SOU 1929:38

Sammandrag av yttranden över 1928 års sakkunnigbetänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband

N 4-0 (;(

nå (—

- CD u,

&( 4, [01%

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENQOFFENTLIGAUTREDNINGAH1929: 38 ' * _ JUSTITIEDEPABTEMENTET '—

SAMMANDRAG

'” — ÄV YTTRANDEN övpu , 1928 ÅRS SAKKUNNIGBETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

'STADSBYGGNADSLAG

' * 0011 FÖRFATTNING'AR, SOM DÄRMED HAVA SAMBAND ,

SNT Ojc K H,VO,L _M '1 9 2 9

436. Betänkande med förslag till förordning om motorfordon

&

seamaster förslag till förenkling .." organisation .oeh förvaltning ii. nottaus stationer och varv samt _örlogs-

depån i, Göteborg. Vissa byggnadsarbeten in. m. vid not-. - .thnsjtation i Stockholm. (Supplement till »del 3. Lokal- ..frågor.) Beckman. 30 s. Fö. ' ' , Betänkande och förslag angående vissa'skonomiska spörs- : vmal'bötörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. %. '!Betänkandeloch förslag angående tryggande av hos en— " —__ xskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pen-

sion. Norstedt. 92 s. Ju. .

'_4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren11911—1925.

"_ Tiden. 529 s. Fi. . Redogörelse för de ecklesiastika boställena; 0. Koppar- bergs län. Av Henrik Bovin. Beckman. .lij, 718 s”. E.

— 6. Utredning och förslag rörande studiennderstöd åt lär-

jungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14*pl. E. .;Be'rättélso rörande studier i "vissa sinnessjukvårdsfragor —_-' särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Dan- mark, Tyskland. Holland och Schweiz. Norstedt. 111 s. S. 8. 1928 års -tilinstesakknnniga.s utredning- och förslag i _ *frå'ga oim'underofliceramas tjänsteställning. Fahlcrantz. "90" s. ö.: , —_ * jBetiinkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. ' :10.,,Utredning och förslag rörande praktisk lärar-kurs för

' 'zbliv'an'de lärare vid» de allmänna läroverken m. ii. ,' dervisningsanstalter. Norstedt. 116 5. E. 11. Eörslag till "omorganisation 'av rättsobdncentväsendet m. m. Norstedt. 66 s. 1 karta. S.

ull-_

fl—Z; Lagberedningens förslag angående vissa internationella

riittsförhållanden. Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande in- . — ternationellt privaträttsliga, bestämmelser om äktenskap. adoption och förmynderskap m. m. Norstedt. 180 s. Ja.

1. Förslag till konvention mellan

lli. lagberedningens förslag angående vissa. internationella .. "rättsförhallanden. 2. Förslag till konvention mellan Sve—

rige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning " - av underhållsbldrag m. m. Norstedt. 59 s. Ju.

_Betänkaåde med förslag till steriliseringslag. Beckman. . "111 s. . . * ' ' lli; Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska

,- föreningars r'dtt att driva inlåningsrörelse. Marcus. 39 s.

m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt ,till stadga om traiiken & vägar och gator. Marcus. 305

17. "Betänkande angående rationell skatteuppbörd. Marcus.

* 1334 s. & utkast till'bla'nketter. Fi. 18. " Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma hns- djnrssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare _ _föreskritter angående bekämpande av smittsamma hus- " _ 'djurssjukdomar (epizootiförordning). Norstedt. 154 5. Jo.

tfn-Q' Utredning beträffande centralanstaltens för försöksvär

;, sendet på jordbruksområdet och en Blivande högre lant- ' . 'bruksnndervisnings inbördes ställning. Norstedt. 174 s.

_ 1'28 skiss'ritningar. Jo. '

__21. 22.

28.

4.

ao.

., tredningnoch-förslag rörande låtmateriundernsdingens *Zordnande. _ ,_ , ' " , , 'Betäukande och ”förslag rörande understöd åt den civila

Marcus." 120 6. 'Jo.

luftfarten. Beckman. 198 8. ' K. , Lagberedningens förslag till revision avilirvdabalken. il. Förslag till lag om testamente m.»:n. Norstedt. (2), 448 s. u. Förslag , till tmlimpningsföreskrifter till- tnlltareför- ordningen med motivering jämte utkast till anvis- ningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 721s. . ' Betänkande angående'en reformerad sjukförsäkring rn. m Beckman. vi, 99 s. S. » " .Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätterlöver' pro— ' '

ccsskommiseionens betänkande angående röttegångsväsen- dets ombildning. Norstedt. iv, 825 s." Ju.

Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. Förberedande utkast till strafflag. Speciella 'delen. 8. Av J . G.W.Thyrén. Lund, Berling. ')17 s. 111. Betänkande angående _statens medverkan för vinnande av gkad skogsproduktiön å. vissa marker. Marcus. 120 o. Betänkande angående moderskepsskydd. Norstedt. 213

s. . . Betänkande med förslag till lagstiitning om alkoholist-

. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande" .

' nm. Om särskild tryckort ej angivas, iir tryckorten Stockholm.

_vård. Marcus. 126 s. S. av. vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden v'rd . genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 1. (Hovrätter, nedre justitierevisionen, justitiekanslern. haradshövdingar.) Norstedt. V, 3040!) s. "Ju. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande. av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångar-eremiten.— 2. (Rädhusrätter, vissa centrala verk.- länsstyrelser. vissa? sammanslutningar.) Norstedt. v, 431 s. Ju. # - Utredning av vissa [frågor rörande tillämpning av 1927 års skolorganisation. '— Norstedt- 45 5. 'E: Utredning rörande allmänna läroverk för dickor m. m. Norstedt. 108 s. E. . ' , Betänkande angående statslån till kommuner för inköp av skogsmark i vissa fall. Marcus. 95 s. Jo. Statskontorets utlåtande i fråga om grunderna för den olika verk och myndigheter huggande placeringen av statsverkets jämte därtill hörande fonders kapital. Nor- , stedt. 93 s. Fi. - » ' Betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit. Beckman. 94 5. Jo. * Förslag till ändringar i lagstiftningen uom rätt till lit—- terära och konstnärliga verk.-_ Norstedt. (6). *114 s. Ju. . Sammandrag av yttranden över 1928 års snkkunnigbe—

tänkande med. förslag till, stadsbyggnadslag och författ- ningar, som därmed hava samband. Idun. 898 s. Ju. Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlönlng och förvaltningen av den därtill anslagna cgndomen. Dell. Marcus. vi, 870, s. E. Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets vavlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Del 2. Bilagor. Marcus. 162 5. E.

Bokstäverna med fetstil utgöra bogynnelsebokstlivsrns

? till 'det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. = eckleslastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartsmentet; _:Eniigt kungörelsen den 8 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningens yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna ! om- r.? claa'med enhetlig färg för varje departement. , , . _ , , . _ . .

_ x '

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR1929z38 JUSTITIEDEPARTEMENTET

SAMMANDRAG

AV YTTRANDEN ÖVER

1928. ÅRS SAKKUNNIGBETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

STADSBYGGNADSLAG

OCH FÖRFATTNINGAR, SOM DARMED HAVA SAMBAND

STOCKHOLM 1930 runor.. Hovsox'ravcxama'r moss TRYCKERl-A.-B.

De av chefen för justitiedepartementet jämlikt nådigt bemyndigande den 6 februari 1925 och den 12 juni samma år tillkallade sakkunniga för ytterligare behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning om stadsplan och tomtindelning samt av övriga. därmed sammanhängande bestämmelser avgåvo den 27 februari 1928 betänkande med förslag till siadsbyggnadslag och författ- ningar, som därmed hava samband.

Genom beslut den 16 mars 1928 anbefallde Kungl. Maj:t dels fastighets— registerkommissionen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium, kammarrätten och lantmäteristyrelsen, dels överståthållarämbetet, efter att hava berett magistraten, byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm till- fälle att yttra sig, dels ock länsstyrelserna, efter att hava berett magistrater, stadsstyrelser och byggnadsnämnder inom länen ävensom stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga, kommunalfullmäktige i köpingar eller, där sådana ej finnas, kommunalstämman samt municipalfullmäktige i samhäl— len, som avses i 1 kap. 41 % i lagen om fastighetsbildning i stad, eller, där sådana ej finnas, municipalstämman tillfälle att yttra. sig, att före den 1 juli 1928 avgiva underdåniga utlåtanden över ovannämnda betänkande med förslag. Härjämte lämnade Kungl. Maj:t genom berörda beslut Svenska. stadsförbun- det, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska. landskommunernas för— bund, Svenska. teknologföreningen, Tekniska. högskolans lärarekollegium, Chalmers tekniska instituts lärarekollegium, Tekniska samfundet i Göteborg, Sveriges fastighetsägareförbund, Kommittén för brandsläckningsväsendets ord- nande i Sveriges städer och köpingar, Stockholms fastighetsägareförening samt Svenska. brandskyddsföreningen tillfälle att före den 1 juli 1928 avgiva ut— låtanden i ärendet.

Kungl. Maj:t förklarade sedermera. enligt beslut den 23 mars 1928, att med avgivande av yttranden över betänkandet finge anstå. till den 1 novem— ber 1928.

På grund av förenämnda remisser hava. yttranden inkommit från:

Fastighetsregisterkommissionen (generaldirektören Grefberg, vice stadsingen- jören Myrberg och hovrättsassessorn Sjögren).

M edicinalstyrelsen (generaldirektören Hellström, medicinalrådet Bissmark och t. f. byråchefen von Dardel).

Järnvägsstyrelsen (generaldirektören Granholm, överdirektören Virgin, över- ingenjören Fogelmarck och byråchefen Tydén).

Väg- och oattenbyggnadsstyrelsen (t. f. överdirektören Enblom, byrådirek- tören Lindencrona. och t. f. byråchefen Insulander).

Vattenfallsstyrelsen (generaldirektören Malm och styrelsens samtliga leda— möter), som inskränkt sig till att beröra endast några, av de viktigaste punk- terna. i förslaget.

Byggnads-styrelsen (generaldirektören Tengbom, byråchefen Lovén, bygg— nadsråden Nilsson, Hjorth och Bergsten samt intendenten Linden).

Kammarkollegium (generaldirektören Grefberg, kammarråden friherre von Otter och Klockhoff, extra kammarrådet Schelling, t. f. kammarråden Nyborg

Kungl. Maj:ts remisser.

Myndigheter och andra, ' som avgivit yttrande.

och Skoglund samt e. o. assessorn Pehrzander), som yttrat sig över förslaget allenast i vad det berör kollegii ämbetsverksamhet.

Kammarrätten (presidenten Östergren, kammarrättsråden Smerling och Hall— berg, assessorerna friherre Fleetwood, Gahn och Schoultz samt e. o. assessorn Möllerstedt), som ansett sig böra granska betänkandet allenast i den mån det kan hava samband med den kommunala beskattningen.

Lantmäteristyrelsen (generaldirektören Nothin, t. f. byråcheferna Palm och Sandberg samt byrådirektören Hernlund), som infordrat yttranden över för- slaget från samtliga rikets överlantmätare. Dessa hava lämnat distrikts-lant— mätarna tillfälle yttra sig över förslaget.1

Svenska stadsförbundet, vars yttrande är avgivet av förbundets styrelse. Styrelsen, som tillsatte en särskild beredning för en ingående granskning av förslaget, har för sin del i allt väsentligt anslutit sig till de av beredningen i utlåtande den 6 augusti 1928 framförda synpunkterna. Ledamöter i bered- ningen voro häradshövdingen K. Dahlberg i Djursholm, ordförande, borgar- rådet fil. doktorn Y. Larsson i Stockholm, stadsplanedirektören A. Lilienberg i Stockholm, chefen för fastighetskontorets gaturegleringsavdelning kaptenen G. E. Eggert i Stockholm, förste stadsingenjören A. Södergren i Göteborg, borgmästaren G. Fant i Nyköping samt direktören W. Carlström i Åtvidaberg.

Svenska kommunaltekniska föreningen. Enligt uppdrag av föreningens sty- relse hade föreningens stadsplanekommitté _— bestäende av herrar G. E. Eg— gert i Stockholm (ordförande), E. Bälow-Häbe i Malmö, G. Leche i Uppsala, R. Lyttkens i Halmstad, A. Södergren i Göteborg, med Å. Virgin i Stockholm som sekreterare —— och föreningens stadsmätningskommitté — bestående av herrar S. Ewald i Hälsingborg (ordförande), 0. Myrberg i Stockholm, J. E. Pettersson i Norrköping, A. E. Påhlman i Stockholm, A. Södergren i Göteborg, med S. Bergström i Stockholm som sekreterare —— i ärendet avgivit utlåtanden, som förelagts föreningen till behandling vid dess årsmöte den 7—9 september 1928. Härvid uppdrogs åt styrelsen att under iakttagande av vad föreningen vid ifrågavarande möte direkt beslutat samt med stöd av kommitterades utlå— tanden och den vid mötet förda diskussionen å föreningens vägnar avgiva ytt— rande i ärendet.

Svenska landskommunernas förband, vars yttrande avgivits av förbundets styrelse. I yttrandet har endast tagits hänsyn till de förslag, som gälla den rena landsbygden (icke köpingar och municipalsamhällen).

Svenska teknologförenz'ngen. Ärendet hade inom föreningen beretts av en sär- skild kommitté, bestående av majoren H. G. Torulf, kaptenen G. E. Eggert. civilingenjören N. Gellerstedt och stadsingenjören J. E. Petterson, represen- terande föreningens avdelning för väg— och vattenbyggnadskonst, samt arki- tekterna W. Gahn, S. Markelius och J. A. S: son Stark, representerande före— ningens avdelning för husbyggnadskonst. På grundval av ett av dessa kom— mitterade avgivet utlåtande har föreningen vid allmän sammankomst den 17 oktober 1928 behandlat ärendet och beslutat avgiva sitt yttrande.

Tekniska högskolans lärarekolleginm. Kollegiet har överlämnat det yttrande i ärendet, som de av kollegiet utsedda kommitterade, professorn i arkitektur E. Lallerstedt, professorn i byggnadsteknik H. Kreuger och professorn i väg—

1 Enär i de från lantmätarkären avgivna yttrandena framhållits i stort sett samma syn- punkter, som innefattas i lantmäteristyrelsens utlåtande, äro i föreliggande sammandrag nämnda yttranden endast återgivna i frågor, som ej berörts av lantmäteristyrelsen eller där annan me- ning uttalats. — Vissa. länsstyrelser hava ock vid sitt utlåtande fogst yttrande från överlant- mätaren.

byggnad och kommunikationsteknik P. G. Hörnell avgivit till kollegiet. I sitt yttrande hava de kommitterade ansett sig böra beröra endast den del av be— tänkandet, som rör ordnandet av undervisningen i stadsbyggnadskonst vid Tek- niska högskolan.

Chalmers tekniska instituts lärarekollegium, som inskränkt sin granskning av lagförslaget till ett bedömande ur allmänna tekniska synpunkter.

Tekniska samfundet i Göteborg. Sveriges fastighetsägareförbund, som bifogat yttranden från distriktsorgani- sationen av Södra Sveriges fastighetsägareföreningar och Östersunds gårds- ägareförening ävensom ett av arkitekten W. Klemming hållet inledningsanfö- rande vid fastighetsägarekongressen i Örebro 1928.1

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar. —

Svenska brandskyddsföreningen. Överståthällarämbetet, med överlämnande av utlåtanden från magistraten, byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm. Magistraten har såsom eget utlåtande åberopat yttrande från Stockholms rådhusrätts första avdelning i fastighetsärenden med viss avvikelse. — Byggnadsnämnden har infordrat tjänsteutlåtanden från t. f. stadsarkitekten J. A. Bagger, stadsingenjören A. E. Pählman och byggnadsnämndens sekreterare E. Hellsten samt underkastat för— slaget granskning i vad det avser nämndens verksamhet berörande frågor. —— Stadsfullmäktige hava åberopat ett av stadskollegiet i ärendet avgivet utlå- tande, vari bl. a. finnas återgivna dels byggnadsnämndens förenämnda utlå- tande med därtill hörande tjänsteutlåtanden, dels ock yttranden från hamnstyrel— sen och drätselnämnden, som åberopat tjänsteutlåtande av kammarkontoret, även- som från industriverksstgreZSen, fastighets— och stadsplanenämnderna samt sta— dens ombudsman. Fastighets— och stadsplanenämnderna hava först var för sig förehaft lagförslagen till granskning, varefter utformningen av de därvid beslu- tade, i all-t väsentligt sammanfallande uttalandena varit föremål för gemensam beredning genom för ändamålet särskilt tillsatta delegerade. Till det av nämn- derna sålunda gemensamt avgivna yttrandet har fogats ett av fastighetsdirektören N. Hasselquist i ärendet avgivet tjänsteutlåtande, innehållande bl. a. yttranden av fastighetskontorets g'aturegleri-ngsavdelning och av kontorets lantegendomsavdel- ning. Stadskollegiet _ som i huvudsak kunnat ansluta sig till de synpunkter, vilka uttalats av byggnadsnämnden samt av stadsplanenämnden och fastig- hetsnämnden gemensamt —— hade, då det kunde antagas, att förslaget komme att bliva föremål för vidare bearbetning, icke funnit anledning att för egen del närmare ingå pä förslagets enskildheter utan ansett sig kunna begränsa sig till sådana delar av lagförslaget, som äro av betydelse för en stad av Stockholms storleksordning och dess intressen, samt därvid endast böra i korthet angiva sin ståndpunkt i några viktigare punkter, särskilt dem, rörande vilka skilda me- ningar uttalats. Stadskollegiet har icke heller ingått på någon prövning av för- slaget, i vad det avser mindre samhällen och områden å landet.

Stockholms län: länsstyrelsen, som, då en överarbetning av det framlagda förslaget torde komma att ske, icke ansett nödvändigt att annat än i vissa hän- seenden ingå i detaljgranskning av detsamma; stadsfullmäktige och magistra- ten i Norrtälje; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Öre- grund; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Östhammar;

1 Åtskilliga lokala fastighetsföreningar hava yttrat sig i ärendet. Då. dessa i stort sett fram- hållit samma synpunkter som förbundet, hava deras yttranden därför icke ansetts behöva åter- givas i föreliggande sammandrag.

stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Sigtuna; byggnadsnämn— den i Vaxholm; byggnadsnämnden i Djursholm, vilken såsom eget utlåtande åberopat yttrande av stadsingenjören F. Eggert, ävensom stadsfullmäktige där— städes, vilka framhållit, att de, som saknat tillfälle till ett djupare inträngande i förslaget, funnit vissa. i Eggerts yttrande anförda synpunkter vara värda ett allvarligt övervägande och däribland icke minst vad som anförts om beho— vet av större hänsyn till de speciella förhållandena inom villasamhällena samt att stadsfullmäktige i övrigt hänvisade till det utlåtande, som avgivits av den av Svenska stadsförbundet utsedda beredningen; stadsfullmäktige, stadsstyrel— sen, drätselkammaren och byggnadsnämnden i Lidingö; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Sundbyberg; kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden; municipalfullmäktige i Råsunda, kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden 1 Hässelby villastad; byggnadsnämnden i Hagalund; bygg- nadsnämnden i Lilla Alby; byggnadsnämnden i T ureberg, municipalfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Solhem; municipalstämman i Huddinge; bygg- nadsnämnden i Stuvsta; municipalstämman i Segeltorp; municipalfullmäktige i F ullersta; samt byggnadsnämnden i I gelsta.

Uppsala län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Uppsala, vilken sistnämnda bl. a. åberopat ett av stadsarkitekten Gr. Leche avgivet yttrande; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämn- den i Enköping; kommunalfullmäktige i Tierp; samt municipalstämman och byggnadsnämnden i Grillby.

Södermanlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och bygg- nadsnämnden' 1 Nyköping, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Strängnäs; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden 1 Eskilstuna, stadsstyrel- sen, byggnadsnämnden och drätselkammaren 1 Katrineholm, bygghadsnämnden och kommunalnämnden i Malmköping, på uppdrag av kommunalfullmäktige; samt municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Gnesta.

Östergötlands län. länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Jönköpings och Östergötlands län; magistraten, stadsfullmäk— tige och byggnadsnämnden i Linköping, vilka två sistnämnda myndigheter åberopat yttrande av stadsarkitekten O. Lundgren; stadsfullmäktige, magistra— ten och byggnadsnämnden 1 Norrköping; magistraten i Söderköping, magistra- ten och byggnadsnämnden' 1 Vadstena; stadsfullmäktige, magistraten och bygg— nadsnämnden 1 Motala, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skänninge; köpingsfullmäktige i Valdemarsvik; byggnadsnämnden i Kisa; municipalfullmäktige i Åtvidaberg, samt stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden' 1 Mjölby.

Jönköpings län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Jönköpings och Östergötlands län; stadsfullmäktige, magistra- ten och byggnadsnämnden i Jönköping; stadsfullmäktige och byggnadsnämn- den i Nässjö, stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Hus- kvarna; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Värnamo vilken sistnämnda överlämnat ett uttalande 1 ärendet av stadens mätningsman, distriktslantmätaren H. Wennberg; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och bygg- nadsnämnden i Tranås; municipalstämman i Gislaved; samt municipalfullmäk— tige i Forserum

Kronobergs län: länsstyrelsen, som tillika åberopar yttrande av länsarkitek- ten T11.Bergentz1; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; samt Växjö stads fastighetsägareförening.

' Även länsarkitekt i Kalmar och Blekinge län.

Kalmar län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämn- den i Kalmar, vilken sistnämnda överlämnat yttranden från stadsingenjören och stadsarkitekten; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Väster- vik; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn; kom- munalfullmäktige och byggnadsnämnden i Nybro; samt municipalstämman i Gamleby.

Gotlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Visby; samt municipalstämman och byggnadsnämnden i Hemse.

Blekinge län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Karlskrona, med åberopande av yttranden från stadsombudsmannen H. Enroth och stadsingenjören A. Lagergréen; magistraten i Ronneby; ma— gistraten i Karlshamn; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Sölvesborg; samt municipalfullmäktige i Långö.

Kristianstads län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Kristianstad; Kristianstads fastighetsägarefärening; stadsfullmäk— tige, magistraten och byggnadsnämnden i Ängelholm; stadsfullmäktige, stads- styrelsen och byggnadsnämnden i Hässleholm; kommunalfullmäktige i T ome- lilla; municipalstämman i Båstad; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Klippan; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Vinslöv; municipal- stämman och byggnadsnämnden i Hästveda; municipalstämman och byggnads- nämnden i Skillinge; samt municipalstämman i Brantevik.

Malmöhus län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Malmö, därvid stadsfullmäktige yrkat förslagets omarbetning med beaktande av de erinringar, som riktats mot förslaget av byggnadsnämnden samt av drätselkammarens andra och tredje avdelningar; Malmö fastighets- ägareförening; magistraten och byggnadsnämnden i Hälsingborg; stadsfullmäk— tige, magistraten och byggnadsnämnden i Trälleborg; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lands- krona; stadsfullmäktige i Ystad; allmänna rådstugan och byggnadsnämnden i Skanör; kommunalfullmäktige i Svedala; kommunalfullmäktige och byggnads— nämnden i Hörby; municipalfullmäktige i Lomma; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Höganäs; municipalstämman och byggnadsnämnden i Väl- linge; municipalstämman i Teckomatorp; municipalstämman i Löberöd; bygg— nadsnämnden i Anderslöv; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i F uru- lund; byggnadsnämnden i Höör; Skånska hamnförbnndet; samt Södra Sveriges byggnadstekniska samfund.

Hallands län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av ett av länsarki- tekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län avgivet yttrande, varvid fo- gats förslag till förenklat system för planläggningsväsendet; stadsfullmäktige, magistraten, byggnadsnämnden och hamnstyrelsen i Halmstad; Halmstads fastighetsägareförening; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Laholm; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falkenberg; magistraten och byggnadsnämnden i Varberg; stadsfullmäktige i Kungsbacka; samt municipalfullmäktige i Oskarsström.

Göteborgs och Bohus län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av ett av länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län avgivet yttrande;1 stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Göteborg; stadsfullmäk— tige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Mölndal; stadsfullmäktige, ma- gistraten och byggnadsnämnden i Lysekil; stadsfullmäktige, magistraten och

* Se ovan.

byggnadsnämnden i Marstrand; stadsfullmäktige, magistraten, drätselkamma- ren och byggnadsnämnden i Uddevalla; municipalfullmäktige och byggnads- nämnden i Älvsborgs mnnicipalsamhälle; samt byggnadsnämnden i Gravarnes och Bäckeviks municipalsamhälle. Vad angår förenämnda myndigheter i Gö- teborg hava stadsfullmäktige åberopat yttranden av byggnadsnämnden, gatu- och Vägförvaltningen och drätselkammaren jämte dessa myndigheter underly- dande tjänstemän ävensom av hamnstyrelsen. Byggnadsnämnden har åberopat ett av förste stadsingenjören A. Södergren och förste stadsarkitekten K. Sa— muelsson avgivet betänkande. Gatu- och Vägförvaltningen har hänvisat till ett utlåtande av gatuchefen A. Hultman. Därjämte har stadens fastighetsdirektör A. Gärde inkommit med betänkande i ärendet.

Älvsborgs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande frän länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län; magistraten och byggnadsnämn- den i Vänersborg; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Trollhättan; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Borås; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Ulricehamn; byggnads- nämnden i Ämål; byggnadsnämnden i Bengtsfors; kommunalfullmäktige i Mellerud; samt municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Lilla Edet, som hava instämt med myndigheterna i Trollhättan.

Skaraborgs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län ;1 stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping; magistraten och byggnadsnämnden i Skövde; byggnadsnämnden och kommunalfullmäktige i Vara: kommunalfull- mäktige och byggnadsnämnden i Grästorp; municipalstämman i Kvänum; samt municipalstämman i Stenstorp. -

Värmlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Karlstad; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Kristinehamn; magistraten i Filipstad; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Arvika; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Säffle; byggnadsnämnden i Sunne; byggnadsnämnden i Forshaga; byggnads- nämnden och municipalstämman i Torsby; samt ordföranden i municipalstäm- man och byggnadsnämnden i Kil.

Örebro län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige och magistraten i Örebro, vilka åberopat yttranden av byggnadsnämnden och drätselkammaren; stadsfullmäk- tige, magistraten och byggnadsnämnden i Nora; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lindesberg; magistraten och byggnadsnämnden i Askersund; byggnadsnämnden i Hallsberg; byggnadsnämnden i Kopparberg; samt byggnadsnämnden i Almby.

Västmanlands län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län; stadsfull- mäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Västerås; stadsfullmäktige, ma- gistraten och byggnadsnämnden i Sala; stadsfullmäktige, magistraten och bygg- nadsnämnden i Köping; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Kungs- ör; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Västanfors; municipalstäm- man och byggnadsnämnden i Norberg; samt municipalnämnden i Heby.

Kopparbergs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län;1 byggnads- nämnden, drätselkammaren och marknämnden i Falun; byggnadsnämnden i Ludvika, som åberopat yttrande, avgivet av en på byggnadsnämndsmöte i Falun

' Se ovan.

den 12 och 13 september 1928 tillsatt kommitté, bestående av länsarkitekten Magnus Dahlander, kronofogden 0. Collin, rådmannen Nils Nordenström, direk- tören A. Bywall och stadsingenjören Carl Sege; byggnadsnämnden i Domnarvet; samt byggnadsnämnden i Leksand Noret, som i huvudsak anslutit sig till sist- nämnda kommitté.

Gävleborgs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län; stadsfull- mäktige, magistraten (magistraten har endast yttrat sig rörande en detalj) samt byggnadsnämnden i Gävle, därvid stadsfullmäktige åberopat vad bygg- nadsnämnden ävensom en av drätselkammaren tillsatt kommitté anfört; ma- gistraten och byggnadsnämnden i Söderhamn; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Hudiksvall; samt kommunalfullmäktige och byggnads- nämnden i Sandviken.

Västernorrlands lån: länsstyrelsen; stadsfullmäktige och magistraten i Här- nösand; byggnadsnämnden i Sundsvall; magistraten i Örnsköldsvik; stadsfull- mäktige och byggnadsnämnden i Sollefteå; municipalfullmäktige och byggnads- nämnden i Skönsmon; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Sköns- berg; municipalstämman och byggnadsnämnden i Kramfors; samt municipal— stämman i Gångviken.

Jämtlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads-' nämnden i Östersund; municipalfullmäktige i Bräcke; samt byggnadsnämnden i Svegsmmz, som endast yttrat sig rörande en detaljfräga.

Västerbottens län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och bygg- nadsnämnden i Umeå; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skellefteå; municipalstämman och byggnadsnämnden i Nordmaling; byggnads- nämnden i Teg; municipalstämman och byggnadsnämnden i Jörn; municipal- fullmäktige och byggnadsstyrelsen i Åsele; samt municipalnämnden och bygg- nadsnämnden i Vilhelmina. =

Norrbottens län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Luleå; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Boden; stadsfullmäktige i Piteå; stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Hapa- randa; municipalfullmäktige, municipalstyrels—en och byggnadsnämnden i Ki— runa; municipalnämnden och byggnadsnämnden i Malmberget; municipalstyrel- sen och byggnadsnämnden i Gällivare; samt municipalnämnden och byggnads- nämnden i Svartåstaden.

Därutöver hava yttranden avgivits av Stockholms byggnadsförening och före- ningen Stockholms Villastäder1 samt. av styrelsen för Sveriges lantmätareföre- ning.

Följande myndigheter hava beslutat att icke yttra sig i ärendet: Stadsfull- mäktige, magistratcn och byggnadsnämnden i Södertälje (under antagande av att en omarbetning av förslaget vore nödvändig och att myndigheterna i sinom tid skulle erhålla tillfälle yttra sig över det omarbetade förslaget); byggnads- nämnden i Valdemarsvik; stadsfullmäktige i Karlshamn; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Ronneby; stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv; municipalfullmäktige i Arlöv; municipalstämman i Veberöd; municipalstämman och byggnadsnämnden i Viken; byggnadsnämnden i Sjöbo; stadsfullmäktige i

* Föreningen Stockholms Villastäders yttrande har icke inkommit inom sådan tid, att det kunnat annorledes än på. detta sätt upptagas i föreliggande redogörelse.

Myndigheter,

som beslutat

icke avgiva yttrande.

Instämman- den med fastighets- register- kommissionen. Instämman- den med Svenska stads- förbundets beredning.

Varberg; stadsfullmäktige och magistraten i Åmål; kommunalfullmäktige i Bengtsfors; stadsfullmäktige i Skövde; municipalstämman i Järpås; munici- palstämman i Årjäng; kommunalfullmäktige i Sunne; municipalfullmäktige i Forshaga; stadsfullmäktige i Askersund; stadsfullmäktige i Söderhamn; stads- fullmäktige och magistraten i Sundsvall; municipalstämman i Nyland; bygg— nadsnämnden i Alby; municipalfullmäktige i Strömsund; kommunalfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Vännäs; municipalstämman i Djupvik; munici- palstämman och byggnadsnämnden i Vindeln; samt municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Lycksele.

Municipalstämman i Vällinge har godkänt följande yttrande av byggnads— nämnden därstädes: Byggnadsnämnden saknade tillräcklig erfarenhet av de frå— gor, som avsågos i förslaget, för att kunna ingå i detaljgranskning. Däremot gåve nämndens erfarenhet av stadsplane— och byggnadsfrågor vid handen, att nu gällande bestämmelserna till följd av deras ovillkorlighet och bristande smi- dighet för de mindre stadssamhällena utgjorde en tvångströja, som mången gång hindrade ett samhälles sunda utveckling. En lagändring borde avhjälpa detta missförhållande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Västerbottens län samt stads- myndigheterna i Falun hava i huvudsak instämt i de synpunkter, som framhål- lits av fastighetsregisterkommissionen.

Följande myndigheter hava anslutit sig till eller i huvudsak instämt i de synpunkter, som framhållits av Svenska stadsförbundets beredning: överlant- mätaren i Skaraborgs län (utom såvitt angår styckningsplaneinstitu-tet); stads- fullmäktige och magistraten i Norrtälje; stadsfullmäktige och byggnadsnämn— den i Östhammar; byggnadsnämnden i Vaxholm; stadsfullmäktige i Djurs- holm;1 stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Lidingön (med vissa tillägg); kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden; municipalfullmäktige i Råsunda; muni— cipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Solhem; byggnadsnämnden i Stuvsta; stadsfullmäktige och magistraten i Uppsala; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Nyköping; stadsstyrelsen, byggnadsnämnden och drätsel- kammaren i Katrineholm; magistraten och byggnadsnämnden i Vadstena; ma— gistraten i Motala; kommunalfullmäktige i Åtvidaberg; stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Mjölby; myndigheterna i Tranås (hänsyn borde tagas till vad beredningen anfört i den mån så befunnes lämpligt och ändamålsenligt); stads- fullmäktige i Växjö; länsstyrelsen i Kalmar län; stadsfullmäktige och magi- straten i Västervik; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn; länsstyrelsen i Gotlands län (utom i fråga om fastställelse å styckningsplan, i vilket hänseende länsstyrelsen förorda-t förslaget); stadsfull- mäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Visby (med vissa ytterligare erinringar); länsstyrelsen i Blekinge län (dock ansåg länsstyrelsen, att bered- ningen gått väl långt i sin strävan att hävda samhällenas rätt gent emot den enskilde i fråga om kostnadsfri markupplåtelse, kostnader för gatuanläggningar m. m., i vilka avseenden länsstyrelsen ansåge, att den enskildes intressen borde bättre tillgodoses) ; magistraten i Ronneby; kommunalfullmäktige i Tomelilla; magistraten och byggnadsnämnden i Hälsingborg (med vissa ytterligare erin- ri'ngar); municipalfullmäktige i Lomma; municipalfullmäktige i Höganäs;

1 Jfr ovan.

stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad; magistraten och byggnadsnämnden i Varberg; municipalfullmäktige i Oskarsström; gatu- oeh Vägförvaltningen i Göteborg; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Marstrand; magistraten i Uddevalla; magistraten i Ulricehamn; läns- styrelsen i Skaraborgs län; magistraten i Filipstad; stadsfullmäktige, stadssty— relsen och byggnadsnämnden i Arvika; kommunalfullmäktige i Säffle; bygg- nadsnämnden och municipalstämmans ordförande i Kil; länsstyrelsen i Örebro län (som dock ansett, att det enskilda initiativet och den enskilda självverksam- heten borde bättre tillgodoses än vad enligt säväl beredningens yttrande som för- slaget skulle bliva fallet); stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Nora; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lindesberg; magistraten i Askersund; länsstyrelsen i Västmanlands län; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Västerås; stadsfullmäktige. magistraten och byggnadsnämnden i Sala; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Köping; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Kungsör; länsstyrelsen i Kopparbergs län; stadsmyndigheterna i Falun; magistraten och byggnadsnämnden i Söderhamn-; magistraten i Hudiksvall; kommunalfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Sandviken; byggnadsnämnden i Sundsvall; magi- straten i Örnsköldsvik; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Sollefteå; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Umeå; magistraten i Skellefteå; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Luleå; stads- fullmäktige i Piteå; samt municipalstyrelsen i Gällivare.

Följande myndigheter hava anslutit sig till eller i huvudsak instämt i de synpunkter, som framhållits av kommunaltekniska föreningen: stadsfullmäk— tige och magistraten i Norrtälje; byggnadsnämnden i Uppsala1 (med vissa yt- terligare erinringar); stadsfullmäktige i Norrköping*,' stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Motala; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönkö- ping (med vissa ytterligare erinringar); byggnadsnämnden i Västervik; magi- straten och byggnadsnämnden i Hälsingborg (med vissa ytterligare erinringar); stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Trälleborg rörande 8, 9 och 22—31 kap.; byggnadsnämnden och municipalfullmäktige i Älvsborgs mu- nicipalsamhälle; magistraten i Hudiksvall; byggnadsnämnden i Sundsvall; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Luleå; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Boden.

Hamnstyrelsen och industriverksstyrelsen i Stockholm hava förklarat sig ur synpunkten av de intressen, styrelserna. hade att företräda, icke hava något att erinra mot förslaget. Till förslaget hava vidare i huvudsak anslutit sig: bygg— nadsnämnden i Norrtälje (utom i fråga om inskränkningen i städernas s. k. stadsplanemonopol) ; stadsstyrelsen i Öregrund; kommunalfullmäktige och bygg- nadsnämnden i Hässelby; byggnadsnämnden i Hagalund; byggnadsnämnden i Tureberg (med viss erinran); municipalstämman i Huddinge; municipalstäm- man i Segeltorp; municipalfullmäktige i Fullersta (utom i fråga om bestäm- melserna i 4 kap. 2 %) ; byggnadsnämnden i I gelsta; magistraten i Enköping; magistraten i Linköping ( »efter den omarbetning, som kan finnas erforderlig»); stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Linköping (under villkor dels att de av byggnadsrådet Lilljekvist anförda synpunkterna beträffande stadsplanens förhållande till generalplanen måtte beaktas, dels att de synpunkter, som fram- förts av fastighetsdirektören Hasselquist i mom. 2, 5, 6 och 7 i reservationen

' Myndigheten har i det väsentliga instämt i vad föreningens stadsplanekommitté anfört.

Instämman- den med kommunal— tekniska föreningen.

Myndigheter, som tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att er— inra mot för- slaget.

ytterligare måtte undersökas, dels ock att vissa detaljanmärkningar måtte vid lagförslagets slutliga omarbetning bliva föremål för ytterligare prövning); byggnadsnämnden i Norrköping (med vissa detaljanmärkningar); stadsfull- mäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skänninge; köpingsfullmäktige i Valdemarsvik; byggnadsnämnden i Kisa; länsarkitekten i Jönköpings och Östergötlands län; myndigheterna i Värnamo (med vissa erinringar) ; myndig- heterna i Tranås (dock borde, i den mån så befunnes lämpligt och ändamåls- enligt, hänsyn tagas till vad stadsförbundets beredning anfört) ; municipalstäm- man i Gislaved; municipalfullmäktige i Forserum; länsarkitekten i Krono— bergs län (med vissa erinringar); kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Nybro; municipalstämman i Gamleby; municipalstämman och byggnads— nämnden i Hemse; municipalfullmäktige i Långö; municipalstämman i Båstad; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Klippan; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Vinslöv; municipalstämman och byggnadsnämnden i Skillinge; municipalstämman och byggnadsnämnden i Brantevik; stadsfull- mäktige i Y stad (med de ändringar, som innefattades i fastighetsdirektören Hassel— quists reservation); all-männa rådstugan och byggnadsnämnden i Skanör; kom— munalfullmäktige i Svedala; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Hörby; municipalstämman i Teckomatorp; municipalstämman och byggnads— nämnden i Löberöd; byggnadsnämndeniAnderslöv;municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Furulund (med vissa önskemål) ; byggnadsnämnden i Höör; stadsfullmäktige i Kungsbacka; municipalstämman i Stenstorp; byggnadsnämn- den i Åmål; byggnadsnämnden i Bengtsfors; länsarkitekten i Älvsborgs och Ska- raborgs län (som ansett, att även om förslaget företedde brister, det dock i det stora hela vore så förtjänstfullt, att dess upphöjande till lag kunde med vissa smärre förändringar tillstyrkes); byggnadsnämnden och municipalstämman i Torsby; byggnadsnämnden i Kopparberg; municipalfullmäktige i Västanfors; municipalstämman i Norberg (med viss erinran); municipalnämn—den i Heby (med viss erinran); länsarkitekten ?? Kopparbergs, Västmanlands och Gävle- borgs län; byggnadsnämnden i Gävle; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Hudiksrall; magistraten i Härnösand; municipalfullmäktige och byggnads— nämnden i Skönsmon; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Sköns- berg; municipalstämman i Gångviken; municipalfullmäktige i Bräcke; stads- fullmäktige och byggnadsnämnden i Skellefteå; municipalstämman och bygg- nadsnämnden i Nordmaling; byggnadsnämnden i Teg; byggnadsnämnden i Djupm'k; municipalstämman och byggnadsnämnden i Jörn; municipalfullmäk— tige och byggnadsnämnden i Åsele; municipal'nämnden och byggnadsnämnden i Vilhelmina; stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Haparanda; municipalnämn- den och byggnadsnämnden i Malmberget; samt byggnadsnämnden i Gällivare.

Stadsmnbudsmannen i Karlskrona: Det måste erkännas, att förslaget vore mycket skickligt uppbyggt, och kunde som ett generellt omdöme sägas, att detsamma beredde möjlighet att på ett betydligt mera effektivt sätt, än vad för närvarande kunde ske, tillgodose det allmännas intressen, utan att likväl vara obilligt mot eller träda för nära de enskilda intressen, vilka på de om- råden, varom vore fråga, ständigt komme i kontakt med det allmännas. De önskemål och reformkrav, som från skilda håll framställts å det ifrågavarande lagstiftningsområdet, hade de sakkunniga i stor utsträckning ansett sig kunna tillmötesgå, och förslaget innebure sådana förbättringar samt vore ägnat att åstadkomma en sådan reda och fasthet på de områden, varom vore fråga, att förslaget i stort sett vore förtjänt av bifall.

Mot förslaget kunde dock med fog framställas den erinran, att detsamma i flera avseenden hade erhållit en måhända allt för detaljerad utformning.

Överhuvudtaget förhölle det sig för övrigt så, att lagens tillämpning komme att å såväl de kommunala styrelserna _ byggnadsnämnd och drätselkammare —— som vederbörande statsmyndigheter —— särskilt byggnadsstyrelsen och läns- styrelsen — ställa betydligt större krav än den nu gällande lagstiftningen. Att dessa krav ej skulle kunna nöjaktigt uppfyllas utan tillgång till där- för särskilt kvalificerade arbetskrafter vore uppenbart, och syntes förslagens upphöjande till lag fördenskull böra göras beroende därav, att dylika krafter verkligen stode till buds för såväl de kommunala som statliga myndigheterna samt att kommunerna och staten vore beredda att taga de ekonomiska konse- kvenser, som därav följde.

Slutligen framhölles, att arkitekt.—synpunkterna fått en alldeles särskild be— toning oeh att flertalet av de sakkunniga måste antagas utgå från synpunkter, som gällde storstaden. Det överinseende över byggnadsväsendet inom städerna, som förslaget avsåge att tillförsäkra länsarkitekten, vore synnerligen opåkallat. Såsom allmänt omdöme uttalades, att arkitektinflytandet på stadsplaneringen ej borde understödjas på bekostnad av andra för det allmänna nödvändiga intressen, så mycket mer som arkitekten med undantag av vad som rörde det rena husbyggandet och den estetiska utformningen i många fall saknade tillräck- lig utbildning, intresse för och praktisk erfarenhet uti de delar av stadspla- nerandet, som i ekonomiskt avseende för stad-en vore av dominerande betydelse.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Trälleborg havai stort uttalat sin anslutning till lagförslaget i de delar, som hava avseende å instituten generalplan, stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser och de övriga regler för stadsbyggandet, som innehållas i 10—18 kap., därvid myndigheterna dock instämt i den av fastighetsdirektören Hasselquist gjorda reservationen.

Magistraten och byggnadsnämnden ?? Skövde hava framhållit, att nya och uttömmande lagbestämmelser länge varit av behovet starkt påkallade och att det därför torde vara ett allmänt önskemål, att betänkandet snarast vunne statsmakternas godkännande, även om mot detsamma vissa detaljanmärkningar kunde framställas.

Fastighetsregisterkommissionen har förklarat, att kommissionen funne de Myndigheter, sakkunnigas förslag oantagligt och såsom sin uppfattning uttalat, att kommitté- 80?” avstyrkt förslaget, jämkat med ledning av inkomna yttranden såväl däröver som över äta?—”pålägg- de sakkunnigas förslag, torde bättre än sistnämnda förslag vara ägnat att läg- gripande om. gas till grund för lagstiftning i ämnet. arbetning av

Byggnadsstyrelsen: Det föreliggande lagförslaget innebure en genomgripan— förda?”- de förändring av nu gällande lagstiftning på samhällsbildningens och stads— planerandets område. Förslaget syntes alltigenom vara präglat av de sakkun— nigas allvarliga strävan att i denna nya lagstiftning tillgodose de krav, som utvecklingen i dessa viktiga avseenden inom samhällslivet uppställde, samt att forma denna lag så, att den komme att utgöra ett tillförlitligt medel till regle- rande av alla förhållanden, som sammanhängde med det moderna stadsbygg— nadsväsendet.

De i förslaget till stadsbyggnadslag upptagna nyheter av mera väsentlig art vore bl. a. införandet i lagstiftningen av begreppen generalplaner och regionplaner såsom särskilda planinstitut, hävande av städernas stads- planemonopol tillika med en avsevärt utökad skyldighet för enskilda fastighets- ägare att bidraga med kostnaderna för stadsplaners och andra planers genom—

förande samt fordran på sakkunskap vid planförslags upprättande och en inom orterna mera allmän saklig prövning av stadsbyggnadsfrågor i allmänhet. Allt detta avsåge att tillgodose reformkrav, som länge stått på dagordningen och som redan i tidigare lagstiftningsförslag, bl. a. det av 1916 års kom- mitté den 15 december 1920 avgivna betänkande med förslag till stadsplanelag blivit, ehuru på olika sätt, beaktade. De sakkunniga hade emellertid gått åt- skilligt längre än exempelvis kommittén i fråga om såväl de rättsliga medlen för stadsplaners och andra stadsbyggnadsplaners genomförande som beträf- fande enskilda fastighetsägares bidragsskyldighet, och det föreliggande lagför- slaget vore otvivelaktigt i stort sett ägnat att på ett verksamt sätt fastslå det rättsliga och ekonomiska underlag för dylika planers genomförande samt för ett mera allmänt reglerande av själva stadsbyggandet än vad som hittills varit möjligt.

Samtidigt som byggnadsstyrelsen alltså till fullo uppskattade det allmänna syftet i de sakkunnigas lagförslag, hade styrelsen dock vid ett närmare stu- dium av förslaget icke kunnat undgå att finna, att åtskilligt däri känneteckna- des av en allt för långt driven reformvilja. Man torde sålunda med skäl kunna ställa sig tveksam om behövligheten av åtskilliga förändringar, och hela lag- förslaget hade så att säga nedtyngts med åtskilliga för svensk lagstiftning främmande och till värdet tvivelaktiga restriktioner, delvis efter utländskt mönster. Med den utformning, som givits de nya planinstituten och särskilt de omständliga och ofta svårtydbara bestämmelser, som avhandlade fastighets— ägares bidragsskyldigheter vid stadsplaners och generalplaners genomförande, komme otvivelaktigt själva tillämpningen av lagen att bereda såväl myndig- heter som enskilda stora svårigheter. Ej minst ur denna synpunkt ansåge bygg- nadsstyrelsen lagförslaget böra underkastas en överarbetning i syfte att er- hålla mera klarhet och överskådlighet i lagens uppställning och förenkling i dess enskilda detaljer.

Erfarenheten hade visat, att det icke vore vår ofullkomliga lagstiftning, som varit den mest bidragande orsaken till de många missförhållanden, som vore framträdande beträffande de mindre stadssamhällena och begynnande stadsbildningarna, utan fastmera hade anledningarna härtill varit att söka. i den rådande bristen på fackutbildad sakkunskap på stadsbyggnadsväsendets alla områden. Lagförslaget förutsatte och hade, riktigt nog, givit anvisningar till avhjälpande av dessa brister. En mera allmänt ökad sakkunskap vid hand- läggningen av alla de frågor, lagförslaget avsåge att reglera, skulle också enligt byggnadsstyrelsens förmenande göra icke så få av lagens bestämmelser och föreskrifter i stort sett obehövliga. Med hänsyn till den större grad av sak- kunskap, varmed dessa frågor avsåges komma att behandlas inom samhällena, skulle man möjligen kunna ifrågasätta ett icke fullt så i detalj gående statligt ingripande på hela stadsplaneväsendets område, som onekligen kommit till uttryck i det föreliggande lagförslaget.

Vattenfallsstyrelsen har hemställt, att de sakkunnigas förslag, sådant det nu förelåge, icke måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet, och att vid bli- vande överarbetning av förslaget hänsyn måtte tagas till vissa av styrelsen an- givna synpunkter.

Lantmäterz'styrelsen har såsom sin mening uttalat, att förslaget till stads— byggnadslag utan en grundlig och allsidig överarbetning av förslaget icke kunde läggas till grund för den blivande lagstiftningen å stadsplane- och byggnadsväsendets samt fastighetsbildnings- och fastighetsregistreringsväsen- dets område. Styrelsen har samtidigt framhållit angelägenheten av att vid en

blivande överarbetning av lagförslaget genom sakkunniga även den inom rikets lantmäteriväsen tillgängliga sakkunskapen utnyttjades.

Styrelsen för Sveriges lantmätareförening har hemställt, att förslaget måtte undergå sådan omarbetning särskilt i avseende på 520 och 21 kap., att mindre tyngande former för samhällsbildning på landet måtte komma i tillämpning, samt att lantmätarna icke måtte undandragas befogenhet att handlägga samt- liga därmed förenade åtgärder.

Stadsförbwndets beredning: De sakkunniga hade vid överarbetningen funnit sig höra i väsentliga delar lämna den förefintliga grund, som genom gällande lagstiftning och den dårå fotade utvecklingen blivit lagd. Deras förslag innebure en djupgående omstöpning av de rådande förhållandena och förutsatte för sitt realiserande ej endast omvälvningar i den allmänna uppfattning, som vid över"- vägandet av de ifrågavarande spörsmålen hittills i allmänhet tagit sig uttryck, utan även avsevärda ändringar i fråga om kraven på vår förvaltning, i den mån densamma skulle genom den nya lagstiftningen bliva berörd. De sakkunniga hade hämtat upplysningar om förhållandena i utlandet. Uppenbarligen hade det framför allt varit hos det preussiska förslaget till-ny stadsbyggnadslag (Städte- baugesetz), som de sakkunniga funnit de idéer, vilkas realiserande i vårt land de sakkunniga ansett sig böra förorda (generalplan, regionplan, kommunalför- bund, gatukostnadsregler). Härvid hade emellertid de sakkunniga näppeligen tagit vederbörlig hänsyn till olikheten mellan förhållandena i Tyskland och i Sverige. Sverige hade »sex miljoner invånare, varav den största delen levde på landsbygden; i städerna bodde ännu icke mera än c:a 30 procent av befolk— ningen. Av Tysklands sextio miljoner invånare bodde icke mindre än fyrtio miljoner i städer. Den tyska industrialismen hade åstadkommit, att hela provin- ser och landsdelar — såsom Ruhrområdet, Sachsens brunkolsdistrikt, det schle- siska gruvdistriktet, trakterna kring nedre Elbe »— numera utgjorde en myllran- de trängsel av intill varandra liggande städer och stadssamhällen. Beredningen ville framhålla, att det vore framför allt denna utveckling, som framtvingat be- hovet av den nya stadsplanelagstiftning, som i Preussen vore under behandling. Oaktat frånvaron i Sverige av en utveckling, som i någon mån tålde en jämförelse med den tyska, ginge de sakkunnigas förslag i viktiga hänseenden till och med längre än det preussiska. Beredningen syftade på de sakkunnigas behandling av g.;reneralplaneinstitutet.1 Ävenledes syntes de sakkunniga icke hava tillräckligt betänkt en annan fråga, som för en lagstiftning av förevarande natur hade vä- sentlig betydelse, nämligen frågan om den kommunala och statliga förvaltnin- gens gestaltning, befogenheter och inbördes förhållande. Den preussiska kom- munalförvaltningen utmärktes genom ett starkt statligt, byråkratiskt inslag, som för vår kommunala självstyrelse vore i stort sett främmande. Den statliga övervakningen vore i Preussen i hög grad decentraliserad, därmed ock möjliggö— rande i detalj gående tillsyn och ingripanden. Beredningen bestridde givetvis i ingen mån behovet i vårt land på här förevarande område av statlig tillsyn, av rådgivande verksamhet från statens sida och även under vissa betingelser av verkliga. ingripanden. men hölle före att de sakkunniga i sina krav härutinnan gått längre än som vore lämpligt och med våra förhållanden överensstämmande.

Stadsingenjörmz 7' Stockholm: Som allmänt omdöme kunde sägas, att förslaget i allt för liten utsträckning byggde på tidigare lagstiftning. Detta gällde särskilt vad fastighetsbildningen beträffade. Ej heller anslöte sig förslaget i någon större utsträckning till 1916 års kommittés år 1920 avgivna förslag till ny stads- planelag. Lagförslaget förefölle visserligen vara logiskt uppbyggt med olika

1 Se nedan sid. 53.

bestämmelser rörande regionplan, generalplan, stadsplan, stadsbyggnadsbestäm- melser och tomtindelning, vilka alla avsåge att mera eller mindre schematiskt visa, hur ett stadsområde skulle användas eller bebyggas. Avgränsningen mel- lan de olika planernas giltighet vore dock ej lyckligt genomförd, och de delar av lagförslaget, som avhandlade ekonomiska mellanhavanden mellan staden och den enskilde markägaren, hade i allmänhet fått en allt för svävande formulering.

Vissa detaljbestämmelser i lagförslaget vore givetvis särskilt efterlängtade, då de komme att avhjälpa påtagliga brister i nuvarande lagstiftning. Exempel— vis gällde detta, att bestämmelser utfärdats, hur man skulle förfara rörande äganderätten till allmänna vägar, enskilda vägar samt områden, avsedda för allmänt begagnande eller avsedda såsom vägmark och dylikt, när en stadsplan väl blivit fastställd för ett ej förut stadsplanelagt område. I denna detalj hade den tidigare lagstiftningen varit särskilt bristfällig och förorsakat olägenheter vid fastighetsbildningen åtminstone i Stockholm.

De föreslagna utvidgningarna i lagstiftningen torde ej kunna omsättas i prak— tiken utan att medföra en viss utökning av den allmänna administrationen _ såväl kommunal som statlig. -Detta gällde främst bestämmelserna om gatukost- nadsbidrag, men även om införandet av stadsbyggnadsbestämmelser.

Byggnadsnämnden i Stockholm: Såsom ett allmänt omdöme om det föreva- rande lagförslaget, vars förtjänster i olika avseenden av nämnden vitsordades, ansåge sig nämnden böra uttala, att detsamma enligt nämndens åsikt icke i den utsträckning, som varit önskvärd, tagit fasta på de möjligheter, som förefunnits till förenkling av de rättsliga formerna för behandling av byggnadsväsendet be- rörande frågor allt ifrån ett områdes läggande under general- och stadsplan och uppdelning för bebygga-nde intill byggnadslovets slutliga meddelande. Ett sådant förenklande av formerna skulle, med hänsyn såväl till den enskildes ekonomiska intressen som till möjligheten av en effektiv byggnadskontroll, vara av största betydelse. Nämnden ville också i detta sammanhang uttala sina farhågor för att den icke obetydliga utsvällning av såväl den statliga som den kommunala administrationen, som torde bliva en nödvändig följd av detta lagförslags fast- ställande, icke alltid syntes stå i full proportion till de fördelar, som därigenom vinna-s.

Kommunaltekniska föreningen: Föreningen hade i åtskilliga hänseenden icke ansett sig kunna i förefintligt skick biträda det föreliggande lagförslaget, vilket enligt föreningens mening erfordrade en ingående överarbetning. Då det emellertid för många kommuner vore ett trängande behov, att den sedan ett 20-tal år pågående revisionen av lagstiftningen i fråga om stadsplan och bygg- nadsväsende äntligen bleve slutförd, hade föreningen kraftigt velat understryka önskvärdheten av att dylik överarbetning måtte kunna inom sådan tid slut- föras, att förslag till stadsbyggnadslag kunde föreläggas 1930 års riksdag.

Stadsstyrelsen 17 Östhammar har endast uttalat det önskemålet, att lagstift— ningen måtte så mycket som möjligt så avfattas, att mindre städer ej för mycket betungades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: En genomläsning av betänkandet gåve vid handen, att de sakkunniga uttömmande och grundligt genomdiskuterat sitt ämne i alla dess mångahanda detaljer och framlagt en värdefull utredning rörande ämnets olika frågor. Om detta vore en förtjänst, hade å andra sidan länsstyrelsen icke kunnat undgå att finna, att förslaget i principiellt viktiga hänseenden vore otillfredsställande och i formellt-hänseende gåve anled— ning till erinringar. På grund härav kunde länsstyrelsen icke tillstyrka. att förslaget i dess föreliggande skick lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Hallands län: Att förslaget innebure många och särdeles beaktansvärda uppslag syntes uppenbart. De talrika och i flera avseenden tungt vägande erinringar, som gjorts bl. a. i de av stadsförbundets be— redning och av fastighetsregisterkommissionen avgivna utlåtandena, ådagalade emellertid, att förslaget icke gärna utan en grundlig omarbetning vore ägnat att läggas till grund för förslag till riksdagen. Länsstyrelsen hade därför an- sett sig kunna underlåta att söka företaga en mera genomgripande granskning och begränsade sitt yttrande till vissa uttalanden, huvudsakligen avseende sättet för åvägabringande av ordnade byggnadsförhållanden å mera tätt be- byggda orter å landsbygden.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Laholm: Då, ett ge- nomförande av förslaget helt säkert för de flesta städer och stadsliknande sam- hällen allenast skulle betyda ökade onödiga utgifter samt de föreslagna be- stämmelserna syntes vara allt för detaljerade och i många fall reglerade för- hållanden, som torde böra kunna överlämnas åt de lokala myndigheterna att avgöra efter eget omdöme, syntes en grundlig omarbetning av förslaget efter enklare och för vårt land lämpligare linjer vara att förorda. Allt för stränga och vidlyftiga bestämmelser torde snarare motverka än gynna förslagets syftemål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Även om förslaget kunde anses erbjuda vissa fördelar framför gällande lag, torde det icke kunna anses utgöra en tillfredsställande lösning av föreliggande spörsmål. Det förefölle rätt- så. komplicerat och syntes dessutom brista i överskådlighet. Den avfattning lag- texten i vissa fall erhållit torde också vara mindre lyckad. Säkerligen skulle lagens tillämpning komma att ställa synnerligen stora anspråk på de statliga och kommunala myndigheterna. Förslaget torde sålunda icke kunna läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Med hänsyn till det starka enskild-a fastighetsägarintresse, som förelåge i fråga om förevarande lagstift- ning, torde detsamma vid en eventuellt fortsatt utredning böra vara repre- senterat.

Stadsingeniören och stadsarkitekten i Göteborg: På grund av det uppdrag, som givits de sakkunniga, hade man väntat, att de skulle utformat sitt förslag i närmare anslutning till stadsplanekommitténs, än som visat sig vara fallet. I många betydelsefulla avseenden hade de sakkunniga frångått kommitténs förslag och infört helt nya principer, vilket medfört, att det nu föreliggande förslaget i stor utsträckning ställde städerna inför problem, som ej förut varit diskuterade åtminstone i den utsträckning, som varit önskvärd i betraktande av de vittgående ekonomiska konsekvenser, som de nya uppslagen skulle föra med sig. Med hänsyn till föreliggande frågors stora vikt och betydelse hade en ingående detaljgranskning varit av stort värde men hade tyvärr ej med— hunnits på grund av den allt för korta tid, som stått till förfogande. En tids- ödande faktor hade härvidlag även varit den mångenstädes tunga och svårbe- gripliga lagtexten.

Magistraten i Lysekil har ansett, att nu gällande bestämmelser om den stads- mässiga planläggningen och indelningen samt .stadssamhällenas fastighetsbild— ning och fastighetsregistrering vore tillfredsställande, men att det däremot vore angeläget få till stånd en revision av byggnadsstadgan; och har magistraten hållit före, att byggnadsstadgebestämmelserna borde, liksom .nu, samlas i en administrativ författning.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Uddevalla hava avstyrkt förslaget såsom icke ägnat att ligga till grund för lagstiftning under motivering, att er—

242971102.

farenheten visat, att nu gällande stadsbyggnadslagstiftning verk-at i huvudsak tillfredsställande och att ett kännbart behov av revision framträtt blott i fråga om markägares skyldighet att bidraga till gatukostnader samt beträffande byggnadsstadgan för rikets städer.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Förslaget innebure i väsentliga avseenden avvikelser från gällande rätt och ett upptagande av nya, för vår lagstiftning främmande begrepp, tillkomna utan vederbörlig hänsyn till förefintlig tradi— tion och utan att bygga på den av förhållandena skapade utvecklingen på om— rådet. Det kunde också ifrågasättas, huruvida icke upptagandet av dessa nya begrepp och det sätt, varpå de blivit i förslaget utformade, bidragit till att giva förslaget en så invecklad byggnad, att, om detsamma bleve antaget till lag, dess tillämpning komme att ställa större krav på kommunernas förvaltnings— organ än dessa kunde antagas motsvara, ett förhållande, som icke syntes hava varit för de sakkunniga främmande, då de föreslagit ökning av antalet lag- farna ledamöter i byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen i Örebro län har såsom en huvudanmärkning mot förslaget framhållit, att detsamma synbarligen i allt huvudsakligt lämpats för förhål— landena i storstäder men däremot endast i ringa mån avpassats för de medel- stora och smärre städer samt köpingar och municipalsamhällen, vilka dock utgjorde det övervägande flertalet av de samhällen, som vore avsedda att reg- leras genom förevarande lagstiftning.

Drätselkammaren i Örebro: Drätselkammaren hade funnit förslaget på viktiga punkter giva anledning till erinringar, av vilka flera vore av så allvarlig innebörd och berörde så vitala delar av förslaget, att drätselkammaren funne en omarbetning påkallad. Vid denna omarbetning torde även de medelstora och mindre städerna böra beredas representation. Den före- slagna lagstiftningen vore ju avsedd att, utan nämnvärda möjligheter till dif- ferentiering, "gälla för samtliga stadssamhällen. Men förhållandena på hithö- rande områden vore knappast i alla avseenden ensartade i storstäder och mindre sådana. Med all respekt för de sakkunnigas insikter vidkommande storstadens förhållanden och behov måste det dock sättas i fråga, huruvida den sakkun— skap och erfarenhet, som även inom städer av annan storleksordning kunde vara tillfinnandes, utan olägenhet kunde undvaras vid ett lagstiftningsarbete av för även dessa städer så vital betydelse som det ifrågavarande. Bestämmelser, som för en storstad med dess intensiva stadsbyggnadsverksamhet kunde vara av ett ofrånkomligt behov påkallade för den livskraftiga utvecklingens ledande i rätta banor, kunde för ett mindre stadssamhälle — där den enskilda företag— samheten icke erbjödes storstadens stimulerande möjligheter utan måste från samhällets sida, i stället för att mötas med åtgärder, präglade av omisskännlig misstänksamhet, uppmuntras och stödjas —— innebära, icke det avsedda ledandet av utvecklingen, utan ett betänkligt hämmande av denna. Det vore dock, med allt beaktande av samhällets rädsla för framtida anspråk på detsamma, av icke mindre vikt, att en utveckling överhuvudtaget komme till stånd, än att denna i olika avseenden minutiöst reglerades. Man hade här att röra sig mellan ett Scylla och Charybdis, som enligt drätselkammarens mening gjorde det syn- nerligen angeläget, att de föreliggande spörsmålen redan på ett tidigt stadium ställdes i belysning av även de medelstora och mindre städernas förhållanden och behov.

Såväl med hänsyn till vad nyss anförts om angelägenheten av att tillse, att lagstiftningen icke lade större band på utvecklingen än omständigheterna kräv—

de och företagsamheten tålde, som ock av rena billighetsskäl i förening med önskvärdheten om enighet mellan av lagstiftningen berörda intressen funne drätselkammaren vidare påkallat, att vid det fortsatta lagstiftningsarbetet även de enskilda intressen, som genom detsamma på det närmaste berördes, bereddes tillfälle giva och taga skäl.

Om, såsom troligt vore, genom den sålunda påkallade omarbetningen av för- slaget lösningen av stadsplanelagstiftningen i någon mån försenades, vore detta visserligen beklagligt. Bristerna hos den nuvarande lagstiftningen torde dock, om än obestridliga, icke vara svårare än att de medgåve iakttagandet av den ytterliga varsamhet, som i förevarande lagstiftningsfråga syntes i så hög grad påkallad.

Sveriges fastighetsägareförbnnd: Lagförslaget siktade i sina grunddrag på att lätta kommunernas omkostnader för stadssamhällenas framtida utveckling och lade fördenskull en avsevärd del av kommunernas ekonomiska bördor på enskildas axlar. Lagförslaget avsåge sålunda att låta en särskild grupp av med- borgare, nämligen fastighetsägarna, övertaga största delen av utgifterna för vissa nyttigheter och fördelar, som komme alla kommunens innebyggare till del, och vilka utgifter under sådana förhållanden rättvisligen också borde i sin helhet utdebiteras på kommunens samtliga innebyggare efter i skattelag- stiftningen angivna normer. Det kunde, för att endast beröra ett fall, icke vara med rättvisa överensstämmande, att fastighetsägarna ålades bidraga till kost- naderna för ordnandet av genomgående trafik, på sätt lagförslaget föreskrivit, låt vara att fastighetsägarens bidragsskyldighet begränsats till skyldighet att avstå endast viss del av uppkommen värdestegring. Men då, med tillämpning av lagförslagets bestämmelser, denna ofta ovissa vårdestegring ansåges hava kom- mit fastighetsägaren tillgodo även då densamma i verkligheten ej inträffat, så innebure lagförslaget i nämnda hänseende en uppenbar orättvisa mot fastig- hetsägarna. Enahanda vore förhållandet med den fastighetsägarna pålagda skyldigheten att bekosta iordningställandet av parkområden. Att kostnader för ordnandet av dylika rekreationsställen borde bestridas av allmänna medel och ej åläggas fastighetsägarna enbart, förefölle uppenbart, och lika uppenbart tor— de också vara, att fastighetsägarna ej skulle vara skyldiga utan ersättning avstå annan mark än den som erfordrades för den lokala trafikens behov. Det rådde ej heller något tvivel därom, att stora Och oberäkneliga svårigheter kunde uppkomma därigenom, att generalplanens och stadsplanens förhållande till var- andra ej vore tillräckligt genomarbetade. Hela lagförslaget vore jämväl i andra avseenden svårt att till sina konsekvenser överblicka, och redan därför bleve en överarbetning därav en tvingande nödvändighet.

Lagförslaget borde även i språkligt hänseende undergå en överarbetning, på det att den föreslagna lagen måtte bliva för allmänheten mera lättförståelig och överensstämmande med tidens språkbruk.

Lagförslagets bestämmelser vore vidare just i många ekonomiskt betydelse— fulla delar allt för elastiska och tänjbara, varigenom för stort spelrum komme att givas för den subjektiva uppfattningen hos de myndigheter, som skulle handhava lagens tillämpning. Det vore därför högeligen önskvärt, att i allmän- het mera klart avfattade och till sitt innehåll bestämda uttryck komme till an— vändning. Detta vore så mycket nödvändigare, som lagstiftningen i mångt och mycket fått karaktären av en mot fastighetsägarna riktad särlagstiftning. Väl vore det sant, att kommunerna borde hava medel i sin hand att komma till rätta med ägare av enskild mark, som låge stängande i vägen för samhällenas sunda och nödvändiga utveckling, men lagstiftningen finge dock ej så utformas, att

den fullständigt prisgåve fastighetsägaiens rätt åt de kommunala myndighe- ternas ingripanden.

Förbundet kunde ej underlåta erinra om att mot säkerhet av inteckning i fast egendom i rikets städer och stadsliknande samhällen i avsevä1t stor ut— sträckning placerats sådana medel — omyndiga personers tillgångar, allmänna kassors och försäkringsbolags fonder, småfolkets besparingar via sparbanker 0. s. v. — som ansåges böra vara placerade mot säkerhet av de bästa hypotek, som överhuvudtaget stode till buds. Icke minst med hänsyn till detta för- hållande finge det anses vara av stor betydelse att fastighetsvärdena vore stabila. Antagandet av en lag, sådan som den nu föreslagna komme att införa ett visst osäkerhetsmoment beträffande fastighetsvärdena och där- med ocksa minska tilltron till inteckningar såsom placeringsobjekt, detta sena1e till stor nackdel för hela landets kreditväsende och sålunda till sist även för allmänhetens väl. Det läge i öppen dag, att detta måste bliva följden med en lagstiftning, som i vissa fall utan ersättning och i andra fall mot en till beloppet svårbestämbar och till förfallotiden obestämbar ersättning berövade fastighets- ägaren rättigheter, som hitintills ansetts förenade med besittandet av fast egen- dom.

Förbundet hemställde, att Kungl. Maj: 1: ville, innan en ny stadsbyggnadslag förelades riksdagen till prövning, låta det nu föreliggande förslaget undergå en genomgripande omanbetning med iakttagande av vissa, av förbundet framställ- da anmärkningar och förslag. Förbundet framhölle lämpligheten och önskvärd- heten därav, att en representant för fastighetsägarna måtte beredas tillfälle del— taga i den förordade omarbetningen.

Styrelsen för Svenska landskommunerna förbund: Då styrelsen icke för områden på landet, som icke vore köpingar eller municipalsamhällen, ansåge in— förandet av de institut, som i sakkunnigförslaget framlagts, behövligt, hade styrelsen icke funnit skäl att ingå på granskning av förslaget 1 denna del. Sty- relsen ville emellertid framhålla nödvändigheten av att kommande lagstiftning måtte utformas på sådant sätt, att innehållet bleve förståeligt även för lekmän- nen, vilka ju i stor utsträckning skulle tillämpa lagstiftningens bestämmelser.

Stockholms byggnadsförening har framhållit vissa allmänna synpunkter be- träffande en stadsplanelagstiftning: En stadsbyggnadslag borde ha till upp- gift att reglera mellan de olika i stadsbyggandet aktiva intressen-a på ett sådant sätt, att hela den apparat, som ett samhälles bebyggelse, trafik m. m. utgjorde, organiserades på bästa möjliga sätt under ett rättvist bedömande av de olika parternas intressen. — De enskilda intressena vore av mycket skild-a slag. Mark- ägaren sökte utvinna det mesta möjliga av den .mark han ägde, antingen genom att bebygga den på det fördelaktigaste sättet, varvid 1 stort sett golvytans stor- lek 1 förhållande till tomtytan vore utslagsgivande för vinsten eller genom att spekulera 1 sådan stegring av markvärdet, som uppstode utan hans eget åtgö— rande. Byggnadsproduoentens intresse vore av samma art som inom all annan industri, att framställa produkter, på vilka funnes efterfrågan, och framställa dem sådana och till ett sådant pris, att de stode sig i konkurrensen. _ Sam- hällets intresse vore allmänt uttryckt av social-etisk art, med allt vad däri in- begrepes av omsorg om invånarnas bästa och om samhällets sunda utveckling. Detta innebure en strävan, som ofta kolliderade med de enskilda intressena.

Stadsbyggandet hade på senare tid i allt högre grad börjat inse vikten av att företräda de allmänna samhälleliga intressena, i den mån de gi-nge ut på omsor- gen om människornas hälsa och välbefinnande. Fordringarna på kvalitet i stadsbyggandet hade stegrats mycket. Kravet att samhällena måste bjuda alla

srna invånare de fördelaktigaste villkor, som stode att uppnå, att med andra ord organisera bebyggelsen och vad därtill hörde så, att den tilläte och under- läittade ekonomiskt fördelaktiga och sunda mänskliga levnadsförhållanden, blleve med var dag allt starkare.

I stadsbyggandets teknik toge sig dessa intentioner uttryck huvudsakligen i fråga om arbetsmetod, spridning av bebyggelsen, sanering av gamla stadspar— tiier och stadsbyggandets ekonomi.

En byggnadslagstiftning, som ville följa dessa moderna riktlinjer, måste företaga en avvägning mellan de olika intressena samt i högre grad än förut betona det enskilda intressets plikt att underordna sig det samhälleliga intresset i de fall, där de stode emot varandra och icke läte sig förena. Detta bleve den nödvändiga följden av att kravet på kvaliteten i stadsbyggandet ökats. Det bleve i synnerhet jordägaren, som finge känning härav. Varje inskränkning i person- li,g äganderätt borde visserligen företagas med stor försiktighet. Men det vore ofrånkomligt, att i ju högre grad det ägda vore av den art, att dess handhavande imfluerade på andra människors eller hela samhällets levnadsvillkor, kunde den samhälleliga regleringen icke undgå att desto kraftigare ingripa i utnyttjande- och dispositionsrätten av det ägda. Jorden vore väl den vara, som i detta avseen- (le tvingade till de längst gående åtgärderna.

Med tanke på de ytterst ömtåliga och invecklade markregleringskonflikter, som alltid uppstode och som bleve allt svårare ju högre det allmännas fordringar ställdes, borde det svävande och ännu icke fullt genomarbetade komplexet av jardfrågor med samhörande ekonomiska problem upptagas till diskussion. Obe- roende av dessa principfrågor framstode nödvändigheten att upprätta med hän- syn till byggandets kvalitet väl motiverade och otvetydigt avfattade lagbestäm- melser, som tilläte ett dragande av distinkta gränser för den ekonomiska exploa- teringen av marken.

Det vore emellertid viktigt att skilja mellan den produktiva exploateringen och den improduktiva. Den produktiva exploateringen och byggnadsspekulatio- nen med sin konkurrens om kvalitet och pris vore sund och önskvärd. Det måste kraftigt framhållas, att detta slag av företagande icke borde onödigt hämmas utan tvärtom i möjligaste mån stimuleras. Det enskilda initiativet vore av stör- sta värde för stadsbyggandet. Det naturligaste och resultatrikaste förhållandet vore otvivelaktigt det, att konkurrensen själv dreve fram kvaliteten.

De organ, vilka kontrollerade stadsbyggandet, måste i lagar och förordningar äga ett verksamt stöd för verkställandet av sin uppgift att på effektivaste sätt i stort dirigera stadsbyggandet med allt vad därtill hörde. Särskilt beträffande de ekonomiska problemen gällde, att överblick och förutseende kunde uträtta mycket. I tekniskt hänseende påkallade först och främst trafikfrågorna det stora grepp på problemen, som tilläte att i god tid vidtaga erforderliga åtgärder och preparera för framtida behov. Även däruti borde förutseendet yttra sig, att lagstiftningen utbildades till ett så smidigt redskap som möjligt, med hän- syn till att de faktiska förutsättningarna oupphörligt ändrades, vilket i våra dagar dessutom skedde ovanligt snabbt. En lags stadganden borde därför vara av möjligast allmängiltiga och elementära natur. Det borde inom ramen av ett fåtal väsentliga bestämmelser ges största frihet åt den ekonomiska och tekniska utvecklingen att ge nya lösningar åt olika problem.

Gent emot det vetenskapligt arbetande, av traditionen obundna stadsbyggan- det hade en konserverande kraft sin uppgift att fylla. Till bevarandet av byggnadsverk eller minnesmärken av kulturhistoriskt värde borde hänsyn ta— gas. Dock måste det framhållas, att. det närvarande livets behov vore det för-

nämsta och borde bli bestämmande i sådana fall, där de olika synpunkterna icke läte sig förena.

Detsamma gällde även hembygdsvården. Så länge en ortstradition ännu mot- svarade de aktuella livsförhållandena på platsen, borde den skyddas. Gjorde den det icke, hade ett konstlat uppehållande av densamma intet berättigande.

Det måste anses som en given sak, att en byggnadslagstiftning icke borde präglas av den generations estetiska uppfattning, som stiftat den. Vad lagen borde åsyfta vore en reglering, vilken som praktiska resultat gåve logiska lös— ningar av föreliggande problem. Då kunde man lugnt utgå ifrån att byggandets estetik därmed även hade givits de nödvändiga förutsättningarna att för varje tid och varje fall bli tillgodosedd.

Det föreliggande lagförslaget präglades av ett sträv-ande att bringa lagstift— ningen i samklang med nyare fordringar på behärskning av stadsbyggnads- problemen i stort. Däruti vore det visserligen icke banbrytande. Ett studium av yttranden över det år 1919 avgivna förslaget till ny byggnadsstadga och 1920 års stadsplaneförslag visade, att de för dessa grundläggande principerna i stort vunnit gillande. Animärkningarna gällde mera detaljer, där samman- jämkning icke torde varit så ogörlig. När sakkunnigas arbete trots detta resul— terat i en genomgripande omstöpning av alla våra byggnadslagar, finge väl detta tagas som ett tecken på att det gjort sig gällande ett behov att grundligt modernisera lagstiftningen på detta område. Det vore emellertid svårt att inse, att det erhållna resultatet i stort sett motsvarade dessa intentioner.

Efter att hava ägnat vissa delar av förslaget en kritisk granskning1 yttrar föreningen till slut: Det stora intresse, varmed byggnadsfrågor f. n. diskutera- des, visade, att nya principer för stadsbyggandet nu bröte sig fram. Städernas utveckling hade efter långvarigt fasthållande vid gamla former kommit till det nuvarande jäsande tillståndet, då gammalt och nytt brötes [mot varandra i långt högre grad än någonsin förut. Utvecklingen av transportväsendet, de ökade kra— ven på hygien och social trevnad ställde allt större krav på byggnadsväsendet. Byggnadstekniken krävde ett större beaktande och fordrade möjlighet att göra sig gällande. Stadsplanerna ville spränga de gamla formlerna för stadsbyggan- det och finna nya formgivningar. Byggnadsindustrien sökte sig bort från för- åldrade metoder och krävde samma rätt till teknikens utnyttjande som övriga industrier.

I det föreningen 1nsåg vikten och önskvärdheten av att en ny stadsbyggnads- lag fortast möjligt komme till stånd, ville föreningen dock på det kraftigaste framhålla, att forskningen 1 härtill hörande problem först nu börjat uppmärk- sammas och fördjupas. Som en sammanfattning av sin granskning ville före- ningen framhålla, att det föreliggande förslaget till stadsbyggnadslag vore i väsentliga delar olämpligt; att förslaget till stadsbyg o'gnadslag omarbetades, varvid de synpunkter, som av föreningen framhållits, måtte vinna beaktande; att vid omarbetande av lagförslaget den privata byggnadstekniska och bygg- nadsekonomiska sakkunskapen bereddes tillfälle deltaga; att lagen endast borde innefatta det som oundgängligen tarvades, samt att den formulerades så, att den stimulerade utvecklingen och skapade fruktbar jordmån för social och tek- nisk utveckling; samt att förslag till mönsterbyggnadsordning utarbetades i an- slutning till den nya stadsbyggnadslagen.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Såsom allmän uppfattning om lagförslaget ville samfundet, med erkännande av förslagets många förtjänst- fulla uppslag, dock framhålla, att den revision av gällande lagstiftning som

* Återgiven i det följande.

förslaget innebure, i åtskilliga fall gått längre än behövet påkallat. Samfundet utginge därvid från en av många anledningar önskvärd princip, nämligen att ny lag såvitt möjligt borde tillkomma genom utbyggnad av gällande bestäm- melser, där dessa icke uppenbarligen förfelade sitt ändamål eller kränkt-e allmän rättsuppfattning.

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande: Såsom ett allmänt om— döme ansåge sig kommittén kunna uttala, att de sakkunnigas förslag visserligen i vissa avseenden vore ägnat att öka tryggheten mot brandfara, men att brand- skyd-dssynpunkterna och strävan att minska faran för förödande massbränder' i de mera tättbebyggda samhällena dock till synes icke vore lika framträdande som i 1874 års byggnadsstadga. Full motsvarighet saknades sålunda till de i 12 % av denna stadga givna mera detaljerade bestämmelserna om de riktlinjer vid uppgörande av stadsplan, vilka i främsta rummet syftade till eldfarans minskande. I sådant avseende kunde särskilt framhållas den vikt, som i 1874 års byggnadsstadga tillmättes planteringar av olika slag. De tidigare ofta före— kommande massbränderna i städerna torde hava givit impulsen till dessa be- stämmelser. Erfarenheterna från de år, sem förflutit efter byggnadsstadgans tillkomst, hade ock i rikt mått bestyrkt det utomordentliga värdet ur brand- skyddssynpunkt av rikliga gatubredder, allégator, planterade förgårdar och parker överhuvudtaget. Det mindre intresse, som ur nämnda synpunkt ägnades parker och planteringar i det nu föreliggande förslaget, kunde måhända förkla- ras därav, att vårt lan-d under de senare decennierna varit förskonat från mera omfattande stadsbränder och att man ansett den storartade utvecklingen av eld- släckningsväsendet möjliggöra ett visst eftergiv-ande av brandskyddssynpunk- terna vid stadsplanernas utformning. Kommittén förmenade dock, att trygghe- ten mot brandfara i våra städer och stadsliknande samhällen ännu ingalunda vore sådan, att mera avsevärda lindringar av de stadsbyggnadsbestämmelser, som tjänade brandskyddet, vore tillrådliga. De svenska brandförsäkringsan— stalterna räknade alltjämt med möjligheten, ja sannolikheten av större förhär- jande stadsbränder, särskilt i de med övervägande trähus tättbebyggda sam- hällena, och till-bud härtill hade under senare är ingalunda saknats. De värden. som därvid stode på spel, vore ock numera förhållandevis vida större än fordom. Med hänsyn härtill vore det enligt kommitténs uppfattning synnerligen önsk- värt, att alla sådana stadsbyggnadsbestämmelser, som enligt vad erfarenheten visat varit till gagn för brandsäkerheten, bibehölles och utvecklades i stället för att, såsom skett i det föreliggande förslaget, förenklas och ersättas med mera allmänna antydningar.

Svenska brandskyddsföreningen: Föreningen ville såsom sin åsikt framställa. betydelsen av att lagens brandskyddsföreskrifter ej gåves så vag formulering, att man finge den känslan, att skyddet mot mera utbredda eldsvådor numera en- dast vore av oväsentlig betydelse vid stadsbyggandet. Brandskyddssynpunkterna borde nämligen alltjämt vinna det största beaktande.

De kommunala byggnadsföreskrifter, som utfärdades för de olika kommu- nerna, innan någon allmän, för hela riket gällande byggnadsstadga fastställts, hade i regel tillkommit genom brandförsäkringsinrättningarnas direkta ingri- pande efter någon mera omfattande stadsbrand och förnämligast avsett samhäl- lenas skydd mot större eldsvådor. Utformningen av 1874 års byggnadsstadga torde i hög grad influerats av de stora stadsbrändern-a på 1860— och början av 1870—talet. Trots den storartade utvecklingen av brandsläcknings- och vatten— ledningsväsendet på de senaste 50 åren, hotades samhällena alltjämt av brand- katastrofer, därest bebyggelsen ej ordnades på ett mot brandfara betryggande

sätt. Att detta finge komma till uttryck även i den nya stadsbyggnadslagen, syntes därför vara önskvärt.

Övriga, ovan ej särskilt omnämnda myndigheter, som avgivit yttrande i ärendet, hava antingen helt avstyrkt förslaget eller ock påfordrat en mer eller mindre genomgripande omarbetning därav i såväl formellt som mate— riellt hänseende, och har därvid från olika håll påpekats önskvärdheten av att vid den fortsatta överarbetningen de medelstora och mindre samhällenas intres— sen måtte i högre grad än nu skett vinna beaktande ävensom att förslag i ämnet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

A. Principfrågor.

Lagstiftningens omfattning och uppställning.

Fastighetsregisterkommissimzen: Om man skilde mellan å ena sidan fastig- hetsbildningen och fastighetsregistreringen i städerna eller de ämnen, som be- handlades i fastighetsbildningslagens 1 kap. 6 a % och 2—7 kap. samt fastig- hetsregisterförordningen med därtill sig anslutande bestämmelser, och å andra sidan byggnadsväsendet eller de ämnen, som reglerades i fastighetsbildnings- lagens 1 kap. med nyss angivet undantag och byggnadsstadgan för rikets städer, ville det synas, som om det de sakkunniga lämnade uppdraget knappast avsett förstnämnda ämnen utan endast de senare. Kommissionen trodde det hava varit lyckligt, om denna begränsning iakttagits. Redan det område, som de sakkun- niga då haft att reglera, erbjöde en sådan mångfald svårlösta frågor, att upp- giften i allt fall varit omfattande nog. Lagstiftningen om fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen i städerna hade framgått ur tre kommittébetänkan- den samt två lagråds- och två riks—dagsbehandlingar. Under detta arbete hade åtskilliga förslag, som icke kommit till synes i tryck, efter vad inom kommis- sionen vore bekant, varit under omprövning och förkastats, bland dem även sådana, som nu framkommit i de sakkunnigas förslag, och lagtexten erhållit sin utformning icke minst genom av lagrådet även under hand givna värdefulla anvisningar. Denna lagstiftning, tillkommen så nyss som år 1917 och efter hand i åtskilliga stycken kompletterad och jämka-d, hade, trodde sig kommissionen kunna påstå på grundvalen av. den erfarenhet, kommissionen åt sig vunnit, i stort sett verkat tillfredsställande, och de, som hade att tillämpa densamma, hade gjort sig förtrogna med den. Att då nu, utan att kommissionen veterligen några krav i sådan riktning avhörts, framkomma med vittgående ändringsförslag be— träffande densamma vore ägnat att väcka förvåning. All lagstiftning i oträngt mål måste enligt kommissionens mening fördömas. Det måste alltid framstå såsom betänkligt att utan tungt vägande skäl reformera ett lagstiftningsormråde. Och sådana skäl funnes här icke.

Det förslag, som den 15 december 1920 avgavs av 1916 års stadsplanelagskom- mitté, innebure, att bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning skulle ut— brytas ur fastighetsbildningslagen och meddelas i en särskild stadsplanelag. I första kapitlet fastighetsbildningslagen skulle dock upptagas bestämmelser om stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighetsbildningen. Kommissionen hade i sitt den 31 december 1921 avgivna utlåtande över kommittéförslaget för- orda: bibehållande av den nuvarande anordningen med en lag samt därvid särskilt erinrat om att i stadsplanelagen enligt kommitténs förslag komme att behandlas två forddelningsinstitut, tomtindelningen och omläggningen — det senare insti— tutet numera icke aktuellt. Då kommissionen uttalade sig för en lag, hade kom— missonen emellertid utgått från att denna lags bestämmelser om stadsplan och

tomtindelning m. ni. skulle såsom i fastighetsbildningslagen skett kunna in— rymmas under ett kapitel i lagen, och att de övriga kapitlen skulle lämnas orörda så när som på nödiga följdändringar. Men med de sakkunnigas förslag med dess anhopning av bestämmelser och dess mångfald av kapitel ville kom- missionen icke vidhålla sin mening om föreskrifternas meddelande i en lag. För dem, som haft att tillämpa fastighetsbildningslagen och nu vore förtrogna med densamma, måste det vara till ovärderlig fördel att få hava denna lag kvar med dess kapitelindelning. Dess första kapitel kunde då, på sätt kommit- tén föreslagit, ersättas med de bestämmelser, som nu återfunnes i 1 kap. 6 a % fastighetsbildningslagen. Till denna lag funnes nu i ett flertal lagar och för— fattningar hänvisningar, vilka, vid bifall till de sakkunnigas förslag, antingen måste ändras eller vid bibehållande orsaka den, som använde sig av lagen, stort besvär att återfinna motsvarande bestämmelser. Då, med den mångfald av föreskrifter, som de sakkunniga föreslagit, någon fördel knappast vunnes med anordningen med en lag, men väl olägenheter vore därmed förknippade, ville kommissionen eftertryckligen hemställa om en sådan anordning i ett blivande nytt förslag, att detta icke komme att omfatta bestämmelserna om fastighets- bildningen, utan dessa alltjämt finge hava sin plats i lagen om fastighetsbild- ning i stad, som alltså borde bibehållas. Mot denna lags rubrik hade de sak- kunniga anmärkt, att benämningen >>i stad» stode mindre väl tillsammans med den omständigheten, att lagen jämväl i ganska betydande omfattning meddelade bestämmelser rörande landsbygdsområden. Så vore emellertid ock förhållandet med det av de sakkunniga framlagda förslaget. Mot dess rubrik stadsbyggnads— lag syntes därför med ett visst fog kunna riktas samma anmärkning som de sakkunniga framfört mot fastighetsbildningslagens rubrik. Vid en sådan upp- delning av ifrågavarande föreskrifter å två lagar, som av kommissionen begärts, skulle dock enligt kommissionens mening den av de sakkunniga föreslagna rubriken väl lämpa sig för den lag, som huvudsakligen skulle innefatta bygg- nadsbestämmelser. Att ordet stad däri inginge, ansåge kommissionen snarare vara till fördel än motsatsen, då det i sin ifrågavarande sammansättning utsade karaktären av det byggande, varom fråga var. Dessutom erinrades, att ordet stad inginge i »stadsplan» och »stadsäga» utan att någon ändring av de sak- kunniga varit ifrågasatt i dessa benämningar eller att någon olägenhet därav försports.

Därest det mot vad kommissionen hemställt skulle anses behövligt eller önsk— värt att i en lag kodifiera samtliga bestämmelser på nu ifrågavarande områden, syntes det dock kommissionen, som om den förut omförmälda skillnaden mellan å ena sidan byggnadsväsendet och å andra sidan fastighetsbildningen borde upp- rätthållas, och att i en avdelning av lagen borde avhandlas det ena och i en senare avdelning det andra av dessa områden.

Av de sakkunnigas motivering (sid. 152) att döma syntes ock hava varit deras avsikt att göra en sådan uppdelning. Vid utförandet av densamma torde de dock ej hava varit fullt konsekventa. De angåve sålunda (å nämnda sida i betänkandet) att i 22—29 kap. meddelats regler om fastighetsbildningen. Så- dana regler gåves emellertid jämväl i 9 kap., vilket följaktligen bort inflyta i förslaget först efter dess 21 kap.

Ej heller syntes det kommissionen, att 30 kap. fått sin behöriga plats i lagen. Detta kapitel avhandlade vissa registreringsspörsmål rörande ersättningar enligt 4 och 14 kap., vilka hade avseende å byggnadsväsendet. Det hade enligt kommissionens mening varit riktigare att låta detta kapitel inflyta efter 21

kap., omedelbart följt av 9 kap. såsom inledande de kapitel, som avhandlade fastighetsbildningen.

Vaitenfallsstyrelsen: Emot den ifrågasatta sammanslagningen av alla stads— byggande gällande bestämmelser funne vattenfallsstyrelsen ej anledning till annan erinran, än att vid den definitiva överarbetningen borde tagas under noggrann omprövning, i vad mån vissa bestämmelser möjligen borde utgå ur lagen, med hänsyn till behovet .av att utan allt för stor omgång vidtaga änd- ringar däri. Visade sig härvid, att avsevärt antal bestämmelser borde utbrytas ur lagen, syntes det vattenfallsstyrelsen kunna ifrågasättas, om icke ett bibe- hållande av en av Kungl. Maj: t fastställd byggnadsstadga vore att föredraga framför införande i samtliga landets xbyggnadsordningar av ett stort antal sins- emellan lika bestämmelser, vilka sedermera icke torde kunna enhetligt ändras, utan att samstämmiga beslut fattas av alla rikets stadsfullmäktige.

Vattenfallsstyrelsen vore övertygad om att det komme att kräva betydligt längre tid än av de sakkunniga förutsatta fem år, innan så fullständiga stads- byggnadsbestämmelser blivit för alla landets städer utarbetade, att byggnads- stadgan i dess helhet kunde utan olägenhet slopas. Hellre borde då en allmän byggnadsstadga, ehuru vederbörligen begränsad, fortfarande bliva gällande, tills den visat sig obehövlig på grund av stadsplanebestämmelsers och byggnads- ordningars fullständigande.

Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen ville uttala sin anslutning till det före-slagna upphävandet av byggnadsstadgan för rikets städer och stadgebestäm- melsernas fördelning mellan stadsbyggnadslagen och städernas byggnadsord- ningar. Denna anordning stode också i full överensstämmelse med styrelsens tidigare intagna ståndpunkt, vilken funnes närmare utvecklad i de uttalanden och förslag, som innefattades i byggnadsrådet Lilljekvists till styrelsens under- dåniga utlåtande den 31 januari 1923 fogade tjänstememorial angående 1916 års kommittés betänkande samt bostadskommissionens den 4 december 1919 av- givna betänkande vmed förslag till ny byggnadsstadgaf

Däremot ville byggnadsstyrelsen ifrågasätta, huruvida det icke för vinnande av reda och åskådlighet skulle vara mera praktiskt och lämpligt att i stället för att bibehålla den nuvarande sammanblandningen mellan stadspl-ane- och fa-stighctsbildningslagarna helt avskilja föreskrifterna om själva fastighets- bildningen och fastighetsregistreringen från stadsbyggnadslagen. I nyssberörda memorial framhölls beträffande gällande lagstiftning bl. a., att från bygg- nadsväsendets handhavare hade det av 1917 års riksdag beslutade införan— det av 1907 års stadsplanelag såsom ett första kapitel i fastighetsbildnings- lagen alltid ansetts såsom en mindre lämplig åtgärd. Då vid granskningen av stadsplanelagskommitténs reviderade lagförslag såväl ur saklig som praktisk synpunkt gjort sig gällande ett bestämt önskemål, att stadsplanelagen måtte sammanföras med byggnadsstadgan, måste givetvis den förefintliga obenägen- heten till en fortsatt hopkoppling av de egentliga byggnadslagarna med lagarna för de åtgärder, som berörde själva fastighetsbildningen, göra sig ännu mer gällande. Detta frånskiljande av fastighetsbildningslagarna ansåges så mycket nödvändigare, som det syntes vara ett allt mer klart framträdande önskemål, att stadsplanelagen och byggnadsstadgan helt samarbetades till en lag.

Även om det i stort sett skulle kunna anses vara likgiltigt, huruvida de olika lagarna sammanfördes eller särskildes. syntes i varje fall praktiska skäl tala för en uppdelning. Det egentliga stadsbyggnadsväsendet och den rent för—

1 Se Statens offentliga utredningar 1923: 46.

rättningsmässiga fastighetsbildningen stode på från varandra vitt skilda plan, och de, som sysslade med själva husbyggandet, torde i sin yrkesutövning prak— tiskt taget sällan behöva taga befattning med bestämmelserna för själva fastig- hetsbildningen, lika litet som förrättningsm-annen för fastighetsbildning och registerföraren behövde känna reglerna för de olika stadsbyggnadsplanernas tillkomst eller genomförande eller beträffande de särskilda tomternas bebyg- gande.

F ör såväl dessa yrkesutövare som för den byggande allmänheten måste det ovillkorligen vara fördelaktigare att hava att tillgå skilda yrkeslagar. Den omständigheten, att det föreliggande lagförslaget icke allenast kompletterats med bestämmelser rörande städernas planläggning utan jämväl utökades med föreskrifter beträffande tillsyn och kontroll av all stads-mässig bebyggelse, syntes byggnadsstyrelsen vara ägnad att underlätta en dylik uppdelning. Ge— nom den förändring av tomtindelningsförfarandet, som avsåges i lagförslagets 8, 9 och 22 kap., och genom de möjligheter, som sedan ar 1926 förefunnes till reglering av avstyckningar för all stadsmässig bebyggelse och varom mot- svarande bestämmelser funnes intagna i lagförslagets 23 kap., skulle nu upp— träda fem planinstitut, av vilka intet praktiskt taget skulle behöva tillmätas någon fastighetsbildande verkan. I likhet med vad som vore fallet vid upp- rättande av stadsplan skulle icke allenast generalplaner, regionplaner och styck— ningsplaner utan jämväl upprättandet av tomtindelningsplaner kunna betraktas såsom rena planläggningsfrågor utan annan gemenskap med fastighetsbildningen än att de skulle ligga till grund för mätningsmannens kommande verkställig- hets- och fastighetsbildningsförrättningar.

Genom den av styrelsen förordade uppdelningen skulle först och främst den fördelen vinnas, att fastighetsbildningslagen efter utbrytning av det huvud- sakliga innehållet i dess 1 kap. kunde i stort sett bibehållas med dess kapitel- indelning och i övrigt icke behöva underkastas ändringar i annan mån än vad som påkallas av stadsbyggnadslagens följdbestämmelser.

Från mätningstekniskt håll hade uttalanden gjorts både för och emot lag- förslagets ändringar i fastighetsbildningslagens bestämmelser, som närmast sammanhängde med städernas mätningsväsen och jorddelning, men en mera all- män mening syntes dock råda därom, att man borde i möjligaste män i här berörda avseende bibehålla gällande lag med dess kapitelindelning, i huvudsak bygga på det beståendes grund och endast göra sådana tillägg och komplette- ringar, som dikterades av erfarenheten.

Vid den förestående överarbetningen av gällande fastighetsbildningslag, som enligt styrelsens förmenande i allt fall bleve erforderlig —— vare sig fastighets- bildningslagen skulle uppgå i stadsbyggnadslagen eller ej — syntes dock böra beaktas de i många avseenden värdefulla uppslag, som kommit till uttryck i det föreliggande lagförslaget. Särskilt ville styrelsen därvid förorda de änd- ringar och kompletteringar, som innefattas 1 lagförslagets 23 kap.5 ,7 och 8 %%.

Kammarkollegium. Kollegium ville såsom en generell anmärkning fram- hålla, att det syntes kollegium olämpligt att —— såsom i förslaget ej sällan före- komme ——- stadganden av rent administrativ natur inblandades med sådana, som vore av den vikt, att de borde upphöjas till civillag. Enligt kollegii mening borde dylika administrativa stadganden utmönstras ur förslaget. Som exempel på avsnitt, där sådana administrativa stadganden insprängts, ville kollegiufn allenast peka på 5, 17 och 19 kap. i förslaget.

Det syntes kollegium vara mest ändamålsenligt att för riket i dess helhet en byggnadsstadga tillskapades, upptagande de bestämmelser, som skäligen

borde uppställas såsom normerande i alla de fall, där stadgan skulle komma till användning. För myndighet, som finge att handlägga ärenden, där känne- dom om stadganden i de olika byggnadsordningarna erfordrades, bleve det för visso en betydande lättnad, om de gemensamma bestämmelserna samlades i en stadga och åt de olika byggnadsordningarna blott överlåtes stadganden av mera lokal giltighet.

Lantmäteristyrelsen: Orsaken till att de sakkunniga föreslagit ett samman- förande i en lag av lagstiftningen på så olika områden, som här vore i fråga, torde närmast hava varit det uttalande i ämnet, som gjordes av 1916 års riks- dag i skrivelse den 8 april 1916 (nr 67) i samband med behandlingen av Kungl. Maj: ts proposition nr 6 med bl. a. förslag till lag med vissa bestäm- melser angående avstyckning och sammanläggning av jordområden i stad.1

Riksdagens uttalande föranledde, att vid framläggande till 1917 års riks- dag av förslag till lag om fastighetsbildning i stad i samma lag intogs såsom ett första kapitel 1907 års lag om stadsplan och tomtindelning. Även om ett dylikt sammanförande av lagstiftningen angående stadsplaneväsendet och an- gående städernas fastighetsbildning och fastighetsregistrering ur vissa syn- punkter kunde motiveras med hänsyn till stadsplans och tomtindelnings bety- delse såsom grund för fastighetsbildningen inom stora delar av städernas om- råde, torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida i en blivande vidlyftig lag- stiftning angående stadsplane- och byggnadsväsendet lämpligen även borde upptagas lagstiftningen angående städernas fastighetsbildning och fastighets- registrering.

Redan 1916 års stadsplanelagskommitté hade i motiven till sitt år 1920 framlagda förslag till stadsplanelag framhållit, att enligt kommitténs mening lagstiftningen angående städernas jordförhållanden och bebyggande borde uppdelas på två olika lagstiftningsområden. Uti den 26 oktober 1921 avgivet utlåtande över nämnda förslag till stadsplanelag hade lantmäteristyrelsen vis- serligen ifrågasatt, huruvida tillräckliga skäl funnes att, såsom i lagförslaget skett, utbryta stadsplanelagen från fastighetsbildningslagen. Den omarbetning av lagstiftningen å stadsplaneväsendets område, som kommit till uttryck i det nu framlagda förslaget till stadsbyggnadslag, syntes lantmäteristyrelsen tyd- ligt giva vid handen, att stadsplanelagskommitténs uppfattning i frågan varit den riktiga. De omfattande bestämmelser, som ansetts erforderliga för regle- rande av förhållandet mellan det allmänna och jordägarna vid stadsplans ge- nomförande och som i väsentliga delar rörde sig på det rent ekonomiska om- rådet, visade i och för sig, att stadsplanelagstiftningen avsåge ett helt annat lagstiftningsområde än jorddelning och fastighetsregistrering.

Härtill komme, att i förslaget till stadsbyggnadslag upptagits sådana delar av byggnadsstadgan, som synts böra erhålla civillags natur, varigenom lagen ytterligare fått ett innehåll, som än mer avlägsnade sig från den nuvarande fastighetsbildningslagens område. Såvitt lantmäteristyrelsen kunde finna, torde de av de sakkunniga framlagda skålen för ett sammanförande i- en lag av stadsplanelagstiftningen och de viktigare delarna av nuvarande byggnads— stadgan vara övertygande såväl ur synpunkten att Vinna överskådlighet och för- enkling i bestämmelserna som med hänsyn till det i flera avseenden nära sammanhanget i sak mellan stadsplaneväsendet och byggnadsväsendet. Man torde därför kunna utgå från att ett dylikt sammanförande i den blivande lagstiftningen i ämnet komme till stånd. Denna omständighet ansåge lant-

1 Se de sakkunnigas betänkande sid. 129.

mäteristyrelsen ytterligare giva stöd åt uppfattningen, att en särskild lng borde omfatta städernas fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

För en sådan uppdelning av lagstiftningen talade även andra rent praktiska skäl. Den är 1917 genom fastighetsbildningslagens tillkomst genomförda llag- stiftningen rörande städernas fastighetsbildning och fastighetsregistrering hxade säkerligen från början för städerna och deras tjänstemän varit rätt främmaznde såsom införande helt nya begrepp och former på ifrågavarande område. Seidan fastighetsbildningslagen nu varit i tillämpning under omkring tio år, hade lagens uppställning och bestämmelser blivit så väl kända, att någon svårighet vid dess användning ej längre torde förefinnas. Det syntes därför vara syn- nerligen önskvärt, att fastighetsbildningslagen bibehölles i möjligaste mån oförändrad, i vad densamma berörde fastighetsbildning och fastighetsregistre- ring. Härför talade även, att hänvisning till de kommentarer, föreskrifter och anvisningar rörande lagen, som under de gångna tio åren utarbetats, i sådant fall fortfarande kunde tillämpas, varigenom arbetet på ifrågavarande omrzåde underlättas. Såvitt lantmäteiistyrelsen hade sig bekant, hade ej heller från något håll tidigare ifrågasatts en genomgående revision av den del av lagstift- ningen, som omfattade fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen och som efter synnerligen vidlyftiga utredningar år 1917 blev antagen av riksdagen. Ej heller hade en dylik omarbetning ingått i de sakkunnigas uppdrag. I demna del torde ytterligare böra erinras om följande.

Då frågan om sakkunnigas tillkallande inför Kungl. Maj:t den 6 febrmari 1925 anmäldes av generaldirektören N othin såsom dåvarande statsråd och chef för justitiedepartementet, framhölls, enligt vad de sakkunniga själva upplyste (se betänkandet sid. 128), att de sakkunniga borde hava att inkomma med förslag på grundvalen av redan verkställda förarbeten. Det personval, som Nothin träffade efter erhållet nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunniga för behandling av >>frågan om revision av gällande lagstiftning av stadsplan och tomtindelning samt av övriga därmed sammanhängande bestämmelser», underströke ytterligare, att frågan närmast gällde en överarbetning av redan föreliggande förslag. Härutinnan hade ej skett någon rubbning därigenom, att dels på anmälan av de sakkunnigas ordförande tillkallats ytterligare sakkun— niga för överläggning på vissa speciella områden, dels ock att två av dessa senare, tillkallade jämlikt av dem genom ordföranden framförd uttrycklig hem- ställan, berättigats att deltaga i arbetet med övriga sakkunniga utan begräns— ning till viss del av dessa senares uppdrag.

Innehållet av det förslag, som de sakkunniga framlagt i fråga om nya eller ändrade bestämmelser på fastighetsbildningsväsendets område, torde ej heller jäva den uppfattningen, att de sakkunniga icke utvalts med hänsyn till erfor- derlig speciell kompetens för någon genomgripande och självständig behand- ling av fastighetsbildningsväsendet och allra minst för åstadkommande av nya jorddelningsformer inom områden å landet, där nu den nya och först vid 1928 års ingång ikraftträdande lagen om delning av jord å landet tillämpades. Lantmäteristyrelsen avstyrkte, att de sakkunnigas förslag härutinnan lades till grund för utarbetande av proposition i ämnet.

Slutligen torde för en uppdelning av lagstiftningen i hög grad tala, att för städerna vore av största vikt och trängande betydelse, att en snar lösning vunnes i fråga om revisionen av lagstiftningen på stadsplane- och byggnads- väsendets område, och att detta säkerligen underlättades, om man nu koncen— trerade arbetet till denna del av lagstiftningen och ej genom upptagande av en mängd andra spörsmål ytterligare komplicerade uppgiften.

lDå enligt styrelsens mening ingen fördel vunnes genom att sammanföring i en lag skedde av såväl lagstiftningen angående stadsplane- och byggnads- väsendet som lagstiftningen om fastighetsbildning och fastighetsregistrering men däremot väsentliga nackdelar därigenom kunde uppstå, finge lantmäteri- styrelsen bestämt förorda, att den senare lagstiftningen bibehölles såsom en särskild lag om fastighetsbildning i stad, i vilken såsom ett första kapitel upp— toges bestämmelser i huvudsak motsvarande de i 1 kap. 6 a % fastighetsbild- nimgslagen intagna jämte bestämmelserna om tomtindelning, vilka närmare syn- tes sammanhöra med fastighetsbildningen än med stadsplanelagstiftningen. Härigenom skulle i en särskild lag återfinnas de bestämmelser, som de tjänste- män hade att tillämpa, vilka inom städerna hade hand om fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen.

Stadsförbnndets beredning: Vid beredningens övervägande av frågan om den författningsmässiga uppställningen och fördelningen av de föreliggande ämnena hade av flertalet inom beredningen uttalats sympatier för den av stadsplane- lagskommittén förordade fördelningen av lagstiftningen på tvenne lagar. Sam- tidigt ville beredningen emellertid betona, att denna, väsentligen formella fråga syntes vara av underordnad betydelse. Det, som vore av vikt, vore att stads- samhällena, efter mångårigt utredningsarbete, äntligen och snarast möjligt er- hölle en ny och tillfredsställande stadsplanelagstiftning. Kunde detta mål snarare vinnas genom ett godtagande av de sakkunnigas förslag i nu ifråga- varande avseende, ville beredningen för sin del uttala sig för dess biträdande.

Vad anginge frågan om byggnadsstadgans ställning i författningssystemet innebure de sakkunnigas förslag, att vissa av de bestämmelser, vilka hade »byggn-adsstadgenatur», infogades i stadsbyggnadslagen, och att alla dylika bestämmelser i övrigt, som erfordrades, hänvisades till de kommunala bygg- nadsordningarna. Förslaget innebure således, att någon särskild författning, motsvarande byggnadsstadgan för rikets städer, icke vidare skulle finnas.

Mot den sålunda föreslagna anordningen kunde givetvis anföras det mindre lämpliga i att giva bestämmelser, som vore av administrativ art, civillags natur med därmed följande konsekvenser. Då emellertid de till förmån för anord- ningen åberopade praktiska skälen syntes beaktansvärda, finge beredningen, med hänsyn jämväl till vad ovan yttrats om vikten av att den nya lagstift- ningen icke fördröjdes, tillkännagiva sin anslutning i princip till de sakkunni- gas förslag i nu berörda avseende.

Kommunaltekniska föreningen: Föreningen hade, ehuru starka skäl kunde andragas för stadsplanelagskommitténs ståndpunkt, dock ansett det föreliggan- de lagförslagets allmänna disposition medföra sådana fördelar, att föreningen icke ansett sig böra avstyrka detsamma. Den omarbetning av kommitténs för- slag, som de sakkunniga utfört, och införandet av ett stort antal för den svenska lagstiftningen nya institut syntes emellertid hava gjort lagförslaget omständligt, delvis svårt att tolka och att till sina konsekvenser överblicka.

Svenska, teknologföreningen har även ifrågasatt lämpligheten och riktigheten av att från grunden omarbeta bestämmelserna i den så sent som 1917 utfärdade fastighetsbildningslagen samt ytterligare anfört: Att åstadkomma en riktig uppdelning av bestämmelserna rörande städernas och stadsliknande samhällens planläggning och bebyggande m. m. på olika lagar och författningar vore en vansklig uppgift. Emellertid syntes i en lag av civillags natur ej böra införas andra bestämmelser än sådana, som med avseende å sitt innehåll ägde eller borde äga sådan natur. I de sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag hade emellertid influtit en del bestämmelser, som av nu nämnda anledning ej borde

hava haft plats i lagförslaget. Åtskilliga stadganden i 2, 5 och 17 kap. kunde anföras såsom stöd för detta påstående. Å andra sidan skulle enligt förslaget i de olika byggnadsordningarna inflyta bestämmelser av byggnadsstadgenatur. vilka sålunda hade enahanda lydelse för hela riket. Vid nu antydda förhållan- den kunde det med visst fog göras gällande, att det varit lämpligt att uppdela ämnet antingen på sätt stadsplanelagskommittén gjort eller åtminstone i en lag med två komplement: en byggnadsstadga och en fastighetsregisterförord— ning. Emellertid ansåge sig teknologföreningen i första hand ej utan vidare kunna förorda en sådan uppdelning av ämnet. 1 överensstämmelse med vad föreningen tidigare i sitt yttrande över stadsplanelagskommitténs förslag fram- hållit såsom önskvärt1 skulle det på grund av en sådan uppdelning av ämnet på olika författningar fortfarande som hittills komma att vålla såväl myndighe- ter som allmänheten svårigheter att ur skilda författningar utleta de bestämmel— ser, som vid varje tidpunkt gällde för ett områdes bebyggande. Föreningen ville sålunda ifrågasätta, att, sedan ur lagförslaget utmönstrats sådana bestämmelser. som ej kun-de anses vara av civillags natur, dessa bestämmelser under särskilda kapitel eller avdelningar infördes i de för de olika städerna eller samhällena ut- färdade byggnadsordningarna. Då nu ifrågavarande bestämmelser borde erhålla samma lydelse för hela riket, följde härav, att byggnadsordningarna, i vad de avså ge nämnda bestämmelser, borde utfärdas av Kungl. Maj:t, icke enbart, så- som i förslaget ifrågasatts, första gången efter lagstiftningens ikraftträdande utan även för framtiden.

Fastighets: och stadsplanenämnderna i Stockholm. Nämnderna hade enhäl- ligt ansett sig böra tillstyrka, att i enlighet med de sakkunnigas förslag till lagen överflyttades de bestämmelser 1 nuvarande byggnadsstadgan, som ansåges böra erhålla civillags kraft. Däremot hade olika meningar yppats i fråga om lämpligheten av att, på sätt de sakkunniga föreslagit, i en författning samman— föra bestämmelserna om å ena sidan stadsplan och dylikt, å andra sidan fastig- hetsbildning, fastighetsregistrering och dylikt. Emellertid hade nämnderna ansett denna väsentligen formella fråga ur kommunal synpunkt vara av rela— tivt underordnad betydelse, särskilt som de sakliga önskemål 1 fråga om den nya lagstiftningen, vilka nämnderna vid sin granskning funnit sig böra giva uttryck åt, torde kunna tillgodoses oberoende av vilken uppställning som valdes. Huvudsaken för kommunerna vore, att frågan löstes på det sätt, som kunde anses bäst befordra överskådligheten och därjämte erbjöde de största möjlig- heterna att snarast ernå ett slutligt resultat av ifrågavarande mångåriga lag— stiftningsarbete.

Fastighetskantorets gatureglem'ngsavdelning i Stockholm: De sakkunniga hade bort söka större anslutning till nu gällande lag och stadsplanekommitténs i stort sett mycket tillfreds-ställande lagförslag; endast i nödfall borde en så fullständig revision komma i fråga, som här skett, enligt avdelningens mening utan bärande skäl.

Då det särskilt för de mindre städerna och samhällena och även i övrigt torde vara till ej oväsentlig fördel, att ifrågavarande lagar och författningar funnes sammanförda i en lag, vartill komme, att därigenom större överskådlighet vun- nes, finge avdelningen förorda de wkkunnigas förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Lämpligheten av att till stor del i en allmän lag införa detaljföreskrifter rörande byggnadsväsendet. ansåge länsstyrelsen kunna starkt ifrågasättas. Lagen torde vinna i överskådlighet, om dessa rent

1 Se Statens offentliga utredningar 1923: 46.

administrativa föreskrifter utmönstrades ur lagen och överfördes till byggnads— ordningarna för de särskilda orterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Beträffande författningsbestämmelsernas upp— ställning och indelning funne länsstyrelsen det vara åtminstone tvivelaktigt, huruvida man icke, även om vissa byggnadsbestämmelser, som i själva verket kunde anses vara av civillags natur, lämpligen borde intagas i en byggnads— lag (stacl'sbyggnadslag), fortfarande behövde en allmän byggnadsstadga (stads- byggnadsstadga). Härigenom skulle å ena sidan stadsbyggnadslagen kunna vinna i enkelhet och överskådlighet och å andra sidan önskvärd enhet och kon- sekvens på ett varaktigare sätt tryggas än genom bestämmelsen, att byggnads— ordningarna första gången skulle fastställas av Konungen.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Gällande bestämmelser i byggnadsstadgan an- gående bebyggandet hade i förslaget fördelats sålunda, att endast reglerna an- gående byggnadsnämnds sammansättning och funktion samt byggnads beskaf- fenhet intagits i lagen eller jämlikt lagen kunde intagas i byggnadsordning, under det att sådana grundläggande bestämmelser, som skulle motsvara bygg- nadsstadgans 23—26 samt 28 %% endast finge ersättas medelst stadsbyggnads- bestämmelser. Nämnden kunde för sin del icke biträda denna princip, dels emedan redan bebyggda stadsdelar icke torde kunna i sin helhet inom över- skådlig framtid beläggas med stadsbyggnadsbestämmelser och dels därför att erfarenheten givit vid handen, att stadsbyggnadsbestämmelserna behövde för- enklas. Nämnden föreslogc därför, att i lagen intoges sådana grundläggande bestämmelser rörande hushöjd, antal våningar, gårdsrum m. m., som motsvarade nyss angivna paragrafer i byggnadsstadgan för rikets städer. Dessa bestämmel- ser skulle gälla för redan bebyggda stadsdelar, till dess genom stadsbyggnads- bestämmelser annorlunda stadgats. Vidare föresloge nämnden, att ävenledes möjlighet till intagande i byggnadsordningarna bereddes för grundläggande be- siämmelser, att gälla endast i den mån så i stadsbyggnadsbestämmelser före- 5 rives.

Överhuvud vore nämndens erfarenhet av nu gällande stadsbyggnadslagstift- ning, att denna verkat på ett i huvudsak tillfredsställande sätt och att behov av revidering väsentligen framträtt i fråga om markägares bidrag till gatukost- nader samt rörande byggnadsstadgan för rikets städer. Nämnden ansåg därför, att föreslagna omläggning av gällande lagstiftning på området vore obehövlig och att i stället endast gällande bestämmelser borde ändras och fullständigas, i den mån vunnen erfarenhet så påkallade.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i. Göteborg: De sakkunniga hade med det föreliggande lagförslaget tagit steget fullt ut och inordnat samt— liga bestämmelser angående själva bebyggandet i lagen. Detta vore en riktig konsekvens, sedan föreskrift-erna om stadsplan, tomtindelning m. m. redan tidi— gare utbrutits ur 1874 års byggnadsstagda och ersatts med lagbestämmelser. Nu gällande lagar och förordningar såväl som förut framlagda lag- och stadge- förslag hade nämligen otvetydigt påvisat behovet av en intimare sammankopp- ling i regleringshänseende av stadsplanering, fastighetsbildning och bebyg- gande, i likhet med vad som avsågs med gällande byggnadsstadga. Givetvis kunde vissa olägenheter uppstå av att de typiska byggnadsföreskrifterna, vilka smidigt borde anpassas efter utvecklingens gång, gåves lags innebörd och ver- kan. Med den utformning av lagföreskrifterna, som givits åt kap. 17, och överlämnandet av de mera rörliga reglerna till direktiv för byggnadsordning- arna, torde dessa farhågor dock icke behöva tillmätas allt för stor betydelse. Betydelsefullare vore emellertid det förhållandet, att alla grundläggande

bestämmelser i fråga om bebyggandet såsom gårdsrum, avstånd mellan bygg- nader, byggnadshöjd m. m. uteslutits ur lagen under hänvisning till. att detta borde tillhöra stadsbyggnadsbestämmelser. En radikalt motsatt princip således mot vad 1920 års byggnadsstadgeförslag innefattade.

I yttrande år 1921 över sistnämnda stadgeförslag1 hade förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten visserligen funnit anledning att påvisa olämpligheten av att så detaljerade regler, som detta förslag innefattade i fråga om byggnadssätt och byggnadstyper, lämnades i stadgan, då dessa regler till stor del endast kunde klarläggas genom stadsplanebestämmelser, men framhållit lämpligheten av att »allmänna normer för utarbetandet av stadsplanebestämmelser med av— seende å gårds och byggnads läge å tomten, byggnadshöjd och antal våningar» inrycktes i densamma. Det förefölle som om behovet av dylika normer fort- farande förelåge. Ett intagande i lagen av grundläggande bestämmelser torde emellertid även av andra orsaker vara behövligt. Erfarenheter från stadsplane- bestämmelsernas tillämpning i praktiken de senare åren hade nämligen visat, att stadsplanebestämmelserna vuxit ut till en omfattning, som gjorde dem i flera avseenden svårhanterliga. Otvivelaktigt skulle en del av dessa bestäm- melser kunna ersättas med generella stadganden. Vidare måste övergångsbe- stämmelser finnas, motsvarande paragraferna 23—26 samt 28 i nuvarande byggnadsstadga, att tillsvidare gälla för redan bebyggda stadsdelar. Till stöd härför erinrades om att flertalet av våra städer utvecklats och bebyggts sedan byggnadsstadgans tillkomst och med dess bestämmelser som grundval. I vissa städer hade härvid tomterna intensivt utnyttjats och ett tämligen komplicerat bebyggande uppstått. Att inom överskådlig tid belägga sådana stadsdelar med stadsplanebestämmelser torde vara ogörligt, än mindre inom den allmänna tidrymd av fem år, som lagen förutsatte. Stadsplanebestämmelser måste som regel innebära inskränkningar i tomternas utnyttjande inom sådana stadsdelar. Följaktligen måste man gå synnerligen varsamt fram och räkna med större tidsrymder för ombytet. Det måste ske kvartersvis vid lämpliga tillfällen. Med utgångspunkt härifrån syntes det nödvändigt, att hittillsvarande byggnads- bestämmelser i berörda hänseende fortfarande borde äga giltighet. Ett bibehål- lande av dessa bestämmelser skulle bliva behövligt allt framgent, men det syntes uteslutet att låta den gamla byggnadsstadgan fortfarande gälla vid sidan av lagen. Givetvis kunde bestämmelser i sådant avseende inryckas i byggnadsordningarna. De sakkunniga hade emellertid i motiveringen till lag- förslaget framhållit, att de grundläggande reglerna för bebyggandet allt mera avskilts från byggnadsordningarna och att dessa fått sig anvisat område för verkställigheten och den tekniska kontrollen. Med hänsyn härtill torde svårig- heter kunna uppstå att få bestämmelserna genomförda i byggnadsordningarna, såvida icke i lagen detta direkt förutsattes.

Tillgodoseende av vad här framhållits skulle självfallet förrycka den princip, efter vilken föreliggande lagförslag uppgjorts, nämligen att de grundläggande byggnadsreglerna skulle tillhöra stadsbyggnadsbestämmelserna samt i lagen och stadgan endast inrymmas de mera tekniska reglerna för bebyggandet. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida denna princip överhuvud kunde upp- rätthållas, bl. a. därför att den snarare syntes komplicera än förenkla förhål- landena. För bebyggandet närmast omkring stadsplaneområdet skulle exem— pelvis för bibehållande av principen fastställas s. k. allmänna stadsbyggnsds- bestämmelser att gälla tillika med byggnadsordningarna. Utanför detta område

1 Statens offentliga utredningar 1923: 46.

i l l l

skulle gälla föreskrifterna i 18 kap., vilka märkligt nog i strid mot principen även innehölle grundläggande byggnadsregler. Allt detta syntes onödigt till- krånglat och löstes enklare på sätt, som hittills tillämpats både i Göteborg och på vissa andra orter, med särskilda enkla utomplansbestämmelser för allt icke stadsplanelagt område, innefattande såväl grundläggande som tekniska bestäm- melser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Förslaget vore synnerligen vidlyftigt och detaljrikt Och utgjorde en radikal omstöpning, vad själva uppställningen beträf- fade, av hittills gällande bestämmelser. Såväl det ena som det andra vore ägnat att vålla svårigheter. Särskilt när det gällde föreskrifter, som till stor del skulle tillämpas av icke jurister, gällde det att få dem så enkla och tydliga som möjligt. Alla onödiga detaljer måste därför utmönstras; och enligt läns— styrelsens mening vore det bättre att låta ett eller annat område vara oreglerat, till dess i framtiden ett aktuellt behov framtvingade lagstiftning, än att söka giva föreskrifter för varje teoretiskt tänkbart fall, ett försök, som nog från början vore dömt att misslyckas. Just för överskådlighetens skull hade det varit önskvärt, om de sakkunniga mera anslutit sig till stadsplanelagskommit- téns år 1920 framlagda förslag, vilket utmärkte sig för större reda och klarhet än det nu framlagda. Länsstyrelsen anslöte sig till fastighetsregisterkommis- sionen rörande lagstiftningens författningsmässiga uppställning.

Vidkommande förslaget om byggnadsstadgans delvisa inarbetande i lagen och ersättande i övrigt av särskilda byggnadsordningar talade skäl både för och mot, men länsstyrelsen ansåge, att den nuvarande anordningen ägde företräde.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I 16—19 kap. hade upptagits bestämmelser, vilka huvudsakligen svarade mot nuvarande byggnadsstadga. Det syntes mindre lämpligt att åt dylika stadganden giva civilrättslig karaktär med där- av följande hinder mot att annat än i de i lagen särskilt angivna undantags- fallen erhålla dispens, även om detaljföreskrifterna skulle visa sig påtagligt olämpliga på en viss plats. Såsom exempel på omtvistade frågor, som lag- förslaget utan vidare upptagit till avgörande, kunde nämnas 17 kap. 10 % angående byggnadsmämndernas befogenhet i avseende å allmänna byggnader samt 19 kap. 4 %, i vilken det ålades byggnadsnämnd att ovillkorligen anställa stadsarkitekt.

Stockholms byggnadsförening: Principen i förslaget vore, att de nuvarande författningarna: fastighetsbildningslagen, byggnadsstadgan för rikets städer och byggnadsordningarna skulle ersättas med en stadsbyggnadslag och bygg- nadsordningar. Detta, innebure, att de i byggnadsstadgan intagna bestämmel— serna komme att uppdelas på lagen och byggnndsordningarna. Därvid vore av ytterlig vikt att väl avväga vad som borde överlåtas till lagen. Den enda bärande riktlinjen för denna uppdelning vore att i lagen intaga de i stort reglerande bestämmelserna och av detaljföreskrifter endast vad som vore absolut oundgängligt. Avväigningen måste dock ske med största varsamhet. Det vore ' med hänsyn till lagens art att verka inom ett praktiskt sig snabbt utvecklande livsområde riktigare att i tveksamma fall hellre välja byggnadsordningen än lagen. En lagändring vore och måste vara en rätt vidlyftig procedur, under det byggnadsordningarna smidigt kunde anpassas efter en utveckling, som därtill kunde uppvisza olika faser i olika delar av vårt land. Förslaget företedde i detta avseende så påtagliga brister, att en genomgripande omarbetning vore ofrånkomlig, detta så mycket mer som man icke kunde undgå den reflexionen, att i vissa fall lagförfattarnas subjektiva uppfattning tagit överhand över det objektivt byggnadstekniskt lämpliga.

Lagförslaget medtoge många detaljbestämmelser, vilka hade sin rätta plats icke i lagen utan i de smidigare byggnadsordningarna. Det vore en av de allvarligaste anmärkningarna mot lagförslaget, att det i så många viktiga av- seenden saknade klarsynt åtskillnad mellan primära och sekundära frågor. Begreppet exploateringstal vore ett exempel på det slags grundläggande be— grepp, med vilka lagen huvudsakligen borde röra sig. Det vore beklagligt, att de sakkunniga haft så ringa förståelse för synpunkter, vilka vore ägnade att skänka lagstiftningen möjligast objektiva karaktär. Många bestämmelser präg- lades för övrigt av en traditionsbundenhet, som skulle inverka olyckligt häm- mande för byggandets utveckling och förbättring.

Anhopningen av detaljföreskrifter medförde ofrånkomligen svårigheter ge- nom den livliga utveckling stadsbyggandet i alla dess faser företedde och inför vilken en allt för stor traditionsbundenhet måste verka verklighetsfrämmande. Den stelhet i tillämpningen, som härav bleve en följd, hade icke varit sakkun- niga främmande, men de förutsatte i sin motivering, att stelheten >>åtminstone delvis avhjälpes genom att i lagen tillägga Kungl. Maj:t eller eventuellt annan myndighet en viss befogenhet att efter diskretionär prövning medgiva avvikelser från lagens föreskrifter». Man tvekade alltså icke att giva lagligt skydd åt det dispensförfarande, som allmänt erkändes vara en av de största olägenheterna vid det praktiska tillämpandet av den nuvarande byggnadsstad- gan genom av utvecklingen föråldrade bestämmelser. Många av bestämmel- serna vore därjämte sådana, att man hade all anledning betona, att lagen i dessa delar genom dispens skulle sättas ur funktion omedelbart efter dess antagande, såvida inte en tjänstemannabyråkrati med lagen som stöd skulle finna med sin maktställning förenligt att rida spärr mot berättigade krav, vilket skulle vara än skadligare än ett knäsättande av dispensförfarandet. Den erfarenhet, som funnes av de på sin tid framkomna detaljmättade brandskyddsförordning- arna, talade ett föga uppmuntrande språk.

Kommittén för brandsläckningsnäsendets ordnande: De sakkunniga hade föreslagit att i stadsbyggnadslagen inrymma allenast vissa allmänna bestäm- melser och riktlinjer för brandsäkerhetens tillgodoseende, samt att de mera de— taljerade föreskrifter, som i berörda hänseende—kunde erfordras, skulle innefattas i de för varje särskild ort gällande stadsbyggnadsbestämmelser och byggnadsord- ningar. En sådan anordning syntes från de synpunkter kommittén hade att företräda godtagbar allenast under förutsättning, att de brandtekniska syn— punkterna vid utarbetandet av de lokala författningarna vunne tillbörligt be- aktande. Av särskild vikt vore därför, att de mönsterbyggnadsordningar, de sakkunniga tänkt sig böra utarbetas till ledning vid upprättande av förslag till nya byggnadsordningar, tillkomme under medverkan av den brandtekniska sakkunskapen. I detta hänseende ville kommittén hemställa att bliva satt i tillfälle att genom särskilda delegerade deltaga i utarbetande av eller granska dylika mönsterbyggnadsordningar, därest de sakkunnigas förslag härutinnan skulle vinna bifall.

Svenska brandskyddsföreningen: Det syntes föreningen, som om sammanfö- randet av alla för stadsbyggande gällande lagbestämmelser i en lag medförde, att de ekonomiskt-juridiska synpunkterna tillmättes allt för stor betydelse i för- hållande till de tekniska föreskrifterna för stadsplane- och byggnadsväsen, vilket kunde vara till skada för den tekniska utvecklingen på stadsbyggnadsområdet. Den diskussion, som hittills förts angående det föreliggande förslaget, bestyrkte detta påstående. Nödvändigheten av att upptaga alla ovan angivna bestäm- melser i en enda lag syntes omtvistlig. I varje fall syntes det vara av vikt

37 att i den blivande stadsbyggnadslagen tekniska föreskrifter å ena. sidan samt juridiskt-ekonomiska å andra sidan så skarpt som möjligt avgränsades från varandra.

Myndigheterna i Huskvarna, magistraten och byggnadsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsfullmäktige i Malmö, myndigheterna i Trollhättan, myndigheterna i Borås, länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län, länsstyrelsen i Värmlands län, drätselkammaren i Örebro, magistraten och byggnadsnämnden i Sala, den på byggnadsrnötet i Falun tillsatta kommittén, länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Östersund samt tekniska samfundet ?? Gö- teborg hava förmält sig tillstyrka det föreslagna sammanförandet av alla före- skrifter i en lag.

Lagförslagets formella avfattning.

F astighetsregisterkommissioncn: Det vore anmärkningsvärt, att ej ens den terminologi, som användes i fastighetsbildningslagcn och som så att säga fast- låsts i de upplagda eller snart färdiga fastighetsregistren, lämnats orörd. Sär- skilt tänkte då kommissionen på fastigheternas uppdelning i tomter och stads- ägor och den omsorg, som nedlagts på att »tomt» eller ord, vari detta ord inginge, icke skulle komma i bruk annat än beträffande tomter i lagens me- ning och vilken strävan även kommit till uttryck i vattenlagen (3 kap. 6 %) och den nya jorddelningslagen (exempelvis 1 kap. 14 %, 11 kap. 3 % och 13 kap. 17 5). I det föreliggande förslaget hade, såvitt kommissionen kunnat finna, denna skillnad icke upprätthållits, utan förekomme däri orden tomt- område och tomtplats utan distinktionens iakttagande. Kommissionen ville kraftigt understryka önskvärdheten av att vid en skeende omarbetning av för- slaget eller utarbetande av ett nytt förslag nu antydde. åtskillnad iakttoges och att den i fastighetsbildningslagen antagna terminologien i detta och andra hänseenden följdes.

Även i andra än rent terminologiska hänseenden lämnade förslaget anled- ning till erinringar. Lagtexten vore särskilt vad anginge de egentliga stads- byggnadsbestämmelserna ofta svårfattlig och mindre vårdad, förslagets upp- ställning otillfredsställande, motiven knapphändiga och utan nödigt samman- hang. Dessa förhållanden hade i hög grad försvårat granskningen av förslaget och inrymde — även för den med hithörande frågor något förfarne — fara för misstag beträffande dess rätta innebörd. .

Man finge en bestämd förnimmelse av att lagen komme att ställa mycket stora anspråk på dem, som skulle tillämpa den, och att stor osäkerhet komme att i många fall råda om dess rätta innebörd i det särskilda fallet. En lag måste vara i görligaste mån tydlig och så klart som möjligt visa lagstiftarens avsikt med dess särskilda bestämmelser. Den finge icke vara sådan, att dess innehåll till avsevärd del skulle utformas av de tillämpande myndigheterna. Men sådan bleve lätt en lag, som vore till sitt innehåll otydlig och allt för mycket rörde sig med >>när skäl därtill äro» och liknande uttryck.

Från visst håll hade riktats erinran däremot, att paragraferingen i de sak- kunnigas förslag icke varit genomgående för hela lagen, utan varje kapitel paragraferats för sig. Enligt kommissionens mening hade de sakkunniga i denna del följt ett riktigt system. Lagen reglerade ju vitt skilda inbördes nästan fristående förhållanden och det kunde lätt tänkas, att ett kapitel i lagen

behövde i en framtid omarbetas eller fullständigas. Ett sådant omarbetande eller kompletterande läte sig så mycket lättare göra, om man icke därvid vore bunden av att meddela de nya föreskrifterna under ett visst antal så att säga för ändamålet reserverade paragrafnummer. Kommissionen förordade därför bibehållandet av det av de sakkunniga använda systemet, och detta särskilt, om fastighetsbildningslagen skulle komma att återfinnas införd i ett blivande förslag. Denna lag vore nämligen paragraferad kapitelvis, och denna anordning borde bibehållas. Vid de ändringar, som genomfördes i lagen genom lag den 13 maj 1921, visade sig anordningen ändamålsenlig. ,

I åtskilliga kapitelöverskrifter torde där förekommande orden >>i stad» eller ] motsvarande uttryck saklöst kunna utgå.

Kammarkollegium: Förslaget uppvisade i åtskilliga avseenden allvarliga l formella bristfälligheter. Framför allt gällde detta den allmänna dispositionen och inre grupperingen. Därjämte förmärktes här och var en bristande korres- pondens mellan stadgandena och motiveringen. Ej sällan stannade man i oviss- het om vad med ett stadgan-de avsåges. Detta och lagtextens ofta bristande ! stringens gjorde en granskning av förslaget mer än vanligt betungande. ;

Lantmäteristyrelsen: Beträffande lagförslagets formella utformning ansåge sig styrelsen böra uttala, att lagförslaget på grund av omfattande detaljbestäm- & melser syntes allt för oöverskådligt och mången gång i avfattningen vore svår— ' begripligt. Detta gällde i främsta rummet de delar av lagen, som anginge stadsplane- och byggnadsväsendet, varför styrelsen saknade anledning att för sin del närmare ingå härpå. De skäl, som talade för att lagstiftning i allmän- het i möjligaste mån förenklades samt gjordes tydlig och lättfattlig, gjorde sig med särskild styrka gällande, när fråga, såsom i förevarande fall, vore om ett område, där lekmän i stor utsträckning skulle taga befattning med den- samma.

I detta sammanhang ville styrelsen avstyrka den ändring i terminologi, som i stadsbyggnadslagen införts i fråga om administrativt och rättsligen bildad tomt. Med säkerligen stor möda hade efter fastighetsbildningslagens tillkomst småningom genomförts bestämd åtskillnad dels mellan å ena sidan tomt enligt lagens mening och å andra sidan stadsäga (= fastighet, som ej inginge i tomt— indelning), dels mellan å ena sidan administrativt bildad tomt, å den andra rättsligen bildad tomt. Denna uppdelning av terminologi vore grundläggande för uppläggande av fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestäm- melser, och distinktionen i fråga om tomtbegreppet ginge även igen i jord— registret samt i lagen om delning av jord å landet. Av enligt styrelsens me- ning fullkomligt omotiverad reformiver hade emellertid de sakkunniga sökt | inskränka begreppet tomt att avse endast rätteligen bildad tomt och för admi- nistrativt bildad tomt infört ett nytt ord »tomtområde», vilket dessutom icke på något sätt kunde anses språkligt adekvat. Snarare skulle detta ord giva | intryck av att härmed avsåges ett område av en tomt eller sålunda en tomtdel. Den föreslagna terminologiens nackdelar torde i övrigt redan framträda i lag- texten på åtskilliga ställen (se exempelvis 9 kap. 1 % tredje stycket, där tomt, tomtområde och tomts område förekomme i olika betydelse i samma punkt. Enligt sista stycket i samma paragraf bildades tomt genom tomtbestämning, under det att enligt 22 kap. 1 % område, som enligt fastställd tomtindelning skulle bilda tomt, bestämdes genom tomtbestämning, och enligt 22 kap. 17 % genom tomtbestämning avstyckades tomtområde).

Svenska stadsförbundets beredning: Arbetet med granskningen av förslaget hade försvårats genom det mindre tillfredsställande skicket hos det framlagda

| l | ! l

förslaget. Lagtexten vore i vissa delar svårbegriplig och föga redig samt dess- utom tyngd av förvillande, oväsentliga detaljer. Redan med anledning härav hade beredningen icke ingått i någon mera detaljerad granskning av förslaget. Författningsförslagen måste tvivelsutan, oavsett det reella innehållet hos de föreslagna bestämmelserna, underkastas avsevärd omarbetning i formellt och lagtekniskt hänseende. Beredningen hade, med bortseende i görligaste mån från detaljerna, vid sin prövning framför allt ägnat sig åt de väsentliga eller mera betydande frågorna. De detaljanmärkningar, som vid diskussionen av huvudfrågorna ej kunnat undgås att här och var framställas, finge således icke anses såsom uttömmande.

Vid nyttjandet av lagen skulle det säkerligen vara. till fördel, om dess para- grafering vore fortlöpande. Beredningen förutsatte, att det vid en blivande överarbetning av lagförslaget skulle bliva möjligt att åtskilligt nedbringa para- grafernas antal.

Länsstyrelsen i Östergötlands län jämte åtskilliga andra av de hörda myn- digheterna hava instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del anmärkt.

Fastighets- och stadsplanenämnderna i Stockholm: I fråga om det fram- lagda lagförslagets formella avfattning hade nämnderna ansett sig endast böra framhålla angelägenheten av att vid dess blivande överarbetning lagtexten om möjligt förenklades. På en lagstiftning, vars tillämpning i så hög grad som den förevarande komme att handhavas av lekmän, måste nämligen kraven på över- skådlighet, lättfattlighet och enkelhet ställas särskilt höga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har beträffande ordningen mellan försla- gets olika underavdelningar ansett, att 30 kap. borde placeras efter 20 kap. och 9 kap. närmast före 21 kap. Därefter skulle i 1—21 kap. innefattas stads- plane- och stadsbyggnadsbestämmelser, i 22—31 kap. bestämmelser rörande fastighetsbildning och i 32 kap. allmänna bestämmelser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett paragrafering kapitelvis vara en fördel, därest förslagets uppställning i övrigt bibehölles, varemot länsstyrelsen icke motsatt sig fortlöpande paragrafering i en självständig stadsbyggnadslag.

Myndigheterna i Borås hava förordat fortlöpande paragrafering, ävenså ma- gistraten och byggnadsnämnden i Sala, den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén och Sveriges fastighetsägareförbund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Om förslaget skulle underkastas en genom- gripande omarbetning, vore det i hög grad önskvärt, att man sökte erhålla en mera överskådlig författningskomplex. För byggnadsnämnderna och övriga myndigheter, vilka i första hand skulle hava att tillämpa de blivande för- fattningarna, hade det stor betydelse, om lagtexten vore klar och koncentrerad. Därpå hängde i väsentlig grad möjligheten för lagstiftaren att få sina avsikter förverkligade.

Stockholms byggnadsförening: Förslagets formella struktur företedde så avsevärda brister genom oöverskådlig uppställning, i flera fall svårtolkbar text samt en mången gång mindre redig och förvillande inblandning av oväsentliga detaljer, att detsamma torde kräva en genomgripande omarbetning ur formell och lagteknisk synpunkt. Mångfalden av paragrafer med en onödigt ordrik text, så vida skild från äldre lagars koncisa form, gjorde det svårt för den byggande allmänheten, för vilken lagen dock vore avsedd att bliva ett rätte- snöre, att finna sig tillrätta. Oöverskådligheten ökas därjämte av att till arten lika bestämmelser icke sammanförts i en följd, t. ex. föreskrifter rörande bygg— nadsförbud, som åter-funnes på ett flertal olika ställen. I detta fallet före- tedde förslaget en försämring även i förhållande till stadsplanekommitténs lag-

förslag. Entydigheten och klarheten lede av vissa brister. Uttryck sådana som »att skyndsamt bringa i tillämpning», »icke inom skälig tid» m. fl. lämnade allt för stora möjligheter för godtycklig tolkning och kunde locka till en icke önskvärd advokatyr.

Fastighetsbildningslagens tillämplighetsområde m. 111.

F astighetsregisterkommissionen: Enligt gällande rätt vore — bortsett från tomtmätningen och tomtbildningcn _— fastighetsregistreringssättet avgörande för frågan, vilken jorddelningslagstiftning, fastighetsbildningslagen eller jord- delningslagen, som skulle tillämpas i det särskilda fallet. De sakkunniga hade dragit gränsen mellan de nyss angivna lagarnas tillämplighetsområden på annat sätt.1 Att uppdraga gränsen på sätt de sakkunniga sålunda föreslagit ansåge kommissionen ogörbart. Med nu gällande system vore sörjt för att i fråga om varje särskild fastighet i dess helhet endast endera lagstiftningen vore tillämplig och att inga svårigheter uppstode i förhållande till skifteslags- indelningen. Nu berörda synnerligen viktiga förhållande syntes de sakkun- niga icke hava beaktat vid avgivande av sitt förslag. Att samhällena på landet i ytterst få fall hade rätteligen avskilda områden kunde inhämtas av fastighetsregisterkommitténs betänkande (del II sid. 141 och 146). Och att område, för vilket stadsplan eller generalplan skulle upprättas eller upprättats eller för vilket gällde särskilda byggnadsföreskrifter, endast i mycket säll— synta undantagsfall skulle komma att omfatta allenast hela fastigheter och skifteslag kunde antagas för visst. En och samma fastighet eller ett och samma skifteslag skulle alltså ofta till en del falla under den ena lagstiftningen, till en annan del under den andra. Detta föranledde, att en förrättning mången gång bleve en omöjlig Sak. Man kunde ju icke gärna tillämpa båda lagstift— ningarna vid en och samma förrättning. Vidare rådde ofta ovisshet, om ett om— råde inginge i planlagt område eller ej.2 Kommissionen åberopade i sådant hän— seende vad kommissionen anförde i sitt utlåtande den 31 december 1921 an— gående vikten av att till grund för stadsplaner lades ett tillfredsställande kart— material (se de sakkunnigas betänkande sid. 205—206). Åtskilligt annat kunde vara att andraga mot de sakkunnigas nu förevarande förslag, men nu an- förda omständigheter vore enligt kommissionens mening redan de till sin inne— börd sådana, att förslaget måste anses oantagligt. Kommissionen finge därför bestämt avstyrka detsamma. Ville man i vidsträcktare mån än nu vore hän- delsen göra fastighetsbildningslagen tillämplig, stode beträffande de i de sak- kunnigas förslag omförmälda samhällena den utvägen öppen att bestämma, att fastighetsregistreringen i fråga om dem alltid skulle äga rum enligt stads- reglerna. Det kostade ju visserligen något, men det torde betala sig väl genom den ordning och reda, som såmedelst vunnes i fråga om deras fastighetsförhål— landen. Kostnaden för ett samhälles registrering i nu ifrågasatt ordning torde i allt fall i regel understiga kostnaden för en stadsplan för samhället och gåve ett resultat av mera bestående värde än en dylik plan, vilken tilläventyrs snart nog helt eller delvis behövde ersättas av en ny sådan.

Lantmäteristyrelsen: Ehuru med styrelsens ståndpunkta en detaljgranskning av förslaget såvitt anginge bestämmelserna om fastighetsbildning och regi—

! Se 29 kap. 12 5 i förslaget till stadsbyggnadslag. * Att kommissionen avstyrker de sakkunnigas förslag i 26 kap., se nedan. 3 Se ovan sid. 29.

strering möjligen icke skulle vara av nöden, hade styrelsen dock funnit sig icke kunna underlåta en sådan granskning, då förslaget upptoge många väsent— liga ändringar i nuvarande lagstiftning, vilka enligt styrelsens mening ej blott vore onödiga utan kunna till sina. verkningar bliva allt annat än tillfredsstäl- lande.

Lagförslaget utginge från att all fastighetsbildning —— det finge vara sådan för byggnadsändamål eller för jordbruksändamål — inom s. k. stadsbyggnads- ort skulle ske enligt de former, som angåves i det nya lagförslaget. Den ut- vidgning, som sålunda föresloges i fråga om tillämpning av lagstiftningen för stad vid jorddelning å landet, motiverade de sakkunniga på följande sätt (sid. 146): »Ur stadsbyggnadsväsendets synpunkt bör enligt de sakkunnigas åsikt det avgörande huruvida städernas eller landsbygdens jorddelningslag- stiftning skall tillämpas för viss ort ej vara, huruvida för densamma med- delats förordnande om förande av fastighetsregister för stad eller ej, utan huru- vida orten enligt av Kungl. Maj:t meddelat förordnande är att hänföra till stadsbyggnadsort eller ej. All annan avgränsning mellan lagstiftningarnas giltighetsområden blir godtycklig och irrationell.» Det förefölle nästan av detta uttalande, som om de sakkunniga verkligen trott, att den nu gällande avgräns- ningen av tillämplighetsområdet för städernas jorddelningslagstiftning varit »godtycklig». Enligt nuvarande lagstiftning vore sättet för fastighetsregistre- ringen inom ett samhälle bestämmande för vilken jorddelningslagstiftning som i det särskilda fallet skulle tillämpas, fastighetsbildningslagen eller jorddel- ningslagen. På grund av gällande bestämmelser måste det område, som inginge i ett samhälle, för vilket föres fastighetsregister såsom för stad, avföras ur jordeboken och därmed ur jordregistret. Därest en fastighet å landet endast delvis inginge i samhällets område, skedde dess uppdelning efter samhälls- gränsen genom fastställelsen å fastighetsindelningen och därå grundad man— talssättningsförrättning. Härigenom åstadkommes, att den ursprungliga fastig- heten uppdelades i två, varav den ena vore belägen i samhället, den andra å landet. På en och samma fastighet kunde därefter icke mer än den ena jord- delningslagstiftningen komma att tillämpas. Denna princip med ett bestämt begränsande av den ena eller andra lagstiftningens tillämplighetsområde till vissa fastigheter kunde icke frångås, därest ej oövervinnliga svårigheter skulle uppstå, i första hand beträffande skifteslagsind—elningen och i övrigt beträf- fande handläggningen av förrättningar samt i fråga om fastighetsregistre- ringen och fastighetsbokföringen. De sakkunniga hade antingen icke insett eller icke beaktat dessa viktiga förhållanden. Något förslag till lösning av svårigheterna hade åtminstone icke framlagts. Möjligen kunde av ett av de sakkunniga i helt annat sammanhang gjort uttalande utläsas, att de sakkun- niga tänkt sig, att fastighetsregister såsom för stad framdeles skulle uppläggas och föras för alla samhällen och områden, inom vilka lagförslagets delnings— institut skola tillämpas.1 De sakkunniga hade dock tydligen själva insett, att ett förslag med så vittgående konsekvenser knappast skulle hava utsikt att vinna statsmakternas godkännande, icke minst av rent ekonomiska skäl. De sakkunniga hade därför ej heller i lagförslaget intagit några ändrade be- stämmelser angående tillämpningsområdet för uppläggande av fastighetsregister såsom för stad. Och dock torde denna väg vara den enda verkligt framkom- liga, därest de sakkunnigas förslag om utsträckning av tillämpningen av stä- dernas jorddelningslagstiftning till alla de samhällen och områden, som ovan angivits, skulle kunna genomföras.

1 Se sid. 411 i de sakkunnigas betänkande.

För att något närmare belysa förhållandena ansåge sig styrelsen böra fra m- lägga en sammanställning över det för närvarande föreliggande antalet stands— liknande samhällen, där 1 kap. fastighetsbildningslagen vore tillämpligt, sarnt områden, beträffande vilka Konungen jämlikt 1 kap. 42 % fastighetsbildnings- lagen fastställt stadsplan eller särskilda byggnadsföreskrifter.

Antal samhällen eller områden för i vilka föres Slag av samhällen eller områden ___—___....__. ...,..,-_.__l fnissar l 0

köpingar ..................... 39 6

mnnicipalsamhällen ................ 56 111 områden, för vilka stadsplan fastställts ....... — 431 l områden med endast fastställda byggnadsföreskrifter — 57' ! Summa 95 l 217 i

Det torde vidare böra framhållas, att för varje år tillkomme nya samhällen och ett stort antal områden av ovan angivna slag, särskilt sådana med endast byggnadsföreskrifter. Redan nu visade sig en tydlig tendens att bestämma områdena med allt för stor omfattning, arealerna uppginge ofta till flera hundra hektar, och torde den föreslagna lagstiftningen, särskilt med tanke på bestäm— melserna om generalplan, vara ägnad att ytterligare utveckla dessa strävanden. Ett uppläggande av fastighetsregister såsom för stad för alla de samhällen och områden, för vilka fastighetsregister enligt de för landsbygden gällande bestämmelser redan upplagts, skulle medföra ett omfattande arbete och dryga kostnader för staten, som enligt gällande bestämmelser helt bekostade uppläg- gandet och det fortsatta förandet av registren för sådana orter. Det syntes otänkbart, att statsmakterna skulle vilja slå in på en sådan väg endast för att möjliggöra en formell tillämpning av städernas jorddelningslagstiftning på här ifrågavarande samhällen och områden. Det vore nämligen att märka, att i sak vid fastighetsbildningen och förrättningarna härför i huvudsak icke kom— me att tillämpas olika normer, vare sig den ena eller andra jorddelningslagen tillämpades, då i 1926 års lag om delning av jordå landet införts särskilda bestämmelser rörande fastighetsbildning för bostadsändamål och dylikt i full överensstämmelse med nuvarande fastighetsbildningslagens bestämmelser 1 mot- svarande fall.

På grund av det ovan anförda finge lantmäteristyrelsen bestämt avstyrka, att den blivande lagstiftningen rörande städernas fastighetsbildning skulle om— fatta andra samhällen än sådana, för vilka fastighetsregister skulle föras enligt de för stad meddelade bestämmelser. Härvid torde dock liksom hittills tomt- indelning och tomtmätning (tomtbestämning) på sätt som i stad böra ske även inom övriga samhällen och områden, där stadsplan vore fastställd. Skulle på. grund av ny lagstiftning för städerna vissa bestämmelser ytterligare erfordras för jorddelningen inom jordregistersamhällena och områden å landet, borde utan svårighet komplettering kunna ske i lagen om delning av jord å landet.

1 Uppgifterna erhållna. från byggnadsstyrelsen.

Överlantmätaren i Östergötlands län: Avgörandet, huruvida stadsbyggnads- lagen skulle tillämpas eller icke, komme i många fall att träffas på grundval av ett rent subjektivt bedömande. Och detta vore en betänklig svaghet i lagför— slaget. Härmed vore dock icke sagt, att det skulle spela någon större roll, om förekommande jorddelningsförrättningar på en vis trakt bleve handlagda enligt lagen om delning av jord å landet eller enligt stadsbyggnadslagen, ty med avseende å den säkerhet i fråga om fastigheters områden och gränser, som genom en förrättning kunde beredas, torde jorddelningslagen och förslaget till stadsbyggnadslag vara någorlunda jämställda. Men med stadsbyggnadslagens giltighet skulle följa högst betydande inskränkningar i jordägarens rätt att fritt förfoga över sin egendom. Redan härigenom komme för mången jord— ägare att uppstå ekonomiska konsekvenser av mindre angenämt slag, men här- till komme, att med lagens giltighet även följde, att för jordägarna uppkomma direkta utgifter i flera avseenden, om vilkas betydenhet man torde sakna ut- redning. Och det vore mot bakgrunden härav, som det vore betänkligt, att den grundläggande bestämmelsen om lagens giltighetsområde blivit så avfattad, att ett praktiskt taget obegränsat rum för ett subjektivt bedömande vore lämnat. Någon grundväsentlig skillnad funnes icke mellan jorddelning i stad eller på landet. I de delar av förslaget, som rörde jorddelning i egentlig mening, eller alltså bestämmelserna om gränsbestämning, ägoutbyte, avstyckning, klyvning och laga skifte, vore ock, vad anginge grundprinciperna, i stort sett desamma som för motsvarande förrättningar enligt jorddelningslagen. Visserligen funnes skiljaktigheter, men dessa kunde knappast anses gälla grunderna för rättsför- farandet utan endast detaljer. Det funnes alltså icke någon verklig, av sak- förhållanden betingad anledning att hava en särskild lag om delning av jord å landet och en annan om delning av jord i stad.

Denna fråga hade icke varit föremål för utredning eller övervägande. De sakkunniga syntes hava såsom något självklart ansett, att det måste vara särskild lag i berörda hänseende för stad och för land. Med hänsyn till önsk- värdheten att undanröja den motsättning mellan stad och land på detta om- råde, som redan funnes och genom det föreliggande förslaget skulle bliva i hög grad skärpt, och då enhetliga bestämmelser säkerligen skulle komma att medföra avsevärda praktiska fördelar i tillämpningen, syntes frågan emellertid vara av den vikt, att därom borde verkställas särskild utredning. Men det torde böra framhållas, att därest en sådan utredning skulle komma till stånd, borde tillfälle till medverkan lämnas även för representanter för intressen, vilka kunna vara motsatta dem, som kommit till uttryck i lagförslaget.

Svenska teknologföreningen: Mot de av de sakkunniga meddelade föreskrif- ter rörande området för tillämpningen av den nya lagstiftningen hade för- eningen i huvudsak intet att erinra. Emellertid syntes måhända enligt samma lagstiftning tvekan kunna i vissa fall uppstå, huruvida visst område komme att regleras enligt densamma eller jämlikt den för landsbygden gällande jord- delningslagstiftningen. Vid sådant förhållande syntes det erforderligt, att så— väl lagstiftningen rörande delning av jord å landet som ock, där så erfordrades, den föreslagna stadsbyggnadslagstiftningen underginge en för undanröjande av denna tvekan erforderlig omarbetning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Att vid ett allt för tidigt stadium av ett samhälles utveckling tillgripa de för stad gällande planinstituten eller införa allmänna stadsbyggnadsbestämmelser syntes varken nödigt eller lämpligt. De samhällen, för vilka byggnadsföreskrifter enligt gällande lag meddelats, skulle enligt förslaget betraktas såsom stadsbyggnadsorter, i följd varav å desamma.

stadsbyggnadslagens bestämmelser i Vissa delar skulle äga tillämpning. Många av dessa samhällen vore emellertid av så ringa betydenhet och av sådan be— skaffenhet i övrigt, att desamma i avseende å jorddelningen utan olägenhet kunde tillhöra jorddelningslagens tillämplighetsområde. Den omständigheten att byggnadsföreskrifter meddelats borde därför icke i och för sig medföra, att samhället komme under stadsbyggnadslagens domvärjo. Då det vore av vikt, att ordnandet av byggnadsverksamheten på ett tidigt stadium av sam- hällets utveckling icke medförde allt för betungande kostnader, borde också detta ordnande fortfarande kunna ske på samma sätt som förut. För mindre samhällen med ringa utvecklingstendens borde alltså kunna meddelas för dylika samhällen särskilt lämpade byggnadsföreskrifter, utan att dessa samhällen fördenskull vore att anse såsom stadsbyggnadsorter. Vid det förhållandet att till länsstyrelsens förfogande stode en länsarkitekt, syntes fastställandet av dessa föreskrifter kunna anförtros länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett fastighetsregistreringssättet höra i samma utsträckning som hittills vara avgörande för frågan, Vilken jorddel- ningslagstiftning som skall tillämpas.

Svenska brandskyddsföreningen: Förslagets största fördel ur brandsäker- hetssynpunkt framför nu gällande byggnadsstadga syntes vara, att förslaget finge ett väsentligt ökat giltighetsområde, vilket i sin tur bidroge att för— hindra »kåkstadsbildningen». Emellertid komme en lag, utfärdad enligt de sakkunnigas förslag, helt säkert att tolkas mycket olika av olika länsstyrelser, enär ingen definition gåves av vad som i 20 kap. 2 % menades med »tätare be- folkad ort», vilket begrepp enligt föreningens åsikt borde något närmare de- finieras. Samtliga större svenska brandförsäkringsbolag hade överenskommit om att såsom tätare bebyggd plats räkna sådan plats, där flera än 10 med eld- stad försedda byggnader funnes på mindre än 18 meters avstånd från varandra.

Generalplan, stadSplan och byggnadsbestämmelser.

F astighetsregisterkommissionen har erinrat om sina i utlåtande den 31 decem— ber 1921 över stadsplanekommitténs förslag gjorda uttalanden rörande det av stadsplanelagskommittén föreslagna stadsplanebegreppet samt har förklarat sig kunna i allt väsentligt instämma i ett av stadsfullmäktige och byggnadsnämn» den i Västerås avgivet yttrande över kommittéförslaget (sid. 9 i det tryckta sammandraget1 av inkomna yttranden över nämnda förslag). Kommissionen an— för vidare: Det förslag, som de sakkunniga nu framlagt, innehölle de längst drivna krav på reglementering av städernas rn. fl. orters bebyggande. För varje stad skulle i princip finnas generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbe— stämmelser. Stadens hela område skulle iföras denna tvångströja. Och såsom framginge av föreskrifter i de sakkunnigas förslag till promulgationslag skulle staden antingen den ville eller ej inom en relativt kort tid i viss omfattning skruda sig däri, med risk att eljest få iföra sig en påtvingad dräkt. Och vidare, när helst de ledande på området ändrade uppfattning angående dräktens snitt och fason, kunde staden nödgas skaffa sig en ny sådan (2 kap. 10 %, 5 kap. 8 % och 6 kap. 3 % förslaget till stadsbyggnadslag). Med hänsyn till nu berörda förhållanden måste kommissionen ställa sig än mera tveksam gent emot det fö- religgande förslagets planbegrepp än gent emot kommitténs stadsplanebegrepp,

1 Statens offentliga utredningar 1923: 46.

och vad kommissionen erinrade gent emot sistnämnda begrepp gällde följaktli- gen i än högre grad beträffande de sakkunnigas förslag. Med avseende å sam— ma förslag framhölles vidare, att all utredning saknades angående de kostnader, som —— direkt eller indirekt — skulle bliva en följd av dess upphöjande till lag. Säkert torde emellertid vara, att desamma bleve betydande och att de kunde för— modas verka höjande på de redan uppskruvade bostadsprisen. Vad särskilt vore ägnat att ingiva farhågor vore den makt att framtvinga planer och stadsbygg— nadsbestämmelser, som skulle följa av de tre nyss omförmälda lagrummen i de sakkunnigas förslag. Här gjordes ett icke påkallat allt för djupt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Även om någon tumning på samhälle- nas stadsplanemonopol kunde anses motiverad, borde den dock icke ske på sätt som här föreslagits utan utfinnas någon mildare form.

Förebild till de sakkunnigas nu ifrågavarande stadganden torde hava varit utländsk, företrädesvis preussisk lagstiftning. Med avseende härå kunde då erinras, att vad som vore lämpligt eller påkallat i fråga om kontinentens folk- rika städer med vidsträckta områden icke utan vidare passade för svenska för- hållanden, och att kommunalförvaltningen i Preussen vore ordnad på ett annat, av staten mera beroende sätt än hos OSS.

Med avseende å de sakkunnigas förberörda förslag bland promulgationslagens bestämmelser ville kommissionen framhålla, att nödiga arbetskrafter torde sak- nas för de arbeten, som skulle frampressas, och att det också sannolikt bleve omöjligt för de prövande myndigheterna att inom önskvärd tid slutbehandla alla ärenden. Det vore dock av många skäl av vikt, att ett stadsbyggnadsärende kom- me till avgörande inom så kort tid som möjligt. Redan nu klagades ofta över att man finge vänta alldeles för länge på beslut om fastställelse å en stadsplan under framhållande av att denna långsamhet i viss mån inverkade ogynnsamt på byggnadsverksamheten och föranledde, att man sökte sig fram på andra vägar i fall, där stadsplaneläggning vore den rätta.

Enligt kommissionens mening borde bestämmelser om generalplan _— och re— gionplan —— icke upptagas i ett blivande förslag. Under benämningen stads- plan borde sammanföras samtliga erforderliga planbestämmelser. Stadsplanen borde ej överbelastas med detaljer utan såvitt möjligt endast i stora drag giva direktiv för stadsbyggandet. Staten kunde knappast behöva hava intresse för alla detaljer utan borde förtroendefullt kunna lämna ordnandet av en del av dem åt ortsmyndigheterna, och kommissionen trodde vissa fördelar vara före- nade med att någon rörelsefrihet i sådant hänseende lämnades sagda myndig- heter. Härigenom skulle intresset hos dessa myndigheter för hithörande frågor bättre kunna hållas vid liv och stimuleras och ortens säregna förhållanden m. fl. omständigheter bättre komma till sin rätt vid stadsbyggandet. Det nu föreliggande förslaget innefattade ett långt gående förmynderskap på hithöran- de område, ett förmynderskap, som knappast hade någon grund för sig i rådan— de förhållanden.

Vad särskilt anginge frågan om byggnadsbestämmelser syntes denna hava blivit bättre löst i kommittéförslaget än i föreliggande förslag. I det föreliggan— de förslaget syntes än mindre hänsyn hava tagits till enskild rätt än som var fallet i kommittéförslaget. Kommissionen ville här framhålla, att den trodde det hava varit lyckligt, om bland de sakkunniga beretts plats för någon repre- sentant för det enskilda fastighetsägarintresset.

Kammarkollegium har åberopat fastighetsregisterkommissionens utlåtande i denna del samti fråga om förhållandet mellan generalplan och stadsplan anslu- tit sig till byggnadsrådet Lilljekvists mening.

Extra kammarrådet Schalling var skiljaktig och ansåg, att de sakkunniga vid uppställandet av sina grundsatser för planväsendet åstadkommit eni stort sett rimlig avvägning mellan det privata intresset och samhällets.

Kammarrådet friherre von Otter, med vilken generaldirektören Grefberg in— stämde, ansåg väl i likhet med majoriteten, att bestämmelser om generalplan icke borde upptagas i ett blivande förslag, men ville, för det fall att bestäm— melser om generalplan ändock komme att intagas, särskilt framhålla, att för- slagets bestämmelser borde omarbetas i syfte att de långt gående inskränk- ningar och förpliktelser, som förslaget avsåge att lägga på den enskilde mark- ägaren, måtte väsentligt lindras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Den förberedande och grundläggande be- stämmelsen i 1 kap. 2 % om uppgörande av generalplan, i vilken inginge områden för huvudtrafik, varmed enligt 2 kap. 2 % menades vägtrafik, samt särskilda tra— fikområden, varibland inräknades områden för de för väg- och vattenbygg- nadsstyrelsens verksamhet viktiga trafikslagen, järnvägs—, hamn-, farleds- och lufttrafik, vore ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synpunkt tillfredsstäl— lande för att bringa ordning och reda uti till den allmänna samfärdseln höran- de frågor om mark och bebyggelse. —— Föreskriften i 1 kap. 3 % om vad som skulle intagas i stadsplan synes däremot ej beröra trafikområdena, vilket även vore lämpligt, då inom dessa områden större frihet tarvades i avseende på in- delning, byggnad och användning i övrigt än vad som i stadsplan föreskreves för byggnadskvarter. —— Frågan om generalplanens rättsverkningar, i vad av- såge reglerandet av förhållandet mellan det allmännas och de enskilda mark- ägarnas intressen, syntes styrelsen böra bliva föremål för ytterligare prövning.

Byggnadsstyrelsen: Upptagandet av generalplan i lagstiftningen såsom ett särskilt planinstitut vore en av lagförslagets mera betydelsefulla insatser. Den möjlighet, som härigenom erbjödes ett stadssamhälle att erhålla fastställelse å generalplan, borde hälsas med tillfredsställelse. Byggnadsstyrelsen kunde där- emot icke biträda de sakkunnigas mening, att generalplanen skulle kunna av- se andra än icke stadsplanelagda områden, och ej heller den i lagförslaget upp- ställda, obligatoriska fordran på uppgörande och fastställelse av generalplan.

Insikten om betydelsen av att i god tid planera och ordna för städernas framtida byggnadsutveckling hade glädjande nog mer och mer börjat göra sig gällande, och förberedande planförslag under den allmänt vedertagna benäm- ningen generalplaner vore därför sedan något tiotal år tillbaka uppgjorda eller under utarbetande för åtskilliga stadssamhällen inom landet. I mån av dy- lika utredningsplaners mer eller mindre detaljerade beskaffenhet hade dessa legat till grund för bestämmandet av blivande trafikleder eller för olika mark— dispositioner i övrigt. De planer, som funnes uppgjorda, vore av mycket va- rierande beskaffenhet, från den enklaste trafikplanen till den mera detaljerade byggnadsplanen med fullständigt gatunät och kvartersindelning. Sedan nu- mera enligt 5 kap. 8 a % i lagen om fastighetsbildning i stad i vissa fall för tillstånd till avstyckning fordrades planer, upptagande bl. a. ett sam— manhängande gatunät och styckningsindelning, s. k. avstyckningsplaner, hade emellertid generalplanerna mer och mer börjat utföras så, att de även kunde tjäna såsom styckningsplaner.

Generalplanerna av sistnämnda beskaffenhet närmade sig rätt mycket stads- planeskissen, och dessa torde också bliva bäst ägnade att tjäna sitt ändamål, ty ju mera generalplanen underkastades förberedande detaljstudium, desto mera torde den innebära möjligheter att utan allt för stora ändringar ansluta sig till och ingå i den blivande stadsplanen. Liksom stadsplanen först och främst borde

vara en plan för det blivande stadsbyggandet, och själva plankompositionen, om den rätt utfördes, alltid måste vara resultat av intim växelverkan mellan gatunät och mellanvarande ytområdens avsedda användningssätt, mellan de enskilda byggnadskvarterens utformning och indelning samt omgivande gators sträckningar, så måste en god och mera fullständig generalplan vara grundad på ett mer eller mindre ingående förstudium av de olika områdenas disposition och användningssätt. Ju mera möjligheterna för bostadsområdenas lämpligaste indelning och huvudsakliga bebyggande närmare undersöktes, desto mera kom- me generalplanen i nämnda hänseende att bliva av bestående Värde och ägnad att befordra en god och sund stadsbyggnadsutveckling.

Det kunde förefalla, som om ett dylikt mera ingående utredningsarbete på ett så förberedande stadium vore onödigt, särskilt i sådana fall, då de i utred- ningsplancn instuderade och förmodade användningssätten framdeles skulle komma att ändras. Erfarenheten hade dock bevisat motsatsen. Osäkerhetsmo- ment måste givetvis alltid räknas med, även då det gällde upprättandet av stads- plan. Men genom ett sakligt och ingående förstudium av de olika problemen kunde i allmänhet mycket mera förutses än vad som till en början kunde före- falla möjligt. Varje i ett stadsbyggnadsområde ingående del torde nämligen genom sin natur och belägenhet kunna sägas vara mer eller mindre disponerad för vissa framtida stadsbyggnadsändamål, och ju mer en stadsbyggnadsplan, av vad slag den vara må, vore grundad på en saklig och förutseende utredning, desto mer sannolikhet förefunnes, att den utan allt för stora jämkningar skulle kunna i stort sett följas och genomföras.

Någon annan säkerhet för att dylika s. k. generalplaner skulle komma att följas vid det blivande stadsbyggandet än dessas mer eller mindre tekniska full- komlighet hade hittills praktiskt taget icke förefunnits, om man undantoge den möjligheten, som innefattades däri, att magistraten eller länsstyrelsen kunde med stöd av 5 kap. 8 a % fastighetsbildningslagen godkänna sådana planer att ligga till grund för blivande avstyckningar. Detta i många avseenden otill- fredsställande förhållande skulle nu genom det nya lagförslaget komma att av- hjälpas. Det vore ju klart, att behov ofta uppkomme att från början kunna trygga och fastslå i en generalplan angivna olika markdispositioner, och vid sådana fall komme givetvis väl till pass lagförslagets möjlighet att med större eller mindre rättsverkningar erhålla fastställelse å generalplan. Därmed vore dock icke sagt, att dylika fastställelser visat sig kunna anses vara påkallade för stadsbyggnadsområdena i dess helhet. Exempel funnes på stadssamhällen, som på frivillighetens väg lyckats fullt tillfredsställande ordna för erforderliga framtida stadsbyggnadsdispositioner utanför de stadsplanelagda områdena, och vid sådana förhållanden syntes ingen anledning förefinnas att upprätthålla ovillkorlig fordran på fastställelse av generalplan.

Med hänsyn till generalplanens egenskap att vara en mer eller mindre skiss- artad förstahandsplan och såsom sådan ägnad att ständigt underkastas föränd— ringar och detaljförbättringar, i den mån ändrade förhållanden i stadsbyggan- dets utveckling sådant påkallade, kunde det ju ej heller i och för sig anses vara något önskemål, att en generalplan under alla förhållanden fastställdes. Tvärt- om torde med fog kunna påstås, att ju mindre en dylik plans rörlighet behövde stäckas genom lagrestriktioner desto bättre. Lagen borde således lämna möjlig- het men icke tvinga till fastställelse av generalplan, och i den mån stadssam- hällena erfore behovet av lagstiftningens hjälpmedel i här berörda avseende, torde de också komma att begagna sig därav.

Byggnadsstyrelsen hade anledning förmoda, att stadssamhällena snart nog

mera allmänt komme att inse behovet av generalplansutredningar för deras framtida utveckling, utan att obligatorisk fordran härpå behövde uppställas i lagen. Funnes blott en generalplan upprättad, torde det sedermera vara för samhället en enkel sak att bedöma, i vad mån rättsligt stöd kunde vara erfor- derligt. Nödiga fastställelser kunde då erhållas successivt, och styrelsen före- ställde sig, att dessa oftast kunde inskränkas att avse enskilda trafikleder eller ett och annat ytområdes användningssätt. I den mån detta icke skulle visa sig vara tillfyllest, stode ju alltid den möjligheten öppen att erhålla fast- ställelse av en fullständig ytindelningsplan av sådan teknisk beskaffenhet, som i lagförslaget avsåges. Men ehuru själva fastställelsen icke heller i sistnämnda fall borde omfatta annat än större trafikleder och ytområdenas användning i stort, torde det dock härvidlag vara av stor betydelse, att generalplanen icke grundades på allt för ofullständigt utredningsmaterial. Detta syntes också över- ensstämma med de sakkunnigas mening att döma av innehållet i lagförslagets 2 kap. 2 och 3 åå, låt vara att detta icke med full tydlighet kommit till uttryck i de sakkunnigas motivering.

Enligt lagförslaget skulle generalplanen bibehållas till natur och rättsverk- ningar även sedan stadsplan blivit fastställd för samma område. Generalplanen skulle kvarstå såsom grundstommen i plansystemet, gälla vid sidan om stads- planen och omfatta snart sagt alla i en stadsplan hittills ingående användnings— sätt, under det att stadsplanen skulle betraktas såsom mera detaljerade plan- fragment för huvudsakligen själva kvartersuppdelningen och bebyggelsen.

De sakkunniga hade grundat de olika plansystemens rättsverkningar på denna sammanblandning. Även om fog härför kunde anses förefinnas i rent lagtekniskt hänseende, måste dock ett sådant förfaringssätt komma att medföra allt för stora olägenheter i andra avseenden. Såsom byggnadsrådet Lilljekvist i reservationen till betänkandet närmare framhållit — vilket uttalande till alla delar biträddes av byggnadsstyrelsen —— stode förslaget i nämnda hänseende icke i överensstämmelse med hävdvunna planbegrepp och skulle städse te sig svårförståeligt och opraktiskt. Det skulle dessutom komma att i hög grad även- tyra möjligheten att i stadsplanen uppnå den klarhet och reda, som vid det tekniska utförandet alltid borde eftersträvas, om icke planen vid dess tillämp— ning llOS vederbörande samhällsmyndigheter skulle giva upphov till oklara och svårtydbara moment. De till betänkandet fogade planskisserna Bil. I och II jävade icke denna uppfattning.

Byggnadsstyrelsen kunde icke heller i övrigt dela de sakkunnigas i motive- ringen uttalade uppfattning, att jämväl rent stadsplanetekniska skäl skulle förefinnas för denna sammanblandning av de olika planelementen. Lagför- slagets stadsplanebegrepp kunde icke, såsom de sakkunniga syntes vilja göra gällande, anses vara liktydigt med det nuvarande stadsplanebegreppet, även om gällande lags brist på områdesbenämningar föranlett, att all sådan mark, som icke kunnat hänföras till allmän mark, d. v. s. gator, torg och andra all— männa platser, kommit att i stadsplanen redovisas såsom kvartersmark.

Med en allt mer utbredd tillämpning av stadgandet i 1 kap. 2 % i lagen om , fastighetsbildning i stad att i stadsplanen låta fastställa särskilda bestäm- : melser med avseende å sättet för kvartersmarkens användande, hade nu stads- planebegreppet i gällande praxis tvärtom utvecklats att inbegripa alla de till en tidsenlig stadsplan hörande tekniska funktioner, (1. v. s. snart sagt alla de områdesslag, som funnes uppräknade beträffande såväl generalplan som stads- plan i lagförslagets 2 kap. 2 % och 5 kap. 1 %. De enda användningssätt, som hittills icke ansetts kunna fastställas i bestämmelseväg, vore de i punkterna

n) och o) i 2 kap. 2 % angivna »markreservat» och »vattenområden». Sedan något tiotal år tillbaka hade så gott som samtliga städer och stadsliknande samhällen förskaffat sig nya eller reviderade stadsplaner, försedda med mer eller mindre fullständiga bestämmelser angående olika markområdens använd- ningssätt och bebyggelse, utan att några rent tekniska olägenheter ansetts vara förknippade därmed.

Något behov av generalplan för att komplettera stadsplanen inom samma gränsområden kunde alltså icke i ovan berörda hänseenden anses vara för handen. I plantekniskt och formellt hänseende kunde reformkravet helt enkelt inskränkas till en namnfråga, d. v. 5. att varje i stadsplan ingående område erhölle den benämning, som svarade mot användningssättet.

Enligt lagförslaget hade alla de bestämmelser, som avsåge ett reglerande av själva stadsbyggandet, sammanförts under den gemensamma benämningen stadsbyggnadsbestämmelser, om de vore knutna till någon särskild plan, stads- plan eller generalplan, och benämndes eljest allmänna stadsbyggnadsbestäm- melser. Stadsbyggnadsbestämmelser avsågo närmast att motsvara de bestäm- melser, vilka enligt 1 kap. 2 och 42 %% i lagen om fastighetsbildning i stad nu kunde fastställas i samband med stadsplan. Allmänna stadsbyggnadsbestäm— melser avsågo sådana bestämmelser eller särskilda föreskrifter, vilka nu be- träffande icke planlagda områden kunde fastställas för dels städernas ytter- områden enligt 1 kap. 46 % i fastighetsbildningslagen, utomplansbestämmelser, och dels områden å landet enligt 42 %, sista stycket, i samma kap. och lag, 5. k. landsbygdsföreskrifter, och som vanligen ginge under benämningen särskilda föreskrifter.

Ehuru 1916 års kommittés förslag att låta stadsplanebegreppet omfatta så- väl stadsplanen som tillhörande bestämmelser mera vore att anse såsom en följdriktig bestämning av den utveckling nuvarande stadsplanebegreppet erhål- lit, syntes dock åtskilligt tala för den av de sakkunniga föreslagna anordnin- gen att sammanföra allt, som rörde dessa olika slag av bestämmelser och före— skrifter, i ett och samma kapitel och såsom särskilt bestämmelseinstitut. De ge- mensamma benämningarna stadsbyggnadsbestämmelser och allmänna stads— byggnadsbestämmelser torde måhända också kunna anses vara önskvärda och lämpliga såsom kollektiva bestämmelsebegrepp. Men det torde dock kunna ifrå- gasättas, huruvida icke dessa benämningar borde inskränkas till att avse stä- ders och stadsliknande samhällens områden.

Beträffande planbestämmelser eller andra bestämmelser för rena landsbygds- områden vore det önskligt, om något annat, härför mera betecknande namnbe- grepp kunde införas. Detta icke minst ur ren psykologisk synpunkt. Beträffan— de stadsplaner enligt 1 kap. 42 % i fastighetsbildningslagen eller för sådana områden å landet, där stadsstadgorna icke vore gällande, hade det nämligen ofta visat sig, att själva benämningen stadsplan varit för vederbörande mark- ägare motbjudande och givit anledning till ovillighet mot en ordnad plan- läggning.

Oavsett vilken betydelse, som skulle anses böra tillmätas berörda förhållan- den, uppkomme ju alltid beträffande såväl stad som landsbygd behov av olika benämningar för både planer och bestämmelser, tillhörande olika områdesslag, även om rättsverkningarna kunde anses vara tämligen ensartade. Vad som hittills ofta förorsakat missförstånd och oklarhet vore icke endast, att de olika bestäm- melserna och föreskrifterna antoges och fastställdes enligt skilda lagrum och med olika rättsverkningar, utan även och än mera avsaknaden av för använd— ningssättet betecknande namnbegrepp.

De sakkunniga förklarade sig (sid. 209) icke hava varit blinda för att det för det allmänna språkbruket möjligen kunde tett sig fördelaktigare att än- vända skilda benämningar för de stadsby ggnadsbestämmelser, som hörde till generalplan, och dem, som hörde till stadsplan, men tillade, att de ej kunde finna någon olägenhet följa av att i dagligt tal om dessa tva bestämmelsetyper användes benämningarna »generalplanebestämmelser» och »stadsplanebestäm— melser» Då det emellertid, för undvikande av missförstånd, måste anses vara önskvärt, att de benämningar, som i »dagligt tal» med all sannolikhet torde uppkomma, bleve likartade för likartade benämningsobjekt, syntes styrelsen de åsyftade olika bestämmelsegmpperna böra förses med betecknande särbenäm- ningar under den avsedda gemensamma huvudbenämningen. Byggnadsstyrelsen vore icke beredd att nu föreslå de namn, som i här berörda avseende skulle kun— na anses vara de lämpligaste, utan hade med det sagda endast velat fästa upp— märksamheten på denna angelägenhet.

Lantmäteristyrelsen: Vid granskning av lagförslagets sakliga innebörd hade lantmäteristyrelsen icke funnit sig böra närmare ingå på bestämmelserna angå- ende stadsplane- och byggnadsväsendet, utan ville styrelsen härutinnan endast framhålla några mera allmänna synpunkter. Därvid borde särskilt understr3— kas, att lagförslaget allt för mycket tagit sikte på förhållandena 1nom landets större städer och därefter utformats, varigenom bestämmelserna kunde komma att verka allt för betungande vad anginge mindre städer och samhällen såväl för kommunen som för den enskilde fastighetsägaren. Det torde särskilt böra erinras därom, att såsom framginge av lagförslagets 20 och 21 kap. lagen.—- bestämmelser angående stad även skulle äga tillämpning på köpingar, muni- cipalsamhällen och övriga tätare befolkade orter samt i viss utsträckning även för områden på landet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle ett samhälles utveckling ur planlägg— nings- och bebyggelsesynpunkt regleras genom generalplan, stadsplan, styck- ningsplan, stadsbyggnadsbestämmelser och byggnadsordning. Generalplanen utgjorde medlet till planering 1 stort och skulle omfatta hela »stadsbyggnads— området», d. v. 5. det område, inom vilket stadsbyggande ägde rum eller vore att inom överskådlig framtid förvänta (2 kap. 1 5). Såsom regel torde general— planen för att fylla sitt ändamål och med hänsyn till de tendenser, som allt mer gjorde sig gällande vid reglering av bebyggelsen att hellre tagå med för mycket än för litet, komma att omfatta samhällets hela område. För detaljreg- leringen skulle i första hand användas stadsplan med därtill hörande stads— byggnadsbestämmelser. För att kunna effektivt ingripa reglerande på ett tidigt stadium, >>långt innan de ekonomiska förutsättningarna fö1 upprättande av stadsplan kunna antagas vara för handen», förutsattes detalj1egle1ingen utom stadsplanelagt område böra ske genom styckningsplan Och allmänna stadsbygg nadsbestämmelser.

Redan med nu gällande lagstiftning torde kostnaderna för ett samhälles eller områdes planering ställa sig mycket betungande för samhällena eller för den enskilde. Förutsättningen för att en tillförlitlig plan skulle bliva möjlig att upprätta vore givetvis ett fullgott kartmaterial. Redan mätnings- och kartlägg- ningsarbetena droge ej oväsentliga kostnader med de fordringar, som måste uppställas, när det gällde områden avsedda för bebyggande. Härtill komme så kostnaderna för själva planläggningen, vilka i allmänhet vore väsentligt högre än kostnaderna för kartmaterialets åstadkommande. Det to1de vara ofrånkom— ligt, att med de föreslagna nya bestämmelserna fordringarna 1 fråga om kart- arbetet och planläggningsarbetet måste bliva väsentligt högre, icke minst med

hänsyn till de rättsverkningar, som generalplans och stadsplans fastställande avsåges skola medföra och vilkas ekonomiska konsekvenser vore betydande.

Den väsentligaste ändringen i förhållande till den nuvarande lagstiftningen beträffande planbegreppen vore införande av den nya planform, som uppta— gits under beteckningen generalplan. Såsom allmän regel angåves i 2 kap. 1 %, att generalplan skall, där ej i särskilt fall förhållandena föranleda viss in- skränkning, omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande ägde rum eller vore att inom överskådlig framtid förvänta (stadsbyggnadsområde). Bestäm- melsen vore sålunda kategorisk. Att döma av motiven å sid. 158 i de sakkun— nigas betänkande torde undantagen från regeln avsetts skola bliva ganska sällsynta. De sakkunniga medgåve, att generalplan huvudsakligen endast er- fordrades för de större samhällena eller sådana, som vore i stark utveckling, men ansåge likväl att inom stagnerande samhällen generalplan blott »stundom» borde kunna undvaras. När man betänkte, att bestämmelserna om generalplan enligt 20 kap. 1 % skulle gälla även municipalsamhällen samt enligt 20 kap. 2 % och 21 kap. 1 % kunna göras tillämpliga på fisklägen, järnvägsstationssam— hällen 111. fl. orter samt områden å landet, syntes med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke regeln bort göras till undantag och tvärtom. Den nya planformen torde säkerligen hava framförts med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits beträffande svårigheterna att i stort kunna lösa trafikproblemen m. m. i när- heten av våra största städer. Att behovet av ett planinstitut sådant som general- planen i förslaget i vissa fall förelåge, torde vara riktigt, men att på grund härav införa generalplan såsom obligatorisk, syntes ej vara påkallat. Styrelsen hade sig bekant, att även från stadshåll bestämda erinringar häremot gjorts, och ville för sin del särskilt med hänsyn till de mindre samhällena och lands— bygden bestämt avstyrka att införa generalplanen såsom obligatorisk. Instiå tutet torde i stället böra utformas på sådant sätt, att möjlighet bereddes för samhälle, som därav hade behov, att få generalplan fastställd. Huruvida de rättsverkningar, som i lagförslaget förutsattes såsom en följd av generalplans fastställande, kunde anses tillfredsställande ur kommunal synpunkt, undan- droge sig styrelsens bedömande, men torde förslaget för den enskilde markäga- ren innebära synnerligen vittgående inskränkningar i förfoganderätten över marken, utan att tillförsäkra honom ekonomisk kompensation i den utsträck- ning, som med nu gällande rätt kunde anses överensstämmande.

Skulle det nu framlagda lagförslaget upphöjas till lag, torde det med fog kunna ifrågasättas, huruvida densamma icke genom sin strävan att så långt det vore tänkbart genom restriktiva bestämmelser reglera fastighetsbildningen skulle verka därhän, att bostadsbyggandet och egnahemsbildningen i hög grad hämmades. Givet vore, att möjlighet borde finnas för de statliga myndigheterna att inskrida reglerande på byggnadsverksamheten för att förhindra olämpliga samhällsbildningar, men styrelsen befarade, att förslagets bestämmelser här- utinnan ginge betydligt längre än nödvändigt vore. Styrelsen avsåge härvid i första hand bestämmelserna i 2 kap. 10 %, 5 kap. 8 % och 6 kap. 3 %, varige- nom fastställelse av eller ändring i generalplan, stadsplan eller stadsbyggnads— bestämmelser kunde genomföras mot ett samhälles önskan på skäl, som vore mycket allmänt givna i förstnämnda paragrafs första stycke och som ofta torde kunna grundas på en tillfällig smakriktning. Än mer torde dessa bestäm- melser ingiva betänkligheter med hänsyn till att enligt 20 kap. 2 % och 21 kap.. 1 % bestämmelserna kunde lätt göras tillämpliga på orter och områden å lan-- det. En subjektiv uppfattning hos den tjänsteman — enligt förslaget länsarkim tekten — som hade att följa utvecklingen på ifrågavarande verksamhetsom-—

råde, kunde sålunda komma att medföra de mest vittgående konsekvenser för en ort. Det erfordrades t. o. m. blott att »stadsbyggande är att förvänta», så kunde förslag framläggas om tillämpning av den nya lagens bestämmelser in- om ett område, och det torde med säkerhet kunna beräknas, att med länsarki- tektens förord saken också bleve verklighet. Med den tendens, som redan med nuvarande lagstiftning visat sig, att utsträcka regleringen till allt flera områ— den å landet och därvid innefatta allt större rena jordbruksområden under stads- planelagstiftningen, måste ifrågasättas, huruvida de statliga myndigheternas befogenheter borde utsträckas så långt som i ovannämnda paragrafer angivits. Det vore vidare att märka, att enligt 20 kap. 1 % tredje och fjärde styckena samt 2 % andra och tredje styckena liksom enligt 21 kap. 4 % nybyggnadsförbud kom- me att inträda. Vad alla dessa restriktioner komme att betyda för den enskildes rätt och för den fortsatta fastighetsbildningen vore lätt att förstå. Det erfordra- des mycket stor vidsynthet och frihet från byråkratism hos vederbörande myn- digheter för att ej olidliga förhållanden skola uppstå. Allt för stora fordringar vid planläggningen med dess ekonomiska konsekvenser för markägarna med— förde lätt stagnation i den fortsatta fastighetsbildningen och fördyrande av bostadsproduktionen.

Uti de ovan nämnda bestämmelserna angående möjligheten för de statliga myndigheterna att fastställa ny eller ändrad plan hade förutsatts, att Kungl. Maj: t skulle vara fastställande myndighet. I ett fall hade dock ej ens detta ansetts nödvändigt. Enligt 21 kap. 9 % kunde nämligen inom område, som i kapitlet avsåges, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, därest generalplan vore gällande. Generalplan och stadsplan hade emellertid i förslaget helt olika rättsverkningar gent emot den enskilde och även gent emot kommunen; och länsstyrelsen skulle alltså kunna inom dylika områden genom fastställande av stadsplan genomföra dennas ur ekonomisk synpunkt genomgripande rättsverkningar. Då, såsom redan fram— hållits, länsarkitektens ståndpunkt torde i planfrågor bliva utslagsgivande för länsstyrelsens beslut, komme i verkligheten denne tjänsteman att sålunda hava de mest vittgående möjligheter att kunna ingripa i den enskildes rätt och där- med framtvinga realiserandet av sina önskemål och synpunkter på planlägg- ningen och bebyggelsen a landsbygden. Med de växlande åsikter, som gjo1de sig gällande beträffande dessa i mångt och mycket 1ena smakfrågor, syntes det därjämte kunna befaras, att det för den enskilde markexploatören bleve nöd- vändigt att vända sig till länsarkitekten för att erhålla planen utarbetad, om utsikter skulle finnas att någorlunda snabbt vinna fastställelse. Det skulle allt- så i verkligheten kunna bliva så, att samma person, som utarbetat planen, också granskade den och tillstyrkte dess fastställelse hos länsstyrelsen, som knappast torde annat än formellt pröva planen. Ett dylikt förhållande kunde icke annat än ingiva de största betänkligheter med hänsyn till den enskildes rätt och ford— ran på det allmännas opartiskhet Vid dylika frågors behandling.

Ehuru lantmäteristyrelsen icke ansåge sig närmare böra ingå på förslagets bestämmelser angående stadsplans rättsverkningar och därav föranledd regle- ring av förhållandet mellan kommun och markägare, funne styrelsen dock för- slaget i vissa delar kunna giva anledning till en icke önskvärd sammanbland- ning mellan å ena sidan kommunens privatekonomiska intressen och å andra si- dan kommunens nödvändiga rättigheter såsom det allmännas representant. Det syntes angeläget, att en noggrann åtskillnad härutinnan upprätthölles.

Slutligen ville styrelsen angående denna del av lagstiftningsförslaget fram- hålla, att dess genomförande måste otvetydigt komma att medföra en väsentligt

utökad statlig organisation på stadsplaneväsendets område såväl i orterna som vid den centrala förvaltningen, om ej oskäliga dröjsmål skulle uppstå med be— handlingen av ärenden angående generalplan, stadsplan, styckningsplan och stadsbyggnadsbestämmelser.

Stadsförbzmdets beredning: De sakkunnigas förslag ginge ut på att i stad skulle finnas två slag av planer: generalplan och stadsplan. Generalplanens in- förande i städerna gjordes, såvitt beredningen kunde finna, enligt den föreslagna lagtexten skäligen obligatoriskt. Enligt 1 kap. 2 5 skall generalplan uppgöras. Enligt 2 kap. 1 % skall generalplan omfatta hela det område, inom vilket stads- byggande äger rum eller' är att mom överskådlig framtid förvänta. Reservationen i sistnämnda %: »där ej i särskilt fall fö1hållandena föranleda viss inskränkning» syntes näppeligen sådan, att den kunde anses överensstämma med de sakkunni- gas i motiven (sid. 158) gjorda uttalanden om generalplans obehövlighet 1 vissa »stagnerande samhällen». Härtill komme så den av de sakkunniga (2 kap. 10 %) föreslagna befogenheten för Kungl. Maj. t att, närhelst Kungl. Maj: t så funne erforderligt >>för säkerställande av en ändamålsenlig utveckling av stads— byggandet», i strid mot stadens önskan fastställa generalplan eller ändra redan gällande sådan. Och slutligen vore att bemärka, att den av de sakkunniga i 4 kap. föreslagna befogenheten för stad att uttaga särskilda kostnadsbidrag s.k. bettermentsbidrag knutits uteslutande till generalplanen. Utan generalplan inga bettermentsbidrag.

De sakkunniga ginge här åtskilligt längre än det preussiska lagförslaget. I förarbetena till detta betonades generalplanens (»Flächenaufteilungsplan») bety- delse såsom en >>önskepla11» för samhällena, vilken ingalunda krävde eller alltid lämpligen borde föranleda fastställelse. Den preussiska lagtexten sade därför icke, att generalplan skall finnas, utan att sådan plan kan erhålla fastställelse, om så fordrades för tillgodoseende av ett offentligt behov. Och det tillades 1 pa— ragrafen efter lantdagens behandling av förslaget, att >>ett offentligt behov kunde anses förefinnas allenast hos storstäder eller hos kommuner och kom- munalförbund, varest förelåge eller inom kort väntades en stark utveckling inom industrien och byggnadsverksamheten».

Enligt de sakkunnigas förslag skulle alla de specialområden, vilka en mo- dern plan måste innehålla (hamnområden, järnvägsområden, idrottsområden, begravningsplatser etc.), redovisas i generalplanen och uteslutande där. I stads- plan finge upptagas endast byggnadskvarter och gator (inklusive parker av mera lokal natur). Då det nu måste förutsättas, att oaktat den tvingande lag- texten generalplan icke skulle komma till stånd i en stor mängd av våra sam— hällen, skulle följden bliva, att alla sådana samhällen bleve hänvisade att vid planläggningen arbeta med allenast de tvenne begreppen: byggnadskvarter och gatumark. Denna olägenhet hade de sakkunniga bemärkt (sid. 159), men de förringade densamma genom hänvisning till att dylikt gått för sig enligt gäl- lande lag. För genomförande av sitt system nödgades med andra ord de sak- kunniga förorda ett bibehållande av en sådan nödfallsutväg som att redovisa begravningsplats såsom byggnadskvarter, järnvägsområde såsom gata etc. Den av stadsplanelagskommittén föreslagna utvecklingen av stadsplanebegreppet avsåge bl. .a. just att giva. botemedel mot nu berörda olägenhet, vilken enligt de sakkunnigas förslag i stället skulle komma att ytterligare lagfästas'.

De sakkunniga hade i hög grad försvårat lösningen av hithörande frågor ge- nom att giva generalplanen två, från varandra skilda uppgifter, nämligen ej blott att utgöra en förberedande planering i stora drag av ett större bebyggelse- område, avsedd att ligga till grund för den efterföljande, mera detaljerade stads-

planen, utan även att redovisa och fixera de olika specialområden, som kunde eller måste i en stad finnas, men som för generalplanen i dess förra bemärkel— se ofta icke vore av större betydelse och icke heller kunde på ett så tidigt sta- dium med någon säkerhet bestämmas. En förberedande planering borde även enligt beredningens mening finnas och kunde i vissa fall behöva stöd av lag för att nå sitt syfte. Den senare av de tvenne nämnda uppgifterna tillhörde i huvudsak stadsplaneinstitutet och torde lämpligen böra lösas i enlighet med stadsplanelagskommitténs förslag.

En annan synnerlig olägenhet av sakkunnigförslaget i denna del såge bered- ningen i följande förhållande. De sakkunniga avsåge icke, att generalplanen skulle efter hand som stadsplanen utsträcktes ersättas av denna. Tvärtom vore förslaget byggt på att generalplaneområdena (huvudgator och specialområden) alltjämt skulle såsom sådana kvarligga blandade med stadsplaneområdena. Och beredningen föreställde sig, att de sakkunnigas mening vore, att, om i en stads— plan exempelvis genombrytning av en huvudgata gjordes eller ett förut bebyggt område utlades till idrottsplats, dessa nybildningar rätteligen borde redovisas såsom generalplaneområden. Nu vore det så, att de sakkunniga vid såväl ge— neralplanen som stadsplanen förankrat betydelsefulla juridiska rättigheter och skyldigheter för samhället och de enskilda. Men dessa juridiska konsekvenser vore helt olika för generalplanen och för stadsplanen. Då dessa omständigheter övertänktes, syntes den fara framträda, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle ofta nog skapa så tilltrasslade och svårbedömliga förhållanden, att det icke bleve möjligt för vare sig de kommunala myndighetema eller andra att nöjaktigt utreda dem. Beredningen hänvisade här till den av bygg- nadsrådet Lilljekvist avgivna reservationen.

Såsom redan antytts uteslöte vad beredningen mot de sakkunnigas förslag anmärkt på intet sätt, att även beredningen ansåge, att en generalplan borde i varje samhälle finnas, därest nämligen generalplanebegreppet gåves den inne- börd detsamma enligt beredningens uppfattning borde äga. Generalplanen borde vara, såsom preussarna uttryckt det, en önskeplan för samhället, en arbetshy- potes för dem, som med stadsplanearbetet hade omedelbar befattning. General- planen borde alltid finnas i den planläggandes huvud, ofta nog borde den även vara fästad på papperet, däremot borde i fråga om fastställelse av densamma iakttagas ganska mycken försiktighet och återhållsamhet. Det kunde ofta vara till skada att genom långt gående fastställelse lägga band på en utveckling, som svårligen kunde helt förutses. Det från bebyggelscno avlägsna område, som tänkts såsom framtida begravningsplats, kunde om några år av olika ånled- ningar befinnas därför mindre lämpligt; det område, som avsetts för utvidg- ning av stadens järnvägsområde, kunde efter någon tid befinnas vara för så- dant ändamål obehövligt o. s. v. Ett officiellt fastställande av generalplanen, med andra ord schemat för stadens blivande utveckling, kunde stundom vara olägligt även därutinnan, att anvisningai om stadens avsikter därigenom läm- nades dem, som önskade spekulera 1 jord på samhällets och andras bekostnad.

De regler angående generalplan, d. v. s. angående det icke planlagda områ- dets tillrättaläggande för den blivande utvecklingen och därmed följande plan- läggningen, vilka föreslagits av stadsplanelagskommittén i nära anslutning till gällande lag, syntes vara i stort sett tillfyllest. Genom dem bereddes möjlighet för stad dels att erhålla rätt till expropriation av maik för blivande huvudga- tor, dels att, i den mån så funnes erforderligt, antaga utomplansbestämmelser för det icke planlagda området och dels att i byggnadsordning meddela före- skrifter angående byggnadsverksamheten därstädes. Härtill komme så det av

stadsplanelagskommittén gjorda förslaget, att inom stads icke planlagda. om— råde avstyckning, som åsyftade jorddelning för ett tätare bebyggande, ej finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Detta förbud supple- rades av en bestämmelse, genom vilken åt Kungl. Maj: t lämnats befogenhet att på begäran av ägare av dylikt område fastställa stadsplan även mot stadens be— stridande. Slutligen borde erinras om möjligheten för staden att, därest inom det icke planlagda området skulle förberedas åtgärder av för den blivande plan— läggningen hinderlig beskaffenhet, väcka fråga om stadsplans upprättande för sådan del av området och erhålla byggnadsförbud inom detsamma, medan stads— planefrågan utredes.

Av de för staden sålunda tillgängliga remedierna syntes emellertid det, som avsåge expropriationsrätt, vara i behov av utvidgning och närmare utveckling. Den expropriationsrätt, varom här vore fråga, torde böra omfatta icke endast mark för blivande huvudgator, utan ock vissa områden, markreservat, vilka ur park- eller naturskyddssynpunkt vore av värde att bibehållas i huvudsak obe- byggda eller som eljest funnes vara av den betydelse för den bliv ande plan- läggningen, att de borde undandragas ett för tidigt bebyggande. medan det å andra sidan från stadens sida icke vore något att erinra mot dylika områdcns fortsatta utnyttjande för lantbruk eller snarlik verksamhet. Gränserna för här omhandlad—e områden för huvudgator och markreservat borde kunna för fast- ställelse underställas Kungl. Maj:t. Sedan sådan fastställelse erhållits, torde expropriationsrättens utövning böra följa omedelbart av lagens föreskrift och icke förutsätta särskild ansökan hos Kungl. Maj:t. Genom dylikt områdes sedermera skeende stadsplaneläggning borde uppenbarligen den tidigare fast- ställelsen med dess rättsliga påföljder utplånas. Den här omförmälda faststäl- lelsen av huvudgator och markreservat syntes, om det avsedda ändamålet skulle med säkerhet vinnas, böra förbindas med nybyggnadsförbud, vilket förbud dock borde genom dispensmöjligheter eller eljest göras så smidigt, att därigenom ägarens skäliga utnyttjande av området i ungefärlig överensstämmelse med de rådande förhållandena icke onödigt försvårades. Byggnadsförbudet syntes rätt— visligen böra kompenseras genom befogenhet för markägaren att, därest han ådagalade, att genom förhållandenas utveckling förbudet lände honom till märkligt förfång, påfördra samhällets utövande av expropriationsrätten mot honom. Givetvis borde det stå staden öppet att genom omedelbart vidtagande av åtgärder för områdets intagande i stadsplan undandraga sig expropriationen.

Enligt det av stadsplanekommittén utformade stadsplanebegreppet inginge stadsplanebestämmelserna i stadsplanen, utgjorde en integrerande del av den— samma. De sakkunniga åter betecknade sina stadsbyggnadsbestämmelser såsom ett med planen visserligen intimt förknippat men dock självständigt, vid dess sida stående institut. Skillnaden vore huvudsakligen formell. Beredningen hölle före, att, såsom jämväl syntes framgå vid jämförelse mellan de tvenne föreslagna lagtexterna, kommitténs uppställning vore mest ägnad att befordra klarhet och reda. Kommittén och de sakkunniga voro ense om att stadsplane- respektive stadsbyggnadsbestämmelserna vore principiellt olika och måste hål- las skilda från byggnadsordningen och dess föreskrifter. Vid dylikt förhål- lande vore det ägnat att förvåna, att de sakkunniga i 5 % i den av dem före- slagna promulgationslagen föresloge, att under vissa omständigheter de erfor— derliga stadsbyggnadsbestämmelserna skulle intagas i stadens byggnadsordning.

Vattenfallsstyrelsen: Det syfte, som de sakkunniga strävat att ernå med generalplaneinstitutets införande, vore i hög grad beaktansvärt. Det kunde icke heller förnekas, att på många håll de genomgående trafikledernas bety—

delse icke blivit av de kommunala myndigheterna tillräckligt beaktade. Helt visst hade många av de stora svårigheter för trafikens framledande, som nu förefunnes i och vid våra större samhällen, kunnat undvikas, om i tid dylik generalplan och i vissa fall även 5. k. regionplan upprättats. Man måste dock ställa sig mycket tveksam till förslaget att nu påbjuda, att i alla rikets städer sådana generalplaner skulle icke blott upprättas, utan även fastställas, med påföljd att den enskilde markägaren 1 avsevärd omfattning begränsades 1 sin rätt att förfoga över sin mark, utan att staden bleve skyldig inlösa gatu— marken förrän efter minst tio år. Det torde få anses tillräckligt, om man tills- vidare nöjde sig med en bestämmelse om att generalplan skulle fastställas, om så fordrades för tillgodoseende av starka allmänna intressen. Bleve general— plan fastställd, borde emellertid staden vara skyldig att taga konsekvenserna av härigenom vållat intrång för jordägare, där dessa hindrades att på för sig lämpligt sätt nyttja sin mark. Även en enskild nrarkägare borde äga rätt att yrka på generalplans upprättande.

Styrelsen ansåge, att upprättande av en generalplan vore för alla under avse— värd utveckling stadda samhällen synnerligen önskvärt. Huruvida en fast— ställelse av sådan plan bleve behövlig, borde däremot särskilt prövas från fall till fall med tanke på de ekonomiska konsekvenserna för såväl kommuner som enskilda.

De sakkunniga avsåge, att fastställda generalplanen skulle med sina rätts— verkningar finnas kvar även inom stadsplanelagt område. Med hänsyn till de synnerligen komplicerade förhållanden, som detta skulle medföra, ville vatten- fallsstyrelsen bestämt förorda, att bestämmelserna omarbetades, så att general— plan upphörde att finnas inom område, för vilket stadsplan fastställdes.

Härmed sammanhängde, att enligt de sakkunnigas förslag generalplanen skulle angiva de olika ändamål, vartill marken finge användas, med fördel- ning å 15 olika rubriker, medan i stadsplan, fortfarande ungefär som hittills, skulle redovisas endast byggnadskvarter och mark för gata eller allmän plats samt därutöver vattenområde. Även om generalplaneinstitutet bleve allmänt genomfört, torde detta uppdelningssätt vara olämpligt, och än mer bleve detta förhållandet, om, såsom vattenfallsstyrelsen ansåge vara riktigt, generalplan endast i särskilda fall fastställdes. Vattenfallsstyrelsens uppfattning vore i denna fråga, som i praktiken torde bliva av stor betydelse, i huvudsak över- ensstämmande med de åsikter, som av byggnadsrådet Lilljekvist framlagts i hans till de sakkunnigas utlåtånde fogade särskilda yttrande.

Stadsplanebegreppet bibehölles enligt de sakkunnigas lagförslag i huvudsak enligt nu gällande lag, varemot därmed förbundna rättsverkningar ganska mycket omgestaltades. På grund av vad ovan framhållits, ville vattenfallssty- relsen för sin del förorda, att stadsplanebegreppet bestämdes i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1916 års stadsplanekommitté föreslagit. I nära anslutning till, vad som i fråga härom anförts av Svenska stadsförbundets be— redning för granskning av stadsbyggnadsförslaget, funne sålunda vattenfalls- styrelsen riktigt och lämpligt, att stadsplan skulle i regel antagas av stadsfull— mäktige, men att möjlighet borde finnas för Kungl. Maj: t att efter av mark- ägare gjord framställning fastställa stadsplan även utan att stadsfullmäktige godkänt densamma.

Järnvägsstyrelsen: Då, såsom av de sakkunniga förutsatts, upprättandet av generalplan i vissa fall icke skulle vara behövlig utan borde kunna helt eller delvis eftergivas, måste i stadsplanen ofta intagas sådana områden, bl. a. järnvägsområden, som enligt lagförslaget endast skulle redovisas i general-

planen. För möjliggörande härav hade de sakkunniga i sin beskrivning av de områdestyper, som kunde ingå i stadsplan, givit kvartersbegreppet en så vid omfattning, att i kvartersmark angåves ingå icke blott byggnadsmark i egentlig mening utan överhuvud mark för olika ändamål. Lika väl som ett byggnads— kvarter enligt nu gällande praxis ansåges kunna omfatta exempelvis en be- gravningsplats, ett särskilt trafikområde eller dylikt, lika väl ansåge sakkun- niga så böra kunna ske enligt lagförslagets principer.

De sakkunniga ville dock icke erkänna detta planläggningsförfarande såsom något normalt dylikt. Enligt järnvägsstyrelsens åsikt torde förfarandet i fråga emellertid komma att bliva regel i alla de fall, då stadsplan redan förefunnes för någon större del av ett samhälle, det ville säga i så gott som alla våra städer och stadsliknande samhällen.

Fastställande av generalplan torde i de allra flesta fall icke komma att ske annat än i fråga om sådana ett samhälles ytterområden, för vilka stadsplan icke redan funnes fastställd. Följden härav måste bliva den, att man vid ändring av eller tillägg till nu gällande stadsplaner, som innefattade eller berörde t.. ex. ett järnvägsområde, nödgades att i stadsplanen redovisa detta område såsom byggnadskvarter, parkområde eller gata, således en fingerad ändamålsbestäm- ning. Ett sådant förfarande syntes emellertid icke kunna vara lämpligt och torde detsamma i många fall komma att leda till misstydningar och tveksamhet i fråga om vederbörande beteckningars rättsverkan m. m. Detta förhållande hade också beaktats av en av de sakkunniga, nämligen byggnadsrådet Lilljekvist, och ville styrelsen helt instämma med vad byggnadsrådet Lilljekvist uttalat beträffande här ifrågavarande spörsmål. Styrelsen ville ock erinra därom, att även Svenska stadsförbundet haft samma uppfattning i denna del av ämnet.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg1 hava i huvud- sak uttalat samma mening som stadsförbundets beredning samt ytterligare an— fört bl. a.: För en stad som Göteborg skulle generalplan bliva obligatorisk för hela stadsområdet, vilket innebure, att riktlinjerna för stadens framtida ut- byggande skulle utan uppskov uppdragas och fastställas till efterrättelse. För Göteborgs vidkommande förelåge sedan åtskilliga år en å stadsingenjörskontoret . utarbetad s. k. generalplan över stads—området. Denna plan hade emellertid ej ! utlämnats till allmänheten utan vore uteslutande avsedd till ledning för dem, som närmast hade hand om stadsplaneringen. År 1919 väcktes motion i stads— fullmäktige om offentliggörande av Göteborgs generalplan, men stadsfullmäk— tige delade byggnadsnämndens och drätselkammarens uppfattning, att den ej borde vara tillgänglig för allmänheten och således än mindre bliva föremål för fastställelse. Det framhölls vid frågans behandling, att det vore vanskligt att genom planens fastställande fastlåsa en utveckling. som man näppeligen hade förutsättningar att i erforderlig grad bedöma. De år som gått, sedan frågan var uppe i stadsfullmäktige, hade lämnat rikliga exempel på att ut- vecklingen slagit in på andra banor än som vid ett visst tillfälle förefallit an- tagliga och önskvärda. Särskilt typiska i detta hänseende vore frågorna om cen- ; tralbangården och den nya begravningsplatsen. Dessa frågor hade nämligen vunnit sin slutliga lösning på sätt, som gått stick i stäv mot vad som för ett * 10—tal år sedan från ledande håll ansågs för det riktiga. En bidragande orsak till beslutet om hemlighållande av generalplanen hade varit en viss farhåga för att schemat för stadens utveckling, om det bleve offentliggjort, skulle kunna utnyttjas i spekulationssyfte till förfång för staden. En annan fråga, som

1 Uttalanden av övriga myndigheter i Göteborg, se sid. 76—77.

visade, att ej ens sträckningen för de stora trafiklederna alltid kunde förutses, vore den om fast förbindelse mellan älvstränderna. Härvidlag hade många olika förslag under årens lopp varit uppe, men än i dag vore något avgörande ej fattat. Vad nu sagts uteslöte ingalunda, att en generalplan borde finnas för varje samhälle, men den borde i regel ej fastställas, emedan den strängt taget ej kunde bli annat än en önskeplan.

Kommunaltckniska föreningen: Föreningen hade den uppfattningen, att ge- neralplan borde finnas för sådant samhälle, där livligare utbyggande påginge eller vore att förvänta, och att lagstiftningen borde giva möjlighet för sam— hälle att, när det så önskade, få generalplan med ty åtföljande, skäliga rätts- verkningar fastställd. Lagförslaget däremot ålade städerna skyldighet att icke blott upprätta utan även hos Kungl. Maj:t söka fastställelse å generalplan. Endast i undantagsfall kunde Kungl. Maj:t medgiva dispens härifrån. Detta förefölle uppenbart orimligt för t. ex. de många samhällen, som hade stagne— rande eller till och med minskande folkmängd, vilket visserligen av de sak— kunniga syntes ha beaktats vid motiveringens utformning, men vilket däremot ej föranlett införandet i lagtexten av tydliga bestämmelser om undantag från det generella stadgandet, att generalplan skall uppgöras. För samtliga städer skulle denna skyldighet innebära ett betänkligt intrång i deras självbestäm- manderätt i en för deras sunda utveckling vital fråga —— ett intrång, varför godtagbara skäl svårligen kunde andragas.

Beträffande generalplanens allmänna utformning förmenades denna sällan kunna göras så detaljerad, som i lagförslagets 2 kap. 2 % antyddes. Föreningen förutsatte därför, att enligt förslaget generalplanen skulle kunna inskränkas till att avse endast ettdera eller några av där uppräknade områden.

I det fall, att stadsplan utsträcktes över generalplanelagt område, komme enligt lagförslaget områden, vilka inginge i generalplanen, icke. därigenom att förändra karaktär. Dessa områden skulle nämligen kvarligga i generalplanen och vara underordnade dess rättsverkningar, oaktat de vore belägna inom grän- serna för den nya stadsplanen. Föreningen hade funnit detta förfaringssätt alltför invecklat och ifrågasatt möjligheten av att hålla reda i de tilltrasslade förhållanden, som torde komma att bliva en följd av en dylik lagstiftning. De sakkunniga hade ej heller varit eniga rörande denna del av lagförslaget. För— eningen funne sig kunna i huvudsak biträda reservantens uppfattning. För- eningen finge bl. a. på grund härav påyrka en omarbetning av det av de sakkunniga föreslagna stadsplaneinstitutet. Den bestämning av stadsplane- begreppet, som sta—dsplanelagskommittén i sitt år 1920 avgivna stadsplaneför- slag givit, syntes föreningen vara väl lämpad att efter någon överarbetning läggas till grund för blivande lagstiftning.

Beträffande de rättsverkningar, som borde tilläggas generalplanen, hade meningarna inom föreningen varit delade, beroende närmast på att erfarenhet saknades om det nya institutet. I stort sett ansåge sig emellertid föreningen kunna godtaga sådana stadganden, varigenom byggnadsförbud, därest stad ej medgåve undantag, infördes för i generalplanen ingående huvudtrafikområden, särskilda områden för huvudledningar, park- och natur-skyddsområden, liksom även områden, vilka av annan anledning icke borde bebyggas, samt vidare bestämmelser om stads lösenrått till dylik mark när helst så erfordrades för generalplans genomförande, samt lösenskyldighet i de fall, där nybyggnads— förbud kunde påvisas hindra markens ägare att på skäligt sätt utnyttja den— samma.

Svenska teknologföreningen: Det nya generalplaneinstitutet hade av de sak—

kunniga motiverats bl. a. därmed, att behov gjort sig gällande att å. utom stadsplanen beläget område trygga marks reserverande för framtida trafik— områden eller för användning av områden i övrigt för framtida stadsbyggnads— ändamål utan tillämpning av expropriationsinstitutet. Härigenom komme en generalplan, om den bleve fastställd, att fylla två, från varandra skilda upp- gifter, nämligen att dels utgöra en förberedande planering i stora drag av ett större bebyggelseområde, avsedd att läggas till grund för den efterföljande, mera detaljerade stadsplanen, dels ock att redovisa och fixera de olika special- områden, som kunde eller måste i en stad finnas. Även om en del av dessa specialområden för generalplanen i dess förra bemärkelse ofta icke vore av större betydelse Och ej heller på ett så tidigt stadium alltid kunde med någon större säkerhet bestämmas, kunde det dock vara för en stads framtida utveck- ling av stor betydelse, om staden med avseende å vissa utom stadsplanen be— lägna områden kunde förhindra områdenas exploatering på sätt, som kunde lända till nackdel för en blivande stadsplan. Det vore i all synnerhet fallet i fråga om områden, som vore avsedda att tagas i anspråk såsom huvudtrafik- områden för genomgående väg- och gatutrafik. Jämväl enligt 1 kap. 17 % av gällande fastighetsbildningslag ägde staden hos Konungen söka förord- nande att till staden skulle för huvudgator, som framdeles kunde bliva erfor— derliga, avstås enskild man, menighet eller inrättning tillhörig, utom stads- planen belägen mark. Däremot saknades för närvarande liknande möjlighet för staden att förvärva inflytande på exploateringen av utom stadsplanen beläget område för annat ändamål, såvida ej undantagsvis bestämmelserna i expropriationslagen kunde komma till användning i det föreliggande fallet. Det vore uppenbart, att fara härigenom i visst fall kunde uppstå för att stadens eller samhällets utveckling komme att gå efter linjer, som varken för staden eller samhället eller de enskilda vore önskvärda. Föreningen ville därför förorda införandet i lagstiftningen av ett generalplaneinstitut, som beredde städerna eller de stadsliknande samhällena möjlighet att redan på ett tidigt stadium ingripa till reglering av stadens eller samhällets bebyggande utom det i stadsplanen ingående området.

Föreningen ansåge därför, att staden eller samhället icke allenast borde upprätta en generalplan att såsom ett planutkast tjäna till ledning vid upp- görandet av en blivande stadsplan, utan även borde äga befogenhet att få en sådan generalplan fastställd med sådan verkan, att staden erhölle viss möjlig— het att reglerande ingripa på utvecklingen av det i planen ingående området. En sådan plan skulle kunna upprättas icke blott för tillgodoseende av behovet av trafikleder, som enligt en kommande stadsplan kunde väntas bliva behöv- liga, utan jämväl för övriga i 2 kap. 2 % i lagförslaget angivna ändamål. Inom i generalplan-en ingående område borde staden hava befogenhet att genom med- delandet av byggnadsförbud eller andra dylika åtgärder hindra den enskilde från att förfoga över sin egendom på ett sätt, som kunde äventyra ett ända— målsenligt stadsbyggande. Härigenom komme emellertid en fastställd gene- ralplan att medföra ett allvarligt intrång på den enskilde markägarens förfo- ganderätt över dennes i generalplanen ingående område. Då olägenheten av detta intrång i många fall ej torde komma att uppvägas av den möjlighet till gottgörelse, som lagförslaget enligt 3 kap. avsåge att bereda markägaren i dylika fall, och det skulle kunna tänkas, att städerna eller samhällena använde sin rätt att upprätta generalplan på ett sådant sätt, att ett oskäligt intrång gjordes i den enskilde markägarens rätt att förfoga över sin egendom, syntes bestämmelserna om generalplan böra kompletteras med bestämmelser om skyl—

dighet för vederbörande stad eller stadsliknande samhälle att lösa i general- plan ingående mark så snart meddelandet av byggnadsförbud eller liknande av generalplanen föranledda åtgärder kunna påvisas hindra markens ägare från ett skäligt nyttjande av samma mark.

Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för en stad eller ett stads- liknande samhälle av genomförandet av en generalplan borde det stå i stadens egen makt att avgöra, huruvida för staden eller samhället en generalplan finge fastställas, och huruvida staden härigenom finge drabbas av de med planens genomförande förenade ekonomiska uppoffringar, liksom ock att bestämma omfattningen av en sådan generalplan. Bestämmelser i motsatt riktning skulle, särskilt om föreningens förslag rörande städernas lösen- och ersättningsskyl- dighet i fråga om i generalplan ingående område befunnes riktig, innebära ett allvarligt intrång i städernas självständiga finansmakt och skulle kunna för— anleda allvarliga ekonomiska följder för städerna eller stadsliknande samhällen, utan att dessa till någon del varit härför ansvariga. I ett fall torde emellertid en avvikelse från nu nämnda ståndpunkt anses motiverad. Det syntes näm— ligen rimligt, att Konungen tillades befogenhet att på framställning av stad eller stadsliknande samhälle eller kommun förordna, att å mark, belägen inom annan stads eller annat stadsliknande samhälles eller annan kommuns område, men utom stadsplan, vilken mark prövades erforderlig för huvudvägar eller huvudgator, som framdeles kunde komma att behövas till förbindande av de båda städerna eller samhällena med varandra, finge upprättas och även mot vederbörande stads eller samhälles vilja fastställas en plan med de för en generalplan gällande rättsverkningar. Emellertid borde i dylikt fall de med planens genomförande förenade kostnader fördelas mellan ifrågavarande städer eller samhällen, i enlighet med av Konungen i varje fall meddelade föreskrifter. Att tvångsvis utsträcka genomförandet av generalplaneinstitut jämväl till andra fall torde knappast för närvarande vara lämpligt eller av förhållandena på- kallat.

Stockholms fastighetskontors gaturegleringsavdelning: Avdelningen kunde icke biträda sakkunnigas förslag beträffande generalplan vare sig med avseen- de på omfattningen eller formen. Än mindre kunde det godtagas, att general- plans uppgörande skulle för varje stad, oavsett dess storlek och utvecklings- möjligheter, vara obligatorisk. Avdelningen måste finna, att det här på stä- derna ställda kravet vore ogenomförbart och i många fall helt onödigt. Givetvis borde som regel generalplan i lämplig form påfordras, där omständigheterna det påkallade, vilket det emellertid borde ankomma på staden själv att pröva. Kategoriskt åläggande i denna sak utan dispensmöjlighet vore orimligt.

Den utformning, som givits generalplaneinstitutet, och de rättsverkningar,, detsamma hade till följd, liksom ock dess sammanhang eller kanske snarare bristande sammanhang med de sakkunnigas stadsplaneinstitut, vore ur avdel— ningens synpunkter icke antagbara. I sistnämnda avseende stode ej heller de sakkunniga eniga. Byggnadsrådet Lilljekvist uttalade sin stora tveksamhet inför förslaget att låta generalplanen och dess rättsverkningar kvarstå även beträffande sådan del av generalplaneområde, som intagits i stadsplan. Denna reservantens mening delade avdelningen till fullo. Systemet måste så för- enklas i olika avseenden, att generalplanen helt och hållet upphörde att gälla för stadsplanelagd del av generalplaneområde. Denna förenkling kunde ske, om generalplanens rättsverkningar väsentligen inskränktes i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad nedan föresloges.

Generalplanen, som på stads framställning finge av Kungl. Maj:t fast—

—V—_vww .—

ställas, borde i första hand omfatta det framtida huvudgatunät och övriga huvudtrafikleder, som befunnes erforderliga för hela stadsområdet. Erfordra- des plats för blivande huvudledningar av olika slag, i den mån de ej kunde för- läggas i huvudgatorna, borde generalplanen anvisa sådan plats. Slutligen borde samma plan angiva nödiga park— och naturskyddsområden, eventuellt andra markreservat. Å dessa olika markområden skulle byggnadsförbud gälla, därest ej staden annorledes medgåve, med rätt för staden, att, när helst så krävdes för generalplanens genomförande, vilket det borde ankomma på staden att bestäm- ma, genom expropriation förvärva den nödiga marken, samt med skyldighet för staden att, därest det visade sig, att markens ägare ej kunde på skäligt sätt ut— nyttja marken, expropriera eller annorledes förvärva densamma. Huruvida ge— neralplanen därutöver skulle utgöra en plan för all övrig marks framtida dis- ponerande torde vara tveksamt. Redan med nu gällande lagstiftning (46 % 1 kap. fastighetsbildningslagen) kunde nödiga föreskrifter utfärdas med avseen- de å byggnadsverksamhetens ordnande inom stads ej planlagda område. Detta torde även kunna tillämpas så, att å karta angåves gränser för olika områden med olika utnyttjande och byggnadssätt.

Gåves generalplaneinstitutet denna omfattning och art, torde staden höra en— sam åtaga sig kostnaderna för planens genomförande. Sedan stadsplan för del av generalplaneområdet blivit fastställd, torde staden bliva berättigad att i den utsträckning, som kunde anses skäligt och rättvist, uttaga bidrag av tomtägare även för de delar av stadsplanen, som tidigare ingått i generalplan.

På grund av den konstruktion de sakkunniga givit generalplaneinstitutet i förhållande till stadsplaner, komme i själva verket stadsplanebegreppet att få en helt annan och i viss mån underordnad betydelse än vad hittills varit fallet i såväl gällande lag som i tidigare uppgjorda lagförslag inom stadsplanegebitet.

Stadsplanelagskommitténs förslag av år 1920 syntes särskilt i denna del efter någon revision och komplettering väl lämpa sig att läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet. Detta förslag vore väsentligen enklare och redi- gare än det nu föreliggande. Detsamma gällde även 1920 års förslag till stads- byggnadsbestämmelser. Såväl föreskrifterna i nu gällande lag som i 1920 års förslag vore efter nödig anpassning att föredraga framför de nu framlagda.

Avdelningen instämde i Hasselquists reservationsvis (sid. 471—472) fram- förda krav på bibehållandet respektive återinförandet av stads rätt att erhålla an- stånd med stadsplans och torntindelnings genomförande.

Stockholms fastighetskontors lantegendomsavdelning: När en för stadsutveck- lingen så betydelsefull lag som den föreslagna stadsbyggnadslagen skulle an— tagas, vore det av vikt att överväga och se till, att lagen verkligen komme att främja det intresse, den vore avsedd att tjäna. Många av de svenska städerna, och särskilt Stockholm, hade under det senaste halvseklet kommit att bebyggas på ett sätt, som gåve anledning till allvarlig eftertanke, och som icke utan skäl kunde anses delvis förorsakat av en byggnadsförfattning, den år 1874 tillkomna byggnadsstadgan för rikets städer. Bostadsbyggandet hade i skydd av denna författning utvecklats på sådant sätt, att man hade all anledning fråga sig, vart det bure hän. I korthet skildrad kunde utvecklingen eller rättare dess nu— varande fas återgivas på följande sätt. Bostadsproduktionen hade till övervä— gande del försiggått med hyreskasernen på 5—6 våningar såsom dominerande hustyp, vilket medfört i första hand dyra och i andra hand små och ur ljus- synpunkt otillfredsställande lägenheter. Lägenheter på 1 rum och kök i privat- byggda, moderna hyreshus stode numera i en hyreskostnad på 1 400—1 500 kr. per år. De utrymmen, som för en sådan hyra erbjödes, vore dessutom förhållan—

devis små. Det vore sålunda icke ovanligt, att köket i en dylik lägenhet, vilket borde vara så pass tilltaget, att det väl skulle kunna användas vid måltidernas intagande, ej innehölle större yta än 6 a 7 kvm. Jämsides med den nyss angivna kostnadssiffran borde ställas, att årsinkomsterna för industriarbetare i Stöck— holm endast uppginge till oväsentligt mera än 3 000 kr. per år. Företagare på bostadslägenhetsproduktionens område, vilka tidigare arbetat med 1 rum och kök som praktiskt taget minsta lägenhetstyp, hade numera i betydande om- fattning inrymt lägenheten om rum och kokvrå i programmet. En lägenhet av denna storlek vore i fråga om utrymme knappast lämplig såsom familjebostad. Följden hade också blivit, att födelsetalet i Stockholm under de senare åren varit i snabbt sjunkande; för år 1927 hade registrerats ett lägre födelsetal än dödstal, vilket innebure, att Stockholm skulle vara en döende stad, därest något inflyttningsöverskott ej kunde påräknas.

Denna utvecklingskedja hade som nämnt i hög grad sitt ursprung däri, att. hyreskasernen kommit till användning i så stor omfattning, som skett i Stock— holm, vilket, som ock nämnts, till icke ringa del torde vara att hänföra till in- förandet av 1874 års byggnadsstadga. Detta kunde vara ganska nyttigt att hava i åtanke, ty denna byggnadsstadga vore dock tillkommen efter bästa ut- ländska förebilder och åsyftade att bringa reda i stadsbyggandet och ljus och luft åt bostaden. Resultatet hade icke fullt kommit att motsvara, vad som åsyftades.

Vid en granskning av det uppgjorda förslaget till stadsbyggnadslag hade det med hänsyn till vad som här sagts och på grund av vunnen erfarenhet varit avdelningen angeläget att anlägga den synpunkten, att stadsbyggnadslagen borde gynna en sund utveckling av stadsbyggandet —— ett framskapande av billiga och goda bostäder, varmed bl. a. avsåges, att bostäderna skulle vara ur hälso- och trevnadssynpunkt erforderligt rymliga. För avdelningen hade så- lunda icke stått såsom en förstahandsangelägenhet, att lagen i möjligaste mån skulle skydda staden för utgifter, ty för en av staden gjord utgift kunde köpas betydande förmåner för stadens medborgare. Det kunde nämligen hända, att en relativt liten skatteutgift för dem betydde en stor besparing i bostadskostnad. En stadsbyggnadslag, som hade en motsatt verkan, måste anses vara skadlig. Å andra sidan vore det givetvis av vikt att tillse. att lagen gåve staden möjlig- het att så reglera bebyggandet, att detsamma icke förorsakade staden onödiga. mången gång betungande utgifter.

Det resonemang, som här anlagts, ledde konkretiserat till det föreliggande fallet dels till att staden genom lagens hjälp borde skaffa sig ett dominerande inflytande på markdispositionen helst inom stadens intressesfär Och i varje fall inom stadens eget område. dels ock till att det låga bebyggandet med en- familjshus icke borde av lagen motverkas.

För att tillgodose förstnämnda önskemål hade stadsplanelagssakkunniga in— fört ett nytt planbegrepp, generalplanen, med vissa i lagförslaget närmare an— givna rättsverkningar. Detta nya planbegrepp hade med den innebörd och den utformning, detsamma i lagförslaget fått, mötts av rätt mycken kritik. Särskilt hade så varit fallet från en av Svenska stadsförbundet tillsatt beredning.

Det vore icke utan förvåning, avdelningen tagit del av kritiken på denna punkt. Huruvida den detaljutformning, sakkunniga givit generalplaneläggnin- gen och närmast dess rättsverkningar, vore ur alla synpunkter god, kunde vara svårt att utan ingående resonemang bedöma. Man måste dock göra den reflexio- nen. att det vore intet olämpligt uti, att stadsplanens huvuddrag och egentliga sär-märken angåves av generalplanen. Man kunde heller icke, utan att sådant

i konkreta fall påvisades, förstå det till gränsen av omöjlighet liggande olämp- liga uti, att rättsverkningar av såväl generalplan som stadsplan samtidigt skulle bestå.

Möjligt vore, att om så visade sig vara påtagligt önskvärt, detaljutform- ningen borde justeras därhän, att generalplanen bleve lätthanterligare i sin till- lämpning. Men vad man måste hälsa med tillfredsställelse vore, att sakkunniga i lagen genom generalplanen ville ha klarlagt städernas, d. v. 5. det allmännas, obeskurna rätt att bestämma stadens utveckling och att därvid icke hindras av enskilda markägares s. k. rätt att utnyttja sin mark på ett sätt, som kunde för- rycka utvecklingen och bli för det allmänna ekonomiskt betungande. De möj- ligheter att tillvarataga sin rätt, som städerna skulle tillerkännas genom 1916 års stadsplanekommittés förslag av år 1920, syntes i ljuset av de erfarenheter, som gjorts, sedan denna kommitté framlade sitt förslag, icke vara tillräckliga. Visserligen kunde enligt förslaget bebyggandet utanför stadsplan ordnas på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Men vad det gåve för möjlighet att helt undan- draga ett område från bebyggande vore icke klart. Och obebyggda måste icke blott reservationer för olika ändamål hållas utan ock sådana områden, som icke utan allt för stora kostnader för det allmänna kunde för bebyggande ordnas. Dessa sistnämnda områden, som kunde kallas kulturområden och som borde få an- vändas för jordbruk och skogsskötsel, kunde få en plats i sakkunnigas generalplan men icke i de planformer, som 1916 års kommitté ville ställa till förfogande.

Det kunde måhända göras gällande, att ett så starkt ingrepp i den enskildes dispositionsrätt till sin mark, som att han icke finge använda densamma för bostadsexploatering, ehuru marken vore belägen inom en stads gränser, icke vore överensstämmande med nuvarande rättsåskådning. Häremot invändes, att det ingrepp, som innehölle, att tomtstorleken icke finge understiga visst antal kvm, att tomternas bebyggande begränsades till viSS storleksdel av tomten och att bygg— naderna icke finge innehålla mera än visst antal våningar, till sin karaktär kunde vara större, än att området ej finge exploateras för bostadsändamål. Det borde ock bemärkas, att i det förra fallet, som vore möjligt enligt 1916 års kommittés förslag, erhölle markägaren ingen ersättning, för att han förmenades utnyttja sin mark på ett enligt hans uppfattning mera inkomstbringande sätt, vilket han enligt de sakkunnigas förslag under visst förhållande kunde påräkna.

Avdelningen kunde gå med på att generalplanen skulle kunna vara en »önske— plan» —— även om man icke girige så långt i sitt medgivande, att man godtoge, att förefintligheten lokaliserades endast till stadsplanerarens huvud —— därest staden vore ägare till all mark, som behövde generalplanebehandlas. Då man hade all anledning förutsätta, att ett sådant betraktelsesätt icke vunne an- slutning, måste starkt understrykas kravet på möjligheten för staden att er- hålla lagfäst generalplan. Att en sådan skulle i högre grad än en »önskeplan» framkalla spekulation, vore ej troligt. Skulle emellertid så vara fallet, torde spekulationen till avsevärd del kunna förhindras därigenom, att staden i möj— ligast god tid förvärvade sådan mark, som kunde vara tjänstduglig såsom spe- kulationsobjekt.

Däremot vore avdelningen icke övertygad om att uppgörandet skulle göras så obligatoriskt, som lagförslaget syntes avse. Avdelningen skulle vidare helst vilja förbehålla åt stad rätt att endast uppgöra generalplan, avdelningen såge näm- ligen generalplanen såsom ett instrument för staden i dess arbete på en förnuf- tig utveckling i enlighet med stadens eget välförstådda intresse. Men då ett ge- neralplaneområde endast vore ett delområde i ett regionplaneområde, funnes det skäl för att statsmakterna skulle tillerkännas viss rätt till hävande av den stad

tillerkända befogenheten att ensam antaga generalplan. Denna statens rätt borde dock inskränkas till att omfatta generalplanen, i vad den avsåge förbindelse- leder för väg- och Spårtrafik.

F astighetsdirektören Hasselquist har i anledning av den av stadsförbundets beredning framförda kritiken anfört:

Generalplaneinstitutet avsåge:

1: o. att klarlägga det framtida stadsbyggandets huvudsakliga riktlinjer, 2: o. att under vissa villkor giva kommun befogenhet att även i strid med enskilda markintressen genomföra och tillämpa dessa huvudriktlinjer samt

3: o. att låta markägare, som direkt droge vinning av generalplans genom- förande, även bidraga till kostnaderna därför.

Man torde sålunda kunna påstå, att detsamma i fråga om ändamålet vore den mest betydande och genomgripande nyheten i lagförslaget. Därför hade man även kunnat vänta sig, att den kritik-, som framkomme från det allmännas re- presentanter, skulle göra sitt bästa för att föra denna fråga framåt. Så vore emellertid ingalunda fallet med den av stadsförbundets beredning levererade kritiken. Med bortseende från eller bagatelliserande av institutets viktiga än- damål inriktade sig kritiken endast målmedvetet på att underkänna allt. vad de sakkunniga föreslagit. Ehuru de senare årens livliga verksamhet på stads- byggnadsområdet i hög grad krävde kraftiga åtgärders vidtagande på detta område, ansåge sig beredningen kunna 1 stort sett oförändrat förorda det snart 10 ar gamla kommittéförslaget.

Då man hänvisat till byggnadsrådet Lilljekvists särskilda yttrande rörande denna fråga, borde det bemärkas, att Lilljekvist endast gjort erinringar mot utformningen av planbegreppen. Han förklarade, att enligt hans uppfattning principerna för lagförslagens revidering och utvidgning blivit >>på ett lyckligt sätt utformade», men förklarade, att subkommittén vid den slutliga redaktionen av förslaget >>kommit att i en viktig detalj vidtaga en förändring», vilken han icke ansett sig kunna biträda, varför han förklarade sig anse önskligt, att »Vid den slutliga justeringen av förslaget, som i varje fall torde behöva ske sedan olika statliga myndigheter, städernas och samhällenas byggnadsnämn- der m. fl. yttrat sig över förslaget, även den av mig beträffande denna detalj föreslagna förändringen bleve genomförd». Att åberopa detta yttrande såsom stöd för beredningens nedgörande av generalplaneinstitutet vore minst sagt missvisande. J amval Hasselquist delade Lilljekvists uppfattning, att ifråga— varande detalj, vilken, såsom Lilljekvist sade, tiden icke medgivit att justera vid förslagets slutgranskning, borde undergå vissa förändringar vid den defi— nitiva utformningen, men detta utgjorde sannerligen ingen anledning att ut— döma hela förslaget. Ville man målet, nog funne man medlet!

Vad beträffade nödvändigheten av att klarlägga det framtida stadsbyggan- dets huvudlinjer, vore beredningen såtillvida överens med de sakkunniga, att den ansåge, att en huvuddispositionerna uppklarande generalplan borde finnas. Beredningen syntes emellertid anse, att densamma borde så att säga föra en mera förandligad tillvaro och med säkerhet endast vara påträffbar >>i den planläggandes huvud». Från detta, som man väl finge antaga, relativa osäker- hetstillstånd skulle generalplanen dock understundom räddas, då det hette: >>ofta nog bör den även vara fästad på papperet». Anledningen därtill, att generalplanen mestadels skulle föra en abstrakt tillvaro, uppgåves bl. a. vara farhågorna för att en fastställelse av planen skulle lägga band på en utveck- ling, som svårligen kunde förutses. Hasselquist kunde ej tillrnäta denna syn— punkt större betydelse. Vad beträffade möjligheten av att förutse de framtida

Aug-o' —,wr- .

vems-AA- .. .

behoven och de i samband därmed stående farhågorna för fastlåsandet av ut— vecklingen framhölles, att det måste vara en bjudande plikt för varje under framåtskridande varande kommun att i trots av svårigheterna målmedvetet leda utvecklingen och ej låta denna löpa iväg på egen hand för att vid inträffande kalamiteter laga efter läglighet. Det sistnämnda låtgåsystemet, som redan allt för länge praktiserats, torde väl ha givit kommunerna sådana bistra och dyr- köpta erfarenheter, att man nu borde inse nödvändigheten av att just »lägga band på utvecklingen». Därmed vore på intet sätt utsagt, att en kommun 1 sin generalplan borde upptaga och bringa till fastställelse allt det, som enligt de sakkunnigas förslag kunde i dylik plan upptagas (jfr 2 kap. 2 %). För sin del kunde Hasselquist icke se nagot hinder för en kommun att enligt de sak- kunnigas förslag 1 sin generalplan t. ex. endast upptaga huvudtrafikområden, därest detta vore det enda behov, kommunen ansåge sig böra eller kunna ge uttryck åt i planen. Här kanske framkomme den anmärkningen, att enligt be- stämmelserna 1 2 kap. 1 % generalplanen skulle, »där ej i särskilt fall förhål- landena föranleda viss inskränkning, omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande ägt rum eller är att inom överskådlig framtid förvänta». Hassel— quist ville då fästa uppmärksamheten dels på inskränkningen i bestämmelsen, som väl gåve rum för en sådan tolkning, att en kommun kunde få fastställelse enbart på ett huvudtrafikområde, dels ock därpå, att de sakkunniga ej förut- satte, att användningen av varje område inom stadsbyggnadsområdet skulle i generalplanen kunna angivas. Just för det fall, att man tillsvidare ej kunde be- stämma sig för, huru områdena borde i framtiden disponeras, envisades ut- vägen att i generalplanen redovisa dessa såsom »markreservat» (se sid. 165 i betänkandet). Den ovannämnda bestämmelsen i 2 kap. 1 % torde närmast kunna sägas ge eftertrycklig anvisning om att hela stadsbyggnadsområdet skulle ge— neralplanerekognosceras. Därest det därvid visade sig, att endast vissa särdrag av det framtida bebyggandet kunde fixeras, borde intet hinder möta att med hänsyn härtill inskränka generalplanens omfång och innehåll. Hasselquist an- såge ett förtydligande av bestämmelsen i den angivna riktningen icke vara ur vägen. Det väsentliga i detta sammanhang vore emellertid, att de sakkunnigas förslag om generalplan gåve kommunerna ett medel att i vida högre grad, än som kunde åstadkommas genom de av beredningen föreslagna, till sin omfattning synnerligen inskränkta bestämmelserna, målmedvetet leda sin utveckling efter ett med hänsyn till rådande förhållanden och framtida behov mer eller mindre detaljrikt program. Hasselquist talade här avsiktligt endast om kommunernas möjligheter att begagna sig av generalplaneinstitutet, då han i motsats till sina medsakkunniga ansåge, att generalplanen såväl som stadsplanen endast borde tillkomma i enlighet med av vederbörande kommun därom fattade beslut. En— dast för det fall. att ett av kommunen obeaktat riksintresse förelåge, exempel- vis om det gällde framdragandet av en huvudtrafikled, som vore erforderlig för en hel landsända, ansåge Hasselquist. att kommun måste tåla statlig myn- dighets ingripande och bestämmande.

Här torde också böra beröras den av kritiken påtalade, kategoriska formule- ringen av lagförslagets 1 kap. 2 %, där det stadgades, att generalplan skall upp- rättas för ordnandet av stadsbyggandet i fråga om anläggningar för huvud- trafik etc. Som av de sakkunniga 1 motiveringena ” sid. 158 framhölles var generalplanen i första hand avsedd att komma till användning i sådana fall, då ett ordnande av stadsbyggandet efter större linjer verkligen erfordrades, och den förutsattes ej alls nödvändig för mindre och stillastående samhällen. Den kategoriska formuleringen måste sålunda närmast anses innebära ett

starkt framhållande av nödvändigheten utav att generalplan upprättades för i utveckling stadda städer. Såsom framginge av sakkunnigas motivering, hade sakkunniga även övervägt möjligheten att stadga en viss minimigräns, beräknad efter innevånarantal eller efter stadens genomsnittliga. tillväxt under viss tid eller ock efter båda dessa grunder. Att så konstruerade lagbestämmelser fun- nes i andra länder behövde ju icke medföra., att de 51, priori vore olämpliga i vårt land. Detta vore ju för övrigt endast en formuleringsfråga, som ej torde behöva taga allt för stor plats i diskussionen. Likaså torde beredningens bekym— mer, att i icke generalplanelagda samhällen exempelvis en begravningsplats kanske måste redovisas såsom kvartersmark eller ett järnvägsområde såsom gata, icke kunna hänföras till de allra viktigaste principfrågorna utan snarare till de frågor, där efter lättare justeringar olika smakriktningar kunde bli till— fredsställda.

Bland de av kritiken betonade formella svårigheterna med generalplaneinsti— tutet framhölles särskilt, att, enär de rättigheter och skyldigheter för sam- hället och de enskilda, som förankrats vid de olika planinstituten, vore helt olika för generalplan och för stadsplan, ett genomförande av de sakkunnigas förslag ofta nog skulle skapa så tilltrasslade förhållanden, att det icke bleve möjligt att nöjaktigt utreda dem. 1 vilken grad dessa misstankar vore berättigade, an— komme närmast på den rent juridiska expertisen att avgöra, men skulle verk— liga olägenheter här möta, kunde man göra en sådan justering av utformningea att generalplaneelement kunde överföras till stadsplanen i större utsträckning, än vad förslaget förutsatte. Ett dylikt överförande torde dock icke kunna eller böra ske i de fall, då generalplanens rättsverkningar trätt i funktion vad be— träffade ekonomiska förpliktelser för markägarna.

Vad beträffade områden för genomgående väg— och gatutrafik jämte tillhö- rande broar oeh tunnlar ävensom områden för särskilda trafikändamål. såsom järnvägar och förortsbanor, syntes det, som 0111 dessa under inga. omständigheter borde överföras från generalplanen, där de rätteligen borde höra hemma.

Efter dessa av kritiken föranledda avvikelser ginge Hasselquist till de av honom med hänsyn till generalplanens ändamål angivna tre huvudriktlinjer-na.

Den första vore ju, att generalplanen överhuvudtaget skulle mer eller mindre detaljerat ange programmet för ett samhälles utvidgning. Utöver vad som här tidigare nämnts om detta torde endast böra tilläggas, att kritiken gjorde sig till tolk för den uppfattningen, att det bekantgörande av ett samhälles utveck— lingsplaner, som generalplanen innebure, skulle kunna leda till ett osunt spe— kulerande 1 jorden. Hasselquist hölle tvärtom före att tillkomsten av generalplan komme att effektivt motverka markspekulationeh. Att exempelvis spekulera i sådana generalplaneområden, som icke finge bebyggas, torde näppeligen falla någon in, och kommunens expropriationsrätt till trafikområden, bostadsområ— den ete. komme nog att även beträffande dessa hålla spekulationslusten inom snäva gränser, därest stadsbyggnadslagens genomförande kombinerades med en verklig revision av expropriationslagen. Som bekant byggde spekulanterna för närvarande sina fantasipriser på den förutsättningen, att samtliga områden skulle utnyttjas i högsta möjliga grad.

Hasselquist överginge härefter till generalplaneinstitutets betydelse, då det gällde för en kommun att genomföra det program, som i generalplanen funnes angivet. Man torde här i korthet kunna säga., att enligt de sakkunnigas för- slag kommunernas möjlighet att genomföra allt, vad i detta generalplancpro— grain upptoges, säkerställdes. Kommunerna meddelades rätt att expropriera ej blott., som beredningen tänkt sig, mark för huvudvägar och parker

samt naturskyddsområden utan även exempelvis sådan mark, som inrymdes under beteckningarna: särskilda trafikområden skyddsområden idrottsom- råden koloniområden områden för offentliga byggnadsanläggningar, begrav- ningsplatser, vattenområden etc. Hasselquist ansåge dessutom att kommunerna. borde hava rätt att expropriera i generalplanen ingående b0stadsområden. Huru vidare generalplanens genomförande säkerställdes genom nybyggnadsförbud och de i samband därmed stående bestämmelserna om skadestånd etc., behövde ej här utvecklas. Allt som allt gåves kommunerna genom generalplaneinstitu— tet en verklig möjlighet att. genomföra ett från början noga genomtänkt ut— vecklingspr',ogram vilket däremot icke kunde sägas vara fallet med de av be- redningen föreslagna ofullständiga bestämmelserna.

Vad slutligen beträffade det icke minst viktiga kommunernas i lagförslaget givna befogenhet att av markägare, som droge vinst av generalplanens ge- nomförande, uttaga kostnadsbidrag, hade detta behandlats under särskild rubrik. Beredningen sade i sitt utlåtande, att de sakkunniga knutit bidragsskyldig- heten uteslutande till generalplanen och utropade: »Utan generalplan inga bettermentsbidrag.» Man menade väl ändå icke här, att de sakkunniga mot- satte sig alla andra bettermentsbidrag än sådana, som kunde knytas till general— plan? För de sakkunniga hade det ju gällt att överväga, vad som i en stads- byggnadslag kunde inrymmas med avseende på dylik bidragsskyldighet, och att ej ge sig in på andra mer eller mindre avlägsna lagstiftningsfrågor.

Stockholms stadsz.ngcnjör"skant01. Någon tvingande nödvändighet att lagstifta om generalplan torde knappast föreligga. Redan enligt nuvarande lagstiftning förefunnes möjligheter till fastställande av huvudtrafikleder för en stad utan samtidig planläggning av vidliggande mark. En storstad, som i god tid önskade planera sitt område, kunde mycket väl uppgöra en generalplan, som finge ligga till grund för stadens eventuella markför'värv ävensom för detaljplaners upp- görande, medan stadsplanerna icke fastställdes annat än i den mån bebyggelsen fortskrede eller andra omständigheter gjorde det önskvärt, att stadsplan fast- ställdes. En sådan icke fastställd generalplan ansåge kontoret att städerna mån— gen gång kunde hava mera nytta av än av en fastställd gener,alplan där mark- ägarna kunde framtvinga skadeståndsersättningar eller inlösen av mark 1 stor omfattning. I den mån städerna allt mera förvärvade obebyggd mark och bleve så gott som enda ägare av sina ytter'områden, minskades behovet av att fast- ställa en generalplan.

De i 3 kap. föreslagna bestämmelserna. angående genomförande av general— plan vore på flera stallen svävande och ovissa —— exempelvisb Q 4 och % 5 — Detta gällde även bestämmelserna i kap. 4 om markägares bidrag till kostna- derna för generalplans genomförande ävensom underhållsskyldighet, där vid tillämpningen av %% 2, 3 och 5 en mer eller mindre subjektiv uppfattning måste göra sig gällande.

Även om generalplans uppgörande 1 många fall kunde vara ofrånkomlig för städerna syntes det kontoret, att detta arbete borde göras i samband med stads- planens utarbetande och de fördelar, som tilläventyrs skulle tillföras kommu- nerna. genom att medelst generalplans fastställande mark reserveras på för- hand för vissa ändamål, komme med säkerhet att uppvägas av avsevärda olä- genheter på grund av anspråk från markägare, vilka komme att framställa krav på inlösen av mark eller skadestånd i anledning av den bristande frihet beträf- fande markens användning, som medföljde generalplans fastställande. Skulle emellertid generalplanebegreppet införas i lagstiftningen och generalplan fast- ställas att gälla vid sidan av stadsplan, ansåge kontoret, att de av byggnads—

rådet Lilljekvist reservationsvis framförda synpunkterna rörande det in- bördes förhållandet emellan generalplan och stadsplan ovillkorligen måste beaktas.

Införandet i lagen av stadsbyggnadsbestämmelser som ersättning för vissa bestämmelser i byggnadsstadga och byggnadsordning vållade än större betänk- ligheter från kontorets sida. Byggnadsbestämmelser, ungefärligen motsvarande de nu föreslagna stadsbyggnadsbestämmelserna, hade under de senaste 10 åren i Stockholm såsom regel fastställts i samband med stadsplanerna; och saknade man för Stockholms vidkommande ingalunda erfarenhet, huru lagförslaget komme att verka vid omsättning i praktiken.

Vad först anginge de ytterområden av staden, som huvudsakligen användes för egnahemsbebyggande, syntes kontoret det vara relativt meningslöst att fast— ställa stadsbyggnadsbestämmelser kvartersvis. Långt enklare torde det vara med enhetliga, schematiska bestämmelser rörande bebyggandet av villaområdena; och för sådana stadsdelar kunde man även med enhetliga bestämmelser väl tillvarataga de möjligheter till variation vid bebyggandet, som uppstode på grund av områdenas naturliga beskaffenhet. Om emellertid stadsbyggnadsbe- stämmelser för sådana områden skulle utfärdas, ansåge kontoret, att man myc- ket väl kunde intaga dessa i själva stadsplanen.

Skulle man åter rörande de äldre stadsdelarna, som redan vore i huvudsak bebyggda, övergå till att uppgöra och tillämpa stadsbyggnadsbestämmelser, så torde detta få anses som ett åtminstone i någon mån improduktivt arbete. Om stadsbyggnadsbestämmelser skulle fastställas för äldre stadsområden med slutet byggnadssätt, torde detta icke kunna .ske utan ett ganska starkt intrång i den enskildes nuvarande rättigheter i fråga om tomternas bebyggande, och därest man girige den vägen att fastställa dessa stadsbyggnadsbestämmelser mot mark- ägarnas bestridande, kunde man säkert påräkna en avsevärd skadeståndsskyl- dighet för kommunerna. Fastställandet och genomförandet av stadsbyggnads- bestämmelser för stadens äldre bebyggda områden komme även att bliva syn- nerligen betungande ur administrativ synpunkt med hänsyn till de talrika kla- gemål, som sannolikt komme att uppstå, innan stadsbyggnadsbestämmelserna blivit fastställda. Behandlingen av alla dessa klagomål komme att bliva krä- vande ej blott för den kommunala utan även för den statliga förvaltningen.

Verkningarna av de byggnadsbestämmelser, som under de senare åren fast- ställts i samband med stadsplanerna, ansåge kontoret ej heller alltid hava varit ostridigt goda för Stockholms vidkommande. Samtidigt med att dylika bestäm- melser intoges i stadsplanen begärdes ofta generell dispens från byggnadsstad- gans föreskrifter beträffande gårdsrums storlek och bredd för tomterna inom det ifrågavarande stadsplaneområdet. Vore väl en sådan dispens given, ansåge sig markägare inom området vara principiellt berättigade att få tomtindelnin- gar fastställda med ytterligt minimala gårdsrum. Även beträffande hushöjd och våningsantal funnes en benägenhet att — låt vara under framdragande av estetiska skäl _ söka åstadkomma ett så intensivt utnyttjande av marken som möjligt. Exempel på moderna bostadskvarter, där särskilda byggnadsbestäm- melser tillämpats, men där gårdsrums storlek och bredd särskilt med hänsyn till omgivande byggnadskroppar ingalunda kunde anses tillfredsställa den all- männa hygienens fordringar, kunde i flera fall framdragas från Stockholms nyare stadsdelar.

Sett ur rent administrativ synpunkt kunde man ej heller undgå att lägga märke till de talrika ändringar, som redan vid nu gällande lagstiftning före- komme beträffande stadsplan och byggnadsbestämmelser exempelvis i Stock—

holm. Som ett av de mera grava exemplen härpå finge kontoret framhålla stads- planeändringarna inom den nya stadsdel, som begränsades i väster och norr av statens järnvägar, i öster av Norrtullsgatan och i söder av Vanadisvägen, Häl- singegatan, Hälsingetorget och Sankt Eriks gata. För detta område, som hade en areal av endast 66 hektar. fastställdes stadsplan år 1904, och sedan hade änd- ringar i stadsplan och byggnadsbestämmelser ägt rum icke mindre än 39 gånger, ehuru området ännu icke vore fullbyggt, varför ytterligare stadsplane- ändringar ingalunda vore uteslutna. Liknande exempel på upprepade ändringar, ehuru ej fullt så i ögonen fallande, förefunnes i ett flertal stadsdelar i Stock— holm, exempelvis Blecktornsområdet, Helgalundsområdet, delar av Äppelviken och Ålsten m. fl.

Ett säkert handläggande av ärenden rörande fastighetsbildningen och bygg- nadsverksamheten inom staden krävde, att samtliga förändringar beträffande stadsplan och byggnadsbestämmelser registrerades på ett flertal olika ställen, dels provisoriskt, så snart stadsfullmäktige antagit stadsplan och byggnadsbe- stämmelser, dels på ett bestående sätt, sedan stadsplanen blivit fastställd. Dessa registreringar bleve givetvis än mer omfattande vid en övergång till stadsbygg- nadsbestämmelser. Kontoret vågade givetvis icke förutsätta, att, sedan stads- byggnadsbestämmelser kvartersvis blivit av stadsfullmäktige antagna och där- efter fastställda, desamma skulle få förbliva orubbade för en längre framtid. Sloge man vid lagstiftningen väl in på vägen med stadsbyggnadsbestämmelser, så torde detta även medföra ständiga ändringar i desamma, föranledda av ny- byggnadsföretag inom respektive kvarter. Enbart de ekonomiska konsekvenser- na av stadsbyggnadsbestämmelsers införande å stadsplanelagda och bebyggda områden i städerna torde innebära tillräckliga skäl för avstyrkande av stad- gandena rörande stadsbyggnadsbestämmelser.

Fastighets- och stadsplanenämndema i Stockholm: Mot de sakkunnigas för— slag om införande i lagstiftningen av ett nytt planinstitut, generalplan, hade nämnderna i princip icke något att erinra. Särskilt för större och i utveckling varande samhällen torde nämligen denna planform kunna bliva av största bety- delse. I fråga om institutets utformning hade nämnderna däremot ansett vissa ändringar påkallade. Sålunda kunde nämnderna icke finna det lämpligt eller behövligt att giva generalplanen den obligatoriska karaktär, som de sakkunniga föreslagit. Enligt nämndernas förmenande hade nämligen samhällena själva de bästa förutsättningarna att bedöma behovet av sådan planering i stort, som generalplanen avsåge. Och med hänsyn till de fördelar i olika avseenden, som generalplanen under vissa förutsättningar medförde för samhällena, torde man kunna förvänta, att de, då behov av planering i stort för den blivande utveck- lingen förelåge, utan särskilt tvång komme att begagna sig av de möjligheter i sådant avseende, som generalplaneinstitutet erbjöde. I anslutning härtill ville nämnderna föreslå en utvidgning av stadsplanebegreppets innehåll, så att möj- lighet erhölles till intagande i stadsplan under riktig beteckning jämväl av så- f dana områden, som enligt förslaget vore förbehållna generalplan.

'. I avseende å förhållandet mellan stadsplan och generalplan ansåge nämnder-

na sig böra göra följande erinran. Enligt de sakkunnigas förslag skulle icke ge— neralplanen, efter hand som stadsplanen utsträcktes, ersättas av denna. Tvärt- & om förutsatte förslaget, att generalplaneområdena (huvudgatorna och special- områden) alltjämt skulle bibehålla denna sin karaktär och kvarligga blandade med stadsplaneområdena. Med hänsyn till den mångfald olika områden, som en generalplan kunde innehålla, och då samtliga dessa områden enligt förslaget skulle i stadsplanen särskilt avgränsas såsom icke tillhörande denna, torde

detta system i många fall komma att leda till besvärliga komplikationer. Nämnderna ansåge därför, att utläggandet av stadsplan över ett i generalplan ingående område lämpligen borde, för vinnande av större reda, medföra general- planens upphävande inom detta område. De svårigheter av väsentligen formell karaktär — närmast hänförande sig till skillnaden i rättsverkningar mellan de olika plantyperna —— som ansetts lägga hinder i vägen för en dylik ordning, borde icke vara oöverkomliga.

I anslutning till vad ovan anförts ansåge nämnderna slutligen, att jämväl frågan om generalplans rättsverkningar borde göras till föremål för ytterligare prövning, varvid särskilt syntes böra tagas under övervägande möjligheten att giva sagda rättsverkningar en sådan utformning, att de såv äl 1 fraga om mark— ägares skyldighet att bidraga till kostnaderna för anordningar i generalplan som även i övrigt närmare anslöte sig till de i fråga om stadsplan föreslagna.

Utöver vad ovan anförts hänvisades till by ggnadsrådet Lilljekvists särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet.

Borgmästaren Lindhagen har i egenskap av en av nämndernas delegerade yttrat i frågan: Generalplan vore av den synnerliga betydelse och uraktlåtenhet att uppgöra sådan enligt erfarenheten så äventyrlig, att fog måste anses före— ligga för en föreskrift om att även generalplan skulle för skyddande av framtida behov upprättas. Dess omfattning åter kunde för olika tider och orter bestäm- mas efter det sannolika behovet. Något hinder för bibehållande av städernas stadsplaneveto syntes icke möta genom en sådan framsynthet, utan detta veto borde snarare mången gång stödjas därigenom. I vad mån generalplan kunde. såsom nämnderna ifrågasatt, överföras till stadsplan, därom hade Lindhagen ej hunnit bilda sig något bestämt omdöme. Så mycket syntes dock vara tydligt, att om en generalplan ansåges skäligen böra förbindas med vissa rättsverk— ningar, som borde äga bestånd, så finge en sadan behörig förmån för staden icke avhändas densamma genom utläggningar av stadsplanen.

Byggnadsnämnden i Stockholm. Behovet av generalplan, åtminstone för de större städerna, torde numera vara ovedersägligt, ehuru tvekan givetvis kunde uppstå om lämpligheten av att på ett tidigt stadium officiellt fastställa riktlin- jer för stadsutvecklingen i den omfattning, som enligt de sakkunniga avsetts med generalplanen. Byggnadsnämnden ansåge sålunda för sin del att general- plan ieke borde utarbetas så i detalj, som de sakkunniga förutsatte Byggnads- nämnden ansåge dessutom, att tvång att uppgöra generalplan icke borde stad— gas, utan att det borde överlämnas åt. vederbörande samhälle att självt avgöra, huruvida behov av generalplan förelåge. Vederbörande samhälle torde nämligen bäst kunna avgöra, huruvida de fördelar, som kunde vinnas genom fastställande av generalplan, uppvägde de olägenhetei', som en dylik plan i många fall tvi- velsutan kunde medföra för samhället, och detta borde då icke under alla för— hållanden tvingas att framlägga generalplan, måhända vid en tidpunkt, som för samhället ställde sig ogynnsam. Det torde nämligen, enligt byggnadsnämn- dens åsikt, ej sällan vara synnerligen svårt för ett samhälle att genom uppgö— rande av generalplan mer eller mindre fastlåsa samhällets utveckling i viss riktning. För mindre städer och samhällen vore det även förenat med av sevärda svårigheter att anskaffa kompetent arbetskraft för uppgörande av generalpla- ner, särskilt om _ lagförslaget vore icke fullt tydligt 1 detta avseende — dv li- ka planer måste skyndsamt uppgöras. Den statliga myndighet, vilken skulle granska alla uppgjorda generalplaner, stadsplaner och stadsbyggnadsbestäm- melser, torde dessutom få ett så betungande ar,bete att anledning torde förefin- nas att hysa farhågor för att den anhopning av ärenden hos denna my ndigl. et,

som tillämpningen av lagförslagets bestämmelser skulle åstadkomma, skulle lända till skada för ärendenas behöriga prövning och avgörande.

Allt sedan fastighetsbildningslagens tillkomst hade i Stockholm i allt större omfattning tillämpats det förfarandet, som lagen anvisat men hittills icke upp- ställt såsom ovillkorlig fordran, nämligen att, icke blott för bebyggandet av nya stadsplaneområden utan även för utbyggandet av redan delvis bebyggda kvarter, medelst särskilda bestämmelser i avseende å sättet för kvarterens an- vändande på förhand säkerställa ett bebyggande, som efter utredning i varje särskilt fall funnits vara ur allmän synpunkt önskvärt. Att detta förfarande nu bleve i lag påbjudet funne byggnadsnämnden vara i full överensstämmelse med det allmännas intresse och innebure endast ett fastställande av ett förfa- rande, som utvecklingen redan hunnit befästa.

Enligt lagförslaget skulle emellertid stadsbyggnadsbestämmelser fastställas icke blott för obebyggd mark utan även för samtliga bebyggda områden. De svårigheter, varom ovan nämnts i samband med generalplans uppgörande, torde här återkomma i betydligt högre grad, och byggnadsnämnden befarade, att svå- righeterna i detta fall bleve så avsevärda, att enligt nämndens uppfattning en modifiering av lagbestämmelserna i här berört avseende borde verkställas.

Stadsbyggnadsbestämmelser för redan bebyggda kvarter, särskilt om dessa, såsom i Stockholm till övervägande del vore fallet, intensivt utnyttjats, måste i viss utsträckning komma att innebära inskränkning i tomternas utnyttjande. Ett dylikt ingripande i den privata äganderätten kunde ofta vara olämpligt, särskilt kunde detta bliva fallet, om åtgärden vidtoges vid en tidpunkt, som må- hända låge åtskilliga tiotal år före det tillfälle, då bestämmelserna väntades kunna komma att tillämpas, i synnerhet som icke med säkerhet kunde antagas, att bestämmelserna vid detta tillfälle vore lika ändamålsenliga som tidigare förutsatts.

Vad ovan sagts om stadsbyggnadsbestämmelser gällde givetvis i viss mån också de särskilda >>föreskrifter>>, som, jämlikt 5 % i förslag till >>lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnadslagen», skulle intagas i byggnadsordningarna för sådana byggnadskvarter, för vilka stadsbyggnadsbe- stämmelser ännu icke blivit fastställda.1

Stadskollegiet i Stockholm: Vid det fortsatta arbetet å stadsplanelagstiftnin- gen syntes, i vidare mån än i de sakkunnigas förslag skett, böra beaktas önsk- värdheten av att byggnadsverksamheten icke i onödan betungades och hindra- des. Ehuru stadskollegiet i princip ville ansluta sig till tanken, att de regler för byggnadsverksamheten, som hittills meddelats i form av en för hela riket gällande byggnadsstadga, skulle ersättas genom särskilda byggnadsbestämmel- ser för varje kvarter, på sätt numera vore regeln i fråga om de flesta nya stads- planer, ansåge stadskollegiet det föreliggande förslaget att inom viss begrän- sad övergångstid genomföra denna princip inom de redan bebyggda områdena behäftat med stora och i praktiken hart när oövervinneliga svårigheter. Stads- kollegiet ville sålunda i likhet med byggnadsnämnden understryka behovet av en omarbetning av det föreliggande förslaget i denna punkt ävensom av en

1 Från den mening, byggnadsnämnden sålunda uttalat, var herr Tengdahl skiljaktig, i det han biträdde de sakkunnigas förslag i de delar detsamma avsåge stadganden om införande av stadsbyggnadsbestämmelser för redan bebyggda kvarter samt om uppgörande av särskilda föreskrifter, som, jämlikt & 5 i förslag till alag om vad iakttagas skall i avseende %. införande av stadsbyggnadslagen», skola intagas i byggnadsordningarna för sådana byggnadskvarter, för vilka stadsbyggnadsbestämmelser icke ännu blivit fastställda.

förenkling överhuvudtaget av de rättsliga formerna för behandling av bygg- nadsväsendet berörande frågor.1

Länsstyrelsen i Stockholms län: Genom införandet av generalplaneinstitutet hade städerna beretts möjlighet att redan på ett tidigt stadium planera för sin framtida utveckling utan att behöva gripa till den dyrbarare stadsplanen, förrän frågan därom verkligen blir aktuell. Städerna saknade i stort sett för närvarande möjlighet att utan detaljering ernå en huvudsaklig reglering be- träffande utvecklingen av de utom stadsplanen belägna områdena. Då general- planeinstitutet sålunda komme att fylla ett behov, som länge varit framträ- dande, finge länsstyrelsen förorda detsammas införande i lagstiftningen. Därest bestämmelsen om generalplan skulle vara tvingande, borde lagtexten uttryck— ligen angiva, i vilka fall generalplan icke behövde uppgöras.

Emellertid torde tvekan råda om lämpligheten av att göra nämnda bestäm- melse tvingande. Ett för tidigt uppgörande av generalplan kunde medföra stadens utveckling i en riktning, som vid en senare tidpunkt visade sig ogynn- sam. Generalplanen kunde visserligen då ändras, men detta kanske icke kunde ske utan men i ekonomiskt och annat avseende för såväl staden som enskilda. Då därjämte de fördelar, som enligt förslaget vore förenade med general— planen, gjorde det troligt, att städerna i stor utsträckning, utan att skyldighet därtill förelåge, komme att uppgöra sådan, talade mycket för att bestäm— melsen om generalplan icke skulle vara tvingande. Å andra sidan måste det sägas, att det vore till synnerlig fördel, om städerna tvingades att tidigt planera och fastställa riktlinjer för en sund utveckling av bebyggandet, varigenom många olägenheter, såväl ekonomiska som andra, kunde besparas staden. Med hänsyn härtill ansåge länsstyrelsen en tvingande bestämmelse om generalplan vara att föredraga, dock med den inskränkning beträffande samhällen med svag eller ingen ökning av invånarantalet, som enligt de sakkunnigas moti— vering vore avsedd.

Enligt förslaget skulle generalplan bestå. även då stadsplan utväxte över det område, som generalplanen omfattade. Det kunde möjligen tagas i över- vägande, huruvida icke den i lagförslaget gjorda särskillnaden mellan dessa två planbegrepp inom ett och samma område skulle kunna undvikas, utan att den reda, som planbegreppen ur rent juridisk synpunkt förde med sig, förlorades.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Eskilstuna hava uttalat betänklig— heter mot generalplaneinstitutet sådant det föreslagits av de sakkunniga samt vidare anfört: Då det vid behandlingen av stadsplane- och liknande frågor vore av synnerlig vikt, att granskning hos de prövande myndigheterna kunde ske utan allt för lång tidsutdräkt, och då det på grund av det föreliggande lagför— slagets genomgripande betydelse kunde förväntas, att dess genomförande skulle medföra en högst avsevärd ökning i antalet och omfånget av hithörande ärenden,. torde en bestämmelse, avsedd att begränsa tiden för ärendenas granskning och avgörande, vara önskvärd. En detalj, som skulle i hög grad underlätta arbetet i berörda avseende, vore införandet av bestämmelser om enhetliga beteckningar att användas vid uppgörandet av general- och stadsplaner m. m. Åtskilliga fall hade förekommit, då granskning av hithörande ärenden blivit försenad på grund av brister härutinnan.

* Med anledning av lagförslagets föreskrifter om fastställande av stadsbyggnadsbestämmelser för redan bebyggda kvarter hava vissa. ledamöter i stadskollegiet, utöver vad stadskollegiet därom anfört, ansett befogat att påfordra ytterligare utredning och övervägande angående förslagets innebörd i avseende å. förhållandet mellan kommunen och den enskilde fastighetsägaren i vissa. hithörande fall samt beträffande utjämningen av de i viss mån motsatta intressen, som härvid kunna. förekomma.

Myndigheterna ?? Huskvarna: Då erfarenheten ofta visat, att fastställda stads- planer kunde verka hindrande för sådan bebyggelse, som icke tålde vid längre dröjsmål med behandlingen av byggnadsfrågor respektive stadsplaneändrings— förslag, vore det lyckligare, om de 5. k. generalplanerna icke behövde fast- ställas, förrän verkligt behov därav yppade sig. Dessutom borde lagen tillåta stadssamhällena upprätta dessa generalplaner såsom mönsterplaner för stads- planerna, vilka i så fall ej behövde utsträckas längre än vad bebyggelsen krävde under de närmaste åren framåt, Och att rättighet men ej skyldighet förefunnes att söka fastställelse å generalplaner. Stadsplanen skulle hädan- efter såsom hittills utgöra huvudplanen för bebyggelsen.

Beträffande stadsbyggnadsbestämmelser vore det lyckligt, om byggnads- nämnderna kunde givas möjlighet tillåta avvikelse i enstaka undantagsfall från upprättade stadsbyggnadsbestämmelser, när så visade sig behövligt och kunde ske utan skada för angränsande byggnadsområden.

Länsarkitekten i Kronobergs län: Den föreslagna utformningen av bestäm— melserna för generalplan syntes i hög grad försvåra lösningen av de uppgifter, generalplan och stadsplan fått sig tilldelade. Man borde väl betänka sig, innan man i generalplanen fastlåste en mängd detaljer. Vad som egentligen erford- rades vore reserverande av mark för huvudtrafikleder och ett undantagande av värdefull mark för naturparker eller annat allmänt ändamål. Endast dessa delar borde fastställas. — Stadsplanekommitténs förslag om stadsplan torde efter någon revidering och komplettering väl lämpa sig att läggas till grund för lagstiftning.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona: Genom införande av generalplaneinstitu— tet syntes garantier skapas för en genomtänkt och organisk utveckling av sam- hällena och det nu slumpmässiga utbyggandet förebyggas. Mot den närmare utformning generalplaneinstitutet erhållit syntes emellertid befogade anmärk- , ningar kunna riktas; särskilt komme bestämmelserna att medföra stora svårig- i heter, då det gällde att hålla rättsverkningarna av de olika planerna i sär. Här- ; jämte syntes lämpligheten av ett officiellt fastställande av generalplanen med skäl kunna ifrågasättas, ty den därmed följande svårigheten att utan ansenlig tidsutdräkt få generalplanen ändrad torde ofta visa sig leda till betydande olä— genheter för samhällena.

Magistraten och byggnadsnämnden i Kristianstad hava icke kunnat gilla det sätt, på vilket gränsen dragits mellan generalplan och stadsplan, samt hållit för troligt, att ett införande av två planer skulle vålla mycken oreda; de ansåge, att med undantag möjligen för de största städerna en plan, stadsplanen, vore tillfyllest.

Mnnicipalstämman och byggnadsnämnden i Hästveda hava uttalat sig för . ett billigare och enklare stadsplanesystem, som bättre lämpade sig för mindre samhällen. " Länsstyrelsen i Malmöhus län: En utbyggnad av gällande bestämmelser * måste anses erforderlig. Det föreslagna generalplaneinstitutet tillgodosåge ett 't, sådant syfte. Generalplanen borde emellertid icke hava annan uppgift än att

på ett tidigt stadium planera i huvuddrag för utvecklingen inom stadens ytter— områden och därutinnan ligga till grund för den blivande stadsplanen. Insti— tutets tillämpning borde vara fakultativ, så att till stadens eget bedömande överlämnades att avgöra, huruvida generalplan borde upprättas eller icke samt vilka områden den borde omfatta. I fråga om differentieringen rörande om- rådenas olika användningssätt borde ock full frihet råda. Även med den änd-

rade karaktär länsstyrelsen sålunda ansett böra givas åt generalplaneinstitutet, torde de av sakkunniga föreslagna rättsverkningarna kunna bibehållas i huvud— sak oförändrade. Ett iakttagande av vad länsstyrelsen erinrat nödvändiggjorde en däremot svarande utvidgning av stadsplanebegreppet. Därvid torde 1916 års stadsplanelagskommittés år 1920 avgivna förslag kunna i huvudsak läggas till grund. — Länsstyrelsen hade icke funnit anledning till erinran mot de före- slagna reglerna om stadsbyggnadsbestämmelser.

Byggnadsnämnden i Malmö: Då det för flertalet av våra städer kunde sättas i fråga, om generalplan överhuvudtaget kunde vara erforderlig eller till större nytta, syntes den huvudvikt, som i lagförslaget tillades generalplaneinstitutet, icke vara tillräckligt motiverad. För den med stadsplanearbetenas natur för— trogne framträdde tydligt de svårigheter, som komme att bliva förbundna med den praktiska tillämpningen av det föreslagna generalplaneinstitutet. De lagar, efter vilka städerna tillväxte och utvecklades, vore icke tillräckligt kända, för att det skulle vara möjligt att med någon större grad av säkerhet långt i förväg kunna träffa avgörande för disposition i detalj av städernas stora, utanför stadsplan belägna områden. Visserligen förutsatte lagförslaget, att general- planen skulle kunna ändras, då behov därav inträdde, men med kännedom om villkorligheten av de yttre faktorer, som vore bestämmande för städernas utveckling, och huru vanliga anledningar till ändring redan inom de i förhål- lande till generalplanernas verkningsområden små stadsplaneområdena i våra städer vore, vore det att befara, att ärenden rörande ändring av generalplan komme att bliva regel i stället för undantag. Då emellertid fastställandet av generalplan vore avsett att medföra vittgående ekonomiska rättsverkningar såväl för staden som för de enskilda markägarna. kunde fastställandet av sådan plan för stad, där utvecklingen vore underkastad förändringar, komma att verka hämmande och förhindra en ofta önskvärd snabb ändring av dispositio— nerna för det yttre stadsområdets användning. Ävenledes torde det kunna ifrå- gasättas, om icke den med generalplanen förbundna specifikationen av stads- områdets delar kunde komma att i sådan grad inverka på fastighetstaxeringen och kreditgivningen, att olägenheter därav kunde uppstå.

Emellertid kunde det icke bestridas, att avsaknaden av andra bestämmelser i nuvarande lagstiftning, innebärande möjlighet för städerna att utanför stads- planegränsen träffa anordningar för framtida behov, än medgivandet att efter ansökan i varje särskilt fall erhålla rätt till expropriation av mark för huvud- gator, utgjorde en kännbar brist. Ehuru lagförslaget gått längre för avhjäl— pandet härav än nödigt varit, vore dock den däri uttalade grundläggande prin- cipen om tidig reglering av städernas ytterområden erkännansvärd. Stadstill— växten i vårt land hade emellertid ännu icke ökats i den grad, att icke den nuvarande lagstiftningens bristfälligheter skulle tillfullo avhjälpas och ett effektivt planläggningsinstitut för ytterområdena erhållas, om generalplane stadgandena allenast komme att omfatta rättighet för stad att erhålla faststäl lelse a huvudtrafik- och ledningsområden samt å park- och naturskyddsområden. För sålunda undantagen mark skulle stadgas förbud mot nybyggnad, stad skulle erhålla rätt att vid behov inlösa densamma samt skyldighet därtill i de fall, där byggnadsförbudet kunde påvisas medföra intrång i den enskildes 1ätt att utnyttja marken. Samtidigt med fastställelse av dylik plan borde be- stämmelser för reglerande i viss grad av byggnadsverksamheten, motsvarande de nuvarande utomplansbestämmelserna, kunna fastställas. Först sedan prak— tisk erfarenhet under ett antal år från ett dylikt mera inskränkt generalplane- instituts rättsverkningar vunnits och konsekvenserna därav bättre kunna över—

blickas än vad nu vore fallet, borde det tagas under övervägande, om en utvidg— ning av generalplanens rättsområde vore önskvärd.

Lagförslagets avsikt vore att byggnadsstadgan för rikets städer, vilken en- setts verka onödigt normerande å byggnadsvcrksamheten inom olika orter, i det att stadgans maximibestämmelser för tillåtet utnyttjande i tillämpningen över- gått till att bliva normalmått, som allmänt följdes, helt skulle upphävas, och att dess reglerande roll skulle övertagas av individualiserade stadsbyggnadsbestäm- melser. Dessa bestämmelser skulle utfärdas kvarter för kvarter efter ingående inventering av befintliga byggnader å de olika fastigheterna, och syntes av- sikten vara att i dessa bestämmelser skulle inryckas samtliga i byggnadsstad- gan inrymda stadganden om gårdsrums storlek, byggnads höjd och vånings— antal etc., och att därvid borde tillses att bättre byggnadsförhållanden än hit- tills borde åstadkommas. Även om man bortsåge ifrån det ytterst samvets- granna jättearbete en dylik inventering skulle innebära, framstode det som om resultatet härav lätt skulle bliva, att den nu påtalade för stora likheten inom olika orter skulle komma att ersättas av allt för stor olikhet, icke allenast mellan städerna utan ock inom sådana stadsdelar, där hittills likartade bestäm— melser gällt. Det torde särskilt inom affärs- och industrikvarter vara för fastighetsägarna och kreditgivarna betydelsefullt, att ifrågasatta ytterligare utbyggnader av fastigheterna kunde ske efter något så när allmängiltiga regler och icke underkastades kvarter för kvarter eller tomt för tomt växlande be- stämmelser. Den nu gällande ordningen medförde den fördelen, att, då i sär- skilda fall ett högre byggnadssätt eller en tätare bebyggelse än byggnadsstad- gan tilläte ansåges väl motiverad, tillstånd härtill kunde utverkas genom anlitande av dispens, då däremot från stadsbyggnadsbestämmelser dispens ej kunde erhållas. Det syntes därför, att de olägenheter, som ansetts vidlåda byggnadsstadgan på grund av dem likformighet, kunnat undanröjas, om med- givande lämnats att i de lokala byggnadsordningarna inrycka för orten lämp- liga normerande bestämmelser rörande byggnads höjd, gårdsrums storlek 0. (1. för kvarter, för vilka stadsbyggnadsbestämmelserna ej ansåges böra specificera här avsedda mått. Lagförslagets avsikt vore nämligen att byggnadsordningar- na allenast borde innehålla rent tekniska bestämmelser, säkerhetsföreskrifter o. d., under det att alla byggnadstätheten reglerande stadganden förbehållits åt stadsbyggnadsbestämmelserna.

Stadsfullmäktige, magistraten1 och byggnadsnännulcn i Trälleborg hava an- slutit sig till Hasselquists reservation och ansett. att avgörandet i fråga om upprättande av generalplan och givetvis även stadsplan och stadsbyggnadsbe— stämmelser borde tillkomma staden. — Stadsfullmäktige hava härutinnan an- fört: Upprättandet av generalplan måste anses såsom en samhällets ensak, vilket ej borde kunna ske mot samhällets bestridande. Skulle emellertid en generalplan påtvingas ett samhälle. syntes det. som om kostnaderna för upprättande av dylik plan och därtill hörande bestämmelser ej i sin helhet borde åvila sam- llället.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden ?? Land: Generalplaneinstitutet vore, i fråga om ändamålet, den mest betydande och genomgripande nyheten i lag- förslaget. Det vore vanskligt att genom generalplans fastställande söka fast— låsa en utveckling, som man näppeligen hade förutsättningar att i erforderlig grad bedöma. Riktlinjerna för planens upprättande växlade under utvecklingens

1 Borgmästaren von Geijer var i så. måtto skiljaktig från magistratens övriga ledamöter, att han förklarade sig ej hava. något att erinra mot de av de sakkunnigas majoritet föreslagna be— stämmelserna angående generalplan.

gång och såsom beroende av allt för obestämbara faktorer borde de icke genom planens fastställande vid en viss tidpunkt fastlåsas. Däremot vore det synner- ligen önskvärt att en dylik av stadsfullmäktige i princip godkänd plan funnes till ledning för den som närmast hade hand om stadsplaneringen. Innan dylikt godkännande av stadsfullmäktige skedde, borde planen underställas byggnads- styrelsen för granskning och meddelande av eventuella anvisningar. Även kunde fastställelse med i huvudsak de rättsverkningar, som av sakkunniga före- slagits, i viss utsträckning vara önskvärd, särskilt enär stadsplan borde sättas som villkor för sådan jorddelning, som avsåge tätare bebyggande, i vilket be- grepp även inneslötes trädgårds- och villastäder, och sålunda vissa stadsplane- områden kunde, trots bibehållen rätt för kommunerna att fortfarande utöva sitt s. k. stadsplaneveto, tänkas uppkomma skilda från den gamla stadsplane- kärnan genom icke stadsplanerade mellanområden.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona: Det syntes önskvärt, att en huvudplan för stadens utbyggande funnes, men den borde kunna ändras utan allt för omständliga formaliteter och därför icke givas den svårrubblighet, som vore förenad med fastställelse av Kungl. Maj: t. För övrigt torde general- planen icke behöva bliva så detaljerad, som förslaget förutsatte, utan närmast avse tillgodoseende av behovet av utanför stadsplanegränsen för utvecklingen erforderliga huvudtrafikleder, områden för avlopps- m. fl. ledningar samt na- turområden. Inom dessa områden borde gälla lämplig inskränkning i rätten eller förbud mot att uppföra nybyggnad och vissa regler för områdenas ut- nyttjande, och staden skulle i gengäld vara lösenskyldig i de fall, där in- skränkningen i den fria nyttjanderätten bleve oskälig. Beträffande övriga områden syntes, intill dess stadsplan erfordras, nödig reglering kunna åstad- kommas i den ordning, som enligt nuvarande lagstiftning kan ske genom s. k. utomplansbestämmelser. '

Vidare vore med hänsyn till de med generalplanen förknippade skyldigheter betänkligt, att städerna berövades sin hittillsvarande självbestämmanderätt be— träffande stadsplanerandet. Det borde vara stadens ensak, om och när general- plan skulle tillkomma.

Stadsbyggnadsbestämmelserna borde särskilt för hamn- och industriområden icke göras allt för stränga, så att utvecklingslinjerna för dessa områden fastlåstes genom föreskrifter av svårrubblig art. Med hänsyn till hamnarnas och indu- striens utveckling torde det vara önskvärt, att de lokala myndigheterna läm- nades vidsträckt befogenhet över nämnda områden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Uppenbart vore det av synnerligen stor betydelse för en stadsutveckling, att en plan funnes för dess framtida eventuella bebyggelse. Det torde dock icke vara nödvändigt och mången gång ej heller lämpligt, att generalplanen gjordes allt för detaljerad. Fråga vore också, om anledning funnes att föreskriva, att generalplanen skulle fastställas av statlig myndighet. Å andra sidan torde det icke kunna bestridas, att en fastställelse skulle åt generalplanen giva större stadga. Ansåges för stad upp- rättad generalplan böra fastställas, borde den i varje fall icke vara av den omfattning, som de sakkunniga tänkt sig. Enligt länsstyrelsens mening torde nämligen plandetaljering böra förbehållas stadsplanen. I motsatt fall torde det icke kunna undvikas, att ändringar i generalplanen icke så sällan finge vid- tagas, vilket ofta skulle medföra onödig omgång och besvär. Länsstyrelsen funne betänkligt, att en i generalplaneväg meddelad fastställelse skulle äga bestående giltighet även sedan stadsplan kommit till stånd.

Byggnadsnämnden i Göteborg: I förslaget hade regionplaner, generalplaner,

stadsplaner och styckningsplaner särskilts ej blott vad anginge sättet för deras antagande och fastställande utan även på sådant sätt, att de icke alltid med- förde tillräcklig reda och samstämmighet i de förhållanden, de vore avsedda att reglera. Enligt nämndens uppfattning borde planläggningen ske genom ett institut, som medgåve ett smidigt anpassande efter rådande förhållanden. Här- av följde även, att stadsbyggnadsbestämmelserna borde utgöra en integrerande del av planläggningsinstitutet och ej ett självständigt vid sidan därom stående sådant.

Stadsfullmäktige i Mölndal hava ansett, att generalplan, därest ett sådant in- stitut skulle anses erforderligt, allenast borde omfatta huvudtrafikleder och icke utgöra i stort sett detsamma som stadsplan.

Länsarkitektcn i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Förslaget torde i väsentliga delar vara både gällande lagstiftning och 1920 års förslag överlägset i vad det berörde ledning och kontroll av samhällsbildning och byggnadsverk- samhet, och syntes de linjer, de sakkunniga följt, i princip vara lämpliga. — Förslaget innebure otvivelaktigt en väsentlig förenkling av gällande lag och författningar, bl. a. genom byggnadsstadgans slopande och genom samman— förandet av >>byggnadsbestämmelser», »utomplansföreskrifter», >>landsbygd-s- föreskrifter» och föreskrifter enligt 1 kap. 46 % i fastighetsbildningslagen till ett institut, benämnt >>stadsbyggnadsbestämmelser». Icke förty syntes lagförslaget i viss mån komplicerat. Vore en ytterligare förenkling möjlig, t. ex. genom att reducera antalet institut, vore mycket vunnet, då det gällde lagens praktiska tillämpning. —— Såsom bilaga till sitt yttrande överlämnade länsarki- tekten ett schematiskt förslag i detta avseende. Detta förslag vore endast ett för— sök till lösning av ifrågavarande spörsmål och gjorde givetvis icke anspråk på att vara slutgiltigt. Möjligheterna att stadsbyggnadstekniskt och lagtekniskt nå fram till en förenkling i berörda avseende syntes emellertid allvarligt böra undersökas. '

Det av länsarkitekten uppgjorda förslaget, vilket åtföljdes av två bilder,1 innehåller följande: Då regionplan till sin tekniska innebörd torde kunna be- traktas som samarbetade generalplaner för olika samhällen, syntes särskilt re- gionplaneinstitut knappast erforderligt. _— Bestämrnelser för byggande utom stadsbyggnadsområde, allmänna stadsbyggnadsbestämmelser och byggnadsord— ning, som till sin karaktär vore av samma eller likartad innebörd, syntes kunna sammanslås till ett institut, förslagsvis benämnt byggnadsordning. — Denna byggnadsordning torde böra fastställas av Kungl. Maj: t. Ändringar och till- lägg, som icke innefattade väsentlig avvikelse från vad förut varit stadgat, borde dock kunna fastställas av länsstyrelse. (Enligt förslaget till stadsbygg— nadslag skulle såväl bestämmelser utom stadsbyggnadsområdet samt allmänna stadsbyggnadsbestämmelser som ock byggnadsordning enligt 21 kap. samt den första byggnadsordningen enligt 16 kap. fastställas av Kungl. Maj:t.) — styckningsplan torde stadsbyggnadstekniskt sedd kunna betraktas som en mindre detaljerad stadsplan. Det förefölle, som om styckningsplan inom om— råde, som fölle under den föreslagna stadsbyggnadslagen, lämpligen borde kunna ersättas av stadsplan. De områden, där styckningsplan enligt lagförslaget skulle komma att ligga till grund för samhällsbildning, vore sådana, där tätare eller högre byggnadssätt icke förekomme. Den stadsplan, som skulle ersätta styck- ningsplan, borde då vara av likartat slag som den stadsplan, vilken avsåge att fastställas av länsstyrelsen enligt 21 kap. 9 %. Någon vidlyftigare detaljering

1 Här uteslutna.

av de bestämmelser, som skulle tillhöra sådan stadsplan, torde icke böra krä- vas. — Alla stadsplaner, som icke i avsevärd mån innebure rätt att uppföra sammanhängande huvudbyggnader eller byggnader av mera än två våningars höjd, syntes böra fastställas av länsstyrelsen. — I lagförslaget förekommande be- nämningar: generalplan med stadsbyggnadsbestämmelser och stadsplan med stadsbyggnadsbestämmelser syntes vara i viss mån vilseledande. Bestämmel— serna torde vara det väsentliga — planen vore endast till för att åskådliggöra, för vilka markområden de olika bestämmelserna vore avsedda att gälla. — Benämningarna generalplanebestämmelser med generalplan och stadsplanebe- stämmelser med stadsplan förefölle mera logiska och därför bättre ägnade att klarlägga begreppen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Det av länsarkitekten framlagda förslaget till förenklat system för planläggningen syntes synnerligen tilltalande. Länssty- relsen vore icke beredd att närmare yttra sig däröver men hemställde, att det måtte upptagas till noggrant övervägande.

Länsarkitektcn har vidare anfört: Från kommunalt håll hade gjorts gällande, att generalplan icke borde fastställas utan endast vara >>en önskeplan, en ar- betshypotes för dem som med stadsplanearbetet hava omedelbar befattning». — Skulle icke i lag föreskrivas, att generalplan skulle finnas och fastställas och att sådan plan tvångsvis skulle kunna fastställas, där en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet så krävde, torde generalplan ytterligt sällan komma till stånd. Hur många samhällen hade nu en generalplan för sin utveckling? — Och vidare torde generalplanen, om den verkligen komme till stånd, men icke fastställdes, bliva allt för löslig och allt för lätt att ändra för att bereda den stadga och det sammanhang i planläggningen, som en sund utveckling av sam- hällsbildningen krävde. — Faran för att enskilda markägare skulle komma att orättmätigt profitera på samhällets bekostnad, om generalplanen bleve offent— lig, syntes vara överdriven. Möjligen skulle lagförslaget kunna kompletteras med bestämmelser, som i större utsträckning än de föreslagna förhindrade osund spekulation. —— De fördelar, ett generalplaneinstitut skulle giva samhället genom att bereda detsamma bättre möjligheter att för jordbrukspris förvärva för sam- hällets utveckling erforderlig mark, finge icke underskattas.

För att icke försvåra generalplanens uppgörande och för att icke allt. för ofta ändringar skulle behöva göras, syntes emellertid generalplanen icke böra göras så detaljerad, som lagförslaget innebure. — För att fylla sitt ändamål som stomme för uppgörande av stadsplaner syntes generalplanen icke behöva upp- taga andra områden än:

a) trafikområden (i lagförslaget kallade för >>huvudtrafikområden» och »särskilda trafikområden») ,

b) markreservation för andra allmänna ändamål (såsom naturområden, om— råden för allmänna byggnader o. d.)

0) samt eventuellt industriområden (för att på ett så tidigt stadium som möjligt förhindra sammanblandning av industri och bostäder). För att motivera i generalplanen föreslagna anläggningar borde bostadsområ- den av olika bebyggelsetäthet och områden för andra stadsbyggnadsändamål å planen eller å till planen fogad särskild karta angivas, dock utan att general— planen i dessa delar fastställdes.

Vidare detaljering av markens utnyttjande borde kunna överlämnas till stads- planen. — Skulle samhälle önska i generalplanen införa områden för andra ändamål än ovan sagts, syntes detta dock böra kunna ske. Generalplan borde upphöra att gälla, där stadsplan fastställts.

Dänsstyrels'cn ? Hallands län: Det. borde hälsas med tillfredsställelse, att nu ett försök gjorts att skapa en fast terminologi och bestämd utformad procedur beträffande planläggningen. Huruvida problemet i dessa avseenden ernått en fullt lycklig lösning kunde däremot drogas i tvivelsmål. — Om behovet av att på tidigt stadium av samhällsbildningen en generalplan åstadkommes, vilken dock icke behövde vara så detaljerad, som förslaget innebure, vore länsstyrel— sen emellertid livligt övertygad.

[Myndigheterna i. Lidköping: Föreskriften om generalplans upprättande kom- me, i vad de mindre städerna och samhällena anginge, att bliva onödigt betun- gande. De flesta av dessa orter hade ringa utvecklingsmöjligheter, och vore för desammas del en stadsplan fullt tillräcklig. Lämpligast torde vara, att då ett samhälles utveckling så fordrade, Kungl. Maj: t, på länsstyrelsen—s förslag, sedan de lokala myndigheterna lämnats tillfälle yttra sig, fattade beslut om genera-l— plans upprättande.

Myndigheterna i Trollhättan hava ansett, att generalplan borde i huvudsak endast innehålla huvudtrafikleder o. (1. samt park- och naturskyddsområden samt att den lämpligen borde benämnas trafikplan.

Drätselkammaren i Örebro: En plan i en eller annan form för även det icke stadsplanelagda områdets tillrättaläggande för den blivande utvecklingen borde finnas. Drätselkammaren kunde dock icke finna ett obligatoriskt fastställande av planen av nöden för att tillförsäkra staden möjlighet att genomföra den- samma. Enligt drätselkammarens mening vore det tillräckligt, att den nu före- liggande inöjligheten för stad att erhålla rätt till expropriation av mark för blivande huvudgator utvidgades att omfatta även vissa områden, markreservat, vilka ur park- eller naturskyddssynpunkt vore av värde att bibehållas i huvud- sak obebyggda eller som eljest funnes vara av den betydelse för den blivande planläggningen, att de borde undandragas ett för tidigt bebyggande. I detta hänseende instämde drätselkammaren helt med Svenska stadsförbundets bered- ning.

I fråga om generalplanens innehåll och dess förhållande till stadsplanen samt kostnaderna för generalplanens genomförande anslöte sig drätselkammaren till kommunaltekniska föreningen.

Beträffande stadsplan biträdde drätselkammaren den uppfattning, som före- trätts av byggnadsrådet Lilljekvist.

Den i gällande lag förekommande möjligheten att utverka anstånd med stads- plans genomförande hade icke upptagits i förslaget vare sig beträffande gene- ralplan eller stadsplan. Drätselkammaren vore i denna del av samma mening som fastighetsdirektören Hasselquist.1

Den på byggnadsnämndsmötet ?" Falun. tillsatta kommittén: I fråga om gene- ralplaneinstitutet vore i stort sett intet att erinra, dock att upprättandet av så- dan plan icke borde vara obligatoriskt. Där generalplan upprättats, borde den emellertid fastställas av länsstyrelse, med de rättsverkningar, som föresloges. Sedan stadsplan fastställts. upphörde generalplan att gälla inom det stadsplane- lagda området. Ett förtydligande torde böra göras, att i generalplan upptaget bostadsområde icke finge bebyggas utan att styckningsplan upprättats och fast- ställts _om möjligt i ett sammanhang för hela området.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Om en lagstiftning av den omfattning, som den föreslagna ägde, skulle kunna fylla sitt ändamål, måste den vara avpassad

' Stadsingenjören P. Glimstedt har uttalat skiljaktig mening från drätselkammaren och i huvudsak förordat förslaget i fråga om stadsplane— och generalplanebegreppen samt om general— plans fastställande.

icke endast för de stora och bärkraftiga samhällena utan även för de små sam— hällsbildningar, vilka under en längre tid hade att räkna med en mycket be- gränsad utgiftsmarginal, men vilka det oaktat för invånarnas hälsa och trev- nad hade behov av reglerande bestämmelser. Det torde endast vara några få av de största städerna i riket, som kunde ha utsikt till en så snabb och så klar utveckling, att ett fastställande av en generalplan med därmed följande utgif- ter för planens upprättande och fullföljande skulle vara till fördel. För de allra flesta städer, för att icke tala om mindre samhällen, torde det vara tillfyllest, om rätt att få vissa trafikleder fastställda jämte en plan för avstyckning i un- gefärlig överensstämmelse med fastighetsbildningslagen5 kap. 8 a % och jord— delningslagen 19 kap. 1 % samt 23 kap. 7 % i de sakkunnigas förslag stode till förfogande. Om förslaget åsyftade att fastslå. upprättandet av generalplan så- som en skyldighet för normalfallen, syntes det hava skjutit över målet. — Be- träffande förhållandet mellan generalplan och stadsplan instämde länsstyrelsen med reservanten Lilljekvist.

Med stadsplan syntes enligt förslaget skola förenas stadsbyggnadsbestämmel- ser för hela stadsplaneområdet. Hittills hade sådana bestämmelser endast upp- rättats för de områden, för vilka särskilda stadganden ansetts erforderliga, och det hade ingalunda varit den minsta svårigheten att få dessa stadganden avväg— da på ett sätt, som svarat mot det allmännas krav och tillika inneburit skälig hänsyn till de enskildas intressen. De administrativa byggnadsbestämmelserna hade meddelats i byggnadsordningarna, vilka i fall av behov utan större om- gång kunnat ändras med länsstyrelsens medgivande. Oaktat 6 kap.'7 % i för— slaget tilldelade länsstyrelsen viss befogenhet att ändra fastställda byggnads— bestämmelser, torde det kunna befaras, att förslaget komme att verka allt för tyngande i mindre städer både för byggnadsnämnden, som i regel skulle hava att utarbeta byggnadsbestämmelserna, och för de enskilda fastighetsägarna, vilka bleve, ofta till sin stora överraskning, bundna av väsentliga inskränk— ningar i sin handlingsfrihet. Här måste också erinras om att inom vissa städers jurisdiktion inginge rena jordbruksområden, vilkas bebyggande borde lämnas utan intrång av vederbörande byggnadsnämnd (jfr 18 kap. 4 å). Särskilt torde svårigheterna att erhålla väl avvägda stadsbyggnadsbestämmelser komma att göra sig gällande under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Östersund hava i fråga om generalplan ansett det räcka med ett uttalande i lagen om lämpligheten av att varje samhälle uppgjorde en generalplan att i huvudsak lända till efterrät- telse vid stadsbyggandet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Uppdelningen av planläggningen i general— plan och stadsplan vore teoretiskt tilltalande och vore måhända lämplig för större samhällen, där starka expansionstendenser gjorde sig gällande. För i vårt land normala förhållanden skulle emellertid systemet knappast komma att i praktiken fungera tillfredsställande. Det syntes föga ändamålsenligt att åt ge- neralplanen giva sådan betydelse, som syntes vara avsedd i förslaget, och låta själva stadsplanen mera få. karaktär av detaljutformning i vissa avseenden av generalplanen. Huvudvikten syntes alltjämt böra läggas på stadsplanen. Gene— ralplanen borde kunna upprättas, där det befunnes behövligt, och även i vissa begränsade avseenden, särskilt i fråga om huvudtrafikleder, vinna fastställelse. Men i övrigt syntes fixerandet av markens användning för olika ändamål böra ske genom stadsplanen, till vilken då också borde knytas det huvudsakliga av de rättsverkningar, som enligt förslaget skulle vara förbundna med general- planen.

Stockholms byggnadsförening: Generalplanebegreppet, vilket redan 1916 års kommitterade upptagit, men som i föreliggande förslag utvecklats, kunde betraktas som ett utomordentligt gott tillskott till nu gällande stadsplanelag- stiftning, förutsatt att det genomfördes på lämpligt sätt. Den föreslagna ut- formningen av bestämmelserna för generalplan syntes dock i hög grad försvåra lösningen av de uppgifter generalplan och stadsplan fått sig tilldelade. General- planen skulle enligt förslaget icke endast utgöra en förberedande planering i stora drag av ett större bebyggelseområde utan även redovisa och fixera, med åtföljande rättsverkningar, de olika specialområdena. Att döma av den bifoga— de kartskissen avsåges även ett fastslående av bebyggelsens art i detalj. Ett om— råde redavisat i generalplanen skulle framdeles redovisas som generalplaneom- råde även efter stadsplaneläggning. Det torde vara riktigare, att i och med stadsplans upprättande generalplanen upphörde att gälla.

Generalplanens huvuduppgift torde väl vara att på ett så tidigt stadium som möjligt uppdraga de huvudsakliga riktlinjerna för samhällets utveckling under något tictal av år framåt. De svårigheter, som mötte vid försöken att överblicka en dylik tidsperiod, torde mana till att ej i generalplanen fastlåsa en mångfald av detaljer. Vad som erfordrades vore reserverande av mark för huvudtrafik- leder och ett undantagande från bebyggelse av värdefulla markreservationer av- sedda at: bevaras som naturparker eller på annat sätt disponeras för allmänna ändamål. Endast dessa delar av planen borde fastställas. Det kunde därutöver anses lämpligt att i generalplan förslagsvis uppdela marken i områden lämpliga för industriområden och'i områden avsedda för bostadsändamål av olika slag. Några övriga detaljbestämmelser för dessa områden eller ett fastställande av desamma kunde icke anses erforderligt eller ens lämpligt. Detaljbehandlingen skedde lämpligast först i samband med stadsplans upprättande, vilket man finge förutsätta skedde vid tidpunkten för respektive områdes exploaterande och i över- ensstämmelse med de uppfattningar, som då ansåges vara de bärande för stads- byggandet. Under mellantiden vore genom bestämmelser i byggnadsordningar kontroll över bebyggelsen eller över områdenas utnyttjande av respektive mark- ägare tillfyllest. Det förutsattes härvid, att en samhällsbildning inom general- planelagt område genom bestämmelser i lagen icke finge äga rum med mindre än stadsplan eller en styckningsplan av ena eller andra arten blivit upprättad och av vederbörande myndigheter fastställd. En huvudsaklig del av de uppgifter lag- förslaget tilldelade generalplanen borde alltså överföras till stadsplanen, där de rent organiskt hade sin givna plats.

Bestämmelserna angående vad stadsplan skulle innehålla kunde med hänsyn härtill icke anses vara tillfredsställande. En differentiering i områden för olika ändamål liknande den, som beträffande generalplanen föreslås, borde införas i stadsplanen.

Södra Sreriges byggnadstekniska samfund: Samfundet gåve sin anslutning åt den i generalplaneinstitutet uttryckta principen. Särskilt i de större städerna med snabb utveckling torde en på rätt sätt utformad generalplan vara till stor nytta. Med hänsyn till de mycket stora svårigheter, som vore förbundna med bedömandet av vad som i fråga om stadsbyggande vore att förvänta inom över— skådlig framtid, och i betraktande av att byggnadsökningen i det övervägande flertalet samhällen vore relativt obetydlig, kunde dock ifrågasättas, huruvida icke i första hand generalplans tillkomst regelmässigt borde föregås av särskild prövning av behovet av sådan. I vart fall vore det samfundets uppfattning, att generalplan med det i detalj gående innehåll, som sakkunniga förutsatte, icke

6—997102,

borde ifrågakomma. Såsom exempel på en i detta sammanhang för långt gående detaljering erinrades om att t. o. m. så lättrörliga och på för tillfället rådande markpriser beroende byggnadsobjekt som handels- och koloniträdgårdar enligt lagförslaget borde upptagas i generalplanen. Visserligen hade de sakkunniga i en sedermera utsänd redogörelse över lagförslagets huvudinnehåll uttryckligen framhållit, att en långt gående detaljuppdelning i detta fall icke varit avsedd, men då lagtexten hade kategorisk form, och då man med visshet kunde för— vänta, att denna text komme att verka såsom norm för generalplans utformning, borde, till undvikande av missförstånd, den skrivna lagen återgiva avsikten med densamma och ingenting annat.

Samfundet ansåge, att generalplan, där den prövades erforderlig, borde in— skränkas till att obligatoriskt omfatta endast huvudtrafikområdena samt att densamma, om särskilda skäl därtill föranledde, även finge upptaga i lagförsla- gets 2 kap. 2 % under b, d, h och m angivna områden.

I alldeles särskild grad ville samfundet framhålla, att den omfattning, som de sakkunniga förutsatte hos stadsbyggnadsbestämmelserna, innebure mycket allvarliga konsekvenser. Att utarbeta sådana bestämmelser för kvarteren inom redan bebyggd stad vore en synnerligen ömtålig uppgift, så mycket mera, som man i allmänhet och då de flesta samhällen saknade härför ägnade krafter, måste förutsätta arbetets utförande genom en för lokalförhållandena främmande person. Frånsett detta förhållande kunde ifrågasättas, huruvida man lämpligen borde fastställa i detalj gående bestämmelser av den svårföränderliga natur, som här avsåges. Inom några få år förutsatte måhända då'rådande ekonomiska och arkitektoniska förhållanden helt andra riktlinjer för byggnadsverksamheten. Skulle därtill samtliga landets städer, vilket stadgades i promulgationslagens 3 %, förses med särskilda stadsbyggnadsbestämmelser inom loppet av 5 år efter lagens ikraftträdande, torde dessa bestämmelser i största utsträckning komma att avspegla förhållandena i de större städerna och endast i obetydlig grad mot- svara ett för respektive samhällen lämpligt resultat av en sorgfällig inventering av de lokala förhållandena. _ Ehuru samfundet tillfullo insåge, att lagförslaget i denna del vore en följd av byggnadsstadgans borttagande, ville samfundet dock ifrågasätta, huruvida icke förslaget härvidlag borde givas annan och mindre vittgående formulering t. ex. genom intagande i 17 kap. av vissa norm— givande bestämmelser avsedda till ledning för efter lokala förhållanden lämpa- de byggnadsordningsföreskrifter av mindre speciell karaktär. Det vore enligt samfundets mening så mycket mindre av nöden att införa i detalj gående stads— byggnadsbestämmelser, som lagförslaget i 19 kap. 4 % stadgade obligatorisk granskning av sakkunnig person (stadsarkitekten) och dessutom förutsatte länsarkitekternas deltagande i byggnadsnämndernas arbete. Samfundet hyste den bestämda uppfattning, att en stads lämpliga bebyggande i långt högre grad vore beroende på sakkunskap hos berörda parter än av än så detaljerade lagbestämmelser.

Uttalanden till förmån för införande av generalplan (dock icke obligatorisk) hava även gjorts av: länsstyrelsen i Uppsala län; stadsfullmäktige och bygg- nadsnämnden i Enköping; länsstyrelsen i Jönköpings län; länsstyrelsen i Kris— tianstads län; byggnadsnämnden i Mölndal; stadsfullmäktige och byggnads— nämnden i Uddevalla; myndigheterna i Borås, som ansett, att bestämmelser i lagen borde införas därom, att av fastighetsägare gjord frivillig utfästelse röran- de exempelvis rätt för stad att disponera mark gällde även mot senare ägare av marken och att på något sätt registrering av sådana utfästelser borde äga rum

antingen i inteckningsprotokollet eller i fastighetsregistret; länsstyrelsen i Gäv— leborgs län, dock med reservation för förslagets bestämmelser om att general- plan skall bestå jämsides med å samma område fastställd stadsplan, i vilken del länsstyrelsen anslutit sig till vad byggnadsrådet Lilljekvist härutinnan an— fört; drätselkammaren i Gävle; samt tekniska samfundet i Göteborg.

Åtskilliga andra, ovan ej angivna myndigheter hava motsatt sig införande av begreppet generalplan. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av: myndigheter- na. i Sigtuna; kommunalfullmäktige i T icrp; länsstyrelsen i Södermanlands län (som ansett att, om överhuvud föreskrifter om generalplan skulle införas i vår lagstiftning, upprättandet av sådan plan likväl ej borde göras obligatoriskt utan beroende av vederbörande samhälles beslut därom) ; samt länsstyrelsen i Älvs- borgs län (förordar såsom institut dels stadsplan med tillhörande byggnadsbe- stämmelser och dels styckningsplan, efter behov kompletterad med särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande).

Avstyckningspl an.

Vattenfallsstyrelsen: Lagförslaget innehölle ej några direkta bestämmelser om när stadsplan för ett byggnadsområde senast skulle av stad antagas. Det funnes då ringa säkerhet för att ej en stad för en del av stadens byggnads— område antoge stadsplan och finge bestämt, att markägaren skulle avstå mark och betala exploateringskostnaderna, men läte andra byggnadsområden tillsvidare regleras av avstyckningsplaner, samt lämnade åt markägaren och den byggande att tillsvidare själva ordna med erforderliga väganläggningar och dylikt. De allmänna anordningarna inom dylika avstyckningsplaneområden bleve då nog i vanliga fall av rätt enkel beskaffenhet, markägaren — exploatören — bleve fri från åtminstone en hel del av exploateringskostnaderna jämfört med den mark- ägare, som från början fått stadsplan å sitt område. Sedan styckningsplane- samhället sedermera blivit tillräckligt stort för att kommunalt göra sin röst hörd, framkomme krav på likställighet med andra delar av staden. Staden skulle då kunna använda lagförslagets 14 kap. ?) _q, men någon som helst säker- het för att så gjordes funnes ej. Slutresultatet kunde bliv-a, att markägaren, som fått stadsplan lagd över sina. områden och detta kanske utan sin vilja, sedan finge skattevägen bidraga till det stadsmässiga ordnandet av områden, vilka långt senare än hans egna områden lagts under stadsplan. Lagen borde trygga, att likställighet i dessa avseenden vunnes. För att förebygga dessa olä- genheter kunde ifrågasättas, om icke stadsplan borde uppställas som villkor för sådan avstyckning inom stadsområde, som avsåge ett samhälleligt bebyggande. Härvid förutsattes dock, att intet stadsplaneveto funnes.

Byggnadsstyrelsen har ansett, att under förutsättning av en uppdelning av lagstiftningen å två lag-ar de i 23 kap. föreskrivna styckningsplanerna borde omnämnas i 1 kap., samt vidare anfört: Bestämmelserna om styckningsplan inne— bure endast vissa välbehövliga kompletteringar till motsvarande nu gällande bestämmelser i 5 kap. 8 a % i lagen om fastighetsbildning i stad samt i 19 kap. 1 % i lagen om delning av jord å landet. Vid en på sätt styrelsen ifrågasatt tudelning av stadsbyggnadslagen och fastighetsbildningslagen torde måhända bestämmelserna i 23 kap. böra uppdelas mellan dessa båda lagar.

Lantmäteristyrelsen: Från stadshåll hade framförts yrkande på att styck- ningsplaneinstitutet helt borde slopas för städernas och de stadsliknande sam- hällenas del och att fastställd stadsplan i stället skulle up-pställas såsom villkor

för avstyckning vid tätare bebyggande. Skälen härför torde närmast hava varit av ekonomisk natur med hänsyn till stadsplans rättsverkningar enligt förslaget. Markexploatören hade nämligen förutsatts skola utan ersättning avstå mark för gator m. m. samt bekosta dylik marks iordningställande. Då inga mot- svarande rättsverkningar förekomme vid styckningsplan, kunde givetvis de framförda synpunkterna i viss mån hava sitt berättigande. Det torde emellertid även för städer och samhällen mången gång vara av betydelse att på ett tidigt stadium på ett enkelt och snabbt sätt kunna ingripa reglerande i fastighetsbild- ningen utan den tidsutdräkt och kostnad, som upprättande och fastställande av stadsplan droge med sig. Särskilt för mindre städer och samhällen torde därför styckningsplaneinstitutet böra bibehållas. För att emellertid möjliggöra för städer och samhällen att, då behov därav uppstode, hellre gå in för stadsplan och därmed vinna de därmed förbundna rättsverkningarna, syntes böra införas en bestämmelse om att byggnadsnämnden alltid skulle höras, innan stycknings- plan fastställdes. Därigenom finge samhället säkerhet för att alltid kunna pröva frågan om behovet av stadsplan för området, innan styckningsplanen fast- ställdes, samt göra sina synpunkter gällande hos fastställelsemyndigheten. För— klarade samhället sig vara berett att låta upprätta. stadsplan, torde på grund av bestämmelsen i 23 kap. 7 % 2 mom. sista stycket fastställelsemyndigheten låta anstå med styckningsplanens fastställande. Samhället kunde även under åberopande av 10 kap. 1 % fjärde stycket i lagförslaget begära, att nybyggnads- förbud utfärdades av länsstyrelsen, varigenom på grund av bestämmelserna i 26 % av 23 kap. inträdde styckningsförbud. Vore detta fallet, finge enligt sista stycket i samma paragraf, där ej särskilda förhållanden till annat föran- ledde, styckningsplan ej för området fastställas. Därmed torde alla berättigade anspråk från kommunal synpunkt vara tillgodosedda i frågan.

Stadsförbmzdets beredning: I avbidan på den nya stadsplanelagstiftningen vidtogos år 1926 vissa lagstiftningsåtgärder, varigenom bl. a. i 5 kap. av fastighetsbild—ningslagen infördes ett stadgande, vilket såsom villkor för av- styckning med ungefär nu nämnda ändamål föreskrev, att styckningsplan för området skulle vara upprättad och av magistraten godkänd. Dessutom stadgades vissa riktlinjer för sådana planers allmänna beskaffenhet. De sakkunniga före— sloge bibehållandet av styckningsplaneinstitutet, därvid de emellertid vidtagit vissa ändringar och utvidgningar i det nuvarande stadgandet. Enligt de sakkun- nigas förslag skulle stadgandet kvarstå i lagens kapitel om avstyckning (23 kap.). Detta förefölle mindre lämpligt. Skulle stadgandet om styckningsplan bi- behållas, bordo det flyttas från den tillfälliga plats, som uppläts åt detsamma vid 1926 års provisoriska lagstiftning, och inarbetas i lagens övriga bestämmelser om planläggning. I ett för städerna betydelsefullt avseende skilde sig de sak- kunnigas förslag från det nu gällande stadgandet, nämligen därutinnan att me- dan för närvarande styckningsplan godkändes av magistraten, som givetvis in- hämtade byggnadsnämndens utlåtande, de sakkunniga föresloge, att godkän- nandet skulle meddelas av länsstyrelsen. Detta förslag syntes ganska vådligt. Genom detsamma sattes enhetligheten i och det kommunala infly- tandet på samhällets planläggningsarbete i fara. Sådant förslaget vore avfattat, skulle länsstyrelsen, efter förslag av länsarkitekten, kunna jämväl i de med magistrat försedda städerna verkställa bindande planläggning av stadens om- råden, utan att någon stadens myndighet ens behövde höras.

Om i städernas nuvarande s. k. stadsplaneveto eller stadsplanemonopol kunde finnas ett motiv för styckningsplaneinstitutet, vilket för sin tillämpning icke krävde stadsfullmäktiges medverkan, syntes det, därest, på sätt beredningen

komme att förorda, skälig jämkning gjordes på nämnda monopol, som om ut— rymme icke borde finnas för annan plan inom städerna och de stadsliknande samhällena än stadsplan med dess rättsliga konsekvenser. styckningsplanen el— ler däremot svarande institut borde förbehållas åt sådana områden på landsbyg— den, varest stadsliknande bebyggelse förekomme oaktat saknaden av behörig samhällelig organisation. Inom stadssamhällena återigen funnes icke någon an- ledning att avstå från den enhetlighet och planmässighet i bebyggandet samt den ordning och reda i rättsförhållandena, som väl stadsplaneinstitutet men icke styckningsplanen skänkt. I de fall. som i lagen angåves såsom förutsätt— ning för fastställande av styckningsplan inom städerna och de stadsliknande samhällena, borde alltså enligt beredningens mening stadsplan upprättas. Att de av en stadsplanefrågas väckande föranledda stycknings- och nybyggnadsför- buden inom vederbörande område skulle på ett oskäligt sätt förorsaka olägen- heter, syntes icke behöva befaras, eftersom möjlighet borde finnas att efter byggnadsnämndens yttrande medgiva undantag från förbuden, i den mån detta kunde ske utan att därigenom ändamålsenlig stadsplan förhindrades eller dess ekonomiska genomförande försvårades.

Skillnaden i tid och arbete mellan styckningsplans och stadsplans uppgörande behövde icke vara mycket avsevärd; det viktigaste torde vara, att granskningen hos de prövande myndigheterna kunde förväntas ske med någorlunda snabbhet. Vid utarbetandet av en styckningsplan måste ju antingen förfaras så, att pla— nen kunde väntas instämma med en blivande stadsplan, i vilket fall det omedelba- ra uppgörandet av den senare icke torde kräva nämnvärt större möda, eller ock styckningsplanen upprättas utan dylik hänsyn till den framtida stadsplanen, i vilket sistnämnda fall styckningsplanen kunde bliva för samhället till stor olä- genhet. Det borde bemärkas, att styckningsplanen, på vars tillkomst staden ej skulle hava något inflytande, icke för staden medförde någon av de fördelar, som stadsplanen och särskilt sådan, som fastställdes å ett område i en ägares hand, avsåge att bereda. Vid dylika vid sidan av stadsplan verkställda exploateringar vore möjligheterna större för markägaren att efter att hava föryttrat ett antal tomter övergiva företaget utan att hava fullgjort de åligganden i fråga om gatornas iordningställande, som skäligen borde på honom ankomma.

Å andra sidan medförde en bebyggelse i. dessa former i längden de facto nära nog samma förpliktelser för staden som stadsplan. Sedan väl marken styckets och bebyggts, kunde staden slutligen icke underlåta att träda emellan för till- godoseende av hygienens och den allmänna ordningens krav.

Magistraten i Norrköping har anslutit sig till stadsförbundets berednings ut- talande om avstyckningsplan.

Kommunaltekniska föreningen: Oaktat de sakkunniga föreslogo stadsplane- vetots hävande, bibehölle de styckningsplune-institutet i sådan form, att detta i och för sig komme att bliva det mest effektiva medel för att omintetgöra sta— dens inflytande på stadsplaneringen.

Föreningen hade icke kunnat finna, att den motivering, som sakkunniga givit för styckningsplaneinstitutets bibehållande såsom planform för tätare bebyg- gande inom stads område, vore övertygande. Det anfördes sålunda i motiverin- gen, att stadsplanens företräden framstode klart på det tekniska området. så snart fråga bleve om ett mera sammanträngt och högre byggnadssätt än det för ytterområdena karakteristiska, framkallande krav på ett vida mera ingående och konstnärligt beton-at studium av fastighetsbildning och bebyggelse, än som å styckningsplanens stadium kunde förutsättas. — I motsats härtill vore före- ningen av den uppfattningen, att det för städernas ytterområden i allmänhet

brukliga, glesare och lägre byggnadssättet enligt nutida uppfattning vore i lika hög grad i behov av ett från början tekniskt fullgott utförande. Det vore därvid ej tillräckligt, att i lagförslaget åt Kungl. Maj: t och länsstyrelsen givits befogenhet att, först då bristen på stadsplan kunde befaras, medföra allvar— ligare olägenheter, ingripa för att framtvinga sådan plan.

Föreningen hade därför funnit skäl tala för ett biträdande av den av fastig- hetsdirektören Hasselquist i särskilt yttrande anförda reservationen emot lagför— slaget i denna punkt men å andra sidan ansett ett fullständigt avskaffande av styckningsplanen möjligen kunna vara väl rigoröst. Med hänsyn härtill föreslogs, att styckningsplan endast efter hörande av samhälles vederbörande, ekonomiska myndighet måtte kurrna fastställas för område, för vilket generalplan och stads— byggnadsbestämmelser funnes fastställda. Härigenom torde samhälles vederbö- rande myndighet beredas tillfälle vidtaga de åtgärder. som för bevakande av samhällets intressen kunde visa sig erforderliga.

Svenska teknologföreningen: Då lagförslaget förutsatte bibehållandet av stycklningsplaneinstitutet inom stads område, vore det berättigat, att i'ven detta institut omnämndes i 1 kap. och icke allenast behandlades i sammanhang med 23 kap. Enligt de sakkunnigas förslag finge från fastighet i den ordning och under de villkor i 23 kap. av förslaget omförmäldes visst till gränserna bestämt område, som icke inginge i tomtindelning, vare sig för området i fråga funnes fastställd stadsplan eller ej, avskiljas genom avstyckning för att utgöra en fas— tighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet. Enligt för-slagets G % finge i allmänhet avstyckning inom område, för vilket funnes fastställd stads- plan, endast avse genomförandet av sådan plan. Emellertid kunde föreningen icke tillstyrka bibehållandet av avstyckningsinstitutet beträffande inom bygg— nadskvarter beläget område; fastigheterna inom sådant kvarter borde erhålla sin slutliga bestämning genom stadsplanen och tomtindelningen.

Det syntes föreningen kunna ifrågasättas, huruvida icke styckningsplane- institutet å område, beläget utom stadsplanen, borde begränsas till andra fall, än där styckvningen avsåge områden för tätare bebyggande; dock att, där stad så medgåve, styckningsplaneinstitutet finge tillämpas även å sådant område. Skulle vad kommittén föreslagit vinna beaktande, syntes i lagstiftningen när- mare böra angivas innebörden av begreppet »tätare bebyggande». Tillika borde meddelas bestämmelse därom, att styckningsplanen skulle upprättas av person med samma kompetens, som föreslagits i fråga om kompetens för upprättande av stadsplan. Emellertid ansåge sig kommittén böra framhålla, att, därest upprättandet och fastställandet av stadsplan gjordes till villkor för tä— tare bebyggande inom stads område, det skulle kunna inträffa, att bygg- nadsverksamheten droge sig till områden omedelbart utanför stadsgrän— sen. På grund härav torde en viss försiktighet böra av lagstiftaren iakttagas vid utarbetande av bestämmelser rörande styckningsplaner. Det nu sagda gällde endast, där styckningen avsåge inom stad eller stadsliknande samhälle beläget område. Vore området beläget på landet och ägde ej förslaget tillämplighet å sagda område, måste bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen träda i tillämp- ning. Emellertid kunde ifrågasättas, huruvida icke nämnda bestämmelser i jord— delningslagen borde för det fall, att området i fråga, som utgjorde föremål för styckningsåtgärd, vore beläget invid stad eller stadsliknande samhälle, kom- pletteras med vissa byggnadsbestämmelser, som skulle komma till tillämpning å ifrågavarande område.

I fråga om granskning och fastställelse av styckningsplaner hade de sakkun- niga föreslagit, att denna skulle verkställas av länsstyrelserna, som de sakkun-

niga förutsatte skulle i alla länen såsom biträden i stadsbyggnadsärenden hava länsarkitekter. Härigenom komme den reala kontrollen över styckningsplanerna att så gott som uteslutande läggas i länsarkitekternas händer. Emellertid ansåge föreningen, att städernas magistrater fortfarande liksom hittills borde bibehållas vid sin befogenhet att fastställa styckningsplaner, när de undantagsvis före— komme; dock borde magistraterna förut i dylika ärenden hava inhämtat bygg— nadsnämndernas yttranden. Den sålunda av föreningen föreslagna, anordningen syntes så mycket mer naturlig, som magistraterna kunde påräkna sakkunnigt råd av länsarkitekterna, som jämlikt för dem gällande instruktion skulle till- handagå kommunala myndigheter med råd och upplysningar i byggnadsfrågor.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund: Om planläggning av om- råden på landet ordnades på sätt, som av styrelsen skisserats,1 förelåge icke behov av att vid sidan av (den förenklade) stadsplanen hava ännu ett institut, styckningsplan, såsom de sakkunniga. föreslagit. Förekomsten av två olika slag av institut med skilda rättsverkningar och sorterande under olika myndigheter skulle endast tjäna till förvirring och oreda, och kunde därför icke av styrelsen tillstyrkas.

F astighetS- och stadsplanenämarterna i Stockholm., med vilka stadskollegiet och stadsfullmäktige instämt, yttra: I motsats till 1916 års stadsplanekommitté hade de sakkunniga ansett sig icke ens i fråga om städernas områden böra kräva stadsplan såsom villkor för sådan avstyckning, som avsåge jorddelning för tätare bebyggande, utan åtnöjde sig med att. i huvudsaklig anslutning till år 1926 i fastighetsbildningslagen därom införda bestämmelser, för sådan avstyckning endast kräva av vederbörande länsstyrelse godkänd s. k. styckningsplan. Denna de sakkunnigas ståndpunkt kunde nämnderna icke biträda. Såsom huvudskäl härför anfördes, att då styckningsplanen icke medförde stadsplanens rättsverk— ningar, densamma i'nnebure ett medel för markägare. som önskade exploatera ett sitt område, att undandraga sig de skyldigheter i fråga om områdets för- seende med nödiga gator, ledningar och dylikt, som, i händelse området stads- planelades, skullle påvila honom. I stället för att — vilket man borde kunna för- vänta av en ny stadsplanelagstiftning — försvåra torde de sakkunnigas förslag i förevarande avseende sålunda snarare komma att underlätta tillkomsten av kåkstadssamhällen. vilkas uppordnande för dryga kostnader vederbörande sam- hälle av hänsyn till hygienens och den allmänna ordningens krav i längden icke torde kunna un-dandraga sig?

1 Se sid. 175. ' Mot det av nämnderna framställda yrkandet, att stadsplan skulle utgöra villkor för avstyck- ning i vissa fall, hade reservation anmälts av herr Hernlu'nd, som avgivit yttrande till förmån för bibehållande av avstyckningsplan såsom institut. Vissa ledamöteri stadskollegiet hava anslu- tit sig till reservationen. Herr Hernlund yttrade följande: »Styckningsplan låsom förutsättning för avstyckning utom stadsplanelagt område vid bildandet av fastigheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller dylikt infördes i lagstiftningen så sent som år 1926. Av stadskollegiets utlåtande nr 391 år 1925, sid. 2029, framgår, att det då föreliggande förslaget till nämnda lagstiftning ansetts även för Stockholms del skola bliva. till fördel. Så vitt jag har mig bekant, har denna planform, som i Stockholm hittills icke kommit till tillämpning mer än i ett fall, eljest visat sig väl motsvara förväntningarna och möjliggjort att på ett snabbt sätt och på ett tidigt stadium kunna ingripa reglerande å bebyggelsen. Ifråga- varande planform lär under alla förhållanden vara erforderlig för reglerande av fastighetsbild- ningen inom mindre samhällen och vid enskild exploatering för bostadsändamål av områdena är landet, och kan även för städerna i vissa fall denna planform vara till fördel att använda för att icke byggnadsverksamheten oskäligt skall uppehållas under den tid, som erfordras för gene- ralplans och stadsplans upprättande. Jag anser därför olämpligt att såsom villkor för 'avstyck— ning, som avser jorddelning för tätare bebyggande" —— ett i och för sig svävande begrepp, som ej hittills använts i lagstiftningen — uppställa, att fastställd stadsplan skall föreligga. Det

Stockholms fastighetskmtors gaturegleringsavdelning: I detta sammanhang ville avdelningen beröra den av en av reservanterna bland de sakkunniga, fas- tighetsdirektören Hasselquist, särskilt behandlade frågan: »På vilket stadium av bebyggelsen bör stadsplan tillkomma?» Avdelningen anslöte sig principiellt obe- tingat till reservantens uppfattning på de av honom utvecklade skälen. Detta stode också. i god samklang med den mening, 1916 års stadsplanelagskommitté uttalade. Emellertid torde kravet på, stadsplan i förevarande avseende böra in- skränkas till städerna; sålunda borde köpingar, municipaliteter och andra sam- hällen på landet, där otvivelaktigt sagda krav ej borde ställas för att icke för- svåra eller rent av undertrycka byggnadsverksamheten i dylika samhällen, ej falla under sådant eventuellt stadgande. Likaså borde stad, därest den själv så önskade, kunna medgiva bebyggande utan stadsplan.

Avdelningens tveksamhet gent emot styckningsplaneinstitutet hade —— även om missbruk av detsamma genom de sakkunnigas i flera avseenden lämpligare ändringar och tillägg blivit betydligt försvårat, emedan säväl byggnadsnämnd och mätningsman som länsstyrelse givits ökad befogenhet att övervaka planens genomförande och inskrida mot dess oriktiga. användning och till— lämpning — ej blivit hävd. Hur än reglerna för styckningsförfarande, som avsåge bildande av ett flertal smärre lägenheter för bostads- eller industriända- mål 0. d., komme att uppställas, torde det ej kunna undvikas, att mindre nogräk— nade exploatörer sökte att kringgå desamma för att gagna sitt syfte: att på. enk- last möjliga sätt för nämnt ändamål stycka upp ett område för att skyndsamt försäljas, utan att några kostnader för vägar och avlopp pålades exploatören.

Lyckades ett sådant tilltag, komme olägenheterna därav och kostnaderna för områdets ordnande att i första hand drabba markköparna och i andra hand staden. Så länge det funnes människor, som beträffande val av boplats glömde att bevaka sina mest elementära intressen, d. v. s. glömde att försäkra sig om utfartsväg, "avlopp. vatten 0. d. från och till sin fastighet och därtill som regel betalade överpris för marken, lika länge kom-me dylika tilltag att lyckas. Sedan markområdet blivit i huvudsak slutexploaterat, utan att några väsentliga åtgär- der vidtagits till markköparnas fromma, komme dessa senare. vilka då. först fått känna av olägenheterna beträffande valet av boplats, med sina klagomål och krav till staden, som förr eller senare måste träda in för att genom stadsplane—

torde i detta sammanhang böra framhållas, att enligt förslaget till stadsbyggnadslag (23 kap, 6 5) avstyckning inom stadsplanelagt område endast må. avse genomförande av stadsplanen, d. v. s. endast avstyckning av gatumark och dylikt men ej avstyckning för fastighetsbildning inom kvarter. Nämndernas ståndpunkt i nu föreliggande fråga innebär alltså i realiteten. att överhuvudtaget avstyckningsinstitutet inom städerna icke skulle få användas för fastighetsbild- ning annat än för jordbruksändamål.

Beträffande behovet av och fördelen med den planform, som här är i fråga. tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till vad de sakkunniga anfört i sitt betänkande sid. 138—139 och sid. 342—344.

De skäl, som nämnderna anfört för sin ståndpunkt, äro av ekonomisk natur, men synes en lösning av frågan härutinnan kunna ske genom att i lagen införes bestämmelse om byggnads- nämnds hörande, innan styckningsplan må fastställas. Anser byggnadsnämnd, att stadsplan bör upprättas, och sålunda avstyrker avstyckningsplanens fastställande, lärer på grund av stadgan- det i 23 kap. 7 & 2 mom. sista stycket av lagförslaget styckningsplan ej heller komma att fast- ställas. Stadcn skulle på detta. sätt kunna, där ej tillfredsställande ekonomisk uppgörelse under hand kan träffas med markexploatören, framtvinga stadsplanen med dess rättsverkningar, innan exploateringen kan påbörjas. Nämndernas erinringar mot styckningsplaneinstitntet synes därmed kunna hava förfallit.»

Herr Lindhagen har i egenskap av en av nämndernas delegerade anfört: Sakkunnigemajori- tetens förslag, att stadsplan ej borde krävas såsom villkor för en avstyckning, som avsåge jord— delning för tätare bebyggande, synes mycket farligt. Utöver nämndernas skäl däremot kunde åberopas även fastighetsdirektörens reservation till sakkunnigas betänkande i denna punkt (se betänkandet sid. 456—464).

läggning och gators ordnande klara upp svårigheterna. Därmed hade exploatö- ren undandragit sig de kostnader, som lagen avsett att pålägga honom; minst hälften av dessa kostnader komme enligt de sakkunnigas förslag att drabba. sta- den, resten markköparen, om Kungl. Maj: t sä prövade skäligt och rättvist. Av— styckning för tätare bebyggande borde sålunda ej få förekomma, med mindre staden därtill lämnat sitt medgivande.

Chefen för Stockholms fastighetskontors lantegmdomsavdelning har uttalat sin anslutning till Hasselquists reservation i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen ville till bemötande upptaga det på sina håll gjorda påståendet, att för vissa områden på landet stadsplan skulle kunna ersättas av sådan plan, som omförmäles i 5 kap. 8 a % fastighets- bildningslagen, (styckningsplan) eventuellt tillsammans med fastställande av särskilda föreskrifter enligt 1 kap. 42 % 4 st. samma lag. Länsstyrelsen ville bestämt hävda, att en sådan åsikt vore oriktig. Styckningsplanen kunde endast tjäna till ledning för jorddelningen och vore ett utmärkt hjälpmedel vid mass- avsöndringar, men kunde icke reglera bebyggandet, vilket stadsplanen gjorde. Styckningsplanen vore avsedd endast som ett provisorium, och bestämmelserna om styckningsplan hade till stor del tillkommit för att bereda fastighetsägaren en lättnad vid ordnandet av fastigheten för bebyggande, i avvaktan på att stadsplan komme till stånd. Just därför att styckningsplanen vore ett provi- sorium, kunde ej heller ekonomiska rättsverkningar knytas till densamma, vil- ket annars skulle vara nödvändigt för att på ett rätt sätt reglera bebyggandet. Styckningsplanen kunde sålunda icke ersätta stadsplanen.

Byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stadsingenjören F. Eggert): Det syntes hava varit mera tillfredsställande, om styckningsplanen, vilken i allt för många fall blivit allenast ett underhaltigt surrogat för stadsplan, avförts ur byggnadslagstiftningen. I stället kunde man tänka sig en bestäm- melse av innebörd, att en stadsplan, som antagits av vederbörande lokala myn- dighet, i avvaktan pä dess fastställelse finge interimistiskt tjäna som reglerings- plan för avstyckningar inom dithörande område.

Stadsfullmäktige i Lidingön hava framhållit, att stora svårigheter så väl i fråga om rätt till vägar m. rn. och om bidrag till gatukostnad som i andra hän— seenden mötte, då det gällde att tillgodose samhällets intressen vid en stads- planering av redan exploaterade och sönderstyckade områden. Enda utväg ur svårigheterna vore, att stadsplans antagande för'cginge ett områdes exploatering.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit, att under den jämförelsevis korta tid styckuingsplaneinstitutet varit i tillämpning, det visat sig i stort sett fylla sitt ändamål.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning: En av de sakkunniga, fastig- hetsdirektören Hasselquist, hade i ett till förslaget fog-at särskilt yttrande ansett, att förslaget bort innefatta föreskrift om stadsplan såsom villkor för sådan jorddelning, som avsåge tätare bebyggande, i vilket begrepp reservanten även in— neslöte trädgårdsstäder och villastäder. Ehuruväl lämpligheten av en dylik be- stämmelse i vissa fall vore obestridlig, torde dock med hänsyn till de allt för stora ekonomiska svårigheter för städerna att utsträcka och genomföra stads— planeläggningen över vidsträckta områden ävensom den avsevärda tidsutdräkt, som uppgörande och antagande av en stadsplan medförde, bärande invändningar mot densamma kunna anföras. Att >>utomplanspr0blemet» enligt föreliggande förslag till stadsbyggnadslag icke kunde anses vara för kommunernas del på. ett tillfredsställande sätt reglerat torde emellertid böra framhållas. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona hava i fråga om den

markägaren medgivna rätten att hos länsstyrelsen påkalla styckningsplans upp- rättande ansett orimligt, att staden och dess byggnadsnämnd berövades möjlig- het att inverka på fastighetsbildningen inom samhället, samt hemställt, att spörsmålet, huruvida styckningsplaneinstitutet borde bibehållas, måtte göras till föremål för förnyad prövning.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Under förutsättning att icke en enklare form för stadsplan än den lagförslaget avsåge komme till stånd, torde »styckningsplanen» vara nödvändig. Mot stycknitngsplaneinstitutet hade från kommunalt håll rests motstånd. M-an ansåge, att styckningsplanerna skulle komma att bliva mindervärdiga och försvåra genomförandet av lämpliga stadsplaner bl. a. därför, att då styckningsplanen skulle komma att fastställas av länsstyrelsen, »stadens inflytande på styckningsplanens tillkomst skulle bliva ytterst ringa». Gent emot detta syntes böra anföras, dels att nödig säkerhet för att icke i och för sig mindervärdiga styckningsplaner komme att fastställas av länsstyrelsen torde förefinnas (den sakkunskap, som kunde finnas hos sam- hällets byggnadsnämnd, torde också komma att bliva hörd), och dels att en lämplig stadsplaneläggning av ett område mycket lättare syntes kunna göras, om den markdelning och bebyggelse, som redan skett, tillkommit i enlighet med genomtänkt styckningsplan än om, som åtminstone hittills i stor utsträck- ning skett, denna jorddelning och bebyggelse helt planlöst tillkommit. _— An- nat inflytande, än det som den tekniska och ekonomiska sakkunskapen i samhäl- lets tjänst finge på styckningsplanen därigenom, att denna sakkunskap torde komma att bliva hörd, innan länsstyrelse fastställde »styckningsplan», syntes icke lämpligen böra givas samhället såsom varande en av parterna i målet.

Drätselkammaren i Örebro har, ehuru med någon tvekan, anslutit sig till för- slaget rörande bibehållande av avstyckningsplan.

Länsstyrelsen i Värmlands län har tillstyrkt förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen ville uttala sig mot den upp- fattning, som hävdats av en reservant bland de sakkunniga, fastighetsdirektö- ren Hasselquist, då denne uttalade sig emot andra former för byggnadsverksam— hetens reglering än stadsplan. Denne syntes härvid icke hava tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena i smärre städer. Där kunde det vara så, att en utom- plansbebyggelse framkallades av brist på bostäder eller relativt höga hyror i staden och att stadens ekonomi gjorde det svårt att utsträcka stadsplanen till ett område, där bebyggelse börjat eller kunde väntas. En begäran om stadsplan med åtföljande byggnadsförbud kunde där vålla allt för stora olägenheter. Ehuru det vore önskvärt, att stadsplan upprättades, borde man likväl icke avhända sig medel att på ett nödtorftigt sätt under anspråkslösa förhållanden fylla de första fordringarna på brandskydd och hygien genom sådana åtgärder, som avsåges i fastighetsbildningslagen 5 kap. 8 a % och jorddelningslagen 19 kap. 1 %. Eljest vore det antagligt, att staden i dylika fall lämnade bebyggelsen helt utan ingri- pande för att undgå olägenheterna av stadsplaneförfarandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det vore otvivelaktigt riktigt, att inom samhällen, där det funnes municipala organ med befogenheter och förpliktelser för ändamålet, planläggningen borde äga rum genom upprättande och faststäl— lande av fullständig stadsplan. För områden på landet, varest större byggnads- verksamhet försigginge utan särskild samhällsbildning och där således saknades någon för ändamålet kompetent samhällelig myndighet, syntes det icke vara nödvändigt fordra upprättande av verklig stadsplan. Här torde det icke minst ur ekonomisk synpunkt böra vara tillräckligt, att styckningsplan upprättades och byggnadsbestämmelser fastställdes. Skulle det visa sig, att förhållandena inom

dylikt område utvecklade sig därhän, att byggnadsverksamhetens ordnande kräv- de åstadkommande av verklig stadsplan, då torde också förutsättningar före- ligga för bildande av ett rättsligt samhälle. Erfarenheterna från Västerbottens län visade, att frågan om byggnadsverksamhetens ordnande inom nu ifråga— varande områden kunnat genomföras vida lättare på nu ifrågasatt sätt än ge— nom utfärdande av förordnande om upprättande av stadsplan. I detta sistnämnda hänseende hade det visat sig förenat med de största svårigheter att få till stånd stadsplan, då något egentligt maktmedel härför saknades. Av denna anledning vill-e länsstyrelsen uttala sin tillfredsställelse med stadgandet i 21 kap. 2 %. genom vilket åt länsstyrelsen gåves rätt att. därest stadsplan ej inom två år efter förordnandets meddelande ingivits för fastställelse. ombesörja upprättande av förslag till stadsplan med därtill hörande byggnadsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Frågan om det berättigade i att för städer- na bibehålla styckningsplaneinstitutet hade varit föremål för olika meningar, och givet vore, att betänkligheterna måste växa, då det nu föresloges, att pröv- ningen och fastställelsen av styckningsplan skulle överflyttas från magistraten till länsstyrelsen. Man befarade, måhända icke utan skäl, att enhetligheten i samhällets planläggningsarbete härigenom komme att sättas i fara. Om möjlig— het bereddes att i skälig utsträckning även mot vederbörande samhälles bestri— dande framtvinga stadsplan, torde styckningsplaneinstitutet också för städernas vidkommande kunna undvaras och krav uppställas på stadsplan som allmänt villkor för tätare bebyggelse inom stads område.

Vad anginge förhållandena å rena landsbygden skulle enligt förslaget i lik— het med gällande lag Konungen" även äga att utan samband med stadsplan för— ordna om tillämpning av allmänna stadsbyggnadsbestämmelser. Dylika be— stämmelser krävde emellertid med nödvändighet som komplement en stycknings- plan. Då ett flertal markägare funnes, kunde det befaras, att ingen ville ställa sig såsom sökande och förskjuta kostnaderna. För att i sådana fall utan skad— lig tidsutdräkt få fram en styckningsplan, syntes det vara av vikt, att läns- styrelsen med avseende å förslag till sådan plan tillerkändes enahanda befogen- het, som jämlikt 21 kap. 2 % skulle gälla i fråga om generalplan och stadsplan.

Stockholms byggnadsförening: De sakkunniga framhölls som ett önskemål, att vid nybildning av samhällen stadsplan borde upprättas, men hade icke ansett sig böra frångå det nu tillämpade styckningsinstitutet, även om fordringarna å detsamma höjts. Fastighetsdirektören Hasselquist påyrkade däremot i särskilt yttrande, att all nybebyggelse i samhällsform skall grundas på fastställd stads- plan. Hithörande område kunde dock i sina principiella detaljer icke anses så klarlagt, att ett slutgiltigt ståndpunktstagande vore möjligt. Erfarenheten ut- visade tydligt, att samhället icke med nuvarande bestämmelser ägde i sin makt att med verklig framgång förhindra uppkomsten av mindervärdiga kåkstäder, men man kunde samtidigt icke förneka, att en stigande upplysning och en eko- nomisk konkurrens mellan exploatörerna medfört avsevärda förbättringar. Sam- tidigt hade icke utan fog påvisats, att i de fall, där kommunen icke självmant påtoge sig kostnaderna, möjligheten för mindre bemedlade folklager att skaffa sig ett eget hem i hög grad försvårades, om stadsplan med därav följande högre markvärden måste utläggas.

Förhållandena vore även i viss mån artskilda i vad det gällde ett. nyuppstående samhälle ute på landsbygden utan anslutning till tidigare samhällsbildningar, t. ex. i samband med en industrianläggning eller liknande, eller om det avsåge en samhällsbildning i nära anslutning till en stad. där det nya. samhället förr eller senare måste inarbetas i bestående eller utvidgad stadsplan. 1 det senare

fallet måste givetvis fordringarna ställas betydligt högre. Det torde dock med hänsyn till önskvärdheten att i största möjliga utsträckning underlätta egna- hemsbildningar vara av icke ringa betydelse att söka åstadkomma ett exploa- teringsinstitut, som i sig innefattade stadsplanens ur bebyggelsesynpunkt obe- stridliga fördelar utan att belastas med deSS ekonomiska konsekvenser. En sådan möjlighet syntes, med bibehållande av den av de sakkunnigas majoritet före- slagna styckningsplanen, förefinnas i en bestämmelse, att styckningsplan skulle utarbetas av fullt kompetent person och alltid åtföljas av byggnadsbestämmelser jämte föreskrifter om erforderlig byggnadskontroll. De kommunala eller stat- liga. myndigheter, hos vilka fastställandet av styckningsplanen läge, hade ju i sista hand alltid möjlighet tillse, att i vad det berörde nybildningar i anslutning till bestående samhällen, styckningsplanen ginge att ansluta till en kommande stadsplaneläggning. En sådan granskning torde därjämte komma att under- lättas i de fall, där generalplan eller regionplan funnes utarbetad.

Förslaget om bibehållande av styckningsplan vid jorddelning för tätare bebyg- gelse har vidare avstyrkts av: länsstyrelsen i Uppsala län; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Nässjö; magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; byg - nadsnämnden i Malmö; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund; förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg; myndigheterna i Troll— hättan, som ansett styckningsplan böra bibehållas endast såsom en övergångs- form, intill dess en effektiv stadsplanelagstiftning blivit genomförd; myndig- heterna i Borås; samt tekniska samfundet i Göteborg.

Kommunalförbund och regionplan.

Stadsförbwndets beredning: I stadsplanelags-kommitténs förslag till byggnads- stadga funnes i 9 % stadgat, att vid stadsplans uppgörande borde tillses bl. a., »att bekväma trafikleder förbinda såväl olika delar av samhället som även detta med angränsande samhällen och att i övrigt god anslutning ernås metlan det för planläggning avsedda området och annat redan planlagt område i grann- skapet». I samma förslags 15 % föreskreves angående anmaning till intressenter att yttra sig över uppgjort stadsplaneförslag, att därest det till planläggning ifrågasatta området gränsade till annan stad cider till stadsplanesamhälle på lan- det, kallelse skulle tillställas jämväl sådant samhälle.

För visso vore det av synnerlig vikt, att vid sådan planläggning, som kunde väntas sträcka sina verkningar utöver den egna kommunens gränser, behovet av sammanhang och enhetlighet bleve beaktat, särskilt såvitt angmge genomgående trafikleder. De sakkunniga hade för tillgodoseendet av detta intresse framlagt vissa förslag rörande dels kommunalförbund för antagande och genomförande av olika slags planer och dels en särskild typ av plan, benämnd regionplan.

Vad kommunalförbund anginge bemärktes, att de sakkunniga icke ifrågasatte ändring i den grund för gällande lagstiftning om kommunalförbund, enligt vilken dylikt förbund finge bildas endast frivilligt genom samstämmiga beslut av de intresserade samhällena. Vidare borde erinras om att enligt gällande lag hinder icke mött för samhällen att sammansluta sig i förbund för gemensamt ordnande av sådana här ifrågavarande angelägenheter som exempelvis hållan- det av ett organ för utarbetande av förslag till planläggning i ett sammanhang av förbundsmedlemmarnas områden eller tillhandahållande av teknisk hjälp åt medlemmarna vid handläggning av hithörande frågor. Det nya i de sakkun- nigas förslag vore, att till kommunalförbunds uppgifter skulle hänföras jämväl

dels antagande av planer, dels även planers genomförande. Beredningen hade svårt att tänka sig, att kommunalförbund på frivillighetens väg skulle kunna åstadkommas för lösande av sistnämnda slags uppgifter. De kommuner, som skulle ifrågakomma för dylikt förbund, skulle väl vara en storstad och de om- kring densamma uppväxta förortsamhällena. Redan den olika storleksgraden av dessa parter torde göra förbundsbildning osannolik. Vidare och framför allt borde beaktas den för frivillig förbundsbildning olämpliga beskaffenheten av de uppgifter, som finge anses innefattas i »genomförandet» av en stadsplan. Hit hörde expropriationer och andra markförvärv, förvaltning och utnyttjande av markområden, gatuanläggning m. m. Säkerligen skulle kommunerna icke våga att överlåta avgörandet av hithörande för en kommuns liv och framtid grundväsentliga angelägenheter till en så obeständig organisation som ett kom- munalförbund, sådant detsamma enligt vår lag skulle vara beskaffat. Dess- likes borde ihågkommas, att av det frivilliga kommunalförbundets natur följde, att dess utdebiteringsrätt vore begränsad; begränsningen skulde vara. i förbunds- ordningen angiven. Men de utgifter, varom här vore fråga, vore i eminent grad sådana, att de icke kunde i förväg beräknas; de berodde av stadsplanens beskaf- fenhet och ändringar, av riktningen av samhällenas utveckling, av expropria- tionsresultat och mycket annat. Grunden för kommunalförbundets varaktighet skulle således redan från början vara obefintlig.

Helt andra vore förhållandena i Preussen. Där kunde under vissa förhållan- den kommunalförbund bildas och sammanhällas genom offentlig myndighets beslut. även om enighet mellan kommunerna icke vore för handen. Och i fråga om de gemensamma beslut av kommuner angående interkommunala stadsplaf ner, som i det preussiska förslaget till stadsbyggnadslag förutsattes, vore den anvisade lösningen särdeles enkel; i den mån enighet icke uppnåddes, fattades de erforderliga besluten av överordnad myndighet.

Vidkommande härefter den av de sakkunniga föreslagna regionplanen hänvi- sades till vad yttrats om önskeplaner och fastställda planer1 samt om vikten av interkommunalt sam-arbete. Beredningen trodde icke, att införandet av en sär- skild regionplan i lagstiftningen skulle vara till någon praktisk nytta. Däremot vore det olämpligt att i lagen skapa ett begrepp, vars innebörd vore outredd; regionplanens rättsliga konsekvenser vore icke angivna. Även för det interkom— munala samarbetet syntes de former för planläggning och dess förberedande, som lagen i övrigt erbjöde, vara passande. Det viktiga vore samarbetet. Komme allenast (lotta till stånd, vore de vanliga rättsreglerna om planläggning fullt tillräckliga.

Enligt beredningens mening borde de av stadsplanelagskommittén föreslagna bestämmelserna vara i förevarande hänseende tiLlfyllest. Dock kunde det må- hända anses lämpligt att ytterligare understryka behovet av samverkan kommu- nerna emellan genom infogandet av en anvisning till de offentliga och kommu- nala myndigheterna att verka för åstadkommande och vidmakthåll-ande av dy- lik samverkan. Den av beredningen nedan2 föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att i vissa fall fastställa stadsplan även utan vederbörande kommuns godkännande borde vara ägnad att i särskilt svårlösta fall befordra den erfor- derliga enhetligheten i interkommunal planläggning.

Fastz'ghetsregisterkmnmissionen har ansett. att bestämmelser om regionplan icke borde upptagas i ett blivande förslag (jfr ovan sid. 44—45).

Kammarkollegium har i denna del anslutit sig till fastighetsregisterkommis-

' Se ovan sid. 53—55. ' So sid. 97—99.

sionen. Rörande frågan om kommunalförbund för nu ifrågasatta ändamål har kollegium funnit sig kunna instämma i vad stadsförbundets beredning härom anfört.

Ext-ra kammarrådet Schalling: Beträffande regionplaneinstitutet såsom så— dant hade Sch-alling ingen anledning till erinran. — I likhet med Svenska stadsförbundets beredning föreställde Schalling sig, 'att kommunalförbund svår- ligen på frivillighetens väg skulle kunna åstadkommas för lösande av här av— sedda uppgift (regionplanering). Å andra sidan vore uppgiften i fråga knap- past tillräckligt stor för att bildande av specialkommuner för ändamålet skulle kunna tänkas. Då emellertid en reglering i lag av härmed sammanhängande frågor torde få anses önskvärd, syntes det, som om möjlighet härtill bäst skulle beredas genom att. med avvikelse från reglerna i lagen om kommunal— förbund, tvångsrätt i avseende å bildande av förbund tillerkändes länsstyrelsen. såvida ej med hänsyn till vikten av den tekniska utformningen beslutanderätten borde tillkomma Kungl. Maj:t. Dylik tvångsrätt hade genom 16 % i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket beretts länsstyrelse. Den s. k. kommunala nybildningskomniittén stod vid utformande av sitt förslag till lag om kom- munalförbund icke främmande för tanken på införande av en dylik tvångsrätt, ehuru densamma av flera skäl uppgavs. Detta framginge av dess betänkande (sid. 346 ff.).

Det hade beträffande det föreslagna regionplaneinstitutet anmärkts, att en ytterligare utbyggnad, som fixerade de rättsliga konsekvenserna av detsamma, erfordrades. De sakkunniga hade emellertid enlig" motiven (sid. 216) avsett, att genomförandet skulle ske separat för varje komnr'tin genom general— eller stads- planer (jfr ? kap. 4 %, 5 kap. 4 %). Enligt Schallings mening borde förbunds— direktionens beslut icke bliva gällande utan fastställelse av Kungl. Maj: t. Då alltså blott upprättandet av regionplanen skulle ankomma på förbundsdirektio- nen och planen vore inskränkt till »sådan schematisk plan beträffande markens användning och framdragande av huvudtrafikleder, vilken finnes böra läggas till grund för uppgörande av generalplan eller stadsplan för de Särskilda sam— hällenas eller kommuner-nas områden», syntes anledning till betänklighet sak- nas mot ett överflyttande av kommunalrepresentationernas beslutanderätt på direktionen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: De sakkunniga hade ansett, att man för åstadkommandet av regionplaner enligt i 1 kap. 5 % lämnad definition skulle använda ett förfaringssätt enligt lagen om kommunalförbund. Då denna emellertid förutsatte ett frivilligt samgående mellan de olika sam- hällena och sådant ofta nog icke torde kunna ordnas, syntes det väg— och vattenbyggnadsstyrelsen nödvändigt, att mera betryggande bestämmelser komme till stånd. På grund härav finge styrelsen uttala sin anslutning till stadsförbundets berednings förslag härutinnan, att Kungl. Maj:t skulle äga be— fogenhet att i erforderliga fall föreskriva om upprättandet av sådan plan.

Byggnadsstyrelsen: Regionplanens upptagande i vår lagstiftning såsom sär- skilt planinstitut finge anses lämpligt och välbetänkt ävensom de anvisningar, som i 7 kap. lämnats om bildande av frivilliga kommunalförbund i avsikt att åstadkomma kommunalt samarbete för överenskommelser angående för olika kommuner gemensamma planfrågor. Även om behovet av s. k. regionplanering i vårt land ännu endast uppträtt i några få enstaka fall, och även om stöd för dylikt mera frivilligt kommunalt samarbete redan kunde anses förefinnas i gällande lagstiftning om kommunalförbund, syntes dock denna angelägenhet

vara av så stor betydelse, att dess upptagande i lagförslaget måste anses fullt berättigat.

Kommmraltekniska föreningen: Föreningen befarade, att de större städerna icke komme att medverka till ett kommunalt samarbete enligt de grunder, som sakkunniga föreslagit. Enligt gällande kommunalförbundslag funnes intet hin- der för bildande av kommunalförbund för utarbetande av gemensamma planför- slag för olika kommuner. Dock borde genomförandet av dessa förslag i främsta rummet ske på frivillighetcns väg.

Regionplaneinstitutet torde huvudsakligen komma till användning invid de större städerna bl. a. för upprättande av huvudtrafikplaner mellan angränsande kommuner. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida ej redan gällande lag- stiftning, eventuellt något reviderad, kunde anses tillräcklig för ändamålet.

Svenska teknologföreningen: Meddelades bestämmelser i av föreningen an- tydd riktning1 om påtvingande av generalplaneinstitut 51. städer eller stadslik- nande samhällen för tillgodoseende av framtida behov av huvudgator och huvud- vägar, torde de föreslagna bestämmelserna i 7 kap. av lagförslaget om region— plan knappast bliva nödvändiga. Städer och stadsliknande samhällen skulle vis— serligen enligt förslaget kunna tilläggas rätt att för antagande och genomförande av generalplan eller stadsplan i samband med antagande eller genomförande av generalplan eller stadsplan för angränsande städer eller andra stadsliknande samhällen jämlikt lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund bilda ett så— dant förbund. Ehuru dylika förbund för nu ifrågavarande ändamål syntes kunna medföra stort gagn för deltagarna i förbundet, torde det likväl kunna ifråga- sättas, då anslutning till e sådant förbund måst-e äga, rum på frivillighetens väg, om det kunde vara lämpligt att i stadsbyggnadslagen införa bestämmelser i ämnet.

Stockholms fastighetskontors gaturegleringsaodelning: Åtminstone för de större städernas del torde här förevarande förslag vara alldeles oantagbart. Av— delningen hade svårt att tänka sig den möjligheten, att Stockholms stad skulle vara villig att med sina små grannkommuner ingå ett kommunalförbund, som under ledning av en förbundsdirektion, där Stockholm måhända ej hade avgö- rande ställning, skulle besluta om antagande och genomförande av general- och stadsplan för huvudstaden. Orimligheten av en dylik anordning vore så uppen— bar, att anledning saknades att närmare ingå på frågan. Det nya regionplane- inlstitutet torde kunna undantagsvis komma till användning för att möjliggöra gemensam huvudtrafikplan för varandra angränsande kommuner. Det kunde emellertid ifrågasättas, då de sakkunnigas förslag innebure dylik plans an- tagande genom överenskommelse på frivillighetens väg medelst bildande av kommunalförbund, huruvida ej förefintlig lagstiftning, eventuellt något revi- derad och kompletterad, vore tillräcklig för ändamålet.

Stockholms stadsingenjörskontor: Någon tvingande nödvändighet att lag- stifta rörande regi-onplan ansåge kontoret knappast föreligga. Erforderligt sam- arbete mellan tvenne kommuner rörande huvudtrafikledernas lämpliga sträck- ning borde kunna ske utan direkt lagstiftning, och i så fall skulle bestämmel— serna om regionplan kunna utgå ur lagförslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Även om det vore föga troligt. att en kom- mun ville överlämna avgörandet i dessa för kommunen synnerligen betydelse- fulla frågor till en förbundsdirektion, ville länsstyrelsen dock icke motsätta sig, att möjlighet därför bereddes i lagen. I detta sammanhang torde böra påpekas, att ordet »angränsande» i lagtexten icke finge tolkas så., att varje kommun i

1 Se ovan sid. 60.

det blivande kommunalförbundet skulle gränsa till envar av de övriga. Kom- munerna skulle givetvis endast bliva ett sammanhängande område. Ordet »an— gränsande» borde utbytas mot annat, lämpligare ord.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att regionplan borde behandlas såsom ett specialfall av generalplan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att de föreslagna bestämmelserna om regionplan skulle bliva allenast en lagstiftning på papperet, och därför förordat deras uteslutande. .

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt länsstyrelsens mening torde man icke i någon nämnvärd mån komma att använda sig av möjligheten att bilda kommunalförbund, då samhällena knappast torde vilja åt förbundsdirek— tionen överlämna befogenhet att besluta i föreliggande frågor, vilka kunde för samhällena medföra ekonomiska konsekvenser av icke beräknad omfattning. Ett samarbete mellan samhällen torde lämpligen böra ske på frivillighetens väg, utan att bildande av kommunalförbund behövde för ändamålet tillgripas. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att med lagstiftningen införliva regionplaneinstitutet.

Länsarhitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Med vetskap om den stora betydelsen av samarbete i stadsbyggn—adsfrågor mellan angränsande kommuner, som i detta avseende vore beroende av varandra, och de goda resultat, som på andra håll vunnits av ett sådant samarbete, syntes det påtagligt, att vad som i en blivande byggnadslagstiftning kunde göras för att underlätta ett sådant samarbete också gjordes. Detta syntes också hava skett i föreliggande lagförslag. Den relativt obeständiga organisation, som ett kommunalförbund enligt lagförslaget skulle vara, hade ifrågasatts böra givas en fastare form genom stadgande om tvångsanslutning till kommunalförbund, där Kungl. Maj: t så funne nödvändigt för samordnande av interkommunala stadsbyggnadsintres- sen. Då emellertid det föreliggande lagförslaget gåve möjlighet att tvångsvis fastställa generalplan, och en enhetlig planläggning av en stadsbyg - sregion därigenom i stort sett syntes vara tryggad, torde stadgande om tvångsanslutning till kommunalförbund icke böra ske, åtminstone icke förrän tillämpningen av den föreslagna lagen visade, att tvångsanslutning vore nödvändig. Ett full- gott 1'esultat av interkommunalt samarbete torde ändock svårligen kunna åstad- kommas, utan att detta arbete skedde i samförståndets tecken.

Drätselkammaren i Örebro: Mot de sakkunnigas förslag i syfte att bereda möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsom- råde, sträckande sig över flera kommuner, torde anledning till erinran icke före- ligga. Bestämmelserna torde emellertid komma att få ytterst begränsad till- lämpning på grund av kommunernas förklarliga obenägenhet att från de repre- sentativa organen till en särskild gemensam styrelse överflytta befogenheter av mycket vittgående men på förhand svårbedömbar räckvidd. De resultat, som i fråga om interkommunal planläggning komme att stå att vinna. torde, även om de sakkunnigas förslag antoges, väsentligen komma att åstadkommas genom frivillig samverkan i annan ordning och, i yttersta fall, genom den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att förordna om viss planläggning emot kom- munens vilja.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Kommunalförbund hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, hittills endast fått användning, då det gällt mycket enkla och klart begränsade föremål för sam-arbete, såsom åstadkommande och drift av en gemensam fattigvårdsanstalt. Till och med i sådana fall hade emellertid en Viss rädsla för ett ogynnsamt utfall av gemensamheten visat sig. Det vore där-

för föga sannolikt, att när det vore fråga om så invecklade förhållanden som genomförandet av stadsplan eller generalplan, kommunalförbund på frivillig- hetens väg skulle få någon betydelse.

Det föreslagna institutet regionplan vore icke närmare bestämt till sina rätts- verkningar. Möjligen vore meningen, att en sådan plan icke mot den enskilde skulle hava några civilrättsliga verkningar (jfr ordalagen »vad enligt 1 % gäller i fråga om antagande och fastställande av generalplan»). Kommunalför- bund för upprättande av regionplan skulle då endast få betydelse för anskaff- ningskostnaderna samt möjligen därutinnan, att de i kommunalförbundet in- gående kommunerna, därest sedermera fråga uppstode om generalplan och stads- plan vore bundna av regionplanen. Om regionplan skulle införas i lagstift— ningen torde det vara nödvändigt att närmare angiva dess innebörd.

Stockholms byggnadsförming: Införandet av begreppet regionplan vore av synnerligen stor betydelse för det ändamålsenliga samarbetet mellan olika kom- muner. De sakkunniga hade härvidlag ansett sig böra helt kunna lita på att kommunerna själva skulle inse de praktiska och ekonomiska fördelarna av samarbete beträffande sådana planeringsfrågor, som berörde flera närliggande kommuner. Ehuru erfarenheten visade, att detta icke alltid vore fallet, kunde man dock ha anledning att hoppas på en stigande förståelse för värdet av sådant samarbete. Det torde emellertid vara svårt att finna någon lämplig form för att tvångsvis uppnå några resultat i detta hänseende.

Det föreslagna regionplaneinstitutet har vidare avstyr-kts av: förste stadsin- genjören och förste stadsarkitekten i Göteborg; länsstyrelsen i Älvsborgs län; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Ulricehamn.

Kommunernas rådighet över planläggningen.l

StudS/förbundets beredning: De frågor, som berörde det s. k. kommunala stads— planemonopolet, hade visat sig höra till de mest svårlösta inom förevarande lag- stiftningsområde. Det förslag, som av stadsplanelagskommittén gjorts om viss jämkning i gällande 'lags ståndpunkt sålunda, att ägare av icke planlagt om- råde skulle under vissa omständigheter vara berättigad att, även utan stadens godkännande av Kungl. Maj. t erhålla fastställelse av stadsplan för området hade inom de kommunala myndigheternas krets varit föremål för olika bedö- manden, Såsom jämväl framginge vid granskningen av de över lagförslaget 1n- fordrade yttrandena.

De sakkunnigas förslag till lösning av den omtvistade frågan vore synner— ligen radikalt. Det avsåge, i princip, upphävande av kommunernas bestäm— manderätt över planläggningen. När Kungl. Maj:t så funne erforderligt >>för säkerställande av en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet», ägde Kungl. Maj: t enligt förslaget även utan kommunens godkännande fastställa eller vid- taga ändiing i generalplan stadsplan, regionplan, stadsbyggnadsbestämmelser och allmänna stadsbyggnadsbestämmelser (: utomplansbestämmelser).

På samma gång som beredningen ansåge, att de sakkunnigas förslag ginge för långt, medgåve den, att, då hänsyn toges till alla de intressen, som stads- planelagstiftningen avsåge att skydda och reglera, fog funnes för den meningen, att medel borde vara i lag anvisat för att trygga åstadkommandet av nöjaktig stadsplan, då verkligt behov därav uppenbarligen förelåge men kommun utan

' Jfr uttalande av fastighetsrcgisterkommissionen & sid. 44—45. 7—297102.

bärande skäl motsatte sig dylik planläggning. Redan förefintligheten av dylik utväg torde till samtliga intressenters båtnad underlätta lösandet av förekom- mande konflikter.

Mot ifrågasatt begränsning av den kommunala rädigheten över samhällenas planläggning invändes, att hithörande frågor vore för samhällets utveckling och ekonomi av så djupgående betydelse, att för deras avgörande borde krävas kommunal erfarenhet och kommunalt betraktelsesätt i särskild grad, som icke kunde förväntas vara för handen hos den offentliga myndighet, som skulle hava att besluta. Då det ju icke varit ifrågasatt annan prövande myndighet i stadsplaneärendena än Kungl. Maj:t, invändes jämväl från kommunernas sida. att Kungl. Maj:t, såsom representerande kronans i kommunerna ofta mycket betydande jordägareintressen, med hänsyn härtill stundom icke vore ägnad att fälla opartisk dom i uppkommande frågor om marks planläggning.

Befogenheten av dessa invändningar torde icke kunna jävas. Lika obestrid— ligt syntes det emellertid i betraktande av frågans läge och stadsplanens stora uppgifter, att ett förslag till nöjaktig lösning av frågan nu måste göras. En hänvisning till Kungl. Maj:ts befogenhet att, med stöd av lagens föreskrift att stadsplan skall i mån av behov finnas, förelägga stad att antaga dylik plan vore icke tillfyllest; frågan om planläggningens beskaffenhet löstes i varje fall icke sålunda.

Vid beredningens övervägande hade den till en början enats om den upp- fattningen, att det borde vara. från alla synpunkter riktigt, att den ifrågasatta begränsningen i kommunernas bestämmanderätt över deras planläggning icke gåves större omfattning än som, under hänsynstagande till de olika, välgrundade intressen, som här möttes, syntes nödvändigt. Beredningen kunde således icke finna det erforderligt att låta undantagsstadgandet omfatta sådana för icke planlagt område avsedda bestämmelser, som av stadsplanelagskonunittén be— nämnts utomplansbestämmelser. Även hölle beredningen för sannolikt, att det- samma ieke heller borde avse ändringar i redan gällande stadsplaner. Undan- tagsstadgaudet skulle således i enlighet härmed begränsas till de fall, då fråga vore om fastställande av stadsplan över förut i sådan plan icke intaget område. Vidkommande dessa fall vore det näppeligen lämpligt att göra en uppdelning mellan sådana, där enskild markägare gjort framställning om planen, och de övriga. Även andra minst lika viktiga intressen som den enskilde markägarens kunde befinnas så tungt vägande, att de måste beaktas. Det avgörande för in- trädandet av Kungl. Maj: ts ifrågasatta befogenhet borde vara, att de skäl, som talade till förmån för planläggningen, vore så betydande, att de funnes böra rättvisligen överväga kommunens vägran att antaga densamma. Även borde givetvis krävas, att det genom med kommunen av vederbörande myndighet förd förhandling blivit klart, att skälig lösning enligt den vanliga ordningen icke kunde påräknas.

Emellertid syntes därutöver något mera böra fordras. Skulle Kungl. Maj:t tilläggas befogenhet att utan stöd av kommunalt godkännande träffa ett för en kommun så betydelsefullt avgörande som fastställelse av stadsplan, ville det förefalla högeligen önskvärt, att såsom villkor för befogenhetens utövande dess— utom krävdes, att till ärendets handläggning fogades någon anordning, som kunde anses i viss mån innebära en ersättning för saknaden av det kommunala beslutet. Särskilda anordningar av sådant slag, som beredningen här hade i tanke, åsyftande att underlätta en förtroendefull samverkan mellan de statliga och kommunala myndigheterna, att betrygga de kommunala synpunkternas

% | ! | |

vederbörliga beaktande och att säkerställa tillgång på erfarenhet om de kom— munala förhållandena vid ärendenas prövning, vore icke okända; de hade under de senare åren på ett par områden vidtagits med, efter vad beredningen hölle före, synnerligen gynnsamma resultat för såväl det allmänna som kommunerna. Beredningen erinrade därom, att då lagstiftningen om fastighetsregister för stad utfärdats, ledningen av fastighetsregisterarbetet anförtroddes åt en sänskild kommission, den alltjämt fungerande fastighetsregisterkommissionen, i vilken den kommunala erfarenheten vore starkt representerad. Vidare erinrades om att sedan ganska många år tillbaka beredningen inom finansdepartementet av stadskommunala låneärenden ägde rum med anlitande av ett av Svenska stads- förbundet utsett råd av erfarna kommunalmän. Enligt beredningens åsikt skulle en snarlik anordning i här förevarande frågor kunna vara till motsvarande gagn. Beredningens förslag innebure, att det skulle i den blivande lagen föreskrivas eller vid lagens stiftande på betryggande sätt förutsättas, att Kungl. Maj: t icke skulle äga att begagna sin här ifrågavarande befogenhet utan att dessförinnan utlåtande inhämtats av ett av Svenska stadsförbundet för ändamålet utsett råd av i dylika ärenden förfarna kommunalmän. Beredningen föreställde sig, att vidtagandet av en sådan anordning skulle för kommunernas del innebära ett trygghetsmoment, som reellt sett ingalunda skulle vara betydelselöst, så mycket hellre som kommunernas tveksamhet inför de förslag, som innebure begräns— ning av den kommunala rådigheten över stadsplanen, i ingen mån vore grun— dad på någon önskan att vilja stödja missbruk av denna rådighet.

Förefintligheten av ett råd av här föreslagen beskaffenhet.. ett »stadsplane- råd», skulle inom andra områden av .stadsplanelagstiftningen kunna vara rege- ringsmyndigheten och kommunerna till mycket gagn. Bl. a. borde Kungl. Maj: t kunna med mycket utbyte anlita ett dylikt råd vid beredningen av de så- kerligen ofta svårbedömda frågorna om fastställelse av de gatuersättningsstadgar, som enligt båda de föreliggande lagförslagen skulle underställas Kungl. Maj: t. Även i en del andra fall skulle rådet säkerligen vara till nytta. Emellertid torde obligatoriskt anlitande av rådet i andra fall än dem, som närmast föranlett bered- ningen att föreslå dess inrättande, icke böra ifrågasättas.

Beträffande stadsplan, som fastställdes utan att vara av kommunen antagen, ansåge beredningen icke, att den omständigheten att planen i särskild ord-ning tillkommit borde föranleda särskilda rättsliga följder av densamma. Att sär— skilda rättsverkningar med avseende å gatumark och gators iordningställande borde kunna fogas vid stadsplan, fastställd å en och samma ägares område, vore en fråga, som icke syntes böra göras beroende av sättet för planens tillkomst.

Hade stadsplan tillkommit i här omförmäld särskild ordning, syntes Kungl. Maj:t böra äga att efter stadsplanerådets hörande förordna, i vad mån kost.— nader, som statsverket kunde hava ådragit sig för planens uppgörande, skulle, till den del de icke finge anses motsvara kostnad för skäligt gransknings- och prövningsarbete, ersättas av staden.

Svenska stadsförbundets styrelse har meddelat, att från dess sida medverkan kunde påräknas för den föreslagna anordningen med »stadsplaneråd», om denna. vunne statsmakternas godkännande.

Kammarkollegium: Såsom en allmän anmärkning Ville kollegium framhålla den tendens till centralisering även beträffande frågor av mera underordnad betydelse. som tydligen genomginge förslaget. Kollegium funne det i alla av- seenden lyckligast, om kommunerna såvitt möjligt bibehölles vid sin bestäm- manderätt i nu förevarande hänseenden. Att i vårt land med dess relativt starka

och väl fungerande kommunala självstyrelse omplantera utifrån inlånade cen- traliseringstendenser torde vara varken nödigt eller nyttigt. Staten kimde icke hava något berättigat intresse för frågor av mera detaljartad beskaffenhet, utan dessa borde som hittills överlåtas till kommunernas eget avgörande. Den all- männa tendensen syntes för övrigt numera peka mot en decentralisering av för— valtningsuppgifterna, och det syntes därför kollegium desto mera betänkligt att i frågor, som mera än eljest berörde kommunerna—s interna liv, beröva kom- munerna och ortsmyndigheterna deras hävdvunna bestäm'manderätt härutinnan.

Hittills hade städerna haft makt att vägra fastställa stadsplan beträffande till bebyggande ifrågasatt område. Denna makt hade naturligtvis kunnat ut- nyttjas för att avpressa en markägare medgivanden av ekonomisk art. Möjlig— heterna härtill hade emellertid icke varit allt för stora, då tidigare en vägran från stadens sida att fastställa stadsplan kunnat föranleda en bebyggelse av för stadens utveckling menlig karaktär, varför staden icke allt för länge kunnat förhala stadsplanefrågorna. Enligt förslaget skulle däremot stadens maktställ— ning stärkas genom de medel att hindra sådan bebyggelse, som tillskapats ge— nom införande av generalplanen och bestämmanderätten över byggandet utanför generalplaneområdet. Sannolikt i syfte att förhindra missbruk från städernas sida av denna utvidgade makt hade de sakkunniga föreslagit, att städernas stads— planemonopol skulle brytas och de enskilda jordägarna erhålla rätt att påfordra uppgörande av stadsplan för sin mark.

Därest, såsom kollegium förordat, stadgandena om generalplan uteslötes ur förslaget samt städernas makt över bebyggelsen i städernas ytterområden icke erhölle den vidsträckta omfattning, som i förslaget avsetts, bortfölle de allvar- ligaste skälen mot stadsplanemonopolet. Det kunde dock icke förnekas, att vissa olägenheter kunde tänkas härflyta därav i form av missbruk från de kommunala myndigheternas sida, varför kollegium endast med tvekan förordade dess bibe— hållande. Då det syntes obilligt, att en stad utan eget samtycke ålades de med stadsplan i allmänhet förbundna förpliktelserna, torde det i varje fall vara nöd- vändigt, att för fastställande av en stadsplan utan stadens samtycke upp-ställ— des villkoret, att ägaren eller ägarna av de av stadsplanen berörda fastigheterna bekostade alla med fastigheternas exploatering för stadsbyggande förenade kost— nader. Dessa kostnaders för-delning mellan olika markägare syntes lämpligen kunna ske i form av den tvångsdelaktighet, för vilken kollegium gjort sig till talesman.1

Slutligen ville kollegium understryka vikten av att befogenheten att mot stads vilja fastställa stadsplan anförtroddes en myndighet, som icke förvalta-de några kronans fastigheter. Åtskilliga under senare tid gjorda offentliga uttala-n- den i fråga om stadsplaner, berörande kronans fastigheter, kunde nämligen giva anledning befara, att makten över stadsplanerna kunde komma att utnyttjas för främjande av kronans fiskaliska intressen, vilket uppenbarligen icke kunde vara tillbörligt.

Extra kammarrådet Schalling har i särskilt yttrande förklarat sig gilla de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande rätt för Kungl. Maj:t att mot stads vilja föranstalta om plan samt ansett, att därest ytterligare garantier erfordrades mot att Kungl. Maj: t icke i tillräcklig mån beaktade städernas in- tressen. sådana kunde vinnas genom en anordning motsvarande det av stads- förbundets beredning föreslagna stadsplanerådet.

* Se sid. 109.

T. i. kammarrådet Skoglund: I fråga om det s. k. stadsplanemonopolet syntes det, som om i den hittills förda diskussionen om detta ämne goda skäl anförts för en jämkning av städernas allenarådighet härutinnan, och Skoglund hade därför icke något att erinra emot upphävande av denna städernas maktställ- ning, givetvis un-der fullt betryggande garantier för missbruk, därvid det i stadsförbundets utlåtande framkomna förslaget om inrättande av ett stads— planeråd syntes vara värt beaktande.

Kammarrådet friherre von Otter har icke biträtt kammarkollegii framhållande av vikten av att befogenheten att mot stads vilja fastställa stadsplan anförtrod— des en myndighet, som icke förvaltade några kronans fastigheter.

Svenska teknologföreningen: Meningarna hade varit rätt delade, huruvida städernas s. k. stadsplaneveto borde bibehållas. För egen del ville föreningen föreslå sådan modifikation däri, att en markägare skulle erhålla rätt att, därest han önskade delning av ett område, avsett för tätare bebyggande och beläget utom stadsplanen, påfordra upprättandet av en stadsplan, i vilket fall en sådan borde kunna upprättas och genomföras även mot vederbörande stads eller sam— hälles vilja. Det vore uppenbart, att markägaren i ett sådant fall borde själv få svara för de med planens upprättande och genomförande förenade kostna- derna. Betydelsen av att det enskilda initiativet finge göra sig gällande kunde i vissa fall vara synnerligen stor, då det gällde ett samhälles utveckling. Vore markområde, för vilket stadsplan påfordrades mot stadens vilja, utan direkt för- bindelse med befintliga trafikleder eller stadens huvudledningar av olika slag, borde markägaren gottgöra staden efter skäliga grunder kostnaderna för anord— nandet av dylika förbindelser, i den mån de framtvingats av stadsplanens fast— ställande.

Tekniska samfundet i Göteborg: Om styckningsplanerna ej bleve tillåtna, torde man böra taga under prövning, huruvida städernas stadsplaneveto borde bibehållas oförändrat. Några bärande skäl att motsätta sig en jämkning i veto— rätten torde nämligen knappast finn-as, om staden finge rätt att uttaga till- fredsställande bidrag från markägaren i fråga om stadsplanens genomförande; dock borde stadens bestämmanderätt beträffande stadsplanen ej kringskäras så kraftigt, som lagförslagets bestämmelser innebure. I varje fall borde ändring i stadSDlan ej kunna ske mot stadens önskan.

Kmmunaltekniska föreningen: De sakkunniga hade föreslagit lrävandet av städernas nu gällande stadsplaneveto genom att i fråga såväl om generalplan, stadsplan som ock stadsbyggnadsbestämmelser tillägga Konungen befogenhet att mot stads bestridande fastställa dylik plan.

Visserligen vitsordade sakkunniga i sin motivering, att städernas genom stads- planevetot tillerkända monopolställning >>i allmänhet ej blivit av städerna miss— brukad», men anförde vidare, att >>enligt vad som är för de sakkunniga bekant, dock fall förekommit, där stad på dylikt sätt missbrukat den monopolställning, städerna för närvarande hava, och det lärer, om lagstiftningen på nu ifråga- varande område bibehålles oförändrad, ej kunna förväntas annat, än att mis-s— bruk av monopolställningen jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall». Det vore anmärkningsvärt, att de sakkunniga icke på något ställe i mo- tiveringen antydde, att det kommit till deras kännedom något av de talrika fall, där enskilda markägare på ett oerhört sätt försvårat eller fördyrat tillkomsten av en ändamålsenlig stadsplan. Föreningen hade icke kunna-t finna, att det verkligen påvisats ett så betydande missbruk av denna städernas monopolställ- ning eller att dylikt i framtiden torde kunna förväntas, att ett generellt införande

av en högre instans, dit markägaren kunde vädja, av det skälet kunde anses vara befogat, och ville föreningen därför bestämt avstyrka sakkunnigas förslag i fråga om hävande av städernas monopolställning i fråga om planläggningen utom för det fall, att stad skulle förhindra tillgodoseendet av ett betydande, interkommunalt intresse.

De sakkunniga hänvisade i motiveringen till 1920 års stadsplaneförslag, som ävenledes innebure ett havande av städernas stadsplaneveto. Det vore dock en väsentlig skillnad mellan dessa båda lagförslag, i det att 1920 års förslag dels förbjöd styckningsplan, som funnes åsyfta jorddelning för tätare bebyggande, innan stadsplan för området blivit fastställd, del-s ålade markägare, som påkallat stadsplan, skyldighet att till staden utgiva ersättning för praktiskt taget hela kostnaden för stadsplanens utarbetande och genomförande.

Stockholms fastighetskontors gaturegler-ing.?(wdclntng: 2 kap. 10 % vore vis- serligen formulerad så, att av ordalydelsen skulle framgå, att tillämpandet av paragrafens föreskrifter endast undantagsvis och under alldeles specifika för- hållanden skulle ifrågakomma. Emellertid visade erfarenheten, att undantags- fall av här angivet slag, dä starka privatekonomiska intressen läge bakom —» och detta gällde alldeles sänskilt, när kronans fastighetsägareintressen kunde komma att spela in — ingalunda bleve så ovanliga utan, speciellt vad kronan beträffade, snarare regel. Det vore ju också närmast kronans representanter, som på sin tid framförde kravet på. revision av stadsplanelagstiftningen på denna punkt. Avdelningen vore sålunda principiellt av den uppfattningen, att stads- planemonopolet borde bibehållas i lagstiftningen.

Emellertid syntes det avdelningen, att starka skäl kunde förebringas för en uppmjukning av lagstiftningen i denna del. Visade det sig nämligen, att stad, på grund av motiv, vilka vid opartisk prövning av frågan ej befunnes bärande, sökte förhindra stadsplaneläggande av enskild tillhörig mark, borde en härför lämplig högsta instans — eventuellt Kungl. Maj: t —— kunna mot stadens be- stridande fastställa stadsplan för marken, dock endast under den givna förut- sättningen, att samtliga med stadsplanens genomförande följande, skäliga kost— nader pålades markägaren. Avdelningen använde här avsiktligt ordet »skäliga», då. avdelningen vore av den uppfattningen, att vissa kostnader — såsom för huvudtrafikleders och stora parkers ordnande m. m. »— borde i varje fall till större eller mindre del åvila staden, eftersom dessa anläggningar i regel måste anses vara ett stadens gemensamma intresse. Vore markområdet i fråga perife- I'iskt beläget och utan omedelbar förbindelse med stadens gatu- eller vägnät eller med stadens huvudledningar av olika slag, borde markägaren, om han påkallade erforderliga dylika förbindelsers ordnande, härför gottgöra staden efter skäliga och rättvisa grunder. Avdelningen kunde däremot ej i någon form biträda för- slaget, att ändring av en gång antagen och fastställd stadsplan skulle kunna ske mot stadens bestridande. Denna ståndpunkt stode också i god överensstämmelse med 1916 års stadsplanekommittés uppfattning.

Chefen för Stockholms fastighetskontors la'ntegendomsavdelning: Nära sam— manhängande med generalplaneinstitutets utformning vore den stad nu ensam tillkommande rätten att antaga stadsplan, det kommunala stadsplanemonopolet. Angående denna angelägenhet hade meningarna åtskilligt skiftat. Utmärkande för framkomna stadsplanelagförslag vore, att man mer eller mindre velat rubba på stadsplanemonopolet. Sä vore ock fallet med det nu föreliggande förslaget. Fastighetsdirektören Hasselquist hade i avgiven reservation angivit, att han icke funnit skäl nog föreligga att fråntaga kommunerna ensamrätten att antaga stads—

plan. Chefen för avdelningen anslöte sig till hans uppfattning. Ett uppgivande av den kommunala bestämmanderätten i en för stadsutvecklingen så vital an- gelägenhet som stadsplanerandet syntes icke böra ske med mindre, än att det kunde påvisas, att städerna därmed skulle beredas större möjlighet till rationell utveckling. Han trodde icke, att ett sådant påvisande skulle kunna ske. Och vem skulle representera den högre kunskap, i vars hägn den rationella utveck- lingen skulle tryggad kunna försiggå? Vem skulle vara mera ägnad än de lokala förvaltningsmyndigheterna att bedöma, på vad sätt den egna kommunens behov skulle tillgodoses? Det vore visserligen icke bara möjligt utan alldeles visst, att de lokala myndigheterna mången gång fore vill. Men misstag kunde lättare bäras och lättare rättas till, om de vore att hänföra till de lokala myndigheter- nas egna åtgärder än till av staten påtvingade. Stad-splanemonopolets hävande skulle leda till intressekonflikter av måhända nog så ödesdiger ant.

Det vore visserligen teoretiskt tänkbart, att kommun skulle missbruka sin maktställning på det område, det här gällde, men torde så i praktiken knappast komma att ske. Om det möjligen kunde påvisas fall, där så skett, borde man dock hava i minne, att den nuvarande lagstiftningen pålade kommun hela bördan av stadsplans genomförande, vad beträffade kostnaderna för anläggning av gator och ledningar. Sedan i lag en skälig kostnadsfördelning mellan kommun och ; markägare gjorts, torde nu eventuellt påvisbara missförhållanden i fråga om dröjsmål med stadsplans uppgörande och dylikt ej behöva ifrågakomma.

i

Det resonemang, här förts, gällde det kommunalt interna stadsplanerandet, detaljstadsplanen. I den mån planläggningen av kommunens eget område sam— manhängde med angränsande kommuners, syntes däremot riktigt, att möjlig- het till statligt ingripande borde förefinnas.

Fastighetsdirektören Hasselquist har ansett, att det av stadsförbundets bered- ning föreslagna »stadsplanerådet» lika litet som de statliga myndigheterna kunde förvänta-s äga den detaljkännedom om respektive orters förhållanden, som vore av de främsta förutsättningarna för ett riktigt bedömande av hithörande 'l'rågor samt i övrigt hänvisat till sin reservation.1

Fastighets- och stadsplanenämmderna i Stockholm, till vilka stadskollegiet anslutit sig, anföra i denna fråga: Redan tidigare hade vid olika tillfällen för— .slag framkommit om begränsning av kommunernas bestämmanderätt i stads— planefrågor. I det kommittébetänkande, som låge till grund för nu gällande stadsplanelag, föresloges sålunda rätt för jordägare att utan stadens medgivande erhålla stadsplan över honom tillhörigt område. Senare —— i kungl. proposition nr 164 till 1916 års riksdag —— framlades ett liknande förslag enbart beträffande kronan tillhörig mark. Intetdera av dessa förslag blev emellertid av riksdagen antaget. Det sedermera av 1916 års stadsplanelagskommitté år 1920 framlagda förslaget till stadsplanelag innefattade likaledes bestämmelser om begränsning av kommunernas stadsplaneveto, nämligen såtillvida, att ägare av icke planlagt område under vissa omständigheter skulle vara berättigad att även utan stadens godkännande av Kungl. Maj:t erhålla fastställelse å stadsplan för området. Mot de sålunda tidigare framkomna förslagen om begränsning av den kommu— ,. nala självbestämningsrätten på ifrågavarande område hade tungt vägande in— vändningar framförts från kommunernas sida. De väsentligaste av dessa invänd- ningar hade på ett synnerligen klargörande sätt utvecklats i en av herr Schotte i anledning av ovannämnda proposition till 1916 års riksdag inom andra kam- maren väckt motion, nr 280. Herr Schotte anförde bl. a. följande.

1 Se även uttalande & sid. 64,—67.

»Det torde sålunda vara tydligt, att det nutida stadsplanearbetet ingalunda blott avser en estetiskt och tekniskt tillfredsställande uppdelning av marken för byggnad-sändamål, utan att det på goda grunder syftar vida längre, nämligen att — ofta i samverkan med andra kommunala förvaltning-sgrenar, fastighets— förvaltningen samt vatten— och belysningsverkcn _ reglera och leda stadens utvidgning i dess helhet, att försöka tillgodose samhällets behov av lämpliga områden för bostäder och and-ra ändamål, i korthet: att bidra till utformningen av den växande sociala organism, som ett stadssamhälle utgör. De synpunkter, kommunen härvid måste företräda, kunna givetvis lätt komma i konflikt med jordägarnas intresse av att erhålla största möjliga inkomst av sin egendom. Be- hovet av sunda, luftiga och väl belysta bostäder kan påkalla en uppdelning av marken och ett byggnadssätt, som icke ge tomterna det saluvärde, jordägaren väntat sig, och överhuvudtaget är det uppenbart, att det i våra större städer syn— nerligen befogade kravet på ett rymligt och lågt byggnadssätt i samhällenas yttre delar icke alltid kan vara tilltalande ur markägarnas privatekonomiska synpunkter. Av vad ovan sagts följer vidare, att ledningen av stadsplanearbetet måste för varje ort vara enhetlig. De olika stadsdelarnas byggnadsmässiga ka— 1 raktär är ömsesidigt betingad. Frågan, huruvida en trakt bör avses för bostads— % ändamål eller för industrier eller i vilken utsträckning mark bör reserveras för planteringar eller för offentliga byggnader o. s. v., kan endast avgöras med hän- syn tagen till hela ortens utveckling och därav betingade behov samt till sättet för övriga stadsdelars planering och användning.

Alla dessa omständigheter samverka till att ännu mer än förr utprägla stad-s— planeärendenas kommunala karaktär. Uppgörandet och bedömandet av en stads- plan kräver icke blott tekniska och estetiska fackinsikter utan därjämte en kännedom om samhällets utveckling och behov, som näppeligen kan förutsättas hos någon annan än ortens kommunala myndigheter. Den djupt ingripande be— tydelse för ortens utveckling i många hänseenden, som en nutida stadsplan äger, gör det ock nödvändigt att låta dessa myndigheter på ett bestämmande sätt medverka vid dess uppgörande och taga ansvaret för densamma.

Det sönderbrytande av stadsplanearbetets enhetlighet, som den av justitie— ministern förordade grundsatsens genomförande innebär, skulle däremot i högsta grad kunna försvåra kommunens strävanden att befrämja en rationell utveck- ling av byggnadsverksamheten. Av vad ovan anförts torde framgå, att det icke är tillräckligt, att den nya stadsplanen med avseende å gatulinjer och dylikt an- sluter sig till förut gällande, utan att jämväl i andra hänseenden ett samband måste finnas. Även en i stadsplanetekniskt hänseende tillfredsställande stads- plan kan ur andra, ej mindre viktiga synpunkter vara olämplig, men det lär med säkerhet få antagas, att ett bestridande från kommunernas sida av ansökan om fastställelse av en sådan plan endast i undantagsfall .skulle komma att vinna Kungl. Maj:ts beaktande. Överintendentsämbetets prövning kan givetvis en— dast komrna att avse förslagets estetiska och tekniska sidor.»

Därutöver hade från kommunalt håll bl. a. framhållits, att med hänsyn till kronans i kommunerna ofta mycket betydande jordägareintressen Kungl. Maj: ts ståndpunktstagande i uppkommande frågor om marks planläggning härav un— derstundom kunde röna inverkan.

Samtliga dessa invändningar ägde enligt nämndernas uppfattning allt fort- farande full giltighet.

De sakkunniga anförde häremot bl. a. — och torde väl detta få anses såsom deras huvudskäl _— att städerna visserligen icke i allmänhet missbrukat sitt veto i stadsplanehänseende, men att dock fall av dylikt missbruk förekom—

mit, samt att det, om lagstiftningen på ifrågavarande område bibehölles oför— ändrad, ej kunde förväntas annat än att missbruk av vetot jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall. Häremot ville nämnderna med styrka fram- hålla, att de fall av missbruk i berörda hänseende, som tilläventyrs förekommit, säkerligen utgjorde sällsynta undantag Och därför icke kunde anses utgöra till— räckligt skäl för en så vittgående inskränkning, som nu föresloges i fråga om kommunernas gällande rätt att själva bestämma över sina områdens planlägg— ning.

1 övrigt hänvisades till innehållet i fastighetsdirektören Hasselquists reserva- tion på denna punkt mot de sakkunnigas förslag.

Med hänvisning till vad sålunda anförts finge nämnderna på det bestämdaste avstyrka ändring i sak av nu gällande bestämmelse, att stadsplan icke må av Kungl. Maj: t fastställas, utan att densamma dessförinnan blivit av veder— börande kommun antagen.

Stadskollegiet i Stockholm: Stadskollegiet ville uttala en bestämd erinran mot den genomgående tendensen i lagförslaget att söka möjliggöra ett allt längre och i detalj gående direkt statligt ingripande i och reglerande av förhållandena inom- de verksamhetsområden, lagstiftningen i fråga berörde. Om förslaget i sin nuva- rande utformning upphöjdes till lag, skulle därmed ett icke påkallat ingrepp ske i den kommunala självbestämmanderätten inom ett område, som omfattade sam-v hällenas mest vitala intressen.1

Jämväl övriga kommunala myndigheter i Stockholm? hava uttalat sig mot l den föreslagna inskränkningen i städernas självbestämmanderätt. l Länsstyrelsen i Uppsala län: I den mån bebyggelse skall förutsätta stads- i plan, borde nuvarande s. k. stadsplanemonopol jämkas, enär önskvärd fram- I | !

synthet och opartiskhet icke alltid kunde förutsättas göra sig gällande hos en stads eller ett stadsliknande samhälles myndigheter. Ett viktigt hinder mot åstadkommande av ordnade förhållanden låge enligt länsstyrelsens erfarenhet _ däri, att kostnaderna för stadsplan för närvarande endast kunde uppbringas på ? frivillighetens väg, vilket vore svårt, när intressenterna vore talrika och åt- minstone delvis mindre bemedlade. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida icke den enligt 2 kap. 10 % statsmyndigheterna tillagda befogenheten vad generalplan anginge ' kunde inskränkas att avse endast fall, där ordnandet av ett område kunde på- , visas i ett eller annat hänseende vara av ett verkligt statsintresse. Vad däremot anginge upprättandet av stadsplan torde tvångsåtgärder från statens sida vara mera av behovet påkallade; erfarenheten hade nämligen visat, att samhällena avsevärd tid underläte att ställa sig till efterrättelse meddelat förordnande om stadsplans upprättande eller att utsträcka planen till förut ej planlagt område, ehuru behovet därav vore uppenbart. En—ah-anda syntes förhållandena vara be- träffande erforderliga ändringar i fastställd stadsplan. Byggnadsnämnden :" Malmö: Frågan om borttagandet av städernas hittills- ; varande stadsplaneveto torde, på grund av att detsamma genom stycknings- | planeinstitutets införande delvis avtrubbats, och för Malmö stads vidkommande r särskilt på den grund att staden av ålder haft rätt att av fastighetsägarna ut- i taga gatukostnadsersättning, under förutsättning att denna förmån enligt 14

1 Borgarrådet Larsson har i fråga. om kommunernas &. k. etadsplanemonopol hänvisat till den mening, han biträtt såsom ledamot av stadsförbundets beredning. * I byggnadsnämnden voro herrar Fricdholm och Hafström skiljaktiga och anslöte sig i fråga om städernas beetämmanderätt beträffande stadsplan till det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget i detta avseende.

kap. 4 % fortfarande komme att bibehållas åt staden, icke böra göras till före- mål för annan anmärkning än den, att markägare, som påkallade stadsplan, innan stad ansåge sådan erforderlig, skulle åläggas ersättningsskyldighet för samtliga kostnader för planens genomförande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De sakkunniga hade ansett sig icke kunna lämna orubbad den städerna enligt gällande lag tillkommande mo- nopolställning i fråga om städernas planläggning. Onekligen förelåge visst fog för en dylik åtgärd. Detta behövde icke innebära något ingrepp i städernas fria bestämmanderätt, men då kontrollen över städernas bebyggelse måste vara en statlig angelägenhet, borde möjlighet finnas för ett statligt ingripande i fall stad un-derläte att vidtaga erforderliga åtgärder för säkerställande av en ända— målsenlig utveckling av stadsbyggandet. Uppenbart vore, att därest ett dylikt ingripande komme till stånd, tillbörlig hänsyn komme att tagas till stadens berättigade intressen, vare sig de vore av ekonomisk, teknisk eller estetisk art.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Beträffande kommunernas bestämmanderätt över planläggningen ville nämnden såsom sin mening uttala, att densamma ej borde begränsas r vidare mån än som vore oundgängligen nödvändigt. General- plan och utomplansbestämmelser borde sålunda under inga förhållanden fast— ställas mot kommunernas bestridande. Stadsplan bor-de ej heller mot kommuns önskan av Kungl. Maj:t fastställas i annat fall än då fråga vore om stads— plans fastställande för icke förut planlagt område. I fall, då kommun ej mot— satte sig upprättandet av stadsplan, eller då fråga vore om ändring i stadsplan, borde stadsfullmäktiges antagande av planen eller ändringen utgöra en förut— sättning för fastställelse.

Jämväl då stadsplan mot kommunens önskan fastställdes, torde tillfälle böra beredas kommunen att yttra sig över förslag därtill och yttrande över förslaget för sådant fall infordras från Svenska stadsförbundet.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Det enligt gäl— lande lag städerna tillkommande monopolet att antaga stadsplan hade i före— liggande förslag rubbats såtillvida, att Kungl. Maj:t under vissa förhållanden t. o. m. mot stadens bestridande skulle kunna låta uppgöra och fastställa stads- plan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser. — Enligt gällande lag skulle en enskild markägare erhålla s. k. styckningsplan utan att därtill behöva stadens godkännande. Stadsplan utgjorde således för närvarande ej någon ovill- korlig förutsättning för markens exploatering. Om emellertid någon jorddelning, som avsåge tätare bebyggande, ej finge ifrågakomma inom stad, med mindre stadsplan funnes för området fastställd, torde man svårligen kunna kräva stads- planemonopolets bibehållande, ty monopolet kunde näppeligen vara berättigat, om den enskilde saknade utväg att för bebyggande utnyttja sitt område, förrän stadsplan däröver blivit fastställd. — Men att gå så radikalt tillväga, som de sakkunniga gjort, kunde ej tillstyrkas. Med den formulering, som de givit lag- texten, skulle Kungl. Maj: t i snart sagt varje fall kunna låta uppgöra och fast— ställa stadsplan, utan att den vore antagen av stadsfullmäktige. Då sättet, på vilket planläggningen skedde, vore av allra största betydelse för samhällenas utveckling och ekonomi, borde en eventuell begränsning av den kommunala sjålvbestämmanderätten över planläggningen icke givas större omfattning än som vore oundgängligen nödvändigt. Sålunda kunde under inga förhållanden tillstyrkes, att ändring av redan befintlig stadsplan skulle kunna ske utan stads— fullmäktiges godkännande. Vidare måste krävas, att det från opartiskt håll tydligt bleve fastslaget, att verkligt behov av stadsplan förelåge, och att det visades, att skälig lösning enligt den vanliga ordningen för stadsplans tillkomst

icke kunde ernås. Dessutom yrkades som förutsättning för tillkomsten av stads— plan, som fastställts mot stadens bestridande, att samtliga kostnader för planens genomförande pålades maikägaren, dock med den begränsning, att kostnad för anordning, som uppenbarligen tillkommit för tillgodoseende av hela samhällets behov såsom exempelvis huvudtrafikled och större parkområde,s skulle gäldas av staden. Slutligen borde skapas någon f01m av garanti för att Kungl. Maj. t, då fråga vore om i statens ägo varande maik, ej otillbörligt gynnade kronans intressen på bekostnad av stadens. Hur detta på lämpligt sätt skulle kunna ordnas vore ej så lätt att avgöra, men uttalades sympatier för en lösning i över— ensstämmelse med det förslag, som framlagts av den av Svenska stadsförbundet tillsatta beredningen.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Den i Svenska stadsförbundets och kommunaltekniska föreningens yttrande över lagförslaget framförda farhågan för att den kommunala självstyrelsen skulle komma att äventyras om lagförslaget bleve antaget torde sakna grund, då den föreslagna lagen icke syntes medgiva rätt till ingripande från statens sida vid andra till- fällen, än då kommunen uppenbarligen försummade att tillgodose en ändamåls- enlig och sund utveckling av samhällsbildning. — Den mening som i sagda yttranden gjorde sig gällande att möjlighet till statligt ingripande 1 samhälls- bildningen, utöver vad gällaride lag medgåve, icke vore av behovet påkallat, syntes huvudsakligen vara dikterad av förhållåndena i våra storstäder, där till- gång till full sakkunskap i stadsbyggnadsfrågor funnes, och där samhällsbild- ningen därför mera vidsynt handhades. — Med kännedom om de svåra missför— hållanden, som mångenstädes rådde i våra landsortsstäder och mindre samhälls- bildningar, följde ett oavvisligt krav på bättre möjligheter än nuvarande lag- stiftning medgåve att leda samhällsbyggandet i sundare banor. _— Att skilja på lagstiftningen för storstäder och landsortsstäder eller andra samhällen torde icke lämpligen kunna ske.

Rätt till tvångsändring av gällande stadsplan torde väl knappast böra givas, med mindre sådan ändring befunnes nödvändig för planläggning av invidlig- gande icke förut planlagt område. -—— De sakkunnigas förslag, att giva Kungl. Maj: t möjlighet att ingripa för att få såväl >>stadsbyggnadsbestämmelser» i samband med general- och stadsplan som »allmänna stadsbyggnadsbestämmel- scr» fastställda, syntes välgrundat.

Länsarkz'tekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: I förslaget hade beretts möj— lighet att till trots av stadsfullmäktiges vägran åstadkomma generalplan och stadsplan. De uppiäknade anledningarna täckte emellertid ej de fall, däi stads- myndigheterna av kommunalpolitiska skäl vägrade sin medverkan för ernåen- de av vissa för uppkomna anledningar önskvärda förändringar. Närmast åsyf- tades sådana fall, där viss mark behövde tagas 1 anspråk för visst ändamål men gällande stadsplan och byggnadsbestämmelser lade hinder i vägen därför. Sär- skilt avsåges sådana förhållanden, där expropriation vore medgiven för visst ändamål men där målet likväl ej kunde nås, därför att det allmänna ej ägde ett mot expropriationen svarande medel att anpassa stadsplan och byggnads- bestämmelser efter det behov, som föranlett själva expropriationen. Ett exem- pel torde vara på sin plats. Ett statens verk avsåge att uppföra en byggnad i en stad. Ett antal platser hade förslagsvis utsetts, men för att kunna bebygga dem för det avsedda ändamålet krävdes smärre ändringar i stadsplan och bygg— nadsbestämmelser. Staden, som ville tvinga byggnaden till en viss tomt, för- hindrade ett lämpligt val mellan de förstnämnda tomterna genom att vägra sin

medverkan till den erforderliga stadsplaneändringen. En utväg ur en sådan situation syntes böra i lagen beredas.

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén: I fråga om stads- plan och det 5. k. kommunala stadsplanemonopolets upphävande torde före- skrifterna böra modifieras i så måtto, att vid vägran av samhälle att låta upp- rätta stadsplan där så av Kungl. Maj: t påyrkades yttrande borde inhämtas från ett råd bestående av tre ledamöter en utsedd av länsstyrelsen en av samhället och en av Svenska stadsförbundet. *

Drätselkammaren i Örebro har 1 fråga om städernas planmonopol anslutit sig till uttalandet av stadsförbundets beredning samt till de av beredningen anförda skälen för ett uppgivande 1 viss mån av städernas planmonopol lagt även det att den befogenhet som sålunda skulle tillkomma Kungl. Maj: t också skulle kunna möjliggöra erforderlig enhetlighet i interkommunal planläggning i de fall där sådan icke kunde åstadkommas med de av de sakkunniga 1 sådant hän- seende föreslagna på frivillig överenskommelse grundade medlen för åväga- bringande av dylik planläggning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Med avseende å såväl generalplan som stads— plan hade stadsfullmäktiges hittillsvarande monopol på beslutanderätt under— kastats inskränkning i lagförslaget. Fall torde förekomma, då viktiga allmänna intressen kunde bliva lidande genom tredska inom en kommun, och mot dessa behövdes säkerligen ett korrektiv. Dessa fall torde dock höra till undantagen, och det förefölle, som om den av de sakkunniga föreslagna formuleringen i 2 kap. 10 % vore allt för omfattande.

Stockholms byggrmdsförentng: Bland nyheterna i stadsbyggnadslagen fram- trädde även en utav de frågor, som visat sig höra till de mera svårlösta inom det ifrågavarande lagstiftningsområdet, nämligen det s. k. kommunala stads— planevetot. De sakkunniga löste frågan på det mest radikala sättet, nämligen i principiellt upphävande utav kommunernas bestämmanderätt över planlägg- ningen. När Kungl. Maj:t så funne erforderligt för säkerställande av en än- damålsenlig utveckling av stadsbyggandet, ägde Kungl. Maj:t utan kommunens godkännande att på kommunens bekostnad utarbeta och fastställa en generalplan eller en stadsplan. Man sökte motivera sitt ståndpunktstagande i denna fråga med att städerna skulle ha missbrukat stadsplanemonopol speciellt när det gällt s. k. berättigade enskilda önskemål, och att kommunerna för stadsplaneläggning av enskilda områden med därav följande ekonomiska vinster för den enskilde uppställt allt för hårda fordnngar på bidrag 1 form av såväl gratis avstående av mark som ersättning i penningar. Även om sådant missbruk skulle ha före- kommit, v01e det dock snarare att betrakta som ett undantag än som en regel, och i det stora hela måste man erkänna, att de kommunala myndigheterna med full förståelse för utvecklingens krav på bästa möjliga sätt sökt tillfredsställa alla berättigade önskemål. Här liksom tidigare skett i andra lagförslag kunde man icke undgå den reflexionen, att förhållandet mellan kommun och enskilda utgjorde en skyddande förklädnad för statens egna krav. Hävandet utav det kommunala. stadsplanevetot vore nog mera att söka i en därmed följande möjlighet för kronan att bevaka sina markintressen. Ett hä— vande av det kommunala vetot framträdde i belysningen härav i så myc- ket klarare dager, som vid tvister mellan kommunen och kronan Kungl. Maj: t vore den dömande och alltså i verkligheten bleve såväl part som domare i eget mål. Som emellertid härmed sammanhängande förhållanden med all säkerhet

* Rådmannen Nordenström förklarade sig för sin del tveksam, huruvida det av kommittén föreslagna nåd» vore att föredraga framför det stadsplaneråd, stadsförbundets beredning förordat.

_ ...—__.w—P—n—

komme att ingående behandlas av andra organisationer och myndigheter, vilka hade att avgiva yttrande över det föreliggande förslaget, hade föreningen ej ansett det erforderligt ingå på någon närmare kritik utan ville endast uttala sin anslutning till tanken på en sådan ändring, att kommunernas självbestäm— ningsrätt icke onödigtvis eftersattes. Det torde i detta sammanhang böra utredas, vilket förvånande nog icke av de sakkunniga blivit gjort, om icke tiden nu vore mogen för att efter holländska förebilder helt fritaga åtminstone våra största städer, som förfogade över högt kvalificerade tjänstemän, från statligt förmyn- derskap i vad gällde fastställande av stadsplan.

Stadsförbundets berednings förslag om inrättande av ett »stadsplaneråd» har även biträtts av länsstyrelsen i. Östergötlands län och stadsfullmäktige i Här- nösand. .

Mot den föreslagna inskränkningen i kommunernas rådighet över planlägg- ningen hava vidare uttalat sig: myndigheterna i Sigtuna; byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stadsingenjören F. Eggert); stadsfull- mäktige och byggnadsnämnden i Enkäping; stadsfullmäktige och byggnads— nämnden i Eskilstuna; byggnadsnämnden i Nässjö; magistraten och byggnads- nämnden i Växjö; myndigheterna i Karlskrona; drätselkammarens i Malmö tredje avdelning; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund; byggnads- nämnden i Möhzdal (bestämmelserna borde uppmjukas och så avfattas, att de- ras tillämpning i praktiken ej medförde mindre önskvärda konsekvenser); läns— styrelsen i Älvsborgs län; myndigheterna i Trollhättan; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Ulricehamn; kommunalfullmäktige och byggnad-snämndeni Mellerud; samt stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Öster- sund.

Den föreslagna inskränkningen i kommunernas rådighet över planläggningen har även biträtts av stadsfullmäktige i Nässjö och länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Bettermentsbidrag.

Byggnadsstyrelsen: Beträffande de rättsförhållanden, som enligt lagförsla- get-s 3 och 4 kap. vore knutna till den fastställda generalplanen, hade byggnads- styrelsen för sin del icke funnit anledning till några anmärkningar i rent prin— cipiellt hänseende. Vad anginge däri föreslagna bidragsskyldigheter för en— skilda fastighetsägare kunde det ju icke anses vara mer än rättvist, att stads— samhälle för vidtagandet av sådana anordningar, som avsåge att befordra en god och sund stadsbyggnadsutveckling, bereddes möjlighet till uttagande av bi- drag från ägare till sådana fastigheter, beträffande vilka ökning i värdet upp- stode genom den vidtagna anordningen, vare sig sådana bidragsmöjligheter (bet- termentsbidrag) knötes till särskilda planinstitut eller, såsom från annat håll ifrågasatts, gåves mera allmän giltighet i särskild lagstiftning.

Kammarkolleginm: Ehuru, enligt förslaget, frågan om bettermentsbidraget intimt knutits till generalplaneinstitutet, vars införande kollegium i likhet med fastighetsregisterkommissionen avstyrkt, hade dock kollegium velat upptaga frågan härom till skärskådande. En av den nuvarande ekonomiska samhälls- ordningens grundprinciper vore, att varje företagare skulle få uppbära vinsten av sitt företag, liksom han finge stå därmed förenade ekonomiska risker. Me- dan det ekonomiska livet ännu befann sig på ett tidigare stadium, var ägande- rätten i högre grad än nu medlet till förverkligande av nämnda princip. Under nuvarande mera komplicerade ekonomiska förhållanden kunde situationen lätte- ligen bliva sådan, att just äganderätten till en fastighet gåve möjlighet att draga

vinst av andras ekonomiska verk-samhet eller att ett ekonomiskt sett i och för sig lönande företag allenast kunde komma till stånd med förlust för företagaren på den grund, att vinsten delvis komme att gå till andra vilka icke vore skyl— diga att i företaget deltaga. Sådan vinst vilken plågade kallas oförtjänt värdc- stegring uppstode framfö1 allt genom äganderätt till fastigheter i vilkas nä1- het industriella anläggningar eller kommunikationsanordningar komme till stånd. I de fall, då den oförtjänta värdesteg1ingen tett sig obillig på ett iögonen- fallande sätt, hade den redan föranlett lagstiftning som avsett genomförandet av grundsatsen att varje företagare, såvitt möjligt, icke finge belastas med kostnader för anordningar, varav andra droge vinsten. Sålunda förekomme i vattenlagen tvångsdelaktighet i diknings- och vattenavledningsföretag, och lagstiftningen om enskilda vägar erbjöde ett annat exempel på denna grundsats genomförande. Även bysamfällighetslagen öppnade möjlighet till tvångsdelak- tighet 1 ekonomiska företag, vilka vore fördelaktiga för ett flertal fastigheten Sistnämnda lags regler vore särskilt anmärkningsvärda därigenom, att bidrags— skyldigheten till kostnaderna för företaget icke finge överstiga delägares andel i företagets avkastning jämte den vinst, som kunde visas genom kostnaden hava , tillförts hans enskilda egendom. %

Kollegium ansåge visserligen, att man väl kunde ifrågasätta tvångsdelaktig- het i en del med stadsbyggandet sammanhängande företag, men funne den av de sakkunniga föreslagna anordningen med s. k. bettermentsbidrag föga ägnad att förverkliga ovan omtalade princip. Det förefölle kollegium sannolikt, att en utformning av tvångsdelaktighetsinstitutet i den genom bysamfällighetslagen antydda riktningen bättre skulle motsvara det ekonomiska livets anspråk. Här— igenom underströkes också institutets rent pn'vaträttsliga karaktär, och skill— naden från en värdestegringsskatt bleve mera påtaglig. !

Företag, som på stadsbyggandets område skulle påfordra tvångsdelaktighet, * vore framför allt vissa anläggningar för trafik och avloppsledningar. Någon anledning att sammankoppla tvångsdelaktigheten med en generalplan syntes icke föreligga. Snarare borde man väl hålla utväg öppen att erhålla tvångsdel- aktighet även beträffande kommunikationsleder, som omfattade ett större om- råde än en stad. Vidare kunde det ifrågasättas, huruvida icke även landsting, kommunalförbund och i vissa fall även bolag skulle kunna erhålla rätt att för sådana anläggningar påfordra tvångsdelaktighet.

Icke heller villkoren för bidragsskyldighetens inträde ansåge kollegium vara tillfredsställande utformade i förslaget. Ett tillbörligt hänsynstagande till en- skildas intressen syntes fordra, att en person, som själv bebodde sin egendom och fortsatte därmed, sedan en huvudtrafikled, vars tillkomst han icke önskat, dragits därförbi, icke belastades med bidragsskyldighet. Först sedan trafikle— dens nytta visat sig på ett fullt tydligt sätt genom att föranleda höjda hyror från fastighet eller en fastighets användande på ett genom trafikleden möjlig— gjort nytt sätt eller genom någon motsvarande omständighet, torde bidrags- skyldigheten utan fastighetsägarens oskäliga betungande kunna utkrävas. Fas- tighetsägaren syntes också böra erhålla valrätt mellan att utgöra årliga bidrag och erlägga en summa en gång för alla. Av det anförda framginge, att kolle- gium icke kunde tillstyrka de sakkunnigas förslag i vad det innebure, att en fastighets blotta värdestegring på grund av en trafikleds utbyggande skulle föranleda bidragsskyldighet samt att bevisbördan rörande värdestegringens stor- lek skulle läggas å fastighetsägaren. '

Extra kammarrådet Schelling yttrade vid ärendets behandling i kammarkol- legium bl. a.: Även om man icke godtoge Hasselquists uttalande (sid. 473),

| t l l l l l

att samtliga skattebetalare i en stad, vilka betalade trafikleder, som i stegrande riktning påverkade värdena å intill desamma gränsande fastigheter, hade grun- dad rätt till de värdestegringar, som därav föranleddes, syntes det få medgivas, att de sakkunniga anfört goda skäl för sin uppfattning, att dylik värdesteg- ring åtminstone delvis borde komma samhället till godo. Att de sakkunniga här— vidlag icke ägnat relationen mellan det allmännas (samhällets) och den enskil- de jordägarens befogade intressen någon närmare undersökning framstode vis- serligen som en brist, sammanhängande med betänkandets allmänna knapphet i avseende å motiveringen, men syntes dock icke vara av beskaffenhet att omöj- liggöra en saklig granskning av huvudprincipen.

Det _ för övrigt enhetliga — kommunalskattesystem, som i städerna var gällande före tillkomsten av 1862 års lagstiftning, kände visserligen, särskilt i avseende å bördor för uppehållande av kommunikationsväsendet, en differen— tiering mellan olika skattedragande, så att fastighetsägare presumerades vara i vissa, avseenden helt eller företrädesvis intresserade. Differentieringen mellan fastigheterna inbördes, där sådan förekom, skedde också efter det olika intresse fastigheterna presumerades äga (areal, gårdantal, husens storlek, längd av tomtlinje mot gata, taxeringsvärden o. d.). Att detta särskilda intresse vä- sentligen var av ekonomisk natur vore otvivelaktigt, men subjektiva och per- sonliga moment saknades ej däri. Något direkt ekonomiskt mätbart förhållande mellan intresse och skyldighet fanns i regel ej heller, utan yttre formella om- ständigheter användes som måttstock.

Den brytning med denna princip, som de av den nya lagstiftningen föran- ledda likställighetsöverenskommelserna inneburit, måste ses i samband med libe- ralismens genombrott och den vid denna tid accelererade övergången till pen- ninghushållning samt den därmed följande utformningen av nya skattekraftiga samhällsgrupper och nya skatteobjekt, å vilka den äldre intressebeskattningen icke passade in. Man fann en enhetlig fördelningsgrund för de kommunala bör- dorna i rättigheten att deltaga i beslut om kommunens gemensamma angelägen- heter (rösträtten till majoritetsbeslut). Det formellt juridiska förhållandet mel— lan den enskilde och kommunen trädde i förgrunden (jfr sakkunniga sid. 274). Typiskt för en sådan åskådning vore det i 10 % av 1843 års sockenstämmoförord- ning intagna stadgandet, att »alla avgifter, varom s-ockenstämma beslutar, skola utgå efter den bestämda grunden för rösträtt i sockenstämma, såvida ej särskilt därom blivit stadgat eller särskild överenskommelse därom träffad». Denna rösträtt var i sin tur byggd på förmögenhet och inkomst (% 5). Visserligen kun- de man icke helt frigöra sig från det gamla intressebeskattningssystemet (jfr 1859 års kommunallagsbetänkandc sid. XXVI, XXVII, XLV, XLVI), men in- tressemomentet beaktades först i andra hand. För den värdestegring å fastig- heterna och den ökade olikheten härutinnan fastigheterna inbördes, som föran— leddes av särskilda kommunala anordningar, torde man icke hava tänkt sig annat bidrag till det allmänna än den — proportionella — ökning i skattebe— loppen och därmed bärkraften samt också i rösträtten, som blev en följd av de stegrade fastighetsvärdena. Att beskatta själva värdestegringen, överföra en del därav till samhället, kom ännu icke i fråga.

Penninghushållningen påkallade ett utbyte av naturaskatterna (onera) mot penningskatter, vilka också lättare än de förra kunde anpassas efter den angiv— na juridiska måttstoeken.

I 1884 års stadsplanelagskommittés år 1885 avgivna betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. rörde sig motiveringen för det under 8 % föreslagna stadgandet om skyldighet för tomtägare att utan er-

sättning å samhället överlåta äganderätten till gatumark eller ock utgiva er- sättning därför, fortfarande med det ovan omförmälda obestämda »gamla in- tressebegrepp», som icke vore ställt i direkt relation till en i penningar upp- skattbar nytta (betänkandet sid. 77 ff.).

I motiveringen för det i 12 % intagna stadgandet, att om utvidgning av en gata medförde rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut varit tillåtet, den som ägde tomt å någondera sidan av gatan skulle vara skyldig att, då han ville begagna sig av denna rätt, ersätta samhället högst en fjärdedel av värdet å den mark, som fordrades för gatans vidgning intill 18 meter framför hans tomt, underströke kommittén bl. a. (sid. 87) gatas karaktär av utfarts- väg för tomt samt den fördel i avseende å. ljus, frisk luft och större bekvämlig— het ävensom ökad bebyggelscmöjlighet, tomtägare vunne genom vidgning av gata.

Först i 1903 års stadsplanelagskommittés år 1904 avgivna betänkande med förslag till lag om stadsplan och tomtindelning uppmärksammades jordvärde- stegringsbeskattningens problem. Att kommittén icke avsett att införa något slag av värdestegringsbeskattzning framginge av vissa uttalanden å sid. 65 och 66 i dess betänkande. Då 1903 års kommittés ifrågavarande uttalanden icke mötte någon gensaga vid tillkomsten av 1907 års stadsplanelag, som i nu ifrågava- rande avseende upptog de av kommittén föreslagna bestämmelser (31, 34 åå), varken i den kungl. propositionen eller sedermera, samt stadsplanelagens be- stämmelser härutinnan oförändrade återginge i 1 kap. av nu gällande fastighets- bildningslag, torde man få anse, att uttalandena i fråga gåve uttryck åt en grundsats, som behärskade den gällande rätten (fastighetsbildningsl-agen 1 kap. 36 och 39 %%). Bidragsskyldigheten i fråga finge alltså anses utgöra en beskattning efter intresse.

Vid bestämmande av ett dylikt intresse kunde givetvis helt och ej på förhand bestämda grundsatser komma till användning. En sådan beskattning vore principiellt icke bunden vid den i penningar mätbara nyttan såsom maxi— malgräns. Stadsplanelagskommittén förutsatte år 1904 visserligen, att den övre gränsen för nyttan icke komme att överskridas, och detta torde ju i allmänhet praktiskt sett bliva förhållandet, men undantagsvis kunde — åtminstone teore- tiskt — gränsen överskridas.

Det torde helt säkert vara historiska skäl och hänsynen till bestående för— hållanden, som verkat därhän, att ett dylikt otillfredsställande fixerat intresse- begrepp kommit till fortfarande användning vid de förslag till utvidgning av den speciella beskattningen för stadsplaneändamål, som sedermera sett dagen. Med ett sådant obestämt begrepp rörde sig sålunda ordföranden i byggnadsstad— gekommittén i det yttrande, som den 19 december 1908 avgavs med anledning av en framställning från kommunaltekniska föreningen (sakk. sid. 277) samt kommittén för kommunala nybildningar 1917 (sakk. sid. 277) —— uttrycken »fördel» och »nytta» torde här hava enahanda innebörd. Däremot beaktade Svenska stadsförbundets styrelse (sakk. sid. 277) åtminstone delvis den ekono- miskt mätbara fastighetsvärdestegringen såsom en av grunderna vid bestäm- mande av föreslagen bidragsskyldighet till kostnader för samhälles gatu- och ledningsnät, så ock vederbörande departementschef vid behandlingen av nådiga propositionen nr 209/1926 angående skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning (prop. sid. 16; A. K. nr 34 sid. 8, 10). Kommunala nybildningskommittén ansåge den ifrågasatta bi— dragsskyldigheten givetvis böra hava karaktären av »intressebeskattning i emi— nent mening» (sid. 443) men tillade, att därvid borde få komma i betraktande

»allenast påvisbara, reala fördelar av mera avsevärd och bestående art» (sid. 446).

Stadsplanelagskommittén av år 1916, som i avseende å skyldigheten att till- släppa mark för gata (49 %) ställde sig på den gällande lagstiftningens grund. hade tänkt sig, att vid val av former för bidragsskyldigheten de historiskt givna förhållandena skulle bliva utslagsgivande (sid. 261 ff.).

Det syntes uppenbart. att vid en beskattning med de genomgripande konse- kvenser, som nu vore i fråga, det ovan omförmälda obestämda intressebegreppet lika litet som »fördelen» eller >>nyttan>> vore väl användbara såsom normer för skattskyldighetens bestämmande. Intressebegreppets obestämdhet hade ock gjort, att det vid den senaste riksdagsbehandlingen av kommunalskattefrågan ansetts icke kunna komma till användning. Den stora ekonomiska betydelse, skatt- (eller bidrags—) skyldigheten kunde få för den enskilde, syntes nödvän- diggöra en mera exakt mätningsmetod för skyldighetens omfattning.

Bidragsskyldigheten —— såväl till genomförande av generalplan som till iord- ningställande av gata (14 kap.) — hade ock av de sakkunniga, såvitt man kunde finna, i sak motiverats såsom en värdestegringsbeskattning, det särskilda slag därav som benämndes »bettermentsbidrag» (grunden vore samhällets kost- nader för en speciell anordning och därav föranledd värdestegring). Detta hade beträffande lagtexten också tydligt kommit till uttryck i 4 kap. men däremot ej i 14 kap.

Formellt syntes en utbrytning ur den allmänna värdestegringsbeskattningens problemkomplex av den speciella del, som här vore i fråga, icke i och för sig behöva möta någon betänklighet, ej heller att i särskild ordning reglera sådan värdestegringsbeskattning. Måhända vore detta enda sättet att få frågan löst. Såsom 1916 års stadsplanelagskommitté (sid. 262——263), 1921 års kommunal- skattekommitté (sid. 121) och sakkunnigai sitt särskilda yttrande den 24 okto— ber 1925 (bil. A till nåd. prop. 209/1926) påpekat, talade också praktiska skäl för densammas behandling i samband med planlagstiftningen. Härvidlag torde ock kunna åberopas innehållet i den av sakkunniga (sid. 197—198) återgivna promemorian av f. d. presidenten A. Petersson angående särskild lagstiftning om bettermentsbidrag.

Såväl stadsplanelagskommittén som de sakkunniga torde hava tänkt sig, att de ökade bördorna för fastighetsägarna skulle kompenseras av ett lättande å stadsplftnemonopolet. Härför hade ock kammarkollegium uttalat sig i sitt un— derdåniga, utlåtande den 18 december 1925 över då föreliggande förslag till lag om gatuhållningsskyldighet i stad. Å andra sidan finge även erinras om ut— talandet i 1920 års stadsplanelagsbetänkande (sid. 126), att rätten att utan sam— hällets beslut få stadsplan fastställd skäligen borde motsvaras av ökade skyldig- heter för den, som komme i åtnjutande därav.

Instituten hade sålunda i den allmänna diskussionen sammanförts, och kunde man med bidragsskyldighet av angiven natur öka kommunernas intresse för stadsplaneringen och därmed sammanhängande ämnen, tillgodosåge den nya skatteformen ett påtagligt praktiskt intresse (jfr sakk. sid. 282—283).

Den av kollegii majoritet förordade lösningen av frågan i form av tvångs— delaktighet för vissa fastighetsägare i företag av slag, varom här vore fråga, syntes komma att medföra teoretiskt och praktiskt synnerligen svårlösta kon- fliktfall. Upprätthållande av vissa kommunikationsleder t. ex. huvudvägar och huvudgator samt, där behov härav förelåge, huvudledningar för avlopp och vattentillförsel måste uppenbarligen vara — offentligrättsligt — ett åliggande för staden och i huvudsak vara ett dennas intresse såsom kommun. 1 mindre

grad gällde detta även bivägar och bigator samt biledningar. En privaträttslig tvångsdelaktighet för fastighetsägare förutsatte emellertid, att dessas intresse av lederna i fråga vore jämförbart med stadens. Men ett objektivt ntmätande av relationen mellan stadens och fastighetsägarnas intressen skulle säkerligen erbjuda hart när oöverstigliga svårigheter. Man kunde därför lätt bli hänvisad till rena godtycket. En annan sak vore, att det i sådant fall med skäl kunde göras gällande en medbestämmanderätt för fastighetsägarna rörande trafikle— dens tillkomst och utförande och förty krav resas på en särskild representation för fastighetsägarna härvidlag —— en stad i staden.

Vad själva saken beträffade, hade skäligheten av fastighetsägares speciella bidragsskyldighet till utgifter för med stadsplanering förenade utgifter sedan lång tid varit allmänt antagen och vitsordats av första lagutskottet vid 1926 års riksdagi dessv utlåtande nr 29 (sakkunnigas motiv sid. 282). Svårigheten att tillfredsställande utforma en sådan skyldighet torde väl hittills hava utgjort det största hindret för dess genomförande. (Jfr 1904 års stadsplanelagsbetän— kande samt nåd. prop. 209 år 1926, de inhämtade yttrandena och riksdagsde- batten.) På sätt de sakkunniga (sid. 190) påpekat, syntes generalplaneinstitutet även påkalla en sådan speciell bidragsskyldighet såsom komplement för ut- jämnande av den ofrånkomliga ojämnheten i behandlingen av olika jordägare. Måhända kunde man tänka sig — Schalling ansåge det varken erforderligt eller lämpligt — att bidragsskyldig, som ansåge det fastställda bidraget allt för be- tungande, berättigades påkalla lösningsskyldighet av staden till fastigheten i fråga, därest staden ej ville avstå från bidraget eller överenskommelse om dess belopp ej kunde träffas.

Hela problemet hade för övrigt sedan länge varit aktuellt och delvis lösts i utlandet. Vid tillkomsten av den gällande stadsplanelagstiftningen hava de engelska bettermentsbidragen blott av praktiska skäl icke kommit att efterbil- das i 1904 års förslag. Redan då detta avgavs, hade en dylik värdestegrings— beskattning kommit till användning såväl i Schweiz (Zärich) som i England (numera gällde stadsplanelagen 9/4 1925). Maximum var där och vore fortfa- rande i England hälften av värdestegringens belopp. I olika tyska stater före- komme värdestegringsskatt, under det i den på dagordningen stående omregle- ringen av den preussiska stadsplanelagstiftningen fastighetsägares bidragsskyl- dighet till vissa kostnader ej avsetts att anordnas såsom värdestegringsbcskatt- ning.

Hos oss torde en lagstiftning med giltighet blott för vissa i lagen angivna orter icke komma i fråga. Om ock förutsättningar för tillämpning av den före- slagna bidragsskyldigheten komme att saknas i många städer, borde därför, då behovet eller nyttan i andra, som omfattade den större delen av stadsbefolk- ningen i riket, syntes uppenbar eller antaglig — såsom sakkunniga föreslagit _ det överlämnas åt Kungl. Maj: t att i sista hand avgöra, varest och under vilka villkor dylik bidragsskyldighet borde ifrågakomma.

T. f. kammarrådet Skoglund har lämnat förslaget beträffande grunderna för bettermentsbidrag utan erinran.

Kammarrätten: När kammarrätten den 10 december 1925 avgav utlåtande över förslag till lag om gatuhållningsskyldighet i stad, hade kammarrätten :att taga hänsyn till detta förslags sammanhang med då föreliggande förslag till kommunalskatt, närmast det av 1921 års kommunalskattekommitté framlagda så kallade A-förslaget. I utlåtandet framhöll kammarrätten, att sistnämnda förslag, som upptog objektskatt å fastighet jämsides med skatt för inkomst av

fast egendom, innebure en relativt starkare kommunal belastning av fastighet än den gällande lagstiftningen. Kammarrätten hade ansett en sådan förskjut- ning vara befogad, med hänsyn därtill att fastighetsägarna i högre grad än andra skattskyldiga inom kommunen hade fördel av vissa kommunala anord- ningar, däribland anläggning av gator och deras underhåll. I anslutning till denna uppfattning gjorde kammarrättens pluralitet det uttalande, som i nu förevarande betänkande återgivits å sid. 297—298. Kammarrätten erinrade även, att den särskilda bidragsskyldigheten till gatu— och kloakanläggningar hade samband med frågan om anordnande av en jordvärdestegringsskatt.

Den vid 1928 års riksdag antagna kommunalskattelagen bestämde fastig- hetsägarnas skattskyldighet i stort sett enligt samma grunder som de år 1920 i bevillningsförordningen införda ändringarna i fråga om fastighetsägares skatt- skyldighet. Sålunda skulle från inkomst av fast egendom avräknas det in- komstbelopp, som skulle anses beskattat genom fastighetsskatt (23 och 26 åå). En utsträckning av fastighetsägares skattskyldighet enligt kommunalskatte- kommitténs A-förslag hade alltså icke genomförts.

Den föreslagna stadsbyggnadslagen upptoge en i vissa avseenden mera om- fattande bidragsskyldighet till kommunala anläggningar än det för 1926 års riksdag framlagda förslaget till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning, så ock att i visst fall upplåta mark till gata. Fastighetsägarna kunde enligt 4 kap. åläggas att bidraga till kostnaden för iordningställande eller väsentlig förbättring av i generalplan upptaget huvudtrafikområde eller särskilt trafik- område, natur- eller idrottsområde eller huvudanläggning för avlopp, vatten- tillförsel eller elektrisk kraftström. Då emellertid beslut om upptagande av sådant bidrag skulle underställas Konungens prövning och bidragsskyldigheten för övrigt enligt 2 % vore till beloppet begränsad, torde häri ligga tillräckliga garantier, att fastighetsägarna icke genom dessa bidrag oskäligt betungades.

Däremot syntes det mindre lämpligt. att bidrag till underhåll av huvudtrafik- område finge, på sätt 6 % innebure, efter stadsfullmäktige fattat beslut kunna läggas på fastighetsägarna. Visserligen vore ett stadgande av det innehåll, som upptagits i 15 kap. 2 %, erforderligt för att. kunna från fastighetsägare till staden överflytta skyldigheten att besörja eller bekosta underhåll av gata, men med de sakkunnigas i motiven för 15 kap. (sid. 298) uttalade mening, att, i den mån fastighetsägarna ansåges böra mer än andra bidraga till gatuun- derhållet, detta lämpligen ordnades på den allmänna beskattningens väg, syntes det vara mera överensstämmande, att bidrag till underhåll av i generalplan in- gående huvudtrafikområde icke uttoges av fastighetsägarna.

Stadsförbundets beredning: Frågan om beredande av möjlighet för kommu- nerna att under vissa omständigheter uttaga bettermentsbidrag (4 kap. i för- slaget) vore för visso synnerligen beaktansvärd och förtjänt av att upptagas till lösning. Men det vore enligt beredningens mening alldeles felaktigt att, på sätt här skett, söka fastknyta densamma vid ett planläggningsinstitut och sär- skilt måhända vid ett sådant som generalplanen. De orimliga följderna av hop- kopplingen med sistnämnda plan, på vars allmänna införande i stadssamhällena icke ens de sakkunniga själva syntes lita, hade förut antytts.1 Vid genomläsan- det av definitionen i 4 kap. 1 % funne man, att de sakkunniga nödgades räkna med sådana till generalplan hörande områden som naturparker och idrottsplat— ser såsom passande för bettermentsbidrag, medan definitionens avfattning å

andra sidan näppeligen syntes möjliggöra att under lagstiftningen inrymma exempelvis tvenne för dess användning så typiskt lämpade fall som den av presidenten Petersson i hans av de sakkunniga åberopade promemoria omnämnda bron mellan Lidingö och Stockholm samt de härom året diskuterade särskilda anordningarna för underlättande av Djursholmsbanans införande i Stockholm. I båda fallen vore det nämligen fråga om företag utanför vederbörande sam- hällens område (beträffande Lidingöbron givetvis med undantag av ena bro- fästet). Lösningen av frågan om kommuns rätt att uttaga bettermentsbidrag borde givas i särskild lagstiftning, icke i stadsbyggnadslagen, varest frågan icke hörde hemma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har härutinnan anslutit sig till den av bered- ningen uttalade uppfattningen.

Kommunaltekniska föreningen: Beträffande markägares bidrag till genom- förandet av generalplan ställde sig föreningen synnerligen tveksam till det för— farande, som de sakkunniga föreslagit. Sättet för bidrags fastställande och ut- görande hade nämligen gjorts avhängigt av en mer eller mindre subjektiv upp- skattning av den värdeökning, som orsakades av anläggningar, vilka enligt ge- neralplanen skulle utföras. Den utredning, som skulle föregå bidragsskyldig- hetens fastställande, måste vidare förväntas bliva i hög grad tidsödande, var— förutom en mängd tvistefrågor därmed bleve förenade, vilka sannolikt komme att visa sig för såväl kommunala som statliga myndigheter svårlösliga.

En generalplan måste från tid till annan justeras med hänsyn till utveck— lingens krav. Detta gjorde frågan om såväl generalplans fastställande som dess rättsverkningar än mer komplicerad, och någon anvisning rörande förfarings- sättet i sådant fall, att genom generalplaneändring rättsgrunden bortfölle för ett fastställt och kanske utgivet bidrag, syntes lagförslaget ej ge.

Då föreningen av bl. a. anförda skäl ställt sig tveksam beträffande den form för bidrags uttagande, som de sakkunniga föreslagit, hade ifrågasatts annan lösning, vilken skulle något beröras.

Den skillnad, som förelåge emellan generalplan och stadsplan därutinnan, att den förra i stort sett vore en preliminärplan och den senare en definitivplan, hade fört tanken på att låta all bidragsskyldighet sammankopplas vid stads— planen, varigenom markägarens fördel av en viss anläggning skulle kunna kla- rare bedömas. Knötes bidragsskyldigheten för generalplans genomförande till själva generalplaneinstitutet, såsom de sakkunniga föreslagit, torde i de flesta fall bidraget, om det bestämdes i ett väsentligt tidigare skede än det, då stads— plan erfordrades, komma att bliva skäligen ringa. Det torde nämligen i de flesta fall möta 'betydande svårighet att konstatera en avsevärd ökning i värdet för en fastighet — vilket vore förutsättning för bidrag _ när ovisshet rådde, hu- måida densamma verkligen komme att utnyttjas för sitt 1 generalplanen avsedda an amål.

I enlighet med denna tankegång hade förslag framkommit därom att staden vid stadsplans genomförande över generalplaneområde skulle beredas tillfälle att i rimlig utsträckning av markägare erhålla bidrag för redan utgivna kost— nader för planens genomförande och likaså att, där stadsplan påfördrades för markområde, beläget utan direkt förbindelse med befintliga trafikleder och sta- dens huvudledningar av olika slag, markägare skulle åläggas gottgöra staden efter skäliga grunder kostnaden för anordnandet av sådana förbindelser.

Svenska teknologföreningen: Förslaget om bettermentsbidrag syntes i vissa avseenden anmärkningsvärt. Det torde knappast kunna anses rättvist, att en fastighetsägare, som motsatt sig anordnandet t. ex. av ett natur- eller idrotts-

område, och som ej avsåge att bruka sin i generalplanen ingående mark på annat sätt, än han tidigare gjort, skulle se sig nödsakad icke blott att tåla, att dylikt område mot hans önskan bleve anordnat, utan även att bidraga till täc- kande av halva kostnaderna för iordningställande av nämnda område intill hälften av den värdestegring, som genom anordningen kunde anses hava till- förts hans mark. Det torde för övrigt knappast låta sig göra att på ett objek- tivt sätt bedöma den värdeökning, som härigenom tillades hans mark; i varje fall syntes de bestämmelser, som i förslaget givits i fråga om värderingens an- ordnande, knappast vara för jordägaren tillräckligt betryggande.

Föreningen vore av den meningen, att ifrågavarande kostnader för genomfö— rande av generalplan icke borde åvälvas den enskilde markägaren. Skulle denna föreningens åsikt icke vinna beaktande, syntes det i varje fall obilligt, att mark- ägaren skulle nödgas svara för den del av kostnaderna för iordningställande av ett trafikområde, som påfordrades för tillgodoseende av den genomgående tra- fiken ; det vore i huvudsak endast kostnaden för den del av en trafikled, som vore nödvändig för lokaltrafiken, till vilkens gottgörande han borde kunna tvingas bidraga. För markägaren kunde det dessutom medföra svårigheter att Vid en för honom kanske ofördelaktig tidpunkt nödgas utgiva ersättning för värdestegring, som säkerligen i många fall först i framtiden kunde komma ho- nom till godo. I förslaget hade han icke ens tillagts rätt att, om han så önskade, erlägga beloppet genom årliga avbetalningar under en icke allt för snävt till— tagen tidrymd, t. ex. 10 år; hans ställning i detta avseende hade gjorts helt och hållet beroende av stadsfullmäktiges medgivande till betalningsanstånd. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke fastighetsägaren i vissa fall borde till- läggas rätt att, om han så ville, utbetala sin ifrågavarande skuld till staden genom att avstå viss del av sin fastighet, till värde motsvarande högst hälften av den värdestegring, som genom anordningen kunde anses hava tillförts hans fastighet. Föreningen ville sålunda, om markägaren verkligen till någon del komme att åvälvas ifrågavarande kostnader, hemställa om en omarbetning av ifrågavarande stadganden i den riktning föreningen antytt.

Sveriges fastighetsägareförbund: Det vore anmärkningsvärt, att sedan frå- gan om införande av värdestegringsskatt, såsom man hade anledning förmoda, på grund av de däremot gjorda invändningarna icke upptagits vid revidering av skattelagstiftningen, samma eller åtminstone liknande skatt nu föresloges uti en lagstlftning, som avsåge att reglera helt andra förhållanden än beskattning. Ansåges det skäligt, att fastighetsägaren skulle betala ersättning för värde- stegring, där sådan beräknades uppkomma, borde det vara lika klart, att kom- munen å sin sida skulle lämna ersättning, då genom generalplans genomförande fastighetsägaren tillfogades förlust; denna princip vore också tillämpad i viss utländsk lagstiftning, särskilt den engelska. Det kunde nämligen vara skäl erinra om att kommunen vid genomförande av general- eller stadsplaner — särskilt vid förändring av förutvarande dylika — kunde förorsaka den enskilde fastighetsägaren avsevärda förluster. Rättvisan krävde således oavvisligen, att om ersättning för värdestegring fordrades, borde också ersättning för värde— minskning lämnas. Lagförslaget hade emellertid utgått ifrån att värdestegring beskattades, men viss värdeminskning ansåges fastighetsägarna vara skyldiga tåla (3 kap., 4 och 8 55), och åt ersättningen för sådant värdeminskning, som ovan berörts, ägnades ingen som helst uppmärksamhet.

I skattelagstiftningen hade man hittills nöjt sig med att beskatta vinst, i den mån densamma verkligen åtnjutits av vederbörande, och försök, som från åt- skilliga håll gjorts att beskatta framkonstruerad vinst, hade hitintills i skatte-

lagstiftningen ej vunnit erkännande. Enligt förslaget vore det emellertid me- ningen att beskatta en värdestegringsvinst efter en godtycklig uppskattning och även långt innan denna vinst verkligen kommit ägaren tillgodo. Om ett gam- malt omodernt hus vore beläget vid en i generalplan upptagen trafikled, som ' i ett eller annat avseende underginge förbättring, vore därmed ingalunda givet, att för ägaren av det omoderna huset genast uppstode inkomstökning. Denna framkomme kanske först, men ingalunda givetvis, om huset ombyggdes eller moderniserades, vilka förbättringsåtgärder fastighetsägaren ofta icke kunde våga sig'på att utföra. Bestämmelsen i 4 kap. 1 % borde således undergå om- redigering, på det att skyldighet att utgiva ersättning åtminstone ej måtte trä- da i kraft, förrän värdeökningen verkligen inträtt. Såsom förut framhållits, vore ifrågavarande bestämmelser en ny form för den värdestegringsskatt, man ej lyckats genomföra uti skattelagstiftningen, och en vida längre gående be- skattning, som utgjorde icke blott en expropriation utan ersättning, d. v. s. en konfiskering, utan därtill ett lagtvång att bekosta anläggningar av obestämd omfattning och nytta.

Om den nu föreslagna lagstiftningen godtoges såsom lag, bleve följden den, att kommunalrepresentationen och regeringen, vid vilka båda myndigheters till- sättande fastighetsägarna ej kunde öva något nämnvärt inflytande, kunde ådöma fastighetsägarna att utgiva belopp, vars fixerande till rättvis siffra bjöde högst betydande svårigheter. Om man dessutom betänkte, att vid proce- duren för beloppens fixerande endast skriftliga bevis kunde komma till an- vändning, så att fastighetsägaren vore utan möjlighet att komma i åtnjutande av den fördel, som ett åberopande av vittnen inför domstol erbjöde, insåges lätt, att betänkligheterna mom fastighetsägarnas leder mot ett sådant förfaringssätt måste bliva stora. Det torde rent av kunna ifrågasättas, huruvida ett så sum- mariskt förfarande som det föreslagna, då fråga vore om utdömande av ersätt— ningsskyldighet, därvid från fall till fall en mångfald olikartade omständig- heter böra tagas hänsyn till, kunde stå i överensstämmelse med bestämmelsen i % 16 av regeringsformen: »Konungen bör . . . ingen avhända eller avhända låta något gods löst eller fast utan rannsakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva Konungen låte envar bliva dömd av den dom- stol, varunder han rätteligen hör och lyder.» Fastställandet av ersättningsbelopp av sådan natur som det här ifrågavarande borde ej åläggas någon av annan myndighet än laga domstol, inför vilken vede1börande hade möjlighet att- få på ed höra intygsgiv are och andra, vilka kunde lämna uppgift om å beloppets be- stämmande inverkande faktorer. Förbundet påyrkade således, att från lagför- slaget måtte utgå bestämmelserna om skyldighet för fastighetsägarna. att be- tala bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Samfundet ville i första hand rikta sig mot den av sakkunniga anlagda principen att till generalplan anknyta så vittgående ekonomiska rättsverkningar, som här föreslagits. Utan tvivel måste generalplan baseras på rena antaganden om framtida utvecklingsmöjlig— heter etc. och torde på den grund tid efter annan bliva föremål för rätt så vid- lyftiga omarbetningar. Att under sådana förhållanden sammankoppla general- plan med vidlyftiga ekonomiska uppgörelser förefölle direkt olämpligt, och det kunde ifrågasättas, huruvida här avsedda bestämmelser vore önskvärda vare sig ur allmän eller enskild synpunkt. En ekonomiskt genomförd generalplan innebure en sådan mängd utredningar och därmed förenade kostnader, att den- samma, en gång tillkommen, i det övervägande antalet samhällen torde lämnas orubbad, även om än så goda skäl talade för nya dispositioner. På grund härav

vore det samfundets uppfattning, att direkt ekonomiska förpliktelser icke borde sammankopplas med generalplan. Dessa förpliktelser borde i princip förläggas i närmast möjliga samband med markens utnyttjande för verkligt stadsbygg- nadsändamål, och borde sålunda i största utsträckning anknytas till stadsplan och nybyggnad inom sådan. Till tryggande av generalplans genomförande bor- de sålunda endast föreskrivas byggnadsförbud av lämplig omfattning.

Fastighetsdirektörmz Hasselquist: Denna lagstiftningsfråga vore redan cirka 20 år gammal.

Jämväl stadsförbundets beredning erkände, att frågan om beredande av möj— lighet för kommunerna att under vissa omständigheter uttaga bettermentsbi— drag förvisso vore synnerligen beaktansvärd och förtjänade att upptagas till lösning. Beredningen ansåge emellertid, utan närmare motivering, att frågan om kommunernas rätt att uttaga bettermentsbidrag borde givas en särskild lag— stiftning, icke i stadsbyggnadslagen, varest frågan av beredningen ansåges icke höra hemma. Mot beredningens kategoriska påstående, att frågan icke hörde hemma i stadsbyggnadslagen, stode det faktum, att de lagfarna personer, som deltagit i sakkunnigas arbete, ansett, att den mycket väl kunde ingå i nämnda lag. Det långsamma framåtskridande, som kännetecknat frågan om better— mentsbidrag, gåve sannerligen inga förhoppningar om att frågan skulle bliva. löst under de närmaste årtiondena, därest den skulle behandlas som separat ärende. Däremot syntes det ju vara allas uppfattning, att stadsbyggnadslag— stiftningen nu måste föras fram till sin lösning. Under sådana förhållanden torde det vara en god praktisk åtgärd att samtidigt ordna upp denna bidrags- fråga. Mot beredningens förmodan, att stadssamhällena icke torde bliva intres- serade av att införa generalplaner, torde kunna uppställas den ganska säkra förvissningen, att bl. a. möjligheten att erhålla bettermentsbidrag komme att uppamma detta intresse.

Stadsförbundets beredning anförde, att definitionen i 4 kap. 1 % näppeligen syntes möjliggöra att under lagstiftningen inrymma exempelvis bron mellan Lidingön och Stockholm. Givetvis inrymdes även detta fall inom lagens till- lämpningsområde. därest 7 kap. om kommunalt samarbete etc. bleve lag. Skulle så icke bliva fallet och lagen sålunda icke få tillämpning på ett sådant fall som Lidingöbron, vore därmed endast utsagt, att den icke bleve användbar för ett specialfall av mycket ovanlig natur. Gent emot beredningens uttalande kunde ställas det påståendet, att de föreslagna lagbestämmelserna om bidragsskyldig- het för genomförande av generalplan skulle i en mängd fall möjliggöra för kommunerna att erhålla bidrag. Så skulle exempelvis frågan om bidrag till den under uppförande varande Essingebron hava kunnat ordnas under ganska enkla former, därest en dylik lag förefunnits. (Intet hinder borde föreligga att få en VlSS trafikled fastställd såsom ett led i en generalplan med därav följan— de rättsverkningar.) I stället nödgades staden nu föra långvariga förhand— lingar med ett stort antal fastighetsägare för uppgörelse angående dessa bidrag. Bidrag kunde vidare hava erhållits till huvudavloppsledningen i Brännkyrka från sådana markägare, som därav droge nytta. Exemplen torde kunna mång— faldigas, enär ju bidrag skulle kunna utgå till bl. a. vägar, gator, broar, järn— vägar, förortsbanor, vattenleder, huvudanläggningar för avlopp, vatten m. m.

Stockholms stads ombudsman: De i 4 kap. intagna bestämmelserna om bidrag till genomförande av generalplan (bettermentsbidrag) syntes snarare hava sin plats i beskattningslagstiftningen än i stadsbyggnadslagen. Det vore här fråga om en ren värdestegringsskatt, om vars debitering, upphörd och indrivning enligt lagförslaget skulle gälla vad om kommunal utskyld i allmänhet vore i

lag eller författning stadgat. Bestämmelserna om bettermentsbidrag borde så- lunda intagas i en särskild författning, om de icke ansåges böra anstå, till dess den sedan länge väntade lagstiftningen om värdestegringsskatt komme till.

stadskollegiet i Stockholm: Stadskollegiet anslöte sig till den tanken, att därest anläggandet av en väg, bro, annan huvudtrafikled eller lik- nande anordning medförde en avsevärd markvärdestegring, vederbörande markägare borde förpliktas att i skälig omfattning bidraga till kostnaderna för anordningens genomförande. Med hänvisning till den mening, stadens cm- budsman i detta hänseende uttalat, kunde emellertid skäl finnas för övervägan- de, huruvida icke sådana bettermentsbidrag lämpligen borde grundas på en särskild lagstiftning om kommunens rätt att upptaga markvärdestegringsskatt, då denna rätt principiellt torde böra vara oberoende av huruvida anordningen i fråga inginge i generalplan eller icke. Stadskollegiet underströke önskvärdheten av att denna fråga måtte vinna en snar lösning.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Frågan om fastighetsägares bidragsplikt till vissa värdestegrande anordningar kunde fullt rationellt lösas endast med hän- , syn till värdestegringen i varje särskilt fall. Denna bidragsplikt vore allenast * ett specialfall av undantag från den lika skattskyldigheten inom kommunen. %

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Tanken att bereda » kommunerna möjlighet att erhålla bettermentsbidrag vore väl värd att grundligt dryftas, men det torde kunna ifrågasättas, om det vore lämpligt att fastknyta den vid ett planläggningsinstitut. Härigenom kunde man nämligen befara, att ett ra- tionellt utnyttjande av värdestegringen i vissa andra fall komme att försvåras. Frågan om bettermentsbidrag syntes bäst lösas genom särskild lagstiftning och ej i stadsbyggnadslagen. Utsikten att kunna påräkna nämnvärda bidrag från markägarna i fråga om exempelvis sådana anordningar som bangårdsområden, naturparker, idrottsområden och skyddsområden torde för övrigt vara rätt mi— nimal. Om, såsom i det föregående förordats,1 generalplanen ersattes med ett slags skelettplan, upptagande framtida huvudgator och markreservat, syntes det rimligt, att staden själv betalade hela kostnaden för dess genomförande.

Stadsfullmäktige i Mölndal hava ansett det vara tvivel underkastat, huruvida , en rättvis fördelning å fastighetsägarna av den halva kostnaden för general- * plans genomförande skulle kunna ske samt att i vart fall dylika bidrag alle— i nast borde utgå för huvudtrafikleder. l

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Uddevalla hava ansett, att fastig- hetsägarnas sammanlagda bidrag till kostnaderna för generalplans genomfö— rande borde kunna uppgå till % av kostnaden för anläggningarna samt för var och en fastighetsägare % av värdestegringen å hans fastighet.

Myndigheterna i Trollhättan hava ansett, att möjlighet borde beredas stad att uttaga bettermentsbidrag och att bestämmelser härom borde införas i lagen, men beträffande bidragets storlek tillstyrkt fastighetsdirektören Hasselquists förslag i ärendet.

Förslaget om bettermentsbidrag har biträtts även av länsstyrelsen i Kristian- stads län och drätselkammarens i Gävle kommitté.

I avstyrkande riktning hava uttalanden gjorts av kommunalfullmäktige i Tierp, länsstyrelsen i Älvsborgs län samt länsstyrelsen i Norrbottens län.

1 Se ovan sid. 57.

Stadsförbnndets beredning: I stadsplanelagskommitténs förslag till byggnads- stadga, 11 % 6 mom., stadgades, att därestå staden icke tillhörig mark inom kvartei', som i stadsplan upptagits såsom avsedd för allmän by,ggnad sådan byggnad icke funnes vid tiden för stadsplanens antagande planen jämväl borde upptaga bestämmelser angående ma1kens användande, för det fall att den icke bleve för dylikt bebyggande utnyttjad I kommittéris föislag till stadsplane— lag, 16 %, stadgades därjämte, att Konungen finge för plats för allmän bygg- nad, som icke blivit för sitt ändamål tagen i bruk, intill dess så skedde med— dela förbud mot nybyggnad dock högst under två år efter stadsplanens fast— ställande.

Den av kommittén sålunda föreslagna anordningen med alternativplan hade de sakkunniga icke funnit tillfredsställande. Deras huvudsakliga betänklig- heter däremot syntes vara: De allmänna byggnadernas placering inom en stads- plan inve1kade 1 hög grad på dennas hela utformning, och deras placering bor- de vara vald så, att nämnda byggnader komme att verka höjande a stadsbilden. Om staden kunde genom underlåtenhet att inlösa det enligt stadsplanen för all- männa byggnader avsedda området föranleda, att detta bleve för annat ändamål begagnat, bleve följden ofta nog den, att hela stadsplanen förvanskades. Med hänsyn till denna sin uppfattning hade de sakkunniga funnit sig böra pålägga vederbörande stad skyldighet att under i 12 kap. 9 % närmare angivna förut- sättningar lösa området.

Med allt beaktande av de skäl, de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag, måste beredningen anse det obilligt, att om i en stadsplan plats upptagits för allmän byggnad, men denna sedermera visade sig obehövlig, ovillkorlig skyl- dighet skulle åvila staden att inlösa området för det avsedda ändamålet. Det vid en stadsplans uppgörande beräknade framtida behovet av plats för viss all- män byggnad inom området kunde vid en senare tidpunkt befinnas helt för- svunnet. Sålunda kunde exempelvis ett för skoländamål reserverat område efter någon tid visa sig obehövligt för sådant ändamål. Att under sådana förhållan- den söka framtvinga ett utnyttjande av området på det ursprungligen avsedda sättet enbart för att därigenom förverkliga en viss med stadsplanen avsedd este- tisk effekt skulle icke vara rimligt, detta så mycket mindre som denna effekt merendels borde kunna ernås jämväl vid ett annat utnyttjande. Vid alternativ- planens upprättande kunde ju stadsbildens krav i sådant avseende beaktas.

I stort sett hade alla, som yttrat sig över kommitténs förslag, icke haft något att erinra mot den däri föreslagna anordningen med alternativplan för till all— män byggnad avsett område utan endast mot den för byggnadsförbudet beträf- fande sådant område föreslagna maximitiden.

Beredningen ansåge sistnämnda förslags bestämmelser avgjort vara att före- draga framför de av de sakkunniga föreslagna. Måhända borde det ifrågasättas att något öka den nyssnämnda maximitiden.

Beredningen ville vidare erinra om det särskilt inom de större städerna allt mer framträdande behovet av en bestämmelse, varigenom stad bereddes möjlig- het att vid erforderlig vidgning av redan befintlig huvudtrafikled eller fram- dragande genom redan tättbebyggt område av för stadens utveckling betydelse— full ny sådan trafikled förvärva därav berörda fastigheter i sin helhet i stället för allenast de delar därav, som erfordrades för trafikleden i fråga, detta även om de av fastigheterna återstående delarna skulle visa sig tillräckliga för bil- dande av hela byggnadstomter.

Det förfaringssätt, som för närvarande stode stad till buds, vore för sådana större företag icke tillfredsställande, detta i främsta rummet därför, att det åsamkade städerna större kostnader än som kunde anses skäligt. En dylik stor gatureglering medförde i regeln en betydande värdestegring av den mark, som komme att bliva belägen vid den nya huvudgatan, och det kunde icke anses mer än skäligt, att denna värdestegring komme staden tillgodo till täckande av kostnaderna för regleringsföretaget.

Den enklaste utvägen att lösa denna fråga syntes vara att utvidga stadens expropriationsrätt i fall, varom här vore fråga, till att avse hela de berörda fastigheterna. Denna väg hade man i liknande fall i utlandets större städer ofta. beträtt. Med stöd av dylik »zonexpropriation» hade sålunda »genom— brottsgator» byggts i tyska, franska och engelska storstäder. I fastighetsdirek— tören Hasselquists vid de sakkunnigas betänkande fogade reservation funnes åt— skilliga närmare upplysningar härom.

Den ifiågavaiande metoden medförde uppenbarligen även stora praktiska fördelar. Finge staden marken i sin hand kunde den lämpliga nya tomt- indelningen genomföras snabbt och friktionsfritt samt det nya bebyggandet direkt ordnas på det sätt, som tekniskt och ekonomiskt vore lämpligast. Den nya genomfartsleden kunde på detta sätt bliva snabbast och bäst bebyggd, vilket naturligtvis vore ett allmänt intresse.

Drätselkammaren i Örebro, i vars yttrande stadsfullmäktige och magistraten instämt: Givetvis vore det ett önskemål att trygga det lämpliga utnyttjandet av ett i stadsplan för allmän byggnad avsett område. Stadsför-bundets bered— ning hade på denna punkt anslutit sig till stadsplanelagskommitténs förslag under framhållande, att det vore obilligt, att, om i en stadsplan plats upptagits för allmän byggnad men denna sedermera visade sig obehövlig, ovillkorlig skyl- dighet skulle åvila staden att inlösa området för det avsedda ändamålet. Bered- ningen hade därjämte ifrågasatt någon utökning av maximitiden för nybygg— nadsförbudet.

Drätselkammaren måste i denna fråga biträda den ståndpunkt, de sak- kunniga intoge. Drätselkammaren kunde icke finna det rimligt, att staden skulle kunna på den enskildes bekostnad under tva år eller eventuellt längre tid, för allmän byggnad reservera enskilt område och hindra markägaren att å området uppföra byggnad. Ansåges det nödigt att för nu ifrågava1ande ändamål 1eserve1a mark, borde staden vidkännas olägenheterna av den inskränk— ning 1 markens utnyttjande, som därigenom uppkomme. I övrigt vore att be- akta, att icke heller stadsplanelagskommitténs förslag skänkte staden trygg— het mot att behöva lösa område om detsamma icke bleve behövligt för allmän byggnad. Det bleve väl mera sällan fallet, att det behov av plats för ifråga— varande ändamål, som vid planens uppgörande avsåges tillgodoses, redan efter så kort tid som två år befunnes icke längie föreligga. Men efter två år komme enligt stadsplanelagskommitténs förslag byggnadsförbudet att upp— höra, och ville staden då ytterligare någon tid hålla området reserverat för allmän byggnad oeh trygga sig mot dess bebyggande på annat sätt, vore ju staden i allt fall nödsakad inlösa området. Efter utgången av de två åren vore följaktligen stadens ställning mot en markägare, som önskade disponera sitt område för enskild byggnad, knappast bättre enligt stadsplanelagskommit- téns förslag än enligt de sakkunnigas. Beaktas borde slutligen, att om, när området visade sig icke längre behövligt för allmän byggnad, stadens lösen- skyldighet ännu icke inträtt, för staden enligt de sakkunnigas förslag förelåge

möjlighet att få stadsplanen i denna del ändrad och und-er tiden eventuellt väckta ersättningskrav uppskjutna i avbidan på utgången av ändringsförslaget.

Vad anginge avstående av mark inom byggnadskvarter funne drätselkam— maren de av stadsplanelagstiftningskommittén föreslagna på gällande lag byggda bestämmelserna bättre tillgodose stadens möjligheter att sanera det inre av ett olämpligt bebyggt kvarter och i övrigt trygga stadens utveckling än de sakkunnigas förslag, ur vilket emellertid borde upptagas bestämmelsen om rätt för staden att för nedrivning lösa endast byggnad.

Även med de sålunda förordade bestämmelserna funne drätselkammaren emellertid stadens befogenhet att inom byggnadskvarter lösa mark vara allt för snäv. Även andra skäl än saneringen av ett illa byggt kvarter, tryggandet av stadens utveckling och genomförandet av fastställd tomtindelning borde kunna föranleda rätt för staden att förvärva mark inom byggnadskvarter. Drät- selkammaren syftade här på vad stadsförbundets beredning anfört om s. k. zonexpropriation. I beredningens uttalande instämde drätselkammaren; drät- selkammaren funne det påtalade behovet av vidgad expropriationsrätt icke till— fyllest tillgodosett genom bestämmelserna i 32 kap. 10 å i förslaget.

De sakkunnigas förslag i fråga om stadens lösenskyldighet och skadestånds- plikt innebure ett beaktansvärt försök att lösa denna mycket ömtåliga fråga med hänsyn tagen till såväl stadens som den enskilde fastighetsägarens intres- sen. Förvisso vore det icke lätt att här träffa ett avgörande, som rimligt och skäligt avvägde olägenheter och fördelar, så att jordägaren visserligen icke finge dragas med olägenheter utan motsvarande fördelar men å andra sidan icke heller tillskyndades oförtjänt vinst på samhällets bekostnad.

Med särskild tillfredsställelse vore att hälsa de bestämmelser, som avsåge att möjliggöra, att ägare av olika delar av en tomt själva åvägabringade tomtdelar- nas sammanförande i en enda ägares hand, liksom ock föreskriften om anstånd med lösenskyldighet för den händelse beslut fattats om lösenskyldigheten på- verkande ändring i stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning. Bemärkas borde även, att genom den staden tillagda rätt att påkalla Och full- följa ägoutbyte för främjande av överensstämmelser mellan bestående fastig- hetsindelning och gällande generalplan, stadsplan eller tomtindelning, även om staden icke ägde av ägoutbytet berörd fastighet, staden i vissa fall ägde möjlig- het a-tt avvärja eller reducera ersättnings- och lösenkrav.

Huru bestämmelserna om lösenplikten komme att i praktiken verka, vore synnerligen svårt att avgöra, då detta i väsentlig mån måste komma att bero på tillämpningen, enär ju lösenplikten gjordes beroende av en för varje sär- skilt fall verkställd prövning. Det ville emellertid förefalla, som om bestäm— melserna lede av en viss, icke nödvändig oklarhet, och särskilt borde vid för- slagets överarbetning övervägas, huruvida icke de föreskrifter, som lämnats till ledning vid prövningen, kunde i förtydligande riktning kompletteras. Drät— selkammaren ville vidare här göra den erinran, att det icke syntes skäligt ålägga staden lösenskyldighet till skogbeväxt område allenast därför, att av— verkningsrätten begränsats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anslutit sig till vad fastighetsdirek- tören Hasselquist i sin reservation till de sakkunnigas betänkande anfört om zonexpropriation och rörande omarbetning av gällande lagstiftning om expro- priation. .

Extra kammarrådet Schalling har ansett de skäl, fastighetsdirektören Has— selquist anfört för införande av zonexpropriation, vara. värda beaktande men

har, då frågan icke syntes tillräckligt utredd, icke kunnat fatta ståndpunkt till densamma.

Kommu-naltekniska föreningen. har ansett, att möjligheten att fastställa alter- nativplan skulle medföra den fördelen, att skadeståndsanspråk mot stad för ur- aktlåtenhet att uppföra projekterad, allmän byggnad eller anläggning skulle undvikas, och att en utformning av lagförslaget på sådant sätt borde tagas under övervägande. — Beträffande zonexpropriation yttrar föreningen: För- eningen, som funne nuvarande lagstiftning i detta avseende otillfredsställande och ägnad att försvåra eller till och med omöjliggöra mera genomgripande stadsregleringar inom bebyggda stadsdelar, hade utan att taga ställning till förslagets detaljer principiellt anslutit. sig till det av reservanteu stadsplane— direktören Hasselquist framförda förslaget. För städerna. hade det länge varit en påtaglig brist i gällande lagstiftning, att i de fall, där del av fastighet erford- rades för stadsplans genomförande, stad icke ägt rätt att utan inskränkning lösa hela fastigheten. I talrika fall kunde påvisas. att kostnaderna för mark— förvärvet härigenom fördyrats, och att den enskilde på ett obehörigt sätt gynnats till förfång för det allmänna.

Svenska teknologförmingen har, utan att för närvarande intaga bestämd ståndpunkt till frågan om institutet zonexpropriation, ifrågasatt huruvida icke detsamma borde göras till föremål för närmare utredning, speciellt med hänsyn till lämpligheten av dess införande i svensk rätt, samt i anslutning härtill fram— hållit, att gällande expropriationslagstiftning vore i behov av viss överarbet— ning. —— Föreningen har vidare yttrat: I stadsplanelagskommitténs förslag hade meddelats föreskrifter om upprättande av s. k. alternativplaner å kvarters- mark, avsedd för offentlig byggnad. Mot detta förslag hade anmärkts, att det ej alltid skulle visa sig möjligt att uppgöra såväl en huvudplan som en alternativplan, som båda vore goda. Stadsplaneraren föranleddes väl att lägga huvudsaklig vikt vid den plan, som han trodde skulle komma till användning, men han kunde misstaga sig, så att den andra planen i stället komme till ut- förande. Upprättandet av dubbla planer ställde sig därjämte dyrbart och detta i onödan i sådana fall, då relativ säkerhet förelåge, att området komme att inom kort användas för huvudändamålet. Jämväl rättsligen sett vore av skäl, som i detta sammanhang ej torde böra närmare angivas, konstruktionen med alternativplan ej tillfredsställande. Enligt de sakkunnigas förslag skulle förevarande svårigheter i stället lösas dels genom att pålägga vederbörande stad skyldighet att under de i 12 kap. 9 % närmare angivna förutsättningar lösa området, dels ock genom införandet av generalplaneinstitut; rättsverk— ningarna av detta institut skulle för städerna ej ställa sig så betungande som motsvarande verkningar av stadsplaneinstitutet. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelserna i 12 kap. 9 % vore ägnade att under olika omständigheter bereda markägaren den trygghet att i ekonomiskt avseende hållas skadeslös för stadsplanens genomförande, på vilken han borde kunna räkna. De med införande av generalplaneinstitutet enligt kommitténs förslag förenade kostnader komme antagligen att hava till följd, att general- planerna komme att fastställas i en ganska liten utsträckning. Vid övervägande av skälen för och emot upprättandet av alternativplaner ansåge sig föreningen böra uttala sig mot dylika planer; farhågorna att städerna skulle komma att allt för hårt betungas med skyldighet att inlösa dylika områden torde med hänsyn till övriga bestämmelser i lagförslaget visa sig överdrivna.

Sveriges fastighetsägareförbund: Då expropriationslagstiftningen först kom till tillämpning i vårt land, ansågs det rättvist, att den, mot vilken lagstift-

,

ningen riktades, skulle erhålla icke blott full ersättning för den avträdda mar— ken, utan även någonting därutöver; lagstiftningen innehöll också, att fastig— hetsägaren skulle erhålla den avträdda markens värde och hälften därutöver. Denna uppfattning hade sedermera, tydligen av hänsyn till det allmännas eko— nomi, fått maka åt sig, så att därefter reviderad expropriationslagstiftning en- dast innehölle bestämmelse om att för den avträdda marken skall lämnas full ersättning, men detta hade, åtminstone hitintills, strikt vidhållits. Genom den nu föreslagna lagstiftningen skulle emellertid fastighetsägarna åläggas tåla avsevärt intrång i äganderätten utan att därför erhålla någon som helst ersätt- ning. Den uppfattning, som förestavat en dylik lagstiftning, torde näppeligen överensstämma med vad som allmänt ansåges såsom rätt och billigt inom våra samhällen. Väl borde den enskilde markägaren kunna tvingas avstå mark och tåla annat intrång i sin besittningsrätt, då samhällets utveckling så nöd- vändigtvis krävde, men han skulle i så fall genom lagens bestämmelser till— erkännas full ersättning såväl i det ena som i det andra hänseendet.

När generalplan blivit lagd över ett område, inträdde absolut byggnadsförbud för sådan i generalplanen upptagen mark, som inginge i huvudtrafikområde; och på andra områden, exempelvis sådana som reserverats för koloniträdgårdar, finge endast uppföras sådan nybyggnad, som stode i överensstämmelse med den huvudsakliga användning, vartill området blivit i generalplanen bestämt. Det vore lätt att tänka sig, huru ödeläggande en dylik bestämmelse kunde verka på ett uppväxande industriföretag, som haft oturen förlägga sin verk- samhet på ett område, som enligt senare uppgjord generalplan avsåges för annat ändamål. Om fastighetsägaren hade kvar hel byggnadstomt utöver det område, som skulle bliva huvudtrafikområde, koloniträdgårdsland eller dylikt, hade han enligt lagförslaget ej att påräkna någon ersättning för det intrång, som förbudet respektive inskränkningen i bebygganderätten medförde, i annan form än att kommunen i framtiden möjligen komme att lösa till sig det före- nämnda områ—det, över vilket genom generalplanens antagande, eller t. o. m. endast genom beslut om dess uppgörande, så att säga lagts en död hand. Det vore därför nödvändigt tillse, att kommunen också bleve tvingad att inom rim- lig tid inlösa områdena i fråga. Lagförslaget innehölle beträffande inlös'ningstiden i nu angivet fall bestämmelser endast beträffande trafikområden och parker, men in0m vilken tid exempelvis ett begravningsområde skulle inlösas bleve be- roende Då när kommunen ansåge sig ha användning för detsamma. Förbundet hade velat framhålla denna detalj för att ådagalägga, det lagförslaget i strä— vandena att tillgodose kommunernas intressen icke tagit skälig hänsyn till fas- tighetsägarnas rättsintressen eller överhuvud till enskild äganderätt. Om gene- ralplan eller stadsplan lade sin döda hand över annat än kommunen tillhörigt område, måste lagstiftningen tillerkänna markägaren rätt att erhålla icke blott full ersättning för marken, då denna skulle till kommunen avträdas, utan även full ersättning för det intrång han lede under tiden till dess marken av kommu- nen toges i bruk.

Det kunde icke vara förenligt med vad rätt och billigt vore, att endast på grund av den såsom allmängiltigt axiom proklamerade uppfattningen, att markägaren skördade en oförtjänt värdestegring av stadsplaneåtgärder, dekre— tera, att han skulle avstå stora delar av sitt markområde, icke blott utan ersätt- ning, utan därtill med skyldighet att bekosta eventuellt dyrbara anläggningar. medan värdestegringen kanske kunde komma att inträda i en avlägsen framtid, då markägaren måhända saknade varje möjlighet att tillgodogöra sig något därav. Den uppfattning, som ledde till sådana lagbestämmelser, syntes vara

dikterad av en mot den enskilda äganderätten till mark eller fastighet rent av fientlig stämning.

Stockholms byggnadsförening: Befolkningstätheten vore för alla slag av bebyggda områden av grundläggande betydelse. Det vore därför värdefullt, om stadsbyggaren ägde i sin hand ett effektivt medel att reglera denna. Ett sådant medel funnes i begreppet exploateringstal, varmed förstodes förhållan- det mellan totala våningsytan och totala markytan inom ett för bebyggelse avsett område. Graden av markens utnyttjande bleve härigenom entydigt be- stämd, medan detaljutformningen hade sin givna plats som en sekundär fråga. Ett sådant förfarande skulle förutom sin i första hand givna stora sociala och hygieniska betydelse även äga stort ekonomiskt värde. Tomtvärdet vore i hög grad avhängigt av befolkningstätheten. Bestämdes ett visst exploateringtal för ett område, sattes därmed en rätt effektiv gräns för tomtvärdestegringen. Samtidigt bortfölle den osäkerhet beträffande möjligheterna för ett tomtområdes utnyttjande, som sådana tillfälligheter som tolkningen av ett system av be- stämmelser av sekundär art inbjöde till. Om det maximala utnyttjandet be- hövde icke råda något tvivel. Arkitekten bleve i sitt uppdrag befriad från tvånget att söka med hjälp av en skicklig kombination av paragrafer advocera fram en extra belastning av tomten utöver den som förordningarna avsåge.

Införandet av exploateringstal skulle även tillåta en klar princip beträffande sanering av tätt och osunt bebyggda områden eller områden, där trafiken fordra-de ökat utrymme. En förändring av byggnadssättet från relativt lågt och tätt till högt och glest kunde då åstadkommas enligt det rättvisa och otvetydiga kom- pensationssystemet: omdimensionering med bibehållet exploateringstal.

Slutligen borde detta kompen-sationssystem kunna visa vägen till en rela- tivt enkel princip för bedömande av ersättningsfrågor vid avstående av mark, antingen därigenom att markägare erhölle kompensation i rättighet att bebygga den återstående delen med samma golvyta som den ursprungliga tomten tillät, eller så att värdet av den mark, som avstodes, beräknades efter den golvyta, som svarade mot den markyta, som markägaren frånhänts.

Stadsbyggnadslagen borde dock endast innehålla föreskrifter om exploate— ringskoefficientens tillämpande vid stadsplans upprättande. Det siffermässiga fastställandet av koefficienterna torde helt böra överlåtas åt byggnadsordning- arna för att möjliggöra en smidig anpassning efter utvecklingens krav. Likaså måste det vara byggnadsordningarnas sak att fastställa för varje särskilt fall de relativa eller absoluta måtten för bebyggelsen.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Det hade varit och vore fortfarande ett berättigat kommunalt intresse, att en större markägare i stad icke utan vidare skulle få uppdela sin jord i för bostadsändamål avsedda smärre fastig- heter och sedan försälja dessa för att överlåta på samhället att ordna för om— rådet i fråga erforderliga vägar samt anlägga vatten- och avloppsledningar m. m. Möjlighet för sådan jorddelning hade dock hittills förefunnits, varför det i många fall även framstått för kommunerna som ett önskemål att kunna utan några större kostnader för samhället erhålla den därvid till vägar av- sedda marken.

Fall kunde påvisas från Stockholms närmaste omgivningar, där en mark- ägare försålt tomtmark till ett helt samhälle, men sedan vägrat samhällets innevånare ej blott att till sig få lösa den vä-gmark, som vore avsedd till allmänt begagnande, utan även motsatt sig, att samhällets innevånare ordnade vägmarken på tillbörligt sätt utan samband med dess förvärvandlé? Bristen i lagstiftningen i dessa avseenden vore sålunda påtaglig.

Lagförslagets bestämmelser om markägares blivande skyldigheter torde i allmänhet få anses måttfulla och kunna knappast anses för betungande för den enskilde markägaren, om man jämförde utgifter, som ålades honom, med de fördelar, som en fastställd stadsplan innebure.

Vad i 12 kap. stadgades om stadens rätt att till sig lösa gatumark och parkområde ävensom viss byggnadsmark, rätten att utan ersättning erhålla all- männa och enskilda vägar ävensom rätten att i vissa fall ordna och för allmän trafik upplåta områden, som uppenbarligen vore avsedda till vägar, vore funda— mentala bestämmelser, som ovillkorligen erfordrades för att underlätta stads- planens genomförande för samhällena, och man kunde knappast säga, att en- skild rätt här träddes för nära. Kontoret tillstyrkte, vad de sakkunniga ' föreslagit.

Vad särskilt beträffade stadens rätt att ordna för allmän trafik och nedlägga i ledningar i den vägmark, som erfordrades som utfartsväg för avsöndrade fastig- l I |

heter, utan att vägmarken blivit undantagen genom någon laga förrättning, skulle denna stadens nya rätt öppna möjligheter för samhällena att provisoriskt tillrättalägga missförhållanden, som tillskapats av enskilda markägares oför- stånd eller vinningslystnad.

Stockholms fastighetskmttors gatmegleringsacdelning: Vid bedömandet av frå- gan om zonexpropriation kunde man ej undgå att taga hänsyn till den betydande värdestegring, som i regel följde med stadsplanens genomförande, och gällde detta icke minst gaturegleringar inom redan mer eller mindre bebyggda stadsdelar. Då i stort sett alla kostnader för dylika regleringar drabbade staden ensamt, vore det skäligt, att staden bereddes möjlighet att i någon mån genom utsträckt ' expropriationsrätt komma i besittning av hela fastigheter, som berördes av reg- , leringen och vilkas efter regleringen återstående delar givetvis underginge en 1 mer eller mindre betydande värdestegring. i !

Belysande exempel på, hur lagstiftning i förevarande hänseende rimligen ej

, borde vara, om de allmänna intressena skulle i skälig grad tillgodoses, ej på * bekostnad av men jämsides med de enskildas, vore nu gällande bestämmelser i för stads rätt att lösa mark för gatuvidgning. Denna rätt innebure, att gatu- mark skulle till stad avstås, då staden det äskade. Om av tomt sålunda skulle tagas i anspråk viss del och den i byggnadskvarter kvarvarande resten kunde bilda hel byggnadstomt, ägde stad endast lösa gatudelen. Endast i det fall, att sagda rest befunnes vara för liten att bilda självständig byggnadstomt, ägde , stad samtidig lösenrätt till hela tomten. Emellertid vore frågan, huruvida . tomtdel, som här avsåges, kunde rent sakligt sett bilda hel tomt, mycket svår- avgjord, då även 5 a 6 meter smala tomtremsor kunde bedömas lämpliga att be- byggas självständigt. Vad bleve då i regel resultatet av stadens lösenrätt i här omskrivna fall? Då oftast fastigheten vore bebyggd och den värdefullaste byggnaden vore gatuhuset, som gatuvidgningen komme att spoliera, torde stadens lösenkostnader bliv-a, dels för den mark, som erfordrades för vidgningen, dels för den byggnad, som befunne sig på. gatumarken. dcls därest efter gatuvidg- i ningen å tomten kvarstående hus skulle bibehållas, för dessa hus, ställande i användbart skick, eller, omsä ej skulle ske, ersättning även för de oanvändbara husen å tomten, dels för ersättning av skada och intrång såväl beträffande fas- tigheten i och för sig som eventuellt även rörande i fastigheten av ägaren eller hyresgäst bedriven rörelse och verksamhet. Därjämte finge tomtägaren till- godoräkna sig värdestegringen å resten, eventuellt med avdrag för gatumarksersätt- ning, som .nellertid oftast vore en obetydlighet vid vidgad gata, allt på grund av den nya stadsplanens genomförande.

Hade staden här expropriationsrätt till hela fastigheten, skulle kostnaden säkerligen i det stora flertalet fall stanna vid fastighetens saluvärde i allmänna marknaden, eventuellt något övervärderat, såsom beklagligtvis sed vore vid dylika förhållanden. I vissa fall kunde givetvis även vid detta förfaringssätt ifrågakomma ersättning för intrång och skada i rörelse. Men staden förfogade över hela fastigheten, uppbure dess avkastning till dess rivning skedde samt framför allt behölle den värdestegring å resterande tomtmark, vilken staden enbart genom sina åtgärder tillskapat. Genom ett sådant förfaringssätt skulle dessutom genomförandet av stadsplan och tomtindelning i hög grad underlättas och påskyndas.

Avdelningen finge sålunda påyrka sådan revision av gällande lösenbestäm— melser, att stad, där annat förfaringssätt skulle vara för staden betungande, ägde rätt att lösa hel fastighet, som berördes av gatureglering, även om den efter regleringens genomförande återstående del kunde bilda hel byggnadstomt.

Åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna om expropriation av mark m. m. i sammanhang med stadsplans och tomtindelnings genomförande vore av be- skaffenhet att i någon mån ekonomiskt lätta stadens för närvarande nog så betungande bördor för sagda genomförande. Emellertid kunde någon lättnad i berörda hänseende av större betydelse för städerna ej uppkomma med mindre — såsom också fastighetsdirektören Hasselquist i särskilt yttrande påkallade —-— nuvarande ordning för expropriationsärendens handläggning, åtminstone i vad den avsåge städerna, bleve föremål för grundlig revision. Avdelningen hade sig bekant, att denna mening även delades på statligt häll, där man an- såge, att kronan expropriationsvis ofta pålades allt för betungande kostnader vid tillgodoseendet av allmännyttiga företag. Stockholms stads erfarenheter be- träffande expropriationsförfarandets användning vid stadsplans och tomtindel- nings genomförande hade också i några betydelsefulla fall varit mindre upp- muntrande.

Så länge nuvarande ordning fortfore beträffande expropriationsnämnds rätt att vid värdestegring av mark samt skada och intrång tillämpa vilka synpunk— ter och motiv som helst, utan att skälen härtill angåves eller att nämndens beslut kunde på grund av sakskäl överklagas, torde någon förbättring till det allmännas förmån ej vara att förvänta. Utsträckt expropriationsrätt kunde till och med under nuvarande förhållanden vara av ondo. Det syntes avdel— ningen rimligt, att expropriationsmål, som ofta avsåge ekonomiska värden av högst betydande omfattning och storlek, skulle handläggas offentligt och pro- tokollföras så, att nämndens motiv för värderingen klart framginge och kunde göras till föremål för invändningar och överklaganden hos högre instans. Den hemligstämpel, som nu vilade över alla hithörande spörsmål, åstadko-mme säkerligen väsentliga olägenheter för det allmänna. Expropriationsför'farandet skulle skipa rättvisa åt båda parterna. Det förhållandet, att ena parten i dylika fall oftast vore det allmänna, utgjorde intet skäl, varför detta skulle skinnas till förmån för den enskilde. Full ersättning, motsvarande värdet i allmänna marknaden, borde den enskilde äga rätt att få för sin mark, m. m., men ej någon överbetalning, som nu ofta förekomme.

Då enligt avdelningens mening stadsplanen, i likhet med vad 1920 års förslag avsåge, borde utom byggnadskvarter, däri inbegripet tomter för allmän bygg— nad, och gatumark innefatta områden för idrottsplatser o. d., för begravnings— ändamål m. in. (se 1 % i sagda förslag), måste i lagen intagas bestämmelse .om huru med nämnda tomter och olika områden skulle förfaras. därest marken

vore i enskild ägo, och ägaren ej önskade använda den för 1 stadsplanen avsett ändamål. Därvid måste skäligen någon sorts lösenskyldighet inträda för staden.

Lagförslaget av år 1920 tänkte sig detta spörsmåls lösning på i huvudsak sådant sätt, att vid uppgörande, antagande och fastställande av stadsplan för mark, varinom ovannämnda slag av tomter och olika områden förekomme, s. k. alternativplan skulle upprättas. Ville man gå den sålunda anvisade vägen, vilket avdelningen ansåge böra tagas under allvarligt övervägande, vunne man den bestämda fördelen, att sagda tomter och områden kringliggande tomters ägare på grund av förefintligheten av fastställd alternativplan ej kunde ställa skadeståndsanspråk å staden, därför att tomten, respektive området ej komme att användas för i huvudstadsplanen avsett ändamål.

Rörande frågan om stads löseskyldighet yttrar fastighetsdirektören Hassel— quist: Han kunde icke finna annat., än att denna fråga blivit mycket ensidigt bc— lyst, då man i kritiken alls ingenting nämnt om de med löseskyldigheten i dylika fall sammankopplade lösevillkoren. Utöver vad de sakkunniga å sid. 234—236 i motiveringen anfört rörande denna sak, ville han därför framhålla följande.

Alldeles frånsett de allmänna byggnadernas betydelse för stadsbilden måste ju varje kommun räkna med nödvändigheten av att förr eller senare uppföra dylika byggnader. Då måste också mark stå till förfogande, och i själva ver- ket torde behovet av dylik mark vara lika nödvändigt att tillgodose som beho- vet av exempelvis gatu- och parkmark. Hasselquist måste sålunda finna det följdriktigt, att i de sakkunnigas förslag dessa olika slag av markområden med avseende på löserätt och löseplikt så nära som möjligt likställdes

Vad då först beträffade löserätten, ville han endast med hänvisning till de sakkunnigas motivering framhålla, att enligt de sakkunnigas förslag löserätten vore klalt utfo1,mulcrad under det att i stadsplanelagskommitténs föislag av in 1920 sr11 skild OXDPOp1iationsa—nsökan fö1utsattes, samt att vidare denna rätt enligt kommitténs förslag måste göras gällande inom viss tid, två år, under det att den enligt sakkunnigas förslag kunde göras gällande utan någon som helst tids- begränsning. Utsträcktes även den av kommittén föreslagna tidsfristen på två år hade därmed doek på intet sätt vara uteslutet att även en eljest förut— seende kommun kunde felbedöma läget och frånhärida sig en rätt, som sedan måhända dx 1t måste återköpas.

Komme man sedan till löseplikten, vilken ju givetvis måste intimt sam— 111anhiinga med löserätten, förordade särskilt stadsförbundets beredning livligt. kommitténs förslag om s. k. alternativa stadsplaner. Meningen med dessa vore ju. att en kommuns löseplikt helt skulle kunna avvecklas därigenom, att då kommu— nen icke gjorde anspråk på marken, markägaren utan vidare finge disponera den enligt den alternativa stadsplanen. Beredningen funne detta med fördel till— lämpligt, exempelvis för det fall, att ett för skoländamål reserverat område efte1 någon tid visade sig obehövligt för sådant ändamål. Frånsett den förut berörda svårigheten för en kommun att vid viss tidpunkt avgöia, huruvida en för allmänt ändamål i stadsplanen inlagd tomt vore för all franitid obehövlig;r för detta sitt ändamål, måste man ändå hysa stalka betänkligheter mot kom- mitténs förslag. Detta komme nämligen realiter att innebära, att mark, av- sedd för allmänna byggnader i ett mycket väsentligt avseende jämställdes med för vanlig bebyggelse avsedd kvartersmark och ej, såsom de sakkunniga tänkt sig med :,mark, erforderlig för tillgodoseende av allmänna behov, såsom t. ex. gatumark och parkmark Hasselquist åsyftade här lösevillkoreri. Avgörande för den grad i vilken förvärvandet av mark för allmänna byggnader komme

9—297102.

att bli betungande, vore ju ytterst priset på marken. Fastställde man enligt stadsplanekommitténs förslag av år 1920 alternativ plan för den ifrågavarande marken, hade man därmed även fastställt dess värde såsom för markägaren be- byggbar mark, och kommunerna torde icke komma ifrån att vid förvärvet betala fullt ut med hänsyn härtill. Enligt de sakkunnigas förslag däremot betraktades den för allmänna byggnader avsedda marken, då fråga bleve om inlösen, på sam— ma sätt som t. ex. gatumarken, d. v. 5. vid expropriering skulle tillämpas försla- gets 32 kap. 4 % första stycket. Här borde man alltså komma ifrån med rena råmarkskostnaden (man jämföre motiveringen sid. 368—371). Under sådant förhållande måste man anse, att. det bleve mera betungande för kommunerna att skaffa sig mark för allmänna byggnader enligt kommitténs förslag än enligt de sakkunnigas och detta även för det fall, att någon del av denna mark, sedan löseplikt enligt de sakkunnigas förslag inträffat, finge tillsvidare ligga out— nyttjad. Om för övrigt kommunen på så sätt finge en inom rimliga propor- tioner hållen markreserv, syntes detta närmast vara till det allmännas gagn.

Det väsentliga i denna fråga vore sålunda icke den av beredningen omhul- dade lättnaden i löseplikten utan att principen, att kvartersmark för allmänna byggnader med avseende på inlösen vore att hänföra till samma kategori som övrig för allmänna ändamål behövlig mark (exempelvis gatumark), konsekvent genomfördes.

Drätselnämndcn och kammarkontoret i Stockholm hava ansett, att de i före- varande avseende av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, vilka medgåve ett hänsynstagande till de särskilda förhållandena i de olika fallen, skulle i tillämp- ningen lämna ett för såväl jordägaren som staden rättvisare resultat än kommitté— förslaget. I synnerhet torde det bliva av betydelse, att stad sålunda finge möjlig- het att, då sådant för ernående av en fullt tillfredsställande stadsplan vore nöd— vändigt, utan kostnad erhålla större areal till allmän platsmark, än som kom- mittéförslaget skulle medgivit.

Stockholms stadskollegium har i likhet med flertalet av stadens myndigheter biträtt yrkandena om införande av zonexpropriation och om revision av expro— priationslagstiftningen.

Fastighets- och stadsplanenämndema i Stockholm ha även biträtt yrkandet om införande av zonexpropriation samt påyrkat, att i samband med förevarande lagstiftningsarbete jämväl expropriationslagen måtte underkastas erforderlig re- vision i syfte att förebygga ett fortsatt oskäligt betungande av samhällena, men ej funnit det möjligt att i detta sammanhang angiva riktlinjerna för en sådan revision. Nämnderna hava vidare yttrat i detta sammanhang: Nämnderna ansåge sig böra påyrka, att i blivande ny stadsplanelagstiftning intoges bestämmelse därom, att, då markområde vore beläget intill vatten, områdets gräns däremot skulle bestämt fixeras i generalplan eller stadsplan, samt att utfyllnad eller uppförande av byggnadsverk i vattnet utanför sådan gräns under inga omstän- digheter finge ske utan ändring av planen. För nämnderna framstode det näm- ligen såsom ett allmänt intresse av stor vikt, att det oreglerade utfyllande av exempelvis Stockholms vattenområden, som hittills kunnat ske med stöd av gällande bestämmelser, för framtiden förhindrades.

Enligt de sakkunnigas förslag må Kungl. Maj: t, där stadsplan fastställts över huvudsakligen obebyggd mark och för tryggande av stadens utveckling funnes nödigt, att område, som ingår i byggnadskvarter, av staden förvärvas, förordna om rätt för staden att lösa sådant område. I sin reservation till de sakkunnigas betänkande hade fastighetsdirektören Hasselquist på anförda skäl yrkat, att

;

motsvarande befogenhet mätte tilldelas Kungl. Maj: t beträffande i generalplan ingående bostadsområden. Under hänvisning till sin instruktionsenliga uppgift att handhava stadens verksamhet i bostadsärenden, hade fastighetsnämnden för sin del uttalat sin anslutning till detta fastighetsdirektörens yrkande.]L

Stadskollegiets majoritet har biträtt fastighetsnämndens förslag rörande rätt att expropriera bostadsområden.?

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Ett önskemål, som starkt gjorde sig gällande vid gatugenombrott eller gatuvidgning i gammal bebyggd stadsdel, vore, att staden skulle kunna få tillstånd att helt lösa fastighet, som därav berördes, även om återstående del av fastigheten skulle visa sig till— räcklig för bildande av hel byggnadstomt. Med nuvarande lagstiftning finge sta- den i dylikt fall ej sällan betala oskäligt med hänsyn till den ofta högst betydande värdestegring, som den återstående fastighetsdelen erhölle genom den nya eller vidgade trafikleden. Att den enskilde skall hava fullt betalt för sin fastighet liksom eventuellt ersättning för skada och intrång läge i öppen dag, men det kunde väl ej vara i sin ordning, att han dessutom skulle få tillgodogöra sig värdestegringen, som i stället rimligtvis borde tillfalla staden för täckande av kostnaderna för regleringsförslaget.

Krav på. revision av expropriationslagstiftningen har även framställts av: byggnadsnämnden i Lilla Alby; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i En— köping; magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; myndigheterna i Trollhät- tan; samt stadsfullmäktige i Härnösand.

' Herr A. E. Magnusson har reserverat sig mot det av fastighetsnämnden framställda. yrkan- det om befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om rätt för kommun att lösa i generalplan in— gående bostadsområden. Till stöd härför har herr Magnusson framhållit, att en dylik rätt måste anses innebära ett allt för starkt ingrepp i den enskildes äganderätt.

* Sex ledamöter inom stadskollegiet hava i likhet med herr Magnusson funnit dylik rätt inne- bära ett allt för långt gående ingrepp i den enskildes äganderätt. — Två ledamöter inom kolle- giet hava yttrat i denna. fråga: Redan enligt gällande stadsplanelag hade kommun rätt ett ex- propriera i stadsplan ingående byggnadsmark, som funnes för stadens utveckling erforderlig. Och enligt nu föreliggande förslag skulle kommunen erhålla väsentligt ökade möjligheter att leda och reglera den byggnadsmässiga utvecklingen. Med hänsyn härtill och då, såvitt erfarenheterna från Stockholm gåve vid handen, något behov av expropriationsrätt för förvärv av för stadens exploa- teringsverksamhet erforderlig mark utom stadsplanelagt område hittills icke gjort sig märkbart, kunde de icke biträda det uttalande i denna punkt, som återfunncs i stadskollegiets utlåtande. Rörande kravet på revision av expropriutionslagstiftniugen yttrar herr Lindhagen i tillägg till fastighets- och stadsplanenämndernas utlåtande: Behovet av en sådan revision vore allmänt, och förslag därom inkomme så gott som årligen på riksdagens bord. Nämnderna påyrkade nu också en sådan revision men hade funnit sig icke kunna i detta sammanhang angiva några. rikt- linjer. Herr Lindhagen ville dock redan nu framhålla, att revisionen av expropriationslagstift- ningen i nämnda. syfte måste i första hand inrikta sig på dels ingående bestämmelser om ex- propriationsersättningens belopp och dels en omläggning av expropriationsnömndernus samman- sättning och befogenhet. I fråga om nämndernas befogenhet borde lämnas tillfälle till över- klagande av deras beslut om ersättningens belopp. Nämndernas nuvarande envälde bidroge ock till att göra dem mera benägna för självrådighet. Det funnes ingen rimlig anledning, varför det viktigaste momentet i expropriationsförfarandet icke skulle få överklagas liksom de flesta andra beslut av underordnade domstolar och myndigheter. Därmed sammanhängde nödvändig- heten att borttogs det stadgade hemlighållendet av nämndernas motiv och beslut samt införan- det av reservationsrätt till det olfentliga protokollet. Särdeles erforderligt vore enligt en all- män mening också att genom lag nedtvingu ersättningarna till nämndens ledamöter och även till sakkunnige till rimliga belopp. Aven nämndernas uppdrag borde betraktas såsom i främsta rummet ett förtroendeuppdrag, och syntes då ersättningen till ledamöterna kunna i tillämpliga delar utgå efter gällande resereglemente. Därigenom skulle också personer med stor inkomst, vilka ofta dominerade i expropriationsnåmnderna, automatiskt försvinna och plats lämnas för det sundare medborgerliga omdömet med rimliga pretentioner. Jordkommissionen hade i sitt betän- kande del IV om bildande av nya jordbruk delvis berört dessa frågor (se sid. 74—131).

Till fastighetsdirektören Hasselquists reservation om zonexpropriation hava vidare anslutit sig: tekniska samfundet i Göteborg; stadsfullmäktige och bygg— nadsnämnden i Nässjö; magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; stadsfull— mäktige och byggnadsnämnden i Lund; samt länsstyrelsen i Gävleborgs län.

_ Länsstyrelsen i Uppsala län har icke kunnat förorda zonexpropriation, vil— ken skulle verka allt för tillfälligt och ojämnt.

Även länsstyrelsen i. Älvsborgs län har ej kunnat ansluta sig till förslaget om zonexpropriation.

Upplåtande för allmänt begagnande av gatumark m. m.

Byggnadsstyrelsmz: De sakkunniga framhöllo i sin motivering till 4 % (sid. 264), att bestämmelserna i 1 kap. 34 =, första stycket, i fastighetsbildnings— lagen givit anledning till tvekan vid avgörandet av frågan, när stads skyldig— het att upplåta gata till allmänt begagnande inträdde vid sådana fall, då kvar- teren vid ömse sidor om gatan ej vore lika långa. Nuvarande bestämmelse, att gatudel skulle upplåtas, då. tomter med en sammanlagd längd utmed gatude- len av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit be- byggda, föresloges därför ändrad därhän, att den sammanlagda bebyggelsen endast skulle räknas efter gatans ena sida och tiden för upplåtelsen inträda, då tomter inom varje särskilt kvarter av minst hälften av dess längd blivit be— byggda. Enligt byggnadsstyrelsens förmenande torde icke några. särskilda svå— righeter i berörda avseende behöva uppstå vid tillämpningen av nu gällande lagbestämmelse. Meningen torde väl vara, att med gatudel avsåges här den del av gatan, som vore belägen vid den kortaste kvarterslängden. Skulle emel- lertid detta anses vara tveksamt, kunde ett förtydligande härom vara tillfyllest.

Stadsförbundets beredning: Enligt gällande lag och stadsplanelagskommitténs förslag skulle ny gata upplåtas till allmänt begagnande, i den mån bebyggan- det kvarter efter kvarter fortskrede från förut upplåten gata., med iakttagande, att varje särskild gatudel skulle upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. *

Härifrån avveke de sakkunnigas förslag till bestämmelser i ämnet i första hand därutinnan, att avgörande för stads skyldighet att upplåta gata icke så- som nu skulle vara omfattningen av den sammanlagda bebyggelsen på båda sidor av gatan utan endast bebyggelsens utsträckning utmed endera av gatans sidor. I sådant avseende krävdes enligt förslaget, att tomter med en sammanlagd längd utmed gatan av minst hälften av hela kvarterets längd utmed densamma skulle vara bebyggda.

Till belysande av hur de sålunda föreslagna ändrade bestämmelserna kunde komma att verka kunde följande exempel anföras: Om en gatudel, belägen i anslutning till förut ordnad gata, hade lika långa kvarter på ömse sidor och båda dessa kvarter bebyggdes till en fjärdedel av sin längd, inträdde enligt de sakkunnigas förslag icke någon skyldighet för staden att upplåta gatudelen i fråga; förlades däremot byggnaderna enbart i det ena kvarteret, inträdde sådan skyldighet. I båda fallen vore emellertid behovet av gatans upplåtande, bedömt efter bebyggelsens omfattning, detsamma, och någon skillnad mellan stadens upplåt'elseskyldighet i det "ena. och andra fallet borde näppeligen föreligga. Och vidare: Bebyggdes vart och ett, av de nämnda kvarteren till mer än en tredje-.

del men mindre än hälften av sin längd utmed gatudelen, skulle denna enligt gällande regler upplåtas, så däremot icke enligt de sakkunnigas förslag, oaktat bebyggelsen sammanlagd upptoge i det närmaste hel kvarterslängd.

Då. av dessa exempel framginge, att de föreslagna ändrade reglerna ofta nog komme att verka irrationellt, vilket däremot icke torde kunna läggas nu gäl- lande bestämmelser till last, kunde beredningen icke tillstyrka de sak— kunnigas förslag i denna del. Av de sakkunnigas motivering syntes framgå, att ändringarna väsentligen föranletts därav, att ovisshet befunnits råda angående rätta tolkningen av uttrycket »gatudel» i nu gällande bestämmelser, för det fall att kvarteren å ömse sidor av gata icke vore lika långa. Någon större prak- tisk olägenhet torde nämnda ovisshet endast ytterst sällan kunna föranleda; ett förtydligande torde i varje fall kunna åstadkommas utan den avsevärda ändring av gällande regler, som de sakkunniga föresloge.

En nyhet i de sakkunnigas förslag vore vidare, att såsom utgångspunkt för gatunätets utsträckande jämväl toges allmän väg. En sådan utvidgning av stä- dernas skyldighet att upplåta gata torde icke kunna frånkännas allt berättigan- de. I vissa fall kunde emellertid förhållandena vara sådana, att bestämmelsen skulle medföra ett oskäligt betungande av samhället. En tilläventyrs nyanlagd allmän väg kunde beröra stadsplanelagt men ännu obebyggt område på sådant sätt, att avloppsledningarna från de byggnader, som uppfördes å den eller de gator, som stode i förbindelse med den allmänna vägen, icke utan betydande svårigheter och kostnader för samhället kunde anslutas till avloppsnätet inom tidigare bebyggda områden; en vattendelande höjdsträcka kunde t. ex. skilja de olika områdena. Med nuvarande tendens att draga allmänna vägar såsom huvudtrafikleder utanför ett samhälles bebyggda områden torde de fall, då vad nyss sagts inträffade, icke bliva så sällsynta.

Jämväl i fråga om upplåtande av torg eller annan dylik allmän plats samt av park eller allmän plantering innebure de sakkunnigas förslag (13 kap. 4 och 9 åå) en ingalunda oväsentlig skärpning av stads skyldighet enligt nu gällande lag liksom även enligt stadsplanelagskommitte'ns förslag. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen torg och därmed jämställd allmän plats upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften (nu två tredjedelar) av där— omkring befintliga tomtlinjer blivit bebyggda, samt park eller allmän plante- ring, så snart staden förvärvat området för densamma, dock senast när bebyg- gandet därinvid fått den omfattning, som nyss sagts i fråga om torg. Den mo- tivering, som de sakkunniga presterat för denna skärpning, syntes icke överty- gande. Och vad särskilt anginge bestämmelsen, att park eller allmän plantering skulle upplåtas, så snart staden förvärvat området för densamma, kunde man icke finna sådant sammanhang mellan markförvärvet och stadens upplåtelse- skyldighet, som kunde motivera, att tidpunkten för det förra skulle vara be- stämmande för den senares inträdande.

Kammarkollegiam har instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del yttrat.

Extra kammarrådet Schalling: Ehuru de av de sakkunniga föreslagna, från gällande lag avvikande bestämmelser i avseende är tiden för inträdande av stads skyldighet att upplåta gatumark i stort sett torde vara ur fastighetsägaresyn- punkt förmånliga, syntes de av sakkunniga anförda skäl för förändringen (»nu gällande lags bestämmelser hava givit anledning till tvekan» etc. sid. 264) icke utgöra tillfredsställande motivering för lagändring. En förtydligande bestäm- melse torde i det anmärkta hänseendet utan större svårighet kunna skapas. Den

föreslagna kompletteringen med hänsyn till generalplaneinstitutets införande syntes emellertid riktig, likaså bestäm-melsen att, därest inom kvarter tomter i följd från upplåten gata eller huvudtrafikområde eller allmän väg vore be- byggda, gatan skulle upplåtas framför dessa särskilda tomter.

Stockholms fastighetskontors gaturegleringsavdelning: Enligt 9 % skulle stad för allmänt begagnande upplåta park och allmän plantering, »så snart staden förvärvat området för detsamma» . . . Svårt att förstå, vad sammanhang förvärv och upplåtelse hade i detta fall. Avdelningen föresloge att park och plantering liksom i gällande lag i nu förevarande avseende betraktades som allmän plats.

Fastighetsdirektören Hasselquist i anledning av stadsförbundets berednings an- märkningar: Med utgångspunkt från att det vore den totala bebyggelsen på båda sidor om gata, som vore avgörande för behovet av gatas upplåtande, ansåge kriti- ken det tydligen orimligt, att enligt de sakkunnigas stadgande skyldigheten att upplåta gata kunde inträffa, å ena sidan redan då endast % av den totala bebyg- gelsen förefunnes, å andra sidan inte förrän % av bebyggelsen vore för handen. Hasselquist kunde omöjligen tillmäta denna anmärkning större praktisk betydelse, då ju bebyggelsen efter en gata ej fortskrede längdmeter efter längdmeter utan skedde språngvis i och med nya tomters bebyggande. Bl. a. av denna anledning syntes man knappast behöva hålla på att, som i gällande lag stadgades, upp- låtandet skulle ske, när den totala bebyggelsen uppnådde en sådan omfattning, att de bebyggda delarna utgjorde just % av fasadutrymmet vid gatans båda sidor, utan syntes den normerande siffran utan nämnbar olägenhet kunna va- riera mellan % och 1/2.

Då vidare de sakkunnigas förslag obestridligt torde vara lättare att tillämpa och i och med detta redigare än bestämmelserna i nu gällande lag, vore de sak- kunnigas förslag väl motiverat. Att, som kritiken förutsatte, förtydliga nu gäl- lande regler, speciellt då givetvis med avseende på begreppet gatudel, torde kan— ske inte vara så lätt, när man hade att göra med oregelbundna kvartersbild- ningar.

Ehuru de sakkunnigas lösning av denna fråga vore god, syntes det icke vara förknippat med något större intresse att absolut påfordra antagandet av de sak- kunnigas förslag i denna punkt, då man väl liksom hittills kunde reda sig med nu gällande bestämmelser.

Rörande den av stadsförbundets beredning framhållna nyheten i förslaget, att såsom utgångspunkt för gatunätets utsträckande jämväl toges allmän väg, ville Hasselquist endast framhålla, att det förutsattes, att kommunen i samband med stadsplans antagande noga övervägde, huru avloppsfrågan skulle ordnas. Sked— de detta, torde olägenheter av här antytt slag kunna undvikas, exempelvis där- igenom, att stadsplanen tillsvidare ej utsträcktes över mark, där det för tillfäl- let vore olägligt att anlägga avlopp. Hasselquist förutsatte, såsom framginge av hans reservation, att kommunerna bibehölle sin rätt att råda över stadsplanerna och att stadsplan bleve förutsättning för jorddelning och bebyggande.

Vid upplåtandet av torg eller annan dylik allmän plats kunde, såsom Hassel- quist i sin reservation framhållit, den föreslagna skärpningen bli ganska betun- gande, särskilt i en del övergångsfall. Bestämmelserna angående upplåtandet av park och allmän plantering innebure ju dels ett angivande av tidpunkten, när så ovillkorligen måste ske, dels ett direktiv, att upplåtandet borde ske sna- rast möjligt. Vad det sistnämnda och oväsentligaste beträffade, syntes en juste— ring böra ske, såvida man ej föredroge att låta denna del av stadgandet helt utgå.

i

Stadsingeniörskantoret i Stockholm: Förslaget innehölle en del nya bestämmel- ser om skyldighet för markägare, som bebyggde kvartersmark, innan vidliggande gatunät öppnats för allmänt begagnande, att anordna utfart och avlopp. Dessa bestämmelser ansåge kontoret vara lämpliga och rättvisa.

Även om lagförslaget i något fall kunde medföra skyldighet för staden att tidigare hava öppnat gata för allmän trafik än vad i nu gällande lag föreskreves, kunde man dock tänka sig, att gata vore bebyggd till i det närmaste hälften av sin längd i vartdera av de vidliggande kvarteren, utan att skyldighet för staden inträdde att öppna gatan. Lagförslaget måste där medföra en mera ojämnt för- delad skyldighet i fråga om gatas öppnande, än nuvarande bestämmelser fram- tvingade. Likaså torde skyldigheten att i sin helhet öppna torg eller allmänna platser i den ordning lagförslaget föreskreve bliva väl betungande för en del mindre samhällen. Även om de nu föreslagna ändringarna i lagen i allmänhet icke finge anses vara av allt för stor betydelse, så finge kontoret dock som sin åsikt framhålla, att den nuvarande lagstiftningens bestämmelser vore mera än- damålsenliga.

Mot de bestämmelser i förevarande hänseende, som saknade motsvarighet i gällande lagstiftning, hade kontoret ingen erinran att göra.

Kommunaltekniska förmzingen: För närvarande vore det den sammanlagda bebyggelsen på båda sidor av gatan, som vore bestämmande, under det att i lagförslaget bebyggelsens utsträckning endast vid ena sidan av gatan vore avgö- rande för gatans upplåtande. Förslaget stadgade sålunda, att tomter i kvarteret med en sammanlagd längd utmed gatan av minst hälften av hela kvarterets längd utmed densamma skulle finnas bebyggda, för att stadens skyldighet att upplåta vidliggande gata skulle inträda. Anledningen till den föreslagna änd- ringen av fastighetsbildningslagens bestämmelser syntes vara, att de sakkun- niga funnit ovisshet råda rörande tolkningen av begreppet gatudel, och att detta förhållande vållat svårigheter vid lagens tillämpning. Detta kunde i viss mån vara sant, men syntes dock ha kunnat avhjälpas genom att i lagtexten införa en definition av vad som borde menas med gatudel, exempelvis den del av gata, som begränsades av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer.

Den utformning, som givits lagförslaget, vore otillfredsställande både ur det allmännas och markägarnas synpunkt. Om exempelvis vid en gatudel, belägen i anslutnlng till förut ordnad gata, lika långa kvarter på båda sidor vore be- byggdaL utmed 14 av kvarterens längd vid gatudelen, skulle enligt lagförslaget gatan icke upplåtas, men om hela ifrågavarande bebyggelse legat på ena sidan om gatan, då skulle gatan ha upplåtits. I båda fallen vore trafikbehovet å gatu— delen, bedömt efter bebyggelsens storlek, detsamma, varför även samma behov av gatans upplåtande förelåge. Ännu tydligare framträdde olämpligheten av lagförslaget, därest tomter på båda sidor om gatudelen vore bebyggda på icke fullt hälften av kvarterslängden. Enligt nu gällande lag skulle i sådant fall gatan upplåtaS, men däremot icke enligt lagförslaget, oaktat den befintliga be- byggelsen motsvarade nästan en hel kvarterslängd. Föreningen hade med hän- syn till vad anförts funnit sig böra föreslå bibehållandet av nu gällande be- stämmelse, kompletterad med en förklaring av vad som skulle förstås med gatudel.

Därest inom kvarter tomter i följd från förut upplåten gata 0. s. v. blivit be- byggda, skulle enligt lagförslaget gatan upplåtas framför dessa särskilda tom— ter. Detta tillämpades redan inom flera samhällen, varför intet funnes att erin— ra mot en dylik bestämmelses fastställande i lag.

Enligt lagförslaget skulle torg 0. s. v. upplåtas i sin helhet till allmänt be- gagnande, då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften av de därvid befintliga tomtlinjerna blivit bebyggda. I gällande lag funnes motsvarande be— stämmelse för en sammanlagd längd av minst % av tomtlinjerna. Uppenbart kunde den föreslagna skärpningen för åtskilliga samhällen medföra betydande kostnader för ett omedelbart ordnande av i stadsplanen intagna torg 0. s. v., oaktat något direkt behov därav ej förelåge och kanske ej heller i framtiden efter stadsplaneändring komme att föreligga. Föreningen funne därför intet bärande skäl för en dylik skärpning av gällande bestämmelser.

Därest ägare av mark inom byggnadskvarter, redan innan gata skulle upp- låtas till allmänt begagnande, åtoge sig att förskjuta samtliga kostnader för gatas upplåtande eller avloppslednings nedläggande, skulle staden vara plikt-ig anlägga gatan eller avloppsledningen. Därvid borde i kostnaderna för gatas upp- låtande eller avloppslednings nedläggande även ingå erforderlig kostnad för den mark, som behövde tagas i anspråk. Med torg och annan allmän plats borde i förevarande avseende jämställas parker och planteringar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade icke kunnat finna. de skäl, som av de sakkunniga åberopats för ett övergivande av nuvarande regel om tredjedelsbebyggande av gatans båda sidor såsom förutsättning för upplåtelse- skyldighet, vara övertygande. Förelåge, såsom de sakkunniga utginge från, nå- gon tveksamhet rörande rätta innebörden av begreppet »särskild gatudel», syn- tes en sådan anledning till tolkningssvårighet böra undanröjas genom förtyd- ligande föreskrifter. Såvitt länsstyrelsen kände, hade nuvarande lagregler visat sig i huvudsak tillfredsställande. På grund härav föresloges bibehållande av nuvarande lags ståndpunkt om tredjedelsbebyggande av tomtlinjerna å båda sidor av gatan såsom förutsättning för gatas upplåtande. —— Det torde saknas anledning att, på sätt de sakkunniga föreslagit, skärpa stads skyldigheter i fråga om upplåtelse av torg eller annan allmän plats. Ej heller insåges. varför park eller allmän plats skulle upplåtas, så snart staden förvärvat området. Länsstyrelsen vore böjd för att anse, att nu gällande bestämmelser i 1 kap. 34 å andra stycket fastighetsbildningslagen borde bibehållas, samt att staden borde lämnas fria händer att avgöra, när park eller parkområde borde upplåtas.

Byggnadsnämnden i Malmö: I lagen borde inryckas bestämmelse om förfa- rande vid upplåtelse till allmänt begagnande och om definition av vad därmed skulle förstås. Fall hade ofta förekommit, då det icke kunnat med säkerhet avgöras, huruvida en till upplåtande ifrågasatt ny gatudel vore belägen invid förut upplåten gata eller ej. Den senare kunde utgöras av allmän väg, av sedan lång tid tillbaka allmänt trafikerad, av enskild iordningställd väg eller gatudel eller av utanför stadsplaneområdet men intill detsamma gående allmän väg, hamn- gata c. (1. För undanröjandet av dessa svårigheter torde ett kungörelseförfaran- de vara till gagn, och borde därvid dels i en första allmän kungörelse vid viss tidpunkt meddelas, vilka gatudelar vid tiden ifråga. vore att anse såsom förut upplåtna, och dels sedermera vid varje ny upplåtelse av gata speciell kungörel- se härom utfärdas. — I kapitlet föresloges sådan ändring i gällande bestämmel- ser, att icke såsom hittills bebyggelsen till en tredjedel längs båda sidor av gatu- del utan i stället till hälften å en sida av gatudel skulle bliva bestämmande för stads skyldighet att upplåta gatudel. Då något praktiskt behov av förändring av gällande stadganden icke förelåge, syntes ändringen icke böra vidtagas. Lag- förslaget skärpte även onödigtvis bestämmelserna rörande upplåtande av torg och parker, varvid föresloges att torget eller parken i sin helhet skulle upplåtas, då tomterna till hälften av de torget eller parken omgivande gatulinjerna blivit

bebyggda. Tillräckligt torde vara om föreskrift intoges rörande de torg eller parker omgivande gatornas utläggning och om tidpunkten för utläggningen av själva torgytan och iordningställandet och planteringen av parken överlätes åt staden att bestämma.

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: Bestämmelserna i 4 och 9 %% bleve ganska betungande för städerna. Vanligen torde det i dylika fall vara tillräckligt med anordnande av gäng och körbanor. Det torde därför överlåtas åt staden att bestämma tidpunkten för iordningställandet av platsen.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten ?? Göteborg: De sakkunniga hade föreslagit ändring i nu gällande regler för gatas upplåtande till allmänt be- gagnande, gående ut. på att stads upplåtelseskyldighet icke som nu skulle vara beroende på omfattningen av den sammanlagda bebyggelsen & ömse sidor om gatan utan blott å den ena. Denna ändring, som motiverats med svårigheten att tolka nuvarande bestämmelser i lagen, skulle emellertid komma att i många fall verka synnerligen irrationellt, varför nuvarande regler ej borde ändras, men väl förtydligas.

J ämväl i fråga om torg och annan dylik allmän plats hade de sakkunniga föreslagit ändringar. Redan nuvarande bestämmelse kunde ofta verka betungande för staden, och någon övertygande motivering hade ej givits för det nya. kravet, att upplåtandet skulle ske, då hälften av tomterna blivit bebyggda.

En nyhet i de sakkunnigas förslag vore regleringen av skyldigheten att upp- låta park och allmän plantering. Detta innebure en ny börda för städerna av omfattande ekonomisk innebörd. Anledningen till att tiden för upp- låtelsen gjorts beroende av, när staden gjort markförvärvet, vore svår att fatta, ty den omständigheten t. ex., att staden varit nog förutseende att i god tid förvärva området för en blivande park, syntes ej böra vara av natur att tvinga staden att upplåta parken tidigare än eljest skulle hava skett. — Bebyg- gelsens omfattning invid ett parkområde eller därtill gränsande gator vore vis- serligen en faktor att räkna med, men borde ej tillmätas avgörande betydelse vid bestämmandet av tidpunkten för parkens upplåtande. Man kunde nämli- gen tänka sig en park, som till största delen begränsades av annat än byggnads- kvarter oeh gator (jfr Slottsskogen och Säröbanan), och då skulle en rätt obetydlig bebyggelse kunna framtvinga upplåtande av hela parken. De eko- nomiska konsekvenser, som skulle bliva en följd av nu föreslagna bestämmelser, vore så allvarliga, att förslaget i denna del borde avstyrkas.

Byggnadsnämnden 'i Göteborg: De krav, som ställdes på staden i fråga om upplåtande för allmänt begagnande av gatumark och parkområde, hade i lag- förslaget blivit avsevärt skärpta i förhållande till vad som nu gällde. Detta syntes nämnden så mycket mera betänkligt, som reglerna för markägares skyl- dighet att bidraga till gatukostnaderna givits en utformning, som fråntoge stad dess nuvarande lagfästa rätt till gatumarksersättning och som dessutom knappast gåve möjlighet att klart bedöma, i vilken utsträckning dylika bidrag kunde påräknas. Nuvarande bestämmelser om sättet för bestridande av kost— naden för gatas ordnande och anläggning måste dock anses allt annat än till- fredsställande och tarvade enligt nämndens mening snar omarbetning och komplettering.

Tekniska samfundet i Göteborg: Nuvarande bestämmelser om gatas upp- låtande till allmänt begagnande funne samfundet böra. i huvudsak bibehållas, då de såväl för samhället som den enskilde torde vara mera rationella än de föreslagna. Av lagförslagets bestämmelser borde dock senare delen av 13 kap. 4 &" (upplåtelse, då tomter i följd från förut upplåten gata äro bebyggda)

upptagas. —— Beträffande upplåtande till allmänt begagnande av parker och planteringar (9 %) bleve staden enligt lagförslaget sämre ställd än enligt nu- varande bestämmelser; om ett parkområde vore till större delen begränsat av exempelvis vattenområde eller trafikområde och dylikt och endast på en kor— tare sträcka vette mot gatu- eller tomtmark, skulle lagförslaget i många fall få en uppenbarligen icke avsedd verkan. Samfundet ansåge, att åtminstone beträffande större parkområden samhällenas rätt att själva bestämma tid och ordning för upplåtande ej borde inskränkas.

Drätselkammaren i Örebro: Beträffande gatas, torgs, parks o. d. upplåtande och iordningställande innebure förslaget enligt drätselkammarens mening icke påkallade och ej heller önskvärda avvikelser från vad nu gällde. Härutinnan anslöte sig drätselkammaren till vad stadsförbundets beredning anfört. Här— utöver ville drätselkammaren tillägga, att den av de sakkunniga föreslagna rätten för fastighetsägare att få staden före eljest föreskriven tidpunkt skyldig anlägga gata, nämligen om markägaren åtoge sig att övertaga eller förskjuta samtliga kostnader för gatans upplåtande, kunde få för staden vittgående, tro- ligen icke beräknade konsekvenser. Även denna gatudel komme ju nämligen att jämlikt 13 kap. 4 % av förslaget räknas såsom utgångspunkt för stadens skyldighet att upplåta till densamma gränsande andra gator. Om alltså till den gatudel, staden på detta sätt tvingades i förtid upplåta, gränsade ännu icke upplåtna gator, beträffande vilka endast på grund av bristande samman- hang med förut upplåten gata underhållsskyldighet ännu icke inträtt, kunde staden genom den fastighetsägaren medgivna rätten bliva skyldig att på en gång upplåta ett flertal andra gator. Föreskriften vore därför ägnad att be- tänkligt illudera huvudprincipen om den successiva bebyggelsens fortskridande kvarter efter kvarter såsom förutsättning för stadens skyldighet att upplåta ny gatudel.

De föreslagna bestämmelserna om upplåtande av gata m. m. hava även avstyrkts av: stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Enköping; stadsfull— mäktige och byggnadsnämnden i Nässjö (i huvudsaklig överensstämmelse med kommunaltekniska föreningen); länsarkitekten i Kronobergs län; stadsfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Landskrona; byggnadsnämnden i Mölndal; läns— styrelsen i Älvsborgs län (i huvudsaklig överensstämmelse med stadsförbundets beredning); myndigheterna i Trollhättan, som dock förordat införande av defi- nition å begreppet >>gatudel» ; myndigheterna i Borås; länsstyrelsen i Värmlands län; samt stadsfullmäktige i Härnösand.1

Länsstyrelsen i Gävleborgs län samt drätselkammarens i Gävle kommitté hava beträffande tidpunkten för gatas upplåtande till allmänt begagnande an- slutit sig till vad därom anförts av stadsförbundets beredning.

Stadsfullmäktige i Trälleborg hava avstyrkt den föreslagna skärpningen i skyldigheten att upplåta torg och annan dylik plats.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat gällande regler rörande upp- låtande av park och plantering.

Om bidrag till stads gatukostnad.

Stadsförbnndets beredning: Angående fastighetsägares skyldighet att bi- draga till stadens kostnader för gatas upplåtande hade stadsplanekommittén före- slagit, att gällande rättsregler bibehölles i fråga om gatumarken samt att be- träffande kostnaden för gatas iordningställande möjlighet bereddes städerna att

' Se även under 13 kap. 4 och 9 55 återgivna yttranden.

antaga och erhålla fastställelse å lokala stadgar, varigenom jämväl denna kost— nad, helt eller delvis, lades på fastighetsägarna.

De sakkunniga föresloge (14 kap.) betydande ändringar i kommitténs be- stämmelser. Enligt deras förslag skulle jämväl frågan om gatumarken regleras genom lokala stadgar i sammanhang med regleringen av ersättningen för kost- nad för iordningställandet av gata eller gator. I enlighet härmed skulle staden således icke äga någon i själva lagen fastställd rätt till ersättning för gatu- marken. Ville staden tillgodonjuta sådan ersättning, måste staden uppgöra och erhålla fastställelse å särskilda bestämmelser därom, efterhand som gator upp- lätes. Vidare innebure de sakkunnigas förslag beträffande stadens rätt att L uttaga ersättning för kostnaden för gators iordningställande den inskränkning ! i förhållande till kommitténs förslag, att endast högst hälften av kostnaden

finge uttagas. I de sakkunnigas förslag saknades någon begränsning av gatu- bredden, motsvarande gällande lags och kommittéförslagets adertonmetersgräns. Detta upplystes vara beroende därpå, att de sakkunniga förutsatte, att alla gator med större bredd än 18 meter skulle i egenskap av huvudtrafikleder till- höra generalplanen och icke stadsplanen; ersättningen för sådana gator avsåges således skola i förekommande fall regleras genom de vid generalplan bundna bestämmelserna om rätt att uttaga bettermentsbidrag. De sakkunnigas förslag kunde icke tillstyrkes. Även om de fasta, i lag . givna reglerna om tomtägares skyldighet att ersätta gatumark givetvis icke ; alltid verkade rättvist i de enskilda fallen, vore det till såväl samhällenas som . i fastighetsägarnas stora fördel, att sådana regler funnes, med vilka alla veder- börande kunde i förväg räkna och vilka av staden utan någon omgång bringades ' i tillämpning. Att stadens rätt till ersättning för kostnaden för gatas iord- ningställande skulle vara begränsad till högst hälften av kostnaden vore icke , nöjaktigt motiverat. '; I fråga om tomtägares ersättningsskyldighet vid vidgning av gata funnes ; emellertid anledning till vissa jämkningar i de gällande bestämmelserna. Så- lunda borde icke den nuvarande begränsningen av ersättningsskyldigheten till att avse endast en del av markens värde bibehållas. Vidare borde det för skyl- dighetens inträd-ande gällande villkoret, att vidgningen skulle medföra rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits, borttagas. Oavsett inträdan- det av dylik rätt medförde i regel vidgning av gata fördelar för de vid gatan belägna fastigheterna. Endast i den mån tomtägare ådagalade, att vidgningen % icke gåve fördel för hans tomt, borde honom medgivas befrielse från eller jämk- | ning i bidragsskyldigheten. ! De av de sakkunniga föreslagna reglerna för åstadkommande av de stadganden, i varigenom ersättningsskyldigheten skulle bestämmas och på fastighets—ägarna ? fördelas, syntes mera än nödigt komplicerade. Lämpligheten av den föreslagna » utredningsnämnden vore tvivelaktig. Ävenledes vore den anordning olämplig, ; att varje ärende skulle dels underställas Konungen och dels sedermera även ; länsstyrelsen. Enligt beredningens mening borde enklare regler, i ungefärlig ? överensstämmelse med stadsplanelagskommitténs förslag, uppgöras.

Liksom stadsplanelagskommittén föresloge även de sakkunniga särskilda regler angående gatukostnadsfrågans ordnande, då område i en och samma ägares hand bleve lagt i stadsplan. Beredningen instämde med de sakkunniga därutinnan, att dylika särskilda regler borde finnas, ävensom att de för sådana områden borde kunna alltid tillämpas och således icke endast, såsom kommittén föreslagit, i fall då planen fastställts utan stadens godkännande.

Kommittén hade föreslagit, att sådant områdes ägare skulle vara skyldig

att. tillhandahålla staden gator och allmänna platser samt bekosta deras iord- ningställande intill 33 procent av områdets areal. De sakkunniga föresloge, att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att enligt vissa i lagen givna. allmänna riktlinjer bestämma storleken av den areal, som i det särskilda fallet borde upplåtas (vid bebyggelse med fristående boningshus i högst två våningar högst 25 procent, vid tätare och högre byggnadssätt högst 50 procent).

Vid överväg-andet inom beredningen av sist omförmälda fråga hade å ena sidan framhållits de fördelar, som onekligen kunde åberopas till]. förmån för en enkel och fast regel, ungefärligen motsvarande den av kommittén föreslagna. Dock hade ansetts, att den i lag stadgade maximiprocenten skäligen borde höjas till 40 procent.

Å andra sidan hade betonats följande: Den grundläggande principen, åt vil- ken samtliga de olika förslagen avsåge att giva uttryck, torde vara, att mark— ägaren i ifrågavarande fall skulle vara skyldig att tillhandahålla all den mark, som inom området och för dess behov erfordrades för gator och allmänna plat— ser. Att söka fixera skyldighetens omfattning medelst procentuella arealbestäm- melser, såsom skett i de föreliggande förslagen, syntes leda till obillighet än mot staden och än mot markägaren. I själva verket torde det vara så, att det icke vore arealen byggnadsmark utan snarare antalet inom området boende. närmast uttryckt genom antalet eldstäder, som borde vara bestämmande för arealen av den erforderliga gatumarken. Att häråt giva uttryck i en lagbe- stämmelse torde emellertid svårligen vara möjligt. Det lämpligaste syntes för— denskull vara, att det för ifrågavarande fall i lagen fastsloges, att all gat-u- marken enligt stadsplanen skulle av markägaren tillhandahållas staden, dock med den begränsning att Kungl. Maj: t skulle hava rätt att, därest inom om- rådet funnes genomgående trafikleder och parkområden, som huvudsakligen icke vore avsedda för områdets eget behov. föreskriva, att sådana gator och om- råden skulle helt eller delvis undantagas från upplåtelsen.

Även hade under beredningens överläggningar röster höjts för lämpligheten av att den kostnadsfria upplåtelsen finge, såsom jämväl de sakkunniga förut— satte, under vissa omständigheter dessutom omfatta nödig mark för allmänna byggnader.

Det syntes böra uttryckligt föreskrivas, att, sedan staden begagnat sig av den särskilda rätt till mark och ersättning för gatas iordningställande, som för område av nu avsett slag kunde stadgas, staden icke skulle äga att i annan ordning göra anspråk på ersättning för kostnad för gatumark, som inom om- rådet därefter återstod-e.

Kammarkollegium har beträffande de. föreslagna stadgandena om bidrag till stads gatukostnad (14 kap.) i "huvudsak åberopat vad stadsförbundets bered- ning härutinnan anfört.

T. f. kammarrådet Skoglund har lämnat förslaget i denna del i huvudsak utan erinran.

Extra kammarrådet Schalling: Ehuru ej uttryckligen uttalat av de sakkun- niga visade deras motivering för bestämmelserna i 14 kap., att den verkliga, grunden för deras förslag om bidragsskyldighet här liksom enligt 4 kap. vore värdestegring å avgiftspliktig fastighet (se bl. a. motiven sid. 289). De sak-* kunniga anförde emellertid också i sin motivering (sid. 200) under 4 kap. 1 % för bettermentsbidragen: »Grunden för bidragsskyldigheten är i samtliga fal- len densamma, nämligen den nytta, fastigheterna måste anses äga av den an- ordning, varom fråga ar. I fråga om gatukostnadsbidnag inom stadsplanelagt område har denn-a fördel ansetts vara så. regelmässig, att den kunnat förutsät—

tas såsom given.» Den å sid. 145 omnämnda »utnyttjningsbarhet» för fastig- heterna torde väl få anses vara av enahanda innebörd som uttrycket »nytta». Ett icke tillfredsställande fixerat intressebegrepp hade här återigen kommit till användning. Den oklarhet, som vidlåddc detsamma, hade också fått sitt uttryck i lagtexten under 14 kap. Såsom bidraget i lagtexten konstruerats, motsvarade bidraget närmast en kommunal intresseskatt av den gamla typen, efter presu— merat intresse (jfr 4 % 1 stycket, 5 5). Detta stode ju ock i överensstämmelse med de i ett antal städer bestående resterna av det gamla systemet (jfr motiven Sid. 288), detta i trots att dessa samtidigt föresloges till upphörande (promulga- tionslagen 9 %). Visserligen kunde man antaga, att värdestegringen i realiteten ofta komme att utgöra normen, men såsom bidragsskyldigheten vore avsedd att bestämmas, i förhand till utförande av den anordning, för vilken bidrag skulle utgå, torde i varje fall garanti saknas för att den verkliga värdestegringen bleve avgörande. Kollegium hade ock i sitt den 3 december 1926 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet avgivna yttrande i anledning av uppkommen fråga om förnyad framställning till riksdagen i fråga om gatuhållningsskyl- dighet i stad erinrat om bristerna i det år 1926 för riksdagen framlagda men icke godkända lagförslaget i ämnet därutinnan. att grunderna för mark-ägares ersättningsskyldighet icke funnes klart angivna. samt förklarade sig dela de stora betänkligheter, som vid förslagets granskning i riksdagen i nämnda hän- seende framförts.

Den av de sakkunniga meddelade historiken och vad Schalling tidigarel anfört visade, att vårt. nuvarande kommunalskattcsystem _ med undantag för gatumarksersättning _— i princip byggde på grundsatsen, att uppehållande av kommunala anordningar i allmänhet i första. hand vore en angelägenhet och ett intresse för samhället såsom sådant, för icke-fastighetsägare lika väl som fas— tighetsägare. Att fastighetsägare kunde ha ett särskilt >>intresse>> vore riktigt. men detta vore normalt inriktat på värdestegrande faktorer, och beskattning i enlighet härmed borde rimligtvis ställas i relation till den ekonomiskt mät- bara. värdestegringen. Också hade den av ålder i hög grad på ett presumerat in— tresse grundadc väghållningsbeskattningen härutinnan numera (år 1927) un- dergått avsevärd förändring i den riktning, att. fastiglietern—as bördor lättats i förhållande till andra beskattningsobjekt. Inom stadsplxanelagstiftningen borde man också sträva efter ett bättre fixerat intressebegrepp än det gamla såsom norm för offentliga bördors fördelning.

Vad emellertid anginge gatukostnads fördelning mellan samhället & ena och fastighetsägarna å andra sidan måste bestämmandet av andelstalet” mer eller mindre bliva en omdömesfråga, bero på förvaltnings- och skattepoli— tiska avväganden, generellt. eller från fall till fall. Beträffande däremot fördelningen mellan fastigheterna inbördes vore en objektiv norm lättare att finna. Sådan de sakkunniga under 14 kap. 5 % utformat denna. norm, skulle den framgå. ur en syntes av olika, sinsemellan ofta ojämförbara faktorer och lämnade därför rum för godtycke eller åtminstone subjektivt bedömande, ofta utan möjlighet för den missnöjde att i överensstämmelse med lagens anvis- ning-ar lämna förslag år ett riktigare resultat. Härtill komme, att verklig garanti saknades för att bidraget för en fastighet icke överstege dess värdeökningi följd av anordningen i fråga. Skäl syntes därför föreligga att i likhet med 4 kap.

anordna även gatukostnadsbidrag — vars behövlighet och skälighet torde vara tillräckligt vitsordad3 — såsom »bettermentsbidrag». En sådan lösningunder-

* Se ovan sid. 111. — ' Se nedan sid. 221. — 3 Se ovan sid. 114 och nedan. nnder.4 kap.

lättades av de sakkunnigas metod att i motsats till 1920 års stadsplanelagför- slag inlägga gatumarkslösen i gatukostnadsbidraget. På de av Schalling rö- rande bettermentsbidrag anförda skäl syntes emellertid bidragsskyldighetens bestämmande böra äga rum i annan ordning än av sakkunniga föreslagits, framför allt borde bestämmandet anstå, till dess anordningen i fråga utförts och värdestegring alltså kunnat uppstå. De av sakkunniga under 4 kap. angivna maximigränserna för bidragsskyldigheten, hälften av samhällets kostnad för anordningen och hälften av de vid bestämmandet existerande berörda fastighe- ters värdestegring, syntes skäliga, och fråga vore om icke samma begränsning i enhetlighetens intresse borde gälla även gatumarksvärdet. Om resultatet härav skulle befinnas i något fall kunna bliva en faktisk lättnad i de bördor, som för närvarande ålåge fastighetsägarna, kunde ju en höjning av maximigränsen tankas såsom korrektiv.

Stadsfullmäktige borde, under förutsättning av godkännande från Kungl. Maj: t i enahanda ordning som förordats rörande bettermentsbidrag, bestämma, att bidrag skulle utgå, samt det procenttal av samhällets kostnad, för vil- ket ersättning skulle utgå. En särskild nämnd1 borde därefter uppskatta värdestegringen för varj'e fastighet och i förhållande till densamma, med iakttagande av maximeringsregeln, mellan fastigheterna fördela det be— lopp, som skulle samhället ersättas. Skäl att i sådant fall, på sätt före- slagits i 5 %, begränsa bidragsskyldigheten till viss del av planområdet torde ej föreligga, oavsett att utmätning av sådant område alltid erbjöde stora vanskligheter. Anledning torde saknas att för närvarande ingå. på frågan om de detaljföreskrifter, som skulle föranledas av en dylik omläggning av systemet. Härutinnan erinrades blott om vad anförts under 4 kap. 3 %.

Kammarrådet friherre von Otter: De skäl, som anförts till stöd för förslaget att utöver vad som redan nu gällde utvidga markägarens skyldigheter i fråga om bidragsskyldighet till stads gatukostnad och därmed jämförliga kostnader, hade friherre von Otter icke kunnat godtaga. Efter hans mening kunde det snarare med större fog göras gällande, att man på principiella grunder ej kunde ålägga markägaren större förpliktelser i nu ifrågavarande hänseende än skyldigheten att tillhandahålla första upplåtandet av gata av normal bredd och normal be- skaffenhet. Med den massa olika faktorer, som medverkade till en stadsfastighets värdeökning, bleve det alltid ett vanskligt och på godtycke beroende bedömande att avgöra, hur mycket av värdeökningen finge anses hava föranletts av vid- tagna förbättringar av trafiklederna. Svårigheterna vid sådant bedömande bleve uppenbarligen större i mån av att en stad växte hän mot att bliva en storstad och anspråken på ett förstklassigt, bekvämt och även ett eventuellt framtida krav motsvarande trafiknät gjorde sig gällande.

Framför allt syntes det betänkligt att ålägga fastighetsägare bidragsskyl— dighet vid förbättring av redan anlagda och upplåtna gator. — Då fråga vore om område, för vilket generalplan — om bestämmelser om sådan plan ansåges böra upptagas i en blivande lag —— fastställts, måste bidragsskyldighet eller underhållsskyldighet för markägare avstyrkas.

Järnvägsstyrelsen: Av avfattningen av förslagets 14 kap. 1 % torde få an- ses framgå, att ägare av mark, som icke vore avsedd till bebyggande, icke skulle vara skyldig att utgiva gatukostnadsbidrag.

I detta sammanhang erinrades, hurusom för närvarande enligt 1 kap. 14 % i lagen om fastighetsbildning i stad gällde, att, om tomtindelning

* Se nedan under 4 kap. 3 5.

skett och det befunnes att, efter frånskiljande av gatumark, ägare ej hade kvar hel byggnadstomt invid gatumarken, staden skulle vara pliktig att lösa gatu- marken.

Beträffande den omfattning, i vilken en fastighetsägare hade att svara för gatukostnadsbidrag, innehölle 14 kap. 2 % i förslaget, att fastighetsägare icke i något fall finge åläggas gatukostnadsbidrag, som visades stå i uppenbart miss- förhållande till den fördel, han hade av gatuanläggningen. Och enligt 5 % i samma kapitel gällde, att den å fastighetsägarna belöpande andelen i gatu- kostnad skulle fördelas dem emellan efter den nytta, fastigheterna kunde be— räknas få. av gatuanläggningen.

Av nu berörda stadganden torde få dragas den slutsatsen, att, om ägaren av en fastighet icke kunde anses för sin fastighet hava någon nytta av en gatu- anläggning, något gatukostnadsbidrag icke borde åligga honom.

Sakkunnigas motivering gåve också stöd för riktigheten av en sådan slut— sats. Å sid. 289 i betänkandet yttrade sig de sakkunniga nämligen på följande sätt: »Den grund, varå (lagstiftningen angående fastighetsägarnas gatukostnads- bidrag vilar, är den, att staden genom gatans upplåtande till allmänt begag— nande föranleder en värdestegring å de vid gatan belägna fastigheterna, i följd varav det ej är obilligt, att fastighetsägarna bidraga till stadens kostnader för ett arbete, som för dem föranleder fördel. Förutsättningen för skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag bör alltså vara av anläggningen vunnen fördel.»

Utgående från att berörda bestämmelser vore att fatta så som ovan angivits och att gatukostnadsbidrag ej skulle åligga en järnväg för sådana områden som exempelvis området för själva banlinjen eller en bangårds område o. s. v. hade styrelsen icke något att erinra mot bestämmelserna i 14 kap., om än styrelsen funne proceduren för gatukostnadsbidragets bestämmande något invecklad och omständlig.

Vattenfallsstyrelsen: Rörande vad som föreslagits om gatukostnadsbidrag, ansåge sig vattenfallsstyrelsen kunna inskränka sig till frågan om s. k. exploa- teringsområden, vilken för styrelsen hade visst speciellt intresse såsom förval— tare av inom stad belägna, ganska avsevärda, icke stadsplanelagda markområden, särskilt i Trollhättan.

Vid exploatering av dylikt område vore enligt styrelsens mening obetingat riktigast och ur alla synpunkter fördelaktigast, att stadsplan från början fast— ställdeS- Innan detta skedde torde väl, hur än lagen skreves, bliva nästan nöd— vändigt, framdeles som hittills, att en överenskommelse om de ekonomiska kon- sekvenserna härav träffades mellan staden och markägaren. Om lagen utfor— mades ungefär som de sakkunniga tänkt sig, bleve väl det för-slag härutinnan, som underställdes Konungen för fastställelse, just grundat på, vad sålunda överenskommits. Ville man emellertid sätta upp regler för, hur långt markäga- rens skyldigheter i förevarande avseende skulle sträcka sig, visade sig snart, att detta vore en mycket svår uppgift, och de sakkunniga hade ju även stannat vid att endast angiva vissa maximigränser. Det vore emellertid ytterst vanskligt att med hänsyn till olika förhållanden finna några procenttal, som kunde an- ses väl avvägda. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpligare, att skyldigheten sattes i relation till den våningsareal, stadsplanen tilläte exploa- tören att utvinna å sina tomter. Skulle emellertid en maximibegränsning för den fria418arkupplåtelsen angivas, borde den åtminstone icke i något fall sättas högre än %.

Beträffande ersättning för iordningställande av gator, ledningar rn. ni. genom stads egen försorg framhölles, att, särskilt då hela kostnaden skulle betalas av

markägaren, till grund för ersättningen borde läggas en i förväg uppgjord opar- tisk beräkning och icke sedermera uppkommande verkliga kostnader. Stadens intresse för att söka åstadkomma billiga anordningar borde härigenom bevaras.

Byggnadsstyrelsen: Mot den av de sakkunniga föreslagna fördelningen av kostnaderna för stadsplaners genomförande hade byggnadsstyrelsen i sak intet att erinra. Frågor av berörda slag vore emellertid av mycket svårbedömlig natur, och det komme med all sannolikhet att ofta visa sig vanskligt att avgöra, vad som vid dylika kostnadsfördelningar skulle kunna anses vara förenat med rättvisa och billighet. Det måste ock bliva synnerligen omständligt och tungrott att, såsom de sakkunniga avsåge, hänskjuta varje sådan enskild frå- gas bedömande till Kungl. Maj:t. Önskvärt vore därför, om vid lagförslagets överarbetning mera enkla och klara regler kunde uppställas för dessa olika kostnadsfrågors bedömande från fall till fall. Att ett stadssamhälle vid varje ny eller ändrad stadsplan, som berörde enskilda fastighetsägare, skulle nöd- gas underställa Kungl. Maj: t förslag till gatukostnadsbidrags fördelning. kunde väl näppeligen anses vara erforderligt. Ifrågasättas kunde, om icke 1916 års kommittés förslag, vilket syntes avse, att städerna skulle låta upp— göra och erhålla fastställelse å särskilda stadgar för dylika frågors tillämp- ning och bedömande, borde tagas under förnyad omprövning vid en blivande överarbetning av det föreliggande förslaget. Sådan stadga, vilken givetvis skulle prövas och fastställas av Kungl. Maj:t, kunde lämpligen innehålla de för varje stad erforderliga mera detaljerade reglerna angående huru kostna— derna skulle fördelas mellan staden och fastighetsägaren. Endast i det fall, att gällande stadga icke skulle kunna tillämpas eller om tvist uppstode mellan staden och markägaren, borde frågan underställas Kungl.. Maj:t eller even— tuellt länsstyrelsen.

Ka'nzmam'ättmz: Vidkommande de i 14 kap. intagna bestämmelserna. hade de sakkunnig-a i motiven påpekat, att dessa i åtskilliga avseenden avveke från det för 1926 års riksdag framlagda lagförslaget i ämnet. Såvitt kammar— rätten kunnat bedöma, innebure dessa ändringar i det hela förbättringar vad anginge proceduren för bidragsskyldighetens bestämmande.

Nu gällande lag om fastighetsbildning i stad begränsade ersättningsskyldig— heten i fråga om gatumark till att avse högst 18 meters bredd. fördelad mellan fastigheterna å gatans båda sidor. Huruvida en ändring härutinnan erfordra- des torde böra bedömas ur tekniska synpunkter, och ansåge sig kammarrätten i denna del icke böra uttala någon uppfattning. Likaså torde det icke tillhöra kammarrättens bedömande, om gatukostnad borde, för det fall att marken av staden förvärvats efter stadsplans antagande, inbegripa även kostnad för förvärv av å gatumark befintliga byggnader.

Utsträckningen av bidragsskyldigheten till andra fastighetsägare än tomt- ägare syntes vara befogad.

Kommunaltekniska föreningen.: Föreningen hade redan år 1908 i underdånig skrivelse hemställt. att Kungl. Maj: t ville låt-a verkställa utredning beträffande de grunder, efter vilka utvidgning av kommunernas väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom planlagt område borde ske. Sedermera hade föreningen dels i utlåtande år 1918 till 1916 års stadsplanekommitté, dels i utlåtande år 1921 till Kungl. Maj:t över föreliggande förslag till stadsplanelag och bygg- nadsstadga, dels i utlåtande år 1925 till justitiedepartementet över förslag till >>lag om gatuhållningsskyldighet i stad». dels slutligen i utlåtande år 1926 till justitiedepartementet över prop. nr 209 till 1926 års riksdag gjort gällande

behovet av snar lagstiftning i detta avseende. Vad föreningen vid dessa tillfällen anfört, torde fortfarande vara värt beaktande.

Det föreliggande lagförslaget skilde sig i väsentliga delar från föregående förslag till lagstiftning i ämnet. Den betydelsefullaste avvikelsen vore inräk- nandet av gatumarkens värde i gatukostnadsbidraget. Nuvarande lagstiftning om tomtägares skyldighet att ersätta värdet av gatumark skulle därmed upp- höra att gälla. Föreningen funne det omotiverat att utan tvingande skäl frångå en under lång tid tillämpad lagstiftning, som i stort sett finge anses vara lyck- ligt utformad, och ville påyrka, att även allt framgent gatumarksersättning och gatukostnad särskildes i lagstiftningen.

Inom föreningen hade emellertid gjorts gällande behovet av en revidering av gällande lagstiftning om gatumarksersättning, särskilt med hänsyn till det olikformiga sätt, var-med tomtägare belastades med ersättning för vidliggande gatumark, och hade föreslagits, att gatumarksersättningen skäligen borde för- delas på de olika tomterna i proportion till den byggnadskub, som stadsplanen medgåve.

Beträffande gatumarksersättning vid vidgad gata gällde nu, att tomtägare under vissa förutsättningar skulle ersätta staden fjärdedelen av värdet av den mark, som erfordrades för gatans vidgning intill 18 meter framför hans tomt. Den värdestegring, som en gatuvidgning i regel medförde å vidliggande tomt— mark, oavsett om gaturegleringen medförde rätt till högre byggnad eller om sådan rätt utnyttjades av tomtägaren eller icke, syntes föreningen motivera, att i varje fall tomtägare ålades bestrida halva kostnaden för den mark, som erfordrades för gatas vidgning intill 18 meter framför hans tomt.

Beträffande kostnaderna för gatu-anläggning ville föreningen framhålla, att en stor del av stadens verkliga kostnader för här ifrågavarande kommunala arbeten utgjordes av ränteförluster, dels under byggnadstiden, dels under den tid, som komme att förflyta, till dess gatukostnadsbidragen erlades. Med hän- syn till de i viss mån betydande inskränkningar, som lagförslaget innehölle rörande den gatukostnad, som skulle fördelas mellan staden och markägarna, och de sannolikt oundvikliga ränteförlusterna, torde det komma att visa sig, att endast i undantagsfall markägarnas verkliga bidrag komme att uppgå till hälften av stadens kostnader. Föreningen ville därför i så måtto ansluta sig till fastighetsdirektören Hasselquists reservation mot denna del av lagförslaget, att föreningen funne sig böra påyrka en väsentlig ökning av tomtägares bidrag till gatukOStnader utöver det av sakkunniga föreslagna.

I 5 % tredje stycket förordnades, att om fastigheternas taxeringsvärden vore i huvudsaklig överensstämmelse med deras saluvärden vid tidpunkten för kost- nadsfördel-ningen, finge dessa taxeringsvärden utgöra jämförelsetal för fördel- ningen av gatukostnadsbidragen. Även om sådant fall förelåge, att taxerings- värden och saluvärden vore lika, vore denna fördelningsgrund olämplig, då det dels torde vara fastighetsvärdet efter och icke före stadsplans genomförande, som borde utgöra ett mått på fastighetens skäliga andel i kostnaderna, och det dels vore orimligt att för en obebyggd eller endast delvis utnyttjad tom-t kräva mindre bidrag än för en lika stor men till fullo bebyggd tomt.

De grunder, som i 8 % föresloges för gatukostnadsbidragets utgörande, syntes alltför obestämda och torde komma. att medföra betydande svårigheter för stä— derna. Såväl i kap. 14 som i 4 kap. 5 % saknades förordnande rörande stads rätt att uttaga förfallet gatukostnadsbidrag enligt samma grn-nder som för kom- munala utskylder. Föreningen hade därför funnit sig böra påyrka en komplet— tering av förslaget i detta avseende.

Det syntes föreningen vara naturligt, att för obebyggda. tomter kostnads— bidraget skulle utbetalas vid samma tidpunkt, som nu gällde för gatumarks- ersättning, under det att för bebyggda tomter eller tomter, där nybyggnad vore under uppförande, kostnadsbidraget borde utgivas vid anfordran, när gatan ut- med tomten blivit ordnad.

I 13 % hade de sakkunniga angivit de grunder, enligt vilka markexploatör borde bidraga till kostnaden för stadsplans genomförande. Beträffande den del av ett stadsplaneområde, som markägaren utan ersättning borde till staden avstå för utläggande till gator och allmänna platser, hade de sakkunniga icke följt äldre lagförslag, vilka generellt angivit denna del till högst en tredjedel av hela områdets areal, oavsett vilken bebyggelse, som där är avsedd.

Då de sakkunniga hävdade, att den fria arealen [inom ett stadsplaneområde borde stå i relation till bebyggelsen eller boendetätheten, hade stadsplaneom- rådena indelats i tvenne huvudgrupper, dels typiska trädgårdsstadsområden, karakteriserade av fristående byggnader med högst två våningar, dels typiska hyreshusområden, karakteriserade av sammanhängande byggnader med tre våningar och däröver. För den förstnämnda gruppen angåves den del av stads- planeområdet, varpå staden kunde göra anspråk för allmänna ändamål, till högst 25 % och för den sistnämnda gruppen till högst 50 % av totalarealen.

Föreningen funne det vanskligt att överhuvudtaget fixera, huru stor del av ett stadsplaneområde, som skäligen borde överlåtas till staden för utläggning till allmänna ändamål. Föreningen ansåge, att markexploatör borde till staden avstå all den mark, som i stadsplanen vore avsedd för gator och allmänna platser,_ med skäligt undantag för mark, vilken vore avsedd för genomgående trafikleder och parkområden, som icke vore av lokal natur. Under sådana för— hållanden syntes överflödigt att angiva vissa procenttal för storleken av ifråga- varande mar-k. Skulle stadsplanen så utformas, att markägaren ansåge sig obehörigt bliva lidande genom att allt för stor areal avsatts för allmänna ända— mål, borde han hava befogenhet att hos Kungl. Maj: t överklaga stadsplanen eller den fördelning av gatukostnadsbidraget, som skulle fastställas. Föreningen hade därför funnit sig böra påyrka en omarbetning av lagförslaget i överens- stämmelse härmed.

Svenska teknologföreni-ngen: Föreningen ansåge, att de i 14 kap. 13 % före- slagna gränserna för den procent av arealen, som markägaren skulle avstå, i stort sett torde motsvara, vad som för ett sunt stadsbyggande vore nödvändigt, om hänsyn toges till nu gängse byggnadssätt och stadsplanebildningar. Dock torde den övre gränsen 50 % av områdets areal kunna anses väl hög, om bygg- nadshöjden begränsades till högst sex våningar, vilket nu vore maximihöjden för boningshus, utan ville föreningen föreslå, att gränsen i sådant fall sattes till 40 %.

Emellertid kunde det enligt föreningens mening ifrågasättas, om ett fast- låsande i lagen av vissa gränser för den gatumark, som av markägare skulle avstås, vore det lämpligaste sättet att reglera markägarens skyldigheter gent emot staden i berörda avseende. Ett sådant förfaringssätt syntes basera sig på det numera inom stadsområden, där slutet eller i huvudsak slutet byggnads- sätt tillätes, alltmer övergivna sättet att värdera marken efter markytans storlek. En riktigare utgångspunkt vid beräknande av den mark inom dylika områden, som icke finge bebyggas, vore enligt föreningens mening det antal »eldstäder», d. v. 5. den sammanlagda våningsyta stadsplanen tilläte inom hans område. Det vore nämligen just den tillåtna våningsytan inom dylikt område, som bestämde markens värde och alltså även expl-oatörens vinst av exploateringen.

» i | . )

För att kunna genomföra en lagstiftning, som grundade sig på detta förhål- lande, borde i lagen föreskrivas, att i varje byggnadsordning fastställdes för områden med slutet eller i huvudsak slutet byggnadssätt gällande »exploate- ringstal», vilka skulle ange det högsta antal kvadratmeter bruttovåningsyta som vore tillåtet per hektar total mark-areal. Ett dylikt exploateringstal skulle då vara lägre inom mindre samhällen och ytterområden av större samhällen samt högre inom en stads centralområden. En markägare, som erhölle stadsplan fastställd å sitt område, borde då enligt föreningens mening vara skyldig att avstå all den mark, som erfordrades för gator och allmänna platser, under förutsättning, att stadsplanen gåve honom det eldstadsantal inom hans område, sem exploaterings- antalet angåve. Skulle markområdet däremot ej kunna bebyggas i denna ut— sträckning, borde staden vara skyldig ersätta markägaren den minskade inkomst av exploateringen, som det understigande eldstadsantalet representerade.

Utöver den fördel en lagstiftning i nu antydd riktning skulle innebära där- igenom, att den klart, enkelt och rättvist reglerade markägarens skyldigheter gent emot samhället vid stadsplans genomförande, skulle den även smidigare än hittills gällande eller av de sakkunniga föreslagna lagstiftning kunna anpassa sig till nyare former för städernas bebyggande.

Men även i ett annat och ej mindre viktigt hänseende skulle den föreslagna anordningen innebära påtagliga fördelar. En markägares vinst av exploaterin- gen skulle nämligen redan genom exploateringstalets fastställande i huvudsak vara given. Hans enda möjlighet att ytterligare öka denna vinst vore att söka erhålla fastställelse å en sådan stadsplan, som gåve möjlighet till kvalitativt så goda bostäder som möjligt, vilket ur det allmännas synpunkt enbart vore en fördel. Enligt såväl nuvarande som av de sakkunniga föreslagen lagstiftning bleve däremot, enligt vad erfarenheten givit vid handen, vinsten störst, när han kvantitativt kunde utnyttja sitt område så mycket som möjligt. Hans intresse bleve med andra ord att söka få fastställelse å en sådan stadsplan, som gåve honom största möjliga antal eldstäder, vilket ofelbart ledde till ett samman- trängt och alltså mindre hygieniskt byggnadssätt. Häremot skulle visserligen kunna invändas, att såväl staden som Kungl. Maj: t ägde möjlighet att förhindra en direkt osund stadsplan. Emellertid hade det visat sig, att då ett starkt mark- äJgaremtresse förefunnes i viss riktning, detta även ofta fått ett motsvarande in- flytande på stadsplanens utformning i mindre önskvärd riktning.

J ordägares Skyldighet enligt 14 kap. 13 % att enligt fastställd stadsplan reser- vera mark för parker och andra allmänna platser eller eventuellt även för offent- liga byggnader skulle ofta drabba de enskilda markägarna mycket olika. En viss utjämning i detta avseende de olika markägarna emellan genom stadens medverkan vore därför önskvärd. Eventuellt torde detta kunna ske genom att all dylik mark inlöstes av staden, varefter kostnaderna med hänsyn till nyttan fördelades mellan de olika markägarna och staden. Markägare borde i dylikt fall medgivas rätt att likvidera sin andel med mark enligt värdering.

Mot 'de sakkunnigas förslag i 14 kap. 13 % ville föreningen i övrigt anmärka, att det ej kunde anses riktigt, att markägaren skulle för det erforderliga ändar målet på egen bekostnad iordningställa parkområden, och ansåge föreningen, att staden eller samhället självt borde drabbas av kostnaderna för ordnandet av sådana parker och planteringar, som icke direkt inginge såsom del av gata.

Även de bestämmelser, som reglerade markägarens skyldighet att i andra än nu nämnda fall lämna bidrag till stads gatukostnad, syntes vara i behov av omarbetning. Enligt 14 kap. 2 % skulle exempelvis fastighetsägare, som av sta- den förvärvat tomt före stadsplanens antagande, icke vara skyldig att lämna

större bidrag än som svarade mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga gatukostnader, vilken del ej finge bestämmas till mera än hälften, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställde högre bidragsskyldighet. Det syntes vara billigt, att markägarens skyldighet att bidraga med gatumark och kostnad för gatas utläggande ej utginge med mera mark eller med större belopp än som kunde anses tillräckligt för tillgodoseende av den lokala trafikens behov. Den genomgående trafiken torde i många fall icke vara ägnad att i större grad höja värdet å den enskilde fastighetsägarens mark, ej sällan torde den verka i motsatt riktning.

Föreningen, som biträdde byggnadsrådet Lilljekvists reservationsvis fram- förda förslag, att generalplan, i den mån stadsplanen växte ut över det område, generalplanen upptoge, skulle upphöra att gälla, ansåge bestämmelse böra med- delas, att kostnaderna för mark och iordningställande av ett i stadsplanen in- gående tnafikområde, som påfordrades för tillgodoseende av genomgående trafik, icke påbördades den enskilde markägaren. Skulle föreningens berörda uppfatt- ning i fråga om generalplans och stadsplans förhållande till varandra icke vinna beaktande, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke stads skyldig- het at-t iordningställa och till allmänt begagnande upplåta sådant i generalplanen förut ingående huvudtrafikområde borde skärpas, utöver vad i 3 kap. 9 % i för- slaget stadgats; större fordringar med avseende å ett sådant områdes upplåtande för allmän trafik borde nämligen uppställas, än vad som i detta avseende gällde om iordningställandet av en allmän landsväg.

Mot de sakkunnigas förslag att inräkna gatumarkens värde i gatukostnads- bidraget torde kunna anföras, såsom även redan blivit anmärkt i en del utlåtan- den över samma förslag, att det syntes omotiverat att utan tvingande skäl frångå den under lång tid tillämpade bestämmelsen, enligt vilken tomtägare vore skyl- dig ersätta staden fulla värdet av gatumarken utanför tomten intill gatans mitt ävensom, i fråga om gata, som vidgas, under vissa förutsättningar skyldig ersätta en fjärdedel av den i anspråk tagna markens värde, i vilka båda fall ersättningsskyldigheten dock icke avsåge större gatubredd än 18 meter. Yrkande hade i ett yttrande över förslaget framställts därom, att, i händelse gata utvid— gades, tomtägare borde under alla förhållanden åläggas bestrida halva kost— naden för den mark, som erfordrades för gata-s vidgning intill 18 meter framför hans tomt. Föreningen, som beträffande denna detalj ej ansåge sig böra göra något uttalande, ansåge det »vara till såväl samhällenas som fastighetsägarnas stora fördel, att sådana regler finnas, med vilka alla vederbörande kunna i för— väg räkna och vilka av staden utan någon omgång bringas i tillämpning».

Tekniska samfundet i Göteborg: Beträffande markägares bidrag till gatukost- nader och gatumark borde man enligt samfundets mening göra en ännu bestäm- dare skillnad mellan verkliga markexploatörer och andra fastighetsägare, än vad de sakkunniga gjort. —— Hittills hade åtskilliga uppgörelser mellan stad och exploatörer kommit till stånd, vid vilka överenskommits, att samtliga gator och öppna platser överlämnats till staden i färdigt skick utan ersättning från stadens sida. Med hänsyn härtill syntes begränsningen till hälften av gatu- kostnaden vara rätt godtyckligt vald. Beträffande gatumarksersättningen borde i lag bestämda fasta regler fortfarande som hittills tillämpas. Önskvärt vore även, att bidrag till övriga kostnader kunde regleras genom enklare förfarings- sätt än vad av de sakkunniga föresloges, så att snabbare resultat kunde ernås.

Sveriges fastighetsägareförbund: Det förefölle märkligt, att samtidigt som landsvägsunderhållet övertagits av alla skattebetalare i landet från att förut hava huvudsakligen påvilat jordägarna. gatuunderhållet skulle till stor del nu

4 I | 4 l *

läggas över på stadsl'astighetsägarna direkt. Här kunde således uppstå det an- märkningsvärda förhållandet, att en ägare av fastighet, som delvis läge i staden, delvis på landet, finge för en fullt likartad väg i staden bidraga med upp till 50 % av underhållet, då han däremot på landet ej bidroge mer än andra skatte- betalare därtill.

Strävandet att fria kommunerna från skyldighet att bekosta gatornas an- läggande och underhåll torde hava framkallats därav, att på senaste tiden, sär- skilt i huvudstaden, men även i övriga städer, bebyggandet utsträckts genom an- läggandet av vill—astäder, som utbredde sig avlägset från den egentliga staden. Kommunerna hade förletts att i enlighet med rådande smakriktning planlägga vidlyftiga områden för uppförandet av egnahemsvillor, därvid emellertid kommunernas kostnader för gators och andra anläggningars utförande endast i ringa mån uppvägdes av de skatter, som inflöte från dessa glest bebyggda och oftast med ej allt för skattekraftig publik befolkade samhällen. I den kommu— nala budgeten medförde därför dessa villastadsområden stora utgiftsposter, och för att komma ifrån detta för vederbörande mindre angenäma förhållande, till- grepe man nu medlet att försöka på fastighetsägarna övervältra en del av kostna- derna för de dyrbara experimenten. För dessa sina yrkanden sökte man stöd uti den s. k. intresseteorien, enligt vilken fastighetsägarna i allmänhet skulle hava större intresse än övriga skattdragare av att gatorna befunne sig i väl ord- nat och underhållet skick. Om emellertid intresseteorien skulle tillämpas i ifrå- gavarande fall, kunde med fog frågas, varför ej densamma skulle tillämpa-s ' även på andra områden av det kommunala livet. Att fastighetsägarnai allmän- V

het skulle hava större nytta än övriga skattdragare av gatunätets beskaffenhet torde emellertid få betraktas såsom ett antagande utan reell grund. Gatorna vore nödvändiga för alla kommunens innevånare för trafik från bostad till arbets- plats och övriga platser inom samhället, dit vederbörande av en eller annan an- ledning hade att begiva sig, och särskilt vore gatunätets beskaffenhet av in— , tresse för dem, som dreve spårvägs— och omnibusstrafik, transport av varor från " järnväg, hamn och annan lastageplats till magasins- och affärslokaler samt ifrån dessa senare till i samhället boende kunder o. s. v., och icke minst för de kommunala affärsdrivande verk, som med monopolistisk rätt disponerade ga- torna. Då förbundet sålunda ansåge, att gatuunderhållet icke vore av större bety- ; delse för fastighetsägarna såsom sådana än för andra näringsidkare inom sam- ' hället eller för samhällets övriga innebyggare, utan vore en hela kommunens gemensamma angelägenhet, kunde förbundet ej finna det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att kostnaden för gatornas underhåll skulle i nå- gon form kunna övervältras på fastighetsägarna, utan hemställde, att bestäm— melserna härom måtte utgå ur lagstiftningen.

Det torde särskilt ihågkommas, att fastighetsägarnas inkomster beskattades kraftigare än andra kommunens invånare genom de från fastigheterna utgående objektskatter, vilka utginge blint efter taxeringsvärdet, och oavsett huru myc- ket fastighetsägarna ägde i sina fastigheter, och överhuvudtaget oavsett om fastigheten lämnade inkomst eller ej, ja även om den medförde förlust. I vår tid, då talet om de höga hyrorna framfördes från åtskilliga håll, torde det vara skäl hava i minnet, vad som verkligen vore ägnat att verka förhöjande på hyresnivån. Bortsett från byggnadsarbetarnas av ingen lagstiftning eller andra åtgärder från myndigheternas sida förhindrade trustbildning med därav föl- jande ofta orimlig uppdrivning av arbetspriserna, borde envar, som ville förstå förhållandet mellan orsak och verkan, också utan vidare inse, att förhöjda ut-

gifter på fastigheterna betydde förhöjda hyror. De försök, som från vissa håll enständigt gjordes att framställa hyresförhöjningar såsom enbart beroende på fastighetsägarnas strävan efter högre inkomst, vore huvudsakligen tillkomna för att avleda uppmärksamheten från de verkliga orsakerna: förhöjda byggnads- och reparationskostnader samt förhöjda utgifter i allmänhet för fastigheterna. Att samhällen funnes, uti vilka på grund av därom fattade beslut eller av annan orsak gatuunderhållet i viss mån bekostades av fastighetsägarna-, innebure således en orättvisa, och man borde haft rätt förvänta, att den nu framlagda lag— stiftningen skulle innehållit bestämmelser till avhjälpande av denna orättvisa.

Skulle förbundets ändringsyrkande ej vinna bifall, hemställdes, att åtmin- stone sådana bestämmelser må—tte intagas, att retroaktiv verkan förhindrades. Det torde nog vara i överensstämmelse med den nu föreslagna lagstiftningens 1 andemening, att retroaktivitet ej borde ifrågakomma, men det torde det oaktat ej vara ur vägen fastslå uttryckligt, att fastighetsägarna ej måtte påläggas gatuunderhåll enligt denna lagstiftning beträffande andra gator än i nytill- komna stadsdelar. Vidare borde än ytterligare inskärpas skyldighet att respek- tera ingångna likställighetsöverenskommelser eller därmed likställda avtal rö— rande gatuunderhållet.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Såsom önskvärd princip hade samfundet redan framhållit,1 att de ekonomiska följdverkningarna av general- l eller stadsplans genomförande förlades närmast möjligt till markens verkliga 7 exploatering för stadsbyggnadsändamål. Denna princip ville samfundet göra gällande även i detta sammanhang. Sålunda kunde frågor om gatumarks av- stående, vilka icke nödvändigtvis innebure avstående eller bindande av kapital. behandlas relativt tidigt, ofta och med fördel i samband med stadsplan. Däremot hörde gatuanläggningskostnaden samman med ett långt senare utvecklingssta- dium, där måhända nya sakägare företrädde den enskilda rätten. Samfundet föresloge fördenskull, att dessa frågor i blivande lagstiftning såsom hittills behandlades var för sig. Såsom exempel på i detta sammanhang föreslagna, enligt samfundets mening olämpliga bestämmelser erinrades om 9 % första styc- ; ket. Om markägare åtnöjdes med att tillsvidare hava dålig utfartsväg och om | därav ingen olägenhet uppstode, borde sådant kunna ske, varigenom vederbö- ! rande undginge att i förtid binda ett i många fall svåranskaffligt kapital. All- deles orimlig förefölle bestämmelsen i 9 % andra stycket. Här förutsattes för jordägare ett allmänt välstånd, som med all sannolikhet vore för handen en— dast i undantagsfall. Vidare syntes det förutsatta förfarandet för bestämmandet av gatukostnadsfördelningen innebära mycken omgång och vidlyftiga utred- ningar, vilkas rättvisa avvägning dock all-tid bleve beroende på i lagtexten an— givna, mycket svävande bedömningsgrunder. Samfundet föresloge sålunda, att gatumarksersättning reglerades enligt gällande bestämmelser och att gatuan- läggningskostnaden om möjligt avgjordes efter liknande allmänna i lag angivna grunder, dock med bibehållen rätt för lokalmyndighet att upptaga och Kungl. Maj: ts prövning underställa själva principfrågan: gatukostnadsfördelning mel- lan samhället och markägarna eller ej.

Stockholms fastighetskontcrrs gaturegleringsavdelning: Avdelningen hem- ställde, att gällande lags bestämmelser angående gatumarksersättning måtte i princip bestå. Det vore alltid vanskligt att godvilligt avstå från en faktisk be- fogenhet, som städerna haft i över 20 år. Nuvarande stadganden rörande vid , gata belägen byggnads höjd gjorde denna höjd i större eller mindre grad av- ', hängig gatubredden; ju större gatubredd, ju högre hus. l

1 Se ovan sid. 118.

& (

I |

!

Härpå grundade sig även i väsentlig grad storleken av gatumarksersättnin— gen. Vid ny gata begränsades emellertid ersättningen till 9 meter eller högst hälften av en 18 meter bred gata. Inginge allmän väg i gata, ägde staden på— kalla ersättning för högst 9 meter på vardera sidan av vägen. Då vägmarken tillfölle staden kostnadsfritt, finge staden sålunda i detta fall gatumark utan kostnad till väsentligen större bredd än 18 meter, i regel 24 meter, då allmän väg normalt vore 6 meter. Skulle gata vidgas, uppbure staden ersättning för hälf— ten av värdet å den mark, som erfordrades för vidgningen intill 18 meters gatu— bredd; dock utginge ersättning endast under förutsättning, att vidgningen för tomtägaren medförde rätt att vid gatan bygga högre hus än förut och att denna rätt verkligen utnyttjades. ,

Av det nämnda torde framgå, att skyldigheten att utgiva gatumarksersätt- ningen, särskilt när det avsåge vidgad gata, toge enbart sikte på hushöjden eller på rätten att bygga högre hus än förut. Avdelningen kunde ej finna, att denna uppfattning vore den numera riktiga.

Utvecklingen på stadsbyggandets område hade allt mera gått i den riktnin— gen, att den gamla relationen mellan hushöjd och gatubredd hade måst övergivas till förmån för lägre hus och större gatubredd. Kravet på sol, ljus och luft gjorde sig allt mera gällande. Då vid en 18 meters gata i ny stadsdel nu finge uppföras 19.5 meters hus, d. v. 5. 1.5 högre än gatubredden, fordrade ett modernt och hygieniskt byggnadssätt, att gatan vore bredare än husets höjd till taklisten. Uppenbart vore också, att nutidens människor hade helt andra och större krav än gångna tiders på sol och ljus, då det gällde val av bostad. En våning, som tillgodosåge dessa krav, betalades också nu ej oväsentligt högre än en, vilken saknade sagda förmåner. Därmed ökades fastighets- och sålunda även tomt- värdet. Det syntes därför fullt rimligt, att gatumarksersättningen något utvid- gades till städernas förmån.

Vid gatuutvidgning läge dessa synpunkter än mer uppenbara, ty givetvis medförde varje vidgning, även om därmed ej följde rätt till högre hus, förbätt- rade ljus- och hygieniska förhållanden o. d., vartill i många fall komme väsent- ligen bättre affärsläge m. ni.; en tidigare obetydlig bakgata kunde genom vidg— ningen förvandlas till en huvudtrafikled med ty åtföljande opåräknade värde- stegring.

Avdelningen funne sålunda goda skäl tala för en ökning av gatumarksersätt- ningens omfattning. Emellertid påyrkade avdelningen ingen ändring i gällande lag beträffande ny gata men föresloge,. att vid vidgad gata ersättning skulle utgå för hela vidgningen intill 18 meter, varav tomtägare vid vardera sidan gatan be- talade hälften, oavsett om vidgningen medförde rätt till högre hus än förut och vederbörande tomtägare använde sig av denna rätt. På sätt de sakkunniga föresloge borde i gatumarksersättning även ingå värdet av å gatumarken be- fintliga byggnader m. m.

Beträffande åter frågan om kostnaderna för gatumarkens ordnande, vilka så— lunda, i likhet med vad 1916 års kommitté föreslagit, skulle särskiljas från kost- naderna för gatumarken, finge avdelningen hänvisa till sagda kommittés för- slagi 6, 23, 54, 55, 56 och 58 %% med följande ändringar och tillägg.

Bestämmelserna för markägare, som i 6 % avsåges, borde även gälla för annan motsvarande ägare, för vars mark staden av ena eller andra anledningen på- kallade stadsplan. Någon principiell skillnad i förevarande avseende mellan så- dana markägare kunde avdelningen ej finna föreligga. Den enskilde, som ytterst förr eller senare komme att draga fördelarna av stadsplanens fastställande och

genomförande, måste finna sig i det allmännas fordringar att få skälig ersätt- ning för detta genomförande.

Storleken av den areal gatumark (= mark till gator, torg, allmänna platser, parker och planteringar) samt tomter för allmänt ändamål, som i sammanhang med stadsplans fastställande skäligen med hänsyn till nuvarande krav på en god stadsplan borde utan ersättning överlåtas på staden av markexploatör (: ägare av markområde, som på grund av sin storlek, form och beskaffenhet kunde i huvudsak självständigt stadsplaneläggas), kunde emellertid ej inskrän- kas till 33% %, vilket i tidigare lagförslag ansetts böra sättas som maximum. Av drätselnämndens första avdelning på sin tid verkställd utredning av detta spörsmål resulterade i ett krav på 40 %, vilket avdelningen för sin del ville för- orda. Ovannämnda 55 och 56 %% borde i lämplig utsträckning kompletteras med de sakkunnigas förslag i 2 % femte stycket beträffande omfattningen av bidrag till avloppsledning, i 4 % tredje stycket och 5 % andra stycket rörande lämplig fördelning av bidragen till gatornas ordnande, i 6 % angående tillvägagångs- sättet vid bidragens fördelning m. m., i 8, 9, 10, 11 och 14 %% i tillämpliga delar.

Kravet i 1916 års kommittés 58 % och de sakkunnigas 12 %, att .markexploatör skulle bekosta parks och större planterings ordnande, syntes avdelningen oskä- ligt och stode för övrigt ej i överensstämmelse med av Stockholms stad hittills tillämpad praxis.

Avdelningen finge i detta sammanhang föreslå, att de bidrag, som skulle ut- givas till staden av smärre fastighetsägare för gatumark och gatas ordnande, måtte kunna uttagas som för kommunalutskylder vore stadgat, där ej annat med ägaren överenskommes.

Chefen för Stockholms fastighetskontors lantegendomsavdelning: En i hög grad betydelsefull avdelning av lagförslaget vore den, som avhandlade mark- ägares skyldighet att bidraga till stadsplanens genomförande. Denna avdelnings innehåll torde komma att i mycket avgöra de svenska städernas framtida utveck— ling. Det vore därför av vikt, att innehållet bleve sådant, att en exploatering av trädgårdsstadsnatur ej motarbetades. Bestämmelser om bidrag till stadspla- nens genomförande, vilka bestämmelser skenbart pålade trädgårdsstadsexploatö- ren samma bidragsskyldighet som exploatör av mark för tätbebyggelse, kunde verka i hög grad ogynnsamma för den förra och hans verksamhet. För envar. som närmare sysslat med markexploatering, vore det nämligen klart, att ett område, som ur lägesynpunkt icke vore olämpligt för bebyggelse med hus i fem våningar, utan svårighet kunde bära de kostnader, som områdets fullständiga föl—seende med gator och ledningar förde med sig. Detsamma kunde icke så kategoriskt sägas i fråga om ett trädgårdsstadsområde. Där gällde det snarare, att, skulle en exploatering kunna genomföras på ett ekonomiskt tillfredsstäl- lande sätt och i exploateringskostnaden inräknas praktiskt taget samtliga kost— nader för gator och ledningar, skulle förutsättningarna för en exploatering vara så gynnsamma, att de i ytterst sällsynta fall förefunnes. Därmed vore också sagt, att, skulle en markexploatering för småhusbebyggelse icke motverkas, vore det nödvändigt, att storleken av markägares bidrag för stadsplans genom- förande bättre lämpades efter arten av den exploatering, som markägaren en- ligt stadsplanen ägde att tillämpa, än vad sakkunnigförslaget anvisade. Chefen för lantegendomsavdelningen utginge nämligen i sitt resonemang ifrån, att kcänmunen som regel av markexploatör skulle söka uttaga det mesta, lagen ti äte.

En ganska riktig norm för. vad markexploatör i kostnad skulle vidkännas för stadsplans genomförande på. sitt område, syntes vara. att han skulle bära de

» i

kostnader för såväl mark som markens iordningställande, vilka betingades av markens rent lokala utnyttjande. Därmed avsåges, att markägaren skulle be- kosta de normala bostadsgatorna upp till normal bostadsgatas bredd samt, där gatas bredd överstege den normala bostadsgatans, endast så stor del av gatu- bredden, som motsvarade normalgatans bredd. Då enligt gjord utredning den normala bostadsgatans bredd inom ett trädgårdsstadsområde kunde sättas till 8 meter, följde av vad förut nämnts, att det bidrag, som en exploatör av mark för trädgårdsstadsbebyggelse skulle lämna för här nämnt ändamål, borde in- skränkas till mark och anläggning för allmän plats och gata till gatans halva bredd utmed tomt, dock ej till större bredd än 4 meter.

Fastighetsdirektören Hasselquist: Av de sakkunnigas utförliga motivering för bestämmelserna i 14 kap. i lagförslaget (sid. 270—296) torde med all tydlighet framgå de principer, som de sakkunniga ansett sig böra lägga till grund för de föreslagna stadgandena. Det skulle föra för långt att när- mare ingå på och belysa alla de svårigheter, som förelegat, då man stått inför uppgiften att på detta område föreslå enhetliga och möjligast rättvisa bestäm- melser. Här hade äldre tiders vacklande rättsuppfattning och därav föranledda, ofullständiga och olikartade förordningar i förening med nuvarande tiders be— rättigade krav på bestämmelser, tillämpliga på alla de olika slag av stads- byggande, som nu förekomme, rest utomordentliga svårigheter för lagstift- taren. Att man med utgångspunkt från den allmänna uppfattningen, att mark— ägare borde vara skyldig att bidraga till gatukostnaderna, komme till olika uppfattning om, huru bestämmelserna skulle utformas, vore mycket förklarligt liksom även, att det i vissa fall vore svårt att avgöra, vilken uppfattning man skulle1 giva företräde. Kategoriska omdömen syntes här minst av allt vara på sin p rats.

På grund av ämnets omfång komme i det följande endast att beröras några mera väsentliga synpunkter.

Vad först beträffade angivandet av utgångsläget, vore detta tydligare och ut- förligare utsagt i de sakkunnigas förslag än i kommitténs förslag. I de sak- kunnigas förslag (14 kap. 1 %) hette det nämligen rörande markägares bidrags— skyldighet:

»Ägare av i gällande stadsplan ingående fastighet, som får bebyggas, skall hava skyldighet, i den mån nedan stadgas, att lämna stad bidrag till kostnaden för gatas upplåtande till allmänt begagnande ( gatukostnadsbidrag)»

Motsvarande bestämmelse i kommitténs förslag (54 %) hade följande, mera vaga, formulering:

»Genom beslut av stadsfullmäktige må i den ordning, som i 55 % stadgas, meddelas bestämmelse om skyldighet för ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits till allmänt begagnande, att helt eller delvis bekosta anläggning av gatan.»

Det vore därvid dock att märka, att omförmälda bestämmelse i kommitténs förslag endast avsåge anläggningskostnaderna, under det att den i de sakkun- nigas förslag jämväl avsåge mvarkkvostnaden för gatan.

Och därmed vore man inne på frågan om lämpligheten av att enligt de sak- kunnigas förslag inräkna gatumarksersättningen i gatukostnadsbidraget. På sid. 283 hade de sakkunniga närmare utvecklat skälen för detta tillvägagångs- sätt och hävdat principen, att markkostnaden för en gata måste jämställas med övriga kostnader för gatans upplåtande samt att detta framför allt hade sin betydelse, då fråga bleve 'om att rättvist fördela denna kostnad. Det vore ju nämligen att märka, att de sakkunniga förutsatte, att gatukostnaderna skulle

mellan markägarna fördelas efter den nytta, de kunde beräknas få av gatu- anläggningen (14 kap. 5 å), och ej efter de grunder, som nu gällde beträffande gatumarksersättning, nämligen att tomtägare betalade för halva gatan utanför sin tomt intill 9 meters bredd, och detta fullständigt oberoende av, på vilket sätt tomtmarken utnyttjades. Bala fastställandet av 9- -metersgränsen, varom mera nedan, vore ju godtyckligt, då man betänkte, att det 1 ena fallet kanske rörde sig om gator i en med höga hus kompakt bebyggd stadsdel, där man åtminstone enligt äldre betraktelsesätt ansett 18— metersgatan såsom varande en normal bo- stadsgata och därför normerande för den nämnda 9—metersgränsen, och det i andra fallet måhända gällde gator inom ett typiskt trädgårdsstadsområde, där den normala bostadsgatan ej uppginge till mer än högst 8 meters bredd. Att så- lunda de sakkunnigas förslag om inräknandet av gatumarksersättningen i gatu- kostnadsbidraget med därav föranledda konsekvenser syftade mot större enhet- lighet och rättvisa torde vara obestridligt.

Å andra sidan kunde icke förnekas riktigheten i den av kritiken framhållna och av Hasselquist själv under lagarbetets gång framförda synpunkten, att man icke i onödan borde rubba på den en gång kommunerna klart givna rätten att åt- minstone få ersättning för den del av gatukostnaderna, som belöpte sig på själva gatumarken. »Man vet, vad man har, men ej, vad man får.» Att Hasselquist dock i detta fall icke ansett sina betänkligheter fordra ett särskilt uttalande, be— rodde bl. a. därpå, att i de sakkunnigas förslag tydligt angåves, att, frånsett huru gatukostnadsbidragen i övrigt kunde variera, kommun alltid skulle äga möjlighet att uttaga den del, som belöpte sig på kostnaden för hela den i stads— planen upptagna gatumarken (jfr motiveringen sid. 287). En olägenhet vore här dock, att proceduren bleve omständligare än enligt nu gällande lag.

Att träffa valet mellan de sakkunnigas och kommitténs förslag beträffande gatumarksersättning torde icke vara det lättaste, och för sin personliga del ville Hasselquist icke giva bestämt företräde åt någotdera.

Beträffande fördelningen av kostnaderna mellan kommunen och markintres- senterna hänvisade Hasselquist till sin reservation (sid. 467—468).

Härefter ville Hasselquist något beröra bestämmelserna om fördelningen av gatukostnadsbidragen markägarna emellan. De sakkunniga hade här gått in för, att det, som skulle vara avgörande vid denna fördelning, vore den nytta. markägaren kunde beräknas få av gatuanläggningen (14— kap. 5 €). Att denna princip vore den mest rättvisa, torde icke kunna förnekas. Svårigheter komme emellertid givetvis att yppa sig, då det gällde dess tillämpning. Att för denna fördelning tillsätta en särskild nämnd (14 kap. 6 5), där de intresserade par- terna, staden och fastighetsägarna, hade var sin representant och där dessutom Konungens befallningshavande vore representerad, syntes vara lämpligt. Kom- mitténs motsvarande bestämmelser om att förslag till fördelning av kostna- derna skulle uppgöras av staden ensam, syntes icke vara till fördel vare sig för staden eller för markägarna. I motsats till stadsförbundets beredning måste Hasselquist sålunda anse, att de sakkunnigas förslag beträffande denna ange- lägenhet vore att föredraga framför kom—mitténs.

Specialfallet, att område, som stadsplanelades, vore i en och samma ägares hand, hade särskilt behandlats i lagförslaget (14 kap. 13 €). I samband där- med hade man kommit in på frågan om, huru stor areal markägare skäligen skulle överlämna till staden för gator och allmänna platser. De sakkunniga hade här med betonande av att behovet måste anses variera allt efter byggnadssättet som ungefärlig ram angivit, att vid sammanträngt byggnadssätt högst 50 % och vid öppet byggnadssätt högst 25 % av den totala markarealen skulle avstås.

Kommittén hade i detta fall utan att skilja på olika 'byggnadssätt ansett sig endast böra angiva ett maxi-mital, nämligen 33% %. Givetvis hade det sina olägenheter att överhuvudtaget direkt angiva några siffror i detta fall, men skulle man göra detta, måste man anse de av de sakkunniga införd-a bäst mot- svara de verkliga förhållandena. Den av stadsförbundets beredning förordade utvägen, att all gatumark, dock med vissa undantag, skulle tillhandahållas sta- den, vore för kommunernas del tillfredsställande. Därvid utginge Hasselquist ifrån att, som syntes framgå av sammanhanget, beredningen i begreppet »gatu- mark» inbegrepe förutom mark för gator och torg även mark, erforderlig för allmänna platser, parker och planteringar. Det riktiga syntes här vara att understödja beredningens förslag men alternativt även framhålla de sak— kunnigas.

I detta sammanhang måste även berör—as den mycket viktiga frågan, huru bestämmelserna rörande gatukostnadsbidragen komme att inverka vid olika slag av bebyggelse. Som av [bestämmelserna i 14 kap. 4 % framginge, hade de sakkunniga uttalat, att särskilda hänsyn måste tagas, då det gällde öppnare och lägre byggnadssätt, och hade skälen för detta närmare utvecklats i moti- veringen sid. 290—291. I sitt yttrande hade vidare lantegendomsavdelningen närmare gått in på denna fråga samt påyrkat, att bestämmelserna förtydligades därhän, att gatukostnadsbidragen vid typisk trädgårdss-tadsbebyggelse ej skulle komma att avse mera än gatas iordningställande till högst 8 meters bredd. Tan- kegången vore ju här, att. på. samma sätt, som 18-metersgatan kunde anses så- som normal bostadsgata vid vanlig, hopträngd stadsbebyggelse, vore 8-meters- gatan normal vid trädgårdsstadsbebyggelse. Gator, som överskrede de i respek- tive fall angivna måtten, måste anses såsom genomfartsleder och sålunda del— vis hänförliga till generalplanebestämmelserna. Mot detta resonemang hade Hasselquist intet att invända, och ville han särskilt framhålla, att, då han påyrkade, att markägare såsom regel skulle bestrida samtliga gatukostnader, avsåges därmed icke de kostnader, som vore att hänföra till ordnandet av genom- Eartsleder.

Rörande de 5. k. likställighetsöverenskommelserna hänvisade Hasselquist till sin reservation (sid. 469—471).

Stadsnigenjörskontoret i Stockholm: Bestämmelserna om gatukostnadsbidrag och sättet att säkerställa stadens rätt till detsamma avveke högst avsevärt från kommitténs år 1920 avgivna förslag till stadsplanelag. Sagda lagförslag fordrade principiellt, utt markägare skulle ersätta staden hela kostnaderna. för gatuan- läggningarna, och man hade även i detsamma konsekvent genomfört säkerstäl- lande av stadens ersättning genom förbud för markens uppdelning, innan säker- het för gatuanläggningarna erhållits. 1920 års lagförslag var betydligt klarare och mera konsekvent genomfört än det nu föreliggande lagförslaget.

Skulle en modifikation göras i det förra lagförslagets bestämmelser och man utginge ifrån, att det kunde bliva för betungande för markägare att ersätta sta-den hela kostnaden för gatornas anläggning, syntes det kontoret emellertid, att de sakkunniga icke slagit in på rätt väg, då de föreslagit, att de enskilda markägarna endast skulle betala % av stadens kostnader för gatuanläggnin- garna — och reservationsvis av fastighetsdirektören Hasselquist, att mark- ägarna skulle betala % av desamma. — Man borde hålla den principen, att gatunätet i erforderlig omfattning borde bekostas av markägarna, men att dessa å (elin sida borde hava garanti för att icke belastas med några onödiga kost- na er.

Sålunda borde bestämmelserna modifieras därhän, att markägare endast bleve

skyldig att bekosta gatunätet till en viss procent utav områdets byggnadsareal, men att denna procent finge variera högst avsevärt med hänsyn till tomtstorlek och byggnadssätt inom det stadsplaneområde, det gällde, exempelvis från 15 %——55 % av hela arealen. I 13 % tredje stycket hade de sakkunniga tänkt sig möjligheten av en sådan variation, ehuru i mycket mindre omfattning.

Det torde varit ett felsteg, när man i rena egnahemsområden tvingade jord- ägare att till kommunen överlämna exempelvis 35 a 40 % av gatumarken, ävensom att han samtidigt ålades bekosta gatornas hela ordnande. Utginge man ifrån mindre areal gatumark i procent till den bebyggda ytan, men verkligen fordrade denna marks iordningställande av markägarna och sedan lade ordnan- det av den överskjutande gatumarken på det allmänna. borde man kunna få en framkomlig lösning av här föreliggande spörsmål. Om storleken av den gatu— mark, som skulle ordnas av markägare, finge bliva beroende av byggnadssät-tet. minskades med säkerhet markägares benägenhet att söka utnyttja marken till slutet byggnadssätt med höga hushöjder. Ävenså skulle man kunna tänka sig att minska kraven på markägares gatukostnadsbidrag i de förstadssamhällen, vilka redan hunnit uppstå, innan de inkorporerades med respektive städer.

De förslag till lösning av föreliggande spörsmål, som principiellt angivits i förevarande förslag till stadsbyggnadslag, ansåge kontoret icke vara tillräckligt klara, lämpliga eller framkomliga. Ej heller kunde kontoret odelat ansluta sig till fastighetsdirektören Hasselquists reservation, då han, samtidigt med att han fordrade ökat gatukostnadsbidrag, mot vad de sakkunniga i övrigt före- slagit, bibehölle städernas rätt att hindra stadsplans fastställande.

Kontoret delade dock de sakkunnigas uppfattning, att det kunde bliva för betungande för markägarna att i obegränsad utsträckning vidkännas alla kost- nader för gatornas iordningställande på sätt, som föreslagits i 1920 års lagför— slag. Principiellt ville kontoret dock ställa sig på detta lagförslags grund och påyrka, att den begränsning, som skulle göras, finge bestå i att markägaren garanterades stadsplanernas ekonomiska utformning, och skyldigheten att lämna gatukostnadsbidrag sålunda begränsades till en viss procent av i stadsplanen ingående tomtmark. Procentsatsen finge därvid variera med hänsyn till områ- dets bebyggande.

I nedanstående tabell finge kontoret angiva, i vilken utsträckning mark— ägarna borde bekosta gatumarkens fullständiga ordnande.

Markägaren skyldig lämna. Sättet för stadsplaneområdet; bebyggande gatukostnadsbidrag för gatuareal, motsvarande

Rena egnahemsområden, där tomtstorleken överstiger 2000 kvm per tomt 20 76 av tomtytan Rena egnahemsområden, där tomtstorleken överstiger 1000 kvm per tomt 25 > » » Egnahemsområden med tomter ej understigande 600 kvm per tomt eller

tomter för 2- a 3-familjshus i villastil ............... 33 1/u » > » Egnahemstomter i slutet byggnadasätt, mindre affärshus, hyreshus i öppet

byggnadasätt m. m. om högst 2 våningars höjd ........... 50 > > »

Öppet eller slutet byggnadssiilt.

Byggnader om högst 3 våningars höjd ................. 60 » » ,

Slutet byggnadssätt. Byggnader om högst 4 våningars höjd ................. 80 » > » » > > 5 ) s ................. 100 » > >

» = ) 6 ) » ................. 110 » ) >

Ovanstående förslag till begränsning av den enskilde markägarens skyldighet att lämna gatukostnadsbidrag och gatumark för stadsplans genomförande gjorde givetvis icke anspråk på att vara någon definitiv lösning av föreliggande fråga. Procentsatserna kunde helt visst bestämmas annorlunda. För den kategori, där lägsta bidraget skulle utgå, det ville säga egnahemsvillor i öppet byggnadssätt samt stora tomter, ansåge kontoret gatubredder om 8 meter fullt tillfredsstäl- lande. Räknade man vidare med att tomtdjupet från gata räknat borde bliva minst 60 a 65 meter, sannolikt något därutöver, komme man till en vägareal, motsvarande 13 % av tomtmarken. Givetvis kunde stadsplan utformas så, att en del tomter endast finge en särskild, kortare tillfartsvåg anordnad till tomterna i form av återvändsgränder, vilket minskade gatunätet. Här förelåge möjlig- heter till parkanläggningar inom i tabellen angiven gatumarksareal. Erforder- lig gatuareal skulle sedan ökas i den mån tomtstorleken minskades och markens bebyggande bleve mera effektivt. I de fall, då. staden ägde att taga hand om äldre. i huvudsak exploaterade områden, kunde kontoret även ifrågasätta ytterligare eftergifter mot vad här ovan föreslagits.

Naturligtvis finge man förutsätta, att de gatukostnadsbidrag, som på ifråga- varande sätt erhölles, icke exakt komme att motsvara hela den i stadsplan ingående gatuarealen, men avvikelserna borde bliva mycket små, och kostna- derna för ordnandet av dessa ytterligt ringa överskjutande arealer finge läggas på det allmänna.

Även om det föreliggande förslaget vid första påseendet förefölle kompli— cerat, ville kontoret framhålla, att gatukostnadsberäkningarna trots detta bleve en mycket enkel sak. Man torde utan större svårigheter kunna få relativt goda enhetspriser för gatumarkens ordnande på olika sätt och inom olika stadsdelar, och sedan förelåge blott enkla procentuella beräkningar, som ej borde vålla några som helst svårigheter.

Största fördelen av ovan skisserade uppslag vore, att man finge en fullt objektiv grund att utgå ifrån och ej behövde förvänta klagomål av det slag, som ovillkorligen skulle bliva fallet, om lagförslaget omsattes i praktiken.

Ifrågavarande kapitel av lagförslaget vore det svåraste att på ett lämpligt sätt utforma, men de sakkunnigas förslag torde enligt kontorets förmenande icke kunna anses som en slutgiltig lösning av frågan.

Drätselnämnden och kammarko'ntoret i Stockholm hava ansett, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, vilka medgåve ett hänsynstagande till de särskilda förhållandena i de olika fallen, skulle i tillämpningen lämna ett för såväl jordägaren som staden rättvisare resultat än kommittéförslaget. Vidare anföres: Den av de sakkunniga i fråga om de 5. k. likställighetsöverenskommel- sernas inverkan på tomtägarnas skyldighet att deltaga i kostnaderna för nödiga gator och avlopp och deras behöriga iordningställande och underhåll intagna ståndpunkt syntes rimlig såväl ur stadens som markägarnas synpunkt. Ett av stadskollegiet i utlåtande .nr 391 för år 1925 över det samma år framlagda för- slaget till provisorisk lagstiftning angående gatuhållningsskyldighet i stad gjort yrkande om rätt för staden att utfå ersättning jämväl för gatukostnader, som nedlagts före stadsplans fastställelse, hade däremot i de sakkunnigas förslag icke vunnit beaktande i annan mån, än att ersättning kunde ifrågakomma för arbeten, kollektivt fattade, som påbörjats men icke slutförts, då framställning ingivits till Kungl. Maj: t angående fastställande av gatukostnadsbidrag. Sta- den syntes icke hava någon anledning att i denna fråga frånträda sin stånd- punkt. — Angående den föreslagna begränsningen av skyldigheten att bekosta gatas iordningställande borde, i överensstämmelse med reservantens bland de

sakkunniga uppfattning, regel och undantag i lagbestämmelserna byta plats, så att regeln bleve, att hela kostnaden skulle bäras av fastighetsägaren, och un- dantaget, att ersättningen sattes lägre efter särskilt beslut av Kungl. Maj: t.

Fastighets- och stadsplanenämnderna i Stockholm hava mot förslaget i denna del gjort följande erinringar: Enligt nämndernas mening borde fastighetsägarna ersätta samhällets samtliga kostnader icke blott för all enligt stadsplanen för gator, allmänna platser och dylikt avsedd mark utan jämväl alla kostnader för sagda marks iordningställande. A_tt, såsom de sakkunniga föreslagit, begränsa fastighetsägarnas skyldighet att ersätta kostnaderna för iordningställandet till högst hälften eller överhuvudtaget till någon viss andel av sagda kostnader kunde nämnderna icke finna nöjaktigt motiverat. Endast för det fall, att iord— ningställandet av viss gata eller allmän plats på grund av dennas särskilda ka- raktär betingade abnormt höga kostnader utan motsvarande fördelar för fastig- hetsägarna, syntes viss jämkning av dessas bidragsskyldighet vara motiverad. Vid eventuell tvist angående skäliga omfattningen av sådan jämkning torde det böra ankomma på Kungl. Maj: t att. efter klagan av vederbörande fastighets- ägare träffa avgörande i frågan.

I likhet med stadsplanelagskommittén föresloge de sakkunniga särskilda reg- ler angående gatukostnadsfrågans ordnande, då större område i en och samma ägares hand lades under stadsplan. Enligt dessa regler skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att med ledning av vissa i lagen givna allmänna riktlinjer bestämma storleken av den areal gatu- och allmän platsmark, som vederbörande markägare i det särskilda fallet skulle vara skyldig upplåta och iordningställa (vid bebyggelse med fristående boningshus i högst två våningar högst 25 %, vid tätare och högre byggnadssätt högst 50 %). I motsats till de sakkunniga an— såge nämnderna det varken påkallat eller lämpligt att överhuvudtaget medelst procentuella arealbestämmelser söka fixera omfattningen av markexploatörs bidragsskyldighet. Ett dylikt system syntes nämligen leda till obillighet än mot samhället och än mot markägarna. Härtill komme, att uppfattningen om de lämpliga proportionerna mellan arealen byggnadsmark, å ena, samt arealen gatu- och allmän platsmark m. m., å andra sidan, växlade. Lämpligare och jäm- väl principiellt riktigare syntes vara att i lagen fastslå, att all gatu- och allmän platsmark, som av staden ansåges erforderlig, skulle av markägaren kostnadsfritt upplåtas och iordningställas, dock med den begränsningen, att genomgående trafikleder och parkområden, som huvudsakligen icke vore avsedda för områdets eget behov, finge helt eller delvis undantag-as från denna skyldighet. Även i detta fall syntes det i händelse av tvist angående i vilken omfattning sådant un- dantag må ske böra ankom-m'a på Kungl. Maj: t att efter klagan av markägaren träffa avgörande i frågan. Förutom att de av nämnderna sålunda i förevarande hänseende föreslagna ändrade reglerna syntes innebära en principiellt riktigare reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan samhälle och markägare, medförde de därjämte den betydande fördelen, att frågor om gatukostnads- bidrag endast i undantagsfall behövde underställas Kungl. Maj:ts prövning.1

1 Herr Lindhagen har gjort följande tillägg till nämndernas uttalande i denna fråga: En- ligt nämndernas mening borde fastighetsägarna ersätta samhället samtliga kostnader för mark till gator och allmänna platser m. m. dylikt, som enligt stadsplan utlagts för nämnda ändamål, ävensom för markens iordningställande. Fastighetsägare skulle däremot äga. rätt att söka jämk- ning genom besvär till Kungl. Maj:t. Dette syntes även vara den rationellaste grundvalen för frågans ordnande. Någon ledning förefölle dock böra fastställas i själva lagen för vad stadsplan i berörda avseenden skäligen borde innehålla och detta. icke minst till begränsande även av re- geringens gottfinnande. En utväg vore visserligen att, såsom sakkunniga ifrågasatt, utsättai lagen ett maximum av den mark, som skall gratis överlämnas. Detta bleve dock endast en nöd- fallsutväg, en schablon, som ej passade för alla förhållanden och icke heller lämnade utrymme

Stadskollegiet i Stockholm: Stadskollegiet ville uttala sin anslutning till den särskilt av fastighetsnämnden och stadsplanenämnden hävdade principen, att fastighetsägarna i regel borde ersätta samhällets samtliga kostnader icke blott för all enligt stadsplanen för gator, allmänna platser och dylikt avsedd mark utan jämväl alla kostnader för sådan marks iordningställande. Som av drätsel- nämnden framhållits borde staden även, såsom redan tidigare från huvudstadens sida yrkats (utl. 391/1925), erhålla rätt att utfå ersättning jämväl för gatu- kostnader nedlagda före stadsplans fastställelse. I konsekvens med den sålunda fastslagna principen borde enligt stadskollegiets uppfattning all gatu- och all- män platsmark, som erfordrades i en rationell stadsplan, av markägaren kost- nadsfritt upplåtas och iordningställas, dock med den begränsningen, att genom- gående trafikleder och parkområden, som huvudsakligen icke vore avsedda för områdets eget behov, borde helt eller delvis undantagas från denna skyldighet. Endast i händelse av tvist angående dessa markä-gares skyldigheter i och för stadsplans genomförande borde det ankomma på Kungl. Maj:t att på fram- ställning av markägare träffa avgörande i dylika frågor.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Givetvis vore de föreslagna bestämmelserna— om gatukostnadsbidrag mera än de gällande ägnade att befordra en rättvis för- delning av gatukostnaden mellan stad och fastighetsägare. Mot bestämmelserna kunde invändas, att det vore för omständligt att i varje särskilt fall fast- ställa grund för fördelningen. Om emellertid, såsom de sakkunniga enligt mo- tiveringen avsett, bidragsfrågan behandlades i sammanhang med frågan om stadsplan på det förevarande området, syntes denna invändning kunna till stor del förfalla.

Stadsfullmäktige i Lidingön: Mot det föreliggande förslaget torde kunna 'anmärkas, att förfaringssättet för gatukostnadsbidragets bestämmande före-- fölle onödigt invecklat. En svaghet hos förslaget syntes ytterligare vara, att staden, därest bidragen icke frivilligt erlades, torde vara nödsakad att i varje särskilt fall inför domstol föra talan om beloppets utfående. Ett förtydligande syntes vidare vara påkallat i fråga om vilken fastighetsägare bidragsskyldig- heten ålåge, om fastigheten överlåtes, sedan gatan upplåtits. Slutligen borde, på sätt 1916 års kommitté föreslagit, byggnadsförbud städse föreligga, intill dess gatukostnadsbidraget guldits eller säkerhet därför ställts. Detta byggnadsför- bud torde nämligen vara den bästa garantien, att bidraget åtminstone i sinom tid komme att inflyta.

Byggnadsnämnden i Lilla Alby har avstyrkt de föreslagna bestämmelserna om markägares ersättningsskyldighet och ansett, att om markägarna mera än andra borde bidraga på grund av dem genom samhällets disponerande av den offentliga marken tillförda vinster, borde detta ske genom beskattning.

Kommunalfnllmäktige i Tierp hava ansett det vara riktigast stadga skyldig- het för tomtägare att utan ersättning tillsläppa gatumark utmed tomten intill gatans mitt samt att i övrigt tomtägare borde vara fri från gatukostnad.

för nya tiders behov och åskådningen Redan nu hade ju ifrågasatts att skapa. inkomster för markägaren genom att bygga på höjden, mot det att byggnadssättet i stället bleve synnerligen glest. Redan detta uppslag gjorde sakkunnigas procentbegränsning och ännu mer statens fastig- hetskommissions begränsning särdeles gammalmodig. Men även då. byggnadssättet normalt hölle sig med lägre höjder till jorden, så. visade redan nu vunnen erfarenhet, att större avsättningar till fri mark i många fall erfordrades. Lagens förutseende borde således formuleras i stället i den riktningen, att till fri mark skulle avtagas vad som minst erfordrades för ett mänskligt bostadsbebyggande med tillgodoseende av bostädernas behov av sol, ljus, frisk luft, grönska och tillfälle för familjerna att med lätthet och ofta komma ut i fria luften till sin vederkvickelse.

Myndigheterna i Huskvarna: Ett enklare och mindre tidsödande sätt för gatukostnadsbidragets fastställande än det i lagförslaget föreskrivna borde möj— liggöras. Om parterna sedan ej kunde enas efter de mera enkla formerna för uppgörelsen borde det i lagförslaget angivna förfaringssättet finnas som en nödfallsutväg.

Stadsfullmäktige i Värnamo hava ansett, att fastighetsägare under alla för- hållanden borde åläggas kostnadsfritt tillsläppa behövlig mark, antingen gata blivit bebyggd eller ej, när fråga om gatas upplåtande och iordningställande uppstode; stad borde dock ej vara skyldig utlägga gata, förrän minst hälften av vid densamma belägna tomter blivit bebyggd-a.

Magistraten och byggnadsnämnden i Växjö hava ifrågasatt, om ej fastighets- ägarens skyldighet att endast bidraga med hälften av gatukostnaderna borde i någon mån utökas beträffande de större markexploatörerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det torde icke kunna bestridas, att den av de sakkunniga föreslagna lösningen av gatukostnadsproblemet hade den för- delen framför nu gällande system, att den inrymde möjlighet att i varje en— skilt fall uppnå en rättvisare avvägning av stadens och den enskilde fastig— hetsägarens ekonomiska förpliktelser. Fråga vore emellertid, huruvida ej den fördel, som sålunda kunde komma att ernås, uppvägdes av olägenheter, som borde väga tyngre. Som en dylik olägenhet måste räknas, att varje legal regel, som gjorde det möjligt för staden och de enskilda fastighetsägarna att kunna beräkna sina ekonomiska förpliktelser, komme att saknas. Det förfarande genom vilket bestämmande och fördelning av kostnadsbidraget skulle ske, vore synnerligen omständligt och tungrott samt kunde förväntas komma att taga en avsevärd tid i anspråk. Med hänsyn till vad sålunda erinrats hade länsstyrelsen stannat vid den mening, att 1916 års stadsplanelagskommittés förslag, enligt vilket nu gällande rättsregler bibehölles i fråga om gatumarken och frågan om kostnaderna för gatas iordningställande överlåtes till lokal reglering för varje stad, ägde företräde framför de sakkunnigas förslag. Måhända borde därjämte tomtägares ersättningsskyldighet vid vidgning av gata utsträckas att. omfatta hälften av värdet av den mark. som erfordrades för gatans vidgning intill 18 meter, oavsett huruvida vidgningen medförde rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut varit medgivet eller ej. -— Länsstyrelsen anslöte sig till de sakkunnigas förslag till regler för gatukostnadsfrågans ord- nande inom exploateringsområde.

Byggnadsnämnden i Malmö: Det nuvarande stadsplaneinstitutet hade i stort sett motsvarat de förväntningar, som ställdes vid dess tillkomst, ehuru erfa- renheten visat, att dess stadganden om lösens- och ersättningsfrågor vore i behov av ändring och komplettering. Den hittills gällande principen, att det definitiva ordnandet av stadsbyggandet borde ske genom fastställande av stads— plan och stadsplanebestämmelser och att mellanhavande mellan staden och de enskilda därefter reglerades, vore enkel och redig och hade i så hög grad ingått i det allmänna medvetandet, att densamma borde bibehållas. Då det vore såväl för staden som för markägarna förmånligast, att reglerandet av gatu- marks- och gatukostnadsersättningar icke skedde, förrän markens uppdelning och användning blivit slutligt bestämd, borde sådan reglering liksom hittills vara knuten vid stadsplanen. Fördenskull borde de för iordningställande av i generalplanen upptagna huvudtrafikleder och parkområden uppstående kost— nader gäldas av staden, intill dess sedermera, då stadsplan blivit fastställd, frågan om markägarnas skyldighet att ersätta skälig del av dessa kostnader upptoges till prövning i samband med reglerande av övriga stadsplanekostnader.

I l l ; (

Då Malmö stad av ålder ägt att inom vissa gränser och efter vida enklare förfarande än det föreslagna av markägarna uttaga hela kostnaden för gatas första iordningställande, innebure de nya stadgandena en minskning i stadens hittillsvarande förmåner. Visserligen stadgades i 14 kap. 3 %, att Konungen ägde besluta om storleken av fastighetsägarnas andel i förhållande till staden i gatu- kostnaden, och i 4 %, att skälig hänsyn därvid skulle tagas till vad i staden i detta avseende redan kunde vara gällande, men förstnämnda % syntes dock icke avse meddelande av allmän lättnad i lagens bestämmelser utan avse fram- ställning i speciella fall. Då genomförandet av lagförslagets bestämmelser för staden bleve i hög grad oförmånligt, syntes sådan ändring däri skäligen böra ' vidtagas, att Konungen medgåve rätt åt stad, där av ålder andra bestämmelser

varit gällande, att allmänt förordna om dessas fortfarande tillämpning.

En bestämd olägenhet syntes vara, att gatumarksersättning och gatumarks— kostnad i lagförslaget sammanförts till ett begrepp. Visserligen kunde under vissa omständigheter enhetlighet vara. önskvärd, men om denna skulle vinnas på bekostnad av överskådlighet och enkel praktisk tillämpning vore enhetlig- heten av ondo. De nu gällande bestämmelserna om gatumarksersättning vore enkla och lätta att praktiskt tillämpa och erkändes allmänt såsom berättigade. Avståendet av gatumark eller ställandet av säkerhet härför vore oftast till tiden vitt skilt från tidpunkten för gatans iordningställande. Om därför gatukost— nadsbidraget för att kunna sammanräknas med gatumarksersättningen skulle uträknas redan vid stadsplanens tillkomst, skulle det förra, innan gatorna be— hövde utläggas och således den verkliga kostnaden kunna fastställas, bliva för- åldrat och förrättningen behöva ånyo företagas, med ty åtföljande osäkerhet för fastighetsägarna. Då verklig olägenhet ej påvisats vara förknippad med gällande ordning, syntes därför alla skäl tala för att gatumarksersättningen och ställandet av säkerhet härför fortfarande finge behandlas för sig och gatu- kostnadsbidraget allenast komma att omfatta övriga kostnader för gatas iord— ningställande och således kunna bestämmas, när tiden för gatans utläggning vore inne. I detta sammanhang torde böra framhållas, att, om de rent admi- nistrativa förfarandena i samband med stadsplan, tomtindelning, fastställande av gatukostnader etc. etc. bleve allt för vidlyftiga, kostsamma och i förväg bindande, möjligheterna till ändring av olämplig stadsplan samtidigt därigenom inskränktes och benägenhet uppstode att bibehålla redan fastställd plan, då ändringssvårigheterna verkade avskräckande.

Hittills gällande bestämmelser rörande gatumarksersättning vid vidgning av gata hade utgått ur lagförslaget, och i stället hade i 11 % införts stadgande om att om stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning i väsentlig mån ändrats eller gata på sådant sätt förbättrats, att invid liggande fastigheter därav hade uppenbar nytta, finge fråga upptagas om fattande av nytt eller jämk- ning av tidigare beslut rörande skyldigheten att utgiva kostnadsbidrag. Även rörande detta stadgande gällde, att ett enkelt och beprövat förfarande ersatts med ett komplicerat sådant, vilket säkerligen komme att giva anledning till tvistigheter rörande innebörden av ordet >>för'bättrad», under vilket gatuvidg— ningsbegreppet dolts. Det syntes emellertid riktigt att även beträffande vidg- ning av gata gatumarksersättningen borde utgå för sig, dock hade, då gatuvidg- ningar åsamkade stad betydande kostnader och samtidigt, åtminstone beträf- fande äldre trängt bebyggda stadsdelar, tillförde fastighetsägarna stora för- delar, fastighetsägarnas gatumarksersättningsskyldighet bort höjas från hittills- varande 14 till hälften av gatuvidgningen ; bidragsskyldigheten dock lämpligen begränsad att omfatta vidgning till högst 18 meters gatubredd.

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: Av bestämmelserna i 14 kap. framginge, att fastighetsägarnas bidrag till gatas första iordningställande skulle sammanläggas med gatumarksersättningen och under benämningen >>gatukost- nad» beräknas redan omkring tidpunkten för stadsplanens tillkomst. Beräk- ningen kunde sålunda i vissa fall behöva äga rum lång tid, innan gatorna måste utläggas. Avdelningen förmenade, att de kostnader, som inginge i den s. k. gatukostnaden, borde fastställas var för sig, samt att kostnaden för gatas första iordningställande först borde bestämmas vid tiden för gatas utläggande, emedan därigenom tillförlitligare kostnadsuppgifter kunde läggas till grund för be- räkningarna.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona: Den föreslagna pro-* ceduren i fråga om uttagande av gatukostnadsbidrag syntes allt för tung och onödigt invecklad. Det syntes vara till nackdel, att gatumarksersättningen och bidraget till gatuanläggning sammankopplats. Hittills hade städerna haft lag- lig rätt uttaga den förra, hädanefter skulle den bliva i viss mån beroende av Konungens prövning. Bestämmelsen om att vid avvägande av fastighetsägarnas bidrag hänsyn skulle tagas till förutvarande bruk i detta avseende inom sam— hället, torde i praktiken komma att föranleda, att beträffande städer, där ga— torna för närvarande anlades på stadens bekostnad, detta komme att ske även i fortsättningen. För sådana städers vidkommande, alltså även Landskronas, hade det därför varit fördelaktigt, om lagen hade klart bestämt, att viss del, exempelvis hälften, av gatuanläggningskostnaderna skulle gäldas av fastig— hetsägarna.

Beträffande bestämmelserna om markexploatörs bidrag till stadsplanens ge— nomförande vore intet att erinra. Möjligen borde förutom gatumark och park- områden jämväl avstås mark för inom området erforderliga allmänna byggna- der, såsom för skolor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget innebure i princip ett förverkligande av ett från kommun—alt håll länge närt önskemål, att tomtägare skulle deltaga i kostnaderna för själva anläggningen av gatan. Enligt länssty- relsens erfarenhet torde också en lagstiftning i angiven riktning vara av be- hovet påkallad.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg hava i stort sett förordat bibehållande av gällande bestämmelser, dock med den av stadsförbun- dets beredning föreslagna jämkningen i fråga om tomtägares ersättningsskyldig— het vid vidgning av gata, samt ytterligare anfört: De sakkunniga hade utformat bestämmelserna för bestämmandet av bidragen till gatas iordningställande på ett så komplicerat sätt, att de ej kunde tillstyrkas. Genom att vid kostnadsfördelnin— gen medtaga även andra fastigheter än tomter, men likväl i viss mån basera utred- ningen på förefintlig eller tilltänkt tomtindelning hade skapats svårigheter, som knappast nöjaktigt torde kunna bemästras. Det i 4 % intagna stadgandet, att vid bestämmandet av fastighetsägarnas skyldighet att till staden utgiva gatu- kostnadsbidrag skälig hänsyn skulle tagas till vad i staden i detta avseende re- dan kunde vara gällande, torde kunna komma att så tolkas, att t. ex. Göteborgs stad, där markägarna hittills ej deltagit i kostnaderna för gatuarbetena, mot markägarnas bestridande svårligen skulle kunna erhålla Konungens medgivan- de till införande av bidragsskyldighet. Ifrågavarande lagstiftning bleve i så fall värdelös för Göteborg, oaktat de sakkunniga särskilt framhölle olägenheter- na för denna stad av att med nuvarande lagstiftning möjlighet ej förelåge att av fastighetsägare uttaga ersättning för kostnaderna för gatas iordningställande. _ Nöjaktig motivering hade ej framlagts för att begränsa markägarnas bidrag,

frånsett gatumarken, till blott hälften av gatukostnaderna. Begränsningen före- fölle rätt godtyckligt vald, i synnerhet som staden genom ränteförluster sanno— likt alltid komme att få betala mera än hälften av de verkliga kostnaderna.

Beträffande gatukostnadsfrågans ordnande, då område i en och samma ägares hand intoges i stadsplan, förordades en enkel och fast regel. Det syntes ej vara mer än rimligt att, om området i fråga vore av den storlek, att det krävde anord— nandet av allmänna byggnader för tillgodoseende av områdets eget behov, även mark till sådana byggnader kostnadsfritt skulle av markägaren till staden upp— låtas. Därför borde regeln så utformas, att markägare skulle vara skyldig att dels tillhandahålla staden gator, allmänna platser samt mark för offentliga byggnader intill viss procent av områdets hela areal och dels bekosta iordning- ställandet av de sålunda tillhandahållna gatorna och allmänna platserna. Innan maximiprocenten fixerades, torde noggranna undersökningar rörande markför- delningen inom stadsplaner böra verkställas för skilda orter inom landet.

Rörande de s. k. likställighetsöverenskommelserna har fastighetsdirektören i Göteborg anfört bl. a.:

»Bland de städer, där sådana likställighetsöverenskommelser ingingos, var även Göteborg. Likställighetsöverenskommelsen här grundar sig på en av juris kandidaten A. Philipson vid stadsfullmäktiges sammanträde den 19 februari 1863 väckt motion av innehåll, att stadsfullmäktige måtte hos magistraten be- gära nödig åtgärd för sådan överenskommelse med borgerskapet, att alla bor- gerskapet uteslutande tillhöriga rättigheter och egendom inrymdes åt även stadens icke burskapsägande invånare, vilka genom stadsfullmäktige skulle åtaga sig att med borgerskapet dela de borgerskapet uteslutande åliggande skyl- digheter, ävensom att, i händelse borgerskapet härtill samtyckte, Kungl. Maj: ts fastställelse å överenskommelsen skulle sökas. Vid stadsfullmäktiges påföljan— de sammanträde den 26 februari samma år gjorde herr Philipson till sin ovan— nämnda motion sådant tillägg, att den i motionen avsedda överenskommelsen skulle utsträckas till även andra klasser av stadens medlemmar än borgerskapet, vilka vore i besittning av egendom och rättigheter, men ägde motsvarande skyl- digheter och åligganden. Motionen med tillägg remitterades av stadsfullmäkti- ge för utredning till drätselkommissionen. Det utlåtande, drätselkommissionen i anledning härav avgav, vilket utlåtande finnes intaget i stadsfullmäktiges tryckta handlingar för år 1863 under nr 9, innehåller i fråga om gatuhåll- ningen i huvudsak följande.

Underhåll och belysning av gata inom den egentliga staden, varmed för- stods staden inom dåvarande Vallgraven, bekostades från äldre tider av veder- börande fastighetsägare, av var och en utanför hans tomt. I anledning av upp- kommen fråga om gatornas omläggning med tuktad sten samt belysning med gas åtogo sig emellertid näringsidkare samt ämbets— och tjänstemän jämte ståndspersoner vid allmän rådstuga den 17 april 1845 att bidraga till kostna- derna härför. På grund av detta åtagande påfördes därefter fastighetsägarna jämte nyss nämnda befolkningsklasser vissa avgifter för bestridande av berörda kostnader. Genom beslut vid allmän rådstuga den 18 februari 1859 bestämdes vidare, att gatuomläggningen med tuktad sten skulle utsträckas till stadens nya kvarter inom Vallgraven, att rännstenar av huggen granit skulle anbringas och belysningen å vissa gator förstärkas, samt att kostnaderna härför skulle be— stridas av fastighetsägarna jämte förberörda befolkningsklasser. Medel härtill anskaffades genom förhöjda avgifter. Avgifterna synas hava påförts dem av ovannämnda klasser av befolkningen, vilka ägde fastighet eller bedrevo näring inom den egentliga staden med den utsträckning, att avgifter även utgingo för

hus och tomter i stadens 10 kvarter utom Vallgraven, ävensom sannolikt alla ämbets- och tjänstemän samt ståndspersoner. Kostnaderna för gatuomläggnin- garna förskotterades genom upptagande av lån >>på stadens invånares ansvarig— het», men lånen torde, intill dess likställighetsöverenskommelsen kom till stånd, hava helt förräntats och amorterats av ovannämnda avgifter.

Inom förstäderna ålåg det på grund av föreskriften i upplåtelse— och fri— köpsbreven fastighetsägarna att, var utanför sin fastighet, ombesörja och be- kosta gatas underhåll. I fråga om förstäderna stadgades dock uttryckligen, att denna skyldighet inträdde först sedan gata blivit på stadens bekostnad stensatt. Masthugget utgjorde likväl härvidlag ett undantag såtillvida, att fastighets- ägarna där jämlikt kungl. brevet den 4 mars 1823 hade skyldighet att även iståndsätta gatorna. Belysningen av gatorna i förstäderna hade fastighetsägar— na jämlikt magistratens utslag den 27 september 1850, som fastställdes av Kungl. Maj: t den 2 juni 1852, skyldighet att bekosta, dock med bidrag från stadskassan.

Efter emottagande av drätselkommissionens yttrande beslöto stadsfullmäktige vid sammanträde den 3 september 1863, att fullkomlig likställighet mellan alla kommunens medlemmar i kommunala rättigheter och skyldigheter skulle, för såvitt därigenom rubbning ej föranleddes i sådana de särskilda stadsmed— lemmarnas rättigheter och skyldigheter, Vilka grundade sig på stadgandena i grundlagarna, här införas, under förutsättning, att den borgerskapet eller andra särskilda klasser av stadens invånare tillhöriga egendom på kommunens med- lemmar överlätcs. Vid allmänt sammanträde inför magistraten den 9 oktober 1863 förklarade därpå borgerskapet, att borgerskapet medgåve den ifrågasatta likställigheten mellan borgerskapet Och kommunens övriga innevånare i kom- munala rättigheter och skyldigheter samt jämväl till kommunens medlemmar överläte den borgerskapet tillhöriga egendom. Genom kungl. brev den 13 november 1863 fastställdes de av Göteborgs stads innevånare i förevarande , avseende fattade beslut till framtida efterrättelse. ;

Av drätselkommissionens förenämnda utredning framgår, att här i staden vid tiden för likställighetsöverenskommelsens ingående såsom allmän regel gällt, att gatornas underhåll och belysning skulle ombesörjas och bekostas av fastighetsägarna ensamma. Utredningen utvisar vidare, att vid nämnda tid- punkt anläggning av gata inom Masthugget ålåg fastighetsägarna ensamma men 1 inom övriga förstäder staden, varmed icke torde kunna förstås annat än stadens 1 invånare gemensamt. Däremot lämnar utredningen intet besked om, huruvida anläggning av gata inom den egentliga staden ålåg fastighetsägarna ensamma eller dessa i förening med vissa andra samhällsklasser eller stadens invånare gemensamt. Efter vad jag kan finna, torde det numera knappast vara möjligt , att vinna någon full klarhet i detta hänseende. För bedömande av denna fråga i synas emellertid två av stadsfullmäktige i sammanhang med likställighetsöver- enskommelsen fattade beslut ävensom stadsfullmäktiges beslut i anledning av en av fastighetsägarna i Masthugget gjord framställning om befrielse från skyl- dighet att bekosta nattbevakning samt underhåll, belysning och anläggning av gata vara av ett visst intresse.

I anslutning till ovannämnda beslut angående kommunal likställighet fat- tade stadsfullmäktige även beslut angående vilka utgifter, som skulle bestri- das av gemensamma stadsutskylder. Bland dessa utgifter upptogos utgifterna för gatornas underhåll och belysning. Däremot nämnes i beslutet intet om utgifterna för anläggning av gata. Sistnämnda utgifter omnämnas icke heller i ett av stadsfullmäktige vid samma tillfälle fattat beslut om, i vilka avseenden

likställighetsbeslutet ej borde medföra ändring i dittillsvarande skyldigheter. Dessa båda beslut tyda på, att anläggning av gata redan före likställighetsbe- slutet varit en stadsinvånarnas gemensamma angelägenhet.

Nyssnämnda framställning från fastighetsägarna i Masthugget behandlades av stadsfullmäktige vid sammanträden den 15 mars och den 2 juni 1864, därvid stadsfullmäktige förklarade, att beslutet av den 3 september 1863 innefattade befrielse för sökandena från åliggande att annorledes än genom bidrag till sta- dens gemensamma utskylder för sina fastigheter bekosta nattbevakning samt gatornas underhåll och belysning, men att däremot framställningen om, att sta- den måtte övertaga besörjandet och bekostandet av anläggningen av gator, ej föranledde till annat beslut, än att tomtägare, som ej fullgjort sin skyldighet, skulle äga att var för sig med gatu- och Vägförvaltningen överenskomma om arbetets utförande mot vid varje särskilt tillfälle bestämd gottgörelse. Av detta beslut, sammanställt med det förhållandet, att, såvitt jag kunnat finn-a, an- läggning av gata inom den egentliga staden efter likställighetsöverenskommel- sen bekostats av stadsinvånarna gemensamt, synes man kunna draga den slut— satsen, att anläggning av gata före likställighetsöverenskommelsen åtminstone icke bekostats av fastighetsägarna ensamma. Det är nämligen knappast tänk— bart att, om fastighetsägarna i den egentliga staden haft skyldighet anlägga gata, stadsfullmäktige skulle hava upphävt denna skyldighet för dem, men bi- behållit motsvarande skyldighet för fastighetsägarna i Masthugget.

På grund av vad nyss anförts synes det sannolikt, att, i likhet med vad som var förhållandet i förstäderna, med undantag av Masthugget, anläggning av gata även inom den egentliga staden bekostats av stadskassan och således ålegat stadens invånare gemensamt.

Vid ovan angivna förhållande torde det få anses, att den här i staden träf- fade likställighetsöverenskommelsen icke omfattat anläggning av gata, vad den egentliga staden och förstäderna, med undantag av Masthugget, beträffar av den anledningen, att sådan överenskommelse där var obehövlig, enär anlägg— ning av gata redan var en stadsinvånarnas gemensamma angelägenhet, och vad Masthugget beträffar på den grund, att anläggning av gata genom särskilt be— slut undantogs från överenskommelsen.»

Härefter redogör fastighetsdirektören för den betydelse, de sakkunniga an— sett sig böra tillerkänna likställighetsöverenskommelserna, och för de föreslagna bestämmelserna samt yttrar vidare:

»Vilket inflytande den i Göteborg ingångna likställighetsöverenskommelsen med nyssnämnda av de sakkunniga föreslagna bestämmelse kan komma att tillmätas vid avgörande av frågan om gatukostnadsbidrag från fastighetsägare här i staden låter sig knappast med bestämdhet nu avgöras. Vad beträffar fas— tigheterna i förstäderna, förefaller det dock ganska tydligt, att likställighets- överenskommelsen icke kan åberopas såsom stöd för upphävande eller minskan- de av deras bidragsskyldighet. Däremot kan detta möjligen vara tvivelaktigt i fråga om fastigheterna i den del av staden, som vid likställighetsöverenskom- melsens ingående benämndes den egentliga staden. Emellertid vill det såsom ovan nämnts synas, som om anläggning av gata icke heller inom den egent- liga staden inbegripits i likställighetsöverenskommelsen. Härtill kommer, att det möjligen kan vara tvivelaktigt, om något vederlag i den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsens mening utgått från fastighetsägarna. Såvitt jag kun- nat finna, har vid likStällighetsöverenskommelsens ingående icke lämnats annat vederlag, än att vissa fastigheter, vilka ägdes av två kassor, sammanskotts- kassan och inkvarteringskassan, tillhörande fastighetsägare och näringsidkare

gemensamt, överlåtits å stadens samtliga invånare. Förenämnda bestämmelses avfattning synes icke göra det uteslutet att utläsa bestämmelsen så, att den är tillämplig endast i de fall, då fastighetsägarna ensamma tillhörig egendom läm- nats såsom vederlag för vunnen befrielse från viss skyldighet.

Emellertid kan det icke förnekas, att möjlighet förefinnes för, att staden på grund av likställighetsöverenskommelsen måste helt eller delvis avstå från gatukostnadsbidrag från fastigheter inom den egentliga staden. Detta kan komma att få en ganska stor ekonomisk betydelse särskilt med hänsyn därtill, att åtskilliga gatureglen'ngar torde bliva nödvändiga inom denna del av staden. Ur denna synpunkt skulle en sådan ändring av den av de sakkunniga i före- varande hänseende föreslagna bestämmelsen, att likställighetsöverenskommel— serna ej tillerkännas någon rättslig verkan vid avgörande av frågor om gatu— kostnadsbidrag, vara önskvärd. Ett stadgande av sistnämnda innehåll kan knappast heller anses innebära någon obillighet mot fastighetsägarna. Med de grunder, som torde komma att bestämmas för fastighetsägarnas bidragsskyldig- het till gatukostnaderna, lärer man nämligen kunna med ganska stor visshet utgå från, att fastighetsägarna icke komma att åläggas att bidraga med större belopp, än att såväl bidraget som det vederlag, vilket lämnats vid likställighets— överenskommelsens ingående, väl täckas av den värdeökning, som genom gatu- anläggningen uppstår å fastigheterna.

Tydligt är, att likställighetsöverenskommelsen icke kan tillgodoräknas andra fastigheter än dem, vilkas dåvarande ägare få anses hava deltagit i överens— kommelsen. Detta kan givetvis icke vara några andra än ägarna av fastig— heter inom det dåvarande stadsområdet. Likställighetsöverenskommelsen kan således icke inverka på bidragsskyldigheten för fastigheter, belägna inom om- råden, vilka efter likställighetsöverenskommelsens tillkomst införlivats med staden. Detta framgår också av förenämnda av de sakkunniga föreslagna bestämmelse.

Såsom ovan nämnts har fastighetsägare enligt det föreliggande förslaget icke skyldighet lämna större bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga kostnader, vilken del dock ej må bestämmas till mera än hälften, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställer högre bidragsskyldighet. Enligt denna bestämmelse skola alltså fastighetsägarna ersätta staden värdet av hela gatumarken, oavsett vilken bredd gata har, men däremot såsom regel endast hälften av kostnaden för gatas an- läggning oeh avloppsledning. Såsom skäl för denna begränsning av fastighets— ägarnas skyldighet i fråga om utgivande av ersättning för kostnaden för gatu- anläggning och avloppsledning hava de sakkunniga anfört, att en gatuanlägg- ning såsom utgörande ett led i stadens utveckling alltid måste antagas vara till fördel för staden i dess helhet, varför det ej kan anses obilligt, att en del av gatukostnaden stannar å staden och uttages av skattemedel. Detta skäl kan möjligen vara giltigt beträffande själva gatuanläggningen, men i fråga om an- läggning av avloppsledning synes kunna ifrågasättas, om det bör tillmätas nä- gon betydelse. I varje fall är det tydligen synnerligen svårt att draga en gräns mellan vad som i detta hänseende är och icke är till fördel för staden. Givetvis låter det sig knappast heller göra att ens tillnärmelsevis riktigt bedöma, huru stor stadens fördel är, och vilken andel staden på grund härav bör taga i gatu— kostnaden. Ett avgörande i dessa frågor måste alltid bliva mer eller mindre godtyckligt. För såvitt jag kan finna, torde emellertid icke någon anledning föreligga för att vid bestämmande av gatukostnadsbidraget fästa något av- seende vid, vilken fördel staden har av gatuanläggningen. Det avgörande

synes böra vara, vilken fördel fastighetsägaren har av densamma. Är denna fördel så stor, att den motsvarar hela kostnaden för gatuanläggningen, bör han ersätta hela kostnaden, är den mindre bör ersättningen i motsvarande grad minskas. Som regel torde dock fastighetsägarnas fördel av gatuanlägg- ningar vara minst lika stor som kostnaderna för dessa anläggningar och ofta betydligt större. Insikten härom fördunklas ofta därav, att fastighetsägarna helt eller delvis uttaga den värdestegring å jorden, som uppstår genom gatas anläggning redan innan anläggningen kommit till utförande. Detta möjliggöres därigenom att, på grund av lagstiftningens bristfälligheter i förevarande hän- seende, i den allmänna föreställningen ingått, att staden skall ombesörja och bekosta gatuanläggningar. Vid bedömande av jordägarnes fördel av gatuan— läggningar får man därför icke utgå från de pris, som fastighetsägarna erhålla för mark, som ej är försedd med gator, utan från pris, vilka ligga betydligt under dessa. Med hänsyn härtill anser jag, att som regel bör gälla, att fastig— hetsägarna skola betala alla gatukostnader. Då det emellertid någon gång kan inträffa, att den genom gatuanläggningar uppkomna verkliga jordvärdesteg- ringen icke förslår till betänkande av gatukostnaderna —— detta kan exem- pelvis vara fallet beträffande område, som är avsett för bebyggande med egna hem och genom vilket en större trafikled framdrages, eller vid gaturegleringar i äldre stadsdelar, där dyrbara byggnader måste inlösas och avröjas —— synes möjlighet för undantag från denna regel böra beredas.»

Stadsfullmäktige i Mölndal hava hemställt att reglerna för gatukostnadsbi- drag måtte så avfattas, att någon fara för betydande beskattning av små- fastigheter ej kunde komma att äga rum.

Byggnadsnämnden i Mölndal: En lagstiftning i avsett syfte skulle bliva av största värde för många stadskommuner, icke minst för i utveckling stadda trädgårdsstäder. Emellertid måste för undvikande av orättvis beskattning det göras mera bestämd skillnad mellan verkliga markexploatörer och andra fastig- hetsägare, och borde såsom hittills beträffande gatumarksersättningen tilläm- pas särskilda, i lag bestämda fasta regler.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Uddevalla hava ansett, att fastig— hetsägares bidrag till gatukostnader o. d. ej borde begränsas till viss del.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i likhet med stadsförbundets beredning ansett, att gällande regler om skyldighet för tomtägare att ersätta gatumark utmed tomten borde bibehållas, och har beträffande gatukostnaderna i övrigt funnit den föreslagna metoden för deras fördelning allt för inkrånglad.

Myndigheterna i Trollhättan hava ansett: att gällande bestämmelser angåen- de gatumarksersättning i stort sett måtte bibehållas; att ersättning för gatumark och kostnaden för gatas iordningställande måtte i lagen behandlas var för sig; att i överensstämmelse med vad fastighetsdirektören Hasselquist anfört i sin reser- vation tomtägares bidrag till gatukostnad måtte väsentligt ökas utöver vad de sakkunniga föreslagit; samt att det vore olämpligt att fixera ett visst procenttal gatumarksareal, som markexploatör borde upplåta, utan borde denne avstå all den mark, som erfordrades till gator, parker och öppna platser, dock med skäligt undantag av mark, som behövdes till sådana huvudtrafik- leder och parker, vilka icke vore avsedda för områdets eget behov.

Myndigheterna i Borås: De svårigheter, som i Borås visat sig uppkomma vid lösandet av frågor om utomplansområdenas förseende med gator och led— ningar, utgjorde starka motiv för biträdande av förslaget om införande av gatu— kostnadsbidrag. Därvid syntes emellertid lagförslagets begränsning av stadens rätt till ersättning till högst hälften av kostnaderna böra utgå och hela kost-

naden kunna uttagas, även om stadsplaneområde berörde flera fastighetsägare. Det måste anses riktigt att vid bestämmandet av fastighetsägarnas kostnads— bidrag särskild hänsyn toges till det förhållandet, att inom städerna redan funnes åtskilliga områden, vilka vore ganska fullständigt bebyggda utan att stadsplan varit fastställd, och att för sådana områden det procentuella bidraget sattes lägre, men syntes full rättvisa lättare kunna skapas härvidlag, om den övre gränsen för bidragsskyldigheten helt bortfölle. Då försvunne även den oklarhet, som eljest förefunnes i början av 13 %: »Var område etc. i en och samma ägares hand etc.» Vidare finge 4 % första stycket ej tolkas så, att i de städer, där gatukostnadsbidrag hittills ej utgått, denna praxis, då den ej grun- dade sig på några rättsliga förhållanden, toges till intänkt för att avgifterna i fråga skulle sättas lägre än annars.

[länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Till frågan om gatukost- nadsbidrag ansåge sig länsarkitekten ej böra taga annan ståndpunkt än att uttrycka farhågor för att dess tillämpande — sådant det i lagförslaget avsåges — komme att giva anledning till en mångfald tvistigheter och medföra för- hållandevis stora kostnader för utredning. Institutets införande torde ock med all sannolikhet, åtminstone en tid framåt, hämma städernas utbredning ut- över nya områden till förmån för en förtätning av de inre eller redan bebyggda delarna.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen ställde sig tveksam i fråga om förslaget att till gatukostnader hänföra jämväl ersättning för gatumark, varigenom även denna ersättning skulle komma att regleras genom i särskild ordning tillkomna lokala stadgar. Om också ett sådant förfaringssätt i vissa enskilda fall skulle medföra en rättvisare uppskattning av fastighetsägares bi- dragsskyldighet, torde dock å andra sidan dels den omständliga proceduren för bidragens fastställande, dels ock omöjligheten för en spekulant att i förväg kunna räkna med markersättningens storlek innebära praktiska olägenheter.

Drätselkammaren i Örebro: Förslaget tydde på beaktansvärda ansträng- ningar att komma till ett resultat i frågan, som tillgodosåge båda parternas berättigade intressen. Drätselkammaren funne sig likväl icke övertygad, att förslaget innebure den bästa lösningen av det föreliggande spörsmålet. Proce- duren syntes mer än nödigt invecklad och vore dessutom förbunden med den olägenhet, att varken staden eller den enskilde fastighetsägaren på förhand kunde veta, staden vad densamma hade att påräkna i bidrag för en viss gata, och fastighetsägaren vad ifrågavarande onus beträffande hans fastighet komme att innebära. Det vore visserligen sant, att ett mera schablonartat avgörande icke möjliggjorde full rättvisa i varje enskilt fall, men denna olägenhet torde uppvägas av fördelen att vederbörande från början hade något så när klart för sig, varom ersättningen komme att röra sig, samt att ersättningsfrågan utan allt för stor omgång kunde bringas till ett avgörande. Drätselkammaren, som visserligen beaktade önskvärdheten, att ifrågavarande spörsmål kunde bringas till en lösning i samband med nu föreliggande lagstiftningsärende, kände sig likväl icke övertygad, att spörsmålet nu vore moget för sin lösning. Frågan syntes vara av så ytterst ömtålig och invecklad art, att drätselkammaren funne rådligast att densamma underkastades förnyat särskilt övervägande, därvid drätselkammaren funne av synnerlig vikt, att även representanter för den part, som på det närmaste berördes av spörsmålet, fastighetsägarna, bereddes till- fälle att redan på ett tidigare stadium än nu skett göra sina synpunkter gäl- lande. Drätselkammaren hade icke heller kunnat finna, att frågan om gatukost- nadsbidrag borde äga ovillkorligt samband med stadsplanelagstiftningen i

i i

| i | l

övrigt, så mycket mindre som drätselkammaren icke kunnat helt biträda de sak- kunnigas förslag rörande upphävandet av stadsplanemonopolet.

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén: I fråga om sta- dens befogenhet att uttaga ersättning jämväl för gatas iordningställande skulle enligt lagförslaget möjlighet beredas städerna att antaga och erhålla faststäl- lelse å lokala stadgar, varigenom denna kostnad jämväl komme att delvis läggas på markägarna. Kommittén funne i likhet med Svenska stadsförbundet, att denna sak borde i lag fastställas, enär svårigheter otvivelaktigt skulle möta att genomföra en dylik lag inom samhällen, där fastighetsägareintresset hade övervikt, under det att det torde allt för lätt genomföras inom andra orter, där majoriteten bestode av löntagare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: De sakkunnigas åsikt, att de olika utgif- terna för gatas upplåtande borde likställas, vare sig de bestode i löseskilling för själva gatumarken eller i olika slags kostnader för gatas iordningställande, funne länsstyrelsen principiellt riktig, och förslaget till berörda kostnaders ut- skiftande på fastighetsägarna syntes i huvudsak ägnat att åstadkomma rätt— visa. Emellertid torde de föreslagna bestämmelserna i många fall föranleda svårigheter och omgång i vissa hänseenden, och syntes därför förenklade be- stämmelser härutinnan önskvärda. Huruvida förslaget till begränsning av ersättningsskyldigheten för gatukostnaden vore den lämpligaste torde kunna ifrågasättas. Fall torde onekligen kunna förekomma, då den föreslagna in- skränkningen i stads rätt till ersättning till högst hälften av kostnaden för gatas iståndsättande måste anses stå i missförhållande till den genom gatans framdragande orsakade markvärdestegringen.

Drätselkammarens i Gävle kommitté: Vid granskning av innehållet i ka- pitlet om bidrag till gatukostnad hade stadsförbundets beredning, liksom även Svenska kommunaltekniska föreningen bl. a. gjort erinran emot, att gatu- marksersättning, som för närvarande lagligen ålåge tomtägare att vidkän- nas, enligt de sakkunnigas förslag skulle inräknas i gatukostnadsbidraget. Man framhölle sålunda, att medan skyldighet för tomtägare att ersätta staden vär- det av gatumarken för närvarande vore i själva lagen fastställd och alltså utan vidare förelåge, så skulle enligt lagförslaget dylik skyldighet icke inträda, med mindre än att staden uppgjorde och av högre myndighet erhölle fastställelse å särskilda bestämmelser därom, efterhand som gator skulle upplåtas inom olika delar av stadsplaneområdet. Då emellertid den nuvarande lagstiftningen be- träffande ersättning för gatumark förmenades vara i stort sett lyckligt utfor- mad, även om lagens bestämmelser i förevarande avseende icke alltid verkade rättvist i de enskilda fallen, så gåve man uttryck åt den åsikt, att sådana regler beräffande gatumarksersättning alltfort borde finnas, med vilka såväl staden som fastighetsägarna kunde i förväg räkna, och vilka av staden kunde när som helst bringas i tillämpning. I anslutning till denna uppfattning på- yrkade nyssnämnda förening, att gatumarksersättning och övrig gatukostnad måtte i den nya lagstiftningen särskiljas, varvid dock en revidering av gällan- de lagstiftning om gatumarksersättning antyddes såsom önskvärd, särskilt med hänsyn till det olikformiga sätt, på vilket tomtägare belastades med ersättning för vidliggande gatumark. De synpunkter, som sålunda andragits i nu be- rörda spörsmål, förefölle vara värda beaktande vid den överarbetning av för- slaget, som torde komma till stånd.

I Gävle förelåge det förhållandet, att innehavare av inom stadens planlagda område vederbörligen utlagd tomt hade att för erhållande av anslutning till stadens vatten- och avloppsledningar bekosta det första iordningställandet av

till tomten gränsande gatudel intill halva gatubredden, i den mån drätselkam- maren ej annorledes beslutade. Motsvarande föreskrifter i lagförslaget avveke från sålunda tillämpade bestämmelser väsentligen i de hänseenden, att tomt— ägares bidragsskyldighet enligt förslaget normalt vore begränsad till högst hälften av gatukostnaden, att denna kostnad beräknades genom sammanslag- ning av kostnaderna för gatorna inom ett avgränsat område i stadsplanen samt den sålunda erhållna totalkostnadens fördelning på fastigheterna inom området i förhållande till den nytta de var för sig kunde beräknas få av gatuanlägg- ningen, att alltså gatukostnaden beträffande viss fastighet icke utan vidare bestämdes av kostnaden för vidliggande gatudel, samt att i gatukostnad med- räknades jämväl anläggningskostnad för avloppsledning i gata, ehuru med den begränsning, att å fastighetsägarna icke finge läggas kostnad, som betingades av att ledning skulle användas för avlopp från annat område än tomter vid gatan jämte intill tomterna liggande gatumark och parkområde.

Förslaget vore påtagligen i och för sig ägnat att såvitt möjligt åstadkomma en rättvis fördelning mellan fastighetsägarna av deras bidragsskyldighet och syntes beträffande Gävle i stort sett för fastighetsägarna icke innebära några ökade pålagor i förhållande till de föreskrifter, som i förvarande avseende nu vore gällande. Emellertid torde förslagets bestämmelser i tillämpningen få an- tagas vålla svårigheter. Att exempelvis vid upprättande av förslag till gatu- kostnadsbidragets fördelning avgöra, i vilken grad en fastighet i förhållande till en annan tillfördes nytta av en ifrågakommande gatuanläggning, måste säker- ligen i många fall erbjuda stora vanskligheter. Då vidare gatukostnadsbidragen skulle uträknas och fördelas områdesvis, och då för varje sådant område skulle avvaktas dels Konungens resolution om bidrags utgivande och om storleken av detsamma i förhållande till hela gatukostnaden, dels länsstyrelsens prövning och fastställelse av stadsfullmäktiges beslut om bidragets fördelning mellan fastig- hetsägarna, så finge man det intrycket, att det föreslagna sättet för lösningen av frågan om gatukostnadsbidrag borde komma att ur kommunens synpunkt te sig rätt så invecklat och förenat med ej ringa tidsutdräkt. Medan man alltså å ena sidan kunde erkänna det principiellt befogade i de sakkunnigas förslag om fastighetsägarnas bidragsskyldighet och om sättet för gatukostnadsbidragens fördelning, så nödgades man å andra sidan uttala det önskemål, att bestäm— melserna i ämnet måtte med hänsyn till den praktiska tillämpningen förenklas, även om därför skulle erfordras eftergift på en teoretiskt riktig princip.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava förordat bibehållande av gällande be- stämmelser i ämnet i fråga om rätt för stad att tillgodonjuta ersättning för gatumark samt hava i övrigt ansett, att de av stadsförbundets beredning fram— förda synpunkter borde beaktas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beträffande fastighetsägarnas skyldighet att bidraga till kostnaderna för gatuanläggning och vad därmed likställdes, hade. förslaget övergivit gällande lags ståndpunkt, att samhällets rätt till ersättning reglerades genom lagen. I stället tänkte man sig, att gatukostnadsbidraget för varje särskilt samhälle skulle fastställas genom en lokal stadga. Även om nuvarande metod i vissa fall verkat otillfredsställande, syntes det dock, som om det föreslagna systemet med lokala stadgar skulle medföra än större olä- genheter. Avvägningen av de olika intressena på varje särskild plats skulle säkerligen bliva mycket tidsödande, och det oaktat skulle det vara svårt att få densamma fullt objektiv. För fastighetsägarna torde det innebära en avse— värd fördel att ett i lagen fastställt bidrag kunde beräknas. Även den av de sakkunniga föreslagna proceduren för fördelningen av bidragen mellan fastig-

hetsägarna inbördes torde medföra stridigheter och osäkerhet i den praktiska tillämpningen. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore därför den i gällande lag använda metoden att föredraga.

Åtskilliga av övriga i ärendet hörda hava hemställt, att ordningen för fast— ställande av de i 14 kap. omförmälda gatukostnadsbidrag måtte om möjligt förenklas.

Vissa samhällen och områden på landsbygden.

stadsplanelagskommitténs därå grundade förslag, vilka av de sakkunniga i 20 kap. föreslogeS, syntes närmast vara beroende av den nya utformning av själva stadsplanebegreppet, varå de sakkunniga byggt sitt förslag till lagstiftning. Härutinnan hänvisade beredningen till sin förut utvecklade ståndpunkt.1 Med frånseende av detaljer föranledde detta kapitel intet annat yttrande.

Vidkommande 21 kap., vilket skulle närmast motsvara fastighetsbildnings— lagens 1 kap. 42 och 43 %% med däri upptagna bestämmelser angående en förenklad stadsplan, bemärktes, att de sakkunniga ansåge sistnämnda institut, av stadsplanelagskommittén benämnt >>byggnadsplan>>, icke böra bibehållas. Av 21 kap. 1 % syntes framgå, att därest behov av planläggning yppade sig inom område på landet, som icke utgjorde samhälle, annan utväg icke skulle finnas tillgänglig än den för städerna och de stadsliknande samhällena anvisade, såle- des upprättande av generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser. För den enkla typ av plan för dylika områden, som upptoges i gällande lag och stadsplanelagskommitténs förslag, hade icke beretts någon plats i 21 kap. An-

, ledningen till detta vid första påseendet förvånande förhållande vore givetvis, ! att de sakkunniga förutsatte, att för områdena i fråga dessutom skulle finnas ! tillgänglig den styckningsplan, varom bestämmelser år 1926 intogos i lagen | om delning av jord på landet.

Beredningen hade icke kunnat tillägna sig den uppfattning, som låge till grund för de sakkunnigas förslag i denna del. Vore det de sakkunnigas me— ning, att den planläggning, som förekomme å områden på landet, vilka vore i saknad av kommunal eller municipal organisation för dylikt ändamål, borde eller väntades komma att äga rum medelst styckningsplaner enligt jorddel-

: ningslagen, förefölle det ganska meningslöst att i stadsbyggnadslagen intaga ( bestämmelser om generalplan och stadsplan för sådana områden. Det syntes | icke vara riktigt —— och detta gällde både landsbygden och städerna — att [ å ena sidan stadga utomordentligt minutiösa regler för upprättandet och fast- 1

i Stadsförbundets beredning: De ändringar i förhållande till gällande lag och !

ställandet genom Kungl. Maj:t av stadsplaner ävensom angående de rättsliga påföljderna av dylika och å andra sidan öppna utväg för denna lagstiftnings eluderande genom att samtidigt erbjuda ett annat planläggningsinstitut, styck- ningsplan, vars bedömande ankomme på annan myndighet och som utövade lookelse för exploatören genom att för honom medföra nära nog inga förplik- telser. Vidkommande städerna och de stadsliknande samhällena, med andra ord de samhällen, varest funnes kommunala (municipala) organ med befogenheter och förpliktelser för ändamålet, hade beredningen uttalat sin uppfattning, att planläggningen borde äga rum med anlitande av de genom stadsplanelagstift- ningen utbildade planinstituten och icke dessutom medelst andra planlägg— ningar, tillkomna utan samhällenas medverkan 'men givetvis under den förut-

! Se ovan sid. 53;

sättningen, att samhällena dock måste i sista hand ansvara för planernas genom- förande. Vad anginge områden på landsbygden, varest bebyggelse ifrågakomme utan förefintlig samhällsbildning, således utan någon för ändamålet kompetent organisation eller myndighet av kommunal natur, vore å andra sidan verklig stadsplan med dess djupgående rättsliga och ekonomiska förutsättningar och konsekvenser icke för sådana områden möjlig att använda. Stadsplanen enligt dess utformning i gällande och föreslagen lagstiftning måste tvivelsutan för- ankras i en samhällsorganisation. Vore förhållandena inom ett område på lan- det sådana, att byggnadsverksamhetens ordnande funnes oundgängligen kräva åstadkommandet av verklig stadsplan, då förelåge ock förutsättningarna för bil— dandet av ett rättsligt samhälle.

Synnerligen viktigt syntes det vara, att den planläggning av område på landsbygden, som funnes böra utan stöd av samhällsbildning upprättas under medverkan av offentlig myndighet, gjordes verkligt enkel med hänsyn till såväl åstadkommande som rättsverkningarna. Vad som för dessa områden er- fordrades vore uteslutande en dylik plan men icke därjämte eller alternativt en verklig stadsplan, som i bärande avseenden skulle komma att stanna på papperet. En sådan enkel plan funnes för närvarande i stadsplanen enligt fastighetsbildningslagens 1 kap. 42 % eller stadsplanelagskommitténs bygg— nadsplan ävensom i jorddelningslagens styckningsplan. Det vore en plan av sådan typ och intet annat, som erfordrades. Huruvida fastställandet av planen ägde rum genom Kungl. Maj: t eller, såsom förhållandet vore i fråga om styck— ningsplanerna, genom länsstyrelsen, syntes vara en fråga av mindre betydelse. Till förmån för länsstyrelsen såsom faststäl—lelsemyndighet talade den förenk— ling i proceduren, som därigenom vunnes.

Beredningen förordade således, att lagstiftningen lades sålunda, att för plan— läggning av områden på landet utan behörig samhällsorganisation anvisade—- uteslutande ett institut av här antydd enkel beskaffenhet, det finge benämnas byggnadsplan eller styckningsplan. För bestämmelserna angående sådan plans uppgörande, beskaffenhet och rättsverkningar syntes föreskrifterna i jorddel- ningslagen ävensom i stadsplanelagskommitténs förslag till stadsplanelag böra giva ledning. .

Angående den lokala tillsynen å ifrågavarande planer borde—i lagen med- delas vissa bestämmelser. Dessa torde emellertid böra vara så allmänt hållna, att de lämnade fria händer åt den fastställande och övervakande myndigheten att tämligen laga efter lägligheten. Fall kunde tänkas av den enkla beskaffen- het, att inga som helst särskilda föreskrifter funnes erforderliga; i sådana fall torde det få ankomma på vederbörande länsarkitekt att övervaka området i fråga. I andra fall kunde det vara lämpligt, att en tillsyningsman förordnades eller ock ett slags byggnadsnämnd eller måhända båda. Även kunde det tänkas, att för tillsynen anlitades befattningshavare eller myndighet i den kommun, inom vilken det planlagda området vore beläget.

Kammarkollegium har i huvudsak instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del anfört.

Kammarrådet friherre von Otter, med vilken generaldirektören Grefberg in- stämt: De i fråga om stadsplan m. rn. meddelade bestämmelserna i 20 och 21 kap. syntes komma att ofta medföra ett för långt gående reglementerande beträffande samhällen eller andra områden å landet. Bestämmelserna syntes därför böra underkastas omarbetning i förenklande syfte i än större omfattning än majoriteten inom kammarkollegium tillstyrkt.

Lantmäteristyrelsen: Enligt förslaget till stadsbyggnadslag skulle, såsom framginge av 22 kap. 20 %, 23 kap. 24 %, 26 kap. 11 %, 27 kap. 9 % och 28 kap, 7 %, konceptakt till förrättning för tomtbestämning (tomtmätning), av- styckning, utstakning, ägoutbyte och klyvning förvaras under byggnadsnämn- dens vård. Beträffande laga skifte skulle däremot konceptakten redovisas till vederbörande lantmäterikontor samt ett exemplar av akten överlämnas till byggnadsnämnden (29 kap. 11 % jämförd med 1 €).

Ifrågaparande bestämmelser skulle på grund av förslagets innebörd komma att gälla ej blott såsom enligt nuvarande lag städer och de samhällen, för vilka fastighetsregister skulle föras enligt de för stad meddelade bestämmelser, utan även övriga samhällen samt områden å landet, för vilka förordnats, att stads- plan skulle upprättas eller [att stadsbyggnadsbestämmelser skulle tillämpas. För dessa senare samhällen och områden fördes jordregister samt tomtbok be— träffande sådana delar, för vilka tomtindelning blivit fastställd.

Ehuru lantmäteristyrelsen avstyrkt den föreslagna utsträckningen av stads— lagstiftningens tillämpning vid fastighetsbildning inom sistberörda samhällen och områden,1 hade styrelsen dock funnit sig ytterligare böra något belysa verkningarna av de sakkunnigas förslag även ur arkiv- och jordregistersyn- punkt samt med hänsyn till förrättningsakternas bevarande för framtiden.

Beträffande samhällen, för vilka fördes jordregister, redovisades nu samtliga förrättningsakter med undantag för sådana rörande tomtmätning till lantmäteri- kontoret i länet. I fråga om byggnadsområdena å landet gällde, att samtliga akter redovisades till lantmäterikontoret. Då dessa samhällen och områden icke vore kameralt skilda från kringliggande landsbygd, erfordrades givetvis för den överlantmätaren åliggande tekniska granskningen av l—antmäteriförrätt— ningar, som berörde fastigheter inom samhället, tillgång till dessa akter. Därest förrättningsakterna icke redovisades till lantmäterikontoret, torde sålunda granskningsarbetet för överlantmätarna försvåras, ja i många fall omöjliggöras. Härtill komme, att betydelsen av jordregistret såsom redovisande fastighetsför- hållandena bleve väsentligt minskat, därest de i registret angivna delningsför- 1'ättningarna, genom vilka fastigheterna bildats, icke funnes såsom komple- ment till registret. Själva principen för ett fastighetsregister påfordrade, att fastighetsindelningen klarlades å karta. Då till jordregistret av olika skäl icke hörde en särskild registerkarta, måste denna ersättas av kartorna till de förrättningar, vartill registret hänförde sig. Denna nödvändiga fordran hade också tydligt fastslagits i jordregisterförordningen. Uti % 37 mom. 3 andra stycket föreskreves sålunda, att enskild rättsägande, som ansökt om registre- ring av fastighet, alltid vore skyldig överlämna ett exemplar av förrättnings- akten, därest densamma ej funnes å lantmäterikontoret eller enligt gällande bestämmelser skulle dit redovisas. Denna föreskrift avsåge i första hand tomt— mätningsakter, vilka skulle redovisas till byggnadsnämnd. Om de sakkunnigas förslag genomfördes, torde sålunda en liknande bestämmelse vara nödvändig att införa beträffande samtliga förrättningar inom jordregistersamhällen och byggnadsområden, varigenom den enskilde sålunda skulle påläggas onödiga kostnader för anskaffande av ytterligare kopia av respektive akter. Redan av nämnda skäl torde de sakkunnigas förslag innebära så betydande nackdelar, att det ur såväl fastighetsredovisningssynpunkt som den enskildes synpunkt måste betecknas såsom otillfredsställande.

Emellertid vore att märka, att arkivförhållandena inom samhällena på lan- det såsom regel vore mycket dåligt ordnade. Endast sällan förekomme, att

' Se ovan sid. 40.

akterna förvarades i brandfri lokal, och registreringen av akterna lämnade likaså mycket övrigt att önska. Man torde därför kunna befara, att koncept- akterna, därest de skulle förvaras hos byggnadsnämnderna, lätt kunde förstöras eller för—komma samt att deras tillgänglighet för allmänheten bleve försvårad. I motsats härtill erbjöde förvaringen å lantmäterikontoret full trygghet samt därjämte den fördelen, att allmänheten kunde på ett och samma ställe erhålla alla de upplysningar, som kunde erfordras rörande en fastighet.

Enligt 6 % i kungörelsen den 31 december 1920 (nr 900) med vissa före- skrifter om mätningsväsendet i rikets städer skulle visserligen förrättnings— akterna förvaras i brandfri lokal även inom de stadsliknande samhällena, och, om sådan lokal saknades, ålåge det byggnadsnämnden att till lantmäterikon- toret överlämna kopior av akterna. Föreskriften efterlevdes emellertid icke, och, så länge någon statlig tillsyn på området ej förefunnes, kunde ju knap- fast någon ändring förväntas. Men även om en statlig tillsyn komme till stånd, såsom ju föresloges i förslaget till stadsbyggnadslag, torde bestämmel- serna endast verka betungande för samhällena. Kostnaden för anordnande av arkivlokal ställde sig för dessa småsamhällen allt för dyra, och fordran att, då sådan lokal ej funnes, kopiering av'alla akter skulle ske skulle säkerligen likaledes medföra ett onödigt belastande av samhället. På grund härav syntes förvaringen av akterna å lantmäterikontoret även för samhällena ställa sig mest gynnsamt. Ordnades förvaringsfrågan på detta sätt, hindrade detta givet- vis icke, att byggnadsnämnd vid behov kunde erhålla akter till låns.

Vad särskilt beträffade hyggnadsområdena, som icke ens vunnit den utveck— ling, att samhälle ansåges böra bildas, erinrades om att de sakkunniga i sitt förslag förutsatte (21 kap. 5 % och därtill hörande motiv), att byggnadsnämnds befogenhet och skyldighet kunde tilläggas landskommun, byggnadsinspektör, en fastighetsägarförening e. d. Att redovisa förrrättningsakterna till sådana kanske växlande institutioner förefölle dock innebära en allt för stor ringakt- ning av förrättningsakternas betydelse såsom grundläggande för äganderätts— förhållandena.

Lantmäteristyrelsen måste sålunda såsom sin mening uttala, att de sakkun- nigas förslag i förevarande del'innebure en verklig fara för rättssäkerheten å jorddelningsväsendets område, ett försvagande av jordregistrets användbarhet samt en ur arkivsynpunkt för såväl samhällena som allmänheten otillfreds- ställande lösning.

Överlantmätaren i Östergötlands län: Föreskrifterna angående själva bygg- nadsverksamhetens ordnande vore helt säkert i stort sett lämpliga och erfor- derliga för stadsförhållanden. Däremot torde kunna starkt ifrågasättas, om de vore lämpliga och behövliga samt rent av, om de kunde genomföras, be- träffande alla de småsamhällen, där lagen enligt 20 kap. skulle bliva gäl- lande. Det syntes böra såsom ett ofrånkomligt krav uppställas, att en ekono- misk utredning bleve verkställd. Denna borde verkställas länsvis så, att först uppgjordes en förteckning över alla mindre samhällen och platser, för vilka tillämpning av lagens 2—19 kap. kunde ifrågasättas, och att för dessa där- efter gjordes en approximativ beräkning över kostnaderna för uppgörande av generalplan och stadsplan med stadsbyggnadsbestämmelser och kostnaderna för såväl samhället som de enskilda markägarna för planens genomförande. Över- lantmätaren föreställde sig, att resultatet av en sådan utredning skulle komma att något dämpa den reformationslust, som i lagförslaget erhållit rätt så star— ka uttryck.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund: Vad anginge föreslagna bestämmelse om förordnande av generalplan, stadsplan eller allmänna stads- byggnadsbestämmelser för områden på landet, som icke vore köpingar eller municipalsamhällen, finge styrelsen som sin åsikt framhålla, att för dylika mindre samhällen, som ännu icke vore mogna för municipalsamhällesbildning, samma regler och institut som för större samhällen icke vore erforderliga. Alla dessa bestämmelser om generalplan, stadsplan och allmänna stadsbyggnads— bestämmelser måste anses allt för tunga, oformliga och kostsamma, då det gällde bebyggelse på ett så tidigt stadium som det ifrågavarande. Den möjlighet att för sådana områden upprätta en förenklad stadsplan, som nu förefunnes jäm— likt fastighetsbildningslagens1 kap. 42 och 43 %% och som enligt förslaget skulle slopas, syntes vara av synnerligen stor betydelse att bibehålla. Vore planläggningsbestämmelserna för rigorösa, bleve följden lätt raka motsatsen till den åsyftade, eller att för orten nödig och ekonomiskt gagnande byggnads— verksamhet förhindrades. Styrelsen finge således föreslå, att den nuvarande möjligheten till förenklad stadsplan för områden på landet bibehölles. Dock borde enligt styrelsens mening den ändring i nu gällande bestämmelser vidta-gas, att fastställandet av sådan plan komme att ske genom länsstyrelsen, icke som nu vore fallet genom Konungen. Härigenom skulle onödig omgång och tidsut- dräkt undvikas samtidigt som kännedomen om de lokala förhållandena skulle komma till sin rätt.

Då styrelsen således ansåge, att de föreslagna bestämmelserna om upprät— tande av general- eller stadsplan för ifrågavarande orter å landet icke borde komma till stånd, ansåge styrelsen det icke nödigt att uttala sig om förslaget, i vad det avsåge att dylik plan i vissa fall utan kommunens hörande skulle kunna fastställas, då ju även dessa bestämmelser i sådant fall icke skulle bliva lagfästa.

Även om således för landsbygdsområden endast stadsplaner av förenklad typ skulle komma i tillämpning, vore det givetvis nödvändigt att åt någon myndig- het anförtro bestyret och ansvaret beträffande denna reglerings genomförande. Svårigheten med gällande lagstiftning hade särskilt varit avsaknad av dylika bestämmelser. Mot de sakkunnigas förslag att överlämna befogenheterna och skyldigheterna i fråga om dessa regleringar åt den kommun, i vilken området vore beläget, under förutsättning, att områdets utveckling vore av allmän be- tydelse för kommunen, vore intet att erinra, då en sådan bestämmelse skulle vara i överensstämmelse med såväl kommunalförfattningens bokstav och anda som utvecklingen inom andra närliggande förvaltningsgrenar. F örutsättning för ett sådant förfaringssätt måste dock vara, att även i fråga om en stadsplan av förenklad typ möjlighet funnes för kommunen att av fastighetsägarna uttaga bidrag till kostnaderna för planregleringen, såsom i betänkandet föresloges be- träffande general- och stadsplan.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Bestämmelserna i 21 kap. vore av särskild vikt för Stockholms län, där samhällsutvecklingen på olika stadier nått en om— fattning, som icke torde hava sin motsvarighet på andra håll i riket. Nödvän- digheten av att för den begynnande samhällsutvecklingen erhålla lämpligare bestämmelser än de nu gällande hade länge och i allt större utsträckning gjort sig gällande inom länet, särskilt i dess närmare Stockholm belägna delar. Läns— styrelsen utginge härvid från, att ett av de viktigaste medlen för befrämjande av en sund samhällsutveckling vore, att på ett så tidigt stadium som möjligt stadsplan upprättades. Denna princip vore även fastslagen i gällande fastighets- bildningslag 1 kap. 42 å, som stadgade, att, då större byggnadsverksamhet vore

att förvänta inom område å landet, å vilket 41 % icke ägde tillämpning, Ko- nungen ägde förordna, att stadsplan för området skulle upprättas. Ordet >>för- vänta» borde här understrykas. Det vore sålunda icke nödvändigt, att bebyg- gandet tagit större fart eller ens påbörjats. Stadgandet vore i och för sig lämp- ligt, och dess användning hade också i ett flertal fall påkallats av länsstyrelsen, men svårigheten läge i att verkligen få stadsplan upprättad. För att framtvinga stadsplanen hade i lagrummet stadgats nybyggnadsförbud. Detta förbud vore till stor del ineffektivt, då detsammas efterlevnad icke eller endast med största svårighet kunde av länsstyrelsen övervakas. Den påföljd, som i 44 % vore stad- gad för förbudets öV-erträdande, vore även så sträng, att länsstyrelsen icke i något fall ansett sig kunna förordna därom. Nästan alltid hade den byggande markägaren handlat i god tro, i det att han vid inköpet av sin tomt icke av säljaren underrättats om byggnadsförbudet eller på annat sätt därom erhållit underrättelse. Det måste då synas honom hårt och orättvist och kunde i många fall bliva honom rent av ruinerande, därest länsstyrelsen »meddelar handräck- ning till rättelse av vad olagligen skett».

Vad som sålunda erfordrades i förevarande hänseende vore en vidgad möjlig- het att få stadsplan genomförd. De sakkunniga hade också insett detta och föreslagit vissa bestämmelser för vinnande av detta önskemål. Sakkunniga hade icke ansett ett dylikt stadgande tillräckligt utan även föreslagit bestämmelser, ägnade att, där så erfordrades, framtvinga den önskade regleringen. Enligt 2 % ägde länsstyrelsen i där angivna fall ombesörja upprättande av plan. Läns- styrelsen vore således icke, såsom nu vore händelsen, i detta hänseende bunden av markägarens mer eller mindre goda vilja. Det förslag till lösning av före- varande fråga, med vilket de sakkunniga här framkommit, funne länsstyrelsen värt synnerligt beaktande. Det torde vara tydligt, att ett förverkligande av detta förslag skulle undanröja alla de svårigheter, mot vilka man, åtminstone inom Stockholms län, haft att kämpa för att kunna få en god grund för ett spirande samhälles utveckling i stadsbyggnadshänseende. Men innan förslaget kunde godtagas, måste kostnadsfrågan tagas i noggrant övervägande. Enligt 2 % skulle statsverket förskjuta kostnaden för plans upprättande, dock finge vederbörande markägare förpliktas att helt eller delvis återgälda kostnaden. De befogenheter och skyldigheter, som samhälle, varom i 20 kap. sägs, hade beträffande generalplan och stadsplan, skulle, enligt 5 % första stycket, i där avsedda fall efter Konungens förordnande tillkomma kommun, inom vilken det ifrågavarande området vore beläget, och, enligt 5 % andra stycket, i där avsett fall helt eller delvis myndighet, om vars tillsättande Konungen ägde bestämma; där området vore beläget inom två eller flera kommuner, finge enligt 5 % tredje stycket Konungen i förevarande avseenden meddela det förordnande, som med hänsyn till omständigheterna funnes bäst ägnat att tillgodose områdets enhetliga utveckling. Av 5 % första stycket följde, att kommun i där avsedda fall skulle bekosta upprättandet och genomförandet av plan. Beträffande upprättandet av plan korresponderade detta icke väl med innehållet i 2 %, som icke omnämnde kommun såsom betalningsskyl—dig utan endast markägare. I 2 % borde för vinnande av rättelse härutinnan införas bestämmelse, att kommun skulle, då fall, som avsåges i 5 % första stycket, förelåge, förpliktas ersätta statsverket kostnaden för upprättandet av plan, dock med kommunen helt eller delvis läm- nad rätt att uttaga kostnaden av markägare. Enligt 6 % ägde Konungen i fall, som i 5 % andra och tredje styckena omförmäldes, förordna, att kostnaderna för upprättande av plan skulle av statsmedel gäldas. Länsstyrelsen kunde icke annat än finna, att detta vore en upprepning i annan form av vad som enligt

2 % första och andra styckena gällde i fråga om gäldandet i första hand av berörda kostnader, såvida icke de sakkunniga här avsåge det slutliga gäldandet av samma kostnader, vilket vid en jämförelse med innehållet i 6 % andra stycket förefölle troligt. I annat fall förelåge en motsägelse mellan 2 % första stycket och 6 %, i det att enligt det förra lagrummet länsstyrelse, som ombesörjde upp- rättandet av plan, själv finge bestämma, att kostnaden skulle utgå av stats— medel, under det att enligt det senare Konungen skulle därom förordna.

I 6 % stadgades vidare, att Konungen ägde förordna, att av statsmedel skulle gäldas, förutom kostnaden för upprättande av plan, jämväl kostnaden för andra åtgärder, vilka icke utan äventyrande av områdets sunda utveckling kunde underlåtas eller uppskjutas. _— I förbigående ville länsstyrelsen anmärka, att de åtgärder, som här kunde komma i fråga, naturligen skulle avse genom- förande av plan och vad därmed sammanhängde. Lagtexten lämnade rum för tvekan, huruvida även andra åtgärder, till exempel i hälsovårdsavseende, kunde ifrågakomma. —— På grund av bestämmelserna i 6 % andra stycket kunde nyss- ! berörda kostnader i viss omfattning ersättas statsverket. Den, som svarade här-

för, skulle vara den myndighet, som omförmäles i 5 %. Det kunde med säkerhet antagas, att kostnaderna för de åtgärder i stadsbyg— nadshänseende varom här vore fråga, allt fortfarande liksom hittills endast i ; enstaka undantagsfall komme att frivilligt bestridas av kommun eller enskild. Med de föreslagna bestämmelserna bleve det således statsverket, som finge i ! första hand svara för samma kostnader. Såsom ovan framhållits, vore lagtexten i vissa fall otydlig, så att av den ej framginge, om kostnaden i samma fall även skulle stanna å statsverket. Enligt 2 % kunde markägare förpliktas att helt eller delvis återgälda statsverket förskjuten kostnad, men någon norm, som borde tillämpas vid utmätandet av förpliktelsen, funnes icke angiven i lagtex— ten, vilket länsstyrelsen ansåge nödvändigt.

Förestående visade, att den andel av ifrågavarande kostnader, som kunde komma att slutligt stanna å statsverket, icke kunde med tillämpning av lag- texten beräknas, även om samma kostnader vore kända. Vad som även syntes länsstyrelsen betänkligt vore, att någon utredning angående storleken av kost— naderna icke bilagts förslaget. Det torde icke kunna väntas, att statsmakterna skulle befinnas villiga att, innan sådan utredning verkställts, anslå medel.

Innan förslaget 1 nu angivna hänseenden kompletterats, kunde länsstyrelsen , icke taga Slutlig ställning till detsamma även om länsstyrelsen, såsom ovan l framhå111t5.gllla(le de principer, som här kommit till uttryck. I detta samman- l l !

hang" ville läng styrelsen fästa uppmärksamheten på, att i 2 % icke angåves den myndighet. som hade att handhava utmätandet av markägares förpliktelse att återgälda statsverket kostnad. Enligt lagtexten kunde två alternativ tänkas, antingen att Konungen i samband med fastställandet av plan meddelade be— slut 1 kostnadsfrågan eller att vederbörande länsstyrelse, sedan plan fastställts, med-delade dylikt beslut.

Länsstyrelsen i, Malmöhus län: De enligt gällande lag bestående möjligheter- na för planläggningsåtgärder på landsbygden lede av en synnerligen betänklig brist: det hade icke sörjts för att planläggningsåtgärderna kunde ekonomiskt genomföras. Länsstyrelsen hade en livlig erfarenhet om de svårigheter, saknaden av bestämmelser härom medförde. Det hade visat sig, att föga förståelse bland allmänheten funnes för betydelsen av ett bättre ordnande av byggnadsförhål- landena 1 de uppstående tättbebyggda orterna på landsbygden. Varje ingripan- de möttes med misstro. Därför läte sig frivilliga överenskommelser mellan de av frågan berörda fastighetsägarna icke åstadkommas. Vid ny lagstiftning

borde alltså tillses, att bestämmelser meddelades, som tryggade planläggningsåt- gärdernas ekonomiska genomförande. Vidare borde uppställas fordran på, att rättsreglerna gjordes så litet omständliga som möjligt, så att ett snabbt och effek- tivt ingripande möjliggjordes. Skedde ingripandet för sent eller vore allt för många omständigheter och överväganden därmed förknippade, kunde det lätt in- träffa, att en tillfredsställande ordning icke mer stode att åstadkomma.

Länsstyrelsen kunde icke finna, att varken generalplanen eller stadsplanen med dessa instituts olika rättsverkningar enligt de sakkunnigas förslag lämpa- de sig för tillämpning å landsbygden utanför köpingar och municipalsamhällen. Då byggnadsverksamheten inom en ort fortskridit så långt, att förutsättningar för genomförande av stadsplan förelåge, syntes ock tiden vara inne att göra orten till municipalsamhälle. Dessförinnan torde en tillfredsställande ordning kunna ernås genom att för det område, varest en bebyggelse i stadsliknande form begynt eller vore att förutse, antingen fastställdes en särskild byggnads- ordning, upptagande de administrativa och tekniska bestämmelser rörande byggnadsväsendet, som ansåges böra för området gälla (jfr nuvarande bestäm- melser i 1 kap. 42 % fjärde stycket och 46 % fastighetsbildningslagen), eller ock meddelades förordnande om upprättande av en sådan enklare stadsplan, som avsåges i 1 kap. 42 % första stycket nämnda lag. För denna plan torde böra införas en särskild benämning, byggnadsplan, såsom 1916 års stadsplanelags— kommitté föreslagit. En kombination av dessa båda åtgärder kunde ock vara lämplig. Den vanliga ordningen borde emellertid bliva, att först fastställdes byggnadsordning och därefter förordnades om byggnadsplans upprättande. Till tryggande av att en dylik plan bleve upprättad, så fort omständigheterna med- gåve, torde bliva nödvändigt, att Kungl. Maj:t rörande sättet för bestridande av kostnaderna för planen träffade avgörande redan i samband med själva förordnandet. Ansåges det, att områdets utveckling vore av allmän betydelse för den kommun, varinom området vore beläget (jfr 21 kap. 5 % i de sakkunni- gas förslag), torde böra bestämmas, att frågan om planens bekostande vore en kommunal angelägenhet. I annat fall torde förordnande böra givas, att kost- naderna skulle i första hand bestridas av statsmedel med skyldighet för ägare av mark inom området att efter fördelning, på sätt länsstyrelsen ägde bestäm- ma, återgälda samma kostnader. Uttagandet borde ske på sätt och i den ord- ning, som om kronoutskylder vore stadgat. På varje fastighet belöpande andel torde böra utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 % handelsbalken. På läns- styrelsen borde ankomma att ombesörja plans upprättande för det fall, att kost- naderna skulle förskotteras av statsmedel. Om ej kommun, som hade att svara för kostnaderna, ingivit plan för fastställelse inom två år efter det förordnan- det om plans upprättande gavs, eller Kungl. Maj: t, sedan sagda tid förlupit, vägrat fastställelse å ingiven plan, borde ock sådan upprättas genom länssty- relsens försorg, därvid kostnaden uttoges av kommunen. Länsstyrelsen föresloge alltså, att bestämmelserna i 21 kap. avfattades enligt sålunda angivna rikt— injer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Därest en lagstiftning enligt de i 2—19 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag komme till stånd, torde det bli nödvändigt, att de samhällen, som avsåges i 20 kap., bereddes lättnader. Möj— lighet att i detta hänseende medgiva undantag torde därför böra förefinnas i större utsträckning än förslaget angåve.

Vissa fastighetsbildningsbestämmelser.1

Fastighetsregisterkommissionen: Bland de frågor, som förekomme till be— handling under förarbetena till fastighetsbildningslagen, var det knappast någon, som så ingående ventilerades som frågan om tomtindelningens fastighetsbil- dande verkan. Då lagen i härav beroende delar fick det innehåll den fick, byggde man på historisk grund. Beträffande detta förhållande hänvisade kom- missionen till fastighetsregisterkommitténs betänkande 11 sid. 162 och 344 samt statsrådets och chefens för justitiedepartementet anförande till statsråds- protokollet den 11 oktober 1920 (återgivet i kommissionens meddelanden VII sid. 53 ff.). Från början var själva principen icke uttalad i lagen; den infördes däri genom lagen den 13 maj 1921 om ändring i vissa delar av fastighetsbild— ningslagen. Förslaget till 1 kap. 6 a % nyssnämnda lag framlades just av stads- planelagskommittén. Vilken mening man än numera kunde hava om huruvida lösningen vore den rätta, förefölle det kommissionen mindre lämpligt att nu rubba: de grunder, varpå fastighetsbildningslagen byggde och vilka vunnit praktisk tillämpning bl. a. i de nu till stor del upplagda fastighetsregistren. De, som haft med dessa att skaffa, hade vunnit förtrogenhet med systemet även å denna punkt, och det vore enligt kommissionens mening föga lyckligt, om man nu skulle nödgas tillämpa och jämväl informera andra nya principer för fas— tighetsregistrens förande. Några egentliga olägenheter av det nuvarande sy— stemet kände kommissionen icke. Kommissionen avstyrkte därför de sakkunni- gas förslag att giva tomtindelningen annan och ny betydelse. Institutet benämn— des tomtindelning. Detta ord finge väl anses innebära, att det vore något slags indelning som det vore fråga om. Skulle de sakkunnigas förslag godkännas, syntes det, som om exempelvis »plan för tomtbildning» eller »tomtbildnings- plan» gåve ett bättre uttryck för institutets nya innebörd än ett bibehållande av den äldre benämningen. Man finge då visserligen ytterligare en sorts plan till de många andra — de voro dock alla i realiteten sidor av en och samma sak —— men någon olägenhet kunde knappast därav följa. Tvärt om, man finge ett nytt ord på en ny sak och förväxlingar med äldre förhållanden förebyggdes härigenom, vilket förhållande givetvis medförde vissa fördelar.

Om man bortsåge från frågan om tomtindelning-ens fastighetsbildande verkan, torde skillnaden mellan gällande lag och de sakkunnigas förslag beträffande detta institut icke vara så stor, som vid första påseendet kanske kunde synas. Såsom av statsrådets och chefens för justitiedepartementet yttrande till stats- rådsprotokollet den 17 februari 1922 (återgivet i kommissionens meddelanden IX sid. 35—64 och till vilket hänvisades särskilt i des-s å sid. 62 upptagna del) framginge, att enligt lagen tomtindelningsk—artan vore en ganska summarisk karta. Att i praxis tomtindelningen utarbetades mera detaljerat vore givetvis en sak för sig och i samhällen där så blivit vanligt skulle nog detta förhållande komma att fortgå, även om lagen på förevarande punkt komme att ändras. 1 an- ledning av vad de sakkunniga anfört i sina motiv erinrades, att i tomtindelning enligt gällande lag icke inginge någon gränsbestämning och att sidomått, vink- lar och arealer även vid de mest noggranna mätningar kunde något variera. Det vore därför ingalunda nödvändigt att vid ny mätning erhålla samma mått å tomtsidor och vinklar som vid en tidigare mätning. Härom hänvisades till exem— pelvis spörsmålet nr 282 i kommissionens meddelanden XX.

Kommissionen trodde icke, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna. om tomtindelning skulle medföra minskade kostnader för en sådan indelning.

1 Se även under 8, 9, 22, 23 samt 27—29 kap.

Till en sådan skulle ju jämväl enligt de sakkunnigas förslag höra karta med be— skrivning och kartan skulle angiva tomternas gränser, beskrivningen storleken av tomterna och, såvitt ske kunde, av i tomt ingående delar av särskilda fastig- heter eller områden, som icke inginge i fastighetsindelning.

Såsom kunde inhämtas av 1914 års fastighetsregisterkommissions betänkan- de med förslag till föreskrifter om fastighetsregister för stad ni. rn. —— uti nu avsedd del återgivet i fastighetsregi-sterkommissionens meddelanden XX sid. 4 och i de sakkunnigas betänkande å sid. 364 —— vilade gäll-ande lagstiftning i fråga om tomtindelnings rättsliga genomförande på den uppfattningen, att sagda indelnings fastighetsbildande verkan skulle inträda först när markägaren så önskade. Skulle de sakkunnigas förslag angående tomtbildningen vinna god- kännande, bleve därav också följden, att nyss berörda princip övergåves, i ty att fall skulle uppkomma, då såsom följd av en tomtbestämning uppdelning av en fastighet inträdde utan att ägaren gjort framställning därom. Kommissionen hade icke erfarit ann-at än att ägarens rådighet över sin tillhörighet i nu be— rörda hänseende varit till fördel, och vid den ändring, som genom lag den 4 mars 1927 vidtogs i 7 kap. 3 % fastighetsbildningslagen, upprätthölls den .nu omförmälda principen. Vad kommissionen nu anfört förmenade kommissionen utgöra en ytterligare och nog så avgörande anledning att icke godtaga de sak— kunnigas förslag beträffande ändrad innebörd av tomtindelningen.

Av det anförda följde ock, att nu gällande regler om stadsplans inverkan å fastighetsindelningen borde bibehållas samt att kommissionen icke kunde gilla de sakkunnigas förslag om tomtbestämning.

Därest, såsom kommissionen påyrkat. reglerna om fastighetsbildningen in— rymdes i en särskild lag, torde dennas 1 kap. kunna utformas i enlighet med det av stadsplanekommittén i sådant hänseende avgivna förslaget.

Liknande uttalanden hava gjorts av stadsförbundets beredning, kommunal- tekniska föreningen samt Svenska teknologföfreningen.

Byggnadsstyrelsen: 1 avsikt att förenkla och nedbringa kostnaden för själva tomtindelningen hade de sakkunniga föreslagit en förenklad tomtindelnings— procedur. Tomtindelningen skulle sålunda hädanefter endast komma att be— traktas såsom en planering för den blivande tomtbildningen, vilken senare skulle försiggå genom en förrättning, huvudsakligen motsvarande den nuvaran- de tomtmätningen, och benämnas tomtbestämning.

Såsom de sakkunniga framhållit, hade åtskilliga missförhållanden uppkom- mit genom .att stadssamhällena med hänsyn till kostnaderna för behövliga ny— mätningar ofta underläte att föranstalta om erforderliga tomtindelningar. I åtskilliga städer och stadsliknande samhällen hade denna underlåtenhet dri- vits så långt. att någon annan fastighetsbildning inom byggnadskvarter prak- tiskt taget icke förekomme än medelst avstyckning. Endast dessa och övriga av de sakkunniga framhållna olägenheter i tomtindelningshänseende finge dock knappast anses påkalla en så vittgående lagändring, som här föreslagits. Den förnämsta av nu bidragande onsaker till att byggnadsnämnderna underläte att föranstalta om tomtindelning torde ju vara kostnadsfrågan. Men denna borde lämpligen kunna ordnas på så sätt, att exempelvis tomtmätningen. vare sig den ägde rum före eller efter tomtindelningen, i sista hand bekostades av jordägaren.

När emellertid byggnadsstyrelsen för sin del nu ville biträda denna lag— ändring, så hade detta huvudsakligen sin grund däri, att denna åtgärd syntes styrelsen ägnad att underlätta den av styrelsen ifrågasatta uppdelningen mellan stadsbyggnadslagen och fastighetsbildningslagen.

Byggnadsstyrels-en hölle ej heller för otroligt, att ett sålunda ändrat tomt-

indelningsförfarande skulle kunna giva upphov till ett annat och mera vidgat betraktelsesätt beträffande själva tomtindelningsplanen. För den erfarne stads- byggaren stode det emellertid klart, att uppgörandet av tomtindelningsplan även måste innefatta ett från stadsplan fortsatt detaljstudium av kvarterets blivande bebyggande. Men denna angelägenhet hade hittills i allmänhet allt för litet be- aktats. Såväl tomtindelningar som avstyckningar betraktades i regel såsom ute- slutande rent mätningstekniska frågor, och den blivande tomtplatsens lämpli- gaste bebyggande ägnades ringa uppmärksamhet. Oavsett huruvida faststäl— landet av tomtindelning skulle förbliva av mer eller mindre fastighetsbildande verkan, vore dock alltid den frågan av mycket stor betydelse, att tomtindelnings- planen så utfördes, att den bleve en god och lämplig plan för det blivande be- byggandet. Oftast vore det först i samband med kvarterens indelning för be- byggande, d. v. s. i den större tomtindelningsskalan, som stadsbyggaren vore i tillfälle att lämna fullgoda och i detalj mera ingående anvisningar för det blivande bebyggandet. Skulle, såsom anledning funnes att antaga, dylika önsk- värda utredningsarbeten angående kvarterens bebyggande komma att på ett bättre sätt befordras genom det föreslagna mera schematiska tomtindelnings- förfarandet, så vore mycket därmed vunnet.

Lantmäteristyrelsen: Bestämmelserna. om tomtindelning återfunnes i lagför- slagets 8 kap. Tomtindelningens karaktär hade i förslaget i viss mån ändrats i förhållande till nu gällande lagstiftning. Tomtindelningen bleve egent- ligen endast en plan för fastighetsbildningen inom kvarter, under det att själva fastighetsbildningen åstadkommes först genom tomtbestämningen. Endast i det fall, att tomts område motsvarade förut befintlig fastighet, bildades tomten genom tomtindelningen (9 kap. 1 % andra stycket). Tomtindelnings nuvarande fastighetsbildande verkan kvarstode sålunda icke, utan hade i stället tomt- bestämningen (eljest motsvarande nuvarande tomtmätning) tillagts sådan ver- kan. Orsaken till denna ändring i tomtindelningens karaktär torde att döma av motiven till förslaget hava varit en önskan att kunna nedsätta fordringarna på tomtindelningskartornas beskaffenhet i mätningstekniskt avseende för att därigenom underlätta tomtindelnings hastiga verkställande samt för att ned- bringa kostnaderna för samhället, som enligt 8 kap. 11 % hade att gälda kost- naderna för tomtindelning. Den egentliga uppmätningen och kartläggningen av en tomt skulle först ske vid tomtbestämning enligt 22 kap. Även med nu— varande lagbestämmelser torde det på en del håll nog förekomma ett ungefär- ligen motsvarande tillvägagångssätt vid verkställande av tomtindelning, men torde, allt eftersom samhällenas mätningsväsen utvecklades, detta förfarings- sätt mer och mer övergivas. Nackdelarna framträdde nämligen tydligt nog i de fall, där tomtindelningskartorna upprättats med tillhjälp av äldre och ej fullgott kartmaterial, så snart tomtmätning verkställdes och det gällde att på marken fastlägga tomten. Det bleve då att efter bästa förstånd tyda tomtindel- ningskartan. vilken ej överensstämde med marken. Helt andra måttuppgifter än de å tomtindelningskartan angivna erhölles å tomtsidorna, och ej sällan torde förekomma, att t. o. in. andra fastighetsdelar visade sig ingå i tomten än vad som angivits i tomtindelningshandlingarna. Att genom den nya lagstift- ningen fastslå ett dylikt tillvägagångssätt såsom regel syntes icke vara att rekommendera. Enligt lantmäteristyrelsens mening borde ett alldeles motsatt förfarande användas. I viss mån påfordrades enligt nuvarande lagstiftning ett dubbelarbete därigenom, att, även om tomtindelningen skett efter noggrann numerisk mätning och därå grundad karta., tomtmätning därefter likväl måste ske, innan tomt kunde bliva rättsligen bildad. Ansåges en ändring härutinnan

böra ske, vilket enligt lantmäteristyrelscns mening vore önskvärt, torde den riktiga vägen vara att göra tomtindelningen till en laga förrättning, vid vilken tomts gränser bleve fastslagna såväl å. marken som å upprättad karta och vid vilken samtidigt genom gränsbestämning slutligt utröntes, vilka fastighets— delar eller andra områden som skulle ingå i tomten. För tomtens rättsliga bil-_ dande, vare sig detta kunde ske genom tomtens införande i tomtboken eller, när i tomt inginge delar av olika fastigheter, först efter rättens medgivande av sammanläggningen, borde därefter endast erfordras utdrag av tomtindelnings— kartan och därtill hörande beskrivning med avseende å tomten i fråga, och ej en vid ny förrättning (tomtmätning) upprättad karta. Liksom enligt nuvarande lagstiftning borde tomtindelningens avstyckande verkan dock icke träda i kraft, förrän tomten rattsligen bildades. En svårighet i fråga om gräns- beståmningarnas lagakraftvinnande låge givetvis i sistnämnda omständighet, som knappast borde ändras med hänsyn till att ny tomtindelning kunde av olika skäl komma att fastställas, innan den tidigare genomförts, men syntes dock denna svårighet böra kunna lösas. Redan nu förekomme, att tomtmätning av administrativt bildad tomt skedde, utan att tomten därför behövde omedel— bart rättsligen bildas. Lantmäteristyrelsen finge sålunda avstyrka de sakkun- nigas förslag om borttagande av tomtindelnings avstyckande verkan samt för— orda, att tomtindelning gjordes till en verklig laga förrättning, varigenom på. grund av nuvarande bestämmelser förekommande dubbelarbete i fråga om mät- ning av tomt vid såväl tomtindelning som tomtmätning undvekes och kostna- derna borde kunna nedbringas.

Beträffande generalplans. stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastig- hetsbildningen (9 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag) finge styrelsen såsom sin mening uttala, att fastställelse av generalplan eller stadsplan icke borde rubba förhandenvarande fastighetsindelning. Uti 1 kap. 6 a % fastighetsbild- ningslagen hade emellertid i 1 inom. andra stycket angivits ett fall, där stads- plan skulle äga avstyckande verkan. Det syntes styrelsen lämpligast, att även i detta fall, där det gällde tomtdels avskiljande till gata, stadsplanen icke vore avstyckande, utan att antingen genom Kungl. Maj:ts beslut i samband med fastställelse å stadsplan sådan ändring i tomtin-delningen föreskreves, att den till gata avsedda tomt-delen direkt kunde upptagas såsom särskild tomtdel. eller ock att avstyckning tillätes för tomtdels uteslutande ur tomtindelning. För närvarande torde för sökande av lagfart å. dylik gatumark ändock i allmän— het en uppmätning ske, då ju stadsplanekartan som sådan icke kunde lämna tillräckligt noggrann ledning för tomtdelens exakta angivande.

I fråga om tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen finge styrelsen under hänvisning till vad ovan anförts angående tomtindelning förorda. att be— stämmelserna i fastighetsbildningslagen 1 kap. (3 a % 2 och 3 mom. bibehölles oförändrade.

På. grund av de sakkunnigas ståndpunkt i fråga om tomtindelningen såsom endast en skisserad plan för den blivande fastighetsbildningen inom kvarter hade i förslaget till stadsbyggnadslag för det rättsliga bildandet av en tomt tillskapats ett särskilt avstyekningsinstitut inom tomtindelat område. nämligen tomtbestämning (22 kap.). Tomtbestämningen hade i huvudsak utformats i enlighet med förutvarande bestämmelser angående tomtmatning (2 kap. fastig- hetsbildningslagen) men givits avstyckande verkan.

Tomtbeståmningen vore till sin natur en delningsförråttning, under det att tomtmätningen vore en gränsbestämningsförrättning. Då de sakkunniga likväl velat i mesta möjliga mån utforma sitt delningsinstitut efter den nu gällande

[ |

| ! l

tomtmätningen, bleve givetvis hela kapitlet till sitt innehåll rätt egendomligt. Tomtområdet avstyckades först genom förrättningen (17 å), men likväl gåve förrättnin-gsmannen utlåtande om tomtområdets gränser (10 %). Ehuru fastig- hetsbildande, skulle förrättningen icke fastställas o. s. v. Med den innebörd, torntbestämningen erhållit, syntes mindre lämpligt, att i 19 % av kapitlet in- förts bestämmelser om gränsbestämning i allmänhet under hänvisning till for— merna för tomtområdes bestämmande genom tomtmätning.

Då. lantmäteristyrelsen, såsom ovan framhållits, ansåge, att tomtindelningen borde bibehållas med nuvarande karaktär och sålunda hava villkorligt avstyc- kande verkan, följde härav, att enligt styrelsens mening någon ändring i be- greppet tomtmätning enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen icke behövde vid- tagas, utan att denn-a förrättning sålunda enbart borde innebära en gränsbe— stämning.

Därest styrelsens förslag angående tomtindelning såsom en laga förrättning skulle vinna beaktande vid den fortsatta överarbetningen av lagförslaget, torde bör-a övervägas, huruvida icke det nuvarande 2 kap. i fastighetsbildningslagen borde med bibehållande av sitt huvudsakliga innehåll och sin uppställning något omredigeras att generellt avse gränsbestämning i stad.

Stockholms stads ombudsman: Förslaget om borttagande av tomtindelningens fastighetsbildande verkan kunde knappast anses lyckligt. Det vore över tomt- indelningsplanen, sådan den förelåge, då byggnadsnämnden om tomtindelningen fattade beslut, som de därav berörda markägarna skulle yttra sig. Den borde därför även vara definitiv och av handlingarna i tomtindelningsärendet borde tydligt framgå varje särskild tomts areal och gränser och, i fall en tomt bil— dades genom sammanläggning av mark från olika fastigheter, arealen och grän— serna för varje särskilt markområde, varav tomten bildades; och så borde alltid vara förhållandet och icke endast, såsom lagförslaget i kap. 8 % 6 angiver, »så vitt ske kan». Markägarna syntes nämligen kunna hava ett oavvisligt anspråk på att, då de hade att yttra sig över tomtindelningen, de även finge veta, vad inverkan den kunde hava på deras mark. Nu gällande bestämmelser om tomt— indelning tillfredsställde detta -anspråk och syntes dessutom åtminstone i många fall kunna möjliggöra en snabbare tomtindelning än bestämmelserna i förehggande förslag. De skäl de sakkunniga anfört för sitt förslag -i denna del S.Vntes icke övertygande.

Stadsingmzjörskontoret i Stockholm: Som allmänt omdöme kunde sägas, att lagförslaget i allt för liten utsträckning bygger på tidigare lagstiftning. Detta gällde särskilt vad fastighetsbildningen beträffade. Vid försök att avhjälpa de brister, som tilläventyrs vidlådde den nuvarande lagen om fastighetsbildning i stad, hade de sakkunniga avsevärt ändrat densamma och föreslagit nya jord- delningsinstitut, vilka sannolikt icke komme att främja snabbheten och säker- heten vid behandlingen av städernas jorddelningsärenden.

Kontoret ansåge icke, att tomtindelningsförfarandet borde inskränkas till att vara en enkel administrativ plan. Ett stadsområdes fastighetsbildning skedde enklast och mest systematiskt genom tomtindelning, och ingen anledning funnes att göra lagändring i den riktningen, att man skulle minska tomtindelningens betydelse vid fastighetsbildningen.

Värdet av sammanhängande mätningar och jorddelningar för fastighetsredo- visningen kunde icke överskattas, och tomtindelningen hade i detta hänseende varit av mycket stor betydelse för jordredovisningen vad exempelvis Stockholm beträffade. Man kunde under de sista 50 a 60 åren följa även den allra minsta

förändring beträffande fastighetsbildningen just på grund av användandet av tomtindelning som det viktigaste ledet i fastighetsbildningen.

Ginge man tillbaka till tiden före år 1870, vid vilken tidpunkt man icke an- vände sammanhängande tomtindel-ningskartor för jorddelningen, bleve det väsent- ligt svårare, om ej omöjligt att följa fastighetsbildningen. Dessa svårigheter och denna oöverskådlighet skulle i viss mån ånyo uppstå, om man skulle följa de sakkunnigas förslag att slopa själva tomtindelningen som en huvudsaklig del i själva fastighetsbildandet. Även i fråga om jorddelning å landet torde de tidigare tillämpade jordavsöndringarna ej varit ägnade att underlätta mark- redovisningen. Vid Brännkyrka församlings inkorporering var det förenat med mycket stora svårigheter för kontoret att övertaga fastighetsbildningsärendena och upprätta erforderliga sammanställningskartor över jordavsöndringarna, eme- dan avsöndringsförfarandet varit använt vid jorddelningen. Talrika felaktig- heter från jordavsöndringarna under åren närmast före inkorporeringen voro även att påvisa.

Den fastighetsredovisning, som avsåges att erhållas genom de nya fastighets- registren, komme aldrig att, som bevis på huru fastighetsbildningen under tider- nas lopp ägt rum, nå upp till samma värde som en komplett och fullständig samling t-omtindelningskartor med tillhörande beskrivningar. Hela den dyrbara uppläggningen av fastighetsregister för stad torde varit en följd av, att man tidigare haft allt för lösliga bestämmelser rörande själva fastighetsbildningen och ej redovisat förändringarna vid jorddelningen på kartor, utvisande mark- indelningen inom större områden.

De sakkunniga hade gjort flera invändningar mot användandet av tomtindel- ning som fastighetsbildande institut, och särskilt anfördes därvid, att kartmate— rialet ofta vore dåligt, och att man i många fall svävade i ovisshet om rätta gränslinjerna för äldre fastigheter, som skola ingå i tomtindelningen.

Såge man saken från »markägarnas synpunkt, torde dessa kunna förvänta att, när de ålades yttra sig över en viss tomtindelning, deras yttrande finge gälla föreslagna tomter, som vore klart bestämda till areal och gränsmått, och ej ett ungefärligt angivande av den blivande fastighetsbildningen och med ovissa och svävande äganderättsgränser. Även för förrättningsmannens vidkommande vore det önskvärt för att ej säga nödvändigt, att han först finge uppgöra. en ordentlig karta över det område, som skulle tomtindelas, ävensom att han finge tid att klarlägga gränserna och äganderättsförhållandena inom detsamma, innan han uppgjorde förslag till tomtindelning.

Största vinsten med tomtindelning som fastighetsbildande institut vore dock den snabbhet i ärendets handläggning, detta tillvägagångssätt möjliggjorde. När ett byggnadsföretag i Stockholm skulle igångsätta-s, vore det mycket vanligt, att tomterna skulle förändras till sina gränser, och det gällde att hastigt få denna fråga behandlad. Om tomtindelning tillmättes fastighetsbildande verkan eller åtminstone finge ingå som led i fastighetsbildningen, behandlades eventuella anmärkningar redan vid sammanträde inför byggnadsnämnden, som kunde låta uppgöra kompromissförslag i enlighet med markägarnas önskan. Förelåge inga tvistefrågor, kunde ärendet omedelbart avgöras, och den byggande visste, att ingen invändning mot fastighetsbildningen komme att göras, efter det att beslut om tomtindelning fattats. Förarbeten med ritningar till tomtens bebyggande kunde omedelbart taga sin början, Och tomtmätning samt tomtens införande i tomtboken vore av rent formell natur, där i regel inga tillstötande omständigheter brukade förekomma. Följde man de sakkunnigas förslag, vore det ingalunda ute- slutet, att tvister om gränslinjerna komme att uppstå, när tomtbestämningen slut-

ligen skulle äga rum. Byggnadsföretagets påbörjande komme under sådana för- hållanden att avsevärt fördröjas, och vad värre vore, tidpunkten för fastighets- bildningens slutliga genomförande bleve mera oviss än förut.

I allmänhet förelåge icke någon svårighet vid fastighetsbildningen med nu gällande lagstiftning. Skulle densamma. ändras, borde det ske därhän, att infö- randet i tomtboken ej komme att sammanhänga med fastighetsbildandet och att stadsplanen icke på något sätt finge fastighetsbildande verkan, varvid tomt- indelning finge redovisa samtliga de områden, som utlades till gata enligt den förändrade stadsplanen. Kontoret ansåge sålunda, att de av de sakkunniga före— slagna förändringarna med avseende på dels tomtindelnings verkan, dels hand- läggningen av dessa ärenden icke vore önskvärda i en blivande lagstiftning.

Byggnadsnämnden i Stockholm: För den byggande allmänheten vore det av största vikt, att fastighetsbildningen i stad kunde snabbt verkställas, och varje åtgärd, som medförde ett fördröjande av ärendenas handläggning och avgö- rande, innebure därför stora olägenheter för denna allmänhet. Det förefölle emellertid, som om de sakkunniga icke tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Lagförslagets bestämmelser i nu nämnt hänseende. syntes nämnden i tillämp— ningen komma att medföra ökade svårigheter såväl för de byggande som för myndigheterna. De skäl, som av de sakkunniga anförts till förmån för de av dem föreslagna nya anordningarna, syntes nämnden icke övertygande, och nämn- den funne sig på grund härav böra, anslutande sig i stort sett till vad av stadsin- genjörskontoret i detta avseende anförts, såsom sin mening uttala, att bestäm- melserna i lagförslaget angående fastighetsbildning i stad borde göras till före- mål för närmare utredning och omarbetning i syfte att såvitt möjligt åstad- komma ett enklare och mer tidsbesparande förfaringssätt för hithörande frå- gors behandling.

Stadskollegiet i Stockholm har, vad anginge bestämmelserna rörande fastig- hetsbildningen, under hänvisning till vad stadsingenjörskontoret i sitt ytt- rande därom anfört, förordat, att den nuvarande lagstiftningen i möjligaste mån lades till grund för den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet, under beaktande av de möjligheter till förenkling, som kunde ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Det föreslagna tomtindelningsbegreppet sam- manfölle icke med nuvarande tomtindelningsbegrepp. Tomtindelning enligt nu gällande lag vore i viss mån fastighetsbildande. Enligt förslaget skulle tomtin- delning icke vara fastighetsbildande annat än i vissa undantagsfall, som angåves i nionde kapitlet, utan utgöra en planering för den blivande tomtbildningen, som skulle försiggå genom tomtbestämning. De sakkunniga hade såsom moti- vering för, att tomtindelningen icke skulle vara fastighetsbildande, framhållit, att städer och samhällen på grund av de stora kostnader, som därigenom för dem uppkomme vid tomtindelning, ofta underläte att föranstalta om sådan, varför byggnadsfastigheter i stället bildades genom avstyckningar, vilka helt bekostades av markägaren, samt påpekat de stora olägenheter, som på grund därav uppkomme. Länsstyrelsen finge, vad länet beträffade. vitsorda riktig— heten av vad i motiveringen sålunda anförts. Inom länet företoges ofta avstyck— ning, där tomtindelning skulle vara till större fördel för det allmänna. Kunde genom det nya tomtindelningsbegreppet en ändring härutinnan vinnas, vilket dock syntes svårt att bedöma, vore detsamma att förorda. Såsom ovan fram- hållits, skulle tomtindelning enligt förslaget innebära en planering för den bli— vande tomtbildningen. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida icke med hän- syn härtill ordet tomtindelningsplan bättre än ordet tomtindelning uttryckte förevarande nya lagbegrepp.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: 8 kap. om tomtindelning syntes innebära en återgång till äldre förhållanden med tomtindelningsförslag i form av skissartad karta och knapphändig beskrivning. Under framhållande av vikten för de byggande att vid tidigast möjliga tidpunkt äga tillgång till nog- granna uppgifter i detta avseende ville samfundet föreslå, att nuvarande lag— stiftning, som åtminstone beträffande de större städerna resulterat i tillförlit- liga tomtindelningskartor, bibehölles. Härtill syntes anledning föreligga även på den grund, att markägares inom ett år efter tomtindelning förlagda inlösensrätt enligt 12 kap. 6 % givetvis måste förutsätta tillförlitligt kartmaterial. Det förefölle meningslöst att grunda fastställelsen på skissartat underlag, när i vart fall en noggrannare markredovisning måste stå till buds kort tid därefter.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: Ett samhälle vore ekono— miskt bäst betjänt av en markredovisning, som från början erbjöde säker bedöm- ningsgrund beträffande kostnaderna för tomtindelnings genomförande. Huru ofrånkomliga kostnader fördelades på de olika administrativa åtgärderna vore däremot skäligen likgiltigt. Under sådana förhållanden borde eventuella refor- mer gå ut på att, i motsats till vad som föreslagits, söka befordra ett allt all- männare bruk av noggrann tomtindelning, varav följde, att gällande bestäm— melser i stället borde skärpas, om de ej vore för ändamålet tillfyllest i nu- varande avfattning.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Lagförslagets ändring av nu gällande tomtindelningsinstitut, som avsåge att undanröja tomt- indelnings fastighetsbildande verkan utom i vissa undantagsfall och att göra tomtindelningen till en planering för blivande tomtbildning, syntes vara väl äg- nad att främja tomtbildning och undanröja de missförhållanden, som i flertalet samhällen nu torde råda därigenom, att fastighetsbildning inom planlagt om— råde oftare skedde genom avstyckning än tomtindelning, ehuru förefintligheten av lagenlig tomt utgjorde förutsättningen för tillämpningen av en hel del för— fattningsbestämmelser.

För bibehållandet av nu gällande bestämmelser om fastighetsbildningen hava även uttalat sig: byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stads- ingenjören F. Eggert); länsstyrelsen 7'. Kristianstads län; länsstyrelsen i Malmö- hus llän; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona.; byggnadsnämn- den i Göteborg; förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg,- tekniska samfundet i Göteborg; myndigheterna i Trollhättan; myndigheterna i Borås; byggnadsnämnden i Örebro; den på byggnadsnänmdSmötet i Falun till— satta kommittén;1 stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Ös- tersund; samt länsstyrelsen i Norrbottens län.

Utbildning av stadsbyggare och stadsmätningsmän.

Lantmäteristyrelsen: I samband med framläggande av förslaget till stads- byggnadslag hade de sakkunniga (sid. 413—416) även berört frågan >>om ut— bildning av stadsbyggare och stadsmätningsmän». Ehuru några direkta för- slag ej framlagts, framginge emellertid av vad de sakkunniga anfört en tendens att söka utesluta lantmäteriets tjänstemän från befattning med de verksamhets— områden, som stadsbyggnadslagen berör. Lantmäteristyrelsen funne helt natur- ligt, att med vår tids fordringar på specialutbildning på olika områden, en strä— van gjorde sig gällande, att å stadsplaneväsendets viktiga område även genom-

1 Länsarkitekten Dahlander var härutinnan skiljaktig.

föra detta. Det syntes sålunda fullt berättigat att, när det gällde" uppgörande av generalplan eller stadsplan för större städer och livskraftiga större samhällen. påfordra, att dessa arbeten lades i händerna på särskilda specialister. Huruvida den av de sakkunniga skisserade utbildningen för »stadsbyggare» härvid kunde vara den riktiga undandrogc sig styrelsens bedömande. Däremot måste styrel- sen, när fråga vore om småsamhällen eller områden på. landet, bestämt ifråga— sätta, huruvida en monopolisering av arbetet med stadsplan, styckningsplan e. d. kunde anses vare sig önskvärd eller nyttig.

Redan nu torde kostnaderna för dylika planers upprättande bliva mycket betungande för sådana samhällen eller för den enskilde, och torde med de sak— kunnigas ståndpunkt kunna befaras inträda en ytterligare stegring. Det vore ur saklig synpunkt icke befogat att lägga storstadssynpunkter på planläggnin- gen av våra småsamhällen å landet. Uppgiften ställde sig här i allmänhet väsentligt enklare och naturligare. Att bedöma frågan mer eller mindre ensi- digt ur arkitektsynpunkt torde icke vara att rekommendera. Lantmäteristyrel- sen hade den uppfattningen, att, om lantmätarens nuvarande utbildning icke ansåges vara tillfyllest för arbetsuppgiften, borde utbildningen göra-s fullstän- digare, men att ur allmänhetens synpunkt vore fullt berättigat påfordra, att den statligt anställde lantmätaren skulle under samarbete med länsarkitekten kunna verkställa planläggning av enklare beskaffenhet på landsbygden.

Vad sedan frågan om utbildningen av mätningsmän beträffade, syntes de sakkunniga i viss mån medge, att för närvarande undervisningen för lantmä- tare bäst tillgodosåge anspråken. Likväl föresloge de sakkunniga vissa ändrin- gar, som mer eller mindre skulle medföra, att lantmätaren i allmänhet icke skulle utbildas på området, utan endast de, som särskilt ville utbilda sig till mätningsmän, skulle genomgå särskilda kurser vid tekniska högskolan. En dylik anordning måste styrelsen bestämt avstyrka, då det borde uppställas som fordran på en distriktsl-antmätare, att han skulle kunna tjänstgöra som förrättnmgsman inom distriktets stadsliknande samhällen och byggnadsom- råden. I annat fall måste ovillkorligen uppstå betydande svårigheter för fastig- hetsbildningen därstädes och ett onödigt fördyrande för allmänheten att få ar- betena utförda. Där åter ett samhälle uppnått den utveckling, att det för andra ändamål måste anställa ingenjörsutbildad person, vore helt naturligt att in- genjören-mätningsmannen övertoge arbetsuppgiften.

De sakkunnigas ståndpunkt i utbildningsfrågan hade i förslaget till stads— byggnadslag något återspeglats i avfattningen av 22 kap. 3 % i fråga om behö- righeten såsom stadsmätningsman. Lantmätaren, som enligt gällande lag hade behörighet såsom mätningsman i stad, skulle enligt de sakkunnigas förslag därjämte styrka sig äga praktisk duglighet på »stadsmätningsväsendets» om- råde. Vad de sakkunniga därmed avsåge, framginge ej med tydlighet av moti- ven, men förefölle det troligt, att avsikten vore att uppställa fordran på något slag av tjänstgöring inom stad. Med lantmätarens mätningstekniska, kamerala och juridiska samt långa praktiska utbildning måste ett dylikt villkor anses fullkomligt onödigt och olämpligt. De lantmätare, som för närvarande inom städer och samhällen vore verksamma såsom förrättningsmän, vore i allmän- het distriktslantmätare eller någon gång äldre extra lantmätare med en praktisk mätningsverksamhet, uppgående säkerligen till 10—20 år. Helt annorlunda ställde sig saken beträffande väg- och vattenbyggn-adsingenjören, som oftast på grund av sin utbildning ägnat sig åt helt annan verksamhet och därjämte saknade erfarenhet på fastighetsbildningens och det kamerala området. Här måste givetvis påfordras några års väl vitsordad praktik inom mätningsväsen-

det. Lantmäteristyrelsen finge sålunda avstyrka den av de sakkunniga före- slagna ändringen rörande kompetensfordringarna för mätningsman samt hem- ställa, att, om en utredning av utbildningsfrågan komme till stånd, det skedde under allsidigt utnyttjande av inom landet tillgänglig sakkunskap.

Den av tekniska högskolans lärarekollegium utsedda kommittén: Kommittén, som knappast ansåge den av de sakkunniga skisserade ganska omfattande planen ur ekonomisk synpunkt lämplig att realisera i vårt jämförelsevis folkfattiga land, ville för närvarande, då denna. fråga ju självfallet, när densamma slutgil- tigt skulle lösas, åter komme under kollegiets bedömande, blott antyda en enligt dess åsikt tänkbar form för ordnande i huvudsak av undervisningen i fråga.

Den mest framträdande bristen i arkitekternas utbildning såsom stadsbyg- gare vid högskolan vore, att de saknade fyllig undervisning i kommunika- tionsteknik och i stadsbyggandet berörande författningar. Väg- och vatten-byg- garna saknade även undervisning i sistnämnda ämne samt saknade dessutom en tillräcklig undervisning i husbyggnadskonst, speciellt då den del av husbygg- nadskonsten, som berörde hyreshuset och den friliggande bostaden å stadsplane- lagt område. Dessa brister, i vad avsåge kommunikationsteknik för arkitekter och husbyggnadskonst för väg- och vattenbyggare, kunde — i synnerhet om undervisningsämnet kommunikationsteknik kunde utvidgas till något större omfattning och givas en mot ifrågavarande ändamål svarande utformning — i rätt stor utsträckning hävas. om arkitekterna finge följa väg- och vattenbyg- garnas undervisning i vissa delar av kommunikationstekniken och dessa sist- nämnda arkitekternas undervisning i vad avsåge hyreshuset och den friliggande bostaden. Dessa kurser borde jämte en del av undervisningen i stadsplanekonst med tillhörande övningar förläggas till högskolans fjärde årskurs. Enligt kom- mitténs åsikt torde härutöver knappast mer än en termins gemensamma studier för de båda fackskolorna vara av nöden, d. v. s. stadsbyggarna skulle erhålla en sammanlagd studietid av cirka 41/43 år. Det borde observeras, att vid aka- demien för de fria konsterna framdeles såväl som hittills studier i stadsplane- konst borde bedrivas; dessa studier vore emellertid blott tillgängliga för arki- tekter. _

Professor Fallenius har till lärarekollegiets protokoll fogat ett särskilt ytt- rande, däri han anför bl. a.: Kollegiet hade bort särskilt uttala, att lik- ställighet borde anses råda mellan arkitekter och väg- och vattenbyggnads— ingenjörer med avseende på utbildningens värde såsom grundläggande för ut- bildningen till stadsbyggare. — Såsom brister i arkitekternas utbildning såsom stadsbyggare vid högskolan hade utöver vad kommittén anmärkt bort tilläggas, att de saknade fyllig undervisning även i en del andra för stadsbyggandet vik- tiga tillämpningsämnen inom fackavdelningen för väg— och vattenbyggnad. —— Fellenius vore tveksam om möjligheten att kunna inskränka den totala utbild- ningstiden till 41/2 år och ansåge, att den av de sakkunniga beräknade utbild- ningstiden fem år sannolikt bleve erforderlig. Det förefölle, som om man bäst skulle komma till målet genom att tänka sig: först fullständiga kurser i de respektive fackavdelningarna och sedan ett femte år som påbyggnads-specialkurs. Den som gått ut som arkitekt skulle därvid gå som specialstuderande i vissa. ämnen inom väg- och vattenbyggnadsavdelningen och tvärtom. Därjämte skulle både arkitekterna och Väg- och vattenbyggnadsingenjörerna under detta år ge- mensamt studera stadsbyggnad och författningar m. m. För denna undervis- ning i stadsbyggnad erfordrades en särskild framstående lärare, som skulle meddela förberedande kurser i sitt ämne inom såväl arkitekt- som väg- och vattenbyggnadsavdelningen men som skulle hava sin väsentliga och högre

undervisning inom den antydda specialkur'se'n för stadsbyggare. I samband där- med hade lärarkollegiet bort uttala, att det för ett nöjaktigt ordnande av en särskild utbildning för stadsbyggare erfordrades en professur i stadsbyggnad.

Lärarekollegiet vid Chalmers tekniska institut: De sakkunnigas uttalanden om önskvärdheten av ordnade undervisningskurser för stadsbyggare (liksom även för stadsmätningsmän) ville lärarekollegiet biträda; de sakkunniga syntes dock vid sitt utkast ha tänkt sig, att dylika kurser end-ast skulle kunna ordnas vid tekniska högskolan i Stockholm; lärar-ekollegiet ville med anledning härav uttala. att dylika utbildningskurser även måtte kunna anordnas vid Chalmers- ska institutet.

Svanska teknologföreningen: Föreningen ville uttala sig för ett inbördes likställande mellan arkitekter och väg- och vattenbyggnadsingenjörer med av- seende på utbildningens värde såsom grundläggande för deras ytterligare ut- bildning till stadsbyggare, vilken dock sannolikt kunde ordnas på ett lämpli- gare sätt, än de sakkunniga skisserat. Det måste. med hänsyn till stadsbygg- nadsväsendets stora betydelse i tekniskt såväl som ekonomiskt avseende anses som en mycket önskvärd sak, att en professur i stadsbyggnad snarast möjligt inrättades vid tekniska högskolan. Möjlighet borde beredas även för vid Chal- mers tekniska institut utexaminerade husbyggare samt väg- och vattenbygg- nadsingenjörer att utan större svårigheter utbilda sig till stadsbyggare.

Föreningen ville givetvis instämma i önskemålet, att den granskande myn— digheten beredes tillgång till nödig sakkunskap beträffande alla grenar av stadsbyggandet, och ansåge sig böra understryka vikten av att, såsom de sak— kunniga föreslagit, speciella utbildningskurser för stadsbyggare anordnades.

'Dock torde en sådan åtgärd först småningom kunna verka i avsedd riktning.

Oavsett de verkningar, dessa utbildningskurser komme att få, ville föreningen betona den jämväl av de sakkunniga framhållna betydelsen av att byggnads- styrelsen vid granskningen av stadsplaner rn. m. finge tillgång på tillräck- liga, inom stadsbyggnadskonstens olika områden utbildade arbetskrafter, vilka bleve allt mera nödvändiga för att den granskande myndigheten skulle kunna överblicka hela det komplioenade problem, stadsbyggandet med nuvarande ut- vecklingslinjer allt mera innebure. Vidare ville föreningen framhålla nödvändig- heten av att hithörande frågor behandlades med erforderlig skyndsamhet; gi- vetvis skulle en förberedande provisorisk granskning av en stadsplan kunna påskynda arbetet för densammas slutliga prövning i byggnadsstyrelsen och även i övrigt _ genom att den granskande myndighetens eventuella erinrin- gar kunde på förhand delgivas vederbörande —- föranleda besparing av tid.

Överinseendet över stadsplaneväsendet, fastighetsregistreringen och mätningsväsendet.

Fastighetsregisterkommissionen: Särskilt ägnad att väcka förvåning vore be- stämmelsen i 31 kap. 14 % av förslaget till stadsbyggnadslag, att, sedan arbetet med fastighetsregistrets uppläggande blivit i huvudsak avslutat för rikets städer ävensom övriga samhällen, för vilka fastighetsregister upplades efter de för stad meddelade bestämmelser, överinseendet över fastighetsregistreringen från kom-missionen skulle övertagas av byggnadsstyrelsen. Oformligt syntes vara att på sätt här skett så att säga i förskott ordna denna angelägenhet och det med en tidsbestämmelse av så vagt innehåll, som den som givits i före- skriften. När vore registret i huvudsak upplagt? Vem avgjorde, när så vore fallet? Ingen ledning gåves för dessa frågors besvärande. Men härmed finge

förhålla sig hur som helst. Denna'fråga borde icke lösas såsom en detalj i ett komplex av andra frågor, därför lämpade den sig av flera skäl icke. Och den borde heller icke lösas så att säga i förväg, utan när angelägenheten kunde de- finitivt ordnas. Frågan vore som bekant av synnerligen ömtålig beskaffenhet. Kommissionen skulle därför icke nu närmare ingå på densamma, helst de sak- kunniga själva förutsatt närmare utredning härom vara erforderlig. Kommis- sionen ville endast tillkännagiva-, att kommissionen saknade anledning frångå sin tidigare hävdade mening, att den icke borde lösas på sätt av de sakkunniga föreslagits, och påyrkade eftertryckligt, att uti ifrågavarande hänseende icke någon ändring i gällande lag vidtoges i nu ifrågavarande sammanhang.

Kammarkollegium: Med den ståndpunkt de sakkunniga intagit skulle man hava kunnat vänta, att frågan om uppsiktens utövning överhuvud icke regle- rats i lagförslaget utan ordnats fristående. Icke desto mindre hade, ehuru tvingande skä-l icke förelegat, bestämmelse meddelats rörande uppsikten över registreringsväsendet, varjämte i 32 kap. 24 % sta-dgats, att den allmänna uppsikten över stadsbyggnadsväsendet jämte det därtill hörande mätningsvä— sendet och fastighetsregistret tillkomme byggnadsstyrelsen.

Kollegium, som den 20 december 1927 avgivit underdånigt utlåtande med anledning av ett av fastighetsregisterkommissionen framställt förslag, att till- synen över fastighetsregistret för stad måtte anförtros kollegium, och därvid lämnat detta förslag utan erinran men samtidigt förklarat sig anse frågan för tidigt väckt, hyste fortfarande denna uppfattning. Då, såsom kollegium i sagda. utlåtande erinrat, åtskilliga år torde förflyta, innan fastighetsregistret blivit upplagt för alla samhällen, varom här vore fråga., och, så länge detta icke skett, ett upphörande av fastighetsregisterkommissionens verksamhet icke torde kunna ifrågasättas, förordade kollegium att vid det nuvarande tillståndet, som icke veterligen medfört olägenheter, tillsvidare finge förbliva.

Lantmäteristyrelsen: Vad först anginge de verksamhetsområden, som lagför- slaget berörde, torde en bestämd artskillnad framträda mellan å ena sidan sam- hällenas stadsplane- och byggnadsväsen och å den andra samhällenas fastighets- bildnings- och fastighetsregistreringsväsen. Den statliga centrala uppsikten över stadsplane- och byggnadsväsendet tillkomme nu byggnadsstyrelsen, närmast dess stadsplanebyrå. Att å någon annan myndighet lägga denna statliga till- syn torde icke låta sig göra utan betydande organisatoriska förändringar.

Beträffande städernas mätnings- och fastighetsregisteringsväsen hade där- emot delade meningar gjort sig gällande angående det lämpliga anordnandet av den statliga tillsynen och rörande vilken myndighet, som borde utöva densam- ma. I ett avseende torde man emellertid numera vara ense, nämligen att mät- ningsväsendet och fastighetsregistreringsväsendet hade ett så nära samband med varandra, att samma myndighet borde handhava tillsynen över bådadera. Vid framläggande av förslag i ämnet hade bland nu befintliga ämbetsverk för uppgiften ifrågasatts lantmäteristyrelsen eller byggnadsstyrelsen. Därjämte hade vid behandlingen av frågan om den framtida tillsynen över städernas fastighetsregister, vilken under tiden för registrets uppläggande hittills hand— hafts av den för detta ändamål tillsatta särskilda fastighetsregisterkommissio- nen, olika förslag framkommit, såsom att för ändamålet inrätta en särskild avdelning inom justitiedepartementet eller att göra kammarkollegiet till över- inseendemyndighet över städernas fastighetsregistrering. Dessa senare förslag torde knappast numera ifrågasättas, och finge lantmäteristyrelsen i denna del endast hänvisa till vad styrelsen anfört i avgivna underdåniga utlåtanden i ämnet den 27 oktober 1923 och den 22 september 1927.

i | i 1 l l i l i

De huvudsakliga skälen för förslagen om byggnadsstyrelsen respektive lant— mäteristyrelsen såsom tillsy'nsmyndighet på ifrågavarande område kunde sam- manfattas sålunda. För byggnadsstyrelsen hade ansetts tala, att denna sty- relse hade överinseendet över stadsplane- och byggnadsväsendet och att på. grund härav och den betydelse stadsplanen ägde för fastighetsbildningen inom stora delar av städerna samma myndighet borde även kontrollera mätningsverksam— heten. Häremot hade framhållits, att uppgiften vore främmande för byggnads- styrelsens egentliga verksamhet och att den erforderliga mätningstekniska, ka— merala och juridiska sakkunskapen på området saknades inom ämbetsverket. För lantmäteristyrelsen hade åter framhållits, att denn-a styrelse nu utövade tillsynen över jorddelning och fastighetsbildning å landsbygden, vari ju även inginge ett stort antal stadsliknande samhällen, samt' handhade fastighetsve- gistreringen (jordregistret) för landsbygden, varjämte i den mån statligt över- inseende förefunnes å städernas mätningsväsen detta utövades av lantmäteri—* styrelsen. Uppgiften syntes därför naturligt infoga sig i styrelsens nuvarande verksamhetscmråde.

Gällande kungörelse (nr 900/1920) med vissa föreskrifter om mätnings— väsendet i rikets städer utginge från att den lokala, närmare tillsynen över stads eller stadsliknande samhälles mätningsväsen skulle utövas av byggnadsnämn- den. Den kommunala självbes—tämningsrätten på ifrågavarande område hade härigenom understrukits. Denna princip hade även i förslaget till stadsbygg- nadslag i viss mån följts, ehuru förslaget givit den statliga överinseendemyndig- heten vissa befogenheter att »meddela erforderliga föreskrifter, modeller och formulär», vilka möjliggjorde en ganska långt gående inblandning i bygg- nadsnämndernas verksamhet på området och syntes mindre nödvändiga åtmin- stone när det gällde de större och medelstora städerna.

Enligt lantmäteristyrelsens mening borde, i den mån statligt överinseende över städernas mätningsväsen erfordrades, detta överinseende huvudsakligen avse ett allmänt övervakande av lagars och författningars efterlevnad samt skyldighet att meddela råd och upplysningar. Den statliga ti-llsynsmyndighe- tens viktigaste uppgift torde härvid bliva dess rådgivande och upplysande verk- samhet. Utan att på något sätt vilja förringa byggnadsnäzmndernas betydelse torde dock kunna sägas, att dessa nämnder inom mindre städer och stadslik- nande samhällen knappast kunde äga förutsättning att på ett så speciellt om- råde som mätningsväsendets ensamma utöva ledning och tillsyn. Lantmäteri- styrelsen ville endast såsom exempel framdraga de grundläggande mätningarna för ett samhälles uppmätning, triangel- och polygonmätning, som ju vore av stör— sta betydelse för samhällets framtida kartläggning. Det torde även böra erinras om att dylika grundläggande mätnings- och kartläggningsarbeten droge ej obe- tydliga kostnader. Det vore naturligtvis därför av största Vikt, att samhällena kunde vända sig till en opartisk statsmyndighet för att få prövade inkomna an- bud på dylika arbeten samt få mätningsarbetena kontrollerade. Här syntes där- för den statliga överinseendemyndigheten hava en betydande uppgift att fylla genom att på byggnadsnämndens begäran meddela råd och upplysningar, upp- rätta plan för dylika arbeten samt utöva kontroll över desamma.

En annan sida av överinseendemyndighetens verksamhet bleve att utfärda formulär och anvisningar rörande mätningsarbetens utförande att tjäna till led- ning för byggnadsnämnder och förrättningsmän i deras arbete på. här ifråga— varande område.

De uppgifter för överinseendemyndigheten, Vilka nu nämnts. vore av mät- ningsteknisk art och låge helt utanför byggnadsstyrelsens nuvarande verksam-

hctsområde, under det att desamma hade ett intimt samband med rikets lant- mäteriväsen, som stode under lantmäteristyrelsens ledning.

Motiven till att byggnadsstyrelsen det oaktat föreslagits såsom överinseende- myndighet hade, såsom ovan nämnts, angivits ligga däri, att nämnda styrelse vore den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets och stadsplane- väsendets område. Att en del förrättningar inom städer och stadsliknande sam- hällen hade ett nära samband med stadsplane- och byggnadsväsendet, ville lant- mäteristyrelsen på intet sätt förneka. Styrelsen förmenade dock, att mätnings— arbetena till ej ringa del verkställdes för andra ändamål och därvid utgjorde rena lantmäteriarbeten. Såsom ett typiskt exempel härpå kunde anföras de grundläggande mätningsar-betena för ett samhälles kartläggning. I dylika fall

I J

gällde att med stöd av ett utlagt stomnät, i allmänhet bestämt genom triangel- och polygonmätning, upprätta en god grundkarta över samhället, upptagande detaljerna (byggnader, vägar, stängsel m. rn.) så som dessa vore belägna på marken. Att en kopia av en dylik karta sedan kunde användas såsom underlag vid utarbetande av stadsplaneförslag o. d. medförde givetvis icke, att grund- kartan kunde sägas vara upprättad endast för detta ändamål. Ej heller kunde gärna påstås, att den myndighet, som hade att granska stadsplaneförslag, även måste övervaka, hur kartmaterialet tillkomme. Detta övervakande skulle ske på ett tidigare stadium och innan stadsplaneförslagen utarbetades och kunde så— lunda verkställas helt fristående från inseendet över stadsplaneväsendet, men hade däremot ett direkt samband med lantmäteriväsendet. För byggnadsstyrel— sen som centralt organ för stadsplaneväsendet torde vara tillräckligt att veta, att det kartmaterial, varpå stadsplaneförslaget grundats, upprättats på tillfreds- ställande sätt. [ Skillnaden mellan å ena sidan den grundläggande kartläggningen och å andra i sidan stadsplanens uppgörande framträdde även tydligt vid arbetenas utfö- rande. Mätningen och kartläggningen verkställdes av mätningsingenjören-lant- mätaren, under det att stadsplanearbetet krävde trafikteknisk och arkitektut- bildad arbetskraft. Typiskt för uppdelningen i fråga kunde Stockholms stads sätt att ordna arbetena sägas vara. Mätningen-kartläggningen verkställdes av stadsingenjörskontoret och stadsplanearbetet av stadsplanekontoret med helt . skild personal. Stadsingenjörskontoret hade sålunda att tillhandahålla och svara för det kartmaterial, som erfordrades för stadsplaneförslagens uppgörande. Likartat vore förhållandena ordnade inom andra större städer. I de mindre stä- derna och stadsliknande samhällena, där dylika arbeten i stor utsträckning ut— fördes på entreprenad, uppdelades också i allmänhet arbetena på likartat sätt genom infordrande av särskilda anbud på mätnings- och kartläggningsarbetena och särskilda på stadsplanens uppgörande. Detta vore helt naturligt på grund av dessa arbetens olika natur och med hänsyn till önskvärdheten att erhålla spe- cialutbildad personal var för sitt område vid arbetenas utförande.

Såge man sedan på detaljaubetcna inom ett samhälle och de förrättningar, som härför erfordrades, vore förhållandena likartade.

Vad först beträffade rena arealavmätningar vore dessa ju tillkomna för åstadkommande av en karta över ett visst område och redovisning av markinne— hållet, sålunda en ren lantmäteriteknisk åtgärd. På samma sätt med förekom- mande avvägningar eller utstakningar av olika slag. De utgjorde rena mät- ningstekniska åtgärder. vilkas resultat hade en mångfald användningar fullt fristående från stadsplaneväsendet.

Överginge man sedan till laga förrättningar, vore dessa givetvis främst av intresse ur fastighetsbildnings- och äganderättssynpunkt. Styrelsen inskränkte

] i ; I | !

sig här till de förrättningar av ifrågavarande slag, som kunde utföras enligt nu- varande fastighetsbildningslagen, då övriga av de sakkunniga föreslagna för- rättningsinstituten vore av en med nuvarande förrättningar likartad beskaffen- het och därför knappast erfordrades såsom särskilda institut eller ock av annan anledning icke borde ifrågakomma såsom laga förrättningar.

Beträffande förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen, över vilka lantmäteristyrelsen redan nu hade överinseendet enligt gällande bestämmelser, torde knappast någon meningsskiljaktighet råda, att dessa hörde under lant- m—äteriväsendet. Däremot hade gjorts gällande, att tomtindelning, tomtmätning och avstyckning närmare sammanhörde med stadsplaneväsendet. — Tomtindel- ningen utgjorde enligt gällande lag en legal jorddelningsform, må vara en vill- korlig sådan, i ty att vissa ytterligare åtgärder krävdes för dess genomförande i rättsligt avseende. Tomtindelningens karaktär av jorddelningsinstitut fram— ginge även därav, att mätningsmannen-lantmätaren, ej stadsplaneteknikern, vore förrättningsman vid tomtindelning, något som framginge såväl av fastig- hetsbildningslagen och förslaget till stadsbyggnadslag som av den organisa- tion, som tillämpades inom de större städerna. —— Tomtmätningen utgjorde en— dast en gränsbestämning samt uppmätning och kartläggning av en viss tomt för erhållande av lagfart o. d. Dess natur vore sålunda ävenledes av rent lant- mäteriteknisk art. — Vad avstyckning anginge vore dess egenskap av legal jorddelningsförrättning otvivelaktig. Sedan numera. i lagstiftningen införts, nå- got som förslaget till stadsbyggnadslag även bibehölle, att avstyckning för bo- stadsändamål o. d. icke finge ske, utan att dessförinnan stadsplan eller styck- ningsplan upprättats, torde avstyckningsförrättningen blivit än mer begränsad till ett delningsinstitut av verkställighetsåtgärds karaktär inom ett ur plansyn- punkt redan på förhand i stort reglerat område. Planen jämte därtill hörande byggnadsbestämmelser omöjliggjorde, att en ur stadsbyggnadssynpunkt olämp- lig jorddelning kunde genomföras. Terrängförhållandena inom kvarter samt hänsyn till äganderättsförhållanden bleve sedermera avgörande för avstyck- ningens verkställande och fastighetsbildningen.

Med hänsyn till arten av de arbeten, som fölle under städernas mätningsväsen, torde därför överinseendemyndigheten böra förläggas till lantmäteristyrelsen, som enligt gällande instruktion bl. a. hade att utöva tillsyn över jord— delningsväsendet och övriga grenar av rikets lantmäteriväsen till den del tillsyn däröver ej tillkomme annan ämbetsmyndighet. Skulle överinseendet förläggas till byggnadsstyrelsen, bleve härav åter följden, att en för nämnda styrelse främmande uppgift skulle förläggas till densamma.

Om redan på grund av arbetsuppgiftens art det enligt lantmäteristyrelsen uppfattning vore följdriktigt att förlägga städernas mätningsväsen under lant- mäteristyrelsens överinseende, torde ur organisatorisk synpunkt detta vara än mer önskvärt. Resultatet av en uppdelning av överinseendet över lantmäteri- väsendet och städernas mätningsväsen, på sätt i förslaget till stadsbyggnads- lag förutsattes, bleve nämligen, att beträffande samma slags arbeten, mätning, kartläggning samt legal jorddelning, två olika statsmyndigheter skulle utfärda allmänna föreskrifter, verkställighetsföreskrifter rörande mätningars utföran- de, kartmlodeller m. m. De sakkunnigas förslag om stadslagstiftningens ut— sträckning att tillämpas inom samtliga jordregistersamhällen och områden å landet, för vilka stadsplan skulle upprättas eller stadsbyggnadsbestämmelser vore gällande, hade tydligen framkommit för att ej denna dualism skulle _bliva rådande inom ett och samma samhälle eller område. Såsom styrelsen förut

13—297102.

framhållit,1 torde denna uppdelning emellertid ej vara möjlig att genomföra ur kameral- och jorddelningssynpunkt, utan torde gränsen mellan de för stad och för landsbygd gällande jorddelningslagstiftningarna med nödvändighet böra uppdragas efter det sätt, varpå fastighetsregistreringen skulle ske. Men även med de sakkunnigas förslag komme nackdelarna att tydligt framträda genom den ständigt fortgående utvecklingen, varigenom nya uppstäende sam— hällsbildningar skulle överföras från lantmäteristyrelsens verksamhetsomräde till byggnadsstyrelsens.

Uppdelningen skulle vidare medföra en verklig desorganisation av lantmäte- riet. Lantmäteripersonalen skulle nämligen beträffande en stor del av sin verk- samhet komma att lyda under byggnadsstyrelsen i stället för lantmäteristyrel— sen. Bortsett frän städerna med sina i stor utsträckning kommunalt anställda mätningsmän vore inom de stadsliknande samhällena och inom övriga områden med tätare bebyggande förrättningsmännen så gott som uteslutande lantmätare. Av följande sammanställning framginge närmare antalet städer och sam- hällen, inom vilka ingenjörer, lantmätare eller bådadera slagen förrättningsmän vore verksamma.

Antal samhällen

Slag av samhälle I . ngenjör Ingenjör Lantmätare och lantmätare städer ...................... 70 32 11 köpingar med fastighetsregistcr såsom för stad . . . 9 29 1 municipalsamhällen med fastighetsregister såsom för stad ..................... 7 46 3 Summa 86 107 15 köpingar med jordregister ............ — 6 _ mnnicipalsamhällen med jordregister ........ 4 106 1 1 | Summa summarum 90 | 219 [ 16 '

Härtill komme de områden ä landet, för vilka stadsplan upprättats eller byggn-adsföreskrifter meddelats, eller 43 respektive 57 stycken. Beträffande de 43 stadsplaneområdena saknades uppgift, huruvida annan förrättningsman än lantmätare funnes, men torde i regel så icke vara fallet. Inom övriga 57 om— råden vore enligt gällande lag vederbörande distriktslantmätare förrättnings— man för all jorddelning.

Dä lantmätarnas verksamhet mer och mer inriktades på bildandet av fastig— heter för bostadsändamål, egnahem och småbruk, under det att den rena skiftes— verksamheten minskades, torde av de lämnade sifferuppgifterna väl framgå.. vilken betydande del av lantmäteriarbetena, som skulle genom de sakkunnigas förslag undanta-gas lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet och förläggas under byggnadsstyrelsen. Med den tendens, som allt mer framträtt, att intaga stora delar av rena jordbruksområden under byggnadsföreskrifter samt i växande omfattning tillskapa samhällen för att i tid reglera fastighetsbildningen ur stadsbyggnadssynpunkt, skulle enligt förslaget lantmäteripersonals arbeten allt mer komma att undandragas tillsynen av den centrala myndigheten ä lant—

1 Se ovan sid. 40—42.

| ) [ 17

mäteriväsendets område, ehuru dessa arbeten i verkligheten vore av lantmäteri— teknisk art, om ock deras ändamål tjänade stadsbyggandets fortsatta ut- veckling.

De sakkunniga syntes hava förbigått de fastighetsbildande förrättningarnas väsentligaste betydelse, nämligen att utgöra en säker grund för fastighetsredo- visningen och för ordnandet av äganderättsförhållandena. Såvitt av förslaget framginge, torde någon granskning av sakkunnig lantmäterimyndighet icke förutsatts skola äga rum före fastställande av de fastighetsbildande förrättnin- garna. Ur byggnadssynpunkt ansåges förrättningarna nödvändigt böra granskas av sakkunnig person, vilket framginge av förslagets innebörd, astt läns— styrelsen skulle till sitt biträde hava länsarkitekt, men ur de för den en- skilde kanske viktigaste synpunkterna hade de sakkunniga tydligen an- sett detta icke nödvändigt. Det låge nära till hands att antaga, att de sakkunnigas ståndpunktstagande till frågan om den centrala statliga tillsyns- myndigheten här varit utslagsgivande och att därför förrättningarnas betydelse ur bebyggelsesynpunkt enbart betonats. Lantmäteristyrelsen ansåge emellertid, att åtminstone med avseende å förrättningar inom stadsliknande samhällen och områden å landet det ur rättssäkerhetens synpunkt vore nödvändigt att påfordra förrättningarnas granskning även ur lantmäteriteknisk och äganderättssyn- punkt. För detta ändamål funnes ingen annan möjlighet än att överlantmätaren i länet, på sätt nu skedde, utförde granskningen, detta med hänsyn till såväl erforderlig sakkunskap för granskningsarbetet som att kartmaterial och hand- lingar rörande tidigare jorddelning funnes förvarade å lantmäterikontoren. Med de sakkunnigas förslag skulle sålunda ytterligare delar av lantmäteriets organ komma att underställas annan myndighet än lantmäteristyrelsen beträffande omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter. Det torde även böra betonas, att numera överlantmätarens lantmäteritekniska granskning av jorddelningsförrätt- ningar syntes, även i de fall där sådan ej direkt vore påbjuden, allmänt erkän— nas vara både nödvändig och nyttig. Detta framginge bl. 3. därav, att länsstyrelserna allmänt remitterade ärenden angående avstyckningar, som enligt gällande lag av dem skulle fastställas, till överlantmätaren för gransk— ning; och detta vare sig det vore fråga om stadsliknande samhällen eller städer under landsrätt. Ett avsteg från denna praxis måste betecknas såsom en ur rättssäkerhetens synpunkt farlig tillbakagång.

Av det ovan anförda torde med all tydlighet framgå den nära kontakt, vari lantmäteriets verksamhet stode i förhållande till mätningsverksamheten i stä- der och samhällen. Mätningsverksamheten vore av samma natur och tjänade samma ändamål (fastighetsbildningen). Lantmäteriets tjänstemän vore i stor utsträckning direkt verksamma inom städer, stadsliknande samhällen och andra områden med tätare bebyggande. Om sålunda byggnadsstyrelsen såsom före- slagits skulle utöva överinseendet, skulle dels en uppgift, som på det intimaste sammanhängde med lantmäteristyrelsens nuvarande verksamhet, förläggas till en myndighet, som stode alldeles främmande för dessa arbeten, dels lantmäteri- personalen i stor utsträckning i sin verksamhet komma att direkt underställas annan myndighet än lantmäteristyrelsen. Att ur organisatorisk synpunkt en dylik uppdelning måste medföra stora olägenheter och lätt kunde åstadkomma slitningar torde ligga i öppen dag. Det vore vidare givet, att en styrelse, som redan handhade likartade uppgifter, måste på ett betydligt enklare och från ekonomisk synpunkt billigare sätt kunna organiseras för den nya eller vidgade uppgiften samt att den därstädes redan förefintliga personalen även borde kunna utnyttjas för ändamålet. Ur statens synpunkt måste alltså anses helt naturligt,

att överinseende över »stadsbyggnadsorternas» mätningsväsen förlades till lant— mäteristyrelsen.

Om ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt överinseendet över »stadsbyggnadsorternas» mätningsväsen följdriktigt borde förläggas till lant- mäteristyrelsen, gällde detta i än högre grad beträffande tillsynen över fastig- hetsregistret för städer och stadsliknande samhällen.

Liksom i fråga om mätningsväsendet hade lantmäteripersonalen i stor ut- sträckning tagits i anspråk för fastighetsregisterarbetet. Dels hade de på länen arbetande lantmätarna i stor omfattning förordnats såsom förrättningsmän för upprättande av registerkarta och därmed sammanhängande arbeten, dels vore på grund av bestämmelserna i 7 kap. 17 % fastighetsbildningslagen överlantmä- tarna registerförare i ett stort antal köpingar och municipalsamhällen. Sedan det nu pågående arbetet med fastighetsregisters uppläggande i städerna av- i slutats, kunde man utgå från att i huvudsak arbetet med fastighetsregisters uppläggande komme att utföras av lantmätare, då det ju i allmänhet _ med undantag för nyinkorporeringar med städerna —— endast bleve fråga om nytill- kommande samhällen å landet, vilka icke hade egna tjänstemän för ändamålet och beträffande vilka staten ensam bekostade fastighetsregistrets uppläggande. Även arbetet med fastighetsregistrets förande bleve på grund av nyssnämnda lagbestämmelse angående överlantmätarna såsom registerförare i ej ringa om- fattning vilande på lantmäteristyrelsen underställd personal. Skulle sålunda en annan statsmyndighet än lantmäteristyrelsen utöva tillsynen över fastighets- registret, bleve följden, att personalen, såväl den med lantmäteriförrättningar , sysselsatta som den å lantmäterikontoren verksamma, skulle i denna del ställas | utanför lantmäteristyrelsens myndighet. Härigenom kunde lätt uppstå olägen- heter för det egentliga lantmäteriarbetet. Lantmäteristyrelsen hade nämligen att tillse, att personalen fördelades på ett lämpligt sätt på distrikten med hänsyn till förefintlig arbetstillgång till förhindrande av arbetsbalanser. Skulle sty- relsen för framiden icke hava något med fastighetsregistret att göra, bleve olä- genheterna — ej minst för arbetet med fastighetsregistret —— säkert härvid allt mer framträdande. Det skulle lätt kunna uppstå friktioner mellan vederbörande tillsynsmyndigheter i fråga om personalens utnyttjande för respektive arbets- uppgifter. Ännu mer skulle detta komma till synes beträffande personalen å lantmäterikontoren. Svårigheter i fråga om medelsanvisningen för kontorens arbeten torde likaledes kunna uppstå särskilt vid arbetsanhopning. Givet vore, att om en och samma myndighet utövade ledningen av såväl lantmäteriet som fastighetsregistret, alla sådana olägenheter försvunne och personalen bäst komme att kunna. tillgodose båda arbetsuppgifternn.

Ingen annan statsmyndighet än lantmäteristyrelsen kunde säkerligen enk— lare och fördelaktigare handhava arbetet med fastighetsregistret inom de stads— liknande samhällena på grund av den förefintliga organisationen i orterna, med överlantmätare och lantmäterikontor i varje län samt därunder lydande personal å distrikten. Den centrala tillsynen över fastighetsregistret i städerna, i den mån sådan genom inspektion erfordrades över registrets förande, måste likaledes enklast och billigast kunna ske genom lantmäteristyrelsen, som på grund av sin arbetsuppgift ändock måste verkställa dylik inspektion av den styrelsen underställd-a personalen, och resorna givetvis därvid kunna på ett sådant sätt planläggas, att inspektionen av fastighetsregistret kunde ingå som ett led i det hela.

Fastighetsregister såsom för stad hade till uppgift att redovisa den bestående fastighetsindelningen. Sedan registret blivit upplagt, komme det fortsatta föran—

det att bestå i införande av de genom j-orddelningen uppkommande nya fastig- heterna och därav föranledda ändringar i den förutvarande fastighetsindelnin- gen. Det torde härav framgå, att den sakkunskap, som erfordrades för tillsynen över fastighetsregistret, borde särskilt förefinnas hos den statliga myndighet, som sedan länge handhaft ledningen av landets jorddelningsväsen. Härtill komme, att för avgörande av frågor rörande fastighetsregistret i vissa fall er- fordrades mätningsteknisk sakkunskap, vilken alltid komme att finnas före— trädd inom lantmäteristyrelsen på grund av dess övriga uppgifter.

Vid framläggandet av förslag till ordnandet av tillsynen över städernas och därmed jämställda stadsliknande samhällens fastighetsregister hade även fram: hållits, att juridisk kompetens erfordrades för uppgiften. Det hade härvid gjorts gällande, att trygghet icke skulle föreligga för att dylik juridisk kompetens alltid skulle finnas hos lantmäteristyrelsen, därest tillsynen förlades dit. Även om lantmäteri-styrelsen ej helt kunde dela uppfattningen rörande behovet av juridisk ledning, när det gällde tillsynen över fastighetsregistrets förande, eme— dan de juridiska spörsmålen syntes böra vara lösta i samband med fastighets- registrets första uppläggande, om detta skett på ett rätt sätt, ville styrelsen dock rörande frågan om den juridiska kompetensen erinra, att redan åtskilliga av lantmäteristyrelsens arbetsuppgifter i långt högre grad än nämnda tillsyn krävde juridisk kompetens. Lantmäteristyrelsens chef hade också sedan lång tid tillbaka varit juridiskt utbildad, och i lantmäteriinstruktionen funnes stad— gat, att en av byråchefs- eller byrådirektörsbefattningarna kunde besättas med till domareämbete behörig person. Önskade man ytterligare trygghet för att juridisk kompetens måtte föreligga inom styrelsen, kunde genom instruktions— bestämmelse detta lätt låta sig göra.

När man girige att bedöma frågan om vart tillsynen över stadsfastighetsre- gistret lämpligast borde förläggas, borde vidare hänsyn tagas till att fastighets- registret för landsbygden (jordregistret) redan helt åvilade lantmäteristyrelsen och de därunder ställda överlantmätarna. Till sin innebörd vore de båda fastig— he'tsregistren fullt likartade. I jordregistret inginge vidare en stor del av de stadsliknande samhällena samt alla övriga byggnadsområden, på vilka stads- byggnadslagen enligt de sakkunnigas förslag vore tillämplig. Härvid motsvara; des stadsägobok i stad av jordregistret, under det att särskild tomtbok fördes för varje samhälle eller område beträffande den tomtindelade marken efter lik— artade grunder med dem, som gällde för stad. På grund av den fullt likartade uppgift, de båda registren hade att fylla, borde samma myndighet hava till- synen över dem båda.

Vid behandling i riksdagen år 1916 av förslagen om fastighetsregister för stad framhölls gent emot det då framlagda förslaget om lantmäteristyrelsen så— som tillsynsmyndighet, att styrelsen skulle i denna sin verksamhet kunna på- verka länsstyrelsen vid förordnande av förrättningsmän för upprättande av registerkarta eller av registerförare till förmån för lantmäteristyrelsen un- derställd personal, och att härigenom städernas egna funktionärer skulle kunna undanskjutas till skada för städernas intressen ej minst ur ekono— misk synpunkt. Emellertid föreskreves i 7 kap. 4 % av fastighetsbildnings- lagen beträffande förordnande av registerförare, att, där stad till register- förare föreslagit i dess tjänst anställd mätningsman eller ledamot av magistra- ten, denne därtill skulle förordnas. I 5 % av samma kapitel stadgades, att vad i 4 % sägs i tillämpliga delar skall gälla även förordnande av förrättningsman för upprättande av registerkarta, eller med andra ord, om stad hade föreslagit sin mätningsman till erhållande av uppdraget, skulle denne också förordnas.

Genom lagens kategoriska bestämmelse i berörda hänseenden, vilken även åter- funnes i förslaget till stadsbyggnadslag, hade sålunda varje möjlighet för den centrala tillsynsmyndigheten att inverka på valet av registerförare och förrätt- ningsman för upprättande av registerkarta omöjliggjorts, där staden hade egna tjänstemän för ändamålet. De vid 1916 års riksdag motionsvis gjorda erinrin— garna mot lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet över fastighetsmgist- ret torde alltså, i den mån desamma överhuvud ägt någon grund, numera hava förfallit.

Det av sakkunniga ånyo framförda förslaget om byggnadsstyrelsen såsom blivande tillsynsmyndighet över stadsf'astighetsregistret hade tidigare vid skilda tillfällen bestämt avstyrkts av fastighetsregisterkommissionen, som nu utövade nämnda tillsyn. Såsom skäl för sin ståndpunkt hade de sakkunniga sökt göra gällande, att på grund av registrets innebörd att redovisa fastigheter, som ut- gjorde led i stadsbyggandet, fastighetsregistreringen hörde närmast samman med stadsplane— och byggnadsväsendet.

Stadsplanen hade givetvis inom en stad stor betydelse för fastighetsbildningen genom att så att säga binda denna vid stadsplanens kvarters- och gatuindelning, men hade i och för sig icke fastighetsbildande verkan. Ej heller för fastighets- registret hade stadsplanen annat än genom den följande fastighetsbildningen någon betydelse. Något samband med byggnadsstyrelsens övriga arbetsuppgif- ter hade varken mätningsväsende eller fastighetsregister. Att uppgiften för byggnadsstyrelsen stode helt främmande torde med all tydlighet framgå där- av, att inom styrelsen icke funnes någon personal, som ägde erforderlig kameral, mätningsteknisk eller juridisk utbildning. Skulle sålunda tillsynen över stä- dernas och de stadsliknande samhäll—enas mätningsväsen och fastighetsregistre— ring, vilka enligt styrelsens mening borde förläggas under samma myndighet, uppdragas åt byggnadsstyrelsen, måste helt nya avdelningar för ändamålet inrättas inom nämnda styrelse. Att en dylik organisation, om densamma skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, måste bliva väsentligt'dyrare än vid förläggandet av tillsynen till lantmäteristyrelsen torde ligga i öppen dag. Härtill komme, som redan ovan framhållits, den erforderliga inspektionen i orterna, vilken beträffande mätningsväsendet och fastighetsregistreringen gi- vetvis icke kunde utföras av den arkitektutbildade personal, som i övrigt kunde komma att företaga dylik-a resor för styrelsens övriga arbetsuppgifter. Kost- naderna för inspektionsverksamheten beträffande mätnings- och fastighetsm- gistreringsväsendet måste sålunda bliva väsentligt större, än om tillsynen för- lades till lantmäteristyrelsen.

Även de sakkunniga själva syntes emellertid något tvivla på lämpligheten att organisera byggnadsstyrelsen för den nya arbetsuppgiften. Å sid. 412 i be— tänkandet anförde nämligen de sakkunniga följande:

»Oaktat de sakkunniga förordat byggnadsstyrelsen såsom uppsiktsmyndig— het, hava de sakkunniga dock med hänsyn till den utökning i arbetskrafter, som tillsynen över mätningsväsendet och fastighetsregistreringen måste med- föra, ej kunnat undgå att finna, att möjligheterna för anordnandet av en fri— stående tillsynsmyndighet böra under frågans vidare utredning tagas under övervägande.

Med hänsyn till den i förevarande ämne begränsade befogenhet, som de sak- kunniga anse sig hava, kunna de sakkunniga icke närmare än vad ovan skett ingå på frågan om lämpligaste formen för den statliga uppsiktens organisation. Såsom redan antytts förutsätta de sakkunniga., att särskild utredning härom kommer till stånd.»

Då av vad lantmäteristyrelsen ovan anfört torde framgå, att enligt styrelsens mening det framlagda förslaget till lösning av tillsynsfrågan vore otillfredsstäl- lande och den av de sakkunniga förebragt-a utredningen ensidigt betonad, finge styrelsen i likhet med de sakkunniga förorda, att denna fråga gjordes till före- mål för ytterligare utredning. Det torde härvid böra undersökas dels på vad sätt denna fråga skulle kunna ur alla parters synpunkt tillfredsställande lösas i organisatoriskt hänseende, dels vilka kostnader olika tänkbara lösningar med— förde för statsverket. I det sistnämnda avseendet saknades ju alltjämt utredning rörande de olika framförda alternativen. Styrelsen utginge från att vid den blivande slutliga utredningen även den inom lantmäteriet förefintliga sakkun— skapen utnyttjades.

På grund av det nära samband mellan å ena sidan jordregister och fastig- hetsregister för stad, å andra sidan jorddelningsväsendet å landsbygd och inom stad måste lantmäteristyrelsen alltjämt hävda den uppfattningen, att den na— turliga lösningen av berörda frågor rörande tillsynen över fastighetsregister och mätningsväsen i städer och stadsliknande samhällen, i den mån ett statligt över- inseende vore erforderligt, vore att förlägga tillsynen häröver till lantmäteri- styrelsen. Styrelsen hade också redan tidigare uttalat sin säkra förvissning, att en lösning i denna riktning borde kunna. vinnas i fullt samförstånd med städerna. Städernas och deras tjänstemäns berättigade krav på självbestäm- manderätt inom lagens ram torde härvid mycket väl kunna tillgodoses. Om man, såsom styrelsen ansåge möjligt, inskränkte den statliga tillsynsmyndighetens verksamhet inom de städer, som hade ett välordnat mätningsväsen, såsom i all- mänhet vore fallet inom de större och medelstora städerna, till att bliva av råd— givande natur, torde denna fråga kunna bringas till sin lösning, utan att onödigt intrång gjordes på den kommun-ala självbestämningsrätten och samti— digt utan att statens berättigade anspråk på en ur dess synpunkt lämplig or- ganisation behövde eftersättas. Skulle ur kommunal synpunkt vid en dylik organisation anses önskvärt, att vid avgörande inom styrelsen av allmänna frå— gor av mera principiell innebörd rörande städernas mätningsväsen och fastig- hetsregistrering det kommunala intresset direkt borde vara representerat, hade styrelsen för sin del icke något att erinra mot atti lantmäteristyrelsen för ända- målet infördes en fullmäktigeinstitution av kommunala representanter.

Vid en blivande utredning borde sålunda detta alternativ i första hand komma under omprövning. Till jämförelse härmed torde enligt styrelsens mening kunna upptagas det från stadshåll framförda och av de sakkunniga berörda alterna- tivet med ett fristående ämbetsverk, till vilket förutom avdelningar för fastig- hetsregister och mätningsväsen då även skulle läggas den nuvarande stadsplane- byrån inom byggnadsstyrelsen samt en avdelning för inkorporeringsärenden och samhällsbildning.

För undanröjande av missuppfattning av styrelsens ovan angivna ståndpunkt i de berörda tillsynsfrågorna finge lantmäteristyrelsen framhålla, att från styrelsens sida icke förelåge någon önskan eller strävan efter utvidgning av styrelsens arbetsuppgifter, varigenom den styrelsens chef och ledamöter åvi— lande arbetsbördan skulle ytterligare ökas, utan att styrelsen framfört sin ståndpunkt uteslutande till fullgörande av sin ämbetsenliga plikt mot det .all- männa och staten, vars intresse måste kräva en ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt möjligast tillfredsställande lösning av de berörda frågorna.

Aitt olika meningar överhuvud förekommit angående berörda tillsynsfrågor torde ytterst bottna i den missuppfattningen, att jorddelningsväsendet inom städerna vore till sin innebörd väsentligt skilt från det för landsbygden. Så

vore ej fallet, något som tydligt nog torde framgå av den fortgående utveck— lingen från ren landsbygd till tätare bebyggda områden å landet, småsamhäl— lenas h'arav föranledda bild-ande samt deras eventuella fortsatta utveckling till egen kommun och kanske slutligen till stad. Alla slag av jorddelning tjänade dock fastighetsbildningen och den rättsliga ordningen på jordäganderättem område. &”ng

Nyanserna i fråga om jorddelningen å landsbygden vore många från skogs- och ödemarksdelningar i Norrbottens lappmark till delning för jordbruk i Skåne eller för egnahemsbildningen landet runt. Det oaktat hade aldrig ifrågasatts. att tillsynen över delning av jordbruksfastigheter skulle läggas under lantbruks— styrelsen, delning av skogsfastigheter under domänstyrelsen eller delning för egnahemsbildningen under egnahemsstyrelsen. Lika litet borde tillsynen över jorddelningsväsendet i städerna och de stadsliknande samhällena förläggas till byggnadsstyrelsen. Ansåges lantmäteristyrelsen med sin nuvarande sammansätt— ning sakna erforderlig kompetens för uppgiften, borde denna brist avhjälpas. i stället för att söka genomföra en olämplig splittring av ledningen å jorddel— ningsvåsendets område.

I detta sammanhang kunde styrelsen ej underlåta att något beröra ett utta— lande, som de sakkunniga ansett lämpligt att göra å. sid. 402 i betänkandet. De sakkunniga anförde där följande:

»Enligt de sakkunnigas mening visa resultaten av de insatser, som under de senare årtiondenas hastiga utveckling inom stadsbyggnadsväsendet, särskilt fastighetsbildningen, av lantmäteriet gjorts, på ett avgörande sätt, att det ej är lämpligt, att lantmäteristyrelsen förordnas till överinseendemyndighet över någon del av stadsbyggnadsväsendet och således ej heller över det därtill hörande måtningsväsendet.»

Den dom, de sakkunniga här funnit sig kallade att fälla, torde i och för sig vara av en ganska enastående art och dess bättre sakna motstycke i andra sak— kunnigutlåtanden. Vad de sakkunniga åsyftat, torde hava varit, att av lantmä— teriets tjänstemän verkställts styckningar av jordområden, som numera inkor— porerats med vissa städer, och att dessa jorddelningar ur bebyggelsesynpunkt ansetts olämpliga. Att så kunde hava varit fallet, ville styrelsen på intet sätt förneka, men styrelsen ville framhålla, att orsaken härtill icke låge hos lant— mäteristyrelsen eller ens hos förrättningsmannen utan i den omständigheten, att lagstiftningen på området icke upptagit sådana bestämmelser, att för— rättningsmannen kunnat förhindra styckning, som av den enskilde fastig— hetsägaren begärdes och vars utförande den enskilde fastighetsägaren en— sam kunde besluta om. En ändring härutinnan hade icke skett förrän genom 1926 års lagstiftning angående styckningsplan. Lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet över jorddelningsväsendet hade endast haft att övervaka, att gällande lag och författningar av den underlydande personalen efterföljdes. Skulle de sakkunnigas anmärkning rikta sig mot underlåtenheten | att söka åstadkomma ändring i lagstiftningen för missförhållandenas undan- röjande, borde väl anmärkningen riktas mot de myndigheter, som haft att över- vaka stadsplane— och byggnadsväsendet och ej mot lantmäteristyrelsen. Det torde en gång för alla böra göras slut på den understundom framförda och nu av de sakkunniga upptagna felaktiga framställningen om lantmäteriet såsom understödjare av en ur byggnadssynpunkt olämplig jorddelning.

Därest de sakkunnigas uttalande hade påverkats av lantmäteristyrelsens ställ- ning till Vissa mål rörande avstyckningar inom Lidingö stad under senaste åren, ville styrelsen blott erinra därom, att styrelsens mening gillat-s av Kungl.

( & I 7 l l !

Maj: t i regeringsrätten och att alltsa länsarkitektens och länsstyrelsens upp— fattning i ärendena ogillats.

Öoerlantmätaren i Östergötlands län: Vad anginge lantmätarnas deltaga a'nde 1 stadsplanearbetet, så hade detta visserligen i många fall avsatt resultat, som inför den moderna stadsplaneteknikerns granskning icke erhölle nagot högt be.— tyg. Men' 1 detta avseende delade lantmätarna samma öde som mången på sin tid allmänt erkänd expert på området. Förhållandet hade nog delvis sin grund däri, att stadsplaneteknik icke så litet vore en modesak. Vad som det ena året vore högsta fullkomlighet, bleve kanske endast några år därefter alldeles för! kastat. Och för övrigt, om inträffade missförhållanden kunde anses bero där— på, att någon myndighet visat bristande skicklighet i handhavandet av överin- seendet över stadsplaneväsendet, så torde det väl vara byggnadsstyrelsen och dess föregångare överintendentsämbetet, som vore att anse såsom de skyldiga. Enligt de sakkunnigas sätt att se på denna fråga borde av det anförda närmast följa att byggnadsstyrelsens lämplighet att handhava överinseendet över det egentliga stadsbyggandet kunde ifrågasättas. Minst av allt torde emellertid få dragas den slutledningen, att lantmäteristyrelsen icke lämpligen bör handhava överinseendet över jorddelningsväsendet' 1 städer och samhällen. Såsom det enda naturliga framstode, att överinseendet över allt jorddelningsväsende, i stad lika räl som på landsbygden, uppdroges åt lantmäteristyrelsen.

Överlantmätaren i Malmöhus län: Vidkommande förslaget 1 den del, som av— såg länsstyrelsens befattning med tillsynen över stadsbyggnadsväsendet, hölle överlantmätaren före, att saväl länsstyrelsen som den under länsstyrelsen sorte— rande länsarkitekten borde befrias från skyldigheten att lägga hand vid själva utarbetandet av stadsplan för ett samhälle i de fall, där samhället självt vägrade att upprätta en sådan. Såväl länsstyrelsen som länsarkitekten borde stå helt och hållet fria vid bedömandet av stadsplaneärenden. För detta ändamål syntes det vidkommande länsarkitekten vara nödvändigt, att han betoges rätten till enskild praktik ochi stället bereddes en ordentlig avlöning.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län: Om stadsplaneväsendet och mät- ningsväsendet icke ansåges kunna särskiljas, syntes hava legat närmast till hands att föreslå, att även stadsplaneväsendet förlades till lantmäteristyrelsen Den förändring inom styrelsen, detta skulle medföra, måste bliva av mindre omfattning, ty det centrala vore och förbleve mätningsväsendet.

Inom Göteborgs och Bohus län funnes 21 samhällen, där byggnadsstadgan för rikets städero gällde. För två av dessa skulle föras fastighetsregister såsom för stad. För de övriga fördes jordregister med tomtbok. För större områden inom Partille och Askims socknar vore förordnat, att stadsplan skulle upprättas. För återstående delen av Partille socken samt Backa, Tuve och Västra Frö— lunda socknar gällde särskilda föreskrifter med avseende på byggnadsverksam— hetens ordnande. Sådana föreskrifter torde vara ifrågasatta även för återståen- de delen av Askims socken. Förhållandet berörde samtliga lantmäteridistrikt, men synnerligast Göteborgs södra, vari Askims, Västra Frölunda och Partille socknar' inginge, samt Göteborgs norra, vari Backa och Tuve socknar inginge. Skulle förslaget upphöjas till lag, bleve följden, att icke endast överlantmätaren utan samtliga distriktslantmätarna komme att sortera under två styrelser. Till- skapandet av ett sådant förhållande måste anses allt annat än önskvärt och kunde näppeligen anses vittna om klokt förutseende, för såvitt avsikten icke vore att småningom bortmota lantmätarna från ifrågavarande områden.

Överlantmätaren ville härmed främst uttala sig emot överföringen till stads- byggnadslagens giltighetsområde av avsevärda områden, som nu fölle under

jorddelningslagen. Men därutöver ville han framhålla, att allt mätningsväsende, oavsett stad eller landsbygd, borde underordnas lantmäteristyrelsen, och vore det intet orimligt uti att även stadsplaneväsendet förlades till samma styrelse.

Öoerlantmätarm i Västernorrlands län: Det vore av stor vikt, om i varje län eller åtminstone i varje av de större länen anställdes en länsarkitekt, som stode till länsstyrelsens förfogande. En länsarkitekts arbete i tjänsten i Västernorr- lands län komme säkerligen att taga sin man helt i anspråk. En länsarkitekts anställande komme emellertid givetvis icke att innebära, att exempelvis över- ]antmätarens tekniska granskning av avstyckningar eller andra förrättningar inom stadsbyggnadsorter bleve onödiga. Det borde jämväl vara överlantmäta- rens sak att tillse, att befintliga planer vid jorddelningen följdes. Men om icke fastighetsbildningen skulle allt för mycket fördyras och försvåras å orter, där större byggnadsverksamhet rådde eller vore att förvänta, torde det ligga i sa- kens natur, att i dessa frågor måste ett intimt samarbete äga rum mellan läns- styrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren och distriktslantmätarna.

Länsarkitektens ställning borde göras sådan, att han i alla frågor vore fullt ojävig och självständig. Det vore sålunda helt olämpligt, om länsarkitekten in- om det län han vore anställd finge åtaga sig enskilda uppdrag, exempelvis upp- görande av styckningsplaner och dylikt. Att samtidigt vara rådgivande och kontrollerande tjänsteman samt själv inom tjänstgöringsområdet utföra sådant arbete, som det ålåge honom att i tjänsten kontrollera, föranledde med säkerhet, att länsarkitektens ställning icke bleve som den borde och skulle vara.

Överlantmätaren i Jämtlands län: Han ansåge utvecklandet av en tanke, som framförts av stadsingenjören i Gävle Gunnar Sjöberg,1 värd allt beaktande, att upprättandet av planer organiserades såsom en särskild förrättning, vid vilken ett ordnat samarbete ägde rum emellan alla de fackmän på hithörande områden: jurister, arkitekter, väg- och vattenbyggnadsmän, lantmätare m. m., på. vilkas sakkännedom stadsbyggnadsplanernas värde berodde. Genom en sådan anordning skulle för visso även kostnaderna för planernas upprättande i avse- värd grad kunna nedbringas, då de delvis torde kunna utföras av städernas egna tjänstemän. Åtminstone vore ett säkert, att en viss garanti komme att finnas för deras praktiska genomförbarhet.

stadsförbundets beredning: Sedan många år tillbaka påginge en ganska oav— bruten strid angående det lämpliga ordnandet av den statliga tillsynen å stä- dernas och stadsplanesamhällenas stadsplane- och mätningsväsen. Genom till— komsten av fastighetsregistret hade frågan yttermera komplicerats. I striden hade invecklats bl. a. rikets stadssamhällen samt företrädarna för lant- mäterikårens och för de kommunala stadsplane- och mätningsmännens intressen ävensom dessutom helt naturligt de tvenne ämbetsverk, som frågan närmast berörde, nämligen byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Städernas miss- troende väcktes genom det av första fastighetsregisterkommittén år 1911 fram— ställda förslaget, att befogenhet att uppgöra förslag till stadsplaner skulle göras beroende av lantmäteristyrelsens tillstånd och väsentligen förbehållas lantmätar- na. Sedan detta krav tillbakavisats, flammade striden ånyo upp, då lantmäteri- styrelsen i sammanhang med tillkomsten år 1918 av en kungl. kungörelse rö- rande styrelsens tillsyn å visst mätningsväsende inom städerna hävdade discipli- nära befogenheter i förhållande till de kommunala tjänstemännen. Å den ena sidan gjordes gällande, att sambandet mellan stadsplaneärendena och mätnings— väsendet vore så intimt, att som följd därav byggnadsstyrelsen, som hade till- syn å stadsplaneväsendet och vars kompetens för denna uppgift icke ifråga-

1 I en artikel i Svenska kommunalbladet för den 31 juli 1928.

satt/es, jämväl måste tilläggas tillsynsmyndighet å städernas mätnings- och re- gisterväsen, för vilken uppgift byggnadsstyrelsen dock icke ägde kompetent arbetskraft. Ä den andra sidan hävdades, att lantmäteristyrelsen, som redan ha- de tillsyn å en mindre del av städernas mätningsväsen och chefsmyndighet över en mängd lantmäterikåren tillhörande personal, som i städerna handhade mät- nings— och registreringsgöromål, oundgängligen måste, för undvikande av en högst menlig splittring av styrelsens arbets- och kompetensområde, erhålla till- syn jämväl å städernas mätningsväsen i övrigt ävensom å det därmed nära sam- manhängande fastighetsregisterarbetet. Här kunde tilläggas, att från lantmäteri- styrelsens ledning meddelats beredningen, att lantmäteristyrelsen numera icke ansåge erforderligt, att styrelsens tillsynsmyndighet förenades med någon disciplinär befogenhet gent emot kommunernas befattningshavare. Vad styrelsen funne behövligt vore ett allmänt överinseende, förbundet med meddelande av råd och anvisningar. Såsom bevis på den nu omförmälda tviste- frågans till synes svårlösta beskaffenhet kunde nämnas, att på sistone till och med framkommit sådana uppslag som att för ändamålet skapa ett nytt ämbets- verk.

De sakkunniga, som upptagit frågan till granskning, hade ansett riktigt, att tillsynen å städernas stadsplane—, mätnings- och fasighetsregisterväsen anför- troddes åt en och samma myndighet, och eftersom de sakkunniga ansåge, att tillsynen å stadsplaneväsendet borde >>åtminstone tillsvidare» bibehållas hos byggnadsstyrelsen, hade de såsom följd därav förordat, att jämväl överinseen- det å mätnings- och registerväsendet dit förlägges.

Beredningen hölle för sannolikt, att betydelsen av den tvistiga frågan på olika; håll i viss mån överdrivits. Utan att avse att närmare ingå på spörsmålet ville beredningen uttala den uppfattning, att det för kommunernas del borde vara skäligen likgiltigt, till vilken eller vilka myndigheter den tillsyn, som må be- finnas erforderlig, bleve förlagd, allenast säkerhet vunnes, att vederbörande tillsynsmyndighet vore för sin uppgift kompetent och, vilket vore lika viktigt, hade verklig förståelse för betydelsen av att den kommunala verksamheten finge i tillräcklig mån utvecklas i frihetens och självstyrelsens tecken, obunden av tryckande, i detalj gående kontroll.

Läget vore för närvarande följande: Tillsynen å stadsplaneväsendet åvilade byggnadsstyrelsen. För städernas mätningsväsen med undantag för de sällan förekommande skiftesförrättningarna, vilka låge under lantmäteristyrelsen, fun- nes icke någon central tillsynsmyndighet; övervakningen skedde av kommuner- na själva genom byggnadsnämnderna. Ledningen av fastighetsregisterväsendet utövades av fastighetsregisterkommissionen. Såvitt beredningen hade sig be- kant hade det nu rådande skicket icke föranlett några svårigheter eller klago— mål, som skäligen borde anses vara av avgörande betydelse. Vid dylikt för- hållande och med hänsyn till den alltjämt förefintliga djupgående skiljaktig- heten i uppfattning rörande det lämpliga ordnandet av tillsynsfrågan förorda- des, att vid det för närvarande rådande tillståndet finge tillsvidare förbliva, och att tvisten således för obestämd tid framåt avskreves från dagordningen. Vad fastighetsregisterkommissionen anginge syntes det icke böra vara med någon olägenhet förenat att låta dess verksamhet fortsättas även efter fullbor— dandet av fastighetsregistrens uppläggande.

Kommunaltekniska föreningen: Beträffande förslaget att till byggnadssty- relsen förlägga den allmänna uppsikten över stadsbyggnadsväsendet, mätnings- väsendet och fastighetsregistret vore väl i princip intet att erinra, men förenin- gen ansåge, att den överinseende myndigheten ej borde givas en så långt

gående befogenhet, som de sakkunniga föresloge. En sådan myndighet borde i första hand vara rådgivande och i andra hand kontrollerande. Under inga för— hållanden borde den beklädas med en allmän rätt att meddela föreskrifter, ty städerna torde vara bäst betjänta av att få arbeta under möjligast fria former utan onödigt ingripande från statens sida. Om överhuvud tillsynsmyndigheten skulle givas rätt att meddela föreskrifter, borde denna rätt inskränkas till det oundgängligen nödvändiga, vilket i lagen klart och tydligt borde angivas.

F astighetsdirektören Hasselquist: De sakkunniga hade vid utarbetandet av lagförslaget även övervägt frågan om den statliga uppsikten över stadsbygg— nadsväsendet (sid. 385—412). Därvid hade de inskränkt sig till att lämna en möjligast fullständig redogörelse och för egen del uttalat den åsikten, att uppsikten över stadsbyggnadsväsendets olika delar borde förläggas till en och samma myndighet och då lämpligen byggnadsstyrelsen, därest icke en ny, för ifrågavarande ändamål särskilt inrättad myndighet skulle upprättas. För sin personliga del kunde Hasselquist icke finna annat, än att en på så sätt åstad- kommen enhetlighet vore mycket eftersträvansvärd. Genomförandet därav ford- lade emellertid, som de sakkunniga framhållit, i första hand, att en särskild | utredning komme till stånd. !

Svenska teknologföreningen: Enligt föreningens åsikt bcide 1 huvudsak all ' real granskning av stadsplanerna förläggas till byggnadsstyrelsen, under det 1 att länsstyrelsens granskning av dylika planer borde så mycket som möjligt , inskränkas, detta till undvikande av en onödig dubbelgranskning med därav " följande tidsutdräkt. '

För närvarande kunde de granskande tjänstemännen i byggnadsstyrelsen och länsstyrelserna åtaga sig privata stadsplaneuppdrag. Då det vore ett önskemål, att till den granskande myndigheten förvärvades de bästa möjliga krafter, kunde ett förbud för ifrågavarande befattningshavare mot idkande av privat verksamhet på förevarande område komma att medföra vissa svårigheter och i varje fall föranleda ökade kostnader i avlöningshänseende. Emellertid måste det enligt föreningens förmenande ligga synnerlig vikt uppå, att varje tvivel uteslötes därom, att den granskande myndigheten på ett fullkomligt opartiskt sätt löste sin uppgift. Av nämnda anledning syntes nödvändigt, att bestämmelse meddelades därom, att ifrågavarande tjänstemän ej finge utöva privat verksam— het såsom stadsplanerare. Å andra sidan förutsatte utfärdandet av en sådan bestämmelse, att befattningshavarna i fråga tillerkändes mot deras ifråga- varande skyldighet lämpade avlöningsförmåner.

I likhet med de sakkunniga vore föreningen av den åsikten, att den myndig- het, som hade att utöva uppsikt över stadsplaneväsendet, även borde utöva till— syn över städernas mätningsväsen. I och med det att upprättandet av stomnät av viss beskaffenhet bleve ålagt städerna genom den mätningsstadga för rikets städer, som förr eller senare torde bliva utfärdad, skulle behovet av en statlig granskning av åtgärdernai detta avseende göra sig mer än nu vore fallet gällande. Det torde jämväl av andra skäl vara önskvärt att få frågan om uppsikten över stadsmätningsväsendet äntligen avgjord. Att förlägga denna uppsikt i lant- mäteristyrelsen ville föreningen bestämt avstyrka; och finge föreningen ansluta sig till vad de sakkunniga i detta avseende yttrat (sid. 402). I anslutning till denna uppfattning föresloge föreningen, att jämväl uppsikten över städernas 1 mätningsväsen förlades till byggnadsstyrelsen, som borde erhålla en för en så— 1, dan uppgift ändamålsenlig organisation. Ett sådant ordnande av hithörande fråga överensstämde för övrigt med riksdagens beslut i skrivelsen den 17 juni 1920, i vilken skrivelse riksdagen bl. a. uttalade, att, på grund av det nära

sambandet mellan å ena sidan stadsmätningar av olika slag och å andra sidan stadsplaneväsendet, det enligt riksdagens åsikt borde tillkomma byggnadssty- relsen och ej lantmäteristyrelsen att utöva uppsikt över städernas mätnings- vasen.

Beträffande sättet för utövandet av tillsyn över städernas mätningsväsen ville föreningen framhålla, att en sådan tillsyn i första hand borde vara rådgivande och först i andra hand kontrollerande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: I anledning av förslaget, att byggnadsstyrel- sen skulle från fastighetsregisterkommissionen övertaga överinseendet över fas— tighetsregistret, sedan arbetet med dettas uppläggande blivit i huvudsak avslu— tat, ville länsstyrelsen endast framhålla, att nämnda överinseende borde ske genom samma myndighets försorg, som eljest komme att hava överinseendet över städernas och de stadsliknande samhällenas mätnings- och fastighetsbild— . ningsväsen. Länsstyrelsen åberopade härutinnan, vad länsstyrelsen anfört i sitt [ underdåniga utlåtande den 30 september 1927 i anledning av fastighetsregis- ; terkommissionens skrivelse den 26 mars 1927 angående tillsynsmyndighet be-

träffande fastighetsregistret för stad.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Enköping hava funnit det likgil— tigt, hos vilken myndighet med tillräcklig kompetens överinseendet lades, men förordat, att myndighetens befogenheter tydligt angåves och att dess verksamhet

, huvudsakligen begränsades till att vara rådgivande. ; Liknande synpunkter hava framhållits av förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg, som tillika ansett, att anledning nu ej förelåge att ! vidtaga ändring i nu rådande förhållanden. * Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida icke åtskilliga av de arbetsuppgifter, vilka enligt förslaget åvilade länsstyrelse, borde över- , flyttas på annan myndighet, som förfogade över verklig sakkunskap på om— ; rådet. ' Stadsfullmäktige i Värnamo hava hemställt, att de synpunkter, som fram- ställts av stadsförbundets beredning, måtte vinna beaktande, dock att vederbörlig hänsyn toges till att tillsyn redan ålåge lantmäteristyrelsen beträffande fastig- hetsredovisning och mätningsverksamhet å områden för samhällsbildning å landet samt att vid val av tillsynsmyndighet dubbelorganisation undvekes be— träffande den statliga tillsynen över sistnämnda redovisning och verksamhet i riket. | Stadsmyndigheterna 'i Karlskrona: Att de missförhållanden på stadsbyggan- : dets område, som mer eller mindre elakartat uppträtt å skilda håll, måste med- | föra krav å en noggrannare kontroll från det allmännas sida vore uppenbart,

och ville myndigheterna endast uttala förhoppning om att genom den utvid- , gade kontrollen ej måtte å stadssamhällena och de organ, som för dem skulle

närmast tillämpa den nya lagstiftningen, särskilt byggnadsnämnderna, läggas i en sådan tvångströja, att det kommunala intresset för lösande av de ofta myc- * ket svåra spörsmål, som kunde väntas uppkomma vid den nya lagstiftningens , tillämpning, föröddes eller förslappades. . Vore det nödvändigt att underordna mätningar och registrering samma myn— dighet? Tekniskt sett torde några bärande skäl härför ej kunna antecknas, nå- got som framginge bland annat därav, att det visst ej vore regel, att registre- ringsarbetet i stad lagts under mätningsmannen. Därest mätningar och regist— rering med nödvändighet borde sammanföras, borde behovet härav under de gångna åren, under vilka registerarbetet fortgått, hava givit sig tillkänna på ett alldeles särskilt sätt. Så hade emellertid ej varit fallet. Det enda man haft

känning av hade varit, att för fastighetsregistreringen erfordrats en alltjämt fortlöpande upplysnings- och kompletteringsverksamhet, som kommit till synes i fastighetsregisterkommissionens meddelanden, då däremot för mätningsväsen- det inom städerna endast tillkommit Kungl. Maj:ts den 17 december 1920 ut- färdade förordning om sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. 111. Med de fordringar, som enligt lagförslaget skulle gälla för mätningsman i stad, syntes det vara fullt tillräckligt att fortfarande överlåta åt byggnadsnämnderna att hava uppsikten över stadsplanemätningarna. Risken för en mätningsman att »fuska» torde vara allt för stor för att han skulle utsätta sig för att ej ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i gällande mätningsförordning. I de städer, där siffermetoden tillämpades vid mätningar, vore förutsättning för fel- aktiga mätningar praktiskt taget ingen, då kontrollerna vore allt för många för att möjliggöra sådana. För samhällen äter, för vilka ekonomisk möjlighet ej funnes att hålla egna, kvalificerade mätningsmän, återstode endast att lita till experter på området, exempelvis utbildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer eller lantmätare. Anlitades en lantmätare och antoges, att uppsikten låge hos byggnadsstyrelsen, komme sådan lantmätare att direkt sortera under tvenne stadsmyndigheter, vilket näppeligen lantmäteristyrelsen skulle tillstädja.

Det invändes från byggnadsstyrelsens sida, att general- och stadsplaner så intimt sammanhängde med mätningarna, att på grund därav uppsikten borde tillhöra denna styrelse. Det kunde frågas, om så vore fallet. Generalplanen skulle enligt lagförslaget vara en så att säga översiktsplan i relativt liten skala (ner till 1: 4000). Stadsplanens skala kunde nedgå till 1: 2000. Ingendera av dessa skalor medgåve att å kartan utläsa eller utmäta resultat med större nog— grannhet än dessa skalor praktiskt taget medgåve. Först genom tomtindelnin— gen och tomtbestämningen uppnåddes resultat med den noggrannhet, att exakta arealer och sidolängder erhölles. Tomtindelningar prövades emellertid enligt lagförslaget av länsstyrelsen och tomtbestämningar av magistrat; de komme således aldrig under byggnadsstyrelsens eller annan uppsiktsmyndighets pröv— ning, och vid sådant förhållande kunde med skäl frågas, vad som skulle prövas av sådan myndighet. Det förutsattes visserligen, att byggnadsstyrelsen enligt förslaget skulle äga meddela föreskrifter, modeller, formulär, råd och anvis— ningar, och man kunde antaga, att föreskrift meddelades bl. a. om att alla tomtindelningar och tomtbestämningar skulle gå till byggnadsstyrelsen för godkännande, innan de finge slutföras.

I lagförslagets motivering återfunnes på åtskilliga ställen, ej minst i fråga om tomtindelning och tomtbestämning, att man ville bereda tidsbesparing åt sakägare. Detta ernåddes säkerligen ej genom förslaget att förlägga uppsikten över mätningsväsendet vare sig åt byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen. '

Om en uppsiktsmyndighet verkligen prövades erforderlig, syntes ingendera av byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen härför lämplig, i varje fall ej byggnadsstyrelsen, vars sammansättning vore sådan, att för närvarande sak— kunskap felades för en uppsikt över stadsmätningarna. Tillsvidare vore ingen ändring av nöden utöver den, som följde med länsstyrelsens, respektive magistra— tens prövning.

Vad fastighetsregistreringen åter anginge, hade den sitt mål uti att skapa en fortgående kännedom om bestående fastighetsförhållanden inom respektive sam- hällen. Den skulle med andra ord utgöra grundvalen för städernas fastighetsböc- ker. Endast i mindre omfattning torde den hava att göra med stadsplaneringen som sådan. I något speciellt fall kunde måhända en registerkarta lämna en upp- lysning av viss vikt för en detalj i stadsplaneringen, men för sådant fall hade

byggnadsstyrelsen tillgång till ett exemplar av varje förefintlig registerkarta. En uppsiktsbefogenhet gåve säkerligen ej fler upplysningar än dem, som direkt vore att hämta från registerkartan. Med en uppsiktsbefogenhet följde emeller- tid, åtminstone indirekt, ett visst inflytande på fastighetsbokföringen i stad. vilken i så fall komme att röna inflytande från en teknisk-praktisk—estetisk myndighet _ till vilket gagn vore svårt att utleta, då registreringen dock när— mast vore en juridisk angelägenhet, som fordrade sin alldeles särskilda sakkun— skap. Från dessa synpunkter sett vore det olämpligt att förlägga fastighets- registreringen under byggnadsstyrelsen och borde således förslaget härom ej inflyta i en blivande lag.

Det överinseende över byggnadsväsendet inom städerna, som förslaget avsåge att tillförsäkra länsarkitekten, vore av flera skäl synnerligen opåkallat. Då en- ligt förslaget byggnadsnämnderna skulle hava stadsarkitekt såsom sakkunnigt biträde, torde de reda sig utan länsarkitekterna. Dessas verksamhet borde in- riktas på ett lämpligt planerande och bebyggande av mindre, uppväxande sam— hällen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Ett genomförande av den nya lagstiftningen förutsatte, såsom de sakkunniga utgått ifrån, att varje län erhölle tillgång till länsarkitekt. Därutöver torde emellertid erfordras, att länsarkitektdistrikten gjordes mindre än vad nu vore förhållandet. Malmöhus län måste sålunda hava egen länsarkitekt. Länsarkitekten borde helt ägna sig åt uppgiften att såsom länsstyrelsens biträde övervaka och leda den stadsbyggnadsmässiga utveck- lingen inom distriktet. Han borde helt ställas till länsstyrelsens förfogande och fritagas från uppgifter med avseende å tillsyn över kronans under byggnadssty— relsens vård ställda byggnader. Länsarkitekten borde vidare tillhandagå orts— myndigheterna med upplysningar, råd och förslag beträffande byggnadsfrågor av olika slag, taga initiativ till nödiga förbättringar i fråga om planläggning och annan reglering av bebyggandet liksom till upprättande av nya planer och nya bestämmelser samt närmast under länsstyrelsen utöva kontroll över stads— byggnadsväsendet inom länet. Bekläddes han med dessa uppgifter, bleve han en tjänsteman, som mest komme att befinna sig på resande fot. Det vore sålunda icke heller lämpligt, att han gjordes till föredragande hos länsstyrelsen uti till stadsbyggnadsväsendet hörande mål och ärenden. Han borde bliva länsstyrel— sens tekniskt sakkunniga biträde. Det kunde icke förutsättas, att länsarkitekten därjämte skulle besitta den juridiska och administrativa sakkunskap, som er- fordrades för fullgörande av föredragningsskyldighet hos länsstyrelsen.

De sakkunniga hade uti 14 % av 31 kap. upptagit stadgande i fråga om, vil— ken myndighet borde betros med tillsynen över fastighetsregisterväsendet, sedan det första uppläggandet blivit i huvudsak avslutat, samt föresloge i sådant avseende, att uppsikten skulle anförtros åt byggnadsstyrelsen. Spörsmålet här— om hörde icke till de viktigare frågorna, och syntes det länsstyrelsen ur saklig synpunkt vara skäligen likgiltigt, huruvida tillsynsmyndigheten bleve bygg— nadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen eller fastighetsregisterkommissionen så— som en permanent institution eller en särskild avdelning inom justitiedeparte— mentet eller slutligen kammarkollegium, såsom ock föreslagits. Länsstyrelsen funne sig därför sakna anledning att nu uttala någon bestämd mening i denna raga.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Beträffande förläggandet till byggnadsstyrelsen av den allmänna uppsikten över stadsbyggnadsväsendet jämte det därtill hörande mätningsväsendet och fastighetsregistret vore väl i princip intet att erinra, men den överinseende myndigheten borde ej givas en

så långt gående befogenhet, som de sakkunniga föresloge. En sådan myndighet borde i första hand vara rådgivande och i andra hand kontrollerande. Under inga förhållanden borde den emellertid beklädas med en allmän rätt att med— dela föreskrifter, ty städerna torde vara bäst betjänta av att få arbeta under friast möjliga former utan onödigt ingripande från statens sida. Om överhuVud tillsynsmyndighet skulle givas rätt att meddela föreskrifter, borde man in- skränka sig till det oundgängliga Och i lagen klart och tydligt avgränsa befo- genheten. ,

Byggnadsnämnden i Göteborg: Nämnden ville uttala, att enligt nämndens uppfattning en utökning av det statliga inflytandet i hithörande frågor, på sätt föreslagits, ej kunde anses påkallad, särskilt i vad anginge länsstyrelsernas och länsarkitekternas övervakande av byggnadsnämnderna i de större städerna. Byggnadsnämnderna och deras funktionärer måste nämligen hava bättre kän— nedom om de för ett samhälles bebyggande säregna förhållandena, än vad läns- styrelserna kunde antagas besitta; och byggnadsnämnderna i de större städerna hade till sitt förfogande i stadsbyggnadsfrågor fullt kvalificerade tjänstemän.

Myndigheterna i Borås: Om överhuvudtaget den statliga tillsynen behövde utökas utöver nuvarande förhållanden, vore det säkerligen lämpligast, att tillsy— nen av alla dessa sinsemellan sammanhängande ärenden samlades hos bygg- nadsstyrelsen. Rättigheten att meddela erforderliga föreskrifter borde dock be- gränsas till lämnandet av råd och anvisningar, enär, särskilt på det mätnings- tekniska området, även till synes rätt ofarliga föreskrifter kunde äga avsevärda ekonomiska konsekvenser.

Den på byggnadsmötet i Falun tillsatta kommittén: I fråga om den stat- liga tillsynen ansåge kommittén sig böra instämma i vad stadsförbundets be- redning därom anfört, nämligen att tillsynen såväl över stadsplaneväsendet som fastighetsregisterväsendet fortfarande borde handhavas, det förra av byggnads— styrelsen, det senare av fastighetsregisterkommissionen, samt att övervakningen över mätningsväsendet alltjämt måtte övas av kommunerna själva genom deras byggnadsnämnder.

Följande myndigheter hava även motsatt sig förslaget rörande den allmänna uppsikten över mätnings- och registreringsväsendet: myndigheterna i Sigtuna; länsstyrelsen i Kristianstads län, som ansett, att lantmäteristyrelsen eller fastig- hetsregisterkommissionen borde bliva tillsynsmyndighet för ärenden rörande fastighetsbildningen; länsstyrelsen i Älvsborgs län, som i överensstämmelse med stadsförbundets beredning förordat, att nuvarande förhållanden lämnades oför— ändrade; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Ulricehamn, som förordat fastighetsregisterkommissionen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Östersund, som förordat bibehållande av nu rådande förhållan- den; tekniska samfundet i Göteborg, som ansett tillsynen utan olägenhet kunna fungera på samma sätt som hittills. '

För lantmäteristyrelsen såsom uppsiktsmyndighet hava även uttalat sig: mu- nicipalstämman och byggnadsnämnden i Grillby; stadsstyrelsen och byggnads- nämnden i Hässleholm; stadsfullmäktige och magistraten i Nora (åtminstone beträffande mindre städer och stadsliknande samhällen); stadsfullmäktige i Härnösand.

Byggnadsstyrelsen såsom uppsiktsmyndighet har även förordats av: myndig- heterna i Katrineholm, som dock ansett, att den överinseende myndigheten borde vara i första hand rådgivande och i andra hand kontrollerande; stadsfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Nässjö, med samma erinran; stadsfullmäktige i Hässleholm; lärarekollegiet vid Chalmers tekniska institut.

B. Lagförslagets detaljer.

Förslaget till stadsbyggnadslag.

Fastighetsregisterkommissionen har ansett sig böra ägna förslaget jämväl en granskning i detalj men förklarat, att redogörelsen för resultatet av denna dock icke finge betraktas såsom uttömmande; kommissionen hade nämligen av brist på tid med flera omständigheter endast undantagsvis kunnat ingå på annat än sådant, som kommissionen funnit mera anmärkningsvärt och som berört kom- missionens verksamhetsområde.

Även ett stort antal av övriga, som yttrat sig rörande förslagets detaljer, har framhållit, att de av dem i sådant hänseende framställda anmärkningarna icke finge anses såsom uttömmande.

1 KAP.

Om lagens ändamål och de huvudsakligaste medlen för detsammas ernående.

F astighetsregisterkmnmissionen har anmärkt rörande detta kapitel: 1 motiven hade de sakkunniga förklarat sig hava ansett lämpligt att i ett inledande kapitel meddela vissa definitioner å de viktigaste av de begrepp, med vilka lagen rörde sig. Då. detta utredande av begrepp, som det här ville synas, skett efter en täm— ligen godtycklig norm och kapitlet således ej i allt fall på grund av sin ofullstän- dighet helt fyllde sitt ändamål, syntes det kommissionen, att kapitlet redan av detta skäl borde helt uteslutas. Kommissionen ville emellertid icke underlåta att framhålla, att de sakkunniga vid givandet av ifrågavarande definitioner for— mulerat flera av paragraferna såsom föreskrifter och icke såsom just defini— tioner, samt att desammas ordalydeluser därigenom kunde synas innebära mot- sättningar mot innehållet i de kapitel, där de i 1 kap. angivna begrepp närmare utformades och reglerades. Sålunda hette det i 1 kap. 2 %, att »för ordnandet av stadsbyggandet i fråga om anläggningar för huvudtrafik» etc. —— ——- —— »skulle uppgöras en allmän plan (generalplan)>>. Av 2 kap. 1 och 10 %% samt 5 kap. 4: % i förslaget kunde man dock draga den i motiven (sid. 158—159) uttalade slutsatsen, att skyldigheten att upprätta generalplan ej vore undan- tagslös. Att en formulering sådan som den i 1 kap. 2 % vore olämplig och vilseledande torde än mera framgå vid en jämförelse med 1 kap. 5 %, där det ansetts behövligt att uttryckligen angiva, att regionplan ej vore obligatorisk. Såsom ytterligare exempel av nu anmärkt art ville kommissionen framhålla 1 kap. 4 % jämförd med 6 kap. 1 % och 1 kap. 6 % jämförd med 8 kap. 1 %. Såväl 1 kap. 5 % som 7 kap. 2 % syntes innehålla definition å regionplan. 14—297109.

Det ville synas, som om föreskrifterna i 1 kap. 7 % borde flyttas till 32 kap. Byggnadsstyrelsen: Om styrelsens förut uttalade mening vunne beaktande, att nuvarande stadsplanebegrepp borde bibehållas och att stadsplaneinstitutet allt fortfarande skulle anses utgöra det väsentliga och slutgiltiga, borde detta kapitels 2 och 3 %% byta plats. Bestämmelsen, att generalplan skall uppgöra—s. borde ändras till att sådan plan må uppgöras för områden, som icke inginge i fastställd stadsplan. Stadgandet i 2 % andra stycket, att i den mån så prövades erforderligt må i generalplanen upptagas huvudanläggningar för avlopp, vat— tentillförsel och elektrisk starkström, vore en detaljbestämmelse av sådan be— skaffenhet, att, om den överhuvud skulle anses vara erforderlig, den i stället borde anslutas till föreskrifterna i 2 kap.

I detta kapitel borde, såsom styrelsen framhållit, omnämnas de i lagför— slaget omhandlade styckningsplanerna och, för den händelse vad styrelsen beträffande 21 kap. föresloge vunne beaktande, jämväl de av styrelsen ifråga- satta »byggnadsplaner».

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Bestämmelsernas katego— riska avfattning i 2 % uteslöte andra slag av ledningar. Även om man för när— varande ej kunde förutse, vad som kunde behövas i detta hänseende, så bjöde erfarenheten från tidigare byggnadslagstiftning att ej allt för kategoriskt binda bestämmelserna vid dessa upp—räknade slag av material eller annat. Redan nu kunde Väl gasledningar anses böra inräknas i de ifrågavarande ledningsslagen. och på en del håll i utlandet förekomme ju allmänna ångledningar. Uttrycket starkström syntes böra utbytas mot ström, enär annars definition erfordrades. Telefonkablar skulle ock genom den föreslagna formuleringen vara uteslutna.

2 KAP.

Om generalplan i stad.1

Byggnadsstyrelsen: I anslutning till vad styrelsen tidigare anfört angående generalplan borde 5 kap. placeras före 2 kap., varjämte 7 % 2 mom. borde helt utgå. Med undantag för de bestämmelser, som påbjöde det nya planinsti— tutet generalplan för städerna, hade styrelsen icke någon saklig erinran att anföra mot detta kapitel.

2 %.”

Skånska hamnförbundet: I de sakkunnigas motivering (sid. 154) omnäm- nes bl. a., att 1916 års stadsplanelagskommitté på sin tid yttrat, att med hän- syn till den nuvarande stadsplanelagstiftningens ringa differentieringsmöjlig— heter bl. a. hamnområdena uteslutits ur stadsplanen, »eftersom deras intagande i densamma skulle vålla svårigheter för deras rationella utnyttjande». Hamn- förbundet ansåge, att 1916 års kommitté haft rätt, och funne sig böra bestämt framhålla, att den nuvarande ordningen varit i stort sett mycket lycklig för hamnarna.

Det skulle rättvisligen erkännas, att det mångenstädes kunde vara önskligt

* Rörande uttalanden av mera allmän innebörd hänvisas till den därför å sid. 44—83 läm-

nade redogörelsen. . ' ' Se även under 17 kap. uttalande av tekniska samfundet i Göteborg (sid. 281) och av kom—

munaltekniska föreningen (sid. 288).

; i &

att följa vissa byggnadsbestämmelser för även hamnområden och kanske i synnerhet för industrihamnsområden, men därifrån och till ett så pass om- ständligt förfarande, som befarades kunna bliva följden av de ifrågasatta be- stämmelserna, torde steget vara väl långt. De medelstora och större svenska stadshamnarna hade i regel inom hamnområdet beträffande byggnadsfrågor samma befogenhet som byggnadsnämnd inom stadsplanelagt område. Erfaren- heten hade visat, att i de, hittills dess bättre sällan förekommande fall, då ett byggnadsärende vidrörande hamnområdet ansetts böra hänskjutas till bygg- nadsnämnd och byggnadstyrelse, detta kunnat bliva högst avsevärt fördröjt. Vad ett ständigt hänskjutande av inom hamnområden förekommande åbygg— nadsfrågor till andra myndigheter skulle innebära för i synnerhet hamnar med stor arrendeverksamhet, torde var och en med svensk hamnrörelse för- trogen lätt inse. Med hänsyn till exempelvis hastigt påkom'mande import- eller exportrörelser kunde det stundom vara högeligen önskligt, ja ibland nödvän— digt för arrendatorerna, att ny- och ombyggnadsfrågor kunde raskt behandlas. De hamnägande städerna hade även ofta, tack vare respektive hamnförvalt— nings hittillsvarande bestämmanderätt i åbyggnadsfrågor, kunnat både ny- förvärva och kvarhålla arrendatorer.

Härmed vore ingalunda sagt, att i alla hamnstäder allting vore bra som det vore, och att icke här och var kunde inom hamnområdet behövas ett större aktgivande på åbyggnadsfrågorna. Det borde sålunda alltid vara av fördel, att vissa allmängiltiga byggnadsbestämmelser upprättades för ett enhetligt och rationellt genomfört bebyggande, men byggnadsbestämmelser av samma slag, som gällde för stadsplanelagt område, torde dock i regel icke för hamn- områden kunna ifrågasättas. Givetvis skulle ur stabilitetssynpunkt varje åbyg'gnad underkastas en sakkunnig kontroll från hamnens sida, och genom effektivt samarbete med brandstodsbolag och myndigheter borde hamnarna efter hand kunna utforma för varje tid lämpliga riktlinjer för bestämmelser i den betydelsefulla frågan om begränsande av eldfara inom hamnområde. Hamnförbundet ansåge därjämte, att ett rimligt och naturligt samarbete i sådana frågor, som berörde exempelvis huvudtrafikleder och estetiska syn— punkter, både borde och kunde upprätthållas mellan hamnstyrelse och respek— tive byggnadsnämnd.

Det vore slutligen av vikt, att de hamnägande samhällena hade fria händer vid utformandet av planer för ny- och ombyggnader i sina hamnar, vilka frågOr icke' så sällan kunde kräva ett hastigt avgörande. Det torde vara allmänt känt, att många av våra svenska hamnar, icke minst under senaste åren, sett sig nödgade vidtaga ganska stora utbyggnader på grund av hastigt påkomna nya behov, både beträffande landvinningar med kajbyggnader, magasinsanlägg— ningar m. m. och upptagning av nya bassänger. Det skulle säkerligen kunna få ofta mycket beklagliga ekonomiska följder, om städernas, respektive ham- namas nuvarande rörelsefrihet bleve beskuren. Såvitt hamnförbundet hade sig bekant, hade icke kunnat påvisas, att den hittills gällande rörelsefriheten varit på något sätt skadlig för det allmänna.

I anslutning till vad ovan anförts föresloge hamnförbundet, att förelig— gande lagförslag måtte underkastas en sådan överarbetning, att lagförslagets slutliga utformning komme att innebära bibehållandet av nuvarande möjlig— het för ett hamnägande samhälle att till sitt hamnförvaltande organ lämna befogenhet att, till utsträckning som hamnägaren själv bestämde, handhava och avgöra åbyggnadsfrågor samt frågor om hamnplaners utformning.

Liknande synpunkter hava uttalats av lmvnuzstyrelsen ?? Halmstad.

Stadsfullmäktige i Kristianstad: Bestämmelsen att hamnområde skulle upp- tagas i generalplan medförde ett avsevärt intrång på hamnarnas hittills rätt obeskurna bestämmanderätt i såväl hamnplane— som åbyggnadsfrågor. För staden Kristianstad tillkomme ytterligare ett skäl, vilket nödvändiggjorde den kraftigaste gen-saga mot förslaget i denna del. Stadens hamn vore belägen utom stadens bank och stör inom Åhus kommun. Prövningen av vissa för staden mången gång vitala frågor skulle alltså komma att läggas i hän— derna på byggnadsnämnden i Åhus utan möjlighet för staden att låta den sakkunskap, vilken vore företrädd inom dess byggnadsnämnd, komma till sin rätt och måhända även mången gång ske utan behörigt aktgivande på stadens speciella intressen. Förslaget borde därför ändras så, att behörig hänsyn toges tilll staden Kristianstads rätt och intresse med hänsyn till stadens hamn i us.

Stadsfullmäktige i Trälleborg hava med fästat avseende vid stadens egen- skap av hamnstad föreslagit, att lagförslagets slutliga utformning måtte bliva sådan, att därigenom bibehölles nuvarande möjlighet för ett hamnägande samhälle att till sitt hamnförvaltande organ lämna befogenhet att i utsträck- ning, som hamnägaren själv bestämde, handhava och avgöra åbyggnadsfrå— gor samt frågor om hamnplanens utformning.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona hava gjort liknande uttalande.

åå.

Extra kammarråd-et Schalling har i kammarkollegium framhållit, att stad- gande syntes böra meddelas, att endast på synnerligen tvingande skäl in- trång finge göras på kyrkas och kyrkogårds områden samt på begravnings— plats av annat slag.

Svenska teknologföreningen: De sakkunniga. hade beträffande förslag till generalplan och stadsplan i 2 kap. 3 % och 5 kap. 2 % föreslagit vissa, bestäm- melser i avseende på vad som bör iakttagas vid upprättande av dylika planer, samt i 6 kap. 5 % anfört vissa, synpunkter att ligga till grund för uppgörande av stadsbyggnadsbestämmelser. I fråga om sakinnehållet anslöte sig förenin— gen på denna punkt i stort sett till de sakkunnigas förslag. I vissa avseenden ansåge dock föreningen dessa bestämmelser vara väl vagt formulerade och funne det önskvärt, att desamma kunde givas en sådan form, att de kunde anses fullt betryggande med hänsyn till en sund utveckling av stadsbyg- gandet och ägnade att understödja en objektiv uppfattning av hithörande frågor. Föreningen ansåge även, att vissa bestämmelser väl ensidigt tage sikte på ett upprätthållande av de lokala traditionerna inom stadsbyggandet. Hur önskvärt det i allmänhet vore, att dylika synpunkter vid stadsplanerandet vunne beaktande, vore det enligt föreningens mening uppenbart, att lagen i första hand måste klart inriktas på att understödja de sunda utvecklingsten— denserna inom stadsbyggnadskonsten. Det kunde givetvis förutsättas, att dessa utvecklingstendenser i många. fall, särskilt när det gällde de mindre sam— hällena, väl läte sig förena med lokala byggnadstraditioner. I andra fall där- emot kunde det vara uppenbart, att ett sunt stadsbyggande måste innebära ett avlägsnande från dessa traditioner. I detta hänseende behövde blott er- inras om förhållandena inom de större städernas tätare bebyggda delar, där det rådande byggnadssättet ur ren lämplighetssynpunkt lämnade mycket öv— rigt att önska. Det kunde, för att anföra ett exempel, befaras, att den formule-

i l !

_." - _. ___—RWF. ;

ring, som givits bestämmelsen i 2 kap. 3 %, »att bostadsområdena så anordnas — — —— att bebyggandet ej blir mera sammanträngt eller högre än, med hänsyn till de lokala förhållandena, uppenbarligen kan anses lämpligt och skäligt», vore ägnad att undertrycka ett objektivt bedömande av den för stads— byggandet viktiga frågan om hushöjden. Föreningen ville understryka, att det med hänsyn till stadsbyggnadens kvalitativa egenskaper icke vore byggnads- höjden i och för sig, som vore avgörande, utan byggnadshöjden i förhållande till husavståndet. Föreningen ansåge, att ett visst förhållande mellan byggnads- höjd och husavstånd, vilket icke finge överskridas, om möjligt borde i lagen fastslås. På olika håll gjorda undersökningar hade givit vid handen, att först då förhållandet mellan hushöjd och husavstånd närmade sig 1: 2, fullgoda belys— ningsförhållanden kunde erhållas för samtliga våningar inom en byggnad. Ehuru ett sådant förhållande icke för närvarande syntes möjligt att genom— föra i fråga om äldre stadsdelar, borde det likväl, när det gällde nyplanering av bostadsområden, eftersträvas.

Den nyss åberopade bestämmelsen i 2 kap. 3 %, att bostadsområde skulle så anordnas, att bebyggandet ej bleve mera sammanträngt eller högre, än med hänsyn till de lokala förhållandena kunde anses lämpligt och skäligt, syntes lämna rum för ganska fria tolkningar. En olämplig täthet i byggnadssättet torde bäst förhindras genom att för olika områden, på sätt föreningen i fråga om avstående av mark anfört, fastställdes de olika >>exploateringstal», som med hänsyn till rådande markutnyttjande och markvärde kunde anses berät— tigade och lämpliga.

Med denna fråga sammanhängde nära frågan om tillmätande av natur- och idrottsområden samt andra för vila och förströelse avsedda områden, beträf- fande vilka i 2 kap. 3 % mera allmänt sades, att de skulle var-a rikligt till— tagna. Föreningen ansåge den rikliga tillgången till allmänna områden för planteringar och lekplatser m. ni. vara av den betydelse för en god stadsbygg— nad, att det kunde ifrågasättas, om det icke borde i lagen fastslås, att dylika områdens utsträckning i förhållande till stadsplaneområdets utsträckning icke finge underskrida ett visst förhållande, vilket dock givetvis borde sätta-s olika med hänsyn till olika stadsplaneområden—s byggnadssätt eller ändamål.

Svenska brandskyddsföreningen: Utformningen av gällande byggnadsstad- gas bestämmelser angående stadsplan hade helt säkert berott på allvarliga er— farenheter från större stadsbränder. Det syntes därför önskvärt, att i 2 kap. 3 % infördes motsvarande brandskyddsbestämmelser, som återfunnes i bygg- nadsstadgans % 12, nämligen att planen skall uppgöras så, att den >>erbjuder största möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor», samt så att »bygg— nadskvarteren ej tilltagas för stora eller med för stort antal tomter, så att dämpande av uppkommen eldsvåda försvåras». Bestämmelsen i förslaget, att samtliga områden för olika stadsbyggnadsändamål skulle samordnas för upp— nående av ett stadsbyggande, som erbjöde säkerhet, syntes vara allt för vag.

S%.

F astighetsregisterkommissionen: I sitt yttrande den 31 december 1921 över 1920 års kommittéförslag framhölle kommissionen, att det vid fastighetsbild- ningslagens tillkomst ansågs som en angelägenhet av största vikt, att samtliga kompetensbestämmelser skulle återfinnas i själva lagen eller rättare erhölle ka- raktären av allmän lag. Skälet härför var, att möjlighet icke borde förefinnas att genom i administrativ ordning meddelade bestämmelser beröva personer rätten

att verkställa arbeten, med vilka de förut på ett tillfredsställande sätt sysslat. Nu stadgades i förevarande paragraf, att förslag till generalplan skulle upp- rättas av sakkunnig person. Vilka härmed avsåges, utsades icke, och före— skrifter i 32 kap. torde möjliggöra, att kompetensbestämmelser uti ifråga— varande hänseende meddelades i administrativ ordnin-g. Att så skedde funne kommissionen otillfredsställande. Kommissionen, som funne åtskilligt av vad som anfördes i den i de sakkunnigas betänkande (sid. 391) omförmälda skri— velsen den 19 september 1927 av fyra civilingenjörer beaktansvärt, och ansåge det klander, som de sakkunniga riktat mot mätningsmännens och bland dem lantmätarnas verksamhet, mindre befogat, såge i dessa förhållanden en all- deles särskild anledning att fordra klart besked i lagen beträffande det ifråga- varande uttryckets innebörd eller, om detta ej kunde ske, dess avlägsnande ur lagen, till förhindrande av den monopolisering av hithörande arbeten, vartill tendens redan nu vore skönjbar.

Vad nu sagts gällde motsvarande föreskrift i 5 kap. 5 %, 7 kap. 2 % samt 17 kap. 1 och 27 %% av förslaget till stadsbyggnadslag.

De sakkunniga hade i motiven till förevarande paragraf gjort följande ut- talande: »Angående betydelsen av den beskrivning, som skall åtfölja kartan, må här erinras, att enligt hittills som regel tillämpad praxis fastställelse å en stadsplan ej ansetts innebära ett fastställande av alla de moment, som ingå i beskrivningen. Till grund för fastställandet plågar i regel åberopas endast kartan. Betydelsen härav visar sig särskilt i sådana fall, då planförslaget un— der ärendets behandling blivit ändrat. Skulle även beskrivningen ligga till grund för fastställandet, skulle även denna uppenbarligen få ändras till över— ensstämmelse med kartan i dess ändrade skick. Så plägar dock ofta ej ske, utan fastställelse meddelas vanligen å kartan allena.» Kommissionen lämnade där- hän, om det verkligen förhölle sig så, att fastställelsen meddelades å kartan allena. Vid fastställelse å jorddelningsförrättning användes ofta i beviset å kartan en formulering, som efter orden endast hänförde sig till kartan, men otvivelaktigt torde vara, att fastställelsen avsåge förrättningen i dess helhet (jfr lagberedningens förslag till jordabalk III 2 kap. 9 g). Vad kommissionen ville framhålla vore, att det icke torde vara med god ordning överensstäm— mande att icke, om stadsplanekarta ändrades, jämväl ändra beskrivningen till överensstämmelse därmed, att det kunde inträffa, att kartan ändrades obehörigen, att det alltid vid bristande överensstämmelse uti ifrågavarande hänseende lätt kunde uppstå tvekan om fastställelsens rätta innebörd, samt att, om man i allt fall ville hava en tolkning, sådan som de sakkunniga gjorde gällande, häråt borde givas uttryck i lagen. In dubio måste nämligen eljest enligt kommissio- nens mening en fastställelse anses avse det antagna stadsplaneförslaget med tillhörande beskrivning såsom ett fastställelseobjekt och vid tvekan om dess rätta innebörd såväl kartan som beskrivningen anses såsom hjälpmedel vid ställningstagandet.

Åtskilliga andra av de i ärendet hörda hava ansett, att i lagen borde utsägas, vilka vore att anse såsom »sakkunnig person».

Lärarekollegiet vid Chalmers tekniska institut har funnit det lämpligt, att inga närmare föreskrifter om behörighet i detta avseende meddelades i lagen.

Svenska teknologföreningen: Förslag till generalplan, stadsplan och region— plan jämte till dessa planer hörande stadsbyggnadsbestämmelser skulle enligt olika stadganden i för-slaget utarbetas av »sakkunnig person». Föreningen ville ifrågasätta effektiviteten av bestämmelser av ett så allmänt innehåll som de ifrågavarande; för behörighet att upprätta dylika planer borde väl lämpligen

krävas, att vederbörande avlagt fullständig examen från någon av tekniska högskolans fackavdelningar för arkitektur eller väg- och vattenbyggnad eller från någon av motsvarande avdelningar vid Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk duglighet i stadsplanering, dock borde sådan behörighet jämväl kunna på ansökan av Kungl. Maj: t medgivas även andra ingenjörer och arkitekter, som genom längre förtjänstfull verksamhet på om— rådet härför kunde anses innehava erforderlig kompetens.

Överlantmätaren i Uppsala län har ansett, att till den i sista stycket omför— mälda beskrivningen borde höra en förteckning över fastigheterna inom gene— ralplaneområwdet vilket borde utsägas i lagtexten. Sådant val, som föreskreves 1 32 kap. 27 %, bleve eljest svårt att verkställa.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönköping hava ansett, att det borde utsägas, vilka vore sakkunniga, och att bland sakkunniga borde upp- tagas stadsarkitekt och stadsingenjör.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona hava ifrågasatt, huruvida ej i lagen borde inrymmas bestämmelse om att generalplan skulle grundas på karta minst enligt de fordringar, som angåves i för tomtmäteriet utfärdad mätningsförord— nrng.

Myndigheterna i Borås: Stadgandet att generalplan m. ni. skulle utarbetas av sakkunnig person borde kompletteras med uttalande, att detta ej finge ut— göra. hinder för städerna att för dessa arbeten använda sina egna tjänstemän.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: I 5 % i detta kapitel samt 5 kap. 5 % föreskreves, att förslag till generalplan respektive stadsplan skulle liksom i en del andra i lagen nämnda fall utarbetas av »sakkunnig» person. Nyttan av föreskriften vore mycket tvivelaktig. Så länge definition på begreppet saknades, bleve det lätt komplikationer vid tolkningen. Riktigare syntes vara att fästa sakkunnighetskravet vid själva arbetet. Sålunda syntes det varit viktigare, att föreskriften i fråga innefattat krav på att generalplan och därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser skulle vara på ett sakkunnigt sätt utarbetade.

6 %.

l'attenfallsstyrelsen: Enligt 2 kap. 6 % skulle vid uppgörande av general— plan tillfälle beredas de myndigheter eller styrelser, till vilkas allmänna för- valtningsområde hörde anläggningar, vilka avsåges att i generalplan upptagas, att muntligen eller skriftligen förhandla angående anläggningarnas lämpligaste ordnande. Tillfälle till dylika förhandlingar skulle även beredas ägare av vissa markområden. Här hade således icke stadgats någon skyldighet att kalla vare sig markägare eller sakägare. Det hade ansetts tillräckligt med en före- skrift om ett visst kungörelseförfarande.

Vattenfallsstyrelsen hölle före, att genom den av de sakkunniga föreslagna ordningen de intressen, markägare och vissa inteckningshavare härvid hade att bevaka, icke blivit i tillräcklig grad tillgodosedda. De sakkunniga själva hade ifrågasatt, huruvida genom den sålunda stadgade proceduren verklig säker- het funnes för, att förslaget komme till alla intresserades kännedom. De sak— kurniga hade då närmast haft i tankarna ägarna till den mark, som berördes av planen. Men även vissa inteckningshavares intressen kunde beröras av plan— förslaget i Väl lika hög grad som en markägares. Vattenfallsstyrelsen tänkte då närmast på ägare av stora elektriska högspänningsledningar. I general- planen skulle ju nämligen upptagas särskilda områden till skydd för, bl. a., elektriska anläggningar (skyddsområden). Det hade i många fall visat sig. att vid uppgörande av stadsplan hän-syn icke tagits till elektriska led—

ningar av mången gång betydande dimensioner. Det läge då närmast till hands att anta-ga, att så även bleve förhållandet vid generalplaners upprättande.

Under vattenfallsstyrelsens förvaltning stode en mängd fastigheter spridda över hela landet, och statens elektriska ledningsnät vore utbrett över stora delar av landet. Det skulle medföra betydande svårigheter för styrelsen att i orts- pressens kungörelser följa hithörande frågor och bevaka sina intressen. Styrelsen hölle därför före, att i lagen borde föreskrivas, att ägare av mark inom om— råde, som av förslag till generalplan berördes, skulle, där de vore kända och inom. riket boende, i god tid underrättas genom särskilda kallelsebrev. Denna föreskrift skulle även gälla 1 fråga om ägare till elektriska högspänningsled— ningar.

Beträffande stadsplaneförslag hade i lagförslagets 5 kap. 6 % stadgats, att vissa markägare skulle kallas. Därigenom vore visserligen markägareintresset tillgodosett, men fara förelåge för att hänsyn icke komme att i tillräcklig grad tagas till förefintliga ledningar. Styrelsen ansåge därför, att även i fråga om stadsplan borde föreskrivas, att ledningsägare skulle höras.

Vänd nu sagts om 2 kap. 6 % och 5 kap. 6 % gällde givetvis även om 2 kap. 10 .

Byggnadsstgrelsen: Beträffande 6 % fjärde och femte styckena samt 9 % ville styrelsen framhålla det lämpliga i att den föreskrivna utställning-säden av minst en månad för uppgjort och till fastställelse avsett generalplaneför— slag inskränktes till åtta dagar vid av anmärkningar eller yttranden föranledda ändringar i sådant förslag eller vid ändringar och jämkningar i fastställd ge— neralplan. Det nu gällande förfaringssättet vid antagande av förslag till stads— plan, där varje förnyad utställning krävde en tid av minst en månad, hade visat sig vara synnerligen besvärligt och tidsödande. Ej sällan förekomme, att ett stadsplaneförslag måste underkastas flera, ibland ända till fyra eller fem utställningsprocedurer, innan detsamma hunnit bliva färdigt att föreläggas stadsfullmäktige för antagande, enär nya anmärkningar av beskaffenhet att föranleda ändring i förslaget kunde uppkomma vid varje förnyad utställning. Å andra sidan hade åtskilliga stadssamhällen visat sig obenägna att taga till- börlig hänsyn till berättigade anmärkningar mot utställda stadsplaneförslag end-ast för att undgå förnyad utställning och därmed förknippade besvär.

Av innehållet i 6 % fjärde stycket syntes kunna utläsas, att för andra än »väsentliga» ändringar i uppgjort ooh utställt generalplaneförslag icke skulle erfordras någon förnyad utställning. Då emellertid detta icke tydligt utsades, och då det måste anses angeläget att i möjligaste mån förenkla och underlätta dylika ändringsprocedurer, torde till stycket i fråga böra fogas bestämmelse om att för mindre väsentliga ändringar icke erfordrades annan åtgärd än före— teende av intyg, att vederbörande fastighetsägare beretts tillfälle att taga del av ändringsförslaget.

Svenska teknologfäreningen: Före antagandet av generalplan borde mark— ägaren såvitt möjligt personligen underrättas genom meddelande i rekommen— derat brev eller på annat sätt. Det syntes ändamålsenligt, att den tid, under vilken upprättat förslag till generalplan skulle för allmänheten hållas tillgäng— ligt, något utsträcktes utöver den i förslaget angivna; i alla händelser syntes den tid av 8 dagar, under vilken förslaget i anledning av anmärkningar eller yttrande ånyo skulle utställas, vara för kort.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund. Här föreskreves bl. a., att tillfälle till förhandlingar, som i paragrafen avsåges, skulle beredas ägare av markområde, vilket enligt generalplanen föresloges för användning, som vä—

sentligcn avveke från det ändamål, vartill området förut huvudsakligen bru- kats. Samfundet ansåge, att berörd markägare under alla omständigheter borde givas tillfälle till yttrande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Beträffande kungörande av förslag till generalplan syntes ett upprepat kungörande böra ske, då en enda kungörelse lätt kunde förbises. Den vid förnyat utställande (2 kap. G % fjärde stycket, 4 kap. 3 % och 5 kap. 6 %) föreskrivna förklaringstiden av åtta dagar syntes väl kort. Vid överlämnande till stadsfullmäktige av förslag till generalplan eller stadsplan torde alla inkomna anmärkningar och yttranden böra insändas av byggnadsnämnden, ej blott de som ej föranlett ändring i förslaget. Stadsfull- mäktige kunde ju hava en annan mening än byggnadsnämnden även i fråga om av nämnden godkända anmärkningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att, även då det gällde förslag till generalplan eller ändring däri, kända och inom riket boende mark- ägare borde genom särskilda kallelser underrättas, att sådant förslag förelåge.

7 %.

Väg» och vattenbyggnadsstyrelsen: Bestämmelsen i 2 kap. 7 % om general- plans fastställelse av Konungen torde innebära, att trafikområdens gränser icke finge ändras samt att områdena eller delar därav ej utan Konungens med- givande finge försäljas eller användas till andra än de avsedda ändamålen, vilket dock syntes böra klarare utsägas. Det hade nämligen hänt, att stad velat avhända sig tomtmark inom hamnområde, och att hamn intecknats och för- sälts exekutivt, varföre till tryggande .av dylikt för särskilt trafikändamål avsett områdes användning för sitt ändamål det vore av vikt, att bestämmelse av ovan angiven innebörd måtte om möjligt i lagen införas. Sådana bestäm- melser vore ju även av vikt till förhindrande av öppna platsers eller parkers bebyggande eller användning för främmande ändamål.

I avsikt att åstadkomma sådan ökad säkerhet för att trafikområde ej mätte komma till användning för ändamål, som vore främmande för trafiken, hade Kungl. Maj :t i kungörelsen den 10 augusti 1928 angående statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll av allmänna hamnar och farleder före— skrivit, att, där stadsplan funnes, borde hamnens eller farledens område däri införas och fastställas, vilken föreskrift enligt ifrågavarande förslag till stads- planelag borde avse generalplan i stället för stadsplan.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: I andra stycket förutsatt par- tiell fastställelse utan ortsmyndighets hörande borde icke tillåtas. Om viss del av generalplan undantoges från fastställelse, kunde nämligen lokala hänsyn föranleda ändrade plandispositioner även inom närgränsande områden.

9 %.

Rörande denna paragraf har byggnadsstyrelsen yttrat sig i samband med 6 % i kapitlet (se sid. 216).

Länsstyrelsen i KWZstianstads län: Länsstyrelserna hade i fråga om fast- ställelse av jämkning i generalplan, stadsplan och byggnadsbestämmelser en- ligt förslaget tillerkänts en vidsträcktare befogenhet än som nu tillkomme dem. Redan nu vore det i vissa fall tveksamt, huruvida länsstyrelse ägde med— dela fastställelse å beslut om ändring i stadsplan, och svårigheterna bleve större enligt förslaget. En tydligare avgränsning av ifrågavarande fall vore därför önskvärd.

10 %.

Rörande denna paragraf har vattenfallsstyrelsen yttrat sig i samband med 63 ä i förevarande kapitel (se sid. 215).

Länsstyrelsen 17 Göteborgs och Bohus län: De sakkunniga hade tänkt sig möjligheten av initiativ från länsstyrelse, länsarkitekt, byggnadsstyrelse eller markägare. Varken länsarkitekten eller den enskilde markägaren torde emel- lertid äga initiativrätt hos stadsfullmäktige. Någon saklig prövning av i sådan ordning gjord framställning vore stadsfullmäktige sålunda icke skyldiga före— taga. Därest frågan icke upptoges till prövning, kunde det icke heller anses, att det förelåge vägran eller oskäligt uppehåll från stadsfullmäktiges sida att an- taga väckt förslag, vadan möjlighet för ett statligt ingripande ej funnes. Enligt 6 % i stadsplanelagskommitténs förslag till stadsplanelag hade ägare av viss mark rätt att ingiva ansökan till stadsfullmäktige om markens intagande i stadsplan. En liknande befogenhet i nu förevarande hänseende torde lämpligen böra medgivas vederbörande markägare.

3 KAP.

Om genomförande av generalplan i stad.

1 %.

Byggnadsstyrelsen: Bestämmelserna i 1 % angående förbud mot nybyggnad vore icke tillfredsställande. Då behov av byggnadsförbud alltid torde bliva re gel vid fall, som här avhandlades, syntes sådant förbud böra automatiskt inträda vid den tidpunkt generalplan antagits och gälla till dess den blivit fastställd. Lagförslagets omständliga bestämmelser, att dylikt byggnadsförbud skulle först på framställning av stadsfullmäktige meddelas av länsstyrelsen och gälla allenast för ett år från den dag stadsfullmäktiges beslut vunnit laga kraft, så framt icke Konungen funne skäl föreligga att förlänga förbudet intill högst ytterligare ett år, vore opraktiska och i berörda avseende mindre tillfredsstäl- lande. Länsstyrelsens dispensrätt till byggnadstillstånd torde vara tillräcklig garanti för att icke byggnadsförbudet skulle komma att mer än skäligt hårt drabba den enskilde fastighetsägaren.

Däremot hade styrelsen intet att erinra mot vad 1 % i övrigt innehölle an- gående förbud mot skogsavverkning, nämligen att sådant förbud gjordes bero- ende av länsstyrelsens särskilda prövning. Då. det ur naturskyddssynpunkt ävenledes vore angeläget, att möjlighet förefunnes till förbud mot mindre lämp- liga utfyllningar av vattenområden under tiden från det ett generalplaneförslag antagits och intill dess detsamma blivit fastställt, syntes 1 % böra kompletteras

. med liknande föreskrift angående förbud mot sådan utfyllnad.

Tekniska samfundet i Göteborg: Vad beträffade generalplanens rättsverk- ningar, borde dessa inskränkas till att staden erhölle rättighet att, när så be- hövdes, expropriera i planen ingående trafikområden o. d.; dessutom borde läggas byggnadsförbud å all enligt planen i trafikleder ingående mark; åsam- kades den enskilde därigenom skada, skulle han av staden erhålla ersättning. Byggnadsnämnden i Norrköping: Efter orden »mot skogsavverkning inom det område, planen omfattar» borde tilläggas orden >>eller eljest mot vidtagande av åtgärd, som kan motverka med planen avsett ändamål». Åtskilliga andra åtgärder än nybyggnad eller skogsavverkning såsom t. ex. upptagande av grus-

tag, vattenavledning eller dylikt torde nämligen vara av beskaffenhet att böra bliva föremål för i denna paragraf omförmält förbud.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Förbud mot nybyggnad borde, på sätt föreslagits i fråga om stadsplan, automatiskt inträda och gälla intill dess frågan om beslutet om generalplans antagande blivit prövad. Det saknades giltigt skäl att icke tillerkänna beslut om generalplan samma verkan i detta hänseende som beslut om stadsplan.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Föreskriften angående för- bud mot nybyggnad och skogshuggning borde kompletteras med: »eller annan väsentlig förändring av landskapet». Från egen erfarenhet visste länsarkitekten hur ett till kyrkogård avsett område fullständigt förstördes genom hänsynslös grustagning. Många samhällen hade ock fullkomliga kräftsår genom att grus hänsynslöst tagits på mark inom samhäll—et.

2 %.

F astighetsregisterkommissionen har anmärkt, att föreskriften i andra stycket förefölle väl svävande och att intet sades om vem avgörandet tillkomme. Att närmare reglera denna fråga, som torde hava civilrättslig innebörd, i stadsbygg— nadsbestämmelser ansåge kommissionen knappast låta sig göra.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat sig om denna paragraf i samband med 10 kap. 6 %.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den i andra stycket upptagna före— skriften angående fällande av växande träd syntes något oklar. Det torde kunna dragas i tvivelsmål, om föreliggande fråga borde regleras på. sätt de sakkunniga tänkt sig.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: I första stycket föreskreves, att, sedan generalplan blivit fastställd, uppförande av nybyggnad å de i planen upptagna huvudtrafikområdena ej medgåves. Detta skulle sålunda utesluta möjligheten att bebygga områden för underjordisk bana, tunnlar o. (I., vilket väl ej torde vara meningen.

3 %.

Fastighetsregisterkommissionen: Med anledning av ett uttalande i motiven1 ville kommissionen för sin del göra gällande att, om expropriation medgivits för t. ex. kanal eller järnväg av gatumark, expropriationen finge gå i verkstäl- lighet utan att stadsplanen därförinnan blivit ändrad. Kommissionen hade sig icke bekant något stadgande, som innefattade förbud för expropriationsmedgi- vande, då mark inginge i gata eller eljest vore planlagd, och så länge sådant stadgande icke funnes, torde gatumarken såväl som annan mark kunna expro— prieras. En annan sak vore i vad mån den omständigheten att ett område ut— gjorde gata lämpligen borde föranleda att medgivande till expropriation ej gå- ves. men detta vore en fråga om vägande mot varandra av stridiga intressen, som förekomme vid varje expropriationsfrågas behandling. Vore fråga om före- tag sådant som den för några år sedan utförda ombyggnaden av Södertälje ka- nal. torde den omständigheten att ett område, som vore erforderligt, utgjorde gatumark och så upptoges i gällande stadsplan betyda föga vid behandlingen av frågan om medgivande till expropriationen.

Extra. kammarrådet Schalling och generaldirektörcn Grefberg hava, den sistnämnde under erinran att han avstyrkt införande av generalplaneinstitut, vid ärendets behandling i kammarkollegium uttalat följande mening: Områden

1 Sid. 194.

för vattenkraftsanläggningar, som knappast kunde anses spela någon roll för stadsbyggnadsändamålet, syntes icke tillhöra den kategori av områden, som borde bliva föremål för lösningsrätt. Där behov av expropriationsrätt till sådant område förelåge, borde förutsättningarna härför prövas enligt den allmänna expropriationslagen(jfr sakkunniga sid. 193).

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett redogörelsen för de områden, som stad må lösa efter medgivande av Konungen, för snäv.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: De i denna paragraf upp— räknade områdena, som må av stad lösas, omfattade de i 2 kap. 2 % 1 mom. uppräknade utom litt. g och i—k. Härigenom skulle den under litt. h av- sedda områdestypen, »områden för vattenledningsanläggningar, vattenlednings- verk 0. d. (områden för vattenverk) », komma att bli föremål för lösningsrätt utan andra förutsättningar än att de av staden avsåges att iordningställas för sitt ändamål. Detta kunde väl ej vara avsett i vad det gällde vattenkrafts— anläggningar, då andra områdestyper för enskild företagsamhet såsom bergs- bruk och industri m. fl. undantagits.

(få.

Byggnadsstyrelsen: 4 % borde om möjligt förtydligas. Dess innehåll syntes nämligen vara ägnat att lämna rum för olika tolkningar angående stads ersätt- ningsskyldighet till fastighetsägare för den skada, som kunde anses uppkomma genom i fastställd generalplan uppkommande inskränkning i fråga om marks bebyggande.

Extra kammarrådet Schalling, med vilken generaldirektören Grefberg in- stämt, har vid ärendets behandling i kammarkollegium ifrågasatt, huruvida stad borde, där jordägaren förklarade sig tillfredsställd med skadestånd, mot hans bestridande medgivas lösningsrätt till mark, som avsåges i lagrummet.

Sveriges fastighetsägareförbund: Enligt bestämmelserna uti 3 kap. 4 och 8 %% förelåge ingen rätt för fastighetsägaren att erhålla ersättning, därest general- planen ej avskure av fastigheten större område än att kvar funnes hel bygg- nadstomt. Det borde utan vidare stå klart för varje reflekterande människa, vilken orättfärdighet en dylik bestämmelse innebure. Den avsevärda förlust, ägaren i detta fall kunde drabbas av genom generalplanens genomförande, er- sattes således icke. Att Sveriges fastighetsägareförbund gent emot denna be- stämmelse måste inlägga den allvarligaste gensaga låge i öppen dag.

5 %.

Stadsfullmäktige i Lidingön hava ansett, att i fögderistäder magistraten.—' befoågenhet borde utövas av stadsstyrelsen (ej av länsstyrelsen; jfr 32 kap. 28 ).

Byggnadsnämnden i Norrköping: Uttrycket >>ett i sidoled sammanhängande trafikområde» syntes kunna föranleda missuppfattning, vadan ett mera preg- nant uttryck förordades.

Magistraten i Norrköping har ansett det tvivelaktigt, huruvida det vore lämp- ligt, att magistrat tillerkändes de enstaka reella befogenheter, som tillkomme magistraten enligt 3 kap. 5 % att godkänna sättet för iordningställande av tra- fikområde, då magistratens sysslande med stadsplane- och byggnadsårenden enligt förslaget vore mycket begränsat.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett ordalydelsen i 5 % andra stycket vara allt för svävande och svårfattlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett den magistrat tillerkände. befogenheten att godkänna i paragrafen avsett iordningställande av huvud- trafikområde höra i stad, där poliskammare förekommer, utövas av denna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: I 3 kap. 5 % funnes bestämt, att staden skulle iordningställa och åtminstone i det skick, som för allmän landsväg vore stadgat, till allmänt begagnande upplåta huvudtrafikområde, i den mån så funnes för den allmänna samfärdseln nödigt. Vem avgörandet tillkomme sades emellertid ej, vilket dock varit så mycket mena nödvändigt, som enligt gäl- lande lagstiftning fråga om åläggande för stad att upplåta gata till allmänt begagnande skulle anhängiggöras hos allmän domstol, under det att det torde tillkomma länsstyrelsen bedöma frågan, huruvida en trafikled vore för den allmänna samfärdseln nödig.

Sveriges fastighetsägareförbund: För de fastighetsägare, som drabbades av de restriktioner, som i 2 % omförmäldes, vore det ett berättigat krav få klart och tydligt fastställt, vid vilken tidpunkt staden vore skyldig inlösa den del av hans fastighet, som inginge i trafikområde, och som således för honom vore omöjlig att utnyttja. Ingenstädes i lagstiftningen återfunnes för övrigt klara och distinkta bestämmelser angående kommunens skyldighet att lösa mark eller om tidpunkten för lösningsskyldighetens inträdande. Man kunde läsa sig till att lösningsskyldighet givetvis ansåges inträda, då kommunens skyldighet att iordningställa området för avsett ändamål inträtt och kommunen således tagit marken i besittning. Härom stadgades exempelvis i 3 kap. 5 %, att trafikområde skulle av kommunen iordningställas och, åtminstone i det skick, som för all- män landsväg vore stadgat, till allmänt begagnande upplåtas i den mån, som funnes för den allmänna samfärdseln nödig. Vid denna tidpunkt torde således kommunen hava skyldighet lösa området, men vore de använda uttrycken för tidpunktens fixerande allt för obestämda. Stockholms stads vederbörande hade exempelvis uti ett fall, som ännu vore föremål för domstolarnas prövning, gjort gällande, att visserligen en viss trafikled gjorts i ordning, så att allmän trafik därstädes obehindrat pågått under 12 a 15 år, men att då staden enligt eget förmenande gjort detta iordningställande utan att därtill hava varit lagligen skyldig, gatans officiella öppnande för allmän trafik och där-med inträdandet av de skyldigheter, som för stadens vidkommande knutits till denna tidpunkt, ej inträffat förrän Vid en tidpunkt långt senare än den, då trafikleden faktiskt öppnats och gjorts tillgänglig för trafikering.

Därför borde i 5 % införas bestämmelse därom, att så snart allmän trafik framsläpptes på i generalplanen såsom trafikområde intagen mark, skyldighet också förelåge för kommunen att lösa marken, och i övrigt tydligt angivas, när andra områden, exempelvis koloniträdgårdsland, begravningsplatser o. d. skulle lösas.

6 %.

Fastiglwtsregisterkommissionen: Enligt gällande lag tillfölle allmän väg staden utan ersättning. Ordet >>tillfalla» torde innebära, att vägen utan vidare bleve stadens. Nu användes i förslaget ordet »avstås», vilket syntes innefatta, att någon slags överlåtelseakt skulle erfordras. Då detta förefölle onödigt, syntes gällande lags formulering uti ifrågavarande hänseende vara att före- draga. Vad nu sagts gällde ock 12 kap. 2 %.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat sig i samma riktning. "Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönköping hava ansett, [att när- mare föreskrift borde meddelas om vad till allmän väg vore att hänföra.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning: I händelse stadgandet i 6 % skulle så förstås, att staden, med företeende av vederbörlig åtkomsthandling å vägen, skulle hav-a att söka lagfart å sitt fång, torde böra anmärkas, att det. ofta med hänsyn till de invecklade äganderättsförhållanden, som rådde beträf— fande allmänna vägar, kunde för samhället bliva förenat med de största svå- righeter att erhålla en dylik åtkomsthandling. Vore däremot innebörden av stadgandet liktydig med att dylik allmän väg skulle utan ersättning >>tillfalla» staden, torde intet vara att erinra.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anmärkt att i paragrafen ej omnämnts, vilken myndighet skulle avgöra frågan, huruvida stad får rättighet att övertaga allmän väg på tillfredsställande sätt sörjt för trafikbehovet.

_8%.

Extra kammarrådet Schalling och generaldirektören Grefberg hava vid ärendets behandling i kammarkollegium uttalat följande mening: Såsom sak— kunniga erinrat i motiven för 32 kap. 3 och 4 %% (sid. 372, 373), kunde skada. uppstå. utan samband med förvärvande av mark för stadsplan men genom denna marks användande för sitt ändamål. Då formuleringen av förevarande lagrum kunde giva anledning till antagandet, att skada på grund av användandet icke skulle ersättas, syntes, därest stadgandet skulle kvarstå, tydligt uttryck böra givas åt att sådan skada ej avsåges i detsamma. Emellertid syntes det, även med ett sådant förtydligande, innebära en så stark och ej tillräckligt motiverad begränsning av allmänna skadeståndsregler, att det ej kunde tillstyrkas. Åt- minstone borde sakägare _ i likhet med vad som skett i vattenlagen 2 kap. 24 % _ beredas möjlighet att inom viss tid föra talan om ersättning för icke förutsedd skada.

Måhända kunde till och med ett stadgande, motsvarande 12 % första stycket i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916, vara motiverat. att, om någon ägde rätt till ersättning enligt detta kapitel, han ej därav vore hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och Sveriges fastighetsägareförbund hava yttrat sig om denna paragraf i samband med 12 kap. 11 %.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Det syntes samfundet, att denna bestämmelse, enligt vilken staden formligen befriades från skadeståndskrav, vilka icke i kapitlet blivit förutsedda, borde utgå. Det förefölle omöjligt att vid lagförfattandet förutse alla de rimliga skadeståndsfall, som i en framtid kunde uppstå, och på den grund orättvist att fråntaga markägarna t. 0. m. utsikt till rättslig prövning.

4 KAP.

Om bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan i stad så ock om viss underhållsskyldighet.1

1 %.

Extra kammarrådet Schalling: Förbrukningstaxor för vattenledning och elektrisk ström torde i allmänhet vara eller syntes i varje fall böra vara så av- passade, att de till fullo täckte icke blott de löpande kostnaderna utan ock en skälig amortering av anläggningskapitalet. Det finge medgivas, att satsens riktighet kunde vara föremål för tvekan beträffande vattenled'ningsanlägg—

1 Se även sid. 109—120.

ningar, men blott i den mån sådana avsåge att tjäna ett hela kommunens intresse såsom t. ex. hälsovård och brandsäkerhet. Huvudanläggningar för vattentill- försel och elektrisk starkström syntes därför böra undantagas från tillämp— ningen av bidragsskyldighet. Det skulle eljest kunna inträffa, att kostnaderna. bleve täckta dubbelt dels genom taxor, dels genom bidrag enligt förevarande kapitel, eller ock att förbrukarna genom låga taxor gynnades på andra intres— senters bekostnad. Det förelåge även den skillnad mellan dylika inrättningar och trafikleder, att, medan de senare såsom sådana fritt användes, de förra utan anslutningsledningar och abonnemang vore av föga värde för fastigheterna och deras invånare. Kommunalfinansiellt torde ock kostnaderna för dylika huvudledningar, tillhörande stads affärsdrivande verksamhet, spela en under- ordnad roll i förhållande till kostnader för trafikleder, som omedelbart eller medelbart (via upplåning) måste, såvida ej sär-skild bidragsskyldighet ålades fastigheterna, bestridas med uttaxerade medel.

Det hade anmärkts, att kommun enligt sakkunnigas förslag saknade möj- lighet uttaga bettermentsbidrag av fastigheter, som vunne värdestegring ge— nom utanför kommunens område verkställt företag (Svenska stadsförbundets beredning ovan sid. 115). Det vore emellertid givet, att en sådan värdestegrings— beskattning icke kunde inordnas i stadsplanelagstiftningen. Fråga vore för öv- rigt, om en sådan beskattning icke snarare tillhörde den överkommunal-a eller statliga än den primärkommunala värdestegringsbeskattningens område.

2%.

Extra kammarrådet Schalling: Den metod, som de sakkunniga använt för begränsning av bidragsskyldigheten, vore: högst hälften av kostnaden för den anordning, som påkallade bidrag, och högst hälften av den värdestegring, som genom anordningen kunde anses hava tillförts fastigheten.

En begränsning även av först angivna slag, som icke nödvändigt samman— hängde med värdestegringsbeskattningen, syntes riktig. Planväsende och gatu- läggning vore, såsom sakkunniga (sid. 201) erinrat, i första hand till nytta för kommunen i dess helhet. Blott sekundärt, genom värdestegring å. fastig- het, bleve det ett fastighetsägarens intresse. Denna villkorlighet hade icke kom- mit till något uttryck i det äldre intressebeskattningssystemet. Ekonomiska be- greppsdistinktioner låge ock på sidan av den erfarenhet, som praktiskt konsta- terat, att en bebyggd fastighet i regel stege i värde, om den finge gata iordning- ställd utanför huvudingången.

Avvägningen av relationen mellan värdestegringen och skattesatsen vore ju mer eller mindre en skattepolitisk fråga. Skattesatsens bestämmande till högst 50 procent av värdestegringen syntes emellertid i stort sett tillgodose såväl samhällets som markägarens befogade intressen. Moderna rättsgrund- satser uppställde emellertid det kravet, att värdestegring skulle vara konsta- terad, innan skatt eller avgift uttoges därför. Detta syntes ock i viss mån vara iakttaget genom bestämmelsen, att fastighets bidrag icke finge sättas till be— lopp, som visades överstiga hälften av värdestegringen. Fråga vore blott var bevisbördan borde ligga, hos fastighetsägaren eller samhället. På den förre syntes den skäligen icke böra läggas. Se vidare härom under 3 %.

Av synnerligen stor vikt vore slutligen, att systemet kombinerades med ga- rantier för försiktighet vid fastställande av vedenbörliga procentsatser samt de individuella bidragens bestämmande genom kvalificerat och opartiskt or- gan. (Jfr 3 s.)

Manicipalfullmäktige i F allersta hava ansett de föreslagna bestämmelserna betänkliga såsom ägnade att skapa stora meningsskiljaktigheter mellan sam— hället och fastighetsägarna.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning: Beträffande bidraget stadgades den inskränkningen, att fastighetsägarnas sammanlagda bidrag ej finge över— stiga hälften av kostnaden för den anordning, som föranledde bidrags utgå— ende, ej heller finge bidrag för viss fastighet sättas till belopp, som visades överstiga hälften av den värdestegring, som genom anordningen kunde anses hava tillförts fastigheten. I likhet med reservanten bland de sakkunniga fas- tighetsdirektören Hasselquist finge avdelningen med hänsyn därtill, att anläggningarna i fråga givetvis kunde vara av så stort värde för fas- tighetsägarna, att högre maximigränser för bidragen kunde vara väl be- rättigade, som sin uppfattning uttala. att det icke syntes avdelningen orim- ligt, att bidragsskyldigheten sattes till två tredjedelar av värdestegringen och att i överensstämmelse därmed fastighetsägarnas sammanlagda bidrag bestäm- des till högst två tredjedelar av kostnaden för anläggningen.

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: Det torde i vissa fall, då fas- tighetsägare på grund av generalplans genomförande omedelbart kunde ut— nyttja sin mark, vara berättigat, att stadens hela kostnad för gatas ordnande bestredes av fastighetsägarna. I sista stycket av paragrafen utsades, att bi- drag ej finge utkrävas för anordning, som, då lagen trädde i kraft, vore slut- ligen utförd. Till detta stycke borde med hänsyn till i Malmö rådande för— hållanden fogas det tillägget, att detta skulle gälla., så framt icke överenskom— melse därom redan träffats eller gällande bestämmelser annat föreskreve.

3 %.1

Extra kammarrådet Schalling: På sätt närmare framginge av den nådiga propositionen nr 329 år 1919 angående uppskattning av mark i och för fram- deles skeende taxering till jordvärde— eller jordräntestegringsskatt angåvo på sin tid 1910 års värdestegringsskattekommitterade i sitt den 29 mars _1912 avgivna betänk-ande med förslag till förordning om kommunal värdestegrings— skatt två alternativ för uttagande av värdestegringsskatten av särskild fast-rg— het dels vid äganderättsövergång (indirekt skatt), dels, där dylik övergång under viss period ej ägt rum, beträffande bolag eller annan juridisk person till— hörig egendom vid utgången av sagda period (direkt skatt), allt efter taxering av särskild skattenämnd. Ehuru någon lagstiftning om dylik värdestegrings— skatt ännu ej kommit till stånd, uttalade sig under förarbetena till nådiga för- ordningen den 28 maj 1920 (nr 230) om uppskattning av mark i och för fram- deles skeende taxering till jordvärde— eller jordräntestegringsskatt vederbörande departementschef och riksdagsutskott såväl för att en jordvärdestegringsskatt infördes som ock för att, när den infördes, den direkta beskattningsmetoden komme till användning med fördelning av skatten i årliga belopp. (Huruvida skatten skulle tillfalla stat eller kommun samt huruvida i det senare fallet skatten skulle göras obligatorisk eller det bero på beslut av kommun, huruvida dylik skatt överhuvud skulle uttagas, lämnades å. sido.) Jämväl riksdagen torde (år 1920) hava i princip godtagit tanken på införande av en dylik skatt. ehuru riksdagen ej velat binda sig för de principiella linjerna vid utformandet av ett framtida lagförslag (skr. nr 125).

Den nu ifrågavarande bidragsskyldighetens närmare utformande borde över— ensstämma med tre för all beskattning grundläggande grundsatser, nämligen

1 Se även under 2 kap. 6 5.

att skatten skulle vara lätt uträknad, att den uppbures på för skattebetalaren lämpligaste sätt och vid lämpligaste tid, att den bestämdes av en kvalificerad och opartisk myndighet.

Såvitt lagtexten gåve vid handen, hade den andra i ordningen av principerna i viss mån tillgodosetts genom villkoret, att värdestegringen skulle hava upp- stått, innan bidrag kunde uttages (1 % jfr 2 €), samt genom den enligt 5 % andra stycket stadsfullmäktige tillagda befogenhet att, där erläggande av bidrag vid viss tidpunkt skulle för fastighetsägare innebära onödig hårdhet, medgiva fastighetsägaren anstånd därmed. Denne syntes emellertid böra medgivas rätt att på en längre tidsperiod fördela betalningen av honom påfört mera bety- dande bidrag. Den första av principerna syntes däremot mindre väl tillgodo- sedd genom den i 3 % behandlade utredningsproceduren. Formuleringen av lagrummet (»den mark vars värde anses komma att till följd av företaget ökas») gåve vid handen, att bidrag förutsatts kunna bestämmas, innan värde- stegringen vore uttagbar genom realisation eller ens hade inträtt genom ut- förande av den anordning, för vars kostnader bidrag skulle utgå. (Detta stode i överensstämmelse med nåd. prop. nr 209 till 1926 års riksdag; se sakkunni- gas motiv sid. 280, jfr sakk. sid. 284.) Det torde vara omöjligt att på förhand med full säkerhet fastslå, att värdestegring skulle bliva följden av viss anord— ning (jfr herr Carlson i Mölndal i A. K. nr 34/1926 sid. 19), än mindre till vad belopp den kunde komma att uppgå. Med stadgandets nuvarande omfatt- ning skulle kunna inträffa, att den beräknade värdestegringen ej alls stode i överensstämmelse med den i verkligheten inträffande. Att garantier skapades mot ett sådan förhandsförfarande syntes vara ett allmänt rättssäkerhetsintresse. Den under 2 % ovan omförmälda frågan om bevisbördan bleve med en sådan lösning icke längre aktuell.

Den väsentligaste anmärkningen drabbade dock förslaget ur den tredje grundsatsens synpunkt. Kravet att en opartisk och särskilt kvalificerad myn— dighet utövade prövningsrätten syntes så väsentligt, att det under inga för— hållanden kunde eftergivas. Den prövning stadsfullmäktige, ena parten i rätts- förhållandet, efter utredning genom ett fullmäktige underordnat förvaltnings— organ (»liommunal myndighet») ägnade frågan, torde kunna antagas såsom regel brista såväl i avseende å opartiskhet som i avseende å sakliga kvalifika— tioner (jfr herr Carlson i Mölndal A. K. nr 34/1926 sid. 19). Visserligen skulle enligt 4 % överprövning ske av Kungl. Maj :t, men denna prövning måste, utom vad anginge förutsättningarna för att bidrag skulle utgå, antagas bliva av väsentligen formell natur. Kungl. Maj:t skulle blott äga antaga eller för— kasta stadsfullmäktiges beslut, möjligen uppställa villkor för godkännandet, men ej meddela nytt från fullmäktiges beslut skiljaktigt förordnande.

Måhända skulle det viktigaste kravet på, rättssäkerhet kunna anses fyllt. om vbesvärsrätt medgåves mot stadsfullmäktiges beslut, och fri prövningsrätt efter hörande av vederbörande sakkunniga myndigheter angående bidrags- beloppen och deras fördelning tillerkändes Kungl. Maj: t, men syntes den mest tillfredsställande lösningen onekligen vara att, sedan stadsfullmäktige beslu— tat viss anordning och att viss del av kostnaderna därför skulle uttagas av fastighetsägarna samt Kungl. Maj: t efter vederbörandes hörande godkänt så- dant beslut, för taxering till bidrag å de särskilda fastigheterna, sedan an- ordningen utförts, komme till användning i 1912 års ovannämnda betänkande anvisad ordning med särskilda nämnder, eventuellt i högre instanser prövning genom de ordinarie beskattningsdomstolarna. Av synnerlig vikt syntes vara,

15 — 29 7102.

att garantier skapades för att rättstillämpningen ä detta område bleve i gör— ligaste m-ån enhetlig.

Sveriges fastighetsägareförbmzd har ansett, att de uti paragrafen utsatta tiderna vore allt för snävt tilltagna; bortovaro och annat förfall kunde, om tiden vore så knappt tilltagen, omöjliggöra för en fastighetsägare att bevaka sina intressen.

Byggnadsnämnden i Norrköping: En tidsbegränsning, inom vilken i 3 % avsett ersättningsanspråk senast borde vara framställt, syntes böra fastställas till skydd för fastighetsägarnas intressen.

4 %. Byggnadsstyrelsen: I 4 S stadga-des, att beslut om upptagande av bidrag från enskilda fastighetsägare till kostnaderna för genomförande av generalplan skulle underställas Konungens prövning för fastställelse. Med hänsyn till de ofta svårbedömliga förhållanden, som torde komma att bliva förknippade med granskning av dylika bidragsförslag, vore det givetvis av stor vikt, att alla dessa bidragsfrågor underkastades en ingående prövning från statliga myndig- heters sida och att granskningen i varje särskilt fall komme att bliva anför- trodd åt med respektive orters förhållanden fullt förtrogna personer. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke sådana ärendens prövning och fastställelse kunde åvila länsstyrelsen.

5 %.

Sveriges fastighetsägareförbmzd har hemställt. att anstånds medgivande måtte uppdragas åt länsstyrelsen såsom opartisk offentlig myndighet och ej åt stadsfullmäktige.

6 %.

Extra kanznmrrådct Schalling: Stadgandet i tredje stycket, enligt vilket fastig- hetsägare skulle kunna åläggas bidragsskyldighet —— för övrigt utan att några som helst normer härför angivits — till kostnaderna för undenhåll av huvud- trafikområde, måste ur fastighetskreditsynpunkt anses vara betänkligt. Med underhåll förstodes nämligen enligt fjärde stycket »vidmakthållande i med hän- syn till ändamålet behörigt skick efter dess iordningställande på sätt i 'denna lag stadgas eller eljest vederbörligen bestämts». Tänjbarheten av ett sådant ut— tryck syntes göra [det omöjligt att på förhand bedöma de ekonomiska konse— kvenserna därav. Schalling förordade därför, att tredje stycket uteslötes.

Sveriges fastighetsägareförbund: Författarna av lagförslaget hade uppen— barligen ansett rättvist, att gatuunderhållet ej skulle åligga fastighetsägarna, då uti 6 % första stycket fastställts, att staden skulle vara ansvarig för under- håll av i generalplan upptagna trafikområden, ehuruväl redan uti tredje styc— ket en formlig inbjudan lämnades till kommunerna att söka avskudda sig före- nämnda åliggande.

Skulle emellertid Kungl. Maj:t finna, att i lagstiftningen borde inflyta stadgande om möjlighet för kommunen att av fastighetsägarna uttaga bidrag till gatuunderhåll, borde uti ifrågavarande paragraf intagas bestämmelse, mot- svarande den, som återfunnes i 14 kap. 3 %, enligt vilken Konungen förbehölles avgörandet, huruvida och till huru stor del bidrag skulle utgivas. Vidare före- fölle det nödvändigt, att uti paragrafen intoges en bestämmelse av enahanda innehåll som den, vilken återfunnes i 14 kap. 2 % fjärde stycket: »Ävenledes skall hänsyn tagas till, huruvida på. grund av överenskommelse eller eljest fastighetens ägare eller föregående ägare av samma mot vederlag vunnit be—

frielse från deltagande i gatukostnad eller viss del därav.» Förbundet kunde nämligen ej dela den uppfattningen, som på vissa. håll kom-mit till synes, att träffade överenskommelser av denna. art ej skulle respekteras. Förbundet funne det tvärtom vara myndigheternas oavvisliga skyldighet tillse, att ingångna avtal hölles i helgd.

Beträffamle förfarandet vid överflyttandet på fastighetsägarna av viss del av gatuunderhållet åberopades uti ifrågavarande paragraf bestämmelserna uti 14 kap. (3 och 7 %% Det borde varit rimligt, att härvid skulle åberopats även 4 % andra, stycket. Om ej detta stadgande åberopades, eller motsvarande bestäm- melser direkt infördes uti 4 kap. 6 %, kunde man lätt få den uppfattningen, att bestämmelsen i sistnämnda lagrum kunde få retroaktiv verkan huru långt som helst. Meningen vore väl dock ej. att fastighetsägarna enligt denna % skulle kunna åläggas underhållskostnad beträffande annat område än sådant, vartill de enligt bestämmelserna i samma kapitels 1 % skulle bliva skyldiga kontribu- era. Förbundet hemställde således, att uti paragrafen måtte intagas klara och tydliga bestämmelser, som uteslöte retroaktiv tillämpning beträffande under— håll av redan för trafik upplåtet område. Ävenledes vore önskvärt., att den uti 14 kap. 2 % sista stycket intagna bestämmelsen måtte få tillämpning även på har ifrågavarande förhållanden.

Enligt av de sakkunniga i förslagets motivering lämnad uppgift hade med lagförslaget ej avsetts att giva normer för gaturenhållning, men då gaturen- hållning lätt kunde anses inbegripen uti underhåll, torde önskvärt vara, att uti denna paragraf klart och tydligt utsades, att med underhåll ej avsåges renhåll— ning. Det kunde ofta vara svårt att skilja på underhåll och renhållning.

Förbundet hade hoppats, att den nu föreslagna lagstiftningen beträffande gaturenhållningen ej skulle nöjt sig med att intaga förenämnda negativa stånd- punkt, utan att lagstiftningen skulle. såsom rätt och billigt vore, innehållit bestämmelser om skyldighet för kommunerna att ensamt ombesörja gaturen- hållningen. På åtskilliga ställen i förbundets yttrande angåves dess uppfatt— ning om att fastighetsägarna. ej hade större intresse än övriga samhällsmed- lemmar av gatornas underhåll, och detta gällde givetvis i lika hög grad om gatornas renhållning. Då. fastighetsägarna i allmänhet ej vare sig själva eller genom av dem bedriven uthyrn'ingsrörelse förorsakade ökning i renhållnings- arbetet, borde stadsbyggnadslagen innehålla sådana bestämmelser, som tydligt ålade kommunerna handhava och bekosta både underhåll och renhållning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett, att frågan om skyldighet för fastighetsägare att lämna särskilt bidrag till underhållskostnaden för huvud- trafikmnråde först borde underställas Konungens; prövning.

5 KAP. Om stadsplan i stad.1

Byggnadsstyrelsen: Kapitlet borde helt och hållet omarbetas och förses med bestämmelser och föreskrifter, som helt fyllde det moderna stadsplanebegrep- pet och dess reformkrav, d. v. s. i huvudsak men med lämpliga modifikationer kompletteras med de definitionsbestämmelser och föreskrifter, som intagits i lagförslagets 2 kap.

' Rörande uttalanden av mera allmän innebörd hänvisas till den därför ll sid. 44—83 lämnade redogörelsen.

1%.

Byggnadsstyrelsen: I 1 % 4 mom. föreskreves, bl. a., att om underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, skulle till stadsplanen höra plan, ut- visande huvudsaklig anordning av dylika ledningar (avloppsplan). I motiven härtill (sid. 204) anfördes, att i 1916 års kommittés förslag till byggnacs- stadga upptogs i 14 % femte stycket 3) den regeln, att stadsplanekarta skulle åtföljas av utredning angående förefintliga möjligheter för vattnets avledande. och i 18 % föreskrift, att, sedan stadsplan fastställts, plan för avled-ande av vatten och flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna. platser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) skulle av stadsfullmäk— tige antagas till efterrättelse. I häröver avgivna yttranden hade framhållits dels av Svenska kommunaltekniska föreningen, att redan i samband med stads- plans utarbetande för ett område en fullständig avloppsplan för densamma borde uppgöras Och åtfölja stadsplaneärendet till Kungl. Maj:t. och dels av Svenska teknologföreningen, att om man ock ej ansåge nödigt att stadga, att fullständig avloppsplan skulle redan vid stadsplanens uppgörande föreligga. syntes dock stadsplanekartan böra åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som erfordrades för stadsplaneförslagets prövning.

De sakkunniga sade sig hava funnit dessa synpunkter beaktansvärda och hade i anslutning därtill utformat ifrågavarande lagbestämmelse. Byggnads— styrelsen hade givetvis ej heller något att invända mot att till ett stadsplane— förslag hörande utredningsmaterial i förevarande hänseende bleve så full- ständigt som möjligt. Men när en dylik avloppsplan syntes vara avsedd att underkastas fastställelse i samband med stadsplanen, förefölle det styrelsen, som om man ginge längre än vad som kunde vara lämpligt eller av behovet påkallat. För stadssamhällenas vidkommande skulle det säkerligen komma att kännas mer än nödigt betungande, om för fastställelse underställda stadsplane- förslag i regel skulle behöva belastas med på förhand uppgjorda avloppsför- slag av den mer eller mindre detaljerade beskaffenhet, som torde bliva erfor— derlig för att den skulle kunna bliva föremål för fastställelse.

Ovanberörda bestämmelse i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga, att stadsfullmäktige skulle till efterrättelse godkänna avloppsplan. syntes sty— relsen mer-a lämplig. Något vägande skäl att icke låta städerna själva liksom hittills råda över denna angelägenhet förefunnes icke. Det vore tillfyllest, att avloppsplan funnes upptagen i den utredningsplan, som enligt 14 kap. 6 % i lagförslaget skulle uppgöras och godkännas för gatukostnadsbidrags fördel— ning mellan fastighetsägare. Vare sig för städernas vidkommande eller såsom granskningsmaterial vid stadsplanens prövning för fastställelse torde på detta förberedande stadium något annat utredningsmaterial i nämnda hänseende näppeligen kunna anses vara. erforderligt, än vad i kommitténs förslag till byggnadsstadga angivits.

Liknande synpunkter ha uttalats av länsarkitekten. t Älvborgs och Skara— borgs lli/"11 m. fl. Jfr ock uttalande av Stadsförbzmdcts beredning under 13 kap. 6 %.

Extra. kammarmdd Schalling har ansett att kammarkollegii a'lteinativt an— givna ståndpunkt i avseende å ielationen mellan generalplan och stadsplan torde påkalla omredigering av bestämmelserna i denna palagraf till närmare anslutning med 2 kap. 2 %.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett det böra tydligt framgå av la— gen, att fastställelse å avloppsplan ej erfordrades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett olämpligt, att fastställelse med- delades & avloppsplan. samt förordat, att bestämmelserna om avloppsplan er— sattes med ett stadgande av innebörd, att förslag till stadsplan skulle åtföljas av utredning, huru avloppsfrågan vore avsedd att lösas.

2 %.

Byggnadsstyrelse'n: Till 2 % angående vad som skall iakttagas vid upp— görande av stadsplan borde fogas föreskrift i syfte, att nödig hänsyn skulle tagas till naturliga strandlinjer eller att utfyllningar i vattenområden icke onödigtvis vidtoges.

l 2 % fjärde att-satsen föreskreves, att avståndet mellan byggnader å ömse sidor om gata i allmänhet icke skulle göras mindre än 12 meter. Detta över- ensstämde också. med gällande stadsplanepraxis och tillämpades undantagslöst vid planering av obebyggda områden. Däremot fordrades för närvarande icke ovillkorligen detta avståndsmått vid redan bebyggda gator eller vägar av mindre trafikbetydelse, särskilt om ett iakttagande därav skulle innebära störande ingrepp i befintlig god bebyggelse. Vid sådana fall tillätes mindre avståndsmått allenast under den förutsättningen, att hushöjden icke överstege avståndet mellan byggnadslinjerna. Även om icke föreskriften i fråga avsåge att skärpa denna regel, syntes dock föreskriften i nämnda hänseende böra kompletteras.

Kammarkollegium har ansett. att stadgande borde meddelas, att endast på synnerligen tvingande skäl intrång finge göras å kyrkas och kyrkogårds om— råden eller å begravningsplats.

Svenska teknologföreningefn: Föreningen hade varit tveksam beträffande bestämmelsen i 5 kap. 2 %, att avståndet mellan byggnader å ömse sidor om gatan i allmänhet icke finge göras mindre än 12 meter. Det hade ifrågasatts, om icke detta mått borde ökas. Då emellertid detta minimimått, vid tilläm- pande av låg byggnadshöjd, icke torde behöva innebära olägenhet, ansåge sig föreningen icke böra påyrka ändring, under den förutsättning, att lagen på. lämpligt sätt fastsloge vissa normer för förhållandet mellan hushöjd och hus- avstånd. (J fr även föreningens uttalande under 2 kap. 3 €.)

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande: Enligt de sakkunnigas förslag skulle avståndet mellan byggnaderna å ömse sidor om gata i allmänhet icke göras mindre än 12 meter. Något motiv för denna minskning av den nor— mala gatubredden hade de sakkunniga icke anfört, men anledningen torde vara, att i de stadsplaneförslag, som under det senaste årtiondet uppgjorts och av Kungl. Maj: t fastställts, gatubredden i ny stadsdel ofta bestämts till 12 meter, varför detta mått numera ansåges vara det normala och byggnadsstadgans bestämmelser alltså redan satts i funktion. Om .så vore förhållandet fram— ställde sig osökt en fordran på ett lagstadgat absolut minimum å gatubredden i ny stadsdel. I annat fall kunde om några år 10 meter bliva normal bredd och efter ytterligare ännu några år ett ännu mindre mått. Det vore så mycket mer av vikt, att gatubredden icke finge minskas allt för långt, som enligt före- liggande förslag någon relation mellan bredden och vid gatan uppförda bygg- naders höjd tyvärr icke funnes i förslaget. Detta vore däremot fallet i bygg- nadsstadgan för rikets städer, där det föreskreves, att i ny stadsdel byggnadens höjd icke finge överskrida bredden av gatan, ökad med 1.5 meter. Det vore synnerligen önskvärt, att en liknande bestämmelse intoges i det nya förslaget.

På. grund av det anförda måste förslaget i detta avseende ur brandsäkerhets- synpunkt anses synnerligen betänkligt, varför kommittén i fråga om ny stadsdel

måste förorda. bibehållande av nu gällande byggnadsstadgas bestämmelse om gatubredd. Kunde detta. icke låta sig göra, ville kommittén i varje fall hem; ställa om sådan ändring av ifrågavarande bestämmelse, att i ny stadsdel gat-u— bredclen ej finge understiga 12 meter.

Det i lagförslaget använda uttrycket »avståndet mellan byggnader å ömse sidor om gata» syntes olämpligt. I stadsdel med öppet byggnadssätt kunde nämligen, om byggnaderna på ena sidan om gatan icke låge mitt för bygg— naderna på. andra sidan, avståndet mellan huslinjerna bliva väsentligt mindre än 12 meter. men avståndet mellan byggnaderna ändock uppgå. till det. fast- ställda minimum.

Sremska brandskyddsföreni'ngen har framhållit enahanda synpunkter.

5 %?

Byggnadsstyrclsen: I 5 % ? mom. angående uppgiften om vad som skall åtfölja en för fastställelse avsedd stadsplanekarta saknades en så. viktig före— skrift som uppgift om markens naturliga terrängförhållanden. Dylik före— skrift äterfunnes i gällande byggnadsstadga och funnes även, på lämpligt sätt kompletterad, intagen i 14 å i 1916 års kommittés förslag till byggnads— stadga. Då en stadsplan i avsaknad av nödiga uppgifter om markens terräng- förhållanden i de allra flesta fall undandroge sig ett fullt sakligt bedömande, vore terrängkartan en allt för betydelsefull detalj för att icke tarva särskilt omnämnande i lagförslaget.

Överlantmätare'n i Uppsala län har ansett, att beskrivningen jämväl borde innehålla förteckning över de inom stadsplaneområdet-s gränser befintliga fastigheterna.

ö %.

Byggnadsstyrelse'n: Till bestämmelserna i 6 % borde fogas liknande före— skrift, som styrelsen föreslagit angående behandling av förslag till general— plan, att ändringar av mindre betydenhet. föranledda av under utställnings— tiden framställda anmärkningar, skulle kunna företagas utan påkallande av ny utställning, därest intyg företetts, att vederbörande markägare lämnats tillfälle att taga del av ändringen.

Vattenfallsstyrclsen m. fl. hava yttrat sig om denna paragraf i samband med 2 kap. (3 %.

Byggwadmämnden i Norrköping: Punkten »Gränsar området till annan stad, skall i enahanda ordning kallelse tillställas sådan stad» borde lämpligen kompletteras sålunda: »Gränsar området till annan stad eller stadsliknande samhälle, skall i enahanda ordning kallelse tillställas sådan stad eller sam— hälle.»

Drätselkammren i Örebro har ansett bestämmelserna. om stadsplaneförslags behandling innebära en icke önskvärd och av behovet icke påkallad förläng— ning av tiden för stadsplaneförslags behandling, i det föreskrift lämnats där— om. att markägare skulle om förslaget underrättas senast tre veckor före ut— gången av utställningstiden mot för närvarande fjorton dagar.

1 Se även under 2 kap. 5 %.

yp—

S; :

f & bebyggas.

6 KAP. Om stadsbyggnadsbestämmelser för stad.1

Svenska teknologföreningen: Byggnadsbestämmelser i stad, som kunde fin- nas fogade vid en generalplan eller stadsplan, eller bestämmelser, som gällde utom i stadsplan eller generalplan ingående mark, borde enligt föreningens" uppfattning erhålla sådana benämningar, att därav med tydlighet framginge, inom vilka områden de vore gällande. I enlighet med denna uppfattning före— sloge föreningen, att bestämmelserna i fråga kallades generalplanebestämmel- ser, stadsplanebestämmelser och utomplansbestämvmelser.

3 %.

Väg— och vattenbyggrwdsstyrelsen: I till generalplan enligt 6 kap. 2 % hö- rande stadsbyggnadsbestämmelser skulle enligt stadgandet i 3 % föreskrifter meddelas rörande skilda områdens användning för bebyggande, vilka föreskrif— ter särskilt ur eldfaresynpunkt syntes vara av stor nytta, men vilka i övrigt borde begränsas till det nödvändiga, så att svårigheter ej uppställdes för om- rådes mest ändamålsenliga utnyttjande.

4 och 6 %$».

Byggnadsstyrelsen: I 4 och 6 %% angående, bl. a., gårdsområden och andra områden, som helt eller delvis skulle undantagas för bebyggande, sak- nades ett så betecknande och hävdvunnet namnbegrepp som förgärd. Vad som åsyftades i G *, att genom stadsbyggn—adsbestämmelser finge stadgas, att, där ett framtida behov av ökat utrymme för samfärdseln vore att förvänta, visst område utefter huvudtrafikområde eller väg eller gata skulle lämnas obebyggt eller endast få. under särskild förutsättning bebyggas, vore praktiskt taget ingenting annat än sådana förgärdar, vilka före stadsplanelagens tillkomst fast- ställdes med stöd av byggnadsstadgan och numera fastställas genom särskilda stadsplanebestämmelser. De sakkunnigas motivering (sid. 211), att »vanlig skälig förgårdsbredd d. v. s. föga över sex meter» skulle allt för snävt be- gränsa de för blivande gatuvidgningar eventuellt erforderliga markreservatio— ner, funne styrelsen egendomlig. Skälig förgärdsbredd vore ett för moderna stadsplanebegrepp främmande uttryck. I en tidsenlig stadsplan förekomme förgårdar i många olika breddvariationer, från 1 a 2 meter ända upp till ett tjugutal meter och mera. Någon annan regel brukade numera icke uppställas i berörda avseende, än att mark skulle finnas reserverad för erforderliga fram- tida gatuvidgningar, samt att de inre förgårdslinjerna skulle utgöra med hän- syn till de enskilda byggnadernas eller byggnadslängornas utseende och trev- nad lämpliga begränsningslinjer för bebyggandet.

Något annat hinder för fastställelse av förgårdar över obebyggda områden till snart sagt vilka bredder som helst torde icke förefinnas, än att breddmåtten skulle kunna anses vara så. stora, att de skulle utgöra oskälig inskränkning i vad som i övrigt enligt för respektive tomtområden gällande bestämmelser skulle

1 Rörande uttalanden av mera allmän innebörd hänvisas till den därför & sid. 44—83 lämnade redogörelsen.

232 5 %. Svenska teknologföreningen har uttalat sig om denna paragraf i samband med 2 kap. 3 5.

Sveriges fastighetsägareförbund: Stadgandet, att uti tvåvåningsbyggnad av trä endast en tredjedel av vindsvåningen finge utbyggas för bostadsändamål, syntes icke böra bibehållas. Till skäl för stadgandet åberopades endast, att in— redning av vindar till större utsträckning skulle medföra allt för stor brand— risk. Erfarenheten borde leda till en helt motsatt uppfattning, och från ledan— de brandskyddshåll torde man kunna vitsorda, att Vindarnas inredande till bo— stadsmm medförde en minskning av brandrisken jämförd med vindar, som helt eller delvis icke vore inredda till bostäder och som då alltid användes till upp- lagsplats för allehanda brännbara ämnen. Förbundet hemställde därför, att vin- dar, vilka erbjöde de ur hygienisk synpunkt bästa förutsättningar för bostäder. måtte, eventuellt efter erforderliga kompletteringsföreskrifter för riskminsk- ning, få helt inredas till bostäder.1

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Enär upprättande av stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser skulle anförtros åt sakkunnig person, förefölle bestämmelserna i 4 och 5 %% onödigt fylliga. Särskilt ville samfundet under hänvisning till sin i samband med generalplan anförda uppfattning även i detta sammanhang framhålla, att koloniträdgårdar i allmänhet vore eller borde be- traktas såsom provisorier, och att plan för sådana sålunda icke borde s. a. s. legaliseras genom byggnadsnämnds prövning. Bestämmelsen att kolonihus icke finge inredas såsom vinterbostad stode för övrigt i god överensstämmelse med samfundets här framförda uppfattning om dessa byggnaders provisoriska na- tur. Beträffande innehållet i 5 % i övrigt torde bestäm-melserna i tredje stycket, vilka avsåge specialutförande av byggnad, närmast höra hemma i den lokala byggnadsordningen, bestämmelserna i fjärde stycket återkomme, och där i bätt- re sammanhang, i 18 kap. 2 %. I fråga om femte stycket borde där föreskriven hänsyn till bestående förhållanden göras beroende av dessa förhållandens lämp- lighet som förebild.

Kommittén för brandsläckningsoäsendets ordnande: Där enligt stadsbygg- nadsbestämmelserna medgivande kunde lämnas att i viss utsträckning inreda vinden i tvåvåningars trähus, vore det givetvis av största betydelse, att erfor— derliga anordningar till förekommande av brandfara samt underlättande av brandsläckning och livräddning bleve vidtagna. Sådant byggnadssätt borde därför icke kunna tillstädjas, med mindre byggnadsordningen innehölle erfor- derliga och lämpliga bestämmelser härutinnan.

I fråga om byggnad med bottenvåning av sten och däröver tvenne våningar av trä (5. k. landshövdingehus) syntes det kommittén uppenbart, att dylika byggnader ur brandsäkerhetssynpunkt vore föga bättre än trevåningars trä— hus. I större samhällen, där ett mera samm-anträngt bebyggande med hänsyn till höga tomtpris kunde anses av behovet påkallat, kunde dylika byggnader, särskilt vid mindre goda grundförhållanden, visserligen ur andra synpunkter erbjuda vissa fördelar och med hänsyn till dylika orters i regel välordnade brandväsende även ur brandsäkerhetssynpunkt erbjuda mindre fara. Det måste dock med beklagande konstateras, att denna byggnadstyp under senare tid kommit till användning även på platser, där något tvingande behov därav alls icke kunde sägas hava förelegat och där brandväsendet icke motsvarade de

1 Förbundet har i denna. del hänvisat till ett av Stockholms byggnadsförenings kommit/terade den 9 februari 1907 gjort uttalande.

krav, som dylika höga. byggnadsobjekt ställde på detsamma. Kommittén skulle därför helst se, att ifrågavarande byggnader helt jämställdes med trähus, men då tyvärr föga utsikt torde förefinnas att vinna gehör för ett sådant yrkande, finge kommittén hemstäw,lla att ifrågavarande byggnadstyp måtte kunna med— givas endast under förutsättning, att i byggnadsordningen intoges föreskrifter av det innehåll som återfunnes i 1907' ars betänkande med förslag till bygg- nadsstadga för riketå 48 och 1 bostadskommisaionens förslag % 58.

Sienska brandskgddsföreningen, som ansett paragrafens andra att-sats otydligt formulerad, har i fråga om de 5. k. landshövdingehusen uttalat samma mening som kommittén för brands]äckningsväsendets ordnande samt vidare anfört: I fråga om högsta tillåtna höjden på trähus hade lagförslaget bestämmelser, vilka förut saknats i byggnadsstadgan och nu måste hälsas med tillfredsställelse. Däremot saknades tyvärr maximibestämmelser för trä- husens storlek i horisontell utsträckning. Föreskrifter i detta avseende funnes i en del byggnadsordningar och hade även intagits i de förslag till ny bygg— nadsstadga som förut uppgjorts. Sådana föreskrifter skulle vara av stort värde för att förhindra uppförandet av sådana boningshus av trä med ända till 80 meters fasadlängd, som förekomme på en del ställen, särskilt i norra Sverige, byggnader vilka givetvis ur brandskyddssynpunkt vore mindre lämpliga.

Stadsmgndigheterna i Karlskrona: Det vore onödigt att i lagen införa de- taljerade föreskrifter angående bebyggandet av befintliga koloniområden och beträffande antalet våningar, som finge inrymmas i bostadshus av trä m. m., utan torde det kunna överlåtas åt städerna att genom bestämmelser i respektive byggnadsordningar på lämpligaste sätt reglera dessa förhållanden.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning har ansett, att föreskrifterna rö— rande viss maximiyta och viss maximihöjd för byggnad inom koloniområde borde ersättas med enbart en generell bestämmelse därom, att byggnad inom koloniområde så borde uppföras, att det med dylika områden avsedda ändamålet icke förfelades.

Myndigheterna i Borås: Föreskriften att i boningshus av trä vind finge in- redas endast till 1/3 av underliggande vånings golvyta borde modereras därhän, att 1 utvändigt reveterade hus 2/3 av sådan vind finge inredas. Erfarenheten fråri Borås visade, att dylik inredning icke medförde någon som helst olägenhet, och de till synes stabiliserade höga byggnadskostnaderna gjorde det önskvärt att tillgodogöra sig varje ekonomisk möjlighet, så länge detta kunde ske inom ra- men av hygien, eldsäkerhet och trevnad.

Gå.

Svenska teknologföreningen: Det syntes erforderligt, att stadgandet i 6 %, om det skulle bibehållas, kompletterades med bestämmelse om rätt under alla för- hållanden för markägare att, därest han genom en sådan stadsbyggnadsbe- stämmelse lede skada, i vederbörlig ordning erhålla gottgörelse för den förlust, varav han sålunda drabbades.

9 %. Sveriges fastighetsägareförbund har ifrågasatt, om icke åt länsstyrelsen skulle kunna uppdragas den befogenhet, som i lagrummet reserverats åt Ko- nungen.

7 KAP.

Om kommunalt samarbete för antagande och genomförande av general- plan eller stadsplan så ock om regionplan.

Rörande principuttalanden hänvisas till redogörelsen sid. 92—97.

2 %.1

Överlantmätaren 'i Uppsala län har framhållit, att vid uppgörande av region- plan fordrades framför allt sakkunskap på det trafiktekniska området..

8 KAP.

Om tomtindelning i stad.?

1 och 2 åå.

F astighetsregistmkommissionen: Den ökade befogenhet att besluta om tomt— indelning, som enligt förslaget skulle tillkomma byggnadsnämnd, vore ägnad att ingiva viss tvekan. Inom ett en gång tomtindelat område, särskilt om tomt— indelningen tilli-ka vore rätteligen genomförd och tomtägarna alltså. ordnat sina besittningsförhållanden i överensstämmelse därmed, syntes tomtägarna böra hava vissa anspråk på att icke få berörda förhållanden omreglerade förrän de själva så önskade. Det ville synas vara tillfyllest, att den nya tomtindelningen komme till stånd, så. snart en av tomtägarna inom kvarteret eller kvartersdelen begärde så- dan; någon rätt för byggnadsnämnden att taga initiativ till tomtindelning i nu avsedda fall torde därför icke böra medgivas. En bestämmelse, motsvarande 1 kap. 8 % fastighetsbildningslagen, borde emellertid bibehållas. Att byggnads— nämnd utrustades med initiativrätt. beträffande tomtindelning inom förut icke tomtindelat kvarter föranledde däremot ingen erinran. Förslaget att stadsplane- ändring kunde begränsas att föranleda ny tomtindelning inom endast en del av ett kvarter syntes kommissionen gott. Att såsom de sakkunniga anfört anse förut »befintlig» tomtindelning inom sådan del av kvarter ej längre gällande, torde emellertid icke vara riktigt. Vad de sakkunniga avsåge med befintlig tomt— indelning (se nedan under 3 %) vore dock ej klart. Enligt gällande fastighetsre- gistreringsregler bestode emellertid äldre rättsligen bildade tomter, tills den nya tomtindelningen genomförts. Kvarstode tomterna enligt den tidigare tomtindel- ningen i tomtbildningslängden, d. v. s. hade tomtindelningen icke rättsligen ge— nomförts, avfördes de icke ur denna langd förrän i samband med registrering av ny tomtindelning (se 1914 års exempelsamling sid. 74—75 rum 4 och justitiede- partementets exempelsamling sid. 44—45 rum 24).

Kammarkollegium har i likhet med fastighetsregisterkomvmiSsionen funnit den ökade befogenheten för byggnadsnämnd att besluta om tomtindelning eller ändring däri ägnad att ingiva tvekan. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig i samma riktning.

n

1 Se även under 2 kap. 5 s. ” Se även sid. 179—186.

Lantmäteristyrelsen: Uti 2 % hade berörts det fall, att stadsplaneändring av- såge kvarter, som undergått tomtindelning. Enligt 1 % hade byggnadsnämnden även här rätt att föranstalta om ändrad tomtindelning. Bestämmelsen syntes i detta fall ej inge större betänkligheter, därest frågan om ändringens omfattning bleve begränsad till vad som föranleddes av stadsplaneförslaget, vilket emeller- id borde tydligare angivas i lagtexten Av motiven till paragrafen framginge (sid. 219) att de sakkunniga an.,sett att fastställelsen å. stadsplaneändringen skulle åstadkomma att tomtindelningen inom det kvartersområde, som ändrin— gen i stadsplan avsåge, icke vidare skulle bliva gällande. Detta torde emellertid icke bliva fallet, så vida. icke samtidigt ny tomtindelning fastställdes. Förut— sättningen härför skulle vara, att Kungl. Maj:t i dessa fall samtidigt med stadsplan fastställde ny tomtindelning. Ett dylikt. förfarande torde i många fall kunna. vara praktiskt och tidsbesparande vid mindre stadsplaneändringar. Styrelsen tänkte härvid på sådana fall, då exempelvis ändringen endast avsåge avskiljande av ett. kvartershörn till gata eller en mindre breddning av gata, var— vid de tidigare tomterna även efter avskiljande av gatumarken kunde bestå och bebyggas såsom hel tomt. Ville man av praktiska skäl gå denna väg, torde emel- lertid länsstyrelsen böra tillerkännas rätt att fastställa eventuellt erforderlig jämkning i sådan av Kungl. Maj: t fastställd tomtindelning.

Stadsförbundets beredning har ansett, att avfattningen av 2 % icke nöjaktigt uttryckt de. sakkunnigas mening enligt vad av motiven inhämtades.

I?z/gmmllsnämndens i Stockholm sekreterare har ansett, att 2 % syntes hava sin plats undei 5 kap., då. densamma närmast avsåge bestämmelsel om stadsplan.

Samma mening har uttalats av länsstyrelsen i Kristianstads län som där- jämte ifrågasatt, huruvida 1 sammanhang med beslutet om ändring 1 stadsplanen sådant beslut. som avsåges i 2 %, kunde meddelas utan föregripande av den efter— följande tomtindelningsändringen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen vore tveksam, huruvida den i 2 ä' föreslagna lösningen vore lycklig. Stadgandet medförde, att vid varje ändring av gällande stadsplan den bestående tomtindelningen .skulle å kartan redovisas. varjämte en omständlig utredning rörande behovet av ändring av denna tomtindelning måste åvägabringas och åtfölja stadsplaneärendet för att slutligen föreläggas Kungl. Maj:t. Det hade tidigare och med rätta ansetts vara att förorda, att detaljregleringen i tomter, så. långt möjligt vore, hölles skild från stadsplaneregleringen. Att för lösande av ifrågavarande spörsmål frångå nämnda princip torde så mycket mindre vara att förorda, som de påta- lade olägenheterna av nu bestående ordning läte sig på fullt tillfredsställande sätt undanröjas genom 1916 års kommittés förslag (13 % f i förslaget till stadsplanelag och 26 % i förslaget till byggnadsstadga). Länsstyrelsen förordade alltså en lösning efter nämnd-a linjer.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö hava framhållit, att om ändring av stadsbyggnadsbestämmelserna icke vore av sådan natur, att ändring av tomtindelningen därav påkallades, syntes ny tomtindelning vara överflödig.

.llam'straten i T rälleborg: I kapitlet utsades icke direkt, att det vore byggnads- nämnden som hade att handlägga ärenden angående tomtindelning. Av 8 och 9 %% syntes endast, att en sådan befogenhet för byggnadsnämnden förutsattes. Ett uttryckligt besked erhölles först vid läsningen av 19 kap. 1 %. Det före— fölle lämpligare, att kompetensföreskriften i sistnämnda lagrum utginge och att den i stället finge sin plats i början av 8 kap. —

35%

Fastighetsregisterkommissimzen: Enligt denna paragraf tillkomme det bygg- nadsnämnd att förordna om tomtindelning, när ändring av befintlig tomtindel- ning funnes för ett ändamålsenligt bebyggande nödig. Denna föreskrift innefattade tillskapande av ett ständigt osäkerhetstillstånd för tomt— ägarna och kunde därför icke godkännas. Tillika erinrades om kommissionens anmärkning i utlåtandet den 31 december 1921. däri kommissionen framhål— lit, att uttrycket »befi'ntlig» tomtindelning i 1907 års stadsplanelag vållat svå— righeter och att frågan varit om därmed avsetts end-ast fastställd eller fast— ställd och råttsligen genomförd tomtindelning och att svaret å frågan måste ut— falla olika för olika fall.

De sakkunniga hade i detta sammanhang i sina .motiv anmärkt, att genom jorddelningslagen möjligheterna för omskifte av förut laga skiftad jord väsent- ligen Ökats. Detta uttalande föranledde kommissionen att framhålla, att det un- der arbetena med den nya jorddelningslagstiftningen ej ens varit ifrågasatt att lämna myndighet befogenhet att förordna om nyskifte å ett skifteslag, var- för av de åsyftade stadgandena i jorddelningslagen icke torde kunna hämtas nå- got stöd för ett stadgande om rätt för byggnadsnämnd att, till stora olägen- heter för de enskilda och kostnader för dem, omdana fastighetsindelningen inom ett kvarter.

Beträffande paragrafens sista stycke framhölles, att enligt 1 % ny tomtindel- ning å redan tomtindelad mark syntes kunna komma till stånd på förordnande av byggnadsnämnd utan att tomtägarna vore därom ense. Att kommissionen underkände de sakkunnigas uppfattning att, i vissa fall, »gällande tomtindel- ning» ej skulle finnas f1amginge av vad kommissionen ånfört under 1—2 %%

Lantmäteristyrelsen: Enligt förslaget hade byggnadsnämndens rätt att för- anstalta om tomtindelning väsentligt utvidgats i förhållande till vad nu vore fallet. Lantmäteristyrelsen måste ifrågasätta, huruvida en dylik utvidgning av kommunens befogenhet kunde anses påkallad. Det syntes särskilt ingiva be- tänkligheter, att ändring i fastställd tomtindelning skulle kunna ske på bygg— nadsnämnds initiativ. I varje fall torde en sådan rätt icke böra föreligga i fråga om redan rättsligen bildade tomter. Enligt kapitlets ?) % skulle byggnadsnämnd kunna förordna om tomtindelning, när ändring av befintlig tomtindelning fun— nes för ett ändamålsenligt bebyggande nödig. Denna nya bestämmelse torde lätt kunna missbrukas ej minst med hänsyn till den lösenrätt, som enligt 12 kap. 6 och 7 %% kunde komma att tillerkännas samhälle genom fastställd ny tomt- indelning. F ör att ej för den enskilde tomtägaren skulle uppstå ett ständigt oså- kerhetstillstånd, borde i varje fall bestämmelsen i 3 % närmare precisera de fall, då byggnadsnämnd ägde påkalla ändring i fastställd tomtindelning.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: Bestämmelsen om att ny tomtindelning skulle företagas av den anledning, att gällande tomtindelning icke överensstämde med bestående äganderättsgränser, syntes stå i motsatsför— hållande till tomtindelningens ändamål. Tomtindelning utfördes nämligen ofta just i avsikt att å oregelbundet fastighetsindelad mark åstadkomma nya och för stadsmässigt bebyggande bättre lämpade fastigheter. Det ifrågasattes, huru- vida bestämmelsen, som upptagits från 1 kap. 4 % fastighetsbildningslagen, icke borde inskränkas på så sätt, att tomtindelning av nämnda anledning skulle företagas, då markägare det begärde och byggnadsnämnden så. nödigt funne.

237 5 %.

Fastighctsregisterkonzmissimzen: Genomfartsöppning syntes kommissionen böra anordnas i sådan ordning, att tomten erhölle utfartsväg till gata över om— råde, som utgjorde del av tomten, d. v. s. en smal markremsa, gående ut till gata etc., borde utgöra del av tomten. Om så. skedde, syntes tomten, må. vara å en kort sträcka, hava gräns mot gata etc. och andra punkten i paragrafen följ- aktligen kunna utgå. Vore meningen att i form av servitut å. annan tomt bereda tomt utfart — motiven till paragrafen och 12 kap. 1 och 8 %% tydde här-på. — undrades, i vad ordning de sakkunniga tänkt sig sådan rätt skol—a konstitueras. Att vid tomtindelningen skapa servitut ansåge kommissionen icke möjligt och vore knappast avsett att döma av de sakkunnigas ändringsförslag beträffande 3 % i lagen om servitut. Skulle det dock anses, att så. läte sig göra, borde redan vid tomtindelningen angivas, vilken tomt som skulle besväras av servitutet, men icke få meddelas några svävande bestämmelser av innehåll att någon av tom— terna, vilken som helst, skulle tåla intrånget.

Kammarkollegium har instämt med fastighetvsregi-sterkommissionen i dess uttalande att — därest så ske kunde _ genomfartsöppning för tomt, varom för- mäles i första stycket, borde utgöra del av tomten. För det fall att. på sätt i 12 kap. 1 % andra stycket förutsatts, staden ville lösa området, syntes genom- fartsöppningen böra i stadsplan upptagas såsom gatumark.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat samma anordning som den fastighetsregisterkonimissionen föreslagit. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framställt ett liknande förslag.

Sveriges fastighetsägareförbund: Beträffande formen på tomter torde endast böra angivas, att dessa om möjligt skulle hava räta vinklar mot gatulinjen. Vid tomternas innersidor bleve tomtgränsernas vinklar ju oftast. beroende på, kvar— terets form. '

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande: Inom kvarter med slutet byggnadssätt vore det av stor betydelse för brandsäkerhetens tillgodoseende, att tomterna. gåves lämplig storlek och form. Kommittén ville ifrågasätta, huruvida icke, åtminstone inom kvarter, där trähus finge uppföras, bestämmelser borde införas- till förekommande av allt för stora byggnadsobjekt utan uppdelande brandmurar. Genom att giva. tomterna allt för stort djup i förhållande till tom— tens gatulinje kunde även besvärligheter vållas vid eldsläckning. Även vid an— ordnande av genomfartsöppningar inom byggnadskvarter borde hänsyn tagas till brandkårens behov av framkomlighet. Kommittén hemställde därför, att denna paragraf omformulerades med hänsyn till dessa önskemål.

6 %.

Fasttglzetsregisterkmnmissimzen: Vid fastighetsbildningslagens tillkomst ha- de sä förfarits, att i varje kapitel —— här avsåges de kapitel, som tillkommit med lagen och alltså ieke dess 1 kap. — först givits regler för stad, varefter i en paragraf i slutet av varje kapitel detta gjorts tillämpligt på landssamhällen eller områden & landet. Vid reglernas avfattning hade iakttagits, att denna hänförde sig endast till förhållandena i stad. De sakkunniga syntes nu vid omstuvningen av kapitlen hava velat giva alla paragrafer i kapitlen en avfattning, som även lämpade sig för de områden av annan egenskap än stad, där kapitlen enligt deras förslag skulle gälla. Härigenom hade emellertid uppkommit en del, som det ville synas kommissionen, alldeles opåkallade otydligheter i avfattningen. Till en del sådana bleve det tillfälle för kommissionen att återkomma i det

följande. En del avvikelser i avfattningen, som förevarande paragraf företedde i förhållande till 1 kap. 6 % fastighetsbildningslagen, syntes vara av nu an— given beskaffenhet, och då paragrafen härigenom, enligt kommissionens be- stämda uppfattning, blivit otydligare än i gällande rätt, hemställde kommissio— nen om en återgång i möjligaste mån till den nu gällande lydelsen. Vad para— grafen innehölle särskilt om beskrivning till tomtindelning gåve anledning fram- hålla, att bestämmelsen vore ofullständig, då i tomt kunde ingå annat. än område av fastighet (jfr 6 % 1 kap. fastighetsbildningslagen och L.)-1 kap. 1 % i de sak- kunnigas förslag, uttrycket >>0n1råden, som ej ingå i fastighetsindelning»). I sista punkten av paragrafen syntes förhållandet vara beaktat (»annat om— råde»).

Angående kompetens för upprättande av förslag till tomtindelning hänvi— sade kommissionen till sitt uttalande rörande 22 kap. 3 %.

Byggnadstyrelsen: I 6 % föreskreves, huru tomtindelningskarta skulle upp— rättas och vara beskaffad. Till karta. skulle höra, bl. a., beskrivning, an- givande för varje tomtområde dess storlek så ock, såvitt ske kunde, där i tomten skulle ingå mark, som hörde till olika fastigheter, storleken av envar av de delar, varav tomten bildades. Fordran på att tomtområdes och tomtdelars storlek skulle angivas stode icke i god överensstämmelse med den förenkling i tomtindel- ningsförfarandet, som lagförslaget i övrigt åsyftade. Med tomtområdes storlek torde menas dess ytinwnehåll, men för att kunna angiva detta. bleve nog oftast de mera detaljerade mätningar erforderliga, som eljest enligt förslaget skulle kunna anstå till den senare tidpunkt, då tomtbestämningen skulle göras.

Lantnzäteristyrelsen: Med den ståndpunkt styrelsen i fråga om tomtindelnings karaktär intagit1 följde, att styrelsen ansåge bestämmelserna i 6 % av kapitlet otillfredsställande. ,

Överlantmätaren i. Jönköpings län har ansett, att. tomtindelningsbeskrivning. alltid borde angiva storleken av de olika fastighetsdelar, varav tomten bildades, och att alltså orden >>.så vitt ske kan» borde utgå.

Byggnadsnämnden i Norrköping: Större krav på tomtindelningskartas nog— grannhet och innehåll, än vad denna paragraf gåve anledning till, torde böra föreskrivas, innefattande även bestäm-melse, att sådan karta ej borde upprättas i mindre skala än 1: 400.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett, att gällande föreskrift, att å tonitkarta skall angivas längden å tomtens sidor, borde bibehållas.

Myndigheterna i Borås: Den föreslagna förenklingen av tomtindelningskar- torna kunde livligt tillstyrkes. De i gällande lag uppställda fordringarna. på sådana kartor åstadkomme, att vid ett välordnat mätningsväsen gränsbestäm- ning och koordinatuträkning måste verkställas rörande kvarterens alla tomter, innan tomtindelning ex—pedierades för fastställelse. Erfarenheten visade, att många av de sålunda matematiskt behandlade tomterna aldrig komme att bil- das och att därför ofta ett onödigt arbete måste utföras. Då angivna tomtindel— ningsarbete dessutom på grund av sin omfattning krävde avsevärd tid, hade detta stundom föranlett, att fastighetsbildningen, som nästan alltid vore myc- ket brådskande, måste ske genom avstyckning, och tomtindelning sålunda undan-skjutits. Eftersom stadsplanen, vars konsekvenser voro minst lika stora som tomtindelningens, finge grundas endast på en, visserligen noggrann, översikts— karta i skala 1: 2000, torde någon risk ej heller uppstå av att även tomtindel—

1 Se sid. 181.

ningen grundades på en, naturligtvis noggrann, men ej måttbestämd karta. och tomtens definitiva bestämning överlämnades åt tomtmätningen, där för övrigt på grund av utstakningen å marken markägarna alltid hade större möjlighet för påpekanden och rättelser. Om tomt-indelningskartan sålunda förenklades, komme även den kostnad för tomtindelning, som enligt 11 % skulle gäldas av staden, att bliva mindre betydande.

7 %.

Fastighetsregisterkomnzissionen: Enligt gällande lag, 1 kap. 3 % fastighets- bildningslagen, skulle tomtindelning under i paragrafen närmare angivna förut— sättningar underställas Kungl. Maj: ts prövning. I andra fall vore tomtindel- ningen ett åliggande för byggnadsnämnden. 1916 års kommitté hade föreslagit, att byggnadskvarters indelande i tomter under alla förhållanden skulle tillkomma byggnadsnämnd. Nu innehölle det föreliggande förslaget, att tomtindelning finge företagas i samband med antagande eller ändring i stadsplan, >>när skäl därtill äro». En sådan föreskrift kunde kommissionen »icke biträda. Den vore enligt kom- missionens mening olämplig på grund av sitt vaga innehåll. Intet hindrade att med stöd av densamma all tomtindelning centraliserades. Följden skulle bliva en alldeles motsatt till vad man tidigare åstundat eller att göra tomtindel- ningen alltigenom till en byggnadsnämndens angelägenhet. Kommissionen sym- patiserade visserligen med kommitténs förslag på ifrågavarande punkt, men an- såge gällande lag på denna. punkt böra bibehållas; den hade den förtjänsten, att den mera. bestämt angåve, när tomtindelning skulle underställas Kungl. Maj: ts prövning. Att, såsom de sakkunniga. hölle före, erfarenheterna från den nuvarande lagens tillämpning skulle innefatta full garanti för att den av de sakkunniga föreslagna befogenheten icke komme att missbrukas vare sig av stadsfullmäktige eller av de prövande myndigheterna, hade kommissionen svårt att förstå.

Stadsförbnndets beredning: De sakkunniga hade i olikhet med 1916 års kom- mitté föreslagit bibehållande av gällande lags stadgande, att tomtindelning jämväl må kunna., i sammanhang med fastställelse av stadsplan, fastställas av Konungen. För stadgandets borttagande hade enligt beredningens mening kom- mittén anfört goda skäl. Då emellertid fall kunde tänkas förekomma, där stad- gandets bibehållande skulle kunna vara till gagn, ansåge sig beredningen icke böra avstyrka de sakkunnigas förslag härutinnan.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har avstyrkt bstämmelsen i paragrafens fÖFStR- StYCke på de skäl, som anförts av 1916 års kommitté (sid. 139 i betän- kandet). Skulle något behov av den av de sakkunniga ifrågasatta möjligheten föreligga, ansåge länsstyrelsen bättre, att det gällande stadgandet i 1 kap. 3 % fastighetsbildningslagen bibehölles.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat sig i samma riktning. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö hava ansett, att bestäm- melserna i 7 % icke med samma tydlighet som gällande lag angåve, i vilka fall tomtindelning borde underställas Kungl. Maj: t.

8 och 9 %%.

Lmntmäteristyrelsen: Skulle, såsom styrelsen föreslagit. tomtindelning göras till en verklig laga förrättning, borde föreskrifterna i 8 och 9 %% omarbetas och handläggningen av förrättningen närmare preciseras i huvudsaklig överens- stämmelse med vad nu gällde för avstyckningsförrättning.

8 5. ' Kommunaltekniska föreningen: Dä ofta stor skyndsamhet vore av nöden vid tomtindelningars verkställande på grund av ekonomiska intressen vid planerade byggnadsföretag m. m., borde alla väntetider inskränkas till de oundgängligen nödvändiga. Därför föresloges i 8 % angivna kallelsetider ändrade till respektive 8 och 14 dagar, som torde vara fullt tillräckligt.

Svenska teknologföreningen m. fl. hava anslutit sig till detta uttalande. Stockholms stads ombudsman: Enligt 8 kap. 8 % skulle byggnadsnämnden om föreliggande tomtindelningsförslag underrätta förutom vederbörande mark— ägare även drätselkammaren; och med markägarnas och drätselkammarens med— givande kunde ett visst enklare förfaringssätt i fråga om tomtindelningen tillämpas. Drätselkammaren motsvarades i Stockholm av drätselnämnden. Drät— selnämnden hade emellertid icke att handlägga ärenden av ifrågavarande slag eller att vid tomtindelning bevaka stadens intresse, utan tillkomme befogenhet i sådant hänseende fastighetsnämnden. Då bestämmelsen i 32 kap. 28 % sista stycket väl näppeligen kunde anses gälla Stockholm, borde 8 kap. 8 % givas sådan lydelse, att vad där stadgats i fråga om drätselkammaren skulle i Stock— holm gälla fastighetsnämnden.

Byggnadsnämnden i Stockholm har i denna. del åberopat följande utta- lande av dess sekreterare: Enligt nu gällande bestämmelser hade byggnads— nämnden skyldighet att, innan nämnden fattade beslut om kvarters indelande i byggnadstomter, lämna ägare av mark, som av förslaget berördes, tillfälle att inför nämnden yttra sig över förslaget. Detta stadgande hade hittills befunnits lämpligt, och givetvis hade hinder icke mött för markägare, som så önskat, att taga del av ett tomtindelningsförslag, så snart detsamma blivit uppgjort och innan detsamma behandlats av byggnadsnämnden. Någon anledning torde emel- lertid icke förefinnas att i lag föreskriva, att tomtindelningsförslag skulle till— handahällas markägare innan ett sådant behandlades av byggnadsnämnden, sär— skilt som dylika föreskrifter i tillämpningen komme att verka fördröjande på tomtindelningsärendets avgörande. Vid hittills tillämpade förfarande kunde gi— vetvis en markägare, som icke vore beredd att, vid det tillfälle, då han inkallats inför byggnadsnämnden för att höras angående ett förslag till tomtindelning, avgöra, huruvida förslaget i fråga kunde av honom godkännas, begära och er— hålla nödigt uppskov med ärendets avgörande. I sista punkten i denna % stad— gades visserligen att, då markägaren samt drätselkammaren därtill lämnade med— givande, nämnden finge utan förfarande, som ovan sagts, fatta beslut om tomtin— delning. Ett dylikt medgivande kunde emellertid i många fall vara både be— svärligt och tidsödande att erhålla, och detsamma måste givetvis införskaffas innan nämnden vid sammanträde företoge tomtindelningsärendet till behand— ling. En följd av detta stadgande torde bliva, att byggnadsnämnderna beträf— fande varje tomtindelningsärende såsom en första åtgärd komme att efterhöra. huruvida här omförmält medgivande eventuellt kunde erhållas, och stadgandet syntes sålunda komma att i många fall vålla onödig tidsspillan.

Bestämmelsen om skyldigheten att underrätta drätselkammare om förslag till tomtindelning syntes icke heller önskvärd, då en dylik åtgärd likaledes torde vara ägnad att fördröja tomtindelningens genomförande. Drätselkammare torde i ytterligt fä fall hava något att erinra mot ett uppgjort förslag till tomtindel- ning, och tillräcklig säkerhet för att stadens intressen i varje fall skulle kunna tillgodoses erbjöde säkerligen bestämmelserna i 32 kap. 23 % i sakkunnig- förslaget, varest föreskrivits, att protokoll över byggnadsnämnds beslut om tomt—

indelning skulle inom 14 dagar efter det beslutet fattats tillställas drätsel- kammare eller motsvarande myndighet, som ägde rätt att överklaga beslutet.

Denna sistnämnda föreskrift om skyldighet att delgiva beslut om tomtindel— ning skulle, enligt annat stadgande i 32 kap. 23 å i förslaget, i tillämpliga de- lar även gälla ägare av mark, som inginge i tomtindelningen, där byggnads— nämnds eller byggnadsinspektörs beslut icke blivit av honom godkänt. Detta stadga-nde hade av sakkunniga motiverats med »att klagotiden, vilken räknas från det beslutet blivit vederbörande delgivet, skall utlöpa så, att Konungens befallningshavande måtte kunna upptaga beslutet om tomtindelning till fast- ställelseprövning». Sådan delgivning torde emellertid vara obehövlig, därest markägare inställt sig inför nämnden och där erhållit del av beslut. Även i andra fall syntes föreskriften onödig och endast ägnad att fördröja tomtindel— ningsärendets fortsatta behandling. Den framhävde på sitt sätt lämpligheten av att en markägare, såsom ovan sagts, endast inför byggnadsnämnden vid dess sammanträde, muntligen eller skriftligen, framställde sina önskemål an- gående en föreliggande tomtindelning. Därest markägare ej inställde sig vid det nämndens sammanträde, då tomtindelningsärende företoges till behandling och till vilket han i vederbörlig ordning kallats, borde klagotid för hans vidkom— mande räknas, som om han varit vid sammanträdet närvarande, och det borde åligga honom att själv i god tid beställa och avhämta erforderligt protokoll, därest han önskade överklaga byggnadsnämndens beslut. En uttrycklig före— skrift i detta avseende torde vara önskvärd, varemot bestämmelserna i 32 kap. 23 % 1 mom. tredje stycket syntes böra utgå. —

De föreslagna bestämmelserna om åtgärder för bekantgörande av stadsplane- och tomtindelningsärenden torde — vilket här borde beaktas — beträffande samhällen av mindre storlek, där endast ett fåtal ärenden årligen behandlades, vara tillfredsställande, och den större eller mindre tidsutdräkt eller ökning av byggnadsnämnds arbetsbörda, som de förorsakade, torde sakna betydelse, men för de större städerna, främst Stockholm, där årligen c:a 200 stadsplane- och tomtindelningsärenden behandlades, vore det givetvis av allra största vikt, att här omförmälta åtgärder bleve så enkla och litet tidsödande som möjligt utan att därför någon grad av säkerhet i ena eller andra avseendet eftersattes.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Nässjö: Då ofta stor skyndsamhet vore av nöden vid tomtindelningars verkställande på grund av ekonomiska in— tressen vid planerade byggnadsföretag m. ni. borde alla väntetider inskränkas till de oundgängligen nödvändiga. Därför föresloges kallelsetiderna till respek— tive 8 och 14 dagar, som torde vara fullt tillräckligt.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Umeå hava ansett den föreslagna tiden av 14 dagar, under vilken förslag till tomtindelning skall häl— las tillgängligt, kunna inskränkas till 8 dagar.

95.

Fastighetsregisterkommissionen: Kommissionen erinra—de i anledning av de sakkunnigas motiv, att föreskrifterna i tredje stycket vore gällande rätt; se byggnadsstadgan för rikets städer % 17 mom. 2. Detta moments andra stycke saknades emellertid i lagförslaget. Anledningen härtill vore för kommissionen okänd. Angående dess behövlighet hänvisade kommissionen till 31 kap. 11 och 15 %% i de sakkunnigas förslag.

Bestämmelse borde meddelas därom, att beslut om fastställelse å tomtindel- ning vunne laga kraft, om besvär ej anfördes inom viss tid efter fastställelse-

16—997102.

beslutet. Även om denna tid tilltoges något rymligt, skulle en sådan ordning medföra fördelar framför den nu rådande. Kommissionen hänvisade härom till spörsmålet nr 182 i kommissionens meddelanden XI. Där alla vederbörande god- känt ett tomtindelningsförslag, borde talan mot fastställelsebeslutet vara ute- sluten.

Ätskillz'ga myndigheter hava anmärkt, att en misskrivning ägt rum i paragra- fens sista rad, då givetvis beslut, varom här vore fråga, borde delgivas bygg— nadsnämnden i stället för magistraten.

Lantmäteristyrelsen: Såsom fastställelsemyndighet beträffande tomtindel— ning hade, liksom nu vore fallet, upptagits Kungl. Maj: ts befallningshavande. Därest styrelsens förslag om tomtindelningens förändring till en verklig laga förrättning genomfördes, torde böra övervägas, huruvida icke av skäl, som sty— relsen närmare utvecklat angående fastställelsemyndighet för avstyckning, ägo— delningsrätten i stället borde vara rätt forum. Under alla förhållanden torde kunna ifrågasättas, huruvida icke inom stad med magistrat stadens egna myn— digheter borde äga fastställa tomtindelning på sätt nu vore fallet i fråga om fastställande av styckningsplan och avstyckning.

Länsstyrelsen i Stockholms län: I 9 % hade länsstyrelse erhållit befogenhet att endast i viss del fastställa en tomtindelning, som underställts dess prövning, och utesluta tomtindelningen i övrigt från fastställelse. Enligt nu gällande bestäm— melser skulle tomtindelning av vederbörande länsstyrelse oförändrat fastställas eller ogillas. Det vore knappast troligt, att en länsstyrelse, annat än i något en- staka undantagsfall, partiellt fastställde en tomtindelning utan att dessförinnan höra vederbörande byggnadsnämnd och sakägare. Denna procedur bleve lika tidsödande, som om länsstyrelsen redan från början ogillat ansökningen om fast- ställelse samt byggnadsnämnden därefter tagit ärendet i förnyat övervägande och inkommit med ny ansökan. Då intet syntes vara att vinna genom den före- slagna ändringen, biträdde länsstyrelsen icke densamma.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat samma mening i denna del som länsstyrelsen i Stockholms län.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö hava ansett, att bestäm- melsen om partiell fastställelse borde utgå eller göras beroende på särskild fram- ställning och att beslutet i varje fall borde föregås av byggnadsnämndens hörande.

11 %.

F astighetsregisterkommissionen har med tillfredsställelse hälsat det förslag, de sakkunniga här framlagt.

Stadsförb'zmdets beredning: I likhet med de sakkunniga ansåge beredningen det önskvärt, att bestämmelser meddelades angående gäldande av kostnad för tomtindelning. Det vore doc—k tveksamt-, huruvida riktigt vore att i alla upp— kommande fall — med allenast det i de sakkunnigas förslag angivna undanta— get — låta kostnaden bäras av staden.

Liknande mening har uttalats av kommunalfullmäktige i Tierp, som ansett att kostnaden borde fördelas lika mellan staden och tomtägarna, samt av läns- styrelsen i Älvsborgs län.

Stockholms stads ombudsman har yttrat, att det knappast kunde anses billigt att pålägga staden alla kostnaderna för tomtindelning, utan syntes dessa kost- nader böra bäras av den i tomtindelningen ingående marken.

Önerlantmätaren i Uppsala län har ansett föreskriften att markägaren i visst fall skall betala kostnaden för tomtindelning principiellt oriktig.

Önerla-ntmätaren i Gotlands län: I 11 % stadgades, att kostnad för tomtindel- ning skulle gäldas av staden (samhället). Emellertid torde detta vara att gå för långt. Om ändring i befintlig tomtindelning förorsakats av framställning, som jämlikt 8 kap. 3 % gjorts av ägare av mark inom kvarteret, syntes staden (samhället) knappast böra betungas med kostnaden för den nya tomtindel- ningen.

Myndigheterna i Sundbyberg hava ansett, att med hänsyn till att markägare när som helst kunde begära tomtindelning kostnaderna därför syntes böra helt eller till större delen bäras av denne eller av samtliga markägare inom kvarteret.

Myndigheterna 1" T rälleborg hava ansett, att kostnaden för tomtindelning borde gäldas av markägaren och ej av staden.

Förste stadsingenjören. och förste stadsarkitekten i Göteborg hava funnit det ej vara rättvist, att kostnad för tomtindelning i allmänhet skulle gäldas av sta- den, i synnerhet som åtskilliga städer till och med enligt av Kungl. Maj: t fast- ställda taxor för närvarande hade rätt att av markägare uppbära avgift för tomt- indelning.

Myndigheterna ?? Lidköping: I lagförslaget förutsattes, att kostnaderna för tomtindelning skulle gäldas av staden, för såvitt icke Konungen annorlunda förordnat. Riktigast torde emellertid vara, att markägaren enligt fastställd taxa bidroge till gäldandet av ifrågavarande kostnader. I de flesta städer vore de fastställda taxorna så låga, att avgifterna enligt desamma ioke utgjorde full ersättning för med en tomtindelning förenade arbeten, men avgiften verkade dock reglerande på arbetsfördelningen, i det den avhölle markägaren från att i onödan begära tomtindelning av sina jordområden. Överflyttades i samband med en tomtindelning stående kostnader på staden, bleve följden den, att mark- ägarna ofta i onödan begärde tomtindelning av sina jordområden. Mätningsman- nens arbeten bleve härigenom anhopade och ojämnt fördelade. Detta bleve sär- skilt förhållandet, när en stadsplan ändrats eller ny sådan fastställts. I först— nämnda fall borde, om ändringen icke tillkommit på markägarens begäran och byggnadskv—arteret sådant det enligt äldre stadsplan utlagts varit tomtindelat, kostnaderna för ny tomtindelning bekostas av staden. — Dels till förhindrande av att tomtindelning i onödan begärdes och dels som reglerande faktor i vad anginge arbetsfördelningen å stadsingenjörskontoret borde en del av kostnaderna för tomtindelning gäld-as av markägaren. Ofta bedreves tomtförsäljning som ren affärsverksamhet, och torde det i dylika fall icke vara riktigt, att kostnaderna för en tomtindelning, av vilken endast markägaren droge fördel, skulle bestri- das av den skattedragande allmänheten.

9 KAP.

Om generalplans, stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighets- indelningen.1

1 %. Fastighetsregtsterkommissionen hänvisar till tidigare uttalande (se sid. 179) samt anmärker beträffande paragrafens tredje stycke, att det knappast innehölle bestämmelser, som hade sin plats i förevarande kapitel, då de icke handlade om

' Se även sid. 179—186.

generalplans, stadsplans eller tomtindelnings utan helt andra instituts inverkan på. fastighetsindelningen. Mot avfattningen av samma stycke erinras, att »sam- manläggning» knappast kunde rubriceras såsom »förrättning».

Kommunaltekniska föreningen: Beträffande stadgandet i 1 % andra stycket föresloge föreningen, att tomtindelningens tomtbildande verkan inskränktes till de fall, där förut befintlig fastighets gränser vore efter den 1 januari 1918 be— stämda med samma grad av noggrannhet, som tillämpades vid tomtmätning. För åtskilliga äldre fastigheter, såsom ägostyckningslotter och lägenheter, vore nämligen befintliga kartor, där de ej alldeles saknades, ofta mycket otillförlit— liga. Fall förekomme dock, då dylika fastigheter blivit tillförlitligt mätta exem- pelvis i samband med rågångsutstakning eller gränsbestämning enligt fastig- hetsbildningslagens 2 kap. Även funnes en myckenhet av stadsägor bildade en— ligt 5 kap. av nämnda lag, vilka redan vid avstyckningstillfället avsetts till blivande tomter och vilka, tekniskt sett, vore uppmätta med samma förfarande, som användes vid tomtmätning. Att fordra nymätning på. förut tillförlitligt mätta och kartlagda tomter skulle vara en onödig pålaga; däremot kunde ford- ran på mätning av tomter med obefintligt eller otillförlitligt kartmaterial icke eftersättas.

Svenska teknologföreningen samt stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Nässjö hava gjort enahanda uttalande som kommunaltekniska föreningen; likaså stadsfullmäktige i Härnösand.

Magistraten i Trälleborg har ansett, att vid upptagande av begreppet tomt- bestämning i förevarande paragraf hänvisning borde lämnas till 22 kap.

10 KAP.

Om förbud i vissa fall mot nybyggnad och viss annan åtgärd inom stadsplanelagt område i stad.1

Fastighetsregisterkommissionen och stadsförbundets beredning hava i likhet med stadsplanelagskommittén ansett större överskådlighet och reda vinnas ge— nom bestämmelsernas om förbud mot nybyggnad sammanförande på ett ställe. Dessa förbud återfunnes på spridda ställen i lagförslaget (3, 6 och 10 kap.). _

Samma mening har uttalats av åtskilliga andra av de hörda myndigheterna, däribland byggnadsstyrelsen.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm.: Den utformning av motsvarande lagbe— stämmelser, som föreslagits i stadsplanelagskommitténs förslag till stadsplane- lag, vore avsevärt bättre och överskådligare än den nu föreslagna. I förevaran- de kapitel vore för övrigt icke upptagna alla de fall, där de sakkunniga tänkte sig, att byggnadsförbud skulle vara gällande. Lagförslaget borde upptagit be- stämmelser om rätt att å gata eller parkmark uppföra byggnad av provisorisk natur samt avsedd att borttagas, när marken behövde utläggas enligt stadsplan.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund hava ansett önskvärt, att oaktat hägnad icke räknades såsom nybyggnad, förbud ändock stadgades för uppförande av hägnad å mark, som enligt gällande stadsplan inginge i gata. torg eller annan allmän plats.

Byggnadsnämnden i Mölndal har — med framhållande av att byggnads— nämnds inflytande över bebyggande av ej tomtindelad mark enligt såväl gäl-

1 Se även under 13 kap. 1 %.

lande lag som förslaget vore av synnerligen underordnad betydelse —— uttalat den åsikten, att länsstyrelsens befogenhet beträffande bebyggandet allenast bor- de omfatta prövning av huruvida ifrågasatt byggnadsföretag komme att stå i strid mot gällande stadsplan och stadsplanebestämmelser samt att, därest den- na prövning medfört för sökanden gynnsamt resultat, det borde ankomma å byggnadsnämnden att utfärda byggnadstillstånd.

1 %.

Byggnadsstyrelsen: I 1 % tredje stycket föreskreves, bl. a., att däri stadgade förbud mot nybyggnad skulle upphöra att gälla, där stadsfullmäktige ej inom ett år från den dag beslut om antagande eller ändring av stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser vunnit laga kraft underställt detsamma Kungl. Maj:ts prövning, och skulle förbudet i övrigt ej äga. giltighet mera än tre år från nämnda dag. Ett dylikt principiellt frångående av nu gällande lags obligatoriska byggnadsförbud syntes icke lämpligt och kunde icke heller anses vara ägnat att tjäna något verkligt behov. Ur det allmännas synpunkt måste det anses vara synnerligen angeläget, att endast sådan bebyggelse tillstaddes, som överensstämde med blivande stadsplan, och att inga andra byggnadstill— stånd lämnades än sådana, som tillkomme efter dispens av vederbörande läns- styrelse. Med hänsyn till de olyckliga konsekvenser i berörda. avseende, som en mera frigjord och okontrollerad enskild byggnadsverksamhet skulle kunna medföra, torde det i lagförslaget anvisade förfaringssättet att hos Kungl. Maj: t söka förlängt byggnadsförbud alltid bliva regel vid sådana fall, där dylikt för— slag icke hunnit bliva fastställt inom tre år från beslutets ikraftträdande.

Anledningen till detta stadgandes upptagande i lagförslaget hade uppgivits vara, att vederbörande ortsmyndigheter icke alltid handlade stadsplaneärenden med erforderlig snabbhet, särskilt vid sådana fall, då ett stadsplaneförslag för omarbetning återremitterats från Kungl. Maj:t. Detta hade emellertid många- handa orsaker, som icke torde kunna avhjälpas enbart genom begränsning av tiden för byggnadsförbudet. Med hänsyn till ett stadsplaneärendes många in- vecklade och för stadssamhällets sunda utveckling betydelsefulla frågor vore dess handläggning i och för sig av mycket tidsödande natur. De hittills ofta in— träffade förseningarna vid verkställandet av de rättelser i undermåliga stads- planeförslag, som av vederbörande granskande myndigheter påyrkats, berodde till stor del även på den bristfälliga sakkunskap, som vanligtvis stode till ve- derbörande orters förfogande. Härutinnan förutsatte ju emellertid lagförslaget förbättring.

Oavsett huruvida det överhuvudtaget skulle kunna anses vara lämpligt att genom byggnadsförbuds upphörande utöva något tryck på vederbörande be— slutande ortsmyndigheter, torde den länsstyrelsen givna dispensrätten till bygg— nadstillstånd i berörda avseende vara tillräcklig garanti för att icke dylikt byggnadsförbud skulle anses mer än skäligt ingripa i den enskilde fastighets- ägarens fria dispositionsrätt.

Stadsförbundcts beredning: Lämpligheten av förbudsinstitutet såsom medel att förmå stadsfullmäktige att expediera fattat beslut syntes kunna ifråga- sättas.

Sveriges fastighetsägareförbund har ansett, att tiden för förbud, varom i paragrafen stadgas, borde förkortas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har för-mält sig icke kunna inse, varför för— summelse från stadsfullmäktiges sida. att inom viss tid underställa beslut om antagande av stadsplan nådig prövning skulle föranleda nybyggnadsförbudets upphörande.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län-: Bestämmelsen att byggnads— förbud skulle gälla ett är efter det beslut om antagande av stadsplan för förut ej stadsplanelagt område vunnit fastställelse syntes betänklig. Den vore grun— dad på den förutsättningen, att staden själv skulle vara angelägen om att ej lössläp-pa en oreglerad byggnadsverksamhet. Denna förutsättning torde ock vara för handen i städer och större samhällen, där sakkunniga organ stode vederbö- rande till buds. Länsarkitektens erfarenhet gåve emellertid vid handen, att en stor mängd mindre samhällen. som i stadsplaneläggningen såge endast tvång. icke utan tillfredsställelse skulle se upphävandet av byggnadsförbudet utan att stadsplanen behövde fastställas. Den enda möjligheten att få ordning på ett sådant sam-hälles byggnadsutveekling skulle sålunda automatiskt upphöra. Den möjlighet till förlängning intill högst tre år, som funnes, syntes närmast avse en eventuell framställning från stadsmyndigheterna. F ör att den övervakande myndigheten, länsstyrelsen och dess organ, skulle kunna fullgöra sin uppgift, syntes det vara nödvändigt. att byggnadsförbudet stode i relation till någon dess åtgärd eller i varje fall att denna myndighet erhölle lagstadgad rätt till att bliva underrättad om sådana åtgärder från kommuns sida. att ett byggnads— förbud därav bleve följden. Existensen av sådana samhällen, där samhället själv saknade intresse för byggnadsverksamhetens ordnande, syntes vara för de sak— kunniga obekant. Från sin erfarenhet hade länsarkitekten likväl åtminstone ett par exempel på att representanter för ortens byggnadsnämnd uttryckt sin livliga förhoppning att det rådande byggnadsförbudet snart skulle upphöra, så att de »finge göra som vi ville».

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén har ansett den i 1 % angivna tidsbegränsningen för nybyggnadsförbud vara för kort.

25.

Stadsförbundets beredning: Enligt 10 kap. 2 % skulle länsstyrelsen äga att meddela dispens från däri stadgade förbud mot nybyggnad inom byggnads— kvarter å mark, som ej blivit till tomt indelad eller beträffande vilken fråga om ändring av befintlig tomtindelning förelåge. Detta stadgande skilde sig från stadsplanelagskommitténs förslag bl. a. därutinnan, att detsamma i likhet med övriga i de sakkunnigas förslag förekommande dispensstadganden icke angäve förutsättningarna för dispens. Denna brist syntes särskilt i detta fall betänklig. Med stöd av nu gällande bestämmelser —— vari dispensvillkor likaledes saknades —— torde nämligen på vissa håll länsstyrelserna utan vidare bifalla de inkomna framställningarna om dispens, med följd att inom åtskilliga stadssamhällen tomtindelning nära nog aldrig förekomme. Det torde finnas stä- der, som helt saknade tomter i lagens mening, däribland en stad med närmare 20,000 invånare. En fortsatt utveckling i denna riktning syntes med hänsyn till den oreda i fastighetsförhållandena, som därigenom ästadkommes, höra om möjligt hejdas, särskilt i betraktande av att genom fastighetsregistreringen det nu lyckats att inom de flesta stadssamhällena bringa reda på fastighetsområdet.

I anledning av detta uttalande har fastighetsdirektören Hasselquist yttrat: Måhända vore det möjligt, att länsstyrelserna saknade förmåga att handhava ' dylika dispensärenden. Det syntes dock märkvärdigt, om man ej utan vidare skulle kunna anförtro dern dessa ärenden, då man t. ex. enligt gällande lagstift— ning till och med läte länsstyrelserna pröva och fastställa planer för stads— byggandet, de 5. k. styckningsplanerna. Huru därmed än förhölle sig, torde det dock vara enklast och smidigast att, om behov därav förelåge, detaljerade direk- tiv meddelades länsstyrelserna på annat sätt än genom lagföreskrifter.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Vid lämnande av dispens, varom här talades, hade det i den form det hittills tillämpats visat sig uppstå olägenheter därav, att sådan dispens varit till tiden obegränsad. Det hade in- träffat, att sedan stadsplan uppgjorts för ett område, en byggnad, ägnad att rubba hela planen, kunnat uppföras, därför att en gammal dispensresolution avseende en byggnad på en äldre och helt olika stadsplan funnits. Då dispens begärdes och lämnades vore det ju underförstått, att allvarlig olägenhet skulle uppstå för den sökande att invänta stadsplanens färdigställande och fast- ställelse. Det kunde ej vara riktigt i överensstämmelse med lagens mening, om sådan dispens kunde få utnyttjas åratal efter det den lämnats. Länsarkitekten föresloge därför sådan ändring, att dispensresolution skulle vara förfallen, om den avsedda byggnaden ej påbörjades inom ett år, och att den ej under några förhållanden gällde mer än två år, men därefter kunde på framställning för— nyas, om länsstyrelsen funne förutsättningen därför fortfarande vara för handen.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna om länsstyrelses rätt att meddela dispens från eljest gällande nybyggnadsförbud lämpligen borde fullständigas med närmare angivande av förutsättningarna för beviljande av byggnadstillstånd.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava gjort en liknande erinran.

3 och 4 %%.

Fastighetsregisterkommissionen: Kommissionen hemställde, att i en blivande lag bibehölles det genom lag den 5 maj 1922 i 1 kap. 9 % fastighetsbildnings— lagen införda, för fastighetsregistrets riktiga förande så viktiga stadgandet, att nybyggnad å tomt icke vore tillåten, där tomt bildats genom åtgärd, till vilken enligt 3 kap. fastighe-tsbildningslagen rättens medgivande skulle sökas, innan sådant medgivande lämnats, och i annat fall med mindre tomten införts i tomt- boken. Angående de närmare skälen för detta stadgande hänvisade kommissio- nen till Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1922 års riksdag, i väsentliga delar återgiven i kommissionens meddelanden IX sid. 35—64.

Stadsförbundets beredning: Bestämmelsen i 10 kap. 3 %, att nybyggnad ej finge ske utöver gällande tomtgräns, torde måhända böra förtydligas, så att av densamma klart framginge, att detta förbud avsåge gräns mot annat område än gata.

Av skäl, som icke syntes övertygande, hade de sakkunniga ansett undantag icke böra medgivas från förbudet mot nybyggnad & gatumark och parkområde i andra fall, än då fråga vore om anordningar eller mindre byggnader, som avsåge att tillgodose den allmänna trevnaden, eller av arkitektoniska skäl betingade ntsprång å byggnad ( 10 kap. 4 5). Enligt beredningens mening innebure detta en allt för snäv begränsning av möjligheterna för ägare av mark, som i stadsplan utlagts till gata eller parkområde, att utnyttja denna sin mark under den ofta nog långa tid, som förflöte, innan marken behövde tagas i anspråk för att upplåtas till allmänt begagnande. Den vidsträcktare förfoganderätt, som före- slogs av stadsplanelagskommittén (se 13 b), 14 och 20 %% i dess förslag till stadsplanelag), syntes bättre tillgodose såväl samhällets som den enskildes in- tressen. Särskilt vad anginge nödiga byggnader är. de rent agrara områdena medförde det nuvarande indispensabla nybyggnadsförbudet stundom ganska svåra intressekonflikter, som borde kunna undgås. Vad anginge byggnad av tillfällig beskaffenhet förordades kommitténs förslag, att sådan byggnad, om den vore avsedd att kvarstå under förhållandevis kort. tid, icke skulle anses såsom nybyggnad i lagens mening. I fall, då byggnaden om ock av mera till-

fällig beskaffenhet dock funnes böra anses såsom nybyggnad, torde ofta nog en dispens kunna underlättas genom åtagande av ägaren att, om så efter viss tid fordrades, borttaga byggnaden utan kostnad för staden.

Byggnadsstyrelsen: 4 % syntes böra utökas att jämväl innefatta tillstånd såväl för samhälle som för den enskilde att uppföra byggnader för tillfälligt begagnande under begränsad tid. Behov hade ofta uppkommit att för mera till- fälliga ändamål utnyttja gatumark och parkområde, tills dessa behövde tagas i bruk för sitt ändamål. Att exempelvis anordna ett utställningsområde och där uppföra erforderliga byggnader å mark, som i stadsplan upptagits såsom parkområde men först långt framdeles behövde tagas i bruk för ändamålet, hade ofta. visat sig önskvärt och i viss utsträckning även hittills praktiserats trots rådande byggnadsförbud. Särskilt för den enskilde skulle byggnadsförbudet verka mindre kännbart, om honom lämnades större frihet att provisoriskt och för viss tid bebygga sådana markområden. Detta skulle ju utan olägenhet för det allmänna kunna ske, om exempelvis tillståndet förknippades med villkor för ägaren att efter viss tid och utan kostnad för staden borttaga sådana anlägg- ningar.

Kommunaltekniska föreningen: I 4 % medgåves vissa undantag från nybygg» nadsförbud å gatu- och parkmark. Dessa undantag kunde dock ej anses till— räckligt omfattande. Det vore angeläget, att staden ej förhindrades uppföra tillfälliga byggnader å gatu- och parkmark i de fall, då markens framtida an— vändande för i stadsplanen avsett ändamål vid i lag föreskriven tid icke däri- genom försvårades. Detsamma gällde även byggnader av tillfällig beskaffenhet å enskild mark. I 17 kap. 8 % medgåves visserligen lindring i gällande nybygg— nadsförbud i det fall, då byggnad av tillfällig beskaffenhet uppfördes av staden eller å staden tillhörig, till enskild för kortare tid upplåten mark, och hänvisade föreningen till de erinringar, som framställdes mot denna del av lagförslaget. Likartade byggnadsmöjligheter borde även förefinnas å kvartersmark, som genom byggnadsbestämmelser vore belagd med byggnadsförbud.

Stockholms fastighetokontors gaturegleringsavdelning: De undantag beträf- fande byggnadsförbud .å gatu— och parkmark, varom 4- % handlade, vore icke tillräckligt omfattande. Det ledde till orimliga konsekvenser, att såväl stad som enskild skulle vara förhindrad att för bebyggande med provisoriska hus 0. d. under förhållandevis kort tid få utnyttja dylik mark, som kanske under årtion— den ej komme att tagas i anspråk för i stadsplanen avsett ändamål. I 17 kap. 8 % funnes visserligen bestämmelse intagen därom, att i byggnadsordning må stadgas lindring i fråga om gällande bestämmelser, då byggnad av tillfällig beskaffenhet uppfördes av staden eller å staden tillhörig, till enskild för kortare tid upplåten mark. Huruvida denna. % kunde anses täcka, vad avdelningen av- såge, torde vara tveksamt, i varje fall syntes skälig rättvisa. kräva, att även en— skild markägare finge motsvarande rätt, under förutsättning att betryggande be- stämmelser fastsloges för att vederbörande byggnadsföretag ej försvårade eller fördyrade stadsplanens genomförande för staden. Innan lov för sådan byggnads uppförande lämnades, borde därför stadens fastighetsförvaltande eller ekono- miska myndighet höras för att eventuellt träffa avtal med tomtägaren i fråga.

Avdelningen finge i samband med denna erinran påyrka, att motsvarande möjlighet till provisoriskt bebyggande borde —— på betryggande vill-kor beträf— fande deras borttagande vid nödig tidpunkt — beredas å sådan tomtmark, som vore belagd med byggnadsförbud av ena eller andra slaget. Enklaste Sättet att lösa denna fråga torde måhända vara att formulera stadgandet om vad som vore att till nybyggnad hänför—a så, att byggnad av tillfällig beskaffenhet, av—

sedd att kvarstå förhållandevis kort tid, ej vore att hänföra till nybyggnad. (Se 1920 års stadsplaneförslag 20 % och de sakkunnigas 32 kap. 18 €.) En dylik bestämmelse skulle samtidigt medverka därtill, att staden ej — såsom nu oftast vore fallet —— tvingades av tomtägare kräva ställande av säkerhet för gatumarksersättning, även om nybyggnaden avsåge byggnad av ringa om- fattning och vore av mera tillfällig natur. Sådan ersättning borde enligt av- delningens förmenande krävas, endast då tomten slutgiltigt bebyggdes enligt gällande bestämmelser.

Fastighetsdirektören Hasselquist: Utöver det, som angående detta funnes anfört i de sakkunnigas motivering 5. sid. 227, framhölles, att det givetvis vore ett önskemål, att mark, som låge reserverad för exempelvis gatuändamål, skulle kunna så. ekonomiskt som möjligt utnyttjas, intill dess den behövdes för det i stadsplanen avsedda ändamålet. Härvid mötte dock framför allt svårigheten att bestämma den tidsfrist, man hade att räkna med, innan stadsplanen genom— fördes. Oftast torde denna tidsfrist även för de mest initierade vara omöjlig att på. förhand angiva, varför eventuella. nybyggnadsföretag pa dylik mark väl i regeln bleve vanskliga spekulationsaffärer, möjliggjorda genom de här ifråga— satta. dispenserna. Om sålunda de sakkunnigas mening i denna fråga vore väl motiverad, borde man icke heller förneka möjligheten av att i en hel del fall en vidgad dispensmöjlighet skulle vara berättigad.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönköping: Uttrycket i 4 % »som avse att tillgodose den allmänna trevnaden» vore mycket svärbestämt. Inom Jönköpings stad hade fall förekommit, att kiosker för handel, transformatorsta- tioner 111. m. måst förläggas å. gatumark eller allmän plats. Dessa torde knap- past kunna inrangeras under ovannämnda. begrepp. Paragrafen torde höra om- formuleras så, att rättighet erhölles att uppföra mindre byggnader för allmän— nyttigt ändamål, dock efter länsstyrelsens prövning.

Magistraten och byggnadsnämnden i Hälsingborg hava gjort enahanda ut— talande.

Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett, att de i 4 % medgivna undantagen ej vore tillräckligt omfattande. Möjlighet.till provisoriskt bebyggande borde beredas. Enklaste sättet vore att formulera stadgandet om vad som vore att hänföra till nybyggnad så, att byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå förhållandevis kort tid, ej vore att anse såsom nybyggnad.

Stadeullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona: En nyhet i förhål— lande till gällande lag vore, att tillstånd meddelats att å. gatumark eller park— område uppföra mindre byggnader, som avsåge att tillgodose den allmänna. trev— naden. Denna lättnad i fråga om nybyggnad å gatu- och parkmark syntes böra utsträckas, så att det bleve tillåtet att bebygga marken med tillfälliga bygg- nader, i de fall marken ännu icke erfordrades för i stadsplanen bestämt ända- mål. Vidare hade det för hamnstäder varit önskvärt, att medgivandet angående byggnad på gatumark hade fått sådan formulering, att däri kunnat inrymmas rätt till uppförande av sådana byggnader som fasta lossningsanordningar på kajgator.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten ?? Göteborg": Oaktat nuvaran- de ovillkorliga byggnadsförbud å gatumark hade det ej kunnat förhindras, att provisoriska byggnader av varjehanda slag i stor utsträckning uppförts å. sådan mark, ej minst i Göteborg. Detta visade, att den av de sakkunniga före— slagna begränsningen av möjligheterna att utnyttja dylik mark, som kanske först i en avlägsen framtid komme att tagas i b1uk för sitt i stadsplanen avsedda ändamål, vore onödigt betungande och säkerligen svå1 att upprätthålla. Om

emellertid de föreslagna bestämmelserna i 17 kap. 8 % finge så tolkas, att i fråga om byggnad av tillfällig beskaffenhet stad ägde rätt att i byggnadsordning in- taga dispenseiande bestämmelser även beträffande förhållanden, som reglerades i andra än det 17. de kapitlet, förfölle givetvis dessa anmärkningar.

Stadgandet att nybyggnad ej finge ske utöver gällande tomtgräns måste med hänsyn till bestämmelsen i 4 % om anordnandet av arkitektoniska utsprång å byggnad givas en formulering, som motsvarade syftet med sistnämnda. bestäm- melse.

Myndigheterna i Lidköping hava ansett, att uppförandet av byggnader för saluhallar, restauranger och kiosker m. ni. borde vara tillåtet samt att före— skrifter i nämnda avseende borde intagas i lagen.

Åtskilliga andra av de hörda myndigheterna hava jämväl ansett, att de i 4 % medgivna undantagen ej vore tillräckligt omfattande.

Gå.

Fastighetsregisterkommissionen har med anledning av vad som anföres i mo- tiven uttalat den meningen, att paragrafen innefattade alldeles för långt gående inskränkningar i den enskildes rätt till sin fastighet.

Stadsförbundets beredning har anmärkt, att det i 10 kap. 6 % andra stycket föreslagna stadgandet, att inom annat parkområde än sådant, som vore avsett att begagnas såsom skogspark, träd ej må fällas utan byggnadsnämndens sär— skilda medgivande, icke syntes rimligt såvitt anginge område, som låge under stadens egen förvaltning.

F astighetsdirektören Hasselquist har yttrat i anledning av beredningens an— märkning: Tankegången, som låge till grund för det ifrågavarande stadgandet, vore givetvis, att en och samma myndighet och då lämpligen byggnadsnämnden skulle hava ansvaret i dylika angelägenheter. I städer, där särskild fastighets— förvaltning funnes, kunde ju detta dock föranleda onödig omgång i de fall, som i anmärkningen omnämndes, varför fog torde finnas för en komplettering av stad— gandet 1 berört hänseende.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm har ifrågasatt, om icke bestämmelserna i denna paragraf 1 vissa fall kunde väl starkt inkräkta på den enskildes rätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län : I 6 % andra och tredje styckena vore meddelade förbud dels mot skogsavverkning i viss utsträckning och dels mot schaktning m. ni. av viss beskaffenhet utan att samtidigt bestämts, vem som hade att träffa avgörande rörande utsträckningen eller beskaffenheten. Samma anmärkning kun- de göras i fråga om förbudet i 3 kap. 2 % andra stycket.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett bestämmelsen behövlig och lämp- lig men ansett det ovisst, huruvida ifrågavarande förhållanden komme att utmär- kas å stadsplanen eller beskrivningen på sådant sätt, att därav otvetydigt fram- ginge, när bestämmelserna skulle komma till tillämpning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om icke i här upptagna bestämmelser allt för liten hänsyn toges till markägarnas intressen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig i samma riktning. Drätselkammaren i Örebro har ansett, att de i 6 % angivna schaktnings— och fyllningsförbuden ej borde gälla dylika åtgärder från stadens sida samt att för- budet att fälla träd ej borde gälla område, som låge under stadens egen förvalt- ning.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava instämt med stadsförbundets beredning i denna del.

11 KAP.

Om vad i vissa fall bör iakttagas, då i stad byggnad uppförts utöver tomtgräns.

Kommunaltekniska föreningen: Som en allmän erinran ville föreningen fram- hålla det lämpliga i att vad i detta kapitel stadgades beträffande tomtgräns även i tillämpliga delar komme att gälla för alla fastighetsgränser. -— Det kun- de ifrågasättas, huruvida icke skäl funnes att även införa bestämmelser beträf- fande skadestånd till granne för de fall, där byggnad uppförts över i stadsplan angiven gräns för byggnads förläggande å tomt. — Föreningen hade ej funnit något rimligt skäl, varför stad ej i lika mån som enskild markägare skulle vara berättigad till ersättning för obehörigt intrång. Frånv'aron av dylik bestämmelse skulle kunna uppmuntra. till överträdelser.

Liknande erinringar hava framställts av stadsfullmäktige och byggnads- nämnderna i Eskilstuna och Nässjö.

Stockholms fastighetskontors gaturegleringsaodelning har ansett, att bestäm— melsen i 1 % andra stycket saknade fog.

Byggnadsnämndmz i Uppsala (i överensstämmelse med stadsarkitekten G. Leche) har ansett ordet trappa i 3 % böra kompletteras till yttertrappa eller fritrappa, så att därmed ej kunde förstås inbyggd eller ombyggd trappa eller trapplan.

Stadsmyndighetcrna i Karlskrona hava f1amhållit, att, då ordet »uppföres» i 1 % av förslaget ej gäina torde kunna, tolkas såsom avseende annat än byggna- de1, vilka uppfördes efter stadsplanelagens ikraftträdande, man för att det ej skulle uppstå en lucka 1 lagen syntes i paragrafen böia inflicka något uttryck, som angåve, att pa1agrafen hade avseende även å byggnader, som funnes upp- förda redan vid lagens ikraftträdande, men uppförts efter den i 2 % angivna tidpunkt.

Samma myndigheter hava även biträtt följande uttalande av stadsingenjören A. Lagergréen: Det hade inträffat, att, såsom nedanstående skiss angåve, ägaren A hade sitt hus av ålder stående in på grannens tomt; ägaren B byggde ett nytt stenhus, som då ej kunde uppföras i tomtgräns utan måste förläggas längs den brutna linjen av A: s hus. Så ned- reves eller avbrunne A: s hus och skulle vid återuppbyggnad upp- föras i tomtgränsen, varvid såle— des en obebyggd oåtkomlig smyg uppkomme. Det syntes, som om det skulle krävas ett tillägg till lagförslaget, som i ett dylikt fall lämnade möjlighet att verkställa

| | . , | en reglering med skyldlghet att såväl sälja som köpa. |—

Ett lika typiskt fall, som även ofta förekommit, visades i nedanstående skiss. A: 5 hus vore byggt in på B:s tomt på sätt fig. visade. B uppförde ett nytt hus och måste då bygga i den brutna linjen a—b—c—d, vilket ur byggnadssyn— punkt vore olämpligt. Även här borde reglering genomförts och staden haft rätt att tvinga. till att sälja och köpa.

Byggnadsnämnden i Mal- mö: 11 kap. innehölle bestäm- melse, att ersättning för in- trång icke skulle utgå. till stad för byggnad, som befunnits skjuta in på stad tillhörig ga- tumark eller parkområde, un- der det att dylik ersättning skulle utgå, om marken till- hörde enskild ägare. Den un- dantagsställning, som här gi- vits staden, syntes hava till- kommit på, den grund, att, då utsättning av byggnads veder- börliga läge ålåge stadens myndigheter, staden ej borde hava rätt till ersättning, om fel beginges. Då emellertid i ett flertal städer obli— gatorisk kontroll av byggnadens utsättning i rätt läge icke vore införd, syntes stad i detta hänseende böra vara lika berättigad med enskild markägare.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Bestämmelsen i 1 % andra stycket vore omotiverad; stad vore i lika mån som enskild markägare berättigad till ersättning för obehörigt intrång. — Den länsstyrelsen i 3 % andra stycket givna rätt borde överlämnas till byggnadsnämnden.

Liknande uttalande har gjorts av myndigheterna i T rälleborg m. fl.

12 KAP.

Om marks avstående och inlösande inom stadsplanelagt område i stad samt om slmdestånd.1

Kommanaltekniska föreningen har beträffande 5—11 %% funnit det önskvärt., att närmare anslutning gjordes till motsvarande bestämmelser i stadsplanelags— kommitténs förslag (6, 21—23 %%).

Stockholms fastighetskontors gataregleringsavdelning: Beträffande kapitlets 5—11 åå, i vad de i sak överensstämde med motsvarande föreskrifter i 1920 års lagförslag (21 33 samt 60 åå), finge avdelningen föreslå, att dessa senare lades till grund för blivande lagstiftning, då de vore väsentligen klarare och be- gripligare, dock givetvis i nödig utsträckning kompletterade med en del i före—

1 Rörande uttalanden av mera allmän innebörd hänvisas till den därför & sid. 120—131 läm- nade redogörelsen.

liggande lagförslag nytillkomna bestämmelser såsom 8 %, vissa stadganden i 9 % samt 10 %.

I övrigt ansåge avdelningen, att i anslutning till 27 % i 1920 års lagförslag stadgande borde införas om rätt för stad att för nödig sanering av olämpligt be- byggda gamla kvarter lösa enbart byggnad för rivning.

Länsarkitekten i Kronobergs län: Då stadsplanen utom byggnadskvarter och tomter för allmänt ändamål även kunde innefatta områden för idrottsplatser, begravningsändamål o. d., måste i lagen intagas bestämmelser om huru med nämnda olika områden skulle förfaras, därest marken vore i enskild ägo och ägaren ej önskade använda den för i stadsplanen avsett ändamål. Därvid måste skäligen någon sorts lösenskyldighet inträda för samhället.

Byggnadsnämnden i Malmö: Ehuru bestämmelsernas formulering pekade på. att stadens lösenrätt endast vore avsedd att gälla för undantagsfall, syntes det dock böra hälsas med tillfredsställelse, att härigenom möjlighet öppnades för stad att erhålla rätt att inlösa kvartersmark, vilket särskilt vore betydelsefullt i fall av gaturegleringar i äldre stadsdelar, där stad vid expropriation enligt gällande lag allenast ägde inlösa gatumarken, men vanligen ådömdes att till markägaren utgiva full skadeersättning för intrång, under det att hela den av gatureglerin- gen åstadkomna värdestegringen tillfölle markägaren. Önskligt vore, att bestäm- melserna kunde utvidgas så, att de komme att fullt medgiva dylik inlösen.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden ?? Lund hava ansett, att den möjlig- het, som enligt 4 kap. 5 % beretts kommunerna att debitera, uppbära och indriva bidrag enligt vad om kommunal utskyld vore stadgat, även borde införas i fråga om bidrag enligt 12 kap.

Byggnadsnämnden i Göteborg har ansett, att stads lösenplikt vore reglerad genom allt för vaga bestämmelser, som kunde befaras giva anledning till rätts- tvister i stor utsträckning.

Mnniez'palslämman i Norberg: I 12 kap. funnes inga bestämmelser om vatten— områden, som på grund av trafikleders framdragande komme att taga-s i an- språk. Föreskrifter härom syntes böra finnas. Beträffande särskilt sådan del av samfällt vattenområde, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan in— ginge i område för trafikled eller gata i och för broomläggning, syntes skäligt. att staden utan ersättning eller lösenskyldighet ägde rätt att för angivna ända- mål begagna sig av v—attenområdets grund inom området för trafikleders eller gators framdragande.

lå.

Kammarkollegium: I tredje stycket funnes intaget stadgande om stads rätt att inlösa till plats för allmän byggnad avsett område. Dett-a stadgande torde böra kompletteras med ett stadgande av samma innehåll som förekomme i 68 % lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Sveriges fastighetsägareförbund: Ifrågavarande lagbestämmelser föranledde från förbundets sida endast en hemställan därom, att i desamma måtte införas klara och tydliga, föreskrifter om när stad vore skyl— dig lösa till sig områden, som här angåves. Stadsplanelagstiftnin— gen hade på sin tid tillkommit för att skaffa städerna maktmedel mot oresonliga fastighetsägare, men förhållandena. hade i mångt och mycket ändrats. så att lagstiftningen måste i lika mån taga sikte på att skydda fastighetsägarna mot övergrepp från kommunens sida. Det vore därför av yttersta vikt, att man

ej i lagstiftningen halkade förbi, utan fastmer tydligt angåve de skyldigheter, som ålåge kommunerna, ävensom tidpunkterna för dessa skyldigheters inträ— dande.

25.

Fastighetsregisterkommissionen: Vid jorddelningsförrättning torde knappast områden undantagas »för den allmänna samfärdseln eller' rörelsen» utan för delägarnas eller vissa delägares gemensamma behov. Att områden, som avsåges i paragrafens andra stycke, skulle avstås utan ersättning, ansåge kommissionen obilligt. Vad menades med »annan i marken befintlig ledning» i paragrafens sista stycke? Kommissionen befarade, att stycket vid tillämpningen kunde med- föra stora överraskningar.1

Liknande anmärkning har framställts av kammarkollegtnm2 samt av 'kommu- nalfullmäktige i Tierp, som tillika ifrågasatt, att bestämmelsen i tredje stycket om avstående utan ersättning av vissa avloppsledningar såsom allt för betung- ande för fastighetsägaren borde utgå.

Stadsförbandets beredning: Beträffande de i 12 kap. 2 % föreslagna bestäm- melserna angående allmän och enskild vägs avstående anmärktes, att den i andra stycket angivna förutsättningen för skyldighet att avstå mark, som undantagits såsom vägar eller dylika områden, nämligen att desamma >>för sådant ändamål upplåtits», syntes innebära en obehövlig inskränkning.

Liknande anmärkning har framställts av åtskilliga andra myndigheter även- som av kommunaltekniska föreningen, som ansett, att, sedan mark till enskild väg av det slag, som i andra stycket avsåges, blivit 1 laga ordning avsatt, staden skulle, därest behov förefunnes att taga marken 1 anspråk för i stadsplanen avsett ändamål, äga att förfoga däröver, oavsett om marken redan blivit upp— låten därtill eller icke.

F astighetsdirektören Hasselquist har ansett, att därest den av stadsförbundets beredning ifrågasatta justeringen vore möjlig att genomföra, densamma vore önskvärd för kommunernas del.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning har framhållit, att om uttrycken »avstås» och »tillfalla» ej vore liktydbara, torde i realiteten intet vara. vunnet med bestämmelserna i förevarande paragraf.3

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: Stadgandet i näst sista stycket om avstående i vissa fall av avloppsledningar utan ersättning borde på så sätt kompletteras, att av bestämmelsen tydligt framginge, att vid stads övertagande av dylik avloppsledning ledningen skulle befinna sig i fullgott skick. Det borde även angivas, att kostnad för komplettering av den övertagna ledningen samt den ytterligare kostnad, som kunde uppstå för anläggande av huvudledningar i enlighet med för området uppgjord beräkning, skulle bestridas av vederbörande fastighetsägare.

Önerlantmätaren i Gotlands län: Bestämmelserna i 2 % avsåge viss mark. som upplåtits till väg eller parkområde. Sådan mark skulle under angiven förut- sättning avstås till samhället utan ersättning. Det vore emellertid att märka. att samfällda eller andra. dylik-a vägar kunde hava varit upplåtna för sådant ända— mål, men upphört att begagnas, emedan vägnätet på grund av förändrade för—

1 Se även under 3 kap. 6 €. * Extra kammarrådet Schalling har lämnat paragrafen utan anmärkning. 9 Se ovan sid. 220.

hållanden lagts om. Detta vore ju ytterst vanligt exempelvis efter tillkomsten av ny järnväg. Med den formulering, som givits åt paragrafens andra stycke, skulle den uppfattning kunna hävdas, att vägmarken i allt fall borde avstås till samhället utan ersättning, därest området sammanfölle med gata. Emellertid förefölle detta icke fullt rättvist. Sedan jorden upphört att användas för det ändamål av väg, vartill den varit avsedd, hade den i fastighetsägarens hand ett värde, från vilket han icke borde tvingas avstå utan ersättning.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Mot bestämmel- serna om vägmarks avträdande till staden vore i huvudsak intet att erinra med undantag därav, att den i andra stycket angivna förutsättningen för skyldighet att avstå mark syntes som en mindre önskvärd inskränkning. Om stadsplan lades över ett område, för vil-ket förut styckningsplan blivit i vederbörlig ordning på enskilda exploatörers begäran godkänd, så skulle staden med sagda inskränkning ej få. på sig överlåten den i styckningsplanen avsatta vägmarken, även om denna helt sammanfölle med gator i stadsplanen, med mindre vägmarken vore upplåten för den allmänna samfärdseln. Då det knappast funnes anledning antaga, att exploatören utan kompensation uppläte vägmarken för den allmänna samfärd- seln utan nöjde sig med att lämna från området avstyckad fastighet rätt till erforderlig utfartsväg, så skulle vägmarken, även efter stadsplanens faststäl- lande, förbli i exploatörens ägo. Möjligen skulle staden med stöd av stadgandena i 3 % kunna förvärva den i gator ingående vägmarken genom att iordningställa densamma för allmän samfärdsel. Ett dylikt förfarande torde emellertid med hänsyn till sina konsekvenser icke komma att av staden tillämpas. Någon anledning att under sådana förhållanden göra skyldigheten att avstå vägmarken beroende av, om den blivit upplåten för allmän samfärdsel, torde så mycket mindre föreligga, som dylikt villkor ej gällde exempelvis i fråga om vägar, som avsatts vid ägostyekning o. d. — En komplettering borde dessutom göras, så att paragrafens bestämmelser även komma att gälla mark, som vid avstyck- ningsförrättning utan plan belagts med vägservitut. Vare sig avstyckningsplan förelåge eller ej, skulle varje avstyckning beredas rätt till nödig utfartsväg, och därför rådde i regel ej någon principiell skillnad mellan väg i ena eller andra fallet. En dylik komplettering torde vara av behovet särskilt påkallad, om avstyckningsinstitutet komme att slopas för städerna och planläggningen skedde uteslutande genom stadsplan.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Billig hänsyn till markägare torde förutsätta, att om gemensamt vägundantag inginge i stadsplan såsom kvartersmark, borde markägarna i motsvarande grad befrias från utgivande av gatumarksersättning. Då uttrycklig bestämmelse i detta avseende saknades, torde kunna förekomma, att markägare finge erlägga gatumarksersättning två gånger. Ersättningsskyldighet enligt lagens mening borde dock i allmänhet få anses fullgjord i och med avstående av vägundantaget.

53%.

F astighetsregisterkommissionen har ansett, att ordet »förmån» i slutet av paragrafens första stycke borde utbytas mot »avgift» eller annat liknande uttryck.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning: Beträffande i paragrafen av— sedd vägmark hade de sakkunniga tillagt staden end—ast nyttjanderätt, och före- skreves härvid att, i händelse för vägens begagnande utginge avgäld eller annan

sådan förmån, staden efter besittningstagandet av marken skulle vara därför ansvarig. Att innehavaren av en i dylik enskild vägmark fastställd inteckning med hänsyn till de stora värden, som i gatumarken förefintliga, staden tillhö— riga ledningar av skilda slag kunde representera, hade möjlighet att genom exekutivt förfarande på stadens bekostnad bereda sig en oskälig vinst, torde emellertid ligga i öppen dag. Avdelningen kunde därför icke giva sin anslut— ning till här ifrågavarande stadgande utan hölle principiellt på att all i stads— plan upptagen gatumark borde, innan densamma såsom gata upplätes, avstås till staden.

55.

Stadsförbundets beredning: I 12 kap. 5 % hade upptagits vissa bestämmelser, avseende att bereda stad möjlighet till sanering av trång, oredig och ur hygie- niska eller andra synpunkter olämpligt bebyggd stadsdel. Mot dessa bestäm- melser gjordes följande erinringar. Paragrafens första stycke borde så kom- pletteras, att stadsbyggn-adsbestämmelser erhölle samma verkan som stadsplan. Orden >>huvudsakligen obebyggd» i andra stycket innebure en omotiverad be- gränsning av stads möjlighet att efter Kungl. Maj:ts medgivande förvärva för tryggande av stadens utveckling erforderlig mark ooh borde följaktligen utgå. Slutligen syntes en omformulering av tredje stycket vara erforderlig. Genom hänvisningen till första stycket hade nämligen bestäm-melsen erhållit en trängre betydelse, än som torde vara avsett.

Även med dessa ändringar lede emellertid bestämmelserna alltjämt av en viss oklarhet och vore underlägsna motsvarande på gällande lag byggda bestäm— melser i stadsplanelagskommitténs förslag (27 å), vilka dock borde komplette- ras med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om rätt för Konungen att medgiva stad att enbart lösa å marken befintlig byggnad för nedrivning.

Kommunaltekniska föreningen: I 5 % gåves staden lösenrätt även till viss, i byggnadskvarter ingående mark under angivna förutsättningar. Olika tolk- ningar av sådana bestämningar, såsom »vars lämpliga användning i enlighet med stadsplanen ej i annat fall kan anses tryggad» eller >>för tryggande av stadens utveckling finnes nödigt», syntes föreningen vara att förvänta i fler- talet fall, då denna paragraf tillämpades, varför föreningen funne det ange— läget och för kommunernas sunda utveckling lyckligt, att staden här utan in— skränkning gåves lösenrätt till ifrågavarande, i byggnadskvarter ingåen— de mark.

Stads—ingenjörskontoret ?? Stockholm: Den rätt. som staden skulle erhålla att utan vidare lösa till sig i byggnadskvarter ingående mark inom äldre stadsplaneområde, sådan densamma föreslagits i 5 %, torde vara önskvärd, och med hänsyn till att staden ej kunde förvärva marken annat än genom expro- priation torde även den enskildes rätt få anses tillvaratagen.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: I 5 % gåves åt staden vissa möjligheter att expropriationsvägen förvärva i byggnadskvarter in- gående mark, vartill staden eljest ej hade lösningsrätt. Tillstånd till dylik ex— propriation kunde emellertid ej erhållas, med mindre det kunde visas, att i annat fall antingen markens lämpliga användning i enlighet med stadsplan eller stadens utveckling skulle äventyras. Det första fallet ägde tillämpning inom huvud— sakligen bebyggt och det senare inom huvudsakligen obebyggt område. Med den snäva begränsning, som i lagförslaget givits åt stadsplanebegreppet. vore det ej nog, att markens användning i enlighet med stadsplanen tryggades. Minst lika viktigt vore att trygga användningen i enlighet med stadsplanebe-

stämmelserna. Det syntes alltså önskvärt att komplettera paragrafen i'detta syfte, liksom att ej begränsa stads möjlighet att för nedrivnmg lösa befmtlig byggnad till huvudsakligen bebyggt område.

6—8 åå.

Kammarkollegium: I 6 8 %% användes omväxlande uttrycken >>tomt>> och »tomtområde» i till synes enahanda betydelse, vilket vore otillfredsställande. — Det i 6 % omförmälda >>värde>> syntes rimligen böra avse såväl mark som därå uppförd byggnad. _ Den i 6 % föreslagna företrädesrätt för stad till lösen syntes otillfredsställande motiverad och icke böra ifrågakomma. I följd därav borde även uttrycket i 7 % »där staden ej äger del i området» utgå..

Stadsförbundets beredning har mot den formella avfattningen av 6 och 7 %% anmärkt, att den vore mer än skäligt svårförståelig och att paragraferna syntes icke helt sammanstämma med varandra.

Stads—ingenjörskmztoret ?? Stockholm: Vad beträffade enskilda markägares ävensom stadens rätt att till sig lösa tomt, när delar av tomten vore i flera ägares hand, torde staden enligt lagförslaget i någon mån blivit gynnad på de enskilda markägarnas bekostnad. I talrika fall ägde staden av en sådan tomt endast en mycket liten del, någon tomtremsa, som tidigare varit gatu— eller parkområde, något allmänt vägområde eller dylikt, och i sådana fall torde staden ej böra hava något företräde att lösa tomten i sin helhet.

Beträffande fastighetsbildningen torde det vara svårt att på ett enkelt och smidigt sätt lösa de tvister, som kunde uppstå, när delar av en tomt komme i olika ägares hand, och allt, vad som kunde göras för att underlätta uppgörelser- na av sådana fall för den enskilde markägaren, borde göras. Man måste här ihågkomma, att tomtindelningarna stundom beslutades i strid mot den enskilde markägarens direkt uttalade önskan, ävensom att byggnadsnämnden i regel vid tomtindelningar av dylikt slag vore så bunden av stadsplan och andra för— handenv—arande förhållanden, att nämnden ej på ett lämpligt sätt kunde lösa tomtindelningsfrågorna utan större eller mindre förfång för den enskilde mark— agaren.

Lagbestämmelserna borde därför göras så smidiga som möjligt. när det gällde uppgörelse mellan ägare av olika delar av en administrativt bildad tomt. I varje fall borde icke staden 'på något otillbörligt Sätt gynnas som i 6 % föresloges.

Kommunalfnllmäktige i T ierp hava ansett, att uttrycket »tomtdel» i 6 % borde förtydligas och att i värdet för tomtdel borde inbegripas, förutom mark— värdet, åbyggnader eller annan anläggning å tomten.

Överlantmätaren ?? Gotlands län: I 12 kap. 6 och 7 %% omnämndes det fall, då tomt skulle bildas av särskilda delar, som vore i olika ägares hand. Här borde erinras om de svårigheter, vilka mötte för tomtbildningens ordnande, då i tomten inginge mark, som vid lag-a skifte eller annan delningsförrättning av- satts för gemensamt behov (även annat än väg). Det vore i verkligheten icke tillräckligt ordnat för ändamålet med bestämmelsen, att samhället skulle äga rätt att lösa erforderligt tomtområde, om tomtbildningen icke kunnat genom- föras inom ett år efter fastställandet å tomtindelning. Här krävdes möjlighet att ordna förhållandena på kortare tid och med mindre omgång. I fall, då de andelsberättigade fastigheterna vore få till antalet, kunde det visserligen vara möjligt att ordna tomtbildningen genom avtal. Men då. såsom förhållande i visst fall förelåge på Gotland (Hemse municipalsamhälle), samfällighet till— hörde kanske ett hundratal fastigheter, vore det omöjligt att ordna tomtbild—

17—297109.

ning genom frivilligt avtal. Att tillämpa expropriationsförfarande från fall till fall vore icke heller lämpligt såsom ledande till fullständigt onödiga kost— nader. Det enklaste vore att tillerkänna samhälle omedelbar rätt att expropriera samfällighet, som enligt fastställd stadsplan skulle ingå i kvartersmark. Sam- hället vore då i tillfälle att tillhandahålla den för tomtbildxningens genomfö— rande erforderliga. marken, så snart behov därav uppstode. Bestämmelserna om ägoutbyte vore icke tillräckliga för ändamålet.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: 1 6 % infördes bestämmel— ser till borttagande av den hittills staden åliggande skyldigheten att genom inlösen av tomtdel, där delar av tomt vore i olika. ägares hand, stå såsom mellanhand vid de olika tomtdelarnas förening. Ägaren av den värdefullaste tomtdelen,_ eller, om denne ej vill använda sig därav, annan delägare, erhölle nu rättighet att genom expropriation förvärva övriga tomtdelar. Genom dessa stadganden undanröjdes en hittillsvarande brist i lagstiftningen, varför den ibland till användning komna utvägen att genom nedrivuing av byggnad å bebyggd tomtdel undgå lösenplikt gjordes överflödig.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Den i 6 % åt stad tillerkände. rätten att framför annan delägare lösa tomtområde, i Vilken den hade del, inne— bure ett allvarligt hot mot enskilda tomtägare. Motsvarigheten i gällande lag- stiftning hade visat sig vara vapen i händerna åt kommunala myndigheter att på ett otillbörligt sätt trakassera enskilda. markägare. Innehavet av en än så obetydlig del av en tomtplats vore i stadens hand en möjlighet att förhindra, att en i övrigt utmärkt tomtplats bebyggdes, dels genom att neka försäljning av denna del, dels genom hot om inlösen av den större delen. Härom vore ej så mycket att säga, om icke genom stadens egen medverkan den större delen ofta disponerats så, att allvarlig olägenhet kunde uppstå. av ett sådant förfa- ringssätt för ägaren. Det vore nu en vanlig tendens i smärre städer och sam- hällen att vid tillämpandet av lagföreskrifter av hithörande slag anlägga allt för subjektiva synpunkter. I större städer, där ansvariga ämbetsmän handhade tillämpning och övervakning, framträdde ej dessa förhållanden lika starkt, vilket torde vara förklaringen till att de sakkunniga ej beaktat denna sida. av saken.

9 %?

Fastighetsreglstcrkommissionen har under framhållande, att förslaget icke upptoge någon rätt till dispens beträffande förbudet att bygga å tomt, varav särskilda delar äro i olika ägares hand, uttalat sin anslutning till denna för— slagets ståndpunkt.

Stadsförbundets beredning: Bestämmelserna i 12 kap. 9 %, vari närmare an- gåves, när stad skulle vara pliktig att utöva staden tillkommande rätt att lösa gatumark, parkområde m. m., motsvarade närmast 31 och 32 %% i stads— planelagskommitténs förslag men innebure en genomgripande omarbetning av dessa bestämmelser. Denna omarbetning hade icke medfört någon förbättring. Genom återinförandet av relationen mellan lösen och >>hel tomt» torde de sak— kunniga även hava. återinfört de svårigheter, som yppats vid tillämpningen av nu gällande lagstiftning. Uttrycket »svarar mot fastighets storlek» syntes oklart. En försämring syntes vidare vara, att sista stycket i 31 % i kommitténs förslag uteslutits. Den gatumark, som fastighetsägare skulle vara skyldig er— sätta, måste nämligen städse få anses på skäligt sätt utnyttjad. Slutligen vore det orimligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, göra stads skyldighet att lösa

1 Se även uttalande å sid. 121 och fi".

parkområde beroende av huruvida rätten att fritt avverka å området befintlig skog berövades markägaren.

Kammarkollegium.' Ifrågasättas kunde, huruvida ej den i 9 % fjärde stycket ägare av skogsbeväxt område tillagda. rätt att påkalla stads lösningsplikt borde, på, sätt i annat avseende ägt rum i 11 %, kompletteras med en alternativ rätt för markägaren att i stället erhålla skadestånd för den olägenhet, som förorsakats honom. — Nu omhandlade stycke syntes för övrigt i sin nuvarande redigering icke kunna logiskt anknytas till stadgandena i övrigt.

Stockholms stads ombudsman: Den i 12 kap. 9 % andra stycket stadgade skyl— digheten för staden att i där avsedda fall lösa i kvarter ingående del av fastighet, oaktat därav kunde bildas en eller flera hela tomter, syntes obillig och icke påkallad av något fastighetsägarens berättigade intresse. Bestämmelsen vore dessutom synnerligen oklar. Den borde därför utgå.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: De ifrågavarande lagbestämmelserna vore avsedda att på ett lojalt och rättvist sätt tillvarataga den enskilde mark- ägarens intressen. Principiellt vore intet att invända, men på grund av lagens formulering kunde tvister lätt tänkas uppkomma, där markägaren ville ålägga staden en omfattande lösenskyldighet.

Stadsmyndighetema i Visby hava funnit bestämmelserna i andra stycket allt för svävande och ansett, att gränsen för lösningsplikten borde tydligt be- stämmas, t. ex. genom angivande av minsta tomtareal i prooent av hela fastig- heten, eventuellt oli-ka procentsatser för olika byggnadssätt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Även nu gällande bestämmelser om stads lösningsplikt, vilka i förslaget ersatts med 9 %, syntes i vissa fall mindre tillfredsställande. Intill hela tiden till dess gatureglering bleve genom— förd kvarstode förbud för nybyggnad. Härigenom kunde markägaren under åratal förhindras att förbättra eller ens genomgående reparera sitt hus och därigenom på rationellt sätt använda detsamma. Förbudet mot bebyggande av gatumark och annan umark, avsedd till allmän plats, hade också enligt länssty- relsens erfarenhet vållat markägare betydliga och onödiga olägenheter. Önsk- ligt vore därför, om lagstiftningen kunde erhålla ett. sådant innehåll, att, på samma gång som stadens berättigade intressen skydda-des, markägarna icke nödgades vidkännas allt för stora inskränkningar i möjligheten att utnyttja marken under den ofta mycket långa tiden, innan marken av staden toges i anspråk. I stadsplanekommitténs betänkande, 31 och 32 åå, funnes uppslag, som torde vara värda att tag-a vara på. '

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Om en fastighet inginge i stadsplan, och det efter tomtindelning visade sig, att av fastigheten ej återstode hel tomt, vore staden alltid pliktig utöva sin lösningsrätt, som skulle tillämpas i fråga om tomtdelar, gatumark eller parkområde. Men även i det fall en eller flera hela tomter återstode, hade staden samma plikt, när dessa tom- ter ej medgåve bebyggande i sådan utsträckning, som svarade emot fastighetens storlek, läge och övriga förhållanden. Då. det, så snart ej hela fastigheten be— stode av hela tomter, alltid torde kunna göras gällande, att bebyggandet ej kunde ske i nyssnämnda utsträckning, skulle härav följa-, att staden bleve lösningsskyldig till snart sagt alla tomtdelar liksom till all i gator och parker ingående mark. Som detta vore orimligt och näppeligen heller kunde hava varit förslagsställarnas mening, måste en omredigering av paragrafens bestäm— melser företagas, så att staden ej komme att betungas med proportionsvis större lösningsskyldighet än enligt gällande lag.

Vid expropriationer till följd av ändring i stadsplanen framställdes ej sällan

yrkanden om skadestånd, på grund av att markens utnyttjande genom sam- tidig ändring i de särskilda bestämmelserna i avseende ä sättet för byggnads— kvarterens användande förmenats ej kunna ske lika fördelaktigt som förut. Visserligen torde dylikt yrka-nde ej lagligen kunna bifallas, men det vore å. andra sidan ej otroligt, att expropriationsnämnd i mer än ett fall tagit hänsyn till dylikt yrkande vid fastställande av ersättningsbelopp. På grund härav och då rubriken till 12 kap. sedd i samband med stadgandet i 11 % sista stycket möjligen kunde giva stöd åt den uppfattning, som tagit sig uttryck i dessa yrkanden. föresloges. att i lagen uttryckligen utsades, att stad ej vore pliktig ersätta skada, som förmenades uppkomma genom stadsbyggnadsbestämmelser— nas tillkomst eller ändring (se vidare under kap. 32 % 4).

10 %.

Fastighetsregz'sterkommissionen har förordat de sakkunnigas här framlagda förslag.

11 %.

Extra karmnarrådet Schalling, med vilken generaldirektören Grefberg in- stämt, har yttrat rörande denna paragraf: Enligt sista stycket vore, utom i de fall i denna paragraf stadgades, stad icke pliktig ersätta skada, som uppstode i följd av stadsplans fastställa-nde eller genomförande. På sätt närmare utvecklats beträffande motsvarande bestäm-melse under 3 kap. 8 %, syntes stadgandet i sin nuvarande lydelse icke kunna tillstyrkas.

Sveriges fastighetsägareförbund: Enligt den avfattning, paragrafen erhållit, torde ej rätt till ersättning föreligga för ägare till fastighet vid gata, som genom stadsplaneändring förändrats från gata med genomgående trafik till återvänds- gränd. Att emellertid ersättning i dylikt fall borde utgå, förefölle fullt rim- ligt, i synnerhet som den skada, som drabbade fastighet vid gata, som på så sätt skulle avstängas, kunde uppgå till betydande belopp. Uti paragrafen borde jämväl intagas bestämmelse om skyldighet för stad att lämna ersättning, därest staden genom införande av särskilda byggnadsbestämmelser, exempelvis om lägre hushöjd, inskränkte den rätt till bebyggelse, som förut tillkom äga- ren, och borde enahanda bestämmelse intagas uti 3 kap. 8 %.

Stockholms fastighetskmztors gatureglerirzgsa'vdelning har ansett, att 11 % borde avfattas i direkt överensstämmelse med nu gällande lag (1 kap. 30 %), kompletterad med tredje stycket i paragrafen.

Stadsingeniörskontoret i Stockholm: Stadens skyldighet att utgiva skade- stånd för de olägenheter, som tillfogades markägare på grund av stadsplans eller generalplans genomförande, vore sammanförda i 11 å i detta kapitel. Denna stadens skadeståndsskyldighet vore dock ganska inskränkt. Den kunde endast komma i fråga, när fastighet vore belägen vid ett område, som upptoges som gatu— eller parkmark, men som på grund av ändring i stadsplanen helt eller delvis bleve använt för annat ändamål, än som förut varit bestämt, eller också om för området eller del därav man fastställde annat höjdläge.

Under sådana förhållanden vore dock staden skyldig ersätta den skada, som uppkomme därav för ägaren av fastigheten eller för den, som hyrde denna eller som hade nyttjanderätt eller servitut. Detta stadgande gällde även i till- lämpliga delar beträffande fastigheter, belägna vid allmänna vägar eller om- råde. som enligt generalplan skulle upplåtas till huvudtrafikområde.

Det vore självklart, att lagstiftningen icke finge skrivas så, att den direkt uppammade skadeståndskrav från en enskild markägares sida mot kommunen,

och de viktigaste tillfällena, då en enskild markägare lede skada, infölle givet- vis, om gatn- eller parkmark bleve bebyggd eller om gatan ändrades till sitt höjdläge. Särskilt andra stycket i denna paragraf hade ett värdefullt komplement till stadgandena i 2 Q, att allmänna vägar, som ingå i stadsplaneområden, skulle tillfalla samhället. Fastigheter vid sådana allmänna vägar, vilka komme att ingå. i blivande stadsplaner som kvartersmark, förlorade genom stadsplanen sin fasadrätt och sin utfartsväg, och detta vore givetvis det svåraste intrång på en fastighet, och stadens skadeståndsskyldighet vore i detta fall utan vidare klar. Övervägas kunde, om icke i detta. sammanhang bestämmelser borde upp— tagas angående principen för beräknande av gatumarksersättning för fastighet, som på detta sätt miste sin fasadrätt och sin utfart.

Men även om man utginge ifrån, att skadestånd på grund av stadsplaneänd- ring skulle utgå endast om verkliga olägenheter för fastigheten förelåge, torde bestämmelserna i 11 5 av lagförslaget icke vara tillfyllest för att i princip skydda markägare mot värdeminskning av hans fastighet genom stadsplane- ändringar. Sättet för tomtmarkens utnyttjande vore i de moderna stadsplanerna synnerligen detaljerat, och det nu föreliggande lagförslaget förutsatte en än längre gående detaljering i fråga om stadsbyggnadsbestämmelser. Hushöjderna enligt moderna bestämmelser i Stockholm varierade mellan 1 och 13 våningar, och det vore ingalunda några rent teoretiska spekulationer, när man ifråga— satte, att ett kvarter med bestämmelser om envåningshus finge sina bestämmel— ser utbytta mot bestämmelser om att få uppföra hus till fem eller sex vå- ningars höjd.

Med de ingående stadsbyggnadsbestämmelser, som man i nuvarande lagför- slaget ansåge skola ersätta tidigare bestämmelser i byggnadsstadgan och bygg- nadsordningen, vore det en självklar sak, att ändringar i byggnadsbestämmel— ser kunde medföra olägenheter för markägaren och värdeminskning av hans tomt.

Enligt senaste stadsplan för exempelvis Atlasområdet i Stockholm finge å hela den bebyggbara ytan i kvarteret Kolven endast uppföras hus till en höjd av en våning med nu gällande stadsplanebestämmelser. Gatubredden mellan detta kvarter och vidliggande kvarteret Pistongen vore endast 6 meter, och avståndet mellan huslinjerna vore endast 12 meter. Det vore mycket väl tänk- bart. att i en framtid krav kunde uppstå på att få uppföra byggnad till 5 eller 6 våningars höjd i kvarteret Kolven till stor båtnad för markägaren i detta kvarter, men till stor olägenhet för en del av markägarna i kvarteret Pistongen. Vissa av dessa tomter förlorade sin fria utsikt åt söder. Funnes ingen bestäm- melse om möjlighet att utfå skadestånd för värdeminskning för en fastighet på grund av ändrade byggnadsbestämmelser, borde möjligheten att besluta ändring av byggnadsbestämmelserna vara ytterligt begränsade.

Saknaden av bestämmelser angående skadeståndsskyldighet vid ändring av stadsbyggnadsbestämmelser för ett område torde komma att i hög grad försvåra stadsbyggnadsbestämmelsernas antagande i en framtid. Klagomål från mark- ägare rörande oväsentliga ändringar i stadsplanen måste tillmätas stor bety- delse på grund av lagförslagets principiella avståndstagande från möjlighet att utgiva skadestånd i samband med ändring i stadsbyggnadsbestämmelserna. Kontoret ansåge för sin del. att det vore såväl till kommunens som markägarens fördel, om dylik bestämmelse förefunnes i lagförslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett bestämmelserna i 11 % sista stycket (och i 3 kap. 8 %) till sina konsekvenser oberäkneliga och att de kunde

tänkas medföra obilligheter mot markägarna, men att de måhända vore nöd- vändiga för säkerställande av upprättade planers genomförande. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund hava föreslagit, att i lagen uttryckligen sades, att stad ej vore skyldig ersätta skada, som uppkomme genom stadsbyggnadsbestämmelsers tillkomst eller ändring.

13 KAP.

Om anordnande av vissa utfartsvägar inom stadsplanelagt område i stad samt om upplåtande till allmänt begagnande av i stadsplan upptagen gatumark och parkområde.1

lå.

stadsförbundets beredning: I 13 kap. 1 och 2 %% hade de sakkunniga i likhet med stadsplanelagskommittén stadgat skyldighet för den, som bebyggde mark inom byggnadskvarter, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, att därifrån anordna utfartsväg och nödigt avlopp. I motsats till kommittén hade de sakkunniga däremot icke stadgat förbud mot nybyggnad i fall, varom här vore fråga, intill dess utfartsväg och avlopp anordnats eller säkerhet därför ställts. Detta syntes vara en brist.

Liknande uttalanden hava gjorts av Stockholms fastighetskontors gaturegle- ringsvavdelning, som tillika framhållit, att begreppet nybyggnad i detta sam— man-hang avsåge endast >>nybyggnad>> enligt sta-dsplanelagens mening, sålunda ej nybyggnad enligt byggnadsstadgans och byggnadsordningarnas mera. tekni— ska betydelse.

Fast'ighetsdi'rektören Hasselquist har anslutit sig till de sålunda framförda synpunkterna.

Kommunaltekniska föreningen: Det torde få anses nödvändigt att stadga byggnadsförbud för tomt, vilken icke vore belägen vid upplåten gata, till dess ägaren antingen ordnat utfartsväg och avlopp från tomten eller ställt nödig sä— kerhet därför. Tomtägare borde i sådant fall förvärva eller utverka rätt att dis— ponera den enskilda mark, som kunde erfordras för utfartsvägen. Därest väg— marken vore i stadens ägo, kunde dock befintliga uthyrningar nödvändiggöra, att tomtägaren även ersatte staden för de förluster, som bleve en följd av hyres- kontraktens hävande.

Stadsfullmäktige och byggnadsstyrelsen i Nässjö m. fl. hava framställt er- inran av samma innebörd som kommunaltekniska föreningen.

Byggnadsnämnden i Uppsala (i överensstämmelse med stadsarkitekten G. Leche): Det vore nödvändigt att inflika en bestämmelse om att innan bygg- nadslov meddelades, säkerhet skulle ställas för att utfartsväg och nödigt avlopp verkligen anordnades, då eljest kunde riskeras, att byggnaden bleve svåråtkom— lig och ur sundhetssynpunkt mindre tillfredsställande.

Kommunalfullmäktige i Tierp hava ansett, att föreslagna skyldigheten för fas- tighetsägare att anordna utfartsväg vore väl sträng. Om staden men ej fastig— hetsägaren hade behov av väg, vars byggande skulle draga avsevärd kostnad, borde kostnaden icke rimligen drabba fastighetsägaren.

* Rörande uttalanden av mera allmän innebörd hänvisas till den därför %. sid. 132—1381äm— nade redogörelsen.

Stadsförbundets beredning: En nyhet i de sakkunnigas förslag, som föran- ledde erinran, vore den i 13 kap. 2 % stad ålagda ovillkorliga skyldigheten att utan ersättning ställa. staden tillhörig, för allmän samfärdsel avsedd obebyggd mark till förfogande för anordnande av utfartsväg och avlopp från fastighet, invid vilken gata ännu icke blivit upplåten till allmänt begagnande. I vissa fall kunde denna skyldighet komma att innebära ett oskäligt betungande av stad. Det område, vars disponerande krävdes, kunde exempelvis vara uthyrt för längre tid med god inkomst för staden. I sådant fall måste ett omedelbart upplåtande av området bliva förenat med ekonomiska uppoffringar för staden i form av hyresförlust och skadestånd. En mindre kategorisk formulering av skyldigheten syntes med hänsyn härtill nödvändig.

Kammarkollegietm. har instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del yttrat.

Stockholms fastighetskontors gatureglcringsavdelning m. fl. hava framställt erinran i samma hänseende.

F astighetsdirektören Hasselquist har ej haft något att erinra mot en omfor— mulering i antydd riktning.

45.

Byggnadsstyrelsen: 4 % tredje stycket motsvarade gällande lags 34 % tredje stycket men med det tillägget, att förutom vid vidgning av befintlig gata skulle även vid vidgning av torg eller annan dylik allmän plats ny del upplåtas för allmänt begagnande, i den mån tomt invid densamma blivit i enlighet. med gäl— lande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser bebyggd. Denna komplettering, att även torg och annan plats skulle vidgas i mån av varje särskild tomts bebyg- gelse i nytt byggnadsläge, syntes styrelsen värd beaktande. Det kunde dock ifrågasättas, huruvida icke dylika partiella utvidgningar kunde giva upphov till vissa svårigheter. Särskilt vid sådana fall, där platsutvidgningen avsåges att på enhetligt sätt planteras, torde det i allmänhet få anses önskvärt, att så— dana upplåtelser och anordningar genomfördes i ett sammanhang.

Stadsförbundets beredning: 1 stadsplanekommitténs förslag till stadsplane- lag, 46 %, funnes intagen en bestämmelse, att med länsstyrelsens medgivande gata ' må upplåtas till mindre bredd än den i stadsplanen angivna, där antagligt vore, att samfärdseln och den allmänna hälsovården kunde tillsvidare på dylikt sätt behörigen tillgodoses. Säkerligen räknade kommittén med att viss vanprydnad komme att bliva följden därav — detta torde nämligen i regeln icke kunna und- vikas — men ansåg, att hänsynen härtill måste underordnas sparsamhetsin- tresset. De sakkunniga hade 1 sitt förslag (13 kap. 4 %) upptagit ett motsva- rande stadgande. men genom att till den av kommittén föreslagna förutsätt— ningen för medgivandet foga det ytterligare villkoret, »att vanprydnad ej där- igenom uppstår», hade de samtidigt i avsevärd mån hindrat stadgandets till- lämplighet.

Kammarkolleginm har instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del yttrat.

Komnmnalteknz'ska föreningen: Beträffande bestämmelserna i sista stycket av 4 % angående medgivande för stad att till mindre bredd, än stadsplanen angåve, upplåta gata till allmänt begagnande, hade föreningen funnit stadgad fram— ställning till länsstyrelsen om sådant medgivande medföra onödig tidsutdräkt. Lagförslagets syfte i denna del syntes lika betryggande men enklare kunna

uppnås, om avgörandet av dylik fråga lades hos stads vederbörande myndighet, vars beslut i sådant fall skulle kunna hos länsstyrelsen överklagas.

Södra Sveriges byggnadstekniska Samfund: I 4 % infördes ny beräknings- grund för stads skyldighet att upplåta gata. Samfundet ansåge, att gällande bestämmelser vore att föredraga, endast de kompletterades med definition å be— greppet gatudel. Likaledes önskvärd vore anvisning om formellt fastläggande av tidpunkten för gatas upplåtande, om möjligt även utbytande av bestämmel- sen om >>gatas iordningsställande efter ortens sed» mot annan mindre svävande föreskrift. '

Stockholms fastigluetskontors gaturegleringsandelning: De i 4 % angivna. reg- ler beträffande tidpunkten för gators och allmänna platsers upplåtande till all- mänt begagnande kunde avdelningen icke biträda, då de för stad utgjorde en klar försämring av nuvarande förhållanden och därjämte för den enskilde tomt— ägaren kunde komma att verka mycket ogynnsamt. Avdelningen föresloge bibe— hållande i huvudsak av nu gällande och av 1916 års kommitté upptagna be— stämmelser. Dock ville avdelningen förorda komplettering av dessa med de sak- kunnigas förslag i första styckets sista del »dock att . . . särskilda tomter», samt i fjärde stycket. Därtill torde krävas, att begreppet »gatudel» i nu gäl— lande lag på ett eller annat sätt definierades, så att tveksamhet ej rådde angå— ende vad därmed avsåges i lagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Mot de sakkunnigas förslag rörande tiden för gatas eller gatudels upplåtande vore intet att erinra. Dock torde böra upp- märksammas, att bestämmelsen om att sammanlagda tomtlängden skulle upp- gå till minst hälften av kvarterets längd medförde, att upplåtande av gata eller gatudel kunde komma att uppskjutas längre tid än vad nu vore fallet. Mycket lämplig vore bestämmelsen att. »därest inom kvarteret tomter i följd från förut upplåten gata eller huvudtrafikområde eller allmän väg äro bebyggda i över- ensstämmelse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser, gatan skall upplåtas framför dessa särskilda tomter». Något missnöje med eller nå- gon olägenhet av bestämmelserna rörande tidpunkten för upplåtande av torg och annan dylik allmän plats till allmänt begagnande hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant. icke försports, varför anledning knappast torde föreligga till de i 4 % andra stycket och 9 % föreslagna, för stad strängare bestämmelserna i förevarande hänseende. Sådant medgivande, som omnämndes i sista stycket av 4 %, torde icke böra meddelas tillsvidare utan endast på viss tid, och ny prövning vid utgången av denna tid äga. rum.

Myndigheterna i Norrtälje hava avstyrkt den föreslagna förändringen rö- rande tiden för upplåtande av gatudel till allmänt begagnande.

Myndigheterna i Sundbyberg: Gatas upplåtande för trafik enligt förslaget innefattade skärpta krav mot staden. Därför syntes fullgiltiga skäl icke hava anförts, med undantag för de fall, att allenast en sida av gatan kunde bebyg- gas. För gator av sistnämnda slag borde 1916 års kommittés förslag godkännas, men i fråga om gata. som bebyggdes på båda sidor, syntes nu gällande bestäm— melser böra bibehållas.

Länsarkitekten i Kronobergs län: Den utformning, som givits bestämmelserna om gatas upplåtande, vore synnerligen otillfredsställande både ur samhällelig och markägaresynpunkt. Det enklaste hade måhända varit, att den nu gällande bestämmelsen bibehållits och i lagtexten införts stadgande om vad som borde menas med gatudel, t.. ex. den del av gata, som begränsades av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer.

Myndigheterna i Karlskrona: På sätt påpekats av fastighetsdirektören Hassel-

quist1 torde det kunna ifrågasättas, huruvida ej den nu gällande principen att låta den sammanlagda bebyggelsen på båda sidor av gatan vara avgörande smidigare än förslaget anslöte sig till trafikbehovet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Medgivande enligt fjärde stycket i paragrafen torde böra lämnas endast för viss tid. En dylik tidsbestämlmelse medförde, att, sedan tiden förflutit, frågan måste underkastas förnyad pröv— ning, därest staden ville ha ytterligare anstånd. Om medgivande däremot läm- nade.—- tillsvidare, bleve det väl i regel den enskilde markägaren, som finge göra framställning om medgivandets återkallande. Men då bleve det merendels denne, som finge visa, att förutsättningar för medgivandet. icke förefunnes, och ' kunde detta mången gång bli rätt så betungande för markägaren.

Gatuchefen i Göteborg: Den i 4 % stadgade föreskriften, att gata eller gatudel skulle upplåtas till allmänt begagnande kvarter efter kvarter ej endast som nu från förut upplåten gata utan även från i generalplan upptaget, för allmänt be- gagnande upplåtet huvudtrafikområde eller från allmän väg, torde bliva för stad i viss mån mera betungande än nu gällande bestämmelser men torde få anses berättigad. Enligt en i samma paragraf intagen bestämmelse skulle upplåtelse av gata ske till full bredd, men kunde enligt sista stycket länsstyrelsen på fram— ställning av stad medgiva, att gata under vissa villkor finge tillsvidare eller under viss tid upplåtas till mindre bredd än vad i stadsplanen angåves. Att till full bredd utlägga en gata, där trafiken ej vore av större omfattning och där vidliggande kvarter ej vore fullt bebyggda, medförde givetvis i många fall onö- diga utgifter för staden. I Göteborg utlades ofta gatorna till mindre bredder än de. som angåves i stadsplanen. för att sedermera, då trafiken eller andra förhål- landen så krävde, utläggas till större eller fulla bredder, och hade detta förfa- ringssätt säkerligen varit till ekonomisk fördel för staden. Visserligen kunde enligt det nya lagförslaget samma tillvägagångssätt fortfarande komma till an— vändning, men då måste i varje särskilt fall länsstyrelsen medgiva, att gata eller gatudel upplåtes till den mindre bredden. Ifrågasättas kunde därför, om icke bestämmelsen skulle så ändras, att det ankomme på stadens vederbörande myn- dighet att med vederbörlig hänsyn tagen till trafikens krav bestämma, huru stor del av gatans bredd. som skulle upplåtas. Eventuellt kunde inryekas den be- stämmelsen. att mindre breda gator, förslagsvis upp till 12 meter, skulle upplåtas till full bredd, under det att undantag härifrån kunde göras för gator, som vore bredare än 12 meter. För att fastighetsägares rätt ej skulle trädas för nära, torde klagomål över stadens åtgärd böra kunna ingivas till länsstyrelsen, som, om klagomålen befunnes befogade, skulle äga rätt ålägga staden att utlägga gata till full bredd.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava ansett önskvärt, om vid denna paragraf kunde inrymmas bestämmelse till tolkande av den inverkan bebyggelse, som funnits före stadsplans upprättande och icke vore i överensstämmelse med denna ellår stadsbyggnadsbestämmelser, kunde hava. (exempelvis inkorporerade om- rål en).

5 %.

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: Första momentet av 5 % hade givits en sådan formulering, att skyldighet för staden att anlägga avloppsled— ning skulle inträda, därest fastighetsägaren påtoge sig kostnaden för ledningen i gatan. Då i de flesta fall den ledningskostnad, som skulle ersättas av fastig— hetsägare, vore större än kostnaden för ledning i gatan vid det förhållande, att

* Se betänkandet sid. 489.

ersättningen borde avse även del av kostnaden för huvudledningar, borde be- stämmelsen ändras så, att tydligt framginge, att även denna kostnad skulle er- sättas eller säkerhet därför ställas, innan skyldighet för staden uppstode att utlägga ledningen i fråga.

6 %.1

Stadsförbundets beredning: Mot det i 13 kap. 6 % intagna stadgandet, att magistraten, i Stockholm överskäthållarämbetet, skulle äga medgiva anstånd med gatas förseende med »slutlig» beläggning, erinrades, att det näppeligen kunde anses rimligt, att nämnda myndigheter skulle pröva dylika detaljer i en stads gatuanläggningsarbeten. För övrigt torde den här ifrågavarande detaljen, lik- som många. andra i de sakkunnigas förslag, vara av den natur, att den icke krävde reglering i lag.

Av liknande skäl avstyrktes. att den avloppsplan, som borde medfölja stads- plan (se 5 kap. 1 % 4 anIIl. i förslaget till stadsbyggnadslag) gjordes till före- mål för formlig fastställelse och följaktligen mäste vid utbyggandet oförändrad lända till efterrättelse. En sådan plan borde kunna utan omgång jämkas, i den man så funnes av tekniska skäl motiverat i samband med bebyggandets fort— skridande.

Kammarkollegium har instämt i vad stadsförbundets beredning i denna. del yttrat.

Fastighetsdirektörmz Hasselquist: Han kunde icke dela den av beredningen rörande gatas förseende med slutlig beläggning framförda uppfattningen. Man måste dock förutsätta, att konflikter rörande här avhandlade detaljer kunde uppstå mellan staden och exempelvis markägare, där det för den enskilde borde finnas möjlighet att vädja till den myndighet, som hade ansvaret för trafik- förhållandena och ordningen överhuvudtaget, vilket allt nära kunde samman- hänga med gatas förseende med »slutlig beläggning». Beredningens uttalande i övrigt syntes oberättigat, då i omnämnda stadgande i 5 kap. 1 % tydligt funnes angivet, att den med stadsplanen förknippade avloppsplanen endast skulle ut— visa den huvudsakliga anordningen av avloppsledningarna.

Kommunaltekniska föreningen har ansett, att stads vederbörande myndighet i stället för enligt lagförslaget magistraten bör vara rätt forum att handhava avgörandet angående tid och sätt för beläggnings utförande.

Liknande erinran har gjorts av stadsfullnviiktige i Lidingön. Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: I 6 % förlades beslutanderätten i fråga om uppskov med gatas slutliga iordningställande till magistraten. Dessa ärenden torde mindre höra samman med magistratens verksamhet än t. ex. fast- ställelse å avstyckning, vilken enligt lagförslaget förlades till länsstyrelsen. Samfundet föresloge därför. att avgörandet även i detta. fall måtte underställas länsstyrelsens prövning.

Byggnadsnämnden i Uppsala (i överensstämmelse med stadsarkitekten G. Leche): Beträffande 6 % tredje stycket torde det vara mycket vanskligt att på. en stadsplan så. i detalj utföra markeringar och beteckningar för träd. plante- ringar oeh gränser mellan olika markmaterial, så att de kunde direkt fastställas i samband med stadsplan. I hittills fastställda stadsplaner torde dylika marke- ringar hava nndantagits från fastställelsen. Bestämmelsen borde därför omfor- muleras så, att planteringar. där sådana lämpligen kunde göras, skulle utföras i samband med gatans iordningställande och eljest så fort ske kunde.

* Se även under 3 kap. 5 &.

.llagistratmz. i Norrköping har ansett det tvivelaktigt, huruvida det vore lämp- ligt att magistrat tillerkändes befogenhet att bevilja anstånd tillsvidare med gatas förseende med slutlig beläggning samt med anordnande av underjordisk avloppsledning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det i paragrafens sista stycke av- sedda anstånd torde i stad, där poliskammare funnes, böra meddelas av denna. Anstånd torde endast böra beviljas för viss tid.

Gatuchefen i Göteborg: De i 6 % givna bestämmelserna., att gata eller gatu- del, då den upplätes, skulle vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt att magistraten, på därom gjord framställning, skulle äga till— stånd att bevilja anstånd tillsvidare eller under viss tid med gatas förseende med slutlig beläggning ävensom med underjordisk avloppsledning enligt fastställd plan, där trafikens och sundhetens fordringar ändock bleve under tiden behöri— gen tillgodosedda, torde i praktiken bliva rätt svåra att tillämpa. Enklare syntes vara. om stad-s vederbörande styrelse, i de flesta fall stadens drätselkammare, ägde att med vederbörlig hänsyn tagen till trafikens och sundhetens fordringar bestämma om beläggningens art och tiden för dess utförande liksom tidpunkten för avloppsledningens anläggande. Eventuellt kunde införas rätt för fastighets- ägare att hos magistraten eller möjligen länsstyrelsen anföra klagomål mot beslutet.

Drätselkammaren i Örebro: Bestämmelsen att gata vid upplåtandet skulle vara planerad i fastställt höjdläge syntes drätselkammaren olämplig. I regel tillginge ju så, att gata vid första upplåtelsen lades i sådant höjdläge, att den först genom det framtida förseendet med mera permanent beläggning komme i det höjdläge. stadsplanen föreskreve. Nu skulle ju visserligen enligt förslaget läns- styrelsen kunna medgiva gatans upplåtande i annat höjdläge än det i stads- planen angivna, men det syntes icke välbetänkt, att länsstyrelsen i varje dylikt fall skulle besväras med lämnandet av särskilt tillstånd. Denna bestämmelse korresponderade också mindre väl med den magistraten tillagda befogenhet att medgiva anstånd med gatas förseende med definitiv beläggning.

Länsstyrelses rätt att medgiva gatas upplåtande till mindre bredd än stads- planen angåve borde enligt drätselkammarens mening ej förbindas med villkoret, att vanprydnad icke därigenom uppstode, då i dylikt fall en viss vanprydnad ju vore ofrånkomlig, vilken emellertid av sparsamhetsskäl torde böra tolereras.

Drätselkammarens i Gävle kommitté har ifrågasatt, huruvida icke drätsel- kammaren i stället för magistraten borde vara den myndighet, som ägde att bestämma om anstånd med gatas slutliga beläggning Och anordnande av av- loppsledning.

Magistraten i Gävle har i anledning av sistnämnda erinran anmärkt, att enär drätselkammaren såsom representant för kommun i detta fall kunde hava ett mot fastighetsägare och trafikanter stridande intresse och mera vore att betrakta såsom part, beslutanderätten borde anförtros magistraten.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava ansett bestämmelsen om att magistraten skall bevilja anstånd med gatas förseende med »slutlig» beläggning böra utgå.

7 %.

Kmnmarkollegium: Befogenheten att fastställa det i 7 % omförmälda beloppet av ersättning från markexploatör till stad syntes, då fråga här vore om ett civilrättsligt förhållande, böra överlämnas till allmän domstol och icke, såsom sakkunniga föreslagit, till länsstyrelsen.

I andra stycket stadgades, att, där ej annat avtalats, exploatörens ifråga-va— rande skyldighet skulle anses innefatta ett iordningställande i sådant skick att fordringarna i 6 % ej obehörigen åsidosattes. Då domstol icke torde underlåta att yttra sig beträffande omfattningen av markexploatörens skyldighet, syntes bestäm—melsen i andra stycket, vars lämplighet i och för sig kunde starkt ifråga— sättas, kunna utgå.

Länsstyrelsen i Jönköpings län m. fl. hava ansett, att tvist om ersättning borde dragas under domstols prövning.

Bä.

Vattenfallsstgrelsen: J ämlikt 13 kap. 8 % vore staden ansvarig för gatumar- kens iordningställande och upplåtande för allmänt begagnande. Tvist härom skulle således gå till domstol. Vattenfallsstyrelsen ansåge emellertid i likhet med 1916 års kommitté, att länsstyrelsen borde pröva hithörande frågor.

9 %.

Byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stadsingenjören F. Eggert): I lagförslagets 13 kap. 9 % stadgas, att park eller allmän plantering skulle upplåtas till allmänt begagnande senast då minst hälften av tomtlinjerna utmed parken eller vid densamma liggande gator vore bebyggda. Denna be— stämmelse, som tillkommit i konsekvens med reglerna för gatas upplåtande, torde i många fall leda till, att ett t. ex. för jordbruksändamål utnyttjat område undandroges sin mera ekonomiska användning, innan nämnvärt behov av park- områdets upplåtande förelåge. Bl. a. för villastäder, där den obebyggda tomtmarken i stor utsträckning tjänade som naturpark, borde frihet förbehållas de kommunala myndigheterna att bestämma tidpunkten för de särskilda mark- reservatens upplåtande.

Sveriges fastighetsägareförbund: Om av en fastighet ett avsevärt område ut- lades till park eller disponerades till liknande ändamål, och förhållandena i öv- rigt vore sådana, att fastighetsägaren ej enligt bestämmelserna i denna lag vore berättigad till ersättning för intrång, finge denne finna sig uti, att stadsplane- lagens döda hand lades över hans område, men att han skulle vänta. på inlöse— skillingens erläggande, till dess bebyggandet omkring området fortskridit till den utsträckning, som i lagen angåves, vore givetvis orimligt, särskilt som detta kunde komma att dröja länge; i städer, som ej vore stadda i utveckling, kanske mansåldrar igenom. Ett sådant sakernas ordnande förefölle att bliva allt för betungande för fastighetsägaren. Förbundet ifrågasatte därför, om ej rättvist vore, att varje område, beträffande vilket ägarens förfoganderätt in— skränktes, antingen skulle av kommunen omedelbart inlösas, eller också kom— munen hava. skyldighet att lämna ersättning för intrånget.

14 KAP. Om bidrag till stads gatukostnad.1

lå.

ixtm kammcuvådet Schalling/2: Stadgandet i första stycket borde till över- ensstämmelse med 4 kap. 1 % kompletteras med en bestämmelse, att avsevärd ök— ning i värdet & vederbörlig fastighet skulle utgöra en förutsättning för stadgan- dets tillämpning.

2 %.

Kmmnarrättml: Med stadgandet i första stycket av 2 % hade tydligen avsetts, att, då tomt sålts av staden efter stadsplanens antagande, gatukostnadsbidrag för sådan tomt icke skulle utgå. Bestämmelsen torde emellertid böra. erhålla sådan formulering, att dårav framginge, att frihet från bidragsskyldighet skulle gälla ej blott den, vilken köpt tomten direkt av staden, utan även senare ägare.

Extra kammarrådet Schalling: Stadgandet i sista stycket toge såtillvida hänsyn till värdestegringssynpunkten, att gatukostnadsbidrag, som visades stå i uppenbart missförhållande till fastighetsägarens (ekonomiska) fördel, ej finge åläggas (se motiven sid. 288—289). Bevisning att sådant missförhållande förelåge, Vilken bevisning det med den föreslagna formuleringen torde ankomma på fastighetsägaren att förebringa, torde dock bliva synnerligen svår, i synner— het som bidragets beräkning vore avsedd att ske i förhand. Någon möjlighet till jämkning efter gatas iordningställande med hänsyn till felkalkyl i. avseende å »fördelen», på sätt föreslagits i 5 % femte stycket, hade ej heller av de sak— kunniga föreslagits.

Sveriges fastighetsägareförbund”: Uti fjärde stycket föreskreves, »att hänsyn skall tagas till, huruvida på grund av överenskommelse eller eljest fastighetens ägare eller föregående ägare av densamma mot vederlag vunnit befrielse från deltagande i gatukostnad eller viss del därav». Hade dylik överenskommelse träffats, räckte det icke enligt förbundets förmenande med att >>taga hänsyn» till densamma, utan borde det klart och tydligt utsättas, att därest fastighets- ägare mot vederlag friköpt sig från skyldighet att deltaga i gatukostnaden, skulle. dylik skyldighet under inga förhållanden ånyo kunna åläggas honom.

Stadsingenjörskmztoret i Stockholm: Kontoret ville framhålla, att första stycket av 2 % fått en olycklig formulering, som lämnade stora möjligheter öppna för vantolkning. Just på motsvarande punkt hade 1920 års lagförslag en synnerligen elegant lösning, som vida bättre täckte de fall, då gatumarks- ersättning och gatukostnadsbidrag borde vara uteslutna. Kontoret ansåge vis- serligen. att man vid fråga om befrielse från gatumarksersättning och gatukost— nadsbidrag i samband med tidigare affärsuppgörelse mellan kommunen och markägaren i vissa fall borde gå något längre, än vad som i 1920 års lagförslag

1 Rörande uttalanden av mera. allmän innebörd hänvisas till den därför å sid. 138—17lläm- nade redogörelsen. 2 Schellings erinringar mot lagtexten i detta kapitel äro framställda under den förutsättning, att den av honom förordade lösningen (se ovan sid. 140—142) icke ansåges kunna. eller böra genomföras. ' Förbundets erinringar mot de särskilda bestämmelserna i detta kapitel äro framställda under förutsättning, att förbundets principuppfattning rörande fastighetsägares skyldighet att bidraga till gatas iordningställande och underhåll ej godtoges.

föresloges, men ville kontoret i varje fall förorda detsammas formulering i mot- sats till den nu föreslagna.

Kontoret ansåge även, att i gatukostnadsbidrag icke borde inräknas kostnad för mätningsförrättning i och för gatumarkens avskiljande. Detta slag av för- rättning ansåge kontoret rimligt, att den enskilde markägaren befriades från att betala, så mycket mera som arbetet utfördes av kommunens tjänstemän.

Myndigheterna i Sigtuna hava ansett det principiellt oriktigt att giva be- stämmelserna om gatukostnadsbidrag tillbakaverkande kraft, varigenom fastig— hetsägare komme att drabbas av förut oberäknade utgifter.

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: I 2 % angåves vissa allmänna inskränkningar i fråga om utgivandet av gatukostnadsbidrag. Fastighetsdirek- tören Hasselquist hade angående här föreslagna bestämmelser anmält en från majoriteten avvikande mening, i det han ansett fastighetsägarnas bidragsskyl- dighet böra fastslås att avse samtliga gatukostnader utom för de fall, då Ko— nungen på grund av särskilda omständigheter funne skäl fastställa. lägre bidrags- skyldighet. I Malmö hade tillämpats den principell, att bidraget sattes lika med hela kostnaden för gatas iordningställande intill 18 meter. och då avdelningen funnit detta riktigt, finge avdelningen ansluta sig till Hasselquists förslag. Av— delningen ville dock framhålla, att förslageti motsats till vad förut gällt räknade med ersättning åt staden icke blott för kostnader för gatas iordningställande utöver 18 meter samt för ordnande av torg och planteringai, utan även för av battre gatubeläggning än den brukliga föranledd kostnad. Staden tillkommande e1sättning komme härigenom vid bifall till Hasselquists förslag att ökas. I anledning härav kunde det ifrågasättas, huruvida ej sistnämnda ersättningar till staden borde minskas vid utläggande av huvudtrafikleder, torg samt större parker och planteringar.

Länsstyrelsen. i Älvsborgs län: Bestämmelsen i andra stycket förutsatte, att stad vid försäljning av tomt, sedan stadsplan antagits, skulle öka tomtpriset med gatukostnadens värde. Lämpligheten härav vore tvivelaktig på grund av konse- kvenserna: ökad la-gfartsstämpel och omotiverat inflytande till stegring av tomtpriserna i allmänna marknaden.

Myndigheterna %. Borås hava uttalat sig i samma riktning.

41%.

Drätselkammarens 'i Malmö andra avdelning har ansett, att i 4 % andra stycket upptaget stadgande, att skyldighet för fastighetsägare att utgiva gatukostnads— bidrag ej må avse arbete, som var fullbordat vid viss tidpunkt, borde så komplet- teras, att detta endast gällde »så framt icke överenskommelse i annan riktning redan träffats eller gällande bestämmelser annat föreskriva».

Beträffande paragrafens tredje stycke har avdelningen anfört: Den till Malmö stad utgående ersättningen för iordningställandet av gata hade beräknats efter samma principer, då. det gällt egnahemsfastigheter som i fråga om andra fastig— heter. Skulle i enlighet med föreliggande förslag belastningen så avvägas, att den träffade fastigheter inom områden med öppet byggnadssätt lika med fastig- heter inom områden med slutet byggnadssätt per lägenhet räknat, komme, därest icke reducering skedde av gatukostnadsbidraget för fastigheter mom egnahems— områdena, även om inom områden med slutet byggnadssätt ersättningarna be- räknades för bättre beläggningssätt än det brukliga, kostnaden här att ställa sig väsentligt lägre per lägenhet räknat. Avdelningen ville påpeka, att det sålunda för undvikande av för stor disproportion torde bliva nödvändigt att alltid vid

slutet byggnadssätt påföra fastighetsägarna den ökning i kostnaderna, som följ- de med ett bättre beläggningssätt.

Gatnchefen i Göteborg: Beträffande fastighetsägares skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag funnes i 4 % andra stycket stadgat, att sådan skyldighet ej finge avse arbete, som var fullbordat vid den tidpunkt, då fråga hes stadsfull— mäktige väcktes om ingivande av framställning om gatukostnadsbidrag enligt. samma kapitel 3 5. För det fall, att stad utfört större gatuarbete eller avlopps— ledningar avsedda för områden, som framdeles komme att bebyggas, skulle staden sålunda ej vara berättigad att härför erhålla, någon ersättning. Då stads kostnader för sådana arbeten i många fall kunde vara avsevärda, syntes det rättvist, att förslaget ändrades så, att staden av fastighetsägarna kunde återfå åtminstone någon del av dessa kostnader.

Municipalfullmäktige, municipalstgrelsen och byggnadsnämnden i Kiruna: Inom Kiruna municipalsamhälle hade i stor utsträckning municipiet förskotterat medel för anläggning av gator, vilket anläggande enligt nuvarande regler åvilade fastighetsägarna. Med den lydelse paragrafens andra stycke hade i förslaget före- fölle det, som om detta kunde tolkas så, att municipiet vore tvunget avskriva de fordringar municipiet, vid den tidpunkt lagen trädde i kraft, hade hos fastig- hetsägarna. I varje fall kunde stadgandets formulering ge anledning till tvister. Myndigheterna finge därför föreslå, att stadgandet erhölle sådan lydelse, att detsamma ej berörde vid lagens ikraftträdande påbörjade eller avslutade arbeten, för vilka förut gällande lokala regler skulle gälla.

5 %. Kammarrättmz: I 5 % tredje stycket hade beträffande fördelning mellan sär- skilda fastighetsägare av gatukostnad stadgats, att. om fastigheternas taxerings— värden vore i huvudsaklig överensstämmelse med deras saluvärden vid tidpunk- ten för fördelning, dessa taxeringsvärden finge, där så prövades förenligt med rättvisa och billighet, utgöra jämförelsetal för fördelningen. Då i taxeringsvär— det å bebyggda fastigheter i stad inginge jämväl byggnadsvärde, torde ifråga.- varande fördelningsgrund, som enligt motiven »understundom» kunde finnas lämplig, böra inskränkas till vid senaste taxering åsatta markvärden.

Sveriges fastighetsägareförbnnd har ansett, att vid jämföresetalens bestäm- mande hänsyn borde tagas icke blott till längden av fastighetens gränser utmed gatan utan även till gatubredden.

Stadsfullmäktige i Lidingön: I fråga om gatukostnadsbidrag anmärktes, att stadgandet i 5 %, att vid bestämmande av jämförelsetal för fördelning mellan fastigheterna av gatukostnaden beträffande fastigheter, som vore belägna ome— delbart invid gata, varom fråga vore, hänsyn skulle tagas till längden av fas— tigheternas gränser utmed gatan, icke vore lämpligt för villastäder, där längden av en fastighetsgräns utmed gata ingalunda utgjorde något mått på fastig- hetens nytta av gatans anordnande. Överhuvud syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilda regler borde givas angående gatukostnadsbidrag för trädgårdsstäder och för områden med tätare bebyggelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.: Enligt paragrafens femte stycke medgåves i visst fall rubbning i för fastighet bestämt bidrag. Uppenbart vore det till fördel, om icke någon ökning i den en gång bestämda ersättningen komme till stånd. De sakkunniga lämnade icke någon ledning för bedömande av när sådana förhållanden förelåge, att en rubbning i bidragsbeloppet borde medgivas. Måhända ansåge de i analogi med vad de föreslagit, då. kostnaderna understege de beräknad—e, att en rubbning endast borde äga rum, då verkliga kostnaderna av-

sevärt överstege de beräknade. Huru härmed än förhölle sig. vore det dock önsk— värt, att närmare anvisningar till ledning för frågans bedömande meddelades i lagtexten.

Gå.

Sveriges fastighetsägareförbzmd: Då en av bisittarna uti den i 2 mom. an— givna nämnden skulle vara representant för fastighetsägareintresset. borde fas— tighetsägarna givetvis beredas tillfälle uppsätta förslag å lämpliga kandidater, varefter magistraten av de på förslaget uppsatta personerna utsåge en. Vid för- slagets upprättande borde röstas efter taxeringsvärdenas storlek. Ett dy- likt förslags upprättande förekomme uti ett kungl. brev av den 22 januari 1898, varigenom fastighetsägarna i Stockholm mot vissa avlösningsbelopp friköpt sig från gaturenhållningsskyldigheten, och torde således på visst sätt hava vunnit burskap åtminstone i huvudstaden.

Drätselkammarens ?? Malmö andra avdelning: Paragrafen föreskreve i fråga om stadsplans genomförande, att då skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag skulle mellan fastighetsägarna fördelas, utredning skulle verkställas och förslag uppgöras genom särskild nämnd, bestående av tre personer, av vilka en tillsattes av länsstyrelsen, en av stadsfullmäktige samt en av magistra- ten bland stadens fastighetsägare. I 4 kap. 3 % förutsattes däremot icke nämnd för beräkning av gatukostnaderna för genomförande av generalplan. utan skulle beräkningen ske genom kommunal myndighets försorg. Avdelningen funne icke skäl tala för olika förfaringssätt i dessa båda fall utan ville föreslå, att nämnden uteslötes även i första. fallet. I Malmö torde utredningsarbetet kun— na utföras av drätselkammaren, varigenom kostnaderna för förfarandet komme att nedbringas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Bestämmelse saknades, vilken myndighet som hade att avgöra, huruvida den i paragrafen avsedda nämnden skulle tillsättas för det särskilda uppdraget eller för viss tid. För vinnande av viss kontinuerlighet i behandlingen av hithörande frågor syntes åtminstone en av nämndens ledamöter böra väljas för viss tid. Särskilt borde detta vara fallet med den av länsstyrelsen utsedde, Vilken jämväl syntes böra vara nämndens ordförande.

Myndigheterna i Borås: Möjligheten av förenklad procedur borde helst över— vägas; i varje fall borde kartan få upprättas i skala minst ]: 2000, enär samma skala, som vore tillräcklig för stadsplanen, borde kunna få gälla som minimum för här ifrågavarande ändamål.

”lå.

Extra kammarrådet Schalling: Av vad förut anförts torde framgå, att Schal— ling icke kunde tillstyrka, att den i lagrummet omförmälda prövningsrätt för- lades hos länsstyrelsen. Bättre syntes i varje fall vara, att prövningen förlades hos Kungl. Maj:t, på sätt 1916 års stadsplanelagskommitté föreslagit (55 % sista stycket av förslaget till stadsplanelag). *

8 %. Extra kammarrådet Schalling: Det kunde måhända synas betänkligt att låta bidragsskyldigheten träffa redan bebyggd fastighet. Behandlade man däremot bidraget såsom bettermentsavgift, torde dylik betänklighet ej möta.

Det syntes böra möjliggöras för bidragsskyldig att _ såsom föreslagits i 1912 års betänkande om kommunal värdestegringssk'att å fastighet (sid. 83) — på en längre tidsperiod mot inteckning eller dylik säkerhet fördela betalningen av honom påfört bidrag.

Manicipalfnllmäktige, manicipalstyrclsen och byggnadsnämnden i Kiruna hava ansett, att en bestämmelse borde införas om att förfallet gatukostnadsbi— drag borde kunna uttagas på samma sätt som kommunalutskylder, ävensom att rättighet borde tillerkännas markägare att efter stadens medgivande och under dess kontroll själv utföra gatuarbeten.

flå.

Srcr'iges last:'(/hetsägarcförbund: Uti denna paragraf föreskreves, »att staden äger ur ställd säkerhet göra sig betald, ändå att fastigheten övergått i annan ägares hand». Denna bestämmelse borde kompletteras på så sätt, att staden icke enbart bör, utan skall göra sig betäckt ur den ställda säkerheten utan rätt för sta- den att hålla sig till ny ägare av fastigheten. Det utsades visserligen icke tydligt på något ställe i den nu föreslagna lagstiftningen, att fastigheten som sådan eller ny ägare av densamma skulle vara betalningsskyldig för oguldet bidrag till staden av sådan natur, som i denna paragraf angåves, men då man vidtoge åt— gärden att upprätta ett särskilt register över de avgifter av denna natur, vilka skulle utgå från fastigheterna, torde därav kunna utläsas en uppfattning om att fastigheten eller ny ägare skulle anses vara betalningsskyldig för eventuellt cguldet dylikt belopp. I fråga om gravationer på fast egendom hade man städse från hypoteksinrättningarnas sida varit angelägen motarbeta tillskapandet av nya 5. k. tysta förmånsrätter, varmed man då i allmänhet förstode sådana, vilka ej kunde utläsas ur ett över egendomen utfärdat gravationsbevis. Visserligen kunde tillvaron av fordringsrätter av ifrågavarande slag utläsas genom forsk- ning i registret över dylika avgälder, men säkerligen komme lång tid att för— flyta, innan allmänheten finge klart för sig, att en dylik undersökning över- huvudtaget behövde göras. Staden borde hålla sig till den, som i första. hand vore skyldig utgiva bidraget, och om staden av en eller annan anledning från dennes sida godtoge en pant. som sedermera visade sig vara otillräcklig, torde staden själv få vidkännas den därigenom uppkomna förlusten utan rätt att hålla, sig till ny ägare.

Komnmnalfullmäktige i Tierp hava ansett, att bestämmelsen i 9 % borde utgå. såsom ägnad att missgynna den enskildes intresse för fastighetsbildning.

Mnnicipalfnllmäktige, municipalstyrelsen och byggnadsnämnden i Kiruna: På grund av de egenartade regler, som gällde för markupplåtelse i Kiruna, kom— me stadgandena i 9 % ej att ha någon betydelse för samhället med den lydelse förslaget angåve. Tomtmarken upplåtes av kronan enligt följande grunder. Mnnicipalstyrelsen, vilken fungerade som kronans ombud, behandlade först pre— liminärt ansökningen om tomtköp, vilken emellertid ej avgjordes förrän bygg- nadsnämnden behandlat ansökan om byggnadslov. Vid behandlingen därav skulle ritningar m. m., som angåve hur tomten skulle bebyggas, medfölja. Hade byggnadsnämnden tillstyrkt tomtköp, växlades köpekontrakt. Salubrev utfär— dades ej, förrän i köpekontraktet föreskrivna villkor blivit uppfyllda. Vid be- handlingen av byggnadstillståndet vore således sökanden ännu ej tomtägare och hade därför municipiet, ej heller, enligt förslagets formulering till bestämmel— ser, någon möjlighet avkräva säkerhet för gatukostnadsbidrag.

11 %.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att nyttan för invidlig- gande fastigheter av förbättring av gata borde icke endast vara. uppenbar utan även av någon betydenhet för att frågan finge upptagas om fattande av nytt eller jämkning av tidigare beslut rörande skyldigheten att utgiva kostnads- bidrag.

11 och 12 %%.

Sveriges fastighetsägareförbund: Enligt bestämmelserna uti 1 % angåves ut- tryckligen, att det bidrag, som skulle avfordras fastighetsägaren, vore gatans första iordningställande, och enligt bestämmelsen i 4 5 2 mom. fastsloges ut- tryckligen, att bidrag ej finge avse arbete, som var fullbordat vid den tidpunkt, då frågan hos stadsfullmäktige väcktes om ingivande av framställning enligt 3 %. Såväl av ordalydelsen i dessa båda lagrum som av motiveringen till lag- stiftningen finge man en otvetydig uppfattning om att lagstiftaren ej haft för avsikt åstadkomma retroaktiva bestämmelser. Förvåningen över innehållet uti 11 % vore därför förklarligt nog desto större. Såsom detta lagrum blivit avfattat, torde en så enkel åtgärd som utbyte av beläggningsämne på en gata vara till— räcklig för att motivera ett yrkande om utgivande av gatukostnadsbidrag. Om man ej ville fullständigt kullkasta de garantier, som lämnats fastighetsägarna uti förut angivna lagrum, torde hela 11 % böra ur förslaget utgå, och detta gällde i ännu högre grad om 12 %. Det kunde väl icke anses vara rättvist påfordra, att fastighetsägarna skulle bestrida kostnaderna för förbättring av ett parkområde.

12 %.

Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett, att kravet på att markexploatö- ren skulle bekosta parks och större planterings ordnande förefölle oskäligt och att denna kostnad helt borde läggas på det allmänna.

13 %.

Kammarrätten: 13 %, som motsvarade 3 % i ett år 1926 för riksdagen framlagt förslag (prop. nr 209), upptoge i första stycket bestämmelser dels för det fall att stadsplan ännu icke vore av Konungen fastställd, men ingivits för faststäl- lelse vid den tid, då frågan om överlåtelse av gatumark och parkområde väcktes, dels för det fall att vid sistnämnda tidpunkt stadsplan redan blivit fastställd. Stadgandet torde vinna i tydlighet, om det förra fallet behandlades i en särskild punkt och därefter tillades, att framställning om sådant förordnande, som här omnämndes, kunde under den givna förutsättningen göras även sedan stadsplan blivit fastställd. — Fjärde stycket i denna paragraf innebure en skyldighet, som för markägaren torde kunna bliva väl betungande särskilt med avseende fästat vid deti 14 % stadgade åliggandet att ställa säkerhet innan tomtindelning skedde.

Magistraten i Trälleborg har ansett avfattningen av första stycket i 13 % vara formellt otillfredsställande.

Extra kammarrådet Schalling: Lagrummet, som erbjöde särskilt intresse för det allmänna såsom ägare av ur byggnadssynpunkt ofta synnerligen välbelägna fastigheter, vore till sina konsekvenser synnerligen vanskligt. Först och främst

syntes den omständigheten, att ett större område vore samlat på en hand i stället för uppdelat på flera, icke utgöra skäl för en hårdare behandling av markägaren än eljest vore fallet. Men även om så vore fallet, borde en förutsättning för lag- rummets tillämpning vara, att markägaren begärde och av Kungl. Maj: t med tillämpning av 5 kap. 8 % erhölle stadsplan fastställd.

Där stadsplan redan fastställts, syntes den föreslagna skyldigheten för mark— ägaren att till staden avstå gatumark och parkområde icke skäligen böra till— lämpas. Att, på sätt stadgades i fjärde stycket, utöver i tredje stycket angiven gräns ålägga honom att ytterligare avstå mark till allmän byggnad syntes vi— dare, då räckvidden av en sådan bestämmelse icke kunde på förhand överskädas, ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt.

Den i andra stycket föreslagna skyldigheten för markägaren att, om staden själv önskade iordningställa gatumark och parkområden, återgälda staden hela dess kostnad därför, syntes av enahanda skäl icke böra ifrågakomma.

Kam-marrådet friherre von Otter, med vilken generaldirektören Grefberg in- stämt, har ansett, att bestämmelsen i 13 % ställde allt för långt gående krav på jordägaren och att paragrafen därför borde under alla förhållanden utgå.

Svenska teknologföreningen har bl. a. framhållit, att bestämmelsen att gatu- marken skulle överlämnas gravationsfli i en del fall t. ex. beträffande mark, som intecknats för obligationslån, kunde bliva omöjlig att följa.

Sveriges fastighetsägarcförbund: Bestämmelserna uti denna paragraf vore allt för stränga, särskilt vad anginge skyldigheten att avstå marken iordning— ställd och gravationsfri, vilket i många fall kunde visa sig fullkomligt omöjligt.1 Att fastighetsägarna skulle kunna åläggas avstå mark till annat än gator och öppna platser, såsom för allmänna byggnader, förefölle orimligt och detta så mycket mera, som inga klara och tydliga bestämmelser angåve, vad som mena- des med allmänna byggnader. Under denna benämning torde kunna inbegripas kyrkor, teatrar, folkets hus m. m. dylikt.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Fall inom länet hade tydligt visat lämplig- heten av en sådan bestämmelse, som funnes intagen under 13 % första stycket, varför länsstyrelsen ville livligt förorda densamma. Beträffande fordran i paragrafens näst sista stycke på, att marken skulle avstås gravationsfri, måste erinras om att. det kunde möta stora svårigheter eller till och med vara ogörligt för fastighetsägaren att uppfylla detta villkor. Det torde vara tillräckligt att, där så vore händelsen, fordra nöjaktig säkerhet för att några kostnader icke vållades staden för markens bibehållande i dess ägo.

Myndigheterna i Sigtuna hava ansett bestämmelserna i denna paragraf full— komligt obilliga mot fastighetsägarna och ägnade att höja tomtpriserna.2

Överlcmtmätaren i Östergötlands län: En bestämmelse i 13 å, som vore ägnad att. väcka undran, vore den, som upptoges i femte stycket, därom att mark, som avstodes till staden, ej finge vara besvärad av fordran eller vissa rättigheter. Vore det meningen, att markägaren skulle åläggas de kostnader, som eventuellt bleve nödvändiga för uppfyllande av här angivna villkor? Dylika kostnader kunde stundom uppgå till avsevärda belopp. Och för övrigt vore det ju för dödande av inteckning nödvändigt att erhålla även inteckningshavares med- verkan. Hur skulle den saken ordnas?

' Förbundet har hänvisat till ett av arkitekten Klemming hållet föredrag vid kongreas med Sveriges fastighetsägareförbund år 1928, tryckt i Sveriges fastighetsägaretidning för samma år.

2 En skiljaktig ledamot i stadsfullmäktige och byggnadsnämnden har ansett, att paragrafen bort givas sådan lydelse, att markägaren bleve skyldig utan ersättning avstå i lagrummet nv- sedd mark i befintligt skick.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det förelåge icke något bärande skäl, varför en i paragrafen avsedd markägare i fråga om gatukostnader, som icke avsåge själva gatumarken, skulle intaga en ogynnsammare ställning än annan ägare av i gällande stadsplan ingående mark, som finge bebyggas. Ena- handa uppfattning syntes också. ha gjort sig gällande i det till propositionen nr 209 till 1926 års riksdag fogade förslaget till lagstiftning. Anmärkningsvärt syntes också, att, där arealen för gatumark och parkområden enligt stadsplanen sammanlagt icke uppginge till maximistorleken i varje särskilt fall, Kungl. Maj: t kunde bestämma, att markägaren skulle dock högst intill sagda maximi- storlek utan ersättning jämväl avstå mark till platser för allmänna byggnader. Något rimligt skäl för en dylik bestämmelse syntes icke föreligga. Uppenbart vore, att markägaren borde bidraga till kostnaden för de gator, som möjliggjort för honom. att exploatera markområdet. Skulle det oaktat vinst av exploateringen beredas honom, syntes denna icke böra beskattas i den ordning de sakkunniga ifrågasatt. Härtill torde andra utvägar böra anlitas. Helt naturligt kunde också de allmänna. byggnader, vartill äga-re skulle avstå mark, vara av den beskaf— fenhet, att de kunde minska värdet å hela eller del av det exploaterade om- rådet, och då förefölle det orimligt, om markägaren skulle kännas skyldig avstå mark härför.

14 %.

Sveriges fastighetsägareförbund har rörande denna paragraf åberopat, vad förbundet anfört om 9 % .

15 %.

Sveriges fastighetsägareförbund har ansett, att länsstyrelsen och ej stads- fullmäktige borde vara avgörande myndighet.

16 %.

Extra kammarrådet Schalling: I förevarande lagrum vore fråga om en upp- görelse av interkommunal natur, där väsentligen billighetssynpunkter komme att läggas till grund för avgörandet. Vid ett sådant avgörande synt-es även plan- oeh trafiktekniska synpunkter böra beaktas och fördenskull i regel utlåtande behöva inhämtas av byggnadsstyrelsen. Vid sådant förhållande och med hän- syn till intresset av en enhetlig rättstillämpning syntes avgörandet böra ske genom Kungl. Maj: t. Det torde kunna förväntas, att ärenden av ifrågavarande slag bleve jämförelsevis fåtaliga.

15 KAP.

Om gatuunderhåll i stad.

Kammarrätten: Bestämmelserna i 15 kap. anslöte sig till kammarrättens förut uttalade uppfattning, att i stad, där enligt gällande bestämmelser gatu- underhållet ålåge fastighetsägarna, det kunde befinnas lämpligt att överflytta underhållet på staden. Under förutsättning att stadgandet i 2 % komme till användning endast i sådan riktning, hade kammarrätten intet att erinra mot vad i denna del föreslagits.

J ärm—ägsstyrelsen: Grunden till den tomtägarna såsom sådana i vissa städer

för närvarande åliggande skyldigheten beträffande gatas underhåll hade givet- vis varit densamma som grunden för tomtägarnas skyldighet i fråga om anlägg- ning av gata eller själva det förhållandet, att gata utmed en tomt vore till nytta och fördel för tomten.

Nu förhölle det sig emellertid beträffande vissa i en järnvägsanläggning i stad ingående områden så, att järnvägen för dem icke hade någon som helst nytta eller fördel av att gator funnes framdragna utmed dem. Mångenstädes hade man på endera sidan och understundom på båda sidor om banområdet, d. v. s. den mark. som upptoges av själva järnvägslinjen, anordnat gata. För järnvägens del förelåge i dylika fall icke något behov eller något intresse av förbindelse mellan gatan och järnvägsområdet; och i allmänhet vore till för- hindrande av sådan förbindelse stängsel uppsatt mellan gatan och järnvägens område. För sin del hölle styrelsen före, att det icke funnes någon giltig eller bärande grund för att i fall, sådana som de nu nämnda, påfordra gatuunder- hållsskyldighet för järnvägen.

En härmed överensstämmande uppfattning framginge också av Kungl. Maj:ts brev till styrelsen den 10 februari 1899 angående statens järnvägar påförd gatuskatt i Östersund. Av detta brev inhämtades följande:

Sedan stadsfullmäktige i Östersund beslutat, att den skyldighet att bygga, iståndsåtta och underhålla gatorna i Östersund, som dittills ålegat gårds- och tomtägarna, skulle övertagas av staden mot villkor, bland andra, att gårds- ägarna skulle till stadskassan erlägga en årlig avgift eller så kallad gatuskatt, debiterade drätselkammaren i staden statens järnvägar gatuskatt för 1 058 kvadratmeter av Strandgatan samt 269 kvadratmeter av Gränsgatan. Den sta.— tens järnvägar tillhöriga mark, som var belägen intill Strandgatan, utgjordes dels av område för själva järnvägslinjen och dels av en tomt med därå uppförd banvaktstuga jämte uthus. Å området intill Gränsgatan voro uppförda bygg- nader, avsedda till bostäder åt tjänstemän vid järnvägen.

Efter besvär av järnvägsförvaltningen upphävde magistraten i Östersund debiteringen i fråga med motivering, bl. a., att styrelsen icke på grund av sina ifrågakomna för järnvägens drift förvärvade fastigheter kunde anses såsom gårds- eller tomtägare i Östersund.

Sedan länsstyrelsen i Jämtlands lån på anförda skäl upphävt magistratens beslut samt styrelsen härefter besvärat sig, utlät sig Kungl. Maj:t i före— nämnda brev, att Kungl. Maj:t ej funne skäl till annan ändring i länsstyrel- sens överklagade utslag, än att, då de områden, vilka invid Strandgatan ägdes av statens järnvägar, nämligen dels plats för en b—anvaktstuga jämte uthus och dels det för själva järnvägslinjen avsedda område, icke utgjorde sådan gård eller tomt, på vilken gatuskatt finge jämlikt därom gällande bestämmelser ut- taxeras, Kungl. Maj:t prövade skäligt att, med upphävande av länsstyrelsens utslag i denna del, undanröja den klandrade debiteringsåtgärden, i vad den avsåg statens järnvägar påförd gatuskatt för viss areal av Strandgatan.

Ur Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut torde få utläsas, att Kungl. Maj:t ansett, att å sådan mark, som vore avsedd för driftens omedelbara behov, d. v. s. sådan mark, beträffande vilken det förelåge ett omedelbart samband med järn— vägsdriften, icke vilade någon gatunnderhållsskyldighet, och att det således för sådan mark icke funnes någon skyldighet att med gatuskatt avlösa.

Framhållas kunde i detta sammanhang, att enligt 5 % i kommunalskatte- lagen den 28 september 1928 gällde, att för kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som vore avsedd eller upplåten för allmän trafik, jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedelbara behov avsedda bygg—

nader, anläggningar och markområden icke förelåge skatteplikt till fastighets- skatt.

I kommunalskattesakkunnigas den 16 apiil 1917 avgivna betänkande (sid. 320) hade sakkunniga "uttalat sig för dylik skattefrihet dels med hänsyn till det allmänna intresse, som järnvägarna och andra allmänna kommunikations- anstalter hade att främja, och dels samt icke minst med hänsyn till dessa an— stalters egenskap att tillföra den kommun, som av kommunikationsanstalten berördes, nya eller förhöjda värden.

För sin del ansåge även styrelsen, att förefintligheten av en järnväg inom en stad vore för staden och dess innevånare i flere hänseenden till så väsentlig nytta och fördel, att det funnes fullt fog för en sådan sakernas ordning, att staden skulle hava att ombesörja underhållet av gatorna icke allenast utmed själva banområdet utan även utmed områden, som upptoges av för driftens omedelbara behov avsedda byggnader och anläggningar såsom ett stationshus, ett godsma-gasin, en bangård o. s. v.

I varje fall ansåges järnväg dock _ med hänsyn till den ovan angivna grun- den för gaturenhållningsskyldigheten — böra för sådan till järnvägs område hörande mark, för vilken framdragen gata icke vore till någon nytta eller för— del, vara fritagen från gaturenhållningsskyldighet.

I anslutning till det anförda föresloges, att till första stycket i 1 % gjordes ett tillägg av följande lydelse: »med iakttagande i varje fall, att för mark, som upptages av kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd eller upplåten för allmän trafik, eller av till sagda kommunikationsanstalter hörande för driftens omedelbara behov avsedda byggnader och anläggningar, dylik skyldighet ej skall föreligga för ägaren».

Kammarkollegiam: Förevarande kapitel funne kollegium vara otydligt re- digerat. Enligt motiven (sid. 298) ville de sakkunniga icke förorda. atti städer, 'där gatuunderhållet nu åvilade staden, detsamma överflyttades å fastighets— ägarna. >>I princip», hette det, »synes sålunda icke fastighetsägare i stad, där gatuunderhållet nu åvilar staden, böra åläggas att besörja eller bekosta det— samma.» Emellertid täckte motiveringen ej lagtexten, utan syntes denna möjlig- göra just en dylik överflyttning.

Extra kammarrådet Schalling har under åberopande av under 4 kap. G % an— förda skäl avstyrkt den föreslagna möjligheten att, utöver vad redan i vissa stä- der gällde för fastighetsägare, införa nya eller ändrade bestämmelser i avseende å dessas skyldigheter i angivna hänseende, detta så mycket mera som sakkunniga genom sitt förslag till promulgationsbestämmelser (9 %) gått in för upphörande av det gamla systemet, såvitt anginge anläggningskostnader.

Tekniska samfundet i Göteborg har ansett, att bestämmelserna i kapitlet i sin helhet kunde utgå, då de lämpligen borde intagas i annan författning.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Kontoret ansåge, att de kommunala skat— ter, som direkt åvilade fastigheterna, borde bliva tillräckligt stora för att be- strida städernas kostnader för de en gång anlagda gatornas underhåll. Över- flyttades gatuanläggningskostnaderna i någon större utsträckning på mark- ägarna, torde även städernas andelar i bilskattemedel åtminstone delvis kunna användas att bestrida gatuunderhållet med. Dessa sätt att bestrida kostnaderna för gatuunderhållet syntes kontoret vara de enklaste och på samma gång mest rättvisa. Skulle gatuunderhåll uttagas av markägare på av de sakkunniga före- slaget sätt, väll-ade detta mycket omfattande utredningar, och kontoret saknade den erfarenhet på hithörande område, som krävdes för att bedöma lagförslagets

verkningar. Kontorets förslag i fråga om fördelning av gatukostnadsbidrag torde även kunna tillämpas på gatuunderhållet, om så önskades.

Stadsfullmäktige i Lidingön: I fråga om fastighetsägares skyldighet att bi- draga till gatuunderhållet innefattade förslaget i huvudsak endast den avvikel- sen från kommitténs förslag, att fastställelse av nya eller ändrade bestämmelser härom skulle fastställas av länsstyrelsen i stället för av Kungl. Maj: t. Av ut- talande i motiven syntes emellertid framgå, att de sakkunniga ansåge frågan om gatuunderhållet i princip böra ordnas icke genom stadsbyggnadslagen utan genom den allmänna kommunalskattelagstiftningen. Erfarenheterna från Lidingö gåve emellertid vid handen, att frågan om gatuunderhållet spelade en stor roll vid stadsplanefrågornas behandling. I detta sammanhang borde särskilt beaktas, att frågan om gatuunderhållet såtillvida ägde nära samband med frågan om kostna- den för gatas anläggning, att i den mån gatorna, i syfte att nedbringa anlägg— ningskostnaden, icke försåges med permanent körbanebeläggning, vilket väl allt- jämt torde bliva regel inom samhällen av Lidingös typ, underhållskostnaderna väsentligt ökades. Frågan om gatuunderhållet och om anläggningskostnadens fördelning torde därför böra lösas i ett sammanhang, så att icke den lättnad, fastighetsägarna vunne genom anläggningskostnadernas nedbringande, helt drabbade samhället i form av ökat gatuunderhåll.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten ?? Göteborg hava i fråga om reglerna för gatuunderhåll i tillämpliga delar hänvisat till sitt yttrande rörande gatukostnadsbidrag samt vidare anfört: Det kunde ifrågasättas, huruvida det kunde anses av behovet påkallat att utvidga lagstiftningen på sätt nu föresloges till att omfatta även gatuunderhållet, som dock i det stora flertalet städer och stadsliknande samhällen för närvarande bestredes av kommunerna själva.

Magistraten i T rälleborg: I motiveringen uttalade de sakkunniga såsom sin uppfattning, att, i den mån fastighetsägarna ansåges böra mer än andra bi- draga till gatuunderhållet, detta lämpligen ordnades på den allmänna beskatt- ningens väg, samt att i princip sålunda fastighetsägare i stad, där gatuunder— hållet nu åvilade staden, icke syntes böra åläggas att besörja eller bekosta det- samma. Denna mening framginge emellertid ingalunda av 2 %, som till synes gåve staden fria händer att bestämma efter eget skön. Att i denna del förorda längre gående bestämmelser än som angåves i de citera-de orden av motiveringen syntes magistraten betänkligt.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Kap. 15 om gatuunderhåll borde inskränkas till att omfatta endast 1 %. En rättvis fördelning av gatuanlägg— ningskostnaden innebure redan ett rätt så svårlöst problem. Att till rättvis proportion avväga markägares nytta av en till allmän trafik upplåten gata eller att därpå basera någon slags kostnadsfördelning syntes vara outförbart. Dessa kostnader vore i utpräglad grad allmänna skatteangelägenheter och borde därför behandlas som sådana.

16 KAP. Om byggnadsordning i stad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att de sakkunniga, vilka fått i uppdrag att verkställa revision jämväl av byggnadsstadgan men i sitt förslag upptagit endast en del av dennas bestämmelser i avsikt att de övriga delarna skulle intagas i de särskilda byggnadsordningarna, själva bort uppgöra förslag

till de av dem förordade mönsterbyggnadsordningarna, åtminstone till den del dessa ansetts skola innefatta sådana föreskrifter i byggnadsstadgan, som icke inarbetas i lagförslaget.

Svenska brandskyddsföreningen: De sakkunniga hade föreslagit, att i nu gällande byggnadsstadga %% 23—26 och % 28 intagna bestäm—melser angående byggnadshöjd, gårdsutrymme o. d. till större delen skulle utgå, så att den nya lagen endast komme att innehålla vissa allmänna bestämmelser och riktlinjer för brandsäkerhetens tillgodoseende, under det de mera detaljerade föreskrif— terna skulle införas i för varje ort gällande stadsbyggnadsbestämmelser och byggnadsordningar. Elhuru föreningen hade bestämd erfarenhet av att det vore svårt att i de kommunala brandordningarna få in mera omfattande brand- skyddsföreskrifter, som ej hade stöd i den statliga brandstadgan, hade förenin— gen i stort sett intet att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna uppdel— ningen, enär utvecklingen på stadsbyggandets område f. n. vore så. stark, att onödiga bestämmelser ej borde införas i en lag, vars ändring helt naturligt vore förbunden med betydande svårigheter och droge en avsevärd tid, under det att en ändring av stadsbyggnadsbestämmelser eller byggnadsordning på betydligt enklare och hastigare sätt kunde genomföras. Om de tekniska byggnadsföre— skrifterna i stadsbyggnadslagen gåves så allmän form, som de sakkunniga före- slagit, ansåge föreningen det nödvändigt, att samtliga, byggnadsordningar och ej blott den första på varje plats, såsom de sakkunniga. föreslagit, fastställdes av Konungen i stället för av vederbörande länsstyrelse. I varje fall syntes det för— eningen nödvändigt, att justitiedepartementet före lagens ikraftträdande utfärda- de riktlinjer för stadsbyggnadsbestämmelsernas uppgörande ävensom mönster- byggnadsordningar. Särskilt vid de senares uppgörande syntes brandteknisk sak— kunskap vara oundgängligen nödvändig, och anhölle föreningen att bliva satt i tillfälle att yttra sig över förslagen till dylika mönsterbyggnadsordningar. För- eningen ville i detta sammanhang framhålla, huru de av kommunikationsde— partementet vid nuvarande brandstadgas tillkomst utfärdade riktlinjerna för uppgörandet av brandordningar visat sig vara av stor betydelse, icke minst när det för de kommunala myndigheterna gällt att rätt tolka brandstadgans bestäm- melser, varjämte riktlinjerna, vid vilkas utarbetande och granskning brand— skyddsteknici biträdde, bidragit till en viss likformighet mellan de olika kom- munernas brandskyddsanordningar. Ävenledes torde den granskning av större delen av de uppgjorda förslagen till brandordningar, som genom kommunika— tionsdepartementets försorg utförts av representanter för brandskvddsintresset, varit till nytta.

17 KAP.

Närmare föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom stadsbyggnadsområde i stad.

F astighetsregisterkommissionen: Det syntes, som om särskilt detta kapitel innehölle en mångfald föreskrifter, vilka icke vore av beskaffenhet att böra meddelas i allmän lag. Härvid åsyftade och därmed jämförliga. bestämmelser i förslaget vore sådana, att de lämpligen borde meddelas i en allmän byggnads— stadga. En sådan borde därför för framtiden bibehållas. Härtill funnes så myc- ket större anledning, som av åtskilliga uttalanden i de sakkunnigas betänkande

och andra förhållanden kunde förmodas, att de särskilda byggnadsordningar, som första, gången efter stadsbyggnadslagens ikraftträdande komme att utfär- das, skulle komma att erhålla ett i allt väsentligt lika innehåll.

Liknande uttalande har gjorts av åtskilliga andra av de hörda myndigheterna.” Stadsförbundets beredning: Bland de i 17 kap. upptagna bestämmelserna sak— nades stadganden, motsvarande %% 23—26 och % 28 i gällande byggnadsstadga angående gårdsutrymme, byggnadshöjd m. m. Anledningen till uteslutandet ur lagen av varje bestämmelse härom vore, att de sakkunniga avsåge, att hithörande förhållanden för framtiden skulle regleras medelst för de särskilda byggnads- kvarteren fastställda stadsbyggnadsbestämmelser.

Beredningen delade de sakkunnigas uppfattning, att bebyggandet framdeles borde regleras genom för varje kvarter fastställda stadsbyggnadsbeståmmelser. Emellertid vore det icke möjligt, att sådana bestämmelser för de redan bebyggda områdena kunde, därest de skulle hava åsyftat värde, bringas till stånd inom en kort övergångstid.1 Fastmera syntes nödvändigt, att de nya grunderna för bebyggandets reglering vad anginge dessa kvarter tillkomme i den mån så vi— sade sig lämpligen kunna ske. Då i avbidan dårå givetvis en laglig reglering av bebyggandet måste finnas, kunde icke tillstyrkas, att ur lagstiftningen omedel- bart uteslötes de nyssnämnda bestämmelserna i byggnadsstadgan. De måste fortfarande under rätt lång tid framåt förbliva gällande för de områden, som vid den blivande stadsbyggnadslagens ikraftträdande redan vore intagna i stads- plan, i den mån erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser icke vore eller bleve för sagda områden fastställda.

Skulle lagstiftningen genomföras i den huvudsakliga form, som de sakkunniga tänkt sig, finge beredningen således föreslå, att det tillika stadgades, att de om- förmälda delarna av byggnadsstadgan skulle tillsvidare fortfarande gälla för sådana äldre stadsplaneområden, inom vilka förhållandena icke i erforderlig mån reglerades genom stadsbyggnadsbestämmelser. Denna utväg syntes i varje fall vara att föredraga framför det i 6 % i promulgationslagen stadgade för— farandet, enligt vilket alla ansökningar om byggnadslov skulle — under vissa. ganska svårbedömliga omständigheter —— hänskjutas till länsstyrelsens pröv— ning.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har påpekat, att definition av vad som till >>byggnad» vore att hänföra om möjligt borde införas ävensom att bestämmelse borde finnas, att byggnad eller del därav icke utan byggnadsnämndens tillstånd finge användas till väsentligen annat ändamål än det, som angaVS, då byggnadslov lämnades.

Tekniska, samfundet i Göteborg: Vissa lättnader i fråga om byggnadsnämn- dens prövning av byggnadsföretag för kommunens egen räkning, utförda genom särskild kommunal styrelse, torde inom en del städer vara motiverade. Enligt samfundets mening vore det lämpligt, om i lagen intoges föreskrift, att i bygg- nadsordning må kunna införas de lättnader i fråga om prövning av dylika bygg— nadsföretag, som på varje plats kunde finnas erforderliga; sådana undantag från byggnadsnämndens prövning, ev. kontroll, borde kunna ske t. ex. rörande konstruktiva och driftstekniska anordningar för sådana byggnadsarbeten, som utfördes inom hamnområde för hamnstyrelsens egen räkning, o. s. v.; lättnader kunde nämligen anses motiverade i de fall, där vederbörande kommunala sty— relse förfogade över tillfredsställande sakkunskap inom visst område, där bygg— nadsnämndens bedömande eljest erfordrades.

' Se närmare härom under promulgationslagen.

H ammtyrelsen i Göteborg har helt anslutit sig till detta uttalande av tekniska samfundet.

Den på bgggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén: En del bestäm— melser av mer allmänt innehåll, som borde likformigt tillämpas över hela riket. exempelvis 9, 20 och 22 %%, borde uteslutande inrymmas i denna lag och kunde helt utgå ur byggnadsordningen, vilken mer borde avse föreskrifter om anord- ningar, som vore för de skilda orterna säregna. Bestämmelserna i 26 % borde kunna helt utgå, då de redan funnes i arbetarskyddslagen.

1 %.1

Lantmäteristgrelsen: En föreskrift, som torde kunna medföra oanade verk— ningar för byggnadsverksamheten inom samhällen å landet, återfunnes i 17 kap. 1 %, där det förutsattes, att för tillstånd till nybyggnad erfordrades bygg- nadsritningar, upprättade av »sakkunnig» person. I detta liksom även i andra fall i lagförslaget angåves däremot icke någon definition på uttrycket »sak— kunnig», varigenom möjlighet till godtycke vid tillämpningen kunde befaras.

Sveriges fastighetsägareförband: Bestämmelserna i 1 % andra stycket före- fölle att vara allt för mycket detaljerade. Att byggnadsnämndens tillstånd skulle sökas för sådana obetydliga detaljer som ändring av ledningar för spillvatten, gas och elektricitet, syntes knappast vara av behovet påkallat, så mycket mindre som för dessa arbetens utförande krävdes anlitande av auktorisera-de entrepre- nörer, vilka kunde åläggas anmälningsskyldighet.

Byggnadsnämnden i Stockholm har anslutit sig till följande uttalande av t. f. stadsarkitekten därstädes: Genom tillkomsten av vissa av paragrafens bestäm- melser gåves byggnadsnämnden ökad befogenhet att inskrida och tillvarataga de estetiska intressen, som med hänsyn till stadsbilden eller den särskilda bygg— naden kunde anses erforderliga och önskvärda. En annan viktig nyhet innehölle bestämmelsen, att ritningar till byggnadsföretag skulle uppgöras av sakkunnig person och så utföras, som i byggnadsordning närmare bestämdes.

l byggnadsordning finge intagas bestämmelse, att därest ritningarna vore upp- gjorda av ledamot i byggnadsnämnd eller av någon hos nämnden i byggnads— ärenden föredragande tjänsteman, ärende, som avsåge uppförande av nybygg— nad. skulle underställas länsstyrelsens prövning. För Stockholm. där sådana fall vore ytterst sällsynta., torde bestämmelsen sakna betydelse. För de mindre städerna, där sådana förhållanden ofta förekomme, skulle prövningsrättens överflyttande från byggnadsnämnden till länsstyrelsen kunna hava ett visst fog för sig.

Tekniska samfundet i Göteborg: Bestämmelsen i 1 % angående ändring av lokals användning vore svävande och genom sin formulering överhuvudtaget ägnad att undandraga från byggnadsnämndens prövning de flesta dylika änd— ringar. Då åtskilliga ändringar vore av den natur, att de ovillkorligen borde komma under byggnadsnämndens prövning, och då den enskilde ej borde äga att avgöra, huruvida ändrad användning av lokal förelåge eller ej, ansåge sam— fundet, att alla förslag till ändrad användning av lokaler borde prövas av bygg- nadsnämnden.

Föreskriften i fjärde stycket, att ritningar, upprättade av ledamot av bygg— nadsnämnden eller någon hos nämnden i prövningsärenden föredragande tjänste- man, skulle underställas länsstyrelsens prövning, syntes ha tillkommit för att få

1 Se även under 2 kap. 5 %.

ett fullt opartiskt bedömande av föreliggande ritningar; en sådan uppdelning av prövningen på flera myndigheter vore en oformlighet. Skulle prövningen av dylika ärenden överflyttas, så borde väl av samma skäl även kontrollen över nybyggnadsarbete i motsvarande fall överflyttas till länsstyrelsen; denna tor- de dock ej ha lämpliga arbetskrafter härför. Beträffande dessa ärenden skulle. vid överklagande länsstyrelsen såsom högre instans bortfalla och överklagandet gå direkt till Kungl. Maj: t, vilket skulle medföra en högst ovälkommen tids- utdräkt för den byggande. De i denna paragraf lämnade direktiven rörande byggnadsordningens innehåll borde utgå ur lagen och ifrågavarande missför- hållanden regleras på annat sätt; i det fall, att medlem av byggnadsnämnd vore jävig i viss fråga, syntes det självklart, att han ej deltoge i behandlingen av densamma. Skulle verkliga missförhållanden uppstå i berörda hänseende, torde länsstyrelsen böra ingripa och vidtaga erforderliga rättelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett bestämmelsen i 1 % fjärde stycket olämplig och endast ägnad att i onödan belasta länsstyrelsen med arbete.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Enköping hava ansett bestämmel- serna i paragrafens fjärde stycke böra utgå, då i annat fall i de mindre städerna många ärenden skulle behöva gå omvägen till länsstyrelsen, vilket vållade onö- dig tidsförlust.

Länsstyrelsen 17 Östergötlands län har anmärkt på den tendens, som genom— ginge förslaget och fått uttryck i denna paragraf, att på länsstyrelsen överflytta göromål, som tidigare ålegat andra myndigheter.

Byggnadsnämnden i Nässjö: I kapitlets 1 % fjärde stycket stadgades, att ärende, som avsåge uppförande av nybyggnad, skulle underställas länsstyrelsens prövning i de fall, att ritningar vore upprättade av ledamot i byggnadsnämnden eller av någon hos nämnden i byggnadsärenden föredragande tjänsteman. Med hänsyn till att dylika förhållanden ofta förekomme, skulle ett överflyttande från byggnadsnämnden till länsstyrelsen av ifrågavarande ärenden ofta förekomma. I flera hänseenden torde detta få anses vara mindre lyckligt, bl. a. med hänsyn till den kontroll över byggnadsverksamheten, som i varje fall nämnden och dessa tjänstemän hade sig ålagd. Dä eventuella missförhållanden dock ge- nom länsstyrelsens eller länsarkitektens ingripande kunde beivras, borde lagför— slagets ifrågavarande bestämmelse utan olägenhet kunna utgå.

Länsarkitekten i Kronobergs län: Bestämmelsen i 1 % fjärde stycket vore av synnerligen stor vikt. 1 mindre städer och samhällen hade det varit praxis, att allt ritande inom samhället anförtroddes åt den ritkunnige person, som varit ledamot i byggnadsnämnden. Då denne för närvarande icke haft någon som granskat ritningarna, hade det i ett flertal fall visat sig, huru ringa hänsyn tagits till byggnadsstadgan.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Vid ansökan om byggnadslov torde i före— kommande fall böra fogas jämväl bevis, att säkerhet ställts enligt 14 kap. 14 å. — Förslaget att ärende rörande nybyggnad i vissa fall skulle underställas läns— styrelses prövning kunde länsstyrelsen icke biträda. Tjänstgöringsförhållandena inom nämnden borde ordnas så, att anledning till jäv icke uppkomme. Såväl länsstyrelsernas som länsarkitekternas tid vore så upptagen av andra göromål, att ett överflyttande på länsstyrelserna av förstahandsprövningen av ärenden rörande byggnadslov bestämt måste avstyrkas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Såsom framginge av andra stycket i 1 % räk— nade de sakkunniga med, att byggnadsnämnds tillstånd till vissa, åtgärder skulle sökas, ändock att dessa icke vore att hänföra till nybyggnad. Länsstyrelsen måste finna, att de sakkunniga härutinnan gått längre än skäligt vore och av

förhållandena påkallades. Det måste anses orimligt att uppställa fordran på prövning genom byggnadsnämnd av exempelvis fråga om ändring av ledning för hushålls- eller spillvatten eller gas eller elektricitet. '

stadgandet i fjärde stycket syntes vara mera välment än ägnat att på ett tillfredsställande sätt lösa den åsyftade ömtåliga frågan. Föga sannolikt torde vara, att en stad skulle vilja pålägga sin byggnadsnämnd ett förmyndarskap från statsmyndighets sida av angiven art, och även om en sådan föreskrift komme att upptagas i en byggnadsordning, kvarstode alltid, att vederbörande ritningsupprättare skulle kunna undandraga sig att formellt uppträda såsom sådan. På sålunda anförda skäl förordade länsstyrelsen, att stadgandet utginge.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Bestämmelsen att byggnads- nämnds tillstånd borde sökas för »anläggning eller ändring inom fastighet av ledning för hushålls- och spillvatten, gas, elektricitet och liknande ändamål» borde utgå. Detsamma gällde om bestämmelsen, att ritningar i vissa fall skulle underställas länsstyrelsen.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg hava rörande be— greppet nybyggnad hänvisat till vad de anfört under 10 kap. samt vidare yttrat: I andra stycket av paragrafen uppställdes regler för de byggnadsåtgärder, var- till byggnadsnämndens tillstånd skulle sökas, ändock att de icke vore hänförliga till nybyggnad. Som bestämmelsen avfattats i fråga om lokals tagande i bruk för annat ändamål än vartill den förut varit använd, skulle det bli den enskildes sak att bedöma, huruvida byggnadslov skulle sökas eller icke. Denna olämpliga formulering bottnade i, att de sakkunniga. sökt. i lagen precisera de ändringar, som borde bli föremål för byggnadsnämnds prövning. Några bestämda. gränser kunde emellertid i sådant hänseende icke uppdragas i en lagparagraf, och följden skulle därför bli en mycket svävande tillämpning. Redan av denna anledning vore bestämmelsen oformlig. Endast en obligatorisk föreskrift, att alla ändringar av lokals användning skulle underställas byggnadsnämndens prövning, kunde i verkligheten skapa respekt för lagens syfte att göra prövningen av ett bygg- nadsärende beroende av den framtida användningen. Det vore tyvärr allt för vanligt, att vilseledande eller oriktiga uppgifter lämnades för att få ett ärende igenom. Samma helgd borde givas den ritning åsatta lokalbeteckningen som övriga beteckningar å densamma. Därför föresloges, att bestämmelsen finge samma formulering som i .bostadskommissionens förslag av år 1920, »att bygg- nad eller del därav icke utan byggnadsnämndens tillstånd får användas till vä- sentligen annat ändamål än det vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fastställd ritning». Att denna regel skulle vara allt för långtgående, som de sakkunniga nu påstått, vore ett obestyrkt antagande. De bestämmelser, som utöver lokalernas ibruktagande innefattades i stycket, torde kunna kvarstå till den kraft och verkan de hava kunde.

Mot det i tredje och fjärde styckena av 1 % införda direktiv för byggnadsbe- stämmelser gjordes följande invändningar. Ett uppdelande av byggnadskontrol— len på olika myndigheter vore i och för sig en oformlighet och ägnad att under— gräva prestigen hos den myndighet, byggnadsnämnden, som enligt lagen skulle ha det närmaste ansvaret för kontrollen. Motivet för överflyttandet av vissa bygg- nad-särendens prövning till länsstyrelsen vore det vanliga förhållandet särskilt i mindre städer, att byggnadsnämndens ledamöter eller tjänstemän själva upp— gjorde ritningar till sådana byggnadsföretag, som skulle prövas av byggnads- nämnden. Detta ofrånkomliga faktum torde dock icke vara av sådan betydelse, att det borde föranleda till en radikal begränsning av byggnadsnämndens funk- tion. Det finge dock förutsättas, att byggnadsnämnden vore en institution, som

vore medveten om sitt ansvar, och att eventuella av partiskhet vållade missför- hållanden kunde beivras genom länsstyrelsens och länsarkitektens ingripande. De sakkunniga syntes dessutom ha förbisett, att icke blott granskning och fast- ställelse av ett byggnadsföretag kunde influeras av byggnadsnämndsledamotens eller tjänstemannens ställning till detsamma. Det vore ju icke ovanligt, att en ledamot i nämnden vore byggmästare för företaget och tjänstemannen, som ofta förekomme i de mindre städerna, kontrollant. Skulle i så fall även den byggnads— nämnden åliggande kontrollen under byggnadsarbetets gång överflyttas till länsstyrelsen? Säkerligen skulle ett rationellt genomförande av byggnadskon- trollens uppdelning mellan byggnadsnämnden och länsstyrelsen närmast resul- tera i en utökning av dess byggnadstekniska personal. Det borde nämligen erinras om att länstyrelsens verksamhet inneslöte ett större antal städer och municipal- samhällen och att, om bestämmelsen bibehölles, det större antalet nybyggnads— företag inom många län skulle komma under länsstyrelsens prövning och kon— troll. Ovan åsyftade direktiv för byggnadsordningarna borde således uteslutas ur stadgan.

.llg/izd'igheterna i Borås hava ansett, att stadgandet att byggnadsritningar skulle vara upprättade av sakkunnig person borde kompletteras med bestäm- melse. att kompetens härvidlag skulle prövas av byggnadsnämnden.

Länsstyrelsmi i. Värmlands län har funnit tillräckliga skäl icke föreligga. för ärendets underställning i det fall att ritning upprättas av ledamot i byggnads— nämnd samt för övrigt ansett, att det ändamål, som med stadgandet avsetts, i allt fall kunde tillgodoses genom den allmänna tillsyn över stadsbyggnads— väsendet, som i förslaget inrymts åt länsstyrelse.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: För ett rätt tillgodoseende av bestämmelserna torde föreskrift om byggmästarekompetens vara av lika stor, eller större. betydelse som sakkunskap hos ritningsförfattaren. Samfundet före- sloge därför införandet av kompet-ensföreskrift även för den, som utförde bygg— nadsarbetet.

25

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Den i denna paragraf före— slagna bestämmelsen kunde under vissa förhållanden vara till synnerlig nytta men vore ett farligt redskap i händerna på en byggnadsnämnd. Den syntes allt för lätt ge möjlighet till trakasserier mot enskilda företagare och vad värre vore. den premierade den i städerna allt för vanliga metoden att skjuta på er- forderliga stadsplaneåtgärder i det längsta. Den enda sporren hade varit risken, att en företagare skulle igångsätta byggnadsföretag, ägnade att omöjliggöra eller försvåra planernas genomförande. Bättre syntes vara, att den tid, var— under byggnadsnämnd ägde rätt att bordlägga sådant ärende, inskränktes till två. månader samt att byggnadsförbud för lämpligt område därunder enligt 10 kap. 1 % fjärde stycket utverkades. En kompletterande bestäm-melse med hän- syn till att tomtindelning icke uppräknats som skäl för byggnadsförbud vore då erforderlig.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: 2 % innebure, att byggnadsnämnd vid behandling av byggnadsärende av åtskilliga anledningar, bl. a. fråga om ny tomtindelning, kunde åstadkomma byggnadsförbud under 6 månader. En allmänt gällande bestämmelse av detta innehåll funne samfundet av åt— skilliga anledningar orimlig och föresloge därför, att den utginge ur lagtexten. Motsvarande nu gällande föreskrift torde i erforderlig grad skydda sam-hällets intressen.

35.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Linköping (i överensstämmelse med stadsarkitekten Lundgren): I paragrafen saknades vad förut beaktats vid stadsplanens uppgörande angående möjligheten att genomlufta bostäder, en bestämmelse som här borde inryckas.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: I 3 % inne— fattades en del erinringar för byggnadsnämndens beaktande vid prövning av byggnadsföretag. Som konsekvens av vad i 6 kap. 5 % sista satsen intagits om skyldighet för byggnadsnämnd att vid stadsplans uppgörande iakttaga bl. a., att »möjlighet i största utsträckning beredes till inredande i byggnader av lä- genheter med genomgående luftväxling och dubbelsidig belysning», torde en liknande bestämmelse böra inrymmas i denna paragraf. Anledningen till att den intagits bland erinringarna vid en stadsplans uppgörande berodde väl när— mast på, att man velat förhindra de hittills vanliga ensidigt belysta och icke genomluftningsb-ara gårdsflyglarna. Det hade emellertid på senare åren upp- stått en tendens att även i sådana byggnadskroppar, där möjlighet till anord— nandet av genomluftningsbara och dubbelsidigt belysta lägenheter förelåge, ge— nom oriktig planläggning åstadkomma lägenheter, som hygieniskt betraktade vore lika olämpliga som de i gårdsflyglar inrymda. Då det emellertid finge anses vara de sakkunnigas mening, att dessa. olämpliga lägenheter i och för sig i minsta möjliga utsträckning borde förekomma, följde, att bestämmelsen även intoges i detta sammanhang.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Bestämmelsen i första stycket andra att-satsen borde så kompletteras, att vad där stadgades även komme att gälla byggnads utvändiga färggivning. Bestämmelsen i förste stycket tredje att-satsen kunde genom sin konservativa tendens möjligen skada byggnadsteknikens rationella utveckling, varför orden »äro för trakten säregna eller av ålder brukliga och som» syntes böra utgå.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Bestämmelserna i 3 % fjärde och sjunde styckena torde antingen åtlydas på grund av lokala förutsättningar eller ock avgöras på grund av andra mera kategoriska bestämmelser i lagför- slaget. Samfundet föresloge, att lagtexten lättades genom bestämmelsernas bort- tagande.

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande: För att här uppställda krav på byggnads trygghet mot eldfara måtte i möjligaste mån bliva upp- fyllda, syntes det lämpligt föreskriva, att brandchefens yttrande borde inhäm- tas, innan byggnadstillstånd meddelades för sådan byggnad, som vore avsedd att inrymma eldfarlig inrättning eller eldfarligt upplag, samlingslokal och dy- likt, eller i fråga om vilken byggnadsnämnden av andra skäl ansåge brand- säkerheten böra särskilt uppmärksammas. Visserligen anförde de sakkunniga i motiven till 17 kap. 4 och 5 %% (sid. 304), att förslaget innefattade anvisning till byggnadsnämnden, att om ärende angående byggnadslov vore av beskaffen- het att från brandteknisk synpunkt påkalla särskild uppmärksamhet, yttrande av den kommunala brandmyndigheten borde inhämtas, innan ärendet av bygg- nadsnämnden avgjordes. Kommittén kunde dock för sin del icke finna, att denna byggnadsnämndens skyldighet kommit till tydligt uttryck i de sak— kunnigas förslag. Åtminstone kunde ur 4 och 5 %% i ifrågavarande kapitel lik- som ej heller ur 19 kap. 3 % icke utläsas någon sådan skyldighet för bygg- nadsnämnden.

; %.

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén: Enligt 17 kap. 4 % erfordrades, att ledamot av byggnadsnämnd skulle äga ingående känne— dom om hälsovårdsstadgans föreskrifter. Lämpligare syntes vara, att ritning över anordning, för vilken hälsovårdsstadgan skulle tillämpas, bleve av hälso- vårdsnämnden granskad, innan den förelades byggnadsnämnden för prövning, och att intyg att så. skett bilades ansökningshandlingarna.

Gå.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Linköping (i överensstämmelse med stadsarkitekten Lundgren): I paragrafen ålades byggnadsnämnden att ej mindre tillkännagiva gatas höjd vid uppförandet av nybyggnad än även lämna uppgift om läge för biledning och avloppsledning. Denna senare skyldighet torde enklast kunna lämnas från den myndighet eller det verk, som handhade dessa frågor, stadsingenjörskontoret c. d.

Byggnadsnämnden i Norrköping har ansett, att antingen borde andra styc— ket i 6 å utgå eller ock borde det närmare preciseras.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Bestämmelsen att bygg- nadsnämnden skulle tillkännagiva bl. a. avloppsledningars djup under gatan m. m. borde utgå. I de större städerna handhades ledningarna av särskilda verk, och rätteligen borde de byggande själva därstädes inhämta ifrågavarande upp- gifter. Det kunde ej begäras, att byggnadsnämnden eller dess tjänstemän skulle ansvara för uppgifter, som icke tillhörde dess verksamhetsområde.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Bestämmelsen i 6 %, att byggnadsnämnden skulle tillkännagiva bl. &. avloppslednings djup under gatan m. m., borde ej generellt innefattas i lagen. I de större städerna handhades ledningarna av särskilda verk, och rätteligen borde de byggande själva därstädes inhämta ifrågavarande uppgifter. Det kunde ej begäras, att byggnadsnämnden eller dess tjänstemän skulle ansvara för uppgifter, som icke tillhörde deras verksamhetsområde.

Myndigheterna i Borås: De i 6 % första stycket omförmälda uppgifterna om gators höjdläge och avloppslednings djup vore avgörande för byggnadens pro— jektering och erfordrades därför alltid redan på det stadium, då ritningarna påbörjades, och ej först då byggnadsansökan prövades av nämnden. Härav betingad omformulering borde verkställas såväl i denna paragraf som i 10' %.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: 6 % första stycket sista satsen ålade byggnadsnämnden en skyldighet att införskaffa grundmaterial för bygg- nadsärendens prövning. som hittills ålegat sökanden. För bibehållande bl. a. av möjlighet till snabb behandling av dessa ärenden torde det vara lämp- ligast, att sökanden fortfarande ålåge skyldighet att ingiva byggnadsärende i så fullständigt skick, att detsamma icke behövde kompletteras genom den prö— vande myndighetens försorg.

7 %.

Stadsförbundets beredning: Enligt 17 kap. 7 % skulle det åligga byggnads— nämnd att tillse, att fast-a fornlämningar vid byggnadsföretag såvitt möjligt lämnades orörda. Bestämmelsen syntes böra formuleras så, att därav tydligt framginge, att det skulle åligga nämnden att, i vad på nämnden ankomme, övervaka efterlevnaden av gällande författning i ämnet.

Liknande erinran har gjorts av byggnadsstyrelsen m. fl. Kommunaltekniska föreningen: Vad i 7 % i likhet med 5 kap. 2 % stadgades om fasta fornlämningar torde böra utgå, enär dessa bestämmelser sammanfölle med motsvarande bestämmelser i gällande förordning angående >>forntida min- nesmärkens fredande».

Stockholms byggnadsförening har ansett bestämmelsen, att nybyggnader, som uppfördes i närheten av byggnad av historisk eller konstnärlig betydelse, skulle ansluta sig till eller >>underordna sig till» den tidigare uppförda bygg— nad—en, vara olämplig.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: 7 % avhandlade ett fall, som borde ordnas genom särskilda stadsbyggnadsbestämmelser. Nödig hänsyn till den enskilde krävde, att hithörande frågor vore slutligt prövade, innan det bleve fråga om byggnadstillstånd. Enligt andra stycket skulle, om nämnden fattades av farhåga angående nybyggnads lämplighet i visst avseende, ärendet hänskjutas till byggnadsstyrelsen. Det vore under inga förhållanden lämp- ligt att förbinda själva prövandet av byggnadstillstånd med nyupptagna frå- gor om ändring i stadsplan, i tomtindelning, i byggnadsbestämmelser etc. och att om tvekan dock skulle kvarstå hänvisa ärendet till byggnadsstyrelsens prövning. Härigenom underkastades sökanden ett påtagligt osäkerhetstill-stånd, vilket icke borde förekomma, sedan byggnadsritningar med tillhörande beräk— ningar m. m. kommit till stånd, och det ofta vore av vikt för sökanden att byggnadsärendet snarast avgjordes.

8 %?

Vattenfallsstyrelsen: Förevarande paragraf lämnade bestämmelser om upp— förande av byggnader av tillfällig beskaffenhet. De skulle endast kunna utföras för det fall stad vore markägare. Det kunde ju komma att dröja högst avse- värd tid, innan all tomtmark inom ett stadsplaneområde erfordrades för av- sedd bebyggelse, och funnes då ej någon rimlig anledning förbjuda markägaren att tillsvidare provisoriskt utnyttja :,området för till exempel upplagsplatser eller tradgardsanlawgmngai vilka bådadera fallen vanligtvis erfordrade vissa enklare byggnader. Möjlighet t01de finnas för staden att härvid uppställa sådana villkor. att uppförda byggnader utan kostnader för staden åter undan— skaffades, då vederbörande myndigheter framdeles kunde finna, att. vanpryd- nad eller annan olägenhet föranleddes av desamma.

Kommunaltekniska föreningen: I 8 % medgåves lindring i fråga om gällande bestämmelser för nybyggnad i de fall, där byggnad vore av tillfällig beskaf- fenhet och uppfördes av staden för dess eget behov eller av annan på av staden för viss, kortare tid upplåten mark. Föreningen funne ingen anledning att motsätta sig motsvarande medgivande för liknande byggnader även å enskild mark, under förutsättning av att stadens vederbörande myndighet kunde till- styrka detsamma.

I detta sammanhang hade inom föreningen påvisats, att förslagets bestäm- melser skulle, därest de oförändrade fastställdes, få för våra hamnförvalt— ningar icke önskvärda verkningar. Den befogenhet, som åtminstone de större hamnförvaltningarna i fråga om beviljandet av byggnadslov inom hamnom- råde för närvarande i allmänhet besutte, torde vara av sådan betydelse för det rationella bedrivandet av den, åtminstone i vissa fall, betydande arrendeverk— samheten. att dess bibehållande i ungefär nuvarande omfattning borde möjlig— göras. Vid en eventuell överarbetning av lagförslaget borde därför särskild

1 Se även under 10 kap. 3 och 4 $%.

_ 289 uppmärksamhet ägnas tillgodoseendet av hamnarnas speciella intressen i syfte att tillförsäkra hamnägande samhällen hittillsvarande rätt att i frågor angå— ende hamnplanens utformning och byggnadslov lämna sitt hamnförvaltande organ praktiskt taget samma befogenhet, som det för närvarande besutte.

Hamnstgrelsen i Göteborg har anslutit sig till detta uttalande av kommunal- tekniska föreningen.

Byggnadsnämnden i Stockholm har i anslutning till t. f. stadsarkitekten därstädes ansett, att sådan lindring, som omförmäles i paragrafen, borde, därest den ej medförde ökad eldfara eller annan risk för kringliggande byggnader, kunna medgivas, då staden genom kontraktsbestämmelser hade i sin hand att in- om viss tid genom byggnads nedrivande eller på annat sätt undanröja eventuella olägenheter.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Linköping (i överensstämmelse med stadsarkitekten Lundgren): I 8 % hade medgivits att i byggnadsordning stadga den lindring i fråga om gällande bestämmelser i stadens byggnadsord- ning, som ansåges påkallad och där ej vanprydnad eller annan olägenhet föranleddes. Denna lindring vore dock förbehållen stadens egna byggnader och byggnader uppförda på staden tillhörig mark. Då emellertid anledningar till dylika provisorier likaväl kunde tänkas på privat mark som på stadens mark och risken för deras kvarstående under onödigt lång tid icke torde vara större å enskild mark än å stadens, kunde provisoriet utsträckas till privata byggnads- företag å privat mark. Härvidlag borde naturligtvis stadganden göras, vilka medgåve byggnadsnämnden rätt att begränsa provisoriet till viss tid och in— till en maximitid bestämd genom lagen. Att hålla reda på dessa provisorier, så att de upphörde i rätt tid, vore en ren ordningsfråga, vilken icke torde inne- bära några svårigheter.

Byggnadsnämnden i Norrköping har ansett, att i 8 % relativsatsen »som uppföres av staden för dess eget behov etc.» borde utgå för att lämna bygg— nadsnämnden större rörelsefrihet i här ifrågavarande hänseende.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönköping m. fl. hava jämväl ansett, att den i 8 % medgivna lindringen i vissa fall från gällande bestäm- melser borde tillkomma även enskild markägare.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län in. fl. hav-a ansett, att bestämmelsen i 8 % angående byggnad av tillfällig beskaffenhet även borde gälla enskild person och mark i privat ägo, där vederbörande kommunala myndighet därtill lämnade sitt medgivande.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: I 8 % lämnades direktiv angående införande av undantagsbestämmelser i byggnadsordning för byggnader av tillfällig beskaffenhet. Sådant undantag syntes emellertid icke ovillkorligt böra gälla endast för stadens mark. Det kunde tänkas fall, då även den enskilde borde kunna få provisoriskt utnyttja exempelvis ett område, som ännu ej toges i bruk för i stadsplan avsett ändamål, när den enskildes, stadens eller det allmännas intressen ej därigenom träddes för nära. Ifall paragrafens syfte varit, att för provisorisk byggnad undantag från samtliga stadgans be— stämmelser skulle kunna medgivas, erinrades om att detta icke i alla fall vore lämpligt. För provisorisk byggnad inom ett kvarter, som redan delvis tagits i bruk för fastslaget ändamål, kunde sålunda endast undantag från vissa. tekniska. byggnadsbestämmelser ifrågakomma. Paragrafen borde ändras och förtydligas i berörda hänseenden.

Drätselkammaren i Örebro: Und-antagsbestämmelsen i 8 % borde kunna ut-

o

sträckas till tillfällig byggnad även a enskild mark, under villkor att staden 19—297102.

tillstyrkte densamma. Även för byggnader å rent agrara områden inom stads- planen torde en viss modifikation av byggnadsförbuden vara lämplig, när marken uppenbarligen icke för lång tid behövde tagas i anspråk för dess i stadsplanen avsedda ändamål.

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande: Kommittén delade de sakkunnigas åsikt, att en viss fara alltid förefunnes för att tillfälliga byggna- der kunde komma att kvarstå längre än som vid deras uppförande avsetts och som vore förenligt med god ordning, sundhet eller eldsäkerhet. Den'trygghet i detta avseende de sakkunniga ansåge ligga däri, att undantagsbestämmelserna skulle gälla endast för byggnader, som uppfördes av staden eller av annan å av staden för viss kortare tid upplåten mark, ansåge kommittén däremot icke tillfyllest. Icke heller kunde kommittén finna det riktigt, att staden såsom tomtägare skulle givas en privilegierad ställning i ifrågavarande avseende. Enligt brandförsäkringsanstalternas erfarenhet förhölle det sig i själva verket så, att städerna tillhöriga tomtområden av dem själva eller av personer, till vilka marken utarrenderats, ofta utnyttjades på ett sådant sätt, att åtminstone prydlighet och eldsäkerhet därvid i hög grad åsidosattes. De högst betydande brandskador, vilka tid efter annan inträffat inom stad tillhöriga provisoriskt bebyggda tomtområden, utgjorde talande skäl för skärpta föreskrifter i berörda hänseende. De undantagsbestämmelser, varom fråga kunde bliva i byggnads- ordningarna, borde därför noga övervägas till sina konsekvenser, varjämte borde stadgas, att fråga om tillfälliga byggnaders uppförande eller kvarstående skulle underställas brandmyndigheten för yttrande. Kommittén anslöte sig för öv- rigt i denna fråga till 1920 års kommittéförslag, där i 36 % föreslogs, att till- ståndet att hava tillfällig byggnad kvarstående skulle kunna meddelas endast för viss angiven tid.

95.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har med hänsyn till bestämmelsen i 10 kap. 5 % i förslaget ansett lämpligt, att förevarande paragraf ändrades därhän. att byggnadslov endast skulle gälla under viss »kortare» tid.

10 %.

Fastighetsregisterkommissionen har såsom sin mening uttalat, att i det av— seende paragrafen avveke från 1920 års kommittéförslag detta vore att före- draga.

Stadsförbundets beredning: Frågan angående den lokala byggnadsnämndens förhållande till företag, som avsåge uppförande av byggnad för det allmännas räkning, hade under årens lopp varit föremål för mycket övervägande. Det förslag till ändring av den gällande bestämmelsen i % 43 i 1874- års bygg- nadsstadga, som 1916 års stadsplanelagskommitté framställde i 39 å i kommit- téns byggnadsstadgeförslag, syntes hava —— med frånseende av oväsentliga de— taljer — vunnit anslutning av samtliga myndigheter, som därom yttrat sig, med undantag av järnvägsstyrelsen. Detta ämbetsverk betlarade, att stadgandet skulle för dess del bliva allt för besvärande, och framställde ett jämknings— förslag.

Nu framlade de sakkunniga i 17 kap. 10 % ett förslag i ämnet, som skilde sig från alla de föregående. För järnvägsstyrelsens del innebure förslaget en avsevärd skärpning i förhållande till kommitténs. J ärnvägsstyrelsen och öv— riga ämbetsverk, vilkas byggnadsritningar icke granskades av Konungen eller

byggnadsstyrelsen, likställdes helt och hållet med enskilda byggherrar. Den av kommittén allenast för byggnader, vartill ritningar granskades av Konungen, föreslagna fullständiga friheten gent emot byggnadsnämnden, utsträcktes att avse jämväl alla byggnader, vilkas ritningar granskades av byggnadsstyrelsen —— även i de fall, då byggnaden icke tillhörde kronan och då någon kontroll å byggnadsarbetet genom byggnadsstyrelsen ej förekomme. Kommitténs förslag om viss övervakningsbefogenhet för byggnadsnämnden hade av de sakkunniga uteslutits.

Beredningen ansåge sig endast böra yttra sig över de sakkunnigas förslag i denna del, såvitt detsamma berörde städernas intresse och tillkännagåve i så- dant hänseende, att beredningen funne förslaget utgöra en försämring i för- hållande till stadsplanelagskommitténs förslag, vilket förordades. _

Kommunaltekniska föreningen.: Med den utformning, som givits 10 %, skulle ritningar till allmän byggnad, exempelvis kyrka och skola, icke behöva gran- skas av stadens byggnadsnämnd. Då detta icke torde vara avsett, borde i första stycket satsen »eller genom styrelsen granskas för annan myndighet» utgå.

Byggnadsnämnden i Nässjö har uttalat sig i överensstämmelse med kommu- naltekniska föreningen.

Järnvägsstgrelsen: Genom Kungl. Maj:ts brev av den 5 november 187-5 fordrades för närvarande icke byggnadsnämnds tillstånd till byggnadsföretag i avseende å statens under järnvägsstyrelsens vård ställda byggnader. I och med lagförslagens i fråga upphöjande till lag skulle emellertid förenämnda kungl. brev träda ur kraft och, i stort sett, intet nybyggnadsföretag, omfattande eller ringa, och nära nog intet ändrings- och intet till-, på— eller ombyggnads- arbete å redan befintliga byggnader vid statens järnvägar kunna företagas utan lov av ortens byggnadsnämnd eller Konungens befallningshavande. Utöver i 17 kap. 10 % omförmält undantag förelåge nämligen enligt de sakkunnigas mening icke anledning till avvikelse från det allmänna förfarandet, då fråga vore om sådant byggnadsföretag för statens räkning, vartill ritningarna icke prövades av Konungen eller byggnadsstyrelsen, och några avgörande skäl att undandraga dessa byggnadsföretag samhällenas befogenhet att utöva kontroll över byggnadsverksamheten torde, enligt de sakkunniga, icke förefinnas. Sam— hällenas påstådda betänkligheter mot ett åsidosättande härvidlag av deras all- männa befogenhet i fråga om byggnadskontrollen syntes sålunda för de sakkun— nigas ståndpunkt hava varit av avgörande betydelse (jämför sid. 305 i betän- kandet).

Styrelsen hade tidigare vid tvenne olika tillfällen i utlåtanden till Kungl. Maj:t, nämligen den 24 januari 1916 och den 30 september 1921, utförligt motiverat skälen för styrelsens krav om att fortfarande såsom hittills få vara befriad från att hos orternas byggnadsnämnder utverka byggnadslov för inom statens järnvägars områden erforderliga byggnadsföretag samt från dessa nämn— ders övervakande av och kontroll över statens järnvägars husbyggnadsarbeten. 1916 års stadsplanelagskommitté biträdde ock i viss mån denna styrelsens upp— fattning. Vid den anbefallda granskningen av förslaget måste styrelsen, med vidhållande av sin förut i ämnet på sakliga skäl grundade fordran i förevarande avseende, inlägga en bestämd protest mot att de sakkunniga för revision av gällande lagstiftning om stadsplan och tomtindelning rn. m. ställt sig helt avvisande mot styrelsens fordran i angivna hänseende. Konsekvenserna för statens järnvägar av att varje byggnadsföretag skulle prövas av den lokala byggnadsnämnden komme att bliva synnerligen betungande för verket. För belysande härav ville styrelsen meddela, att under år 1927 utarbetades, frånsett

förslag till mindre ändringsarbeten m. m., förslag till inemot 200 olika bygg— nadsföretag, ny-, till— och ombyggnader samt ändringsarbeten, fördelade å icke mindre än över 100 olika orter, varvid vore att märka, att år 1927 icke intoge någon särskilt framträdande ställning i fråga om antalet vid statens järnvägar årligen förekommande byggnadsföretag. Blickade styrelsen tillbaka på det vida större antalet husbyggnadsarbeten, som under vissa tidigare år förekommit, hade styrelsen svårt att tänka sig, huru dessa överhuvudtaget skulle varit möj- liga att rättidigt utföra, därest de nu föreslagna bestämmelserna då varit gällande.

Förutom lämnande av byggnadslov skulle det åligga byggnadsnämnderna enligt blivande lokala byggnadsordningar att verkställa besiktningar under byggnadsarbetets gång i och för dess övervakande och sedan byggnaden blivit fullbordad för utrönande av byggnadens och lokalernas lämplighet att tagas i bruk för avsett ändamål.

Genom de i 17 kap. 3 % föreslagna bestämmelserna och genom sannolikt yt- terligare bestämmelser i de lokala byggnadsordningarna skulle för det första styrelsens strävan att förenkla och standardisera vid statens järnvägar förekom- mande husbyggnader av olika slag sannolikt i betydande omfattning tillspillo— givas. Många byggnadsarbeten vid statens järnvägar hörde vidare intimt till— sammans med växlingarna i trafikarbetet, tåglägena med flera omständigheter, varför av dessa påkallade arbeten krävde omedelbara beslut med snabb effek- tuering. Till olägenhet för den trafikerande allmänheten och ständiga obehag för styrelsen skulle emellertid sådana statens järnvägars byggnadsarbeten med visshet komma att fördröjas genom för järnvägsdriftens speciella krav främ- mande byggnadsnämnder i det övervägande flertalet av de mer än 600 städer, köpingar och stationssamhällen, som statens järnvägar genomlöpte. Därest de föreslagna bestämmelserna varit gällande under de förhållanden, som rådde under åren 1914—1920, skulle med säkerhet de av statens järnvägar vidtagna åtgärderna för mötande av de ideligen uppstående kraven på hastigt utförda ny— och ombyggnader många gånger hava omöjliggjorts och därigenom järnvägs- trafiken och förty även näringslivet i sådana fall fått lida.

Endast i ett relativt fåtal av nyssnämnda orter torde för övrigt byggnads- nämnderna kunna givas sådan sammansättning, att de överhuvudtaget kunde tänkas kvalificerade att bedöma vid statens järnvägar i regler förekommande byggnadsföretag. Flertalet nämnders verksamhet komme med hög grad av sannolikhet endast att bliva en aldrig sinande källa för lokala önskemål och krav på. statsverket av varjehanda slag, som styrelsen måste tillbakavisa såsom oförenliga med den särställning, byggnadsverksamheten vid statens järnvägar intoge, en särställning, som styrelsen här knappast torde behöva närmare belysa. Detta i sin tur skulle otvivelaktigt komma att medföra, att styrelsen och denna underställda lokala myndigheter bleve betungade med oändliga skriverier Och betydande merarbete med jämväl därav följande ökade utgifter för verket, därest de nya bestämmelserna bleve påtvingade statens järnvägar. Omfattningen härav vore givetvis svår att ens tillnärmelsevis överblicka, men att det icke komme att inskränka sig till något ringa fåtal vore utom allt tvivel. Arbetenas utförande komme under varje förhållande med stor sannolikhet att fördröjas och dröjsmålet att betinga kostnadskrävande provisorier under väntan på beslut av byggnadsnämnd, eventuellt jämväl Konungens befallningshavande och Kungl. Maj: t.

Styrelsen nödgades därför på det allra kraftigaste reagera mot omförmälda lagförslags bestämmelser, i vad desamma avsåge styrelsens beroende av de lo—

kala byggnadsnämnderna i och för den för statsbanorna behövliga byggnads- verksamheten för järnvägsdriftens skötsel.

Obehövligheten av ett sådant beroende framginge även av det kända förhål- landet, att styrelsen hade till sitt förfogande för sådan speciell byggnadsverk- samhet, som krävdes för järnvägsdrift, genom mångårig verksamhet på området väl förfarna arbetskrafter av olika slag, främst en till styrelsen knuten arkitekt, som dels själv uppgjorde förslag till och övervakade utförandet av mera bety— dande arbeten, dels ledde och övervakade alla arbeten, som utfördes å styrelsens arkitektavdelning. Intet byggnadsföretag, hur ringa det än kunde vara, utför- des vid statens järnvägar utan att hava planlagts eller granskats av arkitekten. Förutom arkitekten funnes inom verket teknici med utbildning inom alla för byggnadsverksamhet vid statens järnvägar behövliga fackområden samt järn- vägsläkare för tillgodoseende av de hygieniska kraven. Arbetena utfördes an- tingen genom statens järnvägars egen försorg eller på entreprenad, i båda fallen vore arbetena antingen ledda eller övervakade av med husbyggnadsarbeten för- trogna teknici, undantagslöst med högskole— eller motsvarande utbildning. Det syntes styrelsen därför orimligt. att styrelsen med tillgång på denna utrust- ning av fackmän och med sitt givetvis egna intresse av att förutnämnda i 17 kap. 3 % angivna bestämmelser i fråga om byggnadsarbetenas utförande bleve iakttagna skulle för sin byggnadsverksamhet tvingas in under de föreslagna nya byggnadsbestämmelserna.

Då såsom huvudskäl för undantaget från byggnadslov beträffande av bygg- nadsstyrelsen granskade byggnadsföretag anförts, att det vore ställt utom allt tvivel, att ritningar till dylika byggnader underkastades fullt sakkunnig gransk- ning, kunde det med hänsyn till ovan nyss berörd-a ej annat än väcka förvåning, att vad järnvägsstyrelsen i förevarande avseende så starkt betonat avvisats med ett utan ingående på sakfrågan endast helt allmänt gjort uttalande, att vad som anförts icke vore ägnat att häva de betänkligheter, som från stadssamhäl— lenas sida måste resas. Icke ens Svenska stadsförbundet, som väl finge anses närmast representera dessa samhällen, hade gått så långt. För belysande av nödvändigheten av att statens järnvägar underställdes byggnadsnämnderna hade man väntat sig upplysning om åtminstone något fall, där enligt de sakkunnigas mening styrelsens nuvarande, på befintligheten vid styrelsen av erforderlig sak- kunskap grundade frihet medfört otillfredsställande dispositioner och åtgärder. Detta hade emellertid icke skett, varav styrelsen mås-te sluta, att för den av de sakkunniga hävdade uppfattningen saknades bärande underlag.

Vad nu sagts om styrelsens bestämda fordran på att liksom hittills bygg- nadsnämnds tillstånd icke skulle erfordras för byggnadsföretag i avseende å sta— tens under järnvägsstyrelsens vård ställda byggnader avsåge emellertid endast sådana byggnader, som vore belägna inom de egentliga järnvägsområdena. Där- emot hade styrelsen icke något att erinra mot att byggnadsföretag, som utfördes ä tomter inom själva samhällena, vore underkastade samma regler i ifråga— varande hänseende som övriga fastigheter inom dessa samhällen eller med andra ord, att för statens järnvägar härutinnan finge gälla samma bestämmelser som för varje enskild byggherre. Byggnad, belägen å tomt utanför det egentliga järnvägsområdet, vore nämligen i regel avsedd att tillgodose .mera sekundära trafikbehov, varför styrelsen icke hade anledning påyrka undantagsbestämmel- ser för sådana företag.

Styrelsen tilläte sig slutligen meddela, att styrelsen icke använt sig av 1875 års medgivande på det sätt, att styrelsen underlåtit att i förekommande fall höra byggnadsnämnd om förslag till större byggnadsföretag, där styrelsen an-

sett detta ur ortens synpunkt lämpligt. Då det emellertid torde vara svårt att uppdraga en gräns för, när underställande av byggnadsfråga borde äga rum eller kunde vara obehövligt, syntes det fortfarande som hittills böra kunna. överlämnas åt styrelsens bedömande att pröva fråga. härom. Det borde uppmärk— sammas, att de sakkunniga själva icke syntes hysa någon större tilltro till bygg- nadsnämndernas kvalifikationer att bedöma dem enligt lagförslaget tillämnade befattning med mångfalden hus-, stadsbyggnads— och andra frågor, då sak- kunniga rekommenderade i förekommande fall anlitandet av särskilda fackmän (jämför sid. 392 i betänkandet). Även vid det förhållandet att stads- och läns— arkitekter successivt komme att anställas, torde statens järnvägars egen arkitekt och övriga statens järnvägars egna fackmän bliva dessa överlägsna. vid bedö— mandet av vid statens järnvägar förekommande byggnadsfrågor.

Det hade slutligen bemärkts, att statens järnvägars enligt lagförslaget be— roende av de lokala byggnadsnämnderna beträffande vid verket förekommande byggnadsfrågor skulle kunna undvikas genom att sådana frågor i stället un- derställdes byggnadsstyrelsen. Av den vidgade befogenhet, som enligt lagför— slaget tillämnats denna styrelse i fråga om granskning av förslag till byggnads- företag för det allmänna, kunde det till och med förefalla som om sådan lös— ning avsetts eller åtminstone ifrågasatts. Styrelsen hade redan i yttranden till Kungl. Maj: t dels av den 28 oktober 1916 över av sakkunniga avgivet betän- kande rörande omorganisation av överintendentsämbetet, dels av den 28 december 1917 över förslag till vissa administrativa författningar och bestämmelser, som påkallades av den förestående omläggningen av statens husbyggnadsverksamhet, på anförda skäl nödgats avböja uppkomna förslag om annan ordning än den sedan år 1875 följda för bedömandet av vid statens järnvägar förekommande husbyggnadsföretag.

Styrelsen måste allt fortfarande bestäm-t motsätta sig att i fråga om bygg— nadsföretag vid statens järnvägar bliva underställd byggnadsstyrelsen. Ett så- dant arrangemang skulle nämligen för statens järnvägars verksamhet i fråga om tidsutdräkt bliva lika olägligt som ett beroende av de lokala byggnadsnämn— derna. Härtill komme, att från byggnadsstyrelsens lika litet som från byggnads— nämndernas sida icke rimligen kunde påräknas samma ansvar som från järn- vägsstyrelsens sida vare sig beträffande statens järnvägars ekonomi eller gent emot deras trafikanter, vilkas krav järnvägsstyrelsen på lämpligaste sätt hade att tillgodose. Med hänsyn till den sakkunskap i byggnadsfrågor, som enligt vad ovan sagts stode till verkets förfogande, kunde styrelsen icke heller finna, att sådan ordning i övrigt skulle vara av behovet påkallad eller från någon syn— punkt medföra förbättringar. Den dagliga befattningen med trafikspörsmål av olika slag hade givetvis tillfört järnvägsstyrel—sen en alldeles särskild fond av insikter, oumbärliga vid bedömandet av så speciella byggnadsfrågor, som nästan undantagslöst brukade förekomma vid statens järnvägar.

Byggnadsstyrelsens berörda ökade befogenhet hade även uppmärksammats av den av Svenska stadsförbundets styrelse utsedda beredningen för gransk- ning av lagförslaget. Denna beredning hade därvid särskilt framhållit järnvägs- styrelsens ogynnsamma ställning i och med att styrelsen helt och hållet lik— ställts med enskilda byggherrar. Beredningen, som dock endast yttrat sig i vad lagförslaget berörde städerna-s intressen, hade icke heller kunnat godtaga stad- gandena i 17 kap. 10 % men för sin del förordat stadsplanekommitténs förslag.

I anslutning till det anförda finge styrelsen, med åberopande av vad styrelsen uttalat i 'sina ovannämnda utlåtanden av den 24 januari 1916, den 28 oktober 1916, den 28 december 1917 och den 30 september 1921, vidhålla sin stånd-

punkt, att icke blott statens järnvägars husbyggnadsverksamhet finge såsom hittills vara undantagen byggnadsnämndernas granskning och övervakande, utan även att samma verksamhet inom samhälle, som i 20 kap. 1 % tredje styc- ket avsåges, finge fortgå oberoende av Konungens befallningshavandes lov i varje särskilt fall därtill.

I sådant syfte förordade styrelsen, att 17 kap. 10 % första stycket och 20 kap. 1 % tredje stycket måtte erhålla ändrad lydelse, och hemställde styrelsen, att förstnämnda lagrums första stycke måtte ändras sålunda:

»Byggnadsnämndens tillstånd till byggnadsföretag erfordras icke för all— män byggnad, vartill ritningar skola enligt gällande författningar prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen eller genom styrelsen granskas för annan myndighet, eller för byggnadsföretag för statens järnvägars behov, vartill rit- ningar utarbetats eller granskats av järnvägsstyrelsen och som avses att ut- föras inom det egentliga järnvägsområdet; dock bör, då byggnadsärende under- ställes Konungens eller byggnadsstyrelsens prövning — _— —— —— förvaras.»

Stadsmyndigheterna i Karlskrona hava påyrkat, att, då byggnadsföretag. för vilket jämlikt 10 % icke erfordrades byggnadsnämndens tillstånd, under- ställdes Kungl. Maj:ts eller byggnadsstyrelsens prövning, dylikt ärende skulle vara åtföljt av byggnadsnämndens utlåtande samt att endast för det fall, att byggnadsärendet slutligen prövades av Kungl. Maj: t eller byggnadsstyrelsen, byggnadsnämndens tillstånd ej behövde inhämtas.

Förste stadsingenjören; och förste stadsarkitekten i Göteborg Hittills gällande föreskrift 1 byggnadsstadgan angående undantag från byggnadsnämndens pröv— ning av vissa statens och järnvägsstyrelsens byggnader samt sådana allmänna byggnader, vartill ritningar skulle prövas av Konungen, hade varit behäftad med en viss oklarhet i tillämpningen, särskilt beträffande den författningsenliga kontrollen över sistnämnda allmänna byggnader, exempelvis kyrkor m. 111. Man skulle kunnat vänta sig, att de sakkunniga beaktat detta vid lagförslagets uppgörande. Paragrafen vore emellertid icke tydligare än byggnadsstadgans nu gällande föreskrift. men hade utökats att gälla för sådana byggnadsföretag, som enligt gällande författningar skulle granskas av byggnadsstyrelsen eller genom styrelsen granskas av annan myndighet. Mot så vitt gående undantag måste på. det bestämdaste protesteras. Paragrafen innefattade en avgjord försäm- ring i förhållande till motsvarande bestämmelse, 39 å i stadsplanekommitténs byggnadsstadgeförslag. Utöver vad däri föreskreves skulle dock behöva inryc- kas en bestämmelse angående författningsenlig kontroll över utförandetav så— dana allmänna byggnader, som ej under byggnadsarbetets gång vore föremål

- för kontroll från byggnadsstyrelsens sida.

Myndigheterna 7' Borås hava yttrat sig om denna paragraf i samband med 17

kap. 6 %. ,

11 %.

Byggnadsstyrelsen: I anslutning till 11 % ville styrelsen framhålla önskvärd- h'eten av en föreskrift med innehåll, att i byggnadsordning skulle införas be- stämmelser i vad mån byggnadsnämnderna skulle äga verkställa besiktning av sådana allmänna byggnadsföretag, vartill ritningar visserligen prövades av Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen, men där själva byggnadsarbetena icke utfördes eller övervakades av byggnadsstyrelsen eller annan statlig myndighet.

Byggnadmzämnden i Norrköping: Sista meningen >>börande då byggnadsföre- taget avser bonings- eller arbetsrum lämpligt samarbete med hälsovårdsnämnden därvid åvägabringas» borde lämpligen ändras till »ägande, då byggnadsföre-

taget aVSer bonings- eller arbetsrum, byggnadsnämnden, då den så funne er— forderligt, samarbeta med hälsovårdsnämnden».

12 %.

Fastighetsregisterkonimissionen har ansett, att denna paragraf borde givas sådan avfattning, att den otvivelaktigt icke rubbade nu gällande ordning, att taxor för vissa mätningsarbeten i städer och stadsliknande samhällen fastställ— des av Kungl. Maj: t, vilken ordning visat sig fördelaktig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I anslutning till bestämmelserna i 12 % torde böra erinras därom, att positiv lagbestämmelse saknades, vilken myndighet det ålåge — länsstyrelse eller Kungl. Maj: t — att fastställa taxa för mätningsför— rättningar. Enligt praxis hade åtminstone under senare är sådan taxa fastställts av Kungl. Maj: t. Avsaknaden av positiv bestämmelse hade emellertid föranlett, att länsstyrelse ansett sig befogad meddela sådan fastställelse (mätningstaxa för Malmö stad vore sålunda fastställd av länsstyrelsen). Det föresloges på grund härav, att. å lämpligt ställe i stadsbyggnadslagen (måhända under 32 kap.) inrycktes uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Taxa syntes endast befogad. om den avsåge granskning genom sakkunnig person.

13 %.

Byggnadsstyrelsen: Bestämmelsen i 13 % angående vad som förstodes med byggnads höjd syntes icke böra innehålla medgivanden till alternatiVa beräk- ningsgrunder. Med hänsyn till de olika tydningar och den oklarhet, som hit- tills varit rådande vid bestämmandet angående vad som menades med taklist och dess beskaffenhet, syntes det lämpligare, att höjdbestämningen endast av- såge yttertakets skärning med fasadlivet.

Liknande erinran har framställts av byggnadsnämnden i Lilla Alby, som där- jämte ansett, att byggnads höjd inåt gård borde rättas efter gården och an- gränsande byggnader även för det fall, att gården vore underbyggd-, och ej efter gatan. Att räkna källare såsom våning, då golvet i våningen över källaren låge högre än 1.50 meter över gatan, syntes olämpligt. Vindsvåning borde helt få in— redas till boningsrum, då därigenom det synnerligen olämpliga, ohygieniska och eldfarliga vindskontorssystemet motarbetades.

Stadsnnyndigheterna i Karlskrona: Om byggnads höjd rådde i allmänhet olika uppfattning mellan byggnadsnämnd och byggherrar. Paragrafens de— finition syntes ej klar. Huru skulle man nämligen räkna höjden för ett frilig- gande hus med gavlar? Strikte inginge jämväl skärningen mellan taket och gavelpartierna i medeltalet. I allmänhet torde nog detta beräkningssätt vara det allmänt tillämpade och torde med hänsyn härtill en klarare definition vara påkallad. Paragrafen borde dessutom kompletteras med föreskrift om vad som menades med 1-vånings- och 2-våningshus.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: 13 % sista stycket angående vindsinredning angåve ej, i vilken ordning tillstånd till sådan inredning skulle stadgas. Om i byggnadsordning eller i särskilda stadsbyggnadsbestämmelser borde uttryckligen angivas.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Angående be- stämmelsen, att för byggnad invid gata hushöjden skulle räknas från gata, borde denna bestämmelse ej göras ovillkorlig utan möjlighet till undantag in— ryckas i byggnadsordning. Det kunde nämligen i kuperad terräng även för

byggnad invid gata bliva nödvändigt att räkna höjden från annat plan än gatas.

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande: Enligt sista stycket finge bonings- eller arbetsrum ej inredas på vinden i byggnad, som uppförts med det största antal våningar, som för densamma vore medgivet, såvida ej medgivande därtill funnes särskilt stadgat. Någon motivering till denna be- stämmelse gåves ej, men förmodligen låge brandskyddstanken som grund för densamma. Det vore också alldeles riktigt, att inredning av boningsrum på de i högsta grad eldfarliga vindar, som nu i allmänhet förekomme, borde med hän— syn till svårigheten att rädda där boende i möjligaste mån förhindras. Men un— der förutsättning, att betryggande säkerhetsåtgärder vidtoges, måste en med bostadslägenheter helt inredd vind anses betydligt mindre brandfarlig än en sådan, inredd med vind-skontor och fylld av brännbara ämnen. Detta hade också beaktats av myndigheterna i Stockholm, där under vissa ganska stränga vill- kor på de senaste åren en hel del vindar fått inredas till bostadsvåningar, och att dessa byggnader vore mindre utsatta för de farliga vindsbränderna än övriga hus vore påtagligt. Ännu större brandsäkerhet skulle givetvis ernås, om ytter- taket helt och hållet utfördes av brandsäker konstruktion. För att uppmuntra till ett sådant byggnadssätt, som givetvis medförde en rätt avsevärd kostnads— ökning, syntes det kommittén önskvärt, att i lagen medgåves en kompensation för denna kostnadsökning genom att exempelvis vinden finge helt inredas eller. om yttertaket gjordes platt och vind således ej förekomme, en ytterligare hel våning finge uppföras.

Svenska brandskyddsföreningen har i fråga om de' föreslagna bestämmelserna om bonings- och arbetsrum på vindarna uttalat samma mening som kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande samt vidare yttrat: Mot avfattningen av tredje stycket vore intet att erinra, enär lämpliga undantagsbestämmelser kunde införas i byggnadsordningarna, såsom de sakkunniga även framhållit. men syntes det nödvändigt, att i mönsterbyggnadsordningarna infördes nog- granna föreskrifter för inredandet av bonings- och arbetsrum på vinden eller den våning, som ersatte densamma.

Oaktat föreningen ej hade något att erinra mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande bonings— och arbetsrum på vindarna, ansåge sig förenin— gen ej kunna till fullo dela de sakkunnigas åsikt om faran av att inreda dylika rum. Således ansåge sig föreningen böra erinra om att det kunde vara för- delaktigare att omedelbart under yttertaket hava en ur brandskyddssyn— punkt tillfredsställande anordnad bostadsvåning med betryggande utrym— ningsmöjligheter än att hava en större vind med vindskontor, som vanligen vore fyllda med mycket brännbara föremål. Sålunda torde s. k. kungsvåningar, som numera i Stockholm ofta uppfördes enligt särskilt utfärdade brandsäkerhetsföre— skrifter, och bostadsvåningar under brandsäkert (platt) tak vara ur brand- skyddssynpunkt bättre än de stora trävindar, som numera vanligen uppfördes på stenhusen.

13—17 åå. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.)

Stockholms byggnadsförening: I 13, 16 och 17 %% återfunnes de länge om— stridda bestämmelserna om byggnadshöjd och rumshöjd m. m. Beträffande byggnadernas höjd hade de sakkunniga tyvärr bibehållit den gamla me- toden att räkna med taklisthöjd. I fråga om våningshöjd föreskreves för bo- ningshus en minsta höjd av 2.70 med rätt för byggnadsnämnden att i vissa

fall medge höjder på 2.50 och i undantagsfall ned till 2.10. Den gamla bestäm— melsen om att bottenvåningens golv skulle ligga minst 30 centimeter över an— gränsande gata vore bibehållen. Utvecklingen hade dock pekat därhän, att vad man numera önskade i fråga om inskränkande föreskrifter för våra husbygg- nader, det vore föreskrifter rörande husets totala höjd och dess profil samt en absolut minsta tillåten våningshöjd, och kunde byggnadsnämnd under vissa förhållanden få medge en rumshöjd av endast 2.10 meter, syntes detta innebära, att därest man ansåge, att lägre höjd under alla förhållanden ur hygienisk och social synpunkt vore olämplig, denna lägsta minimihöjd vore den enda, som i lagen behövde angivas. En övergång till byggnadens profil i stället för tak— Iisthöjd borde givetvis kompletteras med rätt att fullt utnyttja hela byggnads— kroppen. Motståndet mot inredande av bonings- eller arbetsrum å den s. k. vinden kunde ej längre med fog upprätthållas och finge under inga förhållan— den giv-as stöd av lagen. Någon risk att härigenom minimihöjden å bostadsrum skulle bliva allenahärskande torde icke förefinnas. Utvecklingen komme med säkerhet att liksom inom andra områden bestämmas icke enbart av producenten utan även av konsumenten. Erfarenheten icke blott ur brandsynpunkt utan även ur hygienisk synpunkt pekade också tydligt på lämpligheten av att i långt större utsträckning än vad nu vore fallet söka få bort de s. k. vindskontoren och få dessa ersatta med goda bostäder.

En viktig detalj i ett bostadsbyggande, som skulle kunna göra anspråk på hög kvalitet, vore ljus- och soltillgången till lägenheterna. Denna fråga vore hittills i svenska byggnadsförordningar okänd. Byggandet hade också, även under senare år, varit i stor utsträckning underhaltigt i detta avseende. Ingen bostad borde numera få byggas, som icke hade tillgång till ett visst kvantum sol. Att det läte sig göra att utarbeta goda minimibestämmelser härför visade exempel från utlandet. Det vore närmast byggnadsordningarna som hade att fastställa dessa bestämmelser, vilka måste bli varierande med orternas latitud. men det kunde också ifrågasättas, om icke lagen borde upptaga allmängiltigt formulerade krav härpå.

16 %.

Medicinalstyrelsen: I 16 å andra stycket lämnades medgivande att, under vissa villkor golv i arbetsrum finge förläggas lägre än angränsande markens yta. Ur hälsovårdssynpunkt kunde det icke anses önskvärt, att människor under hela sin arbetstid skulle vistas i källarlokaler. Visserligen torde en källarlokal. om den anordnades med synnerlig omsorg, utan men för hälsan kunna användas såsom arbetsplats. Härför fordrades emellertid, att lokalen i fråga så anordnats, att den vore väl isolerad mot fukt och kyla, att tillräcklig dagerbelysning kunde erhållas i densamma, att den kunde hållas lämpligt uppvärmd, att den kunde hållas dammfri och väl ventileras. I allmänhet vore det så, att dessa fordringar icke uppfylldes av källarlokaler. Fönstren vore ofta små och låge så nära gatans nivå, att desamma icke kunde öppnas och alltså icke kunde an— vändas för ventilation. Denna måste i stället ombesörjas exempelvis genom till- räckligt högt upp befintlig friskluftventil samt erforderlig evakueringskanal i innerväggar. Det vore vidare svårt att hindra gatudammet att intränga genom källarnedgången. Det kunde med säkerhet antagas, att mången husägare komme att anse, att källarlokalerna i hans hus motsvarade de i 16—18 %% angivna fordringarna, även där så uppenbart icke vore fallet; en mängd dylika lokaler" komme att ligga på gränsen mellan det medgivna och förbjudna, och det bleve ofta svårt för myndigheten att upprätthålla den stränga tolkning av de' före-

slagna vaga bestämmelserna, som vore erforderlig för att förhindra användan— det av ur hälsovårdssynpunkt mindre goda lokaler. Här finge även framhållas en annan sak. I en del kommunala matvarustadgar fordrades, att golven i 10- kaler, där födoämnen bereddes och försåldes, skulle ligga högre än markens yta; i en del andra dylika fordrades, att höjden i sådan lokal skulle vara minst 2.5 meter, dock att höjden från gatu- respektive gårdsnivån till taket skulle vara minst 2 meter. Det förstnämnda stadgandet — att golvet skulle ligga högre än markens yta _ torde, om lagförslaget upphöjdes till lag, icke längre kunna upprätthållas, ty i en lokal stadga torde icke kunna förbjudas, vad i lag med-' gåves. Det vore ur hälsovårdssynpunkt lyckligast, om källarnas framtida upp- gift reducerades till deras ursprungliga —— förvaring av förråd av diverse slag —— och icke gjordes till vistelseplats för människor. Skulle likväl medgivandet att förlägga golv i arbetsrum lägre än angränsande marks yta lagfästas, måste för erhållande av tillräcklig dagerbelysning det villkoret uppställas, att höj— den från omgivande marknivå till lokalens tak skulle vara minst 1.5 meter.

Byggnadsnämnden i Stockhom har i anslutning till uttalande av t. f. stads— arkitekten ansett, att genom stadgandet i 16 % om skyldighet för granne att tåla intrång erhölles en länge saknad'grund för avgörandet av tvister av här angiven beskaffenhet.

Sveriges fastighetsägareförbnnd: Här införda bestämmelser torde böra givas större smidighet med hänsyn till det allt mer praktiserade sättet att. över-bygga gårdar och förse såväl dessa gårdslokaler som även lagerkällare m. m. med centraluppvärmningsanordningar. Särskilt borde hänsyn tagas till nödvändig- heten att förlägga lämpliga portvaktslägenheter i bottenvåningen. Hade bygg— nad uppförts eller lokal inretts efter myndigheternas föreskrifter och blivit av dem godkänd, borde fastighetsägaren icke sedermera kunna åläggas att däri vid- taga förändringar förrän vid skeende ombyggnad.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund har föreslagit paragrafen förkor— tad till att omfatta endast första punkten samt att övriga bestämmelser, som avsåge tekniskt utförande, fördenskull borde tillföras byggnadsordning.

Byggnadsnämnden i Norrköping: Uttrycket >>inom ett avstånd från rummet, som etc.» torde böra erhålla en mera tydlig formulering. Granne, som enligt 16 % vore skyldig att vidkännas visst intrång, borde, därest omständigheterna skulle finnas därtill föranleda, kunna göra anspråk på ersättning för intrånget. Paragrafen torde därför böra kompletteras i sådant hänseende.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona: Medgivandet till »intrång» på annans område torde vara av betänklig art ej blott med hänsyn till de olägenheter det direkt kunde hava för den, som vore skyldig tåla dylikt, utan jämväl för den andre, i den händelse nybyggnad i tomtgränsen utfördes av den som varit utsatt för intrånget. Nutidens hjälpmedel vore av den beskaffenhet, att en effektiv isolering lätt nog åstadkommes, och borde därför föreskriften utgå. Kvarstode föreskriften, kunde fall inträffa, att tomtägare ej finge i lagenlig ordning be- bygga sin tomt.

Magistraten i Trälleborg: Den i första punkten av förevarande paragraf for- mulerade bestämningen »inom ett avstånd från rummet» etc. torde enligt sam- manhanget att döma hänföra sig till »angränsande markens yta». Rent gramma- tikaliskt sett torde emellertid satsens subjekt eller således »golvet» lika gärna kunna betraktas såsom huvudord. Detta förhållande hade till följd, att stad- gandet bleve svårfattligt och lätt kunde föranleda missförstånd.

17 %.

Byggnadsnämnden i Norrköping: Den i 17 % omförmälda lägre rumshöjden av 2.50 meter syntes lämpligen böra ändras till 2.40 meter. Sistnämnda mått, som kommit till användning i nu gällande byggnadsförfattningar, torde näm— ligen numera hava ingått i det allmänna medvetandet, och någon olägenhet av tillämpningen av denna rumshöjd hade, byggnadsnämnden veterligt, icke försports.

Länsarkitekten i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke endast minimihöj— den, exempelvis 2.30 meter, borde angivas i lagtexten.

Länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län har uttalat samma mening som byggnadsnämnden i Norrköping.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: I 17 % angåves minsta tillåtna rumshöjd till 2.50 meter. Emellertid tillämpades i Malmö t. ex. i villabyggna- der en i byggnadsordningen tillåten minimihöjd å vindsvåning av 2.40 meter. På den grund och då Kungl. Maj: t numera, där god genomluftning kunde för- utsättas, meddelade dispens för ännu lägre rumshöjder, föresloges, att bestäm- melsen reviderades till överensstämmelse med tillämpad praxis.

18 %.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att i paragrafen in— tagna bestämmelser om arbetsrum och boningsrum borde tillhöra hälsovårds- stadgan.

19 %.

Stadsmgndigheterna i Karlskrona: 19 % upptoge en bestämmelse om vanligt källardjup. Uttrycket torde vara allt för svävande för att tillåtas inflyta såsom lagbestämmelse. I stället borde djupet hänföras till höjdläget av varande eller i gatan blivande avloppsledning.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund har ansett, att 19 % borde kom— pletteras med definition å begreppet »Vanligt källardjup».

20—25 åå. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.)

rlIedicinalstyrelsen: I 20—25 %% lämnades föreskrifter för vinnande av brand- säkerhet. I förslaget lämnades däremot inga föreskrifter för vinnande av rätt— säkerhet. Det vore önskvärt, att uppmärksamheten fästes på denna fråga. Vissa enkla fordringar såsom täta grundmurar och lämpliga skyddsgaller för källar— gluggar samt lämpligt konstruerade dörrar till källarnedgångarna borde sålunda upptagas i lagen. Mera detaljerade bestämmelser kunde upptagas i andra. för— ordningar.

20 %.

Byggnadsstgrelsen: Till 20 % borde även fogas medgivande om befrielse från brandmur i vissa fall, såsom exempelvis vid kopplade hus eller vid smala rad— hustomter, där sådana medgivanden enligt rådande bestämmelsepraxis nu oftast förekomme. Även borde beaktas, att fall kunde förekomma, då byggnad borde få uppföras med full fasadrätt i gräns mot grannfastighet.

Stadsförbundets beredning: Den i första stycket av 17 kap. 20 % förekom- mande bestämmelsen om brandmur syntes böra genom öppnande av dispens- möjlighet eller annorledes göras mcra smidig med hänsyn särskilt till bygg—

-——.3—r—l'—.—" - -

nadsbestämmelsernas förmåga att på olika sätt begränsa tomts för bebyggande avsedda område.

Kommunaltekniska föreningen: 20 % föreskreve, att byggnad, som uppfördes i gräns mot grannfastighet eller beträffande trähus på mindre avstånd därifrån än 4.50 meter, skulle avskiljas från denna fastighet medelst brandmur. Då rätt till fönster och takfall mot grannes tomt i vissa fall borde kunna medgivas, torde till första stycket böra tilläggas: »därest ej annat i stadsbyggnadsbestämmel- ser stadgas».

Enahanda uttalande har gjorts av stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Nässjö.

Byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stadsingenjören F. Eggert) har ansett, att bestämmelsen i första stycket vore onödigt sträng såsom föreskrift för bebyggande i trädgårdsstäder, där i gräns mot grannfastighet uppförda byggnader merendels bestode av sammanbyggda redskapsskjul o. d.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Den i första stycket före- kommande bestämmelsen om brandmur borde förtydligas genom en utform- ning i huvudsaklig överensstämmelse med i ämnet förekommande bestämmelser i 34 % byggnadsstadgan för rikets städer.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg hava ansett, att bestämmelsen i första stycket angående brandmur borde göras mera smidig med beaktande av i gällande byggnads-stadga intagna regler för undantag från brandmur samt stadsplanebestämmelsernas möjlighet att på annat sätt än med brandmur i varje tomtgräns taga hänsyn till brandfaran.

Tekniska samfundet i Göteborg: En kategorisk bestämmelse angående brand— mur (20 % första stycket) torde ej böra komma i fråga, då Kungl. Maj: t under senare år vid åtskilliga tillfällen fastställt härifrån avvikande stadsplanebe- stämmelser. Grundprinciperna för byggnadernas uppdelning med mellanrum eller brandmurar kunde möjligen införas i lagen, men sådana bestämmelser borde ej göras så kategoriska, att de förhindrade undantag eller smidigare be- stämmelser i byggnadsordning eller stadsplan. I anslutning härtill ville sam- fundet ifrågasätta, huruvida ej allmänna regler borde intagas i lagen även be— träffande andra grundprinciper, såsom byggnads höjd, gårdsrums storlek m. rn.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har ansett, att be— stämmelsen i 20 % syntes vara allt för sträng och kategorisk och att det borde stadgas, att genom stadsbyggnadsbestämmelser undantag från bestämmelsen kunde givas.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Formuleringen gåve vid handen. att byggnad finge uppföras närmare än 4.50 meter, om blott brandmur uppfördes. Paragrafen borde ändras i följande riktning: »Byggnad, som upp- föres mot grannfastighet, skall avskiljas etc.». Det avstånd, på vilket byggnad finge förläggas från gräns, då den ej uppfördes i densamma, syntes kunna föreskrivas i byggnadsordning och stadsbyggnadsbestämmelser.

Kommittén för brandsläckningsvålsendets ordnande: Enligt första stycket skulle byggnad av trä, som uppfördes på mindre avstånd från tomtgränsen än 4.50 meter, förses med brandmur. Vore byggnaden däremot av sten, behövde brandmur icke uppföras, med mindre byggnaden läge i tomtgränsen. Enligt kommitténs mening borde för trähus och stenhus i detta avseende gälla samma bestämmelse. Faran för eldens spridande från en byggnad till en annan låge väsentligen i fönster, taklister, takutsprång och yttertak, varav följde, att även stenhus vore i behov av det skydd en brandmur vore avsedd att bereda mot eldfara från granntomt. Enligt tredje stycket skulle byggnadsnämnden

kunna medgiva, att i särskilda fall fönster eller dörr anbringades i brandmur, med villkor att betryggande anordningar vidtoges för öppningarnas brandsäkra avstängande i händelse av eldsvåda. Beträffande fönster i brandmur borde gälla, att detsamma skulle erbjuda ett permanent skydd och icke endast kunna brandsäkert avstängas i händelse av eldsvåda. Erfarenheten visade nämligen, att sådan avstängning av fönster (genom .brandluckor e. d.) ofta vid upp- kommande brandfara försummades eller icke medhunnes. Då numera funnes att tillgå glas, som erbjöde synnerligen stor motståndsförmåga mot eld (tråd- glas, elektroglas), funnes intet skäl att i brandmur medgiva fönster, med mindre de utgjordes av dylikt material samt vore så anordnade, att de icke kunde oppnas.

Svenska brandskyddsföreningen har i fråga om paragrafens tredje stycke uttalat samma mening som kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande samt vidare anfört: Bestämmelserna om brandmur syntes i lagförslaget hava fått en ur brandskyddssynpunkt mindre tillfredsställande formulering. Enligt denna skulle byggnad i tomtgräns eller beträffande trähus på mindre aVStånd därifrån än 4.50 meter förses med brandmur. Sådan erfordrades således icke på ett stenhus, som förlades 0.50 meter från tomtgräns. Nu gällande byggnads- stadga hade samma bestämmelse i fråga om trähus men tilläte, att stenhus utan brandmur uppfördes i tomtgränsen. Förslaget vore således en förbättring om än obetydlig sådan. Många nyare byggnadsordningar hade sedan gått ännu längre och fordrade brandmurar även på stenhus inom 4.50 meter från tomt- gräns. 1909 års förslag till byggnadsstadga hade t. o. m. gått så långt, att den fordrade brandmur på alla hus inom 6 meter. Bostadskommissionen och stads- planekommittén hade föreslagit, att byggnad, som icke uppfördes i tomtgräns. skulle förläggas på minst 4.50 meters avstånd därifrån. Vilket som helst av dessa förslag utom det senaste lagförslaget skulle undanröja det kaos, som f. n. rådde i detta avseende inom byggnadsordningarna. Enär effektiva brandmurar numera utgjorde ett det bästa tänkbara skydd mot en stadsbrand, vore det synnerligen önskvärt, om denna bestämmelse formulerades så, att brandmur erfordrades på alla byggnader inom 4.50 meter från tomtgräns. Det borde här- vid särskilt framhållas, att faran för elds spridning mellan tvenne byggnader icke blott berodde på väggmaterialets beskaffenhet utan även och icke minst på befintliga fönsteröppningar, taklister och yttertak, varför även stenhus borde skyddas från brand i närliggande byggnad på granntomt.

De sakkunniga anförde i motiveringen till 17 kap. 20 % bl. a. följande: »Bland föreskrifter, som i lag och författning pläga meddelas rörande brand— skyddet, torde sådana, som avse brandmur i tomtgräns, vara de viktigaste. Att i lagar bestämma ett minimimått för brandmurs tjocklek torde dock ej vara. lämpligt med hänsyn till den olika motståndsförmågan mot elds inverkan hos olika slag av nya eldsäkra material, som alltjämt föras i marknaden.» Svenska brandskyddsföreningen instämde till fullo i de sakkunnigas åsikt om betydel- sen av föreskrifter rörande brandmur, men funne uppkomsten av nya bygg— nadsmaterialier ej hindra införandet i lagen av önskvärda minimimått på brand- murs tjocklek. Bränt tegel komme säkerligen att under lång framtid vara det viktigaste materialet till brandmur, men sedan det under inredning varande brandtekniska laboratoriet vid statens provningsanstalt kommit till stånd med huvudsaklig uppgift att klassificera byggnadsmaterial och byggnadskonstruk- tioner, syntes inga hinder föreligga att föreskriva, att brandmur av annat ma— terial än tegel finge användas, om densamma gåves minst samma hållfasthet och motståndskraft mot eld som i lagen angiven brandmur av tegel.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund hava ansett, att bestämmelse borde intagas i byggnadsordning om undantag från förbudet mot användande av lättantändligt ämne till taktäckning för byggnad av historiskt eller kulturellt värde.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: 21 %, som till grundprincipen anslöte sig till 35 % i gällande byggnadsstadga, gåve genom intagande i lagen inga dispensmöjligheter. Undantag torde dock böra givas för byggnad av historiskt eller kulturellt värde. Möjlighet till undantagsbestämmel— ser i byggnadsordning borde således finnas. _

Svenska brandskyddsföreningen: Bestämmelserna i 21 % angående taktäck- ning syntes böra. omredigeras och förtydligas, enär det torde vara svårt- att se något sammanhang mellan olika taktäckningsmaterial och »byggnaders höjd och inbördes avstånd samt övriga ortliga förhållanden». Innan mönsterbygg- nadsordningarna utfärdades, borde om möjligt vid statens provningsanstalts brandtekniska avdelning prövas, vilka typer av taktäckningsmaterial, som i tätbebyggda samhällen kunde anses vara »betryggande i avseende å eldfara».

22 &.

Svenska brandskyddsföreningen: Enär god grund för skorstensmuren, nog- grann murning, väl anordnade skiljetungor och sotluckor in. in. vore av stor betydelse ur brandskyddssynpunkt, borde enligt föreningens åsikt. 22 % er- hålla ungefär följande ändrade lydelse: »Skorstenar och eldstäder, såväl stadig- varande som tillfälliga, med därtill hörande rökrör skola anordnas på ett mot eldfara betryggande sätt samt effektivt skiljas från trävirke och annat i bygg— naden ingående, lätt antändligt material.» —- Det syntes böra tagas i övervä- gande, huruvida ej i samma paragraf borde intagas en anvisning om att bygg- nadsordningarna borde innehålla föreskrifter även för eldstäder, avsedda för flytande eller gasformiga bränslen, som bleve allt vanligare. —— Vidare torde kunna ifråga-sättas, huruvida ej i paragrafen borde intagas en punkt av unge- fär följande lydelse: »I byggnadsordning bör även angivas om och på vad sätt rök- och imrör före användningen böra undersökas.» Den >>kalkrensning», som av vederbörande skorstensfejare utfördes i nybyggnader i en del större städer, innan eldstäderna finge användas, hade nämligen visat sig lämplig och hade säkerligen förhindrat ett stort antal eldsvådor.

23 %.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Ordet »hotell» borde utgå. I hotellstadgan funnes detaljerade bestämmelser om hotell. Vore ytterligare föreskrifter erfor— derliga, borde dessa införas i hotellstadgan och ej i stadsbyggnadslagen.

Liknande erinran har framställts av länsstyrelsen i Malmöhus län. Stockholms byggnadsförening: En bestämmelse, där utvecklingen icke fått vara utslagsgivande, vore bestämmelsen i 23 % om förstugor och trappor med det ofrånkomliga kravet på dagerbelysning. Den moderna belysnings-, ventila- tions- och uppvärmningstekniken stode *dock numera på ett så högt plan, att de olägenheter som tidigare förmärkts av i byggnadens inre förlagda trappor icke längre kunde sägas förefinnas. Det finge i detta sammanhang ej heller för- glömmas, att trappans egenskap av trafikled inom byggnaden numera efter hissarnas tillkomst i avsevärd grad minskat i betydelse. Det vore numera un- dantag, att i en byggnad med fyra eller flera våningar hiss icke installerades,

och hissen utvecklades allt mer till att bliva det naturliga kommunikations— medlet mellan en byggnads olika våningar, vilket innebure, att trappan borde kunna få utföras på ett enklare sätt, om detta ur dispositionssynpunkt vore för- delaktigt, givetvis under förutsättning att den på ett betryggande sätt försåges med belysning och ventilation. Bestämmelser härom borde införas i byggnads- ordningarna.

Svenska brandskyddsföreningen: I 23 % borde biografer omnämnas bland de lokaler, för vilka trygghet för innevarande personer särskilt måste beaktas. Biograferna torde väl vara landets f. n. mest besökta samlingslokaler, och flera ohyggliga biografbränder hade på senaste tiden förorsakat stora förluster av människoliv på grund av olämpligt anordnade trappor och utgångar.

25 %.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Bestämmelsen i paragrafen hade ingen motsvarighet i nuvarande byggnadsstadga. Däremot funnes i regel i byggnadsordningarna intagna dylika föreskrifter i enklare form, vilka i allmänhet visat sig otillfredsställande. Behov av en tydligare bestämmelse beträffande byggnads underhåll och byggnadsnämndens möjlig— het till ingripande, i fall bristfällig byggnad vore ägnad att skada liv eller egendom, förelåge därför. Formuleringen av 25 % syntes emellertid icke fullt tillfredsställande, bl. a. därför, att den synnerligen svävande berörde risk- momenten. Bestämmelsen borde taga sikte exempelvis på, att skador å grannes fastighet kunde uppstå genom dåligt utfört byggnadsarbete eller underlåtenhet att vidtaga i författningar gällande åtgärder.

26 %.

Kommunaltekniska föreningen: Vad i 26 % stadgades om skydd för arbetare tordåe 1böra utgå, enär detta sammanfölle med gällande bestämmelser om arbetar- sky (.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Paragrafen innefattade i sista stycket en bestämmelse, som syntes vara på sidan om bygg- nadsnämnds verksamhetsområde. Den kunde tolkas så, att byggnadsnämnden skulle ingripa i rena ordningsförhållanden och i yrkesinspektionens åliggan— den. Detta torde väl icke vara avsikten med bestämmelsen.

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande har förordat följande for— mulering: >>I byggnadsordning _ — —— — med hänsyn till förarbetet nödiga ställningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar, maskinella anordningar m. m. — —— — _ betryggande sätt.»

Svenska brandskyddsföreningen: I 26 % borde intagas den bestämmelsen, att under byggnadsarbete hänsyn borde tagas icke blott till tillfälliga uppvärm— ningsanordningar utan även till maskinella anordningar. Det hade nämligen vis-lat sig, att tillfälligt uppsatta bensinmotorer o. d. givit anledning till elds— va or.

27 %.1

Byggnadsnämnden i Stockholm har anslutit sig till följande uttalande av t. f. stadsarkitekten därstädes: Lagförslagets bestämmelser avveke från bygg- nadsstadgans på det sätt, att ansvarig byggmästare skulle erfordras för varje mera krävande byggnadsarbete, medan byggnadsstadgan föreskreve, att

1 Se även under 2 kap. 5 5.

ansvarig byggmästare erfordrades endast vid uppförande av stenhus av mer än en vånings höjd, eller under vilket källare skulle anläggas. Dessutom hade byggnadsnämnden erhållit befogenhet att, då synnerliga skäl därtill vore, för visst fall eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att utöva ledning av bygg— nadsarbete i staden.

Såväl den föreslagna ändringen som tillägget hade fullt fog för sig och av— saknaden av desamma hade visat sig medföra olägenheter.

18 och 19 KAP.

F astighetsregisterkommissimzen har beträffande dessa bestämmelser hänvisat till sitt uttalande under 17 kap. Se även nedan under 19 kap. 3 och 4 åå.

18 KAP. Om byggande i stad utom stadsbyggnadsområdet. Karmmarkollegium: Enligt de sakkunniga skulle nybyggnad inom stads— område men utanför general- eller stadsplan eller område, där allmänna stadsä byggnadsbestämmelser gällde, alltså även inom rent agrara områden, erfordra tillstånd av byggnadsnämnden. Ansökan om dylikt tillstånd skulle vara åt— följd av ritningar, byggnadsplan och andra handlingar. Enligt de sakkunnigas motiv avsåge dessa föreskrifter i allmänhet åstadkommande av god bostads— standard och byggnadskultur (sid. 311, 312). Det syntes kollegium kunna ifrågasättas, huruvida icke en sådan föreskrift dreve reglementeringen längre än som vore förenligt med ett skäligt hänsyns— tagande till den enskilde fastighetsägarens intresse att ej i oträngt mål betungas med olägenhet och kostnad för efterlevnaden av reglementariska föreskrifter. Inom åtskilliga städer vore stora områden av ren jordbrukskaraktär, ofta om- fattande i vidd betydligt mera än den bostadsbebyggda delen. Visserligen sades i 4 *, att i byggnadsordning finge stadgas undantag helt eller i vissa avseenden från föreskrifterna i kapitlet beträffande till jordbruksfastighet hörande eko- nomibyggnad eller annan dylik byggnad eller byggnad av ringa storlek, men då, enligt 16 kap. 2 %, byggnadsordning antoges av stadsfullmäktige, torde till— ,l'redsställande garantier saknas för att jordbrukarnas intressen av skälig frihet bleve vederbörligen tillgodosedda. Intresset av god bostadsstandard och bygg— nadskultur torde kunna tillgodoses på andra mindre ingripande sätt än de sak— kunniga föreslagit. Om en kategorisk bestämmelse, liknande den i 1 %, ansåges erforderlig, borde den åtminstone begränsas till att avse byggnader av större höjd samt industribyggnader av större omfattning. De i 2 % meddelade bestämmelser om byggnads maximihöjd och om minimi— areal för »tomtplats» funne kollegium vara allt för rigorösa. Därest en minimi- areal för >>tomtplats>> av 1 500 kvadratmeter skulle föreskrivas, bleve det i många fall omöjligt utbryta de områden, som friköpts enligt lagen den 4 janu— ari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall in. in. Dessa områden understege nämligen ofta denna areal. Lantmäteristyrelsen: Bestämmelserna i 18 kap. av lagförslaget innebure, att även utanför stadsbyggnadsområde nybyggnad ej finge verkställas utan bygg— nadsnämndens tillstånd. Här avsåges sålunda även jordbruksområden. I kapitlets 4 % hade visserligen stadgats möjlighet att beträffande jordbruksfastighet göra vissa undantag, men syntes detta ej vara tillräckligt, när det gällde samhällen

å landet. Undantaget borde här vara regel, så att ej stadgandet kunde möjlig- göra en onödigt sträng och byråkratisk tillämpning.

Byggnadsnämnden i Stockholm har anslutit sig till följande uttalande av t. f. stadsarkitekten därstädes: En motsvarighet till 18 kap: 5 föreskrifter utgjorde de i 1 kap. 46 % fastighetsbildningslagen omnämnda särskilda föreskrifter, som Konungen må utfärda för område, som ej funnes upptaget i gällande stadsplan. Sådana föreskrifter hade genom kungl. brev den 8 oktober 1920 utfärdats för vissa icke stadsplanelagda delar av Brännkyrka och Bromma och hade vid sin tillämpning visat sig tillfyllest och ändamålsenliga.

Från dessa bestämmelser avveke lagförslagets i vissa delar. Sålunda stad— gades i förslaget, att boningshus ej finge byggas med flera än två våningar. vindsvåning däri inbegripen, medan i de ovannämnda bestämmelserna tillstånd till uppförande av byggnad med två våningar och inredd vindsvåning läm— nades, utom vid byggnad av trä med två våningar, där sådan inredning finge utföras endast å en tredjedel av ytan. Någon olägenhet av sådant medgivande- hade ej visat sig. Dessutom syntes bestämmelsen, att tomtplats, som avsåges för [bebyggande med boningshus, icke måtte givas mindre areal än 1 500 kvad— ratmeter, onödigt rigorös, då den, i de för Brännkyrka och Bromma utfärdade be— stämmelserna, intagna minsta arealen för sådan tomtplats 600 kvadratmeter icke visat sig medföra några olägenheter-.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Eskilstuna: Beträffande byggande i stad utom stadsbyggnadsomrädet föreskreves i lagförslagets 18 kap. 2 %, att byggnad icke må uppföras till större höjd än 7.50 meter. Denna bestämmelse avsåge att begränsa byggnadshöjden på så sätt, att byggnaderna kunde inredas med högst två fulla våningar. Liknande begränsning hade under senare år till- lämpats i de byggnadsbestämmelser, som blivit fastställda i samband med stads- planer å tidigare icke planlagda områden. Enligt stadsfullmäktiges förmenande hade denna begränsning gjorts något för snäv, emedan svårigheter ständigt visade sig föreligga att inom denna ram åstadkomma bostadsvåningar med mer än den tillåtna minimihöjden. Det angivna måttet borde utan olägenhet kunna ökas till exempelvis 8 meter, med betydande fördelar ur bostadshygienisk och praktisk synpunkt. —— I samma paragraf stadgades, att tomtplats utom stads— byggnadsområde, som avsåges för bebyggande med boningshus, icke må givas mindre areal än 1 500 kvadratmeter. Åtminstone för Eskilstuna stads vidkom- mande syntes denna siffra väl hög och torde kunna sänkas.

Magistraten och byggnadsnämnden i Hälsingborg hava ansett en minimiareal av 500 kvadratmeter tillräcklig för tomtplats utom stadsbyggnadsområde.

Byggnadsnämnden i Norrköping har anfört rörande 2 %: Med hänsyn därtill, att i många städer eller stadsliknande samhällen förortsområdena inom sig rymde fastigheter med relativt stor areal, utnyttjade antingen som jordbruksfas- tighet eller för industriell verksamhet, ansåge byggnadsnämnden dels önskvärt. att byggnadsnämnden finge rätt att medgiva undantag från i första stycket före— skrivet maximum för höjdmått och våningsantal, dels ock mera lämpligt, att sådan rätt kodifierades i stadsbyggnadslagen än i de särskilda byggnadsordnin- garna. Byggnadsnämnden föresloge därför följande tillägg till första stycket: »Från dessa föreskrifter, såvitt de avse byggnadshöjd och våningsantal, må dock byggnadsnämnd medgiva und-antag, där särskilda förhållanden sådant påkalla.»

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke avsåge enligt motiven byggnadstät— heten. Enligt byggnadsnämndens mening torde dock enbart en bestämmelse om minimiareal icke kunna fylla detta ändamål, utan att kompletterande bestäm— melser samtidigt meddelades angående bebyggandet av tomtplats såsom angåen-

de antal och storlek av till bostäder avsedda byggnader o. d. Såsom en följd av härovan föreslagna tillägg och komplettering av 2 % föresloges följande änd- rade lydelse av tredje stycket: »Påkalla förhållandena att undantag göres från vad i första stycket stadgats angående byggnads läge å ägoområdet och från stadgandena i andra stycket, må erforderliga undantagsbestämmelser» etc.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönköping 111. fl. hava ansett, att den i 2 % andra stycket angivna minsta arealen för tomtplats 1 500 kvadratmeter syntes alldeles för stor och kunde lämpligare inskränkas till exempelvis 1000 kvadratmeter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett det knappast lämpligt att på sätt föreslagits 1 18 kap. 3 % för byggnader utom stadsbyggnadsområdet uppställa samma fordringar som för byggnader inom detsamma och i stället förordat allmännare stadganden 1 huvudsaklig överensstämmelse med 73—76 %% 1 stads— planekommitténs förslag till byggnadsstadga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen ville föreslå, att på grund av de olikartade förhållandena i olika städer och stadsliknande samhällen i skilda de- lar av landet bestämmelserna i första stycket andra punkten av 2 % utginge. Av enahanda skäl borde måttuppgiften å minimiareal av fastighet, avsedd för bebyggande med bostadshus, i andra stycket väsentligen nedsättas (förslagsvis till 600 kvadratmeter), eller ock borde stadgandet utgå. Det torde vara olämp- ligt, att såsom beteckning för fastighet utom stadsbyggnadsområde, avsedd att bebyggas med boningshus, använda benämningen >>tomtplats».

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Samfundet ville erinra om att den i 2 % föreslagna minimistorleken 1 500 kvadratmeter å »tomtplats» icke vore lämplig för slättfö1hållanden, för radhusanläggningar m. m. Visserligen med- gåves möjligheter till undantag, men enligt samfundets uppfattning borde lagen uttrycka en allmänt tillämpningsbar huvudregel och icke ett undantagsfall, må— hända lämpligt för skogsterräng. Samfundet föresloge en minimistorlek av 500 kvadratmeter.

Byggnadsnämnden i Gravarne och Bäckevik har anmärkt, att bestämmelsen att minsta avståndet mellan boningshus skulle vara 12 meter icke kunde efter- följas beträffande fisklägena på västkusten, samt hemställt, att möjlighet till dispens härifrån måtte beredas.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Med den ställ- ning de intagit till s. k. utomplansbestämmelser torde sådana föreskrifter, som inrymdes i detta kapitel, vara berättigade i lagen. Begränsningen av såväl bygg— nads storlek som avstånd mellan byggnader och framför allt tomtplats storlek kunde emellertid icke biträdas. Om överhuvudtaget en nedre gräns för tomt— plats skulle angivas, måste den sättas avsevärt lägre. Någon begränsning borde dock ej uppställas. I Göteborg skedde exempelvis ofta avstyckning i yttersta gränserna av stadsområdet för bebyggande med synnerligen små hus, och tomt- platsen önskades i proportion därtill. Någon anledning att förhindra detta syn- tes icke föreligga.

Länsarkitekten i Göteborg och Bohus samt Hallands län: Om icke, såsom länsarkitekten föreslagit, bestämmelserna i 18 kap. och allmänna stadsbygg— nadsbestämmelser komme att sammanföras med byggnadsordning, torde 18 kap. böra ersättas med en bestämmelse i lagen, att »allmänna stadsbyggnadsbestäm- melser skulle i stad gälla för all mark, som icke vore planlagd».

Tekniska samfundet i Göteborg har funnit tvivelaktigt, huruvida för bebyg— gande av de yttersta delarna av en stads område det kunde vara lämpligt att i lagen intaga så preciserade och ovillkorliga bestämmelser angående byggnads

höjd och avstånd, tomtplats storlek etc.; särskilt syntes minimumbegränsningcn för tomtplats vara satt alldeles för hög.

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kmnmittén har ansett bestäm— melserna i detta kapitel allt för stränga, exempelvis i fråga om tomtplats.

19 KAP. Om byggnadsnämnd i stad.

1 %.

Lantmäteristyrelsen: Uti 1 % åttonde stycket av kapitlet hade införts före- skrift, att byggnadsnämnd skulle låta upprätta fullständig karta över samhäl— lets område och att denna skulle hållas ä jour med skeende förändringar i fastig— hetsbildningen och bebyggelsen. Bestämmelsen torde vara svår att i praktiken genomföra vad beträffade mindre samhällen, som icke för ändamålet hade sär- skilda tjänstemän till sitt förfogande. Sannolikt hade väl avsetts, att den inom samhället verksamme förrättningsmannen skulle ombesörja kompletteringen. men torde, då förrättningsmannen i allmänhet icke vore bosatt på platsen, kom- pletteringen kunna ske exempelvis en gång om året och ej så snart ny byggnad uppförts. '

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, om icke vitesmaximum borde fastställas.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekth i Göteborg: I 1 % föreskreves bl. a., att byggnadsnämnd må, »där påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämndens föreskrifter till efterrättelse icke finnes bestämd, göra sig hörsammad genom föreläggande av vite eller, om så finnes lämpligare, vid äventyr att er— forderlig åtgärd verkställes genom nämndens försorg på tredskandes bekostnad». Då på annat ställe 32 kap. 21 % 1 och 2 mom. för de flesta fall, exempelvis utan lov företagen nybyggnad, föreskreves bötespåföljd, skulle nämndens möjligheter till vitesförelägg—ande för undanröjande av sådan byggnad icke kunna ske. En ändring av föreliggande paragraf i sådan riktning, att vitesföreläggande m. ni. kunde ske även i sådant fall, där annan påföljd vore i lagen stadgad, borde därför vidtagas.

? %.

Stadsförbundets beredning: Kravet i 19 kap. 2 % att såvitt möjligt ej mindre än två ledamöter och två suppleanter i byggnadsnämnden skulle vara lagfarna syntes föga lämpligt; det torde vara nog med att, enligt stadsplanelagskommit— téns förslag, fordran på lagfarenhet finge gälla en ledamot och en suppleant. Även vore kommitténs förslag i fråga om de personer, som inom nämnden skulle tillvarataga hygienens krav, lämpligare än de sakkunnigas.

Ett stort antal av de övriga i ärendet hörda har uttalat sig i samma riktning. däribland byggnadsnämnden i lSltockhfolm.1

1 Två reser-vantar i byggnadsnämnden, herrar Lallerstedt och Magnusson, hava yttrat om denna. paragraf: Rörande byggnadsnämnds sammansättning syntes de sakkunniga förbisett vikten av att inom nämnden i kommunala, ekonomiska och estetiska frågor förfarne ledamöter böra. före- finnas. Reservanterna föresloge, att 2 % andra stycket finge följande avfattning: )Av ledamöterna väljas av magistraten en" jämte ersättare för denna; skolande denna ledamot och hans ersättare såvitt möjligt vara lagfarna. Ovriga ledamöter och ersättare väljas av stadsfullmäktige. Till en ledamot och hans ersättare, vilka skola inom nämnden särskilt tillvarataga bostadshygieniska krav och så- vitt möjligt vara läkare, har hälsovårdsnämnden att avgiva förslag och skall till ledamöter i byggnadsnämnd i övrigt såvitt möjligt utses personer, som äga insikter i kommunala, ekonomiska, byggnadstekniska och estetiska frågor.» — Herrar Friedholm och Hafström hava i fråga om byggnadsnämnds sammansättning biträtt de sakkunnigas förslag.

Byggnadsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke beträffande byggnadsnämnds sammansättning även borde framhållas önskvärdheten av brandteknisk sakkun- skap.

.llcdicinalstyrelsen: Angående byggnadsnämndens sammansättning föresloges i" 2 %, att hälsovårdsnämnden skulle avgiva förslag till en ledamot och hans er- sättare, vilka skulle inom byggnadsnämnden särskilt tillvarataga bostadshygie- niska krav. Enligt medicinalstyrelsens mening vore det i hög grad önskvärt," om de sålunda föreslagna medlemmarnas inval bleve betryggat. Styrelsen ville därför föreslå, att hälsovårdsnämnden finge befogenhet att själv utse en leda— mot i byggnadsnämnden och hans ersättare. Saken vore icke utan betydelse. Det förhölle sig nämligen så, att konflikter ofta uppstått därigenom, att byggnads— nämnd godkänt ritningar och lämnat byggnadslov för byggnader, beträffande vilka hälsovårdsnämnden .sedermera nödgats göra anmärkningar och kräva änd— ringar till stort förfång för vederbörande husägare. Det vore därför uppenbart, att ett gott samarbete vore nödvändigt mellan byggnadsnämnd och hälsovårds— nämnd. Föreskrifterna i 17 kap. 4 och 5 %%, som avsåge att betrygga hälsovårdens krav på nybyggnader, vore ensamt icke tillräckliga. Först om hälsovårdsnämnden bleVe närmare representerad i byggnadsnämnden kunde man förvänta ett dylikt samarbete. -

Lantmäteristyrelsen har yttrat om byggnadsnämnds sammansättning: Av 32 kap. 29 å i lagförslaget framginge, att för samhälle eller område på landet länsstyrelsen skulle utse motsvarande ledamöter och att de även i detta fall, så— vitt möjligt, skulle vara lagfarna. Det torde i mycket stor utsträckning beträf» fande dessa samhällen och områden vara omöjligt att finna på platsen boende lagfarna personer. Att döma av bestämmelsen i 19 kap. 2 % angående rätt att kunna avsäga sig uppdrag såsom ledamot i byggnadsnämnd syntes framgå, att ledamot icke behövde vara bosatt å platsen. Vore detta meningen och skulle länsstyrelsen i nyssberörda fall kunna tillsätta på annat håll boende jurist så— som ledamot i byggnadsnämnd i ett samhälle, torde bestämmelsen komma att medföra svårigheter och lätt framkalla krav på arvoden till dessa ledamöter, ett förhållande som måste föranleda förslagets avstyrkande i denna del med hänsyn till dessa samhällens i allmänhet svaga ställning.

Överlantmätaren :" Malmöhus län: Om man medräknade såväl de ordinarie ledamöterna som ock deras ersättare, skulle till byggnadsnämnd höra fyra lag— farna ledamöter. två läkare, två. byggnadstekniskt sakkunniga samt två. perso- ner med god insikt i hembygdsvård, varjämte till biträde skulle finnas dels stads— arkitekt, dels ock kanslipersonal i nödig omfattning. Det syntes utan vidare klart, att en sålunda sammansatt byggnadsnämnd, hur omfattande den än vore, likväl torde få det litet svårt att komma till rätta med alla de rent praktiska frågor, som kunde bliva föremål för nämndens behandling. Det syntes nämligen vara att vänta, att den i allmänhet skulle komma att sakna representanter för den praktiska erfarenheten. En av de lagfarna jämte ersättare för honom torde gott kunna ersättas med personer hämtade ur t. ex. byggmästarnas krets, under det att de två, som skulle besitta insikt i hembygdsvård, lämpligen borde utbytas emot personer representerande sakkunskap i fråga om dräneringsväsendet. Önsk- ligt hade ock varit, om byggnadsnämnden utrustats med någon sakkunskap i fråga om skiftessaker. Den kontroll, som skulle av byggnadsnämnden utövas, borde nämligen avse en verklig granskning av förrättningsåtgärderna. Den granskning, som nu ägde rum hos magistraten, måste givetvis bliva av mera formell art. Det syntes alltså nödvändigt, att förslaget i den del, som avsåge

byggnadsnämndens sammansättning, borde undergå högst väsentliga ändringar, för att nämnden skulle kunna tillfredsställande fylla sin uppgift.

Svenska teknologföreningen: Bestämmelserna om byggnadsnämnds samman— sättning syntes hava blivit för minutiöst bestämda, vilket i vissa fall kunde tän- kas medföra olägenheter. Det vore icke alltid fallet, att den, som uppfyllde ifrå- gavarande kompetensvillkor, också i övrigt vore den för uppdragets utförande mest skickade.

Tekniska samfundet i Göteborg: Bestämmelserna om byggnadsnämnds sam— mansättning innebure ett betänkligt åsidosättande av byggnadsteknisk, men överdrivna krav på juridisk sakkunskap. Vidare torde kravet på insikt i hem— bygdsvård ej vara så oavvisligt som i paragrafen stadgades.

Lärarekollegiet” vid Chalmers tekniska institut: I fråga om byggnadsnämnd i stad ville lärarekollegiet framhålla betydelsen av att sakkunskap inom bygg— nadsteknikens område funnes företrädd inom nämnden i tillräcklig omfattning; om av nämndens fem ledamöter tvenne skulle vara lagfarna, en ledamot om möj- ligt vara läkare och de två återstående skulle företräda byggnadsteknisk sak- kunskap och god insikt i hembygdsvård, torde i många fall nämnden endast komma att erhålla en enda i fråga om husbyggnadsteknik kunnig ledamot. Då detta måste anses vara för litet, ville lärarekollegiet tillstyrka, att i stället minst en ledamot i nämnden skulle vara lagfaren och minst två ledamöter vara sak- kunniga inom byggnadsteknikens område. —— Lagförslagets bestämmelse, att stadsarkitekt skulle finnas som biträde åt byggnadsnämnd, funne lärarekollegiet ägnad att främja en god utveckling inom stadsbyggandets område.

Byggnadsnämnden i Norrköping har beträffande hälsovårdsnämndens repre- sentant i byggnadsnämnden ansett, att bestämmelsen att denne, såvitt möjligt, skulle vara läkare borde utgå, då exempelvis en bostadsinspektris lämpligen skulle kunna utses till ledamot i byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att i mindre städer antalet leda- möter kunde begränsas till tre, därvid det antal, magistraten hade att välja, borde inskränkas till en. '

Myndigheterna i Huskvarna: I 2 % föreskreves, att byggnadsnämnd skulle bestå av fem ledamöter. I andra stycket föreskreves, att en av dessa, som skulle tillvarata-ga de hygieniska kraven, såvitt möjligt borde vara läkare. De hygie- niska kraven kunde lika bra tillgodoses av person som icke vore läkare, och borde därför denna bestämmelse utgå ur lagen. Med den erfarenhet myndigheterna hade kunde mindre städer och samhällen väl tillgodoses med tre ledamöter i byggnadsnämnden, och borde därför byggnadsstadgans för rikets städer före- skrift härutinnan bibehållas.

Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett, att läkare vore obehövlig i bygg- nadsnämnd samt att två av de av stadsfullmäktige utsedda ledamöterna borde besitta minst den kompetens, som erfordrades för erhållande av byggmästar- rättigheter.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona hava funnit onödigt, att hembygdsvården finge förespråkare inom byggnadsnämnden och ansett, att kvinna borde vara un- derkastad samma tvång som man i fråga om rätt att avsäga sig ledamotskap.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö hava i fråga om byggnads— nämnds sammansättning erinrat, att större antal platser bort förbehållas åt per- soner med byggnadsteknisk sakkunskap.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: I 2 % syntes böra stadgas, att min-st två av byggnadsnämndens ledamöter skulle besitta byggnads- teknisk sakkunskap. Kravet på att insikt i hembygdsvård skulle finnas före—

trädd i nämnden torde, med hänsyn till att begreppet hembygdsvård vore oklart, böra uteslutas.

Liknande erinran har gjorts av åtskilliga andra myndigheter. Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Föreskriften att en ledamot i byggnadsnämnd om möjligt skulle vara läkare vore ej nödvändig, och det vore ej heller lämpligt, att det sidoordnade organet hälsovårdsnämnd skulle utse en medlem. — I fråga om den byggnadstekniska sakkunskapen behövdes ingen an- nan sakkunskap än intresse för förekommande frågorna och oväld, därest ord- förandefrågan löstes såsom länsarkitekten förordat.1 _ Föreskriften om insikt i hembygdsvård vore synnerligen olämplig. Kunde denna föreskrift utbytas mot någon, där det tydligt angåves, att det vore ådagalagt intresse för byggnads- kultur, som avsåges, vore det lyckligt.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Samfundet ville ifrågasätta, hu— ruvida byggnadsnämnds föreslagna sammansättning vore lyckligt vald. Två lagkunniga ordinarie ledamöter torde representera en överflödigt stark sakkun- skap på detta område. Likaledes syntes speciellt intresse för hembygdsvård knappast erfordras för under arkitektoniskt sakkunnig kontroll bedriven stads— byggnadsverksamhet, frånsett att begreppet hembygdsvård måhända vore allt för svävande för att införas i lag. Samfundet föresloge såsom obligatoriska bestämmelser en ordinarie och en ersättare för vardera av juridisk, hygienisk och byggnadsteknisk sakkunskap. Övriga två ledamöter och deras ersättare finge tillsättas efter lokal lämplighetsprövning.

Stockholms byggnadsförening: Byggnadsnämnd hade givetvis i alla frågor av bostadshygienisk natur möjlighet att samråda med hälsovårdsnämnd, och det syntes därför, hel-st som erfarenheten icke motsade den uppfattningen, icke nöd— vändigt att fordra en läkare som nämndledamot. Det vore av avsevärt större vikt tillse, att den byggnadstekniska sakkunskapen bleve tillbörligen represen- terad inom nämnden. Lagförslagets formulering kunde resultera i att denna gren av byggnadsfacket endast finge en representant, vilket icke kunde anses tillfyl- lest särskilt mot bakgrunden att byggnadsnämndens handläggning av juridiska ärenden skulle anses kräva två representanter. Föreningen finge därför som sin bestämda uppfattning framhålla nödvändigheten av en ändring i sådan rikt- ning, att av de tre nämndledamöter, stadsfullmäktige hade att utse, två leda- möter borde besitta minst den kompetens, som erfordrades för vinnande av bygg- mästarrättigheter. Den tredje ledamoten borde besitta goda insikter i allmänt sociala frågor. Om så kunde anses lämpligt, kunde hälsovårdsnämnd eller lik- nande myndighet avge förslag å denna tredje ledamot.

3 %.

F astighetsregisterkommissionen: Föreskriften i 19 kap. 3 % att länsarkitekt skulle äga närvara vid byggnadsnämndssammanträden i stad funne kommissio— nen böra ändras därhän, att han skulle närvara, om han av byggnadsnämnden till- kallades. Ej heller syntes länsarkitekt böra utrustas med rätt att påkalla bygg- nadsnämndssammanträde i stad. Städerna borde som hittills i möjligaste mån få leva sitt eget kommunala liv. Det ville synas, som om åtskilliga av föreskrif- terna i 19 kap. 3 och 4 %% skulle kunna undvaras och tillgodoses endast genom ett stadgande. motsvarande förslaget i kapitlets 5 %.

Kammarkollegium."" I denna % föreskreves, att länsarkitekt skulle äga närvara vid byggnadsnämndssammanträden i stad. Detta stadgande funne kollegium

1 Se nedan under 19 kap. 4 _S. 9 Extra. kammarrådet Schalling har lämnat bestämmelserna i 19 kap. utan anmärkning.

böra ändras därhän, att han skulle närvara, om han tillkallades av byggnads- nämnden. Länsarkitekt syntes ej heller böra beklädas med rätt att påkalla bygg- nadsnämndssammanträde i stad.

Kommunaltekniska föreningen: Enligt 3 % skulle byggnadsnämnd samman— träda, därest länsarkitekt så påfordrade. Länsarkitekten kunde dock genom läns— styrelsen göra sina krav på sammanträde gällande, varför bestämmelsen härom torde böra utgå. I sjätte stycket syntes det även lämpligt att låta orden »Stads- arkitekt, så ock annan» utgå. I samma % stadgades: »Byggnadsnämnd utser inom sig ordförande — — — _». Härvidlag syntes skäl föreligga, att byggnads- nämnd inom sig utsåge jämväl vice ordförande.

Enahanda erinran har gjorts av åtskilliga andra myndigheter. T . f. stadsarkitekten i Stockholm: Att länsarkitekt skulle kunna påfordra sam- manträde syntes vara en onödig bestämmelse, då länsarkitekten vore länsstyrel- sens tjänsteman och alltså genom denna myndighet kunde framställa sina krav på sammanträde.

En nyhet innebure bestämmelsen att länsarkitekt, förste provinsialläkare, provinsial— och extra provinsialläkare samt stadsläkare och brandchef ägde när- vara vid byggnadsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej besluten samt få sin mening antecknad till protokollet. Det vore ju möjligt. att genom en sådan anordning ärendenas behandling kunde påskyndas genom att remisser till olika myndigheter inbesparades.

Bestämmelsen att länsarkitekt skulle äga påkalla sammanträde med bygg- nadsnämnd har avstyrkts av ett stort antal av de andra av de hörda myndig— heterna.

Svenska teknologföreningen: I en lag av civillags natur syntes ej böra in— flyta flera av bestämmelserna i 3 och 4 åå, t. ex. stadgandet huru ofta bygg— nadsnämnden skulle sammanträda. Bestämmelse härom borde införas i bygg- nadsordning för stad. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om även i en sådan författning stadgande verkligen kunde anses böra inflyta om en ovill— korlig skyldighet för nämnden att sammanträda minst en gång i månaden.

Svenska brandskyddsföreningen: Föreningen säga med tillfredsställelse, att de sakkunniga i 19 kap. 3 % infört den bestämmelsen, att brandchef finge del— taga i byggnadsnämndens sammånträden. Emellertid ansåge föreningen, att i lagen borde intagas bestämmelse om att yttrande av den kommunala byggnads— myndigheten borde inhämtas, innan ärende om byggnadslov avgjordes för sådan byggnad, som innehölle eldfarlig inrättning, samlingslokal o. (1. Det syntes ej vara nog med anvisning till byggnadsnämnden att i dylika fall inhämta ytt— rande från brandmyndigheten, enär erfarenheten hade visat, att denna vid brandsyn inom byggnader med eldfarliga inrättningar o. d., för vilka hus bygg— nadslov erhållits utan brandmyndighetens hörande, ofta måst föreskriva om— byggnadsarbeten, vilket medfört väsentligt högre kostnader än om anvisningar- na lämnats före byggnadernas uppförande.

Byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stadsingenjören F. Eggert): Beträffande den av sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att läns- arkitekt m. fl. ämbetsmän skulle tillförsäkras rätt att närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, kunde olika meningar råda. Där-, såsom i regel vore fallet, ett förtroendefullt samarbete ägde rum mellan de kommunala och statliga myndigheterna, torde här avsedda arrangemang kunna vid behov utan särskilda lagföreskrifter ordnas. En risk förelåge emellertid, att ett med stöd av lagparagrafer vunnet tillträde till nämndens överläggningar

uppfattades som ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen, och att verkan här- av snarast bleve motsatt den som vid lagens stiftande avsetts.

Stadsfalbmäktige och byggnadsnämnden i Linköping (i överensstämmelse med stadsarkitekten Lundgren) m. fl. hava ansett, att med hänsyn till önskvärd kontinuitet i arbetet även valet av vice ordförande för år vore lämpligt.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönköping: Enligt 19 kap. 3 % i förslaget skulle stadsarkitekt så ock annan tjänsteman, åt vilken uppdragits att till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärende, vara tillstädes vid nämndens sammanträde med rättighet att i överläggningarna men ej i besluten deltaga ooh att, där han det begärde, få sin mening till protokollet antecknad. Nu gällande byggnadsstadga föreskreve, att stadsbyggmästaren, där sådan fun- nes, skulle vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet att i över— läggningarna men ej i besluten deltaga samt att, där han det äskade, få sin me— ning till protokollet antecknad, och att detsamma gällde om stadsingenjören, där särskild sådan vore antagen, i avseende å de frågor, som hörde till hans be— fattning. Att nu borttaga stadsingenjören från stadgad skyldighet att vara till- städes vid nämndens sammanträden med rättighet för honom att i över- läggningarna men ej i besluten deltaga i de frågor, som hörde till hans befatt- ning, syntes mycket olämpligt. I många städer fölle för närvarande större delen av stadsplanearbetet på stadsingenjörens lott. Då dessutom byggnadsverksam— heten nära berördes av stadsplanernas byggnadsbestämmelser, borde stadsin— genjören på det intimaste få följa allt arbete inom byggnadsnämnden. Förslaget borde därför omarbetas med hänsyn härtill.

Samma uttalande har gjorts av magistraten och byggnadsnämnden i Hälsing- borg.

Myndigheterna i Huskvarna: I 3 % medgåves länsstyrelsen, magistraten och länsarkitekten rätt att sammankalla byggnadsnämnd. I näst sista stycket av paragrafen föreskreves, att länsarkitekt, provinsialläkare, stadsläkare och brand- chef ägde att vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden och i överläggningarna men ej i besluten deltaga. Dessa bestämmelser borde ersättas med sådan, där ordföranden i byggnadsnämnden skulle kalla till sammanträde och därvid ägde att när behov förefunnes också kalla ovan nämnda tjänstemän samt annan sakkunnig att närvara och yttra sig i frågor, vilka nämndens leda— möter icke ägde sakkunskap uti.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona: stadgandet i 3 % sjunde stycket om rätt för länsarkitekt, förste provinsialläkare, brandchef m. fl. att närvara vid bygg- nadsnämndens sammanträden, deltaga i överläggningarna samt att få sin sär— skilda mening antecknad till protokollet kunde, beroende framför allt på rent personliga förhållanden, medföra sådana konsekvenser, att man måste ställa sig ganska betänksam mot införande av ett dylikt stadgande. Skulle det förekomma. torde det i allt fall rättare hava sin plats i de lokala byggnadsordningarna.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Med hänsyn därtill, att bygg- nadsnämnden icke endast ansvarade för stadens byggnadsväsen utan jämväl för dess stadsplaneväsen, borde 3 % sjätte stycket ändras sålunda: »Tjänsteman, som har ledningen av stadsplaneväsendet inom staden, så ock tjänsteman, åt vilken uppdragits att till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärende, skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet att i överläggningarna men ej i besluten deltaga och att, där han det begär, få sin mening till protokol- let antecknad.»

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Samfundet förutsatte, att be— stämmelsen i 3 % sjunde stycket icke skulle tolkas så, att samtliga i samhället

boende provinsialläkare skulle närvara vid byggnadsnämndens sammanträden. Samfundet föresloge därför, att bestämmelserna gåves alternativ form sålunda: stadsläkare eller, där sådan ej funnes, en provinsialläkare.

Myndigheterna i Trollhättan hava beträffande ordningen för byggnadsnämnds sammanträden förordat bibehållande av nu gällande bestämmelser.

4%.

Fastighetsregisterkommissionen har beträffande denna paragraf ansett ekono- miska hinder möta för förslagets förverkligande.

Byggnadsstyrelsen: Den i 4 % givna föreskriften, att byggnadsnämnden skulle till sitt biträde hava stadsarkitekt, ville styrelsen till fullo biträda. För alla dem, som genom sin verksamhet hade att mera ingående taga befattning med stadsbyggnadsfrågor i allmänhet, hade det länge framstått som ett oavvisligt behov att söka i möjligaste mån åvägabringa rättelser i de missförhållanden be— träffande städernas planläggning och bebyggande, som ofta uppkomme och huvudsakligen föranleddes av den bristfälliga sakkunskap, som i regel stått till stadssamhällenas förfogande.

Stadsförbnndets beredning: Sättet för stadsarkitektens utseende torde ej böra föreskrivas i lagen. Det för närvarande mångenstädes förekommande förfaran- det, enligt vilket stadsarkitekt utsåges av byggnadsnämnden, borde icke förhind- ras. Beredningen hänvisade till bestämmelserna i 8 % i stadsplanelagskommit— téns förslag till byggnadsstadga, vilka i åtskilliga avseenden syntes lämpligare avfattade än nu omförmälda av de sakkunniga föreslagna paragraf.

Kommunaltekniska föreningen: I 4 % stadgades, att »Byggnadsnämnd skall till sitt biträde hava stadsarkitekt». Då emellertid byggnadsnämnd i varje fall erfordrade tillgång på jämväl annat sakkunnigt biträde i stadsbyggnadsfrågor samt i fastighetsbildnings— och mätningsfrågor, syntes egendomligt, att bestäm- melser angående sådant biträde i lagförslaget ej förekomme. I detta hänseende ville föreningen även framhålla lämpligheten av att stadsingenjör (mätnings- man) och stadsarkitekt gåves en av varandra oberoende ställning, båda som bi- träden hos byggnadsnämnd.

Antagande av byggnadsnämnd-s tjänstemän borde kunna ske i den ordning, som i vederbörlig byggnadsordning av respektive samhälle bestämdes, varför föreskrift härom i lagen syntes överflödig, vilket sistnämnda också torde vara fallet beträffande bestämmelserna i 4 %: 5 två sista stycken, då där avhandlade frågor även lämpligast torde regleras genom föreskrifter i vederbörliga bygg— nadsordningar.

Svenska tekrwlogföreningen: Föreningen vore ense med de sakkunniga om önskvärdheten av att städer och stadsliknande samhällen skulle hava tillgång å sakkunniga biträden vid beredande av sina byggnadsärenden. Det torde även vara att förmoda, att städerna och samhällena själva komme att inse det bety- delsefulla i detta önskemål. Inom föreningen hade dock vissa tvivelsmål yppats, huruvida detta mål lämpligen vunnes genom meddelande av ett stadgande om obligatorisk skyldighet för stad eller stadsliknande samhälle att under alla om- ständigheter anställa stadsarkitekt. Föreningen ansåge därför angeläget, att, om en sådan bestämmelse komme att meddelas, densamma kompletterades med såda— na bestämmelser, som gjorde ifrågavarande skyldighet så litet betungande som möjligt. Utväg borde dessutom beredas staden eller samhället att, där sådant an- såges kunna äga rum, erhålla dispens från ifrågavarande skyldighet, dock under förutsättning, att nödigt sakkunnigt biträde vid beredande av viktigare bygg-

nadsärenden på annat sätt i möjligaste mån bereddes staden eller samhället, exempelvis genom rätt att tillkalla länsarkitekt.

För det fall, att i stad eller samhälle funnes särskild stadsarkitekt och stads— ingenjör — bestämmelser om stadsingenjörer saknades i lagförslaget _— borde meddelas föreskrifter, som närmare avgränsade deras ställning till varandra och till byggnadsnämnden. Enligt dessa föreskrifter borde nämnda befattningsha- vare intaga. en i förhållande till varandra oberoende ställning såsom likställda biträden åt byggnadsnämnden.

De i 4 % meddelade bestämmelser rörande antagande av stadsarkitekt torde, då antagandet fortfarande som hittills borde ske i den ordning, som för de olika stå- derna nu vore gällande, böra ur förslaget utgå, likaså de allmänna föreskrifter, som meddelats i paragrafens två sista stycken.

Mot de föreslagna kompetensvillkoren för stadsarkitekt ansåge sig föreningen ej hava något att erinra.

Tekniska samfundet i Göteborg: Då tillsättning av kommunens tjänstemän skedde på olika sätt inom olika kommuner, funnes ingen anledning att i lagen införa särskild bestämmelse om sättet för antagande av stadsarkitekt. Likaså torde det böra vara kommunens egen angelägenhet att avgöra, i vilken ordning arvode till ledamot av nämnden, avlöning till personal etc. borde bestämmas.

T. f. stadsarkitekten i Stockholm: Med kännedom om den låga byggnadskultur, som utmärkte många av de på senare åren uppförda byggnaderna i landets mindre städer och samhällen, kunde man icke undgå att finna den föreslagna anordningen med stadsarkitekt såsom biträde åt byggnadsnämnden ytterst nödvändig. Byggnadskontrollen i de mindre städerna och stadsliknande sam— hällena vore synnerligen efterbliven och ritningsgranskningen i hög grad underhaltig, beroende på bristande sakkunskap hos den eller de tjänste- män, som handhade densamma. Betänkte man dessutom den stora utveckling, som stadsplaneväsendet undergått under de sista årtiondena, torde det framstå klart och tydligt, att alla städer, även de mindre, vore i stort behov av den sak- kunskap, som en stadsarkitekt borde besitta.

Kompetensfordringarna på en sådan tjänsteman borde givetvis ställas höga, och detta framginge också av lagförslagets bestämmelser angående behörigheten till sådan befattning.

Det vore emellertid icke meningen, att varje stad eller samhälle skulle anställa egen stadsarkitekt. En sådan anordning skulle för många samhällen bliva allt för ekonomiskt betungande. Med det relativt fåtal ärenden, som förekomme, kunde lämpligen två eller flera mindre samhällen sammansluta sig om gemen- sam stadsarkitekt. Med nutida kommunikationer torde en sådan anordning myc— ket väl låta sig göra. '

Antagande av stadsarkitekt vore föreslaget skola ske av stadsfullmäk- tige på förslag av byggnadsnämnden, sedan magistraten avgivit yttrande "över förslaget. Enligt nu gällande bestämmelse i byggnadsstadgans % 5 mom. 2 antoge och entledigade byggnadsnämnden själv sina tjänstebiträden, där ej i byggnadsordningen angående en eller flera bland dem annorlunda be— stämdes. Då någon olägenhet med den nuvarande anordningen ej visat sig, torde särskilda föreskrifter i lag i detta hänseende vara obehövliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt 4 % finge ledamot av byggnadsnämnd efter beslut av stadsfullmäktige åtnjuta arvode. Länsstyrelsen erinrade om att kommunens beslut om dylika arvoden enligt kommunalförfattningarna samt fattigvårds— och barnavårdslagarna skulle för att bliva gällande underställas

länsstyrelses prövning. Undantag härifrån i förevarande fall torde icke böra göras.

Myndigheterna i Norrtälje hava ansett, att skyldigheten att anställa stads— arkitekt borde för mindre städers vidkommande kunna ersättas med skyldighet att i byggnadsärenden i viss utsträckning konsultera av byggnadsstyrelsen god— känd arkitekt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att i lagen borde intagas bestäm— melse, som möjliggjorde för flera städer att förena sig om en arkitekt.

Byggnadsnämnden ?? Nässjö och nissa andra myndigheter hava ansett, att före- skriften i 4 % om stadsarkitekts antagande samt de allmänna föreskrifterna i paragrafens två sista stycken kunna utgå.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Bestämmelsen i 4 % angå- ende antagande av stadsarkitekt förefölle onödig. Det borde kunna ske i den ordning, som för de olika städerna nu vore gällande. Emellertid vore det givet- vis av vikt, att nämnden hade tillgång till sakkunnigt biträde såväl i rena bygg- nadsfrågor som i stadsplanefrågor, och torde i sådant avseende paragrafen lämp- ligen efter strykning av de båda sista styckena, vil-ka torde kunna undvaras, böra erhålla följande formulering: »Byggnadsnämnd skall hava sakkunnigt bi- träde. I byggnadsordning må intagas närmare föreskrifter rörande anställandet av dylikt biträde, ävensom angående vad som till biträdets uppdrag hörer och under Vilka omständigheter biträdet må från befattningen entledigas.»

Stadsfullmäktige i T rälleborg hava föreslagit, att med anställande av stads— arkitekt, i den mån sådan överhuvudtaget vore erforderlig, måtte i lagen med- givas anstånd under viss angiven tid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Lämpligheten av att stadsarkitekt skulle antag-as av stadsfullmäktige kunde starkt ifrågasättas. I allt fall torde frågan, i vilken ordning tillsättandet av stadsarkitekt skulle äga rum, böra över— låtas åt de särskilda samhällena att avgöra, vadan bestämmelse härom borde uppta-gas i de särskilda byggnadsordningarna.

Myndigheterna i Borås: Sådana förhållandena utvecklat sig i de flesta städer, hade det primära behovet varit att äga tillgång icke till en stadsarkitekt utan till en väg- och vattenbyggnadsutbildad stadsingenjör, vanligen samtidigt mät- ningsman. Efter tillkomsten av den föreslagna stadsbyggnadslagen måste beho— vet av en dylik tjänsteman vara det primära, särskilt i de mindre städerna, då ju de mera arkitektoniska uppgifterna numera kunde tillgodoses genom läns- arkitekten. Därför borde stadgas, att byggnadsnämnden skulle till sitt biträde hava först och främst stadsingenjör, vilken skulle äga erfarenhet i stadsbygg- nadskonst. Vad sedan anginge formen för tillsättandet av stadsingenjör och stadsarkitekt borde få ankomma på vederbörande kommuner att bestämma, hu- ruvida detta skulle ske genom stadsfullmäktige, byggnadsnämnden eller annan kommunal myndighet.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: I fråga om byggnadsnämnds- institutionen hade länsarkitektens erfarenhet givit vid handen, att denna i stor omfattning vore mycket litet ägnad att handhava den grannlaga uppgiften att övervaka byggnads- och stadsplaneväsendet. Sakkunskapen saknades ofta full- ständigt, och då den ibland ansåges representerad genom någon ortsbyggmästare. bleve det ej bättre, då den erforderliga sakkunskapen ingalunda bestode i kun- skapen om huru en tegelmur skulle uppföras eller en plankstomme sammanfogas. Värre vore att byggnadsnämnderna ej blott ofta saknade kännedom Om gällande lagar och författningar, utan ofta nog handlade stick i stäv mot des- sas anda och mening. Ett kraftigare steg till förbättring vore visserligen det av

de sakkunniga föreslagna stadsarkitektsinstitutet, vilket skulle gälla för stad. Länsarkitekten vore emellertid synnerligen tveksam om lämpligheten av denna anordning. I de större städerna komme väl liksom nu stadsarkitektsinstitutio— nen att befinnas fördelaktig och ett stycke nedåt i storleksordningen komme väl denna insikt så småningom att tränga. Städer under 15—20 000 innevånare torde väl allt framgent få svårt att finna en stadsarkitektslön överkomlig, utan vore då hänvisade till att gemensamt med en eller flera grannstäder anställa sådan. Med kännedom om den rivalitet, som ofta rådde mellan närbelägna städer, vore det ej förvånansvärt, att de försök, som gjorts i denna riktning, strandat. Det vore meningsskiljaktigheter om andelar i lön, bostadsort och mycket annat, som vållat svårigheter. Skulle dessa kunna övervinnas, vore att antaga, att personfrågan lätt kunnat bliva ett tvistefrö. En fast anställd stads- arkitekt för en grupp städer vore vidare svår att ordna ur anställningssynpunkt. Skulle ett kommunalförbund bildas? Huru skulle personfrågan ordnas? Vidare bleve det svårigheter, om ett samhälle ville bliva delaktigt i ett sådant förbund eller gå ur detsamma.

Länsarkitekten ville beträffande denna fråga framföra följande principför- slag: Stadsarkitekts anställande gjordes som förut beroende av stadens fria vilja. En ny föreskrift infördes, som stadgade, att för byggnadsnämnd, som saknade sakkunnig tjänsteman (stadsarkitekt), skulle sakkunnig avlönad ordförande ut- ses av länsstyrelsen.

Länsarkitektens erinringar rörde sig alltfort på grundvalen av de iakttagel- ser, han gjort om de mindre samhällenas byggnadsförhållanden, vilka de sak— kunnigas förslag tagit allt för litet hänsyn till. Systemet hade sin förebild i taxeringsnämnderna m. fl. Liksom i dessa kunde en person lämnas flera eller färre sådana uppdrag beroende på deras omfattning. En mjukare anpaSsning till behovet skulle vara möjlig. Förmånen att själva få tillsätta såväl ordfö— rande som stadsarkitekten skulle för städerna vara en sporre att övergå till stadsarkitektsinstitutionen. Det svårlösta samarbetet med andra samhällen om de med anställande av gemensam stadsarkitekt förknippade svårigheterna kunde anses borteliminerade. Systemet hade vidare den fördelen att kunna tillämpas för alla samhällen. De sakkunniga hade nu i lagförslaget nödgats lämna de mindre samhällenas sakkunnigefråga olöst, därför att de ej ansett sig kunna föreslå någon sakkunnig tjänstemans anställande för dessa. Det vore dock dessa små samhällen, där den sakkunnige bäst behövdes. Genom att vara av läns— styrelsen utsedd finge ock den sakkunnige ordföranden en fastare position gent emot lokala intressen och påtryckningar, som åtminstone den löst anställde icke så lätt kunde intaga. Detta vore icke det minst viktiga, när man visste vad som fordrades —— och lämnades — av vänskapshänsyn och släktkärlek av en bygg- nadsnämnd i ett mindre svenskt samhälle.

Denna fråga hade ock en annan sida. Det torde vara. hart när omöjligt att på en gång uppbringa det antal kvalificerade arkitekter, som skulle åtgå att besätta alla stadsarkitektplatserna i landet. De sakkunniga ordförandena kunde på grund av den mera tillfälliga anställningsformen lättare erhållas bland i länet eller större grannstäder verkande privatarkitekter, och de kunde i mån av tillgång lättare utbytas mot sådana av högre kvalifikationer. Någon pen— sionsfråga torde ej behöva uppstå, då sysslorna, där de ej komme att bli genom— gångsposter, i flesta fall bleve bisysslor.

Det hade varit önskligt, om redan i 19 kap. 4 % kunde fastslås, att stadsarki- tekt skulle vara ordinarie tjänsteman. Det hörde till tjänstens natur, att om han skulle med samvetsgrannhet fullgöra sina åligganden, han måste komma att

stöta sig med vissa av samhällsinnevånarna. Det vore därför av vikt, att han ej av tillfälliga strömningar av sådan art kunde avlägsnas eller hotas. Ett tryg- gande av denna tjänstemans ställning vore därför nödvändig. Bidragande härtill och till sakligheten i bedömande av vederbörandes kvalifikationer skulle vara, om antagande förlades från stadsfullmäktige till magistrat, vilket på sina håll redan skedde utan att någon olägenhet därav försports. En sådan förändring i lagförslaget skulle då komma att medföra, att stadsarkitekt skulle komma att utses av länsstyrelsen i de fall, där staden ej hade egen jurisdiktion. I sådant fall skulle det måhända vara erforderligt eller i varje fall lämpligt, att ett förslag komme att omfatta flera än en av de sökande för undvikande av återremiss, därest den föreslagne ej av någon anledning kunde utses.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett det böra föreskrivas, att i stad eller annat samhälle med en folkmängd av förslagsvis minst 5 000 invånare bygg- nadsnämnd skulle biträdas av stadsarkitekt, varemot med avseende å mindre samhällen bestämmelserna i 20 kap. 6 % andra stycket syntes kunna komma. till tillämpning.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Östersund hava an- sett, att byggnadsnämnd som bland sina ledamöter torde räkna åtminstone ett par i byggnadsfacket kunniga personer, i nödfall kunde reda sig utan stads- arkitekt, medan däremot mätningsmannens biträde vore oundgängligt, om bygg- nadsnämnden skulle kunna rätt handhava sin ansvarsfulla uppgift i vad rörde fastighetsbildningen och genomdrivandet av stadsplanen, frågor som förelåge i snart sagt varje till handläggning förekommande ärende och vore av mycket stor rättslig och ekonomisk betydelse.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Bestämmelsen att stadsarkitekt skulle tillsättas av stadsfullmäktige torde med fördel och för vinnande av en från lokala hänsyn fri prövning ändras till magistraten efter t. ex. byggnads— nämnds och drätselkammares hörande.

Även åtskilliga andra, ovan ej angivna myndigheter hava framställt anmärk- ning mot den föreslagna skyldigheten för stad att anställa stadsarkitekt.

20 KAP.

Om stadsliknande samhällen på landet.1

F astighetsregisterkommissimren: I långt vidsträcktare grad än här skett borde undantag från bestämmelserna i 2—19 kap. vara möjliga beträffande samhällena på landet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har gjort en liknande erinran.

1 %.

Järneägsstyrelsen har" hemställt, att 20 kap. 1 % tredje stycket måtte erhålla följande lydelse:

»Äro varken — —— —— som ovan sägs, må nybyggnad annat än för statens räkning icke företagas —— —— —— lov därtill.»

Rörande styrelsens skäl för detta yrkande hänvisas till dess under 17 kap. 10 % återgivna yttrande (sid. 291). .

2 %.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Den i 20 kap. 2 % Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att förordna om lagens tillämpning i viss utsträckning för område

_ 1 Se även sid. 171—178.

å landet, som inrymde hamnplats, fiskläge, järnvägsstationssamhälle eller annan tätare befolkad ort, syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara av stor be- tydelse för att i dylika onter åstadkomma ordnade förhållanden.

åå.

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén: Enligt 19 kap. 1 % ägde byggnadsnämnd i stad rätt att göra sig hörsammad genom föreläg- gande av vite, men däremot enligt 20 kap. 5 % icke byggnadsnämnd i munici- palsamhälle. Det syntes dock ändamålsenligt och nödigt, att även en sådan nämnd tillerkändes nämnda rätt, dock att beslutet i sådant fall borde, för att vara gällande, underställas länsstyrelsens prövning.

öå.

F astighetsregisterkommissimwn har ansett förslaget i 6 % andra stycket olämp- ligt; en byggnadsnämnd, som icke ägde granska byggnadsritningar, vore blott till namnet en byggnadsnämnd.

Byggnadsstyrelsen: Enligt 6 % skulle icke vad i 19 kap. 4 % första—fjärde styckena stadgades äga tillämpning å samhälle, som i detta kapitel avsåges. Sty— relsen instämde med de sakkunniga däri, att obligatorisk fordran på sakkunskap till byggnadsnämndernas förfogande icke lämpligen kunde uppställas beträf- fande stadsliknande samhällen på landet, ehuru dylika nyare stadsbildningar i minst lika hög grad måste anses vara i behov därav. Det kunde dock ifråga— sättas, huruvida man icke i detta avseende skulle kunna skilja på större sam— hällen och de i ekonomiskt hänseende mindre bärkraftiga samhällena-. Det funnes ett avsevärt antal köpingar och municipalsamhällen, vars invånarantal överstege de mindre städernas. Såsom exempel kunde nämnas Domnarvets ny— bildade municipalsamhälle, vilket räknade ett invånarantal av ungefär 15 000. Det syntes därför styrelsen lämpligare, att fordran på stadsarkitekt uppställdes icke endast för städerna utan även för stadsliknande samhällen med större in— vånarantal.

Lantmäteristyrelsen: Enligt 20 kap. 6 % skulle inom samhälle, som i kapit- let avsåges, icke tillämpas vad i 19 kap. 4 % första—fjärde styckena stadgades angående anställande av stadsarkitekt. (I förbigående torde böra framhållas, att ej heller femte stycket i sistnämnda paragraf borde tillämpas på ifrågava- rande samhällen, eljest kunde genom byggnadsordningen lätt på omvägar åstad— kommas fordran på tillsättande av stadsarkitekt.) Uti 20 kap. 6 % sista stycket införd föreskrift torde komma att medföra, att de flesta frågor inom byggnads— nämnd i mindre städer och samhällen måste underställas länsarkitekten. Bort— sett från härav föranledda dröjsmål i byggnadsverksamheten och ökade kost— nader för den enskilde, syntes länsarkitektens verksamhet på detta sätt bliva mer och mer inriktad på rena detalj-spörsmål med ty åtföljande krav på arbets— biträden, i stället för att hans uppgift borde vara inriktad på utvecklingen i stort.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Av motiven syntes framgå, att biträde av länsarkitekt eller annan av länsstyrelsen förordnad person skulle lämnas på vederbörande samhälles bekostnad. I sådant fall vore det sannolikt, att någon framställning om förordnande icke i allmänhet vore att vänta från samhället, utan att biträde kanske måste tvångsvis beredas samhället, vilket ej vore önsk- värt. I vissa fall torde också en viss svårighet möta att anskaffa den ifråga— varande hjälpen. Länsarkitekterna torde redan vara till den grad överbelastade

med arbete, att någon möjlighet att använda dem för ifrågavarande gransk- ning icke torde förefinnas. Och att finna annan lämplig person vore ej heller lätt. Någon annan utväg vore länsstyrelsen emellertid icke i tillfälle att anvisa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det hade icke ansetts kunna uppställas ford— ran på att byggnadsnämnd i köping eller municipalsamhälle ovillkorligen skulle hava till sitt biträde sakkunnig tjänsteman. Kravet på nödig sakkun- skap för landsbygdssamhällenas byggnadsnämnder hade de sakkunniga velat tillgodose genom ett stadgande, upptaget i andra stycket av 6 % om rätt för länsstyrelse att i vissa fall förordna, att nämnden skulle hava att underställa fråga prövning av länsarkitekt eller annan lämplig person, som länsstyrelsen därtill förordnade. Länsstyrelsen nödgades konstatera, att byggnadsnämnderna i köpingar och municipalsamhällen i allmänhet visat sig föga skickade att hand- hava sina ansvarsfulla uppgifter. Skulle nu införas en genomgripande nyord— ning, som komme att med nödvändighet ställa ännu större krav på sakkunskap vid handläggning av byggnadsfrågor och vad därmed ägde samband, måste enligt länsstyrelsens mening samtidigt tillses, att byggnadsnämnderna i lands- bygdssamhällena erhölle tillgång till sakkunnigt tjänstebiträde. Å andra sidan erkändes villigt, att med hänsyn till den ekonomiska sidan avsevärda svårig— heter vore förbundna med ordnande av denna angelägenhet. De sakkunnigas förslag syntes emellertid icke tillfredsställande. Länsstyrelsen föreställde sig, att med hänsyn till nutidens allt mer förbättrade kommunikationer en och sam- me tjänsteman borde kunna tillhandagå. ett flertal samhällen. Med avseende härå torde det ej böra vara uteslutet att införa stadgande därom, att byggnads- nämnden i varje stadsliknande samhälle å landet skulle hava till sitt biträde sakkunnig person, som samhällets beslutande myndighet utsåge, dock att valet för att bliva gällande borde fastställas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att i lagen borde uttryck- ligen angivas, att kostnaderna för den granskning, som kunde verkställas av länsarkitekten eller annan av länsstyrelsen förordnad person, skulle påvila samhället.

Länsarkitektmi i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Bestämmelserna i 19 kap. 4 % första—fjärde styckena syntes även böra i tillämpliga delar gälla samhälle som i 20 kap. avsåges, då i ett mycket stort antal sådana samhällen lika stor sakkunskap hos byggnadsnämnden torde erfordras för en sund sam— hällsbildning som i många av landets städer. — Skulle detta krav icke anses kunna tillgodoses, syntes i 20 kap. 6 % sista stycket böra stadgas, att samhället skulle gälda kostnaden för det sakkunniga biträde, som länsstyrelsen förordnade, samt efter vilka grunder sådan kostnad skulle gäldas. Detsamma syntes även böra gälla för område, som avsåges i 21 kap.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen avstyrkte förslaget att i vissa fall överflytta byggnadsnämnds beslutanderätt till länsarkitekt eller annan per- son. Det bleve en synnerligen otrevlig uppgift för länsstyrelsen att avgöra, när erforderlig sakkunskap ej funnes för byggnadsnämnd tillgänglig, och för- slaget vore ägnat att minska byggnadsnämndernas ansvarskänsla och intresse för sin verksamhet.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Sakkunnigt biträde till byggnadsnämnd (stadsarkitekt) ansåges icke kunna påfordras för vissa sam— hällen. De sakkunniga erkände i sin motivering, att behovet vore snarare större än mindre och att skälet för en avvikelse vore mera av ekonomisk än annan art. Nu vore förhållandet det, att det i landet funnes flera sådana samhällen. som hade både större folkmängd och bättre ekonomi än många små städer. Den

dragna gränsen mellan samhälle, som borde ha stadsarkitekt och icke, vore helt godtycklig. Länsarkitekten hänvisade till sitt yttrande vid 19 kap. Detta system möjliggjorde ock bibehållandet av de nu fungerande dugande byggnads- nämndsordförande, som på sina håll funnes. Det torde m. a. 0. vara lättare att utse en icke särskilt fackkunnig person till ordförande än till stadsarkitekt.

I 6 % vore stadgat rätt för länsstyrelsen att förordna, att länsarkitekt eller annan lämplig person skulle gran-ska byggnadsritningarna för visst samhälle. Föreskriften torde kompletteras med rätt för länsstyrelse att jämväl fastställa taxa för sådan granskning. Länsarkitekt, som vore hänvisad till att till en betydande del söka sin utkomst genom privat arkitektverksamhet, torde väl ej utan ersättning kunna belastas med ett arbete av detta slag utan att särskild ersättning kunde beredas. Annan person torde väl under alla förhållanden behöva ersättas. Även om denna ersättning kunde erhållas av statsmedel torde det väl ej vara klokt att låta en sådan granskning ske utan kostnad för vederbö- rande ortsintresse. Detta skulle sannolikt komma att medföra, att ett lokalt över— tagande av denna granskning fördröjdes.

Byggnadsnämnden i Kramfors har funnit bestämmelsen i andra stycket om rätt för länsstyrelsen att förordna granskare olämplig samt ansett, att läns- styrelsen icke utan respektive samhälles yttrande eller förslag borde lämnas be— fogenhet i förevarande hänseende.

8 %.

Extra kammarrådet Schalling: Stadgandet torde böra avse även det fall, att municipalsamhälle bildade köping eller förenades med köping eller annat sam— hälle, som i detta kapitel avsåges.

21 KAP.

Om generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser för vissa områden på landet.1

Fastighetsregisterkommissionen: All utredning saknades angående de krav på statskassan, som ett genomförande av förslaget i 2 och 6 %% av förevarande kapitel skulle medföra. Det vore dock avsett, att medel för ändamålet ställdes till länsstyrelsens förfogande genom anslag ä riksstaten. Det syntes kunna pretenderas, att, innan ett förslag som det förevarande antoges, man hade någon uppfattning om vad kostnader det komme att medföra för det allmänna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Bestämmelserna i 21 kap. syntes icke fullt klara och fullständiga. Lämpligheten av att stadsplan i vissa fall skulle fastställas av länsstyrelse kunde ifrågasättas. De bestämmelser, som skulle till- försäkra områden, varom i kapitlet vore fråga, garantier mot olämpligt bebyg- gande under tiden innan nödiga byggnadsbestämmelser hunne meddelas, vore icke tillräckliga. Först sedan förordnande meddelats enligt 1 % kunde byggnadsför- bud utfärdas, men det kunde redan tidigare vara av vikt att hindra ett oreglerat bebyggande. I allt fall borde i och med förordnandes meddelande nybyggnads- förbud inträda utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen.

1 Se även sid. 171—178

21—297102.

1—6 %%.

(Se även de särskilda paragraferna här nedan.)

Byggnadsstyrelsen: I 1 % föreskreves, att om inom sådant område å landet, vilket icke utgjorde samhälle, varom i 20 kap. stadgades, stadsbyggande upp- stått eller vore att förvänta, ägde Konungen förordna, att generalplan skulle upprättas för området. Därest detta icke visade sig vara. tillfyllest för ett till— fredsställande ordnande av stadsbyggandet, skulle stadsplan upprättas, och av stadgandet i 5 % inhämtades, att å kommunen skulle i vissa fall överföras de befogenheter och skyldigheter, som samhälle, varom i 20 kap. sades, hade be— träffande generalplan och stadsplan. Den möjlighet, som nu enligt 1 kap. 42 å i fastighetsbildningslagen förefunnes för sådana områden att erhålla faststäl— lelse å enklare planer (s. k. bondplaner), syntes därigenom vara avsedda att bortfalla.

Såväl bostadskommissionen som 1916 års kommitté hade i sina betänkanden framhållit behovet av förenklade planer för dylika landsbygdsområden. Med hänsyn till de mindre rättsverkningarna av dylika förenklade planer och då dessa avsetts huvudsakligen för ett nöjaktigt reglerande av själva bebyggandet, hade 1916 års kommitté försett dem med det för en sådan plan mera. beteck— nande namnet byggnadsplan. I avsikt att förebygga de olägenheter, som hit- tills uppkommit genom att vederbörande orter ofta underlåtit att upprätta och söka fastställelse å planer, vartill förordnande meddelats enligt 1 kap. 42 %, skulle vidare enligt kommitténs förslag länsstyrelsen ombesörja uppgörandet av förslag till dylik byggnadsplan. Stadgande i liknande syfte hade även in- förts i de sakkunnigas lagförslag i 21 kap. 2 %.

De sakkunniga ansåge, att den av kommittén avsedda byggnadsplanen icke vore tillfyllest för ett rationellt ordnande av uppkommande stadsmäs—sig bebyg- gelse inom dylika landsbygdsområden och föresloge därför planer med samma rättsverkningar som för stadsliknande samhällen enligt 20 kap. Byggnadssty- relsen vore för sin del tveksam, huruvida det skulle kunna anses vara lämpligt att driva berörda fordringar så långt beträffande andra områden än sådana, där samhällsorganisationer förefunnes. Särskilt torde lagförslagets stadsplaneinsti— tut för landskommunernas vidkommande förefalla allt för svårhanterligt och be- tungande. Enligt styrelsens förmenande torde ett nöjaktigt ordnande av den begynnande samhällsbildningen lättare kunna åstadkommas med enklare medel.

Mot bestämmelserna i förevarande fall om generalplan ville styrelsen icke göra någon erinran, då en plan av sådan beskaffenhet 'och med dess avsedda rättsverkningar mera torde överensstämma med de allmänna angelägenheter kommunen hade att tillvarataga. Styrelsen föreställde sig, att de anvisningar, som innefattades i kapitlets 9 %, torde kunna anses avse de plananordningar, som i bästa fall skulle vara tillfyllest för dylika landsbygdsområden, nämligen att länsstyrelsen skulle givas befogenhet att fastställa till generalplaner kom- pletterande »stadsplaner», vilka givetvis då skulle benämnas byggnadsplaner och icke givas andra rättsverkningar än vad som ifrågasatts beträffande ovan omhandlade byggnadsplaner. Dylika byggnadsplaner vore då mera att be- trakta såsom med hänsyn till bebyggandet kompletterande styckningsplaner och skulle beträffande rättsverkningarna komma att huvudsakligen ansluta sig till de med stöd av gällande lag fastställda s. k. »bondplanerna».

4 % borde kompletteras med föreskrift, som medgåve eventuell utökning av däri stadgade begränsningstid, tre år, för byggnadsförbud.

Länsstyrelsen i Hallands län: De i 21 kap. föreslagna bestämmelserna an— gående bestridande av kostnaderna för generalplan syntes i vissa avseenden betänkliga. Det syntes sålunda tvivelaktigt, huruvida det borde kunna upp— dragas åt länsstyrelsen att enligt 2 % sista stycket föreskriva, huru kostnaderna bor-de fördelas mellan olika markägare, utan att annan grund för fördelningen angivits, än att länsstyrelsen prövade delningen vara rättvis. Det torde vidare vara ganska svårt att avgöra, när sådant förhållande förelåge, som avsåges i 5 % första stycket. Att Kungl. Maj:t under så oklara förutsättningar skulle äga förordna, att kommunen skulle hava skyldighet bekosta generalplan, syntes knappast lämpligt. Reglerna för återbetalningsskyldighet beträffande kost— nader, som gäldats av statsmedel enligt 6 %, hade hänskjutits till Kungl. Maj: ts avgörande, ehuru de väl borde föreskrivas i lagen.

Stadgandet i 4 %, att byggnadsförbud finge meddelas av länsstyrelsen, när fråga uppkomme om upprättande av generalplan, syntes otydligt beträffande tidpunkten för frågans uppkomst. Till förebyggande av fortsatt okontrollerad bebyggelse borde förbudet inträda senast i och med Kungl. Maj: ts förordnande om generalplans upprättande.

2 %.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har ansett, att i 2 % tredje stycket borde om möjligt angivas, i vilken ordning ett återgäldande till statsverket av kOStnaderna för plans upprättande skulle ske.

LänsstyreZSen i Göteborgs och Bohus län har biträtt länsarkitektens yttrande i denna del.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Stadgandet i tredje stycket av 2 % torde tarva förtydligande, då där ej omnämndes, vilken myndighet skulle äga för- plikta markägare att återgälda kostnaderna för planens upprättande och ej heller föreskreves, huru denna myndighet skulle erhålla kännedom om, när mark- ägaren uppläte mark för bebyggande. Föreskriftefna i detta stycke lämnade ej heller ledning för bedömande av fråga, huruvida på en markägare belöpande del av denna kostnad skulle uttagas i sin helhet vid första upplåtelsen av mark från hans område eller om lämplig uppdelning av kostnaden borde ske på ett större antal av de tomter, som inginge i hans område.

3å.

Överlantmätaren i Kalmar län: Den i 3 % sista stycket omförmälda dispens- rätt torde hava tillkommit för att hos stad anställd mätningsman, som icke uppfyllde de i andra stycket stadgade villkoren, likväl skulle kunna få behålla sin tjänst. Däremot torde icke någon omständighet tala för att någon utsträck- ning därutöver av dispensrätten vore erforderlig. Stadsmätningsmannens upp- gifter vore så krävande och fordrade så ingående kännedom om gällande lagar och författningar på fastighetsbildningens m. fl. områden, att det icke vore tillrådligt att i andra fall giva efter på de i andra stycket angivna minimiford— r1ngarna_ för mätningsmannakompetens. Enligt förslaget skulle stadsmätnings- manuen ju hava lov att verkställa både grän-sbestämningar, avstyckningar, ägo— utbyten, klyvningar och laga skiften, och, om synnerligen starka betänklig— heter med fog kunde resas mot att väg- och vattenbyggnadsingenjörer skulle tillåtas verkställa dylika förrättningar, måste med så mycket större skäl tan— ken på sådana göromåls utförande av andra personer med ännu mindre kom— petens avvisas. Ett tillägg till 3 % sista stycket syntes därför böra göras, att

här lämnat medgivande endast finge avse i stads tjänst såsom mätningsman redan anställd person.

åå.

Extra kammarrådet Schalling: ö % avsåge att meddela bestämmelser rörande insättande av förvaltningsorgan för de ännu ej för verklig samhällsbildning mogna bebyggelseområden, som avsåges i kapitlet. De olika metoder, sakkunniga här tänkt sig kunna komma till användning, vore dels anlitande av kommun. dels tillskapande av speciell av Kungl. Maj:t utsedd förvaltningsmyndighet, dels ock förordnande av Kungl. Maj: t efter omständigheterna (beträffande om— råde beläget i två eller flera kommuner).

Mot den först omförmälda metoden syntes anledning till erinran saknas. Tillskapandet av en speciell myndighet erbjöde en nyhet för svensk förvaltnings— rätt och i viss mån en betänklig nyhet, då såsom sakkunniga anfört (sid. 331 överst) man måste förutsätta, att denna myndighet kunde komma att tillerkän— nas befogenhet att utöva en viss beskattningsrätt (uttaga bidrag 'till kostnad för genomförande av plan). Visserligen saknades icke utländska förebilder härför, men syntes det stå i bättre överensstämmelse med svenskt rättssystem att hellre, även tvångsvis, lägga uppgiften i fråga på kommun. Beträffande den sist angivna metoden syntes i avseende å område, som vore beläget inom två eller flera kommuner, såsom förvaltningsorgan böra ifrågakomma endast kom— mun samt kommunalförbund. Någon betänklighet mot att tillerkänna Kungl. Maj: t rätt att, mot vederbörande kommuners bestridande, förordna om bildan- de av dylikt förbund syntes lika litet som beträffande det i 7 kap. 2 % avsedda fall föreligga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt lämpligheten av att överlåta be— styret och ansvaret med ett samhälles planläggning å någon myndighet eller förening. '

Överlantmätaren i Jönköpings län: För vinnande av garanti att en plan, re- spektive bestämmelser, för område å landet, som icke utgjorde samhälle, måtte i behörig ordning genomföras, hade föreslagits anlitande av kommunen eller even- tuellt särskilt tillsatt myndighet. Det måste anses föreligga starka skäl för ett anlitande av landskommunerna i nu ifrågavarande hänseende, även då områdets- utveckling icke kunde anses vara av allmän betydelse för kommunen. Då om- rådet utgjorde en del av kommunen och kostnaden för planens genomförande skulle läggas på områdets fastighetsägare, syntes bestyret och ansvaret beträf— fande denna reglerings genomförande böra anförtros åt landskommunen. Att till en fastighetsägareförening överlåta sådan angelägenhet torde vara mindre lyckligt, särskilt med hänsyn till den ifrågasatta befogenheten för dylik för— ening att dels av fastighetsägarna uttaga bidrag till generalplans genomförande eller gatas anläggande och dels att i egenskap av ägare omhändertaga gatumark. I anslutning härtill syntes paragrafens andra stycke böra utgå och erforderlig jämkning ske i första styckets lydelse.

65.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att meningen »andra åt— gärder, vilka icke utan äventyrande av områdets sunda utveckling kunna under- låtas eller uppskjutas» fått en allt för vid formulering.

Överlantmätaren i Jönköpings län har ansett, att bestämmelsen om anställande av byggnadsinspektör borde utgå såsom verkande allt för ekonomiskt betungande och att den enda lämpliga'lösningen vore att i det angivna fallet fordra tillsät— tande av byggnadsnämnd.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: I paragrafen föreskreves, att byggnadsnämnd endast där dess tillsättande »ej lämpligen kan ske» skulle kunna ersättas med byggnadsinspektör. Funnes goda grunder för länsarkitektens förut uttalade mening, att byggnadsnämndsinstitutionen vore ett ganska värdelöst organ. så hade erfarenheten visat, att för samhällen av detta slag en byggnads- nämnd varit om ej till skada så dock utan påvisbar nytta. Anordningen med en sakkunnig byggnadsinspektör syntes därför böra ställas i första rummet eller i varje fall jämställas med byggnadsnämndsinstitutionen.

8 %.

Lantmäteristyrelsen: Såsom framginge av 17 kap. 12 å och 21 kap. 8 % i förslaget skulle taxa för avgifter, som de byggande hade att erlägga för er— hållande av byggnadslov, för ritningsgranskning m. ni., kunna fastställas av länsstyrelsen. Under senare år hade emellertid motsvarande taxor för mätnings- arbeten m. 111. inom samhällena ansetts böra fastställas av Kungl. Maj: t, och i dylika taxor hade ofta på förslag av vederbörande stad intagits bestämmelser angående sådana avgifter, som avsåges i nyssnämnda paragrafer av förslaget till stadsbyggnadslag. Lantmäteristyrelsen hölle bestämt före, att, såväl ur önskvärd- heten av enhetlighet i principerna för dylika taxor — tariffbeloppen borde där- emot kunna jämkas med hänsyn till förhållandena inom de särskilda samhällena — som ur synpunkten av att ej allmänheten genom en ny lagstiftning åsamkades allt för stora kostnader, Kungl. Maj: t borde pröva och fastställa sådana taxor. Ett ytterligare och tungt vägande skäl härför syntes även i det föreliggande fal- let vara, att vid länsstyrelsens prövning av taxornas sakliga innebörd knappast någon sakkunskap på området kunde tänkas föreligga annat än hos länsarkitek- ten, vilken enligt förslaget förutsattes i stor utsträckning själv skola utföra så- dana granskningar, som skulle ersättas enligt taxan.

22 KAP.

Om bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning),n så ock om gränsbestämning och av- mätning.1

Fastighetsregisterkommr'ssionen: Redan i det föregående” hade kommissionen framhållit såsom sin mening, att nuvarande bestämmelser om tomtindelningens och tomtmätningens betydelse och verkningar med hänsyn till fastighetsbild- ningen borde bibehållas. Under sådana förhållanden borde 1 %, 16 % sista punk— ten samt 17 å och 21 % sista stycket av detta kapitel i förslaget utgå, och även i övrigt de avvikelser från 2 kap. fastighetsbildningslagen, som betingats av de sakkunnigas ståndpunkt i denna sak, bortfalla. Kommissionen kunde vi—

1 Se även sid. 179—186. 2 Se ovan sid. 179.

dare, såsom tidigare berörts, ej finna, att, även med de sakkunnigas åsikt i ovan- nämnda hänseende, ordet tomtbestämning på ett annorlunda eller bättre sätt än ordet tomtmätning angåve ifrågavarande förrättnings innebörd. Kommissionen förordade sålunda i varje fall bibehållandet av den senare benämningen, vilken sedan länge varit hävdvunnen i vårt land. Om det i kapitlet förekommande ordet tomtområde hade kommissionen redan förut uttalat sig.1

Lantmäten'styrelsen: Formuleringen av bestämmelserna borde hänföra sig l till stad och i särskild paragraf sedan angivas kapitlets tillämplighetsområde i i övrigt. De sakkunniga hade däremot gjort formuleringen svävande härutinnan " och ändock i 21 % infört, att kapitlet »även» skulle gälla samhälle å landet 111. m. Att kapitlet gällde stad framginge ej annat än möjligen av 3 %, där det angåves, att tomtbestämning skulle verkställas av i »stadens» tjänst anställd mätningsman.

Kommunaltekniska föreningen: Detta kapitel syntes böra utformas till större överensstämmelse med fastighetsbildningslagens andra kapitel. Utbytet av den hävdvunna benämningen tomtmätning, vilket ord innebure en klar fixering av åtgärdens natur, mot det nygjorda tomtbestämning innebure redan ur synpunk- ten av benämningarnas språkliga valör enligt föreningens mening en försäm— ring. Ungefär enahanda vore omdömet om lagförslagets begrepp tmntområde. Ordet tomt betecknade redan ett område. Ordet tomtområde gåve snarast före- ställning om en del av tomt eller ett komplex av tomter.

Enligt föreningens mening borde tomtmätningen fortfarande vara en teknisk verkställighetsåtgärd, som väl i ett flertal fall utgjorde ett nödvändigt led i de för en tomts nybildande erforderliga åtgärderna (jfr 9 kap. 1 %) men som i sig själv ej finge äga fastighetsbildande verkan. En redan bestående tomt kunde tomtmätas, varjämte ock anledning kunde givas till, vilket också hade före- kommit, att en tomt, som en gång vore i laga ordning tomtmätt, ånyo bleve före- mål för dylik åtgärd. I sådana fall kunde ej vara fråga om fastighetsbildande verkan hos förrättningen. De sakkunniga hade därför nödgats i kapitlet inrym- ma tvenne olikartade rättsinstitut, dels tomtbestämning, dels gränsbestämning och avmätning. De båda sistnämnda benämningarna, vilka vore hävdvunna för sådana förrättningar enligt fastighetsbildningslagens 2 kap., där ej ordet tomt- mätning vore tillämpligt, föresloges bibehållna och borde enligt föreningens me- ning äga samma rättsliga innebörd som tomtmätningsinstitutet. Denna innebörd vore dess gränsbestämmande verkan.

Erfarenheterna från tomtmätningsförfarandet hade varit gynnsamma, och den nuvarande formen för tomtmätning syntes även hava tillvunnit sig allmänhetens odelade förtroende. Även där jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande förfarandet tillämpats på andra ägogränser än tomters, hade erfarenheterna varit enahanda. Däremot ville föreningen icke undertrycka sin mening, att i de fall, där rå- gångsförrättningsförfarandet måst tillämpas in'om stadsområde, detta förlänat intrycket av tungroddhet. Tiden syntes därför föreningen vara mogen för att i lagen intaga bestämmelser om att alla gränser inom stadsområde skulle be— stämmas enligt tomtmätningsförfarandet. Därigenom skulle gränsbestämningen bliva bättre anpassad till förhållandena i städerna och därtill ordnad på ett en- hetligt sätt för alla slag av gränser.

Beträffande avmätning utan samband med gränsbestämning framhölles, att en dylik åtgärd ägde rent teknisk natur, varför därom intet stadgande behövde intagas i lagen.

1 Se ovan sid. 37.

Svenska teknologföreningen har anslutit sig till vad kommunaltekniska för- eningen anfört rörande detta kapitel.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Den nya benämningen »tomtbestäm- ning» verkade sökt och uppkonstruerad, och det vore icke önskvärt, att man vid lagstiftningsarbetet gåve ändrade namn på begrepp, vilka. i stort sett vore oför— ändrade. Detta gällde även begreppet »tomtområde».1 De principiella föränd- ringarna med avseende på fastighetsbildningen, som i kapitlet föresloges, av— styrkte kontoret.2

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Nässjö har rörande detta kapitel och dess särskilda. bestämmelser uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med kommunaltekniska föreningen.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: Skulle, såsom här före- slagits, fastighetsbildningslagens 2 kap. i stadsbyggnadslagen intagas såsom dess 22 kap., borde detta kompletteras i fråga om kallelseskyldighet, vilken borde inskränkas till att omfatta endast ägare av fastighet, vars gränser icke tidigare. blivit i laga ordning bestämda. Så borde t. ex. mätning av mellantomt omgiven av vederbörligen gränsbestämda fastigheter kunna betryggande ske i närvaro av allenast ägarna till tomten i fråga och gatumarken. I angivet fall och även i övrigt, om vederbörande markägare vore tillstädes och om beslutet ense, borde förrättning kunna ske utan föregående kallelse, d. v. s. på sätt som redan vore föreskrivet i samband med avstyckningsförrättning.

lå.

F astighetsregisterkmnmissionen: De sakkunniga hade föreslagit, att det i 2 kap. 1 % andra stycket fastighetsbildningslagen nu förekommande stadgandet, att tomtmätning ej skulle få äga rum förrän tomtindelningen vunnit laga kraft. skulle borttagas, och som motiv härför anfört, dels att tomtindelningen enligt de sakkunnigas förslag icke skulle hava samma innebörd som enligt nu gällande rätt, dels ock att ett avvaktande av att tomtindelningen vunne laga kraft ofta ledde till tidsutdräkt. Det måste likväl ifrågasättas, huruvida. ens med de sak- kunnigas utgångspunkt det kunde vara lämpligt att borttaga ifrågavarande bestämmelse. Där, efter det tomtmätning skett, tomtindelningen efter överkla— gande upphävdes och tomtmätningen följaktligen — såsom de sakkunniga ock framhållit —— bleve utan laga verkan, kunde en avsevärd onödig utgift komma att åsamkas tomtägare.

Lantmiiteristgrelsmz har framställt enahanda erinran. Kommunaltekm'ska föreningen: Föreningen föresloge, att fastighetsbildnings- lagens 2 kap. 1 % bibehölles oförändrad; dock förordades att, enligt tillämpad praxis, även ägare till tomtdel ägde påkalla tomtmätning.

2 %.

Stadsingeniörskontoret i Stockholm: Kontoret ville rikta sina anmärkningar emot att tomtbestämning skulle verka avstyckande på fastighetsdelar, som inginge i s. k. »tomtområde» eller administrativt bildad tomt. En fastighets— ägare, som hade en mindre del i en sådan administrativt bildad tomt, kunde jämlikt lagförslaget 2 % påyrka avstyckning av de övriga i tomtområdet ingå— ende fastighetsdelarna, utan att vare sig avtal om köp eller expropriation av de-

' Jfr sid. 37. ' Se sid. 183.

samma förelåge. Även om en sådan jorddelning bleve formellt genomförd, så återstode den ekonomiska uppgörelsen markägarna emellan, och denna torde ej underlättas genom att ena markägaren begärt markens avstyckning. Lagför- slagets räckvidd i denna del vore icke väl genomtänkt.

Lantmäteristyretsen: Enligt 2 kap. 1 % fastighetsbildningslagen hade bygg— nadsnämnd rätt att förordna om tomtmätning, d. v. s. gränsbestämning av tomt. Däremot hade i 2 % av ifrågavarande kapitel av stadsbyggnadslagen bestäm— melsen uteslutits, tydligen beroende på tomtbestämningen-s avstyckande verkan. Då emellertid kapitlet vore tillämpligt även på enbart gränsbestämning av rätts- ligen bildad tomt, torde byggnadsnämndens rätt icke böra helt uteslutas. Sär- skilt torde, därest de sakkunnigas förslag om byggnadsnämndens rätt att för— anstalta om tomtindelning genomfördes, mången gång vid ändring i tomtindel— ning vara önskvärt, att gräns för förutvarande tomt dessförinnan bestämdes. Byggnadsnämndens rätt att påkalla förrättning enligt 26 kap. i lagförslaget räckte ej i dylikt fall.

Enligt 2 % kunde en fastighetsägare, som hade en mindre del i en administra- tivt bildad tomt, påfordra, att tomtbestämning skulle äga rum. Med de sak- kunnigas förslag om tomtbestämnings avstyckande verkan skulle därmed en for- mell jorddelning kunna ske, utan att de primära förntsättningarna för det rätts— liga genomförandet av tomtens bildande förelåge, nämligen att avtal om köp av övriga fastighetsdelar kommit till stånd. Bestämmelsen syntes olämplig och icke stående i god överensstämmelse med tomtbestämningens karaktär.

$%.

Fastighetm'egisterkommissionen: Gällande lag skilde mellan i stads tjänst anställd mätningsman (2 kap. 2 %, 5 kap. 2 %, 6 kap. 2 % fastighetsbildnings- lagen), förrättningsman för tomtmätning (1 kap. 6 %, 2 kap. 2 % fastighets- bildningslagen), förrättningsman för avstyckning (2 kap. 5 % fastighetsbild- ningslagen) och förrättningsman för upprättande av registerkarta (7 kap. 5 % fastighetsbildningslagen). Av dessa ägde i stads tjänst anställd mätningsman den vidsträcktaste befogenheten. Den, som förordnats att vara förrättningsman för tomtmätning i ett samhälle, ägde blott upprätta förslag till tomtindelning — tomtindelningskarta med beskrivning — och verkställa tomtmätningar. Den, som förordna-ts att verkställa avstyckningar i ett samhälle, finge blott handlägga avstyckningsförrättningar. Av dessa förrättningar hade tomtmätningarna och tomtindelningarna ansetts minst krävande, och därefter hade avstyckningsför— rättningarna placerats. I de sakkunnigas förslag användes nu »stadsmätnings— man» jämväl i de fall där gällande lag hade förrättningsman för tomtmätning och person, förordnad att verkställa avstyckningar, och hade de sakkunniga uttalat, att då tomtbestämning och avstyckning syntes väsentligen kräva samma förutsättningar, hade de föreslagit, att det av länsstyrelsen meddelade förord- nandet skulle gälla att tillsvidare i staden tjänstgöra såsom mätningsman. Emel- lertid förhölle det sig så, att Kungl. Maj: t vid meddelande av dispens med stöd av sista stycket av 2 kap. 2 % fastighetsbildningslagen i åtskilliga fall be- gränsade dispensen — utom i avseenden som nu kunde lämnas å sido —— så att vederbörande endast medgivits behörighet att vara förrättningsman för tomt- mätning, understundom ytterligare begränsad att avse viss stad eller visst sam— hälle. Härigenom hade skapats möjlighet att låta stad eller annat samhälle för de enklare förrättningarna, tomtmätningarna och tomtindelningarna, kunna få använda person i dess tjänst, vilken ansetts icke kunna medgivas mera omfat-

tande behörighet. Med de sakkunnigas förslag upphöjt till lag skulle denna möj- lighet, vars förefintlighet dock varit till praktisk nytta och veterligen ej med- fört olägenheter, vara stängd. Och, vad som vore ännu betänkligare, alla, som hittills erhållit denna begränsade kompetens, skulle i ett drag bliva inkompe- tenta att verkställa tomtmätningar och tomtindelningar, då de ju icke hade kompetens för avstyckningar och alltså icke kunde förordnas till mätningsman eller bibehållas vid sitt mera begränsade förordnande. Med hänsyn till det nu anförda och då de nuvarande föreskrifterna på förevarande område visat sig ändamålsenliga, finge kommissionen hemställa, att någon ändring icke vidtoges i gällande lag i förevarande hänseende.

Lantmäteristyrelsen har framställt enahanda anmärkning. Se även uttalande å sid. 186—188.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att upphävande av möjlighet till be- gränsad dispensrätt ej syntes ägnat att lända till fördel för våra städer och stadsliknande samhällen.

Kommunaltekniska föreningen har ansett, att 2 kap. 2 % i fastighetsbildnings- lagen borde bibehållas, dock justerad i anslutning till förslagets 3 % i förevarande kapitel.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm har framhållit lämpligheten av den änd- rade lydelsen på 3 % andra styckets sista del, som säger, att mätningsman för att anses kompetent skall hava styrkt sig äga praktisk duglighet på stadsmät- ningsväsendets område.

Myndigheterna i Sundbyberg: Villkoren för behörighet att verkställa tomt- bestämning m. m. syntes icke böra bibehållas vid sin nuvarande obestämda av— fattning enligt förslagets 22 kap. I praktiken torde, om förslaget bleve lag, länsarkitekten vara den, som objektivt eller godtyckligt utsåge ifrågavarande befattningshavare, vilket väl finge anses i allt för hög grad inkräkta på kom- munernas intresse av denna fråga.

Mnniclpalstämman och byggnadsnämnden i Grillby: Det torde icke hava vi— sats, att det föreslagna villkoret om styrkande av praktisk duglighet på stads- mätningsväsendets område vore erforderligt vad anginge lantmätare. Bestäm- melsen kunde komma att vålla icke obetydligt ökade kostnader för mindre sam- hällens mätningsväsende.

x (S%.

Fastighetsregisterkommissionen: Enligt 2 kap. 5 % fastighetsbildningslagen skulle förrättningsmannen om förrättningen underrätta bl. &. ägare av angrän- sande mark. Enligt förevarande paragraf i förslaget skulle underrättelse ske till ägare av angränsande mark, vilkas rätt kunde vara beroende av förrättnin- gen. I den mån användandet av detta senare uttryck avsåge att åstadkomma ändring i gällande lag, så att förrättningsmannen skulle vara berättigad under- låta att underrätta sådan markägare, vars rätt syntes honom icke vara beroende av förrättningen, måste kommissionen inlägga sin gensaga mot detsamma. Det torde nämligen icke före förrättningenkunna med säkerhet avgöras, vilkas rätt, som sålunda kunde vara i fråga. Till förekommande av varje tveksamhet om vilka personer som skulle underrättas om förrättningen, ansåge kommissionen, att den nuvarande lydelsen i motsvarande stadgande borde bibehållas.

Lantmäteristyrelsen: I fråga om 6 %, som motsvarade 2 kap. 5 % fastighets— bildningslagen, torde böra fästas uppmärksamheten på att av ordalydelsen att döma en viss inskränkning förutsattes i skyldigheten att kalla angränsande markägare. Då avgörandet av frågan, »vilkas rätt må vara beroende av förrätt-

ningen», icke borde enbart ankomma på förrättningsmannen, borde liksom hit- tills samtliga grannar kallas. I paragrafen hade vidare skett vissa uteslutningar i förhållande till motsvarande paragraf i fastighetsbildningslagen, vilka för— anletts av att kapitlet i första hand behandlade tomtområde (: administrativt bildad tomt) men ej rättsligen bildad tomt. På grund av bestämmelsernai 19 % av kapitlet vore detta tillämpligt även på rättsligen bildad tomt och gränsbe— stämningar i allmänhet, varigenom kompletterande bestämmelser komme att erfordras. Särskilt gällde detta stadgandet i paragrafens sista stycke om utdrag ur tomtbildningslängden. Dylikt utdrag vore givetvis ej alltid tillräckligt. I olika fall kunde även erfordras utdrag ur tomtbok Och stadsägobok (jfr även 9 % sista stycket).

Kommunaltekniska föreningen: Såsom ändring av fastighetsbildningslagens 2 kap. 5 %, som i övrigt föresloges att bibehållas, föresloge föreningen, att ägare av angränsande mark, där gräns för sådan mark mot den tomt, som skulle mä- tas, förut i den ordning, som stadgades i detta kapitel, blivit bestämd och för- rättningsmannen ej funne ny gränsbestämning erforderlig, icke skulle behöva kallas till förrättningen.

När gräns för tomt, kanske helt nyligen, vore bestämd, vore det överflödigt att ånyo kalla ägaren för samma sak, då tomten därinvid skulle gränsbestäm- mas. Saken hade sin praktiska betydelse däri, att, enär i onödan med kallelser besvärade markägare sällan infunne sig vid förrättningen, den ofta åstundade tidsbesparingen för mätningens lagakraftvinnande genom sakägarnas skriftliga godkännande icke utan extra delgivningsåtgärder m. m. kunde ernås. Förenin- gen k-unde ej finna behov föreligga av särskilt lagstadgad skyldighet att under- rätta byggnadsnämnd och drätselkammare om tomtmätning. Ett föreläggande därom kunde, om samhälle så ansåge erforderligt, lämpligen intagas i tjänste- instruktion eller dylikt.

Stadsingeniörskontoret i Stockholm: Angående kallelse till tomtbestämnings- förrättning upptoge 6 % den förändringen, att mätningsman endast behövde un- derrätta ägare av de markområden, mätningen avsåge, ävensom ägare av an— gränsande mark, vilkens rätt kunde vara beroende av förrättningen. Denna bc— stämmelse komme givetvis att underlätta ärendenas handläggning i en del fall, då man undginge att ovillkorligen utfärda kallelser till varje ägare av angrän— sande mark. Med bestämmelsen i fråga borde det även gå lättare att få tomt— bestämning att vinna laga kraft, därest ägare av angränsande mark befunne sig på annan ort. Bestämmelsen i fråga krävde dock gott omdöme av förrätt— ningsmannen, ävensom helst att samtliga gränspunkter vore på ett betryggande sätt fastslagna med koordinater. För Stockholmsförhållandena vore bestämmel— sen till obestridlig fördel.

Däremot torde anledning saknas att i enlighet med lagförslaget ålägga för- rättningsmannen att underrätta drätselkammaren och eventuellt byggnadsnämn- den om tomtbestämningsförrättning. Önskades detta i någon kommun, borde ålig- gandet intagas i förrättningsmans tjänsteinstruktion. '

Länsstyrelsen i Stockholms län: Då svårighet torde förefinnas att före förrätt— ningen avgöra, vilken markägares rätt vore beroende av förrättningen, borde samtliga ägare av angränsande mark kallas.

S%.

Överlamtmåtaren i Kalmar län: Den förrättningsman enligt 8 % första styc- ket medgivna rätten att erhålla tillträde till fastigheter m. m. borde utsträckas att även gälla hantlangningsmanskap, varjämte, då det vore mera sällan som

förrättningsman själv anbringade signaler eller' märken, tredje stycket borde er- hålla följande lydelse: »Förrättningsmannen äge låta anbringa —— _ —— _ samfärdseln.»

59%.

F astighetsregisterkommissitmen: Den i fjärde stycket andra punkten intagna föreskriften, som innefattade ett tillägg till stadgandet i 2 kap. 7 % fastighets— bildningslagen, som förevarande paragraf i övrigt motsvarade, syntes kunna saklöst utelämnas, enär redan i första stycket föreskreves, att förrättningsman- nen skulle föra protokoll över allt som förekomme vid förrättningen.

Överlantmätaren i Kalmar län har anmärkt, att föreskrift saknades att upp— rättat protokoll skulle uppläsas och justeras.

11 %.

Fastighetsregisterkommissionen: Till det i denna paragraf förekommande stad- gandet ville kommissionen uttala sin anslutning, under förmenande att även med den innebörd kommissionen önskade alltfort bibehålla åt tomtindelningen, den föreslagna föreskriften måste anses medföra praktiska fördelar. Bestäm- melsen torde för övrigt allenast innebära ett lagfäst-ande av den praxis, som här— utinnan på flera håll utbildat sig. Vissa ändringar av paragrafen påfordrades emellertid med hänsyn till att införandet av institutet generalplan av kommis— sionen avstyrkts.

Överlantmätaren i Jönköpings län: Den i paragrafen medgivna rätten att vid tomtbestämning frångå gällande tomtindelning måste leda till godtycke vid gränsernas utläggande, och fastställelse av förslag till tomtindelning vore då utan mening. Tomtbestämningen borde givetvis endast avse att å marken ut— staka gränserna enligt den fastställda tomtindelningskartan.

12 %.

F astighetsregisterkommissianen har förklarat, att kommissionen mot det här föreslagna stadgandet, som endast torde innebära ett uttryckligt lagfästande av vad som jämväl enligt fastighetsbildningslagen finge anses gäll—a, icke hade någon saklig invändning att göra.

Över-lantmätaren ?" Jönköpings län har ansett, att gränsbeståmning bör göras obligatorisk.

13 %.

F astighetsregister-kommissionen: Därest, såsom kommissionen förordade, tomt- mätningen icke gåves fastighetsbildande verkan, torde av formella skäl vid en dylik förrättning rätt till väg icke kunna tilläggas tomt. Kommissionen ställde sig för övrigt tveksam till frågan om behovet eller önskvärdheten av ifrågava- rande stadgande. Av paragrafen och motiven framginge icke, huru de sakkunniga tänkt sig, att ifrågavarande vägrätt skulle anskaffas, men antoge kommissionen, att de, då fråga vore om mark som ej ägdes av staden —— då stadgandena i 13 kap. 1 och 2 %% i förslaget syntes tillräckliga — avsåge de sätt, som angåves i 5 kap. 6 % andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen, då det ju icke kunde komma i fråga att vid tomtbestämningen tillägga tomten sås0m sådan mark, belägen utanför kvarteret eller tillhörande angränsande fastigheter inom kvarteret, att i avvaktan på gatas utläggande användas såsom utfartsväg. Be- träffande det sätt, som i tredje stycket av nämnda paragraf angåves, eller att

fastigheten tillades rätt till delaktighet i område, som avsatts för gemensamt behov, erinrades, att det i städer och stadsliknande samhällen alltid och på goda grunder eftersträvats att avveckla samfällighetsinstitutet i görligaste mån, även- som att det enligt nuvarande lag icke torde ens vid avstyckningsförrättning kunna gå för sig att tillskapa nya samfälligheter utan allenast att åt det av- styckade området inrymma rätt till andel i redan tillkommen samfällighet. Det återstode alltså att genom servitut å annan fastighet bereda tomten utfartsväg. I detta hänseende anmärktes emellertid, att servitut icke torde kunna läggas utan medgivande av den tjänande fastighetens ägare — här bleve för övrigt fråga om fastighet, som icke inginge i förrättningen —— och att, där sådant medgivande gjordes, säkerhet för servitutets bestånd åstadkommes genom inteckning — de sakkunniga hade icke föreslagit ändring i detta hänseende av 57 % intecknings— förordningen — och att av dessa skäl och eftersom bebyggande av tomt och säkerligen även mätning av tomten icke torde komma till stånd, utan att ägaren hade säkrat sig rätt till utfartsväg, förevarande paragraf bleve skäligen bety- delselös. Kommissionen erinrade ock här om bestämmelserna i 8 kap. 5 % av förslaget.

Lantmäteristyrelsen: 13 % vore ny. Bestämmelsen torde knappast kunna tilläm- pas i annat fall än då tomtområdet skulle avstyckas från samma fastighet, i vil— ken den blivande gatumarken inginge. Att lägga servitut å en främmande fastig— het för beredande av väg torde väl knappast kunna ske. Det hela avsåge ju ett provisorium intill dess gatan bleve av samhället iordningställd. Därest verkligen ett behov hade gjort sig gällande av stadgandet i fråga, något som styrelsen saknade kännedom om, torde saken hellre böra lösas på sådant sätt, att tomt- ägare berättigades påfordra, att samhället, som hade möjlighet att förvärva gatumark enligt stadsplan, ordnade det hela. Dock borde samhällets skyldighet att anlägga gatan ej härigenom inträda tidigare än vad eljest enligt lag vore föreskrivet. Därest tomtmätningen, på sätt styrelsen förutsatt, icke bleve av fastighetsbildande verkan, torde av formella skäl icke kunna tillskapas väg- servitut vid förrättningen.

Kommunaltekniska föreningen: Beträffande stadgandet iI13 % borde fram- hållas, att då redan vid tomtindelningen skulle tillses, att tomt finge gräns mot gata, torg eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, det förefölle som någon ytterligare bestämmelse om utfartsväg vore föga påkallad. Vore avsikten med paragrafens stadgande, att vid mätningsförrättningen vägservitut till förmån för tomt skulle kunna läggas å annan tomt eller i byggnadskvarter ingående stadsäga, så kunde man med skäl frukta, att åtskilliga vägservitut komme att försvåra, ja, kanske omöjliggöra ett byggnadskvarters utnyttjande enligt stadsplanen. Man borde nämligen betänka, att mark, å vilken vilade väg- servitut, ej finge bebyggas. och att det ingalunda vore säkert, att man kunde få ett dylikt servitut att upphöra, även om samtliga gator kring kvarteret blivit upplåtna till allmänt begagnande. Något större behov av utfartsväg från tomt uppstode i allmänhet ej, förrän den skulle bebyggas, varför det syntes vara fullt tillräckligt att ordna vägfrågan i samband med byggnadslovet.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Denna bestämmelse ansåge kontoret för sin del fullständigt meningslös, ehuru den kunde få oanade verkningar på själva mätningsförfarandet. Säkerställandet av behovet av nödiga tillfartsvägar borde, om bestämmelser härom skulle införas i lagen även för stadsplanelagda områden, sättas i samband med byggnadslovs erhållande. Tomt kunde bildas och ligga obebyggd flera tiotal år framåt, varunder behov av väg ej förelåge.

F astighetsregisterkommissimzcn: Med hänvisning till vad kommissionen förut anfört om generalplaneinstitutets införande hemställde kommissionen om bibe- hållande av de nu i 2 kap. 8 % andra punkten fastighetsbildningslagen använda ordalagen. Övriga i paragrafen föreslagna utbyggnader å nuvarande 2 kap. 8 % fastighetsbildningslagen syntes icke kunna göras till föremål för sakliga in- vändningar.

Kommunaltekniska föreningen: 2 kap. 8 % av fastighetsbildningslagen borde bibehållas, dock med intagande av lagförslagets formulering av första punkten »skala, som i allmänhet ej må understiga 1: 400». För numeriskt bestämda större områden och långsträckta gränser kunde nämligen skalan 1: 400 vara onödigt stor och föranledde otympliga kartformat.

Överlantmätaren i Uppsala län har ansett, att därest numerisk mätning och arealuträkning verkställdes, syntes villkoret om så stor skala som 1:400 ej behövligt.

Över lantmätaren i Kalmar län: Tveksamt torde vara, huruvida med beskriv- ning i tredje stycket avsåges fristående beskrivning eller om det räckte med exempelvis angivande av matten utefter respektive sidor samt av anteckning a de olika tomtdelarna av respektive områdes areal o.d.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt har ansett, att beskrivning alltid borde lämnas å kartan och att någon separat handling ej borde få- upprättas.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: En allmän olägenhet med tomtkartor vore, att de allt för ofta saknade varje hållpunkt för tomtens åter— finnande på marken. Föreskrifterna i denna paragraf vore ju avsedda att mot- verka denna olägenhet. Det syntes som om detta. ej skulle vara tillräckligt under alla förhållanden. Önskvärt skulle vara, om i texten kunde intagas föreskrift om sådan beskaffenhet av kartan, att man med ledning av densamma kunde återfinna den avsedda marken i terrängen. För den länsstyrelse åvilande gransk— ningen av tomtindelnings- m. fl. ärenden vore detta mycket viktigt.

15 %.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt: Paragrafen borde bättre samarbetas med bestämmelserna i 44 % i mätningsförordningen. En tillfällig markering inom ett enligt bestämmelserna för finmätning triangulerat och polygoniserat samhälle borde vara tillåten, om gränspunkterna fastlagts i förhållande till fixpunkterna. Isynnerhet där slutet byggnadssätt förekomme, borde tillfälliga markeringar vara tolererade.

Byggnadsnämnden i N mrköping har ansett det önskvärt, om paragrafen kom- pletterades med ett tillägg, innefattande medgivande att i städer, där tomternas hörnpunkter vore bestämda genom koordinater i förhållande till ett över staden utlagt nät av fixpunkter, markeringen av tomtområdes gränser icke behövde utföras av mera varaktig beskaffenhet.

16 %.

F astighetsregisterkommissionen: Kommissionen kunde icke inse, att genom överflyttandet av forum för klagan över förrättningen från, såsom enligt nu gäl— lande bestämmelser vore fallet, allmän domstol till ägodelningsrätt vunnes några som helst fördelar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle för övrigt icke längre såsom hittills magistraten utan rådhusrätt vara ägodelningsrätt i stad.

och med godtagande av ett dylikt ändringsförslag hade för städernas del de anförda skälen för nu ifrågavarande överflyttning, såvitt kommissionen kunde se, intet reellt underlag. Överflyttandet av dessa mål till ägodelningsrätterna innebure ock, att klagan över ägodelningsrätts beslut skulle fullföljas omedelbart hos Kungl. Maj:t, med förbigående av hovrätterna. Kommissionen erinrade om att enligt de för hovrätterna nu gällande arbetsordningar särskilda special- rotlar inrättats för bl. a. mål av ifrågavarande slag, att denna anordning torde hava skapat starka garantier för ett sakkunnigt och rättvist bedömande av dylika tvister, ävensom att det icke kunde anses föreligga tillräckliga skäl för avvikande för dessa måls del från de principer, som i nuvarande lagstiftning om älllföljdsrätten avsåge att icke onödigtvis tillåta fullföljd av mål till Kungl. aj: t. Lantmäteristyrelsen: Enligt 16 % skulle besvär över tomtbestämning anföras hos ägodelningsrätten och ej som hittills beträffande tomtmätning hos veder— börlig domstol. Då enligt 32 kap. 26 % rådhusrätten, där sådan funnes, vore ägodelningsrätt i stad, innebure förändringen i detta fall icke någon förändring i sak. Det förefölle emellertid styrelsen önskvärt med hänsyn särskilt till sam- hällen å landet, att förändringen skedde, så att ej olika regler bleve gällande för olika slag av gränsbestämningar. Enligt nya jorddelningslagen vore ju ägodelningsrätt alltid första instans i jorddelningsmål, till vilka även räknades gränsbestämningsförrättning. _ Den i paragrafen angivna besvärstiden tjugo dagar syntes styrelsen väl knapp med hänsyn till att protokoll och karta icke behövde utlämnas till sakägare förrän fjorton dagar efter förrättningens av- slutande. — Den i paragrafens tredje stycke använda formuleringen angående instämmande av klander och avgörande av tvist torde ej stå i god överensstäm— melse med första styckets innehåll om anförande av besvär över förrättning, varför ändring här erfordrades.

Styrelsen finge vidare framhålla, att, därest tomtbestämning skulle hava avstyckande verkan, fordran på fastställelse av förrättningen borde uppställas. Enligt nu gällande rätt funnes icke något slag av delningsförrättning, som ej fastställdes av myndighet. Men även om tomtmätning, såsom styrelsen före- slagit, bibehölles såsom enbart gränsbestämningsförrättning, torde kunna ifråga— sättas, huruvida icke fastställelse borde ske, på sätt numera vore fallet beträf— fande gränsbestämningar enligt jorddelningslagen. Ett ytterligare skäl här- för syntes vara, om samma förfaringssätt som vid tomtmätning (respektive tomtbestämning) finge användas även vid annan gränsbestämning.

Överlantmätaren i Jönköpings län: Bevis å. konceptkartan (tredje stycket) syntes även bör-a tecknas i det fall, då sakägarna icke skriftligen godkänt ut- låtandet.

Överlantmätaren ?? Kalmar län: Bestämmelsen i första stycket, att förrätt- ningsmannen skulle förklara förrättningen >>i vad den avser gränsbestämning» avslutad, vore synnerligen oegentlig; det vore väl hela tomtbestämningsförrätt- ningen som avslutades, ej endast den del, som innefattade gränsbestämningen.

Kommunaltekniska föreningen: Av lagförslagets 16 % syntes ej tydligt fram- gå, huruvida processförfarandet enligt nu gällande lag angående tvistiga om— råden invid bestämda gränser skulle ersättas med prövning på grund av över- klagande av gränsbestämnings riktiga verkställande. Tredje stycket, vari sades »där klander blivit instämt», syntes antyda, att avvikelse från nuvarande form för klandertalans väckande ej åsyftades. En minskning av respittiden för sådan talan från 30 till 20 dagar skulle i invecklade fall göra rätten därtill illusorisk på grund av dylika frågors svårstuderade och tidskrävande natur. Föreningen

ville sålunda tillstyrka, att fastighetsbildningslagens 2 kap. 10 % bibehölles i stället för lagförslagets 16 %.

18 %.

Överlantnzätaren i Kalmar län har anmärkt, att bestämmelse i analogi med 23 kap. 17 % bort meddelas om fördelning av kostnaderna för det fall, att tomt- område hade flera ägare.

19 %.

Fastighetsregisterkmnmissionen: I 2 och 3 mom. hade de sakkunniga upp- tagit bestämmelser innefattande tillägg till 1 mom., vilket senare motsvarade 2 kap. 13 % fastighetsbildningslagen. Bestämmelserna vore avsedda att ersätta föreskrifterna i 6 kap. 11 % 1 mom. första stycket samt 2 mom. fastighetsbild- ningslagen, vilka föreskrifter förty ej återfunnes i förslagets 29 kap., som mot— svarade 6 kap. 1 nyssnämnda lag.

Frågan om lämpligheten att _ då fråga ej vore om bestämmande av gräns i sammanhang med laga skifte, då de i laga-skifteskapitlet givna föreskrifterna alltid skulle tillämpas _ generellt medgiva tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. fastighetsbildningslagen å bestämmande av gränser för jämväl andra områden än tomter väcktes, såsom de sakkunniga anmärkt, av lantmäteristyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 februari 1924. Kommissionen hade den 15 november sagda år avgivit anbefallt underdånigt yttrande över ifrågavarande skrivelse jämte densamma bilagt förslag till ändring av fastighetsbildningslagen i hithörande avseende. I sagda utlåtande hade kommissionen förklarat sig dela lantmäteristyrelsens uppfattning om önskvärdheten av att gränsbestämning med tillämpning av reglerna i 2 kap. fastighetsbildningslagen måtte i större utsträck- ning än hittills kunna äga rum under förmenande dock tillika, att reformen syntes vara mindre trängande, därest de förslag till ändring av vissa delar av fastighetsbildningslagen, som i samband med det framlagda förslaget till ny jorddelningslag gjorts, bleve genomförda, vilket ock numera skett. Med åbero- pande av vad kommissionen sålunda tidigare anfört ville kommissionen icke motsätta sig ett utvidgande av tomtgränsbestämningsreglernas tillämplighets- område, men funne sig dock böra göra vissa erinringar beträffande de sak- kunnigas förslag till frågans lösande.

Till en början anmärktes, att de sakkunniga gjort dessa regler obligatoriska och icke såsom lantmäteristyrelsen föreslagit och alltid av Kungl. Maj: t vid meddelande av tillstånd jämlikt 6 kap. 11 % 2 mom. fastighetsbildningslagen föreskrivits överlämnat dem åt sakägarnas fria val. Kommissionen hade i före— nämnda utlåtande på där anförda skäl hållit före, att det borde läggas i veder— börande sakägares hand att avgöra, huruvida gränsbestämningen skulle äga rum enligt skiftesstadgans, numera jorddelningslagens, föreskrifter eller på sätt om bestämmande av tomtgräns vore stadgat. Denna åsikt saknade kommis- sionen skäl att frångå.

I motiven till förevarande stadgande hade de sakkunniga förklarat sig hava begränsat detsamma att avse gräns, som vore ägogräns, under hänvisning till att i 26 kap. av förslaget upptagits huru vissa gränser skulle bestämmas. Detta kapitel avsåge emellertid fastställande av >>gräns» för område, som vore upptaget i fastställd generalplan eller stadsplan, och i motiven till sagda kapitel sid. 351) hade de sakkunniga angivit, att om utstakning ägt rum, densamma skulle läg- gas till grund för därefter skeende tomtbestämningar, avstyckningar och andra jorddelningsförrättningar. Det ville härav synas, som om de sakkunnigas me— ning vore, att utstakning skulle tilläggas privaträttsliga verkningar. De betänk-

ligheter. som kommissionen hyste mot ett dylikt förslags lämplighet, angåves under 26 kap. Med åberopande härav ville kommissionen hemställa, att stad- gandena formulerades så, att det klart framginge, att utstakningsinstitutet, därest det skulle komma att införas, icke finge avgörande betydelse vid bestäm- mande av privaträttsliga gränser.

I lantmäteristyrelsens omförmälda skrivelse föresloges, att 2 kap. fastighets— bildningslagen skulle kunna tillämpas, då fråga vore om gräns, som icke till— lika utgjorde gräns mellan stadsjord och jord å landet. De sakkunniga hade ersatt detta uttryckssätt med orden »ägogräns som icke tillika utgör gräns mel- lan skilda förvaltningsområden». För kommissionen vore det ej fullt klart, om detta avsåge att innebära en utvidgning av bestämmelsens omfattning, och ej heller huruvida därmed ock avsåges det fall, då ägogräns tillika vore försam— lingsgräns. Kommissionen antoge, att med förvaltningsområde avsetts detsamma som i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet betecknats såsom »skilda socknar eller andra förvaltningsområden», vilket sistnämnda uttryck där skulle — enligt lagrådets uttalande 1926 —— likasom i 8 kap. 7 % och 13 kap. 23 % jord- delningslagen avse förvaltningsområden av högre ordning än socken. Därest detta vore riktigt, torde församlingsgräns, såsom i annat sammanhang närmare berördes, icke kunna anses innefattad i de sakkunnigas förevarande uttryck. Kommissionen framhölle, att under sådana förhållanden, såvitt anginge stad, några andra förvaltningsområdesgränser än yttergränserna icke torde kunna ifrågakomma, enär stad alltid utgjorde en kommun och i sin helhet alltid till- hörde något av förvaltningsområdena av högre ordning. Uttrycket torde väl där— för närmast hava avseende å de övriga samhällen, varest enligt 21 % i detta kapitel av förslaget bestämmelserna i sagda kapitel skulle äga tillämpning. Från- sett det enligt kommissionens förut under 8 kap. 6 % uttalade mening olämp- liga uti att formulera ett stadgande, som enligt sin lydelse angivits gälla stad, så att det i visst avseende, som icke ägde tillämpning i stad, likväl jämväl skulle kunna passa för samhällen å landet, ville kommissionen framhålla, att där stads— ägogräns tillika utgjorde gräns för förvaltningsområde, stadsägans gränser en— ligt de sakkunnigas förslag måste bestämmas genom två förrättningar, nämligen med förvaltningsområdesgränsen sammanfallande stadsägogräns genom rågångs— förrättning och övriga gränser genom gränsbestämning enligt 22 kap. i förslaget, och att detta för kommissionen tedde sig såsom en olägenhet för sådana stads- ägors ägare, en olägenhet, som kunde bortelimineras, därest gränsbestämning enligt detta kapitel gjordes fakultativ för gränser, som icke sammanfölle med yttergräns för staden eller samhället. För att stadgandet gjordes fakultativt talade ock, att det här ofta kunde vara fråga om gränser, vilka med hänsyn till deras längd och svårbestämbarhet lämpligen borde behandlas efter reglerna om bestämmande av rågång, och att det då borde vara för ägaren möjligt att få gränsbestämningen verkställd i nyss angiven ordning. Om bestämmelsen gjordes fakultativ, syntes densamma såsom innefattande undantag från reglerna om rågång hava sin plats i kapitlet om laga skifte (6 kap. 11 % 2 mom. fastig- hetsbildningslagen) .

Lantmäteristyrelsen: Såsom framginge av de sakkunnigas motiv till paragra— fen torde de nya bestämmelserna närmast hava tillkommit på grund av lant- mäteristyrelsens fram-ställning i ämnet den 7 februari 1924, till vilken styrelsen hänvisade beträffande själva sakfrågan. Emellertid hade de sakkunniga gjort vissa avvikelser från styrelsens förslag, vilka kunde föranleda erinringar. Sty— relsens förslag innebure sålunda, att det enklare förfaringssättet vid gränsbe- stämning skulle vara tillåtet, men att sakägare fortfarande skulle hava rätt

att påfordra, att gränsbestämningen verkställdes enligt de för landsbygden gäl— lande föreskrifter. Denna valfrihet ansåge styrelsen böra förefinnas, med hänsyn till att med städernas områden ofta inkorporerades rena jordbruksområden och att befolkningen där vore van vid att förrättningarna handlades enligt formerna för landsbygdens jorddelningslagstiftning. Särskilt avsåge styrelsen härvid möj— ligheten för sakägare att därmed få gode mäns biträde vid förrättningen. Sty- relsen ansåge visserligen, att på grund av det enklare förfaringssättets snabbhet och mindre kostnader valfriheten icke ofta skulle begagnas, men funne dock principen riktig ej minst ur psykologisk synpunkt. '

De sakkunnigas förslag (jfr 21 %) innebure även en utsträckning av kapit— lets tillämpning till samtliga jordregistersamhällen och områden på landet, för vilka stadsplan skulle upprättas eller stadsbyggnadsbestämmelser skulle till— lämpas. Styrelsen hade redan1 framhållit, att en dylik utsträckning av stads- lagstiftningen icke syntes möjlig att genomföra, utan att dessa samhällen och områden genom uppläggande av fastighetsregister såsom för stad bleve i kame— ralt hänseende helt avskilda från landsbygden i övrigt. Redan i det nu före— varande fallet framträdde olägenheterna av de sakkunnigas förslag. Därest utan ett avskiljande såsom nyss sagts kapitlet skulle tillämpas inom ifrågavarande samhällen och områden, bleve följden, att gräns för en fastighet, som delvis låge utom, delvis inom samhället eller området, skulle kunna bestämmas efter olika principer och former, ja, att t. o. m. olika delar av samma gräns skulle kunna komma att bestämmas efter skilda grunder. Detta torde dock icke ens de sak- kunniga hava avsett att döma av 3 mom. i förevarande paragraf, som tydligt angåve, att gräns för olika förvaltningsområden, varmed i detta sammanhang torde hava avsetts yttergräns för samhälle eller område, skulle bestämmas i en— lighet med den för landsbygden gällande lagstiftning. Styrelsen hade i sin ovannämnda framställning år 1924 påpekat dessa förhållanden, i vad de berörde de samhällen och områden, å vilka 2 kap. fastighetsbildningslagen nu ägde tillämpning.

I motsats till de sakkunniga ansåge styrelsen vidare, att någon skillnad icke borde göras mellan gränsbestämning i samband med laga skifte och annan gräns— bestämning inom stad eller annat samhälle, för vilket fördes fastighetsregister såsom för stad, utan att vid laga skifte den enklare formen för gränsbestämning likaledes finge tillämpas. 4 mom. i 19 % borde sålunda utgå.

Styrelsen finge avstyrka de sakkunnigas förslag såsom det framlagts i 19 % av kapitlet och förorda, att bestämmelserna utformades i enlighet med styrelsens förslag år 1924. Detsamma gällde även 21 %.

Kom—m.mzalteknåska föreningen har föreslagit bibehållande av 2 kap. 12 % i fastighetsbildningslagen, vilket stadgande föreningen ej kunde finna överflö— digt i betraktande av de talrikt förekommande, ofria tomterna. 2 kap. 13 % av fastighetsbildningslagen förordades bibehållen med utvidgad giltighet beträf— fande gränsbestämning för andra fastigheter och områden inom stad.

Myndigheterna i Trollhättan: Då gränsbestämningarna inom städerna i all- mänhet måste ske skyndsamt och dessutom borde ske på ett enhetligt sätt, yr— kades att i lagen måtte föreskrivas, att samtliga gränser inom stadsområde skulle bestämmas enligt tomtmätningsförfarandet.

20 %. Lantmäteiistyrelsens yttrande rörande konceptakts förvaring se sid. 173.

* Se sid. 40. 22—297102.

338 21 %. Fastighetsregisterkommissionen: De sakkunniga hade föreslagit ett utsträc— kande av kapitlets giltighetsområde till även andra områden än dem, varest funnes tomtindelning såsom i stad. Förutom vad kommissionen förut anmärkt mot ett utsträckande av reglerna för fastighetsbildning i stad utöver vad redan nu gällde påpekades, att i förevarande fall detta utsträckande icke kunde få avseende å bestämmande av andra gränser än stadsägogränser, som icke tillika utgjorde gräns mellan skilda förvaltningsområden, eftersom enligt 19 % för sådana sammanfallande gränser jorddelningslagen skulle tillämpas, samt att. då det i vart fall enligt kommissionens förut uttalade åsikt borde vara beroende av ägarens fria val, om gränsbestämning enligt jorddelningslagen eller enligt den för stad gällande ordning skulle komma till användning, det icke kunde vara av behovet påkallat att härutinnan göra någon ändring i nuvarande be— stämmelser. Kommissionen förordade alltså bibehållandet av stadgandena i 2 kap. 15 % fastighetsbildningslagen.

Lantmäterietyrelsen har avstyrkt denna paragraf. Rörande skälen härtill hänvisas till yttrandet under 19 %. — Styrelsen har vidare ansett sista stycket i förevarande 21 % överflödigt, enär enligt genomförd terminologi jordregister även vore ett slag av fastighetsregister, något som de sakkunniga enligt styrel- sens mening tydligen förbisett, då motsvarande felaktighet förekomme på flera andra ställen i lagförslaget.

22 %.

Fastighetsregisterkommissionen har under åberopande av uttalandet under 16 % ansett, att förevarande 22 % borde utgå.

Myndigheterna i Hässleholm hava ansett, att om tomtindelning ej klandrats, borde fastställelsebeslut ej få överklagas.

23 %.

F astighetsregisterkommissionen: Mot stadgandena i denna paragraf hade kom- missionen, därest de ansåges böra meddelas i lag, intet att erinra. Kommissio— nen ville särskilt uttala sin anslutning till de sakkunnigas förslag i det av— seendet, att för förrättningar, som här avsåges, icke gjorts tillämpliga stadganden om fullföljd, vilket förhållande torde innebära, att dessa förrättningar icke kunde vinna laga kraft.

Lantmäteristgrelsen har ansett, att de nya bestämmelserna om avmätning knappast hade sin plats i lagen, då inga rättsliga verkningar följde av dylik förrättning.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt: Ordet avmätning vore ej tilltalande. I varje fall borde en förklaring lämnas eller ock ett lämpligt ord påfinnas, som framhävde, att paragrafen avsåge såväl plan- som höjdmätning.

Tekniska samfundet i Göteborg: I 23 % stadgades, att även beträffande av- mätning skulle gälla samma kvalifikationer för mätningsförrättaren, som då fråga vore om tomtbestämning. Visserligen funnes ingen definition å vad som menades med avmätning, men det syntes ej omöjligt, att varje slags planmät- ning skulle kunna falla under denna rubrik. Det vore att gå alldeles för långt att i lag intaga bestämmelser härom, då lagen endast borde innehålla bestäm— melser om de mätningar, som innebure ett rättsligt fastslående av gränser.

23 KAP.

Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

Fastighetsregisterkommissionen har erinrat, att de i kapitlet intagna regler, som tillkommit med hänsyn till de föreslagna stadgandena om generalplan, borde utgå i konsekvens med kommissionens förut uttalade åsikter mot införan- det av generalplaneinstitutet.

Lantmäteristyrelsen: 23 kap. i lagförslaget motsvarade 5 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad. Beträffande formuleringen gällde samma erinran, som styrelsen framställt angående föregående kapitel, nämligen att stadgandena borde hänför-as till stad och därefter genom särskild föreskrift göras tillämpliga å samhällen å. landet. Likaså följde av vad styrelsen förut anfört, att kapitlet icke borde göras tillämpligt annat än å samhälle, för vilket fördes fastighets- register såsom för stad. I övrigt hade verkställts åtskilliga formella ändringar och omflyttningar i förhållande till 5 kap. fastighetsbildningslagen, vilka icke kunde anses nödvändiga och därför borde undvikas.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län: 23 kap. borde bringas i överens— stämmelse med 19 kap. i jorddelningslagen, vad anginge handlingarnas insän— dande till överlantmätaren inom besvärstiden, besvärshänvisning och faststäl- lelseprövning, dock att besvär till eller fastställelseprövning hos länsstyrelsen i intet fall borde förekomma. Länsstyrelsen saknade förutsättning för att rätt kunna bedöma, huruvida fastställelse borde meddelas eller icke. Det intresse länsstyrelsen hade att bevaka vore tidigare tillgodosett genom stadsplanen eller avstyckningsplanen. Detta uttalande innebure även anmärkning mot 21 kap. 58 % jorddelningslagen men hade därvidlag mindre betydelse, enär länsstyrelsen på grund av bestämmelsen i 41 % samma kapitel hade överlantmätarens yttrande att tillgå vid fastställelseprövningen. I förslaget ifrågasattes ej ens överlant- mätarens hörande.

Kommunalteknz'ska föreningen. Detta kapitel syntes ha givits väl omständ- liga "stadganden såsom exempelvis 1 7 %. Bestämmelser om ersättning för upp- drag att upprätta styckningsplaner (3 mom.) hörde alls ej hemma i lagen. Ifrågavarande förrättningar hade med omdömesgill tillämpning av stadgandena i fastighetsbildningslagens5 kap. väl kunnat verkställas med tillfredsställande av de enskilda och allmänna intressen, som lagförslaget avsåge att omgärda. Föreningen föresloge därför, att sistnämnda lagkapitel med smärre jämkningar bibehölles oförändrat. Jämkningar föresloges i följande syften:

att stadgandena rörande biträde av gode män vid förrättningarna uteslötes såsom onödiga;

att. därest område, som skulle avstyckas, vore avsett att med annat samman- läggas, sådant skulle i förrättningsprotokollet antecknas, vilket enligt praxis flerstädes skett;

att länsstyrelsen ej måtte taga befattning med avstyckningsplaner och avstyckningar inom stad, utan att magistraten fortfarande som hittills skulle vara den myndighet, som hade att godkänna dylik plan och meddela fastställelse å avstyckning;

att vägservitut inom område, för vilket funnes godkänd styckningsplan, ej måtte vid förrättning påläggas annan mark än sådan, som i styckningsplanen upptagits såsom vägmark;

att karta över avstyckning måtte upprättas i skala, i allmänhet ej understi-

gande 1: 1000. Stora områden erfordrade obekväma kartformat i den nämnda, stora skalan;

att förekommande gränsbestämningar verkställdes enligt stadgandena i 22 kap. Svenska teknologföreningen har anslutit sig till vad kommunaltekniska för— eningen anfört rörande detta kapitel.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm har ansett den gällande lagen innehålla betydligt enklare och kortare lagtext.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har rörande detta kapitel i huvudsak anslutit sig till de uttalanden, som gjorts av fastighetsregisterkommissionen.

Myndigheterna ?! Trollhättan hava ansett, att gällande bestämmelser om av- styckning borde i huvudsak bibehållas oförändrade.

1 %.

F astighetsregisterkommissrbnen: De sakkunniga hade bragt denna mot 5 kap. 1 % fastighetsbildningslagen svarande paragraf i överensstämmelse med 19 kap. 1 % jorddelningslagen. Därmed hade de avsett att för städer och stadslik- nande samhällen införa den nyhet i nuvarande rätt, som införts för landsbygden, eller att avstyckning, som skedde i ändamål att sammanlägga det avstyckade området med annan fastighet, icke finge fastställas utan att den avsedda sam— manläggningen verkligen komme till stånd. Ändamålet med ifrågavarande stad- gande torde vara att förhindra tillkomsten av avstyckade områden, som icke läm— pade sig att utgöra särskilda fastigheter. Detta ändamål torde man emellertid närmast behöva hava i sikte å landsbygden och dess förhållanden. Däremot torde såvitt kommissionen hade sig bekant något särskilt behov av dessa bestämmelser.: införande icke hava yppat sig för städernas del och ej heller för de samhällens, för vilka skulle föras fastighetsregister såsom för stad. Saken torde samman— hänga med de sakkunnigas önskan att utsträcka lagens tillämplighetsområde till andra än fastighetsregistersamhällen och dessa mera landsbygdsliknande sam— hällens behov av mer-a speciella metoder för ändring av fastighetsgränser. Kom— missionen hade förut generellt uttalat sig emot stadsreglernas tillämpning i vidare utsträckning än nu vore fallet eller, vad avstyckningsförfarandet sär— skilt anginge, inom städer och fastighetsregistersamhällen. Därest lagens gil- tighet hölles inskränkt till städer och stadsliknande samhällen med de för dem utmärkande förhållanden och behov, syntes den föreslagna ändringen skäligen överflödig. .

Den villkorliga avstyckningen torde i städer och dylika samhällen endast kunna tjäna att utgöra en garanti för att den avsedda sammanläggningen verk- ligen komme till stånd, varigenom redovisningen av fastighetsbeståndet förenk- lades. Till frågan huruvida denna synpunkt kunde anses vara ett tillräckligt bärande skäl för införandet av ifrågavarande ändring av gällande bestämmelser. ställde sig kommissionen ganska tveksam. Kommissionen ville icke underlåta att framhålla, att i sammanhang med antagandet av nya jorddelningslagen åt— skilliga ändringar föresloges i fastighetsbildningslagen, och synnerligast dess 5 kap., men att därvid skäl icke ansetts föreligga att här införa motsvarande be- stämmelser som införts i jorddelningslagen och den samtidigt därmed utfärdade lagen om sammanläggning av fastigheter å landet.

Kammarrådet friherre von Otter har framhållit, att i 23 kap. 1 % ordet >>fastig- het» syntes böra fullständigas genom ett tillägg av orden >>i stad eller i områden som avses i 20 eller 21 kap.».

Lantmäteristyrelsen: Uti 1 % hade gjorts ett sakligt tillägg, varvid paragrafen formulerats i huvudsaklig överensstämmelse med 19 kap. 1 % första stycket

jorddelningslagen. Tillägget avsåge avstyckning i och för sammanläggning av område med annan fastighet och syntes principiellt riktigt. I sak borde däri— genom vinnas säkerhet för att ej genom avstyckning tillskapades fastigheter, som icke kunde för sig bestå. Styrelsen tillstyrkte den föreslagna ändringen.

2 %.

Fastighetsregisterkmnmissionen: I denna paragraf hade uteslutits den i 5 kap. 2 5 andra stycket fastighetsbildningslagen förekommande anvisningen till byggnadsnämnden, att denna, sedan ansökning om avstyckning inkommit, skulle överlämna densamma till förrättningsmannen. Uteslutningen, om den ansåges påkallad, kunde godtagas endast under förutsättning, att därmed ej avsåges ändring i sak och att byggnadsnämnd således ej heller enligt förslaget hade rätt att avgöra, om avstyckning skulle äga rum eller ej (se regeringsrättens årsbok 1924 sid. 101). 3 %.

Lantmäteristyrelsen: 3 % motsvarade 5 kap. 4 % fastighetsbildningslagen. Formuleringen i sistnämnda paragraf vore emellertid att föredraga, då därav klart underströkes, att tillkallandet av gode män vid avstyckning borde vara ett undantagsförhållande. Även jorddelningslagen utginge från samma princip.

4 %.

F astighetsregisterkmnmissrkmen: Beträffande stadgandet i fjärde stycket för— sta punkten om gränsbestämningen åberopade kommissionen sina under 22 kap. 19 å i förslaget gjorda uttalanden. Till förslagets innebörd, att för de fall, där de för landet gällande regler skulle tillämpas, allenast nya jorddelningslagen och icke såsom nu enligt 5 kap. 5 % fastighetsbildningslagen i vissa fall 1866 års skiftesstadga skulle komma till användning, ville kommissionen uttala sin anslutning.

Lantmäteristyrelsen: Genom bestämmelserna i 4 % sista stycket komme gräns- bestämningar att ske enligt vad i 22 kap. 19 % 2 och 3 mom. vore föreskrivet. Lantmäteristyrelsen hade häremot intet att erinra, därest kapitlet inskränktes att gälla stad och samhälle med fastighetsregister såsom för stad. I övrigt finge styrelsen i denna del hänvisa till vad styrelsen ovan anfört angående sistnämn— da stadganden. Sista punkten av här ifrågavarande stycke gåve vid handen, att fastställelse skulle enligt de sakkunnigas förslag erfordras vid gränsbestäm— ning, något som dock icke vore fallet, ehuru styrelsen för sin del ansåge detta önskvärt.

Stockholms stads ombudsman: Bestämmelserna om gränsbestämning i sam— band med avstyckning syntes oklara. Enligt 23 kap. 15 och 18 %% i förslaget tillhörde även gränsbestämningen mot annan fastighet avstyckningsförrätt- ningen; men denna överklagades hos länsstyrelsen, som ägde att pröva förrätt— ningen till alla delar, således även i fråga om gränsbestämningen. Visserligen torde det väl hava varit de sakkunnigas mening, att gränsbestämningen mot an- nan fastighet skulle först definitivt avgöras, eventuellt efter besvär till ägodel— ningsrätten, och att därefter den sålunda bestämda gränsen endast skulle rätt angivas vid avstyckningsförrättningen samt att länsstyrelsens prövningsrätt i fråga om sådan gräns skulle vara inskränkt till en kontroll, att så skett. Men detta borde klart framgå i lagtexten.

Öoerlantmätaren i Kalmar län: Av ordalydelsen i sista stycket framginge

ej med tydlighet, huruvida gränsbestämning vid avstyckning skulle handläggas såsom en fullt fristående förrättning med särskilda protokoll och karta..

5 %.

Fastighets—regi.;terkonmtissionen har förklarat, att därest den av kommissionen förut berörda villkorliga avstyckningen godtoges, kommissionen hade intet att erinra mot det i sista punkten förekommande stadgandet, som torde utgöra en behövlig erinran om förrättningens tillsvidare provisoriska karaktär.

Överlantmätaren i Kalmar län har anmärkt, att bestämmelser saknades om skyldighet att i protokollet noga anteckna tillgängliga åtkomsthandlingar (jfr 22 kap. 9 % tredje stycket) samt om protokolls uppläsande och justerande.

Gå.

F astighetsregisterkommissicmen: Till de här föreslagna skärpningarna av nu- varande villkor för verkställ-ande av avstyckningar inom stadsplanelagt om- råde måste kommissionen ställa sig tveksam. De sakkunniga föresloge, att av— styckning inom sådant område i allmänhet ej skulle få avse annat än planens genomförande, varmed de sakkunniga förstode, att kvartersgräns skulle utgöra avstyckni-ngsgräns. Att denna bestämmelse i högre grad än den nuvarande be— stämmelsen skulle befordra stadsplanens genomförande syntes svårt att förstå; stadsplanen genomfördes, om marken ej vore stadens eller samhällets, genom sta- dens respektive samhällets förvärv och lagfarande av gatumarken, och härför tor- de det vara av ringa eller ingen betydelse, om avstyckningen omfattade gatumark. så att avstyckningen av gatumarken gjordes från förstnämnda avstyckning, eller avstyckningen endast sträckte sig till kvartersgränsen, och gatumarken följakt- ligen måste avstyckas från stamstadsägan. Kommissionen åberopade i detta sammanhang det i regeringsrättens årsbok 1921 mot Ju. 79 antecknade rätts- fallet, utförligare refererat i lantmäteristyrelsens cirk. nr 2 ser. S den 25 novem— ber 1922. Och att i stort sett inom kvarter generellt förhindra uppkomsten av avstyckningar, som ej omfattade hela stamstadsägans inom kvarteret belägna område, förefölle icke vara behövligt för den blivande tomtindelningens genom- förande, utan syntes det kommissionen vara tillräckligt, att det tillsåges, såsom enligt nuvarande stadgande i 5 kap. 8 % fastighetsbildningslagen skulle ske, att den lämpliga indelningen i tomter icke försvårades. Tillika erinrades att, enligt de sakkunnigas förslag, byggnadsnämnd kunde förordna om tomtindel— ning å förut icke tomtindelad mark och såmedelst utesluta användningen av avstyckningsinstitutet. Om alltså byggnadsnämnd hyste den uppfattningen, att avstyckning icke borde få ske inom visst kvartersområde, kunde nämnden alltså hindra att så skedde. Härmed vore enligt kommissionens mening alla berät— tigade anspråk uti ifrågavarande hänseende tillgodosedda och något ytterligare förbud mot avstyckning inom kvartersmark än det som läge i förbudet mot avstyckning inom område, som inginge i tomtindelning, icke påkallat.

Byggnadsstyrelsen: Den i 6 % gjorda inskränkningen av den i 5 kap. 8 % fastighetsbildningslagen givna rätten till avstyckning inom stadsplanelagda om— råden syntes vara väl motiverad. Såsom de sakkunniga framhölle hade stadgan- det icke visat sig vara ägnat att förhindra avstyckningar, som ur stadsbyggnads— synpunkt varit mindre lämpliga vare sig med hänsyn till fastställda kvarters— gränser eller beträffande kvarterens indelning i byggnadsfastigheter.

Lantmäteristyrelsen: I 6 %, som motsvarade 5 kap. 8 % fastighetsbildnings— lagen, hade en synnerligen vittgående inskränkning i användandet av avstyck-

ningsförfarandet skett. Förslaget torde i praktiken komma att innebära, att avstyckning inom stadsplanelagt område icke kunde verkställas annat än för avstyckning av gatumark. Såvitt styrelsen kunde finna, torde de skäl, de sak- kunniga anfört för inskränkningen, icke vara hållbara. Hur en »planlös» av- styckning skulle kunna ske med de föreskrifter, som redan nu gällde enligt fastighetsbildningslagen, förefölle svårt att förstå. Därest de sakkunniga, så— som styrelsen hade anledning antaga, därmed åsyftat, att i en avstyckning för bostadsändamål e. d. kunde intagas mark, som enligt stadsplan skulle ingå i gata, förefölle uttrycket omotiverat, då samhället lika lätt kunde förvärva gatu- marken från den avstyckade fastigheten som ifrån stamfastigheten. Även ur byggnadssynpunkt torde vara likgiltigt, om sådan gatumark inginge i avstyck- ningen, då byggnad ej kunde uppföras å fastigheten annat än i överensstäm— melse med de till stadsplanen hörande byggnadsbestämmelserna. Det förefölle styrelsen, att det enda skäl. som skulle kunna anföras för den ifrågasatta in- skränkningen, skulle vara, att fastighetsbildningen för byggnadsändamål inom stadsplanelagt område borde ske genom tomtindelning. Förslaget upptoge emel- lertid, såsom berörts under 8 kap., rätt för byggnadsnämnd att föranstalta om tomtindelning. Inskränkningen i avstyckningsförfarandet bleve härigenom onödig, såvida man ej utginge från att byggnadsnämnd skulle undandraga sig att vid behov inskrida på grund av exempelvis bestämmelsen, att kostnaderna för tomtindelningen skulle betalas av samhället, vilket icke vore fallet med av— styckningskostnad. På grund av det anförda och då den givna formuleringen i övrigt av första stycket i paragrafen syntes dunkel, förordade styrelsen, att paragrafen erhölle samma innebörd som enligt 5 kap. 8 % fastighetsbildnings— lagen.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden ?" Malmö: Bestämmelsen i 6 %, att av- styckning inom fastställd stadsplan endast finge avse dess genomförande, syntes kräva förtydligande i fråga om hur långt begreppet »stadsplans genomförande» kunde tolkas. Enär bostadsbehov, byggnadsförhållanden m. m. städse under- ginge förändringar, vore det i allmänhet icke lämpligt att verkställa. tomtindel- ning avsevärd tid före ett mera allmänt genomförande av stadsplanen. Följden av ett sådant förfarande bleve vanligen, att en av ändrade förhållanden betin- gad ny tomtindelning finge utföras. Emellertid kunde just beträffande stads- planeområde, inom vilket stadsplanens genomförande kunde antagas bliva för— lagt till avlägsen framtid, behov uppstå efter enstaka smärre lägenheter, av- sedda för bebyggande efter av länsstyrelsen meddelat tillstånd. Hittills hade sådant kunnat ske, om det för avstyckning avsedda området prövats lämpligen kunna ingå i blivande tomtindelning, men då förfarandet icke direkt kunde sägas avse stadsplans genomförande, skulle detsamma enligt förslaget måhända förbjudas, en skärpning av gällande bestämmelser, som kunde vålla avsevärda olägenheter. utan att såvitt erfarenhet givit vid handen vara av behovet påkallat. Det förefölle, som om gällande lags bestämmelse om att avstyckning icke finge så utföras, att stadsplans och tomtindelnings genomförande därav försvårades, vore tillräcklig.

7 %."—

F astighetsregisterkommissionen: Till en början ville kommissionen på det bestämdaste inlägga gensaga mot de sakkunnigas förslag att avstyckningsplan skulle, jämväl när fråga vore om stad med egen jurisdiktion, fastställas av länsstyrelsen i stället för såsom nu vore fallet stadens magistrat. Förslaget vore

* Se härom även sid. 83—92.

ett utslag av den hos de sakkunniga tydligen förefintliga strävan att centrali— sera tillsynen över hithörande bestämmelser och att kringskära städernas bc— stämmanderätt i fråga om fastighetsbildningen, en strävan vars lämplighet kommissionen ville sätta i fråga. såväl ur synpunkten av den historiska ut— vecklingen av städernas förvaltningsväsende och av den inom städerna otvivel— aktigt förefintliga motviljan att berövas sina traditionella rättigheter som ock av praktiska skäl. Såsom motiv för ändringen hade de sakkunniga anfört, att länsstyrelsen i samtliga län skulle hava till biträde länsarkitekt, och att det därför måste antagas, att länsstyrelsen skulle vara mest skickad för prövningen och kunna verkställa densamma efter enhetliga grunder. Då befallningshavan- denas tjänstemän själva sålunda förutsattes sakna tillräcklig kunskap i hit— hörande ting, torde lagändringen i verkligheten avse att lägga beslutanderätten i händerna på länsarkitekterna. Utan att vilja ifrågasätta dessas skicklighet och duglighet på sitt område hölle dock kommissionen före, att de icke kunde hava den ingående kännedom om de ofta på avsevärt avstånd från deras bostadsorter belägna städers behov och de utvecklingsriktningar, som vore tillfinnandes för de olika städerna, att denna kännedom däremot kunde förutsättas vara tillfinnandes inom städernas kommunala myndigheter och att det av sådant skäl måste anses synnerligen önskvärt, att städerna bereddes tillfälle att genom dessa sina myndig— heter inverka på fastighetsbildningen inom sina egna råmärken. De sakkunnigas uttalande, att prövningen skulle verkställas efter enhetliga grunder, gåve anled- ning till antagande, att många för en stad speciella särdrag, som ofta vore av beskaffenhet att höra bibehållas och utvecklas, skulle få vika för dessa enhet- liga grunder, en verkan, som kommissionen funne vara föga önskvärd. Det borde ej heller förbises, att redan enligt nu gällande av Kungl. Maj: t den 28 februari 1919 utfärdad instruktion för länsarkitekterna det ålåge dem bl. a. att tillhandagå kommunala myndigheter med råd och upplysningar i bygg— nadsfrågor, att, därest däri icke redan nu innefattades skyldighet att biträda de kommunala myndigheterna jämväl i fråga om fastighetsbildningens plan- läggande, denna skyldighet lätteligen kunde utsträckas att gälla även detta, och att på så sätt de kommunala myndigheterna kunde förses med det sakkunniga bistånd, som det nu ifrågavarande ändringsförslaget avsåge att åstadkomma.

Vad nu sagts gällde mutatis mutandis de i paragrafens 2 mom. första stycket förekommande avvikelserna mot vad som nu enligt 5 kap. 8 a % tredje stycket fastighetsbildningslagen gällde.

Vidare syntes bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket böra utgå. Kommissionen ville framhålla, att det måste betecknas såsom oegentligt, att — för fall som enligt stadgandets ordalydelse avsåges, eller att avstyckningsplanen helt eller delvis följde redan bestående fastighetsindelning — denna fastighetsindelning, som för städer och fastighetsregistersamhällen redan gjorts till föremål för sär- skilt av myndighet meddelat beslut, som kunde överklagas och där så ej skett vunnit laga kraft, gjordes till föremål för ny prövning från myndighets sida. Saken syntes kommissionen så mycket onödigare, som denna prövning, lika litet som det förutnämnda fastighetsindelningsbeslutet, kunde gå ut på annat än att fastställa de faktiska förhållanden, som vid den ifrågavarande tidpunkten vore rådande i fastighetsindelningshänseende ; prövningen kunde icke ändra de redan varande fastigheternas omfång, gränser eller övriga egenskaper. Den kunde i detta hänseende enligt kommissionens förmenande endast avse frågan, om av- styckningsplanen skulle såsom föreslagits följa fastighetsindelningen, eller om och i vad mån avvikelser från det föreliggande förslaget borde göras. Vissa orda- lag i de sakkunnigas motiv till ifrågavarande stadgande (å sid. 343) syntes

emellertid antyda, att ordet fastighetsindelning här icke avsåge bestående fas- tighetsindelning utan förslag till indelning i lämpliga. fastigheter av de om- råden, som begränsades av avstyckningsplanens vägar etc., och sålunda avsåge att utsträcka institutet att kunna ersätta ej blott stadsplan utan jämväl tomt— indelning. Jämväl för det fall att så vore meningen, funne sig kommissionen böra avstyrka stadgandets införande. Upptagandet i lagstiftningen av ett dylikt med tomtindelning sidoordnat institut hade redan avvisats, och hänvisade kom- missionen härutinnan-till första särskilda utskottets vid 1926 års riksdag ut— låtande nr 2.1

I 3 mom. hade de sakkunniga sökt att för de områdens del, varest stads— reglerna skulle gälla, lösa frågan om hur och av vem kostnaden för avstyck— ningsplan skulle gäldas. Det vore ostridigt, att kostnadsfrågan kunde vålla svå- righeter vid uppgörande av sådan plan. I 19 kap. 1 % jorddelningslagen av— handlades uppgörandet av avstyckningsplaner för områden på landet, där jorddelningslagen gällde. Då denna lag behandlades av 1926 års riksdag, gjorde första särskilda utskottet gällande, att frågan om kostnaden för upprättande av sådana planer icke borde lösas i sammanhang med den sålunda föreslagna lagstiftningen utan göras till föremål för särskild utredning. Kommissionen delade denna uppfattning och förmenade därför, att frågan ej heller 1 samband med revisionen av gällande bestämmelser beträffande städers och stadsliknande samhällens byggnadsförhållanden borde lösas, utan särskild och grundligare utredning verkställas. De sakkunniga hade visserligen föreslagit införande av motsvarande bestämmelser jämväl i 19 kap. 1 % jorddelningslagen, men torde här föreligga ett av de fall, som icke kunde anses hava ingått i de sakkunnigas uppdrag att behandla. Under nu angivna. förhållanden ansåge sig kommissionen icke höra i sakligt hänseende göra annat uttalande, än att kommissionen ställde sig mycket tveksam till frågan, om de sakkunnigas förslag kunde anses inne- bära någon lycklig lösning av spörsmålet.

Det i 4.- mom. intagna stadgandet kunde kommissionen icke finna behövligt. Att i förevarande 7 % intaga en bestämmelse, avsedd att skapa en presumtion beträffande överlåtelseavtalets civilrättsliga innehåll, syntes kommissionen prin- cipiellt oriktigt. I 10 % hade för övrigt införts den redan gällande föreskriften, att avstyckning skulle så verkställas, att det avstyckade området komme att äga rätt till nödiga vägar. Med hänsyn till att, såsom den senare paragrafen ock antydde, det funnes mer än en utväg för åstadkommande av utfartsväg för det avstyckade området, syntes det i vart fall icke böra ifrågakomma. att ålägga säljaren att anlägga väg.

Med de sakkunnigas förslag upphöjt till lag skulle mången gång avskiljande av exempelvis område, som försålts enligt lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i viss-a fall m. m., förhindras.2

Byggnadsstyrelsen: Vad anginge 7 och 8 55, att styckningsplan skulle i däri angivna fall uppgöras och ligga till grund för avstyckningar samt att sådana planer skulle godkännas och fastställas av länsstyrelsen, syntes däri föreslagna ändringar i allt väsentligt utgöras av kompletteringar, som vunnen erfarenhet gjort önskvärda under de två är, motsvarande lagstiftning varit gällande. Sär- skilt hade svårigheter uppstått vid ordnandet av kostnadsfrågan för uppgöran— det av styckningsplan i sådana fall, då det visat sig nödvändigt för upprät- tandet av en ändamålsenlig styckningsplan, att denna omfattade mer än ett ägoområde.

' Jfr spörsmål nr 296 i kommissionens meddelanden XXII. ? Jfr spörsmål nr 298 i kommissionens meddelanden XXII.

Kammarkollegium: Lagförslaget förutsatte avstyckningsplaneinstitutets bi— behållande inom stads område. Häremot hade kollegium ingen principiell er- inran att framställa. Institutet borde dock till vinnande av en ändamålsenligare disposition och överskådlighet av lagen omnämnas redan i 1 kap. — därest detta bibehölles —— och icke helt plötsligt uppträda i 23 kap. De sakkunnigas förslag beträffande detta institut företedde emellertid en enligt kollegii mening icke motiverad nyhet. Enligt nu gällande bestämmelser god— kändes avstyckningsplan av magistraten, medan de sakkunniga nu föresloge, att godkännandet skulle meddelas av länsstyrelsen. Med den principiella stånd- punkt, kollegium intoge till frågan om de lokala myndigheternas bestämmande— rätt över hithörande frågor, måste kollegium betrakta den föreslagna nyheten som en avgjord försämring. Såsom de sakkunniga föreslagit, skulle länsstyrelsen kunna, efter länsarkitektens hörande, även i städer, där magistrat funnes, be- stämma över planläggningen av städernas områden på ett sätt, som bunde hän- derna på städernas egna myndigheter. Någon anledning att beröva magistraterna denna deras befogenhet, mot vars utövande — kollegium veterligt —— ingen be— fogad erinran förekommit, funne kollegium icke föreligga.

Den i 1 mom. omförmälda avstyckningsplanen kunde komma att erhålla stor betydelse för den framtida planering genom general- eller stadsplan, som sta— den vid senare tidpunkt kunde vilja anordna. Icke förty saknades — därest överhuvud ändring i den nuvarande ordningen (fastighetsbildningslagen V: 8 a) skulle ifrågakomma —— garanti för att stadens vederbörande myndigheter, när— mast byggnadsnämnden, erhölle tillfälle att yttra sig, innan ärendet angående godkännande av avstyckningsplan avgjordes. Lagrummet syntes böra kom- pletteras härutinnan.

I 3 mom. hade intagits en bestämmelse, strängt taget icke hemmahörande i denna avdelning av lagförslaget, nämligen att länsstyrelsen skulle äga befogen— het förplikta markägare att, i den omfattning, som prövades skälig med hänsyn till den nytta han erhölle av planen, återgälda VISS annan markägare av denne förskjutna kostnader för upprättande av avstyckningsplan. Bestämmelsen åter— funnes jämväl i 19 kap. 1 % 4 mom. i sakkunnigas förslag till ändringar i lagen om delning av jord å landet. Kollegium ansåge emellertid det icke otvivelaktigt, att bidragsskyldigheten borde ordnas på sätt de sakkunniga föreslagit. Vidare utredning i denna fråga syntes kollegium erforderlig.

Lantmäteristyrelsen: Kapitlets 7 % behandlade frågan om plan för avstyck- ning för bostadsändamål o. d. utom stadsplanelagt område. En viktig ändring hade här skett i fråga om fastställelsemyndighet, då det gällde stad, där ma— gistrat funnes. Hittills hade magistraten i dylikt fall varit fastställelsemyndig- het, under det att de sakkunniga föresloge, att länsstyrelsen hädanefter skulle utöva denna myndighet. Ehuru styrelsen icke direkt hade anledning närmare ingå på denna fråga, måste likväl ifrågasättas, huruvida verklig anledning kunde föreligga till en sådan inskränkning i dessa städers rättigheter att själva besluta om riktlinjerna för deras ytterområdens planläggning på ett tidigt stadium. Såsom skäl för sitt förslag anförde de sakkunniga i motiven (sid. 343): »Ko— nungens befallningshavande skall nämligen enligt vad de sakkunniga förut— sätta i alla län till biträde hava länsarkitekt. Det måste därför antagas, att Konungens befallningshavande skall vara mest skick-ad för prövningen Och kunna verkställa densamma efter enhetliga grunder.» Uttalandet gåve vid han— den, att det vore tanken på en utvidgning av det statliga överinseendet, som eftersträvades, och att länsarkitekten direkt skulle kunna inskrida även inom städer med egen jurisdiktion, något som hittills icke varit fallet. Ändringen

syntes så mycket mindre befogad, som åtminstone enligt de sakkunnigas för— slag förutsattes, att alla städer skulle hava stadsarkitekt, varigenom väl avsetts, att sakkunnigt biträde på området skulle stå städernas egna myndigheter till buds. Styrelsen hade sig bekant, att förslaget även från städernas sida väckt opposition, och hade här endast velat framhålla, att denna fråga liksom i övrigt de statliga myndigheternas befogenhet enligt lagförslaget ytterligare torde böra vid den fortsatta överarbetningen tagas under förnyad omprövning.

I 1 mom. tredje stycket hade införts en ny bestämmelse, vars innebörd syntes svå1 att säkert bedöma. Enligt vad styrelsen inhämtat, torde emellertid med stadgandet hava avsetts, att styckningsplan ej blott skulle, såsom enligt 1926 års lagstiftning i ämnet, vara en plan i stort för ett områdes ordnande utan även vara en plan för fastighetsbildningen inom kvarter. I sistnämnda avseende skulle sålunda styckningsplanen motsvara tomtindelning inom stadsplanelagt område. Då 1926 års riksdag bestämt avvisat ett av de sakkunniga då utarbetat förslag i samma riktning, förefölle det egendomligt, att de sakkunniga nu velat på nytt framkomma med ett sådant förslag, så mycket mer som motiven å sid. 343 icke gåve någon fastare hållpunkt för bedömandet av hur bestämmelsen skulle komma att tolkas. Med den kännedom styrelsen hade om det sätt, varpå redan nu befintlig lagstiftning åtminstone inom ett län utnyttjats att framställa krav på styckningsplans upprättande enbart för fastighetsbildning inom kvar- ter, exempelvis vid delning av en byggnadstomt inom fullt ordnade samhälls— bildningar, vore styrelsen övertygad om att ifrågavarande nya stadgande skulle komma att ständigt begagnas. Enligt styrelsens mening borde det allmännas inskridande på fastighetsbildningens område i nu ifrågavarande hänseende icke byråkratiskt inriktas på formella petitesser utan i stället avse förhindrande av olämpliga samhällsbildningars uppkomst. Styrelsen finge sålunda bestämt på- yrka, att stycket utginge.1

Uti 3 mom. av paragrafen hade upptagits bestämmelser, som möjliggjorde för fastighetsägare att genom länsstyrelsens försorg få styckningsplan upprättad. Det syntes styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida någon anledning förelåge, att i fall då det område, som skulle planläggas för styckning, vore i en ägares hand, statsmyndigheten skulle behöva besväras med ett sådant åtagande. Där- emot torde goda skäl tala för en dylik anordning, när området vore i flera äga— res hand, icke minst på grund av svårigheterna mången gång att få samtliga sakägare, som hade fördel av planens uppgörande, att deltaga i kostnaderna. Innan man sloge in på denna väg, torde emellertid närmare böra övervägas, huru denna sak praktiskt borde ordnas och säkerhet kunde beredas, dels att fastighetsägarna icke genom allt för höga kostnader för planens upprättande onödigt betungades, dels att samtliga berörda fastighetsägare finge tillfälle framföra sina synpunkter såväl angående planen som angående kostnadsfördel— ningen. De sakkunniga syntes icke hava närmare upptagit denna fråga till prövning. Motsvarande förhållanden framträdde även i de fall, då enligt 21 kap. 2 % i stadsbyggnadslagförslaget länsstyrelsen ägde ombesörja generalplans eller stadsplans upprättande för område å landet, men hade i dessa fall i viss ut- sträckning förutsatts, att staten helt eller delvis skulle bidraga till kostnaderna. Då styckningsplan i allmänhet borde kunna ersätta generalplan för mindre sam— hällen och områden å landet, torde statsbidrag mången gång vara lika befogat vid styckningsplan som vid generalplan. Styrelsen vore för närvarande icke

' Till närmare belysning av ämnet har styrelsen bifogat ett av styrelsen den 12 april 1928 avgivet utlåtande i ett besvärsmål rörande vägrad fastställelse & avstyckning inom Lidingö stad (här uteslutet).

beredd att framlägga något förslag 1 ä.,mnet men hade styrelsen frågan under utredning på grund av remiss i anledning av länsstyrelsens i Jämtlands län underdåniga framställning den 2 juni 1928 angående kostnaderna för styck— ningsplan enligt nya jorddelningslagen.

Det 1 4 mom. i paiagrafen intagna stadgandet syntes knappast sammanhöra med nu ifrågavarande lagstiftning. Enligt 10 å i kapitlet skulle vid avstyck— ning tillses, att det avstyckade området erhölle rätt till utfartsväg, men torde anläggandet av erforderlig väg knappast kunna åläggas säljaren såsom helt avseende ett ekonomiskt åtagande, som väl borde ordnas av sakägarna själva. Såsom momentet formulerats, torde bestämmelsen endast leda till att säljaren vid förrättningen fritoge sig från skyldigheten i fråga. På grund av det anför- da finge styrelsen förorda, att såväl nämnda moment som andra punkten i 10 % första stycket uteslötes.

Överlantmätaren i Uppsala län: Avsikten med bestämmelsen i 4 mom. syntes kunna ernås utan att någon av parterna bleve lidande, genom föreskrift att köpe- avtal skulle innehålla bestämmelse om vem som skulle betala ifrågavarande kost- nader. Därest det vid avstyckningsförrättning befunnes, att sådana bestäm- melser saknades i avtal, borde detsamma kompletteras härutinnan, innan förrätt— ningen finge verkställas.

Överlantmätaren i Kristianstads län: I förslaget stadgades, att länsstyrelsen finge på markägarens ansökan ombesörja upprättande av styckningsplan, där— est markägaren försköte kostnaderna o. s. v. Dylik plan måste, för att ända— målet skulle vinnas, uppgöras på lång sikt, d. v. s. omfatta större område, och måste för att kunna granskas och godkännas upptaga även närliggande bebygg— da områden med dess trafikleder, öppna platser m. m. Kostnaderna till för- rättningsmannen, hantlangning och materialer kunde gå till betydande belopp, och det vore icke sagt, att markägarens ekonomiska ställning tilläte honom att ligga ute med dessa belopp, i alla händelser finge man räkna med en helt na- turlig motvilja häremot, och att han i det längsta dröjde med vidtagande av erforderliga åtgärder.

Upprättande av styckningsplan över visst område kunde icke sägas vara en enbart markägarens angelägenhet, utan samhället, kommunen och det allmän- na hade lika stort intresse av att sådan plan komme till stånd. Vid sådant för- hållande syntes det obilligt, att markägaren ensam skulle förskottera kostna- derna, och detta framträdde så mycket tydligare i de fall, där plan uppgjordes, innan försäljning av jord ännu påbörjats. Av nyssnämnda skäl syntes uppgö- rande av styckningsplan inom område, varom här vore fråga, icke böra göras beroende av enbart åtgärd från markägarens sida, utan torde kommunalfullmäk- tige, kommunalnämnd eller annat samhällsorgan böra äga liknande behörighet.

Bestämmelserna att, där flera markägare funnes, dessa skulle ersätta den förskotterande hans kostnader i den mån de själva hade nytta av planen, torde bliva ytterst vanskliga att rättvist följa. Den större eller mindre nyttan vore beroende av belägenheten intill större eller mindre trafikled, befintlig eller bli— vande industri, terrängens lutningsförhållanden och därmed sammanhörande avloppsmöjligheter, väderstreck och dylikt. Svårigheten för vederbörande läns— styrelse att först och främst fixera det belopp, som skulle förskotteras, och att sedan rättvist fördela dessa kostnader på övriga sakägare, torde därför vara uppenbar. Att missnöje och besvär under sådana förhållanden ofta komme att anföras till skada icke minst för den förskotterande markägaren, torde kunna förutsättas. För att underlätta och uppmuntra tillkomsten av styckningsplan torde samhället (kommunen) böra deltaga med minst hälften av förskottsbe—

loppet, och som följd härav torde nyssnämnda samhälls—(kommuns)-organ böra beredas tillfälle att yttra sig om behovet av sådan styckningsplan, som skulle uppgöras efter enskild markägares ansökan.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt: Länsstyrelsens skyldighet att om- besörja styckningsplans upprättande efter ansökan av markägare vore en be— stämmelse, som borde utgå, då den helt skilde sig från vedertagen rättspraxis. Skulle den emellertid bliva verklighet, komme den kanske att innebära ett be— gynnande till överflyttning även av andra liknande skyldigheter på länsstyrel— sen. _ Byggnadsnämnds rätt att anmäla behov av upprättande av stycknings— plan borde ej fastslås. utan borde denna uppgift åvila förrättningsmannen för avstyckning. — Svagheten i styckningsplansförfarandet vore, att den ej till- läte några tvångsåtgärder mot tredje man. Ett rättsligt genomförande av pla- nen vore därför ofta omöjliggjort. Som exempel kunde anföras det fallet, att styckningsfastigheten saknade tillgång till för blivande styckningen erforderligt antal utfartsvägar. 1 första hand kunde tänkas, att lagen om enskilda vägar på landet vore tillämplig, men då denna utginge från att belastande av annan fastighet med vägars framdragande endast i obetydligaste mån finge verka betungande på sådan fastighet, måste framkomligheten efter denna linje få anses i de flesta eller åtminstone i ett stort antal fall vara utesluten. Härvidlag skulle i en blivande lagstiftning med säkerhet kunna inryckas för detta ända— mål lämpade bestämmelser. — Rätt att beträda annans mark vid uppgörande av styckningsplan borde i lag bestämmas.

Överlantmätaren i Halla-nds län: Han erinrade om verkningarna av lagen den 18 juni 1926 om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring. En— ligt 2 g i denna lag ägde länsstyrelse att inom visst område, där större bygg- nadsverksamhet rådde eller vore att förvänta, förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring icke finge äga rum eller fastställas annorledes än i överens- stämmelse med godkänd plan. Genom ikraftträdandet den 1 januari 1928 av jorddelningslagen hade nyssberörda lag upphört att vinna tillämpning. Ehuru densamma icke tillämpats mera än omkring Då är, medförde den dock ogynn— samma verkningar i icke ringa grad. Det ställde sig nämligen så, att länssty- relse kunde i enlighet med nyssnämnda lagrum på det hela taget utan någon närmare undersökning om behovet av styckningsplan meddela förbud för ägo— styckning och jordavsöndring inom visst område. Ofta förekomme, att dylikt område finge en onödigt stor omfattning. Där exempelvis ett järnvägsstations- samhälle måhända påfordrade reglering och således en styckningsplan ansåges önskvärd, komme i flera fall det meddelade förbudet _ grundat på framställ- ning från länsarkitekten —— att givas så stor omfattning, att detsamma inneslöte verkliga jordbruksdomäner, inom vilka någon jorddelning icke alls vore ifråga— satt. Erfarenheten om tillämpningen av denna lag visade således, att gränsen för område, inom vilket styckningsplan erfordrades, måste bestämmas efter noggrann undersökning.

Utan att beakta eller förete någon som helst undersökning om verkningarna av ovanberörda stadgande i 2 % av 1926 års lag om förbud i vissa fall för ägo- styckning och jordavsöndring hade de sakkunniga. i förslag till ändring av 19 kap. 1 % jorddelningslagen åter infört nämnda stadgande om rätt för läns— styrelse att meddela förordnande att inom visst område avstyckning ej finge ske annorledes än i enlighet med godkänd plan. Därest de sakkunniga verk— ställt nödig undersökning om vad dylika av länsstyrelse utfärdade s. k. för- budsresolutioner givit till resultat, hade de sakkunniga säkerligen erhållit den uppfattning, att förevarande stadgande i 2 % av 1926 års lag i sina verkningar

allenast varit ägnat att påvisa det omöjliga uti att genom rena förbud vinna det syfte, som eftersträvas.

Genom bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen hade garantier tillskapats, som automatiskt framtvingade just ett omsorgsfullt övervägande, huruvida för ett område behov av styckningsplan förefunnes eller icke. Avgörandet här— utinnan hade berörd—a lag tillagt skiftesmyndigheterna. Det torde vara klart, att prövning hos ägodelningsrätten, vilken myndighet kunde hålla samman— träde på stället och jämlikt särskilt stadgande i jorddelningslagen hade rätt att förse sig med all nödig sakkunskap, måste tillmätas mycket stor betydelse. Genom denna procedur vore sörjt för att icke blott frågan om behov av styck— ningsplan i och för sig bleve noga prövad utan ock att avgränsningen för styck- ningsplanen bleve med behörigt iakttagande av för varje särskilt fall inver— kande omständigheter omsorgsfullt bestämd. Då jorddelningslagen alltså i sin nuvarande lydelse på fullt tillfredsställande sätt tillgodosåge behovet av styck- ningsplaner, torde få anses uppenbart, att den av de sakkunniga föreslagna ändringen härutinnan icke borde komma till stånd.

En angelägenhet av stor betydelse innefattades i spörsmålet, huruledes kost- naderna för upprättande av styckningsplan skulle erläggas. De sakkunniga hade i sitt förslag till ändring av 19 kap. 1 % jorddelningslagen infört i 4 mom. ett förslag till lösande av detta spörsmål.

Till grund för detta förslag återfunnes ej heller någon utredning i betän- kandet. Och dock torde efter tillämpningen av 1926 års lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring ingalunda saknas material, som kunde vara ägnat att belysa förevarande kostnadsfråga. Det torde icke kunna undanskjutas, att all uppmärksamhet fästes på denna angelägenhet vid åstad- kommande av styckningsplaner. I alla de förslag till ordnande av frågan om styckningsplaner, som vid olika tillfällen gjort sig gällande, hade kostnadsfrågan städse blivit förbigången. Det torde nu vara på tiden att närmare utredning härom åvägabringades, i all synnerhet som erfarenheten visade, att dessa kost- nader kunde bliva fruktansvärt stora, beroende på den stadspl-aliemässiga struk— tur, som ofta satte sin prägel på styckningsplaner.

Om man sökte göra klart för sig tillvägagängssättet för upprättandet av en styckningsplan, mötte till en början, att en såvitt möjligt tillförlitlig karta borde föreligga innan styckningsplanen kunde utarbetas. Upprättandet av den grund- läggande kartan behövde emellertid icke medföra någon större kostnad, därest lantmätare anlitades för detta arbete och således lantmäteritaxan komme i till— lämpning. Annat bleve förhållandet, om kartan upprättades av person, som icke vore bunden av lantmäteritaxans bestämmelser; för sådant fall kunde kostnaden bliva ganska hög. Den ojämförligt största anparten i kostnaderna för åstad— kommande av en styckningsplan hänförde sig emellertid till utarbetandet av den egentliga planen. Gällde det ett område, där bebyggelsen redan nått ett utvecklat stadium, ställdes stora krav på vederbörande förrättningsman för att han skulle kunna lösa planfrågan så, att det moderna stadsplaneintresset kunde bliva tillfredsställt. Häri låge ett mycket betänkligt moment. Man kunde väl tycka, att det icke borde medföra någon större möda att upprätta en styck- ningsplan för ett område. På grund av de ytterst divergerande synpunkter, som framkomme vid behandlingen av dylika ärenden, vore det emellertid ingalunda någon lätt sak. Ofta ställde det sig så, att samma dyrbara krav, som kunde vara erforderliga rörande förorter vid de större städerna i landet, också framfördes vidkommande obetydliga stationssamhällen på rena landsbygden, där måhända jordparcelleringen inskränkte sig till upplåtelse av en eller två tomter om året.

Därest det verkliga behovet kunde, befriat från all onödig belastning, få komma till sin rätt, vore det icke förknippat med någon större möda att åvägabringa be— hövliga styckningsplaner, men så som det för närvarande vore ställt måste man räkna med stora svårigheter och därmed förbundna stora kostnader.

I fråga om gäldande av kostnader för upprättande av styckningsplaner torde man kunna bortse från det fall, då det ifrågakomna området tillhörde en ägare. För dylikt fall borde det bliva ägarens sak att ombesörja upprättande av behövlig plan, och hade han givetvis att svara för kostnaderna. Sådana fall vore emellertid ytterst sällsynta. Vanligen ställde det sig så, att ett flertal fastigheter med skilda ägare inginge i det område, för vilket styckningsplan skulle upprättas. Om samtliga fastighetsägare hade samma möjlighet att upp- låta lägenheter, torde ifrågavarande kostnadsfråga lösas utan svårighet. Men nästan alltid vore det så, att vissa fastigheter genom sitt läge hade större för- utsättningar än andra att kunna komma i fråga till uppdelning i lägenheter. Det kunde också ställa sig så, att vissa fastighetsägare vore villiga att upp- låta lägenheter, medan andra fastighetsägare antingen icke alls ville göra sin jord till föremål för uppdelning eller ock ställde sig avvaktande tillsvidare. Då fastigheternas läge i förhållande till varandra vore sådant, att stycknings- planen icke kunde hänföras enbart till de fastigheter, från vilka upplåtelse av lägenheter i första hand kunde förväntas, utan måste jämväl innefatta övriga i området ingående fastigheter, visade det sig, att gäldandet av kost— naderna för styckningsplanen innefattade en fråga, som rentav hindrade ett åstadkommande av erforderlig styckningsplan inom önskvärd tid.

Vad anginge de sakkunnigas förslag, att det skulle tillkomma länsstyrelse att ombesörja upprättande av styckningsplan, erinrades, att i betänkandet icke återfunnes något uttalande om vilka organ, som stode länsstyrelserna till buds för nämnda arbete. Att länsstyrelserna ägde tillgång till biträde av läns— arkitekt vore känt, men vilka möjligheter därutöver stode länsstyrelserna till buds för utförande av arbete med upprättande av styckningsplaner vore icke klarlagt. Denna brist i utredningen vore desto mera anmärkningsvärd, som kostnadsbeloppet i och för sig vore i hög grad beroende av vilka funktionärer länsstyrelsen anlitade för upprättandet av styckningsplaner. En jämförelse härutinnan låge mycket nära till hands vidkommande lantmätare och läns— arkitekt. En lantmätare ägde enligt lantmäteritaxan att uppbära ett arvode av 12 kronor för hel dag, men en länsarkitekt. ägde enligt utfärdad taxa att uppbära en ersättning av 10 kronor i timmen. Det kunde bliva ett mycket vanskligt företag för en fastighetsägare att utan att kunna göra sig en före- ställning om kostnadsbeloppets storlek anlita den av de sakkunniga föreslagna utväg för ombesörjande av upprättande av behövlig styckningsplan.

I fråga om fördelningen av kostnaderna saknades i betänkandet likaledes utredning om normerande bestämmelser. Enligt förslaget skulle fördelningen grunda. sig på av länsstyrelse företagen skälighetsprövning. Men på vad sätt länsstyrelsen skulle förskaffa sig grundval för ett avgörande berördes icke i betänkandet. Bestämmelsen, att länsstyrelse ägde att förplikta markägare att återgälda sökanden förskjutna kostnader, borde betraktas i samband med ett av de sakkunniga gjort uttalande på sid. 344 i motiveringen till 3 mom. i 7 %, vilket mom. vore lik-a lydande med nu förevarande 4 mom. i förslaget till änd- ring av 1 % 19 kap. jorddelningslagen. Enligt detta uttalande hyste de sakkun- niga den åsikt, att ifrågavarande återgäldande av kostnader för genom länssty- relses försorg upprättad styckningsplan kunde ske först vid den tidpunkt, då markägaren började enligt planen uppdela och exploatera sin jord. Att tillgodose

sökanden för de av honom förskjutna kostnader skulle således kunna anstå till måhända en långt avlägsen tidpunkt. Om en ägare, vars mark inginge under upprättad styckningsplan, ej alls inläte sig på försäljning av lägenheter, komme den anpart i kostnaderna, som enligt av länsstyrelsen gjord fördelning skulle åvila nämnda mark, icke att återgäldas till sökanden. På vad sätt ifrågavarande förpliktande skulle befästas för det fall att fastigheterna växlade ägare berördes icke i betänkandet. Några säkra garantier för att sökanden skulle återfå förskjut- na kostnader funnes icke. Bestämmelsen att länsstyrelsen skulle kunna utfärda förpliktande i detta hänseende torde i många fall komma att framstå endast såsom en illusion utan verklig innebörd.

Såsom av det anförda torde hava framgått vore frågan om gäldandet av kostnader för upprättande av styckningsplaner ingalunda löst på tillfyllest— görande sätt i förevarande betänkande.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Den viktigaste principiella föränd— ringen mot nu gällande bestämmelser vore, att enligt 7 % fjärde stycket ägare av fastighet, för vilken styckningsplan upprättats, vore skyldig svara för, att de blivande fastigheterna inom styckningsplanen erhölle vägar och avlopp på nöjaktigt sätt anlagda. Lagtexten ifrågasatte emellertid endast, att så skulle ske, därest ej annat avtal förelåge. Det sannolika torde bliva, att markägare vid blivande försäljning komme att fritaga sig från skyldighet att anlägga såväl vägar som ledningar. Verkningarna av bestämmelsen i fråga bleve då lätt illusoriska.

Vidare ifrågasattes, att länsstyrelsen skulle kunna ålägga markägare att deltaga i kostnaderna för styckningsplans upprättande, därest detta skulle ske i samband med styckningsplan för flera personer tillhörig mark. Lämpligheten av att ett sådant stadgande intoges i lagen ansåge sig kontoret kunna bestämt ifrågasätta.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Bestämmelserna i 7 % 2 mom. funne länssty- relsen lämpliga och förordade desamma. Möjlighet hade därigenom erhållits att, då en markägare önskade styckningsplan, men plan icke lämpligen kunde upp— rättas enbart för hans område på grund av dess ringa omfattning eller annan orsak, upprätta plan för hela det område, som därvid i ett sammanhang borde ifrågakomma.

Byggnadsnämnden i Norrköping har ansett det lämpligt, att byggnadsnämn- den finge yttra sig över avstyckningsplan, innan den godkändes av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Ett områdes planläggning vore givetvis av intresse i första hand för den markägare, som ämnade stycka och exploa— tera sin mark, men planen kunde tänkas vara till nytta även för ägare av redan styckad och bebyggd mark. Ordnandet av ett samhälles byggnadsverk— samhet kunde emellertid jämväl anses åtminstone i viss mån vara en kom- munal angelägenhet. Därest kommunen själv toge initiativet till plans upp- rättande, syntes nämligen en mera enhetlig och ändamålsenlig planläggning av ett samhälle kunna åvägabringas. Kostnadsfrågan torde därför bäst bliva löst genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet med det tillägg, att den länsstyrelsen därigenom tillkommande befogenheten finge anses hava in- trätt jämväl för det fall, att vederbörande kommun gjort framställning om plans upprättande samt förskjutit de därmed förenade kostnaderna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen ville med hänsyn till stadens intressen förorda införande av ett uttryckligt stadgande därom, att byggnads- nämnden skulle höras, innan styckningsplan fastställdes. Med hänsyn till styckningsplanens betydelse för den blivande planeringen av stadens ytter-

områden torde det vara välbetänkt, att fastställelseprövningen lades i läns- styrelsens hand, liksom ock att länsstyrelsen ålades att därvid ägna upp— märksamhet åt frågan, huruvida förutsättningar för stadsplans upprättande förelåge. och, om så vore, anmäla förhållandet för stadsfullmäktige eller Kungl. Maj:t. — Vidkommande frågan huruvida viss fastighetsindelning borde fastställas i samband med styckningsplanen ville länsstyrelsen ifråga- sätta. huruvida det ej vore nödvändigt och lämpligt uppställa fordran på att planen alltid skulle upptaga viss fastighetsindelning, vilken borde fast- ställas i samband med själva planen. I varje fall innebure de sakkunnigas för— slag på denna punkt en förbättring i förhållande till nu gällande lag. Mot detsamma kunde emellertid anmärkas, att det vid tillämpningen sannolikt bleve svårt avgöra, när en styckningsplan skulle anses >>till större eller mindre del grundad på, viss fastighetsindelning».

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö hava avstyrkt förslaget om länsstyrelsen såsom fastställelsemyndighet i stad med magistrat samt om att avstyckningsplan skulle kunna tillkomma utan medverkan av den lokala stadsbyggnadsmyndigheten och framhållit, att uttrycket »svara för» i 4 mom. vore tvetydigt, i det att det kunde innebära skyldighet antingen att både verkställa och bekosta väganläggning eller endast någotdera av dessa ålig- ganden.

Länsstyrelsen i Hallands län: Det hade i Hallands län visat sig, att den största svårigheten vid åstadkommandet av ordnade planläggnings- och bygg- nadsförhållanden å mera tätt bebyggda orter å landsbygden bestått i att finna utvägar att bestrida de med planläggningen förenade kostnaderna. Jämväl bristen på fast terminologi för planernas betecknande hade vållat svårigheter. Särskilda utskottet vid 1926 års riksdag syntes hava velat göra gällande, att den i jorddelningslagen avsedda »avstyckningsplanen» borde omfatta hela det område, där större byggnadsverksamhet rådde eller vore att förvänta. Emellertid syntes man icke allmänt vara benägen att tillerkänna begreppet »avstyckningsplan» eller »styckningsplan» denna vidsträckta innebörd utan hade uppställt en bestämd skillnad mellan »avstyckningsplan», som skulle gälla endast viss fastighet, och »generalplan», som skulle avse området i dess helhet.

Överlantmätaren i Hallands län hade ansett, att den genom lagen den 18 juni 1926 om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring stadgade men numera upphävda befogenheten för länsstyrelse att förordna om plan skulle hava blivit på fullt nöjaktigt sätt ersatt genom bestämmelserna i jord— delningslagen. Denna åsikt kunde länsstyrelsen icke dela, därest termen av— styckningsplan skulle hava den vidsträckta innebörd, som överlantmätaren syntes avse. Behovet av ordnad samhällsbebyggelse borde bedömas i admini- strativ ordning ur allmänna och sociala synpunkter och icke såsom en lant- mäteriförrättning. Länsstyrelsen ansåge, att det icke varit gagneligt att läns— styrelses nyssnämnda befogenhet upphävts, utan hölle före. att, liksom i lag- rådet på sin tid uttalades, sagda befogenhet fortfarande bort tillerkännas läns— styrelsen beträffande det nya delningsinstitutet avstyckning. Föreskriften i 21 kap. 58 % jorddelningslagen vore visserligen bra att ha, men prövningen »av de där avsedda byggnadsbestämmelserna» plågade taga så lång tid. att under mellantiden bebyggelsen kunde ha vunnit en synnerligen ofördelaktig utveckling. Under förutsättning att åt termen avstyckningsplan gåves sådan vidsträckt innebörd, som ovan nämnts, tillstyrkte länsstyrelsen den föreslagna. ändringen i 19 kap. 3 mom. jorddelningslagen. Därest däremot särskilt gene—

ralplaneinstitut infördes, torde ändringen i jorddelningslagen vara mindre he— hövlig, enär byggnadsförbud då inträdde enligt förslagets 21 kap. 4 %, dock att även här procedurens långsamhet kunde göra ett direkt förbud i vissa fall önskvärt.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Skulle styck— ningsplan bibehållas, borde den sammanföras med övriga planläggningsinsti- tut. Av vikt vore, att städernas egna myndigheter finge ett avgörande ord vid dess tillämpning. Sålunda borde magistraten och ej länsstyrelsen vara den fastställande myndigheten och vidare borde byggnadsnämndens godkännande av styckningsplan erfordras. .

Myndigheterna i Borås: Om systemet med styckningsplaner även framdeles skulle bibehållas, vore det nödvändigt, att dessa planer uppgjordes under bygg- nadsnämndens medverkan samt att de, liksom även avstyckning, fortfarande finge fastställas av magistraten, där sådan funnes; den stadsbyggnadstek- niska sakkunskapen bleve ju representerad i alla byggnadsnämnder genom stads— ingenjör, respektive stadsarkitekt. Det syntes även nödvändigt, att säljareni någon form hos offentlig myndighet ställde säkerhet för fullgörandet av de prestationer, lagen avsåge skulle åvila honom.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava ansett, att styckningsplan borde god— kännas av magistraten men endast sedan stadsfullmäktige efter byggnads- nämndens hörande tillstyrkt planen.

Den föreslagna överflyttningen från magistrat till länsstyrelsen av befatt— ningen med avstyckningsplaner har avstyrkts av ytterligare följande myndig- heter: stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Eskilstuna; länsstyrelsen i Kristianstads län; magistraten och byggnadsnämnden i Kristianstad; stadsfullmäktige och drätselkammaren i Örebro; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Östersund.

S%.

F astighetsregisterkommissimten har mot denna paragraf allenast erinrat, att enligt kommissionens förut uttalade åsikt orden Konungens befallningshavande borde utbytas mot ordet magistraten.

Byggnadsstgrelsen har uttalat sig om denna paragraf i samband med 7 %.

10 %.

Fastighetsregisterkommissionen: Bestämmelserna i första stycket andra punkten ansåge kommissionen med åberopande av vad som anförts på tal om 7 % 4 mom. i detta kapitel av förslaget böra utgå.

De sakkunniga hade i andra stycket av förevarande paragraf ersatt den nu i 5 kap. 6 % andra stycketi fastighetsbildningslagen förekommande hänvisningen till jorddelningslagstiftningen med en uppräkning av de servitut av olika slag, som kunde vid avstyckning tillkomma, men därvid av de i 10 kap. 9 % jorddel— ningslagen förekommande slagen av servitut uteslutit »utrymme för torkning av sjöfoder och fiskredskap», ehuru dylika besvär å. fastighet säkerligen ofta före- komme såväl i städer som andra samhällen. Kommissionen, som antoge, att de sakkunniga icke avsett att förhindra läggandet av servitut av sådan art vid av- styckning utan avsett att låta dem innefattas i uttrycket »eller dylikt» och att uteslutningen sålunda skett för erhållande av en kortare utformning av stadgan- det, hölle före, att det kortaste och lämpligaste uttryckssättet vore en hänvisning till jorddelningslagen. Dylika hänvisningar förekomme även eljest i förslaget,

varför såsom skäl mot sådan hänvisning ej kunde åberopas önskvärdheten att förevarande lagstiftning borde göras helt oberoende av lagstiftningen för den egentliga landsbygden.

Lantrnäteristgrelsen, som under 7 % yttrat sig rörande denna paragraf, har ytterligare anfört: Uti andra stycket av 10 % hade angivits exempel på. de fall, då. servitut kunde ifrågakomma. i sam-band med avstyckning. Bestämmelsen motsva- rade 5 kap. 6 % andra stycket fastighetsbildningslagen, men torde ur fullständig- hetssynpunkt hellre böra utformas såsom hänvisning till jorddelningslagen (10 kap. 9 €), på sätt som skett i fastighetsbildningslagen. .

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: 1 första stycket av 10 % förutsattes, att gemensamt vägundantag finge ske i samband med stycknings- förrättning. Motsvarande bestämmelse saknades i gällande lag och principen vore sålunda ny. Förvärvet av gemensamma undantag tillhörde, om ej dyrbar expropriation tillgrepes, ett av de besvärligaste mar—kproblem, som kunde upp— stå i samband med stadsplanens genomförande. Särskilt & införlivad ofta tätt uppstyckad mark vore åtkomsten av områden under mängäganderätt förenad med stora besvärligheter.

Med hänsyn härtill hade redan i fråga om ägostyckningar inom städernas randkommuner framkommit det önskemål att i möjligaste mån undvika gemen- samma vägundantag, och kunde på den grund ifrågasättas lämpligheten av att nu på städernas egna områden införa detta förfaringssätt. Visserligen innehölle lagförslaget jämväl bestämmelser om att inom stadsplaneområde fallande ge- mensamt undantag skulle tillfalla staden, men utan erfarenhet angående till- lämpringen av denna bestämmelse vore det svårt att bedöma dess praktiska inne— börd. Om t. ex. efter införlivning befintliga, ägostyckningar befunnes olämp- liga. sisom stadsplan, kunde följden bliva, att gemensamt vägundantag till be— tydanlc del komme att ingå i kvartersmark. Den tillfölle staden utan ersättning, men får markägarna kvarstode dock skyldighet att utgiva gatumarksersättning, vilket sålunda skedde för andra gången, en till synes orättvis konsekvens.

Tillräcklig möjlighet för anordnande av erforderliga utfartsvägar torde kunna erhållis genom att ändra 2 %: s text »annan sådan fastighet» till t. ex. annan stamfrstighetsägaren tillhörig fastighet e. d. En sådan formulering in- rymde nämligen möjlighet att för vägservitut använda redan befintliga, å av förrättningen oberörd fastighet utlagda vägar och förhindrade tillkomsten av en mängd i praktiken olämpliga vägservitut, som väl kunde förväntas medföra framtda olägenheter, helst som föreskrift saknades angående sättet för avlyf- tande av vid avstyckning tillkommet servitut.

12 %.

Övtrlantmätaren i Uppsala län: Då. bestämmelse om bestyrkande av sakägar— nas nimnunderskrifter saknades i den nyligen antagna jorddelningslagen, före— fölle det egendomligt, att sådan bestämmelse bibehållits i förslaget.

13 %.

Ointrlantnu'itaren i Kalmar län har ansett, att en mot 22 kap. 13 % svarande bestämmelse bort här införas.

14 %.

Fastigketsregisterkommisskmen: De i denna paragraf förekommande tillägg till nrvarande 5 kap. 11 % fastighetsbildningslagen föranledde inga andra er-

inringar, än att om karta över avstyckning syntes böra allenast stadgas, att dess skala ej i allmänhet må understiga 1: 1000, på det att stora områden ej behövde upptagas ä allt för obekväma kartblad, samt att på förut anförda grunder i andra punkten orden »eller i generalplan upptaget område» borde utgå.

Överlantmätaren i Uppsala län: Därest mätning och arealuträkning skedde numeriskt, torde icke alltid så stor skala som 1: 1000 behöva komma till an- vändning. ,

Samma anmärkning har framställts av byggnadsnänmden ?" Norrköping samt åtskilliga andra myndigheter.

Överlantmätaren i Kalmar län: Då. lagen skulle gälla även vissa jordregister- samhällen, vore det egendomligt, att den i jorddelningslagen intagna bestäm— melsen, att avstyckningskarta skulle redovisa de ägoslag, som funnes upptagna i jordregistret, ej bibehållits beträffande sådana samhällen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: Bestämmelserna i andra och tredje punkterna rörande vad är avstyck— ningskarta skulle redovisas borde givas en sålunda ändrad avfattning, att därav framginge, att tredje punkten innehölle ett undantagsstadgande i förhållande till andra punkten.

15 %.

Överlantmätaren i Uppsala län: Då den särskilda mätningsförordningen för städerna måste antagas bliva utfärdad i sammanhang med den nya stadsplane— lagen, syntes beträffande sättet för utstakningen böra hänvisas till vad därom vore särskilt stadgat.

18—20 %%)

F astighetsregisterkommz'ssionen: Befogenheten och skyldigheten att pröva förrättningens laglighet hade av de sakkunniga överflyttats helt till länssty— relsen jämväl i städer. där magistrat funnes, i vilket fall denna enligt nu gäl- lande bestämmelser vore den prövande myndigheten. Undantag från denna. regel hade de sakkunniga gjort i 25 %. i det att magistraten tilldelats ifrågavarande befogenhet beträffande avstyckning inom område, för vilket avstyckningsplan blivit godkänd. Då emellertid denna avstyckningsplan enligt de sakkunnigas förslag (7 %) skulle godkännas av länsstyrelsen, då enligt 8 % avstyckning ej finge ske i strid med denna avstyckningsplan i annan mån än att vid avstyck— ningens verkställande finge företagas mindre jämkningar i planen, vilka icke stode i strid med de allmänna förutsättningarna för avstyckning enligt försla- get, då. de sakkunniga i sistnämnda uttryck torde avse att innesluta jämväl den förut (7 % 1 mom. tredje stycket) berörda av länsstyrelsen likaledes prövade, ä avstyckningsplanen utmärkta »fastighetsindelningen», torde magistratens befo— genhet vara skäligen illusorisk och endast kunna gå ut på att kontrollera att vad som redan blivit bestämt iakttagits. Kommissionen hemställde, åberopande sitt under 7 % i detta kapitel av förslaget gjorda uttalande, att prövning av avstyck- ningar måtte fortfarande som hittills i städer med magistrat tillkomma sagda myndighet.

Beträffande 19 % tredje stycket hänvisade kommissionen till sitt under 1 % gjorda uttalande angående lämpligheten och behovet att verkställa villkorliga avstyckningar.

Lantmäteristyrelsen: Avstyckning skulle enligt förslaget såsom framginge av 18, 19 och 20 %% fastställas av länsstyrelsen, dock att inom stad, där ma-

1 Se även sid. 339—340.

gistrat funnes, denna ägde fastställa avstyckning inom område, för vilket styckningsplan blivit av länsstyrelsen fastställd. Med den inskränkning, som av de sakkunniga föreslagits i fråga om avstyckningsinstitutets användning inom stadsplanelagt område, vore det svårt att även med de sakkunnigas ut- gångspunkt förstå, varför icke magistrat här skulle fastställa avstyckning. Äterstode avstyckning för jordbruksändamål, i vilket fall ingendera myndig— heten torde äga särskild sakkunskap. Någon anledning att fråntaga städer med magistrat den myndighet, som i berörda avseenden nu tillkomme dem, syntes icke föreligga. '

Lantmäteristyrelsen hölle emellertid före, att inom stad med magistrat var- ken länsstyrelsen eller magistraten borde vara fastställelsemyndighet, utan att det riktiga vore, att ägodelningsrätten (ägodelningsdomaren) hade denna be- fogenhet. Enligt de sakkunnigas förslag vore rådhusrätt ägodelningsrätt i stad med magistrat. Fördelen av att ägodelningsrätten vore fastställelsemyndighet skulle vara, att alla de frågor, som kunde uppstå i samband med en avstyck- ning. kunde prövas av samma myndighet. De sakkunniga hade själva före— slagit, att vid besvär över gränsbestämning dessa skulle prövas av ägodelnings— rätten, likaså tvist, som angåves i 12 % tredje stycket av kapitlet. Vidare skulle enligt 25 kap. i förslaget ägodelningsrätten meddela beslut om sammanlägg- ning av fastigheter. Då det ej sällan torde förekomma, att avstyckning verk— ställdes för sammanläggning av ett område med annan fastighet, syntes önsk- värt, att samma myndighet fastställde avstyckningen och lämnade medgivande till sammanläggningen, vilket senare enligt 23 kap. 19 % utgjorde villkor för fastställelsen i detta fall. Med ägodelningsrätten som fastställelsemyndighet skulle det hela förenklas, särskilda förrättningar för gränsbestämning mot fas- tighet, som ej inginge i avstyckningsförrättningen, skulle icke erfordras, och villkorlig fastställelse av avstyckning skulle kunna undvikas. Det hela. skulle vinna i reda och medföra tidsbesparing.

Samma skäl, som sålunda talade för att inom stad med magistrat ägodel— ningsrätten borde vara fastställelsemynclighet för avstyckning, gällde givetvis även övriga städer, stadsliknande samhällen och byggnadsområden å la.ndet._ Med den ståndpunkt lantmäteristyrelsen intagit mot en utsträckning av stads- lagstiftningens tillämpning vid fastighetsbildningen inom samhällen och om- råden, för vilka fördes jordregister, följde, att för genomförande av styrelsens förslag om ägodelningsrätt såsom fastställelsemyndighet för avstyckning en ändring i jorddelningslagen i denna del påfordrades. Detta syntes även vara till fördel med hänsyn till att ägodelningsrätten redan nu vore fastställelsemyndig- het för avstyckning å landsbygden i de fall, då överlantmätare ej ägde befo- genhet att fastställa dylika förrättningar.

Otvivelaktigt torde vara, att avstyckningsförrättningens betydelse såsom en laga jorddelningsförrättning gjorde en lösning i angiven riktning helt naturlig. Det syntes med skäl kunna påfordras, att alla jorddelningsfrågor på grund av sin rättsliga natur skulle prövas av domstol, lika väl som frågor an- gående planläggning borde bedömas av de myndigheter, som på grund av sin ämbetsförvaltning besutte den största sakkunskapen på detta område. Då det tidigare gjorts gällande, att ägodelningsrätternas befattning med de avstyck— ningar, som här avsåges, skulle på något mera direkt sätt än hittills inordna dessa förrättningar under rikets lantmäteriväsen, ville lantmäteristyrelsen fram— hålla, att, hur än tillsynsfrågan löstes, kunde utan sammanblandning med lant- mäteriet ägodelningsrätterna. göras till fastställelsemyndighet vid ifrågavarande avstyckningar.

Stadsfullmäktige i Lidingön: Enligt förslaget skulle fastställelseprövningen i avstyckningsärenden i vissa fall överflyttas från magistraten till länsstyrel— sen. Endast på detta sätt skulle nämligen trygghet kunna vinnas, att avstyck— ningar ej skedde på ett ur stadsbyggnadssynpunkt olämpligt sätt. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida den myndighet, som hade att till— godose de stadsbyggnadstekniska synpunkterna, ofta nog i strid mot mark— ägarens önskemål, själv borde avgöra, om Och i vad mån dessa synpunkter rätts- ligen borde utgöra hinder för ägarens fria förfoganderätt. Samma skäl som gjort, att byggnadsnämnden ic-ke ägde bestämmanderätt i avstyckningsärenden utan endast ägde att s. a. s. som markägarens motpart inför en opartisk förrätt- ningsman framlägga sina synpunkter, syntes tala för att bibehålla magistraten (ägodelningsrätten) såsom besvärs- och fastställelseinstans och rent av för fögderistädernas del överflytta fastställelseprövningen till ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, dock med skyldighet för denna att i ärendet infordra yttrande från länsarkitekten. Samtidigt som de rättsliga frågorna härigenom vunne en sakkunnigare behandling, vunnes härigenom en enhetlig handläggning av alla jorddelningsfrågor med undantag av tomtindelningar.

Överla'ntmätaren i Uppsala län: Beträffande 18 % torde bärande skäl saknas. varför avskrifterna ovillkorligen skulle utgivas å sammanträde med sakägare (jfr 19 kap. 21 % i jorddelningslagen). —— Tiden för utlämnande av sakägarnas exemplar av kartan (19 %) torde utan olägenhet kunna utsträckas till 45 dagar i likhet med vad som gällde för avstyckningar enligt jorddelningslagen. Även nämnda tid vore för knappt tilltagen för de särskilt under sommarmånaderna strängt upptagna lantmätarna.

Överlantmätaren i Jönköpings län har ansett, att avstyckningen borde tek- niskt granskas av överlantmätaren på sätt som stadgats i jorddelningslagen.

Myndigheterna i Huskvarna: Enligt förslaget skulle avstyckning i vissa fall ske efter en av länsstyrelsen fastställd styckningsplan. För städer som lydde under landsrätt skulle alla avstyckningar underställas länsstyrelsens (över- lantmätarens) prövning och fastställelse. En stor fördel skulle beredas dessa samhällen, om ett enklare och mera tidsvinnande förfarande med prövning och fastställelse kunde åstadkommas för sådana avstyckningar, vilka uppgjorts efter styckningsplan och godkänts av samtliga berörda sakägare. Sedan numera fastighetsregister vore upprättade och samhällena betjänades av mätningsmän, som enligt lag måste innehava viss kompetens i mätningshänseende, syntes för- utsättningar för förenkling av avstyckningarnas kontrollerande vara mycket större nu än före fastighetsbildningslagens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med hänsyn till vikten av, att i sam- band med prövning av fråga om fastställelse å avstyckning uppmärksamhet ägnades åt frågan, huruvida styckningsplan borde upprättas eller förutsätt— ningar för stadsplans upprättande förelåge, ansett det riktigt, att —— såsom de sakkunniga föreslagit _ fastställelseprövningen anförtroddes åt länsstyrelsen i stället för åt magistraten med den inskränkning dock, att prövningsrätten tillkomme sistnämnda myndighet, då fråga vore om avstyckning inom område, för vilket funnes fastställd styckningsplan.

Byggnadsnämnden i Malmö har avstyrkt den föreslagna ändringen, att i stad med magistrat länsstyrelsen skulle pröva och fastställa avstyckning, samt vidare yttrat: 18 å och följande åsyftade förhållanden, vilka allt efter den fast- ställelsemyndighet, som slutligen komme att bestämmas, kunde bedömas på olika sätt. Skulle fastställelsen komma att förläggas till länsstyrelsen, borde i fråga om 28 % erinras mot att byggnadsnämnds inflytande å avstyckningsärenden

enligt lagförslaget vore inskränkt till närvaro vid själva förrättningen och klagorätt över länsstyrelsens beslut. Lagförslaget vore i denna del otillfredsstäl- lande ur städernas synpunkt. Skulle länsstyrelsen bestämmas såsom faststäl— lande myndighet borde byggnadsnämndens hörande uttryckligen föreskrivas.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt har ansett, att orden »snarast möjligt» i 20 % borde fixeras exempelvis till tio dagar.

Myndigheterna i Lidköping: Genom bestämmelserna i 18 % första stycket och 19 % femte stycket bleve sakägare skyldig lösa två kartor, under det han i allmänhet icke torde ha behov av mera än en. Det torde vara lämpligare, att beviset om fastställelsen påtecknades den vid sammanträdet överlämnade kar- tan, då framställning därom gjordes.

Byggnadsnämnden i Gävle: Enligt förslaget ginge frågor om fastställelse eller klander av tomtbestämning, ägoutbyte, klyvning och laga skifte till ägo- delningsdomaren. respektive ägodelningsrätten, medan dylika frågor om avstyck- ning och utstakning ginge till länsstyrelsen. Nämnden ifrågasatte, huruvida bä— rande skäl funnes för denna åtskillnad, eller huruvida icke sistnämnda två åren- den även lämpligast borde gå till ägodelningsdomaren, respektive ägodelnings- rätten.

Den föreslagna ändringen, att prövning av avstyckning skulle flyttas från magistraten till länsstyrelsen, har även avstyrkts av: länsstyrelsen i Östergöt— lands län; länsstyrelsen i Kristianstads län; magistraten i Malmö samt stads— fullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Östersund, vilka sistnämnda förordat ägodelningsrätt.

25 %.

F astighetsregisterkommissionen har på grund av vad kommissionen anfört under 18—20 %% ansett, att innehållet i förevarande paragraf borde utgöras av vad som nu stadgas i 5 kap. 21 % fastighetsbildningslagen.

26 %.

F astighetsregisterkommismbnen: Kommissionen ansåge det icke påkallat att till förhindrande av överträdande av nybyggnadsförbud tillgripa en så ingripande åtgärd, som jämväl förbud mot avstyckning måste anses innebära. Kommissio— nen hemställde förty, att paragrafen i sin helhet måtte utgå.

Lantmäteristyrelsen: Uti 26 % hade stadgats förbud mot avstyckning i alla de fall, då nybyggnadsförbud vore gällande. Såsom av de sakkunnigas motiv framginge, hade detta ansetts vara det lämpligaste sättet för att göra nybygg- nadsförbud effektiva. Även om förslaget innebure en mycket ingripande åtgärd ur jorddelningssynpunkt, ansåge styrelsen likväl det vara principiellt riktigt att slå in på denna väg. Därest styrelsens förslag om ägodelningsrätt såsom fastställelsemyndighet för avstyckningar beaktades, borde bestämmelse in— föras om länsstyrelsens skyldighet att meddela vederbörande förrättningsman och ägodelningsrätt beslut angående nybyggnadsförbuds inträdande.

27 och 28 %%.

F astighetsregisterkommissionen: Kommissionen, som avstyrkt de sakkunnigas förslag om tillämpning av reglerna för stad utöver fastighetsregistersamhällena, förordade. att 27 % ersattes med stadgandet i 5 kap. 20 % fastighetsbildningsla- gen enligt den lydelse, densamma hade före ikraftträdandet av lagen den 18 juni 1926. Beträffande sista stycket i 27 % hänvisades till vad kommissionen

anförde i fråga om 24 kap. 9 %. Därest kapitlets tillämplighetsområde icke ut- vidgades utöver vad nu gällde, borde ock 28 % givas den lydelse, som angåves i 5 kap. 22 % fastighetsbildningslagen.

Lantmäteristyrelsen har av skäl, som styrelsen framhållit i samband med 22 kap. 21 %, ansett, att sista stycket av 27 å i förevarande kapitel borde utgå.

Myndigheterna i Hässleholm hava ansett, att om avstyckning ej klandrats, borde fastställelsebeslut ej få överklagas.

24 KAP.

Om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning skola bilda tomt.

lå.

Fastighetsregz'sterkommissz'onen: I 1 % hade införts såsom villkor för sam- manläggning av markområden, som »skola» utgöra tomt, att »förrättning enligt 22 kap. för bestämmande av tomtområdet ägt rum.» Då emellertid i 2 % sökan— den ålagts att vid ansökning om sammanläggning ingiva >>karta med protokoll rörande bestämmande av tomtområdet enligt 22 kap.», torde redan härav med nödvändighet följa, att sådan förrättning skulle hava ägt rum. 1 fastighetsbild- ningslagens 3 kap., som ju — med frånseende av förut berörda skiljaktigheter rörande tomtmätnings (tomtbestämnings) begrepp och verkningar — likaledes fordrade för sammanläggning, att dylik förrättning skett, hade detta villkor icke ansetts behöva framhållas på annat sätt än genom bestämmelsen i 2 % om skyl— dighet för sökanden att ingiva tomtkarta med protokoll. Kommissionen ansåge, att ett angivande av denna fordran jämväl i 1 % endast bleve ett onödigt tyn- gande av lagtexten.

Lantmäteristyrelsen: Det i 1 % gjorda tillägget med orden >>och har förrätt— ning enligt 22 kap. för bestämmande av tomtområdet ägt rum» torde såsom överflödigt böra utgå, då bestämmelserna i 2 % första stycket tydligt angåve samma förhållande.

Överlantmätaren i Jönköpings län. har ansett, att såsom Villkor för samman— läggning jämväl borde fordras, att gr-änsbestämning för de olika tomtdelarna skett (jfr uttalandet vid 22 kap. 12 %) samt bevis om att tomtindelningen vun— nit laga kraft.

Byggnadsnämnden i Kramfors har ansett, att sedan en tomtindelning blivit fastställd och då till stöd för fastställelsen legat fullständig karta med be- skrivning samt tomtens gränser vore utmärkta på marken, tomtsammanläggning borde kunna beviljas utan att särskild tomtbestämning enligt 22 kap. först ägde rum.

2 och 4 %%.

Fastighetsregisterkommissionen: Enligt 2 % i förevarande kapitel av försla- get sknlle sökanden ingiva bevis, att tomtindelningen vunnit laga kraft. I för- bigående anmärktes, att med samma skäl, som förut berörts i fråga om tomt— mätningen, syntes de sakkunniga hava bort införa detta senare villkor jämväl i 1 %. Detta tillägg hade tillkommit på den grund, att de sakkunniga föreslagit, att föreskriften i fastighetsbildningslagens 2 kap. 1 %, att tomtindelning skulle hava vunnit laga kraft, innan mätning av tomterna finge äga rum, skulle bort-

tagas, men likväl icke ansett sig böra släppa detta krav då sammanläggning av tomtdelar enligt tomtindelningen vore i fråga. Då kommissionen uttalat sig mot en förändring av tomtindelnings- och tomtmätningsinstitutens struktur och verkningar, följde härav, att kommissionen förmenade, att nu ifrågavarande tillägg såsom obehövligt borde uteslutas ur sammanläggningskapitlet.

Förslagets 2 % innebure ytterligare en saklig ändring av gällande lags be- stämmelser därutinnan, att sammanläggningsärendet skulle handläggas av ägo- delningsdomaren i stället för rådhusrätten respektive häradsrätten. Kommissio- nen kunde icke se, att ändringen innebure några praktiska fördelar. I de fall, där rätten hölle sammanträde under tiden mellan dagen för gravationsbevisets ut- färdande och ansökningens handläggning och alltså inteckningsåtgärder, som ej åteifunnes i g1avationsbeviset, kunde hava vidtagits, medförde ändringsförsla- get, att ägodelningsdomaren — särskilt om han tjänstgjmde a annan avdelning av rådhusrätt än den som handlade inskrivningsärenden (jfr 12 % och 19 % andra stycket i sammanläggningslagen för landsbygden) — måhända ansåge sig böra fordra påskrift å beviset, att ändring i inteckningsförhållandena ej skett under denna tid.

4 % i förslaget syntes med den ståndpunkt, kommissionen intagit till försla- get att överföra dessa ärenden från rätten till ägodelningsdomaren, böra helt utgå. Funnes denna ändring i gällande lag likväl behövlig eller önskvärd, ville kommissionen med hänsyn till det av de sakkunniga uttalade önskemålet att åstadkomma överensstämmelse med jorddelningslagen och lagen om samman- läggning av fastigheter å landet ej göra någon erinran mot bestämmelsen, men syntes densamma i så fall enklare kunna uttryckas med en direkt hänvisning till motsvarande stadganden i sagda båda lagar.

Lantmäteristyrelsen: 24 kap. om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning skulle bilda tomt, motsvarade i allt väsentligt 3 kap. fastighetsbildningslagen. En del tillägg hade skett, som knappast vore nödvän- diga, varjämte de föreslagna ändringarna i tomtindelnings och tomtmätnings (tonitbestäinnings) innebörd och verkningar medfört vissa jämkningar 1 avfatt- ningen, vilka icke er,ford1ades därest såsom styrelsen föreslagit nämnda insti— tut =bibehölles 1 huvudsak oförändrade.

I sak torde den viktigaste ändringen i detta kapitel vara, att prövningen av sammanläggningsärende som hä1 vore i fråga, skulle ske av ägodelningsdoma- 1en respektive ägodelningsrätten 1 stället för nu av vederbörande domstol. Försla- get överensstämde härvid med bestämmelserna angående sammanläggning av fas- tigheter a landsbygden och syntes ur denna synpunkt till fördel, så mycket mer som kapitlet vore tillämpligt a samtliga samhällen och områden å landet, inom vilka funnes tomtindelning såsom i stad.

Magistraten i Norrköping har funnit, att skäl ej förebragts för bestämmelsen att ägodelningsdomaren skulle kunna bifalla ansökan om sammanläggning, utan förordat att prövning härutinnan förbehölles rätten.

Kommanaltekniska föreningen, Svenska teknologföreningen och stadsingen- jörskontoret i Stockholm hava ansett det i 2 % 2 inom upptagna stadgandet om ingiv ande av laga kraftbevis onödigt.

$%.

Kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen hava uttalat såsom önskemål, att i 3 % intoges bestämmelse, att nyttjanderättsinteckningar 1 en eller flera delar ej finge hindra sammanläggning.

Myndigheterna i Borås hava ansett, att servitutsinteckningar ej borde hindra sammanläggning.

Stadsingeniörskontoret i Stockholm: Beträffande 3 % ansåge kontoret, att det hade varit önskvärt, att i lagförslaget intagits bestämmelser om att samman- läggning utav olika delar av en tomt kunde medgivas trots servitutsinteckning i någon av dessa delar. Vid flera tillfällen, då det gällt sammanläggning av flera delar till en tomt, hade stundom obehövliga servitutsinteckningar omöjliggjort ärendets formella handläggning för en lång tid framåt. Tänkas kunde, att frånvaron av dylik bestämmelse i lagen kunde tagas till intäkt för ohemula krav på ekonomisk ersättning av den markägare, som önskade servitutsinteck- ningarna dödade.

Stadsfullmäktige i Lidingön: I fråga om sammanläggning av områden, som skulle bilda tomt, vore bekant, att svårigheter för dylik sammanläggning ofta mötte på grund av att de olika områden, som skulle sammanläggas, besvärades av skilda inteckningar för s. k. villaservitut, ehuru dessa inteckningar sakligt innebure samma begränsningar i fråga om områdenas utnyttjande. Åtminstone för den händelse att servitutsinteckningarna i alla delarna gällde med bästa rätt, torde en sammanläggning kunna medgivas, därvid servitutsinteckningarna i den sammanlagda tomten syntes böra gälla sinsemellan med lika rätt och i förhål- lande till övriga inteckningar med bättre förmånsrätt.

9%.

F astighetsregisterkommissionen: Bestämmelsen i 9 % andra stycket i förslaget, vilket innefattade tillägg till nuvarande stadganden, föranledde ingen erinran från kommissionens sida. Föreskriften i 9 % tredje stycket vore onödig, då mot- svarande bestämmelse redan återfunnes i 8 % sista stycket; jordregistret vore nämligen ett fastighetsregister. »Föres för ort» etc. vore för övrigt ett oegent- ligt uttryck, då jordregistret fördes för socken, ej för särskilda orter inom en sådan.

Lantmäteristgrelsen har ansett, att sista stycket i 9 % borde utgå, då jord- register vore ett slag av fastighetsregister.

25 KAP.

Om sammanläggning av stadsägor och av vissa andra fastigheter.

Mot rubriken har fastighetsregisterkmnmissionen anmärkt: Rubriken angåve, att kapitlet avhandlade sammanläggning av ej blott — såsom i fastighetsbild— ningslagen — stadsägor utan ock vissa andra fastigheter. Det gjorda tillägget torde bottna i de sakkunnigas önskan att utsträcka kapitlets giltighetsområde utöver de samhällen, för vilka föres fastighetsregister för stad, vilken önskan tagit sig uttryck i 5 %. Kommissionen hade avstyrkt denna utsträckta till— lämpning, i följd varav kommissionen ansåge, att kapitlets rubrik borde bibe- hållas vid sin nuvarande lydelse.

Lantmäteristgrelsen: För-slagets 25 kap. om sammanläggning av stadsägor och av vissa andra fastigheter gåve ett tydligt bevis på vart de sakkunnigas strävan att utsträcka tillämpningen av st—adslagstiftningen till landsbygden ledde. Såvitt lantmäteristyrelsen kunde finna, skulle de sakkunnigas förslag inne- bära., att en fastighet, som delvis vore belägen inom ett jordregistersamhälle

eller inom ett område, för vilket skulle upprättas stadsplan eller tillämpas sär- skilda byggnadsbestämmelser, och delvis utanför, aldrig skulle kunna ingå i sammanläggning med någon fastighet, då varken stadsbyggnadslagen eller lagen om sammanläggning av fastigheter å landet skulle vara gällande annat än för viss del av fastigheten. Då det vore synnerligen vanligt, att en fastig— het vore belägen på sätt nyss sagts, syntes saken vara allt annat än betydelse- lös. För att exempelvis sammanlägga två jordbruk-sfastigheter, varav den ena med en mindre del fölle inom gränsen för ett område, för vilket förordnats, att särskilda byggnadsbestämmelser skulle tillämpas, skulle först erfordras en avstyckning av den del av den senare fastigheten, som låge inom berörda om— råde, för att återstående delen skulle kunna sammanläggas med den andra fastigheten. Förutom en onödig förrättningskostnad och kanske tillskapandet inom byggnadsområdet av en jordbruksfastighet, som ej kunde för sig bestå såsom särskild jordbruksfastighet, torde även ur inteckningssynpunkt onödiga komplikationer uppstå. Den kamerala synpunkten hade ej tillbörligt beaktats av de sakkunniga vid den föreslagna utsträckningen av stadslagstiftningens tillämpning; och den omständigheten, att å landsbygden dock jordbruksfastig- heternas intressen vore något att taga hänsyn till, syntes man mer eller mindre hava bortsett från. Styrelsen finge alltså även beträffande detta kapitel av— styrka de sakkunnigas förslag angående tillämplighetsområdets omfattning.

1%.

F astighetsregisterkmnmissionen: De sakkunniga hade ansett sig böra ändra uttrycket >>i en ägares hand», som förekomme i det mot första stycket i denna paragraf svarande första stycket i 4 kap. 1 % fastighetsbildningslagen, till >>i samma ägares hand». Som skäl härför hade de anfört, att det borde framgå, att stadgandet vore tillämpligt jämväl då ägarna till de olika områdena vore flera. Kommissionen erinrade i anledning härav, att i de lagar och lagförslag, som föregått gällande lag, ansetts kunna användas uttrycket »i en ägares hand» utan att därav, såvitt kommissionen hade sig bekant, föranletts något missförstånd angående dess innebörd, och att sistnämnda uttryck jämväl in- flutit i 1 % i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å lan- det, utan att detsamma föranlett någon erinran från de myndigheters sida, som haft med denna lags tillkomst att skaffa, och i vilket lagrum de sakkunniga icke ifrågasatt någon ändring. Det kunde ock framhållas, att i 37 % 5 mom. in- teckningsförordningen användes uttrycket »i samme ägares hand». Kommissio— nen funne den föreslagna ändringen onödig, i synnerhet som, om den godtoges, olika uttryck för samma sak skulle förekomma i skilda lagar.

Det i första stycket föreslagna tillägget, att stadgandet avsåge stad och sam— hälle å landet, för vilket föres fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, bottnade likaledes i ovannämnda avsedda utsträckning av ka— pitlets tillämplighetsområde. På grund av vad kommissionen härom förut an— fört, ansåge kommissionen, att nu gällande ordning med ett särskilt stadgande rörande samhälle är landet i enlighet med 4 kap. 4 % fastighetsbildningslagen borde bibehållas och tillägget utgå.

De sakkunniga hade ansett det böra stadgas, att hinder för sammanläggning skulle föreligga, om fastigheterna tillhörde skilda förvaltningsområden. Någon närmare motivering för ändringen hade de sakkunniga dock ej anfört, men kom- missionen förmodade, att densamma tillkommit för erhållande av överensstäm- melse i detta hänseende med 1 % i lagen om sammanläggning av fastigheter å

landet ävensom med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av kapitlet. till andra än »fastighetsregistersamhällen». Vad med begreppet förvaltningsområ- den här avsåges hade de sakkunniga ej heller angivit.

I städerna hade sedan gammalt fastigheterna redovisats efter församlings— indelningen, och detta förhållande hade kommit till uttryck i 13 % av kungörel- sen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, då där föreskreves, att överskrift till upplägg i stads fastighetsbok skulle, där stad vore i flera församlingar delad, innehålla namn å den försam- ling, till vilken fastigheten hörde. I anslutning till vad sålunda tidigare gällt hade i fastighetsregisterförordningen införts dels bestämmelse om att stadsägor kunde numreras församlingsvis (2 % 1 mom. i.), dels att namn å församling skulle antecknas i överskrift i tomt- och stadsägoböcker (10 och 16 %%), dels att namnen å församlingarna och gränserna mellan dem skulle utmärkas å register- kartan (2 % 4 mom.), m. fl. stadganden. För att inte oreda skulle vållas i för— samlingsindelningen genom sammanläggning, infördes i 4 kap. fastighetsbild— ningslagen förbud mot sammanläggning av stadsägor, hörande till skilda för- samlingar.

Då i jorddelningslagen talades om att fastigheter >>höra till skilda socknar eller andra förvaltningsområden», avsåges därmed, såsom ovan framhållits, socknar och förvaltningsområden av högre ordning än socken (se Nytt Juridiskt Arkiv 1927 avd. 11 sid. 72), d. v. s. socken, härad och län. Med härad vore stad att jämställa. A-ndra indelningar beträffande förvaltningen, såsom församlingar, kyrkobokföringsdistrikt, väghållningsdistrikt, skoldistrikt, landsfiskalsdistrikt, komme ej här i betraktande. Nu hade de sakkunniga föreslagit, att orden »skilda församlingar» i 4 kap. 1 % fastighetsbildningslagen skulle utbytas mot orden »skilda förvaltningsområden». Då man icke här såsom i jorddelningslagen an— vänt uttrycket >>socknar och andra förvaltningsområden», hade här försvunnit all anvisning, vilka förvaltningsområden som avsåges, och torde därigenom åt- minstone vara tveksamt, huruvida icke avsåges vilka förvaltningsområden som helst. Att emellertid hinder skulle föreligga att sammanlägga två stadsägor därför, att de t. ex. läge i skilda barnmorskedistrikt, syntes icke påkallat, och skulle stadgandet erhålla den nu angivna innebörden, bleve det ofta mycket svårt att avgöra, om fastigheterna. hörde till olika förvaltningsområdcn, enär indelningarna i sådant hänseende korsade varandra och fastighetsregistret för en stad ej gåve upplysning om annan sådan indelning än församlingsindelnin- gen. Av det nu antydda torde framgå, att kommissionen icke kunde gilla den vidtagna ändringen, och hemställde kommissionen, att det nuvarande enligt kommissionens mening oförtydbara uttrycket »församlingar» bibehölles. Om det ifrågavarande av de sakkunniga här föreslagna uttrycket skulle hava samma innebörd som motsvarande uttryck i jorddelningslagen, inkluderade detta icke »församling», och skulle alltså det ifrågavarande stadgandet erhålla en helt annan innebörd än för närvarande vore händelsen.

De av de sakkunniga ytterligare tillagda omständigheter, då sammanläggning ej skulle få äga rum, nämligen där områdenas användande enligt gällande ge— neralplan, stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser eller, där sådana ej fun— nes, områdenas ändamålsenliga utnyttjande i övrigt ej genom sammanläggningen främjades, avstyrktes av kommissionen, vilken vad särskilt anginge frågan om generalplanens inverkan på sammanläggning av stadsägor hänvisade till kom- missionens förut gjorda avstyrkande av införande av detta institut, och som för övrigt icke funne. att tillräckliga skäl förebragts för tilläggens behövlighet.

Sista punkten i denna paragraf i förslaget hade, enligt vad de sakkunniga. i

sina motiv angivit, sin huvudsakliga grund i den ändring av tomtindelnings— institutets begrepp och verkningar, som av dem föreslagits. Då kommissionen såsom förut angivits icke delade de sakkunnigas åsikt om behovet av denna ändring, funne kommissionen detta skäl i och för sig icke böra föranleda ut- sträckandet av sammanläggningsförfarandet för stadsägor att gälla även inom tomtindelat område. Kommissionen ville ook framhålla, att den föreslagna änd— ringen medförde ett utsuddande av den eljest klara och tydliga gräns som — med bibehållande av tomtindelningens avstyckande verkan — vore fastslagen mellan de områden, där fastighetsdelning skedde genom avstyckning Och där densamma skedde genom tomtindelning. Kommissionen ville emellertid icke mot- sätta sig stadgandet, då detsamma onekligen i vissa fall kunde medföra för— enklingar vid det rättsliga genomförandet av en administrativ tomtindelning. I sådant avseende framhölles, att därest sammanläggningen skulle omfatta större område än just tomten, tomten visserligen icke bleve bildad förrän genom tomtbestämning och icke genom rättens (ägodelningsdomarens) beslut och det hela således i detta fall endast innebure att tomtbestämningen efterföljt sam- manläggningsbeslutet 1 stället fö1 att hava föregått detsamma, men att genom sammanläggningen av mindre stadsägor till sådana av stö1re omfattning, där flera tomter skulle bildas, mei än ett sammanläggningsföifarande kunde und- gås. Likaså bleve, där sammanläggning enligt detta kapitel ägde rum, så att därefter stadsägan motsvarade tomt, denna tomt bildad genom sammanlägg— ningen (9 kap. 1 % tredje stycket i förslaget; jfr 7 kap. 3 % fastighetsbildnings- lagen), och ägaren behövde alltså icke kosta på sig någon tomtbestämning.

Stadsfullmäktige i Lidingön: Inom vissa delar av Lidingö hade en synner— ligen långt gående jorddelning ägt rum, vilket vore ägnat att åstadkomma be— svär och oreda vid fastighetsregistreringen och fastighetsbokföringen samt därå grundade förhållanden. Ett önskemål vore därför, att dessa fastigheter, där så vore möjligt, sammanlades till lämpliga enheter. Då detta skulle kunna komma att motverkas genom den i förslagets 25 kap. 1 % upptagna bestämmelsen, att sammanläggning av stadsägor ej må ske, där områdenas användande enligt gällande generalplan etc. eller deras ändamålsenliga utnyttjande i övrigt ej ge— nom sammanläggningen främjades, avstyrktes en ändring av gällande lagbestäm— melser så mycket mer, som den föreslagna bestämmelsen till sin innebörd före— fölle oklar. Att servitutsinteckningar i vissa fall ej borde utgöra hinder för sammanläggning hade framhållits på tal om sammanläggning av områden till tomt.

2 %.

Fastighetsregisterkommissionen: Beträffande förfarandets överflyttande från rätten till ägodelningsdomaren hänvisade kommissionen till sitt uttalande i an- ledning av 24 kap. 2 % i förslaget. Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena hade tillkommit såsom en följd av att de sakkunniga velat medgiva avstyckning i sammanläggningssyfte. Härmed avsåge de sakkunniga införandet av det i jOrddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter å landet om- förmälda villkorliga avstyckningsförfarande, vars definitiva genomförande skulle vara beroende av att beslut om sammanläggning verkligen bleve med— delat. Under 23 kap. i förslaget hade kommissionen avstyrkt införande av mot- svarande regler för städernas och de övriga fastighetsregistersamhällenas del, och följde härav, att kommissionen ansåge, att jämväl dessa båda stycken borde utgå.

Lantmäten'styrelsen har förordat ändringar i fråga om forum för prövning av sammanläggningsärenden och härutinnan hänvisat till vad styrelsen i äm-

net anfört i samband med 24 kap. samt i fråga om fastställelsemyndighet vid avstyckning.

3 %.

F astighetsregisterkommissionen: Det i denna paragraf gjorda tillägget inne- fattade icke någon ändring i gällande lag såsom inbegripet under orden »eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än inteckning åtnjutes» i 3 kap. 5 % fastighetsbildningslagen. Kommissionen ansåge därför tillägget onö- digt, helst ersättningar av ifrågavarande slag förekomme mera sparsamt i stä- derna.

4 %.

Fastighetsregisterkommissionen: I fråga om första stycket hänvisade kommis» sionen till vad som sagts på tal om 24 kap. 4 % i förslaget. För införande av de stadganden, som innehölles i paragrafens två sista stycken, syntes finnas fog, dock att, med kommissionens ståndpunkt, vad där angåves om ägodelningsdoma- 1en eller ägodelningsrätten borde avse rådhusrätten respektive häradsrätten.

Lantmäten'stmelsen: Om fastställelsemyndighet vid avstyckning skulle vara ägodelningsrätt (ägodelningsdomaie) och prövning av ansökan om samman— läggning av avstyckat område med annan fastighet skulle ske i samband med fastställelseprövningen, torde de tva sista styckena i 4 % av kapitlet kunna utgå, men eljest syntes bestämmelsen böra införas i lagen.

ö %.

Fastighets—registerkommissionen. och lantmäteristyrelsen hava i enlighet med vad myndigheterna tidigare anfört,1 ansett, att paragrafen borde utgå samt ersättas av ett stadgande av det innehåll, som angives i 4 kap. 4 % fastighets- bildningslagen.

26 KAP.

Om utstakning.

Fastighetsregisterkommissimzeu: Samma hemställan, som gjorts beträffande förslaget om klyvning, funne sig kommissionen böra göra i fråga om kapitlet om utstak-ning? Här vore ju, såsom de sakkunniga ock framhölle, icke fråga om gränsbestämning i egentlig mening (ägogranser) eller med andra ord om någon jorddelningsförrättning, varför föreskrifterna i varje fall icke hade sin plats i en lag om fastighetsbildning. Benämningen utstakning förefölle vidare ej så god, då häimed närmast torde avses en verkställighetsatgärd på sätt framginge av mätningsförordningen den 17 december 1920 (nr 850) 6 kap.

Då i detta kapitel talades om >>gräns», »gränssträcka» och >>gränsmärke>>. torde i viss mån vilseledande uttryck hava kommit till användning. Kapitlet handlade i realiteten om fixerande å marken av generalplane- och stadsplane— linjer, ej om privaträttsliga gränser. Sådan linje kunde nu antingen följa fas— tighetsgräns eller framgå över en fastighets område. Vore det senare fallet, åstadkommes genom fixerandet av dess läge på marken givetvis icke någon uppdelning av fastigheten; att kalla en sådan linje gräns förefölle då främ—

1 Se sid. 362—365. 2 Se nedan under 28 kap.

mande. Vore åter händelsen den att linjen följde en gräns, d. v. s. planen angåve att så skulle vara fallet, uppstode frågan, om genom linjens fixerande också den privaträttsliga gränsen skulle anses fastslagen. Vore så händelsen eller inne— fattade förrättningen med. andra ord tillika en vanlig gränsbestämning — och så syntes vara förslagets mening _ vore det ägnat att ingiva betänk- ligheter, att talan mot förrättningen skulle fullföljas hos länsstyrelsen; denna myndighet vore näppeligen lämplig för avdömandet av gräns- tvister, och det bleve ofta en ren tillfällighet, om tvist angående en gräns komme att avgöras av nu antydda myndighet eller prövas av domstol. Gränstvister, sär- skilt sådana som här kunde uppkomma, vore säkerligen ofta av det invecklade slag, att de väl krävde domstolsbehandling. Vidare. Förslagets innebörd i fråga om vad som skulle anses vinna laga kraft vore med hänsyn till generalplanens och stadsplanens innebörd ej heller fullt klar; vore meningen att, om utstaknin— gen å marken och förrättningshandlingarna sedermera skulle visa sig ej över- ensstämma, den förra skulle äga vitsord eller skulle vitsord skänkas de senare? I vanliga fall torde för svensk rätts del det förra vara händelsen; det senare syn— tes vara fallet exempelvis i finsk rätt (se finska förordningen angående skiftes- väsendet den 13 (26) oktober 1916, % 164). Nu sade de sakkunniga: »Genom utstakningen fastslås gränsens sträckning på ett rättsligen bindande sätt», och vidare: »På dylikt sätt kan i ett sammanhang prövas, där något skiftande tolk- ningar av generalplanen eller stadsplanen i förhållande till terrängen äro möj- liga, vilken av dessa som kan anses bäst överensstämma med den avsikt man haft vid planens uppgörande eller fastställande». Skulle nu i fall av nyss an— givna beskaffenhet utstakningen, utmärkandet på marken, eller förrättnings- handlingarna vara avgörande? Om terrängförhållandena varit avgörande, kunde ju synas, som om den på marken verkställda utstakningen vore rätt så bety- delsefull för vad som ansetts vara planens innebörd, t. ex. om denna för en väg följde kanten av en brant bergvägg men man enligt förrättningshandlingarna komme någon meter in i berget. Vad kommissionen med det nu sagda åsyftade vore emellertid ej så mycket att giva uttryck åt sin tvekan om vad som i fall som det nämnda skulle vara avgörande, utstakningen på marken eller förrätt— ningshandlingarna, utan fastmera att framhålla, att det här vore fråga om verkställighetsåtgärder, som icke borde innefatta privat gränsbestämning och icke borde göras till föremål för förrättning, som vunne laga kraft. En utstak— ning finge gärna ske till den nyttiga upplysning den vara kunde, men den borde icke vinna laga kraft och reglerna därom hade icke sin rätta plats i lag. Det ville synas, som om här i viss mån förelåge en förblandning av enahanda slag, som tidigare förefunnits mellan administrativa gränser — gränser för socknar, härad och län _— å ena och fastighetsgränser å andra sidan och som man sökt avlägsna i samband med den nya jorddelningslagstiftningen för landsbygden (jfr skifteslagstiftningskommissionens förslag i 23 kap. 9 % av dess förslag till lag om delning av jord å landet och motiveringen för samma förslag samt lag- rådets yttrande den 4 oktober 1922 över motsvarande lika lydande föreskrift i jordstyckningskommissionens förslag i 23 kap. 10 å i dess förslag till lag om delning av jord å landet).

Det vore icke fullt klart, om, där exempelvis generalplan fastställts för ett förut icke planlagt område, en utstakning skulle omfatta samtliga generalplanens linjer _ yttre som inre — eller om utstakning kunde ske i sådan ordning, att en viss utstakningsförrättning kunde avse endast viss sträcka av generalplanens linjer. Vore det senare fallet och alltså en sträcka långt från redan bebyggd och ordnad del av staden kunde bliva den första som utstakades, kunde inträffa

— såsom skett vid utsättningar av stadsplaner — att utstakningen i följd av bristande anslutning och andra förhållanden gåve ett resultat, som senare, när sträcka efter sträcka, inifrån och utåt, utstakats, visade sig hava varit alldeles felaktigt. Men då var den förstnämnda utstakningen lagakraftvunnen. Vad nu anförts innefattade enligt kommissionens mening ett ytterligare skäl att icke göra verkställighetsåtgärder sådana som de ifrågavarande till föremål för för— rättningar, som vunne laga kraft.

Enligt 5 % skulle vid utstakning förrättningsmannen undersöka gränsens sträckning å marken. Någon gräns på marken att undersöka torde emellertid vid ifrågavarande slag av förrättningar i regel icke vara tillfinnand'es.

Att verkställa »gränsmarkeringar» var som helst inom fastigheternas om— råden ansåge kommissionen olämpligt och ifrågasatte, om markägaren borde vara skyldig tåla sådana på sin mark. I åker exempelvis kunde de vara till avsevärd olägenhet.

Vad nu sagts om bestämmande av generalplanc- och stadsplanelinjer gällde ock or?! »utstakning» av >>höjduppgift>>.

Lantmäteristyrelsen: Det i 26 kap. införda institutet utstakningr vore okänt för nuvarande lagstiftning. Institutet avsåge att möjliggöra utstakning med viss laga verkan av begränsningslinje för område upptaget i generalplan och stadsplan utan samband med förrättning av fastighetsbildande verkan. Att behov av ett dylikt institut understundom kunde föreligga., ville lantmäteristyrelsen icke förneka. Särskilt torde, om de rättsverkningar genomfördes, som de sak— kunniga föreslagit beträffande generalplan och stadsplan, dylik förrättning kunna erfordras för att fastslå, inom vilka områden nybyggnad ej finge ske eller för att närmare kunna avgöra. det intrång, generalplan åstadkomme å den enskilde fastighetsägarens mark, e. (1. Styrelsen ställde sig däremot tvek— sam, huruvida en sådan slags förrättning, såsom utgörande en rent teknisk åt— gärd utan inverkan på fastighetsindelningen, kunde anses vara av den natur, att densamma borde regleras i lag och upptagas bland förrättningar, som vore av fastighetsbildande verkan eller avse utstakning av rättsligen gällande äga-nde- rättsgränser. I tidigare förslag till ny jorddelningslagstiftning för landsbygden upptoges även bestämmelser rörande utstakning av administrativa gränser. På grund av lagrådets erinringar uteslötos dock dessa bestämmelser ur det slutliga förslaget till jorddelningslag för att undvika den förblandning, som tidigare förekommit, mellan administrativa gränser å ena sidan och fastighetsgränser å andra sidan. Det ville synas, som om de erinringar som sålunda framförts kunde äga berättigande, när det gällde de begränsningslinjer i generalplan eller stadsplan, varom här vore fråga, och den för dylik linje använda beteckningen >>gräns» torde ytterligare kunna medföra förväxling.

Därest nu berörda förhållanden icke befunnes utgöra hinder för att. i en fastighetsbildningslag intaga bestämmelser angående utstakning av dylika be— gränsningslinjer i generalplan eller stadsplan, torde likväl ett särskilt utstak— ningsinstitut härför icke erfordras. Det syntes nämligen i sådant fall tillräck- ligt, att en bestämmelse infördes — lämpligen under kapitlet angående tomt— mätning (tomtbestämning) och annan gränsbestämning — av sådant innehåll, att vid utstakning, som här vore i fråga, skulle i tillämpliga delar gälla vad om gränsbestämning vore stadgat. Härigenom vunnes även den fördelen, att, där begränsningslinje i generalplan eller stadsplan sammanfölle med ägogräns, samma förfaringssätt i båda fallen komme till användning samt att samma myndighet komme att i händelse av besvär eller, om fastställelse å gränsbe- stämning infördes, vid fastställelse pröva utstakningen'vare sig denna skett för

bestämmande av ägogränsen eller planlinjen. Så vore nämligen icke fallet enligt de sakkunnigas förslag.

De utstakningar, som avsåges i 10 %, torde under alla förhållanden knappast böra regleras i lag. Redan nu förekomme många slag av utstakningar och mät- ningar inom städerna för byggnadsändamål utan att desamma givits form i lag, såsom utstakning för nybyggnad, kontroll å plan- eller höjdläge av sockel o. s. v. Föreskrifter härom funnes i allmänhet i byggnadsordning, och syntes det lantmäteristyrelsen riktigast, att även de åtgärder, som här avsåges, när- mast borde jämställas med dylika i byggnadsordning givna föreskrifter, så att deras karaktär av administrativa verkställighetsåtgärder tydligt framginge.

På grund av det anförda avstyrkte lantmäteristyrelsen kapitlets intagande i en ny eller ändrad fastighetsbildningslagstiftning.

Överlantmätaren i Kalmar län m. fl. överlantmätare hava ansett bestämmel— se böra införas därom, att då gräns, varom här vore fråga, sammanfölle med fastighetsgräns, gränsbestämning skulle verkställas enligt 22 kap.

Kommunaltekniska föreningen: Detta kapitel torde hava tillkommit för att undanröja tekniska brister vid utförandet av utstakning av stadsplaner. Före— ningen tvivlade på att de föreslagna föreskrifterna skulle få åsyftad verkan. För samhällen med tekniskt tidsenligt mätningsväsende vore de helt överflödiga och ägnade att onödigt tynga ett förfarande, som fungerat tillfredsställande. För samhällen, där enklare mätningsmetoder tillämpades, kunde iakttagandet av proformaregler icke avhjälpa brister hos dylik åtgärd av teknisk natur. Sak- ägare torde sällan vid dylika förrättningar vara i tillfälle uttrycka någon me- ning, som kunde inverka på verkställandet. Den granskning, varför förrättnin- gen skulle kunna bliva föremål, komme att bestå i tillsyn, att förrättningsman— nen iakttagit laga former, och sålunda bliva av ringa praktisk betydelse. I de fall, där utstakning avsåge stadsplanelinjer, som sammanfölle med ägande— rättsgränser, kunde bestämmelserna i 22 kap. tillämpas; skulle gatumarken. såsom ofta skedde, avstyckas, tillämpades 23 kap. Skulle därutöver i vissa fall erfordras legalt fastslående av stadsplanelinjerna, borde därom göras till— lägg till 22 kap. Föreningen avstyrkte sålunda intagandet av 26 kap. och före- sloge i stället berörda tilläggsstadgande, som dock ej borde medföra obligatorisk tillämpningsskyldighet.

Svenska teknologföreningen har anslutit sig till kommunaltekniska före- ningens uttalande.

Stockholms stads ombudsman: Enligt 26 kap. finge bestämmande och ut- märkande av gräns för område, som vore i fastställd generalplan eller stadsplan upptaget, verkställas såsom särskild förrättning, i lagförslaget kallad utstak- ning, och skulle besvär över sådan förrättning anföras hos länsstyrelsen. Då här kunde bliva fråga om ren gränstvist, syntes besvären vara av sådan art, att de borde prövas av allmän domstol eller eventuellt ägodelningsrätt och icke av administrativ myndighet.

Stadsingeniörskontoret i Stockholm: Kontoret måste uttala sin tveksamhet an- gående lämpligheten av ifrågavarande rättsinstitut. Skulle utstakning jämväl omfatta i sådan plan fastställd höjduppgift, vore det nödvändigt, att densamma på ett särskilt varaktigt sätt markerades. Helst borde höjden hänföras till en 1 fast berg ingjuten dubb inom eller i gatunätets omedelbara närhet.

Byggnadsnämnden i Norrköping m. fl. myndigheter hava ock ansett bestäm- melserna i detta kapitel obehövliga.

Förste stadsingenjören— och förste stadsarkitekten i Göteborg: I detta kapitel hade upptagits stadganden angående särskild förrättning för, bestämmande och.

utmärkande av gräns för område, som upptagits i generalplan och stadsplan. Något motsvarande institut funnes ej i gällande lag, och anledningen till att ; det befunnits lämpligt med en lagstiftning av ifrågavarande art sades helt kort vara den, att det ofta kunde visa sig av behovet påkallat att utan samband med avstyckning eller annan jorddelningsförrättning få dylik gräns fastslagen. Visserligen förefölle motiveringen föga övertygande, och ej heller hade i Göte- borg nägot behov i detta avseende gjort sig gällande, men detta oaktat ville de ej motsätta sig, att möjlighet bereddes för bestämmande av områdesgränser av ifrågavarande slag. Att för ändamålet tillskapa ett helt nytt kapitel med ett flertal paragrafer torde dock ej vara erforderligt. Tillräckligt syntes vara att i nuvarande kapitel om tomtmätning intaga. en paragraf av innehåll, att sådana områdesgränser, där så erfordrades, kunde bestämmas i samma ordning som gällde för tomtgränser.

Tekniska samfundet i Göteborg har ansett, att det under vissa förhållanden vore av värde att kunna utan samband med jorddelning med rättslig verkan fast- slå läget av i stadsplan upptagen linje, men har dock funnit det onödigt att för detta ändamål införa ett särskilt kapitel i lagen; föreskrifterna för dylik mät- ning kunde lämpligen införas som komplettering till bestämmelserna om tomt- mätning. _

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i fråga om detta kapitel instämt med fas— tighetsregisterkommissionen.

Myndigheterna i Trollhättan: Utstakning av stadsplanelinjer, som samman— fölle med ägogränser, borde ske enligt reglerna för tomtmätning. Ifrågakomme utstakning av andra stadsplanelinjer, borde bestämmelser härför införas i kapit- let om tomtmätning.

S%.

Överlantmätaren i Uppsala län har i fråga om 6 % anmärkt, att vid numerisk mätning icke torde alltid vara nödvändigt med så stor skala som i paragrafen föreskreves.

Önerlantmätaren i Jönköpings län: I 6 % första stycket borde stadgas, att kar- tan skulle innehålla sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att läget av den utstakade gränsen vore fullt bestämd. -— Till förekommande av oreda borde karta alltid upprättas och borde 6 % andra stycket därför utgå.

8 %. Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett, att besvär över utstakningsför- rättning borde prövas av ägodelningsrätt. Öoerlantmätaren i Jönköpings län har ansett, att i 8 % borde intagas bestäm- melse att konceptkarta eller handling borde förses med bevis, att utlåtandet rö- rande gränsens sträckning vunnit laga kraft.

9 %.

Stadsmgndigheterna i Karlskrona: I 26 kap. 9 % medgåves åläggande att deltaga i kostnad för utstakning i fall att omedelbar nytta prövades inträda. Även om befogenheten härav skulle vara oomtvistlig, torde paragrafen i sitt nuvarande skick vara. allt för otydligt avfattad för att kunna tillämpas. Det syntes böra klart uttalas, vem som prövade nyttan och efter vilka grunder bi— draget skulle utgå.

27 KAP. Om ägoutbyte.

Fastighetsregisterkommissionen: Enligt 8 kap. 6 % av lagen om delning av jord å landet — tillämplig i stad i följd av stadgande i 6 kap. 11 % fastighets— bildningslagen — finge ägoutbyte äga rum inom tomtindelat område, såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjades. Inom område, som ej inginge i tomtindelning, vore möjligheterna till ägoutbyte nog så omfattande. Enligt de nya reglerna om ägoutbyte kunde detta omfatta jämväl fastighets hela område och vidare vore s. k. dubbelt ägoutbyte medgivet. Slutligen vore inom vissa gränser (9 kap. 2 % jorddelningslagen) utjämning i penningar med- given vid ägoutbyte. Då dessa regler enligt kommissionens mening öppnade stora möjligheter till ett omläggningsförfarande — i vilket hänseende ofta också laga. skiftet stode till buds — ville det synas, som om man icke borde meddela några särskilda bestämmelser om ägoutbyte för städernas del förrän det visat sig, att de nu ifrågavarande bestämmelserna ej vore lämpliga. Kommissionen kunde därför icke tillstyrka de sakkunnigas förslag om ägoutbyte, helst detsamma torde vara obehövligt med hänsyn till redan gällande rätt. Ville man vid ägoutbyte, så- som de sakkunniga föreslagit, höja jämkningsgränsen utöver i jorddelningslagen medgivna två procent eller medgiva stad vitsord till ägoutbyte i vissa fall _ reformer som dock vore ägnade att ingiva någon tvekan — syntes detta lämp- ligen kunna ske genom införandet i 6 kap. 11 % fastighetsbildningslagen av härför erforderliga föreskrifter.

nggnadsstyrelsen har beträffande detta kapitel framhållit, att det syntes vara ägnat att på ett lämpligare sätt ordna däri avhandlade ägorättsfrågor än 1916 års kommittés motsvarande föreslagna omläggningsinstitut i 34—44 %% av dess lagförslag.

Lantmäteristyrelsen: De sakkunnigas förslag till bestämmelser om ägoutbyte byggde i allt väsentligt på motsvarande föreskrifter i 8 kap. av lagen om delning av jord å landet, ehuru vissa särbestämmelser och tillägg av de sakkunniga an— setts erforderliga. Lantmäteristyrelsen hade icke någon erinran att göra mot de sakkunnigas förslag annat än vad beträffade bestämmelsernas tillämplighets- område, vilket borde inskränkas att gälla städer och samhällen med fastighets- register såsom för stad av skäl, som styrelsen förut berört.1 Styrelsen ville dock ifrågasätta, huruvida anledning kunde anses föreligga att införa ett helt nytt institut för ändamålet, då i huvudsak de i jorddelningslagen meddelade bestäm— melserna om ägoutbyte vore tillfyllest för att vinna de sakkunnigas syfte. En- ligt 6 kap. 11 % fastighetsbildningslagen vore 8 kap. jorddelningslagen redan nu tillämpligt inom städerna. Bestämmelser om de särskilda fall, utöver vad jorddelningslagen angåve, då ägoutbyte finge förekomma inom stad, kunde enligt styrelsens mening utan svårighet infogas i 6 kap. fastighetsbildningslagen lik— som eventuellt erforderliga ytterligare föreskrifter, exempelvis om vidsträck— tare användning av vederlag i penningar, om stads rätt att påkalla ägoutbyte o. d. Sistberörda i 6 % av kapitlet angivna stadgande torde dock ingiva en viss tveksamhet med hänsyn till gällande rätt och syntes lätt kunna missbrukas.

Såsom närmare framginge av de sakkunnigas motiv sid. 146—151 avsåges ägoutbytesinstitutet skola ersätta det av 1916 års stadsplanelagskommitté före-

' 80 sid. 40. -

slagna omläggningsinstitutet. I yttrande över kommitténs förslag till stadsplane— lag uttalade lantmäteristyrelsen, såsom de sakkunniga även omnämnt å sid. 149, att omläggningsförfarandet skulle säkerligen på enklare sätt och i större om— fattning kunna fylla sitt ändamål, om det i stället närmare anslöte sig till skiftes- förfarandet. De sakkunniga medgåve å sid. 151, att vissa fördelar skulle vara att vinna enligt lantmäteristyrelsens skisserade förslag, men hade dock ansett, att erfarenhet först borde vinnas i vad utsträckning förefintliga brister i jord- delningen kunde avhjälpas genom användande av ägoutbyte. Lantmäteristyrelsen ville emellertid vidhålla sin tidigare uppfattning om skiftesförf-arandets större möjligheter att lösa frågan, även om givetvis i många fall ägoutbyte kunde fylla samma uppgift. Styrelsen kunde ej annat än finna beklagligt, att skiftesför- farandets användning i stället inskränkts genom de sakkunnigas förslag.

Överlantmätaren i Uppsala län: Det förekomme mycket ofta, att inom förut- varande landsbygdsområden, för vilka fastställts stadsplan, samfällda vägar och diken, som förlorat betydelse, vore belägna inom byggnadskvarteren. Dy- lika samfälligheter åstadkomme i regel mycket besvär vid genomförande av tomtindelningar. Det föreslagna ägoutbytesförfarandet skulle medföra möjlig— het till lättnad härutinnan men skulle verka bättre, om vederlag i pengar finge lämnas för hela värdet av för flera ägolotter samfällt område. Detta kunde ske utan risk åtminstone beträffande de enligt 10 kap. skiftesstadgan och motsva— rande bestämmelser i jorddelningslagen avsatta samfälligheter.

Överlantmätare'n i Kalmar län: Bland förutsättningarna för tvångsägoutbyte borde även inrymmas det fall, då bestående fastighetsindelning ej överensstämde med av länsstyrelsen jämlikt 23 kap. 7 % 1 mom. godkänd plan.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt har ansett, att förordnande för förrätt— ningsman borde i likhet med 29 kap. 2 % utfärdas av länsstyrelsen.

Överlantmätaren i Jämtlands län: Ägoutbyte hade i lagförslaget utbrutits från laga skiftesinstitutet enligt gällande lag och gjorts till ett fristående in- stitut. Förslagets bestämmelser angående ägoutbyte vore dock svävande, i syn- nerhet bestämmelserna angående de fall, då dylikt utbyte kunde äga rum. Då i många fall ägoutbyte kunde vara önskvärt emellan fastigheter utom stads plan— lagda område och beröra uteslutande jordbruks- eller skogsfastigheter, syntes för dylika fall bestämmelser böra inrymmas angående gradering och likvider i överensstämmelse med dem vid laga skifte. Det torde även kunna ifrågasättas, om det icke vore lämpligare, att erläggande och fördelning av ersättningsbelopp vid här ifrågavarande förrättningar skedde i överensstämmelse med jorddel- ningslagens bestämmelser i stället för expropriationsllagens.

Kommunaltekniska föreningen: Införandet av det föreslagna rättsinstitutet ägobyte torde enligt föreningens mening komma att underlätta fastighetsbild— ningen. Förfarandet bleve en utveckling av gränsbestämningsförfarandet enligt 22 kap., varför särskilt bestämmelserna i 8 % borde motsvara, vad som under nämnda kapitel föreslagits.

Stadsingenjärskontoret i Stockholm: Detta kapitel vore avsett att er- sätta de av 1916 års kommitté i 1920 års lagförslag upptagna bestämmelser om fastighets omläggning. Som de nu föreslagna lagbestämmelserna vore formu- lerade, komme dock ägoutbyte främst att möjliggöra reglering av en fastighets gränser, vare sig gränserna vore oregelbundna till sin sträckning eller fastig- heten genom ägoutbytet kunde bliva reglerad till bättre överensstämmelse med gällande stadsplan eller administrativ tomtindelning. Därjämte skulle emeller- tid, enligt de föreslagna bestämmelserna om ägoutbyte, fastighet kunna få läge och gränser förändrade i samma utsträckning som tidigare föreslagits i omlägg-

ningsinstitutet, ehuru med enklare former för markvärdenas uppskattning. l vissa fall ansåge kontoret de ifrågavarande gränsregleringarna kunna göras re- dan enligt nuvarande bestämmelser i 2 kap. i fastighetsbildningslagen.

Rättsverkningarna av ägoutbyte kunde bliva ganska komplicerade, så myc- ket mera som staden vore berättigad påkalla och fullfölja ägoutbyte mellan fas- tigheter, av vilka ingendera vore i stadens ägo.

Ehuru ägoutbytet skulle innebära mycket omfattande ingrepp i nuvarande bestämmelser om fastighetsbildningen, vore det ingalunda uteslutet, att det- samma skulle visa sig värdefullt för stadsplans genomförande samt för reglering av enskild markägares fastighet. Bestämmelserna vore under alla förhållanden att föredraga framför omläggningsinstitutet. Kontoret måste likväl uttala betänk— ligheter mot de i 6 % föreslagna bestämmelserna att stad skulle äga påkalla ägo- utbyte mellan tvänne fastigheter i enskild ägo, och detta så mycket mer som grunder saknades, efter vilka man skulle beräkna stadens skadeståndsskyldighet till markägare, som bleve lidande av ägoutbytet. Angående bestämmelserna i övrigt hade kontoret ingen anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett det föreslagna institutet ägoutbyte innefatta en av förhållandena påkallad utvidgning av möjligheterna till om- läggning av fastighet, vars gränser ej överensstämde med gällande stadsplan eller tomtindelning.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: 27 kap. upptoge ett för— farande, som av 1916 års kommitté i 1920 års lagförslag benämndes omläggning. Förfarandet torde kunna bliva till god hjälp vid stadsplans genomförande och till- styrktes på den grund, dock rådde viss tvekan inför t. ex. 2 % andra styckets be- stämmelse angående ägoutbyte omfattande fastighets hela ägovälde utan inskränk- ning i fråga om rummet. Bestämmelsen syntes innebära möjlighet att omlägga fas- tighet från ursprunglig plats till t. ex. annan stadsdel i helt främmande skifteslag. Måhända stode påtagliga skäl mot ett sådant förfarande icke till buds. Dock syntes detsamma ur ordnings- och historisk utvecklingssynpunkt icke tilltalande och torde, under förutsättning av en allt allmännare tillämpning, kunna med- föra egendomliga konsekvenser. Hittills hade man i allmänhet med ledning av benämningen kunnat hänföra en fastighets läge till visst skiftesområde. Enligt lagförslaget kunde man, efter någon tids tillämpning av detsamma, förvänta att återfinna samma fastighet på vilken plats som helst inom jurisdiktionen. Det kunde ifrågasättas, huruvida fördelarna med i fråga om ägoväldet oinskränkt omläggning vore så avgörande, att ej någon begränsning av bestämmelsen lämpligen borde vidtagas. Ändamålet med omläggning vunnes ju i avsett fall även om markägaren ålades skyldighet att i utbyte taga annan likvärdig mark men under ursprunglig fastighetsbeteckning, varvid med lagfart eljest förenade stämpelkostnader kunde tänkas bortfalla.

Byggnadsnämnden i Gävle: I 27 kap. 1 % stadgades, att ägoutbyte skulle verkställas, då bestående fastighetsindelning ej överensstämde med gäl- lande generalplan, stadsplan eller tomtindelning. Behov av ägoutbyte förelåge enligt nämndens mening i lika hög grad, då bestående fastighetsindelning ej överensstämde med fastställd avstyckningsplan. Detta hade särskilt inom det s. k. Bomhusomrädet i Gävle visat sig vara händelsen, då till formen lämpliga byggnadsplatser skolat bildas å ägor, som tillkommit enligt den för landsbyg- den gällande skifteslagstiftning, men sedermera inkorporerats med staden.

28 KAP.

Om klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande.

Fastighetsregisterkmnmisswnen: Det av de sakkunniga föreslagna nya in- stitutet klyvning torde utan olägenhet kunna undvaras. En klyvning enligt förslaget torde i realiteten icke mycket skilja sig från ett laga skifte, och det kunde icke vara annat än obekvämt att hava en massa olika delningsformer att röra sig med. För landsbygdens del hade man ju numera inskränkt dem till två. Olämpligt syntes också vara att benämna det nya institutet klyvning. Denna term hade ju tidigare förekommit i fråga om en helt annan delningsform, och den lika benämningen kunde givetvis föranleda förväxlingar och oreda. Kommissionen hemställde, att förslaget i denna del finge förfalla. Tilläggas kunde, i anledning av ett uttalande i de sakkunnigas motiv, att inom område, för vilket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser komme att gälla, agrara förhållanden mycket väl kunde vara rådande. Vad i detta kapitel föreslagits komme i allt fall att gälla vid motsvarande förrättning enligt gällande lag. Slutligen ville kommissionen framhålla, att klyvning för tomtindelnings genomförande bleve överflödig, om tomtindelningen bibehölles vid den karaktär den hade i gäll-ande lag.

Lantmäteristyrelsen: Uti 28 kap. hade de sakkunniga tillskapat ytterligare ett nytt delningsinstitut av laga skiftes karaktär. I verkligheten innebure det nya institutets införande endast en klyvning av laga skiftesinstitutet enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen i två delar, klyvning (28 kap.) inom område, för vil— ket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser vore gäl- lande, och laga skifte (29 kap.) utanför nyssnämnda område. Då generalplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser torde komma att i allmänhet om— fatta en stads hela område, torde väl klyvning enligt förslaget i huvudsak komma att ersätta laga skiftet. Endast då fråga bleve att omdela redan skiftad jord, torde i praktiken laga skifte enligt förslaget komma till tillämpning. De sakkunniga hade velat göra gällande (sid. 151), att orsaken till den föreslagna uppdelningen vore, att laga skifte endast lämpade sig för agrara förhållanden. Utan att närmare söka utforska den grund, som här varit avgörande för de sakkunniga och som torde ligga på ett helt annat område än skifteslagstiftnin— gen, kunde styrelsen icke underlåta att påpeka, att agrara förhållanden säker— ligen i stor utsträckning skulle komma att vara rådande inom de områden, för vilka generalplan och stadsbyggnadsbestämmelser kunde bliva gällande enligt stadsbyggnadslagen, och alldeles särskilt om de sakkunnigas förslag om utsträck- ning av stadslagstiftningen till jordregistersamhällen och områden å landet skulle genomföras.

Det torde vidare böra framhållas, att, i den män i området för generalplan, stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser inginge del av fastighet, varken klyvning eller laga skifte skulle kunna äga rum å sådan fastighet, enär enligt förslaget fastighet skulle utgöra skifteslag. Även i detta fall hade de sakkun- niga tydligen förbisett fastighetsindelningens och den kamerala "enhetens 'be— tydelse.

Då inga reella skäl för den föreslagna uppdelningen förelåge, utan tvärtom i vissa fall uppdelningen vore ogenomförbar, och då därjämte förrättningar för utbrytning av ideella andelar eller för omskifte sällan förekomme inom städerna,

finge lantmäteristyrelsen bestämt avstyrka förslaget. Härutöver torde blott böra hänvisas till hurusom man i nya jorddelningslagen för landsbygdens del hade inskränkt sig till blott ett dylikt delningsinstitut. Benämningen på de sakkun- nigas nya delningsinstitut torde också få anses olämplig, då denna benämning tidigare använts i fråga om en helt annan delningsform å landsbygden.

Distriktslantmätaren i Malmöhus län har ansett, att förordnande för förrätt- ningsmannen borde i likhet med bestämmelserna i 29 kap. 2 % utfärdas av länsstyrelsen.

Kommunaltekm'ska föreningen: Mot det här föreslagna nya klyvningsförfaran— det ville föreningen invända, att det skulle medföra en icke önskvärd utväg till söndersplittrande av stadsjord efter en princip, som uppenbarligen i många fall ej vore förenlig med den, som borde vara utslagsgivande vid jorddelning inom stad, nämligen markens ändamålsenliga bebyggande. I stället ville före— ningen för de rättsförhållanden, som kapitlets bestämmelser avsåge att upp- reda, hänvisa till tillämping av lagen om samäganderätt. Föreningen avstyrkte sålunda, att det föreslagna 28 kap. intoges.

Enahanda uttalande har gjorts av Svenska teknologföreningen och byggnads- nämnden i Nässjö.

Stockholms stads ombudsman: Klyvning enligt 28 kap. vore principiellt med— given även i fråga om tomt. Enligt ombudsmannens mening borde klyvning av tomt icke i något fall få äga rum; ja, vederbörligen bildad tomts gränser syntes överhuvud icke böra få ändras utan genom tomtindelning, beslutad i författningsenlig ordning av byggnadsnämnden och därefter vederbörligen fastställd. Såväl gällande lag som lagförslaget strävade efter att bringa alla i en tomt ingående särskilda områden i en ägares hand och hade för ändamålet medgivit expropriationsförfarande, i lagförslaget till och med för enskild per— son. Lagen borde därför motarbeta uppdelning av hel tomt, såvida icke de- larna kunde bilda självständiga tomter, men i så fall vore förfarandet tomt- indelning men icke klyvning. Detta syntes böra komma till klart uttryck i la— gen, liksom i nu gällande lag.

Stadsingenjörskontaret i Stockholm: I det nu föreslagna jorddelningsinstitu- tet funnes praktiskt taget ingen begränsning för detsammas räckvidd och gil- tighet. Såvitt kontoret kunnat finna, skulle så gott som varje fastighet i stad kunna delas genom det nu föreslagna institutet, alldeles oavsett hur fastigheten vore bebyggd. Under alla omständigheter skulle byggnadsnämnden icke få det inflytande på fastighetsbildningen, som vore nödvändigt för ett riktigt och lämpligt handhavande av uppsikten över byggnadsverksamheten i staden.

Kontoret kunde knappast förutsätta, att det nu föreslagna institutet för fas- tighetsbildning skulle vara verkligt av behovet påkallat för de svenska städerna. Inom de icke stadsplanelagda delarna av Stockholms stad, som givetvis vore ganska stora, och där ett motsvarande förfarande skulle kunnat ifrågakomma med tillämpning av laga skifte, hade, sedan fastighetsbildningslagen trädde i kraft år 1917 eller under en tidrymd av mera än 10 år, endast ett laga skifte före- kommit. Denna förrättning skulle enligt kontorets förmenande med betydligt enklare arbete och mindre kostnader kunnat utföras genom avstyckning.

Kontoret ansåge sålunda, att ifrågavarande jorddelningsinstitut icke borde medtagas vid ett slutligt utarbetande av lagen.

Byggnadsnämnden i Norrköping har ifrågasatt, huruvida ej bestämmelserna i detta kapitel kunde för städernas vidkommande ersätta bestämmelserna om laga skifte och följaktligen utsträckas att gälla även område, för vilket general- plan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser ej vore gällande. * '

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett det tveksamt, huruvida det före— låge något behov att kunna dela fastighet i stad inom det egentliga stadsbygg- nadsområdet enligt de i 28 kap. upptagna reglerna, samt att lagen om sam- äganddrätt måhända erbjöde tillfredsställande möjligheter för de fall, som ansetts motivera de föreslagna klyvningsreglerna.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: J orddelningen i stad borde givetvis i första hand taga sikte på markens uppdelning för stads- byggnadsändamål. Det vore därför anmärkningsvärt, att de sakkunniga infört ett nytt jorddelningsinstitut, klyvning, som komme att väsentligen underlätta jordens uppdelning för annat ändamål. Hittills hade man utgått från den till synes fullt riktiga synpunkten att inom tomtindelat område jorddelning ej finge ske i annat syfte än att underlätta tomtindelningens genomföra-nde. I överensstämmelse härmed finge varken avstyckning enligt 5 kap. i fastighets- bildningslagen eller laga skifte enligt 6 kap. i samma lag äga rum å sådant område. De sakkunniga ville nu medgiva klyvning inom tomtindelat område och ginge t. o. ur. så långt, att rättsligen bildad tomt kunde bli föremål för klyv- ning. De olägenheter, som med nödvändighet måste bliv-a en följd av klyvning inom dylikt område, vore så stora, att man borde betänka sig mer än en gång, innan man rubbade på bestående förhållanden. För övrigt vore de sakkunnigas motivering i föreliggande fråga så svag, att klyvningsförfarandet åtminstone med den nu föreslagna utformningen måste avstyrkas.

Myndigheterna i Trollhättan hava ställt sig tveksamma till införande av klyvningsinstitutet.

Myndigheterna i Borås hava ansett, att laga skiftets delvisa ersättande med klyvning, utförd av stadens mätningsman, för stadssamhällena innebure en verklig fördel.

29 KAP. Om laga skifte.

Kammarrådet friherre von Otter: I 29 kap. 1 % mötte ett nytt, tidigare i för- slaget ej använt uttryck, »stadsjord», vilket på andra stället i förslaget syntes motsvaras av uttrycket »stad-säga». Ordet stadsjord återfunnes väl i fastighets- bildningslagen (6 kap. 1 €), men i en ny lagstiftning syntes ordet böra till förekommande av begreppsförvirring ersättas med annat eljest vedertaget ut- tryck, helst beteckningen stadsjord ofta hade en specifik betydelse av jord som av ålder varit stad upplåten för dess anläggning eller till förbättring av dess utrymme.

Lantmäteristyrelsen: Med den ståndpunkt lantmäteristyrelsen angivit till klyvningsinstitutet följde, att styrelsen funne 6 kap. fastighetsbildningslagen höra i huvudsak bibehållas oförändrat i vad detsamma avsåge laga skifte, dock att gränsbestämning i samband med laga skifte finge äga rum på samma sätt som vid annan gränsbestämning inom stad. De ändringar i 6 kap. fastighets- bildningslagen, som erfordrades på grund av införandet av det enklare förfa— ringssättet vid gränsbestämning, hade styrelsen närmare framhållit i sin vid be- handlingen av 22 kap. 19 % stadsbyggnadslagen omnämnda underdåniga fram- ställning den 7 februari 1924. Några ytterligare uttalanden rörande 29 kap. i lagförslaget torde därmed vara obehövliga. Att kapitlet icke under några för— hållanden borde tillämpas annat än inom stad och samhälle med fastighetsre— gister såsom för stad, syntes knappast nödvändigt framhålla efter styrelsens

upprepade uttalanden om lagens tillämplighetsområde i avseende ä fastighets- bildningen.

Kommunaltekniska föreningen: Beträffande detta kapitel ansåge föreningen visserligen, att laga skiftet vore en åtminstone för större stadssamhällen allt mera försvinnande jorddelningsform, men ville av hänsyn till de städer, där förfa— randet ännu kunde äga berättigande, icke avstyrka kapitlets intagande i lagen.

Svenska tekmlogföreningm har anslutit sig till kommunaltekniska förenin— gens uttalande rörande detta kapitel.

1 %.

Fastighetsregisterkmnmissionen: De sakkunniga hade i 1 % föreslagit in— skränkning av tillämpningen för laga skiftesinstitutet till område, för vilket ge- neralplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser ej skulle vara gällande. Inom sådant område skulle i stället enligt förslaget klyvning enligt 28 kap. komma till användning. Kommissionen hade avstyrkt nyssberörda för— slag under förmenande, att laga skiftesinstitutet med större fördel kunde an— vändas, och funne kommissionen i följd härav, att ovannämnda inskränkning av laga skiftesinstitutets tillämplighetsområde borde bortfalla. Med denna syn- punkt torde man höra bibehålla det stadgande, som nu återfunnes i 6 kap. 10 % första punkten fastighetsbildningslagen, att laga skifte ej finge omfatta tomt- indelad mark, varvid dock måhända borde tagas under övervägande, huruvida icke detta förbud kunde modifieras därhän, att det på sätt föreslagits beträf- fande sammanläggning av stadsägor skulle gälla allenast såvitt ej tomtindel- ningens genomförande därigenom främjades.

Någon motsvarighet till de i 6 kap. 5 % andra och tredje styckena fastig— hetsbildningslagen förekommande reglerna återfunnes ej i de sakkunnigas för- slag. I stället komme i dessa avseenden på grund av 1 % i förevarande kapitel av förslaget jorddelningslagens bestämmelser att utan avvikelser gälla. Kom- missionen finge uttala sin anslutning till en ändring härutinnan av denna inne- börd.

2 %.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt: Paragrafen löste icke det förhållan— det, vem som skulle vara förrättningsman, när sakägarna ej vore eniga om stadens mätningsman som förrättningsm-an och denne icke vore lantmätare. Även syntes, enligt paragrafens lydelse, för lantmätare ej fordras kulturtek- nisk examen m. m., vilket vore ett villkor för att denne finge förrätta laga skifte på landsbygd. Avsäges mindre kompetensvillkor?

Åtskilliga överlantmätare hava framhållit, att då stadsmätningsmän, som ej vore lantmätare, saknade juridisk insikt, de saknade kompetens att förrätta laga skifte.

11 %.

Distriktslantmätaren i Malmö distrikt: En omredigering av paragrafen vore önskvärd, då det antagligen ej vore meningen, att förrättningsmannen skulle bekosta kopia av akten. Ordet »kostnadsfritt» borde utbytas mot »utan kost— nad för byggnadsnämnden».

12 %.

Fastighetsregisterkmnmissionen: 12 % —— eller motsvarande paragraf — syntes böra allenast innefatta ett stadgande av innehåll, att vad i kapitlet, med

de begränsningar, som angåves i 6 kap. 15 % fastighetsbildningslagen, vore stadgat skulle ock gälla för samhälle å landet, för vilket skulle föras fastighets— register enligt de för stad meddelade bestämmelser, och hänvisade kommissionen till de skäl för omfattningen av kapitlets giltighetsområde i förhållande till jorddelningslagen, som kommissionen förut andragit.1 Med denna ståndpunkt syntes det ock tarvas, att stadgandet i 6 kap. 8 % fastighetsbildningslagen fort- farande bibehölles.

30 KAP.

Om registrering av fastighet åvilande skyldighet att utgiva vissa. kostnadsbidrag.

F astighetsregisterkommissimmz: De sakkunnigas förslag i förevarande kapitel syntes röra förhållanden, som det kunde anförtros de särskilda samhällena att ordna efter gottfinnande. Kommissionen hemställde därför, att förslaget finge förfalla. Om det bibehölles, syntes, till förekommande av förväxling, förtecknin— gen böra erhålla annan benämning än register och dess förare annan benämning än registerförare, vilket senare ord i 31 kap. 4 % och i gällande rätt användes om den, som förde fastighetsregistret.

Med anledning av ett uttalande i de sakkunnigas motiv ville kommissionen framhålla, att de sakkunniga syntes hava förbisett, att i de fall, då ett fastig- hetsregister, upprättat enligt stadsreglerna, fördes av överlantmätaren, ett exemplar av registret i allt fall funnes i orten, såsom framginge av 42 % fastig— hetsregisterförordningen.

Kammarkollegium har ansett, att då det föreslagna registret icke avsetts att erhålla några rättsverkningar, bestämmelser därom icke syntes böra intagas i lagen.

Lantmäteristyrelsen: För undvikande av sammanblandning mellan registre— ring av fastighet enligt 30 kap. och enligt 31 kap. borde förstnämnda kapitel dels omredigeras, så att ej samma terminologi användes, som hittills förekom— mit, då fråga varit om fastighetsregister, dels flyttas tillsammans med bestäm- melserna i 14 kap.

Kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen hava ansett den föreslagna registreringen vara en angelägenhet, som borde tillkomma byg — nadsnämnden att handhava.

Kammarrätten har funnit kapitlets bestämmelser ändamålsenliga. Stadsingenjörskantoret i Stockholm har ifrågasatt, om icke förandet av sagda register borde övervakas av byggnadsnämnden, men med hänsyn till dess rent allmänna natur och att upplysningar från detsamma lämpligen borde lämnas i samband med och under samma förhållanden som rörande inteckningar, an- såge kontoret, att i lagförslaget intagna bestämmelser om att magistraten skulle hava överinseendet vore fullt berättigade.

Stadsfullmäktige i Lidingön hava ansett, att i fögderistäder befogenhet att förordna registerförare borde'tillkomma stadsstyrelsen (ej länsstyrelsen; jfr 32 kap. 28 å) ; i varje fall borde staden äga förslagsrätt i likhet med vad som gällde i fråga om fastighetsregisterförare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att tillsynen över registret i stad, där magistrat ej finnes, borde åligga en lokal myndighet och ej länsstyrelsen.

' Se ovan sid. 40.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Nässjö hava ansett, att registre- ringen borde handhavas av byggnadsnämnd.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning har ansett, att med hänsyn till i Malmö rådande förhållanden registreringen därstädes borde anförtros åt bygg- nadskontorets fastighetsavdelning.

Magistraten i Trälleborg: Av 2 % syntes framgå, att ansvaret för riktigheten av ifrågavarande registerväsende såtillvida skulle åvila magistrat, att om felaktighet i ett av registerföraren utfärdat bevis berodde på oriktigt förande av registret, magistraten bleve ansvarig härför. Påläggande av ett dylikt an- svar å magistraten syntes vara synnerligen olämpligt samt medföra en oskälig tunga för magistraten. Konsekvensen av ansvaret måste bliva, att envar magi- stratsledamot nödgades deltaga i granskningen av registret. Ett sådant förhål- lande innebure tydligen en i och för sig onödig mångdubblering av arbetet. Ifrågavarande slags bevis vore ju till ändamål och betydelse tämligen likartade med gravationsbevis. Beträffande de senare skulle det säkerligen väcka de all— varligaste invändningar, om en kollektiv ansvarighet med avseende å fastig- hetsböckernas riktighet ifrågasattes. I nämnda hänseende kunde dock en sådan ansvarighet lättare låta tänka sig, enär den föreskrivna granskningen av fas— tighetsböekerna skedde efter bestämda perioder, och ett gravationsbevis i följd härav måste i fråga om senare inträffande inskrivningsförhållanden grunda sig direkt å protokollet. Vidkommande äter de bevis, som avsåges i förevarande kapitel, grundade de sig endast å en källa, nämligen registret. Det torde vara tämligen omöjligt för magistraten att stå i sådan kontakt med det löpande registerarbetet, att magistraten skulle kunna svara för att registret intill be- visens datum vore riktigt. Då rörande ifrågavarande register ansvarighet för magistraten i angivna omfattning likväl syntes förutsättas, torde detta hava skett efter förebild av den ansvarighet, som å vissa andra områden åvilade ma- gistraten, exempelvis i fråga om kronouppbörden och exekutionsväsendet. Sak- ligt sett erbjöde emellertid berörda områden icke stor likhet med det nu ifråga- komna. Utfärdandet av omförmälda bevis komme att på ett helt annat sätt aktualisera den magistraten pålagda risken. Magistratens ansvarighet skulle med andra ord redan vid ett normalt fullgörande av registerförarens åliggan- den lätt kunna utsättas för påfrestningar. Med hänsyn till påpekade omständig- heter torde magistraten böra befrias från tillsynen över registerarbetet och detta helt läggas å registerföraren, dock med det undantag, som följde av bestäm— melserna i 3 %.

Myndigheterna i Borås: Trots allt vad däremot anförts syntes registreringen av gatukostnadsbidragen böra verkställas i fastighetsregistret, så att registre- ringsapparaten minskades liksom även allmänhetens besvär att vid fastighets- köp anskaffa utdrag ur olika register. Skulle dock ett särskilt register anses ofrånläomligt, syntes det enklast att detta upplades och fördes hos byggnads- namn en.

31 KAP. Om fastighetsregister.1 Kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen hava mot detta kapitel icke funnit skäl framställa erinran; dock att beträffande 3 % den— samma borde lämpas efter det föregående.

1 Jfr ovan lid. 25—37.

Kammarrätten: Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke stadsbyggnads- lagen borde medföra vissa ändringar i kommunalskattelagen. 8 % a) denna lag angåve såsom taxeringsenhet »i stad eller annat samhälle, där fastighets- register såsom för stad skulle föras, varje tomt eller stadsäga». En ändring i dessa uttryck kunde komma att påkallas av stadsbyggnadslagens bestämmelser om fastighetsregister. Då de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga änd- ringsförslag beträffande förordningen om jordregister och förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad (motiven sid. 366), torde med en ändring av ovan återgivna stadgande i kommunalskattelagen kunna anstå.

Lantmäteristgrelsen: Bestämmelserna i 31 kap. motsvarade i huvudsak 7 kap. fastighetsbildningslagen. Vissa formella ändringar hade emellertid av de sakkunniga vidtagits, särskilt med hänsyn till tomtindelnings innebörd och i övrigt använd terminologi i lagförslaget, vilka ändringar med den ståndpunkt styrelsen intagit till lagförslagets övriga delar icke borde ifrågakomma. I ett avseende hade de sakkunniga emellertid infört en saklig ändring, nämligen i 14 % tredje stycket, där byggnadsstyrelsen angivits såsom den blivande till- synsmyndigheten över fastighetsregistret, dock utan att någon närmare tidpunkt bestämts rörande upphörandet av fastighetsregisterkommissionens verksamhet. Till frågan om vilken myndighet, som borde efter kommissionen övertaga till— synen över fastighetsregistret, ville styrelsen återkomma.1

_19 %.

Kmnmwnalfallmäktz'ge i Tierp hava ansett, att då fastighetsregistrets uppläg— gande och förande icke kunde anses såsom en kommunal angelägenhet, kost- naderna härför borde bestridas helt och hållet med statsmedel.

32 KAP. Allmänna föreskrifter.

Lantmäten'stgrelsen: Under 32 kap. i lagförslaget hade sammanförts en mängd synnerligen olikartade allmänna föreskrifter. Den önskvärda. översikten över lagförslaget bleve lidande på den sålunda använda utformningen. Att utan ens någon särskild underrubrik i detta allmänna kapitel införa omfat- tande föreskrifter om expropriationsförfarandets tillämpning (1—13 åå) syntes vara att giva dessa viktiga bestämmelser en allt för undanskymd plats. Det torde vidare böra övervägas, huruvida icke åtskilliga av de bestämmelser, som åter- funnes i 14—23 åå, lämpligare kunde införas under andra kapitel, dit de mer eller mindre direkt anslöte sig. Styrelsen åsyftade härvid särskilt kap. 16—19.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anmärkt, att de tretton första paragraferna i 32 kap. syntes mera höra hemma som ett särskilt avsnitt i expropriationslagen och att kapitlet jämväl i övrigt innehölle åtskilligt, som lämpligen kunnat upp- tagas i annat sammanhang.

1—13 åå.

Kammarkollegiam: De sakkunniga hade föreslagit ett övergivande på stads- byggnadslagens område av de allmänna reglerna om expropriationsersättnin-

' Se sid. 190.

gens bestämmande. Redan i förslaget till lagtext framginge detta därav, att de i stället för att använda expropriationslagens uttryck »fulla värdet» blott ta- lade om »väi'det». Av motiven framginge med all önskvärd tydlighet den norm för expropriationsersättningens bestämmande, som de sakkunniga ansett vara den riktiga.1 Det värde, de sakkunniga ansett skola ersättas markägaren, vore det värde marken skulle hava ägt, därest stadsplan för densamma aldrig kunde komma till stånd och marken följaktligen icke kunna användas till stadsbyg— gande.

Genom denna bestämmelse, vilken de sakkunniga syntes hava velat i lag- texten uttrycka genom bestämmelsen i 32 kap. 4 %, hade de sakkunniga på ett synnerligen betänkligt sätt frångått den i all annan svensk expropriations- lagstiftning fasthållna regeln, att intrång i enskild äganderätt icke finge göras annat än mot full ersättning. Det värde, en fastighet hade, vore nämligen — så länge det vore fråga om ekonomiskt värde —— endast ett enda, nämligen det värde fastigheten kunde betinga vid försäljning i den fria marknaden. Det värde, vilket enligt förslaget skulle ligga till grund för expropriationsersätt— ningen, vore däremot icke fastighetens verkliga värde utan det värde, fastigheten skulle hava under vissa fingerade förutsättningar, nämligen att fastigheten icke blivit föremål för stads— eller generalplaneläggning, förutsättningar som ju vid expropriation för sådana planers genomförande icke kunde föreligga.

Redan därför att förslaget sålunda avsåge medgivande till expropriation utan sedvanlig ersättning av all den enskilde genom expropriation vållad förlust, torde detsamma icke kunna tillstyrkas i denna del. Härtill komme emellertid. att genom den föreslagna anordningen markägarna skulle komma att utsättas för en betydande osäkerhet, som skulle vara högst menlig för det ekonomiska livets stabilitet samt tillskapa möjligheter till hasardiös spekulation. De före- slagna reglerna skulle nämligen medföra, att stadsplans antagande förorsakade en högst betydande förskjutning av fastigheternas värde, i det att den till bygg— nadskvarter utlagda marken, till stor båtnad för sin ägare, på grund av bortfal— landet av risken att få avstå densamma mot ersättning för allenast dess »jord- bruksvärde», vilket tilläventyrs vore obefintligt, kunde stiga i värde intill dess den erhållit sitt värde som byggnadsmark, medan områden, vilkas värde före stadsplanens antagande på grund av förhoppning, att desamma skulle komma att utläggas till byggnadskvarter, varit högre än deras kapitaliserade avkastning, måste falla i värde. Något ännu betänkligare än införande av ett. sådant osäkerhetsmoment skulle emellertid ligga i den av förslaget följande möjligheten för städernas makthavande att bestämma över vilka personers fastig— heter, som skulle stiga i värde, och vilka fastigheters värde, som skulle ned- tryckas. Man torde icke behöva allt för stor erfarenhet av det kommunala livet i smärre städer för att kunna göra sig en föreställning om vilka stridigheter, som skulle framkallas av en sådan makt i de kommunala myndigheternas händer.

I detta sammanhang ville kollegium här exemplifiera sin förut2 gjorda an— märkning, att de sakkunnigas förslag till lagtext icke alltid gåve uttryck åt deras i motiven uttalade syften. En fastighets marknadsvärde skulle uppen- barligen, om de sakkunnigas förslag bleve lag, därest den vid antagande av stadsplan vore obebyggd och utlades till torg, komma att sjunka till sitt jord- bruksvärde, till vilket inlösen skulle ske. Detta lägre värde vore förty en följd avstadsplanens antagande och skulle alltså enligt 32 kap. 4 % i förslaget icke få, läggas till grund för löseskillingens bestäm-mande. Hela anordningen lede

* Se betänkandet sid. 370. ' Se ovan sid. 38.

tydligen av felet, att det bleve expropriationsersättningens värde, som bestämde fastighetens marknadsvärde, medan motsatsen borde vara det riktigare.

Sist omförmälda förhållande föranledde emellertid kollegium till ett över- vägande angående en fråga av allmännare räckvidd, vilken i förslaget icke kommit till någon tillfredsställande lösning. Med gällande lag vore det möjligt för en stad att genom antagande av stadsplanebestämmelser underkasta privata markägares rätt att utnyttja sina fastigheter högst betydande inskränkningar utan att markägaren härför erhölle någon ersättning. En stad kunde sålunda tillåta den ene av ägarna till två närbelägna fastigheter att bygga till fyra våningars höjd, medan grannen icke tillätes'att bygga mer än två våningar. Genom föreskrivande av anläggning av förgårdar till viss bredd utefter tom- ternas gatulinjer kunde staden vidare undandraga tomtägaren möjligheten att på samma sätt som eljest varit möjligt utnyttja sin egendom. Dessa möjligheter gjorde uppenbarligen den enskilde tämligen rättslös gent emot staden, åtminstone så länge övergreppen icke vore så påfallande, att Kungl. Maj:t vägrade fast- ställelse.

Städernas makt över stadsplanerna kunde också användas till att trycka ned priset på den mark, staden kunde komma att lösa. Känt vore till exempel, huru förgårdar ibland föreskreves i stadsplanen i ändamål att i en framtid bredda gatan genom förgårdarnas expropriation mot en löseskilling, som tack vare for- gårdarnas ringa marknadsvärde kunde förväntas bliva tämligen ringa. Även beträffande så kallad råmark kunde städernas makt över stadsplanebestämmel- serna utnyttjas till expropriationsersättningarnas nedbringande. En stad kunde nämligen under gällande lag genom hot om drakoniska stadsplanebestämmel- sers genomförande nedpressa marknadsvärdet på. den mark, vars planläggning vore i fråga, och därigenom tillförsäkra sig billigare lösningspriser.

Ovan berörda förhållanden jämte den orättvisa, som läge i den olika behand— ling, som vid stadsplanebestämmelsernas utformning vederfores olika jordägare, syntes utgöra nackdelar hos den nuvarande anordningen av stadsplanebestäm- melserna. Det end-a sätt, varpå en tillfredsställande ordning skulle kunna åstad— kommas, vore enligt kollegii förmenande fastställandet på ett eller annat sätt av den grad, till vilken den enskilde skulle anses hava berättigade anspråk på att utnyttja sin egendom för stadsbyggande. Därest sedan stadsplanen bleve så- dan, att markägaren finge utnyttja sin fastighet i högre grad, borde han därför betala ersättning. Finge han åter lida större inskränkning i sin rätt, skulle han få ersättning av staden. Vid en dylik anordning skulle den enskildes intresse av stadsplanens utformning bliva obetydligt och osäkerheten beträffande jor- dens värde minskas. Städerna själva skulle vid stadsplaners uppgörande känna sig mindre bundna av hänsyn till markägareintresset, än nu måste vara fallet, medan på samma gång möjligheten att meddela godtyckliga stadsplanebestäm- melser av för markägaren oförmånlig karaktär betoges dem. Städernas mellan- havanden med markägarna skulle med andra ord bliva ett rättsförhållande och icke som nu i väsentlig grad ett maktförhållande. Kollegium ville erinra om att nuvarande bestämmelser om gatumarks avstående utgjorde en ansats till en dy- lik exploateringskvot. Dessa bestämmelser innebure nämligen, att markägaren av den mark, han ägde eller som på hans bekostnad anskaffades, finge till byggande utnyttja endast en del. En rättslig norm för graden av byggnads— kvarterens utnyttjande vore svårare att finna,. Svenska teknologföreningen hade föreslagit,1 att man skulle medgiva fastighetsägarna att bygga visst an— tal eldstäder eller viss golvyta per arealenhet. Ett sådant system lede emellertid,

' Se ovan sid. 146.

som föreningen också insett, av felet, att en viss maximikvot enligt detsamma innebure en hårdare inskränkning vid högre tomtvärden än vid lägre.

Extra kammarrådet Schalling: I sak vore Schalling ense med de uttalanden, kollegium gjort under detta kapitel i avseende å grunderna för expropriatione— ersättningens bestämmande. Då det emellertid måste anses vara av största vikt för rättsordningen, att enhetliga grunder tillämpades på alla områden vid be- stämmande av ersättning, som skulle utgå, när äganderätt tvingades vika för ett allmänt behov, syntes angivna uttalanden böra erhålla uttryck i lagstift— ningen först i den mån det bleve fråga om en omdaning av det nuvarande all- männa expropriationsinstitutet. Schalling hade förty velat uttala den åsikt att, liksom nu vore fallet (fastighetsbildningslagen 1 kap.), reglerna om expropria- tionsersättnings bestämmande borde i huvudsak ordnas genom en hänvisning till lagen om expropriation.

Vad beträffade fastställandet i någon form av en exploateringskvot för mot— verkan av den orättvisa, som låge i olika behandling av olika jordägare vid utformning av stadsplanebestämmelser, ansåge Schalling icke denna fråga så utredd, att han kunde fatta någon bestämd ståndpunkt beträffande möjlig— heten att med en dylik metod Vinna åsyftat resultat. Under nuvarande förhål- landen syntes det i stället, som om man måste vara inskränkt till att genom vidgad möjlighet till skadeståndstalan _ på sätt Schalling antytt under 3 kap. 8 % samt 12 kap. 11 å — samt genom införande av bettermentsbeskattning söka bot för missförhållandena i fråga.

Kommunaltekniska föreningen: 1—13 %% innehölle bestämmelser angående expropriation av mark m. m. i samband med stadsplans och tomtindelnings ge— nomförande. De förändringar, som därvid vidtagits i förhållande till nuvarande expropriationslagstiftning, syntes föreningen vara ägnade att i någon mån un- derlätta en rimligare tillämpning av expropriationsinstitutet. Föreningen ville dock understryka, vad fastighetsdirektören Hasselquist anfört i sin reservation angående denna del av lagförslaget. Tillämpningen av den nuvarande expro— priationslagstiftningen visade i allt för talrika fall, att en grundlig revision av hela denna lagstiftning ej längre borde undanskjutas.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i, Göteborg: I 4 % stadgades, att vid bestämmande av ersättning för fastighet, som exproprierades, hänsyn icke finge tagas till den förändring i värdet därä, som uppstode allenast till följd av generalplanens eller stadsplanens fastställande eller genomförande. För att i görligaste mån förhindra, att allt för höga ersättningar bleve tilldömda vid ex— propriationer inom planlagt område, borde de sista orden utbytas mot »general— plans;1 stadsplans eller stadsbyggnadsbestämmelsers fastställande och genom-

oran e».

Kommunalfullmäktige i Tierp: Enligt förslaget skulle frågor om marks av— stående eller inlösen i brist på åsämjande lösas genom expropriationsförfarande. Detta kostbara förfarande syntes i vissa fall kunna utbytas mot ett betydligt enklare och billigare, exempelvis genom värdering av två av länsstyrelsen ut- sedda gode män. — Fullmäktige ville fästa uppmärksamheten på den synner- liga olägenhet, som vid tomtbildning förorsakades av inteckningar i bysam- fälligheter. Denna olägenhet kunde avhjälpas genom sådan ändring i inteck- ningsförordningen, att inteckning i stamfastighet saknade giltighet beträffande bysamfällighet. En sådan bestämmelse, som icke skulle rubba byalags rätt att erhålla separat inteckning i bysamfällighet, kunde genomför-as utan nämnvärd skada för redan befintliga inteckningsrätter.

Byggnadsnämnden i Jönköping: I 32 kap. förekommande bestämmelser om expropriationsersättning borde givas klarare och tydligare formulering samt i vissa fall göras mindre oförmånliga för den enskilde, i det att t. ex. ersättning vid expropriation av en del utav en fastighet borde utgå även för skada eller intrång, som återstoden av fastigheten lede ej blott genom själva expropriationen utan även genom det förfarande, som föranlett expropriationen, exempelvis änd- ring av stadsplan. Till förhindrande av att i hithörande frågor alldeles oerfarna och okunniga personer utsåges till ledamöter i expropriationsnämnd borde vissa kvalifikationer uppställas ej blott för ordförande- utan även för ledamotskap i sådan nämnd.

Magistraten och byggnadsnämnden i Hälsingborg hava gjort enahanda ut- talande som byggnadsnämnden i Jönköping.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Förslaget i 12 % avstyrktes. Hos de av länsstyrelsen förordnade ordförandena i vanliga expropriationvsnämnder torde i regel förefinnas tillräcklig kompetens för bedömande även av tvistefrågor enligt stadsbyggnadslagen. Att utse särskild ordförande för dylika expropria- tionsärenden ansåge länsstyrelsen följaktligen icke erforderligt.

Den på byggnadsnämndsmötet i F alnn tillsatta kommittén: De under 32 kap. 1—13 %% meddelade föreskrifter angående expropriation funne kommittén böra i vissa avseenden modifieras och fullständigas. Så borde 3 % första punkten få följande lydelse: »För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling, motsvarande fastighetens värde, därvid hänsyn tages till ortens förhållanden. och gängse pris.» Ett tillägg av innehåll, att mark, belagd med servitut, som ga— ranterade markens användning till gata eller väg, skulle utan ersättning avstås, syntes vidare nödigt. Slutligen framhölles, att expropriationskostnaderna ej ovillkorligen skulle gäldas av sökanden, utan att rätten borde härom kunna. bestämma. Hade sökanden före expropriationen bjudit rimlig uppgörelse, kunde kostnaderna delas eller i vissa fall helt drabba den, mot vilken expropriationen sökts. Önskligt vore även, att taxa fastställdes för ledamot av expropriatione- nämnd.

15 %.

Vattenfallsstyrelsen: Skulle enligt generalplan eller stadsplan samfärdselled anordnas till eller genom trafikområde eller säkerhetsområde och kunde sam- hället och den, som förfogade över områdena, ej enas om de åtgärder, som i an- ledning därav borde vidtagas, eller om gäldandet av kostnaden därför, ägde Konungen jämlikt 32 kap. 15 % därom förordna. Det kunde ifrågasättas, om icke med hänsyn till den bevisning, som oftast måste förebringas, domstol vore mera lämplig att avgöra sådana tvister.

16%.

Stockholms fastighetskontor-s gaturegleringsaodelni-ng: Genom 16 % gåves ägare av fastighet vid gata, där staden nedlagt ledning för att tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, rätt att på de i staden för sådan gata i allmän— het gällande villkor erhålla förbindelse med sådan ledning.

Denna bestämmelse torde komma att i vissa fall påverka staden att i det längsta framskjuta tidpunkten för ledningars nedläggande inom sådana om- råden, där glesare byggnadssätt vore förhärskande och de för vatten, gas och elektrisk kraft-i allmänhet stadgade förbrukningsavgifterna. ej kunde täcka an- läggningskostnaderna. Rätt för stad att uttaga en mindre inkopplingsavgift skulle utan att nämnvärt betunga den enskilde fastighetsägaren öka stadens intresse för anläggningen.

F astighetsdirektören Hasselquist: Rörande frågan om fastighetsägares skyldig- het att bidraga till städernas kostnader för vissa ledningar anförde statsrådet och chefen för ju—stitiedepartementet följande till statsrådsprotokollet den 5 februari 1926 vid behandling av då föreliggande förslag till lag om gatuhåll— ningsskyldighet:

»I vissa av de avgivna yttrandena har berörts frågan huruvida i samband härmed borde genom lag regleras frå-gan angående fastighetsägares skyldighet att bidraga till sådana städernas kostnader i fråga om vatten-, gas— och elekt- riska ledningar, som icke täckas genom särskilda förbrukningsavgifter. Då det emellertid torde stå kommunerna öppet att i reglementen för vatten-, gas— och elektricitetsverk inrymma de bestämmelser angående täckande av anläggnings- kostnader, som kunna finnas erforderliga, har jag ej ansett mig böra framlägga förslag till lagstiftning rörande denna fråga.»

Den gjorda erinran syntes sålunda icke behöva föranleda något särskilt ut- talande.

18 &.

Kommunaltekniska föreningen: Den bestämning av begreppet nybyggnad, som lagförslaget givit i 18 %, överensstämde med fastighetsbildningslagen och även med det av 1916 års kommitté år 1920 avgivna stadsplanelagsförslag. I ut- låtande över det sistnämnda förslaget gjorde bl. a. föreningen erinringar, vilka icke blivit beaktade i det föreliggande lagförslaget.

Begreppet nybyggnad i samband med dess tillämpning vid byggnadsförbud torde icke få anses som ett enbart tekniskt begrepp. Avsikten med att sålunda definiera, vad som vore att hänföra til-1 nybyggnad, vore dels att så begränsa byggnadsföretag, som må utföras å gatumark, att kostnaderna för markens disponerande för i stadsplan avsett ändamål icke onödigt fördyrades vid tid- punkt, då marken härför skulle tagas i anspråk, dels att åstadkomma en bestäm— ning av den tidpunkt, vid vilken gatumarksersättning skulle utgå. _ I båda fal- len komme byggnadsföretagets inflytande på värdet av ifrågavarande mark eller fastighet att bliva av avgör-ande betydelse. En förändring av ringa omfattning i redan bebyggd fastighet, exempelvis anordnande av centralvärmeledning, bad— rum 0. d. eller anordnande av skyltfönster, kunde sålunda medföra en så väsent- lig förhöjning av fastighetens hyresavkastning och därmed dess värde, att sta— dens kostnader för fastighetens reglering därigenom komme att oskäligt ökas. Det syntes föreningen på den grund vara angeläget, att vid bestämning av vad som vore att hänföra till nybyggnad särskild hänsyn toges till byggnadsföre- tagets värdestegrande beskaffenhet, och påyrkade föreningen en omarbetning av lagförslaget i detta hänseende.

Under detta kapitel borde lämpligen intagas bestämmelse om taxa för mät- ningsförrättningar o. d. Det syntes härvid ligga närmast till hands att lagfästa det förfarande, som numera brukade tillämpas, nämligen att taxan antoges av stadsfullmäktige men ej vunne tillämpning, med mindre den blivit av Konungen fastställd.

Stockholms fastighetsktmtors gaturegleringsavdelning: Avsikten med att i sam- manhang med stadsplanelagens tillämpning särskilt definiera begreppet >>ny— byggnad» hade givetvis varit att därigenom förhindra sådan nybyggnad å gatu- mark, som kunde avsevärt fördyra stadsplanens genomförande för staden. En- ligt avdelningens erfarenhet vore emellertid såväl gällande som hittills före- slagna definitioner så vagt och allmänt hållna, att byggnadsnäm—nderna därav knappast kunnat bilda sig annan uppfattning än att endast ganska omfattande

till-, på— och ombyggnadsarbeten m. m. vore att hänföra till nybyggnad. Det borde dock beaktas, att även en relativt obetydlig ändring av t. ex. en bygg— nads bottenvåning kunde åstadkomma en betydligt ökad hyra och därmed för- höjt fastighetsvärde samt högre lösenbelopp för staden.

Avdelningen funne det sålunda fullt klart, att den nuvarande definitionen på nybyggnad måste omformuleras bl. a. i den riktningen, att det vore den genom till-, på- eller ombyggnadsarbetet eller genom annan förändring av byggnaden åstadkomna värdestegringen å fastigheten, som borde vara grundläggande vid bedömandet av, huruvida arbetet eller ändringen vore att hänföra till nybygg— nad.

I det föregående påkallade tillägget, att till nybyggnad ej borde räknas byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, borde i detta sammanhang ytterligare beaktas.

Fastighetsdirektören Hasselquist: Han delade gaturegleringsavdelningens uppfattning, att det vore av vikt, att till nybyggnader hänfördes arbeten, genom vilkas utförande fastighet stege i värde, dock borde därvid givetvis undantagas sådana arbeten, som enbart avsåge underhåll. Det torde hava sina svårigheter att i lagtexten på ett fullt bindande sätt fixera gränserna. Hasselquist ville emellertid uttala önskvärdheten av att formuleringen justerades i angiven rikt- ning.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona: De som haft med den praktiska tillämp— ningen av gällande lag att göra torde vara ense om, att tolkningen av begrep- pet nybyggnad alltid ledde till svårigheter. Byggherren hade i regel anledning hänföra arbetena till reparationer eller arbeten av mindre omfattning, ej hän- förliga till nybyggnad; byggnadsnämnden åter nödgades i ett flertal fall hän— föra dem till nybyggnad. Avfattningen torde kunna göras klarare och ej hän- föras till ett så fiktivt begrepp som värde i förhållande till byggnadens värde. Vad vore i så fall en byggnads värde, vore det taxeringsvärdet eller något annat? Formuleringen kunde ge och gåve oftast anledning till rent godtycklig om— dömesprövning, vilket ej vore förenligt med regler 1 allmän lag.

En regel, som i viss mån borde lämna ledning för bedömningen om ny- byggnad förelåge eller ej, vore att till nybyggnad läkna sådan förändring, som medförde en ändring av byggnads ytterkonturer. Uttömmande vore emellertid icke heller denna regel, ty förändringen kunde ju vara av obetydlig omfattning. En annan regel vore att, om man ville bibehålla värdcbedömningen, fixera om- fattningen till t. ex. 5, 10, 15 eller annan procentsats av byggnads värde, i all synnerhet borde det fastslås, att sökande vore skyldig till ansökan foga klara uppgifter om värden och kostnader. Begreppet nybyggnad kunde alltså klarare preciseras i lagen.

Magistraten och byggnadsnämnden i Kristianstad: Bestämmelsen om vad som vore att hänföra till nybyggnad kunde i tillämpningen bliva mycket be— tungande för samhällena. Sålunda kunde en i och för sig obetydlig och således tillåten förändring av en byggnad i avsevärd grad höja dess avkastning och därmed dess värde, vilket kunde hava till följd, att samhället vid eventuell in- lösen finge utgiva betydligt större ersättning än om ändringsarbetet ej tillåtits. Begreppet nybyggnad borde alltså skärpas.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: Då nybyggnadsförbud avsåge att förhindra, att ändringsarbeten, som kunde antagas höja byggnads värde, utfördes under den tid förbudet omfattade, men det visat sig, att även vissa dylika arbeten av ringa omfattning i hög grad kunde inverka på bygg- nadens avkastning och i följd därav även på dess värde, hade en skärpning av ny-

byggnadlsbegreppet att även omfatta arbeten, ägnade att i väsentlig mån stegra byggnadens avkastning, varit önskvärd.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har gjort en lik- nande erinran.

Södra Sverlges byggnadstekniska samfund har hemställt om införande i 18 % av definition å begreppet ringa omfattning, antingen genom att lagen angåve beräkningsgrund eller genom föreskrift om att i byggnadsordning dylik be— stämmelse skulle intagas.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg hava. uttalat sam- ma mening som kommunaltekniska föreningen.

20 %.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län har ansett, att i paragrafen borde införas ett tydligt medgivande för byggnadsnämnd och byggnadsinspek- tör att, eventuellt efter varning, förbjuda person att vara ansvarig arbetsledare, där denne visat sig uppenbart trotsa gällande föreskrifter.

21 %.

Byggnadsnämnden i Stockholm har åberopat följande uttalande av dess sekreterare: Gällande bestämmelser i byggnadsstadgan för rikets städer såväl som i byggnadsordningen för Stockholm angående böter och viten torde numera i vissa avseenden vara föråldrade. De nya bestämmelserna i berörda hänseenden såsom de framlagts i 32 kap. 21 å och 16 kap. 1 % vore i stort sett lyckligt formulerade och lämnade byggnadsnämnderna. möjlighet att på ett verksamt sätt tillse, att lagar och förordningar, berörande byggnadsverk- samheten, efterföljdes. Emellertid torde någon komplettering av bestämmelserna i 32 kap. 21 % vara erforderlig. I 2 mom. stadgades om straff, därest nybygg- nad eller annan åtgärd företoges »i strid mot förbud, som meddelats i eller på grund av föreskrifter i denna lag». Här syntes böra tilläggas orden »eller byggnadsordning». Härigenom vunnes, att beträffande stadganden i byggnads- ordningarna kunde tillämpas dels i 1 mom. i förevarande paragraf omförmäld fö- reskrift om skyldighet »att undanröja eller ändra det utförda» och dels bestäm— melse om rätt att anlita överexekutor för meddelande av handräckning, vilket torde vara önskvärt, då möjligheten att vidtaga dessa åtgärder vore av lika stor betydelse vid tillämpningen av byggnadsordningens föreskrifter som i fråga om lagbestämmelserna.

Likaledes torde det vara av stor vikt, att i 5 mom. i förevarande 21 % efter orden »böter och viten, som här avses», tillades orden »eller i byggnadsordning föreskrivas».

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade en livlig erfarenhet av svårigheterna att enligt nu i ämnet gällande bestämmelser (1 kap. 4-4 % fastig- hetsbildningslagen) åstadkomma rättelse, då. förbud mot nybyggnad överträtts. Det medel, som stode till buds, vore tillgripande av handräckningsförfarande. Mången gång vore det emellertid så, att först då byggnadsföretaget vore helt eller delvis fullbordat, vederbörande myndigheter, nämligen allmän åklagare eller byggnadsnämnd, funne sig böra ingripa, om nu så överhuvudtaget skedde. Länsstyrelsen hade icke möjlighet att, om ett dylikt byggnadsföretag komme till länsstyrelsens kännedom, själv ingripa. Det vore icke heller ägnat att förvåna, om tveksamhet kunde uppstå, då det gällde att genomföra åtgärder, som kunde leda till spolierande av betydande ekonomiska värden och synner—

ligen hårt drabba vederbörande byggnadsföretagare. Resultatet bleve därför mången gång, att någon rättelse aldrig komme till stånd. Genom att straff- belägga överträdelse av nybyggnadsförbud —— såsom de sakkunniga föreslagit (32 kap. 21 å) — erhölles ett bättre och smidigare påtryckningsmedel än handräckningsförfarandet.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: I detta sammanhang fram- trädde en allvarlig olägenhet, som kvarstode från nuvarande lagstiftning. Allt för ofta såge den lokala byggnadsmyndigheten genom fingrarna med felande mot byggnadsförfattningarna. Det hade inträffat, att byggnadsnämnd även efter anmälan om det felaktiga förklarat sig ej vilja vidtaga någon åtgärd för rät- telse. Om då också vederbörande åklagare —— landsfiskalen på orten — förklarade sig ej vilja begära handräckning för rättelse, syntes själv—a länsstyrelsen stå maktlös vid utövande av sin övervakning över byggnadsverksamheten. Det syntes böra beredas en ytterligare möjlighet att få rättelse i sådant fall, antingen genom att även länsarkitekten finge rätt att begära Sådan handräckning, som avses i 2 mom., eller ook att länsstyrelse kunde förordna länsarkitekt eller annan person att vid behov fungera som »byggnadsåklagare», varmed då antoges kunna. följa automatisk rätt att erhålla handräckning, Det låge onekligen något haltande uti att länsarkitekten, om han vore byggnadsinspektör i ett litet sam- hälle, skulle kunna använda detta kraftiga medel för erhållande av rättelse men icke i den byggnadsövervakande verksamhet av högre ordning, som läns- arkitektverksamheten väl ändå vore.

Beträffande frågan, vilken böter skulle tillfalla, vore ju ej något att erinra, om byggnadskommunen sammanfölle med vanlig borgerlig kommun. Utgjorde byggnadskommunen däremot, som ofta nog vore fallet, en liten del av en kom- mun såsom t. ex. ett föreskriftsområde i ett hörn av landssocknen, vore det prin- cipiellt felaktigt att dessa böter skulle tillfalla moderkommunen. I regel intoge moderkommunen en rent av avog ställning till ett sådant samhälles ut- veckling och några ekonomiska uppoffringar till samhällets fromma förekomme så gott som aldrig. Ett sådant litet samhälle hade mycket svårt att finansiera även det obetydligaste företag. Ett fonderande av sådana bötesmedel att användas till samhällets byggnadsmässiga utveckling torde väl varken ur lagstiftnings- eller organis-ationssynpunkt möta några svårigheter.

22 %.

Kommunalfullmäktige i T ierp: Bestämmelsen om befogenhet för byggnads— nämnd att för särskilt fall förordna åklagare borde såsom olämplig och obe- hövlig utgå. Det stode givetvis nämnden fritt att vid behov hos länsstyrelsen göra hemställan om utseende av åklagare.

23 %.

Byggnadsnämnden. i Stockholm har uttalat sig rörande denna paragraf i sam- manhang med 8 kap. 8 %.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett lämpligt med en föreskrift, att om ingen klagat över byggnadsnämnds beslut om tomtindelning, det ej heller finge klagas över fastställelse, åtminstone ej, om alla vederbörande godkänt för- slaget.

24 %. Se härom de å sid. 189—208 återgivna yttrandena.

Lamtmc'iteristyrelsen: Uti 32 kap. 25 % hade intagits bestämmelser angående gode nnän. Paragrafen motsvarade 6 kap. 4 % i fastighetsbildningslagen. Såsom framginge av 6 kap. 15 å i sistnämnda lag gällde bestämmelsen endast stad, men ej köpingar och andra stadsliknande samhällen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid, såsom framginge av 32 kap. 27 %, även för varje samhälle och byggnadsområde å landet särskilda gode män utses. Någon an— ledning att utse särskilda gode män annat än för varje kommun, på sätt i 2 kap. 6 % jorddelningslagen föreskreves, syntes icke föreligga, så mycket mer som enligt förslaget till stad—sbyggnadslag gode män endast undantagsvis torde komma att biträda vid förrättningar enligt lagförslaget. De sakkunnigas för- slag hade väl tillkommit i något syfte att söka erhålla gode män, som vore mera bevandrade inom stadsplane- och byggnadsväsendets område än vad el— jest skulle bliva fallet. Inom municipalsamhällen och andra byggnadsområden torde emellertid förhållandena dock vara så likartade med landsbygdens och möjligheten att erhålla på nyssnämnda verksamhetsområde sakkunniga gode män mycket liten, varför behovet av den föreslagna anordningen torde kunna betecknas som skäligen uppkonstruerat. Av vad styrelsen förut framhållit angående stadslagstiftningens utsträckning till landsbygden följde, att jord- registersamhällen och områden, för vilka stadsplan skulle upprättas eller stads- byggnadsbestämmelser skulle tillämpas, under alla förhållanden borde ute— slutas från tillämpning av bestämmelserna.

26 %.

Lantmäteristyrelsen: Lantmäteristyrelsen hade icke något att erinra mot att rådhusrätt skulle vara. ägodelningsrätt i stad, där magistrat funnes. Där- emot måste styrelsen ställa sig synnerligen betänksam mot förslaget, att sär— skild ägodelningsrätt skulle anordnas för de inom en domsaga belägna stä— derna under landsrätt och stadsliknande samhällen och byggnadsområden å lan— det. Att särskilda ägodelningsnämndemän skulle för ändamålet behöva utses, syntes knappast kunna anses påkallat. Den synpunkt, som väl legat bakom de sakkunnigas förslag, att ägodelningsrätten skulle vid målens avgörande vara möjligast kvalificerad för sin uppgift, torde bättre tillgodoses genom att ägodelningsrätt, utsedd enligt jorddelningslagens bestämmelser, vid behov finge såsom sakkunnigt biträde tillkalla förutom överlantmätare även läns— arkitekt, då målets avgörande krävde särskild stadsplane- eller byggnadstek- nisk sakkunskap. Såvitt styrelsen kunde finna, skulle de sakkunnigas förslag endast medföra tidsutdräkt och ökade kostnader utan någon nytta samt ur organisationssynpunkt bliva tungt och besvärligt. Vad tidigare anförts angå— ende uteslutning från lagens tillämpning av jordregistersamhällen och byggnads— områden är landet gällde även här ifrågavarande paragraf.

Rådhusnätten och magistraten i Stockholm hava ej haft något att erinra mot att rådhusrätt, där sådan finnes, skall vara ägodelningsrätt i stad.

Magistraten i Hälsingborg har ansett det mindre lämpligt att annorledes än i samband med en bliv-ande processreform till annan myndighet överflytta den befattning med ägodelningsärendena, som nu tillkommer magistraten.

28 %.

Stockholms rådhusrätt har uttalat sig till förmån för förslaget att nia- gistraten skall äga utse två ledamöter jämte ersättare i byggnadsnämnd, var—

emot rådhusrätten ansett den magistraten tillagda befogenheten att yttra sig övfr förslaget till stadsarkitekt ligga väl mycket utanför magistratens upp- gl t.

Magistraten i Stockholm har tillstyrkt lagförslaget i fråga. om befogenhet för maglstrat att yttra sig över förslag till stadsarkitekt.1

29 %. Se under 19 kap. 2 % återgivna yttranden.

30 %.

Lantmäteristyrelsen: Uppmärksamheten borde fästas på de vittgående möjlig- heter 30 % i kapitlet medgåve, att i administrativ ordning utfärda ytterligare före- skrifter. De sakkunniga hade i sina motiv anfört exempel på synnerligen be- tydelsefulla frågor, som på denna väg ansåges kunna lösas. På grund av att däribland nämndes utfärdandet av bestämmelser angående ägomätning och kartläggning finge styrelsen i detta sammanhang erinra om att styrelsen i ut- låtande den 22 november 1924 över förslaget till mätningsförordning för rikets städer närmare utvecklat sin ståndpunkt angående dylika föreskrifter.

Vissa specialfrågor.

Kommunaltekniska föreningen: Inom föreningen hade framförts ett på— pekande om att det under vissa förhållanden skulle kunna vara lämpligt, att städernas myndigheter bereddes rätt att å fastigheter göra infästen för uppbä- randet av spänntråd för belysnings— och spårvägsändamål samt å. fastigheter anordna ledningar för brandtelegraf.

Denna detaljfråga torde enligt föreningens mening i vissa fall icke vara utan ekonomisk betydelse. Infästen för spårvägsledningar medförde sålunda, att stolparna kunde undvaras, varigenom ökat utrymme i gatan bereddes för ledningar. Ur estetisk synpunkt borde jämväl spårvägsstolparnas försvinnande vara en vinst.

Föreningen hade därför funnit det framförda påpekandet här böra omnäm— nas utan att därmed tag-a någon ställning till, huruvida stadganden i berört avseende lämpligen kunde i lagstiftningen införas eller i annan ordning fast- ställas.

Kamniai'r'ätten2.' I visst avseende torde bestämmelserna i kommunalskatte- lagen kunna komma att beröras av stadsbyggnadslagens stadganden. Genom- förande av generalplan medförde enligt 3 kap. betydande inskränkningar såväl i rätten att uppföra nybyggnad som i befogenheten att avverka skog. Hänsyn till dessa inskränkningar torde böra tagas vid bestämmandet av taxe- ringsvärdet å fastighet. De i 9 % kommunalskattelagen givna bestämmelserna om uppskattning av skogsmark och växande skog syntes mindre tillämpliga, då inskränkning i förfoganderätten över fastighet i följd av fastställd general— plan inträdde. Föreskrift om att hänsyn till sådana inskränkningar finge ta- gas syntes böra, då stadsbyggnadslagen trädde i kraft, införas i anvisningarna till sistnämnda paragraf.

' Sju ledamöter i magistraten åberopade vad rådhusrätten härutinnan anfört. * Se även under 31 kap.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: Det kunde ifrågasättas, att sådan ändring vidtoges i vederbörande stämpelförordning, att stads för- värv av gatumark befriades från stämpelavgift vid lagfart. Såsom skäl här- för anfördes, att gata, som utgjorde allmän trafikled och till sin natur vore nära jämförbar med gemensamt vägundantag, borde kunna även i stämpel- beläggningshänseende jämföras med järnvägar och gemensamma vägundantag, vilka. båda lagfores utan stämpelbeläggning.

Förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnadslagen.

Byggnadsstyrelsen: De sakkunniga hade grundat sitt förslag till stadsbygg— nadslag på förefintligheten av fullgod sakkunskap på stadsbyggnadsväsen- dets olika områden, och de sakkunniga. hade även angivit riktlinjer för in— lörandet av undervnsning i ämnet vid tekniska högskolan. Styrelsen, som i sin egenskap av den centrala statsmyndigheten på byggnadsväsendets, däri inbegripet stadsplaneväsendets, område länge erfarit olägenheterna av nu rådande brister i berörda avseende, hade vid flera tillfällen givit uttryck åt den mening, att behovet av en utbildad stadsbyggarekår vore ett oundgäng- ligt reformkr-av, som icke längre kunde tillbakavisas, och hade styrelsen i detta sammanhang föranstaltat om en undersökning av denna fråga och de åtgärder. som kunde befinnas erforderliga och lämpliga, och hade styrelsen för avsikt att i sinom tid i detta spörsmål till Kungl. Maj: t återkomma.

Men även om en rationellt ordnad undervisning i ämnet snart nog kunde komma till stånd, måste man i allt räkna med att det komme att dröja åt- skilliga år, innan en yrkeskår hunnit utbildas, .som i erforderlig omfattning skulle kunna fylla stadssamhällena-s behov av nödig sakkunskap. I betrak- tande av dessa förhållanden ansåge styrelsen, att de föreslagna tidsbestäm— ningarna kunde vara ägnade att bereda enskilda stadssamhällen vissa svårig- heter av beskaffenhet, varöver de själva icke alltid kunna råda.

Enligt 3 % första stycket skulle för byggnadskvarter, där ej erforderliga bestämmelser angående kvarterens utnyttjande blivit av Konungen fastställda, förslag till sådana bestämmelser så snart ske kunde uppgöras och senast inom fem år, sedan stadsbyggnadslagen trätt 1 kraft, hava 1 vederbörlig ordning underställt—- Konungens prövning. S_tyrelsen hade för sin del intet att invända mot denna tids- begränsning 1 och fö1 sig. Givetvis måste det anses önskvärt, att stadssamhällena snarast möjligt efter lagens ikraftträdande komme i åtnjutande av de fördelar, som det nya bestämmelseinstitutet avsåge att tillgodose, och en tidrymd av fem år för upprättande eller komplettering av stadsbyggnadsbestämmelser inom stadsplanelagda. områden torde nog också i allmänhet få anses vara tillfyllest. Men fall kunde ju tänkas, då. svårigheter av ett eller annat slag, bl. a. brist på tillgänglig sakkunskap, skulle kunna giva anledning till sådana förse- ningar, att ett stadssamhälle icke inom föreskriven tid medhunne det utrednings— arbete, som krävdes för uppgörandet av sakliga och för samhällets byggnads— utreckling väl lämpade byggnadsbestämmelser, och under sådana förhållanden måste det därpå följande byggnadsförbudet kännas nog så besvärande. I varje fall måste det anses vara synnerligen angeläget, att icke allenast tillräcklig tid analoges för själva utredningsarbetet, utan att alla parter, såväl stadens myndig- heter som de enskilda fastighetsägarna, gåves tid att grundligt sätta sig in i de olika. bestämmelseförslagens rätta innebörd, innan dessa antoges och under-

ställdes för fastställelse. Stadgandet i 3 % tredje stycket, att Konungen må kunna medgiva. längre tid än fem år för upprättande av stadsbyggnadsbestäm— melser inom område, vilket vore helt eller till större delen på ett bestående sätt bebyggt, borde därför utsträckas att även gälla andra i .större eller mindre ut- sträckning bebyggda områden. Likaledes borde till 4- % andra stycket fogas; det tillägget, att Konungen må för särskilda fall medgiva tillstånd till utökning av den för byggnadsordnings underställande begränsade tiden, ett år efter lagens ikraftträdande. Det kunde nämligen ifrågasättas, huruvida det icke i många fall kunde visa sig lämpligare, att utredningsarbetet fö1 byggnadsbestämmellser— nas upprättande föreginge upprättandet och nedskrivandet av byggnadsordn ing— ens bestämmelser.

Stadsförbnndets beredning: De sakkunnigas förslag i sin helhet ställde uttom- ordentliga krav på de kommunala och statliga myndigheterna. Ej minst i för- slaget till promulgationslag syntes de sakkunniga icke hava tillräckligt beaktat gränserna för det lämpliga och möjliga.

Vidkommande stadsbyggnadsbestämmelserna skulle en tidsbestämmelse, så- dan som de sakkunniga föreslagit, om den verkligen skulle tillämpas, verka mycket olämpligt. Att på sådant sätt som här avsåges röra. särskilt i de redan bebyggda kvarteren vore ytterst känsligt och måste göras med mycken urskill- ning. lngripandena borde ske så småningom och med begagnande av efter hand inträffande situationer. Skulle saken forceras, torde resultatet näppeligen kunna bliva annat än att en del utdrag ur äldre byggnadsstadga och byggnadsordning omarbetades till stadsbyggnadsbestämmelser, därmed fastlåsande utvecklingen i det läge, som man vel-at komma från. Bäst syntes vara, att någon tidsbestäm— melse med hä1 förevarande syfte icke infördes i lagen.

Samtliga de av de sakkunniga föreslagna påföljderna syntes olämpliga och borde utgå.

I förslaget till promulgationslag upptoge de sakkunniga vidare en del före- skrifter med anledning av i städerna redan gällande bestämmelse1 angående bestridande av kostnad för gatuanläggning. Beredningen förordade 1 stället fö1 dessa föreskrifter en bestämmelse i enlighet med stadsplanelagskommitténs för— slag av innehåll att vid vad i stad i förevarande avseende redan gällde skulle förbliva, intill 'dess annorledes bleve stadgat i den i lagen angivna ordning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i denna del anslutit sig till stadsförbun dets beredning.

Kmnmunaltekniska föreningen: Föreningen anslöte sig till förslagets huvud- princip, att särskilda .stadsbyggnadsbestämmelser borde efter hand fastställas för samtliga byggnadskvarter, men ville ifrågasätta lämpligheten av att angiva viss tid, inom vilken förslag till dylika bestämmelser skulle vara underställda Kungl. Maj: ts prövning. Det syntes vara angeläget, att dessa nya bestämmelser på ett smidigt sätt anpassades efter lokala förhållanden, vilket lättast torde kunna ske genom att så småningom vid behov exempelvis i samband med ny— byggnad reglera bebyggandet kvarter efter kvarter. Om emellertid en viss maxi— mitid härför kunde anses nödvändig, vore det av vikt, att denna tid ej tillmättes allt för knapp. Föreningen funne det nämligen förenat med betydande svårig- heter att inom begränsad tid kunna för äldre, redan bebyggda stadsdelar, särskilt i de större städerna, utarbeta detaljerade stadsbyggnadsbestämmelser i enlighet med lagförslaget. Ett införande i byggnadsordningarna av generella bestäm— melser rörande gårdsrums storlek och byggnads höjd, motsvarande 23, 24, "25, 26 och 28 %% i nuvarande byggnadsstadga, att gälla., intill dess nya stadsbygg-

nadsbestämmelser bleve fastställda, funne föreningen böra tagas under över- vägande.

Det måste förutsättas, att de nya stadsbyggnadsbestämmelserna skulle utarbe- tas i samråd och efter underhandling med vederbörande fastighetsägare. För de störn'e städerna innebure detta åliggande ett så betydande arbete, att föreningen icke ansåge det vara praktiskt genomförbart att inom så relativt kort tid som fem år slutföra detsamma. Föreningen hade därför, om överhuvudtaget någon tidslbegränsning kunde anses nödvändig, funnit sig böra påyrka en utsträckning av dlen föreslagna tiden till minst 10 år.

Sitockholms fastighetskontors gaturegleringsandelning: Avdelningen ansåge fullgörandet av stadgandet i 3 % för Stockholms del vara ogenomförbart på fem år. då. dylika byggnadsbestämmelser rimligen ej borde uppgöras ensidigt av staden utam respektive 1 OOO-tals fastighetsägares hörande. Ett så kraftigt ingripande i gällande förhållanden torde i varje fall böra föregås av förhandlingar med fastighetsägarna, innan Kungl. Maj: ts fastställelse utverkades, eventuellt mot vederbörande fastighetsägares bestridande. En tid av 10 år torde vara det minsta som krävdes för stadgandets fulla tillgodoseende.

F'astighetsdirektören Hasselquist: Vid utarbetandet av bestämmelser, avsedda att förmedla övergången från en lagstiftning till en annan, syntes man särskilt böra, beakta tvenne synpunkter. Det gällde nämligen att å ena sidan få övergån- gen så snabbt som möjligt genomförd, så att det mer eller mindre interimistiska övergångsstadiet ej i onödan uttänjdes, och att å andra sidan ej skapa allt för stona svårigheter för övergångens genomförande.

I kritiken gjordes gällande, att de utmätta tidsfristcrna vore för knappt till— tagna och att sålunda den sistnämnda synpunkten ej skulle vara tillfredsställande beaktad av de sakkunniga. Hasselquist ville rörande detta fästa uppmärksam- heten på att det vid genomförandet av den ifrågasatta lagstiftningen givetvis icke komme att föreligga samma svårigheter inom alla kommuner. Om t. ex. Stockholm behövde 10 år för att genomföra någon detalj av stadgandena, vore detta intet som helst skäl för att andra kommuner, som exempelvis kunde 'be— räknas behöva bara hälften av denna tid, också skulle hava samma tid på sig som Stockholm. Tvärtom vore det givetvis ett intresse, att varje kommun för sig genomförde övergången så snabbt som möjligt, och detta syntes bäst kunna ske på så sätt, att tidsfristerna ej tilltoges allt för spatiöst men att, där godtagbara skäl därför förelåge, dispens meddelades de kommuner, som därav vore i behov. Då promulgationslagens dispensbestämmelser i här berörda avseende vore något snävt formulerade, borde måhända därvidlag justeringar vidtagas.

Ett stort antal av övriga i ärendet hörda myndigheter har hemställt om av- sevärt längre övergångstid.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona: Det saknades skäl för bestämmelserna i 4 %, att den första byggnadsordningen skulle fastställas av Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen finge anses fullt kompetent att med biträde av länsarkitekt be- döma hithörande spörsmål. I allt fall vore ej bestämmelsen om tvångsfaststäl- lelse lämplig, då det ej funnes anledning antaga, att städerna ej skulle lojalt ställa sig till efterrättelse en tillräckligt tillmätt tidsfrist.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län har uttalat enahanda mening som stadsmyndigheterna i Karlskrona.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det egendomliga kunde inträffa, att läns- styrelsen kort efter det Kungl. Maj: t jämlikt 4 % fastställt en byggnadsord— ning kundé efter beslut av stadsfullmäktige vidtaga hur vittgående ändringar som helst i den av Kungl. Maj:t fastställda byggnadsordningen. Det kunde

ifrågasättas, om någon större enhetlighet stode att vinna, så vitt skiftande som förhållandena vore och måste bliva i samhällen av de mest olika storlekar och naturförhållanden. Möjligen skulle målet eller största möjliga enhetlighet kunna vinnas genom utfärdande genom Kungl. Maj: t av normalbestämmelser för bygg— nadsordningar.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten ?" Göteborg: I 16 kap. 2 % första stycket stadgades generellt, att byggnadsordning skulle antagas av stads- fullmäktige och fastställas av Konungens befallningshavande; detta emedan »K. B. med biträdande av länsarkitekten bäst torde kunna bedöma ortsförhål- landena». Enligt andra stycket i samma paragraf samt 4 % i promulgations— lagen, föreskreves, att den första byggnadsordningen skulle fastställas av Ko— nungen, emedan, som i motiveringen framhölles, »de nya byggnadsordningarne böra granskas i ett sammanhang och de lokala författningarna från början böra erhålla en i förhållande till den nya lagen formellt riktig avfattning och att en önskvärd enhetlighet icke brytes av andra än sakliga skäl». En viss motsägelse torde ligga i dessa bägge motiveringar. För såvitt den sistnämnda motiveringen skulle vara av särskild betydelse vid de första byggnadsordningarnas faststäl- lande, vore det fara värt, att den varje stads egenart, som skulle ges uttryck i byggnadsordningen, och som i första motiveringen toge sig uttryck, skulle trängas i bakgrunden. Med detta ifrågasattes, huruvida det vore nödvändigt att överflytta fastställandet av den första byggnadsordningen till Kungl. Maj:t och om icke den åsyftade enhetligheten kunde vinnas på annat sätt, exempelvis genom utfärdande av råd och anvisningar för byggnadsordningens uppgörande. Säkerligen skulle målet lättare vinnas genom en sådan anordning och hänsyn till enhetligheten kunna ernås redan vid byggnadsordningarnas utarbetande.

Stockholms byggnadsförening: Kommunernas självbestämningsrätt skulle hävas i vad avsåge byggnadsordningarna, vilka i vissa fall skulle fastställas av Kungl. Maj: t efter byggnadsstyrelsens hör-ande. Någon olägenhet av nuvarande anordning hade dock icke försports, varför en ändring torde vara opåkallad. Det skulle dock med hänsyn till enhetlighet i de grundläggande delarna vara önskvärt, att genom Kungl. Maj:ts försorg en mönsterbyggnadsordning till kommunernas ledning bleve utarbetad.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I 6 % föresloges, att i vissa fall frågan om lov till byggnadsföretag skulle underställas länsstyrelsens prövning. Med hänsyn till stadsbyggnadsbestämmelsernas omfattning vore det antagligt, att det så- lunda ifrågasatta underställningsförfarandet skulle bliva avsevärt betungande för såväl de enskilda som för länsstyrelserna.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Trälleborg: Det i 8 % intagna stadgandet att vid tillämpning av 14 kap.:vs bestämmelser om gatu- kostnadsbidrag inom område för nu gällande stadsplan skälig hänsyn skulle tagas till omfattningen av den skyldighet, som i ifrågavarande hänseende tidi— gare åvilat fastigheterna, torde under en mycket lång följd av år i städer som Trälleborg, där gatukostnadsbidraget vore mycket ringa samt det stadsplane- lagda, obebyggda området mycket stort, verka därhän, att bestämmelserna om gatukostnadsbidrag bleve skäligen illusoriska. stadgandet torde därför böra utgå.

Drätselkammarens i. Gävle kommitté: I 8 % av promulgationslagen vore bl. a. föreskrivet, att beträffande stadsplan, som vid tiden för stadsbyggnads- lagens ikraftträdande vore gällande, skulle i fråga om fastighetsägares skyldig— het att utgiva ersättning för gatumark och bidrag till gatas anläggning lända till efterrättelse vad förut varit gällande. där ej staden om annat gjorde fram—

ställlniing. Huruvida denna bestämmelse fortfarande bleve tillämplig för del— område inom dylik stadsplan, för vilket ändring av planen genomförts efter lagens tilllkomst, syntes efter förslagets ordalydelse ej vara fullt klart. Då emellertid en partiell ändring av den bestående stadsplanen icke torde böra, för det om- råde ändringen gällde, medföra ett upphävande av de äldre, för stadsplanen i dess helhet gällande bestämmelserna om gatukostnadsbidrag, så torde den nyss anför-da, i promulgationslagen 8 % intagna bestämmelsen lämpligen böra om- formuleras förslagsvis på det sätt, att de inledande orden: »Beträffande stadsplan, som vid tiden för stadsbyggnadslagens ikraftträdande är gällande», ersattes med: »Beträffande område, för vilket stadsplan vid tiden för etc.».

Så länge stadsplaneområdet i Gävle bibehölles vid sin tidigare givna ut- sträckning, kunde staden, på grund av nämnda bestämmelse i promulgations- lagen, utan olägenhet vidhålla hittills gällande föreskrifter om kostnadsbidrag till gatas iordningställande, och stadsbyggnadslagens bestämmelser i ämnet bleve i dylikt fall utan betydelse för staden, därest innebörden av desamma för— utsattes bli i enlighet med den nu antydda formuleringen. Annorlunda torde saken ställa sig, i och med att stadsplan efter lagens tillkomst utlades över nya områden, vilka då också bleve underkastade lagens bestämmelser om gatu- kostnadsbidrag. När så skedde vore det sannolikt, att staden skulle finna sig föranlåten att beträffande äldre, stadsplanelagt område häva de förutvarande bestämmelserna och även för sådant område föranstalta om tillämpning av de nya, lagenliga bestämmelserna, för att därigenom enhetliga normer för fastig- hetsägarnas bidragsskyldighet bleve gällande överallt inom stadsplaneområdena. Ur denna synpunkt bleve de nya lagbestämmelserna i berörda hänseende förr eller senare av betydelse för staden.

Municipalnämnden och byggnadsnämnden i Svartöstaden: Det kunde ifråga- sättas, huruvida ej för samhällen med Svartöstadens karaktär vissa övergångs- bestämmelser borde lagligen fixeras. Detta samhälle hade, troligen i likhet med ett flertal inom landet, genom en storartad industri uppkommit rätt hastigt (i början av 1900), och hade såsom grundval för bebyggelsen legat en jorddel— ningskarta med 10 meters gator och rektangulära kvarter. Bebyggelsen (endast 11/2- och ett fåtal 2—vånings trähus), huvudsakligen ordnad i gatulinjen med ordinära uthusbyggnader i tomtgräns, vore rätt värdefull. Att vid fastställande av stadsplan för dylika samhällen vara i avsaknad av övergångsbestämmelser beträffande gatubredder etc. torde verka hämmande och medföra obehagliga ekonomiska konsekvenser för mindre bärkraftiga samhällen.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å. landet.

19 KAP.

Länsstyrelsen i Gotlands län: De föreslagna ändringarna i 19 kap. 1 % inne— bure en given förbättring. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke till ytter- ligare komplettering föreskrifter borde givas ej mindre därom att, för det fall att styckningsplan omfattade mer än en ägares mark, det skulle åligga veder— börande förrättningsman att i samband med upprättande av sådan plan jämväl framlägga förslag till fördelning av kostnaderna för planens upprättande, än även därom att vederbörande markägare skulle, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gällde i fråga om stadsplan eller tomtindelning, beredas tillfälle att yttra sig över berörda planer innan fastställelse å desamma meddeladles.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen ville bestämt avråda från ett återinförande av länsstyrelsens befogenhet att förordna om upprättande av styck- ningsplan såsom villkor för avstyckning. Kontrollen över att jordstyckmingen på landsbygden, där så erfordrades, bleve reglerad genom styckningsplaner borde lämpligen ankomma på de myndigheter, som handlade och prövade av— styckningsförrättningar på landsbygden, nämligen lantmätare och ägodelnings- rätter. En dylik kontroll bleve smidigare och efter förhållandena bättre :avpas— sad, då just i samband med avstyckningsförrättningar erhölles tillförlitligt ma- terial för bedömande, huruvida förutsättningar för styckningsplans upprättande förelåge.

Öcerlantmätaren i Västmanlands län: De sakkunniga hade föreslagit en del ändringar i och tillägg till nu gällande bestämmelser angående upprättamde av styckningsplan. På detta område härskade för närvarande ett visst osäkerhete— tillstånd, beroende på olika uppfattningar, dels när förhållandena vore sådana, att styckningsplan borde upprättas, dels ock angående samma plans innehåll. De sakkunnigas ändringsförslag syntes icke medföra någon förbättring där- vidlag. Det vore synnerligen önskvärt, om mera preciserade föreskrifter i berörda tvenne hänseenden kunde meddelas. Vad den första frågan beträffade skulle helt säkert vara lyckligast, om länsstyrelsen, efter att å för ändamålet Stocken— vis anordnade sammanträden eller genom överläggning med å kommunalstämma för varje socken utsedda delegerade eller på annat sätt hav-a hört jordägarna. bestämde, inom vilka områden inom länet styckning skulle grundas å på förhand uppgjord plan. Uppspinade nya tätbebyggda områden efter det länsstyrelsen meddelat sitt förberörda beslut, torde länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande markägare, lantmätare, ortsmyndigheterna, landsfiskal eller länsarkitekt; böra. upptaga frågan till behandling för denna ort. Utom det att berörda ovisshet an- gående föreskrifternas tillämpningsområde på detta sätt skulle bliva bragt ur världen, medförde detta arrangemang även den stora fördelen, att frågan om plan icke, som nu i regel vore fallet, bleve aktuell genom en viss avstycknings- eller avsöndringsförrättning. Den förrättning, som vore anledning till planfrågans uppkomst, finge nämligen vila i avvaktan på planens uppgörande och godkän- 1nande, vilket för sökanden kunde medföra stora olägenheter och ekonomiska för- uster.

I avseende å styckningsplans innehåll vore önskvärt, om vederbörande myn- dighet ville utfärda ett eller flera formulär för plans upprättande. För när— varande spårades från vissa håll en tendens att ställa samma fordringar på en styckningsplan som å en stadsplan, varför skillnaden mellan plan enligt 19 kap. 1 % JDL och plan enligt 1 kap. 42 % FBL (eller 21 kap. 1 % av stadsbygg- nadsförslaget) de facto inskränkte sig till en fråga om sättet för plans god- kännande, respektive fastställande. Av förarbetena till jorddelningslagen och till 1926 års lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring syntes emellertid framgå, att detta icke varit lagstiftarens mening.

Svenska teknologföreningen: Enligt 19 kap. 1 % lagen om delning av jord å landet finge avstyckning i vissa fall ske allena-st i enlighet med av Konungens befallningshavande godkänd plan för fastighetsbildningen inom det till avskil- jande ifrågasatta området. Under det att annan än lantmätare blivit behörig att upprätta plan skulle enligt 5 % av samma kapitel själva avstyckningsförrätt— ningarna enligt planen förrättas av lantmätare. Vid behandlingen i riksdagen —— 1926 års riksdag — av berörda lag beslöt första kammaren bifalla ett yr-

lcandge av innehåll, bl. a., att befogenhet att företaga' avstyckningar av ifråga- varamde natur skulle tillerkännas även annan person än lantmätare, såvitt han ägde behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad. Beslutet fattatdes efter en livlig debatt, i vilken till förmån för yrkandet direkt eller indircekt uttalade sig flera talare. På grund av andra kammarens beslut i frågan, vilkett beslut gick i motsatt riktning mot det av första kammaren fattade, er- höll 55 % efter sammanjämkning den lydelse, stadgandet i fråga nu äger.

I mnderdånig skrivelse den 11 februari 1928 hemställde Svenska teknologför- eningsen, att Kungl. Maj: t ville i proposition till om möjligt 1928 års lagtima riksdlag förelägga riksdagen ett förslag till sådan ändring av 19 kap. 5 % jord- delnimgsl-agen, att behörighet för annan person än lantmätare att förrätta av- styckningar på landet bleve, därest han ägde behörighet såsom mätningsman i stad, utsträckt till att avse jämväl avstyckningar inom område, för vilket funnres av Konungens befallningshavande godkänd plan, varom i 1 % av 19 kap. jorddlelningslagen stadgades. Till stöd för denna hemställan anförde teknologför- eningen bl. a.: »Redan — — har framhållits det egendomliga i att ingemjörer med behörighet såsom mätningsmän i stad skulle vara behöriga att upprätta planer för avstyckningar enligt 1 % 19 kap. jorddelningslagen, men ej belhöriga att verkställa själva avstyckningarna enligt dessa planer. Uppenbart är, av vilken betydelse dessa planer äro för ett blivande samhälles gestaltning i ekomomiskt och stadsplanetekniskt avseende. Åtskilliga frågor i dessa hänse- endem måste vid uppgörandet av sådana planer tagas i övervägande, varvid krävas stadsplaneteknisk sakkunskap, som i regel ej torde förefinnas hos lant- mätare i samma grad som hos väg— och vattenbyggnadsingenjörer med hög— skolezbildning. Att dessa ingenjörer icke skulle vara behöriga att verkställa av- styokningarna enligt de planer de själva uppgjort, synes även för sakägarna oförmånligt, då dessa, om de vända sig till annan än lantmätare för planens upp— rättande, måste för avstyckningarnas verkställande vända sig till lantmätare. Att sakägarna härigenom komme att drabbas av onödiga kostnader synes up- penbzart. Skulle sakägarna äter för undvikande av dessa kostnader vända sig till lantmätare jämväl för planens uppgörande, skulle det kunna inträffa, att sak— ägaren anförtrodde detta uppdrag åt en med detsamma ej förtrogen person; och under alla omständigheter skulle för lantmätare härigenom skapas på. det före— liggande området en monopolställning, som ur ingen synpunkt torde kunna för- svaras. Beträffande de ifrågavarande mätningsmännens kompetens i mätnings- tekniskt avseende kan densamma icke underkännas, då de ju skulle äga behörig— het såsom mätningsmän i stad.»

Då de sakkunniga ej beaktat nu berörda fråga, som på det närmaste samman— hängde med stadsbyggnadsväsendet —— en styckningsplan enligt 19 kap. jord— delningslagen kunde i många fall komma att bilda underlag för ett kommande stadsliknande samhälle —— finge föreningen föreslå, att 5 % av 19 kap. jord- delningslagen ändrades på sätt teknologföreningen i sin ovanberörda skrivelse antytt, ävensom att denna ändring vidtoges snarast möjligt och, om ej tidigare, så dock åtminstone i sammanhang med att beslut om ny lagstiftning rörande byggnadsväsendet i städer och stadsliknande samhällen fattades.

Förslaget till lag om ändring i vissa. delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

35.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vid anläggande av väg vore det ofta en mängd faktorer som spel-ade in. Att då låta en eventuellt befintlig plan erhålla den avgörande betydelse, som nu ifrågasatts, vore mindre lämpligt. Å andra sidan vore det uppenbart, att det vore till fördel, om vägen kunde läggas så, att planen främjades. Detta borde dock icke få ske på andra lika berättigade intressens bekostnad. Därför syntes den inskränkning böra göras i stadgandet, att vägen skulle få den ifrågasatta sträckningen endast under förutsättning att så lämpligen kunde ske.

4 %.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län har framhållit nödvändig- heten av att, innan bidrag av allmänna medel till mera betydande vägförbätt- ring, vägomläggning eller nybyggnader beviljades, undersökning gjordes om den föreslagna vägsträckningens lämplighet ur stadsbyggnadssynpunkt.

m nkwte

"gj .

.. , = . " ' 3/ . ' v 43". ' A'V :: ; ' (Siffrorna-inom klammer beteckna utredningarna: nummer i" en kronolgiekä förteckningen.) .Ailmiin lagstiftning. konsum-lng. Fången-d. Fant egendom. 'Jordbruk med binär-ingar.

Förr-ul? till omorganisation av rätteobducentväsendet m. m. Räägöfälse för de eckleeinetlke boställen. 6. Kopparberg:

- . 11 ' , -- _ _

' ZLegberedningene förelåg ang. vissa intemationelle rättaför- Utredning beträffande centralanstalten; för försöksväeendet " .hdilenden..i.Förelog till konvention mellan Sverige, Dan- , på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruks; ' m_nrk, Finland och Norge innehållande internationellt pri- undervisning»; inbördes ställning. [19] , __ . 'veträttsllgo bestämmelser om äktenskap, adoption och för- Betänkande ang. primär jordbruks- och skogskredlt. [56]

_- ". myndersknp m. m. [12] 2. Förslag till konvention mellan , _ . ' ' i. Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av Vattenväsen. Skogsbruk. Bergum-uk.

. -' underhållabidmg m. m. [18] — . . . i .. . . .. _ . Betänkande ang. statens medverkan för vinnande av ökad Legberedn agens forslag till revrsmn av mdebalken 8 ek prod en å visso marker. [27] ; Förslag till lag om testamente m. m. [22] , ,, _ . " . "Yttranden "av häradshövdingar och rådhusrätter över procees— Betenkende "& etetsiån ml kommuner for Inköp av Skog!— ' mark i VIBEB. fe11.- [84]

( !

"kommissionens betänkande ang. rättegångsväsendets om- ]

" bildning. [25] ' . * _Eöfber'ednude utkut till smiling. Falsk förklaring. Falsk Industri. 4 . angivelse m. m. [26] . ' ! *Yttrailden i anledning av betänkande aug. ordnande av - Handel och sjöfart. 1

_ '_yirna ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid ge— '_"— nomförande av den ifrågasatte rättegångsreformen. 1. (Hov- * —'riitter, nedre juetitierevieionen, justitiekanslern, härads-

. höVdingal'J [80] 2- (Rådhquäml'v Vi!” centrala verk, Betänkande och förslag engfvissu. ekonomiska epölrmkl be-ii

Kommunlkationevlisen. i

länsstyrelser, vissa sammanslutningar.) [31] rörande enskilda järnvägar. [2] * Fötslag'tlll ändringar 1 lagstiftningen om ratt tlll Ditam Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. " 0011 konstnärliga verk. [87] . m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till _. Sammandrag av yttranden over 1928 års sakkunnigbetän— stadga om tredken & vägar och gator. [16] . — - _ _, kandegned forslag tull stadsbyggnudslas och författning” Betänkande med förslag rörande understöd åt den civila .. — -' ' som darmed hava samband. [38] iuftfnrten. [21] f-_;,_ .Statsförfattnlng; Allmän statsförvaltning. Bank-. kredit- och penningväsem ' ' i ' Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska före- Komnmnalförvaltnlng. ' , ningen rätt att driva inlåningsrörelse. [15] _ _ Statens och kommunernas nnanevlisen. * _ 'Försiikrlngsväeen. fBetänkunde ung. rationell skattenppbörd. [17] Betänkande och förslag ang t » .. . . . . ryggonda av hos enskild nr- ' , Nääs till tlllempnlngsforeekrifter till tulitaxeforordnlugen. betsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. [3] » . * * , . l " ' ',Btutskontorete utlåtande åili fråga om grunderna för den olika * , ] » _ . _ verk och myndigheter ggnnde placeringen av statsverkets 'ko _ ' . _* l - - _ jam/admin hörande fonders kapitel. [35] Kyl ggg; ($iilin; ';l'ävlfiågf'use" ] i ' i ' ' ]Polltl. ' Utredning och _fdrelag rörande etudleunderetöd åt lärjungar ; _Betliukande—med förslag till lagstiftning om åtgärder mot 35. [sätena läroverk och med dem Jomiörilge. läroanstnl- ' ; Jams" En?” åtgärder mot Malö" hvem *" Samhälls- Utredning och förslog rörande praktisk lärarkurr för blivande * ,e lig'art. 9] - ' u " . n. - ' _ ; Bätänklmde med förslag till lagstiftning om elkoholietvård. gäng—vga?? allm nun läroverken m undervisningenn ' [29] — Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens

. ' ordnande. [20] , . Socialpolltlk. Utredning av vissa frågor rörande tillämpningen" av 1927 års

* i ' "åk 1 & _ . 4 ' skolorganisation m. m. [32] '

'- åxå?:äåuåttfågg Bäggemå13å52åå$ 11:93:- Egl] Utredning rörande allmänna läroverk för flickor m. m. * ' m . [se] .

* Betänkande aug. moder-eko. dd [28] , Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prijs- ' * tex-skapets avlöning och förvaltningen av den därtill en-

__ . __...v _ _ I.: _ Anm.;

.. .", . iHälso- och sjukvård. slagna egendomen. ' Del 1. [39] Del ?. Bilagor. [40] ,'Beriittelse rörande studier i,viesd elnnessjukvårdsfrågor — ' särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet —— i Danmark, - Försvar-Sviiden. '» — h ' . , ' ' ' ' Tyskland, Holland oc Schweiz [7] / Förenkling av organisationen så. dottons stationer m. m. Vissa

Betänkande med förslag till steriliseringsiog. [14] _ Förslag till lag ang. bekämpande av smittsamma husdjure- ._ i sjukdomar (epizootilng) och förordning med närmare före— ' skrifter eng. bekämpande av smittsamma husdjurssjuk- '! ' domar (epizootlförcrdning). ' [18]

byggnadsarbeten m. m. vid nattens station i Stockholm. ] (Supplement till del 8. Lokalt-ragor.) [1] ' 1928 års tjänatesukkunnigaa utredning och förslag i fråga om underofdcerarnae tjänsteställning. [8]

,." ' ' , Allmänt nurlngsvllsen. Utr-[koi ärenden. Internationell rätt- ' . " .? F * ' » ' . ' ». : ( O ,.

Stockholm 1980. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 300164