmästaren Gamstorp Landskrona . Hälsingborg. . Särskilt yttrande av borgmästaren Bååth . Ystad . . Trälleborg Skanör med Falsterbo Laholm Göteborg. . Särskilda yttranden av: rådmannen Björkman . . rådmännen Wallinder, Gedda och Bäärnhielm . . Uddevalla Strömstad Alingsås . Ulricehamn . Hjo . . . Falköping

Kristinehamn . . . . . . . . . . 300 Örebro . . . . . . . . 303 Särskilda yttranden av: borgmästaren Schneider . . . . 304 rådmannen Siösteen . . . . . . 304 Västerås . . . . . . . . . . . .307 Söderhamn . . . . . . .310 Särskilt yttrande av litterate rådman- nen Sandström . . . . . . . .313 Sundsvall . . . . . . . . .314 Särskilt yttrande av litterate rådman- nen Brinck . . . . . . . . .314 Östersund . . . . . . . . . . . . 316 Umeå . . . . . . . . . . . . . 319 Skellefteå . . . . . . . . . . . . 320

Rådhusratter, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet . 321—322

Register............323

Häradshövdingar.

Häradshövdingen i Stockholms läns västra domsaga (TH. BORELL): De anmärkningar, som riktats mot vår rättskipning, hänföra sig huvudsak- ligast till dess långsamhet och brist på säkerhet. Av dessa är den förstnämnda utan tvivel fullt befogad. .V ad däremot angår den senare torde, utan förne— kande av att rättskipningen med avseende å säkerheten "är behäftad med bris- ter, dock med fog kunna påstås, att. densamma, vilande på historisk grund och utbildad i anslutning till samhällsbyggnadens fortsatta utveckling, i stort sett väl fyller de anspråk, som i sist angivna hänseende böra ställas på den- samma.

Bedömer man anmärkningarnas tyngd med hänsyn till de särskilda. instan— serna, synes mig anmärkningen beträffande bristande skyndsamhet, om än i viss mån befogad även i fråga om handläggningen vid underrätterna, dock huvudsakligen vara att hänföra till överrättsproceduren, varemot anmärknin— gen om brister i fråga om rättssäkerheten väsentligen äro förknippade med underrätternas organisation och förhandlingsordningen därstädes.

Vad till en början angår underrätterna framställer sig för mig spörsmålet, huruvida, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande organisationen, rätts- säkerhetens krav kan tillfyllest tillgodoses genom partiella reformer. Svaret härpå måste enligt min mening bliva jakande. Vår nuvarande rättsordning, vilande på hos vårt folk djupt rotade traditioner, äger förvisso betydande för- tjänster och bör icke utan tvingande skäl raseras genom steg ut i det ovissa och oprövade. Vad underdomstolarnas sammansättning beträffar, synes mig, oavsett den ekonomiska frågan, tillräckliga skäl icke vara anförda att i fråga om städerna vidtaga sådan ändring av organisationen, som processkommissio- nens förslag avser, särskilt som redan nu den tendensen gör sig gällande, att mindre städer, där ekonomiska förutsättningar saknas för avlönande av till- räckhgt kvalificerade domare, i judiciellt hänseende sammanslås med kring- liggande landsbygd.

I fråga om häradsrätterna har nämndens deltagande i rättskipningen varit ägnad att skapa anseende åt och förtroende för dessa domstolar. Jag instäm- mer till fullo i vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört därom att, för upprätthållandet av denna. tradition, det nuvarande för domförhet föreskrivna antalet ledamöter i nämnden bör bibehållas, varigenom ock den värdefulla in- sats, som person- och sakkännedom utgör vid prövningen av mål och ärenden, bevaras, ävensom att den nuvarande kollektiva rösträtten jämväl bör bibehållas eller att, i varje fall för införande av individuell rösträtt bör krävas, att av det domföra antalet nämndemän sex skola vara ense för att kunna överrösta domaren. I sistangivna hänseende äro enligt min mening de farhågor, som uttalats för ett politiserande av häradsrätterna, tungt vägande. En viktig an- gelägenhet är, att häradshövdingen befrias från befattningen med inskrivnings- ärendena samt från arbeten av mera underordnad art och således mera odelat kan ägna sig åt de egentliga domargöromålen. I samband härmed framträder frågan om' förändring av nuvarande domkretsindelning på. sådant sätt att, efter

avskiljande av inskrivningsärendena och de mindre krävande göromålen, hä— radshövdingarnas arbetskraft blir till fullo utnyttjad. Uppenbarligen skulle den senast angivna anordningen vara ägnad att höja domarnas intresse och ka— pacitet. I detta sammanhang torde frågan om domsagobiträdena lämpligen kunna beröras. Såväl ur utbildningens som ur rättskipningens synpunkt synes mig tanken på att nämnda biträden, efter viss utbildningstid, skulle erhålla befogenhet att på eget ansvar vid sidan av den ordinarie domhavanden deltaga i domstolsförhandlingen vara förtjänt av allvarligt övervägande. Härvid anser jag mig böra framhålla, att den tendens till inskränkning av de unga jurister- nas befogenhet att på eget ansvar deltaga i rättskipningen, som under senare tid gjort sig gällande, enligt min mening ur densammas egen synpunkt är äg- nad att väcka betänkligheter.

I fråga om processkommissionens förslag i vad detsamma avser införandet av muntlighets— och omedelbarhetsgrundsatsemas tillämpning ansluter jag mig helt till vad häradshövdingarnas förening därom anfört och anser således i lik- het med densamma, att det muntligt—protokollariska systemet bör bibehållas med iakttagande av föreslagna förenklingar. Beträffande förfarandet i övrigt i fråga om underrättsproceduren måste jag inskränka mig till den allmänna anmärkningen, att de bristfälligheter, som äro att hänföra icke till själva dom— stolsorganisationen utan till lagstiftningen, givetvis kunna förväntas bliva före- mål för vederbörlig uppmärksamhet i samband med lagstiftningsarbetet på hit- hörande områden.

J ag övergår härefter till frågan om hovrätterna och deras organisation. Be— träffande den från vissa håll väckta tanken på mellaninstansernas avskaffande förbiser jag ingalunda tyngden av de anmärkningar, som ur traditionens och rättssäkerhetens synpunkt kunna riktas häremot. Det synes mig emellertid icke kunna förnekas, att en sådan åtgärd är den enda, som är verkligt effektiv för vinnande av avsevärdare skyndsamhet i rättskipningen. En sådan anord- ning skulle givetvis i alldeles särskild grad aktualisera kravet på en förstärk- ning av de rättsbildade krafterna i underdomstolarna. Utan att våga uttala någon bestämdare uppfattning i frågan anser jag dock densamma vara förtjänt av att tagas under närmare omprövning. Vad angår det nu föreliggande för— slaget om hovrätternas omorganisation finner jag detsamma giva anledning till vägande invändningar. Behovet och nyttan av nämnd i hovrätterna finner jag ingalunda ådagalagt, lika litet som den föreslagna utökningen av deras an- tal. Genomförandet av nämnda förslag skulle leda till ett visst dubbelarbete ifråga om upptagandet av rättsmaterialet och således, i stället för att medföra besparing och förenkling, ytterligare tynga och förlänga domstolsproceduren. Förbises må ej heller de ofrånkomliga konsekvenserna av väsentligt ökade kost- nader för det allmänna. Invändas kan möjligen, att förslaget om rätt för par- terna att i vissa tvistemål anhängiggöra talan i hovrätt såsom första instans är ägnat att verka i det av mig angivna syftet att genom minskning av instan- sernas antal medföra större snabbhet i rättskipningen. Denna utväg torde emellertid ej böra accepteras, då densamma givetvis skulle verka därhän, att underdomstolarnas kapacitet och förtroendet till dem minskades, ett förhål- lande som måste menligt inverka på hela rättskipningen.

Såsom sammanfattande omdöme om det föreliggande förslaget har härads- hövdingarnas förening anfört, att det syntes möjligt, att detsamma, om vissa, delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtoges, särskilt i syfte att vinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden, kunde bliva utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande. Med mina ut- gångspunkter måste jag modifiera detta omdöme på det sätt, att jag väl anser, att processkommissionens förslag innehåller åtskilliga beaktansvärda uppslag

och således utgör en betydelsefull insats i utredningsarbetet, men att en bli- vande rättegångsreform måste vara fotad på väsentligen andra grunder än dem, på vilka det ifrågavarande förslaget bygger.

Iläradshövdingen i Södra Roslags domsaga (Y. NVISEN): Av grundläggande betydelse uti det av processkommissionen föreslagna rät- tegångsförfarandet äro principerna muntlighet och omedelbarhet.

Vad först angår muntlighetsprincipen får jag hänvisa till vad föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomareföreningen därom och vid jämförelse mellan nämnda princip och det muntligt-protokollariska systemet utvecklat. Det synes mig därigenom vara klarlagt, att det sistnämnda har så avgjorda och tungt vägande företräden framför det av processkommissionen föreslagna muntlighetssystemet, att dettas införande i det förras ställe ej bör komma i fråga —— härmed icke sagt, att ej brister kunna finnas att avhjälpa och för- bättringar att göra i det nuvarande systemet.

Till vad i de nämnda utlåtandena framhållits får jag vidare anföra: process- kommissionen yttrar beträffande protokoll vid huvudförhandlingen, att ett upp- tagande däri av parters, vittnens och sakkunnigas utsagor måste medföra av- sevärda olägenheter, ja t. 0. ni. kunde innebära en fara för muntlighetens upprätthållande (I: 172). Detta yttrande låter som i ett blixtljus framstå, hurusom processkommissionen gjort muntligheten icke till ett medel utan till ett självändamål, dit det med all makt gällt att komma. Helt naturligt har emellertid processkommissionen måst föreslå vissa undantag från sin regel. Som förutsättning för en protokollsuppteckning uppställes därvid först och främst, att det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföljas. »Lag- mansrätten har sålunda att på grund av föreliggande omständigheter söka bilda sig en föreställning därom. Vidare förutsättes, att det kan antagas, att lagmansrättens protokoll över där hörda vittnens och sakkunnigas utsagor skulle komma att i hovrätten bliva begagnade som bevis.»

Huru lagmansrätten skall kunna uppfylla dessa krav och bilda sig en upp- fattning i nämnda hänseenden, angives icke och torde också vara synnerligen svårt att angiva. Att endast taga i betraktande målets beskaffenhet, i juri- diskt eller bevisningshänseende, är icke möjligt, då erfarenheten visat, att full- följd ingalunda alltid underlåtes i »självklara» mål. Och nog är det mycket begärt av lagmansrätten, att denna skall vid handläggningen kunna räkna ut sannolikheten av att parterna ej komma att i hovrätten åberopa protokollen som bevis, utan där påkalla nytt förhör, eller sannolikheten av att hovrätten kan förväntas själv fordra nytt förhör. Det vore väl rent tvärtom icke otänkbart, att hovrätten mången gång skulle finna nytt förhör där icke erforderligt, om det funnos fullständiga protokoll från underrätten —— till fromma för både snabbheten och billigheten och utan men för säkerheten. Ej minst beaktans— värd är härvid frågan om parternas kostnader å målet i hovrätten. Uppenbar- ligen torde hovrättsproceduren i ett mål ställa sig åtskilligt billigare i de fall, där protokoll från underrätten komme att användas som processmaterial, än i dem, där en förnyad förhandling företoges. Men att låta en dylik olikhet i fråga om parternas kostnader å ett fullföljt mål bliva beroende av, huruvida underrätten funnit vissa sannolikheter föreligga eller icke, kan väl ej anses rationellt eller rimligt. —

Belysande är härvid ock den av processkommissionen föreslagna rätten för part i tvistemål och enskild part i brottmål att på egen bekostnad och för rätten att i åklagaremål på statens bekostnad låta uppteckna vad som yttras under huvudförhandlingen. Detta medgivande, som enligt processkommissio- nen för enskild parts del lämnats av billighet (I: 175), innefattar i själva verket ett erkännande av den utav processkommissionen hävdade muntlighets-

principens ohållbarhet, och det skulle i den mån det komme att begagnas sä- kerligen medföra både vittgående och egendomliga konsekvenser. Uti varje fall, där dom icke meddelades omedelbart efter en huvudförhandling, skulle, om den ifrågavarande rätten använts, före domen föreligga ett rättegångsrefe- rat av angiven art, vilket i uppteckning med vanlig skrift skulle biläggas pro- tokollet samt utan tillerkänd officiell trovärdighet få gälla vad det kunde (I: 175). Vad betyder detta, och hur skulle förhållandena bliva? Om skilj— aktighet i någon väsentlig punkt förekomme mellan domarens minnesanteck— ningar och nämnda referat, skulle då de förra, ehuru ej kommande till synes, ändå få vitsord, och i så fall, skulle detta komma fram' genom någon anteck- ning i detuofficiella protokollet eller endast så att säga tacite, d. v. 5. genom domen? Aven om, såsom nyss sagts, officiell trovärdighet icke skulle tiller- kännas dessa särskilt föranstaltade uppteckningar, står det dock fast, att dessa genom att biläggas protokollet varda av officiell karaktär. Och om mot- parten resp. svaranden i åklagaremål skulle bestrida riktigheten av det upp- tecknade, skulle då utredning och bevisning därom få sättas i gång och även denna protokolleras på samma halvofficiella sätt?

Av betydelse är även här kostnadsfrågan. Då enskild part, som ville hava särskilt referat över målets huvudförhandling. skulle hava att själv bekosta detta, skulle detta, såvitt jag kunnat finna, medföra ett gynnande av bemedlade parter i jämförelse med obemedlade. De nuvarande bestämmelserna om fri rättegång lära icke kunna inbegripa en kostnad av ifrågavarande art, och ett utsträckande av dem i sådant hänseende torde ej enligt förslaget vara tänkt att komma i fråga. Processkommissionen synes visserligen hava avsett att till utarbetandet av lagtext lämna öppet att utreda, huruvida därvid nu gäl- lande lags bestämmelser rörande fri rättegång böra modifieras (11: 309, 111: 214), men även vid en sådan omarbetning torde den kostnadshjälp, som genom bestämmelserna om fri rättegång må lämnas den obemedlade, icke komma att få avse hur mycket som helst utan endast vad som så att säga normalt erfordras för en nöjaktig utredning av målet. Att inom denna väl i sakens natur lig— gande gräns föra även bekostandet av ett upptecknande av rättegångsförhand- lingarna på ifrågavarande sätt lär ej vara förenligt med processkommissio- nens ståndpunkt i fråga om huvudförhandling och muntlighetsprincipen m. m. och vilken även framgår av att kommissionen icke velat tillerkänna en dylik uppteckning, ehuruväl det skulle ankomma på rätten att sörja för dess anord- nande på ett tillförlitligt sätt, någon officiell trovärdighet. Likaså må an- märkas, att någon ersättning för kostnaden för en dylik uppteckning icke torde kunna tillerkännas vederbörande part, även om denne vinner målet, och så ej heller en svarande i ett åklagaremål förpliktas gottgöra statsverket sådan kostnad.

Skulle emellertid likväl kostnaden för en halvofficiell uppteckning komma att inbegripas i förmånen av fri rättegång och medräknas bland de en mot- part ålagda ersättningsbelopp för havda rättegångskostnader, är det min över— tygelse, att föranstaltandet av sådana uppteckningar skulle tillitas så ofta, att det bleve regel, liksom jag är förvissad om att de jämkningar och eftergifter i det helt muntliga förfarandet, vilka processkommissionen sett sig nödsakad att medgiva, skulle vinna en sådan, av verklighetens krav och förhållanden framkallad tillämpning, att kommissionens muntlighetsprincip inom kort tid nedsjönke till allenast en bestämmelse på papperet. '

Bland de syftemål och fördelar, som ett rent muntligt förfarande skulle främja framför det muntligt—protokollariska, framhåller processkommissionen, att endast i en muntlig process lekmannadomarnas deltagande kan bliva av verklig betydelse (II: 20). Oavsett vilken ställning man intager till frågan om lekmannadomarna, torde nämnda påstående icke vara riktigt, om »muntlig

process» tages i den mening processkommissionen angivit som sin. De argu- ment, som anföras för kommissionens påstående, äro, att medan den juridiskt utbildade ämbetsmannadomaren kan lätt genom studium av en samling proto- koll och övriga handlingar i ett mål bilda sig en uppfattning av målet sådant det återgives i handlingarna, däremot för en lekman vanligen ett sådant arbete möter stora svårigheter, att för honom det är vida naturligare att genom åhörande av en muntlig förhandling bilda sig en mening om målet, och att en sådan förhandling kan på ett helt annat sätt än en skriftlig process ledas så, att den blir klar och översiktlig även för en lekman (II: 20—21). Dessa ar- gument torde emellertid icke kunna påstås gälla emot det muntligt-protokollet- riska förfarandet, utan mycket väl stå tillsammans med detsamma. I process— kommissionens nästföljande ord: »Skall lekmannadomarnas deltagande i rätt- skipningen vara mera än en yttre form, måste rättegången vara till sina huvud— drag muntlig», instämmes därför, såsom inrymmande även" det muntligt-proto— kollariska förfarandet.

Till jämförelse med och i motsättning till processkommissionens ståndpunkt och utläggning i denna del hänvisar jag till vad stadsdomareföreningen härut- innan har uttalat under rubriken »Lekmännens deltagande i rättskipningen». Detta uttalande synes mig på ett övertygande sätt vederlägga processkommis- sionens ståndpunkt.

I stadsdomareföreningens utlåtande antydes även en annan synpunkt, som är av betydelse vid jämförelsen mellan det rent muntliga och det muntligt- protokollariska systemet, då föreningen omnämner det, som det synes, oöver- stigliga hinder frånvaron av ett fullständigt protokoll måste innebära för res- ning i ett mål efter längre tid. Härutöver kan ock erinras om behovet och be- tydelsen av ej alltför innehållslösa protokoll vid inhämtande av läkarutlåtan- de rörande tilltalades sinnesbeskaffenhet, vid fråga om internering, då någon villkorligt dömd ställts under övervakning eller då någon intagits i allmän uppfostringsanstalt.

Vad angår medelbarhetsprincipen instämmer jag i häradshövdingeförenin- gens kritik därav (s. 39—40), men anser, att denna borde fått starkare ut- tryck. För den lagfarne domarens del erinrar jag om det allmänna avstånds— tagande, som just i denna punkt skett från häradshövdingars sida vid anslut- ning i övrigt till principer i det s. k. Askims-systemet eller andra rättegångs- reformer utan lagändring (Sv. Jur. Tidn. ). Redan nu gäller ju, att »domare bör sakens slut ej uppehålla med uppskovsdom, utan så är att vissa omstän- digheter det oundgängligen kräva» (RB 24: 1), och att »när mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, skall dom avkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan» (K. F. 17 maj 1872 ang. ändring i' vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, 7 %). Jag betvivlar, att den för en doms materiella riktighet ansvarskännande domaren skulle av en skärpt bestämmelse i enlighet med förslaget förmås att i ökad grad eftersträva en genom snabba domslut vunnen statistisk ära. N ad beträffar lekmannado— marna, hänvisar jag ånyo till den starka kritiken härutinnan från stadsdomare— föreningen, till vilken kritik jag helt ansluter mig.

I fråga om stämning har processkommissionen, förutom vissa fordringar, vilkas uppfyllande bör utgöra ett nödvändigt villkor för att stämning må med- delas, ansett att i lagen böra givas vissa närmare anvisningar, huru en stäm- ningsansökan bör vara avfattad, därvid underlåtenhet att följa dessa anvis- ningar dock icke bör föranleda ansökningens avvisande, men väl försök att få bristfälligheterna avhjälpta (III: 36).

De uttalanden och önskemål, som härutinnan hava anförts, må vara hur

tilltalande och teoretiskt riktiga som helst, så torde likväl det sätt. som före- slagits för ernående därav, icke kunna anses lyckligt. Först och främst kan anmärkas, att valören av lagbestämmelser icke bör givas åt föreskrifter, som i realiteten endast äro önskemål och utan vidare påföljd kunna av den enskilde åsidosättas. Vidare synes lämpligheten av att rätten eller någon dess ledamot skulle vara skyldig att taga så ingående befattning med en inkommen stäm- ningsansökan, som föreslagits, vara tvivelaktig. Processkommissionen har själv såsom argumentering emot ett bibehållande av den nuvarande rättigheten för en part att muntligen göra framställning om utfärdandet av stämning anfört, att det då måste bliva domaren såsom stämningsgivare, som finge skriftligen formulera kärandens påstående med grunderna därför, men att det icke kunde anses lämpligt, att domaren sålunda finge till åliggande att i förevarande av- seende biträda den ena parten. Denna argumentering synes även kunna göras gällande beträffande en domarens verksamhet för korrigering och komplette- ring av en stämnings innehåll.

Vad detta innehåll beträffar och att däri bör medtagas uppgift, vilka bevis- medel, t. ex. vilka vittnen eller vilka skriftliga bevis käranden vill åberopa för att styrka sina uppgifter, kan jag icke ansluta mig till processkommissionens förslag. Kommissionen har själv — helt naturligt ej kunnat komma längre än till att käranden bör om möjligt redan i stämningsansökningen lämna berör- da uppgifter, och vidare heter det, att lämnandet härav skall vara beroende av, om käranden kan vänta eller ej, att svaranden skall lämna kärandens uppgif- ter obestridda eller icke. Det vaga i dessa bestämmelser skulle säkerligen medföra, att där ej intresse för dessa förhållanden förefunnes hos både stäm- ningsgivare och kärande, bestämmelserna bleve skäligen effektlösa. Där åter- igen sådant intresse föreligger, ordnas det utan lagbestämmelser, såsom redan visat sig vid de processreformer utan lagändring, vilka på vissa håll företagits. Emellertid kan det anmärkas vara väl mycket begärt av en kärande, att han skall redan i stämningsansökningen uppgiva, vilka bevismedel han har att tillgå. Utöver vad av häradshövdingarnas förening härutinnan framhållits, må särskilt beträffande vittnen anmärkas, det den lojale rättssökanden kan! riskera att bliva lidande genom fullgörande av nämnda skyldighet. Beklag- ligtvis är det nämligen ofta så, enligt vad erfarenheten visat, att åberopade vittnen bliva utsatta för påtryckningar och bearbetningar från motpartens sida.

I betraktande av de sålunda anförda anmärkningarna angående de omstän- digheter, som föranlett processkommissionens förslag att endast rätten själv (eller någon dess ledamot) skulle vara stämningsgivare, och med åberopande av vad vidare nedan säges om måls förberedande behandling, får jag uttala mig emot nämnda förslag. Den användning av rätten för häradshövdingen att förorda särskilda stämningsgivare, vilken hittills förekommit, lär ock åda- galägga ett praktiskt behov av denna rätt, särskilt framkallat av avstånds-' och kommunikationsförhållandena inom en domsaga. Och skulle en omregle— ring ske av domsagorna i riktning av dessas utökning till omfånget, skulle därav detta behov komma att ökas.

I nära samband med frågan om muntlighet—omedelbarhet står ett måls upp- delning på förberedande behandling och huvudförhandling. Enligt min me- ning är detta samband till och med så intimt, att om' de förstnämnda principer— na underkännas, därmed också det. egentliga motivet för nämnda uppdelning bortfaller. Emellertid har häradshövdingarnas förening oaktat sitt ogillande av processkommissionens berörda principer icke haft något att erinra mot en uppdelning av förfarandet på angivet sätt. Det lär alltså hava ansetts, att även med bibehållandet av det muntligt-protokollariska förfarandet sagda upp—

delning skulle medföra fördelar, som gjorde densamma önskvärd. Dessa för- delar skulle väl tänkas dels i en förbättrad processledning och dels i en min- skad omgång med en del måls avgörande. Den förra skulle åsyfta ökad reda och fullständighet i utredningen av ett mål. Men att härför — då det ej mera är fråga om förberedelser för en helt muntlig huvudförhandling — tillskapa så många och så formbundna bestämmelser som förslagets torde varken vara nödvändigt eller ändamålsenligt.

Den andra fördelen med förberedande behandling och huvudförhandling skul- le bestå i att i vissa fall ett mål kunde avdömas redan under den förra. Aven häri nödgas jag reservera mig. Väl är det sant, att åtskilliga mål äro sådana, att nämnden knappast har möjlighet att öva inflytande vid deras avgörande, men den grad, vari dylika mål tynga förhandlingarna, är icke så väsentlig eller menlig för dessa, att därav kan anses befogad den vittgående anordnin- gen, som föreslagits, att låta vissa mål avdömas av den lagfarne domaren en- sam. Då denne därvid ändock skulle hetas företräda rätten, är detta endast ett jonglerande med ord, ty oaktat processkommissionens förklaring, att för- slaget avstått från att skapa en särskild form för behandlingen av bagatell- mål (III: 53), är något sådant likväl just vad som skett. Häradshövdingarnas förening har, såsom argument mot den föreslagna prorogationsrätten till hov- rätt, anfört, hurusom det förhållandet, att våra underrätter ha befogenhet att upptaga och bedöma mål av allehanda slag utan begränsning i fråga om tviste- målets värde utgör en av hörnstenarna i nuvarande urgamla domstolsorgani- sation, som därigenom på ett egenartat sätt har ett bestämt företräde framför underdomstolarna i många andra kulturländer. Detta synes mig äga sin rik- tighet även i den meningen, att intet mål bör få neddragas till den enkla be— handling, som ligger i ett avgörande på förberedelsestadiet. De rättssökandes intryck av att de dock befunne sig inför domstol och finge ett domstolsavgö- rande skulle säkerligen försvagas, vid jämförelse med huvudförhandling och domstolens sammansättning därvid. En omständighet, ägnad att bidraga till ett pejorerande omdöme om ett måls avdömande redan på det förberedande sta— diet, skulle även vara själva nomenklaturen: målet hade ju aldrig kommit till någon egentlig förhandling, utan endast förberetts.

Den manifesterade omtanken om lekmännen i riktning av att bereda dem lättnad i tjänstgöringen torde för övrigt icke härleda sig från de hittillsva— rande nämnderna, ity att några klagomål i sådant hänseende icke, såvitt jag har mig bekant, försports. Det åsyftade sparandet av lekmannadomarna —- något sparande för parternas del bleve det ju ej torde ock kunna befaras bliva mer än kompenserat av ökad omgång för den lagfarne domaren, genom det omständliga och klavbundna förfarandet med den förberedande behandlin- gen. Överhuvud taget ger hela anordningen med förberedande behandling och huvudförhandling det beklämmande intrycket av en apparat, där medlen och tillvägagångssättet stå i en sådan disproportion till det åsyftade ändamålet, att detta, i den mån det verkligen ernåddes, bleve för dyrköpt.

Jag åberopar slutligen även härutinnan stadsdomareföreningens kritik uti punkten om lekmannaelementets deltagande i rättskipningen och om rätt-e- gångsförfarandets uppdelning i förberedande och huvudförhandling.

I de delar, som ej här ovan särskilt berörts, instämmer jag i den kritik, som ägnats betänkandet av stadsdomareföreningen och rådmannen Gustaf Tisell, vilkens av trycket utgivna anmärkningar jämväl torde vara för kungl. hovrät- ten tillgängliga.

.Vad häradshövdingarnas förenings utlåtande beträffar, finner jag —— som varit förhindrad att.närvara vid den tidpunkt av föreningens diskussionssam—

manträde, då beslut om utlåtandet fattades detta utlåtande i en del stycken innehålla ett godtagande av betänkandets förslag eller eljest uttalanden, som jag icke kan ansluta mig till. Såsom exempel härpå må nämnas förslagen om exekutionsärendens överflyttning till underrätterna och om strafföreläggande, gent emot vilket sistnämnda jag åberopar Tisells yttrande sid. 56 nederst.

Såsom ett sammanfattande omdöme om processkommissionens betänkande får jag anföra: att detsamma, trots sin deklarerade vilja i motsatt riktning, icke i tillbörlig grad byggt på det bestående, att det i många stycken tagit efter ut- ländska regler, som ej torde lämpa sig på svensk botten, att det vidare i hög grad gått alltför dogmatiskt tillväga, därvid likvisst på flera punkter låtande kategoriska påståenden ersätta den utredning och bevisning, som kunnat erford- ras, och att det som sålunda åstadkommits blivit en konstgjord byggnad utan nödigt fäste på realiteternas grund.

Då de anmärkningar, som riktats mot betänkandet, gälla dess grundväsent- liga delar, nödgas jag, även om något fristående från nämnda delar kunde varda ett underlag för förbättringar i det nuvarande systemet, avstyrka, att betänkandet må bliva utgångspunkt för något reformarbete.

Häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna härads domsaga (A'. BAGGE): I allt väsentligt kan jag instämma i det utlåtande, som föreningen Sveriges häradshövdingar till kungl. hovrätten avlämnat angående samma ämne. Rö- rande vissa centrala frågor inom själva rättegångsförfarandet, åt vilka jag under min tidigare verksamhet kommit att ägna särskild uppmärksamhet, vill jag dock göra några tillägg.

I en uppsats, skriven år 1911 och publicerad år 1912 i Nytt Jurid. Arkiv Avd. II, redogjorde jag för resultatet av studier företagna åren 1906—1909 i Schweiz, Österrike och Tyskland rörande det lämpligaste anordnandet av ett förberedande förfarande i rättegången i tvistemål. Jag yttrade där:

»För ett fullt tillgodogörande av de betydande fördelar, ett muntligt—omef delbart förfarande erbjuder, kräves, att grundvalen för domen, hela det munt— liga processmaterialet, blir infört i processen inom den korta tidrymd, under vilken domarens intryck av det talade ordet kan bibehålla sig oförsvagat. Processmaterialet borde följaktligen inpressas inom ramen av en, eller ock flera så tätt på varandra följande muntliga förhandlingar att de— taljerna från varje förhandling äro vid domens fällande i friskt minne.

Häremot resa sig hinder, som svårligen kunna helt övervinnas. Nya avläg- set boende vittnen måste kanske inkallas, och ny utredning måste in, vars nöd- vändighet parterna ej haft anledning förutse och vars anskaffande tar avse- värd tid i anspråk. Uppskov med längre mellanrum kunna ej alltid undvikas, och domarens minne av den eller de föregående förhandlingarna borde då, före domens fällande, uppfriskas genom en upprepning av vad förut förekommit.

En sådan anordning, strängt genomförd, skulle dock innebära att omedel— barhetens fördelar köptes för dyrt. Oavsett de fall, då grundsatsen ej kan genomföras, emedan materialet gått förlorat, blir denna anordning, tagen som regel, orimligt kostbar och tidsödande. En skriftlig uppteckning av det före- komna måste, särskilt då det gäller vittnesmål och annan dylik utredning, för minnet ersätta en upprepad förhandling.

En processlagstiftning, som upptagit omedelbarhet såsom ledande grund- sats — och för senare tiders lagstiftare har ju den grundsatsens förverkli- gande varit ett huvudönskemål måste dock givetvis söka att, så långt det låter sig göra, förebygga alltför betänkliga avvikelser därifrån.

Parten måste förmås att, i vad på honom ankommer, hålla ett fullständigt och bearbetat processmaterial redo genast vid första sammanträdet under den

muntliga förhandlingen. Ej alltid är detta beroende ensamt av den part, som skall förebringa utredningen. Ofta kan insikten om viss utrednings nöd- vändighet vinnas först genom en detaljerad kännedom om motpartens strids— ställning. Här kommer den obligatoriska förberedelsens stora betydelse till synes. Anordnandet av ett avskilt, inledande och förberedande stadium inom rättegången verkar i två riktningar. Det bereder samvetsgranna parter er- forderligt tillfälle att få kännedom om motpartens huvudlinjer och därmed möjlighet att före den muntliga huvudförhandlingen fullständiga och nog- grannare genomarbeta den egna utredningen. Men den medför dessutom möj- lighet för domstolen att konstatera försumlighet eller tredska hos part, som underlåtit att vidtaga den komplettering av materialet, vartill mot artens bestridanden och uppgifter under förberedelsen kunna föranleda. tmin- stone en del av de förevändningar, som eljest ligga nära till hands att anlita som ursäkt för underlåtenhetssynder i fråga om materialanskaffningen, falla härigenom till marken, och därmed följer ökade tillfällen att tillämpa de åvångsmedel till koncentration, som lagstiftaren kan vilja sätta i domarens and.

Även utförandet av domaren ålagda förberedande åtgärder för sakens ut- redning kräver i flertalet fall kännedom på förhand om de grundlinjer, var- efter parterna ämna inrikta sin ställning vid huvudförhandlingen.

Det nu sagda gäller företrädesvis de mera invecklade sakerna. Små enkla saker kunna säkerligen i regel med någon ansträngning av parter och domare klaras med det material parterna kunna anskaffa utan annan kännedom om varandras ställning än den som kan inhämtas utanför rättegången.

Den koncentration av den muntliga förhandlingen, som är ett livsvillkor för ett tillfredsställande muntligt-omedelbart förfarande, saknar ingalunda bety- delse vid ett muntligt-protokollariskt förfarande. Visserligen är här process— materialet genom protokollet bevarat från en förhandling till annan. Då pro- tokollet bildar grundvalen för domen, är, teoretiskt sett, någon upprepning av föregående förhandlingar icke nödvändig. Men självklart är, att i fråga om vissa delar av processmaterialet den bibehållna friskheten av domarens per— sonliga intryck är en oskattbar fördel, som icke kan ersättas genom läsning av än så välskrivna protokoll. Är någon del av domstolens ledamöter lekmän, ligger dessutom den möjligheten ej alldeles fjärran att studiet av protokollen på grund av bristande vana eller av andra skäl ej sker med tillbörlig noggrann- het eller riktig uppfattning. Ofullständig kännedom om de faktiska förhållan— dena i målet kan ej annat än göra dessa ledamöters inflytande, om det utövas på allvar, uteslutande skadligt. Ju mer förhandlingen koncentreras, ju mer komma lekmannaelementets goda egenskaper till sin rätt.

Det är Vidare uppenbart, att, oberoende av om det muntliga förfarandet an- ordnas efter den ena eller den andra principen, en domare med föregående kän- nedom om parternas stridslinjer kan leda själva huvudförhandlingen i större mål på ett helt annat sätt än den som har att handskas med ett för honom alldeles främmande material. Visserligen kan invändas, att domaren därmed också lätteligen kommer till huvudförhandlingen med en förutfattad mening, men denna risk är icke mindre i en förhandling, avbruten av uppskov. Under förberedelsen torde domaren tvärtom starkare känna skyldigheten att avvakta den kompletterande utredningen inför domstolen, innan han fattar position i saken, än i de fall då på grund av bristen på koncentration utredningen inför domstolen kommer styckvis med övervikten vid det ena rättegångstillfället åt ena sidan och följande gång åt den andra.

Som en av förberedelsens betydelsefullare fördelar må även framhävas den möjlighet den medför till lättnad i protokolleringen vid huvudförhandlingen. Ett bevarande i skrift av åtminstone delar av materialet är ju alltid erforder-

ligt. Det är då nödvändigt att tillse att det liv och den friskhet, som munt- lighet och omedelbarhet skänker, ej torkas ut av en alltför vidlyftig proto- kollering under huvudförhandlingen — ett synnerligen svårt problem vid det muntliga förfarandet och svårare ju större plats vittnesberättelser intaga bland bevismedlen. Det innebär under sådana förhållanden en avsevärd fördel att hava en del av materialet före huvudförhandlingen fixerat vare sig i förbere- dande skrifter eller i protokoll, som förts över en muntlig förberedelse.

Såutligen med en väl anordnad förberedelse följer ett snabbare förfa- ran e.»

Jag yttrade vidare rörande de problem, som närmast möta vid förberedelsens reglering i lagstiftningen:

»Förberedelsen avser, som nämnts, i främsta rummet att ge en orientering över parternas blivande stridslinjer. Det kräves härför ej att under förbere- delsen intagna ståndpunkter äro bindande för parterna eller att det material, som genom förberedelsen bekantgjorts för parter och domstol, eo ipso är doms- grundval. Med det stränga omedelbarhetskravet överensstämmer onekligen bättre att förberedelsen endast är en till intet förbindande generalrepetition och att förberedelsematerialet blir grundval för domen endast i den mån detsamma av part införes under huvudförhandlingen.

Mot denna inskränkning av förberedelsens uppgift kan emellertid anföras en del betänkligheter. Det medför ju alltid en obehaglig osäkerhet för både parter och domare, att parten ej är bunden av sin under förberedelsen angivna ståndpunkt och utredning. Det förefaller även motbjudande att domstolen skulle vara nödsakad att vid dömandet lämna ur räkningen under förberedel- sen inkommet material, vars användande part sedermera av mer eller mindre legitim anledning motsätter sig eller möjligen bortglömmer. Från process- ekonomiens synpunkt är ju även önskvärt, att upprepning av för alla känd ut- redning ej äger rum i vidare mån än som är oundgängligen nödvändigt.

andra sidan kan, om det under förberedelsen införda materialet utan vi- dare blir grundval för domen, fara uppstå för ett försvagande av just den kon- centration, som förberedelsen avser att skapa. Om materialet ej behöver upp- repas vid huvudförhandlingen, blir förberedelsen i verkligheten en, om ock något olika anordnad, del av det förfarande, som lämnar grundvalen för do— men. Denna splittring av domsgrundvalen på två i tiden skilda delar av för- farandet är så mycket betänkligare som den är en gång för alla given genom lagens föreskrift och således ej kan undvikas genom den bästa processledning. Men härvid bör erinras att i större processer ett lättande av en just genom den åtrådda koncentrationen alltför överlastad huvudförhandling kan vara av behovet i högsta grad påkallad. Domstolens och parternas tid samt förmågan att smälta nytillkommet material har ju sina gränser. Sättas fordringarna för högt, plågar praxis vanligen finna utväg att vinna rättelse härutinnan på egen hand. Men ett sådant regellöst omordnande efter praxis' behov leder ej sällan till ett tillstånd långt sämre än det lagstiftaren med blygsammare fordringar kunnat åstadkomma. En klokt genomförd delning av förfarandet i förbere- delse och huvudförhandling kan därför, oaktat det intrång det förorsakar i koncentrationen, medföra ett kraftigare förverkligande av koncentrationssträ- vandet i mindre, men därför också genomförbar omfattning.

En av de nackdelar en sådan delning medför -— helhetsintryckets försvagande —— kunde dessutom tänkas i någon mån avhjälpt med att huvudförhandlingen inledes med en av part eller domare gjord rekapitulation av förberedelsemate— rialet. Nyttan härav är dock säkerligen ej stor nog att i de fall, då samtliga, parter och domstol, redan förut fått kännedom om förberedelsematerialet, kun- na förebygga, att en sådan åtgärd nedsjunker till en intresselös formalitet. Om däremot domstolen består av ett kollegium, vars flertal ej haft med förberedel-

sen att skaffa och således på något sätt måste bibringas kännedom därom, kan givetvis en dylik föreskrift tänkas besitta erforderlig livskraft.

Att utfinna den lämpliga fördelningen av processmaterialet mellan förbere- delse och huvudförhandling och genom lagstadganden fastslå densamma kan vara vanskligt nog. Tydligt är emellertid att grunden för fördelningen bör sö- kas huvudsakligen i processmaterialets beskaffenhet. Huvudförhandlingen får icke berövas något av det processmaterial, varav domaren får ett tillförlitligt intryck endast om det direkt, utan förmedling bringas till hans kännedom. Som exempel härpå kan anföras vittnens berättelser. Däremot höra yrkanden, be- stridanden och erkännanden samt påståenden och förklaringar rörande rätts— grundandle, rättsupphävande och rättshindrande fakta uppenbarligen till den stomme för den blivande huvudförhandlingen, som förberedelsen avser att upp- bygga. Detta material är även av den natur, att det omedelbara intrycket av det sätt, varpå detsamma införes i rättegången, lättare kan undvaras. I de fall, där advokaten står emellan domaren och parten är ju omedelbarheten i denna del ändock bortfallen. Likaså hör hit angivande av de bevismedel, var- zåv part ämnar begagna sig vid huvudförhandlingen, samt motpartens yttranden

arover.

Efter frågan om den rätta fördelningen av processmaterialet mellan förbere— delse och huvudförhandling kommer dock det svåraste problemet. Med vilka medel skall lagstiftaren övertyga parterna, att det är för dem lämpligast och angenämast att följa de direktiv lagstiftaren anser sig böra giva i detta hänse- ende? Det finnes så många orsaker —— oberättigad tredska och berättigad tak- tik, oförlåtlig slöhet och förklarlig önskan att ej göra sig besvär och omkostna- der i onödan, bristande kännedom om betydelsen av viss utredning och svårighet atti tid utforska dess tillvaro —— som kan föranleda, att part ej ställer sig till efterrättelse lagstiftarens önskan att material av viss beskaffenhet skall före- bringas redan under förberedelsen.

Möjliga tvångsmedel äro tillbakavisande av för sent inkommet material samt åläggande att utge rättegångskostnadsersättning och fällande till böter. För det fall att föreskriften avser skyldighet att vidtaga viss åtgärd under förbe- redelsen, t. ex. att avlämna skrift eller iakttaga inställelse, finnes även det kraf- tiga tvångsmedel, som benämnes kontumacialdom.

I regel gäller det ju dock i fråga om förberedelsen ej att tvinga part att vid— taga viss åtgärd utan att förmå honom att, om han i rättegången vill begagna sig av v1sst processmaterial, ej dröja därmed till huvudförhandlingen utan in- föra det redan under förberedelsen.

Den tvingande nackdelen kan således inträda endast för det fall att parten söker under huvudförhandlingen begagna sig av materialet i fråga.

Om nu användandet av det tvångsmedel, som består i tillbakavisande av för sent inkommet material, skall göras beroende av om underlåtenheten att inom föreskriven tid förebringa materialet kan läggas parten till last, torde tillämp- ningen bli sällsynt. Domstolen har vanligen så svårt att avgöra, huruvida de ursäkter parten anför ej ha någon skymt av berättigande, att den antagligen skulle i regel underlåta att använda detta tvångsmedel, så snart tillämpningen därav kunde medföra den allvarliga följden att utredningen bleve bristfällig. Övriga tvångsmedel, fällande till böter eller utdömande av ersättning för den ytterligare rättegångskostnad, som uraktlåtenheten förorsakat, besitta åter näppeligen tillräcklig effektivitet. En tredska-nde part vidkännes nog villigt dessa extra kostnader, åtminstone om de ej sättas tämligen högt, och därtill ha domstolarna, som ju i det avseendet måste givas diskretionär myndighet, i all- mänhet föga lust. För en tappande part saknar ju hotet om åläggande av

rättegångskostnad all udd. Likaså för part med fattigrätt, om det gäller av- gift till staten.

Det i alla väder verkligt effektiva tvångsmedlet är en automatiskt verkande föreskrift om' preklusion av för sent infört material. Men den har sina stora vådor. Där goda advokater finnas, behöver man visserligen ej befara, att par- tens materiella rätt skall få sitta emellan, men där parten själv för talan eller hans rättegångsbiträde är underhaltigt, drives koncentrationen oftast fram på bekostnad av utredningens fullständighet. Preklusionen kan ju visserligen in— skränkas att gälla endast första instans och därigenom mildras, men detta med— för åter den stora nackdelen att en god del av utredningen förlägges till högre instans.

Betänkligheterna äro särskilt stora, om preklusionen bortskär bevisfakta. I fråga om dessa gäller att ofta blir först genOm vittnesberättelserna under hu- vudförhandlingen tillvaron och nödvändigheten av ny utredning uppdagad. Att då försöka uppställa som fordran vid preklusionsäventyr, att samtliga bevis- fakta skola vara angivna under förberedelsen, är uppenbarligen i högsta grad vanskligt.

Med avseende å rättsgrundande, rättsupphävand'e eller rättshindrande fakta, i den mån dessa kunna särskiljas från bevisfakta, ligger saken något annorlun- da. Tämligen allmänt förekommer ju förbud för kärande att ändra den grund för käromålet han angivit i stämningen. Detta är en ren preklusionsbestäm- melse i den mån grunden konsumeras av rättskraften. Motsvarande bestäm— melse skulle möjligen kunna utan alltför stor skada å den materiella rätten tän- kas införd beträffande svaranden i fråga om rättsupphävande och rättshindran- de fakta. Svaranden måste i regel redan under förberedelsen hava erhållit kännedom om deras tillvaro och betydelse. Är så förhållandet, är ju ej oskä- ligt, att svaranden riskerar preklusion i händelse av försummelse att införa dem i tid. Men härmed följer dock att svarande, som anser sig på ett så tidigt sta- dium i rättegången ej kunna till fullo överblicka följden av att utelämna en tänkbar ehuru föga grundad invändning, frestas att medtaga och sedermera vidhålla invändningar, som endast ha den verkan att de onödigtvis inveckla och fördröja rättegången. I länder, där lagstiftningen icke sedan gammalt inne- hållit preklusionsbestämmelser av betydenhet, torde ock sannolikt även en pre- klusion av nämnda blygsamma omfattning kännas tämligen motbjudande, om därigenom bortskäres material, som, om det fått beaktas, kunnat ge saken en annan utgång.

Det återstår då såsom medel att emå den önskade fördelningen av materialet, förutom den ringa hjälp fällande till böter och åläggande av rättegångskost- nadsersättning kan giva, endast det tryck å parterna, som utövas genom en kraftig processledning från domstolens sida.

Processledning redan under förberedelsen nödvändiggör emellertid i fråga om dennas yttre gestaltning att förberedelsen sker ej blott genom skriftväxling mel- lan parterna en form, som ju för övrigt är fruktbärande endast om par- terna företrädas av advokater _ utan även genom domarens ingripande vid sammanträden med parterna eller genom skriftliga meddelanden.

Det förefaller nämligen som om i rättegångar, där advokater å ömse sidor föra parternas talan, en samverkan under förberedelsen mellan ordförande och parter skulle i många fall kunna vinnas med enklare medel än tidsödande sam— manträden. Då advokaternas skriftväxling gett ett något så när fullständigt förberedelsematerial, gäller det huvudsakligen att lämna den, som skall döma, tillfälle att före huvudförhandlingen ge parterna en antydan i vad avseende enligt hans mening oklarhet och luckor ännu kunna finnas i förberedelsemate— rialet. Att därmed i viss mån följer ett uttalande på förhand av domarens upp—

fattning av saken på grundval av det då förebragta materialet är visserligen sant, men olägenheten därav, om sådan finnes, torde uppvägas av den stora fördelen att få materialet kompletterat till huvudförhandlingen. Detsamma torde vara förhållandet med den ofta framhållna möjligheten att advokaternas ansvarskänsla skulle kunna släppas genom vetskapen om att domaren vakar över utredningens fullständighet.

Att ett förfarande, anordnat i nu antydd riktning, slagit väl ut i praktiken har Bähr påpekat i en uppsats år 1894 över det då nyligen framkomna öster- rikisk)a civilprocessförslaget. (Zeitschrift fiir deutschen Civilprocess. Band XIX.

I samband med att Bähr mot det österrikiska förslaget anmärkte, att dess skriftväxling och »Erste Tagsatzung» ej innebära säkerhet för en fullgod för— beredelse, erinrade han om en form för domarens kompletterande ingripande vid advokatprocessen, som med framgång kommit till användning i den kurhes- siska processen under tiden efter år 1863. Vid en nämnda år företagen omarbet- ning av den kurhessiska rättegångsordningen, därvid dock i detta avseende en- dast sanktionerades vad förut tillämpats i praxis, infördes i lagen följande förbe- redande förfarande. Sedan »Klage» och »Klagebeantwortung» växlats samt, om det befunnits nödvändigt, domaren infordrat jämväl replik och duplik, utsattes saken till muntlig förhandling. Det ålåg domaren att samtidigt meddela par- terna, i vad avseende det krävdes ytterligare utredning eller förklaring i an- ledning av gjorda påståenden, samt vilka bevis, som voro erforderliga. Vidare skulle domaren ålägga parterna att inkomma med ej bifogade skriftliga bevis och andra handlingar samt anordna syn och inkalla sakkunniga.

Bähr anmärker att han, som haft tillfälle att se verkningarna av dessa före- skrifteri praxis, anser detta slag av förberedelse vida att föredraga framför det österrikiska.

För de fall, då advokater ej äro att tillgå och någon förberedande skriftväx- ling följaktligen icke kan med fördel anordnas, finnes icke material för sådana meddelanden till parterna, som Bähr förordat. Kräves i sådana fall domstolens deltagande i förberedelsen, är ett förberedande sammanträde mellan en medlem av domstolen och parterna oundgängligt. Därvid må erinras om det redan förut påpekade förhållandet att de fördelar i fråga om arbetsbesparing och snabbhet, som därigenom kunna vinnas, äro mindre betydande vid enmansdomstolar än vid. kollegiala domstolar och framför allt sådana kollegiala domstolar, där till föle av lekmäns deltagande i rättskipningen eller andra omständigheter läng- re uppehåll mellan domstolens sammanträden in pleno äro oundvikliga.»

_ De åsikter jag i nämnda uppsats givit uttryck åt anser jag fortfarande rik- tiga. ' .

Jag tror sålunda, att den av processkommissionen föreslagna förberedelsen i tvistemål skulle vunnit betydligt i värde, om domaren, i stället för att genast efter en ofullständig skriftväxling tillgripa ett för både domare och parter tids- ödande sammanträde, erhållit rättighet att skriftligen meddela parterna, i Vil- ket avseende ytterligare utredning och förklaring äro erforderliga, samt åläg- ga parterna att inkomma med skriftliga bevis.

. Man skulle därigenom vinna två saker. Tidigare har jag framhållit, att en- h_gt min mening bristeri förberedelsen kunna förebyggas endast genom en kraf- tlg processledning från domstolens sida. _ Processkommissionen har tydligen tänkt sig, att dess regel, att huvudförhand- lingei skall inställas, om hinder möter för målets slutliga handläggning, skall verka därhän att parterna söka genom en grundlig förberedelse så långt ske kan undanröja varje hinder för målets slutliga handläggning. Pricesskommissionen har emellertid genom vissa undantag modifierat denna stränga regel. Troligt är för övrigt, att i alla de fall, då endera parten verk-

ligen förberett sig på allvar för en förhandling och inkallat vittnen m. in., ett i lag föreskrivet inställande av förhandlingen skall visa sig för parten så be- tungande att processkommissionens tanke icke kommer att i praxis förverkli- gas. Hava åter parterna privatim enats om att söka få anledning till målets uppskjutande och därför inställt sig oförberedda, kan regeln om förhandlin- gens nödtvungna inställande leda till något liknande den tyska processens tidi— gare partsherravälde över uppskoven. Domaren bör för sådana fall erhålla be- fogenhet att skrida till förhandling även i fall, där ett uppskov allenast på sju dagar icke är möjligt.

Troligt är alltså att den press på parterna till en fullständig skriftlig förbe- ledelse, som processkommissionens regel om inställande av förhandlingen har tänkts medföra, ej blir särdeles effektiv. För att vinna säkerhet för att förbe- redelsen blir fullständig, blir man därför även enligt processkommissionens förslag huvudsakligen hänvisad till domarens processledning under förberedel- sen. Att göra muntlig förhandling till förutsättning för en dylik processled- ning synes emellertid icke praktiskt. Även utan ett tidsödande muntligt för- beredande sammanträde bör processledning kunna utövas.

Undertecknad kan till stöd för den av mig framförda åsikten om lämplighe- ten av skriftlig processledning från domarens sida åberopa erfarenheter från den engelsk-tyska skiljedomstolen i London. Den avdelning därav, som under- tecknad ledde såsom ordförande under ett och ett halvt år, ålade i regel parter- na genom s. k. »instructions» att inkomma med ytterligare utredning, förkla- ringar och skriftliga bevis med den lyckliga påföljd att mål, som eljest krävt tidsödande sammanträden med parter och advokater, kunde avgöras ojämförligt mycket snabbare och billigare än eljest varit fallet.

Jag kommer här över till den andra fördel, som skulle vinnas genom den av mig ifrågasatta anordningen.

Processkommissionen har föreslagit, att domstolen må upptaga mål till av- görande vid muntlig förberedande förhandling, om därvid svaranden medgivit käromålet eller bägge parterna äro ense därom och till sammanträdet medtagit all den bevisning de vilja förebringa, eller rätten finner uppenbart att vad kä- randen åberopat till stöd för sin talan lagligen icke kan medföra bifall därtill. Har svaranden i ingiven skrift medgivit käromålet, kan dom meddelas jämväl enbart på skriftväxlingen.

Processkommissionen kan icke anses hava därmed tillfredsställande löst den nearliört viktiga frågan om ett tidsbesparande och snabbt förfarande vid enkla ma .

Nämnd på landet och. såsom föreningen Sveriges häradshövdingar föresla- git, juridiskt utbildade bisittare 1 stad, vid sidan av lagmännen, är en anord— ning, som kräver den yttersta sparsamhet 1 processekonomien. Stärkandet av ensamdcmarens ställning får icke ske på bekostnad av kvaliteten hos hans med hjälpare. Nämnden företer redan nu på grund av de tätare sammanträdena en viss förändring till det sämre i förhållande till den tid då nämndemännen, som samlades till ting endast fyra gånger om året, kunde med sin övriga verksamhet såsom traktens mest betrodda män förena ett deltagande i rättskipningen under hela sin livstid. En utveckling av nämnden i riktning mot allt kortare tjänst- göringsperioder vore helt visst ödesdiger. Juridiskt utbildade bisittare i stå- derna få icke heller tagas i anspråk i sådan utsträckning att mängden av dy— lika befattningar nödvändiggör anlitande av jurister, vilkas kvalitet och löne- anspråk hålla sig på medelnivå.

I ena som i andra fallet bör genom avlastande av enklare mål från den kol- legiala domstolens rättsförhandlingar denna domstols arbetstid uteslutande ägnas åt de viktigare målen. De mindre viktiga och lättare avgjorda kunna lugnt överlämnas åt ensamdomareförfarandet.

| ; i

Då processkommissionen, för att bibehålla sitt muntlighetssystem, föresla— git, att förberedande förhandling skall äga rum i alla, även de enklaste mål, borde processkommissionen ha gjort allt ej blott för att göra förberedelsen så enkel som möjligt utan även för att möjliggöra att enkla mål under detta för- beredande förfarande kunna slutligen avgöras.

I det utlåtande, som föreningen Sveriges häradshövdingar avgivit, har an— förts, att ett avgörande av målen under den förberedande förhandlingen borde kunna ske i större utsträckning än processkommissionen föreslagit.

Detta kan åstadkommas därigenom att, om vid muntlig förberedande för- handling ena parten överlämnar målet samt den andra partens uppskovsskäl uppenbarligen äro ogrundade, domaren äger vägra ytterligare uppskov och meddela dom i målet. Men framför allt skulle en förenkling nås, om domaren beredes tillfälle att redan på grundval av den förberedande skriftväxlingen, kompletterad genom upplysningar och bevis, som inkommit genom domarens skriftliga processledning, avgöra bl. e. de talrika obetydligare kravmål, som uteslutande grunda sig på skriftliga bevis. Anses det för äventyrligt att läm- na avgörandet huruvida uppskov skall medges eller ej i domarens hand, kan efter skriftväxlingens och kompletteringsåtgärdernas avslutande domaren skriftligen meddela parterna att enligt hans åsikt målet är färdigt för avgö- rande och att, om part inom viss kort tid icke anför grundade skäl för upp- skov, domaren kommer att å viss dag meddela utslag i målet.

Särskilt i städerna, där massan av dylika mål kan vara överväldigande stor, skulle ett sådant enkelt förfarande medföra en betydande tids- och kostnads- besparing.

Jag ber att härutinnan få åberopa vad jag härom anfört i min ovannämnda uppsats i N. J. A. 1912 rörande det muntliga förberedande instruktionsför— farandet i Basel:

>>Instruktionsförfarandet säges hava förr varit flitigt använt. Enligt upp- gifter, som jag erhållit av justitiedepartementet i Basel, förekommer emeller- tid detsamma numera endast i fem till tio procent av hela det antal rättegån- gar, varå det nu beskrivna reguljära förfarandet är tillämpligt.

Anledningen därtill är, enligt vad domare och advokater uppgiva, dels att förfarandet tar bort tid för de mycket upptagna presidenterna, dels att det stora flertalet rättegångar röra affärstvister, som i allmänhet lätteligen kun- na av advokaterna göras färdiga till avgörande genom de förberedande skrif- terna och därvid fogade skriftliga bevis.

Emellertid synes instruktionsförfarandet, enligt samstämmande uppgifter från domare oeh advokater, arbeta tillfredsställande i den mån det kommer till användning.»

Erfarenheten synes alltså visa, att där domaren har att välja -— såsom pro- cesskommissionen föreslagit —— mellan en skriftlig och muntlig förberedelse, han i det längsta kommer att. anlita den skriftliga, för att ej sätta bort tid i onödan. Aven för parter och advokater betyder givetvis en uppvaktning vid rätten tidspillan och kostnad.

Kunna tidspillan och kostnad undvikas utan att rättssäkerheten äventyras, få naturligtvis de s. k. processprinciperna ej stå hindrandei vägen för ett prak- tlskt anordnande av rättegången. Trots den lättnad i behandling och avgö- rande av särskilt enklare kravmål, som ett dylikt skriftligt förfarande skulle medföra, är emellertid att befara att en sådan anordning möter en instinktiv misstro hos dem, för vilka muntlighet är A ooh 0 i processen. De frukta, att om man ger skriftligheten ett finger, den snart tar hela handen.

Här är dock att märka, att skriftligheten enligt mitt förslag begränsas till en wss del av processen, utöver vilken den ej kan komma. Finner domaren sig ej kunna avgöra saken på det skriftliga materialet, inträder eo ipso muntlig-

heten såsom kompletterande och hjälpande, och fortsatt skriftlighet är då ute- sluten. Befarar man, att den skriftliga förberedelsen skall, om den förvand- las till huvudförhandling, under samförstånd mellan domare och advokater draga otillbörligt ut på längden, kan detta förebyggas genom en föreskrift att muntlig förberedelse eller muntlig huvudförhandling måste anordnas, därest ej den skriftliga förberedelsen avslutas inom viss tid.

Enligt processkommissionens förslag synas domare och advokater i fråga om uppskov under förberedelsen ha fått alltför fria händer. Processkommissio- nen säger: »Uppskov innebär alltid en olägenhet, men denna är av ojämför- ligt mindre räckvidd, om uppskovet sker under förberedelsen, än om uppskov vid själva huvudförhandlingen orsakas av brister i målets förberedande. Det- ! ta framgår redan därav, att, som annorstädes framhållits, vad som vid den muntliga förberedelsen förekommer skall i korthet protokolleras för att tjäna 1 till ledning vid huvudförhandlingen. Vid uppskov under förberedelsen kan detta protokoll minska olägenheterna därav. Det är emellertid av vikt, att uppskovet icke sker på längre tid, än som oundgängligen påkallas av anled- ningen till uppskovet.» Några särskilda anordningar för att förhindra en alltför utdragen förberedelse har processkommissionen icke föreslagit. Be- stämmelsen om huvudförhandlings utsättande inom viss tid räknar denna tid från den förberedande förhandlingens avslutande.

Det vore emellertid i och för sig önskvärt, att även möjligheten till uppskov under det förberedande förfarandet begränsades. Detta kan ju i fråga om nämnda förfarande ske betydligt lättare än under huvudförhandlingen. Fort- går förberedelsen oproportionerligt länge, betyder detta i regel, att dess funk- tion är slut och att intet är att vinna med att låta huvudförhandlingen vänta. Detta stadium måste i regel tämligen snart anses inträda.

I anslutning till denna fråga om förberedelsens utnyttjande som ett snabbt, tidsbesparande och billigt förfarande i enklare kravmål, avsett att ersätta det utomlands brukade förfarandet inför särskilda bagatelldomstolar, får jag er- inra om betydelsen av att, särskilt vad städerna angår, de alltjämt ofta före- kommande s. k. sakförarna utestängas till förmån för rättsbildade advokater. En tillfredsställande skriftlig förberedelse förutsätter givetvis juridiskt bi- träde.

Oaktat min erfarenhet från förfarandet i första instans är mycket begrän- sad, har jag dock kunnat komma till den bestämda övertygelsen att åtminstone vad angår städer eller stadsliknande samhällen de s. k. sakförarna ej endast äro obehövliga utan i regel även skadliga. Den hjälp dessa lämna parterna består ofta i mer eller mindre misslyckade invändningar, som förlänga rätte- ; gången och orsaka parten dryga rättegångskostnader, Säkerligen ställer sig ' därför i regel en rättsbildad advokat billigare, oaktat det något högre arvode han kan betinga sig. Från det allmännas synpunkt är givetvis en rättsbildad advokat att föredraga. Jag förbiser naturligtvis ingalunda att undantagsfall kunna förekomma, då en sakförare på grund av sina personliga egenskaper ut- gör ett bättre rättegångsombud än den rättsbildade advokaten. För dessa un— dantagsfall, som vad städerna beträffar torde vara ytterst sällsynta, kan ett dispensförfarande anordnas. För regelfallen _ och det är ju med dessa lag- stiftaren måste räkna — är från alla synpunkter lämpligast att i städer och stadsliknande samhällen, där advokattillgången är god, advokatmonopol in- föres. Ät Kungl. Maj:t torde kunna överlämnas att efter förhållandena å varje ort därvidlag meddela föreskrifter. I ett land som Sverige, där förhål— landena växla emellan Norrlands ödemarker och Skånes tätt befolkade bygder, mellan de stora städerna med deras sammanträngda befolkning och småstäder, som knappt stå att skilja från den omgivande landsbygden, kan man icke och bör man icke sehablonisera. Advokatmonopol passar för närvarande icke på

den rena landsbygden Och synes — bland annat på. grund av den starka oviljan däremot från landsbefolkningens sida men även på grund av den svårighet och kostnad som anlitande av juridiskt. biträde därstädes medför —— icke böra där ifrågakomma. Någon förkärlek från stadsbefolkningens sida för städernas ofta underhaltiga sakförareelement har däremot icke kommit till synes, och, som sagt, säkerligen bli de för parten ganska kostbara.

Det synes för övrigt uppenbart att skola parter och domare hava någon den minsta utsikt att motsvara de stora förväntningar, som processkommissionen ställer på dem särskilt under huvudförhandlingen, advokatmonopol måste i stör- sta möjliga utsträckning genomföras.

Det förefaller som om de engelska domstolarnas högt stående rättegångs- förfarande stått för processkommissionen såsom ett visserligen ouppnåeligt men dock i viss mån efterföljansvärt föredöme.

Förutsättningarna i Sverige och England äro dock så vitt skilda, att det sy- nes förenat med en viss risk att inrikta sina ansträngningar i antydd riktning.

En engelsk domare i High Court of Justice får ej blott fakta utan även lag i målet sig förelagt av advokater, som tillhöra de främsta juristerna i landet. Målet har förberetts av solicitors, som insamlat all relevant utredning, hört vittnena och sammanställt det hela i systematisk ordning i ett till advokaten eller advokaterna överlämnat »Brief». Advokaterna bearbeta detta i sin tur, särskilt från rättslig synpunkt, och sedan serveras allt i bästa ordning för domaren, med prejudikat och lagtolkning. Processledande verksamhet från domarens sida är obehövlig ; jag har sett domare uteslutande sysselsatta med att lyssna och göra anteckningar ända till dess domen fälles. Att under så gynn- samma förhållanden den engelske domaren ofta kan under handläggningens fortgång bilda sig en uppfattning både i sak— och rättsfrågan även i mera in- vecklade mål cch därefter omedelbart avkunna sin dom är så mycket mindre förvånande som domarna i High Court of Justice såväl genom en långvarig framstående advokatverksamhet som genom ständigt och odelat sysslande med dylika frågor nått en synnerligen hög grad av fullkomning i att omedelbart tränga till kärnan av tvisten och därå tillämpa lag. Vidare underlättas den engelske domarens uppgift genom den starka tendensen att begränsa prövnin— gen till det av advokaterna framlagda, ej blott faktiska utan även rättsliga materialet.

Att förutsätta att svenska domare under ojämförligt mycket svårare förhål— landen, under bristfällig partsverksamhet, under ständig processledning och ex officio beaktande av varje tillämplig rättsregel samt med onekligen mindre personliga förutsättningar än dem, som besittas av de efter den hårdaste kon— kurrens med Englands främsta advokater till utomordentligt väl avlönade be— fattningar efter många års praktisk juridisk skolning utnämnda fåtaliga do- marna i High Court of Justice, skulle i regel kunna, i likhet med dessa, ome- delbart efter målets handläggning avkunna domen, är säkerligen att hoppas för mycket, låt vara att den svenske domaren skulle genom förberedelsen kom— ma bättre rustad med förhandskännedom i saken än vad den engelske domaren gemenligen är.

Processkommissionens stolta fordran, att i regel omedelbart efter det huvud- förhandlingen i ett mål avslutats och innan nytt mål företages till handlägg- ning överläggning till dom skall företagas samt domen skriftligen uppsättas och offentligen avkunnas, torde därför tyvärr få förvisas till de fromma önsk- ningarnas område.

Givet är också att den möjlighet, som finnes för den engelske domaren att genom anteckningar, gjorda under förhandlingen, få fram ett material för do— men, icke kan påräknas för den med processledningen fullt upptagne svenske domaren. Med processkommissionens utgångspunkt att protokollet bör nedskä- 2—291921

ras till ett minimum har den icke intresserat sig för själva protokollsföringens större fullkomning. Utgår man därifrån att protokollet vid huvudförhand- lingen måste upptaga ej blott vittnesmål och sakkunnigutlåtanden utan även ändringar och tillägg till sakframställningen under förberedelsen, blir frågan om protokollet en central punkt i reformen.

Jag tillåter mig att härutinnan ännu en gång hänvisa till de schweiziska domstolarnas särskilt för oss så intressanta, men av processkommissionen ty- värr något förbisedda rättegångsförfarande, som i hög grad bestämts av lek- mannaelementets deltagande i rättskipningen. I min ovannämnda uppsats förekommer angående Baseldomstolarnas protokoll: »Över förhandlingen föres protokoll av ”Gerichtsschreiberl. Denne är en av de märkligaste personerna i den schweiziska processen. Han besitter vanligen samma juridiska utbildning som presidenten och har i det närmaste samma avlöning. Hans huvudfunktion är protokollsföringen och formulering av motiveringen till domarna. Han har dock ofta »— och så är fallet i Basel även ,beratende Stimme” vid avkun- nandet av dom men får ej delta i omröstningen. Ofta kvarstannar han på sin plats för livstiden.

Denna institution har antagligen från början uppkommit ur nödvändigheten att ställa juridisk sakkunskap till domstolens förfogande i de numera sällsynta fall, då domstolen består av uteslutande lekmän. Juristernas inträngande i domstolarna har gjort ”Gerichtsschreibers” rådgivande verksamhet mindre be- hövlig, men hans betydelse såsom protokollsförare är alltjämt synnerligen stor. Hans utbildning och rutin möjliggöra avfattandet av ett koncist protokoll di- rekt under förhandlingen eller efteråt på grund av memorialanteckningar och även ibland på grundval av notiser, som advokaterna privat inge till honom. Förhandlingen uppehålles icke av protokolleringen och domstolen behöver ej betungas med omformuleringar och kontroll.»

Det synes som om även hos oss ansträngningarna borde inriktas mindre på protokollets hopkrympande än på anordningar för en tillförlitlig protokollsfö— ring. Svårigheterna ha givetvis i mycket hög grad minskats genom den full- ständiga skriftliga avfattning av sakframställningen, som enligt processkom- missionens förslag skall äga rum under den förberedande behandlingen. Men skall protokolleringen av ändringar och tillägg i denna framställning och fram— för allt av vittnesmålen icke alltför mycket störa huvudförhandlingen, bör rät- tens ordförande befrias från protokollet och detta anförtros åt en verkligt för— faren och kunnig jurist, som känner till akten i målet lika grundligt som ord- föranden. Jag delar till fullo den åsikt, som den engelske domaren mr Justice Hcrridge gav uttryck åt vid ett rättegångstillfälle i High Court of Justice förliden vår, då han förklarade att en särskild protokollsförare borde anställas vid domstolen och tillade: >>Här måste jag sitta och upptaga folks tid med att göra alla dessa anteckningar och att göra dem så läsliga så att Court of Appeal kan läsa dem.»

Jag vill slutligen i anslutning till ett yttrande i föreningen Sveriges hä- radshövdingars utlåtande, som antyder möjligheten av en viss begränsning av högsta domstolens prövning av sakfrågan, framhålla, att överrätt synes böra iakttaga en viss varsamhet vid ändring av första instansens avgöranden i frå— gor, där sistnämnda instans på grund av närmare personlig kännedom om för- hållandena får antagas äga större förutsättningar att bedöma sakfrågan än den högre instansen. Detta gäller naturligtvis ej blott hovrätterna utan, efter en rättegångsform som inför, om ock i tämligen inskränkt omfattning, munt- ligt förfarande i hovrätten men i regel icke i högsta instans, i ännu högre grad den sistnämnda. I mål, där dom-smaterialet huvudsakligen består av kontrakt eller andra skriftliga handlingar, föreligger givetvis mindre anledning till en sådan varsamhet än där bevisningen i huvudsak utgöres av vittnes- eller

partsutsagor. I sistnämnda fall måste en viss återhållsamhet i omförmälda hänseende förefalla helt naturlig.

Möjligen kan en dylik tankegång giva uppslaget till en sådan begränsning av högsta domstolens prövning av målet som, på samma gång den möjliggör för den högsta instansen att jämväl i sakfrågan ändra uppenbart oriktiga un- derrättsdomar, likväl beaktar de ofrånkomliga faktiska omständigheter, som sätta landets högsta domstol i en annan ställning vid bedömandet av vissa de- lar av processmaterialet än de lägre domstolorna och enkannerligen den första instansen.

Värt att övervägas kunde även vara huruvida icke, med hänsyn till de först- klassiga rättegångsombud, som skulle företräda parterna i högsta domstolen, prövningen av hovrättens dom i fråga om bevisbedömandet kunde begränsas till sådana punkter, som parterna uttryckligen begärt att få på nytt prövade, vare sig iakttagandet av en sådan begränsning skulle göras till en skyldighet eller kanske allenast till en befogenhet för domstolen.

Tillvaratagas dessa möjligheter till en begränsning av högsta domstolens prövning av sakfrågan en begränsning som torde närma sig i engelska över- domstolar tillämpad praxis —— skulle måhända så ytterliggående åtgärder som de av processkommissionen i detta hänseende föreslagna bliva obehövliga.

Häradshövdingcn i Södertörns domsaga (E. BERGELMER): Den erfarenhet, jag såsom häradshövding under nära sexton år i rikets näst största domsaga vunnit, har icke bibragt mig den övertygelsen, att vårt rätte- gångsväsende är behäftat med så stora brister, att därav bör föranledas en sådan omstöpning av rättegångsväsendet som processkommissionen ifrågasatt. Väl kan jag vara ense med processkommissionen däri, att de brister, som onek- ligen finnas och som företrädesvis medföra långsamhet i rättskipningen, icke kunna avhjälpas med smärre partiella reformer (Del I, sid. 26), men de kunna enligt min övertygelse avhjälpas genom större sådana reformer. Och det är på denna väg — de partiella reformernas väg —— man först enligt min mening bör söka gå fram, innan man ger sig ut på ett sådant äventyr som att införa en fy rättegångsordning, ty detta innebär i själva verket processkommissionens ors ag.

Jag anser att man bör slå in på nyssnämnda väg så mycket mer som enligt min mening processkommissionens förslag icke skulle komma att avhjälpa den största bristen i vårt rättegångsvåsende, långsamheten i överrätterna.

Vill man helt avhjälpa denna brist, då finnes det nog ingen annan utväg än att slopa mellaninstansen och låta som regel endast rättsfrågan bli föremål för högsta domstolens prövning. Och detta kan enligt min mening ske utan att kravet på tillfyllestgörande rättssäkerhet eftersättes, under den förutsätt- ning likväl att till ordförande i underrätt utses endast en synnerligen högt kvalificerad jurist. Ty vad en högt kvalificerad ensamdomare jämte fem a sju kloka och förståndiga lekmän anse såsom. bevisat, därom lär ett juristkolle- gium i en överrätt icke gärna kunna ha en annan mening, förutsatt att bevis— materialet är detsamma. Och det måste anses såsom ett oting, att parterna icke skola vara skyldiga att redan vid underrätten förete all den bevisning, varav de vilja i målet begagna sig. Underrätten bör dock icke kunna avvisa en parts talan på den grund, att visst förhållande icke av parten styrkts, utan så är att parten uttryckligen av domstolen lämnats tillfälle att styrka sagda förhållan— de. Skulle ensamdomaren och lekmännen till visst antal icke vara eniga i bevis— frågan, borde målet i hela dess vidd kunna prövas av högsta domstolen. Lik- som högsta domstolen, därest underrätten skulle felaktigt bedömt frågan, vad som i målet bör styrkas _— något som väl sällan torde förekomma — borde äga rätt återförvisa målet för ny behandling. Införes dylika rättsregler, har

man enligt mitt förmenande tillräckligt sörjt för rättssäkerheten, och man har förutsatt att vissa reformer vidtagas i fråga om målens handläggning vid underrätten vunnit en utomordentlig snabbhet och billighet i rättskipningen samt därjämte något, som icke kan skattas nog högt, möjlighet att giva underdo- maren en sådan avlöning, att han blir fullt ekonomiskt oberoende och utan något som helst behov av extra förtjänster, även om han skulle ha skulder från sin studie— och utbildningstid att gälda samt mer eller mindre stor familj att försörja. För närvarande lära endast häradshövdingarna i de största dom— sagorna uppbära en dylik avlöning.

Jag är visserligen övertygad om, att det förslag till reform av vårt rätte- gångsväsende, som jag här skisserat, icke har några utsikter att vinna beak- tande, ty detsamma skulle med all säkerhet komma i strid med övermäktiga intressen av skilda slag, men jag har dock ansett mig böra framlägga det- samma, då det enligt min bestämda mening är den enda utvägen att få till stånd en rättegångsordning, som innebär full garanti för rättskipningens skyndsamhet och billighet utan att samtidigt eftersätta rättssäkerheten.

De partiella reformer, som i fråga om rättskipningen vid underrätterna böra genomföras och det snarast möjligt, äro enligt min åsikt framför allt följande

lzo) anordnande av förberedande behandling av målet före dess handlägg— ning inför rätten,

210) förenkling av domboken och större garanti för dess tillförlitlighet, 320) större kompetens hos åklagarna, 4zo) rationell uppdelning av målen så, att den ordinarie domaren kommer att få handlägga endast de viktigare målen.

I fråga om det närmare innehållet i dessa reformer tillåter jag mig hänvisa till vad styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anfört i ett på uppdrag av föreningen avfattat underdånigt yttrande över processkommissio- nens förslag, vilket yttrande enligt vad jag har mig bekant kommer att någon av de närmaste dagarna avlämnas jämväl till kungl. hovrätten.

För egen del tillåter jag mig göra följande tillägg, som i huvudsak utgör ett understrykande av vissa, i sagda yttrande angivna synpunkter men i viss mån innebär en avvikelse därifrån. . Muntlighets- och omedelbarhetsprincipen passar icke för oss svenskar. Prin— cipen förutsätter, att vid den så kallade huvudförhandlingen parten skall, helst själv, offentligen uppträda och utveckla sin talan. För en genomsnitts- svensk är det en pina att uppträda offentligt, särskilt om han icke får upp- läsa ett skriftligt anförande och icke ens, därest det ej kan anses nödvändigt, anlita skriftliga anteckningar. Menige man behöver, när han infinner sig inför rätta, all den hjälp en god domare kan bereda honom. Domaren får. med andra ord, söka hjälpa honom ur hans förlägenhet, som icke utan vidare får tillskrivas den omständigheten, att han har orätt, utan i regel ovana att uppträda offentligt. Menige man vill icke gärna anlita en advokat, beroende dels på visst, ofta berättigat misstroende till hans förmåga att tillvarataga sin huvudmans intresse och dels av sparsamhetsskäl.

Muntlighets- och omedelbarhetsprincipen bygger allt för mycket på de ome— delbara intryck man får av huvudförhandlingen. Min erfarenhet är den, att de intryck, man får av en förhandling inför rätta, ofta äro vilseledande. Så— som exempel kan jag nämna, att jag för några år sedan hade att rannsaka en äldre person, häktad såsom misstänkt för stöld. Gråtande bedyrade han sin oskuld, och såsom bevis mot honom fanns blott beedigad utsago av ett par gummor, som tyckt sig igenkänna den tilltalade såsom den, som de sett taga

det stulna. Åklagaren överlämnade målet i saknad av ytterligare bevisning, men jag uppsköt målet för att bli i tillfälle att närmare få synat i sömmarna vissa av den tilltalade lämnade uppgifter. Vid nästa rannsakning erkände den tilltalade.

Man får också akta sig för att allt för mycket lita till ett trovärdigt och ogenerat uppträdande, bestickande vältalighet hos parten eller hans advokat o. s. v.

Med gammal svenskmannatradition och svenskt sunt förnuft torde det mera överensstämma att för undvikande av förhastade beslut stadga, att utslag efter en huvudförhandling får meddelas tidigast dagen därefter, än att, såsom pro- cesskommissionen föreslagit, föreskriva, att utslag i regel skall meddelas omedelbart efter förhandlingens slut.

Beträffande den ifrågasatta utökningen av nämndens befogenhet anser jag mig böra omnämna, att inom den mig anförtrodda domsagan tjänstgöra trettio— sex nämndemän, att jag under min tid såsom häradshövding haft att göra med nämndemän av de mest skilda samhällslager, från den grevlige fideikommissa- rien till den socialdemokratiske hantverkaren, men att jag aldrig från nämn- dens eller enskilda nämndemäns sida hört något önskemål om någon utökning av nämndens befogenhet. Orsaken härtill torde vara den, att jag alltid före utslags avkunnande lämnar en ganska ingående redogörelse för vad i målet förekommit och överlåter åt nämnden stort inflytande vid bestämmande av skadestånds storlek och utmätning av straff. Då frågan om utökning av nämndens befogenhet för något år sedan var under diskussion, frågade jag direkt, var för sig, ett par representativa nämndemän av olika politisk åskåd— ning, om de önskade individuell rösträtt, men de svarade alla bestämt nej; det var bra som det var. Den socialdemokratiske nämndemännen sade rent ut, att om dylik rösträtt infördes, bleve det sannolikt röstning efter partilinjer, något som han ingalunda ansåg önskvärt.

Parts hörande under straffansvar må enligt processkommissionens förslag först ske efter det övrig bevisning förebragts. En dylik anordning kommer med all säkerhet av mången part att anses innefatta ett slags legaliserande av den gamla, utdömda satsen: Prima regula juris est negare. Part får ju onek- ligen lätt den uppfattningen, att intill dess han höres under straffansvar, må han ljuga hur mycket som helst; och då hans hörande under straffansvar icke får ske förr än all annan bevisning konsumerats, så kan ju en samvetslös part utan större risk fortsätta att ljuga.

Parts ovillkorliga skyldighet att tala sanning bör från början strängt upp- rätthållas och inskärpas. När part höres personligen inför rätta _ och det bör i regel ske redan vid rättegångens början _— bör han genast höras under straff- ansvar. Erfarenheten i Danmark, där man lär tillämpa en dylik metod, lär givit vid handen, att annan bevisning ofta blir överflödig. Inför risken att genom bevisning, om vars verkan parten icke har säker kännedom, beslås med osanning faller parten till föga och talar sanning. Ett dylikt resultat är så mycket mera eftersträvansvärt, som det enligt min mening är ytterst betänk— ligt att tillåta vittnesbevisning i den utsträckning förslaget ifrågasätter. Jag åsyftar borttagande av vittnesjäven. Varje erfaren domare vet, att vittnes- beviset är det sämsta bevismedel som finnes, om man undantager det fall, då vittnen på uppmaning iakttagit ett visst faktum. Det heter visserligen, att domstolen har fri bevisprövning och bör beakta förhållanden, som enligt nu gällande rätt utgöra jäv. Men jag fruktar storligen, särskilt om nämnden får större inflytande, att allt för stor hänsyn kommer att tagas till edfästad utsago av ett jävigt vittne, som har förmåga att uppträda trovärdigt. Man vill ju ock gärna tro, att en person talar sanning, när han utsäger något under eds- ansvar. Det ligger sekelgammal, djup visdom och människokännedom bakom

Arbetets upp-

dessa jäv, och jag anser för min del icke tillrådligt att slopa dem. Däremot bör det alltid vara tillåtet att höra jäviga personer upplysningsvis.

Beträffande advokatväsendet anser jag det vara synnerligen önskvärt, om sådana bestämmelser meddelades, som möjliggjorde ett förhindrande av att olämpliga personer, ej tillhörande advokatkåren, yrkesmässigt uppträdde så— som rättegångsombud eller biträde åt part. För dylik yrkesmässig verk- samhet av andra än advokater borde erfordras tillstånd av vederbörande dom- stol; och sådant tillstånd borde endast givas för viss tid.

Till slut kan jag icke underlåta att framhålla, att om domstolarna ej kunna slippa ifrån besväret med delgivande av stämningar, det bör stadgas, att ett mål är ankängiggjort, så snart ansökan om stämning gjorts hos vederbörande stämningsgivare. Ty det måste anses synnerligen olämpligt att låta en talans bevarande, där denna skall anhängiggöras inom Viss tid, bero på, om domstolen hinner ombesörja stämningens behöriga delgivning före utgången av berör- da tid.

Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga (N. EDLING) : Då jag nu avgiver yttrande över processkommissionens betänkande, vill jag förutskicka, att tidens knapphet medfört att jag ingalunda hunnit överväga be- tänkandets alla delar så noga som rätteligen bort ske. Tillika har jag natur- ligtvis helt och hållet frånsett den ekonomiska sidan av saken.

Vad först angår domstolsorganisatianen finner jag förslaget riktigt så till- vida som det bibehållit enmansdomstolar med nämnd å landet. I stad, som hittills lytt under landsrätt, eller där underrätten hittills bestått av borg- mästare och illitterata rådmän, bör samma domstolsorganisation som på landet lämpligen ifrågakomma. Huruvida i övriga städer nuvarande organisation av historiska skäl bör bibehållas frånsett att domarna ej böra tillsättas ge- nom val eller en nämnd även här bör anlitas, synes vara en fråga, vilken jag möjligen kan vara berättigad förbigå.

Enligt min mening böra ock domkretsarna göras så stora, att en kvalitativ uppdelning av arbetet lämpligen kan äga rum. Vad förslaget innehåller om fullständig befrielse för den egentliga domaren, lagmannen, från handläggning av enklare mål samt inskrivnings- och ansökningsårenden och dessas överflytt- ning till särskild domare innebär strängt taget icke någon nyhet utan blott en utvidgning av vad som hittills, ehuru i mindre omfattning, tillämpats enligt de grundsatser som tagit sig uttryck i gällande domsagostadga. Det nya be- står egentligen i permanensen hos anordningen. Någon särskild motivering för tillstyrkande av förslaget i denna del är icke av behovet påkallad. Vad sär- skilt angår lagfarts- och inteckningsväsendet har jag tidigare uttalat mig för att dessa ärenden böra anförtros åt en inskrivningsdomare samt att denna be- fattning bör förses med ordinarie innehavare. Det har invänts, dels att arbetets art skulle medföra svårighet att rekrytera befattningen därest denna bleve or- dinarie, dels att genom inskrivningsväsendets skiljande från den egentliga do- marens verksamhet denne skulle bliva främmande för en del av domkretsens rättsliv och för dess struktur ur jordfördelningssynpunkt. Den förra farhå— gan torde enligt de erfarenheter jag har säkerligen vara överdriven, särskilt med nuvarande starka tillströmning på juristbanan. Och olägenheten av do- marens avskärande från kunskap om domsagans jordförhållanden kan motver- kas, om inskrivningsdomarens kansli förlägges i samma hus som de övriga kanslilokalerna och en nyutnämnd lagman därjämte har skyldighet att under någon tidsperiod efter sin utnämning tjänstgöra som inskrivningsdomare. Man kan emellertid ej underlåta att påpeka nödvändigheten av att, om sportelsyste- met i samband med denna reform avskaffas såsom avlöningsform för under-

domarna, fullständig kompensation tillägges dem för vad de hittills såsom in— skrivningsdomare och stämpelförsäljare uppburit.

Förslaget innefattar vidare överflyttning å underrätterna av de exekutiva ?xekutiem- myndigheternas åligganden beträffande verkställighet av civilrättsliga förplik—gommms over" telser, beslut om' böter och viten, lagsökningsmål och handräckningsärenden.

Härutinnan delar jag visserligen processkommissionens åsikt att de blivande lagmansrätterna i fråga om lättillgänglighet för allmänheten torde bliva fullt likställda med de nuvarande magistraterna. Men de betänkligheter, som vid utsökningslagens antagande anfördes mot domstolarnas befattning med hit- hörande ärenden, synas mig kvarstå. Dessa ärenden måste vinna på att hand- havas av myndighet som tillika äger annan administrativ befogenhet. Den dö- mande och den verkställande myndigheten böra tillkomma skilda organ. Att magistraterna i vissa städer enligt 1877 års lag hava verkställande befogen- het, har väl samband med att staten därigenom undsluppit kostnaden för exe- kutionsväsendets utövande i städerna. Det är visserligen sant, att den ord- ning, som nu föreslagits, i visst avseende skulle innebära en fördel, nämligen så tillvida som fastighetsböckerna bleve lättare tillgängliga för den myndighet som hade att handlägga de exekutiva försäljningarna, men frågan är om denna vinst skulle uppväga den nackdel som givetvis låge däri att domstolarna utöva- de förmanskapet över polisverksamheten, vilket med hänsyn till avfattningen av gällande lag om polisväsendet i riket skulle bliva en följd därest åtgärder i utsökningsmål, vid indrivning av böter och vid annan handräckning fölle under domstolens tillsyn.

En väsentlig förändring i organisatoriskt hänseende föreslås av processkom— missionen rörande lekmannaelementets ställning och består vad angår under- rätterna på landeti dels minskning av antalet på en gång tjänstgörande nämn— demän till fem, dels ock vidgning i nämndemannens möjlighet att öva inflytande på domen såväl i brottmål som tvistemål genom bestämmelse om att nämnden ej behöver vara enhällig för att överrösta domaren.

Det synes vid studium av betänkandet uppenbart att dessa förändringar icke för processkommissionen framstått såsom självändamål utan snarare såsom kon- sekvenser av andra delar av förslaget. Minskningen i antalet nämndemän är väl sålunda en följd av eller snarare en förutsättning för anordnandet av tä— tare sammanträden med underrätten. Omröstningsreglerna åter äro väl en kompensation för minskningen i antalet. Möjligen anses de ock motiverade av den fria bevisprövningens införande. Ser man på frågan om minskningen i antalet på en gång tjänstgörande nämndemän för sig, är det uppenbart att en så kraftig nedskärning som från tolv till fem (i Uppsala läns norra domsaga tjänstgöra alltid tolv nämndemän) kan medföra att mål komma att handläg— gas inför främmande nämnd. Detta är ock en medveten följd av förslaget i vad det avser att införa tätare sammanträden utan inskränkning i rätten att anhängiggöra mål från varje del av domsagan å varje sammanträdesdag. Skäl kunna anföras såväl mot som för detta lossande av sambandet mellan mål och nämnd. En oundviklig konsekvens blir att intresset hos nämnden för målen slappas, åtminstone i jämförelse med nuvarande förhållanden. Vidare går do- maren ofta miste om det stöd, som ligger i nämndens kännedom om den miljö, varur ett mål framgått. Processkommissionen yttrar, att domen i ett mål icke bör grunda sig på upplysningar som på privat väg komma domaren tillhanda. Detta är kanske i viss mån riktigt, men å andra sidan bör väl varje domstol sträva efter att nå den materiella rätten, oberoende av huruvida skenet kan Visa i den ena eller andra riktningen, i all synnerhet om den fria bevisprövnin- gens princip uttryckligen lagfästes. Den förebragta utredningen i ett mål må vara aldrig så tillfyllestgörande; skall bevisprövningen bli något annat än rent formell, är det av vikt, att så mycken kunskap som möjligt, även ort- och

flyttning.

Lekmanna— elementet.

Proportionella val.

Avlöning.

Huvud- och bitingsställen, kansli.

Tätare tings- samman— träden .

personkännedom är samlad hos domstolen. Den mänskliga naturen kan ej om- skapas genom lagstiftning. Fortfarande som hittills kommer det att finnas vittnen, som misstaga sig, minnas fel eller av en eller annan anledning se saken skevt. Man bör ej heller förbise betydelsen av att parter och vittnen inför rätta se sig ställda ansikte mot ansikte med sin hemsockens förtroendemän, som lägga märke till vad de yttra. Å andra sidan kan naturligtvis person- kännedomen hos nämnden, om den allt för mycket anlitas, övergå från att vara ett korrektivt moment till att spela en mera positiv roll än den rätteligen borde göra. Åtminstone kan det tänkas att en eller annan part tror att så är fallet, något varpå jag sett exempel. Enbart denna omständighet kan ju tagas till intäkt för att minska motståndet mot det lokala sambandets uppoffrande. Då jag, på sätt i det följande skall framgå, bestämt mig för att icke avråda från detta offer —— en ståndpunkt motsatt den jag tidigare intagit i detta spörs— mål sker det emellertid för att därigenom nå en betydande vinst, som för— slaget i annat avseende innebär. Till frågan om nedskärning av antalet nämn- demän skall jag strax återkomma vid behandling av spörsmålet om tätare tingssammanträden. Jag vill blott här fästa uppmärksamheten på att det to- tala antalet nämndemän i varje socken ej bör sänkas, enär nämndemännen hava funktioner sig ålagda även utom rätta.

Vad därefter angår omröstningen, må det framhållas, att i och med det man frångår kravet på enhällighet hos nämnden har man helt och hållet rubbat på nämndens ställning. Nämnden har, frånsett sin funktion av sakkunnig råd- givare, hittills spelat rollen av att vara ett uttryck för »folkets röst». Me- ningen har varit att endast när domarens votum får hela folkmeningen mot sig, när lekmannaförnuftet enhälligt och kraftigt reagerar emot berörda votum. skall en reaktion tillmätas betydelse. Däremot är det för nämndens rätta funktion främmande att i varje mål anställa omröstning. Detta senare kom- mer naturligtvis att bliva följden om processkommissionens förslag i denna del upphöjes till lag. Visserligen torde någon större tendens hos nämnden i un- derrätterna att utöva den dem nu tillkommande makten att överrösta domaren icke hittills spårats _ vilket ju icke hindrar att hänsyn till nämndens mening och råd ofta ändå tages _ men detta visar icke huru förhållandena komma att bliva om rösträttsbestämmelserna förändras i den föreslagna riktningen, särskilt om med nämndemannauppdraget kommer att förenas större avlöning, i vilket fall en persons politiska åsikt och ej hans omdömesgillhet och veder- häftighet säkerligen kommer att bliva avgörande vid valet till nämndeman. Kravet på enhällighet hos nämnden torde icke böra frångås. Kan jag således ej förorda förslagets bestämmelser om rösträtt. måste jag ock uttala min bestäm- da protest mot förslaget att tillämpa proportionell valmetod —— låt vara blott i vissa fall vid nämndemansval. Det vore ju att erkänna det berättigade i att politiska och ej sakliga synpunkter böra vara avgörande vid doms fällande.

I detta sammanhang framhålles, att den ersättning, som kan ifrågakomma till nämndemän, icke bör omfatta annat än de direkta utgifter som äro förena- de med tingsresorna.

Mot de föreslagna bestämmelserna om bitingsställen och om förläggningen av rättens kansli torde icke vara annat att tillägga än att vid bestämmande av kansliorten de geografiska synpunkterna icke alltid böra få vara avgörande. Stundom förhåller sig så att en domsagas centralpunkt ligger utanför dess område. Hänsyn bör också tagas till att tillgång på dugliga advokater kan erhållas å tingsplatsen samt önskvärdheten i och för sig av lätta förbindelser mellan kansliet och olika ortsmyndigheter.

Beträffande frågan om antalet tingsdagar yttrar processkommissionen att det städse måste utgöra ett hinder för skyndsamheten vid målets behandling, när anhängiggjorda mål måste under veckor vänta på handläggning av det skä—

let att domstolen icke sammanträder tidigare. Vidare medför enligt process- kommissionen den nuvarande ordningen, att till varje sammanträde måste sam- manföras ett stort antal mål, Och att, då den tid, som varje mål kräver, svår- ligen kan på förhand beräknas, domstolen icke hinner ägna varje mål en full- ständig och noggrann behandling, i följd varav uppskov bli oundvikliga.

Det må till en början framhållas, att denna kritik torde vara överdriven, åt- minstone om den gör anspråk på att gälla förhållandena i alla delar av landet. Vad exempelvis Uppsala läns norra domsaga, som utgör ett tingslag med ett tredagarssammanträde i månaden under vår- och hösteting, har under år 1926 handläggningen av mål och ärenden å de allmänna tingsdagarna tagit en tid av i medeltal fem timmar om dagen, inberäknat överläggning till dom, därav på mål och ärenden, som avses i lagen om tremansting, belöper omkring en timme om dagen. Att målens handläggning skulle blivit lidande av tidens knapphet är ett påstående, som jag ej kan vitsorda. Uppskov föranledas icke därav utan av att parterna icke vid första rättegångstillfället medhava bevis- ning. I förbigående sagt får detta rättegångstillfälle under nuvarande för— ; hållanden i realiteten tjänstgöra såsom ett slags förberedande behandling, nå- got varemot icke torde vara så mycket att erinra.

Det är emellertid riktigtatt under nuvarande förhållanden mål ibland måste vänta på handläggning en eller annan vecka. Anser man nu detta vara en betänk- lig brist, finnes väl ej annan utväg att råda bot härpå än den av processkommis— sionen föreslagna anordningen av tätare tingssammanträden. Givetvis före- gygges därigenom även för stor anhopning av mål å en och samma rättegångs-

ag. Jag tillåter mig att först söka giva en bild av hur processkommissionens för- slag kommer att gestalta sig i tillämpningen beträffande norra Uppland". Med ledning av de anvisningar som finnas å sid. 137 del I av betänkandet kan man ungefär beräkna de nya lagmansrätternas tjänstgöring. Hålles varje vecka ett sammanträde om två dagar i följd under tio månader av året, såsom där förutsättes, kommer antalet tingsdagar om året att uppgå till omkring åttiotvå, å. vilka enligt processkommissionens beräkningsgrund antalet sessionstimmar finge uppgå till sammanlagt högst fyrahundranittiotvå. Till jämförelse kan meddelas, att inom Uppsala läns norra domsaga hållas för närvarande trettio tingsdagar om året. Av dessa hava åtminstone under år 1926 allenast nio stycken överskridit det av processkommissionen såsom maximum tänkta timan- talet (sex timmar) per dag (frånräknas tremansmålen, har överskridande ägt rum allenast å tre dagar), medan flertalet dagar i minst motsvarande grad un- derstigit nämnda timantal. Hela antalet effektiva arbetstimmar å 1926 års tingsdagar utgjorde etthundrasextiofem (frånräknas tremansmålen: etthundra- trettiofem). Fördelade på åttiotvå tingsdagar skulle således antalet arbetstim— mar per dag här i norra Uppland komma att utgöra två timmar (frånräknas tremansmålen: en och en halv). Att för så korta sammanträden bibehålla tolv- mannanämnden vore ju uppenbart orimligt. Vill man för övrigt vinna något med tätare sammanträden. måste man utgå från att mål från alla delar av dom- sagan skola kunna anhängiggöras å alla sammanträden. Härmed är ju, såsom ock ovan framhållits, det lokala sambandet mellan mål och nämnd brutet och motivet för att hava fulltalig nämnd borta. Har man således en gång beslutat sig för täta sammanträden, måste en reduktion i nämndens antal göras. Genom en sänkning av antalet skulle ock intrycket av onödig apparat försvinna. Frå— gan blir då, i vilken grad en sänkning av antalet bör äga rum. Utgår man från en minskning av antalet till fem såsom processkommissionen före- slagit, blir hela antalet dagstjänstgöringar per år (5 X 82 =) 410. Process— kommissionen tänker sig att varje nämndeman bör få tjänstgöra i regel tio eller allra högst femton dagar om året. Räknar man exempelvis med 11

dagar, får man en uppsättning nämndemän inom domsagan av (410 : 11 = c:a) 37, vilket antal för övrigt nära motsvarar det, som nu finnes i Upp- sala läns norra domsaga, eller 36. Tjänstgöringens fördelning bleve emel- lertid rätt invecklad. Man kan nämligen ej helt bortse från kravet på kon- tinuitet i nämndens sammansättning å olika rättegångsdagar. Även om uppskov med mål från ett rättegångstillfälle till ett annat komme att bli- va undantag och likaså anstånd med avkunnande av dom från ett sam- manträde till ett annat bleve sällsynt, måste man dock även enligt process— kommissionen räkna med att dylika uppskovs- och anståndsbeslut åtminstone någon gång förekomme. Då växling i nämndens sammansättning i sådana fall måste undvikas, bleve det därför givetvis ur denna synpunkt nödvän- digt att indelningen skedde så att samma nämndemän för kontinuitetens skull tjänstgjorde såväl vid första som vid den eventuella andra handläggnin- gen resp. såväl vid huvudförhandlingen som vid utslagets meddelande. Om nu å dagen för andra handläggningen resp. för utslaget nya mål tillkomma, bör nämnden kvarstanna även över dessa mål. Då vidare dessa i sin tur kunna föranleda ytterligare handläggning vid senare tillfälle, blir konsekvensen att samma nämnd bör få tjänstgöra även då. En plan, genom vilken tjänstgöringen på förhand fastställes, måste taga hänsyn härtill, och detta kan ske genom före— skrift att nämnd, som en gång börjat tjänstgöra, får fortsätta därmed några veckor i sträck. Dock kunde tillika bestämmas att olika grupper nämndemän skulle tjänstgöra å olika dagar av varje tvådagarssammanträde, så att en grupp närvore å den första dagen och en annan grupp å den andra dagen, ävensom att en och samma grupp tjänstgjorde blott varannan vecka, exempelvis grup— pen A måndagar i första, tredje och femte veckan, gruppen B tisdagar i samma vecka, gruppen C måndagar i andra, fjärde och sjätte veckan samt gruppen D tisdagar i samma veckor. Om det ordinarie antalet tjänstgöringsdagar per år bleve tio, kunde ock tjänstgöringen ytterligare uppdelas i perioder om exem- pelvis fem dagar, så att varje nämndeman finge inom sin grupp tjänstgöra en dag varannan vecka under tio veckor i sträck i två olika omgångar under året. Ombyte av nämndemän inom varje grupp kunde i möjligaste mån ske succes- sivt så att en nämndeman inträdde och en frånträdde för varje dag som gruppen tjänstgjorde.

J ag har uppehållit mig så detaljerat vid tillämpningen i praktiken av pro- cesskommissionens förslag i denna del, emedan det eljest enligt min mening va- rit omöjligt att bedöma förslagets innebörd. Resultatet av undersökningen har givit vid handen att förslaget om ett tvådagssammanträde i veckan med fem nämndemän tjänstgörande i rätten kan realiseras utan att alltför mycket be- tunga nämndemännen, under förutsättning att den ovan skisserade indelnings- planen tillämpas, enligt vilken, när uppskov eller anstånd sker, uppskovs- resp. anståndstiden utsträckes från den tid av sju dagar, som processkommissionen i detta avseende föreslagit såsom maximum, till fjorton dagar, för att härige- nom bibehålla kontinuiteten i nämndens sammansättning.

Det måste emellertid sägas att allmogen kommer att få svårt att förstå nöd- vändigheten av så täta och korta sammanträden som förslaget innebär. Det - komme för dem att framstå såsom ett slöseri med tid och arbetskraft. Även för åklagarna komme saken att te sig på enahanda sätt. De riskera nämligen att få sina tjänstmål uppdelade på fyra dagar i månaden i stället för att de nu få dem koncentrerade till en dag. Enligt min mening torde ej heller så täta sammanträden som en gång i veckan behövas. Aven om man behjärtar pro- cesskommissionens syfte med dessa täta sammanträden, nämligen möjligheten att snabbare anhängiggöra mål, och därtill lägger att ett tillfredsställande sätt att föra protokollen vilka man enligt min mening på sätt nedan närmare sägs icke kan undvara —— förutsätter, att anhopning av mål undvikes, torde det

i de flesta. fall räcka. med allenast ett tvådagssammanträde var fjortonde dag. Man skulle härigenom även undvika en så kraftig nedskärning av antalet på en gång närvarande nämndemän, som processkommissionen föreslagit. Om tjänstgöringen fördelas i huvudsaklig överensstämmelse med den plan härför jag ovan skisserat för sammanträden var vecka med femmannanämnd, kan för sammanträden var fjortonde dag antalet mycket väl sättas till sju, eller det antal som nu fordras för att nämnden skall vara domför. Visserligen återkny- tes ej härigenom fullt det lokala sambandet mellan mål och nämnd, men rätt- skipningens folkliga bas blir bredare än enligt processkommissionens förslag. Då en uppdelning av domsagoarbctet så att inskrivningsväsendet förlägges till särskild domare är högeligen önskvärd, och dylik uppdelning förutsätter en utökning av domsagornas områden, vilket åter måste medföra en ökning av an— talet rättegångsdagar, samt vidare en tillfredsställande protokollsföring förut— sätter rundligare tid för varje måls behandling, anser jag mig efter synnerlig tvekan icke kunna bestämt avråda från att med uppoffring av fördelen av ett städse fast knutet lokalt samband mellan mål och nämnd godtaga tätare sam- manträden med till ett antal av sju minskad nämnd. Jag har emellertid även därvid utgått från att huvudtingsstället förlägges i stad, där kansliet ur olika synpunkter är bäst beläget och tillgång på goda advokater finnes, dit kommu- nikationerna äro väl ordnade och där nämnden och befolkningen kunna kom- binera tingsbesöken med andra ärenden, ävensom att de jämkningar i process- kommissionens förslag jag i övrigt tillåtit mig föreslå jämväl vinna. beaktande. Till organisationsfrågorna ansluter sig nära förslaget att hovrätterna skola

om. Denna punkt innebär enligt min mening den största fara för att underrät-

Hovrätten kunna anlitas såsom första instans i vissa tvistemål, om parterna äro ense där— mmmsmns'

Högsta dom-

stolen och

terna skola nedsjunka till bagatelldomstolar. Säkerligen skulle en dylik anord- bevista—ågon ning medföra att parter av advokater tillråddes att välja bort underrätten och därigenom förkorta instansordningen. Aven om valrätten enligt förslaget är utesluten i vissa mål, är dock själva principen farlig. Har man en gång slagit in på denna väg, kan det befaras att krav snart framställas på valrättens till- lämplighet i allt vidsträcktare omfattning. Jag avstyrker således på det liv— ligaste antagande av denna bestämmelse. Likaledes tror jag det vore mycket olyckligt att avskära högsta domstolen från prövning av sakfrågor redan av det skäl att svårigheten att avgränsa sakfrågor från rättsfrågor torde vara mycket stora. Ett ytterligare skäl i sistnämnda avseende är att genom en dy- lik anordning ett alltför stort antal mål, nämligen de, i vilka egentligen blott föreligger en bevisfråga, undandragas högsta domstolens prövning.

Ett lagfästande av principen om fri bevisprövning är givetvis en nödvändigFri bevispröv- åtgärd. Jag tillåter mig emellertid framhålla, att avskaffande av skyldskaps- och svågerskapsjäv för vittnen ej bör göras så, att dessa vittnesjäv försvinna jämväl från det extra judiciella rättslivet. Fortfarande komma väl nämligen stadganden, som kräva ojäviga vittnen för vissa rättshandlingar (köpeavtal, delgivning av handling m. m.), att kvarstå.

_ Beträffande muntlighetsprincipens tillämpning ansluter jag mig i stort sett till vad styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anför därom i det yttrande" över förslaget, som styrelsen avgiver till Kungl. Maj:t. Jag anser, såsom jag redan antytt, att man icke kan undvara protokollsföring i underrätt. Uppskov med mål eller anstånd med utslag kan ej helt undvikas. Det är, varje domares rätt och plikt att betänka sig när han är tveksam. Att utgå från att betänketid alltid vore onödig, vore löjligt. Man kommer således fram till att protokollsföring måste äga rum för den dömande instansens egen skull. Av processkommissionens förslag synes det ock som om protokollsföring åtminstone av vittnesförhör måste bliva regel, då förslaget stadgar att protokoll över dessa skall föras, när det kan förutses att klagan kommer att äga rum. Parten kom-

ning.

Muntlighet och proto- kollsföring.

mer då säkerligen alltid att i förväg reservationsvis anmäla sig ämna föra ta— lan mot den blivande domen, för att. icke avskära sig från möjligheten att i hovrätten förebringa underrättens protokoll. —— Men givet är å andra sidan, att protokollsföringen bör anordnas så litet betungande för domstolen som möj- ligt. Den bör om möjligt försiggå under domstolsförhandlingen och sålunda, att domaren i slutgiltig form neddikterar protokollet för protokollsföraren, som stenografiskt upptecknar detsamma. Själv anser jag dylik diktamen visserli— gen ej vara lätt att utföra men tror att svårigheten kan övervinnas. I de rätts— bildade domarbiträdenas utbildning bör, liksom för närvarande i Österrike, ingå såsom ett obligatoriskt led att vara fullt kunnig stenograf. Protokollet göres emellertid så kortfattat som möjligt. I detsamma intages blott vad parterna anföra utöver vad i den föregående skriftväxlingen förekommit, vilket uppen- barligen icke kommer att vara mycket, ävensom vittnesmål och sakkunnigutlå- tanden. Till protokollet användas blanketter, varå domstolens namn, årtalet etc. äro tryckta men plats lämnas för ifyllande av datum, parternas namn och så vidare, varjämte varje sida i blanketten är uppdelad i två spalter. Steno- grammet tecknas å ena spalten samt renskrives inom viss kort tid efter förhand- lingarnas slut. på den andra spalten. Fullmakter, skrifter, intyg Och dylikt bi- läggas protokollsarket, och det hela bildar en akt, vilken om klagan föres över— sändes till hovrätten.

Ett betydelsefullt moment vid muntlighetens tillämpning är parternas per- sonliga avhörande. Uttryckligt stadgande härom är önskvärt, då den uppfatt- ningen torde vara allmänt utbredd bland advokater att domstolens föreläggande för part att. iakttaga personlig inställelse innebär ett misstroendevotum mot ombudet.

De väsentliga bristerna hos nuvarande rättegångsordningen äro givetvis pro- cessförfarandets långsamhet samt den omständigheten att i överrätterna råder allenast skriftlig process. Långsamheten torde huvudsakligen vara beroende av arbetsbalansen i hovrätten, varemot förfarandet vid underrätt sedan målet där en gång är anhängiggjort, för närvarande i stort sett icke lär kunna vara föremål för berättigade anmärkningar i detta avseende, åtminstone icke nu i lika hög grad som för ett antal år sedan.1

Arbetsbalansen i hovrätterna sammanhänger med frågan om muntligheten på det sätt att balansen möjliggöres genom att processmaterialet är bevarat i un— derrättens protokoll och att det ur denna synpunkt är likgiltigt om målet i hovrätten företages till behandling förr eller senare. Såsom förslaget tänkt sig den muntliga förhandlingen i hovrätten, torde förutsättningar finnas för — att målen där snabbare än nu skola företagas till behandling. Den muntliga förhandlingen i hovrätten tjänar emellertid även Och framför allt rättssäker- heten genom att förhindra att hovrätten dömer enbart på underrätternas pro- tokoll. Hur mycket arbete än må nedläggas på protokollsskrivningen, kan man ändå aldrig komma därhän att protokollen giva fullt åskådligt uttryck åt vad vid handläggningen förekommer. Givet är under sådana omständig- heter, att vid en prövning i hovrätten sådana moment som större eller mindre

1 Det synes som om processkommissionen underskattat betydelsen av den strävan att förkorta rättegångarna i nnderrätt som på sista tiden gjort sig gällande. Den statistik över rättegångarnas långvarighet, som processkommissionen meddelat, torde vara föråldrad. Jag tillåter mig i detta sam- band meddela, att åren 1925 och 1926 vid Uppsala läns norra domsaga hava frånsett mål angå- ende häktade, på. förhand erkända polisförseelser och andra mindre brottmål, samt tredskow's av- dömda tvistemål, vilka i regel kräva blott en handläggning, ävensom barnuppfostringsmäl, vilka |e- nare på grund av edgångsbesluten stå i en klass för sig — omkring fyrtio procent av samtliga mål avgjorts redan vid första rättegångstillfället, elva procent då överlämnats och satts på. utslag till se- nare dag, tjugosex procent handlagts två gånger och anömts vid andra. rättegångstillfället samt tjugotre procent handlagts långsammare. De anförda siffrorna. styrka antagandet att arbetsbulansen i hovrätterna är den väsentliga grunden till nuvarande rättskipnings långsamhet.

synbar övertygelse hos parter och vittnen om riktigheten av egna uppgifter, det mer eller mindre vederhäftiga hos dem och så vidare, icke kunna komma till sin rätt. Då dylika impondcrabilia icke kunna. av underrätten protokolls- föras, fordras att muntlighet införes i rättegången även vid hovrätten. Under— rätten kan eljest stundom frestas från att i domen följa sin övertygelse, i medvetande om att hovrätten, om domen överklagas, blott har tillgång till protokollen. I synnerhet om fri bevisprövning införes, torde den muntliga hov- rättsproceduren böra i princip fastslås.

Emellertid kan ej nekas, att. om en fullständigt ny muntlig förhandling med bevisupptagning städse skulle erfordras vid en högre instans, och vad i sådant avseende förekommit vid underrätten vore helt och hållet onyttigt-, parterna lätt skulle frestas till att förringa betydelsen av förhandling vid underrätt. Detta åter måste givetvis med alla till buds stående medel förhindras. Jag föreställer mig att en medelväg härvid vore framkomlig. Denna skulle bestå däri, att muntlig förhandling och bevisupptagning i hovrätt icke skulle vara erforderlig om ej part begärde sådan eller hovrätten ansåge ändring i över- klagade domen beträffande bevisprövning eller straffmätning kunna förekom— ma. I övriga fall skulle hovrätten äga döma på underrättens protokoll.

Del II av processkommissionens betänkande föranleder från min sida föl- jande erinringar.

Den förberedande undersökningen och ackusatoriska processen kräver en om— gestaltning av hela vårt polisväsende. Våra nuvarande åklagare äro i stort sett väl skickade att fylla sin plats under nuvarande förhållanden. Men till att sköta en ackusatorisk process äro de i regel icke i stånd.

Att åtal icke skall få anhängiggöras utan stämning, när den mot vilken det riktas är närvarande, är visserligen en logisk konsekvens av förslaget i övrigt men innebär otvivelaktigt en mycket stor svaghet.. Ändring av förslaget i denna del tillstyrkes.

Åtal böra icke kunna avgöras under förberedande förhandling. Det är av vikt att nämnden medverkar i alla brottmål, frånsett bagatellmål, som av— göras genom strafföreläggande. Svenskens sinne för lag och rätt torde sam- manhänga med att folket vid rättskipningen i första instans fått närvara vid överläggningar och deltaga i avgörandet, särskilt av brottmål. Den uppfost— rande betydelsen härav får ej förbises och bör ej heller offras. Huvudför- handling med nämnd torde därför böra erfordras vid enskilda åtal i samma grad som vid allmänna.

Här föreslår processkommissionen bland annat anordnande av en motsvarig- het inom straffprocessen till tredskoförfarandet i tvistemål. Häremot är intet annat att erinra än att rätten till återvinning synes böra snävt begränsas.

När processkommissionen uttalar att huvudförhandlingen i undantagsfall helt eller delvis kan uppskjutas, men att anståndet då ej bör räcka längre än en vecka, utgår den givetvis från att underrätten sammanträder varje vecka. En- ligt vad jag ovan framhållit, torde tätare sammanträden än ett var fjortonde dag ej vara nödvändiga. Anståndstiden bör då ock utsträckas till två. veckor. Detsamma torde bliva förhållandet när anstånd med domens avkunnande sker. Vad nuvarande uppskovsväsendet beträffar tillåter jag mig hänvisa till min förut avgivna statistik rörande Uppsala läns norra domsaga. . Mot införande av strafföreläggande av åklagare i bagatellmål vill jag, ehuru jagkänt mig åtskilligt tveksam, i princip icke erinra något. Jag vill emel- lertid framhålla dels att befogenheten att meddela sådant föreläggande bör förbehållas statsåklagare, dels att kvaliteten av de mål, vari dylikt föreläg— gande må förekomma, bör sänkas under vad processkommissionen föreslagit, dels ock att, därest även underåklagarna finge behörighet att meddela straff- föreläggande, detta skärper nödvändigheten att stadga förbud för dessa tjänste—

St rati'proces- scn.

Kap. 4.

Kap. 8.

Kap. 9.

Kap. 10.

Kap. 19.

14 kap.

22 kap.

Civilprocessen. Kap. 1.

Kap. 4.

Kap. 5.

män att åtaga sig enskilda inkasso- eller rättegångsuppdrag, enär den dubbel- ställning en åklagare, som innehar dylika uppdrag intager,'särskilt lätt möj- liggör missbruk av tjänstemyndigheten.

Beträffande rättegången i hovrätt i brottmål skulle jag, såsom i det före- gående framhållits, önska en föreskrift om att ändring i underrätts utslag be- träffande bevisprövning eller straffmätning, frånsett rättelse av uppenbara fel i åberopande av lagrum eller utmätning av straff (exempelvis vid överskri- dande av straffskalans maximum), icke skulle få äga rum med mindre helt ny muntlig förhandling försiggått även i hovrätten.

Att syn i brottmål får äga rum på bekostnad av allmänna medel anser jag , vara ett önskemål av stor betydelse. I domsagor, där mål angående motor- '3 fordonsförseelser ofta förekomma, inträffar ej sällan att en rättens besikt- ; ning av exempelvis platsen för en sammanstötning är av behovet påkallad, * men måste underlåtas, enär bestämmelser saknas hur kostnaden för en dylik besiktning skall gäldas, där talan föres av åklagare och syn ej av enskild part påkallas.

Id övrigt åberopas beträffande straffproeessen ovannämnda styrelses ytt- ran e.

Beträffande del III av betänkandet erinras följande: Att prorogationsrätt till annan underrätt ieke skall få äga rum i mål an- gående fast egendom eller mål som beröra familjerätten torde böra stadgas.

Den förberedande behandlingen i tvistemål inför ensamdomaren är väl ägnad att minska arbetsbördan för den samlade domstolen. Jag har tidigare offent- ligen uttalat mig för en dylik anordning och har icke någon anledning att nu ändra ståndpunkt i frågan. Att tredskodomar, avvisande av obefogade mål samt avdömandet av medgivna mål böra få förekomma under den för- beredande behandlingen, däremot synes ieke heller vara något att erinra. Må— hända bör även eljest avgörande av ensamdomare kunna äga rum om det kan ske utan att vittnen höras. Emellertid torde man enligt min mening icke böra gå längre. När bevisupptagning genom vittnen skall äga rum, bör nämndens medverkan påkallas, och detta av enahanda skäl som anförts i fråga om förberedande behandling av brottmål, vari enskild målsägare för ta an.

Den förberedande behandlingen kan enligt förslaget vara antingen skrift— ' lig eller muntlig. Då advokattvång ej råder vid lagmansrätten, torde det myc- ket ofta bliva fallet, att den förberedande behandlingen anses böra ske munt- ligen. För att därvid skänka förhandlingen prägel av att vara en rättsförhand- ling anser jag det nödvändigt att densamma äger rum i tingssalen, ej å dom- stolens kansli. Härom saknas i förslaget uttrycklig bestämmelse.

De föreslagna bestämmelserna om huvudförhandling innehålla bland annat att parterna vid framläggandet av vissa sakuppgifter icke äro ovillkorligen bundna av vad de tidigare åberopat, men att ändring eller tillägg, som göres härutinnan, dock må av rätten lämnas utan avseende, om parts underlåtenhet att i tid framkomma med de uppgifter eller den bevisning han åberopar kan antagas ha skett i syfte att förhala rättegången eller att överrumpla mot- parten. ;

Denna bestämmelse är ägnad att väcka vissa betänkligheter. Den innebär nämligen helt enkelt att vid huvudförhandlingen kan slopas allt vad som under den förberedande behandlingen förekommit. Medgivanden kunna återkallas, sakuppgifter ändras, nya sakuppgifter lämnas. Den förberedande behand— lingens syfte, att åstadkomma en fast grundval av ostridiga fakta, till vilka vid huvudförhandlingen skall läggas bevisningen rörande vad som ännu är tvistigt, blir härigenom förfelat. Domarens kunskap om målet före huvudför- handlingen blir av föga värde, om alltjämt nytt material kan införas. Häri-

genom kan det omedelbara avkunnandet av dom, där detta eljest utan svårig- het kunde ske, äventyras. Å andra sidan inses lätt att ett totalt förbud för part att vid huvudförhandlingen ändra ståndpunkt i sakfrågor, som varit på tal vid den förberedande förhandlingen, knappast är lämpligt. Genom ett så- dant förbud skulle ju den materiella rätten kunna lida intrång, då ju den nya uppgift parten vill lämna kan vara riktig och den tidigare uppgiften bero på misstag eller förbiseende. Processkommissionens förslag innebär vis- serligen att om part genom nya påståenden åstadkommer att uppskov med huvudförhandlingen blir nödvändigt, skall kostnaden härför drabba parten. Men det kan ifrågasättas, huruvida detta indirekta korrektiv är tillräckligt. I varje fall blir det nog svårt att i praktiken tillämpa rättvist. Åtminstone borde ett direkt förbud mot att vid huvudförhandlingen återtaga tidigare gjor- da medgivanden införas.

I nära samband med denna fråga står ytterligare ett spörsmål, som synes vara av vikt, nämligen huruvida det bör medgivas part att vid huvudförhand- lingen utföra sin talan skriftligen. Då advokattvång ej stadgats, kommer part ofta att företräda personligen eller genom, ombud, som ej är kompetent att ut- föra en muntlig argumentation. Säkerligen kommer då att påkallas dom- stolens medgivande till att ingiva en skriftlig inlaga. Tillåtes detta, är emel- lertid gärdet uppgivet, då det kommer att ha till följd en frestelse för par- terna att från den förberedande behandlingen undanskjuta material, som rät- teligen bort förebringas där, i tanke att möjlighet ju alltid står till buds att i en skrift vid huvudförhandlingen inflicka vad som förut överhoppats. Ut- tryckligt förbud att vid huvudförhandlingen ingiva skrift synes böra tagas i övervägande. Däremot måste det vara part medgivet att vid huvudförhand- lfingerlii föredraga tidigare ingiven skrift i stället för att hålla muntligt an-

oran e. I övrigt åberopas beträffande civilproeessen styrelsens yttrande.

Av vad jag i det föregående anfört framgår. att jag icke kan tillstyrka processkommissionens förslag i oförändrat skick, men anser att en omarbetning bör äga rum i överensstämmelse med de av mig framförda anmärkningarna.

Jag tillåter mig slutligen fästa uppmärksamheten på ett spörsmål, som, ehuru det icke har direkt samband med frågan om rättegångsreform, dock lämpligen kan vid en sådan väckas på tal, nämligen frågan om åtgärder till förhindrande av icke objektiva tidningsreferat av rättegångar. Knappast en dag förflyter utan att i pressen återfinnas redogörelser för domstolsförhand- lingar, i vilka på förhand mer eller mindre tydligt tages parti för eller mot någondera parten. Självklart är såväl att opinionen härav kan vilseledas till att få missaktning för domstolen om målets utgång blir en annan än den resp. tidningsskrivare väntar, som ock att steget icke är långt från dylika referat till domkval. Något måste göras för att stävja sådant ofog, och det lär icke kunna ske utan genom lagbestämmelser.

Häradshövdingen i Nyköpings domsaga (T. G. RUDLING) :

Processkommissionen anför i inledningen till betänkandet, att de allmänna krav, som böra ställas på en god rättegångsordning, avse, att densamma skall garantera rättskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet.

Den brist i vår nuvarande rättskipning, som enligt processkommissio- nens mening låter sig mest kännas av den rättssökande allmänheten och

sionen verkställd undersökning härutinnan, byggd på den helt summariska officiella statistiken för så lång tid tillbaka som 1918, skulle bestyrka detta förhållande. Av densamma framgår, att den påtalade långsamheten knappast kan tillskrivas underdomstolarna, som omhänderhava hela förhandlingen och utredningen i målen, det mest tidsödande arbetet, medan de två överdomstolar- na, inför vilka allt rättegångsmaterialet förebringas fullt färdigt till bedö- mande, var för sig taga i anspråk minst lika lång tid som underdomstolen. Genom tätare sammanträden med häradsrätterna allt efter de olika orternas behov och genom en kraftigare processledning med mer praktiska processföre- skrifter och förberedande skriftväxling torde rättegångarna vid häradsrätternai vinna den skyndsamhet, som må anses tillfyllest. Att för ändamålet inaugu- rera en helt ny processordning, den må vara aldrig så modern, passar ickej vårt i grunden helt konservativa folk. Enligt processkommissionens betänkande skulle domkretsarna på landet högst väsentligt utvidgas och underdomarna påläggas ett betydligt förökat arbete i övrigt, däribland genom utsökningsvä- sendets överflyttande från länsstyrelserna till underdomstolarna samt en hel del nya expeditionsgöromål, vilket allt åtminstone måste av underdomarna över— vakas. Då till deras hjälp att möta det förökade arbetet icke skulle ställas nå- gon mera kompetent kraft än förut, torde lätteligen inses i vilken mån process- kommissionens förslag komme att råda bot på den påtalade långsamheten i rättskipningen.

Att konstatera, huruvida rättskipningen lider av bristande säkerhet möter —— enligt vad processkommissionen vidare anför —— större svårighet, då man i detta hänseende icke har att stödja sig på lika påtagliga fakta, som de, vilka; utmärka, att rättskipningen brister i skyndsamhet. Någon utredning om huru* härutinnan förhåller sig med vår nuvarande rättskipning förekommer icke heller i betänkandet. En sådan b01de dock icke hava mött oöverstigliga hin- der under den avsevärda tid processkommissionen arbetat och skulle, med urskillning och skicklighet bedriven under jämförelse med vad i fråga om så— kerhet presteras av utländsk såsom mönster framhållen modern rättskipning,j hava varit av största värde icke minst för våra domstolar själva. Det får] väl nämligen anses, att anspråket på rättskipningens säkerhet är det domine-' rande bland de tre ovannämnda önskemålen, och först bör fastslås. att större] påtagliga brister härutinnan förefinnas, innan man går att revolutionera vårti på urgamla traditioner uppbyggda domstolsväsende. För att tillmötesgå ent del krav på åtgärder för mera kontinuerlighet i processledningen genom avse-; värd inskränkning i vikariatsystemet äro redan åtgärder vidtagna, vilka dock] böra kompletteras genom mera praktiska ändringar i förefintliga föreskrifter] särskilt i den föga ändamålsenliga domsagostadgan, varvid bör framhållas ett! avlyftande från häradshövdingarna av de rena expeditionsgöromålen och axl—' ställande av mera fasta, väl avlönade rättsbildade biträden.

Vad beträffar det tredje anspråket, som bör ställas på rättskipningen, dess billighet, lärer —— enligt processkommissionens betänkande _ icke vara något egentligen att anmärka på vår nuvarande rättegångsordning. Det kan då frå- gas, vad ger processkommissionen i stället för detta med sitt i stort sett revo— lutionerande reformförslag. Ja, därom lämnar processkommissionens betän- kande just ingen vidare upplysning. Men den som icke är allt för oerfaren torde med en till visshet gränsande sannolikhet kunna beräkna, att utgifterna för den rättssökande allmänheten komma att stiga till den höjd, att förslaget i det stora hela avklipper möjligheten för andra parter än de med privilegiet fri rättegång rustade att söka sin rätt vid domstolarna, om nu detta kan anses såsom det huvudsakliga önskemålet. Men därjämte öppnar förslaget utsikt till så betydliga utgifter för stat och kommun, vilka skulle ställa de redan förut

i I som därför mest överklagas, torde vara dess långsamhet. Av processkommisi I

icke allt för blygsamma utgifterna härutinnan i skuggan. För att taga ett exempel lära enbart de många hovrätterna (ända till tio enligt uppgift från processkommissionen vid advokatföreningens årsmöte) draga med sig ett och annat tiotal miljoner. Och för att till någon del avlasta dessa utgifter skulle av den rättssökande allmänheten upptagas förhöjda rättegångsavgifter, vilka avsevärt komme att öka rättegångskostnaderna, helt säkert till ingen båtnad för parterna.

Att under de något mer än tre månader, under vilka processkommissionens betänkande varit utställt till remiss, genomstudcra detsamma, för vars samman- arbetande processkommissionen använt en tid av omkring sexton år, samt över- väga och bedöma däri framkomna förslag lärer för den, vilkens tid jämsides tagits i anspråk av en hel del brådskande andra ämbetsgöromål, icke resultera i annat än ett granskande av förslagets allmänna grunder. I sådant avseende an- ser jag mig genom vad ovan anförts hava framhållit vad som är mest anmärk— ningsvärt. Vad processkommissionen uttalat vid beröring av spörsmålet om medlen för snabbare rättskipning i frågorna om muntlighet i processen och fri bevisföring finner jag icke vara av beskaffenhet att bidraga till motivering av förslaget om en fullständig omstöpning av vårt rättegångsväsende. Den skynd— samhet, som den av processkommissionen föreslagna rena muntligheten skulle åstadkomma, synes mig vara ägnad att högst väsentligt äventyra den med för— slaget åsyftade säkerheten.

Ett av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar utarbetat utkast till mera detaljerat yttrande över processkommissionens betänkande har varit för mig tillgängligt; och har jag ansett mig kunna i det stora hela biträda det— samma. Vid ett möte därefter med nämnda förening hava däri gjorts vissa till— lägg och ändringar, av vilka ett yttrande om domareutbildningen och vissa mo- difikationer av ursprungliga yttrandet i en del punkter icke bragts till min kännedom, varför jag icke kan utlåta mig därom. Då emellertid dessa modi- fikationer, vilka antydningsvis angivits, icke kunna vara av så stor betydelse, att desamma böra anses rubba min angivna ståndpunkt till yttrandet i sin helhet, finner jag mig vilja biträda detsamma, såvitt det icke strider mot vad jag här- ovan först anfört.

Såsom sammanfattning av mitt omdöme om processkommissionens betänkan- de får jag anföra, att jag anser detsamma icke böra läggas till grund för en reform av vårt rättegångsväsende, utan att man bör framgå på de partiella re- formernas väg och med iakttagande av, att nödiga reformer endast småningom och med anknytning till bestående förhållanden införas samt mjukt och ända— målsenligt anpassas efter desamma.

Håradshövdingen i Liogediozgets domsaga (H. KYLANDER) ansluter sig vä- sentligen till vad föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt utlåtande anfört med tillägg av följande:

I överensstämmelse med den betydelse, föreningen tillmäter den omständig- heten, att samma domare, som upptagit parternas anföranden i protokollet, dö- mer i målet, anför föreningen vidare: »Regeln att i händelse av uppskov med påbörjad huvudförhandling målet skall i fortsättningen handläggas av samma domare bör utan tvivel med rätta fasthållas även med bibehållande av det munt— ligt—protokollariska systemet i den modifierade form föreningen förordat, och självfallet måste med ännu större skäl krävas, att domen alltid meddelas av den domare, som handlagt målet vid huvudförhandling. Det bör även i fråga om nämnden ordnas så, att samma nämnd är tillstädes som vid föregående huvud— förhandling.» Härmed har föreningen gillat något av det mest väsentliga i processkommissionens förslag. När det gäller att draga en viktig konsekvens av den sålunda fastslagna principen, följer föreningen emellertid icke kom-

3—291921

missionen. Något längre fram i föreningens yttrande heter det nämligen: >>Om emellertid på grund av någon ledamots laga förfall eller av annat skäl ombyte av domare undantagsvis måste ske, bör under bibehållande av det muntligt—pro- tokollariska systemet det icke vara erforderligt, att den föregående handlägg— ningen återupprepas. Särskilt bör det väl knappast kunna ifrågasättas, att återupprepning skulle behöva ske endast av den anledning att någon nämnde- man, som förut suttit i rätten, blivit förhindrad att tjänstgöra vid den senare handläggningen eller vid domens avkunnande.» J ag skulle i stället vilja säga: Om på grund av någon ledamots laga förfall eller av annat skäl ombyte av do— mare undantagsvis måste ske, bör i överensstämmelse med vad förut anförts den föregående handläggningen i viss omfattning återupprepas (åtminstone för det fall, att den domare, som skall döma i målet, icke heller tagit befattning med förberedelsen till huvudförhandlingen). Däremot bör det väl knappast kunna ifrågasättas, att återupprepning etc.

Enligt kommissionen skulle i många fall och enligt föreningen i ännu flera fall huvudförhandling icke behöva förekomma. Med utgångspunkt härifrån torde det kunna förutsättas. att huvudförhandling icke förekommer annat än när det verkligen behöves. Men när huvudförhandling är erforderlig, bör man, synes det mig, icke frångå principen, att samma domare leder huvudförhand- lingen och dömer i målet. Jag instämmer livligt i vad föreningen framhållit därom, att det icke är något brott emot muntlighetens princip, att det föres ett ordentligt protokoll i stället för okontrollerbara anteckningar. Men att i ett mål, där huvudförhandling anses erforderlig och jämväl förekommit, målet av— dömes av en domare, som icke varit med om målets föregående handläggning, alltså på ett uteslutande skriftligt material, det synes mig vara ett betänkligt avsteg från muntlighetens princip. Jag grundar detta omdöme på erfarenhet Å som överrättsdomare. Det är väl i själva verket icke så ofta man i sådan egen— skap tager befattning med något viktigare mål, det vill i stort sett säga mål av beskaffenhet att enligt de nya reglerna huvudförhandling däri skolat före- komma, utan att man känner sig beklämd över att nödgas se allt genom pappe- ren i stället för i levande livet.

Naturligtvis menar jag icke, att på grund av nödtvunget ombyte av domare alla vittnen skulle behöva ånyo inkallas o. s. v., utan snarare något jämförligt ? med vad föreningen anser önskvärt för hovrättsprocedurens vidkommande.

Den av processkommissmnen föreslagna anordningen, att i stad, som bildar » eget tingslag, lagmansrätten skall vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare utan bisittare, torde, såsom föreningen anfört, icke vara lämp— lig. Kommissionen synes visserligen hava givit goda skäl för att i förevarande fall icke föreslå ett juristkollegium, men dessa skäl torde äga giltighet allenast

t t t t l !

under den förutsättningen, att vid den ende lagfarne domarens sida finnes en

nämnd.

Lekmannainflytande å rättskipningen i första instans, jämväl i tvistemål, torde hava sitt värde även i. städerna. Det är nog icke blott så, som föreningen säger, att nämndens deltagande i rättskipningen har varit ägnat att bland all- mänheten skapa anseende åt och förtroende för lantdomstolarna, utan det hade kunnat i stället sägas: ett anseende åt och förtroende för lantdomstolarna, som icke i samma mån kommit stadsdomstolarna till del.

Emellertid är det givetvis för denna fråga av den största betydelse, huru nämndinstitutet är anordnat. Den av processkommissionen föreslagna nämnden påminner ju mera om de illitterata rådmännen i våra småstäder än om härads- nämnderna; och rådstuvurätten i dessa städer torde icke vara en domstolstyp, som bör efterliknas vid en reformering av rättegångsväsendet. Då är det natur- ligtvis bättre med en ensam domare. Kommissionen synes hellre böra hava fö- reslagit denna form även för lantdomstolarna.

Anledningen till att pmCCSskommissionen icke upptagit nämnd vid huvudför- handling i tvistemål i större städer, fastän kommissionen tydligen icke saknat sympatier för en enhetlig domstolsurganisation för land och stad, torde väl ock- så i själva verket vara den, att den av kommissionen föreslagna anordningen av nämndinstitutet icke är lämplig för varken land eller stad men givetvis skulle bliva mest vådlig för rättssäkerheten i de större städerna.

Emellertid tala, såsom föreningen påvisat, de av kommissionen anförda sak— skälen för bibehållande av nämndens nuvarande organisation och befogenhet, möjligen med de av föreningen alternativt förordade modifikationerna, och emot införande av den av kommissionen föreslagna »nämnden». Att kommissionen likväl stannat vid denna typ beror uppenbarligen på att »det krav, som sålunda (vid ett flertal riksdagar) framkommit på ett ökat inflytande för lekmannaele- mentet, torde vid en ombildning av rättegångsväsendet icke kunna lämnas utan beaktande». De tidigare framställda kraven på jury ha dock av kommissionen avvisats. Det förefaller således icke uteslutet, att fördomarna i denna del äro på väg att skingras.

När det gäller stadsdomstolarna stöter man emellertid på ett av föreningen anfört skäl, som visserligen icke är något sakskäl, men så mycket mera orubb- ligt, nämligen att en förändring beträffande anordningen av stadsdomstolarna »helt visst icke önskas av städerna själva». Huru sant detta är, framgår bäst, om man betraktar behandlingen och utgången under nuvarande förhållanden av frågor om småstäders läggande under landsrätt. Om det således är ofrånkom- ligt, att i städerna lekmannainflytandet åsidosättes till förmån för juristkolle— giet, synes detta i allt fall böra ske i minsta möjliga utsträckning. Ty »med frånseende måhända av de allra största städerna torde ej kunna påstås, att må— len i ifrågavarande städer (de större städerna) i genomsnitt kräva en hand— läggning och prövning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets på landet med tät befolkning och livlig handel och industri».

I detta sammanhang må anmärkas, att jag ingalunda känner mig övertygad om att föreningen riktigare än kommissionen avvägt gränsen mellan städer, som skulle bilda eller icke bilda egna tingslag.

Vidare ber jag att få beröra en visserligen mindre väsentlig men måhända icke alldeles oviktig fråga.

Av min åsikt angående underdomstolarnas organisation följer, att dessas be- nämning enligt min mening bör vara gemensam. I alla händelser synas be— nämningarna lagmansrätt och lagman vara att föredraga framför rådstuvurätt och borgmästare resp. häradsrätt och häradshövding. Den sistnämnda titeln har, genom den äldre vicc-häradshövdinginstitutionen och därav föranledd ytter— ligare usurpation, blivit så neddragen, att densammas bibehållande vid en om- organisation av domstolsväsendet icke lärer vara att förorda. Dessutom synes det i densamma ingående ledet >>liövding» bättre lämpa sig för ett administra— tivt ämbete såsom landshövdingens än för ett domarämbete. Även borgmästare- titeln torde lämpa sig bättre för en administrativ tjänsteman och lärer väl kom— ma att behövas för kommunalborgmästarebefattningarna. I allt fall synes det mera, åtbärligt, att domaren i en domsaga, som innefattar jämväl stad, eventu- ellt såsom eget tingslag, kallas lagman än häradshövding. Benämningen lag- mansrätt i stället för hovrätt (med »lagmansråd» eller assessorer i stället för hovrättsråd) synes icke heller tilltalande. Det har framhållits, att den av före— ningen föreslagna terminologin skulle bättre överensstämma med motsvarande benämningar i ett par av våra grannländer, men detta torde icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Slutligen må nämnas, att jag icke sett häradshövdingeföreningens utlåtande utan endast grundar min kännedom därom på styrelsens förslag till utlåtande, närvaro vid förslagets behandling av föreningen samt styrelsens cirkulär till för- eningens ledamöter med antydan om beslutade ändringar i styrelsens förslag.

Häradshö'vdingen i Gotlands södra domsaga (H. KROK) : I huvudsak vill jag ansluta mig till det yttrande i saken, som häradshöv- dingarnas förening avgivit. Men ett par punkter finner jag dunkla och tarva någon utläggning.

Föreningen ansluter sig till kommissionen i fråga om domsagornas storlek, en högt kvalificerad underdomare för viktigare mål, vikariatsystemets av- skaffande samt särskilt ordnande av inskrivningsväsendet.

Domsagorna skola sålunda minskas till omkring 100 stycken. Meningen härmed är tydligen den, att varje domstol skall få tillräckligt att göra. Men jag fruktar för att målet ej nås på den vägen. Göromålen bero ej uteslutande av folkmängdens storlek. Det kan den vitsorda som tjänstgjort i olika dom— sagor. Vidare kan det endast delvis utläsas av statistiken, som ej innehåller något om göromålens art att rätta sig efter.

Det är nu meningen att bryta med ett månghundraårigt beprövat system med enmansdomare, vilket i alla fall oaktat alla påfrestningar har försett och förser hela Sveriges statsförvaltning med dess tjänstemän. Ur befolkningens synpunkt tillåter jag mig tvivla på, att den blir så glad att mista sin juris- diktion, där detta kommer att ske — för att ej tala om den nye högt kvalifi- cerade domarens förlorade kontakt med folket. Här på Gotland exempelvis, som förmodligen skall bli en domsaga, skedde uppdelningen i två domsagor redan år 1680.

De viktigaste göromålen skola förbehållas en högt kvalificerad domare. Det talas på många ställen om denne högt kvalificerade domare. Man undrar, om alla högt kvalificerade domare skola undandragas överrätterna och place— ras vid underdomstolarna. Egendomligt nog talas ej om högt kvalificerade domare vid överrätterna. Det kan till en början frågas, vilken hög kvalifika— tion denne domare skall hava. Skall han vara skicklig att döma? Det förut— sättes. Men skall han ock vara skicklig att leda utredningen i rättegången? Även det måste förutsättas, ehuru det låter annorlunda hos kommissionen (sid. 110—111 i första delen). Som bekant äro nuvarande högt kvalificerade do- mare att finna vid våra överrätter och våra största underdomstolar. Och de ha , i regel fått sin huvudsakliga utbildning vid överrätterna, där ett system här- ! skar, som är diametralt motsatt, kan man säga, till det som finnes vid under- rätterna. Därför är det troligen tveksamt, om dessa nu tillfinnandes högst kvalificerade domare äro skickade att upptaga en utredning av ett mål vid en underrätt. Alltså, för att få denne nye högt kvalificerade domare finnes ingen måttstock att gå efter bland nu levande generation. Han skall nyskapas. Att vilja jämföra honom med våra nuvarande häradshövdingar förbjuder mig min blygsamhet såsom tillhörande kåren, och häradshövdingarna nämnas ej heller i det sammanhanget. Utan som sagt denne högt kvalificerade domare skall

nyskapas. Vidare skall denne högt kvalificerade domare endast syssla med de viktiga- re målen. Det säges intet om vilka som äro de viktigare målen —— förmodli-

gen alla utom dels de civila, som avgöras vid första rättegångstillfället, och dels alla brottmål med blott böter i skalan eller alltså undantaget motsvarande vad enligt gällande författning får avgöras på s. k. tremansting.

Det kan då vara intressant att se ett litet slag på statistiken rörande Got— land till den del den kan lämna upplysning härom. Jag har tillgänglig dom- stolsstatistik för åren 1915—1918, 1923 och 1924. Då befinnas omkring 90 ci- vila mål tillhöra båda häradsrätterna, vilka mål ej tredskovis eller eljest ome- delbart avdömas, samt ifråga om brottmål dels omkring 30 enligt strafflagen utom 11 kap. 15 % och 18 kap. 15 &, dels ock omkring 100 enligt strafflagen 11 kap. 15 % samt 18 kap. 15 % jämte specialförfattningar —— allt årligen. Siff—

rorna äro emellertid otillförlitliga särskilt för åren 1917 och 1918 beroende på dåvarande kristidsmål.

Emellertid är omöjligt att avgöra, hurudan målens beskaffenhet är, varken de civilas eller de kriminellas. Bland de sistnämnda kunna mål rörande till- lämpning av specialförfattningar vara besvärliga nog; och till och med i denna lilla domsaga, som den anses, har jag setat i upprepade vittnesförhör rörande samma mål såväl civilt som kriminellt, vilka vittnesförhör varit dagsarbete d. V. 5. över 6 timmar.

Huvudförhandlingen skall vara två dagar i veckan d. v. s. omkring 100 da- gar om året i en domsaga. I båda härvarande domsagor äro årliga tingsdagar- na tillhopa omkring 50 st. Bliva båda domsagorna sammanslagna, kommer således att vinnas omkring 50 rättegångsdagar med den nya ordningen. Att den nye högt kvalificerade domaren skall medhinna sina göromål synes då up- penbart i betraktande av blotta antalet rättegångsdagar, och vidare skall han ju endast syssla med de viktigare målen., under det att våra nuvarande tings- dagar gå åt till mycket annat. Men huru detta kommer att verka med det nya förfarandet, torde dock vara omöjligt att säga, ty även det nya förfarandet i så— väl brottmål som tvistemål är i huvudsak nytt. Skall nu Visby stad läggas" till de båda domsagorna, ökas otvivelaktigt göromålen, men huru stor öknin— gen blir är omöjligt att säga, även med anlitande av statistiska siffror. An— gående rättegångsdagarnas antal skulle med Visbys sammanläggande den nya domsagan ej få mera dagar till huvudförhandling än vad hela Gotland förut hade. Rådstuvurätten har för närvarande omkring 60 rättegångsdagar årli- gen.

För Gotlands del medför den nya ordningen, om Visby medtages, ingen änd- ring i rättegångsdagarnas antal till huvudförhandling, och i vilket fall som helst bliva verkningarna okända. Jag misstänker, att detsamma gäller fast- landet också.

Kommissionen har satt som fyrbåk snabbhet, säkerhet och billighet. På sidan 22 i del I av förslaget har kommissionen nämnt några siffror till belysning av snabbheten vid våra underdomstolar, vilka siffror tagits från 1918 års statistik. I denna statistik äro emellertid vattenmålen med, som nu äro borta och som vid häradsrätterna voro de långsammaste av alla mål. Den- na statistik blir sålunda för nuvarande förhållanden missvisande. För övrigt, kan man verkligen klaga över snabbheten vid underrätterna, om mera än 50 % mål avgöras inom 6 månader från första handläggningen och blott omkring 3 % sträcka sig över 1 1/2 år, då man samtidigt vet, att vilket litet vademål som helst utan förtur ligger 1 år i hovrätt och 2 år hos Konungen?

Vidare skall det nuvarande vikariatsystemet försvinna såsom skadligt sär- skilt ur säkerhetens Synpunkt. Det är väl härmed som med mycket annat, att detta system fått bära hundhuvudet för mera än sina egna fel. En härads- hövding med ansvar släpper ej målen eller göromålen även med vikarie. Och det är ju ej meningen, att den nye domaren ej skall hava någon ledighet. Ty då skola meddomarna d. v. s. de s. k. rådmännen vikariera, ochför rådmännen behövas även vikarier. Så ha vi vikariatsystemet igen — visserligen ej i _ samma form. . _ Vikariatsystemet bör aldrig borttagas _ är min mening. Endast genom praktik i tjänsten vinnes erfarenhet. Och begränsning är möjlig. Nuvaran- de ordning är synnerligen olämplig, enär de unga måste släppas mindre dug— liga än förr. , Inskrivningsväsendet skall nu den nye högt kvalificerade domaren ej befat- ta sig med. Det anses synbarligen mindervärdigt och skall anförtros åt mindre kompetent folk. Emellertid vore skäl att tänka en smula härpå. Inskriv- ningsväsendet griper in i större delen av civilrätten, och på detsamma vilar

själva samhällslivet. För mig står för närvarande som mål för biträdenas upp— fostran att lära dem småprotokoll och att behandla vanliga rättegångssaker vid domstolen.

Om det nya systemets billighet vågar jag ej uttala mig. Min allmänna uppfattning är av reformen, att underdomstolarna skola ord- nas med hänsyn till de viktigare målen. För detta ändamål skola domsagorna bliva större och högt kvalificerade domare finnas samt vissa göromål av mind- re betydenhet utgallras, men är det verkligen underdomstolens huvuduppgift! J ag vågar betvivla det.

H äradshövdingeni Fryks'dals domsaga (E. v. SYDOW):

Processkommissionen angiver i första delen av betänkandet sid. 17, att god rättegångsordning bör garantera rättskipningens säkerhet., skyndsamhet, bil- lighet. Rörande sista kravet, billighet, torde, såsom ock kommissionen anta- ger, anmärkning rättvisligen ej kunna riktas emot svenska rättegångsförfa- randet. Säkerheten torde ej heller i regel giva anledning till anmärkning, åt— minstone icke i betydlig mån. Däremot angives såsom väsentligt fel hos sven- ska rättegångsförfarandet dess långsamhet.

Det kan i allmänhet anmärkas, att kraven å säkerhet och å skyndsamhet stå i viss mån till varandra i omvänt förhållande. Hastig procedur torde icke be— fordra säkerheten. ' Processkommissionen föreslår åtskilliga åtgärder för rättegångs påskyn— dande. Främst bland dessa torde vara inrättande av muntlig rättegång med en huvudförhandling. Under denna huvudförhandling bör allt, som kan med- verka vid målets slutliga avgörande, förekomma. Vid huvudförhandlingen så— väl som under måls förberedande förhandlingar böra föras s. k. sakprotokoll, upptagande i regel allenast kortfattade notiser angående så att säga målets yttre historia, såsom domstol, tid, rum m. 111. som omtalas i 9 kap. 3 och 4 punkterna i betänkandets första del. Förfarandets muntlighet till skillnad från nuvarande förfarande består just däruti, att målets inre väsende, såvitt möjligt är, utelämnas ur protokollet.

Huvudförhandlingens slutliga utförande vid ett enda rättegångstillfälle för- utsätter enligt processkommissionens betänkande förutgående beredande av målet. Dylik förberedande förhandling erfordras i synnerhet i fråga om tvi— stemål, i mindre mån i brottmål. Den omtalas för tvistemålen i tredje delen av betänkandet, kap. 4. Målets förberedande behandling består först däruti, , att sedan käranden enligt 3 kap. i betänkandet anhängiggjort sin talan, sva- j randen enligt 4 kap. 2 punkten i betänkandet tillförbindes att svara antingen, där så lämpligen kan ske, skriftligen eller ock vid muntlig förhandling inför rätten. Enligt 4 kap. 3 punkten kan sammanträde för förberedande muntlig förhandling uppskjutas till senare tillfälle, om rätten finner uppskov vara er- forderligt. Sedan svaranden svarat, äger enligt 4 punkten rätten i fall av be- hov att infordra ytterligare skrifter från parterna samt även förordna, att för- beredelsen fortsättes genom muntlig förhandling. I vissa fall, som angivas i 16 kap. 7 punkten; 17 kap. 11 punkten; 18 kap. 6 punkten och 19 kap. 3 punk- ten, kan rätten utom huvudförhandlingen upptaga bevisning. *— Beträffande 17 kap. 11 punkten och 18 kap. 6 punkten anmärkes, att förhör med vittnen och med sakkunnig må äga rum utom huvudförhandlingen, om det kan antagas, att vittne eller sakkunnig av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej kan in- ställa sig vid huvudförhandlingen. Men grund till dylikt antagande förelig- ger alltid. Döden väntar icke till huvudförhandlingen. Upptagande av vitt- nesbevisning under målets förberedande behandling torde varda regel. Men vittnesförhör, som verkställes under målets förberedande behandling, måste, om det under huvudförhandlingen skall komma under beaktande, avfattas

skriftligen, såsom nu sker. Denna nödvändighet medför väsentlig avvikelse ' från förhandlingens muntlighet.

Vad som är föreskrivet angående den förberedande förhandlingen gör emel- lertid syftemålet, rättegångens förkortande, tämligen illusoriskt. Skillnaden emot nuvarande ordning är väsentligen endast den, att uppskov, som föranle- des av tvistens slutliga fixering, av anskaffande av handlingar, hörande av vittnen och av annat dylikt, förlägges till förberedande förhandling i stället för, såsom nu, till den i ett sammanhang fortgående huvudförhandlingen. Rätte- gången i dess helhet varder icke genom förberedande behandlingen förkortad.

Överhuvud är det ganska omöjligt att både med säkerhet och med snabbhet avgöra tvistemål, som icke är av särdeles enkel natur. Redan stämningen fordrar rätt betydligt arbete. Svaromålet ännu mera. Handlingar måste ef- ter—forskas och anskaffas. Arkivforskningar måste göras, ofta nog special- studier ske. Sällan hava parternas påståenden formen av ja—nej. Merendels innefatta de invändningar och inpass av mångfaldiga slag. Dessa inpass, även om de äro obefogade, kunna icke lämnas utan avseende. Deras obehörighet måste påvisas. Bevisning med vittnen måste förebringas. Denna är nästan aldrig av enkel natur. Varje vittne giver skiftning åt sin berättelse, som gör att den ej är alldeles lika annat vittnes berättelse om samma tilldragelse. Vitt- ues berättelse giver anledning åt endera parten eller åt båda att modifiera sina uppgifter eller att komplettera desamma; allt med påföljd, att motparten har att därå svara.

Jag tror icke, att nu nämnda förhandlingar komma att förlöpa hastigare än nu, därför att behandlingen av desamma kallas förberedande. Möjligen kun— de rättegång förkortas därigenom, att tiden, som måste förlöpa emellan samr manträdena, förkortas. Men ej heller dylik förkortning kan ske i väsentlig mån, åtminstone ej där tingssammanträden äga rum varje månad. En månads tid för part att bereda sig till svaromål å motparts anförande är i regeln ej för lång. Rättegångsinlaga av någon betydelse förutsätter nästan alltid ut- redning, som sällan kan ske utan tidsutdräkt.

Väl medgiver jag gärna, att i vår rättskipning obehöriga uppskov och longö- rer förekommit och förekomma, kanske oftare förr än nu. Men jag skyller detta missförhållande icke så mycket å rättegångsordningen som icke fastmera å domstolen och, företrädesvis, å parterna. Rättens ordförande har icke an- vänt möjlighet, som stått honom till buds, till målets förkortande. Part kan ock av tredska söka utdraga målet, begagnande sig av rättegångsförmåner, som rätten ej kan _ åtminstone ej genast —— förvägra honom. Sådant torde komma att inträffa, även om domstolsförfarandet ordnas efter processkommis- sionens betänkande.

Efter förberedelsens avslutande utsättes målet till huvudförhandling, varom talas i 5 kap. i avdelningen angående tvistemål. Bestämmelsen angående hu— vudförhandlingen gör, tyckes det, den förberedande förhandlingen tämligen överflödig. Vad som förekommit under förberedelsen föredrages, såvitt jag kan finna, icke. Förberedelsen har ej annan betydelse än den att tjäna såsom kontroll, enligt 4 punkten, att part ej lämnar uppgift, som står i strid med vad han under förberedelsen anfört. Angående stridande uppgift har han att för- klara sig. Huvudförhandlingen inledes, enligt 6 punkten, därmed, att kä- randen framställer sitt yrkande och svaranden angiver, i vad mån han med- giver eller bestrider detsamma, varefter parterna skola var i sin ordning ut- veckla sin talan, utan att vara ovillkorligen bundna av vad de tidigare åbero— pat. Därefter förebringas bevisningen, varefter parterna enligt 8 punkten äga. att slutligen utföra sin talan.

Emot denna procedur kan det anmärkas, att för den, som ej förut läst förbe- redelsehandlingarna, det kan vara ganska omöjligt att bilda sig sådan före-

ställning om målet, att han kan med säkerhet avgöra detsamma. Visserligen stadgas det uti 2 punkten, att rättens ordförande har att övervaka, att ordning och reda iakttagas, och förordna, att skilda frågor eller delar av målet behand- las var för sig. Dessa bestämmelser kunna bidraga till klarhet i målet. Men de äro icke tillfyllest att förmå part, som därtill icke har vilja eller förmåga, att klart framställa sin talan. Men ej nog härmed. Part kan enligt 6 punkten utveckla sin talan på helt annat sätt än det, som han använt vid förberedelsen, blott han icke åberopar ny uppgift, varom talas i 4 punkten. Han kan föran- ledas till sådan avvikelse från sin egen förutvarande ståndpunkt av motpar— tens anförande eller av annan orsak. Han kan rent av önska, att genom att i sista minuten framställa sin verkliga talan överraska såväl domstolen som motparten. Huru kan man antaga, att han haft syfte att överrumpla motpar- ten, såsom det säges i 6 punkten? Under nu angivna förutsättning erhåller må- let helt annat utseende, än vad det vid förberedelsen hade. Ej ens domstolens ordförande har härefter stöd av förberedelsehandlingarna. Liknande omvänd— ning av förhållandena kan ske under vittnesförhöret. Vittnesberättelse kan giva helt annat utseende åt målet än det förut hade. Berättelsen nödgar i så- dant fall båda parterna att modifiera, en var sin talan. Under nuvarande för- hållande giver dylik oväntad vittnesberättelse merendels anledning till berät- tigat uppskov, som sätter parterna i stånd att däröver sig yttra.

Enligt 8 kap. 4 punkten i betänkandets tredje del skall domen grundas ute- slutande på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Enligt 8 kap. 3 punkten har rättens ordförande att vid överläggning till dom föredraga målet i erforderliga delar. Först med denna föredragning, därvid ordföranden torde utgå från stämningen, erhålla övriga ledamöter klar föreställning om målets innebörd. Först därefter erhålla de möjlighet att uppskatta bevisningen i må- let. Det synes mig således, att huvudförhandlingen bör inledas med enskild överläggning, under vilken ordföranden hade att för övriga ledamöter före- draga, vad under förberedelsen förekommit. Men enligt betänkandet får för- beredelsen ej påverka domstolens ledamöter. Här föreligger en tämligen på- taglig motsägelse. Ordföranden kan knappast undgå att taga hänsyn till för— beredelsen. Han måste hava först på grund av denna genomtänkt målet och bestämt sig för dess avgörande på eventuellt sätt, det är på visst sätt, därest ej huvudförhandlingen kullkastar hans tanke. Därigenom, att han känner för- beredelsehandlingarna, som åtminstone till stor del och i sitt sammanhang äro okända för domstolens övriga ledamöter, erhåller han framför dem ett före- träde, som ej torde vara betänkandets mening.

På det hela taget utgår processkommissionen såsom från ett axiom, att den s. k. muntliga processen är att föredraga framför den muntligt-skriftliga pro- cessen, som nu användes i Sverige. Detta axiomatiska påstående har jag sett framställas alltsedan jag för snart femtio år sedan börjat studera juridik. Men jag har aldrig sett bevis för detsamma, åtminstone ej tillfredsställande bevis, framställas. Att vittnesmåls avfattande i skrift försvagar dess kraft är svårt att förstå. Vad vittne sett eller hört kan väl icke ändras därav, att be- rättelsen därom framställes muntligen eller skriftligen. Den skriftliga av- fattningen —— förutsatt, att den är korrekt —— är tydligen att föredraga, ty den förvarar för framtiden, vad vittnet sagt. Den innehåller även annan fördel, nämligen den, att den angiver, huru domaren uppfattat vittnes berättelse. I vittnesmålets skriftliga avfattning ligger fördolt domskäl, som förflyktigas med den muntliga berättelsen.

I själva verket, den punkt, som torde ligga till grund för hela betänkandet, är bestämmelsen i första delens 9 kap. 7 punkt därom, att parts anförande,

vittnes och sakkunnigs berättelser ej återgivas i domstolens protokoll, där ej särskild vikt ligger å ordalydelsen.

Emot denna bestämmelse kan först det anmärkas, att i själva verket vikt all- tid ligger å ordalydelsen, om anförandet eller berättelsen äro rätt avfattade. Om parts anförande är koncist, om vittnes eller sakkunnigs uppgifter äro pre- cisa, såsom de böra vara vid deras emottagande av domstol, ligger vikt just å deras ordalydelse. Vid sådant förhållande böra de alltid återgivas i protokol- let. I samma 7 punkt stadgas såsom undantag från regeln detta, att utsago av vittne eller sakkunnig skall återgivas i protokollet jämväl, när antagas kan, att talan ej kommer att fullföljas i hovrätt. Huru kan lagmansrätten antaga, att så ej kommer att ske? Aven i det enklaste mål kan felaktighet vid hand- läggningen insmyga sig, nödvändiggörande dess fullföljande. Part kan ock för tids vinnande eller rent av för chikan fullfölja ett alldeles klart mål. Om så sker. huru skall hovrätt i saknad av protokoll kunna bedöma, om målet vid dess behandling av lagmansrätten varit klart. I hovrätt kan part framställa ogrundade påståenden, som gör. att målet ej längre är klart. Lagmansrät- ten måste för att skydda sig själv alltid intaga utsagor av vittne och av sak- kunnig i protokollet. Likaledes skola utsagor av vittne och av sakkunnig återgivas i protokollet, när det kan antages, att målets handläggning måste uppskjutas mera än sju dagar. Huru skall domstol kunna antaga sådant, in- nan målet är handlagt? Overhuvud kan emot hela betänkandet anmärkas det, att dess bestämmelser väsentligen grundas å antaganden. Men lag bör inne- hålla fixa bestämmelser. Domstols antaganden böra icke intagas såsom mo- ment i lagbestämmelserna.

Själva principen attofficiellt upptecknande av parts anförande, vittnes och sakkunnigs uppgift ej må ske, kan jag icke gilla. Denna princip är hämtad från utlandet. Därvarande förhållanden torde göra den därstädes både för- klarlig och försvarlig, ehuru de många undantagen, som angivas i betänkan- dets motiver, kunna giva anledning till tro, att principen icke går fri från an- märkning. Prineipens överförande till svensk rätt grundas, synes det mig, å denna enkla slutledning: därför att i flera länder, såsom England, Frankrike, Tyskland, denna princip är gällande, bör den gälla även i Sverige. Inre före- träde för det s. k. muntliga förfarandet har icke anförts. Det s. k. muntliga förfarandet torde vara lägre, ej fullt utarbetad form för rättegångsförfaran- det. Att införa detta muntliga förfarande i Sverige är återgång, icke framåt- gång. —— Egendomligt är, att man skall betrakta såsom brist, att domstol ex— pressis verbis gör klart för sig och för andra, vad part andrager, vad vittne och sakkunnig berätta. Tvärtom bör sådant klargörande vara domstols för- nämsta åliggande, näst efter själva domen. I själva verket kan dom ej med- delas, utan att domstolen gjort klart för sig både parts tankegång och inne- börden i vittnes eller sakkunnigs berättelse. Denna innebörd kan ej göras klar, om ej berättelsen antecknats och av vittne och sakkunnig justerats. Först därefter vet man med säkerhet, vad vittne och sakkunnig velat säga. Ej hel— ler vet man med säkerhet parts tankegång, innan den antecknats och justerats. Dom kan visst grundas å muntliga anföranden och berättelser, men den var- der oviss och svävande, såsom dessa anföranden och berättelser själva äro. Domstols förhandling bör till alla delar återgivas i protokoll och i protokoll skrivet med lapidarskrift. Först därefter varder domen tillförlitlig. Visst kan mycket anmärkas emot den vanliga avfattningen av protokollen under nuvarande rättegångsförfarande. Men anmärkningarna grundas därå, att protokollen icke äro skrivna med den precision och noggrannhet, som erford- ras. Förbättring av rättegångsväsendet bör gå i den riktning, att protokol- len. förbättras, icke i den, att de avskaffas.

Uti andra delen av betänkandet, sid. 20, säges det, utom annat, att »för upp-

»

skattningen av ett vittnesmåls värde ofta är av avgörande betydelse att se och höra, huru vittnesmålet avlägges». Å samma sida anföres det vidare, huru man av parts och vittnes uppträdande kan få ledning till bedömande av tro— värdigheten. Betänkandets författare har förbisett, att såväl part som vittne kan hava skådespelaretalang och med användande av den bibringa domstolen uppfattning, som alldeles icke överensstämmer med sanningen. Stort företrä- de hos nuvarande rättegångsväsende är dess objektivitet. Domstol, som dömer allenast efter protokollen, kan icke låta påverka sig av parts eller vittnes för- slagenhet. Part och vittne må hava vilket utseende, vilket personligt uppträ- dande som helst, domstol dömer å vad de säga, å det och å intet annat. Dom- ? stolen erhåller opartiskhet, som torde vara svår att ernå med den muntliga proceduren. Denna opartiskhet borde räknas till svenska rättegångens för- tjänst, ej klandras. Genom nuvarande ordning undgår domstol vältalighets- prov av part eller av ombud. Till stor förmån för rättvisans skipande är väl- talighet bannlyst från svensk domstol. Så lärer icke alltid vara förhållandet annorstädes.

Förbudet emot protokollering lär icke heller kunna upprätthållas. I be- tänkandets första del, kap. 9 punkt 8 medgives det part att få genom snabb— skrift eller på mekanisk väg uppteckna, vad som yttras under huvudförhand— lingen. Det är svårt att se, huru sådan uppteckning skall kunna hindras, där förhandlingen är offentlig. Antagligen kommer part att i regel åstadkomma stenografiskt referat angående huvudförhandlingen. Dylikt referat kommer att verka såsom domstols protokoll. Det torde icke kunna förnekas part att förete referatet i hovrätt samt att därstädes åberopa det, i händelse motpar— tens anförande i hovrätt avviker från hans yttranden vid lagmansrätten, eller vittne, där det ånyo höres i hovrätten, i någon punkt har annan uppgift än den, som förut avgivits. Bestämmelsen i 8 kap. 4 punkten av betänkandets tredje del därom, att domen skall grundas allenast å vad som förekommer vid huvud- förhandlingen, torde gälla även hovrätt. Men hovrätt kan, i rättvisans intres- se, näppeligen undgå att taga hänsyn till parts referat av handläggningen vid lagmansrätten, i fall att detta strider emot vad som andragits och förekommit i hovrätten. Men i sådant fall kommer hovrätten att avvika från regeln i 8 kap. 4 punkten. Här såsom flerstädes medför betänkandet, synes det mig, motsägelse emot sig självt.

I motiven till 11 kap. av andra delen säges det å sid. 165, att »från straff- processens område erfarenheten bekräftat, att om förhandlingen koncentreras, omedelbart avgörande även av mera invecklade mål utan olägenhet kan ske».

Säkerligen. Så snart målet är fullständigt behandlat, kan och bör detsam- ma omedelbart avgöras. Så sker redan nu. Koncentrationen ligger uti ord- förandens egen uppfattning av målet, vilken uppfattning han hämtar ur polis— förhörsprotokoll, ur samtliga rannsakningsprotokoll och ur annat, som möjli- gen kan hava under målets behandling förekommit.

Enligt 11 kap. 4 punkten skall dom i brottmål — liksom i tvistemål — . grundas uteslutande å vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Denna bestämmelse anser jag vara felaktig.

Enligt nuvarande rättegångsförhandling måste rättens ordförande före må- lets avgörande ur allt, som däruti förekommit, hava bildat sig omdöme angå- ende målets juridiska struktur. Han har sålunda i regel större kunskap om målet än rättens övriga ledamöter. Men det torde tillika åligga ordföranden att före domens beslutande fullständigt föredraga målet för övriga ledamöter.

Dessa erhålla sålunda. samma kunskap om målet, som ordföranden själv har. Därefter börjas diskussion om beslutets avfattande, därvid allt, som i målet förekommit, tages under övervägande. Åtminstone tillgår det så i Fryksdals domsaga och det både i brottmål och i tvistemål.

Överhuvud förstår jag icke av vad anledning t. ex. uppgift vid polisförhör ej kan komma i betraktande vid huvudförhandlingen. Olikhet i vittnes uppgifter vid polisförhör och inför domstol bidrager åtminstone därtill, att den minskar vittnes trovärdighet. Allt, som förekommit såväl vid den förberedande be- handlingen från och med polisförhöret och, i fråga om tvistemål, från och med stämningen, som vid förhandlingen inför domstolen, bör läggas till grund för domen och bör genom fullständig föredragning av ordföranden bringas till öv- riga ledamöters kännedom i lätt begriplig form. Sådant kan ske, det har jag genom mångårig egen erfarenhet funnit, såväl i de största tvistemål och brott- mål som i enklare mål. Men med denna uppfattning saknar processkommis- sionens stränga skillnad emellan förberedande förhandling och huvudförhand- ling grund. Denna skillnad leder endast till svårigheter. Domstolen kan icke, om den vill främja rättvisa, bortse från förberedande förhandlingen och kom- mer säkerligen ej heller i praktiken att bortse från den. Hela skillnaden är ej annat än tankeprodukt och kommer, även om den i lagen införes, troligen _ med de svenska domstolarnas praktiska läggning ej väsentligen att i sak ändra nuvarande förfarande. Nuvarande rättegångsförfarande har efter införan- de av 1734 års lag, möjligen ock förut, så småningom utbildats. Denna utbild- ning har skett på grund av faktiska förhållanden, som göra att förfarandet är det enda lämpliga och kanske enda möjliga i Sverige, huru än förhållandet må vara annorstädes. Försök har gång efter annan gjorts att ändra förfa- randet, t. ex. genom införande av muntliga förhör i hovrätt enligt 26 kap. 15 % rättegångsbalken. Dylika muntliga förhör tillämpas endast sällan. De äro mestadels opraktiska och hava betydelse endast i ett eller annat undantagsfall. De torde icke varda mera lämpliga eller praktiska om betänkandet godkännes såsom lag. Processkommissionens betänkande är, tyckes det, snarast lämpat för undantagsfall, sådana som de, vilka nu påkalla muntligt förhör i hovrätt. Betänkandet vill införa såsom allmän regel det, som möjligen kan vara lämp- ligt beträffande vissa sällan förekommande undantagsfall.

I betänkandets andra del, sid. 24 m. fl., talar kommissionen om fri bevispröv— ning. Det förefaller, som om kommissionen anser, att fri bevisprövning förut- sätter s. k. muntlig domstolsförhandling. Emellertid torde så ej vara fallet. Fri bevisprövning tillämpas dagligen och stundligen i varje, kan jag nästan säga, vid svensk domstol handlagt mål. Det enda band, som föreligger, är vittnesjäven. Men, om dessa äro snäva, kunna de lättas utan rättegångs- förfarandets ombildning.

Med min uppfattning om rättegång kan jag ej annat än avstyrka betän- kandet i dess helhet. Reform av rättegångsväsendet bör, enligt min mening, i främsta rummet gå ut därpå att förbättra, icke avskaffa nuvarande ordning. Ordningen torde i sig vara god, till och med mycket god, men tillämpningen :kan vara bristfällig. Tillämpningen åter beror på domarna. Deras kvalitet torde ej bättras genom införande av betänkandet såsom lag.

I tre specialpunkter vill jag särskilt avstyrka bifall till betänkandet: 1:o) Bestämmelsen i 1 kap. 1 punkten av första delen, att skillnaden emel- lan land och stad i avseende å rättskipningen i första instans upphäves. Den- na skillnad är grundad å så djupgående historiska och sakliga olikheter, att den svårligen bör utplånas genom domstolsorganisation. Ingenstädes har jag sett eller hört angivas, att rådstuvurätt åtminstone i medelstora och större stä— der sämre skipat rättvisa än häradsrätt. Varför skall man ändra eller upp— häva dessa, då de funktionera oklanderligt? Uniformitet, som leder till det, som ej är bättre än det förutvarande, torde böra förkastas.

2:o) I betänkandets första dels 2 kap. punkt 2 angives antalet nämndemän

och sättet för omröstning i nämnden. I och för sig torde väl denna punkt kun- na, om ock med tvekan, godkännas. Men den giver möjlighet att i domstol införa. politiskt element, som hittills varit för vårt rättegångsväsende främ- mande. Under nuvarande förhållanden måste jag avstyrka bifall till denna punkt.

3zo) Betänkandets första dels 1 kap. 5 punkt, att befattningen såsom över- exekutor skulle överflyttas från Kungl. Maj:ts befallningshavande, magistrat eller magistrats ledamot till lagmansrätten.

Mig veterligen har nuvarande ordning med exekutionsväsendet ej givit an- ledning till anmärkning. Jag vill ånyo anmärka, att det synes mig vara god, princip vid lagstiftning att ej ändra institution, som fungerar oklanderligt. Den omständighet, att utomlands exekution må åligga domstol, kan väl ej vara skäl att ordna förhållandet på liknande sätt här i landet. Kommissionen grun- dar sitt förslag härom huvudsakligen därå, att överexekutors göromål äro i övervägande grad rena domstolsärenden. Första delen, sid. 76. Detta påstå- ende torde kunna bestridas. Domstols funktion är att uttala, vad rätt, in casu, är. Domen kan liknas vid lagstiftningshandling beträffande det enskilda fal- let. Sammanblandning av lagstiftande och verkställande myndighet har säl— lan visat sig vara lycklig.

Det ligger något motbjudande däruti, att domaren skall exekvera sin egen dom. Själva befattningen såsom exekutor är icke lämplig för domaren. Han förlorar sin objektivitet. För den dömde är exekutorn icke sympatisk. Doma— ren, som hittills stått alldeles fristående från båda parterna, antager såsom exekutor av sin egen dom åtminstone utseende att vara den Vinnande partens hjälpare. Ej heller är det lämpligt, att domstolen såsom överexekutor kommer att utöva förmansk—ap för landsfiskaler och andra administrativa funktionä— rer, som eljest lyda under Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att kontrol- lera deras räkenskaper ligger även utanför domstols verksamhet. — Jag av- styrker förslaget jämväl i denna del.

Häradshövdingen i Öster-Närke domsaga (G. LINDQUIST):

Kommissionen har anfört såsom de allmänna krav, som böra ställas på en god rättegångsordning, att den skall garantera rättskipningens säkerhet, skynd— samhet och billighet, och kommissionen synes förutsätta att brister i nämnda hänseenden förefinnas i ganska allvarlig grad beträffande vår rättskipning. Bevisen härför äro emellertid synnerligen torftiga, och den enda påtagliga brist kommissionen lyckats konstatera är den länge kända och omdebatterade lång— samheten. För att avhjälpa denna tillgripas dock medel, som rent av för- ringa säkerheten.

Säkerheten är ju avhängig av domstolarnas organisation; och som några be- rättigade anmärkningar mot säkerheten icke framkommit, torde den nuvarande organisationen i stort sett kunna bibehållas. Ett berättigat krav, som emeller- tid icke längre torde kunna tillbakavisas, är att staten övertager all kostnad för rättskipningen och sålunda även i städerna. I samband härmed torde på det beståendes grund en förbättring i underdomstolarnas organisation kunna vidtagas. Önskligt är ju, att endast en typ av likvärdiga underdomstolar fin- nes för land och stad, och detta mål kan nås utan att nedbryta de nuvarande kollegiala rådstuvurätterna med tre jurister, om i varje domkrets bibehållas såväl den nuvarande häradsrätten med domare och nämnd som ock en kollegial avdelning med tre jurister. Ordförande i båda avdelningarna skulle givetvis vara häradshövdingen eller lagmannen, vad man nu vill kalla honom. Målen skulle så fördelas, att lekmannaavdelningen handlade alla nuvarande besvärs- mål jämte förmynderskapsärenden och den andra avdelningen alla civila mål. Jag förutsätter, att inskrivningsväsendet helt skiljes från domstolen och till—

delas ett särskilt inskrivningskontor, som torde kunna vara gemensamt för hela länet, om all den fullständigt onödiga protokollskrivningen avskaffas och nya lagfarter och inteckningar behandlas i samma ordning, som äger rum i fråga om bouppteckningar. Domstolen skulle då icke behöva anlitas annat än vid avslag eller såsom besvärsinstans. I samband med en dylik förändring torde avsevärda andra förenklingar ifråga om inskrivningsväsendet kunna äga rum, ägnade att bringa reda i det kaos, som nu är rådande. —— En fördel med den av mig skisserade anordningen av underrätterna vore även, att den kolle- giala juristavdelningen bleve en god skola för de unga juristerna, där de finge sin första utbildning som domare i egenskap av bisittare och icke såsom ord- förande i rätten.

Åt nämnden torde böra beredas ökat inflytande i fråga om bevisprövningen och straffmätningen och i förra hänseendet dess votum vara lika bindande som en jurys. I sådant fall bortfölle också allt behov av lekmän i hovrätten. Den av kommissionen härutinnan föreslagna anordningen torde i allt fall vara meningslös, då anledning saknas att förutsätta, att hovrättsnämndemännen skulle sitta inne med större vishet än häradsnämnden. Vid en minskning av nämndemännens antal förlorar nämnden en stor del av sin betydelse, varför det nuvarande antalet bör bibehållas. Likaså bör valsättet förbliva oföränd- rat. Det av kommissionen föreslagna valsättet jämte systemet för avlöning torde vara det farligaste experiment som någonsin ifrågasatts beträffande rättskipningen, med hänsyn till det ökade inflytande som skulle beredas lek— männen, utsedda efter politiska linjer.

Kommissionens ifråga plädering för den muntliga förhandlingen torde knap- past kunna tagas på allvar. Man behöver blott taga den enda förutsättnin- gen, att underrätten i ett mål icke hade anledning misstänka, att saken skulle gå vidare, och därför underlät att föra något protokoll samt att samtliga vittnen vore oanträffbara vid målets behandling i hovrätten. Kommissionen har som en utväg anvisat att höra de personer, som åhört vittnesmålen i un- derrätten! För en dylik rättskipning torde vårt folk böra betaeka sig. Nå- gon skada av protokollföring torde omöjligen kunna uppstå, men däremot torde ur både rättslig och kulturell synpunkt vara att beklaga, om för kommande tider det verkliga underlaget för de flesta domar skulle saknas. Däremot torde det vara obestridligt, att all protokollföring bör ske omedelbart och justeras under målets behandling. Detta låter sig även redan nu göra med en del förenklingar i skrivsättet och systematisering av handläggningen. Att den fria bevisprövningen bör införas, torde alla nu vara ense om, och det torde kunna ske utan någon förändring i domstolarnas sammansättning.

Ifråga om offentligheten vid domstolarna torde icke vara annat att erinra, än att det numera kan med skäl ifrågasättas, om icke i grövre brottmål den till- talade skulle äga rätt påfordra att allmänheten utestänges från förhandlingarna med rätt för den tilltalade att hava två vittnen närvarande. Huru dessa skulle utses kunde >>vid lagtextens utarbetande» bestämmas.

Den föreslagna organisationen av hovrätterna synes icke vara någon för- bättring. Särskilt torde ambuleringen vara ägnad att verka i hög grad stö- rande på det vid överrättsarbete nödvändiga lugna, noggranna hemarbetet. Ett färre antal stora hovrätter torde ur alla synpunkter vara att föredraga framför flera små, och om muntlig förhandling icke skall ifrågakomma, torde behovet kunna fyllas med fyra.

Högsta domstolen torde, om hänsyn skall tagas till fackmeningen i landet, böra bibehållas vid sitt nuvarande fullständiga prövningssätt och organisation. Den förberedande behandling av och tillsyn i målen som enligt förslaget skulle åligga ledamöter i överrätterna torde icke vara möjlig att genomföra utan att förrycka arbetet.

Långsamheten i rättskipningen, särskilt i hovrätten, torde genom en de förenklingar kunna begränsas. Om alla mål fullföljas efter vad, bortfalle tiden för kommunikation. De flesta av de nu så talrika målen angående in ställelsekostnad för motparten vid underlåten fullföljd skulle säkerligen bort falla, om den vädjande ägde rätt att hos underrätten intill halva inställelse tiden anmäla, att vadet icke fullföljdes, och motparten vore skyldig att för inställelsen i hovrätten förvissa sig om, huruvida dylik anmälan skett. Efte en sådan anmälan skulle vadet givetvis anses förfallet. Detta blott som et exempel. Befrielse i större utsträckning för ledamöterna att själva föredrag mål torde även vara ägnad att påskynda arbetet. Likaså en genomförd spe?! eialisering å särskilda divisioner av bagatellmål, brottmål m. . j

Underrätterna skulle kunna befrias från en hel del tidsödande arbete med? bagatellmål, om ett av två stämningsmän bevittnat godkännande gjordes exi— gibelt i likhet med lagakraftvunnen dom.

Det av kommissionen förordade strafföreläggande vågar jag bestämt av— styrka, blott på den grund att det är föga tilltalande att straff ålägges en per— son, utan att domstol prövat hans brottslighet. Som ett exempel på, vart det skulle kunna leda, kan jag anföra ett konkret fall ur min egen erfarenhet. En tillförordnad länsman hade instämt en person med yrkande om ansvar enligt 18 kap. 14 % strafflagen, och vid målets påropande inlämnades erkännande av befullmäktigat ombud, som i övrigt icke visste något i saken. Sedan målet uppskjutits för hörande av svaranden, upplystes det, att han och tre vänner en gång i veckan spelade vira hos honom med synnerligen låg poäng.

I övrigt tillåter jag mig vördsamt åberopa vad föreningen Sveriges härads- hövdingar i sitt utlåtande anfört.

T. f. domhavanden i Väster-Närke domsaga (0. KARLSSON):

Processkommissionen har genom sitt betänkande anvisat de vägar, som den anser leda till den största möjliga säkerhet, snabbhet och billighet i rättegången. För sådant ändamål har kommissionen i huvudsak föreslagit dels vidtagande av sådana förändringar i domstolarnas organisation, som skulle leda till att lekmannaförståndet erhölle ett större inflytande vid rättskipningen än som hittills varit förhållandet, dels med vissa undantag införande av det enbart muntliga processförfarandet i rättegången och dels lagfästande av den rätts— utveckling mot allt friare bevisprövning, som redan länge i Vårt land för— siggått.

Den insats lekmannaförståndet kan göra i rättskipningen synes mig vara skä- ligen obetydlig och icke tillräcklig såsom anledning till en omgestaltning av hela rättegångsväsendet. Något mera allmänt krav vare sig på landsbygden om utökande av lekmannainflytande inom häradsrätterna eller i städerna om införande av lekmannadomare vid rådstuvurätterna har icke framträtt. Pro— cesskommissionen har icke heller förebragt några vägande skäl för brytande av den åldriga tradition, som de nuvarande häradsrätternas organisation med do— mare och nämnd i alla mål har bakom sig. För övrigt synes mig förslaget om proportionella val vid utseende av nämndemän icke vara lyckligt och faran icke utesluten för att ett partipolitiskt inflytande vid dessas utövande av sitt kall kommer att göra sig gällande, särskilt i de större städerna, där mål med poli— tisk bakgrund ofta förekomma.

Vidkommande det av processkommissionen föreslagna muntlighetsförfaran- det, varmed även sammanhänger den s. k. omedelbarhetsprincipen, medgiver jag att ett sådant förfarande under vissa villkor mera är ägnat att åstadkomma säkerhet i avgörande av rent faktiska frågor än det s. k. muntligt protokolla- riska systemet, som nu tillämpas vid våra underdomstolar. Emellertid tvivlar jag på att den muntliga processen med de Väsentligt stegrade anspråk, den

kommer att ställa på domaren, skall med någon fördel kunna genomföras vid underdomstolar med allenast en lagfaren ledamot. För ett verkligt och ej blott skenbart muntligt förfarande vid underrätterna fordras för övrigt ett ordnat advokatstånd med skyldighet för parterna att anlita dess medlemmar som sak— förare. Utan dem finnes ingen möjlighet att åvägabringa de skriftliga för- beredelser och den strängt formbundna ordning, som processkommissionen ford- rar för den nödiga koncentrationen. Genom kommissionens ställning till frågan ,om en eller flera lagfarna domare i samma rätt samt genom att ej föreskriva

advokattvång vid underrätterna torde kommissionens förslag om muntlig och omedelbar förhandling i rättegången svårligen kunna genomföras.

Vidkommande processkommissionens förslag om att nu gällande regler för uppskattning av bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel, skola upphöra att gälla och att rätten i stället skall äga att fritt bedöma vad som skall anses bevisat delar jag helt kommissionens åsikter härutinnan. Däremot kan jag ej ansluta mig till den stundom uttalade meningen att förutsättning för en fri bevisprövning är genomförandet av muntlighets- och omedelbarhets- principen. Under en skicklig och erfaren domares ledning bör en vittnesutsaga, återgiven i skrift, kunna klart och tydligt återgiva vad vittnet haft att intyga utan att tillförlitligheten av bevismedlet i väsentlig grad förringas.

Såsom ovan nämnts innebär ett av kraven på en god rättegångsordning, att rättskipningen skall vara billig. Emellertid får man icke genom processkom- missionens betänkande någon uppfattning av huruvida förslaget om en ny rätte- gångsordning är ekonomiskt genomförbart. Men även om förslaget, ekonomiskt sett, skulle kunna genomföras, torde det vara ganska klart att genomförandet, särskilt med hänsyn till parters och vittnens inställelser i hovrätterna, kommer att göra processen avsevärt dyrare för den rättssökande allmänheten.

Angående de delar av förslaget, som av mig icke berörts, hänvisar jag till de synpunkter, som härutinnan framlagts av föreningarna Sveriges häradshövdin—

' gar och stadsdomare.

Jag är ense med processkommissionen om att de stora brister som, såsom

; allmänt erkänts, vidlåda vårt rättsväsende icke kunna botas genom smärre re-

,,,

former, men å andra sidan vill jag uttala den åsikten, att det svenska rättegångs- väsendet kan på vår nuvarande grund reformeras så att det uppfyller de nämn- da kraven på säkerhet, snabbhet och billighet i rättskipningen. Först då full visshet föreligger, att det som sättes i stället är övervägande bättre, kan en gammal under inverkan av olika samhällsskick och rättsuppfattning på skilda tider framvuxen rättegångsordning helt och hållet slopas.

I'Iäradshövdingen i Västmanlands södra domsaga (B. MALMSTRÖM): En god rättegångsordning bör enligt gängse uppfattning bereda möjlighet till en rättskipning, som motsvarar kraven på säkerhet, snabbhet och billighet.

Processkommissionen synes anse den största bristen hos vår nuvarande rätte- gångsordning utgöra dess långsamhet, men ej heller säkerheten tyckes vara fullt tillfredsställande. Däremot anser processkommissionen, att rättegångs— förfarandet icke är dyrt, om ock kostnaden vid underrätterna genom inskränk— ning i antalet rättegångstillfällen skulle kunna göras billigare.

De allvarliga bristerna i säkerhet och snabbhet anser processkommissionen icke kunna avhjälpas på annat sätt än genom en ingående granskning och revi— sion av rättegångsväsendet i hela dess omfattning. Processkommissionen för- klarar sig dock vilja framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Med sålunda angivna utgångspunkter har processkommissionen utarbetat sitt betänkande och inriktat sina reformsträvanden på ändringar i såväl. domstolarnas organi- sation som rättegångsförfarandet vid dem.

Den ledande grundtanken för reformen i sin helhet har varit föreställningen om tillämpandet av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna såsom det enda verksamma botemedlet. Processkommissionen utgår därvid från den så- som självklar antagna satsen, att parters och vittnens muntliga anföranden inför domstolen bilda det material, som domstolen har att utan reservation upp- fatta och därefter vid målets bedömande lita till.

Det torde vara känt, att parterna långt ifrån alltid förstå sin egen sak och kunna framställa den så, att framställningen rätt återger sakförhållandet och kan leda till det av sakförhållandet betingade resultat. Det gäller ock ofta . nog om vittnen, att de icke förstå att riktigt återgiva något, som de iakttagit. På grund härav lärer det. väl under nuvarande förhållanden vara domarens uppgift att på lämpligaste sätt utforska vad vederbörande åsyftar eller bevitt- nat samt att däråt giva det skriftliga uttryck, som vederbörande part eller vittne kan godkänna. Domarens formulering av det sagda plågar i regel av vederbö— rande förstås och godkännas eller ock ogillas, ogillas ibland upprepade gånger, till dess att en av domaren gjord formulering godtages. Därest parterna anlita advokater, ställer saken därutinnan sig Vida bättre. Införandet av en uteslu- tande muntlig rättegång torde nödvändiggöra anlitande av juridiskt bildade rättegångsombud, i vart fall av rättegångsombud, som blivit av domstol god- kända. Det händer emellertid även. att parten instruerat sitt ombud mindre tillförlitligt och på sådant sätt, att domaren lättare får reda på sakförhållandet * av parten själv och efter förhör med denne bättre återger ett ifrågakommet sakförhållande än efter förhör med partens ombud, som i sådant fall varit bristfälligt underrättat. Med det sagda vill jag framhålla, att för utforskande av sanningen i ett mål en domare bör få anlita alla de möjligheter, som kunna leda till upplysning i målet. Skrifter, däri part eller dess ombud utvecklat partens talan, skriftliga intyg, däri ett vittne återger vad det iakttagit, äro alldeles icke värdelösa källor, även om deras innehåll icke är korrekt. En do— mare torde nog i de allra flesta fall snart utröna papperets verkliga innebörd och värde. Papperet kan understundom vara sådant, att det helt underkännes, eller ock sådant, att det med korrigerande anteckningar i protokollet blir ett gott, ibland till och med fullgott processmaterial. Därmed bestrides icke att, då parten själv är mäktig konsten att föra sin talan, partens muntliga redogö- relse kan vara den bästa kunskapskällan, men det är å andra sidan icke av processkommissionen ådagalagt, att det muntligt-protokollariska förfarandet såsom sådant har någon andel i nuvarande rättegångsförfarandes bristande sä- kerhet och snabbhet. Processkommissionen har i sitt betänkande gjort så många undantag från muntlighetens princip, att det förefaller mig som om ett förfarande enligt betänkandet, särskilt i tvistemål, i stort sett icke skulle myc— ket skilja sig från det. nu gällande muntligt-protokollariska systemet. Då pro- cesskommissionen beträffande vittnesbevisning säger, att ett protokoll från förhör med vittnen utom huvudförhandlingen vid huvudförhandlingen skall uppläsas av part, men icke av rättens ordförande, kan väl en sådan föreskrift icke innebära tillämpning av något slags muntlighetsprineip. Avfattningen av uttalandet därom är emellertid sådant, att man kan bli tveksam om anledningen till den sålunda föreslagna bestämmelsen.

Jag är av den meningen, att det helt muntliga förfarandet kan och bör före- komma vid enklare mål och att därigenom snabbheten i rättskipningen kan avsevärt bef'rämjas utan att säkerheten äventyras. Huru gränsen emellan så- dana mål och dem, där jämväl ett mer skriftligt förfarande må ifrågakomma, bör dragas kan väl vara föremål för olika meningar, men kunde kanske lättast och enklast låta bestämma sig under den praktiska handläggningen. I lagen kunde måhända föreskrivas, att domaren i vart särskilt fall, efter parternas hörande, finge bestämma, om målet skulle handläggas muntligt eller muntligt-

protokollariskt med föreskrift tillika att beslut därom, helst med motivering, skulle antecknas i protokollet. Det är icke möjligt att med tillfredsställande resultat draga gränsen efter tvisteföremålens värde. Övervakande myndig- heter borde kunna kontrollera, att beslutanderätten icke bleve missbrukad. Beträffande mål av något vidlyftigare eller mer invecklad beskaffenhet är ' jag övertygad, att det muntligt-protokollariska förfarandet är det lämpligaste

och bästa. Betänkandets förslag, att protokoll över vittnesförhör skulle föras i de fall, då domaren ägde anledning antaga att muntlig procedur icke skulle ifrågakomma i hovrätt, om målet sedermera droges under dess prövning, före- faller knappast övervägt. I en del fall skulle ett dylikt utforskande i för- väg, huruvida målet komme att överklagas och om i sådant fall muntligt för- hör komme att. i hovrätten påkallas, kanske låta sig göra, men det är nog myc- ket sannolikt, att i de flesta fallen parterna själva antingen icke skulle kunna eller icke skulle vara benägna att på förhand lämna besked därom. Processkommissionen anför rörande rättegångsprotokollens bristfällighet, att vid handläggningen göras korta minnesanteckningar, att med ledning av dessa protokollen avfattas samt att minnesanteckningarna helt naturligt ofta äro behäftade med brister, som återverka på protokollets tillförlitlighet. Det kan - möjligen medgivas, att minnesanteckningarna understundom kunna vara så— _' dana, men det måste dock betvivlas, att detta är ofta förekommande. Men även om så vore fallet, synes mig antagligt, att en dylik missuppfattning, som för- . anleder en felaktig minnesanteckning, vida oftare måste kunna förekomma vid

en muntlig rättegång, där anföranden och repliker givetvis måste komma i hastigare takt. Det måste ju i båda fallen vara domarens uppfattning av det ' yttrade, i ena fallet fixerat i protokollet, i det andra icke, som blir material

för målets bedömande. Att uppfattningen skulle bli riktigare och mer till- förlitlig vid ett hastigare förlopp av yttranden än vid ett långsammare, före- faller icke sannolikt. Det torde Väl vara vanligt, att, om domaren finner en missuppfattning möjlig, han repeterar och dikterar ned vad som bör antecknas. Parterna kunna då genast kontrollera anteckningens riktighet. Under ett helt muntligt förfarande torde lättare kunna inträffa, att en dylik missuppfattning icke korrigeras. Dessutom torde böra påpekas, att missuppfattningar lättare förekomma vid första rättegångstillfället i ett mål än vid ett senare. Process- kOmmissionen säger ock att, även om brister, som återverka på protokollets tillförlitlighet, icke förekomma, måste i allt fall protokollet såsom uteslutande grund för målets prövning lida av vissa svagheter. Dessa svagheter äro icke närmare angivna. Om sådana brister eller svagheter, som kunna återverka På protokollets tillförlitlighet, icke förekomma, torde väl kunna ifrågasättas 0111 Överhuvud möjlighet förefinnes att i de bristfälliga avseendena erhålla en Önskad och eventuellt erforderlig utredning eller förbättring.

Paståenden hava dessutom förekommit, att med nu tillämpade så kallade mmthgt-PTOtgkollariska rättegångar vore förenad den så kallade legala be- visteorien med dess stränga bestämmelser om vittnesjäv samt att protokollering av allt, som yttras i målet, plågade ske med hänsyn till överrätter. Avser påståendets första del att konstatera ett faktiskt förhållande, är detsamma i den delen riktigt, men påståendet har förekommit i sammanhang med yttran- den om att med den muntliga processens införande skulle den legala bevisteori- ' en och därmed sammanhängande jävsregler falla. Det muntliga förfarandet

skulle innebära ett nedbrytande av den legala bevisteoriens skrankor och med- föra nöjlighet att döma omedelbart på själva källan. Dessa senare anförda yttranden synas åsyfta, att legala bevisteorien skulle vara oupplösligt för- bundei med muntligt-protokollarisk rättegång och alldeles icke kunna före- komma i muntlig rättegång. Ett sådant påstående torde väl icke vara rik- tlgt. Något hinder emot att förena bestämmelser om vittnesjäv och legal be- 4—291921

visteori med en rent muntlig rättegång torde väl icke förefinnas. Den omstän- digheten att vittnesjäv och legal bevisteori i allmänhet varit förbundna med muntligt-protokollarisk rättegång, utgör icke något bevis för påståendet. Det lärer icke stöta på några större svårigheter att förena fri bevisprövning och frånvaro av vittnesjäv med en muntligt—protokollarisk rättegång. Konstate- randet av att till exempel två vittnen överensstämma i sina utsagor beträffan- de relevanta och andra omständigheter torde kunna försiggå lika väl i den muntliga som i den muntligt-protokollariska rättegången, och den fria bevis- prövningen torde kunna tillämpas även i den muntligt-protokollariska rätte- gången. Skillnad kommer dock att förefinnes däruti att i den muntliga pro- cessen någon kontroll över korrektheten av fria bevisprövningens tillämpning * näppeligen lärer kunna förekomma, och denna omständighet talar väl snarast till nackdel för den muntliga processen. Uppfattningen att under nu gällande ' muntligt-protokollariska förfarande protokolleringen av allt sker med hänsyn till överrätter och att även underrättsdomaren så småningom kommit att döma på det skriftliga protokollet måste väl vara överdriven. Det skulle innebära en frestelse att dröja med avgörandet. Protokollsuppsättandet vore också ett så maktpåliggande och tidsödande arbete och bleve lätt så omfattande, att det icke bleve mycket tid över för det juridiska bedömandet. Många skulle i pro- tokollsföringen se underdomarens främsta uppgift. Hur omsorgsfullt proto- kollen än fördes, skulle det likväl ej stå i mänsklig makt att i skrift ge det intryck, som den muntliga framställningen gåve. Själva dömandet bleve dess— utom helt mekaniskt, eftersom domaren vore bunden av vad som stode i pro- tokollen. Det bleve lätt ett summerande av de röster, som talade för Och emot. Domaren måste säga: »Jag har inte att bedöma människor utan dessa papper, såsom mina överordnade göra.» Det har vidare sagts, att principen om den muntliga processen finge ej betraktas såsom en teori, som till varje pris skulle genomföras. Den vore vunnen på empirisk väg och ledde fram till en bättre, säkrare och tryggare rättskipning. Den gåve domaren möjlighet att begagna källor, som nu vore stängda, eftersom med den muntliga processen den legala bevisteorien och därmed sammanhängande jävsregler fölle. Det muntliga för— farandet innebure en möjlighet att döma omedelbart på själva källan, på själva materialet i dess bästa form. Domaren komme i verklig kontakt med de män- niskor han skulle döma. Det skulle vara en underlig känsla för en överrätts- domare att till exempel döma en medborgare till mångårigt straffarbete utan att han ens sett denne man eller denne fått tillfälle att tala med sin domare. En sådan framställning av domarens strävan att avfatta protokoll och att döma i målet borde väl knappast kunna eller behöva tagas på fullt allvar. Det förefaller som om Sveriges domarekår i hundratals år sysslat med en pro- tokollsskrivning, som långt ifrån tillfredsställande återgivit vad som muntligen förekommit inför domstolen och på ett sätt som icke ägde samband med juri- diskt bedömande. Det kan väl medgivas, att protokollen icke fotografiskt fullständigt återgiva den muntliga förhandlingen, men jag betvivlar, att detta slags återgivande skulle befordra snabbhet och säkerhet i rättskipningen. Pro— tokollsuppsättandet är ett maktpåliggande och tidsödande arbete, men icke hu— vudsakligen ur den mekaniska synpunkt, som i det ovan anförda synes fram- träda. Jag är övertygad om att de allra flesta domare under målets handlägg— ning utan bitankar söka för sig i möjligaste mån klargöra målets såväl sak- liga som rättsliga läge, med strävan att i protokollet få saken så klart utredd, att icke blott överrätterna utan även vem som helst annan må kunna få en, så vitt möjligt, riktig uppfattning av målet. De söka säkerligen att ur vad som förekommit inför domstolen göra klart för sig de olika resultat, som kunna vara möjliga, och försöka säkerligen ock att, så långt detta är möjligt, i proto- kollet återgiva denna sålunda vunna uppfattning. Att derna uppfattning

skulle hiliva sämre därför att en protokollsförare antecknar vad som förekom- mit i emlighet med domarens anvisning eller diktamen förefaller icke sanno- likt. Däremot torde kunna inträffa, att målets handläggning komme att lida därav, att domaren själv, såsom processkommissionen föreslår, skulle föra min— nesanteckningar. Jag har ock den uppfattningen, att vad som av parter och vittnen yttras i regel i de delar, som äro av betydelse för målets bedömande, blir riktigt antecknat i domstolarnas protokoll.

Det kan medges att understundom kan vara av intresse och även av betydelse att se parterna inför domstolen, men jag tror dock att i övervägande antalet fall aktierna tala ett språk, som är tillräckligt tydligt för erforderlig inblick i e målets beskaffenhet och läge. Därför bör muntlig process inför hovrätt icke

i regel förekomma, men hovrätten äga möjlighet att, när den finner detta av behovet påkallat, anordna en muntlig handläggning inför hovrätten. Dylika fall bleive nog icke ofta förekommande och kunde säkerligen anordnas med vida mindre kostnad än inrättandet av en mängd nya hovrätter. Att domaren vid målets avgörande skulle anse sig hava att bedöma icke människor, utan »dessa papper, såsom mina överordnade göra» och att bedömandet skulle inskränka ' sig till ett summerande av de röster, som tala för och emot, kan jag icke efter

min erfarenhet finna överensstämmande med verkligheten. Sådana yttranden och en del andra synas antyda, att principen om den muntliga processen blivit en teori, som till varje pris skall genomföras. Uppgiften att den är vunnen på empirisk väg och leder fram till en bättre, säkrare och tryggare rättskip— ning är en uppgift, vars riktighet tarvar stöd av bättre bevisning än den som nu förebragts.

Den muntliga förhandling, som skulle förekomma även i mer invecklade mål, komme möjligen att öka snabbheten i-rättegången, men näppeligen säkerheten, och den komme säkerligen att mycket fördyra kostnaderna för rättegången. Parterna komme i regel icke att kunna själva föra sin talan, och säkerligen skulle avsevärt höjda anspråk ställas på advokaterna. Därigenom komme er— sättningarna till advokaterna, för vilka arbetet bleve avsevärt ökat, att stegras. ;Vidkommande vittnens och sakkunnigas hörande _i mål lärer väl icke kunna bestridas, att sakkunnigas yttranden rent av helst böra avgivas skriftligen så snart de röra sig på fackliga områden eller äro av någon vidlyftigare beskaf- fenhet. Deras utlåtanden kunna ofta nog icke avgivas muntligen utan stor svårighet, till exempel då skisser och ritningar äro nödvändiga för ett riktigt uppfattande av utsagan och till förtydligande böra förklaras. De sakkunniga torde ändå. i allmänhet böra höras jämväl muntligen. Processkommissionen har själv medgivit vittnens hörande utom huvudförhandling i så stor utsträck- ning, att det förefaller som om processkommissionen icke borde hava något att er1nra Imot vittnesförhörens ständiga antecknande i protokollet hos den dom- St01,_50.m handlägger målet. Därigenom skulle åstadkommas följdriktighet 0011 lllidbrmighet i målens behandling.

Enligt mm mening avhjälpas icke långsamheten i rättskipningen och bri- sterna i materialet för prövningen genom införande av muntlighet och omedel— barhet. Säkerheten i rättskipningen torde med visshet komma att sjunka. Det- ta förhållande kcommer icke att motverkas genom ställandet av aldrig så stora krav på domaren. Huru framstående och skicklig än domaren är, kommer ," hans rättskipninlg icke att nå högre vid muntligt förfarande än vid muntligt— ', protokollariskt. Han komme i senare fallet att ösa ur alla tillgängliga käl- *;l lor, av vilka muntligheten bleve den förnämsta. Muntlighet och omedelbarhet ' äro förträffliga principer för ett rättegångsförfarande, men om desamma icke ' fulländat tillämpas, bliva de viktiga grundsatsema om säkerhet och i synner-

het den om billighet säkerligen i hög grad tillbakasatta. Brister vidlåda förvisso det nuvarande rättegångsförfarandet. Dock är

rättegången nu icke dyr. Varje ändring komme att omedelbart höja kostnaderna. Däremot torde både säkerheten och snabbheten kunna hö- jas genom förbättrade anordningar i det på nationell grund vilande rätte- gångsförfarandet. Den rörelse för processreformer utan lagändring, som se- dan några år pågått, synes mig hava lämnat anvisningar på utmärkta möjlig- heter. Sedan ett par år tillbaka har jag begagnat mig av denna möjlighet och vunnit goda resultat. Den förberedande skriftväxlingen bereder möjlighet att få till stånd en huvudförhandling, som avsevärt befrämjar snabbheten och skulle, därest domaren erhölle lagstadgad möjlighet att framtvinga yttranden inom viss kort tid från parterna, säkerligen ytterligare befrämja snabbhet och även säkerhet. Ett lagstadgat ordnande av en förberedande skriftväxling och därmed sammanhängande frågor skulle medföra stora förbättringar i rätte— gången. Beträffande muntlighet och omedelbarhet åberopar jag i övrigt vad föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande därom anfört.

Vad därefter angår domstolarna, så synes mig organisationen med tre in- stanser böra bibehållas, även i det avseendet att högsta domstolen allt fortfa- rande, åtminstone i allmänhet i viktigare mål, bör pröva såväl sakfrågan som rättsfrågan. Anordningen med allenast två instanser skulle möjligen kunna anses öka rättegångens snabbhet, men då sådan anordning tidigare avsetts utan att föreskrifterna länt till efterrättelse, torde knappast kunna förväntas att allmänheten skulle bli tillfredsställd med en förnyad begränsning av instan- sernas antal. Allmänheten komme säkerligen att anse en sådan begränsning innebära en nedsättning i rättskipningens säkerhet.

Förslaget, att hovrätten i vissa fall skulle bli första instans, att handlägg- ningen där skulle bli muntlig på samma sätt som i underrätterna och att hov- rätterna i anledning därav skulle ökas i antal till sju eller nio, synes mig föga lyckligt. Aven om i främmande länder en sådan anordning varit fördelaktig, tror jag dock icke att i vårt land densamma är lämplig. Skulle domarkåren icke för närvarande vara tillräckligt framstående för att fortfarande i under— rätterna handlägga mål av alla slag, torde detta förhållande väl i allt fall kunna förbättras under den övergångstid, som domstolsreformens genomföran- de under alla omständigheter måste taga i anspråk.

Enligt min mening måste en rättegångsreform i Sverige gå ut på att för- bättra underdomstolarna och förfarandet vid dem utan att rubba den hävd- vunna grund, på vilken vårt rättegångsväsen vilar sedan uråldriga tider. Våra underdomstolar måste utgöra rättegångsväsendets förnämsta grundval och styr- ka, och för den skull måste dessa på allt sätt stärkas, oberoende av förhållan- dena i främmande länder. Visserligen böra främmande länders erfarenhet till- godogöras, men icke om anledning finnes antaga att förutsättningarna äro var— andra olika. Såvitt jag vet åtnjuta våra underdomstolar allmänhetens förtro- ende i mycket hög grad, och jag har ej heller erfarit, att de icke skulle kunna anses värda detta förtroende. Skulle hovrätterna ökas för att i någon mån intaga underrätternas plats, är ju icke så alldeles visst, att hovrätterna ome- delbart kunna remplacera underrätterna, som då komme att nedsjunka till ba— gatelldomstolar och helt förlora den förtroendeingivande ställning de haft. Då jag dessutom anser, att muntlighet visserligen, efter särskilt beslut, må kunna vid behov förekomma i hovrätten, men icke bör bli regel därstädes, torde talet om att genom ökandet av hovrätternas antal nedbringa kostnaderna för parters och vittnens inställelse där sakna betydelse. Den kännedom om ortsförhållan- den och personer, som hovrättsledamöterna skulle förvärva, torde nog Också bli tämligen värdelös dels på grund därav att hovrättsområdena i allt fall, även om de bleve nio, bleve rätt så vidsträckta, dels ock därför att man kan befara, att hovrätterna i landsortsstäderna, mer än under nuvarande förhållanden är fallet med de nuvarande hovrätterna, komme att för hovrättsledamöterna bliva

genomgångsstationer för vidare befordran. För övrigt är för att erhålla verk- ligt framstående ledamöter, som ägna sig åt allenast domarverksamheten, i hov- rätterna nödvändigt att dessa befattningar avlönas på ett fullt tillfredsstäl- lande sätt, i vart fall på ett avsevärt bättre sätt än nu är förhållandet.

Skulle dock hovrätterna anses böra i vissa fall bli första instans, torde kan- ske kunna ifrågasättas, om icke i stället för vidlyftiga anordningar med en mängd nya hovrätter, allenast en ny hovrätt inrättades för Norrland med säte icke sydligare än i Umeå och om hovrätterna såsom första instans samman— trädde i vederbörande domkrets” tingshus. En sådan anordning skulle säker- ligen bli avsevärt mindre kostsam, och den för hovrätten för visst måls avgö— rande eftersträvade miljön erhölles på ett vida bättre sätt än vid sammanträde i en hovrättsstad. För parterna innebure en sådan anordning en vida större lindring i rättegångskostnaderna än genom anordningen med en mängd nya hovrätter.

Beträffande slutligen underrätterna och deras organisation kan jag i stort sett ansluta mig till det av föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna ut- låtande. Jag anser således att städerna, så långt detta kan visas vara lämp- ligt, böra införlivas med angränsande lantdomstolar. Giva de tillräckligt ar- bete, böra de få bestå såsom självständiga tingslag. De städer. som åro så stora att de kunna utgöra egen domsaga eller lagsaga, böra få utgöra egen dom- krets, eventuellt med flera avdelningar i domstolen, om detta finnes behövligt. Beträffande domarnas benämning synes mig denna bäst kunna vara lagman och rådmän. Häradshövding kunde ju bibehållas, men borgmästare torde väl mera hava betecknat ställningen i administrativt hänseende än ställningen såsom do- mare, och ur sådana synpunkter och till vinnande av enhetlighet vore kanske bäst att benämningen lagman infördes, såvida icke benämningen häradshövding kunde bibehållas och tillämpas även på förste domaren i städerna. I så fall bleve i varje domkrets en lagman eller häradshövding, vice lagmän eller vice häradshövdingar, där så erfordrades, och två rådmän, eventuellt flera rådmän om så vore av behovet påkallat.

Nämnden torde till antal och ställning böra bibehållas. En till fem leda— möter nedsatt nämnd komme att bliva något helt annat än den hittills varit. Den har hittills utgjort en exponent för allmänna rättsmedvetandet samt med sin person- och ortskännedom medverkat till goda och lämpliga resultat av domstolarnas åtgärder. — Nämndemännen hava säkerligen också i hög grad bidragit till att häradsrätterna åtnjutit och åtnjuta allmänhetens förtroende just därigenom, att de icke allt för fåtaligt närvarit vid rättens förhandlingar och så att säga kontrollerat vad som därvid förekommit. Därav inses ock att en nämnd om fem ledamöter, särskilt då domkretsarna komme att utvidgas, komme att representera en avsevärt minskad person- och ortskännedom. — Ät— minstone borde väl nämndemännens antal icke under några omständigheter få vara mindre än sju, och helst borde väl ordnas så att, liksom nu, domaren hade möjlighet att till handläggning av mål kalla en nämndeman eller flera från den trakt, som målet vidkomme.

Förslaget om bitingsställen torde vara synnerligen lämpligt för en hel del orter, särskilt vid den sammanslagning till större domkretsar, som komme att bliva en följd av genomförandet av den nya rättegångsordningen.

Utseendet av nämndemän bör helst ske på samma sätt som hittills. Det sy- nes opåkallat att förändra den tid, för vilken de väljas, till fyra år liksom ock att förändra valen till val för viss period. Varje nämndeman bör väljas för sex år och i övrigt på samma villkor som hittills.

Huruvida förslaget att nämnd skall tjänstgöra i hovrätt bleve till någon för— del synes mig ovisst, och anordningen komme under alla omständigheter att öka kostnaden för rättskipningen rätt avsevärt.

Det synes mig otvivelaktigt, att en förbättring av åklagarväsendet är be-' hövlig. En enkel möjlighet därtill försummades då kronofogdeinstitutionen borttogs. Man kunde hava av kronofogdarna utkrävt den lagstadgade skyl- digheten för dem att vara åklagare och på sådan grund genom förbättrad lag- stiftning så småningom erhållit en vida bättre organisation av åklagarväsen- det med mera än den på annan och helt ny grund genomförda organisationen av uppbörds- och åklagarväsendet, vilken omorganisation väl tämligen allmänt anses, minst sagt, mindre lyckad.

Det vore synnerligen önskvärt att advokatväsendet ordnades. Om process- kommissionens förslag beträffande muntligheten antages, blir detta en tvin—a gande nödvändighet. Men även om denna del av lagförslaget icke godkännes, skulle det lända till förbättrad rättegång i allmänhet, om det ordnades så att icke vem som helst utan vidare finge uppträda såsom rättegångsombud, utan att därför erfordrades uttrycklig tillåtelse eller godkännande av domstolen i vederbörande aspirants hemort.

Jag har svårt att förstå nödvändigheten av att domstol belastas med ombe— sörjande av handlingars delgivning. Mig synes detta lika ovidkommande som förmanskapet och kontrollen över underexekutorerna.

Beträffande rättegången såväl i tvistemål som i brottmål ansluter jag mig i huvudsak till vad föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande därom anfört. Vittnesjävens bortfallande och lagstadgat införande av fri be- visprövning äro av mycket stor vikt. _ Såsom jag redan tidigare anfört, torde, genom lagstadgande och utvecklande av förberedande skriftväxling till rätte- gångens koncentrerande till en huvudförhandling eller ett fåtal sådana, rätte- gången kunna vinna betydligt i säkerhet och snabbhet.

Föreslagna strafförelägganden synas mig kunna bidraga till en förenkling för parternas del, men måhända är fastställelse från domstolens eller domarens sida lämplig, om böterna fortfarande böra redovisas i saköreslängd.

Till sist synes mig böra anmärkas, att genomförandet av processkommissio— nens förslag torde komma att försämra juristutbildningen. För dem, som utbilda sig för inträde i administrationen, advokatyrket eller annan juridisk verksamhet utom domarverksamheten, torde tillräcklig erfarenhet möjligen kunna beredas. Då det gäller utbildning till domare, blir möjligheten att inom * en icke alltför avlägsen tid få pröva sig på en krävande uppgift antagligen fördröjd. En sådan möjlighet är dock av stor betydelse för utbildande av dugliga domare. —— Domstolamas uppgift är visserligen främst att på bästa sätt sörja för en god rättskipning i landet. Utbildandet av domare torde emel- lertid icke kunna ske annorstädes än vid domstolarna. På grund därav torde det böra åligga staten jämväl att vid domstolarna bereda domaraspiranter möj- lighet att utbilda sig till dugliga domare. Då väl icke någon domare undan- drar sig att med råd och dåd på bästa sätt understödja en hos honom tjänst- görande jurist i dennes arbete, synes mig den påstådda faran av unga vikariers ? tjänstgöring åtminstone icke i genomsnitt vara så stor som processkommissio- nen synes antaga. Faran kunde för övrigt kanske avsevärt förminskas genom ytterligare inskärpande och lagstadgande, att icke någon ung jurist erhölle domarförordnande, som icke under sin tjänstgöring vid just ifrågavarande dom— stolen till fullo ådagalagt, att förordnandet utan risk kunde anförtros honom.

Slutligen får jag beträffande vad som icke strider mot det här anförda och rörande vad som icke blivit här vidrört, då ett fullständigare utlåtande icke medhunnits, i huvudsak ansluta mig till det yttrande, som föreningen Sveriges häradshövdingar avgivit.

Häradshövdingen i Västmanlands västra domsaga (O. WALLIN): De svenska lantdomstolarna, våra häradsrätter, hava såsom bekant, såväl beträffande organisation som processordning utvecklat sig huvudsakligen på nationell grund och icke någonsin blivit gjorda till föremål för något mera ge— nomgripande omläggningsarbete samt äga därför numera en ålderdomlig och egenartad prägel, som icke återfinnes hos motsvarande institutioner inom and- ra kulturländer. I och för sig behövde ju detta icke föranleda därtill, att dessa domstolar ej även numera skulle äga förutsättningarna för att väl fylla sin uppgift; men vid en undersökning, huru härmed sig förhåller, kan man knappast undgå finna, att den utveckling, som samhället under senare tider så- väl ekonomiskt som i andra hänseenden undergått, givit anledning till uppkom- sten av förhållanden, efter vilka domstolarna och formerna för deras arbete ej i allo låtit sig anpassa; och det är således också lätt förklarligt, att en reform av underdomstolarna på landet länge stått på dagordningen och icke kan avvi- sas. Då i samband härmed frågan kommit att röra sig om lämpligaste sättet för en dylik reform, gå emellertid meningarna i sär, i det somliga helt och hållet utdöma den nuvarande rättegångsordningen och vilja från grunden uppb'ygga en ny sådan, lämpad efter moderna principer inom processrätten, medan andra, mera betänksamma hålla före, att man bör beträda de partiella reformernas väg och endast ur det bestående avsöndra vad som ej lämpar sig för nutida förhål- landen samt för tillgodoseende av dessa infoga nytt i den gamla byggnaden.

De synpunkter i nyssberörda fråga, enligt vilka processkommissionen velat anlägga sitt arbete, hava av kommissionen tydligt angivits. Angående vidden av den omläggning av själva domstolsorganis-ationen, som bör ifrågakomma, uttalar sig kommissionen sålunda: »den hos vårt folk djupt rotade tradition, som uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen respektfullt bygges på den bestämde grunden för att kunna, väntas bliva omfattad med det oumbärliga förtroendet från folkets sida», och för den ledande tanken vid sitt reformarbete på rättegångsförfarandets område giver kommissionen uttryck på följande sätt: »debrister, av vilka vår gällande rättegångsordning lider, bero & stor om- fattning därpå, att de grundsatser, på vilka den vilar, icke blivit genomförde: på ett sätt, som tillfredsställer nutidens krav, eller så småningom kommit att rubbas och lämna rum för en tillämpning, som i sig burit fröet till många av de nuvarande svagheterna. I flera hänseenden kommer därför en reform i enlig- het med de förut angivna principerna endast att innebära ett fullföljande av grundsatser, på vilka den gällande rättsordningen är byggd, och att alltså omedelbart anknyta till det utvecklingsdugliga i det bestående.» Av den plan för sitt arbete, som processkommissionen sålunda uppställt, följer, att kommis- sionen först haft att undersöka, vilka bristfälligheter som vidlåda de nuvaran- de häradsrätterna, samt att sedermera med denna utgångspunkt föreslå de förändringar i häradsrätternas organisation och arbetssätt, som till rättskip— ningens fromma kunna vara behövliga; och en granskning av kommissionens förslag måste lämpligen ske efter samma linjer, som för gången av kommissio- nens arbete sålunda varit bestämmande. _

Då processkommissionen således först gått att angiva de svagheter i rätte- gångsväsendet, som borde tillskrivas sammansättningen av våra häradsrätter och formerna för deras arbete, har kommissionen trott sig kunna påvisa tre särskilda omständigheter, såsom var för sig ägnade att menligt inverka på rättskipningen, nämligen att denna i stor utsträckning ej skulle utövas av hä- radshövdingarna själva utan av tillförordnade domare, vilka ofta saknade för- utsättningarna för att på ett tillfredsställande sätt kunna förestå ämbetet; att lekmannaelementet på grund av flera samverkande omständigheter vid härads- rätterna saknade det inflytande, som borde detsamma tillkomma, ävensom att

häradsrätterna enligt för dem gällande arbetsordning sammanträdde med allt- för stora mellanrum för att berättigade anspråk på rättskipningens skyndsam- het skulle anses tillgodosedda.

Frågan, huruvida och i vilken omfattning av processkommissionen sålunda angivna brister hos lantdomstolarna kunde kräva en omläggning av dessa, äger sådant samband med kommissionens förslag härutinnan, att åt båda dessa frå— gor måste ägnas gemensam behandling; men redan här torde några anmärk- ningar kunna riktas mot kommissionens skildring av nuvarande förhållanden vid häradsrätterna. Det är visserligen riktigt, att häradshövdingarna under forna tider ofta varit i åtnjutande av ledighet från sin ämbetsutövning i en ; omfattning, som icke kunnat annat än menligt inverka på rättskipningen ; men dessa domsagevikariat hava i väsentlig mån varit beroende på häradshövdin— garna under dessa tider författningsenligt tillkommande rätt att kvarstå vid si- na ämbeten, även sedan de av ålder eller annan orsak blivit urståndsatta att själva sköta dem; och man får icke glömma, att just nämnda förhållanden gåvo anledning till tillkomsten av en kår äldre, obefordrade och beprövade lantdo- mare, varigenom följderna av systemet avsevärt minskades. Dessa tider äro emellertid längesedan förbi, och häradshövdingarnas rätt till ledighet är nu- mera på sådant sätt begränsad, att de i detta hänseende blivit tämligen likställ- da med andra statstjänare, vadan processkommissionens påstående, att rätts- vården vid häradsrätterna fortfarande i stor omfattning skulle vara överläm- nad till vikarier, näppeligen har sin motsvarighet i verkligheten. Till frå- gan om nämndens ställning i den nuvarande rättegångsordningen återkommer jag längre fram. Att i 1734 års lag stadgad tingsordning för nutida förhål— landen är otidsenlig, har länge varit erkänt och också föranlett därtill, att inom flertalet domsagor den så kallade nya tingsordningen blivit införd med allmän- na rättegångssammanträden antingen varje eller varannan månad under större delen av året; och troligt är, att man genom tingssammanslagningar snart nog skall komma därhän, att, med undantag för ett fåtal vidsträckta domsagor inom den nordligaste delen av riket, månadsting uti hela den övriga delen av lan- den komma att hållas; och jag har svårt att förstå, att sedan en dylik reglering blivit genomförd, någon ytterligare ökning av rättegångstillfällenas antal skulle vara behövlig. Detta mitt antagande bekräftas också därav, att rätten , till påkallande av urtima ting ytterst sällan anlitas, ehuru man skulle kunna ' tycka, att i tvistemål, som gälla stora värden,i förhållande till vilka utgifterna för särskilt ting ställa sig jämförelsevis obetydliga, de tvistande parterna ej skulle underlåta att anlita ovannämnda utväg för att påskynda avgörandet av sina rättegångar. De statistiska siffror, som processkommissionen för belys- ning av arbetsförhållandena vid häradsrätterna åberopat, äro för nu föreva- rande frågas bedömande tämligen värdelösa, då de avse sammanfattningen av alla under visst är vid rikets samtliga häradsrätter avdömda mål, oberoende därav, huruvida dessa förskrivit sig från domsaga med ett eller flera tingslag; och självklart är, att dessa siffror skulle ställt sig betydligt vackrare, därest de, efter uppdelning av domsagorna, enligt nyss antydd grund, hänfört sig till varje sådan grupp domsagor. I sammanhang härmed bör icke lämnas oan— märkt att de särskilda bestämmelser, som finnas meddelade i syfte att på- skynda rannsakningar med häktade personer, väl motsvara sitt ändamål, så- som bäst framgår därav, att enligt vad processkommissionen själv upplyser de statistiska siffrorna i detta hänseende för vårt land äro, jämförda med främmande länders, mycket gynnsamma.

Vid uppgörande av plan för omläggning av underdomstolarna på landet har processkommissionen givetvis haft att taga den största hänsyn till de förändringar i rättegångsförfarandet, som kommissionen funnit nödiga, och som för att kunna vinna tillämpning måste förutsätta en emot dem svarande

struktur i domstolsorganisationen. Då nu processkommissionen funnit rätte- gången böra i sina huvuddrag gestaltas muntlig och enligt omedelbarhets- grundsatsen samt ett dylikt rättegångssätt ställer stora fordringar på doma- ren i fråga om processledande verksamhet och förmåga att tillgodogöra sig rät- tcgångsmaterialet, har kommissionen tagit under omprövning, huruvida hä- radshövdingen kunde i de blivande domstolarna bibehållas vid ungefär enahan- da ställning, som han nu innehar, samt därvid funnit, att sådant icke kan låta sig göra, huvudsakligen på grund av den stora arbetsbörda, som nu vilar på häradshövdingarna, och som utgör hinder för dem att själva fylla samtliga sina domareuppgifter. F ör undanrödjande av dessa svagheter vid genomförande av en reform i antydd riktning vill processkommissionen uti de nya domstolarna, av kommissionen benämnda lagmansrätter, från »lagmannen» avlasta ären— den och mål av mindre viktig natur, vars handhavande skulle överlämnas till domare i mera underordnad ställning, benämnda rådmän, samt på sådant sätt få lagmannens arbetsfält begränsat till behandlingen av de större och mera krävande målen. Då domkretsarna således måste göras så omfattande, att de gåve tillräckligt arbete för flera domare, bleve det också nödvändigt att sam— manslå de nuvarande mindre domsagorna med andra sådana.

Att en reform av underdomstolarna på landet enligt processkommissionens förslag skulle innebära ett sönderbrytande av den uråldriga häradshövdinge- institutionen, lärer svårligen kunna förnekas, och man kan också lätt nog inse, huru detta skulle uppfattas inom breda lager av vårt folk. Häradshövdingar- na intaga nu, var inom sin ort, en ställning, som är mycket egenartad och en- dast kan förklaras av flera samverkande omständigheter, som varit ägnade att giva förhållandet emellan häradshövdingen och allmänheten en rent personlig prägel. Man ser i häradshövdingen icke endast rättens representant i orten, utan man betraktar honom, på grund av den befattning han innehar, såsom även satt att med de insikter han besitter och den erfarenhet han förvärvat lämna menige man bistånd och råd i varjehanda deras angelägenheter. Vanli- gen är han också därtill väl skickad, särskilt på grund av den ingående känne- dom om ekonomiska och andra förhållanden inom domsagan, som han genom sitt sysslande med fastighetsväsendet samt sin befattning med förmyndare- ärenden, bouppteckningar och andra legala handlingar förvärvat. Allt detta skulle nu undergå förändring, ty lagmannen, vilkens enda uppgift bleve att slita uppkomna rättstvister, och som således egentligen icke hade något att skaffa med vad som ej tilldroge sig vid domarebordet, samt endast från sin Plats vid detta komme i beröring med folket, bleve därför förmodligen alltid lika främmande för befolkningen som denna för honom. Dessa synpunkter vinna icke beaktande hos processkommissionen, som håller före, att en organi- sation av underrätterna ej kan grundas på ett bevarande av den gammaldags patriarkaliska underdomaren. Möjligen står denna uppfattning i ett visst samband med iakttagelser om förhållandena i domsagor, vilka såsom gränsande till större städer därigenom delvis erhållit en stadsliknande prägel; men att uti bygder, där sådana kommunala företeelser saknas, förhållandet ställer sig väsentligt annorlunda, lärer nog vara visst.

Den centrala ställning i förhållande till arbetsuppgifterna i domsagorna, som häradshövdingen nu intager, står i god överensstämmelse med detta arbetes natur. Jämte det att göromålen åtminstone i flertalet domsagor äro av ej obe- tydlig omfattning, måste i allmänhet, även då fråga är om arbete av jämfö- relsevis enkel beskaffenhet, till förekommande av misstag och därav härflytan- de förvecklingar, stor omsorg och punktlighet iakttagas, och av samma skäl bör arbetet för att på bestämd tid vara utfört vara anlagt efter en för vin— nande av detta syfte uppgjord plan och bedrivas med ett omtänksamt till- varatagande av tillgängliga arbetskrafter. Alla dessa och andra liknande för—

hållanden medföra krav på en kraftig och enhetlig ledning vid förvaltningen av domsagorna ; och den'nuvarande ordningen, enligt vilken häradshövdingen ensam har bestämmanderätt i alla frågor, är således väl ägnad att tillgodose allmänhetens intresse och anspråk på domaren. Huruvida däremot underdom— stolarnas arbetssätt och sammansättning enligt processkommissionens förslag skulle säkerställa ett lika gott arbetsresultat, kan givetvis nu icke med visshet bedömas, men det förefaller emellertid som om förutsättningarna härför ej i allo förelåge. Processkommissionen har visserligen tänkt sig, att det skulle tillkomma lagmannen såsom främste mannen i rätten att ordna arbetet och leda dess fördelning; men den myndighet, med vilken han sålunda utrustats, ? är uppenbarligen alldeles otillräcklig för att bereda honom ett avgörande in- flytande på alla områden inom domsageförvaltningen ; och då de underordnade domarna själva skulle komma att bära ansvaret för sina ämbetsåtgärder, måste dem i många hänseenden tillerkännas en självbestämningsrätt, som ej låter sig väl förena med en kraftig ledning från ordförandens sida, och som lätt nog kan menligt inverka på samarbetet inom domsagan. Stor vikt ligger också uppå, huruvida det kan förväntas att lämpliga krafter skulle kunna förvärvas för rådmanstjänsterna. Processkommissionen tänker sig, att vid dylik rekry- tering företrädesvis två olika typer domare skulle förekomma, nämligen dels sådana, som genom längre tids tjänstgöring å likartade platser vunnit erfaren- het och skicklighet i tjänsten, men som likväl icke lämpade sig för befordran till lagmän, och dels personer, vilka kunde påräkna uppflyttning till högre domareämbeten. Den bild, som sålunda tecknas av dessa domstolars förmoda- de sammansättning, är icke fullt tillfredsställande. Erfarenheten inom för- valt—ningens olika grenar ådagalägger, att i fall, där utsikter till vinnande av befordran från underordnade tjänster till följd av bristande lämplighet saknas, sådant i hög grad är ägnat att menligt inverka på arbetsduglighet och arbets- resultat; och det är därför antagligt, att ett införande i lagmansrätterna av sådana element ej skulle komma att bereda dessa domstolar inre styrka. Ett besättande av rådmanstjän-sterna med fullt kvalificerade domare, med goda befordringsutsikter, skulle säkerligen medföra en annan olägenhet, nämligen att dylika domare komme att betrakta sina befattningar i lagmansrätterna alle— nast såsom övergångstjänster, samt att således täta tjänsteombyten med därav härflytande olägenheter ej kunde undvikas.

Den omfattning, i vilken processkommissionen funnit en reform av under— domstolarna böra genomföras, giver osökt uppslag till spörsmålet, huruvida verkligen en så genomgripande omläggning av dessa domstolar är för där- med avsett syfte erforderlig, eller om icke detta skulle kunna tillgodoses med ett större hänsynstagande till bestående förhållanden. Processkommissionen har icke lämnat denna sida av saken helt och hållet obeaktad, såsom framgår av kommissionens uttalande att »en utväg ur det nuvarande tillståndet vore att vid indelningen av domkretsarna tillse, att domsagorna ej bleve större, än att , lagmannen i allmänhet kunde medhinna att själv utföra det väsentliga av gö- ' romålen»; men huru denna tanke borde kunna närmare utformas, har av kom- missionen ej blivit berört, ehuru det förefaller som om anledning därtill icke saknats. Enligt vad kommissionen uttryckligen framhåller, visar erfaren- heten, som vi hava från våra härad-srätter, att dessa gå väl i land med att prö- va även de största och svåraste saker, oaktat de yttre förhållandena, under vilka häradsrätterna nu verka, icke äro tillfredsställande; och därest detta om- döme är riktigt, vill det synas som om det för åstadkommande av möjligheten till en förbättrad rättskipning endast behövde gälla att nedbringa arbetskvan— titeterna i domsagorna efter sådana mått, att häradshövdingarna därigenom sattes i tillfälle att med erforderligt biträde själva utföra det huvudsakligaste av sina tjänsteåligganden. Att ett sådant förhållande i fråga om arbetsbör-

___-f_— n..." Ny...— ...,—...»—

dan redan nu föreligger i de minsta och en del av de medelstora domsagorna, lärer vara visst; och det skulle således möjligen allenast behövas att genom klyvning av övriga domsagor bringa dem till överensstämmelse med normal- typen. Därest på detta sätt omorganisationen av häradsrätterna kunde be- gränsas till en omreglering av domsagorna, är det tydligt, att detta skulle medföra högst avsevärda fördelar; man skulle därigenom besparas nödvändig- heten att bära hand på institutioner, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt, och som uppbäras av dess förtroende, ävensom att giva un- derdomstolarna en sammansättning, som i särskilda hänseenden är betydligt underlägsen den nuvarande. I det outredda skick, varuti denna fråga befin- ner sig, kan det naturligtvis icke komma i fråga att ens närmelsevis beräkna omfattningen av den behövliga uppdelningen av domsagor; men om man utgår från, att enligt kommissionens förslag omkring tjugufem domsagor skulle för- svinna såsom alltför små för att utgöra egna domkretsar, samt att utom dessa jämväl en ej obetydlig del av återstående domsagor, vilka sammanlagt utgöra omkring ett hundra, lämpade sig för att i oförändrat skick bibehållas, vill det synas som om den av mig ifrågasatta omregleringen ej skulle ställa sig alltför avskräckande. Någon svårighet att på grund av det därigenom ökade antalet häradshövdingeämbeten få dessa väl besatta behövde säkerligen icke befaras, därest övergångstiden för omläggningen erhölle lämplig längd; och den stora tillströmningen till den juridiska banan, som för närvarande pågår, och även under framtiden synes vara att förvänta, innebär också en garanti för en till- fredsställande lösning av frågan. Att vikariatsystemet ej skulle försvinna, utan i nu tillämpad form och med sin nuvarande begränsade omfattning fort- farande tillhöra organisationen, torde icke gärna kunna åberopas såsom inne— bärande en svaghet uti den ifrågasatta anordningen i jämförelse med process- kommissionens förslag. Kommissionen synes tänka sig att vid ledighet för lagmannen dennes ämbete i allmänhet skulle förestås av någon av hans råd- män, vilket också förefaller att lämpa sig efter förhållandena; men om man betänker att en sådan vikarie skulle hava sin dagliga gärning förlagd till om— råde, som alls icke är ägnat att underhålla eller lämna för lagmansämbetets bestridande erforderlig utbildning, kan det icke gärna antagas, att han för förvaltningen av detta ämbete vore bättre skickad än enligt det nuvarande systemet häradshövdingens juridiska biträde, som genom dagligt samarbete med häradshövdingen och den ledning, som han under detta arbete av härads- hövdingen erhåller. måste förväntas uppfylla alla skäliga fordringar på inne- havaren av ett sådant vikariat. Från statsfinansiell synpunkt hade det onek- ligen varit önskligt, att processkommissionen uppgjort en beräkning över de approximativa kostnaderna för lagmansrätterna, men ehuru sådan beräkning icke föreligger, kan man likväl, med hänsyn till det stora antal tjänster, som kommissionen funnit vara för dessa domstolar behövligt, utgå från, att ifråga- varande kostnader skulle bliva mycket betydande, vida överstigande motsva- rande utgifter för närvarande.

Ehuru det egentligen ligger utanför ramen av denna undersökning att ingå i någon granskning av processkommissionens förslag till omläggning av dom- stolarna i städerna, finner jag likväl i det samband, som föreligger emellan denna fråga och det sätt, på vilket kommissionen vill reformera häradsrätter- na, en anledning att här något beröra förstnämnda spörsmål. Vad beträffar småstäderna förefaller problemet enkelt, ty någon egentlig meningsskiljaktig- het synes icke förefinnas därom, att dessa städer för att begagna ett gängse uttryck >>böra läggas under landsrätt», och en dylik inkorporering lärer i or- ganisatoriskt hänseende icke erbjuda någon svårighet, vare sig häradsrätterna omgestaltas på det ena eller det andra sättet. Däremot föreligga otvivelak- tigt, vidkommande de medelstora och större städerna, omständigheter, som göra

det tveksamt, huruvida överhuvud taget en reform av domstolarna i dessa stä- der bör äga rum. Processkommissionen har emellertid icke ansett sig kunna. härvid fästa någon avgörande vikt utan för ifrågavarande städer föreslagit huvudsakligen samma domstolsorganisation som för landsbygden, dock att på befolkningsförhållandena skulle bero, huruvida sådan stad skulle bilda egen lagsaga eller såsom särskilt tingslag tillhöra samma domkrets som angränsan- de landsbygd. Att verkligen några bärande skäl förefinnas för denna reform,. har jag svårt att fatta. Processkommissionen vitsordar själv, att rättskip- ningen inom de städer, varom nu är fråga, i allmänhet är god, och då det såle— des bör kunna antagas, att domstolarna där äro fullt vuxna även de uppgifter, som genom av kommissionen föreslagen omläggning av rättegångsförfarandet till muntligt, skulle möta, synes någon verklig grund för förändring av dessa domstolars sammansättning saknas. Härtill kommer ytterligare, att ifråga- varande domstolar, såsom kollegiala, i sin nuvarande organisation äro synnerli- gen väl lämpade just för behandlingen av de större och mera invecklade mål, som där företrädesvis pläga förekomma, nämligen handelstvister. Jag är där— för övertygad, att man skulle handla mest välbetänkt genom att låta dessa stä- der behålla sina domstolar i deras nuvarande skick. Det är visserligen sant, att lekmannaelementet i allmänhet icke uti ifrågavarande stadsdomstolar är representerat, men detsamma blir ju enligt processkommissionens förslag fort- farande förhållandet i tvistemål, och om det överhuvud taget skulle vara be- hövligt att vid behandlingen av brottmål för lekmännen inrymma plats i dessa. domstolar, vilket likväl hittills icke varit allvarligt ifrågasatt, synes sådant kunna låta sig göra under mera enkla och naturliga former än medelst infö— rande i städerna av nämndemansinstitutionen, som där icke uppbäres av någon tradition och sannolikt komme att betraktas såsom ett kommunalt förtroende- uppdrag av underordnad art.

Att processkommissionen uti sitt förslag till underdomstolarnas på landet omorganisation i dessa bibehållit nämnden, måste hälsas med bifall, ty denna institution intager på grund av historiska skäl och andra förhållanden en sådan ställning i vårt nuvarande domstolsväsen, att varje rubbning därav i flera hän— seenden måste vara av djupt ingripande betydelse. Därigenom att folket uti nämnden ser en sin representant i domstolen och under denna form själv del- tager i rättskipningen, stärkes folkets tillit och förtroende till denna; och rättsvården blir en folkets egen angelägenhet, för vars tillgodoseende det kän- ner sig bära ansvaret. Den insats i rättskipningen, som nämnden är i tillfälle att lämna, är betingad av förhållandenas egen natur och erhåller sin begräns- ning av dessa. På grund av sin vanligen förtrogna kännedom om orten Och dess befolkning samt sin erfarenhet på de verksamhetsområden, inom vilka de hava sin dagliga gärning, äro nämndemännen ofta i tillfälle att meddela för målens utredning värdefulla upplysningar; och i enklare mål, där det låter sig göra att komma till rätta med sakfrågan eller bevisfrågan, utan att detta krä- ver andra insikter eller större förmåga att tillgodogöra sig rättförhandlingar- na, än lekmännen i allmänhet besitter, äger nämnden helt visst också goda för- utsättningar för att kunna även från juridisk synpunkt riktigt bedöma ett mål. Annorlunda ställer sig förhållandet i större eller mera invecklade saker. Tänker man sig ett mål, där sakfrågan ligger klar och tvisten gäller, huruvida det ena eller det andra lagstadgandet skall komma till tillämpning, eller på vad sätt ett visst dylikt stadgande skall tolkas, är det givet, att i allra flesta fall sådana anspråk ställas på domaren, som han icke utan juridisk underbyggnad kan uppfylla. Är det åter fråga om mål, varuti domarens verksamhet skall vara inriktad på att ur parternas mot varandra stridande framställningar och den förebragta bevisningen förskaffa sig en riktig uppfattning om de förhållan- den, varpå prövningen av målet skall bero, är det lika tydligt, att lekmannen

* vanligen skall komma till korta, då han saknar just de egenskaper, som doma— ren i slikt fall för att komma till ett tillfredsställande resultat i målet, måste besitta. nämligen juridisk träning och juridisk rutin, förmågan att ur det befint- liga rättegångsmaterialet utsovra det oväsentliga och tillgodogöra sig det be- tydelsefulla, ävensom att kunna på sådant sätt inom sig uppkonstruera en bild av det omtvistade förhållandet, som har inre kriterier på att vara riktig. Det är under beaktande av alla dessa synpunkter, som vår gällande rättsordning anvisat nämnden den plats i domstolen, som den för närvarande där innehar, och som kännetecknas därav, att nämnden vid målens avgörande deltager allenast med kollektiv rösträtt; och det lider intet tvivel om, att en sådan avvägning emellan domaren och nämnden av deras inbördes maktområde är synnerligen väl lämpad efter beskaffenheten och omfattningen av nämndens insats i rätt— skipningen. Då processkommissionen för att bereda nämnden vidgat inflytan— de på domstolsarbetet vill tillerkänna dess ledamöter individuell röst och där— jämte av organisatoriska skäl högst betydligt nedsätta nämndens antal i rät- ten, vilket än ytterligare ökar dess betydelse, blir på detta sätt domarens makt- ställning väsentligt reducerad och nämndens i motsvarande mån ökad. Att en dylik reform icke väl låter sig förena med de grunder, på vilka nämndemans- institutionen är byggd, har jag redan sökt uppvisa; och jag kan icke frigöra mig från tanken, att denna omläggning under särskilda förhållanden rent av kan innebära en fara för rättskipningen. Härtill bidrager också den omständig- heten, att processkommissionen vill göra nämndemansbefattningen avlönad. Erfarenheten från andra delar av kommunalförvaltningen ådagalägger nämli- gen, att med ekonomiska fördelar förenade kommunala uppdrag lätt nog bliva uppfattade huvudsakligen såsom partibelöningar, samt att därför vid deras be- sättande hänsyn tages till andra egenskaper än lämplighet för befattningen.

På grund av de djupt ingripande verkningar i varjehanda hänseenden, , som en omläggning av rättegångsförfarandet måste medföra, ligger givetvis , stor vikt uppå, att en dylik reform icke företages utan på fullgoda skäl; och vid :_ avgörandet huruvida detta är fallet är det alls icke nog, om man kan i den , gällande processordningen påvisa bristfälligheter och svagheter, låt vara av ' allvarlig natur, ty det låter sig väl tänka, att själva kärnan av processförfa- randet vilar på fullt riktiga grunder, medan vad som däruti brister utgör ut- växter, som kunna avlägsnas; och försiktigheten manar i sådant fall till att ej kasta det bestående systemet över bord, utan behålla detsamma och genom lämp- liga åtgärder göra det livsdugligt. Processkommissionen har icke lämnat des- sa synpunkter obeaktade samt därför låtit sitt förslag till införande av munt— h_gt förfarande i rättegången föregås av en granskning av nu gällande munt- hgt-protokollariska processordning samt därvid trott sig just i detta sätt för malens behandling hava. funnit den egentliga grunden för den mest framträ- dande bristen uti vår nuvarande rättegångsordning vid underdomstolarna, näm- ligen där rådande uppskovsväsen och därav i olika hänseenden härflytande svagheter vid målens behandling och avdömande. Med skäl torde likväl kun- na ifrågasättas, huruvida icke denna kommissionens uppfattning lider av en Viss ensidighet. Naturligtvis kan icke bestridas, att anmärkta missförhållan- 7 den äro rådande, men orsaken till deras tillkomst torde nog i väsentlig mån vara att söka i förhållanden, som äro tämligen främmande för själva process— förfarandet, sådant detta finnes i lag reglerat. Redan stadgandet i 2 kap. 3 % rättegångsbalken, att häradshövdingen skall i var sak giva utslag efter ty ske kan, mnan han från tingsstad reser. antyder, att lagstiftaren icke tänkt sig behovet av någon långvarig behandling av målen; och samma tanke återkom— mer på flera ställen uti 14 kap. samma balk. Ihågkommas bör tillika, att la- gen är byggd på förutsättningen om tillkomsten av ett ordnat advokatväsen och därmed förenad gynnsam inverkan på gången av rättegångsförhandlingar—

na. Då emellertid förhållandena i sistnämnda hänseende utvecklat sig på ett helt annat sätt, än som varit meningen, har följden därav blivit, att målens utförande inför domstolarna ofta skett på ett mindre tillfredsställande sätt, och detta åter har i sin ordning nödgat domstolarna att icke alltför strängt inrikta sin strävan på rättegångarnas skyndsamma avgörande utan i första rummet sö- ka tillse, att målen icke i alltför outrett skick bleve föremål för bedömande, även om sådant ej kunde ske utan att deras avgörande därigenom fördröjdes. Av den nu skildrade utvecklingen har också blivit en given följd, att processmaterialet ofta uti rättegångarna framföres i ett oordnat skick och därigenom brister i överskådlighet; men detta likasom förmodligen det mesta av allt vad som i öv- rigt plägar anmärkas mot vårt nuvarande rättegångsförfarande utgör missför— hållanden, som antagligen numera utan alltför stora svårigheter skulle kunna avhjälpas. Redan ett utnyttjande på ett målmedvetet och kraftigt sätt av den processledning, som står domstolarna till buds, och varav de på grund av det förbättrade sätt, varpå parternas talan numera plågar utföras, vida lättare än förr kunde göra bruk, skulle, på sätt erfarenheten också på allra sista tiden ådagalagt, bidraga till koncentration i rättegången, och för vinnande av det- ta syfte kunde också icke så litet göras på lagstiftningens väg.

Om man således vid bedömandet av värdet av processkommissionens förslag till ny processordning vill jämföra detta med vårt nuvarande rättegångsväsen och tillika anser det sistnämnda väl tåla en dylik jämförelse, ställes man di- rekt inför spörsmålet om muntligt eller blandat rättegångsförfarande såsom lämpligaste formen för domstolsförhandlingarna. Såsom en styrka uti det muntliga processförfarandet plägar företrädesvis framhållas den omedelbarhet, varmed processmaterialet enligt denna rättegångsform framlägges inför dom- stolen, och de fördelar i processuellt hänseende, som därmed äro förenade. Na- turligtvis kan icke bestridas, att dessa synpunkter äro beaktansvärda, men frå— gan gäller, huruvida icke nämnda förmåner vinnas på bekostnad av andra vär— den i rättegången av ingalunda oväsentlig natur, som stå i ett nära samband med ett rent psykologiskt moment, nämligen det talade och det skrivna ordets olikartade verkan på den mänskliga uppfattningsförmågan. Att en muntlig framställning så till vida är ägnad att giva åhöraren en alldeles särskild be— hållning, som det intryck, vilket han därigenom erhåller, blir levande och präg- lat av sättet för framställningen, vet var och en av egen erfarenhet, men denna giver också vid handen något annat, nämligen att i skrift återgivna tankar ut- göra ett vida mera fullständigt och pålitligt material för ett grundligt inträn- gande i dessa än den muntliga formen. Att det nu sagda även äger sin fulla tillämpning inom processområdet, finner jag obestridligt, och jag kan därför icke värja mig för tanken, att det högsta målet för rättskipningen, nämligen att tillgodose rättssäkerheten, lättare äventyras vid ett muntligt rättegångs- förfarande än vid ett skriftligt. Processkommissionen har visserligen såsom en svaghet hos det sistnämnda anmärkt, att en fara skulle föreligga för att protokollet på grund av det sätt, på vilket det vid våra domstolar plågade fö— ras, ej komme att riktigt återgiva förhandlingarna; men häremot kan med skäl erinras, att därest dylika missförhållanden understundom förekomma, varemot parternas rätt till protokollsjustering dock erbjuder en viss garanti, sådant är beroende på ett åsidosättande från domarens sida av honom åliggande skyldig- het att ansvara för protokollets avfattning och således på ett förhållande, som ligger utom själva processförfarandet.

Att ett muntligt rättegångsväsen bättre lämpar sig för brottmålen än för tvistemålen, framgår av sakens egen natur; vid brottmålen utgör nämligen skuldfrågan det centrala, och förhandlingarna erhålla därigenom en naturlig begränsning till att huvudsakligen utgöras av parternas anföranden och fram- läggandet av bevisningen. Vad angår mindre omfattande mål av denna art, kom-

mer därför domaren uti dern lätt nog till rätta med sin uppgift, men väsentligt annorlunda ställer sig förhållandet 1 avseende å större och mera invecklade sa- ker. Uti den behandling, som domaren har att ägna ett mål, låta sig urskilja två särskilda moment, nämligen dels hans verksamhet i och för uppsamlande av processmaterialet, och dels den prövning och undersökning, som han har att ägna detta, och som slutligen mynnar ut i domen. Vår nuvarande processord- ning vilar på ett aktgivande härav samt är därefter lämpad och äger därför 1 detta som i många andra hänseenden den oskattbara förtjänsten att på ett smi- digt och naturligt sätt ansluta sig till de förhållanden, som därav skola reg- leras och icke behöva åsidosätta dessa för vinnande av däremot stridande syf- ten. En helt annan ståndpunkt intager härutinnan processkomissionens för- slag, som på grund av den koncentration i rättegången, som av det muntliga förfarandet är betingad, och detta förfarandes egenartade natur är ägnat att ställa domaren inför synnerligen svårlösta uppgifter. Vid behandlingen av ett brottmål av större omfattning och med en vidlyftig bevisning måste domaren i första rummet inrikta hela sin tankeskärpa på att få fram allt vad som för målets bedömande kan vara av vikt; och det är ofta nog icke möjligt för honom att redan i detta stadium av målet bilda sig någon bestämd uppfattning i själva huvudfrågan, nämligen huruvida den tilltalade är skyldig eller ej. Detta kan ofta ske först efter förhandlingarnas avslutande, genom jämförelse mellan olika och mot varandra stridande vittnesberättelser, mellan dessa och parternas uppgifter, genom aktgivande å fakta, vilkas relevans först genom ett nog- grant studium av vad som i målet förekommit tydligt framgår, jämte andra liknande omständigheter, vid vilkas bedömande den förberedande undersöknin- gen, huru omsorgsfullt denna än må hava blivit utförd, icke alltid lämnar er- forderlig ledning. Att under sådana förhållanden låta så gott som uteslutande ' vad domaren av förhandlingarna i målet kunnat i sitt minne bevara utgöra grundvalen för domen, utan att värdet av detta material kan göras till föremål för någon egentlig kontroll eller justering vare sig från domarens egen eller från någon annans sida, måste anses föga överensstämmande med ett tillbör- ligt beaktande av de oerhört viktiga intressen, som av utgången av dessa mål ofta beröras, och det är icke möjligt frånse från att huru vuxen domaren än må vara sin uppgift, ett processförfarande 1 större brottmål, sådant som det av processkommissionen föreslagna, rent av kan innebära en fara för rättssäker- heten. Processkommissionens hänvisning till att det med vårt nuvarande rätte- gångsväsen i mål angående häktad visat sig möjligt att besluta och avkunna domen omedelbart vid handläggningens slut, är mycket missvisande, då det sä- kerligen är ett sällan förekommande undantagsfall, att ett större brottmål ef- ter handläggning endast en gång är färdigt till avgörande, samt domaren såle- des, då dom i dylikt mål skall meddelas, vanligtvis varit i tillfälle att ur pro— tokollen för föregående rättsförhandlingar förskaffa sig en ingående känne- . dom om målet. Då tvistemålen i väsentlig mån kännetecknas av parternas ställning däruti, måste detta verka bestämmande på sättet för ordnande av processförfarandet i , dylika mål, däribland särskilt i fråga om det utrymme vid utförande av deras 3". talan, som under rättegången skall tillkomma parterna; och omfattningen av den möjlighet att inverka på förloppet av förhandlingarna, som enligt gällande rättegångsväsen står parterna öppen, tarvar därför en särskild undersökning. Då två personer rörande ett sitt mellanvarande råkat i delo och finna sig för- anlåtna att för tvistefrågans bedömande påkalla domstols medverkan, inrikta givetvis båda från början sin strävan på att >>vinna målet» och lämpa därefter sättet för utförande av sin talan däruti. Naturligtvis är det därvid för dem av viss vikt att redan i början av målet angiva sin ställning i detta och sin upp- fattning angående de förhållanden, som dem emellan äro tvistiga, men deras

avsikt är nog i allmänhet icke att sedermera under fortgången av målet orubli- ligt behöva vidhålla utgångspunkterna, utan dessa lämpas och förändras allt efter som det med hänsyn till motpartens sätt att utföra sin talan och andra omständigheter kan finnas förmånligt. Att part skulle vara pliktig att i den mån på honom kunde bero bidraga till en rättvis lösning av tvisten, även om sådant bleve för honom ofördelaktigt, ingår säkerligen icke i den allmänna upp— fattningen. Sålunda lärer det nog sällan förekomma att part, som sitter inne med kännedom om ett för honom besvärande faktum, anser sig skyldig att yppa detta. Att bestrida obekväma omständigheter uteslutande på den grund, att man anser dem icke kunna av motparten bevisas, är en ofta förekommande företeelse; och domböckerna bära tyvärr vittne om, att man icke så sällan ej ens drager sig för att genom osanna uppgifter söka vilseleda domstolen. Den bild av domstolsförhandlingarna, som jag nu lämnat, är, ehuru föga tilltalande, otvivelaktigt ej överdriven samt ådagalägger med vilka stora svårigheter dom— stolarna hava att kämpa, då det gäller att få parternas förhållande till målet fastslaget, och därigenom erhålla den grund, på vilken domen skall vila; och detta låter sig ofta icke göra förrän målet närmar sig sitt avslutande, då par- terna ej äro i tillfälle att däruti vidare göra några inlägg samt därför finna med sin fördel förenligt att uti ett »slutpåstående» göra en sammanfattning av vad som under förhandlingarna förekommit och till ledning för domstolen de- finitivt angiva sin ställning till de frågor, som föreligga till lösning. Process- kommissionens förslag vilar på antagandet om möjligheten till en gestaltning av rättegångsförfarandet på ett helt annat sätt, nämligen så att redan i målets första skede, nämligen under den förberedande förhandlingen, parterna under medverkan av domaren skulle framlägga de faktiska omständigheter, varpå de kunde vilja bygga sin talan i målet, och utredningen härom således före huvudförhandlingen vara undangjord. Ett sådant ordnande av rättegången är emellertid förenat med vissa svårigheter av beaktansvärd natur. Först och främst måste ihågkommas, att ofta nog kan inträffa, att part, även om han härtill skulle vara villig, ej redan i detta stadium av målet är i tillfälle att på ett bindande eller fullständigt sätt angiva sin ställning, ty denna kan bero på för honom ännu ej kända omständigheter, som först under huvudförhandlingen blivit klarlagda, särskilt innehållet av bevisningen i målet, och där detta är , förhållandet, är det lätt nog förklarligt om parten iakttager en viss försiktig— het och ställer sig avvisande gent emot domarens försök att förmå honom att fullständigt angiva sin ståndpunkt. Vidare får man icke förbiSe den inverkan på partens förhållande härutinnan, som äger samband med beskaffenheten av hans talan. Den, vilkens sak ligger klar och tydlig, som stöder sig på fakta, vilkas framläggande endast är ägnat att stärka hans sak, äger egentligen icke någon anledning att ej villigt meddela alla de upplysningar, som honom av domaren avfordras, och som han även utan sådan påverkan i sitt eget intresse hade all anledning att lämna. Helt annorlunda ter sig saken för en part, som icke befinner sig i detta lyckliga läge; ty även om han icke driver en orätt- rådig sak, kan han på grund av svagheter, som vidlåda hans talan, befinna sig i en sådan ställning, att han genom ett oförbehållsamt angivande av denna skulle skada sig själv och endast gagna motparten; och det är icke svårt att förstå, att en part, som för en så beskaffad rättegång, icke skall visa sig allt- för villig att bidraga till målets utredning. Man får således icke vänta något mera givande resultat av det förberedande förfarandet, därest det ej låter sig göra att genom särskilda anordningar i fall av behov framtvinga en medverkan från partens sida till målets utredning. Processkommissionen har likväl icke tänkt sig något verksamt dylikt tvångsmedel, ty såsom sådant får man ej be— trakta av kommissionen föreslaget förhör med part under straffansvar, enär detta förhör såsom i första rummet avsett att fullständiga bevisningen, icke

skulle förekomma under den förberedande förhandlingen och heller icke under huvudförhandlingen, förr än parterna i allmänhet redan utvecklat sin talan. Ett uppdelande, på sätt processkommissionen tänkt sig, av processförfarandet i två skilda avdelningar medför således avsevärda olägenheter och står ej i god överensstämmelse med förhållandenas egen natur, som på grund av det inre sambandet emellan förhandlingarnas olika delar gör det önskligt, att dom- stolsförfarandet, för så vitt möjligt är, får utan yttre ingripande och regle- menterande fortskrida under enkla och naturliga former. Jag förbiser inga- lunda, att genomförandet av ett. muntligt förfarande i processen icke låter sig göra utan att denna ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med precesskom— missionens förslag eller så, att det för målets muntliga behandling erforderliga materialet dessförinnan anskaffats; men det förefaller som om just de svårig— heter och olägenheter, som ett hänsynstagande härtill medför vid gestaltningen av processen, skulle göra lämpligheten av ett muntligt förfarande i tvistemå- len i hög grad tvivelaktig.

Varje processordning, efter vilka former den än må vara anordnad, kräver medverkan i rättegången från parternas sida, och dennas beskaffenhet övar ej obetydligt inflytande på domstolarnas förmåga att på ett tillfredsställande sätt lösa sin uppgift. I de flesta länder har detta också beaktats och föranlett till bestämmelser, som hava till syfte att bereda garantier för att parternas talan endast utföres av personer, som äro vuxna de uppgifter, som därmed äro för- enade. I detta hänseende intager emellertid, såsom bekant, vårt land en sär- deles egendomlig ställning, i det att de fordringar, som vår lag uppställer för rätt att vid domstol uppträda för annan, äro mycket obetydliga och alls icke ägnade att göra parternas insats i rättskipningen vidare värdefull. Att likväl detta icke allt för menligt inverkat på rättsväsendet, har otvivelaktigt i väsent- lig mån berott därpå, att vår processordning delvis äger skriftlig form; ty då parternas inlagor åtminstone i större mål pläga vara uppsatta av personer, vil- ka äro detta uppdrag vuxna, blir det möjligt för domstolen att, även om målets utförande är överlämnat i mindre skickliga händer, ur parternas skrifter er- hålla sådan insikt i målet, att domstolen kan taga hand om detta och åstad- komma den utredning, som för tvistefrågans bedömande erfordras. Att pro- cesskommissionen i sitt betänkande velat bibehålla parterna vid dem nu tillr kommande rätt att själva utföra sin talan inför domstol, äger föga praktisk betydelse, då det numera är ett tämligen sällsynt fall, att part icke, även i obe- tydliga saker, företrädes av ombud; och då det gäller mål av enklare beskaf- fenhet, äro några egentliga olägenheter icke att befara genom ett bibehållande beträffande underdomstolarna av nu gällande ordning i fråga om rätt att så- som rättegångsombud uppträda inför rätta. Vidkommande åter större och mera 1nvecklade mål ställer sig förhållandet på ett helt annat sätt. Man får näm— 1lg'en ihågkomma, att med muntligt rättegångsförfarande rättegångens tyngd- punkt är förlagd till huvudförhandlingen, som försiggår under muntlig form, samt att därför mycket stora fordringar måste ställas på parternas förmåga att under denna förhandling utföra sin talan, ävensom att.vad därutinnan bri- _' ster icke alltid kan på annat sätt ersättas. Att vårt nuvarande advokatväsen :* icke i någon mån motsvarar de anspråk, som vid en omgestaltning av rätte- . gångsväsendet måste ställas på detta, lider intet tvivel. I de större städerna finnes visserligen i allmänhet god tillgång på fullt kvalificerade dylika yrkes- idkare, men helt annat är förhållandet på landsbygden; och att införa munt- lig rättegång, utan att vår nuvarande sakförareinstitution undergår en genom- gripande förändring, är icke tänkbart. Att genomförandet av en dylik omor- ganisationi väsentlig mån är ett statsintresse, kan icke förnekas; ty i och med det att staten uppställer ökade fordringar på parternas förmåga att i rätte- gången hävda sin ställning, blir det en statens skyldighet att sätta parterna i

5—291921

stånd att kunna motsvara dessa anspråk. I vilken riktning en dylik omlägg- ning av sakförareväsendet skulle företagas kan naturligtvis här icke bliva föremål för någon undersökning; men jag tror att ett steg i rätt riktning vore taget genom anställande exempelvis i varje län av utav staten avlönade högt kvalificerade advokater, vilka företrädesvis hade att taga befattning med mål av mera krävande art; och jag är övertygad, att en dylik institution skulle erhålla ett vidsträckt arbetsfält och vore ägnad att avhjälpa redan under nu- varande förhållanden för den rättssökande allmänheten ofta kännbara svårig- heter att utan allt för stora kostnader erhålla fullt kompetent biträde vid ut— förande av mål av mera omfattande natur. Däremot anser jag den lösning av: förevarande fråga, som processkommissionen tänkt sig, föga lycklig, ty en så- dan legal organisation av advokaterna, som kommissionen förordar, skulle icke i någon avsevärd mån kunna bidraga till åstadkommande av den erforderliga ökningen av de yrkesdugliga advokaternas antal, utan huvudsakligen få sam- ma betydelse som den nuvarande sammanslutningen inom advokatkåren, näm- ligen att medföra möjlighet till disciplinär kontroll över kårens medlemmar.

Ett av de svåraste problemen, som föreligga, vid inrättandet av muntligt processförfarande, gäller sättet för lämpligaste anordnandet av rättsmedelsvä— sendet mot underrättens dom. Då det material, varå denna är byggd, ej beva- rats i skriftlig form, och således efter domens meddelande förflyktigats, kan överdomstolen, strängt taget, allenast genom ett fullständigt förnyande av för- handlingarna komma i tillfälle att pröva domen. De praktiska olägenheter, som härmed äro förenade, hava emellertid föranlett till att man på olika sätt sökt komma ifrån detta; men alla sådana åtgärder äro nödfallsutvägar, som strida mot grunden för detvprocessuella förfarandet och därför icke väl låta sig infogas däruti. Detta bekräftas på ett påtagligt sätt genom den anord- ning, som processkommissionen tänkt sig i fråga om vittnesbevisningen inför hovrätten, ty för att i särskilda fall göra vittnenas förnyade hörande där obe- hövligt skulle enligt processkommissionens förslag vittnesförhör i vissa mål vid underdomstolen protokollföras för det fall att antagas kunde, att målet skulle komma att fullföljas. Det är emellertid svårt att förstå, huru ett dylikt stadgande skulle kunna efterlevas, ty underdomstolen kunde väl i allmänhet icke på annat sätt än genom partens egen utsago få upplysning, huruvida det förutsatta fallet för inprotokollering av ett begärt vittnesförhör förelåge ; men vid en hänvändelse härom till parten erhölles sannolikt i de allra flesta fall intet annat besked, än att parten ej vore i tillfälle att lämna den begärda upp- lysningen, då på innehållet av domstolens blivande utslag berodde, huruvida han med detta komme att åtnöjas eller ej. Frånsett emellertid alla detaljan— märkningar mot processkommissionens förslag i förevarande del torde icke kun- na förnekas, att en muntlig hovrättsprocedur, huru denna än inrättades, skulle medföra olägenheter, som stå i samband med vissa sidor av vårt rättsväsen, som äro för detta egendomliga. I vårt land anlitas rätten till fullföljd av talan mot underrätternas domar i vida större utsträckning, än som i allmänhet före- kommer i andra länder, ett förhållande, som säkerligen beror på flera sam- verkande omständigheter och däribland icke minst på den självkänsla, som präglar det svenska folklynnet och i rättstvister giver sig uttryck genom en viss obenägenhet att böja sig för en dom, som ej innebär ett definitivt avgö- rande av tvisten; och dessa känslor skulle säkerligen erhålla ytterligare nä— ring vid ett muntligt rättegångsförfarande, då parten vida mindre, än som nu är förhållandet, kunde ingå i undersökning av processmaterialet och där- igenom förskaffa sig en närmare inblick i grunderna för domen. Det vore således att förvänta, att omgestaltningen av processen till muntlig skulle med- föra en ökning i den redan nu stora tillströmningen av mål till hovrätterna; och då man tillika kan utgå från att ett muntligt förfarande skulle göra hov-

rätternas arbete mera tidsödande än det nu tillämpade skriftliga och således vore ägnat att öka hovrätternas arbetsbörda, skulle omläggningen antagligen få till följd, att hovrätternas arbetsresultat bleve mindre än för närvarande och reformen således långt ifrån att avhjälpa den nu mycket överklagade lång- samheten i hovrätternas rättskipning medföra en alldeles motsatt verkan, var- till än ytterligare skulle bidraga den vidsträckta rätt att i hovrätt såsom för- sta instans anhängiggöra tvistemål, som processkommissionen vill tillerkänna parterna. Även i ett annat hänseende skulle förändringen medföra ogynn- samma verkningar. Med vårt nuvarande domstolsförfarande ställa sig kost- naderna för fullföljd av talan i hovrätten mycket obetydligare. Däremot skul- le dessa utgifter vid ett muntligt förfarande, då parterna och väl icke så säl- lan även vittnena hade att inställa sig inför hovrätten, bliva avsevärda och många gånger tryckande. Processkommissionen har visserligen trott sig kun- na utgå från, att genom den av kommissionen förordade fördelningen av hov— rätterna på olika landsdelar inställelseplikten skulle bliva väsentligt under- lättad, men med undantag möjligen för de nordligaste delarna av riket äro trafikförhållandena inom vårt land numera sådana, att hovrättsstadens belä— genhet i nu förevarande hänseende icke är av någon egentlig betydelse.

Av den uppfattning angående processkommissionens betänkande, som jag kunnat bilda mig och som utvecklats i det föregående, framgår, att jag ej skulle anse önskligt, att en reform av vårt rättegångsväsen komme till stånd efter sådana grunder som de av kommissionen förordade. Det råder visserli— gen intet tvivel därom, att kommissionens arbete motsvarar även högt ställda anspråk i avseende å förmågan att på ett fullständigt och systematiskt sätt uppgöra planen på en ny domstolsorganisation, samt därjämte ådagalägger, att kommissionen vetat tillgodogöra sig det bästa av andra länders lagstift- ning och erfarenhet på hithörande område; men dessa förtjänster hos arbetet kunna egentligen icke komma till beaktande vid bedömande av den fråga, som i första rummet kräver sin lösning, och till vilken kommissionen också velat taga ställning, nämligen huruvida vårt nuvarande domstolsväsen bör utdömas eller behållas och medelst partiella reformer bättras. Kommissionen har vis— serligen uttalat såsom sin mening, att dess förslag ej innebure ett utbyte av den nu gällande organisationen mot en annan sådan; men jag kan icke med- giva, att denna uppfattning är riktig, utan förmenar, att av vårt gamla. dom— stolsväsen knappast något skulle finnas kvar efter en i enlighet med av kom- missionen utstakade grunder företagen omgestaltning av domstolarna och de- ras arbetssätt. De brister, som vidlåda det nuvarande systemet, få visserligen icke underskattas, men jag tror, att de ej äro av sådan natur, att de icke med bibehållande av gällande organisation skulle låta sig avhjälpa; och i motsats mot kommissionen förmenar jag därför också, att dessa brister icke kunna åberopas såsom skäl för vidtagande av så genomgripande förändringar i vårt domstolsväsen, som kommissionens förslag innebär. Det muntliga rättegångs- sättet är för vårt land helt och hållet främmande; och ingen vet, huru ett för- sök med dess införande skulle utfalla, utom så till vida att något tvivel ej kan råda därom, att saknaden hos oss av ett ordnat advokatväsen skulle i hög grad försvåra domstolarnas arbete och menligt inverka på rättegångsförhandlingar- na. Ett åberopande av erfarenheten från andra länder innebär föga vägled- ning, då förhållandena där i betydelsefulla delar äro olikartade mot våra; och man får heller icke glömma, att det muntliga processförfarandet på sina stäl- lan framtvingats av förhållanden, som icke äga sin motsvarighet hos oss. Att processkommissionens arbete, även om därmed nu avsett syfte icke ernås, skulle vara ändamålslöst, är ej att befara, ty de många på värdefulla utred- ningar grundade uppslag inom skilda delar av processområdet, med vilka pro- cesskommissionen framkommit, bliva otvivelaktigt tillgodogjorda, även om ar-

betet med omgestaltning av vårt processväsen kommer att beträda de partiella reformernas väg.

Härad-s.kövdingen i Västmanlands norra domsaga (C. NORDENSTRÖM): I den mån det är möjligt att tänka sig en praktisk tillämpning av konsekven— serna av de i processkommissionens betänkande framlagda huvudgrunderna för en ny processlag kan denna ej annat än framstå såsom alltför revolutionär ge- nom sitt nedbrytande av nu gällande rättegångsförfarande och institutioner. Vår gamla rättegångsordning torde väl hellre böra — utan alltför radikala rubb- ningar av sina grunder kunna åtminstone tillsvidare genom partiella ändrin- gar och förbättringar moderniseras i syfte att vinna större rättssäkerhet och snabbhet i rättskipningen. Ett gammalt bristfälligt hus gömmer merendels åt— skilligt kärnfriskt virke och bör väl då — i stället för utsyning och nybygg- nad —— hellre iståndsättas genom ombyggnad eller reparationer i dess brist- fälliga delar.

Uti kommissionens betänkande finnas ett flertal bestämmelser. vilka _ även såsom lösryckta ur det föreslagna nya processlagsystemet —— äro ägnade att i flere avseenden befordra ett för vår tid mera lämpligt rättegångsförfarande särskilt i fråga om fri bevisprövning, protokollsföringen, en förberedande för— handling av partsförhandlingen, strafföreläggande rn. fl. lagstiftningsåtgär- "der, som kunna vidtagas utan sammanhang med en helt ny rättegångsbalk.

Beträffande den förordade rent muntliga förhandlingsmetoden synes mig denna ej i allmänhet kunna praktiseras med ett för rättssäkerheten mera gynn- samt resultat än nuvarande muntligt protokollariska system, och i fråga om en för stad och land gemensam jurisdiktion torde väl de principer, som yttrats i Nya lagberedningens år 1884 givna betänkande, böra mera beaktas.

Angående häradsnämnden är väl också mindre välbetänkt att företaga en rubbning av nu bestående förhållanden, särskilt genom att nedbringa antalet av 7 till 5 ledamöter, vilket givetvis måste såväl utom som inom domstolen förringa nämndens betydelse. Förbindelsen mellan folket och rättskipningen bör enligt min åsikt alls icke försvagas. Nämndens inflytande på voteringen torde väl möjligen numera kunna ökas, dock endast i så måtto att ordförandens mening ej bleve gällande, såvittej minst 2 av antalet tjänstgörande nämnde- män förenat sig om densamma. Önskvärd vore även en föreskrift att det ålåge rättens ordförande att, där så ske kunde, ombesörja att en nämndeman från den socken eller ort, som genom parts hemvist eller på annat sätt huuvudsak— ligen beröres av en rättegång, tjänstgör under dess handläggning och avgö- rande. Som ett sidohugg mot nämndens betydelse förefaller även den ifråga— satta bestämmelsen att val av nämndeman skall gälla endast för en tid av 4 år. Det är ju helt naturligt att ju längre en nämndeman får tillfälle att del- taga i tingssessioner och syner, ju mera säkerhet vinner han i sitt omdöme, och ju äldre han blir i tjänsten, dess mer förtrogen blir han ock med den uppgift, som han i egenskap av domare har att fylla. — I fråga om ersättning för nämndens tjänstgöring synes mig billigheten fordra att kostnad för resor gott- göres.

Till frågan om en större rättssäkerhet torde även böra hänföras möjligheten att på det sätt öka en lagfaren domares rutin och kapacitet att han i sin tjänst- göring befrias från deltagande i handläggning av en viss grupp av rättegångar för att åt en annan sådan kunna uteslutande ägna sin arbetskraft. Principen om en arbetsfördelning inom samma domstol, så att vissa av dess ledamöter till- delas alla förekommande tvistemål och andra ledamöter brottmålen, har ju länge praktiserats i flera rådhusrätter och borde väl även kunna göras gällande i samtliga domstolar, då minst två lagfarna personer där samarbeta.

Ett stadgande om tätare tingssammanträden utan sammanhang med en helt

ny processlag på de av kommissionen föreslagna huvudgrunder, torde väl ej heller möta något oöverstigligt hinder.

I fråga om underrättens arbetstid föreslår kommissionen cirka 6 timmar dagligen och ett visst klockslag för början av varje måls handläggning, men vore det ej mera lämpligt att bestämma vissa minimi- och maximitider (t. ex. 6 och 9 timmar) för tjänstgöring under en rättegångsdag med skyldighet för domstolen att vid visst klockslag (t. ex. kl. 9) börja handläggningen av det första målet å uppropslistan och där i fråga om övriga mål tillkännagiva att de ropades först efter vissa angivna klockslag.

Beträffande delgivning av stämningar och andra handlingar borde stadgas att därest härför anlitas person, som är bosatt utom den kommun, där delgiv- ningen skall verkställas, den ersättning för hans resekostnad, som skall gäldas av annan än den, som påkallat delgivningsåtgärden, icke må bestämmas högre än det belopp, som lagligen kan tillkomma en inom samma kommun bosatt stämningsman.

Frågan om den för åtal av brott gällande legalitetsprincipen fortfarande bör vidhållas är ju beroende på det förtroende, som kan ställas till åklagarens om— dömesförmåga i varje särskilt fall, och med inskränkningar i hans behörighet att underlåta åtal för vissa brott eller för brott, förövade under vissa förhållan- den, torde väl en »statsåklagare» kunna lämnas en lagstadgad frihet att efter föreliggande omständigheter själv bedöma huruvida åtal bör eller icke bör äga rum. —— Även i fråga om häktning synes mig en »statsåklagare» böra utan kon- troll av domstol äga behörighet att besluta och vidtaga en dylik åtgärd.

Beträffande procedureni allmänhet är jag av den mening att en sådan om- läggning av processkommrssronens förslagbör företagas, att dess alltför stora skiljaktigheter från nu gällande praxrs aVJämnas.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga (E. DAHL) ansluter sig till det av föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet samt. gör där- utöver följande tillägg:

Det utbildningsmoment, som ligger uti domareaspirants utövande av den mest krävande domarefunktionen, såsom ordförande i och ensam juridiskt utbildad medlem av häradsrätt vid behandling av samtliga mål och ärenden, synes mig på grund av den erfarenhet, jag vunnit ej blott ifråga om eget utövande av sådant ordförandeskap under mina första domareår, utan jämväl och framför allt beträffande mina domarebiträdens framträdanden uti sådana situationer,vara av den genomgripande betydelse för utvecklingen av deras ansvarskänsla och för framtvingandet av allt vad hos dem kan finnas värdefullt såsom domare samt följaktligen även för det fullt rättvisa bedömandet av deras värde såsom domare, att jag har svårt att vänja mig vid tanken att släppa denna utbildnings- form, därest ej olägenheterna därav uppenbart visas överstiga fördelarna.

Och därom har jag icke ännu övertygats. Det synes mig nämligen, som om olägenheterna betydligt överdrivits. Jag tror för min del, att en av ambitions- känsla fylld domareaspirant — och sådana äro säkerligen de flesta —— mången gång handlägger ett ting bättre än en äldre, ofta slentrianmässigt betonad or- dinarie doni'are, ity att vad hos den sistnämnde finnes mera av erfarenhet väl uppväges av den förstnämndes större vitalitet, färskare kunskapsförråd och ej minst genom hans naturliga starka känsla av osäkerhet vid förstlingsprovet alstrade mångdubbling därvid av hans själsliga kraftutveckling. Härvid för- utsätter jag emellertid —— och vill med all styrka understryka förutsättningen — att aspiranten av den ordinarie domaren har all den hjälp i råd och anvis— ningar, som rimligen tänkas kan, och att följaktligen omfattningen av den se- nares eget arbete icke _ såsom säkerligen händelsen är i de större eller åtmin-

stone de största domsagorna härför lägger allt för stora hinder i vägen. Dessa hinder böra emellertid på ett eller annat sätt undanröjas.

Skillnaden i förhållandena inom å ena sidan de större eller största och å andra sidan de mindre domsagorna, vilken nyss antytts, synes mig för övrigt, mera än som skett i processkommissionens betänkande, böra giva sin prägel åt en ny rättegångsordning, särskilt vad angår själva domstolsorganisationen. Det synes mig, som om processkommissionen i sin strävan efter likformighet härutinnan gått för långt. För mig framstår det såsom riktigast att ej blott i görligaste mån bibehålla stadsdomstolarna åtminstone i de större och medelstora städerna vid sina nuvarande former, givetvis med bland andra det förbehåll, att deras domaretjänster tillsättas uteslutande av regeringen, utan även beträffande dom- stolarna på landet framgå efter en utvecklingslinje, påminnande om den, som tagit sig uttryck i K. F. den 17 maj 1872 om ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, nämligen så, att nyorganisationen genomföres alle- nast efter hand i den ena domsagan efter den andra (eventuellt i den ena klassen av domsagor efter den andra), så att början göres med de domsagor, vilka ge— nom den talrika förekomsten inom dem av stadsliknande samhällen till sin inre struktur mest närmat sig städerna, och deras domstolsförhållanden lämpas där— efter, i den mån det finnes erforderligt, samt fortsättning därpå efter hand sker med de mindre domsagorna med allt mera enhetliga jordbruksförhållanden. Min tanke är, att det därvid kommer att visa sig, att förhållandena i de domsagor, där den rena lantbefolkningen är väsentligt övervägande, äro sådana, att mera genomgripande omdaningar i rättskipningen i sistnämnda domsagor, därest huvudsaklig hänsyn tages till befolkningens önskemål, icke äro inom den när— mare framtiden erforderliga, utan att reformer inom ramen av nuvarande lag- bestämmelser skola visa sig vara i stort sett tillräckliga.

Häradshöudi'ngen i Gästriklands östra domsaga (0. KROOK):

Den brist i vår nuvarande rättsordning, varå i allmänhet mest klagats, är långsamheten, men torde klagomålen härutinnan, såvitt angår underrätterna, nu- mera vara i stort sett obefogade, om man frånser våra nordligaste landsändar, där särskilda förhållanden, såsom dåliga kommunikationer, domsagornas stora areal och befolkningens avlägsenhet från tingsställena m. m. inverka. För sist- nämnda landsändar torde processkommissionens förslag ej alls lämpa sig, om man ej avser att parterna där så gott som uteslutande skola föra sin talan genom ombud. Beträffande landet i övrigt kan man nog säga, att det beror på par- terna själva eller deras ombud, om rättegången vid underrätterna utdrages. Förebringa de nämligen snabbt sin bevisning, erhålla de även dom inom rimlig tid. Här erfordras sålunda endast sådan lagändring, att domstolen erhåller makt att tillhålla parterna att ej onödigt utdraga rättegången.

Processkommissionens förslag hindrar ej parterna att vid den förberedande förhandlingen i tvistemål i ungefär samma omfattning, som nu sker, genom upp- skovsbegäran utdraga målet. Enligt processkommissionen skall dom i varje mål avkunnas efter huvudförhandlingens avslutande. Då det emellertid, särskilt i större mål, är svårt att beräkna, hur lång tid huvudförhandlingen kan komma att taga, blir naturligen härav ofta en följd att målets huvudförhandling visar sig taga så lång tid att ett eller flera andra mål, som utsatts till huvudförhand— ling samma dag, ej medhinnas utan måste anstå till följande dag. Nämnden samt parter, vittnen och andra, som skola höras i dessa mål, ådragas då stora kostnader genom att få vänta en dag eller två, och det kan även hända, att de äro förhindrade av egna angelägenheter att vänta till följande dag. Över- läggningen till dom efter huvudförhandlingens slut kommer också säkerligen att i alla större eller svårare mål taga mycket längre tid än vad nu är fallet, emedan domaren icke förut fått tillfälle att övertänka saken och sammanfatta

bevisningen. Utsikterna till en oriktig dom bliva även större, särskilt om flera svåra mål förekomma till huvudförhandling samma dag, och följden härav blir, att hovrätterna i än högre grad än nu sker komma att betungas genom målens fullföljande.

Att rättskipningen i hovrätterna nu går för långsamt kan nog ej bestridas, men häri kan säkerligen vinnas ändring utan att nuvarande rättsordning brytes.

Inskrivningsärendenas förläggande till domsagans kansli är däremot en lämp- lig åtgärd, men så bör ock kunna anordnas med nuvarande rättsordning. Att däremot tillåta allmänheten att i domsaga, bestående av flera tingslag, besvära domaren efter huvudförhandlingens för dagen slut med mottagande av handlin- gar i inskrivningsärenden kan ej vara lämpligt. Vid ingivandet av sådana hand- lingar brukar allmänheten ofta rådföra sig med domaren om desamma, och skulle han i så fall kunna nödgas anslå en eller ett par timmar för ändamålet, då han i stället väl kan behöva vila, om huvudförhandlingen skall fortsättas nästa dag, eller i annat fall återvända till hemorten.

Beträffande nämndens deltagande i rättegången är processkommissionens för— slag i flera hänseenden anmärkningsvärt och mycket avvikande från vad hit- intills sedan långliga tider tillbaka ansetts vara nämndens ändamål.

Med sin kännedom om sin hembygds befolkning och sin kunskap om där rå— dande bruk och sedvana har nämnden i våra häradsrätter, sådan densamma nu är där sammansatt, en betydelsefull uppgift att fylla, och kan man nog även säga att nämnden väl fyllt denna uppgift, ty dess inlägg hava säkerligen många gånger varit för domaren av stort värde.

Enligt processkommissionen skulle nämndemännens antal minskas till den grad att nämnden därefter ej skulle kunna anses besitta den kännedom om de lokala och personliga förhållanden, som ofta är av betydelse för målets hand- läggning, utan vara närvarande mera i egenskap av någon slags jury med rätt att överrösta domaren om fyra av dem förena sig mot domaren och den femte nämndemännen.

Vid sådant förhållande framställer sig osökt frågan, varför nämnd skall i tvistemål vara erforderlig i domsaga, som består av allenast landsbygd eller landsbygd och mindre stad, men ej i domsaga bestående allenast av stad. Det kan väl ej vara meningen att i domsagor av sistnämnda slag skulle tillsättas domare, som kunde anses hava högre kvalifikationer än de, som skulle tillsättas i de förra.

Enligt processkommissionens förslag skall nämnd ej deltaga i förberedande förhandling av målen utan endast i huvudförhandlingen.

Med nu gällande rättsordning är nämnden närvarande under hela handlägg- ningen av målen, och enligt min erfarenhet har nämnden vid överläggning till dom Visat sig hava icke ringa insikt om vad under de olika målens handläggning i dem förekommit, vilket föranlett, att den sammanfattning av de olika målens innehåll, som före överläggningen ägt rum, ofta ej behövt vara så ingående.

Med tillämpning av processkommissionens förslag skulle nämnden så gott som omedelbart efter huvudförhandlingens slut vara beredd att avgöra målet, och då nämnden ej deltagit i den förberedande förhandlingen, kommer att på nämndemännen ställas än större fordringar än på den lagfarne domaren, vilken ju under den förberedande förhandlingen fått en om än ofullständig kännedom om målet. Att den lagfarne domaren dock besitter större kvalifikationer än en var av nämndemännen att avgiva en riktig dom vill ju ej ens processkommissio— nen göra gällande, och detta får väl anses gälla såväl sakförhållandet som än mer gällande rättsregler, vadan bestämmelsen att fyra nämndemän skulle över- rösta domaren och den femte nämndemännen synes mindre välbetänkt.

Beträffande själva förfarandet inför rätten skall ju detta enligt processkom- missionen vara vid underrätt och även i hovrätt i huvudsak muntligt och omedel-

bart. En följd härav är att protokollet över förhandlingen endast skall inne— hålla en kortfattad redogörelse för förhandlingens förlopp och att med vissa undantag parternas, vittnenas och andra hörda personers uttalanden och ut- , sagor ej skola intagas i protokollet vid underrätten, såvida det ej kan antagas att talan i målet kommer att fullföljas, därom underrätten på grund av före- liggande omständigheter har att bilda sig en föreställning. Huru denna före- ställning skall vinnas meddelas däremot icke i förslaget och torde säkerligen ej heller kunna med anspråk på tillförlitlighet meddelas.

Vid målens handläggning i underrätten och i viss mån även då målen full— följas till högre rätt skola enligt processkommissionen parterna äga att själva eller genom ombud, advokat, utföra sin talan. Att det vid tillämpningen av förslaget emellertid kommer att visa sig svårt, ofta till och med omöjligt, för part, som ej är bosatt å plats, där domstolen har sitt säte, att själv föra sin talan synes mig uppenbart. Parterna komma alltså enligt förslaget att i stort sett vara hänvisade till att begagna sig av rättegångsombud. Detta kommer med nödvändighet att medföra inrättandet av ett ordnat advokatstånd med rätts- kunniga advokater, och biträde av dylika advokater torde nog även komma att visa sig nödvändigt för domaren för att utredningen av målen skall kunna för— siggå med snabbhet och ordning. 4

Såvitt betänkandet giver vid handen, avser processkommissionens förslag att vinna större skyndsamhet och säkerhet vid målens avgörande.

Vad skyndsamheten angår har jag redan ovan i korthet yttrat mig. Beträffande säkerheten tror jag, att förslaget skulle komma att verka till större osäkerhet i domarna än nu är rådande. Att dom i mindre invecklade mål meddelas genast efter handläggningens slut torde nog vara lämpligt och ej inne- bära någon risk för rättssäkerheten. Vid våra underrätter tillämpas även detta numera i rätt stor utsträckning så tillvida, att i dylika mål meddelas dom vid rättegångstimmans slut. Att däremot i vidlyftigare och mera invecklade mål meddela dom genast efter huvudförhandlingens slut kan medföra betydlig fara för rättssäkerheten, särskilt då man betänker att mången gång flera dylika mål kunna komma att avgöras på en och samma dag, vilket ställer mycket stora fordringar på domarens krafter.

. Vad betänkandet innehåller om införandet i vår rättegångsordning av fri be- visprövning och i samband därmed om borttagandet av de flesta vittnesjäven måste givet anses som en fördel. Redan nu tillämpa nog domstolarna den fria bevisprövningen i så stor utsträckning, som lagen medgiver ; om lämpligheten att helt borttaga parts ed i brottmål och att i tvistemål utbyta densamma mot förhör med part under straffansvar kan råda tvivel.

Huvudförhandlingen i hovrätten skall enligt processkommissionens förslag gestalta sig på ungefär samma sätt som i underrätten.

Här framställer sig osökt den frågan, om det kan verkligen anses nödigt eller ens lämpligt att tvinga part till kostnader för målets fullständiga återupptag- ning i hovrätten, om han anser sig nöjd med att endast få en omprövning av un- derrättens dom på grundval av den i underrätten verkställda utredningen. Det kan även tänkas, att vittne avlidit mellan förhandlingen i underrätten och i hov— rätten eller endast med betydliga kostnader, som ej stå i rimligt förhållande till tvistemålets värde, kan inställas i hovrätten. Processkommissionens förslag an- gående förhandlingen i hovrätten synes mig redan på grund av vad sålunda anförts olämpligt, och härtill kommer att proceduren i hovrätten enligt för— slaget blir för parterna betydligt dyrare än nu är fallet och givetvis skall med- föra, att det blir för dyrt för part att fullfölja tvister angående mindre värden till hovrätten, hur önskvärt det än kan vara för parten att i sådana mål få en omprövning av underrättens dom.

Den rätt processkommissionen vill giva parterna, om de äro därom överens,

att i vissa tvistemål med förbigående av underrätten instämma sin talan direkt till hovrätten kommer sannolikt att medföra att nästan alla dylika mål av större vikt komma att instämmas direkt till hovrätten av parter, som hava sin hemvist å eller i närheten av plats, där hovrätt har sitt säte. Man kommer då till det egendomliga resultatet, att för dessa mål det blir allenast en instans i sakfrågan, enär enligt processkommissionen endast rättsfrågan får fullföljas till högsta domstolen.

Enklare mål och mål från orter avlägsna från hovrätts säte få sålunda två instanser i sakfrågan, medan ovanberörda större mål få endast en sådan instans. En enligt mitt förmenande synnerligen egendomlig rättsordning, som jag tror knappast blir uppskattad av allmänheten.

Vad angår högsta domstolen skall denna, såsom angivits, endast pröva rätts- frågan såväl i civil- som i brottmålen, men det kan ifrågasättas, om denna lan- dets förnämsta domstol då icke nästan kommer att sakna existensberättigande. Ty om två instanser skola anses tillräckliga för avgörande av sakfrågan, bör det räcka till även för avgörande av rättsfrågan. För parterna är oftast sak- frågan den viktigaste.

Att för genomförandet av en tillfredsställande rättegångsreform såväl ad- vokat- som åklagarväsendet måste organiseras på annat sätt än nu är rådande torde vara otvivelaktigt. Huruvida av processkommissionen i sådant hänseende givna förslag är det lämpligaste, medgiver tiden mig icke att närmare ingå på. En omorganisation av vårt åklagarväsende visar sig emellertid för varje dag allt mera nödvändig.

Beträffande processkommissionens förslag till ändrad arbetsfördelning i lant- domsagorna kan anmärkas, bland annat, att processkommissionen säkerligen be- räknat för litet arbetskrafter med juridisk utbildning i dessa. Lämpligheten att till rådman förordna person, som icke lämpar sig för befordran till lagman, torde vara tvivelaktig, då rådman ju är avsedd att kunna vikariera vid behov för lagmannen. Likaså torde bestämmelsen, att rådman skall vara pliktig att inom det län, där han är anställd, emottaga förordnande att uppehålla lagmans eller vice lagmans tjänst verka avkylande på lusten att söka rådmanstjänst och sålunda verka menligt på rekryteringen. Det kan ej vara angenämt för en rådman, kanske ofta familjefäder, att måhända för avsevärd tid få tjänstgöra å annan ort än hemvisten.

Att till domare skall kunna utses åklagare eller advokater anser jag böra vara fullständigt uteslutet, då dessa icke fått någon utbildning härför och genom sin tjänstgöring nog fått delvis annan syn på rättskipningen än den, som en domare bör innehava.

Beträffande domareutbildningen anser jag nuvarande Vikariatsystem vara betydligt att föredraga framför processkommissionens förslag. Först genom att den unge juristen får taga plats vid dombordet erhåller han den självstän- dighet och den känsla av ansvar, som han nödvändigt måste förvärva, om han skall bliva en god domare. Övning är ju nödvändig för uppnående av färdig- het. Har han ej fått övning, innan han blir ordinarie, är han ju efter utnämnin- gen till ordinarie till en början ej så säker. Statistiken visar även, att nuvarande vikariatsystem ej vidare utgör så stor fara för felaktiga domar, och beror detta säkerligen därpå, att de ordinarie domarna med rätta anse sig böra giva vikari- erna det stöd och den ledning, varav dessa äro i behov.

Beträffande kommissionärerna vid domstolarna framgår ej med tydlighet av betänkandet, om kommissionären får tillhöra kanslipersonalen eller icke. Ar det sistnämnda meningen, måste kommissionären otvivelaktigt i viss mån av- lönas av staten, ty vid de flesta lantdomsagorna torde kommissionären icke kunna livnära sig på sin befattning som kommissionär.

Förutom de erinringar jag ovan anfört mot betänkandet ansluter jag mig till vad av häradshövdingarnas förening anförts mot detsamma.

Häradshövdingen i Gästriklands västra domsaga (R. GRÖNHAGEN): Att vårt nuvarande rättegångsväsen är behäftat med brister, lärer icke kun- na förnekas. Särskilt för vinnande av ökad snabbhet vid målens avgörande torde reformer vara behövliga. Det får dock icke förbises, att den nuvarande rättsorganisationen har urgamla anor och särskilt vad angår underrätterna är starkt sammanvuxen med vårt folks vanor och uppfattningssätt och därför, trots vidlådande brister, alltjämt åtnjuter folkets förtroende och aktning. En reform måste därför, såsom ock av processkommissionen uttalats, bygga på den bestående grunden för att kunna bliva omfattad med det allmänna förtro- ende, som är en nödvändig förutsättning för att den skall kunna bliva av be- stående värde. Ett utmönstrande av delar av den nuvarande organisationen och deras ersättande med nytt bör därför icke ske utan att vad som sättes i stället för det nuvarande med säkerhet kan förväntas bliva ett bättre. Om än detta kan sägas vara fallet beträffande mycket av vad som föreslagits, måste dock framhållas, att i åtskilliga, icke oviktiga, hänseenden rubbningar i det bestående företagits utan att de därför åberopade skälen kunna anses övertygande. Om emellertid vissa, delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar i processkommissionens förslag vidtagas särskilt i syfte att vinna närmare anslutning till den redan bestående, för våra förhållanden genom år- hundraden av utveckling avpassade, ordningen samt för avlägsnande av en del från främmande rättssystem hämtade föreskrifter, synes det möjligt att för- slaget, som innehåller mycket av värde och åtskilliga beaktansvärda uppslag, skall kunna bliva utgångspunkt för reformarbetets vidare bedrivande.

Den brist i vår nuvarande rättskipning, som mest och väl med rätta påta- lats, är dess långsamhet. I kommissionens betänkande hava en del statistiska siffror därom framlagts. Av dessa siffror framgår emellertid oförtydbart att det icke är i underrätterna, dit dock det tidskrävande utredningsarbetet till sin huvudsakliga del är förlagt, utan i överrätterna, framför allt i hovrätterna, som den största långsamheten vid målens, särskilt tvistemålens, avgörande är till finnandes. Det förefaller, som om tyngdpunkten av reformarbetet bort förläggas till dessa instanser. Processkommissionen har föreslagit — enligt betänkandet i syfte att hovrätterna må bliva lättare tillgängliga för allmän- heten men icke för tillgodoseende av det utav samma allmänhet framförda ön- skemålet av ett snabbare avgörande — att antalet hovrätter skulle utökas till sju, högst nio och i sammanhang därmed föreslagit nedsättande av det domföra antalet lagfarna ledamöter till tre. Huru många avdelningar en var av de sålunda nybildade mellaninstansema skulle innehålla, framgår icke av kom- missionens utlåtande. Oavsett nedsättningen i ledamotsantalet —— vars lämp- lighet starkt kan dragas i tvivelsmål — lärer särskilt med hänsyn till de betyd- ligt ökade arbetsbördor, som processkommissionen velat lägga på hovrätterna, en väsentlig utökning av ledamotsantalet bliva nödvändig för att kunna till— godose berättigade krav på större skyndsamhet vid målens avgörande i mel- laninstansen. Någon utredning härom föreligger emellertid icke.

Enligt processkommissionens förslag skall även i hovrätterna i avsevärd ut- sträckning direkt och muntlig förhandling mellan parterna samt i allmänhet även ett upprepande av vittnes- och sakkunnigbevisning förekomma. Denna sak torde närmare framdeles få beröras. Endast det bör här sägas, att genom den föreslagna ordningen ett påskyndat förfarande i hovrätterna knappast stäl-

les i utsikt, alldeles oavsett att intet uppslag gives till den nu rådande väldiga balansens avarbetande.

På vad sätt den överklagade långsamheten vid målens avgörande i högsta domstolen skulle avhjälpas, framgår icke av förslaget. Enligt detta skulle antalet ledamöter på varje avdelning nedsättas till 5, varjämte den ur mer än en synpunkt omtvistliga ordningen föreslagits, att endast rättsfrågan skall komma under högsta domstolens prövning. Någon annan åtgärd för att min- ska den alltjämt betydliga balansen oavgjorda mål i högsta instans synes icke vara föreslagen.

I stället har intresset för påskyndat förfarande huvudsakligen inriktats på den instans, där den minsta långsamheten torde vara tillfinnandes, nämligen underrätterna. Härmed är dock icke avsett säga att icke tiden för målens handläggning i denna instans skulle kunna förkortas. Det förefaller dock som om ett säkrare resultat beträffande den mest påtalade bristen i vårt rätte— gångsväsen skulle kunnat vinnas, om reformarbetet i denna del mera inrik— tats på de högre instanserna, där felet veterligen är att söka. Anledningen till att så icke skett vid processkommissionens förslag torde huvudsakligen vara att söka i det allt annat överskyggande intresse, som kommissionen ägnat åt sitt skötebarn, den s. k. omedelbarhets- och muntlighetsprincipen, vars in- förande i vår rättegångsordning gjorts till det trollspö, som skulle komma alla påtalade brister däri att försvinna. Genom tillämpning av de angivna prin- ciperna på sätt kommissionen i betänkandet föreslagit skulle helt visst rätte- gångarna länkas in i helt andra banor än tillförene, men det torde icke med någon större grad av sannolikhet kunna förutses att dessa skola åstadkomma ett bättre och snabbare avgörande än nu är fallet.

Beträffande domstolsförfattningen och underrätterna har processkommissio- nen föreslagit den enligt min mening enda utväg, som med bibehållande i hu- vudsak av nuvarande organisation står öppen, nämligen utökande av domkret- sarnas storlek, uppdelning inom dessa av domargöromålen sålunda, att de vik- tigaste förbehållas en högre kvalificerad domare och övriga göromål överläm— nas åt andra befattningshavare, samt slutligen upphörande av de mindre stä- dernas egna jurisdiktion och deras inordnande i större domkretsar.

Emot förslaget om en arbetsfördelning inom lantdomstolarna synes någon anmärkning icke böra göras. Ej heller emot att en del mindre städer inordnas i omgivande lantdomkretsar. Dock får anses, att processkommissionen härut- innan gått längre än nödvändigt och lämpligt är. Då stadsdomstolarna i vårt land av ålder varit anordnade på annat sätt än lantdomstolarna och några befogade anmärkningar mot de större stadsdomstolarnas kompetens icke torde kunna framställas — statistiken i fråga om ändringsfrekvensen talar här ett helt annat språk synes en förändring därutinnan, som helt visst icke ön- skas av städerna själva, icke böra vidtagas endast för åstadkommande av lik- formighet i domstolsorganisationen. Processkommissionen har icke heller be- träffande sammansättningen av de föreslagna underdomstolarna kunnat i allo vidhålla denna likformighet utan, beträffande lekmannadeltagandet, föresla- git ganska stor avvikelse i. fråga om de tingslag, som omfatta endast stad. Något trängande behov ur rättskipningens synpunkt att nu genom lagstiftning tvångsvis förlägga en del i kommissionens betänkande avsedda större städer under landsrätt torde icke heller hava uppvisats. I varje fall synes det rim- ligt, att en tvångsförläggning ej verkställes emot en starkare opinion inom den stad frågan gäller.

Beträffande domstolsorganisationen i de större städer som fortfarande skul- le bilda egna domkretsar, torde kring frågan om enmansdomstolar eller kol- legiala sådana alltjämt strid komma att stå. Några tvingande skäl till från- gående härvidlag av städernas urgamla självständiga organisation, som ju är

Organisatim nen .

Benämning.

Sammansätt- ning.

starkt sammanvuxen med andra speciella organ därstädes, såsom magistrat och dylikt, synes icke vara förebragta. Processkommissionen framhåller i sitt be- tänkande, att man vid ombildning av rättegångsväsendet bör framgå med var- samhet och att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av dess förtroende, icke utan vägande skäl få avlägsnas. Konsekvensen härav borde vara att icke genom ett omedel- bart lagbud domstolsinrättningen i dessa städer omgestaltas i likhet med lands— bygden utan allenast möjligheten därav hålles öppen och frågan om sådan omgestaltning får bero på stads- och statsmyndigheternas gemensamma pröv- ning i varje särskilt fall. Ett omedelbart anordnande av >>lagmansrätter» i de största städerna såsom Stockholm och Göteborg skulle helt visst stöta på. stora svårigheter och för de nuvarande förtjänta och ansedda domstolarna därstädes te sig såsom nedsättande.

Bibehållandet av egenartad och särskild jurisdiktion för de större städerna bör icke utgöra något hinder för att domstolsväsendet i dem övertages av sta- ten, något som under alla omständigheter bör anses eftersträvansvärt.

Beträffande benämningen å underdomstolarna torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke olika benämning bör användas för domstolarna i de städer, som bilda egna domkretsar, och övriga underdomstolar. Därigenom komme tydligt att utmärkas vilka städer äro av det förra slaget, varjämte gammal tradition bibehölles. Domstolarna i dessa städer skulle sålunda alltjämt få benämnas rådhusrätt.

Processkommissionen har benämnt samtliga underdomstolar lagmansrätt och beträffande de olika domarna inom domstolen föreslagit benämningen lagman för dess främste man samt rådman för de övriga domarna. Kommissionen har sålunda helt uppoffrat de urgamla benämningarna häradsrätt och härads— hövding men, tämligen omotiverat för övrigt, bibehållit benämningen rådman, vilken i domkretsar, som helt bestå av landsbygd, nog komme att te sig skäli— gen främmande. Ifrågasättas kan, om det icke varit lyckligare att bibehålla de nuvarande namnen häradsrätt, särskilt om benämningen rådhusrätt kvar- bliver i de största städerna, samt häradshövding såsom namn på chefdomaren i häradsrätt.

I fråga om sammansättningen av underdomstolarna på landet — däri inbe- gripet jämväl tingslag, som omfattar både land och stad — har processkom— missionen föreslagit att lagmansrätten skall bestå av lagfaren ordförande jämte nämnd, dock att i vissa fall rätten skulle utgöras av lagfaren domare ensam, särskilt då beträffande inskrivningsärenden, flertalet andra ansökningsåren- den, förberedande handläggning av mål samt vissa mindre brottmål. Emot överflyttandet å den lagfarne domaren ensam av dessa mål och ärenden. av vilka inskrivningsärendena faktiskt om ej rättsligt redan kommit över i hans händer, torde icke vara något att erinra. Att nämnd bibehålles vid huvudför- handling i alla andra mål är förvisso välbetänkt. Nämndens deltagande i rättskipningen har städse varit ägnat att bland allmänheten skapa anseende åt och förtroende för lantdomstolarna ; och ett uppgivande av denna mång- hundraåriga, bland allmogen starkt rotfästade tradition bör icke under några omständigheter få förekomma. Processkommissionens nedsättande av antalet ledamöter av nämnden till 5 synes dock innebära en alltför kraftig stympning av den ursprungliga nämndsinstitutionen, varför det nuvarande för domförhet föreskrivna antalet ledamöter synes böra bibehållas, icke minst för att kunna i de genom förslaget starkt utvidgade domkretsarna bibehålla den insats, som person- och ortskännedomen stundom utgör vid prövningen av mål och åren- den, bättre bevarad. Det torde dock kunna ifrågasättas om icke den nuva-

rande ordningen med två olika nämnder, den ena om minst sju och den "andra om tre ledamöter, för olika arter av mål borde bibehållas.

Vid omröstning i lagrnansrätt, bestående av lagfaren ordförande med nämnd, skall enligt processkommissionens förslag den mening bliva gällande varom fyra av nämndens fem ledamöter förena sig. Bcstämmes enligt undertecknads mening nämndens antal till sju reSp. 3, skulle det i analogi därmed krävas sex nämndemäns enhälliga mening för att överrösta domaren samt vid 3-mans- nämnd enhällighet bland dessa för att gälla.

Frågan om kollektiv eller individuell rösträtt för nämnden torde väl bliva ett av de ämnen, varom meningarna inom och utom fackmännens krets kom- ma starkast attlbryta sig. Processkommissionen har på, som det synes, full- goda skäl avvisat införandet av individuell rösträtt och stannat för ovan— nämnda, ganska blygsamt utvidgade kollektiva rösträtt. Aven emot denna hava starka betänkligheter rests. Man har, ej utan skäl, framhållit att på detta sätt partipolitiken och de politiska synpunkterna skola, särskilt om nämndemansvalen skola verkställas efter proportionalistisk grund, göra sitt inträde i domstolarna och dessa på så sätt göras till politiska inrättningar av en för rättssäkerheten synnerligen farlig karaktär. Skulle exempelvis fyra femtedelar av nämnden bestå av kommunister och syndikalister, vilka ju äro principiella motståndare till hela vår rättsordning och vårt rättssamhälle, kom- me detta att utsättas för den allvarligaste fara. Av processkommissionen har anvisats att den utförliga rådplägning med nämnden, som bör föregå domen, skulle bereda en betydande trygghet för de faror, som ovan antytts. Det är dock att befara, att mer än domarens råd skulle gälla vad partistyrelse dekre- terade och mötesresolutioner »fastslagit».

Ehuruväl, så långt min personliga erfarenhet sträcker sig, partipolitiska synpunkter icke sökt göra sig gällande vid måls avgörande, kan dock av den- na omständighet knappast någon vidsträcktare slutsats dragas, för den hän- delse nämndens ställning blir väsentligt olika emot nu. Skäl för utvidgning av nämndens rösträtt torde därför, enligt min mening, knappast finnas; i varje fall bör vid införande av rösträtt av föreslagen art stadgas, att antalet nämn- demän sättes till 7 resp. 3 samt att 6, eventuellt alla 3, skola vara ense om beslutet för att kunna överrösta den lagfarne domaren.

Att i de domkretsar, som skulle bestå av enbart stad, införa nämndemans— institutionen, anser jag opåkallat. Några röster för lekmannaelementets in- förande i rättskipningen uti dessa städer torde knappast ens bland lekmännen själva hava gjort sig gällande.

Så mycket mindre skäl torde då finnas att införa utländska sedvänjor där- vidlag. I varje fall bör icke denna reform tvångsvis, med ett slag, genom- föras utan, då fråga uppstår om dessa domstolars omorganisation, även frågan om nämnds deltagande i rättskipningen upptagas och prövas efter åtgärdens lämplighet i det särskilda fallet och lösas på den frivilliga överenskommelsens vag.

Angående lämpligheten av processkommissionens förslag om rätt för par- terna att, då de äro därom ense, i vissa tvistemål gå underdomstolarna förbi och anhängiggöra sin talan omedelbart i hovrätt torde nog tvekan böra råda. En sådan anordning skulle tvivelsutan verka misskrediterande för underrät— terna, vartill kommer att då högsta domstolens prövning, enligt förslaget, skulle inskränkas till enbart rättsfrågan, prövningen av själva sakfrågan i dessa fall skulle vara överlämnad till en enda instans emot nuvarande tre, vilket näppeligen kan i allo betraktas som en utveckling till det bättre. Hov- rätternas arbetsbörda skulle betänkligt ökas, då förslaget ju förutsätter, att sakfrågan skall slutligen avgöras i hovrätten och denna alltså har att fast- ställa vad som skall anses bevisat ej blott beträffande de omtändigheter, varå

Nämnden.

Prorogations— rätt.

Val av nämnd.

Delgivning.

dess eget utslag grundas, utan över huvud beträffande alla omständigheter, som kunna tänkas bliva relevanta för högsta domstolens dom, ett säkerligen både drygt och ofta otacksamt. arbete. Anordningen skulle hava sitt berätti- gande huvudsakligen blott beträffande mål, däri själva rättsfrågan är den dominerande.

Processkommissionens förslag om att i vissa fall domsaga skall kunna upp- delas i tingslag, ibland med gemensam tingsstad, såsom då en mindre stad in- går i domkretsen, ävensom inrättande av ett eller flera bitingsställen inom domsagan, tillstyrkes. Frågan om landets förändrade indelning i domsagor torde bereda åtskilliga svårigheter, då givetvis här starka lokala intressen-, komma att göra sig gällande. Att problemet icke låter sig lösas utan svå- righet även av ekonomisk art, lärer vara uppenbart.

I fråga om sättet för lagfarna domares tillsättande torde icke något vara att anmärka emot processkommissionens förslag. Huru vikariefrågan skall, med fastställande av den uttalade grundsatsen att som vikarie för lagman eller vice lagman endast ordinarie domare må förordnas, kunna ordnas, beröres icke i förslaget i vidare mån än att åläggande skulle kunna givas rådman att vikariera för lagman. Emellertid återstår då frågan, med det begränsade an- tal domare som förutsättes samt oviljan mot allt extra-ordinariesystem, huru vikarie för rådmannen skall erhållas samt på vad sätt semesterfrågan skall kunna tillfredsställande lösas.

Beträffande frågan om vilka valkorporationer skola förrätta nämndemans— valen torde icke vara något att erinra emot betänkandet, likaså synes lämpligt att förslag till ledning för valet upprättas. Huruvida dessa skola bliva av nå— gon praktisk betydelse, återstår emellertid att se. I fråga om valsättet torde strid komma att stå kring förslaget om proportionella val i angivet fall. Det måste i möjligaste mån undvikas, att politiska synpunkter göra sig gällande vid sådana val, och möjligheten av proportionella val ökar nog faran för att dy- lika synpunkter komma att anläggas. Emellertid torde få förutsättas att även vid majoritetsval partipolitiken skall bliva avgörande »— i undertecknads dom- saga ha de två senaste nämndemansvalen helt gått i partipolitikens tecken — varför genom proportionellt valsätt en utväg gives från att det härskande par- ' tiet inom valkretsar insätter blott partivänner oavsett dessas lämplighet för ; uppdraget. '

Antalet nämndemän beräknar processkommissionen till 45 i en genomsnitt- lig domsaga. Utökas antalet ledamöter i nämnden till sju, såsom underteck- nad föreslagit, kan möjligen en förhöjning av hela antalet bliva påkallad. Det får förväntas, att innan Kungl. Maj :t träffar avgörande angående nämndemans- antalet Och beträffande skilda kommuners förenande till en valkrets, domstolar och ortsmyndigheter få uttala sig i ämnet.

Mot förslaget om avlöning åt nämndens ledamöter synas betänkligheter böra möta, då därigenom nämndens ställning kommer att bliva väsentligen en annan och faran för politisering kommer att ökas.

Att nämnd erhåller gottgörelse för resekostnad vid inställelse för tjänstgö- ring får dock anses vara skäligt.

Emot vad processkommissionen föreslagit beträffande tiderna för under- domstolens sammanträden, offentlighet och ordning vid domstolarna samt om kansli därstädes torde i huvudsak icke vara något att erinra.

Däremot kan tvekan råda beträffande lämpligheten av de föreslagna bestäm- melserna om att delgivning av stämningar, kallelser m. m. skulle i regel ske genom rättens försorg. Då delgivning av stämningar hittills utan olägenhet kunnat ske på vederbörande sakägares föranstaltande och bekostnad, kan knap- past något skäl påvisas till att domstolen skulle belastas med sådana bestyr och kostnader. Mot att göra postverket och särskilt dess underordnade funk-

tionärer till delgivningsmyndighet härvidlag torde betänklighet möta. Att i övrigt en del kallelser kunna verkställas genom rättens försorg och då med an- litande av postverket, ifrågasättes däremot icke. Av betänkandet framgår icke med klarhet huru processkommissionen tänkt sig kostnaden för delgivning — sådan förutsättes ju ibland ske genom stämningsmän skola gäldas och vem skall förskottera sådan kostnad eller slutligen vidkännas densamma, om par- ten undandrager sig fullföljd av saken eller befinnes sakna tillgångar. Då det väl knappast kan förutsättas, att icke postverkets kostnader för delgivningen skola gäldas och beloppet av vederbörande uttagas, drager systemet med sig bokföring, med en mängd småposter och mycken tidsspillan.

Antalet hovrätter har, såsom förut nämnts, av processkommissionen antagits böra utökas till 7 a 9. Samtidigt härmed har det domföra antalet ledamöter i hovrätterna av kommissionen nedsatts till 3. Lämpligheten härav kan starkt sättas i fråga. Möjligen hava ekonomiska, skäl att icke göra kommissionens förslag av kostnadsskäl oantagligt — här spelat in. Enligt undertecknads me— ning är emellertid denna nedsättning av ledamotsantalet en av de svagaste punkterna i förslaget. Då däri synnerligen stora fordringar ställas på under- domstolarnas kvalifikation, torde fordringarna för hovrätternas vidkommande icke böra eftergivas. Av flera skäl torde antalet ledamöter böra sättas till 4, åärvid tillfälle torde kunna beredas extra ordinarie ledamot att deltaga såsom

omare.

Processkommissionen har även föreslagit, att hovrätterna skola i viss ut— sträckning hålla sammanträden å andra orter inom domkretsarna än förlägg- ningsorten. Aven beträffande lagmansrätterna hava dylika regler föreslagits. Nyttan och ändamålsenligheten härav kunna betvivlas. Över huvud torde för mycket hava i betänkandet skattats åt syftemålet att göra domstolarna till- gängliga för allmänheten. Med våra tiders starkt utvecklade kommunikations- väsende kan utan risk fasthållas, att parterna skola gå till domstolen, icke tvärtom, och domstolarnas föreslagna ambulatoriska verksamhet åtskilligt in- skränkas.

Förslaget om nämnd i hovrätt avstyrkes på det bestämdaste. Något behov av lekmäns medverkan i högre instanser torde icke föreligga., och anledning saknas till att i detta hänseende efterfölja utländska förebilder. Den före- slagna tungrodda apparaten med nämndemän skulle säkerligen på hovrätternas arbete verka synnerligen betungande, utan att någon verklig fördel skulle emås. I varje fall lära de fördelar, som möjligen kunna därmed vinnas, icke stå i rimlig proportion till de olägenheter och kostnader, som äro med en sådan anordning förknippade. Faran för politiskt dömande blir här större än i underrätt. då genom bevisfrågans definitiva prövning i hovrätten möjlighet till korrigering av ett ur politiska synpunkter bestämt utslag kan bliva undanryckt den hög- sta instansen. Dömandet i de högre instanserna bör såsom hittills vara för- behållet yrkesdomare ; något krav på ändring härav har undertecknad veter— ligen aldrig blivit framställt; våra överrätter hava under sekler med oväld och skicklighet skipat rätt och torde även i sin nuvarande gestaltning vara om- fattade av folkets fulla förtroende.

Någon anledning till att, såsom förslaget upptager, å de allmänna underdom- stolarna överflytta de åligganden, som nu tillkomma administrativa myndig— heter såsom överexekutorer, synes icke föreligga. I varje fall bör sådant icke genomföras innan någon tids erfarenhet vunnits om tillgängliga arbetskrafter vid underdomstolarna förslå till fullgörande av de uppgifter, som i övrigt pålagts dessa.

_ Vad processkommissionen föreslagit ifråga om åklagarväsendets ombildning tlllstyrkes. Enligt undertecknads mening är en av de allvarligaste bristerna v1d rättsväsendets nuvarande gestaltning att söka i de allmänna åkla-

Hovrättema.

garnas bristfälliga utbildning för sitt yrke och därav följande inkompetens. Snara åtgärder i den av kommissionen utstakade riktning äro därför av nöden.

Även förslaget i vad det rör advokatväsendets gestaltning torde kunna i huvudsak godkännas.

Såsom förut framhållits har processkommissionen såsom ett osvikligt medel till förbättrade förhållanden inom vårt rättsväsen åberopat muntlighets— och omedelbarhetsprincipens tillämpning i blivande processordning. I sin anslut- ning till denna grundsats har emellertid kommissionen säkerligen gått åtskil- ligt för långt. I detta hänseende tillåter sig undertecknad hänvisa till vad föreningen Sveriges häradshövdingar genom sin styrelse anfört i avgivet ytt- rande, vilket skall bliva för kungl. hovrätten tillgängligt.

Det må, beträffande denna fråga, för övrigt vara tillåtet betvivla möjlighe- ten av att i alla mål kunna uppehålla den muntliga och koncentrerade förhand— ling, som betänkandet avser att skapa. Man tänke sig exempelvis huvudför- handling i ett mål av sådana dimensioner som Lanforsen-processen.

I varje fall torde det föreslagna förfarandet, även med de förändringar, som betingats av en omläggning därav i närmare anslutning till nu rådande processordning, icke kunna genomföras på en gång utan böra inträda etappvis och i den mån gynnsamma erfarenheter kunna bestyrka lämpligheten av ett fortsatt inslående på denna väg.

Med den i omförmälda yttrande hävdade uppfattningen om bibehållande i viss mån av nu praktiserade muntligt—protokollariska förfarande följer möjlighet att fullfölja sakfrågan i högsta instanS, vilken möjlighet, även om önskemålet om ett snabbare avgörande skulle i viss mån därigenom motverkas, alltjämt torde med hänsyn till vårt folks vana vid och fortfarande vidhållna krav på att få sina tvister prövade till sista instans oansett processkommissionens där- ifrån avvikande mening böra bibehållas. Med svensk rättsuppfattning torde det knappast stå i överensstämmelse, att talan även i de grövsta brottmål skul- le i högsta domstolen vara fullständigt utesluten beträffande sakfrågan, vilken fråga dock enligt processkommissionens eget uttalande i regel är den i brott- mål dominerande.

Beträffande förslaget i vad det rör rättegången i tvistemål och brottmål tillåter sig undertecknad hänvisa till ovan åberopade föreningsutlåtande, där- vid dock det beträffande förberedande förhandling framförda uttalandet om att mål i större omfattning än processkommissionen ansett skulle kunna brin— gas till avgörande utan nämnds medverkan bör, med hänsyn till undertecknads mening att S-mansnämnd fortfarande bör för vissa fall användas, underkastas modifikation, som påkallas härav.

Även i fråga om domareutbildningen får undertecknad åberopa förenämnda föreningsyttrande.

Vad slutligen beträffar frågan om kostnaderna för förslagets genomförande, kan på grund av den alltför knapphändiga utredning, som betänkandet i den- na del innehåller, något mera bestämt yttrande i denna del icke avgivas. Att ett rättegångsväsen, anordnat enligt processkommissionens förslag, emellertid skulle såväl för den enskilde som statsverket medföra högst avsevärt ökade omkostnader emot nu, torde emellertid vara ställt utom tvivel.

Att utan en säker och tillförlitlig överblick över den kostnadsökning, som reformen måste medföra för statsverket och kommunerna, statsmakterna skul- le godkänna reformförslagets principer torde få anses uteslutet; att låta kost— gadsfrågan bliva föremål för en efterföljande utredning lärer icke vara tänk- art.

Häradshövdingen i Bollnäs domsaga (G. GRÖNING): De anmärkningar, som framkommit mot rättskipningen i landet, torde huvud— sakligen avse dess förment bristande snabbhet, säkerhet och billighet.

Ej utan fog har man klagat över rättskipningens långsamhet. Allt för ofta har det hänt, att den, som slutligen vunnit'målet, saknat möjlighet att göra sin rätt gällande mot en part, som begagnat sig av den långa tid, målet varit anhängigt, för att sätta sina tillgångar utom räckhåll för exekution. I fråga om säkerheten torde vår gällande rättsordning motsvara ganska stora anspråk. De brister, som föreligga, bero huvudsakligen på ofullständig utredning och i viss män på felaktigt framläggande av processmaterialet. Den ekonomiska upp- offring, en part nödgas underkasta sig för att få sin rätt fastslagen, torde i många fall förökas genom långsamhet i rättsförhandlingen.

Den överklagade förseningen i målens handläggning vid häradsrätterna be- ror till ej ringa del på den ökade och alltjämt växande arbetsbörda, som den nya lagstiftningen ålägger häradshövdingarna. Målens snabba handläggning hind- ras också av ordningen för rättegången, enligt vilken rättens ordförande i regel ej får kännedom om processmaterialet, förrän detsamma framlägges inför hä- radsrätten. Det är till och med endast undantagsvis han får tillfälle att vid stämningens uttagande genomögna stämningsansökningen. Brådskande förvalt- ningsbestyr, den tidsödande handläggningen och expedieringen av småproto- kollsärendena och gravationsbevisen hindra ofta häradshövdingen att i tid ägna målen och deras fortsatta handläggning erforderlig uppmärksamhet. De om— byten av ordförande i rätten, som föranledas av nödvändigheten att bereda hä- radshövdingen lättnad i arbetsbördan, torde också i viss mån föranleda förse- ning av handläggningen. F örnämsta orsaken till rättsförhandlingamas förse- nande torde dock få sökas i parternas egen eller deras ombuds bristande för- måga eller intresse att skyndsamt framlägga processmaterialet.

Den brist i rättskipningens säkerhet, som kan anses föreligga, vållas huvud- sakligen av ovanberörda svårighet för domaren att öva verksam processledning.

Det kan ej förnekas, att rättskipningen fördyras för parterna genom den långsamma rättegången och de många uppskoven. De åtgärder, som kunna vid- tagas i syfte att förkorta tiden för rättegångarna, böra således även medföra billigare rättskipning.

Ovan angivna brister i rättegången söker processkommissionen bota genom en fullständig omläggning av vårt rättegångsväsen efter moderna, utländska mönster med i huvudsak muntligt förfarande och rättegångens koncentrering till i regel endast en huvudförhandling.

Till fullo instämmande i den kritik, som av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar framförts i avgivet underdånigt yttrande, varav jag tagit del, och i dess försvar för det muntligt protokollariska systemet och för nämndens kollektiva rösträtt, vill jag allenast tillägga några ord angående protokollfö- ringen och angående antalet nämndemän. Protokollet bör upptaga allt, som är av vikt för målets avgörande. Vid den häradsrätt, där undertecknad har sin verksamhet, är det vanligt, att såväl parternas anföranden som vittnesmå— lcn av ordföranden omedelbart dikteras till minnesprotokollet, därvid tillfälle lämnas parter och vittnen att göra erinringar, rättelser eller tillägg. De så- lunda gjorda anteckningarna införas sedan i domboken utan någon förändring i sak. Det synes önskligt, att- ett liknande förfarande vid protokollföringen bleve i lag föreskrivet. Den gamla tolvmannanämnden borde helst bibehållas med oförändrat antal, men då nämndemännens tid sannolikt därmed komme att alltför mycket tagas i anspråk, borde bestämmelse givas, att häradsnämnden skulle bestå av högst åtta ledamöter och vara domför, då minst sju nämndemän vore tillstädes.

De brister i rättskipningen, som föreligga, torde kunna utan frångående av huvudgrunderna i vårt bestående och på nationell grund uppvuxna rättegångs- väsen bättras genom en sådan arbetsfördelning vid häradsrätterna, att härads- hövdingarna befriades från huvudparten av det arbete, som ej har direkt sam-

6—291921

band med handläggning av rättegångsmålen, att domkretsarna, såsom ock pro- cesskommissionen föreslagit, för'sådant ändamål så förstorades, att fullt arbete bereddes en hos häradsrätten anställd ämbetsman, som skulle hava till huvud- saklig uppgift att på eget ansvar handlägga lagfarts- och inteckningsärenden, utfärda gravationsbevis och tilläventyrs även tjänstgöra som överexekutor, att förberedande handläggning av målen anordnades i huvudsaklig överensstäm— melse med processkommissionens förslag, ehuru under friare former för den ledning, som därvid borde tillkomma domaren, samt att tätare rättegångstill- fällen bereddes. Vid den förberedande behandlingen, som borde vara bunden vid särskilda, tätt och regelbundet återkommande rättegångstillfällen, skulle häradshövdingen biträdas av en sekreterare, som hade att föra protokollet och ombesörja expedieringen. Därvid borde också mål av mindre betydenhet och på parternas begäran jämväl andra kunna omedelbart avdömas. Ovriga mål skulle hänvisas till huvudförhandling inför domare med nämnd. Vid härads— rätterna borde vara anställda notarier med i huvudsak samma uppgifter som nu åligga förste och andre notarierna å domsagokansliet. I likhet med process— kommissionens och häradshövdingeföreningens styrelse anser jag, att tillträde som rättegångsombud till underrätterna fortfarande bör medgivas jämväl per- soner, som sakna juridisk utbildning. Det måste emellertid förutsättas, att verksamma lagbud givas om avvisande av sådana rättegångsombud, som sakna förmåga att tillfredsställande utföra sina huvudmäns talan eller den redbar- het, förtroendet att vara rättegångsombud förutsätter. I övrigt borde perso- ner, som vid en underrätt visat sig motsvara fordringarna på ett dugligt och red— bart rättegångsombud, kunna erhålla auktorisation såsom sådant, gällande för vissa år i sänder och medförande rätt att under tiden användas som rättegångs- ombud vid övriga underrätter.

Den klagan över rättegångsombud, som mest förspörjes, avser de höga arvo- den, de betinga sig eller utkräva och som ofta ej stå i skäligt förhållande till processföremålets värde. De missbruk av dylik art, som säkerligen föreligga, borde kunna verksamt stävjas genom föreskrift, att envar, som uppträtt såsom rättegångsombud, skulle vara pliktig att inom viss tid efter målets avgörande hos domaren avlämna uppgift på det arvode och den ersättning i övrigt, han betingat sig i målet.

Den förnyade fördelning av underrätternas domkretsar, som processkommis- sionens förslag förutsätter, har ej bekantgjorts för annan del av riket än Gävle- borgs län. Vad förslaget i den delen innebär synes framhäva nödvändigheten av varsamhet i vidtagande av förändringar, som skulle i vissa landsdelar med— föra stora olägenheter för allmogen.

Tyvärr hava mina övriga ämbetsgöromål ej tillåtit mig att under den korta tid, som stått mig till buds, ägna ett sorgfälligare studium åt det värdefulla principbetänkande, som processkommissionen utarbetat och som säkerligen kom— mer att Visa sig fruktbringande, även om den omstöpning av vår rättegångs— ordning, som detsamma söker förbereda och som enligt min åsikt lika litet överensstämmer med vårt folks kynne. som med den historiska rättsutvecklin- gen, ej kommer till utförande. Jag måste därför efter ovan gjorda erinringar inskränka mig till att i övrigt instämma i styrelsens för häradshövdingeföre- ningen yttrande, som jag i huvudsak gillar.

H äradshöodingern i Ångermanlands södra domsaga (K. EKBOM) åberopar det vid processkommissionens betänkande (del III sid. 239) fogade yttrande, som avgivits av flertalet av de personer, vilka. varit tilfkallade att biträda kom— mlssmnen.

Häradshövdingen i Jämtlands norra domsaga (E. LEIJONHUFVUD): För att en rättegångsordning må kunna kallas god, måste den fylla kraven på säkerhet, snabbhet och billighet.

Processkommissionen har i sitt betänkande utgått från att vårt nuvarande rättegångsväsende lider av allvarliga och djupgående brister i de båda först- nämnda hänseendena. Den har framhållit att uppskovsväsendet vid under- rätterna och det långa mellanrummet mellan häradsrätternas sammanträden i hög grad bidraga till långsamheten i rättskipningen, samt att vikariatsystemet vid häradsrätterna, det muntligt-protokollariska systemet, målens handläggning vid olika rättegångstillfällen och domens grundande på protokollet skulle med- föra osäkerhet i rättvisans utövande.

Tillika förmenar kommissionen att nämnden i häradsrätten icke har den be— fogenhet, som bör tillkomma densamma. Efter att hava konstaterat allt detta, uttalar kommissionen såsom sin mening att erfarenheten visat, att bristerna icke kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer, utan att en genomgri- pande förändring är erforderlig för att råda bot för det onda. Kommissionen har därför, utan att göra någon undersökning, om icke partiella reformer med bibehållande av det grundväsentliga i vår rättegångsordning kunna giva ett resultat, som tillfullo motsvarar behovet, kastat sig in på en fullständig refor- mering såväl av domstolsorganisationen som av rättegångsförfarandet —— där- vid följande de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer slagit in på _ och detta fastän kommissionen i samma andetag uttalar att man bör framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Jag menar härmed i främsta rummet munt- lighets- och omedelbarhetsprincipen.

Visserligen kan man ju icke ifrånkomma att en viss långsamhet vidlåder vårt rättegångsförfarande, men huruvida detta huvudsakligen beror på uppskovs- väsendet i underrätterna torde väl vara ganska tvivelaktigt. Den statistik, som kommissionen härutinnan åberopat, synes mig snarare visa hän på att den tid som åtgår för målens behandling i överrätterna i det övervägande antalet fall är vida längre än den som tarvats för underrätten — och detta framstår så mycket tydligare om man tager i betraktande att det är på underrätterna som hela utredningen och bevisningen i målen ankommer. Jag har därmed dock icke velat säga att långsamheten beror på överrätternas arbetssätt —— det torde huvudsakligen vara att tillskriva deras organisation. Att det långa mellan— rummet mellan häradsrätternas sammanträden i viss mån bidrager till långsam- heten torde vara tämligen klart med det nuvarande rättegångsförfarandet.

Den brist, som består i långsamhet i rättegångsförfarandet, förefinnes så- lunda uppenbarligen i vårt land och måste på ett eller annat sätt undanröjas.

Vad däremot beträffar kommissionens påstående att vårt rättegångsväsende lider av vissa fel, som medföra att domstolarna ofta nödgas döma på. ett bristfäl— ligt och mindre tillförlitligt material, och att detta hänför sig både till orga- nisationen och till förfarandet, så framgår av vad jag förut yttrat, att kom- missionen enligt mitt förmenande icke visat vare sig att de svenska domstolarna beträffande rättskipningens säkerhet skulle stå på en lägre nivå än domstolarna i andra kulturländer eller att deras domar och utslag skulle vittna om en sådan osäkerhet beträffande sakfrågan och rättsfrågan, att en fullkomlig omgestalt- ning av både domstolarna och rättegångsförfarandet är erforderlig.

Visserligen har ett utsträckt vikariatsystem sina vådor, men det förefaller mig som om den största olägenheten med avseende på vikariernas rättskipning är att den kanske icke åtnjuter allmänhetens fulla förtroende. En statistik över ändringsprocenten av häradsrätternas utslag för 1924 och 1925 utvisar en obetydlig skillnad mellan mål under ordförandeskap av ordinarie domare och under ordförandeskap av vikarie. Om man har rätt att från en statistik för

så kort tidrymd draga några slutsatser, synes mig faran av vikariatsystem ur rättskipningens synpunkt icke vara vidare stor. Resultatet torde väl också bero på ett tankeutbyte mellan de rättsbildade krafterna å ett domsagokansli angående de juridiska spörsmålen. . .Vidare har processkommissionen förmenat att själva systemet med muntligt- protokollariskt förfarande skulle bidraga till osäkerheten 1 rättskipningen och att detta system därför 1 huvudsak borde försvinna. Enligt mitt förmenande har kommissionen emellertid icke kunnat förebringa några bärande skäl för en sådan åtgärd. Snarare förefaller det som om kommissionen från främmande länders processordningar insupit en subjektiv tro på det muntliga systemets fö- reträden framför det hos oss använda och utan vidare ansett att vad som tycks passa för andra folk, som icke haft det goda rättegångsförfarande vi sedan gammalt tillämpat, också borde införas hos oss. Icke heller kan jag finna det vara någon brist i vårt system att dom icke avkunnas omedelbart efter förhand- lingarnas slut. Tid till eftertanke torde väl snarare öka säkerheten.

Naturligen måste det vara fördelaktigare om ett mål kan handläggas på en gång i hela dess vidd och alla vittnen höras vid samma rättegångstillfälle, om domstolen har hela materialet samtidigt tillgängligt. Men det är tämligen klart att förverkligandet av ett sådant förfarande är förenat med hart när oöver- komliga svårigheter i stora delar av vårt land, och i fortsättningen kommer nog även med ett delvis ändrat rättegångsförfarande uppskov att bliva nöd- vändiga. Det kan därför icke gärna anses såsom en så allvarlig brist 1 rätte- gångsförfarandet att allt icke förhandlas på en gång, såsom kommissionen förmenar.

Vad slutligen nämndens befogenhet beträffar torde det enligt min mening icke alls vara någon brist i Vårt rättegångsväsende att nämnden icke har större inflytande i domstolen än den nu äger. Att man vid sammanslagning av tings- lag merendels gått så tillväga att man bibehållit det ursprungliga antalet nämn- demän och därmed föranlett att samma nämndemän icke komma att deltaga i målens behandling ända fram till domen, torde icke utgöra något skäl för ökande av nämndens befogenhet. Ett mera praktiskt tillvägagående, som på mitt förslag genomförts vid sammanslagningen av Lits och Rödöns tingslag i den mig anförtrodda domsagan, torde väl vara att nedbringa nämndemännens antal till 12 —— en åtgärd, som icke medfört någon som helst olägenhet. Icke heller har jag förmärkt någon olägenhet i min domsaga av den bestämmelsen att endast sju nämndemän behöva närvara. I allmänhet är nämnden fulltaligt närvarande vid varje sammanträde, och de nämndemän torde vara lätt räknade som icke äro närvarande vid varje handläggning av de viktigare målen.

Att några allvarliga brister med avseende å rättssäkerheten föranledas av den nuvarande domstolsorganisationen och det nu gällande rättegångsförfaran- det torde kommissionen sålunda icke hava uppvisat. Detta hindrar naturligen icke att åtskilligt finnes, som kunde vara bättre och som bör reformeras. Men man bör därvid icke gå tillväga på sätt kommissionen tänkt sig.

Jag har härmed — innan jag ingår på en kritik av betänkandet —— velat ut- tala såsom min mening att vårt rättegångsväsende 1 stort sett alltjämt passar för vårt folk och att bristerna i detsamma icke äro större än att de kunna botas genom partiella reformer.

I en god rättegångsordning är det av den allra största betydelse att den domstol, som har att verkställa själva utredningen, upptaga bevisningen och fälla den första domen i målen, är väl organiserad. Processkommissionen har föreslagit att underrätten på landet skall bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän, av vilka fyra, om de äro ense, må överrösta domaren. Kommis— sionen har alltså bibehållit den nu gällande bestämmelsen att i underrätten skall sitta allenast en lagfaren domare men minskat nämndemännens antal från

12 eller 7, om man så vill, till allenast 5. Då enligt min mening nämndens stör- sta betydelse är att den genom sin närvaro i domstolen skapar förtroende för densamma hos allmänheten och förhindrar att domstolen blir en byråkratisk inrättning, är det givet att en minskning av nämndemännens antal motverkar denna uppgift. Likaså har nämnden sin stora betydelse på grund av sin lokal— och personalkännedom, och det måste bliva en stor olägenhet för domstolen om den icke sitter inne med dylik kännedom från skilda trakter inom tingslaget —— något som naturligen kommer att bliva händelsen med ett minskat antal nämn- demän. Att inrymma större befogenhet åt nämnden än för närvarande synes mig icke heller ägnat att öka säkerheten i rättskipningen. Det är icke säkert att ett sunt förstånd alltid skänker förmåga att vara objektiv. Jag förmenar därför att anledning saknas att ändra de nu gällande bestämmelserna angående nämndemännens antal och deras betydelse. Likaså är det föreslagna valsättet betänkligt. Att föreskriva att under vissa förhållanden nämndemän kunna väl- jas proportionellt är ju nästan att inbjuda därtill, och man kan vara förvissad därom att om ett sådant valsätt kommer till stånd, det icke skall dröja länge förrän politiken kommit in i underrätterna. Någon anledning att förkorta valperioden föreligger ej heller. Det är ju givet att ju längre en nämndeman sitter i domstolen, dess större erfarenhet förvärvar han.

Någon ändring med avseende på nämnden torde sålunda icke böra äga rum. Däremot skulle man ju kunna tänka sig en ökning i häradsrätten av antalet lag- farna domare. Ett samarbete mellan sådana måste verka befruktande och lända till ökning av säkerheten i rättskipningen. Enligt processkommissionens för— slag skulle ju antalet av rättsbildade biträden ökas i de förstorade domsagorna, och det ligger ju nära till hands — utan att kostnaden därför behövde avsevärt ökas —— att fördelningen av arbetet mellan dessa gjordes så, att de utom vissa övriga uppgifter jämväl vid handläggning av vissa mål finge säte och stämma i rätten. Det skulle ju också bidraga till deras juristutbildning och deras framtida befordran till häradshövdingar —— tanken att dessa rådmän eller vad de nu komma att kallas skulle vara mindre kvalificerade personer, som icke i allmänhet vore avsedda att befordras till häradshövdingar, tycks även vara så pass konturlös att motsatsen väl icke är utesluten.

Processkommissionens förslag att lagmannen eller häradshövdingen, såsom han väl snarare fortfarande borde benämnas, endast skall sysselsätta sig med de viktigare tviste- och brottmålen och till övriga rättsbildade befattningsha- vare i domsagan anvisas inskrivningsärenden och mindre betydande tviste- och brottmål, är däremot synnerligen beaktansvärt och torde höra till de reformer, som oavsett processkommissionens övriga förslag höra om möjligt förverkligas. Det är ju blott en fördelning av arbetet inom domsagan som, om också icke fullt genomförd, dock delvis redan fått sin tillämpning i några större domsagor. Reformen skulle emellertid medföra en förstoring av domsagorna, men då något förslag härom ännu icke föreligger, torde det för närvarande icke vara möjligt att yttra sig om utförbarheten av förslaget. En så sträng fördelning av målen, som processkommissionen tänkt sig, torde dock med hänsyn till vad jag förut anfört angående lagfaren meddomare i häradsrätt kanske böra undvikas.

Den av processkommissionen föreslagna rätten för parterna att i vissa mål förbigå underrätten och anhängiggöra målet i hovrätten såsom första instans torde väcka vissa betänkligheter. Därigenom skulle otvivelaktigt underrättens prestige få en ganska stark knäck, i synnerhet skulle detta bliva fallet i de städer, där hovrätterna komme att få sitt säte. Där bleve underrätten natur— ligen allenast en bagatelldomstol. Styrkan hos våra underrätter ligger bland annat just däri att de få upptaga till behandling mål och ansökningar av alla slag. Den styrkan komme att i hög grad eluderas genom den föreslagna pro- rogationsrätten.

För närvarande torde häradsrätterna i de flesta domsagorna sammanträda en gång i månaden. Enligt processkommissionens förslag skola sammanträ- den hållas så ofta det med hänsyn till arbetet behöves och beträffande de vik- tigare målen i allmänhet en gång i veckan för s. k. huvudförhandling. F ör domstolen vore detta kanske ej så betungande, även om forceringen möjligen skulle medföra ett alltför nervöst arbete, men frågan är väl om advokater, vilka väl framdeles liksom nu komma att anlitas i de viktigare målen, verkligen skola kunna hinna nedlägga ett grundligt arbete på utförande av sina huvud- mäns talan, om rätten skall sammanträda så ofta. Man må betänka att det ofta för dem gäller att uppträda vid flera olika underrätter och att det så- lunda kan bliva flera gånger i samma vecka, som de hava att vid huvudför- handling utföra målet i hela dess vidd och detta alltjämt. Månne icke ett något långsammare förfarande skulle lämna advokaterna bättre tillfälle att fördjupa sig i målen och därigenom också skänka deras huvudmän större säker- het med hänsyn till resultatet.

Jag föreställer mig att ett sammanträde en gång i månaden i alla dom- sagorna och icke såsom nu blott i en del vore både tillräckligt och välbetänkt. Därest sammanträdenas antal sättes till ett i månaden, påkallas icke heller den stora ökning av nämndemännens antal, kommissionen tänkt sig.

Det betydelsefullaste av processkommissionens förslag är utan tvivel in- förandet av den muntliga proceduren med övergivande av det muntligt-pro— tokollariska systemet, som hos oss gällt sedan långliga tider tillbaka. Kom- missionen förmenar att därigenom större rättssäkerhet skulle vinnas. Jag till- låter mig uttala en rakt motsatt åsikt. Ett noggrant protokollerande av vad som i en rättegång förekommer måste väl ändock medföra större säkerhet för att vid målets bedömande uppmärksamhet ägnas åt allt vad som är i saken relevant. Särskilt är det naturligen av den största vikt att vittnenas utsagor uppfattas på det rätta sättet, och ett bättre medel härtill kan väl knappast tänkas än att desamma nedskrivas ord för ord och av vittnena be- styrkas såsom rätt uppfattade. Visserligen säges det att rättens ordförande må till minnes göra anteckningar över utsagorna, men de få ej ligga till grund för domen. Detta förefaller mig vara endast teoretiska spekulationer som i praktiken icke komma att vinna beaktande. Jag föreställer mig att det skulle bliva mindre behagliga situationer vid överläggningen till dom, om en nämnde- man också gjort minnesanteckningar över vittnesutsagorna och dessa ej över- ensstämde med de anteckningar rättens ordförande gjort. Ingendera anteck- ningen är ju officiell. Det är ju icke heller uteslutet att någon nämndeman besitter ett säkrare minne än rättens ordförande. Detta blott som ett exempel på den osäkerhet, som otvivelaktigt komme att följa av den muntliga förhand- lingen. Den medför dessutom det fullkomligt överflödiga upprepandet av hela proceduren i hovrätten, där kanske vittnena, som veta att deras utsagor icke protokollerats, använda andra ord för att beskriva ett faktiskt förhållande, som därigenom kanske får en helt annan belysning. I vårt land, där vältaligheten och förmågan att genom ord inverka på människors känslor Och tankar icke intager en sådan rangplats som i sydligare länder, står det skrivna ordet sedan ganänalt såsom en väktare för rätt och sanning, och så torde det framledes för iva.

I nära sammanhang med det muntliga förfarandet står också principen om doms avkunnande omedelbart efter förhandlingarnas slut. Såsom jag förut an- fört torde tid till eftertanke öka rättssäkerheten. Visserligen bör rättens ord- förande redan före den slutliga handläggningen vara så inne i målet att han fullkomligt behärskar detsamma — men det är icke uteslutet, utan snarare högst antagligt att ofta nya fakta kunna framkomma vid den slutliga hand- läggningen, nya synpunkter framställas av parter och ombud, nya vittnen upp-

träda, som omkullkasta den förut förebragta bevisningen. Målet kommer kan- ske i ett alldeles nytt läge, och det bör då naturligen, för rättssäkerhetens skull, tillstädjas domstolen någon tids betänketid. Vid ett muntligt-protokollariskt system är det ej heller erforderligt att överläggning till dom omedelbart äger rum efter förhandlingarnas slut. Det torde vara fullt tillräckligt att över!- läggning och dom äger rum vid nästa sammanträde efter en månad.

Vad själva rättegången beträffar är kommissionens förslag att uppdela den- samma i förberedande behandling och huvudförhandling i stort sett tillfreds- ställande. Fråga är dock om det icke vore önskligt att ett urskiljande av bagatellmålens behandling från övriga mål vore att föredraga. Såsom kom- missionen uppdragit konturerna av den förberedande behandlingen synes det som om lagmannen (eller häradshövdingen) skulle handlägga även bagatell- 1nålen. Liksom han skulle befrias från inskrivnings- och ansökningsårenden borde väl även de mål, som nu kunna handläggas av domare och tremans- nämnd, uttryckligen undantagas från hans verksamhetsområde. Såsom jag för- ut anfört är det högst antagligt att åtminstone i glest bebodda och med mindre goda kommunikationer försedda domsagor huvudförhandlingen icke kan kom- ma att slutföras vid ett sammanträde. Naturligen bör det därför stadgas att samme domare och nämnd skall handlägga målet i fortsättningen. Likaså bör det icke förbjudas parter att ingiva nya skrifter vid huvudförhandlingen.

Processkommissionen har vidare föreslagit att i de fall edgång skall ifråga- komma den bekräftelse, som bör äga rum, i regel skall ske i form av ed men att den, som på grund av sin religiösa åskådning hyser betänklighet att avlägga eden, skall få utbyta densamma mot annan bekräftelseform. Då det med nutida uppfattning väl icke kan ifrågakomma att anställa någon under- sökning rörande vederbörandes religiösa åskådning, skulle följden bliva att fritt valsätt komme att stå öppet mellan den ena eller den andra bekräftelse- formen. Att stadga två på angivna sätt valfria bekräftelseformer torde dock knappast vara lämpligt. För övrigt torde det väl i de flesta fall vara hotet om straff för falskt vittnesbörd, som förmår dem, som icke för sanningens egen skull avgiva en sanningsenlig vittnesberättelse, att hålla sig till sanningen. Jag föreslår därför att eden borttages ur rättegångsordningen och ersättes med en högtidlig försäkran.

I sammanhang härmed torde kanske vid antagande av en reformerad rätte- gångsordning övervägas om icke domareeden bör borttagas och domaren i detta fall likställas med övriga ämbetsmän, liksom ock föreskrifterna om tingspre- dikan, som numera fullständigt mist sin betydelse, bör upphävas.

De av processkommissionen föreslagna bestämmelserna om strafföreläggande torde, om de nu alls böra ifrågakomma, endast böra avse obetydliga förseel— ser och först efter rättens godkännande bliva giltiga. Det torde nämligen, då man icke på förhand kan bedöma huru åklagarebefattningarna komma att besättas, vara förenat med en viss risk att till åklagaren överlåta bestäm- mandet av straff i en så pass stor del av nu vid häradsrätten förekommande brottmål, som det efter processkommissionens förslag skulle bliva fallet.

Beträffande rättegångsförfarandets billighet kan man ju icke säga, att det nuvarande är dyrt. Man kan däremot med ganska stor visshet säga, att det av processkommissionen föreslagna rättegångsförfarandet kommer att medföra betydligt ökade kostnader för parterna.

Vad slutligen angår kostnaderna för en domstolsorganisation och ett rätte- gångsförfarande i enlighet med processkommissionens förslag saknas ju någon utredning, men allt talar för att det blir betydligt dyrare för statsverket än för närvarande.

I övrigt ansluter jag mig till det yttrande, som avgivits av föreningen Sve- riges häradshövdingar.

T. f. dom'h'avanden i Luleå domsaga (K. JANCKE): Den väsentliga bristen hos det nuvarande rättegångsväsendet är rättskipnin- gens långsamhet. Att för avhjälpande av denna brist rubba grunderna för den gällande rättegångsordningen i så stor omfattning, som kommissionens förslag innebär, synes icke vara nödvändigt.

En snabbare rättskipning i första instans kan säkerligen vinnas även med bibehållande av underrätternas nuvarande organisation i huvudsak oförändrad. Enligt förslaget skulle de domare, som hade att handlägga rättegångsmålen, helt och hållet skiljas från sysslandet med inskrivningsärenden. Den förtro- genhet med ortsförhållandena och särskilt fastighetsförhållandena, som för- värvas genom handläggning av dessa ärenden, är emellertid synnerligen värde- full för en domare även i hans ämbetsutövning i övrigt, och det kan därför dra— gas i tvivelsmål, om i allmänhet en sådan uppdelning av domargöromålen, som nyss nämnts, är lämplig.

Erfarenheten giver knappast vid handen, att det nuvarande rättegångsför- farandet i och för sig medför alltför stor svårighet för nämndemännen att bilda sig en uppfattning om målen. Aven för närvarande kan nämndemännens tjänstgöring ordnas på det sättet, att samma nämndemän, som övervarit för- handlingarna i ett mål, få deltaga i målets avgörande. Den grad av intresse, som nämndemännen ägna åt ett mål, är högeligen beroende på i vilken mån målet berör personer och förhållanden, som äro för dem kända. Ur denna syn- punkt är det önskligt, att tingslagen bibehållas vid en måttlig omfattning. För- slaget att nämndemännen skulle utses genom proportionella val synes icke vara lyckligt; det är att befara. att ett sådant valsätt skulle inbjuda till anläg- gande av politiska synpunkter på nämndemansvalen. '

I vilken mån ett koncentrerat muntligt rättegångsförfarande efter förbere- dande förhandling med framgång kan genomföras, är uppenbarligen i hög grad beroende på tillgången å dugliga och intresserade advokater och på parternas benägenhet att anlita sådana. I de större städerna och de tätare befolkade landsdelarna i övrigt föreligga måhända i detta avseende gynnsamma förut— sättningar. I stora delar av riket, särskilt i Norrland, är däremot detta icke fallet.

T. f. domhavanden i Kalix domsaga (F. WIBERG) har förklarat sig i huvud- sak instämma i borgmästare V. Schneiders vid processkommissionens betänkan— de (del III s. 241) avgivna särskilda yttrande med tillägg att en nödvändig förutsättning för reformen torde vara, att advokatmonopol införes samt att processkommissionens förslag ej måtte i befintligt skick läggas till grund för en blivande lagstiftning.

Häradshövdingen i Torneå domsaga (A. H. KÖRLOF): Jag instämmer i huvudsak i det utlåtande, föreningen Sveriges häradshöv- dingar vid sammanträde den 20 april 1927 i ärendet avgivit till kungl. hov- rätten, till vilket utlåtande jag sålunda får hänvisa. Dock vill jag i nedan an— märkta frågor andraga följande.

Ifrågavarande betänkande, som avser en genomgripande omdaning av hela rättegångsväsendet i vårt land, förbigår så gott som alldeles sakens ekonomiska sida. Det viktiga spörsmålet om ordnandet av förhållandet mellan staten och de städer, som för närvarande hava egen jurisdiktion och som alltså själva be- kosta sin rättskipning, har sålunda icke i betänkandet utretts. Förslaget un- dandrager sig sålunda möjligheten av ett bedömande, huru en lag av förslagets innehåll statsekonomiskt sett skulle verka i tillämpningen.

Betänkandet innehåller intet detaljerat förslag rörande lagsmansräitternas jurisdiktionsområden. Ej heller i denna fråga kan man sålunda bilda sig en uppfattning om huru den tilltänkta lagen komme att i tillämpningen verka.

Dock vill jag härvid framhålla, att betänkandet alltför litet synes taga hänsyn till de stora avstånden inom domsagorna i övre Norrland. Det skulle med nu- varande kommunikationer ofta vara en ren omöjlighet för såväl domare som parter att i trakter, där avståndet mellan tingsställena är 10, ja kanske ända till 20 mil, uthärda en tingsordning, som förutsätter tingssammanträden var fjortonde dag. Domaren finge ju under sådana förhållanden i dessa trakter va— ra stadd på resa så gott som året runt, och tingsmenigheten, som kanske har ända till '15 mils väg från hemorten till tingsstället, och som vintertiden ofta har sin sysselsättning vid skogsarbeten i långt avlägsna ödebygder, komme att finna en sådan tingsordning, som den föreslagna, outhärdlig.

I detta sammanhang vill jag ock beträffande den föreslagna arbetsordningen för mellaninstansen, hovrätterna, framhålla den faktiska omöjligheten för par- ter och vittnen från avlägsna orter, exempelvis från Torneå domsaga, att iakt— taga personlig inställelse vid en hovrätt, förlagd i Umeå, eller ens vid en sådan, förlagd i Luleå. En hovrätt, förlagd i övre Norrland, bleve med en sådan ar- betsordning som den i betänkandet föreslagna, mycket snart övertygad om nöd- vändigheten av att ständigt fara omkring från tingsställe till tingsställe i och för handläggning och avdömande av mål. De kostnader, som dylik tingshåll- ning skulle förorsaka statsverket, och den tidsförlust, som skulle förorsakas hovrättens divisioner genom dylika resor, kan knappast beräknas.

Betänkandet innehåller i första delens andra kapitel bestämmelser om lag— mansrättens nämnd, vilken skulle vara domför om jämte den lagfarne domaren fem nämndemän deltoge i beslutet. Uppenbart är, att med så ofta återkom- mande sammanträden, som i betänkandet föreslås, man måste räkna med ett nedbringande av nämndemännens antal. Men förslagets bestämmelser därom, att fyra av nämndemännen, därest de äro eniga, skola kunna överrösta den lag- farne domaren och den femte nämndemännen, ävensom bestämmelserna att nämndemanstjänsterna skola vara avlönade och förslagets föreskrifter om sät- tet för nämndemännens väljande måste anses ägnade att väcka starka betänk- ligheter. Den nämnd, som processkommissionen föreslår, bleve säkerligen icke den opolitiska häradsnämnd, som för närvarande kännetecknar häradsrätterna i vårt land. Den komme säkerligen, åtminstone på många orter, att få en utpräg- lat politisk anstrykning, vilket ur rättssäkerhetens synpunkt, måste anses olämpligt.

I första delen 11 kapitlet och tredje delen 2 kapitlet av betänkandet har före- slagits bestämmelser om rätt att uppträda såsom sakförare och fullmäktig i rättegång. De kompetensvillkor, betänkandet uppställt för fullmäktig vid lag- mansrätt, torde vara alldeles för lindriga. Om man betänker det missförhål— lande, som, åtminstone i mera avlägset liggande domsagor, redan förefinnes be- träffande sakförarna, i det domstolarna nödgas tillåta personer att uppträda så- som rättegångsfullmäktige, ehuru dessa personer ofta sakna klara begrepp om vad som i målet är relevant och om bevisbördans fördelning mellan parterna, då måste man fråga sig, huruvida icke med de stränga bestämmelser om koncen- tration i rättegången, som betänkandet avser att genomföra, man måste fordra större kvalifikationer av rättegångsfullmäktige.

I andra delen andra kapitlet punkt 8 av betänkandet har föreslagits, att om åtal nedlägges, rätten skall förklara åtalet förfallet, och att sålunda förfallet åtal icke får utan särskilt rättsmedel resning —— ånyo upptagas. Ett dylikt lagstadgande torde uppenbarligen vara mindre lämpligt, särskilt med hänsyn till orter, belägna invid rikets landgräns, där det synnerligen ofta förekommer, att åklagare i följd av svarandes tillfälliga vistelse på andra sidan riksgränsen tills vidare måste avstå från fullföljd av talan i målet, men enligt nu gällande lag har möjlighet att ånyo väcka talan mot svaranden, när denne återvänt till iemorten.

Beträffande den i andra delen 8 kapitlet av betänkandet stadgade skyldighe- ten för svarandepart i brottmål att inom viss tid muntligen eller skriftligen å rättens kansli uppgiva de bevismedel, han vill använda i rättegången, och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel, kan man icke undgå den misstanken, att ett sådant lagstadgande ofta bleve allenast en tom formel. Ty- värr är det nog så, att svarandepart i brottmål ofta anser med sin fördel bäst förenligt att tiga ooh att bestrida, tills åklagaren förebragt sin bevisning. Först därefter bliver svaranden angelägen att omtala sin motbevisning.

I andra delen 20 kapitlet av betänkandet har föreslagits, att vittne icke må övervara tingsförhandlingen, innan förhöret med vittnet äger rum. Jag vill framhålla det synnerligen ofta förekommande fall, att part icke vid tingsför- handlingens början har avsett att höra vittne i målet, men sedan under målets handläggning plötsligt finner, att någon i tingssalen tillstädesvarande skulle kunna lämna värdefulla upplysningar i målet, Och därför begär vittnesförhör med denne. Sådant torde även med den i betänkandet föreslagna rättegångs- ordningen icke kunna undvikas.

Det föreliggande förslaget synes avse att i görligaste mån avskaffa det nu- varande vikariatsystemet vid underrätter och hovrätter. Häremot torde intet vara att anmärka, om man blott kan påräkna, att den utbildning, som den nya rättegångsordningen avser att bereda de unga juristerna å domarebanan, bliver åtminstone lika effektiv, som nämnda utbildning för närvarande får anses vara. Enligt betänkandet komme domstols-juristerna merendels att ända till 40-årsåldern syssla med sekreterare- och rådmansgöromål. Först därefter kunde de i allmänhet påräkna förordnanden såsom vikarier för lagmän eller utnämning till ordinarie lagmän, Det bör emellertid icke förbises, att själv- ständigheten och ansvarskänslan såsom domare hos den unge juristen utveck- las ofantligt mycket snabbare, om han själv tillåtes döma i svårare mål, än om han allenast anförtros kanslitjänstgöring och handläggning av åren- den och enkla mål. Om jurister av den yngre generationen icke i tid och i nödig omfattning få öva sig med mera maktpåliggande domstolsuppgifter, innan de blivit ordinarie domare, kunna de ej, när de en dag skola träda i den äldre generationens ställe, väntas hava erhållit nödig erfarenhet för det värv, som då förestår dem. Det kan ock befaras, att om staten icke anser sig böra anförtro åt dugliga yngre jurister å domarebanan annan sys- selsättning än tämligen osjälvständiga sekreterare- eller rådmansuppdrag, de unga juristerna hellre välja privat juridisk verksamhet än domstolsba- nan.

T. f. domhafuanden i Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga (E. SEVERIN):

Visst och sant är, att vårt svenska, på 1734 års lag vilande rättegångsvä- sende är behäftat med åtskilliga under utvecklingens gång alltmera framträ- dande brister såväl med avseende å domstolarnas organisation som i anseende till förfarandet. Befogade anmärkningar hava framförts rörande den mestadels på uppskovsväsendet i underrätterna och på otillräckligheten av arbetskrafter i överrätterna grundade långsamheten i rättskipningen. Man har pekat på be— fintligheten av många hinder, som onaturligt begränsat möjligheterna för dom- stolarna att i rättegångarna utleta sanningen, främst tillämpningen av den s. k. legala bevisteorin med dit hörande delvis egendomliga jävsgrunder. Framkom- na anmärkningar hava vidare rört vikariatsystemet, det rådande muntligt—pro- tokollariska förfarandet, sättet för lekmännens deltagande i rättskipningen och, beträffande brottmål, brister i åklagarorganisationen.

På fackmannahåll torde det icke råda mera än en mening därom att refor- mer på rättskipningens område äro nödvändiga. Man torde numera icke tvista

om annat än de sätt, på vilka rättegångsordningens brister böra botas. Pro- cesskommissionen har enligt min mening i många hänseenden framkommit med förslag, som synas ägnade att bygga vidare uppå, men å andra sidan innehåller betänkandet huvudgrunder och riktlinjer för en rättegångsreform, emot vilkas antagande såsom basis för lagstiftning enligt min mening bör bestämt oppone- ras. Tyvärr har det icke varit mig möjligt med den tid, som stått mig till buds vid sidan om de dagliga domaregöromålen, att ägna betänkandet det djupgående studium, som jag velat och ämnet är värt. Jag nödgas därför inskränka min efterföljande detaljgranskning att omfatta allenast de mera väsentliga dragen i betänkandet.

Vidkommande domstolsorganisationen och då först underrätterna förordar kommissionen upphörande av de nuvarande häradsrätterna och rådstuvurätterna samt inrättandet av på likställighct mellan land och stad grundade lagmansrät- ter med närmare angiven organisation och kompetens. Härutinnan synes kom- missionen icke hava följt den av kommissionen framhållna angelägenheten av att vid en reform framgå med största varsamhet och utan att söka efterbilda ut- ländska nnönster. Våra. nuvarande underrätter vila på så gammal historisk, nationell ;grund och hava, såsom Nya lagberedningen på sin tid framhöll, visat sådan hållbarhet, att de därigenom »utmärka sig framför den teoretiska form- bildningens verk». De hava därjämte så djupa rötter i folket, att de enligt min menimg icke böra utan mycket tvingande skäl avskaffas. Sådana skäl ha— va icke, emligt vad jag kan finna, anförts. Det kan icke innebära klok lagstift- ning att avskaffa sådana samhällsinstitutioner, som veterligen alltjämt omfat- tas med allmänt folkförtroende. De nuvarande underdomstolarnas avskaffande skulle i dle vidaste kretsar framkalla missnöje, därom råder intet tvivel. Om man söker avlyssna. folkstämningen här på orten, skall man finna. att landsbe— folkningen icke vill vara med på den »samröre» med städerna, som skulle upp- stå genom lagmansrätternas införande, och att döma av vad som förekommit vid de tillfällen. då det gällt att lägga vissa mindre städer med egen jurisdiktion under landsrätt, kan man våga uttala, att även stadsbefolkningen är obenägen att förena sig med landsbygdens folk i en gemensam underdomstol. Jag för— menar sålunda, att kommissionens förslag om inrättande av lagmansrätter så- som första instans icke bör tillstyrkas. utan bör man i stället på grundvalen av de nuvarande underdomstolarna genom partiella reformer söka åstadkomma snabbare rättskipning med iakttagande av allmänhetens berättigade krav på billigt rättsväsende och med rättssäkerheten såsom det främst eftersträvans- värda. I detta sammanhang anser jag mig böra beträffande domsagorna såsom min personliga, på egen erfarenhet grundade mening framhålla, att till nående av målet: största möjliga rättssäkerhet, de större domsagorna i riket böra genom uppdelning, eventuellt omreglering med angränsande domsagor bringas att upp— höra. Ju större en domsaga är, dess mera maskinmässigt blir arbetet i mångt och mycket och dess mindre tid har häradshövdingen att ägna åt varje särskilt rättsärende eller varje särskild rättegång. Enligt min mening bör allmän- heten äga berättigat krav uppå, att dess angelägenheter »knäckas» så omsorgs- fullt som möjligt och att domaren äger tillräcklig tid att ägna sig däråt. Det blir städse mera eller mindre jäktigt och oroligt beträffande arbetet i en större domsaga än i en mindre. Jag ifrågasätter, huruvida det kan vara lämpligt och nödvändigt att helt avkoppla häradshövdingen från inskrivningsärendena. Mångenstädes äro fastighetsförhållandena så invecklade och juridiskt svårar- tade, att man måste anse det såsom klokast och för allmänheten tjänligast, där— est häradshövdingen med sin större erfarenhet och sina större kunskaper får syssla därmed eller åtminstone handhava uppsikten däröver istället för de yngre, mindre erfarna domstolsjuristerna. Dessutom kan i detta sammanhang tilläggas, att domaren genom inskrivningsärendena kommer i mycket god kon- takt med domsagans befolkning.

Att vidtaga någon förändring i den nuvarande anordningen av häradsnämn— den med sju nämndemän, vilka åtnjutit allenast kollektiv rösträtt, anser jag mig icke kunna tillstyrka. Processkommissionens förslag, innefattande fem nämn- demän, med individuell rösträtt, av vilka fyra skulle kunna överrösta doma— ren, måste anses betänkligt i förhållande till nu gällande ordning. Jag anser mig kunna instämma med revisionssekreteraren Holdo Edling därutinnan, att den såsom följd av den moderna kulturutvecklingen inom rättskipningen upp— komna tendensen, att domstolarna i allt större omfattning få lösa invecklade och svårartade rättsliga spörsmål, icke inbjuder till ökat lekmannainflytande. Att å andra sidan minska nämndemännens antal kan heller icke vara tillrådligt, då det i så fall inom domstolen skulle uppkomma minskning av tillförlitligheten i person— och ortskännedom. För att om möjligt söka förhindra, att politiska synpunkter anläggas vid nämndemansval, torde det icke kunna tillrådas, att dessa förrättas efter proportionella grunder.

Av processkommissionens betänkande har jag känt mig övertygad om, att det föreslagna muntliga förfarandet vid underdomstolarna är av beskaffenhet att avsevärt bidraga till snabbare avgörande av rättegångarna. Men vid vägning av de fördelar, nämnda förfarande bjuder i förhållande till nu tillämpade munt- ligt—protokollariska system, kan jag ej annat än tillråda bibehållandet av det senare, då det enligt min mening är för rättssäkerheten mera betryggande och snabbheten måste vika för rättssäkerheten. Ytterligare en vinst av det munt— ligt-protokollariska systemets bibehållande synes mig ligga däruti, att en upp- repning inför hovrätten av stora delar av målens handläggning inför underdom- stolen med nytt förhör av de förut hörda vittnena, nya partsförhör o. s. v. blir onödig. Då processkommissionen anlagt grundsatsen ett billigt rättsväsende, synes mig det förslag, som innebär en dylik upprepning, komma att strida emot nämnda grundsats.

Vad processkommissionen anfört om fri bevisprövning och då alldeles sär- skilt om vittnesjävens avskaffande, samt om införandet av editionsplikt, anslu- ter jag mig fullständigt till.

Beträffande förfarandet i civilmål och sådana brottmål, i vilka ansvarstalan föres allenast av målsägande, har jag, för vinnande av större snabbhet med av— görandet, sedan flera år tillbaka sökt i största möjliga mån tillämpa de huvud— grunder, som rekommenderats av häradshövdingen i Askims m. fl. härads dom- saga, K. J. Schlyter, uti ett den 3 oktober 1924 i Stockholms Juristförening hål- let, sedan i Svensk J uristtidning av honom själv refererat föredrag med rubri- ken »Processreformer utan lagändring». Min erfarenhet av detta reformförslag har varit god, och här på orten synes mig allmänheten hava med verklig väl- vilja och förståelse omfattat häradshövdingen Schlyters reformsträvanden, i all synnerhet som dessa varit av beskaffenhet att kunna förverkligas inom den nuvarande rättegångsordningens ram. Jag vågar uttala, att dessa strävanden äro värda så allmänt stöd och så allmänt förverkligande som möjligt.

I tvistemålen böra parterna, likasom förut, sörja för anskaffning av bevis- ningen och målens utredning.

Beträffande förfarandet i brottmålen torde det icke vara något att erinra emot processkommissionens förslag därutinnan. att utredningen icke i främsta rummet skall åvila domstolen. För detta ändamål förutsättes en betryggande åklagareorganisation och trygghet för tilltalad att erhålla biträde av försva- rare. Att å domstolen överflytta bestämmandet om vidtagande av häktnings— åtgärd, därför synas övertygande skäl icke hava anförts.

Till den kritik, föreningen Sveriges häradshövdingar ägnat förslaget om strafförläggande, ansluter jag mig helt och fullt.

* En konsekvens av processkommissionens förslag om införande såväl i under- rätt som hovrätt av muntligt förfarande torde betänkandet, i vad det avser att

inskränka fullföljdsrätten till högsta domstolen, innebära. Att högsta dom- stolen icke såsom nu skulle äga pröva sakfrågan, utan allenast rättstillämpnin- gen, kommer utan varje tvivel att hos allmänheten uppfattas såsom ett ingrepp i en urgammal rätt, rätten att få >>gå till kungs», rätten att få målen och åren— dena fullständigt prövade av den högsta dömande myndigheten i landet. De in- skränkningar, som redan förekomma beträffande fullföljden till högsta dom; stolen, synas icke böra påökas. Jag finner mig följaktligen böra bestämt av— styrka kommissionens förslag i denna del.

Häradshövdingen i Kinda och, Ydre härads" domsaga (C. H. G. CEDER- scmönn):

Kommissionen har såsom ledande grundsats för de i betänkandet framlagda förslagen anslutit sig till muntlighets- och omedelbarhetsprincipen i rättegångs- förfarandet samt såsom en oavvislig följd härav föreslagit, att i högsta instanå sen allenast rättsfrågan skulle kunna komma under bedömande. Då emeller- tid enligt min mening undandragandet av sakfrågans prövning i denna instans skulle innebära en allvarlig försämring av nuvarande rättegångsväsendet, samt denna försämring ingalunda motväges av de fördelar, som må kunna förväntas av förslagens genomförande i övriga delar, anser jag mig böra avstyrka, att be— tänkandet lägges till grund för lagförslag i ämnet.

Enligt mitt förmenande borde tagas under övervägande huruvida icke, innan vidare åtgärder vidtagas i reformarbetet, de resultat borde avvaktas, som kom- ma att härflyta från de nya anordningarna med tätare tingssammanträden samt från de vid underdomstolarna allmänt pågående försöken att med tillämpning av gällande lag förkorta rättegångarna.

H äradshövdingen i Bråbygdcns och Finspånga liins'domsaga (S. NYREN):

Väl klagas det ofta över den rådande långsamheten. Härmed åsyftas emel- Bristerna i lertid i regel den tid av tre år och mera, som förflyter från anhängiggörandet vårt nuvaran- av ett vanligt tvistemål till dess Kungl. Maj:ts dom i målet föreligger; klagan de "i”? över långsamhet i underrätterna är sällan hörd.

Vad angår säkerheten, får väl dock medgivas, att det muntligt-protokolla— riska systemet hos oss är ej blott beprövat utan till och med väl beprövat. Det är ju ett obestridligt faktum att våra överinstanser sedan långliga tider dömt på skriftligt, medelbart inbragt material och att deras dömande verksamhet åtnjuter ett högt mått av förtroende. Och vad underrätterna beträffar, råder ju hos dem även vid det muntligt-protokollariska förfarandet i allt väsentligt såväl muntlighet som omedelbarhet. Något trängande behov att helt övergiva nu gällande ordning kan således ej sägas föreligga.

Om någon, som ej vore bevandrad i svenska förhållanden, t. ex. en dansk eller norrman, thge del av processkommissionens betänkande, kunde han näppeligen undgå den (,uppfattningen att ett fullständigt oefterrättlighetstillständ för när- varande måste råda i svenskt rättegångsväsen. Så är ju emellertid ingalunda fallet; låt vara att i överrätterna långsamheten är kännbar och att vid under- rätterna en del andra olägenheter föreligga.

Med några partiella, tillräckligt långt gående reformer skulle helt visst det mesta av sistnämnda olägenheter vara undanröjt. De ha sin verkliga grund förnämligast däri, att underdomarens tid är oskäligt mycket upptagen av in— skrivningsväsendet samt expeditionella och administrativa bestyr och att bevis— ningen i rättegångsmålen hämmas av vittnesjäv och brist på bestämmelser rö— rande editionsplikt. Genom inrättande av tillräckligt antal inskrivningsdomare samt en modern lagstiftning rörande vittnesjäv och editionsplikt vore följaktli— gen reformbehovet i allt väsentligt tillgodosett. Bleve därjämte genom några enkla regler det nu praktiserade förberedande förfarandet i brottmål förbättrat

a 5

gängs- en.

Domstolsför— fattningen.

och lagfästat, så behövde man förmodligen för decennier framåt ej vidare dra— gas med bekymmer för en rättegångsreform.

Vad processkommissionen har att föreslå innebär emellertid ett fullständigt brytande med så gott som allt vad i svenskt rättegångsväsen är hävdvunnet och beprövat. , Oaktat kommissionen flerstädes uttalar vikten av att man vid reformeringen måste framgå varsamt och söka bibehålla former, regler eller åskådningssätt, som ha djupa rötter hos vårt folk, har kommissionen vid närmare utformande av sina förslag i allra vidaste mån satt den uttalade grundsatsen å sido.

Kommissionens förslag att anordna s. k. bitingsställen ser jag mig nödsakad att på det bestämdaste avstyrka. Det kanske allra viktigaste vid rättegångs- förhandlingen är att domstolen befinner sig i största möjliga funktionsduglig- het. Men det måste på goda grunder antagas, att denna duglighet blir betyd- ligt nedsatt vid sammanträden å bitingsställena, något som jag av egen erfaren- het kan betyga. Dels löper domaren fara att bliva tröttad genom långa resor till dessa ställen samt att där på platsen ej få åtnjuta vare sig ordentlig sömn eller ordentlig föda, dels kommer han före förhandlingarnas början att tröttas med mottagning av och stämpelberäkning för varjehanda handlingar, som höra till inskrivningsväsendet och med vilka han rätteligen intet har att skaffa, dels kommer han samtidigt härmed att besväras av allmänheten med en mängd för- frågningar och beställning å allehanda bevis m. m. och dels är domstolen på bitingsstället avskuren från sina ofta synnerligen viktiga arkivaliska och litte- rära hjälpmedel, såsom kartor, äldre protokoll, fastighets- och förmynderskaps- böcker, uppslagsböcker och prejudikatsamlingar, vilken sistnämnda omständig- het kommer att visa sig särskilt ödesdiger därest, såsom kommissionen ford- rar, dom i rättegångsmålen regelmässigt skall meddelas omedelbart efter det huvudförhandlingen slutförts. Därtill kommer att domens avfattande, d. v. s. dess uppsättande i sin slutgiltiga skriftliga form, på ett bitingsställe måste möta särskilda svårigheter. Innan domen är färdig, har naturligtvis först ett eller flera förslag måst uppsättas, en hel del justeringar måst vidtagas och måhända flera omskrivningar måst ske. För att kunna verkställa detta måste domaren givetvis åtföljas av sekreterare, maskinskriverska och skriv- maskin, stundom kanske även stenograf, vilket dock blir en väl stor och dyr- bar apparat. — I jämförelse med de olägenheter domaren har av bitings- ställets befintlighet väger allmänhetens nackdel av dess avsaknad mycket lätt. »Allmänheten» består nämligen dels av yrkesmän, vilka ofta hava ärenden till domstolen och för vilka det är tämligen likgiltigt var domstolen samman- träder, samt dels av en fåtalig, vid varje tillfälle olika sammansatt grupp av personer, som komma tillstädes en var för sitt mål eller sitt ärende samt därefter icke under åratal eller kanske aldrig mera få något med domstolen att skaffa. Att de personer, som sålunda utgöra den egentliga »allmänheten» vid domstolarna, en eller några få gånger i sitt liv skulle behöva underkasta sig en måhända jämförelsevis lång och kostsam resa till sin domstols ordinarie sessionsort utgör icke ett tillräckligt skäl för att inrätta bitingsställen och belasta domstolen med alla de svårigheter och obehag som sammanträden å dessa ställen medföra. Man skall icke, såsom man vid ett ytligt betraktelse— sätt nog är benägen till, överdriva »allmänhetens» intresse att hava domstolen lätt tillgänglig; man får ej jämställa detta intresse med allmänhetens intresse att t. ex. hava sin postanstalt inom nära håll. Ty med postanstalterna har verkligen hela den existerande allmänheten kontinuerligt att skaffa, däremot icke med domstolarna. — Vad som nu yttrats rörande bitingsställen gäller varje anordnande av tingsställen utom domstolens ordinarie sessions- och ar- betsort.

Varje av förhållandena icke strängt påkallad uppdelning av domsagor i

flera tingslag måste jag jämväl avstyrka. Uppdelningen medför, såsom varje fackman vid någon eftertanke finner, en besvärlig arbetssplittring och ett dubbelarbete, som, även om det ej skulle vila omedelbart å lagmannen, dock kommer att tynga hans kanslipersonal utan att bereda »allmänheten» några påvisbara fördelar.

Frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen finnes behandlad på flera skilda ställen i kommissionens betänkande och har, som det vill synas, även blivit av kommissionen löst på ett lämpligt sätt såvitt angår rättskipningen å landsbygden. Något övertygande skäl varför icke nämnd skulle medverka i samma utsträckning vid städernas rättskipning som vid landsbygdens har emellertid icke blivit förebragt. Att i städerna icke finnes samma av folkme- ningen uppburna tradition för lekmannadomare, som förhållandet är i avse— ende å landsbygden (Del I, sid. 94), innebär nämligen icke något giltigt skäl i förevarande hänseende. Nämndens deltagande bör förty bliva enahanda i alla domkretsar. Vill man emellertid nödvändigt i vissa städer låta under- rätterna fungera utan nämnd i tvistemål, så torde det vara tillräckligt att låta detta undantag gälla de tre största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, men låta underrätternas sammansättning bliva ensartad för hela riket i övrigt.

Vid frågan om domstolarnas inre organisation uppställer sig såsom en oefter- givlig fordran, att underdomaren-lagmannen befrias från allt onödigt skriveri, all expedition och administration samt alla andra periferiska göromål, som i och för sig ej hava att skaffa med själva handläggningen och avdömandet av rättegångsmålen. Sker ej detta, så kommer hans tid att, såsom för när- varande är fallet, alltför mycket upptagas av bestyr, främmande för hans centrala uppgifter, samt dessa senare löpa fara att försummas. Kommissio- nen har ej med tillräckligt eftertryck uttalat sig i denna riktning.

Benämningen »ting» å rättens sammanträden är för städerna alldeles främ- mande och passar å landsbygden endast för sammanträden, som äro relativt fåtaliga och förenade med en viss solennitet. Den lämpar sig således ej för de täta sessioner, som kommissionen föreslår, och bör ej bibehållas.

Titeln »rådman» är ej lyckligt funnen. Benämningen »assessor» torde vida vara att föredraga. »Vice lagman» är ej heller något lyckligt förslag, då tanken nämligen lätt föres på att titelns innehavare ej är ordinarie ämbets— man. Bättre är då en benämning sådan som »andre lagman».

Mot kommissionens avsikt att belasta rätten med så gott som alla delgiv- ningar, kallelser och andra meddelanden, till vilka en rättegång kan giva an- ledning, inlägger jag min bestämda reservation. Det nuvarande systemet fungerar i dessa avseenden mycket gott, och intet övertygande skäl för be- styrens överlåtande åt rätten har förebragts. Allra minst för tvistemålens del borde det ifrågakomma att lägga denna börda på rätten. Rätten och dess personal torde även det förutan bli överhopade med arbete genom den kom- plicerade behandling av rättegångsmålen, som är tillämnad. I allt fall bör det ej komma ifråga, att lagmannen eller rätten skall anses ansvarig för del- givningars och kallelsers verkställande, utan bör såväl arbetet härmed som ansvaret härför självständigt åvila rättens sekreterare eller annan befatt- ningshavare å dess kansli.

Såsom ett genomgående fel i kommissionens förslag nödgas jag beteckna, att kommissionen så gott som undantagslöst fordrar att alla de mångahanda åtgärder och beslut, som föranledas av en rättegång, skola ankomma på rätten, detta även i de till antalet övervägande fall där det synes naturligast att icke blott reellt utan även formellt låta lagmannen såsom sådan besörja ärendena. Det, som ej hör till huvudförhandlingen, och hit vill jag räkna t. o. m. tredsko— domar, obehörighetsförklaringar, beslut om måls avvisande, häktningsbeslut o. s. v., bör i största möjliga utsträckning även formellt hänföras till vad det

Förfarandet i rättegångs- målen och för-

beredelserna

därtill.

i verkligheten 'är, nämligen kansliarbete, samt följaktligen också få utföras av lagmannen på hans tjänsterum. Sker ej detta, utan vidmakthåller man fiktionen att rätten vidtager alla åtgärder och meddelar alla beslut, så skulle rätten- lagmannen helt visst nödgas att icke blott under de två fasta rättegångs- dagar 1 veckan, som kommissionen har tänkt sig, utan även alla övr1ga söc- kendagar hålla till 1 rättens sessionsal; denna lokal kommer nämligen givet- vis framdeles liksom hittills att vara den plats, där rättens beslut och åtgärder i regel måste komma till för att erkännas såsom lagliga. En uppdelning, enligt vilken allt, varmed rätten ej nödvändigt behöver taga befattning, ut- tryckligen överlåtes å lagmannen är således av behovet påkallad.

I andra delen, 3—7 kapitlen, har kommissionen kringgärdat myndigheternas åtgärder med så många svårigheter och restriktioner till den misstänktes för- del, att förundersökningens effektivitet därigenom väsentligt äventyras. Den misstänkte tillförsäkras en alltför varsam behandling och alltför skyddad ställ— ning. Kommissionen synes bortse därifrån, att den, som är skäligen misstänkt, i de ojämförligt flesta fallen faktiskt även är skyldig. Den omständigheten, att ett fåtal misstänkta eller anhållna slutligen befinnas uppenbart oskyldiga, är ej tillräcklig grund för att tillerkänna samtliga misstänkta och anhållna personer förmåner, på vilka man med skäl kan göra anspråk blott under för- utsättning att misstanken är obefogad eller löst grundad. Gång på gång låter kommissionen även komma till synes en djup misstro mot undersök— ningsförrättarnas, t. 0. m. de högt kvalificerade statsåklagarnas, omdöme och kunskaper, en misstro som jag ej kan dela och som förefaller underlig i be- traktande därav, att dessa myndigheter just äro sådana, vilkas inrättande kom- missionen själv föreslår. Misstron resulterar bl. a. däri, att rätten skulle be- sväras med prövning av varje häktningsåtgärd, vilken prövning till och med skulle föregås av kontradiktorisk förhandling inför rätten. Här har emeller- tid kommissionen uppenbarligen gått alldeles för långt. Utan oro för nämn- värda missgrepp torde såväl frågan om häktning som begagnande av andra tvångsmedel kunna överlåtas åt polis- och åklagarmyndigheterna. Det är att märka (Del II, sid. 93) att kommissionen vill tillerkänna åklagare och under- sökningsförrättare befogenhet att frigiva person, vars häktande beslutits av rätten. Det synes hava gått kommissionen förbi, att den omdömesgillhet, som kommissionen härmed tillerkänner åklagare och polis, strängt taget överträf- far den grad av gott omdöme, som kräves vid själva häktningsbesluten.

I andra delen, 8 kapitlet, säges bland annat, att åklagaren redan i stäm- ningen har att angiva sina bevismedel. Det må nu åberopas aldrig så mycket att modern straffprocess 1 teori eller praktik uppställer denna princip; säkert är att dess införande hos oss ytterligare skulle försvåra sanningens upp- dagande 1 giova och medelsvåra brottmål samt öka skaran av dem som, ehuru synnerligen starkt misstänkta, dock måste frias och släppas. Just det, som kommissionen alldeles riktigt betecknar såsom överrumpling, kan ofta vara ett medel att rubba den nekande skyldige ur hans säkra position men behöver däremot knappast befaras leda till att den tilltalade oskyldige tappar kon- cepterna och blir sakfälld. Jag erinrar om det riksbekanta åtalet mot mör- daren Bruno Poukka; tack vare att denne överrumplades med dels statens materialprovningsanstalts utlåtanden rörande mordvapnet och ammunitionen och dels svensk konsuls rapporter om vad Poukkas fästmö vid förhör erkänt, kunde sanningen pressas fram och den skyldige befordras till straff.

Det nu anförda gäller mutatis mutandis även i tvistemål. Den, som har en rättvis sak, undergräver sin ställning genom att 1 förtid angiva sina bevismedel och bör därför ej heller tvingas härtill. Att även motparten ålägges 1 förväg angiva sina bevismedel innebär ej någon utjämning av denna orättvisa, såsom man vid någon eftertanke lätt finner.

Kommissionens förslag (Del II, sid. 259) att den tilltalade uttryckligen tillerkännes rätt till vägran att yttra sig finner jag synnerligen betänkligt. Något övertygande skäl för ett fullständigt avskaffande av det inkvisitoriska förfarandet har ej förebragts och lär ej heller kunna presteras. De utländ- ska rättegångsordningarna må vara aldrig så renodlat ackusatoriska; för svenska förhållanden lämpar sig den rena ackusationen i svåra och medelsvåra brottmål icke. Ej heller existerar någon allmän opinion, som fordrar det in- kvisitoriska förfarandets avskaffande. Fastmera skulle vid en allmän om- röstning en överväldigande majoritet förorda dess bibehållande. Blir det acku- satoriska förfarandet genomfört hos oss, så kommer nedläggande av åtal och frikännande av starkt misstänkta personer att äga rum ännu mycket oftare än vad nu sker, säkerligen icke till båtnad för domstolarnas auktoritet och brotts— lighetens begränsning. Framför allt i brottmål, men även i tvistemål, bör domstolen bibehållas vid en oinskränkt befogenhet att utfråga parterna samt dessa vid en principiell skyldighet att besvara rättens frågor.

Omedelbarheten och muntligheten äro processkommissionens skötebarn. En- dast motsträvigt ser sig kommissionen nödsakad att här och där medgiva att ett vid huvudförhandlingens början redan befintligt eller under dess fortgång tillkommet skriftligt material må vinna avseende samt läggas till grund för domen. Icke ens rättens anteckningar eller protokoll vid syn i tvistemål (Del III, sid. 183) vill kommissionen förbehållslöst erkänna såsom bevismedel. Man frågar sig vad i så fall överhuvud skall vinnas med en syn, som ju givet— vis för det mesta rör jämförelsevis komplicerade faktiska förhållanden samt icke kan företagas i så omedelbart sammanhang med huvudförhandlingen att rättens iakttagelser från synen vid nämnda förhandling ännu äro i orubbat friskt minne. _ Såväl vid invecklade tvistemål, som framför allt vid grövre brottmål, vilkas huvudförhandling under avhörande av tiotals vittnen kan fortgå i dagar, blir det för domstolen helt enkelt ogörligt att behålla i minnet vad som anförts av parter och vittnen. Domstolens anteckningar eller proto- koll komma oundvikligen att utgöra det material, på vilket domen huvudsak- ligen grundas. Det är givet att domstolarna i varje mål i första hand komma att fästa avseende vid tillförlitligt, skriftligt material, vare sig detta nu består av skrifter, intyg och protokoll från målets förberedelse eller av dylikt ma— terial från syn eller huvudförhandling. Att söka genom lagbestämmelser hindra en så naturlig och självklar procedur vore oklokt; man kan riskera att huvudförhandlingen därigenom småningom reduceras till en de facto tom formalitet. — Kommissionens principer rörande det skriftliga materialets un- danträngande i andra planet tarva förty enligt min mening en genomgående omredigering.

Förslaget att dom i regel skall meddelas omedelbart efter huvudförhand- lingen hör alldeles säkert även till de icke genomförbara projekten, helst som domen, efter vad det vill synas (Del I, sid. 179), redan då skulle erhålla sin slutgiltiga vidlyftiga formulering och väl även förses med vederbörandes un— derskrifter. Jag hänvisar till borgmästaren Schneiders yttrande i detta av- seende. Likaså skall man fåfängt söka att genom lagbud framtvinga doms- motiveringar, som i fråga om utförligheten eller precisionen nämnvärt skilja sig från vad som nu brukas. Svårigheterna att besluta dom och att prestera fullt klara uttömmande domskäl ha sin grund förnämligast däri, att vår gäl- lande materiella rätt är behäftad med de betänkligaste luckor och i övrigt osystematiskt kodifierad. Må man i detta sammanhang ej förglömma att våra överrätter, så snart det gäller ett i någon mån 5. k. »svårt» mål, ej ens efter den skickligaste föredragning, och trots det man efter avslutad föredrag- ning i lugn och ro kan diskutera fallet, omedelbart besluta sin dom utan i stål— let taga sig några dagars eller till och med veckors rådrum härtill. Det vore

orimligt att begära att underrätterna med sin ende lagfarne ledamot skulle kunna åstadkomma vad våra nuvarande högt stående juristkollegier ej våga sig på. Faran för mängder med förhastade, oriktiga domar är härvidlag alltför uppenbar för att kunna negligeras. Såsom regel bör därför uppställas att domstolen äger för domens meddelande taga sig det rådrum den finner behöv- ligt; undantagsvis eller där domstolen så själv finner lämpligt skall dom med— delas genast.

Utöver vad jag anfört åberopar jag och ansluter mig till det yttrande i ären- det, som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar.

Häradshövdingen i Linköpings domsaga (C. ÅSTRAND):

Såsom allmänt omdöme om betänkandet —— —— vill jag _— -— _ i huvud— saklig anslutning till den av Sveriges stadsdomare vid nyligen hållet samman- träde uttalade meningen förklara, att jag anser, att, då en ombildning av rätte- gångsväsendet i enlighet med de av kommissionen angivna grunderna, alldeles oförändrade, skulle snarare min—ska än öka säkerheten i rättskipningen, troligen ganska obetydligt, om ens något, befordra snabbheten däri, åtminstone såvitt rör underdomstolarna, och med stor sannolikhet väsentligt öka såväl statens kostnader för rättsväsendet i allmänhet som de enskilda rättssökandenas kost— nader, särskilt betänkandet icke, åtminstone icke utan att hava i åtskilliga av- seenden underkastats genomgripande förändringar, bör läggas till grund för rättegångsväsendets omdaning, utan att en sådan i stället bör ske genom par- tiella, successivt skeende förbättringar, därvid särskilt i fråga om muntlighets— och omedelbarhetsprinciperna snarare de av Nya lagberedningen på sin tid upp- ställda än de nu av processkommissionen framförda huvudgrunderna böra till— lämpas.

Beträffande då först organisationen av underrätterna och därvid främst bort- tagandet av den nu rådande skillnaden mellan land och stad instämmer jag i allt väsentligt i de synpunkter, som framhållit-s i en av rådmannen Gustaf Ti- sell nyligen i tryck utgiven broschyr, vilken jag tillåter mig bifoga.

I fråga därefter särskilt om organisationen av lantdomstolarna, varmed jag närmast avser de underdomstolar, som skulle omfatta enbart landsbygd eller landsbygd och förutvarande stad i förening, av vilka, om de i broschyren för- ordade riktlinjerna komma att följas, de senare särskilt till en början skulle bliva väsentligt mindre till antalet än enligt kommissionens förslag, kan jag ej finna, att kommissionen för sitt förslag om ändrad organisation av dessa dom— stolar förmått anföra de starka och bärande skäl, som synas mig hava varit av nöden för att motivera den väsentliga omstöpning av den nu gällande rätte— gångsordningen med dess månghundraåriga hävd och anor, som kommissionens förslag innebär. Såsom skäl för detta omdöme kan jag ävenledes i huvudsak hänvisa till den nämnda broschyren. Det synes mig alldeles riktigt, då däri påvisas, att, såsom jag skulle vilja uttrycka saken, kommissionen till den grad förälskat sig i 'det moderna, i utlandet mer eller mindre fullständigt genom— förda muntlighets- och omedelbarhetssystemet, att kommissionen för att få det— ta genomfört här hemma i sina ytterst möjliga konsekvenser icke tillräckligt beaktat, huruvida de föreslagna förändringarna skulle innebära en verklig, för svenska förhållanden passande förbättring av vårt rättsväsen. Och samma omdöme måste enligt min mening i stort sett gälla även om kommissionens, i syfte att genomföra nämnda system, föreslagna förändringar i rättegångsför— farandet. _ .

Beträffande de blivande underdomstolarnas 1 gemen organisation och nämn- dens roll 1 desamma skulle jag särskilt vilja framhålla, att kommissionens upp— fattning om nämndemännens förmåga att 1 synnerhet 1 de svårare och mera in- vecklade tvistemålen —— även i de svårare brottmålen —— kunna följa med en i

allmänhet till ett enda rättegångstillfälle koncentrerad huvudförhandling och omedelbart efter dess slut vara färdiga att avgiva sina vota synes mig vittna om en ganska hög grad av sangvinism. Jag tror, att detta i ett processförfaran- de, anordnat helt och hållet efter de av kommissionen angivna riktlinjerna, skulle bliva svårt nog redan för den yrkesbildade domaren och den nödiga kompetensen härtill knappast kunna av honom förvärvas förr än efter åtskillig praktik och övning; ännu mycket större skulle svårigheterna härvidlag bliva för nämnden. Redan med nu gällande ordning kan utan överdrift avståndet mellan yrkesdomaren och nämndemännen-lekmännen i allmänhet i fråga om förutsättningar att riktigt uppfatta och bedöma processmaterialet samt därå grunda en rättvis dom sägas vara stort. Huru mycket större skulle det icke bliva med en rättegångsordning, som påbjuder ögonblickligt avgörande vid en enda huvudförhandling av svåra mål, beträffande vilka endast yrkesdomaren varit i tillfälle att under den förberedande förhandlingen grundligt sätta sig in i målets alla detaljer? Detta så mycket mera som kommissionens förslag inne- håller uttryckligt förbud att vid huvudförhandlingen framdraga det under den förberedande förhandlingen samlade processmaterialet, en i och för sig rätt egendomlig bestämmelse, då den i praktiken säkerligen skulle föranleda till, att detta material till stor del bleve alldeles onyttigt. Redan från den nu fram— hållna synpunkten måste det framstå som ganska betänkligt att, såsom kommis- sionen föreslagit, i dubbel måtto, d. v. s. genom nämndens minskning från sju till fem nämndemän och genom att borttaga kravet på enhällighet hos nämn— den för bestämmande av domslutet, öka nämndens inflytande på detsamma. Att på detta sätt tillkomna domar skulle komma att öka rättssäkerheten synes mig alldeles otänkbart. Det motsatta förhållandet förefaller mig mycket troli- gare och detta desto mer, ju mera nämndemännen göra bruk av sin ökade be— fogenhet. Den troligaste påföljden av processreformen i denna del skulle dock, synes det mig, bliva, att nämndemännen, i känslan av sin oförmåga att följa med förhandlingen, vida mera än nu bleve stumma komparser, som, då det gäl- ler att forma domslutet, nöjde sig med att nicka bifall nästan till allt vad ord- föranden komme att föreslå.

Med denna min mening kan jag ej heller godkänna kommissionens förslag, att nämndemansinstitutionen skulle visserligen blott i brottmål, som icke vore hänförliga till s. k. polismål —— införas såväl för städer, som enligt för— slaget skulle bilda egna lagsagor, som ock för städer, som skulle bilda eget tingslag inom en större lagsaga, omfattande även ett annat eller flera andra av enbart landsbygd eller blandad landsbygd och småstad eller småstäder bestå- ende tingslag. Mig synes, som om för de två förstnämnda kategorierna städer (storstäder och medelstora städer) det icke passade att alls införa nämnd ens i brottmål eller åtminstone icke i annat än brottmål av svårare beskaffenhet- Såväl olämpligheten av att för dessa två slag av städer överhuvud använda nämnd i domstolarna som det oundgängliga behovet för dem av rättsbildade ar— betskrafter pekar för dessa städers räkning direkt hän på en domstolsorganisa— tion i ungefärlig överensstämmelse med den nuvarande, i större städer gällande, blott att i fråga om städer, som skulle bilda eget tingslag inom större lagsaga, borgmästaren borde ersättas av lagmannen (häradshövdingen), rådmännens an- tal möjligen i något fall något minskas och kansliets personal —— såväl den rätts— bildade som den icke rättsbildade — ökas med hänsyn till det eller de andra tingslagen. I det enbart staden omfattande tingslaget skulle man då få en kol— lektiv domstol av minst tre rättsbildade ledamöter ungefär som nu, under det att domstolen i det eller de andra tingslagen skulle utgöras endast av en lagfa— ren jämte nämnd i enlighet med kommissionens förslag, dock att sjumanna— nämnden bibehålles och nämnden finge samma inflytande på domsluten som nu. Naturligtvis skulle domstolen vara sammansatt och fungera på sistnämnda

sätt i lagsagor, bestående av enbart landsbygd eller landsbygd och småstad (småstäder) i förening. Med en sådan domstolsförfattning som den nu skis- serade bortfölle visserligen den uniformitet, som kommissionen synes fram- för allt eftersträva, men denna är icke någon huvudsak, snarare tvärtom. Hu- vudsaken torde vara en domstolsorganisation, som väl passar och smidigt an- sluter sig till de säregna förhållandena inom de olika domstolsområdena. Men, på sätt i broschyren framhållits, borde det vara Kungl. Maj:ts sak att härom besluta i varje särskilt fall, då stad upphörde med sin egna jurisdiktion.

Rörande det av kommissionen föreslagna sättet för nämndemansval och de olyckliga följder, det kan befaras komma att medföra genom införande av poli- tiska intressen och synpunkter vid valen och såsom följd därav vid de rättsliga avgörandena, hänvisar jag också till broschyren, vari dessa förhållanden synas mig riktigt skildrade. Kommissionen har ju icke varit alldeles blind för dessa möjliga påföljder men synes mig allt för mycket bagatellisera desamma. Med nutidens starka tendenser att göra politik av allting och sålunda införa en skev bedömning av olika samhällsförhållanden, som icke hava direkt med politik att göra, synes mig, om kommissionens förslag i dessa delar godkännes, faran även för rättskipningens utartning i samma riktning vara stor och att man bör noga äkta sig för all lagstiftning, som kan göra denna fara mera aktuell än den re-

an ar.

Ej heller synes det mig lämpligt och tillräckligt motiverat att, såsom kom- missionen föreslagit, nedsätta nämndens tjänstgöringstid från nuvarande sex till fyra år. Visserligen står det ju enligt nu gällande ordning nämndeman fritt att efter två års tjänstgöring avsäga sig mandatet, men erfarenheten visar, åt- minstone i denna landsort, att detta endast mera undantagsvis sker, och, om det sker, torde det i regel ske av grunder, som icke hava något att skaffa med val- periodens längd, vadan dess förkortande icke, på sätt kommissionen förmenat, torde komma att minska avsägelserna. Resultatet bleve säkerligen i stället endast en tendens till tätare nämndemansombyten med därav följande försvag- ning av nämndens förmåga att fylla sin uppgift.

Beträffande den åt nämnden föreslagna avlöningen anser jag visserligen principiella betänkligheter icke vara att resa mot förslaget att tillerkänna nämndemännen ersättning för resekostnader och dagtraktamenten även för de— ras inställelser vid de allmänna tingssammanträdena. Tvärtom anser jag dy- lik ersättning önsklig i större mån, ju mera processkommissionens synpunkter på ett utsträckt lekmannainflytande i domstolarna vinna beaktande. Men lik- som jag anser, att detta inflytande icke bör givas på långt när samma omfatt- ning, som kommissionen föreslagit, anser jag också, att, om en fullständig ut- redning skulle visa, att de ökade kostnader, som dessa ersättningar komma att medföra, skulle, såsom är att befara, bliva så betydande, att de äventyra de absolut oundgängliga kostnaderna för att domstolarna, vad det rättsbildade elementet däri beträffar, skola få en tillfredsställande organisation, de förra kostnaderna böra givet stå tillbaka för de senare. Det bör dock alltid ihåg- kommas och fasthållas såsom huvudprincip, att nämndemansbefattningarna böra betraktas såsom förtroendebefattningar, för vilka ingen avlöning avses.

I fråga om underdomstolarnas och deras främste ledamots benämningar an- ser jag lika med broschyrförfattaren alla skäl tala för att beträffande de stör- sta städer, som få behålla egen jurisdiktion, domstolen också får behålla lik— som sin nuvarande organisation —— också sitt nuvarande namn: rådhusrätt och den i rätten främste sin titel: borgmästare. Vidkommande övriga underdom- stolar synas mig föga skäl finnas för att i fråga om dem, som omfatta endast landsbygd eller landsbygd och förutvarande stad av så ringa storlek, att den ej kommer att utgöra eget tingslag, ändra domstolens namn från häradsrätt till lagmansrätt. Då det hittills gått för sig vid bildandet av s. k. fögderistäder,

ofta av betydande storlek, att, utan några mera hörbara protester, för den (dom- stol, som fortfarande omfattar även dessa nya städer, bibehålla benämningen hä- radsrätt, synes mig den honnetta ambition, som, så snart en småstad, som haft egen jurisdiktion, förlorar densamma och i rättsligt avseende förenas med kringliggande landsbygd, påfordrar ny benämning för den domstol, varunder staden inordnas, icke vara förtjänt av någon uppmuntran. Men då förhållandet nog är något annorlunda med städer av den storlek, att de vid upphörandet av deras egen jurisdiktion skola bilda eget tingslag inom den större lagsagan, och en tredje benämning å dessa domkretsar ej torde kunna komma i fråga, blir det möjligen nödvändigt att för alla underdomstolar, som icke få benämnas rådhus- rätt, taga i anspråk det mera neutrala namnet lagmansrätt och för dess främste namnet lagman. Bäst vore dock, synes det mig, med hänsyn till uråldrig tra- dition, om benämningarna häradsrätt och häradshövding för sistberörda dom- stolar i gemen finge bibehållas.

Tilltalande är, från domsagornas synpunkt sett, kommissionens förslag, så— vitt det avser att ersätta de nuvarande, ständigt växlande, kommande och fa- rande juridiskt bildade biträdena med ordinarie tjänstemän såväl för domare- verksamheten som för kansliet. Olägenhetema av dessa oupphörliga ombyten av arbetskrafter i domsagorna hava så ofta framhållits, att det icke torde vara av nöden att upprepa dem. En annan synpunkt på denna reform kan nog däre- mot med skäl anläggas av de i domsagorna tjänstgörande extraordinarierna, vilka dels komma att bliva alldeles avskurna från den högre juridiska utbild- ning, som nu står dem till buds i hållandet av allmänna tingssammanträden och förvaltande av domareämbete utan inskränkning, 'dels ock i sannolikt mycket högre grad än nu bliva utsatta för att få flytta från den ena domstolen till den andra för att först efter en längre tids förlopp äntligen vinna fast fot i någon över- eller underrätt men då i allmänhet i en ganska underordnad ställning att börja med. Att detta vid konkurrensen med andra sysselsättningar inom juri- dikens vida fält skall i väsentlig grad både kvantitativt och framför allt kvali- tativt försämra den kader av e. o. notarier, som kommer att stå till buds för extra tjänstgöring i domsagorna, är uppenbart och erkännes också av process— kommissionen åtminstone indirekt (Del III, sid. 232—233). Att icke ens ett försök gjorts till närmare utredning av hithörande förhållanden, är, såsom från olika håll påpekats, en av de största svagheterna, som vidlåda kommissionens betänkande. _

Mot den föreslagna uppdelningen av 'domaregöremålen mellan lagmannen och de biträdande domarna kunna ej göras invändningar av sådan betydenhet, att denna uppdelning kan avstyrkas. Den måste nog accepteras, ehuru den icke saknar sina stora avigsidor. En sådan och icke den minsta är, att den kan bliva till skada för såväl häradshövdingen (lagmannen) som för domsagornas inskriv- ningsväsen så till vida, att den förre avskäres från direkt befattning med och uppsikt över de ärenden, som tillhöra de nuvarande lagfarts- och intecknings- protokollen, vilka ofta äro viktiga och numera stundom rätt svårbehandlade samt för att skötas rätt fordra en ingående förtrogenhet med personer och för- hållanden inom domsagan. Det kan rent av ifrågasättas, huruvida icke vid övergången till den nya arbetsordningen bestämmelser borde meddelas, som möjliggjorde för åtminstone de häradshövdingar, vilka då innehaft och skött sina ämbeten så länge, att de vunnit full förtrogenhet med domsagans fastig— hetsförhållanden, att fortfarande handhava och öva uppsikt över desamma. Men detta torde måhända stöta på oövervinneliga praktiska svårigheter. Be- träffande benämningen på de häradshövdingarna (lagmännen) biträdande do— marna, saknar kommissionens förslag, att de skulle kallas rådmän, all tradition i domsagorna och torde sålunda icke vara tillfyllestgörande motiverat, åtminsto- ne ej i domsagor, bestående av uteslutande landsbygd eller av landsbygd och

så små städer, att de ej finge bilda eget tingslag, i förening. Vore det icke bättre att rätt och slätt kalla dessa yngre rättsledamöter för domare? Att 'denna benämning nu användes såsom beteckning för alla, som syssla med rätt- skipning, synes mig härvidlag icke spela någon roll, då bruket att använda ti- teln i nu föreslagna inskränkta mening säkerligen mycket snart skulle vinna hävd och benämningen för övrigt gott skulle kunna användas såväl i vidsträck- tare som i inskränktare betydelse vid sidan av varandra. Ej heller kan man rätt väl förstå, varför den hittills brukade benämningen notarie på rättsbildade bi- träden i kansliet skall vrakas till förmån för den nya benämningen »sekretera- re», som i och för sig synes mig ljuda varken förmögnare eller förnämligare. Sekreterare torde förut finnas även i enskild tjänst av allehanda slag, och titeln plågar i somliga landsdelar usurperas av sakförare utan några juridiska kvali— fikationer. Skall så benämningen sekreterare såsom titulatur förses med prefixet >>lagmansrätts>>, torde den bliva mera hals- och tungbrytande än egentligen vi- dare smaklig. Om åter titeln notarie, för att låta mera vederhäftig, anses be— höva en förstärkning, kan den ju lämpligen förses med ett prefix såsom lag- el- ler tings-, varigenom vunnes en titulatur, vars användande i samhällslivet icke skulle medföra direkta obehag. .

En allvarligare anmärkning mot kommissionens betänkande synes mig vara, att även i genomsnittsdomsagorna de ifrågasatta arbetskrafterna i de blivande domstolarna uppenbarligen äro av kommissionen för snävt beräknade. För att taga ett närliggande exempel, så skulle enligt kommissionens förslag Lin- köpings domsaga sammanslås med Linköpings stad till en lagsaga med två tingslag, därav staden skulle ensam bilda det ena. Utom en hel del icke rätts- bildade biträden finnas f. 11. anställda: vid rådhusrätten en borgmästare, tre rådmän och en stadsnotarie och vid häradsrätten: en häradshövding och tre notarier (förste, andre och extra notarie, den sistnämnde visserligen över stat), och alla dessa hava fullt upp att göra, åtminstone de vid häradsrätten tjänst- görande. I den nya lagsagan (domsagan) skulle enligt kommissionens för- slag, som i normallagsagorna, dit den nu ifrågavarande väl bleve att hänföra, synes räkna med endast två rådmän, dessa nio jurister ersättas med fem eller, om en biträdande lagman skulle kunna utverkas, med sex. En sådan reducering av arbetskrafterna torde -— även i betraktande av att borgmästaren nu tages i anspråk även för magistratsgöromål och stadens allmänna angelägenheter »— komma, om arbetsresultatet skall kunna upprätthållas på åtminstone något så när samma nivå som nu, att visa sig alldeles omöjlig redan i och för sig, men särskilt om kommissionens förslag, att exekutiva ärenden skola överflyttas till "domstolarna och dessa därjämte betungas med en tidsödande, nu ej förekom- mande ex officiodelgivning av stämningar och andra beslut, genomfördes. Kom— missionens betänkande innehåller också en hel del andra, av de nya processbe- stämmelserna föranledda åligganden för domstolarna, och, även om inskränk- ningen av protokollföringen och dess överflyttning helt och hållet på kansliet (i verkligheten finge nog domarna kraftigt övervaka densamma) kommer att medföra någon lättnad i domsagans arbete, bleve slutresultatet dock helt säkert en ökning av domstolarnas arbetsbörda i dess helhet och särskilt av domarnas. I kritikerna över kommissionens betänkande har ju rätteligen fram- hållits såsom en stor brist, att all utredning rörande kostnaderna för den nya organisationen saknas, och vid sådant förhållande vet man ju ej heller med säkerhet, med vilka kostnader kommissionen härvidlag räknat, men av kommis- sionens allmänna resonemang i bilagan nr 2 till tredje delen i betänkandet om kostnaderna för avlöning till domare och rättsbildade tjänstemän får man det intrycket, att kommissionen tänkt sig en inskränkning av de f. n. i underdom- stolarna verksamma rättsbildade arbetskrafterna, vilken med all säkerhet kom- mer att, om domstolarnas nuvarande kvalitet skall kunna upprätthållas, i verk-

ligheten visa sig outförbar, och att kommissionen såväl i följd av denna beräk- ning som av andra orsaker räknat med kostnader i allmänhet för den nya orga- nisationens genomförande, som, om icke dess förslag rörande rättegångsför- farandet väsentligt beskäras, komma att visa sig betydligt understiga de verk- liga kostnaderna._ Likaledes torde kommissionens antagande, att med det nya systemets införande enligt kommissionens förslag de rättssökandes kostnader på det hela icke skulle i underrätterna bliva dyrare än nu, vila på mycket lösa grunder. Allt synes i stället peka därhän, att dessa kostnader komma att bli- va ej oväsentligt högre både på grund av det mycket mera formbundna rätte- gångsförfarandet i allmänhet med därav följande tvång för parterna att använ- da advokater och särskilt med hänsyn därtill att staten med all säkerhet måste komma att göra sig skadeslös för sina i följd av reformen ökade utgifter för rättsväsendet genom en betydlig ökning av de nuvarande relativt synnerligen låga belopp, som de enskilde hava att erlägga i rättegångsavgifter (f. n. lösen och stämpel). Och att de enskildes rättegångskostnader i hovrätterna komma att i betydande grad ökas, har kommissionen själv medgivit, och den saken torde f. ö. ligga i öppen dag.

I fråga om rättegångsförfarandet i tvistemål och därvid först 'de av kommis- sionen föreslagna reglerna för stämning och förberedande förhandling torde mot dessa i huvudsak icke finnas något att anmärka, blott att de föreskrifter utgallras, vilka alldeles onödigtvis göra rättegången stel och formbunden eller belasta domstolen med åligganden, som böra kunna utföras av parterna själva. Hit synas mig höra föreskrifterna, att käranden redan i stämningsansökningen skall för varje särskild punkt angiva andra bevismedel än skriftliga handlingar, att rätten skall ex officio ombesörja delgivning av stämningen, att ändring och utvidgning av den genom stämningen väckta talan i allmänhet icke skall vara tillåten, att målen endast i de av käranden särskilt angivna fall skola kunna avgöras redan vid den förberedande förhandlingen och att, om mål ut— sättes till huvudförhandling senare än inom i lagen bestämd tid efter den för- beredande förhandlingens avslutande, rätten varje gång sådant sker skall in- giva skriftlig anmälan därom till hovrätten.

I detta sammanhang vill jag såsom min mening uttala, att den förberedande förhandlingen synes mig vara av sådan betydelse för att giva reda och stadga åt rättegången, att den bör införas alldeles oavsett om huvudförhandling an— ordnas med det av kommissionen föreslagna stränga tillämpandet av muntlig— hets- och omedelbarhetsprinciperna och alldeles oavsett om vid huvudförhand- lingen sitta lekmän i domstolen eller icke, men att, i den mån lekmannaelemen— tet uteslutes ur domstolarna, ytterligare förenklingar av förfarandet vid den förberedande förhandlingen utöver det redan framhållna böra kunna ske. I vad mån det förfarande, som föranletts av den på häradshövdingen Schlyters initiativ vidtagna rättegångsreformen utan lagändring, bör lagfästas, torde i detta sammanhang böra tagas i närmare övervägande.

I fråga om huvudförhandlingen framgår redan av det förut sagda, att jag icke är någon anhängare av muntlighets- och omedelbarhetssystemet, såsom det av kommissionen utformats. I följd härav ställer jag mig principiellt av- visande mot de av kommissionen uppställda grunderna för ändring av sättet för protokollsföringen och föredrager avgjort det nu tillämpade muntligt—proto- kollariska systemet. Skälen för dettas bibehållande i princip liksom de all- varliga betänkligheter, som kunna resas mot det av kommissionen förordade systemet, hava på ett, såsom det synes mig, klart och övertygande sätt utveck— lats såväl särskilt i häradshövdingeföreningens yttrande som även i den bifo— gade broschyren, vari emellertid också framhållits, att det muntligt-protokolla- riska systemet är i behov av väsentliga förbättringar. En sådan förbättring är införandet av den s. k. aktbildningen, som redan praktiseras vid vissa dom-

stolar men torde böra genom lagstiftning göras obligatorisk för alla. Även med införande av aktsystem synes mig dock ett verkligt protokoll liksom nu böra föras, som till ett sammanbinder alla de olika momenten i förhandlingen, blott att icke de särskilda handlingar, som bilda akten, intagas i protokollet utan endast hänvisning däri sker till dem. Till underlättande av aktbildningen böra föreskrifter lämnas om skyldighet för parterna att inlämna handlingar i 'dubbla exemplar eller, då det är fråga om' originalhandlingar, som måste till parterna återställas, i huvudskrift och styrkt avskrift. Vidare böra, på sätt Nya lagberedningen föreslagit i sitt å sid. 41—43 av broschyren återgivna förslag, i lag lämnas föreskrifter dels i syfte att inskränka protokollsföring av parternas anföranden, så att protokollet icke, såsom nu sker, belastas med par- ternas utläggningar av rättsfrågan och lagtillämpningen (att i allmänhet för- bjuda intagandet i protokollet av närmare utveckling av deras talan torde icke kunna ske), dels ock om omedelbar uppläsning för justering ur protokol— let (memorialet) av parternas muntliga anföranden. Däremot torde icke, på sätt nya lagberedningen jämväl föreslagit, bestämmelser lämpligen böra lämnas om protokollets uppsättande vid själva rättegångstillfället, om upprepning av parternas muntliga framställningar före deras tagande till protokollet och om uppläsning av föregående protokoll vid nästa rättegångstillfälle, enär härige- nom rättegångsförhandlingarna skulle avsevärt fördröjas utan att lämna nå- gon däremot svarande vinst i säkerhet för korrekt återgivande av vad som bli- vit talat eller svarat. Särskilt torde det kunna påfordras, att part självmant övertygar sig om protokollets riktighet och däremot gör de anmärkningar, var- till han anser sig hava fog. Någon särskild domstolens prövning av sådan an— märknings riktighet torde i regel ej heller behövas.

Såsom ett av de olyckligaste momenten i det av kommissionen hävdade munt- lighets— och omedelbarhetssystemet anser jag bestämmelsen vara, att omedelbart efter huvudförhandlingens avslutande och innan nytt mål företages till hand— läggning överläggning till dom skall i allmänhet äga rum samt domen skrift- ligen uppsättas och offentligen avkunnas. Med undantag för de allra enklaste målen —— såväl tvistemål som brottmål torde det tvärtom för ett riktigt och säkert domslut vara alldeles oundgängligt, att något rådrum alltid lämnas för sakens närmare övertänkande och avgörande. Huru tilltalande teoretiskt än en bestämmelse må vara, som föreskriver ett omedelbart domslut, medan intrycket av förhandlingen ännu är friskt och livligt, i den praktiska tillämp- ningen torde den leda till en osäkerhet i rättskipningen, som endast kan bliva till skada för densamma. Och detta icke blott under nu rådande förhållanden. J ag är övertygad om, att denna olägenhet, för att använda ett milt ord, skall komma att kvarstå i långliga tider, även sedan en i det nya systemet intränad domarekår däri fått all möjlig rutin och vana. eller rättare sagt i alla tider. T'y förhållandet torde ytterst bottna i mänsklig svaghet och ofullkomlighet, som lagstiftning och praxis väl kunna mildra men aldrig helt upphäva.

Däremot anser jag principen om fri bevisprövning med därav följande bort— tagande av vittnesjäven och partseden i dess nuvarande gestaltning böra i hu- vudsak godkännas i överensstämmelse med kommissionens förslag, dock med 'de modifikationer, som föranledas av att det muntligt-protokollariska systemet bibehålles, och vidare med de förändringar, bland andra, att den uppställda re- geln, att Vittne alltid först skall vid förhör av domaren avgiva en samman- hängande berättelse och parterna först därefter få ställa frågor på vittnet, så- som för mycket formbunden uteslutes, att vittneseden liksom eden av sakkun— nig på de av häradshövdingeföreningens styrelse åberopade skäl bör för alla fall ersättas av en på heder och samvete avgiven försäkran att tala sanning eller också, ifall eden bibehålles, att densamma skall avläggas av alla vittnen utan undantag, att vittnesattest väl må åberopas till ledning för vittnesförhö—

ret men domaren vara skyldig att med eller utan ledning av densamma anställa detaljerat förhör med vittnet rörande de förhållanden, attesten avser, och att möjlighet för domstolen fortfarande bör finnas att anlita tvångsmedel mot part, som underlåter att efter vederbörlig kallelse personligen infinna sig.

I fråga eljest om de allmänna processuella påföljderna av parts utevaro synes intet vara att anmärka mot de av kommissionen uppställda reglerna med un- dantag därav att, på sätt i häradshövdingeföreningens yttrande anmärkte, i fråga om tredskodom vid senare rättegångstillfälle än det första varken vid förberedande förhandling eller under huvudförhandling tredskodom bör få med- delas, utan att föreläggande lämnats för part att komma tillstädes vid äventyr av tredskodom.

Vad därefter särskilt angår rättegångsförfarandet i brottmål anser jag, att även i dem förberedande undersökning och huvudförhandling böra anordnas i huvudsak på sätt kommissionen föreslagit, men att, om det muntligt-protokol- lariska systemet, såsom jag på det kraftigaste även härvidlag vill förorda, bi- behålles, väsentliga förenklingar böra och kunna ske i de av kommissionen föreslagna bestämmelserna, särskilt såvitt angår den förberedande undersök- ningen. I synnerhet böra de fall, då rättens ingripande föreskrives, kunna väsentligt inskränkas. Likasom om det i civilprocessen av kommissionen före— slagna stadgandet, att vittnesmål skulle få tagas till protokollet endast om det kan antagas, att målet komme att fullföljas till högre rätt och att protokollet där komme att användas såsom bevis, kan, om kommissionens förslag till stad- gande i brottmålsprocessen, att om ett vittne avhörts i underrätt, utan att vittnesmålet tagits till protokollet, och för vittnets hörande hinder möter i överrätten, personer, som närvarit vid underrätten kunde i överrätten höras angående innehållet av den utsaga som vid underrätten avgivits av någon, mot vars förnyade avhörande hinder möter, med rätta det omdömet fällas, att dessa uttalanden äro uteslutande teoretiska spekulationer, som icke höra hem- ma i det praktiska rättslivet, utan där skulle visa sig alldeles omöjliga i till- lämpningen. — Angående rätten och skyldigheten för allmän åklagare att an- ställa åtal synes det mig bäst överensstämma med modern processuell åskåd- ning, att, på sätt häradshövdingeföreningens styrelse förordat, även den s. k. opportunitetsprincipen kommer till tillämpning, såsom förhållandet är i våra grannländer, och under garantier liknande dem, vilka där, särskilt i Norge, föreskrivits. I fråga om den tilltalade och hans försvar synes det vara väl strängt att föreskriva ovillkorlig personlig inställelse för honom vid huvud- förhandlingen i lagmansrätt och hovrätt, så snart å brottet kan följa strängare straff än fängelse i sex månader. Undantag härifrån torde i varje fall böra göras för vissa slag av brott. Förhörsledaren bör tillerkännas rätt att alltid bestämma, huruvida försvararen skall äga närvara vid polisförhör. Rätten bör icke i allmänhet, såsom det synes alldeles onödigtvis, besväras med att bestäm- ma, om och under vilka villkor annan försvarare än offentlig må få överlägga med den anhållne eller häktade. — I fråga om häktning och reseförbud torde den tilltalades rättssäkerhet vara tillräckligt tillgodosedd, om statsåklagare tillerkännes rätt att för alla förekommande fall besluta härom, och rättens in— gripande ej böra påkallas förr än efter klagomål från den tilltalades sida. Det av kommissionen föreslagna förfarandet torde medföra onödigt upptagande av rättens oftast hårt upptagna tid och onödiga kostnader. Likaså torde före- skrifterna, att behörigheten av gjort beslag skall av beslagtagaren alltid un- derställas rättens prövning och att rätten skall bestämma, att beslut eller sking- ringsförbud skall för Visst fall förfalla, vara onödiga och det _vara nog för den av åtgärden drabbade att hos rätten överklaga densamma. Aven synes befo- genhet att verkställa hus— och kroppsrannsakan alltid böra tillerkännas stats— åklagare eller polismyndighet utan rättens ingripande. — Beträffande det fö-

reslagna nya institutet strafföreläggande synas mig övervägande skäl mot dess införande hava förebragts. Olägenheterna av det nu praktiserade förfarandet i de mål, strafföreläggandet avser, torde icke få tillerkännas någon avgörande vikt, då det ju alltid beror på den tilltalade själv att taga reda på utslaget och, om han anser det utdömda straffet för hårt, överklaga detsamma.

Härads-hövdingen i Tveta, Vista och Mo härads domsaga (A. Roos): Jag instämmer tillfullo i den kritik, som av föreningen Sveriges härads- hövdingar riktats mot det moderna muntlighetssystemet, varemot jag i fråga om domstolsorganisationen hyser en från föreningen avvikande mening.

I en i Svensk Juristtidning för år 1919 införd uppsats av professorn fri- herre R. A. Wrede påpekar denne, hurusom enmansdomstolar, ehuru i allo lämpliga för prövningen av det stora flertalet brottmål, i regel icke förmå att på ett fullt tillfredsställande sätt handlägga de största och svåraste målen. Vad tvistemålen beträffade, vore det likaledes känt att de, som voro av mycket invecklad beskaffenhet, i ett flertal fall icke kunde med erforderlig sakkun- skap avgöras av underrätterna. Ett behov förelåge således av underdomstolar med starkare sammansättning än de nuvarande för handläggningen av grova brottmål och invecklade tvistemål. Då det emellertid redan av finansiella skäl vore omöjligt att utrusta alla underrätter med ett kollegium av rättslärda do- mare, bleve resultatet att man måste hava underrätter av två olika typer, den ena för det stora flertalet mål och den andra för de största och svåraste målen. Häradsrätterna skulle fortfarande förbliva kompetenta för mål av stor bety- delse, varför det ej med fog kunde påstås att de skulle förvandlas till bagatell— domstolar.

De skäl processkommissionen anfört mot en dylik anordning hos oss, vilken såsom bekant jämväl förordats av justitierådet Hellner, synas äga föga bevis- kraft, och kommissionen har ej ens inlåtit sig på själva huvudspörsmålet eller angående enmansdomstols kompetens i de större målen. Måhända förklarin- gen härtill är att söka i kommissionens ej klart angivna ståndpunkt i fråga om kollegialitetens betydelse. Under det att denna å ett ställe vitsordas, före— kommer å annat ställe — sid. 97 _— följande egendomliga reflexion: »Aven om man skulle vara benägen att i allmänhet anse den kollegiala formen vara över- lägsen, lär dock vid valet mellan en ensamdomare av framstående kvalitet och ett kollegium av mindre framstående ledamöter det förra alternativet böra an- ses äga företräde.» .

Det synes dock ligga i öppen dager, att då det gäller att söka åstadkomma den största möjliga säkerhet i rättskipningen, lagstiftarens strävande i främ- sta rummet måste utgå på att skapa en domstolsorganisation, som erbjuder den bästa garanti i sådant avseende. Den moderna utvecklingen har medfört, att domstolarna i allt större omfattning få lösa svåra och invecklade rättsliga spörsmål, och ju mera därför behovet av specialisering gör sig gällande jäm- väl inom domstolsväsendet, desto starkare måste också kravet växa på att er- hålla en domstolsorganisation, som möjliggör ett sakkunnigt och allsidigt be- dömande av förekommande tvister.

En förnyad prövning av frågan angående den lämpligaste organisationen av underrätterna samt därmed sammanhängande spörsmål synes mig sålunda med nödvändighet böra äga rum, innan statsmakterna taga ställning till kommis- sionens betänkande i dess helhet. Skulle emellertid vid en sådan prövning en organisation av ovan antydd beskaffenhet icke befinnas ändamålsenlig, torde övervägande skäl tala för att en ny organisation sker i enlighet med de av föreningen utstakade riktlinjer.

Enligt föreningens uppfattning bör en domstolsorganisation, sådan förenin- gen förordat, jämväl medföra den konsekvens, att i hovrätterna en muntlig

förhandling äger rum i nästan samtliga mål. Jag kan ej dela denna åsikt. .V ad först tvistemålen angår, torde enligt min uppfattning en dylik förhand— ling endast undantagsvis kunna anses vara av verkligt behov påkallad. Ett annat förhållande föreligger onekligen i fråga om brottmålen, då det i många fall måste framstå såsom önskvärt att vederbörande höras inför hovrätten, men därifrån är långt till att, såsom föreningen proklamerat, föreskriva så- dant förhör »åtminstone i regel». Föreningen har själv påpekat sid. 53 —— att den, i motsats mot kommissionen, anser att underrättens protokoll i regel böra utgöra material för hovrättens prövning, men härav torde väl också följa, att åtminstone i alla de fall, där ett ändringssökande befinnes obefogat, något muntligt förhör icke är av nöden. Samma anmärkning gäller vad beträffar föreningen å sid. 46 yttrat därom, att i mål rörande grövre brott med vissa av föreningen föreslagna undantag — tilltalad alltid skall vara skyldig att inställa sig personligen. Om till exempel en åklagare yrkar högre straff å en för sådant straff dömd person, men hovrätten finner besvären ej förtjäna av- seende, av vilken orsak skall då den dömde åläggas personlig inställelse?

Huru en ny domstolsorganisation än må te sig, är det givet att det måste dröja en avsevärd tid, innan densamma kan träda i kraft. Lika uppenbart torde vara, att någon anledning numera ej förefinnes att i avbidan därå ytter- ligare fördröja de reformer i fråga om själva rättegångsförfarandet, som måste anses nödiga och ej stå i intimt samband med själva organisationen.

Bland de frågor som sålunda redan nu kräva sin lösning, framstår enligt min uppfattning 1 främsta rummet införandet av fri bevisprövning. _Lika med föreningen anser jag denna princip böra lagfästas, och instämmer jag i vad föreningen yttrat å sid. 41 om vittnen samt å sid. 54 angående bevisningen. I en hithörande fråga eller angående vittneseden har kommissionen föreslagit, att ed i regel skall avläggas men att den, som på grund av sin religiösa åskåd- ning hyser betänklighet häremot, skall äga rätt att i stället avgiva en hög— tidlig försäkran »på heder och samvete». I detta avseende kan jag ej dela kommissionens mening. Då det med nutida uppfattning icke torde ifrågakom- ma att anställa en undersökning rörande vederbörandes religiösa åskådning, skulle följden faktiskt bliva att det lämnades fri valrätt mellan två olika be— kräftelseformer, en anordning som väl icke kan anses lämplig. Vid sådant förhållande och då, såsom kommissionen påpekat, eden numera icke är av sam— ma betydelse som förut för sanningspliktens inskärpande, synes det kunna ifrågasättas, om ej den lämpligaste utvägen vore att i enlighet med den dan— ska lagen — med bibehållande av straff för falsk vittnesutsaga —— föreskriva ed endast för det fall att någon av parterna påkallar sådan och domstolen fin- ner det nödigt.

I fråga om förberedande förhandling i tvistemål torde någon tvekan ej kun- na föreligga därom, att en sådan i många fall skulle avsevärt påskynda utred— ningen av stora och invecklade mål. För övriga mål åter och dessa utgöra det stora flertalet, synes en dylik förhandling vara onödig, varjämte den i många fall praktiskt skulle medföra »advokattvång».

Vidkommande protokollsföringen vid underrätterna synes vad Nya lagbe— redningen 1 sådant avseende föreslagit 1 allmänhet böra lända till efterrättelse. Föreningen har i denna fråga framhållit, att enligt dess åsikt ett stenogra- fiskt återgivande av vittnesberättelse icke skulle vara lämpligt. Enligt min uppfattning åter skulle ett dylikt förfarande ur rättssäkerhetens intresse vara i hög grad önskvärt. Då föreningen egentligen grundar sin anmärkning dårå, att ett dylikt referat skulle försvåra protokollsföringen, vill jag påpeka att den lämpligaste utvägen naturligen vore, såsom ock föreslagits av justitierådet Hellner, att det stenografiska referatet fogades såsom bilaga till protokollet.

T. f. domkaoahde—n i Norra och Södra Vedbo härads domsaga (A. ARBMAN')'> har ansett processkommissionens betänkande -— sedan utredning i ekonomiskt avseende vunnits beträffande rättegångsreformens kostnader—böra, så att kost- naderna ej bleve alltför stora, ligga till grund för en blivande processordning.

Häradshövdingen i Östra Värends domsaga (T. AHLSTRÖM):

Mitt första intryck vid och efter genomläsandet av betänkandet blev en und— ran, om vårt nuvarande rättegångsväsen verkligen är behäftat med sådana och så stora brister, att en sådan och så omfattande rensopning, som betänkandet innebär, kan anses vara av behovet påkallad. Min egen erfarenhet från 23 års arbete i domsagor, 6 års tjänstgöring i hovrätt och inemot 7 års tjänstgö- ring såsom föredragande i högsta domstolen har väl givit vid handen att bris- ter och otidsenligheter förefinnas i vårt rättegångsväsen, vilka böra och kun- na avhjälpas, men att likväl i stort sett vårt nuvarande rättegångsväsen såväl i administrativt som i processuellt hänseende kan verka och verkar på ett för rättssäkerheten och rättsbehovet tillfredsställande sätt samt väl lämpar sig för vår nuvarande samhällsutveckling.

Betänkandet synes mig hava allt för litet fästat avseende vid vårt lands säregna förhållanden, dess geografiska förhållanden och dess befolkningsför- hållanden utan har med förebilder från utländska, från våra vitt skilda för- hållanden avseende lagstiftningar med reformiver sökt ikläda vårt rättegångs- väsen en helt ny 5. k. modern klädnad, oberoende av om denna verkligen är be- hövlig eller om den passar eller ej och utan hänsyn till om bristfälligheterna i den gamla klädnaden skulle kunna lagas utan att denna behövde helt kasseras.

Enligt min uppfattning äro de huvudsakligaste bristfälligheter, som vidlåda vårt nuvarande rättegångsväsen, dels av administrativ art, nämligen otillfreds- ställande personurval vid tillsättandet av lantdomare- och stadsdomarebefatt- ningar, beroende på bristande tillsyn över domsagoaspiranter från vederböran- de hovrätter och på sättet för utseendet av de flesta stadsdomare, olämpligheten av smärre stadsdomstolar jämte åklagareväsendet—s otillräcklighet närmast så- som en följd av den ändrade fögderiförvaltningen, dels och av processuell art nämligen bibehållandet i hela dess omfattning av reglerna för den legala be- visningen samt uppskovssystemet vid underrätterna i rättegångar, till huvud- saklig del beroende på ej sin ställning fullt vuxna domare och på bristande förmåga och insikter hos de personer, som underdomstolarna nödgas godtaga såsom rättegångsombud.

Samtliga angivna bristfälligheter synas mig dock väl kunna avhjälpas, utan att så radikala åtgärder, som betänkandet innehåller, behöva tillgripas.

Det betänkligaste med den föreslagna nya domstolsorganisationen synes mig vara den ändrade sammansättningen av lantdomstolarna samt domarens stäl— lande ovanför och i viss mån utanför det dagliga arbetet i domsagan. Det är uppenbart att de personer, som utarbetat betänkandet, ej äga någon ingående kännedom om eller något förstående för det förtroende, varmed våra lantdom— stolar med dess nuvarande sammansättning omfattas av folket, och vilken in— sats en av sitt arbete intresserad och i sitt arbete verksam domare kan såväl inom som utom rätten göra till domsagobefolkningens och deras rättsangelägen- heters fromma. En minskning i nämndemännens antal, särskilt i domsagor med vidsträckta områden och talrik befolkning, samt deras utseende enligt politiska partinormer skulle för visso komma att rubba det förtroende för dom- stolen, som enligt min uppfattning utgör en av grundvalarna för dess verk- samhet. En strävan att göra domaren huvudsakligast till en s. k. casusknäc- kare samt avskilja honom från alla småärenden kan visserligen förklaras från deras synpunkt, som i allt annat än casusknäckning se något för en upplyst jurist mindervärdigt; men en dylik anordning torde ej motsvara det behov av

och de anspråk på en lantdomare, som fortfarande finnas och som säkerligen för lång tid framåt komma att finnas i den allra största delen av våra landa- maren.

Min domareerfarenhet bjuder mig alltså att på det allra bestämdaste avråda tillskapandet av föreskrifter, som avse ändring av våra nuvarande lantdom- stolars sammansättning och arbetssätt, domstolarnas belastning med exekutiva ärenden, »lantöverdomarens» hänvisande till allenast handläggandet och avdö- mandet av rättegångar och i samband därmed anordnandet av lokala domstols- ämbetsverk med en talrik stab av domare, sekreterare, notarier, kanslister och skrivbiträden.

Ett avskaffande däremot av domstolarna i smärre städer torde vara syn— nerligen önskvärt.

Likaså torde åklagarväsendet böra undergå en genomgripande förändring, avseende att tillskapa tjänstemän, som bättre än nu äro danade för samt kunna ägna tid åt åklagarevärvet. De av processkommissionen härutinnan föreslag- na föreskrifterna synas mig dock innebära en överorganisation, vidlyftigare än vad det verkliga behovet påkallar. Att belasta en processlag med så detalje- rade föreskrifter, som betänkandet innehåller beträffande åklagarens arbets- metoder, torde vara onödigt, utan böra dessa snarare hava sin plats i en åkla- gareinstruktion. För en erfaren domare måste alla de skyddsföreskrifter, som påtänkts för brottslingar, te sig rätt så egendomliga, möjligen framkallade av någon lekmännens folktro från fordomtima om den inkvisition brottslingar va- rit utsatta för vid domstolarna. Den insats, som domarna gjort och göra, alla teoretiska spekulationer till trots, för sanningens utrönande beträffande be- gångna brott, torde ej böra underskattas eller äventyras genom lagstiftnings- åtgärder i s. k. humanitära syften.

Ehuruväl det ej borde tillkomma mig att yttra mig rörande de ifrågasatta ändringarna beträffande överdomstolarna, anser jag mig dock ej böra underlåta att framhålla att enligt min domareerfarenhet den nuvarande organisationen av överdomstolarna och deras arbetssätt varit och är för rättssäkerheten fullt tillfredsställande, och att överdomstolarna omfattas av folkets fulla förtroende. Införandet i hovrätterna av lekmannaelement kan ej vara av något rättssäker- hetens eller rättskipningens behov påkallat utan torde huvudsakligast grunda sig å teoretiska spekulationer. Ett uteslutande av de yngre mer livaktiga och oftast teoretiskt kunnigare arbetskrafterna från deltagandet i och ansvaret för besluten torde komma att innebära en betänklig försämring i arbetsresultatet. Anordningen med kringresande hovrätter verkar föga tilltalande. De av pro— cesskommissionen föreslagna anordningarna beträffande rättegångsväsendet torde även hava till följd, att de i högsta domstolen föredragande revisions- sekreterarna komma att sakna erforderlig domareerfarenhet, föredragningsvana och föredragningsteknik.

Den ifrågasatta upprepade fullständiga handläggningen med parts- och vitt- nesförhör i hovrätt torde ej vara påkallad av några erfarenhetsrön rörande osäkerhet i rättskipningen eller farhågor för rättssäkerheten utan synes mig vara framkallad av några på förhand efter utländska förebilder uppgjorda teo- rier samt skulle onödigtvis komma att fördyra, förlänga och försvåra rätte.- gångar. Lämpligare synes mig vara att stadga föreskrifter, effektivare än de nuvarande, samt avseende att, där sådant av part påfordras eller domstolen el- jest finner det erforderligt, föranstalta om förhör med parter och vittnen i hov- rätten. Den nuvarande praxis att på esomoftast tämligen lösliga grunder åter- förvisa rättegångar till underdomstolarna har verkat onödigt uppskov med prövning av dessa och torde i icke oväsentlig mån hava bidragit till klagomålen över rättskipningens långsamhet.

Genom än mer utsträckt prorogationsrätt skulle snabbheten i rättskipningen

kunna befordras, utan att för de rättegångar, beträffande vilka ett hastigt av- görande kan anses vara av behovet påkallat eller eljest önskvärt och som ju tämligen sparsamt förekomma vid lantdomstolarna, behöva tillgripa anordnin- gar med täta, i vissa landsändar synnerligen besvärliga och kostsamma dom- stolssammanträden.

Att hänvisa högsta domstolen till att allenast vara ett kollegium för pröv- ning av rättsprinciper utan saklig prövning och att sålunda få en rättegång av den vikt, att den bör och får fullföljas till högsta instans, i sak prövad blott två gånger eller t. o. m. beträffande viktigare handels— och sjömål allenast en gång står uppenbarligen i strid med folkets krav på rättskipningens grundlig- het och tillförlitlighet samt synes mig enligt min egen domareerfarenhet inga- lunda vara att förorda. Dispensansökningarnas antal och antalet mål, däri ändring i sak förekommit i hovrättens domar och utslag, tala sitt tydliga språk för önskemålen och behovet beträffande högsta domstolens bibehållande såsom instans även rörande sakfrågorna.

Vad angår betänkandet rörande rättegången i brottmål torde med ett an— ordnande av bättre och tidsenligare polis- och åklagareväsende än det nuva- rande de väsentligaste anmärkningarna mot och bristfälligheterna i vårt nu— varande rättegångsförfarande i brottmål komma att bliva avhjälpta. Såsom jag redan framhållit torde det vara både obehövligt och oklokt att i rättegån- gen binda åklagare och domare med så minutiösa föreskrifter som betänkandet innehåller. Med ett gott domare- och åklagaremateriel låta förvisso förhål- landena i även de största och viktigaste brottmål fullt tillfredsställande ordna upp sig utan att en tilltalad behöver anses vara över hövan blottställd, men till fromma för sanningens utrönande. F olkopinioner vid bedömandet av brotts- lighet eller ej torde i regel vara värdelösa.

Med en fullständig förberedande undersökning bör i de flesta fall, likasom nu, efter allenast en huvudförhandling dom kunna meddelas. Enligt betänkan- det synes dock denna dom, som lärer omedelbarligen skola tillhandahållas ve- derbörande, skola komma att få karaktären av en promemoria rörande målet, upptagande yrkanden, invändningar, bevisning samt domstolens premisser och konklusioner. Däremot skulle något domstolens protokoll ej föras, för såvitt ej domaren är utrustad med siareförmågan att kunna förutse att målet kom- mer att fullföljas till hovrätten. Det torde krävas den högre upplysning och erfarenhet, varmed processkommissionens ledamöter äro utrustade, för att kun- na inse det för rättskipningen fördelaktiga i att vad som förekommer vid hand— läggningen av ett brottmål ej skall, utom i vissa gissningsfall, protokollföras utan först med ledning av privata minnesanteckningar i koncentrerad form framkomma i domen. Möjligen anses protokollsskrivandet såsom varande nå— got för en upplyst, högtstående jurist mindervärdigt.

äremot synes mig betänkandet i avseende å bevisningen i brottmål, sak- kunniga, besiktning och syn samt rättegångskostnad vara synnerligen beak- tansvärt, ehuruväl det torde kunna ifrågasättas huruvida parts ed lämpligen helt bör avskaffas och om ej det närmaste släktskapsjävet bör bibehållas.

Vidkommande betänkandet rörande rättegången i tvistemål verkar det ifrå- gasatta förberedande förfarandet främmande för Vår rättsuppfattning och föga tilltalande. Med föreskrifter om ett förberedande skriftväxlingsförfarande i tvistemål, som ej kunna tredskovis avgöras, och om koncentration i rättegån- gen samtidigt med stadganden avseende att i möjligaste måtto förebygga åter— förvisning av mål från hovrätten torde all önskvärd snabbhet vid handlägg— ning och prövning av tvistemål vid underrätterna kunna vinnas. Omsorgsfullt urval av underdomare och högt ställda fordringar även på de personer, vilka må tillåtas föra andras talan inför rätta, skulle för visso komma att i hög grad avhjälpa beträffande tvistemål påtalade bristfälligheter i vårt nuvarande

rättegångsväsen. Vad rättegångsombuden beträffar innebär betänkandet dock tyvärr en ytterligare sänkning i de redan nu allför bedrövliga kompetensvill- koren för dem, som må inför rätta för andra tala och svara. Säkerligen äro processkommissionens ledamöter obekanta med de svårigheter och hinder vid handläggning och prövning av rättegångar, som det nuvarande ombudssyste- met erbjuder vid de flesta lantdomstolar, då domstolen nödgas godtaga såsom ombud personer, vilka sakna såväl kunskaper och förmåga som vilja att bi- draga till utredningen av dem anförtrodda rättegångar och till påskyndandet av dessas prövning. Att med dylika personer anordna ett förberedande förfa- rande med därpå en enda huvudförhandling torde få betecknas såsom hopplöst. Det lärer väl även med fog kunna ifrågasättas huruvida parter, ombud och även nämndemännen besitta sådan träning i att kunna följa med en ordföran- des föredragning samt nämndemännen att omedelbart efter densamma bilda sig en klar uppfattning om saken, att utbytet av huvudförhandlingen blir det av processkommissionen tänkta. Rättskipningens säkerhet är ett viktigare ön- skemål än dess fortfärdighet; och säkerheten torde ingalunda befordras genom tvångsföreskrifter om ett omedelbart avgörande av de vid huvudförhandlingar- na förekommande tvisterna jämte tillhandahållande av en promemorieartad dom i stället för protokollsföring.

Betänkandets 7 kap. samt 15—22 kapitlen synas mig väl ägnade att komplet- tera nu gällande rättegångsordning. Huruvida föreskrifter rörande omröst— ning vid domstolssyn såsom bevismedel äro behövliga torde kunna ifrågasättas.

Betänkandet rörande den blivande domareutbildningen ådagalägger uppen- bart en betydande försämring i anordningarna för denna i jämförelse med den nuvarande mer allsidiga utbildning som domareaspiranterna erhålla. Skulle av processkommissionen härutinnan tänkta anordningar komma att realiseras, skul- le otvivelaktigt efter någon tid svårigheter göra sig gällande vid tillsättandet av lagmansämbeten med erfarna och ansvarskännande personer, som tillika ha rätt uppfattning om domarekallets förpliktelser. Huruvida högsta domstolen och allmänheten kunna komma att bliva väl betjänade av dem, vilka enligt be— tänkandet skulle vara kvalificerade att erhålla uppdrag att vara revisionssek— reterare, lärer vara mer än tvivelaktigt. Även hovrätternas rekrytering med för överdomareskap kunniga och lämpliga personer torde säkerligen komma att äventyras, då personer, som erhållit lagmanstjänst, ej rimligen utan mot av— sevärt bättre ekonomiskt vederlag kunna anses bliva hågade att utbyta sin ihefsställning i en lagmansrätt mot en ledamotsbefattning i en kringresande ovrätt.

Vad slutligen angår betänkandet i fråga om rättegångsreformens ekonomi— ska verkningar måste det framhållas såsom synnerligen anmärkningsvärt huru svävande och hypotetiska processkommissionens uttalanden härutinnan äro. Kommissionen har uppenbarligen själv haft känslan av att befinna sig på ett gungfly och har visligen undvikit att framlägga några kalkyler men har —— i likhet med vad fallet plågar vara, när reformsträvare söka driva sina för- slag igenom _ försökt framkomma med en skönmålning, bagatellisera de bli- vande utgifterna genom att, bland annat, framhäva vissa såsom även med den nu gällande rättegångsordningen förment ofrånkomliga, exempelvis ersättnin— gar till nämndemännen, samt väcka förhoppningar om blivande stora inkomster för statsverket genom löseninkomsternas enligt deras nu beräknade belopp in- dragning till detta.

Det torde väl vara otvivelaktigt att vårt nuvarande rättegångsväsen föror- sakar såväl statskassan som den rättssökande allmänheten minsta möjliga ut- gifter eller med andra ord att vårt nuvarande rättegångsväsen är det prisbil- ligast möjliga. Städerna och delvis allmänheten bekosta rättsväsendet i stå- derna, å landet bekosta de tingshusbyggnadsskyldiga domstolslokaler, och lant—

l) Muntlig- hets- och omedelbar- hetsgrund- satsen. 2) Arbetsför- delningen i lantdomsto-

larna.

domarna avlönas av staten blott till en del av deras erforderliga inkomster, varjämte ledamöter och tjänstemän i överdomstolarna åtnjuta mindre än knap- pa avlöningar. En blivande rättegångsreform enligt processkommissionens recept skulle komma att medföra till en början högst betydande engångskost- nader i form av inlösen av hittillsvarande domstolsbyggnader jämte anordnan- det av lokaler för lagmansrättsämbetsverken, för åklagaremyndigheter och för överdomstolarna samt därefter i fortsättningen utgifter i form av avlö- ningar och reseersättningar till all den personal, som skulle komma att anses behövlig vid domstols- och åklagareämbetsverk. En god illustration till huru en organisation enligt nyare principer skulle komma att gestalta sig lämnar för närvarande Askimsdomsagan, till vars skötande för närvarande är anställd och antagligen anses erforderlig en personal tre gånger så talrik som den, varmed den mig anförtrodda, till arbetsmyckenheten och arbetsbesvärligheter- na med Askimsdomsagan fullt jämbördiga domsagan väl kan förvaltas. Till- lika är det uppenbart att allmänhetens kostnader för rättegångar skulle kom- ma att högst väsentligt stegras efter ett genomförande av de utav processkom- missionen ifrågasatta anordningarna, likasom ock svårigheterna att få perso- ner att åtaga sig nämndemansuppdrag måste bliva betydande med hänsyn till ovissheten beträffande tiderna för tjänstgöring och till därmed förenad tids- spillan. Huruvida vikten av att vissa rättegångar vinna en hastig prövning kan uppväga alla dessa hela landet betungande merkostnader torde med fog kunna betvivlas.

I hopp om att icke processkommissionens hela förslag skall göras till före- mål för en partipolitisk makt— eller prestigefråga bjuder min domareerfaren— het och min kännedom om folkets önskningar mig att än ytterligare framhålla att rättskipningens behov ej påkallar någon så omstöpande ändring i det nu- varande rättegångsväsendet som betänkandet innebär, utan att till fromma för rättskipningen vår nuvarande domstolsorganisation och i stort sett även dess arbetssätt väl kan bibehållas. I övrigt instämmer jag till fullo i den av kom- missionsledamoten Axel Wennersten vid betänkandet antecknade skiljaktiga meningen.

Häradshöodingen i Mellersta Värends domsaga (S. BELLINDER) ansluter sig i huvudsak till det av föreningen Sveriges häradshövdingar över betänkandet avgivna yttrandet samt anför ytterligare:

Det muntligt-protokollariska systemet synes mig äga ett obestridligt före- träde framför det rent muntliga därutinnan, att huvudförhandlingen icke be- höver upprepas vare sig i händelse av uppskov eller vid överklagande i högre rätt.

Den föreslagna uppdelningen av arbetet medför ju den fördelen, att härads- hövdingen kan koncentrera sig på den rent dömande verksamheten, men kom- mer å andra sidan. att fullkomligt göra slut på det patriarkaliska system, som högt uppskattats av vår lantbefolkning och i mångt och mycket varit grunden till häradshövdingarnas ansedda ställning i domsagorna. Vid handläggningen av målen kommer domaren i beröring allenast med ett fåtal, som ofta nog icke tillhör de bättre elementen av befolkningen, medan däremot så gott som alla invånare i domsagan förr eller senare få vända sig till domstolen i och för något ansökningsårende. Behandlingen av dessa ärenden framstår därför för den stora massan av befolkningen såsom den viktigaste delen av domsago- arbetet, och man har sedan gammalt varit van att anlita häradshövdingarnas erfarenhet och hjälp för att få lösta de svårigheter, som i många fall kunna. förekomma i sådana ärenden. Auktoritet och erfarenhet kräves därför icke minst på detta område, ehuru det ofta nog av jurister, som sakna mera in-

gående erfarenhet i lantdomarekallet, föraktfullt talas om »inskrivningsären- den».

Enligt min mening vore det därför önskligt, om häradshövdingen i en eller annan form kunde bibehållas vid uppsikten över ansökningsårendenas behand- ling.

Då de särskilda domstolarna i en domsaga torde böra få samma benäm-3) Underdom— ning och benämningen häradsrätt icke lämpligen kan användas på under- Stolames be' domstol i stad, synes den gemensamma benämningen lagmansrätt vara att före- ""mumg' draga. -

Domaren bör ock hava en titel, som angiver hans yrke, i vilket hänseende titeln lagman bättre fyller måttet än den mycket missbrukade häradshövdinge- titeln, som numera helt frikostigt tilldelas nästan alla jurister och ej sällan till och med icke rättsbildade sakförare.

I detta avseende hänvisar jag till rådmannen Gustaf Tisells träffande an- 4) Lekmanna— märkningar. När det i betänkandet talas om den oförvillade lekmannablic- elementet. ken, frågar man sig, vari domarens förvillelser skulle bestå. Jag kan ej förstå annat än att det skulle vara kunskapen om gällande rätt och erfarenhet i dess tillämpning. Processkommissionen borde därför följdriktigt hava förordat ständigt växlande lekmän i stället för den mera permanenta nämnden, som ge- nom sitt deltagande i rättskipningen kan få sin omedelbara rättsuppfattning grumlad'.

Tillämpade på det medicinska området skulle kommissionens grundsatser leda till, att man vid sjukdomsfall, åtminstone de mera svårartade, skulle till- kalla kvacksalvare jämte läkare.

Talet om ökat inflytande för lekmannaelementet beror också på missupp- fattning av nämndens betydelse och verksamhet. Nämnden är i själva verket att betrakta såsom en rådgivande församling åt domaren, som under, överlägg— ningen med densamma får tillfälle att fullständiga sin uppfattning i sådana frågor, där inhämta-nde av nämndens kunskaper och åsikter kan vara av värde. Systemet vilar på förtroendefullt samarbete mellan domare och nämnd och in- förandet av ett konstlat omröstningssystem skulle endast vara ägnat att åstad- komma ett motsatsförhållande, som snarare skulle skada än gagna nämndens anseende. Den nuvarande nämnden har även stor betydelse i det avseendet, att den i ansökningsårenden utgör en mellanhand mellan domsagans invånare och domaren, därvid den genom tjänstgöringen vid domstolen förvärvade erfa- renheten kommer uppdragsgivarna till godo.

Det är därför av stor vikt, att nämnden bibehålles vid sin nuvarande stor- lek och får tjänstgöra permanent. Domstolssammanträdena böra därför icke göras alltför täta, vilket ock i det övervägande flertalet av våra lantdomstolar är alldeles överflödigt.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att nämndens uppdelning i grup- per, som skulle tjänstgöra under ett halvt eller helt år i sträck, uppenbar- ligen icke skulle betraktas såsom någon lättnad för nämndemännen.

Införandet av nämnd i hovrätt kan tydligen ej förekomma om det munt- ligt—protokollariska systemet bibehålles, för vilket fall handläggningen av må— len i. hovrätt till stor del komme att ske i form av föredragning av underrättens protokoll.

I alla händelser lär det bliva förenat med mycken svårighet att anskaffa sådana statister, som skulle tjänstgöra såsom nämndemän i hovrätt.

Skulle kommissionens förslag beträffande det muntliga förfarandet genom- föras, så att domen skulle grundas på det omedelbara intrycket av huvudför- handlingen, ter sig systemet med lekmannadomare så mycket mera förkastligt, då lekmännen lätt kunna påverkas av den advokatoriska skickligheten och do- men kan bliva ett uttryck för en tillfällig känslostämning.

5) Proroga- Införandet av sådan rätt skulle leda till att underdomstolarna i hovrätt:— tionsmten- städer och således våra största rådstuvurätter, där särskilt stor erfarenhet i handels- och sjörättsmål är till finnandes, i första hand skulle förbigås.

Prorogaticnsrätten utgör också ett alldeles opåkallat avsteg från principen om likhet inför lagen. 6) Huvudför- Skräcken för uppskov har i kommissionens betänkande tagit sig rent gro- handlingen- teska uttryck. Ett eller annat uppskov är ingalunda så farligt, utan kan vara både nödigt och nyttigt. Däremot bör domstolen för att motarbeta tredska och försumlighet utrustas med rätt att meddela effektiva förelägganden, som frånsett laga förfall och liknande omständigheter —— skola hållas i respekt både av underrätt och överrätt. Sådana som förhållandena nu äro, då målen återförvisas av hovrätterna, så snart det visas sannolika skäl beträffande möj- ligheten att förebringa ytterligare bevisning, sakna underrätterna möjlighet att påskynda rättegången genom att framtvinga argumentation och bevisning så snart som möjligt. 7) Domen. Regeln att domen skall avkunnas omedelbart efter huvudförhandlingens slut är, utom i vissa mål, såsom bagatellmål och mål angående häktade, ingalunda att rekommendera. Det korta uppskov med domens avkunnande, som nu mer- endels äger rum, har man full ersättning för i den större säkerhet, som däri- genom vinnes. Omedelbar dom medför ofelbart i många fall förhastande och försök till ändringar i den slutliga avfattningen. 8) Hovrätter- Något vägande skäl att helt och hållet övergiva det nuvarande, för parterna "a' särdeles billiga förfarandet i hovrätterna har ej förebragts. Muntligt förhör torde böra införas i vissa fall, men i det stora flertalet mål lär intet vara att vinna genom muntlig förhandling i hovrätt.

,9) Exeku- Då så gott som ingen utredning förebragts beträffande möjligheten att över- "ons”endena' flytta överexekutors åligganden till underdomstolarna, torde frågan böra under- kastas ytterligare utredning.

10) Pomare' Tjänstgöring å advokatkontor och hos åklagare kan enligt min åsikt icke

utb'ldnmg' vara behövlig för domareaspiranter, då dessa genom tjänstgöring vid domstol erhålla nöjaktig kunskap om advokaters och åklagares verksamhet.

Då försök att reformera rättegångsväsendet för vinnande av större säker- het, snabbhet och billighet skall underkastas kritisk granskning, innebär det ju en rätt stor brist att utesluta den sista synpunkten, såsom av vissa or- saker skett i föreningens yttrande. För min del vill jag emellertid fram- hålla, att rättskipningen enligt förslaget kommer att bliva så orimligt dyr såväl för staten som för enskilda parter, att det redan därför är omöjligt att förorda detsamma. Särskilt förfarandet i hovrätten kommer att medföra sådana kostnader, att endast förmögna personer och de, som processa på statens bekostnad, kunna fullfölja talan dit. -

Det kan därtill på goda grunder betvivlas att det nya förfarandet i och för sig skulle leda till väsentligt större snabbhet i målens avgörande.

Vad slutligen angår säkerheten, så kommer denna i åtskilliga hänseenden att på ett betänkligt sätt äventyras.

Jag måste därför bestämt avstyrka förslaget och anser detsamma endast i vissa detaljer kunna läggas till grund för ändring i vår nuvarande rättegångs- or ning.

Häradshömlingen i Sunnerbo härads domsaga (N. MUNCK AV Rosnnsonönn): De brister, som vidlåda vårt rättegångsväsen, vilka kommissionen givit allt- för stora dimensioner, synas mig mycket väl kunna botas utan att en så grund- lig och genomgripande omstöpning sker av hela vårt rättegångsväsen. Jag kan tillfullo instämma i vad kommissionen å sid. 69 i del I anfört att de svenska

underrätterna utgöra i stort sett en mycket stark och lycklig grundval för en domstolsorganisation. Att kommissionen med denna åsikt föreslagit en genom- gripande omorganisation är ägnat att förvåna.

Den första fordran kommissionen uppsätter på en god rättegångsordning är säkerhet. Någon utredning om vårt land i detta avseende står efter andra län- der har icke förebragts, och det torde icke vara tvivel om att vårt land väl kan uthärda jämförelse med de mest högtstående kulturländer. Kommissionen har i detta avseende såsom en av de största bristerna i domstolsorganisationen på landet anfört att ordförandeskapet i häradsrätterna ofta innehaves av unga oer- farna jurister. För min del kan jag icke finna annat än att denna sak givits alltför stora dimensioner. Kommissionens ledamöter måtte antingen hava glömt sin egen ungdom eller också funnit att erfarenheten från densamma varit av- skräckande. Den unge man, åt vilken anförtros ordförandeskapet i häradsrät- ten, har erhållit en teoretisk och en praktisk utbildning, den senare under minst två år, och har dessutom uppnått en ålder av i genomsnitt 26 år. Risken att åt en så kvalificerad ung man, som uppehålles av känsla av ansvar och hög- tidlighet, anförtro ordförandeskapet i häradsrätten är enligt min erfarenhet mycket ringa. Det är bland oss domare en allmän erfarenhet, att många no- tarier, om vilkas intresse och förmåga vi haft vissa tvivel, efter att hava hål- lit ett eller annat ting, andligen vuxit till och utvecklats på ett synnerligen glädjande sätt. För juristutbildningen är det därför enligt min erfarenhet en oundgänglig nödvändighet att de unga juristerna få tillfälle att pröva sina krafter som ordförande. Härmed vill jag icke hava sagt att det icke syndats mycket, dels däri att hovrätterna förordnat unga män att t. ex. hålla rannsak- ningar, som överstigit deras förmåga, och dels däri att av häradshövdingar före— slagits personer till vikarier, vilka icke hållit måttet, men då rättelse häri icke är utesluten, torde detta icke behöva föranleda till förbud för alla de unga att pröva sina krafter.

Aven beträffande hovrätterna har kommissionen lagt i dagen obenägenhet att släppa fram de unga. Att i hovrätterna stundom vikariesystemet fått väl stor omfattning är sant, men att divisionernas sammansättning av äldre och yngre verkat befruktande, därom torde alla som tjänstgjort i hovrätt vara ense. Av min egen hovrättserfarenhet kan jag våga det bestämda påståendet att i många fall divisionerna uppburos av de yngre krafterna. För de yngres utbildning till kunniga och ansvarskännande domare är hovrättstjänstgöringen såsom ledamot av allra största betydelse. Hovrätterna hava alltid verkat och verka än såsom juridikens högskolor. Att förhindra de unga att såsom leda- möter tillgodogöra sig den erfarenhet, skicklighet och ansvarskänsla, som i stort sett däri förefinnes, är att allvarligt försämra juristutbildningen i vårt land. I detta sammanhang synes mig också böra påpekas att de i betänkandet föreslagna hovrättsdivisionerna skulle bliva betydligt mindre kvalificerade än de nuvarande. Det kan hända och torde kanske bliva ofta förekommande att av de tre ledamöterna å en division två närma sig 70 år Och en tredje är i medel- åldern. Med all respekt för den erfarenhet och stora kapacitet i övrigt, varmed kommissionen velat utrusta hovrättsråden, kan jag icke finna annat än att rätt- skipningen i hovrätterna genom den föreslagna anordningen blir sämre. Den möjligheten att dom i hovrätten kan komma att dikteras av de föredragande sekreterarna, som sakna ansvaret för domens innehåll, är icke utesluten. Olä- genheterna härav ligga i öppen dag.

Kommissionen anför vidare att skyndsamhet i avgörandet av rättegångar är nödvändig för en god rättsordning. Den långsamhet, varöver i vårt land kla— gas, är tillfinnandes i överrätterna. Beträffande hovrätterna vill jag erinra därom att den reform, som genomfördes genom lagen den 14 juni 1901, icke fick verka såsom den avsetts på grund av hovrätternas motvilja mot muntlig

förhandling. Med skärpning av bestämmelserna i denna lag och förbud mot återförvisning av mål utom i speciella fall torde mycket kunna vinnas. Beträf- fande underrätterna skulle genom enkla medel som ju redan praktiseras _ t. ex. kommunikation av stämning och partskrifter, handläggningen kunna vin- na önskvärd koncentration och påskyndas. En huvudförhandling av den be- skaffenhet kommissionen tänkt sig synes mig vara ren humbug och ägnad att göra teater av allvarliga förhandlingar. Särskilt i större brottmålsrannsaknin- gar skulle nödvändigheten att till ett rättegångstillfälle sammanföra all bevis— ning och utredning göra, att häktningstiden skulle bliva förlängd. Bättre sy- nes mig då det nuvarande systemet med flera genast offentliga rättegångstill- fällen. Eirempel från utlandeti detta avseende avskräcka.

För att ännu mera påskynda målens behandling i häradsrätterna torde hin- der icke möta att anordna sammanträde med häradsrätten varje måndag. Det är emellertid uppenbart att" en dylik anordning blir väsentligt dyrare än den nuvarande med ett sammanträde i månaden. En väsentlig förutsättning för tätare sammanträden är emellertid att nämndemännens antal ökas, vilket dock icke med ökade domkretsar torde väcka för stora betänkligheter. För min egen del har jag förut motsatt mig att tätare sammanträden anordnades av skäl dels att behov icke syntes mig föreligga och dels att kostnaderna för skötseln av dom— sagan skulle bliva större utan att vederlag härför avsågs skola lämnas. Därest ersättning lämnas eller fasta löner införas för häradshövdingarna, synas dessa tätare sammanträden väl kunna tillstyrkas.

Förslaget avser att skilja den förnämste underdomaren från all förbindelse med de 5. k. småprotokollen. Detta synes mig vara ett mycket stort missgrepp. Därigenom att dessa ärenden äro bibehållna i en kvalificerad persons händer och under hans ansvar, få de den bästa behandling, som står till buds. Anled- ningen till att vår fastighetsbokföring, trots många och stora brister, dock fun- gerat så väl som den gjort är uteslutande att tillskriva den omständigheten att den skötts av en kvalificerad person. Vikten av noggrannhet och sakkunskap vid handhavande av fastighetsbokföringen synes mig alltför uppenbar för att behöva påpekas. Den intima kontakt mellan häradshövdingen och allmänhe- ten, vartill handhavandet av småprotokollen ger anledning, och vid vilken till— fälle beredes atti en mångfald ärenden hjälpa folket till rätta, är något allde— les för värdefullt att utan vidare bortkasta. Det synes mig uppenbart att dessa ärendens handläggning av en av de föreslagna rådmännen, vilka komma att be- traktas ungefär som notarierna i hovrätterna, icke skall mötas med sådant för- troende, som om ärendena handhavas av ordföranden i häradsrätten. Kommis- sionens bagatelliserande av denna sak visar dess ringa kontakt med verklighe— ten. I detta sammanhang kan jag icke underlåta att påpeka den obekantskap med verkliga förhållandena kommissionen lägger i dagen genom att åt en av rådmännen vilja anförtro de exekutiva auktionerna, vilkas handläggning krä- vei'lhelt andra kvalifikationer än de föreslagna rådmännen kunna väntas skola fy a.

Såsom tredje huvudvillkor för en god rättsordning anger kommissionen bil- lighet. Att vårt nuvarande rättsväsen är för såväl staten som de enskilda syn- nerligen billigt'har kommissionen måst medgiva. Då emellertid kommissionen skall ingå på frågan om kostnaderna för förslagets genomförande, mötes man av idel fraser. Det är uppenbart att berörda kostnader bliva högst väsentligt högre än de nuvarande. Varje lagsaga blir ju ett ämbetsverk. Därest förhål- landena i Askimsdomsagan kunna tjäna till ledning för bedömandet av den per- sonal, som kommer att behövas för skötseln av en lagsaga, komma kostnaderna för rättsväsendet att mångdubblas. Avskaffandet av det nuvarande entrepre- nadsystemet för gäldande av kanslikostnader kommer också att verka så, att dessa kostnader, vilka ingen då har intresse av att hålla nere, springa i höjden.

Vad i betänkandet yttras om ombildning av åklagareväsendet samt införandet av fri bevisprövning kan jag obetingat gilla. Sådana rena spektakel, som Mar- sjö- oeh Grimslövsaffärerna, för att ej tala om ett inom min personliga erfaren— het liggande dylikt mål, måste skyllas på bristerna i åklagareväsendet samt br1- sten på skolade detektiver och polismän. Den synnerliga hänsyn betänkandet tager till den för brott tilltalade är ju vacker, men nog förefaller det mig som om kommissionen visar väl liten förståelse för verkligheten. Det torde nog tyvärr finnas brottslingar, på vilka ett dylikt humant förfarande är totalt för- spillt och vilka nog torde behöva minst sådana tvångsmedel som »snärjande frågor». ,

Straf föreläggande av åklagare är med vår nuvarande åklagarekår absurt, och även med de mera kvalificerade åklagarna icke att förorda. Skall ett dylikt institut införas, bör föreläggandet utfärdas av rätten eller av domaren.

Då jag följaktligen bestämt avstyrker den föreslagna omorganisationen av underrätterna på landet, vilka böra bibehållas sådana som de äro med domare och nämnd —— eventuellt böra mindre domsagor sammanslås — har jag däremot icke något att erinra mot att mindre städer sammanslås med kringliggande land samt vill tillstyrka att städernas domare icke tillsättas genom val utan av Kungl. Maj:t. Att mot protester av de städer, som avses skola bilda egna jurisdiktioner, rubba deras domstolsorganisation synes mig icke tillrådligt, sär- skilt som denna visat sig fungera väl och uppbäres av folkets förtroende. Att skilja den dömande och den administrativa myndigheten i medelstora städer synes väl kunna genomföras.

Att nämnden bör hava kollektiv rösträtt är för mig alldeles uppenbart. Exem- pel från min erfarenhet visa att införandet av annan princip skulle kunna även- tyra rättssäkerheten.

Kommissionen har uppenbarligen stirrat sig fullkomligt blind på muntlighe- ten och omedelbarheten och därigenom låtit sig förledas till sådana rent naiva uttalanden som att protokoll skulle skrivas allenast i sådana mål, som väntas komma under högre rätts prövning. Det vid underrätterna nu brukade munt- ligt—protokollariska systemet synes mig fylla alla anspråk på tillförlitlighet. Att på sina håll då och då skrivas dåliga protokoll är väl sant, men att av denna anledning, vartill väl enklare botemedel kunna utletas, helt och hållet ändra om rättegångsförfarandet vid underrätterna torde vara orimligt. Jag kan därför i detta avseende till fullo instämma i styrelsens för häradshövdinge- föreningen utlåtande i denna del.

I betänkandet förekommer en mängd lämpliga och nyttiga förslag, väl ägnade att ligga tlll grund för ombildning av rättegångsbalken. Den korta tiden med- giver m'lg Icke att härpå vidare ingå, och jag kan i det väsentliga instämma i det utlåtande häradshövdingeföreningen avgivit.

Bristerna i vår rättegångsordning såvitt rör underrätterna synas mig — så mycket som i vår ofullkomliga värld är möjligt — kunna avhjälpas därigenom:

att omsorgsfull prövning icke blott i fråga om pappersmeriter utan i fråga om duglighet, ansvarskänsla och arbetslust sker beträffande tillsättandet av ordförandeplatser i underrätterna;

att vid förordnande av vikarier för ordförandena tillses att de unga icke givas svårare uppgifter än som kunna av dem fyllas, därvid givetvis ett visst ansvar bör läggas på den, som föreslagit vikarien;

att åt protokollsföringen ägnas stor omsorg och att slarv och ofullständighet däri icke tolereras;

att åklagareväsendet ombildas och i varje län dugliga detektiver till erfor- derligt antal anställas;

att beträffande de mål, däri sådant är erforderligt, ett förberedande förfa- rande anordnas, varefter målet utsättes till handläggning vid rätten, därvid en

effektiv processledande verksamhet kan ske från ordförandens sida och då vitt- nesförhör och dylikt bör om möjligt hållas, samt att fri bevisprövning införes.

Häradshöudingen i Södra Möre härads dom-saga (N. HELLING): Vid varje reformering bör man betänka bestående förhållandens fördelar och svagheter samt tillse, att man vid försök att bota de senare icke förlorar de förra. Detta gäller särskilt vid omgestaltning av något i samhällslivet så ingripande som rättegångsväsendet.

Bland fördelarna hos vår nuvarande processordning skattar jag högst vår urgamla och säregna häradsnämnd, varigenom befolkningen varit och är i till- fälle att uti detalj följa häradsrätternas arbete och inverka på detsamma. Häradsnämndens goda inflytande spårar jag även i den stora formfrihet, som utmärker vår svenska process, särskilt i dess första instans. Formalbestäm- lnelser hava där ej fått bliva självändamål, som ofta skulle kunnat förhindra materiellt tillfredsställande resultat. Häradsnämndens betydelse framträder så mycket starkare, då man jämför det allmänhetens förtroende, som våra häradsrätter städse åtnjutit, med den allmänna misstro, som mött kontinentens juristdomstolar med deras hemlighetsfullhet, skriftliga procedur och forma— lism, och som numera där framtvingat ändrade rättegångsordningar. En följd av vårt nuvarande rättegångsförfarandes formfrihet är även, att gemene man kunnat i stor utsträckning utan anlitande av sakförare och advokater utföra sina rättssaker, vilket bidragit till att förfarandet blivit för parter särdeles billigt. Mot säkerheten i häradsrätternas domslut torde ej heller göras befo- gade anmärkningar, om man bortser från sådana under en del vikariers ord- förandeskap.

Processkommissionen säger i sitt betänkande: »Det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, får icke förspillas; institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, få ej utan vägande skäl avlägsnas.» I detta yttrande vill jag fullt instämma.

För att övergå till bristerna hos vår nuvarande rättegångsordning anför processkommissionen två huvudanmärkningar, nämligen dess långsamhet och vikariatsystemet. Beträffande rådstuvurätterna framhåller kommissionen sär- skilt, att sättet för utseende av deras ledamöter icke är tillfredsställande och att ledamöterna ofta ej äro fullt upptagna av sina tjänstegöromål, vilka omständigheter medföra angivna, mindre goda följder.

Processkommissionen har nu föreslagit ett rättegångsförfarande efter mo- dernt, kontinentalt mönster. På kontinenten med dess sorgliga erfarenhet av hemlig och skriftlig rättsprocess har naturligen vid reformerna eftersträvats »omedelbarhet» och »muntlighet». Dessa slagord hava nu helt upptagits av kommissionen. I dess förslag har sålunda processen med en mängd formal- bestämmelser uppdelats i en förberedande, huvudsakligen skriftlig behandling inför en domare samt en muntlig, koncentrerad huvudförhandling eller gene— ralrepetition inför domare och nämnd med därpå omedelbart följande utslag i rättegången.

J ag ställer mig mycket skeptisk mot denna uppdelning; och mina minnen från Civilkammern vid tyska Landesgerichten befästa denna min mening. Vid övervarande av Civilkammer-sessioner har jag fått den bestämda uppfatt- ningen, att »muntligheten» vid huvudförhandlingen var humbug, samt att det verkliga processmaterialet utgjordes av förut ingivna skrifter jämte pro- tokoll angående förut hållna vittnesförhör med mera, eller med andra ord att rättegångsförfarandet i Tyskland allt fortfarande var huvudsakligen skriftligt.

Vad man kan vinna genom föreslagna uppdelningen av processförfarandet,

icke är det större snabbhet i avgörandet; utsättande av målet till huvudför— handling kommer alltid att fördröja målets handläggning. För övrigt torde anmärkningen mot långsamheten hos våra rättegångar icke gälla sådana vid rådstuvurätter med sammanträden varje vecka och häradsrätter med samman— träden var fjärde vecka, vid vilka målen avgöras lika fort som vid rådstuvu— rätterna, utan drabba häradsrätter med färre sammanträden samt framför allt våra överdomstolar. Jag tror ej, att de tyska Landesgerichten avgöra målen snabbare än de svenska underdomstolarna. Vertagung förekom oupp— hörligt och Rechtsanwälte räknade sina Gebiihren.

Vad särskilt angår den föreslagna bestämmelsen, att huvudförhandlingen eller generalrepetitionen måste upprepas, därest icke densamma skulle kunna omedelbart avslutas med beslutande av utslag, vill jag erinra, att även med denna generalrepetition rättens lagfarne ledamot nog måste göra en nu sed- vanlig sammanfattning eller föredragning av målet, för att nämnden skall kunna uppfatta riktigheten av utslaget och dess domskäl. Vid sådant för- hållande får handläggningens kontinuitet ej så stor betydelse, som process- kommissionen tillmäter densamma; uppskov i handläggningen har ej så men- ligt inflytande på nämndens uppfattning av målet.

Bland olägenheterna av en uppdelning vill jag särskilt framhålla, att under den förberedande behandlingen den ensamme domaren är i saknad av nämn- dens kontroll och upplysningar samt den ökade auktoritet, som nämnden giver.

Med förfarandets många formalbestämmelser och dess koncentrerade hu— vudförhandling skall det säkerligen nästan undantagslöst bliva nödvändigt för paåterna att anlita skolade rättegångsbiträden med ty åtföljande extra kost- na er. .

Processkommissionens förslag, att domstolen —— oavsett processmaterialets beskaffenhet —— skall omedelbart efter huvudförhandlingens avslutande med- dela utslag, skulle vid tillämpning ej bidraga till att öka rättssäkerheten, utan föranleda många förhastade och oriktiga utslag. Häremot måste varje sam- vetsgrann domare reagera; och vill jag härutinnan åberopa vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat i avgivet utlåtande angående betänkandet.

En konsekvens av principen, att utslaget skall grundas endast på den ex- klusivt muntliga huvudförhandlingen, är, att protokoll ej får föras. Process- kommissionen har emellertid av anförda skäl kompromissat med denna prin- cip så långt, att enligt dess förslag protokoll skall föras angående utsagor av målsägande, vittnen och sakkunniga, »om det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföljas» i högre instans, något som alltid kan antagas. Jag vill beträffande protokollering av parternas anföranden åberopa vad förenin— gen Sveriges häradshövdingar härutinnan yttrat. Föreningen har stannat vid den meningen, att även partsanföranden böra protokollföras, i vad de avse yrkanden och yttranden angående faktiska förhållanden, men ansett att par- ternas utveckling av rättsfrågor skulle kunna utelämnas. Genom ett sådant undantag torde dock ej någon väsentlig lättnad i det svåra arbetet med pro- tokollsföring vinnas. »Muntligheten» får ej bliva självändamål, och fullstän- digt protokoll som väl i fall av flera handläggningar ej är fullt systematiskt och någon gång kan bliva skevt, ja oriktigt, men dock varder föremål för justering — är vida att föredraga framför de privata anteckningar, som eljest ofta måste föras av såväl domare som parter för att de skola kunna hålla samman vad som anförts och få en bestämd uppfattning i målet. Ehuru pro- tokollsföringens inskränkande enligt kommissionens förslag skulle betydligt minska därmed förenade arbetet, måste jag i rättssäkerhetens intresse förorda att fullständiga protokoll föras ungefär såsom nu sker, och detta oavsett huru rättegångsförfarandet i hovrätt varder ordnat.

I detta sammanhang vill jag yttra några ord om doms avfattning. Kom- missionen torde vilja införa den uppställning av utslag, som nu förekommer i Tyskland, med dess Tatbestand och i kåserande form framställda domskäl. Jag föredrager den nu hos oss brukliga ordknappa, i möjligaste mån logiskt uppställda domen, som — om ej fullständiga protokoll föras —— dock måste även vid underdomstolarna förses med rubrik. En gängse anmärkning mot våra överrättsutslag är emellertid, att då överrätt icke finner skäl göra änd- ring i underdomstolens utslag, densamma endast nämner detta, även om part klagat under särskilt åberopande av förhållande, varom underdomstolen av en eller annan anledning ej yttrat sig i sitt utslag. Det anses därvid, att över- domstolen borde genom ett tillagt domskäl redogöra för sin uppfattning angå- ende det särskilt åberopade förhållandet.

Jag kan således ej tillstyrka kommissionens förslag om processförfarandets uppdelning i förberedande förfarande och huvudförhandling, det förra skrift- ligt samt den senare koncentrerad och muntlig utan ordentlig protokollsfö- ring. För mig står som idealet vårt nuvarande formfria förfarande, vari ut— redningen kan även uti rättegångens sista skede kompletteras till vinnande av materiellt riktigt resultat samt part får använda skriftlig framställning, när han finner sådant lämpligt, och muntligt anförande, när han föredrager detta. Formen får ej göras till huvudsak eller tillmätas större betydelse än nöd- vändigt är. Det har sagts, att skrifter förhindra domarens processledande verksamhet; detta kan jag ej medgiva, om skrifterna blott ordentligt uppläsas inför domstolen. Skrifter kunna å andra sidan medföra viss trygghet mot missuppfattning och förbiseende.

Om jag alltså icke kan gilla förenämnda, av processkommissionen före— slagna, för oss nya principer, finnes dock i dess betänkande en mängd detalj- förslag, vilkas genomförande enligt min åsikt skulle väsentligen förbättra vårt rättegångsförfarande.

Hit räknar jag i första rummet betänkandets förslag till tvångsmedel, som domstolen till snabbare utredande av rättegången skulle kunna använda mot parterna. För närvarande står en domstol ganska hjälplös mot part, som på ett mindre grovt sätt saboterar processen, och mot advokater, som i eget intresse vilja förlänga densamma. Det enda tvångsmedel, som domstolen här- vid skulle hava, är att efter föreläggande avdöma målet utan hänsyn till begäran om ytterligare uppskov, men detta medel har förlorat sin kraft genom den vid sidan om lagen uppkomna hovrättspraxis att på hemställan av part återförvisa mål till underrätt, oaktat rättegångsfel ej förekommit; en praxis, som kan åsamka part direkt rättsförlust, om han fått utmätning för underrätts utslag, men vid nytt utslag av underrätten med liknande innehåll ej kan er- hålla cxekution på grund av att motparten hunnit undanskaffa sina tillgångar. Genom föreslagna möjligheten att även efter målets första handläggning med- dela tredskodom torde mycket kunna vinnas till rättegångsförfarandets kon- centrering.

Kommissionens förslag om fri bevisprövning och formellt borttagande av legala bevisreglerna vill jag även förorda. Beträffande partsed får jag dock anmärka, att möjlighet till åläggande av normerad sådan dock fortfarande bör stå öppen för domstolen såväl i mål angående faderskap till barn utom äk- tenskap som i andra mål. Kommissionens förslag till förhör med part under straffansvar anser jag mindre tillfredsställande; och vill jag till inskärpande av parts sanningsplikt förorda straffbestämmelse av art, som föreningen Sveriges häradshövdingar antytt i sitt utlåtande.

En mängd av kommissionens förslag beröra häradsnämnden. Ehuru kom- missionen synes ganska väl uppskatta dess nuvarande betydelse, har den- samma föreslagit bestämmelser, som helt förändra dess sammansättning och

arbete. Sålunda skulle införas ett flertal nämnder i samma tingslag, nämn- demännens utseende ordnas liksom politiska val, antalet nämndemän för dom- förhet minskas, omröstningssättet ändras och arvode för nämndemän införas.

Med min goda erfarenhet av häradsnämnder vill jag ej förorda andra för- ändringar beträffande dessa än som visa sig absolut nödvändiga. I fråga om deras utseende kan jag biträda allenast förslaget att överflytta nämndemans- valen till kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige, där sådana finnas. Be- träffande domförhet och omröstningssätt finner jag ej skäl till någon änd- ring; och vill jag åberopa vad föreningen Sveriges häradshövdingar härut— innan anfört.

Emellertid kan det ej förbises, att i åtskilliga domsagor mött svårigheter få lämpliga nämndemän att längre tid kvarstanna i tjänsten samt sålunda uppehålla häradsnämndens erfarenhet och kontinuiteten inom densamma, detta säkerligen för att nämndemanskapet krävt stora uppoffringar av tid och pen- ningar. Till minskande av dessa uppoffringar föreslår kommissionen, att flera nämnder utses i varje domkrets, att till handläggning av ensam domare överlämnas det förberedande förfarandet i rättegångar och alla inskrivnings- ärenden, särskilt fastighetsärenden, samt att mindre brottmål avgöras utav vederbörande åklagare genom strafförelägganden. Nämnderna skulle alltså tjänstgöra huvudsakligen endast vid huvudförhandlingarna eller generalrepe- titionerna i rättegångar, vilka dock skulle förekomma vid täta sammanträden. För kostnader och tidsspillan skulle nämndemännen åtnjuta dagtraktamente och i fall av resa ersättning för utgifterna därtill.

Tillsättande av flera nämnder inom samma domkrets anser jag ej böra före- komma annorstädes än där förhållandena visat sådant vara nödvändigt.

Beträffande målens förberedande handläggning av en ensam domare har jag redan yttrat mig vid mitt avstyrkande av rättegångars uppdelning i för- beredande behandling och huvudförhandling. Det torde emellertid vara från flera synpunkter önskvärt att kunna från handläggning vid domstol utsöndra mål, i vilka icke föreligger någon verklig rättstvist. Jag tror sådant vara möjligt i alla mål, som nu kunna bliva föremål för tredskodom enligt 12 kap. 3 % 2 punkten rättegångsbalken, genom införande av ett anmaningsförfarande. Detta skulle kunna anordnas med en längre stämningsresolution, innehållande dels föreläggande för svaranden att inom viss tid hos domaren skriftligen bestrida kravet, vid äventyr att det fordrade jämte bestämd stämningskostnad eljest finge hos honom exekutivt uttagas, dels tillkännagivande att, om så- dant bestrldande inkom, målet såsom lagligen instämt skulle handläggas vid domstolen å viss angiven tid. Inkommet partiellt medgivande skulle föran- leda beslut av domaren om exekutivt uttagande av det medgivna. Inkomsten av ett bestridande borde föranleda käranden att redan vid första handlägg— ningen förebringa verklig utredning i målet, något som skulle bidraga till proeessförfarandets förkortande.

Vad angår fastighetsärendenas överlämnande till behandling av ensam do- mare å särskilda inskrivningsdagar, finnas många skäl som tala härför, sär- skilt att dessa ärenden redan vid nuvarande förhållanden icke kunna prövas under domstolens sammanträde, då granskning av fastighetsböckerna där ej kan ske. Härjämte kräva lagfarts- och inteckningsärenden vid domstolen en ganska lång tid. Å andra sidan medför fastighetsärendenas handläggning vid domstolen, att nämndemännen bliva något insatta uti och vinna intresse för fastighetsväsendet, varjämte åtskilliga nämndemän erhålla någon inkomst på ombudsmannaskap i hithörande ärenden. Jag anser emellertid mig böra till- styrka att fastighetsärendena överlämnas till behandling av ensam domare å särskilda, på kansliet hållna inskrivningsdagar, om jag ock fruktar, att nu rådande misskännandet av fastighetsväsendets svårigheter, vartill jag nedan

vill återkomma, skall härigenom än mera befästas. Övriga, nu av rätten handlagda ärenden, böra enligt min åsikt där förbliva.

Kommissionens förslag om strafföreläggande av åklagare anser jag mig ej kunna förorda. Det strider alldeles mot nuvarande rättsuppfattningen samt kräver först och främst, att åklagaren står utan varje eget ekonomiskt intresse i bötesbeloppets storlek. Nuvarande åklagare sakna för sådana förelägganden erforderlig objektivitet.

Enligt kommissionens förslag skulle tingssammanträdena bliva kortvariga, men tätt återkommande. Detta medför större splittring av arbetstid för såväl domare som nämnd, särskilt på grund av därmed förenade ökade resor. Om allmänna tingssammanträden hållas var fjärde vecka, torde detta vara fullt tillräckligt för vanliga rättegångsmål. Det kräves beredelsetid såväl för parterna som för domstolen, och rättskipningen blir ej snabbare genom tätare tingssammanträden. Detta senare torde framgå därav, att rättegångar i stä— der med domstolssammanträden varje vecka för närvarande ej avgöras snab- bare än i domsagor med tingssammanträden var fjärde vecka. Jag vill an- taga, att den nu i en domsaga införda tingsordningen med tingssammanträden varje vecka i serier under olika domares ordförandeskap ej heller förkortat rättegångarna därstädes.

Vad angår frågan om ekonomisk ersättning till nämndemännen anser jag att de böra vid alla förrättningar åtnjuta gottgörelse för resekostnaderna. I fråga om dagarvode ställer jag mig mera tveksam, men har stannat vid den meningen, att om ersättningen för förlorade bötesandelar indrages samt ge- nom omläggning av fastighetsärendenas handläggning berörda inkomst av sådana upphör, traktamente bör tillerkännas de nämndemän, som åtnjuta rese- ersättning, men ej sådana, som äro bosatta i närheten av förrättningsstället.

Kommissionen vill göra domsagorna eller lagsagorna större än för närva— rande. Det må ske, men ett ofrånkomligt villkor härför är, att domaren får verkligen duglig, rättsbildad arbetshjälp,

Även på andra sätt skall enligt kommissionens förslag domstolens arbete ökas; så skall rätten ombesörja delgivning av kallelser, övertaga överexeku- torsgöromålen samt besluta om häktning m. m. Förutsättningen för möjlig- heten härav är likaledes, att vid domstolarna verkligen erhålles duglig rätts- bildad arbetshjälp, men mot förslagen kunna göras befogade anmärkningar. Jag kan ej finna någon anledning belasta domstolen med delgivningar; här- utinnan torde kunna förbliva vid nuvarande förhållanden. För närvarande har överexekutor att besluta angående lagsökning och fastställande av fordran till betalning ur intecknad fastighet, handräckning för fordrans utbekomman- de, kvarstad, skingringsförbud, reseförbud och annan handräckning. Dessa ärenden kanske lämpligen böra övertagas av domaren. Däremot finnes ingen som helst anledning, att domaren även skall taga befattning med själva exe- kutionen, vare sig såsom kontrollant och besvärsinstans över utmätningsmännen eller såsom själv exekutor vid exekutiva fastighetsauktioner. Det bör till- komma vederbörande åklagare, eventuellt landsfogden, besluta om häktning, husrannsakan o. d.; domstolen eller domaren får därmed ej taga någon befatt- ning före rannsakningsmålets handläggning, om verklig ackusatorisk process skall kunna förekomma.

Kommissionens förslag, att staten skall övertaga rättskipningen även i de gamla städerna, finner jag fullt befogat. I de städer, som kommissionen an— sett böra bilda egna jurisdiktionsområden _ antagligen endast Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping torde icke vara lämpligt införa domstol med nämnd ens i brottmål, såsom kommissionen föreslagit. Jag fruktar för att det i sådana städer skulle bliva svårt förmå därtill lämpliga personer att under längre tid ägna sig åt nämndemannauppgifterna. Kommissionens för-

slag att i städer överlämna den huvudsakliga rättskipningen till en ensam do- mare tilltalar mig icke, då en sådan domstol i allmänna uppfattningen har en för svag ställning. Jag anser bäst, att i nämnda största städer domstolarna fortfarande få utgöras av tre jurister, dock statsanställda. I mindre städer torde domstolarna kunna ordnas på samma sätt som i därmed judiciellt för- enade landsbygd.

Beträffande hovrätterna föreslår kommissionen, att sådan domstol skall vara domför med tre ledamöter. Jag tror det skulle vara till väsentlig skada för rättssäkerheten att minska nuvarande antalet ledamöter för domförhet näm- ligen fyra, såvida av dem ej två äro skiljaktiga, i vilket fall fordras fem leda- möter. Jag anser således att i detta hänseende nu gällande bestämmelser böra bibehållas.

Kommissionen vill införa nämnd vid hovrätts handläggning av grövre brott— mål. Förslaget torde hava tillkommit på grund av allmänhetens ganska stora misstro mot nuvarande hovrätterna på grund av benägenhet till formalism och bristande allmänerfarenhet hos deras ledamöter. En tillfälligtvis hopplockad nämnd torde emellertid bliva utan all praktisk betydelse för hovrätts dömande verksamhet. Härtill kommer, att nämnd skulle förekomma endast vid av- görandet av ett fåtal mål, men ändock väsentligen tynga arbetet. Jag anser mig böra avstyrka införandet av nämnd i hovrätt. Botemedel mot nuvarande hovrätternas brister bör sökas på annan väg, genom mångsidigare utbildning av dess ledamöter.

I fråga om rättegångsförfarandet i hovrätt föreslår kommissionen, att i alla egentliga mål skall efter skriftväxling förekomma fullständig, ny muntlig hu- vudförhandling, därvid dock vittnen ej skulle regelmässigt behöva ånyo höras.

Nuvarande hovrättsproceduren är efter målens beskaffenhet antingen be- svärsförfarande, som städse bestått i allenast skriftväxling, eller vademålsför- farande, som ursprungligen innefattat först skriftväxling mellan parterna, därpå berättelse i målet av referenten och härefter om sådant begärdes _ muntlig förhandling av parterna. Genom hovrättspraxis blev emellertid be— rättelsen så småningom ej en fullständig promemoria i målet, utan kom att upptaga allenast vad som till individualiserande av yrkandena var erforder- ligt, således motsvarande nu brukliga utslagsrubrik, till dess att berättelsen år 1901 såsom i dåvarande skick utan betydelse helt avskaffades. Vadeför- farandets muntliga förhandling blev även genom praxis endast ett tomt sken, OCh Parterna fingo vid detsamma endast åberopa ingivna skrifter. Vid be- rörda lagändring år 1901 betogos även parterna rätten att begära muntlig för- handling, OCh kvar står endast bestämmelsen, att hovrätt till vinnande av er- forderlig upplysning äger anställa muntligt förhör med parterna en prak- tiskt tagct död bestämmelse.

Fullständig ny muntlig huvudförhandling i hovrätt enligt kommissionens förslag skulle i de flesta mål bliva utan varje praktisk nytta, men skulle helt naturligt kräva mycken tid —— helst nuvarande hovrättsledamöter i allmänhet torde sakna kompetens för muntlig förhandling —- samt förorsaka parterna stora kostnader, särskilt på grund av därmed förenade faktiska advokattvång. En annan sak är, att i åtskilliga mål muntlig förhandling skulle vara till stort ga _n, men detta bör ej föranleda till dess påbjudande i alla mål.

nskvärt vore ett nytt, enkelt och enhetligt fullföljdsförfarande i hovrätt för såväl rättegångsmål som ärenden utan flera formalbestämmelser än som äro absolut nödvändiga. Man skulle kunna tänka sig ungefär följande: Efter meddelandet av underdomstolens utslag inom en vecka anmälan av missnöje hos domaren och inom en månad klagoskrift till hovrätt. Inom en månad efter inkomsten till hovrätten av fullständig klagoskrift jämte underrättens proto- koll skall hovrätten antingen utan kommunikation meddela utslag (ej ändring)

eller ock låta tillställa parterna fullständig berättelse i målet (avfattad ungefär såsom föredragspromemoria i högsta domstolen) jämte klagoskrifterna med föreläggande för svaranden att inom lämplig kortare tid avgiva skriftligt svaromål. Om under skriftväxlingen part begärt muntlig handläggning vid hovrätten eller denna själv finner sådan erforderlig, vidtager verklig muntlig process med rätt för part att yttra sig muntligen och få det sagda protokolls- fört. Om ej målet utställes till muntlig förhandling, skall hovrätten inom en månad efter skriftväxlingens slut meddela utslag i målet. — Den ovan föreslagna tiden av en månad för berättelse eller utslag bör utan större svå— righet kunna hållas, om vederbörande referent omedelbart efter det han fått mål sig tilldelat, tager itu med detsamma. Underdomstolarna hava alltid varit ålagda att meddela utslag inom viss kort tid efter målens överlämnande till avgörande; och liknande bestämmelse bör naturligen givas för hovrätterna. De besvärligheter, som kanske möta under första tiden efter införandet av sådan bestämmelse, skulle säkerligen övervinnas, om hovrättsledamöterna för- klarades icke berättigade utfå semester förr än utslag meddelats i därför fär- diga mål. Ett sådant villkor för semester anser jag ej vara så särdeles hårt, helst jag själv i brist på duglig rättsbildad arbetshjälp under de 13 år, som Södra Möre härads domsaga varit mig anförtrodd, kunnat uttaga mig för— fattningsenligt tillkommande semester allenast en månad (år 1917). Jag för- biser ingalunda den stora vikten av att domare, särskilt yngre och mindre erfarna, erhålla lugn beredelsetid vid utslags avfattande, men "med de av mig angivna tider bör detta intresse vara skäligen tillgodosett.

Huru rättegångsförfarandet i hovrätt än ordnas, måste införas skyldighet att där meddela utslag inom viss tid efter det målet blivit färdigt till avgö- rande. Anmärkningen mot vår nuvarande process för långsamhet avser hu— vudsakligen förfarandet i överrätterna och där rådande praxis att hålla stora lager av mål.

Det gamla önskemålet om särskild hovrätt i Norrland bör naturligen bi— fallas, men om nuvarande hovrätter lämpligen skola än vidare splittras, torde bliva beroende på, om muntlig huvudförhandling i hovrätt skall införas i alla mål. Det är emellertid en viss fara förbunden med »en liten garnison».

Kommissionen har föreslagit rätt för parterna att i en del mål, särskilt han- delsmål, efter överenskommelse mellan sig instämma talan direkt till hovrätt. På skäl, som anförts av föreningen Sveriges häradshövdingar, vill jag av- styrka detta förslag. Därest i alla städer, som förenas med landsbygd, införes nämnd vid handläggning även av tvistemål, torde där till nämndemän väljas ganska många affärsmän; i de fyra största städerna kunde utses handels- sakkunniga bisittare vid domstols behandling av handelsmål; de föreslagna särskilda hovrättsavdelningarna för handläggning av handels- och sjörättsmål skulle alltså bliva obehövliga.

Rätt till fullföljd av talan mot hovrätts utslag skall enligt kommissionens förslag inskränkas till att avse allenast rättsfrågan. Sakfrågan eller avgö- randet, vilka faktiska förhållanden äro att anse såsom utredda i målet, skulle ej få prövas av högsta domstolen, då »det icke borde ifrågakomma att upp- repa hela förhandlingen för tredje gången». Angivna skälet är väl riktigt, men torde ej behöva medföra sådan konsekvens. Rättsfrågan och sakfrågan äro så intimt-förenade, att ett särskiljande av dem på föreslaget sätt ofta ej går för sig. Aven kan hända, att högsta domstolen stannar vid en annan upp— fattning i rättsfrågan än hovrätten och att därvid ett sakförhållande, varom hovrätten ej yttrat sig, blir av betydelse för avgörandet. Då högsta dom— stolen ej får döma angående detta sakförhållande, skulle högsta domstolen hamna i en återvändsgränd, om densamma ej förvandlades till en kassations- domstol efter utländskt mönter med återförvisning såsom enda form för änd-

ring, något som kommissionen synes ej hava avsett. Våra nuvarande hovrätter äro för svaga för att få säga sista ordet, låt vara endast i sakfrågan. Redan nu klagar allmänheten över den inskränkning i fullföljdsrätten, som infördes år 1915 beträffande s. k. mindre viktiga mål. Det är ingalunda visst, att hovrätterna efter den nu föreslagna reformen erhålla större förtroende; och till deSS sådant visar sig vara förhållandet, borde fullföljdsrätten snarare ut- sträckas. Härvid förbiser jag ingalunda angelägenheten därav, att högsta domstolens arbetsmängd hålles nere, men rättssäkerheten måste gå i främsta rummet.

I det föregående har jag vid åtskilliga tillfällen berört den ena av process- kommissionens huvudanmärkningar mot nuvarande rättegångsförfarandet, nämligen dess långsamhet; och vill jag nu övergå till att yttra mig något om den andra huvudanmärkningen, nämligen mot det nu rådande vikariatsyste- met i underrätter och hovrätter.

Denna kommissionens anmärkning är fullt berättigad; och hava förhållan- dena härutinnan vid häradsrätterna, åtminstone i de större domsagorna, nu- mera passerat bristningsgränsen. Nödig rättsbildad arbetshjälp har förut erhållits genom ett passagesystem, men detta har under innevarande århund- rade alldeles urartat. De unga notarierna lämna nu domsagorna, innan de erhållit erforderlig rutin för att utföra arbete på egen hand, på grund av den införda bestämmelsen, att de icke få hålla mera än tre allmänna tingssamman- träden förr än de haft förordnande i hovrätt. Sedan de fått sådant förord— nande, vilja de ej återvända såsom biträden i domsagorna, då de erhålla vä— sentligen högre avlöningar i hovrätterna. De personer, som av hovrätterna utskickas såsom vikarier i domsagorna, äro understundom alldeles undermå- liga. Något mera betydande mått av underdomarmeriter kräves ej för avan- cemang i hovrätterna. Följden härav har blivit, att i domsagorna, varest ar- betet genom införda nya bestämmelser i synnerlig mån ökats under den senare tiden, saknas arbetshjälp med behövliga kvalifikationer, samt att hovrätts— ledamöterna ingalunda äga erforderlig underdomarutbildning och allmän er- farenhet. Särskilt har denna brist på tillräckligt kvalificerad arbetshjälp i domsagorna gått ut över fastighetsväsendet, vars svårigheter ingalunda upp- fattas inom justitiedepartementet och i hovrätterna. Här anses fastighets- väsendet böra överlämnas till notarier och häradshövdingens befattning där- med inskränkas till att då och då taga stickprov; en uppfattning som fullt be- fästs genom införandet av tingssammanträden med tre nämndemän. Det är sant, att fastighetsväsendet berör en relativt begränsad del av rättssystemet, men detsamma kräver synnerlig rutin, ordning och omdöme, egenskaper som notarier mera sällan förvärva under den mycket begränsade tid, som 'de nu- mera syssla med dessa göromål, helst nämnda underskattning av fastighets- väsendet smittat även dem och de i allmänhet sträva att komma undan detta arbete så lindrigt som möjligt. Därtill kommer att, innan jordregistret vunnit i stadga, en ganska stor del av hithörande ärenden kräva mycket och svårt arbete för komplettering och justering av fastighetsförhållandena, vilket ar- bete kan utföras endast av en i ortens fastighetsväsende fullt insatt person. Jag överdriver ej, då jag säger, att om fastighetsväsendet skall skötas till— fredsställande, den ordinarie häradshövdingen måste häråt ägna mera tid än som kräves av honom till det övriga arbetet i domsagan. *Detta mitt påstående jävas ej därav, att en del häradshövdingar i trötthetens tecken föhådämnade anvisningar och låta fastighetsväsendet skötas av oskolade no mer.

Till avhjälpande av nuvarande vikariatsystems olägenheter föreslår kom- miss1onen, att göromålen i domsagorna eller lagsagorna uppdelas i sådana av mera krävande art, vilka skulle förbehållas häradshövdingen eller lagman-

nen, samt dylika av enklare beskaffenhet, vilka skulle anförtros till en del åt lägre ordinarie tjänstemän och till en del åt extra biträden.

Mot föreslagna uppdelningen av göromålen i mera krävande och enklare så- dana vill jag till en början anmärka, att det är mycket svårt uppställa all- männa regler för en sådan fördelning. Såväl rättegångsmål som ärenden äro oftast ganska enkla, men stora svårigheter kunna möta var som helst. För- delning, som naturligen är nödvändig, bör alltså ej _ såsom föreslagits _— bestämmas i en av Kungl. Maj:t utfärdad stadga eller instruktion, utan över- lämnas till häradshövdingen eller lagmannen, som har närmare kännedom såväl angående arbetets art som om biträdenas förmåga.

Enligt förslaget skulle de lägre ordinarie tjänsterna besättas med personer, som vore i saknad av förutsättningar för befordran till verkliga domarämbeten. Sådana tjänstemän kunna befaras skola i tjänsten inskränka sig till försvars- arbete och koncentrera sina intressen på förvärv av biinkomster utanför den- samma, helst avsedd stadga eller instruktion skulle försvåra verkligt för- manskap.

Innan man slår in på denna väg med sådana lägre ordinarie tjänstemän, bör emellertid prövas, om man ej genom återgång till ett verkligt passagesystem kan upphjälpa förhållandena. Härvid måste emellertid fasthållas två reg- ler, den ena att för assessorat skall fordras ett betydande mått underdomar- erfarenhet, exempelvis 50 fullständiga rättegångsdagar, och den andra, att till erhållande av verklig cirkulation alla extra befattningshavare, oavsett vil- ken tjänst de förordnats uppehålla, skola erhålla lika avlöning och därtill vissa tillägg allt efter de meriter, som förut förvärvats. Ett sådant passagesystem skulle förbättra hovrätterna i överklagade hänseenden och i viss mån bereda tillgång på bättre kvalificerad arbetshjälp i domsagorna. Om det visar sig, att domsagorna ej kunna genom ett förbättrat passagesystem erhålla sådan arbetshjälp, som erfordras, måste man kombinera detta med det vanskliga sy- stemet av lägre ordinarie tjänstemän.

Jag delar ej kommissionens förhoppning, att med genomförande av dess för- slag behovet av vikarier skall bliva väsentligen mindre än för närvarande. Lagstiftning, föredragning i högsta domstolen och andra allmänna värv kom- ma nog alltjämt att taga en mängd arbetskrafter från underdomstolar och hovrätter.

I allt fall måste något göras till avhjälpande av de olidliga förhållanden, som nuvarande vikariatsystem medför.

Av vad jag ovan anfört torde framgå, att processkommissionens betänkande enligt min mening ej lämpligen kan läggas till grund för en ny rättegångsbalk, men att detsamma innehåller många goda förslag, som på de partiella refor- mernas väg böra förverkligas.

H äradshö'udingen i Ölands domsaga (H. SÖDERBAUM): Otvivelaktigt är vårt nuvarande rättegångsväsen behäftat med åtskilliga

brister av så väsentlig beskaffenhet, att en reformering är erforderlig, men å andra sidan har detsamma även många och stora förtjänster, som ej utan vida- re böra givas till spillo. Processkommissionen medgiver också i sitt betänkande angående sättet för ombildningen av rättegångsväsendet, att man därvid bör framgå med varsamhet, och att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av förtroende, icke utan vägande skäl få avlägsnas. Denna ståndpunkt är givetvis alldeles riktig. Men har väl kommissionen också dragit konsekvenserna av densamma i sitt betänkande? Denna fråga måste tyvärr obetingat besvaras med nej. Ingenting i det bestående har lämnats kvar allt har gjorts nytt och utan någon an- knytning eller påbyggnad av det nuvarande. Förslaget verkar därför i stort

sett såsom en teoretisk konstruktion med synnerligen invecklade bestämmelser och verklighetsfrämmande. Många exempel härpå skulle kunna anföras. Jag vill endast nämna: Förslaget förutsätter på åtskilliga ställen, att domarbefatt- ningarna i framtiden skulle komma att besättas av personer med framstående duglighet och skicklighet, men trots detta har frågan om domaraspiranternas utbildning lämnats fullständigt obeaktad. Det synes som om förhållandet sna- rare skulle komma att bliva motsatsen, då ju vikariatsystemet skulle helt av- skaffaS, varigenom möjligheterna till erhållande av den framstående utbild- ningen skulle i väsentlig mån minskas.

Redan detta att förslaget ej tagit någon hänsyn till det bestående är en så väsentlig brist i detsamma, att det enligt min mening icke bör läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet.

En annan även väsentlig brist i betänkandet är, att detsamma icke innehåller förslag till domkretsindelning eller utredning om möjligheten av dess genom- förande med hänsyn till såväl den fråga, om städerna mot sin vilja kunna och böra »förläggas under landsrätt», som ock den ekonomiska sidan. Med hän- syn till vad hittills förekommit, då fråga väckts om stads förläggande under landsrätt, torde man nämligen kunna förutsätta, att städerna i gemen komma att motsätta sig förslagets genomförande och i varje fall utgivandet av ersätt- ning för statens övertagande av rättskipningen. Och det förefaller icke heller osannolikt, att en utredning av den ekonomiska frågan skall visa ett sådant resultat, att kostnaderna —— både för staten och ännu mera för den rättsökan- de allmänheten —— komma att vida överstiga de mycket tvivelaktiga fördelar, som äro att vinna med förslaget.

Den största fördelen med förslaget. skulle, såvitt jag kan finna, vara, att ökad snabbhet i måls avgörande skulle vinnas åtminstone på papperet. Det tor- de emellertid kunna ifrågasättas, om med förslaget vinnes någon större snabb— het än vad nu är fallet i avgörandet, vad underrätterna beträffa, om man tager hänsyn till tiden för både det förberedande förfarandet och huvudförhandlingen, och vidare torde det även vara uppenbart, att om tiden enligt förslaget skulle kunna förkortas genom meddelande av bestämmelser om att ej flera än så och så många uppskov äro tillåtna, då torde det icke heller möta hinder för att liknande bestämmelser inarbetas i det nuvarande systemet. Och beträffande hovrätterna torde det redan med nuvarande bestämmelser endast vara en kost- nadsfråga att vinna ökad snabbhet i måls avgörande.

Däremot känner jag mig icke alls övertygad om, att säkerheten skulle vinna genom förslagets genomförande — sättet för nämndens väljande och utövande av rösträtt, målens avgörande utan nödigt rådrum, enmansdomstolar i stad, min- skat antal ledamöter i hovrätt, visserligen i vissa mål »förstärkta» med nämnde- män, alla dessa bestämmelser, för att nu taga några ur högen, måste göra en synnerligen betänksam om säkerheten har något att vinna genom förslaget. Att slutligen billighetskravet ej i någon mån bliver tillgodosett genom förslaget tor- de, tack vare det muntliga förfarandet och dess konsekvenser, vara alldeles uppenbart, utan rättegångarna komma tvärtom att bliva oskäligt kostsamma för parterna.

Jag anser således den enda framkomliga; vägen vara, att nytt förslag med fullständig utredning uppgöres eller —— om man så vill —— att omarbetning i väsentliga delar av det uppgjorda förslaget vidtages, varvid rättegångsväsen- det på sin nuvarande grund reformeras, så att det vinner särskilt i snabbhet.

Jag finner under dylika förhållanden icke skäl föreligga att ingå på en när- mare granskning av betänkandet, helst en sådan på grund av den alltför knappa tiden skulle bliva ganska ofullständig, och det för övrigt är att hoppas, att ett blivande förslag kommer att i sinom tid i vederbörlig ordning remitteras för yttrande och då erforderlig tid kommer att tillmätas.

T. f. domhavanden i Hallands läns södra domsaga (H. TORELL): Processkommissionen har själv på flera ställen i sitt betänkande framhållit, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande, på gamla historiska traditioner vilande rättegångsväsen, icke får förspillas och att institutioner Och former, med vilka folket sedan gammalt är vant att röra sig, och som om- fattas av dess förtroende, icke utan vägande skäl böra ersättas med nya. Man känner sig då besviken över, att det framlagda förslaget så litet som sker synes tillvarataga och beakta den nuvarande rättegångsordningens fördelar och i stället nästan omstöper hela vårt rättegångsväsen från lägsta till högsta instans. Det huvudsakliga felet, som väl med fog kan tillvitas vårt nuvarande rätte- gångsväsen, torde vara dess långsamhet. Att en förändring, avseende att un- danröja nämnda i och för sig nog så betydande olägenhet, givetvis måste medföra ändringar i olika avseenden och det av ganska stor räckvidd, förefaller nog uppenbart, men nog torde väl ändringar i nämnda syfte kunna genom- föras inom ramen av det bestående rättegångsväsendets grundstomme, utan att en rasering av densamma är nödvändig. En författare, som sysslat med hit- hörande frågor, har påpekat, att den obrutna tradition, som de nuvarande hä- radsrätternas organisation med domare och nämnd har bakom sig, som bevarar förbindelsm n mellan folket och rättskipningen och som alltjämt åtnjuter folkets förtroende, ej vore värd ett sådant öde som enligt förslaget drabbade den. Även om man icke tillerkänner traditionen större betydelse än som rätteligen hör till— komna den, måste man likväl medgiva, att nämnda ord komma sanningen nära. Mycket har ju talats och skrivits om vår häradsnämnd och dess betydelse, men därom torde väl också för övrigt de flesta vara ense, att en »lantdomstol» bör bestå av lagfaren domare och visst antal, efter en eller annan grund utsedda, folkvalda ledamöter. Beträffande nämndens förhållande till domaren synes kravet på ökning av nämndens befogenhet inom vissa gränser äga ett visst fog för sig. Svårigheten gäller väl mest att i nämnda ämne draga gränsen rik— tigt. Medan man sålunda torde kunna säga, att den allmänna meningen å lands- bygden uppenbarligen önskar och fäster vikt vid lekmännens delaktighet i rätt- skipningen, är förhållandet med all sannolikhet det motsatta i städerna. In- tresse för lekmännens deltagande i rättskipningen därstädes, vilket för övrigt ej har stöd av gammal historisk tradition, torde knappast förefinnas, och pro- cesskommissionen tyckes ju till och med själv ifrågasätta, huruvida ett lek- mannainflytande i rättskipningen i städerna skulle i alla avseenden vara önsk- värt. Förhållandena mellan land och stad i det avseende, varom här är fråga, äro så olika, att ett bortseende från desamma, då det gäller underrätternas or- ganisation, icke gärna kan försvaras. Den nu bestående skillnaden i organi- sation mellan stads- och lantdomstolar synes mig därför vila på så goda grun- der, att ett upphävande av desamma knappast kan lända till rättsväsendets fromma. Underdomstolarnas gestaltning enligt kommissionens förslag synes icke lyckligt. Att benämna underdomstolen »lagmansrätt» är väl för övrigt ett brott mot historisk tradition, då ju våra förra lagmansrätter huvudsakligen voro appellationsdomstolar.

En hörnsten i det nya föreslagna rättegångsväsendet är ju det muntligt protokollariska systemets ersättande med rent muntlig förhandling. Bortsett från, att denna ju icke kunnat genomföras utan vissa modifikationer för att ej bliva allt för betungande för parterna, måste ju en rent muntlig process nästan nödvändiggöra anlitandet av advokat i målet. Om målet är utav större bety- delse, torde dess utförande utan anlitande av advokat vara nästan omöjligt. Även om införande av s. k. advokattvång något som ju står alldeles i strid med vårt folks urgamla vana och privilegium att själv utföra sin talan —— ej bliver nödvändig i underrätterna, varom det givetvis på förhand är svårt att uttala sig, kommer emellertid förhållandet att bliva ungefär detsamma, som

om dylikt vore legaliserat. Den muntliga processen torde därför komma att beröva gemene man möjlighet eller rent av rätt att själv uppträda i målet och torde dessutom medföra betydligt större rättegångskostnader än nu är fallet. Även om man bortser från nu anmärkta förhållanden, torde väl kunna ifråga- sättas, om den muntliga processen kan medföra samma säkerhet för process- materialets tillvaratagande och tillgodogörande som den nuvarande process- formen. Kommissionens åsikt, att större skyndsamhet vinnes genom en munt— lig och omedelbar process vid våra underrätter, torde kunna ifrågasättas. Man får icke bortse ifrån, att den förberedande förhandlingen, som ju blir en vä- sentlig beståndsdel i den nya processen, kan taga rätt avsevärd tid. Genom införande i den nuvarande processen av bestämmelser om skyldighet för käran— den att i stämningen lämna en i alla avseenden fullständig utredning av käro- målet med flera dylika, åsyftande samma mål, vilka ju för övrigt åtminstone delvis praktiserats vid en del domstolar på senaste tiden, torde man väl kunna uppnå ungefär samma resultat i detta avseende som det, man trott sig kunna vinna genom införande av muntlig förhandlingsmetod.

Häradshövdinyen i Hallands läns mellersta domsaga (J. SAMUELSON):

Det av processkommissionen framlagda betänkandet avser att åstadkomma en ordning för rättskipningen i vårt land, fri från den nuvarande rättegångsord- ningens mest framträdande brister. Då det gällt att realisera detta önskemål, har kommissionen stannat inför ett system, som i mångt och mycket icke blott till sin utformning skiljer sig från det hos oss rådande, utan är detta fullkom— ligt främmande. Grunden för vårt rättegångsväsende har vrakats, och kom- missionens förslag till ett nytt sådant har byggts på principer, som äro i vår rättegångsordning okända. Det är med förvåning man konstaterar detta kom- missionens resultat efter att hava läst orden i början av dess betänkande om vik- ten av att framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk.

Den huvudprincip, på vilken kommissionen bygger sitt reformförslag, är den s. k. muntlighets— och omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning vid rätte- gångsförfarandet i såväl lägre som högre rätt. Jag kan för min del icke finna annat än att kommissionen, övertygad om förträffligheten av denna grundsats, uppsatt genomförandet av densamma på sitt program och med den utgångs- punkten sökt åstadkomma ett avhjälpande av alla de brister, den ansett vidlåda den svenska rättegångsordningen, i stället för att med bibehållande av huvud- grunderna för vårt på nationell utveckling stödda och med allmänt förtroende omfattade rättegångsväsende söka sig fram till ett system, som på samma gång det tillgodogör sig och befäster det svenska rättegångsväsendets erkända för- tjänster även avhjälper dess olägenheter och brister, vilka torde bero mera av tidsförhållandenas och den allmänna samfärdselns snabba fortskridande än av mindervärdighet hos rättegångsväsendet självt. I allt fall giver kommissionens betänkande icke vid handen, att en sådan undersökning ägt rum och att den- samma nödvändigtvis lett till de utländska förebildernas eftergörande och till- lämpning hos oss.

»En väsentlig förbättring av rättegångsväsendet kan endast vinnas genom att man slår in på de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer följt på detta område», säger processkommissionen; och den tillägger: »reformen kom- mer eljest säkerligen att förfela sitt syfte». Riktigheten av detta kategoriska påstående tillåter jag mig att bestrida; och i själva verket lär ett dylikt be- stridande framställas i flertalet av de yttranden över kommissionens betänkan- den, som i dessa dagar avgivas av landets domstolsjurister och myndigheter. Inka kategoriskt och med större utsikt att med instämmande omfattas av den med vårt rättegångsväsendes såväl brister som förtjänster förtrogne torde kun-

na påstås, attpämnda brister, även där de äro som mest framträdande, låta sig avhjälpas genom pa'rtiella reformer, vilka, om de ock i vissa punkter måste bli- va nog så genomgripande, likväl lämna själva grunden för det gällande svenska rättegångsväsendet orubbad. I stället för kommissionens muntlighets- och ome- delbarhetsgrundsats beträffande rättegångsförfarandet torde det muntligt- protokollariska förfarandet böra lagfästas. Sistnämnda förfarande, befriat från avarter och missbruk och tillämpat i överrätterna lika väl som i underrät- terna, utesluter ingalunda möjligheten av en snabbare rättskipning, ja, torde medgiva en sådan i lika hög grad som det av kommissionen förordade, vilket för övrigt måste i åtskilliga fall modifieras genom föreskrifter om protokollsfö- ring. I detta sammanhang kan jag ej underlåta att framställa anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen om att protokoll vid underrätt skall föras, då an- ledning finnes till antagande att målet skall fullföljas till högre rätt. Förr än i målet blivit dömt torde ett dylikt antagande vara svårt, om icke omöjligt att göra för parterna själva, ej mindre än för domaren.

Inom ramen för ett muntligt—protokollariskt system torde till snabbhetens be- fordrande ett lämpligen avvägt förberedande förfarande inför vederbörande do- mare, innan ännu målet bragts inför rätten, mycket Väl låta sig genomföras. Och vad angår önskemålen om säkerhet i rättskipningen och billighet vid dess anlitande har kommissionen icke förmått visa, att dessa önskemål skulle i vid- sträcktare mån realiseras genom muntlighets— Och omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning på sätt föreslagits. I det sistberörda hänseendet torde fastmer kunna antagas, att ett genomförande i vårt rättegångsväsende av nämnda grund- 1slats skulle medföra avsevärt ökade kostnader för den rättssökande allmän- eten.

Kommissionen har såsom fel hos det nuvarande rättegångsväsendet särskilt framhållit vissa omständigheter, som skulle bereda svårigheter eller hinder för domstolarna att komma i tillfälle att döma på den bästa möjliga utredning och som därför måste medföra, att domstolarna icke sällan nödgas avgöra mål på ett bristfälligt eller mindre tillförlitligt material. Häremot må erinras, att det muntligt-protokollariska systemet icke heller i detta avseende utesluter möj- lighet till berörda fels avlägsnande. För de ändringar inom domstolsorganisa- tionen på det beståendes grund, vilka må finnas erforderliga, v-lär nyssnämnda systern icke lägga hinder i vägen. Ej heller för åklagareväsendets omdaning eller en reglering av advokatväsendet. Och lika litet torde det omöjliggöra ett önskvärt övergivande, helt eller delvis, av den legala” bevisteorien och tilläm- pandet av en fri bevisprövning.

En kommissionens förslag vidlådande nackdel, värd den allvarligaste upp- märksamhet, torde vara den av en rent muntlig processordning nödvändiggjorda begränsningen av högsta domstolens prövningsrätt i dit fullföljt mål. Att hög- sta domstolen icke skulle äga prövat sakfrågan i målet utan allenast rättstill- lämpningen, lär för visso av allmänheten uppfattas såsom en kränkning av dess sekelgamla rätt att få sin sak i allo prövad även i högsta instans och torde även innebära en svår förlust för rättskipningens enhetlighet och grundlighet i vårt land.

Behandlingen av domstolsorganisationen vill synas vara den avdelning av kommissionens betänkande, som minst avviker från den bestående ordningen. Emellertid innebär överensstämmelserna med det bestående huvudsakligast dom- stolarnas anordning i tre instanser, medan den föreslagna organisationen av domstolarna, särskilt underrätterna, har att uppvisa en fullkomligt genomgri- pande förändring. Nämndens bibehållande i underrätterna jävar icke detta på- stående. Den nämnd, som enligt förslaget skulle komma att deltaga i målens avgörande vid domstolarna i lägsta instans, är med avseende å sättet för dess utväljande, dess sammansättning och funktion en annan än den nuvarande hä-

radsnämnden. Av dennas uppgift att vara en exponent å befolkningens förtro- ende för domstolen i orten och tillika representera person- och ortskännedomen inom domkretsen återstår ej mycket enligt förslaget. Den nya nämndens upp- gift synes huvudsakligast vara att utgöra en representation för lekmannaför- ståndet vid dömandet. Men såsom sådan torde den vara av föga värde i ett rättegångssystem, där en grundläggande förhandling förlagts till ett förbere- dande stadium utanför domstolen och huvudförhandlingen inför densamma ut- göres av ett koncentrat av bevisnings förebringande samt plädering med ome- delbart därefter följande avgörande av målet. Denna" rättegångsanordning ta- lar snarare för ett fullständigt uteslutande av lekmannaelementet och dessutom för samtliga domstolars inrättande till juridiskt-kollegial sammansättning i mål, som ej äro av bagatellartad beskaffenhet. Något behov av nämnd i våra nu- varande rådhusrätter har ej yppats; och nämndens införande i de domstolar en- ligt förslaget, som skulle komma att omfatta endast stad såsom domkrets, synes även av denna anledning opåkallat. Nämnds förekomst i hovrätt, låt vara blott i grövre brottmål, förefaller ej heller tillräckligt motiverad.

Ett upphävande av städernas domsrätt synes ej vara ett trängande reform- krav, åtminstone beträffande de medelstora och större städerna. Att skillnaden i judiciellt hänseende mellan land och stad är egenartad för svenska' förhållan- den bör icke i och för sig vara anledning till den skillnadens upphävande.

Vad angår de tilltänkta domkretsarnas storlek måste anmärkning göras mot den alltför vidsträckta omfattningen av desamma. Bortsett från den ovan an- tydda olägenheten att nämndens ingående kännedom om parter och ortsförhål— landen omöjliggöres, skulle arbetsbördan inom respektive domkretsar säkerli- gen visa sig i de flesta fall överstiga domarens-lagmannens förmåga. An- märkningsvärt härutinnan är ock att kommissionen vill till underrätternas handläggning överföra de för dem hittills främmande överexekutorsärendena. Dessa ärenden äro emellertid av så speciell natur, att de fortfarande böra läg— gas på annan särskild myndighet. I allt fall borde hållandet av exekutiva auktioner och köpeskillingslikvider, ävensom vissa handräckningsåtgärder, va- ra _undandragna underrättsdomarens befattning.

Overhuvud taget torde kunna sägas, att underrätterna enligt kommissionens förslag skulle — med hänsyn till domkretsarnas storlek och det maktpåliggan— de avdömandet av varje mål av än så invecklad beskaffenhet omedelbart efter dess slutförande —— bliva betydligt svagare besatta än förhållandet i allmänhet är med våra nuvarande häradsrätter och rådstuvurätter. Ur denna synpunkt borde förvisso målens utredning inför underrätterna genom yrkesbildade advo- kater vara av lika stor eller större vikt än då det gäller processandet inför över- rätterna. Men kommissionen gör fastmera. gällande, att större fordringar måste ställas på talans utförande i hovrätt och i högsta domstolen och att part förty skulle vara bunden att i sistnämnda instanser anlita advokat, medan han vid un- derrätterna kunde få begagna också annat ombud. Med fog torde häremot kunna invändas, att även med en genomgående muntlig processordning det bor- de vara av vikt, att målets utredning vid underrätten av parterna göres så full— ständig och klar, att den i sin verksamhet ensamme domaren åtminstone där- utinnan har en hjälp vid det snabba dömande, som fordras av honom.

I åtskilliga andra avseenden än de av mig berörda lämnar ett genomläsan- de av kommissionens betänkande anledning till anmärkningar och erinringar; men den begränsade tid, som står mig till buds för yttrandets avgivande, tillå- ter mig icke att närmare utveckla desamma. De viktigaste av dem lära ock komma att från annat håll utförligare framläggas. Med åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag vördsamt, att kungl. hovrätten måtte i sitt un- derdåniga utlåtande till Kungl. Maj:t förklara sig icke kunna tillstyrka att.

processkommissionens förevarande betänkande lägges till grund för lagstift— ning i ämnet.

T. f. domhaoanden i Askims m. fl. häraders domsaga (H. WULLT): De ledande grundsatserna för en blivande reform av rättegångsväsendet har av kommissionen —-- som det förefaller fullt riktigt sammanfattats i ford- ringarna på skyndsamhet, säkerhet och billighet, vartill en av de sakkunniga tillagt kravet på domstolarnas lättillgänglighet. Med denna utgångspunkt före- faller det egendomligt, att kommissionen i stort sett — underlåtit att ingå på kostnadsfrågan, även om ett formellt stöd för denna negativa ställning till saken kan erhållas i innehållet av Kungl. Maj:ts nådiga uppdrag till kom- missionen. Det förefaller som om kommissionen själv 1 någon mån varit med- veten om, att dess förslag utan stödet av en dylik utredning är av mindre värde, enär kommissionen funnit det lämpligt att i en särskild bilaga i någon mån upptaga kostnadsfrågan till behandling. De slutsatser, som dragas av denna framställning (del III, sid. 229), verka dock långt ifrån övertygande, och vad påståendet, att den "enskilda partens kostnader i underrätt ej skulle bliva större, angår, torde detta med fog kunna utsättas för berättigad kri- tik, särskilt som den föreslagna reformen efter allt att döma kommer att med— föra så stora krav på parternas juridiska kvalifikationer att —— åtminstone i civlilmålen rent faktiskt om också ej formellt ett advokattvång blir nöd— vän igt.

Ett problem som i detta sammanhang bör upptagas till behandling, ehuru det principiellt hör samman med andra frågor, är spörsmålet om statens över- tagande av städernas domstolsväsen. Ur ren principsynpunkt är kommissio- nens förslag på denna punkt det enda lämpliga och:riktiga, men kommissio- nen synes ej i tillbörligt hög grad beaktat de konsekvenser, som följa därav, att de flesta städernas rätt att själva omhänderhava rättskipningen är av pri- vilegienatur. Något formellt juridiskt hinder för upphävande av denna rätt torde visserligen icke förefinnas, men ett ersättningslöst upphävande torde dock stöta den allmänna uppfattningen. Jag ställer mig sålunda ytterst tvek- sam i fråga om riktigheten av kommissionens uttalande, »att städerna i större eller mindre grad böra gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring staten genom övertagandet av rättskipningen i städerna ådrager sig».

Det av de tre ovan omtalade grundkraven på en god rättskipning, som kom— missionen i första hand ägnat sitt intresse, är skyndsamheten, och häremot kan i och för sig icke någon anmärkning riktas, i synnerhet som uppskovsväsendet är den nuvarande processens svaga sida.

Orsakerna till den långsamhet, som nu vidlåder rättegångsordningen vid underrätterna, hänföra sig dock mindre till principerna för detsamma än till dess genom praxis utbildade tillämpningssätt. Det rådande vikariatsystemet för med sig uppskov. Man må icke förtänka att en ung oerfaren notarie vid handläggning av ett större mål lätt faller för frestelsen att om icke pre- cis uppmana parterna eller dessas ombud att för förebringande av utred- ning av någon mindre detalj begära uppskov till sådan tidpunkt att målets avgörande icke kommer att åvila honom, så åtminstone visa största bered- villighet att tillmötesgå anhållan om dylikt uppskov. Men även en äldre till- fälligtvis i domsagan tjänstgörande vikarie torde nog även icke ställa sig allt— för avvisande mot uppskovsanhållan i dylika fall. I dessa tillfälliga ordföran- den har sålunda uppskovsväsendet tillskyndare och ganska mäktiga sådana. En ständigt tjänstgörande domare, som vet, att han har att avdöma det för- handenvarande målet, har icke något intresse att få detsamma uppskjutet. Tvärtom blir arbetet med ett mål i regeln mindre betungande ju mera dess handläggning kan koncentreras till ett fåtal rättegångstillfällen. I detta sam—

manhang finner jag mig föranlåten påpeka, att kungl. hovrätten åtminstone tidigare i en del fall —— givetvis oavsiktligt främjat uppskovsväsendet vid underrätterna. Jag syftar här på fall, då vikarie från annan ort förordnats att hålla tingssammanträde utan att därvid hava erhållit rådrum att förut sätta sig in i de mål, som vid sammanträdet skola avdömas eller vinna handlägg— ning. Jag känner till fall då tidigare överlämnade mål av dylik anledning satts på utslag till påföljande sammanträde. Känner icke vikarien till de mål, som skola handläggas, blir följden därav gärna uppskov.

Jag ansluter mig sålunda livligt till kommissionens strävan att råda bot på vikariatsystemet. Domarvikariaten böra förbehållas domaraspiranterna. Utbild— ningen av unga jurister, vilka ej hava för avsikt. att ägna sig åt domarbanan, representerar ett sekundärt intresse i förhållande till kravet på en säker och snabb rättskipning. Dessa jurister kunna för visso få erforderlig utbildning genom tjänstgöring såsom domstolssekreterare eller inom de juridiska områden, där de hava för avsikt att söka sin utkomst.

Då det härutöver gällt att finna botemedel mot uppskovsväsendet, har kom— missionen, som principiellt förklarar sig endast åsyfta en utveckling av redan förefintliga, ehuru ej klart uttryckta tankegångar i den forna svenska proces- sen, dock i hög grad låtit sig bestämmas av innehållet i utländsk rätt. Icke heller häremot kan i och för sig någon kritik riktas, men den framställning av den utländska rätten, som givits, har begränsats till ett återgivande av nu gällande regler utan att dessa insatts i sitt rättshistoriska och folkpsykologi- ska sammanhang, på grund varav den rätta förståelsen av betingelserna för dessa reglers tillämpning i någon mån fördunklats. Detta gäller särskilt fram- ställningen av engelsk rätt, vars bestämmelser, såsom erfarenheten visar, svår— ligen kunna tillämpas utanför England, men även utredningen av fransk samt norsk och dansk rätt, där endast ringa intresse visats för den stundom ytterst skarpa kritik, som i dessa länder riktats mot vissa. nyligen antagna lagar. Vik- tigare synes dock vara, att kommissionens framställning av gällande svensk rätt är ytterst summarisk, liksom den i regeln underlåter att giva en rättshistorisk redogörelse för den svenska processrättens utveckling. Härigenom går det hi- storiska perspektivet och sinnet för sammanhanget med nuvarande eller äldre förhållanden lätt förlorat, ett sammanhang, som är av största vikt för ett lyck— ligt genomförande av en reform som den ifrågavarande.

Kommissionen har såsom botemedel mot processens långsamhet, under sam- tidigt framhållande av att även säkerheten i rättskipningen därigenom skulle främjas, föreslagit införande av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Det är svårt att värja sig för den tanken, att kommissionen härvidlag låt-it en väl motiverad slutledning ersättas av ett rent aprioristiskt omdöme (jfr del II, Sld. 17 och 20 samt del III, sid. 11). Den moderna lagstiftningen tenderar onekligen till ett främjande av muntlighetsprineipen, men härvidlag bör stör- sta hänsyn tagas till de i varje land rådande ekonomiska och sociala förhål- landena. I länder, där på grund av dylika skäl användandet av rättsbildade advokater sedan länge varit regel, kan denna princip i sin renhet lättare in- föras än i länder, där befolkningens flertal endast har en begränsad möjlig- het härtill. Kommissionen har ej heller ansett sig böra förorda införandet hos oss av advokattvång utan har bibehållit den nu gällande regeln, att varje part skall äga att själv företräda inför domstolen. Likaledes har kommissionen beaktat, att en fara för ett materiellt riktigt slut kan uppstå i en process, där den ena parten företrädes av en advokat men den andra icke. Denna fara synes bliva större vid en muntlig process än vid den nu gällande, som ej ställer lika stora fordringar på partens uppfattningsförmåga, snabbtänkthet, skicklighet att uttrycka sig och möjlighet att sammanfatta och överblicka ett komplex av faktiska och juridiska kunskaper. Slutligen bör i detta samman-

hang påpekas, att dessa fordringar på parten äro större i civilprocessen än i straffprocessen, detta på grund av den senares i regel ur juridisk synpunkt enklare beskaffenhet.

Av nu anförda skäl torde parterna vid en muntlig process —— åtminstone i civilmålen — vara nödsakade att anlita advokater. Kommissionen har visser- ligen ansett sig kunna försvaga denna invändning med en hänvisning till den starka processledningsmakt, som skulle tillerkännas domaren, men kommissio- nen synes ej tillräckligt hava beaktat, att även om domaren skulle kunna bibehålla sin opartiska, över parterna upphöjda ställning, han dock inför all— mänheten lätt skulle framstå som den ena partens advokat.

En annan bärande invändning mot muntlighets— och omedelbarhetsprinciper- na är svårigheten att anordna rättsmedlen. Ett strängt tillämpande av dessa principer medför att prövningen i överrätten icke blir en överprövning av ett en gång bedömt processmaterial utan innebär en helt ny handläggning av målet. I sak synes även kommissionen för hovrättens vidkommande i de större brottmålen hava dragit denna konsekvens. Förutom en betydligt ökad arbets- börda för hovrätten skulle parterna drabbas av högst väsentliga kostnader; och dessa olägenheter motväges i endast ringa grad av att hovrätternas antal skulle ökas. För civilmålens vidkommande har kommissionen för övrigt i be— tydande grad i nu förevarande hänseende frångått muntlighets- och omedel- barhetsprinciperna, då den givit möjlighet, att hovrättens dom i stor utsträck- ning i fråga om bevisningen skulle bygga på av underrätten förda protokoll. Härvidlag har uttalats den tanken, att underrättens ordförande skulle vid- taga anstalter för protokollering, om det kunde förväntas, att domen skulle komma att överklagas. Visserligen kommer domaren genom den föreslagna för- beredande förhandlingen att redan vid huvudförhandlingen erhålla en tämligen ingående kunskap om parternas uppfattning av målet, men huru denna hans kunskap skall kunna giva någon ledning för bedömande av, om parterna kom- ma att överklaga den blivande domen, är synnerligen svårt att avgöra. Sanno- likheten av att part kommer att överklaga ett beslut är nämligen beroende på en hel del psykologiska och andra endast för parten kända förhållanden, vilka för övrigt icke ens av honom kunna angivas förrän efter det domen fal- lit. Följden torde därför komma att bliva att domaren i de flesta fall kommer att låta protokollera åtminstone den bevisning, som förekommer under förhand- lingen. Av dessa skäl bör övervägas huruvida icke fordran på en överrätts- prövning, att den skall grunda sig på lika gott material, som underrättspröv- ningen, kunde vinnas med bibehållande — åtminstone i civilprocessen -—- av den nuvarande muntligt-protokollariska metoden förenad med en parterna ovill— korligen given rätt att i hovrätten i den utsträckning, de själva önskade, ge- nolänllmuntligt förhör motbevisa eller förtydliga innehållet i underrättens pro- to 0 .

Ytterligare en konsekvens av ifrågavarande principers antagande är, att hög- sta domstolen komme att pröva enbart rättsfrågan. Härvidlag kan göras gäl- lande, att den för en teoretisk-systematisk uppfattning naturliga skillnaden mellan rätts- och sakfrågan torde vara svår att på ett fullt tydligt och klart sätt genomföra i praktiken, vilket även framgår av de erfarenheter, som gjorts på vissa håll i utlandet ävensom av ett av kommissionen själv framhävt exem- pel (del III, sid. 129 f.). Denna svårighet torde ej bliva mindre därigenom, att kommissionen frångått tanken på att göra högsta domstolen till en ren kassationsdomstol. Därjämte kan anföras, att en dylik inskränkning av möj- ligheten att få sakfrågan prövad i högre instanser, torde innebära något för den allmänna uppfattningen i vårt land främmande, vilket förhållande styr— kes därav, att tidigare försök att inskränka revisionen till att avse endast en prövning av rättsfrågan snart nog måst .uppgivas.

En följd av muntlighets_ och omedelbarhetsprincipernas antagande är även att en noggrann avvägning mellan den förberedande förhandlingen och huvud- förhandlingen måste ske, i det att man måste undvika såväl att huvudförhand— lingen blir en ren »paraduppvisning» för allmänheten som att under huvudför- handlingen nytt material införes till den grad att målet får en helt ny prägel, i vilket senare fall domarens förmåga att omedelbart efter förhandlingen giva en materiellt riktig dom blir i hög grad förminskad. I stort sett torde en an- slutning kunna ske till kommissionens förslag att gestalta denna avvägning, även om den senare synpunkten törhända i någon mån skjutits i bakgrunden i och med att kommissionen föreslår inrättandet av enmansdomstolar i un- derrätt. Det muntliga förfarandet torde _ särskilt om parterna ej äro före— trädda av advokater _ ställa ytterst stora fordringar på domarens process- ledande verksamhet, och den faran torde ej vara helt utesluten, att domaren genom att på detta sätt nödgas i stor utsträckning koncentrera sig på detalj- frågor förlorar helhetsintrycket av målet. I domstolar, där mera än en lag- faren domare finnes, uppstår naturligtvis ej denna olägenhet.

I detta sammanhang kan påpekas den rent praktiska svårighet, som särskilt för civilmålens del uppstår vid genomförandet av det av kommissionen fram- förda kravet på att domen skall redigeras genast efter förhandlingens slut. Den inskränkning av protokollet, som kommissionen föreslagit, jämte domens tekniska självständighet från detta, synes medföra, att domen —— åtminstone i civilmålen — måste faktiskt, om också ej formellt, skrivas med rubrik, åter- givande såväl yrkanden som alla relevanta bevisningsdata och övriga upplys- ningar, och det torde för den ensamme juristen vara svårt att på den korta tid, som skulle stå honom till buds, verkställa redigeringen av en rent summarisk dylik rubrik. —— För civilprocessens del torde kravet på en omedelbart efter förhandlingens slut given dom näppeligen utan fara för rättssäkerheten rigo— röst kunna upprätthållas så länge endast en lagfaren domare finnes i domstolen och då dessutom ej med säkerhet kan antagas, att parterna komma att före— trädas av advokater, vilka såsom rättsbildade hava förmågan att framlägga målet på ett systematiskt sätt.

AV hänsyn till rättssäkerheten kan jag sålunda icke förorda, att dom i civil— mål skall avkunnas efter förhandlingens slut. Domaren bör ovillkorligen givas tillfälle att i lugn övertänka sin dom. Det korta uppskov, som härav kan för- anledas, spelar ej någon roll för parterna; dessa torde i de flesta fall föredraga att domaren »sover på saken» framför att utsättas för risken att få en för— hastad dom, vilken kan åsamka besvär och kostnader. I härvarande domsaga tillämpas regeln, att dom avsäges omedelbart efter förhandlingens slut, men min erfarenhet av detta tillvägagångssätt är ej sådan, att jag anser mig kun- na tillråda ovillkorligt tillämpande därav. Nu är här brukligt att vid det rättegångstillfälle, som förväntas bliva det sista, förslag till dom förut förfat- tats med ledning av vad tidigare i målet förekommit, och ungefär samma för- farande finge väl tillämpas efter genomförandet av kommissionens förslag. Ett sådant bruk har det goda med sig att det tvingar domaren att grundligt sätta sig in i målet, vilket är till stor båtnad för handläggningen. Men ett noggrant instuderande av målen är ej allenast domarens plikt, utan han har jämväl intresse därav, då därigenom handläggningen underlättas och blir an- genämare. En nackdel med dylika färdigskrivna domar är emellertid att de lätt föra med sig benägenhet att fasthålla vid den uppfattning, som i dem fått form. Detta kan inverka menligt på processledningen och locka till avkun- nandet av en dom, som efter lugnt övervägande av vad vid sista rättegångs- tillfället förekommit kanske ej kommit till stånd. Antydda olägenhet behö- ver ej befaras därest. domaren har tillfälle i lugn genomgå processmaterialet i sin helhet. Väl må vara att dylikt rådrum ej passar rätt till muntlighets- och

omedelbarhetsprinciperna, men då är det ett ytterligare skäl att ej ansluta sig till desamma. Den gamla goda regeln bör hållas i helgd, att »domaren skall icke vara för hastig till att döma förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och rätt».

På nu anförda grunder synes mig att man icke kan ansluta sig till det strik- ta tillämpandet av muntlighets— och omedelbarhetsgrundsatserna, som kommis- sionen föreslagit, utan torde i stället böra övervägas huruvida icke genom att komplettera det nuvarande muntligt—protokollariska systemet med en förbere- dande förhandling — i stort sett anordnad på vis kommissionen föreslagit —— olägenheterna av det nuvarande systemet skulle kunna motverkas.

Jag anser mig hava ganska rik erfarenhet av fördelarna med skriftväxling, såväl förberedande som sådan på ett mera fortskridet stadium av handlägg- ningen, dels från flerårig verksamhet vid vattendomstol, dels ock från min tjänstgöring i denna domsaga. Under skriftväxlingen vid vattendomstolen har vattenrättsdomaren stor möjlighet varav han också i stor utsträckning begag- nar sig — att genom föreläggande få processmaterialet i det skick, att målen åtminstone i fråga om stämningsmål redan vid första handläggningen inför domstolen äro i det skick, att de efter samma handläggnings slut kunna avgöras. Härigenom påskyndas målens avgörande betydligt, varjämte rätte- gångskostnaderna väsentligt nedbringas. I min åsikt angående fördelarna av skriftväxling stärkes jag av den erfarenhet, som jag vunnit av den i denna domsaga tillämpade skriftväxling, som ju dock lider av den begränsning, att den är helt beroende av parternas eller deras ombuds tillmötesgående.

Vidkommande den föreslagna domstolsorganisationen kan jag icke gilla för- slaget att med ökning av nuvarande domsagors storlek genomföra en uppdelning av göromålen mellan ett flertal där tjänstgörande domare. Bortsett från in- skrivningsväsendet, som lämpligen på sätt kommissionen föreslagit bör hand- havas av särskild inskrivningsdomare, torde det i praktiken bliva svårt att för- dela mål och ärenden så, att de mera invecklade komma att handläggas av den mera kvalificerade domaren (lagmannen) och de andra av mindre kvalifice- rade. Det är ytterst vanskligt att på förhand bedöma huruvida ett instämt mål blir lätt eller svårt att handlägga. Det visar sig i regeln först efter någon handläggning av målet. J ag är övertygad om att i praktiken kommer rådman- nens arbetsuppgift att bliva lika kvalificerad som lagmannens. Och därmed bortfalla alla skäl för införande av särskilda domare vid lagmannens sida. Den senare skulle ju därjämte hava chefställnin-g i förhållande till rådmännen. Vis- serligen skulle så vara förhållandet endast i fråga om organisationen och arbets- fördelningen inom domstolen, men det skulle nog ej kunna undgås att denna myndighet jämväl i någon mån komme att påverka rådmannens dömande verk- samhet. Jag anser, att förefintligheten av en dylik chefdomare är oförenlig med den självständighet, som rådmannen såsom domare bör äga. Domsagorna böra följaktligen icke göras större än att de kunna skötas av en domare med tillhjälp av inskrivningsdomare och erforderliga biträden. Min erfarenhet från det dussin domsagor, av växlande storlek och arbetsbörda, i vilka jag längre eller kortare tid tjänstgjort, är att domsagor med omkring 35,000 invånare äro med hänsyn till storleken de under nuvarande förhållanden bäst avpassade, då de giva domaren tillräckligt kvalificerat arbete, samtidigt som han där har möjlighet att både stå i intim kontakt med den rättssökande allmänheten och överblicka alla inom domsagan förekommande göromål. Sistnämnda förhållan- den äro till ovärderlig nytta för rättskipningen.

Vidkommande domstolsorganisationen i övrigt ansluter jag mig i stort till det av tillkallade sakkunnige borgmästaren Schneider särskilt avgivna yttran- det. I likhet med denne anser jag, att kommissionen i någon mån övervärderat lekmännens betydelse för avgörande av civilmålen. Som kommissionen fram-

!

hållit, måste lekmännens uppgift inskränka sig till en prövning av sakfrågan d. v. 5. en prövning av bevisningen. I civilmålen är dock denna på grund av ' civilrättens stadganden till den grad beroende på den rättsliga kvalifikationen av vissa fakta, att rätts- och sakfrågan näppeligen i praktiken lär kunna skil— jas åt. Kommissionen yttrar även på ett ställe (del III, sid. 142) att »den part som gör gällande ett privaträttsligt rättsförhållande har bevisbördan för de omständigheter, som enligt normala förhållanden äro tillräcklig grund för rättsförhållandets uppkomst». Det torde vara ogörligt, att närmare bestämma innebörden av detta uttryck >>normala förhållanden» utan ingående juridiska kunskaper. I brottmål är förhållandet åter ett annat, och därför möter ur denna synpunkt intet hinder för lekmännens deltagande. Huruvida nämnd bör deltaga i hovrätt synes bero på om part önskar muntlighet även här. Denna inskränkning i vad konsekvensen egentligen fordrar synes föranledas av be- hovet att nedbringa kostnaderna.

Vidkommande nämndemännens antal synes detta utan fara kunna minskas, ty det nuvarande antalet är ju endast en rättshistorisk kvarleva utan verkligt innehåll. Däremot torde med hänsyn till kravet på objektivitet fordran på individuell rösträtt för nämnden böra avvisas. Lekmannainflytandet kan ju vinna tillbörligt beaktande genom att antalet nämndemän minskas.

Genom införande av nämnd även i städerna blir fråga, om icke garantier emot politiska för rättskipningen främmande synpunkter erfordras mera än nu; detta enär nämndemansvalen å landet sedan gammalt betraktats från syn- gunllirter, vilka ej göra sig gällande i städerna med deras mindre patriarkaliska

ru .

Valen av nämndemän i städerna särskilt om deras antal skulle nedbrin- gas till fem med möjlighet för fyra av dem att överrösta den lagfarne doma- ren och en nämndeman komme enligt min tro att ske efter politiska grunder. Erfarenheterna från nuvarande borgmästar- och rådmansval bestyrka riktig- heten av denna förmodan. Under min tjänstgöring i denna domsaga, som i fråga om vissa områden rönt inflytande av grannskapet med Göteborg och vilken därjämte i sig innesluter staden Mölndal, har jag fått den uppfattning, att nämndemän från dylika orter ibland icke visat sig helt fria från politiskt hänsynstagande. Om så kan vara förhållandet med nämndens nuvarande möj- lighet att göra sin röst gällande, kan man med fog befara att en nämnd med den ökade befogenhet, som föreslagits, och kanske vald efter en proportionell valmetod av en politiskt intresserad stadsbefolkning komme att föra in politiska synpunkter i rättegången i sådan grad, att rättssäkerheten äventyrades. Icke är det att förmoda, att städernas valmän vid dessa val skulle låta sig ledas av andra bevekelsegrunder än dem, de plåga följa vid andra val. Till bemötande av nu uttalade farhågor anför kommissionen bl. a. att »då nämndemansval förrättas, kunna väljarna i regeln icke hava kännedom om de mål, som skola komma före, varför politiska beräkningar vid valen bliva vanskliga och jäm- väl mindre frestande».

Denna invändning synes mig synnerligen svag, då ju valperioden skulle omfatta fyra år, under vilken tid för visso kan förekomma en mängd mål av innebörd, att möjlighet gives för en nämndeman att med åsidosättande av sin opartiskhet påverka domen till gynnande av den av honom företrädda politiska åskådningen. De av kommissionen föreslagna garantierna emot obehörigt poli- tiskt hänsynstagande — särskilt förbud emot partibeteckningen — synes mig otillräckliga. Starkare garantier böra införas. För min del finner jag mig till- talad av den i Finland brukliga metoden, att urväljarna endast göra upp för— slag på tre män till ledig nämndemansbefattning, av vilka häradsrätten sedan utser en till nämndeman.

De nuvarande kollegiala stadsdomstolarnas ersättande med enmansdomare

torde för civilprocessens vidkommande av redan anförda skäl böra tagas un— der ytterligare övervägande, i synnerhet som processen härigenom åtminstone för den allmänna uppfattningen komme att framstå såsom försvagad gentemot nuvarande ordningen. Kommissionen har framhållit att den tidigare förefint- liga skillnaden mellan stad och land upphört, och detta torde i huvudsak vara riktigt, om också skillnaden i ett till ytinnehållet så vidsträckt land som vårt med dess relativt ringa lantbefolkning fortfarande i ej så obetydliga avseen- den förefinnas. Av denna orsak torde övervägas om icke olikheten i organisa- tion allt framgent bör bibehållas, särskilt som ändringen i förevarande avse- enden torde stöta på synnerligen kraftigt motstånd i städerna. De mindre stä- derna, som kunna sägas sakna möjlighet att tillfredsställande sörja för sin rättskipning, böra emellertid läggas under landsrätt oavsett om därmed så- som förut antytts ersättningskostnader skulle förknippas.

Införandet av tätare tingssammanträden förordas, dock bör härvidlag iakt- tagas att alltför täta sammanträden gärna medföra användandet av flera ar- betskrafter, medan ett något längre uppehåll mellan sammanträdena möjlig- göra _ett smidigare utnyttjande av ett mindre antal arbetskrafter. Huruvida även i nu berörda avseende en skillnad mellan landsbygd och stad bör iaktta- gas, torde göras till föremål för utredning.

Angående den av kommissionen föreslagna prorogationsrätten för parterna kan befaras, att densamma med den föreslagna organisationen för underrätter- na i städer, som bilda en domkrets, lätteligen leder till, att parter i mål som skulle hava avgjorts i stad, där även hovrätt är förlagd, i de flesta fall in- stämma det direkt till hovrätten, åtminstone om målet är av någorlunda vid= lyftig natur. En motvikt häremot är onekligen, att sakfrågan i detta fall kommer att prövas av endast en instans. Men det torde dock få anses mindre tilltalande att på detta sätt tvinga parten till ett val mellan å' ena sidan kost- naderna för en dubbel handläggning och å andra sidan en skarp begränsning i möjligheten att få sakfrågan förelagd för en överprövning, isynnerhet som med den utformning av institutet, som föreslagits, mål av mindre värde alltid skulle kunna prövas i tre instanser. Finge prorogationsrätten en större an- vändning, komme under angivna förutsättning förhållandet lätteligen att bliva sådant, att underrätten bleve en domstol enbart för bagatellmålen, under det att hovrättens arbetsbörda komme att ökas i oroväckande grad. Detta strider dock mot den av kommissionen förfäktade meningen, att rättskipningsförfaran- dets tyngdpunkt bör ligga hos domstolarna (del I, sid. 69).

Angående förslaget om delgivning av stämningen och övriga rättens beslut bör framhållas, att parternas rådighet över processen härmed framflyttats till tidpunkten för stämningens uttagande i stället för som nu till stämningens del— givning, vilket torde i någon mån utgöra hinder för part att i civila mål erhålla motpartens medverkan till en förlikning utom rätta, då han härigenom förlo— rar det psykiska tvångsmedel som ligger i att erbjuda förlikning samtidigt med stämningens delgivning. —— Reglerna angående delgivning genom post- verket synas under alla förhållanden vara fullt effektiva.

Huruvida exekutionsärendena böra överflyttas till domstol synes vara en fråga som bör bedömas ur förvaltningsrättsliga synpunkter. Något princi— piellt hinder mot en dylik överflyttning synes ej förefinnas.

Allmänt torde erkännas hurusom det nuvarande åklagarväsendet är synner- ligen dåligt. Behovet av snar reformering härutinnan är särdeles starkt. Emot de riktlinjer, efter vilka kommissionen föreslagit en reform, har jag icke i huvudsak något att anföra.

Angående förfarandet i underrätt i brottmål ansluter jag mig i princip till kommissionens förslag. Regleringen av förfarandet vid polisundersökming, hus— rannsakan, kroppsbesiktning och beslag torde under alla förhållanden böra ske,

och kommissionens förslag i dessa avseenden synes i stort sett innebära en klok avvägning mellan samhällets intresse att få en brottsling befordrad till straff och den alltid i svensk rätt starkt framträdande principen om individens skydd mot obehöriga ingrepp. Huruvida den av kommissionen föreslagna reglerin— gen av de olika detaljspörsmålen är i allo lämplig, torde tillkomma polis- och förvaltningsmyndigheterna att yttra sig om. Dock bör framhållas, att skill- naden mellan anhållande och häktning torde bliva ytterst liten. Likaledes torde böra påpekas, att kommissionens påstående, att vite och häkte såsom tvångsmedel mot den, som vägrar åtlyda under förberedelsen givet editions— föreläggande, icke kan användas gentemot den misstänkte (del III, sid. 108), hänför sig till en väl långt driven slutsats av en låt vara teoretiskt riktig uppfattning av modern straffprocess.

Vidkommande förfarandet med huvudförhandling i brottmål kan ifrågasät- tas, om denna ej borde inledas med ett av ordföranden givet referat av förun- dersökningens huvudsakliga innehåll, till vilket referat åklagare och svarande eller den sistnämndes försvarare hava att anknyta sina föreställningar. Här- igenom erhåller nämnden en ledning för uppfattande av den kommunala för— handlingen.

Häradshövdingmz i Inlands domsaga (C. E. LAGERGREN) har förklarat sig finna processkommissionens betänkande omfatta förslag till reformer av be— tänklig art och av beskaffenhet att icke vara för vare sig domstolar eller all-

'mänhet tilltalande eller behövliga samt dessutom omöjliga att i praktiken följa

eller genomföra.

T. f. domha'vanden i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga (Gr. Orrosson) :

I fråga om domstolsförfattningens omdaning enligt kommissionens betän- kande torde dess genomförande rent praktiskt sett avsevärt försvåras genom den föreslagna sammanslagningen av land och stad och de ekonomiska upp- görelser med städerna, som utgöra en förutsättning för den föreslagna ombild— ningen.

Vad angår den i betänkandet föreslagna nämndemansinstitutionens samman— sättning och sättet för dess deltagande i rättskipningen kan mot förslaget i denna del med rätta uttalas vissa betänkligheter. Genom föreningen av land och stad blir nämndens sammansättning väsentligen olika mot vad nu är fal- let och motsättningen inom densamma större, vartill i ej ringa grad komma att medverka sådana förhållanden som införande av proportionellt valsätt med påföljd av domstolarnas politisering samt bestämmande av ersättning åt nämn— demännen för deras uppdrag, varigenom befattningens karaktär av förtroende- uppdrag frångås. På grund av tätare tingssammanträden med ty åtföljande uppoffring av tid torde det bliva förenat med avsevärda svårigheter att er- hålla för uppdraget fullt lämpliga personer; och man torde väl kunna sätta i fråga, om de nya nämndemännen komma att hos allmänheten ingiva samma förtroende som de gamla häradsnämnderna. En sak torde dock i varje fall vara ofrånkomlig, nämligen att genom domsagornas förstoring och reducering av nämndemännens antal i rätten nämndemännens kontakt med orten och be- folkningen skall minskas. N'ämndemännens person- och ortskännedom har jag för min egen del funnit vara av synnerligen stor betydelse, även om ut- redningen i ett mål är fullständig.

Av processkommissionens betydelsefulla och vittgående förslag torde det om den fria bevisprövningens införande kunna påräkna allmän tillslutning. Den fria bevisprövningen, som förutsätter muntligt och omedelbart förfarande, torde dock i praktiken medföra en del olägenheter, därav jag exempelvis vill nämna ökandet av lekmannainflytandet vid våra underrätter, vartill sak-

nas berättigad anledning vare sig från synpunkten av ökad rättssäkerhet eller av förtroende för våra domstolar.

Det lider väl intet tvivel om, att vårt rättegångsväsende i flera avseenden behöver reformeras. Men detta har uråldrig hävd i vårt svenska rättsliv, och en anpassning efter förändrade tidsförhållanden bör säkrare kunna åstadkom- mas genom partiella reformer och icke genom så på en gång djupgående in- grepp i nuvarande ordningen som processkommissionens betänkande inne— bär.

Häradshöodingen i Tössbo och. Vedbo härads domsaga (K. MELLEN): Att i detalj bemöta de i betänkandet framkomna förslagen, därtill har allt- för kort tid blivit oss anvisad. Förslagen innebära emellertid så genomgri- pande förändringar i domstolarnas nuvarande organisation, i förfarandet in- för rätta samt uti rättegångsväsendet i hela dess vidd att, om förslagen reali- serades, icke mycket komme att återstå av vår urgamla och med odelat för— troende av allmänheten uppburna rättegångsorganisation. Allmänt såväl bland jurister som lekmän och långt ute på landsbygden har betänkandet också väckt förstämning, och man frågar sig, om det verkligen finnes vägande skäl att bortkasta vår förnämliga, uråldriga rättsordning mot något, som icke är be- visligen bättre. Säkerhet, skyndsamhet och billighet äro fundamentala krav, som alltid ansetts böra ställas på ett lands rättskipning. Frågar man sig, om icke vårt nuvarande rättegångssystem fyller dessa krav, så torde ifråga om kra- ven å säkerhet och billighet det vara ostridigt, att i intet annat land dessa krav bättre tillgodoses än hos oss. I fråga om skyndsamhet kan det ju ej för- nekas, att vårt rättegångsväsende mången gång brister, men denna brist torde kunna avhjälpas på enklare och billigare sätt än nu föreslagits. Kommissionens förslag att trygga rättskipningens säkerhet synas mig mycket problematiska. Lekmännens ökade inflytande samt kravet å huvudsakligen muntligt och ome- delbart förfarande inför rätta synas mig snarare öka än utesluta risken, att materialet för en dom saknar nödig reda, ordning och tillförlitlighet. Rätt- skipningens billighet! J a, den synpunkten har processkommissionen totalt för- bisett. Det skall tydligen reformeras, kosta vad det vill. Men en praktisk man med ekonomiskt sinne kan ur betänkandet utläsa, att, om däruti fram- lagda idéer bleve realiserade, vårt rättegångsväsende ställde sig ohyggligt dyrbart för staten, och en rättegång för enskild skulle draga så stora kostna- der, att ingen åtminstone obemedlad vågade sig på att processa. Såvitt det ej är meningen, att staten så småningom skall övertaga all rättegångskostnad, bleve på så sätt rättvisan till endast för de rika. Det vore orätt förneka, att en del mindre brister vidlåda nuvarande rättegångsordning och att betänkan- det ej innehåller en del goda uppslag. Dessa uppslag kunna emellertid så småningom inarbetas i vårt nuvarande rättegångsväsende, utan att detta rub— bas till sina grundvalar. Att i vissa tvister göra hovrätten till första instans måste ur alla synpunkter anses olämpligt. Likaså att degradera vår nuvaran- de högsta instans, högsta domstolen, till en blott och bar revisionsbyrå. Den tänkta sammanslagningen av domsagorna till större jurisdiktioner med till- sättandet av en mängd olika graderade domare i underrätterna skulle under— gräva domarens anseende. Den misslyckade domsagostadgan, som redan nu möjliggör eller rättare sagt nödvändiggör, att vid samma rättegångstillfälle två eller flera personer, även kvinnliga, springa upp och ned från domaresätet, har gjort nog i detta avseende. Det är en felaktig princip, som börjat till- lämpas, då man sammanslår domsagor till större enheter med ökade arbets- krafter. Allt för stor koncentration är farlig. Det ställde sig billigare och allmänheten bleve mera betjänad om, såsom tidigare skett, de större domsa- gorna i stället delades. Förslaget om strafföreläggande är ett gott och ovan-

ligt nog även ett praktiskt och billigt förslag. Dock synes det mig som om ett godkänt föreläggande alltid borde underställas vederbörande domares pröv— ning. Om betänkandet vore mycket mera att säga, men som det är ägnat att helt nedbryta vår nuvarande goda rättegångsordning, som av allmänheten om- fattas med förtroende, samt realiserandet av betänkandets förslag skulle med- föra sådana kostnader i fråga om rättegång, att anlitande av domstol för män- gen bleve en faktisk omöjlighet, kan jag icke biträda kommissionens förslag. Detta så mycket mindre som jag icke har grundad anledning antaga, att de framlagda förslagen, realiserade, skulle medföra någon förändring till det bättre.

H äradshövdingen i Vartofta och Frökinds härads domsaga (A. JOHANSON):

Den allmänna uppfattning jag erhållit av betänkandet är den, att pro- cesskommissionen synes hava för sitt arbete uppställt vissa huvudgrunder, nämligen att en ny rättegångsordning hos oss måste för att motsvara de krav, som ställas på en god sådan, grundas på en sträng tillämpning av muntlig- hets- Och omedelbarhetsprincipen samt ett ökat lekmannainflytande i rätt- skipningen. Från dessa utgångspunkter är förslaget uppbyggt, och i rent teo- retiskt avseende torde det hava stora förtjänster och fylla även högt ställda krav. Men en annan fråga är, om en sådan rättegångsordning som den före- slagna passar oss och våra förhållanden, sådana de småningom utvecklats å traditionell och historisk grund.

I sitt betänkande säger processkommissionen redan i inledningen till huvud- dragen av reformen, att denna måste ske med största varsamhet och att man icke bör söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk, samt att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rätte— gångsväsen, icke får förspillas. Denna kloka tanke, vilken säkerligen alla landets domare skänka sitt varma erkännande, går sedermera igen på flera ställen i be- tänkandet. Såvitt jag kan finna, har denna tanke dock stannat vid blotta ord; den har i stort sett icke kommit till tillämpning i betänkandet. I den rättegångs— ordning, processkommissionen föreslagit, återfinnes ej mycket av vårt nuva- rande rättegångsväsen, åtminstone ej i sak, och detta är ganska naturligt, då förslaget rigoröst offrat åt omedelbarhets- och muntlighetsprineipen, så- som kommissionen utformat denna, ehuru densamma är en importerad ny- het, ganska främmande för oss. Med undantag för själva instansordningen torde ej vara mycket kvar av det gamla förutom en del benämningar, som bibe- hållits för att göra förslaget till synes mindre radikalt.

För vår nuvarande nämndinstitution synes processkommissionen hysa stort intresse, och denna traditionella tillgång skulle vi alltså få behålla men endast till namnet, ty den föreslagna nämnden kan väl knappast sägas hava stort mera än namnet gemensamt med den nuvarande häradsnämnden.

Efter dessa allmänna anmärkningar vill jag visst icke påstå, att allt är bra som det är, och därför icke heller förneka, att vårt nuvarande rättegångsväsen är behäftat med vissa och i en del avseenden ganska stora brister. Härom torde alla vara ense. De hänseenden, däri dessa brister äro mest framträ- dande, äro i främsta rummet med avseende å rättskipningens snabbhet och därnäst i avseende å säkerhet i denna. Allt vad som kan göras för avhjäl- pandet av dessa brister hälsas helt visst med tillfredsställelse av alla landets domare. Den påtalade långsamheten vid underrätterna är dock enligt min er- farenhet betydligt mindre framträdande nu än endast för ett eller annat tiotal år sedan och beror numera till väsentlig del dels på organisationen av härads- rätterna, dels på de därstädes verksamma advokaterna. En erfarenhet, som

säkerligen icke endast är min, är att det just är dessa advokater, som ofta läg- ga hinder i vägen för ett snabbt avgörande av målen, trots att domaren begag- nar all den makt, som står honom till buds för att komma därhän. Detta kan förefalla vara ett hårt omdöme, men det förhåller sig dock ofta så, och an- ledningen härtill är så väl känd, att jag icke behöver närmare angiva den.

En annan anledning till långsamheten, vilken jag icke vill underlåta att här framhålla, är den allmänt bristande respekten för sanningsplikten, om man ens kan tala om en sådan i vår svenska process, där satsen »prima regula juris est negare» är sorgligt inrotad. Vilket arbete och vilken tid får icke doma- ren ofta nedlägga för att utröna sanningen i målet och precisera rättstvisten utan att härvid få det biträde av advokaten, som borde vara helt naturligt. Om därför sanningsplikten och äventyret av dennas åsidosättande i processen bleve uttryckligen erkänd, vore redan nu mycket vunnet för avhjälpandet av långsamheten. En annan orsak till nämnda missförhållande är häradsrätter- nas organisation, vilken gör att domarens tid är alltför mycket upptagen av inskrivningsväsendet, som år från år sväller ut och verkar i hög grad menligt på själva rättskipningen.

För att råda bot på de påtalade missförhållandena är därför enligt min me- ning första villkoret, att domarna befrias från all befattning med inskriv- ningsväsendet. Sker detta, blir en given följd, att säkerheten, på vilken nu- mera enligt min mening i allmänhet icke kan med fog klagas, också av sig självt ökas.

För att komma därhän måste emellertid de nuvarande domkretsarna ökas och underrätterna så organiseras, att den där anställda personalen får full sys- selsättning, var på sin plats.

Jag förordar därför processkommissionens förslag om större domkretsar, att de mindre rådstuvurätterna därvid förenas med kringliggande landsbygd, samt att all kostnad för rättskipningen övertages av staten. Att landets större stä- der måste bilda egna domkretsar är givet, men var gränsen skall dragas för dessa, tilltror jag mig icke att nu bedöma.

Att underrätterna i allmänhet benämnas lagmansrätter torde icke finnas något att invända mot, likasom icke heller att ordföranden i dessa benämnes lagman och att vid dennes sida sättes en nämnd, bestående av icke rättsbil— dade lekmän. Någon anledning att i sådana städer, som bilda egen domkrets eller utgöra eget tingslag inom en domkrets, inrätta en nämnd, såsom försla- get innebär, synes mig emellertid icke föreligga. Frågan om nämndens antal, fem eller nuvarande sju, torde vara av underordnad betydelse, men däremot icke frågan om dennas befogenhet och rösträtt. Jag anser, att nämndens ledamöter icke böra hava individuell utan endast kollektiv rösträtt. De skäl, processkommissionen anfört för den individuella rösträtten, äro enligt min prak— tiska erfarenhet icke bärande, äro endast ett offer åt det nu moderna ropet på ökat lekmannainflytande i rättskipningen och smakar likasom sättet för nämndens utseende alltför mycket av politik. Vi ha hittills varit förskonade för politik i rättskipningen, och jag hoppas, att denna icke heller genom denna bakväg skall vinna insteg i underrätterna. Vidare anser jag, att nämnden bör liksom nu utses för en tid av sex år, och att fyllnadsval icke bör ske.

Vad jag sålunda yttrat gäller domsaga bestående endast av landsbygd eller sådan jämte en eller flera mindre städer, där organisationen bör vara likfor- mig. Den av processkommissionen förordade likformigheten över hela linjen torde principiellt icke behöva sträckas därhän, att den måste omfatta även stä- der, som bilda eget tingslag i en domsaga. I sådana städer bör organisatio— nen kunna ordnas något så när i överensstämmelse med rådande tradition, och domstolen i såväl dessa som i städer, som bilda egen domkrets, få bibehålla

det traditionella namnet rådstuvurätt eller rådhusrätt, samt ordföranden i des- sa bibehålla namnet borgmästare.

Emot processkommissionens förslag, att de åligganden, som tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande eller magistrat såsom överexekutor, överflyttas till underrätterna torde icke vara något att erinra. Med den sammansättning lag- mansrätterna med tillhörande kansli erhållit i förslaget eller i varje fall böra få, torde åtgärden vara synnerligen välbetänkt.

Processkommissionens förslag om prorogationsrätt till hovrätten lärer stå eller falla med det uppbyggda systemet i övrigt. Skulle statsmakterna icke antaga förslaget i dess helhet eller åtminstone i allt väsentligt, lär denna rätt icke böra ifrågakomma. Men även om förslaget emot förmodan skulle an- tagas, torde det vara ganska tvivelaktigt, om denna prorogationsrätt bör med- givas, Att denna rätt skulle i en mängd fall vara en fördel för parterna och av dem eller rättare deras advokater omfattas med begärlighet, lider intet tvi- vel. Men härigenom äventyras också lagmansrätternas ställning och anseende, och risken att hovrätternas arbete förryckes ligger nära till hands.

Det centrala i processkommissionens förslag är, såsom förut anmärkts, dess hävdande av muntlighets- och omedelbarhetsprincipens axiomatiska förutsätt- ning för en god rättegångsordning. Någon erfarenhet angående fördelarna eller olägenheterna av denna princips tillämpning besitter jag icke och kan därför icke göra anspråk på att kunna i allo bedöma denna fråga. Det är därför med stor tvekan jag yttrar mig om den. Att grundsatsen omfattas av alla moderna rättegångsordningar måste ju dock visa, att dess tillämpning har vissa fördelar för rättskipningen, som icke kunna underkännas. Men dess tillämpning får dock icke vara självändamål, vilket den blir, om den drives allt för långt. På sätt den genomförts i förslaget passar den enligt min me- ning icke för våra förhållanden, och jag betvivlar, att vårt folk skulle finna sig till rätta med en sådan rättegångsordning och få förtroende för den rätt- skipning, som komme att övas i dess hägn.

Grundsatsens tillämpning förutsätter ju en uppdelning av processen i en förberedande förhandling och en huvudförhandling med därpå omedelbart föl- jande dom, som skall grundas på det rent muntliga förfarandet vid huvudför- handlingen. Utan att ingå på frågor, som stå i samband härmed, såsom om sättet för ordnandet av den förberedande förhandlingen, om domstolens proto- koll och rätten för ordföranden att under målets handläggning föra egna min- nesanteckningar, vilka dock icke skulle få ligga till grund för domen, om alla de avsteg från muntlighetens stränga tillämpning, som processkommis. sionen själv nödgats göra, tillåter jag mig ifrågasätta, om grundsatsen kan genomföras annat än i mindre invecklade mål, såvida icke rättssäkerheten skall äventyras. I stora och mera invecklade mål förutsätter systemet först och främst skickliga och samvetsgranna advokater å ömse sidor och därnäst, att domaren besitter ett minne, som aldrig sviker, och en förmåga att sovra och sammanhålla förhandlingsmaterialet, som kanske icke alltid förefinnes. Faran för en förhastad och icke väl genomtänkt dom ligger eljest nära till hands, och den rättssökande allmänheten torde vara mera tillfredsställd med utsikten av en säker dom, även om den måste pruta av något på snabbheten. Såvitt jag förstår är det hos oss använda muntligt-protokollariska systemet att föredraga, särskilt om detta förbättras genom vissa bestämmelser i avseende å proto- kollsföringen.

Snabbheten i rättskipningen, som den av processkommissionen så varmt om- huldade muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsen skulle befordra, torde en- ligt min mening kunna förbättras på ett enklare sätt än det av kommissionen föreslagna. Skulle det vara alldeles omöjligt att genom lagändring befordra den praxis, som i fråga om tvistemålens handläggning börjat utbildas vid en

del av våra större rådhusrätter och även vid en eller annan häradsrätt, bl. a. Askims m. fl. härads? Om därtill domaren utrustas med större makt att ut- öva sin processledande verksamhet, torde säkert mycket vara vunnet för en förbättring av den eftersträvade snabbheten av rättskipningen i tvistemål. De svårigheter, som härvid uppstå, underskattar jag ingalunda, men omöjlig borde lösningen av denna fråga icke vara, åtminstone om advokaterna vilja lojalt medverka härvid.

I sitt betänkande förklarar sig processkommissionen på goda grunder, sy- nes det mig, icke vilja vara med om införandet av advokattvång. Det synes mig dock, som om även i detta fall kommissionens sanna ord icke ståi sam- klang med dess förslag, ty detta nödvändiggör helt säkert anlitandet av ad- vokat under hela förfarandet i lagmansrätten i alla mål utom de allra enklaste. Hur det sedan kommer att gå med den mycket beprisade billigheten för den rättssökande allmänheten att anlita domstolarna, behöver jag icke påvisa.

I fråga om den fria bevisprövningen och behövligheten av dennas lagfäs- tande, torde processkommissionen hava landets hela domarekår på sin sida. Men detta torde däremot icke vara fallet, då kommissionen synes förutsätta, att införandet av fri bevisprövning icke kan ske utan i samband med tillämp- ning av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsen. Praxis har redan med vår nuvarande rätte-gångsordning gått mot fri bevisprövning, och hinder synes mig icke föreligga att lagfästa denna, även om vårt rättegångsväsen icke om- stöpes så fullständigt, som processkommissionen nu föreslår.

Från sin utgångspunkt föreslår processkommissionen, att högsta domstolen i dit fullföljda mål skulle pröva hovrättens dom endast med avseende å rätts- tillämpningen men ej i sakfrågan. Detta sammanhänger givetvis med munt- lighetsprineipen och är beroende av dennas godtagande. Godtages ej denna, torde icke finnas någon som helst anledning att bryta med nu gällande ord— ning.

Med anledning av vad jag sålunda anfört och då för våra förhållanden det muntligt-protokollariska systemet är att före- draga framför det muntlighets- och omedelbarhetsförfarande, som process— kommissionen föreslagit,

då vi ännu icke torde vara mogna för den föreslagna radikala omstöpningen av rättegångsväsendet,

då vi under alla omständigheter först måste ombilda hela vårt åklagarvä- sen, innan vi ens kunna tänka på förslagets genomförande,

då man för närvarande icke känner annat om de med förslagets genomföran- de uppkommande ökade kostnaderna än att de måste bliva högst betydande,

då processkommissionen icke ens antytt, hur uppgörelse skall ske emellan städerna och staten angående dennas övertagande av alla kostnaderna för rättegångsväsendet,

och då slutligen den föreslagna nya rättegångsordningen måste förorsaka den rättssökande väsentligen ökade kostnader, anser jag mig icke kunna till— styrka, att ombildningen sker i enlighet med det förslag, betänkandet inne- håller.

Denna ombildning bör enligt min mening ske på de partiella reformernas väg och med bibehållande av allt det goda, livsdugliga och traditionsbundna, som vår nuvarande rättegångsordning onekligen innehåller, därvid emellertid en del av de uppslag, betänkandet bjuder på, lämpligen böra ligga till grund.

Häradshövdingen i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga (G. KRONLUND):

Vilken åsikt man än må hysa beträffande den av kommissionen ifrågasatta omgestaltningen av vår processordning måste dock kommissionens föreliggan- de betänkande betecknas såsom ett standardverk i svensk grundlighet och ge—

dig'ienhet, i omfattande och djupgående studier på såväl det vetenskapliga som det praktiska området inom rättsväsendet. Betänkandets svaghet ligger en- ligt mitt förmenande huvudsakligast däri att kommissionen beträffande under- domstolarna vill infoga de stora kulturländernas moderna processordning inom ramen för våra nuvarande underdomstolar på landet, om ock med vissa för- ändringar i deras organisation.

Inom dessa moderna processordningar har man i ändamål att såväl sörja för rättssäkerheten som befordra snabbheten i rättskipningen inrättat olika domstolar allt efter målens olika beskaffenhet; de enklare såväl civil- som brottmål hava ansetts kunna handläggas under enklare former inför enmans- domstolar, under det att de vidlyftigare, mera invecklade och krävande målen äro hänvisade till behandling inför kollegiala, av rättsligt bildade ledamöter sammansatta domstolar, där dessa mål kunna bliva föremål för en mångsidi- gare prövning, ett djupare skärskådande av de spörsmål, som föreligga till avgörande. På sådant sätt sammansatta kollegiala domstolar förefinnas även i vårt land i de större städerna, där en utvecklad handel och industri, sjöfart och affärsliv ofta skapa invecklade, svårlösta rättstvister, vilkas riktiga lös- ning tarva därför rustade domstolar, sådana som de kollegiala domstolarna kunna anses vara.

Kommissionen framhåller själv, hurusom i en dylik domstol, sammansatt av flera rättsligt bildade domare, »arbetet genom den inverkan ledamöterna utöva på varandra är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sin- net för noggrannhet och ordentlighet».

Det av kommissionen föreslagna muntlighetssystemet i rättegången ställer enligt kommissionens åsikt större anspråk på domstolen än en rättegång efter nuvarande system, och det kan med hänsyn därtill, säger kommissionen, vara av värde att domstolen är av kollegial natur.

Kommissionen finner det oaktat dylika domstolar icke erforderliga, då man i allt fall äger fullfölja talan i högre instans mot underrättens dom.

Att döma av detta uttalande synes kommissionen sålunda anse det ej vara av någon grundläggande betydelse att inrätta våra underdomstolar på det för rättssäkerheten mest betryggande sätt.

På ett annat ställe i sitt betänkande betonar dock kommissionen vikten av att underdomstolarna organiseras så att de erbjuda tillräckliga garantier för både en säker prövning av sakfrågan och en tillförlitlig rättstillämpning, då ju en tillfredsställande organisation av dessa domstolar är >>en av de förnämsta förutsättningarna för en god rättskipning». _

Sett mot bakgrunden av vad här ovan framhållits och de åsikter kommissio- nen själv uttalat, synes mig dess förslag till organisation av underdomsto— larna vara att, så att säga, ställa förhållandena på huvudet.

Kommissionen bjuder i sitt betänkande på en enligt mitt förmenande för- sämrad upplaga av våra nuvarande underdomstolar på landet, avsedd ej alle— nast att ersätta dessa utan även att träda i stället för städernas kollegiala domstolar.

I underrätterna på landet föreslås visserligen att bibehålla nämndemanna- institutionen, men nämndemännens antal skall minskas från 12 till 5, dessa skola inom större valdistrikt väljas proportionellt. Genom denna väsentliga reducering av nämndens ledamöter kommer densamma ej att kunna fylla den ytterst viktiga uppgift densamma för närvarande har, nämligen att företräda en ingående lokal- och personalkännedom inom en domsagas olika områden; den rika, mångsidiga livserfarenhet, varmed nämnden för närvarande riktar våra underdomstolar på landet, bortelimineras jämväl i väsentlig grad genom denna minskning av nämnden.

, Med proportionalismens tillämpning på nämndemannavalen är vidare dör-

ren öppnad för klass- och partipolitikens inträde i våra underdomstolar på lan- det, vilka för närvarande kunna sägas vara undantagslöst fria därifrån. Kom- missionen finner ej fara härutinnan föreligga, då de vid dessa domstolar före- kommande mål ieke inbjuda till någon dylik politik.

Men man behöver blott nämna några exempel på de olika slag av mål, som där förekomma till handläggning, såsom tvister mellan jordägare och arren- daton rneHan dessa å ena sann;torpare och statare å andra sidan,1nå1 an- gående förgripelser mot arbetsvilliga med mera, för att inse att dylika mål osökt erbjuda anledning till ett klasspolitiskt ståndpunkttagande och att även vid nämndemansval låta detta i möjligaste måtto göra sig gällande, synner- ligast som maktbefogenheten inom dessa domstolar är för lekmannaelementet betydligt vidgad enligt kommissionens förslag.

Om sålunda den av kommissionen föreslagna organisationen av landsbyg- dens domstolar måste göra dessa svagare än de nuvarande, blir svagheten i de föreslagna domstolarna så mycket större, då de skola avlösa städernas kolle- giala domstolar och där fungera utan nämnd.

Kommissionen drager därmed ett streck över stadsdomstolarna, av vilka de större städernas domstolar, utrustade med enbart juridiska bisittare, sedan lånlgliga tider betraktats såsom verkliga hörnstenar bland våra underdom- sto ar.

Att rättssäkerheten genom kommissionens förslag härutinnan försvagas lå- ter sig ej bortförklaras.

Uppenbart är ju, såsom även kommissionen själv måste anses vidgå, att de större vidlyftigare mera invecklade rättstvister, som av förut angivna skäl förekomma vid de större städernas domstolar, vinna en mera tillfredsställande och allsidigare prövning under en rådplägning mellan flera rättsbildade do- mare än av blott en sådan av normal typ.

För kommissionen synes emellertid uniformiteten inom underdomstolarna gå framför hänsyn till rättssäkerheten. För förtroendet till densamma vore det högst betänkligt, om man, såsom kommissionen synes vilja göra, söker över- skyla svagheten i underdomstolarnas föreslagna organisation med en hänvis- ning till utvägen att hos överdomstolarna överklaga underrättens dom.

På grund av vad jag här ovan anfört måste jag anse kommissionens förslag till omorganisering av underdomstolarna innebära en försämring och desorga- nisation av de nuvarande domstolarna.

Proceduren inför underdomstolen skulle vara uteslutande muntlig, intet pro- tokoll föras över rättens förhandlingar eller vad vid ett måls handläggning förekommit med undantag huvudsakligast av vittnesmål och sakkunnigas ut— sago, men endast i det fall att det nämligen kan antagas att målet fullföljes i hovrätten, en ytterst svävande bestämmelse, som säkerligen kommer att med- föra högst olika praxis inom olika domstolar.

Innan målet förekommer till handläggning inför domstolen, skall en förbe- redande förhandling mellan parterna äga rum inför rättens ordförande i syfte att klarlägga tvistens beskaffenhet, parternas ställning till densamma samt beskaffenheten av de bevismedel, varmed de vilja belysa den, med mera; se— dan denna förhandling avslutats, vidtager målets handläggning inför dom- stolen; därvid få i regel inga skriftliga anföranden göras, utan parterna eller deras ombud hava endast att muntligen andraga allt vad de anse nödigt samt förebringa all den bevisning som genom vittnen, sakkunniga eller annorledes kan åstadkommas; på grundvalen av vad sålunda förekommit skall målets av- görande omedelbart ske.

I)å det rnåste anses uteslutet för rättens ledaJnöter att i vidlyftigare naål kunna i minnet sammanhålla det ofta synnerligen omfångsrika material, som av målets handläggning vunnits, måste givetvis rättens ordförande eller dess

sekreterare däröver föra privata minnesanteckningar; dessa privata, okontrol- lerade anteckningar och de lösryckta bilder, som målet-s handläggning efter- lämnat i minnet, jämte ett muntligt referat av vad som vid målets förberedan- de behandling förekommit utgöra grundvalen för målets avgörande.

Det kan med största sannolikhet påstås att det redan för en rättsbildad, ge— nom långvarig vana tränad domare ofta skall vara förenat med stora svårig- heter att i större mål fatta ett omedelbart avgörande, nödvändigtvis förbundet med en allsidig och grundlig prövning av alla på avgörandet inverkande om- ständigheter. Huru svårt, för att ej säga omöjligt, skall det då ej vara för en lekmannadomare att bilda sig ett självständigt, på föreliggande faktiska förhållanden grundat omdöme i målet.

Man behöver ju blott tänka på de skiftande slag av vid underdomstolarna på landet förekommande tvister, vilka tarva en längre och mera djupgående prövning, såsom större arvstvister, äganderättsmål, klander av redovisning, konkurstvister, skadeståndsanspråk, för att ej tala om de ofta ytterst omfångs— rika och svårlösta tvister, som städernas handels- och affärsliv med mera föra med sig, såsom vidlyftigare leveransmål, försäkringstvister, sjörättsmål med mera.

Muntlighetssystemet med det omedelbara avgörandet i dessa mål beford1ar visserligen snabbhet i rättskipningen, men detta måste i dylika fall givetvis ske på bekostnad av grundligheten och sorgfälligheten i målets prövning och är sålunda i hög grad ägnat att äventyra rättssäkerheten.

Ett dylikt omedelbart och hastigt avgörande överensstämmer föga med vårt svenska folklynne, där betänksamhet utgör ett utmärkande drag; att hava be- tänketid vid ett viktigt avgörande betraktas såsom en självskriven sak; be- tänksamhet och betänketid måste givetvis vara så mycket mera påkallade som det på hithörande område ofta gäller ekonomiska och personliga frågor av största betydelse för en människa.

Principen om muntlighet och omedelbarhet är inom de stora kulturländer- na, varifrån förebilderna hämtats, visserligen teoretiskt genomförd, men i verk— ligheten dock ofta åsidosatt. J ag hade själv tillfälle att under en kortare tid för några år sedan bevista civilsessioner vid de franska underdomstolar— na i Paris; vid ett måls handläggning syntes parternas advokater mera pro forma hålla några kortare anföranden, varåt rättens ledamöter ej föreföllo ägna någon vidare uppmärksamhet, efter dessa anföranden överlämnade advo- katerna till rätten var sin dossier, synbarligen innehållande all behövlig ut- redning i målet, och därpå tillkännagavs, att utslag skulle meddelas å viss uppgiven dag.

Omedelbarhetsprincipen synes sålunda ej ens i dessa framstående kollegiala domstolar kunna upprätthållas.

Så mycket mindre torde detta kunna bliva fallet inom de av kommissionen föreslagna domstolar.

Då såsom nyss framhållits intet förhandlingsprotokoll föres vid underdom- stolen, måste hela den därstädes vunna utredningen upprepas inför hovrätten med undantag för vittnesmål och sakkunnigas yttrande som ju i vissa fall pro- tokollföras i underdomstolen; allt arbete som där nedlagts för målets utred- ning är sålunda beträffande målets handläggning i hovrätten förspilld möda, anordningen med enbart muntlig procedur inför underdomstolarna kommer sä- kerligen att för de rättssökande i de flesta fall medföra nödvändigheten att an- lita advokater vid utförandet av deras talan.

Den för de rättssökande säkerligen mycket värdefulla förmånen att själv få under domarens processledning utföra sin talan torde sålunda oftast bort- falla vid genomförandet av kommissionens förslag.

I överdomstolarna blir detta alltid fallet.

Med säkerhet torde därför kunna antagas att kostnaderna för de rättssö- kande vid anlitande av domstolarna komma att högst betydligt ökas genom den föreslagna processreformen.

De ifrågasatta domstolarna skulle sammanträda tvenne dagar i veckan med en arbetstid av allenast 6 timmar om dagen, därvid klockslaget för varje måls pårop skulle vara på förhand angivet.

Detta synes mig vara en frihandsteckning av förhållandena, som ej torde motsvaras av verkligheten. Såväl arbetstiden som tiden för varje måls på— rop torde vara omöjlig att på förhand fixera, då detta är beroende på målens mängd och på den tid handläggningen och avgörandet av varje mål tager 1 an- spra .

Jämte de två veckodagarnas sessionstid skulle rättens ordförande hava att hålla förberedande förhandlingar i varje mål, att bereda målen till föredrag- ning och dom vid den följande sessionen och dessutom handlägga andra vik- tiga göromål, till exempel uppdraget såsom överexekutor, varmed följer förrät- tande av de ofta tidsödande exekutiva auktionerna.

Allt detta arbete måste väl i huvudsak vara anförtrott åt rättens ordföran- de, då det ju måste vara angeläget att på dessa viktiga områden undvika vi- kariatsystemet.

Även om arbetstiden för rättens ordförande utsträcktes till det yttersta, kan det med skäl antagas att arbetsbördan bleve för stor om också såsom föreslås en eller två rådmän jämte sekreterare skulle finnas i varje domsaga.

Då i samband med processreformen en reglering av domsagorna skulle vid- tagas, varigenom dessa bleve väsentligt större än de nuvarande mindre domsa— gorna, bleve rådmännens och sekreterarens tid säkerligen fullt upptagen med övriga domsagogöromål, helst som från städer, sammanslagna med närgränsan- de domsaga, nog komme att framställas anspråk att inom dessa städer inrät- tades så kallade bitingsställen för tillgodoseende av en snabbare rättskipning.

Underdomstolarnas organisering kommer därför att medföra behov av en hel stab av nya tjänstemän; enligt kommissionens förslag skulle inom varje domsaga finnas en lagman samt såsom förut nämnts 1 ä 2 rådmän samt en sekreterare; i större domsagor skulle dessutom tillkomma en Vice lagman. Med hänsyn till de förstorade domsagorna samt det ökade och forcerade arbete som kommissionens förslag medför, lär nog dess genomförande komma att kräva en högst betydande ökning i de sålunda beräknade arbetskrafter.

Emellertid finnes i kommissionens betänkande ingen som helst beräkning el- ler ens en antydan om huru kostnadsfrågan ställer sig beträffande den före— slagna omorganisationen.

Redan övertagandet av rättskipningen inom städerna, vilka nu själva bekosta. densamma, kommer säkerligen att för staten medföra dryga utgifter, desto mera opåkallade som från städernas sida aldrig höjts någon röst om statens övertagande av kostnaderna för deras rättskipning.

Bland detaljerna i kommissionens betänkande är dess förslag om straff- föreläggande ägnat att väcka betänkligheter. Det är visserligen sant att en åklagares talan i fråga om smärre förseelser ofta följes av ett erkännande och att ett avgörande inför domstol sålunda vore onödigt om i stället svarande- parterna lämnades tillfälle välja mellan ett av åklagaren åsatt bötesstraff eller målets hänskjutande till domstol, Men man kan nog befara att den enskilde, i synnerhet bland landsbygdens enkla, okonstlade invånare, ofta skall falla till föga inför ett straffhot och underkasta sig påföljden hellre än att ställas in- för rätta.

Vid strafföreläggandet blir det i själva verket åklagaren, som inom en rätt bred marginal bestämmer straffet för en förseelse, oaktat han själv är partens

vederdeloman, något som ej gärna kan vara lämpligt då det ju alltid bör vara domstolen, som fritt och oväldigt utmäter straffet.

Med de anmärkningar mot kommissionens förslag jag nu i största korthet framställt har jag ingalunda velat förneka. att en modernisering av vårt nu- varande rättegångsväsende är av behovet påkallad.

Jag anser emellertid, att en dylik modernisering kan utan en fullkomlig om- stöpning av vårt domstolsväsende genomföras inom ramen av vår nuvarande domstolsorganisation och med en obetydlig kostnad för statsverket samt med tillämpning av de många värdefulla uppslag kommissionens betänkande inne- håller.

Den mest överklagade olägenheten i den nuvarande processordningen synes vara den långsamma rättskipningen.

Att klagomålen härutinnan vad underdomstolarna beträffar äro i viss grad överdrivna framgår av rättsstatistiken, som visar, att där handlagda mål jäm- förelsevis snabbt avgöras, särskilt torde detta vara fallet vid stadsdomstolarna och de lantdomstolar, där sammanträden hållas varje månad under största de— len av året.

Långsamheten i avgörandet är däremot påtaglig inom rikets överdomstolar. Beträffande hovrätterna har detta sin grund i dessa domstolars organisa— tion och arbetssätt samt isynnerhet i bristen på tillräckliga arbetskrafter, en brist som det emellertid tillkommer statsmakterna att avhjälpa. Vad angår högsta domstolen beror långsamheten därstädes på alltför stor anhopning i arbetsbördan.

Den enda utväg att lindra denna torde vara den av kommissionen anvisade utväg att begränsa högsta domstolens verksamhet till en prövning av enbart rättsfrågan, det vill säga huruvida rättens regler av hovrätten riktigt tilläm— pats på det sakförhållande varom är fråga.

Beträffande slutligen underdomstolarna torde där förekommande upprepade uppskov vid målens handläggning och därav följande dröjsmål i avgörandet kunna förekommas genom föreskrift om en förberedande förhandling mellan parterna inför rättens ordförande av ungefär samma art som den av kommis- sionen föreslagna. Genom att få tvistens beskaffenhet i hela sin omfattning utredd under denna förhandling skulle tvistens handläggning inför dom— stolen i väsentlig grad koncentreras och hastigare än eljest föreligga till avgörande. Om man undantager de fall då uppskov med målet måste ske till följd av förfall från parts sida eller åberopade vittnens utevaro med mera, skulle ett mål under normala förhållanden i regel behöva förekomma blott en gang.

En dylik anordning kan, vad beträffar lantdomstolarna, utan olägenhet åstadkommas genom en rationell arbetsfördelning och minskning i den fullta- liga häradsrättens arbetsbörda.

Redan nu handlägges en mängd av de obetydligaste mål och ärenden inför de så kallade trenämndssammanträdena, som äro anordnade inom ett stort an— tal domstolar.

Genom att anordna dylika sammanträden inom varje domsaga och dit hän- visa de enklare och mindre krävande målen, i vilka en förberedande förhand- ling kan anses onödig, skulle, under förutsättning av en rationell arbetsför- delning i övrigt, tillräcklig tid beredas rättens ordförande för särskild behand— ling av de större och mera invecklade målen, som borde förekomma inför full- talig häradsrätt.

Trenämndssammanträdena borde anordnas en gång i veckan, varemot full- talig häradsrätt lämpligen kunde sammanträda en gång i månaden.

Under förutsättning att de till dessa hänvisade mål kunde genom den förut angivna koncentration vinna sin slutliga behandling i ett sådant sammanträde

borde den rättssökande allmänhetens berättigade anspråk på rättskipningen vid våra underdomstolar på landet vara tillgodosedda såväl i avseende "på snabbhet och sorgfällighet som—. lätt tillgänglighet vid anlitandet av domsto- arna.

Mot den ifrågasatta fördelningen av målen i enkla mål samt större och vid— lyftigare mål framhålles måhända svårigheten att åstadkomma en väl avvägd fördelning i detta hänseende.

En sådan finnes dock redan nu, såsom här ovan nämnts, genomförd vid under- domstolarna på landet, ehuru i ringa omfattning, i det att en del obetydliga mål kunna handläggas å trenämndssammanträdena; det förefinnes emellertid en- ligt mitt förmenande ej den ringaste fara för rättssäkerheten att vidga omfatt ningen av dessa mål.

I vidsträcktaste grad är en dylik uppdelning av målen genomförd i till exempel Tysklands och Frankrikes lagstiftning utan att några klagomål där- över försports, tvärtom har omfattningen av de mål, vilka behandlas av en— mansdomstolar, ibland med, ibland utan lekmannabisittare, utökats genom sc- nare års lagändringar.

För genomförande av den sålunda av mig skisserade moderniseringen av vårt domstolsväsende skulle endast behöva anställas en biträdande domare, som hade sig i huvudsak anförtrott ordförandeskapet vid trenämndssammanträden, under det att häradshövdingen finge ägna sig åt målen vid den fulltaliga hä- radsrätten och i övrigt handhava domareämbetet.

De unga domareaspiranterna, som vanligen få sin första utbildning och trä— ning på domsagekanslien, tillföra efter hand domsageförvaltningen en värde- full arbetskraft, som fortfarande borde kunna påräknas och som underlättar en rationell arbetsfördelning. Genom anställandet av en biträdande domare inom varje domsaga skulle domsagornas storlek utan olägenhet kunna ökas, deras antal i någon mån minskas och en besparing för statsverket därigenom vinnas; slutligen skulle man också därigenom kunna undvika det nu överkla- gade vikariatsystemet, som för närvarande nödvändiggöres genom den an- hopning av arbeten av de mest skilda slag som nu påvila lantdomaren.

Närmare föreskrifter borde meddelas rörande protokollsföringen vid under— domstolarna, sålunda borde allt vad som tages till protokollet omedelbart där— efter justeras, varigenom de rättssökande kunde erhålla visshet om protokol- lets riktiga avfattning; i mer omfattande mål kunde ju för undvikande av tidsutdräkt. med fördel användas nutidens praktiska hjälpmedel, till exempel diktafon som ordagrant upptoge och omedelbart återgåve allt vad i målet till protokollet dikterats, de längst gående krav på snabbhet och säkerhet vid pro- tokollsföringen skulle däri-genom tillfredsställas, och ovan angivna utväg är vida att föredraga framför av kommissionen omnämnda stenografiska referat, som, huru noggranna de än äro, dock alltid lida av en viss osäkerhet. Jag har själv på hithörande område med fördel prövat användningen av diktafon.

Vad här ovan framhållits beträffande proceduren vid underdomstolarna på landet torde även i tillämpliga delar kunna gälla om städernas kollegiala dom- stolar.

En länge efterlängtad reform har kommissionen upptagit i sitt betänkande, nämligen fri bevisprövning, och kan väl oberoende av kommissionens betän— kande i övrigt anses mogen till genomförande.

Något skäl att låta denna reform anstå tills en genomgripande omgestalt- ning av vårt rättegångsväsende ägt rum borde ej förefinnas.

Den förträffliga och mångsidiga skolning, som nutidens domareaspiranter erhålla och de under senaste årtionden utnämnda lantdomare i allmänhet er- hållit genom dels en längre lantdomarepraktik dels en ofta mångårig tjänst— göring i hovrätter samt i många fall genom föredragning i högsta domstolen,

har skänkt lantdomarekåren en ypperlig såväl formell som praktisk utbildning, som gör den väl skickad att uppbära den betydelsefulla reform som fri bevis- prövning innebär och som tillåter domaren att bedöma vittnen efter deras människovärde och icke blott såsom matematiska siffror, såsom halvt bevis etc.

Kommissionens förtjänstfulla förslag till förfarandet vid häktning och där- med sammanhängande frågor torde böra tjäna till ledning vid en snar och välbehövlig lagstiftning därutinnan.

På ovan angivna grunder finner jag mig böra avstyrka kommissionens före- liggande förslag till ombildning av rättegångsväsendet; däremot tillåter jag mig hemställa, att det måtte tagas under övervägande, huruvida man icke på partiella reformernas väg och med tillämpning av kommissionens förslag i vis- sa avseenden kan i den riktning jag påvisat avhjälpa olägenheterna i den nuvarande processordningen och därigenom utan nämnvärda kostnader vinna det syfte, som kommissionens betänkande avser.

Häradshöcdingen i Kinnefjärdings, Kiime och Kållands .härads domsaga (W. ZETHELIUS):

Föreningen Sveriges häradshövdingar har i dagarna avgivit infordrat un— derdånigt yttrande över processkommissionens betänkande angående rätte- gångsväsendets ombildning.

Ehuru jag, som av det följande torde framgå, i många stycken ansluter mig till detta yttrande, kan jag icke instämma i yttrandets första sats, vilken synes innehålla ett medgivande att vårt rättegångsväsen är behäftat med åtskilliga, delvis ganska framträdande brister.

Den svåraste tillvitelsen har varit för bristande snabbhet. Kristiden med alla dess tillfälliga förordningar medförde visserligen en överansträngning av domstolarna, därvid likväl häradsrätterna klarade sig bäst med ett minimum av arbetskrafter. Att sen taga de delvis kanske ännu kvarstående följderna av den då inträdda stockningen till intäkt för kravet på reform av rättegångs- väsendet synes orimligt. Helst man kan misstänka att processkommissionens domstolar med sin synnerligen kringskurna expansionsförmåga vid kristids— liknande förhållanden skulle leda till verklig katastrof för rättskipningen med nödtvunget återinförande av det nu utdömda, men enligt min mening ur alla synpunkter välgörande vikariatsystemet, sådant det av ålder tillämpats vid våra domstolar.

I vad häradshövdingeföreningen yttrar om det muntligt—protokollariska systemets överlägsenhet instämmer jag.

Vad beträffar domstolsförfattningen torde vara allmänt erkänt att ett kolle- gium av domare giver den bästa garanti för ett säkert avgörande i enlighet med gällande rätt.

Det synes därför vara ett steg i orätt riktning att vilja ersätta redan existe- rande kollegiala underrätter med enmansdomstolar. Tvärtom borde utveck— lingen gå därhän att i den mån en bygd erhåller mera stadsliknande karaktär och ett av handel, sjöfart, industri eller eljest i rikare former utvecklat ekono- miskt liv, sådana orter förläggas under stadsrätt.

För fyra femtedelar av rikets landsbygd torde man tills vidare kunna åtnöjas med förefintliga enmansdomstolar, vilka synas i hög grad åtnjuta landsbyg- dens förtroende. Att häradsrätten, ehuru enmansdomstol, kunnat under så lång tid hävda sitt berättigande och nu till och med förordas av processkommissionen såsom enhetsdomstol för landet i sin helhet, lär i främsta rummet få till- skrivas den enastående förträffliga utbildning häradshövdingarna erhållit ge— nom det ännu till för några år sedan tillämpade vikariatsystemet, först vid hä— radsrätt och sedan i hovrätt.

Härvid förbiser jag ingalunda värdet av nämndens deltagande i rättskipnin— gen: icke minst genom att blott finnas till, men också genom ingående orts- och personkännedom samt det tillfälle den ger domaren att diskutera icke blott sak- utan också rättsfrågan med omdömesgilla personer, åtnjutande allmänhe- tens förtroende. Nämnden förmedlar på det yppersta sätt kontakten mellan domaren och allmänheten och giver i lämplig omfattning domstolen en verkligt. folklig karaktär. Häradsrätten får ett mindre byråkratiskt, mindre främ— mande utseende, en omständighet av synnerligt värde på den rena landsbygden, där de rättssökande ännu i stor utsträckning komma i egen person för att utföra sin talan. Nämndens närvaro gör förhandlingen mindre skrämmande för en part som är saklös. Den, som saker är, uppträder däremot mindre säker, då han ser domaren omgiven av personer, som känna hans föregåenden, även om de icke fört honom i kollision med rättvisan.

Bibehållandet av enmansdomstolar bör dock icke ske under annan förut- sättning än att domareutbildningen sker huvudsakligen i den ordning, som gällde före domsagostadgans utfärdande och med obligatorisk adjunktion i hov- rätt under icke alltför kort tid.

I fråga om nämndens rösträtt är folkligheten fullt tillgodosedd om nämn- den har kollektiv rösträtt. Å andra sidan innebär kravet på enhällighet hos nämnden ett nödvändigt skydd mot utslag av känslotänkande och, i sämsta fall, partiskhet. Vid överläggning med åtskilliga nämndemän om processkom- missionens förslag ,visades intet intresse för den kollektiva rösträttens utby- tande mot praktiskt taget individuell rösträtt. Som en kuriositet kan nämnas att samma nämnd samma dag, utan domarens tillskyndan, överröstat honom. En vägande invändning mot den individuella rösträtten var att den i mål, som satte intressen eller känsla i starkare rörelse, skulle utsätta nämndens leda- möter för bearbetning eller t. o. m. påtryckning. Om metoderna för denna vittna dagliga företeelser vid lönestrider.

Värt beaktande är också att den kollektiva rösträtten under århundraden tillämpats med framgång, och att den bygger på en princip att sakkunskapen har avgörandet, om icke folkmeningen är enhällig. Ett tummande på principen för ut i det rena godtycket.

I fråga om nämndens storlek förordas status quo. Av min ståndpunkt i fråga om domstolsorganisationen följer att, liksom upp- komsten av stadsliknande förhållanden bör medföra förläggande under stads— rätt, förändrade förhållanden kunna tänkas lända till att hittillsvarande städer kunna bliva för sin rättsvård fullt betjänta med att läggas under landsrätt.

Det domföra; antalet ledamöter i hovrätt och hos Kungl. Maj:t torde icke böra sättas lägre än för närvarande. Detta vad hovrätterna beträffar icke minst för att giva tillfälle att i erforderlig utsträckning bibehålla vikariat— systemet, vilket jämte att det tillför hovrätterna en icke obehövlig föryng- ring bereder de tillförordnade ledamöterna den bästa tänkbara skolning för domareämbetets fortsatta utövande. Det yngre elementets närvaro i domstolen förhindrar dömandets urartning till enbart rutin, i det att rättsfrågorna ständigt åter upptagas till diskussion. Utan diskussion, ingen utveckling. (Det kan därför ifrågasättas om icke häradshövdingens närmaste man borde deltaga med honom i dömandet.) I själva verket förbluffas man över den processkommis- sionens betänkande genomgående rädslan att anförtro de unga något så när Självständiga uppgifter. Mycket av det bästa hos den svenska statsförvalt- ningen, vare sig den judiciella eller den rent administrativa, torde härleda sig från den tidiga utövningen av relativt självständig domareverksamhet såsom vikarie för häradshövding och adjungerad ledamot i hovrätt. Mycket av sam- hällets ryggrad skulle försvinna efter genomförandet av den utav process-

ommissionen skisserade domstolsförfattningen och domareutbildningen.

Vill man göra rättskipningen till ett spännande skådespel för allmänhetenmämgängeni bör man driva koncentrationen till en huvudförhandling med omedelbart föl- tvistemål jande dom.

Med skickliga advokater å ömse sidor vid skranket och väl tränade domare vid bordet kan systemet också understundom leda till en rättvis dom.

Men under de förhållanden, som ännu råda i den övervägande delen av lands- orten och med hänsyn till befolkningens invanda betänksamhet, tror jag att förfarandet sådant det mästerligt i få ord angives i 14 kap. rättegångsbalken bättre tillgodoser rättens seger, nota bene, om domaren utövar den process— ledning honom tillkommer. I varje fall erfordras icke någon radikal omstöp- ning av förfarandet, blott några få kompletterande bestämmelser.

Att omedelbart efter en huvudförhandling, där ett vidlyftigt och invecklat mål framlägges i muntliga anföranden och ett rikligt bevismaterial förebringas, vara färdig med sin mening är även för en tränad jurist en prövande uppgift. Helst borde sådant icke få förekomma annat än vid kollegiala domstolar. Huru skola processkommissionens nämndemän vara denna uppgift vuxna? Vad bliver det annat än i bästa fall ett obestämt intryck att den har rätt och den orätt. Att lekmännens rättskänsla skulle reagera med säkrare utslag än den vane domarens torde icke med framgång kunna påstås. Aven yrkesdomaren råd— frågar sin känsla för var rätten ligger. Men han har genom hela sin ut- bildning förvärvat förmågan att objektivt döma om denna känslas berätti- gande och kritiskt undersöka om den håller provet mot skriven lag och rätt.

Dömandet förutsätter i själva verket även i ganska ringa mål en fullständig överblick över hela rättssystemet. Så länge de gamla balkarna av 1734 års lag ännu gällde med ett fåtal tillägg och ändringar, var en sådan överblick kanske möjlig även för lekmännen. Våra odalmäns lagkunskap bär därom vittne. Men annorlunda nu. Lagstiftningen är även för en tränad domare en labyrint, där Ariadnetråden icke alltid är så lätt att finna. Parallellt gälla gamla och nya lagar med invecklade övergångsbestämmelser. Det vill verk- ligen till ett »av sakkunskap oförvillat omdöme» för att tro sig om att »på rak arm» säga vad som i ett visst fall är rätt, även om omedelbarhet och muntlighet vid en aldrig så väl arrangerad huvudförhandling fått driva sitt magiska spel.

I anslutning till vad sålunda anförts vågar jag i underdånighet hemställa om icke land och folk fara bäst om våra hederliga domstolar och förfarandet vid dem lämnas så mycket som möjligt orubbade. Vi veta vad vi hava. En god domare är bättre än en god lag.

I de delar där jag icke ovan uttalat avvikande mening instämmer jag i då avdstyrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna underdåniga y ran e.

Häradshövdmgen i Östra härads domsaga (J. BLADE): Processkommissionen har själv i sitt betänkande betonat nödvändigheten av att Vid en förändring av vår rättegångsordning framgå med största varsam- het samt tillse, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rätte— gångsväsen icke förspilles, samt institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroen- de, 1cke utan tungt vägande skäl avlägsnas.

Det torde nog icke kunna finnas mera än en mening därom, att den sålunda uttalade principen är fullkomligt riktig. Emellertid förefaller det, som om processkommissionen själv vid utarbetandet av sitt förslag icke tillräckligt haft denna princip för ögonen utan alltför mycket begagnat sig av utländska förebilder, som äro för oss främmande. Skulle processkommissionens förslag

i alla delar genomföras, synes ej så synnerligen mycket bliva kvar av vår nu- varande rättegångsordning.

Aven om man måste medgiva, att i denna finnas ganska väsentliga brister, så torde dock allvarligt kunna ifrågasättas, om dessa brister äro allvarligare, än att desamma åtminstone i huvudsak kunna avlägsnas genom partiella reformer och med bibehållande av den nuvarande grunden för rättegångsordningen.

Vad som företrädesvis anmärkts mot vårt rättegångsväsende är, att det- samma fungerar alltför långsamt. Denna anmärkning drabbar kanske i än- nu högre grad överrätterna än underrätterna, men härvid är emellertid att märka, att långsamheten i överrätterna ju icke beror på själva rättegångsord- ningen eller överrätternas arbetssätt, utan endast därpå, att till följd av bris- tande arbetskraft målen måste vila alltför länge i avbidan på att bliva före— mål för huvudsaklig behandling. Funnes endast tillräcklig arbetskraft, skulle målens behandling i överrätterna säkerligen icke taga längre tid med den nu- varande rättegångsordningen än med den av processkommissionen föreslagna. Beträffande långsamheten i underrätterna så gäller nog anmärkningarna före— trädesvis de större civilmålen, vilka vanligtvis icke kunna på en gång slutbe- handlas utan måste uppskjutas, ofta flera gånger, i och för utredning, innan avgörande kan ske. Medel mot denna olägenhet torde emellertid kunna vin- nas genom en i lag reglerad förberedande behandling av målen, innan desamma företagas till huvudsaklig handläggning av rätten, samt genom tätare tings- sammanträden i domsagorna. De grövre brottmålen, i vilka de tilltalade van- ligen äro häktade, handläggas och avgöras ju redan för närvarande synnerli— gen snabbt, och vad angår behandlingen och avgörandet av de mindre civil- och brottmålen samt ansökningsårendena så kan man icke heller, numera med fog klaga över långsamhet. Beträffande sistnämnda mål samt ärendena kan dock ännu större snabbhet vinnas genom förenklat förfarande, såsom hand— läggning av domare utan nämnd vid särskilda oftare återkommande samman- träden. Genom nu ifrågasatta och möjligen även andra förändringar i rätte- gångsordningen torde lika stor snabbhet i rättskipningen kunna vinnas vid un- derrätterna som genom den processordning, som av processkommissionen före- slagits. — Vad säkerheten i rättskipningen med vår nuvarande rättegångs- ordning beträffar, så har icke visats eller ens gjorts sannolikt, att några all- varligare brister i detta avseende skulle förefinnas eller att rättskipningen hos oss skulle vara mindre tillförlitlig än i andra kulturländer. De anmärknin- gar, som framställts beträffande det så kallade vikariatsystemet, anser jag överdrivna, och detsamma anser jag i möjligen ännu högre grad vara fallet beträffande påståendet att protokollsföringen vid underrätterna icke skulle vara tillförlitlig. Att för vinnande av ökad säkerhet i rättskipningen offra den vid underrätterna nu tillämpade muntligt-protokollariska förhandlings- metoden och i stället tillämpa den så kallade muntlighets- och omedelbarhets- principen, anser jag icke välbetänkt. Vad som anförts till förmån för denna princip kan nog teoretiskt sett verka ganska tilltalande, men i praktiken torde den icke hålla vad den lovar. Enligt min uppfattning skulle genom införan- det av denna princip rättssäkerheten minskas i stället för att ökas. _ Att kostnaderna för processerna genom en ny rättegångsordning skulle kunna nedbringas, har aldrig påståtts. Säkerligen bleve förhållandet det mot- satta.

Jag tror sålunda, att vår nuvarande rättegångsordning, vari på senare ti- den betydliga förbättringar vidtagits, bör kunna genom fortsatta partiella reformer ytterligare förbättras, så att densamma kan bliva ganska god.

Emellertid har såväl av processkommissionen som från andra håll framhål— lits, att ett fullt tillfredsställande resultat icke kan på de partiella reformer- nas väg ernås, och är det nog möjligt, att detta påstående är riktigt. Att rätt-

skipningen bör helt och hållet skiljas från förvaltningen samt staten övertaga rättskipningen även i städerna, torde vara alldeles riktigt, och att en fördel- ning av de med rättskipningen förenade olikartade göromålen mellan olika kvalificerade arbetskrafter är synnerligen önskvärd, kan icke heller förnekas. Att dessa önskemål icke kunna vinnas utan en mera genomgripande omlägg- ning av rättegångsväsendet är uppenbart, men huruvida samma önskemål böra genomföras, anser jag vara en kostnadsfråga, som först måste utredas. Skall omläggningen bliva så fullständig som processkommissionen föreslagit, bliva kostnaderna säkerligen högst betydande, och det kan ifrågasättas, huruvida vad som vinnes motsvarar kostnaderna.

Skulle dock en mera genomgripande förändring av rättegångsväsendet an- ses böra ske vilket jag för närvarande lämnar osagt —— vill jag i huvud- sak ansluta mig till det yttrande, som av föreningen Sveriges häradshövdin- gar beslutats vid dess sammanträde i Stockholm den 20 i denna månad och varav kungl. hovrätten kommer att erhålla del. —— J ag vill emellertid för egen del anmärka och framhålla följande. Enligt yttrandet liksom enligt betän- kandet böra domsagorna göras så stora, att arbetet i desamma lämnar full sysselsättning för tre ordinarie domare och en tredelning av arbetet kan ske. Ifrågasättas kan emellertid, om icke med minst lika stor fördel domsagornas storlek bör bestämmas med hänsyn till, att i desamma skola finnas två ordi- narie domare och en tudelning av arbetet bör genomföras. Skall i sistnämnda fall stad med eget tingslag ingå i en domsaga, borde rätten i staden bestå av endast två lagfarna ledamöter, vilket antal synes vara tillräckligt Och kanske även i viss mån verka tilltalande med hänsyn därtill, att det domföra antalet lagfarna ledamöter i hovrätt föreslagits till tre. _ Nämnd i underrätt, där sådan skall förekomma, bör enligt min mening fortfarande bestå av minst sju medlemmar, med kollektiv rösträtt. Den reseersättning, som skall tillkomma nämndemännen, bör innefatta icke blott själva resekostnaden utan även skä— ligt dagtraktamente. Att nämnd icke bör beträffande några mål hava säte i hovrätt, anser jag uppenbart, då det icke kan tänkas, att nyttan av en an- ordning med nämnd i hovrätt skall motsvara de kostnader samt det besvär, icke blott för nämndemännen själva utan även för hovrätten, som en dylik anordning måste medföra. —— Skall nämnd icke erhålla säte i hovrätt och skall protokollsföringen i underrätterna bibehållas i den i åberopade yttrandet före- slagna omfattning, vilket skulle medföra, att hörandet av vittnen och sak- kunniga endast undantagsvis skulle behöva förekomma i hovrätt, torde grun- den för införandet av muntlig partsförhandling i hovrätt delvis och kanske till icke oväsentlig del hava bortfallit. Det torde vid sådant förhållande med hän- syn till kostnaderna för parterna vara obilligt att fordra, att parterna skola i alla mål i hovrätt inställa sig för muntlig förhandling, utan synes det skä— ligen kunna medgivas parterna rätt att välja mellan muntlig förhandling och sådant skriftligt förfarande, som för närvarande tillämpas, rätten dock alltid obetaget att, om särskilda omständigheter därtill föranleda, inkalla part till muntligt förhör eller förordna om muntligt förfarande. Möjligen skulle ge- nom en dylik valfrihet det skriftliga förfarandet bliva regel och kunna med- föra minskning i de erforderliga hovrätternas antal.

Slutligen vill jag anmärka, att då i åberopade yttrandet föreslagits, att benämningen rådhusrätt eller rådstuvurätt skall bibehållas för domstol i stad, som utgör eget tingslag, jag icke kan finna någon anledning, varför icke be- nämningen häradsrätt skulle kunna bibehållas för övriga underrätter.

Häradshövdingen i Gärds och Albo härads domsaga (H. EDLING): _Processkommissionen har i sitt betänkande framhållit angelägenheten av att Vid en reform å rättegångsväsendets område framgå med största varsamhet

och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och folk. Emellertid synes mig processkommissionen i det avgivna förslaget icke hava följt den sålunda uttalade grundsatsen utan verkställt en fullständig om— daning av vårt rättegångsväsende. Enligt min mening hade förefintliga bris- ter däri kunnat avhjälpas genom partiella reformer.

Enligt förslaget skall lagmansrätt i domkrets, omfattande landsbygd och stad eller allenast landsbygd, utgöras av lagfaren ordförande och nämnd, bestå- ende av fem nämndemän med i realiteten individuell rösträtt. Den nuva- rande ordningen, enligt vilken nämndens antal utgör minst sju och har alle— nast kollektiv rösträtt, förtjänar enligt min mening avgjort företräde. Genom det större antalet nämndemän såväl skapas större auktoritet och förtroende för domstolen som kunna lätteligen inom densamma erhållas erforderliga upp- lysningar om sak- och personförhållanden. Den moderna kulturutvecklingen har medfört, att domstolarna i allt större omfattning få lösa invecklade och svårartade rättsliga spörsmål. Denna tendens inom rättskipningen inbjuder icke till ökat lekmannainflytande utan tvärtom. Redan genom den av process- kommissionen förordade minskningen av nämndemännens antal till fem lär för övrigt tillräckligt vara sörjt för sådant ökat inflytande, därest detta el- jest kunde hava fog för sig. Avgörande för min ståndpunkt till förslaget i vad det avser nämndemännens rösträtt är emellertid den allvarliga farhågan för att härigenom rätten ovidkommande hänsyn politiska eller andra —— kunna komma att inverka på domstolarnas beslut. Den ansvarighet, som nämndemännen enligt förslaget äro underkastade, ifall de bestämma domens innehåll i strid mot ordförandens mening, och som väl för övrigt sällan lär bringas till användning, torde icke innefatta tillräckligt korrektiv mot miss- bruk av rösträtten. Genom den väsentligt ökade tjänstgöringsskyldighet, som enligt förslaget åligger nämnden, torde för övrigt svårligen kunna erhållas så kvalificerade krafter för nämndemannaskapet som önskligt vore. Den i förslaget förutsatta ersättningen till nämndemännen för uppdragets fullgöran- de torde jämväl vara ägnad att verka i samma riktning.

Den föreslagna organisationen av lagmansrätt i tingslag, omfattande alle— nast stad, enligt vilken organisation lagmansrätten i tvistemål skall bestå en- dast av lagfaren domare, torde i jämförelse med vad nu gäller innebära ett väsentligt försvagande av rättskipningen i stad.

Den i förslaget förordade anordningen att i vissa fall omedelbart få an— hängiggöra mål i hovrätt är betänklig ur den synpunkten, att underrättens anseende och auktoritet därigenom kunna bliva lidande.

%Nlämndemäns deltagande i behandling av mål i hovrätt torde icke vara på— ka lat.

Enligt förslaget skall högsta domstolen icke äga pröva sakfrågan utan alle- nast rättstillämpningen i målet. Detta torde helt visst av folkets flertal komma att anses såsom en väsentlig nackdel hos förslaget. Berörda spörsmål sam- manhänger nära med det av processkommissionen förordade rent muntliga för- farandet. Vid ändring av förslaget i denna del torde ej möta hinder att så— som nu låta högsta instansen pröva målet i hela dess vidd.

Det muntligt-protokollariska systemet sådant det hos oss praktiseras synes enligt min mening vara att föredraga framför det i betänkandet föreslagna rent muntliga rättegångsförfarandet. I invecklade eller vidlyftiga mål torde det rent muntliga förfarandet helt visst icke erbjuda tillförlitlig grundval för må— lets avgörande. Det återupprepande av hela förhandlingen i ett mål inför överrätt, som förslaget i denna del nödvändiggör, är förenat med så avsevärda kostnader och andra olägenheter såväl för parter som vittnen, att det om möj— ligt bör undvikas. Erinras må jämväl, att upptagande i protokoll av vad i målet förekommit har betydelse icke allenast direkt för målets behandling och

bedömande utan jämväl i andra avseenden, så t. ex. för erhållande av nåd eller villkorlig frigivning, utkrävande av straffansvar av vittne eller part. Och stundom kan vad som förekommit i ett mål hava avgörande betydelse för ett annat mål, som sedermera kommer under domstols prövning.

Beträffande förfarandet i brottmål må framhållas, hurusom domstolens in- gripande vid användningen av straffprocessuella tvångsmedel mot part knap- past synes påkallat i den omfattning som förslaget förutsätter. I de fall åt- minstone där tvångsmedlens användning står under ledning och kontroll av rättsbildade åklagare torde domstolens befattning därmed kunna väsentligen minskas.

Det av pr0cesskommissionen föreslagna institutet med strafföreläggande av åklagare (underåklagare) synes mig mindre sympatiskt. En tillfredsställan- de tillämpning av detta institut förutsätter högt stående åklagare, som med oväld och omsorg handhava detsamma. Åndock kan lätteligen hos allmän- heten uppstå misstanke därom att vederbörligt straff icke blivit utmätt. In- stitutets användning bör givetvis vara utesluten i mål, där åklagaren har an- delsrätt i böterna.

Härads'hövdingen i Villands domsaga (Bi. LILIENBERG): Så länge ett rättegångsförfarande verkar något så när säkert, snabbt och billigt, synes mig icke några skäl föreligga att vidtaga alltför genomgripande förändringar i detsamma. I vårt land har rättegångsorganisationen gamla na- tionella anor och jag vågar påstå, att det uppbäres av en ganska stabil grund- val, nämligen allmänhetens förtroende, just därför att det icke alltför mycket brister i nyssnämnda tre hänseenden.

Statistiken torde visa, att ändringsprocenten beträffande underrätternals do- mar ingalunda ställer sig alltför ogynnsam. Det förkättrade vikariatsystemet anser jag ej vara så av ondo som allmänt anses. Helt kommer det för övrigt aldrig att kunna undvaras —— uppdrag av offentlig natur utav ett eller annat slag torde fortfarande som hittills draga domare från deras ämbeten. Dessutom är nämnda system ett av de viktigaste medlen för ungdomens utbildning —— trots den olyckliga och i så mycket oförståndiga domsagostadgan.

Vårt nuvarande muntligt-protokollariska system sätter jag vida framför de lösa anteckningar av domaren, varom betänkandet talar. Det synes mig up— penbart, vilket av de båda systemen medför den största rättssäkerheten. Det kan visserligen vara sant, att arbetet med protokollets uppsättande kan vara betungande och tidsutdragande. Men protokollet giver nödvändig grundval för och säkerhet vid domens meddelande. Protokollet bör därför bibehållas — om i nuvarande skick eller i s. k. aktsystem lämnar jag därhän.

Enligt min mening skall en god domare. naturligtvis med hjälp av biträden för löpande och mera mekaniska ärendens handläggning, i största möjliga ut- sträckning handhava sitt ämbetes alla skiftande göromål. Likaväl som han av- dömer tvister, skall han giva råd och anvisningar i alla angelägenheter. som hän- skjutas till honom. Härigenom erhåller och bibehåller han kontakten med fol— ket och blir en folklig domare, till vilken allmänheten har förtroende. Väl kan det synas som om fara föreligger att han under sådana förhållanden drages väl mycket från sin egentliga sysselsättning, den dömande verksamheten, och att så mångenstädes sker är nog sant. Men denna olägenhet torde kunna undanröjas genom att reformera och förenkla inskrivningsväsendet. I sin nuvarande onödigt omständliga form är inskrivningsväsendet och därmed sammanhängande göro- mål den tyngd, det >>lik i lasten», som. drager så mycken tid från domaren. Ske effektiva reformer på det området, torde det ej vara alltför sangviniskt att tro, att kraven på snabbhet och säkerhet bliva i väsentlig mån tillgodosedda, åtminstone vad på domarens verksamhet ankommer.

Det talas så mycket om långsamheten i rättskipningen. Villigt skall erkän- nas att fog finnes för dylikt tal —— särskilt beträffande överrätterna, där ba- lansen av mål är stor — men huru ofta förhalas ej ett mål vid underrätt av parterna själva och —— av advokaterna, mot vilkas intresse ett flertal inställelser i målet icke står i alltför stor strid. Och vad skall domaren i sådana fall göra? Hellre än att vägra begäran om uppskov och därigenom kanske släppa målet ifrån sig i outrett skick, bifalles uppskovsbegäran. Har ett mål icke redan vid underrätten blivit utrett, torde det enligt vad erfarenheten visar också så för- bliva. Det kan ju återförvisas, men för dylik åtgärd drager man sig nog i det längsta; och det »muntliga förhöret», till vilket man på sin tid satte så stora förhoppningar, har ju genom den sparsamma användning det fått ej motsvarat dessa. Och samma torde nog bliva förhållandet med de föreslagna reglerna om den muntliga partsförhandlingen i överrätt. Nämnda förhandling, därest den kommer till verklighet, lär å andra sidan otvivelaktigt i högst väsentlig mån orsaka långsamhet i rättskipningen.

Detta om anspråken på säkerhet och snabbhet i rättskipningen. Vad angår kravet på billighet, så torde icke rättvisligen kunna påstås, att rättegångsför- farandet i vårt land är dyrt vare sig för parterna eller för staten. Helt annor- lunda torde däremot förhållandena härutinnan gestalta sig, om förfarandet an- ordnas efter de principer, som uttalas i processkommissionens betänkande. Sto- ra, mycket stora kostnader komma att drabba såväl staten som de enskilda, och jag kan ej annat än uttala min förvåning över att ett betänkande, som innebär en så radikal omgestalning av hela vårt rättegångsväsende som det ifrågavarande, framlägges, utan att detsamma åtföljes vare sig av någon som helst utredning om domstolskretsar, domarkårens omfattning och alla därmed sammanhängande spörsmål eller av några därpå grundade ekonomiska kalkyler. Så går det dock icke till i det praktiska livet, då förslag där framläggas.

I fråga om vissa särskilda delar av betänkandet vill jag likaledes uttala avvikande mening. Sålunda bestrider jag bestämt, att nämnden bör tillerkän- nas ökat inflytande. Den nämnd, som återfinnes i betänkandet, är i själva ver— ket en helt annan än den som nu fungerar, och något bärande skäl att frångå den säreget nationella, sedan århundraden tillbaka fungerande och på folkets förtroende grundade häradsnämnden synes mig icke hava förebragts.

Medelstora städer (12 000 år 15 000 invånare) böra fortfarande utgöra eget jurisdiktionsområde.

Fri bevisföring gillar jag; så mycket hellre som dylikt förfaringssätt redan im i det stora hela (jag undantager naturligtvis i första hand vittnesjäven) till- ampas.

Såväl sakfrågan som rättsfrågan bör få bliva föremål för prövning i högsta domstolen.

Föreskriften om rätt för parter att i vissa fall anlita hovrätt såsom första instans synes mig icke alls tilltalande. Den kan komma att verka anstötlig för de föreslagna lagmansrätterna och föranleda till att dessa i många fall förbigås med därav följande anhopning av mål i hovrätterna.

Föreskrifterna; om »förberedande behandling» och >>huvudförhandling» sy- nas mig vara onödiga och i alla händelser alltför vidlyftiga. Somliga äro till och med äventyrliga för rättssäkerheten. Att föreskriva, att dom skall i regel med- delas omedelbart efter det huvudförhandlingen avslutats, synes mig ytterst olämpligt, och erfarenheten på det håll, där liknande förfaringssätt redan nu praktiseras, tror jag icke manar till efterföljd. Emellertid erkänner jag går— na nyttan av bestämmelser i den riktning, att käranden skall redan i stäm- ningsansökningen utförligt angiva grunden för sin talan och de bevis han, så- vitt han då kan se, har till hands.

Härads'h'övdingen i Västra Göinge domsaga (E. HÄKANSON): Vad först angår processkommissionens allmänna grunder för domstolsförfatt- ningen torde näppeligen den nu bestående skillnaden mellan land och stad i av- seende å rättskipningen i första instans böra, såsom kommissionen föreslagit, helt och hållet upphävas. Väl må det synas lämpligt, att de mindre städerna icke vidare få bilda egna jurisdiktionsområden. Däremot torde knappast några vägande skäl kunna anföras för att inordna jämväl de större städerna i omgi— vande lantdomkretsar. Såsom större städer torde få anses städer, som hava större antal invånare än tiotusen. Då stadsdomstolarna i vårt land av ålder va- rit anordnade på annat sätt än lantdomstolarna samt några befogade anmärk- ningar mot de större stadsdomstolarnas kompetens icke torde kunna framstäl- las, synes en förändring därutinnan, som helt visst icke önskas av städerna själva, ej böra vidtagas endast för åstadkommande av likformighet i domstols- organisationen. Underdomstolarna i städer, som utgöra egen domkrets, kunna allt fortfarande benämnas rådhusrätt eller rådstuvurätt, under det övriga under- domstolar erhålla den av kommissionen föreslagna benämningen lagmansrätt. Förslaget att högsta domstolen skall hava att pröva hovrättsdom endast såvitt angår rättstillämpningen synes mig synnerligen betänkligt. Processkommis- sionen yttrar själv i sitt betänkande, att möjligheten att fullfölja ett mål från en instans till en annan sedan länge ingår i vårt folks föreställningssätt såsom en av de verksammaste garantierna för en säker rättskipning. Detta uttalande är fullkomligt sant. Tillämpningen därav innebär ett krav från allmänhetens sida att få rättegångsmålen slutligt prövade även av den högsta dömande in- stansen och ej blott i rättsfrågan utan i målens hela vidd. Att förhållandena nödvändiggöra en inskränkning av fullföljdsrätten beträffande mål av mindre betydenhet, torde allmänt inses, men helt visst torde man komma att livligt reagera mot ett fullständigt upphävande av möjligheten att få viktigare mål prövade i den högsta instansen i både sakfrågan och rättsfrågan. Syftet att minska långsamheten i rättskipningen och att nedbringa högsta domstolens ar- betsbörda synes kunna vinnas genom att från fullföljdsrätt utesluta en hel del mål, som nu fullföljas till högsta instans. En mängd brottmål böra utan olä- genhet kunna i berörda avseende utmönstras, och beträffande tvistemålen torde värdet å processföremålet kunna sättas åtskilligt högre än för närvarande samt högre fullföljdsavgift fastställas. De skäl, processkommissionen framlagt för förslaget att till lagmansrätten överflytta befattningen såsom överexekutor, sy- nas mig synnerligen svaga. För min del har jag icke någonsin förnummit att, såsom kommissionen anför, vid exekutiva fastighetsauktioner >>ett icke ringa besvär vållas därav, att på landet fastighetsböckerna icke finnas hos överexe- kutor». Icke skulle väl besväret med en fastighetsauktion bliva mindre för överexekutor, om han jämväl hade att göra äganderätts- och gravationsbevis rörande den fastighet, som skulle försäljas. Särskilt olämpligt torde vara att till lagmansrätterna överflytta förmanskapet för underexekutorerna och kon- trollen över dessa. Utövande av sådan kontroll kan knappast anses hava nå- got sammanhang med domstolarnas allmänna uppgifter. Det förefaller mig icke vara av något verkligt behov påkallat att för behandling av handels- och sjörättsmål i hovrätterna inrätta särskilda avdelningar bestående av ämbets- domare och sakkunniga lekmän. Under alla förhållanden torde det få anses alldeles olämpligt att låta pluraliteten å dessa avdelningar utgöras av lekmän med individuell rösträtt. Tillgång å sakkunskap i dylika mål torde kunna be- redas genom inhämtande av yttrande av sakkunniga.

I fråga om lagmansrätterna eller underdomstolarna synes mig intet vara att erinra mot kommissionens förslag att lagmansrätt i tingslag, som omfattar allenast landsbygd eller landsbygd och stad, skall bestå av lagfaren ordförande samt nämnd, vars ledamöter ej behöva vara lagfarna. Underdomstolama på län-

det hava ju av ålder varit sålunda sammansatta. Däremot torde knappast någ- ra hållbara skäl anförts för inrättande av nämnd jämväl i underdomstol i tingslag, som omfattar allenast stad. Nämnd har hittills icke funnits i stads- domstol, och införande därav skulle säkerligen icke öka vare sig domstolarnas kompetens eller auktoritet. Antalet nämndemän, som skola sitta i lagmans- rätt, har föreslagits till fem. För min del finner jag det nuvarande för dom— förhet föreskrivna antalet (sju) ledamöter i nämnden böra bibehållas. Ett mindre antal lämnar mindre utsikt till förefintlighet inom nämnden av per- son- oeh ortskännedom, som stundom kan vara av betydelse vid prövning av mål och ärenden. Om det emellertid med rätta kan sägas att det i. och för sig icke kan anses vara av större vikt eller betydelse, huruvida antalet ledamöter i nämnden bibehålles vid det nuvarande eller minskas på sätt kommissionen före— slagit, så är ett annat i samband därmed framställt förslag av desto större räckvidd och betydelse. Kommissionen har nämligen i omedelbar anslutning till sitt ovannämnda förslag om fem nämndemän i lagmansrätten föreslagit föl— jande: »Förena sig fyra av nämnden-s ledamöter om en mening, skall den gälla. Eljest gäller den lagfarne domarens mening.» Jag kan icke undgå att säga, att jag finner detta sistnämnda förslag i hög grad betänkligt och befarar att dess genomförande skulle i rättskipningen införa en osäkerhet, som för när- varande icke existerar. Sett i samband härmed bliver jämväl förslaget om minskning av antalet samtidigt tjänstgörande nämndemän betänkligt. Även om det må antagas att med den sammansättning, nämnden i våra häradsrätter för närvarande i allmänhet har, någon vidare fara för osäkerhet i rättskipnin- gen genom utsträckning av nämndens befogenhet icke skulle uppstå, så måste man betänka, att en sådan sammansättning ganska fort kan ändras. Några sakliga skäl för ökande av nämndens inflytande finnas enligt min mening icke. Det har icke heller mig veterligen någonsin gjorts gällande att bättre resultat skulle ha vunnits i rättskipningen hittills, om nämnden haft tillfälle att i större omfattning inverka på målens utgång. Väl erinrar jag mig, att vid behandling i riksdagen av förslag om >>fri bevisprövning» i utbyte fordrats eller kanske rent av erbjudits ökad befogenhet för nämnden, men, såsom bekant, har något resultat därav ej kommit. Såsom min bestämda åsikt måste jag uttala att, "vare sig det nu för domförhet föreskrivna antalet ledamöter i nämnden bibehål- les eller minskas, endast kollektiv röst må tilläggas nämnden samt att förty i fråga härom må fortfarande bliva gällande ett stadgande av samma innebörd som det i 23 kap. 2 % rättegångsbalken förefintliga: >>Äro ej alle i nämnden ense; stånde vid det som häradshövding rättvist prövar.»

Vidkommande hovrätterna vill jag endast anföra, att jag finner processkom- missionens förslag dels därom att vid behandling av vissa brottmål skall i hovrätt deltaga nämnd, vars ledamöter icke behöva vara lagfarna, dels oclc därom att vissa tvistemål skola upptagas omedelbart av hovrätt som första instans, om parterna därom överenskommit, vara både onödiga och olämpliga. Om inrättande i hovrätterna av särskilda avdelningar för handläggning oeh avgörande av handels- och sjörättsmål har jag här ovan redan yttrat mig.

Beträffande domare, deras behörighetsvillkor och tillsättande vill jag fram— hålla att lagfarna domare i städer, som utgöra egen domkrets, böra tillsättas på samma sätt och i samma ordning som lagfarna domare i övriga domkretsar. Val av nämndemän bör under inga omständigheter få ske proportionellt. Möj- ligheten av proportionellt val kan lätteligen föranleda väljarna att anlägga po— litiska synpunkter vid sådana val, något som måste i möjligaste mån undvikas.

Vad angår domstols protokoll kan jag alldeles icke ansluta mig till process— kommissionens uttalande att utsaga, som vid huvudförhandling avgives av vitt- ne eller sakkunnig eller i brottmål av målsägande, som ej är part, icke skall an- nat än i särskilda fall återgivas i protokollet. Tvärtom är det min bestämda

åsikt att i protokollet alltid bör återgivas icke allenast parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri, medgivande av motparternas anspråk OCll erkän- nande såväl i tvistemål som i brottmål utan även utsaga av vittne eller sakkun- nig eller målsägande, som ej är part, i den mån dessa utsagor höra till målet. Endast på sådant sätt kan säkerhet vinnas, att vid målets avgörande alla därå inverkande omständigheter bliva behörigen beaktade. Aven om målet företa- ges till avgörande omedelbart efter huvudförhandlingen, kan tvekan om inne— hållet i ett eller flera vittnesmål uppstå, och domstolens ledamöter kunna därom hava olika meningar utan att möjlighet finnes att med stöd av ett protokoll av- göra huru vittnesberättelsen rätteligen bör uppfattas. Då kommissionen utta- lar att utsaga av vittne eller sakkunnig skall återgivas i protokollet, när det kan antagas att målets hatndläggning måste uppskjutas mera än sju dagar, samt vid huvudförhandling i lagmansrätt jämväl när antagas kan, att talan i målet kommer att fullföljas i hovrätten, vill jag endast erinra, att förhör med vittne eller sakkunnig ofta kan förekomma vid ett skede i målet, då det icke är möjligt att med någon grad av visshet göra några antaganden i berörda avseenden. Den av mig nu förordade protokolleringen låter ju enligt processkommissionens me- ning icke förena sig med den av kommissionen så varmt förordade muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning i rättegångsförfarandet. Ett rent muntligt f örhajndlingssätt är enligt kommissionen i hög grad ägnat att befrämja snabbheten i rättegången. Detta kan ju ock, åtminstone i allmänhet, vara rik- tigt. Däremot synes otvivelaktigt ett muntligt-protokollariskt system medföra större säkerhet i rättskipningen. Då beträffande rättskipningen säkerheten är långt viktigare än snabbheten, måste jag framför kommissionens rent muntliga förhandlingssätt förorda ett muntligt-protokollariskt system. Vid tillämpning av ett sådant system kan möjligen ock den slutliga domen givas en mindre vid— lyftig avfattning än kommissionen synes avse.

Vidkommande åklagar- och polismyndigheter vill jag endast såsom min åsikt uttala, att det bör tillkomma statsåklagare att i hovrätt föra talan såsom åklagare i mål, som fullföljts från underrätt.

Beträffande offentliga sakförare har processkommissionen föreslagit att ad— vokattvång ej skall införas utan envar vara behörig att vid alla domstolar själv utföra sin talan, ävensom att advokatmonopol skall endast i så måtto råda, att såsom ombud eller försvarare i hovrätt och högsta domstolen ej må användas an— nan än offentlig sakförare (advokat). Därest det av kommissionen förordade förhandlingssättet i rättegång blir gällande, torde det ytterst sällan inträffa att enskilda parter själva kunna föra sin talan ens vid underdomstolarna. Detta förhandlingssätt ställer nämligen på parterna så stora krav, att de högst sällan kunna fyllas av andra än rättegångsvana och helst juridiskt bildade personer, samt torde förty i de flesta fall komma att leda till ett faktiskt advokattvång. Jag vågar antaga att processkommissionen väl insett detta och endast för att icke »stöta den allmänna rättsuppfattningen» och sålunda riskera hela försla- gets fall, underlåtit föreslå advokattvång.

Delgivning av handlingar i rättegång har hittills utan olägenhet kunnat ske på vederbörande sakägares föranstaltande och bekostnad. Jag kan icke finna något skäl att nu överflytta besväret med delgivningen på domstolarna. Skulle kostnaden för delgivning uttagas av vederbörande sakägare, torde därav föran- ledas en nog så vidlyftig bokföring samt förlust ej så sällan uppkomma för statsverket.

Till vad jag här ovan anfört rörande huvudsakligen domstolsförfattningens mera allmänna grunder vill jag tillägga, att jag finner mig icke kunna förorda införande i vår brottmålsprocess av institutet strafföreläggande. Det torde lät- teligen erhålla en anstrykning av godtycke, som ej synes eftersträvansvärd.

'Naturligtvis skulle ännu mycket kunna vara att anföra i anledning av ett så

vidlyftigt betänkande i en så viktig fråga som förevarande, men jag har måst begränsa mig till det ovan sagda och vill därutöver endast framhålla, att man vid reformering av vårt gamla rättegångsväsen bör framgå med varsamhet. Om det å ena sidan icke kan bestridas, att vår rättegångsordning är behäftad med brister i åtskilliga avseenden, måste det å andra sidan medgivas, att den jämväl har stora förtjänster och är djupt rotad i vårt folks rättsmedvetande. Det bör icke ifrågakomma att i vår rättegångsordning från utländsk rätt införa stad- ganden, om vilka man icke är fullt förvissad att de lämpa sig för vårt land och folk. Man må icke sträva efter att ändra allt endast därför att det är gammalt. Man bör ock vara fast övertygad därom att det nya man vill sätta i stället är minst lika bra som det gamla och i åtminstone lika hög grad som detta ägnat att främja rätt och rättvisa.

Häradshövdingen i N orm Åsbo härads dlomsaga (A. BRUNNBERG): Riktigheten av processkommissionens åsikt, att de brister, som vidlåda vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer, kan måhända icke bestridas, Men även om en omfattande omgestaltning på om- rådet skall företagas, bör, såsom processkommissionen själv framhåller, det som sedan gammalt beprövats och befunnits värdefullt till så stor del som möjligt bevaras. Ehuru det må erkännas, att åtskilligt sådant bibehållits i det föreliggande förslaget, torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke re- formen i några delar skulle kunna utan olägenhet ske mera varsamt.

En förtjänst, som det nuvarande rättegångsförfarandet onekligen har, lig— ger däri, att rättegången är billig för parterna. Huru härmed skulle komma att ställa sig efter genomförande av förevarande förslag, kan visserligen icke utan närmare utredning säkert bedömas, men det synes sannolikt, att rätte- gången skulle komma att genom reformen fördyras.

Vad angår frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen, anser jag i lik- het med processkommissionen, att i domkretsar, som innefatta landsbygd, nämn- den bör bibehållas även i tvistemål. Utom det att avskaffande av nämnden i dessa mål kan tänkas vara. ägnat att rubba befolkningens förtroende för rätt- skipningen, må framhållas, att även om det kan förutsättas, att i allmänhet ef- ter den blivande reformen parterna komma att förebringa bättre utredning i tvistemålen än nu, det dock, vad landsbygden beträffar, kan beräknas, att även därefter ofta skola förekomma fall, då domaren har avsevärd nytta av upp— lysningar, som nämnden på grund av sin kännedom om personer och förhål- landen kan lämna.

Vidkommande åter frågan om förstärkande av nämndens ställning ansluter jag mig till den på många håll hävdade uppfattningen, att man icke bör gå så långt som processkommissionen föreslagit. Om antalet ledamöter i nämn- den nedsättes till fem, vilket ur annan synpunkt kan anses lämpligt, synes mig därmed, även med bibehållande av bestämmelsen, att endast enhällig nämnd kan överrösta den lagfarne domaren, kravet på ökat inflytande åt nämnden hava blivit tillbörligt tillgodosett.

I fråga om rättegången vid underrätt tillåter jag mig uttala som min åsikt att en del föreslagna bestämmelser, såsom angående doms meddelande, säker- ligen skulle komma att visa sig svåra att tillämpa eller medföra praktiska olägenheter.

I övrigt anser jag mig icke böra framställa någon anmärkning mot betän— kandets huvudgrunder, men vill vid detta uttalande framhålla svårigheten att för närvarande bilda sig ett omdöme om hur förslagets genomförande skulle komma att verka i olika hänseenden.

Hämdshördingen i Oxie och Skytts härads domsaga (I. ÖHMAN): Under min verksamhet som domare har jag kommit till insikt om att vårt. rättegångsväsen är behäftat med väsentliga brister. Av dessa göra sig kan- ske de mest gällande, som härröra av det protokollariska förfarandet. Men även processkommissionens förslag synes mig bliva förenat med ej obetydliga olägenheter, av vilka en del såsom sammanhängande med det förordade syste- met måhända äro ofrånkomliga. Då likväl sagda förslag i det stora hela i centrala punkter innebär avgjorda förbättringar, anser jag mig kunna, om än med viss tvekan, uttala min anslutning till förslagets huvudgrunder. Denna tvekan har även sin orsak däri, att jag ej medhunnit att tillräckligt sätta mig in i det vidlyftiga och svåra ämnet. J ag är därför ej heller i stånd att ägna betänkandet någon mera ingående behandling, utan måste jag här in- skränka mig till att meddela en del reflexioner i ämnet.

Det vore ur flera synpunkter önskvärt, att i underrätten lagfaren ledamots befogenhet att handlägga och avgöra enklare mål utan medverkan av nämnd gjordes vidsträcktare än i betänkandet avsetts. Detta gäller särskilt brott- målen. Men även om det beträffande tvistemålen må vara svårare att draga en gräns, borde dock försök i sådan riktning göras. Kommissionen synes överhuvud ha överskattat lekmannaelementets betydelse för rättskipningen. Vid sidan av reglerna för den här ifrågasatta fördelningen av mål måste na- turligen finnas utrymme för bedömande i det särskilda fallet huruvida ett mål skulle handläggas med eller utan nämnd. En ytterligare garanti kan erhållas, om man med begagnande av ett uppslag, som i fråga om tvistemåls behandling i stadstingslag givits i en uppsats om processreformen i Svensk Juristtidning, 1927 s. 18, stadgade, att även den domaren biträdande sekre- teraren skulle biträda vid målens avgörande. För min del håller jag emel- lertid före, att sekreteraren härvid ej, såsom enligt sagda uppsats synes vara meningen, skulle göras till meddomare i vanlig bemärkelse, utan borde, efter förebild från 49 % i landshövdingeinstruktionen, ordföranden ensam äga beslu- tanderätt, men sekreteraren vara skyldig uttala sin mening samt, därest be- slutet avveke därifrån, anteckna den till protokollet. En sådan anordning skulle ej blott innebära en mera betryggande form för målens avgörande utan även vara ett ganska gott medel för juristutbildningen.

Den ifrågasatta anordningen kunde tillämpas även då nämnd deltager i måls avgörande, isynnerhet om det stadgades, att ordföranden vid handläggning av mera svåra och invecklade mål finge biträdas av en rådman såsom sekre— terare. Det är uppenbart, att härigenom rättskipningen skulle i ej ringa mån säkerställas. En rättegång efter muntligt och omedelbart system ställer, så- som betänkandet framhåller, större anspråk på domaren än en rättegång en- ligt den skriftliga metoden. Det synes mig kunna befaras, att det ibland kom— mer att överstiga en domares förmåga att, utan tillfälle till rådplägning med en ansvarig lagfaren kollega, avgöra ett stort och svårt mål omedelbart efter en huvudförhandling, som kanske pågått flera dagar i följd.

Antalet nämndemän, som i underrätt skola deltaga i måls behandling, synes utan olägenhet kunna nedsättas till fyra. Nämndens kollektiva rösträtt torde böra bibehållas. I detta hänseende kommer i betraktande att, såsom äldre lagberedningen framhållit, nämndens kollektiva rösträtt, fördelad på färre leda- möter, måste anses lämna rum för större individuellt inflytande. Detta är även min egen erfarenhet från handläggning av syner. Även processkommis- smnen medger, att en nedsättning av antalet nämndemän verkar till stärkande av nämndens ställning. Å andra sidan torde, om nämndemännens antal bestäm- mes till fyra, tillräckligt bliva sörjt såväl för mångsidighet i nämndens sam- mansättning som ock för önskemålet att nämndens mening bör vara ett ut-

tryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Även enligt betänkandet skall ju fyra nämndemäns mening bliva gällande mot den lagfarne domarens.

Enligt betänkandet skall i domkrets, som omfattar endast stad, underrätten vid handläggning av tvistemål bestå allenast av lagfaren domare. Denna av— vikelse från likformigheten i underrätternas organisation utgör enligt min åsikt en avgjord svaghet i betänkandet. Den härutinnan åberopade motiveringen sy— nes mig ej vara hållbar. I betraktande av det livliga intresse för allmänna angelägenheter, som är till finnandes hos de större städernas befolkning, ej minst bland de bredare lagren, saknas det skäl att antaga, varför ej i dessa städer liksom i andra städer och på landsbygden skulle kunna i tillräckligt antal uppbringas lekmän, lämpliga för ifrågavarande värv. Den i betänkandet uttalade farhågan för att nämndemännen i de större städerna komme att åläg- gas alltför stor arbetsbörda förringas för övrigt i den mån man i större ut— sträckning än i betänkandet avsetts avstår från att kräva medverkan av nämnd vid rättskipningen i allmänhet. I betänkandet framhålles, att den omständig- heten att nämndemansvalen i allmänhet skola ske medelbart, kommer att bereda en viss trygghet för att politiska hänsyn därvid ej göra sig gällande, och anföres till stöd härför, att åt de kommunala representationerna redan äro anförtrodda val av styrelser och nämnder, som äro utan politisk inne- börd och som' också i stort sett torde ha bevarats fria från politisk färg. I själva verket lär det tvärtom förhålla sig så, att även sådana val som de åsyftade numera i allmänhet förrättas efter partilinjer. Man får därför nog räkna med att politiken kommer att spela en roll även vid nämndemansvalen, vartill för övrigt bestämda tendenser redan visat sig. Med hänsyn därtill, att partiväsendet kan sägas i stort sett florera lika starkt överallt i vårt land, torde emellertid ej finnas tillräckligt fog för kommissionens förmenande, att faran för att dessa val komme att präglas av partipolitiska hänsyn skulle vara vida allvarligare i de större städerna än annorstädes.

Därest antalet nämndemän vid behandling av brottmål i hovrätt även bleve bestämt till fyra, står ej gärna annan omröstningsregel till buds än att, om bland de tre lagfarna ledamöterna äro olika meningar och samtliga nämnde- männen biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna mening bör bli gällande. Att såsom i betänkandet föreslagits låta fem nämndemäns mening gälla mot tre lagfarna överrättsledamöters, skulle vara att giva det lagfarna elementet ett alltför ringa inflytande. I betraktande av svårigheterna att ordna ett lekmannadeltagande i hovrätt, och då det är i de svåraste brott- målen, som behov av nämnd särskilt får anses göra sig gällande, synes grän- sen för nämnds medverkan i hovrätt kunna dragas snävare än i betänkandet skett, så att denna medverkan bleve inskränkt allenast till mål, där fråga är om betydligt strängare straff än de i betänkandet i detta hänseende an- givna. Om så sker, kan det ifrågasättas om ej antalet nämndemän i hov— rätt kunde bestämmas till fem. Aven i sådant fall borde rösträtten vara kol- lektiv samt förty den förut förordade omröstningsregeln få motsvarande till- lämpning. "

Genom ovan ifrågasatta minskning i nämndens antal liksom i antalet mål, vid vilka nämnd behövde medverka, skulle vinnas en kostnadsbesparing, som sannolikt komme att överstiga kostnaden för anlitande av nämnd även för tviste- målen i stadstingslag och den kostnadsökning, som antagligen komme att för- anledas därav, att en sekreterare eller rådman skulle biträda vid målens av— görande i underrätten.

_Enligt min åsikt föreligger ej behov av särskilda handelsrättsliga avdel— ningar i hovrätt. För handeln råder ej så egendomliga förhållanden, och be— dömandet av handelsbruk är ej så svårt, att ifrågaVarande mål kräva en sär- skild domstolsform. Den ordinarie domstolen torde härvidlag liksom eljest

kunna reda sig genom att erhålla tillgång till särskild sakkunskap utom dom- stolen. För övrigt förekomma på andra områden mål, i vilka behovet av sak- kunskap, företrädd i själva domstolen, kan sägas vara större än i handelsmålen. Belysande är vilket ringa intresse, som hittills visats för handelsavdelningarna vid vissa rådhusrätter. I varje fall skulle ej vara tillrådligt att giva sådana avdelningar vid hovrätt en sådan sammansättning, att lekmannaelementet får majoritet. Skola särskilda handelsavdelningar finnas, böra de fortfarande vara förlagda till underrätterna, hos vilka, såsom betänkandet framhåller, rättskip- ningens tyngdpunkt bör ligga. Nu har kommissionen föreslagit inrättande av handelsavdelningar vid hovrätt särskilt för de fall, då parterna omedelbart dit hänskjuta ett mål. Den i betänkandet för en mängd mål föreslagna pro- rogationsrätten kan emellertid, om den anlitas i större utsträckning, komma att avsevärt förrycka hovrättens egenskap av överinstans. Härtill kommer, att det ej bör vara särskilt angeläget att befordra ett förfarande, som med— för, att sakfrågan, som dock ofta är den viktigaste, blir prövad endast i en enda instans.

Förslaget att protokoll skall uppsättas och justeras omedelbart vid själva domstolsförhandlingen anser jag vara synnerligen välbetänkt. Denna anord- ' ning kommer emellertid att betydligt förlänga målens handläggning och så- lunda medföra att endast ett ganska begränsat antal mål hinna handläggas under en session. Man torde ej böra göra sig någon överdriven föreställning rörande skyndsamheten av målens behandling överhuvud taget. Sannolikt kom- mer för förberedande skriftväxling och förberedelsen i övrigt med därunder nödvändiga befunna uppskov att åtgå en ej ringa tid. Och många gånger måste en huvudförhandling av olika anledningar inställas eller uppskjutas. Tidsvinsten under det nya systemet blir kanske ej så betydande, men det får antagas, att i stället säkerheten för målens riktiga avgörande blir desto större.

Som en svår olägenhet måste anses, att en huvudförhandling, vid vilken kanske en mängd inkallade vittnen kommit tillstädes, kan behöva inställas där- för att ett eller annat vittne uteblivit. En sådan olägenhet torde emellertid knappast kunna undgås, då den sammanhänger med själva systemet.

Ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att i brottmål vittnesbevisning finge i större omfattning än som föreslagits tillföras hovrätten medelst underrättens protokoll. Härigenom skulle emellertid underrättens sessioner bli betungade med uppteckning av vittnesmål i kanske alltför hög grad. Overhuvud torde reglerandet av bevisningen i hovrätt höra till de svåraste uppgifterna vid en processreform, byggd på förevarande grunder.

En betänklig sak är att i högsta domstolen revision av straffmätning ej skall vara tillåten. Härutinnan borde man åtminstone söka ansluta sig till den förmedlande ståndpunkt, som den norska rätten intager.

Lika med betänkandet anser jag, att betydande fördelar skulle vinnas genom överflyttning av överexekutors göromål å underrätterna.

Beträffande den för underrätten föreslagna benämningen, har visserligen namnet lagmansrätt gamla anor, men icke desto mindre synes det ej särdeles lyckat att uppkalla en domstol efter en funktionär däri, helst som i under- rätten skola finnas även andra lagfarna domare än lagmannen. Då för rätt- skipningen i underrätterna riket skall indelas i tingslag samt underrätternas sammanträden skola kallas ting, synes underrätten lämpligen kunna benämnas tingsrätt.

Enligt min erfarenhet besitta landsfiskalerna i allmänhet tillräcklig kom- petens för att man åt dem skulle kunna överlämna beivrande av brott i större omfattning än i betänkandet avses. Det kan eljest befaras, att statsåklagarna komma att få en alltför stor arbetsbörda och att det antal av omkring tret-

A. Dom— stolsförfatt- magen.

tic sådana åklagare, som kommissionen tänkt sig, ej på långt när skall räcka till. Ett ganska verksamt korrektiv finnes i den föreslagna bestämmelsen, att underåklagare, om ett mera invecklat fall inträffar, bör anmäla detta hos statsåklagaren, som då själv må övertaga målet. Särskilt torde unöeråkla— garna på grund av sin större kännedom om ortens och dess inbyggaies för- hållanden böra äga föra talan i fråga om tjuvnadsbrotten. Att inskränka deras befogenhet härvidlag till åtal allenast för första resan stöld är så mycket mindre motiverat som utförandet av ett sådant åtal ofta kan vara en svårare och mera grannlaga uppgift än att beivra itererade tjuvnadsbrott.

Enligt betänkandet skall i fråga om fullföljd av åtal till andra instansen avgörandet ej tillkomma den åklagare, som förut fört talan i målet. Jag föreställer mig, att det ej sällan blir svårt för en hovrättsåklagare att på grundvalen av befintligt, ofta knapphändigt material fatta beslut om full- följande av åtal.

För de fall, då det skall stå advokat öppet att överklaga beslut av advokat- föreningens styrelse, föreslår betänkandet att talan må föras hos högsta dom- stolen. I sådana mål lär det dock oftare komma an på utredning av fak— tiska omständigheter än på frågor av övervägande rättslig natur. Vid sådant förhållande synes det lämpligare att ifrågavarande talan finge föras hos hov— rätten inom området för vederbörande avdelning av advokatföreningen. Mot låovrättlens beslut borde i eljest gällande ordning talan få fullföljas till högsta

omsto en.

Häradshövdingen 2" T orna och Bara härads domsaga (CER. AHLGREN): Vid betänkandet finnes icke fogat något förslag till lagtext eller till följd— förordningar. Om den tilltänkta domkretsindelningen, domarnas antal, kansli- personal, avlöning och mycket annat, som är av avgörande betydelse för den föreliggande frågan, innehåller betänkamdet ingen närmare utredning. Beträf- fande domstolsorganisationen torde betänkandet vara att betrakta allenast så- som ett på ett tidigt förberedelsestadium gjort utkast eller en skiss angående de grunder, som anses böra följas vid en blivande rättegångsreform. Vid så— dant förhållande är det synnerligen svårt att taga ståndpunkt till den ifråga- satta rättegångsreformen, om vars tilltänkta utförande, praktiskt och ekono- miskt, erforderlig upplysning saknas.

I en vid betänkandet fogad skiljaktig mening har såsom en brist framhållits, att betänkandet ej upptagit och måhända ej kunnat upptaga till prövning den på grund av det föreslagna upphävandet av skillnaden mellan land och stad i avseende å rättskipningen erforderliga ekonomiska uppgörelsen mellan staten och de städer, som nu hava egen jurisdiktion, samt den därmed sammanhängan— de svåra frågan, huru de statliga funktioner, som bekostas av nämnda städer, efter blivande reform skulle upprätthållas.

Frånsett detta, anser jag betydande fördelar, såsom kommissionen anfört, kunna vinnas därigenom att staten övertager rättskipningen i städerna och ar- betskrafterna i en del rådhusrätter utnyttjas bättre än som nu sker.

Emellertid torde det böra övervägas, huruvida dessa fördelar utgöra ett till— räckligt skäl för ett fullständigt upphävande av den i vårt land sedan urminnes tid bestående skillnaden mellan land och stad i avseende å rättskipningen.

Det är riktigt, att de historiska förutsättningarna för denna skillnad till stor del försvunnit, men samhällslivet och det ekonomiska livet i stad och på landet företer fortfarande djupgående olikheter, efter vilka rättskipningen har att anpassa sig. Processkommissionen har själv i viss mån erkänt denna olik— het, bland annat, vid anordnandet av domstolarnas lekmannaelement. Ju större staden är, dess större är skillnaden; i fråga; om mindre städer är skillnaden mindre betydande eller ingen. J ag skulle tro, att denna åsikt överensstämmer

med en ganska utpräglad folkmening, som, vad städerna angår, tagit sig ut— tryck å ett vid flera tillfällen ådagalagt motstånd mot stads läggande under landsrätt. För min del tror jag, att från landsbygdens sida i regel skulle resas ett lika bestämt motstånd mot domsagas förening med större stad. Givetvis får denna opinion icke tillerkännas avgörande betydelse, men den vilar, enligt min tanke, på fullt rationell grund, såvitt angår sammanläggning av domsagor med större eller medelstora städer.

Från denna synpunkt kan jag icke tillstyrka det i betänkandet föreslagna upphävandet av ifrågavarande skillnad i vidare mån, än såvitt angår de mindre städerna. En sådan modifikation skulle medföra, att man icke nu behövde upptaga frågan om överexekutorsgöromålens överförande till domstolarna. Den ifrågasatta överföringen, som nog eljest har goda skäl för sig, kommer nämli- gen enligt min tanke att betänkligt öka svårigheterna för genomförande av en rättegångsreform. Däremot torde överexekutorsgöromålen från de små städerna utan större svårigheter kunna överflyttas till länsstyrelserna.

Var gränsen mellan mindre och större städer skulle dragas, är vanskligt att avgöra. För min del tror jag, att den skulle kunna sättas vid ett invånarantal av 10,000, möjligen något över eller något under. Givetvis skulle även andra omständigheter, såsom arbetsbördan och vissa lämplighetsfrågor, komma att få avgörande betydelse.

De mindre städernas läggande under landsjurisdiktion skulle medföra en be- tydande personalreduktion. Frågan om och i vad mån uti de fall, då stad en— ligt min åsikt skulle behålla sin särskilda rättskipning, en omorganisation av domstolen må anses befogad, anser jag falla utanför ramen för detta yttrande.

I första häftet av Svensk Juristtidning för 1927 förekommer angående pro— cessreformen en av häradshövdingen K. Schlyter författad artikel, som avslu— tas med en redogörelse för domkretsindelningen för Gävleborgs län, sådan pro— cesskommissionen skall hava tänkt sig densamma. Artikeln åtföljes av en tablå rörande, bland annat, dels arbetsbördan, dels ock domstolspersonalen enligt den nuvarande organisationen och den tilltänkta.

I anledning av nämnda redogörelse får jag anmärka följande. Det statistiska materialet är synnerligen ofullständigt. Utom vad i sådant avseende påpekats i artikeln bör framhållas, att uppgifter om urtima ting (rannsakningar med häktade) saknas, likaså angående konkurser, likaså angå— ende den arbetsbörda, som överexekutorsgöromålen skulle tillföra domsagan. De slutsatser, som knutits till statistiken, äro också i flera avseenden felaktiga och vilseledande.

Den starka ökning i göromålen, som den nya ordningen skulle medföra, framhålles ej. Jag tillåter mig till en början påpeka diarieföringen av in- komna handlingar, som uppenbarligen måste medföra en högst betydande ök- ning av kansliets göromål. Vidare bör framhållas den förberedande förhand- lingen med därtill hörande skriftväxling, den rätten ålagda delgivning av hand- lingar samt den starka ökningen av tingssammanträdenas antal och andra på domaren ankommande åtgärder. Förestående uppräkning är givetvis icke på långt när fullständig.

På grund av vad jag sålunda anfört, synes mig den i redogörelsen omförmäl- da domkretsindelning och beräkningen av arbetskrafter, som skulle vara erfor- derliga för den föreslagna rättegångsordningen, icke vara hållbar.

I ett av mig åhört föredrag om processreformen, hållet av en processkom- missionen närstående person, lämnades meddelanden om den tilltänkta dom— kretsindelningen för Skåne. Härvid meddelades, bland annat, att en domkrets skulle bestå av Torna och Bara domsaga och Lunds stad och skulle skötas av en lagman, två rådmän samt en eller två sekreterare samt att Malmö stads domkrets skulle skötas av en lagman och en vice lagman jämte något antal

Organisatio- nen av lek- mannaelemen- tet.

rådmän för handläggning av mindre viktiga mål, inskrivnings— och överexeku- torsärenden. Om detta meddelande är riktigt, torde detsamma ytterligare visa att processkommissionen icke rätt uppskattat vare sig den nuvarande arbets- bördan eller den ökning, som efter rimlig beräkning komme att bliva en följd av den föreslagna reformen.

Under förutsättning att ovan angivna meddelanden skulle riktigt återgiva processkommissionens tankar beträffande domkretsindelningen, tillåter jag mig vidare anmärka, att de tilltänkta domkretsarna äro mycket för stora. Härav komma säkerligen att uppstå betydande organisatoriska svårigheter.

Vanskligheten att bedöma verkningarna av den föreslagna reformen ökas i hög grad därav, att frågan om arbetets fördelning inom domstolen lämnats öp» pen och beroende på en arbetsordning, vari allmänna grunder skulle av Konun- gen fastställas för varje domkrets. Tillämpningen av denna arbetsordning skulle anförtros åt lagmannen. Det synes, som om fördelningen av målen mel- lan lagmannen och de övriga rättsbildade domarna, huvudsakligen skulle kom— ma att bero på lagmannen ensam. Mig förekommer en sådan anordning av denna viktiga fråga ganska betänklig. I varje fall bör arbetsordningen inne- hålla föreskrifter till förekommande av att fördelningen sker godtyckligt.

I slutet av ovannämnda artikel i Svensk J uristtidning förekommer ett ytt- rande, som synes röja tvivel på tillräckligheten av de beräknade ordinarie ar- betskrafterna. Detta tvivel synes mig synnerligen välgrundat. I varje fall synes det framgå, att man räknar med extraordinarie oavlönad arbetskraft. Naturligtvis är det fullt berättigat att någon tids oavlönad tjänstgöring ford- ras av den unge aspiranten, men det torde kunna förväntas, att en tilltänkt re- form icke skall medföra en återgång till förut rådande förhållanden, då obe- tald extra ordinarie arbetskraft i stor utsträckning hänsynslöst utnyttjades av staten, så att aspiranterna först efter flera år hade utsikt till någon avsevärd arbetsförtjänst.

Det torde vara allmänt erkänt, att 1734 års lag, vad häradsrätterna angår, löst denna fråga på ett utomordentligt lyckligt sätt. Nämnden har synnerligen väl fyllt lekmannaelementets uppgift och har, jämte domarens person, varit det förnämsta stödet för det förtroende, som häradsrätterna allt fortfarande åt- njuta.

Kravet på utsträckt inflytande för lekmannaelementet utgår ingalunda från nämnderna själva. Domaren visar dem städse den aktning och hänsyn, som de för visso förtjäna, och nämndemännen äro kloka nog att icke åstunda större in- flytande än som betingas av deras kompetens för domarevärv, ett inflytande som är ganska betydande. Ifrågavarande krav har icke sin grund i något verkligt behov för rättskipningen; motivet är att söka på helt andra områden.

Det är möjligt att en utökning av nämndens inflytande, på sätt kommissio- nen föreslagit, ej skulle medföra några större vådor för rättskipningen, så länge nämnderna äro så beskaffade som nu. Huru förhållandet skulle bliva, om en— ligt betänkandets anvisningar i de gamla nämndernas ställe skulle träda en ef- ter politiska grunder vald organisation, torde vara mera tvivelaktigt.

Beträffande val av nämndeman föreslås i betänkandet ett valsätt, som vilar på utpräglat politiska grunder. Kommissionen påpekar lugnande, att åt de kommunala representationerna redan nu äro anförtrodda sådana val av olika styrelser och nämnder, som äro utan politisk innebörd och som i stort sett torde hava bevarats fria) från politisk färg. Sistnämnda påstående är, enligt min tanke, alldeles oriktigt. All erfarenhet visar, att det politiska inflytandet van— ligen utnyttjas hänsynslöst. Såsom ett färskt exempel tillåter jag mig påpeka det senaste uppseendeväckande valet av överförmyndare i Malmö stads ena krets. Liknande exempel skulle säkerligen kunna uppletas i stor mängd.

Nämndemännen skola enligt förslaget åtnjuta ersättning för alla inställelser

vid rättens sammanträden —— ett förslag som på sin tid väckte enhällig oppo— sition i denna domsagas nämnd, då den hördes i denna fråga. Ersättningen kan tilläventyrs bliva sådan att de blivande nämndemansplatserna kunna kom- ma i åtanke såsom politiska belöningar. Jämförelsen med ersättningen till landstingsmän torde vara mycket haltande.

Hittills hava nämndemansvalen varit opolitiska, de hava rört sig om nämnde- männens personliga lämplighet; detta har medfört aktning för nämnden och för domstolen i dess helhet. *

Att det tilltänkta politiska inslaget i domstolen är stridande mot grunderna för en sund rättegångsordning, synes mig uppenbart.

Skall en reform i förslagets anda ändock komma till stånd, torde historisk pietet och god smak fordra, att för den nya institutionen icke usurperas det gamla nämndemansnamnet, ty med de gamla. nämnderna har den nya institutio- nen icke annat gemensamt än namnet. '

Den föreslagna förkortningen av valperioden synes mig olämplig. För min del har jag aldrig försport, att dess nuvarande längd skulle vara anledning till avsägelser.

ena sidan utökar reformen starkt. antalet av rättens sammanträden, ordi- narie och extra ordinarie.- Å andra sidan föreskrives att i dom ej må deltaga. någon domare, som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Under dylika för— hållanden lär det bliva svårt att finna kvalificerade personer, som kunna be- finnas villiga underkasta sig den tidsspillan, som nämndemanskapet skulle med— föra. Att undanröja denna svårighet genom organisatoriska anordningar lär näppeligen lyckas.

Att närmare yttra sig i föreliggande fråga är för övrigt ganska vanskligt på grund av osäkerheten om den tilltänkta domstolsförfattningens utseende såsom utförd organisation.

Varje svensk rättegångsreform måste givetvis gå ut på någon ökning av an— talet tingssammanträden. Det är emellertid vanskligt att närmare yttra sig härom, då denna fråga på det närmaste sammanhänger med domkretsindelnin— gen, de disponibla arbetskrafterna och organisationen i övrigt.

Härvid bör emellertid, i vida större utsträckning än kommissionen synes ha- va gjort, beaktas, att de tätare rättssammanträdena i hög grad splittra arbets— tiden, vilket måste anses vara en synnerlig olägenhet.

Kansligöromålen skulle enligt min mening genom de ifrågasatta förändrin- garna på ett betänkligt sätt ökas utan motsvarande nytta. Denna obehövliga ?kning måste medföra betydande kostnader och andra organisatoriska svårig- reter.

Bland kansliets göromål förekommer, bland annat, att diarieföra till dom- stolen inkommande handlingar. Denna bestämmelse belyses i motiveringen rö- rande kansliet med följande ord: »Som nu skola handlingar, som inkomma, där mottagas och diarieföras.» Frånsett föreskrifter om dagbok angående kon- kurser och andra särskilda fall, finnes i vår lag ingen bestämmelse, som åläg- ger häradshövdingen att diarieföra inkommande handlingar. Sådan anordning är också enligt min tanke fullständigt obehövlig. I min domsaga tillämpas följande praxis: över stämningar föras särskilda listor, likaså angående in- komna inskrivningsärenden ; alla övriga ansökningar och andra handlingar som skola föredragas för rätten läggas i ett särskilt härför avsett konvolut. Den- na anordning har under min tioåriga ämbetstid såsom häradshövding fungerat väl, och jag är förvissad om att någon mera ingående diarieföring icke är eller någonsin varit anordnad i de allra flesta av våra domsagor. Vid de största rådhusrätterna förekommer av särskilda skäl diarieföring i viss utsträckning och är för sådant ändamål en särskild tjänsteman anställd. Evad den nu ifrå- gasatta diarieföringen är avsedd att inskränka sig till vad som gäller vid de

Tid och ort för domstolar-

nas samman- träden.

Domstols- kansli.

Delgivning av handlingar i rättegång.

större rådhusrätterna eller den är avsedd att bliva ännu mera utsträckt, är det uppenbart att härigenom en betydlig arbetsbörda pålägges kansliet.

Endast för några år sedan anställdes genom lagbestämmelse vid domsago- kanslierna en kommissionär med uppdrag att tillhandagå parterna med ingivan— de och uttagande av handlingar och i andra ärenden hos domaren. Denna väl- betänkta inrättning synes redan nu vara mogen för reform. Det heter, att det i allmänhet skall, med vissa undantag, stå en var fritt att med posten till kansliet insända handlingar, som skola ingiv as till domstolen, och att kansliet på begäran skall ombesörja, att expeditioner och andra handlingar bliva med posten översända till vederbörande. Är det nu meningen att kansliet jämväl skall vara skyldigt att såsom ombud för insändaren ombesörja ärendets vidare handläggning? Ar kansliet skyldigt att å insändarens vägnar Sköta exempel- vis ett med posten insänt outrett eller ofullständigt lagfarts—, intecknings- eller bouppteckningsärende? Eller skall detta skötas av kommissionären? Grän— sen för kansliets och kommissionärens verksamhet är i betänkandet mycket oklart angiven. Eller är kansliet skyldigt att på sitt ansvar verkställa utred- ning av ärendet och sköta den härför erforderliga ofta vidlyftiga och tidsödan- de korrespondensen?

Redan nu insända parter i stor utsträckning til-l kansliet handlingar med posten, i den mån sådant icke är uttryckligen förbjudet; parternas ärenden ut— redas med den största beredvillighet, och upplysningar lämnas dem i stor ut- sträckning muntligen, per telefon och per post. Genom den föreslagna bestäm- melsen bleve kansliets och kommissionärens inbördes ställning oklar. Kansliet komme att belastas med kommissionärsarbete. Bestämmelsen skulle säkerli- gen alstra oreda och oklarhet i fråga om kansliets skyldigheter.

Då man läst kapitlet om kansliet, är det med en viss undran man tager del av förntnämnda redogörelse för domkretsarna i Gävleborgs län och särskilt dess uppgifter om den tilltänkta kanslipersonalen. Det är fullständigt otänk— bart att en eller eventuellt två sekreterare skola, utom sina många andra om— fattande åligganden, kunna sköta kansligöromålen i dessa stora domkretsar. Möjligen är det meningen att unga extra ordinarie notarier skola förbereda sig för domarekallet förmedelst sysselsättning med dylika göromål. Visser- ligen är under nuvarande abnorma förhållanden tillgången på dylik arbets- kraft stor, åtminstone på somliga håll, men det torde vara vanskligt och, en— ligt min tanke, otillbörligt att räkna med dylik arbetskraft i så stor utsträck- ning, som synes vara avsett.

Möjligen skulle, såsom i betänkandet framhålles, någon fördel vara att vin— na genom införande av s. k. officialdelgivning.

För min del kan jag emellertid icke tillstyrka förslaget härutinnan. Med avseende å de viktiga rättsverkningar, som enligt svensk rätt i en mängd fall knutits till delgivningen, har vår svenska lagstiftning angående delgivning ställt vissa krav på säkerheten. Den omständigheten, att i ett eller annat ut- ländskt rättssystem delgivningen anses kunna äga rum på ett lättvindigare sätt, utgör enligt min mening intet skäl att pruta på vår lagstiftnings synnerli— gen berättigade krav i detta avseende. För min del är jag ingalunda över— tygad om att en så viktig rättshandling som delgivning skulle med trygghet kunna anförtros åt postverkets personal.

Ej heller eljest torde i denna punkt föreligga något verkligt behov att från- gå den nu gällande ordningen.

Processkommissionen, som pålagt kanslierna en mängd nya arbetsuppgifter. men synes vilja reducera den ordinarie personalen till ett minimum, borde hava låtit sig angeläget vara att icke betunga kanslierna med denna ytterligare ar- betspålaga.

dat.

Vad i betänkandet härutinnan föreslagit-s, synes i huvudsak vara väl grun- Strail'öreläg—

gande.

Betänkandet härutinnan torde falla utom ramen för detta yttrande. Jag vill Rättsmedlens dock anmärka, att jag finner förslaget att låta vadeinlagan ingivas till under— anordnande rätten vara olämpligt.

En av vår nuvarande domstolsorganisations bästa sidor är, att den medfört en högst fruktbärande växelverkan mellan de olika instanserna i fråga om do- mareutbildningen. Såsom domare i första instans sitta nu mycket ofta perso- ner som genom tjänstgöring i hovrätt och såsom revisionssekreterare blivit väl kvalificerade för sitt värv, och å andra sidan tillföras överrätterna ständigt nya arbetskrafter från underrätterna, medförande erfarenhet om arbetet där— städes. Att denna samverkan varit synnerligen gynnsam för rättskipningen, lär icke kunna förnekas. I varje fall befordras nu till domareämbetet icke annan än den, som har en lång, allsidig utbildning vid underrätt.

Den föreslagna reformen avskaffar allt detta. Till lagmän skola _ heter det — huvudsakligen befordras de skickligaste rådmännen. Huru skola nu dessa få tillfälle att förvärva erforderlig skicklighet för det viktiga lagmans— kallet? Lagmannen skall handlägga de viktigare målen, rådmannen får i re— gel endast handlägga inskrivningsärenden och mindre betydande mål.

I följd av de stränga bestämmelserna mot vikariat lär rådmannen få till- fälle att tjänstgöra såsom lagman endast vid laga förfall för denne eller under hans semester på sommaren, då rättens arbete reduceras. Således komma att till lagmän befordras personer, som förut huvudsakligen icke sysslat med an- nat än mindre viktiga mål, inskrivningsärenden och kansligöromål. Det blir efter all sannolikhet en betydlig skillnad mellan dessa lagmän och de domare i första instans, som nu tillträda sitt ämbete efter en lång allsidig underrätts- tjänstgöring eller tjänstgöring i hovrätt eller såsom revisionssekreterare. Svår— ligen kan förändringen anses komma att utfalla till det bättre.

I betänkandet understrykes starkt de stora krav på skicklighet, som kom- ma att ställas på de blivande lagmännen. Huru skola rådmännen, som förut huvudsakligen endast sysslat med mindre viktiga mål och ärenden, kunna mot- svara dessa krav?

Med de höga inkomster, som ställas i utsikt för lagmännen, är det sannov likt riktigt att icke räkna med dem för besättande av domareplatserna i hov- rätten. Dessa domareplatser skulle alltså. huvudsakligen komma att besättas med de skickligaste rådmännen. Sysslande vid underrätt med mindre viktiga mål, inskrivningsärenden och kansligöromål skulle således i framtiden anses såsom tillräcklig kvalifikation för ett överdomareämbete. J ag vågar uttala den förmodan, att de nuvarande hovrättsdomarnas höga nivå skulle med till- lämpning av ett dylikt befordringssystem hastigt sjunka..

Till rådmansämbetena skola sekreterarna företrädesvis komma i åtanke. Huru innehavaren av denna tjänst, med den stora arbetsbörda av kansligöromål, som synes komma att vila på honom, skall kunna hinna kvalificera sig för egentliga domaregöromål, är svårt att förstå. Ändock anses det icke uteslutet att beford- ran från denna tjänst skall kunna äga rum så väl till hovrättsråds- som revi- sionssekreterareämbete.

Av de upplysningar, som under förestående rubrik lämnats, bekräftas, att extra-ordinariesystemet skall komma till användning i stor utsträckning och att extra-ordinarietiden kommer att bliva ganska lång. Det heter, att de extra- ordinarie tjänstemännen skola biträda domarna. Förmodligen skola de väl också biträda sekreteraren, ty de skola ju vid behov vikariera för denne och befordras till sekreterare. Av den till synes mycket knappa beräkningen av den ordinarie arbetskraften för kanslierna synes med nödvändighet följa, att extra-

och rättegån— gen ikon-ätt.

Domareut- bildningen.

.B. Muntlig- hets—omedel- barketsprin- cipm såsom. grund för rättegången.

I. Snabbhet.

II. Säkerhet.

ordinarierna i stor utsträckning beräknas vara tillgängliga för det starkt ökade kansliarbetet. Att dylikt arbete skall få utföras med hjälp av statsavlönade, icke rättsbildade biträden av det slag, som nu ofta förekommer i domsagorna. antydes ej. Jag vågar påstå att diarieföring, sysslande med officialdelgivning och andra rena expeditionsåtgärder äro göromål, som föga lämpa sig för *itbild- ning till domarekallet. Den nuvarande utbildningen, vilken, så snart ske kan, inriktar de ungas arbete på deras blivande domareuppgifter, måste vara av vida större värde.

Frågan om avlöning till de extraordinarie tjänstemännen beröres, såvitt jag kunnat finna, ej i betänkandet. Om det mot förmodan skulle ingå i beräk- ningarna, att diarieföring och därmed jämförliga rena expeditionsgöromål skulle i större utsträckning best-ridas med oavlönad arbetskraft, tillåter jag mig såsom min mening uttala, att jag finner en dylik anordning förkastlig.

Vår rättegångsordning har redan av ålder i stor utsträckning tillgodogjort sig denna princip vad underrätterna angår.

Den i betänkandet förordade, från utländska rättssystem hämtade, ensidiga utsträckningen av principen måste enligt min mening avstyrkas huvudsak- ligen på följande grunder: 1) Principen i dess utsträckta tillämpning är för vår rättsuppfattning fullkomligt främmande; 2) Principen torde icke motsvara rättssäkerhetens fordringar, därest den skall tillämpas på sätt i betänkandet synes vara avsett; 3) Tillämpad på sätt, som föreslagits, måste principen med- föra, att processens tyngdpunkt kommer att förläggas till förberedelsen, som icke är bunden av muntlighetsprineipen. Principens verkan på processen torde därför i realiteten bliva ganska ringa.

Då vårt rättssystem redan tillgodogjort sig fördelarna av denna princip i stor utsträckning, torde den erforderliga reformen kunna verkställas utan det gullständiga sönderbrytande av denna rättegångsordning, som betänkandet inne ar.

Den i betänkandet riktade kritiken mot den gamla rättegångsordningen är givetvis i en del fall riktig, men är ofta felaktig eller vilseledande.

Vid utvecklingen av dessa synpunkter tillåter jag mig följa de vanliga lin- jerna: snabbhet, säkerhet och billighet.

En reform i syfte att vinna koncentration av förhandlingarna vid under— domstolarna och förekomma rättegångens uttänjande till ett flertal rättegångs- tillfällen, är starkt påkallad av behovet. En sådan koncentration skulle givet- vis i hög grad befordras genom en förberedande förhandling, som skulle kunna anortånas i huvudsaklig överensstämmelse med de i betänkandet angivna huvud- grun er.

Enligt min övertygelse skulle en dylik förberedande behandling, ledd av en domare med auktoritet, giva synnerligen goda resultat. Förberedelsen med där— vid tillämpad aktbildning skulle mycket förenkla förhandlingen inför rätten och protokollsföringen. Sannolikt skulle i många fall förlikning kunna åväga- bringas under den förberedande förhandlingen, och en del mål kunde, såsom processkommissionen föreslagit, redan på detta stadium av processen avgöras av domaren. En rätt anordnad och ordentligt skött förberedande behandling skulle. enligt min tanke, medföra att största delen av målen därefter icke skulle behöva förekomma inför domstolen vid mera än ett rättegångstillfälle.

Enligt min övertygelse skulle en sådan, till äventyrs något modifierad för- beredande förhandling kunna anbringas genom partiell reform av vårt nu- varande rättegångssystem.

Jag tillåter mig till en början framhålla. att mnntlighetsprincipens tillämp- ning ingalunda har lika stor betydelse i alla mål. I så gott som alla brott- mål och en del civila mål är den betydelsefull. I andra civila mål, där tviste- frågan är en ren rättsfråga eller eljest ligger så, att medverkan från parterna

personligen och vittnen icke alls eller i mindre grad är erforderlig, är bety- delsen av principens tillämpning vida mindre eller ingen. Domstolen kan lika väl döma på skriftligt material.

Men framför allt torde det vara nödvändigt att taga hänsyn till det mänsk- liga intellektets begränsning i fråga om förmågan att uppfatta och samman— hålla och ordna mera invecklade faktiska och rättsliga förhållanden, särskilt då dessa under en enda förhandling i stor omfattning och ofta i en mindre redig form föreläggas domstolen. Nu är det klart, att många mål äro av den enkla beskaffenhet, att processmaterialet utan svårighet kan samman— hållas. Men ofta äro målen av invecklad beskaffenhet. Antingen är process- materialet mycket. stort, de tvistiga anspråken många och bevismaterialet om- fångsrikt. Eller också äro de faktiska frågorna besvärliga, t. ex. kombinerade med en mängd siffror eller andra invecklade omständigheter. Slutligen erbjuda ju även rättsfrågorna ofta betydande svårigheter. Jag vågar påstå, att även den mest begåvade, kunnige och erfarne jurist mången gång icke skall kunna gå i land med uppgiften att enbart på grund av en huvudförhandling, anordnad efter kommissionens anvisning, skrida till överläggning och dom i en mera in- vecklad sak. Och hur skola lekmännen. som av kommissionen tillärnas en mera framskjuten ställning i rättskipningen än de nu äga, på grund allenast av muntlig förhandling kunna ens tillnärmelsevis bilda sig en uppfattning om ett mera invecklat mål?

Betänkandet anvisar lösningen av frågan. Det heter, att domaren vanligen i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta sig in i uppkomna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Uppenbarligen måste den- na förberedelse vara mycket grundlig, om därå skall kunna grundas sådan kännedom om målet att domaren icke blott skall kunna ordentligt sköta den krävande handläggningen utan även vara beredd att omedelbart därefter skri- da till domsöverläggning i de mest invecklade mål. Men är detta riktigt, sy- nes mig huvudprincipen vara frånträdd, ty lagmannen har redan bildat sig sin mening under förberedelsen, som genom sin formlöshet och frihet från prin- cipiella skrankor lämnar honom tillfälle att genomtränga saken. Med hänsyn härtill och till den rättsbildade ledamotens inflytelserika ställning synes mig tyngdpunkten i hela underrättsförfarandet komma att förläggas till den för- beredande behandlingen, som icke är anordnad efter muntlighets- och omedel— barhetsprincipen.

Om ock mot det hos oss tillämpade s. k. muntligt—protokollariska systemet kunna riktas befogade anmärkningar, torde detsamma dock i vida högre grad än den i betänkandet förordade principen fylla rättssäkerhetens krav. Rätts- säkerheten fordrar, enligt min mening, att parts utsaga protokolleras i varje fall, då den är av beskaffenhet att inverka på det faktiska processmaterialet, dock ej i det fall att anförandet endast innefattar plädering angående ett visst faktums rättsliga betydelse. Dylik plädering bör hava skett under förbere— delsen och torde eljest icke behöva protokolleras.

Vittnesmål och utsagor av sakkunniga böra städse protokolleras. Ett vitt— nesmåls avfattande i skrift är ovillkorligen nödvändigt redan på grund därav att endast det skriftliga upptecknandet giver full klarhet och visshet om, vad Vittnet sagt och velat säga. Det muntliga till sin lydelse ej fastslagna vittnes- målet är- ett mycket osäkert bevismaterial. Upptecknandet av vittnesmålen är nödvändigt på det att vittnesbevisningen i tillförlitlig form må vara tillgäng- l1g för rätten vid överläggningen till dom. Att i minnet sammanhålla en något omfattande vittnesbevisning i en mera invecklad sak är även för den tränade juristen och ännu mera för lekmännen alldeles omöjligt. Minnet kan rdlfttå fall icke räcka till att utgöra någon grund, som kan tillfredsställa rätts- sa er e en.

I betänkandet förekommer titt och ofta om muntlighetsprincipen lovordet »modern». Nämnda princip har säkerligen varit modern länge. Om den fort- farande är det, lär vara ovisst, och om dess modernitet kommer att fortfara till den ovissa framtid, då en rättegångsreform kan genomföras här i landet, torde vara synnerligen osäkert. För min del har jag försport, att man länge reagerat mot de vådor, som en ensidig tillämpning av principen medför. För— modligen är det så, att goda domare i tillämpningen vetat på varjehanda sätt avvärja följderna av ensidighet i lagstiftningen.

Betänkandets framställning är ägnad att framkalla en alldeles oriktig bild av det nuvarande s. k. muntligt-protokollalriska systemet. För min del har jag, såsom ordförande i häradsrätten, städse i fråga om protokollet tillämpat det förfarandet, att varje yttrande av part eller vittne, som skall införas i dom- boken, av mig upprepas högt och tydligt, så att både parter och vittnen må kunna göra sina erinringar, för den händelse missuppfattning ägt rum. Vad som dikteras införes i memorialet av den tjänstgörande notarien. Vid upp- sättning av domboken användas de i memorialet upptecknade uttrycken orda- grant, för den händelse på ordalagen rimligen ligger någon vikt. Ur dom— iboken uteslutas naturligtvis anföranden, som sakna betydelse eller gjorts ömt.

Jag skulle tro, att den praxis, jag tillämpar, är den allmänna både vid härads- rätter och rådhusrätter. -.

Det står ju part fritt att vid underrätten eller eventuellt i hovrätten göra erinringar mot protokollet. Redan den omständigheten att dylika erinringar förekomma i så pass liten utsträckning, som sker, torde vara ägnad att veder— lägga kommissionens uttalanden om domböckernas otillförlitlighet.

Det anmärkes av kommissionen i detta sammanhang, att protokollet icke göres färdigt genast vid målets handläggning. Från min första tjänstgöring i Svea hovrätt såsom fiskal och ledamot fortleva ännu såsom ett dystert minne de mål, som kommo från en viss domsaga, vilken då innehades av en numera avliden häradshövding. Att få någon reda eller sammanhang i detta i tids- följd införda oordnade material, var ytterst mödosamt. Domboken i denna dom- saga tillverkades efter det av kommissionen förordade recept.

Såsom villkor för dombokens tillförlitlighet synes kommissionen vilja upp- ställa, att memorialanteckningarna skola föras av ordföranden själv. Det torde vara obegripligt, varför icke det rent manuella upptecknandet av parters och vittnens anföranden, dikterade av ordföranden, skulle kunna anförtros åt en för ändamålet kvalificerad notarie. Likaledes torde det vara uppenbart, att ordförandens egna sysslande med anteckningar på ett betänkligt sätt försenar och 1förrycker själva handläggningen, som för visso kräver all hans uppmärk- sam et.

Oaktat den föreslagna rigorösa tillämpningen av muntlighetsprincipen har kommissionen icke kunnat undgå att finna protokollsföring nödvändig under vissa förutsättningar. Uttalandena om denna protokollsföring äro ganska märkliga. Beträffande en viss förutsättning för behövligheten av protokolle— ring (att det kan antagas att målet kommer att fullföljas i överrätt) (del I, sid. 173) får man det besked, att lagmansrätten har att »på grund av före- liggande omständigheter söka bilda sig en föreställning därom». Det torde vara svårt att förstå, huru lagmannen skall kunna bilda sig nämnda föreställ- ning. Om part låtit en sak gå till domstol, lär han sällan vara villig att på. förhand avsäga sig fullföljdsrätt. En dylik avsägelse bör väl ej heller vara rättsligen bindande. För övrigt synes det mig otillbörligt att domaren under målets handläggning söker avvinna parten någon som helst förklaring angående fullföljden. Och om ifrågavarande föreställning icke lämpligen kan vinnas genom förklaringar från parternas sida, huru skall den då ernås?

& r t t

Vidkommande en annan förutsättning (att protokollet kommer att i hov- rätten tjäna som bevis i målet) beror denna i sin ordning av en del andra när- mare angivna villkor. Såvitt jag kan finna, är det omöjligt för lagmannen att vid den tidpunkt, då frågan om vittnesmäls protokollering uppstår, av- göra, huruvida ifrågavarande villkor är förhanden eller ej, för såvitt det icke existerar något för de blivande lagmännen avsett arcanum, som utrustar dem med siaregåvor.

Mot betänkandets uttalanden i förevarande fråga vore mycket annat att er— inra, men detta skulle föra in i en detaljgranskning, som ej är avsedd.

Huru lösligt och verklighetsfrämmande denna fråga behandlats, framgår av vad som förekommer i del I å sid. 173 och 174. Där talas (sid. 174) om »den stora mängden av mål, i vilka det i regel ej kan vara tal om fullföljd till högre instans». Nu visar emellertid all erfarenhet, att det är omöjligt att förutse, vilka mål som komma att fullföljas eller icke; ofta äger full- följd rum, där man minst väntat, och tvärtom. Denna fråga undandrager sig fullständigt förhandsbedömning. Orden »förväntas» Och »antagas» före- komma i detta sammanhang uti stort antal. Hela denna viktiga fråga synes av kommissionen hava behandlats på basis av antaganden och förväntningar.

Slutligen föreskrives i betänkandet, att protokollet skall omedelbart under förhandlingen avfattas i slutlig form. Av den omständigheten att särskild föreskrift rörande stenografiska protokoll meddelats, kunde man till äventyrs draga den slutsatsen, att kommissionen skulle tillåta den jämkning i grund- principen, att ordföranden skulle få sammanfatta parts eller vittnes utsaga och således diktera denna till protokollet. Uttalanden på andra ställen i be- tänkandet synas emellertid antyda, att så icke är fallet och att ansvaret för protokollsföringen skulle vila å någon underordnad juridiskt bildad tjänste- man, fastän d'et skulle åligga ordföranden att »kontrollera protokollets behöriga förande».

Huru dylika under pressen av pågående förhandlingar nedkastade an- teckningar komma att te sig i protokollsform, är icke svårt att förstå. Varje med handläggning av mål vid underrätt förtrogen domare vet, att utsagor av parter och vittnen. i följd av vanliga människors oförmåga att klart ut- trycka sina tankar, ofta framkomma i en form, som icke alls uttrycker den talandes verkliga mening eller allenast ofullkomligt meddelar densamma. Det tillkommer domaren att söka åvägabringa klarhet Om den talandes mening, då oklarhet eller ofullständighet synes föreligga. Först härefter böra anteck- ningar till memorialprotokollet ske enligt diktamen av ordföranden, därvid part eller vittne har tillfälle att göra sina erinringar, såsom ock ofta nu i praxis sker. Om kompletterande föreskrifter givas angående dylika memorialanteck- ningar och förvaring därav, synas rättssäkerhetens intressen vara tillgodosedda i vida högre grad än genom ett brådstörtat avfattande av protokollet under handläggningen. Genom bestyret med avfattning och justering måste ju ovill— korligen uppstå en betydande tidsutdräkt, som måste medföra en mycket oför- månlig inverkan å rättsförhandlingarna i övrigt.

I denna fråga, såsom överallt eljest, hänvisar kommissionen till erfarenhe- ten från utländska rättsordningar. Man måste emellertid ställa sig ganska tvivlande mot beviskraften av denna erfarenhet, då man av betänkandet till- lika erfar, att en del av berörda främmande rättsordningar icke tveka anförtro protokollsföringen åt icke rättsbildad person.

Rättssäkerheten torde vidare kräva att i mål av mera invecklad beskaffen- het domstolen erhåller vederbörligt rådrum för att efter övervägande av det förebragta materialet besluta dom. Det har varit en av vår rättskipnings hörnstenar och stora företräden framför andra, att domaren haft sådant råd- rum, vilket ock av samvetsgranna domare väl begagnats till ofantligt gagn

för rättskipningen. För rättssäkerheten är detta rådrum av ett synnerligt värde, som icke får förspillas på en ensidig principtillämpning.

Beträffande organisationen riktar sig kritiken vidare huvudsakligen mot vi- kariatsystemet och de därmed sammanhängande täta ombytena av domare.

& Vikariat- Rätt tillämpat är enligt min tanke vådoma av vårt vikariatsystem tämligen

symmet' ringa och i varje fall långt mindre än som på sina håll göres gällande. Att beteckna detta system såsom en våda för rättssäkerheten, synes mig innebära en stor överdrift. Systemet har för övrigt haft en mycket stor betydelse för den svenska juristutbildningen, som enligt min tanke genom nämnda system på- verkats synnerligen gynnsamt.

Jag vill emellertid ingalunda bestrida, att lagstiftningsåtgärder i syfte att inskränka vikariaten och höja vikariernas kompetens äro av behovet påkal- lade. Men sådana åtgärder behöva icke föranleda ett upphävande av hela den nuvarande rättegångsordningen. Den nu gällande domsagostadgan anvisar i väsentliga delar den väg, som reformen enligt min tanke bör gå.

b- Ombyteu Reform härutinnan torde vara önskvärd, men kommissionen har uppenbar— ” domare' ligen underskattat svårigheterna att genomföra den i betänkandet hävdade prin- cipen i den utsträckning, som synes vara avsedd.

Vad slutligen angår kritiken mot det nuvarande systemet i fråga om den s. k. legala bevisteorien är det sedan lång tid tillbaka allmänt erkänt, att den svenska. lagstiftningen om vittnesjäv ofta föranleder en onaturlig begränsning av möiligheterna att utreda sanningen. En ändring i denna lagstiftning är sålunda av behovet påkallad. Frånsett detta, torde i den svenska rättskipningen fri bevisföring länge hava varit av praxis tillämpad.

IU- Billigllet- Huru den föreslagna rättegångsordningen i detta avseende kommer att ställa sig, kan, med hänsyn till det mycket ofullständiga skick, vari förslaget fram— lagts, ej med säkerhet avgöras.

Det torde däremot icke råda mera än en mening därom, att det nuvarande rättegångssystemet både för staten och enskilda är synnerligen billigt. |

Beträffande statens kostnader vill jag endast anmärka, att kommissionens | förhoppningar på personalreduktion torde vara överdrivna. Kommissionens ! beräkningar rörande de blivande behövliga arbetskrafterna i de särskilda dom- : kretsarna., såvitt man har någon kännedom om dessa beräkningar, synas mig I ohållbara. [

Kommissionen antager att rättegången i första instans ej kommer att bliva * dyrare för parterna än nu. i

Jag tillåter mig betvivla riktigheten av detta antagande. De ökade krav på l partens medverkan i rättegången och den starka komplicering av förfarandet vid underrätt, som den föreslagna reformen skulle medföra, måste med nöd- vändighet föranleda, att rättsbildat biträde i rättegången i regel icke kan und- varas. Då utgiften till sådant biträde, åtminstone hittills, städse varit en av de största posterna av rättegångskostnaden, torde det vara att förvänta att par— ternas kostnader i detta avseende komma att stegras betydligt. Kommissionen förväntar sig att antalet inställelser under förberedelsen och huvudförhand— lingen sammanlagt icke skulle bliva tillnärmelsevis så stort som nu ofta är fallet. Jag kan icke finna någon grund för denna optimism.

Åtskilligt vore att tillägga till vad ovan anförts, men detta skulle till även- ' tyrs komma att falla utanför ramen för utlåtandet, och den knappt tillmätta ] tiden tillåter för övrigt ingen vidare granskning. »

Såsom slutomdöme om betänkandet tillåter jag mig uttala, att det innebär ett starkt underskattande av de stora värden, som vårt nuvarande rättssystem innehåller. De utfästelser att tillvarataga dessa nationella värden, som i be— tänkandet lämnas, hava ingalunda infriats. I den underliga blandning av våra båda nuvarande underrättsorganisationer, som är en av den föreslagna refor— mens huvudpunkter, torde ingen kunna återfinna det värdefulla hos våra gamla underdomstolar.

Desto mera har betänkandet kopierat utländska förebilder, utan att tillräck— ligt noga överväga, huruvida dessa förebilder passa för oss.

Svårigheterna att anpassa detta utländska importgods på vår gamla rätte— gångsordning hade sannolikt kommit att stå klarare för processkommissionen, om det skissartade förberedelsearbete. som betänkandet utgör, hade fortskridit till omsättning av betänkandets uttalanden i verkligheten, alltså i lagtext, följd— förordningar, utarbetad domstolsorganisation oeh ekonomiska beräkningar.

Man ser med häpnad, huru lätt även de största svårigheter behandlats i be- tänkandet.

Jag hemställer i underdånighet, att betänkandet icke måtte läggas till grund för utarbetande av förslag till ny rättegångsordning.

Härads-hövdingen i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads domsaga (B. PETREN):

Vid ett av mig bevistat sammanträde den 20 sistlidne april har föreningen Sveriges häradshövdingar beslutat avgiva ett numera sedan några dagar till- baka i tryck föreliggande yttrande över processkommissionens betänkande. Då de uttalanden rörande betänkandets huvudgrunder, vilka innefattas i detta ytt- rande — av vilket ett exemplar här bilägges _— i allt väsentligt återgiva även min uppfattning i nu förevarande ämne, har jag ansett mig kunna och böra såsom mig avfordrat utlåtande i ärendet åberopa vad i nämnda yttran— de anförts beträffande betänkandets huvudgrunder, därtill endast å en och annan punkt anknytande några vid genomläsningen av betänkandet gjorda, från egna erfarenhetsrön stammande ytterligare reflexioner.

En begränsning på sätt processkommissionen tänkt sig i fråga om förandet av protokoll vid handläggning av mål skulle bl. a. tvivelsutan i ej ringa grad försvåra en tillfredsställande prövning av ansökningsårenden om erhållande av nåd och om villkorlig frigivning ävensom ej sällan för fångvårdsmyndigheter- nas del borteliminera för utövande av en effektiv fångvård önsklig kännedom om åtskilliga förhållanden med avseende å brottslingen och å omständigheter— na vid brottets begående.

Anmärkningsvärt är, att, i händelse protokollsföringen skulle komma att

begränsas enligt processkommissionens förslag, det beträffande brottmål _kom- me att i ej ringa utsträckning få byggas ä protokoll över obeedigade utsagor av vid polisförhör avhörda personer i stället för å uppteckningar av inför dom- stol lämnade vittnes- och andra uppgifter. Aven medgivet att protokoll över vittnesförhör, på sätt i härvid bilagda tryckta yttrande framhållits, helst böra avfattas i slutgiltig form under eller omedelbart efter förhöret, håller jag dock före, att det i många fall för åväga— bringande av en redig och överskådlig uppteckning av ett vittnes utsagor skall vara. att föredraga en först efter förhandlingarna i enlighet med de därunder förda anteckningarna verkställd sammanställning av vittnets uppgifter.

För att nämndens ledamöter skola kunna för kommande domfällning veder- börligen tillgodogöra sig vad som förekommer vid en huvudförhandling torde befinnas nödigt, att synnerligast då det under den förberedande behandlingen av ett mål framkomna processmaterialet är mera omfattande eller invecklat,

före huvudförhandlingens början av rättens ordförande lämnas en orienteran- de framställning av målet. Anledning finnes nämligen förmoda, att en parts utveckling av sin talan och grunderna för densamma mången gång ej utan en dylik orientering skulle lämna nämndens ledamöter, vilka vid huvulför- handlingens början merendels ej äga någon förhandskännedom om målet. nö- digt underlag för att följa med vad som under huvudförhandlingen förebrin- gas genom uttalanden av parterna och bevisning m. m.

Mot det i bilagda tryckta yttrande framförda förslaget att benämna under- domstolar, omfattande även en medelstor stad såsom särskilt tingslag, för hä- radsrätter synes mig ej utan fog viss erinran kunna göras.

Beträffande förslaget att överflytta exekutionsärenden till underdomstolar- na synes en mera ingående behandling av hithörande spörsmål än den, som innefattas i betänkandet, vara erforderlig för att ståndpunkt skall kunna. ra- gas till frågan, vilka dylika ärenden lämpligen må kunna överflyttas till nu- derrätterna. Att i allt fall lagsökningsmål och ärenden om handräckning för fordrans utfående kunna med fördel dit överflyttas, torde vara ställt utom allt tvivel.

Antalet städer, som skulle bilda eget tingslag, synes lämpligen böra utökas vida utöver vad processkommissionen avsett. Så torde städer med åtminstone ned till ett invånarantal av cirka 10 000 ej tvångsvis böra sammanslås med kringliggande landsbygd till en domkrets.

Det skulle enligt min mening varit till ett visst gagn, i händelse genom ytt- randens infordrande för landsbygdens del ej blott från vederbörande dom- havande utan även från häradsrätterna en närmare kännedom vunnits om all— mänhetens uppfattning i spörsmålen om lämpliga sammansättningen av lag- mansrätterna och om omröstningsreglerna inom desamma. Åtskilligt torde tala för att de tidigare framkomna kraven å en utvidgning av nämndens inflytan- de vid domfällandet genom införande av individuell i stället för kollektiv röst— rätt ej längre med samma styrka uppbäras av en allmän folkmening, likasom att de ej heller mera allmänt omfattas av nämndernas egna ledamöter. Myc— ket kan detta bero på, att nämnden, där förhållandet mellan denna och dom— havanden är såsom det bör vara, redan med nuvarande omröstningsregler efter hand kommit att de facto få ett allt större inflytande å målens avgörande än vad tidigare varit fallet, särskilt i vad angår brottmål. Tydligt är ock, att med genomförande av en koncentrerad huvudförhandling, vars hela förlopp samtliga i domfällandet deltagande nämndemän hava att följa, betingelser komma att skapas för ett än större inflytande från nämndens sida å målens avgörande även utan ändring i nu gällande omröstningsregler. Bland nämnds- ledamöter med någon längre tids erfarenhet torde den meningen vara allmän, att särskilt i mera invecklade tvistemål och sådana, där tvisten gäller ej så mycket prövning av faktiska förhållanden, utan exempelvis tolkning av de rättsliga bestämmelserna i ämnet, ett ändrat omröstningssätt i den av pro- cesskommissionen föreslagna riktningen icke är att önska. I händelse änd- ring skulle komma att göras i den nuvarande kollegiala rösträtten för nämn- den, borde denna enligt min mening i allt fall begränsas till att gälla enbart brottmål. Mången gång är ju emellertid såsom känt gränsen mellan brott- mål och civila mål ganska flytande. Sålunda kan t. ex. en större, för nämn- dens ledamöter jämförelsevis svårbedömbar redovisningstvist, vars tyngdpunkt legat å den under den förberedande behandlingen av målet skedda sovringen av materialet, genom tillkoppling av ett ansvarsyrkande för trolöshet mot hu- vudman komma att bliva av brottmåls natur. Då jag ej känner mig övertygad om, att genom en omläggning av rösträttssättet inom nämnden på. föreslag— na. sättet skulle vinnas garantier för vare sig materiellt riktigare domslut i må- len eller för ökning i allmänhetens förtroende för rättskipningen i underrät-

terna utöver det, som för närvarande förefinnes, har jag å nu förevarande punkt funnit övervägande skäl tala för att stanna vid den ordning, som för närvarande härutinnan gäller. Jag har blivit än mera befäst i denna min upp- fattning som det vid överläggning i frågan med nämnden i den av mig inne- havda domsagan befunnits, att samma mening allmänt omfattades av nämn- dens ledamöter.

Vad angår frågan om lämpliga antalet samtidigt tjänstgörande nämnds- ledamöter i lagmansrätterna förtjänar framhållas, att, därest en anordning kunde träffas, varigenom huvudförhandling av mål för särskilda delar av domsagan komme att ske å regelbundet återkommande dagar i månaden med enbart nämndemän för respektive del av domsagan då. tjänstgörande, skulle ett antal av fem nämndemän såsom domföra vara fullt acceptabelt. De tillstä- desvarande fem nämndemännen skulle då ur synpunkten av orts- och person- kännedom väl uppväga en av sju nämndemän från hela domsagan samman— satt nämnd.

Överhuvud torde det komma att möta synnerligen stora svårigheter att få till stånd sådana anordningar för indelning av nämnden till tjänstgöring, att även för de -—— särskilt under övergången till reformens genomförande men även sedermera —— säkerligen ej få fall, då huvudförhandling komme att äga rum i målen vid mer än ett rättegångstillfälle och då utslag komme att av- kunnas först å senare rättegångsdag än den, varå huvudförhandlingen avslu- tats, garanti skulle kunna vinnas för att samma nämndsledamöter, som tillhört rätten vid början av en huvudförhandling, skulle komma att följa målet fram till dess avdömande. Det skulle kunna tänkas såsom en läglig utväg att städ- se låta en nämndeman utöver det domföra antalet sådana tjänstgöra för att ej genom en nämndemans sjukdomsfall olägenheter skola uppstå vid ett måls förevarande till handläggning eller till överläggning om utslag vid ett senare rättegångstillfälle. Lämpligt skulle med hänsyn till vad nu sagts kunna vara att låta indela nämnden till tjänstgöring med sex ledamöter i varje lag sam— tidigt som för domförhet bestämdes ett antal av, såsom processkommissionen tänkt sig, fem nämndemän.

I händelse prorogationsrätt till hovrätt skulle genomföras på sätt process- kommissionen föreslagit, skulle följden därav helt visst bliva, att särskilt i de stadssamhällen, där hovrätterna bleve förlagda, och närmaste orten därom- kring, man rätt allmänt komme att gå förbi anlitande av underrätterna, i det att parterna i rätt stor utsträckning efter överenskommelse med motparterna där komme att instämma målen direkt till hovrätten. Att en dylik utveckling ur flerahanda synpunkter ej skulle vara önsklig, synes mig Visst.

I fråga om åklagarväsendet i hovrätterna torde advokatfiskalens rätt att förordna statsåklagare, som utfört ett åtal vid lagmansrätt, att föra talan i målet jämväl i hovrätten ej böra begränsas så. snävt, som i förslaget skett. Det synes nämligen vara naturligast, att dylik statsåklagare, om hans tid det medgiver, ock utför åklagartalan i hovrätten. Särskilt synes så vara en na- turlig anordning för de i hovrättsstäderna bosatta statsåklagarnas del.

Därest rätten att få. mål prövade i högsta domstolen skulle begränsas till allenast frågor om rättstillämpning, torde därav för brottmålens del bliva en självfallen följd, att sakfällda personer, vilka önska få sin sak underställd hög— sta domstolen även i själva sakfrågan, komme att genom framställande alter- nativt i besvären om straffrihet eller straffmildring nådevägen bereda sig denna möjlighet, och skulle såmedelst tvivelsutan den avsedda begränsningen i högsta domstolens prövningsrätt beträffande brottmålen komma att i verklig— heten till mycket väsentlig del bortelimineras.

Vad angår sättet för val av nämndemän är det nog beklagligen att förvän- ta, att så snart dylikt val skall förrättas av en korporation (stadsfullmäktige

eller kommunalfullmäktige), vilken i sin ordning tillsatts efter strid emellan skilda politiska grupperingar, valet trots anordningar med förslag 0. d. i det stora flertalet fall kommer att bliva förrättat efter partipolitiska linjer med avgörandet lagt i den största gruppens eller flera mindre vid valet samver— kande gruppers händer. I händelse mandattiden, såsom synes lämpligt, får för- bliva sex år samt de å en kommun fallande nämndemansplatserna bliva i val— hänseende fördelade å de olika åren, torde jämförelsevis sällan förutsättnin- garna för proportionell valmetods användning komma att förefinnas. Vid samråd å denna punkt med nämndsledamöter i den av mig innehavda domsaq gan har allmänt uttalat-s en önskan att, till förebyggande i görligaste mån av att nämndemansvalen skulle komma att ske efter partipolitiska linjer, samma val städse måtte såsom nu få förrättas direkt å kommunalstämma.

Vad beträffar det av processkommissionen föreslagna institutet strafföre— läggande synes mig starka betänkligheter resa sig mot dess användande annat än i fråga om rena bagatellförseelser, såsom underlåtenhet att föra tänt ljus efter mörkrets inbrott å velocipedlykta o. d. I den utsträckning institutet före- slagits till användning skulle det kunna komma till användning i säkerligen mera än 90 procent av vid häradsrätterna förekommande brottmål. Folkme- ningen skulle otvivelaktigt och efter min mening med full rätt reagera emot en dylik anordning, varigenom straffmätningen för förbrytelser med straff— skala ända upp till sex månaders fängelse och till förelagda bötesbelopp av intill femhundra kronor skulle komma att förflyttas från domstolarna med dess folkliga sammansättning över till åklagarna. Den efterföljande ompröv- ning av de av åklagarna förelagda straffmåtten, vilken i förslaget tillagts, ej —— såsom man skulle helst sett — rätten i dess sammansättning av domare och nämnd, utan den lagfarne domaren ensam, skulle helt visst i saknad ofta av nödigt underlag för straffmätningens handhavande ej bliva till därmed av— sett gagn.

Många av de i betänkandet skisserade processuella bestämmelserna verka —— såsom ock i det härvid i tryck bilagda yttrandet i ett flertal fall framhål— lits — onödigt och olämpligt klavbindande för domstolarna. Medan sålunda t. ex. å fullgoda grunder medgives, att vid hörande av sakkunniga domstolen må lägga till grund för förhöret skriftliga attester av de hörda, är en lik— nande anordning alldeles förbjuden vid förhör med vittnen. Tydligt är emel- lertid, att samma skäl kunna tala för en liknande ordning, då det i en rent teknisk fråga gäller att höra av parter åberopade vittnen.

Det i bilagda tryckta yttrande framhållna behovet att få till stånd bestäm- melser, som möjliggöra meddelande av tredskodom utan att käranden behöver in- ställa sig vid rätten, ber jag att få med synnerlig styrka understryka på grund av under årens lopp därutinnan vunna erfarenheter. Det kännes verkligt be- klämmande att tingsdag efter tingsdag behöva gentemot med ekonomiska svå— righeter kämpande personer meddela tredskodomar, däri utdömda rättegångs— kostnader ej sällan överstigande storleken av de omstämda fordringsbeloppen — till vanligen mer än halva beloppet avse ersättning för kärandens inställelse vid rätten, vilken med en omläggning av förfarandet bort kunna göras över- flödig.

I fråga om ersättning åt nämndens ledamöter för deras inställelser vid dom— stolen är jag höjd för den anordningen, att dagtraktamenten till dem ej må utgå, men väl reseersättning till utjämning nämndemännen emellan av deras olika kostnader allt efter den större eller mindre avlägsenheten av deras hem från tingsstaden.

Innan de föreslagna riktlinjerna för domstolsorganisationen bringas vidare till utförande, är det givet, att de ekonomiska verkningarna av förslagen i den— na del måste ingående utredas. Min fasta övertygelse är, att det därvid

skall komma att visa sig, att förslagets genomförande i denna del kommer att bliva mycket väsentligt kostbarare än vad kommismonen i sina beräkningar ut- gått ifrån, liksom jag ock är viss om att förande av rättegångar med en process— anordning efter förslagets riktlinjer kommer att för parternas del i det stora flertalet fall ställa sig betydligt dyrbararc än vad för närvarande är fallet. Tydligt är, att innan utarbetade förslag till domkretsindelning, befattnings— havare i domkretsarna. och dessas avlöning framlagts, det är svårt att bilda sig en slutgiltig ståndpunkt till organisationsfrågorna. Visst är emellertid, att en mångfald av de i betänkandet föreslagna processuella föreskrifterna under alla förhållanden skulle vara synnerligen önskligt att snarast få lag- fästa.

H äradshärdin yen i Färs hära-ds domsaga (F. AHLGREN): Kommissionen lovar att framgå med största. varsamhet och utan att söka efterbilda främmande mönster eller förspilla det myckna värdefulla i vårt nu- varande rättegångsväsen. I så måtto har kommissionen hållit ord, att de nu— varande domstolarna bevarats med modifikationer, som väl i flera fall be- tingas av nödvändigheten, men i övrigt återstår så gott som intet av den nu— varande rättegångsordningen, och efterbildningen efter främmande mönster är betänkandets mest framträdande drag.

Med eftertryck framhåller kommissionen såsom nödvändigt att vid rättskip- ningen åt lekmännen bereda ett ökat inflytande. vilket kommissionen säger överensstämma med svensk rättsuppfattning. Varpå kommissionen grundar sitt uttalande i sistnämnda hänseende är ej veterligt. Möjligt är att personer finnas som omfatta denna åsikt, men de torde utgöra ett fåtal. Någon ut- bredd mening härom lär ej vara till finnandes och kan troligen icke heller utan svårighet allmänheten bibringas.

Lekmännens insats i rättskipningen för närvarande genom häradsnämnden bör skattas mycket högt, men dess värde ligger i synnerhet däri att nämnde— männen äro folkets förtroendemän hos domstolen och förmå tillhandagå do— maren med betydelsefulla upplysningar. Nämndens inflytande på domsluten har ofta överdrivits-. De fall, då nämnden dikterat domar, som blivit be- ståndande, äro så få, att de kunna lämnas ur räkningen. Lekmännens för- måga att döma emellan parter under nuvarande, allt annat än enkla samfunds- förhållanden är ringa eller ingen, även om det toges hänsyn till vad kommis- sionen kallar det oförvillade lekmannaomdömet.

Nämnden i dess nuvarande gestalt räknas icke till det värdefulla, som kom- missionen anser icke böra förspillas. l stället för denna nämnd har kom- missionen inrättat cn lagskipande församling med minst 45 medlemmar, vilka till och med kunna utses efter en proportionell metod. Det återstår att se, om denna skara dömande lekmän kan öka allmänhetens förtroende till dom- stolen. Förmodligen har kommissionen i viss mån drivits till detta förslag av sm påtänkta anordning med mycket. täta domstolssammanträden. Bibe- hålles denna anordning, möter det svårigheter att bevara nämnden i dess sedan gammalt beprövade och värderade skick.

Verksamheten vid lagmansrätterna synes bliva särdeles intensiv. Genom det otvivelaktigt lämpliga överflyttandet av exekutiva ärenden till dem och genom deras förpliktelse att sörja för en förberedande handläggning av målen ökas den tyngande arbetsbörda, som redan nu påvilar häradsrätterna, vartill kommer att sammanträden skola hållas så ofta som en gång i veckan samt till och med för att besluta om häktning. För att vinna den för övrigt mycket eftersträvansvärda snabbheten i rättskipningen äro så täta sammanträden icke av nöden, i synnerhet om det betänkes att huvudförhandlingen skall föregås av en målen förberedande behandling, vilken icke kan undanstökas på några

få dagar, samt att uppskov vid huvudförhandlingen såsom regel ej skall med- givas. Det är uppenbarligen det muntliga förfarandet vid huvudförhand— lingen, som i sin mån framtvingat olägenheten av så talrika sammanträden, i det att kommissionen med all rätt funnit dom icke alltid kunna beslutas i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen, men däremot icke velat med- giva längre anstånd än en vecka, enär den av kommissionen högt skattade friskheten i intrycken från huvudförhandlingen kunde komma att fördunsta.

Lagmannens arbetsbörda måste bliva övermäktig, vilket kommissionen synes ana, då den påpekar att på honom måste ställas stora anspråk. De tilltänkta rådmännen och sekreterarna bliva nog ej heller lottlösa. I Svensk Juristtidning för 1927 häftet I förekommer å sidan 30 en tablå som torde vara avsedd att verka vägledande vid bedömandet av göromålens omfattning vid en lagmans— rätt. Egendomligt nog synes den författare, som framlagt tablån, medgiva otillräckligheten av den personal, som efter hans antydningar skall anställas vid lagmansrätterna, i det att han hänvisar till biträde av unga notarier, vil- ka han antager tacksamt skola ställa sin arbetskraft till förfogande. Det kan väl icke vara avsett annat än att dessa unga notariers ställning skall regleras genom lag och att de för sitt arbete skola erhålla skälig vedergällning. Staten bör icke genomföra en domstolsorganisation med beräkning att gratis kunna förskaffa sig erforderlig arbetskraft.

Det är svårt att inse hur lagmannen skall finna tid för det begrundande av invecklade rättsfall, som för en tillförlitlig rättskipning är nödvändigt. Här- vid lönar det sig icke att hänvisa till nu gällande ordning, som genom sitt medgivande av vidsträckt ledighet åt ordinarie domare skapat en visserligen föga lämplig, men nödvändig säkerhetsventil mot överbelastning i arbetet.

Den föreslagna prorogationsrätten till hovrätterna kan möjligen komma att betydligt lätta arbetet för lagmansrätterna och i motsvarande mån öka det- samma i hovrätterna. Med visshet kan sägas att denna rätt flitigt kommer att anlitas, allra helst om hovrätterna skola resa omkring i sin jurisdiktion. Då emellertid statistisk utredning saknas, kunna verkningarna av prorogationsrät- ten icke bedömas och frågan härom icke bliva föremål för någon vidare diskus- sron.

Allt vad kommissionen föreslagit syftar ytterst till att bereda rum för det så kallade muntliga rättegångsförfarandet, vilket emellertid är en ren efter- bildning av utländska mönster och saknar varje anknytning till svensk rätte- gångsordning. Det får väl antagas, att förfarandet vid dess prövning i utlan— det befunnits fördelaktigt, och det må vara att hoppas att de länder, som läm- na förebilden, icke utdöma förfarandet, redan innan det här införes. Det är en öppen fråga om förfarandet i föreslagen omfattning lämpar sig för svenska förhållanden. Det är möjligt att det flödande ordet och det dramatiska för— loppet, som utmärka förfarandet, icke tilltala den svenska allmänheten i samma mån som befolkningen hos de i förevarande fall tongivande länderna.

Det vore för visso en förmån, om det nu rådande inprotokolleringssystemet kunde få något maka åt sig, särskilt i brottmålen, vilkas handläggning för närvarande, enkannerligen i överrätterna, icke kan betraktas som tillfredsstäl- lande, men det vore även önskligt att sådant kunde ske utan att nyheter med nästan oöverskådliga följder införas. Fördelarna av ett rent muntligt förfa- rande i tvistemål synas tvivelaktiga. Den samvetsgranne domaren kommer na- turligtvis att under den förberedande behandlingen i den mån det för honom är möjligt söka skaffa sig en så ingående kännedom om målet, att han bliver färdig med sin åsikt före huvudförhandlingen. Det skådespel, som därvid upp— föres, torde i allmänhet lämna honom oberörd. Att lekmännen skulle kunna skaffa sig en självständig uppfattning i annat än de enklaste målen är alldeles uteslutet och uppenbart för en var med erfarenhet på detta område. Förekom—

mer vid huvudförhandlingen något väsentligt nytt, blir det helt visst oftast anstånd med domen. Den ingående prövning av saken, som före domen hittills ägt rum, torde icke böra avskaffas, även om snabbheten i domsluten kommer att stå, något tillbaka. ,

Påfallande är kommissionens ringa anspråk på rättegångsombuden vid lag- mansrätterna. Med en mycket ringa begränsning står det en var fritt att åt- minstone försöka sig som sådant ombud. Menighetens bästa synes icke häri- genom hava tillvaratagits.

Den tilltänkta rättegångsordningen räknar för övrigt med ett advokatstånd av helt annan typ än det som nu finnes. Det är att hoppas att när tiden är inne advokatståndet så utvecklats, att det står redo inför de uppgifter, som komma att det föreläggas. Mera än en förhoppning finnes dock icke.

Mycket i kommissionens betänkande är av den beskaffenhet att det kommer att tilltala fantasien hos reformvänliga personer, på vilka i dessa tider icke råder någon brist, men flertalet av dem, som förvärvat större praktisk erfaren- het vid dombordet, kommer säkerligen att känna sig tvehågset inför de i be- tänkandet gjorda förslag, vilkas genomförande icke komma att befordra grund- lighet och eftertanke vid dömandet, utan fastmera måste medföra en viss risk att tvistens utgång kan bliva beroende på stundens ingivelser. Den nuvarande organisationen torde icke böra så, som skett, kastas över bord, utan kunna så utvecklas, att den tillfredsställer anspråken icke allenast på den med rätta efterlängtade snabbheten i rättskipningen utan ock på den trygghet därutin— nan, vilken nu icke saknas och icke bör givas till spillo.

H äradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga (G. LINDs'rED'r): Arbetet med förbättring av rättegångsväsendet i vårt land, sådant detsamma ordnats i rättegångsbalken av 1734 års lag, har som bekant pågått alltsedan början av förra århundradet. Ehuru därvid under årens lopp åtskilliga partiella reformer genomförts, kvarstå dock alltjämt en del allmänt erkända brister i gällandde rättegångsordning. Ett fortsatt reformarbete är därför otvivelaktigt av no en. .

Emellertid torde det vara oomtvistligt, att vårt nuvarande rättegångsväsende äger många och stora förtjänster, som uppenbarligen vid ett reformarbete måste tillvaratagas. Av de allmänna krav, som enligt vad kommissionen framhåller böra ställas på en god rättegångsordning, nämligen kraven på rättskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet, torde den nuvarande rättegångsordningen i stort sett tillgodose två. Säkerligen måste densamma anses innefatta den önskvärda garantien för rättskipningens billighet, i det de rättssökandes kost— nader torde vara mindre i vårt land än i flertalet andra kulturstater. Av all- deles särskild vikt torde emellertid vara den garanti för rättskipningens säker- het, som vårt rättegångsväsende, trots däremot framställda erinringar, otvivel- aktigt innefattar. Därom vittnar tydligt det av kommissionen vid upprepade tillfällen åberopade stora förtroende, som den svenska allmänheten hyser för rättskipningen vid våra domstolar. Säkerligen skulle icke ett sådant förtroende göra sig gällande, därest det i någon större utsträckning förekomme, att orik- tiga donar meddelades. Aven om vissa reformer anses Önskvärda till ytterligare förbättring av säkerheten i rättskipningen, torde man därför, då man talar om bristerna i vår nuvarande rättegångsordning, i huvudsak åsyfta rättskipningens långsamhet.

Särskilt med hänsyn till det allmänna förtroende, den svenska rättskipningen otvivelaktigt åtnjuter, har det hittills ansetts såsom en självklar utgångspunkt vid det, sedan mera än 100 år pågående reformarbetet, att detta måste bedrivas med stor varsamhet och i allt väsentligt bygga på det beståendes grund. I en- lighet härmed har man ock med partiella reformer sökt efter hand avhjälpa det

beståendes brister. Det torde ock ligga i sakens natur, att en rättegångsord- ning, som i stort sett erbjuder det väsentligaste, man av en sådan fordrar, näm- ligen säkerhet, endast bör rubbas i de delar, där förbättringar kunna vinnas utan att nämnda förmån förloras. Den första frågan, som vid det ifrågavarande reformarbetet uppställer sig, är därför: Kunna ej erforderliga förbättringar till vinnande av snabbhet och ytterligare säkerhet vinnas redan genom partiella reformer?

Då man emellertid i kommissionens betänkande söker svar på den nyssnämnda frågan, visar det sig svårt att avgöra, vilken ståndpunkt kommissionen egent- ligen intagit därtill. Kommissionens allmänna uttalanden synas nämligen dels stå i strid inbördes med varandra och dels med kommissionens förslag. Kom- missionen anför sålunda bland annat: >>I högre grad än på många andra områden av samhällslivet är det av vikt att framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, får icke för- spillas; institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas», samt vidare: >>Men såsom förut framhållits, bör en sådan reform icke företagas utan den största varsamhet. Den hos vårt folk djupt rotade tradition, som uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen bygges på den bestående grunden för att kunna väntas bliva omfattad med det oum— härliga förtroendet från folkets sida.» Med hänsyn till dessa kommissionens yttranden, hade man haft rätt att förvänta, att kommissionen, som lämnar upp— lysning om de brister, som enligt dess mening vidlåda den gällande rättegångs- ordningen, därefter skulle söka för en var av dem utreda, Vilka reformer som för dess avhjälpande erfordrades. Någon sådan utredning finnes emellertid icke i kommissionens betänkande. I stället för att undersöka om vissa partiella reformer skulle avhjälpa felen, uppställer kommissionen utan motivering vissa bestämda utgångspunkter för en blivande rättegångsordning: förfarandet skall vara muntligt och omedelbart, utan protokoll, dom skall meddelas genast utan uppskov och lekmännen skola hava ökat inflytande på avgörandet. Med dessa utgångspunkter förklarar därefter kommissionen, beträffande domstolsorgani- sationen, att denna är helt beroende av det förfarande, man vill använda, och att en reform, som innebär införande av ett muntligt rättegångsförfarande, måste »medföra en reform också av domstolsorganisationen, så att denna anpassas efter förfarandets krav», samt, beträffande förfarandet, att för att råda bot på de allvarliga brister, som vidlåda detta, »och skapa på en gång erforderlig snabbhet och betryggande säkerhet för materiellt riktiga avgöranden i rätt- skipningen, är det förvisso icke tillräckligt att begränsa reformen till allenast jämkningar i det nuvarande förfarandet. En väsentlig förbättring av rätte— gångsväsendet kan endast vinnas genom att man slår in på de vägar, som re— formarbetet i övriga kulturländer följt på detta område.»

Med hänsyn till dessa och andra liknande mot varandra stridande uttalanden kan man först vid en granskning av förslaget i dess helhet bilda sig en uppfatt- ning om, huruvida och i vad mån kommissionen i verkligheten avsett att bibe- Eålla något av den bestående ordningen. En sådan granskning synes giva vid

anc en,

att förfarandet vid underrätt helt omlagts såväl i princip som i detalj: ord- ningen för rättegångens öppnande har ändrats, förberedande förhandling utom domstol införts, förhandlingen inför domstolen och parternas ställning under förfarandet samt protokollets betydelse omlagts, varjämte grunderna för be- visprövningen, principerna för omröstning till dom och ordningen för domens beslutande och meddelande ändrats,

att domstolsorganisationen väsentligen ändrats: målen hava med hänsyn till

deras beskaffenhet uppdelats till behandling av olika domare, domstolarnas sammansättning har ändrats, domkretsindelningen är avsedd att omläggas och ändrad tingsordning har föreslagits,

att ny instansordning föreslagits med ändrad organisation av andra instansen och av förfarandet inför densamma samt av omröstningen,

att högsta instansens behörighet inskränkts, att åklagareväsendet omorganiserats, att nytt advokatväsende förutsättes samt att ny ordning för domares utbildning och tillsättande och nya former för kansliarbetet föreslås.

Uppenbarligen kan detta kommissionens förslag icke sägas innebära »parti- ella reformer», utan innefattar detsamma ett helt nytt rättegångssystem, om vilket icke ens torde kunna påstås, att detsamma är byggt på gällande rätte- gångsordning. Av det gamla återstår i själva verket ingenting annat än vad som torde utgöra nödvändiga beståndsdelar av varje rättegångssystem eller att domstolar skola finnas, i viss utsträckning besatta med lagfarna leda- möter, att innan dom meddelas, förhandling inför rätta måste äga rum, där- vid åklagare och parter deltaga i förhandlingen, samt att förlorande part i viss utsträckning skall äga rätt till klagan över underrätts domslut. Härvid synes kommissionen, såvitt av betänkandet framgår, icke ansett erforderligt att ens undersöka möjligheten av ett framgående på de partiella reformernas väg. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som det resultat, vartill kommis— sionen kommit, står i strid med såväl förut gängse uppfattning och tillämpade arbetsmetoder som kommissionens egna. uttalanden i fråga om sättet för re- formarbetets bedrivande Och angelägenheten av att därvid framgå med försik- tighet. En undersökning hade för övrigt varit så mycket mera påkallad, som det knappast torde vara något tvivel om att densamma givit vid handen, att ett genomförande så småningom av partiella reformer är en framkomlig väg.

Riktigheten av vad sålunda anförts rörande möjligheten att i erforderliga. delar allenast reformera vår nuvarande rättegångsordning torde framgå av en jämförelse mellan de erinringar, som framställts mot densamma, och de delar av kommissionens ändringsförslag, som synas ägnade att avhjälpa de påtalade bristerna.

Vad framför allt i huvudsak anmärkte mot rättskipningen i vårt land har varit dess långsamhet. Anledningen härtill synes kommissionen för sin del huvudsakligen sökt i det hos oss tillämpade muntligt-protokollariska systemet och bristen på bestämmelser om förberedande utredning av målen, innan de handläggas inför rätten. Domarens göromål. säger kommissionen, komma till stor del att bestå i uppsättande och justerande av protokoll, och protokolls- systenlet framtvingar långa uppskov under förfarandet och fördröjer avgöran- det. Då en förberedande utredning icke äger rum, framkommer processmate— rialet i ett oordnat och föga överskådligt skick, varigenom en snabb hand- läggning inför domstolen och ett omedelbart avgörande försvåras eller för— hindras. Visserligen är detta resonemang så till vida ensidigt, som det endast riktar sig mot förfarandet i underrätten, där långsamheten numera icke är så anmärkningsvärd som i överrätterna, framför allt i hovrätterna, och vad brott- målsförfarandet angår torde överhuvud taget icke kunna m_ed fog påstås, att detsamma är långsammare hos oss än i något annat land. Aven med dessa re- servationer framstår dock fortfarande långsamheten i rättskipningen som ett uppenbart missförhållande.

Bestämmelser om en förberedande förhandling utom domstolen, vilka otvi- velaktigt kunna vara ägnade att i många fall påskynda rättegångsförfarandet och i varje fall i ej ringa mån torde komma att minska de påtalade olägen- heterna av rättegångens skriftlighet, torde utan svårighet kunna inpassas i

gällande lagstiftning. Där så sker, torde något behov icke föreligga att för ökande av förfarandets snabbhet utbyta det muntligt-protokollariska systemet mot ett rent muntligt, något som för övrigt av nedan anförda skäl i vart fall icke bör ifrågakomma.

Det av kommissionen vidare anmärkta förhållandet, att bristen på ändamåls— enlig arbetsfördelning, särskilt vid underrätterna på landet, har till följd, att domaren måste splittra sin arbetskraft på en mängd mindre viktiga göro— mål, lär ock, på sätt jämväl framgår av kommissionens därutinnan fram- ställda förslag, kunna inom ramen av den gällande rättegångsordningen av- hjälpas. J ämväl en del andra av kommissionen till motverkande av långsam- heten framställda ändringsförslag, såsom förslag till bestämmelser om stäm- nings form och innehåll, ordningen för partsförhandlingen, verkan av parts utevaro o. s. v., torde utan rubbande av rättegångsordningen i övrigt kunna genomföras.

Ehuru i stort sett den gällande processordningen motsvarar kravet på ga- ranti för materiellt riktiga avgöranden, hava dock även i denna del några er- inringar framställts. Sålunda har anmärkts, att domstolssammanträdena äro för fåtaliga, så att ett alltför stort antal mål måste vid varje sammanträde handläggas och svårigheter för domstolen uppstå att ägna varje mål den grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt att göro- målens mängd ofta tvingar domaren att taga ledigt, så att rättskipningen även i stora och viktiga mål måste anförtros vikarier, vilka icke alltid kunna vara vuxna sin uppgift. Visserligen hava dessa anmärkningar till sin betydelse väsentligt överdrivits, särskilt sedan numera åtgärder med anledning av dem vidtagits, men fog kan dock sägas finnas för kravet på ytterligare åtgärder. Såsom sådana måste dock redan i viss mån anses dels den omförmälda arbets- fördelningen och dels den föreslagna förberedande förhandlingen. I den mån ytterligare åtgärder erfordras, synas de lämpligen kunna åstadkommas på den väg, varpå man redan genom bestämmelserna i domsagostadgan, lagen om särskilda tingssammanträden m. fl. inslagit.

För avhjälpande av här omförmälda brister synes följaktligen någon änd— ring av grunderna för rättegångsväsendet icke behöva tillgripas.

Vad nu sagts torde jämväl gälla övriga av kommissionen påpekade brister i rättegångsförfarandet. Den otvivelaktigt välbehövliga omorganisationen av vårt åklagarväsen, ävensom sådan statlig reglering av advokatväsendet, som må finnas erforderlig, såsom medel att stärka rättskipningens säkerhet och öka dess snabbhet, torde var för sig och i huvudsak och utan inbördes sam— manhang kunna genomföras utan någon omgestaltning av vårt rättegångssy— stem. Aven en uppdelning av våra nuvarande tre hovrätter i fem, sju eller flera sådana, som kommissionen framställer såsom ett önskemål, torde kunna ske utan sådan omgestaltning. I den mån rättssäkerheten, såsom kommissio- nen gör gällande, skulle lida av det sätt, på vilket protokollet nu med ledning av memorialanteckningar föres, lär felet lätt kunna avhjälpas med särskilda föreskrifter, vilket för övrigt torde utgöra ett säkrare sätt för rättssäkerhetens förhöjande än det av kommissionen föreslagna, nämligen att protokoll icke skall föras.

Vad slutligen angår de ändringar, kommissionen föreslår i domstolsorgani- sationen för åstadkommande av ökat lekmannainflytande vid våra domstolar, är svårt att förstå, vad betydelse desamma skulle få för tillgodoseendet av något av de förenämnda tre kraven på en god rättskipning, nämligen dess snabbhet, dess säkerhet och dess billighet för parterna. Då förslaget i denna del icke torde avse att avhjälpa någon av de anmärkta bristerna i vårt nu- varande rättegångsväsende, lär detsamma sålunda icke behöva tagas i be—

traktande vid bedömandet av frågan, huruvida rättegångsväsendet kan för— bättras genom vissa partiella reformer eller ej.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att en reformering av vårt rättegångs- väsen låter sig genomföra utan omgestaltning av dess grunder och med bibe- hållande av dess många och högst avsevärda förtjänster.

Om emellertid nämnda slutsats är riktig, torde redan därmed vara givet, att ett kasserande av gällande rättegångsordning och dess ersättande med en helt ny rättegångsordning icke bör äga rum. Med en dylik metod för rätt— skipningens förbättrande måste nämligen ovillkorligen följa, dels att åtskilliga goda sidor av den gamla ordningen offras, och dels att det nya oprövade syste— met i sin tur måste komma att framvisa brister, av vilka visserligen en del re- dan vid en teoretisk granskning synas kunna påvisas, men andra med säker— het först komma att framgå av en dyrköpt erfarenhet. Även vid den mest noggranna granskning av vad som föreslås måste komma att kvarstå en känsla av att det omöjligen kan på förhand sägas, att vad som vinnes verk— ligen är bättre eller ens lika bra som det man förlorar, och så dålig är den nu- varande rättskipningen för visso icke att det på grund därav skulle kunna anses berättigat att inlåta sig på något experiment å ett för hela samhället så betydelsefullt område som rättskipningen.

Vad sålunda anförts innebär icke, att processkommissionens förslag till en helt ny rättegångsordning icke skulle kunna läggas till grund för lagstiftning. Ett sådant påstående vore lika oriktigt som att fälla ett dylikt omdöme om den nu gällande lagstiftningen eller om vilken som helst annan rättegångsord- ning i någon av kulturstaterna. Varje modern rättegångsordning, liksom den av kommissionen föreslagna, torde efter genomgripande omarbetning kunna bringas i samklang med traditioner och förhållanden i vårt land. Men för att inslå på en sådan väg lär fordras, att förslaget i fråga, såsom utgångs- punkt för det vidare reformarbetet, med säkerhet kan antagas giva väsentligt bättre resultat än det mera säkra och överskådliga, som med den nuvarande rättegångsordningen såsom grund otvivelaktigt kan vinnas.

En granskning av processkommissionens förslag, såsom helhet betraktat, synes närmast föranleda till antagandet, att åtminstone två av de av kommis- sionen uppställda huvudsakliga kraven på en god rättskipning, nämligen kra- ven på rättskipningens säkerhet och billighet, snarare bliva mindre tillgodo- sedda med den föreslagna än med den nuvarande rättegångsordningen, vare- mot beträffande det tredje, kravet på rättskipningens snabbhet, en viss för- bättring i de nuvarande förhållandena synes sannolik.

Kostnaderna för rättskipningen bestridas för närvarande dels av städerna, av vilka flertalet själva bekosta sin rättskipning, dels av övriga kommuner, som bygga och underhålla tingshus, dels av den rättssökande allmänheten genom lösen och stämpel å utgående expeditioner, dels ock, i övrigt, av sta- ten. Kommissionen, som tänker sig ett bibehållande av de rättegångsavgifter, den rättssökande allmänheten erlägger, och jämväl synes avse att behålla be- stämmelserna om kommunernas tingshusbyggnadsskyldighet, har föreslagit ett överflyttande i övrigt på statsverket av samtliga utgifter för såväl rätt- skipningen som åklagarväsendet. Kommissionen har däremot icke verk- ställt någon utredning rörande kostnadernas storlek, utan allenast nöjt sig med några allmänna uttalanden.

Att åtskilliga av rättegångsväsendets särskilda utgiftsposter komma att ökas vid ett genomförande av processkommissionens förslag, torde vara otvr- velaktigt. Flera av de föreslagna reformerna verka i denna riktning. Så är i första hand fallet med statens övertagande av städernas rättskipning. Vl- dare må nämnas löneregleringen för lagmän och hovrättsråd, inrättandet av de nya ordinarie rådmans- och sekreterarebefattningarna, beredandet av ersätt-

ning åt nämndemännen för resor och tidsspillan jämte ökningen till ungefär det fyrdubbla av antalet domstolssammanträden, nämndemäns tjänstgöring. i hovrätt och rådhusrätter i vissa mål, domstolarnas sammanträden å annan ort än den ordinarie sammanträdesorten, inrättandet av handelsdomstolar med sakkunniga ledamöter, de nuvarande tre hovrätternas uppdelning i sju med därav följande kostnader för anskaffande av nya hovrättslokaler m. fl. En mycket betydande merutgift kommer den föreslagna omorganisationen av åklagareväsendet uppenbarligen att medföra, då därmed bland annat avses in- rättandet av en ny kår av tjänstemän, rättsutbildade statsåklagare, vilka jäm- te underåklagare skulle träda i stället för de nuvarande landsfogdarna samt lands- och stadsfiskalerna.

Den högst betydande merkostnad, som skulle uppkomma för avlöning av hovrätternas och underrätternas mest kvalificerade domare, hovrättsråden och lagmännen, samt för avlöning till de nyinrättade rådmans- och sekre- terarebefattningarna, förmodar kommissionen skola mer än täckas redan av den minskning i antalet arbetskrafter, som »den rationella domstolsindelnin- gen i första instans och avskaffandet av de nuvarande kollegiala stadsdom— stolarna» skulle medföra. Denna förmodan torde dock knappast vara rik- tig. Erfarenheten torde nämligen visa, att man icke genom ett så enkelt me— del, som en >>omorganisation» kan avsevärt minska antalet av förut erforder- liga, fullt sysselsatta arbetskrafter, om icke arbetsbördan samtidigt minskas eller sämre arbetsresultat önskas. Någon annan minskning i arbetsbördan föreslås emellertid icke än den, minskningen i protokollsskrivandet i rätte- gångsmålen skulle innebära, under det en ökning skulle inträda genom över- exekutorsgöromålens överflyttande till lagmansrätterna. Vid sådant förhål- lande och då de föreslagna rådmännen och sekreterarna väl i huvudsak icke komma att utföra mera arbete än det, som för närvarande utföres av biträdan- de domare samt förste och andra notarier, kan väl icke de nuvarande >>lagmän— nens», häradshövdingarnas, antal avsevärt minskas, och då man icke utan vi"— dare kan å en. domare pålägga den dömande verksamhet, som förut utförts av tre, torde väl minskningen av domarnas antal i städernas blivande lagmanS— rätter komma att begränsas av behovet av ökat antal avdelningar i de nuva- rande rådhusrätterna.

En avsevärd besparing beräknar kommissionen vidare skola uppstå i kost- naderna för renskrivning, men då kommissionens förslag om upphörande i viss utsträckning av protokollsförandet i rättegångsmålen icke lär vinna bifall. torde även denna besparing vara överskattad och endast böra beräknas be— träffande inskrivningsväsendet, därest formerna för detta väsentligen om— läggas.

Men även om det antages, att i nu berörda hänseenden möjliga besparingar i förening med sportlernas indragning till statsverket uppväga de kostnads- ökningar, som löneutgifterna komma att föranleda, återstår dock vissa säkra merutgifter för statsverket, nämligen, bland andra, mindre väsentliga, utgif— terna för ersättning till nämnden, vilka kommissionen beräknat komma att överstiga 1 3.50 000 kronor, utgifterna för nya hovrättslokaler samt framför allt utgifterna för övertagandet av städernas rättskipning och omorganisa- tionen av åklagarväsendet. Merkostnaderna för staten i sistnämnda hänse- ende torde böra räknas i sexsiffrigt tal och för belysande av betydelsen av sta— tens övertagande av städernas rättskipning må nämnas, att dessas utgifter för magistrat och rådhusrätt, enligt en av statistiska centralbyrån på grundval av sammandragen av städernas räkenskaper för år 1919 upprättad tabell, urn- der nämnda år uppgingo till 4 912 360 kronor.

Även dessa, obestridliga merutgifter synes kommissionen förutsätta kumna till väsentlig del ersättas av nya statsinkomster. Kommissionen anför så-

lunda, att statens övertagande av rättskipningen i städerna icke synes böra ske, »utan att städerna i större eller mindre grad gottgöra staten för den eko- nomiska uppoffring, den därigenom ådrager sig till städernas förmån». Med detta uttalande torde kommissionen knappast kunna avsett någon särskild rättegångsskatt av städerna, utan torde därmed åsyftats indragning till viss del av de städerna tidigare av staten beviljade särskilda inkomster. En så— dan indragning torde doek knappast kunna ske i någon avsevärd utsträck- ning. Möjligen skulle nu utgående ersättning för frångångna bötesandelar ävensom andra städerna tillkommande bötesmedel, under år 1919 uppgående till sammanlagt cirka 108000 kronor, kunna indragas. 1 övrigt lär däre— mot någon indragning av dessa särskilda inkomster, vilka enligt ovannämnda tabell under år 1919 uppgingo till i runt tal 10 000 000 kronor, icke skäligen kunna, därför att staten övertagcr kostnaderna för domstols- och åklagar- väsendet, ifrågasättas annat än i sammanhang med ett övertagande från statsverkets sida jämväl av de städernas övriga utgifter för egentliga stats— älndamål, cirka 20 000000 kronor, som alltjämt skulle ankomma på stä—

(erna.

Att man sålunda, trots kommissionens uttalanden i motsatt riktning, måst-e bestämt utgå ifrån, att ett genomförande av de utav kommissionen föreslag- na reformerna komme att föranleda mycket betydande merkostnader för rätt- skipningen, bör emellertid icke få tillmätas avgörande betydelse. Varje mera ingripande reform på ifrågavarande område torde medföra kostnadsökning, något som väl varit en av de viktigaste orsakerna till den alltför långsamma takt, vari det hittills pågående reformarbetet bedrivits. Den nämnda omstän- digheten lär därför icke i och för sig böra på annat sätt påverka omdömet om processkommissionens förslag än att densamma ytterligare bestyrker nöd- vändigheten av att framgå med partiella reformer och att icke med förslagets godkännande i princip på en gång binda sig för alla dessa utgifter. Däre- mot måste såsom allmän grundsats alltjämt gälla, att reformer, som äro ound- gängligen nödvändiga, också måste genomföras, även om rättskipningen däri— genom fördyras.

Därest emellertid merutgifterna för rättskipningen enligt kommissionens förslag skulle bliva så betydande, som ovan antagits, uppstår helt naturligt frågan, om icke, såsom kommissionen också antytt, staten bör genom höjning av rättegångsavgifterna reglera sina uppoffringar för rättsvården. Möjligen är detta i viss mån både berättigat och nödvändigt, men därmed torde även vara givet att kravet på en för de rättssökande billig rättskipning i motsva- rande inån åsidosättes. Ett genomförande av kommissionens förslag synes följaktligen redan härigenom verka till fördyrande av rättegången för de tvis- tande parterna.

Men även den vida större del av den rättssökande allmänhetens kostnader, som består i utgifterna för juridiskt biträde i målen och ersättning åt vittnen och sakkunniga, torde komma att avsevärt ökas. Härför tala åtskilliga om— ständigheter. Liksom det föreslagna nya rättegångsförfarandet ställer utom- ordentligt stora krav på domaren, komma ökade krav att ställas på parterna och deras ombud, och behovet av rättsbildat ombud kommer att väsentligt ökas. På sätt kommissionen påpekar, kommer den föreslagna muntliga rättegången i hovrätten, där hela rättegångsförfarandet med parts- och vittnesförhör skall upprepas, att mångdubbla parternas kostnader i denna instans. Kravet på särskild kompetens hos ombuden i högsta domstolen kommer att fördyra rätte- gången där 0. s. v. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas av erfaren— heten från de utländska rättegångssystem, som tjänat kommissionen som mönster för dess förslag. Kravet på rättskipningens billighet blir sålunda såväl från det allmännas

som från den rättssökande allmänhetens sida sämre tillgodosett genom den av kommissionen föreslagna än med den nuvarande rättegångsordningen.

Vad härefter angår frågan, vilken garanti för rättssäkerheten, som process— kommissionens förslag innefattar, är densamma naturligen beroende av så— väl det föreslagna förfarandets allmänna gestaltning som domstolarnas orga- nisation.

På sätt kommissionen framhållit, kommer det föreslagna förfarandet att ställa utomordentligt stora krav på domaren, särskilt i underrätterna.

Såsom material för domen skall nämligen enligt förslaget uteslutande tjäna det material, som muntligt och omedelbart inför domstolen framlagts, vid en enda koncentrerad huvudförhandling. Visserligen skulle en förberedande för- handling med parterna äga rum inför rätten, men vid denna förhandling skall domstolen endast bestå av den lagfarne ledamoten ensam, vilken följaktligen ensam kommer att på förhand förvärva kunskap om parternas huvudsakliga ställning i målet. Domstolens övriga ledamöter däremot, vilka endast deltaga i huvudförhandlingen, bliva hänvisade att söka på en gång tillgodogöra sig

a materialet, som ensamt skall ligga till grund för domen.

' ' för dessa ledamö-

på det sätt, på vilket förhandlingen ledes och materialet av

parterna framlägges. Då härtill kommer att protokoll skall föras endast i be- gränsad omfattning och att dom skall meddelas genast, torde åtskilliga osä- kerhetsmoment, som nu icke finnas, genom det föreslagna förfarandet tillfö- ras rättskipningen. De krav, som detsamma ställer på domstolen, torde i själ— va verket vara så stora, att med fog kan ifrågasättas, om man kan påräkna domstolsledamöter, som fullt kunna motsvara dem.

Vid förhandlingen inför den fulltaliga domstolen får några skrifter icke förekomma, utan materialet i dess helhet, såväl parternas yrkanden och an— föranden som bevisningen genom vittnen och sakkunniga, skola muntligen fram- läggas. Skulle härvid parterna, vilket lätt torde kunna inträffa, bortglömma någon synpunkt av betydelse eller någon upplysning av vikt, får densamma, även om den förut framhållits vid den förberedande förhandlingen inför rät— tens ordförande, icke komma i betraktande såsom material för domen. Vis- serligen kommer väl domaren i många fall att tillspörja parterna i saken, men ej sällan torde komma att inträffa, att han, som i huvudsak känner saken från den förberedande utredningen, särskilt om målet är av någon vidlyftig- het, förblandar, vad han från förberedelsen inhämtat med vad parterna under huvudförhandlingen anfört och därför underlåter att framtvinga en komplet— tering i hänseendet i fråga. Just med hänsyn till rättens ordförandes förkun- skap i målet torde en fara föreligga, att huvudförhandlingen av honom icke ledes med den omsorg, som för meddomarnas erforderliga instruktion er- fordras, och att materialet i målet, vars handläggning kanske pågår i flera timmar, för domstolens övriga ledamöter framlägges i ett ofullständigt eller oordnat skick, som försvårar avgörandet. Särskilt vid upptagandet av be- visning genom vittnen eller sakkunniga lär den minsta brist i processled— ningen kunna få betydelsefulla följder. Därest exempelvis flera vittnen skola höras rörande olika saker av vikt i målet, blir det omöjligt att under en längre förhandlings förlopp sammanhålla vad varje vittne rörande de särskil- da frågorna upplyst, därest ej varje särskild fråga för sig i tur och ordning med samtliga vittnen respektive sakkunniga utredes. Redan för rättens lag— farne ledamot torde sammanhållandet av det material, som sålunda skall ligga till grund för domen, särskilt i mål av vidlyftigare beskaffenhet, bliva en utom- ordentligt svår uppgift. För rättens övriga bisittare torde uppgiften icke vara överkomlig.

ven om parternas ställning i rättegången måste vara väsentligt bättre i nu

förevarande hänseende, då de ju böra vara fullt insatta i sin egen sak, torde förfarandet dock även för dem komma att erbjuda åtskilliga svårigheter. Av såväl parterna som deras ombud kräves, att de >>på stående fot» skola upp- fatta och tillgodogöra sig allt, som förekommit i målet, även om detta är vid- lyftigt och förhandlingen långvarig. Till stöd för sitt minne få de endast använda minnesanteckningar, som dock ej få för rätten uppläsas. Säkerligen kan part under en dylik koncentrerad huvudförhandling lätt komma att glöm- ma att muntligen framhålla, vad han förut under den förberedande förhand- lingen kanske vid upprepade tillfällen betonat. Tvånget i och för sig att just vid detta tillfälle eller icke alls framhålla allt, vad han vill åberopa i målet, är ägnat att hos många framkalla en för saken menlig nervositet, och parterna torde gentemot varandra ofta bliva benägna, att liksom nu, men med större ut- sikt till framgång, genom skenbart framhållande av mindre viktiga omstän- digheter avleda motpartens uppmärksamhet från någon viktigare sådan. Vad särskilt rättegångsombuden beträffar, kommer en av deras uppgifter att bliva att söka taktiskt väl lägga sitt angrepp eller försvar. Därvid lär ordföranden en- dast i ringa grad kunna genom processledande verksamhet ingripa. Det torde vara ett känt förhållande, att vad som sist säges i allmänhet först ihågkom- ines, och vid advokatens strävan att söka påverka domarens omdöme till hans förmån kommer redan den omständigheten, i vilken ordning advokaten fram- håller sina synpunkter, att kunna bliva av betydelse för avgörandet. Men även rent ytliga förhållanden, såsom parternas mer eller mindre trovärdiga ut- seende, säkerheten i deras uppträdande och dylikt, kunna bliva av betydelse, och vältalighet och förställningskonst kunna komma att påverka avgörandet. Överhuvud taget komma alla de olägenheter som jämväl av kommissionen åbe- ropats mot juryinstitutionen att göra sig gällande. J u vidlyftigare målet är, dess större blir faran för att såsom material för domen skall komma att kvar— stå allenast ett allmänt intryck om vilkendera parten som har rätt, men ej någon visshet om de sakförhållanden, som i själva verket blivit utredda i målet.

Särskilt betänklig från rättssäkerhetens synpunkt synes det muntligt-ome- delbara förfarandet bliva, med hänsyn dels till det sätt, varpå enligt kommis- sionens förslag protokoll skall föras, och dels därtill, att dom skall meddelas genast medan det erhållna allmänna intrycket ännu är levande.

Enligt förslaget skola i allmänhet varken parternas eller vittnenas utsagor antecknas till protokollet. Endast parternas yrkanden och invändningar även- som förfarandets allmänna förlopp antecknas, men i övrigt icke ens parternas uppgifter rörande sakförhållandets händelseförlopp. Härigenom avser kom- missionen att vinna bl. a. att materialet för domen icke bliver såsom nu nen matt och färglös bild av händelseförloppet» inför domstolen, utan en levande bild av parter och vittnen. Men då kommissionen jämväl synes utgå ifrån, att denna bild även bereder en säkrare, tillförlitligare och fullständigare grund för målets prövning, torde kommissionens utgångspunkt icke vara riktig. Vis- serligen är det sant, att åtskilliga moment, som eljest lämnas åsido, komma att få större betydelse. Men detta torde endast vara just ovannämnda, ytliga för- hållanden, såsom parters och vittnens säkerhet eller nervositet, förmåga av klart uttryckssätt, uppträdande m. fl., vilka i allmänhet icke böra komma i betraktande. De känslosynpunkter, de föranleda, skulle liksom i fransk rätte— gång, komma att öva ett stort inflytande på utgången, och de omständigheter, som i rättegången huvudsakligen äro av betydelse, nämligen de protokollförda sakskälen, skulle, jämte de nyss nämnda känsloskälen, i lika mån påverka det allmänna intryck av händelseförloppet, som kvarstode i domarens minne. Då i allmänhet känsloskälen lättare torde kvarstanna i minnet än de sakliga detal- jerna, torde faran för, att de rättvisan ovidkommande synpunkterna ofta kun- na bliva dominerande, icke böra underskattas.

Det osäkerhctsmoment, som den nyssnämnda förskjutningen av de olikartade domskälens betydelse för avgörande otvivelaktigt medför, förstärkes ytter- ligare av det sätt, varpå det förebragta materialet tillgodogöres. Ledamöterna utgöra i själva verket endast vittnen på vad vid förhandlingen inför domsto- len förekommit. Materialet som sådant är således icke ostridigt utan kan bliva föremål för olika uppfattning hos domstolens särskilda ledamöter. Om en av domstolens bisittare, vilken icke leder förhandlingen, tillfälligtvis läte sig distraheras under dennas förlopp, så att något av händelseförloppet undginge honom, bleve dessutom hans material och grund för domen ofullständiga och kunde påverka domen i orätt riktning. I själva verket komma alla de anmärk- ningar som nu plåga framställas mot vittnesbevisningens otillförlitlighet att gälla domstolsledamöternas upptagande av materialet. Det torde vara klart. att frågan om vilken bevisning, som förebragts i målet, vare sig genom vittnens eller parters utsagor, måste vara ostridigt och ej får kunna få bliva föremål för diskussion inom rätten, något som icke hindrar, att prövningen av verkan av den ostridiga bevisningen bör vara fri från legala regler.

En utebliven protokollföring kan även indirekt inverka menligt på den sak— liga utredningen därigenom, att vittnen i vissa fall, medvetna om att bevis- ning om det exakta innehållet av deras utsagor för framtiden kommer att sak— nas eller bliva beroende av vittnesförhör med domstolens ledamöter, lätt kunna förledas att icke iakttaga samma noggrannhet med återgivandet av sina iakt— tagelser som eljest. Särskilt lär detta kunna göra sig gällande på det sätt, att vittnet underlåter omtala allt, vad det vet, i förvissningen om att bevisning därom, att vittnet icke lämnat upplysning om ett visst faktum, efter någon tid är otänkbar. Det lär icke heller kunna förnekas, att den, som med sin ut— sago skall bidraga till avgörandet av medmänniskors vare sig personliga eller ekonomiska rättigheter, har rätt att fordra säkerhet för att hans utsaga riktigt uppfattats. För honom kan det ej vara tillfredsställande, att rättens ledamö— ter kanske på olika sätt uppfatta, vad han. velat angiva såsom sin iakttagelse. Han bör ha rätt att fordra, att vad han säger upptecknas, så att någon tvekan om meningen icke kan uppstå. Vittnets krav härutinnan rättfärdiggöres icke blott utav vittnets eget begär att i sanningens intresse medverka till en riktig sakprövning i tvisten, utan även därav, att vittnet måste ha säkerhet för att icke efteråt en talan om falskt vittnesbörd skall kunna föras mot honom. Att under nu angivna förhållanden, som kommissionen föreslår, förneka vittnet att själv avfatta sitt vittnesmål och ingiva sitt intyg till rätten, synes otänk- bart, lika klart som det synes vara, att vittnesmålet i övriga delar bör proto— kollföras.

Att på ett förfarande sådant, som det kommissionen föreslagit, d. v. s. munt— ligt och omedelbart, måste följa dom genast efter förhandlingens slut, ligger i sakens natur. Så snart någon tid förlidit mellan förhandlingens avslutande och domens meddelande, har minnet av vad vid förhandlingen förekommit hun- nit förblekna, och då materialet i sin helhet icke blivit till protokoll antecknat, skulle detsamma otvivelaktigt ej längre kunna tjäna som grund för domen. Åtskilliga av de osäkerhetsmoment, som förfarandet enligt vad ovan anförts, tillföra avgörandet, erhålla emellertid härigenom ökad betydelse. Om något bör ske med eftertanke och lugn besinning är det väl just den dömande verk- samheten. Beredes icke erforderlig tid till eftertanke, utan skall dom medde- las, medan ännu den levande bilden av förfarandet i hela dess vidd övar in- tryck på domarens uppfattning av saken, måste de känsloskäl, som genom det muntliga och om delbara förfarandets natur i särskilt hög grad väckas till liv, allt för lätt unna tränga sakskälen i bakgrunden och förleda domaren att >>vara för hastig till att döma». Även för prövningen av vad vid förhandlin- gen blivit utrett och för en följdriktig uppställning av sakskälen erfordras tid

till lugn eftertanke. Ett åsidosättande av dessa synpunkter måste vara ägnat att menligt inverka på möjligheten att vinna ett materiellt riktigt avgörande.

Härvid lär man icke kunna hänvisa till att den lagfarne ledamoten i rät- ten genom den förberedande förhandlingen givits tid till att sätta sig in i sa- ken. Dels gäller detta icke nämnden, som även skall deltaga i avgörandet, och dels torde även den lagfarne ledamoten kunna påverkas av det rent yttre sätt, varpå parterna förstått att__vid den strax före domen avslutade huvudförhand- lingen framföra sin sak. Aven den vana vid opartiskt dömande, som den lag- farne domarens utbildning och erfarenhet givit, kommer att förlora i betydelse, på grund av bristen på protokoll och den nyss avslutade huvudförhandlingens tröttande verkan.

Av domstolen kräves emellertid icke blott ett ståndpunkttagande till sakfrå- gans läge, utan även en omedelbar prövning av rättsfrågan. Härigenom för- svåras den lagfarne domarens uppgift ytterligare, och det torde med ganska stor visshet kunna sägas, att det åtminstone för närvarande hos oss icke finnes någon domare, som besitter en tillräckligt allsidig rättskunskap i förening med den minnesgodhet och vitalitet, som erfordras för att tillfredsställande kunna fullgöra den uppgift kommissionens förslag pålägger honom. Någon anled— ning att antaga att förhållandet framdeles skulle bliva ett annat synes ej före- ligga. Med det sätt, på vilket kommissionen tänkt sig ordnandet av domareut- bildningen, skulle domaren först vid relativt hög ålder, då just de ovannämnda egenskaperna börjat slappna, beräknas komma att få utöva domarfunktion. Endast för det 'fall att domaren tager lätt på saken och noggrant följer pro- cesskommissionens förslag: utan protokoll, muntligt och omedelbart med dom genast, torde det bliva möjligt att medhinna arbetet, men det sker då säkerligen på.-rättssäkerhetens bekostnad.

Ar vad ovan anförts om den lagfarne ledamoten, som' utbildats för den dö- mande verksamheten, riktigt, måste detsamma uppenbarligen i ännu högre grad gälla rättens icke lagfarna ledamöter. Vid behandling av frågan, huruvida prövning av sakfrågan i dess helhet bör anförtros lekmännen ensamma, anför kommissionen med rätta, att om »bevisprövningen överlämnas åt lekmännen allena, äventyrar man att det blir godtycket eller slumpen, som kommer att giva utslaget», och bland andra svagheter hos lekmannadomaren framhåller kommissionen, att »det naturligen lätt kan inträffa, att känsloskälen spela en stor roll» samt att hos lekmannen kan >>förväntas en brist på motståndskraft mot folkmeningen för dagen; han låter sig lättare påverkas av ögonblickets stämningar, han har större känslighet för klander eller beröm än yrkesdoma- ren, som genom fostran i domarämbetets utövning är van att övervinna sådana inflytelser». Då dessa kommissionens uttalanden synas vinna avsevärt i styrka med de olägenheter av det muntliga rättegångsförfarandet, som ovan framhål— lits, synes ett system, som” nödvändiggör, att lekmannen icke beredes någon betänketid, som kan förtaga verkan av de för en rättvis prövning av saken ovidkommande synpunkterna, icke kunna anses innefatta den garanti för sä- kerhet i rättskipningen, som först av allt bör krävas av en god rättegångs— ordning.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att det enda verkligt bärande skäl, som kan åberopas för den omedelbara domen är införandet av muntligt och omedelbart förfarande. Visserligen är det för parterna av vikt att få må- let slutfört så fort som- möjligt och för rättskipningens rent yttre gestaltning värdefullt, att allmänheten erhåller del av domslutet, medan den ännu har för— handlingsförloppet i minnet. Men från parternas synpunkt lär uppskovet med domen, där detsamma står i rimligt förhållande till den tid målets utred- ning förut krävt, icke vara av så avgörande betydelse. Rättsförhållandet par- terna emellan är för övrigt anmärkningsvärt ofta tvistigt under åratal, innan

de komma sig för med att draga tvisten inför domstols prövning. I dylika fall torde från parternas sida någon berättigad erinran knappast kunna göras mot att domen någon vecka uppskjutes, varjämte sakförhållandena i regel även torde vara kända för den del av den vid rättsförhandlingen närvarande allmän— heten, som' kan anses hava ett berättigat intresse av kännedomen om målets utgång. I varje fall lära båda de nu berörda synpunkterna vara av vida mind- re vikt, än att domen bliver materiellt riktig. Det nu anförda synes särskilt böra beaktas med hänsyn därtill, att nödvändigheten av domens omedelbara meddelande följaktligen står och faller med genomförandet av det av kommis— sionen förordade muntliga rättegångsförfarandet, en omständighet, som ytter- ligare talar emot kommissionens förslag i denna del.

Med hänsyn till det föreslagna muntliga förfarandets ovan anförda brister synes domstolsorganisationen icke kunna, på sätt kommissionen föreslår, för- svagas, samtidigt som ett dylikt förfarande genomföres. Att sålunda kommis— sionens förslag att minska nämndemännens antal och samtidigt öka deras in— flytande vid omröstning till dom måste vara ägnat att ytterligare framhålla förfarandets brister, synes uppenbart. Likaså förslaget att ombilda våra kol- legiala rådhusrätter i gemen till enmansdomstolar, oaktat rättskipningen vid domstolar med mer än en lagfaren ledamot, enligt vad erfarenheten visat, är säkrare än vid enmansdomstolarna. Kommissionen synes i själva verket själv så litet nöjd med de underrätter, den skapat, att den, i samband med påpekan- det av de förhöjda krav, som det muntliga förfarandet skulle komma att ställa på domaren, anser lämpligt särskilt hänvisa dels till att parterna bibehållas vid rätt att fullfölja talan till högre domstol och dels till att parterna enligt för- slaget skulle i vissa tvistemål —— nämligen handels- och sjörättsmål — äga av- tala, att ett mål skall i första hand anhängiggöras vid hovrätt, en prorogations- rätt, som emellertid endast bereder redare och handelsmän bättre rättegångs- ordning än den, som för övriga medborgare skulle vara tillfyllest.

Vidare torde genom den av förfarandets omläggning i underrätterna nöd- vändiggjorda ombildningen av förfarandet jämväl i hovrätterna till muntligt förfarande samt lekmäns tjänstgöring i dessa domstolar med avsevärt infly— tande på avgörandet komma att tillföra rättskipningen i hovrätterna likartade moment av osäkerhet, som motsvarande förfarande vid underrätterna. Slut— ligen måste även förändringen av högsta domstolen från appelldomstol till re— visionsdomstol, som även den nödvändiggöres av införandet av muntligt_förfa- rande i underrätterna, komma att i nu förevarande hänseende innefatta en för- sämring.

Såsom resultat av det ovan anförda torde framgå, att även om vissa anmärk- ningar kunna framställas mot säkerheten i vår nuvarande rättskipning, de på- talade bristerna dock icke avhjälpas av den av kommissionen föreslagna rätte- gångsordningen, samt att denna i åtskilliga hänseenden är ägnad att i rättskip— ningen införa alldeles nya väsentliga moment av osäkerhet. Det torde emel- lertid jämväl framgå, att detta förhållande är en följd så gott som uteslutande av införandet av ett muntligt och omedelbart rättegångsförfarande och av de ändringar i domstolsorganisationen, som därav nödvändiggöras.

Ehuru sålunda enligt min mening kommissionens förslag särskilt på grund av här ovan påpekade brister icke bör läggas till grund för lagstiftning, inne- fattar dock förslaget på åtskilliga väsentliga punkter högst avsevärda för- bättringar och synes mig därför i sådana särskilda delar vara ägnat att läggas till grund för de partiella reformer, varmed den nu gällande rättegångsord- ningen bör, på sätt ovan anförts, så småningom förbättras.

Beträffande förslagets särskilda delar åberopar jag i huvudsak vad förenin- gen Sveriges häradshövdingar i underdånigt yttrande den 22 april 1927 an— fört, i vad detsamma icke står i strid med vad jag här ovan yttrat.

! i i i !

Domhavande, som instämt i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet.1

Nedan angivna domhavande hava i huvudsak instämt i det av förenin- gen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet över processkommissionens betänkande. Flertalet av dessa hava såsom särskilt önskemål framhävt, att rättegångsväsendets omgestaltning måtte ske på de partiella reformernas väg. Från många håll har också betonats, att processkommissionens förslag syntes alltför mycket avvika från de grundsatser, på vilka vår nuvarande rättegångs- ordning vore byggd. I övrigt har merendels envar, som anslutit sig till hä- radshövdingeföreningens utlåtande, särskilt understrukit vissa synpunkter, som framför andra synts honom beaktansvärda.

Häradshövdingar under Svea hovrätt:

Häradshöodifngen 'i Norra Roslags domsaga ( G. ÅBERG);

» i Mellersta Roslags domsaga (E. LÖFGREN); » 2" Uppsala läns södra domsaga (A. OLIVECRONA; med tillägg, att vittneseden borde utbytes mot en högtidlig försäkran); » ?? Oppunda och Villåttinge härads domsaga (E. HAGSTRÖMER); » i Gotlands norra härads domsaga (A. TOLL); » t' Ostersysslets domsaga (J. V. KNORRING; med tillägg bl. a., att

strafföreläggande bör få ifrågakomma endast om straffet stan- nar vid högst 15 kr. böter);

» i Mellansysslets domsaga (H. CHRISTENSON; med tillägg bl. a., att befogenhet att giva strafföreläggande ej bör anförtros un- deråklagarna); » ?! Södersysslets domsaga (H. WISTRAND; med tillägg bl. a., att

en rättegångsordning enligt processkommissionens förslag måste komma att högst betydligt fördyra rättegången); » t Nordmarks härads domsaga (B. WIJKMARK); !. [. Domhavanden t' Jösse domsaga (A. v. HARTMANSDORFF); Häradskö'vdingen i Älvdals och Nyeds domsaga (T. NILSSON; med tillägg bl. a., att straffgränsen för strafföreläggande sättes vid 25 eller 50 kronors böter);

» t Nora domsaga (B. ZETTERSTRAND; med. tillägg bl. a., att vittneseden borde utbytas mot en högtidlig försäkran); » i Lindes domsaga (K. G. ANDERSSON);

' Tryckt i Statens off. utredningar 1927: 15, sid. 203. Ett förslag till utlåtande utarbetades av en kommitté inom föreningen, vari deltoge häradshövdingarna A. Olivecrona, C. Arhusiander och B. Zetter- strand. Vid sammanträde med föreningen den 20 april 1927 beslöt föreningen att ihuvndsaklig över- ensstämmelse med kommitterades förslag avgiva yttrande över processkommissionens betänkande.

»

» »

Häradshöodingen i Västmanlands östra domsaga (A. WETTERLiNG); med tillägg

bl. a., att officialdelgivnjng ej bör införas); i Falu domsaga (E. ALINDER; med tillägg bl. a., att domstol bör på. sätt processkommissionen föreslagit ha möjlighet att höra part under straffansvar; att strafföreläggande bör kunna meddelas endast av ordinarie underåklagare och möjligen en— dast efter domarens eller statsåklagarens uppdrag; att en ned- sättning av antalet domföra ledamöter i hovrätt till tre knap— past syntes vara tillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt, därest hovrätten skulle vara sista instans i sakfrågan, men att, om även denna i viktigare mål finge fullföljas till högsta dom— stolen, det föreslagna antalet lagfarna domare kunde anses tillfyllest); i Hedemora domsaga (PH. EHRENKRONA);

i Västerbergslags domsaga (E. BJÖRKMAN);

i N edan-Siljans domsaga (W. ANREP; med tillägg bl. a., att pro— cesskommissionens förslag, att vid huvudförhandling skriftligt anförande finge användas allenast i viss inskränkt omfatt— ning, borde bibehållas; att antalet nämndemän i lagmansrätt ej borde sättas lägre än till sju med kollektiv rösträtt, men att, därest nämnden skulle erhålla ökad rösträtt, minst 6 nämnde- män borde vara ense för att överrösta domaren; att strafföre— läggande ej borde införas); i Ovan—Siljans domsaga (C. HARTMAN; med tillägg bl. a., att städerna fortfarande borde äga rätt till rättsskipning vid egna domstolar, rädstuvurätter med endast lagfarna ledamöter säsom bisittare, därvid dock mindre städer borde lämnas öppet att kunna läggas under landsrätt; att häradsnämnden borde bibehållas vid sitt förutvarande antal samt att annan ersätt- ning än för resekostnader ej borde utgå till nämndeman); i Sydöstra Hälsinglands domsaga (H. WIKSTRÖM; med tillägg bl. a., att muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna icke borde vinna tillämpning; att exekutionsärendena ej borde över— föras till underrätterna; att högsta domstolen ej borde för- vandlas till revisionsinstans; att statsåklagaren borde erhålla rätt att häkta); i Norra Hälsinglands domsaga (N. WIHLBORG; med tillägg att antalet ledamöter i nämnden i underrätt borde vara 7 och att i så fall, därest vid omröstning till dom 6 av nämndemännen vore ense, nämndens mening skulle gälla); i Västra Hälsinglands domsaga (A. DE VERDIER); i Medelpads västra domsaga (H. FORSBERG);

t. f. Domhaoandeni Medelpads östra domsaga (T. BRANDT); Häradshöodingen i Ångermanlands mellersta domsaga (P. HANSSON; med till-

lägg bl. a., att samtliga städer, vilkas rådhusrätter f. n. utgjordes av minst tre lagfarna ledamöter, borde få bilda egen domsaga; att antalet domföra ledamöter i hovrätt borde bestämmas till fyra, varvid tillfälle kunde beredas för en icke ordinarie ledamot att få. tjänstgöra på varje avdelning; att möjlighet borde be- redas part att endast skriftligen inför hovrätten fullfölja sin talan; att åklagartalan i hovrätt ifrån underrätt fullföljt brott- mäl borde få föras av statsäklagarna); i Ångermanlands västra domsaga (C. LUNDMARKER);

H äradshövdingen

t. f. Domha'uanden

H äradshövdingen »

»

)) ))

i Nätra och Nordingrå domsaga (G. A. SKOTTE; med tillägg bl. a., att processkommissionens betänkande syntes hava gatt alltför långt i beredvillighet att reformera för att böra tagas till mönster för reformering av rikets rättegångsväsen); i Själevads och Arnäs domsaga (H. RUMAR; med tillägg bl. a., att förbud borde meddelas för utmätningsmän och underåkla- gare att åtaga sig enskilt ombudsmannaskap); i Jämtlands östra domsaga (A. LARSSON); i" Jämtlands västra domsaga (0. SOHOUGH); i Härjedalens domsaga (T. HUMMERHIELM; med tillägg bl. a., att det syntes möta stora hinder att genomföra den av pro- cesskommisssionen föreslagna rättegångsordningen i den norr- ländska landsbygden med dess glesa befolkning och stora av— stånd); i Umeå domsaga (I. KRAMER); i Västerbottens södra domsaga (E. RÖNQUIST);

t. !. Domhavandeni Västerbottens västra domsaga (E. MELLDAHL);

Häradshöodingen

))

H äradshöt'dingen

i Västerbottens mellersta domsaga (R. SELDEN; med tillägg bl. a., att processkommissionens betänkande i föreliggande form icke syntes böra läggas till grund för omdaning av vårt rättegångs- väsende); i Västerbottens norra domsaga (A. HEDBORG); i Piteå domsaga (H. ÅBERG; med tillägg bl. a., att det enligt förslaget stämningen vidfogade föreläggandet för den tilltalade att uppgiva de bevismedel, han ville använda i rättegången, kunde befaras i praktiken bliva fullgjort endast i få fall och särskilt iNorrland ej kunna eller komma att lända till efterföljd; en huvudförhandling utan uppskov syntes därför komma att bliva sällsynt; en rättegång enligt kommissionens förslag kunde befaras komma att tvinga parterna att anlita rättegångshi- träde, vilket skulle ha till följd att rättegångarna bleve avse- värt fördyrade); i Gällivare domsaga (J. LARSON);

EHäradshövdingar under Göta hovrätt:

i Mjölby domsaga (E. G. HJ. PETERSSON); i 4ska, Dals och Bobergs härads domsaga (A. TÖRNER); i Ostra härads domsaga (K. WESTHOLM); i Västra härads domsaga (F. LANDERGREN); i Ostbo och Västbo härads domsaga (G. KINNANDER); i Västra Värends domsaga (G. LINDWALL); i Norra och Södra Tjusts härads domsaga (A. NORDSTRÖM; med tillägg bl. a., att institutet strafföreläggande ej bör införas); i Sevede och Tanaläns härads domsaga (O. HANSON); i Aspelands och Handbörds härads domsaga (C. CERVIN); i Norra Möre och Stranda härads domsaga (J. ZETTERSTEDT); i Hallands läns norra domsaga (R. ÅBERG; med tillägg bl. a., att i lagmansrätten vid målens huvudförhandling borde sitta tre lagfarna domare; nämnd borde såväl i lands— som stads- underrätter medverka endast i brottmål; strafföreläggande borde ej införas);

))

))

Härads-hövdingen i Orusts och Tjörns härads domsaga (H. BLOMSTEDT)

i Sannervikens domsaga (I. KOCK); i Norrvikens domsaga (B. HELLBORN); i Marks domsaga (A. NYREN; med tillägg att det icke kunde anses möjligt att taga processkommissionens förslag till ut- gångspunkt för reformer i rättegångsordningen); i Borås domsaga (J. BRACONIER); i Vättle, Ale och Kullings härads domsaga (M. TÄCKLIND); i Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga (T. COLLEEN; med tillägg, att ett nöjaktigt resultat i avseende å processreformen icke syntes kunna vinnas på de partiella reformernas väg samt att processkommissionens förslag om parts hörande under straffansvar ej syntes böra föranleda någon anmärkning) i Vadsbo norra domsaga (C. A. NORELIUS) i Vadsbo södra domsaga L. BECK-FRIIS); i Gudhems och Kåkinds ärads domsaga (O. NYMAN); i Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga (C. ARHUSIAN- Dnnx

!

!

Häradshövdingar under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Häradshövdingen i Medelsta härads domsaga (C. SÖDERSTRÖM; med tillägg, att

det borde tagas under övervägande, om ej på varje hovrätts— avdelning alltid borde sitta en ordinarie underdomare; denne skulle efter en uppgjord plan inkallas till tjänstgöring under relativt korta tidsperioder); i Bräkne härads domsaga (A. REUTERSKIÖLD); i Listers härads domsaga (K. FAGERLIN; med tillägg att den nuvarande domkretsindelningen borde ändras så att domsagorna gjordes mindre; att domföra antalet nämndemän borde bliva 7, varvid den mening, varom 5 nämndemän ena sig, borde bliva dom; att ingen erinran funnes att göra mot vad processkom- missionen föreslagit om tillämpning av proportionell valmetod i vissa fall vid val av nämndemän; att summa revisibilis borde avskaffas; att fara syntes vara förbanden att den förberedan- de behandlingen kunde få som konsekvens en utveckling av skriftligheten i första instans samt att strafföreläggande ej borde införas);

i Ostra Göinge domsaga (V. HYDEN); i Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga (J. LINDERS).

Rädhusrätter.

Magistraten i Stockholm: Helt visst har ingen inom rättsvärdens område verkande person kunnat und— gå att med stort intresse taga del av detta sen