SOU 1929:38

Sammandrag av yttranden över 1928 års sakkunnigbetänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband

N 4-0 (;(

nå (—

- CD u,

&( 4, [01%

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENQOFFENTLIGAUTREDNINGAH1929: 38 ' * _ JUSTITIEDEPABTEMENTET '—

SAMMANDRAG

'” ÄV YTTRANDEN övpu , 1928 ÅRS SAKKUNNIGBETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

'STADSBYGGNADSLAG

' * 0011 FÖRFATTNING'AR, SOM DÄRMED HAVA SAMBAND ,

SNT Ojc K H,VO,L _M '1 9 2 9

436. Betänkande med förslag till förordning om motorfordon

&

seamaster förslag till förenkling .." organisation .oeh förvaltning ii. nottaus stationer och varv samt _örlogs-

depån i, Göteborg. Vissa byggnadsarbeten in. m. vid not-. - .thnsjtation i Stockholm. (Supplement till »del 3. Lokal- ..frågor.) Beckman. 30 s. Fö. ' ' , Betänkande och förslag angående vissa'skonomiska spörs- : vmal'bötörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. %. '!Betänkandeloch förslag angående tryggande av hos en— " —__ xskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pen-

sion. Norstedt. 92 s. Ju. .

'_4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren11911—1925.

"_ Tiden. 529 s. Fi. . Redogörelse för de ecklesiastika boställena; 0. Koppar- bergs län. Av Henrik Bovin. Beckman. .lij, 718 s”. E.

— 6. Utredning och förslag rörande studiennderstöd åt lär-

jungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14*pl. E. .;Be'rättélso rörande studier i "vissa sinnessjukvårdsfragor —_-' särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet i Dan- mark, Tyskland. Holland och Schweiz. Norstedt. 111 s. S. 8. 1928 års -tilinstesakknnniga.s utredning- och förslag i _ *frå'ga oim'underofliceramas tjänsteställning. Fahlcrantz. "90" s. ö.: , —_ * jBetiinkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. ' :10.,,Utredning och förslag rörande praktisk lärar-kurs för

' 'zbliv'an'de lärare vid» de allmänna läroverken m. ii. ,' dervisningsanstalter. Norstedt. 116 5. E. 11. Eörslag till "omorganisation 'av rättsobdncentväsendet m. m. Norstedt. 66 s. 1 karta. S.

ull-_

fl—Z; Lagberedningens förslag angående vissa internationella

riittsförhållanden. Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande in- . ternationellt privaträttsliga, bestämmelser om äktenskap. adoption och förmynderskap m. m. Norstedt. 180 s. Ja.

1. Förslag till konvention mellan

lli. lagberedningens förslag angående vissa. internationella .. "rättsförhallanden. 2. Förslag till konvention mellan Sve—

rige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning " - av underhållsbldrag m. m. Norstedt. 59 s. Ju.

_Betänkaåde med förslag till steriliseringslag. Beckman. . "111 s. . . * ' ' lli; Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska

,- föreningars r'dtt att driva inlåningsrörelse. Marcus. 39 s.

m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt ,till stadga om traiiken & vägar och gator. Marcus. 305

17. "Betänkande angående rationell skatteuppbörd. Marcus.

* 1334 s. & utkast till'bla'nketter. Fi. 18. " Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma hns- djnrssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare _ _föreskritter angående bekämpande av smittsamma hus- " _ 'djurssjukdomar (epizootiförordning). Norstedt. 154 5. Jo.

tfn-Q' Utredning beträffande centralanstaltens för försöksvär

;, sendet på jordbruksområdet och en Blivande högre lant- ' . 'bruksnndervisnings inbördes ställning. Norstedt. 174 s.

_ 1'28 skiss'ritningar. Jo. '

__21. 22.

28.

4.

ao.

., tredningnoch-förslag rörande låtmateriundernsdingens *Zordnande. _ ,_ , ' " , , 'Betäukande och ”förslag rörande understöd åt den civila

Marcus." 120 6. 'Jo.

luftfarten. Beckman. 198 8. ' K. , Lagberedningens förslag till revision avilirvdabalken. il. Förslag till lag om testamente m.»:n. Norstedt. (2), 448 s. u. Förslag , till tmlimpningsföreskrifter till- tnlltareför- ordningen med motivering jämte utkast till anvis- ningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 721s. . ' Betänkande angående'en reformerad sjukförsäkring rn. m Beckman. vi, 99 s. S. » " .Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätterlöver' pro— ' '

ccsskommiseionens betänkande angående röttegångsväsen- dets ombildning. Norstedt. iv, 825 s." Ju.

Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. Förberedande utkast till strafflag. Speciella 'delen. 8. Av J . G.W.Thyrén. Lund, Berling. ')17 s. 111. Betänkande angående _statens medverkan för vinnande av gkad skogsproduktiön å. vissa marker. Marcus. 120 o. Betänkande angående moderskepsskydd. Norstedt. 213

s. . . Betänkande med förslag till lagstiitning om alkoholist-

. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande" .

' nm. Om särskild tryckort ej angivas, iir tryckorten Stockholm.

_vård. Marcus. 126 s. S. av. vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden v'rd . genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 1. (Hovrätter, nedre justitierevisionen, justitiekanslern. haradshövdingar.) Norstedt. V, 3040!) s. "Ju. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande. av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångar-eremiten.— 2. (Rädhusrätter, vissa centrala verk.- länsstyrelser. vissa? sammanslutningar.) Norstedt. v, 431 s. Ju. # - Utredning av vissa [frågor rörande tillämpning av 1927 års skolorganisation. '— Norstedt- 45 5. 'E: Utredning rörande allmänna läroverk för dickor m. m. Norstedt. 108 s. E. . ' , Betänkande angående statslån till kommuner för inköp av skogsmark i vissa fall. Marcus. 95 s. Jo. Statskontorets utlåtande i fråga om grunderna för den olika verk och myndigheter huggande placeringen av statsverkets jämte därtill hörande fonders kapital. Nor- , stedt. 93 s. Fi. - » ' Betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit. Beckman. 94 5. Jo. * Förslag till ändringar i lagstiftningen uom rätt till lit—- terära och konstnärliga verk.-_ Norstedt. (6). *114 s. Ju. . Sammandrag av yttranden över 1928 års snkkunnigbe—

tänkande med. förslag till, stadsbyggnadslag och författ- ningar, som därmed hava samband. Idun. 898 s. Ju. Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlönlng och förvaltningen av den därtill anslagna cgndomen. Dell. Marcus. vi, 870, s. E. Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets vavlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Del 2. Bilagor. Marcus. 162 5. E.

Bokstäverna med fetstil utgöra bogynnelsebokstlivsrns

? till 'det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. = eckleslastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartsmentet; _:Eniigt kungörelsen den 8 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningens yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna ! om- r.? claa'med enhetlig färg för varje departement. , , . _ , , . _ . .

_ x '

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR1929z38 JUSTITIEDEPARTEMENTET

SAMMANDRAG

AV YTTRANDEN ÖVER

1928. ÅRS SAKKUNNIGBETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

STADSBYGGNADSLAG

OCH FÖRFATTNINGAR, SOM DARMED HAVA SAMBAND

STOCKHOLM 1930 runor.. Hovsox'ravcxama'r moss TRYCKERl-A.-B.

De av chefen för justitiedepartementet jämlikt nådigt bemyndigande den 6 februari 1925 och den 12 juni samma år tillkallade sakkunniga för ytterligare behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning om stadsplan och tomtindelning samt av övriga. därmed sammanhängande bestämmelser avgåvo den 27 februari 1928 betänkande med förslag till siadsbyggnadslag och författ- ningar, som därmed hava samband.

Genom beslut den 16 mars 1928 anbefallde Kungl. Maj:t dels fastighets— registerkommissionen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium, kammarrätten och lantmäteristyrelsen, dels överståthållarämbetet, efter att hava berett magistraten, byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm till- fälle att yttra sig, dels ock länsstyrelserna, efter att hava berett magistrater, stadsstyrelser och byggnadsnämnder inom länen ävensom stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga, kommunalfullmäktige i köpingar eller, där sådana ej finnas, kommunalstämman samt municipalfullmäktige i samhäl— len, som avses i 1 kap. 41 % i lagen om fastighetsbildning i stad, eller, där sådana ej finnas, municipalstämman tillfälle att yttra. sig, att före den 1 juli 1928 avgiva underdåniga utlåtanden över ovannämnda betänkande med förslag. Härjämte lämnade Kungl. Maj:t genom berörda beslut Svenska. stadsförbun- det, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska. landskommunernas för— bund, Svenska. teknologföreningen, Tekniska. högskolans lärarekollegium, Chalmers tekniska instituts lärarekollegium, Tekniska samfundet i Göteborg, Sveriges fastighetsägareförbund, Kommittén för brandsläckningsväsendets ord- nande i Sveriges städer och köpingar, Stockholms fastighetsägareförening samt Svenska. brandskyddsföreningen tillfälle att före den 1 juli 1928 avgiva ut— låtanden i ärendet.

Kungl. Maj:t förklarade sedermera. enligt beslut den 23 mars 1928, att med avgivande av yttranden över betänkandet finge anstå. till den 1 novem— ber 1928.

På grund av förenämnda remisser hava. yttranden inkommit från:

Fastighetsregisterkommissionen (generaldirektören Grefberg, vice stadsingen- jören Myrberg och hovrättsassessorn Sjögren).

M edicinalstyrelsen (generaldirektören Hellström, medicinalrådet Bissmark och t. f. byråchefen von Dardel).

Järnvägsstyrelsen (generaldirektören Granholm, överdirektören Virgin, över- ingenjören Fogelmarck och byråchefen Tydén).

Väg- och oattenbyggnadsstyrelsen (t. f. överdirektören Enblom, byrådirek- tören Lindencrona. och t. f. byråchefen Insulander).

Vattenfallsstyrelsen (generaldirektören Malm och styrelsens samtliga leda— möter), som inskränkt sig till att beröra endast några, av de viktigaste punk- terna. i förslaget.

Byggnads-styrelsen (generaldirektören Tengbom, byråchefen Lovén, bygg— nadsråden Nilsson, Hjorth och Bergsten samt intendenten Linden).

Kammarkollegium (generaldirektören Grefberg, kammarråden friherre von Otter och Klockhoff, extra kammarrådet Schelling, t. f. kammarråden Nyborg

Kungl. Maj:ts remisser.

Myndigheter och andra, ' som avgivit yttrande.

och Skoglund samt e. o. assessorn Pehrzander), som yttrat sig över förslaget allenast i vad det berör kollegii ämbetsverksamhet.

Kammarrätten (presidenten Östergren, kammarrättsråden Smerling och Hall— berg, assessorerna friherre Fleetwood, Gahn och Schoultz samt e. o. assessorn Möllerstedt), som ansett sig böra granska betänkandet allenast i den mån det kan hava samband med den kommunala beskattningen.

Lantmäteristyrelsen (generaldirektören Nothin, t. f. byråcheferna Palm och Sandberg samt byrådirektören Hernlund), som infordrat yttranden över för- slaget från samtliga rikets överlantmätare. Dessa hava lämnat distrikts-lant— mätarna tillfälle yttra sig över förslaget.1

Svenska stadsförbundet, vars yttrande är avgivet av förbundets styrelse. Styrelsen, som tillsatte en särskild beredning för en ingående granskning av förslaget, har för sin del i allt väsentligt anslutit sig till de av beredningen i utlåtande den 6 augusti 1928 framförda synpunkterna. Ledamöter i bered- ningen voro häradshövdingen K. Dahlberg i Djursholm, ordförande, borgar- rådet fil. doktorn Y. Larsson i Stockholm, stadsplanedirektören A. Lilienberg i Stockholm, chefen för fastighetskontorets gaturegleringsavdelning kaptenen G. E. Eggert i Stockholm, förste stadsingenjören A. Södergren i Göteborg, borgmästaren G. Fant i Nyköping samt direktören W. Carlström i Åtvidaberg.

Svenska kommunaltekniska föreningen. Enligt uppdrag av föreningens sty- relse hade föreningens stadsplanekommitté _— bestäende av herrar G. E. Eg— gert i Stockholm (ordförande), E. Bälow-Häbe i Malmö, G. Leche i Uppsala, R. Lyttkens i Halmstad, A. Södergren i Göteborg, med Å. Virgin i Stockholm som sekreterare —— och föreningens stadsmätningskommitté bestående av herrar S. Ewald i Hälsingborg (ordförande), 0. Myrberg i Stockholm, J. E. Pettersson i Norrköping, A. E. Påhlman i Stockholm, A. Södergren i Göteborg, med S. Bergström i Stockholm som sekreterare —— i ärendet avgivit utlåtanden, som förelagts föreningen till behandling vid dess årsmöte den 7—9 september 1928. Härvid uppdrogs åt styrelsen att under iakttagande av vad föreningen vid ifrågavarande möte direkt beslutat samt med stöd av kommitterades utlå— tanden och den vid mötet förda diskussionen å föreningens vägnar avgiva ytt— rande i ärendet.

Svenska landskommunernas förband, vars yttrande avgivits av förbundets styrelse. I yttrandet har endast tagits hänsyn till de förslag, som gälla den rena landsbygden (icke köpingar och municipalsamhällen).

Svenska teknologförenz'ngen. Ärendet hade inom föreningen beretts av en sär- skild kommitté, bestående av majoren H. G. Torulf, kaptenen G. E. Eggert. civilingenjören N. Gellerstedt och stadsingenjören J. E. Petterson, represen- terande föreningens avdelning för väg— och vattenbyggnadskonst, samt arki- tekterna W. Gahn, S. Markelius och J. A. S: son Stark, representerande före— ningens avdelning för husbyggnadskonst. På grundval av ett av dessa kom— mitterade avgivet utlåtande har föreningen vid allmän sammankomst den 17 oktober 1928 behandlat ärendet och beslutat avgiva sitt yttrande.

Tekniska högskolans lärarekolleginm. Kollegiet har överlämnat det yttrande i ärendet, som de av kollegiet utsedda kommitterade, professorn i arkitektur E. Lallerstedt, professorn i byggnadsteknik H. Kreuger och professorn i väg—

1 Enär i de från lantmätarkären avgivna yttrandena framhållits i stort sett samma syn- punkter, som innefattas i lantmäteristyrelsens utlåtande, äro i föreliggande sammandrag nämnda yttranden endast återgivna i frågor, som ej berörts av lantmäteristyrelsen eller där annan me- ning uttalats. — Vissa. länsstyrelser hava ock vid sitt utlåtande fogst yttrande från överlant- mätaren.

byggnad och kommunikationsteknik P. G. Hörnell avgivit till kollegiet. I sitt yttrande hava de kommitterade ansett sig böra beröra endast den del av be— tänkandet, som rör ordnandet av undervisningen i stadsbyggnadskonst vid Tek- niska högskolan.

Chalmers tekniska instituts lärarekollegium, som inskränkt sin granskning av lagförslaget till ett bedömande ur allmänna tekniska synpunkter.

Tekniska samfundet i Göteborg. Sveriges fastighetsägareförbund, som bifogat yttranden från distriktsorgani- sationen av Södra Sveriges fastighetsägareföreningar och Östersunds gårds- ägareförening ävensom ett av arkitekten W. Klemming hållet inledningsanfö- rande vid fastighetsägarekongressen i Örebro 1928.1

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar. —

Svenska brandskyddsföreningen. Överståthällarämbetet, med överlämnande av utlåtanden från magistraten, byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm. Magistraten har såsom eget utlåtande åberopat yttrande från Stockholms rådhusrätts första avdelning i fastighetsärenden med viss avvikelse. — Byggnadsnämnden har infordrat tjänsteutlåtanden från t. f. stadsarkitekten J. A. Bagger, stadsingenjören A. E. Pählman och byggnadsnämndens sekreterare E. Hellsten samt underkastat för— slaget granskning i vad det avser nämndens verksamhet berörande frågor. —— Stadsfullmäktige hava åberopat ett av stadskollegiet i ärendet avgivet utlå- tande, vari bl. a. finnas återgivna dels byggnadsnämndens förenämnda utlå- tande med därtill hörande tjänsteutlåtanden, dels ock yttranden från hamnstyrel— sen och drätselnämnden, som åberopat tjänsteutlåtande av kammarkontoret, även- som från industriverksstgreZSen, fastighets— och stadsplanenämnderna samt sta— dens ombudsman. Fastighets— och stadsplanenämnderna hava först var för sig förehaft lagförslagen till granskning, varefter utformningen av de därvid beslu- tade, i all-t väsentligt sammanfallande uttalandena varit föremål för gemensam beredning genom för ändamålet särskilt tillsatta delegerade. Till det av nämn- derna sålunda gemensamt avgivna yttrandet har fogats ett av fastighetsdirektören N. Hasselquist i ärendet avgivet tjänsteutlåtande, innehållande bl. a. yttranden av fastighetskontorets g'aturegleri-ngsavdelning och av kontorets lantegendomsavdel- ning. Stadskollegiet _ som i huvudsak kunnat ansluta sig till de synpunkter, vilka uttalats av byggnadsnämnden samt av stadsplanenämnden och fastig- hetsnämnden gemensamt —— hade, då det kunde antagas, att förslaget komme att bliva föremål för vidare bearbetning, icke funnit anledning att för egen del närmare ingå pä förslagets enskildheter utan ansett sig kunna begränsa sig till sådana delar av lagförslaget, som äro av betydelse för en stad av Stockholms storleksordning och dess intressen, samt därvid endast böra i korthet angiva sin ståndpunkt i några viktigare punkter, särskilt dem, rörande vilka skilda me- ningar uttalats. Stadskollegiet har icke heller ingått på någon prövning av för- slaget, i vad det avser mindre samhällen och områden å landet.

Stockholms län: länsstyrelsen, som, då en överarbetning av det framlagda förslaget torde komma att ske, icke ansett nödvändigt att annat än i vissa hän- seenden ingå i detaljgranskning av detsamma; stadsfullmäktige och magistra- ten i Norrtälje; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Öre- grund; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Östhammar;

1 Åtskilliga lokala fastighetsföreningar hava yttrat sig i ärendet. Då. dessa i stort sett fram- hållit samma synpunkter som förbundet, hava deras yttranden därför icke ansetts behöva åter- givas i föreliggande sammandrag.

stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Sigtuna; byggnadsnämn— den i Vaxholm; byggnadsnämnden i Djursholm, vilken såsom eget utlåtande åberopat yttrande av stadsingenjören F. Eggert, ävensom stadsfullmäktige där— städes, vilka framhållit, att de, som saknat tillfälle till ett djupare inträngande i förslaget, funnit vissa. i Eggerts yttrande anförda synpunkter vara värda ett allvarligt övervägande och däribland icke minst vad som anförts om beho— vet av större hänsyn till de speciella förhållandena inom villasamhällena samt att stadsfullmäktige i övrigt hänvisade till det utlåtande, som avgivits av den av Svenska stadsförbundet utsedda beredningen; stadsfullmäktige, stadsstyrel— sen, drätselkammaren och byggnadsnämnden i Lidingö; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Sundbyberg; kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden; municipalfullmäktige i Råsunda, kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden 1 Hässelby villastad; byggnadsnämnden i Hagalund; bygg- nadsnämnden i Lilla Alby; byggnadsnämnden i T ureberg, municipalfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Solhem; municipalstämman i Huddinge; bygg- nadsnämnden i Stuvsta; municipalstämman i Segeltorp; municipalfullmäktige i F ullersta; samt byggnadsnämnden i I gelsta.

Uppsala län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Uppsala, vilken sistnämnda bl. a. åberopat ett av stadsarkitekten Gr. Leche avgivet yttrande; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämn- den i Enköping; kommunalfullmäktige i Tierp; samt municipalstämman och byggnadsnämnden i Grillby.

Södermanlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och bygg- nadsnämnden' 1 Nyköping, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Strängnäs; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden 1 Eskilstuna, stadsstyrel- sen, byggnadsnämnden och drätselkammaren 1 Katrineholm, bygghadsnämnden och kommunalnämnden i Malmköping, på uppdrag av kommunalfullmäktige; samt municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Gnesta.

Östergötlands län. länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Jönköpings och Östergötlands län; magistraten, stadsfullmäk— tige och byggnadsnämnden i Linköping, vilka två sistnämnda myndigheter åberopat yttrande av stadsarkitekten O. Lundgren; stadsfullmäktige, magistra— ten och byggnadsnämnden 1 Norrköping; magistraten i Söderköping, magistra- ten och byggnadsnämnden' 1 Vadstena; stadsfullmäktige, magistraten och bygg— nadsnämnden 1 Motala, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skänninge; köpingsfullmäktige i Valdemarsvik; byggnadsnämnden i Kisa; municipalfullmäktige i Åtvidaberg, samt stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden' 1 Mjölby.

Jönköpings län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Jönköpings och Östergötlands län; stadsfullmäktige, magistra- ten och byggnadsnämnden i Jönköping; stadsfullmäktige och byggnadsnämn- den i Nässjö, stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Hus- kvarna; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Värnamo vilken sistnämnda överlämnat ett uttalande 1 ärendet av stadens mätningsman, distriktslantmätaren H. Wennberg; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och bygg- nadsnämnden i Tranås; municipalstämman i Gislaved; samt municipalfullmäk— tige i Forserum

Kronobergs län: länsstyrelsen, som tillika åberopar yttrande av länsarkitek- ten T11.Bergentz1; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; samt Växjö stads fastighetsägareförening.

' Även länsarkitekt i Kalmar och Blekinge län.

Kalmar län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämn- den i Kalmar, vilken sistnämnda överlämnat yttranden från stadsingenjören och stadsarkitekten; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Väster- vik; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn; kom- munalfullmäktige och byggnadsnämnden i Nybro; samt municipalstämman i Gamleby.

Gotlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Visby; samt municipalstämman och byggnadsnämnden i Hemse.

Blekinge län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Karlskrona, med åberopande av yttranden från stadsombudsmannen H. Enroth och stadsingenjören A. Lagergréen; magistraten i Ronneby; ma— gistraten i Karlshamn; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Sölvesborg; samt municipalfullmäktige i Långö.

Kristianstads län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Kristianstad; Kristianstads fastighetsägarefärening; stadsfullmäk— tige, magistraten och byggnadsnämnden i Ängelholm; stadsfullmäktige, stads- styrelsen och byggnadsnämnden i Hässleholm; kommunalfullmäktige i T ome- lilla; municipalstämman i Båstad; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Klippan; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Vinslöv; municipal- stämman och byggnadsnämnden i Hästveda; municipalstämman och byggnads- nämnden i Skillinge; samt municipalstämman i Brantevik.

Malmöhus län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Malmö, därvid stadsfullmäktige yrkat förslagets omarbetning med beaktande av de erinringar, som riktats mot förslaget av byggnadsnämnden samt av drätselkammarens andra och tredje avdelningar; Malmö fastighets- ägareförening; magistraten och byggnadsnämnden i Hälsingborg; stadsfullmäk— tige, magistraten och byggnadsnämnden i Trälleborg; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lands- krona; stadsfullmäktige i Ystad; allmänna rådstugan och byggnadsnämnden i Skanör; kommunalfullmäktige i Svedala; kommunalfullmäktige och byggnads— nämnden i Hörby; municipalfullmäktige i Lomma; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Höganäs; municipalstämman och byggnadsnämnden i Väl- linge; municipalstämman i Teckomatorp; municipalstämman i Löberöd; bygg— nadsnämnden i Anderslöv; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i F uru- lund; byggnadsnämnden i Höör; Skånska hamnförbnndet; samt Södra Sveriges byggnadstekniska samfund.

Hallands län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av ett av länsarki- tekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län avgivet yttrande, varvid fo- gats förslag till förenklat system för planläggningsväsendet; stadsfullmäktige, magistraten, byggnadsnämnden och hamnstyrelsen i Halmstad; Halmstads fastighetsägareförening; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Laholm; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falkenberg; magistraten och byggnadsnämnden i Varberg; stadsfullmäktige i Kungsbacka; samt municipalfullmäktige i Oskarsström.

Göteborgs och Bohus län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av ett av länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län avgivet yttrande;1 stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Göteborg; stadsfullmäk— tige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Mölndal; stadsfullmäktige, ma- gistraten och byggnadsnämnden i Lysekil; stadsfullmäktige, magistraten och

* Se ovan.

byggnadsnämnden i Marstrand; stadsfullmäktige, magistraten, drätselkamma- ren och byggnadsnämnden i Uddevalla; municipalfullmäktige och byggnads- nämnden i Älvsborgs mnnicipalsamhälle; samt byggnadsnämnden i Gravarnes och Bäckeviks municipalsamhälle. Vad angår förenämnda myndigheter i Gö- teborg hava stadsfullmäktige åberopat yttranden av byggnadsnämnden, gatu- och Vägförvaltningen och drätselkammaren jämte dessa myndigheter underly- dande tjänstemän ävensom av hamnstyrelsen. Byggnadsnämnden har åberopat ett av förste stadsingenjören A. Södergren och förste stadsarkitekten K. Sa— muelsson avgivet betänkande. Gatu- och Vägförvaltningen har hänvisat till ett utlåtande av gatuchefen A. Hultman. Därjämte har stadens fastighetsdirektör A. Gärde inkommit med betänkande i ärendet.

Älvsborgs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande frän länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län; magistraten och byggnadsnämn- den i Vänersborg; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Trollhättan; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Borås; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Ulricehamn; byggnads- nämnden i Ämål; byggnadsnämnden i Bengtsfors; kommunalfullmäktige i Mellerud; samt municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Lilla Edet, som hava instämt med myndigheterna i Trollhättan.

Skaraborgs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län ;1 stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping; magistraten och byggnadsnämnden i Skövde; byggnadsnämnden och kommunalfullmäktige i Vara: kommunalfull- mäktige och byggnadsnämnden i Grästorp; municipalstämman i Kvänum; samt municipalstämman i Stenstorp. -

Värmlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads- nämnden i Karlstad; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Kristinehamn; magistraten i Filipstad; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Arvika; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Säffle; byggnadsnämnden i Sunne; byggnadsnämnden i Forshaga; byggnads- nämnden och municipalstämman i Torsby; samt ordföranden i municipalstäm- man och byggnadsnämnden i Kil.

Örebro län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige och magistraten i Örebro, vilka åberopat yttranden av byggnadsnämnden och drätselkammaren; stadsfullmäk- tige, magistraten och byggnadsnämnden i Nora; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lindesberg; magistraten och byggnadsnämnden i Askersund; byggnadsnämnden i Hallsberg; byggnadsnämnden i Kopparberg; samt byggnadsnämnden i Almby.

Västmanlands län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län; stadsfull- mäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Västerås; stadsfullmäktige, ma- gistraten och byggnadsnämnden i Sala; stadsfullmäktige, magistraten och bygg- nadsnämnden i Köping; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Kungs- ör; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Västanfors; municipalstäm- man och byggnadsnämnden i Norberg; samt municipalnämnden i Heby.

Kopparbergs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län;1 byggnads- nämnden, drätselkammaren och marknämnden i Falun; byggnadsnämnden i Ludvika, som åberopat yttrande, avgivet av en på byggnadsnämndsmöte i Falun

' Se ovan.

den 12 och 13 september 1928 tillsatt kommitté, bestående av länsarkitekten Magnus Dahlander, kronofogden 0. Collin, rådmannen Nils Nordenström, direk- tören A. Bywall och stadsingenjören Carl Sege; byggnadsnämnden i Domnarvet; samt byggnadsnämnden i Leksand Noret, som i huvudsak anslutit sig till sist- nämnda kommitté.

Gävleborgs län: länsstyrelsen, med överlämnande tillika av yttrande från länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län; stadsfull- mäktige, magistraten (magistraten har endast yttrat sig rörande en detalj) samt byggnadsnämnden i Gävle, därvid stadsfullmäktige åberopat vad bygg- nadsnämnden ävensom en av drätselkammaren tillsatt kommitté anfört; ma- gistraten och byggnadsnämnden i Söderhamn; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Hudiksvall; samt kommunalfullmäktige och byggnads- nämnden i Sandviken.

Västernorrlands lån: länsstyrelsen; stadsfullmäktige och magistraten i Här- nösand; byggnadsnämnden i Sundsvall; magistraten i Örnsköldsvik; stadsfull- mäktige och byggnadsnämnden i Sollefteå; municipalfullmäktige och byggnads- nämnden i Skönsmon; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Sköns- berg; municipalstämman och byggnadsnämnden i Kramfors; samt municipal— stämman i Gångviken.

Jämtlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads-' nämnden i Östersund; municipalfullmäktige i Bräcke; samt byggnadsnämnden i Svegsmmz, som endast yttrat sig rörande en detaljfräga.

Västerbottens län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och bygg- nadsnämnden i Umeå; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skellefteå; municipalstämman och byggnadsnämnden i Nordmaling; byggnads- nämnden i Teg; municipalstämman och byggnadsnämnden i Jörn; municipal- fullmäktige och byggnadsstyrelsen i Åsele; samt municipalnämnden och bygg- nadsnämnden i Vilhelmina. =

Norrbottens län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Luleå; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Boden; stadsfullmäktige i Piteå; stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Hapa- randa; municipalfullmäktige, municipalstyrels—en och byggnadsnämnden i Ki— runa; municipalnämnden och byggnadsnämnden i Malmberget; municipalstyrel- sen och byggnadsnämnden i Gällivare; samt municipalnämnden och byggnads- nämnden i Svartåstaden.

Därutöver hava yttranden avgivits av Stockholms byggnadsförening och före- ningen Stockholms Villastäder1 samt. av styrelsen för Sveriges lantmätareföre- ning.

Följande myndigheter hava beslutat att icke yttra sig i ärendet: Stadsfull- mäktige, magistratcn och byggnadsnämnden i Södertälje (under antagande av att en omarbetning av förslaget vore nödvändig och att myndigheterna i sinom tid skulle erhålla tillfälle yttra sig över det omarbetade förslaget); byggnads- nämnden i Valdemarsvik; stadsfullmäktige i Karlshamn; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Ronneby; stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv; municipalfullmäktige i Arlöv; municipalstämman i Veberöd; municipalstämman och byggnadsnämnden i Viken; byggnadsnämnden i Sjöbo; stadsfullmäktige i

* Föreningen Stockholms Villastäders yttrande har icke inkommit inom sådan tid, att det kunnat annorledes än på. detta sätt upptagas i föreliggande redogörelse.

Myndigheter,

som beslutat

icke avgiva yttrande.

Instämman- den med fastighets- register- kommissionen. Instämman- den med Svenska stads- förbundets beredning.

Varberg; stadsfullmäktige och magistraten i Åmål; kommunalfullmäktige i Bengtsfors; stadsfullmäktige i Skövde; municipalstämman i Järpås; munici- palstämman i Årjäng; kommunalfullmäktige i Sunne; municipalfullmäktige i Forshaga; stadsfullmäktige i Askersund; stadsfullmäktige i Söderhamn; stads- fullmäktige och magistraten i Sundsvall; municipalstämman i Nyland; bygg— nadsnämnden i Alby; municipalfullmäktige i Strömsund; kommunalfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Vännäs; municipalstämman i Djupvik; munici- palstämman och byggnadsnämnden i Vindeln; samt municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Lycksele.

Municipalstämman i Vällinge har godkänt följande yttrande av byggnads— nämnden därstädes: Byggnadsnämnden saknade tillräcklig erfarenhet av de frå— gor, som avsågos i förslaget, för att kunna ingå i detaljgranskning. Däremot gåve nämndens erfarenhet av stadsplane— och byggnadsfrågor vid handen, att nu gällande bestämmelserna till följd av deras ovillkorlighet och bristande smi- dighet för de mindre stadssamhällena utgjorde en tvångströja, som mången gång hindrade ett samhälles sunda utveckling. En lagändring borde avhjälpa detta missförhållande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Västerbottens län samt stads- myndigheterna i Falun hava i huvudsak instämt i de synpunkter, som framhål- lits av fastighetsregisterkommissionen.

Följande myndigheter hava anslutit sig till eller i huvudsak instämt i de synpunkter, som framhållits av Svenska stadsförbundets beredning: överlant- mätaren i Skaraborgs län (utom såvitt angår styckningsplaneinstitu-tet); stads- fullmäktige och magistraten i Norrtälje; stadsfullmäktige och byggnadsnämn— den i Östhammar; byggnadsnämnden i Vaxholm; stadsfullmäktige i Djurs- holm;1 stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Lidingön (med vissa tillägg); kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden; municipalfullmäktige i Råsunda; muni— cipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Solhem; byggnadsnämnden i Stuvsta; stadsfullmäktige och magistraten i Uppsala; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Nyköping; stadsstyrelsen, byggnadsnämnden och drätsel- kammaren i Katrineholm; magistraten och byggnadsnämnden i Vadstena; ma— gistraten i Motala; kommunalfullmäktige i Åtvidaberg; stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Mjölby; myndigheterna i Tranås (hänsyn borde tagas till vad beredningen anfört i den mån så befunnes lämpligt och ändamålsenligt); stads- fullmäktige i Växjö; länsstyrelsen i Kalmar län; stadsfullmäktige och magi- straten i Västervik; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn; länsstyrelsen i Gotlands län (utom i fråga om fastställelse å styckningsplan, i vilket hänseende länsstyrelsen förorda-t förslaget); stadsfull- mäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Visby (med vissa ytterligare erinringar); länsstyrelsen i Blekinge län (dock ansåg länsstyrelsen, att bered- ningen gått väl långt i sin strävan att hävda samhällenas rätt gent emot den enskilde i fråga om kostnadsfri markupplåtelse, kostnader för gatuanläggningar m. m., i vilka avseenden länsstyrelsen ansåge, att den enskildes intressen borde bättre tillgodoses) ; magistraten i Ronneby; kommunalfullmäktige i Tomelilla; magistraten och byggnadsnämnden i Hälsingborg (med vissa ytterligare erin- ri'ngar); municipalfullmäktige i Lomma; municipalfullmäktige i Höganäs;

1 Jfr ovan.

stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad; magistraten och byggnadsnämnden i Varberg; municipalfullmäktige i Oskarsström; gatu- oeh Vägförvaltningen i Göteborg; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Marstrand; magistraten i Uddevalla; magistraten i Ulricehamn; läns- styrelsen i Skaraborgs län; magistraten i Filipstad; stadsfullmäktige, stadssty— relsen och byggnadsnämnden i Arvika; kommunalfullmäktige i Säffle; bygg- nadsnämnden och municipalstämmans ordförande i Kil; länsstyrelsen i Örebro län (som dock ansett, att det enskilda initiativet och den enskilda självverksam- heten borde bättre tillgodoses än vad enligt säväl beredningens yttrande som för- slaget skulle bliva fallet); stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Nora; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lindesberg; magistraten i Askersund; länsstyrelsen i Västmanlands län; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Västerås; stadsfullmäktige. magistraten och byggnadsnämnden i Sala; stadsfullmäktige, magistraten och byggnads— nämnden i Köping; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Kungsör; länsstyrelsen i Kopparbergs län; stadsmyndigheterna i Falun; magistraten och byggnadsnämnden i Söderhamn-; magistraten i Hudiksvall; kommunalfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Sandviken; byggnadsnämnden i Sundsvall; magi- straten i Örnsköldsvik; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Sollefteå; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Umeå; magistraten i Skellefteå; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Luleå; stads- fullmäktige i Piteå; samt municipalstyrelsen i Gällivare.

Följande myndigheter hava anslutit sig till eller i huvudsak instämt i de synpunkter, som framhållits av kommunaltekniska föreningen: stadsfullmäk— tige och magistraten i Norrtälje; byggnadsnämnden i Uppsala1 (med vissa yt- terligare erinringar); stadsfullmäktige i Norrköping*,' stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Motala; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Jönkö- ping (med vissa ytterligare erinringar); byggnadsnämnden i Västervik; magi- straten och byggnadsnämnden i Hälsingborg (med vissa ytterligare erinringar); stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Trälleborg rörande 8, 9 och 22—31 kap.; byggnadsnämnden och municipalfullmäktige i Älvsborgs mu- nicipalsamhälle; magistraten i Hudiksvall; byggnadsnämnden i Sundsvall; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Luleå; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Boden.

Hamnstyrelsen och industriverksstyrelsen i Stockholm hava förklarat sig ur synpunkten av de intressen, styrelserna. hade att företräda, icke hava något att erinra mot förslaget. Till förslaget hava vidare i huvudsak anslutit sig: bygg— nadsnämnden i Norrtälje (utom i fråga om inskränkningen i städernas s. k. stadsplanemonopol) ; stadsstyrelsen i Öregrund; kommunalfullmäktige och bygg- nadsnämnden i Hässelby; byggnadsnämnden i Hagalund; byggnadsnämnden i Tureberg (med viss erinran); municipalstämman i Huddinge; municipalstäm- man i Segeltorp; municipalfullmäktige i Fullersta (utom i fråga om bestäm- melserna i 4 kap. 2 %) ; byggnadsnämnden i I gelsta; magistraten i Enköping; magistraten i Linköping ( »efter den omarbetning, som kan finnas erforderlig»); stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Linköping (under villkor dels att de av byggnadsrådet Lilljekvist anförda synpunkterna beträffande stadsplanens förhållande till generalplanen måtte beaktas, dels att de synpunkter, som fram- förts av fastighetsdirektören Hasselquist i mom. 2, 5, 6 och 7 i reservationen

' Myndigheten har i det väsentliga instämt i vad föreningens stadsplanekommitté anfört.

Instämman- den med kommunal— tekniska föreningen.

Myndigheter, som tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att er— inra mot för- slaget.

ytterligare måtte undersökas, dels ock att vissa detaljanmärkningar måtte vid lagförslagets slutliga omarbetning bliva föremål för ytterligare prövning); byggnadsnämnden i Norrköping (med vissa detaljanmärkningar); stadsfull- mäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skänninge; köpingsfullmäktige i Valdemarsvik; byggnadsnämnden i Kisa; länsarkitekten i Jönköpings och Östergötlands län; myndigheterna i Värnamo (med vissa erinringar) ; myndig- heterna i Tranås (dock borde, i den mån så befunnes lämpligt och ändamåls- enligt, hänsyn tagas till vad stadsförbundets beredning anfört) ; municipalstäm- man i Gislaved; municipalfullmäktige i Forserum; länsarkitekten i Krono— bergs län (med vissa erinringar); kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Nybro; municipalstämman i Gamleby; municipalstämman och byggnads— nämnden i Hemse; municipalfullmäktige i Långö; municipalstämman i Båstad; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Klippan; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Vinslöv; municipalstämman och byggnadsnämnden i Skillinge; municipalstämman och byggnadsnämnden i Brantevik; stadsfull- mäktige i Y stad (med de ändringar, som innefattades i fastighetsdirektören Hassel— quists reservation); all-männa rådstugan och byggnadsnämnden i Skanör; kom— munalfullmäktige i Svedala; kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden i Hörby; municipalstämman i Teckomatorp; municipalstämman och byggnads— nämnden i Löberöd; byggnadsnämndeniAnderslöv;municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Furulund (med vissa önskemål) ; byggnadsnämnden i Höör; stadsfullmäktige i Kungsbacka; municipalstämman i Stenstorp; byggnadsnämn- den i Åmål; byggnadsnämnden i Bengtsfors; länsarkitekten i Älvsborgs och Ska- raborgs län (som ansett, att även om förslaget företedde brister, det dock i det stora hela vore så förtjänstfullt, att dess upphöjande till lag kunde med vissa smärre förändringar tillstyrkes); byggnadsnämnden och municipalstämman i Torsby; byggnadsnämnden i Kopparberg; municipalfullmäktige i Västanfors; municipalstämman i Norberg (med viss erinran); municipalnämn—den i Heby (med viss erinran); länsarkitekten ?? Kopparbergs, Västmanlands och Gävle- borgs län; byggnadsnämnden i Gävle; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Hudiksrall; magistraten i Härnösand; municipalfullmäktige och byggnads— nämnden i Skönsmon; municipalfullmäktige och byggnadsnämnden i Sköns- berg; municipalstämman i Gångviken; municipalfullmäktige i Bräcke; stads- fullmäktige och byggnadsnämnden i Skellefteå; municipalstämman och bygg- nadsnämnden i Nordmaling; byggnadsnämnden i Teg; byggnadsnämnden i Djupm'k; municipalstämman och byggnadsnämnden i Jörn; municipalfullmäk— tige och byggnadsnämnden i Åsele; municipal'nämnden och byggnadsnämnden i Vilhelmina; stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Haparanda; municipalnämn- den och byggnadsnämnden i Malmberget; samt byggnadsnämnden i Gällivare.

Stadsmnbudsmannen i Karlskrona: Det måste erkännas, att förslaget vore mycket skickligt uppbyggt, och kunde som ett generellt omdöme sägas, att detsamma beredde möjlighet att på ett betydligt mera effektivt sätt, än vad för närvarande kunde ske, tillgodose det allmännas intressen, utan att likväl vara obilligt mot eller träda för nära de enskilda intressen, vilka på de om- råden, varom vore fråga, ständigt komme i kontakt med det allmännas. De önskemål och reformkrav, som från skilda håll framställts å det ifrågavarande lagstiftningsområdet, hade de sakkunniga i stor utsträckning ansett sig kunna tillmötesgå, och förslaget innebure sådana förbättringar samt vore ägnat att åstadkomma en sådan reda och fasthet på de områden, varom vore fråga, att förslaget i stort sett vore förtjänt av bifall.

Mot förslaget kunde dock med fog framställas den erinran, att detsamma i flera avseenden hade erhållit en måhända allt för detaljerad utformning.

Överhuvudtaget förhölle det sig för övrigt så, att lagens tillämpning komme att å såväl de kommunala styrelserna _ byggnadsnämnd och drätselkammare —— som vederbörande statsmyndigheter —— särskilt byggnadsstyrelsen och läns- styrelsen ställa betydligt större krav än den nu gällande lagstiftningen. Att dessa krav ej skulle kunna nöjaktigt uppfyllas utan tillgång till där- för särskilt kvalificerade arbetskrafter vore uppenbart, och syntes förslagens upphöjande till lag fördenskull böra göras beroende därav, att dylika krafter verkligen stode till buds för såväl de kommunala som statliga myndigheterna samt att kommunerna och staten vore beredda att taga de ekonomiska konse- kvenser, som därav följde.

Slutligen framhölles, att arkitekt.—synpunkterna fått en alldeles särskild be— toning oeh att flertalet av de sakkunniga måste antagas utgå från synpunkter, som gällde storstaden. Det överinseende över byggnadsväsendet inom städerna, som förslaget avsåge att tillförsäkra länsarkitekten, vore synnerligen opåkallat. Såsom allmänt omdöme uttalades, att arkitektinflytandet på stadsplaneringen ej borde understödjas på bekostnad av andra för det allmänna nödvändiga intressen, så mycket mer som arkitekten med undantag av vad som rörde det rena husbyggandet och den estetiska utformningen i många fall saknade tillräck- lig utbildning, intresse för och praktisk erfarenhet uti de delar av stadspla- nerandet, som i ekonomiskt avseende för stad-en vore av dominerande betydelse.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Trälleborg havai stort uttalat sin anslutning till lagförslaget i de delar, som hava avseende å instituten generalplan, stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser och de övriga regler för stadsbyggandet, som innehållas i 10—18 kap., därvid myndigheterna dock instämt i den av fastighetsdirektören Hasselquist gjorda reservationen.

Magistraten och byggnadsnämnden ?? Skövde hava framhållit, att nya och uttömmande lagbestämmelser länge varit av behovet starkt påkallade och att det därför torde vara ett allmänt önskemål, att betänkandet snarast vunne statsmakternas godkännande, även om mot detsamma vissa detaljanmärkningar kunde framställas.

Fastighetsregisterkommissionen har förklarat, att kommissionen funne de Myndigheter, sakkunnigas förslag oantagligt och såsom sin uppfattning uttalat, att kommitté- 80?” avstyrkt förslaget, jämkat med ledning av inkomna yttranden såväl däröver som över äta?—”pålägg- de sakkunnigas förslag, torde bättre än sistnämnda förslag vara ägnat att läg- gripande om. gas till grund för lagstiftning i ämnet. arbetning av

Byggnadsstyrelsen: Det föreliggande lagförslaget innebure en genomgripan— förda?”- de förändring av nu gällande lagstiftning på samhällsbildningens och stads— planerandets område. Förslaget syntes alltigenom vara präglat av de sakkun— nigas allvarliga strävan att i denna nya lagstiftning tillgodose de krav, som utvecklingen i dessa viktiga avseenden inom samhällslivet uppställde, samt att forma denna lag så, att den komme att utgöra ett tillförlitligt medel till regle- rande av alla förhållanden, som sammanhängde med det moderna stadsbygg— nadsväsendet.

De i förslaget till stadsbyggnadslag upptagna nyheter av mera väsentlig art vore bl. a. införandet i lagstiftningen av begreppen generalplaner och regionplaner såsom särskilda planinstitut, hävande av städernas stads- planemonopol tillika med en avsevärt utökad skyldighet för enskilda fastighets- ägare att bidraga med kostnaderna för stadsplaners och andra planers genom—

förande samt fordran på sakkunskap vid planförslags upprättande och en inom orterna mera allmän saklig prövning av stadsbyggnadsfrågor i allmänhet. Allt detta avsåge att tillgodose reformkrav, som länge stått på dagordningen och som redan i tidigare lagstiftningsförslag, bl. a. det av 1916 års kom- mitté den 15 december 1920 avgivna betänkande med förslag till stadsplanelag blivit, ehuru på olika sätt, beaktade. De sakkunniga hade emellertid gått åt- skilligt längre än exempelvis kommittén i fråga om såväl de rättsliga medlen för stadsplaners och andra stadsbyggnadsplaners genomförande som beträf- fande enskilda fastighetsägares bidragsskyldighet, och det föreliggande lagför- slaget vore otvivelaktigt i stort sett ägnat att på ett verksamt sätt fastslå det rättsliga och ekonomiska underlag för dylika planers genomförande samt för ett mera allmänt reglerande av själva stadsbyggandet än vad som hittills varit möjligt.

Samtidigt som byggnadsstyrelsen alltså till fullo uppskattade det allmänna syftet i de sakkunnigas lagförslag, hade styrelsen dock vid ett närmare stu- dium av förslaget icke kunnat undgå att finna, att åtskilligt däri känneteckna- des av en allt för långt driven reformvilja. Man torde sålunda med skäl kunna ställa sig tveksam om behövligheten av åtskilliga förändringar, och hela lag- förslaget hade så att säga nedtyngts med åtskilliga för svensk lagstiftning främmande och till värdet tvivelaktiga restriktioner, delvis efter utländskt mönster. Med den utformning, som givits de nya planinstituten och särskilt de omständliga och ofta svårtydbara bestämmelser, som avhandlade fastighets— ägares bidragsskyldigheter vid stadsplaners och generalplaners genomförande, komme otvivelaktigt själva tillämpningen av lagen att bereda såväl myndig- heter som enskilda stora svårigheter. Ej minst ur denna synpunkt ansåge bygg- nadsstyrelsen lagförslaget böra underkastas en överarbetning i syfte att er- hålla mera klarhet och överskådlighet i lagens uppställning och förenkling i dess enskilda detaljer.

Erfarenheten hade visat, att det icke vore vår ofullkomliga lagstiftning, som varit den mest bidragande orsaken till de många missförhållanden, som vore framträdande beträffande de mindre stadssamhällena och begynnande stadsbildningarna, utan fastmera hade anledningarna härtill varit att söka. i den rådande bristen på fackutbildad sakkunskap på stadsbyggnadsväsendets alla områden. Lagförslaget förutsatte och hade, riktigt nog, givit anvisningar till avhjälpande av dessa brister. En mera allmänt ökad sakkunskap vid hand- läggningen av alla de frågor, lagförslaget avsåge att reglera, skulle också enligt byggnadsstyrelsens förmenande göra icke så få av lagens bestämmelser och föreskrifter i stort sett obehövliga. Med hänsyn till den större grad av sak- kunskap, varmed dessa frågor avsåges komma att behandlas inom samhällena, skulle man möjligen kunna ifrågasätta ett icke fullt så i detalj gående statligt ingripande på hela stadsplaneväsendets område, som onekligen kommit till uttryck i det föreliggande lagförslaget.

Vattenfallsstyrelsen har hemställt, att de sakkunnigas förslag, sådant det nu förelåge, icke måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet, och att vid bli- vande överarbetning av förslaget hänsyn måtte tagas till vissa av styrelsen an- givna synpunkter.

Lantmäterz'styrelsen har såsom sin mening uttalat, att förslaget till stads— byggnadslag utan en grundlig och allsidig överarbetning av förslaget icke kunde läggas till grund för den blivande lagstiftningen å stadsplane- och byggnadsväsendets samt fastighetsbildnings- och fastighetsregistreringsväsen- dets område. Styrelsen har samtidigt framhållit angelägenheten av att vid en

blivande överarbetning av lagförslaget genom sakkunniga även den inom rikets lantmäteriväsen tillgängliga sakkunskapen utnyttjades.

Styrelsen för Sveriges lantmätareförening har hemställt, att förslaget måtte undergå sådan omarbetning särskilt i avseende på 520 och 21 kap., att mindre tyngande former för samhällsbildning på landet måtte komma i tillämpning, samt att lantmätarna icke måtte undandragas befogenhet att handlägga samt- liga därmed förenade åtgärder.

Stadsförbwndets beredning: De sakkunniga hade vid överarbetningen funnit sig höra i väsentliga delar lämna den förefintliga grund, som genom gällande lagstiftning och den dårå fotade utvecklingen blivit lagd. Deras förslag innebure en djupgående omstöpning av de rådande förhållandena och förutsatte för sitt realiserande ej endast omvälvningar i den allmänna uppfattning, som vid över"- vägandet av de ifrågavarande spörsmålen hittills i allmänhet tagit sig uttryck, utan även avsevärda ändringar i fråga om kraven på vår förvaltning, i den mån densamma skulle genom den nya lagstiftningen bliva berörd. De sakkunniga hade hämtat upplysningar om förhållandena i utlandet. Uppenbarligen hade det framför allt varit hos det preussiska förslaget till-ny stadsbyggnadslag (Städte- baugesetz), som de sakkunniga funnit de idéer, vilkas realiserande i vårt land de sakkunniga ansett sig böra förorda (generalplan, regionplan, kommunalför- bund, gatukostnadsregler). Härvid hade emellertid de sakkunniga näppeligen tagit vederbörlig hänsyn till olikheten mellan förhållandena i Tyskland och i Sverige. Sverige hade »sex miljoner invånare, varav den största delen levde på landsbygden; i städerna bodde ännu icke mera än c:a 30 procent av befolk— ningen. Av Tysklands sextio miljoner invånare bodde icke mindre än fyrtio miljoner i städer. Den tyska industrialismen hade åstadkommit, att hela provin- ser och landsdelar såsom Ruhrområdet, Sachsens brunkolsdistrikt, det schle- siska gruvdistriktet, trakterna kring nedre Elbe »— numera utgjorde en myllran- de trängsel av intill varandra liggande städer och stadssamhällen. Beredningen ville framhålla, att det vore framför allt denna utveckling, som framtvingat be- hovet av den nya stadsplanelagstiftning, som i Preussen vore under behandling. Oaktat frånvaron i Sverige av en utveckling, som i någon mån tålde en jämförelse med den tyska, ginge de sakkunnigas förslag i viktiga hänseenden till och med längre än det preussiska. Beredningen syftade på de sakkunnigas behandling av g.;reneralplaneinstitutet.1 Ävenledes syntes de sakkunniga icke hava tillräckligt betänkt en annan fråga, som för en lagstiftning av förevarande natur hade vä- sentlig betydelse, nämligen frågan om den kommunala och statliga förvaltnin- gens gestaltning, befogenheter och inbördes förhållande. Den preussiska kom- munalförvaltningen utmärktes genom ett starkt statligt, byråkratiskt inslag, som för vår kommunala självstyrelse vore i stort sett främmande. Den statliga övervakningen vore i Preussen i hög grad decentraliserad, därmed ock möjliggö— rande i detalj gående tillsyn och ingripanden. Beredningen bestridde givetvis i ingen mån behovet i vårt land på här förevarande område av statlig tillsyn, av rådgivande verksamhet från statens sida och även under vissa betingelser av verkliga. ingripanden. men hölle före att de sakkunniga i sina krav härutinnan gått längre än som vore lämpligt och med våra förhållanden överensstämmande.

Stadsingenjörmz 7' Stockholm: Som allmänt omdöme kunde sägas, att förslaget i allt för liten utsträckning byggde på tidigare lagstiftning. Detta gällde särskilt vad fastighetsbildningen beträffade. Ej heller anslöte sig förslaget i någon större utsträckning till 1916 års kommittés år 1920 avgivna förslag till ny stads- planelag. Lagförslaget förefölle visserligen vara logiskt uppbyggt med olika

1 Se nedan sid. 53.

bestämmelser rörande regionplan, generalplan, stadsplan, stadsbyggnadsbestäm- melser och tomtindelning, vilka alla avsåge att mera eller mindre schematiskt visa, hur ett stadsområde skulle användas eller bebyggas. Avgränsningen mel- lan de olika planernas giltighet vore dock ej lyckligt genomförd, och de delar av lagförslaget, som avhandlade ekonomiska mellanhavanden mellan staden och den enskilde markägaren, hade i allmänhet fått en allt för svävande formulering.

Vissa detaljbestämmelser i lagförslaget vore givetvis särskilt efterlängtade, då de komme att avhjälpa påtagliga brister i nuvarande lagstiftning. Exempel— vis gällde detta, att bestämmelser utfärdats, hur man skulle förfara rörande äganderätten till allmänna vägar, enskilda vägar samt områden, avsedda för allmänt begagnande eller avsedda såsom vägmark och dylikt, när en stadsplan väl blivit fastställd för ett ej förut stadsplanelagt område. I denna detalj hade den tidigare lagstiftningen varit särskilt bristfällig och förorsakat olägenheter vid fastighetsbildningen åtminstone i Stockholm.

De föreslagna utvidgningarna i lagstiftningen torde ej kunna omsättas i prak— tiken utan att medföra en viss utökning av den allmänna administrationen _ såväl kommunal som statlig. -Detta gällde främst bestämmelserna om gatukost- nadsbidrag, men även om införandet av stadsbyggnadsbestämmelser.

Byggnadsnämnden i Stockholm: Såsom ett allmänt omdöme om det föreva- rande lagförslaget, vars förtjänster i olika avseenden av nämnden vitsordades, ansåge sig nämnden böra uttala, att detsamma enligt nämndens åsikt icke i den utsträckning, som varit önskvärd, tagit fasta på de möjligheter, som förefunnits till förenkling av de rättsliga formerna för behandling av byggnadsväsendet be- rörande frågor allt ifrån ett områdes läggande under general- och stadsplan och uppdelning för bebygga-nde intill byggnadslovets slutliga meddelande. Ett sådant förenklande av formerna skulle, med hänsyn såväl till den enskildes ekonomiska intressen som till möjligheten av en effektiv byggnadskontroll, vara av största betydelse. Nämnden ville också i detta sammanhang uttala sina farhågor för att den icke obetydliga utsvällning av såväl den statliga som den kommunala administrationen, som torde bliva en nödvändig följd av detta lagförslags fast- ställande, icke alltid syntes stå i full proportion till de fördelar, som därigenom vinna-s.

Kommunaltekniska föreningen: Föreningen hade i åtskilliga hänseenden icke ansett sig kunna i förefintligt skick biträda det föreliggande lagförslaget, vilket enligt föreningens mening erfordrade en ingående överarbetning. Då det emellertid för många kommuner vore ett trängande behov, att den sedan ett 20-tal år pågående revisionen av lagstiftningen i fråga om stadsplan och bygg- nadsväsende äntligen bleve slutförd, hade föreningen kraftigt velat understryka önskvärdheten av att dylik överarbetning måtte kunna inom sådan tid slut- föras, att förslag till stadsbyggnadslag kunde föreläggas 1930 års riksdag.

Stadsstyrelsen 17 Östhammar har endast uttalat det önskemålet, att lagstift— ningen måtte så mycket som möjligt så avfattas, att mindre städer ej för mycket betungades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: En genomläsning av betänkandet gåve vid handen, att de sakkunniga uttömmande och grundligt genomdiskuterat sitt ämne i alla dess mångahanda detaljer och framlagt en värdefull utredning rörande ämnets olika frågor. Om detta vore en förtjänst, hade å andra sidan länsstyrelsen icke kunnat undgå att finna, att förslaget i principiellt viktiga hänseenden vore otillfredsställande och i formellt-hänseende gåve anled— ning till erinringar. På grund härav kunde länsstyrelsen icke tillstyrka. att förslaget i dess föreliggande skick lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Hallands län: Att förslaget innebure många och särdeles beaktansvärda uppslag syntes uppenbart. De talrika och i flera avseenden tungt vägande erinringar, som gjorts bl. a. i de av stadsförbundets be— redning och av fastighetsregisterkommissionen avgivna utlåtandena, ådagalade emellertid, att förslaget icke gärna utan en grundlig omarbetning vore ägnat att läggas till grund för förslag till riksdagen. Länsstyrelsen hade därför an- sett sig kunna underlåta att söka företaga en mera genomgripande granskning och begränsade sitt yttrande till vissa uttalanden, huvudsakligen avseende sättet för åvägabringande av ordnade byggnadsförhållanden å mera tätt be- byggda orter å landsbygden.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Laholm: Då, ett ge- nomförande av förslaget helt säkert för de flesta städer och stadsliknande sam- hällen allenast skulle betyda ökade onödiga utgifter samt de föreslagna be- stämmelserna syntes vara allt för detaljerade och i många fall reglerade för- hållanden, som torde böra kunna överlämnas åt de lokala myndigheterna att avgöra efter eget omdöme, syntes en grundlig omarbetning av förslaget efter enklare och för vårt land lämpligare linjer vara att förorda. Allt för stränga och vidlyftiga bestämmelser torde snarare motverka än gynna förslagets syftemål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Även om förslaget kunde anses erbjuda vissa fördelar framför gällande lag, torde det icke kunna anses utgöra en tillfredsställande lösning av föreliggande spörsmål. Det förefölle rätt- så. komplicerat och syntes dessutom brista i överskådlighet. Den avfattning lag- texten i vissa fall erhållit torde också vara mindre lyckad. Säkerligen skulle lagens tillämpning komma att ställa synnerligen stora anspråk på de statliga och kommunala myndigheterna. Förslaget torde sålunda icke kunna läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Med hänsyn till det starka enskild-a fastighetsägarintresse, som förelåge i fråga om förevarande lagstift- ning, torde detsamma vid en eventuellt fortsatt utredning böra vara repre- senterat.

Stadsingeniören och stadsarkitekten i Göteborg: På grund av det uppdrag, som givits de sakkunniga, hade man väntat, att de skulle utformat sitt förslag i närmare anslutning till stadsplanekommitténs, än som visat sig vara fallet. I många betydelsefulla avseenden hade de sakkunniga frångått kommitténs förslag och infört helt nya principer, vilket medfört, att det nu föreliggande förslaget i stor utsträckning ställde städerna inför problem, som ej förut varit diskuterade åtminstone i den utsträckning, som varit önskvärd i betraktande av de vittgående ekonomiska konsekvenser, som de nya uppslagen skulle föra med sig. Med hänsyn till föreliggande frågors stora vikt och betydelse hade en ingående detaljgranskning varit av stort värde men hade tyvärr ej med— hunnits på grund av den allt för korta tid, som stått till förfogande. En tids- ödande faktor hade härvidlag även varit den mångenstädes tunga och svårbe- gripliga lagtexten.

Magistraten i Lysekil har ansett, att nu gällande bestämmelser om den stads- mässiga planläggningen och indelningen samt .stadssamhällenas fastighetsbild— ning och fastighetsregistrering vore tillfredsställande, men att det däremot vore angeläget få till stånd en revision av byggnadsstadgan; och har magistraten hållit före, att byggnadsstadgebestämmelserna borde, liksom .nu, samlas i en administrativ författning.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Uddevalla hava avstyrkt förslaget såsom icke ägnat att ligga till grund för lagstiftning under motivering, att er—

242971102.

farenheten visat, att nu gällande stadsbyggnadslagstiftning verk-at i huvudsak tillfredsställande och att ett kännbart behov av revision framträtt blott i fråga om markägares skyldighet att bidraga till gatukostnader samt beträffande byggnadsstadgan för rikets städer.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Förslaget innebure i väsentliga avseenden avvikelser från gällande rätt och ett upptagande av nya, för vår lagstiftning främmande begrepp, tillkomna utan vederbörlig hänsyn till förefintlig tradi— tion och utan att bygga på den av förhållandena skapade utvecklingen på om— rådet. Det kunde också ifrågasättas, huruvida icke upptagandet av dessa nya begrepp och det sätt, varpå de blivit i förslaget utformade, bidragit till att giva förslaget en så invecklad byggnad, att, om detsamma bleve antaget till lag, dess tillämpning komme att ställa större krav på kommunernas förvaltnings— organ än dessa kunde antagas motsvara, ett förhållande, som icke syntes hava varit för de sakkunniga främmande, då de föreslagit ökning av antalet lag- farna ledamöter i byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen i Örebro län har såsom en huvudanmärkning mot förslaget framhållit, att detsamma synbarligen i allt huvudsakligt lämpats för förhål— landena i storstäder men däremot endast i ringa mån avpassats för de medel- stora och smärre städer samt köpingar och municipalsamhällen, vilka dock utgjorde det övervägande flertalet av de samhällen, som vore avsedda att reg- leras genom förevarande lagstiftning.

Drätselkammaren i Örebro: Drätselkammaren hade funnit förslaget på viktiga punkter giva anledning till erinringar, av vilka flera vore av så allvarlig innebörd och berörde så vitala delar av förslaget, att drätselkammaren funne en omarbetning påkallad. Vid denna omarbetning torde även de medelstora och mindre städerna böra beredas representation. Den före- slagna lagstiftningen vore ju avsedd att, utan nämnvärda möjligheter till dif- ferentiering, "gälla för samtliga stadssamhällen. Men förhållandena på hithö- rande områden vore knappast i alla avseenden ensartade i storstäder och mindre sådana. Med all respekt för de sakkunnigas insikter vidkommande storstadens förhållanden och behov måste det dock sättas i fråga, huruvida den sakkun— skap och erfarenhet, som även inom städer av annan storleksordning kunde vara tillfinnandes, utan olägenhet kunde undvaras vid ett lagstiftningsarbete av för även dessa städer så vital betydelse som det ifrågavarande. Bestämmelser, som för en storstad med dess intensiva stadsbyggnadsverksamhet kunde vara av ett ofrånkomligt behov påkallade för den livskraftiga utvecklingens ledande i rätta banor, kunde för ett mindre stadssamhälle — där den enskilda företag— samheten icke erbjödes storstadens stimulerande möjligheter utan måste från samhällets sida, i stället för att mötas med åtgärder, präglade av omisskännlig misstänksamhet, uppmuntras och stödjas —— innebära, icke det avsedda ledandet av utvecklingen, utan ett betänkligt hämmande av denna. Det vore dock, med allt beaktande av samhällets rädsla för framtida anspråk på detsamma, av icke mindre vikt, att en utveckling överhuvudtaget komme till stånd, än att denna i olika avseenden minutiöst reglerades. Man hade här att röra sig mellan ett Scylla och Charybdis, som enligt drätselkammarens mening gjorde det syn- nerligen angeläget, att de föreliggande spörsmålen redan på ett tidigt stadium ställdes i belysning av även de medelstora och mindre städernas förhållanden och behov.

Såväl med hänsyn till vad nyss anförts om angelägenheten av att tillse, att lagstiftningen icke lade större band på utvecklingen än omständigheterna kräv—

de och företagsamheten tålde, som ock av rena billighetsskäl i förening med önskvärdheten om enighet mellan av lagstiftningen berörda intressen funne drätselkammaren vidare påkallat, att vid det fortsatta lagstiftningsarbetet även de enskilda intressen, som genom detsamma på det närmaste berördes, bereddes tillfälle giva och taga skäl.

Om, såsom troligt vore, genom den sålunda påkallade omarbetningen av för- slaget lösningen av stadsplanelagstiftningen i någon mån försenades, vore detta visserligen beklagligt. Bristerna hos den nuvarande lagstiftningen torde dock, om än obestridliga, icke vara svårare än att de medgåve iakttagandet av den ytterliga varsamhet, som i förevarande lagstiftningsfråga syntes i så hög grad påkallad.

Sveriges fastighetsägareförbnnd: Lagförslaget siktade i sina grunddrag på att lätta kommunernas omkostnader för stadssamhällenas framtida utveckling och lade fördenskull en avsevärd del av kommunernas ekonomiska bördor på enskildas axlar. Lagförslaget avsåge sålunda att låta en särskild grupp av med- borgare, nämligen fastighetsägarna, övertaga största delen av utgifterna för vissa nyttigheter och fördelar, som komme alla kommunens innebyggare till del, och vilka utgifter under sådana förhållanden rättvisligen också borde i sin helhet utdebiteras på kommunens samtliga innebyggare efter i skattelag- stiftningen angivna normer. Det kunde, för att endast beröra ett fall, icke vara med rättvisa överensstämmande, att fastighetsägarna ålades bidraga till kost- naderna för ordnandet av genomgående trafik, på sätt lagförslaget föreskrivit, låt vara att fastighetsägarens bidragsskyldighet begränsats till skyldighet att avstå endast viss del av uppkommen värdestegring. Men då, med tillämpning av lagförslagets bestämmelser, denna ofta ovissa vårdestegring ansåges hava kom- mit fastighetsägaren tillgodo även då densamma i verkligheten ej inträffat, så innebure lagförslaget i nämnda hänseende en uppenbar orättvisa mot fastig- hetsägarna. Enahanda vore förhållandet med den fastighetsägarna pålagda skyldigheten att bekosta iordningställandet av parkområden. Att kostnader för ordnandet av dylika rekreationsställen borde bestridas av allmänna medel och ej åläggas fastighetsägarna enbart, förefölle uppenbart, och lika uppenbart tor— de också vara, att fastighetsägarna ej skulle vara skyldiga utan ersättning avstå annan mark än den som erfordrades för den lokala trafikens behov. Det rådde ej heller något tvivel därom, att stora Och oberäkneliga svårigheter kunde uppkomma därigenom, att generalplanens och stadsplanens förhållande till var- andra ej vore tillräckligt genomarbetade. Hela lagförslaget vore jämväl i andra avseenden svårt att till sina konsekvenser överblicka, och redan därför bleve en överarbetning därav en tvingande nödvändighet.

Lagförslaget borde även i språkligt hänseende undergå en överarbetning, på det att den föreslagna lagen måtte bliva för allmänheten mera lättförståelig och överensstämmande med tidens språkbruk.

Lagförslagets bestämmelser vore vidare just i många ekonomiskt betydelse— fulla delar allt för elastiska och tänjbara, varigenom för stort spelrum komme att givas för den subjektiva uppfattningen hos de myndigheter, som skulle handhava lagens tillämpning. Det vore därför högeligen önskvärt, att i allmän- het mera klart avfattade och till sitt innehåll bestämda uttryck komme till an— vändning. Detta vore så mycket nödvändigare, som lagstiftningen i mångt och mycket fått karaktären av en mot fastighetsägarna riktad särlagstiftning. Väl vore det sant, att kommunerna borde hava medel i sin hand att komma till rätta med ägare av enskild mark, som låge stängande i vägen för samhällenas sunda och nödvändiga utveckling, men lagstiftningen finge dock ej så utformas, att

den fullständigt prisgåve fastighetsägaiens rätt åt de kommunala myndighe- ternas ingripanden.

Förbundet kunde ej underlåta erinra om att mot säkerhet av inteckning i fast egendom i rikets städer och stadsliknande samhällen i avsevä1t stor ut— sträckning placerats sådana medel omyndiga personers tillgångar, allmänna kassors och försäkringsbolags fonder, småfolkets besparingar via sparbanker 0. s. v. som ansåges böra vara placerade mot säkerhet av de bästa hypotek, som överhuvudtaget stode till buds. Icke minst med hänsyn till detta för- hållande finge det anses vara av stor betydelse att fastighetsvärdena vore stabila. Antagandet av en lag, sådan som den nu föreslagna komme att införa ett visst osäkerhetsmoment beträffande fastighetsvärdena och där- med ocksa minska tilltron till inteckningar såsom placeringsobjekt, detta sena1e till stor nackdel för hela landets kreditväsende och sålunda till sist även för allmänhetens väl. Det läge i öppen dag, att detta måste bliva följden med en lagstiftning, som i vissa fall utan ersättning och i andra fall mot en till beloppet svårbestämbar och till förfallotiden obestämbar ersättning berövade fastighets- ägaren rättigheter, som hitintills ansetts förenade med besittandet av fast egen- dom.

Förbundet hemställde, att Kungl. Maj: 1: ville, innan en ny stadsbyggnadslag förelades riksdagen till prövning, låta det nu föreliggande förslaget undergå en genomgripande omanbetning med iakttagande av vissa, av förbundet framställ- da anmärkningar och förslag. Förbundet framhölle lämpligheten och önskvärd- heten därav, att en representant för fastighetsägarna måtte beredas tillfälle del— taga i den förordade omarbetningen.

Styrelsen för Svenska landskommunerna förbund: Då styrelsen icke för områden på landet, som icke vore köpingar eller municipalsamhällen, ansåge in— förandet av de institut, som i sakkunnigförslaget framlagts, behövligt, hade styrelsen icke funnit skäl att ingå på granskning av förslaget 1 denna del. Sty- relsen ville emellertid framhålla nödvändigheten av att kommande lagstiftning måtte utformas på sådant sätt, att innehållet bleve förståeligt även för lekmän- nen, vilka ju i stor utsträckning skulle tillämpa lagstiftningens bestämmelser.

Stockholms byggnadsförening har framhållit vissa allmänna synpunkter be- träffande en stadsplanelagstiftning: En stadsbyggnadslag borde ha till upp- gift att reglera mellan de olika i stadsbyggandet aktiva intressen-a på ett sådant sätt, att hela den apparat, som ett samhälles bebyggelse, trafik m. m. utgjorde, organiserades på bästa möjliga sätt under ett rättvist bedömande av de olika parternas intressen. De enskilda intressena vore av mycket skild-a slag. Mark- ägaren sökte utvinna det mesta möjliga av den .mark han ägde, antingen genom att bebygga den på det fördelaktigaste sättet, varvid 1 stort sett golvytans stor- lek 1 förhållande till tomtytan vore utslagsgivande för vinsten eller genom att spekulera 1 sådan stegring av markvärdet, som uppstode utan hans eget åtgö— rande. Byggnadsproduoentens intresse vore av samma art som inom all annan industri, att framställa produkter, på vilka funnes efterfrågan, och framställa dem sådana och till ett sådant pris, att de stode sig i konkurrensen. _ Sam- hällets intresse vore allmänt uttryckt av social-etisk art, med allt vad däri in- begrepes av omsorg om invånarnas bästa och om samhällets sunda utveckling. Detta innebure en strävan, som ofta kolliderade med de enskilda intressena.

Stadsbyggandet hade på senare tid i allt högre grad börjat inse vikten av att företräda de allmänna samhälleliga intressena, i den mån de gi-nge ut på omsor- gen om människornas hälsa och välbefinnande. Fordringarna på kvalitet i stadsbyggandet hade stegrats mycket. Kravet att samhällena måste bjuda alla

srna invånare de fördelaktigaste villkor, som stode att uppnå, att med andra ord organisera bebyggelsen och vad därtill hörde så, att den tilläte och under- läittade ekonomiskt fördelaktiga och sunda mänskliga levnadsförhållanden, blleve med var dag allt starkare.

I stadsbyggandets teknik toge sig dessa intentioner uttryck huvudsakligen i fråga om arbetsmetod, spridning av bebyggelsen, sanering av gamla stadspar— tiier och stadsbyggandets ekonomi.

En byggnadslagstiftning, som ville följa dessa moderna riktlinjer, måste företaga en avvägning mellan de olika intressena samt i högre grad än förut betona det enskilda intressets plikt att underordna sig det samhälleliga intresset i de fall, där de stode emot varandra och icke läte sig förena. Detta bleve den nödvändiga följden av att kravet på kvaliteten i stadsbyggandet ökats. Det bleve i synnerhet jordägaren, som finge känning härav. Varje inskränkning i person- li,g äganderätt borde visserligen företagas med stor försiktighet. Men det vore ofrånkomligt, att i ju högre grad det ägda vore av den art, att dess handhavande imfluerade på andra människors eller hela samhällets levnadsvillkor, kunde den samhälleliga regleringen icke undgå att desto kraftigare ingripa i utnyttjande- och dispositionsrätten av det ägda. Jorden vore väl den vara, som i detta avseen- (le tvingade till de längst gående åtgärderna.

Med tanke på de ytterst ömtåliga och invecklade markregleringskonflikter, som alltid uppstode och som bleve allt svårare ju högre det allmännas fordringar ställdes, borde det svävande och ännu icke fullt genomarbetade komplexet av jardfrågor med samhörande ekonomiska problem upptagas till diskussion. Obe- roende av dessa principfrågor framstode nödvändigheten att upprätta med hän- syn till byggandets kvalitet väl motiverade och otvetydigt avfattade lagbestäm- melser, som tilläte ett dragande av distinkta gränser för den ekonomiska exploa- teringen av marken.

Det vore emellertid viktigt att skilja mellan den produktiva exploateringen och den improduktiva. Den produktiva exploateringen och byggnadsspekulatio- nen med sin konkurrens om kvalitet och pris vore sund och önskvärd. Det måste kraftigt framhållas, att detta slag av företagande icke borde onödigt hämmas utan tvärtom i möjligaste mån stimuleras. Det enskilda initiativet vore av stör- sta värde för stadsbyggandet. Det naturligaste och resultatrikaste förhållandet vore otvivelaktigt det, att konkurrensen själv dreve fram kvaliteten.

De organ, vilka kontrollerade stadsbyggandet, måste i lagar och förordningar äga ett verksamt stöd för verkställandet av sin uppgift att på effektivaste sätt i stort dirigera stadsbyggandet med allt vad därtill hörde. Särskilt beträffande de ekonomiska problemen gällde, att överblick och förutseende kunde uträtta mycket. I tekniskt hänseende påkallade först och främst trafikfrågorna det stora grepp på problemen, som tilläte att i god tid vidtaga erforderliga åtgärder och preparera för framtida behov. Även däruti borde förutseendet yttra sig, att lagstiftningen utbildades till ett så smidigt redskap som möjligt, med hän- syn till att de faktiska förutsättningarna oupphörligt ändrades, vilket i våra dagar dessutom skedde ovanligt snabbt. En lags stadganden borde därför vara av möjligast allmängiltiga och elementära natur. Det borde inom ramen av ett fåtal väsentliga bestämmelser ges största frihet åt den ekonomiska och tekniska utvecklingen att ge nya lösningar åt olika problem.

Gent emot det vetenskapligt arbetande, av traditionen obundna stadsbyggan- det hade en konserverande kraft sin uppgift att fylla. Till bevarandet av byggnadsverk eller minnesmärken av kulturhistoriskt värde borde hänsyn ta— gas. Dock måste det framhållas, att. det närvarande livets behov vore det för-

nämsta och borde bli bestämmande i sådana fall, där de olika synpunkterna icke läte sig förena.

Detsamma gällde även hembygdsvården. Så länge en ortstradition ännu mot- svarade de aktuella livsförhållandena på platsen, borde den skyddas. Gjorde den det icke, hade ett konstlat uppehållande av densamma intet berättigande.

Det måste anses som en given sak, att en byggnadslagstiftning icke borde präglas av den generations estetiska uppfattning, som stiftat den. Vad lagen borde åsyfta vore en reglering, vilken som praktiska resultat gåve logiska lös— ningar av föreliggande problem. Då kunde man lugnt utgå ifrån att byggandets estetik därmed även hade givits de nödvändiga förutsättningarna att för varje tid och varje fall bli tillgodosedd.

Det föreliggande lagförslaget präglades av ett sträv-ande att bringa lagstift— ningen i samklang med nyare fordringar på behärskning av stadsbyggnads- problemen i stort. Däruti vore det visserligen icke banbrytande. Ett studium av yttranden över det år 1919 avgivna förslaget till ny byggnadsstadga och 1920 års stadsplaneförslag visade, att de för dessa grundläggande principerna i stort vunnit gillande. Animärkningarna gällde mera detaljer, där samman- jämkning icke torde varit så ogörlig. När sakkunnigas arbete trots detta resul— terat i en genomgripande omstöpning av alla våra byggnadslagar, finge väl detta tagas som ett tecken på att det gjort sig gällande ett behov att grundligt modernisera lagstiftningen på detta område. Det vore emellertid svårt att inse, att det erhållna resultatet i stort sett motsvarade dessa intentioner.

Efter att hava ägnat vissa delar av förslaget en kritisk granskning1 yttrar föreningen till slut: Det stora intresse, varmed byggnadsfrågor f. n. diskutera- des, visade, att nya principer för stadsbyggandet nu bröte sig fram. Städernas utveckling hade efter långvarigt fasthållande vid gamla former kommit till det nuvarande jäsande tillståndet, då gammalt och nytt brötes [mot varandra i långt högre grad än någonsin förut. Utvecklingen av transportväsendet, de ökade kra— ven på hygien och social trevnad ställde allt större krav på byggnadsväsendet. Byggnadstekniken krävde ett större beaktande och fordrade möjlighet att göra sig gällande. Stadsplanerna ville spränga de gamla formlerna för stadsbyggan- det och finna nya formgivningar. Byggnadsindustrien sökte sig bort från för- åldrade metoder och krävde samma rätt till teknikens utnyttjande som övriga industrier.

I det föreningen 1nsåg vikten och önskvärdheten av att en ny stadsbyggnads- lag fortast möjligt komme till stånd, ville föreningen dock på det kraftigaste framhålla, att forskningen 1 härtill hörande problem först nu börjat uppmärk- sammas och fördjupas. Som en sammanfattning av sin granskning ville före- ningen framhålla, att det föreliggande förslaget till stadsbyggnadslag vore i väsentliga delar olämpligt; att förslaget till stadsbyg o'gnadslag omarbetades, varvid de synpunkter, som av föreningen framhållits, måtte vinna beaktande; att vid omarbetande av lagförslaget den privata byggnadstekniska och bygg- nadsekonomiska sakkunskapen bereddes tillfälle deltaga; att lagen endast borde innefatta det som oundgängligen tarvades, samt att den formulerades så, att den stimulerade utvecklingen och skapade fruktbar jordmån för social och tek- nisk utveckling; samt att förslag till mönsterbyggnadsordning utarbetades i an- slutning till den nya stadsbyggnadslagen.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Såsom allmän uppfattning om lagförslaget ville samfundet, med erkännande av förslagets många förtjänst- fulla uppslag, dock framhålla, att den revision av gällande lagstiftning som

* Återgiven i det följande.

förslaget innebure, i åtskilliga fall gått längre än behövet påkallat. Samfundet utginge därvid från en av många anledningar önskvärd princip, nämligen att ny lag såvitt möjligt borde tillkomma genom utbyggnad av gällande bestäm- melser, där dessa icke uppenbarligen förfelade sitt ändamål eller kränkt-e allmän rättsuppfattning.

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande: Såsom ett allmänt om— döme ansåge sig kommittén kunna uttala, att de sakkunnigas förslag visserligen i vissa avseenden vore ägnat att öka tryggheten mot brandfara, men att brand- skyd-dssynpunkterna och strävan att minska faran för förödande massbränder' i de mera tättbebyggda samhällena dock till synes icke vore lika framträdande som i 1874 års byggnadsstadga. Full motsvarighet saknades sålunda till de i 12 % av denna stadga givna mera detaljerade bestämmelserna om de riktlinjer vid uppgörande av stadsplan, vilka i främsta rummet syftade till eldfarans minskande. I sådant avseende kunde särskilt framhållas den vikt, som i 1874 års byggnadsstadga tillmättes planteringar av olika slag. De tidigare ofta före— kommande massbränderna i städerna torde hava givit impulsen till dessa be- stämmelser. Erfarenheterna från de år, sem förflutit efter byggnadsstadgans tillkomst, hade ock i rikt mått bestyrkt det utomordentliga värdet ur brand- skyddssynpunkt av rikliga gatubredder, allégator, planterade förgårdar och parker överhuvudtaget. Det mindre intresse, som ur nämnda synpunkt ägnades parker och planteringar i det nu föreliggande förslaget, kunde måhända förkla- ras därav, att vårt lan-d under de senare decennierna varit förskonat från mera omfattande stadsbränder och att man ansett den storartade utvecklingen av eld- släckningsväsendet möjliggöra ett visst eftergiv-ande av brandskyddssynpunk- terna vid stadsplanernas utformning. Kommittén förmenade dock, att trygghe- ten mot brandfara i våra städer och stadsliknande samhällen ännu ingalunda vore sådan, att mera avsevärda lindringar av de stadsbyggnadsbestämmelser, som tjänade brandskyddet, vore tillrådliga. De svenska brandförsäkringsan— stalterna räknade alltjämt med möjligheten, ja sannolikheten av större förhär- jande stadsbränder, särskilt i de med övervägande trähus tättbebyggda sam- hällena, och till-bud härtill hade under senare är ingalunda saknats. De värden. som därvid stode på spel, vore ock numera förhållandevis vida större än fordom. Med hänsyn härtill vore det enligt kommitténs uppfattning synnerligen önsk- värt, att alla sådana stadsbyggnadsbestämmelser, som enligt vad erfarenheten visat varit till gagn för brandsäkerheten, bibehölles och utvecklades i stället för att, såsom skett i det föreliggande förslaget, förenklas och ersättas med mera allmänna antydningar.

Svenska brandskyddsföreningen: Föreningen ville såsom sin åsikt framställa. betydelsen av att lagens brandskyddsföreskrifter ej gåves så vag formulering, att man finge den känslan, att skyddet mot mera utbredda eldsvådor numera en- dast vore av oväsentlig betydelse vid stadsbyggandet. Brandskyddssynpunkterna borde nämligen alltjämt vinna det största beaktande.

De kommunala byggnadsföreskrifter, som utfärdades för de olika kommu- nerna, innan någon allmän, för hela riket gällande byggnadsstadga fastställts, hade i regel tillkommit genom brandförsäkringsinrättningarnas direkta ingri- pande efter någon mera omfattande stadsbrand och förnämligast avsett samhäl- lenas skydd mot större eldsvådor. Utformningen av 1874 års byggnadsstadga torde i hög grad influerats av de stora stadsbrändern-a på 1860— och början av 1870—talet. Trots den storartade utvecklingen av brandsläcknings- och vatten— ledningsväsendet på de senaste 50 åren, hotades samhällena alltjämt av brand- katastrofer, därest bebyggelsen ej ordnades på ett mot brandfara betryggande

sätt. Att detta finge komma till uttryck även i den nya stadsbyggnadslagen, syntes därför vara önskvärt.

Övriga, ovan ej särskilt omnämnda myndigheter, som avgivit yttrande i ärendet, hava antingen helt avstyrkt förslaget eller ock påfordrat en mer eller mindre genomgripande omarbetning därav i såväl formellt som mate— riellt hänseende, och har därvid från olika håll påpekats önskvärdheten av att vid den fortsatta överarbetningen de medelstora och mindre samhällenas intres— sen måtte i högre grad än nu skett vinna beaktande ävensom att förslag i ämnet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

A. Principfrågor.

Lagstiftningens omfattning och uppställning.

Fastighetsregisterkommissimzen: Om man skilde mellan å ena sidan fastig- hetsbildningen och fastighetsregistreringen i städerna eller de ämnen, som be- handlades i fastighetsbildningslagens 1 kap. 6 a % och 2—7 kap. samt fastig- hetsregisterförordningen med därtill sig anslutande bestämmelser, och å andra sidan byggnadsväsendet eller de ämnen, som reglerades i fastighetsbildnings- lagens 1 kap. med nyss angivet undantag och byggnadsstadgan för rikets städer, ville det synas, som om det de sakkunniga lämnade uppdraget knappast avsett förstnämnda ämnen utan endast de senare. Kommissionen trodde det hava varit lyckligt, om denna begränsning iakttagits. Redan det område, som de sakkun- niga då haft att reglera, erbjöde en sådan mångfald svårlösta frågor, att upp- giften i allt fall varit omfattande nog. Lagstiftningen om fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen i städerna hade framgått ur tre kommittébetänkan- den samt två lagråds- och två riks—dagsbehandlingar. Under detta arbete hade åtskilliga förslag, som icke kommit till synes i tryck, efter vad inom kommis- sionen vore bekant, varit under omprövning och förkastats, bland dem även sådana, som nu framkommit i de sakkunnigas förslag, och lagtexten erhållit sin utformning icke minst genom av lagrådet även under hand givna värdefulla anvisningar. Denna lagstiftning, tillkommen så nyss som år 1917 och efter hand i åtskilliga stycken kompletterad och jämka-d, hade, trodde sig kommissionen kunna påstå på grundvalen av. den erfarenhet, kommissionen åt sig vunnit, i stort sett verkat tillfredsställande, och de, som hade att tillämpa densamma, hade gjort sig förtrogna med den. Att då nu, utan att kommissionen veterligen några krav i sådan riktning avhörts, framkomma med vittgående ändringsförslag be— träffande densamma vore ägnat att väcka förvåning. All lagstiftning i oträngt mål måste enligt kommissionens mening fördömas. Det måste alltid framstå såsom betänkligt att utan tungt vägande skäl reformera ett lagstiftningsormråde. Och sådana skäl funnes här icke.

Det förslag, som den 15 december 1920 avgavs av 1916 års stadsplanelagskom- mitté, innebure, att bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning skulle ut— brytas ur fastighetsbildningslagen och meddelas i en särskild stadsplanelag. I första kapitlet fastighetsbildningslagen skulle dock upptagas bestämmelser om stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighetsbildningen. Kommissionen hade i sitt den 31 december 1921 avgivna utlåtande över kommittéförslaget för- orda: bibehållande av den nuvarande anordningen med en lag samt därvid särskilt erinrat om att i stadsplanelagen enligt kommitténs förslag komme att behandlas två forddelningsinstitut, tomtindelningen och omläggningen — det senare insti— tutet numera icke aktuellt. Då kommissionen uttalade sig för en lag, hade kom— missonen emellertid utgått från att denna lags bestämmelser om stadsplan och

tomtindelning m. ni. skulle såsom i fastighetsbildningslagen skett kunna in— rymmas under ett kapitel i lagen, och att de övriga kapitlen skulle lämnas orörda så när som på nödiga följdändringar. Men med de sakkunnigas förslag med dess anhopning av bestämmelser och dess mångfald av kapitel ville kom- missionen icke vidhålla sin mening om föreskrifternas meddelande i en lag. För dem, som haft att tillämpa fastighetsbildningslagen och nu vore förtrogna med densamma, måste det vara till ovärderlig fördel att få hava denna lag kvar med dess kapitelindelning. Dess första kapitel kunde då, på sätt kommit- tén föreslagit, ersättas med de bestämmelser, som nu återfunnes i 1 kap. 6 a % fastighetsbildningslagen. Till denna lag funnes nu i ett flertal lagar och för— fattningar hänvisningar, vilka, vid bifall till de sakkunnigas förslag, antingen måste ändras eller vid bibehållande orsaka den, som använde sig av lagen, stort besvär att återfinna motsvarande bestämmelser. Då, med den mångfald av föreskrifter, som de sakkunniga föreslagit, någon fördel knappast vunnes med anordningen med en lag, men väl olägenheter vore därmed förknippade, ville kommissionen eftertryckligen hemställa om en sådan anordning i ett blivande nytt förslag, att detta icke komme att omfatta bestämmelserna om fastighets- bildningen, utan dessa alltjämt finge hava sin plats i lagen om fastighetsbild- ning i stad, som alltså borde bibehållas. Mot denna lags rubrik hade de sak- kunniga anmärkt, att benämningen >>i stad» stode mindre väl tillsammans med den omständigheten, att lagen jämväl i ganska betydande omfattning meddelade bestämmelser rörande landsbygdsområden. Så vore emellertid ock förhållandet med det av de sakkunniga framlagda förslaget. Mot dess rubrik stadsbyggnads— lag syntes därför med ett visst fog kunna riktas samma anmärkning som de sakkunniga framfört mot fastighetsbildningslagens rubrik. Vid en sådan upp- delning av ifrågavarande föreskrifter å två lagar, som av kommissionen begärts, skulle dock enligt kommissionens mening den av de sakkunniga föreslagna rubriken väl lämpa sig för den lag, som huvudsakligen skulle innefatta bygg- nadsbestämmelser. Att ordet stad däri inginge, ansåge kommissionen snarare vara till fördel än motsatsen, då det i sin ifrågavarande sammansättning utsade karaktären av det byggande, varom fråga var. Dessutom erinrades, att ordet stad inginge i »stadsplan» och »stadsäga» utan att någon ändring av de sak- kunniga varit ifrågasatt i dessa benämningar eller att någon olägenhet därav försports.

Därest det mot vad kommissionen hemställt skulle anses behövligt eller önsk— värt att i en lag kodifiera samtliga bestämmelser på nu ifrågavarande områden, syntes det dock kommissionen, som om den förut omförmälda skillnaden mellan å ena sidan byggnadsväsendet och å andra sidan fastighetsbildningen borde upp- rätthållas, och att i en avdelning av lagen borde avhandlas det ena och i en senare avdelning det andra av dessa områden.

Av de sakkunnigas motivering (sid. 152) att döma syntes ock hava varit deras avsikt att göra en sådan uppdelning. Vid utförandet av densamma torde de dock ej hava varit fullt konsekventa. De angåve sålunda (å nämnda sida i betänkandet) att i 22—29 kap. meddelats regler om fastighetsbildningen. Så- dana regler gåves emellertid jämväl i 9 kap., vilket följaktligen bort inflyta i förslaget först efter dess 21 kap.

Ej heller syntes det kommissionen, att 30 kap. fått sin behöriga plats i lagen. Detta kapitel avhandlade vissa registreringsspörsmål rörande ersättningar enligt 4 och 14 kap., vilka hade avseende å byggnadsväsendet. Det hade enligt kommissionens mening varit riktigare att låta detta kapitel inflyta efter 21

kap., omedelbart följt av 9 kap. såsom inledande de kapitel, som avhandlade fastighetsbildningen.

Vaitenfallsstyrelsen: Emot den ifrågasatta sammanslagningen av alla stads— byggande gällande bestämmelser funne vattenfallsstyrelsen ej anledning till annan erinran, än att vid den definitiva överarbetningen borde tagas under noggrann omprövning, i vad mån vissa bestämmelser möjligen borde utgå ur lagen, med hänsyn till behovet .av att utan allt för stor omgång vidtaga änd- ringar däri. Visade sig härvid, att avsevärt antal bestämmelser borde utbrytas ur lagen, syntes det vattenfallsstyrelsen kunna ifrågasättas, om icke ett bibe- hållande av en av Kungl. Maj: t fastställd byggnadsstadga vore att föredraga framför införande i samtliga landets xbyggnadsordningar av ett stort antal sins- emellan lika bestämmelser, vilka sedermera icke torde kunna enhetligt ändras, utan att samstämmiga beslut fattas av alla rikets stadsfullmäktige.

Vattenfallsstyrelsen vore övertygad om att det komme att kräva betydligt längre tid än av de sakkunniga förutsatta fem år, innan så fullständiga stads- byggnadsbestämmelser blivit för alla landets städer utarbetade, att byggnads- stadgan i dess helhet kunde utan olägenhet slopas. Hellre borde då en allmän byggnadsstadga, ehuru vederbörligen begränsad, fortfarande bliva gällande, tills den visat sig obehövlig på grund av stadsplanebestämmelsers och byggnads- ordningars fullständigande.

Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen ville uttala sin anslutning till det före-slagna upphävandet av byggnadsstadgan för rikets städer och stadgebestäm- melsernas fördelning mellan stadsbyggnadslagen och städernas byggnadsord- ningar. Denna anordning stode också i full överensstämmelse med styrelsens tidigare intagna ståndpunkt, vilken funnes närmare utvecklad i de uttalanden och förslag, som innefattades i byggnadsrådet Lilljekvists till styrelsens under- dåniga utlåtande den 31 januari 1923 fogade tjänstememorial angående 1916 års kommittés betänkande samt bostadskommissionens den 4 december 1919 av- givna betänkande vmed förslag till ny byggnadsstadgaf

Däremot ville byggnadsstyrelsen ifrågasätta, huruvida det icke för vinnande av reda och åskådlighet skulle vara mera praktiskt och lämpligt att i stället för att bibehålla den nuvarande sammanblandningen mellan stadspl-ane- och fa-stighctsbildningslagarna helt avskilja föreskrifterna om själva fastighets- bildningen och fastighetsregistreringen från stadsbyggnadslagen. I nyssberörda memorial framhölls beträffande gällande lagstiftning bl. a., att från bygg- nadsväsendets handhavare hade det av 1917 års riksdag beslutade införan— det av 1907 års stadsplanelag såsom ett första kapitel i fastighetsbildnings- lagen alltid ansetts såsom en mindre lämplig åtgärd. Då vid granskningen av stadsplanelagskommitténs reviderade lagförslag såväl ur saklig som praktisk synpunkt gjort sig gällande ett bestämt önskemål, att stadsplanelagen måtte sammanföras med byggnadsstadgan, måste givetvis den förefintliga obenägen- heten till en fortsatt hopkoppling av de egentliga byggnadslagarna med lagarna för de åtgärder, som berörde själva fastighetsbildningen, göra sig ännu mer gällande. Detta frånskiljande av fastighetsbildningslagarna ansåges så mycket nödvändigare, som det syntes vara ett allt mer klart framträdande önskemål, att stadsplanelagen och byggnadsstadgan helt samarbetades till en lag.

Även om det i stort sett skulle kunna anses vara likgiltigt, huruvida de olika lagarna sammanfördes eller särskildes. syntes i varje fall praktiska skäl tala för en uppdelning. Det egentliga stadsbyggnadsväsendet och den rent för—

1 Se Statens offentliga utredningar 1923: 46.

rättningsmässiga fastighetsbildningen stode på från varandra vitt skilda plan, och de, som sysslade med själva husbyggandet, torde i sin yrkesutövning prak— tiskt taget sällan behöva taga befattning med bestämmelserna för själva fastig- hetsbildningen, lika litet som förrättningsm-annen för fastighetsbildning och registerföraren behövde känna reglerna för de olika stadsbyggnadsplanernas tillkomst eller genomförande eller beträffande de särskilda tomternas bebyg- gande.

F ör såväl dessa yrkesutövare som för den byggande allmänheten måste det ovillkorligen vara fördelaktigare att hava att tillgå skilda yrkeslagar. Den omständigheten, att det föreliggande lagförslaget icke allenast kompletterats med bestämmelser rörande städernas planläggning utan jämväl utökades med föreskrifter beträffande tillsyn och kontroll av all stads-mässig bebyggelse, syntes byggnadsstyrelsen vara ägnad att underlätta en dylik uppdelning. Ge— nom den förändring av tomtindelningsförfarandet, som avsåges i lagförslagets 8, 9 och 22 kap., och genom de möjligheter, som sedan ar 1926 förefunnes till reglering av avstyckningar för all stadsmässig bebyggelse och varom mot- svarande bestämmelser funnes intagna i lagförslagets 23 kap., skulle nu upp— träda fem planinstitut, av vilka intet praktiskt taget skulle behöva tillmätas någon fastighetsbildande verkan. I likhet med vad som vore fallet vid upp- rättande av stadsplan skulle icke allenast generalplaner, regionplaner och styck— ningsplaner utan jämväl upprättandet av tomtindelningsplaner kunna betraktas såsom rena planläggningsfrågor utan annan gemenskap med fastighetsbildningen än att de skulle ligga till grund för mätningsmannens kommande verkställig- hets- och fastighetsbildningsförrättningar.

Genom den av styrelsen förordade uppdelningen skulle först och främst den fördelen vinnas, att fastighetsbildningslagen efter utbrytning av det huvud- sakliga innehållet i dess 1 kap. kunde i stort sett bibehållas med dess kapitel- indelning och i övrigt icke behöva underkastas ändringar i annan mån än vad som påkallas av stadsbyggnadslagens följdbestämmelser.

Från mätningstekniskt håll hade uttalanden gjorts både för och emot lag- förslagets ändringar i fastighetsbildningslagens bestämmelser, som närmast sammanhängde med städernas mätningsväsen och jorddelning, men en mera all- män mening syntes dock råda därom, att man borde i möjligaste män i här berörda avseende bibehålla gällande lag med dess kapitelindelning, i huvudsak bygga på det beståendes grund och endast göra sådana tillägg och komplette- ringar, som dikterades av erfarenheten.

Vid den förestående överarbetningen av gällande fastighetsbildningslag, som enligt styrelsens förmenande i allt fall bleve erforderlig —— vare sig fastighets- bildningslagen skulle uppgå i stadsbyggnadslagen eller ej syntes dock böra beaktas de i många avseenden värdefulla uppslag, som kommit till uttryck i det föreliggande lagförslaget. Särskilt ville styrelsen därvid förorda de änd- ringar och kompletteringar, som innefattas 1 lagförslagets 23 kap.5 ,7 och 8 %%.

Kammarkollegium. Kollegium ville såsom en generell anmärkning fram- hålla, att det syntes kollegium olämpligt att —— såsom i förslaget ej sällan före- komme ——- stadganden av rent administrativ natur inblandades med sådana, som vore av den vikt, att de borde upphöjas till civillag. Enligt kollegii mening borde dylika administrativa stadganden utmönstras ur förslaget. Som exempel på avsnitt, där sådana administrativa stadganden insprängts, ville kollegiufn allenast peka på 5, 17 och 19 kap. i förslaget.

Det syntes kollegium vara mest ändamålsenligt att för riket i dess helhet en byggnadsstadga tillskapades, upptagande de bestämmelser, som skäligen

borde uppställas såsom normerande i alla de fall, där stadgan skulle komma till användning. För myndighet, som finge att handlägga ärenden, där känne- dom om stadganden i de olika byggnadsordningarna erfordrades, bleve det för visso en betydande lättnad, om de gemensamma bestämmelserna samlades i en stadga och åt de olika byggnadsordningarna blott överlåtes stadganden av mera lokal giltighet.

Lantmäteristyrelsen: Orsaken till att de sakkunniga föreslagit ett samman- förande i en lag av lagstiftningen på så olika områden, som här vore i fråga, torde närmast hava varit det uttalande i ämnet, som gjordes av 1916 års riks- dag i skrivelse den 8 april 1916 (nr 67) i samband med behandlingen av Kungl. Maj: ts proposition nr 6 med bl. a. förslag till lag med vissa bestäm- melser angående avstyckning och sammanläggning av jordområden i stad.1

Riksdagens uttalande föranledde, att vid framläggande till 1917 års riks- dag av förslag till lag om fastighetsbildning i stad i samma lag intogs såsom ett första kapitel 1907 års lag om stadsplan och tomtindelning. Även om ett dylikt sammanförande av lagstiftningen angående stadsplaneväsendet och an- gående städernas fastighetsbildning och fastighetsregistrering ur vissa syn- punkter kunde motiveras med hänsyn till stadsplans och tomtindelnings bety- delse såsom grund för fastighetsbildningen inom stora delar av städernas om- råde, torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida i en blivande vidlyftig lag- stiftning angående stadsplane- och byggnadsväsendet lämpligen även borde upptagas lagstiftningen angående städernas fastighetsbildning och fastighets- registrering.

Redan 1916 års stadsplanelagskommitté hade i motiven till sitt år 1920 framlagda förslag till stadsplanelag framhållit, att enligt kommitténs mening lagstiftningen angående städernas jordförhållanden och bebyggande borde uppdelas på två olika lagstiftningsområden. Uti den 26 oktober 1921 avgivet utlåtande över nämnda förslag till stadsplanelag hade lantmäteristyrelsen vis- serligen ifrågasatt, huruvida tillräckliga skäl funnes att, såsom i lagförslaget skett, utbryta stadsplanelagen från fastighetsbildningslagen. Den omarbetning av lagstiftningen å stadsplaneväsendets område, som kommit till uttryck i det nu framlagda förslaget till stadsbyggnadslag, syntes lantmäteristyrelsen tyd- ligt giva vid handen, att stadsplanelagskommitténs uppfattning i frågan varit den riktiga. De omfattande bestämmelser, som ansetts erforderliga för regle- rande av förhållandet mellan det allmänna och jordägarna vid stadsplans ge- nomförande och som i väsentliga delar rörde sig på det rent ekonomiska om- rådet, visade i och för sig, att stadsplanelagstiftningen avsåge ett helt annat lagstiftningsområde än jorddelning och fastighetsregistrering.

Härtill komme, att i förslaget till stadsbyggnadslag upptagits sådana delar av byggnadsstadgan, som synts böra erhålla civillags natur, varigenom lagen ytterligare fått ett innehåll, som än mer avlägsnade sig från den nuvarande fastighetsbildningslagens område. Såvitt lantmäteristyrelsen kunde finna, torde de av de sakkunniga framlagda skålen för ett sammanförande i- en lag av stadsplanelagstiftningen och de viktigare delarna av nuvarande byggnads— stadgan vara övertygande såväl ur synpunkten att Vinna överskådlighet och för- enkling i bestämmelserna som med hänsyn till det i flera avseenden nära sammanhanget i sak mellan stadsplaneväsendet och byggnadsväsendet. Man torde därför kunna utgå från att ett dylikt sammanförande i den blivande lagstiftningen i ämnet komme till stånd. Denna omständighet ansåge lant-

1 Se de sakkunnigas betänkande sid. 129.

mäteristyrelsen ytterligare giva stöd åt uppfattningen, att en särskild lng borde omfatta städernas fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

För en sådan uppdelning av lagstiftningen talade även andra rent praktiska skäl. Den är 1917 genom fastighetsbildningslagens tillkomst genomförda llag- stiftningen rörande städernas fastighetsbildning och fastighetsregistrering hxade säkerligen från början för städerna och deras tjänstemän varit rätt främmaznde såsom införande helt nya begrepp och former på ifrågavarande område. Seidan fastighetsbildningslagen nu varit i tillämpning under omkring tio år, hade lagens uppställning och bestämmelser blivit så väl kända, att någon svårighet vid dess användning ej längre torde förefinnas. Det syntes därför vara syn- nerligen önskvärt, att fastighetsbildningslagen bibehölles i möjligaste mån oförändrad, i vad densamma berörde fastighetsbildning och fastighetsregistre- ring. Härför talade även, att hänvisning till de kommentarer, föreskrifter och anvisningar rörande lagen, som under de gångna tio åren utarbetats, i sådant fall fortfarande kunde tillämpas, varigenom arbetet på ifrågavarande omrzåde underlättas. Såvitt lantmäteiistyrelsen hade sig bekant, hade ej heller från något håll tidigare ifrågasatts en genomgående revision av den del av lagstift- ningen, som omfattade fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen och som efter synnerligen vidlyftiga utredningar år 1917 blev antagen av riksdagen. Ej heller hade en dylik omarbetning ingått i de sakkunnigas uppdrag. I demna del torde ytterligare böra erinras om följande.

Då frågan om sakkunnigas tillkallande inför Kungl. Maj:t den 6 febrmari 1925 anmäldes av generaldirektören N othin såsom dåvarande statsråd och chef för justitiedepartementet, framhölls, enligt vad de sakkunniga själva upplyste (se betänkandet sid. 128), att de sakkunniga borde hava att inkomma med förslag på grundvalen av redan verkställda förarbeten. Det personval, som Nothin träffade efter erhållet nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunniga för behandling av >>frågan om revision av gällande lagstiftning av stadsplan och tomtindelning samt av övriga därmed sammanhängande bestämmelser», underströke ytterligare, att frågan närmast gällde en överarbetning av redan föreliggande förslag. Härutinnan hade ej skett någon rubbning därigenom, att dels på anmälan av de sakkunnigas ordförande tillkallats ytterligare sakkun— niga för överläggning på vissa speciella områden, dels ock att två av dessa senare, tillkallade jämlikt av dem genom ordföranden framförd uttrycklig hem- ställan, berättigats att deltaga i arbetet med övriga sakkunniga utan begräns— ning till viss del av dessa senares uppdrag.

Innehållet av det förslag, som de sakkunniga framlagt i fråga om nya eller ändrade bestämmelser på fastighetsbildningsväsendets område, torde ej heller jäva den uppfattningen, att de sakkunniga icke utvalts med hänsyn till erfor- derlig speciell kompetens för någon genomgripande och självständig behand- ling av fastighetsbildningsväsendet och allra minst för åstadkommande av nya jorddelningsformer inom områden å landet, där nu den nya och först vid 1928 års ingång ikraftträdande lagen om delning av jord å landet tillämpades. Lantmäteristyrelsen avstyrkte, att de sakkunnigas förslag härutinnan lades till grund för utarbetande av proposition i ämnet.

Slutligen torde för en uppdelning av lagstiftningen i hög grad tala, att för städerna vore av största vikt och trängande betydelse, att en snar lösning vunnes i fråga om revisionen av lagstiftningen på stadsplane- och byggnads- väsendets område, och att detta säkerligen underlättades, om man nu koncen— trerade arbetet till denna del av lagstiftningen och ej genom upptagande av en mängd andra spörsmål ytterligare komplicerade uppgiften.

lDå enligt styrelsens mening ingen fördel vunnes genom att sammanföring i en lag skedde av såväl lagstiftningen angående stadsplane- och byggnads- väsendet som lagstiftningen om fastighetsbildning och fastighetsregistrering men däremot väsentliga nackdelar därigenom kunde uppstå, finge lantmäteri- styrelsen bestämt förorda, att den senare lagstiftningen bibehölles såsom en särskild lag om fastighetsbildning i stad, i vilken såsom ett första kapitel upp— toges bestämmelser i huvudsak motsvarande de i 1 kap. 6 a % fastighetsbild- nimgslagen intagna jämte bestämmelserna om tomtindelning, vilka närmare syn- tes sammanhöra med fastighetsbildningen än med stadsplanelagstiftningen. Härigenom skulle i en särskild lag återfinnas de bestämmelser, som de tjänste- män hade att tillämpa, vilka inom städerna hade hand om fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen.

Stadsförbnndets beredning: Vid beredningens övervägande av frågan om den författningsmässiga uppställningen och fördelningen av de föreliggande ämnena hade av flertalet inom beredningen uttalats sympatier för den av stadsplane- lagskommittén förordade fördelningen av lagstiftningen på tvenne lagar. Sam- tidigt ville beredningen emellertid betona, att denna, väsentligen formella fråga syntes vara av underordnad betydelse. Det, som vore av vikt, vore att stads- samhällena, efter mångårigt utredningsarbete, äntligen och snarast möjligt er- hölle en ny och tillfredsställande stadsplanelagstiftning. Kunde detta mål snarare vinnas genom ett godtagande av de sakkunnigas förslag i nu ifråga- varande avseende, ville beredningen för sin del uttala sig för dess biträdande.

Vad anginge frågan om byggnadsstadgans ställning i författningssystemet innebure de sakkunnigas förslag, att vissa av de bestämmelser, vilka hade »byggn-adsstadgenatur», infogades i stadsbyggnadslagen, och att alla dylika bestämmelser i övrigt, som erfordrades, hänvisades till de kommunala bygg- nadsordningarna. Förslaget innebure således, att någon särskild författning, motsvarande byggnadsstadgan för rikets städer, icke vidare skulle finnas.

Mot den sålunda föreslagna anordningen kunde givetvis anföras det mindre lämpliga i att giva bestämmelser, som vore av administrativ art, civillags natur med därmed följande konsekvenser. Då emellertid de till förmån för anord- ningen åberopade praktiska skälen syntes beaktansvärda, finge beredningen, med hänsyn jämväl till vad ovan yttrats om vikten av att den nya lagstift- ningen icke fördröjdes, tillkännagiva sin anslutning i princip till de sakkunni- gas förslag i nu berörda avseende.

Kommunaltekniska föreningen: Föreningen hade, ehuru starka skäl kunde andragas för stadsplanelagskommitténs ståndpunkt, dock ansett det föreliggan- de lagförslagets allmänna disposition medföra sådana fördelar, att föreningen icke ansett sig böra avstyrka detsamma. Den omarbetning av kommitténs för- slag, som de sakkunniga utfört, och införandet av ett stort antal för den svenska lagstiftningen nya institut syntes emellertid hava gjort lagförslaget omständligt, delvis svårt att tolka och att till sina konsekvenser överblicka.

Svenska, teknologföreningen har även ifrågasatt lämpligheten och riktigheten av att från grunden omarbeta bestämmelserna i den så sent som 1917 utfärdade fastighetsbildningslagen samt ytterligare anfört: Att åstadkomma en riktig uppdelning av bestämmelserna rörande städernas och stadsliknande samhällens planläggning och bebyggande m. m. på olika lagar och författningar vore en vansklig uppgift. Emellertid syntes i en lag av civillags natur ej böra införas andra bestämmelser än sådana, som med avseende å sitt innehåll ägde eller borde äga sådan natur. I de sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag hade emellertid influtit en del bestämmelser, som av nu nämnda anledning ej borde

hava haft plats i lagförslaget. Åtskilliga stadganden i 2, 5 och 17 kap. kunde anföras såsom stöd för detta påstående. Å andra sidan skulle enligt förslaget i de olika byggnadsordningarna inflyta bestämmelser av byggnadsstadgenatur. vilka sålunda hade enahanda lydelse för hela riket. Vid nu antydda förhållan- den kunde det med visst fog göras gällande, att det varit lämpligt att uppdela ämnet antingen på sätt stadsplanelagskommittén gjort eller åtminstone i en lag med två komplement: en byggnadsstadga och en fastighetsregisterförord— ning. Emellertid ansåge sig teknologföreningen i första hand ej utan vidare kunna förorda en sådan uppdelning av ämnet. 1 överensstämmelse med vad föreningen tidigare i sitt yttrande över stadsplanelagskommitténs förslag fram- hållit såsom önskvärt1 skulle det på grund av en sådan uppdelning av ämnet på olika författningar fortfarande som hittills komma att vålla såväl myndighe- ter som allmänheten svårigheter att ur skilda författningar utleta de bestämmel— ser, som vid varje tidpunkt gällde för ett områdes bebyggande. Föreningen ville sålunda ifrågasätta, att, sedan ur lagförslaget utmönstrats sådana bestämmelser. som ej kun-de anses vara av civillags natur, dessa bestämmelser under särskilda kapitel eller avdelningar infördes i de för de olika städerna eller samhällena ut- färdade byggnadsordningarna. Då nu ifrågavarande bestämmelser borde erhålla samma lydelse för hela riket, följde härav, att byggnadsordningarna, i vad de avså ge nämnda bestämmelser, borde utfärdas av Kungl. Maj:t, icke enbart, så- som i förslaget ifrågasatts, första gången efter lagstiftningens ikraftträdande utan även för framtiden.

Fastighets: och stadsplanenämnderna i Stockholm. Nämnderna hade enhäl- ligt ansett sig böra tillstyrka, att i enlighet med de sakkunnigas förslag till lagen överflyttades de bestämmelser 1 nuvarande byggnadsstadgan, som ansåges böra erhålla civillags kraft. Däremot hade olika meningar yppats i fråga om lämpligheten av att, på sätt de sakkunniga föreslagit, i en författning samman— föra bestämmelserna om å ena sidan stadsplan och dylikt, å andra sidan fastig- hetsbildning, fastighetsregistrering och dylikt. Emellertid hade nämnderna ansett denna väsentligen formella fråga ur kommunal synpunkt vara av rela— tivt underordnad betydelse, särskilt som de sakliga önskemål 1 fråga om den nya lagstiftningen, vilka nämnderna vid sin granskning funnit sig böra giva uttryck åt, torde kunna tillgodoses oberoende av vilken uppställning som valdes. Huvudsaken för kommunerna vore, att frågan löstes på det sätt, som kunde anses bäst befordra överskådligheten och därjämte erbjöde de största möjlig- heterna att snarast ernå ett slutligt resultat av ifrågavarande mångåriga lag— stiftningsarbete.

Fastighetskantorets gatureglem'ngsavdelning i Stockholm: De sakkunniga hade bort söka större anslutning till nu gällande lag och stadsplanekommitténs i stort sett mycket tillfreds-ställande lagförslag; endast i nödfall borde en så fullständig revision komma i fråga, som här skett, enligt avdelningens mening utan bärande skäl.

Då det särskilt för de mindre städerna och samhällena och även i övrigt torde vara till ej oväsentlig fördel, att ifrågavarande lagar och författningar funnes sammanförda i en lag, vartill komme, att därigenom större överskådlighet vun- nes, finge avdelningen förorda de wkkunnigas förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Lämpligheten av att till stor del i en allmän lag införa detaljföreskrifter rörande byggnadsväsendet. ansåge länsstyrelsen kunna starkt ifrågasättas. Lagen torde vinna i överskådlighet, om dessa rent

1 Se Statens offentliga utredningar 1923: 46.

administrativa föreskrifter utmönstrades ur lagen och överfördes till byggnads— ordningarna för de särskilda orterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Beträffande författningsbestämmelsernas upp— ställning och indelning funne länsstyrelsen det vara åtminstone tvivelaktigt, huruvida man icke, även om vissa byggnadsbestämmelser, som i själva verket kunde anses vara av civillags natur, lämpligen borde intagas i en byggnads— lag (stacl'sbyggnadslag), fortfarande behövde en allmän byggnadsstadga (stads- byggnadsstadga). Härigenom skulle å ena sidan stadsbyggnadslagen kunna vinna i enkelhet och överskådlighet och å andra sidan önskvärd enhet och kon- sekvens på ett varaktigare sätt tryggas än genom bestämmelsen, att byggnads— ordningarna första gången skulle fastställas av Konungen.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Gällande bestämmelser i byggnadsstadgan an- gående bebyggandet hade i förslaget fördelats sålunda, att endast reglerna an- gående byggnadsnämnds sammansättning och funktion samt byggnads beskaf- fenhet intagits i lagen eller jämlikt lagen kunde intagas i byggnadsordning, under det att sådana grundläggande bestämmelser, som skulle motsvara bygg- nadsstadgans 23—26 samt 28 %% endast finge ersättas medelst stadsbyggnads- bestämmelser. Nämnden kunde för sin del icke biträda denna princip, dels emedan redan bebyggda stadsdelar icke torde kunna i sin helhet inom över- skådlig framtid beläggas med stadsbyggnadsbestämmelser och dels därför att erfarenheten givit vid handen, att stadsbyggnadsbestämmelserna behövde för- enklas. Nämnden föreslogc därför, att i lagen intoges sådana grundläggande bestämmelser rörande hushöjd, antal våningar, gårdsrum m. m., som motsvarade nyss angivna paragrafer i byggnadsstadgan för rikets städer. Dessa bestämmel- ser skulle gälla för redan bebyggda stadsdelar, till dess genom stadsbyggnads- bestämmelser annorlunda stadgats. Vidare föresloge nämnden, att ävenledes möjlighet till intagande i byggnadsordningarna bereddes för grundläggande be- siämmelser, att gälla endast i den mån så i stadsbyggnadsbestämmelser före- 5 rives.

Överhuvud vore nämndens erfarenhet av nu gällande stadsbyggnadslagstift- ning, att denna verkat på ett i huvudsak tillfredsställande sätt och att behov av revidering väsentligen framträtt i fråga om markägares bidrag till gatukost- nader samt rörande byggnadsstadgan för rikets städer. Nämnden ansåg därför, att föreslagna omläggning av gällande lagstiftning på området vore obehövlig och att i stället endast gällande bestämmelser borde ändras och fullständigas, i den mån vunnen erfarenhet så påkallade.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i. Göteborg: De sakkunniga hade med det föreliggande lagförslaget tagit steget fullt ut och inordnat samt— liga bestämmelser angående själva bebyggandet i lagen. Detta vore en riktig konsekvens, sedan föreskrift-erna om stadsplan, tomtindelning m. m. redan tidi— gare utbrutits ur 1874 års byggnadsstagda och ersatts med lagbestämmelser. Nu gällande lagar och förordningar såväl som förut framlagda lag- och stadge- förslag hade nämligen otvetydigt påvisat behovet av en intimare sammankopp- ling i regleringshänseende av stadsplanering, fastighetsbildning och bebyg- gande, i likhet med vad som avsågs med gällande byggnadsstadga. Givetvis kunde vissa olägenheter uppstå av att de typiska byggnadsföreskrifterna, vilka smidigt borde anpassas efter utvecklingens gång, gåves lags innebörd och ver- kan. Med den utformning av lagföreskrifterna, som givits åt kap. 17, och överlämnandet av de mera rörliga reglerna till direktiv för byggnadsordning- arna, torde dessa farhågor dock icke behöva tillmätas allt för stor betydelse. Betydelsefullare vore emellertid det förhållandet, att alla grundläggande

bestämmelser i fråga om bebyggandet såsom gårdsrum, avstånd mellan bygg- nader, byggnadshöjd m. m. uteslutits ur lagen under hänvisning till. att detta borde tillhöra stadsbyggnadsbestämmelser. En radikalt motsatt princip således mot vad 1920 års byggnadsstadgeförslag innefattade.

I yttrande år 1921 över sistnämnda stadgeförslag1 hade förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten visserligen funnit anledning att påvisa olämpligheten av att så detaljerade regler, som detta förslag innefattade i fråga om byggnadssätt och byggnadstyper, lämnades i stadgan, då dessa regler till stor del endast kunde klarläggas genom stadsplanebestämmelser, men framhållit lämpligheten av att »allmänna normer för utarbetandet av stadsplanebestämmelser med av— seende å gårds och byggnads läge å tomten, byggnadshöjd och antal våningar» inrycktes i densamma. Det förefölle som om behovet av dylika normer fort- farande förelåge. Ett intagande i lagen av grundläggande bestämmelser torde emellertid även av andra orsaker vara behövligt. Erfarenheter från stadsplane- bestämmelsernas tillämpning i praktiken de senare åren hade nämligen visat, att stadsplanebestämmelserna vuxit ut till en omfattning, som gjorde dem i flera avseenden svårhanterliga. Otvivelaktigt skulle en del av dessa bestäm- melser kunna ersättas med generella stadganden. Vidare måste övergångsbe- stämmelser finnas, motsvarande paragraferna 23—26 samt 28 i nuvarande byggnadsstadga, att tillsvidare gälla för redan bebyggda stadsdelar. Till stöd härför erinrades om att flertalet av våra städer utvecklats och bebyggts sedan byggnadsstadgans tillkomst och med dess bestämmelser som grundval. I vissa städer hade härvid tomterna intensivt utnyttjats och ett tämligen komplicerat bebyggande uppstått. Att inom överskådlig tid belägga sådana stadsdelar med stadsplanebestämmelser torde vara ogörligt, än mindre inom den allmänna tidrymd av fem år, som lagen förutsatte. Stadsplanebestämmelser måste som regel innebära inskränkningar i tomternas utnyttjande inom sådana stadsdelar. Följaktligen måste man gå synnerligen varsamt fram och räkna med större tidsrymder för ombytet. Det måste ske kvartersvis vid lämpliga tillfällen. Med utgångspunkt härifrån syntes det nödvändigt, att hittillsvarande byggnads- bestämmelser i berörda hänseende fortfarande borde äga giltighet. Ett bibehål- lande av dessa bestämmelser skulle bliva behövligt allt framgent, men det syntes uteslutet att låta den gamla byggnadsstadgan fortfarande gälla vid sidan av lagen. Givetvis kunde bestämmelser i sådant avseende inryckas i byggnadsordningarna. De sakkunniga hade emellertid i motiveringen till lag- förslaget framhållit, att de grundläggande reglerna för bebyggandet allt mera avskilts från byggnadsordningarna och att dessa fått sig anvisat område för verkställigheten och den tekniska kontrollen. Med hänsyn härtill torde svårig- heter kunna uppstå att få bestämmelserna genomförda i byggnadsordningarna, såvida icke i lagen detta direkt förutsattes.

Tillgodoseende av vad här framhållits skulle självfallet förrycka den princip, efter vilken föreliggande lagförslag uppgjorts, nämligen att de grundläggande byggnadsreglerna skulle tillhöra stadsbyggnadsbestämmelserna samt i lagen och stadgan endast inrymmas de mera tekniska reglerna för bebyggandet. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida denna princip överhuvud kunde upp- rätthållas, bl. a. därför att den snarare syntes komplicera än förenkla förhål- landena. För bebyggandet närmast omkring stadsplaneområdet skulle exem— pelvis för bibehållande av principen fastställas s. k. allmänna stadsbyggnsds- bestämmelser att gälla tillika med byggnadsordningarna. Utanför detta område

1 Statens offentliga utredningar 1923: 46.

i l l l

skulle gälla föreskrifterna i 18 kap., vilka märkligt nog i strid mot principen även innehölle grundläggande byggnadsregler. Allt detta syntes onödigt till- krånglat och löstes enklare på sätt, som hittills tillämpats både i Göteborg och på vissa andra orter, med särskilda enkla utomplansbestämmelser för allt icke stadsplanelagt område, innefattande såväl grundläggande som tekniska bestäm- melser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Förslaget vore synnerligen vidlyftigt och detaljrikt Och utgjorde en radikal omstöpning, vad själva uppställningen beträf- fade, av hittills gällande bestämmelser. Såväl det ena som det andra vore ägnat att vålla svårigheter. Särskilt när det gällde föreskrifter, som till stor del skulle tillämpas av icke jurister, gällde det att få dem så enkla och tydliga som möjligt. Alla onödiga detaljer måste därför utmönstras; och enligt läns— styrelsens mening vore det bättre att låta ett eller annat område vara oreglerat, till dess i framtiden ett aktuellt behov framtvingade lagstiftning, än att söka giva föreskrifter för varje teoretiskt tänkbart fall, ett försök, som nog från början vore dömt att misslyckas. Just för överskådlighetens skull hade det varit önskvärt, om de sakkunniga mera anslutit sig till stadsplanelagskommit- téns år 1920 framlagda förslag, vilket utmärkte sig för större reda och klarhet än det nu framlagda. Länsstyrelsen anslöte sig till fastighetsregisterkommis- sionen rörande lagstiftningens författningsmässiga uppställning.

Vidkommande förslaget om byggnadsstadgans delvisa inarbetande i lagen och ersättande i övrigt av särskilda byggnadsordningar talade skäl både för och mot, men länsstyrelsen ansåge, att den nuvarande anordningen ägde företräde.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I 16—19 kap. hade upptagits bestämmelser, vilka huvudsakligen svarade mot nuvarande byggnadsstadga. Det syntes mindre lämpligt att åt dylika stadganden giva civilrättslig karaktär med där- av följande hinder mot att annat än i de i lagen särskilt angivna undantags- fallen erhålla dispens, även om detaljföreskrifterna skulle visa sig påtagligt olämpliga på en viss plats. Såsom exempel på omtvistade frågor, som lag- förslaget utan vidare upptagit till avgörande, kunde nämnas 17 kap. 10 % angående byggnadsmämndernas befogenhet i avseende å allmänna byggnader samt 19 kap. 4 %, i vilken det ålades byggnadsnämnd att ovillkorligen anställa stadsarkitekt.

Stockholms byggnadsförening: Principen i förslaget vore, att de nuvarande författningarna: fastighetsbildningslagen, byggnadsstadgan för rikets städer och byggnadsordningarna skulle ersättas med en stadsbyggnadslag och bygg- nadsordningar. Detta, innebure, att de i byggnadsstadgan intagna bestämmel— serna komme att uppdelas på lagen och byggnndsordningarna. Därvid vore av ytterlig vikt att väl avväga vad som borde överlåtas till lagen. Den enda bärande riktlinjen för denna uppdelning vore att i lagen intaga de i stort reglerande bestämmelserna och av detaljföreskrifter endast vad som vore absolut oundgängligt. Avväigningen måste dock ske med största varsamhet. Det vore ' med hänsyn till lagens art att verka inom ett praktiskt sig snabbt utvecklande livsområde riktigare att i tveksamma fall hellre välja byggnadsordningen än lagen. En lagändring vore och måste vara en rätt vidlyftig procedur, under det byggnadsordningarna smidigt kunde anpassas efter en utveckling, som därtill kunde uppvisza olika faser i olika delar av vårt land. Förslaget företedde i detta avseende så påtagliga brister, att en genomgripande omarbetning vore ofrånkomlig, detta så mycket mer som man icke kunde undgå den reflexionen, att i vissa fall lagförfattarnas subjektiva uppfattning tagit överhand över det objektivt byggnadstekniskt lämpliga.

Lagförslaget medtoge många detaljbestämmelser, vilka hade sin rätta plats icke i lagen utan i de smidigare byggnadsordningarna. Det vore en av de allvarligaste anmärkningarna mot lagförslaget, att det i så många viktiga av- seenden saknade klarsynt åtskillnad mellan primära och sekundära frågor. Begreppet exploateringstal vore ett exempel på det slags grundläggande be— grepp, med vilka lagen huvudsakligen borde röra sig. Det vore beklagligt, att de sakkunniga haft så ringa förståelse för synpunkter, vilka vore ägnade att skänka lagstiftningen möjligast objektiva karaktär. Många bestämmelser präg- lades för övrigt av en traditionsbundenhet, som skulle inverka olyckligt häm- mande för byggandets utveckling och förbättring.

Anhopningen av detaljföreskrifter medförde ofrånkomligen svårigheter ge- nom den livliga utveckling stadsbyggandet i alla dess faser företedde och inför vilken en allt för stor traditionsbundenhet måste verka verklighetsfrämmande. Den stelhet i tillämpningen, som härav bleve en följd, hade icke varit sakkun- niga främmande, men de förutsatte i sin motivering, att stelheten >>åtminstone delvis avhjälpes genom att i lagen tillägga Kungl. Maj:t eller eventuellt annan myndighet en viss befogenhet att efter diskretionär prövning medgiva avvikelser från lagens föreskrifter». Man tvekade alltså icke att giva lagligt skydd åt det dispensförfarande, som allmänt erkändes vara en av de största olägenheterna vid det praktiska tillämpandet av den nuvarande byggnadsstad- gan genom av utvecklingen föråldrade bestämmelser. Många av bestämmel- serna vore därjämte sådana, att man hade all anledning betona, att lagen i dessa delar genom dispens skulle sättas ur funktion omedelbart efter dess antagande, såvida inte en tjänstemannabyråkrati med lagen som stöd skulle finna med sin maktställning förenligt att rida spärr mot berättigade krav, vilket skulle vara än skadligare än ett knäsättande av dispensförfarandet. Den erfarenhet, som funnes av de på sin tid framkomna detaljmättade brandskyddsförordning- arna, talade ett föga uppmuntrande språk.

Kommittén för brandsläckningsnäsendets ordnande: De sakkunniga hade föreslagit att i stadsbyggnadslagen inrymma allenast vissa allmänna bestäm- melser och riktlinjer för brandsäkerhetens tillgodoseende, samt att de mera de— taljerade föreskrifter, som i berörda hänseende—kunde erfordras, skulle innefattas i de för varje särskild ort gällande stadsbyggnadsbestämmelser och byggnadsord- ningar. En sådan anordning syntes från de synpunkter kommittén hade att företräda godtagbar allenast under förutsättning, att de brandtekniska syn— punkterna vid utarbetandet av de lokala författningarna vunne tillbörligt be- aktande. Av särskild vikt vore därför, att de mönsterbyggnadsordningar, de sakkunniga tänkt sig böra utarbetas till ledning vid upprättande av förslag till nya byggnadsordningar, tillkomme under medverkan av den brandtekniska sakkunskapen. I detta hänseende ville kommittén hemställa att bliva satt i tillfälle att genom särskilda delegerade deltaga i utarbetande av eller granska dylika mönsterbyggnadsordningar, därest de sakkunnigas förslag härutinnan skulle vinna bifall.

Svenska brandskyddsföreningen: Det syntes föreningen, som om sammanfö- randet av alla för stadsbyggande gällande lagbestämmelser i en lag medförde, att de ekonomiskt-juridiska synpunkterna tillmättes allt för stor betydelse i för- hållande till de tekniska föreskrifterna för stadsplane- och byggnadsväsen, vilket kunde vara till skada för den tekniska utvecklingen på stadsbyggnadsområdet. Den diskussion, som hittills förts angående det föreliggande förslaget, bestyrkte detta påstående. Nödvändigheten av att upptaga alla ovan angivna bestäm- melser i en enda lag syntes omtvistlig. I varje fall syntes det vara av vikt

37 att i den blivande stadsbyggnadslagen tekniska föreskrifter å ena. sidan samt juridiskt-ekonomiska å andra sidan så skarpt som möjligt avgränsades från varandra.

Myndigheterna i Huskvarna, magistraten och byggnadsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsfullmäktige i Malmö, myndigheterna i Trollhättan, myndigheterna i Borås, länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län, länsstyrelsen i Värmlands län, drätselkammaren i Örebro, magistraten och byggnadsnämnden i Sala, den på byggnadsrnötet i Falun tillsatta kommittén, länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Östersund samt tekniska samfundet ?? Gö- teborg hava förmält sig tillstyrka det föreslagna sammanförandet av alla före- skrifter i en lag.

Lagförslagets formella avfattning.

F astighetsregisterkommissioncn: Det vore anmärkningsvärt, att ej ens den terminologi, som användes i fastighetsbildningslagcn och som så att säga fast- låsts i de upplagda eller snart färdiga fastighetsregistren, lämnats orörd. Sär- skilt tänkte då kommissionen på fastigheternas uppdelning i tomter och stads- ägor och den omsorg, som nedlagts på att »tomt» eller ord, vari detta ord inginge, icke skulle komma i bruk annat än beträffande tomter i lagens me- ning och vilken strävan även kommit till uttryck i vattenlagen (3 kap. 6 %) och den nya jorddelningslagen (exempelvis 1 kap. 14 %, 11 kap. 3 % och 13 kap. 17 5). I det föreliggande förslaget hade, såvitt kommissionen kunnat finna, denna skillnad icke upprätthållits, utan förekomme däri orden tomt- område och tomtplats utan distinktionens iakttagande. Kommissionen ville kraftigt understryka önskvärdheten av att vid en skeende omarbetning av för- slaget eller utarbetande av ett nytt förslag nu antydde. åtskillnad iakttoges och att den i fastighetsbildningslagen antagna terminologien i detta och andra hänseenden följdes.

Även i andra än rent terminologiska hänseenden lämnade förslaget anled- ning till erinringar. Lagtexten vore särskilt vad anginge de egentliga stads- byggnadsbestämmelserna ofta svårfattlig och mindre vårdad, förslagets upp- ställning otillfredsställande, motiven knapphändiga och utan nödigt samman- hang. Dessa förhållanden hade i hög grad försvårat granskningen av förslaget och inrymde även för den med hithörande frågor något förfarne fara för misstag beträffande dess rätta innebörd. .

Man finge en bestämd förnimmelse av att lagen komme att ställa mycket stora anspråk på dem, som skulle tillämpa den, och att stor osäkerhet komme att i många fall råda om dess rätta innebörd i det särskilda fallet. En lag måste vara i görligaste mån tydlig och så klart som möjligt visa lagstiftarens avsikt med dess särskilda bestämmelser. Den finge icke vara sådan, att dess innehåll till avsevärd del skulle utformas av de tillämpande myndigheterna. Men sådan bleve lätt en lag, som vore till sitt innehåll otydlig och allt för mycket rörde sig med >>när skäl därtill äro» och liknande uttryck.

Från visst håll hade riktats erinran däremot, att paragraferingen i de sak- kunnigas förslag icke varit genomgående för hela lagen, utan varje kapitel paragraferats för sig. Enligt kommissionens mening hade de sakkunniga i denna del följt ett riktigt system. Lagen reglerade ju vitt skilda inbördes nästan fristående förhållanden och det kunde lätt tänkas, att ett kapitel i lagen

behövde i en framtid omarbetas eller fullständigas. Ett sådant omarbetande eller kompletterande läte sig så mycket lättare göra, om man icke därvid vore bunden av att meddela de nya föreskrifterna under ett visst antal så att säga för ändamålet reserverade paragrafnummer. Kommissionen förordade därför bibehållandet av det av de sakkunniga använda systemet, och detta särskilt, om fastighetsbildningslagen skulle komma att återfinnas införd i ett blivande förslag. Denna lag vore nämligen paragraferad kapitelvis, och denna anordning borde bibehållas. Vid de ändringar, som genomfördes i lagen genom lag den 13 maj 1921, visade sig anordningen ändamålsenlig. ,

I åtskilliga kapitelöverskrifter torde där förekommande orden >>i stad» eller ] motsvarande uttryck saklöst kunna utgå.

Kammarkollegium: Förslaget uppvisade i åtskilliga avseenden allvarliga l formella bristfälligheter. Framför allt gällde detta den allmänna dispositionen och inre grupperingen. Därjämte förmärktes här och var en bristande korres- pondens mellan stadgandena och motiveringen. Ej sällan stannade man i oviss- het om vad med ett stadgan-de avsåges. Detta och lagtextens ofta bristande ! stringens gjorde en granskning av förslaget mer än vanligt betungande. ;

Lantmäteristyrelsen: Beträffande lagförslagets formella utformning ansåge sig styrelsen böra uttala, att lagförslaget på grund av omfattande detaljbestäm- & melser syntes allt för oöverskådligt och mången gång i avfattningen vore svår— ' begripligt. Detta gällde i främsta rummet de delar av lagen, som anginge stadsplane- och byggnadsväsendet, varför styrelsen saknade anledning att för sin del närmare ingå härpå. De skäl, som talade för att lagstiftning i allmän- het i möjligaste mån förenklades samt gjordes tydlig och lättfattlig, gjorde sig med särskild styrka gällande, när fråga, såsom i förevarande fall, vore om ett område, där lekmän i stor utsträckning skulle taga befattning med den- samma.

I detta sammanhang ville styrelsen avstyrka den ändring i terminologi, som i stadsbyggnadslagen införts i fråga om administrativt och rättsligen bildad tomt. Med säkerligen stor möda hade efter fastighetsbildningslagens tillkomst småningom genomförts bestämd åtskillnad dels mellan å ena sidan tomt enligt lagens mening och å andra sidan stadsäga (= fastighet, som ej inginge i tomt— indelning), dels mellan å ena sidan administrativt bildad tomt, å den andra rättsligen bildad tomt. Denna uppdelning av terminologi vore grundläggande för uppläggande av fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestäm- melser, och distinktionen i fråga om tomtbegreppet ginge även igen i jord— registret samt i lagen om delning av jord å landet. Av enligt styrelsens me- ning fullkomligt omotiverad reformiver hade emellertid de sakkunniga sökt | inskränka begreppet tomt att avse endast rätteligen bildad tomt och för admi- nistrativt bildad tomt infört ett nytt ord »tomtområde», vilket dessutom icke på något sätt kunde anses språkligt adekvat. Snarare skulle detta ord giva | intryck av att härmed avsåges ett område av en tomt eller sålunda en tomtdel. Den föreslagna terminologiens nackdelar torde i övrigt redan framträda i lag- texten på åtskilliga ställen (se exempelvis 9 kap. 1 % tredje stycket, där tomt, tomtområde och tomts område förekomme i olika betydelse i samma punkt. Enligt sista stycket i samma paragraf bildades tomt genom tomtbestämning, under det att enligt 22 kap. 1 % område, som enligt fastställd tomtindelning skulle bilda tomt, bestämdes genom tomtbestämning, och enligt 22 kap. 17 % genom tomtbestämning avstyckades tomtområde).

Svenska stadsförbundets beredning: Arbetet med granskningen av förslaget hade försvårats genom det mindre tillfredsställande skicket hos det framlagda

| l | ! l

förslaget. Lagtexten vore i vissa delar svårbegriplig och föga redig samt dess- utom tyngd av förvillande, oväsentliga detaljer. Redan med anledning härav hade beredningen icke ingått i någon mera detaljerad granskning av förslaget. Författningsförslagen måste tvivelsutan, oavsett det reella innehållet hos de föreslagna bestämmelserna, underkastas avsevärd omarbetning i formellt och lagtekniskt hänseende. Beredningen hade, med bortseende i görligaste mån från detaljerna, vid sin prövning framför allt ägnat sig åt de väsentliga eller mera betydande frågorna. De detaljanmärkningar, som vid diskussionen av huvudfrågorna ej kunnat undgås att här och var framställas, finge således icke anses såsom uttömmande.

Vid nyttjandet av lagen skulle det säkerligen vara. till fördel, om dess para- grafering vore fortlöpande. Beredningen förutsatte, att det vid en blivande överarbetning av lagförslaget skulle bliva möjligt att åtskilligt nedbringa para- grafernas antal.

Länsstyrelsen i Östergötlands län jämte åtskilliga andra av de hörda myn- digheterna hava instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del anmärkt.

Fastighets- och stadsplanenämnderna i Stockholm: I fråga om det fram- lagda lagförslagets formella avfattning hade nämnderna ansett sig endast böra framhålla angelägenheten av att vid dess blivande överarbetning lagtexten om möjligt förenklades. På en lagstiftning, vars tillämpning i så hög grad som den förevarande komme att handhavas av lekmän, måste nämligen kraven på över- skådlighet, lättfattlighet och enkelhet ställas särskilt höga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har beträffande ordningen mellan försla- gets olika underavdelningar ansett, att 30 kap. borde placeras efter 20 kap. och 9 kap. närmast före 21 kap. Därefter skulle i 1—21 kap. innefattas stads- plane- och stadsbyggnadsbestämmelser, i 22—31 kap. bestämmelser rörande fastighetsbildning och i 32 kap. allmänna bestämmelser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett paragrafering kapitelvis vara en fördel, därest förslagets uppställning i övrigt bibehölles, varemot länsstyrelsen icke motsatt sig fortlöpande paragrafering i en självständig stadsbyggnadslag.

Myndigheterna i Borås hava förordat fortlöpande paragrafering, ävenså ma- gistraten och byggnadsnämnden i Sala, den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén och Sveriges fastighetsägareförbund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Om förslaget skulle underkastas en genom- gripande omarbetning, vore det i hög grad önskvärt, att man sökte erhålla en mera överskådlig författningskomplex. För byggnadsnämnderna och övriga myndigheter, vilka i första hand skulle hava att tillämpa de blivande för- fattningarna, hade det stor betydelse, om lagtexten vore klar och koncentrerad. Därpå hängde i väsentlig grad möjligheten för lagstiftaren att få sina avsikter förverkligade.

Stockholms byggnadsförening: Förslagets formella struktur företedde så avsevärda brister genom oöverskådlig uppställning, i flera fall svårtolkbar text samt en mången gång mindre redig och förvillande inblandning av oväsentliga detaljer, att detsamma torde kräva en genomgripande omarbetning ur formell och lagteknisk synpunkt. Mångfalden av paragrafer med en onödigt ordrik text, så vida skild från äldre lagars koncisa form, gjorde det svårt för den byggande allmänheten, för vilken lagen dock vore avsedd att bliva ett rätte- snöre, att finna sig tillrätta. Oöverskådligheten ökas därjämte av att till arten lika bestämmelser icke sammanförts i en följd, t. ex. föreskrifter rörande bygg— nadsförbud, som åter-funnes på ett flertal olika ställen. I detta fallet före- tedde förslaget en försämring även i förhållande till stadsplanekommitténs lag-

förslag. Entydigheten och klarheten lede av vissa brister. Uttryck sådana som »att skyndsamt bringa i tillämpning», »icke inom skälig tid» m. fl. lämnade allt för stora möjligheter för godtycklig tolkning och kunde locka till en icke önskvärd advokatyr.

Fastighetsbildningslagens tillämplighetsområde m. 111.

F astighetsregisterkommissionen: Enligt gällande rätt vore bortsett från tomtmätningen och tomtbildningcn _— fastighetsregistreringssättet avgörande för frågan, vilken jorddelningslagstiftning, fastighetsbildningslagen eller jord- delningslagen, som skulle tillämpas i det särskilda fallet. De sakkunniga hade dragit gränsen mellan de nyss angivna lagarnas tillämplighetsområden på annat sätt.1 Att uppdraga gränsen på sätt de sakkunniga sålunda föreslagit ansåge kommissionen ogörbart. Med nu gällande system vore sörjt för att i fråga om varje särskild fastighet i dess helhet endast endera lagstiftningen vore tillämplig och att inga svårigheter uppstode i förhållande till skifteslags- indelningen. Nu berörda synnerligen viktiga förhållande syntes de sakkun- niga icke hava beaktat vid avgivande av sitt förslag. Att samhällena på landet i ytterst få fall hade rätteligen avskilda områden kunde inhämtas av fastighetsregisterkommitténs betänkande (del II sid. 141 och 146). Och att område, för vilket stadsplan eller generalplan skulle upprättas eller upprättats eller för vilket gällde särskilda byggnadsföreskrifter, endast i mycket säll— synta undantagsfall skulle komma att omfatta allenast hela fastigheter och skifteslag kunde antagas för visst. En och samma fastighet eller ett och samma skifteslag skulle alltså ofta till en del falla under den ena lagstiftningen, till en annan del under den andra. Detta föranledde, att en förrättning mången gång bleve en omöjlig Sak. Man kunde ju icke gärna tillämpa båda lagstift— ningarna vid en och samma förrättning. Vidare rådde ofta ovisshet, om ett om— råde inginge i planlagt område eller ej.2 Kommissionen åberopade i sådant hän— seende vad kommissionen anförde i sitt utlåtande den 31 december 1921 an— gående vikten av att till grund för stadsplaner lades ett tillfredsställande kart— material (se de sakkunnigas betänkande sid. 205—206). Åtskilligt annat kunde vara att andraga mot de sakkunnigas nu förevarande förslag, men nu an- förda omständigheter vore enligt kommissionens mening redan de till sin inne— börd sådana, att förslaget måste anses oantagligt. Kommissionen finge därför bestämt avstyrka detsamma. Ville man i vidsträcktare mån än nu vore hän- delsen göra fastighetsbildningslagen tillämplig, stode beträffande de i de sak- kunnigas förslag omförmälda samhällena den utvägen öppen att bestämma, att fastighetsregistreringen i fråga om dem alltid skulle äga rum enligt stads- reglerna. Det kostade ju visserligen något, men det torde betala sig väl genom den ordning och reda, som såmedelst vunnes i fråga om deras fastighetsförhål— landen. Kostnaden för ett samhälles registrering i nu ifrågasatt ordning torde i allt fall i regel understiga kostnaden för en stadsplan för samhället och gåve ett resultat av mera bestående värde än en dylik plan, vilken tilläventyrs snart nog helt eller delvis behövde ersättas av en ny sådan.

Lantmäteristyrelsen: Ehuru med styrelsens ståndpunkta en detaljgranskning av förslaget såvitt anginge bestämmelserna om fastighetsbildning och regi—

! Se 29 kap. 12 5 i förslaget till stadsbyggnadslag. * Att kommissionen avstyrker de sakkunnigas förslag i 26 kap., se nedan. 3 Se ovan sid. 29.

strering möjligen icke skulle vara av nöden, hade styrelsen dock funnit sig icke kunna underlåta en sådan granskning, då förslaget upptoge många väsent— liga ändringar i nuvarande lagstiftning, vilka enligt styrelsens mening ej blott vore onödiga utan kunna till sina. verkningar bliva allt annat än tillfredsstäl- lande.

Lagförslaget utginge från att all fastighetsbildning —— det finge vara sådan för byggnadsändamål eller för jordbruksändamål inom s. k. stadsbyggnads- ort skulle ske enligt de former, som angåves i det nya lagförslaget. Den ut- vidgning, som sålunda föresloges i fråga om tillämpning av lagstiftningen för stad vid jorddelning å landet, motiverade de sakkunniga på följande sätt (sid. 146): »Ur stadsbyggnadsväsendets synpunkt bör enligt de sakkunnigas åsikt det avgörande huruvida städernas eller landsbygdens jorddelningslag- stiftning skall tillämpas för viss ort ej vara, huruvida för densamma med- delats förordnande om förande av fastighetsregister för stad eller ej, utan huru- vida orten enligt av Kungl. Maj:t meddelat förordnande är att hänföra till stadsbyggnadsort eller ej. All annan avgränsning mellan lagstiftningarnas giltighetsområden blir godtycklig och irrationell.» Det förefölle nästan av detta uttalande, som om de sakkunniga verkligen trott, att den nu gällande avgräns- ningen av tillämplighetsområdet för städernas jorddelningslagstiftning varit »godtycklig». Enligt nuvarande lagstiftning vore sättet för fastighetsregistre- ringen inom ett samhälle bestämmande för vilken jorddelningslagstiftning som i det särskilda fallet skulle tillämpas, fastighetsbildningslagen eller jorddel- ningslagen. På grund av gällande bestämmelser måste det område, som inginge i ett samhälle, för vilket föres fastighetsregister såsom för stad, avföras ur jordeboken och därmed ur jordregistret. Därest en fastighet å landet endast delvis inginge i samhällets område, skedde dess uppdelning efter samhälls- gränsen genom fastställelsen å fastighetsindelningen och därå grundad man— talssättningsförrättning. Härigenom åstadkommes, att den ursprungliga fastig- heten uppdelades i två, varav den ena vore belägen i samhället, den andra å landet. På en och samma fastighet kunde därefter icke mer än den ena jord- delningslagstiftningen komma att tillämpas. Denna princip med ett bestämt begränsande av den ena eller andra lagstiftningens tillämplighetsområde till vissa fastigheter kunde icke frångås, därest ej oövervinnliga svårigheter skulle uppstå, i första hand beträffande skifteslagsind—elningen och i övrigt beträf- fande handläggningen av förrättningar samt i fråga om fastighetsregistre- ringen och fastighetsbokföringen. De sakkunniga hade antingen icke insett eller icke beaktat dessa viktiga förhållanden. Något förslag till lösning av svårigheterna hade åtminstone icke framlagts. Möjligen kunde av ett av de sakkunniga i helt annat sammanhang gjort uttalande utläsas, att de sakkun- niga tänkt sig, att fastighetsregister såsom för stad framdeles skulle uppläggas och föras för alla samhällen och områden, inom vilka lagförslagets delnings— institut skola tillämpas.1 De sakkunniga hade dock tydligen själva insett, att ett förslag med så vittgående konsekvenser knappast skulle hava utsikt att vinna statsmakternas godkännande, icke minst av rent ekonomiska skäl. De sakkunniga hade därför ej heller i lagförslaget intagit några ändrade be- stämmelser angående tillämpningsområdet för uppläggande av fastighetsregister såsom för stad. Och dock torde denna väg vara den enda verkligt framkom- liga, därest de sakkunnigas förslag om utsträckning av tillämpningen av stä- dernas jorddelningslagstiftning till alla de samhällen och områden, som ovan angivits, skulle kunna genomföras.

1 Se sid. 411 i de sakkunnigas betänkande.

För att något närmare belysa förhållandena ansåge sig styrelsen böra fra m- lägga en sammanställning över det för närvarande föreliggande antalet stands— liknande samhällen, där 1 kap. fastighetsbildningslagen vore tillämpligt, sarnt områden, beträffande vilka Konungen jämlikt 1 kap. 42 % fastighetsbildnings- lagen fastställt stadsplan eller särskilda byggnadsföreskrifter.

Antal samhällen eller områden för i vilka föres Slag av samhällen eller områden ___—___....__. ...,..,-_.__l fnissar l 0

köpingar ..................... 39 6

mnnicipalsamhällen ................ 56 111 områden, för vilka stadsplan fastställts ....... 431 l områden med endast fastställda byggnadsföreskrifter — 57' ! Summa 95 l 217 i

Det torde vidare böra framhållas, att för varje år tillkomme nya samhällen och ett stort antal områden av ovan angivna slag, särskilt sådana med endast byggnadsföreskrifter. Redan nu visade sig en tydlig tendens att bestämma områdena med allt för stor omfattning, arealerna uppginge ofta till flera hundra hektar, och torde den föreslagna lagstiftningen, särskilt med tanke på bestäm— melserna om generalplan, vara ägnad att ytterligare utveckla dessa strävanden. Ett uppläggande av fastighetsregister såsom för stad för alla de samhällen och områden, för vilka fastighetsregister enligt de för landsbygden gällande bestämmelser redan upplagts, skulle medföra ett omfattande arbete och dryga kostnader för staten, som enligt gällande bestämmelser helt bekostade uppläg- gandet och det fortsatta förandet av registren för sådana orter. Det syntes otänkbart, att statsmakterna skulle vilja slå in på en sådan väg endast för att möjliggöra en formell tillämpning av städernas jorddelningslagstiftning på här ifrågavarande samhällen och områden. Det vore nämligen att märka, att i sak vid fastighetsbildningen och förrättningarna härför i huvudsak icke kom— me att tillämpas olika normer, vare sig den ena eller andra jorddelningslagen tillämpades, då i 1926 års lag om delning av jordå landet införts särskilda bestämmelser rörande fastighetsbildning för bostadsändamål och dylikt i full överensstämmelse med nuvarande fastighetsbildningslagens bestämmelser 1 mot- svarande fall.

På grund av det ovan anförda finge lantmäteristyrelsen bestämt avstyrka, att den blivande lagstiftningen rörande städernas fastighetsbildning skulle om— fatta andra samhällen än sådana, för vilka fastighetsregister skulle föras enligt de för stad meddelade bestämmelser. Härvid torde dock liksom hittills tomt- indelning och tomtmätning (tomtbestämning) på sätt som i stad böra ske även inom övriga samhällen och områden, där stadsplan vore fastställd. Skulle på. grund av ny lagstiftning för städerna vissa bestämmelser ytterligare erfordras för jorddelningen inom jordregistersamhällena och områden å landet, borde utan svårighet komplettering kunna ske i lagen om delning av jord å landet.

1 Uppgifterna erhållna. från byggnadsstyrelsen.

Överlantmätaren i Östergötlands län: Avgörandet, huruvida stadsbyggnads- lagen skulle tillämpas eller icke, komme i många fall att träffas på grundval av ett rent subjektivt bedömande. Och detta vore en betänklig svaghet i lagför— slaget. Härmed vore dock icke sagt, att det skulle spela någon större roll, om förekommande jorddelningsförrättningar på en vis trakt bleve handlagda enligt lagen om delning av jord å landet eller enligt stadsbyggnadslagen, ty med avseende å den säkerhet i fråga om fastigheters områden och gränser, som genom en förrättning kunde beredas, torde jorddelningslagen och förslaget till stadsbyggnadslag vara någorlunda jämställda. Men med stadsbyggnadslagens giltighet skulle följa högst betydande inskränkningar i jordägarens rätt att fritt förfoga över sin egendom. Redan härigenom komme för mången jord— ägare att uppstå ekonomiska konsekvenser av mindre angenämt slag, men här- till komme, att med lagens giltighet även följde, att för jordägarna uppkomma direkta utgifter i flera avseenden, om vilkas betydenhet man torde sakna ut- redning. Och det vore mot bakgrunden härav, som det vore betänkligt, att den grundläggande bestämmelsen om lagens giltighetsområde blivit så avfattad, att ett praktiskt taget obegränsat rum för ett subjektivt bedömande vore lämnat. Någon grundväsentlig skillnad funnes icke mellan jorddelning i stad eller på landet. I de delar av förslaget, som rörde jorddelning i egentlig mening, eller alltså bestämmelserna om gränsbestämning, ägoutbyte, avstyckning, klyvning och laga skifte, vore ock, vad anginge grundprinciperna, i stort sett desamma som för motsvarande förrättningar enligt jorddelningslagen. Visserligen funnes skiljaktigheter, men dessa kunde knappast anses gälla grunderna för rättsför- farandet utan endast detaljer. Det funnes alltså icke någon verklig, av sak- förhållanden betingad anledning att hava en särskild lag om delning av jord å landet och en annan om delning av jord i stad.

Denna fråga hade icke varit föremål för utredning eller övervägande. De sakkunniga syntes hava såsom något självklart ansett, att det måste vara särskild lag i berörda hänseende för stad och för land. Med hänsyn till önsk- värdheten att undanröja den motsättning mellan stad och land på detta om- råde, som redan funnes och genom det föreliggande förslaget skulle bliva i hög grad skärpt, och då enhetliga bestämmelser säkerligen skulle komma att medföra avsevärda praktiska fördelar i tillämpningen, syntes frågan emellertid vara av den vikt, att därom borde verkställas särskild utredning. Men det torde böra framhållas, att därest en sådan utredning skulle komma till stånd, borde tillfälle till medverkan lämnas även för representanter för intressen, vilka kunna vara motsatta dem, som kommit till uttryck i lagförslaget.

Svenska teknologföreningen: Mot de av de sakkunniga meddelade föreskrif- ter rörande området för tillämpningen av den nya lagstiftningen hade för- eningen i huvudsak intet att erinra. Emellertid syntes måhända enligt samma lagstiftning tvekan kunna i vissa fall uppstå, huruvida visst område komme att regleras enligt densamma eller jämlikt den för landsbygden gällande jord- delningslagstiftningen. Vid sådant förhållande syntes det erforderligt, att så— väl lagstiftningen rörande delning av jord å landet som ock, där så erfordrades, den föreslagna stadsbyggnadslagstiftningen underginge en för undanröjande av denna tvekan erforderlig omarbetning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Att vid ett allt för tidigt stadium av ett samhälles utveckling tillgripa de för stad gällande planinstituten eller införa allmänna stadsbyggnadsbestämmelser syntes varken nödigt eller lämpligt. De samhällen, för vilka byggnadsföreskrifter enligt gällande lag meddelats, skulle enligt förslaget betraktas såsom stadsbyggnadsorter, i följd varav å desamma.

stadsbyggnadslagens bestämmelser i Vissa delar skulle äga tillämpning. Många av dessa samhällen vore emellertid av så ringa betydenhet och av sådan be— skaffenhet i övrigt, att desamma i avseende å jorddelningen utan olägenhet kunde tillhöra jorddelningslagens tillämplighetsområde. Den omständigheten att byggnadsföreskrifter meddelats borde därför icke i och för sig medföra, att samhället komme under stadsbyggnadslagens domvärjo. Då det vore av vikt, att ordnandet av byggnadsverksamheten på ett tidigt stadium av sam- hällets utveckling icke medförde allt för betungande kostnader, borde också detta ordnande fortfarande kunna ske på samma sätt som förut. För mindre samhällen med ringa utvecklingstendens borde alltså kunna meddelas för dylika samhällen särskilt lämpade byggnadsföreskrifter, utan att dessa samhällen fördenskull vore att anse såsom stadsbyggnadsorter. Vid det förhållandet att till länsstyrelsens förfogande stode en länsarkitekt, syntes fastställandet av dessa föreskrifter kunna anförtros länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett fastighetsregistreringssättet höra i samma utsträckning som hittills vara avgörande för frågan, Vilken jorddel- ningslagstiftning som skall tillämpas.

Svenska brandskyddsföreningen: Förslagets största fördel ur brandsäker- hetssynpunkt framför nu gällande byggnadsstadga syntes vara, att förslaget finge ett väsentligt ökat giltighetsområde, vilket i sin tur bidroge att för— hindra »kåkstadsbildningen». Emellertid komme en lag, utfärdad enligt de sakkunnigas förslag, helt säkert att tolkas mycket olika av olika länsstyrelser, enär ingen definition gåves av vad som i 20 kap. 2 % menades med »tätare be- folkad ort», vilket begrepp enligt föreningens åsikt borde något närmare de- finieras. Samtliga större svenska brandförsäkringsbolag hade överenskommit om att såsom tätare bebyggd plats räkna sådan plats, där flera än 10 med eld- stad försedda byggnader funnes på mindre än 18 meters avstånd från varandra.

Generalplan, stadSplan och byggnadsbestämmelser.

F astighetsregisterkommissionen har erinrat om sina i utlåtande den 31 decem— ber 1921 över stadsplanekommitténs förslag gjorda uttalanden rörande det av stadsplanelagskommittén föreslagna stadsplanebegreppet samt har förklarat sig kunna i allt väsentligt instämma i ett av stadsfullmäktige och byggnadsnämn» den i Västerås avgivet yttrande över kommittéförslaget (sid. 9 i det tryckta sammandraget1 av inkomna yttranden över nämnda förslag). Kommissionen an— för vidare: Det förslag, som de sakkunniga nu framlagt, innehölle de längst drivna krav på reglementering av städernas rn. fl. orters bebyggande. För varje stad skulle i princip finnas generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbe— stämmelser. Stadens hela område skulle iföras denna tvångströja. Och såsom framginge av föreskrifter i de sakkunnigas förslag till promulgationslag skulle staden antingen den ville eller ej inom en relativt kort tid i viss omfattning skruda sig däri, med risk att eljest få iföra sig en påtvingad dräkt. Och vidare, när helst de ledande på området ändrade uppfattning angående dräktens snitt och fason, kunde staden nödgas skaffa sig en ny sådan (2 kap. 10 %, 5 kap. 8 % och 6 kap. 3 % förslaget till stadsbyggnadslag). Med hänsyn till nu berörda förhållanden måste kommissionen ställa sig än mera tveksam gent emot det fö- religgande förslagets planbegrepp än gent emot kommitténs stadsplanebegrepp,

1 Statens offentliga utredningar 1923: 46.

och vad kommissionen erinrade gent emot sistnämnda begrepp gällde följaktli- gen i än högre grad beträffande de sakkunnigas förslag. Med avseende å sam— ma förslag framhölles vidare, att all utredning saknades angående de kostnader, som —— direkt eller indirekt — skulle bliva en följd av dess upphöjande till lag. Säkert torde emellertid vara, att desamma bleve betydande och att de kunde för— modas verka höjande på de redan uppskruvade bostadsprisen. Vad särskilt vore ägnat att ingiva farhågor vore den makt att framtvinga planer och stadsbygg— nadsbestämmelser, som skulle följa av de tre nyss omförmälda lagrummen i de sakkunnigas förslag. Här gjordes ett icke påkallat allt för djupt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Även om någon tumning på samhälle- nas stadsplanemonopol kunde anses motiverad, borde den dock icke ske på sätt som här föreslagits utan utfinnas någon mildare form.

Förebild till de sakkunnigas nu ifrågavarande stadganden torde hava varit utländsk, företrädesvis preussisk lagstiftning. Med avseende härå kunde då erinras, att vad som vore lämpligt eller påkallat i fråga om kontinentens folk- rika städer med vidsträckta områden icke utan vidare passade för svenska för- hållanden, och att kommunalförvaltningen i Preussen vore ordnad på ett annat, av staten mera beroende sätt än hos OSS.

Med avseende å de sakkunnigas förberörda förslag bland promulgationslagens bestämmelser ville kommissionen framhålla, att nödiga arbetskrafter torde sak- nas för de arbeten, som skulle frampressas, och att det också sannolikt bleve omöjligt för de prövande myndigheterna att inom önskvärd tid slutbehandla alla ärenden. Det vore dock av många skäl av vikt, att ett stadsbyggnadsärende kom- me till avgörande inom så kort tid som möjligt. Redan nu klagades ofta över att man finge vänta alldeles för länge på beslut om fastställelse å en stadsplan under framhållande av att denna långsamhet i viss mån inverkade ogynnsamt på byggnadsverksamheten och föranledde, att man sökte sig fram på andra vägar i fall, där stadsplaneläggning vore den rätta.

Enligt kommissionens mening borde bestämmelser om generalplan _— och re— gionplan —— icke upptagas i ett blivande förslag. Under benämningen stads- plan borde sammanföras samtliga erforderliga planbestämmelser. Stadsplanen borde ej överbelastas med detaljer utan såvitt möjligt endast i stora drag giva direktiv för stadsbyggandet. Staten kunde knappast behöva hava intresse för alla detaljer utan borde förtroendefullt kunna lämna ordnandet av en del av dem åt ortsmyndigheterna, och kommissionen trodde vissa fördelar vara före- nade med att någon rörelsefrihet i sådant hänseende lämnades sagda myndig- heter. Härigenom skulle intresset hos dessa myndigheter för hithörande frågor bättre kunna hållas vid liv och stimuleras och ortens säregna förhållanden m. fl. omständigheter bättre komma till sin rätt vid stadsbyggandet. Det nu föreliggande förslaget innefattade ett långt gående förmynderskap på hithöran- de område, ett förmynderskap, som knappast hade någon grund för sig i rådan— de förhållanden.

Vad särskilt anginge frågan om byggnadsbestämmelser syntes denna hava blivit bättre löst i kommittéförslaget än i föreliggande förslag. I det föreliggan— de förslaget syntes än mindre hänsyn hava tagits till enskild rätt än som var fallet i kommittéförslaget. Kommissionen ville här framhålla, att den trodde det hava varit lyckligt, om bland de sakkunniga beretts plats för någon repre- sentant för det enskilda fastighetsägarintresset.

Kammarkollegium har åberopat fastighetsregisterkommissionens utlåtande i denna del samti fråga om förhållandet mellan generalplan och stadsplan anslu- tit sig till byggnadsrådet Lilljekvists mening.

Extra kammarrådet Schalling var skiljaktig och ansåg, att de sakkunniga vid uppställandet av sina grundsatser för planväsendet åstadkommit eni stort sett rimlig avvägning mellan det privata intresset och samhällets.

Kammarrådet friherre von Otter, med vilken generaldirektören Grefberg in— stämde, ansåg väl i likhet med majoriteten, att bestämmelser om generalplan icke borde upptagas i ett blivande förslag, men ville, för det fall att bestäm— melser om generalplan ändock komme att intagas, särskilt framhålla, att för- slagets bestämmelser borde omarbetas i syfte att de långt gående inskränk- ningar och förpliktelser, som förslaget avsåge att lägga på den enskilde mark- ägaren, måtte väsentligt lindras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Den förberedande och grundläggande be- stämmelsen i 1 kap. 2 % om uppgörande av generalplan, i vilken inginge områden för huvudtrafik, varmed enligt 2 kap. 2 % menades vägtrafik, samt särskilda tra— fikområden, varibland inräknades områden för de för väg- och vattenbygg- nadsstyrelsens verksamhet viktiga trafikslagen, järnvägs—, hamn-, farleds- och lufttrafik, vore ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synpunkt tillfredsstäl— lande för att bringa ordning och reda uti till den allmänna samfärdseln höran- de frågor om mark och bebyggelse. —— Föreskriften i 1 kap. 3 % om vad som skulle intagas i stadsplan synes däremot ej beröra trafikområdena, vilket även vore lämpligt, då inom dessa områden större frihet tarvades i avseende på in- delning, byggnad och användning i övrigt än vad som i stadsplan föreskreves för byggnadskvarter. —— Frågan om generalplanens rättsverkningar, i vad av- såge reglerandet av förhållandet mellan det allmännas och de enskilda mark- ägarnas intressen, syntes styrelsen böra bliva föremål för ytterligare prövning.

Byggnadsstyrelsen: Upptagandet av generalplan i lagstiftningen såsom ett särskilt planinstitut vore en av lagförslagets mera betydelsefulla insatser. Den möjlighet, som härigenom erbjödes ett stadssamhälle att erhålla fastställelse å generalplan, borde hälsas med tillfredsställelse. Byggnadsstyrelsen kunde där- emot icke biträda de sakkunnigas mening, att generalplanen skulle kunna av- se andra än icke stadsplanelagda områden, och ej heller den i lagförslaget upp- ställda, obligatoriska fordran på uppgörande och fastställelse av generalplan.

Insikten om betydelsen av att i god tid planera och ordna för städernas framtida byggnadsutveckling hade glädjande nog mer och mer börjat göra sig gällande, och förberedande planförslag under den allmänt vedertagna benäm- ningen generalplaner vore därför sedan något tiotal år tillbaka uppgjorda eller under utarbetande för åtskilliga stadssamhällen inom landet. I mån av dy- lika utredningsplaners mer eller mindre detaljerade beskaffenhet hade dessa legat till grund för bestämmandet av blivande trafikleder eller för olika mark— dispositioner i övrigt. De planer, som funnes uppgjorda, vore av mycket va- rierande beskaffenhet, från den enklaste trafikplanen till den mera detaljerade byggnadsplanen med fullständigt gatunät och kvartersindelning. Sedan nu- mera enligt 5 kap. 8 a % i lagen om fastighetsbildning i stad i vissa fall för tillstånd till avstyckning fordrades planer, upptagande bl. a. ett sam— manhängande gatunät och styckningsindelning, s. k. avstyckningsplaner, hade emellertid generalplanerna mer och mer börjat utföras så, att de även kunde tjäna såsom styckningsplaner.

Generalplanerna av sistnämnda beskaffenhet närmade sig rätt mycket stads- planeskissen, och dessa torde också bliva bäst ägnade att tjäna sitt ändamål, ty ju mera generalplanen underkastades förberedande detaljstudium, desto mera torde den innebära möjligheter att utan allt för stora ändringar ansluta sig till och ingå i den blivande stadsplanen. Liksom stadsplanen först och främst borde

vara en plan för det blivande stadsbyggandet, och själva plankompositionen, om den rätt utfördes, alltid måste vara resultat av intim växelverkan mellan gatunät och mellanvarande ytområdens avsedda användningssätt, mellan de enskilda byggnadskvarterens utformning och indelning samt omgivande gators sträckningar, så måste en god och mera fullständig generalplan vara grundad på ett mer eller mindre ingående förstudium av de olika områdenas disposition och användningssätt. Ju mera möjligheterna för bostadsområdenas lämpligaste indelning och huvudsakliga bebyggande närmare undersöktes, desto mera kom- me generalplanen i nämnda hänseende att bliva av bestående Värde och ägnad att befordra en god och sund stadsbyggnadsutveckling.

Det kunde förefalla, som om ett dylikt mera ingående utredningsarbete på ett så förberedande stadium vore onödigt, särskilt i sådana fall, då de i utred- ningsplancn instuderade och förmodade användningssätten framdeles skulle komma att ändras. Erfarenheten hade dock bevisat motsatsen. Osäkerhetsmo- ment måste givetvis alltid räknas med, även då det gällde upprättandet av stads- plan. Men genom ett sakligt och ingående förstudium av de olika problemen kunde i allmänhet mycket mera förutses än vad som till en början kunde före- falla möjligt. Varje i ett stadsbyggnadsområde ingående del torde nämligen genom sin natur och belägenhet kunna sägas vara mer eller mindre disponerad för vissa framtida stadsbyggnadsändamål, och ju mer en stadsbyggnadsplan, av vad slag den vara må, vore grundad på en saklig och förutseende utredning, desto mer sannolikhet förefunnes, att den utan allt för stora jämkningar skulle kunna i stort sett följas och genomföras.

Någon annan säkerhet för att dylika s. k. generalplaner skulle komma att följas vid det blivande stadsbyggandet än dessas mer eller mindre tekniska full- komlighet hade hittills praktiskt taget icke förefunnits, om man undantoge den möjligheten, som innefattades däri, att magistraten eller länsstyrelsen kunde med stöd av 5 kap. 8 a % fastighetsbildningslagen godkänna sådana planer att ligga till grund för blivande avstyckningar. Detta i många avseenden otill- fredsställande förhållande skulle nu genom det nya lagförslaget komma att av- hjälpas. Det vore ju klart, att behov ofta uppkomme att från början kunna trygga och fastslå i en generalplan angivna olika markdispositioner, och vid sådana fall komme givetvis väl till pass lagförslagets möjlighet att med större eller mindre rättsverkningar erhålla fastställelse å generalplan. Därmed vore dock icke sagt, att dylika fastställelser visat sig kunna anses vara påkallade för stadsbyggnadsområdena i dess helhet. Exempel funnes på stadssamhällen, som på frivillighetens väg lyckats fullt tillfredsställande ordna för erforderliga framtida stadsbyggnadsdispositioner utanför de stadsplanelagda områdena, och vid sådana förhållanden syntes ingen anledning förefinnas att upprätthålla ovillkorlig fordran på fastställelse av generalplan.

Med hänsyn till generalplanens egenskap att vara en mer eller mindre skiss- artad förstahandsplan och såsom sådan ägnad att ständigt underkastas föränd— ringar och detaljförbättringar, i den mån ändrade förhållanden i stadsbyggan- dets utveckling sådant påkallade, kunde det ju ej heller i och för sig anses vara något önskemål, att en generalplan under alla förhållanden fastställdes. Tvärt- om torde med fog kunna påstås, att ju mindre en dylik plans rörlighet behövde stäckas genom lagrestriktioner desto bättre. Lagen borde således lämna möjlig- het men icke tvinga till fastställelse av generalplan, och i den mån stadssam- hällena erfore behovet av lagstiftningens hjälpmedel i här berörda avseende, torde de också komma att begagna sig därav.

Byggnadsstyrelsen hade anledning förmoda, att stadssamhällena snart nog

mera allmänt komme att inse behovet av generalplansutredningar för deras framtida utveckling, utan att obligatorisk fordran härpå behövde uppställas i lagen. Funnes blott en generalplan upprättad, torde det sedermera vara för samhället en enkel sak att bedöma, i vad mån rättsligt stöd kunde vara erfor- derligt. Nödiga fastställelser kunde då erhållas successivt, och styrelsen före- ställde sig, att dessa oftast kunde inskränkas att avse enskilda trafikleder eller ett och annat ytområdes användningssätt. I den mån detta icke skulle visa sig vara tillfyllest, stode ju alltid den möjligheten öppen att erhålla fast- ställelse av en fullständig ytindelningsplan av sådan teknisk beskaffenhet, som i lagförslaget avsåges. Men ehuru själva fastställelsen icke heller i sistnämnda fall borde omfatta annat än större trafikleder och ytområdenas användning i stort, torde det dock härvidlag vara av stor betydelse, att generalplanen icke grundades på allt för ofullständigt utredningsmaterial. Detta syntes också över- ensstämma med de sakkunnigas mening att döma av innehållet i lagförslagets 2 kap. 2 och 3 åå, låt vara att detta icke med full tydlighet kommit till uttryck i de sakkunnigas motivering.

Enligt lagförslaget skulle generalplanen bibehållas till natur och rättsverk- ningar även sedan stadsplan blivit fastställd för samma område. Generalplanen skulle kvarstå såsom grundstommen i plansystemet, gälla vid sidan om stads- planen och omfatta snart sagt alla i en stadsplan hittills ingående användnings— sätt, under det att stadsplanen skulle betraktas såsom mera detaljerade plan- fragment för huvudsakligen själva kvartersuppdelningen och bebyggelsen.

De sakkunniga hade grundat de olika plansystemens rättsverkningar på denna sammanblandning. Även om fog härför kunde anses förefinnas i rent lagtekniskt hänseende, måste dock ett sådant förfaringssätt komma att medföra allt för stora olägenheter i andra avseenden. Såsom byggnadsrådet Lilljekvist i reservationen till betänkandet närmare framhållit — vilket uttalande till alla delar biträddes av byggnadsstyrelsen —— stode förslaget i nämnda hänseende icke i överensstämmelse med hävdvunna planbegrepp och skulle städse te sig svårförståeligt och opraktiskt. Det skulle dessutom komma att i hög grad även- tyra möjligheten att i stadsplanen uppnå den klarhet och reda, som vid det tekniska utförandet alltid borde eftersträvas, om icke planen vid dess tillämp— ning llOS vederbörande samhällsmyndigheter skulle giva upphov till oklara och svårtydbara moment. De till betänkandet fogade planskisserna Bil. I och II jävade icke denna uppfattning.

Byggnadsstyrelsen kunde icke heller i övrigt dela de sakkunnigas i motive- ringen uttalade uppfattning, att jämväl rent stadsplanetekniska skäl skulle förefinnas för denna sammanblandning av de olika planelementen. Lagför- slagets stadsplanebegrepp kunde icke, såsom de sakkunniga syntes vilja göra gällande, anses vara liktydigt med det nuvarande stadsplanebegreppet, även om gällande lags brist på områdesbenämningar föranlett, att all sådan mark, som icke kunnat hänföras till allmän mark, d. v. s. gator, torg och andra all— männa platser, kommit att i stadsplanen redovisas såsom kvartersmark.

Med en allt mer utbredd tillämpning av stadgandet i 1 kap. 2 % i lagen om , fastighetsbildning i stad att i stadsplanen låta fastställa särskilda bestäm- : melser med avseende å sättet för kvartersmarkens användande, hade nu stads- planebegreppet i gällande praxis tvärtom utvecklats att inbegripa alla de till en tidsenlig stadsplan hörande tekniska funktioner, (1. v. s. snart sagt alla de områdesslag, som funnes uppräknade beträffande såväl generalplan som stads- plan i lagförslagets 2 kap. 2 % och 5 kap. 1 %. De enda användningssätt, som hittills icke ansetts kunna fastställas i bestämmelseväg, vore de i punkterna

n) och o) i 2 kap. 2 % angivna »markreservat» och »vattenområden». Sedan något tiotal år tillbaka hade så gott som samtliga städer och stadsliknande samhällen förskaffat sig nya eller reviderade stadsplaner, försedda med mer eller mindre fullständiga bestämmelser angående olika markområdens använd- ningssätt och bebyggelse, utan att några rent tekniska olägenheter ansetts vara förknippade därmed.

Något behov av generalplan för att komplettera stadsplanen inom samma gränsområden kunde alltså icke i ovan berörda hänseenden anses vara för handen. I plantekniskt och formellt hänseende kunde reformkravet helt enkelt inskränkas till en namnfråga, d. v. 5. att varje i stadsplan ingående område erhölle den benämning, som svarade mot användningssättet.

Enligt lagförslaget hade alla de bestämmelser, som avsåge ett reglerande av själva stadsbyggandet, sammanförts under den gemensamma benämningen stadsbyggnadsbestämmelser, om de vore knutna till någon särskild plan, stads- plan eller generalplan, och benämndes eljest allmänna stadsbyggnadsbestäm- melser. Stadsbyggnadsbestämmelser avsågo närmast att motsvara de bestäm- melser, vilka enligt 1 kap. 2 och 42 %% i lagen om fastighetsbildning i stad nu kunde fastställas i samband med stadsplan. Allmänna stadsbyggnadsbestäm— melser avsågo sådana bestämmelser eller särskilda föreskrifter, vilka nu be- träffande icke planlagda områden kunde fastställas för dels städernas ytter- områden enligt 1 kap. 46 % i fastighetsbildningslagen, utomplansbestämmelser, och dels områden å landet enligt 42 %, sista stycket, i samma kap. och lag, 5. k. landsbygdsföreskrifter, och som vanligen ginge under benämningen särskilda föreskrifter.

Ehuru 1916 års kommittés förslag att låta stadsplanebegreppet omfatta så- väl stadsplanen som tillhörande bestämmelser mera vore att anse såsom en följdriktig bestämning av den utveckling nuvarande stadsplanebegreppet erhål- lit, syntes dock åtskilligt tala för den av de sakkunniga föreslagna anordnin- gen att sammanföra allt, som rörde dessa olika slag av bestämmelser och före— skrifter, i ett och samma kapitel och såsom särskilt bestämmelseinstitut. De ge- mensamma benämningarna stadsbyggnadsbestämmelser och allmänna stads— byggnadsbestämmelser torde måhända också kunna anses vara önskvärda och lämpliga såsom kollektiva bestämmelsebegrepp. Men det torde dock kunna ifrå- gasättas, huruvida icke dessa benämningar borde inskränkas till att avse stä- ders och stadsliknande samhällens områden.

Beträffande planbestämmelser eller andra bestämmelser för rena landsbygds- områden vore det önskligt, om något annat, härför mera betecknande namnbe- grepp kunde införas. Detta icke minst ur ren psykologisk synpunkt. Beträffan— de stadsplaner enligt 1 kap. 42 % i fastighetsbildningslagen eller för sådana områden å landet, där stadsstadgorna icke vore gällande, hade det nämligen ofta visat sig, att själva benämningen stadsplan varit för vederbörande mark- ägare motbjudande och givit anledning till ovillighet mot en ordnad plan- läggning.

Oavsett vilken betydelse, som skulle anses böra tillmätas berörda förhållan- den, uppkomme ju alltid beträffande såväl stad som landsbygd behov av olika benämningar för både planer och bestämmelser, tillhörande olika områdesslag, även om rättsverkningarna kunde anses vara tämligen ensartade. Vad som hittills ofta förorsakat missförstånd och oklarhet vore icke endast, att de olika bestäm- melserna och föreskrifterna antoges och fastställdes enligt skilda lagrum och med olika rättsverkningar, utan även och än mera avsaknaden av för använd— ningssättet betecknande namnbegrepp.

De sakkunniga förklarade sig (sid. 209) icke hava varit blinda för att det för det allmänna språkbruket möjligen kunde tett sig fördelaktigare att än- vända skilda benämningar för de stadsby ggnadsbestämmelser, som hörde till generalplan, och dem, som hörde till stadsplan, men tillade, att de ej kunde finna någon olägenhet följa av att i dagligt tal om dessa tva bestämmelsetyper användes benämningarna »generalplanebestämmelser» och »stadsplanebestäm— melser» Då det emellertid, för undvikande av missförstånd, måste anses vara önskvärt, att de benämningar, som i »dagligt tal» med all sannolikhet torde uppkomma, bleve likartade för likartade benämningsobjekt, syntes styrelsen de åsyftade olika bestämmelsegmpperna böra förses med betecknande särbenäm- ningar under den avsedda gemensamma huvudbenämningen. Byggnadsstyrelsen vore icke beredd att nu föreslå de namn, som i här berörda avseende skulle kun— na anses vara de lämpligaste, utan hade med det sagda endast velat fästa upp— märksamheten på denna angelägenhet.

Lantmäteristyrelsen: Vid granskning av lagförslagets sakliga innebörd hade lantmäteristyrelsen icke funnit sig böra närmare ingå på bestämmelserna angå- ende stadsplane- och byggnadsväsendet, utan ville styrelsen härutinnan endast framhålla några mera allmänna synpunkter. Därvid borde särskilt understr3— kas, att lagförslaget allt för mycket tagit sikte på förhållandena 1nom landets större städer och därefter utformats, varigenom bestämmelserna kunde komma att verka allt för betungande vad anginge mindre städer och samhällen såväl för kommunen som för den enskilde fastighetsägaren. Det torde särskilt böra erinras därom, att såsom framginge av lagförslagets 20 och 21 kap. lagen.—- bestämmelser angående stad även skulle äga tillämpning på köpingar, muni- cipalsamhällen och övriga tätare befolkade orter samt i viss utsträckning även för områden på landet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle ett samhälles utveckling ur planlägg— nings- och bebyggelsesynpunkt regleras genom generalplan, stadsplan, styck- ningsplan, stadsbyggnadsbestämmelser och byggnadsordning. Generalplanen utgjorde medlet till planering 1 stort och skulle omfatta hela »stadsbyggnads— området», d. v. 5. det område, inom vilket stadsbyggande ägde rum eller vore att inom överskådlig framtid förvänta (2 kap. 1 5). Såsom regel torde general— planen för att fylla sitt ändamål och med hänsyn till de tendenser, som allt mer gjorde sig gällande vid reglering av bebyggelsen att hellre tagå med för mycket än för litet, komma att omfatta samhällets hela område. För detaljreg- leringen skulle i första hand användas stadsplan med därtill hörande stads— byggnadsbestämmelser. För att kunna effektivt ingripa reglerande på ett tidigt stadium, >>långt innan de ekonomiska förutsättningarna fö1 upprättande av stadsplan kunna antagas vara för handen», förutsattes detalj1egle1ingen utom stadsplanelagt område böra ske genom styckningsplan Och allmänna stadsbygg nadsbestämmelser.

Redan med nu gällande lagstiftning torde kostnaderna för ett samhälles eller områdes planering ställa sig mycket betungande för samhällena eller för den enskilde. Förutsättningen för att en tillförlitlig plan skulle bliva möjlig att upprätta vore givetvis ett fullgott kartmaterial. Redan mätnings- och kartlägg- ningsarbetena droge ej oväsentliga kostnader med de fordringar, som måste uppställas, när det gällde områden avsedda för bebyggande. Härtill komme så kostnaderna för själva planläggningen, vilka i allmänhet vore väsentligt högre än kostnaderna för kartmaterialets åstadkommande. Det to1de vara ofrånkom— ligt, att med de föreslagna nya bestämmelserna fordringarna 1 fråga om kart- arbetet och planläggningsarbetet måste bliva väsentligt högre, icke minst med

hänsyn till de rättsverkningar, som generalplans och stadsplans fastställande avsåges skola medföra och vilkas ekonomiska konsekvenser vore betydande.

Den väsentligaste ändringen i förhållande till den nuvarande lagstiftningen beträffande planbegreppen vore införande av den nya planform, som uppta— gits under beteckningen generalplan. Såsom allmän regel angåves i 2 kap. 1 %, att generalplan skall, där ej i särskilt fall förhållandena föranleda viss in- skränkning, omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande ägde rum eller vore att inom överskådlig framtid förvänta (stadsbyggnadsområde). Bestäm- melsen vore sålunda kategorisk. Att döma av motiven å sid. 158 i de sakkun— nigas betänkande torde undantagen från regeln avsetts skola bliva ganska sällsynta. De sakkunniga medgåve, att generalplan huvudsakligen endast er- fordrades för de större samhällena eller sådana, som vore i stark utveckling, men ansåge likväl att inom stagnerande samhällen generalplan blott »stundom» borde kunna undvaras. När man betänkte, att bestämmelserna om generalplan enligt 20 kap. 1 % skulle gälla även municipalsamhällen samt enligt 20 kap. 2 % och 21 kap. 1 % kunna göras tillämpliga på fisklägen, järnvägsstationssam— hällen 111. fl. orter samt områden å landet, syntes med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke regeln bort göras till undantag och tvärtom. Den nya planformen torde säkerligen hava framförts med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits beträffande svårigheterna att i stort kunna lösa trafikproblemen m. m. i när- heten av våra största städer. Att behovet av ett planinstitut sådant som general- planen i förslaget i vissa fall förelåge, torde vara riktigt, men att på grund härav införa generalplan såsom obligatorisk, syntes ej vara påkallat. Styrelsen hade sig bekant, att även från stadshåll bestämda erinringar häremot gjorts, och ville för sin del särskilt med hänsyn till de mindre samhällena och lands— bygden bestämt avstyrka att införa generalplanen såsom obligatorisk. Instiå tutet torde i stället böra utformas på sådant sätt, att möjlighet bereddes för samhälle, som därav hade behov, att få generalplan fastställd. Huruvida de rättsverkningar, som i lagförslaget förutsattes såsom en följd av generalplans fastställande, kunde anses tillfredsställande ur kommunal synpunkt, undan- droge sig styrelsens bedömande, men torde förslaget för den enskilde markäga- ren innebära synnerligen vittgående inskränkningar i förfoganderätten över marken, utan att tillförsäkra honom ekonomisk kompensation i den utsträck- ning, som med nu gällande rätt kunde anses överensstämmande.

Skulle det nu framlagda lagförslaget upphöjas till lag, torde det med fog kunna ifrågasättas, huruvida densamma icke genom sin strävan att så långt det vore tänkbart genom restriktiva bestämmelser reglera fastighetsbildningen skulle verka därhän, att bostadsbyggandet och egnahemsbildningen i hög grad hämmades. Givet vore, att möjlighet borde finnas för de statliga myndigheterna att inskrida reglerande på byggnadsverksamheten för att förhindra olämpliga samhällsbildningar, men styrelsen befarade, att förslagets bestämmelser här- utinnan ginge betydligt längre än nödvändigt vore. Styrelsen avsåge härvid i första hand bestämmelserna i 2 kap. 10 %, 5 kap. 8 % och 6 kap. 3 %, varige- nom fastställelse av eller ändring i generalplan, stadsplan eller stadsbyggnads— bestämmelser kunde genomföras mot ett samhälles önskan på skäl, som vore mycket allmänt givna i förstnämnda paragrafs första stycke och som ofta torde kunna grundas på en tillfällig smakriktning. Än mer torde dessa bestäm- melser ingiva betänkligheter med hänsyn till att enligt 20 kap. 2 % och 21 kap.. 1 % bestämmelserna kunde lätt göras tillämpliga på orter och områden å lan-- det. En subjektiv uppfattning hos den tjänsteman — enligt förslaget länsarkim tekten som hade att följa utvecklingen på ifrågavarande verksamhetsom-—

råde, kunde sålunda komma att medföra de mest vittgående konsekvenser för en ort. Det erfordrades t. o. m. blott att »stadsbyggande är att förvänta», så kunde förslag framläggas om tillämpning av den nya lagens bestämmelser in- om ett område, och det torde med säkerhet kunna beräknas, att med länsarki- tektens förord saken också bleve verklighet. Med den tendens, som redan med nuvarande lagstiftning visat sig, att utsträcka regleringen till allt flera områ— den å landet och därvid innefatta allt större rena jordbruksområden under stads- planelagstiftningen, måste ifrågasättas, huruvida de statliga myndigheternas befogenheter borde utsträckas så långt som i ovannämnda paragrafer angivits. Det vore vidare att märka, att enligt 20 kap. 1 % tredje och fjärde styckena samt 2 % andra och tredje styckena liksom enligt 21 kap. 4 % nybyggnadsförbud kom- me att inträda. Vad alla dessa restriktioner komme att betyda för den enskildes rätt och för den fortsatta fastighetsbildningen vore lätt att förstå. Det erfordra- des mycket stor vidsynthet och frihet från byråkratism hos vederbörande myn- digheter för att ej olidliga förhållanden skola uppstå. Allt för stora fordringar vid planläggningen med dess ekonomiska konsekvenser för markägarna med— förde lätt stagnation i den fortsatta fastighetsbildningen och fördyrande av bostadsproduktionen.

Uti de ovan nämnda bestämmelserna angående möjligheten för de statliga myndigheterna att fastställa ny eller ändrad plan hade förutsatts, att Kungl. Maj: t skulle vara fastställande myndighet. I ett fall hade dock ej ens detta ansetts nödvändigt. Enligt 21 kap. 9 % kunde nämligen inom område, som i kapitlet avsåges, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, därest generalplan vore gällande. Generalplan och stadsplan hade emellertid i förslaget helt olika rättsverkningar gent emot den enskilde och även gent emot kommunen; och länsstyrelsen skulle alltså kunna inom dylika områden genom fastställande av stadsplan genomföra dennas ur ekonomisk synpunkt genomgripande rättsverkningar. Då, såsom redan fram— hållits, länsarkitektens ståndpunkt torde i planfrågor bliva utslagsgivande för länsstyrelsens beslut, komme i verkligheten denne tjänsteman att sålunda hava de mest vittgående möjligheter att kunna ingripa i den enskildes rätt och där- med framtvinga realiserandet av sina önskemål och synpunkter på planlägg- ningen och bebyggelsen a landsbygden. Med de växlande åsikter, som gjo1de sig gällande beträffande dessa i mångt och mycket 1ena smakfrågor, syntes det därjämte kunna befaras, att det för den enskilde markexploatören bleve nöd- vändigt att vända sig till länsarkitekten för att erhålla planen utarbetad, om utsikter skulle finnas att någorlunda snabbt vinna fastställelse. Det skulle allt- så i verkligheten kunna bliva så, att samma person, som utarbetat planen, också granskade den och tillstyrkte dess fastställelse hos länsstyrelsen, som knappast torde annat än formellt pröva planen. Ett dylikt förhållande kunde icke annat än ingiva de största betänkligheter med hänsyn till den enskildes rätt och ford— ran på det allmännas opartiskhet Vid dylika frågors behandling.

Ehuru lantmäteristyrelsen icke ansåge sig närmare böra ingå på förslagets bestämmelser angående stadsplans rättsverkningar och därav föranledd regle- ring av förhållandet mellan kommun och markägare, funne styrelsen dock för- slaget i vissa delar kunna giva anledning till en icke önskvärd sammanbland- ning mellan å ena sidan kommunens privatekonomiska intressen och å andra si- dan kommunens nödvändiga rättigheter såsom det allmännas representant. Det syntes angeläget, att en noggrann åtskillnad härutinnan upprätthölles.

Slutligen ville styrelsen angående denna del av lagstiftningsförslaget fram- hålla, att dess genomförande måste otvetydigt komma att medföra en väsentligt

utökad statlig organisation på stadsplaneväsendets område såväl i orterna som vid den centrala förvaltningen, om ej oskäliga dröjsmål skulle uppstå med be— handlingen av ärenden angående generalplan, stadsplan, styckningsplan och stadsbyggnadsbestämmelser.

Stadsförbzmdets beredning: De sakkunnigas förslag ginge ut på att i stad skulle finnas två slag av planer: generalplan och stadsplan. Generalplanens in- förande i städerna gjordes, såvitt beredningen kunde finna, enligt den föreslagna lagtexten skäligen obligatoriskt. Enligt 1 kap. 2 5 skall generalplan uppgöras. Enligt 2 kap. 1 % skall generalplan omfatta hela det område, inom vilket stads- byggande äger rum eller' är att mom överskådlig framtid förvänta. Reservationen i sistnämnda %: »där ej i särskilt fall fö1hållandena föranleda viss inskränkning» syntes näppeligen sådan, att den kunde anses överensstämma med de sakkunni- gas i motiven (sid. 158) gjorda uttalanden om generalplans obehövlighet 1 vissa »stagnerande samhällen». Härtill komme så den av de sakkunniga (2 kap. 10 %) föreslagna befogenheten för Kungl. Maj. t att, närhelst Kungl. Maj: t så funne erforderligt >>för säkerställande av en ändamålsenlig utveckling av stads— byggandet», i strid mot stadens önskan fastställa generalplan eller ändra redan gällande sådan. Och slutligen vore att bemärka, att den av de sakkunniga i 4 kap. föreslagna befogenheten för stad att uttaga särskilda kostnadsbidrag s.k. bettermentsbidrag knutits uteslutande till generalplanen. Utan generalplan inga bettermentsbidrag.

De sakkunniga ginge här åtskilligt längre än det preussiska lagförslaget. I förarbetena till detta betonades generalplanens (»Flächenaufteilungsplan») bety- delse såsom en >>önskepla11» för samhällena, vilken ingalunda krävde eller alltid lämpligen borde föranleda fastställelse. Den preussiska lagtexten sade därför icke, att generalplan skall finnas, utan att sådan plan kan erhålla fastställelse, om så fordrades för tillgodoseende av ett offentligt behov. Och det tillades 1 pa— ragrafen efter lantdagens behandling av förslaget, att >>ett offentligt behov kunde anses förefinnas allenast hos storstäder eller hos kommuner och kom- munalförbund, varest förelåge eller inom kort väntades en stark utveckling inom industrien och byggnadsverksamheten».

Enligt de sakkunnigas förslag skulle alla de specialområden, vilka en mo- dern plan måste innehålla (hamnområden, järnvägsområden, idrottsområden, begravningsplatser etc.), redovisas i generalplanen och uteslutande där. I stads- plan finge upptagas endast byggnadskvarter och gator (inklusive parker av mera lokal natur). Då det nu måste förutsättas, att oaktat den tvingande lag- texten generalplan icke skulle komma till stånd i en stor mängd av våra sam— hällen, skulle följden bliva, att alla sådana samhällen bleve hänvisade att vid planläggningen arbeta med allenast de tvenne begreppen: byggnadskvarter och gatumark. Denna olägenhet hade de sakkunniga bemärkt (sid. 159), men de förringade densamma genom hänvisning till att dylikt gått för sig enligt gäl- lande lag. För genomförande av sitt system nödgades med andra ord de sak- kunniga förorda ett bibehållande av en sådan nödfallsutväg som att redovisa begravningsplats såsom byggnadskvarter, järnvägsområde såsom gata etc. Den av stadsplanelagskommittén föreslagna utvecklingen av stadsplanebegreppet avsåge bl. .a. just att giva. botemedel mot nu berörda olägenhet, vilken enligt de sakkunnigas förslag i stället skulle komma att ytterligare lagfästas'.

De sakkunniga hade i hög grad försvårat lösningen av hithörande frågor ge- nom att giva generalplanen två, från varandra skilda uppgifter, nämligen ej blott att utgöra en förberedande planering i stora drag av ett större bebyggelse- område, avsedd att ligga till grund för den efterföljande, mera detaljerade stads-

planen, utan även att redovisa och fixera de olika specialområden, som kunde eller måste i en stad finnas, men som för generalplanen i dess förra bemärkel— se ofta icke vore av större betydelse och icke heller kunde på ett så tidigt sta- dium med någon säkerhet bestämmas. En förberedande planering borde även enligt beredningens mening finnas och kunde i vissa fall behöva stöd av lag för att nå sitt syfte. Den senare av de tvenne nämnda uppgifterna tillhörde i huvudsak stadsplaneinstitutet och torde lämpligen böra lösas i enlighet med stadsplanelagskommitténs förslag.

En annan synnerlig olägenhet av sakkunnigförslaget i denna del såge bered- ningen i följande förhållande. De sakkunniga avsåge icke, att generalplanen skulle efter hand som stadsplanen utsträcktes ersättas av denna. Tvärtom vore förslaget byggt på att generalplaneområdena (huvudgator och specialområden) alltjämt skulle såsom sådana kvarligga blandade med stadsplaneområdena. Och beredningen föreställde sig, att de sakkunnigas mening vore, att, om i en stads— plan exempelvis genombrytning av en huvudgata gjordes eller ett förut bebyggt område utlades till idrottsplats, dessa nybildningar rätteligen borde redovisas såsom generalplaneområden. Nu vore det så, att de sakkunniga vid såväl ge— neralplanen som stadsplanen förankrat betydelsefulla juridiska rättigheter och skyldigheter för samhället och de enskilda. Men dessa juridiska konsekvenser vore helt olika för generalplanen och för stadsplanen. Då dessa omständigheter övertänktes, syntes den fara framträda, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle ofta nog skapa så tilltrasslade och svårbedömliga förhållanden, att det icke bleve möjligt för vare sig de kommunala myndighetema eller andra att nöjaktigt utreda dem. Beredningen hänvisade här till den av bygg- nadsrådet Lilljekvist avgivna reservationen.

Såsom redan antytts uteslöte vad beredningen mot de sakkunnigas förslag anmärkt på intet sätt, att även beredningen ansåge, att en generalplan borde i varje samhälle finnas, därest nämligen generalplanebegreppet gåves den inne- börd detsamma enligt beredningens uppfattning borde äga. Generalplanen borde vara, såsom preussarna uttryckt det, en önskeplan för samhället, en arbetshy- potes för dem, som med stadsplanearbetet hade omedelbar befattning. General- planen borde alltid finnas i den planläggandes huvud, ofta nog borde den även vara fästad på papperet, däremot borde i fråga om fastställelse av densamma iakttagas ganska mycken försiktighet och återhållsamhet. Det kunde ofta vara till skada att genom långt gående fastställelse lägga band på en utveckling, som svårligen kunde helt förutses. Det från bebyggelscno avlägsna område, som tänkts såsom framtida begravningsplats, kunde om några år av olika ånled- ningar befinnas därför mindre lämpligt; det område, som avsetts för utvidg- ning av stadens järnvägsområde, kunde efter någon tid befinnas vara för så- dant ändamål obehövligt o. s. v. Ett officiellt fastställande av generalplanen, med andra ord schemat för stadens blivande utveckling, kunde stundom vara olägligt även därutinnan, att anvisningai om stadens avsikter därigenom läm- nades dem, som önskade spekulera 1 jord på samhällets och andras bekostnad.

De regler angående generalplan, d. v. s. angående det icke planlagda områ- dets tillrättaläggande för den blivande utvecklingen och därmed följande plan- läggningen, vilka föreslagits av stadsplanelagskommittén i nära anslutning till gällande lag, syntes vara i stort sett tillfyllest. Genom dem bereddes möjlighet för stad dels att erhålla rätt till expropriation av maik för blivande huvudga- tor, dels att, i den mån så funnes erforderligt, antaga utomplansbestämmelser för det icke planlagda området och dels att i byggnadsordning meddela före- skrifter angående byggnadsverksamheten därstädes. Härtill komme så det av

stadsplanelagskommittén gjorda förslaget, att inom stads icke planlagda. om— råde avstyckning, som åsyftade jorddelning för ett tätare bebyggande, ej finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Detta förbud supple- rades av en bestämmelse, genom vilken åt Kungl. Maj: t lämnats befogenhet att på begäran av ägare av dylikt område fastställa stadsplan även mot stadens be— stridande. Slutligen borde erinras om möjligheten för staden att, därest inom det icke planlagda området skulle förberedas åtgärder av för den blivande plan— läggningen hinderlig beskaffenhet, väcka fråga om stadsplans upprättande för sådan del av området och erhålla byggnadsförbud inom detsamma, medan stads— planefrågan utredes.

Av de för staden sålunda tillgängliga remedierna syntes emellertid det, som avsåge expropriationsrätt, vara i behov av utvidgning och närmare utveckling. Den expropriationsrätt, varom här vore fråga, torde böra omfatta icke endast mark för blivande huvudgator, utan ock vissa områden, markreservat, vilka ur park- eller naturskyddssynpunkt vore av värde att bibehållas i huvudsak obe- byggda eller som eljest funnes vara av den betydelse för den bliv ande plan- läggningen, att de borde undandragas ett för tidigt bebyggande. medan det å andra sidan från stadens sida icke vore något att erinra mot dylika områdcns fortsatta utnyttjande för lantbruk eller snarlik verksamhet. Gränserna för här omhandlad—e områden för huvudgator och markreservat borde kunna för fast- ställelse underställas Kungl. Maj:t. Sedan sådan fastställelse erhållits, torde expropriationsrättens utövning böra följa omedelbart av lagens föreskrift och icke förutsätta särskild ansökan hos Kungl. Maj:t. Genom dylikt områdes sedermera skeende stadsplaneläggning borde uppenbarligen den tidigare fast- ställelsen med dess rättsliga påföljder utplånas. Den här omförmälda faststäl- lelsen av huvudgator och markreservat syntes, om det avsedda ändamålet skulle med säkerhet vinnas, böra förbindas med nybyggnadsförbud, vilket förbud dock borde genom dispensmöjligheter eller eljest göras så smidigt, att därigenom ägarens skäliga utnyttjande av området i ungefärlig överensstämmelse med de rådande förhållandena icke onödigt försvårades. Byggnadsförbudet syntes rätt— visligen böra kompenseras genom befogenhet för markägaren att, därest han ådagalade, att genom förhållandenas utveckling förbudet lände honom till märkligt förfång, påfördra samhällets utövande av expropriationsrätten mot honom. Givetvis borde det stå staden öppet att genom omedelbart vidtagande av åtgärder för områdets intagande i stadsplan undandraga sig expropriationen.

Enligt det av stadsplanekommittén utformade stadsplanebegreppet inginge stadsplanebestämmelserna i stadsplanen, utgjorde en integrerande del av den— samma. De sakkunniga åter betecknade sina stadsbyggnadsbestämmelser såsom ett med planen visserligen intimt förknippat men dock självständigt, vid dess sida stående institut. Skillnaden vore huvudsakligen formell. Beredningen hölle före, att, såsom jämväl syntes framgå vid jämförelse mellan de tvenne föreslagna lagtexterna, kommitténs uppställning vore mest ägnad att befordra klarhet och reda. Kommittén och de sakkunniga voro ense om att stadsplane- respektive stadsbyggnadsbestämmelserna vore principiellt olika och måste hål- las skilda från byggnadsordningen och dess föreskrifter. Vid dylikt förhål- lande vore det ägnat att förvåna, att de sakkunniga i 5 % i den av dem före- slagna promulgationslagen föresloge, att under vissa omständigheter de erfor— derliga stadsbyggnadsbestämmelserna skulle intagas i stadens byggnadsordning.

Vattenfallsstyrelsen: Det syfte, som de sakkunniga strävat att ernå med generalplaneinstitutets införande, vore i hög grad beaktansvärt. Det kunde icke heller förnekas, att på många håll de genomgående trafikledernas bety—

delse icke blivit av de kommunala myndigheterna tillräckligt beaktade. Helt visst hade många av de stora svårigheter för trafikens framledande, som nu förefunnes i och vid våra större samhällen, kunnat undvikas, om i tid dylik generalplan och i vissa fall även 5. k. regionplan upprättats. Man måste dock ställa sig mycket tveksam till förslaget att nu påbjuda, att i alla rikets städer sådana generalplaner skulle icke blott upprättas, utan även fastställas, med påföljd att den enskilde markägaren 1 avsevärd omfattning begränsades 1 sin rätt att förfoga över sin mark, utan att staden bleve skyldig inlösa gatu— marken förrän efter minst tio år. Det torde få anses tillräckligt, om man tills- vidare nöjde sig med en bestämmelse om att generalplan skulle fastställas, om så fordrades för tillgodoseende av starka allmänna intressen. Bleve general— plan fastställd, borde emellertid staden vara skyldig att taga konsekvenserna av härigenom vållat intrång för jordägare, där dessa hindrades att på för sig lämpligt sätt nyttja sin mark. Även en enskild nrarkägare borde äga rätt att yrka på generalplans upprättande.

Styrelsen ansåge, att upprättande av en generalplan vore för alla under avse— värd utveckling stadda samhällen synnerligen önskvärt. Huruvida en fast— ställelse av sådan plan bleve behövlig, borde däremot särskilt prövas från fall till fall med tanke på de ekonomiska konsekvenserna för såväl kommuner som enskilda.

De sakkunniga avsåge, att fastställda generalplanen skulle med sina rätts— verkningar finnas kvar även inom stadsplanelagt område. Med hänsyn till de synnerligen komplicerade förhållanden, som detta skulle medföra, ville vatten- fallsstyrelsen bestämt förorda, att bestämmelserna omarbetades, så att general— plan upphörde att finnas inom område, för vilket stadsplan fastställdes.

Härmed sammanhängde, att enligt de sakkunnigas förslag generalplanen skulle angiva de olika ändamål, vartill marken finge användas, med fördel- ning å 15 olika rubriker, medan i stadsplan, fortfarande ungefär som hittills, skulle redovisas endast byggnadskvarter och mark för gata eller allmän plats samt därutöver vattenområde. Även om generalplaneinstitutet bleve allmänt genomfört, torde detta uppdelningssätt vara olämpligt, och än mer bleve detta förhållandet, om, såsom vattenfallsstyrelsen ansåge vara riktigt, generalplan endast i särskilda fall fastställdes. Vattenfallsstyrelsens uppfattning vore i denna fråga, som i praktiken torde bliva av stor betydelse, i huvudsak över- ensstämmande med de åsikter, som av byggnadsrådet Lilljekvist framlagts i hans till de sakkunnigas utlåtånde fogade särskilda yttrande.

Stadsplanebegreppet bibehölles enligt de sakkunnigas lagförslag i huvudsak enligt nu gällande lag, varemot därmed förbundna rättsverkningar ganska mycket omgestaltades. På grund av vad ovan framhållits, ville vattenfallssty- relsen för sin del förorda, att stadsplanebegreppet bestämdes i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1916 års stadsplanekommitté föreslagit. I nära anslutning till, vad som i fråga härom anförts av Svenska stadsförbundets be— redning för granskning av stadsbyggnadsförslaget, funne sålunda vattenfalls- styrelsen riktigt och lämpligt, att stadsplan skulle i regel antagas av stadsfull— mäktige, men att möjlighet borde finnas för Kungl. Maj: t att efter av mark- ägare gjord framställning fastställa stadsplan även utan att stadsfullmäktige godkänt densamma.

Järnvägsstyrelsen: Då, såsom av de sakkunniga förutsatts, upprättandet av generalplan i vissa fall icke skulle vara behövlig utan borde kunna helt eller delvis eftergivas, måste i stadsplanen ofta intagas sådana områden, bl. a. järnvägsområden, som enligt lagförslaget endast skulle redovisas i general-

planen. För möjliggörande härav hade de sakkunniga i sin beskrivning av de områdestyper, som kunde ingå i stadsplan, givit kvartersbegreppet en så vid omfattning, att i kvartersmark angåves ingå icke blott byggnadsmark i egentlig mening utan överhuvud mark för olika ändamål. Lika väl som ett byggnads— kvarter enligt nu gällande praxis ansåges kunna omfatta exempelvis en be- gravningsplats, ett särskilt trafikområde eller dylikt, lika väl ansåge sakkun- niga så böra kunna ske enligt lagförslagets principer.

De sakkunniga ville dock icke erkänna detta planläggningsförfarande såsom något normalt dylikt. Enligt järnvägsstyrelsens åsikt torde förfarandet i fråga emellertid komma att bliva regel i alla de fall, då stadsplan redan förefunnes för någon större del av ett samhälle, det ville säga i så gott som alla våra städer och stadsliknande samhällen.

Fastställande av generalplan torde i de allra flesta fall icke komma att ske annat än i fråga om sådana ett samhälles ytterområden, för vilka stadsplan icke redan funnes fastställd. Följden härav måste bliva den, att man vid ändring av eller tillägg till nu gällande stadsplaner, som innefattade eller berörde t.. ex. ett järnvägsområde, nödgades att i stadsplanen redovisa detta område såsom byggnadskvarter, parkområde eller gata, således en fingerad ändamålsbestäm- ning. Ett sådant förfarande syntes emellertid icke kunna vara lämpligt och torde detsamma i många fall komma att leda till misstydningar och tveksamhet i fråga om vederbörande beteckningars rättsverkan m. m. Detta förhållande hade också beaktats av en av de sakkunniga, nämligen byggnadsrådet Lilljekvist, och ville styrelsen helt instämma med vad byggnadsrådet Lilljekvist uttalat beträffande här ifrågavarande spörsmål. Styrelsen ville ock erinra därom, att även Svenska stadsförbundet haft samma uppfattning i denna del av ämnet.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg1 hava i huvud- sak uttalat samma mening som stadsförbundets beredning samt ytterligare an— fört bl. a.: För en stad som Göteborg skulle generalplan bliva obligatorisk för hela stadsområdet, vilket innebure, att riktlinjerna för stadens framtida ut- byggande skulle utan uppskov uppdragas och fastställas till efterrättelse. För Göteborgs vidkommande förelåge sedan åtskilliga år en å stadsingenjörskontoret . utarbetad s. k. generalplan över stads—området. Denna plan hade emellertid ej ! utlämnats till allmänheten utan vore uteslutande avsedd till ledning för dem, som närmast hade hand om stadsplaneringen. År 1919 väcktes motion i stads— fullmäktige om offentliggörande av Göteborgs generalplan, men stadsfullmäk— tige delade byggnadsnämndens och drätselkammarens uppfattning, att den ej borde vara tillgänglig för allmänheten och således än mindre bliva föremål för fastställelse. Det framhölls vid frågans behandling, att det vore vanskligt att genom planens fastställande fastlåsa en utveckling. som man näppeligen hade förutsättningar att i erforderlig grad bedöma. De år som gått, sedan frågan var uppe i stadsfullmäktige, hade lämnat rikliga exempel på att ut- vecklingen slagit in på andra banor än som vid ett visst tillfälle förefallit an- tagliga och önskvärda. Särskilt typiska i detta hänseende vore frågorna om cen- ; tralbangården och den nya begravningsplatsen. Dessa frågor hade nämligen vunnit sin slutliga lösning på sätt, som gått stick i stäv mot vad som för ett * 10—tal år sedan från ledande håll ansågs för det riktiga. En bidragande orsak till beslutet om hemlighållande av generalplanen hade varit en viss farhåga för att schemat för stadens utveckling, om det bleve offentliggjort, skulle kunna utnyttjas i spekulationssyfte till förfång för staden. En annan fråga, som

1 Uttalanden av övriga myndigheter i Göteborg, se sid. 76—77.

visade, att ej ens sträckningen för de stora trafiklederna alltid kunde förutses, vore den om fast förbindelse mellan älvstränderna. Härvidlag hade många olika förslag under årens lopp varit uppe, men än i dag vore något avgörande ej fattat. Vad nu sagts uteslöte ingalunda, att en generalplan borde finnas för varje samhälle, men den borde i regel ej fastställas, emedan den strängt taget ej kunde bli annat än en önskeplan.

Kommunaltckniska föreningen: Föreningen hade den uppfattningen, att ge- neralplan borde finnas för sådant samhälle, där livligare utbyggande påginge eller vore att förvänta, och att lagstiftningen borde giva möjlighet för sam— hälle att, när det så önskade, få generalplan med ty åtföljande, skäliga rätts- verkningar fastställd. Lagförslaget däremot ålade städerna skyldighet att icke blott upprätta utan även hos Kungl. Maj:t söka fastställelse å generalplan. Endast i undantagsfall kunde Kungl. Maj:t medgiva dispens härifrån. Detta förefölle uppenbart orimligt för t. ex. de många samhällen, som hade stagne— rande eller till och med minskande folkmängd, vilket visserligen av de sak— kunniga syntes ha beaktats vid motiveringens utformning, men vilket däremot ej föranlett införandet i lagtexten av tydliga bestämmelser om undantag från det generella stadgandet, att generalplan skall uppgöras. För samtliga städer skulle denna skyldighet innebära ett betänkligt intrång i deras självbestäm- manderätt i en för deras sunda utveckling vital fråga —— ett intrång, varför godtagbara skäl svårligen kunde andragas.

Beträffande generalplanens allmänna utformning förmenades denna sällan kunna göras så detaljerad, som i lagförslagets 2 kap. 2 % antyddes. Föreningen förutsatte därför, att enligt förslaget generalplanen skulle kunna inskränkas till att avse endast ettdera eller några av där uppräknade områden.

I det fall, att stadsplan utsträcktes över generalplanelagt område, komme enligt lagförslaget områden, vilka inginge i generalplanen, icke. därigenom att förändra karaktär. Dessa områden skulle nämligen kvarligga i generalplanen och vara underordnade dess rättsverkningar, oaktat de vore belägna inom grän- serna för den nya stadsplanen. Föreningen hade funnit detta förfaringssätt alltför invecklat och ifrågasatt möjligheten av att hålla reda i de tilltrasslade förhållanden, som torde komma att bliva en följd av en dylik lagstiftning. De sakkunniga hade ej heller varit eniga rörande denna del av lagförslaget. För— eningen funne sig kunna i huvudsak biträda reservantens uppfattning. För- eningen finge bl. a. på grund härav påyrka en omarbetning av det av de sakkunniga föreslagna stadsplaneinstitutet. Den bestämning av stadsplane- begreppet, som sta—dsplanelagskommittén i sitt år 1920 avgivna stadsplaneför- slag givit, syntes föreningen vara väl lämpad att efter någon överarbetning läggas till grund för blivande lagstiftning.

Beträffande de rättsverkningar, som borde tilläggas generalplanen, hade meningarna inom föreningen varit delade, beroende närmast på att erfarenhet saknades om det nya institutet. I stort sett ansåge sig emellertid föreningen kunna godtaga sådana stadganden, varigenom byggnadsförbud, därest stad ej medgåve undantag, infördes för i generalplanen ingående huvudtrafikområden, särskilda områden för huvudledningar, park- och natur-skyddsområden, liksom även områden, vilka av annan anledning icke borde bebyggas, samt vidare bestämmelser om stads lösenrått till dylik mark när helst så erfordrades för generalplans genomförande, samt lösenskyldighet i de fall, där nybyggnads— förbud kunde påvisas hindra markens ägare att på skäligt sätt utnyttja den— samma.

Svenska teknologföreningen: Det nya generalplaneinstitutet hade av de sak—

kunniga motiverats bl. a. därmed, att behov gjort sig gällande att å. utom stadsplanen beläget område trygga marks reserverande för framtida trafik— områden eller för användning av områden i övrigt för framtida stadsbyggnads— ändamål utan tillämpning av expropriationsinstitutet. Härigenom komme en generalplan, om den bleve fastställd, att fylla två, från varandra skilda upp- gifter, nämligen att dels utgöra en förberedande planering i stora drag av ett större bebyggelseområde, avsedd att läggas till grund för den efterföljande, mera detaljerade stadsplanen, dels ock att redovisa och fixera de olika special- områden, som kunde eller måste i en stad finnas. Även om en del av dessa specialområden för generalplanen i dess förra bemärkelse ofta icke vore av större betydelse Och ej heller på ett så tidigt stadium alltid kunde med någon större säkerhet bestämmas, kunde det dock vara för en stads framtida utveck- ling av stor betydelse, om staden med avseende å vissa utom stadsplanen be— lägna områden kunde förhindra områdenas exploatering på sätt, som kunde lända till nackdel för en blivande stadsplan. Det vore i all synnerhet fallet i fråga om områden, som vore avsedda att tagas i anspråk såsom huvudtrafik- områden för genomgående väg- och gatutrafik. Jämväl enligt 1 kap. 17 % av gällande fastighetsbildningslag ägde staden hos Konungen söka förord- nande att till staden skulle för huvudgator, som framdeles kunde bliva erfor— derliga, avstås enskild man, menighet eller inrättning tillhörig, utom stads- planen belägen mark. Däremot saknades för närvarande liknande möjlighet för staden att förvärva inflytande på exploateringen av utom stadsplanen beläget område för annat ändamål, såvida ej undantagsvis bestämmelserna i expropriationslagen kunde komma till användning i det föreliggande fallet. Det vore uppenbart, att fara härigenom i visst fall kunde uppstå för att stadens eller samhällets utveckling komme att gå efter linjer, som varken för staden eller samhället eller de enskilda vore önskvärda. Föreningen ville därför förorda införandet i lagstiftningen av ett generalplaneinstitut, som beredde städerna eller de stadsliknande samhällena möjlighet att redan på ett tidigt stadium ingripa till reglering av stadens eller samhällets bebyggande utom det i stadsplanen ingående området.

Föreningen ansåge därför, att staden eller samhället icke allenast borde upprätta en generalplan att såsom ett planutkast tjäna till ledning vid upp- görandet av en blivande stadsplan, utan även borde äga befogenhet att få en sådan generalplan fastställd med sådan verkan, att staden erhölle viss möjlig— het att reglerande ingripa på utvecklingen av det i planen ingående området. En sådan plan skulle kunna upprättas icke blott för tillgodoseende av behovet av trafikleder, som enligt en kommande stadsplan kunde väntas bliva behöv- liga, utan jämväl för övriga i 2 kap. 2 % i lagförslaget angivna ändamål. Inom i generalplan-en ingående område borde staden hava befogenhet att genom med- delandet av byggnadsförbud eller andra dylika åtgärder hindra den enskilde från att förfoga över sin egendom på ett sätt, som kunde äventyra ett ända— målsenligt stadsbyggande. Härigenom komme emellertid en fastställd gene- ralplan att medföra ett allvarligt intrång på den enskilde markägarens förfo- ganderätt över dennes i generalplanen ingående område. Då olägenheten av detta intrång i många fall ej torde komma att uppvägas av den möjlighet till gottgörelse, som lagförslaget enligt 3 kap. avsåge att bereda markägaren i dylika fall, och det skulle kunna tänkas, att städerna eller samhällena använde sin rätt att upprätta generalplan på ett sådant sätt, att ett oskäligt intrång gjordes i den enskilde markägarens rätt att förfoga över sin egendom, syntes bestämmelserna om generalplan böra kompletteras med bestämmelser om skyl—

dighet för vederbörande stad eller stadsliknande samhälle att lösa i general- plan ingående mark så snart meddelandet av byggnadsförbud eller liknande av generalplanen föranledda åtgärder kunna påvisas hindra markens ägare från ett skäligt nyttjande av samma mark.

Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för en stad eller ett stads- liknande samhälle av genomförandet av en generalplan borde det stå i stadens egen makt att avgöra, huruvida för staden eller samhället en generalplan finge fastställas, och huruvida staden härigenom finge drabbas av de med planens genomförande förenade ekonomiska uppoffringar, liksom ock att bestämma omfattningen av en sådan generalplan. Bestämmelser i motsatt riktning skulle, särskilt om föreningens förslag rörande städernas lösen- och ersättningsskyl- dighet i fråga om i generalplan ingående område befunnes riktig, innebära ett allvarligt intrång i städernas självständiga finansmakt och skulle kunna för— anleda allvarliga ekonomiska följder för städerna eller stadsliknande samhällen, utan att dessa till någon del varit härför ansvariga. I ett fall torde emellertid en avvikelse från nu nämnda ståndpunkt anses motiverad. Det syntes näm— ligen rimligt, att Konungen tillades befogenhet att på framställning av stad eller stadsliknande samhälle eller kommun förordna, att å mark, belägen inom annan stads eller annat stadsliknande samhälles eller annan kommuns område, men utom stadsplan, vilken mark prövades erforderlig för huvudvägar eller huvudgator, som framdeles kunde komma att behövas till förbindande av de båda städerna eller samhällena med varandra, finge upprättas och även mot vederbörande stads eller samhälles vilja fastställas en plan med de för en generalplan gällande rättsverkningar. Emellertid borde i dylikt fall de med planens genomförande förenade kostnader fördelas mellan ifrågavarande städer eller samhällen, i enlighet med av Konungen i varje fall meddelade föreskrifter. Att tvångsvis utsträcka genomförandet av generalplaneinstitut jämväl till andra fall torde knappast för närvarande vara lämpligt eller av förhållandena på- kallat.

Stockholms fastighetskontors gaturegleringsavdelning: Avdelningen kunde icke biträda sakkunnigas förslag beträffande generalplan vare sig med avseen- de på omfattningen eller formen. Än mindre kunde det godtagas, att general- plans uppgörande skulle för varje stad, oavsett dess storlek och utvecklings- möjligheter, vara obligatorisk. Avdelningen måste finna, att det här på stä- derna ställda kravet vore ogenomförbart och i många fall helt onödigt. Givetvis borde som regel generalplan i lämplig form påfordras, där omständigheterna det påkallade, vilket det emellertid borde ankomma på staden själv att pröva. Kategoriskt åläggande i denna sak utan dispensmöjlighet vore orimligt.

Den utformning, som givits generalplaneinstitutet, och de rättsverkningar,, detsamma hade till följd, liksom ock dess sammanhang eller kanske snarare bristande sammanhang med de sakkunnigas stadsplaneinstitut, vore ur avdel— ningens synpunkter icke antagbara. I sistnämnda avseende stode ej heller de sakkunniga eniga. Byggnadsrådet Lilljekvist uttalade sin stora tveksamhet inför förslaget att låta generalplanen och dess rättsverkningar kvarstå även beträffande sådan del av generalplaneområde, som intagits i stadsplan. Denna reservantens mening delade avdelningen till fullo. Systemet måste så för- enklas i olika avseenden, att generalplanen helt och hållet upphörde att gälla för stadsplanelagd del av generalplaneområde. Denna förenkling kunde ske, om generalplanens rättsverkningar väsentligen inskränktes i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad nedan föresloges.

Generalplanen, som på stads framställning finge av Kungl. Maj:t fast—

—V—_vww .—

ställas, borde i första hand omfatta det framtida huvudgatunät och övriga huvudtrafikleder, som befunnes erforderliga för hela stadsområdet. Erfordra- des plats för blivande huvudledningar av olika slag, i den mån de ej kunde för- läggas i huvudgatorna, borde generalplanen anvisa sådan plats. Slutligen borde samma plan angiva nödiga park— och naturskyddsområden, eventuellt andra markreservat. Å dessa olika markområden skulle byggnadsförbud gälla, därest ej staden annorledes medgåve, med rätt för staden, att, när helst så krävdes för generalplanens genomförande, vilket det borde ankomma på staden att bestäm- ma, genom expropriation förvärva den nödiga marken, samt med skyldighet för staden att, därest det visade sig, att markens ägare ej kunde på skäligt sätt ut— nyttja marken, expropriera eller annorledes förvärva densamma. Huruvida ge— neralplanen därutöver skulle utgöra en plan för all övrig marks framtida dis- ponerande torde vara tveksamt. Redan med nu gällande lagstiftning (46 % 1 kap. fastighetsbildningslagen) kunde nödiga föreskrifter utfärdas med avseen- de å byggnadsverksamhetens ordnande inom stads ej planlagda område. Detta torde även kunna tillämpas så, att å karta angåves gränser för olika områden med olika utnyttjande och byggnadssätt.

Gåves generalplaneinstitutet denna omfattning och art, torde staden höra en— sam åtaga sig kostnaderna för planens genomförande. Sedan stadsplan för del av generalplaneområdet blivit fastställd, torde staden bliva berättigad att i den utsträckning, som kunde anses skäligt och rättvist, uttaga bidrag av tomtägare även för de delar av stadsplanen, som tidigare ingått i generalplan.

På grund av den konstruktion de sakkunniga givit generalplaneinstitutet i förhållande till stadsplaner, komme i själva verket stadsplanebegreppet att få en helt annan och i viss mån underordnad betydelse än vad hittills varit fallet i såväl gällande lag som i tidigare uppgjorda lagförslag inom stadsplanegebitet.

Stadsplanelagskommitténs förslag av år 1920 syntes särskilt i denna del efter någon revision och komplettering väl lämpa sig att läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet. Detta förslag vore väsentligen enklare och redi- gare än det nu föreliggande. Detsamma gällde även 1920 års förslag till stads- byggnadsbestämmelser. Såväl föreskrifterna i nu gällande lag som i 1920 års förslag vore efter nödig anpassning att föredraga framför de nu framlagda.

Avdelningen instämde i Hasselquists reservationsvis (sid. 471—472) fram- förda krav på bibehållandet respektive återinförandet av stads rätt att erhålla an- stånd med stadsplans och torntindelnings genomförande.

Stockholms fastighetskontors lantegendomsavdelning: När en för stadsutveck- lingen så betydelsefull lag som den föreslagna stadsbyggnadslagen skulle an— tagas, vore det av vikt att överväga och se till, att lagen verkligen komme att främja det intresse, den vore avsedd att tjäna. Många av de svenska städerna, och särskilt Stockholm, hade under det senaste halvseklet kommit att bebyggas på ett sätt, som gåve anledning till allvarlig eftertanke, och som icke utan skäl kunde anses delvis förorsakat av en byggnadsförfattning, den år 1874 tillkomna byggnadsstadgan för rikets städer. Bostadsbyggandet hade i skydd av denna författning utvecklats på sådant sätt, att man hade all anledning fråga sig, vart det bure hän. I korthet skildrad kunde utvecklingen eller rättare dess nu— varande fas återgivas på följande sätt. Bostadsproduktionen hade till övervä— gande del försiggått med hyreskasernen på 5—6 våningar såsom dominerande hustyp, vilket medfört i första hand dyra och i andra hand små och ur ljus- synpunkt otillfredsställande lägenheter. Lägenheter på 1 rum och kök i privat- byggda, moderna hyreshus stode numera i en hyreskostnad på 1 400—1 500 kr. per år. De utrymmen, som för en sådan hyra erbjödes, vore dessutom förhållan—

devis små. Det vore sålunda icke ovanligt, att köket i en dylik lägenhet, vilket borde vara så pass tilltaget, att det väl skulle kunna användas vid måltidernas intagande, ej innehölle större yta än 6 a 7 kvm. Jämsides med den nyss angivna kostnadssiffran borde ställas, att årsinkomsterna för industriarbetare i Stöck— holm endast uppginge till oväsentligt mera än 3 000 kr. per år. Företagare på bostadslägenhetsproduktionens område, vilka tidigare arbetat med 1 rum och kök som praktiskt taget minsta lägenhetstyp, hade numera i betydande om- fattning inrymt lägenheten om rum och kokvrå i programmet. En lägenhet av denna storlek vore i fråga om utrymme knappast lämplig såsom familjebostad. Följden hade också blivit, att födelsetalet i Stockholm under de senare åren varit i snabbt sjunkande; för år 1927 hade registrerats ett lägre födelsetal än dödstal, vilket innebure, att Stockholm skulle vara en döende stad, därest något inflyttningsöverskott ej kunde påräknas.

Denna utvecklingskedja hade som nämnt i hög grad sitt ursprung däri, att. hyreskasernen kommit till användning i så stor omfattning, som skett i Stock— holm, vilket, som ock nämnts, till icke ringa del torde vara att hänföra till in- förandet av 1874 års byggnadsstadga. Detta kunde vara ganska nyttigt att hava i åtanke, ty denna byggnadsstadga vore dock tillkommen efter bästa ut- ländska förebilder och åsyftade att bringa reda i stadsbyggandet och ljus och luft åt bostaden. Resultatet hade icke fullt kommit att motsvara, vad som åsyftades.

Vid en granskning av det uppgjorda förslaget till stadsbyggnadslag hade det med hänsyn till vad som här sagts och på grund av vunnen erfarenhet varit avdelningen angeläget att anlägga den synpunkten, att stadsbyggnadslagen borde gynna en sund utveckling av stadsbyggandet —— ett framskapande av billiga och goda bostäder, varmed bl. a. avsåges, att bostäderna skulle vara ur hälso- och trevnadssynpunkt erforderligt rymliga. För avdelningen hade så- lunda icke stått såsom en förstahandsangelägenhet, att lagen i möjligaste mån skulle skydda staden för utgifter, ty för en av staden gjord utgift kunde köpas betydande förmåner för stadens medborgare. Det kunde nämligen hända, att en relativt liten skatteutgift för dem betydde en stor besparing i bostadskostnad. En stadsbyggnadslag, som hade en motsatt verkan, måste anses vara skadlig. Å andra sidan vore det givetvis av vikt att tillse. att lagen gåve staden möjlig- het att så reglera bebyggandet, att detsamma icke förorsakade staden onödiga. mången gång betungande utgifter.

Det resonemang, som här anlagts, ledde konkretiserat till det föreliggande fallet dels till att staden genom lagens hjälp borde skaffa sig ett dominerande inflytande på markdispositionen helst inom stadens intressesfär Och i varje fall inom stadens eget område. dels ock till att det låga bebyggandet med en- familjshus icke borde av lagen motverkas.

För att tillgodose förstnämnda önskemål hade stadsplanelagssakkunniga in— fört ett nytt planbegrepp, generalplanen, med vissa i lagförslaget närmare an— givna rättsverkningar. Detta nya planbegrepp hade med den innebörd och den utformning, detsamma i lagförslaget fått, mötts av rätt mycken kritik. Särskilt hade så varit fallet från en av Svenska stadsförbundet tillsatt beredning.

Det vore icke utan förvåning, avdelningen tagit del av kritiken på denna punkt. Huruvida den detaljutformning, sakkunniga givit generalplaneläggnin- gen och närmast dess rättsverkningar, vore ur alla synpunkter god, kunde vara svårt att utan ingående resonemang bedöma. Man måste dock göra den reflexio- nen. att det vore intet olämpligt uti, att stadsplanens huvuddrag och egentliga sär-märken angåves av generalplanen. Man kunde heller icke, utan att sådant

i konkreta fall påvisades, förstå det till gränsen av omöjlighet liggande olämp- liga uti, att rättsverkningar av såväl generalplan som stadsplan samtidigt skulle bestå.

Möjligt vore, att om så visade sig vara påtagligt önskvärt, detaljutform- ningen borde justeras därhän, att generalplanen bleve lätthanterligare i sin till- lämpning. Men vad man måste hälsa med tillfredsställelse vore, att sakkunniga i lagen genom generalplanen ville ha klarlagt städernas, d. v. 5. det allmännas, obeskurna rätt att bestämma stadens utveckling och att därvid icke hindras av enskilda markägares s. k. rätt att utnyttja sin mark på ett sätt, som kunde för- rycka utvecklingen och bli för det allmänna ekonomiskt betungande. De möj- ligheter att tillvarataga sin rätt, som städerna skulle tillerkännas genom 1916 års stadsplanekommittés förslag av år 1920, syntes i ljuset av de erfarenheter, som gjorts, sedan denna kommitté framlade sitt förslag, icke vara tillräckliga. Visserligen kunde enligt förslaget bebyggandet utanför stadsplan ordnas på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Men vad det gåve för möjlighet att helt undan- draga ett område från bebyggande vore icke klart. Och obebyggda måste icke blott reservationer för olika ändamål hållas utan ock sådana områden, som icke utan allt för stora kostnader för det allmänna kunde för bebyggande ordnas. Dessa sistnämnda områden, som kunde kallas kulturområden och som borde få an- vändas för jordbruk och skogsskötsel, kunde få en plats i sakkunnigas generalplan men icke i de planformer, som 1916 års kommitté ville ställa till förfogande.

Det kunde måhända göras gällande, att ett så starkt ingrepp i den enskildes dispositionsrätt till sin mark, som att han icke finge använda densamma för bostadsexploatering, ehuru marken vore belägen inom en stads gränser, icke vore överensstämmande med nuvarande rättsåskådning. Häremot invändes, att det ingrepp, som innehölle, att tomtstorleken icke finge understiga visst antal kvm, att tomternas bebyggande begränsades till viSS storleksdel av tomten och att bygg— naderna icke finge innehålla mera än visst antal våningar, till sin karaktär kunde vara större, än att området ej finge exploateras för bostadsändamål. Det borde ock bemärkas, att i det förra fallet, som vore möjligt enligt 1916 års kommittés förslag, erhölle markägaren ingen ersättning, för att han förmenades utnyttja sin mark på ett enligt hans uppfattning mera inkomstbringande sätt, vilket han enligt de sakkunnigas förslag under visst förhållande kunde påräkna.

Avdelningen kunde gå med på att generalplanen skulle kunna vara en »önske— plan» —— även om man icke girige så långt i sitt medgivande, att man godtoge, att förefintligheten lokaliserades endast till stadsplanerarens huvud —— därest staden vore ägare till all mark, som behövde generalplanebehandlas. Då man hade all anledning förutsätta, att ett sådant betraktelsesätt icke vunne an- slutning, måste starkt understrykas kravet på möjligheten för staden att er- hålla lagfäst generalplan. Att en sådan skulle i högre grad än en »önskeplan» framkalla spekulation, vore ej troligt. Skulle emellertid så vara fallet, torde spekulationen till avsevärd del kunna förhindras därigenom, att staden i möj— ligast god tid förvärvade sådan mark, som kunde vara tjänstduglig såsom spe- kulationsobjekt.

Däremot vore avdelningen icke övertygad om att uppgörandet skulle göras så obligatoriskt, som lagförslaget syntes avse. Avdelningen skulle vidare helst vilja förbehålla åt stad rätt att endast uppgöra generalplan, avdelningen såge näm- ligen generalplanen såsom ett instrument för staden i dess arbete på en förnuf- tig utveckling i enlighet med stadens eget välförstådda intresse. Men då ett ge- neralplaneområde endast vore ett delområde i ett regionplaneområde, funnes det skäl för att statsmakterna skulle tillerkännas viss rätt till hävande av den stad

tillerkända befogenheten att ensam antaga generalplan. Denna statens rätt borde dock inskränkas till att omfatta generalplanen, i vad den avsåge förbindelse- leder för väg- och Spårtrafik.

F astighetsdirektören Hasselquist har i anledning av den av stadsförbundets beredning framförda kritiken anfört:

Generalplaneinstitutet avsåge:

1: o. att klarlägga det framtida stadsbyggandets huvudsakliga riktlinjer, 2: o. att under vissa villkor giva kommun befogenhet att även i strid med enskilda markintressen genomföra och tillämpa dessa huvudriktlinjer samt

3: o. att låta markägare, som direkt droge vinning av generalplans genom- förande, även bidraga till kostnaderna därför.

Man torde sålunda kunna påstå, att detsamma i fråga om ändamålet vore den mest betydande och genomgripande nyheten i lagförslaget. Därför hade man även kunnat vänta sig, att den kritik-, som framkomme från det allmännas re- presentanter, skulle göra sitt bästa för att föra denna fråga framåt. Så vore emellertid ingalunda fallet med den av stadsförbundets beredning levererade kritiken. Med bortseende från eller bagatelliserande av institutets viktiga än- damål inriktade sig kritiken endast målmedvetet på att underkänna allt. vad de sakkunniga föreslagit. Ehuru de senare årens livliga verksamhet på stads- byggnadsområdet i hög grad krävde kraftiga åtgärders vidtagande på detta område, ansåge sig beredningen kunna 1 stort sett oförändrat förorda det snart 10 ar gamla kommittéförslaget.

Då man hänvisat till byggnadsrådet Lilljekvists särskilda yttrande rörande denna fråga, borde det bemärkas, att Lilljekvist endast gjort erinringar mot utformningen av planbegreppen. Han förklarade, att enligt hans uppfattning principerna för lagförslagens revidering och utvidgning blivit >>på ett lyckligt sätt utformade», men förklarade, att subkommittén vid den slutliga redaktionen av förslaget >>kommit att i en viktig detalj vidtaga en förändring», vilken han icke ansett sig kunna biträda, varför han förklarade sig anse önskligt, att »Vid den slutliga justeringen av förslaget, som i varje fall torde behöva ske sedan olika statliga myndigheter, städernas och samhällenas byggnadsnämn- der m. fl. yttrat sig över förslaget, även den av mig beträffande denna detalj föreslagna förändringen bleve genomförd». Att åberopa detta yttrande såsom stöd för beredningens nedgörande av generalplaneinstitutet vore minst sagt missvisande. J amval Hasselquist delade Lilljekvists uppfattning, att ifråga— varande detalj, vilken, såsom Lilljekvist sade, tiden icke medgivit att justera vid förslagets slutgranskning, borde undergå vissa förändringar vid den defi— nitiva utformningen, men detta utgjorde sannerligen ingen anledning att ut— döma hela förslaget. Ville man målet, nog funne man medlet!

Vad beträffade nödvändigheten av att klarlägga det framtida stadsbyggan- dets huvudlinjer, vore beredningen såtillvida överens med de sakkunniga, att den ansåge, att en huvuddispositionerna uppklarande generalplan borde finnas. Beredningen syntes emellertid anse, att densamma borde så att säga föra en mera förandligad tillvaro och med säkerhet endast vara påträffbar >>i den planläggandes huvud». Från detta, som man väl finge antaga, relativa osäker- hetstillstånd skulle generalplanen dock understundom räddas, då det hette: >>ofta nog bör den även vara fästad på papperet». Anledningen därtill, att generalplanen mestadels skulle föra en abstrakt tillvaro, uppgåves bl. a. vara farhågorna för att en fastställelse av planen skulle lägga band på en utveck- ling, som svårligen kunde förutses. Hasselquist kunde ej tillrnäta denna syn— punkt större betydelse. Vad beträffade möjligheten av att förutse de framtida

Aug-o' —,wr- .

vems-AA- .. .

behoven och de i samband därmed stående farhågorna för fastlåsandet av ut— vecklingen framhölles, att det måste vara en bjudande plikt för varje under framåtskridande varande kommun att i trots av svårigheterna målmedvetet leda utvecklingen och ej låta denna löpa iväg på egen hand för att vid inträffande kalamiteter laga efter läglighet. Det sistnämnda låtgåsystemet, som redan allt för länge praktiserats, torde väl ha givit kommunerna sådana bistra och dyr- köpta erfarenheter, att man nu borde inse nödvändigheten av att just »lägga band på utvecklingen». Därmed vore på intet sätt utsagt, att en kommun 1 sin generalplan borde upptaga och bringa till fastställelse allt det, som enligt de sakkunnigas förslag kunde i dylik plan upptagas (jfr 2 kap. 2 %). För sin del kunde Hasselquist icke se nagot hinder för en kommun att enligt de sak- kunnigas förslag 1 sin generalplan t. ex. endast upptaga huvudtrafikområden, därest detta vore det enda behov, kommunen ansåge sig böra eller kunna ge uttryck åt i planen. Här kanske framkomme den anmärkningen, att enligt be- stämmelserna 1 2 kap. 1 % generalplanen skulle, »där ej i särskilt fall förhål- landena föranleda viss inskränkning, omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande ägt rum eller är att inom överskådlig framtid förvänta». Hassel— quist ville då fästa uppmärksamheten dels på inskränkningen i bestämmelsen, som väl gåve rum för en sådan tolkning, att en kommun kunde få fastställelse enbart på ett huvudtrafikområde, dels ock därpå, att de sakkunniga ej förut- satte, att användningen av varje område inom stadsbyggnadsområdet skulle i generalplanen kunna angivas. Just för det fall, att man tillsvidare ej kunde be- stämma sig för, huru områdena borde i framtiden disponeras, envisades ut- vägen att i generalplanen redovisa dessa såsom »markreservat» (se sid. 165 i betänkandet). Den ovannämnda bestämmelsen i 2 kap. 1 % torde närmast kunna sägas ge eftertrycklig anvisning om att hela stadsbyggnadsområdet skulle ge— neralplanerekognosceras. Därest det därvid visade sig, att endast vissa särdrag av det framtida bebyggandet kunde fixeras, borde intet hinder möta att med hänsyn härtill inskränka generalplanens omfång och innehåll. Hasselquist an- såge ett förtydligande av bestämmelsen i den angivna riktningen icke vara ur vägen. Det väsentliga i detta sammanhang vore emellertid, att de sakkunnigas förslag om generalplan gåve kommunerna ett medel att i vida högre grad, än som kunde åstadkommas genom de av beredningen föreslagna, till sin omfattning synnerligen inskränkta bestämmelserna, målmedvetet leda sin utveckling efter ett med hänsyn till rådande förhållanden och framtida behov mer eller mindre detaljrikt program. Hasselquist talade här avsiktligt endast om kommunernas möjligheter att begagna sig av generalplaneinstitutet, då han i motsats till sina medsakkunniga ansåge, att generalplanen såväl som stadsplanen endast borde tillkomma i enlighet med av vederbörande kommun därom fattade beslut. En— dast för det fall. att ett av kommunen obeaktat riksintresse förelåge, exempel- vis om det gällde framdragandet av en huvudtrafikled, som vore erforderlig för en hel landsända, ansåge Hasselquist. att kommun måste tåla statlig myn- dighets ingripande och bestämmande.

Här torde också böra beröras den av kritiken påtalade, kategoriska formule- ringen av lagförslagets 1 kap. 2 %, där det stadgades, att generalplan skall upp- rättas för ordnandet av stadsbyggandet i fråga om anläggningar för huvud- trafik etc. Som av de sakkunniga 1 motiveringena sid. 158 framhölles var generalplanen i första hand avsedd att komma till användning i sådana fall, då ett ordnande av stadsbyggandet efter större linjer verkligen erfordrades, och den förutsattes ej alls nödvändig för mindre och stillastående samhällen. Den kategoriska formuleringen måste sålunda närmast anses innebära ett

starkt framhållande av nödvändigheten utav att generalplan upprättades för i utveckling stadda städer. Såsom framginge av sakkunnigas motivering, hade sakkunniga även övervägt möjligheten att stadga en viss minimigräns, beräknad efter innevånarantal eller efter stadens genomsnittliga. tillväxt under viss tid eller ock efter båda dessa grunder. Att så konstruerade lagbestämmelser fun- nes i andra länder behövde ju icke medföra., att de 51, priori vore olämpliga i vårt land. Detta vore ju för övrigt endast en formuleringsfråga, som ej torde behöva taga allt för stor plats i diskussionen. Likaså torde beredningens bekym— mer, att i icke generalplanelagda samhällen exempelvis en begravningsplats kanske måste redovisas såsom kvartersmark eller ett järnvägsområde såsom gata, icke kunna hänföras till de allra viktigaste principfrågorna utan snarare till de frågor, där efter lättare justeringar olika smakriktningar kunde bli till— fredsställda.

Bland de av kritiken betonade formella svårigheterna med generalplaneinsti— tutet framhölles särskilt, att, enär de rättigheter och skyldigheter för sam- hället och de enskilda, som förankrats vid de olika planinstituten, vore helt olika för generalplan och för stadsplan, ett genomförande av de sakkunnigas förslag ofta nog skulle skapa så tilltrasslade förhållanden, att det icke bleve möjligt att nöjaktigt utreda dem. 1 vilken grad dessa misstankar vore berättigade, an— komme närmast på den rent juridiska expertisen att avgöra, men skulle verk— liga olägenheter här möta, kunde man göra en sådan justering av utformningea att generalplaneelement kunde överföras till stadsplanen i större utsträckning, än vad förslaget förutsatte. Ett dylikt överförande torde dock icke kunna eller böra ske i de fall, då generalplanens rättsverkningar trätt i funktion vad be— träffade ekonomiska förpliktelser för markägarna.

Vad beträffade områden för genomgående väg— och gatutrafik jämte tillhö- rande broar oeh tunnlar ävensom områden för särskilda trafikändamål. såsom järnvägar och förortsbanor, syntes det, som 0111 dessa under inga. omständigheter borde överföras från generalplanen, där de rätteligen borde höra hemma.

Efter dessa av kritiken föranledda avvikelser ginge Hasselquist till de av honom med hänsyn till generalplanens ändamål angivna tre huvudriktlinjer-na.

Den första vore ju, att generalplanen överhuvudtaget skulle mer eller mindre detaljerat ange programmet för ett samhälles utvidgning. Utöver vad som här tidigare nämnts om detta torde endast böra tilläggas, att kritiken gjorde sig till tolk för den uppfattningen, att det bekantgörande av ett samhälles utveck— lingsplaner, som generalplanen innebure, skulle kunna leda till ett osunt spe— kulerande 1 jorden. Hasselquist hölle tvärtom före att tillkomsten av generalplan komme att effektivt motverka markspekulationeh. Att exempelvis spekulera i sådana generalplaneområden, som icke finge bebyggas, torde näppeligen falla någon in, och kommunens expropriationsrätt till trafikområden, bostadsområ— den ete. komme nog att även beträffande dessa hålla spekulationslusten inom snäva gränser, därest stadsbyggnadslagens genomförande kombinerades med en verklig revision av expropriationslagen. Som bekant byggde spekulanterna för närvarande sina fantasipriser på den förutsättningen, att samtliga områden skulle utnyttjas i högsta möjliga grad.

Hasselquist överginge härefter till generalplaneinstitutets betydelse, då det gällde för en kommun att genomföra det program, som i generalplanen funnes angivet. Man torde här i korthet kunna säga., att enligt de sakkunnigas för- slag kommunernas möjlighet att genomföra allt, vad i detta generalplancpro— grain upptoges, säkerställdes. Kommunerna meddelades rätt att expropriera ej blott., som beredningen tänkt sig, mark för huvudvägar och parker

samt naturskyddsområden utan även exempelvis sådan mark, som inrymdes under beteckningarna: särskilda trafikområden skyddsområden idrottsom- råden koloniområden områden för offentliga byggnadsanläggningar, begrav- ningsplatser, vattenområden etc. Hasselquist ansåge dessutom att kommunerna. borde hava rätt att expropriera i generalplanen ingående b0stadsområden. Huru vidare generalplanens genomförande säkerställdes genom nybyggnadsförbud och de i samband därmed stående bestämmelserna om skadestånd etc., behövde ej här utvecklas. Allt som allt gåves kommunerna genom generalplaneinstitu— tet en verklig möjlighet att. genomföra ett från början noga genomtänkt ut— vecklingspr',ogram vilket däremot icke kunde sägas vara fallet med de av be- redningen föreslagna ofullständiga bestämmelserna.

Vad slutligen beträffade det icke minst viktiga kommunernas i lagförslaget givna befogenhet att av markägare, som droge vinst av generalplanens ge- nomförande, uttaga kostnadsbidrag, hade detta behandlats under särskild rubrik. Beredningen sade i sitt utlåtande, att de sakkunniga knutit bidragsskyldig- heten uteslutande till generalplanen och utropade: »Utan generalplan inga bettermentsbidrag.» Man menade väl ändå icke här, att de sakkunniga mot- satte sig alla andra bettermentsbidrag än sådana, som kunde knytas till general— plan? För de sakkunniga hade det ju gällt att överväga, vad som i en stads- byggnadslag kunde inrymmas med avseende på dylik bidragsskyldighet, och att ej ge sig in på andra mer eller mindre avlägsna lagstiftningsfrågor.

Stockholms stadsz.ngcnjör"skant01. Någon tvingande nödvändighet att lagstifta om generalplan torde knappast föreligga. Redan enligt nuvarande lagstiftning förefunnes möjligheter till fastställande av huvudtrafikleder för en stad utan samtidig planläggning av vidliggande mark. En storstad, som i god tid önskade planera sitt område, kunde mycket väl uppgöra en generalplan, som finge ligga till grund för stadens eventuella markför'värv ävensom för detaljplaners upp- görande, medan stadsplanerna icke fastställdes annat än i den mån bebyggelsen fortskrede eller andra omständigheter gjorde det önskvärt, att stadsplan fast- ställdes. En sådan icke fastställd generalplan ansåge kontoret att städerna mån— gen gång kunde hava mera nytta av än av en fastställd gener,alplan där mark- ägarna kunde framtvinga skadeståndsersättningar eller inlösen av mark 1 stor omfattning. I den mån städerna allt mera förvärvade obebyggd mark och bleve så gott som enda ägare av sina ytter'områden, minskades behovet av att fast- ställa en generalplan.

De i 3 kap. föreslagna bestämmelserna. angående genomförande av general— plan vore på flera stallen svävande och ovissa —— exempelvisb Q 4 och % 5 — Detta gällde även bestämmelserna i kap. 4 om markägares bidrag till kostna- derna för generalplans genomförande ävensom underhållsskyldighet, där vid tillämpningen av %% 2, 3 och 5 en mer eller mindre subjektiv uppfattning måste göra sig gällande.

Även om generalplans uppgörande 1 många fall kunde vara ofrånkomlig för städerna syntes det kontoret, att detta arbete borde göras i samband med stads- planens utarbetande och de fördelar, som tilläventyrs skulle tillföras kommu- nerna. genom att medelst generalplans fastställande mark reserveras på för- hand för vissa ändamål, komme med säkerhet att uppvägas av avsevärda olä- genheter på grund av anspråk från markägare, vilka komme att framställa krav på inlösen av mark eller skadestånd i anledning av den bristande frihet beträf- fande markens användning, som medföljde generalplans fastställande. Skulle emellertid generalplanebegreppet införas i lagstiftningen och generalplan fast- ställas att gälla vid sidan av stadsplan, ansåge kontoret, att de av byggnads—

rådet Lilljekvist reservationsvis framförda synpunkterna rörande det in- bördes förhållandet emellan generalplan och stadsplan ovillkorligen måste beaktas.

Införandet i lagen av stadsbyggnadsbestämmelser som ersättning för vissa bestämmelser i byggnadsstadga och byggnadsordning vållade än större betänk- ligheter från kontorets sida. Byggnadsbestämmelser, ungefärligen motsvarande de nu föreslagna stadsbyggnadsbestämmelserna, hade under de senaste 10 åren i Stockholm såsom regel fastställts i samband med stadsplanerna; och saknade man för Stockholms vidkommande ingalunda erfarenhet, huru lagförslaget komme att verka vid omsättning i praktiken.

Vad först anginge de ytterområden av staden, som huvudsakligen användes för egnahemsbebyggande, syntes kontoret det vara relativt meningslöst att fast— ställa stadsbyggnadsbestämmelser kvartersvis. Långt enklare torde det vara med enhetliga, schematiska bestämmelser rörande bebyggandet av villaområdena; och för sådana stadsdelar kunde man även med enhetliga bestämmelser väl tillvarataga de möjligheter till variation vid bebyggandet, som uppstode på grund av områdenas naturliga beskaffenhet. Om emellertid stadsbyggnadsbe- stämmelser för sådana områden skulle utfärdas, ansåge kontoret, att man myc- ket väl kunde intaga dessa i själva stadsplanen.

Skulle man åter rörande de äldre stadsdelarna, som redan vore i huvudsak bebyggda, övergå till att uppgöra och tillämpa stadsbyggnadsbestämmelser, så torde detta få anses som ett åtminstone i någon mån improduktivt arbete. Om stadsbyggnadsbestämmelser skulle fastställas för äldre stadsområden med slutet byggnadssätt, torde detta icke kunna .ske utan ett ganska starkt intrång i den enskildes nuvarande rättigheter i fråga om tomternas bebyggande, och därest man girige den vägen att fastställa dessa stadsbyggnadsbestämmelser mot mark- ägarnas bestridande, kunde man säkert påräkna en avsevärd skadeståndsskyl- dighet för kommunerna. Fastställandet och genomförandet av stadsbyggnads- bestämmelser för stadens äldre bebyggda områden komme även att bliva syn- nerligen betungande ur administrativ synpunkt med hänsyn till de talrika kla- gemål, som sannolikt komme att uppstå, innan stadsbyggnadsbestämmelserna blivit fastställda. Behandlingen av alla dessa klagomål komme att bliva krä- vande ej blott för den kommunala utan även för den statliga förvaltningen.

Verkningarna av de byggnadsbestämmelser, som under de senare åren fast- ställts i samband med stadsplanerna, ansåge kontoret ej heller alltid hava varit ostridigt goda för Stockholms vidkommande. Samtidigt med att dylika bestäm- melser intoges i stadsplanen begärdes ofta generell dispens från byggnadsstad- gans föreskrifter beträffande gårdsrums storlek och bredd för tomterna inom det ifrågavarande stadsplaneområdet. Vore väl en sådan dispens given, ansåge sig markägare inom området vara principiellt berättigade att få tomtindelnin- gar fastställda med ytterligt minimala gårdsrum. Även beträffande hushöjd och våningsantal funnes en benägenhet att låt vara under framdragande av estetiska skäl _ söka åstadkomma ett så intensivt utnyttjande av marken som möjligt. Exempel på moderna bostadskvarter, där särskilda byggnadsbestäm- melser tillämpats, men där gårdsrums storlek och bredd särskilt med hänsyn till omgivande byggnadskroppar ingalunda kunde anses tillfredsställa den all- männa hygienens fordringar, kunde i flera fall framdragas från Stockholms nyare stadsdelar.

Sett ur rent administrativ synpunkt kunde man ej heller undgå att lägga märke till de talrika ändringar, som redan vid nu gällande lagstiftning före- komme beträffande stadsplan och byggnadsbestämmelser exempelvis i Stock—

holm. Som ett av de mera grava exemplen härpå finge kontoret framhålla stads- planeändringarna inom den nya stadsdel, som begränsades i väster och norr av statens järnvägar, i öster av Norrtullsgatan och i söder av Vanadisvägen, Häl- singegatan, Hälsingetorget och Sankt Eriks gata. För detta område, som hade en areal av endast 66 hektar. fastställdes stadsplan år 1904, och sedan hade änd- ringar i stadsplan och byggnadsbestämmelser ägt rum icke mindre än 39 gånger, ehuru området ännu icke vore fullbyggt, varför ytterligare stadsplane- ändringar ingalunda vore uteslutna. Liknande exempel på upprepade ändringar, ehuru ej fullt så i ögonen fallande, förefunnes i ett flertal stadsdelar i Stock— holm, exempelvis Blecktornsområdet, Helgalundsområdet, delar av Äppelviken och Ålsten m. fl.

Ett säkert handläggande av ärenden rörande fastighetsbildningen och bygg- nadsverksamheten inom staden krävde, att samtliga förändringar beträffande stadsplan och byggnadsbestämmelser registrerades på ett flertal olika ställen, dels provisoriskt, så snart stadsfullmäktige antagit stadsplan och byggnadsbe- stämmelser, dels på ett bestående sätt, sedan stadsplanen blivit fastställd. Dessa registreringar bleve givetvis än mer omfattande vid en övergång till stadsbygg- nadsbestämmelser. Kontoret vågade givetvis icke förutsätta, att, sedan stads- byggnadsbestämmelser kvartersvis blivit av stadsfullmäktige antagna och där- efter fastställda, desamma skulle få förbliva orubbade för en längre framtid. Sloge man vid lagstiftningen väl in på vägen med stadsbyggnadsbestämmelser, så torde detta även medföra ständiga ändringar i desamma, föranledda av ny- byggnadsföretag inom respektive kvarter. Enbart de ekonomiska konsekvenser- na av stadsbyggnadsbestämmelsers införande å stadsplanelagda och bebyggda områden i städerna torde innebära tillräckliga skäl för avstyrkande av stad- gandena rörande stadsbyggnadsbestämmelser.

Fastighets- och stadsplanenämndema i Stockholm: Mot de sakkunnigas för— slag om införande i lagstiftningen av ett nytt planinstitut, generalplan, hade nämnderna i princip icke något att erinra. Särskilt för större och i utveckling varande samhällen torde nämligen denna planform kunna bliva av största bety- delse. I fråga om institutets utformning hade nämnderna däremot ansett vissa ändringar påkallade. Sålunda kunde nämnderna icke finna det lämpligt eller behövligt att giva generalplanen den obligatoriska karaktär, som de sakkunniga föreslagit. Enligt nämndernas förmenande hade nämligen samhällena själva de bästa förutsättningarna att bedöma behovet av sådan planering i stort, som generalplanen avsåge. Och med hänsyn till de fördelar i olika avseenden, som generalplanen under vissa förutsättningar medförde för samhällena, torde man kunna förvänta, att de, då behov av planering i stort för den blivande utveck- lingen förelåge, utan särskilt tvång komme att begagna sig av de möjligheter i sådant avseende, som generalplaneinstitutet erbjöde. I anslutning härtill ville nämnderna föreslå en utvidgning av stadsplanebegreppets innehåll, så att möj- lighet erhölles till intagande i stadsplan under riktig beteckning jämväl av så- f dana områden, som enligt förslaget vore förbehållna generalplan.

'. I avseende å förhållandet mellan stadsplan och generalplan ansåge nämnder-

na sig böra göra följande erinran. Enligt de sakkunnigas förslag skulle icke ge— neralplanen, efter hand som stadsplanen utsträcktes, ersättas av denna. Tvärt- & om förutsatte förslaget, att generalplaneområdena (huvudgatorna och special- områden) alltjämt skulle bibehålla denna sin karaktär och kvarligga blandade med stadsplaneområdena. Med hänsyn till den mångfald olika områden, som en generalplan kunde innehålla, och då samtliga dessa områden enligt förslaget skulle i stadsplanen särskilt avgränsas såsom icke tillhörande denna, torde

detta system i många fall komma att leda till besvärliga komplikationer. Nämnderna ansåge därför, att utläggandet av stadsplan över ett i generalplan ingående område lämpligen borde, för vinnande av större reda, medföra general- planens upphävande inom detta område. De svårigheter av väsentligen formell karaktär närmast hänförande sig till skillnaden i rättsverkningar mellan de olika plantyperna —— som ansetts lägga hinder i vägen för en dylik ordning, borde icke vara oöverkomliga.

I anslutning till vad ovan anförts ansåge nämnderna slutligen, att jämväl frågan om generalplans rättsverkningar borde göras till föremål för ytterligare prövning, varvid särskilt syntes böra tagas under övervägande möjligheten att giva sagda rättsverkningar en sådan utformning, att de såv äl 1 fraga om mark— ägares skyldighet att bidraga till kostnaderna för anordningar i generalplan som även i övrigt närmare anslöte sig till de i fråga om stadsplan föreslagna.

Utöver vad ovan anförts hänvisades till by ggnadsrådet Lilljekvists särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet.

Borgmästaren Lindhagen har i egenskap av en av nämndernas delegerade yttrat i frågan: Generalplan vore av den synnerliga betydelse och uraktlåtenhet att uppgöra sådan enligt erfarenheten så äventyrlig, att fog måste anses före— ligga för en föreskrift om att även generalplan skulle för skyddande av framtida behov upprättas. Dess omfattning åter kunde för olika tider och orter bestäm- mas efter det sannolika behovet. Något hinder för bibehållande av städernas stadsplaneveto syntes icke möta genom en sådan framsynthet, utan detta veto borde snarare mången gång stödjas därigenom. I vad mån generalplan kunde. såsom nämnderna ifrågasatt, överföras till stadsplan, därom hade Lindhagen ej hunnit bilda sig något bestämt omdöme. Så mycket syntes dock vara tydligt, att om en generalplan ansåges skäligen böra förbindas med vissa rättsverk— ningar, som borde äga bestånd, så finge en sadan behörig förmån för staden icke avhändas densamma genom utläggningar av stadsplanen.

Byggnadsnämnden i Stockholm. Behovet av generalplan, åtminstone för de större städerna, torde numera vara ovedersägligt, ehuru tvekan givetvis kunde uppstå om lämpligheten av att på ett tidigt stadium officiellt fastställa riktlin- jer för stadsutvecklingen i den omfattning, som enligt de sakkunniga avsetts med generalplanen. Byggnadsnämnden ansåge sålunda för sin del att general- plan ieke borde utarbetas så i detalj, som de sakkunniga förutsatte Byggnads- nämnden ansåge dessutom, att tvång att uppgöra generalplan icke borde stad— gas, utan att det borde överlämnas åt. vederbörande samhälle att självt avgöra, huruvida behov av generalplan förelåge. Vederbörande samhälle torde nämligen bäst kunna avgöra, huruvida de fördelar, som kunde vinnas genom fastställande av generalplan, uppvägde de olägenhetei', som en dylik plan i många fall tvi- velsutan kunde medföra för samhället, och detta borde då icke under alla för— hållanden tvingas att framlägga generalplan, måhända vid en tidpunkt, som för samhället ställde sig ogynnsam. Det torde nämligen, enligt byggnadsnämn- dens åsikt, ej sällan vara synnerligen svårt för ett samhälle att genom uppgö— rande av generalplan mer eller mindre fastlåsa samhällets utveckling i viss riktning. För mindre städer och samhällen vore det även förenat med av sevärda svårigheter att anskaffa kompetent arbetskraft för uppgörande av generalpla- ner, särskilt om _ lagförslaget vore icke fullt tydligt 1 detta avseende dv li- ka planer måste skyndsamt uppgöras. Den statliga myndighet, vilken skulle granska alla uppgjorda generalplaner, stadsplaner och stadsbyggnadsbestäm- melser, torde dessutom få ett så betungande ar,bete att anledning torde förefin- nas att hysa farhågor för att den anhopning av ärenden hos denna my ndigl. et,

som tillämpningen av lagförslagets bestämmelser skulle åstadkomma, skulle lända till skada för ärendenas behöriga prövning och avgörande.

Allt sedan fastighetsbildningslagens tillkomst hade i Stockholm i allt större omfattning tillämpats det förfarandet, som lagen anvisat men hittills icke upp- ställt såsom ovillkorlig fordran, nämligen att, icke blott för bebyggandet av nya stadsplaneområden utan även för utbyggandet av redan delvis bebyggda kvarter, medelst särskilda bestämmelser i avseende å sättet för kvarterens an- vändande på förhand säkerställa ett bebyggande, som efter utredning i varje särskilt fall funnits vara ur allmän synpunkt önskvärt. Att detta förfarande nu bleve i lag påbjudet funne byggnadsnämnden vara i full överensstämmelse med det allmännas intresse och innebure endast ett fastställande av ett förfa- rande, som utvecklingen redan hunnit befästa.

Enligt lagförslaget skulle emellertid stadsbyggnadsbestämmelser fastställas icke blott för obebyggd mark utan även för samtliga bebyggda områden. De svårigheter, varom ovan nämnts i samband med generalplans uppgörande, torde här återkomma i betydligt högre grad, och byggnadsnämnden befarade, att svå- righeterna i detta fall bleve så avsevärda, att enligt nämndens uppfattning en modifiering av lagbestämmelserna i här berört avseende borde verkställas.

Stadsbyggnadsbestämmelser för redan bebyggda kvarter, särskilt om dessa, såsom i Stockholm till övervägande del vore fallet, intensivt utnyttjats, måste i viss utsträckning komma att innebära inskränkning i tomternas utnyttjande. Ett dylikt ingripande i den privata äganderätten kunde ofta vara olämpligt, särskilt kunde detta bliva fallet, om åtgärden vidtoges vid en tidpunkt, som må- hända låge åtskilliga tiotal år före det tillfälle, då bestämmelserna väntades kunna komma att tillämpas, i synnerhet som icke med säkerhet kunde antagas, att bestämmelserna vid detta tillfälle vore lika ändamålsenliga som tidigare förutsatts.

Vad ovan sagts om stadsbyggnadsbestämmelser gällde givetvis i viss mån också de särskilda >>föreskrifter>>, som, jämlikt 5 % i förslag till >>lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnadslagen», skulle intagas i byggnadsordningarna för sådana byggnadskvarter, för vilka stadsbyggnadsbe- stämmelser ännu icke blivit fastställda.1

Stadskollegiet i Stockholm: Vid det fortsatta arbetet å stadsplanelagstiftnin- gen syntes, i vidare mån än i de sakkunnigas förslag skett, böra beaktas önsk- värdheten av att byggnadsverksamheten icke i onödan betungades och hindra- des. Ehuru stadskollegiet i princip ville ansluta sig till tanken, att de regler för byggnadsverksamheten, som hittills meddelats i form av en för hela riket gällande byggnadsstadga, skulle ersättas genom särskilda byggnadsbestämmel- ser för varje kvarter, på sätt numera vore regeln i fråga om de flesta nya stads- planer, ansåge stadskollegiet det föreliggande förslaget att inom viss begrän- sad övergångstid genomföra denna princip inom de redan bebyggda områdena behäftat med stora och i praktiken hart när oövervinneliga svårigheter. Stads- kollegiet ville sålunda i likhet med byggnadsnämnden understryka behovet av en omarbetning av det föreliggande förslaget i denna punkt ävensom av en

1 Från den mening, byggnadsnämnden sålunda uttalat, var herr Tengdahl skiljaktig, i det han biträdde de sakkunnigas förslag i de delar detsamma avsåge stadganden om införande av stadsbyggnadsbestämmelser för redan bebyggda kvarter samt om uppgörande av särskilda föreskrifter, som, jämlikt & 5 i förslag till alag om vad iakttagas skall i avseende %. införande av stadsbyggnadslagen», skola intagas i byggnadsordningarna för sådana byggnadskvarter, för vilka stadsbyggnadsbestämmelser icke ännu blivit fastställda.

förenkling överhuvudtaget av de rättsliga formerna för behandling av bygg- nadsväsendet berörande frågor.1

Länsstyrelsen i Stockholms län: Genom införandet av generalplaneinstitutet hade städerna beretts möjlighet att redan på ett tidigt stadium planera för sin framtida utveckling utan att behöva gripa till den dyrbarare stadsplanen, förrän frågan därom verkligen blir aktuell. Städerna saknade i stort sett för närvarande möjlighet att utan detaljering ernå en huvudsaklig reglering be- träffande utvecklingen av de utom stadsplanen belägna områdena. Då general- planeinstitutet sålunda komme att fylla ett behov, som länge varit framträ- dande, finge länsstyrelsen förorda detsammas införande i lagstiftningen. Därest bestämmelsen om generalplan skulle vara tvingande, borde lagtexten uttryck— ligen angiva, i vilka fall generalplan icke behövde uppgöras.

Emellertid torde tvekan råda om lämpligheten av att göra nämnda bestäm- melse tvingande. Ett för tidigt uppgörande av generalplan kunde medföra stadens utveckling i en riktning, som vid en senare tidpunkt visade sig ogynn- sam. Generalplanen kunde visserligen då ändras, men detta kanske icke kunde ske utan men i ekonomiskt och annat avseende för såväl staden som enskilda. Då därjämte de fördelar, som enligt förslaget vore förenade med general— planen, gjorde det troligt, att städerna i stor utsträckning, utan att skyldighet därtill förelåge, komme att uppgöra sådan, talade mycket för att bestäm— melsen om generalplan icke skulle vara tvingande. Å andra sidan måste det sägas, att det vore till synnerlig fördel, om städerna tvingades att tidigt planera och fastställa riktlinjer för en sund utveckling av bebyggandet, varigenom många olägenheter, såväl ekonomiska som andra, kunde besparas staden. Med hänsyn härtill ansåge länsstyrelsen en tvingande bestämmelse om generalplan vara att föredraga, dock med den inskränkning beträffande samhällen med svag eller ingen ökning av invånarantalet, som enligt de sakkunnigas moti— vering vore avsedd.

Enligt förslaget skulle generalplan bestå. även då stadsplan utväxte över det område, som generalplanen omfattade. Det kunde möjligen tagas i över- vägande, huruvida icke den i lagförslaget gjorda särskillnaden mellan dessa två planbegrepp inom ett och samma område skulle kunna undvikas, utan att den reda, som planbegreppen ur rent juridisk synpunkt förde med sig, förlorades.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Eskilstuna hava uttalat betänklig— heter mot generalplaneinstitutet sådant det föreslagits av de sakkunniga samt vidare anfört: Då det vid behandlingen av stadsplane- och liknande frågor vore av synnerlig vikt, att granskning hos de prövande myndigheterna kunde ske utan allt för lång tidsutdräkt, och då det på grund av det föreliggande lagför— slagets genomgripande betydelse kunde förväntas, att dess genomförande skulle medföra en högst avsevärd ökning i antalet och omfånget av hithörande ärenden,. torde en bestämmelse, avsedd att begränsa tiden för ärendenas granskning och avgörande, vara önskvärd. En detalj, som skulle i hög grad underlätta arbetet i berörda avseende, vore införandet av bestämmelser om enhetliga beteckningar att användas vid uppgörandet av general- och stadsplaner m. m. Åtskilliga fall hade förekommit, då granskning av hithörande ärenden blivit försenad på grund av brister härutinnan.

* Med anledning av lagförslagets föreskrifter om fastställande av stadsbyggnadsbestämmelser för redan bebyggda kvarter hava vissa. ledamöter i stadskollegiet, utöver vad stadskollegiet därom anfört, ansett befogat att påfordra ytterligare utredning och övervägande angående förslagets innebörd i avseende å. förhållandet mellan kommunen och den enskilde fastighetsägaren i vissa. hithörande fall samt beträffande utjämningen av de i viss mån motsatta intressen, som härvid kunna. förekomma.

Myndigheterna ?? Huskvarna: Då erfarenheten ofta visat, att fastställda stads- planer kunde verka hindrande för sådan bebyggelse, som icke tålde vid längre dröjsmål med behandlingen av byggnadsfrågor respektive stadsplaneändrings— förslag, vore det lyckligare, om de 5. k. generalplanerna icke behövde fast- ställas, förrän verkligt behov därav yppade sig. Dessutom borde lagen tillåta stadssamhällena upprätta dessa generalplaner såsom mönsterplaner för stads- planerna, vilka i så fall ej behövde utsträckas längre än vad bebyggelsen krävde under de närmaste åren framåt, Och att rättighet men ej skyldighet förefunnes att söka fastställelse å generalplaner. Stadsplanen skulle hädan- efter såsom hittills utgöra huvudplanen för bebyggelsen.

Beträffande stadsbyggnadsbestämmelser vore det lyckligt, om byggnads- nämnderna kunde givas möjlighet tillåta avvikelse i enstaka undantagsfall från upprättade stadsbyggnadsbestämmelser, när så visade sig behövligt och kunde ske utan skada för angränsande byggnadsområden.

Länsarkitekten i Kronobergs län: Den föreslagna utformningen av bestäm— melserna för generalplan syntes i hög grad försvåra lösningen av de uppgifter, generalplan och stadsplan fått sig tilldelade. Man borde väl betänka sig, innan man i generalplanen fastlåste en mängd detaljer. Vad som egentligen erford- rades vore reserverande av mark för huvudtrafikleder och ett undantagande av värdefull mark för naturparker eller annat allmänt ändamål. Endast dessa delar borde fastställas. — Stadsplanekommitténs förslag om stadsplan torde efter någon revidering och komplettering väl lämpa sig att läggas till grund för lagstiftning.

Stadsmyndigheterna i Karlskrona: Genom införande av generalplaneinstitu— tet syntes garantier skapas för en genomtänkt och organisk utveckling av sam- hällena och det nu slumpmässiga utbyggandet förebyggas. Mot den närmare utformning generalplaneinstitutet erhållit syntes emellertid befogade anmärk- , ningar kunna riktas; särskilt komme bestämmelserna att medföra stora svårig- i heter, då det gällde att hålla rättsverkningarna av de olika planerna i sär. Här- ; jämte syntes lämpligheten av ett officiellt fastställande av generalplanen med skäl kunna ifrågasättas, ty den därmed följande svårigheten att utan ansenlig tidsutdräkt få generalplanen ändrad torde ofta visa sig leda till betydande olä— genheter för samhällena.

Magistraten och byggnadsnämnden i Kristianstad hava icke kunnat gilla det sätt, på vilket gränsen dragits mellan generalplan och stadsplan, samt hållit för troligt, att ett införande av två planer skulle vålla mycken oreda; de ansåge, att med undantag möjligen för de största städerna en plan, stadsplanen, vore tillfyllest.

Mnnicipalstämman och byggnadsnämnden i Hästveda hava uttalat sig för . ett billigare och enklare stadsplanesystem, som bättre lämpade sig för mindre samhällen. " Länsstyrelsen i Malmöhus län: En utbyggnad av gällande bestämmelser * måste anses erforderlig. Det föreslagna generalplaneinstitutet tillgodosåge ett 't, sådant syfte. Generalplanen borde emellertid icke hava annan uppgift än att

på ett tidigt stadium planera i huvuddrag för utvecklingen inom stadens ytter— områden och därutinnan ligga till grund för den blivande stadsplanen. Insti— tutets tillämpning borde vara fakultativ, så att till stadens eget bedömande överlämnades att avgöra, huruvida generalplan borde upprättas eller icke samt vilka områden den borde omfatta. I fråga om differentieringen rörande om- rådenas olika användningssätt borde ock full frihet råda. Även med den änd-

rade karaktär länsstyrelsen sålunda ansett böra givas åt generalplaneinstitutet, torde de av sakkunniga föreslagna rättsverkningarna kunna bibehållas i huvud— sak oförändrade. Ett iakttagande av vad länsstyrelsen erinrat nödvändiggjorde en däremot svarande utvidgning av stadsplanebegreppet. Därvid torde 1916 års stadsplanelagskommittés år 1920 avgivna förslag kunna i huvudsak läggas till grund. — Länsstyrelsen hade icke funnit anledning till erinran mot de före- slagna reglerna om stadsbyggnadsbestämmelser.

Byggnadsnämnden i Malmö: Då det för flertalet av våra städer kunde sättas i fråga, om generalplan överhuvudtaget kunde vara erforderlig eller till större nytta, syntes den huvudvikt, som i lagförslaget tillades generalplaneinstitutet, icke vara tillräckligt motiverad. För den med stadsplanearbetenas natur för— trogne framträdde tydligt de svårigheter, som komme att bliva förbundna med den praktiska tillämpningen av det föreslagna generalplaneinstitutet. De lagar, efter vilka städerna tillväxte och utvecklades, vore icke tillräckligt kända, för att det skulle vara möjligt att med någon större grad av säkerhet långt i förväg kunna träffa avgörande för disposition i detalj av städernas stora, utanför stadsplan belägna områden. Visserligen förutsatte lagförslaget, att general- planen skulle kunna ändras, då behov därav inträdde, men med kännedom om villkorligheten av de yttre faktorer, som vore bestämmande för städernas utveckling, och huru vanliga anledningar till ändring redan inom de i förhål- lande till generalplanernas verkningsområden små stadsplaneområdena i våra städer vore, vore det att befara, att ärenden rörande ändring av generalplan komme att bliva regel i stället för undantag. Då emellertid fastställandet av generalplan vore avsett att medföra vittgående ekonomiska rättsverkningar såväl för staden som för de enskilda markägarna. kunde fastställandet av sådan plan för stad, där utvecklingen vore underkastad förändringar, komma att verka hämmande och förhindra en ofta önskvärd snabb ändring av dispositio— nerna för det yttre stadsområdets användning. Ävenledes torde det kunna ifrå- gasättas, om icke den med generalplanen förbundna specifikationen av stads- områdets delar kunde komma att i sådan grad inverka på fastighetstaxeringen och kreditgivningen, att olägenheter därav kunde uppstå.

Emellertid kunde det icke bestridas, att avsaknaden av andra bestämmelser i nuvarande lagstiftning, innebärande möjlighet för städerna att utanför stads- planegränsen träffa anordningar för framtida behov, än medgivandet att efter ansökan i varje särskilt fall erhålla rätt till expropriation av mark för huvud- gator, utgjorde en kännbar brist. Ehuru lagförslaget gått längre för avhjäl— pandet härav än nödigt varit, vore dock den däri uttalade grundläggande prin- cipen om tidig reglering av städernas ytterområden erkännansvärd. Stadstill— växten i vårt land hade emellertid ännu icke ökats i den grad, att icke den nuvarande lagstiftningens bristfälligheter skulle tillfullo avhjälpas och ett effektivt planläggningsinstitut för ytterområdena erhållas, om generalplane stadgandena allenast komme att omfatta rättighet för stad att erhålla faststäl lelse a huvudtrafik- och ledningsområden samt å park- och naturskyddsområden. För sålunda undantagen mark skulle stadgas förbud mot nybyggnad, stad skulle erhålla rätt att vid behov inlösa densamma samt skyldighet därtill i de fall, där byggnadsförbudet kunde påvisas medföra intrång i den enskildes 1ätt att utnyttja marken. Samtidigt med fastställelse av dylik plan borde be- stämmelser för reglerande i viss grad av byggnadsverksamheten, motsvarande de nuvarande utomplansbestämmelserna, kunna fastställas. Först sedan prak— tisk erfarenhet under ett antal år från ett dylikt mera inskränkt generalplane- instituts rättsverkningar vunnits och konsekvenserna därav bättre kunna över—

blickas än vad nu vore fallet, borde det tagas under övervägande, om en utvidg— ning av generalplanens rättsområde vore önskvärd.

Lagförslagets avsikt vore att byggnadsstadgan för rikets städer, vilken en- setts verka onödigt normerande å byggnadsvcrksamheten inom olika orter, i det att stadgans maximibestämmelser för tillåtet utnyttjande i tillämpningen över- gått till att bliva normalmått, som allmänt följdes, helt skulle upphävas, och att dess reglerande roll skulle övertagas av individualiserade stadsbyggnadsbestäm- melser. Dessa bestämmelser skulle utfärdas kvarter för kvarter efter ingående inventering av befintliga byggnader å de olika fastigheterna, och syntes av- sikten vara att i dessa bestämmelser skulle inryckas samtliga i byggnadsstad- gan inrymda stadganden om gårdsrums storlek, byggnads höjd och vånings— antal etc., och att därvid borde tillses att bättre byggnadsförhållanden än hit- tills borde åstadkommas. Även om man bortsåge ifrån det ytterst samvets- granna jättearbete en dylik inventering skulle innebära, framstode det som om resultatet härav lätt skulle bliva, att den nu påtalade för stora likheten inom olika orter skulle komma att ersättas av allt för stor olikhet, icke allenast mellan städerna utan ock inom sådana stadsdelar, där hittills likartade bestäm— melser gällt. Det torde särskilt inom affärs- och industrikvarter vara för fastighetsägarna och kreditgivarna betydelsefullt, att ifrågasatta ytterligare utbyggnader av fastigheterna kunde ske efter något så när allmängiltiga regler och icke underkastades kvarter för kvarter eller tomt för tomt växlande be- stämmelser. Den nu gällande ordningen medförde den fördelen, att, då i sär- skilda fall ett högre byggnadssätt eller en tätare bebyggelse än byggnadsstad- gan tilläte ansåges väl motiverad, tillstånd härtill kunde utverkas genom anlitande av dispens, då däremot från stadsbyggnadsbestämmelser dispens ej kunde erhållas. Det syntes därför, att de olägenheter, som ansetts vidlåda byggnadsstadgan på grund av dem likformighet, kunnat undanröjas, om med- givande lämnats att i de lokala byggnadsordningarna inrycka för orten lämp- liga normerande bestämmelser rörande byggnads höjd, gårdsrums storlek 0. (1. för kvarter, för vilka stadsbyggnadsbestämmelserna ej ansåges böra specificera här avsedda mått. Lagförslagets avsikt vore nämligen att byggnadsordningar- na allenast borde innehålla rent tekniska bestämmelser, säkerhetsföreskrifter o. d., under det att alla byggnadstätheten reglerande stadganden förbehållits åt stadsbyggnadsbestämmelserna.

Stadsfullmäktige, magistraten1 och byggnadsnännulcn i Trälleborg hava an- slutit sig till Hasselquists reservation och ansett. att avgörandet i fråga om upprättande av generalplan och givetvis även stadsplan och stadsbyggnadsbe— stämmelser borde tillkomma staden. — Stadsfullmäktige hava härutinnan an- fört: Upprättandet av generalplan måste anses såsom en samhällets ensak, vilket ej borde kunna ske mot samhällets bestridande. Skulle emellertid en generalplan påtvingas ett samhälle. syntes det. som om kostnaderna för upprättande av dylik plan och därtill hörande bestämmelser ej i sin helhet borde åvila sam- llället.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden ?? Land: Generalplaneinstitutet vore, i fråga om ändamålet, den mest betydande och genomgripande nyheten i lag- förslaget. Det vore vanskligt att genom generalplans fastställande söka fast— låsa en utveckling, som man näppeligen hade förutsättningar att i erforderlig grad bedöma. Riktlinjerna för planens upprättande växlade under utvecklingens

1 Borgmästaren von Geijer var i så. måtto skiljaktig från magistratens övriga ledamöter, att han förklarade sig ej hava. något att erinra mot de av de sakkunnigas majoritet föreslagna be— stämmelserna angående generalplan.

gång och såsom beroende av allt för obestämbara faktorer borde de icke genom planens fastställande vid en viss tidpunkt fastlåsas. Däremot vore det synner- ligen önskvärt att en dylik av stadsfullmäktige i princip godkänd plan funnes till ledning för den som närmast hade hand om stadsplaneringen. Innan dylikt godkännande av stadsfullmäktige skedde, borde planen underställas byggnads- styrelsen för granskning och meddelande av eventuella anvisningar. Även kunde fastställelse med i huvudsak de rättsverkningar, som av sakkunniga före- slagits, i viss utsträckning vara önskvärd, särskilt enär stadsplan borde sättas som villkor för sådan jorddelning, som avsåge tätare bebyggande, i vilket be- grepp även inneslötes trädgårds- och villastäder, och sålunda vissa stadsplane- områden kunde, trots bibehållen rätt för kommunerna att fortfarande utöva sitt s. k. stadsplaneveto, tänkas uppkomma skilda från den gamla stadsplane- kärnan genom icke stadsplanerade mellanområden.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona: Det syntes önskvärt, att en huvudplan för stadens utbyggande funnes, men den borde kunna ändras utan allt för omständliga formaliteter och därför icke givas den svårrubblighet, som vore förenad med fastställelse av Kungl. Maj: t. För övrigt torde general- planen icke behöva bliva så detaljerad, som förslaget förutsatte, utan närmast avse tillgodoseende av behovet av utanför stadsplanegränsen för utvecklingen erforderliga huvudtrafikleder, områden för avlopps- m. fl. ledningar samt na- turområden. Inom dessa områden borde gälla lämplig inskränkning i rätten eller förbud mot att uppföra nybyggnad och vissa regler för områdenas ut- nyttjande, och staden skulle i gengäld vara lösenskyldig i de fall, där in- skränkningen i den fria nyttjanderätten bleve oskälig. Beträffande övriga områden syntes, intill dess stadsplan erfordras, nödig reglering kunna åstad- kommas i den ordning, som enligt nuvarande lagstiftning kan ske genom s. k. utomplansbestämmelser. '

Vidare vore med hänsyn till de med generalplanen förknippade skyldigheter betänkligt, att städerna berövades sin hittillsvarande självbestämmanderätt be— träffande stadsplanerandet. Det borde vara stadens ensak, om och när general- plan skulle tillkomma.

Stadsbyggnadsbestämmelserna borde särskilt för hamn- och industriområden icke göras allt för stränga, så att utvecklingslinjerna för dessa områden fastlåstes genom föreskrifter av svårrubblig art. Med hänsyn till hamnarnas och indu- striens utveckling torde det vara önskvärt, att de lokala myndigheterna läm- nades vidsträckt befogenhet över nämnda områden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Uppenbart vore det av synnerligen stor betydelse för en stadsutveckling, att en plan funnes för dess framtida eventuella bebyggelse. Det torde dock icke vara nödvändigt och mången gång ej heller lämpligt, att generalplanen gjordes allt för detaljerad. Fråga vore också, om anledning funnes att föreskriva, att generalplanen skulle fastställas av statlig myndighet. Å andra sidan torde det icke kunna bestridas, att en fastställelse skulle åt generalplanen giva större stadga. Ansåges för stad upp- rättad generalplan böra fastställas, borde den i varje fall icke vara av den omfattning, som de sakkunniga tänkt sig. Enligt länsstyrelsens mening torde nämligen plandetaljering böra förbehållas stadsplanen. I motsatt fall torde det icke kunna undvikas, att ändringar i generalplanen icke så sällan finge vid- tagas, vilket ofta skulle medföra onödig omgång och besvär. Länsstyrelsen funne betänkligt, att en i generalplaneväg meddelad fastställelse skulle äga bestående giltighet även sedan stadsplan kommit till stånd.

Byggnadsnämnden i Göteborg: I förslaget hade regionplaner, generalplaner,

stadsplaner och styckningsplaner särskilts ej blott vad anginge sättet för deras antagande och fastställande utan även på sådant sätt, att de icke alltid med- förde tillräcklig reda och samstämmighet i de förhållanden, de vore avsedda att reglera. Enligt nämndens uppfattning borde planläggningen ske genom ett institut, som medgåve ett smidigt anpassande efter rådande förhållanden. Här- av följde även, att stadsbyggnadsbestämmelserna borde utgöra en integrerande del av planläggningsinstitutet och ej ett självständigt vid sidan därom stående sådant.

Stadsfullmäktige i Mölndal hava ansett, att generalplan, därest ett sådant in- stitut skulle anses erforderligt, allenast borde omfatta huvudtrafikleder och icke utgöra i stort sett detsamma som stadsplan.

Länsarkitektcn i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Förslaget torde i väsentliga delar vara både gällande lagstiftning och 1920 års förslag överlägset i vad det berörde ledning och kontroll av samhällsbildning och byggnadsverk- samhet, och syntes de linjer, de sakkunniga följt, i princip vara lämpliga. Förslaget innebure otvivelaktigt en väsentlig förenkling av gällande lag och författningar, bl. a. genom byggnadsstadgans slopande och genom samman— förandet av >>byggnadsbestämmelser», »utomplansföreskrifter», >>landsbygd-s- föreskrifter» och föreskrifter enligt 1 kap. 46 % i fastighetsbildningslagen till ett institut, benämnt >>stadsbyggnadsbestämmelser». Icke förty syntes lagförslaget i viss mån komplicerat. Vore en ytterligare förenkling möjlig, t. ex. genom att reducera antalet institut, vore mycket vunnet, då det gällde lagens praktiska tillämpning. —— Såsom bilaga till sitt yttrande överlämnade länsarki- tekten ett schematiskt förslag i detta avseende. Detta förslag vore endast ett för— sök till lösning av ifrågavarande spörsmål och gjorde givetvis icke anspråk på att vara slutgiltigt. Möjligheterna att stadsbyggnadstekniskt och lagtekniskt nå fram till en förenkling i berörda avseende syntes emellertid allvarligt böra undersökas. '

Det av länsarkitekten uppgjorda förslaget, vilket åtföljdes av två bilder,1 innehåller följande: Då regionplan till sin tekniska innebörd torde kunna be- traktas som samarbetade generalplaner för olika samhällen, syntes särskilt re- gionplaneinstitut knappast erforderligt. _— Bestämrnelser för byggande utom stadsbyggnadsområde, allmänna stadsbyggnadsbestämmelser och byggnadsord— ning, som till sin karaktär vore av samma eller likartad innebörd, syntes kunna sammanslås till ett institut, förslagsvis benämnt byggnadsordning. — Denna byggnadsordning torde böra fastställas av Kungl. Maj: t. Ändringar och till- lägg, som icke innefattade väsentlig avvikelse från vad förut varit stadgat, borde dock kunna fastställas av länsstyrelse. (Enligt förslaget till stadsbygg— nadslag skulle såväl bestämmelser utom stadsbyggnadsområdet samt allmänna stadsbyggnadsbestämmelser som ock byggnadsordning enligt 21 kap. samt den första byggnadsordningen enligt 16 kap. fastställas av Kungl. Maj:t.) — styckningsplan torde stadsbyggnadstekniskt sedd kunna betraktas som en mindre detaljerad stadsplan. Det förefölle, som om styckningsplan inom om— råde, som fölle under den föreslagna stadsbyggnadslagen, lämpligen borde kunna ersättas av stadsplan. De områden, där styckningsplan enligt lagförslaget skulle komma att ligga till grund för samhällsbildning, vore sådana, där tätare eller högre byggnadssätt icke förekomme. Den stadsplan, som skulle ersätta styck- ningsplan, borde då vara av likartat slag som den stadsplan, vilken avsåge att fastställas av länsstyrelsen enligt 21 kap. 9 %. Någon vidlyftigare detaljering

1 Här uteslutna.

av de bestämmelser, som skulle tillhöra sådan stadsplan, torde icke böra krä- vas. Alla stadsplaner, som icke i avsevärd mån innebure rätt att uppföra sammanhängande huvudbyggnader eller byggnader av mera än två våningars höjd, syntes böra fastställas av länsstyrelsen. — I lagförslaget förekommande be- nämningar: generalplan med stadsbyggnadsbestämmelser och stadsplan med stadsbyggnadsbestämmelser syntes vara i viss mån vilseledande. Bestämmel— serna torde vara det väsentliga planen vore endast till för att åskådliggöra, för vilka markområden de olika bestämmelserna vore avsedda att gälla. Benämningarna generalplanebestämmelser med generalplan och stadsplanebe- stämmelser med stadsplan förefölle mera logiska och därför bättre ägnade att klarlägga begreppen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Det av länsarkitekten framlagda förslaget till förenklat system för planläggningen syntes synnerligen tilltalande. Länssty- relsen vore icke beredd att närmare yttra sig däröver men hemställde, att det måtte upptagas till noggrant övervägande.

Länsarkitektcn har vidare anfört: Från kommunalt håll hade gjorts gällande, att generalplan icke borde fastställas utan endast vara >>en önskeplan, en ar- betshypotes för dem som med stadsplanearbetet hava omedelbar befattning». Skulle icke i lag föreskrivas, att generalplan skulle finnas och fastställas och att sådan plan tvångsvis skulle kunna fastställas, där en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet så krävde, torde generalplan ytterligt sällan komma till stånd. Hur många samhällen hade nu en generalplan för sin utveckling? — Och vidare torde generalplanen, om den verkligen komme till stånd, men icke fastställdes, bliva allt för löslig och allt för lätt att ändra för att bereda den stadga och det sammanhang i planläggningen, som en sund utveckling av sam- hällsbildningen krävde. — Faran för att enskilda markägare skulle komma att orättmätigt profitera på samhällets bekostnad, om generalplanen bleve offent— lig, syntes vara överdriven. Möjligen skulle lagförslaget kunna kompletteras med bestämmelser, som i större utsträckning än de föreslagna förhindrade osund spekulation. —— De fördelar, ett generalplaneinstitut skulle giva samhället genom att bereda detsamma bättre möjligheter att för jordbrukspris förvärva för sam- hällets utveckling erforderlig mark, finge icke underskattas.

För att icke försvåra generalplanens uppgörande och för att icke allt. för ofta ändringar skulle behöva göras, syntes emellertid generalplanen icke böra göras så detaljerad, som lagförslaget innebure. För att fylla sitt ändamål som stomme för uppgörande av stadsplaner syntes generalplanen icke behöva upp- taga andra områden än:

a) trafikområden (i lagförslaget kallade för >>huvudtrafikområden» och »särskilda trafikområden») ,

b) markreservation för andra allmänna ändamål (såsom naturområden, om— råden för allmänna byggnader o. d.)

0) samt eventuellt industriområden (för att på ett så tidigt stadium som möjligt förhindra sammanblandning av industri och bostäder). För att motivera i generalplanen föreslagna anläggningar borde bostadsområ- den av olika bebyggelsetäthet och områden för andra stadsbyggnadsändamål å planen eller å till planen fogad särskild karta angivas, dock utan att general— planen i dessa delar fastställdes.

Vidare detaljering av markens utnyttjande borde kunna överlämnas till stads- planen. — Skulle samhälle önska i generalplanen införa områden för andra ändamål än ovan sagts, syntes detta dock böra kunna ske. Generalplan borde upphöra att gälla, där stadsplan fastställts.

Dänsstyrels'cn ? Hallands län: Det. borde hälsas med tillfredsställelse, att nu ett försök gjorts att skapa en fast terminologi och bestämd utformad procedur beträffande planläggningen. Huruvida problemet i dessa avseenden ernått en fullt lycklig lösning kunde däremot drogas i tvivelsmål. Om behovet av att på tidigt stadium av samhällsbildningen en generalplan åstadkommes, vilken dock icke behövde vara så detaljerad, som förslaget innebure, vore länsstyrel— sen emellertid livligt övertygad.

[Myndigheterna i. Lidköping: Föreskriften om generalplans upprättande kom- me, i vad de mindre städerna och samhällena anginge, att bliva onödigt betun- gande. De flesta av dessa orter hade ringa utvecklingsmöjligheter, och vore för desammas del en stadsplan fullt tillräcklig. Lämpligast torde vara, att då ett samhälles utveckling så fordrade, Kungl. Maj: t, på länsstyrelsen—s förslag, sedan de lokala myndigheterna lämnats tillfälle yttra sig, fattade beslut om genera-l— plans upprättande.

Myndigheterna i Trollhättan hava ansett, att generalplan borde i huvudsak endast innehålla huvudtrafikleder o. (1. samt park- och naturskyddsområden samt att den lämpligen borde benämnas trafikplan.

Drätselkammaren i Örebro: En plan i en eller annan form för även det icke stadsplanelagda områdets tillrättaläggande för den blivande utvecklingen borde finnas. Drätselkammaren kunde dock icke finna ett obligatoriskt fastställande av planen av nöden för att tillförsäkra staden möjlighet att genomföra den- samma. Enligt drätselkammarens mening vore det tillräckligt, att den nu före- liggande inöjligheten för stad att erhålla rätt till expropriation av mark för blivande huvudgator utvidgades att omfatta även vissa områden, markreservat, vilka ur park- eller naturskyddssynpunkt vore av värde att bibehållas i huvud- sak obebyggda eller som eljest funnes vara av den betydelse för den blivande planläggningen, att de borde undandragas ett för tidigt bebyggande. I detta hänseende instämde drätselkammaren helt med Svenska stadsförbundets bered- ning.

I fråga om generalplanens innehåll och dess förhållande till stadsplanen samt kostnaderna för generalplanens genomförande anslöte sig drätselkammaren till kommunaltekniska föreningen.

Beträffande stadsplan biträdde drätselkammaren den uppfattning, som före- trätts av byggnadsrådet Lilljekvist.

Den i gällande lag förekommande möjligheten att utverka anstånd med stads- plans genomförande hade icke upptagits i förslaget vare sig beträffande gene- ralplan eller stadsplan. Drätselkammaren vore i denna del av samma mening som fastighetsdirektören Hasselquist.1

Den på byggnadsnämndsmötet ?" Falun. tillsatta kommittén: I fråga om gene- ralplaneinstitutet vore i stort sett intet att erinra, dock att upprättandet av så- dan plan icke borde vara obligatoriskt. Där generalplan upprättats, borde den emellertid fastställas av länsstyrelse, med de rättsverkningar, som föresloges. Sedan stadsplan fastställts. upphörde generalplan att gälla inom det stadsplane- lagda området. Ett förtydligande torde böra göras, att i generalplan upptaget bostadsområde icke finge bebyggas utan att styckningsplan upprättats och fast- ställts _om möjligt i ett sammanhang för hela området.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Om en lagstiftning av den omfattning, som den föreslagna ägde, skulle kunna fylla sitt ändamål, måste den vara avpassad

' Stadsingenjören P. Glimstedt har uttalat skiljaktig mening från drätselkammaren och i huvudsak förordat förslaget i fråga om stadsplane— och generalplanebegreppen samt om general— plans fastställande.

icke endast för de stora och bärkraftiga samhällena utan även för de små sam— hällsbildningar, vilka under en längre tid hade att räkna med en mycket be- gränsad utgiftsmarginal, men vilka det oaktat för invånarnas hälsa och trev- nad hade behov av reglerande bestämmelser. Det torde endast vara några få av de största städerna i riket, som kunde ha utsikt till en så snabb och så klar utveckling, att ett fastställande av en generalplan med därmed följande utgif- ter för planens upprättande och fullföljande skulle vara till fördel. För de allra flesta städer, för att icke tala om mindre samhällen, torde det vara tillfyllest, om rätt att få vissa trafikleder fastställda jämte en plan för avstyckning i un- gefärlig överensstämmelse med fastighetsbildningslagen5 kap. 8 a % och jord— delningslagen 19 kap. 1 % samt 23 kap. 7 % i de sakkunnigas förslag stode till förfogande. Om förslaget åsyftade att fastslå. upprättandet av generalplan så- som en skyldighet för normalfallen, syntes det hava skjutit över målet. Be- träffande förhållandet mellan generalplan och stadsplan instämde länsstyrelsen med reservanten Lilljekvist.

Med stadsplan syntes enligt förslaget skola förenas stadsbyggnadsbestämmel- ser för hela stadsplaneområdet. Hittills hade sådana bestämmelser endast upp- rättats för de områden, för vilka särskilda stadganden ansetts erforderliga, och det hade ingalunda varit den minsta svårigheten att få dessa stadganden avväg— da på ett sätt, som svarat mot det allmännas krav och tillika inneburit skälig hänsyn till de enskildas intressen. De administrativa byggnadsbestämmelserna hade meddelats i byggnadsordningarna, vilka i fall av behov utan större om- gång kunnat ändras med länsstyrelsens medgivande. Oaktat 6 kap.'7 % i för— slaget tilldelade länsstyrelsen viss befogenhet att ändra fastställda byggnads— bestämmelser, torde det kunna befaras, att förslaget komme att verka allt för tyngande i mindre städer både för byggnadsnämnden, som i regel skulle hava att utarbeta byggnadsbestämmelserna, och för de enskilda fastighetsägarna, vilka bleve, ofta till sin stora överraskning, bundna av väsentliga inskränk— ningar i sin handlingsfrihet. Här måste också erinras om att inom vissa städers jurisdiktion inginge rena jordbruksområden, vilkas bebyggande borde lämnas utan intrång av vederbörande byggnadsnämnd (jfr 18 kap. 4 å). Särskilt torde svårigheterna att erhålla väl avvägda stadsbyggnadsbestämmelser komma att göra sig gällande under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Östersund hava i fråga om generalplan ansett det räcka med ett uttalande i lagen om lämpligheten av att varje samhälle uppgjorde en generalplan att i huvudsak lända till efterrät- telse vid stadsbyggandet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Uppdelningen av planläggningen i general— plan och stadsplan vore teoretiskt tilltalande och vore måhända lämplig för större samhällen, där starka expansionstendenser gjorde sig gällande. För i vårt land normala förhållanden skulle emellertid systemet knappast komma att i praktiken fungera tillfredsställande. Det syntes föga ändamålsenligt att åt ge- neralplanen giva sådan betydelse, som syntes vara avsedd i förslaget, och låta själva stadsplanen mera få. karaktär av detaljutformning i vissa avseenden av generalplanen. Huvudvikten syntes alltjämt böra läggas på stadsplanen. Gene— ralplanen borde kunna upprättas, där det befunnes behövligt, och även i vissa begränsade avseenden, särskilt i fråga om huvudtrafikleder, vinna fastställelse. Men i övrigt syntes fixerandet av markens användning för olika ändamål böra ske genom stadsplanen, till vilken då också borde knytas det huvudsakliga av de rättsverkningar, som enligt förslaget skulle vara förbundna med general- planen.

Stockholms byggnadsförening: Generalplanebegreppet, vilket redan 1916 års kommitterade upptagit, men som i föreliggande förslag utvecklats, kunde betraktas som ett utomordentligt gott tillskott till nu gällande stadsplanelag- stiftning, förutsatt att det genomfördes på lämpligt sätt. Den föreslagna ut- formningen av bestämmelserna för generalplan syntes dock i hög grad försvåra lösningen av de uppgifter generalplan och stadsplan fått sig tilldelade. General- planen skulle enligt förslaget icke endast utgöra en förberedande planering i stora drag av ett större bebyggelseområde utan även redovisa och fixera, med åtföljande rättsverkningar, de olika specialområdena. Att döma av den bifoga— de kartskissen avsåges även ett fastslående av bebyggelsens art i detalj. Ett om— råde redavisat i generalplanen skulle framdeles redovisas som generalplaneom- råde även efter stadsplaneläggning. Det torde vara riktigare, att i och med stadsplans upprättande generalplanen upphörde att gälla.

Generalplanens huvuduppgift torde väl vara att på ett så tidigt stadium som möjligt uppdraga de huvudsakliga riktlinjerna för samhällets utveckling under något tictal av år framåt. De svårigheter, som mötte vid försöken att överblicka en dylik tidsperiod, torde mana till att ej i generalplanen fastlåsa en mångfald av detaljer. Vad som erfordrades vore reserverande av mark för huvudtrafik- leder och ett undantagande från bebyggelse av värdefulla markreservationer av- sedda at: bevaras som naturparker eller på annat sätt disponeras för allmänna ändamål. Endast dessa delar av planen borde fastställas. Det kunde därutöver anses lämpligt att i generalplan förslagsvis uppdela marken i områden lämpliga för industriområden och'i områden avsedda för bostadsändamål av olika slag. Några övriga detaljbestämmelser för dessa områden eller ett fastställande av desamma kunde icke anses erforderligt eller ens lämpligt. Detaljbehandlingen skedde lämpligast först i samband med stadsplans upprättande, vilket man finge förutsätta skedde vid tidpunkten för respektive områdes exploaterande och i över- ensstämmelse med de uppfattningar, som då ansåges vara de bärande för stads- byggandet. Under mellantiden vore genom bestämmelser i byggnadsordningar kontroll över bebyggelsen eller över områdenas utnyttjande av respektive mark- ägare tillfyllest. Det förutsattes härvid, att en samhällsbildning inom general- planelagt område genom bestämmelser i lagen icke finge äga rum med mindre än stadsplan eller en styckningsplan av ena eller andra arten blivit upprättad och av vederbörande myndigheter fastställd. En huvudsaklig del av de uppgifter lag- förslaget tilldelade generalplanen borde alltså överföras till stadsplanen, där de rent organiskt hade sin givna plats.

Bestämmelserna angående vad stadsplan skulle innehålla kunde med hänsyn härtill icke anses vara tillfredsställande. En differentiering i områden för olika ändamål liknande den, som beträffande generalplanen föreslås, borde införas i stadsplanen.

Södra Sreriges byggnadstekniska samfund: Samfundet gåve sin anslutning åt den i generalplaneinstitutet uttryckta principen. Särskilt i de större städerna med snabb utveckling torde en på rätt sätt utformad generalplan vara till stor nytta. Med hänsyn till de mycket stora svårigheter, som vore förbundna med bedömandet av vad som i fråga om stadsbyggande vore att förvänta inom över— skådlig framtid, och i betraktande av att byggnadsökningen i det övervägande flertalet samhällen vore relativt obetydlig, kunde dock ifrågasättas, huruvida icke i första hand generalplans tillkomst regelmässigt borde föregås av särskild prövning av behovet av sådan. I vart fall vore det samfundets uppfattning, att generalplan med det i detalj gående innehåll, som sakkunniga förutsatte, icke

6—997102,

borde ifrågakomma. Såsom exempel på en i detta sammanhang för långt gående detaljering erinrades om att t. o. m. så lättrörliga och på för tillfället rådande markpriser beroende byggnadsobjekt som handels- och koloniträdgårdar enligt lagförslaget borde upptagas i generalplanen. Visserligen hade de sakkunniga i en sedermera utsänd redogörelse över lagförslagets huvudinnehåll uttryckligen framhållit, att en långt gående detaljuppdelning i detta fall icke varit avsedd, men då lagtexten hade kategorisk form, och då man med visshet kunde för— vänta, att denna text komme att verka såsom norm för generalplans utformning, borde, till undvikande av missförstånd, den skrivna lagen återgiva avsikten med densamma och ingenting annat.

Samfundet ansåge, att generalplan, där den prövades erforderlig, borde in— skränkas till att obligatoriskt omfatta endast huvudtrafikområdena samt att densamma, om särskilda skäl därtill föranledde, även finge upptaga i lagförsla- gets 2 kap. 2 % under b, d, h och m angivna områden.

I alldeles särskild grad ville samfundet framhålla, att den omfattning, som de sakkunniga förutsatte hos stadsbyggnadsbestämmelserna, innebure mycket allvarliga konsekvenser. Att utarbeta sådana bestämmelser för kvarteren inom redan bebyggd stad vore en synnerligen ömtålig uppgift, så mycket mera, som man i allmänhet och då de flesta samhällen saknade härför ägnade krafter, måste förutsätta arbetets utförande genom en för lokalförhållandena främmande person. Frånsett detta förhållande kunde ifrågasättas, huruvida man lämpligen borde fastställa i detalj gående bestämmelser av den svårföränderliga natur, som här avsåges. Inom några få år förutsatte måhända då'rådande ekonomiska och arkitektoniska förhållanden helt andra riktlinjer för byggnadsverksamheten. Skulle därtill samtliga landets städer, vilket stadgades i promulgationslagens 3 %, förses med särskilda stadsbyggnadsbestämmelser inom loppet av 5 år efter lagens ikraftträdande, torde dessa bestämmelser i största utsträckning komma att avspegla förhållandena i de större städerna och endast i obetydlig grad mot- svara ett för respektive samhällen lämpligt resultat av en sorgfällig inventering av de lokala förhållandena. _ Ehuru samfundet tillfullo insåge, att lagförslaget i denna del vore en följd av byggnadsstadgans borttagande, ville samfundet dock ifrågasätta, huruvida icke förslaget härvidlag borde givas annan och mindre vittgående formulering t. ex. genom intagande i 17 kap. av vissa norm— givande bestämmelser avsedda till ledning för efter lokala förhållanden lämpa- de byggnadsordningsföreskrifter av mindre speciell karaktär. Det vore enligt samfundets mening så mycket mindre av nöden att införa i detalj gående stads— byggnadsbestämmelser, som lagförslaget i 19 kap. 4 % stadgade obligatorisk granskning av sakkunnig person (stadsarkitekten) och dessutom förutsatte länsarkitekternas deltagande i byggnadsnämndernas arbete. Samfundet hyste den bestämda uppfattning, att en stads lämpliga bebyggande i långt högre grad vore beroende på sakkunskap hos berörda parter än av än så detaljerade lagbestämmelser.

Uttalanden till förmån för införande av generalplan (dock icke obligatorisk) hava även gjorts av: länsstyrelsen i Uppsala län; stadsfullmäktige och bygg- nadsnämnden i Enköping; länsstyrelsen i Jönköpings län; länsstyrelsen i Kris— tianstads län; byggnadsnämnden i Mölndal; stadsfullmäktige och byggnads— nämnden i Uddevalla; myndigheterna i Borås, som ansett, att bestämmelser i lagen borde införas därom, att av fastighetsägare gjord frivillig utfästelse röran- de exempelvis rätt för stad att disponera mark gällde även mot senare ägare av marken och att på något sätt registrering av sådana utfästelser borde äga rum

antingen i inteckningsprotokollet eller i fastighetsregistret; länsstyrelsen i Gäv— leborgs län, dock med reservation för förslagets bestämmelser om att general- plan skall bestå jämsides med å samma område fastställd stadsplan, i vilken del länsstyrelsen anslutit sig till vad byggnadsrådet Lilljekvist härutinnan an— fört; drätselkammaren i Gävle; samt tekniska samfundet i Göteborg.

Åtskilliga andra, ovan ej angivna myndigheter hava motsatt sig införande av begreppet generalplan. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av: myndigheter- na. i Sigtuna; kommunalfullmäktige i T icrp; länsstyrelsen i Södermanlands län (som ansett att, om överhuvud föreskrifter om generalplan skulle införas i vår lagstiftning, upprättandet av sådan plan likväl ej borde göras obligatoriskt utan beroende av vederbörande samhälles beslut därom) ; samt länsstyrelsen i Älvs- borgs län (förordar såsom institut dels stadsplan med tillhörande byggnadsbe- stämmelser och dels styckningsplan, efter behov kompletterad med särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande).

Avstyckningspl an.

Vattenfallsstyrelsen: Lagförslaget innehölle ej några direkta bestämmelser om när stadsplan för ett byggnadsområde senast skulle av stad antagas. Det funnes då ringa säkerhet för att ej en stad för en del av stadens byggnads— område antoge stadsplan och finge bestämt, att markägaren skulle avstå mark och betala exploateringskostnaderna, men läte andra byggnadsområden tillsvidare regleras av avstyckningsplaner, samt lämnade åt markägaren och den byggande att tillsvidare själva ordna med erforderliga väganläggningar och dylikt. De allmänna anordningarna inom dylika avstyckningsplaneområden bleve då nog i vanliga fall av rätt enkel beskaffenhet, markägaren — exploatören — bleve fri från åtminstone en hel del av exploateringskostnaderna jämfört med den mark- ägare, som från början fått stadsplan å sitt område. Sedan styckningsplane- samhället sedermera blivit tillräckligt stort för att kommunalt göra sin röst hörd, framkomme krav på likställighet med andra delar av staden. Staden skulle då kunna använda lagförslagets 14 kap. ?) _q, men någon som helst säker- het för att så gjordes funnes ej. Slutresultatet kunde bliv-a, att markägaren, som fått stadsplan lagd över sina. områden och detta kanske utan sin vilja, sedan finge skattevägen bidraga till det stadsmässiga ordnandet av områden, vilka långt senare än hans egna områden lagts under stadsplan. Lagen borde trygga, att likställighet i dessa avseenden vunnes. För att förebygga dessa olä- genheter kunde ifrågasättas, om icke stadsplan borde uppställas som villkor för sådan avstyckning inom stadsområde, som avsåge ett samhälleligt bebyggande. Härvid förutsattes dock, att intet stadsplaneveto funnes.

Byggnadsstyrelsen har ansett, att under förutsättning av en uppdelning av lagstiftningen å två lag-ar de i 23 kap. föreskrivna styckningsplanerna borde omnämnas i 1 kap., samt vidare anfört: Bestämmelserna om styckningsplan inne— bure endast vissa välbehövliga kompletteringar till motsvarande nu gällande bestämmelser i 5 kap. 8 a % i lagen om fastighetsbildning i stad samt i 19 kap. 1 % i lagen om delning av jord å landet. Vid en på sätt styrelsen ifrågasatt tudelning av stadsbyggnadslagen och fastighetsbildningslagen torde måhända bestämmelserna i 23 kap. böra uppdelas mellan dessa båda lagar.

Lantmäteristyrelsen: Från stadshåll hade framförts yrkande på att styck- ningsplaneinstitutet helt borde slopas för städernas och de stadsliknande sam- hällenas del och att fastställd stadsplan i stället skulle up-pställas såsom villkor

för avstyckning vid tätare bebyggande. Skälen härför torde närmast hava varit av ekonomisk natur med hänsyn till stadsplans rättsverkningar enligt förslaget. Markexploatören hade nämligen förutsatts skola utan ersättning avstå mark för gator m. m. samt bekosta dylik marks iordningställande. Då inga mot- svarande rättsverkningar förekomme vid styckningsplan, kunde givetvis de framförda synpunkterna i viss mån hava sitt berättigande. Det torde emellertid även för städer och samhällen mången gång vara av betydelse att på ett tidigt stadium på ett enkelt och snabbt sätt kunna ingripa reglerande i fastighetsbild- ningen utan den tidsutdräkt och kostnad, som upprättande och fastställande av stadsplan droge med sig. Särskilt för mindre städer och samhällen torde därför styckningsplaneinstitutet böra bibehållas. För att emellertid möjliggöra för städer och samhällen att, då behov därav uppstode, hellre gå in för stadsplan och därmed vinna de därmed förbundna rättsverkningarna, syntes böra införas en bestämmelse om att byggnadsnämnden alltid skulle höras, innan stycknings- plan fastställdes. Därigenom finge samhället säkerhet för att alltid kunna pröva frågan om behovet av stadsplan för området, innan styckningsplanen fast- ställdes, samt göra sina synpunkter gällande hos fastställelsemyndigheten. För— klarade samhället sig vara berett att låta upprätta. stadsplan, torde på grund av bestämmelsen i 23 kap. 7 % 2 mom. sista stycket fastställelsemyndigheten låta anstå med styckningsplanens fastställande. Samhället kunde även under åberopande av 10 kap. 1 % fjärde stycket i lagförslaget begära, att nybyggnads- förbud utfärdades av länsstyrelsen, varigenom på grund av bestämmelserna i 26 % av 23 kap. inträdde styckningsförbud. Vore detta fallet, finge enligt sista stycket i samma paragraf, där ej särskilda förhållanden till annat föran- ledde, styckningsplan ej för området fastställas. Därmed torde alla berättigade anspråk från kommunal synpunkt vara tillgodosedda i frågan.

Stadsförbmzdets beredning: I avbidan på den nya stadsplanelagstiftningen vidtogos år 1926 vissa lagstiftningsåtgärder, varigenom bl. a. i 5 kap. av fastighetsbild—ningslagen infördes ett stadgande, vilket såsom villkor för av- styckning med ungefär nu nämnda ändamål föreskrev, att styckningsplan för området skulle vara upprättad och av magistraten godkänd. Dessutom stadgades vissa riktlinjer för sådana planers allmänna beskaffenhet. De sakkunniga före— sloge bibehållandet av styckningsplaneinstitutet, därvid de emellertid vidtagit vissa ändringar och utvidgningar i det nuvarande stadgandet. Enligt de sakkun- nigas förslag skulle stadgandet kvarstå i lagens kapitel om avstyckning (23 kap.). Detta förefölle mindre lämpligt. Skulle stadgandet om styckningsplan bi- behållas, bordo det flyttas från den tillfälliga plats, som uppläts åt detsamma vid 1926 års provisoriska lagstiftning, och inarbetas i lagens övriga bestämmelser om planläggning. I ett för städerna betydelsefullt avseende skilde sig de sak- kunnigas förslag från det nu gällande stadgandet, nämligen därutinnan att me- dan för närvarande styckningsplan godkändes av magistraten, som givetvis in- hämtade byggnadsnämndens utlåtande, de sakkunniga föresloge, att godkän- nandet skulle meddelas av länsstyrelsen. Detta förslag syntes ganska vådligt. Genom detsamma sattes enhetligheten i och det kommunala infly- tandet på samhällets planläggningsarbete i fara. Sådant förslaget vore avfattat, skulle länsstyrelsen, efter förslag av länsarkitekten, kunna jämväl i de med magistrat försedda städerna verkställa bindande planläggning av stadens om- råden, utan att någon stadens myndighet ens behövde höras.

Om i städernas nuvarande s. k. stadsplaneveto eller stadsplanemonopol kunde finnas ett motiv för styckningsplaneinstitutet, vilket för sin tillämpning icke krävde stadsfullmäktiges medverkan, syntes det, därest, på sätt beredningen

komme att förorda, skälig jämkning gjordes på nämnda monopol, som om ut— rymme icke borde finnas för annan plan inom städerna och de stadsliknande samhällena än stadsplan med dess rättsliga konsekvenser. styckningsplanen el— ler däremot svarande institut borde förbehållas åt sådana områden på landsbyg— den, varest stadsliknande bebyggelse förekomme oaktat saknaden av behörig samhällelig organisation. Inom stadssamhällena återigen funnes icke någon an- ledning att avstå från den enhetlighet och planmässighet i bebyggandet samt den ordning och reda i rättsförhållandena, som väl stadsplaneinstitutet men icke styckningsplanen skänkt. I de fall. som i lagen angåves såsom förutsätt— ning för fastställande av styckningsplan inom städerna och de stadsliknande samhällena, borde alltså enligt beredningens mening stadsplan upprättas. Att de av en stadsplanefrågas väckande föranledda stycknings- och nybyggnadsför- buden inom vederbörande område skulle på ett oskäligt sätt förorsaka olägen- heter, syntes icke behöva befaras, eftersom möjlighet borde finnas att efter byggnadsnämndens yttrande medgiva undantag från förbuden, i den mån detta kunde ske utan att därigenom ändamålsenlig stadsplan förhindrades eller dess ekonomiska genomförande försvårades.

Skillnaden i tid och arbete mellan styckningsplans och stadsplans uppgörande behövde icke vara mycket avsevärd; det viktigaste torde vara, att granskningen hos de prövande myndigheterna kunde förväntas ske med någorlunda snabbhet. Vid utarbetandet av en styckningsplan måste ju antingen förfaras så, att pla— nen kunde väntas instämma med en blivande stadsplan, i vilket fall det omedelba- ra uppgörandet av den senare icke torde kräva nämnvärt större möda, eller ock styckningsplanen upprättas utan dylik hänsyn till den framtida stadsplanen, i vilket sistnämnda fall styckningsplanen kunde bliva för samhället till stor olä- genhet. Det borde bemärkas, att styckningsplanen, på vars tillkomst staden ej skulle hava något inflytande, icke för staden medförde någon av de fördelar, som stadsplanen och särskilt sådan, som fastställdes å ett område i en ägares hand, avsåge att bereda. Vid dylika vid sidan av stadsplan verkställda exploateringar vore möjligheterna större för markägaren att efter att hava föryttrat ett antal tomter övergiva företaget utan att hava fullgjort de åligganden i fråga om gatornas iordningställande, som skäligen borde på honom ankomma.

Å andra sidan medförde en bebyggelse i. dessa former i längden de facto nära nog samma förpliktelser för staden som stadsplan. Sedan väl marken styckets och bebyggts, kunde staden slutligen icke underlåta att träda emellan för till- godoseende av hygienens och den allmänna ordningens krav.

Magistraten i Norrköping har anslutit sig till stadsförbundets berednings ut- talande om avstyckningsplan.

Kommunaltekniska föreningen: Oaktat de sakkunniga föreslogo stadsplane- vetots hävande, bibehölle de styckningsplune-institutet i sådan form, att detta i och för sig komme att bliva det mest effektiva medel för att omintetgöra sta— dens inflytande på stadsplaneringen.

Föreningen hade icke kunnat finna, att den motivering, som sakkunniga givit för styckningsplaneinstitutets bibehållande såsom planform för tätare bebyg- gande inom stads område, vore övertygande. Det anfördes sålunda i motiverin- gen, att stadsplanens företräden framstode klart på det tekniska området. så snart fråga bleve om ett mera sammanträngt och högre byggnadssätt än det för ytterområdena karakteristiska, framkallande krav på ett vida mera ingående och konstnärligt beton-at studium av fastighetsbildning och bebyggelse, än som å styckningsplanens stadium kunde förutsättas. I motsats härtill vore före- ningen av den uppfattningen, att det för städernas ytterområden i allmänhet

brukliga, glesare och lägre byggnadssättet enligt nutida uppfattning vore i lika hög grad i behov av ett från början tekniskt fullgott utförande. Det vore därvid ej tillräckligt, att i lagförslaget åt Kungl. Maj: t och länsstyrelsen givits befogenhet att, först då bristen på stadsplan kunde befaras, medföra allvar— ligare olägenheter, ingripa för att framtvinga sådan plan.

Föreningen hade därför funnit skäl tala för ett biträdande av den av fastig- hetsdirektören Hasselquist i särskilt yttrande anförda reservationen emot lagför— slaget i denna punkt men å andra sidan ansett ett fullständigt avskaffande av styckningsplanen möjligen kunna vara väl rigoröst. Med hänsyn härtill föreslogs, att styckningsplan endast efter hörande av samhälles vederbörande, ekonomiska myndighet måtte kurrna fastställas för område, för vilket generalplan och stads— byggnadsbestämmelser funnes fastställda. Härigenom torde samhälles vederbö- rande myndighet beredas tillfälle vidtaga de åtgärder. som för bevakande av samhällets intressen kunde visa sig erforderliga.

Svenska teknologföreningen: Då lagförslaget förutsatte bibehållandet av stycklningsplaneinstitutet inom stads område, vore det berättigat, att i'ven detta institut omnämndes i 1 kap. och icke allenast behandlades i sammanhang med 23 kap. Enligt de sakkunnigas förslag finge från fastighet i den ordning och under de villkor i 23 kap. av förslaget omförmäldes visst till gränserna bestämt område, som icke inginge i tomtindelning, vare sig för området i fråga funnes fastställd stadsplan eller ej, avskiljas genom avstyckning för att utgöra en fas— tighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet. Enligt för-slagets G % finge i allmänhet avstyckning inom område, för vilket funnes fastställd stads- plan, endast avse genomförandet av sådan plan. Emellertid kunde föreningen icke tillstyrka bibehållandet av avstyckningsinstitutet beträffande inom bygg— nadskvarter beläget område; fastigheterna inom sådant kvarter borde erhålla sin slutliga bestämning genom stadsplanen och tomtindelningen.

Det syntes föreningen kunna ifrågasättas, huruvida icke styckningsplane- institutet å område, beläget utom stadsplanen, borde begränsas till andra fall, än där styckvningen avsåge områden för tätare bebyggande; dock att, där stad så medgåve, styckningsplaneinstitutet finge tillämpas även å sådant område. Skulle vad kommittén föreslagit vinna beaktande, syntes i lagstiftningen när- mare böra angivas innebörden av begreppet »tätare bebyggande». Tillika borde meddelas bestämmelse därom, att styckningsplanen skulle upprättas av person med samma kompetens, som föreslagits i fråga om kompetens för upprättande av stadsplan. Emellertid ansåge sig kommittén böra framhålla, att, därest upprättandet och fastställandet av stadsplan gjordes till villkor för tä— tare bebyggande inom stads område, det skulle kunna inträffa, att bygg- nadsverksamheten droge sig till områden omedelbart utanför stadsgrän— sen. På grund härav torde en viss försiktighet böra av lagstiftaren iakttagas vid utarbetande av bestämmelser rörande styckningsplaner. Det nu sagda gällde endast, där styckningen avsåge inom stad eller stadsliknande samhälle beläget område. Vore området beläget på landet och ägde ej förslaget tillämplighet å sagda område, måste bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen träda i tillämp- ning. Emellertid kunde ifrågasättas, huruvida icke nämnda bestämmelser i jord— delningslagen borde för det fall, att området i fråga, som utgjorde föremål för styckningsåtgärd, vore beläget invid stad eller stadsliknande samhälle, kom- pletteras med vissa byggnadsbestämmelser, som skulle komma till tillämpning å ifrågavarande område.

I fråga om granskning och fastställelse av styckningsplaner hade de sakkun- niga föreslagit, att denna skulle verkställas av länsstyrelserna, som de sakkun-

niga förutsatte skulle i alla länen såsom biträden i stadsbyggnadsärenden hava länsarkitekter. Härigenom komme den reala kontrollen över styckningsplanerna att så gott som uteslutande läggas i länsarkitekternas händer. Emellertid ansåge föreningen, att städernas magistrater fortfarande liksom hittills borde bibehållas vid sin befogenhet att fastställa styckningsplaner, när de undantagsvis före— komme; dock borde magistraterna förut i dylika ärenden hava inhämtat bygg— nadsnämndernas yttranden. Den sålunda av föreningen föreslagna, anordningen syntes så mycket mer naturlig, som magistraterna kunde påräkna sakkunnigt råd av länsarkitekterna, som jämlikt för dem gällande instruktion skulle till- handagå kommunala myndigheter med råd och upplysningar i byggnadsfrågor.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund: Om planläggning av om- råden på landet ordnades på sätt, som av styrelsen skisserats,1 förelåge icke behov av att vid sidan av (den förenklade) stadsplanen hava ännu ett institut, styckningsplan, såsom de sakkunniga. föreslagit. Förekomsten av två olika slag av institut med skilda rättsverkningar och sorterande under olika myndigheter skulle endast tjäna till förvirring och oreda, och kunde därför icke av styrelsen tillstyrkas.

F astighetS- och stadsplanenämarterna i Stockholm., med vilka stadskollegiet och stadsfullmäktige instämt, yttra: I motsats till 1916 års stadsplanekommitté hade de sakkunniga ansett sig icke ens i fråga om städernas områden böra kräva stadsplan såsom villkor för sådan avstyckning, som avsåge jorddelning för tätare bebyggande, utan åtnöjde sig med att. i huvudsaklig anslutning till år 1926 i fastighetsbildningslagen därom införda bestämmelser, för sådan avstyckning endast kräva av vederbörande länsstyrelse godkänd s. k. styckningsplan. Denna de sakkunnigas ståndpunkt kunde nämnderna icke biträda. Såsom huvudskäl härför anfördes, att då styckningsplanen icke medförde stadsplanens rättsverk— ningar, densamma i'nnebure ett medel för markägare. som önskade exploatera ett sitt område, att undandraga sig de skyldigheter i fråga om områdets för- seende med nödiga gator, ledningar och dylikt, som, i händelse området stads- planelades, skullle påvila honom. I stället för att vilket man borde kunna för- vänta av en ny stadsplanelagstiftning — försvåra torde de sakkunnigas förslag i förevarande avseende sålunda snarare komma att underlätta tillkomsten av kåkstadssamhällen. vilkas uppordnande för dryga kostnader vederbörande sam- hälle av hänsyn till hygienens och den allmänna ordningens krav i längden icke torde kunna un-dandraga sig?

1 Se sid. 175. ' Mot det av nämnderna framställda yrkandet, att stadsplan skulle utgöra villkor för avstyck- ning i vissa fall, hade reservation anmälts av herr Hernlu'nd, som avgivit yttrande till förmån för bibehållande av avstyckningsplan såsom institut. Vissa ledamöteri stadskollegiet hava anslu- tit sig till reservationen. Herr Hernlund yttrade följande: »Styckningsplan låsom förutsättning för avstyckning utom stadsplanelagt område vid bildandet av fastigheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller dylikt infördes i lagstiftningen så sent som år 1926. Av stadskollegiets utlåtande nr 391 år 1925, sid. 2029, framgår, att det då föreliggande förslaget till nämnda lagstiftning ansetts även för Stockholms del skola bliva. till fördel. Så vitt jag har mig bekant, har denna planform, som i Stockholm hittills icke kommit till tillämpning mer än i ett fall, eljest visat sig väl motsvara förväntningarna och möjliggjort att på ett snabbt sätt och på ett tidigt stadium kunna ingripa reglerande å bebyggelsen. Ifråga- varande planform lär under alla förhållanden vara erforderlig för reglerande av fastighetsbild- ningen inom mindre samhällen och vid enskild exploatering för bostadsändamål av områdena är landet, och kan även för städerna i vissa fall denna planform vara till fördel att använda för att icke byggnadsverksamheten oskäligt skall uppehållas under den tid, som erfordras för gene- ralplans och stadsplans upprättande. Jag anser därför olämpligt att såsom villkor för 'avstyck— ning, som avser jorddelning för tätare bebyggande" —— ett i och för sig svävande begrepp, som ej hittills använts i lagstiftningen — uppställa, att fastställd stadsplan skall föreligga. Det

Stockholms fastighetskmtors gaturegleringsavdelning: I detta sammanhang ville avdelningen beröra den av en av reservanterna bland de sakkunniga, fas- tighetsdirektören Hasselquist, särskilt behandlade frågan: »På vilket stadium av bebyggelsen bör stadsplan tillkomma?» Avdelningen anslöte sig principiellt obe- tingat till reservantens uppfattning på de av honom utvecklade skälen. Detta stode också. i god samklang med den mening, 1916 års stadsplanelagskommitté uttalade. Emellertid torde kravet på, stadsplan i förevarande avseende böra in- skränkas till städerna; sålunda borde köpingar, municipaliteter och andra sam- hällen på landet, där otvivelaktigt sagda krav ej borde ställas för att icke för- svåra eller rent av undertrycka byggnadsverksamheten i dylika samhällen, ej falla under sådant eventuellt stadgande. Likaså borde stad, därest den själv så önskade, kunna medgiva bebyggande utan stadsplan.

Avdelningens tveksamhet gent emot styckningsplaneinstitutet hade —— även om missbruk av detsamma genom de sakkunnigas i flera avseenden lämpligare ändringar och tillägg blivit betydligt försvårat, emedan säväl byggnadsnämnd och mätningsman som länsstyrelse givits ökad befogenhet att övervaka planens genomförande och inskrida mot dess oriktiga. användning och till— lämpning — ej blivit hävd. Hur än reglerna för styckningsförfarande, som avsåge bildande av ett flertal smärre lägenheter för bostads- eller industriända- mål 0. d., komme att uppställas, torde det ej kunna undvikas, att mindre nogräk— nade exploatörer sökte att kringgå desamma för att gagna sitt syfte: att på. enk- last möjliga sätt för nämnt ändamål stycka upp ett område för att skyndsamt försäljas, utan att några kostnader för vägar och avlopp pålades exploatören.

Lyckades ett sådant tilltag, komme olägenheterna därav och kostnaderna för områdets ordnande att i första hand drabba markköparna och i andra hand staden. Så länge det funnes människor, som beträffande val av boplats glömde att bevaka sina mest elementära intressen, d. v. s. glömde att försäkra sig om utfartsväg, "avlopp. vatten 0. d. från och till sin fastighet och därtill som regel betalade överpris för marken, lika länge kom-me dylika tilltag att lyckas. Sedan markområdet blivit i huvudsak slutexploaterat, utan att några väsentliga åtgär- der vidtagits till markköparnas fromma, komme dessa senare. vilka då. först fått känna av olägenheterna beträffande valet av boplats, med sina klagomål och krav till staden, som förr eller senare måste träda in för att genom stadsplane—

torde i detta sammanhang böra framhållas, att enligt förslaget till stadsbyggnadslag (23 kap, 6 5) avstyckning inom stadsplanelagt område endast må. avse genomförande av stadsplanen, d. v. s. endast avstyckning av gatumark och dylikt men ej avstyckning för fastighetsbildning inom kvarter. Nämndernas ståndpunkt i nu föreliggande fråga innebär alltså i realiteten. att överhuvudtaget avstyckningsinstitutet inom städerna icke skulle få användas för fastighetsbild- ning annat än för jordbruksändamål.

Beträffande behovet av och fördelen med den planform, som här är i fråga. tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till vad de sakkunniga anfört i sitt betänkande sid. 138—139 och sid. 342—344.

De skäl, som nämnderna anfört för sin ståndpunkt, äro av ekonomisk natur, men synes en lösning av frågan härutinnan kunna ske genom att i lagen införes bestämmelse om byggnads- nämnds hörande, innan styckningsplan må fastställas. Anser byggnadsnämnd, att stadsplan bör upprättas, och sålunda avstyrker avstyckningsplanens fastställande, lärer på grund av stadgan- det i 23 kap. 7 & 2 mom. sista stycket av lagförslaget styckningsplan ej heller komma att fast- ställas. Stadcn skulle på detta. sätt kunna, där ej tillfredsställande ekonomisk uppgörelse under hand kan träffas med markexploatören, framtvinga stadsplanen med dess rättsverkningar, innan exploateringen kan påbörjas. Nämndernas erinringar mot styckningsplaneinstitntet synes därmed kunna hava förfallit.»

Herr Lindhagen har i egenskap av en av nämndernas delegerade anfört: Sakkunnigemajori- tetens förslag, att stadsplan ej borde krävas såsom villkor för en avstyckning, som avsåge jord— delning för tätare bebyggande, synes mycket farligt. Utöver nämndernas skäl däremot kunde åberopas även fastighetsdirektörens reservation till sakkunnigas betänkande i denna punkt (se betänkandet sid. 456—464).

läggning och gators ordnande klara upp svårigheterna. Därmed hade exploatö- ren undandragit sig de kostnader, som lagen avsett att pålägga honom; minst hälften av dessa kostnader komme enligt de sakkunnigas förslag att drabba. sta- den, resten markköparen, om Kungl. Maj: t sä prövade skäligt och rättvist. Av— styckning för tätare bebyggande borde sålunda ej få förekomma, med mindre staden därtill lämnat sitt medgivande.

Chefen för Stockholms fastighetskontors lantegmdomsavdelning har uttalat sin anslutning till Hasselquists reservation i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen ville till bemötande upptaga det på sina håll gjorda påståendet, att för vissa områden på landet stadsplan skulle kunna ersättas av sådan plan, som omförmäles i 5 kap. 8 a % fastighets- bildningslagen, (styckningsplan) eventuellt tillsammans med fastställande av särskilda föreskrifter enligt 1 kap. 42 % 4 st. samma lag. Länsstyrelsen ville bestämt hävda, att en sådan åsikt vore oriktig. Styckningsplanen kunde endast tjäna till ledning för jorddelningen och vore ett utmärkt hjälpmedel vid mass- avsöndringar, men kunde icke reglera bebyggandet, vilket stadsplanen gjorde. Styckningsplanen vore avsedd endast som ett provisorium, och bestämmelserna om styckningsplan hade till stor del tillkommit för att bereda fastighetsägaren en lättnad vid ordnandet av fastigheten för bebyggande, i avvaktan på att stadsplan komme till stånd. Just därför att styckningsplanen vore ett provi- sorium, kunde ej heller ekonomiska rättsverkningar knytas till densamma, vil- ket annars skulle vara nödvändigt för att på ett rätt sätt reglera bebyggandet. Styckningsplanen kunde sålunda icke ersätta stadsplanen.

Byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stadsingenjören F. Eggert): Det syntes hava varit mera tillfredsställande, om styckningsplanen, vilken i allt för många fall blivit allenast ett underhaltigt surrogat för stadsplan, avförts ur byggnadslagstiftningen. I stället kunde man tänka sig en bestäm- melse av innebörd, att en stadsplan, som antagits av vederbörande lokala myn- dighet, i avvaktan pä dess fastställelse finge interimistiskt tjäna som reglerings- plan för avstyckningar inom dithörande område.

Stadsfullmäktige i Lidingön hava framhållit, att stora svårigheter så väl i fråga om rätt till vägar m. rn. och om bidrag till gatukostnad som i andra hän— seenden mötte, då det gällde att tillgodose samhällets intressen vid en stads- planering av redan exploaterade och sönderstyckade områden. Enda utväg ur svårigheterna vore, att stadsplans antagande för'cginge ett områdes exploatering.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit, att under den jämförelsevis korta tid styckuingsplaneinstitutet varit i tillämpning, det visat sig i stort sett fylla sitt ändamål.

Drätselkammarens i Malmö tredje avdelning: En av de sakkunniga, fastig- hetsdirektören Hasselquist, hade i ett till förslaget fog-at särskilt yttrande ansett, att förslaget bort innefatta föreskrift om stadsplan såsom villkor för sådan jorddelning, som avsåge tätare bebyggande, i vilket begrepp reservanten även in— neslöte trädgårdsstäder och villastäder. Ehuruväl lämpligheten av en dylik be- stämmelse i vissa fall vore obestridlig, torde dock med hänsyn till de allt för stora ekonomiska svårigheter för städerna att utsträcka och genomföra stads— planeläggningen över vidsträckta områden ävensom den avsevärda tidsutdräkt, som uppgörande och antagande av en stadsplan medförde, bärande invändningar mot densamma kunna anföras. Att >>utomplanspr0blemet» enligt föreliggande förslag till stadsbyggnadslag icke kunde anses vara för kommunernas del på. ett tillfredsställande sätt reglerat torde emellertid böra framhållas. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona hava i fråga om den

markägaren medgivna rätten att hos länsstyrelsen påkalla styckningsplans upp- rättande ansett orimligt, att staden och dess byggnadsnämnd berövades möjlig- het att inverka på fastighetsbildningen inom samhället, samt hemställt, att spörsmålet, huruvida styckningsplaneinstitutet borde bibehållas, måtte göras till föremål för förnyad prövning.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Under förutsättning att icke en enklare form för stadsplan än den lagförslaget avsåge komme till stånd, torde »styckningsplanen» vara nödvändig. Mot stycknitngsplaneinstitutet hade från kommunalt håll rests motstånd. M-an ansåge, att styckningsplanerna skulle komma att bliva mindervärdiga och försvåra genomförandet av lämpliga stadsplaner bl. a. därför, att då styckningsplanen skulle komma att fastställas av länsstyrelsen, »stadens inflytande på styckningsplanens tillkomst skulle bliva ytterst ringa». Gent emot detta syntes böra anföras, dels att nödig säkerhet för att icke i och för sig mindervärdiga styckningsplaner komme att fastställas av länsstyrelsen torde förefinnas (den sakkunskap, som kunde finnas hos sam- hällets byggnadsnämnd, torde också komma att bliva hörd), och dels att en lämplig stadsplaneläggning av ett område mycket lättare syntes kunna göras, om den markdelning och bebyggelse, som redan skett, tillkommit i enlighet med genomtänkt styckningsplan än om, som åtminstone hittills i stor utsträck- ning skett, denna jorddelning och bebyggelse helt planlöst tillkommit. _— An- nat inflytande, än det som den tekniska och ekonomiska sakkunskapen i samhäl- lets tjänst finge på styckningsplanen därigenom, att denna sakkunskap torde komma att bliva hörd, innan länsstyrelse fastställde »styckningsplan», syntes icke lämpligen böra givas samhället såsom varande en av parterna i målet.

Drätselkammaren i Örebro har, ehuru med någon tvekan, anslutit sig till för- slaget rörande bibehållande av avstyckningsplan.

Länsstyrelsen i Värmlands län har tillstyrkt förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen ville uttala sig mot den upp- fattning, som hävdats av en reservant bland de sakkunniga, fastighetsdirektö- ren Hasselquist, då denne uttalade sig emot andra former för byggnadsverksam— hetens reglering än stadsplan. Denne syntes härvid icke hava tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena i smärre städer. Där kunde det vara så, att en utom- plansbebyggelse framkallades av brist på bostäder eller relativt höga hyror i staden och att stadens ekonomi gjorde det svårt att utsträcka stadsplanen till ett område, där bebyggelse börjat eller kunde väntas. En begäran om stadsplan med åtföljande byggnadsförbud kunde där vålla allt för stora olägenheter. Ehuru det vore önskvärt, att stadsplan upprättades, borde man likväl icke avhända sig medel att på ett nödtorftigt sätt under anspråkslösa förhållanden fylla de första fordringarna på brandskydd och hygien genom sådana åtgärder, som avsåges i fastighetsbildningslagen 5 kap. 8 a % och jorddelningslagen 19 kap. 1 %. Eljest vore det antagligt, att staden i dylika fall lämnade bebyggelsen helt utan ingri- pande för att undgå olägenheterna av stadsplaneförfarandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det vore otvivelaktigt riktigt, att inom samhällen, där det funnes municipala organ med befogenheter och förpliktelser för ändamålet, planläggningen borde äga rum genom upprättande och faststäl— lande av fullständig stadsplan. För områden på landet, varest större byggnads- verksamhet försigginge utan särskild samhällsbildning och där således saknades någon för ändamålet kompetent samhällelig myndighet, syntes det icke vara nödvändigt fordra upprättande av verklig stadsplan. Här torde det icke minst ur ekonomisk synpunkt böra vara tillräckligt, att styckningsplan upprättades och byggnadsbestämmelser fastställdes. Skulle det visa sig, att förhållandena inom

dylikt område utvecklade sig därhän, att byggnadsverksamhetens ordnande kräv- de åstadkommande av verklig stadsplan, då torde också förutsättningar före- ligga för bildande av ett rättsligt samhälle. Erfarenheterna från Västerbottens län visade, att frågan om byggnadsverksamhetens ordnande inom nu ifråga— varande områden kunnat genomföras vida lättare på nu ifrågasatt sätt än ge— nom utfärdande av förordnande om upprättande av stadsplan. I detta sistnämnda hänseende hade det visat sig förenat med de största svårigheter att få till stånd stadsplan, då något egentligt maktmedel härför saknades. Av denna anledning vill-e länsstyrelsen uttala sin tillfredsställelse med stadgandet i 21 kap. 2 %. genom vilket åt länsstyrelsen gåves rätt att. därest stadsplan ej inom två år efter förordnandets meddelande ingivits för fastställelse. ombesörja upprättande av förslag till stadsplan med därtill hörande byggnadsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Frågan om det berättigade i att för städer- na bibehålla styckningsplaneinstitutet hade varit föremål för olika meningar, och givet vore, att betänkligheterna måste växa, då det nu föresloges, att pröv- ningen och fastställelsen av styckningsplan skulle överflyttas från magistraten till länsstyrelsen. Man befarade, måhända icke utan skäl, att enhetligheten i samhällets planläggningsarbete härigenom komme att sättas i fara. Om möjlig— het bereddes att i skälig utsträckning även mot vederbörande samhälles bestri— dande framtvinga stadsplan, torde styckningsplaneinstitutet också för städernas vidkommande kunna undvaras och krav uppställas på stadsplan som allmänt villkor för tätare bebyggelse inom stads område.

Vad anginge förhållandena å rena landsbygden skulle enligt förslaget i lik— het med gällande lag Konungen" även äga att utan samband med stadsplan för— ordna om tillämpning av allmänna stadsbyggnadsbestämmelser. Dylika be— stämmelser krävde emellertid med nödvändighet som komplement en stycknings- plan. Då ett flertal markägare funnes, kunde det befaras, att ingen ville ställa sig såsom sökande och förskjuta kostnaderna. För att i sådana fall utan skad— lig tidsutdräkt få fram en styckningsplan, syntes det vara av vikt, att läns- styrelsen med avseende å förslag till sådan plan tillerkändes enahanda befogen- het, som jämlikt 21 kap. 2 % skulle gälla i fråga om generalplan och stadsplan.

Stockholms byggnadsförening: De sakkunniga framhölls som ett önskemål, att vid nybildning av samhällen stadsplan borde upprättas, men hade icke ansett sig böra frångå det nu tillämpade styckningsinstitutet, även om fordringarna å detsamma höjts. Fastighetsdirektören Hasselquist påyrkade däremot i särskilt yttrande, att all nybebyggelse i samhällsform skall grundas på fastställd stads- plan. Hithörande område kunde dock i sina principiella detaljer icke anses så klarlagt, att ett slutgiltigt ståndpunktstagande vore möjligt. Erfarenheten ut- visade tydligt, att samhället icke med nuvarande bestämmelser ägde i sin makt att med verklig framgång förhindra uppkomsten av mindervärdiga kåkstäder, men man kunde samtidigt icke förneka, att en stigande upplysning och en eko- nomisk konkurrens mellan exploatörerna medfört avsevärda förbättringar. Sam- tidigt hade icke utan fog påvisats, att i de fall, där kommunen icke självmant påtoge sig kostnaderna, möjligheten för mindre bemedlade folklager att skaffa sig ett eget hem i hög grad försvårades, om stadsplan med därav följande högre markvärden måste utläggas.

Förhållandena vore även i viss mån artskilda i vad det gällde ett. nyuppstående samhälle ute på landsbygden utan anslutning till tidigare samhällsbildningar, t. ex. i samband med en industrianläggning eller liknande, eller om det avsåge en samhällsbildning i nära anslutning till en stad. där det nya. samhället förr eller senare måste inarbetas i bestående eller utvidgad stadsplan. 1 det senare

fallet måste givetvis fordringarna ställas betydligt högre. Det torde dock med hänsyn till önskvärdheten att i största möjliga utsträckning underlätta egna- hemsbildningar vara av icke ringa betydelse att söka åstadkomma ett exploa- teringsinstitut, som i sig innefattade stadsplanens ur bebyggelsesynpunkt obe- stridliga fördelar utan att belastas med deSS ekonomiska konsekvenser. En sådan möjlighet syntes, med bibehållande av den av de sakkunnigas majoritet före- slagna styckningsplanen, förefinnas i en bestämmelse, att styckningsplan skulle utarbetas av fullt kompetent person och alltid åtföljas av byggnadsbestämmelser jämte föreskrifter om erforderlig byggnadskontroll. De kommunala eller stat- liga. myndigheter, hos vilka fastställandet av styckningsplanen läge, hade ju i sista hand alltid möjlighet tillse, att i vad det berörde nybildningar i anslutning till bestående samhällen, styckningsplanen ginge att ansluta till en kommande stadsplaneläggning. En sådan granskning torde därjämte komma att under- lättas i de fall, där generalplan eller regionplan funnes utarbetad.

Förslaget om bibehållande av styckningsplan vid jorddelning för tätare bebyg- gelse har vidare avstyrkts av: länsstyrelsen i Uppsala län; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Nässjö; magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; byg - nadsnämnden i Malmö; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund; förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg; myndigheterna i Troll— hättan, som ansett styckningsplan böra bibehållas endast såsom en övergångs- form, intill dess en effektiv stadsplanelagstiftning blivit genomförd; myndig- heterna i Borås; samt tekniska samfundet i Göteborg.

Kommunalförbund och regionplan.

Stadsförbwndets beredning: I stadsplanelags-kommitténs förslag till byggnads- stadga funnes i 9 % stadgat, att vid stadsplans uppgörande borde tillses bl. a., »att bekväma trafikleder förbinda såväl olika delar av samhället som även detta med angränsande samhällen och att i övrigt god anslutning ernås metlan det för planläggning avsedda området och annat redan planlagt område i grann- skapet». I samma förslags 15 % föreskreves angående anmaning till intressenter att yttra sig över uppgjort stadsplaneförslag, att därest det till planläggning ifrågasatta området gränsade till annan stad cider till stadsplanesamhälle på lan- det, kallelse skulle tillställas jämväl sådant samhälle.

För visso vore det av synnerlig vikt, att vid sådan planläggning, som kunde väntas sträcka sina verkningar utöver den egna kommunens gränser, behovet av sammanhang och enhetlighet bleve beaktat, särskilt såvitt angmge genomgående trafikleder. De sakkunniga hade för tillgodoseendet av detta intresse framlagt vissa förslag rörande dels kommunalförbund för antagande och genomförande av olika slags planer och dels en särskild typ av plan, benämnd regionplan.

Vad kommunalförbund anginge bemärktes, att de sakkunniga icke ifrågasatte ändring i den grund för gällande lagstiftning om kommunalförbund, enligt vilken dylikt förbund finge bildas endast frivilligt genom samstämmiga beslut av de intresserade samhällena. Vidare borde erinras om att enligt gällande lag hinder icke mött för samhällen att sammansluta sig i förbund för gemensamt ordnande av sådana här ifrågavarande angelägenheter som exempelvis hållan- det av ett organ för utarbetande av förslag till planläggning i ett sammanhang av förbundsmedlemmarnas områden eller tillhandahållande av teknisk hjälp åt medlemmarna vid handläggning av hithörande frågor. Det nya i de sakkun- nigas förslag vore, att till kommunalförbunds uppgifter skulle hänföras jämväl

dels antagande av planer, dels även planers genomförande. Beredningen hade svårt att tänka sig, att kommunalförbund på frivillighetens väg skulle kunna åstadkommas för lösande av sistnämnda slags uppgifter. De kommuner, som skulle ifrågakomma för dylikt förbund, skulle väl vara en storstad och de om- kring densamma uppväxta förortsamhällena. Redan den olika storleksgraden av dessa parter torde göra förbundsbildning osannolik. Vidare och framför allt borde beaktas den för frivillig förbundsbildning olämpliga beskaffenheten av de uppgifter, som finge anses innefattas i »genomförandet» av en stadsplan. Hit hörde expropriationer och andra markförvärv, förvaltning och utnyttjande av markområden, gatuanläggning m. m. Säkerligen skulle kommunerna icke våga att överlåta avgörandet av hithörande för en kommuns liv och framtid grundväsentliga angelägenheter till en så obeständig organisation som ett kom- munalförbund, sådant detsamma enligt vår lag skulle vara beskaffat. Dess- likes borde ihågkommas, att av det frivilliga kommunalförbundets natur följde, att dess utdebiteringsrätt vore begränsad; begränsningen skulde vara. i förbunds- ordningen angiven. Men de utgifter, varom här vore fråga, vore i eminent grad sådana, att de icke kunde i förväg beräknas; de berodde av stadsplanens beskaf- fenhet och ändringar, av riktningen av samhällenas utveckling, av expropria- tionsresultat och mycket annat. Grunden för kommunalförbundets varaktighet skulle således redan från början vara obefintlig.

Helt andra vore förhållandena i Preussen. Där kunde under vissa förhållan- den kommunalförbund bildas och sammanhällas genom offentlig myndighets beslut. även om enighet mellan kommunerna icke vore för handen. Och i fråga om de gemensamma beslut av kommuner angående interkommunala stadsplaf ner, som i det preussiska förslaget till stadsbyggnadslag förutsattes, vore den anvisade lösningen särdeles enkel; i den mån enighet icke uppnåddes, fattades de erforderliga besluten av överordnad myndighet.

Vidkommande härefter den av de sakkunniga föreslagna regionplanen hänvi- sades till vad yttrats om önskeplaner och fastställda planer1 samt om vikten av interkommunalt sam-arbete. Beredningen trodde icke, att införandet av en sär- skild regionplan i lagstiftningen skulle vara till någon praktisk nytta. Däremot vore det olämpligt att i lagen skapa ett begrepp, vars innebörd vore outredd; regionplanens rättsliga konsekvenser vore icke angivna. Även för det interkom— munala samarbetet syntes de former för planläggning och dess förberedande, som lagen i övrigt erbjöde, vara passande. Det viktiga vore samarbetet. Komme allenast (lotta till stånd, vore de vanliga rättsreglerna om planläggning fullt tillräckliga.

Enligt beredningens mening borde de av stadsplanelagskommittén föreslagna bestämmelserna vara i förevarande hänseende tiLlfyllest. Dock kunde det må- hända anses lämpligt att ytterligare understryka behovet av samverkan kommu- nerna emellan genom infogandet av en anvisning till de offentliga och kommu- nala myndigheterna att verka för åstadkommande och vidmakthåll-ande av dy- lik samverkan. Den av beredningen nedan2 föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att i vissa fall fastställa stadsplan även utan vederbörande kommuns godkännande borde vara ägnad att i särskilt svårlösta fall befordra den erfor- derliga enhetligheten i interkommunal planläggning.

Fastz'ghetsregisterkmnmissionen har ansett. att bestämmelser om regionplan icke borde upptagas i ett blivande förslag (jfr ovan sid. 44—45).

Kammarkollegium har i denna del anslutit sig till fastighetsregisterkommis-

' Se ovan sid. 53—55. ' So sid. 97—99.

sionen. Rörande frågan om kommunalförbund för nu ifrågasatta ändamål har kollegium funnit sig kunna instämma i vad stadsförbundets beredning härom anfört.

Ext-ra kammarrådet Schalling: Beträffande regionplaneinstitutet såsom så— dant hade Sch-alling ingen anledning till erinran. I likhet med Svenska stadsförbundets beredning föreställde Schalling sig, 'att kommunalförbund svår- ligen på frivillighetens väg skulle kunna åstadkommas för lösande av här av— sedda uppgift (regionplanering). Å andra sidan vore uppgiften i fråga knap- past tillräckligt stor för att bildande av specialkommuner för ändamålet skulle kunna tänkas. Då emellertid en reglering i lag av härmed sammanhängande frågor torde få anses önskvärd, syntes det, som om möjlighet härtill bäst skulle beredas genom att. med avvikelse från reglerna i lagen om kommunal— förbund, tvångsrätt i avseende å bildande av förbund tillerkändes länsstyrelsen. såvida ej med hänsyn till vikten av den tekniska utformningen beslutanderätten borde tillkomma Kungl. Maj:t. Dylik tvångsrätt hade genom 16 % i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket beretts länsstyrelse. Den s. k. kommunala nybildningskomniittén stod vid utformande av sitt förslag till lag om kom- munalförbund icke främmande för tanken på införande av en dylik tvångsrätt, ehuru densamma av flera skäl uppgavs. Detta framginge av dess betänkande (sid. 346 ff.).

Det hade beträffande det föreslagna regionplaneinstitutet anmärkts, att en ytterligare utbyggnad, som fixerade de rättsliga konsekvenserna av detsamma, erfordrades. De sakkunniga hade emellertid enlig" motiven (sid. 216) avsett, att genomförandet skulle ske separat för varje komnr'tin genom general— eller stads- planer (jfr ? kap. 4 %, 5 kap. 4 %). Enligt Schallings mening borde förbunds— direktionens beslut icke bliva gällande utan fastställelse av Kungl. Maj: t. Då alltså blott upprättandet av regionplanen skulle ankomma på förbundsdirektio- nen och planen vore inskränkt till »sådan schematisk plan beträffande markens användning och framdragande av huvudtrafikleder, vilken finnes böra läggas till grund för uppgörande av generalplan eller stadsplan för de Särskilda sam— hällenas eller kommuner-nas områden», syntes anledning till betänklighet sak- nas mot ett överflyttande av kommunalrepresentationernas beslutanderätt på direktionen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: De sakkunniga hade ansett, att man för åstadkommandet av regionplaner enligt i 1 kap. 5 % lämnad definition skulle använda ett förfaringssätt enligt lagen om kommunalförbund. Då denna emellertid förutsatte ett frivilligt samgående mellan de olika sam- hällena och sådant ofta nog icke torde kunna ordnas, syntes det väg— och vattenbyggnadsstyrelsen nödvändigt, att mera betryggande bestämmelser komme till stånd. På grund härav finge styrelsen uttala sin anslutning till stadsförbundets berednings förslag härutinnan, att Kungl. Maj:t skulle äga be— fogenhet att i erforderliga fall föreskriva om upprättandet av sådan plan.

Byggnadsstyrelsen: Regionplanens upptagande i vår lagstiftning såsom sär- skilt planinstitut finge anses lämpligt och välbetänkt ävensom de anvisningar, som i 7 kap. lämnats om bildande av frivilliga kommunalförbund i avsikt att åstadkomma kommunalt samarbete för överenskommelser angående för olika kommuner gemensamma planfrågor. Även om behovet av s. k. regionplanering i vårt land ännu endast uppträtt i några få enstaka fall, och även om stöd för dylikt mera frivilligt kommunalt samarbete redan kunde anses förefinnas i gällande lagstiftning om kommunalförbund, syntes dock denna angelägenhet

vara av så stor betydelse, att dess upptagande i lagförslaget måste anses fullt berättigat.

Kommmraltekniska föreningen: Föreningen befarade, att de större städerna icke komme att medverka till ett kommunalt samarbete enligt de grunder, som sakkunniga föreslagit. Enligt gällande kommunalförbundslag funnes intet hin- der för bildande av kommunalförbund för utarbetande av gemensamma planför- slag för olika kommuner. Dock borde genomförandet av dessa förslag i främsta rummet ske på frivillighetcns väg.

Regionplaneinstitutet torde huvudsakligen komma till användning invid de större städerna bl. a. för upprättande av huvudtrafikplaner mellan angränsande kommuner. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida ej redan gällande lag- stiftning, eventuellt något reviderad, kunde anses tillräcklig för ändamålet.

Svenska teknologföreningen: Meddelades bestämmelser i av föreningen an- tydd riktning1 om påtvingande av generalplaneinstitut 51. städer eller stadslik- nande samhällen för tillgodoseende av framtida behov av huvudgator och huvud- vägar, torde de föreslagna bestämmelserna i 7 kap. av lagförslaget om region— plan knappast bliva nödvändiga. Städer och stadsliknande samhällen skulle vis— serligen enligt förslaget kunna tilläggas rätt att för antagande och genomförande av generalplan eller stadsplan i samband med antagande eller genomförande av generalplan eller stadsplan för angränsande städer eller andra stadsliknande samhällen jämlikt lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund bilda ett så— dant förbund. Ehuru dylika förbund för nu ifrågavarande ändamål syntes kunna medföra stort gagn för deltagarna i förbundet, torde det likväl kunna ifråga- sättas, då anslutning till e sådant förbund måst-e äga, rum på frivillighetens väg, om det kunde vara lämpligt att i stadsbyggnadslagen införa bestämmelser i ämnet.

Stockholms fastighetskontors gaturegleringsaodelning: Åtminstone för de större städernas del torde här förevarande förslag vara alldeles oantagbart. Av— delningen hade svårt att tänka sig den möjligheten, att Stockholms stad skulle vara villig att med sina små grannkommuner ingå ett kommunalförbund, som under ledning av en förbundsdirektion, där Stockholm måhända ej hade avgö- rande ställning, skulle besluta om antagande och genomförande av general- och stadsplan för huvudstaden. Orimligheten av en dylik anordning vore så uppen— bar, att anledning saknades att närmare ingå på frågan. Det nya regionplane- inlstitutet torde kunna undantagsvis komma till användning för att möjliggöra gemensam huvudtrafikplan för varandra angränsande kommuner. Det kunde emellertid ifrågasättas, då de sakkunnigas förslag innebure dylik plans an- tagande genom överenskommelse på frivillighetens väg medelst bildande av kommunalförbund, huruvida ej förefintlig lagstiftning, eventuellt något revi- derad och kompletterad, vore tillräcklig för ändamålet.

Stockholms stadsingenjörskontor: Någon tvingande nödvändighet att lag- stifta rörande regi-onplan ansåge kontoret knappast föreligga. Erforderligt sam- arbete mellan tvenne kommuner rörande huvudtrafikledernas lämpliga sträck- ning borde kunna ske utan direkt lagstiftning, och i så fall skulle bestämmel— serna om regionplan kunna utgå ur lagförslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Även om det vore föga troligt. att en kom- mun ville överlämna avgörandet i dessa för kommunen synnerligen betydelse- fulla frågor till en förbundsdirektion, ville länsstyrelsen dock icke motsätta sig, att möjlighet därför bereddes i lagen. I detta sammanhang torde böra påpekas, att ordet »angränsande» i lagtexten icke finge tolkas så., att varje kommun i

1 Se ovan sid. 60.

det blivande kommunalförbundet skulle gränsa till envar av de övriga. Kom- munerna skulle givetvis endast bliva ett sammanhängande område. Ordet »an— gränsande» borde utbytas mot annat, lämpligare ord.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att regionplan borde behandlas såsom ett specialfall av generalplan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att de föreslagna bestämmelserna om regionplan skulle bliva allenast en lagstiftning på papperet, och därför förordat deras uteslutande. .

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt länsstyrelsens mening torde man icke i någon nämnvärd mån komma att använda sig av möjligheten att bilda kommunalförbund, då samhällena knappast torde vilja åt förbundsdirek— tionen överlämna befogenhet att besluta i föreliggande frågor, vilka kunde för samhällena medföra ekonomiska konsekvenser av icke beräknad omfattning. Ett samarbete mellan samhällen torde lämpligen böra ske på frivillighetens väg, utan att bildande av kommunalförbund behövde för ändamålet tillgripas. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att med lagstiftningen införliva regionplaneinstitutet.

Länsarhitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Med vetskap om den stora betydelsen av samarbete i stadsbyggn—adsfrågor mellan angränsande kommuner, som i detta avseende vore beroende av varandra, och de goda resultat, som på andra håll vunnits av ett sådant samarbete, syntes det påtagligt, att vad som i en blivande byggnadslagstiftning kunde göras för att underlätta ett sådant samarbete också gjordes. Detta syntes också hava skett i föreliggande lagförslag. Den relativt obeständiga organisation, som ett kommunalförbund enligt lagförslaget skulle vara, hade ifrågasatts böra givas en fastare form genom stadgande om tvångsanslutning till kommunalförbund, där Kungl. Maj: t så funne nödvändigt för samordnande av interkommunala stadsbyggnadsintres- sen. Då emellertid det föreliggande lagförslaget gåve möjlighet att tvångsvis fastställa generalplan, och en enhetlig planläggning av en stadsbyg - sregion därigenom i stort sett syntes vara tryggad, torde stadgande om tvångsanslutning till kommunalförbund icke böra ske, åtminstone icke förrän tillämpningen av den föreslagna lagen visade, att tvångsanslutning vore nödvändig. Ett full- gott 1'esultat av interkommunalt samarbete torde ändock svårligen kunna åstad- kommas, utan att detta arbete skedde i samförståndets tecken.

Drätselkammaren i Örebro: Mot de sakkunnigas förslag i syfte att bereda möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsom- råde, sträckande sig över flera kommuner, torde anledning till erinran icke före- ligga. Bestämmelserna torde emellertid komma att få ytterst begränsad till- lämpning på grund av kommunernas förklarliga obenägenhet att från de repre- sentativa organen till en särskild gemensam styrelse överflytta befogenheter av mycket vittgående men på förhand svårbedömbar räckvidd. De resultat, som i fråga om interkommunal planläggning komme att stå att vinna. torde, även om de sakkunnigas förslag antoges, väsentligen komma att åstadkommas genom frivillig samverkan i annan ordning och, i yttersta fall, genom den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att förordna om viss planläggning emot kom- munens vilja.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Kommunalförbund hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, hittills endast fått användning, då det gällt mycket enkla och klart begränsade föremål för sam-arbete, såsom åstadkommande och drift av en gemensam fattigvårdsanstalt. Till och med i sådana fall hade emellertid en Viss rädsla för ett ogynnsamt utfall av gemensamheten visat sig. Det vore där-

för föga sannolikt, att när det vore fråga om så invecklade förhållanden som genomförandet av stadsplan eller generalplan, kommunalförbund på frivillig- hetens väg skulle få någon betydelse.

Det föreslagna institutet regionplan vore icke närmare bestämt till sina rätts- verkningar. Möjligen vore meningen, att en sådan plan icke mot den enskilde skulle hava några civilrättsliga verkningar (jfr ordalagen »vad enligt 1 % gäller i fråga om antagande och fastställande av generalplan»). Kommunalför- bund för upprättande av regionplan skulle då endast få betydelse för anskaff- ningskostnaderna samt möjligen därutinnan, att de i kommunalförbundet in- gående kommunerna, därest sedermera fråga uppstode om generalplan och stads- plan vore bundna av regionplanen. Om regionplan skulle införas i lagstift— ningen torde det vara nödvändigt att närmare angiva dess innebörd.

Stockholms byggnadsförming: Införandet av begreppet regionplan vore av synnerligen stor betydelse för det ändamålsenliga samarbetet mellan olika kom- muner. De sakkunniga hade härvidlag ansett sig böra helt kunna lita på att kommunerna själva skulle inse de praktiska och ekonomiska fördelarna av samarbete beträffande sådana planeringsfrågor, som berörde flera närliggande kommuner. Ehuru erfarenheten visade, att detta icke alltid vore fallet, kunde man dock ha anledning att hoppas på en stigande förståelse för värdet av sådant samarbete. Det torde emellertid vara svårt att finna någon lämplig form för att tvångsvis uppnå några resultat i detta hänseende.

Det föreslagna regionplaneinstitutet har vidare avstyr-kts av: förste stadsin- genjören och förste stadsarkitekten i Göteborg; länsstyrelsen i Älvsborgs län; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Ulricehamn.

Kommunernas rådighet över planläggningen.l

StudS/förbundets beredning: De frågor, som berörde det s. k. kommunala stads— planemonopolet, hade visat sig höra till de mest svårlösta inom förevarande lag- stiftningsområde. Det förslag, som av stadsplanelagskommittén gjorts om viss jämkning i gällande 'lags ståndpunkt sålunda, att ägare av icke planlagt om- råde skulle under vissa omständigheter vara berättigad att, även utan stadens godkännande av Kungl. Maj. t erhålla fastställelse av stadsplan för området hade inom de kommunala myndigheternas krets varit föremål för olika bedö- manden, Såsom jämväl framginge vid granskningen av de över lagförslaget 1n- fordrade yttrandena.

De sakkunnigas förslag till lösning av den omtvistade frågan vore synner— ligen radikalt. Det avsåge, i princip, upphävande av kommunernas bestäm— manderätt över planläggningen. När Kungl. Maj:t så funne erforderligt >>för säkerställande av en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet», ägde Kungl. Maj: t enligt förslaget även utan kommunens godkännande fastställa eller vid- taga ändiing i generalplan stadsplan, regionplan, stadsbyggnadsbestämmelser och allmänna stadsbyggnadsbestämmelser (: utomplansbestämmelser).

På samma gång som beredningen ansåge, att de sakkunnigas förslag ginge för långt, medgåve den, att, då hänsyn toges till alla de intressen, som stads- planelagstiftningen avsåge att skydda och reglera, fog funnes för den meningen, att medel borde vara i lag anvisat för att trygga åstadkommandet av nöjaktig stadsplan, då verkligt behov därav uppenbarligen förelåge men kommun utan

' Jfr uttalande av fastighetsrcgisterkommissionen & sid. 44—45. 7—297102.

bärande skäl motsatte sig dylik planläggning. Redan förefintligheten av dylik utväg torde till samtliga intressenters båtnad underlätta lösandet av förekom- mande konflikter.

Mot ifrågasatt begränsning av den kommunala rädigheten över samhällenas planläggning invändes, att hithörande frågor vore för samhällets utveckling och ekonomi av så djupgående betydelse, att för deras avgörande borde krävas kommunal erfarenhet och kommunalt betraktelsesätt i särskild grad, som icke kunde förväntas vara för handen hos den offentliga myndighet, som skulle hava att besluta. Då det ju icke varit ifrågasatt annan prövande myndighet i stadsplaneärendena än Kungl. Maj:t, invändes jämväl från kommunernas sida. att Kungl. Maj:t, såsom representerande kronans i kommunerna ofta mycket betydande jordägareintressen, med hänsyn härtill stundom icke vore ägnad att fälla opartisk dom i uppkommande frågor om marks planläggning.

Befogenheten av dessa invändningar torde icke kunna jävas. Lika obestrid— ligt syntes det emellertid i betraktande av frågans läge och stadsplanens stora uppgifter, att ett förslag till nöjaktig lösning av frågan nu måste göras. En hänvisning till Kungl. Maj:ts befogenhet att, med stöd av lagens föreskrift att stadsplan skall i mån av behov finnas, förelägga stad att antaga dylik plan vore icke tillfyllest; frågan om planläggningens beskaffenhet löstes i varje fall icke sålunda.

Vid beredningens övervägande hade den till en början enats om den upp- fattningen, att det borde vara. från alla synpunkter riktigt, att den ifrågasatta begränsningen i kommunernas bestämmanderätt över deras planläggning icke gåves större omfattning än som, under hänsynstagande till de olika, välgrundade intressen, som här möttes, syntes nödvändigt. Beredningen kunde således icke finna det erforderligt att låta undantagsstadgandet omfatta sådana för icke planlagt område avsedda bestämmelser, som av stadsplanelagskonunittén be— nämnts utomplansbestämmelser. Även hölle beredningen för sannolikt, att det- samma ieke heller borde avse ändringar i redan gällande stadsplaner. Undan- tagsstadgaudet skulle således i enlighet härmed begränsas till de fall, då fråga vore om fastställande av stadsplan över förut i sådan plan icke intaget område. Vidkommande dessa fall vore det näppeligen lämpligt att göra en uppdelning mellan sådana, där enskild markägare gjort framställning om planen, och de övriga. Även andra minst lika viktiga intressen som den enskilde markägarens kunde befinnas så tungt vägande, att de måste beaktas. Det avgörande för in- trädandet av Kungl. Maj: ts ifrågasatta befogenhet borde vara, att de skäl, som talade till förmån för planläggningen, vore så betydande, att de funnes böra rättvisligen överväga kommunens vägran att antaga densamma. Även borde givetvis krävas, att det genom med kommunen av vederbörande myndighet förd förhandling blivit klart, att skälig lösning enligt den vanliga ordningen icke kunde påräknas.

Emellertid syntes därutöver något mera böra fordras. Skulle Kungl. Maj:t tilläggas befogenhet att utan stöd av kommunalt godkännande träffa ett för en kommun så betydelsefullt avgörande som fastställelse av stadsplan, ville det förefalla högeligen önskvärt, att såsom villkor för befogenhetens utövande dess— utom krävdes, att till ärendets handläggning fogades någon anordning, som kunde anses i viss mån innebära en ersättning för saknaden av det kommunala beslutet. Särskilda anordningar av sådant slag, som beredningen här hade i tanke, åsyftande att underlätta en förtroendefull samverkan mellan de statliga och kommunala myndigheterna, att betrygga de kommunala synpunkternas

% | ! | |

vederbörliga beaktande och att säkerställa tillgång på erfarenhet om de kom— munala förhållandena vid ärendenas prövning, vore icke okända; de hade under de senare åren på ett par områden vidtagits med, efter vad beredningen hölle före, synnerligen gynnsamma resultat för såväl det allmänna som kommunerna. Beredningen erinrade därom, att då lagstiftningen om fastighetsregister för stad utfärdats, ledningen av fastighetsregisterarbetet anförtroddes åt en sänskild kommission, den alltjämt fungerande fastighetsregisterkommissionen, i vilken den kommunala erfarenheten vore starkt representerad. Vidare erinrades om att sedan ganska många år tillbaka beredningen inom finansdepartementet av stadskommunala låneärenden ägde rum med anlitande av ett av Svenska stads- förbundet utsett råd av erfarna kommunalmän. Enligt beredningens åsikt skulle en snarlik anordning i här förevarande frågor kunna vara till motsvarande gagn. Beredningens förslag innebure, att det skulle i den blivande lagen föreskrivas eller vid lagens stiftande på betryggande sätt förutsättas, att Kungl. Maj: t icke skulle äga att begagna sin här ifrågavarande befogenhet utan att dessförinnan utlåtande inhämtats av ett av Svenska stadsförbundet för ändamålet utsett råd av i dylika ärenden förfarna kommunalmän. Beredningen föreställde sig, att vidtagandet av en sådan anordning skulle för kommunernas del innebära ett trygghetsmoment, som reellt sett ingalunda skulle vara betydelselöst, så mycket hellre som kommunernas tveksamhet inför de förslag, som innebure begräns— ning av den kommunala rådigheten över stadsplanen, i ingen mån vore grun— dad på någon önskan att vilja stödja missbruk av denna rådighet.

Förefintligheten av ett råd av här föreslagen beskaffenhet.. ett »stadsplane- råd», skulle inom andra områden av .stadsplanelagstiftningen kunna vara rege- ringsmyndigheten och kommunerna till mycket gagn. Bl. a. borde Kungl. Maj: t kunna med mycket utbyte anlita ett dylikt råd vid beredningen av de så- kerligen ofta svårbedömda frågorna om fastställelse av de gatuersättningsstadgar, som enligt båda de föreliggande lagförslagen skulle underställas Kungl. Maj: t. Även i en del andra fall skulle rådet säkerligen vara till nytta. Emellertid torde obligatoriskt anlitande av rådet i andra fall än dem, som närmast föranlett bered- ningen att föreslå dess inrättande, icke böra ifrågasättas.

Beträffande stadsplan, som fastställdes utan att vara av kommunen antagen, ansåge beredningen icke, att den omständigheten att planen i särskild ord-ning tillkommit borde föranleda särskilda rättsliga följder av densamma. Att sär— skilda rättsverkningar med avseende å gatumark och gators iordningställande borde kunna fogas vid stadsplan, fastställd å en och samma ägares område, vore en fråga, som icke syntes böra göras beroende av sättet för planens tillkomst.

Hade stadsplan tillkommit i här omförmäld särskild ordning, syntes Kungl. Maj:t böra äga att efter stadsplanerådets hörande förordna, i vad mån kost.— nader, som statsverket kunde hava ådragit sig för planens uppgörande, skulle, till den del de icke finge anses motsvara kostnad för skäligt gransknings- och prövningsarbete, ersättas av staden.

Svenska stadsförbundets styrelse har meddelat, att från dess sida medverkan kunde påräknas för den föreslagna anordningen med »stadsplaneråd», om denna. vunne statsmakternas godkännande.

Kammarkollegium: Såsom en allmän anmärkning Ville kollegium framhålla den tendens till centralisering även beträffande frågor av mera underordnad betydelse. som tydligen genomginge förslaget. Kollegium funne det i alla av- seenden lyckligast, om kommunerna såvitt möjligt bibehölles vid sin bestäm- manderätt i nu förevarande hänseenden. Att i vårt land med dess relativt starka

och väl fungerande kommunala självstyrelse omplantera utifrån inlånade cen- traliseringstendenser torde vara varken nödigt eller nyttigt. Staten kimde icke hava något berättigat intresse för frågor av mera detaljartad beskaffenhet, utan dessa borde som hittills överlåtas till kommunernas eget avgörande. Den all- männa tendensen syntes för övrigt numera peka mot en decentralisering av för— valtningsuppgifterna, och det syntes därför kollegium desto mera betänkligt att i frågor, som mera än eljest berörde kommunerna—s interna liv, beröva kom- munerna och ortsmyndigheterna deras hävdvunna bestäm'manderätt härutinnan.

Hittills hade städerna haft makt att vägra fastställa stadsplan beträffande till bebyggande ifrågasatt område. Denna makt hade naturligtvis kunnat ut- nyttjas för att avpressa en markägare medgivanden av ekonomisk art. Möjlig— heterna härtill hade emellertid icke varit allt för stora, då tidigare en vägran från stadens sida att fastställa stadsplan kunnat föranleda en bebyggelse av för stadens utveckling menlig karaktär, varför staden icke allt för länge kunnat förhala stadsplanefrågorna. Enligt förslaget skulle däremot stadens maktställ— ning stärkas genom de medel att hindra sådan bebyggelse, som tillskapats ge— nom införande av generalplanen och bestämmanderätten över byggandet utanför generalplaneområdet. Sannolikt i syfte att förhindra missbruk från städernas sida av denna utvidgade makt hade de sakkunniga föreslagit, att städernas stads— planemonopol skulle brytas och de enskilda jordägarna erhålla rätt att påfordra uppgörande av stadsplan för sin mark.

Därest, såsom kollegium förordat, stadgandena om generalplan uteslötes ur förslaget samt städernas makt över bebyggelsen i städernas ytterområden icke erhölle den vidsträckta omfattning, som i förslaget avsetts, bortfölle de allvar- ligaste skälen mot stadsplanemonopolet. Det kunde dock icke förnekas, att vissa olägenheter kunde tänkas härflyta därav i form av missbruk från de kommunala myndigheternas sida, varför kollegium endast med tvekan förordade dess bibe— hållande. Då det syntes obilligt, att en stad utan eget samtycke ålades de med stadsplan i allmänhet förbundna förpliktelserna, torde det i varje fall vara nöd- vändigt, att för fastställande av en stadsplan utan stadens samtycke upp-ställ— des villkoret, att ägaren eller ägarna av de av stadsplanen berörda fastigheterna bekostade alla med fastigheternas exploatering för stadsbyggande förenade kost— nader. Dessa kostnaders för-delning mellan olika markägare syntes lämpligen kunna ske i form av den tvångsdelaktighet, för vilken kollegium gjort sig till talesman.1

Slutligen ville kollegium understryka vikten av att befogenheten att mot stads vilja fastställa stadsplan anförtroddes en myndighet, som icke förvalta-de några kronans fastigheter. Åtskilliga under senare tid gjorda offentliga uttala-n- den i fråga om stadsplaner, berörande kronans fastigheter, kunde nämligen giva anledning befara, att makten över stadsplanerna kunde komma att utnyttjas för främjande av kronans fiskaliska intressen, vilket uppenbarligen icke kunde vara tillbörligt.

Extra kammarrådet Schalling har i särskilt yttrande förklarat sig gilla de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande rätt för Kungl. Maj:t att mot stads vilja föranstalta om plan samt ansett, att därest ytterligare garantier erfordrades mot att Kungl. Maj: t icke i tillräcklig mån beaktade städernas in- tressen. sådana kunde vinnas genom en anordning motsvarande det av stads- förbundets beredning föreslagna stadsplanerådet.

* Se sid. 109.

T. i. kammarrådet Skoglund: I fråga om det s. k. stadsplanemonopolet syntes det, som om i den hittills förda diskussionen om detta ämne goda skäl anförts för en jämkning av städernas allenarådighet härutinnan, och Skoglund hade därför icke något att erinra emot upphävande av denna städernas maktställ- ning, givetvis un-der fullt betryggande garantier för missbruk, därvid det i stadsförbundets utlåtande framkomna förslaget om inrättande av ett stads— planeråd syntes vara värt beaktande.

Kammarrådet friherre von Otter har icke biträtt kammarkollegii framhållande av vikten av att befogenheten att mot stads vilja fastställa stadsplan anförtrod— des en myndighet, som icke förvaltade några kronans fastigheter.

Svenska teknologföreningen: Meningarna hade varit rätt delade, huruvida städernas s. k. stadsplaneveto borde bibehållas. För egen del ville föreningen föreslå sådan modifikation däri, att en markägare skulle erhålla rätt att, därest han önskade delning av ett område, avsett för tätare bebyggande och beläget utom stadsplanen, påfordra upprättandet av en stadsplan, i vilket fall en sådan borde kunna upprättas och genomföras även mot vederbörande stads eller sam— hälles vilja. Det vore uppenbart, att markägaren i ett sådant fall borde själv få svara för de med planens upprättande och genomförande förenade kostna- derna. Betydelsen av att det enskilda initiativet finge göra sig gällande kunde i vissa fall vara synnerligen stor, då det gällde ett samhälles utveckling. Vore markområde, för vilket stadsplan påfordrades mot stadens vilja, utan direkt för- bindelse med befintliga trafikleder eller stadens huvudledningar av olika slag, borde markägaren gottgöra staden efter skäliga grunder kostnaderna för anord— nandet av dylika förbindelser, i den mån de framtvingats av stadsplanens fast— ställande.

Tekniska samfundet i Göteborg: Om styckningsplanerna ej bleve tillåtna, torde man böra taga under prövning, huruvida städernas stadsplaneveto borde bibehållas oförändrat. Några bärande skäl att motsätta sig en jämkning i veto— rätten torde nämligen knappast finn-as, om staden finge rätt att uttaga till- fredsställande bidrag från markägaren i fråga om stadsplanens genomförande; dock borde stadens bestämmanderätt beträffande stadsplanen ej kringskäras så kraftigt, som lagförslagets bestämmelser innebure. I varje fall borde ändring i stadSDlan ej kunna ske mot stadens önskan.

Kmmunaltekniska föreningen: De sakkunniga hade föreslagit lrävandet av städernas nu gällande stadsplaneveto genom att i fråga såväl om generalplan, stadsplan som ock stadsbyggnadsbestämmelser tillägga Konungen befogenhet att mot stads bestridande fastställa dylik plan.

Visserligen vitsordade sakkunniga i sin motivering, att städernas genom stads- planevetot tillerkända monopolställning >>i allmänhet ej blivit av städerna miss— brukad», men anförde vidare, att >>enligt vad som är för de sakkunniga bekant, dock fall förekommit, där stad på dylikt sätt missbrukat den monopolställning, städerna för närvarande hava, och det lärer, om lagstiftningen på nu ifråga- varande område bibehålles oförändrad, ej kunna förväntas annat, än att mis-s— bruk av monopolställningen jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall». Det vore anmärkningsvärt, att de sakkunniga icke på något ställe i mo- tiveringen antydde, att det kommit till deras kännedom något av de talrika fall, där enskilda markägare på ett oerhört sätt försvårat eller fördyrat tillkomsten av en ändamålsenlig stadsplan. Föreningen hade icke kunna-t finna, att det verkligen påvisats ett så betydande missbruk av denna städernas monopolställ- ning eller att dylikt i framtiden torde kunna förväntas, att ett generellt införande

av en högre instans, dit markägaren kunde vädja, av det skälet kunde anses vara befogat, och ville föreningen därför bestämt avstyrka sakkunnigas förslag i fråga om hävande av städernas monopolställning i fråga om planläggningen utom för det fall, att stad skulle förhindra tillgodoseendet av ett betydande, interkommunalt intresse.

De sakkunniga hänvisade i motiveringen till 1920 års stadsplaneförslag, som ävenledes innebure ett havande av städernas stadsplaneveto. Det vore dock en väsentlig skillnad mellan dessa båda lagförslag, i det att 1920 års förslag dels förbjöd styckningsplan, som funnes åsyfta jorddelning för tätare bebyggande, innan stadsplan för området blivit fastställd, del-s ålade markägare, som påkallat stadsplan, skyldighet att till staden utgiva ersättning för praktiskt taget hela kostnaden för stadsplanens utarbetande och genomförande.

Stockholms fastighetskontors gaturegler-ing.?(wdclntng: 2 kap. 10 % vore vis- serligen formulerad så, att av ordalydelsen skulle framgå, att tillämpandet av paragrafens föreskrifter endast undantagsvis och under alldeles specifika för- hållanden skulle ifrågakomma. Emellertid visade erfarenheten, att undantags- fall av här angivet slag, dä starka privatekonomiska intressen läge bakom —» och detta gällde alldeles sänskilt, när kronans fastighetsägareintressen kunde komma att spela in — ingalunda bleve så ovanliga utan, speciellt vad kronan beträffade, snarare regel. Det vore ju också närmast kronans representanter, som på sin tid framförde kravet på. revision av stadsplanelagstiftningen på denna punkt. Avdelningen vore sålunda principiellt av den uppfattningen, att stads- planemonopolet borde bibehållas i lagstiftningen.

Emellertid syntes det avdelningen, att starka skäl kunde förebringas för en uppmjukning av lagstiftningen i denna del. Visade det sig nämligen, att stad, på grund av motiv, vilka vid opartisk prövning av frågan ej befunnes bärande, sökte förhindra stadsplaneläggande av enskild tillhörig mark, borde en härför lämplig högsta instans — eventuellt Kungl. Maj: t —— kunna mot stadens be- stridande fastställa stadsplan för marken, dock endast under den givna förut- sättningen, att samtliga med stadsplanens genomförande följande, skäliga kost— nader pålades markägaren. Avdelningen använde här avsiktligt ordet »skäliga», då. avdelningen vore av den uppfattningen, att vissa kostnader — såsom för huvudtrafikleders och stora parkers ordnande m. m. »— borde i varje fall till större eller mindre del åvila staden, eftersom dessa anläggningar i regel måste anses vara ett stadens gemensamma intresse. Vore markområdet i fråga perife- I'iskt beläget och utan omedelbar förbindelse med stadens gatu- eller vägnät eller med stadens huvudledningar av olika slag, borde markägaren, om han påkallade erforderliga dylika förbindelsers ordnande, härför gottgöra staden efter skäliga och rättvisa grunder. Avdelningen kunde däremot ej i någon form biträda för- slaget, att ändring av en gång antagen och fastställd stadsplan skulle kunna ske mot stadens bestridande. Denna ståndpunkt stode också i god överensstämmelse med 1916 års stadsplanekommittés uppfattning.

Chefen för Stockholms fastighetskontors la'ntegendomsavdelning: Nära sam— manhängande med generalplaneinstitutets utformning vore den stad nu ensam tillkommande rätten att antaga stadsplan, det kommunala stadsplanemonopolet. Angående denna angelägenhet hade meningarna åtskilligt skiftat. Utmärkande för framkomna stadsplanelagförslag vore, att man mer eller mindre velat rubba på stadsplanemonopolet. Sä vore ock fallet med det nu föreliggande förslaget. Fastighetsdirektören Hasselquist hade i avgiven reservation angivit, att han icke funnit skäl nog föreligga att fråntaga kommunerna ensamrätten att antaga stads—

plan. Chefen för avdelningen anslöte sig till hans uppfattning. Ett uppgivande av den kommunala bestämmanderätten i en för stadsutvecklingen så vital an- gelägenhet som stadsplanerandet syntes icke böra ske med mindre, än att det kunde påvisas, att städerna därmed skulle beredas större möjlighet till rationell utveckling. Han trodde icke, att ett sådant påvisande skulle kunna ske. Och vem skulle representera den högre kunskap, i vars hägn den rationella utveck- lingen skulle tryggad kunna försiggå? Vem skulle vara mera ägnad än de lokala förvaltningsmyndigheterna att bedöma, på vad sätt den egna kommunens behov skulle tillgodoses? Det vore visserligen icke bara möjligt utan alldeles visst, att de lokala myndigheterna mången gång fore vill. Men misstag kunde lättare bäras och lättare rättas till, om de vore att hänföra till de lokala myndigheter- nas egna åtgärder än till av staten påtvingade. Stad-splanemonopolets hävande skulle leda till intressekonflikter av måhända nog så ödesdiger ant.

Det vore visserligen teoretiskt tänkbart, att kommun skulle missbruka sin maktställning på det område, det här gällde, men torde så i praktiken knappast komma att ske. Om det möjligen kunde påvisas fall, där så skett, borde man dock hava i minne, att den nuvarande lagstiftningen pålade kommun hela bördan av stadsplans genomförande, vad beträffade kostnaderna för anläggning av gator och ledningar. Sedan i lag en skälig kostnadsfördelning mellan kommun och ; markägare gjorts, torde nu eventuellt påvisbara missförhållanden i fråga om dröjsmål med stadsplans uppgörande och dylikt ej behöva ifrågakomma.

i

Det resonemang, här förts, gällde det kommunalt interna stadsplanerandet, detaljstadsplanen. I den mån planläggningen av kommunens eget område sam— manhängde med angränsande kommuners, syntes däremot riktigt, att möjlig- het till statligt ingripande borde förefinnas.

Fastighetsdirektören Hasselquist har ansett, att det av stadsförbundets bered- ning föreslagna »stadsplanerådet» lika litet som de statliga myndigheterna kunde förvänta-s äga den detaljkännedom om respektive orters förhållanden, som vore av de främsta förutsättningarna för ett riktigt bedömande av hithörande 'l'rågor samt i övrigt hänvisat till sin reservation.1

Fastighets- och stadsplanenämmderna i Stockholm, till vilka stadskollegiet anslutit sig, anföra i denna fråga: Redan tidigare hade vid olika tillfällen för— .slag framkommit om begränsning av kommunernas bestämmanderätt i stads— planefrågor. I det kommittébetänkande, som låge till grund för nu gällande stadsplanelag, föresloges sålunda rätt för jordägare att utan stadens medgivande erhålla stadsplan över honom tillhörigt område. Senare —— i kungl. proposition nr 164 till 1916 års riksdag —— framlades ett liknande förslag enbart beträffande kronan tillhörig mark. Intetdera av dessa förslag blev emellertid av riksdagen antaget. Det sedermera av 1916 års stadsplanelagskommitté år 1920 framlagda förslaget till stadsplanelag innefattade likaledes bestämmelser om begränsning av kommunernas stadsplaneveto, nämligen såtillvida, att ägare av icke planlagt område under vissa omständigheter skulle vara berättigad att även utan stadens godkännande av Kungl. Maj:t erhålla fastställelse å stadsplan för området. Mot de sålunda tidigare framkomna förslagen om begränsning av den kommu— ,. nala självbestämningsrätten på ifrågavarande område hade tungt vägande in— vändningar framförts från kommunernas sida. De väsentligaste av dessa invänd- ningar hade på ett synnerligen klargörande sätt utvecklats i en av herr Schotte i anledning av ovannämnda proposition till 1916 års riksdag inom andra kam- maren väckt motion, nr 280. Herr Schotte anförde bl. a. följande.

1 Se även uttalande & sid. 64,—67.

»Det torde sålunda vara tydligt, att det nutida stadsplanearbetet ingalunda blott avser en estetiskt och tekniskt tillfredsställande uppdelning av marken för byggnad-sändamål, utan att det på goda grunder syftar vida längre, nämligen att — ofta i samverkan med andra kommunala förvaltning-sgrenar, fastighets— förvaltningen samt vatten— och belysningsverkcn _ reglera och leda stadens utvidgning i dess helhet, att försöka tillgodose samhällets behov av lämpliga områden för bostäder och and-ra ändamål, i korthet: att bidra till utformningen av den växande sociala organism, som ett stadssamhälle utgör. De synpunkter, kommunen härvid måste företräda, kunna givetvis lätt komma i konflikt med jordägarnas intresse av att erhålla största möjliga inkomst av sin egendom. Be- hovet av sunda, luftiga och väl belysta bostäder kan påkalla en uppdelning av marken och ett byggnadssätt, som icke ge tomterna det saluvärde, jordägaren väntat sig, och överhuvudtaget är det uppenbart, att det i våra större städer syn— nerligen befogade kravet på ett rymligt och lågt byggnadssätt i samhällenas yttre delar icke alltid kan vara tilltalande ur markägarnas privatekonomiska synpunkter. Av vad ovan sagts följer vidare, att ledningen av stadsplanearbetet måste för varje ort vara enhetlig. De olika stadsdelarnas byggnadsmässiga ka— 1 raktär är ömsesidigt betingad. Frågan, huruvida en trakt bör avses för bostads— % ändamål eller för industrier eller i vilken utsträckning mark bör reserveras för planteringar eller för offentliga byggnader o. s. v., kan endast avgöras med hän- syn tagen till hela ortens utveckling och därav betingade behov samt till sättet för övriga stadsdelars planering och användning.

Alla dessa omständigheter samverka till att ännu mer än förr utprägla stad-s— planeärendenas kommunala karaktär. Uppgörandet och bedömandet av en stads- plan kräver icke blott tekniska och estetiska fackinsikter utan därjämte en kännedom om samhällets utveckling och behov, som näppeligen kan förutsättas hos någon annan än ortens kommunala myndigheter. Den djupt ingripande be— tydelse för ortens utveckling i många hänseenden, som en nutida stadsplan äger, gör det ock nödvändigt att låta dessa myndigheter på ett bestämmande sätt medverka vid dess uppgörande och taga ansvaret för densamma.

Det sönderbrytande av stadsplanearbetets enhetlighet, som den av justitie— ministern förordade grundsatsens genomförande innebär, skulle däremot i högsta grad kunna försvåra kommunens strävanden att befrämja en rationell utveck- ling av byggnadsverksamheten. Av vad ovan anförts torde framgå, att det icke är tillräckligt, att den nya stadsplanen med avseende å gatulinjer och dylikt an- sluter sig till förut gällande, utan att jämväl i andra hänseenden ett samband måste finnas. Även en i stadsplanetekniskt hänseende tillfredsställande stads- plan kan ur andra, ej mindre viktiga synpunkter vara olämplig, men det lär med säkerhet få antagas, att ett bestridande från kommunernas sida av ansökan om fastställelse av en sådan plan endast i undantagsfall .skulle komma att vinna Kungl. Maj:ts beaktande. Överintendentsämbetets prövning kan givetvis en— dast komrna att avse förslagets estetiska och tekniska sidor.»

Därutöver hade från kommunalt håll bl. a. framhållits, att med hänsyn till kronans i kommunerna ofta mycket betydande jordägareintressen Kungl. Maj: ts ståndpunktstagande i uppkommande frågor om marks planläggning härav un— derstundom kunde röna inverkan.

Samtliga dessa invändningar ägde enligt nämndernas uppfattning allt fort- farande full giltighet.

De sakkunniga anförde häremot bl. a. och torde väl detta få anses såsom deras huvudskäl _— att städerna visserligen icke i allmänhet missbrukat sitt veto i stadsplanehänseende, men att dock fall av dylikt missbruk förekom—

mit, samt att det, om lagstiftningen på ifrågavarande område bibehölles oför— ändrad, ej kunde förväntas annat än att missbruk av vetot jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall. Häremot ville nämnderna med styrka fram- hålla, att de fall av missbruk i berörda hänseende, som tilläventyrs förekommit, säkerligen utgjorde sällsynta undantag Och därför icke kunde anses utgöra till— räckligt skäl för en så vittgående inskränkning, som nu föresloges i fråga om kommunernas gällande rätt att själva bestämma över sina områdens planlägg— ning.

1 övrigt hänvisades till innehållet i fastighetsdirektören Hasselquists reserva- tion på denna punkt mot de sakkunnigas förslag.

Med hänvisning till vad sålunda anförts finge nämnderna på det bestämdaste avstyrka ändring i sak av nu gällande bestämmelse, att stadsplan icke må av Kungl. Maj: t fastställas, utan att densamma dessförinnan blivit av veder— börande kommun antagen.

Stadskollegiet i Stockholm: Stadskollegiet ville uttala en bestämd erinran mot den genomgående tendensen i lagförslaget att söka möjliggöra ett allt längre och i detalj gående direkt statligt ingripande i och reglerande av förhållandena inom- de verksamhetsområden, lagstiftningen i fråga berörde. Om förslaget i sin nuva- rande utformning upphöjdes till lag, skulle därmed ett icke påkallat ingrepp ske i den kommunala självbestämmanderätten inom ett område, som omfattade sam-v hällenas mest vitala intressen.1

Jämväl övriga kommunala myndigheter i Stockholm? hava uttalat sig mot l den föreslagna inskränkningen i städernas självbestämmanderätt. l Länsstyrelsen i Uppsala län: I den mån bebyggelse skall förutsätta stads- i plan, borde nuvarande s. k. stadsplanemonopol jämkas, enär önskvärd fram- I | !

synthet och opartiskhet icke alltid kunde förutsättas göra sig gällande hos en stads eller ett stadsliknande samhälles myndigheter. Ett viktigt hinder mot åstadkommande av ordnade förhållanden låge enligt länsstyrelsens erfarenhet _ däri, att kostnaderna för stadsplan för närvarande endast kunde uppbringas på ? frivillighetens väg, vilket vore svårt, när intressenterna vore talrika och åt- minstone delvis mindre bemedlade. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida icke den enligt 2 kap. 10 % statsmyndigheterna tillagda befogenheten vad generalplan anginge ' kunde inskränkas att avse endast fall, där ordnandet av ett område kunde på- , visas i ett eller annat hänseende vara av ett verkligt statsintresse. Vad däremot anginge upprättandet av stadsplan torde tvångsåtgärder från statens sida vara mera av behovet påkallade; erfarenheten hade nämligen visat, att samhällena avsevärd tid underläte att ställa sig till efterrättelse meddelat förordnande om stadsplans upprättande eller att utsträcka planen till förut ej planlagt område, ehuru behovet därav vore uppenbart. En—ah-anda syntes förhållandena vara be- träffande erforderliga ändringar i fastställd stadsplan. Byggnadsnämnden :" Malmö: Frågan om borttagandet av städernas hittills- ; varande stadsplaneveto torde, på grund av att detsamma genom stycknings- | planeinstitutets införande delvis avtrubbats, och för Malmö stads vidkommande r särskilt på den grund att staden av ålder haft rätt att av fastighetsägarna ut- i taga gatukostnadsersättning, under förutsättning att denna förmån enligt 14

1 Borgarrådet Larsson har i fråga. om kommunernas &. k. etadsplanemonopol hänvisat till den mening, han biträtt såsom ledamot av stadsförbundets beredning. * I byggnadsnämnden voro herrar Fricdholm och Hafström skiljaktiga och anslöte sig i fråga om städernas beetämmanderätt beträffande stadsplan till det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget i detta avseende.

kap. 4 % fortfarande komme att bibehållas åt staden, icke böra göras till före- mål för annan anmärkning än den, att markägare, som påkallade stadsplan, innan stad ansåge sådan erforderlig, skulle åläggas ersättningsskyldighet för samtliga kostnader för planens genomförande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De sakkunniga hade ansett sig icke kunna lämna orubbad den städerna enligt gällande lag tillkommande mo- nopolställning i fråga om städernas planläggning. Onekligen förelåge visst fog för en dylik åtgärd. Detta behövde icke innebära något ingrepp i städernas fria bestämmanderätt, men då kontrollen över städernas bebyggelse måste vara en statlig angelägenhet, borde möjlighet finnas för ett statligt ingripande i fall stad un-derläte att vidtaga erforderliga åtgärder för säkerställande av en ända— målsenlig utveckling av stadsbyggandet. Uppenbart vore, att därest ett dylikt ingripande komme till stånd, tillbörlig hänsyn komme att tagas till stadens berättigade intressen, vare sig de vore av ekonomisk, teknisk eller estetisk art.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Beträffande kommunernas bestämmanderätt över planläggningen ville nämnden såsom sin mening uttala, att densamma ej borde begränsas r vidare mån än som vore oundgängligen nödvändigt. General- plan och utomplansbestämmelser borde sålunda under inga förhållanden fast— ställas mot kommunernas bestridande. Stadsplan bor-de ej heller mot kommuns önskan av Kungl. Maj:t fastställas i annat fall än då fråga vore om stads— plans fastställande för icke förut planlagt område. I fall, då kommun ej mot— satte sig upprättandet av stadsplan, eller då fråga vore om ändring i stadsplan, borde stadsfullmäktiges antagande av planen eller ändringen utgöra en förut— sättning för fastställelse.

Jämväl då stadsplan mot kommunens önskan fastställdes, torde tillfälle böra beredas kommunen att yttra sig över förslag därtill och yttrande över förslaget för sådant fall infordras från Svenska stadsförbundet.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Det enligt gäl— lande lag städerna tillkommande monopolet att antaga stadsplan hade i före— liggande förslag rubbats såtillvida, att Kungl. Maj:t under vissa förhållanden t. o. m. mot stadens bestridande skulle kunna låta uppgöra och fastställa stads- plan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser. — Enligt gällande lag skulle en enskild markägare erhålla s. k. styckningsplan utan att därtill behöva stadens godkännande. Stadsplan utgjorde således för närvarande ej någon ovill- korlig förutsättning för markens exploatering. Om emellertid någon jorddelning, som avsåge tätare bebyggande, ej finge ifrågakomma inom stad, med mindre stadsplan funnes för området fastställd, torde man svårligen kunna kräva stads- planemonopolets bibehållande, ty monopolet kunde näppeligen vara berättigat, om den enskilde saknade utväg att för bebyggande utnyttja sitt område, förrän stadsplan däröver blivit fastställd. — Men att gå så radikalt tillväga, som de sakkunniga gjort, kunde ej tillstyrkas. Med den formulering, som de givit lag- texten, skulle Kungl. Maj: t i snart sagt varje fall kunna låta uppgöra och fast— ställa stadsplan, utan att den vore antagen av stadsfullmäktige. Då sättet, på vilket planläggningen skedde, vore av allra största betydelse för samhällenas utveckling och ekonomi, borde en eventuell begränsning av den kommunala sjålvbestämmanderätten över planläggningen icke givas större omfattning än som vore oundgängligen nödvändigt. Sålunda kunde under inga förhållanden tillstyrkes, att ändring av redan befintlig stadsplan skulle kunna ske utan stads— fullmäktiges godkännande. Vidare måste krävas, att det från opartiskt håll tydligt bleve fastslaget, att verkligt behov av stadsplan förelåge, och att det visades, att skälig lösning enligt den vanliga ordningen för stadsplans tillkomst

icke kunde ernås. Dessutom yrkades som förutsättning för tillkomsten av stads— plan, som fastställts mot stadens bestridande, att samtliga kostnader för planens genomförande pålades maikägaren, dock med den begränsning, att kostnad för anordning, som uppenbarligen tillkommit för tillgodoseende av hela samhällets behov såsom exempelvis huvudtrafikled och större parkområde,s skulle gäldas av staden. Slutligen borde skapas någon f01m av garanti för att Kungl. Maj. t, då fråga vore om i statens ägo varande maik, ej otillbörligt gynnade kronans intressen på bekostnad av stadens. Hur detta på lämpligt sätt skulle kunna ordnas vore ej så lätt att avgöra, men uttalades sympatier för en lösning i över— ensstämmelse med det förslag, som framlagts av den av Svenska stadsförbundet tillsatta beredningen.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Den i Svenska stadsförbundets och kommunaltekniska föreningens yttrande över lagförslaget framförda farhågan för att den kommunala självstyrelsen skulle komma att äventyras om lagförslaget bleve antaget torde sakna grund, då den föreslagna lagen icke syntes medgiva rätt till ingripande från statens sida vid andra till- fällen, än då kommunen uppenbarligen försummade att tillgodose en ändamåls- enlig och sund utveckling av samhällsbildning. — Den mening som i sagda yttranden gjorde sig gällande att möjlighet till statligt ingripande 1 samhälls- bildningen, utöver vad gällaride lag medgåve, icke vore av behovet påkallat, syntes huvudsakligen vara dikterad av förhållåndena i våra storstäder, där till- gång till full sakkunskap i stadsbyggnadsfrågor funnes, och där samhällsbild- ningen därför mera vidsynt handhades. Med kännedom om de svåra missför— hållanden, som mångenstädes rådde i våra landsortsstäder och mindre samhälls- bildningar, följde ett oavvisligt krav på bättre möjligheter än nuvarande lag- stiftning medgåve att leda samhällsbyggandet i sundare banor. _— Att skilja på lagstiftningen för storstäder och landsortsstäder eller andra samhällen torde icke lämpligen kunna ske.

Rätt till tvångsändring av gällande stadsplan torde väl knappast böra givas, med mindre sådan ändring befunnes nödvändig för planläggning av invidlig- gande icke förut planlagt område. -—— De sakkunnigas förslag, att giva Kungl. Maj: t möjlighet att ingripa för att få såväl >>stadsbyggnadsbestämmelser» i samband med general- och stadsplan som »allmänna stadsbyggnadsbestämmel- scr» fastställda, syntes välgrundat.

Länsarkz'tekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: I förslaget hade beretts möj— lighet att till trots av stadsfullmäktiges vägran åstadkomma generalplan och stadsplan. De uppiäknade anledningarna täckte emellertid ej de fall, däi stads- myndigheterna av kommunalpolitiska skäl vägrade sin medverkan för ernåen- de av vissa för uppkomna anledningar önskvärda förändringar. Närmast åsyf- tades sådana fall, där viss mark behövde tagas 1 anspråk för visst ändamål men gällande stadsplan och byggnadsbestämmelser lade hinder i vägen därför. Sär- skilt avsåges sådana förhållanden, där expropriation vore medgiven för visst ändamål men där målet likväl ej kunde nås, därför att det allmänna ej ägde ett mot expropriationen svarande medel att anpassa stadsplan och byggnads- bestämmelser efter det behov, som föranlett själva expropriationen. Ett exem- pel torde vara på sin plats. Ett statens verk avsåge att uppföra en byggnad i en stad. Ett antal platser hade förslagsvis utsetts, men för att kunna bebygga dem för det avsedda ändamålet krävdes smärre ändringar i stadsplan och bygg— nadsbestämmelser. Staden, som ville tvinga byggnaden till en viss tomt, för- hindrade ett lämpligt val mellan de förstnämnda tomterna genom att vägra sin

medverkan till den erforderliga stadsplaneändringen. En utväg ur en sådan situation syntes böra i lagen beredas.

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén: I fråga om stads- plan och det 5. k. kommunala stadsplanemonopolets upphävande torde före- skrifterna böra modifieras i så måtto, att vid vägran av samhälle att låta upp- rätta stadsplan där så av Kungl. Maj: t påyrkades yttrande borde inhämtas från ett råd bestående av tre ledamöter en utsedd av länsstyrelsen en av samhället och en av Svenska stadsförbundet. *

Drätselkammaren i Örebro har 1 fråga om städernas planmonopol anslutit sig till uttalandet av stadsförbundets beredning samt till de av beredningen anförda skälen för ett uppgivande 1 viss mån av städernas planmonopol lagt även det att den befogenhet som sålunda skulle tillkomma Kungl. Maj: t också skulle kunna möjliggöra erforderlig enhetlighet i interkommunal planläggning i de fall där sådan icke kunde åstadkommas med de av de sakkunniga 1 sådant hän- seende föreslagna på frivillig överenskommelse grundade medlen för åväga- bringande av dylik planläggning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Med avseende å såväl generalplan som stads— plan hade stadsfullmäktiges hittillsvarande monopol på beslutanderätt under— kastats inskränkning i lagförslaget. Fall torde förekomma, då viktiga allmänna intressen kunde bliva lidande genom tredska inom en kommun, och mot dessa behövdes säkerligen ett korrektiv. Dessa fall torde dock höra till undantagen, och det förefölle, som om den av de sakkunniga föreslagna formuleringen i 2 kap. 10 % vore allt för omfattande.

Stockholms byggrmdsförentng: Bland nyheterna i stadsbyggnadslagen fram- trädde även en utav de frågor, som visat sig höra till de mera svårlösta inom det ifrågavarande lagstiftningsområdet, nämligen det s. k. kommunala stads— planevetot. De sakkunniga löste frågan på det mest radikala sättet, nämligen i principiellt upphävande utav kommunernas bestämmanderätt över planlägg- ningen. När Kungl. Maj:t så funne erforderligt för säkerställande av en än- damålsenlig utveckling av stadsbyggandet, ägde Kungl. Maj:t utan kommunens godkännande att på kommunens bekostnad utarbeta och fastställa en generalplan eller en stadsplan. Man sökte motivera sitt ståndpunktstagande i denna fråga med att städerna skulle ha missbrukat stadsplanemonopol speciellt när det gällt s. k. berättigade enskilda önskemål, och att kommunerna för stadsplaneläggning av enskilda områden med därav följande ekonomiska vinster för den enskilde uppställt allt för hårda fordnngar på bidrag 1 form av såväl gratis avstående av mark som ersättning i penningar. Även om sådant missbruk skulle ha före- kommit, v01e det dock snarare att betrakta som ett undantag än som en regel, och i det stora hela måste man erkänna, att de kommunala myndigheterna med full förståelse för utvecklingens krav på bästa möjliga sätt sökt tillfredsställa alla berättigade önskemål. Här liksom tidigare skett i andra lagförslag kunde man icke undgå den reflexionen, att förhållandet mellan kommun och enskilda utgjorde en skyddande förklädnad för statens egna krav. Hävandet utav det kommunala. stadsplanevetot vore nog mera att söka i en därmed följande möjlighet för kronan att bevaka sina markintressen. Ett hä— vande av det kommunala vetot framträdde i belysningen härav i så myc- ket klarare dager, som vid tvister mellan kommunen och kronan Kungl. Maj: t vore den dömande och alltså i verkligheten bleve såväl part som domare i eget mål. Som emellertid härmed sammanhängande förhållanden med all säkerhet

* Rådmannen Nordenström förklarade sig för sin del tveksam, huruvida det av kommittén föreslagna nåd» vore att föredraga framför det stadsplaneråd, stadsförbundets beredning förordat.

_ ...—__.w—P—n—

komme att ingående behandlas av andra organisationer och myndigheter, vilka hade att avgiva yttrande över det föreliggande förslaget, hade föreningen ej ansett det erforderligt ingå på någon närmare kritik utan ville endast uttala sin anslutning till tanken på en sådan ändring, att kommunernas självbestäm— ningsrätt icke onödigtvis eftersattes. Det torde i detta sammanhang böra utredas, vilket förvånande nog icke av de sakkunniga blivit gjort, om icke tiden nu vore mogen för att efter holländska förebilder helt fritaga åtminstone våra största städer, som förfogade över högt kvalificerade tjänstemän, från statligt förmyn- derskap i vad gällde fastställande av stadsplan.

Stadsförbundets berednings förslag om inrättande av ett »stadsplaneråd» har även biträtts av länsstyrelsen i. Östergötlands län och stadsfullmäktige i Här- nösand. .

Mot den föreslagna inskränkningen i kommunernas rådighet över planlägg- ningen hava vidare uttalat sig: myndigheterna i Sigtuna; byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stadsingenjören F. Eggert); stadsfull- mäktige och byggnadsnämnden i Enkäping; stadsfullmäktige och byggnads— nämnden i Eskilstuna; byggnadsnämnden i Nässjö; magistraten och byggnads- nämnden i Växjö; myndigheterna i Karlskrona; drätselkammarens i Malmö tredje avdelning; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund; byggnads- nämnden i Möhzdal (bestämmelserna borde uppmjukas och så avfattas, att de- ras tillämpning i praktiken ej medförde mindre önskvärda konsekvenser); läns— styrelsen i Älvsborgs län; myndigheterna i Trollhättan; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Ulricehamn; kommunalfullmäktige och byggnad-snämndeni Mellerud; samt stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Öster- sund.

Den föreslagna inskränkningen i kommunernas rådighet över planläggningen har även biträtts av stadsfullmäktige i Nässjö och länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Bettermentsbidrag.

Byggnadsstyrelsen: Beträffande de rättsförhållanden, som enligt lagförsla- get-s 3 och 4 kap. vore knutna till den fastställda generalplanen, hade byggnads- styrelsen för sin del icke funnit anledning till några anmärkningar i rent prin— cipiellt hänseende. Vad anginge däri föreslagna bidragsskyldigheter för en— skilda fastighetsägare kunde det ju icke anses vara mer än rättvist, att stads— samhälle för vidtagandet av sådana anordningar, som avsåge att befordra en god och sund stadsbyggnadsutveckling, bereddes möjlighet till uttagande av bi- drag från ägare till sådana fastigheter, beträffande vilka ökning i värdet upp- stode genom den vidtagna anordningen, vare sig sådana bidragsmöjligheter (bet- termentsbidrag) knötes till särskilda planinstitut eller, såsom från annat håll ifrågasatts, gåves mera allmän giltighet i särskild lagstiftning.

Kammarkolleginm: Ehuru, enligt förslaget, frågan om bettermentsbidraget intimt knutits till generalplaneinstitutet, vars införande kollegium i likhet med fastighetsregisterkommissionen avstyrkt, hade dock kollegium velat upptaga frågan härom till skärskådande. En av den nuvarande ekonomiska samhälls- ordningens grundprinciper vore, att varje företagare skulle få uppbära vinsten av sitt företag, liksom han finge stå därmed förenade ekonomiska risker. Me- dan det ekonomiska livet ännu befann sig på ett tidigare stadium, var ägande- rätten i högre grad än nu medlet till förverkligande av nämnda princip. Under nuvarande mera komplicerade ekonomiska förhållanden kunde situationen lätte- ligen bliva sådan, att just äganderätten till en fastighet gåve möjlighet att draga

vinst av andras ekonomiska verk-samhet eller att ett ekonomiskt sett i och för sig lönande företag allenast kunde komma till stånd med förlust för företagaren på den grund, att vinsten delvis komme att gå till andra vilka icke vore skyl— diga att i företaget deltaga. Sådan vinst vilken plågade kallas oförtjänt värdc- stegring uppstode framfö1 allt genom äganderätt till fastigheter i vilkas nä1- het industriella anläggningar eller kommunikationsanordningar komme till stånd. I de fall, då den oförtjänta värdesteg1ingen tett sig obillig på ett iögonen- fallande sätt, hade den redan föranlett lagstiftning som avsett genomförandet av grundsatsen att varje företagare, såvitt möjligt, icke finge belastas med kostnader för anordningar, varav andra droge vinsten. Sålunda förekomme i vattenlagen tvångsdelaktighet i diknings- och vattenavledningsföretag, och lagstiftningen om enskilda vägar erbjöde ett annat exempel på denna grundsats genomförande. Även bysamfällighetslagen öppnade möjlighet till tvångsdelak- tighet 1 ekonomiska företag, vilka vore fördelaktiga för ett flertal fastigheten Sistnämnda lags regler vore särskilt anmärkningsvärda därigenom, att bidrags— skyldigheten till kostnaderna för företaget icke finge överstiga delägares andel i företagets avkastning jämte den vinst, som kunde visas genom kostnaden hava , tillförts hans enskilda egendom. %

Kollegium ansåge visserligen, att man väl kunde ifrågasätta tvångsdelaktig- het i en del med stadsbyggandet sammanhängande företag, men funne den av de sakkunniga föreslagna anordningen med s. k. bettermentsbidrag föga ägnad att förverkliga ovan omtalade princip. Det förefölle kollegium sannolikt, att en utformning av tvångsdelaktighetsinstitutet i den genom bysamfällighetslagen antydda riktningen bättre skulle motsvara det ekonomiska livets anspråk. Här— igenom underströkes också institutets rent pn'vaträttsliga karaktär, och skill— naden från en värdestegringsskatt bleve mera påtaglig. !

Företag, som på stadsbyggandets område skulle påfordra tvångsdelaktighet, * vore framför allt vissa anläggningar för trafik och avloppsledningar. Någon anledning att sammankoppla tvångsdelaktigheten med en generalplan syntes icke föreligga. Snarare borde man väl hålla utväg öppen att erhålla tvångsdel- aktighet även beträffande kommunikationsleder, som omfattade ett större om- råde än en stad. Vidare kunde det ifrågasättas, huruvida icke även landsting, kommunalförbund och i vissa fall även bolag skulle kunna erhålla rätt att för sådana anläggningar påfordra tvångsdelaktighet.

Icke heller villkoren för bidragsskyldighetens inträde ansåge kollegium vara tillfredsställande utformade i förslaget. Ett tillbörligt hänsynstagande till en- skildas intressen syntes fordra, att en person, som själv bebodde sin egendom och fortsatte därmed, sedan en huvudtrafikled, vars tillkomst han icke önskat, dragits därförbi, icke belastades med bidragsskyldighet. Först sedan trafikle— dens nytta visat sig på ett fullt tydligt sätt genom att föranleda höjda hyror från fastighet eller en fastighets användande på ett genom trafikleden möjlig— gjort nytt sätt eller genom någon motsvarande omständighet, torde bidrags- skyldigheten utan fastighetsägarens oskäliga betungande kunna utkrävas. Fas- tighetsägaren syntes också böra erhålla valrätt mellan att utgöra årliga bidrag och erlägga en summa en gång för alla. Av det anförda framginge, att kolle- gium icke kunde tillstyrka de sakkunnigas förslag i vad det innebure, att en fastighets blotta värdestegring på grund av en trafikleds utbyggande skulle föranleda bidragsskyldighet samt att bevisbördan rörande värdestegringens stor- lek skulle läggas å fastighetsägaren. '

Extra kammarrådet Schelling yttrade vid ärendets behandling i kammarkol- legium bl. a.: Även om man icke godtoge Hasselquists uttalande (sid. 473),

| t l l l l l

att samtliga skattebetalare i en stad, vilka betalade trafikleder, som i stegrande riktning påverkade värdena å intill desamma gränsande fastigheter, hade grun- dad rätt till de värdestegringar, som därav föranleddes, syntes det få medgivas, att de sakkunniga anfört goda skäl för sin uppfattning, att dylik värdesteg- ring åtminstone delvis borde komma samhället till godo. Att de sakkunniga här— vidlag icke ägnat relationen mellan det allmännas (samhällets) och den enskil- de jordägarens befogade intressen någon närmare undersökning framstode vis- serligen som en brist, sammanhängande med betänkandets allmänna knapphet i avseende å motiveringen, men syntes dock icke vara av beskaffenhet att omöj- liggöra en saklig granskning av huvudprincipen.

Det _ för övrigt enhetliga — kommunalskattesystem, som i städerna var gällande före tillkomsten av 1862 års lagstiftning, kände visserligen, särskilt i avseende å bördor för uppehållande av kommunikationsväsendet, en differen— tiering mellan olika skattedragande, så att fastighetsägare presumerades vara i vissa, avseenden helt eller företrädesvis intresserade. Differentieringen mellan fastigheterna inbördes, där sådan förekom, skedde också efter det olika intresse fastigheterna presumerades äga (areal, gårdantal, husens storlek, längd av tomtlinje mot gata, taxeringsvärden o. d.). Att detta särskilda intresse vä- sentligen var av ekonomisk natur vore otvivelaktigt, men subjektiva och per- sonliga moment saknades ej däri. Något direkt ekonomiskt mätbart förhållande mellan intresse och skyldighet fanns i regel ej heller, utan yttre formella om- ständigheter användes som måttstock.

Den brytning med denna princip, som de av den nya lagstiftningen föran- ledda likställighetsöverenskommelserna inneburit, måste ses i samband med libe- ralismens genombrott och den vid denna tid accelererade övergången till pen- ninghushållning samt den därmed följande utformningen av nya skattekraftiga samhällsgrupper och nya skatteobjekt, å vilka den äldre intressebeskattningen icke passade in. Man fann en enhetlig fördelningsgrund för de kommunala bör- dorna i rättigheten att deltaga i beslut om kommunens gemensamma angelägen- heter (rösträtten till majoritetsbeslut). Det formellt juridiska förhållandet mel— lan den enskilde och kommunen trädde i förgrunden (jfr sakkunniga sid. 274). Typiskt för en sådan åskådning vore det i 10 % av 1843 års sockenstämmoförord- ning intagna stadgandet, att »alla avgifter, varom s-ockenstämma beslutar, skola utgå efter den bestämda grunden för rösträtt i sockenstämma, såvida ej särskilt därom blivit stadgat eller särskild överenskommelse därom träffad». Denna rösträtt var i sin tur byggd på förmögenhet och inkomst (% 5). Visserligen kun- de man icke helt frigöra sig från det gamla intressebeskattningssystemet (jfr 1859 års kommunallagsbetänkandc sid. XXVI, XXVII, XLV, XLVI), men in- tressemomentet beaktades först i andra hand. För den värdestegring å fastig- heterna och den ökade olikheten härutinnan fastigheterna inbördes, som föran— leddes av särskilda kommunala anordningar, torde man icke hava tänkt sig annat bidrag till det allmänna än den — proportionella — ökning i skattebe— loppen och därmed bärkraften samt också i rösträtten, som blev en följd av de stegrade fastighetsvärdena. Att beskatta själva värdestegringen, överföra en del därav till samhället, kom ännu icke i fråga.

Penninghushållningen påkallade ett utbyte av naturaskatterna (onera) mot penningskatter, vilka också lättare än de förra kunde anpassas efter den angiv— na juridiska måttstoeken.

I 1884 års stadsplanelagskommittés år 1885 avgivna betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. rörde sig motiveringen för det under 8 % föreslagna stadgandet om skyldighet för tomtägare att utan er-

sättning å samhället överlåta äganderätten till gatumark eller ock utgiva er- sättning därför, fortfarande med det ovan omförmälda obestämda »gamla in- tressebegrepp», som icke vore ställt i direkt relation till en i penningar upp- skattbar nytta (betänkandet sid. 77 ff.).

I motiveringen för det i 12 % intagna stadgandet, att om utvidgning av en gata medförde rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut varit tillåtet, den som ägde tomt å någondera sidan av gatan skulle vara skyldig att, då han ville begagna sig av denna rätt, ersätta samhället högst en fjärdedel av värdet å den mark, som fordrades för gatans vidgning intill 18 meter framför hans tomt, underströke kommittén bl. a. (sid. 87) gatas karaktär av utfarts- väg för tomt samt den fördel i avseende å. ljus, frisk luft och större bekvämlig— het ävensom ökad bebyggelscmöjlighet, tomtägare vunne genom vidgning av gata.

Först i 1903 års stadsplanelagskommittés år 1904 avgivna betänkande med förslag till lag om stadsplan och tomtindelning uppmärksammades jordvärde- stegringsbeskattningens problem. Att kommittén icke avsett att införa något slag av värdestegringsbeskattzning framginge av vissa uttalanden å sid. 65 och 66 i dess betänkande. Då 1903 års kommittés ifrågavarande uttalanden icke mötte någon gensaga vid tillkomsten av 1907 års stadsplanelag, som i nu ifrågava- rande avseende upptog de av kommittén föreslagna bestämmelser (31, 34 åå), varken i den kungl. propositionen eller sedermera, samt stadsplanelagens be- stämmelser härutinnan oförändrade återginge i 1 kap. av nu gällande fastighets- bildningslag, torde man få anse, att uttalandena i fråga gåve uttryck åt en grundsats, som behärskade den gällande rätten (fastighetsbildningsl-agen 1 kap. 36 och 39 %%). Bidragsskyldigheten i fråga finge alltså anses utgöra en beskattning efter intresse.

Vid bestämmande av ett dylikt intresse kunde givetvis helt och ej på förhand bestämda grundsatser komma till användning. En sådan beskattning vore principiellt icke bunden vid den i penningar mätbara nyttan såsom maxi— malgräns. Stadsplanelagskommittén förutsatte år 1904 visserligen, att den övre gränsen för nyttan icke komme att överskridas, och detta torde ju i allmänhet praktiskt sett bliva förhållandet, men undantagsvis kunde — åtminstone teore- tiskt — gränsen överskridas.

Det torde helt säkert vara historiska skäl och hänsynen till bestående för— hållanden, som verkat därhän, att ett dylikt otillfredsställande fixerat intresse- begrepp kommit till fortfarande användning vid de förslag till utvidgning av den speciella beskattningen för stadsplaneändamål, som sedermera sett dagen. Med ett sådant obestämt begrepp rörde sig sålunda ordföranden i byggnadsstad— gekommittén i det yttrande, som den 19 december 1908 avgavs med anledning av en framställning från kommunaltekniska föreningen (sakk. sid. 277) samt kommittén för kommunala nybildningar 1917 (sakk. sid. 277) —— uttrycken »fördel» och »nytta» torde här hava enahanda innebörd. Däremot beaktade Svenska stadsförbundets styrelse (sakk. sid. 277) åtminstone delvis den ekono- miskt mätbara fastighetsvärdestegringen såsom en av grunderna vid bestäm- mande av föreslagen bidragsskyldighet till kostnader för samhälles gatu- och ledningsnät, så ock vederbörande departementschef vid behandlingen av nådiga propositionen nr 209/1926 angående skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning (prop. sid. 16; A. K. nr 34 sid. 8, 10). Kommunala nybildningskommittén ansåge den ifrågasatta bi— dragsskyldigheten givetvis böra hava karaktären av »intressebeskattning i emi— nent mening» (sid. 443) men tillade, att därvid borde få komma i betraktande

»allenast påvisbara, reala fördelar av mera avsevärd och bestående art» (sid. 446).

Stadsplanelagskommittén av år 1916, som i avseende å skyldigheten att till- släppa mark för gata (49 %) ställde sig på den gällande lagstiftningens grund. hade tänkt sig, att vid val av former för bidragsskyldigheten de historiskt givna förhållandena skulle bliva utslagsgivande (sid. 261 ff.).

Det syntes uppenbart. att vid en beskattning med de genomgripande konse- kvenser, som nu vore i fråga, det ovan omförmälda obestämda intressebegreppet lika litet som »fördelen» eller >>nyttan>> vore väl användbara såsom normer för skattskyldighetens bestämmande. Intressebegreppets obestämdhet hade ock gjort, att det vid den senaste riksdagsbehandlingen av kommunalskattefrågan ansetts icke kunna komma till användning. Den stora ekonomiska betydelse, skatt- (eller bidrags—) skyldigheten kunde få för den enskilde, syntes nödvän- diggöra en mera exakt mätningsmetod för skyldighetens omfattning.

Bidragsskyldigheten —— såväl till genomförande av generalplan som till iord- ningställande av gata (14 kap.) — hade ock av de sakkunniga, såvitt man kunde finna, i sak motiverats såsom en värdestegringsbeskattning, det särskilda slag därav som benämndes »bettermentsbidrag» (grunden vore samhällets kost- nader för en speciell anordning och därav föranledd värdestegring). Detta hade beträffande lagtexten också tydligt kommit till uttryck i 4 kap. men däremot ej i 14 kap.

Formellt syntes en utbrytning ur den allmänna värdestegringsbeskattningens problemkomplex av den speciella del, som här vore i fråga, icke i och för sig behöva möta någon betänklighet, ej heller att i särskild ordning reglera sådan värdestegringsbeskattning. Måhända vore detta enda sättet att få frågan löst. Såsom 1916 års stadsplanelagskommitté (sid. 262——263), 1921 års kommunal- skattekommitté (sid. 121) och sakkunnigai sitt särskilda yttrande den 24 okto— ber 1925 (bil. A till nåd. prop. 209/1926) påpekat, talade också praktiska skäl för densammas behandling i samband med planlagstiftningen. Härvidlag torde ock kunna åberopas innehållet i den av sakkunniga (sid. 197—198) återgivna promemorian av f. d. presidenten A. Petersson angående särskild lagstiftning om bettermentsbidrag.

Såväl stadsplanelagskommittén som de sakkunniga torde hava tänkt sig, att de ökade bördorna för fastighetsägarna skulle kompenseras av ett lättande å stadsplftnemonopolet. Härför hade ock kammarkollegium uttalat sig i sitt un— derdåniga, utlåtande den 18 december 1925 över då föreliggande förslag till lag om gatuhållningsskyldighet i stad. Å andra sidan finge även erinras om ut— talandet i 1920 års stadsplanelagsbetänkande (sid. 126), att rätten att utan sam— hällets beslut få stadsplan fastställd skäligen borde motsvaras av ökade skyldig- heter för den, som komme i åtnjutande därav.

Instituten hade sålunda i den allmänna diskussionen sammanförts, och kunde man med bidragsskyldighet av angiven natur öka kommunernas intresse för stadsplaneringen och därmed sammanhängande ämnen, tillgodosåge den nya skatteformen ett påtagligt praktiskt intresse (jfr sakk. sid. 282—283).

Den av kollegii majoritet förordade lösningen av frågan i form av tvångs— delaktighet för vissa fastighetsägare i företag av slag, varom här vore fråga, syntes komma att medföra teoretiskt och praktiskt synnerligen svårlösta kon- fliktfall. Upprätthållande av vissa kommunikationsleder t. ex. huvudvägar och huvudgator samt, där behov härav förelåge, huvudledningar för avlopp och vattentillförsel måste uppenbarligen vara offentligrättsligt — ett åliggande för staden och i huvudsak vara ett dennas intresse såsom kommun. 1 mindre

grad gällde detta även bivägar och bigator samt biledningar. En privaträttslig tvångsdelaktighet för fastighetsägare förutsatte emellertid, att dessas intresse av lederna i fråga vore jämförbart med stadens. Men ett objektivt ntmätande av relationen mellan stadens och fastighetsägarnas intressen skulle säkerligen erbjuda hart när oöverstigliga svårigheter. Man kunde därför lätt bli hänvisad till rena godtycket. En annan sak vore, att det i sådant fall med skäl kunde göras gällande en medbestämmanderätt för fastighetsägarna rörande trafikle— dens tillkomst och utförande och förty krav resas på en särskild representation för fastighetsägarna härvidlag —— en stad i staden.

Vad själva saken beträffade, hade skäligheten av fastighetsägares speciella bidragsskyldighet till utgifter för med stadsplanering förenade utgifter sedan lång tid varit allmänt antagen och vitsordats av första lagutskottet vid 1926 års riksdagi dessv utlåtande nr 29 (sakkunnigas motiv sid. 282). Svårigheten att tillfredsställande utforma en sådan skyldighet torde väl hittills hava utgjort det största hindret för dess genomförande. (Jfr 1904 års stadsplanelagsbetän— kande samt nåd. prop. 209 år 1926, de inhämtade yttrandena och riksdagsde- batten.) På sätt de sakkunniga (sid. 190) påpekat, syntes generalplaneinstitutet även påkalla en sådan speciell bidragsskyldighet såsom komplement för ut- jämnande av den ofrånkomliga ojämnheten i behandlingen av olika jordägare. Måhända kunde man tänka sig Schalling ansåge det varken erforderligt eller lämpligt att bidragsskyldig, som ansåge det fastställda bidraget allt för be- tungande, berättigades påkalla lösningsskyldighet av staden till fastigheten i fråga, därest staden ej ville avstå från bidraget eller överenskommelse om dess belopp ej kunde träffas.

Hela problemet hade för övrigt sedan länge varit aktuellt och delvis lösts i utlandet. Vid tillkomsten av den gällande stadsplanelagstiftningen hava de engelska bettermentsbidragen blott av praktiska skäl icke kommit att efterbil- das i 1904 års förslag. Redan då detta avgavs, hade en dylik värdestegrings— beskattning kommit till användning såväl i Schweiz (Zärich) som i England (numera gällde stadsplanelagen 9/4 1925). Maximum var där och vore fortfa- rande i England hälften av värdestegringens belopp. I olika tyska stater före- komme värdestegringsskatt, under det i den på dagordningen stående omregle- ringen av den preussiska stadsplanelagstiftningen fastighetsägares bidragsskyl- dighet till vissa kostnader ej avsetts att anordnas såsom värdestegringsbcskatt- ning.

Hos oss torde en lagstiftning med giltighet blott för vissa i lagen angivna orter icke komma i fråga. Om ock förutsättningar för tillämpning av den före- slagna bidragsskyldigheten komme att saknas i många städer, borde därför, då behovet eller nyttan i andra, som omfattade den större delen av stadsbefolk- ningen i riket, syntes uppenbar eller antaglig — såsom sakkunniga föreslagit _ det överlämnas åt Kungl. Maj: t att i sista hand avgöra, varest och under vilka villkor dylik bidragsskyldighet borde ifrågakomma.

T. f. kammarrådet Skoglund har lämnat förslaget beträffande grunderna för bettermentsbidrag utan erinran.

Kammarrätten: När kammarrätten den 10 december 1925 avgav utlåtande över förslag till lag om gatuhållningsskyldighet i stad, hade kammarrätten :att taga hänsyn till detta förslags sammanhang med då föreliggande förslag till kommunalskatt, närmast det av 1921 års kommunalskattekommitté framlagda så kallade A-förslaget. I utlåtandet framhöll kammarrätten, att sistnämnda förslag, som upptog objektskatt å fastighet jämsides med skatt för inkomst av

fast egendom, innebure en relativt starkare kommunal belastning av fastighet än den gällande lagstiftningen. Kammarrätten hade ansett en sådan förskjut- ning vara befogad, med hänsyn därtill att fastighetsägarna i högre grad än andra skattskyldiga inom kommunen hade fördel av vissa kommunala anord- ningar, däribland anläggning av gator och deras underhåll. I anslutning till denna uppfattning gjorde kammarrättens pluralitet det uttalande, som i nu förevarande betänkande återgivits å sid. 297—298. Kammarrätten erinrade även, att den särskilda bidragsskyldigheten till gatu— och kloakanläggningar hade samband med frågan om anordnande av en jordvärdestegringsskatt.

Den vid 1928 års riksdag antagna kommunalskattelagen bestämde fastig- hetsägarnas skattskyldighet i stort sett enligt samma grunder som de år 1920 i bevillningsförordningen införda ändringarna i fråga om fastighetsägares skatt- skyldighet. Sålunda skulle från inkomst av fast egendom avräknas det in- komstbelopp, som skulle anses beskattat genom fastighetsskatt (23 och 26 åå). En utsträckning av fastighetsägares skattskyldighet enligt kommunalskatte- kommitténs A-förslag hade alltså icke genomförts.

Den föreslagna stadsbyggnadslagen upptoge en i vissa avseenden mera om- fattande bidragsskyldighet till kommunala anläggningar än det för 1926 års riksdag framlagda förslaget till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning, så ock att i visst fall upplåta mark till gata. Fastighetsägarna kunde enligt 4 kap. åläggas att bidraga till kostnaden för iordningställande eller väsentlig förbättring av i generalplan upptaget huvudtrafikområde eller särskilt trafik- område, natur- eller idrottsområde eller huvudanläggning för avlopp, vatten- tillförsel eller elektrisk kraftström. Då emellertid beslut om upptagande av sådant bidrag skulle underställas Konungens prövning och bidragsskyldigheten för övrigt enligt 2 % vore till beloppet begränsad, torde häri ligga tillräckliga garantier, att fastighetsägarna icke genom dessa bidrag oskäligt betungades.

Däremot syntes det mindre lämpligt. att bidrag till underhåll av huvudtrafik- område finge, på sätt 6 % innebure, efter stadsfullmäktige fattat beslut kunna läggas på fastighetsägarna. Visserligen vore ett stadgande av det innehåll, som upptagits i 15 kap. 2 %, erforderligt för att. kunna från fastighetsägare till staden överflytta skyldigheten att besörja eller bekosta underhåll av gata, men med de sakkunnigas i motiven för 15 kap. (sid. 298) uttalade mening, att, i den mån fastighetsägarna ansåges böra mer än andra bidraga till gatuun- derhållet, detta lämpligen ordnades på den allmänna beskattningens väg, syntes det vara mera överensstämmande, att bidrag till underhåll av i generalplan in- gående huvudtrafikområde icke uttoges av fastighetsägarna.

Stadsförbundets beredning: Frågan om beredande av möjlighet för kommu- nerna att under vissa omständigheter uttaga bettermentsbidrag (4 kap. i för- slaget) vore för visso synnerligen beaktansvärd och förtjänt av att upptagas till lösning. Men det vore enligt beredningens mening alldeles felaktigt att, på sätt här skett, söka fastknyta densamma vid ett planläggningsinstitut och sär- skilt måhända vid ett sådant som generalplanen. De orimliga följderna av hop- kopplingen med sistnämnda plan, på vars allmänna införande i stadssamhällena icke ens de sakkunniga själva syntes lita, hade förut antytts.1 Vid genomläsan- det av definitionen i 4 kap. 1 % funne man, att de sakkunniga nödgades räkna med sådana till generalplan hörande områden som naturparker och idrottsplat— ser såsom passande för bettermentsbidrag, medan definitionens avfattning å

andra sidan näppeligen syntes möjliggöra att under lagstiftningen inrymma exempelvis tvenne för dess användning så typiskt lämpade fall som den av presidenten Petersson i hans av de sakkunniga åberopade promemoria omnämnda bron mellan Lidingö och Stockholm samt de härom året diskuterade särskilda anordningarna för underlättande av Djursholmsbanans införande i Stockholm. I båda fallen vore det nämligen fråga om företag utanför vederbörande sam- hällens område (beträffande Lidingöbron givetvis med undantag av ena bro- fästet). Lösningen av frågan om kommuns rätt att uttaga bettermentsbidrag borde givas i särskild lagstiftning, icke i stadsbyggnadslagen, varest frågan icke hörde hemma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har härutinnan anslutit sig till den av bered- ningen uttalade uppfattningen.

Kommunaltekniska föreningen: Beträffande markägares bidrag till genom- förandet av generalplan ställde sig föreningen synnerligen tveksam till det för— farande, som de sakkunniga föreslagit. Sättet för bidrags fastställande och ut- görande hade nämligen gjorts avhängigt av en mer eller mindre subjektiv upp- skattning av den värdeökning, som orsakades av anläggningar, vilka enligt ge- neralplanen skulle utföras. Den utredning, som skulle föregå bidragsskyldig- hetens fastställande, måste vidare förväntas bliva i hög grad tidsödande, var— förutom en mängd tvistefrågor därmed bleve förenade, vilka sannolikt komme att visa sig för såväl kommunala som statliga myndigheter svårlösliga.

En generalplan måste från tid till annan justeras med hänsyn till utveck— lingens krav. Detta gjorde frågan om såväl generalplans fastställande som dess rättsverkningar än mer komplicerad, och någon anvisning rörande förfarings- sättet i sådant fall, att genom generalplaneändring rättsgrunden bortfölle för ett fastställt och kanske utgivet bidrag, syntes lagförslaget ej ge.

Då föreningen av bl. a. anförda skäl ställt sig tveksam beträffande den form för bidrags uttagande, som de sakkunniga föreslagit, hade ifrågasatts annan lösning, vilken skulle något beröras.

Den skillnad, som förelåge emellan generalplan och stadsplan därutinnan, att den förra i stort sett vore en preliminärplan och den senare en definitivplan, hade fört tanken på att låta all bidragsskyldighet sammankopplas vid stads— planen, varigenom markägarens fördel av en viss anläggning skulle kunna kla- rare bedömas. Knötes bidragsskyldigheten för generalplans genomförande till själva generalplaneinstitutet, såsom de sakkunniga föreslagit, torde i de flesta fall bidraget, om det bestämdes i ett väsentligt tidigare skede än det, då stads— plan erfordrades, komma att bliva skäligen ringa. Det torde nämligen i de flesta fall möta 'betydande svårighet att konstatera en avsevärd ökning i värdet för en fastighet — vilket vore förutsättning för bidrag _ när ovisshet rådde, hu- måida densamma verkligen komme att utnyttjas för sitt 1 generalplanen avsedda an amål.

I enlighet med denna tankegång hade förslag framkommit därom att staden vid stadsplans genomförande över generalplaneområde skulle beredas tillfälle att i rimlig utsträckning av markägare erhålla bidrag för redan utgivna kost— nader för planens genomförande och likaså att, där stadsplan påfördrades för markområde, beläget utan direkt förbindelse med befintliga trafikleder och sta- dens huvudledningar av olika slag, markägare skulle åläggas gottgöra staden efter skäliga grunder kostnaden för anordnandet av sådana förbindelser.

Svenska teknologföreningen: Förslaget om bettermentsbidrag syntes i vissa avseenden anmärkningsvärt. Det torde knappast kunna anses rättvist, att en fastighetsägare, som motsatt sig anordnandet t. ex. av ett natur- eller idrotts-

område, och som ej avsåge att bruka sin i generalplanen ingående mark på annat sätt, än han tidigare gjort, skulle se sig nödsakad icke blott att tåla, att dylikt område mot hans önskan bleve anordnat, utan även att bidraga till täc- kande av halva kostnaderna för iordningställande av nämnda område intill hälften av den värdestegring, som genom anordningen kunde anses hava till- förts hans mark. Det torde för övrigt knappast låta sig göra att på ett objek- tivt sätt bedöma den värdeökning, som härigenom tillades hans mark; i varje fall syntes de bestämmelser, som i förslaget givits i fråga om värderingens an- ordnande, knappast vara för jordägaren tillräckligt betryggande.

Föreningen vore av den meningen, att ifrågavarande kostnader för genomfö— rande av generalplan icke borde åvälvas den enskilde markägaren. Skulle denna föreningens åsikt icke vinna beaktande, syntes det i varje fall obilligt, att mark- ägaren skulle nödgas svara för den del av kostnaderna för iordningställande av ett trafikområde, som påfordrades för tillgodoseende av den genomgående tra- fiken ; det vore i huvudsak endast kostnaden för den del av en trafikled, som vore nödvändig för lokaltrafiken, till vilkens gottgörande han borde kunna tvingas bidraga. För markägaren kunde det dessutom medföra svårigheter att Vid en för honom kanske ofördelaktig tidpunkt nödgas utgiva ersättning för värdestegring, som säkerligen i många fall först i framtiden kunde komma ho- nom till godo. I förslaget hade han icke ens tillagts rätt att, om han så önskade, erlägga beloppet genom årliga avbetalningar under en icke allt för snävt till— tagen tidrymd, t. ex. 10 år; hans ställning i detta avseende hade gjorts helt och hållet beroende av stadsfullmäktiges medgivande till betalningsanstånd. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke fastighetsägaren i vissa fall borde till- läggas rätt att, om han så ville, utbetala sin ifrågavarande skuld till staden genom att avstå viss del av sin fastighet, till värde motsvarande högst hälften av den värdestegring, som genom anordningen kunde anses hava tillförts hans fastighet. Föreningen ville sålunda, om markägaren verkligen till någon del komme att åvälvas ifrågavarande kostnader, hemställa om en omarbetning av ifrågavarande stadganden i den riktning föreningen antytt.

Sveriges fastighetsägareförbund: Det vore anmärkningsvärt, att sedan frå- gan om införande av värdestegringsskatt, såsom man hade anledning förmoda, på grund av de däremot gjorda invändningarna icke upptagits vid revidering av skattelagstiftningen, samma eller åtminstone liknande skatt nu föresloges uti en lagstlftning, som avsåge att reglera helt andra förhållanden än beskattning. Ansåges det skäligt, att fastighetsägaren skulle betala ersättning för värde- stegring, där sådan beräknades uppkomma, borde det vara lika klart, att kom- munen å sin sida skulle lämna ersättning, då genom generalplans genomförande fastighetsägaren tillfogades förlust; denna princip vore också tillämpad i viss utländsk lagstiftning, särskilt den engelska. Det kunde nämligen vara skäl erinra om att kommunen vid genomförande av general- eller stadsplaner — särskilt vid förändring av förutvarande dylika kunde förorsaka den enskilde fastighetsägaren avsevärda förluster. Rättvisan krävde således oavvisligen, att om ersättning för värdestegring fordrades, borde också ersättning för värde— minskning lämnas. Lagförslaget hade emellertid utgått ifrån att värdestegring beskattades, men viss värdeminskning ansåges fastighetsägarna vara skyldiga tåla (3 kap., 4 och 8 55), och åt ersättningen för sådant värdeminskning, som ovan berörts, ägnades ingen som helst uppmärksamhet.

I skattelagstiftningen hade man hittills nöjt sig med att beskatta vinst, i den mån densamma verkligen åtnjutits av vederbörande, och försök, som från åt- skilliga håll gjorts att beskatta framkonstruerad vinst, hade hitintills i skatte-

lagstiftningen ej vunnit erkännande. Enligt förslaget vore det emellertid me- ningen att beskatta en värdestegringsvinst efter en godtycklig uppskattning och även långt innan denna vinst verkligen kommit ägaren tillgodo. Om ett gam- malt omodernt hus vore beläget vid en i generalplan upptagen trafikled, som ' i ett eller annat avseende underginge förbättring, vore därmed ingalunda givet, att för ägaren av det omoderna huset genast uppstode inkomstökning. Denna framkomme kanske först, men ingalunda givetvis, om huset ombyggdes eller moderniserades, vilka förbättringsåtgärder fastighetsägaren ofta icke kunde våga sig'på att utföra. Bestämmelsen i 4 kap. 1 % borde således undergå om- redigering, på det att skyldighet att utgiva ersättning åtminstone ej måtte trä- da i kraft, förrän värdeökningen verkligen inträtt. Såsom förut framhållits, vore ifrågavarande bestämmelser en ny form för den värdestegringsskatt, man ej lyckats genomföra uti skattelagstiftningen, och en vida längre gående be- skattning, som utgjorde icke blott en expropriation utan ersättning, d. v. s. en konfiskering, utan därtill ett lagtvång att bekosta anläggningar av obestämd omfattning och nytta.

Om den nu föreslagna lagstiftningen godtoges såsom lag, bleve följden den, att kommunalrepresentationen och regeringen, vid vilka båda myndigheters till- sättande fastighetsägarna ej kunde öva något nämnvärt inflytande, kunde ådöma fastighetsägarna att utgiva belopp, vars fixerande till rättvis siffra bjöde högst betydande svårigheter. Om man dessutom betänkte, att vid proce- duren för beloppens fixerande endast skriftliga bevis kunde komma till an- vändning, så att fastighetsägaren vore utan möjlighet att komma i åtnjutande av den fördel, som ett åberopande av vittnen inför domstol erbjöde, insåges lätt, att betänkligheterna mom fastighetsägarnas leder mot ett sådant förfaringssätt måste bliva stora. Det torde rent av kunna ifrågasättas, huruvida ett så sum- mariskt förfarande som det föreslagna, då fråga vore om utdömande av ersätt— ningsskyldighet, därvid från fall till fall en mångfald olikartade omständig- heter böra tagas hänsyn till, kunde stå i överensstämmelse med bestämmelsen i % 16 av regeringsformen: »Konungen bör . . . ingen avhända eller avhända låta något gods löst eller fast utan rannsakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva Konungen låte envar bliva dömd av den dom- stol, varunder han rätteligen hör och lyder.» Fastställandet av ersättningsbelopp av sådan natur som det här ifrågavarande borde ej åläggas någon av annan myndighet än laga domstol, inför vilken vede1börande hade möjlighet att- få på ed höra intygsgiv are och andra, vilka kunde lämna uppgift om å beloppets be- stämmande inverkande faktorer. Förbundet påyrkade således, att från lagför- slaget måtte utgå bestämmelserna om skyldighet för fastighetsägarna. att be- tala bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Samfundet ville i första hand rikta sig mot den av sakkunniga anlagda principen att till generalplan anknyta så vittgående ekonomiska rättsverkningar, som här föreslagits. Utan tvivel måste generalplan baseras på rena antaganden om framtida utvecklingsmöjlig— heter etc. och torde på den grund tid efter annan bliva föremål för rätt så vid- lyftiga omarbetningar. Att under sådana förhållanden sammankoppla general- plan med vidlyftiga ekonomiska uppgörelser förefölle direkt olämpligt, och det kunde ifrågasättas, huruvida här avsedda bestämmelser vore önskvärda vare sig ur allmän eller enskild synpunkt. En ekonomiskt genomförd generalplan innebure en sådan mängd utredningar och därmed förenade kostnader, att den- samma, en gång tillkommen, i det övervägande antalet samhällen torde lämnas orubbad, även om än så goda skäl talade för nya dispositioner. På grund härav

vore det samfundets uppfattning, att direkt ekonomiska förpliktelser icke borde sammankopplas med generalplan. Dessa förpliktelser borde i princip förläggas i närmast möjliga samband med markens utnyttjande för verkligt stadsbygg- nadsändamål, och borde sålunda i största utsträckning anknytas till stadsplan och nybyggnad inom sådan. Till tryggande av generalplans genomförande bor- de sålunda endast föreskrivas byggnadsförbud av lämplig omfattning.

Fastighetsdirektörmz Hasselquist: Denna lagstiftningsfråga vore redan cirka 20 år gammal.

Jämväl stadsförbundets beredning erkände, att frågan om beredande av möj— lighet för kommunerna att under vissa omständigheter uttaga bettermentsbi— drag förvisso vore synnerligen beaktansvärd och förtjänade att upptagas till lösning. Beredningen ansåge emellertid, utan närmare motivering, att frågan om kommunernas rätt att uttaga bettermentsbidrag borde givas en särskild lag— stiftning, icke i stadsbyggnadslagen, varest frågan av beredningen ansåges icke höra hemma. Mot beredningens kategoriska påstående, att frågan icke hörde hemma i stadsbyggnadslagen, stode det faktum, att de lagfarna personer, som deltagit i sakkunnigas arbete, ansett, att den mycket väl kunde ingå i nämnda lag. Det långsamma framåtskridande, som kännetecknat frågan om better— mentsbidrag, gåve sannerligen inga förhoppningar om att frågan skulle bliva. löst under de närmaste årtiondena, därest den skulle behandlas som separat ärende. Däremot syntes det ju vara allas uppfattning, att stadsbyggnadslag— stiftningen nu måste föras fram till sin lösning. Under sådana förhållanden torde det vara en god praktisk åtgärd att samtidigt ordna upp denna bidrags- fråga. Mot beredningens förmodan, att stadssamhällena icke torde bliva intres- serade av att införa generalplaner, torde kunna uppställas den ganska säkra förvissningen, att bl. a. möjligheten att erhålla bettermentsbidrag komme att uppamma detta intresse.

Stadsförbundets beredning anförde, att definitionen i 4 kap. 1 % näppeligen syntes möjliggöra att under lagstiftningen inrymma exempelvis bron mellan Lidingön och Stockholm. Givetvis inrymdes även detta fall inom lagens till- lämpningsområde. därest 7 kap. om kommunalt samarbete etc. bleve lag. Skulle så icke bliva fallet och lagen sålunda icke få tillämpning på ett sådant fall som Lidingöbron, vore därmed endast utsagt, att den icke bleve användbar för ett specialfall av mycket ovanlig natur. Gent emot beredningens uttalande kunde ställas det påståendet, att de föreslagna lagbestämmelserna om bidragsskyldig- het för genomförande av generalplan skulle i en mängd fall möjliggöra för kommunerna att erhålla bidrag. Så skulle exempelvis frågan om bidrag till den under uppförande varande Essingebron hava kunnat ordnas under ganska enkla former, därest en dylik lag förefunnits. (Intet hinder borde föreligga att få en VlSS trafikled fastställd såsom ett led i en generalplan med därav följan— de rättsverkningar.) I stället nödgades staden nu föra långvariga förhand— lingar med ett stort antal fastighetsägare för uppgörelse angående dessa bidrag. Bidrag kunde vidare hava erhållits till huvudavloppsledningen i Brännkyrka från sådana markägare, som därav droge nytta. Exemplen torde kunna mång— faldigas, enär ju bidrag skulle kunna utgå till bl. a. vägar, gator, broar, järn— vägar, förortsbanor, vattenleder, huvudanläggningar för avlopp, vatten m. m.

Stockholms stads ombudsman: De i 4 kap. intagna bestämmelserna om bidrag till genomförande av generalplan (bettermentsbidrag) syntes snarare hava sin plats i beskattningslagstiftningen än i stadsbyggnadslagen. Det vore här fråga om en ren värdestegringsskatt, om vars debitering, upphörd och indrivning enligt lagförslaget skulle gälla vad om kommunal utskyld i allmänhet vore i

lag eller författning stadgat. Bestämmelserna om bettermentsbidrag borde så- lunda intagas i en särskild författning, om de icke ansåges böra anstå, till dess den sedan länge väntade lagstiftningen om värdestegringsskatt komme till.

stadskollegiet i Stockholm: Stadskollegiet anslöte sig till den tanken, att därest anläggandet av en väg, bro, annan huvudtrafikled eller lik- nande anordning medförde en avsevärd markvärdestegring, vederbörande markägare borde förpliktas att i skälig omfattning bidraga till kostnaderna för anordningens genomförande. Med hänvisning till den mening, stadens cm- budsman i detta hänseende uttalat, kunde emellertid skäl finnas för övervägan- de, huruvida icke sådana bettermentsbidrag lämpligen borde grundas på en särskild lagstiftning om kommunens rätt att upptaga markvärdestegringsskatt, då denna rätt principiellt torde böra vara oberoende av huruvida anordningen i fråga inginge i generalplan eller icke. Stadskollegiet underströke önskvärdheten av att denna fråga måtte vinna en snar lösning.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Frågan om fastighetsägares bidragsplikt till vissa värdestegrande anordningar kunde fullt rationellt lösas endast med hän- , syn till värdestegringen i varje särskilt fall. Denna bidragsplikt vore allenast * ett specialfall av undantag från den lika skattskyldigheten inom kommunen. %

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Tanken att bereda » kommunerna möjlighet att erhålla bettermentsbidrag vore väl värd att grundligt dryftas, men det torde kunna ifrågasättas, om det vore lämpligt att fastknyta den vid ett planläggningsinstitut. Härigenom kunde man nämligen befara, att ett ra- tionellt utnyttjande av värdestegringen i vissa andra fall komme att försvåras. Frågan om bettermentsbidrag syntes bäst lösas genom särskild lagstiftning och ej i stadsbyggnadslagen. Utsikten att kunna påräkna nämnvärda bidrag från markägarna i fråga om exempelvis sådana anordningar som bangårdsområden, naturparker, idrottsområden och skyddsområden torde för övrigt vara rätt mi— nimal. Om, såsom i det föregående förordats,1 generalplanen ersattes med ett slags skelettplan, upptagande framtida huvudgator och markreservat, syntes det rimligt, att staden själv betalade hela kostnaden för dess genomförande.

Stadsfullmäktige i Mölndal hava ansett det vara tvivel underkastat, huruvida , en rättvis fördelning å fastighetsägarna av den halva kostnaden för general- * plans genomförande skulle kunna ske samt att i vart fall dylika bidrag alle— i nast borde utgå för huvudtrafikleder. l

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Uddevalla hava ansett, att fastig- hetsägarnas sammanlagda bidrag till kostnaderna för generalplans genomfö— rande borde kunna uppgå till % av kostnaden för anläggningarna samt för var och en fastighetsägare % av värdestegringen å hans fastighet.

Myndigheterna i Trollhättan hava ansett, att möjlighet borde beredas stad att uttaga bettermentsbidrag och att bestämmelser härom borde införas i lagen, men beträffande bidragets storlek tillstyrkt fastighetsdirektören Hasselquists förslag i ärendet.

Förslaget om bettermentsbidrag har biträtts även av länsstyrelsen i Kristian- stads län och drätselkammarens i Gävle kommitté.

I avstyrkande riktning hava uttalanden gjorts av kommunalfullmäktige i Tierp, länsstyrelsen i Älvsborgs län samt länsstyrelsen i Norrbottens län.

1 Se ovan sid. 57.

Stadsförbnndets beredning: I stadsplanelagskommitténs förslag till byggnads- stadga, 11 % 6 mom., stadgades, att därestå staden icke tillhörig mark inom kvartei', som i stadsplan upptagits såsom avsedd för allmän by,ggnad sådan byggnad icke funnes vid tiden för stadsplanens antagande planen jämväl borde upptaga bestämmelser angående ma1kens användande, för det fall att den icke bleve för dylikt bebyggande utnyttjad I kommittéris föislag till stadsplane— lag, 16 %, stadgades därjämte, att Konungen finge för plats för allmän bygg- nad, som icke blivit för sitt ändamål tagen i bruk, intill dess så skedde med— dela förbud mot nybyggnad dock högst under två år efter stadsplanens fast— ställande.

Den av kommittén sålunda föreslagna anordningen med alternativplan hade de sakkunniga icke funnit tillfredsställande. Deras huvudsakliga betänklig- heter däremot syntes vara: De allmänna byggnadernas placering inom en stads- plan inve1kade 1 hög grad på dennas hela utformning, och deras placering bor- de vara vald så, att nämnda byggnader komme att verka höjande a stadsbilden. Om staden kunde genom underlåtenhet att inlösa det enligt stadsplanen för all- männa byggnader avsedda området föranleda, att detta bleve för annat ändamål begagnat, bleve följden ofta nog den, att hela stadsplanen förvanskades. Med hänsyn till denna sin uppfattning hade de sakkunniga funnit sig böra pålägga vederbörande stad skyldighet att under i 12 kap. 9 % närmare angivna förut- sättningar lösa området.

Med allt beaktande av de skäl, de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag, måste beredningen anse det obilligt, att om i en stadsplan plats upptagits för allmän byggnad, men denna sedermera visade sig obehövlig, ovillkorlig skyl- dighet skulle åvila staden att inlösa området för det avsedda ändamålet. Det vid en stadsplans uppgörande beräknade framtida behovet av plats för viss all- män byggnad inom området kunde vid en senare tidpunkt befinnas helt för- svunnet. Sålunda kunde exempelvis ett för skoländamål reserverat område efter någon tid visa sig obehövligt för sådant ändamål. Att under sådana förhållan- den söka framtvinga ett utnyttjande av området på det ursprungligen avsedda sättet enbart för att därigenom förverkliga en viss med stadsplanen avsedd este- tisk effekt skulle icke vara rimligt, detta så mycket mindre som denna effekt merendels borde kunna ernås jämväl vid ett annat utnyttjande. Vid alternativ- planens upprättande kunde ju stadsbildens krav i sådant avseende beaktas.

I stort sett hade alla, som yttrat sig över kommitténs förslag, icke haft något att erinra mot den däri föreslagna anordningen med alternativplan för till all— män byggnad avsett område utan endast mot den för byggnadsförbudet beträf- fande sådant område föreslagna maximitiden.

Beredningen ansåge sistnämnda förslags bestämmelser avgjort vara att före- draga framför de av de sakkunniga föreslagna. Måhända borde det ifrågasättas att något öka den nyssnämnda maximitiden.

Beredningen ville vidare erinra om det särskilt inom de större städerna allt mer framträdande behovet av en bestämmelse, varigenom stad bereddes möjlig- het att vid erforderlig vidgning av redan befintlig huvudtrafikled eller fram- dragande genom redan tättbebyggt område av för stadens utveckling betydelse— full ny sådan trafikled förvärva därav berörda fastigheter i sin helhet i stället för allenast de delar därav, som erfordrades för trafikleden i fråga, detta även om de av fastigheterna återstående delarna skulle visa sig tillräckliga för bil- dande av hela byggnadstomter.

Det förfaringssätt, som för närvarande stode stad till buds, vore för sådana större företag icke tillfredsställande, detta i främsta rummet därför, att det åsamkade städerna större kostnader än som kunde anses skäligt. En dylik stor gatureglering medförde i regeln en betydande värdestegring av den mark, som komme att bliva belägen vid den nya huvudgatan, och det kunde icke anses mer än skäligt, att denna värdestegring komme staden tillgodo till täckande av kostnaderna för regleringsföretaget.

Den enklaste utvägen att lösa denna fråga syntes vara att utvidga stadens expropriationsrätt i fall, varom här vore fråga, till att avse hela de berörda fastigheterna. Denna väg hade man i liknande fall i utlandets större städer ofta. beträtt. Med stöd av dylik »zonexpropriation» hade sålunda »genom— brottsgator» byggts i tyska, franska och engelska storstäder. I fastighetsdirek— tören Hasselquists vid de sakkunnigas betänkande fogade reservation funnes åt— skilliga närmare upplysningar härom.

Den ifiågavaiande metoden medförde uppenbarligen även stora praktiska fördelar. Finge staden marken i sin hand kunde den lämpliga nya tomt- indelningen genomföras snabbt och friktionsfritt samt det nya bebyggandet direkt ordnas på det sätt, som tekniskt och ekonomiskt vore lämpligast. Den nya genomfartsleden kunde på detta sätt bliva snabbast och bäst bebyggd, vilket naturligtvis vore ett allmänt intresse.

Drätselkammaren i Örebro, i vars yttrande stadsfullmäktige och magistraten instämt: Givetvis vore det ett önskemål att trygga det lämpliga utnyttjandet av ett i stadsplan för allmän byggnad avsett område. Stadsför-bundets bered— ning hade på denna punkt anslutit sig till stadsplanelagskommitténs förslag under framhållande, att det vore obilligt, att, om i en stadsplan plats upptagits för allmän byggnad men denna sedermera visade sig obehövlig, ovillkorlig skyl- dighet skulle åvila staden att inlösa området för det avsedda ändamålet. Bered- ningen hade därjämte ifrågasatt någon utökning av maximitiden för nybygg— nadsförbudet.

Drätselkammaren måste i denna fråga biträda den ståndpunkt, de sak- kunniga intoge. Drätselkammaren kunde icke finna det rimligt, att staden skulle kunna på den enskildes bekostnad under tva år eller eventuellt längre tid, för allmän byggnad reservera enskilt område och hindra markägaren att å området uppföra byggnad. Ansåges det nödigt att för nu ifrågava1ande ändamål 1eserve1a mark, borde staden vidkännas olägenheterna av den inskränk— ning 1 markens utnyttjande, som därigenom uppkomme. I övrigt vore att be- akta, att icke heller stadsplanelagskommitténs förslag skänkte staden trygg— het mot att behöva lösa område om detsamma icke bleve behövligt för allmän byggnad. Det bleve väl mera sällan fallet, att det behov av plats för ifråga— varande ändamål, som vid planens uppgörande avsåges tillgodoses, redan efter så kort tid som två år befunnes icke längie föreligga. Men efter två år komme enligt stadsplanelagskommitténs förslag byggnadsförbudet att upp— höra, och ville staden då ytterligare någon tid hålla området reserverat för allmän byggnad oeh trygga sig mot dess bebyggande på annat sätt, vore ju staden i allt fall nödsakad inlösa området. Efter utgången av de två åren vore följaktligen stadens ställning mot en markägare, som önskade disponera sitt område för enskild byggnad, knappast bättre enligt stadsplanelagskommit- téns förslag än enligt de sakkunnigas. Beaktas borde slutligen, att om, när området visade sig icke längre behövligt för allmän byggnad, stadens lösen- skyldighet ännu icke inträtt, för staden enligt de sakkunnigas förslag förelåge

möjlighet att få stadsplanen i denna del ändrad och und-er tiden eventuellt väckta ersättningskrav uppskjutna i avbidan på utgången av ändringsförslaget.

Vad anginge avstående av mark inom byggnadskvarter funne drätselkam— maren de av stadsplanelagstiftningskommittén föreslagna på gällande lag byggda bestämmelserna bättre tillgodose stadens möjligheter att sanera det inre av ett olämpligt bebyggt kvarter och i övrigt trygga stadens utveckling än de sakkunnigas förslag, ur vilket emellertid borde upptagas bestämmelsen om rätt för staden att för nedrivning lösa endast byggnad.

Även med de sålunda förordade bestämmelserna funne drätselkammaren emellertid stadens befogenhet att inom byggnadskvarter lösa mark vara allt för snäv. Även andra skäl än saneringen av ett illa byggt kvarter, tryggandet av stadens utveckling och genomförandet av fastställd tomtindelning borde kunna föranleda rätt för staden att förvärva mark inom byggnadskvarter. Drät- selkammaren syftade här på vad stadsförbundets beredning anfört om s. k. zonexpropriation. I beredningens uttalande instämde drätselkammaren; drät- selkammaren funne det påtalade behovet av vidgad expropriationsrätt icke till— fyllest tillgodosett genom bestämmelserna i 32 kap. 10 å i förslaget.

De sakkunnigas förslag i fråga om stadens lösenskyldighet och skadestånds- plikt innebure ett beaktansvärt försök att lösa denna mycket ömtåliga fråga med hänsyn tagen till såväl stadens som den enskilde fastighetsägarens intres- sen. Förvisso vore det icke lätt att här träffa ett avgörande, som rimligt och skäligt avvägde olägenheter och fördelar, så att jordägaren visserligen icke finge dragas med olägenheter utan motsvarande fördelar men å andra sidan icke heller tillskyndades oförtjänt vinst på samhällets bekostnad.

Med särskild tillfredsställelse vore att hälsa de bestämmelser, som avsåge att möjliggöra, att ägare av olika delar av en tomt själva åvägabringade tomtdelar- nas sammanförande i en enda ägares hand, liksom ock föreskriften om anstånd med lösenskyldighet för den händelse beslut fattats om lösenskyldigheten på- verkande ändring i stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning. Bemärkas borde även, att genom den staden tillagda rätt att påkalla Och full- följa ägoutbyte för främjande av överensstämmelser mellan bestående fastig- hetsindelning och gällande generalplan, stadsplan eller tomtindelning, även om staden icke ägde av ägoutbytet berörd fastighet, staden i vissa fall ägde möjlig- het a-tt avvärja eller reducera ersättnings- och lösenkrav.

Huru bestämmelserna om lösenplikten komme att i praktiken verka, vore synnerligen svårt att avgöra, då detta i väsentlig mån måste komma att bero på tillämpningen, enär ju lösenplikten gjordes beroende av en för varje sär- skilt fall verkställd prövning. Det ville emellertid förefalla, som om bestäm— melserna lede av en viss, icke nödvändig oklarhet, och särskilt borde vid för- slagets överarbetning övervägas, huruvida icke de föreskrifter, som lämnats till ledning vid prövningen, kunde i förtydligande riktning kompletteras. Drät— selkammaren ville vidare här göra den erinran, att det icke syntes skäligt ålägga staden lösenskyldighet till skogbeväxt område allenast därför, att av— verkningsrätten begränsats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anslutit sig till vad fastighetsdirek- tören Hasselquist i sin reservation till de sakkunnigas betänkande anfört om zonexpropriation och rörande omarbetning av gällande lagstiftning om expro- priation. .

Extra kammarrådet Schalling har ansett de skäl, fastighetsdirektören Has— selquist anfört för införande av zonexpropriation, vara. värda beaktande men

har, då frågan icke syntes tillräckligt utredd, icke kunnat fatta ståndpunkt till densamma.

Kommu-naltekniska föreningen. har ansett, att möjligheten att fastställa alter- nativplan skulle medföra den fördelen, att skadeståndsanspråk mot stad för ur- aktlåtenhet att uppföra projekterad, allmän byggnad eller anläggning skulle undvikas, och att en utformning av lagförslaget på sådant sätt borde tagas under övervägande. Beträffande zonexpropriation yttrar föreningen: För- eningen, som funne nuvarande lagstiftning i detta avseende otillfredsställande och ägnad att försvåra eller till och med omöjliggöra mera genomgripande stadsregleringar inom bebyggda stadsdelar, hade utan att taga ställning till förslagets detaljer principiellt anslutit. sig till det av reservanteu stadsplane— direktören Hasselquist framförda förslaget. För städerna. hade det länge varit en påtaglig brist i gällande lagstiftning, att i de fall, där del av fastighet erford- rades för stadsplans genomförande, stad icke ägt rätt att utan inskränkning lösa hela fastigheten. I talrika fall kunde påvisas. att kostnaderna för mark— förvärvet härigenom fördyrats, och att den enskilde på ett obehörigt sätt gynnats till förfång för det allmänna.

Svenska teknologförmingen har, utan att för närvarande intaga bestämd ståndpunkt till frågan om institutet zonexpropriation, ifrågasatt huruvida icke detsamma borde göras till föremål för närmare utredning, speciellt med hänsyn till lämpligheten av dess införande i svensk rätt, samt i anslutning härtill fram— hållit, att gällande expropriationslagstiftning vore i behov av viss överarbet— ning. —— Föreningen har vidare yttrat: I stadsplanelagskommitténs förslag hade meddelats föreskrifter om upprättande av s. k. alternativplaner å kvarters- mark, avsedd för offentlig byggnad. Mot detta förslag hade anmärkts, att det ej alltid skulle visa sig möjligt att uppgöra såväl en huvudplan som en alternativplan, som båda vore goda. Stadsplaneraren föranleddes väl att lägga huvudsaklig vikt vid den plan, som han trodde skulle komma till användning, men han kunde misstaga sig, så att den andra planen i stället komme till ut- förande. Upprättandet av dubbla planer ställde sig därjämte dyrbart och detta i onödan i sådana fall, då relativ säkerhet förelåge, att området komme att inom kort användas för huvudändamålet. Jämväl rättsligen sett vore av skäl, som i detta sammanhang ej torde böra närmare angivas, konstruktionen med alternativplan ej tillfredsställande. Enligt de sakkunnigas förslag skulle förevarande svårigheter i stället lösas dels genom att pålägga vederbörande stad skyldighet att under de i 12 kap. 9 % närmare angivna förutsättningar lösa området, dels ock genom införandet av generalplaneinstitut; rättsverk— ningarna av detta institut skulle för städerna ej ställa sig så betungande som motsvarande verkningar av stadsplaneinstitutet. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelserna i 12 kap. 9 % vore ägnade att under olika omständigheter bereda markägaren den trygghet att i ekonomiskt avseende hållas skadeslös för stadsplanens genomförande, på vilken han borde kunna räkna. De med införande av generalplaneinstitutet enligt kommitténs förslag förenade kostnader komme antagligen att hava till följd, att general- planerna komme att fastställas i en ganska liten utsträckning. Vid övervägande av skälen för och emot upprättandet av alternativplaner ansåge sig föreningen böra uttala sig mot dylika planer; farhågorna att städerna skulle komma att allt för hårt betungas med skyldighet att inlösa dylika områden torde med hänsyn till övriga bestämmelser i lagförslaget visa sig överdrivna.

Sveriges fastighetsägareförbund: Då expropriationslagstiftningen först kom till tillämpning i vårt land, ansågs det rättvist, att den, mot vilken lagstift-

,

ningen riktades, skulle erhålla icke blott full ersättning för den avträdda mar— ken, utan även någonting därutöver; lagstiftningen innehöll också, att fastig— hetsägaren skulle erhålla den avträdda markens värde och hälften därutöver. Denna uppfattning hade sedermera, tydligen av hänsyn till det allmännas eko— nomi, fått maka åt sig, så att därefter reviderad expropriationslagstiftning en- dast innehölle bestämmelse om att för den avträdda marken skall lämnas full ersättning, men detta hade, åtminstone hitintills, strikt vidhållits. Genom den nu föreslagna lagstiftningen skulle emellertid fastighetsägarna åläggas tåla avsevärt intrång i äganderätten utan att därför erhålla någon som helst ersätt- ning. Den uppfattning, som förestavat en dylik lagstiftning, torde näppeligen överensstämma med vad som allmänt ansåges såsom rätt och billigt inom våra samhällen. Väl borde den enskilde markägaren kunna tvingas avstå mark och tåla annat intrång i sin besittningsrätt, då samhällets utveckling så nöd- vändigtvis krävde, men han skulle i så fall genom lagens bestämmelser till— erkännas full ersättning såväl i det ena som i det andra hänseendet.

När generalplan blivit lagd över ett område, inträdde absolut byggnadsförbud för sådan i generalplanen upptagen mark, som inginge i huvudtrafikområde; och på andra områden, exempelvis sådana som reserverats för koloniträdgårdar, finge endast uppföras sådan nybyggnad, som stode i överensstämmelse med den huvudsakliga användning, vartill området blivit i generalplanen bestämt. Det vore lätt att tänka sig, huru ödeläggande en dylik bestämmelse kunde verka på ett uppväxande industriföretag, som haft oturen förlägga sin verk- samhet på ett område, som enligt senare uppgjord generalplan avsåges för annat ändamål. Om fastighetsägaren hade kvar hel byggnadstomt utöver det område, som skulle bliva huvudtrafikområde, koloniträdgårdsland eller dylikt, hade han enligt lagförslaget ej att påräkna någon ersättning för det intrång, som förbudet respektive inskränkningen i bebygganderätten medförde, i annan form än att kommunen i framtiden möjligen komme att lösa till sig det före- nämnda områ—det, över vilket genom generalplanens antagande, eller t. o. m. endast genom beslut om dess uppgörande, så att säga lagts en död hand. Det vore därför nödvändigt tillse, att kommunen också bleve tvingad att inom rim- lig tid inlösa områdena i fråga. Lagförslaget innehölle beträffande inlös'ningstiden i nu angivet fall bestämmelser endast beträffande trafikområden och parker, men in0m vilken tid exempelvis ett begravningsområde skulle inlösas bleve be- roende Då när kommunen ansåge sig ha användning för detsamma. Förbundet hade velat framhålla denna detalj för att ådagalägga, det lagförslaget i strä— vandena att tillgodose kommunernas intressen icke tagit skälig hänsyn till fas- tighetsägarnas rättsintressen eller överhuvud till enskild äganderätt. Om gene- ralplan eller stadsplan lade sin döda hand över annat än kommunen tillhörigt område, måste lagstiftningen tillerkänna markägaren rätt att erhålla icke blott full ersättning för marken, då denna skulle till kommunen avträdas, utan även full ersättning för det intrång han lede under tiden till dess marken av kommu- nen toges i bruk.

Det kunde icke vara förenligt med vad rätt och billigt vore, att endast på grund av den såsom allmängiltigt axiom proklamerade uppfattningen, att markägaren skördade en oförtjänt värdestegring av stadsplaneåtgärder, dekre— tera, att han skulle avstå stora delar av sitt markområde, icke blott utan ersätt- ning, utan därtill med skyldighet att bekosta eventuellt dyrbara anläggningar. medan värdestegringen kanske kunde komma att inträda i en avlägsen framtid, då markägaren måhända saknade varje möjlighet att tillgodogöra sig något därav. Den uppfattning, som ledde till sådana lagbestämmelser, syntes vara

dikterad av en mot den enskilda äganderätten till mark eller fastighet rent av fientlig stämning.

Stockholms byggnadsförening: Befolkningstätheten vore för alla slag av bebyggda områden av grundläggande betydelse. Det vore därför värdefullt, om stadsbyggaren ägde i sin hand ett effektivt medel att reglera denna. Ett sådant medel funnes i begreppet exploateringstal, varmed förstodes förhållan- det mellan totala våningsytan och totala markytan inom ett för bebyggelse avsett område. Graden av markens utnyttjande bleve härigenom entydigt be- stämd, medan detaljutformningen hade sin givna plats som en sekundär fråga. Ett sådant förfarande skulle förutom sin i första hand givna stora sociala och hygieniska betydelse även äga stort ekonomiskt värde. Tomtvärdet vore i hög grad avhängigt av befolkningstätheten. Bestämdes ett visst exploateringtal för ett område, sattes därmed en rätt effektiv gräns för tomtvärdestegringen. Samtidigt bortfölle den osäkerhet beträffande möjligheterna för ett tomtområdes utnyttjande, som sådana tillfälligheter som tolkningen av ett system av be- stämmelser av sekundär art inbjöde till. Om det maximala utnyttjandet be- hövde icke råda något tvivel. Arkitekten bleve i sitt uppdrag befriad från tvånget att söka med hjälp av en skicklig kombination av paragrafer advocera fram en extra belastning av tomten utöver den som förordningarna avsåge.

Införandet av exploateringstal skulle även tillåta en klar princip beträffande sanering av tätt och osunt bebyggda områden eller områden, där trafiken fordra-de ökat utrymme. En förändring av byggnadssättet från relativt lågt och tätt till högt och glest kunde då åstadkommas enligt det rättvisa och otvetydiga kom- pensationssystemet: omdimensionering med bibehållet exploateringstal.

Slutligen borde detta kompen-sationssystem kunna visa vägen till en rela- tivt enkel princip för bedömande av ersättningsfrågor vid avstående av mark, antingen därigenom att markägare erhölle kompensation i rättighet att bebygga den återstående delen med samma golvyta som den ursprungliga tomten tillät, eller så att värdet av den mark, som avstodes, beräknades efter den golvyta, som svarade mot den markyta, som markägaren frånhänts.

Stadsbyggnadslagen borde dock endast innehålla föreskrifter om exploate— ringskoefficientens tillämpande vid stadsplans upprättande. Det siffermässiga fastställandet av koefficienterna torde helt böra överlåtas åt byggnadsordning- arna för att möjliggöra en smidig anpassning efter utvecklingens krav. Likaså måste det vara byggnadsordningarnas sak att fastställa för varje särskilt fall de relativa eller absoluta måtten för bebyggelsen.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Det hade varit och vore fortfarande ett berättigat kommunalt intresse, att en större markägare i stad icke utan vidare skulle få uppdela sin jord i för bostadsändamål avsedda smärre fastig- heter och sedan försälja dessa för att överlåta på samhället att ordna för om— rådet i fråga erforderliga vägar samt anlägga vatten- och avloppsledningar m. m. Möjlighet för sådan jorddelning hade dock hittills förefunnits, varför det i många fall även framstått för kommunerna som ett önskemål att kunna utan några större kostnader för samhället erhålla den därvid till vägar av- sedda marken.

Fall kunde påvisas från Stockholms närmaste omgivningar, där en mark- ägare försålt tomtmark till ett helt samhälle, men sedan vägrat samhällets innevånare ej blott att till sig få lösa den vä-gmark, som vore avsedd till allmänt begagnande, utan även motsatt sig, att samhällets innevånare ordnade vägmarken på tillbörligt sätt utan samband med dess förvärvandlé? Bristen i lagstiftningen i dessa avseenden vore sålunda påtaglig.

Lagförslagets bestämmelser om markägares blivande skyldigheter torde i allmänhet få anses måttfulla och kunna knappast anses för betungande för den enskilde markägaren, om man jämförde utgifter, som ålades honom, med de fördelar, som en fastställd stadsplan innebure.

Vad i 12 kap. stadgades om stadens rätt att till sig lösa gatumark och parkområde ävensom viss byggnadsmark, rätten att utan ersättning erhålla all- männa och enskilda vägar ävensom rätten att i vissa fall ordna och för allmän trafik upplåta områden, som uppenbarligen vore avsedda till vägar, vore funda— mentala bestämmelser, som ovillkorligen erfordrades för att underlätta stads- planens genomförande för samhällena, och man kunde knappast säga, att en- skild rätt här träddes för nära. Kontoret tillstyrkte, vad de sakkunniga ' föreslagit.

Vad särskilt beträffade stadens rätt att ordna för allmän trafik och nedlägga i ledningar i den vägmark, som erfordrades som utfartsväg för avsöndrade fastig- l I |

heter, utan att vägmarken blivit undantagen genom någon laga förrättning, skulle denna stadens nya rätt öppna möjligheter för samhällena att provisoriskt tillrättalägga missförhållanden, som tillskapats av enskilda markägares oför- stånd eller vinningslystnad.

Stockholms fastighetskmttors gatmegleringsacdelning: Vid bedömandet av frå- gan om zonexpropriation kunde man ej undgå att taga hänsyn till den betydande värdestegring, som i regel följde med stadsplanens genomförande, och gällde detta icke minst gaturegleringar inom redan mer eller mindre bebyggda stadsdelar. Då i stort sett alla kostnader för dylika regleringar drabbade staden ensamt, vore det skäligt, att staden bereddes möjlighet att i någon mån genom utsträckt ' expropriationsrätt komma i besittning av hela fastigheter, som berördes av reg- , leringen och vilkas efter regleringen återstående delar givetvis underginge en 1 mer eller mindre betydande värdestegring. i !

Belysande exempel på, hur lagstiftning i förevarande hänseende rimligen ej

, borde vara, om de allmänna intressena skulle i skälig grad tillgodoses, ej på * bekostnad av men jämsides med de enskildas, vore nu gällande bestämmelser i för stads rätt att lösa mark för gatuvidgning. Denna rätt innebure, att gatu- mark skulle till stad avstås, då staden det äskade. Om av tomt sålunda skulle tagas i anspråk viss del och den i byggnadskvarter kvarvarande resten kunde bilda hel byggnadstomt, ägde stad endast lösa gatudelen. Endast i det fall, att sagda rest befunnes vara för liten att bilda självständig byggnadstomt, ägde , stad samtidig lösenrätt till hela tomten. Emellertid vore frågan, huruvida . tomtdel, som här avsåges, kunde rent sakligt sett bilda hel tomt, mycket svår- avgjord, då även 5 a 6 meter smala tomtremsor kunde bedömas lämpliga att be- byggas självständigt. Vad bleve då i regel resultatet av stadens lösenrätt i här omskrivna fall? Då oftast fastigheten vore bebyggd och den värdefullaste byggnaden vore gatuhuset, som gatuvidgningen komme att spoliera, torde stadens lösenkostnader bliv-a, dels för den mark, som erfordrades för vidgningen, dels för den byggnad, som befunne sig på. gatumarken. dcls därest efter gatuvidg- i ningen å tomten kvarstående hus skulle bibehållas, för dessa hus, ställande i användbart skick, eller, omsä ej skulle ske, ersättning även för de oanvändbara husen å tomten, dels för ersättning av skada och intrång såväl beträffande fas- tigheten i och för sig som eventuellt även rörande i fastigheten av ägaren eller hyresgäst bedriven rörelse och verksamhet. Därjämte finge tomtägaren till- godoräkna sig värdestegringen å resten, eventuellt med avdrag för gatumarksersätt- ning, som .nellertid oftast vore en obetydlighet vid vidgad gata, allt på grund av den nya stadsplanens genomförande.

Hade staden här expropriationsrätt till hela fastigheten, skulle kostnaden säkerligen i det stora flertalet fall stanna vid fastighetens saluvärde i allmänna marknaden, eventuellt något övervärderat, såsom beklagligtvis sed vore vid dylika förhållanden. I vissa fall kunde givetvis även vid detta förfaringssätt ifrågakomma ersättning för intrång och skada i rörelse. Men staden förfogade över hela fastigheten, uppbure dess avkastning till dess rivning skedde samt framför allt behölle den värdestegring å resterande tomtmark, vilken staden enbart genom sina åtgärder tillskapat. Genom ett sådant förfaringssätt skulle dessutom genomförandet av stadsplan och tomtindelning i hög grad underlättas och påskyndas.

Avdelningen finge sålunda påyrka sådan revision av gällande lösenbestäm— melser, att stad, där annat förfaringssätt skulle vara för staden betungande, ägde rätt att lösa hel fastighet, som berördes av gatureglering, även om den efter regleringens genomförande återstående del kunde bilda hel byggnadstomt.

Åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna om expropriation av mark m. m. i sammanhang med stadsplans och tomtindelnings genomförande vore av be- skaffenhet att i någon mån ekonomiskt lätta stadens för närvarande nog så betungande bördor för sagda genomförande. Emellertid kunde någon lättnad i berörda hänseende av större betydelse för städerna ej uppkomma med mindre — såsom också fastighetsdirektören Hasselquist i särskilt yttrande påkallade —-— nuvarande ordning för expropriationsärendens handläggning, åtminstone i vad den avsåge städerna, bleve föremål för grundlig revision. Avdelningen hade sig bekant, att denna mening även delades på statligt häll, där man an- såge, att kronan expropriationsvis ofta pålades allt för betungande kostnader vid tillgodoseendet av allmännyttiga företag. Stockholms stads erfarenheter be- träffande expropriationsförfarandets användning vid stadsplans och tomtindel- nings genomförande hade också i några betydelsefulla fall varit mindre upp- muntrande.

Så länge nuvarande ordning fortfore beträffande expropriationsnämnds rätt att vid värdestegring av mark samt skada och intrång tillämpa vilka synpunk— ter och motiv som helst, utan att skälen härtill angåves eller att nämndens beslut kunde på grund av sakskäl överklagas, torde någon förbättring till det allmännas förmån ej vara att förvänta. Utsträckt expropriationsrätt kunde till och med under nuvarande förhållanden vara av ondo. Det syntes avdel— ningen rimligt, att expropriationsmål, som ofta avsåge ekonomiska värden av högst betydande omfattning och storlek, skulle handläggas offentligt och pro- tokollföras så, att nämndens motiv för värderingen klart framginge och kunde göras till föremål för invändningar och överklaganden hos högre instans. Den hemligstämpel, som nu vilade över alla hithörande spörsmål, åstadko-mme säkerligen väsentliga olägenheter för det allmänna. Expropriationsför'farandet skulle skipa rättvisa åt båda parterna. Det förhållandet, att ena parten i dylika fall oftast vore det allmänna, utgjorde intet skäl, varför detta skulle skinnas till förmån för den enskilde. Full ersättning, motsvarande värdet i allmänna marknaden, borde den enskilde äga rätt att få för sin mark, m. m., men ej någon överbetalning, som nu ofta förekomme.

Då enligt avdelningens mening stadsplanen, i likhet med vad 1920 års förslag avsåge, borde utom byggnadskvarter, däri inbegripet tomter för allmän bygg— nad, och gatumark innefatta områden för idrottsplatser o. d., för begravnings— ändamål m. in. (se 1 % i sagda förslag), måste i lagen intagas bestämmelse .om huru med nämnda tomter och olika områden skulle förfaras. därest marken

vore i enskild ägo, och ägaren ej önskade använda den för 1 stadsplanen avsett ändamål. Därvid måste skäligen någon sorts lösenskyldighet inträda för staden.

Lagförslaget av år 1920 tänkte sig detta spörsmåls lösning på i huvudsak sådant sätt, att vid uppgörande, antagande och fastställande av stadsplan för mark, varinom ovannämnda slag av tomter och olika områden förekomme, s. k. alternativplan skulle upprättas. Ville man gå den sålunda anvisade vägen, vilket avdelningen ansåge böra tagas under allvarligt övervägande, vunne man den bestämda fördelen, att sagda tomter och områden kringliggande tomters ägare på grund av förefintligheten av fastställd alternativplan ej kunde ställa skadeståndsanspråk å staden, därför att tomten, respektive området ej komme att användas för i huvudstadsplanen avsett ändamål.

Rörande frågan om stads löseskyldighet yttrar fastighetsdirektören Hassel— quist: Han kunde icke finna annat., än att denna fråga blivit mycket ensidigt bc— lyst, då man i kritiken alls ingenting nämnt om de med löseskyldigheten i dylika fall sammankopplade lösevillkoren. Utöver vad de sakkunniga å sid. 234—236 i motiveringen anfört rörande denna sak, ville han därför framhålla följande.

Alldeles frånsett de allmänna byggnadernas betydelse för stadsbilden måste ju varje kommun räkna med nödvändigheten av att förr eller senare uppföra dylika byggnader. Då måste också mark stå till förfogande, och i själva ver- ket torde behovet av dylik mark vara lika nödvändigt att tillgodose som beho- vet av exempelvis gatu- och parkmark. Hasselquist måste sålunda finna det följdriktigt, att i de sakkunnigas förslag dessa olika slag av markområden med avseende på löserätt och löseplikt så nära som möjligt likställdes

Vad då först beträffade löserätten, ville han endast med hänvisning till de sakkunnigas motivering framhålla, att enligt de sakkunnigas förslag löserätten vore klalt utfo1,mulcrad under det att i stadsplanelagskommitténs föislag av in 1920 sr11 skild OXDPOp1iationsa—nsökan fö1utsattes, samt att vidare denna rätt enligt kommitténs förslag måste göras gällande inom viss tid, två år, under det att den enligt sakkunnigas förslag kunde göras gällande utan någon som helst tids- begränsning. Utsträcktes även den av kommittén föreslagna tidsfristen på två år hade därmed doek på intet sätt vara uteslutet att även en eljest förut— seende kommun kunde felbedöma läget och frånhärida sig en rätt, som sedan måhända dx 1t måste återköpas.

Komme man sedan till löseplikten, vilken ju givetvis måste intimt sam— 111anhiinga med löserätten, förordade särskilt stadsförbundets beredning livligt. kommitténs förslag om s. k. alternativa stadsplaner. Meningen med dessa vore ju. att en kommuns löseplikt helt skulle kunna avvecklas därigenom, att då kommu— nen icke gjorde anspråk på marken, markägaren utan vidare finge disponera den enligt den alternativa stadsplanen. Beredningen funne detta med fördel till— lämpligt, exempelvis för det fall, att ett för skoländamål reserverat område efte1 någon tid visade sig obehövligt för sådant ändamål. Frånsett den förut berörda svårigheten för en kommun att vid viss tidpunkt avgöia, huruvida en för allmänt ändamål i stadsplanen inlagd tomt vore för all franitid obehövlig;r för detta sitt ändamål, måste man ändå hysa stalka betänkligheter mot kom- mitténs förslag. Detta komme nämligen realiter att innebära, att mark, av- sedd för allmänna byggnader i ett mycket väsentligt avseende jämställdes med för vanlig bebyggelse avsedd kvartersmark och ej, såsom de sakkunniga tänkt sig med :,mark, erforderlig för tillgodoseende av allmänna behov, såsom t. ex. gatumark och parkmark Hasselquist åsyftade här lösevillkoreri. Avgörande för den grad i vilken förvärvandet av mark för allmänna byggnader komme

9—297102.

att bli betungande, vore ju ytterst priset på marken. Fastställde man enligt stadsplanekommitténs förslag av år 1920 alternativ plan för den ifrågavarande marken, hade man därmed även fastställt dess värde såsom för markägaren be- byggbar mark, och kommunerna torde icke komma ifrån att vid förvärvet betala fullt ut med hänsyn härtill. Enligt de sakkunnigas förslag däremot betraktades den för allmänna byggnader avsedda marken, då fråga bleve om inlösen, på sam— ma sätt som t. ex. gatumarken, d. v. 5. vid expropriering skulle tillämpas försla- gets 32 kap. 4 % första stycket. Här borde man alltså komma ifrån med rena råmarkskostnaden (man jämföre motiveringen sid. 368—371). Under sådant förhållande måste man anse, att. det bleve mera betungande för kommunerna att skaffa sig mark för allmänna byggnader enligt kommitténs förslag än enligt de sakkunnigas och detta även för det fall, att någon del av denna mark, sedan löseplikt enligt de sakkunnigas förslag inträffat, finge tillsvidare ligga out— nyttjad. Om för övrigt kommunen på så sätt finge en inom rimliga propor- tioner hållen markreserv, syntes detta närmast vara till det allmännas gagn.

Det väsentliga i denna fråga vore sålunda icke den av beredningen omhul- dade lättnaden i löseplikten utan att principen, att kvartersmark för allmänna byggnader med avseende på inlösen vore att hänföra till samma kategori som övrig för allmänna ändamål behövlig mark (exempelvis gatumark), konsekvent genomfördes.

Drätselnämndcn och kammarkontoret i Stockholm hava ansett, att de i före- varande avseende av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, vilka medgåve ett hänsynstagande till de särskilda förhållandena i de olika fallen, skulle i tillämp- ningen lämna ett för såväl jordägaren som staden rättvisare resultat än kommitté— förslaget. I synnerhet torde det bliva av betydelse, att stad sålunda finge möjlig- het att, då sådant för ernående av en fullt tillfredsställande stadsplan vore nöd— vändigt, utan kostnad erhålla större areal till allmän platsmark, än som kom- mittéförslaget skulle medgivit.

Stockholms stadskollegium har i likhet med flertalet av stadens myndigheter biträtt yrkandena om införande av zonexpropriation och om revision av expro— priationslagstiftningen.

Fastighets- och stadsplanenämndema i Stockholm ha även biträtt yrkandet om införande av zonexpropriation samt påyrkat, att i samband med förevarande lagstiftningsarbete jämväl expropriationslagen måtte underkastas erforderlig re- vision i syfte att förebygga ett fortsatt oskäligt betungande av samhällena, men ej funnit det möjligt att i detta sammanhang angiva riktlinjerna för en sådan revision. Nämnderna hava vidare yttrat i detta sammanhang: Nämnderna ansåge sig böra påyrka, att i blivande ny stadsplanelagstiftning intoges bestämmelse därom, att, då markområde vore beläget intill vatten, områdets gräns däremot skulle bestämt fixeras i generalplan eller stadsplan, samt att utfyllnad eller uppförande av byggnadsverk i vattnet utanför sådan gräns under inga omstän- digheter finge ske utan ändring av planen. För nämnderna framstode det näm- ligen såsom ett allmänt intresse av stor vikt, att det oreglerade utfyllande av exempelvis Stockholms vattenområden, som hittills kunnat ske med stöd av gällande bestämmelser, för framtiden förhindrades.

Enligt de sakkunnigas förslag må Kungl. Maj: t, där stadsplan fastställts över huvudsakligen obebyggd mark och för tryggande av stadens utveckling funnes nödigt, att område, som ingår i byggnadskvarter, av staden förvärvas, förordna om rätt för staden att lösa sådant område. I sin reservation till de sakkunnigas betänkande hade fastighetsdirektören Hasselquist på anförda skäl yrkat, att

;

motsvarande befogenhet mätte tilldelas Kungl. Maj: t beträffande i generalplan ingående bostadsområden. Under hänvisning till sin instruktionsenliga uppgift att handhava stadens verksamhet i bostadsärenden, hade fastighetsnämnden för sin del uttalat sin anslutning till detta fastighetsdirektörens yrkande.]L

Stadskollegiets majoritet har biträtt fastighetsnämndens förslag rörande rätt att expropriera bostadsområden.?

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg: Ett önskemål, som starkt gjorde sig gällande vid gatugenombrott eller gatuvidgning i gammal bebyggd stadsdel, vore, att staden skulle kunna få tillstånd att helt lösa fastighet, som därav berördes, även om återstående del av fastigheten skulle visa sig till— räcklig för bildande av hel byggnadstomt. Med nuvarande lagstiftning finge sta- den i dylikt fall ej sällan betala oskäligt med hänsyn till den ofta högst betydande värdestegring, som den återstående fastighetsdelen erhölle genom den nya eller vidgade trafikleden. Att den enskilde skall hava fullt betalt för sin fastighet liksom eventuellt ersättning för skada och intrång läge i öppen dag, men det kunde väl ej vara i sin ordning, att han dessutom skulle få tillgodogöra sig värdestegringen, som i stället rimligtvis borde tillfalla staden för täckande av kostnaderna för regleringsförslaget.

Krav på. revision av expropriationslagstiftningen har även framställts av: byggnadsnämnden i Lilla Alby; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i En— köping; magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; myndigheterna i Trollhät- tan; samt stadsfullmäktige i Härnösand.

' Herr A. E. Magnusson har reserverat sig mot det av fastighetsnämnden framställda. yrkan- det om befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om rätt för kommun att lösa i generalplan in— gående bostadsområden. Till stöd härför har herr Magnusson framhållit, att en dylik rätt måste anses innebära ett allt för starkt ingrepp i den enskildes äganderätt.

* Sex ledamöter inom stadskollegiet hava i likhet med herr Magnusson funnit dylik rätt inne- bära ett allt för långt gående ingrepp i den enskildes äganderätt. Två ledamöter inom kolle- giet hava yttrat i denna. fråga: Redan enligt gällande stadsplanelag hade kommun rätt ett ex- propriera i stadsplan ingående byggnadsmark, som funnes för stadens utveckling erforderlig. Och enligt nu föreliggande förslag skulle kommunen erhålla väsentligt ökade möjligheter att leda och reglera den byggnadsmässiga utvecklingen. Med hänsyn härtill och då, såvitt erfarenheterna från Stockholm gåve vid handen, något behov av expropriationsrätt för förvärv av för stadens exploa- teringsverksamhet erforderlig mark utom stadsplanelagt område hittills icke gjort sig märkbart, kunde de icke biträda det uttalande i denna punkt, som återfunncs i stadskollegiets utlåtande. Rörande kravet på revision av expropriutionslagstiftniugen yttrar herr Lindhagen i tillägg till fastighets- och stadsplanenämndernas utlåtande: Behovet av en sådan revision vore allmänt, och förslag därom inkomme så gott som årligen på riksdagens bord. Nämnderna påyrkade nu också en sådan revision men hade funnit sig icke kunna i detta sammanhang angiva några. rikt- linjer. Herr Lindhagen ville dock redan nu framhålla, att revisionen av expropriationslagstift- ningen i nämnda. syfte måste i första hand inrikta sig på dels ingående bestämmelser om ex- propriationsersättningens belopp och dels en omläggning av expropriationsnömndernus samman- sättning och befogenhet. I fråga om nämndernas befogenhet borde lämnas tillfälle till över- klagande av deras beslut om ersättningens belopp. Nämndernas nuvarande envälde bidroge ock till att göra dem mera benägna för självrådighet. Det funnes ingen rimlig anledning, varför det viktigaste momentet i expropriationsförfarandet icke skulle få överklagas liksom de flesta andra beslut av underordnade domstolar och myndigheter. Därmed sammanhängde nödvändig- heten att borttogs det stadgade hemlighållendet av nämndernas motiv och beslut samt införan- det av reservationsrätt till det olfentliga protokollet. Särdeles erforderligt vore enligt en all- män mening också att genom lag nedtvingu ersättningarna till nämndens ledamöter och även till sakkunnige till rimliga belopp. Aven nämndernas uppdrag borde betraktas såsom i främsta rummet ett förtroendeuppdrag, och syntes då ersättningen till ledamöterna kunna i tillämpliga delar utgå efter gällande resereglemente. Därigenom skulle också personer med stor inkomst, vilka ofta dominerade i expropriationsnåmnderna, automatiskt försvinna och plats lämnas för det sundare medborgerliga omdömet med rimliga pretentioner. Jordkommissionen hade i sitt betän- kande del IV om bildande av nya jordbruk delvis berört dessa frågor (se sid. 74—131).

Till fastighetsdirektören Hasselquists reservation om zonexpropriation hava vidare anslutit sig: tekniska samfundet i Göteborg; stadsfullmäktige och bygg— nadsnämnden i Nässjö; magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; stadsfull— mäktige och byggnadsnämnden i Lund; samt länsstyrelsen i Gävleborgs län.

_ Länsstyrelsen i Uppsala län har icke kunnat förorda zonexpropriation, vil— ken skulle verka allt för tillfälligt och ojämnt.

Även länsstyrelsen i. Älvsborgs län har ej kunnat ansluta sig till förslaget om zonexpropriation.

Upplåtande för allmänt begagnande av gatumark m. m.

Byggnadsstyrelsmz: De sakkunniga framhöllo i sin motivering till 4 % (sid. 264), att bestämmelserna i 1 kap. 34 =, första stycket, i fastighetsbildnings— lagen givit anledning till tvekan vid avgörandet av frågan, när stads skyldig— het att upplåta gata till allmänt begagnande inträdde vid sådana fall, då kvar- teren vid ömse sidor om gatan ej vore lika långa. Nuvarande bestämmelse, att gatudel skulle upplåtas, då. tomter med en sammanlagd längd utmed gatude- len av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit be- byggda, föresloges därför ändrad därhän, att den sammanlagda bebyggelsen endast skulle räknas efter gatans ena sida och tiden för upplåtelsen inträda, då tomter inom varje särskilt kvarter av minst hälften av dess längd blivit be— byggda. Enligt byggnadsstyrelsens förmenande torde icke några. särskilda svå— righeter i berörda avseende behöva uppstå vid tillämpningen av nu gällande lagbestämmelse. Meningen torde väl vara, att med gatudel avsåges här den del av gatan, som vore belägen vid den kortaste kvarterslängden. Skulle emel- lertid detta anses vara tveksamt, kunde ett förtydligande härom vara tillfyllest.

Stadsförbundets beredning: Enligt gällande lag och stadsplanelagskommitténs förslag skulle ny gata upplåtas till allmänt begagnande, i den mån bebyggan- det kvarter efter kvarter fortskrede från förut upplåten gata., med iakttagande, att varje särskild gatudel skulle upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. *

Härifrån avveke de sakkunnigas förslag till bestämmelser i ämnet i första hand därutinnan, att avgörande för stads skyldighet att upplåta gata icke så- som nu skulle vara omfattningen av den sammanlagda bebyggelsen på båda sidor av gatan utan endast bebyggelsens utsträckning utmed endera av gatans sidor. I sådant avseende krävdes enligt förslaget, att tomter med en sammanlagd längd utmed gatan av minst hälften av hela kvarterets längd utmed densamma skulle vara bebyggda.

Till belysande av hur de sålunda föreslagna ändrade bestämmelserna kunde komma att verka kunde följande exempel anföras: Om en gatudel, belägen i anslutning till förut ordnad gata, hade lika långa kvarter på ömse sidor och båda dessa kvarter bebyggdes till en fjärdedel av sin längd, inträdde enligt de sakkunnigas förslag icke någon skyldighet för staden att upplåta gatudelen i fråga; förlades däremot byggnaderna enbart i det ena kvarteret, inträdde sådan skyldighet. I båda fallen vore emellertid behovet av gatans upplåtande, bedömt efter bebyggelsens omfattning, detsamma, och någon skillnad mellan stadens upplåt'elseskyldighet i det "ena. och andra fallet borde näppeligen föreligga. Och vidare: Bebyggdes vart och ett, av de nämnda kvarteren till mer än en tredje-.

del men mindre än hälften av sin längd utmed gatudelen, skulle denna enligt gällande regler upplåtas, så däremot icke enligt de sakkunnigas förslag, oaktat bebyggelsen sammanlagd upptoge i det närmaste hel kvarterslängd.

Då. av dessa exempel framginge, att de föreslagna ändrade reglerna ofta nog komme att verka irrationellt, vilket däremot icke torde kunna läggas nu gäl- lande bestämmelser till last, kunde beredningen icke tillstyrka de sak— kunnigas förslag i denna del. Av de sakkunnigas motivering syntes framgå, att ändringarna väsentligen föranletts därav, att ovisshet befunnits råda angående rätta tolkningen av uttrycket »gatudel» i nu gällande bestämmelser, för det fall att kvarteren å ömse sidor av gata icke vore lika långa. Någon större prak- tisk olägenhet torde nämnda ovisshet endast ytterst sällan kunna föranleda; ett förtydligande torde i varje fall kunna åstadkommas utan den avsevärda ändring av gällande regler, som de sakkunniga föresloge.

En nyhet i de sakkunnigas förslag vore vidare, att såsom utgångspunkt för gatunätets utsträckande jämväl toges allmän väg. En sådan utvidgning av stä- dernas skyldighet att upplåta gata torde icke kunna frånkännas allt berättigan- de. I vissa fall kunde emellertid förhållandena vara sådana, att bestämmelsen skulle medföra ett oskäligt betungande av samhället. En tilläventyrs nyanlagd allmän väg kunde beröra stadsplanelagt men ännu obebyggt område på sådant sätt, att avloppsledningarna från de byggnader, som uppfördes å den eller de gator, som stode i förbindelse med den allmänna vägen, icke utan betydande svårigheter och kostnader för samhället kunde anslutas till avloppsnätet inom tidigare bebyggda områden; en vattendelande höjdsträcka kunde t. ex. skilja de olika områdena. Med nuvarande tendens att draga allmänna vägar såsom huvudtrafikleder utanför ett samhälles bebyggda områden torde de fall, då vad nyss sagts inträffade, icke bliva så sällsynta.

Jämväl i fråga om upplåtande av torg eller annan dylik allmän plats samt av park eller allmän plantering innebure de sakkunnigas förslag (13 kap. 4 och 9 åå) en ingalunda oväsentlig skärpning av stads skyldighet enligt nu gällande lag liksom även enligt stadsplanelagskommitte'ns förslag. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen torg och därmed jämställd allmän plats upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften (nu två tredjedelar) av där— omkring befintliga tomtlinjer blivit bebyggda, samt park eller allmän plante- ring, så snart staden förvärvat området för densamma, dock senast när bebyg- gandet därinvid fått den omfattning, som nyss sagts i fråga om torg. Den mo- tivering, som de sakkunniga presterat för denna skärpning, syntes icke överty- gande. Och vad särskilt anginge bestämmelsen, att park eller allmän plantering skulle upplåtas, så snart staden förvärvat området för densamma, kunde man icke finna sådant sammanhang mellan markförvärvet och stadens upplåtelse- skyldighet, som kunde motivera, att tidpunkten för det förra skulle vara be- stämmande för den senares inträdande.

Kammarkollegiam har instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del yttrat.

Extra kammarrådet Schalling: Ehuru de av de sakkunniga föreslagna, från gällande lag avvikande bestämmelser i avseende är tiden för inträdande av stads skyldighet att upplåta gatumark i stort sett torde vara ur fastighetsägaresyn- punkt förmånliga, syntes de av sakkunniga anförda skäl för förändringen (»nu gällande lags bestämmelser hava givit anledning till tvekan» etc. sid. 264) icke utgöra tillfredsställande motivering för lagändring. En förtydligande bestäm- melse torde i det anmärkta hänseendet utan större svårighet kunna skapas. Den

föreslagna kompletteringen med hänsyn till generalplaneinstitutets införande syntes emellertid riktig, likaså bestäm-melsen att, därest inom kvarter tomter i följd från upplåten gata eller huvudtrafikområde eller allmän väg vore be- byggda, gatan skulle upplåtas framför dessa särskilda tomter.

Stockholms fastighetskontors gaturegleringsavdelning: Enligt 9 % skulle stad för allmänt begagnande upplåta park och allmän plantering, »så snart staden förvärvat området för detsamma» . . . Svårt att förstå, vad sammanhang förvärv och upplåtelse hade i detta fall. Avdelningen föresloge att park och plantering liksom i gällande lag i nu förevarande avseende betraktades som allmän plats.

Fastighetsdirektören Hasselquist i anledning av stadsförbundets berednings an- märkningar: Med utgångspunkt från att det vore den totala bebyggelsen på båda sidor om gata, som vore avgörande för behovet av gatas upplåtande, ansåge kriti- ken det tydligen orimligt, att enligt de sakkunnigas stadgande skyldigheten att upplåta gata kunde inträffa, å ena sidan redan då endast % av den totala bebyg- gelsen förefunnes, å andra sidan inte förrän % av bebyggelsen vore för handen. Hasselquist kunde omöjligen tillmäta denna anmärkning större praktisk betydelse, då ju bebyggelsen efter en gata ej fortskrede längdmeter efter längdmeter utan skedde språngvis i och med nya tomters bebyggande. Bl. a. av denna anledning syntes man knappast behöva hålla på att, som i gällande lag stadgades, upp- låtandet skulle ske, när den totala bebyggelsen uppnådde en sådan omfattning, att de bebyggda delarna utgjorde just % av fasadutrymmet vid gatans båda sidor, utan syntes den normerande siffran utan nämnbar olägenhet kunna va- riera mellan % och 1/2.

Då vidare de sakkunnigas förslag obestridligt torde vara lättare att tillämpa och i och med detta redigare än bestämmelserna i nu gällande lag, vore de sak- kunnigas förslag väl motiverat. Att, som kritiken förutsatte, förtydliga nu gäl- lande regler, speciellt då givetvis med avseende på begreppet gatudel, torde kan— ske inte vara så lätt, när man hade att göra med oregelbundna kvartersbild- ningar.

Ehuru de sakkunnigas lösning av denna fråga vore god, syntes det icke vara förknippat med något större intresse att absolut påfordra antagandet av de sak- kunnigas förslag i denna punkt, då man väl liksom hittills kunde reda sig med nu gällande bestämmelser.

Rörande den av stadsförbundets beredning framhållna nyheten i förslaget, att såsom utgångspunkt för gatunätets utsträckande jämväl toges allmän väg, ville Hasselquist endast framhålla, att det förutsattes, att kommunen i samband med stadsplans antagande noga övervägde, huru avloppsfrågan skulle ordnas. Sked— de detta, torde olägenheter av här antytt slag kunna undvikas, exempelvis där- igenom, att stadsplanen tillsvidare ej utsträcktes över mark, där det för tillfäl- let vore olägligt att anlägga avlopp. Hasselquist förutsatte, såsom framginge av hans reservation, att kommunerna bibehölle sin rätt att råda över stadsplanerna och att stadsplan bleve förutsättning för jorddelning och bebyggande.

Vid upplåtandet av torg eller annan dylik allmän plats kunde, såsom Hassel- quist i sin reservation framhållit, den föreslagna skärpningen bli ganska betun- gande, särskilt i en del övergångsfall. Bestämmelserna angående upplåtandet av park och allmän plantering innebure ju dels ett angivande av tidpunkten, när så ovillkorligen måste ske, dels ett direktiv, att upplåtandet borde ske sna- rast möjligt. Vad det sistnämnda och oväsentligaste beträffade, syntes en juste— ring böra ske, såvida man ej föredroge att låta denna del av stadgandet helt utgå.

i

Stadsingeniörskantoret i Stockholm: Förslaget innehölle en del nya bestämmel- ser om skyldighet för markägare, som bebyggde kvartersmark, innan vidliggande gatunät öppnats för allmänt begagnande, att anordna utfart och avlopp. Dessa bestämmelser ansåge kontoret vara lämpliga och rättvisa.

Även om lagförslaget i något fall kunde medföra skyldighet för staden att tidigare hava öppnat gata för allmän trafik än vad i nu gällande lag föreskreves, kunde man dock tänka sig, att gata vore bebyggd till i det närmaste hälften av sin längd i vartdera av de vidliggande kvarteren, utan att skyldighet för staden inträdde att öppna gatan. Lagförslaget måste där medföra en mera ojämnt för- delad skyldighet i fråga om gatas öppnande, än nuvarande bestämmelser fram- tvingade. Likaså torde skyldigheten att i sin helhet öppna torg eller allmänna platser i den ordning lagförslaget föreskreve bliva väl betungande för en del mindre samhällen. Även om de nu föreslagna ändringarna i lagen i allmänhet icke finge anses vara av allt för stor betydelse, så finge kontoret dock som sin åsikt framhålla, att den nuvarande lagstiftningens bestämmelser vore mera än- damålsenliga.

Mot de bestämmelser i förevarande hänseende, som saknade motsvarighet i gällande lagstiftning, hade kontoret ingen erinran att göra.

Kommunaltekniska förmzingen: För närvarande vore det den sammanlagda bebyggelsen på båda sidor av gatan, som vore bestämmande, under det att i lagförslaget bebyggelsens utsträckning endast vid ena sidan av gatan vore avgö- rande för gatans upplåtande. Förslaget stadgade sålunda, att tomter i kvarteret med en sammanlagd längd utmed gatan av minst hälften av hela kvarterets längd utmed densamma skulle finnas bebyggda, för att stadens skyldighet att upplåta vidliggande gata skulle inträda. Anledningen till den föreslagna änd- ringen av fastighetsbildningslagens bestämmelser syntes vara, att de sakkun- niga funnit ovisshet råda rörande tolkningen av begreppet gatudel, och att detta förhållande vållat svårigheter vid lagens tillämpning. Detta kunde i viss mån vara sant, men syntes dock ha kunnat avhjälpas genom att i lagtexten införa en definition av vad som borde menas med gatudel, exempelvis den del av gata, som begränsades av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer.

Den utformning, som givits lagförslaget, vore otillfredsställande både ur det allmännas och markägarnas synpunkt. Om exempelvis vid en gatudel, belägen i anslutnlng till förut ordnad gata, lika långa kvarter på båda sidor vore be- byggdaL utmed 14 av kvarterens längd vid gatudelen, skulle enligt lagförslaget gatan icke upplåtas, men om hela ifrågavarande bebyggelse legat på ena sidan om gatan, då skulle gatan ha upplåtits. I båda fallen vore trafikbehovet å gatu— delen, bedömt efter bebyggelsens storlek, detsamma, varför även samma behov av gatans upplåtande förelåge. Ännu tydligare framträdde olämpligheten av lagförslaget, därest tomter på båda sidor om gatudelen vore bebyggda på icke fullt hälften av kvarterslängden. Enligt nu gällande lag skulle i sådant fall gatan upplåtaS, men däremot icke enligt lagförslaget, oaktat den befintliga be- byggelsen motsvarade nästan en hel kvarterslängd. Föreningen hade med hän- syn till vad anförts funnit sig böra föreslå bibehållandet av nu gällande be- stämmelse, kompletterad med en förklaring av vad som skulle förstås med gatudel.

Därest inom kvarter tomter i följd från förut upplåten gata 0. s. v. blivit be- byggda, skulle enligt lagförslaget gatan upplåtas framför dessa särskilda tom— ter. Detta tillämpades redan inom flera samhällen, varför intet funnes att erin— ra mot en dylik bestämmelses fastställande i lag.

Enligt lagförslaget skulle torg 0. s. v. upplåtas i sin helhet till allmänt be- gagnande, då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften av de därvid befintliga tomtlinjerna blivit bebyggda. I gällande lag funnes motsvarande be— stämmelse för en sammanlagd längd av minst % av tomtlinjerna. Uppenbart kunde den föreslagna skärpningen för åtskilliga samhällen medföra betydande kostnader för ett omedelbart ordnande av i stadsplanen intagna torg 0. s. v., oaktat något direkt behov därav ej förelåge och kanske ej heller i framtiden efter stadsplaneändring komme att föreligga. Föreningen funne därför intet bärande skäl för en dylik skärpning av gällande bestämmelser.

Därest ägare av mark inom byggnadskvarter, redan innan gata skulle upp- låtas till allmänt begagnande, åtoge sig att förskjuta samtliga kostnader för gatas upplåtande eller avloppslednings nedläggande, skulle staden vara plikt-ig anlägga gatan eller avloppsledningen. Därvid borde i kostnaderna för gatas upp- låtande eller avloppslednings nedläggande även ingå erforderlig kostnad för den mark, som behövde tagas i anspråk. Med torg och annan allmän plats borde i förevarande avseende jämställas parker och planteringar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade icke kunnat finna. de skäl, som av de sakkunniga åberopats för ett övergivande av nuvarande regel om tredjedelsbebyggande av gatans båda sidor såsom förutsättning för upplåtelse- skyldighet, vara övertygande. Förelåge, såsom de sakkunniga utginge från, nå- gon tveksamhet rörande rätta innebörden av begreppet »särskild gatudel», syn- tes en sådan anledning till tolkningssvårighet böra undanröjas genom förtyd- ligande föreskrifter. Såvitt länsstyrelsen kände, hade nuvarande lagregler visat sig i huvudsak tillfredsställande. På grund härav föresloges bibehållande av nuvarande lags ståndpunkt om tredjedelsbebyggande av tomtlinjerna å båda sidor av gatan såsom förutsättning för gatas upplåtande. —— Det torde saknas anledning att, på sätt de sakkunniga föreslagit, skärpa stads skyldigheter i fråga om upplåtelse av torg eller annan allmän plats. Ej heller insåges. varför park eller allmän plats skulle upplåtas, så snart staden förvärvat området. Länsstyrelsen vore böjd för att anse, att nu gällande bestämmelser i 1 kap. 34 å andra stycket fastighetsbildningslagen borde bibehållas, samt att staden borde lämnas fria händer att avgöra, när park eller parkområde borde upplåtas.

Byggnadsnämnden i Malmö: I lagen borde inryckas bestämmelse om förfa- rande vid upplåtelse till allmänt begagnande och om definition av vad därmed skulle förstås. Fall hade ofta förekommit, då det icke kunnat med säkerhet avgöras, huruvida en till upplåtande ifrågasatt ny gatudel vore belägen invid förut upplåten gata eller ej. Den senare kunde utgöras av allmän väg, av sedan lång tid tillbaka allmänt trafikerad, av enskild iordningställd väg eller gatudel eller av utanför stadsplaneområdet men intill detsamma gående allmän väg, hamn- gata c. (1. För undanröjandet av dessa svårigheter torde ett kungörelseförfaran- de vara till gagn, och borde därvid dels i en första allmän kungörelse vid viss tidpunkt meddelas, vilka gatudelar vid tiden ifråga. vore att anse såsom förut upplåtna, och dels sedermera vid varje ny upplåtelse av gata speciell kungörel- se härom utfärdas. — I kapitlet föresloges sådan ändring i gällande bestämmel- ser, att icke såsom hittills bebyggelsen till en tredjedel längs båda sidor av gatu- del utan i stället till hälften å en sida av gatudel skulle bliva bestämmande för stads skyldighet att upplåta gatudel. Då något praktiskt behov av förändring av gällande stadganden icke förelåge, syntes ändringen icke böra vidtagas. Lag- förslaget skärpte även onödigtvis bestämmelserna rörande upplåtande av torg och parker, varvid föresloges att torget eller parken i sin helhet skulle upplåtas, då tomterna till hälften av de torget eller parken omgivande gatulinjerna blivit

bebyggda. Tillräckligt torde vara om föreskrift intoges rörande de torg eller parker omgivande gatornas utläggning och om tidpunkten för utläggningen av själva torgytan och iordningställandet och planteringen av parken överlätes åt staden att bestämma.

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: Bestämmelserna i 4 och 9 %% bleve ganska betungande för städerna. Vanligen torde det i dylika fall vara tillräckligt med anordnande av gäng och körbanor. Det torde därför överlåtas åt staden att bestämma tidpunkten för iordningställandet av platsen.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten ?? Göteborg: De sakkunniga hade föreslagit ändring i nu gällande regler för gatas upplåtande till allmänt be- gagnande, gående ut. på att stads upplåtelseskyldighet icke som nu skulle vara beroende på omfattningen av den sammanlagda bebyggelsen & ömse sidor om gatan utan blott å den ena. Denna ändring, som motiverats med svårigheten att tolka nuvarande bestämmelser i lagen, skulle emellertid komma att i många fall verka synnerligen irrationellt, varför nuvarande regler ej borde ändras, men väl förtydligas.

J ämväl i fråga om torg och annan dylik allmän plats hade de sakkunniga föreslagit ändringar. Redan nuvarande bestämmelse kunde ofta verka betungande för staden, och någon övertygande motivering hade ej givits för det nya. kravet, att upplåtandet skulle ske, då hälften av tomterna blivit bebyggda.

En nyhet i de sakkunnigas förslag vore regleringen av skyldigheten att upp- låta park och allmän plantering. Detta innebure en ny börda för städerna av omfattande ekonomisk innebörd. Anledningen till att tiden för upp- låtelsen gjorts beroende av, när staden gjort markförvärvet, vore svår att fatta, ty den omständigheten t. ex., att staden varit nog förutseende att i god tid förvärva området för en blivande park, syntes ej böra vara av natur att tvinga staden att upplåta parken tidigare än eljest skulle hava skett. — Bebyg- gelsens omfattning invid ett parkområde eller därtill gränsande gator vore vis- serligen en faktor att räkna med, men borde ej tillmätas avgörande betydelse vid bestämmandet av tidpunkten för parkens upplåtande. Man kunde nämli- gen tänka sig en park, som till största delen begränsades av annat än byggnads- kvarter oeh gator (jfr Slottsskogen och Säröbanan), och då skulle en rätt obetydlig bebyggelse kunna framtvinga upplåtande av hela parken. De eko- nomiska konsekvenser, som skulle bliva en följd av nu föreslagna bestämmelser, vore så allvarliga, att förslaget i denna del borde avstyrkas.

Byggnadsnämnden 'i Göteborg: De krav, som ställdes på staden i fråga om upplåtande för allmänt begagnande av gatumark och parkområde, hade i lag- förslaget blivit avsevärt skärpta i förhållande till vad som nu gällde. Detta syntes nämnden så mycket mera betänkligt, som reglerna för markägares skyl- dighet att bidraga till gatukostnaderna givits en utformning, som fråntoge stad dess nuvarande lagfästa rätt till gatumarksersättning och som dessutom knappast gåve möjlighet att klart bedöma, i vilken utsträckning dylika bidrag kunde påräknas. Nuvarande bestämmelser om sättet för bestridande av kost— naden för gatas ordnande och anläggning måste dock anses allt annat än till- fredsställande och tarvade enligt nämndens mening snar omarbetning och komplettering.

Tekniska samfundet i Göteborg: Nuvarande bestämmelser om gatas upp- låtande till allmänt begagnande funne samfundet böra. i huvudsak bibehållas, då de såväl för samhället som den enskilde torde vara mera rationella än de föreslagna. Av lagförslagets bestämmelser borde dock senare delen av 13 kap. 4 &" (upplåtelse, då tomter i följd från förut upplåten gata äro bebyggda)

upptagas. —— Beträffande upplåtande till allmänt begagnande av parker och planteringar (9 %) bleve staden enligt lagförslaget sämre ställd än enligt nu- varande bestämmelser; om ett parkområde vore till större delen begränsat av exempelvis vattenområde eller trafikområde och dylikt och endast på en kor— tare sträcka vette mot gatu- eller tomtmark, skulle lagförslaget i många fall få en uppenbarligen icke avsedd verkan. Samfundet ansåge, att åtminstone beträffande större parkområden samhällenas rätt att själva bestämma tid och ordning för upplåtande ej borde inskränkas.

Drätselkammaren i Örebro: Beträffande gatas, torgs, parks o. d. upplåtande och iordningställande innebure förslaget enligt drätselkammarens mening icke påkallade och ej heller önskvärda avvikelser från vad nu gällde. Härutinnan anslöte sig drätselkammaren till vad stadsförbundets beredning anfört. Här— utöver ville drätselkammaren tillägga, att den av de sakkunniga föreslagna rätten för fastighetsägare att få staden före eljest föreskriven tidpunkt skyldig anlägga gata, nämligen om markägaren åtoge sig att övertaga eller förskjuta samtliga kostnader för gatans upplåtande, kunde få för staden vittgående, tro- ligen icke beräknade konsekvenser. Även denna gatudel komme ju nämligen att jämlikt 13 kap. 4 % av förslaget räknas såsom utgångspunkt för stadens skyldighet att upplåta till densamma gränsande andra gator. Om alltså till den gatudel, staden på detta sätt tvingades i förtid upplåta, gränsade ännu icke upplåtna gator, beträffande vilka endast på grund av bristande samman- hang med förut upplåten gata underhållsskyldighet ännu icke inträtt, kunde staden genom den fastighetsägaren medgivna rätten bliva skyldig att på en gång upplåta ett flertal andra gator. Föreskriften vore därför ägnad att be- tänkligt illudera huvudprincipen om den successiva bebyggelsens fortskridande kvarter efter kvarter såsom förutsättning för stadens skyldighet att upplåta ny gatudel.

De föreslagna bestämmelserna om upplåtande av gata m. m. hava även avstyrkts av: stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Enköping; stadsfull— mäktige och byggnadsnämnden i Nässjö (i huvudsaklig överensstämmelse med kommunaltekniska föreningen); länsarkitekten i Kronobergs län; stadsfullmäk- tige och byggnadsnämnden i Landskrona; byggnadsnämnden i Mölndal; läns— styrelsen i Älvsborgs län (i huvudsaklig överensstämmelse med stadsförbundets beredning); myndigheterna i Trollhättan, som dock förordat införande av defi- nition å begreppet >>gatudel» ; myndigheterna i Borås; länsstyrelsen i Värmlands län; samt stadsfullmäktige i Härnösand.1

Länsstyrelsen i Gävleborgs län samt drätselkammarens i Gävle kommitté hava beträffande tidpunkten för gatas upplåtande till allmänt begagnande an- slutit sig till vad därom anförts av stadsförbundets beredning.

Stadsfullmäktige i Trälleborg hava avstyrkt den föreslagna skärpningen i skyldigheten att upplåta torg och annan dylik plats.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat gällande regler rörande upp- låtande av park och plantering.

Om bidrag till stads gatukostnad.

Stadsförbnndets beredning: Angående fastighetsägares skyldighet att bi- draga till stadens kostnader för gatas upplåtande hade stadsplanekommittén före- slagit, att gällande rättsregler bibehölles i fråga om gatumarken samt att be- träffande kostnaden för gatas iordningställande möjlighet bereddes städerna att

' Se även under 13 kap. 4 och 9 55 återgivna yttranden.

antaga och erhålla fastställelse å lokala stadgar, varigenom jämväl denna kost— nad, helt eller delvis, lades på fastighetsägarna.

De sakkunniga föresloge (14 kap.) betydande ändringar i kommitténs be- stämmelser. Enligt deras förslag skulle jämväl frågan om gatumarken regleras genom lokala stadgar i sammanhang med regleringen av ersättningen för kost- nad för iordningställandet av gata eller gator. I enlighet härmed skulle staden således icke äga någon i själva lagen fastställd rätt till ersättning för gatu- marken. Ville staden tillgodonjuta sådan ersättning, måste staden uppgöra och erhålla fastställelse å särskilda bestämmelser därom, efterhand som gator upp- lätes. Vidare innebure de sakkunnigas förslag beträffande stadens rätt att L uttaga ersättning för kostnaden för gators iordningställande den inskränkning ! i förhållande till kommitténs förslag, att endast högst hälften av kostnaden

finge uttagas. I de sakkunnigas förslag saknades någon begränsning av gatu- bredden, motsvarande gällande lags och kommittéförslagets adertonmetersgräns. Detta upplystes vara beroende därpå, att de sakkunniga förutsatte, att alla gator med större bredd än 18 meter skulle i egenskap av huvudtrafikleder till- höra generalplanen och icke stadsplanen; ersättningen för sådana gator avsåges således skola i förekommande fall regleras genom de vid generalplan bundna bestämmelserna om rätt att uttaga bettermentsbidrag. De sakkunnigas förslag kunde icke tillstyrkes. Även om de fasta, i lag . givna reglerna om tomtägares skyldighet att ersätta gatumark givetvis icke ; alltid verkade rättvist i de enskilda fallen, vore det till såväl samhällenas som . i fastighetsägarnas stora fördel, att sådana regler funnes, med vilka alla veder- börande kunde i förväg räkna och vilka av staden utan någon omgång bringades ' i tillämpning. Att stadens rätt till ersättning för kostnaden för gatas iord- ningställande skulle vara begränsad till högst hälften av kostnaden vore icke , nöjaktigt motiverat. '; I fråga om tomtägares ersättningsskyldighet vid vidgning av gata funnes ; emellertid anledning till vissa jämkningar i de gällande bestämmelserna. Så- lunda borde icke den nuvarande begränsningen av ersättningsskyldigheten till att avse endast en del av markens värde bibehållas. Vidare borde det för skyl- dighetens inträd-ande gällande villkoret, att vidgningen skulle medföra rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits, borttagas. Oavsett inträdan- det av dylik rätt medförde i regel vidgning av gata fördelar för de vid gatan belägna fastigheterna. Endast i den mån tomtägare ådagalade, att vidgningen % icke gåve fördel för hans tomt, borde honom medgivas befrielse från eller jämk- | ning i bidragsskyldigheten. ! De av de sakkunniga föreslagna reglerna för åstadkommande av de stadganden, i varigenom ersättningsskyldigheten skulle bestämmas och på fastighets—ägarna ? fördelas, syntes mera än nödigt komplicerade. Lämpligheten av den föreslagna » utredningsnämnden vore tvivelaktig. Ävenledes vore den anordning olämplig, ; att varje ärende skulle dels underställas Konungen och dels sedermera även ; länsstyrelsen. Enligt beredningens mening borde enklare regler, i ungefärlig ? överensstämmelse med stadsplanelagskommitténs förslag, uppgöras.

Liksom stadsplanelagskommittén föresloge även de sakkunniga särskilda regler angående gatukostnadsfrågans ordnande, då område i en och samma ägares hand bleve lagt i stadsplan. Beredningen instämde med de sakkunniga därutinnan, att dylika särskilda regler borde finnas, ävensom att de för sådana områden borde kunna alltid tillämpas och således icke endast, såsom kommittén föreslagit, i fall då planen fastställts utan stadens godkännande.

Kommittén hade föreslagit, att sådant områdes ägare skulle vara skyldig

att. tillhandahålla staden gator och allmänna platser samt bekosta deras iord- ningställande intill 33 procent av områdets areal. De sakkunniga föresloge, att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att enligt vissa i lagen givna. allmänna riktlinjer bestämma storleken av den areal, som i det särskilda fallet borde upplåtas (vid bebyggelse med fristående boningshus i högst två våningar högst 25 procent, vid tätare och högre byggnadssätt högst 50 procent).

Vid överväg-andet inom beredningen av sist omförmälda fråga hade å ena sidan framhållits de fördelar, som onekligen kunde åberopas till]. förmån för en enkel och fast regel, ungefärligen motsvarande den av kommittén föreslagna. Dock hade ansetts, att den i lag stadgade maximiprocenten skäligen borde höjas till 40 procent.

Å andra sidan hade betonats följande: Den grundläggande principen, åt vil- ken samtliga de olika förslagen avsåge att giva uttryck, torde vara, att mark— ägaren i ifrågavarande fall skulle vara skyldig att tillhandahålla all den mark, som inom området och för dess behov erfordrades för gator och allmänna plat— ser. Att söka fixera skyldighetens omfattning medelst procentuella arealbestäm- melser, såsom skett i de föreliggande förslagen, syntes leda till obillighet än mot staden och än mot markägaren. I själva verket torde det vara så, att det icke vore arealen byggnadsmark utan snarare antalet inom området boende. närmast uttryckt genom antalet eldstäder, som borde vara bestämmande för arealen av den erforderliga gatumarken. Att häråt giva uttryck i en lagbe- stämmelse torde emellertid svårligen vara möjligt. Det lämpligaste syntes för— denskull vara, att det för ifrågavarande fall i lagen fastsloges, att all gat-u- marken enligt stadsplanen skulle av markägaren tillhandahållas staden, dock med den begränsning att Kungl. Maj: t skulle hava rätt att, därest inom om- rådet funnes genomgående trafikleder och parkområden, som huvudsakligen icke vore avsedda för områdets eget behov. föreskriva, att sådana gator och om- råden skulle helt eller delvis undantagas från upplåtelsen.

Även hade under beredningens överläggningar röster höjts för lämpligheten av att den kostnadsfria upplåtelsen finge, såsom jämväl de sakkunniga förut— satte, under vissa omständigheter dessutom omfatta nödig mark för allmänna byggnader.

Det syntes böra uttryckligt föreskrivas, att, sedan staden begagnat sig av den särskilda rätt till mark och ersättning för gatas iordningställande, som för område av nu avsett slag kunde stadgas, staden icke skulle äga att i annan ordning göra anspråk på ersättning för kostnad för gatumark, som inom om- rådet därefter återstod-e.

Kammarkollegium har beträffande de. föreslagna stadgandena om bidrag till stads gatukostnad (14 kap.) i "huvudsak åberopat vad stadsförbundets bered- ning härutinnan anfört.

T. f. kammarrådet Skoglund har lämnat förslaget i denna del i huvudsak utan erinran.

Extra kammarrådet Schalling: Ehuru ej uttryckligen uttalat av de sakkun- niga visade deras motivering för bestämmelserna i 14 kap., att den verkliga, grunden för deras förslag om bidragsskyldighet här liksom enligt 4 kap. vore värdestegring å avgiftspliktig fastighet (se bl. a. motiven sid. 289). De sak-* kunniga anförde emellertid också i sin motivering (sid. 200) under 4 kap. 1 % för bettermentsbidragen: »Grunden för bidragsskyldigheten är i samtliga fal- len densamma, nämligen den nytta, fastigheterna måste anses äga av den an- ordning, varom fråga ar. I fråga om gatukostnadsbidnag inom stadsplanelagt område har denn-a fördel ansetts vara så. regelmässig, att den kunnat förutsät—

tas såsom given.» Den å sid. 145 omnämnda »utnyttjningsbarhet» för fastig- heterna torde väl få anses vara av enahanda innebörd som uttrycket »nytta». Ett icke tillfredsställande fixerat intressebegrepp hade här återigen kommit till användning. Den oklarhet, som vidlåddc detsamma, hade också fått sitt uttryck i lagtexten under 14 kap. Såsom bidraget i lagtexten konstruerats, motsvarade bidraget närmast en kommunal intresseskatt av den gamla typen, efter presu— merat intresse (jfr 4 % 1 stycket, 5 5). Detta stode ju ock i överensstämmelse med de i ett antal städer bestående resterna av det gamla systemet (jfr motiven Sid. 288), detta i trots att dessa samtidigt föresloges till upphörande (promulga- tionslagen 9 %). Visserligen kunde man antaga, att värdestegringen i realiteten ofta komme att utgöra normen, men såsom bidragsskyldigheten vore avsedd att bestämmas, i förhand till utförande av den anordning, för vilken bidrag skulle utgå, torde i varje fall garanti saknas för att den verkliga värdestegringen bleve avgörande. Kollegium hade ock i sitt den 3 december 1926 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet avgivna yttrande i anledning av uppkommen fråga om förnyad framställning till riksdagen i fråga om gatuhållningsskyl- dighet i stad erinrat om bristerna i det år 1926 för riksdagen framlagda men icke godkända lagförslaget i ämnet därutinnan. att grunderna för mark-ägares ersättningsskyldighet icke funnes klart angivna. samt förklarade sig dela de stora betänkligheter, som vid förslagets granskning i riksdagen i nämnda hän- seende framförts.

Den av de sakkunniga meddelade historiken och vad Schalling tidigarel anfört visade, att vårt. nuvarande kommunalskattcsystem _ med undantag för gatumarksersättning _— i princip byggde på grundsatsen, att uppehållande av kommunala anordningar i allmänhet i första. hand vore en angelägenhet och ett intresse för samhället såsom sådant, för icke-fastighetsägare lika väl som fas— tighetsägare. Att fastighetsägare kunde ha ett särskilt >>intresse>> vore riktigt. men detta vore normalt inriktat på värdestegrande faktorer, och beskattning i enlighet härmed borde rimligtvis ställas i relation till den ekonomiskt mät- bara. värdestegringen. Också hade den av ålder i hög grad på ett presumerat in— tresse grundadc väghållningsbeskattningen härutinnan numera (år 1927) un- dergått avsevärd förändring i den riktning, att. fastiglietern—as bördor lättats i förhållande till andra beskattningsobjekt. Inom stadsplxanelagstiftningen borde man också sträva efter ett bättre fixerat intressebegrepp än det gamla såsom norm för offentliga bördors fördelning.

Vad emellertid anginge gatukostnads fördelning mellan samhället & ena och fastighetsägarna å andra sidan måste bestämmandet av andelstalet” mer eller mindre bliva en omdömesfråga, bero på förvaltnings- och skattepoli— tiska avväganden, generellt. eller från fall till fall. Beträffande däremot fördelningen mellan fastigheterna inbördes vore en objektiv norm lättare att finna. Sådan de sakkunniga under 14 kap. 5 % utformat denna. norm, skulle den framgå. ur en syntes av olika, sinsemellan ofta ojämförbara faktorer och lämnade därför rum för godtycke eller åtminstone subjektivt bedömande, ofta utan möjlighet för den missnöjde att i överensstämmelse med lagens anvis- ning-ar lämna förslag år ett riktigare resultat. Härtill komme, att verklig garanti saknades för att bidraget för en fastighet icke överstege dess värdeökningi följd av anordningen i fråga. Skäl syntes därför föreligga att i likhet med 4 kap.

anordna även gatukostnadsbidrag — vars behövlighet och skälighet torde vara tillräckligt vitsordad3 — såsom »bettermentsbidrag». En sådan lösningunder-

* Se ovan sid. 111. ' Se nedan sid. 221. — 3 Se ovan sid. 114 och nedan. nnder.4 kap.

lättades av de sakkunnigas metod att i motsats till 1920 års stadsplanelagför- slag inlägga gatumarkslösen i gatukostnadsbidraget. På de av Schalling rö- rande bettermentsbidrag anförda skäl syntes emellertid bidragsskyldighetens bestämmande böra äga rum i annan ordning än av sakkunniga föreslagits, framför allt borde bestämmandet anstå, till dess anordningen i fråga utförts och värdestegring alltså kunnat uppstå. De av sakkunniga under 4 kap. angivna maximigränserna för bidragsskyldigheten, hälften av samhällets kostnad för anordningen och hälften av de vid bestämmandet existerande berörda fastighe- ters värdestegring, syntes skäliga, och fråga vore om icke samma begränsning i enhetlighetens intresse borde gälla även gatumarksvärdet. Om resultatet härav skulle befinnas i något fall kunna bliva en faktisk lättnad i de bördor, som för närvarande ålåge fastighetsägarna, kunde ju en höjning av maximigränsen tankas såsom korrektiv.

Stadsfullmäktige borde, under förutsättning av godkännande från Kungl. Maj: t i enahanda ordning som förordats rörande bettermentsbidrag, bestämma, att bidrag skulle utgå, samt det procenttal av samhällets kostnad, för vil- ket ersättning skulle utgå. En särskild nämnd1 borde därefter uppskatta värdestegringen för varj'e fastighet och i förhållande till densamma, med iakttagande av maximeringsregeln, mellan fastigheterna fördela det be— lopp, som skulle samhället ersättas. Skäl att i sådant fall, på sätt före- slagits i 5 %, begränsa bidragsskyldigheten till viss del av planområdet torde ej föreligga, oavsett att utmätning av sådant område alltid erbjöde stora vanskligheter. Anledning torde saknas att för närvarande ingå. på frågan om de detaljföreskrifter, som skulle föranledas av en dylik omläggning av systemet. Härutinnan erinrades blott om vad anförts under 4 kap. 3 %.

Kammarrådet friherre von Otter: De skäl, som anförts till stöd för förslaget att utöver vad som redan nu gällde utvidga markägarens skyldigheter i fråga om bidragsskyldighet till stads gatukostnad och därmed jämförliga kostnader, hade friherre von Otter icke kunnat godtaga. Efter hans mening kunde det snarare med större fog göras gällande, att man på principiella grunder ej kunde ålägga markägaren större förpliktelser i nu ifrågavarande hänseende än skyldigheten att tillhandahålla första upplåtandet av gata av normal bredd och normal be- skaffenhet. Med den massa olika faktorer, som medverkade till en stadsfastighets värdeökning, bleve det alltid ett vanskligt och på godtycke beroende bedömande att avgöra, hur mycket av värdeökningen finge anses hava föranletts av vid- tagna förbättringar av trafiklederna. Svårigheterna vid sådant bedömande bleve uppenbarligen större i mån av att en stad växte hän mot att bliva en storstad och anspråken på ett förstklassigt, bekvämt och även ett eventuellt framtida krav motsvarande trafiknät gjorde sig gällande.

Framför allt syntes det betänkligt att ålägga fastighetsägare bidragsskyl— dighet vid förbättring av redan anlagda och upplåtna gator. Då fråga vore om område, för vilket generalplan om bestämmelser om sådan plan ansåges böra upptagas i en blivande lag —— fastställts, måste bidragsskyldighet eller underhållsskyldighet för markägare avstyrkas.

Järnvägsstyrelsen: Av avfattningen av förslagets 14 kap. 1 % torde få an- ses framgå, att ägare av mark, som icke vore avsedd till bebyggande, icke skulle vara skyldig att utgiva gatukostnadsbidrag.

I detta sammanhang erinrades, hurusom för närvarande enligt 1 kap. 14 % i lagen om fastighetsbildning i stad gällde, att, om tomtindelning

* Se nedan under 4 kap. 3 5.

skett och det befunnes att, efter frånskiljande av gatumark, ägare ej hade kvar hel byggnadstomt invid gatumarken, staden skulle vara pliktig att lösa gatu- marken.

Beträffande den omfattning, i vilken en fastighetsägare hade att svara för gatukostnadsbidrag, innehölle 14 kap. 2 % i förslaget, att fastighetsägare icke i något fall finge åläggas gatukostnadsbidrag, som visades stå i uppenbart miss- förhållande till den fördel, han hade av gatuanläggningen. Och enligt 5 % i samma kapitel gällde, att den å fastighetsägarna belöpande andelen i gatu- kostnad skulle fördelas dem emellan efter den nytta, fastigheterna kunde be— räknas få. av gatuanläggningen.

Av nu berörda stadganden torde få dragas den slutsatsen, att, om ägaren av en fastighet icke kunde anses för sin fastighet hava någon nytta av en gatu- anläggning, något gatukostnadsbidrag icke borde åligga honom.

Sakkunnigas motivering gåve också stöd för riktigheten av en sådan slut— sats. Å sid. 289 i betänkandet yttrade sig de sakkunniga nämligen på följande sätt: »Den grund, varå (lagstiftningen angående fastighetsägarnas gatukostnads- bidrag vilar, är den, att staden genom gatans upplåtande till allmänt begag— nande föranleder en värdestegring å de vid gatan belägna fastigheterna, i följd varav det ej är obilligt, att fastighetsägarna bidraga till stadens kostnader för ett arbete, som för dem föranleder fördel. Förutsättningen för skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag bör alltså vara av anläggningen vunnen fördel.»

Utgående från att berörda bestämmelser vore att fatta så som ovan angivits och att gatukostnadsbidrag ej skulle åligga en järnväg för sådana områden som exempelvis området för själva banlinjen eller en bangårds område o. s. v. hade styrelsen icke något att erinra mot bestämmelserna i 14 kap., om än styrelsen funne proceduren för gatukostnadsbidragets bestämmande något invecklad och omständlig.

Vattenfallsstyrelsen: Rörande vad som föreslagits om gatukostnadsbidrag, ansåge sig vattenfallsstyrelsen kunna inskränka sig till frågan om s. k. exploa- teringsområden, vilken för styrelsen hade visst speciellt intresse såsom förval— tare av inom stad belägna, ganska avsevärda, icke stadsplanelagda markområden, särskilt i Trollhättan.

Vid exploatering av dylikt område vore enligt styrelsens mening obetingat riktigast och ur alla synpunkter fördelaktigast, att stadsplan från början fast— ställdeS- Innan detta skedde torde väl, hur än lagen skreves, bliva nästan nöd— vändigt, framdeles som hittills, att en överenskommelse om de ekonomiska kon- sekvenserna härav träffades mellan staden och markägaren. Om lagen utfor— mades ungefär som de sakkunniga tänkt sig, bleve väl det för-slag härutinnan, som underställdes Konungen för fastställelse, just grundat på, vad sålunda överenskommits. Ville man emellertid sätta upp regler för, hur långt markäga- rens skyldigheter i förevarande avseende skulle sträcka sig, visade sig snart, att detta vore en mycket svår uppgift, och de sakkunniga hade ju även stannat vid att endast angiva vissa maximigränser. Det vore emellertid ytterst vanskligt att med hänsyn till olika förhållanden finna några procenttal, som kunde an- ses väl avvägda. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpligare, att skyldigheten sattes i relation till den våningsareal, stadsplanen tilläte exploa- tören att utvinna å sina tomter. Skulle emellertid en maximibegränsning för den fria418arkupplåtelsen angivas, borde den åtminstone icke i något fall sättas högre än %.

Beträffande ersättning för iordningställande av gator, ledningar rn. ni. genom stads egen försorg framhölles, att, särskilt då hela kostnaden skulle betalas av

markägaren, till grund för ersättningen borde läggas en i förväg uppgjord opar- tisk beräkning och icke sedermera uppkommande verkliga kostnader. Stadens intresse för att söka åstadkomma billiga anordningar borde härigenom bevaras.

Byggnadsstyrelsen: Mot den av de sakkunniga föreslagna fördelningen av kostnaderna för stadsplaners genomförande hade byggnadsstyrelsen i sak intet att erinra. Frågor av berörda slag vore emellertid av mycket svårbedömlig natur, och det komme med all sannolikhet att ofta visa sig vanskligt att avgöra, vad som vid dylika kostnadsfördelningar skulle kunna anses vara förenat med rättvisa och billighet. Det måste ock bliva synnerligen omständligt och tungrott att, såsom de sakkunniga avsåge, hänskjuta varje sådan enskild frå- gas bedömande till Kungl. Maj:t. Önskvärt vore därför, om vid lagförslagets överarbetning mera enkla och klara regler kunde uppställas för dessa olika kostnadsfrågors bedömande från fall till fall. Att ett stadssamhälle vid varje ny eller ändrad stadsplan, som berörde enskilda fastighetsägare, skulle nöd- gas underställa Kungl. Maj: t förslag till gatukostnadsbidrags fördelning. kunde väl näppeligen anses vara erforderligt. Ifrågasättas kunde, om icke 1916 års kommittés förslag, vilket syntes avse, att städerna skulle låta upp— göra och erhålla fastställelse å särskilda stadgar för dylika frågors tillämp- ning och bedömande, borde tagas under förnyad omprövning vid en blivande överarbetning av det föreliggande förslaget. Sådan stadga, vilken givetvis skulle prövas och fastställas av Kungl. Maj:t, kunde lämpligen innehålla de för varje stad erforderliga mera detaljerade reglerna angående huru kostna— derna skulle fördelas mellan staden och fastighetsägaren. Endast i det fall, att gällande stadga icke skulle kunna tillämpas eller om tvist uppstode mellan staden och markägaren, borde frågan underställas Kungl.. Maj:t eller even— tuellt länsstyrelsen.

Ka'nzmam'ättmz: Vidkommande de i 14 kap. intagna bestämmelserna. hade de sakkunnig-a i motiven påpekat, att dessa i åtskilliga avseenden avveke från det för 1926 års riksdag framlagda lagförslaget i ämnet. Såvitt kammar— rätten kunnat bedöma, innebure dessa ändringar i det hela förbättringar vad anginge proceduren för bidragsskyldighetens bestämmande.

Nu gällande lag om fastighetsbildning i stad begränsade ersättningsskyldig— heten i fråga om gatumark till att avse högst 18 meters bredd. fördelad mellan fastigheterna å gatans båda sidor. Huruvida en ändring härutinnan erfordra- des torde böra bedömas ur tekniska synpunkter, och ansåge sig kammarrätten i denna del icke böra uttala någon uppfattning. Likaså torde det icke tillhöra kammarrättens bedömande, om gatukostnad borde, för det fall att marken av staden förvärvats efter stadsplans antagande, inbegripa även kostnad för förvärv av å gatumark befintliga byggnader.

Utsträckningen av bidragsskyldigheten till andra fastighetsägare än tomt- ägare syntes vara befogad.

Kommunaltekniska föreningen.: Föreningen hade redan år 1908 i underdånig skrivelse hemställt. att Kungl. Maj: t ville låt-a verkställa utredning beträffande de grunder, efter vilka utvidgning av kommunernas väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom planlagt område borde ske. Sedermera hade föreningen dels i utlåtande år 1918 till 1916 års stadsplanekommitté, dels i utlåtande år 1921 till Kungl. Maj:t över föreliggande förslag till stadsplanelag och bygg- nadsstadga, dels i utlåtande år 1925 till justitiedepartementet över förslag till >>lag om gatuhållningsskyldighet i stad». dels slutligen i utlåtande år 1926 till justitiedepartementet över prop. nr 209 till 1926 års riksdag gjort gällande

behovet av snar lagstiftning i detta avseende. Vad föreningen vid dessa tillfällen anfört, torde fortfarande vara värt beaktande.

Det föreliggande lagförslaget skilde sig i väsentliga delar från föregående förslag till lagstiftning i ämnet. Den betydelsefullaste avvikelsen vore inräk- nandet av gatumarkens värde i gatukostnadsbidraget. Nuvarande lagstiftning om tomtägares skyldighet att ersätta värdet av gatumark skulle därmed upp- höra att gälla. Föreningen funne det omotiverat att utan tvingande skäl frångå en under lång tid tillämpad lagstiftning, som i stort sett finge anses vara lyck- ligt utformad, och ville påyrka, att även allt framgent gatumarksersättning och gatukostnad särskildes i lagstiftningen.

Inom föreningen hade emellertid gjorts gällande behovet av en revidering av gällande lagstiftning om gatumarksersättning, särskilt med hänsyn till det olikformiga sätt, var-med tomtägare belastades med ersättning för vidliggande gatumark, och hade föreslagits, att gatumarksersättningen skäligen borde för- delas på de olika tomterna i proportion till den byggnadskub, som stadsplanen medgåve.

Beträffande gatumarksersättning vid vidgad gata gällde nu, att tomtägare under vissa förutsättningar skulle ersätta staden fjärdedelen av värdet av den mark, som erfordrades för gatans vidgning intill 18 meter framför hans tomt. Den värdestegring, som en gatuvidgning i regel medförde å vidliggande tomt— mark, oavsett om gaturegleringen medförde rätt till högre byggnad eller om sådan rätt utnyttjades av tomtägaren eller icke, syntes föreningen motivera, att i varje fall tomtägare ålades bestrida halva kostnaden för den mark, som erfordrades för gatas vidgning intill 18 meter framför hans tomt.

Beträffande kostnaderna för gatu-anläggning ville föreningen framhålla, att en stor del av stadens verkliga kostnader för här ifrågavarande kommunala arbeten utgjordes av ränteförluster, dels under byggnadstiden, dels under den tid, som komme att förflyta, till dess gatukostnadsbidragen erlades. Med hän- syn till de i viss mån betydande inskränkningar, som lagförslaget innehölle rörande den gatukostnad, som skulle fördelas mellan staden och markägarna, och de sannolikt oundvikliga ränteförlusterna, torde det komma att visa sig, att endast i undantagsfall markägarnas verkliga bidrag komme att uppgå till hälften av stadens kostnader. Föreningen ville därför i så måtto ansluta sig till fastighetsdirektören Hasselquists reservation mot denna del av lagförslaget, att föreningen funne sig böra påyrka en väsentlig ökning av tomtägares bidrag till gatukOStnader utöver det av sakkunniga föreslagna.

I 5 % tredje stycket förordnades, att om fastigheternas taxeringsvärden vore i huvudsaklig överensstämmelse med deras saluvärden vid tidpunkten för kost- nadsfördel-ningen, finge dessa taxeringsvärden utgöra jämförelsetal för fördel- ningen av gatukostnadsbidragen. Även om sådant fall förelåge, att taxerings- värden och saluvärden vore lika, vore denna fördelningsgrund olämplig, då det dels torde vara fastighetsvärdet efter och icke före stadsplans genomförande, som borde utgöra ett mått på fastighetens skäliga andel i kostnaderna, och det dels vore orimligt att för en obebyggd eller endast delvis utnyttjad tom-t kräva mindre bidrag än för en lika stor men till fullo bebyggd tomt.

De grunder, som i 8 % föresloges för gatukostnadsbidragets utgörande, syntes alltför obestämda och torde komma. att medföra betydande svårigheter för stä— derna. Såväl i kap. 14 som i 4 kap. 5 % saknades förordnande rörande stads rätt att uttaga förfallet gatukostnadsbidrag enligt samma grn-nder som för kom- munala utskylder. Föreningen hade därför funnit sig böra påyrka en komplet— tering av förslaget i detta avseende.

Det syntes föreningen vara naturligt, att för obebyggda. tomter kostnads— bidraget skulle utbetalas vid samma tidpunkt, som nu gällde för gatumarks- ersättning, under det att för bebyggda tomter eller tomter, där nybyggnad vore under uppförande, kostnadsbidraget borde utgivas vid anfordran, när gatan ut- med tomten blivit ordnad.

I 13 % hade de sakkunniga angivit de grunder, enligt vilka markexploatör borde bidraga till kostnaden för stadsplans genomförande. Beträffande den del av ett stadsplaneområde, som markägaren utan ersättning borde till staden avstå för utläggande till gator och allmänna platser, hade de sakkunniga icke följt äldre lagförslag, vilka generellt angivit denna del till högst en tredjedel av hela områdets areal, oavsett vilken bebyggelse, som där är avsedd.

Då de sakkunniga hävdade, att den fria arealen [inom ett stadsplaneområde borde stå i relation till bebyggelsen eller boendetätheten, hade stadsplaneom- rådena indelats i tvenne huvudgrupper, dels typiska trädgårdsstadsområden, karakteriserade av fristående byggnader med högst två våningar, dels typiska hyreshusområden, karakteriserade av sammanhängande byggnader med tre våningar och däröver. För den förstnämnda gruppen angåves den del av stads- planeområdet, varpå staden kunde göra anspråk för allmänna ändamål, till högst 25 % och för den sistnämnda gruppen till högst 50 % av totalarealen.

Föreningen funne det vanskligt att överhuvudtaget fixera, huru stor del av ett stadsplaneområde, som skäligen borde överlåtas till staden för utläggning till allmänna ändamål. Föreningen ansåge, att markexploatör borde till staden avstå all den mark, som i stadsplanen vore avsedd för gator och allmänna platser,_ med skäligt undantag för mark, vilken vore avsedd för genomgående trafikleder och parkområden, som icke vore av lokal natur. Under sådana för— hållanden syntes överflödigt att angiva vissa procenttal för storleken av ifråga- varande mar-k. Skulle stadsplanen så utformas, att markägaren ansåge sig obehörigt bliva lidande genom att allt för stor areal avsatts för allmänna ända— mål, borde han hava befogenhet att hos Kungl. Maj: t överklaga stadsplanen eller den fördelning av gatukostnadsbidraget, som skulle fastställas. Föreningen hade därför funnit sig böra påyrka en omarbetning av lagförslaget i överens- stämmelse härmed.

Svenska teknologföreni-ngen: Föreningen ansåge, att de i 14 kap. 13 % före- slagna gränserna för den procent av arealen, som markägaren skulle avstå, i stort sett torde motsvara, vad som för ett sunt stadsbyggande vore nödvändigt, om hänsyn toges till nu gängse byggnadssätt och stadsplanebildningar. Dock torde den övre gränsen 50 % av områdets areal kunna anses väl hög, om bygg- nadshöjden begränsades till högst sex våningar, vilket nu vore maximihöjden för boningshus, utan ville föreningen föreslå, att gränsen i sådant fall sattes till 40 %.

Emellertid kunde det enligt föreningens mening ifrågasättas, om ett fast- låsande i lagen av vissa gränser för den gatumark, som av markägare skulle avstås, vore det lämpligaste sättet att reglera markägarens skyldigheter gent emot staden i berörda avseende. Ett sådant förfaringssätt syntes basera sig på det numera inom stadsområden, där slutet eller i huvudsak slutet byggnads- sätt tillätes, alltmer övergivna sättet att värdera marken efter markytans storlek. En riktigare utgångspunkt vid beräknande av den mark inom dylika områden, som icke finge bebyggas, vore enligt föreningens mening det antal »eldstäder», d. v. 5. den sammanlagda våningsyta stadsplanen tilläte inom hans område. Det vore nämligen just den tillåtna våningsytan inom dylikt område, som bestämde markens värde och alltså även expl-oatörens vinst av exploateringen.

» i | . )

För att kunna genomföra en lagstiftning, som grundade sig på detta förhål- lande, borde i lagen föreskrivas, att i varje byggnadsordning fastställdes för områden med slutet eller i huvudsak slutet byggnadssätt gällande »exploate- ringstal», vilka skulle ange det högsta antal kvadratmeter bruttovåningsyta som vore tillåtet per hektar total mark-areal. Ett dylikt exploateringstal skulle då vara lägre inom mindre samhällen och ytterområden av större samhällen samt högre inom en stads centralområden. En markägare, som erhölle stadsplan fastställd å sitt område, borde då enligt föreningens mening vara skyldig att avstå all den mark, som erfordrades för gator och allmänna platser, under förutsättning, att stadsplanen gåve honom det eldstadsantal inom hans område, sem exploaterings- antalet angåve. Skulle markområdet däremot ej kunna bebyggas i denna ut— sträckning, borde staden vara skyldig ersätta markägaren den minskade inkomst av exploateringen, som det understigande eldstadsantalet representerade.

Utöver den fördel en lagstiftning i nu antydd riktning skulle innebära där- igenom, att den klart, enkelt och rättvist reglerade markägarens skyldigheter gent emot samhället vid stadsplans genomförande, skulle den även smidigare än hittills gällande eller av de sakkunniga föreslagna lagstiftning kunna anpassa sig till nyare former för städernas bebyggande.

Men även i ett annat och ej mindre viktigt hänseende skulle den föreslagna anordningen innebära påtagliga fördelar. En markägares vinst av exploaterin- gen skulle nämligen redan genom exploateringstalets fastställande i huvudsak vara given. Hans enda möjlighet att ytterligare öka denna vinst vore att söka erhålla fastställelse å en sådan stadsplan, som gåve möjlighet till kvalitativt så goda bostäder som möjligt, vilket ur det allmännas synpunkt enbart vore en fördel. Enligt såväl nuvarande som av de sakkunniga föreslagen lagstiftning bleve däremot, enligt vad erfarenheten givit vid handen, vinsten störst, när han kvantitativt kunde utnyttja sitt område så mycket som möjligt. Hans intresse bleve med andra ord att söka få fastställelse å en sådan stadsplan, som gåve honom största möjliga antal eldstäder, vilket ofelbart ledde till ett samman- trängt och alltså mindre hygieniskt byggnadssätt. Häremot skulle visserligen kunna invändas, att såväl staden som Kungl. Maj: t ägde möjlighet att förhindra en direkt osund stadsplan. Emellertid hade det visat sig, att då ett starkt mark- äJgaremtresse förefunnes i viss riktning, detta även ofta fått ett motsvarande in- flytande på stadsplanens utformning i mindre önskvärd riktning.

J ordägares Skyldighet enligt 14 kap. 13 % att enligt fastställd stadsplan reser- vera mark för parker och andra allmänna platser eller eventuellt även för offent- liga byggnader skulle ofta drabba de enskilda markägarna mycket olika. En viss utjämning i detta avseende de olika markägarna emellan genom stadens medverkan vore därför önskvärd. Eventuellt torde detta kunna ske genom att all dylik mark inlöstes av staden, varefter kostnaderna med hänsyn till nyttan fördelades mellan de olika markägarna och staden. Markägare borde i dylikt fall medgivas rätt att likvidera sin andel med mark enligt värdering.

Mot 'de sakkunnigas förslag i 14 kap. 13 % ville föreningen i övrigt anmärka, att det ej kunde anses riktigt, att markägaren skulle för det erforderliga ändar målet på egen bekostnad iordningställa parkområden, och ansåge föreningen, att staden eller samhället självt borde drabbas av kostnaderna för ordnandet av sådana parker och planteringar, som icke direkt inginge såsom del av gata.

Även de bestämmelser, som reglerade markägarens skyldighet att i andra än nu nämnda fall lämna bidrag till stads gatukostnad, syntes vara i behov av omarbetning. Enligt 14 kap. 2 % skulle exempelvis fastighetsägare, som av sta- den förvärvat tomt före stadsplanens antagande, icke vara skyldig att lämna

större bidrag än som svarade mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga gatukostnader, vilken del ej finge bestämmas till mera än hälften, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställde högre bidragsskyldighet. Det syntes vara billigt, att markägarens skyldighet att bidraga med gatumark och kostnad för gatas utläggande ej utginge med mera mark eller med större belopp än som kunde anses tillräckligt för tillgodoseende av den lokala trafikens behov. Den genomgående trafiken torde i många fall icke vara ägnad att i större grad höja värdet å den enskilde fastighetsägarens mark, ej sällan torde den verka i motsatt riktning.

Föreningen, som biträdde byggnadsrådet Lilljekvists reservationsvis fram- förda förslag, att generalplan, i den mån stadsplanen växte ut över det område, generalplanen upptoge, skulle upphöra att gälla, ansåge bestämmelse böra med- delas, att kostnaderna för mark och iordningställande av ett i stadsplanen in- gående tnafikområde, som påfordrades för tillgodoseende av genomgående trafik, icke påbördades den enskilde markägaren. Skulle föreningens berörda uppfatt- ning i fråga om generalplans och stadsplans förhållande till varandra icke vinna beaktande, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke stads skyldig- het at-t iordningställa och till allmänt begagnande upplåta sådant i generalplanen förut ingående huvudtrafikområde borde skärpas, utöver vad i 3 kap. 9 % i för- slaget stadgats; större fordringar med avseende å ett sådant områdes upplåtande för allmän trafik borde nämligen uppställas, än vad som i detta avseende gällde om iordningställandet av en allmän landsväg.

Mot de sakkunnigas förslag att inräkna gatumarkens värde i gatukostnads- bidraget torde kunna anföras, såsom även redan blivit anmärkt i en del utlåtan- den över samma förslag, att det syntes omotiverat att utan tvingande skäl frångå den under lång tid tillämpade bestämmelsen, enligt vilken tomtägare vore skyl- dig ersätta staden fulla värdet av gatumarken utanför tomten intill gatans mitt ävensom, i fråga om gata, som vidgas, under vissa förutsättningar skyldig ersätta en fjärdedel av den i anspråk tagna markens värde, i vilka båda fall ersättningsskyldigheten dock icke avsåge större gatubredd än 18 meter. Yrkande hade i ett yttrande över förslaget framställts därom, att, i händelse gata utvid— gades, tomtägare borde under alla förhållanden åläggas bestrida halva kost— naden för den mark, som erfordrades för gata-s vidgning intill 18 meter framför hans tomt. Föreningen, som beträffande denna detalj ej ansåge sig böra göra något uttalande, ansåge det »vara till såväl samhällenas som fastighetsägarnas stora fördel, att sådana regler finnas, med vilka alla vederbörande kunna i för— väg räkna och vilka av staden utan någon omgång bringas i tillämpning».

Tekniska samfundet i Göteborg: Beträffande markägares bidrag till gatukost- nader och gatumark borde man enligt samfundets mening göra en ännu bestäm- dare skillnad mellan verkliga markexploatörer och andra fastighetsägare, än vad de sakkunniga gjort. —— Hittills hade åtskilliga uppgörelser mellan stad och exploatörer kommit till stånd, vid vilka överenskommits, att samtliga gator och öppna platser överlämnats till staden i färdigt skick utan ersättning från stadens sida. Med hänsyn härtill syntes begränsningen till hälften av gatu- kostnaden vara rätt godtyckligt vald. Beträffande gatumarksersättningen borde i lag bestämda fasta regler fortfarande som hittills tillämpas. Önskvärt vore även, att bidrag till övriga kostnader kunde regleras genom enklare förfarings- sätt än vad av de sakkunniga föresloges, så att snabbare resultat kunde ernås.

Sveriges fastighetsägareförbund: Det förefölle märkligt, att samtidigt som landsvägsunderhållet övertagits av alla skattebetalare i landet från att förut hava huvudsakligen påvilat jordägarna. gatuunderhållet skulle till stor del nu

4 I | 4 l *

läggas över på stadsl'astighetsägarna direkt. Här kunde således uppstå det an- märkningsvärda förhållandet, att en ägare av fastighet, som delvis läge i staden, delvis på landet, finge för en fullt likartad väg i staden bidraga med upp till 50 % av underhållet, då han däremot på landet ej bidroge mer än andra skatte- betalare därtill.

Strävandet att fria kommunerna från skyldighet att bekosta gatornas an- läggande och underhåll torde hava framkallats därav, att på senaste tiden, sär- skilt i huvudstaden, men även i övriga städer, bebyggandet utsträckts genom an- läggandet av vill—astäder, som utbredde sig avlägset från den egentliga staden. Kommunerna hade förletts att i enlighet med rådande smakriktning planlägga vidlyftiga områden för uppförandet av egnahemsvillor, därvid emellertid kommunernas kostnader för gators och andra anläggningars utförande endast i ringa mån uppvägdes av de skatter, som inflöte från dessa glest bebyggda och oftast med ej allt för skattekraftig publik befolkade samhällen. I den kommu— nala budgeten medförde därför dessa villastadsområden stora utgiftsposter, och för att komma ifrån detta för vederbörande mindre angenäma förhållande, till- grepe man nu medlet att försöka på fastighetsägarna övervältra en del av kostna- derna för de dyrbara experimenten. För dessa sina yrkanden sökte man stöd uti den s. k. intresseteorien, enligt vilken fastighetsägarna i allmänhet skulle hava större intresse än övriga skattdragare av att gatorna befunne sig i väl ord- nat och underhållet skick. Om emellertid intresseteorien skulle tillämpas i ifrå- gavarande fall, kunde med fog frågas, varför ej densamma skulle tillämpa-s ' även på andra områden av det kommunala livet. Att fastighetsägarnai allmän- V

het skulle hava större nytta än övriga skattdragare av gatunätets beskaffenhet torde emellertid få betraktas såsom ett antagande utan reell grund. Gatorna vore nödvändiga för alla kommunens innevånare för trafik från bostad till arbets- plats och övriga platser inom samhället, dit vederbörande av en eller annan an- ledning hade att begiva sig, och särskilt vore gatunätets beskaffenhet av in— , tresse för dem, som dreve spårvägs— och omnibusstrafik, transport av varor från " järnväg, hamn och annan lastageplats till magasins- och affärslokaler samt ifrån dessa senare till i samhället boende kunder o. s. v., och icke minst för de kommunala affärsdrivande verk, som med monopolistisk rätt disponerade ga- torna. Då förbundet sålunda ansåge, att gatuunderhållet icke vore av större bety- ; delse för fastighetsägarna såsom sådana än för andra näringsidkare inom sam- ' hället eller för samhällets övriga innebyggare, utan vore en hela kommunens gemensamma angelägenhet, kunde förbundet ej finna det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att kostnaden för gatornas underhåll skulle i nå- gon form kunna övervältras på fastighetsägarna, utan hemställde, att bestäm— melserna härom måtte utgå ur lagstiftningen.

Det torde särskilt ihågkommas, att fastighetsägarnas inkomster beskattades kraftigare än andra kommunens invånare genom de från fastigheterna utgående objektskatter, vilka utginge blint efter taxeringsvärdet, och oavsett huru myc- ket fastighetsägarna ägde i sina fastigheter, och överhuvudtaget oavsett om fastigheten lämnade inkomst eller ej, ja även om den medförde förlust. I vår tid, då talet om de höga hyrorna framfördes från åtskilliga håll, torde det vara skäl hava i minnet, vad som verkligen vore ägnat att verka förhöjande på hyresnivån. Bortsett från byggnadsarbetarnas av ingen lagstiftning eller andra åtgärder från myndigheternas sida förhindrade trustbildning med därav föl- jande ofta orimlig uppdrivning av arbetspriserna, borde envar, som ville förstå förhållandet mellan orsak och verkan, också utan vidare inse, att förhöjda ut-

gifter på fastigheterna betydde förhöjda hyror. De försök, som från vissa håll enständigt gjordes att framställa hyresförhöjningar såsom enbart beroende på fastighetsägarnas strävan efter högre inkomst, vore huvudsakligen tillkomna för att avleda uppmärksamheten från de verkliga orsakerna: förhöjda byggnads- och reparationskostnader samt förhöjda utgifter i allmänhet för fastigheterna. Att samhällen funnes, uti vilka på grund av därom fattade beslut eller av annan orsak gatuunderhållet i viss mån bekostades av fastighetsägarna-, innebure således en orättvisa, och man borde haft rätt förvänta, att den nu framlagda lag— stiftningen skulle innehållit bestämmelser till avhjälpande av denna orättvisa.

Skulle förbundets ändringsyrkande ej vinna bifall, hemställdes, att åtmin- stone sådana bestämmelser må—tte intagas, att retroaktiv verkan förhindrades. Det torde nog vara i överensstämmelse med den nu föreslagna lagstiftningens 1 andemening, att retroaktivitet ej borde ifrågakomma, men det torde det oaktat ej vara ur vägen fastslå uttryckligt, att fastighetsägarna ej måtte påläggas gatuunderhåll enligt denna lagstiftning beträffande andra gator än i nytill- komna stadsdelar. Vidare borde än ytterligare inskärpas skyldighet att respek- tera ingångna likställighetsöverenskommelser eller därmed likställda avtal rö— rande gatuunderhållet.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: Såsom önskvärd princip hade samfundet redan framhållit,1 att de ekonomiska följdverkningarna av general- l eller stadsplans genomförande förlades närmast möjligt till markens verkliga 7 exploatering för stadsbyggnadsändamål. Denna princip ville samfundet göra gällande även i detta sammanhang. Sålunda kunde frågor om gatumarks av- stående, vilka icke nödvändigtvis innebure avstående eller bindande av kapital. behandlas relativt tidigt, ofta och med fördel i samband med stadsplan. Däremot hörde gatuanläggningskostnaden samman med ett långt senare utvecklingssta- dium, där måhända nya sakägare företrädde den enskilda rätten. Samfundet föresloge fördenskull, att dessa frågor i blivande lagstiftning såsom hittills behandlades var för sig. Såsom exempel på i detta sammanhang föreslagna, enligt samfundets mening olämpliga bestämmelser erinrades om 9 % första styc- ; ket. Om markägare åtnöjdes med att tillsvidare hava dålig utfartsväg och om | därav ingen olägenhet uppstode, borde sådant kunna ske, varigenom vederbö- ! rande undginge att i förtid binda ett i många fall svåranskaffligt kapital. All- deles orimlig förefölle bestämmelsen i 9 % andra stycket. Här förutsattes för jordägare ett allmänt välstånd, som med all sannolikhet vore för handen en— dast i undantagsfall. Vidare syntes det förutsatta förfarandet för bestämmandet av gatukostnadsfördelningen innebära mycken omgång och vidlyftiga utred- ningar, vilkas rättvisa avvägning dock all-tid bleve beroende på i lagtexten an— givna, mycket svävande bedömningsgrunder. Samfundet föresloge sålunda, att gatumarksersättning reglerades enligt gällande bestämmelser och att gatuan- läggningskostnaden om möjligt avgjordes efter liknande allmänna i lag angivna grunder, dock med bibehållen rätt för lokalmyndighet att upptaga och Kungl. Maj: ts prövning underställa själva principfrågan: gatukostnadsfördelning mel- lan samhället och markägarna eller ej.

Stockholms fastighetskontcrrs gaturegleringsavdelning: Avdelningen hem- ställde, att gällande lags bestämmelser angående gatumarksersättning måtte i princip bestå. Det vore alltid vanskligt att godvilligt avstå från en faktisk be- fogenhet, som städerna haft i över 20 år. Nuvarande stadganden rörande vid , gata belägen byggnads höjd gjorde denna höjd i större eller mindre grad av- ', hängig gatubredden; ju större gatubredd, ju högre hus. l

1 Se ovan sid. 118.

& (

I |

!

Härpå grundade sig även i väsentlig grad storleken av gatumarksersättnin— gen. Vid ny gata begränsades emellertid ersättningen till 9 meter eller högst hälften av en 18 meter bred gata. Inginge allmän väg i gata, ägde staden på— kalla ersättning för högst 9 meter på vardera sidan av vägen. Då vägmarken tillfölle staden kostnadsfritt, finge staden sålunda i detta fall gatumark utan kostnad till väsentligen större bredd än 18 meter, i regel 24 meter, då allmän väg normalt vore 6 meter. Skulle gata vidgas, uppbure staden ersättning för hälf— ten av värdet å den mark, som erfordrades för vidgningen intill 18 meters gatu— bredd; dock utginge ersättning endast under förutsättning, att vidgningen för tomtägaren medförde rätt att vid gatan bygga högre hus än förut och att denna rätt verkligen utnyttjades. ,

Av det nämnda torde framgå, att skyldigheten att utgiva gatumarksersätt- ningen, särskilt när det avsåge vidgad gata, toge enbart sikte på hushöjden eller på rätten att bygga högre hus än förut. Avdelningen kunde ej finna, att denna uppfattning vore den numera riktiga.

Utvecklingen på stadsbyggandets område hade allt mera gått i den riktnin— gen, att den gamla relationen mellan hushöjd och gatubredd hade måst övergivas till förmån för lägre hus och större gatubredd. Kravet på sol, ljus och luft gjorde sig allt mera gällande. Då vid en 18 meters gata i ny stadsdel nu finge uppföras 19.5 meters hus, d. v. 5. 1.5 högre än gatubredden, fordrade ett modernt och hygieniskt byggnadssätt, att gatan vore bredare än husets höjd till taklisten. Uppenbart vore också, att nutidens människor hade helt andra och större krav än gångna tiders på sol och ljus, då det gällde val av bostad. En våning, som tillgodosåge dessa krav, betalades också nu ej oväsentligt högre än en, vilken saknade sagda förmåner. Därmed ökades fastighets- och sålunda även tomt- värdet. Det syntes därför fullt rimligt, att gatumarksersättningen något utvid- gades till städernas förmån.

Vid gatuutvidgning läge dessa synpunkter än mer uppenbara, ty givetvis medförde varje vidgning, även om därmed ej följde rätt till högre hus, förbätt- rade ljus- och hygieniska förhållanden o. d., vartill i många fall komme väsent- ligen bättre affärsläge m. ni.; en tidigare obetydlig bakgata kunde genom vidg— ningen förvandlas till en huvudtrafikled med ty åtföljande opåräknade värde- stegring.

Avdelningen funne sålunda goda skäl tala för en ökning av gatumarksersätt- ningens omfattning. Emellertid påyrkade avdelningen ingen ändring i gällande lag beträffande ny gata men föresloge,. att vid vidgad gata ersättning skulle utgå för hela vidgningen intill 18 meter, varav tomtägare vid vardera sidan gatan be- talade hälften, oavsett om vidgningen medförde rätt till högre hus än förut och vederbörande tomtägare använde sig av denna rätt. På sätt de sakkunniga föresloge borde i gatumarksersättning även ingå värdet av å gatumarken be- fintliga byggnader m. m.

Beträffande åter frågan om kostnaderna för gatumarkens ordnande, vilka så— lunda, i likhet med vad 1916 års kommitté föreslagit, skulle särskiljas från kost- naderna för gatumarken, finge avdelningen hänvisa till sagda kommittés för- slagi 6, 23, 54, 55, 56 och 58 %% med följande ändringar och tillägg.

Bestämmelserna för markägare, som i 6 % avsåges, borde även gälla för annan motsvarande ägare, för vars mark staden av ena eller andra anledningen på- kallade stadsplan. Någon principiell skillnad i förevarande avseende mellan så- dana markägare kunde avdelningen ej finna föreligga. Den enskilde, som ytterst förr eller senare komme att draga fördelarna av stadsplanens fastställande och

genomförande, måste finna sig i det allmännas fordringar att få skälig ersätt- ning för detta genomförande.

Storleken av den areal gatumark (= mark till gator, torg, allmänna platser, parker och planteringar) samt tomter för allmänt ändamål, som i sammanhang med stadsplans fastställande skäligen med hänsyn till nuvarande krav på en god stadsplan borde utan ersättning överlåtas på staden av markexploatör (: ägare av markområde, som på grund av sin storlek, form och beskaffenhet kunde i huvudsak självständigt stadsplaneläggas), kunde emellertid ej inskrän- kas till 33% %, vilket i tidigare lagförslag ansetts böra sättas som maximum. Av drätselnämndens första avdelning på sin tid verkställd utredning av detta spörsmål resulterade i ett krav på 40 %, vilket avdelningen för sin del ville för- orda. Ovannämnda 55 och 56 %% borde i lämplig utsträckning kompletteras med de sakkunnigas förslag i 2 % femte stycket beträffande omfattningen av bidrag till avloppsledning, i 4 % tredje stycket och 5 % andra stycket rörande lämplig fördelning av bidragen till gatornas ordnande, i 6 % angående tillvägagångs- sättet vid bidragens fördelning m. m., i 8, 9, 10, 11 och 14 %% i tillämpliga delar.

Kravet i 1916 års kommittés 58 % och de sakkunnigas 12 %, att .markexploatör skulle bekosta parks och större planterings ordnande, syntes avdelningen oskä- ligt och stode för övrigt ej i överensstämmelse med av Stockholms stad hittills tillämpad praxis.

Avdelningen finge i detta sammanhang föreslå, att de bidrag, som skulle ut- givas till staden av smärre fastighetsägare för gatumark och gatas ordnande, måtte kunna uttagas som för kommunalutskylder vore stadgat, där ej annat med ägaren överenskommes.

Chefen för Stockholms fastighetskontors lantegendomsavdelning: En i hög grad betydelsefull avdelning av lagförslaget vore den, som avhandlade mark- ägares skyldighet att bidraga till stadsplanens genomförande. Denna avdelnings innehåll torde komma att i mycket avgöra de svenska städernas framtida utveck— ling. Det vore därför av vikt, att innehållet bleve sådant, att en exploatering av trädgårdsstadsnatur ej motarbetades. Bestämmelser om bidrag till stadspla- nens genomförande, vilka bestämmelser skenbart pålade trädgårdsstadsexploatö- ren samma bidragsskyldighet som exploatör av mark för tätbebyggelse, kunde verka i hög grad ogynnsamma för den förra och hans verksamhet. För envar. som närmare sysslat med markexploatering, vore det nämligen klart, att ett område, som ur lägesynpunkt icke vore olämpligt för bebyggelse med hus i fem våningar, utan svårighet kunde bära de kostnader, som områdets fullständiga föl—seende med gator och ledningar förde med sig. Detsamma kunde icke så kategoriskt sägas i fråga om ett trädgårdsstadsområde. Där gällde det snarare, att, skulle en exploatering kunna genomföras på ett ekonomiskt tillfredsstäl- lande sätt och i exploateringskostnaden inräknas praktiskt taget samtliga kost— nader för gator och ledningar, skulle förutsättningarna för en exploatering vara så gynnsamma, att de i ytterst sällsynta fall förefunnes. Därmed vore också sagt, att, skulle en markexploatering för småhusbebyggelse icke motverkas, vore det nödvändigt, att storleken av markägares bidrag för stadsplans genom- förande bättre lämpades efter arten av den exploatering, som markägaren en- ligt stadsplanen ägde att tillämpa, än vad sakkunnigförslaget anvisade. Chefen för lantegendomsavdelningen utginge nämligen i sitt resonemang ifrån, att kcänmunen som regel av markexploatör skulle söka uttaga det mesta, lagen ti äte.

En ganska riktig norm för. vad markexploatör i kostnad skulle vidkännas för stadsplans genomförande på. sitt område, syntes vara. att han skulle bära de

» i

kostnader för såväl mark som markens iordningställande, vilka betingades av markens rent lokala utnyttjande. Därmed avsåges, att markägaren skulle be- kosta de normala bostadsgatorna upp till normal bostadsgatas bredd samt, där gatas bredd överstege den normala bostadsgatans, endast så stor del av gatu- bredden, som motsvarade normalgatans bredd. Då enligt gjord utredning den normala bostadsgatans bredd inom ett trädgårdsstadsområde kunde sättas till 8 meter, följde av vad förut nämnts, att det bidrag, som en exploatör av mark för trädgårdsstadsbebyggelse skulle lämna för här nämnt ändamål, borde in- skränkas till mark och anläggning för allmän plats och gata till gatans halva bredd utmed tomt, dock ej till större bredd än 4 meter.

Fastighetsdirektören Hasselquist: Av de sakkunnigas utförliga motivering för bestämmelserna i 14 kap. i lagförslaget (sid. 270—296) torde med all tydlighet framgå de principer, som de sakkunniga ansett sig böra lägga till grund för de föreslagna stadgandena. Det skulle föra för långt att när- mare ingå på och belysa alla de svårigheter, som förelegat, då man stått inför uppgiften att på detta område föreslå enhetliga och möjligast rättvisa bestäm- melser. Här hade äldre tiders vacklande rättsuppfattning och därav föranledda, ofullständiga och olikartade förordningar i förening med nuvarande tiders be— rättigade krav på bestämmelser, tillämpliga på alla de olika slag av stads- byggande, som nu förekomme, rest utomordentliga svårigheter för lagstift- taren. Att man med utgångspunkt från den allmänna uppfattningen, att mark— ägare borde vara skyldig att bidraga till gatukostnaderna, komme till olika uppfattning om, huru bestämmelserna skulle utformas, vore mycket förklarligt liksom även, att det i vissa fall vore svårt att avgöra, vilken uppfattning man skulle1 giva företräde. Kategoriska omdömen syntes här minst av allt vara på sin p rats.

På grund av ämnets omfång komme i det följande endast att beröras några mera väsentliga synpunkter.

Vad först beträffade angivandet av utgångsläget, vore detta tydligare och ut- förligare utsagt i de sakkunnigas förslag än i kommitténs förslag. I de sak- kunnigas förslag (14 kap. 1 %) hette det nämligen rörande markägares bidrags— skyldighet:

»Ägare av i gällande stadsplan ingående fastighet, som får bebyggas, skall hava skyldighet, i den mån nedan stadgas, att lämna stad bidrag till kostnaden för gatas upplåtande till allmänt begagnande ( gatukostnadsbidrag)»

Motsvarande bestämmelse i kommitténs förslag (54 %) hade följande, mera vaga, formulering:

»Genom beslut av stadsfullmäktige må i den ordning, som i 55 % stadgas, meddelas bestämmelse om skyldighet för ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits till allmänt begagnande, att helt eller delvis bekosta anläggning av gatan.»

Det vore därvid dock att märka, att omförmälda bestämmelse i kommitténs förslag endast avsåge anläggningskostnaderna, under det att den i de sakkun- nigas förslag jämväl avsåge mvarkkvostnaden för gatan.

Och därmed vore man inne på frågan om lämpligheten av att enligt de sak- kunnigas förslag inräkna gatumarksersättningen i gatukostnadsbidraget. På sid. 283 hade de sakkunniga närmare utvecklat skälen för detta tillvägagångs- sätt och hävdat principen, att markkostnaden för en gata måste jämställas med övriga kostnader för gatans upplåtande samt att detta framför allt hade sin betydelse, då fråga bleve 'om att rättvist fördela denna kostnad. Det vore ju nämligen att märka, att de sakkunniga förutsatte, att gatukostnaderna skulle

mellan markägarna fördelas efter den nytta, de kunde beräknas få av gatu- anläggningen (14 kap. 5 å), och ej efter de grunder, som nu gällde beträffande gatumarksersättning, nämligen att tomtägare betalade för halva gatan utanför sin tomt intill 9 meters bredd, och detta fullständigt oberoende av, på vilket sätt tomtmarken utnyttjades. Bala fastställandet av 9- -metersgränsen, varom mera nedan, vore ju godtyckligt, då man betänkte, att det 1 ena fallet kanske rörde sig om gator i en med höga hus kompakt bebyggd stadsdel, där man åtminstone enligt äldre betraktelsesätt ansett 18— metersgatan såsom varande en normal bo- stadsgata och därför normerande för den nämnda 9—metersgränsen, och det i andra fallet måhända gällde gator inom ett typiskt trädgårdsstadsområde, där den normala bostadsgatan ej uppginge till mer än högst 8 meters bredd. Att så- lunda de sakkunnigas förslag om inräknandet av gatumarksersättningen i gatu- kostnadsbidraget med därav föranledda konsekvenser syftade mot större enhet- lighet och rättvisa torde vara obestridligt.

Å andra sidan kunde icke förnekas riktigheten i den av kritiken framhållna och av Hasselquist själv under lagarbetets gång framförda synpunkten, att man icke i onödan borde rubba på den en gång kommunerna klart givna rätten att åt- minstone få ersättning för den del av gatukostnaderna, som belöpte sig på själva gatumarken. »Man vet, vad man har, men ej, vad man får.» Att Hasselquist dock i detta fall icke ansett sina betänkligheter fordra ett särskilt uttalande, be— rodde bl. a. därpå, att i de sakkunnigas förslag tydligt angåves, att, frånsett huru gatukostnadsbidragen i övrigt kunde variera, kommun alltid skulle äga möjlighet att uttaga den del, som belöpte sig på kostnaden för hela den i stads— planen upptagna gatumarken (jfr motiveringen sid. 287). En olägenhet vore här dock, att proceduren bleve omständligare än enligt nu gällande lag.

Att träffa valet mellan de sakkunnigas och kommitténs förslag beträffande gatumarksersättning torde icke vara det lättaste, och för sin personliga del ville Hasselquist icke giva bestämt företräde åt någotdera.

Beträffande fördelningen av kostnaderna mellan kommunen och markintres- senterna hänvisade Hasselquist till sin reservation (sid. 467—468).

Härefter ville Hasselquist något beröra bestämmelserna om fördelningen av gatukostnadsbidragen markägarna emellan. De sakkunniga hade här gått in för, att det, som skulle vara avgörande vid denna fördelning, vore den nytta. markägaren kunde beräknas få av gatuanläggningen (14— kap. 5 €). Att denna princip vore den mest rättvisa, torde icke kunna förnekas. Svårigheter komme emellertid givetvis att yppa sig, då det gällde dess tillämpning. Att för denna fördelning tillsätta en särskild nämnd (14 kap. 6 5), där de intresserade par- terna, staden och fastighetsägarna, hade var sin representant och där dessutom Konungens befallningshavande vore representerad, syntes vara lämpligt. Kom- mitténs motsvarande bestämmelser om att förslag till fördelning av kostna- derna skulle uppgöras av staden ensam, syntes icke vara till fördel vare sig för staden eller för markägarna. I motsats till stadsförbundets beredning måste Hasselquist sålunda anse, att de sakkunnigas förslag beträffande denna ange- lägenhet vore att föredraga framför kom—mitténs.

Specialfallet, att område, som stadsplanelades, vore i en och samma ägares hand, hade särskilt behandlats i lagförslaget (14 kap. 13 €). I samband där- med hade man kommit in på frågan om, huru stor areal markägare skäligen skulle överlämna till staden för gator och allmänna platser. De sakkunniga hade här med betonande av att behovet måste anses variera allt efter byggnadssättet som ungefärlig ram angivit, att vid sammanträngt byggnadssätt högst 50 % och vid öppet byggnadssätt högst 25 % av den totala markarealen skulle avstås.

Kommittén hade i detta fall utan att skilja på olika 'byggnadssätt ansett sig endast böra angiva ett maxi-mital, nämligen 33% %. Givetvis hade det sina olägenheter att överhuvudtaget direkt angiva några siffror i detta fall, men skulle man göra detta, måste man anse de av de sakkunniga införd-a bäst mot- svara de verkliga förhållandena. Den av stadsförbundets beredning förordade utvägen, att all gatumark, dock med vissa undantag, skulle tillhandahållas sta- den, vore för kommunernas del tillfredsställande. Därvid utginge Hasselquist ifrån att, som syntes framgå av sammanhanget, beredningen i begreppet »gatu- mark» inbegrepe förutom mark för gator och torg även mark, erforderlig för allmänna platser, parker och planteringar. Det riktiga syntes här vara att understödja beredningens förslag men alternativt även framhålla de sak— kunnigas.

I detta sammanhang måste även berör—as den mycket viktiga frågan, huru bestämmelserna rörande gatukostnadsbidragen komme att inverka vid olika slag av bebyggelse. Som av [bestämmelserna i 14 kap. 4 % framginge, hade de sakkunniga uttalat, att särskilda hänsyn måste tagas, då det gällde öppnare och lägre byggnadssätt, och hade skälen för detta närmare utvecklats i moti- veringen sid. 290—291. I sitt yttrande hade vidare lantegendomsavdelningen närmare gått in på denna fråga samt påyrkat, att bestämmelserna förtydligades därhän, att gatukostnadsbidragen vid typisk trädgårdss-tadsbebyggelse ej skulle komma att avse mera än gatas iordningställande till högst 8 meters bredd. Tan- kegången vore ju här, att. på. samma sätt, som 18-metersgatan kunde anses så- som normal bostadsgata vid vanlig, hopträngd stadsbebyggelse, vore 8-meters- gatan normal vid trädgårdsstadsbebyggelse. Gator, som överskrede de i respek- tive fall angivna måtten, måste anses såsom genomfartsleder och sålunda del— vis hänförliga till generalplanebestämmelserna. Mot detta resonemang hade Hasselquist intet att invända, och ville han särskilt framhålla, att, då han påyrkade, att markägare såsom regel skulle bestrida samtliga gatukostnader, avsåges därmed icke de kostnader, som vore att hänföra till ordnandet av genom- Eartsleder.

Rörande de 5. k. likställighetsöverenskommelserna hänvisade Hasselquist till sin reservation (sid. 469—471).

Stadsnigenjörskontoret i Stockholm: Bestämmelserna om gatukostnadsbidrag och sättet att säkerställa stadens rätt till detsamma avveke högst avsevärt från kommitténs år 1920 avgivna förslag till stadsplanelag. Sagda lagförslag fordrade principiellt, utt markägare skulle ersätta staden hela kostnaderna. för gatuan- läggningarna, och man hade även i detsamma konsekvent genomfört säkerstäl- lande av stadens ersättning genom förbud för markens uppdelning, innan säker- het för gatuanläggningarna erhållits. 1920 års lagförslag var betydligt klarare och mera konsekvent genomfört än det nu föreliggande lagförslaget.

Skulle en modifikation göras i det förra lagförslagets bestämmelser och man utginge ifrån, att det kunde bliva för betungande för markägare att ersätta sta-den hela kostnaden för gatornas anläggning, syntes det kontoret emellertid, att de sakkunniga icke slagit in på rätt väg, då de föreslagit, att de enskilda markägarna endast skulle betala % av stadens kostnader för gatuanläggnin- garna — och reservationsvis av fastighetsdirektören Hasselquist, att mark- ägarna skulle betala % av desamma. Man borde hålla den principen, att gatunätet i erforderlig omfattning borde bekostas av markägarna, men att dessa å (elin sida borde hava garanti för att icke belastas med några onödiga kost- na er.

Sålunda borde bestämmelserna modifieras därhän, att markägare endast bleve

skyldig att bekosta gatunätet till en viss procent utav områdets byggnadsareal, men att denna procent finge variera högst avsevärt med hänsyn till tomtstorlek och byggnadssätt inom det stadsplaneområde, det gällde, exempelvis från 15 %——55 % av hela arealen. I 13 % tredje stycket hade de sakkunniga tänkt sig möjligheten av en sådan variation, ehuru i mycket mindre omfattning.

Det torde varit ett felsteg, när man i rena egnahemsområden tvingade jord- ägare att till kommunen överlämna exempelvis 35 a 40 % av gatumarken, ävensom att han samtidigt ålades bekosta gatornas hela ordnande. Utginge man ifrån mindre areal gatumark i procent till den bebyggda ytan, men verkligen fordrade denna marks iordningställande av markägarna och sedan lade ordnan- det av den överskjutande gatumarken på det allmänna. borde man kunna få en framkomlig lösning av här föreliggande spörsmål. Om storleken av den gatu— mark, som skulle ordnas av markägare, finge bliva beroende av byggnadssät-tet. minskades med säkerhet markägares benägenhet att söka utnyttja marken till slutet byggnadssätt med höga hushöjder. Ävenså skulle man kunna tänka sig att minska kraven på markägares gatukostnadsbidrag i de förstadssamhällen, vilka redan hunnit uppstå, innan de inkorporerades med respektive städer.

De förslag till lösning av föreliggande spörsmål, som principiellt angivits i förevarande förslag till stadsbyggnadslag, ansåge kontoret icke vara tillräckligt klara, lämpliga eller framkomliga. Ej heller kunde kontoret odelat ansluta sig till fastighetsdirektören Hasselquists reservation, då han, samtidigt med att han fordrade ökat gatukostnadsbidrag, mot vad de sakkunniga i övrigt före- slagit, bibehölle städernas rätt att hindra stadsplans fastställande.

Kontoret delade dock de sakkunnigas uppfattning, att det kunde bliva för betungande för markägarna att i obegränsad utsträckning vidkännas alla kost- nader för gatornas iordningställande på sätt, som föreslagits i 1920 års lagför— slag. Principiellt ville kontoret dock ställa sig på detta lagförslags grund och påyrka, att den begränsning, som skulle göras, finge bestå i att markägaren garanterades stadsplanernas ekonomiska utformning, och skyldigheten att lämna gatukostnadsbidrag sålunda begränsades till en viss procent av i stadsplanen ingående tomtmark. Procentsatsen finge därvid variera med hänsyn till områ- dets bebyggande.

I nedanstående tabell finge kontoret angiva, i vilken utsträckning mark— ägarna borde bekosta gatumarkens fullständiga ordnande.

Markägaren skyldig lämna. Sättet för stadsplaneområdet; bebyggande gatukostnadsbidrag för gatuareal, motsvarande

Rena egnahemsområden, där tomtstorleken överstiger 2000 kvm per tomt 20 76 av tomtytan Rena egnahemsområden, där tomtstorleken överstiger 1000 kvm per tomt 25 > » » Egnahemsområden med tomter ej understigande 600 kvm per tomt eller

tomter för 2- a 3-familjshus i villastil ............... 33 1/u » > » Egnahemstomter i slutet byggnadasätt, mindre affärshus, hyreshus i öppet

byggnadasätt m. m. om högst 2 våningars höjd ........... 50 > > »

Öppet eller slutet byggnadssiilt.

Byggnader om högst 3 våningars höjd ................. 60 » » ,

Slutet byggnadssätt. Byggnader om högst 4 våningars höjd ................. 80 » > » » > > 5 ) s ................. 100 » > >

» = ) 6 ) » ................. 110 » ) >

Ovanstående förslag till begränsning av den enskilde markägarens skyldighet att lämna gatukostnadsbidrag och gatumark för stadsplans genomförande gjorde givetvis icke anspråk på att vara någon definitiv lösning av föreliggande fråga. Procentsatserna kunde helt visst bestämmas annorlunda. För den kategori, där lägsta bidraget skulle utgå, det ville säga egnahemsvillor i öppet byggnadssätt samt stora tomter, ansåge kontoret gatubredder om 8 meter fullt tillfredsstäl- lande. Räknade man vidare med att tomtdjupet från gata räknat borde bliva minst 60 a 65 meter, sannolikt något därutöver, komme man till en vägareal, motsvarande 13 % av tomtmarken. Givetvis kunde stadsplan utformas så, att en del tomter endast finge en särskild, kortare tillfartsvåg anordnad till tomterna i form av återvändsgränder, vilket minskade gatunätet. Här förelåge möjlig- heter till parkanläggningar inom i tabellen angiven gatumarksareal. Erforder- lig gatuareal skulle sedan ökas i den mån tomtstorleken minskades och markens bebyggande bleve mera effektivt. I de fall, då. staden ägde att taga hand om äldre. i huvudsak exploaterade områden, kunde kontoret även ifrågasätta ytterligare eftergifter mot vad här ovan föreslagits.

Naturligtvis finge man förutsätta, att de gatukostnadsbidrag, som på ifråga- varande sätt erhölles, icke exakt komme att motsvara hela den i stadsplan ingående gatuarealen, men avvikelserna borde bliva mycket små, och kostna- derna för ordnandet av dessa ytterligt ringa överskjutande arealer finge läggas på det allmänna.

Även om det föreliggande förslaget vid första påseendet förefölle kompli— cerat, ville kontoret framhålla, att gatukostnadsberäkningarna trots detta bleve en mycket enkel sak. Man torde utan större svårigheter kunna få relativt goda enhetspriser för gatumarkens ordnande på olika sätt och inom olika stadsdelar, och sedan förelåge blott enkla procentuella beräkningar, som ej borde vålla några som helst svårigheter.

Största fördelen av ovan skisserade uppslag vore, att man finge en fullt objektiv grund att utgå ifrån och ej behövde förvänta klagomål av det slag, som ovillkorligen skulle bliva fallet, om lagförslaget omsattes i praktiken.

Ifrågavarande kapitel av lagförslaget vore det svåraste att på ett lämpligt sätt utforma, men de sakkunnigas förslag torde enligt kontorets förmenande icke kunna anses som en slutgiltig lösning av frågan.

Drätselnämnden och kammarko'ntoret i Stockholm hava ansett, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, vilka medgåve ett hänsynstagande till de särskilda förhållandena i de olika fallen, skulle i tillämpningen lämna ett för såväl jordägaren som staden rättvisare resultat än kommittéförslaget. Vidare anföres: Den av de sakkunniga i fråga om de 5. k. likställighetsöverenskommel- sernas inverkan på tomtägarnas skyldighet att deltaga i kostnaderna för nödiga gator och avlopp och deras behöriga iordningställande och underhåll intagna ståndpunkt syntes rimlig såväl ur stadens som markägarnas synpunkt. Ett av stadskollegiet i utlåtande .nr 391 för år 1925 över det samma år framlagda för- slaget till provisorisk lagstiftning angående gatuhållningsskyldighet i stad gjort yrkande om rätt för staden att utfå ersättning jämväl för gatukostnader, som nedlagts före stadsplans fastställelse, hade däremot i de sakkunnigas förslag icke vunnit beaktande i annan mån, än att ersättning kunde ifrågakomma för arbeten, kollektivt fattade, som påbörjats men icke slutförts, då framställning ingivits till Kungl. Maj: t angående fastställande av gatukostnadsbidrag. Sta- den syntes icke hava någon anledning att i denna fråga frånträda sin stånd- punkt. Angående den föreslagna begränsningen av skyldigheten att bekosta gatas iordningställande borde, i överensstämmelse med reservantens bland de

sakkunniga uppfattning, regel och undantag i lagbestämmelserna byta plats, så att regeln bleve, att hela kostnaden skulle bäras av fastighetsägaren, och un- dantaget, att ersättningen sattes lägre efter särskilt beslut av Kungl. Maj: t.

Fastighets- och stadsplanenämnderna i Stockholm hava mot förslaget i denna del gjort följande erinringar: Enligt nämndernas mening borde fastighetsägarna ersätta samhällets samtliga kostnader icke blott för all enligt stadsplanen för gator, allmänna platser och dylikt avsedd mark utan jämväl alla kostnader för sagda marks iordningställande. A_tt, såsom de sakkunniga föreslagit, begränsa fastighetsägarnas skyldighet att ersätta kostnaderna för iordningställandet till högst hälften eller överhuvudtaget till någon viss andel av sagda kostnader kunde nämnderna icke finna nöjaktigt motiverat. Endast för det fall, att iord— ningställandet av viss gata eller allmän plats på grund av dennas särskilda ka- raktär betingade abnormt höga kostnader utan motsvarande fördelar för fastig- hetsägarna, syntes viss jämkning av dessas bidragsskyldighet vara motiverad. Vid eventuell tvist angående skäliga omfattningen av sådan jämkning torde det böra ankomma på Kungl. Maj: t att. efter klagan av vederbörande fastighets- ägare träffa avgörande i frågan.

I likhet med stadsplanelagskommittén föresloge de sakkunniga särskilda reg- ler angående gatukostnadsfrågans ordnande, då större område i en och samma ägares hand lades under stadsplan. Enligt dessa regler skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att med ledning av vissa i lagen givna allmänna riktlinjer bestämma storleken av den areal gatu- och allmän platsmark, som vederbörande markägare i det särskilda fallet skulle vara skyldig upplåta och iordningställa (vid bebyggelse med fristående boningshus i högst två våningar högst 25 %, vid tätare och högre byggnadssätt högst 50 %). I motsats till de sakkunniga an— såge nämnderna det varken påkallat eller lämpligt att överhuvudtaget medelst procentuella arealbestämmelser söka fixera omfattningen av markexploatörs bidragsskyldighet. Ett dylikt system syntes nämligen leda till obillighet än mot samhället och än mot markägarna. Härtill komme, att uppfattningen om de lämpliga proportionerna mellan arealen byggnadsmark, å ena, samt arealen gatu- och allmän platsmark m. m., å andra sidan, växlade. Lämpligare och jäm- väl principiellt riktigare syntes vara att i lagen fastslå, att all gatu- och allmän platsmark, som av staden ansåges erforderlig, skulle av markägaren kostnadsfritt upplåtas och iordningställas, dock med den begränsningen, att genomgående trafikleder och parkområden, som huvudsakligen icke vore avsedda för områdets eget behov, finge helt eller delvis undantag-as från denna skyldighet. Även i detta fall syntes det i händelse av tvist angående i vilken omfattning sådant un- dantag må ske böra ankom-m'a på Kungl. Maj: t att efter klagan av markägaren träffa avgörande i frågan. Förutom att de av nämnderna sålunda i förevarande hänseende föreslagna ändrade reglerna syntes innebära en principiellt riktigare reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan samhälle och markägare, medförde de därjämte den betydande fördelen, att frågor om gatukostnads- bidrag endast i undantagsfall behövde underställas Kungl. Maj:ts prövning.1

1 Herr Lindhagen har gjort följande tillägg till nämndernas uttalande i denna fråga: En- ligt nämndernas mening borde fastighetsägarna ersätta samhället samtliga kostnader för mark till gator och allmänna platser m. m. dylikt, som enligt stadsplan utlagts för nämnda ändamål, ävensom för markens iordningställande. Fastighetsägare skulle däremot äga. rätt att söka jämk- ning genom besvär till Kungl. Maj:t. Dette syntes även vara den rationellaste grundvalen för frågans ordnande. Någon ledning förefölle dock böra fastställas i själva lagen för vad stadsplan i berörda avseenden skäligen borde innehålla och detta. icke minst till begränsande även av re- geringens gottfinnande. En utväg vore visserligen att, såsom sakkunniga ifrågasatt, utsättai lagen ett maximum av den mark, som skall gratis överlämnas. Detta bleve dock endast en nöd- fallsutväg, en schablon, som ej passade för alla förhållanden och icke heller lämnade utrymme

Stadskollegiet i Stockholm: Stadskollegiet ville uttala sin anslutning till den särskilt av fastighetsnämnden och stadsplanenämnden hävdade principen, att fastighetsägarna i regel borde ersätta samhällets samtliga kostnader icke blott för all enligt stadsplanen för gator, allmänna platser och dylikt avsedd mark utan jämväl alla kostnader för sådan marks iordningställande. Som av drätsel- nämnden framhållits borde staden även, såsom redan tidigare från huvudstadens sida yrkats (utl. 391/1925), erhålla rätt att utfå ersättning jämväl för gatu- kostnader nedlagda före stadsplans fastställelse. I konsekvens med den sålunda fastslagna principen borde enligt stadskollegiets uppfattning all gatu- och all- män platsmark, som erfordrades i en rationell stadsplan, av markägaren kost- nadsfritt upplåtas och iordningställas, dock med den begränsningen, att genom- gående trafikleder och parkområden, som huvudsakligen icke vore avsedda för områdets eget behov, borde helt eller delvis undantagas från denna skyldighet. Endast i händelse av tvist angående dessa markä-gares skyldigheter i och för stadsplans genomförande borde det ankomma på Kungl. Maj:t att på fram- ställning av markägare träffa avgörande i dylika frågor.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Givetvis vore de föreslagna bestämmelserna— om gatukostnadsbidrag mera än de gällande ägnade att befordra en rättvis för- delning av gatukostnaden mellan stad och fastighetsägare. Mot bestämmelserna kunde invändas, att det vore för omständligt att i varje särskilt fall fast- ställa grund för fördelningen. Om emellertid, såsom de sakkunniga enligt mo- tiveringen avsett, bidragsfrågan behandlades i sammanhang med frågan om stadsplan på det förevarande området, syntes denna invändning kunna till stor del förfalla.

Stadsfullmäktige i Lidingön: Mot det föreliggande förslaget torde kunna 'anmärkas, att förfaringssättet för gatukostnadsbidragets bestämmande före-- fölle onödigt invecklat. En svaghet hos förslaget syntes ytterligare vara, att staden, därest bidragen icke frivilligt erlades, torde vara nödsakad att i varje särskilt fall inför domstol föra talan om beloppets utfående. Ett förtydligande syntes vidare vara påkallat i fråga om vilken fastighetsägare bidragsskyldig- heten ålåge, om fastigheten överlåtes, sedan gatan upplåtits. Slutligen borde, på sätt 1916 års kommitté föreslagit, byggnadsförbud städse föreligga, intill dess gatukostnadsbidraget guldits eller säkerhet därför ställts. Detta byggnadsför- bud torde nämligen vara den bästa garantien, att bidraget åtminstone i sinom tid komme att inflyta.

Byggnadsnämnden i Lilla Alby har avstyrkt de föreslagna bestämmelserna om markägares ersättningsskyldighet och ansett, att om markägarna mera än andra borde bidraga på grund av dem genom samhällets disponerande av den offentliga marken tillförda vinster, borde detta ske genom beskattning.

Kommunalfnllmäktige i Tierp hava ansett det vara riktigast stadga skyldig- het för tomtägare att utan ersättning tillsläppa gatumark utmed tomten intill gatans mitt samt att i övrigt tomtägare borde vara fri från gatukostnad.

för nya tiders behov och åskådningen Redan nu hade ju ifrågasatts att skapa. inkomster för markägaren genom att bygga på höjden, mot det att byggnadssättet i stället bleve synnerligen glest. Redan detta uppslag gjorde sakkunnigas procentbegränsning och ännu mer statens fastig- hetskommissions begränsning särdeles gammalmodig. Men även då. byggnadssättet normalt hölle sig med lägre höjder till jorden, så. visade redan nu vunnen erfarenhet, att större avsättningar till fri mark i många fall erfordrades. Lagens förutseende borde således formuleras i stället i den riktningen, att till fri mark skulle avtagas vad som minst erfordrades för ett mänskligt bostadsbebyggande med tillgodoseende av bostädernas behov av sol, ljus, frisk luft, grönska och tillfälle för familjerna att med lätthet och ofta komma ut i fria luften till sin vederkvickelse.

Myndigheterna i Huskvarna: Ett enklare och mindre tidsödande sätt för gatukostnadsbidragets fastställande än det i lagförslaget föreskrivna borde möj— liggöras. Om parterna sedan ej kunde enas efter de mera enkla formerna för uppgörelsen borde det i lagförslaget angivna förfaringssättet finnas som en nödfallsutväg.

Stadsfullmäktige i Värnamo hava ansett, att fastighetsägare under alla för- hållanden borde åläggas kostnadsfritt tillsläppa behövlig mark, antingen gata blivit bebyggd eller ej, när fråga om gatas upplåtande och iordningställande uppstode; stad borde dock ej vara skyldig utlägga gata, förrän minst hälften av vid densamma belägna tomter blivit bebyggd-a.

Magistraten och byggnadsnämnden i Växjö hava ifrågasatt, om ej fastighets- ägarens skyldighet att endast bidraga med hälften av gatukostnaderna borde i någon mån utökas beträffande de större markexploatörerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det torde icke kunna bestridas, att den av de sakkunniga föreslagna lösningen av gatukostnadsproblemet hade den för- delen framför nu gällande system, att den inrymde möjlighet att i varje en— skilt fall uppnå en rättvisare avvägning av stadens och den enskilde fastig— hetsägarens ekonomiska förpliktelser. Fråga vore emellertid, huruvida ej den fördel, som sålunda kunde komma att ernås, uppvägdes av olägenheter, som borde väga tyngre. Som en dylik olägenhet måste räknas, att varje legal regel, som gjorde det möjligt för staden och de enskilda fastighetsägarna att kunna beräkna sina ekonomiska förpliktelser, komme att saknas. Det förfarande genom vilket bestämmande och fördelning av kostnadsbidraget skulle ske, vore synnerligen omständligt och tungrott samt kunde förväntas komma att taga en avsevärd tid i anspråk. Med hänsyn till vad sålunda erinrats hade länsstyrelsen stannat vid den mening, att 1916 års stadsplanelagskommittés förslag, enligt vilket nu gällande rättsregler bibehölles i fråga om gatumarken och frågan om kostnaderna för gatas iordningställande överlåtes till lokal reglering för varje stad, ägde företräde framför de sakkunnigas förslag. Måhända borde därjämte tomtägares ersättningsskyldighet vid vidgning av gata utsträckas att. omfatta hälften av värdet av den mark. som erfordrades för gatans vidgning intill 18 meter, oavsett huruvida vidgningen medförde rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut varit medgivet eller ej. -— Länsstyrelsen anslöte sig till de sakkunnigas förslag till regler för gatukostnadsfrågans ord- nande inom exploateringsområde.

Byggnadsnämnden i Malmö: Det nuvarande stadsplaneinstitutet hade i stort sett motsvarat de förväntningar, som ställdes vid dess tillkomst, ehuru erfa- renheten visat, att dess stadganden om lösens- och ersättningsfrågor vore i behov av ändring och komplettering. Den hittills gällande principen, att det definitiva ordnandet av stadsbyggandet borde ske genom fastställande av stads— plan och stadsplanebestämmelser och att mellanhavande mellan staden och de enskilda därefter reglerades, vore enkel och redig och hade i så hög grad ingått i det allmänna medvetandet, att densamma borde bibehållas. Då det vore såväl för staden som för markägarna förmånligast, att reglerandet av gatu- marks- och gatukostnadsersättningar icke skedde, förrän markens uppdelning och användning blivit slutligt bestämd, borde sådan reglering liksom hittills vara knuten vid stadsplanen. Fördenskull borde de för iordningställande av i generalplanen upptagna huvudtrafikleder och parkområden uppstående kost— nader gäldas av staden, intill dess sedermera, då stadsplan blivit fastställd, frågan om markägarnas skyldighet att ersätta skälig del av dessa kostnader upptoges till prövning i samband med reglerande av övriga stadsplanekostnader.

I l l ; (

Då Malmö stad av ålder ägt att inom vissa gränser och efter vida enklare förfarande än det föreslagna av markägarna uttaga hela kostnaden för gatas första iordningställande, innebure de nya stadgandena en minskning i stadens hittillsvarande förmåner. Visserligen stadgades i 14 kap. 3 %, att Konungen ägde besluta om storleken av fastighetsägarnas andel i förhållande till staden i gatu- kostnaden, och i 4 %, att skälig hänsyn därvid skulle tagas till vad i staden i detta avseende redan kunde vara gällande, men förstnämnda % syntes dock icke avse meddelande av allmän lättnad i lagens bestämmelser utan avse fram- ställning i speciella fall. Då genomförandet av lagförslagets bestämmelser för staden bleve i hög grad oförmånligt, syntes sådan ändring däri skäligen böra ' vidtagas, att Konungen medgåve rätt åt stad, där av ålder andra bestämmelser

varit gällande, att allmänt förordna om dessas fortfarande tillämpning.

En bestämd olägenhet syntes vara, att gatumarksersättning och gatumarks— kostnad i lagförslaget sammanförts till ett begrepp. Visserligen kunde under vissa omständigheter enhetlighet vara. önskvärd, men om denna skulle vinnas på bekostnad av överskådlighet och enkel praktisk tillämpning vore enhetlig- heten av ondo. De nu gällande bestämmelserna om gatumarksersättning vore enkla och lätta att praktiskt tillämpa och erkändes allmänt såsom berättigade. Avståendet av gatumark eller ställandet av säkerhet härför vore oftast till tiden vitt skilt från tidpunkten för gatans iordningställande. Om därför gatukost— nadsbidraget för att kunna sammanräknas med gatumarksersättningen skulle uträknas redan vid stadsplanens tillkomst, skulle det förra, innan gatorna be— hövde utläggas och således den verkliga kostnaden kunna fastställas, bliva för- åldrat och förrättningen behöva ånyo företagas, med ty åtföljande osäkerhet för fastighetsägarna. Då verklig olägenhet ej påvisats vara förknippad med gällande ordning, syntes därför alla skäl tala för att gatumarksersättningen och ställandet av säkerhet härför fortfarande finge behandlas för sig och gatu- kostnadsbidraget allenast komma att omfatta övriga kostnader för gatas iord— ningställande och således kunna bestämmas, när tiden för gatans utläggning vore inne. I detta sammanhang torde böra framhållas, att, om de rent admi- nistrativa förfarandena i samband med stadsplan, tomtindelning, fastställande av gatukostnader etc. etc. bleve allt för vidlyftiga, kostsamma och i förväg bindande, möjligheterna till ändring av olämplig stadsplan samtidigt därigenom inskränktes och benägenhet uppstode att bibehålla redan fastställd plan, då ändringssvårigheterna verkade avskräckande.

Hittills gällande bestämmelser rörande gatumarksersättning vid vidgning av gata hade utgått ur lagförslaget, och i stället hade i 11 % införts stadgande om att om stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning i väsentlig mån ändrats eller gata på sådant sätt förbättrats, att invid liggande fastigheter därav hade uppenbar nytta, finge fråga upptagas om fattande av nytt eller jämk- ning av tidigare beslut rörande skyldigheten att utgiva kostnadsbidrag. Även rörande detta stadgande gällde, att ett enkelt och beprövat förfarande ersatts med ett komplicerat sådant, vilket säkerligen komme att giva anledning till tvistigheter rörande innebörden av ordet >>för'bättrad», under vilket gatuvidg— ningsbegreppet dolts. Det syntes emellertid riktigt att även beträffande vidg- ning av gata gatumarksersättningen borde utgå för sig, dock hade, då gatuvidg- ningar åsamkade stad betydande kostnader och samtidigt, åtminstone beträf- fande äldre trängt bebyggda stadsdelar, tillförde fastighetsägarna stora för- delar, fastighetsägarnas gatumarksersättningsskyldighet bort höjas från hittills- varande 14 till hälften av gatuvidgningen ; bidragsskyldigheten dock lämpligen begränsad att omfatta vidgning till högst 18 meters gatubredd.

Drätselkammarens i Malmö andra avdelning: Av bestämmelserna i 14 kap. framginge, att fastighetsägarnas bidrag till gatas första iordningställande skulle sammanläggas med gatumarksersättningen och under benämningen >>gatukost- nad» beräknas redan omkring tidpunkten för stadsplanens tillkomst. Beräk- ningen kunde sålunda i vissa fall behöva äga rum lång tid, innan gatorna måste utläggas. Avdelningen förmenade, att de kostnader, som inginge i den s. k. gatukostnaden, borde fastställas var för sig, samt att kostnaden för gatas första iordningställande först borde bestämmas vid tiden för gatas utläggande, emedan därigenom tillförlitligare kostnadsuppgifter kunde läggas till grund för be- räkningarna.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona: Den föreslagna pro-* ceduren i fråga om uttagande av gatukostnadsbidrag syntes allt för tung och onödigt invecklad. Det syntes vara till nackdel, att gatumarksersättningen och bidraget till gatuanläggning sammankopplats. Hittills hade städerna haft lag- lig rätt uttaga den förra, hädanefter skulle den bliva i viss mån beroende av Konungens prövning. Bestämmelsen om att vid avvägande av fastighetsägarnas bidrag hänsyn skulle tagas till förutvarande bruk i detta avseende inom sam— hället, torde i praktiken komma att föranleda, att beträffande städer, där ga— torna för närvarande anlades på stadens bekostnad, detta komme att ske även i fortsättningen. För sådana städers vidkommande, alltså även Landskronas, hade det därför varit fördelaktigt, om lagen hade klart bestämt, att viss del, exempelvis hälften, av gatuanläggningskostnaderna skulle gäldas av fastig— hetsägarna.

Beträffande bestämmelserna om markexploatörs bidrag till stadsplanens ge— nomförande vore intet att erinra. Möjligen borde förutom gatumark och park- områden jämväl avstås mark för inom området erforderliga allmänna byggna- der, såsom för skolor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget innebure i princip ett förverkligande av ett från kommun—alt håll länge närt önskemål, att tomtägare skulle deltaga i kostnaderna för själva anläggningen av gatan. Enligt länssty- relsens erfarenhet torde också en lagstiftning i angiven riktning vara av be- hovet påkallad.

Förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg hava i stort sett förordat bibehållande av gällande bestämmelser, dock med den av stadsförbun- dets beredning föreslagna jämkningen i fråga om tomtägares ersättningsskyldig— het vid vidgning av gata, samt ytterligare anfört: De sakkunniga hade utformat bestämmelserna för bestämmandet av bidragen till gatas iordningställande på ett så komplicerat sätt, att de ej kunde tillstyrkas. Genom att vid kostnadsfördelnin— gen medtaga även andra fastigheter än tomter, men likväl i viss mån basera utred- ningen på förefintlig eller tilltänkt tomtindelning hade skapats svårigheter, som knappast nöjaktigt torde kunna bemästras. Det i 4 % intagna stadgandet, att vid bestämmandet av fastighetsägarnas skyldighet att till staden utgiva gatu- kostnadsbidrag skälig hänsyn skulle tagas till vad i staden i detta avseende re- dan kunde vara gällande, torde kunna komma att så tolkas, att t. ex. Göteborgs stad, där markägarna hittills ej deltagit i kostnaderna för gatuarbetena, mot markägarnas bestridande svårligen skulle kunna erhålla Konungens medgivan- de till införande av bidragsskyldighet. Ifrågavarande lagstiftning bleve i så fall värdelös för Göteborg, oaktat de sakkunniga särskilt framhölle olägenheter- na för denna stad av att med nuvarande lagstiftning möjlighet ej förelåge att av fastighetsägare uttaga ersättning för kostnaderna för gatas iordningställande. _ Nöjaktig motivering hade ej framlagts för att begränsa markägarnas bidrag,

frånsett gatumarken, till blott hälften av gatukostnaderna. Begränsningen före- fölle rätt godtyckligt vald, i synnerhet som staden genom ränteförluster sanno— likt alltid komme att få betala mera än hälften av de verkliga kostnaderna.

Beträffande gatukostnadsfrågans ordnande, då område i en och samma ägares hand intoges i stadsplan, förordades en enkel och fast regel. Det syntes ej vara mer än rimligt att, om området i fråga vore av den storlek, att det krävde anord— nandet av allmänna byggnader för tillgodoseende av områdets eget behov, även mark till sådana byggnader kostnadsfritt skulle av markägaren till staden upp— låtas. Därför borde regeln så utformas, att markägare skulle vara skyldig att dels tillhandahålla staden gator, allmänna platser samt mark för offentliga byggnader intill viss procent av områdets hela areal och dels bekosta iordning- ställandet av de sålunda tillhandahållna gatorna och allmänna platserna. Innan maximiprocenten fixerades, torde noggranna undersökningar rörande markför- delningen inom stadsplaner böra verkställas för skilda orter inom landet.

Rörande de s. k. likställighetsöverenskommelserna har fastighetsdirektören i Göteborg anfört bl. a.:

»Bland de städer, där sådana likställighetsöverenskommelser ingingos, var även Göteborg. Likställighetsöverenskommelsen här grundar sig på en av juris kandidaten A. Philipson vid stadsfullmäktiges sammanträde den 19 februari 1863 väckt motion av innehåll, att stadsfullmäktige måtte hos magistraten be- gära nödig åtgärd för sådan överenskommelse med borgerskapet, att alla bor- gerskapet uteslutande tillhöriga rättigheter och egendom inrymdes åt även stadens icke burskapsägande invånare, vilka genom stadsfullmäktige skulle åtaga sig att med borgerskapet dela de borgerskapet uteslutande åliggande skyl- digheter, ävensom att, i händelse borgerskapet härtill samtyckte, Kungl. Maj: ts fastställelse å överenskommelsen skulle sökas. Vid stadsfullmäktiges påföljan— de sammanträde den 26 februari samma år gjorde herr Philipson till sin ovan— nämnda motion sådant tillägg, att den i motionen avsedda överenskommelsen skulle utsträckas till även andra klasser av stadens medlemmar än borgerskapet, vilka vore i besittning av egendom och rättigheter, men ägde motsvarande skyl- digheter och åligganden. Motionen med tillägg remitterades av stadsfullmäkti- ge för utredning till drätselkommissionen. Det utlåtande, drätselkommissionen i anledning härav avgav, vilket utlåtande finnes intaget i stadsfullmäktiges tryckta handlingar för år 1863 under nr 9, innehåller i fråga om gatuhåll- ningen i huvudsak följande.

Underhåll och belysning av gata inom den egentliga staden, varmed för- stods staden inom dåvarande Vallgraven, bekostades från äldre tider av veder- börande fastighetsägare, av var och en utanför hans tomt. I anledning av upp- kommen fråga om gatornas omläggning med tuktad sten samt belysning med gas åtogo sig emellertid näringsidkare samt ämbets— och tjänstemän jämte ståndspersoner vid allmän rådstuga den 17 april 1845 att bidraga till kostna- derna härför. På grund av detta åtagande påfördes därefter fastighetsägarna jämte nyss nämnda befolkningsklasser vissa avgifter för bestridande av berörda kostnader. Genom beslut vid allmän rådstuga den 18 februari 1859 bestämdes vidare, att gatuomläggningen med tuktad sten skulle utsträckas till stadens nya kvarter inom Vallgraven, att rännstenar av huggen granit skulle anbringas och belysningen å vissa gator förstärkas, samt att kostnaderna härför skulle be— stridas av fastighetsägarna jämte förberörda befolkningsklasser. Medel härtill anskaffades genom förhöjda avgifter. Avgifterna synas hava påförts dem av ovannämnda klasser av befolkningen, vilka ägde fastighet eller bedrevo näring inom den egentliga staden med den utsträckning, att avgifter även utgingo för

hus och tomter i stadens 10 kvarter utom Vallgraven, ävensom sannolikt alla ämbets- och tjänstemän samt ståndspersoner. Kostnaderna för gatuomläggnin- garna förskotterades genom upptagande av lån >>på stadens invånares ansvarig— het», men lånen torde, intill dess likställighetsöverenskommelsen kom till stånd, hava helt förräntats och amorterats av ovannämnda avgifter.

Inom förstäderna ålåg det på grund av föreskriften i upplåtelse— och fri— köpsbreven fastighetsägarna att, var utanför sin fastighet, ombesörja och be- kosta gatas underhåll. I fråga om förstäderna stadgades dock uttryckligen, att denna skyldighet inträdde först sedan gata blivit på stadens bekostnad stensatt. Masthugget utgjorde likväl härvidlag ett undantag såtillvida, att fastighets- ägarna där jämlikt kungl. brevet den 4 mars 1823 hade skyldighet att även iståndsätta gatorna. Belysningen av gatorna i förstäderna hade fastighetsägar— na jämlikt magistratens utslag den 27 september 1850, som fastställdes av Kungl. Maj: t den 2 juni 1852, skyldighet att bekosta, dock med bidrag från stadskassan.

Efter emottagande av drätselkommissionens yttrande beslöto stadsfullmäktige vid sammanträde den 3 september 1863, att fullkomlig likställighet mellan alla kommunens medlemmar i kommunala rättigheter och skyldigheter skulle, för såvitt därigenom rubbning ej föranleddes i sådana de särskilda stadsmed— lemmarnas rättigheter och skyldigheter, Vilka grundade sig på stadgandena i grundlagarna, här införas, under förutsättning, att den borgerskapet eller andra särskilda klasser av stadens invånare tillhöriga egendom på kommunens med- lemmar överlätcs. Vid allmänt sammanträde inför magistraten den 9 oktober 1863 förklarade därpå borgerskapet, att borgerskapet medgåve den ifrågasatta likställigheten mellan borgerskapet Och kommunens övriga innevånare i kom- munala rättigheter och skyldigheter samt jämväl till kommunens medlemmar överläte den borgerskapet tillhöriga egendom. Genom kungl. brev den 13 november 1863 fastställdes de av Göteborgs stads innevånare i förevarande , avseende fattade beslut till framtida efterrättelse. ;

Av drätselkommissionens förenämnda utredning framgår, att här i staden vid tiden för likställighetsöverenskommelsens ingående såsom allmän regel gällt, att gatornas underhåll och belysning skulle ombesörjas och bekostas av fastighetsägarna ensamma. Utredningen utvisar vidare, att vid nämnda tid- punkt anläggning av gata inom Masthugget ålåg fastighetsägarna ensamma men 1 inom övriga förstäder staden, varmed icke torde kunna förstås annat än stadens 1 invånare gemensamt. Däremot lämnar utredningen intet besked om, huruvida anläggning av gata inom den egentliga staden ålåg fastighetsägarna ensamma eller dessa i förening med vissa andra samhällsklasser eller stadens invånare gemensamt. Efter vad jag kan finna, torde det numera knappast vara möjligt , att vinna någon full klarhet i detta hänseende. För bedömande av denna fråga i synas emellertid två av stadsfullmäktige i sammanhang med likställighetsöver- enskommelsen fattade beslut ävensom stadsfullmäktiges beslut i anledning av en av fastighetsägarna i Masthugget gjord framställning om befrielse från skyl- dighet att bekosta nattbevakning samt underhåll, belysning och anläggning av gata vara av ett visst intresse.

I anslutning till ovannämnda beslut angående kommunal likställighet fat- tade stadsfullmäktige även beslut angående vilka utgifter, som skulle bestri- das av gemensamma stadsutskylder. Bland dessa utgifter upptogos utgifterna för gatornas underhåll och belysning. Däremot nämnes i beslutet intet om utgifterna för anläggning av gata. Sistnämnda utgifter omnämnas icke heller i ett av stadsfullmäktige vid samma tillfälle fattat beslut om, i vilka avseenden

likställighetsbeslutet ej borde medföra ändring i dittillsvarande skyldigheter. Dessa båda beslut tyda på, att anläggning av gata redan före likställighetsbe- slutet varit en stadsinvånarnas gemensamma angelägenhet.

Nyssnämnda framställning från fastighetsägarna i Masthugget behandlades av stadsfullmäktige vid sammanträden den 15 mars och den 2 juni 1864, därvid stadsfullmäktige förklarade, att beslutet av den 3 september 1863 innefattade befrielse för sökandena från åliggande att annorledes än genom bidrag till sta- dens gemensamma utskylder för sina fastigheter bekosta nattbevakning samt gatornas underhåll och belysning, men att däremot framställningen om, att sta- den måtte övertaga besörjandet och bekostandet av anläggningen av gator, ej föranledde till annat beslut, än att tomtägare, som ej fullgjort sin skyldighet, skulle äga att var för sig med gatu- och Vägförvaltningen överenskomma om arbetets utförande mot vid varje särskilt tillfälle bestämd gottgörelse. Av detta beslut, sammanställt med det förhållandet, att, såvitt jag kunnat finn-a, an- läggning av gata inom den egentliga staden efter likställighetsöverenskommel- sen bekostats av stadsinvånarna gemensamt, synes man kunna draga den slut— satsen, att anläggning av gata före likställighetsöverenskommelsen åtminstone icke bekostats av fastighetsägarna ensamma. Det är nämligen knappast tänk— bart att, om fastighetsägarna i den egentliga staden haft skyldighet anlägga gata, stadsfullmäktige skulle hava upphävt denna skyldighet för dem, men bi- behållit motsvarande skyldighet för fastighetsägarna i Masthugget.

På grund av vad nyss anförts synes det sannolikt, att, i likhet med vad som var förhållandet i förstäderna, med undantag av Masthugget, anläggning av gata även inom den egentliga staden bekostats av stadskassan och således ålegat stadens invånare gemensamt.

Vid ovan angivna förhållande torde det få anses, att den här i staden träf- fade likställighetsöverenskommelsen icke omfattat anläggning av gata, vad den egentliga staden och förstäderna, med undantag av Masthugget, beträffar av den anledningen, att sådan överenskommelse där var obehövlig, enär anlägg— ning av gata redan var en stadsinvånarnas gemensamma angelägenhet, och vad Masthugget beträffar på den grund, att anläggning av gata genom särskilt be— slut undantogs från överenskommelsen.»

Härefter redogör fastighetsdirektören för den betydelse, de sakkunniga an— sett sig böra tillerkänna likställighetsöverenskommelserna, och för de föreslagna bestämmelserna samt yttrar vidare:

»Vilket inflytande den i Göteborg ingångna likställighetsöverenskommelsen med nyssnämnda av de sakkunniga föreslagna bestämmelse kan komma att tillmätas vid avgörande av frågan om gatukostnadsbidrag från fastighetsägare här i staden låter sig knappast med bestämdhet nu avgöras. Vad beträffar fas— tigheterna i förstäderna, förefaller det dock ganska tydligt, att likställighets- överenskommelsen icke kan åberopas såsom stöd för upphävande eller minskan- de av deras bidragsskyldighet. Däremot kan detta möjligen vara tvivelaktigt i fråga om fastigheterna i den del av staden, som vid likställighetsöverenskom- melsens ingående benämndes den egentliga staden. Emellertid vill det såsom ovan nämnts synas, som om anläggning av gata icke heller inom den egent- liga staden inbegripits i likställighetsöverenskommelsen. Härtill kommer, att det möjligen kan vara tvivelaktigt, om något vederlag i den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsens mening utgått från fastighetsägarna. Såvitt jag kun- nat finna, har vid likStällighetsöverenskommelsens ingående icke lämnats annat vederlag, än att vissa fastigheter, vilka ägdes av två kassor, sammanskotts- kassan och inkvarteringskassan, tillhörande fastighetsägare och näringsidkare

gemensamt, överlåtits å stadens samtliga invånare. Förenämnda bestämmelses avfattning synes icke göra det uteslutet att utläsa bestämmelsen så, att den är tillämplig endast i de fall, då fastighetsägarna ensamma tillhörig egendom läm- nats såsom vederlag för vunnen befrielse från viss skyldighet.

Emellertid kan det icke förnekas, att möjlighet förefinnes för, att staden på grund av likställighetsöverenskommelsen måste helt eller delvis avstå från gatukostnadsbidrag från fastigheter inom den egentliga staden. Detta kan komma att få en ganska stor ekonomisk betydelse särskilt med hänsyn därtill, att åtskilliga gatureglen'ngar torde bliva nödvändiga inom denna del av staden. Ur denna synpunkt skulle en sådan ändring av den av de sakkunniga i före- varande hänseende föreslagna bestämmelsen, att likställighetsöverenskommel— serna ej tillerkännas någon rättslig verkan vid avgörande av frågor om gatu— kostnadsbidrag, vara önskvärd. Ett stadgande av sistnämnda innehåll kan knappast heller anses innebära någon obillighet mot fastighetsägarna. Med de grunder, som torde komma att bestämmas för fastighetsägarnas bidragsskyldig- het till gatukostnaderna, lärer man nämligen kunna med ganska stor visshet utgå från, att fastighetsägarna icke komma att åläggas att bidraga med större belopp, än att såväl bidraget som det vederlag, vilket lämnats vid likställighets— överenskommelsens ingående, väl täckas av den värdeökning, som genom gatu- anläggningen uppstår å fastigheterna.

Tydligt är, att likställighetsöverenskommelsen icke kan tillgodoräknas andra fastigheter än dem, vilkas dåvarande ägare få anses hava deltagit i överens— kommelsen. Detta kan givetvis icke vara några andra än ägarna av fastig— heter inom det dåvarande stadsområdet. Likställighetsöverenskommelsen kan således icke inverka på bidragsskyldigheten för fastigheter, belägna inom om- råden, vilka efter likställighetsöverenskommelsens tillkomst införlivats med staden. Detta framgår också av förenämnda av de sakkunniga föreslagna bestämmelse.

Såsom ovan nämnts har fastighetsägare enligt det föreliggande förslaget icke skyldighet lämna större bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga kostnader, vilken del dock ej må bestämmas till mera än hälften, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställer högre bidragsskyldighet. Enligt denna bestämmelse skola alltså fastighetsägarna ersätta staden värdet av hela gatumarken, oavsett vilken bredd gata har, men däremot såsom regel endast hälften av kostnaden för gatas an- läggning oeh avloppsledning. Såsom skäl för denna begränsning av fastighets— ägarnas skyldighet i fråga om utgivande av ersättning för kostnaden för gatu- anläggning och avloppsledning hava de sakkunniga anfört, att en gatuanlägg- ning såsom utgörande ett led i stadens utveckling alltid måste antagas vara till fördel för staden i dess helhet, varför det ej kan anses obilligt, att en del av gatukostnaden stannar å staden och uttages av skattemedel. Detta skäl kan möjligen vara giltigt beträffande själva gatuanläggningen, men i fråga om an- läggning av avloppsledning synes kunna ifrågasättas, om det bör tillmätas nä- gon betydelse. I varje fall är det tydligen synnerligen svårt att draga en gräns mellan vad som i detta hänseende är och icke är till fördel för staden. Givetvis låter det sig knappast heller göra att ens tillnärmelsevis riktigt bedöma, huru stor stadens fördel är, och vilken andel staden på grund härav bör taga i gatu— kostnaden. Ett avgörande i dessa frågor måste alltid bliva mer eller mindre godtyckligt. För såvitt jag kan finna, torde emellertid icke någon anledning föreligga för att vid bestämmande av gatukostnadsbidraget fästa något av- seende vid, vilken fördel staden har av gatuanläggningen. Det avgörande

synes böra vara, vilken fördel fastighetsägaren har av densamma. Är denna fördel så stor, att den motsvarar hela kostnaden för gatuanläggningen, bör han ersätta hela kostnaden, är den mindre bör ersättningen i motsvarande grad minskas. Som regel torde dock fastighetsägarnas fördel av gatuanlägg- ningar vara minst lika stor som kostnaderna för dessa anläggningar och ofta betydligt större. Insikten härom fördunklas ofta därav, att fastighetsägarna helt eller delvis uttaga den värdestegring å jorden, som uppstår genom gatas anläggning redan innan anläggningen kommit till utförande. Detta möjliggöres därigenom att, på grund av lagstiftningens bristfälligheter i förevarande hän- seende, i den allmänna föreställningen ingått, att staden skall ombesörja och bekosta gatuanläggningar. Vid bedömande av jordägarnes fördel av gatuan— läggningar får man därför icke utgå från de pris, som fastighetsägarna erhålla för mark, som ej är försedd med gator, utan från pris, vilka ligga betydligt under dessa. Med hänsyn härtill anser jag, att som regel bör gälla, att fastig— hetsägarna skola betala alla gatukostnader. Då det emellertid någon gång kan inträffa, att den genom gatuanläggningar uppkomna verkliga jordvärdesteg- ringen icke förslår till betänkande av gatukostnaderna —— detta kan exem- pelvis vara fallet beträffande område, som är avsett för bebyggande med egna hem och genom vilket en större trafikled framdrages, eller vid gaturegleringar i äldre stadsdelar, där dyrbara byggnader måste inlösas och avröjas —— synes möjlighet för undantag från denna regel böra beredas.»

Stadsfullmäktige i Mölndal hava hemställt att reglerna för gatukostnadsbi- drag måtte så avfattas, att någon fara för betydande beskattning av små- fastigheter ej kunde komma att äga rum.

Byggnadsnämnden i Mölndal: En lagstiftning i avsett syfte skulle bliva av största värde för många stadskommuner, icke minst för i utveckling stadda trädgårdsstäder. Emellertid måste för undvikande av orättvis beskattning det göras mera bestämd skillnad mellan verkliga markexploatörer och andra fastig- hetsägare, och borde såsom hittills beträffande gatumarksersättningen tilläm- pas särskilda, i lag bestämda fasta regler.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Uddevalla hava ansett, att fastig— hetsägares bidrag till gatukostnader o. d. ej borde begränsas till viss del.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i likhet med stadsförbundets beredning ansett, att gällande regler om skyldighet för tomtägare att ersätta gatumark utmed tomten borde bibehållas, och har beträffande gatukostnaderna i övrigt funnit den föreslagna metoden för deras fördelning allt för inkrånglad.

Myndigheterna i Trollhättan hava ansett: att gällande bestämmelser angåen- de gatumarksersättning i stort sett måtte bibehållas; att ersättning för gatumark och kostnaden för gatas iordningställande måtte i lagen behandlas var för sig; att i överensstämmelse med vad fastighetsdirektören Hasselquist anfört i sin reser- vation tomtägares bidrag till gatukostnad måtte väsentligt ökas utöver vad de sakkunniga föreslagit; samt att det vore olämpligt att fixera ett visst procenttal gatumarksareal, som markexploatör borde upplåta, utan borde denne avstå all den mark, som erfordrades till gator, parker och öppna platser, dock med skäligt undantag av mark, som behövdes till sådana huvudtrafik- leder och parker, vilka icke vore avsedda för områdets eget behov.

Myndigheterna i Borås: De svårigheter, som i Borås visat sig uppkomma vid lösandet av frågor om utomplansområdenas förseende med gator och led— ningar, utgjorde starka motiv för biträdande av förslaget om införande av gatu— kostnadsbidrag. Därvid syntes emellertid lagförslagets begränsning av stadens rätt till ersättning till högst hälften av kostnaderna böra utgå och hela kost-

naden kunna uttagas, även om stadsplaneområde berörde flera fastighetsägare. Det måste anses riktigt att vid bestämmandet av fastighetsägarnas kostnads— bidrag särskild hänsyn toges till det förhållandet, att inom städerna redan funnes åtskilliga områden, vilka vore ganska fullständigt bebyggda utan att stadsplan varit fastställd, och att för sådana områden det procentuella bidraget sattes lägre, men syntes full rättvisa lättare kunna skapas härvidlag, om den övre gränsen för bidragsskyldigheten helt bortfölle. Då försvunne även den oklarhet, som eljest förefunnes i början av 13 %: »Var område etc. i en och samma ägares hand etc.» Vidare finge 4 % första stycket ej tolkas så, att i de städer, där gatukostnadsbidrag hittills ej utgått, denna praxis, då den ej grun- dade sig på några rättsliga förhållanden, toges till intänkt för att avgifterna i fråga skulle sättas lägre än annars.

[länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Till frågan om gatukost- nadsbidrag ansåge sig länsarkitekten ej böra taga annan ståndpunkt än att uttrycka farhågor för att dess tillämpande sådant det i lagförslaget avsåges komme att giva anledning till en mångfald tvistigheter och medföra för- hållandevis stora kostnader för utredning. Institutets införande torde ock med all sannolikhet, åtminstone en tid framåt, hämma städernas utbredning ut- över nya områden till förmån för en förtätning av de inre eller redan bebyggda delarna.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen ställde sig tveksam i fråga om förslaget att till gatukostnader hänföra jämväl ersättning för gatumark, varigenom även denna ersättning skulle komma att regleras genom i särskild ordning tillkomna lokala stadgar. Om också ett sådant förfaringssätt i vissa enskilda fall skulle medföra en rättvisare uppskattning av fastighetsägares bi- dragsskyldighet, torde dock å andra sidan dels den omständliga proceduren för bidragens fastställande, dels ock omöjligheten för en spekulant att i förväg kunna räkna med markersättningens storlek innebära praktiska olägenheter.

Drätselkammaren i Örebro: Förslaget tydde på beaktansvärda ansträng- ningar att komma till ett resultat i frågan, som tillgodosåge båda parternas berättigade intressen. Drätselkammaren funne sig likväl icke övertygad, att förslaget innebure den bästa lösningen av det föreliggande spörsmålet. Proce- duren syntes mer än nödigt invecklad och vore dessutom förbunden med den olägenhet, att varken staden eller den enskilde fastighetsägaren på förhand kunde veta, staden vad densamma hade att påräkna i bidrag för en viss gata, och fastighetsägaren vad ifrågavarande onus beträffande hans fastighet komme att innebära. Det vore visserligen sant, att ett mera schablonartat avgörande icke möjliggjorde full rättvisa i varje enskilt fall, men denna olägenhet torde uppvägas av fördelen att vederbörande från början hade något så när klart för sig, varom ersättningen komme att röra sig, samt att ersättningsfrågan utan allt för stor omgång kunde bringas till ett avgörande. Drätselkammaren, som visserligen beaktade önskvärdheten, att ifrågavarande spörsmål kunde bringas till en lösning i samband med nu föreliggande lagstiftningsärende, kände sig likväl icke övertygad, att spörsmålet nu vore moget för sin lösning. Frågan syntes vara av så ytterst ömtålig och invecklad art, att drätselkammaren funne rådligast att densamma underkastades förnyat särskilt övervägande, därvid drätselkammaren funne av synnerlig vikt, att även representanter för den part, som på det närmaste berördes av spörsmålet, fastighetsägarna, bereddes till- fälle att redan på ett tidigare stadium än nu skett göra sina synpunkter gäl- lande. Drätselkammaren hade icke heller kunnat finna, att frågan om gatukost- nadsbidrag borde äga ovillkorligt samband med stadsplanelagstiftningen i

i i

| i | l

övrigt, så mycket mindre som drätselkammaren icke kunnat helt biträda de sak- kunnigas förslag rörande upphävandet av stadsplanemonopolet.

Den på byggnadsnämndsmötet i Falun tillsatta kommittén: I fråga om sta- dens befogenhet att uttaga ersättning jämväl för gatas iordningställande skulle enligt lagförslaget möjlighet beredas städerna att antaga och erhålla faststäl- lelse å lokala stadgar, varigenom denna kostnad jämväl komme att delvis läggas på markägarna. Kommittén funne i likhet med Svenska stadsförbundet, att denna sak borde i lag fastställas, enär svårigheter otvivelaktigt skulle möta att genomföra en dylik lag inom samhällen, där fastighetsägareintresset hade övervikt, under det att det torde allt för lätt genomföras inom andra orter, där majoriteten bestode av löntagare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: De sakkunnigas åsikt, att de olika utgif- terna för gatas upplåtande borde likställas, vare sig de bestode i löseskilling för själva gatumarken eller i olika slags kostnader för gatas iordningställande, funne länsstyrelsen principiellt riktig, och förslaget till berörda kostnaders ut- skiftande på fastighetsägarna syntes i huvudsak ägnat att åstadkomma rätt— visa. Emellertid torde de föreslagna bestämmelserna i många fall föranleda svårigheter och omgång i vissa hänseenden, och syntes därför förenklade be- stämmelser härutinnan önskvärda. Huruvida förslaget till begränsning av ersättningsskyldigheten för gatukostnaden vore den lämpligaste torde kunna ifrågasättas. Fall torde onekligen kunna förekomma, då den föreslagna in- skränkningen i stads rätt till ersättning till högst hälften av kostnaden för gatas iståndsättande måste anses stå i missförhållande till den genom gatans framdragande orsakade markvärdestegringen.

Drätselkammarens i Gävle kommitté: Vid granskning av innehållet i ka- pitlet om bidrag till gatukostnad hade stadsförbundets beredning, liksom även Svenska kommunaltekniska föreningen bl. a. gjort erinran emot, att gatu- marksersättning, som för närvarande lagligen ålåge tomtägare att vidkän- nas, enligt de sakkunnigas förslag skulle inräknas i gatukostnadsbidraget. Man framhölle sålunda, att medan skyldighet för tomtägare att ersätta staden vär- det av gatumarken för närvarande vore i själva lagen fastställd och alltså utan vidare förelåge, så skulle enligt lagförslaget dylik skyldighet icke inträda, med mindre än att staden uppgjorde och av högre myndighet erhölle fastställelse å särskilda bestämmelser därom, efterhand som gator skulle upplåtas inom olika delar av stadsplaneområdet. Då emellertid den nuvarande lagstiftningen be- träffande ersättning för gatumark förmenades vara i stort sett lyckligt utfor- mad, även om lagens bestämmelser i förevarande avseende icke alltid verkade rättvist i de enskilda fallen, så gåve man uttryck åt den åsikt, att sådana regler beräffande gatumarksersättning alltfort borde finnas, med vilka såväl staden som fastighetsägarna kunde i förväg räkna, och vilka av staden kunde när som helst bringas i tillämpning. I anslutning till denna uppfattning på- yrkade nyssnämnda förening, att gatumarksersättning och övrig gatukostnad måtte i den nya lagstiftningen särskiljas, varvid dock en revidering av gällan- de lagstiftning om gatumarksersättning antyddes såsom önskvärd, särskilt med hänsyn till det olikformiga sätt, på vilket tomtägare belastades med ersättning för vidliggande gatumark. De synpunkter, som sålunda andragits i nu be- rörda spörsmål, förefölle vara värda beaktande vid den överarbetning av för- slaget, som torde komma till stånd.

I Gävle förelåge det förhållandet, att innehavare av inom stadens planlagda område vederbörligen utlagd tomt hade att för erhållande av anslutning till stadens vatten- och avloppsledningar bekosta det första iordningställandet av

till tomten gränsande gatudel intill halva gatubredden, i den mån drätselkam- maren ej annorledes beslutade. Motsvarande föreskrifter i lagförslaget avveke från sålunda tillämpade bestämmelser väsentligen i de hänseenden, att tomt— ägares bidragsskyldighet enligt förslaget normalt vore begränsad till högst hälften av gatukostnaden, att denna kostnad beräknades genom sammanslag- ning av kostnaderna för gatorna inom ett avgränsat område i stadsplanen samt den sålunda erhållna totalkostnadens fördelning på fastigheterna inom området i förhållande till den nytta de var för sig kunde beräknas få av gatuanlägg- ningen, att alltså gatukostnaden beträffande viss fastighet icke utan vidare bestämdes av kostnaden för vidliggande gatudel, samt att i gatukostnad med- räknades jämväl anläggningskostnad för avloppsledning i gata, ehuru med den begränsning, att å fastighetsägarna icke finge läggas kostnad, som betingades av att ledning skulle användas för avlopp från annat område än tomter vid gatan jämte intill tomterna liggande gatumark och parkområde.

Förslaget vore påtagligen i och för sig ägnat att såvitt möjligt åstadkomma en rättvis fördelning mellan fastighetsägarna av deras bidragsskyldighet och syntes beträffande Gävle i stort sett för fastighetsägarna icke innebära några ökade pålagor i förhållande till de föreskrifter, som i förvarande avseende nu vore gällande. Emellertid torde förslagets bestämmelser i tillämpningen få an- tagas vålla svårigheter. Att exempelvis vid upprättande av förslag till gatu- kostnadsbidragets fördelning avgöra, i vilken grad en fastighet i förhållande till en annan tillfördes nytta av en ifrågakommande gatuanläggning, måste säker- ligen i många fall erbjuda stora vanskligheter. Då vidare gatukostnadsbidragen skulle uträknas och fördelas områdesvis, och då för varje sådant område skulle avvaktas dels Konungens resolution om bidrags utgivande och om storleken av detsamma i förhållande till hela gatukostnaden, dels länsstyrelsens prövning och fastställelse av stadsfullmäktiges beslut om bidragets fördelning mellan fastig- hetsägarna, så finge man det intrycket, att det föreslagna sättet för lösningen av frågan om gatukostnadsbidrag borde komma att ur kommunens synpunkt te sig rätt så invecklat och förenat med ej ringa tidsutdräkt. Medan man alltså å ena sidan kunde erkänna det principiellt befogade i de sakkunnigas förslag om fastighetsägarnas bidragsskyldighet och om sättet för gatukostnadsbidragens fördelning, så nödgades man å andra sidan uttala det önskemål, att bestäm— melserna i ämnet måtte med hänsyn till den praktiska tillämpningen förenklas, även om därför skulle erfordras eftergift på en teoretiskt riktig princip.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava förordat bibehållande av gällande be- stämmelser i ämnet i fråga om rätt för stad att tillgodonjuta ersättning för gatumark samt hava i övrigt ansett, att de av stadsförbundets beredning fram— förda synpunkter borde beaktas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beträffande fastighetsägarnas skyldighet att bidraga till kostnaderna för gatuanläggning och vad därmed likställdes, hade. förslaget övergivit gällande lags ståndpunkt, att samhällets rätt till ersättning reglerades genom lagen. I stället tänkte man sig, att gatukostnadsbidraget för varje särskilt samhälle skulle fastställas genom en lokal stadga. Även om nuvarande metod i vissa fall verkat otillfredsställande, syntes det dock, som om det föreslagna systemet med lokala stadgar skulle medföra än större olä- genheter. Avvägningen av de olika intressena på varje särskild plats skulle säkerligen bliva mycket tidsödande, och det oaktat skulle det vara svårt att få densamma fullt objektiv. För fastighetsägarna torde det innebära en avse— värd fördel att ett i lagen fastställt bidrag kunde beräknas. Även den av de sakkunniga föreslagna proceduren för fördelningen av bidragen mellan fastig-

hetsägarna inbördes torde medföra stridigheter och osäkerhet i den praktiska tillämpningen. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore därför den i gällande lag använda metoden att föredraga.

Åtskilliga av övriga i ärendet hörda hava hemställt, att ordningen för fast— ställande av de i 14 kap. omförmälda gatukostnadsbidrag måtte om möjligt förenklas.

Vissa samhällen och områden på landsbygden.

stadsplanelagskommitténs därå grundade förslag, vilka av de sakkunniga i 20 kap. föreslogeS, syntes närmast vara beroende av den nya utformning av själva stadsplanebegreppet, varå de sakkunniga byggt sitt förslag till lagstiftning. Härutinnan hänvisade beredningen till sin förut utvecklade ståndpunkt.1 Med frånseende av detaljer föranledde detta kapitel intet annat yttrande.

Vidkommande 21 kap., vilket skulle närmast motsvara fastighetsbildnings— lagens 1 kap. 42 och 43 %% med däri upptagna bestämmelser angående en förenklad stadsplan, bemärktes, att de sakkunniga ansåge sistnämnda institut, av stadsplanelagskommittén benämnt >>byggnadsplan>>, icke böra bibehållas. Av 21 kap. 1 % syntes framgå, att därest behov av planläggning yppade sig inom område på landet, som icke utgjorde samhälle, annan utväg icke skulle finnas tillgänglig än den för städerna och de stadsliknande samhällena anvisade, såle- des upprättande av generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser. För den enkla typ av plan för dylika områden, som upptoges i gällande lag och stadsplanelagskommitténs förslag, hade icke beretts någon plats i 21 kap. An-

, ledningen till detta vid första påseendet förvånande förhållande vore givetvis, ! att de sakkunniga förutsatte, att för områdena i fråga dessutom skulle finnas ! tillgänglig den styckningsplan, varom bestämmelser år 1926 intogos i lagen | om delning av jord på landet.

Beredningen hade icke kunnat tillägna sig den uppfattning, som låge till grund för de sakkunnigas förslag i denna del. Vore det de sakkunnigas me— ning, att den planläggning, som förekomme å områden på landet, vilka vore i saknad av kommunal eller municipal organisation för dylikt ändamål, borde eller väntades komma att äga rum medelst styckningsplaner enligt jorddel-

: ningslagen, förefölle det ganska meningslöst att i stadsbyggnadslagen intaga ( bestämmelser om generalplan och stadsplan för sådana områden. Det syntes | icke vara riktigt —— och detta gällde både landsbygden och städerna att [ å ena sidan stadga utomordentligt minutiösa regler för upprättandet och fast- 1

i Stadsförbundets beredning: De ändringar i förhållande till gällande lag och !

ställandet genom Kungl. Maj:t av stadsplaner ävensom angående de rättsliga påföljderna av dylika och å andra sidan öppna utväg för denna lagstiftnings eluderande genom att samtidigt erbjuda ett annat planläggningsinstitut, styck- ningsplan, vars bedömande ankomme på annan myndighet och som utövade lookelse för exploatören genom att för honom medföra nära nog inga förplik- telser. Vidkommande städerna och de stadsliknande samhällena, med andra ord de samhällen, varest funnes kommunala (municipala) organ med befogenheter och förpliktelser för ändamålet, hade beredningen uttalat sin uppfattning, att planläggningen borde äga rum med anlitande av de genom stadsplanelagstift- ningen utbildade planinstituten och icke dessutom medelst andra planlägg— ningar, tillkomna utan samhällenas medverkan 'men givetvis under den förut-

! Se ovan sid. 53;

sättningen, att samhällena dock måste i sista hand ansvara för planernas genom- förande. Vad anginge områden på landsbygden, varest bebyggelse ifrågakomme utan förefintlig samhällsbildning, således utan någon för ändamålet kompetent organisation eller myndighet av kommunal natur, vore å andra sidan verklig stadsplan med dess djupgående rättsliga och ekonomiska förutsättningar och konsekvenser icke för sådana områden möjlig att använda. Stadsplanen enligt dess utformning i gällande och föreslagen lagstiftning måste tvivelsutan för- ankras i en samhällsorganisation. Vore förhållandena inom ett område på lan- det sådana, att byggnadsverksamhetens ordnande funnes oundgängligen kräva åstadkommandet av verklig stadsplan, då förelåge ock förutsättningarna för bil— dandet av ett rättsligt samhälle.

Synnerligen viktigt syntes det vara, att den planläggning av område på landsbygden, som funnes böra utan stöd av samhällsbildning upprättas under medverkan av offentlig myndighet, gjordes verkligt enkel med hänsyn till såväl åstadkommande som rättsverkningarna. Vad som för dessa områden er- fordrades vore uteslutande en dylik plan men icke därjämte eller alternativt en verklig stadsplan, som i bärande avseenden skulle komma att stanna på papperet. En sådan enkel plan funnes för närvarande i stadsplanen enligt fastighetsbildningslagens 1 kap. 42 % eller stadsplanelagskommitténs bygg— nadsplan ävensom i jorddelningslagens styckningsplan. Det vore en plan av sådan typ och intet annat, som erfordrades. Huruvida fastställandet av planen ägde rum genom Kungl. Maj: t eller, såsom förhållandet vore i fråga om styck— ningsplanerna, genom länsstyrelsen, syntes vara en fråga av mindre betydelse. Till förmån för länsstyrelsen såsom faststäl—lelsemyndighet talade den förenk— ling i proceduren, som därigenom vunnes.

Beredningen förordade således, att lagstiftningen lades sålunda, att för plan— läggning av områden på landet utan behörig samhällsorganisation anvisade—- uteslutande ett institut av här antydd enkel beskaffenhet, det finge benämnas byggnadsplan eller styckningsplan. För bestämmelserna angående sådan plans uppgörande, beskaffenhet och rättsverkningar syntes föreskrifterna i jorddel- ningslagen ävensom i stadsplanelagskommitténs förslag till stadsplanelag böra giva ledning. .

Angående den lokala tillsynen å ifrågavarande planer borde—i lagen med- delas vissa bestämmelser. Dessa torde emellertid böra vara så allmänt hållna, att de lämnade fria händer åt den fastställande och övervakande myndigheten att tämligen laga efter lägligheten. Fall kunde tänkas av den enkla beskaffen- het, att inga som helst särskilda föreskrifter funnes erforderliga; i sådana fall torde det få ankomma på vederbörande länsarkitekt att övervaka området i fråga. I andra fall kunde det vara lämpligt, att en tillsyningsman förordnades eller ock ett slags byggnadsnämnd eller måhända båda. Även kunde det tänkas, att för tillsynen anlitades befattningshavare eller myndighet i den kommun, inom vilken det planlagda området vore beläget.

Kammarkollegium har i huvudsak instämt i vad stadsförbundets beredning i denna del anfört.

Kammarrådet friherre von Otter, med vilken generaldirektören Grefberg in- stämt: De i fråga om stadsplan m. rn. meddelade bestämmelserna i 20 och 21 kap. syntes komma att ofta medföra ett för långt gående reglementerande beträffande samhällen eller andra områden å landet. Bestämmelserna syntes därför böra underkastas omarbetning i förenklande syfte i än större omfattning än majoriteten inom kammarkollegium tillstyrkt.

Lantmäteristyrelsen: Enligt förslaget till stadsbyggnadslag skulle, såsom framginge av 22 kap. 20 %, 23 kap. 24 %, 26 kap. 11 %, 27 kap. 9 % och 28 kap, 7 %, konceptakt till förrättning för tomtbestämning (tomtmätning), av- styckning, utstakning, ägoutbyte och klyvning förvaras under byggnadsnämn- dens vård. Beträffande laga skifte skulle däremot konceptakten redovisas till vederbörande lantmäterikontor samt ett exemplar av akten överlämnas till byggnadsnämnden (29 kap. 11 % jämförd med 1 €).

Ifrågaparande bestämmelser skulle på grund av förslagets innebörd komma att gälla ej blott såsom enligt nuvarande lag städer och de samhällen, för vilka fastighetsregister skulle föras enligt de för stad meddelade bestämmelser, utan även övriga samhällen samt områden å landet, för vilka förordnats, att stads- plan skulle upprättas eller [att stadsbyggnadsbestämmelser skulle tillämpas. För dessa senare samhällen och områden fördes jordregister samt tomtbok be— träffande sådana delar, för vilka tomtindelning blivit fastställd.

Ehuru lantmäteristyrelsen avstyrkt den föreslagna utsträckningen av stads— lagstiftningens tillämpning vid fastighetsbildning inom sistberörda samhällen och områden,1 hade styrelsen dock funnit sig ytterligare böra något belysa verkningarna av de sakkunnigas förslag även ur arkiv- och jordregistersyn- punkt samt med hänsyn till förrättningsakternas bevarande för framtiden.

Beträffande samhällen, för vilka fördes jordregister, redovisades nu samtliga förrättningsakter med undantag för sådana rörande tomtmätning till lantmäteri- kontoret i länet. I fråga om byggnadsområdena å landet gällde, att samtliga akter redovisades till lantmäterikontoret. Då dessa samhällen och områden icke vore kameralt skilda från kringliggande landsbygd, erfordrades givetvis för den överlantmätaren åliggande tekniska granskningen av l—antmäteriförrätt— ningar, som berörde fastigheter inom samhället, tillgång till dessa akter. Därest förrättningsakterna icke redovisades till lantmäterikontoret, torde sålunda granskningsarbetet för överlantmätarna försvåras, ja i många fall omöjliggöras. Härtill komme, att betydelsen av jordregistret såsom redovisande fastighetsför- hållandena bleve väsentligt minskat, därest de i registret angivna delningsför- 1'ättningarna, genom vilka fastigheterna bildats, icke funnes såsom komple- ment till registret. Själva principen för ett fastighetsregister påfordrade, att fastighetsindelningen klarlades å karta. Då till jordregistret av olika skäl icke hörde en särskild registerkarta, måste denna ersättas av kartorna till de förrättningar, vartill registret hänförde sig. Denna nödvändiga fordran hade också tydligt fastslagits i jordregisterförordningen. Uti % 37 mom. 3 andra stycket föreskreves sålunda, att enskild rättsägande, som ansökt om registre- ring av fastighet, alltid vore skyldig överlämna ett exemplar av förrättnings- akten, därest densamma ej funnes å lantmäterikontoret eller enligt gällande bestämmelser skulle dit redovisas. Denna föreskrift avsåge i första hand tomt— mätningsakter, vilka skulle redovisas till byggnadsnämnd. Om de sakkunnigas förslag genomfördes, torde sålunda en liknande bestämmelse vara nödvändig att införa beträffande samtliga förrättningar inom jordregistersamhällen och byggnadsområden, varigenom den enskilde sålunda skulle påläggas onödiga kostnader för anskaffande av ytterligare kopia av respektive akter. Redan av nämnda skäl torde de sakkunnigas förslag innebära så betydande nackdelar, att det ur såväl fastighetsredovisningssynpunkt som den enskildes synpunkt måste betecknas såsom otillfredsställande.

Emellertid vore att märka, att arkivförhållandena inom samhällena på lan- det såsom regel vore mycket dåligt ordnade. Endast sällan förekomme, att

' Se ovan sid. 40.

akterna förvarades i brandfri lokal, och registreringen av akterna lämnade likaså mycket övrigt att önska. Man torde därför kunna befara, att koncept- akterna, därest de skulle förvaras hos byggnadsnämnderna, lätt kunde förstöras eller för—komma samt att deras tillgänglighet för allmänheten bleve försvårad. I motsats härtill erbjöde förvaringen å lantmäterikontoret full trygghet samt därjämte den fördelen, att allmänheten kunde på ett och samma ställe erhålla alla de upplysningar, som kunde erfordras rörande en fastighet.

Enligt 6 % i kungörelsen den 31 december 1920 (nr 900) med vissa före- skrifter om mätningsväsendet i rikets städer skulle visserligen förrättnings— akterna förvaras i brandfri lokal även inom de stadsliknande samhällena, och, om sådan lokal saknades, ålåge det byggnadsnämnden att till lantmäterikon- toret överlämna kopior av akterna. Föreskriften efterlevdes emellertid icke, och, så länge någon statlig tillsyn på området ej förefunnes, kunde ju knap- fast någon ändring förväntas. Men även om en statlig tillsyn komme till stånd, såsom ju föresloges i förslaget till stadsbyggnadslag, torde bestämmel- serna endast verka betungande för samhällena. Kostnaden för anordnande av arkivlokal ställde sig för dessa småsamhällen allt för dyra, och fordran att, då sådan lokal ej funnes, kopiering av'alla akter skulle ske skulle säkerligen likaledes medföra ett onödigt belastande av samhället. På grund härav syntes förvaringen av akterna å lantmäterikontoret även för samhällena ställa sig mest gynnsamt. Ordnades förvaringsfrågan på detta sätt, hindrade detta givet- vis icke, att byggnadsnämnd vid behov kunde erhålla akter till låns.

Vad särskilt beträffade hyggnadsområdena, som icke ens vunnit den utveck— ling, att samhälle ansåges böra bildas, erinrades om att de sakkunniga i sitt förslag förutsatte (21 kap. 5 % och därtill hörande motiv), att byggnadsnämnds befogenhet och skyldighet kunde tilläggas landskommun, byggnadsinspektör, en fastighetsägarförening e. d. Att redovisa förrrättningsakterna till sådana kanske växlande institutioner förefölle dock innebära en allt för stor ringakt- ning av förrättningsakternas betydelse såsom grundläggande för äganderätts— förhållandena.

Lantmäteristyrelsen måste sålunda såsom sin mening uttala, att de sakkun- nigas förslag i förevarande del'innebure en verklig fara för rättssäkerheten å jorddelningsväsendets område, ett försvagande av jordregistrets användbarhet samt en ur arkivsynpunkt för såväl samhällena som allmänheten otillfreds- ställande lösning.

Överlantmätaren i Östergötlands län: Föreskrifterna angående själva bygg- nadsverksamhetens ordnande vore helt säkert i stort sett lämpliga och erfor- derliga för stadsförhållanden. Däremot torde kunna starkt ifrågasättas, om de vore lämpliga och behövliga samt rent av, om de kunde genomföras, be- träffande alla de småsamhällen, där lagen enligt 20 kap. skulle bliva gäl- lande. Det syntes böra såsom ett ofrånkomligt krav uppställas, att en ekono- misk utredning bleve verkställd. Denna borde verkställas länsvis så, att först uppgjordes en förteckning över alla mindre samhällen och platser, för vilka tillämpning av lagens 2—19 kap. kunde ifrågasättas, och att för dessa där- efter gjordes en approximativ beräkning över kostnaderna för uppgörande av generalplan och stadsplan med stadsbyggnadsbestämmelser och kostnaderna för såväl samhället som de enskilda markägarna för planens genomförande. Över- lantmätaren föreställde sig, att resultatet av en sådan utredning skulle komma att något dämpa den reformationslust, som i lagförslaget erhållit rätt så star— ka uttryck.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund: Vad anginge föreslagna bestämmelse om förordnande av generalplan, stadsplan eller allmänna stads- byggnadsbestämmelser för områden på landet, som icke vore köpingar eller municipalsamhällen, finge styrelsen som sin åsikt framhålla, att för dylika mindre samhällen, som ännu icke vore mogna för municipalsamhällesbildning, samma regler och institut som för större samhällen icke vore erforderliga. Alla dessa bestämmelser om generalplan, stadsplan och allmänna stadsbyggnads— bestämmelser måste anses allt för tunga, oformliga och kostsamma, då det gällde bebyggelse på ett så tidigt stadium som det ifrågavarande. Den möjlighet att för sådana områden upprätta en förenklad stadsplan, som nu förefunnes jäm— likt fastighetsbildningslagens1 kap. 42 och 43 %% och som enligt förslaget skulle slopas, syntes vara av synnerligen stor betydelse att bibehålla. Vore planläggningsbestämmelserna för rigorösa, bleve följden lätt raka motsatsen till den åsyftade, eller att för orten nödig och ekonomiskt gagnande byggnads— verksamhet förhindrades. Styrelsen finge således föreslå, att den nuvarande möjligheten till förenklad stadsplan för områden på landet bibehölles. Dock borde enligt styrelsens mening den ändring i nu gällande bestämmelser vidta-gas, att fastställandet av sådan plan komme att ske genom länsstyrelsen, icke som nu vore fallet genom Konungen. Härigenom skulle onödig omgång och tidsut- dräkt undvikas samtidigt som kännedomen om de lokala förhållandena skulle komma till sin rätt.

Då styrelsen således ansåge, att de föreslagna bestämmelserna om upprät— tande av general- eller stadsplan för ifrågavarande orter å landet icke borde komma till stånd, ansåge styrelsen det icke nödigt att uttala sig om förslaget, i vad det avsåge att dylik plan i vissa fall utan kommunens hörande skulle kunna fastställas, då ju även dessa bestämmelser i sådant fall icke skulle bliva lagfästa.

Även om således för landsbygdsområden endast stadsplaner av förenklad typ skulle komma i tillämpning, vore det givetvis nödvändigt att åt någon myndig- het anförtro bestyret och ansvaret beträffande denna reglerings genomförande. Svårigheten med gällande lagstiftning hade särskilt varit avsaknad av dylika bestämmelser. Mot de sakkunnigas förslag att överlämna befogenheterna och skyldigheterna i fråga om dessa regleringar åt den kommun, i vilken området vore beläget, under förutsättning, att områdets utveckling vore av allmän be- tydelse för kommunen, vore intet att erinra, då en sådan bestämmelse skulle vara i överensstämmelse med såväl kommunalförfattningens bokstav och anda som utvecklingen inom andra närliggande förvaltningsgrenar. F örutsättning för ett sådant förfaringssätt måste dock vara, att även i fråga om en stadsplan av förenklad typ möjlighet funnes för kommunen att av fastighetsägarna uttaga bidrag till kostnaderna för planregleringen, såsom i betänkandet föresloges be- träffande general- och stadsplan.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Bestämmelserna i 21 kap. vore av särskild vikt för Stockholms län, där samhällsutvecklingen på olika stadier nått en om— fattning, som icke torde hava sin motsvarighet på andra håll i riket. Nödvän- digheten av att för den begynnande samhällsutvecklingen erhålla lämpligare bestämmelser än de nu gällande hade länge och i allt större utsträckning gjort sig gällande inom länet, särskilt i dess närmare Stockholm belägna delar. Läns— styrelsen utginge härvid från, att ett av de viktigaste medlen för befrämjande av en sund samhällsutveckling vore, att på ett så tidigt stadium som möjligt stadsplan upprättades. Denna princip vore även fastslagen i gällande fastighets- bildningslag 1 kap. 42 å, som stadgade, att, då större byggnadsverksamhet vore

att förvänta inom område å landet, å vilket 41 % icke ägde tillämpning, Ko- nungen ägde förordna, att stadsplan för området skulle upprättas. Ordet >>för- vänta» borde här understrykas. Det vore sålunda icke nödvändigt, att bebyg- gandet tagit större fart eller ens påbörjats. Stadgandet vore i och för sig lämp- ligt, och dess användning hade också i ett flertal fall påkallats av länsstyrelsen, men svårigheten läge i att verkligen få stadsplan upprättad. För att framtvinga stadsplanen hade i lagrummet stadgats nybyggnadsförbud. Detta förbud vore till stor del ineffektivt, då detsammas efterlevnad icke eller endast med största svårighet kunde av länsstyrelsen övervakas. Den påföljd, som i 44 % vore stad- gad för förbudets öV-erträdande, vore även så sträng, att länsstyrelsen icke i något fall ansett sig kunna förordna därom. Nästan alltid hade den byggande markägaren handlat i god tro, i det att han vid inköpet av sin tomt icke av säljaren underrättats om byggnadsförbudet eller på annat sätt därom erhållit underrättelse. Det måste då synas honom hårt och orättvist och kunde i många fall bliva honom rent av ruinerande, därest länsstyrelsen »meddelar handräck- ning till rättelse av vad olagligen skett».

Vad som sålunda erfordrades i förevarande hänseende vore en vidgad möjlig- het att få stadsplan genomförd. De sakkunniga hade också insett detta och föreslagit vissa bestämmelser för vinnande av detta önskemål. Sakkunniga hade icke ansett ett dylikt stadgande tillräckligt utan även föreslagit bestämmelser, ägnade att, där så erfordrades, framtvinga den önskade regleringen. Enligt 2 % ägde länsstyrelsen i där angivna fall ombesörja upprättande av plan. Läns- styrelsen vore således icke, såsom nu vore händelsen, i detta hänseende bunden av markägarens mer eller mindre goda vilja. Det förslag till lösning av före- varande fråga, med vilket de sakkunniga här framkommit, funne länsstyrelsen värt synnerligt beaktande. Det torde vara tydligt, att ett förverkligande av detta förslag skulle undanröja alla de svårigheter, mot vilka man, åtminstone inom Stockholms län, haft att kämpa för att kunna få en god grund för ett spirande samhälles utveckling i stadsbyggnadshänseende. Men innan förslaget kunde godtagas, måste kostnadsfrågan tagas i noggrant övervägande. Enligt 2 % skulle statsverket förskjuta kostnaden för plans upprättande, dock finge vederbörande markägare förpliktas att helt eller delvis återgälda kostnaden. De befogenheter och skyldigheter, som samhälle, varom i 20 kap. sägs, hade beträffande generalplan och stadsplan, skulle, enligt 5 % första stycket, i där avsedda fall efter Konungens förordnande tillkomma kommun, inom vilken det ifrågavarande området vore beläget, och, enligt 5 % andra stycket, i där avsett fall helt eller delvis myndighet, om vars tillsättande Konungen ägde bestämma; där området vore beläget inom två eller flera kommuner, finge enligt 5 % tredje stycket Konungen i förevarande avseenden meddela det förordnande, som med hänsyn till omständigheterna funnes bäst ägnat att tillgodose områdets enhetliga utveckling. Av 5 % första stycket följde, att kommun i där avsedda fall skulle bekosta upprättandet och genomförandet av plan. Beträffande upprättandet av plan korresponderade detta icke väl med innehållet i 2 %, som icke omnämnde kommun såsom betalningsskyl—dig utan endast markägare. I 2 % borde för vinnande av rättelse härutinnan införas bestämmelse, att kommun skulle, då fall, som avsåges i 5 % första stycket, förelåge, förpliktas ersätta statsverket kostnaden för upprättandet av plan, dock med kommunen helt eller delvis läm- nad rätt att uttaga kostnaden av markägare. Enligt 6 % ägde Konungen i fall, som i 5 % andra och tredje styckena omförmäldes, förordna, att kostnaderna för upprättande av plan skulle av statsmedel gäldas. Länsstyrelsen kunde icke annat än finna, att detta vore en upprepning i annan form av vad som enligt

2 % första och andra styckena gällde i fråga om gäldandet i första hand av berörda kostnader, såvida icke de sakkunniga här avsåge det slutliga gäldandet av samma kostnader, vilket vid en jämförelse med innehållet i 6 % andra stycket förefölle troligt. I annat fall förelåge en motsägelse mellan 2 % första stycket och 6 %, i det att enligt det förra lagrummet länsstyrelse, som ombesörjde upp- rättandet av plan, själv finge bestämma, att kostnaden skulle utgå av stats— medel, under det att enligt det senare Konungen skulle därom förordna.

I 6 % stadgades vidare, att Konungen ägde förordna, att av statsmedel skulle gäldas, förutom kostnaden för upprättande av plan, jämväl kostnaden för andra åtgärder, vilka icke utan äventyrande av områdets sunda utveckling kunde underlåtas eller uppskjutas. _— I förbigående ville länsstyrelsen anmärka, att de åtgärder, som här kunde komma i fråga, naturligen skulle avse genom- förande av plan och vad därmed sammanhängde. Lagtexten lämnade rum för tvekan, huruvida även andra åtgärder, till exempel i hälsovårdsavseende, kunde ifrågakomma. —— På grund av bestämmelserna i 6 % andra stycket kunde nyss- ! berörda kostnader i viss omfattning ersättas statsverket. Den, som svarade här-

för, skulle vara den myndighet, som omförmäles i 5 %. Det kunde med säkerhet antagas, att kostnaderna för de åtgärder i stadsbyg— nadshänseende varom här vore fråga, allt fortfarande liksom hittills endast i ; enstaka undantagsfall komme att frivilligt bestridas av kommun eller enskild. Med de föreslagna bestämmelserna bleve det således statsverket, som finge i ! första hand svara för samma kostnader. Såsom ovan framhållits, vore lagtexten i vissa fall otydlig, så att av den ej framginge, om kostnaden i samma fall även skulle stanna å statsverket. Enligt 2 % kunde markägare förpliktas att helt eller delvis återgälda statsverket förskjuten kostnad, men någon norm, som borde tillämpas vid utmätandet av förpliktelsen, funnes icke angiven i lagtex— ten, vilket länsstyrelsen ansåge nödvändigt.

Förestående visade, att den andel av ifrågavarande kostnader, som kunde komma att slutligt stanna å statsverket, icke kunde med tillämpning av lag- texten beräknas, även om samma kostnader vore kända. Vad som även syntes länsstyrelsen betänkligt vore, att någon utredning angående storleken av kost— naderna icke bilagts förslaget. Det torde icke kunna väntas, att statsmakterna skulle befinnas villiga att, innan sådan utredning verkställts, anslå medel.

Innan förslaget 1 nu angivna hänseenden kompletterats, kunde länsstyrelsen , icke taga Slutlig ställning till detsamma även om länsstyrelsen, såsom ovan l framhå111t5.gllla(le de principer, som här kommit till uttryck. I detta samman- l l !

hang" ville läng styrelsen fästa uppmärksamheten på, att i 2 % icke angåves den myndighet. som hade att handhava utmätandet av markägares förpliktelse att återgälda statsverket kostnad. Enligt lagtexten kunde två alternativ tänkas, antingen att Konungen i samband med fastställandet av plan meddelade be— slut 1 kostnadsfrågan eller att vederbörande länsstyrelse, sedan plan fastställts, med-delade dylikt beslut.

Länsstyrelsen i, Malmöhus län: De enligt gällande lag bestående möjligheter- na för planläggningsåtgärder på landsbygden lede av en synnerligen betänklig brist: det hade icke sörjts för att planläggningsåtgärderna kunde ekonomiskt genomföras. Länsstyrelsen hade en livlig erfarenhet om de svårigheter, saknaden av bestämmelser härom medförde. Det hade visat sig, att föga förståelse bland allmänheten funnes för betydelsen av ett bättre ordnande av byggnadsförhål- landena 1 de uppstående tättbebyggda orterna på landsbygden. Varje ingripan- de möttes med misstro. Därför läte sig frivilliga överenskommelser mellan de av frågan berörda fastighetsägarna icke åstadkommas. Vid ny lagstiftning

borde alltså tillses, att bestämmelser meddelades, som tryggade planläggningsåt- gärdernas ekonomiska genomförande. Vidare borde uppställas fordran på, att rättsreglerna gjordes så litet omständliga som möjligt, så att ett snabbt och effek- tivt ingripande möjliggjordes. Skedde ingripandet för sent eller vore allt för många omständigheter och överväganden därmed förknippade, kunde det lätt in- träffa, att en tillfredsställande ordning icke mer stode att åstadkomma.

Länsstyrelsen kunde icke finna, att varken generalplanen eller stadsplanen med dessa instituts olika rättsverkningar enligt de sakkunnigas förslag lämpa- de sig för tillämpning å landsbygden utanför köpingar och municipalsamhällen. Då byggnadsverksamheten inom en ort fortskridit så långt, att förutsättningar för genomförande av stadsplan förelåge, syntes ock tiden vara inne att göra orten till municipalsamhälle. Dessförinnan torde en tillfredsställande ordning kunna ernås genom att för det område, varest en bebyggelse i stadsliknande form begynt eller vore att förutse, antingen fastställdes en särskild byggnads- ordning, upptagande de administrativa och tekniska bestämmelser rörande byggnadsväsendet, som ansåges böra för området gälla (jfr nuvarande bestäm- melser i 1 kap. 42 % fjärde stycket och 46 % fastighetsbildningslagen), eller ock meddelades förordnande om upprättande av en sådan enklare stadsplan, som avsåges i 1 kap. 42 % första stycket nämnda lag. För denna plan torde böra införas en särskild benämning, byggnadsplan, såsom 1916 års stadsplanelags— kommitté föreslagit. En kombination av dessa båda åtgärder kunde ock vara lämplig. Den vanliga ordningen borde emellertid bliva, att först fastställdes byggnadsordning och därefter förordnades om byggnadsplans upprättande. Till tryggande av att en dylik plan bleve upprättad, så fort omständigheterna med- gåve, torde bliva nödvändigt, att Kungl. Maj:t rörande sättet för bestridande av kostnaderna för planen träffade avgörande redan i samband med själva förordnandet. Ansåges det, att områdets utveckling vore av allmän betydelse för den kommun, varinom området vore beläget (jfr 21 kap. 5 % i de sakkunni- gas förslag), torde böra bestämmas, att frågan om planens bekostande vore en kommunal angelägenhet. I annat fall torde förordnande böra givas, att kost- naderna skulle i första hand bestridas av statsmedel med skyldighet för ägare av mark inom området att efter fördelning, på sätt länsstyrelsen ägde bestäm- ma, återgälda samma kostnader. Uttagandet borde ske på sätt och i den ord- ning, som om kronoutskylder vore stadgat. På varje fastighet belöpande andel torde böra utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 % handelsbalken. På läns- styrelsen borde ankomma att ombesörja plans upprättande för det fall, att kost- naderna skulle förskotteras av statsmedel. Om ej kommun, som hade att svara för kostnaderna, ingivit plan för fastställelse inom två år efter det förordnan- det om plans upprättande gavs, eller Kungl. Maj: t, sedan sagda tid förlupit, vägrat fastställelse å ingiven plan, borde ock sådan upprättas genom länssty- relsens försorg, därvid kostnaden uttoges av kommunen. Länsstyrelsen föresloge alltså, att bestämmelserna i 21 kap. avfattades enligt sålunda angivna rikt— injer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Därest en lagstiftning enligt de i 2—19 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag komme till stånd, torde det bli nödvändigt, att de samhällen, som avsåges i 20 kap., bereddes lättnader. Möj— lighet att i detta hänseende medgiva undantag torde därför böra förefinnas i större utsträckning än förslaget angåve.

Vissa fastighetsbildningsbestämmelser.1

Fastighetsregisterkommissionen: Bland de frågor, som förekomme till be— handling under förarbetena till fastighetsbildningslagen, var det knappast någon, som så ingående ventilerades som frågan om tomtindelningens fastighetsbil- dande verkan. Då lagen i härav beroende delar fick det innehåll den fick, byggde man på historisk grund. Beträffande detta förhållande hänvisade kom- missionen till fastighetsregisterkommitténs betänkande 11 sid. 162 och 344 samt statsrådets och chefens för justitiedepartementet anförande till statsråds- protokollet den 11 oktober 1920 (återgivet i kommissionens meddelanden VII sid. 53 ff.). Från början var själva principen icke uttalad i lagen; den infördes däri genom lagen den 13 maj 1921 om ändring i vissa delar av fastighetsbild— ningslagen. Förslaget till 1 kap. 6 a % nyssnämnda lag framlades just av stads- planelagskommittén. Vilken mening man än numera kunde hava om huruvida lösningen vore den rätta, förefölle det kommissionen mindre lämpligt att nu rubba: de grunder, varpå fastighetsbildningslagen byggde och vilka vunnit praktisk tillämpning bl. a. i de nu till stor del upplagda fastighetsregistren. De, som haft med dessa att skaffa, hade vunnit förtrogenhet med systemet även å denna punkt, och det vore enligt kommissionens mening föga lyckligt, om man nu skulle nödgas tillämpa och jämväl informera andra nya principer för fas— tighetsregistrens förande. Några egentliga olägenheter av det nuvarande sy— stemet kände kommissionen icke. Kommissionen avstyrkte därför de sakkunni- gas förslag att giva tomtindelningen annan och ny betydelse. Institutet benämn— des tomtindelning. Detta ord finge väl anses innebära, att det vore något slags indelning som det vore fråga om. Skulle de sakkunnigas förslag godkännas, syntes det, som om exempelvis »plan för tomtbildning» eller »tomtbildnings- plan» gåve ett bättre uttryck för institutets nya innebörd än ett bibehållande av den äldre benämningen. Man finge då visserligen ytterligare en sorts plan till de många andra de voro dock alla i realiteten sidor av en och samma sak —— men någon olägenhet kunde knappast därav följa. Tvärt om, man finge ett nytt ord på en ny sak och förväxlingar med äldre förhållanden förebyggdes härigenom, vilket förhållande givetvis medförde vissa fördelar.

Om man bortsåge från frågan om tomtindelning-ens fastighetsbildande verkan, torde skillnaden mellan gällande lag och de sakkunnigas förslag beträffande detta institut icke vara så stor, som vid första påseendet kanske kunde synas. Såsom av statsrådets och chefens för justitiedepartementet yttrande till stats- rådsprotokollet den 17 februari 1922 (återgivet i kommissionens meddelanden IX sid. 35—64 och till vilket hänvisades särskilt i des-s å sid. 62 upptagna del) framginge, att enligt lagen tomtindelningsk—artan vore en ganska summarisk karta. Att i praxis tomtindelningen utarbetades mera detaljerat vore givetvis en sak för sig och i samhällen där så blivit vanligt skulle nog detta förhållande komma att fortgå, även om lagen på förevarande punkt komme att ändras. 1 an- ledning av vad de sakkunniga anfört i sina motiv erinrades, att i tomtindelning enligt gällande lag icke inginge någon gränsbestämning och att sidomått, vink- lar och arealer även vid de mest noggranna mätningar kunde något variera. Det vore därför ingalunda nödvändigt att vid ny mätning erhålla samma mått å tomtsidor och vinklar som vid en tidigare mätning. Härom hänvisades till exem— pelvis spörsmålet nr 282 i kommissionens meddelanden XX.

Kommissionen trodde icke, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna. om tomtindelning skulle medföra minskade kostnader för en sådan indelning.

1 Se även under 8, 9, 22, 23 samt 27—29 kap.

Till en sådan skulle ju jämväl enligt de sakkunnigas förslag höra karta med be— skrivning och kartan skulle angiva tomternas gränser, beskrivningen storleken av tomterna och, såvitt ske kunde, av i tomt ingående delar av särskilda fastig- heter eller områden, som icke inginge i fastighetsindelning.

Såsom kunde inhämtas av 1914 års fastighetsregisterkommissions betänkan- de med förslag till föreskrifter om fastighetsregister för stad ni. rn. —— uti nu avsedd del återgivet i fastighetsregi-sterkommissionens meddelanden XX sid. 4 och i de sakkunnigas betänkande å sid. 364 —— vilade gäll-ande lagstiftning i fråga om tomtindelnings rättsliga genomförande på den uppfattningen, att sagda indelnings fastighetsbildande verkan skulle inträda först när markägaren så önskade. Skulle de sakkunnigas förslag angående tomtbildningen vinna god- kännande, bleve därav också följden, att nyss berörda princip övergåves, i ty att fall skulle uppkomma, då såsom följd av en tomtbestämning uppdelning av en fastighet inträdde utan att ägaren gjort framställning därom. Kommissionen hade icke erfarit ann-at än att ägarens rådighet över sin tillhörighet i nu be— rörda hänseende varit till fördel, och vid den ändring, som genom lag den 4 mars 1927 vidtogs i 7 kap. 3 % fastighetsbildningslagen, upprätthölls den .nu omförmälda principen. Vad kommissionen nu anfört förmenade kommissionen utgöra en ytterligare och nog så avgörande anledning att icke godtaga de sak— kunnigas förslag beträffande ändrad innebörd av tomtindelningen.

Av det anförda följde ock, att nu gällande regler om stadsplans inverkan å fastighetsindelningen borde bibehållas samt att kommissionen icke kunde gilla de sakkunnigas förslag om tomtbestämning.

Därest, såsom kommissionen påyrkat. reglerna om fastighetsbildningen in— rymdes i en särskild lag, torde dennas 1 kap. kunna utformas i enlighet med det av stadsplanekommittén i sådant hänseende avgivna förslaget.

Liknande uttalanden hava gjorts av stadsförbundets beredning, kommunal- tekniska föreningen samt Svenska teknologföfreningen.

Byggnadsstyrelsen: 1 avsikt att förenkla och nedbringa kostnaden för själva tomtindelningen hade de sakkunniga föreslagit en förenklad tomtindelnings— procedur. Tomtindelningen skulle sålunda hädanefter endast komma att be— traktas såsom en planering för den blivande tomtbildningen, vilken senare skulle försiggå genom en förrättning, huvudsakligen motsvarande den nuvaran- de tomtmätningen, och benämnas tomtbestämning.

Såsom de sakkunniga framhållit, hade åtskilliga missförhållanden uppkom- mit genom .att stadssamhällena med hänsyn till kostnaderna för behövliga ny— mätningar ofta underläte att föranstalta om erforderliga tomtindelningar. I åtskilliga städer och stadsliknande samhällen hade denna underlåtenhet dri- vits så långt. att någon annan fastighetsbildning inom byggnadskvarter prak- tiskt taget icke förekomme än medelst avstyckning. Endast dessa och övriga av de sakkunniga framhållna olägenheter i tomtindelningshänseende finge dock knappast anses påkalla en så vittgående lagändring, som här föreslagits. Den förnämsta av nu bidragande onsaker till att byggnadsnämnderna underläte att föranstalta om tomtindelning torde ju vara kostnadsfrågan. Men denna borde lämpligen kunna ordnas på så sätt, att exempelvis tomtmätningen. vare sig den ägde rum före eller efter tomtindelningen, i sista hand bekostades av jordägaren.

När emellertid byggnadsstyrelsen för sin del nu ville biträda denna lag— ändring, så hade detta huvudsakligen sin grund däri, att denna åtgärd syntes styrelsen ägnad att underlätta den av styrelsen ifrågasatta uppdelningen mellan stadsbyggnadslagen och fastighetsbildningslagen.

Byggnadsstyrels-en hölle ej heller för otroligt, att ett sålunda ändrat tomt-

indelningsförfarande skulle kunna giva upphov till ett annat och mera vidgat betraktelsesätt beträffande själva tomtindelningsplanen. För den erfarne stads- byggaren stode det emellertid klart, att uppgörandet av tomtindelningsplan även måste innefatta ett från stadsplan fortsatt detaljstudium av kvarterets blivande bebyggande. Men denna angelägenhet hade hittills i allmänhet allt för litet be- aktats. Såväl tomtindelningar som avstyckningar betraktades i regel såsom ute- slutande rent mätningstekniska frågor, och den blivande tomtplatsens lämpli- gaste bebyggande ägnades ringa uppmärksamhet. Oavsett huruvida faststäl— landet av tomtindelning skulle förbliva av mer eller mindre fastighetsbildande verkan, vore dock alltid den frågan av mycket stor betydelse, att tomtindelnings- planen så utfördes, att den bleve en god och lämplig plan för det blivande be- byggandet. Oftast vore det först i samband med kvarterens indelning för be- byggande, d. v. s. i den större tomtindelningsskalan, som stadsbyggaren vore i tillfälle att lämna fullgoda och i detalj mera ingående anvisningar för det blivande bebyggandet. Skulle, såsom anledning funnes att antaga, dylika önsk- värda utredningsarbeten angående kvarterens bebyggande komma att på ett bättre sätt befordras genom det föreslagna mera schematiska tomtindelnings- förfarandet, så vore mycket därmed vunnet.

Lantmäteristyrelsen: Bestämmelserna. om tomtindelning återfunnes i lagför- slagets 8 kap. Tomtindelningens karaktär hade i förslaget i viss mån ändrats i förhållande till nu gällande lagstiftning. Tomtindelningen bleve egent- ligen endast en plan för fastighetsbildningen inom kvarter, under det att själva fastighetsbildningen åstadkommes först genom tomtbestämningen. Endast i det fall, att tomts område motsvarade förut befintlig fastighet, bildades tomten genom tomtindelningen (9 kap. 1 % andra stycket). Tomtindelnings nuvarande fastighetsbildande verkan kvarstode sålunda icke, utan hade i stället tomt- bestämningen (eljest motsvarande nuvarande tomtmätning) tillagts sådan ver- kan. Orsaken till denna ändring i tomtindelningens karaktär torde att döma av motiven till förslaget hava varit en önskan att kunna nedsätta fordringarna på tomtindelningskartornas beskaffenhet i mätningstekniskt avseende för att därigenom underlätta tomtindelnings hastiga verkställande samt för att ned- bringa kostnaderna för samhället, som enligt 8 kap. 11 % hade att gälda kost- naderna för tomtindelning. Den egentliga uppmätningen och kartläggningen av en tomt skulle först ske vid tomtbestämning enligt 22 kap. Även med nu— varande lagbestämmelser torde det på en del håll nog förekomma ett ungefär- ligen motsvarande tillvägagångssätt vid verkställande av tomtindelning, men torde, allt eftersom samhällenas mätningsväsen utvecklades, detta förfarings- sätt mer och mer övergivas. Nackdelarna framträdde nämligen tydligt nog i de fall, där tomtindelningskartorna upprättats med tillhjälp av äldre och ej fullgott kartmaterial, så snart tomtmätning verkställdes och det gällde att på marken fastlägga tomten. Det bleve då att efter bästa förstånd tyda tomtindel- ningskartan. vilken ej överensstämde med marken. Helt andra måttuppgifter än de å tomtindelningskartan angivna erhölles å tomtsidorna, och ej sällan torde förekomma, att t. o. in. andra fastighetsdelar visade sig ingå i tomten än vad som angivits i tomtindelningshandlingarna. Att genom den nya lagstift- ningen fastslå ett dylikt tillvägagångssätt såsom regel syntes icke vara att rekommendera. Enligt lantmäteristyrelsens mening borde ett alldeles motsatt förfarande användas. I viss mån påfordrades enligt nuvarande lagstiftning ett dubbelarbete därigenom, att, även om tomtindelningen skett efter noggrann numerisk mätning och därå grundad karta., tomtmätning därefter likväl måste ske, innan tomt kunde bliva rättsligen bildad. Ansåges en ändring härutinnan

böra ske, vilket enligt lantmäteristyrelscns mening vore önskvärt, torde den riktiga vägen vara att göra tomtindelningen till en laga förrättning, vid vilken tomts gränser bleve fastslagna såväl å. marken som å upprättad karta och vid vilken samtidigt genom gränsbestämning slutligt utröntes, vilka fastighets— delar eller andra områden som skulle ingå i tomten. För tomtens rättsliga bil-_ dande, vare sig detta kunde ske genom tomtens införande i tomtboken eller, när i tomt inginge delar av olika fastigheter, först efter rättens medgivande av sammanläggningen, borde därefter endast erfordras utdrag av tomtindelnings— kartan och därtill hörande beskrivning med avseende å tomten i fråga, och ej en vid ny förrättning (tomtmätning) upprättad karta. Liksom enligt nuvarande lagstiftning borde tomtindelningens avstyckande verkan dock icke träda i kraft, förrän tomten rattsligen bildades. En svårighet i fråga om gräns- beståmningarnas lagakraftvinnande låge givetvis i sistnämnda omständighet, som knappast borde ändras med hänsyn till att ny tomtindelning kunde av olika skäl komma att fastställas, innan den tidigare genomförts, men syntes dock denna svårighet böra kunna lösas. Redan nu förekomme, att tomtmätning av administrativt bildad tomt skedde, utan att tomten därför behövde omedel— bart rättsligen bildas. Lantmäteristyrelsen finge sålunda avstyrka de sakkun- nigas förslag om borttagande av tomtindelnings avstyckande verkan samt för— orda, att tomtindelning gjordes till en verklig laga förrättning, varigenom på. grund av nuvarande bestämmelser förekommande dubbelarbete i fråga om mät- ning av tomt vid såväl tomtindelning som tomtmätning undvekes och kostna- derna borde kunna nedbringas.

Beträffande generalplans. stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastig- hetsbildningen (9 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag) finge styrelsen såsom sin mening uttala, att fastställelse av generalplan eller stadsplan icke borde rubba förhandenvarande fastighetsindelning. Uti 1 kap. 6 a % fastighetsbild- ningslagen hade emellertid i 1 inom. andra stycket angivits ett fall, där stads- plan skulle äga avstyckande verkan. Det syntes styrelsen lämpligast, att även i detta fall, där det gällde tomtdels avskiljande till gata, stadsplanen icke vore avstyckande, utan att antingen genom Kungl. Maj:ts beslut i samband med fastställelse å stadsplan sådan ändring i tomtin-delningen föreskreves, att den till gata avsedda tomt-delen direkt kunde upptagas såsom särskild tomtdel. eller ock att avstyckning tillätes för tomtdels uteslutande ur tomtindelning. För närvarande torde för sökande av lagfart å. dylik gatumark ändock i allmän— het en uppmätning ske, då ju stadsplanekartan som sådan icke kunde lämna tillräckligt noggrann ledning för tomtdelens exakta angivande.

I fråga om tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen finge styrelsen under hänvisning till vad ovan anförts angående tomtindelning förorda. att be— stämmelserna i fastighetsbildningslagen 1 kap. (3 a % 2 och 3 mom. bibehölles oförändrade.

På. grund av de sakkunnigas ståndpunkt i fråga om tomtindelningen såsom endast en skisserad plan för den blivande fastighetsbildningen inom kvarter hade i förslaget till stadsbyggnadslag för det rättsliga bildandet av en tomt tillskapats ett särskilt avstyekningsinstitut inom tomtindelat område. nämligen tomtbestämning (22 kap.). Tomtbestämningen hade i huvudsak utformats i enlighet med förutvarande bestämmelser angående tomtmatning (2 kap. fastig- hetsbildningslagen) men givits avstyckande verkan.

Tomtbeståmningen vore till sin natur en delningsförråttning, under det att tomtmätningen vore en gränsbestämningsförrättning. Då de sakkunniga likväl velat i mesta möjliga mån utforma sitt delningsinstitut efter den nu gällande

[ |

| ! l

tomtmätningen, bleve givetvis hela kapitlet till sitt innehåll rätt egendomligt. Tomtområdet avstyckades först genom förrättningen (17 å), men likväl gåve förrättnin-gsmannen utlåtande om tomtområdets gränser (10 %). Ehuru fastig- hetsbildande, skulle förrättningen icke fastställas o. s. v. Med den innebörd, torntbestämningen erhållit, syntes mindre lämpligt, att i 19 % av kapitlet in- förts bestämmelser om gränsbestämning i allmänhet under hänvisning till for— merna för tomtområdes bestämmande genom tomtmätning.

Då. lantmäteristyrelsen, såsom ovan framhållits, ansåge, att tomtindelningen borde bibehållas med nuvarande karaktär och sålunda hava villkorligt avstyc- kande verkan, följde härav, att enligt styrelsens mening någon ändring i be- greppet tomtmätning enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen icke behövde vid- tagas, utan att denn-a förrättning sålunda enbart borde innebära en gränsbe— stämning.

Därest styrelsens förslag angående tomtindelning såsom en laga förrättning skulle vinna beaktande vid den fortsatta överarbetningen av lagförslaget, torde bör-a övervägas, huruvida icke det nuvarande 2 kap. i fastighetsbildningslagen borde med bibehållande av sitt huvudsakliga innehåll och sin uppställning något omredigeras att generellt avse gränsbestämning i stad.

Stockholms stads ombudsman: Förslaget om borttagande av tomtindelningens fastighetsbildande verkan kunde knappast anses lyckligt. Det vore över tomt- indelningsplanen, sådan den förelåge, då byggnadsnämnden om tomtindelningen fattade beslut, som de därav berörda markägarna skulle yttra sig. Den borde därför även vara definitiv och av handlingarna i tomtindelningsärendet borde tydligt framgå varje särskild tomts areal och gränser och, i fall en tomt bil— dades genom sammanläggning av mark från olika fastigheter, arealen och grän— serna för varje särskilt markområde, varav tomten bildades; och så borde alltid vara förhållandet och icke endast, såsom lagförslaget i kap. 8 % 6 angiver, »så vitt ske kan». Markägarna syntes nämligen kunna hava ett oavvisligt anspråk på att, då de hade att yttra sig över tomtindelningen, de även finge veta, vad inverkan den kunde hava på deras mark. Nu gällande bestämmelser om tomt— indelning tillfredsställde detta -anspråk och syntes dessutom åtminstone i många fall kunna möjliggöra en snabbare tomtindelning än bestämmelserna i förehggande förslag. De skäl de sakkunniga anfört för sitt förslag -i denna del S.Vntes icke övertygande.

Stadsingmzjörskontoret i Stockholm: Som allmänt omdöme kunde sägas, att lagförslaget i allt för liten utsträckning bygger på tidigare lagstiftning. Detta gällde särskilt vad fastighetsbildningen beträffade. Vid försök att avhjälpa de brister, som tilläventyrs vidlådde den nuvarande lagen om fastighetsbildning i stad, hade de sakkunniga avsevärt ändrat densamma och föreslagit nya jord- delningsinstitut, vilka sannolikt icke komme att främja snabbheten och säker- heten vid behandlingen av städernas jorddelningsärenden.

Kontoret ansåge icke, att tomtindelningsförfarandet borde inskränkas till att vara en enkel administrativ plan. Ett stadsområdes fastighetsbildning skedde enklast och mest systematiskt genom tomtindelning, och ingen anledning funnes att göra lagändring i den riktningen, att man skulle minska tomtindelningens betydelse vid fastighetsbildningen.

Värdet av sammanhängande mätningar och jorddelningar för fastighetsredo- visningen kunde icke överskattas, och tomtindelningen hade i detta hänseende varit av mycket stor betydelse för jordredovisningen vad exempelvis Stockholm beträffade. Man kunde under de sista 50 a 60 åren följa även den allra minsta

förändring beträffande fastighetsbildningen just på grund av användandet av tomtindelning som det viktigaste ledet i fastighetsbildningen.

Ginge man tillbaka till tiden före år 1870, vid vilken tidpunkt man icke an- vände sammanhängande tomtindel-ningskartor för jorddelningen, bleve det väsent- ligt svårare, om ej omöjligt att följa fastighetsbildningen. Dessa svårigheter och denna oöverskådlighet skulle i viss mån ånyo uppstå, om man skulle följa de sakkunnigas förslag att slopa själva tomtindelningen som en huvudsaklig del i själva fastighetsbildandet. Även i fråga om jorddelning å landet torde de tidigare tillämpade jordavsöndringarna ej varit ägnade att underlätta mark- redovisningen. Vid Brännkyrka församlings inkorporering var det förenat med mycket stora svårigheter för kontoret att övertaga fastighetsbildningsärendena och upprätta erforderliga sammanställningskartor över jordavsöndringarna, eme- dan avsöndringsförfarandet varit använt vid jorddelningen. Talrika felaktig- heter från jordavsöndringarna under åren närmast före inkorporeringen voro även att påvisa.

Den fastighetsredovisning, som avsåges att erhållas genom de nya fastighets- registren, komme aldrig att, som bevis på huru fastighetsbildningen under tider- nas lopp ägt rum, nå upp till samma värde som en komplett och fullständig samling t-omtindelningskartor med tillhörande beskrivningar. Hela den dyrbara uppläggningen av fastighetsregister för stad torde varit en följd av, att man tidigare haft allt för lösliga bestämmelser rörande själva fastighetsbildningen och ej redovisat förändringarna vid jorddelningen på kartor, utvisande mark- indelningen inom större områden.

De sakkunniga hade gjort flera invändningar mot användandet av tomtindel- ning som fastighetsbildande institut, och särskilt anfördes därvid, att kartmate— rialet ofta vore dåligt, och att man i många fall svävade i ovisshet om rätta gränslinjerna för äldre fastigheter, som skola ingå i tomtindelningen.

Såge man saken från »markägarnas synpunkt, torde dessa kunna förvänta att, när de ålades yttra sig över en viss tomtindelning, deras yttrande finge gälla föreslagna tomter, som vore klart bestämda till areal och gränsmått, och ej ett ungefärligt angivande av den blivande fastighetsbildningen och med ovissa och svävande äganderättsgränser. Även för förrättningsmannens vidkommande vore det önskvärt för att ej säga nödvändigt, att han först finge uppgöra. en ordentlig karta över det område, som skulle tomtindelas, ävensom att han finge tid att klarlägga gränserna och äganderättsförhållandena inom detsamma, innan han uppgjorde förslag till tomtindelning.

Största vinsten med tomtindelning som fastighetsbildande institut vore dock den snabbhet i ärendets handläggning, detta tillvägagångssätt möjliggjorde. När ett byggnadsföretag i Stockholm skulle igångsätta-s, vore det mycket vanligt, att tomterna skulle förändras till sina gränser, och det gällde att hastigt få denna fråga behandlad. Om tomtindelning tillmättes fastighetsbildande verkan eller åtminstone finge ingå som led i fastighetsbildningen, behandlades eventuella anmärkningar redan vid sammanträde inför byggnadsnämnden, som kunde låta uppgöra kompromissförslag i enlighet med markägarnas önskan. Förelåge inga tvistefrågor, kunde ärendet omedelbart avgöras, och den byggande visste, att ingen invändning mot fastighetsbildningen komme att göras, efter det att beslut om tomtindelning fattats. Förarbeten med ritningar till tomtens bebyggande kunde omedelbart taga sin början, Och tomtmätning samt tomtens införande i tomtboken vore av rent formell natur, där i regel inga tillstötande omständigheter brukade förekomma. Följde man de sakkunnigas förslag, vore det ingalunda ute- slutet, att tvister om gränslinjerna komme att uppstå, när tomtbestämningen slut-

ligen skulle äga rum. Byggnadsföretagets påbörjande komme under sådana för- hållanden att avsevärt fördröjas, och vad värre vore, tidpunkten för fastighets- bildningens slutliga genomförande bleve mera oviss än förut.

I allmänhet förelåge icke någon svårighet vid fastighetsbildningen med nu gällande lagstiftning. Skulle densamma. ändras, borde det ske därhän, att infö- randet i tomtboken ej komme att sammanhänga med fastighetsbildandet och att stadsplanen icke på något sätt finge fastighetsbildande verkan, varvid tomt- indelning finge redovisa samtliga de områden, som utlades till gata enligt den förändrade stadsplanen. Kontoret ansåge sålunda, att de av de sakkunniga före— slagna förändringarna med avseende på dels tomtindelnings verkan, dels hand- läggningen av dessa ärenden icke vore önskvärda i en blivande lagstiftning.

Byggnadsnämnden i Stockholm: För den byggande allmänheten vore det av största vikt, att fastighetsbildningen i stad kunde snabbt verkställas, och varje åtgärd, som medförde ett fördröjande av ärendenas handläggning och avgö- rande, innebure därför stora olägenheter för denna allmänhet. Det förefölle emellertid, som om de sakkunniga icke tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Lagförslagets bestämmelser i nu nämnt hänseende. syntes nämnden i tillämp— ningen komma att medföra ökade svårigheter såväl för de byggande som för myndigheterna. De skäl, som av de sakkunniga anförts till förmån för de av dem föreslagna nya anordningarna, syntes nämnden icke övertygande, och nämn- den funne sig på grund härav böra, anslutande sig i stort sett till vad av stadsin- genjörskontoret i detta avseende anförts, såsom sin mening uttala, att bestäm- melserna i lagförslaget angående fastighetsbildning i stad borde göras till före- mål för närmare utredning och omarbetning i syfte att såvitt möjligt åstad- komma ett enklare och mer tidsbesparande förfaringssätt för hithörande frå- gors behandling.

Stadskollegiet i Stockholm har, vad anginge bestämmelserna rörande fastig- hetsbildningen, under hänvisning till vad stadsingenjörskontoret i sitt ytt- rande därom anfört, förordat, att den nuvarande lagstiftningen i möjligaste mån lades till grund för den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet, under beaktande av de möjligheter till förenkling, som kunde ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Det föreslagna tomtindelningsbegreppet sam- manfölle icke med nuvarande tomtindelningsbegrepp. Tomtindelning enligt nu gällande lag vore i viss mån fastighetsbildande. Enligt förslaget skulle tomtin- delning icke vara fastighetsbildande annat än i vissa undantagsfall, som angåves i nionde kapitlet, utan utgöra en planering för den blivande tomtbildningen, som skulle försiggå genom tomtbestämning. De sakkunniga hade såsom moti- vering för, att tomtindelningen icke skulle vara fastighetsbildande, framhållit, att städer och samhällen på grund av de stora kostnader, som därigenom för dem uppkomme vid tomtindelning, ofta underläte att föranstalta om sådan, varför byggnadsfastigheter i stället bildades genom avstyckningar, vilka helt bekostades av markägaren, samt påpekat de stora olägenheter, som på grund därav uppkomme. Länsstyrelsen finge, vad länet beträffade. vitsorda riktig— heten av vad i motiveringen sålunda anförts. Inom länet företoges ofta avstyck— ning, där tomtindelning skulle vara till större fördel för det allmänna. Kunde genom det nya tomtindelningsbegreppet en ändring härutinnan vinnas, vilket dock syntes svårt att bedöma, vore detsamma att förorda. Såsom ovan fram- hållits, skulle tomtindelning enligt förslaget innebära en planering för den bli— vande tomtbildningen. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida icke med hän- syn härtill ordet tomtindelningsplan bättre än ordet tomtindelning uttryckte förevarande nya lagbegrepp.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund: 8 kap. om tomtindelning syntes innebära en återgång till äldre förhållanden med tomtindelningsförslag i form av skissartad karta och knapphändig beskrivning. Under framhållande av vikten för de byggande att vid tidigast möjliga tidpunkt äga tillgång till nog- granna uppgifter i detta avseende ville samfundet föreslå, att nuvarande lag— stiftning, som åtminstone beträffande de större städerna resulterat i tillförlit- liga tomtindelningskartor, bibehölles. Härtill syntes anledning föreligga även på den grund, att markägares inom ett år efter tomtindelning förlagda inlösensrätt enligt 12 kap. 6 % givetvis måste förutsätta tillförlitligt kartmaterial. Det förefölle meningslöst att grunda fastställelsen på skissartat underlag, när i vart fall en noggrannare markredovisning måste stå till buds kort tid därefter.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Malmö: Ett samhälle vore ekono— miskt bäst betjänt av en markredovisning, som från början erbjöde säker bedöm- ningsgrund beträffande kostnaderna för tomtindelnings genomförande. Huru ofrånkomliga kostnader fördelades på de olika administrativa åtgärderna vore däremot skäligen likgiltigt. Under sådana förhållanden borde eventuella refor- mer gå ut på att, i motsats till vad som föreslagits, söka befordra ett allt all- männare bruk av noggrann tomtindelning, varav följde, att gällande bestäm— melser i stället borde skärpas, om de ej vore för ändamålet tillfyllest i nu- varande avfattning.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Lagförslagets ändring av nu gällande tomtindelningsinstitut, som avsåge att undanröja tomt- indelnings fastighetsbildande verkan utom i vissa undantagsfall och att göra tomtindelningen till en planering för blivande tomtbildning, syntes vara väl äg- nad att främja tomtbildning och undanröja de missförhållanden, som i flertalet samhällen nu torde råda därigenom, att fastighetsbildning inom planlagt om— råde oftare skedde genom avstyckning än tomtindelning, ehuru förefintligheten av lagenlig tomt utgjorde förutsättningen för tillämpningen av en hel del för— fattningsbestämmelser.

För bibehållandet av nu gällande bestämmelser om fastighetsbildningen hava även uttalat sig: byggnadsnämnden i Djursholm (i överensstämmelse med stads- ingenjören F. Eggert); länsstyrelsen 7'. Kristianstads län; länsstyrelsen i Malmö- hus llän; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Landskrona.; byggnadsnämn- den i Göteborg; förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg,- tekniska samfundet i Göteborg; myndigheterna i Trollhättan; myndigheterna i Borås; byggnadsnämnden i Örebro; den på byggnadsnänmdSmötet i Falun till— satta kommittén;1 stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Ös- tersund; samt länsstyrelsen i Norrbottens län.

Utbildning av stadsbyggare och stadsmätningsmän.

Lantmäteristyrelsen: I samband med framläggande av förslaget till stads- byggnadslag hade de sakkunniga (sid. 413—416) även berört frågan >>om ut— bildning av stadsbyggare och stadsmätningsmän». Ehuru några direkta för- slag ej framlagts, framginge emellertid av vad de sakkunniga anfört en tendens att söka utesluta lantmäteriets tjänstemän från befattning med de verksamhets— områden, som stadsbyggnadslagen berör. Lantmäteristyrelsen funne helt natur- ligt, att med vår tids fordringar på specialutbildning på olika områden, en strä— van gjorde sig gällande, att å stadsplaneväsendets viktiga område även genom-

1 Länsarkitekten Dahlander var härutinnan skiljaktig.

föra detta. Det syntes sålunda fullt berättigat att, när det gällde" uppgörande av generalplan eller stadsplan för större städer och livskraftiga större samhällen. påfordra, att dessa arbeten lades i händerna på särskilda specialister. Huruvida den av de sakkunniga skisserade utbildningen för »stadsbyggare» härvid kunde vara den riktiga undandrogc sig styrelsens bedömande. Däremot måste styrel- sen, när fråga vore om småsamhällen eller områden på. landet, bestämt ifråga— sätta, huruvida en monopolisering av arbetet med stadsplan, styckningsplan e. d. kunde anses vare sig önskvärd eller nyttig.

Redan nu torde kostnaderna för dylika planers upprättande bliva mycket betungande för sådana samhällen eller för den enskilde, och torde med de sak— kunnigas ståndpunkt kunna befaras inträda en ytterligare stegring. Det vore ur saklig synpunkt icke befogat att lägga storstadssynpunkter på planläggnin- gen av våra småsamhällen å landet. Uppgiften ställde sig här i allmänhet väsentligt enklare och naturligare. Att bedöma frågan mer eller mindre ensi- digt ur arkitektsynpunkt torde icke vara att rekommendera. Lantmäteristyrel- sen hade den uppfattningen, att, om lantmätarens nuvarande utbildning icke ansåges vara tillfyllest för arbetsuppgiften, borde utbildningen göra-s fullstän- digare, men att ur allmänhetens synpunkt vore fullt berättigat påfordra, att den statligt anställde lantmätaren skulle under samarbete med länsarkitekten kunna verkställa planläggning av enklare beskaffenhet på landsbygden.

Vad sedan frågan om utbildningen av mätningsmän beträffade, syntes de sakkunniga i viss mån medge, att för närvarande undervisningen för lantmä- tare bäst tillgodosåge anspråken. Likväl föresloge de sakkunniga vissa ändrin- gar, som mer eller mindre skulle medföra, att lantmätaren i allmänhet icke skulle utbildas på området, utan endast de, som särskilt ville utbilda sig till mätningsmän, skulle genomgå särskilda kurser vid tekniska högskolan. En dylik anordning måste styrelsen bestämt avstyrka, då det borde uppställas som fordran på en distriktsl-antmätare, att han skulle kunna tjänstgöra som förrättnmgsman inom distriktets stadsliknande samhällen och byggnadsom- råden. I annat fall måste ovillkorligen uppstå betydande svårigheter för fastig- hetsbildningen därstädes och ett onödigt fördyrande för allmänheten att få ar- betena utförda. Där åter ett samhälle uppnått den utveckling, att det för andra ändamål måste anställa ingenjörsutbildad person, vore helt naturligt att in- genjören-mätningsmannen övertoge arbetsuppgiften.

De sakkunnigas ståndpunkt i utbildningsfrågan hade i förslaget till stads— byggnadslag något återspeglats i avfattningen av 22 kap. 3 % i fråga om behö- righeten såsom stadsmätningsman. Lantmätaren, som enligt gällande lag hade behörighet såsom mätningsman i stad, skulle enligt de sakkunnigas förslag därjämte styrka sig äga praktisk duglighet på »stadsmätningsväsendets» om- råde. Vad de sakkunniga därmed avsåge, framginge ej med tydlighet av moti- ven, men förefölle det troligt, att avsikten vore att uppställa fordran på något slag av tjänstgöring inom stad. Med lantmätarens mätningstekniska, kamerala och juridiska samt långa praktiska utbildning måste ett dylikt villkor anses fullkomligt onödigt och olämpligt. De lantmätare, som för närvarande inom städer och samhällen vore verksamma såsom förrättningsmän, vore i allmän- het distriktslantmätare eller någon gång äldre extra lantmätare med en praktisk mätningsverksamhet, uppgående säkerligen till 10—20 år. Helt annorlunda ställde sig saken beträffande väg- och vattenbyggn-adsingenjören, som oftast på grund av sin utbildning ägnat sig åt helt annan verksamhet och därjämte saknade erfarenhet på fastighetsbildningens och det kamerala området. Här måste givetvis påfordras några års väl vitsordad praktik inom mätningsväsen-

det. Lantmäteristyrelsen finge sålunda avstyrka den av de sakkunniga före- slagna ändringen rörande kompetensfordringarna för mätningsman samt hem- ställa, att, om en utredning av utbildningsfrågan komme till stånd, det skedde under allsidigt utnyttjande av inom landet tillgänglig sakkunskap.

Den av tekniska högskolans lärarekollegium utsedda kommittén: Kommittén, som knappast ansåge den av de sakkunniga skisserade ganska omfattande planen ur ekonomisk synpunkt lämplig att realisera i vårt jämförelsevis folkfattiga land, ville för närvarande, då denna. fråga ju självfallet, när densamma slutgil- tigt skulle lösas, åter komme under kollegiets bedömande, blott antyda en enligt dess åsikt tänkbar form för ordnande i huvudsak av undervisningen i fråga.

Den mest framträdande bristen i arkitekternas utbildning såsom stadsbyg- gare vid högskolan vore, att de saknade fyllig undervisning i kommunika- tionsteknik och i stadsbyggandet berörande författningar. Väg- och vatten-byg- garna saknade även undervisning i sistnämnda ämne samt saknade dessutom en tillräcklig undervisning i husbyggnadskonst, speciellt då den del av husbygg- nadskonsten, som berörde hyreshuset och den friliggande bostaden å stadsplane- lagt område. Dessa brister, i vad avsåge kommunikationsteknik för arkitekter och husbyggnadskonst för väg- och vattenbyggare, kunde — i synnerhet om undervisningsämnet kommunikationsteknik kunde utvidgas till något större omfattning och givas en mot ifrågavarande ändamål svarande utformning i rätt stor utsträckning hävas. om arkitekterna finge följa väg- och vattenbyg- garnas undervisning i vissa delar av kommunikationstekniken och dessa sist- nämnda arkitekternas undervisning i vad avsåge hyreshuset och den friliggande bostaden. Dessa kurser borde jämte en del av undervisningen i stadsplanekonst med tillhörande övningar förläggas till högskolans fjärde årskurs. Enligt kom- mitténs åsikt torde härutöver knappast mer än en termins gemensamma studier för de båda fackskolorna vara av nöden, d. v. s. stadsbyggarna skulle erhålla en sammanlagd studietid av cirka 41/43 år. Det borde observeras, att vid aka- demien för de fria konsterna framdeles såväl som hittills studier i stadsplane- konst borde bedrivas; dessa studier vore emellertid blott tillgängliga för arki- tekter. _

Professor Fallenius har till lärarekollegiets protokoll fogat ett särskilt ytt- rande, däri han anför bl. a.: Kollegiet hade bort särskilt uttala, att lik- ställighet borde anses råda mellan arkitekter och väg- och vattenbyggnads— ingenjörer med avseende på utbildningens värde såsom grundläggande för ut- bildningen till stadsbyggare. — Såsom brister i arkitekternas utbildning såsom stadsbyggare vid högskolan hade utöver vad kommittén anmärkt bort tilläggas, att de saknade fyllig undervisning även i en del andra för stadsbyggandet vik- tiga tillämpningsämnen inom fackavdelningen för väg— och vattenbyggnad. —— Fellenius vore tveksam om möjligheten att kunna inskränka den totala utbild- ningstiden till 41/2 år och ansåge, att den av de sakkunniga beräknade utbild- ningstiden fem år sannolikt bleve erforderlig. Det förefölle, som om man bäst skulle komma till målet genom att tänka sig: först fullständiga kurser i de respektive fackavdelningarna och sedan ett femte år som påbyggnads-specialkurs. Den som gått ut som arkitekt skulle därvid gå som specialstuderande i vissa. ämnen inom väg- och vattenbyggnadsavdelningen och tvärtom. Därjämte skulle både arkitekterna och Väg- och vattenbyggnadsingenjörerna under detta år ge- mensamt studera stadsbyggnad och författningar m. m. För denna undervis- ning i stadsbyggnad erfordrades en särskild framstående lärare, som skulle meddela förberedande kurser i sitt ämne inom såväl arkitekt- som väg- och vattenbyggnadsavdelningen men som skulle hava sin väsentliga och högre

undervisning inom den antydda specialkur'se'n för stadsbyggare. I samband där- med hade lärarkollegiet bort uttala, att det för ett nöjaktigt ordnande av en särskild utbildning för stadsbyggare erfordrades en professur i stadsbyggnad.

Lärarekollegiet vid Chalmers tekniska institut: De sakkunnigas uttalanden om önskvärdheten av ordnade undervisningskurser för stadsbyggare (liksom även för stadsmätningsmän) ville lärarekollegiet biträda; de sakkunniga syntes dock vid sitt utkast ha tänkt sig, att dylika kurser end-ast skulle kunna ordnas vid tekniska högskolan i Stockholm; lärar-ekollegiet ville med anledning härav uttala. att dylika utbildningskurser även måtte kunna anordnas vid Chalmers- ska institutet.

Svanska teknologföreningen: Föreningen ville uttala sig för ett inbördes likställande mellan arkitekter och väg- och vattenbyggnadsingenjörer med av- seende på utbildningens värde såsom grundläggande för deras ytterligare ut- bildning till stadsbyggare, vilken dock sannolikt kunde ordnas på ett lämpli- gare sätt, än de sakkunniga skisserat. Det måste. med hänsyn till stadsbygg- nadsväsendets stora betydelse i tekniskt såväl som ekonomiskt avseende anses som en mycket önskvärd sak, att en professur i stadsbyggnad snarast möjligt inrättades vid tekniska högskolan. Möjlighet borde beredas även för vid Chal- mers tekniska institut utexaminerade husbyggare samt väg- och vattenbygg- nadsingenjörer att utan större svårigheter utbilda sig till stadsbyggare.

Föreningen ville givetvis instämma i önskemålet, att den granskande myn— digheten beredes tillgång till nödig sakkunskap beträffande alla grenar av stadsbyggandet, och ansåge sig böra understryka vikten av att, såsom de sak— kunniga föreslagit, speciella utbildningskurser för stadsbyggare anordnades.

'Dock torde en sådan åtgärd först småningom kunna verka i avsedd riktning.

Oavsett de verkningar, dessa utbildningskurser komme att få, ville föreningen betona den jämväl av de sakkunniga framhållna betydelsen av att byggnads- styrelsen vid granskningen av stadsplaner rn. m. finge tillgång på tillräck- liga, inom stadsbyggnadskonstens olika områden utbildade arbetskrafter, vilka bleve allt mera nödvändiga för att den granskande myndigheten skulle kunna överblicka hela det komplioenade problem, stadsbyggandet med nuvarande ut- vecklingslinjer allt mera innebure. Vidare ville föreningen framhålla nödvändig- heten av att hithörande frågor behandlades med erforderlig skyndsamhet; gi- vetvis skulle en förberedande provisorisk granskning av en stadsplan kunna påskynda arbetet för densammas slutliga prövning i byggnadsstyrelsen och även i övrigt _ genom att den granskande myndighetens eventuella erinrin- gar kunde på förhand delgivas vederbörande —- föranleda besparing av tid.

Överinseendet över stadsplaneväsendet, fastighetsregistreringen och mätningsväsendet.

Fastighetsregisterkommissionen: Särskilt ägnad att väcka förvåning vore be- stämmelsen i 31 kap. 14 % av förslaget till stadsbyggnadslag, att, sedan arbetet med fastighetsregistrets uppläggande blivit i huvudsak avslutat för rikets städer ävensom övriga samhällen, för vilka fastighetsregister upplades efter de för stad meddelade bestämmelser, överinseendet över fastighetsregistreringen från kom-missionen skulle övertagas av byggnadsstyrelsen. Oformligt syntes vara att på sätt här skett så att säga i förskott ordna denna angelägenhet och det med en tidsbestämmelse av så vagt innehåll, som den som givits i före- skriften. När vore registret i huvudsak upplagt? Vem avgjorde, när så vore fallet? Ingen ledning gåves för dessa frågors besvärande. Men härmed finge

förhålla sig hur som helst. Denna'fråga borde icke lösas såsom en detalj i ett komplex av andra frågor, därför lämpade den sig av flera skäl icke. Och den borde heller icke lösas så att säga i förväg, utan när angelägenheten kunde de- finitivt ordnas. Frågan vore som bekant av synnerligen ömtålig beskaffenhet. Kommissionen skulle därför icke nu närmare ingå på densamma, helst de sak- kunniga själva förutsatt närmare utredning härom vara erforderlig. Kommis- sionen ville endast tillkännagiva-, att kommissionen saknade anledning frångå sin tidigare hävdade mening, att den icke borde lösas på sätt av de sakkunniga föreslagits, och påyrkade eftertryckligt, att uti ifrågavarande hänseende icke någon ändring i gällande lag vidtoges i nu ifrågavarande sammanhang.

Kammarkollegium: Med den ståndpunkt de sakkunniga intagit skulle man hava kunnat vänta, att frågan om uppsiktens utövning överhuvud icke regle- rats i lagförslaget utan ordnats fristående. Icke desto mindre hade, ehuru tvingande skä-l icke förelegat, bestämmelse meddelats rörande uppsikten över registreringsväsendet, varjämte i 32 kap. 24 % sta-dgats, att den allmänna uppsikten över stadsbyggnadsväsendet jämte det därtill hörande mätningsvä— sendet och fastighetsregistret tillkomme byggnadsstyrelsen.

Kollegium, som den 20 december 1927 avgivit underdånigt utlåtande med anledning av ett av fastighetsregisterkommissionen framställt förslag, att till- synen över fastighetsregistret för stad måtte anförtros kollegium, och därvid lämnat detta förslag utan erinran men samtidigt förklarat sig anse frågan för tidigt väckt, hyste fortfarande denna uppfattning. Då, såsom kollegium i sagda. utlåtande erinrat, åtskilliga år torde förflyta, innan fastighetsregistret blivit upplagt för alla samhällen, varom här vore fråga., och, så länge detta icke skett, ett upphörande av fastighetsregisterkommissionens verksamhet icke torde kunna ifrågasättas, förordade kollegium att vid det nuvarande tillståndet, som icke veterligen medfört olägenheter, tillsvidare finge förbliva.

Lantmäteristyrelsen: Vad först anginge de verksamhetsområden, som lagför- slaget berörde, torde en bestämd artskillnad framträda mellan å ena sidan sam- hällenas stadsplane- och byggnadsväsen och å den andra samhällenas fastighets- bildnings- och fastighetsregistreringsväsen. Den statliga centrala uppsikten över stadsplane- och byggnadsväsendet tillkomme nu byggnadsstyrelsen, närmast dess stadsplanebyrå. Att å någon annan myndighet lägga denna statliga till- syn torde icke låta sig göra utan betydande organisatoriska förändringar.

Beträffande städernas mätnings- och fastighetsregisteringsväsen hade där- emot delade meningar gjort sig gällande angående det lämpliga anordnandet av den statliga tillsynen och rörande vilken myndighet, som borde utöva densam- ma. I ett avseende torde man emellertid numera vara ense, nämligen att mät- ningsväsendet och fastighetsregistreringsväsendet hade ett så nära samband med varandra, att samma myndighet borde handhava tillsynen över bådadera. Vid framläggande av förslag i ämnet hade bland nu befintliga ämbetsverk för uppgiften ifrågasatts lantmäteristyrelsen eller byggnadsstyrelsen. Därjämte hade vid behandlingen av frågan om den framtida tillsynen över städernas fastighetsregister, vilken under tiden för registrets uppläggande hittills hand— hafts av den för detta ändamål tillsatta särskilda fastighetsregisterkommissio- nen, olika förslag framkommit, såsom att för ändamålet inrätta en särskild avdelning inom justitiedepartementet eller att göra kammarkollegiet till över- inseendemyndighet över städernas fastighetsregistrering. Dessa senare förslag torde knappast numera ifrågasättas, och finge lantmäteristyrelsen i denna del endast hänvisa till vad styrelsen anfört i avgivna underdåniga utlåtanden i ämnet den 27 oktober 1923 och den 22 september 1927.

i | i 1 l l i l i

De huvudsakliga skälen för förslagen om byggnadsstyrelsen respektive lant— mäteristyrelsen såsom tillsy'nsmyndighet på ifrågavarande område kunde sam- manfattas sålunda. För byggnadsstyrelsen hade ansetts tala, att denna sty- relse hade överinseendet över stadsplane- och byggnadsväsendet och att på. grund härav och den betydelse stadsplanen ägde för fastighetsbildningen inom stora delar av städerna samma myndighet borde även kontrollera mätningsverksam— heten. Häremot hade framhållits, att uppgiften vore främmande för byggnads- styrelsens egentliga verksamhet och att den erforderliga mätningstekniska, ka— merala och juridiska sakkunskapen på området saknades inom ämbetsverket. För lantmäteristyrelsen hade åter framhållits, att denn-a styrelse nu utövade tillsynen över jorddelning och fastighetsbildning å landsbygden, vari ju även inginge ett stort antal stadsliknande samhällen, samt' handhade fastighetsve- gistreringen (jordregistret) för landsbygden, varjämte i den mån statligt över- inseende förefunnes å städernas mätningsväsen detta utövades av lantmäteri—* styrelsen. Uppgiften syntes därför naturligt infoga sig i styrelsens nuvarande verksamhetscmråde.

Gällande kungörelse (nr 900/1920) med vissa föreskrifter om mätnings— väsendet i rikets städer utginge från att den lokala, närmare tillsynen över stads eller stadsliknande samhälles mätningsväsen skulle utövas av byggnadsnämn- den. Den kommunala självbes—tämningsrätten på ifrågavarande område hade härigenom understrukits. Denna princip hade även i förslaget till stadsbygg- nadslag i viss mån följts, ehuru förslaget givit den statliga överinseendemyndig- heten vissa befogenheter att »meddela erforderliga föreskrifter, modeller och formulär», vilka möjliggjorde en ganska långt gående inblandning i bygg- nadsnämndernas verksamhet på området och syntes mindre nödvändiga åtmin- stone när det gällde de större och medelstora städerna.

Enligt lantmäteristyrelsens mening borde, i den mån statligt överinseende över städernas mätningsväsen erfordrades, detta överinseende huvudsakligen avse ett allmänt övervakande av lagars och författningars efterlevnad samt skyldighet att meddela råd och upplysningar. Den statliga ti-llsynsmyndighe- tens viktigaste uppgift torde härvid bliva dess rådgivande och upplysande verk- samhet. Utan att på något sätt vilja förringa byggnadsnäzmndernas betydelse torde dock kunna sägas, att dessa nämnder inom mindre städer och stadslik- nande samhällen knappast kunde äga förutsättning att på ett så speciellt om- råde som mätningsväsendets ensamma utöva ledning och tillsyn. Lantmäteri- styrelsen ville endast såsom exempel framdraga de grundläggande mätningarna för ett samhälles uppmätning, triangel- och polygonmätning, som ju vore av stör— sta betydelse för samhällets framtida kartläggning. Det torde även böra erinras om att dylika grundläggande mätnings- och kartläggningsarbeten droge ej obe- tydliga kostnader. Det vore naturligtvis därför av största Vikt, att samhällena kunde vända sig till en opartisk statsmyndighet för att få prövade inkomna an- bud på dylika arbeten samt få mätningsarbetena kontrollerade. Här syntes där- för den statliga överinseendemyndigheten hava en betydande uppgift att fylla genom att på byggnadsnämndens begäran meddela råd och upplysningar, upp- rätta plan för dylika arbeten samt utöva kontroll över desamma.

En annan sida av överinseendemyndighetens verksamhet bleve att utfärda formulär och anvisningar rörande mätningsarbetens utförande att tjäna till led- ning för byggnadsnämnder och förrättningsmän i deras arbete på. här ifråga— varande område.

De uppgifter för överinseendemyndigheten, Vilka nu nämnts. vore av mät- ningsteknisk art och låge helt utanför byggnadsstyrelsens nuvarande verksam-

hctsområde, under det att desamma hade ett intimt samband med rikets lant- mäteriväsen, som stode under lantmäteristyrelsens ledning.

Motiven till att byggnadsstyrelsen det oaktat föreslagits såsom överinseende- myndighet hade, såsom ovan nämnts, angivits ligga däri, att nämnda styrelse vore den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets och stadsplane- väsendets område. Att en del förrättningar inom städer och stadsliknande sam- hällen hade ett nära samband med stadsplane- och byggnadsväsendet, ville lant- mäteristyrelsen på intet sätt förneka. Styrelsen förmenade dock, att mätnings— arbetena till ej ringa del verkställdes för andra ändamål och därvid utgjorde rena lantmäteriarbeten. Såsom ett typiskt exempel härpå kunde anföras de grundläggande mätningsar-betena för ett samhälles kartläggning. I dylika fall

I J

gällde att med stöd av ett utlagt stomnät, i allmänhet bestämt genom triangel- och polygonmätning, upprätta en god grundkarta över samhället, upptagande detaljerna (byggnader, vägar, stängsel m. rn.) så som dessa vore belägna på marken. Att en kopia av en dylik karta sedan kunde användas såsom underlag vid utarbetande av stadsplaneförslag o. d. medförde givetvis icke, att grund- kartan kunde sägas vara upprättad endast för detta ändamål. Ej heller kunde gärna påstås, att den myndighet, som hade att granska stadsplaneförslag, även måste övervaka, hur kartmaterialet tillkomme. Detta övervakande skulle ske på ett tidigare stadium och innan stadsplaneförslagen utarbetades och kunde så— lunda verkställas helt fristående från inseendet över stadsplaneväsendet, men hade däremot ett direkt samband med lantmäteriväsendet. För byggnadsstyrel— sen som centralt organ för stadsplaneväsendet torde vara tillräckligt att veta, att det kartmaterial, varpå stadsplaneförslaget grundats, upprättats på tillfreds- ställande sätt. [ Skillnaden mellan å ena sidan den grundläggande kartläggningen och å andra i sidan stadsplanens uppgörande framträdde även tydligt vid arbetenas utfö- rande. Mätningen och kartläggningen verkställdes av mätningsingenjören-lant- mätaren, under det att stadsplanearbetet krävde trafikteknisk och arkitektut- bildad arbetskraft. Typiskt för uppdelningen i fråga kunde Stockholms stads sätt att ordna arbetena sägas vara. Mätningen-kartläggningen verkställdes av stadsingenjörskontoret och stadsplanearbetet av stadsplanekontoret med helt . skild personal. Stadsingenjörskontoret hade sålunda att tillhandahålla och svara för det kartmaterial, som erfordrades för stadsplaneförslagens uppgörande. Likartat vore förhållandena ordnade inom andra större städer. I de mindre stä- derna och stadsliknande samhällena, där dylika arbeten i stor utsträckning ut— fördes på entreprenad, uppdelades också i allmänhet arbetena på likartat sätt genom infordrande av särskilda anbud på mätnings- och kartläggningsarbetena och särskilda på stadsplanens uppgörande. Detta vore helt naturligt på grund av dessa arbetens olika natur och med hänsyn till önskvärdheten att erhålla spe- cialutbildad personal var för sitt område vid arbetenas utförande.

Såge man sedan på detaljaubetcna inom ett samhälle och de förrättningar, som härför erfordrades, vore förhållandena likartade.

Vad först beträffade rena arealavmätningar vore dessa ju tillkomna för åstadkommande av en karta över ett visst område och redovisning av markinne— hållet, sålunda en ren lantmäteriteknisk åtgärd. På samma sätt med förekom- mande avvägningar eller utstakningar av olika slag. De utgjorde rena mät- ningstekniska åtgärder. vilkas resultat hade en mångfald användningar fullt fristående från stadsplaneväsendet.

Överginge man sedan till laga förrättningar, vore dessa givetvis främst av intresse ur fastighetsbildnings- och äganderättssynpunkt. Styrelsen inskränkte

] i ; I | !

sig här till de förrättningar av ifrågavarande slag, som kunde utföras enligt nu- varande fastighetsbildningslagen, då övriga av de sakkunniga föreslagna för- rättningsinstituten vore av en med nuvarande förrättningar likartad beskaffen- het och därför knappast erfordrades såsom särskilda institut eller ock av annan anledning icke borde ifrågakomma såsom laga förrättningar.

Beträffande förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen, över vilka lantmäteristyrelsen redan nu hade överinseendet enligt gällande bestämmelser, torde knappast någon meningsskiljaktighet råda, att dessa hörde under lant- m—äteriväsendet. Däremot hade gjorts gällande, att tomtindelning, tomtmätning och avstyckning närmare sammanhörde med stadsplaneväsendet. — Tomtindel- ningen utgjorde enligt gällande lag en legal jorddelningsform, må vara en vill- korlig sådan, i ty att vissa ytterligare åtgärder krävdes för dess genomförande i rättsligt avseende. Tomtindelningens karaktär av jorddelningsinstitut fram— ginge även därav, att mätningsmannen-lantmätaren, ej stadsplaneteknikern, vore förrättningsman vid tomtindelning, något som framginge såväl av fastig- hetsbildningslagen och förslaget till stadsbyggnadslag som av den organisa- tion, som tillämpades inom de större städerna. —— Tomtmätningen utgjorde en— dast en gränsbestämning samt uppmätning och kartläggning av en viss tomt för erhållande av lagfart o. d. Dess natur vore sålunda ävenledes av rent lant- mäteriteknisk art. — Vad avstyckning anginge vore dess egenskap av legal jorddelningsförrättning otvivelaktig. Sedan numera. i lagstiftningen införts, nå- got som förslaget till stadsbyggnadslag även bibehölle, att avstyckning för bo- stadsändamål o. d. icke finge ske, utan att dessförinnan stadsplan eller styck- ningsplan upprättats, torde avstyckningsförrättningen blivit än mer begränsad till ett delningsinstitut av verkställighetsåtgärds karaktär inom ett ur plansyn- punkt redan på förhand i stort reglerat område. Planen jämte därtill hörande byggnadsbestämmelser omöjliggjorde, att en ur stadsbyggnadssynpunkt olämp- lig jorddelning kunde genomföras. Terrängförhållandena inom kvarter samt hänsyn till äganderättsförhållanden bleve sedermera avgörande för avstyck- ningens verkställande och fastighetsbildningen.

Med hänsyn till arten av de arbeten, som fölle under städernas mätningsväsen, torde därför överinseendemyndigheten böra förläggas till lantmäteristyrelsen, som enligt gällande instruktion bl. a. hade att utöva tillsyn över jord— delningsväsendet och övriga grenar av rikets lantmäteriväsen till den del tillsyn däröver ej tillkomme annan ämbetsmyndighet. Skulle överinseendet förläggas till byggnadsstyrelsen, bleve härav åter följden, att en för nämnda styrelse främmande uppgift skulle förläggas till densamma.

Om redan på grund av arbetsuppgiftens art det enligt lantmäteristyrelsen uppfattning vore följdriktigt att förlägga städernas mätningsväsen under lant- mäteristyrelsens överinseende, torde ur organisatorisk synpunkt detta vara än mer önskvärt. Resultatet av en uppdelning av överinseendet över lantmäteri- väsendet och städernas mätningsväsen, på sätt i förslaget till stadsbyggnads- lag förutsattes, bleve nämligen, att beträffande samma slags arbeten, mätning, kartläggning samt legal jorddelning, två olika statsmyndigheter skulle utfärda allmänna föreskrifter, verkställighetsföreskrifter rörande mätningars utföran- de, kartmlodeller m. m. De sakkunnigas förslag om stadslagstiftningens ut— sträckning att tillämpas inom samtliga jordregistersamhällen och områden å landet, för vilka stadsplan skulle upprättas eller stadsbyggnadsbestämmelser vore gällande, hade tydligen framkommit för att ej denna dualism skulle _bliva rådande inom ett och samma samhälle eller område. Såsom styrelsen förut

13—297102.

framhållit,1 torde denna uppdelning emellertid ej vara möjlig att genomföra ur kameral- och jorddelningssynpunkt, utan torde gränsen mellan de för stad och för landsbygd gällande jorddelningslagstiftningarna med nödvändighet böra uppdragas efter det sätt, varpå fastighetsregistreringen skulle ske. Men även med de sakkunnigas förslag komme nackdelarna att tydligt framträda genom den ständigt fortgående utvecklingen, varigenom nya uppstäende sam— hällsbildningar skulle överföras från lantmäteristyrelsens verksamhetsomräde till byggnadsstyrelsens.

Uppdelningen skulle vidare medföra en verklig desorganisation av lantmäte- riet. Lantmäteripersonalen skulle nämligen beträffande en stor del av sin verk- samhet komma att lyda under byggnadsstyrelsen i stället för lantmäteristyrel— sen. Bortsett frän städerna med sina i stor utsträckning kommunalt anställda mätningsmän vore inom de stadsliknande samhällena och inom övriga områden med tätare bebyggande förrättningsmännen så gott som uteslutande lantmätare. Av följande sammanställning framginge närmare antalet städer och sam- hällen, inom vilka ingenjörer, lantmätare eller bådadera slagen förrättningsmän vore verksamma.

Antal samhällen

Slag av samhälle I . ngenjör Ingenjör Lantmätare och lantmätare städer ...................... 70 32 11 köpingar med fastighetsregistcr såsom för stad . . . 9 29 1 municipalsamhällen med fastighetsregister såsom för stad ..................... 7 46 3 Summa 86 107 15 köpingar med jordregister ............ — 6 _ mnnicipalsamhällen med jordregister ........ 4 106 1 1 | Summa summarum 90 | 219 [ 16 '

Härtill komme de områden ä landet, för vilka stadsplan upprättats eller byggn-adsföreskrifter meddelats, eller 43 respektive 57 stycken. Beträffande de 43 stadsplaneområdena saknades uppgift, huruvida annan förrättningsman än lantmätare funnes, men torde i regel så icke vara fallet. Inom övriga 57 om— råden vore enligt gällande lag vederbörande distriktslantmätare förrättnings— man för all jorddelning.

Dä lantmätarnas verksamhet mer och mer inriktades på bildandet av fastig— heter för bostadsändamål, egnahem och småbruk, under det att den rena skiftes— verksamheten minskades, torde av de lämnade sifferuppgifterna väl framgå.. vilken betydande del av lantmäteriarbetena, som skulle genom de sakkunnigas förslag undanta-gas lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet och förläggas under byggnadsstyrelsen. Med den tendens, som allt mer framträtt, att intaga stora delar av rena jordbruksområden under byggnadsföreskrifter samt i växande omfattning tillskapa samhällen för att i tid reglera fastighetsbildningen ur stadsbyggnadssynpunkt, skulle enligt förslaget lantmäteripersonals arbeten allt mer komma att undandragas tillsynen av den centrala myndigheten ä lant—

1 Se ovan sid. 40—42.

| ) [ 17

mäteriväsendets område, ehuru dessa arbeten i verkligheten vore av lantmäteri— teknisk art, om ock deras ändamål tjänade stadsbyggandets fortsatta ut- veckling.

De sakkunniga syntes hava förbigått de fastighetsbildande förrättningarnas väsentligaste betydelse, nämligen att utgöra en säker grund för fastighetsredo- visningen och för ordnandet av äganderättsförhållandena. Såvitt av förslaget framginge, torde någon granskning av sakkunnig lantmäterimyndighet icke förutsatts skola äga rum före fastställande av de fastighetsbildande förrättnin- garna. Ur byggnadssynpunkt ansåges förrättningarna nödvändigt böra granskas av sakkunnig person, vilket framginge av förslagets innebörd, astt läns— styrelsen skulle till sitt biträde hava länsarkitekt, men ur de för den en- skilde kanske viktigaste synpunkterna hade de sakkunniga tydligen an- sett detta icke nödvändigt. Det låge nära till hands att antaga, att de sakkunnigas ståndpunktstagande till frågan om den centrala statliga tillsyns- myndigheten här varit utslagsgivande och att därför förrättningarnas betydelse ur bebyggelsesynpunkt enbart betonats. Lantmäteristyrelsen ansåge emellertid, att åtminstone med avseende å förrättningar inom stadsliknande samhällen och områden å landet det ur rättssäkerhetens synpunkt vore nödvändigt att påfordra förrättningarnas granskning även ur lantmäteriteknisk och äganderättssyn- punkt. För detta ändamål funnes ingen annan möjlighet än att överlantmätaren i länet, på sätt nu skedde, utförde granskningen, detta med hänsyn till såväl erforderlig sakkunskap för granskningsarbetet som att kartmaterial och hand- lingar rörande tidigare jorddelning funnes förvarade å lantmäterikontoren. Med de sakkunnigas förslag skulle sålunda ytterligare delar av lantmäteriets organ komma att underställas annan myndighet än lantmäteristyrelsen beträffande omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter. Det torde även böra betonas, att numera överlantmätarens lantmäteritekniska granskning av jorddelningsförrätt- ningar syntes, även i de fall där sådan ej direkt vore påbjuden, allmänt erkän— nas vara både nödvändig och nyttig. Detta framginge bl. 3. därav, att länsstyrelserna allmänt remitterade ärenden angående avstyckningar, som enligt gällande lag av dem skulle fastställas, till överlantmätaren för gransk— ning; och detta vare sig det vore fråga om stadsliknande samhällen eller städer under landsrätt. Ett avsteg från denna praxis måste betecknas såsom en ur rättssäkerhetens synpunkt farlig tillbakagång.

Av det ovan anförda torde med all tydlighet framgå den nära kontakt, vari lantmäteriets verksamhet stode i förhållande till mätningsverksamheten i stä- der och samhällen. Mätningsverksamheten vore av samma natur och tjänade samma ändamål (fastighetsbildningen). Lantmäteriets tjänstemän vore i stor utsträckning direkt verksamma inom städer, stadsliknande samhällen och andra områden med tätare bebyggande. Om sålunda byggnadsstyrelsen såsom före- slagits skulle utöva överinseendet, skulle dels en uppgift, som på det intimaste sammanhängde med lantmäteristyrelsens nuvarande verksamhet, förläggas till en myndighet, som stode alldeles främmande för dessa arbeten, dels lantmäteri- personalen i stor utsträckning i sin verksamhet komma att direkt underställas annan myndighet än lantmäteristyrelsen. Att ur organisatorisk synpunkt en dylik uppdelning måste medföra stora olägenheter och lätt kunde åstadkomma slitningar torde ligga i öppen dag. Det vore vidare givet, att en styrelse, som redan handhade likartade uppgifter, måste på ett betydligt enklare och från ekonomisk synpunkt billigare sätt kunna organiseras för den nya eller vidgade uppgiften samt att den därstädes redan förefintliga personalen även borde kunna utnyttjas för ändamålet. Ur statens synpunkt måste alltså anses helt naturligt,

att överinseende över »stadsbyggnadsorternas» mätningsväsen förlades till lant— mäteristyrelsen.

Om ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt överinseendet över »stadsbyggnadsorternas» mätningsväsen följdriktigt borde förläggas till lant- mäteristyrelsen, gällde detta i än högre grad beträffande tillsynen över fastig- hetsregistret för städer och stadsliknande samhällen.

Liksom i fråga om mätningsväsendet hade lantmäteripersonalen i stor ut- sträckning tagits i anspråk för fastighetsregisterarbetet. Dels hade de på länen arbetande lantmätarna i stor omfattning förordnats såsom förrättningsmän för upprättande av registerkarta och därmed sammanhängande arbeten, dels vore på grund av bestämmelserna i 7 kap. 17 % fastighetsbildningslagen överlantmä- tarna registerförare i ett stort antal köpingar och municipalsamhällen. Sedan det nu pågående arbetet med fastighetsregisters uppläggande i städerna av- i slutats, kunde man utgå från att i huvudsak arbetet med fastighetsregisters uppläggande komme att utföras av lantmätare, då det ju i allmänhet _ med undantag för nyinkorporeringar med städerna —— endast bleve fråga om nytill- kommande samhällen å landet, vilka icke hade egna tjänstemän för ändamålet och beträffande vilka staten ensam bekostade fastighetsregistrets uppläggande. Även arbetet med fastighetsregistrets förande bleve på grund av nyssnämnda lagbestämmelse angående överlantmätarna såsom registerförare i ej ringa om- fattning vilande på lantmäteristyrelsen underställd personal. Skulle sålunda en annan statsmyndighet än lantmäteristyrelsen utöva tillsynen över fastighets- registret, bleve följden, att personalen, såväl den med lantmäteriförrättningar , sysselsatta som den å lantmäterikontoren verksamma, skulle i denna del ställas | utanför lantmäteristyrelsens myndighet. Härigenom kunde lätt uppstå olägen- heter för det egentliga lantmäteriarbetet. Lantmäteristyrelsen hade nämligen att tillse, att personalen fördelades på ett lämpligt sätt på distrikten med hänsyn till förefintlig arbetstillgång till förhindrande av arbetsbalanser. Skulle sty- relsen för framiden icke hava något med fastighetsregistret att göra, bleve olä- genheterna — ej minst för arbetet med fastighetsregistret —— säkert härvid allt mer framträdande. Det skulle lätt kunna uppstå friktioner mellan vederbörande tillsynsmyndigheter i fråga om personalens utnyttjande för respektive arbets- uppgifter. Ännu mer skulle detta komma till synes beträffande personalen å lantmäterikontoren. Svårigheter i fråga om medelsanvisningen för kontorens arbeten torde likaledes kunna uppstå särskilt vid arbetsanhopning. Givet vore, att om en och samma myndighet utövade ledningen av såväl lantmäteriet som fastighetsregistret, alla sådana olägenheter försvunne och personalen bäst komme att kunna. tillgodose båda arbetsuppgifternn.

Ingen annan statsmyndighet än lantmäteristyrelsen kunde säkerligen enk— lare och fördelaktigare handhava arbetet med fastighetsregistret inom de stads— liknande samhällena på grund av den förefintliga organisationen i orterna, med överlantmätare och lantmäterikontor i varje län samt därunder lydande personal å distrikten. Den centrala tillsynen över fastighetsregistret i städerna, i den mån sådan genom inspektion erfordrades över registrets förande, måste likaledes enklast och billigast kunna ske genom lantmäteristyrelsen, som på grund av sin arbetsuppgift ändock måste verkställa dylik inspektion av den styrelsen underställd-a personalen, och resorna givetvis därvid kunna på ett sådant sätt planläggas, att inspektionen av fastighetsregistret kunde ingå som ett led i det hela.

Fastighetsregister såsom för stad hade till uppgift att redovisa den bestående fastighetsindelningen. Sedan registret blivit upplagt, komme det fortsatta föran—

det att bestå i införande av de genom j-orddelningen uppkommande nya fastig- heterna och därav föranledda ändringar i den förutvarande fastighetsindelnin- gen. Det torde härav framgå, att den sakkunskap, som erfordrades för tillsynen över fastighetsregistret, borde särskilt förefinnas hos den statliga myndighet, som sedan länge handhaft ledningen av landets jorddelningsväsen. Härtill komme, att för avgörande av frågor rörande fastighetsregistret i vissa fall er- fordrades mätningsteknisk sakkunskap, vilken alltid komme att finnas före— trädd inom lantmäteristyrelsen på grund av dess övriga uppgifter.

Vid framläggandet av förslag till ordnandet av tillsynen över städernas och därmed jämställda stadsliknande samhällens fastighetsregister hade även fram: hållits, att juridisk kompetens erfordrades för uppgiften. Det hade härvid gjorts gällande, att trygghet icke skulle föreligga för att dylik juridisk kompetens alltid skulle finnas hos lantmäteristyrelsen, därest tillsynen förlades dit. Även om lantmäteri-styrelsen ej helt kunde dela uppfattningen rörande behovet av juridisk ledning, när det gällde tillsynen över fastighetsregistrets förande, eme— dan de juridiska spörsmålen syntes böra vara lösta i samband med fastighets- registrets första uppläggande, om detta skett på ett rätt sätt, ville styrelsen dock rörande frågan om den juridiska kompetensen erinra, att redan åtskilliga av lantmäteristyrelsens arbetsuppgifter i långt högre grad än nämnda tillsyn krävde juridisk kompetens. Lantmäteristyrelsens chef hade också sedan lång tid tillbaka varit juridiskt utbildad, och i lantmäteriinstruktionen funnes stad— gat, att en av byråchefs- eller byrådirektörsbefattningarna kunde besättas med till domareämbete behörig person. Önskade man ytterligare trygghet för att juridisk kompetens måtte föreligga inom styrelsen, kunde genom instruktions— bestämmelse detta lätt låta sig göra.

När man girige att bedöma frågan om vart tillsynen över stadsfastighetsre- gistret lämpligast borde förläggas, borde vidare hänsyn tagas till att fastighets- registret för landsbygden (jordregistret) redan helt åvilade lantmäteristyrelsen och de därunder ställda överlantmätarna. Till sin innebörd vore de båda fastig— he'tsregistren fullt likartade. I jordregistret inginge vidare en stor del av de stadsliknande samhällena samt alla övriga byggnadsområden, på vilka stads- byggnadslagen enligt de sakkunnigas förslag vore tillämplig. Härvid motsvara; des stadsägobok i stad av jordregistret, under det att särskild tomtbok fördes för varje samhälle eller område beträffande den tomtindelade marken efter lik— artade grunder med dem, som gällde för stad. På grund av den fullt likartade uppgift, de båda registren hade att fylla, borde samma myndighet hava till- synen över dem båda.

Vid behandling i riksdagen år 1916 av förslagen om fastighetsregister för stad framhölls gent emot det då framlagda förslaget om lantmäteristyrelsen så— som tillsynsmyndighet, att styrelsen skulle i denna sin verksamhet kunna på- verka länsstyrelsen vid förordnande av förrättningsmän för upprättande av registerkarta eller av registerförare till förmån för lantmäteristyrelsen un- derställd personal, och att härigenom städernas egna funktionärer skulle kunna undanskjutas till skada för städernas intressen ej minst ur ekono— misk synpunkt. Emellertid föreskreves i 7 kap. 4 % av fastighetsbildnings- lagen beträffande förordnande av registerförare, att, där stad till register- förare föreslagit i dess tjänst anställd mätningsman eller ledamot av magistra- ten, denne därtill skulle förordnas. I 5 % av samma kapitel stadgades, att vad i 4 % sägs i tillämpliga delar skall gälla även förordnande av förrättningsman för upprättande av registerkarta, eller med andra ord, om stad hade föreslagit sin mätningsman till erhållande av uppdraget, skulle denne också förordnas.

Genom lagens kategoriska bestämmelse i berörda hänseenden, vilken även åter- funnes i förslaget till stadsbyggnadslag, hade sålunda varje möjlighet för den centrala tillsynsmyndigheten att inverka på valet av registerförare och förrätt- ningsman för upprättande av registerkarta omöjliggjorts, där staden hade egna tjänstemän för ändamålet. De vid 1916 års riksdag motionsvis gjorda erinrin— garna mot lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet över fastighetsmgist- ret torde alltså, i den mån desamma överhuvud ägt någon grund, numera hava förfallit.

Det av sakkunniga ånyo framförda förslaget om byggnadsstyrelsen såsom blivande tillsynsmyndighet över stadsf'astighetsregistret hade tidigare vid skilda tillfällen bestämt avstyrkts av fastighetsregisterkommissionen, som nu utövade nämnda tillsyn. Såsom skäl för sin ståndpunkt hade de sakkunniga sökt göra gällande, att på grund av registrets innebörd att redovisa fastigheter, som ut- gjorde led i stadsbyggandet, fastighetsregistreringen hörde närmast samman med stadsplane— och byggnadsväsendet.

Stadsplanen hade givetvis inom en stad stor betydelse för fastighetsbildningen genom att så att säga binda denna vid stadsplanens kvarters- och gatuindelning, men hade i och för sig icke fastighetsbildande verkan. Ej heller för fastighets- registret hade stadsplanen annat än genom den följande fastighetsbildningen någon betydelse. Något samband med byggnadsstyrelsens övriga arbetsuppgif- ter hade varken mätningsväsende eller fastighetsregister. Att uppgiften för byggnadsstyrelsen stode helt främmande torde med all tydlighet framgå där- av, att inom styrelsen icke funnes någon personal, som ägde erforderlig kameral, mätningsteknisk eller juridisk utbildning. Skulle sålunda tillsynen över stä- dernas och de stadsliknande samhäll—enas mätningsväsen och fastighetsregistre— ring, vilka enligt styrelsens mening borde förläggas under samma myndighet, uppdragas åt byggnadsstyrelsen, måste helt nya avdelningar för ändamålet inrättas inom nämnda styrelse. Att en dylik organisation, om densamma skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, måste bliva väsentligt'dyrare än vid förläggandet av tillsynen till lantmäteristyrelsen torde ligga i öppen dag. Härtill komme, som redan ovan framhållits, den erforderliga inspektionen i orterna, vilken beträffande mätningsväsendet och fastighetsregistreringen gi- vetvis icke kunde utföras av den arkitektutbildade personal, som i övrigt kunde komma att företaga dylik-a resor för styrelsens övriga arbetsuppgifter. Kost- naderna för inspektionsverksamheten beträffande mätnings- och fastighetsm- gistreringsväsendet måste sålunda bliva väsentligt större, än om tillsynen för- lades till lantmäteristyrelsen.

Även de sakkunniga själva syntes emellertid något tvivla på lämpligheten att organisera byggnadsstyrelsen för den nya arbetsuppgiften. Å sid. 412 i be— tänkandet anförde nämligen de sakkunniga följande:

»Oaktat de sakkunniga förordat byggnadsstyrelsen såsom uppsiktsmyndig— het, hava de sakkunniga dock med hänsyn till den utökning i arbetskrafter, som tillsynen över mätningsväsendet och fastighetsregistreringen måste med- föra, ej kunnat undgå att finna, att möjligheterna för anordnandet av en fri— stående tillsynsmyndighet böra under frågans vidare utredning tagas under övervägande.

Med hänsyn till den i förevarande ämne begränsade befogenhet, som de sak- kunniga anse sig hava, kunna de sakkunniga icke närmare än vad ovan skett ingå på frågan om lämpligaste formen för den statliga uppsiktens organisation. Såsom redan antytts förutsätta de sakkunniga., att särskild utredning härom kommer till stånd.»

Då av vad lantmäteristyrelsen ovan anfört torde framgå, att enligt styrelsens mening det framlagda förslaget till lösning av tillsynsfrågan vore otillfredsstäl- lande och den av de sakkunniga förebragt-a utredningen ensidigt betonad, finge styrelsen i likhet med de sakkunniga förorda, att denna fråga gjordes till före- mål för ytterligare utredning. Det torde härvid böra undersökas dels på vad sätt denna fråga skulle kunna ur alla parters synpunkt tillfredsställande lösas i organisatoriskt hänseende, dels vilka kostnader olika tänkbara lösningar med— förde för statsverket. I det sistnämnda avseendet saknades ju alltjämt utredning rörande de olika framförda alternativen. Styrelsen utginge från att vid den blivande slutliga utredningen även den inom lantmäteriet förefintliga sakkun— skapen utnyttjades.

På grund av det nära samband mellan å ena sidan jordregister och fastig- hetsregister för stad, å andra sidan jorddelningsväsendet å landsbygd och inom stad måste lantmäteristyrelsen alltjämt hävda den uppfattningen, att den na— turliga lösningen av berörda frågor rörande tillsynen över fastighetsregister och mätningsväsen i städer och stadsliknande samhällen, i den mån ett statligt över- inseende vore erforderligt, vore att förlägga tillsynen häröver till lantmäteri- styrelsen. Styrelsen hade också redan tidigare uttalat sin säkra förvissning, att en lösning i denna riktning borde kunna. vinnas i fullt samförstånd med städerna. Städernas och deras tjänstemäns berättigade krav på självbestäm- manderätt inom lagens ram torde härvid mycket väl kunna tillgodoses. Om man, såsom styrelsen ansåge möjligt, inskränkte den statliga tillsynsmyndighetens verksamhet inom de städer, som hade ett välordnat mätningsväsen, såsom i all- mänhet vore fallet inom de större och medelstora städerna, till att bliva av råd— givande natur, torde denna fråga kunna bringas till sin lösning, utan att onödigt intrång gjordes på den kommun-ala självbestämningsrätten och samti— digt utan att statens berättigade anspråk på en ur dess synpunkt lämplig or- ganisation behövde eftersättas. Skulle ur kommunal synpunkt vid en dylik organisation anses önskvärt, att vid avgörande inom styrelsen av allmänna frå— gor av mera principiell innebörd rörande städernas mätningsväsen och fastig- hetsregistrering det kommunala intresset direkt borde vara representerat, hade styrelsen för sin del icke något att erinra mot atti lantmäteristyrelsen för ända- målet infördes en fullmäktigeinstitution av kommunala representanter.

Vid en blivande utredning borde sålunda detta alternativ i första hand komma under omprövning. Till jämförelse härmed torde enligt styrelsens mening kunna upptagas det från stadshåll framförda och av de sakkunniga berörda alterna- tivet med ett fristående ämbetsverk, till vilket förutom avdelningar för fastig- hetsregister och mätningsväsen då även skulle läggas den nuvarande stadsplane- byrån inom byggnadsstyrelsen samt en avdelning för inkorporeringsärenden och samhällsbildning.

För undanröjande av missuppfattning av styrelsens ovan angivna ståndpunkt i de berörda tillsynsfrågorna finge lantmäteristyrelsen framhålla, att från styrelsens sida icke förelåge någon önskan eller strävan efter utvidgning av styrelsens arbetsuppgifter, varigenom den styrelsens chef och ledamöter åvi— lande arbetsbördan skulle ytterligare ökas, utan att styrelsen framfört sin ståndpunkt uteslutande till fullgörande av sin ämbetsenliga plikt mot det .all- männa och staten, vars intresse måste kräva en ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt möjligast tillfredsställande lösning av de berörda frågorna.

Aitt olika meningar överhuvud förekommit angående berörda tillsynsfrågor torde ytterst bottna i den missuppfattningen, att jorddelningsväsendet inom städerna vore till sin innebörd väsentligt skilt från det för landsbygden. Så

vore ej fallet, något som tydligt nog torde framgå av den fortgående utveck— lingen från ren landsbygd till tätare bebyggda områden å landet, småsamhäl— lenas h'arav föranledda bild-ande samt deras eventuella fortsatta utveckling till egen kommun och kanske slutligen till stad. Alla slag av jorddelning tjänade dock fastighetsbildningen och den rättsliga ordningen på jordäganderättem område. &”ng

Nyanserna i fråga om jorddelningen å landsbygden vore många från skogs- och ödemarksdelningar i Norrbottens lappmark till delning för jordbruk i Skåne eller för egnahemsbildningen landet runt. Det oaktat hade aldrig ifrågasatts. att tillsynen över delning av jordbruksfastigheter skulle läggas under lantbruks— styrelsen, delning av skogsfastigheter under domänstyrelsen eller delning för egnahemsbildningen under egnahemsstyrelsen. Lika litet borde tillsynen över jorddelningsväsendet i städerna och de stadsliknande samhällena förläggas till byggnadsstyrelsen. Ansåges lantmäteristyrelsen med sin nuvarande sammansätt— ning sakna erforderlig kompetens för uppgiften, borde denna brist avhjälpas. i stället för att söka genomföra en olämplig splittring av ledningen å jorddel— ningsvåsendets område.

I detta sammanhang kunde styrelsen ej underlåta att något beröra ett utta— lande, som de sakkunniga ansett lämpligt att göra å. sid. 402 i betänkandet. De sakkunniga anförde där följande:

»Enligt de sakkunnigas mening visa resultaten av de insatser, som under de senare årtiondenas hastiga utveckling inom stadsbyggnadsväsendet, särskilt fastighetsbildningen, av lantmäteriet gjorts, på ett avgörande sätt, att det ej är lämpligt, att lantmäteristyrelsen förordnas till överinseendemyndighet över någon del av stadsbyggnadsväsendet och således ej heller över det därtill hörande måtningsväsendet.»

Den dom, de sakkunniga här funnit sig kallade att fälla, torde i och för sig vara av en ganska enastående art och dess bättre sakna motstycke i andra sak— kunnigutlåtanden. Vad de sakkunniga åsyftat, torde hava varit, att av lantmä— teriets tjänstemän verkställts styckningar av jordområden, som numera inkor— porerats med vissa städer, och att dessa jorddelningar ur bebyggelsesynpunkt ansetts olämpliga. Att så kunde hava varit fallet, ville styrelsen på intet sätt förneka, men styrelsen ville framhålla, att orsaken härtill icke låge hos lant— mäteristyrelsen eller ens hos förrättningsmannen utan i den omständigheten, att lagstiftningen på området icke upptagit sådana bestämmelser, att för— rättningsmannen kunnat förhindra styckning, som av den enskilde fastig— hetsägaren begärdes och vars utförande den enskilde fastighetsägaren en— sam kunde besluta om. En ändring härutinnan hade icke skett förrän genom 1926 års lagstiftning angående styckningsplan. Lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet över jorddelningsväsendet hade endast haft att övervaka, att gällande lag och författningar av den underlydande personalen efterföljdes. Skulle de sakkunnigas anmärkning rikta sig mot underlåtenheten | att söka åstadkomma ändring i lagstiftningen för missförhållandenas undan- röjande, borde väl anmärkningen riktas mot de myndigheter, som haft att över- vaka stadsplane— och byggnadsväsendet och ej mot lantmäteristyrelsen. Det torde en gång för alla böra göras slut på den understundom framförda och nu av de sakkunniga upptagna felaktiga framställningen om lantmäteriet såsom understödjare av en ur byggnadssynpunkt olämplig jorddelning.

Därest de sakkunnigas uttalande hade påverkats av lantmäteristyrelsens ställ- ning till Vissa mål rörande avstyckningar inom Lidingö stad under senaste åren, ville styrelsen blott erinra därom, att styrelsens mening gillat-s av Kungl.

( & I 7 l l !

Maj: t i regeringsrätten och att alltsa länsarkitektens och länsstyrelsens upp— fattning i ärendena ogillats.

Öoerlantmätaren i Östergötlands län: Vad anginge lantmätarnas deltaga a'nde 1 stadsplanearbetet, så hade detta visserligen i många fall avsatt resultat, som inför den moderna stadsplaneteknikerns granskning icke erhölle nagot högt be.— tyg. Men' 1 detta avseende delade lantmätarna samma öde som mången på sin tid allmänt erkänd expert på området. Förhållandet hade nog delvis sin grund däri, att stadsplaneteknik icke så litet vore en modesak. Vad som det ena året vore högsta fullkomlighet, bleve kanske endast några år därefter alldeles för! kastat. Och för övrigt, om inträffade missförhållanden kunde anses bero där— på, att någon myndighet visat bristande skicklighet i handhavandet av överin- seendet över stadsplaneväsendet, så torde det väl vara byggnadsstyrelsen och dess föregångare överintendentsämbetet, som vore att anse såsom de skyldiga. Enligt de sakkunnigas sätt att se på denna fråga borde av det anförda närmast följa att byggnadsstyrelsens lämplighet att handhava överinseendet över det egentliga stadsbyggandet kunde ifrågasättas. Minst av allt torde emellertid få dragas den slutledningen, att lantmäteristyrelsen icke lämpligen bör handhava överinseendet över jorddelningsväsendet' 1 städer och samhällen. Såsom det enda naturliga framstode, att överinseendet över allt jorddelningsväsende, i stad lika räl som på landsbygden, uppdroges åt lantmäteristyrelsen.

Överlantmätaren i Malmöhus län: Vidkommande förslaget 1 den del, som av— såg länsstyrelsens befattning med tillsynen över stadsbyggnadsväsendet, hölle överlantmätaren före, att saväl länsstyrelsen som den under länsstyrelsen sorte— rande länsarkitekten borde befrias från skyldigheten att lägga hand vid själva utarbetandet av stadsplan för ett samhälle i de fall, där samhället självt vägrade att upprätta en sådan. Såväl länsstyrelsen som länsarkitekten borde stå helt och hållet fria vid bedömandet av stadsplaneärenden. För detta ändamål syntes det vidkommande länsarkitekten vara nödvändigt, att han betoges rätten till enskild praktik ochi stället bereddes en ordentlig avlöning.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län: Om stadsplaneväsendet och mät- ningsväsendet icke ansåges kunna särskiljas, syntes hava legat närmast till hands att föreslå, att även stadsplaneväsendet förlades till lantmäteristyrelsen Den förändring inom styrelsen, detta skulle medföra, måste bliva av mindre omfattning, ty det centrala vore och förbleve mätningsväsendet.

Inom Göteborgs och Bohus län funnes 21 samhällen, där byggnadsstadgan för rikets städero gällde. För två av dessa skulle föras fastighetsregister såsom för stad. För de övriga fördes jordregister med tomtbok. För större områden inom Partille och Askims socknar vore förordnat, att stadsplan skulle upprättas. För återstående delen av Partille socken samt Backa, Tuve och Västra Frö— lunda socknar gällde särskilda föreskrifter med avseende på byggnadsverksam— hetens ordnande. Sådana föreskrifter torde vara ifrågasatta även för återståen- de delen av Askims socken. Förhållandet berörde samtliga lantmäteridistrikt, men synnerligast Göteborgs södra, vari Askims, Västra Frölunda och Partille socknar' inginge, samt Göteborgs norra, vari Backa och Tuve socknar inginge. Skulle förslaget upphöjas till lag, bleve följden, att icke endast överlantmätaren utan samtliga distriktslantmätarna komme att sortera under två styrelser. Till- skapandet av ett sådant förhållande måste anses allt annat än önskvärt och kunde näppeligen anses vittna om klokt förutseende, för såvitt avsikten icke vore att småningom bortmota lantmätarna från ifrågavarande områden.

Överlantmätaren ville härmed främst uttala sig emot överföringen till stads- byggnadslagens giltighetsområde av avsevärda områden, som nu fölle under

jorddelningslagen. Men därutöver ville han framhålla, att allt mätningsväsende, oavsett stad eller landsbygd, borde underordnas lantmäteristyrelsen, och vore det intet orimligt uti att även stadsplaneväsendet förlades till samma styrelse.

Öoerlantmätarm i Västernorrlands län: Det vore av stor vikt, om i varje län eller åtminstone i varje av de större länen anställdes en länsarkitekt, som stode till länsstyrelsens förfogande. En länsarkitekts arbete i tjänsten i Västernorr- lands län komme säkerligen att taga sin man helt i anspråk. En länsarkitekts anställande komme emellertid givetvis icke att innebära, att exempelvis över- ]antmätarens tekniska granskning av avstyckningar eller andra förrättningar inom stadsbyggnadsorter bleve onödiga. Det borde jämväl vara överlantmäta- rens sak att tillse, att befintliga planer vid jorddelningen följdes. Men om icke fastighetsbildningen skulle allt för mycket fördyras och försvåras å orter, där större byggnadsverksamhet rådde eller vore att förvänta, torde det ligga i sa- kens natur, att i dessa frågor måste ett intimt samarbete äga rum mellan läns- styrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren och distriktslantmätarna.

Länsarkitektens ställning borde göras sådan, att han i alla frågor vore fullt ojävig och självständig. Det vore sålunda helt olämpligt, om länsarkitekten in- om det län han vore anställd finge åtaga sig enskilda uppdrag, exempelvis upp- görande av styckningsplaner och dylikt. Att samtidigt vara rådgivande och kontrollerande tjänsteman samt själv inom tjänstgöringsområdet utföra sådant arbete, som det ålåge honom att i tjänsten kontrollera, föranledde med säkerhet, att länsarkitektens ställning icke bleve som den borde och skulle vara.

Överlantmätaren i Jämtlands län: Han ansåge utvecklandet av en tanke, som framförts av stadsingenjören i Gävle Gunnar Sjöberg,1 värd allt beaktande, att upprättandet av planer organiserades såsom en särskild förrättning, vid vilken ett ordnat samarbete ägde rum emellan alla de fackmän på hithörande områden: jurister, arkitekter, väg- och vattenbyggnadsmän, lantmätare m. m., på. vilkas sakkännedom stadsbyggnadsplanernas värde berodde. Genom en sådan anordning skulle för visso även kostnaderna för planernas upprättande i avse- värd grad kunna nedbringas, då de delvis torde kunna utföras av städernas egna tjänstemän. Åtminstone vore ett säkert, att en viss garanti komme att finnas för deras praktiska genomförbarhet.

stadsförbundets beredning: Sedan många år tillbaka påginge en ganska oav— bruten strid angående det lämpliga ordnandet av den statliga tillsynen å stä- dernas och stadsplanesamhällenas stadsplane- och mätningsväsen. Genom till— komsten av fastighetsregistret hade frågan yttermera komplicerats. I striden hade invecklats bl. a. rikets stadssamhällen samt företrädarna för lant- mäterikårens och för de kommunala stadsplane- och mätningsmännens intressen ävensom dessutom helt naturligt de tvenne ämbetsverk, som frågan närmast berörde, nämligen byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Städernas miss- troende väcktes genom det av första fastighetsregisterkommittén år 1911 fram— ställda förslaget, att befogenhet att uppgöra förslag till stadsplaner skulle göras beroende av lantmäteristyrelsens tillstånd och väsentligen förbehållas lantmätar- na. Sedan detta krav tillbakavisats, flammade striden ånyo upp, då lantmäteri- styrelsen i sammanhang med tillkomsten år 1918 av en kungl. kungörelse rö- rande styrelsens tillsyn å visst mätningsväsende inom städerna hävdade discipli- nära befogenheter i förhållande till de kommunala tjänstemännen. Å den ena sidan gjordes gällande, att sambandet mellan stadsplaneärendena och mätnings— väsendet vore så intimt, att som följd därav byggnadsstyrelsen, som hade till- syn å stadsplaneväsendet och vars kompetens för denna uppgift icke ifråga-

1 I en artikel i Svenska kommunalbladet för den 31 juli 1928.

satt/es, jämväl måste tilläggas tillsynsmyndighet å städernas mätnings- och re- gisterväsen, för vilken uppgift byggnadsstyrelsen dock icke ägde kompetent arbetskraft. Ä den andra sidan hävdades, att lantmäteristyrelsen, som redan ha- de tillsyn å en mindre del av städernas mätningsväsen och chefsmyndighet över en mängd lantmäterikåren tillhörande personal, som i städerna handhade mät- nings— och registreringsgöromål, oundgängligen måste, för undvikande av en högst menlig splittring av styrelsens arbets- och kompetensområde, erhålla till- syn jämväl å städernas mätningsväsen i övrigt ävensom å det därmed nära sam- manhängande fastighetsregisterarbetet. Här kunde tilläggas, att från lantmäteri- styrelsens ledning meddelats beredningen, att lantmäteristyrelsen numera icke ansåge erforderligt, att styrelsens tillsynsmyndighet förenades med någon disciplinär befogenhet gent emot kommunernas befattningshavare. Vad styrelsen funne behövligt vore ett allmänt överinseende, förbundet med meddelande av råd och anvisningar. Såsom bevis på den nu omförmälda tviste- frågans till synes svårlösta beskaffenhet kunde nämnas, att på sistone till och med framkommit sådana uppslag som att för ändamålet skapa ett nytt ämbets- verk.

De sakkunniga, som upptagit frågan till granskning, hade ansett riktigt, att tillsynen å städernas stadsplane—, mätnings- och fasighetsregisterväsen anför- troddes åt en och samma myndighet, och eftersom de sakkunniga ansåge, att tillsynen å stadsplaneväsendet borde >>åtminstone tillsvidare» bibehållas hos byggnadsstyrelsen, hade de såsom följd därav förordat, att jämväl överinseen- det å mätnings- och registerväsendet dit förlägges.

Beredningen hölle för sannolikt, att betydelsen av den tvistiga frågan på olika; håll i viss mån överdrivits. Utan att avse att närmare ingå på spörsmålet ville beredningen uttala den uppfattning, att det för kommunernas del borde vara skäligen likgiltigt, till vilken eller vilka myndigheter den tillsyn, som må be- finnas erforderlig, bleve förlagd, allenast säkerhet vunnes, att vederbörande tillsynsmyndighet vore för sin uppgift kompetent och, vilket vore lika viktigt, hade verklig förståelse för betydelsen av att den kommunala verksamheten finge i tillräcklig mån utvecklas i frihetens och självstyrelsens tecken, obunden av tryckande, i detalj gående kontroll.

Läget vore för närvarande följande: Tillsynen å stadsplaneväsendet åvilade byggnadsstyrelsen. För städernas mätningsväsen med undantag för de sällan förekommande skiftesförrättningarna, vilka låge under lantmäteristyrelsen, fun- nes icke någon central tillsynsmyndighet; övervakningen skedde av kommuner- na själva genom byggnadsnämnderna. Ledningen av fastighetsregisterväsendet utövades av fastighetsregisterkommissionen. Såvitt beredningen hade sig be- kant hade det nu rådande skicket icke föranlett några svårigheter eller klago— mål, som skäligen borde anses vara av avgörande betydelse. Vid dylikt för- hållande och med hänsyn till den alltjämt förefintliga djupgående skiljaktig- heten i uppfattning rörande det lämpliga ordnandet av tillsynsfrågan förorda- des, att vid det för närvarande rådande tillståndet finge tillsvidare förbliva, och att tvisten således för obestämd tid framåt avskreves från dagordningen. Vad fastighetsregisterkommissionen anginge syntes det icke böra vara med någon olägenhet förenat att låta dess verksamhet fortsättas även efter fullbor— dandet av fastighetsregistrens uppläggande.

Kommunaltekniska föreningen: Beträffande förslaget att till byggnadssty- relsen förlägga den allmänna uppsikten över stadsbyggnadsväsendet, mätnings- väsendet och fastighetsregistret vore väl i princip intet att erinra, men förenin- gen ansåge, att den överinseende myndigheten ej borde givas en så långt

gående befogenhet, som de sakkunniga föresloge. En sådan myndighet borde i första hand vara rådgivande och i andra hand kontrollerande. Under inga för— hållanden borde den beklädas med en allmän rätt att meddela föreskrifter, ty städerna torde vara bäst betjänta av att få arbeta under möjligast fria former utan onödigt ingripande från statens sida. Om överhuvud tillsynsmyndigheten skulle givas rätt att meddela föreskrifter, borde denna rätt inskränkas till det oundgängligen nödvändiga, vilket i lagen klart och tydligt borde angivas.

F astighetsdirektören Hasselquist: De sakkunniga hade vid utarbetandet av lagförslaget även övervägt frågan om den statliga uppsikten över stadsbygg— nadsväsendet (sid. 385—412). Därvid hade de inskränkt sig till att lämna en möjligast fullständig redogörelse och för egen del uttalat den åsikten, att uppsikten över stadsbyggnadsväsendets olika delar borde förläggas till en och samma myndighet och då lämpligen byggnadsstyrelsen, därest icke en ny, för ifrågavarande ändamål särskilt inrättad myndighet skulle upprättas. För sin personliga del kunde Hasselquist icke finna annat, än att en på så sätt åstad- kommen enhetlighet vore mycket eftersträvansvärd. Genomförandet därav ford- lade emellertid, som de sakkunniga framhållit, i första hand, att en särskild | utredning komme till stånd. !

Svenska teknologföreningen: Enligt föreningens åsikt bcide 1 huvudsak all ' real granskning av stadsplanerna förläggas till byggnadsstyrelsen, under det 1 att länsstyrelsens granskning av dylika planer borde så mycket som möjligt , inskränkas, detta till undvikande av en onödig dubbelgranskning med därav " följande tidsutdräkt. '

För närvarande kunde de granskande tjänstemännen i byggnadsstyrelsen och länsstyrelserna åtaga sig privata stadsplaneuppdrag. Då det vore ett önskemål, att till den granskande myndigheten förvärvades de bästa möjliga krafter, kunde ett förbud för ifrågavarande befattningshavare mot idkande av privat verksamhet på förevarande område komma att medföra vissa svårigheter och i varje fall föranleda ökade kostnader i avlöningshänseende. Emellertid måste det enligt föreningens förmenande ligga synnerlig vikt uppå, att varje tvivel uteslötes därom, att den granskande myndigheten på ett fullkomligt opartiskt sätt löste sin uppgift. Av nämnda anledning syntes nödvändigt, att bestämmelse meddelades därom, att ifrågavarande tjänstemän ej finge utöva privat verksam— het såsom stadsplanerare. Å andra sidan förutsatte utfärdandet av en sådan bestämmelse, att befattningshavarna i fråga tillerkändes mot deras ifråga- varande skyldighet lämpade avlöningsförmåner.

I likhet med de sakkunniga vore föreningen av den åsikten, att den myndig- het, som hade att utöva uppsikt över stadsplaneväsendet, även borde utöva till— syn över städernas mätningsväsen. I och med det att upprättandet av stomnät av viss beskaffenhet bleve ålagt städerna genom den mätningsstadga för rikets städer, som förr eller senare torde bliva utfärdad, skulle behovet av en statlig granskning av åtgärdernai detta avseende göra sig mer än nu vore fallet gällande. Det torde jämväl av andra skäl vara önskvärt att få frågan om uppsikten över stadsmätningsväsendet äntligen avgjord. Att förlägga denna uppsikt i lant- mäteristyrelsen ville föreningen bestämt avstyrka; och finge föreningen ansluta sig till vad de sakkunniga i detta avseende yttrat (sid. 402). I anslutning till denna uppfattning föresloge föreningen, att jämväl uppsikten över städernas 1 mätningsväsen förlades till byggnadsstyrelsen, som borde erhålla en för en så— 1, dan uppgift ändamålsenlig organisation. Ett sådant ordnande av hithörande fråga överensstämde för övrigt med riksdagens beslut i skrivelsen den 17 juni 1920, i vilken skrivelse riksdagen bl. a. uttalade, att, på grund av det nära

sambandet mellan å ena sidan stadsmätningar av olika slag och å andra sidan stadsplaneväsendet, det enligt riksdagens åsikt borde tillkomma byggnadssty- relsen och ej lantmäteristyrelsen att utöva uppsikt över städernas mätnings- vasen.

Beträffande sättet för utövandet av tillsyn över städernas mätningsväsen ville föreningen framhålla, att en sådan tillsyn i första hand borde vara rådgivande och först i andra hand kontrollerande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: I anledning av förslaget, att byggnadsstyrel- sen skulle från fastighetsregisterkommissionen övertaga överinseendet över fas— tighetsregistret, sedan arbetet med dettas uppläggande blivit i huvudsak avslu— tat, ville länsstyrelsen endast framhålla, att nämnda överinseende borde ske genom samma myndighets försorg, som eljest komme att hava överinseendet över städernas och de stadsliknande samhällenas mätnings- och fastighetsbild— . ningsväsen. Länsstyrelsen åberopade härutinnan, vad länsstyrelsen anfört i sitt [ underdåniga utlåtande den 30 september 1927 i anledning av fastighetsregis- ; terkommissionens skrivelse den 26 mars 1927 angående tillsynsmyndighet be-

träffande fastighetsregistret för stad.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Enköping hava funnit det likgil— tigt, hos vilken myndighet med tillräcklig kompetens överinseendet lades, men förordat, att myndighetens befogenheter tydligt angåves och att dess verksamhet

, huvudsakligen begränsades till att vara rådgivande. ; Liknande synpunkter hava framhållits av förste stadsingenjören och förste stadsarkitekten i Göteborg, som tillika ansett, att anledning nu ej förelåge att ! vidtaga ändring i nu rådande förhållanden. * Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida icke åtskilliga av de arbetsuppgifter, vilka enligt förslaget åvilade länsstyrelse, borde över- , flyttas på annan myndighet, som förfogade över verklig sakkunskap på om— ; rådet. ' Stadsfullmäktige i Värnamo hava hemställt, att de synpunkter, som fram- ställts av stadsförbundets beredning, måtte vinna beaktande, dock att vederbörlig hänsyn toges till att tillsyn redan ålåge lantmäteristyrelsen beträffande fastig- hetsredovisning och mätningsverksamhet å områden för samhällsbildning å landet samt att vid val av tillsynsmyndighet dubbelorganisation undvekes be— träffande den statliga tillsynen över sistnämnda redovisning och verksamhet i riket. | Stadsmyndigheterna 'i Karlskrona: Att de missförhållanden på stadsbyggan- : dets område, som mer eller mindre elakartat uppträtt å skilda håll, måste med- | föra krav å en noggrannare kontroll från det allmännas sida vore uppenbart,

och ville myndigheterna endast uttala förhoppning om att genom den utvid- , gade kontrollen ej måtte å stadssamhällena och de organ, som för dem skulle

närmast tillämpa den nya lagstiftningen, särskilt byggnadsnämnderna, läggas i en sådan tvångströja, att det kommunala intresset för lösande av de ofta myc- * ket svåra spörsmål, som kunde väntas uppkomma vid den nya lagstiftningens , tillämpning, föröddes eller förslappades. . Vore det nödvändigt att underordna mätningar och registrering samma myn— dighet? Tekniskt sett torde några bärande skäl härför ej kunna antecknas, nå- got som framginge bland annat därav, att det visst ej vore regel, att registre- ringsarbetet i stad lagts under mätningsmannen. Därest mätningar och regist— rering med nödvändighet borde sammanföras, borde behovet härav under de gångna åren, under vilka registerarbetet fortgått, hava givit sig tillkänna på ett alldeles särskilt sätt. Så hade emellertid ej varit fallet. Det enda man haft

känning av hade varit, att för fastighetsregistreringen erfordrats en alltjämt fortlöpande upplysnings- och kompletteringsverksamhet, som kommit till synes i fastighetsregisterkommissionens meddelanden, då däremot för mätningsväsen- det inom städerna endast tillkommit Kungl. Maj:ts den 17 december 1920 ut- färdade förordning om sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. 111. Med de fordringar, som enligt lagförslaget skulle gälla för mätningsman i stad, syntes det vara fullt tillräckligt att fortfarande överlåta åt byggnadsnämnderna att hava uppsikten över stadsplanemätningarna. Risken för en mätningsman att »fuska» torde vara allt för stor för att han skulle utsätta sig för att ej ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i gällande mätningsförordning. I de städer, där siffermetoden tillämpades vid mätningar, vore förutsättning för fel- aktiga mätningar praktiskt taget ingen, då kontrollerna vore allt för många för att möjliggöra sådana. För samhällen äter, för vilka ekonomisk möjlighet ej funnes att hålla egna, kvalificerade mätningsmän, återstode endast att lita till experter på området, exempelvis utbildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer eller lantmätare. Anlitades en lantmätare och antoges, att uppsikten låge hos byggnadsstyrelsen, komme sådan lantmätare att direkt sortera under tvenne stadsmyndigheter, vilket näppeligen lantmäteristyrelsen skulle tillstädja.

Det invändes från byggnadsstyrelsens sida, att general- och stadsplaner så intimt sammanhängde med mätningarna, att på grund därav uppsikten borde tillhöra denna styrelse. Det kunde frågas, om så vore fallet. Generalplanen skulle enligt lagförslaget vara en så att säga översiktsplan i relativt liten skala (ner till 1: 4000). Stadsplanens skala kunde nedgå till 1: 2000. Ingendera av dessa skalor medgåve att å kartan utläsa eller utmäta resultat med större nog— grannhet än dessa skalor praktiskt taget medgåve. Först genom tomtindelnin— gen och tomtbestämningen uppnåddes resultat med den noggrannhet, att exakta arealer och sidolängder erhölles. Tomtindelningar prövades emellertid enligt lagförslaget av länsstyrelsen och tomtbestämningar av magistrat; de komme således aldrig under byggnadsstyrelsens eller annan uppsiktsmyndighets pröv— ning, och vid sådant förhållande kunde med skäl frågas, vad som skulle prövas av sådan myndighet. Det förutsattes visserligen, att byggnadsstyrelsen enligt förslaget skulle äga meddela föreskrifter, modeller, formulär, råd och anvis— ningar, och man kunde antaga, att föreskrift meddelades bl. a. om att alla tomtindelningar och tomtbestämningar skulle gå till byggnadsstyrelsen för godkännande, innan de finge slutföras.

I lagförslagets motivering återfunnes på åtskilliga ställen, ej minst i fråga om tomtindelning och tomtbestämning, att man ville bereda tidsbesparing åt sakägare. Detta ernåddes säkerligen ej genom förslaget att förlägga uppsikten över mätningsväsendet vare sig åt byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen. '

Om en uppsiktsmyndighet verkligen prövades erforderlig, syntes ingendera av byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen härför lämplig, i varje fall ej byggnadsstyrelsen, vars sammansättning vore sådan, att för närvarande sak— kunskap felades för en uppsikt över stadsmätningarna. Tillsvidare vore ingen ändring av nöden utöver den, som följde med länsstyrelsens, respektive magistra— tens prövning.

Vad fastighetsregistreringen åter anginge, hade den sitt mål uti att skapa en fortgående kännedom om bestående fastighetsförhållanden inom respektive sam- hällen. Den skulle med andra ord utgöra grundvalen för städernas fastighetsböc- ker. Endast i mindre omfattning torde den hava att göra med stadsplaneringen som sådan. I något speciellt fall kunde måhända en registerkarta lämna en upp- lysning av viss vikt för en detalj i stadsplaneringen, men för sådant fall hade

byggnadsstyrelsen tillgång till ett exemplar av varje förefintlig registerkarta. En uppsiktsbefogenhet gåve säkerligen ej fler upplysningar än dem, som direkt vore att hämta från registerkartan. Med en uppsiktsbefogenhet följde emeller- tid, åtminstone indirekt, ett visst inflytande på fastighetsbokföringen i stad. vilken i så fall komme att röna inflytande från en teknisk-praktisk—estetisk myndighet _ till vilket gagn vore svårt att utleta, då registreringen dock när— mast vore en juridisk angelägenhet, som fordrade sin alldeles särskilda sakkun— skap. Från dessa synpunkter sett vore det olämpligt att förlägga fastighets- registreringen under byggnadsstyrelsen och borde således förslaget härom ej inflyta i en blivande lag.

Det överinseende över byggnadsväsendet inom städerna, som förslaget avsåge att tillförsäkra länsarkitekten, vore av flera skäl synnerligen opåkallat. Då en- ligt förslaget byggnadsnämnderna skulle hava stadsarkitekt såsom sakkunnigt biträde, torde de reda sig utan länsarkitekterna. Dessas verksamhet borde in- riktas på ett lämpligt planerande och bebyggande av mindre, uppväxande sam— hällen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Ett genomförande av den nya lagstiftningen förutsatte, såsom de sakkunniga utgått ifrån, att varje län erhölle tillgång till länsarkitekt. Därutöver torde emellertid erfordras, att länsarkitektdistrikten gjordes mindre än vad nu vore förhållandet. Malmöhus län måste sålunda hava egen länsarkitekt. Länsarkitekten borde helt ägna sig åt uppgiften att såsom länsstyrelsens biträde övervaka och leda den stadsbyggnadsmässiga utveck- lingen inom distriktet. Han borde helt ställas till länsstyrelsens förfogande och fritagas från uppgifter med avseende å tillsyn över kronans under byggnadssty— relsens vård ställda byggnader. Länsarkitekten borde vidare tillhandagå orts— myndigheterna med upplysningar, råd och förslag beträffande byggnadsfrågor av olika slag, taga initiativ till nödiga förbättringar i fråga om planläggning och annan reglering av bebyggandet liksom till upprättande av nya planer och nya bestämmelser samt närmast under länsstyrelsen utöva kontroll över stads— byggnadsväsendet inom länet. Bekläddes han med dessa uppgifter, bleve han en tjänsteman, som mest komme att befinna sig på resande fot. Det vore sålunda icke heller lämpligt, att han gjordes till föredragande hos länsstyrelsen uti till stadsbyggnadsväsendet hörande mål och ärenden. Han borde bliva länsstyrel— sens tekniskt sakkunniga biträde. Det kunde icke förutsättas, att länsarkitekten därjämte skulle besitta den juridiska och administrativa sakkunskap, som er- fordrades för fullgörande av föredragningsskyldighet hos länsstyrelsen.

De sakkunniga hade uti 14 % av 31 kap. upptagit stadgande i fråga om, vil— ken myndighet borde betros med tillsynen över fastighetsregisterväsendet, sedan det första uppläggandet blivit i huvudsak avslutat, samt föresloge i sådant avseende, att uppsikten skulle anförtros åt byggnadsstyrelsen. Spörsmålet här— om hörde icke till de viktigare frågorna, och syntes det länsstyrelsen ur saklig synpunkt vara skäligen likgiltigt, huruvida tillsynsmyndigheten bleve bygg— nadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen eller fastighetsregisterkommissionen så— som en permanent institution eller en särskild avdelning inom justitiedeparte— mentet eller slutligen kammarkollegium, såsom ock föreslagits. Länsstyrelsen funne sig därför sakna anledning att nu uttala någon bestämd mening i denna raga.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Beträffande förläggandet till byggnadsstyrelsen av den allmänna uppsikten över stadsbyggnadsväsendet jämte det därtill hörande mätningsväsendet och fastighetsregistret vore väl i princip intet att erinra, men den överinseende myndigheten borde ej givas en

så långt gående befogenhet, som de sakkunniga föresloge. En sådan myndighet borde i första hand vara rådgivande och i andra hand kontrollerande. Under inga förhållanden borde den emellertid beklädas med en allmän rätt att med— dela föreskrifter, ty städerna torde vara bäst betjänta av att få arbeta under friast möjliga former utan onödigt ingripande från statens sida. Om överhuVud tillsynsmyndighet skulle givas rätt att meddela föreskrifter, borde man in- skränka sig till det oundgängliga Och i lagen klart och tydligt avgränsa befo- genheten. ,

Byggnadsnämnden i Göteborg: Nämnden ville uttala, att enligt nämndens uppfattning en utökning av det statliga inflytandet i hithörande frågor, på sätt föreslagits, ej kunde anses påkallad, särskilt i vad anginge länsstyrelsernas och länsarkitekternas övervakande av byggnadsnämnderna i de större städerna. Byggnadsnämnderna och deras funktionärer måste nämligen hava bättre kän— nedom om de för ett samhälles bebyggande säregna förhållandena, än vad läns- styrelserna kunde antagas besitta; och byggnadsnämnderna i d